Regeringskansliets rättsdatabaser

Regeringens proposition 2002/03:139 Reformerade regler för bank- och finansieringsrörelse Prop. 2002/03:139 Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen. Stockholm den 18 juni 2003 Göran Persson Gunnar Lund (Finansdepartementet) Propositionens huvudsakliga innehåll Efter bankkrisen i början av 1990-talet tillsatte regeringen en utredning som fick i uppdrag att utreda behovet av ändringar i det regelverk som styr banker och kreditmarknadsföretag. Utredningen, som tog namnet Banklagskommittén, presenterade i sitt huvudbetänkande förslag till genomgripande förnyelse av lagstiftningen för banker och kreditmarknadsföretag (Reglering och tillsyn av banker och kreditmarknadsföretag [SOU 1998:160]). Förslagen har därefter bearbetats i departementspromemorian Reformerade bank- och finansieringsrörelseregler (Ds 2002:5). Propositionen innehåller förslag till en modernisering av lagstiftningen där också lärdomar dras av bankkrisen. Risken för allvarliga störningar i betalningssystemet och kreditförsörjningen med omfattande samhällsekonomiska kostnader som följd motiverar en reglering av banker och andra kreditinstitut. Detta är utgångspunkten för förslagen i propositionen. Målet för regleringen är att skapa ett stabilt finansiellt system med goda förutsättningar för konkurrens och hög effektivitet. Med en konkurrenskraftig finansiell sektor kan Sverige hävda sig bättre på den gemensamma marknaden för finansiella tjänster som nu växer fram i Europa. För syftet att värna betalningssystemet är det viktigt att lagstiftningen inriktas på betalningsförmedlare som tar emot kortfristiga medel och som samtidigt ingår i generella betalsystem, dvs. är öppna för både ett stort antal betalare och betalningsmottagare. Mot denna bakgrund föreslås en ny definition av bankrörelse. Med bankrörelse avses således rörelse i vilken ingår såväl betalningsförmedling via generella betalsystem som mottagande av medel som efter uppsägning är tillgängliga för fordringsägaren inom högst 30 dagar. Detta skiljer sig från den nu gällande definitionen som enbart är inriktad på inlåning på konto där behållningen är nominellt bestämd och tillgänglig för insättaren med kort varsel. I propositionen görs bedömningen att varken värnet om betalningssystemet eller skyddet för konsumenterna motiverar att bankerna förbehålls rätten att ta emot inlåning. Tvärtom bör valmöjligheterna och konkurrensen kunna öka om det s.k. inlåningsmonopolet avskaffas. Det föreslås därför att bankernas ensamrätt att ta emot inlåning avskaffas. Det väsentliga är att hushållen även i framtiden har tillgång till former av inlåning där de insatta medlen garanteras. Detta sker genom sådan inlåning i banker som skyddas av insättningsgarantin. Genom att inlåningsmonopolet för banker avskaffas ges kreditmarknadsföretag möjlighet att ta emot inlåning från allmänheten. Sådan inlåning föreslås bli omfattad av insättningsgarantin. Även andra företag än institut som omfattas av lagen om insättningsgaranti ges möjlighet att ta emot inlåning från allmänheten. Detta gäller således även icke-finansiella företag. Sådana företag står inte under Finansinspektionens tillsyn, och inlåning i dessa företag bör inte garanteras. Till skydd för insättarna och i syfte att förebygga brott skall dock särskilda krav ställas på företag som bedriver sådan inlåningsverksamhet. I remissen föreslås bl.a. en omfattande informationsplikt, en beloppsbegränsning på 50 000 kronor per konsument, en viss prövning av ägare och ledning i de aktuella företagen och viss lägsta nivå på det bundna egna kapitalet. Dessutom skall Finansinspektionen minst en gång per år kontrollera att företagen uppfyller vissa villkor i lagen. Dessa krav regleras i en ny lag, lagen om inlåningsverksamhet. När det gäller kreditförsörjningen tar förslagen sin utgångspunkt i EG-rättens definition av kreditinstitut. Enligt denna är ett kreditinstitut ett kreditgivande institut som lånar upp medel från allmänheten. Det konstateras att behovet är svagare att reglera kreditförsörjningen än betalningsförmedlingen. Det är samtidigt svårt att avgränsa de mest skyddsvärda finansieringsformerna. Mot denna bakgrund föreslås en ny definition av finansieringsrörelse, vilken knyter an till EG-rättens definition av kreditinstitut. Finansieringsrörelse får som huvudregel drivas enbart efter tillstånd av Finansinspektionen och står då under inspektionens tillsyn. Från denna huvudregel föreslås vissa undantag. Förslaget innebär en förändring i förhållande till dagens ordning på så sätt att bara kreditgivare som lånar upp medel från allmänheten omfattas av definitionen och står under Finansinspektionens tillsyn. För de senare företagen, som inte längre kommer att stå under Finansinspektionens tillsyn, föreslås nya regler för att hindra att de utnyttjas för penningtvätt eller andra brottsliga aktiviteter. Vidare bedöms det vara lämpligt att göra vissa ändringar i konsumentkreditlagen för att stärka konsumentskyddet vid kreditgivning. I propositionen föreslås vidare reformerade rörelseregler för både banker och kreditmarknadsföretag (kreditinstitut). Regler om soliditet och likviditet, riskhantering samt genomlysning införs. Ett kreditinstituts rörelse skall således drivas på ett sådant sätt att dess förmåga att fullgöra sina förpliktelser inte äventyras. Ett institut skall vidare identifiera, mäta, styra och ha kontroll över de risker som dess rörelse är förknippad med. Rörelsen skall också bedrivas och organiseras på ett sådant sätt att institutets ställning kan överblickas samt även i övrigt vara sund. Vidare skall ett kreditinstitut endast få driva finansiell verksamhet. Bland de övriga förslagen kan nämnas att instituten får äga aktier och andelar i större omfattning än vad som är möjligt enligt gällande rätt samt att kreditmarknadsföretag ges möjlighet att driva värdepappersrörelse. Rörelsereglerna tillsammans med övriga bestämmelser för kreditinstitut förs in i en ny gemensam lag för banker och kreditmarknadsföretag, lagen om bank- och finansieringsrörelse. Propositionen behandlar även frågor om auktorisation av och tillsyn över kreditinstitut samt Finansinspektionens kontroll- och ingripandemöjligheter. Exempelvis får Finansinspektionen fler sanktioner till sitt förfogande. Det föreslås även ändringar i bestämmelserna om startkapital för kreditinstitut och värdepappersbolag samt i vissa avseenden ändrade kapitalkrav för medlemsbanker och kreditmarknadsföretag. Vidare inskränks möjligheterna att återbetala insatskapitalet i medlemsbanker och kreditmarknadsföreningar samt ändras reglerna om reservfondsavsättningar i dessa typer av institut. Slutligen behandlas även vissa sekretessfrågor. Bland annat föreslås att vissa finansiella företag, däribland banker och kreditmarknadsföretag, skall vara skyldiga att lämna ut uppgifter om enskildas förhållanden till företaget, om det under en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål begärs av undersökningsledare eller om det i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål på framställning av en annan stat eller en mellanfolklig domstol begärs av åklagare. Vidare föreslås att sekretessen i s.k. kommunala finansföretag till skydd för enskilda skall vidgas och stärkas. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2004. Två förslag till ändringar i tidigare övergångsbestämmelser föreslås dock träda i kraft redan den 1 januari 2004. Innehållsförteckning 1 Förslag till riksdagsbeslut 12 2 Lagtext 13 2.1 Förslag till lag om bank- och finansieringsrörelse 13 2.2 Förslag till lag om införande av lagen (2004:000) om bank- och finansieringsrörelse 46 2.3 Förslag till lag om inlåningsverksamhet 50 2.4 Förslag till lag om ändring i föräldrabalken 55 2.5 Förslag till lag om ändring i kreditupplysningslagen (1973:1173) 57 2.6 Förslag till lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385) 60 2.7 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100) 61 2.8 Förslag till lag om ändring i bankrörelselagen (1987:617) 65 2.9 Förslag till lag om ändring i sparbankslagen (1987:619) 66 2.10 Förslag till lag om ändring i lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar 85 2.11 Förslag till lag om ändring i konkurslagen (1987:672) 88 2.12 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank 89 2.13 Förslag till lag om ändring i prisinformationslagen (1991:601) 90 2.14 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse 91 2.15 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:160) om utländska filialer m.m. 96 2.16 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:543) om börs- och clearingverksamhet 98 2.17 Förslag till lag om ändring i konsumentkreditlagen (1992:830) 100 2.18 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1610) om finansieringsverksamhet 102 2.19 Förslag till lag om ändring i lagen (1993:768) om åtgärder mot penningtvätt 103 2.20 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag 105 2.21 Förslag till lag om ändring i marknadsföringslagen (1995:450) 109 2.22 Förslag till lag om ändring i årsredovisningslagen (1995:1554) 110 2.23 Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag 111 2.24 Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1570) om medlemsbanker 112 2.25 Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1571) om insättningsgaranti 133 2.26 Förslag till lag om ändring i lagen (1996:1006) om valutaväxling och betalningsöverföring 136 2.27 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:150) om allmän kameraövervakning 142 2.28 Förslag till lag om ändring i miljöbalken 143 2.29 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument 144 2.30 Förslag till lag om ändring i lagen (1999:158) om investerarskydd 146 2.31 Förslag till lag om ändring i lagen (1999:1309) om system för avveckling av förpliktelser på finansmarknaden 147 2.32 Förslag till lag om ändring i lagen (2000:35) om byte av redovisningsvaluta i finansiella företag 149 2.33 Förslag till lag om ändring i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål 150 2.34 Förslag till lag om ändring i lagen (2002:149) om utgivning av elektroniska pengar 151 3 Ärendet och dess beredning 153 4 Bakgrund 155 4.1 Inledning 155 4.2 Det finansiella systemets funktioner och struktur 157 4.3 Utvecklingstendenser 163 4.3.1 Bankernas kärnverksamhet 163 4.3.2 Strukturella utvecklingstendenser 166 4.4 Risker och riskhantering i bank- och finansiering srörelse 168 5 Reglering och tillsyn av banker och kreditmarknadsföretag - motiv och avgränsningar 172 5.1 Systemrisker och systemskydd i det finansiella systemet 172 5.1.1 Stabilitetsproblem i institut som ger kredit och tar emot inlåning 173 5.1.2 Stabilitetsproblem i andra institut 174 5.1.3 Ekonomiska kopplingar mellan finansiella företag 175 5.1.4 Systemrisker i betalningsväsendet 176 5.1.5 Riksbankens systemskyddande roll 177 5.1.6 Motiv för reglering 178 5.2 Reglering av betalsystemet 180 5.2.1 Betalningsväsendets struktur och skyddsbehov 180 5.2.2 Bankrörelse 186 5.2.3 Bankernas ensamrätt och skyldighet att ta emot inlåning 195 5.3 Reglering av kreditförsörjningen 199 5.3.1 Motiv till reglering från systemskydds-synpunkt 200 5.3.2 Avvägningar vid reglering 202 5.4 Tillståndspliktig finansieringsverksamhet 213 5.4.1 Gällande rätt 213 5.4.2 Finansiella tjänster 214 5.4.3 Finansieringsrörelse 218 5.4.4 Undantag från tillståndsplikten 223 5.4.5 Vissa legala konsekvenser med anledning av att kreditmarknaden avregleras 244 5.5 Insättningsgarantifrågor 257 5.5.1 Ett säkert placeringsalternativ 257 5.5.2 Insättningar i kreditmarknadsföretag 258 5.5.3 Skyldighet att ta emot garanterade insättningar om sådana tillhandahålls 260 5.5.4 Informationsfrågor 263 6 Rörelseregler för banker och kreditmarknadsföretag - utgångspunkter 264 6.1 Inledning 264 6.2 Solida institut 264 6.2.1 Buffertkapital 265 6.2.2 Riskbegränsning 269 6.2.3 Genomlysning 269 7 En gemensam lag för banker och kreditmarknadsföretag 271 8 Rörelseregler 273 8.1 Soliditet och likviditet 273 8.2 Genomlysning 276 8.3 Riskhantering 277 8.4 Sundhet 280 8.5 Förtroendet för marknaden 288 8.6 Begränsningar för rörelsen 289 8.6.1 Tillåtna verksamheter 289 8.6.2 Bara finansiell verksamhet 292 8.7 Innehav av egendom 299 8.7.1 Gällande rätt 299 8.7.2 Innehav av annan egendom än aktier och andelar 302 8.7.3 Innehav av egendom till skyddande av fordran 302 8.7.4 Innehav av aktier och andelar 304 8.7.5 Innehav av aktier till skyddande av fordran och finansiell rekonstruktion 310 8.7.6 Innehav som ett normalt led i emissionsverksamhet m.m. 311 8.8 Tillstånd för större förvärv 314 8.9 Kredithantering 318 8.9.1 Kreditportföljen 319 8.9.2 Kreditprövning 320 8.9.3 Kreditprövningens organisation 326 8.9.4 Dokumentation av krediter och andra engagemang 327 8.9.5 Jävskrediter 329 8.10 Stora exponeringar 336 8.11 Smittobestämmelse 338 8.12 Uppdragsavtal 343 8.13 Övrigt 348 8.13.1 Interna riktlinjer och instruktioner 348 8.13.2 Föreskriftsrätt om en banks valutaposition 352 8.13.3 Den associationsrättsliga regleringen av banker och kreditmarknadsföretag 353 8.13.4 Särskilda bestämmelser 361 9 9 Auktorisation 363 9.1 9.1 Gällande rätt 363 9.2 9.2 Ny formulering av tillståndskriterierna 365 10 10 Tillsyn 369 10.1 Inledning 369 10.2 Tillsyn över enskilda institut 371 10.3 Tillsyn över sektorerna 374 11 Finansinspektionens kontrollmöjligheter och ingripanden 376 11.1 Kontrollmöjligheter 376 11.1.1 Gällande rätt 376 11.1.2 Förordnande av revisor 378 11.2 Ingripande mot banker och kreditmarknadsföretag 379 11.2.1 Gällande rätt 379 11.2.2 Grundläggande bestämmelser om ingripande 381 11.2.3 Ingripanden i särskilda fall 384 11.2.4 Straffavgift 386 11.2.5 Förseningsavgift 387 11.3 Ägarprövning m.m. 389 11.3.1 Gällande rätt 389 11.3.2 Ny formulering av ägarprövningskriterierna 391 12 Andra företags mottagande av medel från allmänheten 393 12.1 Utgångspunkter 393 12.2 Ny lag om inlåningsverksamhet 394 12.2.1 Icke-finansiella företag får ta emot inlåning från allmänheten 394 12.2.2 Associationsform och kapitalkrav 401 12.2.3 Informationsplikt och redovisning 407 12.2.4 Ingripanden vid brister i informationen 414 12.2.5 Beloppsmässig begränsning av mottagna medel 416 12.2.6 Åtgärder mot penningtvätt 420 12.2.7 Krav på och kontroll av ägare och ledning 421 12.2.8 Kvalifikationskrav och rapporteringsplikt för revisorer 425 12.2.9 Ansökan om registrering hos Finansinspektionen och viss kontroll 428 12.3 Undantag för erbjudanden som kräver prospekt 433 12.4 Övriga frågor 435 12.4.1 Sekretess 435 12.4.2 Statistik 436 13 Frågor om startkapital och buffertkapital 438 13.1 Startkapital i banker och kreditmarknadsföretag 438 13.1.1 Bakgrund 438 13.1.2 Ändrade regler om startkapital 438 13.2 Kapitalkrav i banker och kreditmarknadsföretag 439 13.2.1 Bakgrund 439 13.2.2 Stegvis höjning av kapitalbasen i medlemsbanker och kreditmarknadsföretag 440 13.3 Associationsrättsliga regler om buffertkapital 442 13.3.1 Bakgrund 442 13.3.2 Insatskapital i medlemsbanker och kreditmarknadsföreningar 445 13.3.3 Reservfond i medlemsbanker och kreditmarknadsföreningar 449 14 Vårdslös kreditgivning 452 14.1 Bakgrund 452 14.1.1 Olika regelverk 452 14.1.2 Regler om kreditgivning 453 14.2 Straffrättsliga överväganden 455 14.2.1 Gällande rätt 455 14.2.2 Bör vårdslös kreditgivning kriminaliseras? 459 14.3 Skadeståndsrättsliga överväganden 462 14.3.1 Gällande rätt 463 14.3.2 Styrelseledamots och verkställande direktörs ansvar mot banken eller kreditmarknadsföretaget 467 14.3.3 Styrelseledamots och verkställande direktörs ansvar mot annan än banken och kreditmarknadsföretaget 470 14.3.4 Revisorers, aktieägares med fleras ansvar mot banken, kreditmarknadsföretaget eller tredje man 474 15 Sekretess och uppgiftsskyldighet för banker och vissa andra finansiella företag 476 15.1 Gällande rätt 476 15.1.1 Lagrum 476 15.1.2 De som sekretessen är avsedd att skydda 477 15.1.3 Obehörighetsbegreppet 478 15.2 Överväganden om sekretess och uppgiftsskyldighet i vissa finansiella företag 480 15.2.1 Utgångspunkter 480 15.2.2 Utformningen av sekretessbestämmelserna 481 15.2.3 Uppgiftsskyldighet i samband med förundersökning 484 16 Offentlighet och sekretess vid kommunal finansiell samverkan 489 16.1 Offentlighetsprincipen och sekretesslagen 489 16.2 Finns det behov av ytterligare sekretessregler vid kommunal finansiell samverkan? 493 16.2.1 Kommunal finansiell samverkan 493 16.2.2 Sekretess till skydd för det allmännas ekonomiska intresse 495 16.2.3 Sekretess till skydd för enskilds ekonomiska förhållanden 496 17 Överklagande m.m. 505 18 Konsekvenser 507 18.1 Ekonomiska konsekvenser 507 18.2 Konsekvenser för små och medelstora företag m.m. 507 19 Författningskommentar 510 19.1 Förslaget till lag om bank- och finansieringsrörelse 510 19.2 Förslaget till lag om införande av lagen (2003:000) om bank- och finansieringsrörelse 557 19.3 Förslaget till lag om inlåningsverksamhet 563 19.4 Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken 577 19.5 Förslaget till lag om ändring i kreditupplysningslagen (1973:1173) 577 19.6 Förslaget till lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385) 578 19.7 Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100) 578 19.8 Förslaget till lag om ändring i bankrörelselagen (1987:617) 580 19.9 Förslaget till lag om ändring i sparbankslagen (1987:619) 580 19.10 Förslaget till lag om ändring i lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar 583 19.11 Förslaget till lag om ändring i konkurslagen (1987:672) 583 19.12 Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank 584 19.13 Förslaget till lag om ändring i prisinformationslagen (1991:601) 584 19.14 Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse 584 19.15 Förslaget till lag om ändring i lagen (1992:160) om utländska filialer m.m. 586 19.16 Förslaget till lag om ändring i lagen (1992:543) om börs- och clearingverksamhet 586 19.17 Förslaget till lag om ändring i konsumentkreditlagen (1992:830) 587 19.18 Förslaget till lag om ändring i lagen (1992:1610) om finansieringsverksamhet 588 19.19 Förslaget till lag om ändring i lagen (1993:768) om åtgärder mot penningtvätt 589 19.20 Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag 589 19.21 Förslaget till lag om ändring i marknadsföringslagen (1995:450) 591 19.22 Förslaget till lag om ändring i årsredovisningslagen (1995:1554) 591 19.23 Förslaget till lag om ändring i lagen (1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag 591 19.24 Förslaget till lag om ändring i lagen (1995:1570) om medlemsbanker 591 19.25 Förslaget till lag om ändring i lagen (1995:1571) om insättningsgaranti 595 19.26 Förslaget till lag om ändring i lagen (1996:1006) om valutaväxling och betalningsöverföring 598 19.27 Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:150) om allmän kameraövervakning 604 19.28 Förslag till lag om ändring i miljöbalken (1998:808) 604 19.29 Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument 604 19.30 Förslaget till lag om ändring i lagen (1999:158) om investerarskydd 605 19.31 Förslaget till lag om ändring i lagen (1999:1309) om system för avveckling av förpliktelser på finansmarknaden 605 19.32 Förslaget till lag om ändring i lagen (2000:35) om byte av redovisningsvaluta i finansiella företag 605 19.33 Förslaget till lag om ändring i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål 605 19.34 Förslaget till lag om ändring i lagen (2002:149) om utgivning av elektroniska pengar 605 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 18 juni 2003 607 Del 2 Bilaga 1 Remissinstanser som yttrat sig över betänkandet Kommunala finansförbund (SOU 1998:72) Bilaga 2 Remissinstanser som yttrat sig över Banklags- kommitténs delbetänkande om Reglering och tillsyn av banker och kreditmarknadsföretag (SOU 1998:160) Bilaga 3 Remissinstanser som yttrat sig över Banklags- kommitténs delbetänkande Vårdslös kredit- givning samt sekretess i banker m.m. (SOU 1999:82) Bilaga 4 Remissinstanser som yttrat sig över departements- promemorian Reformerade bank- och finansierings- rörelseregler (Ds 2002:5) Bilaga 5 Lagrådsremissens lagförslag Bilaga 6 Lagrådets yttrande Bilaga 7 De nya paragrafernas placeringar i gällande rätt Bilaga 8 Rättsdatablad 1 Förslag till riksdagsbeslut Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till 1. lag om bank- och finansieringsrörelse, 2. lag om införande av lagen om bank- och finansieringsrörelse, 3. lag om inlåningsverksamhet, 4. lag om ändring i föräldrabalken (1949:381), 5. lag om ändring i kreditupplysningslagen (1973:1173), 6. lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385), 7. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100), 8. lag om ändring i bankrörelselagen (1987:617), 9. lag om ändring i sparbankslagen (1987:619), 10. lag om ändring i lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar, 11. lag om ändring i konkurslagen (1987:672), 12. lag om ändring i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank, 13. lag om ändring i prisinformationslagen (1991:601), 14. lag om ändring i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse, 15. lag om ändring i lagen (1992:160) om utländska filialer, 16. lag om ändring i lagen (1992:543) om börs- och clearingverksamhet, 17. lag om ändring i konsumentkreditlagen (1992:830), 18. lag om ändring i lagen (1992:1610) om finansieringsverksamhet, 19. lag om ändring i lagen (1993:768) om åtgärder mot penningtvätt, 20. lag om ändring i lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag, 21. lag om ändring i marknadsföringslagen (1995:450), 22. lag om ändring i årsredovisningslagen (1995:1554), 23. lag om ändring i lagen (1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag, 24. lag om ändring i lagen (1995:1570) om medlemsbanker, 25. lag om ändring i lagen (1995:1571) om insättningsgaranti, 26. lag om ändring i lagen (1996:1006) om valutaväxling och betalningsöverföring, 27. lag om ändring i lagen (1998:150) om allmän kameraövervakning, 28. lag om ändring i miljöbalken (1998:808), 29. lag om ändring i lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument, 30. lag om ändring i lagen (1999:158) om investerarskydd, 31. lag om ändring i lagen (1999:1309) om system för avveckling av förpliktelser på finansmarknaden, 32. lag om ändring i lagen (2000:35) om byte av redovisningsvaluta i finansiella företag, 33. lag om ändring i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål, 34. lag om ändring i lagen (2002:149) om utgivning av elektroniska pengar. 2 Lagtext 2.1 Förslag till lag om bank- och finansieringsrörelse Härigenom föreskrivs1 följande. 1 kap. Inledande bestämmelser Lagens tillämpningsområde 1 § Denna lag innehåller bestämmelser om bank- och finansieringsrörelse. Lagen gäller inte verksamhet som drivs av Sveriges riksbank eller Riksgäldskontoret. 2 § För utländska företags verksamhet i Sverige gäller bestämmelserna i denna lag i tillämpliga delar. För filialer till utländska företag gäller i övrigt lagen (1992:160) om utländska filialer m.m. Definition av bankrörelse 3 § Med bankrörelse avses rörelse i vilken det ingår 1. betalningsförmedling via generella betalsystem, och 2. mottagande av medel som efter uppsägning är tillgängliga för fordringsägaren inom högst 30 dagar. Med generella betalsystem avses system för förmedling av betalningar från ett stort antal från varandra fristående betalare avsett att nå ett stort antal från varandra fristående slutliga betalningsmottagare. Definition av finansieringsrörelse 4 § Med finansieringsrörelse avses rörelse i vilken det ingår näringsverksamhet som har till ändamål att 1. ta emot återbetalningspliktiga medel från allmänheten, direkt eller indirekt via ett företag med vilket det finns ett nära samband, och 2. lämna kredit, ställa garanti för kredit eller i finansieringssyfte förvärva fordringar eller upplåta lös egendom till nyttjande (leasing). Nära samband skall anses finnas mellan företag som ingår i samma koncern eller på annat sätt har, genom gemensamt ägande, avtal eller liknande, sådan samhörighet att den ekonomiska utvecklingen för ägaren eller ett eller flera av företagen är väsentligen beroende av utvecklingen i ett eller flera av de andra företagen. Övriga definitioner 5 § I denna lag betyder 1. anknutet företag: ett svenskt eller utländskt företag vars huvudsakliga verksamhet består i att äga eller förvalta fast egendom, tillhandahålla datatjänster eller driva annan liknande verksamhet som har samband med den huvudsakliga verksamheten i ett eller flera kreditinstitut, värdepappersbolag, institut för elektroniska pengar eller motsvarande utländska företag, 2. bank: bankaktiebolag, sparbank och medlemsbank, 3. bankaktiebolag: ett aktiebolag som har fått tillstånd att driva bankrörelse, 4. behörig myndighet: en utländsk myndighet som har behörighet att utöva tillsyn över utländska kreditinstitut, 5. EES: Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, 6. filial: ett avdelningskontor med självständig förvaltning, varvid även ett utländskt kreditinstituts etablering av flera driftställen skall anses som en enda filial, 7. finansiellt institut: ett företag som inte är kreditinstitut, värdepappersbolag, institut för elektroniska pengar eller motsvarande utländskt företag och vars huvudsakliga verksamhet är att a) förvärva aktier eller andelar, b) driva värdepappersrörelse utan att vara tillståndspliktigt enligt 1 kap. 3 § lagen (1991:981) om värdepappersrörelse, eller c) driva en eller flera av de verksamheter som anges i 7 kap. 1 § andra stycket 2-10 och 12 utan att vara tillståndspliktigt enligt 2 kap. 1 §, 8. hemland: det land där ett företag har fått tillstånd till rörelse som avses i denna lag, 9. kapitalbas: detsamma som i 2 kap. 6-8 §§ lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag, 10. kreditinstitut: bank och kreditmarknadsföretag, 11. kreditmarknadsbolag: ett aktiebolag som har fått tillstånd att driva finansieringsrörelse, 12. kreditmarknadsförening: en ekonomisk förening som har fått tillstånd att driva finansieringsrörelse, 13. kreditmarknadsföretag: kreditmarknadsbolag och kreditmarknadsförening, 14. kvalificerat innehav: ett direkt eller indirekt ägande i ett företag, om innehavet representerar tio procent eller mer av kapitalet eller av samtliga röster eller annars möjliggör ett väsentligt inflytande över ledningen av företaget, 15. medlemsbank: en ekonomisk förening som avses i lagen (1995:1570) om medlemsbanker, 16. sparbank: ett företag som avses i sparbankslagen (1987:619), 17. startkapital: det kapital som definieras i artikel 34.2.1 och 34.2.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/12/EG av den 20 mars 2000 om rätten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut, 18. utländskt bankföretag: ett utländskt företag som i hemlandet har tillstånd att driva bankrörelse, 19. utländskt kreditföretag: ett utländskt företag som i hemlandet har tillstånd att driva finansieringsrörelse, och 20. utländskt kreditinstitut: ett utländskt bankföretag och ett utländskt kreditföretag. 6 § Ett kreditinstitut och ett annat företag skall anses ha nära förbindelser, om 1. det ena företaget direkt eller indirekt genom dotterföretag äger minst 20 procent av kapitalet eller disponerar över minst 20 procent av samtliga röster i det andra företaget, 2. det ena företaget direkt eller indirekt utgör moderföretag till det andra eller det finns en annan likartad förbindelse mellan företagen, eller 3. båda företagen är dotterföretag till eller har en likartad förbindelse med en och samma juridiska person eller står i ett motsvarande förhållande till en och samma fysiska person. Nära förbindelser har även en fysisk person och ett kreditinstitut, om 1. den fysiska personen a) äger minst 20 procent av kapitalet i kreditinstitutet, b) disponerar över minst 20 procent av samtliga röster i kreditinstitutet, eller c) på annat sätt har sådant inflytande över kreditinstitutet att personens ställning motsvarar den som ett moderföretag har i förhållande till ett dotterföretag, eller 2. det finns en annan likartad förbindelse mellan denna person och kreditinstitutet. Mottagande av återbetalningspliktiga medel 7 § Bara ett svenskt eller utländskt kreditinstitut får driva näringsverksamhet som har till ändamål att ta emot återbetalningspliktiga medel från allmänheten, om inte annat är särskilt föreskrivet. Första stycket gäller inte för verksamhet för vilket det skall upprättas prospekt enligt aktiebolagslagen (1975:1385), försäkringsrörelselagen (1982:713), lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument eller lagen (1992:543) om börs- och clearingverksamhet. Reglers tillämpning på andra företag än kreditinstitut 8 § Om ett kreditinstitut ingår i en finansiell företagsgrupp enligt 6 kap. 1 § lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag, skall bestämmelserna i 6-9, 13 och 15 kap. denna lag samt bestämmelserna i lagen om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag om ett instituts rörelse och om tillsyn över ett institut, gälla i tillämpliga delar för övriga företag i företagsgruppen. Begränsningarna i fråga om ett instituts rörelse skall avse företagen i företagsgruppen gemensamt. Om det finns särskilda skäl får ett företag undantas från bestämmelserna i första stycket. Frågor om sådana undantag prövas av Finansinspektionen. Ärenden som är av principiell betydelse eller av synnerlig vikt prövas dock av regeringen. Bank i firman m.m. 9 § Bara banker, Sveriges riksbank, Sveriges allmänna hypoteksbank och utländska kreditinstitut får i sin firma eller i övrigt vid beteckning av sin affärsrörelse använda ordet bank. Ett utländskt kreditinstitut får driva verksamhet i Sverige under den firma som institutet använder i det land där det har sitt huvudkontor. En sammanslutning eller annan juridisk person med nära anknytning till någon som avses i första stycket får, efter tillstånd av Finansinspektionen, använda ordet bank i sin firma. Vad som sägs i denna paragraf hindrar inte att ett företag som omfattas av pantbankslagen (1995:1000) använder ordet pantbank i sin firma eller annars i sin rörelse. Tystnadsplikt 10 § Enskildas förhållanden till kreditinstitut får inte obehörigen röjas. I det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i sekretesslagen (1980:100). Ansvar enligt 20 kap. 3 § brottsbalken skall inte följa för den som bryter mot förbudet i första stycket. I 5 a § kreditupplysningslagen (1973:1173) finns bestämmelser som innebär att vad som gäller om tystnadsplikt enligt första stycket inte hindrar att uppgifter i vissa fall utväxlas för kreditupplysningsändamål. Uppgiftsskyldighet 11 § Ett kreditinstitut är skyldigt att lämna ut uppgifter om enskildas förhållanden till institutet, om det under en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål begärs av undersökningsledare eller om det i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål på framställning av en annan stat eller en mellanfolklig domstol begärs av åklagare. 2 kap. Tillståndspliktig bank- och finansieringsrörelse Tillståndsplikt 1 § Bankrörelse eller finansieringsrörelse får drivas bara efter tillstånd, om inte annat framgår av denna lag. Undantag från tillståndsplikt för bankrörelse 2 § Tillstånd att driva bankrörelse behövs inte för utgivning av elektroniska pengar enligt lagen (2002:149) om utgivning av elektroniska pengar. Undantag från tillståndsplikt för finansieringsrörelse 3 § Tillstånd enligt denna lag behövs inte för finansieringsrörelse som drivs av 1. en bank, 2. ett utländskt bankföretag som har tillstånd att driva bankrörelse i Sverige enligt 4 kap. 4 §, 3. ett försäkringsföretag, ett värdepappersföretag, Svenska skeppshypotekskassan eller en pantbank enligt pantbankslagen (1995:1000), i den utsträckning det är tillåtet enligt den för dem tillämpliga lagstiftningen, 4. ett företag som tillhandahåller finansiering i samband med avsättning av tjänster som erbjuds eller varor som framställs eller säljs av företaget, 5. ett aktiebolag eller en ekonomisk förening om a) verksamheten består i att vid enstaka tillfällen förvärva fordringar, och b) medel för verksamheten inte löpande anskaffas från allmänheten, 6. ett företag som bara finansierar andra företag i samma koncern eller motsvarande utländska företagsgrupp, om inte finansieringen avser företag i vars rörelse det ingår näringsverksamhet med ändamål att driva sådan verksamhet som anges i 1 kap. 4 § första stycket 2, 7. en ekonomisk förening, vilken a) som medlemmar vid varje tillfälle har högst 1 000 fysiska personer, b) som medlemmar antar bara personer som ingår i en i förväg identifierbar begränsad krets som också anges i föreningens stadgar, c) tar emot återbetalningspliktiga medel bara från medlemmarna eller från finansiella företag, och d) har till ändamål bara att med sådana medel som avses i c tillgodose finansieringsbehov hos medlemmarna. Undantagen enligt första stycket 5 och 7 för rörelse som drivs av aktiebolag eller ekonomisk förening gäller även för sådan rörelse som drivs av motsvarande utländska företag. 3 kap. Tillstånd för svenska företag Förutsättningar för tillstånd 1 § Tillstånd att driva bankrörelse får ges för svenska aktiebolag, sparbanker och medlemsbanker. Tillstånd att driva finansieringsrörelse får ges för svenska aktiebolag och ekonomiska föreningar. Bestämmelser om förutsättningar för utländska företag att driva bankrörelse eller finansieringsrörelse i Sverige finns i 4 kap. 2 § Ett svenskt företag skall ges tillstånd att driva bankrörelse eller finansieringsrörelse, om 1. bolagsordningen, stadgarna eller reglementet stämmer överens med denna lag och andra författningar och i övrigt innehåller de särskilda bestämmelser som behövs med hänsyn till omfattningen och arten av den planerade verksamheten, 2. det finns skäl att anta att den planerade rörelsen kommer att drivas enligt bestämmelserna i denna lag och andra författningar som reglerar företagets verksamhet, 3. det finns skäl att anta att den som har eller kan förväntas komma att få ett kvalificerat innehav i företaget a) inte kommer att motverka att rörelsen drivs på ett sätt som är förenligt med denna lag och andra författningar som reglerar företagets verksamhet, och b) även i övrigt är lämplig att utöva ett väsentligt inflytande över ledningen av ett kreditinstitut, och 4. den som skall ingå i företagets styrelse eller vara verkställande direktör, eller vara ersättare för någon av dem, har tillräcklig insikt och erfarenhet för att delta i ledningen av ett kreditinstitut och även i övrigt är lämplig för en sådan uppgift. Tillstånd får inte ges, om någon som i väsentlig utsträckning har åsidosatt sina skyldigheter i näringsverksamhet eller andra ekonomiska angelägenheter eller gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet har eller kan förväntas komma att få ett kvalificerat innehav i företaget. Om företaget har eller kan förväntas komma att få nära förbindelser med någon annan, får tillstånd ges bara om förbindelserna inte hindrar en effektiv tillsyn av företaget. Godkännande av bolagsordning m.m. 3 § Bolagsordning, stadgar eller reglemente för ett företag skall godkännas i samband med att det får tillstånd att driva bank- eller finansieringsrörelse. 4 § Ett kreditinstitut som har beslutat att ändra sin bolagsordning, sina stadgar eller sitt reglemente, skall ansöka om godkännande av ändringen. Ändringen skall godkännas om bolagsordningen, stadgarna eller reglementet överensstämmer med denna lag och andra författningar samt i övrigt innehåller de särskilda bestämmelser som behövs med hänsyn till omfattningen och arten av institutets verksamhet. Ett beslut om ändring av bolagsordning, stadgar eller reglemente får inte registreras innan det har godkänts. Startkapital m.m. 5 § Ett bankaktiebolag skall när rörelsen påbörjas ha ett startkapital som vid tidpunkten för beslut om tillstånd motsvarar minst fem miljoner euro. 6 § En sparbank skall när rörelsen påbörjas ha ett startkapital som vid tidpunkten för beslut om tillstånd motsvarar minst en miljon euro. 7 § En medlemsbank och ett kreditmarknadsföretag skall när rörelsen påbörjas ha ett startkapital som vid tidpunkten för beslut om tillstånd motsvarar minst fem miljoner euro. Om balansomslutningen i den planerade rörelsen kan beräknas uppgå till högst etthundra miljoner kronor eller, om institutet kommer att ha sin redovisning i euro, tolv miljoner euro, får institutet i samband med prövning av en ansökan om tillstånd medges att ha ett lägre startkapital än det som anges i första stycket, dock lägst motsvarande en miljon euro. I 9 kap. 2 § finns bestämmelser om storleken på institutets kapitalbas för det fall att balansomslutningen under rörelsens gång överstiger ett hundra miljoner kronor eller, om institutet har sin redovisning i euro, tolv miljoner euro. Prövningen av ansökan 8 § En ansökan om tillstånd att driva bankrörelse eller finansieringsrörelse, liksom frågor om godkännande av bolagsordning, stadgar eller reglemente enligt 3 eller 4 § och om medgivande enligt 7 § andra stycket, prövas av Finansinspektionen. Följande ärenden skall dock prövas av regeringen om de är av principiell betydelse eller av särskild vikt 1. ärenden som avser tillstånd att driva bankrörelse, liksom frågor enligt 3 § och 7 § andra stycket i samma ärenden, och 2. ärenden om godkännande av ändring av bolagsordning, stadgar eller reglemente för en bank enligt 4 §. Ansökan om tillstånd 9 § Ett aktiebolag och en ekonomisk förening får ansöka om tillstånd innan företaget registrerats i aktiebolags- eller föreningsregistret. Om ett aktiebolag har ansökt om tillstånd inom sex månader från stiftelseurkundens undertecknande räknas den tid som anges i 2 kap. 9 § första stycket aktiebolagslagen (1975:1385) från tillståndsbeslutet. Om en ekonomisk förening har ansökt om tillstånd inom sex månader från beslutet om att bilda föreningen räknas den tid som anges i 2 kap. 3 § första stycket lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar från tillståndsbeslutet. 4 kap. Utländska företags verksamhet i Sverige Kreditinstitut hemmahörande inom EES 1 § Ett utländskt kreditinstitut som hör hemma inom EES och där driver finansieringsrörelse får börja driva sådan verksamhet som anges i 7 kap. 1 § andra stycket genom filial i Sverige, två månader efter det att Finansinspektionen från en behörig myndighet i institutets hemland har tagit emot en underrättelse som innehåller 1. en plan för den avsedda verksamheten här i landet med uppgift om bland annat filialens organisation, 2. uppgift om filialens adress och ansvariga ledning, samt 3. uppgift om kreditinstitutets kapitalbas och kapitaltäckningsgrad. Finansinspektionen får medge att verksamheten påbörjas tidigare än vad som anges i första stycket. Om det behövs skall Finansinspektionen, innan det utländska kreditinstitutet börjar driva verksamhet från filialen, upplysa institutet om de bestämmelser som gäller för verksamheten här i landet. 2 § Ett utländskt kreditinstitut som avses i 1 § får erbjuda och tillhandahålla sådana tjänster som anges i 7 kap. 1 § andra stycket i Sverige utan att inrätta filial här, så snart Finansinspektionen från en behörig myndighet i institutets hemland har tagit emot en underrättelse som anger vilka tjänster institutet avser att tillhandahålla i Sverige. 3 § Vad som sägs i 1 och 2 §§ om ett utländskt kreditinstitut gäller även ett finansiellt institut som hör hemma inom EES och dess dotterföretag, om det finansiella institutet är dotterföretag till ett sådant utländskt kreditinstitut som avses i 1 § eller ägs gemensamt av två eller flera sådana utländska kreditinstitut och uppfyller samtliga följande villkor. 1. Det eller de utländska kreditinstitut som äger det finansiella institutet (ägande kreditinstitut) skall vara auktoriserade som kreditinstitut i det EES-land vars lag gäller för det finansiella institutet. 2. Den ifrågavarande verksamheten skall drivas i det EES-land vars lag gäller för det finansiella institutet. 3. Ägande kreditinstitut skall inneha minst 90 procent av samtliga röster i det finansiella institutet. 4. Ägande kreditinstitut skall tillgodose behöriga myndigheters krav på sund förvaltning av det finansiella institutet och skall ha utfäst sig att, med samtycke av hemlandets behöriga myndigheter, solidariskt svara för de åtaganden som det finansiella institutet har gjort. 5. Det finansiella institutet skall omfattas, särskilt med avseende på verksamheten i fråga, av den gruppbaserade tillsyn som ägande kreditinstitut är föremål för. Att villkoren i första stycket är uppfyllda skall framgå av de underrättelser som avses i 1 och 2 §§. En sådan underrättelse som avses i 1 § skall beträffande sådana företag som avses i första stycket innehålla uppgift även om den konsoliderade kapitaltäckningsgraden för ägande kreditinstitut eller dess moderföretag. Övriga utländska kreditinstitut 4 § Ett annat utländskt kreditinstitut än ett sådant som avses i 1 § får ges tillstånd att driva bankrörelse eller finansieringsrörelse från filial i Sverige. Tillstånd skall ges om 1. institutet står under betryggande tillsyn av en behörig myndighet i hemlandet och den myndigheten har medgett att företaget etablerar sig i Sverige, 2. det finns skäl att anta att den planerade verksamheten kommer att drivas på ett sätt som är förenligt med 3 kap. 2-7 §§, och 3. insättningar hos filialen omfattas av garanti enligt lagen (1995:1571) om insättningsgaranti eller av en utländsk garanti som a) omfattar insättningar som anges i 2 § lagen om insättningsgaranti och b) har en högsta ersättningsnivå som inte understiger ett belopp motsvarande 20 000 euro innan det i förekommande fall har gjorts avdrag för en självrisk med högst 10 procent av en enskild insättares garanterade insättning. 5 § Ansökan om tillstånd till filialetablering enligt 4 § prövas av Finansinspektionen. I fråga om bankföretag prövas dock ärenden som är av principiell betydelse eller av särskild vikt av regeringen. 6 § Ett kreditinstitut hemmahörande utanför EES får efter anmälan till Finansinspektionen driva verksamhet som huvudsakligen avser representation och förmedling av bank- och finansieringstjänster från kontor eller annat fast driftställe (representationskontor) i Sverige. Tillåten verksamhet 7 § Ett utländskt kreditinstitut som driver rörelse med stöd av 1, 2 eller 4 § får här driva bara sådan verksamhet som omfattas av institutets verksamhetstillstånd i hemlandet. Ett utländskt företag som avses i 3 § får här driva bara sådan verksamhet som är tillåten enligt företagets bolagsordning eller stadgar och bara i den utsträckning det eller de utländska kreditinstitut som äger företaget eller dess moderföretag skulle ha rätt enligt första stycket att driva sådan verksamhet. I 1 kap. 3 d och 3 e §§ lagen (1991:981) om värdepappersrörelse finns bestämmelser om att verksamhet som avses i 1 kap. 3 § samma lag under vissa förutsättningar får drivas av utländska kreditinstitut som driver verksamhet med stöd av 1 och 2 §§ och av finansiella institut och dotterföretag som driver verksamhet med stöd av 3 §. 5 kap. Svenska företags verksamhet utomlands Filialverksamhet inom EES 1 § Vill ett kreditinstitut som driver verksamhet som har till ändamål att ta emot återbetalningspliktiga medel från allmänheten och att lämna kredit, ställa garanti för kredit eller i finansieringssyfte förvärva fordringar eller upplåta lös egendom till nyttjande inrätta en filial inom EES för verksamhet som anges i 7 kap. 1 § andra stycket, skall institutet underrätta Finansinspektionen innan verksamheten påbörjas. Underrättelsen skall innehålla 1. information om institutets plan för filialverksamheten, med uppgift om filialens organisation, och 2. uppgift om i vilket land filialen skall inrättas samt om filialens adress och ansvariga ledning. 2 § Finner Finansinspektionen i fall som avses i 1 § att det inte finns skäl att ifrågasätta institutets administrativa struktur eller finansiella situation, skall inspektionen inom tre månader från det att underrättelsen togs emot lämna över den till den behöriga myndigheten i det land där filialen skall inrättas. Inspektionen skall samtidigt lämna uppgift om storleken av institutets kapitalbas och kapitaltäckningsgrad. Finansinspektionen skall underrätta kreditinstitutet när inspektionen lämnar över underrättelsen. Om Finansinspektionen finner att det inte finns förutsättningar för att lämna över den underrättelse som avses i första stycket, skall inspektionen meddela beslut om det inom tre månader från det att underrättelsen togs emot. 3 § Om ett kreditinstitut som avses i 1 § skall ändra något av de förhållanden som angetts i institutets underrättelse till Finansinspektionen efter det att filialen har inrättats, skall institutet skriftligen underrätta inspektionen minst en månad innan ändringen genomförs. Om Finansinspektionen finner att ändringen inte får göras, skall inspektionen meddela beslut om det inom en månad från det att underrättelsen kom in till inspektionen. Den behöriga myndigheten i det andra landet skall genast underrättas om beslutet. Gränsöverskridande verksamhet inom EES 4 § Vill ett kreditinstitut som avses i 1 § erbjuda och tillhandahålla sådana tjänster som anges i 7 kap. 1 § andra stycket inom EES utan att inrätta filial där, skall institutet underrätta Finansinspektionen innan verksamheten påbörjas. Underrättelsen skall innehålla uppgift om i vilket land verksamheten skall drivas och vilka tjänster som skall erbjudas. Finansinspektionen skall inom en månad från det att underrättelsen togs emot lämna över den till den behöriga myndigheten i det land där verksamheten skall drivas. Övriga fall av filialverksamhet utomlands 5 § I andra fall än som avses i 1 § skall ett kreditinstitut som planerar att inrätta en filial utomlands ansöka om tillstånd hos Finansinspektionen. Ett sådant tillstånd skall ges om det finns skäl att anta att den planerade rörelsen kommer att drivas enligt bestämmelserna i denna lag och andra författningar som reglerar institutets verksamhet. 6 kap. Övergripande bestämmelser om ett kreditinstituts rörelse Soliditet och likviditet 1 § Ett kreditinstituts rörelse skall drivas på ett sådant sätt att institutets förmåga att fullgöra sina förpliktelser inte äventyras. Riskhantering 2 § Ett kreditinstitut skall identifiera, mäta, styra och ha kontroll över de risker som dess rörelse är förknippad med. Ett institut skall särskilt se till att dess kreditrisker, marknadsrisker, operativa risker och andra risker sammantagna inte medför att institutets förmåga att fullgöra sina förpliktelser äventyras. Genomlysning 3 § Ett kreditinstituts rörelse skall organiseras och drivas på ett sådant sätt att institutets ställning kan överblickas. Sundhet 4 § Ett kreditinstituts rörelse skall även i andra avseenden än som sägs i 1-3 §§ drivas på ett sätt som är sunt. Riktlinjer och instruktioner 5 § Styrelsen i ett kreditinstitut skall se till att det finns skriftliga interna riktlinjer och instruktioner i den omfattning som behövs för att styra rörelsen. Huvudkontor i Sverige 6 § Varje kreditinstitut skall ha sitt huvudkontor i Sverige. Uppdragsavtal 7 § Om ett kreditinstitut vill uppdra åt någon annan att utföra någon av de tjänster som avses i 7 kap. 1 §, skall institutet anmäla detta till Finansinspektionen och ge in uppdragsavtalet. Ett sådant uppdrag får ges om 1. institutet svarar för den anförtrodda verksamheten mot kunden, 2. verksamheten drivs av uppdragstagaren under kontrollerade och säkerhetsmässigt betryggande former, och 3. uppdraget inte har sådan omfattning att institutet inte kan uppfylla de skyldigheter som följer av denna lag eller andra författningar som reglerar institutets verksamhet. 7 kap. Verksamhet och innehav av egendom Finansiell verksamhet 1 § Ett kreditinstitut får driva bara finansiell verksamhet och verksamhet som har ett naturligt samband med den. Ett kreditinstitut får i sin verksamhet, bland annat 1. låna upp medel, till exempel genom att ta emot inlåning från allmänheten eller ge ut obligationer eller andra jämförbara fordringsrätter, 2. lämna och förmedla kredit, till exempel i form av konsumentkredit och kredit mot panträtt i fast egendom eller fordringar, 3. medverka vid finansiering, till exempel genom att förvärva fordringar och upplåta lös egendom till nyttjande (leasing), 4. förmedla betalningar, 5. tillhandahålla betalningsmedel, 6. ikläda sig garantiförbindelser och göra liknande åtaganden, 7. medverka vid värdepappersemissioner, 8. lämna ekonomisk rådgivning, 9. förvara värdepapper, 10. driva rembursverksamhet, 11. tillhandahålla värdefackstjänster, 12. driva valutahandel, 13. driva värdepappersrörelse under de förutsättningar som föreskrivs i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse, samt 14. lämna kreditupplysning under de förutsättningar som föreskrivs i kreditupplysningslagen (1973:1173). Innehav av egendom i allmänhet 2 § Ett kreditinstitut får inneha bara 1. egendom som behövs för att driva sådan verksamhet som avses i 1 §, 2. egendom som förvärvats till skyddande av fordran enligt 3-8 §§, och 3. aktier och andelar med de begränsningar som anges i 9-11 §§. Innehav av egendom för att skydda en fordran 3 § För att skydda en fordran får ett kreditinstitut 1. på offentlig auktion, en svensk eller utländsk börs eller en auktoriserad marknadsplats eller någon annan reglerad marknad eller vid exekutiv försäljning köpa egendom som är utmätt eller utgör säkerhet för fordran, och 2. om det finns skäl att anta att institutet annars skulle lida avsevärd förlust, som betalning för en fordran överta egendom som utgör säkerhet för fordran eller annan egendom. 4 § Vad som sägs i 3 § gäller inte egen aktie eller aktie i moderbolag. För förvärv av sådana aktier finns bestämmelser i 7 kap. aktiebolagslagen (1975:1385). Vad som sägs i 3 § gäller inte heller bevis om andel eller tillskott till medlemsbank eller kreditmarknadsförening. I fråga om en sparbanks förvärv av bevis om tillskott till garantifond eller grundfond i sparbanken gäller bestämmelserna i 5 kap. 7 § första stycket sparbankslagen (1987:619). 5 § I utbyte mot egendom som har köpts eller övertagits enligt 3 § får ett kreditinstitut förvärva aktier eller andelar i ett företag som bildats för att förvalta egendomen eller för att fortsätta en verksamhet som drivs med denna. Har aktier eller andelar förvärvats enligt 3 § eller enligt första stycket, får kreditinstitutet förvärva ytterligare aktier eller andelar i samma företag om det finns en uppenbar risk för att institutet annars lider förlust. Har aktier eller andelar i ett företag förvärvats enligt 3 § eller enligt första eller andra stycket, får kreditinstitutet, om företaget överlåter sina tillgångar på ett annat företag, byta ut dessa aktier eller andelar mot aktier eller andelar i det andra företaget. 6 § Den egendom som ett kreditinstitut har förvärvat enligt 3 eller 5 § skall avyttras när det är lämpligt med hänsyn till marknadsförhållandena. Egendomen skall dock avyttras senast när det kan göras utan förlust för institutet. Om egendomen inte har avyttrats inom tre år från förvärvet, får institutet fortsätta att inneha egendomen bara om Finansinspektionen ger tillstånd till det. 7 § Förvärv av egendom för att skydda en fordran skall anmälas till Finansinspektionen. 8 § Ett kreditinstitut skall till Finansinspektionen varje år lämna en särskild redovisning av egendom som förvärvats för att skydda en fordran. Innehav av aktier och andelar 9 § Ett kreditinstituts kvalificerade innehav av aktier eller andelar i andra företag än kreditinstitut, utländska kreditinstitut, institut för elektroniska pengar, värdepappersföretag, finansiella institut, anknutna företag och försäkringsföretag får sammanlagt uppgå till högst 60 procent av kapitalbasen i kreditinstitutet. Ett sådant innehav i ett enskilt företag får uppgå till högst 15 procent av kapitalbasen i kreditinstitutet. Aktier eller andelar som har förvärvats i strid med första stycket skall snarast avyttras. Har aktier eller andelar förvärvats inom ramen för de gränser som anges i första stycket och förändras därefter förhållandet mellan de kvalificerade innehaven och kapitalbasen så att gränserna överskrids, skall institutet så snart det är lämpligt avyttra överskjutande aktier och andelar. 10 § Vid beräkningen enligt 9 § första stycket av ett kreditinstituts kvalificerade innehav räknas inte 1. aktier eller andelar som ett kreditinstitut tillfälligt innehar vid medverkan i rekonstruktion eller som ett led i att skydda en fordran enligt 3-8 §§, eller 2. aktier eller andelar som ett kreditinstitut tillfälligt innehar som ett normalt led i emissionsverksamhet eller i eget namn för någon annans räkning. 11 § De i 9 § första stycket angivna gränserna får överskridas om 1. det belopp med vilket det kvalificerade innehavet överskrids täcks av institutets kapitalbas, och 2. det görs avdrag för motsvarande del av kapitalbasen vid beräkningen av kapitaltäckningsgraden enligt lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag. Om båda de gränser som anges i 9 § första stycket överskrids, skall det största belopp som någon gräns överskrids med, täckas på det sätt som beskrivs i första stycket. Tillstånd för förvärv av egendom i vissa fall 12 § Ett kreditinstitut får bara efter tillstånd av Finansinspektionen förvärva egendom om institutets motprestation motsvarar mer än 25 procent av dess kapitalbas. Tillstånd skall inhämtas före förvärvet. Tillstånd skall ges om det inte kan antas att förvärvet leder till överträdelse av denna lag eller andra författningar. 8 kap. Hantering av krediter och övriga engagemang Kreditprövning 1 § Innan ett kreditinstitut beslutar att bevilja en kredit skall det pröva risken för att de förpliktelser som följer av kreditavtalet inte kan fullgöras. Institutet får bevilja en kredit bara om förpliktelserna på goda grunder kan förväntas bli fullgjorda. Någon kreditprövning behöver inte göras i de situationer som anges i 5 a § andra och tredje styckena konsumentkreditlagen (1992:830). Beslutsunderlag 2 § Ett kreditinstituts kreditprövning skall vara organiserad så att den som fattar beslut i ett ärende har tillräckligt beslutsunderlag för att bedöma risken med att bevilja krediten. Dokumentation 3 § Ett kreditinstituts kreditbeslut skall dokumenteras så att beslutsunderlaget redovisas och att kreditärendets hantering även i övrigt kan följas. Kreditliknande engagemang 4 § Vad som sägs i 1-3 §§ om kreditprövning, beslutsunderlag och dokumentation skall tillämpas även på kreditliknande engagemang. Tillhandahållande av tjänster till en jävskrets 5 § Ett kreditinstitut får inte ingå avtal om tjänster på andra villkor än sådana som institutet normalt tillämpar eller ingå andra avtal på villkor som inte är affärsmässigt betingade med eller till förmån för 1. styrelseledamot, 2. delegat i ledande ställning som ensam eller i förening med någon annan får avgöra kreditärenden som annars skall avgöras av styrelsen, 3. anställd som innehar en ledande ställning inom institutet, 4. annan aktie- eller andelsägare än staten med ett innehav som motsvarar minst tre procent av hela kapitalet, 5. make eller sambo till person som avses under 1-4, eller 6. juridisk person i vilken sådan person som avses under 1-5 har ett väsentligt ekonomiskt intresse i egenskap av delägare eller medlem. En medlemsbank får inte heller ingå sådana avtal som avses i första stycket med eller till förmån för en lekmannarevisor i banken. Finansinspektionen prövar om en delegat eller en anställd har sådan ledande ställning som avses i första stycket 2 och 3. 6 § Institutets styrelse skall behandla ärenden som avses i 5 §. Den skall vidare i en förteckning föra in uppgifter om de avtal som har träffats. 9 kap. Kapitalbasens storlek, motbok och omyndigas medel 1 § Bestämmelser om kapitaltäckning och stora exponeringar finns i lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag. 2 § En medlemsbank eller ett kreditmarknadsföretag som enligt 3 kap. 7 § andra stycket har medgetts att påbörja sin rörelse med ett lägre startkapital än motsvarande fem miljoner euro får under rörelsens gång ha en kapitalbas som understiger det beloppet men som motsvarar minst a) två miljoner euro om balansomslutningen överstiger etthundra men inte tvåhundra miljoner kronor eller, om institutet har sin redovisning i euro, tolv men inte tjugofyra miljoner euro, b) tre miljoner euro om balansomslutningen överstiger tvåhundra men inte trehundra miljoner kronor eller, om institutet har sin redovisning i euro, tjugofyra men inte trettiosex miljoner euro, c) fyra miljoner euro om balansomslutningen överstiger trehundra men inte fyrahundra miljoner kronor eller, om institutet har sin redovisning i euro, trettiosex men inte fyrtioåtta miljoner euro. Om balansomslutningen överstiger fyrahundra miljoner kronor eller, om institutet har sin redovisning i euro, sextio miljoner euro, skall institutet ha en kapitalbas motsvarande minst fem miljoner euro. Kapitalbasens storlek enligt första och andra styckena skall beräknas efter den kurs som gällde vid beslut om tillstånd enligt 3 kap. 3 § Ett kreditinstituts kapitalbas får inte understiga det belopp som enligt 3 kap. 5-7 §§ krävdes när rörelsen påbörjades. Om en medlemsbank eller ett kreditmarknadsföretag med stöd av 2 § första stycket får ha en lägre kapitalbas än motsvarande fem miljoner euro, gäller i stället att kapitalbasen inte får understiga det högsta av de belopp som enligt nämnda stycke krävts för institutet. Motbok Banken får inte träffa förbehåll om rätt för banken att åberopa betalning 4 § Motbok eller annat bevis, som en bank utfärdar om tillgodohavande på räkning, skall ställas till viss person och innehålla uppgift om att överlåtelse får ske bara till viss person och att överlåtelse bör anmälas hos banken. till någon annan än rätt innehavare av en motbok. I fråga om efterlysning och dödande av förkommen motbok gäller särskilda bestämmelser. Omyndigas medel 5 § En omyndig får utan förmyndarens tillstånd förfoga över medel som den omyndige själv satt in hos en bank efter det att han eller hon fyllt sexton år. Utan den omyndiges samtycke får banken inte betala ut sådana medel till förmyndaren. Om förmyndaren har fått överförmyndarens tillstånd att omhänderta medlen och visat bevis på det, får den omyndige inte vidare förfoga över medlen. Sådan inskränkning i den omyndiges rätt skall antecknas på insättningsbevis eller i motbok, när beviset eller motboken visas upp hos banken, eller på annat sätt som gör inskränkningen känd inom banken. Medel som en förmyndare, god man eller förvaltare förvaltar enligt föräldrabalken får tas ut utan överförmyndarens tillstånd bara om det har gjorts förbehåll enligt 14 kap. 8 § föräldrabalken eller uttaget avser ränta. Överförmyndaren kan enligt 14 kap. 21 § föräldrabalken besluta, att ett sådant förbehåll inte skall gälla. Beslutet skall antecknas på bevis eller i motbok som har utfärdats om insättningen eller på annat sätt som gör beslutet känt inom banken. Banken är skyldig att på begäran av överförmyndare, förmyndare, god man eller förvaltare utfärda bevis om insättning av medel eller tillgogohavande, samt i förekommande fall intyga att meddelat tillstånd inte har utnyttjats. Är föräldrar förmyndare, får de utan överförmyndarens tillstånd ta ut medel som de förvaltar enligt föräldrabalken, om medlen inte har satts in med uppgift om att de enligt 16 kap. 11 § föräldrabalken inte får tas ut utan sådant tillstånd eller att de omfattas av särskild överförmyndarkontroll. Överförmyndaren kan enligt 13 kap. 19 § föräldrabalken besluta om annan inskränkning i föräldrars uttagsrätt. Inskränkning i uttagsrätten som avses i detta stycke skall antecknas på bevis eller i motbok som har utfärdats om insättningen eller på annat sätt som gör inskränkningen känd inom banken. 10 kap. Särskilda associationsrättsliga bestämmelser för bankaktiebolag 1 § För bankaktiebolag gäller vad som är föreskrivet för aktiebolag i allmänhet, om inte annat följer av denna lag eller är särskilt föreskrivet. Om det i aktiebolagslagen (1975:1385) finns hänvisningar till bestämmelser i samma lag och gäller föreskrifter i denna lag i stället för eller vid sidan av bestämmelserna i aktiebolagslagen, skall hänvisningarna vid tillämpning i fråga om bankaktiebolag i stället respektive också avse föreskrifter i denna lag. Aktiekapital 2 § Ett bankaktiebolags aktiekapital skall bestämmas med hänsyn till den planerade rörelsens omfattning och art. Teckning av aktier 3 § Om teckning av aktier innebär att någon som inte har prövats enligt 3 kap. 2 § första stycket 3 eller andra stycket kommer att ha ett kvalificerat innehav i bankaktiebolaget, får bolaget inte bildas utan att en sådan prövning av aktietecknaren görs. Om denne vid den prövningen inte anses lämplig, får bolaget inte heller bildas. Nedsättning av aktiekapitalet 4 § Finansinspektionen får medge att nedsättning av aktiekapitalet får ske utan rättens tillstånd enligt 6 kap. 6 § första stycket aktiebolagslagen (1975:1385), om bankaktiebolaget samtidigt med nedsättningen vidtar åtgärder som medför att varken bolagets bundna egna kapital eller dess aktiekapital minskar till följd av beslutet om nedsättning. 5 § I stället för bestämmelserna i 6 kap. 6 § andra-fjärde styckena aktiebolagslagen (1975:1385) skall bestämmelserna i denna paragraf tillämpas. Rättens tillstånd skall sökas senast två månader efter det att nedsättningsbeslutet har registrerats. Ett bevis om registreringen skall följa med ansökan. Rätten skall utan dröjsmål inhämta Finansinspektionens yttrande om och i så fall i vilken utsträckning nedsättningen kan komma att inverka på insättarnas rätt. Om rätten med hänsyn till yttrandets innehåll finner att nedsättningen inte bör verkställas, skall ansökan genast avslås. I annat fall skall rätten kalla bolagets borgenärer och förelägga dem som vill bestrida ansökan att senast en viss dag skriftligen anmäla detta hos rätten. I föreläggandet skall det anges att den som inte har gjort en sådan anmälan anses ha medgett ansökan. I kallelsen skall ett kortfattat sammandrag av inspektionens yttrande tas in. Rätten skall se till att kallelsen skyndsamt kungörs i Post- och Inrikes Tidningar. Tillstånd skall ges, om ansökan inte bestrids eller om de borgenärer som bestrider den får full betalning eller betryggande säkerhet för sina fordringar. Att en insättare bestrider ansökan utgör dock inte något hinder, om inspektionens yttrande ger grund för att ge tillstånd. Egen aktie som säkerhet 6 § Ett bankaktiebolag får ta emot egna aktier eller aktier i sitt moderbolag som pant, om dessa aktier utgör en mindre del av de aktier som lämnas som säkerhet för en kredit. Bolagets ledning 7 § Ett bankaktiebolag skall ha en styrelse med minst tre ledamöter. Flertalet av ledamöterna skall vara personer som inte är anställda i banken eller i företag som ingår i en koncern där banken är moderbolag. 8 § I ett bankaktiebolag skall styrelsen utse en verkställande direktör. Bolagets verkställande direktör får inte vara ordförande i styrelsen. 9 § Rätten att teckna ett bankaktiebolags firma får utövas bara av två eller flera personer i förening om inte annat följer av bestämmelserna i 8 kap. 30 § aktiebolagslagen (1975:1385) om verkställande direktörens firmateckningsrätt. Ingen annan inskränkning får registreras. 10 § Bolagsstämmans ordförande skall innan styrelseval förrättas i ett bankaktiebolag lämna uppgift till stämman om vilka uppdrag den som valet gäller innehar i andra företag. Bolagsstämma 11 § Utöver vad som föreskrivs om upplysningsplikt och insyn i 9 kap. 22 och 24 §§ aktiebolagslagen (1975:1385) gäller att upplysningar får lämnas bara om det kan göras utan nämnvärd olägenhet för enskild. Bestämmelserna i 9 kap. 23 § aktiebolagslagen skall tillämpas också när styrelsen funnit att en upplysning som har begärts enligt 9 kap. 22 § aktiebolagslagen inte kan lämnas till aktieägare utan nämnvärd olägenhet för enskild. Revision 12 § I ett bankaktiebolag skall minst en revisor som bolagsstämman utsett vara auktoriserad revisor eller godkänd revisor som avlagt revisorsexamen. Om bolagsstämman inte har utsett en auktoriserad revisor eller godkänd revisor som avlagt revisorsexamen, är bestämmelserna om länsstyrelseförordnande i 10 kap. 24 och 26 §§ aktiebolagslagen (1975:1385) tillämpliga. 13 § Utöver vad som föreskrivs om upplysningsplikt i 10 kap. 41 §, 11 kap. 18 och 21 §§ aktiebolagslagen (1975:1385) gäller att upplysningar får lämnas bara om det kan göras utan nämnvärd olägenhet för enskild. 14 § I 13 kap. 10 § finns bestämmelser om revisors och särskild granskares rapporteringsskyldighet till Finansinspektionen. Låneförbud 15 § I stället för bestämmelserna i 12 kap. 7-9 §§ aktiebolagslagen (1975:1385) gäller bestämmelserna i denna paragraf och i 8 kap. 5 §. Ett bankaktiebolag får inte lämna lån i syfte att gäldenären skall förvärva aktier i bolaget, om det sammanlagda beloppet av sådana lån därefter skulle överstiga bolagets fria egna kapital. Likvidation 16 § Förutom i de fall som anges i 13 kap. 11, 16, 20, 49 och 50 §§ aktiebolagslagen (1975:1385) skall rätten besluta att ett bankaktiebolag skall gå i likvidation om tillståndet att driva bankrörelse har återkallats utan att bolaget i stället fått tillstånd att driva annan tillståndspliktig finansiell rörelse. 17 § Vid tillämpningen av 13 kap. 10 § aktiebolagslagen (1975:1385) skall vad som där sägs i första stycket 2 om 8 kap. 3 § första stycket och 16 § årsredovisningslagen (1995:1554) i stället avse 8 kap. 5 och 8 §§ lagen (1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag. 18 § Ansökan om likvidation av ett bankaktiebolag enligt 16 § detta kapitel eller 13 kap. 10 eller 16 § aktiebolagslagen (1975:1385) får också göras av Finansinspektionen. 19 § Utöver vad som föreskrivs i 13 kap. 44 § aktiebolagslagen (1975:1385) gäller att något beslut om att en likvidation skall upphöra och bankaktiebolagets verksamhet återupptas inte får fattas, om bolagets tillstånd att driva bankrörelse har återkallats. Fusion 20 § Bara ett bankaktiebolag får genom fusion överta ett annat bankaktiebolags samtliga tillgångar och skulder. 21 § Vid fusion med ett bankaktiebolag tillämpas inte 14 kap. 13-18 §§ aktiebolagslagen (1975:1385). I stället tillämpas 22-24 §§ detta kapitel. 22 § När fusionsplanen har godkänts av bolagen, skall såväl överlåtande som övertagande bolag ansöka om tillstånd att verkställa planen. Frågor om sådant tillstånd prövas av Finansinspektionen. Ärenden som är av principiell betydelse eller av särskild vikt prövas dock av regeringen. Vid fusion genom kombination skall bolagen dessutom ansöka om tillstånd enligt 3 kap. 2 § och godkännande av bolagsordningen enligt 3 kap. 3 § för det övertagande bolaget. Ansökan skall ges in inom en månad efter det att fusionsplanen har godkänts i samtliga bolag och senast två år efter det att fusionsplanen kungjorts enligt 18 kap. 2 § aktiebolagslagen (1975:1385). Finansinspektionen skall underrätta registreringsmyndigheten om ansökningar enligt första stycket och om lagakraftvunna beslut som meddelats med anledning av sådana ansökningar. 23 § Vid behandlingen av en ansökan om tillstånd att verkställa en fusionsplan skall prövas att bolagens borgenärer tillförsäkras en betryggande säkerhet, om ett sådant skydd behövs med hänsyn till de fusionerande bolagens ekonomiska förhållanden och om borgenärerna inte redan har en sådan säkerhet. 24 § En ansökan enligt 22 § skall avslås om 1. fusionen har förbjudits enligt konkurrenslagen (1993:20) eller rättsakter, avtal eller andra beslut som följer av Sveriges anslutning till Europeiska unionen eller om en sådan prövning av fusionen pågår, 2. det, vid kombination, inte framgår av fusionsplanen att de överlåtande bolagens sammanlagda verkliga värde för det övertagande bolaget uppgår till minst aktiekapitalet i detta, eller 3. bolagens borgenärer inte tillförsäkrats en sådan betryggande säkerhet som avses i 23 § eller de fusionerande bolagens ekonomiska förhållanden i övrigt är sådana att fusionen inte kan anses förenlig med insättares eller andra fordringsägares intressen. Om ansökan inte kan bifallas på grund av att prövning pågår enligt första stycket 1 och prövningen kan antas ta kort tid, får dock tillståndsfrågan förklaras vilande under högst sex månader. 25 § Anmälan enligt 14 kap. 19 § aktiebolagslagen (1975:1385) skall göras inom två månader från det att tillstånd har meddelats. 26 § Fusion genom absorption av ett helägt dotterbolag får ske även om det i dotterbolaget finns egendom som bankaktiebolaget inte får förvärva enligt denna lag. Sådan egendom måste avyttras senast ett år från registreringen. Om det finns särskilda skäl får Finansinspektionen förlänga denna frist. 27 § Vid absorption av ett helägt dotterbolag tillämpas inte 14 kap. 26 och 27 §§ aktiebolagslagen (1975:1385). I stället gäller vad som sägs i denna paragraf. Tidigast en och senast två månader efter det att fusionsplanens registrering har kungjorts skall moderbolaget ansöka om tillstånd att verkställa planen. Frågor om sådant tillstånd prövas av Finansinspektionen. Ärenden som är av principiell betydelse eller av särskild vikt prövas dock av regeringen. I fråga om ett sådant ärende gäller bestämmelserna i 23 och 24 §§ i tillämpliga delar. Vad som sägs om överlåtande bolag skall avse dotterbolag och vad som sägs om övertagande bolag skall avse moderbolag. Skadestånd 28 § Vad som i 15 kap. 1-3 §§ aktiebolagslagen (1975:1385) föreskrivs om ansvar vid överträdelse av den lagen, av tillämplig lag om årsredovisning och av bolagsordningen gäller för bankaktiebolag även vid överträdelse av denna lag och lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag. Firma 29 § Ett bankaktiebolags firma skall innehålla ordet bank. 30 § Ett bankaktiebolag som har övertagit en sparbanks rörelse vid ombildning enligt 8 kap. sparbankslagen (1987:619) får, efter tillstånd av Finansinspektionen, använda ordet sparbank i sin firma. Detsamma gäller ett bankaktiebolag som senare har övertagit en sådan rörelse. 11 kap. Särskilda associationsrättsliga bestämmelser för kreditmarknadsbolag 1 § Vad som enligt 10 kap. gäller för bankaktiebolag skall även gälla för kreditmarknadsbolag utom bestämmelserna om likvidation i 16-19 §§, om fusion i 20 § samt om firma i 29 och 30 §§. Bestämmelserna om fusion i 10 kap. 21-27 §§ gäller bara vid fusion mellan ett kreditmarknadsbolag och ett annat bolag och bara om en bank inte är övertagande bolag. Ärenden som avser tillstånd enligt 22 eller 27 § prövas av Finansinspektionen. 2 § Ansökan om likvidation av ett kreditmarknadsbolag enligt 13 kap. 10 eller 16 § aktiebolagslagen (1975:1385) får också göras av Finansinspektionen. 12 kap. Särskilda associationsrättsliga bestämmelser för kreditmarknadsföreningar 1 § För kreditmarknadsföreningar gäller vad som är föreskrivet för ekonomiska föreningar i allmänhet, om inte annat följer av denna lag eller är särskilt föreskrivet. Insatskapital 2 § Insatserna i en kreditmarknadsförening skall alltid fullgöras i pengar. Föreningens ledning 3 § Flertalet av ledamöterna i en kreditmarknadsförenings styrelse skall vara personer som inte är anställda i föreningen eller i företag som ingår i en koncern där föreningen är moderföretag. 4 § I en kreditmarknadsförening skall styrelsen utse en verkställande direktör. Föreningens verkställande direktör får inte vara ordförande i styrelsen. 5 § Rätten att teckna en kreditmarknadsförenings firma får utövas bara av två eller flera personer i förening om inte annat följer av bestämmelserna i 6 kap. 12 § lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar. Ingen annan inskränkning får registreras. 6 § Föreningsstämmans ordförande skall innan styrelseval förrättas i en kreditmarknadsförening lämna uppgift till stämman om vilka uppdrag den som valet gäller innehar i andra företag. Föreningsstämma Bestämmelserna i 7 kap. 11 § tredje stycket lagen om ekonomiska 7 § Utöver vad som föreskrivs om upplysningsplikt i 7 kap. 11 § första stycket lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar gäller att upplysningar får lämnas bara om det kan göras utan nämnvärd olägenhet för enskild. föreningar skall tillämpas också när styrelsen funnit att en upplysning som har begärts enligt 7 kap. 11 § första och andra styckena samma lag inte kan lämnas till medlem utan nämnvärd olägenhet för enskild. Revision 8 § I en kreditmarknadsförening skall minst en revisor väljas av föreningsstämman. 9 § Bara den som är auktoriserad eller godkänd revisor får vara revisor i en kreditmarknadsförening. Minst en revisor som stämman utsett skall vara auktoriserad revisor eller godkänd revisor som avlagt revisorsexamen. 10 § Utöver vad som föreskrivs om upplysningsplikt i 8 kap. 16 § lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar gäller att upplysningar får lämnas bara om det kan göras utan nämnvärd olägenhet för enskild. 11 § I 13 kap. 10 § finns bestämmelser om revisorers och särskilda granskares rapporteringsskyldighet till Finansinspektionen. Likvidation 12 § Ansökan om likvidation av en kreditmarknadsförening enligt 11 kap. 3 eller 4 § lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar får också göras av Finansinspektionen. Fusion 13 § Vid fusion med en kreditmarknadsförening tillämpas inte 12 kap. 6 § lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar. I stället tillämpas 14-16 §§. 14 § Senast två månader efter det att avtalet om fusion har registrerats skall såväl överlåtande som övertagande förening hos Finansinspektionen ansöka om tillstånd att verkställa avtalet. Vid fusion genom kombination skall föreningarna dessutom ansöka om tillstånd enligt 3 kap. 2 § och godkännande av stadgarna enligt 3 kap. 3 § för den övertagande föreningen. Finansinspektionen skall underrätta registreringsmyndigheten om ansökningar enligt första stycket och om lagakraftvunna beslut som meddelats med anledning av sådana ansökningar. 15 § Vid behandlingen av en ansökan om tillstånd att verkställa ett fusionsavtal skall Finansinspektionen pröva att föreningens borgenärer tillförsäkras en betryggande säkerhet, om ett sådant skydd behövs med hänsyn till de fusionerande föreningarnas ekonomiska förhållanden och om borgenärerna inte redan har en sådan säkerhet. 16 § En ansökan enligt 14 § skall avslås om föreningens borgenärer inte tillförsäkrats en sådan betryggande säkerhet som avses i 15 § eller de fusionerande föreningarnas ekonomiska förhållanden i övrigt är sådana att fusionen inte kan anses förenlig med insättares eller andra fordringsägares intressen. 17 § Vad som sägs om rätten i 12 kap. 7 § lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar skall i stället avse Finansinspektionen. 18 § Vid fusion med ett helägt dotteraktiebolag tillämpas inte 12 kap. 8 § lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar. I stället gäller vad som sägs i denna paragraf. Om en kreditmarknadsförening äger samtliga aktier i ett dotteraktiebolag, får föreningens och bolagets styrelser träffa ett fusionsavtal som innebär att bolaget skall gå upp i föreningen. Styrelserna skall anmäla avtalet för registrering hos registreringsmyndigheten. För det fortsatta förfarandet gäller 14-16 §§ i tillämpliga delar. Vad som där sägs om överlåtande förening skall i stället gälla bolaget. Fusion får ske bara om föreningen och bolaget har samma redovisningsvaluta. Bolaget är upplöst när Finansinspektionens beslut om tillstånd enligt 14 § har registrerats. Registreringsmyndigheten skall registrera tillståndet även i aktiebolagsregistret. Registreringsmyndigheten skall förklara att frågan om fusion har fallit, om ansökan om Finansinspektionens tillstånd inte har gjorts inom föreskriven tid eller om ansökan om tillstånd har avslagits genom lagakraftvunnet beslut. 19 § Fusion enligt 18 § får ske även om det i dotteraktiebolaget finns egendom som kreditmarknadsföreningen inte får förvärva enligt denna lag. Sådan egendom måste avyttras senast ett år från registreringen. Om det finns särskilda skäl får Finansinspektionen förlänga denna frist. Skadestånd 20 § Vad som i 13 kap. 1-3 §§ lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar föreskrivs om ansvar vid överträdelse av den lagen, av tillämplig lag om årsredovisning och av stadgarna gäller beträffande kreditmarknadsföreningar även vid överträdelse av denna lag och lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag. 13 kap. Tillsyn Registreringsmyndighet 1 § Registreringsmyndighet för banker och filialer till utländska bankföretag är Patent- och registreringsverket. Hos registreringsmyndigheten förs ett bankregister. I detta skrivs de uppgifter in som enligt denna lag, aktiebolagslagen (1975:1385), sparbankslagen (1987:619), lagen (1995:1570) om medlemsbanker, lagen (1992:160) om utländska filialer m.m. eller andra författningar skall anmälas för registrering eller i övrigt skall tas in i registret. För registrering av kreditmarknadsbolag och kreditmarknadsföreningar gäller vad som föreskrivs i aktiebolagslagen respektive lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar. För registrering av filialer till utländska kreditföretag gäller lagen om utländska filialer m.m. Tillsynen och dess omfattning 2 § Finansinspektionen har tillsyn över kreditinstitut och utländska kreditinstitut som inrättat filial enligt 4 kap. 4 §. För ett kreditinstitut omfattar tillsynen att rörelsen drivs enligt 1. denna lag, 2. andra författningar som reglerar institutets verksamhet, 3. institutets bolagsordning, stadgar eller reglemente, och 4. interna instruktioner som har sin grund i författningar som reglerar institutets verksamhet. Inspektionen har dessutom tillsyn över att kreditinstitutets ägare och ledning uppfyller lämplighetskraven i denna lag. För en filial till ett utländskt kreditinstitut som avses i 4 kap. 4 § skall inspektionen se till att institutet följer de lagar och andra författningar som gäller för institutets verksamhet här i landet. Upplysningar från och undersökningar hos ett kreditinstitut 3 § Ett kreditinstitut och sådana utländska kreditinstitut som inrättat filial enligt 4 kap. 4 § skall lämna Finansinspektionen de upplysningar om sin verksamhet och därmed sammanhängande omständigheter som inspektionen begär. 4 § Finansinspektionen får när inspektionen anser att det är nödvändigt genomföra en undersökning hos ett kreditinstitut och sådana utländska kreditinstitut som inrättat filial enligt 4 kap. 4 §. Upplysningar från och undersökningar hos andra företag 5 § Om ett kreditinstitut ingår i en koncern, skall de övriga företagen i koncernen lämna Finansinspektionen de upplysningar om sin verksamhet och därmed sammanhängande omständigheter som inspektionen behöver för sin tillsyn över institutet. 6 § Har ett företag fått i uppdrag av ett kreditinstitut att driva någon del av institutets rörelse, får Finansinspektionen genomföra undersökningar hos företaget, om det behövs för tillsynen över institutet. Ett sådant företag skall också lämna Finansinspektionen de upplysningar om sin verksamhet och därmed sammanhängande omständigheter som inspektionen behöver för sin tillsyn över institutet. Samarbete med behöriga myndigheter 7 § Finansinspektionen skall i samarbete med behörig hemlandsmyndighet utöva tillsyn över att likviditeten är tillfredsställande i en här i landet inrättad filial till ett utländskt kreditinstitut som avses i 4 kap. 1 §. Efter anmälan till Finansinspektionen kan en behörig myndighet i ett annat land inom EES genomföra en undersökning hos filialen och hos en filial till ett sådant företag som avses i 4 kap. 3 §. 8 § Finansinspektionen skall lämna de uppgifter som en behörig myndighet i ett annat land inom EES behöver för sin tillsyn över ett utländskt kreditinstitut, ett utländskt finansiellt institut eller dotterföretag som driver verksamhet här enligt 4 kap. 1, 2 eller 3 §. Revision 9 § Finansinspektionen har rätt att förordna en eller flera revisorer att tillsammans med övriga revisorer delta i revisionen av ett kreditinstitut. Inspektionen får när som helst återkalla ett sådant förordnande och utse en ny revisor. Revisorn har rätt till skäligt arvode från institutet för sitt arbete. Storleken på arvodet bestäms av inspektionen. Finansinspektionen skall utfärda en instruktion för en revisor som förordnats av inspektionen. En revisor som förordnats av Finansinspektionen skall oavsett stämmans anvisningar följa den instruktion som inspektionen har utfärdat. 10 § En revisor eller en särskild granskare skall omgående rapportera till Finansinspektionen om han eller hon vid fullgörandet av sitt uppdrag i ett kreditinstitut får kännedom om förhållanden som 1. kan utgöra en väsentlig överträdelse av de författningar som reglerar institutets verksamhet, 2. kan påverka institutets fortsatta drift negativt, eller 3. kan leda till att revisorn avstyrker att balansräkningen eller resultaträkningen fastställs eller till anmärkning enligt 10 kap. 30 eller 31 § aktiebolagslagen (1975:1385), 8 kap. 13 § lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar, 4 a kap. 14 och 15 §§ sparbankslagen (1987:619) eller 7 a kap. 14 och 15 §§ lagen (1995:1570) om medlemsbanker. Revisorn och granskaren har en motsvarande rapporteringsskyldighet om han eller hon får kännedom om förhållanden som avses i första stycket vid fullgörande av uppdrag i kreditinstitutets moderföretag eller dotterföretag eller i ett företag som har en likartad förbindelse med institutet. Upprättande av särskild balansräkning 11 § Styrelsen i en sparbank, en medlemsbank eller i en kreditmarknadsförening är skyldig att genast låta upprätta en särskild balansräkning, om det finns skäl att anta att institutet inte kan uppfylla kravet på kapitaltäckning enligt lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag. Balansräkningen skall granskas av institutets revisor. Om granskningen visar att kravet inte är uppfyllt, skall institutets styrelse genast underrätta Finansinspektionen. Sammankallande av styrelse eller stämma 12 § Finansinspektionen får sammankalla styrelsen i ett kreditinstitut. Om styrelsen inte har rättat sig efter en begäran från inspektionen om att kalla till extra stämma, får inspektionen utfärda en sådan kallelse. Företrädare för inspektionen får närvara vid stämma och vid ett sådant styrelsesammanträde som inspektionen har sammankallat samt delta i överläggningarna. Allmänt ombud vid konkurs 13 § När ett kreditinstitut har försatts i konkurs, skall Finansinspektionen förordna ett allmänt ombud. Det allmänna ombudet skall som konkursförvaltare delta i konkursboets förvaltning tillsammans med den eller de förvaltare som utses enligt konkurslagen (1987:672). Det allmänna ombudet kan beträffande medförvaltare göra en sådan framställning som avses i 7 kap. 5 § konkurslagen. Även om beslut om delning av konkursboets förvaltning har fattats, får det allmänna ombudet delta i förvaltningen i dess helhet. Bestämmelserna i konkurslagen om arvode till konkursförvaltare gäller också det allmänna ombudet. Finansinspektionens befogenheter vid ett kreditinstituts likvidation 14 § Under ett kreditinstituts likvidation har Finansinspektionen samma befogenheter i fråga om likvidatorerna och stämman som inspektionen annars har i fråga om styrelsen och stämman. Pensions- eller personalstiftelse 15 § Om en pensionsstiftelse eller en personalstiftelse hör till ett kreditinstitut och stiftelsens förmögenhet huvudsakligen kommer från medel som tillskjutits av kreditinstitutet, skall Finansinspektionen se till att stiftelsens tillgångar är placerade på ett sätt som bereder skälig säkerhet. Vid den bedömningen skall stiftelsens ändamål beaktas och hänsyn tas till vad som föreskrivs i denna lag om placering av ett instituts medel. Om stiftelsens tillgångar inte har placerats på ett tillfredsställande sätt, får inspektionen förelägga stiftelsen att göra rättelse. Den som företräder stiftelsen skall på Finansinspektionens begäran hålla stiftelsens kassa och övriga tillgångar samt böcker, räkenskaper och andra handlingar tillgängliga för granskning. Han eller hon skall även lämna inspektionen alla de upplysningar om stiftelsen som inspektionen begär. Avgifter till Finansinspektionen 16 § Kreditinstitut och utländska kreditinstitut med filial här i landet skall med årliga avgifter bekosta Finansinspektionens verksamhet. Detsamma gäller sådana företag som avses i 4 kap. 3 § och som har filial här i landet. 14 kap. Särskilt om prövningen av ägares lämplighet 1 § Ett direkt eller indirekt förvärv av aktier eller andelar i ett kreditinstitut, som medför att förvärvarens sammanlagda innehav utgör ett kvalificerat innehav, får ske bara efter tillstånd av Finansinspektionen. Detsamma gäller förvärv som innebär att ett kvalificerat innehav ökas 1. så att det uppgår till eller överstiger 20, 33 eller 50 procent av kapitalet eller röstetalet för samtliga aktier eller andelar, eller 2. så att institutet blir dotterföretag. Tillstånd enligt första stycket skall inhämtas före förvärvet. Om förvärvet har gjorts genom bodelning, arv, testamente, bolagsskifte eller på annat liknande sätt, krävs i stället tillstånd för att förvärvaren skall få behålla aktierna eller andelarna. Förvärvaren skall då ansöka om tillstånd inom sex månader efter förvärvet. 2 § Tillstånd skall ges till förvärv som avses i 1 § om det finns skäl att anta att förvärvaren 1. inte kommer att motverka att rörelsen drivs på ett sätt som är förenligt med denna lag och andra författningar som reglerar institutets verksamhet, och 2. även i övrigt är lämplig att utöva ett väsentligt inflytande över ledningen av ett kreditinstitut. Tillstånd får inte ges, om förvärvaren i väsentlig utsträckning har åsidosatt sina skyldigheter i näringsverksamhet eller i andra ekonomiska angelägenheter eller gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet. Om förvärvet skulle leda till nära förbindelser mellan kreditinstitutet och någon annan, får tillstånd ges bara om förbindelserna inte hindrar en effektiv tillsyn av institutet. Finansinspektionen får föreskriva en viss tid inom vilken ett förvärv skall genomföras. Finansinspektionen skall meddela beslut i ett ärende enligt denna paragraf inom tre månader från det att ansökan om tillstånd gjordes. 3 § Den som avser att avyttra ett kvalificerat innehav av aktier eller andelar i ett kreditinstitut eller en så stor del av ett sådant kvalificerat innehav att innehavet därigenom kommer att understiga någon av de i 1 § första stycket angivna gränserna skall underrätta Finansinspektionen om det. 4 § När ett kreditinstitut får kännedom om att aktier eller andelar i institutet förvärvats enligt 1 § eller avyttrats enligt 3 §, skall institutet snarast anmäla förvärvet eller avyttringen till Finansinspektionen. När ett kreditinstitut i annat fall får kännedom om att det har nära förbindelser med någon annan, skall institutet snarast anmäla det till Finansinspektionen. Ett annat kreditinstitut än en sparbank skall årligen till Finansinspektionen anmäla namnen på de ägare som har ett kvalificerat innehav av aktier eller andelar i institutet samt storleken på innehaven. 5 § Om en juridisk person har ett kvalificerat innehav av aktier eller andelar i ett kreditinstitut, skall den juridiska personen snarast anmäla ändringar av vilka som ingår i dess ledning till Finansinspektionen. 6 § Om den som har ett kvalificerat innehav av aktier eller andelar i ett kreditinstitut motverkar eller kan antas komma att motverka att kreditinstitutets rörelse drivs på ett sätt som är förenligt med denna lag eller andra författningar som reglerar institutets verksamhet, får Finansinspektionen besluta att denne vid stämman inte får företräda fler aktier eller andelar än som motsvarar ett innehav som inte är kvalificerat. Detsamma gäller, om en sådan innehavare i väsentlig utsträckning har åsidosatt sina skyldigheter i näringsverksamhet eller i andra ekonomiska angelägenheter eller gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet. Om den som har ett kvalificerat innehav av aktier eller andelar inte har ansökt om tillstånd till ett förvärv som avses i 1 §, får Finansinspektionen besluta att innehavaren vid stämman inte får företräda aktierna eller andelarna till den del de omfattas av ett krav på tillstånd. Om någon i strid med ett beslut av Finansinspektionen har ett kvalificerat innehav av aktier eller andelar, får innehavaren inte företräda aktierna eller andelarna vid stämman till den del innehavet står i strid med beslutet. 7 § Finansinspektionen får förelägga en ägare som avses i 6 § första stycket att avyttra så stor del av aktierna eller andelarna att innehavet därefter inte är kvalificerat. En ägare som avses i 6 § andra eller tredje stycket får föreläggas att avyttra så stor del av aktierna eller andelarna att innehavet inte står i strid med inspektionens beslut. 8 § Aktier eller andelar som omfattas av förbud enligt 6 § eller föreläggande enligt 7 § skall inte räknas med när det fordras samtycke av ägare till en viss del av aktierna eller andelarna i kreditinstitutet för att ett beslut skall bli giltigt eller en befogenhet skall få utövas. Detta gäller dock inte om en förvaltare har förordnats enligt 9 §. 9 § Om det finns särskilda skäl, får Finansinspektionen begära att tingsrätten förordnar en lämplig person att som förvaltare företräda sådana aktier eller andelar som enligt 6 § inte får företrädas av ägaren. En sådan ansökan prövas av tingsrätten i den ort där ägaren har sitt hemvist eller, om ägaren inte har hemvist i Sverige, av Stockholms tingsrätt. En förvaltare har rätt till skälig ersättning för arbete och utlägg. Ersättningen skall betalas av ägaren till aktierna eller andelarna och skall på begäran förskotteras av kreditinstitutet. Om den betalningsskyldige inte godtar förvaltarens anspråk, fastställs ersättningen av tingsrätten. 10 § Om ett kreditinstitut har nära förbindelser med någon annan och det hindrar en effektiv tillsyn av kreditinstitutet, får Finansinspektionen förelägga innehavare av aktier eller andelar som medför att förbindelserna är nära att avyttra så stor del av aktierna eller andelarna att så inte längre är fallet. Finansinspektionen får även besluta att den eller de som omfattas av ett beslut enligt första stycket inte får företräda aktierna eller andelarna vid stämman. I så fall skall bestämmelserna i 9 § tillämpas. 15 kap. Ingripanden Ingripande mot kreditinstitut 1 § Om ett kreditinstitut har åsidosatt sina skyldigheter enligt denna lag, andra författningar som reglerar institutets verksamhet, institutets bolagsordning, stadgar eller reglemente eller interna instruktioner som har sin grund i författningar som reglerar institutets verksamhet, skall Finansinspektionen ingripa. Ingripande sker genom utfärdande av föreläggande att vidta åtgärd inom viss tid, förbud att verkställa beslut eller genom anmärkning. Om överträdelsen är allvarlig skall kreditinstitutets tillstånd återkallas eller, om det är tillräckligt, varning meddelas. Finansinspektionen får avstå från ingripande om en överträdelse är ringa eller ursäktlig, om institutet gör rättelse eller om någon annan myndighet har vidtagit åtgärder mot institutet och dessa åtgärder bedöms tillräckliga. 2 § Om någon som ingår i ett kreditinstituts styrelse eller är dess verkställande direktör inte uppfyller de krav som anges i 3 kap. 2 § 4, skall Finansinspektionen återkalla institutets tillstånd. Det får dock ske bara om inspektionen först beslutat att anmärka på att personen ingår i styrelsen eller är verkställande direktör och om han eller hon, sedan en av inspektionen bestämd tid om högst tre månader har gått, fortfarande finns kvar i styrelsen eller som verkställande direktör. I stället för att återkalla tillståndet, får Finansinspektionen besluta att en styrelseledamot eller verkställande direktör inte längre får vara det. Finansinspektionen får då förordna en ersättare. Ersättarens uppdrag gäller till dess institutet utsett en ny styrelseledamot eller verkställande direktör. 3 § Finansinspektionen skall återkalla ett kreditinstituts tillstånd om institutet 1. inte har anmälts för registrering inom föreskriven tid eller anmälan har avskrivits eller avslagits genom ett beslut som har vunnit laga kraft, 2. inte inom ett år från det tillstånd beviljades har börjat driva sådan rörelse som tillståndet avser, 3. har förklarat sig avstå från tillståndet, 4. har överlåtit hela sin rörelse, eller 5. under en sammanhängande tid av sex månader inte har drivit sådan rörelse som tillståndet avser. I fall som avses i första stycket 2 och 5 får i stället varning meddelas om det är tillräckligt. 4 § Om tillståndet återkallas får Finansinspektionen bestämma hur avvecklingen av rörelsen skall ske. Ett beslut om återkallelse får förenas med förbud att fortsätta rörelsen. 5 § Har Finansinspektionen av en behörig myndighet underrättats om att ett svenskt kreditinstitut överträtt föreskrifter som gäller i det landet för sådana institut, skall inspektionen vidta de åtgärder som anges i 1-4 §§ mot institutet, om det föreligger någon omständighet som avses där. Inspektionen skall underrätta den behöriga myndigheten om vilka åtgärder som vidtas. 6 § Ärenden som rör ingripanden enligt 1-5 §§ mot en bank prövas av regeringen om ärendet är av principiell betydelse eller av särskild vikt. Regeringens prövning sker efter anmälan av Finansinspektionen. Straffavgift 7 § Om ett kreditinstitut har meddelats beslut om anmärkning eller varning enligt 1 §, får Finansinspektionen besluta att institutet skall betala en straffavgift. Om regeringen beslutar om anmärkning eller varning får den överlämna till inspektionen att besluta om straffavgift skall betalas. Avgiften tillfaller staten. 8 § Straffavgiften skall fastställas till lägst femtusen kronor och högst femtio miljoner kronor. Avgiften får inte överstiga tio procent av kreditinstitutets omsättning närmast föregående räkenskapsår. Om överträdelsen har skett under institutets första verksamhetsår eller om uppgifter om omsättningen annars saknas eller är bristfälliga, får den uppskattas. Avgiften får inte vara så stor att institutet därefter inte uppfyller kraven enligt 6 kap. 1 §. 9 § När straffavgiftens storlek fastställs, skall särskild hänsyn tas till hur allvarlig den överträdelse är som föranlett anmärkningen eller varningen och hur länge överträdelsen har pågått. Förseningsavgift 10 § Om ett kreditinstitut underlåter att i tid lämna de upplysningar som föreskrivits med stöd av 16 kap. 1 § första stycket 4, får Finansinspektionen besluta att institutet skall betala en förseningsavgift med högst 100 000 kronor. Avgiften tillfaller staten. Verkställighet av beslut om straffavgift och förseningsavgift 11 § Straffavgiften eller förseningsavgiften skall betalas till Finansinspektionen inom trettio dagar efter det att beslutet om den vunnit laga kraft eller den längre tid som anges i beslutet. 12 § Finansinspektionens beslut att påföra straffavgift eller förseningsavgift får verkställas utan föregående dom eller utslag om avgiften inte har betalts inom den tid som anges i 11 §. 13 § Om straffavgiften eller förseningsavgiften inte betalas inom den tid som anges i 11 §, skall Finansinspektionen lämna den obetalda avgiften för indrivning. Bestämmelser om indrivning av statliga fordringar finns i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m. 14 § En straffavgift eller förseningsavgift som påförts faller bort i den utsträckning verkställighet inte har skett inom fem år från det att beslutet vann laga kraft. Ingripande mot utländska kreditinstitut och andra företag 15 § Finansinspektionen får förelägga ett institut eller ett företag, som tillhör någon av följande kategorier att göra rättelse om det inte driver sin rörelse enligt de bestämmelser som avses i 1 §, nämligen 1. utländska kreditinstitut som driver verksamhet här enligt 4 kap. 1 eller 2 §, och 2. sådana finansiella institut och dotterföretag som driver verksamhet här enligt 4 kap. 3 §. Om institutet eller företaget inte följer föreläggandet, skall inspektionen underrätta den behöriga myndigheten i företagets hemland. Om rättelse inte sker, får Finansinspektionen förbjuda institutet eller företaget att påbörja nya transaktioner här i landet. Innan förbud meddelas skall inspektionen underrätta den behöriga myndigheten i företagets hemland. I brådskande fall får inspektionen meddela förbud utan föregående underrättelse till hemlandsmyndigheten. Denna skall då underrättas så snart det kan ske. 16 § Om ett kreditinstitut som driver verksamhet här enligt 4 kap. 1 eller 2 §, har fått sitt verksamhetstillstånd återkallat i hemlandet, skall Finansinspektionen genast förbjuda institutet att påbörja nya transaktioner här i landet. Finansinspektionen skall även förbjuda ett sådant företag som driver verksamhet här enligt 4 kap. 3 § att påbörja nya transaktioner här i landet om ett utländskt kreditinstitut som äger företaget eller dess moderföretag har fått sitt verksamhetstillstånd återkallat. Om det av en underrättelse från en behörig myndighet framgår att ett sådant företag som avses i 4 kap. 3 § inte längre uppfyller något villkor som anges i samma paragraf, får företaget inte längre med stöd av den paragrafen driva verksamheten vidare här. I stället skall svenska bestämmelser gälla för verksamheten. 17 § Om ett utländskt kreditinstitut driver verksamhet här enligt 4 kap. 4 §, skall 1 § tillämpas på verksamheten här i landet. Ärenden som rör ingripanden som avses i 1 § prövas av Finansinspektionen. I fråga om bankfilialer prövas dock ett sådant ärende av regeringen om ärendet är av principiell betydelse eller av särskild vikt. Regeringens prövning sker efter anmälan av inspektionen. Om insättningar hos filialen omfattas av garanti till följd av ett beslut enligt 3 § andra stycket lagen (1995:1571) om insättningsgaranti och tillstånd till filialetablering inte skulle ha meddelats utan ett sådant beslut, får inspektionen, om kreditinstitutet inte fullgör sina skyldigheter enligt lagen om insättningsgaranti, förelägga institutet att göra rättelse. Föreläggandet skall innehålla en upplysning om att filialtillståndet annars kan återkallas. Om institutet inte har gjort rättelse inom ett år från föreläggandet, får tillståndet återkallas. Vid en sådan prövning tillämpas andra stycket. Om filialtillståndet återkallas tillämpas 4 §. Inspektionen skall underrätta den behöriga myndigheten i institutets hemland om åtgärder som har vidtagits med stöd av denna paragraf. Ingripande mot den som saknar tillstånd 18 § Om någon driver sådan rörelse som omfattas av denna lag utan att vara berättigad till det, skall Finansinspektionen förelägga denne att upphöra med rörelsen. Inspektionen får besluta hur avvecklingen av rörelsen skall ske. I ett föreläggande som ställs till ett svenskt aktiebolag eller en svensk ekonomisk förening skall Finansinspektionen upplysa om att rätten efter ansökan av inspektionen kan komma att besluta att bolaget eller föreningen skall gå i likvidation om föreläggandet inte följs. Om det är osäkert om lagen är tillämplig på viss rörelse, får inspektionen förelägga den som driver rörelsen att lämna de upplysningar om rörelsen som inspektionen behöver för att bedöma om så är fallet. Vidare är den som är revisor i ett företag skyldig att på begäran av Finansinspektionen lämna sådana upplysningar om företagets rörelse som revisorn fått kännedom om vid fullgörandet av sitt uppdrag. I fråga om utländska företag får ett föreläggande enligt denna paragraf riktas mot såväl företaget som den som här i landet är verksam för företagets räkning. 19 § Om ett svenskt aktiebolag eller en svensk ekonomisk förening inte följer ett föreläggande enligt 18 § första stycket att upphöra med rörelsen, skall rätten, efter ansökan av Finansinspektionen, besluta att företaget skall gå i likvidation. I dessa fall tillämpas bestämmelserna i 13 kap. 9, 24, 27-43, 45 och 46 §§ aktiebolagslagen (1975:1385) samt 11 kap. 5 och 7-16 §§ samt 17 § fjärde och femte styckena lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar. Beslut om likvidation skall inte meddelas om det under ärendets handläggning vid tingsrätten visas att rörelsen har upphört. Beslutet om likvidation gäller omedelbart. Vite 20 § Om Finansinspektionen meddelar föreläggande eller förbud enligt denna lag, får inspektionen förelägga vite. 16 kap. Bemyndiganden 1 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om 1. vilken information ett kreditinstitut skall lämna till sina kunder eller till dem som institutet erbjuder sina tjänster, 2. vilka poster som får räknas in i startkapitalet enligt 3 kap. 5-7 §§, 3. vilka begränsningar som gäller när ett bankaktiebolag eller ett kreditmarknadsbolag tar emot egna aktier eller aktier i sitt moderbolag som pant enligt 10 kap. 6 §, 4. vilka upplysningar som ett kreditinstitut och sådana utländska kreditinstitut som har inrättat filial enligt 4 kap. 4 § skall lämna till Finansinspektionen för dess tillsynsverksamhet, och 5. sådana avgifter för tillsyn som avses i 13 kap. 16 §. 17 kap. Överklagande 1 § Finansinspektionens beslut enligt 13 kap. 12 § och 15 kap. 18 § andra stycket samt beslut i ärenden som avses i 20 § första stycket 5 förvaltningslagen (1986:223) får inte överklagas. Detsamma gäller inspektionens beslut att överlämna ett ärende till regeringen för prövning. Andra beslut av Finansinspektionen enligt denna lag får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Inspektionen får bestämma att ett beslut om förbud, föreläggande eller återkallelse skall gälla omedelbart. 2 § Om beslut i ett ärende om tillstånd enligt 3 kap. 2 § inte meddelas inom sex månader från det att ansökan gavs in, skall sökanden av den myndighet som skall pröva ansökan underrättas om skälen för detta. Sökanden får därefter begära förklaring av kammarrätten att ärendet onödigt uppehålls. Om beslut inte har meddelats inom sex månader från det att en sådan förklaring avgetts, skall ansökan anses ha avslagits. Om Finansinspektionen inte vidarebefordrar en underrättelse som avses i 5 kap. 2 § första stycket till behörig myndighet i utlandet inom tre månader från det att underrättelsen togs emot och inte heller inom samma tid meddelar beslut enligt tredje stycket samma paragraf, skall inspektionen underrätta sökanden om skälen för detta. Sökanden får därefter begära förklaring av kammarrätten att ärendet onödigt uppehålls. Om underrättelse inte har vidarebefordrats inom tre månader från det att en sådan förklaring avgetts, skall beslut enligt 5 kap. 2 § tredje stycket anses ha meddelats. Föreskrifter om ikraftträdande av denna lag meddelas i lagen (2004:000) om införande av lagen (2004:000) om bank- och finansieringsrörelse. 2.2 Förslag till lag om införande av lagen (2004:000) om bank- och finansieringsrörelse Härigenom föreskrivs följande. 1 § Lagen (2004:000) om bank- och finansieringsrörelse och denna lag träder i kraft den 1 juli 2004. 2 § Genom lagen (2004:000) om bank- och finansieringsrörelse upphävs 1. bankrörelselagen (1987:617), 2. lagen (1992:1610) om finansieringsverksamhet, och 3. lagen (1987:621) om införande av ny banklagstiftning. 3 § Om det i lag eller någon annan författning hänvisas till en bestämmelse som har ersatts genom en bestämmelse i lagen (2004:000) om bank- och finansieringsrörelse eller denna lag, tillämpas i stället den nya bestämmelsen. 4 § Om ett kreditinstituts bolagsordning, stadgar eller reglemente efter den 30 juni 2004 strider mot någon bestämmelse i lagen (2004:000) om bank- och finansieringsrörelse, skall styrelsen till första ordinarie stämma lägga fram förslag till ändring av bolagsordningen, stadgarna eller reglementet som rättar till detta. 5 § Tillstånd för en bank att driva bankrörelse (oktroj) och stadfästelse av bolagsordning, stadgar eller reglemente som gäller vid ikraftträdandet, skall fortsätta att gälla. Om det i lagen (2004:000) om bank- och finansieringsrörelse hänvisas till bestämmelser i 3 kap. samma lag gäller för sådana banker som avses i första stycket motsvarande äldre bestämmelser. 6 § Tillstånd för ett kreditmarknadsföretag att driva finansieringsverksamhet som gäller vid ikraftträdandet skall därefter gälla som tillstånd att driva finansieringsrörelse. Om det i lagen (2004:000) om bank- och finansieringsrörelse hänvisas till bestämmelser i 3 kap. samma lag gäller för sådan kreditmarknadsföretag som avses i första stycket motsvarande äldre bestämmelser. 7 § Tillstånd som vid lagens ikraftträdande gäller för ett utländskt företag att driva bankrörelse i Sverige från filial skall fortsätta att gälla. Tillstånd som vid lagens ikraftträdande gäller för ett utländskt företag att driva finansieringsverksamhet i Sverige från filial skall därefter gälla som tillstånd att driva finansieringsrörelse. 8 § Ett utländskt företag hemmahörande inom EES som före lagens ikraftträdande med stöd av 1 kap. 5 § bankrörelselagen (1987:617) eller 2 kap. 9 och 10 §§ lagen (1992:1610) om finansieringsverksamhet, driver verksamhet från en filial i Sverige eller erbjuder eller tillhandahåller tjänster utan att inrätta filial här, får fortsätta med det även efter ikraftträdandet. 9 § En ekonomisk förening som vid lagens ikraftträdande driver verksamhet med stöd av 1 kap. 2 b § bankrörelselagen (1987:617) eller 1 kap. 3 § första stycket 9 lagen (1992:1610) om finansieringsverksamhet i dessa bestämmelsers lydelse före den 1 juli 2000 behöver inte tillstånd enligt lagen (2004:000) om bank- och finansieringsrörelse. 10 § Ett företag som vid lagens ikraftträdande driver verksamhet som inte fordrar tillstånd enligt bankrörelselagen (1987:617) eller lagen (1992:1610) om finansieringsverksamhet, får fortsätta att driva verksamheten under ett år från lagens ikraftträdande eller, om en ansökan om tillstånd enligt den nya lagen har getts in inom denna tid, till dess att ansökan har prövats slutligt. 11 § För den som vid lagens ikraftträdande från allmänheten tar emot återbetalningspliktiga medel, som efter uppsägning är tillgängliga för fordringsägaren efter en tid som överstiger ett år, gäller 1 kap. 7 § lagen (2004:000) om bank- och finansieringsrörelse från och med den 1 juli 2006. 12 § Trots 1 kap. 9 § lagen (2004:000) om bank- och finansieringsrörelse får aktiebolag som före den 1 januari 1912 erhållit en av Kungl. Maj:t stadfäst bolagsordning enligt vilken ordet bank ingår i firman alltjämt använda ordet bank i sin firma. Om en sammanslutning eller en annan juridisk person som avses i 1 kap. 9 § andra stycket lagen om bank- och finansieringsrörelse före den 1 juli 1987 använde ordet bank i sin firma, får den fortsätta med det utan tillstånd av Finansinspektionen. Av övergångbestämmelse till lagen (1987:265) om ändring i lagen (1972:262) om understödsföreningar framgår att en understödsförening får använda ordet bank i sin firma om föreningen vid utgången av juni 1987 använde ordet bank i firman. 13 § I fråga om banker som beviljats oktroj före den 1 januari 1994 gäller vid tillämpning av 9 kap. 3 § lagen (2004:000) om bank- och finansieringsrörelse att 1. kapitalbasen för ett bankaktiebolag inte får understiga ett belopp som den 1 januari 1994 motsvarade fem miljoner euro, och 2. kapitalbasen för en sparbank inte får understiga ett belopp som den 1 januari 1994 motsvarade en miljon euro. 14 § En sparbank som beviljats oktroj före den 1 januari 1994 får fortsätta att driva bankrörelse, även om sparbankens kapitalbas vid denna lags ikraftträdande uppgår till lägre belopp än motsvarande en miljon euro. I ett sådant fall gäller vid tillämpningen av 9 kap. 3 § lagen (2004:000) om bank- och finansieringsrörelse att sparbankens kapitalbas inte efter denna lags ikraftträdande får understiga det högsta belopp som kapitalbasen uppnått efter den 2 maj 1992. När kapitalbasen uppnått ett belopp som den 1 januari 1994 motsvarat en miljon euro gäller 13 § 2. 15 § I fråga om kreditmarknadsföretag som beviljats tillstånd trots att företagets kapitalbas vid tidpunkten för tillståndsbeslutet inte uppgick till det belopp som enligt 2 kap. 4 § lagen (1992:1610) om finansieringsverksamhet krävdes i bundet eget kapital när företaget började verksamheten, gäller vid tillämpningen av 9 kap. 3 § lagen (2004:000) om bank- och finansieringsrörelse att företagets kapitalbas inte efter denna lags ikraftträdande får understiga det högsta belopp som kapitalbasen uppnått efter den 2 maj 1992. När kapitalbasen motsvarar det i 3 kap. 7 § lagen om bank- och finansieringsrörelse uppställda kravet på startkapital gäller bestämmelserna i den lagen. Om ägarkontrollen över ett sådant företag som avses i första stycket förändras, skall företagets kapitalbas inom tre månader från övertagandet motsvara lägst den nivå som i fråga om startkapital krävs för företaget enligt 3 kap. 7 § lagen om bank- och finansieringsrörelse. Finansinspektionen får medge undantag från andra stycket vid fusion mellan två eller flera företag som avses i första stycket. I sådant fall får kapitalbasen för det genom fusionen bildade företaget inte understiga summan av de kapitalbaser som enligt första stycket krävts för vart och ett av de sammanslagna företagen vid tidpunkten för fusionen. 16 § Har en bank före ikraftträdandet av denna lag förvärvat egendom under sådana förhållanden som avses i 7 kap. 3-5 §§ lagen (2004:000) om bank- och finansieringsrörelse krävs inte Finansinspektionens tillstånd för fortsatt innehav under åren 2004 och 2005 även om tre år har förflutit från förvärvet. Har ett kreditmarknadsföretag före ikraftträdandet av denna lag förvärvat annan egendom än aktier och andelar till skyddande av fordran skall egendomen anses förvärvad enligt 7 kap. 3-5 §§ lagen om bank- och finansieringsrörelse. För sådan egendom, liksom för aktier eller andelar som före den 1 juli 2004 har förvärvats under sådana förhållanden som avses i 7 kap. 3-5 §§ lagen om bank- och finansieringsrörelse, krävs inte Finansinspektionens tillstånd för fortsatt innehav under åren 2004 och 2005 även om en tid av tre år har förflutit från förvärvet. 17 § I fråga om avtal som avses i 8 kap. 5 § lagen (2004:000) om bank- och finansieringsrörelse och som har ingåtts före lagens ikraftträdande gäller äldre bestämmelser. 18 § Vad som sägs i 10 kap. 30 § lagen (2004:000) om bank- och finansieringsrörelse skall tillämpas på motsvarande sätt om ett bankaktiebolag har övertagit en föreningsbanks rörelse vid ombildning enligt 11 kap. föreningsbankslagen (1987:620). 19 § Om ett kreditmarknadsbolag före lagens ikraftträdande har fattat beslut om nedsättning av aktiekapitalet enligt 6 kap. 2 § aktiebolagslagen (1975:1385) gäller äldre bestämmelser. 20 § Äldre bestämmelser gäller för fusion om fusionsplanen har godkänts enligt 14 kap. 11 § aktiebolagslagen (1975:1385) före lagens ikraftträdande. Detsamma gäller vid absorption av helägt dotterbolag enligt 14 kap. 22 § aktiebolagslagen, om fusionsplanen upprättats före lagens ikraftträdande. 21 § Om ett avtal om fusion före ikraftträdandet av denna lag har godkänts enligt 12 kap. 4 § lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar gäller äldre bestämmelser för fusionen. Detsamma gäller avtal om fusion mellan en ekonomisk förening och ett helägt dotteraktiebolag enligt 12 kap. 8 § lagen om ekonomiska föreningar, om avtalet träffats före lagens ikraftträdande. 22 § En fråga om ingripande enligt 14 eller 15 kap. lagen (2004:000) om bank- och finansieringsrörelse bedöms enligt äldre bestämmelser om de omständigheter som föranleder frågan om ingripande hänför sig till tiden före lagens ikraftträdande. Detta gäller dock inte om en tillämpning av de nya bestämmelserna skulle leda till ett mindre strängt ingripande. 23 § Beslut som har meddelats före lagens ikraftträdande överklagas enligt äldre bestämmelser. 24 § Medel som en förmyndare eller god man förvaltar enligt föräldrabalken och som sedan den 1 januari 1941 står inne på räkning hos en bank utan villkor att de får tas ut bara med överförmyndarens tillstånd skall anses insatta med förbehåll enligt 14 kap. 8 § andra stycket föräldrabalken att de får tas ut utan överförmyndarens tillstånd. Detsamma gäller medel som därefter satts in på räkningen och ränta som därefter lagts till kapitalet. 25 § Är föräldrar förmyndare, får de utan överförmyndarens tillstånd ta ut medel som de förvaltar enligt föräldrabalken och som har satts in före den 1 juli 1995, om medlen inte omfattas av särskild överförmyndarkontroll enligt föräldrabalken. Vad som nu har sagts gäller dock inte om överförmyndaren enligt 13 kap. 19 § föräldrabalken har förordnat om inskränkning i uttagsrätten. 26 § Har en förmyndare, god man eller förvaltare före den 1 juli 1995 satt in medel med förbehåll enligt 15 kap. 9 § föräldrabalken i den då gällande lydelsen skall förbehållet jämställas med förbehåll enligt 14 kap. 8 § föräldrabalken. 27 § I fråga om medel som finns på en gift kvinnas konto hos en sparbank, skall 26 § lagen den 29 juli 1892 angående sparbanker i paragrafens ursprungliga lydelse fortfarande gälla, om äldre giftermålsbalken är tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden. 28 § För ett företag som vid utgången av juni 2004 driver finansieringsverksamhet som fordrar tillstånd enligt lagen (1992:1610) om finansieringsverksamhet men som inte kommer att vara tillståndspliktig därefter, skall lagen (1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag fortsätta att gälla även för det räkenskapsår som inleds före utgången av år 2004. 2.3 Förslag till lag om inlåningsverksamhet Härigenom föreskrivs följande. Tillämpningsområde 1 § Denna lag innehåller bestämmelser om sådan inlåningsverksamhet som andra företag än institut enligt lagen (1995:1571) om insättningsgaranti får driva. Lagen gäller inte för inlåningsverksamhet för vilken det skall upprättas prospekt enligt aktiebolagslagen (1975:1385), försäkringsrörelselagen (1982:713), lagen (1992:543) om börs- och clearingverksamhet eller lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument. 2 § För utländska företags inlåningsverksamhet genom filial i Sverige gäller bestämmelserna i denna lag i tillämpliga delar och i övrigt lagen (1992:160) om utländska filialer m.m. 3 § I denna lag avses med inlåningsverksamhet mottagande från allmänheten av återbetalningspliktiga medel som efter uppsägning är tillgängliga för fordringsägaren inom högst ett år. 4 § Inlåningsverksamhet får drivas bara av aktiebolag eller ekonomiska föreningar som är registrerade enligt 7 § hos Finansinspektionen. Bestämmelser i andra författningar om aktiebolag eller ekonomiska föreningar gäller även för företag som driver inlåningsverksamhet, om inte annat följer av denna lag eller i övrigt är särskilt föreskrivet. Kapitalkrav 5 § Ett aktiebolag eller en ekonomisk förening som driver inlåningsverksamhet skall ha ett bundet eget kapital som uppgår till minst tio respektive fem miljoner kronor. Om bolaget eller föreningen har euro som redovisningsvaluta och har haft det sedan bolaget eller föreningen bildades, skall det bundna egna kapitalet uppgå till minst det belopp i euro som motsvarade tio respektive fem miljoner kronor enligt den av Europeiska centralbanken då fastställda växelkursen. Har bolaget eller föreningen tidigare haft kronor som redovisningsvaluta, skall det bundna egna kapitalet uppgå till minst det belopp i euro som motsvarade tio respektive fem miljoner kronor vid bytet av redovisningsvaluta. Kravet på bundet eget kapital i första stycket gäller inte inlåningsverksamhet som drivs av sådan ekonomisk förening som anges i 2 kap. 3 § första stycket 7 lagen (2004:000) om bank- och finansieringsrörelse. Krav på ägare och ledning 6 § Den som i väsentlig utsträckning har åsidosatt skyldigheter i näringsverksamhet eller i andra ekonomiska angelägenheter eller som har gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet får inte ha ett kvalificerat innehav i ett företag som driver inlåningsverksamhet eller ingå i företagets ledning. Med kvalificerat innehav avses ett direkt eller indirekt ägande i företaget, om innehavet representerar tio procent eller mer av kapitalet eller av samtliga röster eller annars möjliggör ett väsentligt inflytande över ledningen av företaget. När ett företag som driver inlåningsverksamhet får kännedom om att förändringar har skett i den krets som har ett kvalificerat innehav i företaget eller ingår i dess ledning, skall företaget snarast anmäla förändringen till Finansinspektionen. Om en juridisk person har ett kvalificerat innehav i företaget, skall den juridiska personen snarast anmäla ändringar av vilka som ingår i dess ledning till inspektionen. Registrering 7 § Ett aktiebolag eller en ekonomisk förening som avser att driva inlåningsverksamhet skall ansöka om registrering hos Finansinspektionen. Om företaget uppfyller kraven i 5 § första stycket, 6 § första stycket samt 11 och 12 §§ skall registrering ske. Finansinspektionen skall föra ett särskilt register över företag som driver inlåningsverksamhet. Informationsplikt 8 § Ett företag som driver inlåningsverksamhet skall tydligt informera fordringsägaren om att mottagna medel inte omfattas av insättningsgarantin och att det innebär att medlen kan förloras om företaget försätts i konkurs eller annars har betalningssvårigheter. Företaget skall också tydligt informera fordringsägaren om hur företaget avser att använda de mottagna medlen. Informationen skall lämnas vid marknadsföring av inlåningsverksamheten och innan ett avtalsförhållande ingås. Informationen skall vidare under avtalstiden framgå av kontoutdrag och liknande material som rör fordringsförhållandet. Beloppsbegränsning 9 § Behållningen för varje konsument som placerar sina medel hos ett företag som driver inlåningsverksamhet får uppgå till högst 50 000 kronor. Åtgärder mot penningtvätt 10 § Bestämmelser om skyldighet för företag som driver inlåningsverksamhet enligt denna lag att medverka till att förhindra penningtvätt finns i lagen (1993:768) om åtgärder mot penningtvätt. Ett företag som är registrerat enligt 7 § skall på begäran lämna Finansinspektionen de upplysningar om verksamheten som behövs för att inspektionen skall kunna kontrollera att lagen om åtgärder mot penningtvätt följs. Revision 11 § I ett företag som driver inlåningsverksamhet skall minst en revisor väljas av bolagsstämman eller föreningsstämman. 12 § Bara den som är auktoriserad eller godkänd revisor får vara revisor i ett företag som driver inlåningsverksamhet. Minst en revisor som bolagsstämman eller föreningsstämman har utsett skall vara auktoriserad revisor eller godkänd revisor som avlagt revisorsexamen. 13 § Om en revisor vid fullgörandet av sitt uppdrag i ett företag som driver inlåningsverksamhet får kännedom om förhållanden som kan utgöra en väsentlig överträdelse av de författningar som reglerar företagets inlåningsverksamhet, skall revisorn omgående rapportera detta till Finansinspektionen. Årlig kontroll 14 § Finansinspektionen skall minst en gång per år kontrollera att registrerade företag uppfyller villkoren i 5 § första stycket, 6 § första stycket, 8 §, såvitt avser erbjudanden riktade bara till andra än konsumenter, samt 9, 11 och 12 §§. Ett registrerat företag skall på begäran lämna Finansinspektionen de upplysningar om inlåningsverksamheten som behövs för att inspektionen skall kunna fullgöra skyldigheten enligt första stycket. Ingripanden 15 § Om någon driver sådan inlåningsverksamhet som avses i denna lag utan att vara registrerad, skall Finansinspektionen förelägga denne att upphöra med verksamheten. Inspektionen får besluta hur avvecklingen av verksamheten skall ske. Om det är osäkert om lagen är tillämplig på viss verksamhet, får inspektionen förelägga den som driver verksamheten att lämna de upplysningar om verksamheten som inspektionen behöver för att bedöma om så är fallet. Den som är revisor i ett företag är dessutom på begäran av Finansinspektionen skyldig att lämna sådana upplysningar om den verksamhet som drivs av företaget som han eller hon har fått kännedom om vid fullgörandet av sitt uppdrag i företaget. 16 § Om ett företag åsidosätter informationsplikten i 8 §, när den gäller ett erbjudande riktat till konsumenter, skall marknadsföringslagen (1995:450) tillämpas. Informationen enligt 8 § skall anses vara sådan information av särskild betydelse från konsumentsynpunkt som avses i 4 § andra stycket marknadsföringslagen. Om det saknas möjlighet att ingripa enligt marknadsföringslagen, får Finansinspektionen förelägga företaget att fullgöra informationsplikten. Om föreläggandet inte följs får inspektionen avföra företaget ur registret. 17 § Om ett företag åsidosätter informationsplikten i 8 §, när den gäller ett erbjudande riktat bara till andra än konsumenter, får Finansinspektionen förelägga företaget att fullgöra informationsplikten. Om föreläggandet inte följs får inspektionen avföra företaget ur registret. 18 § Finansinspektionen får förelägga ett företag som driver inlåningsverksamhet att göra rättelse om företaget 1. inte uppfyller kravet i 5 § första stycket eller 6 § första stycket, 2. överträder en bestämmelse i 9 §, 10 § andra stycket, 11§, 12 § eller 14 § andra stycket, 3. överträder en bestämmelse i lagen (1993:768) om åtgärder mot penningtvätt eller en föreskrift som har meddelats med stöd av den lagen, eller 4. överträder någon annan bestämmelse i en författning som reglerar företagets inlåningsverksamhet. Om en innehavare som avses i 6 § andra stycket inte uppfyller kravet i 6 § första stycket, får inspektionen förelägga denne att avyttra så stor del av aktierna eller andelarna att innehavet därefter inte är kvalificerat eller, om innehavaren är en juridisk person, att byta ut den i dess ledning diskvalificerade personen. Om ett företag inte gör rättelse får inspektionen avföra det ut registret. Ett företag skall också avföras ur registret om det anmäler att det inte längre driver inlåningsverksamhet eller om det på annat sätt framgår att inlåningsverksamheten har upphört. 19 § Förelägganden enligt 15 §, 16 § tredje stycket samt 17 och 18 §§ får förenas med vite. Finansinspektionen får bestämma att ett beslut om föreläggande skall gälla omedelbart. 20 § Om ett företag avregistreras får Finansinspektionen bestämma hur avvecklingen av inlåningsverksamheten skall ske. Överklagande 21 § Finansinspektionens beslut enligt 15 § andra stycket får inte överklagas. Inspektionens beslut i övrigt enligt denna lag får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Avgifter 22 § Ett företag som driver inlåningsverksamhet skall med årliga avgifter bekosta Finansinspektionens verksamhet med anknytning till denna lag. Regeringen får meddela föreskrifter om sådana avgifter som avses i första stycket. 1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2004. 2. Ett företag som vid tidpunkten för lagens ikraftträdande driver inlåningsverksamhet får fortsätta att driva verksamheten till den 1 januari 2005 eller, om ansökan om registrering har kommit in till Finansinspektionen senast vid den tidpunkten, till dess beslut om registrering har vunnit laga kraft. 3. Bestämmelsen om beloppsbegränsning i 9 § skall inte gälla för ett företag som vid tidpunkten för lagens ikraftträdande driver verksamhet med stöd av punkten 3 i övergångsbestämmelserna till lagen (1995:1572) om ändring i bankrörelselagen (1987:617), punkten 2 första meningen i övergångsbestämmelserna till lagen (2000:375) om ändring i bankrörelselagen (1987:617) eller punkten 2 första meningen i övergångsbestämmelserna till lagen (2000:376) om ändring i lagen (1992:1610) om finansieringsverksamhet. 2.4 Förslag till lag om ändring i föräldrabalken Härigenom föreskrivs att 13 kap. 5 § och 14 kap. 5 § föräldrabalken1 skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 13 kap. 5 §2 Den omyndiges tillgångar får utan samtycke av överförmyndaren placeras i 1. skuldförbindelser som har utfärdats eller garanterats av stat eller kommun, 2. skuldförbindelser som har utfärdats av Sveriges allmänna hypoteksbank, Svenska skeppshypotekskassan eller av en bank eller av ett kreditmarknadsföretag enligt lagen (1992:1610) om finansieringsverksamhet eller av ett utländskt bankföretag eller ett annat utländskt kreditinstitut som är underkastat en offentlig reglering som väsentligen stämmer överens med den som gäller för banker eller andra kreditinstitut här i landet, med undantag för förlagsbevis eller andra skuldförbindelser som medför rätt till betalning först efter utfärdarens övriga fordringsägare, eller 2. skuldförbindelser som har utfärdats av Sveriges allmänna hypoteksbank, Svenska skeppshypotekskassan eller av en bank eller av ett kreditmarknadsföretag enligt lagen (2004:000) om bank- och finansieringsrörelse eller av ett utländskt bankföretag eller ett annat utländskt kreditinstitut som är underkastat en offentlig reglering som väsentligen stämmer överens med den som gäller för banker eller andra kreditinstitut här i landet, med undantag för förlagsbevis eller andra skuldförbindelser som medför rätt till betalning först efter utfärdarens övriga fordringsägare, eller 3. andelar i en värdepappersfond som avses i lagen (1990:1114) om värdepappersfonder eller i ett utländskt fondföretag som är underkastat en offentlig reglering som väsentligen stämmer överens med den som gäller för värdepappersfonder här i landet. Den omyndiges tillgångar får vidare utan överförmyndarens samtycke lånas ut mot säkerhet av panträtt på grundval av inteckning i fast egendom inom sextio procent av det senast fastställda taxeringsvärdet. 14 kap. 5 §3 Den enskildes tillgångar får utan samtycke av överförmyndaren placeras i 1. skuldförbindelser som har utfärdats eller garanterats av stat eller kommun, 2. skuldförbindelser som har utfärdats av Sveriges allmänna hypoteksbank, Svenska Skeppshypotekskassan eller av en bank eller av ett kreditmarknadsföretag enligt lagen (1992:1610) om finansieringsverksamhet eller av ett utländskt bankföretag eller ett annat utländskt kreditinstitut som är underkastat en offentlig reglering som väsentligen stämmer överens med den som gäller för banker eller andra kreditinstitut här i landet, med undantag för förlagsbevis eller andra skuldförbindelser som medför rätt till betalning först efter utfärdarens övriga fordringsägare, eller 2. skuldförbindelser som har utfärdats av Sveriges allmänna hypoteksbank, Svenska Skeppshypotekskassan eller av en bank eller av ett kreditmarknadsföretag enligt lagen (2004:000) om bank- och finansieringsrörelse eller av ett utländskt bankföretag eller ett annat utländskt kreditinstitut som är underkastat en offentlig reglering som väsentligen stämmer överens med den som gäller för banker eller andra kreditinstitut här i landet, med undantag för förlagsbevis eller andra skuldförbindelser som medför rätt till betalning först efter utfärdarens övriga fordringsägare, eller 3. andelar i en värdepappersfond som avses i lagen (1990:1114) om värdepappersfonder eller i ett utländskt fondföretag som är underkastat en offentlig reglering som väsentligen stämmer överens med den som gäller för värdepappersfonder här i landet. Den enskildes tillgångar får vidare utan överförmyndarens samtycke användas för allemanssparande enligt lagen (1983:890) om allemanssparande eller lånas ut mot säkerhet av panträtt på grundval av inteckning i fast egendom inom sextio procent av det senast fastställda taxeringsvärdet. Den enskildes tillgångar får vidare utan överförmyndarens samtycke lånas ut mot säkerhet av panträtt på grundval av inteckning i fast egendom inom sextio procent av det senast fastställda taxeringsvärdet. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2004. 2.5 Förslag till lag om ändring i kreditupplysningslagen (1973:1173) Härigenom föreskrivs att 3, 5 a och 17 §§ kreditupplysningslagen (1973:1173)1 skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 3 §2 Kreditupplysningsverksamhet får bedrivas endast efter tillstånd av Datainspektionen. Datainspektionens tillstånd behövs dock inte för följande företag, om deras grundläggande tillstånd omfattar kreditupplysningsverksamhet: 1. en svensk bank, 1. ett svenskt kreditinstitut, 2. ett utländskt bankföretag som har tillstånd att driva verksamhet i Sverige enligt 1 kap. 4 § bankrörelselagen (1987:617), 3. ett utländskt bankföretag som driver verksamhet i Sverige enligt 1 kap. 5 § bankrörelselagen, 4. ett kreditmarknadsföretag, 5. ett utländskt kreditinstitut som har tillstånd att driva finansieringsverksamhet i Sverige enligt 2 kap. 8 § lagen (1992:1610) om finansieringsverksamhet eller 6. ett utländskt kreditinstitut som driver verksamhet i Sverige enligt 2 kap. 9 § lagen om kreditmarknadsbolag. 2. ett utländskt kreditinstitut som driver verksamhet i Sverige enligt 4 kap. 1 eller 2 § lagen (2004:000) om bank- och finansieringsrörelse, eller 3. ett utländskt kreditinstitut som har tillstånd att driva verksamhet i Sverige enligt 4 kap. 4 § lagen om bank- och finansieringsrörelse. Ett företag som avses i andra stycket 1, 2, 4 eller 5 får börja bedriva kreditupplysningsverksamhet två månader efter det att Datainspektionen har tagit emot en anmälan från företaget om att det avser att bedriva sådan verksamhet. Ett företag som avses i andra stycket 1 eller 3 får börja bedriva kreditupplysningsverksamhet två månader efter det att Datainspektionen har tagit emot en anmälan från företaget om att det avser att bedriva sådan verksamhet. Tillstånd behövs inte för kreditupplysningsverksamhet, i den mån den bedrivs genom offentliggörande av kreditupplysning på ett sådant sätt som avses i tryckfrihetsförordningen eller yttrandefrihetsgrundlagen. 5 a §3 Vad som gäller om tystnadsplikt i bankers, kreditmarknadsföretags och värdepappersbolags verksamhet hindrar inte att uppgifter om lämnade krediter, betalningsförsummelser och kreditmissbruk utväxlas för kreditupplysningsändamål inom en krets som utgörs av dessa företag samt sådana företag som har tillstånd av Datainspektionen enligt 3 § första stycket. Vad som gäller om tystnadsplikt i svenska kreditinstituts och värdepappersbolags verksamhet hindrar inte att uppgifter om lämnade krediter, betalningsförsummelser och kreditmissbruk utväxlas för kreditupplysningsändamål inom en krets som utgörs av dessa företag samt sådana företag som har tillstånd av Datainspektionen enligt 3 § första stycket. I den krets som anges i första stycket ingår även utländska bankföretag som avses i 1 kap. 4 och 5 §§ bankrörelselagen (1987:617), kreditinstitut som avses i 2 kap. 8 och 9 §§ lagen (1992:1610) om finansieringsverksamhet samt utländska företag som avses i 1 kap. 3 c § och 2 kap. 7 § lagen (1991:981) om värdepappersrörelse. I den krets som anges i första stycket ingår även utländska kreditinstitut som avses i 4 kap. 1, 2, 4 och 6 §§ lagen (2004:000) om bank- och finansieringsrörelse samt utländska företag som avses i 1 kap. 3 c § och 2 kap. 7 § lagen (1991:981) om värdepappersrörelse. Bestämmelser om användningen av uppgifter om betalningsförsummelser och kreditmissbruk finns även i 7 §. 17 §4 Om den som har rätt att bedriva kreditupplysningsverksamhet åsidosätter en bestämmelse i denna lag eller ett villkor som har meddelats med stöd av 4 § andra stycket, får Datainspektionen förelägga honom att vidta rättelse, besluta om att ändra ett villkor som tidigare meddelats eller meddela ett nytt villkor. Om rättelse inte kan åstadkommas på något annat sätt, såvitt gäller någon som har tillstånd enligt 3 § första stycket, får Datainspektionen återkalla tillståndet. Detsamma gäller, om förutsättningarna för tillståndet i övrigt inte längre föreligger. Om ett företag som avses i 3 § andra stycket 1, 2, 4 eller 5 inte vidtar rättelse, skall Datainspektionen underrätta Finansinspektionen. Om ett företag som avses i 3 § andra stycket 3 eller 6 inte vidtar rättelse, skall Datainspektionen underrätta den behöriga myndigheten i företagets hemland. Om rättelse ändå inte sker, får Datainspektionen förbjuda företaget att göra nya åtaganden här i landet. Innan förbud meddelas skall inspektionen underrätta den behöriga myndigheten i företagets hemland. I brådskande fall får inspektionen meddela förbud utan föregående underrättelse till hemlandsmyndigheten. Denna skall då underrättas så snart det kan ske. Om ett företag som avses i 3 § andra stycket 1 eller 3 inte vidtar rättelse, skall Datainspektionen underrätta Finansinspektionen. Om ett företag som avses i 3 § andra stycket 2 inte vidtar rättelse, skall Datainspektionen underrätta den behöriga myndigheten i företagets hemland. Om rättelse ändå inte sker, får Datainspektionen förbjuda företaget att göra nya åtaganden här i landet. Innan förbud meddelas skall inspektionen underrätta den behöriga myndigheten i företagets hemland. I brådskande fall får inspektionen meddela förbud utan föregående underrättelse till hemlandsmyndigheten. Denna skall då underrättas så snart det kan ske. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2004. 2.6 Förslag till lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385) Härigenom föreskrivs att 18 kap. 1 § aktiebolagslagen (1975:1385)1 skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 18 kap. 1 §2 Registreringsmyndighet för aktiebolag är Patent- och registreringsverket. Hos registreringsmyndigheten förs ett aktiebolagsregister för registrering enligt denna lag eller annan författning. När det i denna lag hänvisas till aktiebolagsregistret skall hänvisningen beträffande bankaktiebolag avse bankregistret enligt 8 kap. 1 § bankrörelselagen (1987:617). Hos registreringsmyndigheten förs ett aktiebolagsregister för registrering enligt denna lag eller annan författning. När det i denna lag hänvisas till aktiebolagsregistret skall hänvisningen beträffande bankaktiebolag avse bankregistret enligt 13 kap. 1 § första stycket lagen (2004:000) om bank- och finansieringsrörelse. Föreskrifter om avgifter i registreringsärenden enligt denna lag meddelas av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, av registreringsmyndigheten. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2004. 2.7 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100) Härigenom föreskrivs att 8 kap. 5 och 8 §§ samt 16 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100)1 skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 8 kap. 5 §2 Sekretess gäller i statlig myndighets verksamhet, som består i tillståndsgivning eller tillsyn med avseende på bank- och kreditväsendet, värdepappersmarknaden eller försäkringsväsendet, för uppgift om 1. affärs- eller driftförhållanden hos den som myndighetens verksamhet avser, om det kan antas att han lider skada om uppgiften röjs, 2. ekonomiska eller personliga förhållanden för annan, som har trätt i affärsförbindelse eller liknande förbindelse med den som myndighetens verksamhet avser. I ärende hos statlig myndighet om innehav av 1. aktier i bankaktiebolag, kreditmarknadsbolag, värdepappersbolag eller försäkringsaktiebolag, 2. andelar i medlemsbank eller kreditmarknadsförening, eller 3. aktier eller andelar i börs, auktoriserad marknadsplats eller clearingorganisation gäller sekretess för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden om det kan antas att den enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs. Sekretess gäller inte för beslut av myndigheten och inte heller för uppgift som erhållits från annan myndighet om uppgiften inte är sekretessbelagd där. Sekretess gäller vidare i statlig myndighets verksamhet, som består i övervakning enligt insiderstrafflagen (2000:1086), övervakning enligt lagen (2000:1087) om anmälningsskyldighet för vissa innehav av finansiella instrument, övervakning enligt lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument eller kontroll enligt lagen (1996:1006) om valutaväxling och betalningsöverföring, för sådan uppgift om enskilds ekonomiska eller personliga förhållanden, vilken på begäran har lämnats av någon som är skyldig att lämna uppgifter till myndigheten. Rör uppgiften den uppgiftsskyldige gäller dock sekretess endast om denne kan antas lida skada eller men om uppgiften röjs och sekretess inte motverkar syftet med uppgiftsskyldigheten. Sekretess gäller vidare i statlig myndighets verksamhet, som består i övervakning enligt insiderstrafflagen (2000:1086), övervakning enligt lagen (2000:1087) om anmälningsskyldighet för vissa innehav av finansiella instrument, övervakning enligt lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument, kontroll enligt lagen (1996:1006) om anmälningsplikt avseende viss finansiell verksamhet eller kontroll enligt lagen (2004:000) om inlåningsverksamhet, för sådan uppgift om enskilds ekonomiska eller personliga förhållanden, vilken på begäran har lämnats av någon som är skyldig att lämna uppgifter till myndigheten. Rör uppgiften den uppgiftsskyldige gäller dock sekretess endast om denne kan antas lida skada eller men om uppgiften röjs och sekretess inte motverkar syftet med uppgiftsskyldigheten. Sekretess gäller, i den mån riksdagen har godkänt avtal härom med främmande stat eller mellanfolklig organisation, hos myndighet i verksamhet som avses i första-tredje styckena för sådan uppgift om affärs- eller driftförhållanden och ekonomiska eller personliga förhållanden som myndigheten erhållit enligt avtalet. Samma sekretess gäller hos Finansinspektionen, i den mån regeringen föreskriver det, om inspektionen från utländsk myndighet eller utländskt organ erhållit uppgifter enligt annat avtal. Föreskrifterna i 14 kap. 1-3 §§ får inte i fråga om denna sekretess tillämpas i strid med avtalet. Regeringen kan för särskilt fall förordna om undantag från sekretessen enligt första stycket 1, om den finner det vara av vikt att uppgiften lämnas. Utan hinder av sekretess får uppgift enligt första stycket lämnas till en börs om uppgiften behövs för att börsen skall kunna fullgöra sina uppgifter enligt lagen (1992:543) om börs- och clearingverksamhet eller annan författning. I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år. 8 § Sekretess gäller i Riksbankens kassarörelse, valutahandel, in- och utlåningsrörelse, betalningsutjämning samt handel med värdepapper eller rättigheter och skyldigheter som anknyter till sådana tillgångar. Sekretess gäller också i Riksgäldskontorets upplåningsverksamhet för uppgift om enskilds ekonomiska förhållanden. Sekretess gäller i affärsverksamhet hos en bank, ett kreditmarknadsföretag eller ett värdepappersbolag som samverkande kommuner eller landsting utövar ett rättsligt bestämmande inflytande över, för uppgift om enskilds ekonomiska eller personliga förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan lämnas ut utan att den enskilde lider skada eller men. I ett ärende enligt lagen (1992:1528) om offentlig upphandling gäller dock sekretess för sådana uppgifter endast om det kan antas att den enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs. Sekretess gäller i annan av myndighet bedriven upplåningsverksamhet eller affärsmässig utlåningsverksamhet för uppgift om enskilds affärs- eller driftförhållanden, om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs. I annan av myndighet bedriven upplåningsverksamhet eller affärsmässig utlåningsverksamhet än som avses i första eller andra stycket gäller sekretess för uppgift om enskilds affärs- eller driftförhållanden, om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs. Har uppgift, för vilken sekretess gäller enligt andra stycket, lämnats till annan myndighet, gäller sekretessen också där. Sekretessen gäller dock inte, om uppgiften ingår i beslut av den mottagande myndigheten. Har uppgift, för vilken sekretess gäller enligt andra eller tredje stycket, lämnats till annan myndighet, gäller sekretessen också där. Sekretessen gäller dock inte, om uppgiften ingår i ett beslut av den mottagande myndigheten. I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år. 16 kap. 1 § Lydelse enligt SFS 2002:1027, 2003:182 och 2003:351 Att friheten enligt 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen och 1 kap. 2 § yttrandefrihetsgrundlagen att meddela och offentliggöra uppgifter i vissa fall är begränsad framgår av 7 kap. 3 § första stycket 1 och 2, 4 § 1-8 samt 5 § 1 och 3 tryckfrihetsförordningen och av 5 kap. 1 § första stycket samt 3 § första stycket 1 och 2 yttrandefrihetsgrundlagen. De fall av uppsåtligt åsidosättande av tystnadsplikt, i vilka nämnda frihet enligt 7 kap. 3 § första stycket 3 och 5 § 2 tryckfrihetsförordningen samt 5 kap. 1 § första stycket och 3 § första stycket 3 yttrandefrihetsgrundlagen i övrigt är begränsad, är de där tystnadsplikten följer av ---------------------------------------------------------------------------------------- 3. denna lag enligt ---------------------------------------------------------------------------------------- 8 kap. 8 § andra stycket såvitt avser uppgift som hänför sig till myndighets affärsmässiga utlåningsverksamhet ---------------------------------------------------------------------------------------- Föreslagen lydelse Att friheten enligt 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen och 1 kap. 2 § yttrandefrihetsgrundlagen att meddela och offentliggöra uppgifter i vissa fall är begränsad framgår av 7 kap. 3 § första stycket 1 och 2, 4 § 1-8 samt 5 § 1 och 3 tryckfrihetsförordningen och av 5 kap. 1 § första stycket samt 3 § första stycket 1 och 2 yttrandefrihetsgrundlagen. De fall av uppsåtligt åsidosättande av tystnadsplikt, i vilka nämnda frihet enligt 7 kap. 3 § första stycket 3 och 5 § 2 tryckfrihetsförordningen samt 5 kap. 1 § första stycket och 3 § första stycket 3 yttrandefrihetsgrundlagen i övrigt är begränsad, är de där tystnadsplikten följer av ------------------------------------------------------------------------------------- 3. denna lag enligt ------------------------------------------------------------------------------------- 8 kap. 8 § andra eller tredje stycket såvitt avser uppgift som hänför sig till affärsmässig utlåningsverksamhet --------------------------------------------------------------------------------------- Denna lag träder i kraft den 1 juli 2004. 2.8 Förslag till lag om ändring i bankrörelselagen (1987:617) Härigenom föreskrivs i fråga om bankrörelselagen (1987:617)1 att punkt 3 i övergångsbestämmelserna till lagen (1995:1572) om ändring i nämnda lag skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 32 Ett företag som den 1 januari 1996 bedrev inlåningsverksamhet som inte fordrade tillstånd enligt äldre lag får fortsätta med verksamheten längst till och med den 31 december 2003. Ett företag som den 1 januari 1996 bedrev inlåningsverksamhet som inte fordrade tillstånd enligt äldre lag får fortsätta med verksamheten längst till och med den 30 juni 2004. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2004. 2.9 Förslag till lag om ändring i sparbankslagen (1987:619) Härigenom föreskrivs i fråga om sparbankslagen (1987:619)1 dels att i 2 kap. 6 § ordet "oktroj" skall bytas ut mot "tillstånd att driva bankrörelse", dels att i 2 kap. 6, 8 och 9 §§ ordet "oktrojbeslutet" skall bytas ut mot "tillståndsbeslutet", dels att i 4 kap. 15 § ordet "stadfästs" skall bytas ut mot "godkänts", dels att i 3 kap. 1, 12 och 15 §§, 4 kap. 6, 10, 14 och 17 §§ samt 6 kap. 7 § orden "bankrörelselagen (1987:617)" skall bytas ut mot "lagen (2004:000) om bank- och finansieringsrörelse", dels att i 3 kap. 1 § ordet "bankrörelselagen" skall bytas ut mot "lagen om bank- och finansieringsrörelse", dels att 1 kap. 1 §, 2 kap. 2, 3 och 11 §§, 3 kap. 7 §, 4 kap. 3 §, 5 kap. 1, 3 och 4 §§, 6 kap. 2 och 6 §§ samt 7 kap. 5 § skall ha följande lydelse, dels att det i lagen skall införas fem nya kapitel, 4 a, 4 b, 9, 10 och 11 kap., av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 kap. 1 § Denna lag innehåller bestämmelser om hur en sparbank bildas och om dess organisation m.m. Bestämmelser om den rörelse som en sparbank får driva samt andra för bankaktiebolag, sparbanker och medlemsbanker gemensamma bestämmelser finns i bankrörelselagen (1987:617). En sparbank har till ändamål att, utan rätt för dess stiftare eller andra att få del av den vinst som kan uppkomma i rörelsen, främja sparsamhet genom att driva bankverksamhet i enlighet med de bestämmelser som meddelas i denna lag och bankrörelselagen. En sparbanks rörelse skall avse främst ett visst verksamhetsområde. Denna lag innehåller bestämmelser om hur en sparbank bildas och om dess organisation m.m. Bestämmelser om tillstånd att driva bankrörelse, den rörelse som en sparbank får driva samt andra för bankaktiebolag, sparbanker och medlemsbanker gemensamma bestämmelser finns i lagen (2004:000) om bank- och finansieringsrörelse. En sparbank har till ändamål att, utan rätt för dess stiftare eller andra att få del av den vinst som kan uppkomma i rörelsen, främja sparsamhet genom att driva bankverksamhet i enlighet med de bestämmelser som meddelas i denna lag och lagen om bank- och finansieringsrörelse. En sparbanks rörelse skall avse främst ett visst verksamhetsområde. 2 kap. 2 §2 Stiftarna anger villkoren för sparbankens bildande. När en sparbank bildas skall till en grundfond avsättas ett belopp, vars storlek skall bestämmas med hänsyn till omfattningen och beskaffenheten av den planerade rörelsen. Grundfonden skall betalas med pengar. Sparbanken skall när rörelsen påbörjas ha fonder som vid tidpunkten för beslut om oktroj motsvarar minst en miljon euro. I 5 kap. 4 § 4 lagen (1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag finns bestämmelser om vad som utgör fonder. 3 §3 Stiftarna skall upprätta ett reglemente som skall stadfästas. Till ansökan om oktroj skall fogas en plan för den tilltänkta verksamheten. Ansökan om oktroj och stadfästelse av reglemente prövas av Finansinspektionen. Ärenden som är av principiell betydelse eller av särskild vikt prövas dock av regeringen. Vid behandlingen av en ansökan om stadfästelse av reglemente prövas att reglementet överensstämmer med denna lag, bankrörelselagen (1987:617) och andra författningar samt om och i vad mån särskilda bestämmelser behövs med hänsyn till omfattningen och arten av sparbankens verksamhet. Reglementet skall stadfästas och oktroj beviljas, om 1. den planerade rörelsen kan antas komma att uppfylla kraven på en sund bankverksamhet och 2. de som avses ingå i sparbankens styrelse har de insikter och den erfarenhet som måste krävas av den som deltar i ledningen av en sparbank och även i övrigt är lämpliga för en sådan uppgift. Om reglementet ändras skall även ändringen stadfästas. Därvid gäller andra-fjärde styckena i tillämpliga delar. Oktroj får inte vägras på den grunden att det inte behövs någon ytterligare bank. Stiftarna skall upprätta ett reglemente som skall godkännas. Bestämmelser om ansökan om tillstånd att driva bankrörelse och om godkännande av reglementet finns i 3 kap. lagen (2004:000) om bank- och finansieringsrörelse. 11 §4 En sparbank skall anmälas för registrering senast sex månader efter det att oktroj har beviljats. För registrering krävs att hela det belopp, vartill grundfonden enligt reglementet skall uppgå, har inbetalts, samt att sparbanken har så stora fonder som föreskrivs i 2 § andra stycket. Detta skall styrkas genom ett skriftligt intyg från en auktoriserad revisor. En sparbank skall anmälas för registrering senast sex månader efter det att tillstånd att driva bankrörelse har beviljats. För registrering krävs att hela det belopp, vartill grundfonden enligt reglementet skall uppgå, har inbetalts, samt att sparbanken har så stort startkapital som föreskrivs i 3 kap. 6 § lagen (2004:000) om bank- och finansieringsrörelse. Detta skall styrkas genom ett skriftligt intyg från en auktoriserad revisor. Frågan om sparbankens bildande har fallit, om anmälan för sparbankens registrering inte skett inom den tid som anges i första stycket eller om registreringsmyndigheten genom beslut som har vunnit laga kraft har avskrivit en sådan anmälan eller vägrat registrering av sparbanken. I sådant fall svarar styrelseledamöterna solidariskt för återbetalningen av de belopp som har betalts till grundfonden jämte uppkommen avkastning, med avdrag för kostnader på grund av åtgärder enligt 13 § första stycket tredje meningen. 3 kap. 7 § Styrelsen får inte uppdra åt en enskild styrelseledamot eller annan att avgöra ärenden som är av principiell beskaffenhet eller i övrigt av större vikt. Styrelsen får inte i något fall uppdra åt en enskild styrelseledamot eller annan att bevilja kredit till fysisk eller juridisk person som omfattas av bestämmelserna i 2 kap. 17 § bankrörelselagen (1987:617). Styrelsen får inte i något fall uppdra åt en enskild styrelseledamot eller annan att bevilja kredit till fysisk eller juridisk person som omfattas av bestämmelserna i 8 kap. 5 § första stycket lagen (2004:000) om bank- och finansieringsrörelse. Utan hinder av andra stycket får styrelsen uppdra åt annan att inom fastställda gränser bevilja kredit i och för en rörelse som drivs av låntagaren. Styrelsen får endast i enlighet med de föreskrifter som regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen utfärdar uppdra åt enskild styrelseledamot eller annan att ensam eller i förening med annan bevilja kredit till andra anställda och delegater än sådana som avses i andra stycket och till fysiska eller juridiska personer, vilka står i ett sådant förhållande till dem som anges i 2 kap. 17 § första stycket 6 och 7 bankrörelselagen. Styrelsen får bara i enlighet med de föreskrifter som regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen utfärdar uppdra åt enskild styrelseledamot eller annan att ensam eller i förening med annan bevilja kredit till andra anställda och delegater än sådana som avses i andra stycket och till fysiska eller juridiska personer, vilka står i ett sådant förhållande till dem som anges i 8 kap. 5 § första stycket 5 och 6 lagen om bank- och finansieringsrörelse. Bestämmelserna i denna paragraf om kredit gäller även garantiförbindelse som sparbanken åtar sig. 4 kap. 3§ Av antalet huvudmän skall hälften, i enlighet med närmare föreskrifter i reglementet, väljas av kommunfullmäktige eller landstingsfullmäktige inom sparbankens verksamhetsområde. Återstoden utses av huvudmännen själva bland insättarna i sparbanken. Kravet på att dessa huvudmän skall vara insättare gäller dock inte vid huvudmannaval i samband med sparbankens bildande. En huvudman som står i tur att avgå får inte delta i valet för besättande av hans egen plats. Skall flera korporationer förrätta val av huvudmän skall, om inte särskilda skäl föranleder till något annat, fördelningen av antalet mandat mellan dem ske efter det invånarantal som de företräder. Bestämmelserna i 5 kap. 47 § kommunallagen (1991:900) om proportionellt val skall tillämpas också på kommunfullmäktiges och landstingsfullmäktiges val av huvudmän. Bestämmelserna i 2 § lagen (1992:339) om proportionellt valsätt skall tillämpas också på kommunfullmäktiges och landstingsfullmäktiges val av huvudmän. Föreslagen lydelse 4 a kap. Revision Antalet revisorer och hur de utses 1 § Sparbanker skall ha minst en revisor. Revisor väljs av stämman. Om banken skall ha flera revisorer, får det i reglementet föreskrivas att en eller flera av dem, dock inte alla, skall utses på annat sätt än genom val på stämman. Uppdraget som revisor upphör vid slutet av den ordinarie stämma som hålls under det fjärde räkenskapsåret efter revisorsvalet. Stämman kan utse en eller flera revisorssuppleanter. Bestämmelserna i denna lag och lagen (2004:000) om bank- och finansieringsrörelse beträffande revisorer gäller i tillämpliga delar om revisorssuppleanter. Medrevisor 2 § Varje huvudman i en sparbank har rätt att föreslå att det hos Finansinspektionen begärs att en revisor (medrevisor) utses att delta i revisionen tillsammans med de övriga revisorerna. Förslaget skall framställas på en stämma där revisorsval skall ske eller där förslaget enligt kallelsen till stämman skall behandlas. Finansinspektionen skall på begäran av en huvudman och efter att ha hört bankens styrelse utse en revisor för tiden till och med ordinarie stämma under nästa räkenskapsår, om förslaget biträds av minst en tiondel av samtliga huvudmän eller en tredjedel av de närvarande huvudmännen. Obehörighetsgrunder och kompetenskrav 3 § Den som är i konkurs eller har fått näringsförbud eller som har förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken får inte vara revisor i en sparbank. Bara den som är auktoriserad eller godkänd revisor får vara revisor i en sparbank. En revisor skall ha den insikt i och erfarenhet av redovisning och ekonomiska förhållanden som med hänsyn till arten och omfånget av bankens verksamhet fordras för uppdragets fullgörande. Till revisor får även ett registrerat revisionsbolag utses. Bestämmelser om vem som får vara huvudansvarig för revisionen när ett revisionsbolag utses att vara revisor och om underrättelseskyldighet finns i 17 § revisorslagen (2001:883). Bestämmelserna i 5 § om jäv, i 19 § om rätt att närvara på stämma och i 13 kap. 10 § lagen (2004:000) om bank- och finansieringsrörelse om rapporteringsskyldighet tillämpas på den huvudansvarige. 4 § I en sparbank skall minst en revisor som stämman utsett vara auktoriserad revisor eller godkänd revisor som avlagt revisorsexamen. Jäv 5 § I en sparbank får den inte vara revisor som 1. är styrelseledamot i banken eller dess dotterföretag eller delegat i banken eller biträder vid bankens bokföring eller medelsförvaltning eller bankens kontroll däröver, 2. är anställd hos banken eller på något annat sätt intar en underordnad eller beroende ställning till banken eller till någon som avses under 1 eller är verksam i samma företag som den som yrkesmässigt biträder banken vid grundbokföringen eller medelsförvaltningen eller bankens kontroll däröver, 3. är gift eller sambo med eller är syskon eller släkting i rätt upp- eller nedstigande led till en person som avses under 1 eller är besvågrad med en sådan person i rätt upp- eller nedstigande led eller så att den ene är gift med den andres syskon, eller 4. står i låneskuld till banken eller annat företag i samma koncern eller har förpliktelser för vilka banken eller ett sådant företag har ställt säkerhet. Den som är huvudman i en sparbank får inte vara sådan revisor som avses i 4 §. Den som enligt denna paragraf inte är behörig att vara revisor får inte heller vara revisor i ett dotterföretag till banken. En revisor får vid revisionen inte anlita någon som enligt denna paragraf inte är behörig att vara revisor. Har banken anställda eller delegater med uppgift att uteslutande eller huvudsakligen sköta bankens interna revision, får revisorn dock anlita dessa i den utsträckning det är förenligt med god revisionssed. Förtida avgång 6 § Ett uppdrag som revisor i en sparbank upphör i förtid, om revisorn eller den som har utsett revisorn begär det. Anmälan om detta skall göras hos styrelsen och, om en revisor som inte är vald på stämman vill avgå, hos den som har tillsatt revisorn. En revisor vars uppdrag upphör i förtid skall genast anmäla detta till registreringsmyndigheten för registrering. Revisorn skall i anmälan lämna en redogörelse för iakttagelserna vid den granskning som han eller hon har utfört under den del av det löpande räkenskapsåret som uppdraget har omfattat. För anmälan tillämpas vad som föreskrivs i 14 och 15 §§ om revisionsberättelse. En kopia av anmälan skall lämnas till sparbankens styrelse. 7 § Om en revisors uppdrag upphör i förtid eller om bestämmelserna i 3-5 §§ eller bestämmelser i reglementet hindrar honom eller henne att vara revisor och det inte finns någon suppleant, skall styrelsen vidta åtgärder för att en ny revisor utses för den återstående mandattiden. Finansinspektionen kan, om det finns särskilda skäl, medge att en ny revisor utses vid närmast följande ordinarie stämma. Rättelse 8 § Styrelsen skall, om inte rättelse utan dröjsmål sker genom den som utser revisor, göra anmälan hos Finansinspektionen om 1. en sådan revisor som sägs i 4 § inte är utsedd, 2. en revisor är obehörig enligt 3 § första eller andra stycket eller 5 § eller enligt reglementet, eller 3. en bestämmelse i denna lag eller reglementet om antalet revisorer har åsidosatts. Var och en kan göra anmälan enligt första stycket. Bestämmelser om Finansinspektionens möjligheter att åstadkomma rättelse finns i 15 kap. lagen (2004:000) om bank- och finansieringsrörelse. Revisorernas uppgifter 9 § Revisorerna i en sparbank skall i den omfattning som följer av god revisionssed granska bankens årsredovisning jämte räkenskaperna samt styrelsens förvaltning. Om en sparbank är moderföretag (moderbank), skall revisorerna även granska koncernredovisningen och koncernföretagens inbördes förhållanden i övrigt. Revisorer som är utsedda av någon annan än Finansinspektionen skall följa de särskilda föreskrifter som meddelas av stämman, om de inte strider mot lag, reglementet eller god revisionssed. Tillhandahållande av upplysningar m.m. 10 § Styrelsen i en sparbank skall ge revisorerna möjlighet att verkställa granskningen i den omfattning som dessa finner nödvändigt samt lämna de upplysningar och den hjälp som de begär. Samma skyldighet gäller för företagsledningen och revisorerna i ett dotterföretag gentemot revisorerna i moderbanken. Revisionsberättelsen 11 § Sedan revisorerna i en sparbank slutfört granskningen, skall de skriva en hänvisning till revisionsberättelsen på årsredovisningen och, i en moderbank, på koncernredovisningen. Finner revisorerna att balansräkningen eller resultaträkningen inte bör fastställas, skall de anteckna även detta. I en moderbank gäller detsamma i fråga om koncernbalansräkningen och koncernresultaträkningen. 12 § Revisorerna i en sparbank skall för varje räkenskapsår lämna en revisionsberättelse till stämman. Berättelsen skall överlämnas till bankens styrelse senast två veckor före den ordinarie stämman. Revisorerna skall inom samma tid till styrelsen återlämna de redovisningshandlingar som har överlämnats till dem. 13 § Revisionsberättelsen skall innehålla ett uttalande om huruvida årsredovisningen har upprättats i överensstämmelse med lagen (1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag. Innehåller inte årsredovisningen sådana upplysningar som skall lämnas enligt nämnda lag, skall revisorerna ange detta och lämna behövliga upplysningar i sin berättelse, om det kan ske. 14 § Om revisorerna vid sin granskning funnit att en styrelseledamot har företagit någon åtgärd eller gjort sig skyldig till någon försummelse, som kan föranleda ersättningsskyldighet, skall det anmärkas i berättelsen. Detsamma gäller om revisorn vid granskningen har funnit att en styrelseledamot på annat sätt handlat i strid med denna lag, lagen (1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag, lagen (2004:000) om bank- och finansieringsrörelse eller mot reglementet. Revisionsberättelsen skall även innehålla ett uttalande i frågan om ansvarsfrihet för styrelseledamöterna. Revisorerna kan även i övrigt i berättelsen anteckna de upplysningar som de önskar meddela huvudmännen. 15 § I revisionsberättelsen skall det också anmärkas om revisorerna funnit att banken inte har fullgjort sin skyldighet 1. att göra skatteavdrag enligt skattebetalningslagen (1997:483), 2. att lämna skattedeklaration enligt 10 kap. 9 eller 10 § skattebetalningslagen, eller 3. att i rätt tid betala skatter och avgifter som avses i 1 och 2. Om revisionsberättelsen innehåller anmärkning om att banken inte har fullgjort någon sådan skyldighet som avses i första stycket, skall revisorerna genast sända in en kopia av den till Skatteverket. 16 § Revisionsberättelsen skall innehålla särskilda uttalanden om fastställande av balansräkningen och resultaträkningen samt om det förslag till dispositioner beträffande bankens vinst eller förlust som har lagts fram i förvaltningsberättelsen. Koncernrevisionsberättelse 17 § I en moderbank skall revisorerna avge en särskild revisionsberättelse beträffande koncernen. Då skall 12-14 och 16 §§ tillämpas. Erinringar 18 § Erinringar som revisorerna i en sparbank framställer till styrelsen och som inte har tagits in i revisionsberättelsen skall de anteckna i ett protokoll eller någon annan handling. Handlingen skall överlämnas till styrelsen som skall bevara den på ett betryggande sätt. Revisorernas närvaro vid bolagsstämma 19 § Revisorerna i en sparbank har rätt att närvara vid bankens stämmor. De är skyldiga att närvara vid en stämma, om det med hänsyn till ärendena kan anses nödvändigt. Revisorernas tystnadsplikt 20 § Revisorerna i en sparbank får inte lämna upplysningar till en enskild huvudman eller utomstående om sådana angelägenheter som de har fått kännedom om vid fullgörandet av sina uppdrag, om det kan vara till skada för banken. Av 1 kap. 10 § lagen (2004:000) om bank- och finansieringsrörelse framgår att enskildas förhållanden till en sparbank inte obehörigen får röjas. Ansvar enligt 20 kap. 3 § brottsbalken skall inte följa för den som bryter mot förbudet i första stycket att lämna upplysningar om en banks angelägenheter. Revisorernas upplysningsplikt 21 § Revisorerna är skyldiga att 1. till stämman lämna alla upplysningar som stämman begär, om det inte skulle vara till väsentlig skada för banken eller till nämnvärd olägenhet för enskild, 2. till medrevisorer, lekmannarevisor, granskare som avses i 23 §, ny revisor och, om banken har försatts i konkurs, konkursförvaltare lämna de upplysningar som behövs om bankens angelägenheter, samt 3. på begäran lämna upplysningar om bankens angelägenheter till undersökningsledaren under förundersökning i brottmål. Bestämmelser om revisorers rapporteringsskyldighet till Finansinspektionen finns i 13 kap. 10 § lagen (2004:000) om bank- och finansieringsrörelse. Registrering 22 § En sparbank skall för registrering anmäla vem som har utsetts till revisor och, om revisorn är ett registrerat revisionsbolag, vem som är huvudansvarig för revisionen. Anmälan skall innehålla uppgift om revisorns postadress. Om postadressen avviker från revisorns hemvist, skall även hemvistet anges. Anmälan skall vidare innehålla uppgift om revisorns personnummer eller, om sådant saknas, födelsedatum. Om revisorn är ett registrerat revisionsbolag, skall bolagets organisationsnummer anges. Anmälan skall göras första gången när banken enligt 2 kap. 11 § anmäls för registrering och därefter genast efter det att någon ändring har inträffat i ett förhållande som har anmälts eller skall anmälas för registrering. Rätt att göra anmälan har även den som anmälan gäller. Granskare 23 § Varje huvudman i en sparbank får väcka förslag om att Finansinspektionen skall utse granskare för särskild granskning av bankens förvaltning och räkenskaper under viss förfluten tid eller av vissa åtgärder eller förhållanden i banken. Förslaget skall framställas på en ordinarie stämma eller på stämma där ärendet enligt kallelsen skall behandlas. Finansinspektionen skall på begäran av en huvudman och efter att ha hört bankens styrelse förordna en eller flera granskare, om förslaget biträds av minst en tiondel av samtliga huvudmän eller en tredjedel av de närvarande huvudmännen. Vad som sägs om revisor i 3 § första och fjärde styckena, 5, 10, 19-21 §§ tillämpas även i fråga om granskare. Den som är underårig får inte vara granskare. Yttrande över granskningen skall avges till stämman. Yttrandet skall hållas tillgängligt hos banken under minst en vecka före stämman för huvudman och genast sändas till var och en av dem som begär det. Yttrandet skall också läggas fram på stämman. 4 b kap. Allmän granskning Lekmannarevisor 1 § Om inte annat föreskrivs i reglementet, får det i en sparbank utses en eller flera personer (lekmannarevisorer) att utföra sådan granskning som anges i 4 §. 2 § För en lekmannarevisor får en eller flera suppleanter utses. Vad som sägs i denna lag om lekmannarevisor skall i tillämpliga delar även gälla suppleant. 3 § Bestämmelserna i denna lag om revisorer är inte tillämpliga på lekmannarevisorer. Lekmannarevisorns uppgifter 4 § Lekmannarevisorn skall granska om bankens verksamhet sköts på ett ändamålsenligt och från ekonomisk synpunkt tillfredsställande sätt och om bankens interna kontroll är tillräcklig. Granskningen skall vara så ingående och omfattande som god sed vid detta slag av granskning kräver. 5 § Lekmannarevisorn skall följa de anvisningar som meddelas av stämman, om de inte strider mot lag, reglementet eller god sed. 6 § Lekmannarevisorn skall efter varje räkenskapsår lämna en granskningsrapport till stämman. Bestämmelser om rapportens innehåll och den tidpunkt då den skall lämnas till bolagets styrelse finns i 14 §. 7 § Lekmannarevisorn får inte underteckna en sådan revisionsberättelse som avses i 4 a kap. 12 §. Tillhandahållande av upplysningar m.m. 8 § Styrelsen skall ge lekmannarevisorn tillfälle att genomföra granskningen i den omfattning lekmannarevisorn anser vara nödvändig samt lämna de upplysningar och det biträde som lekmannarevisorn begär. Samma skyldighet har företagsledningen, revisorerna och lekmannarevisorerna i ett dotterföretag gentemot lekmannarevisorn i moderbanken. Hur lekmannarevisor utses 9 § En lekmannarevisor väljs av stämman, om inte reglementet innehåller bestämmelser om att denne skall utses på annat sätt. Obehörighetsgrunder 10 § Den som är underårig eller i konkurs eller har fått näringsförbud eller har förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken får inte vara lekmannarevisor. Jäv 11 § Den får inte vara lekmannarevisor som 1. är styrelseledamot i banken eller dess dotterföretag eller delegat i banken eller biträder vid bankens bokföring eller medelsförvaltning eller bankens kontroll däröver, 2. är anställd hos banken eller på något annat sätt har en underordnad eller beroende ställning till banken eller till någon som avses under 1 eller är verksam i samma företag som den som yrkesmässigt biträder banken vid grundbokföringen eller medelsförvaltningen eller bankens kontroll däröver, 3. är gift eller sambo med eller är syskon eller släkting i rätt upp- eller nedstigande led till en person som avses under 1 eller är besvågrad med en sådan person i rätt upp- eller nedstigande led eller så att den ene är gift med den andres syskon, eller 4. står i låneskuld till banken eller annat företag i samma koncern eller har förpliktelser som banken eller ett sådant företag har ställt säkerhet för. Den som enligt denna paragraf inte är behörig att vara lekmannarevisor får inte heller vara lekmannarevisor i ett dotterföretag till banken. Anlitande av biträde 12 § En lekmannarevisor får vid granskningen inte anlita någon som enligt 11 § inte är behörig att vara lekmannarevisor. Har banken anställda eller delegater med uppgift att uteslutande eller huvudsakligen sköta bankens interna revision, får lekmannarevisorn dock anlita dessa i den utsträckning det är förenligt med god sed. Lekmannarevisorns avgång 13 § Ett uppdrag som lekmannarevisor upphör, om lekmannarevisorn eller den som utsett lekmannarevisorn anmäler att uppdraget skall upphöra. Anmälan skall göras hos styrelsen. Om en lekmannarevisor som inte är vald på stämman vill avgå, skall han eller hon anmäla det också hos den som har utsett revisorn. Lekmannarevisorns granskningsrapport 14 § Granskningsrapporten skall lämnas till bankens styrelse senast två veckor före ordinarie stämma. I rapporten skall lekmannarevisorn uttala sig om sådana förhållanden som avses i 4 § och om sådana förhållanden som han eller hon har varit skyldig att granska enligt 5 §. En lekmannarevisor som finner anledning till anmärkning mot någon styrelseledamot skall upplysa om detta i rapporten och lämna uppgift om anledningen till anmärkningen. En lekmannarevisor får i granskningsrapporten lämna även andra upplysningar som han eller hon anser att huvudmännen bör få kännedom om. 15 § I en sparbank skall granskningsrapporten sändas till huvudmännen på samma sätt som anges i 4 kap. 9 § fjärde stycket samt läggas fram på stämman. Lekmannarevisorns närvaro vid stämma 16 § Lekmannarevisorn har rätt att närvara vid sparbanksstämma. Han eller hon är skyldig att närvara om det med hänsyn till ärendena kan anses nödvändigt. Lekmannarevisorns tystnadsplikt 17 § Lekmannarevisorn får inte lämna upplysningar till en enskild huvudman eller utomstående om sådana angelägenheter som han eller hon har fått kännedom om när han eller hon fullgör sitt uppdrag, om det kan vara till skada för banken. Av 1 kap. 10 § lagen (2004:000) om bank- och finansieringsrörelse framgår att enskildas förhållanden till en sparbank inte obehörigen får röjas. Ansvar enligt 20 kap. 3 § brottsbalken skall inte följa för den som bryter mot förbudet i första stycket att lämna upplysningar om en banks angelägenheter. Lekmannarevisorns upplysningsplikt 18 § Lekmannarevisorn är skyldig att till stämman lämna alla upplysningar som stämman begär, om det inte skulle vara till väsentlig nackdel för banken eller till nämnvärd olägenhet för enskild. 19 § Lekmannarevisorn är skyldig att lämna revisor, annan lekmannarevisor, granskare som avses i 4 a kap. 23 § och, om banken har försatts i konkurs, konkursförvaltaren de upplysningar som behövs om bankens angelägenheter. Lekmannarevisorn är dessutom skyldig att på begäran lämna upplysningar om bankens angelägenheter till undersökningsledaren under förundersökning i brottmål. Registrering 20 § En sparbank skall för registrering anmäla vem som har utsetts till lekmannarevisor. Anmälan skall innehålla uppgift om lekmannarevisorns postadress. Om postadressen avviker från lekmannarevisorns hemvist, skall även hemvistet anges. Anmälan skall vidare innehålla uppgift om lekmannarevisorns personnummer eller, om sådant saknas, födelsedatum. Anmälan skall göras genast efter det att lekmannarevisor har utsetts och därefter genast efter det att någon ändring har inträffat i förhållande som har anmälts eller skall anmälas för registrering. Rätt att göra anmälan har även den som anmälan gäller. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 5 kap. 1 § Om det är påkallat för att upprätthålla en sparbanks verksamhet, får sparbanksstämman besluta att bilda en garantifond genom bidrag av huvudmän eller andra. För att vara bindande skall teckning av bidrag till garantifonden ske på en teckningslista. På denna skall anges om ränta skall utgå och i så fall hur den skall beräknas. Vidare skall avskrifter av sparbankens senaste balansräkning och revisorernas yttrande över denna fogas till teckningslistan. Garantifonden får återbetalas endast om det kan ske med hänsyn till bestämmelserna om kapitaltäckning i lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag. I övrigt skall beträffande återbetalningen gälla vad som bestämts vid garantifondens bildande. Garantifonden får återbetalas bara om utbetalningen inte äventyrar bankens förmåga att fullgöra sina förpliktelser. I övrigt skall beträffande återbetalningen gälla vad som bestämts vid garantifondens bildande. 3 § Finns det i reglementet ett förbehåll om återbäring av grundfonden eller del därav, får sådan återbäring inte ske om inte reservfonden uppgår till belopp som motsvarar tio gånger grundfonden. Inte heller får återbäring ske, så länge garantifond, där sådan bildats, inte återbetalts eller om sparbanken till följd av återbäringen inte skulle kunna uppfylla kravet på kapitaltäckning enligt lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag. Finns det i reglementet ett förbehåll om återbäring av grundfonden eller del därav, får sådan återbäring inte ske om inte reservfonden uppgår till belopp som motsvarar tio gånger grundfonden. Inte heller får återbäring ske, så länge garantifond, där sådan bildats, inte återbetalts eller om återbäringen skulle äventyra bankens förmåga att fullgöra sina förpliktelser. 4 § Utfäst ränta på grundfonden eller garantifonden skall inte betalas ut, om till följd av detta vinsten på rörelsen inte skulle räcka till att få upp grundfonden eller garantifonden till det i 2 § första stycket angivna beloppet. Räntan på garantifonden skall inte heller betalas ut, om genom utbetalningen en sådan förlust skulle uppkomma på rörelsen, att sparbanken inte skulle kunna uppfylla kravet på kapitaltäckning enligt lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag. Grundfondsräntan skall inte i något fall betalas ut om till följd av detta förlust skulle uppkomma. Utfäst ränta på grundfonden eller garantifonden skall inte betalas ut, om till följd av detta vinsten på rörelsen inte skulle räcka till att få upp grundfonden eller garantifonden till det i 2 § första stycket angivna beloppet. Räntan på garantifonden skall inte heller betalas ut, om genom utbetalningen en sådan förlust skulle uppkomma på rörelsen, att den skulle äventyra bankens förmåga att fullgöra sina förpliktelser. Grundfondsräntan skall inte i något fall betalas ut om till följd av detta förlust skulle uppkomma. 6 kap. 2 § Rätten skall förordna att en sparbank skall träda i likvidation, om 1. oktrojen har återkallats, eller 1. tillståndet att driva bankrörelse har återkallats, eller 2. sparbanken efter en konkurs som avslutats med överskott inte inom föreskriven tid har fattat beslut om likvidation enligt 18 § andra stycket. Beslut om likvidation skall dock inte meddelas, om det styrks att likvidationsgrunden har upphört under ärendets handläggning i första instans. Fråga om likvidation enligt första stycket prövas på anmälan av Finansinspektionen eller på ansökan av styrelsen, styrelseledamot eller huvudman. I det fall som avses i första stycket 2 prövas frågan även på ansökan av borgenär eller annan vars rätt kan vara beroende av att det finns någon som kan företräda sparbanken. Fråga om likvidation enligt första stycket prövas på ansökan av Finansinspektionen, styrelsen, styrelseledamot eller huvudman. I det fall som avses i första stycket 2 prövas frågan även på ansökan av borgenär eller annan vars rätt kan vara beroende av att det finns någon som kan företräda sparbanken. 6 § Bestämmelserna om styrelse och styrelseledamöter i denna lag, bankrörelselagen (1987:617) och lagen (1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag skall tillämpas på likvidatorerna, i den mån inte annat följer av detta kapitel. Bestämmelserna om styrelse och styrelseledamöter i denna lag, lagen (2004:000) om bank- och finansieringsrörelse och lagen (1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag skall tillämpas på likvidatorerna, i den mån inte annat följer av detta kapitel. Upphör mandattiden för en huvudman medan sparbanken är i likvidation, skall mandattiden anses vara förlängd till dess att likvidationen avslutas. Ett uppdrag att vara revisor upphör inte genom att sparbanken träder i likvidation. Bestämmelserna om revision i 3 kap. bankrörelselagen skall tillämpas under likvidationen. Revisionsberättelsen skall innehålla ett uttalande huruvida enligt revisorernas mening likvidationen onödigt fördröjs. Ett uppdrag att vara revisor upphör inte genom att sparbanken träder i likvidation. Bestämmelserna om revision i 4 a kap. skall tillämpas under likvidationen. I revisionsberättelsen skall anges om likvidationen enligt revisorernas mening onödigt fördröjs. 7 kap. 5 §5 Senast två månader efter det att avtalet om fusion har registrerats skall såväl överlåtande som övertagande sparbank ansöka om tillstånd att verkställa avtalet. Frågor om sådant tillstånd prövas av Finansinspektionen. Ärenden som är av principiell betydelse eller av särskild vikt prövas dock av regeringen. Vid fusion enligt 2 § skall sparbankerna därjämte ansöka om oktroj och stadfästelse av reglementet för den övertagande sparbanken enligt 2 kap. 3 §. Senast två månader efter det att avtalet om fusion har registrerats skall såväl överlåtande som övertagande sparbank ansöka om tillstånd att verkställa avtalet. Frågor om sådant tillstånd prövas av Finansinspektionen. Ärenden som är av principiell betydelse eller av särskild vikt prövas dock av regeringen. Vid fusion enligt 2 § skall sparbankerna dessutom ansöka om tillstånd driva bankrörelse och godkännande av reglementet för den övertagande sparbanken enligt 3 kap. lagen (2004:000) om bank- och finansieringsrörelse. Vid behandlingen av en ansökan om tillstånd att verkställa avtalet om fusion prövas om fusionen kan anses förenlig med deras intressen, som är insättare i eller i övrigt har fordringar på de av fusionen berörda sparbankerna, samt om fusionen framstår som ändamålsenlig från allmän synpunkt. Finansinspektionen skall underrätta registreringsmyndigheten om ansökningar enligt första stycket och om lagakraftvunna beslut som meddelats med anledning av sådana ansökningar. Föreslagen lydelse 9 kap. Skadestånd m.m. Stiftares, huvudmans, styrelseledamots och delegats skadeståndsansvar 1 § En stiftare, huvudman, styrelseledamot eller delegat, som när han eller hon fullgör sitt uppdrag uppsåtligen eller av oaktsamhet skadar en sparbank, skall ersätta skadan. Detsamma gäller när skadan tillfogas någon annan genom överträdelse av denna lag, lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag, tillämplig lag om årsredovisning, lagen (2004:000) om bank- och finansieringsrörelse eller bankens reglemente. Revisors, lekmannarevisors och granskares skadeståndsansvar 2 § En revisor, en lekmannarevisor eller en granskare i en sparbank är ersättningsskyldig enligt de grunder som anges i 1 §. Han eller hon skall även ersätta skada som uppsåtligen eller av oaktsamhet vållas av en medhjälpare. Om ett registrerat revisionsbolag är revisor eller granskare, är det detta bolag och den för revisionen eller granskningen huvudansvarige som är ersättningsskyldiga. Jämkning 3 § Om någon är ersättningsskyldig enligt 1 eller 2 §, kan skadeståndet jämkas efter vad som är skäligt med hänsyn till handlingens art, skadans storlek och omständigheterna i övrigt. Gemensamt skadeståndsansvar 4 § Om flera skall ersätta samma skada, svarar de solidariskt för skadeståndet i den utsträckning skadeståndsskyldigheten inte har jämkats för någon av dem enligt 3 §. Vad någon av dem har betalat i skadestånd får krävas tillbaka från de andra efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna. Talan om skadestånd till sparbanken 5 § Talan om skadestånd till en sparbank enligt 1 eller 2 § får väckas om majoriteten eller en minoritet bestående av minst en tredjedel av samtliga huvudmän vid sparbanksstämma har biträtt ett förslag om att väcka skadeståndstalan eller har röstat mot ett förslag om att bevilja någon styrelseledamot ansvarsfrihet. En uppgörelse om skadeståndsskyldighet till sparbanken får träffas bara av sparbanksstämman och bara under förutsättning att inte en tiondel av samtliga huvudmän röstar mot förslaget om uppgörelse. Talan mot en delegat om skadestånd till sparbanken får trots vad som nu sagts väckas av styrelsen. Tid för väckande av talan 6 § Talan för sparbankens räkning mot en styrelseledamot om skadestånd på grund av ett beslut eller en åtgärd under ett räkenskapsår skall väckas senast ett år från det att årsredovisningen och revisionsberättelsen för räkenskapsåret lades fram på sparbanksstämman. 7 § Har sparbanksstämman beslutat att bevilja ansvarsfrihet eller att inte föra skadeståndstalan utan att minst det antal huvudmän som anges 5 § röstat mot det eller har tiden för talan gått ut enligt 6 §, får talan enligt 5 § ändå väckas, om det i årsredovisningen eller i revisionsberättelsen eller på något annat sätt inte har lämnats i väsentliga hänseenden riktiga och fullständiga uppgifter till sparbanksstämman om det beslut eller den åtgärd som talan grundas på. 8 § Styrelsen får trots bestämmelserna i 5-7 §§ föra en skadeståndstalan som grundas på brott. 9 § Talan för sparbankens räkning enligt 1 eller 2 § som inte grundas på brott, får inte väckas mot 1. en styrelseledamot sedan fem år förflutit från utgången av det räkenskapsår då beslut eller åtgärder, som talan grundas på, fattades eller vidtogs, 2. en delegat sedan tre år förflutit från utgången av det räkenskapsår då beslut eller åtgärder, som talan grundas på fattades eller vidtogs, 3. en revisor sedan fem år förflutit från utgången av det räkenskapsår som revisionsberättelsen avser, 4. en lekmannarevisor sedan fem år förflutit från utgången av det räkenskapsår som granskningsrapporten avser, 5. en granskare sedan fem år förflutit från den dag när yttrandet över den särskilda granskningen lades fram på stämman, 6. en stiftare sedan fem år förflutit från det beslutet om bankens bildande fattades på konstituerande stämma, samt 7. en huvudman sedan två år förflutit från beslut eller åtgärder som talan grundas på. Konkursbos talerätt 10 § Om banken har försatts i konkurs efter en ansökan som gjorts innan den tid som anges i 9 § har gått ut, får konkursboet föra talan enligt 1 eller 2 § trots att frihet från skadeståndsansvar har inträtt enligt 5-7 §§. Efter utgången av den tid som anges i 9 § får en sådan talan dock inte väckas senare än sex månader från edgångssammanträde. Finansinspektionens talerätt 11 § Har en sparbank i fall som avses i 1 eller 2 § tillfogats skada, får Finansinspektionen föra talan mot den ersättningsskyldige, om inte bestämmelserna i 5-7 och 9 §§ utgör hinder för sådan talan. 10 kap. Sparbanks firma 1 § En sparbanks firma skall innehålla ordet sparbank. Firman skall registreras i bankregistret. Om firman skall registreras på två eller flera språk, skall varje lydelse anges i bankens reglemente. 2 § En sparbanks firma skall tydligt skilja sig från andra ännu bestående firmor som är införda i bankregistret samt från benämningar på utländska bankföretag, som är allmänt kända i Sverige. För registrering av firma gäller i övrigt vad som föreskrivs i firmalagen (1974:156). 3 § En sparbanks styrelse kan anta bifirma. Bestämmelsen i 1 § andra stycket och 2 § om firma gäller även bifirma. Ordet bank eller sparbank får bara användas i bifirma för bankverksamhet. 4 § Skriftliga handlingar, som utfärdas för en sparbank, bör undertecknas med bankens firma. Om styrelsen eller annan ställföreträdare för banken har utfärdat en handling utan firmateckning och det inte framgår av dess innehåll att den utfärdats på bankens vägnar, är de som undertecknat handlingen solidariskt ansvariga för förpliktelse enligt handlingen såsom för egen skuld. Detta gäller dock inte om det av omständigheterna vid handlingens tillkomst framgick att den utfärdades för banken och den till vilken handlingen ställts av banken får ett behörigen undertecknat godkännande av handlingen utan oskäligt dröjsmål efter det att detta begärts eller personlig ansvarighet gjorts gällande mot undertecknarna. 5 § I firmalagen (1974:156) finns bestämmelser om förbud mot användning av firma och om hävande av firmaregistrering. 11 kap. Registrering m.m. 1 § Registreringsmyndigheten skall utan dröjsmål kungöra i Post- och Inrikes Tidningar vad som för sparbanker införs i bankregistret med undantag för registrering av underrättelse enligt 1. 2 kap. 14 § om dagen för kungörelse om rörelsens öppnande, 2. 6 kap. 19 § från tingsrätten om att banken blivit försatt i konkurs, att beslut om konkurs upphävts eller att konkurs avslutats, och 3. 7 kap. 5 § om fusionstillstånd. En kungörelse som avser ändring i ett förhållande som tidigare har införts i registret skall bara ange ändringens art. 2 § Det som för sparbanker blivit infört i bankregistret skall anses ha kommit till tredje mans kännedom, om det har kungjorts i Post- och Inrikes Tidningar enligt 1 § och det inte av omständigheterna framgår att tredje man varken kände till eller borde ha känt till det som kungjorts. 3 § Om en sökande vid anmälan för registrering inte har iakttagit vad som är föreskrivet om anmälan, skall denne föreläggas att inom viss tid avge yttrande eller göra rättelse. Detsamma gäller om registreringsmyndigheten finner att ett beslut, som anmäls för registrering och för vars giltighet regeringens eller Finansinspektionens godkännande inte krävs, eller en handling som bifogas anmälan 1. inte har kommit till i behörig ordning, 2. till sitt innehåll strider mot denna lag eller annan författning eller reglementet, eller 3. i något viktigare hänseende har en otydlig eller vilseledande avfattning. Om sökanden inte rättar sig efter föreläggandet, skall anmälan avskrivas. En underrättelse om denna påföljd skall tas in i föreläggandet. Finns det även efter det att yttrandet har avgetts något hinder mot registrering och har sökanden haft tillfälle att yttra sig över hindret, skall registrering vägras, om det inte finns anledning att ge sökanden ett nytt föreläggande. Bestämmelserna i första stycket hindrar inte registrering av ett beslut av stämman, om rätten till talan mot beslutet har gått förlorad enligt 4 kap. 17 § andra stycket. 4 § Registreringsmyndigheten skall genast skriftligen underrätta sparbanken när myndigheten förklarat att en fråga om 1. fusion har fallit enligt 7 kap. 7 § tredje stycket, eller 2. sparbankens ombildning till bankaktiebolag har fallit enligt 8 kap. 8 §. 5 § I firmalagen (1974:156) finns bestämmelser om avförande av en firma ur registret sedan en dom om hävande av firmaregistreringen har vunnit laga kraft. 6 § Ett beslut av registreringsmyndigheten som innebär att en anmälan avskrivits eller en registrering har vägrats enligt 3 § andra stycket får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol inom två månader från dagen för beslutet. Detsamma gäller ett sådant beslut av registreringsmyndigheten som avses i 7 kap. 7 § tredje stycket och 8 kap. 8 §. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2004. 2.10 Förslag till lag om ändring i lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar Härigenom föreskrivs att 4 kap. 1 och 3 §§ samt 10 kap. 6 § lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 4 kap. 1 §1 När en medlem har avgått har han rätt att sex månader efter avgången få ut sina inbetalda eller genom insatsemission tillgodoförda medlemsinsatser. Beloppet får dock inte överstiga vad som belöper på honom i förhållande till övriga medlemmar av föreningens egna kapital enligt den balansräkning som hänför sig till tiden för avgången. Vid beräkningen av föreningens egna kapital skall bortses från reservfonden, uppskrivningsfonden och förlagsinsatserna. Ett insatsbelopp i en kreditmarknadsförening får betalas ut endast när det kan ske med hänsyn till bestämmelserna om kapitaltäckning i lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersföretag. Ett insatsbelopp i ett institut för elektroniska pengar får betalas ut endast när det kan ske med hänsyn till bestämmelserna i lagen (2002:149) om utgivning av elektroniska pengar. När en medlem har avgått har han rätt att sex månader efter avgången få ut sina inbetalda eller genom insatsemission tillgodoförda medlemsinsatser. Beloppet får dock inte överstiga vad som belöper på honom i förhållande till övriga medlemmar av föreningens egna kapital enligt den balansräkning som hänför sig till tiden för avgången. Vid beräkningen av föreningens egna kapital skall bortses från reservfonden, uppskrivningsfonden och förlagsinsatserna. I en kreditmarknadsförening får utbetalningar av insatsbelopp dock ske tidigast sex månader efter medlemmens avgång och verkställas bara en gång per kvartal och efter Finansinspektionens tillstånd. Ett insatsbelopp i ett institut för elektroniska pengar får betalas ut bara när det kan ske med hänsyn till bestämmelserna i lagen (2002:149) om utgivning av elektroniska pengar. Den avgångne har vidare rätt att i samma ordning som övriga medlemmar få ut vad som belöper på honom av beslutad vinstutdelning. Träder föreningen i likvidation inom sex månader från avgången eller meddelas inom samma tid beslut om att försätta föreningen i konkurs, skall den avgångnes rätt att få ut medlemsinsatser bedömas enligt grunderna för reglerna om skifte av föreningens tillgångar. En medlems rätt enligt första-tredje styckena kan begränsas i stadgarna. Detta gäller dock inte i sådana fall som avses i 7 kap. 15 § tredje stycket eller 12 kap. 4 § andra stycket. Går föreningen i likvidation inom sex månader från avgången eller meddelas inom samma tid beslut om att försätta föreningen i konkurs, skall den avgångnes rätt att få ut medlemsinsatser bedömas enligt grunderna för reglerna om skifte av föreningens tillgångar. En medlems rätt enligt första-tredje styckena får begränsas i stadgarna. Detta gäller dock inte i sådana fall som avses i 7 kap. 15 § tredje stycket eller 12 kap. 4 § andra stycket. I fall som avses i första stycket fjärde meningen skall Finansinspektionen ge tillstånd till utbetalning, om inte kreditmarknadsföreningens förmåga att fullgöra sina förpliktelser äventyras. 3 §2 En medlem, som deltar i föreningen med högre insatsbelopp än han är skyldig att delta med, har rätt att efter uppsägning få ut överskjutande belopp med undantag av genom insatsemission tillgodoförda insatser utan att avgå ur föreningen. Beträffande uppsägningen samt medlemmens rätt att få ut det uppsagda beloppet och hans skyldighet att betala tillbaka vad han har fått ut tillämpas 1 och 2 §§ samt 3 kap. 4 § första stycket. Sexmånadersfristen enligt 1 § skall därvid räknas från utgången av det räkenskapsår som sedan uppsägningen har gjorts slutar näst efter en månad eller den längre tid, högst sex månader, som har bestämts i stadgarna. En medlem, som deltar i föreningen med högre insatsbelopp än han är skyldig att delta med, har rätt att efter uppsägning få ut överskjutande belopp med undantag av genom insatsemission tillgodoförda insatser utan att avgå ur föreningen. Beträffande uppsäg-ningen samt medlemmens rätt att få ut det uppsagda beloppet och hans skyldighet att betala tillbaka vad han har fått ut tillämpas 1 och 2 §§ samt 3 kap. 4 § första stycket. Sexmånadersfristen enligt 1 § skall därvid räknas från utgången av det räkenskapsår som sedan uppsägningen har gjorts slutar näst efter en månad eller den längre tid, högst sex månader, som har bestämts i stadgarna. För kreditmarknadsföreningar skall sexmånadersfristen dock räknas från uppsägningen. 10 kap. 6 §3 Till reservfonden skall avsättas minst fem procent, i kreditmarknadsförening dock minst tio procent, av den del av föreningens nettovinst för året som inte går åt för att täcka en balanserad förlust. Vid avsättning till reservfonden skall till nettovinsten räknas även gottgörelser. Uppgår reservfonden till minst tjugo procent av det inbetalda insatskapitalet behöver sådan avsättning till reservfond som avses i detta stycke inte ske, om summan av reservfonden och det inbetalda insatskapitalet uppgår antingen till minst fyrtio procent av nettovärdet på föreningens tillgångar eller till minst samma belopp som föreningens skulder och avsättningar enligt balansräkningen. I en kreditmarknadsförening behöver avsättning inte heller göras enligt detta stycke om reservfonden uppgår till minst tio procent av föreningens utlåning vid utgången av det närmast föregående räkenskapsåret. Till reservfonden skall avsättas minst fem procent, i kreditmarknadsförening dock minst tio procent, av den del av föreningens nettovinst för året som inte går åt för att täcka en balanserad förlust. Vid avsättning till reservfonden skall till nettovinsten räknas även gottgörelser. Uppgår reservfonden till minst tjugo procent av det inbetalda insatskapitalet behöver sådan avsättning till reservfond som avses i detta stycke inte ske, om summan av reservfonden och det inbetalda insatskapitalet uppgår antingen till minst fyrtio procent av nettovärdet på föreningens tillgångar eller till minst samma belopp som föreningens skulder och avsättningar enligt balansräkningen. I en kreditmarknadsförening behöver avsättning inte heller göras enligt detta stycke om reservfonden uppgår till minst trettio procent av föreningens insatskapital. Till reservfonden skall vidare avsättas det belopp som 1. medlem vid avgång ur föreningen inte får tillbaka av sina insatser, 2. förlagsandelsinnehavare inte får ut vid inlösen av en förlagsinsats, 3. enligt stadgarna skall avsättas till reservfonden, 4. enligt beslut av föreningsstämman i övrigt skall föras över från det i balansräkningen redovisade fria egna kapitalet till reservfonden. Reservfonden får enligt beslut av föreningsstämman sättas ned endast för att täcka sådan förlust enligt den fastställda balansräkningen som inte kan täckas av fritt eget kapital. Vid tillämpningen av första stycket skall belopp som i balansräkningen har tagits upp under rubriken Avsatt till pensioner eller sådan delpost som avses i 8 a § lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m. inte räknas som skuld eller avsättning i den mån det överstiger det belopp under vilket posten enligt 7 § första stycket lagen om tryggande av pensionsutfästelse m.m. inte får nedbringas. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får medge en förening eller vissa grupper av föreningar undantag helt eller delvis från bestämmelserna i första-tredje styckena, om det finns synnerliga skäl till det med hänsyn till arten av föreningsverksamheten och övriga omständigheter. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2004. 2.11 Förslag till lag om ändring i konkurslagen (1987:672) Härigenom föreskrivs att 7 kap. 2 § konkurslagen (1987:672) skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 7 kap. 2 §1 Förvaltare utses av rätten. Rätten bestämmer också antalet förvaltare. Flera än en förvaltare får utses om det med hänsyn till boets omfattning och beskaffenhet är behövligt att förvaltningen delas eller att den handhas odelad av flera. Om en förvaltare är jävig men det med hänsyn till förhållandena i konkursen är olämpligt att entlediga honom, får rätten utse någon annan att sköta förvaltningen i den del förvaltaren är jävig. Om boets förvaltning skall vara delad, skall en förvaltare utses för varje del av förvaltningen. Rätten bestämmer efter vilka grunder delningen skall ske. Särskilda bestämmelser om att ett allmänt ombud skall delta i konkursförvaltningen finns i försäkringsrörelselagen (1982:713) och i bankrörelselagen (1987:617). Särskilda bestämmelser om att ett allmänt ombud skall delta i konkursförvaltningen finns i försäkringsrörelselagen (1982:713), lagen (2002:149) om utgivning av elektroniska pengar och lagen (2004:000) om bank- och finansieringsrörelse. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2004. 2.12 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank Härigenom föreskrivs att 6 kap. 1 § lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank1 skall ha följande lydelse. Lydelse enligt prop. 2002/03:92 Föreslagen lydelse 6 kap. 1 §2 Med bankinstitut förstås i denna lag bankaktiebolag, sparbanker, medlemsbanker och utländska bankföretag som med stöd av 1 kap. 4 eller 5 § bankrörelselagen (1987:617) driver bankrörelse från filial här i landet. Med finansinstitut förstås bankinstitut, kreditmarknadsföretag, värdepappersinstitut, Första-Fjärde AP-fonderna enligt lagen (2000:192) om allmänna pensionsfonder (AP-fonder), Sjätte AP-fonden enligt lagen (2000:193) om Sjätte AP-fonden, försäkringsföretag med svensk koncession, landshypoteksinstitutionen, Svenska skeppshypotekskassan samt utländska företag som med stöd av 2 kap. 8, 9 eller 10 § lagen (1992:1610) om finansieringsverksamhet driver verksamhet från filial i Sverige. Med bankinstitut förstås i denna lag bankaktiebolag, sparbanker, medlemsbanker och utländska bankföretag som med stöd av 4 kap. 1 eller 4 § lagen (2004:000) om bank- och finansieringsrörelse driver bankrörelse från filial här i landet. Med finansinstitut förstås bankinstitut, kreditmarknadsföretag, värdepappersinstitut, Första-Fjärde AP-fonderna enligt lagen (2000:192) om allmänna pensionsfonder (AP-fonder), Sjätte AP-fonden enligt lagen (2000:193) om Sjätte AP-fonden, försäkringsföretag med svensk koncession, landshypoteksinstitutionen, Svenska skeppshypotekskassan samt utländska företag som med stöd av 4 kap. 1, 3 eller 4 § lagen (2004:000) om bank- och finansieringsrörelse driver verksamhet från filial i Sverige. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2004. 2.13 Förslag till lag om ändring i prisinformationslagen (1991:601) Härigenom föreskrivs att 3 § prisinformationslagen (1991:601) skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 3 §1 Särskilda föreskrifter om information till konsumenter finns i konsumentkreditlagen (1992:830), konsumentförsäkringslagen (1980:38), lagen (1996:1006) om valutaväxling och betalningsöverföring, lagen (1999:268) om betalningsöverföringar inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet och lagen (2000:274) om konsumentskydd vid distansavtal och hemförsäljningsavtal. Särskilda föreskrifter om information till konsumenter finns i konsumentkreditlagen (1992:830), konsumentförsäkringslagen (1980:38), lagen (1996:1006) om anmälningsplikt avseende viss finansiell verksamhet, lagen (1999:268) om betalningsöverföringar inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet och lagen (2000:274) om konsumentskydd vid distansavtal och hemförsäljningsavtal. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2004. 2.14 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse Härigenom föreskrivs1 i fråga om lagen (1991:981) om värdepappersrörelse dels att rubriken närmast före 2 kap. 6 § skall ha följande lydelse, dels att 1 kap. 2, 3, 3 a och 3 d §§, 2 kap. 5 och 6 §§, 3 kap. 5 § samt 4 kap. 4 § skall ha följande lydelse, dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 1 kap. 8 a §, samt närmast före den en ny rubrik av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 kap. 2 §2 I denna lag betyder 1. värdepappersrörelse: verksamhet som består i att yrkesmässigt tillhandahålla sådana tjänster som anges i 3 §, 2. värdepappersbolag: svenskt aktiebolag som fått tillstånd enligt denna lag att driva värdepappersrörelse, 3. bankinstitut: bankaktiebolag, sparbank, medlemsbank och utländskt bankföretag som driver bankrörelse från filial här i landet, 4. värdepappersinstitut: värdepappersbolag, svenska bankinstitut som fått tillstånd enligt denna lag att driva värdepappersrörelse och utländska företag som driver värdepappersrörelse från filial här i landet, 3. kreditinstitut: bank, kreditmarknadsföretag och utländskt bank- eller kreditföretag som driver bank- eller finansieringsrörelse från filial här i landet, 4. värdepappersinstitut: värdepappersbolag, svenska kreditinstitut som fått tillstånd enligt denna lag att driva värdepappersrörelse och utländska företag som driver värdepappersrörelse från filial här i landet, 5. EES: Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, 6. kvalificerat innehav: ett direkt eller indirekt ägande i ett företag, om innehavet representerar 10 procent eller mer av kapitalet eller av samtliga röster eller annars möjliggör ett väsentligt inflytande över ledningen av företaget, 7. filial: ett avdelningskontor med självständig förvaltning; om ett utländskt företag etablerar sig i Sverige enligt 3 c § 1 eller 2 kap. 7 § första stycket, skall etableringen anses som en enda filial, även om flera driftställen inrättas. 7. filial: ett avdelningskontor med självständig förvaltning; om ett utländskt företag etablerar sig i Sverige enligt 3 c § 1 eller 2 kap. 7 § första stycket, skall etableringen anses som en enda filial, även om flera driftställen inrättas, 8. koncern: detsamma som i 1 kap. 5 och 6 §§ aktiebolagslagen (1975:1385), varvid vad som sägs om moderbolag tillämpas även på andra juridiska personer än aktiebolag. 8. koncern: detsamma som i 1 kap. 5 och 6 §§ aktiebolagslagen (1975:1385), varvid vad som sägs om moderbolag tillämpas även på andra juridiska personer än aktiebolag, 9. startkapital: det kapital som definieras i artikel 34.2.1 och 34.2.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/12/EG av den 20 mars 2000 om rätten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut. Ett värdepappersbolag och ett annat företag skall anses ha nära förbindelser, om 1. det ena företaget direkt eller indirekt genom dotterbolag äger 20 procent eller mer av kapitalet eller disponerar över 20 procent eller mer av samtliga röster i det andra företaget, 2. det ena företaget direkt eller indirekt utgör moderföretag till det andra eller det finns en annan likartad förbindelse mellan företagen, eller 3. båda företagen är dotterföretag till eller har en likartad förbindelse med en eller samma juridiska person eller står i ett motsvarande förhållande till en och samma fysiska person. 3. båda företagen är dotterföretag till eller har en likartad förbindelse med en och samma juridiska person eller står i ett motsvarande förhållande till en och samma fysiska person. Nära förbindelser föreligger även mellan en fysisk person och ett värdepappersbolag, om den fysiska personen 1. äger mer än 20 procent av kapitalet eller disponerar över mer än 20 procent av samtliga röster i värdepappersbolaget, eller 1. äger minst 20 procent av kapitalet eller disponerar över minst 20 procent av samtliga röster i värdepappersbolaget, eller 2. på annat sätt har sådant inflytande över värdepappersbolaget att personens ställning motsvarar den som ett moderföretag har i förhållande till ett dotterföretag eller det finns annan likartad förbindelse mellan honom och värdepappersbolaget. 3 §3 Värdepappersrörelse får, om inte annat följer av denna lag, drivas endast efter tillstånd av Finansinspektionen. Tillstånd får ges för 1. handel med finansiella instrument för annans räkning i eget namn, 2. förmedling av kontakt mellan köpare och säljare av finansiella instrument eller i annat fall medverkan vid transaktioner avseende sådana instrument, 3. handel med finansiella instrument för egen räkning, 4. förvaltning av någon annans finansiella instrument, 5. garantigivning eller annan medverkan vid emissioner av fondpapper eller erbjudanden om köp eller försäljning av finansiella instrument som är riktade till en öppen krets. Tillstånd att driva värdepappersrörelse får meddelas bankinstitut samt svenska aktiebolag och utländska företag som inte är bankinstitut. Tillstånd att driva värdepappersrörelse får meddelas kreditinstitut samt svenska aktiebolag och utländska företag som inte är kreditinstitut. 3 a §4 Tillstånd enligt 3 § krävs inte när ett företag inom en koncern tillhandahåller sådana tjänster som där anges uteslutande till andra företag inom koncernen. Tillstånd enligt 3 § krävs inte när ett bankinstitut för egen räkning förvärvar och driver handel med obligationer, förlagsbevis och andra fordringsbevis avsedda för den allmänna marknaden. Tillstånd enligt 3 § krävs inte när ett kreditinstitut för egen räkning förvärvar och driver handel med obligationer, förlagsbevis och andra fordringsbevis avsedda för den allmänna marknaden. Tillstånd enligt 3 § 2 krävs inte för verksamhet som bedrivs med stöd av en auktorisation som börs eller marknadsplats enligt lagen (1992:543) om börs- och clearingverksamhet. 3 d §5 Tillstånd enligt 3 § behövs inte för 1. ett utländskt bankföretag som driver verksamhet med stöd av 1 kap. 5 § bankrörelselagen (1987:617), 2. ett utländskt kreditinstitut som driver verksamhet med stöd av 2 kap. 9 § lagen (1992:1610) om finansieringsverksamhet, 3. ett utländskt företag som driver verksamhet med stöd av 2 kap. 10 § lagen om finansieringsverksamhet. 1. utländska kreditinstitut som driver verksamhet med stöd av 4 kap. 1 eller 2 § lagen (2004:000) om bank- och finansieringsrörelse, och 2. finansiella institut som driver verksamhet med stöd av 4 kap. 3 § lagen om bank- och finansierings-rörelse. Uppgiftsskyldighet 8 a § Ett värdepappersbolag är skyldigt att lämna ut uppgifter om enskildas förhållanden till bolaget, om det under en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål begärs av undersökningsledare eller om det i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål på framställning av en annan stat eller en mellanfolklig domstol begärs av åklagare. 2 kap. 5 §6 Ett värdepappersbolag skall när verksamheten påbörjas ha ett bundet eget kapital som vid tidpunkten för beslut om tillstånd enligt 1 § motsvarar minst Ett värdepappersbolag skall när verksamheten påbörjas ha ett startkapital som vid tidpunkten för beslut om tillstånd enligt 1 § motsvarar minst 1. fem miljoner euro om bolagets verksamhet skall innefatta mottagande av medel på konto enligt 3 kap. 4 § 4, 2. 730 000 euro om bolaget skall bedriva verksamhet som avses i 1 kap. 3 § 3 eller 5, 3. 125 000 euro om inte högre belopp krävs enligt 1 eller 2, och 4. 50 000 euro om bolaget skall driva enbart verksamhet som avses i 1 kap. 3 § 2 och denna skall avse endast andelar i värdepappersfonder eller sådana utländska fondföretag som avses i 7 a och 7 b §§ lagen (1990:1114) om värdepappersfonder. Finansinspektionen får medge undantag från det högre kapitalkrav som i 2 föreskrivs för bedrivande av verksamhet enligt 1 kap. 3 § 5, om den verksamheten bara avser annan medverkan vid emissioner än garantigivning. Finansinspektionen får medge undantag från det högre kapitalkrav som i första stycket 2 föreskrivs för bedrivande av verksamhet enligt 1 kap. 3 § 5, om den verksamheten bara avser annan medverkan vid emissioner än garantigivning. I 5 kap. 4 § 3 lagen (1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag finns bestämmelser om vad som utgör bundet eget kapital. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen får meddela föreskrifter om vilka poster som får räknas in i startkapitalet. Bankinstitut Kreditinstitut 6 §7 Tillstånd för ett bankinstitut att driva värdepappersrörelse får meddelas endast om den planerade verksamheten kan antas komma att uppfylla kraven på en sund värdepappersrörelse och institutet tillhör ett investerarskydd som uppfyller minst de krav som gäller inom EES. Tillstånd för ett kreditinstitut att driva värdepappersrörelse får meddelas endast om den planerade verksamheten kan antas komma att uppfylla kraven på en sund värdepappersrörelse och institutet tillhör ett investerarskydd som uppfyller minst de krav som gäller inom EES. 3 kap. 5 §8 Medel som tas emot med redovisningsskyldighet enligt 4 § första stycket 3 skall genast avskiljas och sättas in på räkning i bankinstitut. Medel som tas emot med redovisningsskyldighet enligt 4 § första stycket 3 skall genast avskiljas och sättas in på räkning i kreditinstitut. Ett värdepappersbolag och ett utländskt företag som enligt 4 § första stycket 4 tar emot medel på konto skall ha en med hänsyn till rörelsens art och omfattning tillräcklig betalningsberedskap. Vid mottagande av medel på konto skall skriftlig överenskommelse om detta träffas med kunden. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen får meddela närmare föreskrifter om mottagande av medel på konto. 4 kap. 4 §9 Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen får i föreskrifter ange risknivåer för värdepappersbolags och svenska bankinstituts innehav av finansiella instrument. Föreskrifterna får avse alla innehav av finansiella instrument utom sådana som avses i 3 kap. 1 § andra stycket och, i fråga om bankinstitut, 1 kap. 4 §. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen får i föreskrifter ange risknivåer för värdepappersbolags och svenska kreditinstituts innehav av finansiella instrument. Föreskrifterna får avse alla innehav av finansiella instrument utom sådana som avses i 3 kap. 1 § andra stycket och, i fråga om kreditinstitut, 1 kap. 3 a § andra stycket. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2004. 2.15 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:160) om utländska filialer m.m. Härigenom föreskrivs att 3 och 15 §§ lagen (1992:160) om utländska filialer m.m. skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 3 §1 Om rätt för vissa utländska företag att driva verksamhet i Sverige finns särskilda bestämmelser, nämligen 1. för bankföretag 1 kap. 4 och 5 §§ bankrörelselagen (1987:617), 1. för kreditinstitut 4 kap. 1, 2 och 4-6 §§ lagen (2004:000) om bank- och finansieringsrörelse, 2. för värdepappersföretag 1 kap. 3 c § och 2 kap. 7 § lagen (1991:981) om värdepappersrörelse, 3. för företag som driver finansieringsverksamhet 2 kap. 8-10 §§ lagen (1992:1610) om finansieringsverksamhet, 3. för finansiella institut 4 kap. 3 § lagen om bank- och finansieringsrörelse, 4. för utländska försäkringsgivare lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares verksamhet i Sverige, 5. för börser, auktoriserade marknadsplatser och clearingorganisationer 2 kap. 7 §, 7 kap. 2 § respektive 8 kap. 3 § lagen (1992:543) om börs- och clearingverksamhet, 6. för centrala värdepappersförvarare 2 kap. 6 § lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument, 7. för utländska fondföretag 7 a-c §§ lagen (1990:1114) om värdepappersfonder, 8. för utgivare av elektroniska pengar 2 kap. 8 § samt 5 kap. 6 och 7 §§ lagen (2002:149) om utgivning av elektroniska pengar. 8. för utgivare av elektroniska pengar 2 kap. 8 § samt 5 kap. 6 och 7 §§ lagen (2002:149) om utgivning av elektroniska pengar, 9. för företag som driver inlåningsverksamhet 2 § lagen (2004:000) om inlåningsverksamhet. 15 §2 Den som utsetts till verkställande direktör enligt 8 § skall göra anmälan om filialen till Patent- och registreringsverket (registreringsmyndigheten), som för ett filialregister för registreringar enligt denna lag. Verkställande direktören skall också till registreringsmyndigheten snarast anmäla ändringar i de uppgifter som anmälts för registrering. Anmälan skall även göras, om det utländska företaget är föremål för ackord eller liknande förfarande. Näringsverksamheten får påbörjas när anmälan enligt första stycket har skett. Den som utsetts till verkställande direktör enligt 8 § skall göra anmälan om filialen till Patent- och registreringsverket (registreringsmyndigheten), som för ett filialregister för registreringar enligt denna lag. Filialer till utländska bankföretag registreras dock i bankregistret enligt 13 kap. 1 lagen (2004:000) om bank- och finansieringsrörelse. När det i denna lag hänvisas till filialregistret skall hänvisningen beträffande filialer till utländska bankföretag i stället avse bankregistret. Verkställande direktören skall också till registreringsmyndigheten snarast anmäla ändringar i de uppgifter som anmälts för registrering. Anmälan skall även göras, om det utländska företaget är föremål för ackord eller liknande förfarande. Näringsverksamheten får påbörjas när anmälan enligt första stycket har skett. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2004. 2.16 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:543) om börs- och clearingverksamhet Härigenom föreskrivs1 i fråga om lagen (1992:543) om börs- och clearingverksamhet dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 2 kap. 9 §, samt dels att 1 kap. 1 § och 8 kap. 4 § skall ha följande lydelse, närmast före den en ny rubrik av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 kap. 1 §2 Företag som driver verksamhet i syfte att åstadkomma regelbunden handel med finansiella instrument kan få auktorisation som börs eller marknadsplats enligt denna lag. Clearingverksamhet får yrkesmässigt bedrivas endast av Sveriges riksbank och av företag som fått tillstånd som clearingorganisation enligt denna lag. Tillstånd behövs dock inte för clearingverksamhet som huvudsakligen allmänheten deltar i. Frågor om auktorisation och tillstånd prövas av Finansinspektionen. Tillstånd enligt andra stycket behövs inte om företaget har tillstånd enligt 1 kap. 2 § bankrörelselagen (1987:617) eller enligt 1 kap. 3 § 1, 2 eller 4 lagen (1991:981) om värdepappersrörelse. Tillstånd enligt andra stycket behövs inte om företaget har tillstånd att driva bankrörelse enligt lagen (2004:000) om bank- och finansieringsrörelse eller tillstånd enligt 1 kap. 3 § 1, 2 eller 4 lagen (1991:981) om värdepappersrörelse. 2 kap. Uppgiftsskyldighet 9 § En börs är skyldig att lämna ut uppgifter om enskildas förhållanden till företaget, om det under en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål begärs av undersökningsledare eller om det i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål på framställning av en annan stat eller en mellanfolklig domstol begärs av åklagare. 8 kap. 4 §3 Bestämmelserna i 2 kap. 3 § om ansökan innan bolaget eller föreningen har registrerats och om verksamhetsplan, i 2 kap. 4 § om godkännande av bolagsordningen eller stadgar, i 2 kap. 5 § om kapital, i 2 kap. 6 § om styrelsens storlek och verkställande direktör och i 2 kap. 8 § om sekretess skall tillämpas även i fråga om clearingorganisation. Bestämmelserna i 2 kap. 3 § om ansökan innan bolaget eller föreningen har registrerats och om verksamhetsplan, i 2 kap. 4 § om godkännande av bolagsordningen eller stadgar, i 2 kap. 5 § om kapital, i 2 kap. 6 § om styrelsens storlek och verkställande direktör, i 2 kap. 8 § om sekretess och i 2 kap. 9 § om uppgiftsskyldighet skall tillämpas även i fråga om clearingorganisation. I sin verksamhetsplan skall en clearingorganisation beskriva de huvudsakliga risker som är förenade med verksamheten och hur dessa risker skall hanteras (riskhanteringsplan). Denna lag träder i kraft den 1 juli 2004. 2.17 Förslag till lag om ändring i konsumentkreditlagen (1992:830) Härigenom föreskrivs1 i fråga om konsumentkreditlagen (1992:830) dels att nuvarande 37 § skall betecknas 38 §, dels att den nya 38 § skall ha följande lydelse, dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 5 a och 37 §§, samt närmast före 5 a § en ny rubrik, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Kreditprövning 5 a § Näringsidkaren skall, innan kredit beviljas, pröva om konsumenten har ekonomiska förutsättningar att fullgöra vad han eller hon åtar sig enligt kreditavtalet (kreditprövning). Kreditprövning behöver inte göras om näringsidkaren på grund av sin kännedom om konsumenten eller andra omständigheter har grundad anledning att utgå från att konsumenten har ekonomiska förutsättningar att fullgöra vad han eller hon åtar sig. Kravet på kreditprövning gäller inte heller för engångskrediter när kredittiden är högst tre månader och kreditbeloppet skall betalas på en gång eller för krediter som avser mindre belopp. 37 § Om näringsidkaren inte följer vad som föreskrivs i 5 a §, får Konsumentverket förelägga näringsidkaren att upphöra med att lämna krediter. Föreläggandet får förenas med vite. Om det är tillräckligt, får Konsumentverket i stället meddela varning. 38 § Konsumentverkets beslut enligt 36 § andra stycket och 37 § får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Andra beslut av Konsumentverket enligt 36 § får inte överklagas. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2004. 2.18 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1610) om finansieringsverksamhet Härigenom föreskrivs att punkt 5 i övergångsbestämmelserna till lagen (1992:1610) om finansieringsverksamhet1 skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 52 Den som vid tidpunkten för lagens ikraftträdande, den 1 januari 1994, drev finansieringsverksamhet utan krav på tillstånd enligt lagen (1988:606) om finansbolag och inte anskaffar medel för verksamheten från allmänheten får fortsätta verksamheten till och med den 31 december 2003 eller, om ansökan om tillstånd getts in inom denna tid, till dess att ansökningen har prövats slutligt. Den som vid tidpunkten för lagens ikraftträdande, den 1 januari 1994, drev finansieringsverksamhet utan krav på tillstånd enligt lagen (1988:606) om finansbolag och inte anskaffar medel för verksamheten från allmänheten får fortsätta verksamheten till och med den 30 juni 2004 eller, om ansökan om tillstånd getts in inom denna tid, till dess att ansökningen har prövats slutligt. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2004. 2.19 Förslag till lag om ändring i lagen (1993:768) om åtgärder mot penningtvätt Härigenom föreskrivs1 att 2 § lagen (1993:768) om åtgärder mot penningtvätt2 skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 2 §3 Bestämmelserna i denna lag gäller företag som driver 1. bankrörelse och annan verksamhet som består i att från allmänheten låna upp medel och att lämna krediter, 1. bank- eller finansieringsrörelse enligt lagen (2004:000) om bank- och finansieringsrörelse, 2. livförsäkringsrörelse, 3. verksamhet av det slag som beskrivs i 1 kap. 3 § lagen (1991:981) om värdepappersrörelse, 4. verksamhet som står under Finansinspektionens tillsyn och som huvudsakligen består i att utföra en eller flera av de verksamheter som anges i 3 kap. 1 § 2-13 lagen (1992:1610) om finansieringsverksamhet, 5. verksamhet som kräver anmälan till Finansinspektionen enligt lagen (1996:1006) om valutaväxling och betalningsöverföring, 6. verksamhet av det slag som beskrivs i 1 § lagen (1989:508) om försäkringsmäklare, samt 7. verksamhet för utgivning av elektroniska pengar enligt lagen (2002:149) om utgivning av elektroniska pengar. 4. verksamhet som kräver anmälan till eller ansökan hos Finansinspektionen enligt lagen (1996:1006) om anmälningsplikt avseende viss finansiell verksamhet eller lagen (2004:000) om inlåningsverksamhet, 5. verksamhet av det slag som beskrivs i 1 § lagen (1989:508) om försäkringsmäklare, samt 6. verksamhet för utgivning av elektroniska pengar enligt lagen (2002:149) om utgivning av elektroniska pengar. Lagen gäller endast sådan mot kunder inriktad verksamhet som avses i första stycket och som bedrivs från ett fast driftställe i Sverige. Bestämmelser om uppgiftsskyldighet för vissa andra företag finns i 9 a §. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2004. 2.20 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag Härigenom föreskrivs1 i fråga om lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag dels att 1 kap. 1 §, 2 kap. 7 §, 5 kap. 1 § och 6 kap. 4 § skall ha följande lydelse, dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 7 kap. 13 a §, samt närmast före den en ny rubrik av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 kap. 1 §2 I denna lag betyder 1. bank: bankaktiebolag, sparbank och medlemsbank, 2. kreditmarknadsföretag: ett svenskt aktiebolag eller en svensk ekonomisk förening som har fått tillstånd att driva finansieringsverksamhet enligt lagen (1992:1610) om finansieringsverksamhet (kreditmarknadsbolag respektive kreditmarknadsförening), 2. kreditmarknadsföretag: ett svenskt aktiebolag eller en svensk ekonomisk förening som har fått tillstånd att driva finansieringsrörelse enligt lagen (2004:000) om bank- och finansieringsrörelse (kreditmarknadsbolag respektive kreditmarknadsförening), 3. värdepappersbolag: ett svenskt aktiebolag som har fått tillstånd att driva värdepappersrörelse enligt lagen (1991:981) om värdepappersrörelse, 4. kreditinstitut: bank, kreditmarknadsföretag och Svenska skeppshypotekskassan, 5. institut: kreditinstitut och värdepappersbolag, 6. finansiellt institut: ett svenskt eller utländskt företag som inte är kreditinstitut, värdepappersbolag, institut för elektroniska pengar, eller motsvarande utländskt företag och vars huvudsakliga verksamhet är att - förvärva aktier eller andelar, - driva valutahandel, - driva värdepappersrörelse, utan att vara tillståndspliktigt enligt 1 kap. 3 § lagen om värdepappersrörelse, eller - driva en eller flera av de verksamheter som anges i 3 kap. 1 § andra stycket 2-11 lagen om finansieringsverksamhet, utan att vara tillståndspliktigt enligt 1 kap. 2 § samma lag, 6. finansiellt institut: ett svenskt eller utländskt företag som inte är kreditinstitut, värdepappersbolag, institut för elektroniska pengar eller motsvarande utländskt företag och vars huvudsakliga verksamhet är att - förvärva aktier eller andelar, - driva värdepappersrörelse utan att vara tillståndspliktigt enligt 1 kap. 3 § lagen om värdepappersrörelse, eller - driva en eller flera av de verksamheter som anges i 7 kap. 1 § andra stycket 2-10 och 12 lagen om bank- och finansieringsrörelse, utan att vara tillståndspliktigt enligt 2 kap. 1 § samma lag, 7. holdingföretag med finansiell verksamhet: ett finansiellt institut som har minst ett dotterföretag som är kreditinstitut, värdepappersbolag, institut för elektroniska pengar eller motsvarande utländskt företag och vars dotterföretag även i övrigt uteslutande eller huvudsakligen utgörs av sådana företag eller finansiella institut, 8. holdingföretag med blandad verksamhet: ett svenskt eller utländskt moderföretag som inte är kreditinstitut, värdepappersbolag, institut för elektroniska pengar, motsvarande utländskt företag eller holdingföretag med finansiell verksamhet, men som har minst ett dotterföretag som är kreditinstitut, värdepappersbolag, institut för elektroniska pengar eller motsvarande utländskt företag, 9. anknutet företag: ett svenskt eller utländskt företag vars huvudsakliga verksamhet består i att äga eller förvalta fast egendom, tillhandahålla datatjänster eller bedriva annan liknande verksamhet som har samband med ett eller flera kreditinstituts, värdepappersbolags, instituts för elektroniska pengar eller motsvarande utländska företags huvudsakliga verksamhet, 9. anknutet företag: ett svenskt eller utländskt företag vars huvudsakliga verksamhet består i att äga eller förvalta fast egendom, tillhandahålla datatjänster eller bedriva annan liknande verksamhet som har samband med den huvudsakliga verksamheten i ett eller flera kreditinstitut, värdepappersbolag, institut för elektroniska pengar eller motsvarande utländska företag, 10. ägarintresse: ett direkt eller indirekt innehav av 20 % eller mer av rösterna eller kapitalet i ett företag. 2 kap. 7 §3 Från det egna kapitalet skall institutet räkna av förluster uppkomna under löpande räkenskapsår. Från det primära kapitalet skall institutet räkna av övervärden vid förvärv av rörelse (inkråmsgoodwill), som redovisas i institutet. Från summan av det primära och det supplementära kapitalet enligt 6 § andra-fjärde styckena skall institutet räkna av det bokförda värdet av vad som har skjutits till som aktiekapital eller i annan form (tillskott) i ett företag som driver försäkringsverksamhet eller något slag av finansiell verksamhet som kräver tillstånd, om Från summan av det primära och det supplementära kapitalet enligt 6 § andra-fjärde styckena skall institutet räkna av det bokförda värdet av vad som har skjutits till som aktiekapital eller i annan form (tillskott) i ett företag som driver försäkringsverksamhet eller som är ett institut eller ett finansiellt institut, om 1. institutets ägarandel överstiger 5 % av företagets kapital, eller 2. i det fall ägarandelen är mindre än enligt 1, tillskottet eller summan av tillskotten överstiger 5 % av det egna kapitalet eller de egna fonderna i företaget eller det sammanlagda bokförda värdet av sådana tillskott överstiger 10 % av summan av institutets primära och supplementära kapital. Avräkning skall inte göras för tillskott som belöper på företag som omfattas av gruppbaserad redovisning enligt 6 kap. genom fullständig konsolidering eller genom en klyvningsmetod. 5 kap. 1§ Värdet av ett instituts exponering gentemot en kund eller en grupp av kunder med inbördes anknytning får inte överstiga 25 % av institutets kapitalbas. Om en kund eller en grupp av kunder med inbördes anknytning är moderföretag eller dotterföretag till institutet eller dotterföretag till moderföretaget, får värdet av exponeringen inte överstiga 20 % av institutets kapitalbas. Om institutet i ett fall som avses i andra stycket är en bank och moderföretaget inte är ett institut, ett försäkringsföretag eller motsvarande utländskt företag, får värdet av exponeringen inte överstiga 10 % av bankens kapitalbas. 6 kap. 4 §4 Vad som föreskrivs i 2 kap. 15 a § bankrörelselagen (1987:617) om en banks innehav och åtaganden i företag skall tillämpas även på en finansiell företagsgrupps samlade innehav och åtaganden, om en bank ingår i företagsgruppen. Vad som föreskrivs i 3 kap. 6 § lagen (1992:1610) om finansieringsverksamhet om ett kreditmarknadsföretags kvalificerade innehav av aktier eller andelar i företag som inte driver finansiell verksamhet skall tillämpas även på en finansiell företagsgrupps samlade kvalificerade innehav, om ett kreditinstitut som inte är bank ingår i företagsgruppen. Vad som föreskrivs i 7 kap. 9-11 §§ lagen (2004:000) om bank- och finansieringsrörelse om ett kreditinstituts innehav av aktier och andelar i företag skall tillämpas även på en finansiell företagsgrupps samlade innehav, om ett kreditinstitut ingår i företagsgruppen. Vad som föreskrivs i 3 kap. 1 a § lagen (1991:981) om värdepappersrörelse om ett värdepappersbolags kvalificerade innehav av aktier eller andelar i företag med annan verksamhet än finansiell verksamhet skall tillämpas även på en finansiell företagsgrupps samlade kvalificerade innehav, om ett värdepappersbolag som har tillstånd att bedriva verksamhet som avses i 3 kap. 4 § första stycket 4 och 5 samma lag ingår i företagsgruppen. 7 kap. Uppgiftsskyldighet 13 a § Ett holdingföretag med finan-siell verksamhet och ett holdingföretag med blandad verksamhet är skyldiga att lämna ut uppgifter om enskildas förhållanden till företaget, om det under en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål begärs av undersökningsledare eller om det i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål på framställning av en annan stat eller en mellanfolklig domstol begärs av åklagare. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2004. 2.21 Förslag till lag om ändring i marknadsföringslagen (1995:450) Härigenom föreskrivs att 22 § marknadsföringslagen (1995:450) skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 22 §1 En näringsidkare får åläggas att betala en särskild avgift (marknadsstörningsavgift), om näringsidkaren eller någon som handlar på näringsidkarens vägnar uppsåtligen eller av oaktsamhet har brutit mot någon bestämmelse i 5-13 §§. Detsamma gäller om en näringsidkare eller någon som handlar på dennes vägnar uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot någon av bestämmelserna i 14 § första stycket andra och tredje meningen eller 14 a § första stycket 2 tobakslagen (1993:581), 4 kap. 10 § alkohollagen (1994:1738) eller 7 kap. 3, 4 eller 10 § radio- och TV-lagen (1996:844). Detsamma gäller om en näringsidkare eller någon som handlar på dennes vägnar uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot någon av bestämmelserna i 14 § första stycket andra och tredje meningarna eller 14 a § första stycket 2 tobakslagen (1993:581), 4 kap. 10 § alkohollagen (1994:1738), 7 kap. 3, 4 eller 10 § radio- och TV-lagen (1996:844) eller, när det gäller ett erbjudande som inte är riktat bara till andra än konsumenter, 11 § lagen (1995:1571) om insättningsgaranti eller 8 § lagen (2004:000) om inlåningsverksamhet. Vad som sägs i första och andra stycket gäller också en näringsidkare som uppsåtligen eller av oaktsamhet väsentligt har bidragit till överträdelsen. Vad som sägs i första och andra styckena gäller också en näringsidkare som uppsåtligen eller av oaktsamhet väsentligt har bidragit till överträdelsen. Avgiften tillfaller staten. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2004. 2.22 Förslag till lag om ändring i årsredovisningslagen (1995:1554) Härigenom föreskrivs1 att bilaga 1 till årsredovisningslagen (1995:1554) skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Bilaga 12 ------------------------------------------------------------------------------------- EGET KAPITAL, AVSÄTTNINGAR OCH SKULDER ------------------------------------------------------------------------------------- D. Skulder 1. Obligationslån 2. Skulder till kreditinstitut 3. Förskott från kunder (får även redovisas som avdragspost under Varulager m.m.) 4. Leverantörsskulder 5. Växelskulder 6. Skulder till koncernföretag 7. Skulder till intresseföretag 8. Skatteskulder 9. Övriga skulder 10. Upplupna kostnader och förutbetalda intäkter 1. Obligationslån 2. Skulder till kreditinstitut 3. Förskott från kunder (får även redovisas som avdragspost under Varulager m.m.) 4. Leverantörsskulder 5. Växelskulder 6. Skulder till koncernföretag 7. Skulder till intresseföretag 8. Skatteskulder 9. Övriga skulder a) Återbetalningspliktiga medel mottagna av allmänheten enligt lagen (2004:000) om inlåningsverksamhet b) Andra skulder 10. Upplupna kostnader och förutbetalda intäkter ------------------------------------------------------------------------------------- Denna lag träder i kraft den 1 juli 2004. 2.23 Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag Härigenom föreskrivs1 i fråga om lagen (1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag dels att rubriken närmast före 8 kap. 3 § skall ha följande lydelse, dels att 8 kap. 3 § skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 8 kap. Uppgifter om anmärkningar enligt bankrörelselagen Uppgifter om anmärkningar 3 § En årsredovisning som publiceras i ofullständigt skick enligt 8 kap. 15 § årsredovisningslagen (1995:1554) skall även innehålla uppgift om anmärkningar enligt 3 kap. 11 § andra-fjärde styckena bankrörelselagen (1987:617). En årsredovisning som publiceras i ofullständigt skick enligt 8 kap. 15 § årsredovisningslagen (1995:1554) skall även innehålla uppgift om anmärkningar enligt 4 a kap. 13-15 §§ sparbankslagen (1987:619) respektive 7 a kap. 13-15 §§ lagen (1995:1570) om medlemsbanker. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2004. 2.24 Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1570) om medlemsbanker Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1995:1570) om medlemsbanker1 dels att i 10 kap. 5 och 7 §§ ordet "oktroj" skall bytas ut mot "tillstånd att driva bankrörelse", dels att i 7 kap. 16 § samt 10 kap. 5 och 7 §§ ordet "stadfästas" i olika böjningsformer skall bytas ut mot "godkännas" i motsvarande form, dels att i 6 kap. 1, 12 och 15 §§, 7 kap. 5, 9, 13 och 18 §§ samt 9 kap. 9 § orden "bankrörelselagen (1987:617)" skall bytas ut mot "lagen (2004:000) om bank- och finansieringsrörelse", dels att i 6 kap. 1 § och 7 kap. 18 § ordet "bankrörelselagen" skall bytas ut mot "lagen om bank- och finansieringsrörelse", dels att 1 kap. 1 och 4 §§, 2 kap. 2 och 5 §§, 4 kap. 1 och 3 §§, 6 kap. 7 §, 8 kap. 6 och 7 §§ samt 9 kap. 4, 8 och 16 §§ skall ha följande lydelse, dels att det i lagen skall införas fem nya kapitel, 7 a, 7 b, 11, 12 och 13 kap., av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 kap. 1 § Denna lag innehåller bestämmelser om hur en medlemsbank bildas och om dess organisation m.m. Bestämmelser om den rörelse som en medlemsbank får driva samt andra bestämmelser som är gemensamma för bankaktiebolag, sparbanker och medlemsbanker finns i bankrörelselagen (1987:617). Denna lag innehåller bestämmelser om hur en medlemsbank bildas och om dess organisation m.m. Bestämmelser om tillstånd att driva bankrörelse, den rörelse som en medlemsbank får driva samt andra bestämmelser som är gemensamma för bankaktiebolag, sparbanker och medlemsbanker finns i lagen (2004:000) om bank- och finansieringsrörele. 4 §2 Varje medlem skall betala insats i medlemsbanken i enlighet med vad som föreskrivs i stadgarna. Betalningen skall alltid fullgöras i pengar. En medlemsbank skall när bankens rörelse påbörjas ha ett bundet eget kapital som vid tidpunkten för beslut om oktroj motsvarar minst fem miljoner euro. I 5 kap. 4 § 5 lagen (1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag finns bestämmelser om vad som utgör bundet eget kapital. Om balansomslutningen i den planerade verksamheten kan beräknas uppgå till högst etthundra miljoner kronor eller, om banken kommer att ha sin redovisning i euro, tolv miljoner euro, får banken medges att ha lägre bundet eget kapital än det som anges i andra stycket, dock lägst motsvarande en miljon euro. Frågor om sådant medgivande prövas av Finansinspektionen. Ärenden som är av principiell betydelse eller av särskild vikt prövas dock av regeringen. 2 kap. 2 § 3 Medlemsbankens stadgar skall stadfästas. Till ansökan om stadfästelse skall en plan för verksamheten fogas. Ansökan om oktroj och stadfästelse av stadgar prövas av Finansinspektionen. Ärenden som är av principiell betydelse eller av särskild vikt prövas dock av regeringen. Vid behandlingen av en ansökan om stadfästelse av stadgar prövas dels att stadgarna överensstämmer med denna lag, bankrörelselagen (1987:617) och andra författningar samt dels om och i vad mån det behövs särskilda bestämmelser med hänsyn till omfattningen och arten av medlemsbankens verksamhet. Stadgarna skall stadfästas och oktroj beviljas, om 1. den planerade rörelsen kan antas komma att uppfylla kraven på en sund bankverksamhet, 2. det kan antas att de som kommer att äga ett sådant kvalificerat innehav i banken som avses i 1 kap. 3 § första stycket 2 bankrörelselagen inte kommer att motverka en sund utveckling av verksamheten i banken och även i övrigt är lämpliga att utöva ett väsentligt inflytande över ledningen av en bank, och 3. de som avses ingå i bankens styrelse har de insikter och den erfarenhet som måste krävas av den som deltar i ledningen av en bank och även i övrigt är lämpliga för en sådan uppgift. Stadgarna får inte stadfästas och oktroj inte beviljas, om det kan antas att någon som i väsentlig mån har åsidosatt sina skyldigheter i näringsverksamhet eller i andra ekonomiska angelägenheter eller gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet kommer att ha ett sådant innehav i bolaget som avses i 1 kap. 3 § första stycket 2 bankrörelselagen. Om banken kommer att ha sådana nära förbindelser som avses i 1 kap. 3 § andra och tredje styckena bankrörelselagen med någon annan, får stadgarna stadfästas och oktroj beviljas endast om förbindelserna inte hindrar en effektiv tillsyn av banken. Om stadgarna ändras skall även ändringen stadfästas. Därvid gäller andra-fjärde styckena i tillämpliga delar. Oktroj får inte vägras på den grunden att det inte behövs någon ytterligare bank. Bestämmelser om ansökan om tillstånd att driva bankrörelse och om godkännande av stadgarna finns i 3 kap. lagen (2004:000) om bank- och finansieringsrörelse. 5 §4 En nybildad medlemsbank skall anmälas för registrering senast fyra månader efter det att dess stadgar har stadfästs. En nybildad medlemsbank skall anmälas för registrering senast fyra månader från det att den fick tillstånd att driva bankrörelse. För registrering krävs att medlemsbanken har minst tre medlemmar och att dessa har betalt in insatsbelopp enligt stadgarna. För registrering av en medlemsbank krävs att banken har ett så stort bundet eget kapital som föreskrivs i 1 kap. 4 §. Om teckning av insatser innebär att någon som inte har prövats enligt 2 § fjärde stycket 2 eller femte stycket kommer att ha ett kvalificerat innehav i banken, får denna inte bildas utan att prövning görs. Om personen inte anses lämplig, får banken inte bildas. För registrering av en medlemsbank krävs att banken har ett så stort startkapital som föreskrivs i 3 kap. 7 § lagen (2004:000) om bank- och finansieringsrörelse. Om teckning av insatser innebär att någon som inte har prövats enligt 3 kap. 2 § första stycket 3 eller andra stycket lagen om bank- och finansieringsrörelse kommer att ha ett kvalificerat innehav i banken, får denna inte bildas utan att prövning görs. Om personen inte anses lämplig, får banken inte bildas. Frågan om medlemsbankens bildande har fallit, om anmälan för registrering inte har skett inom den tid som anges i första stycket eller om registreringsmyndigheten genom beslut som har vunnit laga kraft har avskrivit en sådan anmälan eller vägrat registrering. I sådant fall svarar styrelseledamöterna solidariskt för återbetalningen av insatser och uppkommen avkastning, med avdrag för kostnader på grund av åtgärder enligt 6 § första stycket tredje meningen. 4 kap. 1 §5 En medlem som har avgått ur en medlemsbank har rätt att sex månader efter avgången få ut sina inbetalda eller genom insatsemission tillgodoförda medlemsinsatser. Beloppet får dock inte överstiga hans andel i förhållande till övriga medlemmar av bankens egna kapital enligt den balansräkning som hänför sig till tiden för avgången. Vid beräkningen av bankens egna kapital skall man bortse från reservfonden, fonden för orealiserade vinster, uppskrivningsfonden och förlagsinsatserna. Ett insatsbelopp får betalas ut endast när det kan ske med hänsyn till bestämmelserna om kapitaltäckning i lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersföretag. En medlem som har avgått ur en medlemsbank har rätt att få ut sina inbetalda eller genom insatsemission tillgodoförda medlemsinsatser. Beloppet får dock inte överstiga hans andel i förhållande till övriga medlemmar av bankens egna kapital enligt den balansräkning som hänför sig till tiden för avgången. Vid beräkningen av bankens egna kapital skall man bortse från reservfonden, fonden för orealiserade vinster, uppskrivningsfonden och förlagsinsatserna. Banken får betala ut en medlems inbetalda eller genom insatsemission tillgodoförda medlemsinsatser tidigast sex månader efter dennes avgång. Utbetalning får verkställas bara en gång per kvartal och efter Finansinspektionens tillstånd. Inspektionen skall ge tillstånd till utbetalning om inte bankens förmåga att fullgöra sina förpliktelser äventyras. Den avgångne har vidare rätt att på samma sätt som övriga medlemmar få ut sin andel av beslutad vinstutdelning. Träder medlemsbanken i likvidation inom sex månader från avgången eller meddelas inom samma tid beslut om att försätta banken i konkurs, skall den avgångnes rätt att få ut medlemsinsatser bedömas enligt grunderna för reglerna om skifte av bankens tillgångar. En medlems rätt enligt första-tredje styckena kan begränsas i stadgarna. Detta gäller dock inte i sådana fall som avses i 7 kap. 15 § tredje stycket eller 10 kap. 3 § andra stycket. Går medlemsbanken i likvidation inom sex månader från avgången eller meddelas inom samma tid beslut om att försätta banken i konkurs, skall den avgångnes rätt att få ut medlemsinsatser bedömas enligt grunderna för reglerna om skifte av bankens tillgångar. En medlems rätt enligt första-tredje styckena får begränsas i stadgarna. Detta gäller dock inte i sådana fall som avses i 7 kap. 15 § tredje stycket eller 10 kap. 3 § andra stycket. 3 §6 En medlem som deltar i medlemsbanken med högre insatsbelopp än han är skyldig att delta med, har rätt att efter uppsägning få ut överskjutande belopp med undantag av genom insatsemission tillgodoförda insatser utan att avgå ur banken. Beträffande uppsägningen samt medlemmens rätt att få ut det uppsagda beloppet och hans skyldighet att betala tillbaka vad han har fått ut tillämpas 1 och 2 §§ samt 3 kap. 4 § första stycket. Sexmånadersfristen enligt 1 § skall därvid räknas från utgången av det räkenskapsår som efter det att uppsägningen har gjorts slutar tidigast en månad eller den längre tid, dock högst sex månader, som har bestämts i stadgarna. En medlem som deltar i medlemsbanken med högre insatsbelopp än han är skyldig att delta med, har rätt att efter uppsägning få ut överskjutande belopp med undantag av genom insatsemission tillgodoförda insatser utan att avgå ur banken. Beträffande uppsägningen samt medlemmens rätt att få ut det uppsagda beloppet och hans skyldighet att betala tillbaka vad han har fått ut tillämpas 1 och 2 §§ samt 3 kap. 4 § första stycket. Sexmånadersfristen enligt 1 § skall därvid räknas från uppsägningen. 6 kap. 7 § Styrelsen får inte uppdra åt en enskild styrelseledamot eller någon annan att avgöra ärenden som är av principiell betydelse eller i övrigt av större vikt. Styrelsen får inte i något fall uppdra åt en enskild styrelseledamot eller någon annan att bevilja kredit till fysisk eller juridisk person som omfattas av bestämmelserna i 2 kap. 17 § bankrörelselagen (1987:617). Styrelsen får inte i något fall uppdra åt en enskild styrelseledamot eller någon annan att bevilja kredit till fysisk eller juridisk person som omfattas av bestämmelserna i 8 kap. 5 § lagen (2004:000) om bank- och finansieringsrörelse. Trots bestämmelserna i andra stycket får styrelsen uppdra åt någon annan att inom fastställda gränser bevilja kredit i och för en rörelse som drivs av låntagaren. Styrelsen får endast i enlighet med de föreskrifter som regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen meddelar uppdra åt en enskild styrelseledamot eller någon annan att ensam eller i förening med annan bevilja kredit till andra anställda och delegater än sådana som avses i andra stycket och till fysiska eller juridiska personer som står i ett sådant förhållande till dem som anges i 2 kap. 17 § första stycket 6 och 7 bankrörelselagen. Styrelsen får bara i enlighet med de föreskrifter som regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen meddelar uppdra åt en enskild styrelseledamot eller någon annan att ensam eller i förening med annan bevilja kredit till andra anställda och delegater än sådana som avses i andra stycket och till fysiska eller juridiska personer som står i ett sådant förhållande till dem som anges i 8 kap. 5 § första stycket 5 och 6 lagen om bank- och finansieringsrörelse. Bestämmelserna i denna paragraf om kredit gäller även garantiförbindelse som medlemsbanken åtar sig. Föreslagen lydelse 7 a kap. Revision Antalet revisorer och hur de utses 1 § Medlemsbanker skall ha minst en revisor. Revisor väljs av stämman. Om banken skall ha flera revisorer, får det i stadgarna föreskrivas att en eller flera av dem, dock inte alla, skall utses på annat sätt än genom val på stämman. Uppdraget som revisor upphör vid slutet av den ordinarie stämma som hålls under det fjärde räkenskapsåret efter revisorsvalet. Stämman kan utse en eller flera revisorssuppleanter. Bestämmelserna i denna lag och lagen (2004:000) om bank- och finansieringsrörelse beträffande revisorer gäller i tillämpliga delar om revisorssuppleanter. Medrevisor 2 § Varje röstberättigad i en medlemsbank har rätt att föreslå att det hos Finansinspektionen begärs att en revisor (medrevisor) utses att delta i revisionen tillsammans med de övriga revisorerna. Förslaget skall framställas på en stämma där revisorsval skall ske eller där förslaget enligt kallelsen till stämman skall behandlas. Finansinspektionen skall på begäran av en röstberättigad och efter att ha hört bankens styrelse utse en revisor för tiden till och med ordinarie stämma under nästa räkenskapsår, om förslaget biträds av minst en tiondel av samtliga röstberättigade eller en tredjedel av de närvarande röstberättigade. Innehavare av förlagsandelar kan begära hos styrelsen att en medrevisor utses. Begärs detta av innehavare som företräder förlagsinsatser till ett sammanlagt belopp motsvarande minst en tiondel av det totalt inbetalda insatskapitalet, skall styrelsen senast inom två månader göra framställning hos Finansinspektionen om att en medrevisor utses. Försummas detta får varje innehavare av en förlagsandel göra sådan framställning. Oberörighetsgrunder och kompetenskrav 3 § Den som är i konkurs eller har fått näringsförbud eller som har förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken får inte vara revisor i en medlemsbank. Bara den som är auktoriserad eller godkänd revisor får vara revisor i en medlemsbank. En revisor skall ha den insikt i och erfarenhet av redovisning och ekonomiska förhållanden som med hänsyn till arten och omfånget av bankens verksamhet fordras för uppdragets fullgörande. Till revisor får även ett registrerat revisionsbolag utses. Bestämmelser om vem som får vara huvudansvarig för revisionen när ett revisionsbolag utses att vara revisor och om underrättelseskyldighet finns i 17 § revisorslagen (2001:883). Bestämmelserna i 5 § om jäv, 19 § om rätt att närvara på stämma och 13 kap. 10 § lagen (2004:000) om bank- och finansieringsrörelse om rapporteringsskydd tillämpas på den huvudansvarige. 4 § I en medlemsbank skall minst en revisor som stämman utsett vara auktoriserad revisor eller godkänd revisor som avlagt revisorsexamen. Jäv 5 § I en medlemsbank får den inte vara revisor som 1. är styrelseledamot i banken eller dess dotterföretag eller delegat i banken eller biträder vid bankens bokföring eller medelsförvaltning eller bankens kontroll däröver, 2. är anställd hos banken eller på något annat sätt intar en underordnad eller beroende ställning till banken eller till någon som avses under 1 eller är verksam i samma företag som den som yrkesmässigt biträder banken vid grundbokföringen eller medelsförvaltningen eller bankens kontroll däröver, 3. är gift eller sambo med eller är syskon eller släkting i rätt upp- eller nedstigande led till en person som avses under 1 eller är besvågrad med en sådan person i rätt upp- eller nedstigande led eller så att den ene är gift med den andres syskon, eller 4. står i låneskuld till banken eller annat företag i samma koncern eller har förpliktelser för vilka banken eller ett sådant företag har ställt säkerhet. Den som enligt denna paragraf inte är behörig att vara revisor får inte heller vara revisor i ett dotterföretag till banken. En revisor får vid revisionen inte anlita någon som enligt denna paragraf inte är behörig att vara revisor. Har banken anställda eller delegater med uppgift att uteslutande eller huvudsakligen sköta bankens interna revision, får revisorn dock anlita dessa i den utsträckning det är förenligt med god revisionssed. Förtida avgång 6 § Ett uppdrag som revisor i en medlemsbank upphör i förtid, om revisorn eller den som utsett revisorn begär det. Anmälan om detta skall göras hos styrelsen och, om en revisor som inte är vald på stämman vill avgå, hos den som har tillsatt revisorn. En revisor vars uppdrag upphör i förtid skall genast anmäla detta till registreringsmyndigheten för registrering. Revisorn skall i anmälan lämna en redogörelse för iakttagelserna vid den granskning som han eller hon har utfört under den del av det löpande räkenskapsåret som uppdraget har omfattat. För anmälan tillämpas vad som föreskrivs 14 och 15 §§ om revisionsberättelse. En kopia av anmälan skall lämnas till medlemsbankens styrelse. 7 § Om en revisors uppdrag upphör i förtid eller om bestämmelserna i 3-5 §§ eller bestämmelser i stadgarna hindrar honom eller henne att vara revisor och det inte finns någon suppleant, skall styrelsen vidta åtgärder för att en ny revisor utses för den återstående mandattiden. Finansinspektionen kan, om det finns särskilda skäl, medge att en ny revisor utses vid närmast följande ordinarie stämma. Rättelse 8 § Styrelsen skall, om inte rättelse utan dröjsmål sker genom den som utser revisor, göra anmälan hos Finansinspektionen om 1. en sådan revisor som sägs i 4 § inte är utsedd, 2. en revisor är obehörig enligt 3 § första eller andra stycket eller 5 § eller enligt stadgarna, eller 3. en bestämmelse i denna lag eller stadgarna om antalet revisorer har åsidosatts. Var och en kan göra anmälan enligt första stycket. Bestämmelser om Finansinspektionens möjligheter att åstadkomma rättelse finns i 15 kap. lagen (2004:000) om bank- och finansieringsrörelse. Revisorernas uppgifter 9 § Revisorerna i en medlemsbank skall i den omfattning som följer av god revisionssed granska bankens årsredovisning jämte räkenskaperna samt styrelsens förvaltning. Om en medlemsbank är moderföretag (moderbank), skall revisorerna även granska koncernredovisningen och koncernföretagens inbördes förhållanden i övrigt. Revisorer som är utsedda av någon annan än Finansinspektionen skall följa de särskilda föreskrifter som meddelas av stämman, om de inte strider mot lag, stadgarna eller god revisionssed. Tillhandahållande av upplysningar m.m. 10 § Styrelsen i en medlemsbank skall ge revisorerna möjlighet att verkställa granskningen i den omfattning som dessa finner nödvändigt samt lämna de upplysningar och den hjälp som de begär. Samma skyldighet gäller för företagsledningen och revisorerna i ett dotterföretag gentemot revisorerna i moderbanken. Revisionsberättelsen 11 § Sedan revisorerna i en medlemsbank slutfört granskningen, skall de skriva en hänvisning till revisionsberättelsen på årsredovisningen och, i en moderbank, på koncernredovisningen. Finner revisorerna att balansräkningen eller resultaträkningen inte bör fastställas, skall de anteckna även detta. I en moderbank gäller detsamma i fråga om koncernbalansräkningen och koncernresultaträkningen. 12 § Revisorerna i en medlemsbank skall för varje räkenskapsår lämna en revisionsberättelse till stämman. Berättelsen skall överlämnas till bankens styrelse senast två veckor före den ordinarie stämman. Revisorerna skall inom samma tid till styrelsen återlämna de redovisningshandlingar som har överlämnats till dem. 13 § Revisionsberättelsen skall innehålla ett uttalande om huruvida årsredovisningen har upprättats i överensstämmelse med lagen (1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag. Innehåller inte årsredovisningen sådana upplysningar som skall lämnas enligt nämnda lag skall revisorerna ange detta och lämna behövliga upplysningar i sin berättelse, om det kan ske. 14 § Om revisorerna vid sin granskning funnit att en styrelseledamot har företagit någon åtgärd eller gjort sig skyldig till någon försummelse, som kan föranleda ersättningsskyldighet, skall det anmärkas i berättelsen. Detsamma gäller om revisorn vid granskningen har funnit att en styrelseledamot på annat sätt handlat i strid med denna lag, lagen (1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag, lagen (2004:000) om bank- och finansieringsrörelse eller mot stadgarna. Revisionsberättelsen skall även innehålla ett uttalande i frågan om ansvarsfrihet för styrelseledamöterna. Revisorerna kan även i övrigt i berättelsen anteckna de upplysningar som de önskar meddela medlemmarna. 15 § I revisionsberättelsen skall det också anmärkas om revisorerna funnit att banken inte har fullgjort sin skyldighet 1. att göra skatteavdrag enligt skattebetalningslagen (1997:483), 2. att lämna skattedeklaration enligt 10 kap. 9 eller 10 § skattebetalningslagen, eller 3. att i rätt tid betala skatter och avgifter som avses i 1 och 2. Om revisionsberättelsen innehåller anmärkning om att banken inte har fullgjort någon sådan skyldighet som avses i första stycket, skall revisorerna genast sända in en kopia av den till Skatteverket. 16 § Revisionsberättelsen skall innehålla särskilda uttalanden om fastställande av balansräkningen och resultaträkningen samt om det förslag till dispositioner beträffande bankens vinst eller förlust som har lagts fram i förvaltningsberättelsen. Koncernrevisionsberättelse 17 § I en moderbank skall revisorerna avge en särskild revisionsberättelse beträffande koncernen. Då skall 12-14 och 16 §§ tillämpas. Erinringar 18 § Erinringar som revisorerna i en medlemsbank framställer till styrelsen och som inte har tagits in i revisionsberättelsen skall de anteckna i ett protokoll eller någon annan handling. Handlingen skall överlämnas till styrelsen som skall bevara den på ett betryggande sätt. Revisorernas närvaro vid bolagsstämma 19 § Revisorerna i en medlemsbank har rätt att närvara vid bankens stämmor. De är skyldiga att närvara vid en stämma, om det med hänsyn till ärendena kan anses nödvändigt. Revisorernas tystnadsplikt 20 § Revisorerna i en medlemsbank får inte lämna upplysningar till en enskild medlem eller utomstående om sådana angelägenheter som de har fått kännedom om vid fullgörandet av sina uppdrag, om det kan vara till skada för banken. Av 1 kap. 10 § lagen (2004:000) om bank- och finansieringsrörelse framgår att enskildas förhållanden till en medlemsbank inte obehörigen får röjas. Ansvar enligt 20 kap. 3 § brottsbalken skall inte följa för den som bryter mot förbudet i första stycket att lämna upplysningar om en banks angelägenheter. Revisorernas upplysningsplikt 21 § Revisorerna är skyldiga att 1. till stämman lämna alla upplysningar som stämman begär, om det inte skulle vara till väsentlig skada för banken eller till nämnvärd olägenhet för enskild, 2. till medrevisorer, lekmannarevisor, granskare som avses i 23 §, ny revisor och, om banken har försatts i konkurs, konkursförvaltare lämna de upplysningar som behövs om bankens angelägenheter, samt 3. på begäran lämna upplysningar om bankens angelägenheter till undersökningsledaren under förundersökning i brottmål. Bestämmelser om revisorers rapporteringsskyldighet till Finansinspektionen finns i 13 kap. 10 § lagen (2004:000) om bank- och finansieringsrörelse. Registrering 22 § En medlemsbank skall för registrering anmäla vem som har utsetts till revisor och, om revisorn är ett registrerat revisionsbolag, vem som är huvudansvarig för revisionen. Anmälan skall innehålla uppgift om revisorns postadress. Om postadressen avviker från revisorns hemvist, skall även hemvistet anges. Anmälan skall vidare innehålla uppgift om revisorns personnummer eller, om sådant saknas, födelsedatum. Om revisorn är ett registrerat revisionsbolag, skall bolagets organisationsnummer anges. Anmälan skall göras första gången när banken enligt 2 kap. 5 § anmäls för registrering och därefter genast efter det att någon ändring har inträffat i ett förhållande som har anmälts eller skall anmälas för registrering. Rätt att göra anmälan har även den som anmälan gäller. Granskare 23 § Varje röstberättigad i en medlemsbank får väcka förslag om att Finansinspektionen skall utse granskare för särskild granskning av bankens förvaltning och räkenskaper under viss förfluten tid eller av vissa åtgärder eller förhållanden i banken. Förslaget skall framställas på en ordinarie stämma eller på stämma där ärendet enligt kallelsen skall behandlas. Finansinspektionen skall på begäran av en röstberättigad och efter att ha hört bankens styrelse förordna en eller flera granskare, om förslaget biträds av minst en tiondel av samtliga röstberättigade eller en tredjedel av de närvarande röstberättigade. I en medlemsbank får innehavaren av förlagsandelar begära hos styrelsen att granskare utses. Begärs detta av innehavare som företräder förlagsinsatser till ett sammanlagt belopp motsvarande minst en tiondel av det totalt inbetalda insatskapitalet, skall styrelsen senast inom två månader göra framställning härom hos Finansinspektionen. Försummas detta får varje innehavare av en förlagsandel göra sådan framställning. Vad som sägs om revisor i 3 § första och fjärde styckena, 5, 10, 19-21 §§ tillämpas även i fråga om granskare. Den som är underårig får inte vara granskare. Yttrande över granskningen skall avges till stämman. Yttrandet skall hållas tillgängligt hos banken under minst en vecka före stämman för medlem eller annan röstberättigad och genast sändas till var och en av dem som begär det. Yttrandet skall också läggas fram på stämman. På samma sätt skall yttrandet hållas tillgängligt för och sändas till innehavare av förlagsandelar, om granskaren har utsetts på begäran av en sådan innehavare. 7 b kap. Allmän granskning Lekmannarevisor 1 § Om inte annat föreskrivs i stadgarna, får det i en medlemsbank utses en eller flera personer (lekmannarevisorer) att utföra sådan granskning som anges i 4 §. 2 § För en lekmannarevisor får en eller flera suppleanter utses. Vad som sägs i denna lag om lekmannarevisor skall i tillämpliga delar även gälla suppleant. 3 § Bestämmelserna i denna lag om revisorer är inte tillämpliga på lekmannarevisorer. Lekmannarevisorns uppgifter 4 § Lekmannarevisorn skall granska om bankens verksamhet sköts på ett ändamålsenligt och från ekonomisk synpunkt tillfredsställande sätt och om bankens interna kontroll är tillräcklig. Granskningen skall vara så ingående och omfattande som god sed vid detta slag av granskning kräver. 5 § Lekmannarevisorn skall följa de anvisningar som meddelas av stämman, om de inte strider mot lag, stadgarna eller god sed. 6 § Lekmannarevisorn skall efter varje räkenskapsår lämna en granskningsrapport till stämman. Bestämmelser om rapportens innehåll och den tidpunkt då den skall lämnas till bolagets styrelse finns i 14 §. 7 § Lekmannarevisorn får inte underteckna en sådan revisionsberättelse som avses i 7 a kap. 12 §. Tillhandahållande av upplysningar m.m. 8 § Styrelsen skall ge lekmannarevisorn tillfälle att genomföra granskningen i den omfattning lekmannarevisorn anser vara nödvändig samt lämna de upplysningar och det biträde som lekmannarevisorn begär. Samma skyldighet har företagsledningen, revisorerna och lekmannarevisorerna i ett dotterföretag gentemot lekmannarevisorn i moderbanken. Hur lekmannarevisor utses 9 § En lekmannarevisor väljs av stämman, om inte stadgarna innehåller bestämmelser om att denne skall utses på annat sätt. Obehörighetsgrunder 10 § Den som är underårig eller i konkurs eller har fått näringsförbud eller har förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken får inte vara lekmannarevisor. Jäv 11 § Den får inte vara lekmannarevisor som 1. är styrelseledamot i banken eller dess dotterföretag eller delegat i banken eller biträder vid bankens bokföring eller medelsförvaltning eller bankens kontroll däröver, 2. är anställd hos banken eller på något annat sätt har en underordnad eller beroende ställning till banken eller till någon som avses under 1 eller är verksam i samma företag som den som yrkesmässigt biträder banken vid grundbokföringen eller medelsförvaltningen eller bankens kontroll däröver, 3. är gift eller sambo med eller är syskon eller släkting i rätt upp- eller nedstigande led till en person som avses under 1 eller är besvågrad med en sådan person i rätt upp- eller nedstigande led eller så att den ene är gift med den andres syskon, eller 4. står i låneskuld till banken eller annat företag i samma koncern eller har förpliktelser som banken eller ett sådant företag har ställt säkerhet för. Vad som sägs i första stycket 4 gäller bara om låneskulden eller säkerheten går utöver vad som normalt sammanhänger med medlemskap i banken. Den som enligt denna paragraf inte är behörig att vara lekmannarevisor får inte heller vara lekmannarevisor i ett dotterföretag till banken. Anlitande av biträde 12 § En lekmannarevisor får vid granskningen inte anlita någon som enligt 11 § inte är behörig att vara lekmannarevisor. Har banken anställda eller delegater med uppgift att uteslutande eller huvudsakligen sköta bankens interna revision, får lekmannarevisorn dock anlita dessa i den utsträckning det är förenligt med god sed. Lekmannarevisorns avgång 13 § Ett uppdrag som lekmannarevisor upphör, om lekmannarevisorn eller den som utsett lekmannarevisorn anmäler att uppdraget skall upphöra. Anmälan skall göras hos styrelsen. Om en lekmannarevisor som inte är vald på stämman vill avgå, skall han eller hon anmäla det också hos den som har utsett revisorn. Lekmannarevisorns granskningsrapport 14 § Granskningsrapporten skall lämnas till bankens styrelse senast två veckor före ordinarie stämma. I rapporten skall lekmannarevisorn uttala sig om sådana förhållanden som avses i 4 § och om sådana förhållanden som han eller hon har varit skyldig att granska enligt 5 §. En lekmannarevisor som finner anledning till anmärkning mot någon styrelseledamot skall upplysa om detta i rapporten och lämna uppgift om anledningen till anmärkningen. En lekmannarevisor får i granskningsrapporten lämna även andra upplysningar som han eller hon anser att medlemmarna och innehavarna av förlagsandelar bör få kännedom om. 15 § I en medlemsbank skall granskningsrapporten hållas tillgänglig för och sändas till medlemmarna och innehavarna av förlagsandelar på samma sätt som anges i 7 kap. 8 § fjärde stycket samt läggas fram på stämman. Lekmannarevisorns närvaro vid stämma 16 § Lekmannarevisorn har rätt att närvara vid stämma. Han eller hon är skyldig att närvara om det med hänsyn till ärendena kan anses nödvändigt. Lekmannarevisorns tystnadsplikt 17 § Lekmannarevisorn får inte lämna upplysningar till en enskild medlem eller utomstående om sådana angelägenheter som han eller hon har fått kännedom om när han eller hon fullgör sitt uppdrag, om det kan vara till skada för banken. Av 1 kap. 10 § lagen (2004:000) om bank- och finansieringsrörelse framgår att enskildas förhållanden till en medlemsbank inte obehörigen får röjas. Ansvar enligt 20 kap. 3 § brottsbalken skall inte följa för den som bryter mot förbudet i första stycket att lämna upplysningar om en banks angelägenheter. Lekmannarevisorns upplysningsplikt 18 § Lekmannarevisorn är skyldig att till stämman lämna alla upplysningar som stämman begär, om det inte skulle vara till väsentlig nackdel för banken eller till nämnvärd olägenhet för enskild. 19 § Lekmannarevisorn är skyldig att lämna revisor, annan lekmannarevisor, granskare som avses i 7 a kap. 23 § och, om banken har försatts i konkurs, konkursförvaltaren de upplysningar som behövs om bankens angelägenheter. Lekmannarevisorn är dessutom skyldig att på begäran lämna upplysningar om bankens angelägenheter till undersökningsledaren under förundersökning i brottmål. Registrering 20 § En medlemsbank skall för registrering anmäla vem som har utsetts till lekmannarevisor. Anmälan skall innehålla uppgift om lekmannarevisorns postadress. Om postadressen avviker från lekmannarevisorns hemvist, skall även hemvistet anges. Anmälan skall vidare innehålla uppgift om lekmannarevisorns personnummer eller, om sådant saknas, födelsedatum. Anmälan skall göras genast efter det att lekmannarevisor har utsetts och därefter genast efter det att någon ändring har inträffat i förhållande som har anmälts eller skall anmälas för registrering. Rätt att göra anmälan har även den som anmälan gäller. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 8 kap. 6 § Till reservfonden skall avsättas minst tjugofem procent av den del av medlemsbankens nettovinst för året som inte går åt för att täcka en balanserad förlust. Vid avsättning till reservfonden skall till nettovinsten räknas även gottgörelser. Uppgår reservfonden till minst tio procent av bankens utlåning vid utgången av det närmast föregående räkenskapsåret, behöver sådan avsättning till reservfond som avses i detta stycke inte ske. Till reservfonden skall avsättas minst tio procent av den del av medlemsbankens nettovinst för året som inte går åt för att täcka en balanserad förlust. Vid avsättning till reservfonden skall till nettovinsten räknas även gottgörelser. Uppgår reservfonden till minst trettio procent av bankens insatskapital behöver sådan avsättning till reservfond som avses i detta stycke inte ske. Till reservfonden skall vidare avsättas det belopp som 1. medlem vid avgång ur medlemsbanken inte får tillbaka av sina insatser, 2. förlagsandelsinnehavare inte får ut vid inlösen av en förlagsinsats, 3. enligt stadgarna skall avsättas till reservfonden, 4. enligt beslut av föreningsstämman i övrigt skall föras över från det i balansräkningen redovisade fria egna kapitalet till reservfonden. Reservfonden får enligt beslut av föreningsstämman sättas ned endast för att täcka sådan förlust enligt den fastställda balansräkningen som inte kan täckas av fritt eget kapital. 7 § Sker utbetalning till en medlem eller någon annan i strid mot denna lag, skall mottagaren betala tillbaka vad han erhållit med ränta beräknad enligt 5 § räntelagen (1975:635) från det att utbetalningen erhållits intill dess att högre ränta skall betalas enligt 6 § räntelagen till följd av 3 eller 4 § samma lag. Detta gäller dock inte om mottagaren hade skälig anledning att anta att utbetalningen utgjorde laglig överskottsutdelning. För den brist som uppkommer vid återbetalningen ansvarar enligt 5 kap. 1-4 §§ bankrörelselagen (1987:617) de som medverkat till att besluta om eller verkställa utbetalningen eller till att upprätta eller fastställa en oriktig balansräkning som legat till grund för beslutet. För den brist som uppkommer vid återbetalningen ansvarar enligt 11 kap. 1-5 §§ de som medverkat till att besluta om eller verkställa utbetalningen eller till att upprätta eller fastställa en oriktig balansräkning som legat till grund för beslutet. 9 kap. 4 § Rätten skall besluta att medlemsbanken skall träda i likvidation, om 1. medlemsbankens rörelse inte öppnats inom ett år från dess bildande, 2. oktrojen för medlemsbanken har återkallats, eller 2. tillståndet att driva bankrörelse har återkallats utan att banken i stället fått tillstånd att driva annan tillståndspliktig finansiell rörelse, eller 3. medlemsbanken efter en konkurs som avslutats med överskott inte inom föreskriven tid har fattat beslut om likvidation enligt 19 § andra stycket. Beslut om likvidation skall dock inte meddelas, om det styrks att likvidationsgrunden har upphört under ärendets handläggning i första instans. Fråga om likvidation enligt första stycket prövas på anmälan av Finansinspektionen eller på ansökan av styrelsen, styrelseledamot, medlem eller innehavare av förlagsandel. I det fall som avses i första stycket 3 prövas frågan även på ansökan av borgenär eller av annan vars rätt kan vara beroende av att det finns någon som kan företräda medlemsbanken. Fråga om likvidation enligt första stycket prövas på ansökan av Finansinspektionen eller på ansökan av styrelsen, styrelseledamot, medlem eller innehavare av förlagsandel. I det fall som avses i första stycket 3 prövas frågan även på ansökan av borgenär eller av annan vars rätt kan vara beroende av att det finns någon som kan företräda medlemsbanken. 8 § Bestämmelserna om styrelse och styrelseledamöter i denna lag, bankrörelselagen (1987:617) och lagen (1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag skall tillämpas på likvidatorerna, i den mån inte annat följer av detta kapitel. Ett uppdrag att vara revisor upphör inte genom att medlemsbanken träder i likvidation. Bestämmelserna om revision i 3 kap. bankrörelselagen skall tillämpas under likvidationen. I revisionsberättelsen skall anges om likvidationen enligt revisorernas mening onödigt fördröjs. Bestämmelserna om styrelse och styrelseledamöter i denna lag, lagen (2004:000) om bank- och finansieringsrörelse och lagen (1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag skall tillämpas på likvidatorerna, i den mån inte annat följer av detta kapitel. Ett uppdrag att vara revisor upphör inte genom att medlemsbanken träder i likvidation. Bestämmelserna om revision i 4 a kap. skall tillämpas under likvidationen. I revisionsberättelsen skall anges om likvidationen enligt revisorernas mening onödigt fördröjs. 16 § När likvidatorerna har lagt fram slutredovisningen är medlemsbanken upplöst. Detta skall genast anmälas för registrering. En tiondel av samtliga röstberättigade kan dock begära hos likvidatorerna att en föreningsstämma kallas in för att behandla en fråga om talan skall väckas enligt 5 kap. 7 § bankrörelselagen (1987:617). En tiondel av samtliga röstberättigade kan dock begära hos likvidatorerna att en föreningsstämma kallas in för att behandla en fråga om talan skall väckas enligt 11 kap. 6 §. Föreslagen lydelse 11 kap. Skadestånd m.m. Styrelseledamots och delegats skadeståndsansvar 1 § En styrelseledamot eller delegat, som när han eller hon fullgör sitt uppdrag uppsåtligen eller av oaktsamhet skadar en medlemsbank, skall ersätta skadan. Detsamma gäller när skadan tillfogas en medlem eller någon annan genom överträdelse av denna lag, lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag, tillämplig lag om årsredovisning, lagen (2004:000) om bank- och finansieringsrörelse eller bankens stadgar. Revisors, lekmannarevisors och granskares skadeståndsansvar 2 § En revisor, en lekmannarevisor eller en granskare i en medlemsbank är ersättningsskyldig enligt de grunder som anges i 1 §. Han eller hon skall även ersätta skada som uppsåtligen eller av oaktsamhet vållas av en medhjälpare. Om ett registrerat revisionsbolag är revisor eller granskare, är det detta bolag och den för revisionen eller granskningen huvudansvarige som är ersättningsskyldiga. Medlems skadeståndsansvar 3 § En medlem i en medlemsbank eller en röstberättigad som inte är medlem skall ersätta skada som han uppsåtligen eller av grov oaktsamhet tillfogar medlemsbanken, en medlem eller någon annan genom att medverka till överträdelse av denna lag, lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag, tillämplig lag om årsredovisning, lagen (2004:000) om bank- och finansieringsrörelse eller stadgarna. Jämkning 4 § Om någon är ersättningsskyldig enligt 1-3 §§, kan skadeståndet jämkas efter vad som är skäligt med hänsyn till handlingens art, skadans storlek och omständigheterna i övrigt. Gemensamt skadeståndsansvar 5 § Om flera skall ersätta samma skada, svarar de solidariskt för skadeståndet i den utsträckning inte skadeståndsskyldigheten har jämkats för någon av dem enligt 4 §. Vad någon av dem har betalat i skadestånd får krävas tillbaka från de andra efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna. Talan om skadestånd till medlemsbanken 6 § Talan om skadestånd till medlemsbanken enligt 1-3 §§ får väckas, om majoriteten eller en minoritet bestående av minst en tiondel av samtliga röstberättigade vid föreningsstämma har biträtt ett förslag om att väcka skadeståndstalan eller har röstat mot ett förslag om att bevilja någon styrelseledamot ansvarsfrihet. En uppgörelse om skadeståndsskyldighet till medlemsbanken får träffas bara av föreningsstämman och bara under förutsättning att inte en tiondel av samtliga röstberättigade röstar mot förslaget om uppgörelse. Om en medlem för skadeståndstalan för bankens räkning, kan någon uppgörelse inte träffas utan hans samtycke. Talan mot en delegat om skadestånd till banken får trots vad som nu sagts väckas av styrelsen. 7 § Röstberättigade som utgör minst en tiondel av samtliga röstberättigade får föra talan om skadestånd till banken. Om en röstberättigad sedan talan väckts avstår från talan, kan de övriga ändå fullfölja denna. Den som har väckt talan svarar för rättegångskostnaderna men har rätt till ersättning av banken för den kostnad som täcks av vad som kommit banken till godo genom rättegången. Tiden för väckande av talan 8 § Talan för medlemsbankens räkning mot en styrelseledamot om skadestånd på grund av ett beslut eller en åtgärd under ett räkenskapsår skall väckas senast ett år från det att årsredovisningen och revisionsberättelsen för räkenskapsåret lades fram på föreningsstämman. 9 § Har föreningsstämman beslutat att bevilja ansvarsfrihet eller att inte föra skadeståndstalan utan att minst det antal röstberättigade som anges i 6 § har röstat mot det eller har tiden för talan gått ut enligt 8 §, får talan enligt 6 eller 7 § ändå väckas, om det i årsredovisningen eller i revisionsberättelsen eller på något annat sätt inte har lämnats i väsentliga hänseenden riktiga och fullständiga uppgifter till föreningsstämman om det beslut eller den åtgärd som talan grundas på. 10 § Styrelsen får trots bestämmelserna i 6-9 §§ föra en skadeståndstalan som grundas på brott. 11 § Talan för medlemsbankens räkning enligt 1-3 §§, som inte grundas på brott, får inte väckas mot 1. en styrelseledamot sedan fem år förflutit från utgången av det räkenskapsår då beslut eller åtgärder, som talan grundas på, fattades eller vidtogs, 2. en delegat sedan tre år förflutit från utgången av det räkenskapsår då beslut eller åtgärder, som talan grundas på, fattades eller vidtogs, 3. en revisor sedan fem år förflutit från utgången av det räkenskapsår som revisionsberättelsen avser, 4. en lekmannarevisor sedan fem år förflutit från utgången av det räkenskapsår som granskningsrapporten avser, 5. en särskild granskare sedan fem år förflutit från den dag när yttrandet över den särskilda granskningen lades fram på stämman, samt 6. en medlem i medlemsbank eller röstberättigad som inte är medlem sedan två år förflutit från beslut eller åtgärder som talan grundas på. Konkursbos talerätt 12 § Om banken har försatts i konkurs efter en ansökan som gjorts innan den tid som anges i 11 § har gått ut, får konkursboet föra talan enligt 1-3 §§ trots att frihet från skadeståndsansvar har inträtt enligt 6-9 §§. Efter utgången av den tid som anges i 11 § får en sådan talan dock inte väckas senare än sex månader från edgångssammanträde. 12 kap. Medlemsbanks firma 1 § En medlemsbanks firma skall innehålla ordet medlemsbank. Firman skall registreras i bankregistret. Om firman skall registreras på två eller flera språk, skall varje lydelse anges i bankens stadgar. 2 § En medlemsbanks firma skall tydligt skilja sig från andra ännu bestående firmor som är införda i bankregistret samt från benämningar på utländska bankföretag, som är allmänt kända i Sverige. För registrering av firma gäller i övrigt vad som föreskrivs i firmalagen (1974:156). 3 § En medlemsbanks styrelse kan anta bifirma. Bestämmelsen i 1 § andra stycket och 2 § om firma gäller även bifirma. Ordet bank eller medlemsbank får bara användas i bifirma för bankverksamhet. 4 § Skriftliga handlingar, som utfärdas för en medlemsbank, bör undertecknas med bankens firma. Om styrelsen eller annan ställföreträdare för banken har utfärdat en handling utan firmateckning och det inte framgår av dess innehåll att den utfärdats på bankens vägnar, är de som undertecknat handlingen solidariskt ansvariga för förpliktelse enligt handlingen såsom för egen skuld. Detta gäller dock inte om det av omständigheterna vid handlingens tillkomst framgick att den utfärdades för banken och den till vilken handlingen ställts av banken får ett behörigen undertecknat godkännande av handlingen utan oskäligt dröjsmål efter det att detta begärts eller personlig ansvarighet gjorts gällande mot undertecknarna. 5 § I firmalagen (1974:156) finns bestämmelser om förbud mot användning av firma och om hävande av firmaregistrering. 13 kap. Registrering m.m. 1 § Registreringsmyndigheten skall utan dröjsmål kungöra i Post- och Inrikes Tidningar vad som för medlemsbanker införs i bankregistret med undantag för registrering av underrättelse enligt 1. 2 kap. 7 § om dagen för kungörelse om rörelsens öppnande, 2. 9 kap. 20 § från tingsrätten om att banken blivit försatt i konkurs, att beslut om konkurs upphävts eller att konkurs avslutats, och 3. 10 kap. 5 § om fusionstillstånd. En kungörelse som avser ändring i ett förhållande som tidigare har införts i registret skall bara ange ändringens art. 2 § Det som för medlemsbanker blivit infört i bankregistret skall anses ha kommit till tredje mans kännedom, om det har kungjorts i Post- och Inrikes Tidningar enligt 1 § och det inte av omständigheterna framgår att tredje man varken kände till eller borde ha känt till det som kungjorts. 3 § Om en sökande vid anmälan för registrering inte har iakttagit vad som är föreskrivet om anmälan, skall denne föreläggas att inom viss tid avge yttrande eller göra rättelse. Detsamma gäller om registreringsmyndigheten finner att ett beslut, som anmäls för registrering och för vars giltighet regeringens eller Finansinspektionens godkännande inte krävs, eller en handling som bifogas anmälan 1. inte har kommit till i behörig ordning, 2. till sitt innehåll strider mot denna lag eller annan författning eller stadgarna, eller 3. i något viktigare hänseende har en otydlig eller vilseledande avfattning. Om sökanden inte rättar sig efter föreläggandet, skall anmälan avskrivas. En underrättelse om denna påföljd skall tas in i föreläggandet. Finns det även efter det att yttrandet har avgetts något hinder mot registrering och har sökanden haft tillfälle att yttra sig över hindret, skall registrering vägras, om det inte finns anledning att ge sökanden ett nytt föreläggande. Bestämmelserna i första stycket hindrar inte registrering av ett beslut av stämman, om rätten till talan mot beslutet har gått förlorad enligt 7 kap. 18 § andra stycket. 4 § Registreringsmyndigheten skall genast skriftligen underrätta medlemsbanken när myndigheten förklarat att en fråga om fusion har fallit enligt 10 kap. 5 § tredje stycket. 5 § I firmalagen (1974:156) finns bestämmelser om avförande av en firma ur registret sedan en dom om hävande av firmaregistreringen har vunnit laga kraft. 6 § Ett beslut av registreringsmyndigheten som innebär att en anmälan avskrivits eller en registrering har vägrats enligt 3 § andra stycket får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol inom två månader från dagen för beslutet. Detsamma gäller ett sådant beslut av registreringsmyndigheten som avses i 10 kap. 5 § tredje stycket. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2004. 2.25 Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1571) om insättningsgaranti Härigenom föreskrivs1 i fråga om lagen (1995:1571) om insättningsgaranti dels att 1, 2, 5, 11, 16 och 21§§ skall ha följande lydelse, dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 11 a och 11 b §§, samt närmast före 11 b § en ny rubrik, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 §2 Denna lag innehåller bestämmelser om garanti för insättningar hos banker och vissa värdepappersföretag. Denna lag innehåller bestämmelser om garanti för insättningar hos banker, kreditmarknadsföretag och vissa värdepappersföretag. Frågor om garantin handläggs av Insättningsgarantinämnden. 2 § I denna lag betyder 1. institut: en svensk bank eller ett utländskt bankföretag eller ett svenskt värdepappersbolag eller utländskt värdepappersföretag som har tillstånd att ta emot kunders medel på konto, 1. institut: en svensk bank, ett utländskt bankföretag, ett svenskt kreditmarknadsföretag, ett utländskt kreditföretag samt ett svenskt värdepappersbolag och ett utländskt värdepappersföretag, om de har tillstånd att ta emot kunders medel på konto, 2. insättare: den som har en insättning i ett institut, 3. insättning: nominellt bestämda tillgodohavanden som är tillgängliga för insättaren med kort varsel, 4. EES: Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. 5 § En insättare som är en bank eller ett värdepappersbolag som har tillstånd att ta emot kundens medel på konto, eller motsvarande utländska företag, kan inte få ersättning enligt garantin. En insättare som är en bank, ett kreditmarknadsföretag eller ett sådant värdepappersbolag som har tillstånd att ta emot kundens medel på konto, eller motsvarande utländska företag, kan inte få ersättning enligt garantin. 11 § Svenska institut samt utländska institut som tar emot insättningar hos en filial här i landet skall informera dem som har gjort eller avser att göra en insättning om 1. den garantin som gäller för insättningar hos institutet, Svenska institut samt utländska institut som tar emot insättningar hos en filial här i landet skall informera den som har gjort eller avser att göra en insättning om 1. fordran omfattas av garanti eller inte, 2. den ersättningsnivå som gäller för garantin, och 3. formerna för utbetalning av ersättning från garantin. I fråga om underlåtelse att lämna information som anges i första stycket eller som annars är av särskild betydelse från konsumentsynpunkt gäller marknadsförings-lagen (1995:450). Information enligt första stycket skall lämnas vid marknadsföring av ett erbjudande och innan ett avtalsförhållande ingås. Informationen skall vidare under avtalstiden framgå av kontoutdrag och liknande material som rör fordringsförhållandet. 11 a § Om ett institut åsidosätter informationsplikten i 11 §, när den gäller insättningar från konsumenter, skall marknadsföringslagen (1995:450) tillämpas. Informationen enligt 11 § skall anses vara sådan information av särskild betydelse från konsumentsynpunkt som avses i 4 § andra stycket marknadsföringslagen. Om ett institut åsidosätter informationsplikten i 11 §, när den gäller insättningar från bara andra än konsumenter, skall Insättningsgarantinämnden underrätta Finansinspektionen enligt 20 § denna lag. Skyldighet att ta emot garanterade insättningar 11 b § Ett institut som erbjuder sig att ta emot insättningar enligt definitionen i 2 § är skyldigt att ta emot sådana insättningar av var och en, om det inte finns särskilda skäl mot det. 16 §3 Ett institut som omfattas av garantin skall lämna de uppgifter till nämnden som den behöver för att fastställa institutets avgift och i övrigt för sin verksamhet enligt denna lag. De uppgifter som nämnden behöver för att fastställa ett instituts avgift skall ha granskats av en revisor som utsetts av institutet i enlighet med 3 kap. 1 § bankrörelselagen (1987:617) eller, när det gäller bankaktiebolag och värdepappersbolag, 10 kap. 8 § aktiebolagslagen (1975:1385). Ett institut som omfattas av garantin skall lämna de uppgifter till nämnden som den behöver för att fastställa institutets avgift och i övrigt för sin verksamhet enligt denna lag. De uppgifter som nämnden behöver för att fastställa ett instituts avgift skall ha granskats av en revisor som utsetts av institutet i enlighet med 4 a kap. 1 § sparbankslagen (1987:619) respektive 7 a kap. 1 § lagen (1995:1570) om medlemsbanker eller, när det gäller bankaktiebolag och värdepappersbolag, 10 kap. 8 § aktiebolagslagen (1975:1385). 21 § Om insättningar hos ett institut omfattas av garantin till följd av ett beslut av nämnden enligt 3 § andra stycket men detta inte utgör en förutsättning för tillstånd enligt 1 kap. 4 § andra stycket 2 bankrörelselagen (1987:617) eller 3 kap. 4 § femte stycket lagen (1991:981) om värdepappersrörelse, och institutet inte fullgör sina skyldigheter enligt denna lag, får nämnden förelägga institutet att vidta rättelse. Om insättningar hos ett institut omfattas av garantin till följd av ett beslut av nämnden enligt 3 § andra stycket men detta inte utgör en förutsättning för tillstånd enligt 4 kap. 4 § första stycket 3 lagen (2004:000) om bank- och finansieringsrörelse eller 3 kap. 4 § femte stycket lagen (1991:981) om värdepappersrörelse, och institutet inte fullgör sina skyldigheter enligt denna lag, får nämnden förelägga institutet att vidta rättelse. Har institutet inte vidtagit rättelse inom ett år från föreläggandet, får nämnden besluta att garantin inte längre skall gälla beträffande insättningarna. Ett sådant beslut får, när det är fråga om ett utländskt institut från ett EES-land, meddelas endast om den behöriga myndigheten i institutets hemland har samtyckt till beslutet. Är det fråga om ett institut från ett land utanför EES, får beslut om att garantin inte längre skall gälla meddelas endast om tillsynsmyndigheten i institutets hemland har underrättats i förväg om beslutet. Har nämnden beslutat att garantin inte längre skall gälla beträffande insättningar hos en filial i ett land utanför EES till ett svenskt institut, skall nämnden underrätta tillsynsmyndigheten i det land där filialen finns om beslutet. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2004. 2.26 Förslag till lag om ändring i lagen (1996:1006) om valutaväxling och betalningsöverföring Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1996:1006) om valutaväxling och betalningsöverföring dels att 8 § skall upphöra att gälla, dels att nuvarande 3-7 och 9-12 §§ skall betecknas 4-8 och 10-13 §§, dels att rubriken till lagen, 1 och 2 §§ samt de nya 4-8 och 10-13 §§ samt rubriken närmast före 1 § skall ha följande lydelse, dels att rubrikerna närmast före 3, 4, 6, 7, 11 och 12 §§ skall sättas närmast före nya 4, 5, 7, 8 ,12 respektive 13 §, dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 3 och 9 §§, samt en ny rubrik närmast före 3 §, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Lag (1996:1006) om valutaväxling och betalningsöverföring Lag (1996:1006) om anmälningsplikt avseende viss finansiell verksamhet Definition Definitioner 1 §1 I denna lag avses med valutaväxlingsrörelse: yrkesmässig handel med utländska sedlar och mynt samt resecheckar utställda i utländsk valuta, valutaväxling: yrkesmässig handel med utländska sedlar och mynt samt resecheckar utställda i utländsk valuta, betalningsöverföring: yrkesmässig överföring av pengar för annans räkning, annan finansiell verksamhet: yrkesmässig verksamhet som huvudsakligen består i att utföra en eller flera av de verksamheter som anges i 7 kap. 1 § andra stycket 2-12 lagen (2004:000) om bank- och finansieringsrörelse, företag: juridisk eller fysisk person som driver valutaväxlingsrörelse eller ägnar sig åt betalningsöverföring. finansiellt institut: fysisk eller juridisk person som ägnar sig åt valutaväxling, betalningsöverföring eller annan finansiell verksamhet. 2 §2 Företag som driver valutaväxlingsrörelse i väsentlig omfattning eller ägnar sig åt betalningsöverföring skall anmäla verksamheten till Finansinspektionen. Anmälan behöver inte göras av företag som avses i 2 § första stycket 1-4 och 6 lagen (1993:768) om åtgärder mot penningtvätt. Finansinspektionen skall föra ett register över de företag som har anmält verksamhet enligt första stycket. En fysisk eller juridisk person som avser att ägna sig åt valutaväxling i väsentlig omfattning, betalningsöverföring eller annan finansiell verksamhet skall anmäla verksamheten till Finansinspektionen. Anmälan behöver inte göras av företag som avses i 2 § första stycket 1-3, 5 och 6 lagen (1993:768) om åtgärder mot penningtvätt. Finansinspektionen skall föra register över personer som har gjort anmälan enligt första stycket. Den som har blivit införd i registret skall avföras ur det när ett beslut om föreläggande enligt 8-10 §§ att upphöra med verksamheten har vunnit laga kraft. Ett finansiellt institut skall också avföras ur registret om det anmäler att det inte längre ägnar sig åt anmälningspliktig verksamhet eller om det på annat sätt framgår att verksamheten har upphört. Krav på ägare och ledning 3 § Den som i väsentlig utsträckning har åsidosatt skyldigheter i näringsverksamhet eller i andra ekonomiska angelägenheter eller som har gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet får inte ägna sig åt verksamhet som är anmälningspliktig enligt 2 § första stycket. För juridiska personer gäller detta krav den som har ett kvalificerat innehav i institutet eller ingår i dess ledning. Med kvalificerat innehav avses ett direkt eller indirekt ägande i det finansiella institutet, om innehavet representerar tio procent eller mer av kapitalet eller av samtliga röster eller annars möjliggör ett väsentligt inflytande över ledningen av institutet. När ett finansiellt institut som anmält sin verksamhet enligt 2 § första stycket får kännedom om att förändringar har skett i den krets som anges i första stycket, skall institutet snarast anmäla förändringen till Finansinspektionen. Om en juridisk person har ett kvalificerat innehav i institutet, skall den juridiska personen snarast anmäla ändringar av vilka som ingår i dess ledning till inspektionen. 4 §3 Bestämmelser om skyldighet för företag som driver valutaväxlingsrörelse i väsentlig omfattning eller ägnar sig åt betalningsöverföring att medverka till att förhindra penningtvätt finns i lagen (1993:768) om åtgärder mot penningtvätt. Bestämmelser om skyldighet för fysiska eller juridiska personer som ägnar sig åt valutaväxling i väsentlig omfattning, betalningsöverföring eller annan finansiell verksamhet att medverka till att förhindra penningtvätt finns i lagen (1993:768) om åtgärder mot penningtvätt. 5 §4 Företag som driver valutaväxlingsrörelse skall tydligt informera om tillämpade växelkurser och avgifter samt tillhandahålla avräkningsnota som anger företagets namn, köp- respektive säljkurs samt avgifter. En fysisk eller juridisk person som ägnar sig åt valutaväxling skall tydligt informera om tillämpade växelkurser och avgifter samt tillhandahålla avräkningsnota som anger personens namn, köp- respektive säljkurs samt avgifter. I lagen (1999:268) om betalningsöverföringar inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet finns bestämmelser om konsumentskydd m.m. vid sådana överföringar. 6 § Om ett företag som driver valutaväxlingsrörelse inte lämnar information enligt 4 §, skall marknadsföringslagen (1995:450) tillämpas. Om en fysisk eller juridisk person som ägnar sig åt valutaväxling inte lämnar information enligt 5 §, skall marknadsföringslagen (1995:450) tillämpas. Information enligt 4 § skall därvid anses vara sådan information av särskild betydelse från konsumentsynpunkt som avses i 4 § andra stycket marknadsföringslagen. Information enligt 5 § skall därvid anses vara sådan information av särskild betydelse från konsumentsynpunkt som avses i 4 § andra stycket marknadsföringslagen. 7 §5 Företag som har anmält sin verksamhet enligt 2 § skall på begäran lämna Finansinspektionen de upplysningar om verksamheten som behövs för att inspektionen skall kunna kontrollera att lagen (1993:768) om åtgärder mot penningtvätt och lagen (2002:444) om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall, m.m. följs. Finansiella institut som har anmält sin verksamhet enligt 2 § första stycket skall på begäran lämna Finansinspektionen de upplysningar om verksamheten som behövs för att inspektionen skall kunna kontrollera att lagen (1993:768) om åtgärder mot penningtvätt och lagen (2002:444) om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall, m.m. följs. 8 § Om ett företag driver sådan verksamhet som är anmälningspliktig enligt 2 § utan att ha gjort anmälan, skall Finansinspektionen förelägga det att göra anmälan. Om företaget inte rättar sig efter föreläggandet, skall inspektionen förelägga det att upphöra med verksamheten. Är det osäkert om anmälningsskyldighet föreligger beträffande viss verksamhet, får Finansinspektionen förelägga företaget att lämna de upplysningar om verksamheten som behövs för att bedöma om så är fallet. Om en fysisk eller juridisk person ägnar sig åt sådan verksamhet som är anmälningspliktig enligt 2 § första stycket utan att ha gjort anmälan, skall Finansinspektionen förelägga personen att göra anmälan. Om personen inte rättar sig efter föreläggandet, skall inspektionen förelägga den att upphöra med verksamheten. Är det osäkert om anmälningsskyldighet föreligger beträffande viss verksamhet, får Finansinspektionen förelägga personen att lämna de upplysningar om verksamheten som behövs för att bedöma om så är fallet. 9 § Finansinspektionen skall när en anmälan enligt 2 § första stycket eller 3 § tredje stycket kommer in, och därutöver minst en gång per år, kontrollera att villkoret i 3 § första stycket är uppfyllt. Om kravet i 3 § första stycket inte är uppfyllt får inspektionen, om verksamheten drivs av en fysisk person, förelägga denne att upphöra med verksamheten. Om verksamheten drivs av en juridisk person får inspektionen förelägga denne att göra rättelse. Om rättelse inte görs får inspektionen förelägga personen att upphöra med verksamheten. Om det är en innehavare som avses i 3 § andra stycket som inte uppfyller kravet i 3 § första stycket, får inspektionen förelägga denne att avyttra så stor del av aktierna eller andelarna att innehavet därefter inte är kvalificerat eller, om innehavaren är en juridisk person, att byta ut den i dess ledning diskvalificerade personen. 10 § Om ett företag som gjort anmälan enligt 2 § överträder en bestämmelse i lagen (1993:768) om åtgärder mot penningtvätt eller en föreskrift som meddelats med stöd av den lagen, får Finansinspektionen förelägga företaget att göra rättelse. Om rättelse inte sker, får inspektionen förelägga företaget att upphöra med verksamheten. Finansinspektionen får förelägga ett finansiellt institut att göra rättelse om 1. upplysningar enligt 7 § inte lämnas, eller 2. institutet efter en anmälan enligt 2 § första stycket överträder en bestämmelse i lagen (1993:768) om åtgärder mot penningtvätt eller en föreskrift som meddelats med stöd av den lagen. Om rättelse inte görs, får inspektionen förelägga institutet att upphöra med verksamheten. 11 § Förelägganden enligt 7-9 §§ får förenas med vite. Förelägganden enligt 8-10 §§ får förenas med vite. Finansinspektionen får bestämma att ett beslut om föreläggande skall gälla omedelbart. 12 § Finansinspektionens beslut enligt 7 § andra stycket får inte överklagas. Inspektionens beslut i övrigt enligt denna lag får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Finansinspektionens beslut enligt 2 § tredje stycket första meningen och 8 § andra stycket får inte överklagas. Inspektionens beslut i övrigt enligt denna lag får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. 13 § Föreskrifter om avgifter i registreringsärenden enligt denna lag meddelas av regeringen. Anmälningspliktiga finansiella institut skall med årliga avgifter bekosta Finansinspektionens verksamhet med anknytning till denna lag. Regeringen får meddela föreskrifter om sådana avgifter som avses i första stycket. 1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2004. 2. En juridisk person som ägnar sig åt valutaväxling i väsentlig omfattning eller betalningsöverföring vid tidpunkten för lagens ikraftträdande skall senast den 1 januari 2005 till Finansinspektionen anmäla namnen på de personer på vilka det ställs särskilda krav enligt 3 § första stycket. Om anmälan inte görs, skall inspektionen förelägga institutet att upphöra med verksamheten. 3. Finansinspektionen skall med anledning av en anmälan enligt punkten 2 kontrollera att villkoret i 3 § första stycket är uppfyllt. Inspektionen skall även kontrollera att samma villkor är uppfyllt för fysiska personer som är införda i registret enligt 2 § andra stycket. Om en sådan fysisk person inte uppfyller kravet får inspektionen förelägga denne att upphöra med verksamheten. Om kravet inte är uppfyllt för en sådan juridisk person som avses i punkten 2, får inspektionen förelägga denne att göra rättelse. Om rättelse inte görs får inspektionen förelägga den juridiska personen att upphöra med verksamheten. När ett föreläggande om att upphöra med verksamheten har vunnit laga kraft skall inspektionen enligt 2 § tredje stycket avföra den fysiska respektive juridiska personen ur registret. Om det är en innehavare som avses i 3 § andra stycket som inte uppfyller kravet, får inspektionen förelägga denne att avyttra så stor del av aktierna eller andelarna att innehavet därefter inte är kvalificerat eller, om innehavaren är en juridisk person, att byta ut den i dess ledning diskvalificerade personen. 2.27 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:150) om allmän kameraövervakning Härigenom föreskrivs att 11 § lagen (1998:150) om allmän kameraövervakning skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 11 § En övervakningskamera får efter anmälan enligt 17 § sättas upp för allmän kameraövervakning i en banklokal eller ett postkontor, i området omedelbart utanför in- och utgångar till en sådan lokal samt vid betalningsautomater eller liknande anordningar i anslutning till en sådan lokal, om 1. övervakningen har till enda syfte att förebygga eller avslöja brott och 2. övervakningskameran är fast monterad och försedd med fast optik. Med banklokal avses en lokal där det huvudsakligen bedrivs bankrörelse enligt bankrörelselagen (1987:617). Med postkontor avses en lokal där det huvudsakligen bedrivs verksamhet i vilken ingår postverksamhet enligt postlagen (1993:1684). Med banklokal avses en lokal där det huvudsakligen bedrivs bankrörelse enligt lagen (2004:000) om bank- och finansieringsrörelse. Med postkontor avses en lokal där det huvudsakligen bedrivs verksamhet i vilken ingår postverksamhet enligt postlagen (1993:1684). Avlyssning eller upptagning av ljud får ske endast sedan anordning för avlyssning eller upptagning av ljud aktiverats på grund av misstanke om brott. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2004. 2.28 Förslag till lag om ändring i miljöbalken Härigenom föreskrivs att 10 kap. 3 § miljöbalken skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 10 kap. 3 §1 Kan inte någon verksamhetsutövare utföra eller bekosta efterbehandling av en förorenad fastighet är var och en efterbehandlingsansvarig som förvärvat fastigheten och vid förvärvet känt till föroreningarna eller då borde ha upptäckt dem. Avser förvärvet en privatbostadsfastighet enligt 2 kap. 13 § inkomstskattelagen (1999:1229) ansvarar endast en förvärvare som känt till föroreningen. I fråga om förorenad byggnad eller anläggning gäller detsamma den som förvärvat den fastighet där byggnaden eller anläggningen är belägen. Med förvärv av fastighet likställs förvärv av tomträtt. Första stycket tillämpas inte när en bank har förvärvat en fastighet för att skydda fordran enligt 2 kap. 8 § bankrörelselagen (1987:617). Första stycket tillämpas inte när en bank har förvärvat en fastighet för att skydda fordran enligt 7 kap. 3 § lagen (2004:000) om bank- och finansieringsrörelse. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2004 2.29 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument dels att 4 kap. 17 § skall ha följande lydelse, dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 8 kap. 2 a §, samt närmast före den en ny rubrik av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 4 kap. 17 § På ett avstämningskonto skall anges 1. kontohavarens namn, personnummer eller annat identifieringsnummer samt postadress, 2. panthavares namn, personnummer eller annat identifieringsnummer samt postadress, 3. det antal finansiella instrument som kontot omfattar, 4. i förekommande fall att kontohavaren har förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken med uppdrag som omfattar förvaltning av aktierna eller att aktierna företräds av en förvaltare som förordnats enligt 7 kap. 14 a § bankrörelselagen (1987:617), 5 kap. 15 a § lagen (1992:1610) om finansieringsverksamhet, 6 kap. 3 g § lagen (1991:981) om värdepappersrörelse, 11 kap. 2 h § lagen (1992:543) om börs- och clearingverksamhet eller 3 kap. 2 e § försäkringsrörelselagen (1982:713), 4. i förekommande fall att kontohavaren har förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken med uppdrag som omfattar förvaltning av aktierna eller att aktierna företräds av en förvaltare som förordnats enligt 14 kap. 9 § lagen (2004:000) om bank- och finansieringsrörelse, 6 kap. 3 g § lagen (1991:981) om värdepappersrörelse, 11 kap. 2 h § lagen (1992:543) om börs- och clearingverksamhet eller 3 kap. 2 e § försäkringsrörelselagen (1982:713), 5. pantsättning och förekomst av annan särskild rätt som gäller ett finansiellt instrument, 6. konkurs avseende kontohavaren samt utmätning, kvarstad eller betalningssäkring avseende ett finansiellt instrument eller avseende panträtt i detta, 7. inskränkning enligt 13 kap. 19 § andra stycket eller 14 kap. 21 § andra stycket föräldrabalken. 8 kap. Uppgiftsskyldighet 2 a § En central värdepappersförvarare och ett kontoförande institut är skyldiga att lämna ut uppgifter om enskildas förhållanden till företaget, om det under en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål begärs av undersökningsledare eller om det i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål på framställning av en annan stat eller en mellanfolklig domstol begärs av åklagare. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2004. 2.30 Förslag till lag om ändring i lagen (1999:158) om investerarskydd Härigenom föreskrivs1 att 2 § lagen (1999:158) om investerarskydd skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 2 § I denna lag betyder 1. värdepappersinstitut: detsamma som anges i 1 kap. 2 § lagen (1991:981) om värdepappersrörelse, 2. investerare: den som anlitat ett värdepappersinstitut för utförande av en investeringstjänst eller den för vars räkning tjänsten utförs, 3. investeringstjänst: en sådan tjänst som avses i 1 kap. 3 § första stycket och 3 kap. 4 § första stycket 2 och 3 lagen om värdepappersrörelse, 2 kap. 2 § första stycket 9 bankrörelselagen (1987:617) samt 14 § lagen (1990:1114) om värdepappersfonder, 3. investeringstjänst: en sådan tjänst som avses i 1 kap. 3 § första stycket och 3 kap. 4 § första stycket 2 och 3 lagen om värdepappersrörelse, 7 kap. 1 § andra stycket 9 lagen (2004:000) om bank- och finansieringsrörelse samt 14 § lagen (1990:1114) om värdepappersfonder, 4. finansiella instrument: detsamma som anges i 1 kap. 1 § lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2004. 2.31 Förslag till lag om ändring i lagen (1999:1309) om system för avveckling av förpliktelser på finansmarknaden Härigenom föreskrivs1 att 4, 7, 8 och 16 §§ lagen (1999:1309) om system för avveckling av förpliktelser på finansmarknaden skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 4 § Ett avvecklingssystem skall ha en administratör. Administratör i ett avvecklingssystem får vara: 1. clearingorganisation, 2. central värdepappersförvarare, 3. företag med tillstånd enligt 1 kap. 2 § bankrörelselagen (1987:617), samt 3. företag med tillstånd att driva bankrörelse enligt lagen (2004:000) om bank- och finansieringsrörelse, samt 4. företag med tillstånd enligt 1 kap. 3 § första stycket 1, 2 eller 4 lagen (1991:981) om värdepappersrörelse. 7 § Ett avvecklingssystem som uppfyller kraven i 5 och 8 §§ samt administreras av ett företag med tillstånd enligt 1 kap. 2 § bankrörelselagen (1987:617) eller enligt 1 kap. 3 § första stycket 1, 2 eller 4 lagen (1991:981) om värdepappersrörelse skall endast godkännas om det finns särskilda skäl och systemet tillgodoser de säkerhetskrav som är förenade med verksamheten samt är organiserat på ett sådant sätt att deltagarnas ekonomiska ställning i systemet kan överblickas. Vid bedömningen av om det finns särskilda skäl skall systemets betydelse för den finansiella stabiliteten beaktas. Ett avvecklingssystem som uppfyller kraven i 5 och 8 §§ samt administreras av ett företag med tillstånd att driva bankrörelse enligt lagen (2004:000) om bank- och finansieringsrörelse eller tillstånd enligt 1 kap. 3 § första stycket 1, 2 eller 4 lagen (1991:981) om värdepappersrörelse skall endast godkännas om det finns särskilda skäl och systemet tillgodoser de säkerhetskrav som är förenade med verksamheten samt är organiserat på ett sådant sätt att deltagarnas ekonomiska ställning i systemet kan överblickas. Vid bedömningen av om det finns särskilda skäl skall systemets betydelse för den finansiella stabiliteten beaktas. För godkännande enligt första stycket krävs vidare att administratören redovisar en plan för verksamheten. I planen skall de huvudsakliga risker som är förenade med verksamheten beskrivas liksom hur dessa risker skall hanteras (riskhanteringsplan). 8 § Deltagare i ett avvecklingssystem får vara: 1. Riksbanken och andra centralbanker, 2. Riksgäldskontoret och utländska offentliga institutioner som i sitt hemland driver verksamhet som är jämförbar med kontorets, 3. clearingorganisationer, 4. centrala värdepappersförvarare, 5. företag som har tillstånd enligt 1 kap. 2 § bankrörelselagen (1987:617), 5. företag som har tillstånd att driva bankrörelse enligt lagen (2004:000) om bank- och finansieringsrörelse, 6. företag som har tillstånd enligt 1 kap. 3 § första stycket lagen (1991:981) om värdepappersrörelse, 7. utländska företag som i hemlandet driver sådan verksamhet som avses i 3-6, samt 8. annan juridisk person som för egen räkning avvecklar förpliktelser att leverera finansiella instrument i systemet. Utländska företag som avses i första stycket 7 skall i hemlandet stå under betryggande tillsyn av en myndighet eller något annat behörigt organ. 16 § Godkännande av ett avvecklingssystem skall återkallas av Finansinspektionen om 1. administratörens tillstånd för clearingverksamhet enligt lagen (1992:543) om börs- och clearingverksamhet eller auktorisation som central värdepappersförvarare enligt lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument har återkallats, 2. administratörens tillstånd enligt 1 kap. 2 § bankrörelselagen (1987:617) eller enligt 1 kap. 3 § första stycket 1, 2 eller 4 lagen (1991:981) om värdepappersrörelse har återkallats, eller 2. administratörens tillstånd att driva bankrörelse enligt lagen (2004:000) om bank- och finansieringsrörelse eller tillstånd enligt 1 kap. 3 § första stycket 1, 2 eller 4 lagen (1991:981) om värdepappersrörelse har återkallats, eller 3. avvecklingssystemet inte längre uppfyller kraven i denna lag. Finansinspektionen skall omedelbart underrätta Europeiska kommissionen samt Eftas övervakningsmyndighet om återkallelsen. Om det är tillräckligt får inspektionen i de fall som anges i första stycket 3 meddela varning i stället för att återkalla godkännandet. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2004. 2.32 Förslag till lag om ändring i lagen (2000:35) om byte av redovisningsvaluta i finansiella företag Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (2000:35) om byte av redovisningsvaluta i finansiella företag skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 2 §1 I denna lag avses med 1. försäkringsbolag: försäkringsaktiebolag och ömsesidigt försäkringsbolag som omfattas av försäkringsrörelselagen (1982:713), 2. understödsförening: förening som avses i 1 kap. 1 § lagen (1972:262) om understödsföreningar, 3. kreditinstitut: bankaktiebolag, sparbank och medlemsbank samt kreditmarknadsföretag enligt 1 kap. 1 § första stycket 2 lagen (1992:1610) om finansieringsverksamhet och institut för elektroniska pengar enligt 1 kap. 2 § lagen (2002:149) om utgivning av elektroniska pengar, 3. kreditinstitut: bankaktiebolag, sparbank och medlemsbank samt kreditmarknadsföretag enligt 1 kap. 5 § 11 lagen (2004:000) om bank- och finansieringsrörelse och institut för elektroniska pengar enligt 1 kap. 2 § lagen (2002:149) om utgivning av elektroniska pengar, 4. finansiellt företag: de företag som anges i punkterna 1-3 samt a) värdepappersbolag enligt 1 kap. 2 § 2 lagen (1991:981) om värdepappersrörelse, b) fondbolag enligt 1 § första stycket 3 lagen (1990:1114) om värdepappersfonder, c) börs enligt 1 kap. 4 § 1 lagen (1992:543) om börs- och clearingverksamhet, d) auktoriserad marknadsplats enligt 1 kap. 4 § 3 lagen om börs- och clearingverksamhet, e) clearingorganisation enligt 1 kap. 4 § 5 lagen om börs- och clearingverksamhet och f) central värdepappersförvarare enligt 1 kap. 3 § lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument, 5. finansiell företagsgrupp: grupp av företag som avses i 6 kap. 1 § lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag eller annan grupp av företag på vilka, enligt föreskrift meddelad med stöd av 6 kap. 2 § samma lag, bestämmelserna om finansiell företagsgrupp skall tillämpas och 6. koncern: detsamma som i 1 kap. 5 och 6 §§ aktiebolagslagen (1975:1385), varvid vad som sägs om moderbolag tillämpas även på andra juridiska personer än aktiebolag. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2004. 2.33 Förslag till lag om ändring i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål Härigenom föreskrivs att 5 kap. 10 § lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål och rubriken närmast före den skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 5 kap. Undantag från banksekretess Uppgiftsskyldighet 10 § Den som har tystnadsplikt enligt 1 kap. 10 § första stycket bankrörelselagen (1987:617), 1 kap. 8 § första stycket lagen (1991:981) om värdepappersrörelse eller 1 kap. 5 § lagen (1992:1610) om finansieringsverksamhet får trots det lämna uppgifter i ärenden om rättslig hjälp med förhör i samband med förundersökning eller med husrannsakan eller beslag. Bestämmelser om uppgiftsskyldighet finns i 1 kap. 11 § lagen (2004:000) om bank- och finansieringsrörelse, 1 kap. 8 a § lagen (1991:981) om värdepappersrörelse, 2 kap. 9 § lagen (1992:543) om börs- och clearingverksamhet, 7 kap. 13 a § lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag, 8 kap. 2 a § lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument och 4 kap. 5 § lagen (2002:149) om utgivning av elektroniska pengar. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2004. 2.33 2.34 Förslag till lag om ändring i lagen (2002:149) om utgivning av elektroniska pengar Härigenom föreskrivs1 i fråga om lagen (2002:149) om utgivning av elektroniska pengar dels att 1 kap. 2 § och 6 kap. 10 § skall ha följande lydelse, dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 4 kap. 5 §, samt närmast före den en ny rubrik av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 kap. 2§ I denna lag avses med elektroniska pengar: ett penningvärde som representerar en fordran på utgivaren och som, utan att finnas på ett individualiserat konto, är lagrat på ett elektroniskt medium och godkänns som betalningsmedel av andra företag än utgivaren, institut för elektroniska pengar: ett svenskt aktiebolag eller en svensk ekonomisk förening som har fått tillstånd enligt denna lag att ge ut elektroniska pengar, kvalificerat innehav: ett direkt eller indirekt ägande i ett företag, om innehavet representerar tio procent eller mer av kapitalet eller av samtliga röster eller annars möjliggör ett väsentligt inflytande över ledningen av företaget, filial: ett avdelningskontor med självständig förvaltning, varvid även ett utländskt företags etablering av flera driftsställen i Sverige anses som en enda filial, EES: Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Vidare skall enligt denna lag ett institut för elektroniska pengar och ett annat företag anses ha nära förbindelser, om 1. det ena företaget direkt eller indirekt genom dotterföretag äger minst 20 procent av kapitalet eller disponerar över minst 20 procent av samtliga röster i det andra företaget, 2. det ena företaget direkt eller indirekt utgör moderföretag till det andra eller det finns en annan likartad förbindelse mellan företagen, eller 3. båda företagen är dotterföretag till eller har en likartad förbindelse med en och samma juridiska person eller står i ett motsvarande förhållande till en och samma fysiska person. Nära förbindelser har även en fysisk person och ett institut för elektroniska pengar, om 1. den fysiska personen a) äger mer än 20 procent av kapitalet i institutet, b) disponerar över mer än 20 procent av samtliga röster i institutet, eller a) äger minst 20 procent av kapitalet i institutet, b) disponerar över minst 20 procent av samtliga röster i institutet, eller c) på annat sätt har sådant inflytande över institutet att personens ställning motsvarar den som ett moderföretag har i förhållande till ett dotterföretag, eller 2. det finns en annan likartad förbindelse mellan denna person och institutet. 4 kap. Uppgiftsskyldighet 5 § Ett institut för elektroniska pengar är skyldigt att lämna ut uppgifter om enskildas förhållanden till institutet, om det under en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål begärs av undersökningsledare eller om det i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål på framställning av en annan stat eller en mellanfolklig domstol begärs av åklagare. 6 kap. 10 § Vad som föreskrivs om kreditmarknadsföretag i 5 kap. 11-15 b §§ lagen (1992:1610) om finansieringsverksamhet skall tillämpas på institut för elektroniska pengar. Vad som föreskrivs om kreditinstitut i 14 kap. lagen (2004:000) om bank- och finansieringsrörelse skall tillämpas på institut för elektroniska pengar. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2004. 3 Ärendet och dess beredning Den 1 juni 1995 tillsatte regeringen en kommitté (Banklagskommittén) med uppdrag att utreda bl.a. behovet av ändringar i det regelverk som styr framför allt bankers och andra kreditinstituts verksamhet samt behovet av särskilda regler för situationer när en enskild bank har råkat i finansiella svårigheter (Fi 1995:09, dir. 1995:86 och dir. 1999:36). Banklagskommittén har avlämnat fem betänkanden: Rapporteringsskyldighet för revisorer i finansiella företag (SOU 1995:106), Nya ledningsregler för bankaktiebolag och försäkringsbolag (SOU 1998:27), Reglering och tillsyn av banker och kreditmarknadsföretag (SOU 1998:160), Vårdslös kreditgivning samt sekretess i banker m.m. (SOU 1999:82) samt Offentlig administration av banker i kris (SOU 2000:26). De två förstnämnda betänkandena har lett till lagstiftning (prop. 1995/96:173 och prop. 1997/98:166). I kommitténs huvudbetänkande Reglering och tillsyn av banker och kreditmarknadsföretag föreslås bl.a. att bankernas inlåningsmonopol avskaffas och att regelverket för banker och kreditmarknadsföretag moderniseras. Betänkandet har remissbehandlats. Remissvaren finns tillgängliga i lagstiftningsärendet (dnr Fi1999/377). I en promemoria, som utarbetats inom Finansdepartementet, behandlas kommitténs förslag i huvudbetänkandet (Reformerade bank- och finansieringsrörelseregler Ds 2002:5). I promemorian har flera av förslagen i betänkandet omarbetats och ändrats, bl.a. på grund av synpunkter framförda under remissbehandlingen av betänkandet. Därutöver har en lagteknisk översyn ansetts nödvändig. I promemorian föreslås att de i dag gällande rörelselagarna för banker och kreditmarknadsföretag slås samman till en ny lag om bank- och finansieringsrörelse. Promemorian har remissbehandlats. Remissvaren finns tillgängliga i lagstiftningsärendet (dnr Fi2002/1041). Banklagskommitténs delbetänkande Vårdslös kreditgivning samt sekretess i banker m.m. har även det remissbehandlats. Remissvaren finns tillgängliga i lagstiftningsärendet (dnr Fi1999/2593). Utredningen om kommunal finansiell samverkan lämnade i maj 1998 över betänkandet Kommunala finansförbund (SOU 1998:72). Betänkandet har remissbehandlats och remissvaren finns tillgängliga i lagstiftningsärendet (dnr Fi1998/1494). Den 11 maj 2000 beslutade regeringen att lägga betänkandet, utom såvitt avser ett förslag till ändring i sekretesslagen, till handlingarna. Riksdagen hemställde i oktober 1999 att regeringen skulle se över reglerna om medlemsbanker så att de inte hindrar små medlemsbanker från att växa (1999/200:FiU7, rskr. 1999/2000:46). Denna fråga behandlas i propositionen. I propositionen behandlas vidare förslagen i departementspromemorian samt i de två sistnämnda betänkandena. Propositionen inleds med ett bakgrundsavsnitt som beskriver bl.a. det finansiella systemets funktion och struktur. Sedan behandlas motiv och avgränsningar till regleringen och tillsynen av banker och kreditmarknadsföretag. Härefter behandlas frågor som rör rörelseregler, auktorisation, tillsyn, Finansinspektionens kontrollmöjligheter och ingripanden, andra företags möjlighet att ta emot inlåning, vissa frågor om startkapital och buffertkapital, vårdslös kreditgivning, sekretessfrågor samt överklagande. Lagrådet Regeringen beslutade den 13 februari 2003 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 5. Lagrådets yttrande finns i bilaga 6. Regeringen följer i propositionen i allt väsentligt Lagrådets förslag. Dessa och eventuella avvikelser från Lagrådets förslag redovisas i första hand i författningskommentaren men även i avsnitt 5.4.5.2, 8.12, 12.2 och 16.2.3. Utöver vad som nu angetts har vissa redaktionella ändringar gjorts. Regeringen föreslår i propositionen, till skillnad från i lagrådsremissen, förlängning av vissa övergångstider (se avsnitten 2.8 och 2.18). De lagändringar som föreslås är av enkel karaktär. De består i att en ny tidpunkt anges i befintliga övergångsbestämmelser. Lagrådets hörande har därför inte ansett nödvändigt. Europeiska centralbanken (ECB) Finansdepartementet har den 18 februari 2003, i enlighet med artikel 105.4 andra strecksatsen i EG-fördraget, berett Europeiska centralbanken tillfälle att avge yttrande över förslagen i lagrådsremissen. Europeiska centralbanken har i ett brev den 21 mars 2003 meddelat att ett yttrande kommer att lämnas snarast möjligt. När denna proposition beslutas har något yttrande från Centralbanken emellertid inte kommit in. Det får därför lämnas över till riksdagen när det kommer. 4 Bakgrund 4.1 Inledning Behov av reformer Den svenska bankkrisen i början av 1990-talet kan ses som ett resultat av kreditexpansionen efter avregleringen av kreditmarknaden under 1980-talet i kombination med utvecklingen på fastighetsmarknaden. Kreditregleringarna kom, genom att de var så genomgripande och tillämpades under så lång tid, att påverka såväl banker som tillsynsmyndigheter och politiska beslutsfattare på ett sådant sätt att det skadade det finansiella systemets funktionsförmåga. Systemet saknade motståndskraft mot makroekonomiska chocker av det slag som uppstod i slutet av 1980-talet. Den bristande funktionsförmågan var tillsammans med den exceptionella makroekonomiska utvecklingen under 1980-talet huvudorsakerna till bankkrisens uppkomst. Det finns skäl att tro att en rörelsereglering som varit bättre anpassad till de ändrade förhållandena, och framför allt en mer effektiv tillsyn, hade kunnat begränsa krisen. Det finns därför anledning att överväga såväl förändringar i regelverket som tillsynens inriktning och omfattning. Även om det var bankkrisen som föranledde den översyn av regelverket som Banklagskommittén har gjort så har de senaste årens utveckling på det finansiella området tydliggjort ett behov av att reformera den finansiella lagstiftningen. Det har skett en snabb utveckling av såväl data- och informationsteknologi som tekniker och metoder för riskhantering. Nya finansiella instrument och marknader har utvecklats och internationaliseringen har ökat. Den snabba utvecklingen har lett till att den gällande regelstrukturen delvis blivit föråldrad. Risken med ett sådant regelverk är att det kan förhindra potentiellt effektiva lösningar samtidigt som det riskerar att inte begränsa utvecklingen av potentiellt skadliga. Det är vidare önskvärt med ett regelsystem som är robust och anpassat för även nya tekniska lösningar och produkter. Lagstiftningen bör ge så vida ramar att den uppmuntrar till konkurrens med olika tekniska lösningar och produktutbud. Dessutom bör regelverket ge bästa möjliga förutsättningar för konkurrens mellan olika aktörer på de finansiella marknaderna. Utgångspunkter för regleringen Särskilda regler för och särskild tillsyn av banker och andra finansiella företag har lång tradition. Samtidigt är handlingsfriheten på detta område begränsad genom att EU har omfattande och detaljerade regler som Sverige har åtagit sig att följa. Trots detta krävs en förutsättningslös analys av skyddsintressena på bank- och finansieringsområdet för att precisera grunden för och syftet med regelverket. Genom att motiven för reglering klarläggs kan regelverket få en mer ändamålsenlig och nyanserad utformning. En analys av skyddsintressena bör inte utgå från existerande institutioner utan från de funktioner eller tjänster som tillhandahålls på de finansiella marknaderna eller annars efterfrågas. Det är tillgången till dessa tjänster som är väsentlig för medborgarna och därmed samhället. Även om analysen görs med en funktionell inriktning så är det institut som slutligen måste regleras. Det är institutens soliditet som avgör systemets stabilitet. Nedtoningen av den hittillsvarande institutionella inriktningen på regleringarna ökar emellertid utrymmet för olika finansiella företag att ha olika inriktning på sin verksamhet. Det torde i sin tur medföra skärpt konkurrens till förmån för konsumenterna. En övergripande utgångspunkt är att finansiella företag inte skall särregleras om det inte finns särskilda skäl för det. I gällande rätt finns en tendens att särreglera all finansiell verksamhet, oberoende av om det finns särskilda behov av reglering; verksamheter regleras enbart på grund av att de är finansiella. Eftersom regleringar riskerar att hämma konkurrensen och minska effektiviteten i det finansiella systemet är det angeläget att så långt det är möjligt avgränsa regleringen till de områden där det utifrån skyddsvärde och skyddsbehov är motiverat. Mål och avvägningar Målen med statens politik på det finansiella området är att främja ett stabilt och effektivt finansiellt system med gott konsumentskydd. Effektivitet och konsumentskydd är dock inte unika mål för det finansiella området utan generella mål som kan sägas gälla för hela ekonomin. Speciellt för den finansiella sektorn är att det kan finnas behov av statliga åtgärder som stabiliserar systemet. Detta systemskyddsintresse bottnar i att det finns s.k. systemrisker, dvs. risker för att det finansiella systemet utsätts för vittomfattande störningar som allvarligt kan skada dess funktionsförmåga. Oron för en systemkris är störst när det gäller betalningsväsendet. I och med att betalningar ingår som ett led i nästan varje ekonomisk transaktion skulle ekonomin störas allvarligt om betalningar inte kunde göras genom överföringar mellan konton i skilda banker med hjälp av gireringar, betalkort etc. Får en bank allvarliga problem kan den utsättas för en "run" varvid oroliga insättare och andra finansiärer tar ut sina medel. Oron kan snabbt sprida sig till andra banker. Även kapitalförsörjningen kan utsättas för störningar. De finansiella företagen och då inte minst bankerna spelar en avgörande roll för framför allt hushållens och de mindre företagens kapitalförsörjning. Om ett stort antal finansieringsföretag (eller ett litet antal stora) samtidigt slås ut, riskerar många låntagare att få sin finansiering avbruten samtidigt som tillgången till krediter och annan finansiering för nya låntagare försämras. Mindre och medelstora företag riskerar att drabbas i särskilt hög grad av en sådan situation, eftersom det kan antas att deras tillgång till finansiering är beroende av en etablerad relation med en kreditgivare. Staten kan begränsa och styra institutens risktagande genom olika former av rörelseregler. Det finns dock en uppenbar risk att alltför många och snäva regler kan skada effektiviteten i det finansiella systemet. Det blir därför i stor utsträckning en fråga om att väga effektivitet mot stabilitet. Under senare år har rörelsereglerna fått en mer liberal utformning i takt med att regelverket har anpassats till vad som gäller inom EU. Ett centralt direktiv för banker och kreditmarknadsföretag är Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/12/EG om rätten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut (kreditinstitutsdirektivet). Det kan diskuteras hur anpassningen till EG-rätten påverkar effektiviteten och stabiliteten i det svenska finansiella systemet. EU:s regler har i allmänhet formen av minimiregler, vilket innebär att det inte finns något formellt hinder för Sverige att tillämpa generellt sett mer restriktiva regler än vad som tillämpas i resten av EU. Visserligen kan det i många fall av konkurrensskäl vara svårt att upprätthålla strängare regler för institut med svenskt verksamhetstillstånd. Det hindrar emellertid inte att det kan finnas skäl att förändra vissa regler eller göra vissa kompletteringar i syfte att stärka stabiliteten i det finansiella systemet. Med utgångspunkt i att institutens soliditet avgör systemets stabilitet kan det i första hand bli aktuellt att vidta åtgärder som säkerställer att instituten själva förmår identifiera, mäta och hantera de risker som verksamheten är förenad med. Närmare bestämt handlar det om att ställa krav på att instituten har tillfredsställande system för styrning, information och kontroll. Detta är främst en uppgift för tillsynen, eftersom sådana kvalitativa krav inte kan ges formen av generella regler. Det finns dock behov av lagregler som anger de grundläggande kraven på detta område för såväl instituten som tillsynsmyndigheten. I anslutning till att utformningen av dessa övervägs, är det naturligt att också överväga i vad mån och på vilket sätt tillsynsmyndigheten bör ges mer ändamålsenliga befogenheter att ingripa mot institut som ej uppfyller kraven på tillfredsställande system för styrning, information och kontroll. 4.2 Det finansiella systemets funktioner och struktur Det finansiella systemets huvuduppgifter Till det finansiella systemets huvuduppgifter räknas vanligen: - att omfördela sparande från de hushåll och företag som i en viss period har ett likviditetsöverskott till dem som behöver ökade kapitalresurser för konsumtion eller investeringar, - att omfördela och minska risker, och - att förmedla betalningar. Genom att knyta samman dem som av olika skäl vill spara, dvs. inte konsumera hela sin aktuella inkomst, med dem som behöver resurser för investeringar av olika slag eller för konsumtion kan stora effektivitetsvinster uppnås. En omfördelning av sparandet skapar möjligheter för hushåll och företag att omfördela sin konsumtion över tiden så att resurser som disponeras i dag kan återbetalas med hjälp av framtida inkomster. I en marknadsekonomi sker denna omfördelning av sparandet decentraliserat via finansiella marknader med fri prisbildning, där priset på konsumtion i dag i utbyte mot konsumtion i framtiden, dvs. räntan, anpassas så att det tillgängliga sparandet fördelas till investeringar som lovar högst avkastning. Det finansiella systemets andra huvuduppgift är att omfördela och minska risker. Individuella risker kan hanteras genom att de samlas i en större pott, s.k. riskpoolning. Som exempel kan nämnas en bank, som lånar ut till ett stort antal oberoende projekt och därmed kan erbjuda sina långivare en mycket mer stabil avkastning än om de själva satsade sina resurser direkt i ett enskilt projekt. Det finansiella systemet kan också erbjuda riskomfördelning. Riskomfördelning innebär att risker kan omfördelas från individer som har ett särskilt riskfyllt projekt eller som känner motvilja mot risktagande till personer vars projekt är mindre riskfyllda eller som är mer benägna att ta risker. Den totala risken är dock oförändrad. En särskild form för omfördelning av risk är riskspridning. Ju fler personer som går samman och bidrar till att finansiera projektet desto mer sprids den totala risken och desto mindre risk behöver var och en av finansiärerna bära. Aktiebolaget är en vanlig form av riskspridning som möjliggör för en person att genomföra en affärsidé med en begränsad egen insats. Den tredje stora uppgiften för det finansiella systemet är att tillhandahålla effektiva betalningsmedel och en fungerande betalningsförmedling. Det är en förutsättning för en decentraliserad marknadsekonomi att det finns ett väl fungerande betalningsväsende. Viktigare finansiella tjänster En av det finansiella systemets huvuduppgifter är att förmedla betalningar så effektivt som möjligt. Riksbanken tillhandahåller sedlar och mynt som betalningsmedel. Med de finansiella institutens betalningstjänster ökar effektiviteten i betalningsförmedlingen betydligt. Genom att ta emot medel på konto avsedda för framtida transaktioner kan ett institut tillhandahålla effektiva betalningstjänster med hjälp av bl.a. kontokort och gireringar. Ett annat sätt att tillhandahålla effektiva betalningstjänster är att bevilja kredit eller medge betalningsanstånd vid utförande av betalningstransaktioner. En mängd transaktioner kan därmed effektueras utan att betalningsmedel i form av kontanter kommer till användning. Institutens kontosystem utgör därför en viktig del av betalningsväsendet. En förutsättning för ett effektivt betalningsväsende är att det finns väl fungerande rutiner för clearing av betalningsförpliktelser, s.k. clearingtjänster. När det gäller betalningstjänster råder relativt höga etableringskostnader även om dessa håller på att minskas genom den tekniska utvecklingen. De etablerade instituten är fortfarande väsentliga för betalningsförmedlingen. Om ett enskilt institut skulle försättas i konkurs torde det inte utgöra något stort problem, då betalningsförmedlingen kan skötas av de kvarvarande instituten. Om däremot så många institut försätts i konkurs att det tar lång tid att utföra betalningar, uppstår såväl samhällsekonomiska som privatekonomiska kostnader. Genom att ta emot medel på konto från många insättare kan ett institut skapa i det närmaste fullständigt likvida medel som är räntebärande. Bortsett från i huvudsak förutsebara säsongsmässiga variationer uppvägs en kunds uttag normalt av andra kunders insättningar. Följaktligen kan uttag från inlåningskonton uppfattas som s.k. oberoende händelser. Detta innebär att statistiska metoder kan användas för att beräkna de genomsnittliga nettouttagen och institutet kan anpassa sina likvida reserver därefter. Återstoden av medlen kan institutet placera i mindre likvida tillgångar som ger avkastning. Av denna anledning kan institutet betala ränta på de mottagna medlen. Genom att vidare placera medlen i många olika tillgångar vars avkastning i regel är oberoende av varandra, blir den totala avkastningen på tillgångarna relativt stabil. Följaktligen kan institutet erbjuda insättarna en likvid och relativt säker placering som ger avkastning. Detta innebär att institutet tillhandahåller en speciell form av förmögenhetsförvaltning som inkluderar likviditetstjänster. Genom att tillhandahålla likviditetstjänster kan institutet öka effektiviteten i betalningsförmedlingen. För att de mottagna medlen skall kunna fungera som en depå av betalningsmedel måste de vara likvida, dvs. de måste kunna tas ut smidigt utan nämnvärda uppsägningskostnader. Det är inte alla som kan erhålla finansiering på värdepappersmarknaden, eftersom en förutsättning är att det finns allmänt tillgänglig information om utställare av värdepapper. Genom att skaffa information om kunden kan ett institut ordna finansiering till bättre villkor än vad kunden kan få på värdepappersmarknaden. Dessutom kan institutet fylla en funktion som kontrollorgan, dvs. att institutet övervakar och ibland även påverkar styrningen av kundens verksamhet. Med den införskaffade informationen som underlag kan institutet erbjuda olika tjänster. Absolut vanligast är att institutet beviljar kredit eller tillhandahåller någon närbesläktad finansieringsform som t.ex. factoring och leasing. Detta gäller speciellt hushåll och de små och medelstora företagen som inte kan ge ut värdepapper på marknaden. Kredittjänster består av utvärdering av låntagaren och dennes eventuella säkerhet för lånet, finansiering av krediten samt övervakning av låntagarens verksamhet. Kredittjänster innebär således att institutet skaffar sig privat information om låntagaren, dvs. information som andra aktörer i ekonomin inte har. Genom att ha långvariga relationer med sina kunder kan ett institut minska kostnaderna för att skaffa information om dem. Eftersom långsiktiga relationer tar tid att bygga upp, är tillgången till finansieringstjänster beroende av de etablerade institutens verksamhet. Om ett institut försätts i konkurs, medför det såväl privatekonomiska som samhällsekonomiska kostnader. Privatekonomiskt kan kunden ha svårt att finna en ny finansiär, i vart fall till samma finansieringskostnad. Samhällsekonomiskt kan värdefull information gå till spillo med en sämre resursallokering som resultat. Om det dessutom är många institut som går omkull samtidigt, kan resultatet bli att så många får problem med sin finansiering att det får effekter på ekonomin i stort. Några institutgrupper Bankrörelse, så som den definieras i bankrörelselagen (1987:617) är verksamhet i vilken ingår inlåning på konto om behållningen är nominellt bestämd och tillgänglig för insättaren med kort varsel. Bankrörelse får endast bedrivas efter tillstånd. Det som är särskiljande för banker i förhållande till andra finansiella institut är alltså rätten att ta emot inlåning på konto. Särskiljande är även skyldigheten för en bank att ta emot inlåning från allmänheten. Inlåningen har möjliggjort för bankerna att tillhandahålla effektiva betalningstjänster till inlåningskunderna. Detta har gett bankerna en dominerande roll i betalningsväsendet. Flera banker spelar också en viktig roll i kreditförmedlingen och då framför allt vid förmedling av krediter till små och medelstora företag och av mycket korta krediter. Bankernas kontosystem möjliggör för bankerna att tillhandahålla krediter mycket snabbt och smidigt. Bankernas checkkrediter minskar kostnaderna för företagens likviditetshantering. Många svenska banker är s.k. fullsortimentsbanker, vilket innebär att de tillhandahåller alla typer av banktjänster såsom rådgivnings-, mäklar-, betalnings-, clearing-, likviditets- och finansieringstjänster samt förmögenhetsförvaltning. Kreditmarknadsföretag är svenska aktiebolag eller ekonomiska föreningar som har tillstånd enligt lagen (1992:1610) om finansieringsverksamhet att driva finansieringsverksamhet, i huvudsak verksamhet som har till ändamål att lämna kredit, ställa garanti för kredit, förmedla kredit till konsumenter eller medverka till finansiering genom förvärv av fordringar. Sedan januari 1994 lyder de tidigare kreditaktiebolagen och finansbolagen under lagen om finansieringsverksamhet och har som gemensam beteckning kreditmarknadsföretag. Sedan januari 1997 inordnas vissa ekonomiska föreningar under samma regelverk. Lagen om finansieringsverksamhet innehåller bestämmelser om bl.a. tillståndsplikt, förutsättningar för att erhålla tillstånd, rörelseregler och tillsynsregler. Bostadsinstitut, eller hypoteksinstitut, är de tongivande kreditmarknadsföretagen. Det finns ett tiotal bostadsinstitut. Den primära uppgiften för bostadsinstituten är att finansiera bostäder. Därtill sker i viss omfattning finansiering av kommersiella fastigheter. Utlåningen sker mot säkerheter i huvudsak i form av panträtter i fast egendom eller kommunal borgen. Bostadsinstituten finansierar sin kreditgivning huvudsakligen genom att emittera obligationer och certifikat på värdepappersmarknaden. Övriga kreditmarknadsföretag utgörs av de tidigare ej bostadsfinansierande kreditaktiebolagen och finansbolagen. I kreditaktiebolagen, som ibland kallas näringslivsinstitut, är verksamheten inriktad på kreditgivning till näringslivet eller vissa sektorer av näringslivet. Finansbolagen bedriver finansieringsverksamhet riktad till hushåll och företag, t.ex. i form av reverslån, avbetalningskrediter, kontokrediter samt leasing och factoring. Finansbolagen finansierar verksamheten huvudsakligen med lån från andra finansiella institut och då främst banker. Några stora bolag ger emellertid ut marknadsbevis och certifikat på värdepappersmarknaden. Med kortföretag avses i detta sammanhang företag som ger ut kontokort eller förbetalda kort. Kontokort är ett kort som kan användas för betalningar genom att det ger tillgång till tillgodohavande eller kredit på ett konto. Ett kontantkort (eller smart kort) kan också användas för utförande av betalningar genom att det finns en inbyggd krets i kortet, vilken har en minnesfunktion som innehåller information om att ett visst värde finns lagrat på kortet. Såväl kontokort som kontantkort används vid betalningsförmedling. Banker och kreditmarknadsföretag är kortutgivare. Inom detaljhandeln och bensinbranschen finns också ett stort antal företag som ger ut kort. Flera av dessa företag tar även emot inlåning, s.k. kundmedel på konto, och ger krediter. I vissa fall sker betalning genom debitering av kortinnehavarens tillgodohavande på konto (debetkort). I andra fall sker betalning genom att kortinnehavaren utnyttjar ett beviljat kreditutrymme (kreditkort). Det förekommer också att företag tillhandahåller en finansieringstjänst genom att kortinnehavaren betalar för gjorda inköp av varor eller tjänster efter fakturering (betalkort). Dessa företag tillhandahåller således inte enbart betalningstjänster utan också likviditets- och finansieringstjänster. Statens roll i det finansiella systemet Finansinspektionen är central förvaltningsmyndighet under Finansdepartementet för tillsynen över finansiella marknader, kreditinstitut och det enskilda försäkringsväsendet. De övergripande målen för Finansinspektionens verksamhet är att bidra till det finansiella systemets stabilitet och effektivitet samt att verka för ett gott konsumentskydd (se 1 § förordningen [1996:596] med instruktion för Finansinspektionen). Enligt instruktionen åligger det Finansinspektionen att utöva tillsyn i enlighet med vad som anges i lag eller annan författning, följa och analysera utvecklingen inom verksamhetsområdet, meddela föreskrifter, handlägga förvaltningsärenden i enlighet med lag eller annan författning och medverka i internationellt samarbete som rör inspektionens verksamhetsområde. Finansinspektionen ansvarar vidare för framställning av statistik över finansiella marknader, kreditinstitut och försäkringsområdet. Finansinspektionens tillsyn tar sikte på stabiliteten i enskilda institut. Finansinspektionens arbete var tidigare institutionellt präglat men sedan 1994 har tillsynen blivit mer funktionellt inriktad. Sveriges riksbank är en myndighet under riksdagen med uppgift att ansvara för penningpolitiken samt främja ett säkert och effektivt betalningsväsende (se 9 kap. 12 § regeringsformen). Riksbankens uppgift att verka för säkerheten i betalningsväsendet kommer även till uttryck i 6 kap. 9 § lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank där det sägs att Riksbanken skall "övervaka betalningssystemets stabilitet". Riksbanken har i sin övervakning valt att rikta sig mot systemets infrastruktur, dess centrala företag och institutioner samt regelverket. Riksbanken deltar i det finansiella systemet på flera olika sätt genom att tillhandahålla betalningstjänster, likviditetstjänster och finansieringstjänster. Förutom att ge ut sedlar och mynt, tillhandahåller Riksbanken ett system för clearing och avveckling av stora betalningar (large-value payments) mellan bankerna, det s.k. RIX-systemet. Till stora betalningar hör betalningar som är beloppsmässigt stora och som avser betalningar mellan banker och andra finansiella institut. Övriga betalningar kallas massbetalningar (retail payments). Alla transaktioner som innebär att en bank får ett krav på en annan bank regleras slutligt i RIX-systemet. Bankernas interna system för valutaaffärer, betalningar via SWIFT2, dataclearingen m.fl. töms vid olika tidpunkter och krav och gottgörelser registreras i RIX. Över bankernas konton i Riksbanken avvecklas också Riksbankens egna transaktioner med bankerna. Riksbanken prövar vilka som skall ges tillträde till RIX. För närvarande har inte bara banker, utan även clearingorganisationer och andra finansiella institut som står under tillsyn och bedöms vara av särskild betydelse för betalningsväsendet eller penningpolitiken, tillträde till RIX. I syfte att säkerställa ett friktionsfritt betalningsflöde kan Riksbanken bevilja kredit till bankerna under dagen i RIX-systemet. Detta kallas intradagkredit. Om det finns synnerliga skäl får Riksbanken i likviditetsstödjande syfte bevilja banker och andra företag som står under tillsyn av Finansinspektionen kredit. Denna möjlighet kallas att Riksbanken agerar som "lender of last resort". Riksgäldskontoret är en central förvaltningsmyndighet under Finansdepartementet. Riksgäldskontorets huvuduppgifter består i att förvalta statsskulden, tillhandahålla sådan utlåning som riksdagen har beslutat om samt ta emot medel på konto och därmed skapa säkra placeringsalternativ (se förordningen [1996:311] med instruktion för Riksgäldskontoret). Vidare skall Riksgäldskontoret utfärda och bevaka sådana garantier som riksdagen har beslutat om, samordna och meddela föreskrifter och allmänna råd för andra myndigheters verksamhet med statliga garantier och statliga lån till näringslivet samt göra prognoser över betalningar till och från staten. Riksgäldskontoret fyller sålunda en viktig funktion när det gäller att skapa marknader med god likviditet och att tillhandahålla säkra placeringsalternativ. I det finansiella systemet finns statligt reglerade garantisystem som påverkar verksamhetsförutsättningarna för de finansiella instituten. Systemen påverkar även värdet av institutens finansiella tjänster. Lagen (1995:1571) om insättningsgaranti trädde i kraft den 1 januari 1996 och bygger på Europaparlamentets och rådets direktiv 94/19/EG om system för garanti av insättningar. Garantin administreras av en statlig myndighet, Insättningsgarantinämnden, men finansieras genom att de anslutna instituten betalar en årlig avgift. Insättningsgarantin, som ger ett kapitalvärdeskydd, omfattar insättningar upp till ett belopp om 250 000 kronor hos banker samt värdepappersbolag och vissa utländska värdepappersföretag med tillstånd att ta emot kunders medel på konto. En förutsättning för att en insättning skall omfattas av garantin är att den är nominellt bestämd och tillgänglig för insättaren med kort varsel. Ersättning kan endast aktualiseras om ett institut försätts i konkurs. Ersättningen skall betalas ut så snart det kan ske och senast inom tre månader från den dag domstol har försatt institutet i konkurs. Insättningsgarantinämnden kan dock ansöka om fristförlängning. Enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 97/9/EG om system för ersättning för investerare skall regler om investerarskydd finnas i medlemsländerna. Direktivet syftar till att skapa ett skydd för investerares tillgångar i investeringsverksamhet om ett kreditinstitut eller värdepappersföretag försätts i konkurs eller på annat liknande vis sätts ur stånd att fullgöra sina ekonomiska åtaganden. En förutsättning för att skyddssystemet skall träda in är att en investerare inte kan återfå finansiella instrument eller pengar som institutet innehaft för investerarens räkning. Den lag som genomför investerarskyddsdirektivet, lagen (1999:158) om investerarskydd, trädde i kraft den 1 maj 1999. Lagen tillhandahåller ett skydd för investerares finansiella instrument och likvida medel som handhas av värdepappersinstitut i samband med tjänster som instituten utför. Investerarskyddet träder in om ett värdepappersinstitut försätts i konkurs, eller om en utländsk myndighet förklarar att finansiella instrument och likvida medel är indisponibla, och investeraren inte kan få tillbaka sina tillgångar. Värdepappersinstitut är i regel skyldiga att hålla finansiella instrument och likvida medel som tillhör investerare åtskilda från sina egna tillgångar. Investerarna har därför normalt separationsrätt till sina tillgångar om institutet försätts i konkurs. Först om tillgångarna sammanblandas med institutets egna, eller om de på grund av brottslig handling inte finns kvar, uppkommer en situation där investerarskyddet kan ersätta investerare. En investerare skall kunna få ersättning från investerarskyddet med sammanlagt högst 250 000 kronor per institut. Till skillnad mot insättningsgarantin innebär investerarskyddet inte något kapitalvärdeskydd. Ingen självrisk tas ut vid ersättning. För medel som även omfattas av lagen om insättningsgaranti skall bestämmelserna i den lagen tillämpas. Detta innebär bl.a. att medel som finns på konto hos ett värdepappersinstitut även fortsättningsvis kommer att täckas av insättningsgarantin. Investerarskyddet administreras av Insättningsgarantinämnden och finansieras genom avgifter av de institut som omfattas av skyddet. Nämnden ges stor flexibilitet när det gäller valet av metod för att säkerställa utbetalningar från investerarskyddet. Nämnden kan t.ex. välja mellan att fondera de avgifter som betalas av instituten eller att teckna en försäkring. Vidare har nämnden en möjlighet att låna medel hos Riksgäldskontoret. 4.3 Utvecklingstendenser Syftet med detta avsnitt är att diskutera de utvecklingstendenser som kan tänkas ha en inverkan på framför allt bankernas traditionella kärnverksamhet, dvs. inlåning, utlåning och betalningsförmedling. Anledningen till att fokus riktas mot just dessa funktioner är att de traditionellt sett särskiljer banker från andra typer av finansiella institut genom att de hänger intimt samman med system- och konsumentskyddsintressena och därmed är viktiga att beakta vid utformning av bankernas rörelseregler. I avsnittet beskrivs också översiktligt strukturella utvecklingstendenser samt utvecklingen inom riskexponering och riskhantering. 4.3.1 Bankernas kärnverksamhet Bankernas traditionella verksamhet är att agera intermediär, dvs. mellanhand, mellan sparare och låntagare samt att tillhandahålla betalningstjänster. Det som främst utmärker denna intermediära funktion är artskillnaden mellan finansieringen från spararna och utlåningen till låntagarna. Den kanske viktigaste skillnaden utgörs av graden av likviditet. En betydande andel av den inlåning som bankerna finansierar sig med är kortfristig och omedelbart uppsägningsbar, dvs. den är mycket likvid. Däremot är utlåningen typiskt långfristig och illikvid. Dessutom är utlåningen riskfylld, vilket medför att bankerna söker sprida riskerna mellan olika låntagare. Bankerna kan därmed sägas ägna sig åt tillgångsomvandling vad gäller likviditet, löptid och risk. Denna tillgångsomvandling kan också sägas vara roten till den potentiella instabiliteten i bankbranschen. Detta innebär även en fara för instabilitet i betalningssystemet, eftersom banker också hanterar kunders betalningar. Detta är ett viktigt motiv till varför bankerna omgärdas med ett rigoröst regelverk och sträng tillsyn. Kreditgivning När det gäller kreditgivningen är det framför allt utvecklingen av väl fungerande värdepappersmarknader som kan komma att begränsa bankernas traditionellt centrala position inom denna funktion i framtiden. Viktiga orsaker till den snabba utvecklingen av dessa marknader är främst uppfinningsrikedomen i skapandet av nya finansiella instrument samt den snabba tekniska utvecklingen på data- och telekommunikationsområdet. Detta har möjliggjort handel i stora volymer och förhöjt likviditeten i de handlade instrumenten. Finansieringen av det stora statliga lånebehovet på penningmarknaden är också en mycket viktig orsak till framväxten av en väl fungerande penningmarknad under 1980-talet. Det har allmänt sett bidragit till att nedbringa kostnaderna för finansiella transaktioner. Därmed har det blivit möjligt och lönsamt för de företag, som är relativt billiga att genomlysa för potentiella finansiärer, att finansiera sig direkt på kapitalmarknaden genom emission av företagscertifikat eller industriobligationer i stället för att ansöka om bankkredit. Det är framför allt stora och välkända företag som i ökad utsträckning fått denna möjlighet. Eftersom de företag som har möjlighet att finansiera sig direkt på kapitalmarknaden är företag som är relativt genomlysta, kan en förlust av dessa företag som låntagare innebära att genomlysningen i bankernas kreditportföljer allmänt sett kan minska. En sådan utveckling torde dock minska portföljrisken via den ökade diversifieringen som torde bli följden av en förlust av de stora låntagarna. Det är i huvudsak de låntagare som inte kan finansiera sig direkt på kapitalmarknaden som enligt detta resonemang kommer att stå kvar som låntagare i bank. Att bankernas kreditgivning i allt högre grad kan komma att riktas till små och medelstora företag torde ställa ökade krav på förmågan att analysera, hantera och prissätta kreditrisker. En för bankerna positiv sida av den beskrivna utvecklingen är att bankerna kan vara med i handeln och organisationen av marknaden för industriobligationer. Därmed skulle bankerna kunna tjäna pengar på förmedling, hantering och sin expertis inom kreditutvärdering i stället för att ta egna direkta kreditrisker. Denna utveckling bidrar till att öka genomlysningen och stabiliteten i instituten. Inlåning På inlåningssidan har banker formellt sett en mycket starkare position än på utlåningssidan. Som redan nämnts är det framför allt den lagstiftade ensamrätten för banker att ta emot transaktionsinlåning, eller mer exakt nominellt bestämda avistafordringar, som varit grundbulten i bankernas traditionella verksamhet och starka ställning på kreditmarknaden. Emellertid medför utvecklingen av värdepappersmarknaden, samt det breddade utbudet av andra spartjänster, att även denna ställning är på väg att rubbas. Dessutom förändras allmänhetens sparbeteende i riktning mot andra sparformer. Andra företag än banker erbjuder allmänheten att placera sparande i instrument och kontoformer som till sin natur är mycket lik inlåning, framför allt vad gäller likviditeten. Exempel på sådana instrument är (kontobaserade) privatobligationer. Förvärvaren av en utgiven obligation registreras endast i ett kontoregister och erhåller ett kontoutdrag som bevis på registreringen i stället för ett värdepapper. Förvärvaren kan lätt avyttra obligationen till låg transaktionskostnad och ha medlen från en försäljning snabbt tillgängliga. Ett viktigt kännetecken på inlåning är att insättaren kan sätta in och ta ut belopp av valfri storlek. Det är emellertid möjligt för institutet att emittera obligationerna i mycket små valörer, vilket innebär att kunden kan köpa och sedan sälja obligationer i valfria belopp. Detta är således snarlikt insättning och uttag av inlåningsmedel. En skillnad mellan inlåning och obligationer som sparform är att inlåningen är nominellt bestämd. En annan skillnad är att obligationen har en kursrisk, vilket innebär att spararen i obligationer löper risk att inte få tillbaka lika mycket som placerades i obligationen. Ett annat exempel på sparformer som är mycket nära substitut till inlåning är ömsesidiga värdepappersfonder vars medel är placerade i höglikvida räntebärande tillgångar med låg risk. Kunden kan placera och ta ut valfria belopp genom att köpa och sälja fondandelar. Medlen från försäljning av fondandelar kan göras lättillgängliga genom överflyttning till ett vanligt inlåningskonto. En från regleringssynpunkt viktig skillnad mellan placeringsalternativ av typen privatobligationer och värdepappersfonder å ena sidan och transaktionsinlåning å andra sidan är inlåningens koppling till betalningssystem genom att bankerna tillhandahåller betalningstjänster. En till inlåningsverksamhet gränsande företeelse som på senare tid ökat i omfattning är att detaljhandelsföretag erbjuder kontokortskunder att sätta in medel på räntebärande konton. Mottagande av dessa s.k. kundmedel omfattas inte av begreppet inlåningsverksamhet om medlen enbart används för betalning av det kontoförande företagets varor eller tjänster och kontobehållningen är högst 15 000 kronor. Betalningsförmedling och elektroniska pengar Allmänhetens efterfrågan på transaktionsinlåningstjänster sammanhänger i hög grad med möjligheterna att smidigt utföra betalningar till och från inlåningskonton. Bankerna har hittills i princip indirekt haft ensamrätt att tillhandahålla flertalet betaltjänster, eftersom dessa tjänster på ett eller annat sätt är kopplade till inlåningskonton. Den tekniska utvecklingen, som medfört att en mängd nya sätt att utföra betalningar uppstått, kommer förmodligen att försvaga bankernas centrala position som förmedlare av betalningar. Flertalet nya betalningssätt har sitt ursprung i innovationer inom data- och telekommunikationsområdet. Betydelsen av kontanter i betalningstransaktioner kommer troligen att minska än mer och ersättas av elektroniska pengar av olika slag. Det utmärkande för dessa pengar är att värdet finns lagrat och har betalats i förväg. Elektroniska pengar kan lagras på kort, s.k. kontantkort eller smarta kort (eng. prepaid cards eller storedvalue cards), eller på persondator. Telefonkort är en form av kontantkort som börjat få en utbredd användning. Det finns flera viktiga regelfrågor rörande elektroniska pengar. En av de viktigare torde vara vem som skall ha rätt att på marknaden erbjuda sådana betalningsmedel. Elektroniska pengar behandlas i Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/46/EG om rätten att starta och driva affärsverksamhet i institut för elektroniska pengar samt om tillsyn av sådan verksamhet. Av direktivet framgår bl.a. att mottagande av medel i utbyte mot elektroniska pengar inte utgör en insättning eller andra återbetalningsbara medel enligt kreditinstitutsdirektivet. Ett institut som ger ut elektroniska pengar är dock ett kreditinstitut i EG-rättslig mening. För instituten gäller också kreditinstitutsdirektivet om inte annat framgår av direktivet om elektroniska pengar. Genom lagen (2002:149) om utgivning av elektroniska pengar har direktivets bestämmelser förts in i svensk rätt. Sammantaget kommer tjänsten att överföra pengar från en aktör till en annan i ökad utsträckning att kunna tillhandahållas av en växande skara företag. Emellertid torde knappast utvecklingen av betalningsförmedling innebära att bankernas inlåning kommer att drabbas menligt av denna anledning. Denna utveckling har också öppnat upp möjligheten för konkurrens från företag som traditionellt inte varit verksamma inom den finansiella sektorn, såsom telekommunikationsföretag och mjukvaruföretag inom databranschen, att erbjuda betalningsservice och eventuellt i förlängningen även transaktionsinlåningstjänster. Därmed har utvecklingen av nya effektiva metoder för betalningsförmedling även betydelse för bankernas konkurrens om allmänhetens inlåningsmedel. I första hand kommer det dock att handla om konkurrens mellan de etablerade bankerna att vara förberedda på utvecklingen av dessa nya betalningsformer samt vara effektiva i sin hantering av elektroniska pengar. 4.3.2 Strukturella utvecklingstendenser Avregleringen har medfört en branschglidning som har lett till en minskning av skillnaderna mellan olika typer av finansiella företag, framför allt mellan bank- och försäkringskoncerner. Försäkringsbolag, hypoteksinstitut etc. försöker utnyttja sin kundbas genom att expandera sitt finansiella produktsortiment med traditionella banktjänster, t.ex. via nischbanker. Dessutom har ett flertal icke-banker, främst detaljhandelsföretag, börjat konkurrera om hushållens placerings- och betalningsvolymer med egna kortprodukter och höga räntor. Den ökade europeiska integrationen och framför allt EMU kommer sannolikt att späda på konkurrensen från utländska konkurrenter. Samtidigt pågår en koncentrationsprocess bland bankkoncernerna som i ökad utsträckning involverar hela den nordiska marknaden. Som nämndes i avsnittet ovan kan det inte uteslutas att aktörer som traditionellt stått utanför bankbranschen, men som nu ser stora möjligheter att framgångsrikt konkurrera med hjälp av den nya tekniken, söker inträde på den svenska bankmarknaden. Exempel på sådana aktörer är kortföretag (t.ex. American Express Company AB) och dataföretag (t.ex. Microsoft). Särskilt framväxten av en ny kategori banker som är mera specialiserade, s.k. nischbanker, har ökat konkurrensen på privatmarknaden och då framför allt på sparandeområdet. Dessa banker använder nya och mindre kostsamma distributionsvägar genom utnyttjande av ny teknologi inom tele- och IT-området samt ett minimerande av personal, antalet kontor och direktkontakt med kunderna. Utvecklingen ställer hårda krav på effektivisering av de etablerade universalbankerna. Det finns troligtvis synergieffekter att exploatera mellan bankerna inom olika verksamhetsområden, framför allt vad gäller effektiviseringen av kontorsnäten. Den starkt ökande användningen av Internet i flertalet banker är en viktig del i denna process. Den nyss beskrivna utvecklingen av data- och telekommunikationstekniken bidrar å ena sidan till ökad koncentration. Mycket tyder på att utvecklingen medför stordriftsfördelar i produktionen av bankernas detaljhandelstjänster. Det innebär att stora institut kommer att ha skalfördelar i konkurrensen med institut med mindre volymer. Å andra sidan kan ett effektivt utnyttjande av data- och telekommunikationstekniken även skapa förutsättningar för småskaliga nischbanker. Utvecklingen pekar på en minskning av den traditionella intermediära verksamheten för bankerna. Som redan antytts i detta avsnitt kommer emellertid bankerna att vara tongivande aktörer i det finansiella systemet även i fortsättningen. De kommer att spela en viktig roll som utvärderare av kreditrisker i små och medelstora företag. Dessutom kommer de förmodligen att dominera finansieringen av näringslivets kortfristiga behov av rörelsekapital. Bankernas ökande engagemang inom värdepappersområdet innebär att de i ökad utsträckning deltar i skapandet av nya finansiella produkter samt i utvecklingen av nya marknader för olika typer av värdepapper och derivat. En allt större andel av bankernas intäkter i framtiden kommer sannolikt att komma från avgiftsbaserade tjänster. Korssubventionen mellan olika verksamheter, såsom mellan långsiktigt sparande och transaktionsinlåning, torde således minska i betydelse i framtiden. En aktivitet som tilldragit sig ett ökande intresse för kreditinstitut, framför allt i USA, och som kan komma att bli en vanligare företeelse även i Europa, är s.k värdepapperisering. Värdepapperisering innebär i en vid definition att tillgångar omvandlas till obligationer eller andra värdepapper. En form av värdepapperisering är att företag kan finansiera sig genom emission av värdepapper på kapitalmarknaden (t.ex. hypoteksinstituten). En något snävare form av värdepapperisering är att ett företag, t.ex. en bank, säljer ut (illikvida) tillgångar till ett särskilt bildat s.k. specialföretag som har som enda syfte att äga dessa tillgångar och som finansierar förvärvet genom att emittera värdepapper. Värdepapperisering innebär att likvida värdepapper som kan handlas på en marknad skapas genom "paketering" av andra illikvida finansiella fordringar. Vanligast är att värdepapperisera fastighetslån, dvs. lån med panträtt i fastigheter, men i utlandet används även andra typer av fordringar, exempelvis kreditkortsfordringar. Grunden för att dessa paket skall kunna säljas på en marknad är att de ingående lånens kreditrisker tar ut varandra (riskpoolas) samt att villkoren standardiseras. Genom värdepapperisering kan den ursprungliga fordringsägaren frigöra kapital. Soliditeten och kapitaltäckningen kan höjas. Dessutom kan tillgångar som har en avvikande riskexponering, eller inte anses passa in i portföljen av andra orsaker, avskiljas. Värdepapperiseringen kan således underlätta riskhanteringen. Värdepapperisering möjliggör för bankerna att renodla rollen som kreditutvärderare och finansiär. På så sätt innebär detta en utveckling bort från ett system där bankerna ansvarar för alla led i en finansiering mot ett system där institutens verksamheter är mer specialiserade. Vid halvårsskiftet 2001 förbättrades genom lagstiftning förutsättningarna för värdepapperisering i Sverige (prop. 2001/01:19). Till bilden av olika utvecklingstendenser kan läggas att flertalet finansiella verksamheter fortfarande finns samlade inom bankkoncerner i hel- eller samägda bolag. Det är i mycket inom ramen för dessa koncerner som bankinstitutens roll och uppgifter förändras. 4.4 Risker och riskhantering i bank- och finansieringsrörelse Under de senaste tio åren har priserna på de finansiella marknaderna fluktuerat allt kraftigare, marknaderna har blivit mer volatila. Svårigheterna att göra bedömningar av räntor, växelkurser och aktiekurser har ökat i takt med den ökade osäkerheten och volatiliteten. I spåret av avregleringen av de finansiella marknaderna har det under samma period skapats en mängd olika typer av finansiella instrument. Många aktörer har gjort stora förluster eftersom de inte förstått riskerna i de instrument de handlat med. De har inte bara haft bristande insikt i instrumentens risker, utan även rörande vikten av fungerande administrativa rutiner och informationssystem för hanteringen av finansiella risker, dvs. marknads-, kredit- och likviditetsrisker. Förluster till följd av exponering av marknadsrisker och operativa risker överskuggas av de dramatiska kreditförlusterna i västvärldens banksystem under senare år. Fatala missbedömningar av riskerna med allt för hög koncentration i kreditportföljerna till vissa branscher ledde till svåra systemkriser i bl.a. de nordiska länderna. Det allt bredare utbudet av likvida finansiella instrument samt den snabba utvecklingen av metoder för riskhantering ökar bankernas möjligheter att hantera riskerna i sin rörelse. Utvecklingen inom IT-tekniken och den finansiella teorin har också förstärkt dessa förutsättningar. Det är viktigt att dessa möjligheter tas till vara. Av de instrument som har utvecklats under senare år intar derivaten en särställning vad gäller användningen vid riskhantering. Inom gruppen derivatprodukter ryms alla typer av instrument vars värde eller avkastning härleds från en underliggande tillgångs pris, avkastning eller index. Exempel på sådana produkter är olika slag av optioner, forwardkontrakt, swappar och futures. Dessa instrument möjliggör för bankerna att hantera framför allt fluktuationerna i räntor och valutakurser. Rätt hanterade reducerar derivat systemrisken genom att de utgör en mekanism för att omfördela risk mellan olika aktörer - från de som vill bli av med en riskexponering till de som bäst kan hantera exponeringen. Aktörerna kan försäkra sig mot händelser som i annat fall skulle kunna innebära risk för systeminstabilitet, såsom t.ex. en kollaps på aktiemarknaden eller en kraftigt stigande ränta. Eftersom bankers verksamhet i stor utsträckning handlar om att omfördela och hantera risker utgör derivat ett viktigt inslag i bankernas produktionsprocess. Fel använda kan derivat dock utgöra en potentiell källa till stora förluster på mycket kort tid. De väsentligaste risktyperna banker utsätts för i sin normala rörelse är finansiella risker, dvs. marknads-, likviditets- och kreditrisker. Härutöver finns operativ risk. Olika slag av risker Marknadsrisk är risken för att en tillgångs marknadsvärde ändras (negativt). För banker vanliga orsaker till sådana värdeförändringar är förändringar i aktiekurser, växelkurser och räntor. Med aktiekursrisk avses risken för kursförändringar i innehavda aktier. Om banken har tillgångar (eller skulder) utomlands är man exponerad för växelkursrisk som beror av den aktuella växelkursens utveckling. Värdeförändringen i dessa tillgångar beror således både på förändringen i tillgångarnas pris samt växelkursens utveckling. Ränterisk är exponeringen i bankens finansiella tillgångar för förändringar i ränteläget. Förändringar i räntorna påverkar marknadsvärdet på bankens räntebärande tillgångar, skulder och utombalansinstrument (eng. "off-balance sheet instruments", dvs. alla instrument och avtal utanför balansräkningen som kan få resultatpåverkan, t.ex. inom linjen poster såsom derivatinstrument och garantier). I förlängningen får detta även en inverkan på bankens intjäningsförmåga, dvs. nettot av avkastningen på de räntekänsliga tillgångarna och räntekostnaden för de räntekänsliga skulderna (räntenettot). Likviditetsrisk har att göra med risken för att banken inte har tillgång till tillräcklig mängd likvida medel för att t.ex. kunna möta kunders behov (t.ex. återbetala insättarnas medel vid anmodan), återbetala skulder som löper ut, hjälpa dotterbolag med kapitalbehov eller genomföra någon annan nödvändig transaktion eller investering som kräver likviditet. Även om det finns flera sätt att anskaffa likviditet hänger denna risk framför allt ihop med möjligheten för banken att refinansiera sig på interbankmarknaden. Eftersom denna möjlighet i sin tur hänger ihop med bankens soliditet, är en banks likviditetsrisk i princip beroende av bankens soliditet. En solid bank behöver aldrig frukta en likviditetskris. Kreditrisk kan definieras som risken att en part i en finansiell transaktion inte uppfyller villkoren i kontraktet och förorsakar fordringsägaren kapital- eller ränteförlust, eller ökade kostnader. Således är bankernas innehav av kreditfordringar, certifikat och obligationer (emitterade av andra än staten) förenade med kreditrisk, dvs. risk för att låntagaren inte uppfyller sina åtaganden mot bankerna vad gäller betalning av räntor och amorteringar på avtalad tid. I klassen kreditrisker inryms också risken för att en motpart inte kan fullfölja en värdepappers- eller betalningstransaktion vid likvidtidpunkten så att banken åsamkas förluster. Denna risk benämns motpartsrisk. Operativ risk, som ibland också kallas administrativ risk, kan för banker i princip innefatta risk för alla typer av förluster som inte är direkt hänförliga till de finansiella riskerna. Ett försök till en något mer avgränsad definition kan ta sin utgångspunkt i en uppdelning mellan handläggningsrisk, intern kontrollrisk och teknisk risk. Handläggningsrisken är risken för felaktigheter vid affärsavslut, affärsregistreringar, avstämning, redovisning eller av motsvarande orsaker uteblivna intäkter eller förluster. Den interna kontrollrisken avser risken för att medarbetare bryter mot interna (eller externa) regler och riktlinjer och orsakar förluster, t.ex. genom att överskrida handelslimiter eller på annat sätt ta positioner som inte är förenliga med bankens önskade riskprofil. Den tekniska risken är risken för att de system som används för affärshantering och värdering fallerar eller ger felaktiga utdata och därmed orsakar felaktiga beslut med merkostnader eller förluster som följd. Till den tekniska risken hör faran för telekommunikationsfel och datasystemhaverier. Riskhantering Finansiell riskhantering utgör en självklar del i bankers verksamhet. Riskhantering är i viss mening vad som ger banker ett existensberättigande. En affärsverksamhet av växande betydelse är att för kunders räkning erbjuda riskhanteringstjänster och specialkonstruerade finansiella instrument. Denna verksamhet ger i sig upphov till behov av egna riskhanteringsåtgärder för banken. Bankernas övriga verksamhetsgrenar, placeringar, utlåning och upplåning medför också exponering för olika typer av risker som skall hanteras på något sätt. Tillvägagångssättet i riskhanteringen beror på vilken typ av risk det är fråga om. Vissa risker kan elimineras helt. Diversifiering av kreditportföljen är ett exempel på eliminering av diversifierbara risker. Risker som inte kan diversifieras bort, s.k. systematiska risker, kan undvikas genom transferering till andra aktörer. Detta kan ske genom riskgardering (hedging) med derivat. Ränterisk och valutarisk faller exempelvis in i gruppen av risker som kan marknadsprissättas. En förutsättning för denna strategi är att dessa risker kan förstås och genomlysas av de aktörer till vilka riskerna transfereras. Annars kan transaktionen svårligen komma till stånd. Risker i komplexa eller svårgenomlysbara tillgångar, vars värde är svårt att kommunicera till tredje part, kan inte handlas på någon marknad. Detta är risker som bankerna ofta har komparativa fördelar av att hantera. Exempel på sådana risker är kreditrisken i de enskilda krediterna (till låntagare vars rörelse inte värderas på en marknad). En grundförutsättning för en framgångsrik riskhantering är att riskerna i rörelsen identifieras och mäts på ett ändamålsenligt sätt. Identifieringen av riskexponeringen är beroende av tillförlitliga informationssystem som kan fånga upp och tolka den information som anses behövas. Det är inte minst viktigt för att risken skall kunna mätas och värderas korrekt i syfte att bedöma om exponeringen stämmer med bankens risktolerans/riskpolicy. En banks lönsamhet är i allra högsta grad beroende av dess förmåga att hantera risker av olika slag. Huvuddelen av de risker en bank är exponerad för, framför allt marknads- och kreditrisker, tar banken på sig som en integrerad del av det löpande affärsutbytet med kunderna. Därmed blir det allt viktigare för bankerna att ta till vara de förbättrade möjligheterna att kontrollera sitt risktagande. Uppgiften är emellertid komplicerad. De potentiellt svåra konsekvenserna av att bankerna har en bristande insikt i hur de nya, ibland mycket komplexa, instrumenten prissätts och hanteras ställer stora krav på bankernas och tillsynens kompetensnivå. Även regelverket måste utformas i samklang med den snabba utvecklingen. Detaljregleringar av bankernas risktagande riskerar i allt större utsträckning att träffa fel och därmed leda till olämpliga hinder i bankens möjligheter att hantera sin riskexponering samt rörelse i övrigt. Detta resonemang gäller förmodligen även internt i vissa banker där interna detaljregler traditionellt varit gällande. Det finns en betydande skillnad mellan utvecklingsnivåerna i de svenska bankerna med avseende på riskhantering. De stora internationellt verksamma svenska bankerna har incitament att utveckla sofistikerade riskhanteringssystem för att konkurrera med utländska institut som kan ha kommit långt i utvecklingen av sådana system. De mindre huvudsakligen nationellt verksamma bankerna har inte sådana incitament i samma utsträckning och har kanske prioriterat ned utvecklingen av riskhanteringssystem. Det är viktigt att även de sämst utvecklade bankerna ges goda förutsättningar att satsa på utveckling av effektiva riskhanteringssystem. Regleringen bör ge bankerna incitament att satsa på sådana system. Det viktiga - för lagstiftaren och tillsynen - är att inte lägga hinder i vägen för denna utveckling utan snarare se till att utvecklingen påskyndas. Utgångspunkten skall således inte vara att minimera bankernas risktagande, utan att se till att bankerna har insikt om hur risker skall identifieras, mätas, prissättas samt hanteras på ett effektivt sätt. 5 Reglering och tillsyn av banker och kreditmarknadsföretag - motiv och avgränsningar 5.1 Systemrisker och systemskydd i det finansiella systemet Det finansiella systemet har centrala uppgifter i samhällsekonomin och utgör en del av samhällets infrastruktur. Ett väl fungerande finansiellt system är lika viktigt för ekonomins utveckling som t.ex. ett fungerande distributionsnät för varor eller vägnät. Det är därför stora samhällsekonomiska vinster förknippade med att skydda det finansiella systemet från störningar som skulle kunna innebära att hela, eller delar av, systemet kollapsar eller fungerar bristfälligt. Oron för systemstörningar har traditionellt varit störst för betalningsväsendet. I och med att betalningar ingår som ett led i nästan varje ekonomisk transaktion skulle ekonomin störas allvarligt om betalningar inte kunde göras genom överföringar mellan inlåningskonton i skilda banker med hjälp av gireringar, betalkort etc. Oron för systemstörningar bottnar för det första i att betalningsförmedling har tillhandahållits av ett litet antal institut. Även om det inte har varit förbehållet bankerna i lag att driva betalningsförmedling, har bankernas lagstadgade monopol på inlåning inneburit att de i praktiken även fått en dominerande ställning i betalningsväsendet. Bankernas kontosystem har kommit att utgöra basen i betalningsväsendet. Allt eftersom koncentrationen har ökat i banksektorn, har betalningsväsendets funktionsförmåga blivit beroende av allt färre institut. Om flera av bankerna skulle fallera samtidigt, skulle således betalningsväsendets funktionsförmåga kunna skadas allvarligt, dvs. en systemkris skulle kunna uppstå. Risken för att banker skall få problem samtidigt är för det andra inte obetydlig. Som redogörs för i det följande beror detta på att betalningsförmedling och övriga tjänster som banker tillhandahåller skapar vad som kan kallas spridningsrisk, dvs. risk för att finansiella problem i en bank sprids till andra banker (s.k. dominoeffekter). Spridningsrisken innebär således att det inte krävs en omfattande störning som drabbar alla banker för att det skall uppstå en systemkris, utan det kan räcka med att en enskild bank utsätts för en störning. Kopplingen mellan betalningsförmedling och inlåning innebär för det tredje att en systemkris skulle kunna medföra att stora mängder inlåningsmedel blir otillgängliga. Detta skulle medföra att hushåll och företag skulle få svårt att klara av sina betalningar, vilket i sin tur skulle drabba deras fordringsägare. En allvarlig ekonomisk kris skulle således kunna uppstå genom att hushåll inte kan upprätthålla konsumtionen och företag inte kan fortsätta rörelsen. Även kapitalförsörjningen kan utsättas för störningar. De finansiella företagen och då inte minst bankerna spelar en avgörande roll för framför allt hushållens och de mindre företagens kapitalförsörjning. Om ett stort antal kreditgivande institut (eller ett litet antal stora) samtidigt slås ut, riskerar många låntagare att få sin kreditförsörjning avbruten, samtidigt som tillgången till krediter för nya låntagare försämras. Det kan vara svårt för övriga institut att täcka kreditefterfrågan från drabbade låntagare. Dessutom bygger kreditgivning ofta på att kreditgivaren skaffar sig privat information om låntagaren. Låntagarna kan därför ha svårt att snabbt och utan kraftigt höjda kreditkostnader hitta nya långivare. Det finns således risk för att samhällsekonomiskt lönsamma verksamheter får otillräcklig finansiering. Dessutom finns det risk för att företag som inte kan förlänga sina rörelsekrediter måste ställa in sina betalningar. Detta drabbar i sin tur deras fordringsägare och det kan uppstå kumulativa likviditetskriser med åtföljande konkurser, både i och utanför den finansiella sektorn. Störningar i kreditgivningen skulle på så sätt också kunna smitta av sig på betalningsväsendet. Risken för kris i kapitalförsörjningen är dock mindre än för betalningsförmedlingen, eftersom kapitalförsörjningen inte på samma sätt vilar på ett fåtal institut. Det är fler olika typer av institut som bidrar till kapitalförsörjningen och spridningsrisken är inte lika stor för institut som inte är betalningsförmedlare. En del av kapitalförsörjningen sker vidare via värdepappersmarknaden. Risken för att hela kapitalförsörjningen skall slås ut är därför liten. Samtidigt kan skyddsvärdet i en enskild kreditverksamhet vara högt. Det gäller framför allt den typ av kreditgivning som främst banker bedriver. Som redan nämnts bygger kreditgivning på att kreditgivaren skaffar sig information om låntagaren. Eftersom banker har långsiktiga relationer med sina lånekunder, sker inhämtning av information under lång tid; banken lär känna kunden och dennes verksamhet med tiden. Detta innebär att den information banken har om sina kunder ofta är unik. Således kan det finnas behov av att skydda vissa delar av kapitalförsörjningen. 5.1.1 Stabilitetsproblem i institut som ger kredit och tar emot inlåning Institut med de två funktionerna att ge kredit och ta emot inlåning är kännetecknande för dagens banker. Även om det i princip är möjligt enligt nuvarande bankdefinition att driva bankrörelse utan att ägna sig åt kreditgivning ger bankerna generellt kredit. Stabilitetsproblemen bottnar i att bankens tillgångar och skulder har skilda egenskaper avseende både risk och likviditet. Lån till företag och hushåll är förknippade med kreditrisk och är svårvärderade, i synnerhet för personer utanför banken. Många lån är illikvida i den bemärkelsen att det inte finns någon väl fungerande andrahandsmarknad. Inlåningen däremot är mycket likvid och normalt förknippad med liten risk för fordringsägaren. Under normala omständigheter är denna kombination oproblematisk. Eftersom kontobehållningarna följer ett stabilt mönster, kan banken genom att ha en buffert med likvida tillgångar behålla de illikvida tillgångarna till förfall. Om insättarna av någon anledning börjar misstro bankens betalningsförmåga, är dock denna skillnad i egenskaper mellan bankens tillgångar och skulder ett hot mot bankens överlevnad. Om insättarna känner misstro mot banken, kommer de att utnyttja sin rätt enligt inlåningskontraktet att säga upp sina fordringar på banken, dvs. tömma sina inlåningskonton. Vid misstro är risken också stor att andra finansiärer än insättarna drar tillbaka sin finansiering. De normala likviditetsreserverna kommer då snabbt att ta slut. En bank som drabbas av misstro kan således hamna i en likviditetskris och för att kunna lösa skulden till insättarna tvingas den att försöka avyttra tillgångar. Banken har emellertid svårt att sälja lånefordringar som saknar reguljär andrahandsmarknad. Om banken alls lyckas, kan den tvingas acceptera priser som ligger avsevärt under det bokförda värdet. Dessa realisationsförluster gör att banken kan bringas på fall, även om den i utgångsläget var solvent. Kombinationen av likvida skulder och illikvida tillgångar gör således att banken är känslig för störningar. På grund av att det räcker med misstro mot bankens betalningsförmåga för att en kris skall uppstå finns det risk för spridningseffekter. Om en bank fallerar eller befaras fallera, t.ex. till följd av för stora kreditförluster, finns det risk för att insättare i andra banker, som har svårt att bedöma om dessa har lika dåliga krediter i sina portföljer, tar det säkra för det osäkra och tar ut sina pengar från banken. Risken för att insättare skall rusa till bankerna och ta ut sina pengar på grund av misstro mot bankernas betalningsförmåga, s.k. bankpanik, utgör det klassiska exemplet på systemrisk. Risken för att insättarna på grund av misstro mot bankens ekonomiska ställning snabbt skall ta ut sina insättningar torde minskas av att insättningarna är garanterade genom den statliga insättningsgarantin. Det svenska insättningsgarantisystemet är dock främst att betrakta som ett konsumentskydd och inte som systemskydd (prop. 1995/96:60 s. 30). För det första är endast belopp upp till 250 000 kronor per insättare och bank garanterade. För det andra kan det dröja innan ersättningen betalas ut från Insättningsgarantinämnden. Insättare som vill vara säkra på att få ut alla sina pengar med en gång har således anledning att ta ut pengarna om de misstror bankens betalningsförmåga. 5.1.2 Stabilitetsproblem i andra institut Ett kreditgivande institut kan vara utsatt för stabilitetsproblem även om det inte finansierar kreditgivningen med inlåning. Misstro mot ett kreditgivande institut kan uppstå även hos andra fordringsägare än insättare, om kreditportföljen är svårvärderad. Det gäller även för banker. Visserligen borde dessa fordringsägare, som utgörs av investerare på värdepappersmarknaden och finansiella företag, å ena sidan ha större förmåga än insättarna att bedöma värdet och risken i kreditportföljen. Å andra sidan har de anledning att vara mera försiktiga då de till skillnad från insättarna inte är försäkrade. Detta innebär att institutet kan få svårt att få utestående lån förnyade. Ett kreditgivande institut kan således hamna i en akut refinansieringskris som liknar en likviditetskris till följd av en uttagsanstormning av insättare. Ju kortsiktigare upplåningen är, desto känsligare är institutet för misstro. Erfarenheten har visat att förloppet kan vara betydligt snabbare när det gäller en refinansieringskris än när det gäller en uttagsanstormning från insättare. Krisen i de svenska finansbolagen år 1990 är ett exempel på hur en refinansieringskris kan uppstå i och spridas bland kreditgivande institut som inte är banker. Vid denna tidpunkt finansierade sig finansbolagen huvudsakligen med s.k. marknadsbevis, vilka är en form av enkla skuldebrev, och med lån från banker. Marknadsbevisen emitterades genom bankerna till allmänheten. Efter det att det framkommit negativa uppgifter om finansbolaget Nyckeln, kunde detta bolag i september 1990 inte ersätta sina förfallande marknadsbevis med nya. Några dagar efter denna händelse havererade hela marknaden för marknadsbevis. När problemen senare drabbade bankerna, fick även bostadsinstituten akuta finansieringsproblem, vilket visar på svårigheterna att begränsa en förtroendekris till de i sak mest drabbade instituten. En anledning (förutom allmän misstro mot värdet på institutens tillgångar) till att kris i ett institut kan leda till en allmän misstänksamhet hos investerarna är att det finns ekonomiska kopplingar mellan de finansiella företagen. Dessa innebär att om ett institut ställer in betalningarna, kan det medföra att andra institut, vilka har stora fordringar på detta institut, också tvingas ställa in betalningarna. 5.1.3 Ekonomiska kopplingar mellan finansiella företag Finansiella företag lånar av varandra. Detta sker dels i form av direkta lån, dels genom att institut placerar i certifikat och obligationer utgivna av andra institut. På detta sätt uppstår direkta ekonomiska kopplingar mellan instituten, vilka innebär att om ett institut går omkull kan andra dras med. Ekonomiska kopplingar mellan de finansiella företagen uppstår även genom handeln på de finansiella marknaderna. Omfattningen av denna handel har ökat kraftigt. I handeln uppstår s.k. motpartsrisker, dvs. risker för att motparten inte skall kunna fullfölja avtalet. Det uppstår också en koppling mellan instituten via marknadspriserna. Om t.ex. en bank säljer värdepapper i stor skala, kan priset på papperet sjunka. Detta innebär att även värdet på värdepappersportföljen i andra institut sjunker. För att försöka förekomma ett prisfall kan flera välja att sälja värdepapper, vilket ytterligare pressar priset nedåt. I värsta fall kan en panisk utförsäljning av värdepapper uppstå som medför att handeln på marknaden bryter samman, varmed placerare på värdepappersmarknaden kan bli inlåsta i oönskade positioner3. Lånen mellan de svenska bankerna, de s.k. interbanklånen, har ökat över tiden och är nu relativt omfattande. En anledning till att de svenska bankerna ger lån till varandra är utformningen av Riksbankens system för likviditetsstyrning. Systemet är utformat så att bankerna föredrar att jämna ut likviditeten sinsemellan så långt det går, dvs. de banker som har överskott av likviditet lånar ut till de banker som har underskott, vilket sker på dagslånemarknaden. Här uppstår således fordringar bankerna emellan och volymerna kan vara betydande. Banker ger även lån med längre löptid till varandra. Dessa lån brukar kallas depositioner och finns med löptider på upp till två år. Volymerna på den s.k. depositmarknaden är mycket stora4. Det är värt att påpeka att på depositmarknaden deltar många olika typer av aktörer, inte bara banker, även om dessa dominerar marknaden. De ekonomiska kopplingarna mellan de finansiella företagen innebär att solvensproblem i ett institut på ett dominoliknande sätt kan spridas till andra institut. I takt med att de finansiella marknaderna integreras internationellt ökar även kopplingarna mellan institut i olika länder. 5.1.4 Systemrisker i betalningsväsendet I motsats till de mer förväntningsstyrda systemrisker som beskrivits ovan, finns systemrisker som inte är beroende av att institutet är kreditgivare. Det centrala här är institutets roll som betalningsförmedlare. Bankernas roll i betalningsväsendet medför att de regelbundet gör stora betalningar till varandra. En banks kunder lämnar betalningsuppdrag som innebär att banken skall överföra medel till andra banker. Om banken inte kan genomföra dessa betalningar på grund av brist på likviditet, som i och för sig kan bero på att banken är insolvent, medför det att andra banker kan få brist på likviditet som medför att de i sin tur inte kan genomföra sina betalningar. På så sätt kan betalningsproblemen spridas snabbt på ett dominoliknande sätt bland bankerna. Som beskrivs i föregående avsnitt har banker även egna fordringar på varandra. Dessa fordringar uppstår dels genom att bankerna ger lån till varandra i olika former, dels genom att de handlar med värdepapper. Dessa fordringar kan vara så stora att om en bank ställer in betalningarna, hamnar andra banker inte bara i akut likviditetsbrist utan kan också bli insolventa. Eftersom det inte är allmänt känt hur dessa fordringar ser ut, har marknaden svårt att allokera likviditet till rätt institut. Därmed kan fler banker tvingas ställa in betalningarna. En stor del av bankernas dagliga betalningar som avvecklas i RIX, Riksbankens system för avveckling av betalningar, utgörs av sådana interbankbetalningar, dvs. transaktioner som inte är kundrelaterade. Förutom de systemrisker som uppstår till följd av finansiella och ekonomiska kopplingar mellan banker, finns även vad som kan kallas teknisk systemrisk, nämligen risk för att systemet utsätts för en störning på grund av fel i den tekniska utrustningen eller mänskliga misstag i hanteringen av det tekniska systemet. Många clearingsystem bygger på multilateral nettning som innebär att varje deltagare får en enda betalningsförpliktelse eller fordran gentemot övriga deltagare. Sådan nettning kan medföra problem för avvecklingen om en eller flera deltagare inte kan betala. Således finns risk för att systemet bryter samman, även om övriga deltagare är likvida. Även detta är en form av teknisk systemrisk, eftersom den beror på konstruktionen av clearingsystemet. 5.1.5 Riksbankens systemskyddande roll Historiskt sett var den första offentliga åtgärden för att förhindra systemkriser att uppdra åt centralbanken att agera "Lender of Last Resort" (LLR). Tanken är att om uttag från insättare eller refinansieringsproblem på kapitalmarknaden beror på ogrundad misstro, skall en bank kunna vända sig till Riksbanken och få kredit. Genom att Riksbanken ger krediter till banker med tillfälliga likviditetsproblem kan rent förväntningsstyrda och därmed omotiverade konkurser undvikas. På så sätt förhindras inte bara eventuella spridningseffekter, som kan ge upphov till systemkris, utan även uppkomsten av samhällsekonomiska kostnader i samband med den enskilda konkursen. Riksbanken bör inte stödja banker med genuina soliditetsproblem, eftersom det skulle betyda att ineffektiva och illa skötta banker skulle kunna leva vidare. Det finns emellertid två faktorer som komplicerar bilden. För det första måste informationsproblemen beaktas. För att Riksbanken skall ha en chans att fullgöra sitt LLR-åtagande utan att riskera att stödja banker med otillräckligt eget kapital, måste den (eller någon annan statlig instans) fortlöpande inhämta information om bankernas ställning. Vidare innebär de ekonomiska kopplingarna mellan finansiella företag att det kan vara svårt för Riksbanken, likaväl som för andra aktörer, att avgöra i vilken mån en betalningsinställelse leder till enbart likviditetsproblem för andra institut. Sammanfattningsvis innebär informationsproblemet att det är omöjligt för Riksbanken att perfekt skilja ut de banker som bör få stöd. Således finns det risk för att kostnader uppstår på grund av att antingen för många eller för få banker får stöd. En bank måste ställa säkerheter för all upplåning i Riksbanken. Om en bank inte kan ställa accepterade säkerheter för lån i Riksbanken kan den be om lån på särskilda villkor. Enligt lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank (6 kap. 8§) får Riksbanken i likviditetsstödjande syfte och på särskilda villkor bevilja kredit eller lämna garanti till banker och svenska företag som står under tillsyn av Finansinspektionen. Den andra faktorn att ta hänsyn till är systemrisken. Vid ansökan om kredit i likviditetsstödjande syfte bedömer Riksbanken om situationen kan betraktas som så extraordinär att systemstabiliteten är hotad och det därmed föreligger synnerliga skäl för att bevilja kredit. Om systemstabiliteten är hotad, är det i praktiken svårt för Riksbanken att neka kredit, även om banken har genuina soliditetsproblem. Att ge lån på särskilda villkor är förenat med problem. En fråga är hur länge Riksbanken skall understödja en bank. Systemrisken behöver ju inte bli mindre med tiden. En annan är hur Riksbanken skall ställa sig till en bank som inte möter marknadens kapitalkrav men väl de formella kapitalkraven. En sådan bank kan inte överleva utan kapitaltillskott eller statligt stöd, om inte verksamheten förändras. Om det står helt klart att en bank är så olönsam att dess verksamhet bör avvecklas, bör Riksbanken neka kredit. I stället för att ge kredit till denna bank, skulle Riksbanken för att undvika systemeffekter kunna bidra med likviditetsstödjande åtgärder för de institut som får problem till följd av betalningsinställelsen. Detta förfarande är emellertid problematiskt på grund av vad som i föregående avsnitt beskrivs som teknisk systemrisk; om ett institut ställer in betalningarna, uppstår problem i den multilaterala nettningen i VPC. Detta kan leda till ett avbrott i betalningarna i detta system som medför att instituten får svårt att klara av sina åtaganden i andra avseenden. Således måste systemen för clearing och avveckling förbättras innan en sådan hantering av systemrisken är möjlig. Ett sådant arbete pågår. 5.1.6 Motiv för reglering Spridningseffekter Ovan har redogjorts för olika vägar som problem i ett finansiellt företag kan spridas till andra finansiella företag. Spridningsrisken kan begränsas genom att institutens exponeringar mot varandra begränsas. Det är emellertid inte alltid praktiskt möjligt att begränsa de finansiella företagens exponeringar gentemot varandra. Framför allt betalningsförmedlare har svårt att begränsa sina exponeringar mot andra betalningsförmedlare i samma betalsystem, eftersom exponeringar uppstår som ett resultat av betalningsförmedlingen. Således är det svårt att begränsa bankernas exponeringar mot varandra. Det är inte heller alltid tillräckligt att begränsa fordringarna på andra banker för att eliminera spridningsrisken. Insättare och andra finansiärer, som misstänker att deras bank har en likartad portfölj av tillgångar som den bank som fallerade, kommer att dra tillbaka sin finansiering oavsett om deras bank har en fordran på den fallerade banken. I dessa fall måste spridningsrisken minskas genom att bankens allmänna motståndskraft mot fallissemang i andra institut ökas. Externa effekter Ett instituts ledning och ägare har inte anledning att beakta alla de kostnader som uppstår till följd av att institutet fallerar. Av detta skäl finns det risk för att institutet väljer en lägre grad av soliditet än den som är önskvärd ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. När beslut som fattas av enskilda aktörer medför kostnader för andra, utan att den som fattar beslutet har anledning att ta hänsyn till dessa kostnader, föreligger s.k. externa effekter, som allmänt är ett motiv för reglering. Externa effekter kan vara såväl positiva som negativa. När det gäller systemstabiliteten är det negativa externaliteter främst i form av spridningseffekter som står i fokus. De allvarligaste externa effekterna på det finansiella området föreligger då problem i en bank medför problem i andra banker och finansiella företag samt leder till att de samhällsekonomiska kostnaderna av fallissemanget ökar. Att andra institut riskerar att få problem är inget som ägarna, ledningen eller finansiärerna i en enskild bank har anledning att fullt ut beakta. Moral hazard Insättningsgarantin och Riksbankens funktion som "Lender of Last Resort" kan betraktas som medel att minska externa effekter av finansiärernas beteende. Genom dessa medel minskas risken för att ett institut fallerar till följd av att insättare eller andra långivare drar tillbaka sin finansiering på felaktiga grunder. De ingrepp i marknadsekonomin som dessa medel utgör är emellertid inte helt problemfria. Risken finns att detta i sin tur påverkar beteendet hos institutets ledning och ägare på ett för samhällsekonomin negativt sätt. Samtidigt innebär de att marknadsdisciplinen allmänt sett blir svagare, varför det finns risk för att ledning och ägare utnyttjar detta till att ta större risker, vilket brukar benämnas att det finns risk för moral hazard. I samband med osäkerhet om vad som kommer att hända om ett institut får finansiella problem kan också beteendet hos dess ägare och ledning påverkas. I bästa fall innebär det att de vill vara helt säkra på att inte hamna i denna osäkra situation och därför blir extra försiktiga. I värsta fall räknar de med att avsaknaden av reglering av denna situation innebär att staten kommer att ha en svag förhandlingsposition och kommer att rädda institutet om den får finansiella problem. En sådan uppfattning medför att institutets ägare inte har tillräckliga skäl att vara försiktiga. Beteendet hos ledningen beror på om den tror att den kan sitta kvar om institutet genomgår någon form av rekonstruktion och hur mycket den har att förlora på att behöva avgå. Hanteringen av institut med finansiella problem har således betydelse för beteendet hos ägare och ledning under normala omständigheter. Om en rekonstruktion normalt sett innebär att ledningen måste avgå och aktieägarna måste lämna i från sig sina aktier, torde riskbenägenheten hos båda dessa grupper minska. Detta är ett motiv för att ha ett formellt system som innebär att en bank kan rekonstrueras utan att de gamla ägarna subventioneras eller att den gamla ledningen sitter kvar. Banklagskommittén har lämnat ett förslag på en sådan ny ordning i sitt slutbetänkande (SOU 2000:26). Denna fråga behandlas emellertid inte i detta sammanhang. Slutsatser Ett instituts motståndskraft mot störningar beror både på dess ekonomiska reserver och risken i rörelsen. Externa effekter, informationsproblem och moral hazard innebär att det finns risk för att institutet väljer en för låg grad av soliditet. Det skall påpekas att för ett väl konsoliderat institut med kompetent ledning är skillnaden mellan institutets eget val av soliditet och den samhällsekonomiskt optimala nivån troligtvis marginell. I dessa fall är reglering i princip inte nödvändig. Om institutets lönsamhet minskar, ökar emellertid skillnaden i synsätt och då är det viktigt med reglering och tillsyn. Idealt utformad skall inte regleringen utgöra något hinder för institutets verksamhet så länge det inte finns någon sådan skillnad i synsätt. Eftersom staten inte kan gå in och i detalj styra verksamheten i varje institut, måste staten i stället med generella medel söka påverka institutens soliditet samt deras möjligheter och motiv att ta risker som hotar deras soliditet. Målet med regleringen kan sägas vara att skapa ett finansiellt system som är motståndskraftigt mot störningar, både till följd av problem i enskilda institut och i den övriga ekonomin, t.ex. makroekonomiska obalanser. 5.2 Reglering av betalsystemet 5.2.1 Betalningsväsendets struktur och skyddsbehov Regeringens bedömning: Från systemsynpunkt är skyddsbehovet starkast för betalningsförmedlare som tar emot kortfristiga medel och ingår i generella betalsystem, dvs. sådana som är öppna för både ett stort antal betalare och betalningsmottagare. Kommitténs och promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens. Remissinstansernas synpunkter på kommitténs bedömning: Kommitténs analys delas i stort av remissinstanserna eller kommenteras inte närmare. Remissinstansernas synpunkter på promemorians bedömning: I princip desamma som tidigare framkommit. Skälen för regeringens bedömning Betalningsväsendets struktur Betalningsväsendet kan allmänt sägas vara samhällets samlade infrastruktur för att utföra betalningar och kan anses vara uppdelat i flera olika betalsystem, vilka kan sägas utgöra, mer eller mindre, självständiga delar av denna infrastruktur. Bankgirot, postgirot och olika kontokortssystem är exempel på betalsystem. Ett begrepp som är av central betydelse är betalningsförmedling. Betalningsförmedling förutsätter att minst en utomstående, förutom betalaren och betalningsmottagaren, är inblandad i betalningstransaktionen. Det betalningsförmedlaren gör är att överföra köpkraft från betalaren till betalningsmottagaren. Det är betalningsförmedlarna som utför de väsentliga tjänsterna i betalsystemet och betalsystemets funktionsförmåga är beroende av betalningsförmedlarna. Olika betalsystem är olika sårbara beroende på om det finns en eller flera aktiva betalningsförmedlare och vilka kopplingar det finns mellan dem. Om det bara finns en förmedlare i systemet, upphör systemet att fungera om förmedlaren inte längre kan fullfölja sina åtaganden. Om det finns många förmedlare, kan kanske en upphöra med verksamheten utan att det får nämnvärda effekter på systemet. Om det finns kopplingar mellan förmedlarna, som innebär att problemen sprids så att ett fallissemang leder till flera, så kan systemet vara lika sårbart som ett med bara en förmedlare. Betalsystemen kan även indelas med hjälp av begreppen selektiva och generella. Grunden för denna uppdelning är kretsen av användare, vilken kan indelas i två dimensioner, nämligen storleken och sammansättningen av grupperna möjliga betalare och betalningsmottagare. Ett selektivt betalsystem kan sägas vara inrättat (på mottagarsidan) för betalningar endast till ett fåtal betalningsmottagare. Kretsen av möjliga betalningsmottagare kan måhända utsträckas något om den är i något annat avseende begränsad, t.ex. genom att de tillhör samma koncern som i dagligvaruhandelns och bensinbranschens kontokortssystem. Det är svårare att tänka sig ett betalsystem som är begränsat endast på betalarsidan. Möjligen skulle någon form av bidragsgivare (stat eller kommun) kunna tänkas upprätta ett eget betalsystem. Ett generellt betalsystem kan sägas vara ett betalsystem vars användningsmöjligheter är större genom att ett stort antal aktörer har möjlighet att delta som både betalare och betalningsmottagare. Bankgirot, postgirot och checksystemet är exempel på i hög grad generella system. Grovt förenklat kan sägas att ett betalsystem för att betecknas som generellt skall vara "öppet i båda ändar", dvs. kretsen av både möjliga betalare och betalningsmottagare skall vara stor, medan de system som är "slutna i någon ände" bör betecknas som selektiva. De generella betalsystemen kan sägas utgöra betalningsväsendets kärna. I dessa system förmedlas betalningar mellan ett stort antal användare, både som betalare och betalningsmottagare, och de har därför i allmänhet stor betydelse för samhällsekonomin. Skyddsvärdet för ett enskilt system är därmed också stort. Systemen är dessutom oftast sammanbundna med gemensamma nätverk som byggts upp för att kanalisera betalningar mellan betalsystemen. Vissa system har kopplingar till utländska betalsystem genom vilka det både går att betala till och ta emot betalningar från utlandet. Ett generellt betalsystem kan således bestå av många mindre betalsystem som är sammanlänkade. Detta gäller vanligtvis inte för selektiva betalsystem. System som betecknas som selektiva betalsystem gör det på grund av att de vänder sig till en i någon mening begränsad krets. De är således, närmast per definition, inte kopplade till varandra eller till generella betalsystem. För det fall att ett system hade sådana kopplingar skulle kretsen av möjliga användare förmodligen bli så stor att systemet vore att betrakta som generellt. Om ett selektivt system som endast medger betalningar till dagligvarubutiker anslutna till en viss kedja slås ut, blir följden att användarna inte längre kan betala sina inköp i kedjans butiker via systemet. Den direkta skada detta medför för samhällsekonomin kan inte sägas vara särskilt allvarlig, eftersom det finns andra sätt att betala inköp på och det finns andra butiker tillgängliga. Detsamma torde gälla för alla selektiva system. Ett betalsystems funktionsförmåga är beroende av de i systemet aktiva betalningsförmedlarna. Frågan är om det finns behov av att reglera vissa betalningsförmedlare i syfte att skydda vissa betalsystems, och därigenom betalningsväsendets, funktionsförmåga och motiven för detta. Mottagande av medel Att betalningsförmedlaren tar emot medel ökar risken för att dess fallissemang leder till att andra betalningsförmedlare får problem. Tidigare har redogjorts för olika systemrisker som uppstår till följd av att betalningsförmedlaren tar emot transaktionsmedel. De mottagna medlen är lättflyktiga, eftersom de skall användas för löpande betalningar. Det är med andra ord inte praktiskt möjligt att binda medlen genom någon form av längre uppsägningstid. Som framgår av avsnitt 5.1 ger dessa snabbt uttagbara medel upphov till risk för en uttagsanstormning. Det skall observeras att det inte har någon betydelse vilken form av skulder det är fråga om så länge de kan dras undan med kort varsel. Det kan gälla kortfristig finansiering på interbankmarknaden vilket de flesta av dagens betalningsförmedlare är beroende av. Även en investerare på kapitalmarknaden kan dra tillbaka sin finansiering av betalningsförmedlaren. Det är alltså inte nödvändigt med någon koppling till det traditionella inlåningsbegreppet. Förvaltningen av transaktionsmedel skapar också ett likviditetshanteringsbehov som innebär att förmedlaren blir beroende av att kunna placera och låna medel kortfristigt. Mottagande av medel innebär också att de som blir av med sina transaktionsmedel kan ha svårt att betala sina räkningar, vilket i sin tur kan medföra att problemen sprids till dem som inte får betalt. Andra kan behöva skjuta på planerad konsumtion och investeringar. Dessa effekter har negativa konsekvenser för samhällsekonomin. Om betalningsförmedlaren inte har finansiering som är uppsägbar med kort varsel, är betalsystemet inte utsatt för de risker som en uttagsanstormning innebär. Detta innebär att även om systemet skulle få en betydande omfattning vilket, som ovan påpekats, knappast är troligt om det skall vara ett effektivt system, så är inte skyddsbehovet så starkt att det motiverar reglering. Problemet med uttagsanstormningar är störst för betalningsförmedlare som placerar transaktionsmedlen i svårvärderade tillgångar såsom krediter till mindre kända låntagare. En uttagsanstormning mot ett enskilt institut föranleds av misstro mot institutets förmåga att fullgöra sina skyldigheter. I brist på information om tillgångarnas värde kan det räcka med ett rykte för att finansiärerna skall bli osäkra och dra tillbaka sin finansiering. Risken är påtaglig att misstron mot ett institut sprids till andra institut som har, eller tros ha, en liknande sammansättning av sina tillgångar eller stora fordringar på det krisdrabbade institutet. Av denna anledning kan problem i ett institut leda till att finansiärer av andra betalningsförmedlare med likartade tillgångar drar tillbaka sin finansiering. Vid en uttagsanstormning kan det också vara svårt att sälja dessa svårvärderade tillgångar till ett rimligt pris. Därför kan även en från början solvent betalningsförmedlare bringas på fall av en uttagsanstormning. I praktiken kombineras oftast betalningsförmedling i generella betalsystem med kreditgivning. Denna kombination av tjänster kännetecknar banker. Risken för att en uttagsanstormning mot en bank skall smitta av sig så att även andra banker råkar ut för uttagsanstormningar får alltså betraktas som relativt stor. Andra kombinationer än med utlåning är emellertid också tänkbara för betalningsförmedlare. Med bättre likviditet och möjligheter att löpande värdera placeringarna minskar ovanstående risker. Kan oklarheten om placeringarnas värde helt elimineras är risken för uttagsanstormningar i princip också eliminerad. Således kan systemskyddsmotivet vara olika starkt beroende på hur betalningsförmedlaren placerar mottagna medel. Spridningsrisker Problem hos en betalningsförmedlare kan emellertid även spridas direkt till andra betalningsförmedlare. Mellan betalningsförmedlare som deltar i samma betalsystem måste det finnas ett system för kvittning av fordringar som uppkommer till följd av betalningsförmedlingen. I detta system för clearing mellan instituten uppstår tidvis obalanser så att ett institut har en oreglerad fordran på ett annat. Om en av betalningsförmedlarna på grund av finansiella problem inte kan genomföra sina transaktioner, kan det försätta andra betalningsförmedlande institut i akuta likviditetsproblem. För generella betalsystem i vilka betalningsförmedlaren tar emot medel som är uppsägbara med kort varsel finns således skyddsbehov som motiverar reglering. Frågan är om det även är motiverat att reglera selektiva betalsystem på grund av risken för att problem i selektiva system skall spridas till andra selektiva system eller till generella system, antingen genom uttagsanstormning eller ekonomiska kopplingar. Förmodligen är risken för spridning störst till företag med likartad verksamhet. Det är med andra ord större risk att en uttagsanstormning mot bensinbolaget A sprider sig till bensinbolaget B än till en bank. Det är ytterligt svårt att generellt uppskatta risken för en spridning från A till B, då denna i så hög grad beror på omständigheterna i det enskilda fallet. Över huvud taget är de här frågorna beroende av en mängd svårförutsebara omständigheter, inte minst psykologiska faktorer. Det är svårt att tänka sig att spridningen i någon större omfattning fortplantar sig till betalningsförmedlare verksamma i andra branscher. Normalt har dessa företag nämligen inte mer gemensamt än att de tar emot transaktionsmedel som kan återkallas omedelbart. Ett kännetecknande drag för selektiva system kan också sägas vara att det inte via dem går att genomföra betalningar till eller motta betalningar från personer eller företag som är anknutna till andra betalsystem. Betalningsförmedlare som driver selektiva betalsystem är inte kopplade till andra betalningsförmedlare. Eftersom såväl sannolikheten för att selektiva betalsystem får en väsentlig roll i betalningsväsendet som risken för att en uttagsanstormning sprids till många andra betalningsförmedlare i selektiva system kan betraktas som låg finns inget behov av att reglera selektiva system från denna utgångspunkt. Frågan är snarare om risken för att en uttagsanstormning mot en betalningsförmedlare i ett selektivt system, t.ex. en bensinmackskedja, sprids till betalningsförmedlare i generella system, t.ex. en bank, är så stor att den föranleder reglering av betalningsförmedlaren i det selektiva systemet. Med tanke på de normalt fundamentala skillnaderna i verksamheternas art måste emellertid risken för att en bensinmackskedjas verksamhet associeras med en banks bedömas vara mycket liten. Slutsatsen av det ovan förda resonemanget är således att generella betalsystem baserade på att betalningsförmedlarna tar emot transaktionsmedel är så skyddsvärda från systemsynpunkt att regleringsbehov föreligger. Konsumentskydd Ovan har konstaterats att systemskyddsintresset på betalningsområdet motiverar särreglering av betalningsförmedlare som förmedlar betalningar i ett generellt betalsystem och tar emot medel som är uppsägbara med kort varsel. I detta avsnitt analyseras vilka motiv som finns för att reglera betalningsförmedlare från konsumentskyddssynpunkt. Det är ett centralt konsumentskyddsintresse att betalningsförmedlare kan fullfölja gjorda åtaganden. Även från effektivitetssynpunkt är det viktigt att det finns betalningsförmedlare som medborgarna har förtroende för och som de törs anförtro kapital åt. Som redan påpekats kan en betalningsförmedlare öka effektiviteten i betalningsförmedlingen genom att ta emot och förvalta transaktionsmedel som är avsedda för framtida transaktioner. Den som överlåter medel till en betalningsförmedlare vill naturligtvis gärna veta att denne kan fullgöra sina åtaganden. När det gäller institut som är väsentliga för systemets stabilitet, sammanfaller emellertid det aktuella konsumentskyddsintresset med systemskyddsintresset. Tidigare har konstaterats att för att skydda betalningsväsendets funktionsförmåga måste betalningsförmedlare som är väsentliga för betalningsväsendet vara motståndskraftiga mot störningar. De måste dessutom ha insättares och andra investerares förtroende. Genom att vara tillräckligt motståndskraftigt kan ett institut garantera att det kan fullgöra sina gjorda åtaganden. Genom att vara tillräckligt förtroendeingivande kan det undvika uttagsanstormningar. Således erhålls konsumentskyddet närmast som en naturlig följd av systemskyddet. En viktig gränsdragning avser om det skall finnas krav på auktorisation, så att alla företag som tillhandahåller betalningstjänster i kombination med förvaltning av transaktionsmedel uppfyller vissa minimikrav, eller om staten skall nöja sig med att auktorisera dem som uppfyller vissa krav och överlåta till kunderna att bestämma om de vill anlita auktoriserade eller icke auktoriserade företag. För det första har metoden att skydda medborgarna från att göra dåliga affärer genom att skilja ut en viss typ av företag och vissa klasser av fordringar begränsningar. Det finns alltid, var och hur gränsen för konsumentskyddet än dras, fordringar utgivna av oreglerade aktörer, vilka oinformerade aktörer kan köpa. För det andra blir det i praktiken allt svårare att avgränsa skyddsvärda fordringar på basis av hur de är konstruerade eller vilka tjänster de är sammankopplade med. Skillnaderna mellan t.ex. kontoinlåning och värdepapper har således suddats ut av den tekniska utvecklingen. På samma sätt minskar skillnaderna mellan bankinlåning och andra sparformer kopplade till t.ex. kontokort. Ses frågan i ett samhällsekonomiskt perspektiv framkommer att omfattande skyddsambitioner är förknippade med kostnader. Om skyddet baseras på långtgående rörelserestriktioner och konkurrenshinder, uppträder kostnaderna indirekt genom att det finansiella systemets - och i förlängningen hela ekonomins - effektivitet och förnyelseförmåga hämmas. Konsumenterna betalar då för skyddet bl.a. genom lägre avkastning på sitt sparande. Den näringsrättsliga regleringen bör därför inte utsträckas till att även gälla företag som inte är av betydelse för systemstabiliteten. En annan fråga är hur långtgående konsumentskyddet skall vara. Som framhålls i avsnitt 5.5.1, finns det samhällsekonomiska vinster, bl.a. i form av minskade informationskostnader, förknippade med att till se att det för medborgarna finns en likvid och helt säker placeringsform att tillgå. Sedan är det upp till medborgarna om de väljer detta placeringsalternativ framför andra. De allt otydligare gränserna mellan de tjänster som tillhandahålls av företag med olika institutionell form gör att staten bör bli desto tydligare när det gäller att ange var gränserna mellan skyddat och oskyddat går. Explicita gränser gör det lättare för staten att i efterhand avstå från att gripa in, eftersom drabbade insättare/sparare får svårare att hävda att de inte visste att de tog en risk. Vidare medför förbättrad information att det blir lättare för konsumenterna att välja rätt. Huvudintresset enligt det hittills förda resonemanget rör institutets soliditet och förmåga att fullfölja ingångna avtal. Detta måste ses som det mest väsentliga konsumentskyddsintresset på det finansiella området. Konsumentskyddsintresset innefattar dock även andra aspekter, såsom avtalsvillkorens och den övriga hanteringens skälighet. I detta avseende är inte betalnings- och likviditetstjänster nämnvärt mer komplicerade än många icke-finansiella tjänster. Vad beträffar traditionell inlåning är tjänsten tvärtom tämligen okomplicerad. Med regeringens utgångspunkt, att finansiella företag endast skall särregleras i den mån det finns särskilda skäl härför, bör inte konsumentpolitiska mål som inte är unika för det finansiella området resultera i någon särreglering av de finansiella företagen. Dessa konsumentskyddsintressen bör i stället tillvaratas genom det allmänna regelverket. Det finns en relativt omfattande lagstiftning som syftar till att tillvarata konsumenters intressen. Som exempel på lagstiftning som är aktuell för betalnings- och likviditetstjänster kan nämnas marknadsföringslagen (1995:450), lagen (1994:1512) om avtalsvillkor för konsumentförhållanden och lagen (1984:292) om avtalsvillkor mellan näringsidkare. För förhållanden mellan betalare och betalningsmottagare gäller dels regler i skuldebrevslagen om rena fordringsförhållanden, dels regler i köplagstiftningen. För betalningar som utförs med växel och check finns bestämmelser i växellagen (1932:130) och checklagen (1932:131). Utöver konsumentskyddande lagstiftning finns olika organ som tillgodoser behovet av konsumentskydd på det finansiella området. Här kan nämnas Stiftelsen Konsumenternas Bank- och Finansbyrå som sedan 1994 informerar och lämnar konsumenter vägledning i frågor som rör banker eller andra kreditinstitut. Bland annat lämnas information om olika spar- och låneformer. Bank- och Finansbyråns motsvarighet på försäkringsmarknaden är Stiftelsen Konsumenternas Försäkringsbyrå. Allmänna reklamationsnämnden (ARN), som är en statlig myndighet, har till uppgift att pröva tvister mellan konsumenter och näringsidkare och ge rekommendationer om hur tvisterna bör lösas. Avgörandena är inte verkställbara som ett domstolsavgörande. ARN har sedan den 1 juli 1990 en särskild avdelning för behandling av bank- och finansfrågor. Sedan den 1 december 1997 har Konsumentombudsmannen rätt att biträda enskilda konsumenter vid bl.a. allmän domstol för att främja prejudikatbildningen på konsumentskyddsområdet för finansiella tjänster. Det finns således en lagstiftning som syftar till att tillvarata konsumenternas intressen. Som redan sagts är det en stor fördel om motiven bakom den näringsrättsliga lagstiftningen kan renodlas. Därför bör konsumentskyddet, i den mån det inte tillgodoses indirekt genom den näringsrättsliga regleringen, utvecklas i annan lagstiftning. På bankområdet utgör detta i princip ingen förändring mot i dag. 5.2.2 Bankrörelse Regeringens förslag: En ny definition och därmed avgränsning av bankrörelse införs. Med bankrörelse avses rörelse i vilken ingår såväl betalningsförmedling via generella betalsystem som mottagande av medel som efter uppsägning är tillgängliga för fordringsägaren inom högst 30 dagar. Med generella betalsystem avses system för förmedling av betalningar från ett stort antal från varandra fristående betalare avsett att nå ett stort antal från varandra fristående slutliga betalningsmottagare. Kommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Remissinstansernas synpunkter på kommitténs förslag: Flertalet instanser är positiva till den föreslagna definitionen medan andra är kritiska. Riksbanken anser att definitionen medför att bara de företag för vilka ett regleringsbehov föreligger kommer att omfattas, samtidigt som alla skyddsvärda företag täcks av definitionen. Förslaget har dessutom fördelen att bankernas traditionella monopol på inlåning kan tas bort, utan att det behöver ha negativa konsekvenser för stabiliteten i det finansiella systemet. Konkurrensverket anser att det är välmotiverat att införa även betalningsförmedling i bankrörelsedefinitionen. Visserligen avviker definitionen från EG:s motsvarande definition i bankrörelsedirektiven. Det har dock inte visats att denna skillnad skulle medföra några konkreta konkurrensproblem på den svenska marknaden. Finansbolagens Förening instämmer i att betalningsförmedling är en av det finansiella systemets viktigaste uppgifter och att den därför bör omfattas av definitionen av bankrörelse. Kammarrätten i Göteborg förordar att banker definieras som kreditinstitut på det sätt som anges i EG:s kreditinstitutsdirektiv för att på ett klart sätt skilja dem från den verksamhet som utförs av kreditmarknadsföretagen. Definitionen bör, enligt kammarrätten, utformas så att minsta möjliga osäkerhet uppstår om huruvida ett företag omfattas av definitionen eller inte. Finansinspektionen ställer sig frågande till om Sverige bör ha en från EG-direktiven avvikande definition. Inspektionen efterfrågar en konsekvensanalys beträffande den av kommittén föreslagna definitionen. Inspektionen menar att det inte är helt klarlagt vilka institut som kommer att omfattas av den. Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet avstyrker kommitténs förslag och anser att det är mindre välbetänkt med en bankrörelsedefinition som inte är förenlig med EG-rättens definition av kreditinstitut och vars uttalade syfte inte överensstämmer med det samlade regelsystemets funktion. Svenska Bankföreningen och Svenska Fondhandlareföreningen avstyrker också kommitténs förslag. Förslaget står enligt dem inte i samklang med EG-rätten. De anser vidare att det är oklart om det går att avgränsa vad som är ett generellt betalsystem. Bankföreningen föreslår att EG-direktivets kriterium, att bevilja krediter för egen räkning, förs in i gällande bankrörelsedefinition. Tjänstemännens Centralorganisation (TCO) menar att gällande EG-direktiv bör vara grundläggande för den svenska lagstiftningen. Sverige bör inte skapa särlösningar utan sträva efter en harmonisering av regelverken så att konkurrensförutsättningarna blir lika för kreditinstitut i olika länder. Remissinstansernas synpunkter på promemorians förslag: Riksbanken, Konkurrensverket och Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet vidhåller de synpunkter som framfördes över kommitténs förslag. Även Svenska Bankföreningen, Svenska Fondhandlareföreningen och TCO vidhåller sin tidigare inställning. De anför därutöver att den föreslagna definitionen skulle ge ägarna av betalsystemen möjlighet att avgöra vilka institut som kan bli bank. Finansinspektionen vidhåller att definitionen bör överensstämma med definitionen i EG-direktivet. Finansbolagens Förening anser att begreppet bank bör vara förbehållet institut som driver verksamhet som kombinerar utlåning och inlåning, eftersom detta är bankers kärnverksamhet. OM AB och Stockholmsbörsen AB anser att det är märkligt att det föreslås en definition som avviker från EG-rätten och anför vidare att definitionen riskerar att skapa många gränsdragningsfrågor, särskilt mellan generella och selektiva betalsystem. Fristående Sparbankers Riksförbund stöder förslaget men önskar en tydligare precisering av begreppet betalningsförmedling, samt anser att institut som ger ut elektroniska pengar inte skall vara undantagna från tillståndskravet. Riksgäldskontoret tillstyrker förslaget men uppmärksammar på att den nya definitionen i kombination med vissa restriktioner i lagstiftningen om värdepappersfonder, innebär ett hinder mot att tillhandahålla betaltjänster via ömsesidiga fonder. Skälen för promemorians förslag: Betalningsförmedling är som tidigare framhållits en av det finansiella systemets mest centrala uppgifter. Huvudsyftet med regleringen bör därför vara att trygga betalningsväsendets funktion men även att tillgodose konsumentskyddsintresset av solida betalningsförmedlare. Uppgiften i detta avsnitt är att dra en legal skiljelinje mellan de kategorier som enligt resonemangen i de föregående avsnitten bör vara reglerade och de som bör vara oreglerade. Av föregående avsnitt framgår att systemskyddsintresset på betalningsområdet motiverar särreglering av betalningsförmedlare som förmedlar betalningar i ett generellt betalsystem och som tar emot medel som är uppsägbara med kort varsel. Det är sådan betalningsförmedling som i dag bedrivs av banker. Det framstår därför som naturligt att dessa avgränsningar ligger till grund för den definition som bestämmer vad som utgör bankrörelse. Ett funktionellt angreppssätt I enlighet med ett funktionellt angreppssätt bör den skyddsvärda verksamheten ställas i centrum. Det är alltså betalningsförmedling av visst slag som skall omfattas av definitionen. Det har inte någon betydelse att betalningsförmedlingen ingår i en rörelse som även omfattar annan verksamhet. Det viktiga är att alla företag som sysslar med betalningsförmedling av visst slag omfattas. Kapitalförsörjningen har också identifierats som en central uppgift för det finansiella systemet. De speciella krav på reglering som en fungerande kapitalförsörjning ställer kommer att behandlas i avsnitt 5.3. Det kan därför finnas skäl att, såsom flera remissinstanser gör, ifrågasätta om inte kreditgivningsverksamhet på något sätt bör ingå i bankrörelsedefinitionen. Otvivelaktigt förhåller det sig så att bankerna bedriver kreditgivning, att den verksamheten dessutom ofta utgör en central del av rörelsen och att banker är viktiga institutioner på kreditmarknaden. Principiellt, och i växande grad praktiskt, är dock funktionerna möjliga att separera. Ett funktionellt angreppssätt innebär emellertid att de två funktionerna betalningsförmedling och kapitalförsörjning bör behandlas var för sig, även lagtekniskt. Med utgångspunkt i intresset av ett fungerande betalningsväsende utgör kreditgivning endast en bland många andra alternativ vari de för betalningsförmedlingen mottagna medlen kan placeras. Det är till och med så att kreditgivningen ur detta perspektiv kan utgöra en påtagligt riskfylld verksamhet. Ett skäl mot att inkludera kreditgivning i definitionen av bankrörelse är att det leder till att det behövs ytterligare en legaldefinition av skyddsvärd verksamhet. Om bankrörelse definieras som betalningsförmedling som kombineras med mottagande av korta medel samt kreditgivning, så behövs ytterligare en definition som endast omfattar de två förstnämnda verksamheterna. Det är ju den verksamhetskombinationen (betalningsförmedling och mottagande av vissa medel) som har pekats ut som att vara i behov av särskild reglering. Om de institut som sysslar med alla tre verksamheterna kallas för banker och omfattas av en viss reglering så måste ett annat namn, och eventuellt också en annan reglering, till för dem som endast sysslar med de två förstnämnda verksamheterna. Det kan också anmärkas att kreditgivning inte ingår i den nu gällande definitionen av vad som utgör bankrörelse, vilket inte hindrar att samtliga banker ägnar sig åt kreditgivning i dag. Vilken verksamhet som bankerna får syssla med, utöver vad som ryms inom en definition av bankrörelse, framgår av avsnitt 8.6. Begreppet kreditinstitut i EG-rätten Flera remissinstanser gör gällande att den föreslagna bankrörelsedefinitionen avviker från EG-rätten. De har förordat att banker definieras som kreditinstitut enligt kreditinstitutsdirektivet. I artikel 1 i kreditinstitutsdirektivet återfinns definitionen av kreditinstitut. Med kreditinstitut avses ett företag vars verksamhet består i att från allmänheten ta emot insättningar eller andra återbetalbara medel och att bevilja krediter för egen räkning. Definitionen av kreditinstitut är en minimidefinition, vilket innebär att det är godtagbart för en medlemsstat att införa en egen, nationell definition av bank. Samtidigt måste emellertid EG:s regelverk för kreditinstitut tillämpas på sådana institut - oavsett om de betecknas som bank eller annat - som faller in under EG:s definition av kreditinstitut. Den i dag gällande svenska bankdefinitionen återspeglar inte fullt ut EG:s definition av kreditinstitut. Med bankrörelse avses enligt 1 kap. 2 § BRL verksamhet i vilken ingår inlåning på konto om behållningen är nominellt bestämd och tillgänglig för insättaren med kort varsel. För att få driva bankrörelse krävs således inte någon kreditgivningsverksamhet. De institut som inte uppfyller bankkriterierna och som ägnar sig åt kreditgivning regleras i stället i lagen (1992:1610) om finansieringsverksamhet. Genom både bankrörelselagen och lagen om finansieringsverksamhet har EG:s definition av kreditinstitut genomförts i svensk rätt. Alla svenska företag som ägnar sig åt kreditinstitutsverksamhet, såsom den definieras i kreditinstitutsdirektivet, omfattas således i dag av en svensk reglering som uppfyller de krav som ställs i direktivet. Införandet av en ny bankdefinition kommer inte heller att ändra på detta. Några remissinstanser uttrycker oro för att den nu föreslagna definitionen skulle kunna rubba konkurrensförutsättningarna på marknaden eller innebära särskilda olägenheter för bankernas relationer med investerare och andra motparter. Emellertid delar inte Konkurrensverket dessa farhågor. Såsom angetts ovan kan dessutom noteras att gällande bankdefinition i bankrörelselagen också avviker från EG-rättens definition av kreditinstitut. Det förhållandet har såvitt är känt inte medfört några konkreta konkurrensproblem, varför remissinstansernas betänkligheter synes obefogade. Det kan vidare framhållas att länderna i EU har genomfört kreditinstitutsdirektivet på olika sätt, vilket innebär att bankdefinitionerna skiljer sig åt. För att instituten med stöd av direktivet skall kunna erbjuda sina tjänster fritt inom EU vilar direktivet på principerna om minimiharmoniering och ömsesidigt erkännande. Detta innebär att om ett institut har fått tillstånd att driva en viss verksamhet i ett land, så gäller det tillståndet även för sådan verksamhet i ett annat land, utan ny prövning där. Detta brukar kallas att institutet får ett s.k. europapass. Med andra ord godtar medlemsstaterna varandras auktorisationer. I direktivet finns en uppräkning av vilka tjänster som omfattas av det ömsesidiga erkännandet, dvs. vilka tjänster som ett kreditinstitut med stöd av sin hemlandsauktorisation har rätt att erbjuda i ett annat land. Det finns vidare regler om förfarandet när ett kreditinstitut vill driva gränsöverskridande verksamhet. De svenska reglerna som behandlar förfarandet finns i kapitel 4 och 5 i lagen om bank- och finansieringsrörelse. Det förhållandet att dagens svenska bankdefinition inte direkt återspeglar EG:rättens definition av kreditinstitut har såvitt är känt inte medfört några direkta problem i relationerna med utländska parter. Flera svenska banker driver således verksamhet i andra länder inom EU. Mot bakgrund av detta kan det tyckas att inte heller den nya bankdefinitionen borde innebära sådana problem. Den remisskritik som framförts ger emellertid anledning att närmare överväga denna fråga i det följande. Liksom i dag lär även framöver de flesta svenska banker ha ett tillstånd att driva verksamhet som, förutom inlåning, även omfattar kreditgivning. De kommer därmed ha möjlighet att driva den verksamhet som krävs för att vara ett kreditinstitut enligt kreditinstitutsdirektivet. Eftersom bankerna dessutom även fortsättningsvis kommer att vara föremål för all den reglering som krävs enligt direktivet finns ingen anledning anta att de skulle bli fråntagna möjligheten att med stöd av europapasset driva gränsöverskridande verksamhet. Det kan emellertid inte helt uteslutas att det kan komma att finnas institut som omfattas av bankdefinitionen men som inte lämnar krediter. Det är inte självklart att dessa institut har en rätt att med stöd av kreditinstitutsdirektivet driva gränsöverskridande verksamhet. Såsom framgår av kapitel 5 i lagen om bank- och finansieringsrörelse, kommer därför dessa institut inte att ges en rätt till det s.k. europapasset. Det bör påpekas att detta i sig inte innebär ett förbud för dessa institut att med stöd av EG-fördraget driva verksamhet i andra länder. Generella betalsystem Ett generellt betalsystem kännetecknas som tidigare framgått av att det är möjligt för ett stort antal betalare och betalningsmottagare att använda det. Systemet kan med andra ord sägas vara öppet i båda ändar. Det kan dock inte anses nödvändigt att ta med detta begrepp i en bankrörelsedefinition. Emellertid är det, som flera remissinstanser påpekar, viktigt att det klart framgår att det system som skall omfattas av regleringen är helt öppet. Det föreslås därför att begreppet generella betalsystem behandlas i en särskild definitionsbestämmelse. På så sätt förtydligas vad som avses utan att bankrörelsedefinitionen blir alltför omfattande. Genom att använda ordet "via" i den föreslagna lagtexten markeras att det inte är nödvändigt att det i rörelsen finns tekniska och administrativa förutsättningar för att driva betalningsförmedling. Det är tillräckligt att det går att nå ett generellt betalsystem. Det går alltså inte att undgå reglering genom att lägga det tekniska och administrativa arbetet i ett separat företag. Det förefaller mest lämpligt att i beskrivningen av ett generellt betalsystem ange att det skall vara fråga om ett stort antal betalningsmottagare och samtidigt precisera att de skall vara fristående från varandra. Detta senare rekvisit är avsett att skilja ut sådana system där t.ex. en rad olika butiker i en företagskedja är betalningsmottagare. För att det inte skall uppstå oklarheter rörande lagens räckvidd finns det också skäl att lägga till rekvisitet "slutliga betalningsmottagare". Det är alltså antalet möjliga slutliga betalningsmottagare som skall vara avgörande. Tillägget görs i syfte att förhindra möjligheten för en betalningsförmedlare att komma undan lagens tillämpningsområde, genom att hävda att verksamheten inte faller under tillämpningsområdet på grund av att den endast består i att förmedla betalningar till en annan betalningsförmedlare och att det är denne som sedan förmedlar betalningarna vidare till de slutliga betalningsmottagarna. Är systemet avsett att nå flera slutliga betalningsmottagare skall det falla under definitionen. Möjligheten att delta i betalsystemen Svenska Bankföreningen, Svenska Fondhandlareföreningen och TCO anför att den nya definitionen innebär att ägarna av betalsystemen får rätt att avgöra vilka institut som får vara bank. Frågan om tillträde till betalsystemen regleras bl.a. i lagen (1992:543) om börs- och clearingverksamhet. Enligt nämnda lag får en clearingorganisation, som t.ex. Bankgirocentralen, som medlemmar ha juridiska personer som har en betryggande kapitalstyrka, ändamålsenlig organisation av verksamheten, nödvändiga riskhanteringsrutiner, säkra tekniska system och i övrigt är lämpliga att delta i clearingverksamheten (8 kap. 6 §). I lagen stadgas vidare att en clearingorganisation skall tillämpa principen om fritt tillträde - som innebär att var och en som uppfyller de krav som ställs i denna lag och av clearingorganisationerna får delta i clearingen - och principen om neutralitet - som innebär att av clearingorganisationen uppställda regler tillämpas på ett likformigt sätt gentemot alla clearingmedlemmar (8 kap. 1 §). Inom de ramar som uppställs i lagstiftningen har således clearingorganisationen utrymme att själv reglera vilka som får tillträde till systemet. I förarbetena till lagen om börs- och clearingverksamhet uttalas att reglerna inte utgör något hinder för en clearingorganisation att ställa som krav för deltagande i clearingverksamheten att deltagarna t.ex. skall vara banker (prop. 1995/96:50 s. 97). Nuvarande svenska banker är alla deltagare i generella betalsystem. Även de utländska bankerna med verksamhet i Sverige deltar i sådana system. Finansinspektionen har i en rapport bedömt att samtliga aktörer ges tillträde till systemen genom tydliga och öppna inträdeskrav (Betaltjänster och kundrörlighet, 1998:2). Det är emellertid mycket viktigt att vara uppmärksam på att de tillämpade kraven för tillträde inte diskriminerar nyetablerade banker. Denna fråga, och då särskilt frågan om prissättningen för tillträde, har nyligen berörts i en rapport från Konkurrensverket (Konkurrensen i Sverige 2002, s 333 f). Verket uttalar i rapporten att det vore motiverat att undersöka om prissättningen i de olika systemen och den samlade effekten härav resulterar i en diskriminering av de mindre bankerna som försvårar deras förutsättningar att konkurrera på bl.a. inlåningsmarknaden. Syftet med en sådan utredning anges närmast vara att se om förutsättningar finns att agera med stöd av konkurrenslagen. För det fall eventuella kvardröjande konkurrensproblem inte helt skulle gå att undanröja genom tillämpning av konkurrenslagen kan, enligt verket, i sista hand någon form av tillträdesreglering övervägas. Frågan om villkoren för tillträde till betalsystemen är således en fråga som Konkurrensverket kommer att ha särskild uppsikt över. Mot denna bakgrund förutsätter regeringen att verket självt vidtar åtgärder eller, om det är möjligt, återkommer med förslag om den nya bankdefinitionen leder till konkurrensproblem. Svenska Bankföreningen och Svenska Fondhandlareföreningen anför att den nya definitionen medför en "moment 22-situation", eftersom ett institut för att kunna bli bank måste delta i betalsystemen, och att det i de flesta fall endast är de institut som har rätt att bli bank som tillåts bli medlemmar i betalsystemen. Det är naturligtvis inte tänkt att den nya definitionen skall behöva medföra att ägaren av betalsystemet, innan Finansinspektionen har gjort sin tillståndsprövning, måste pröva huruvida ett institut kommer att uppfylla kraven för att bli bank och därmed kunna delta i systemet. Situationen kan jämföras med dagens reglering av banker. Eftersom den verksamhet som utgör bankrörelse endast får drivas efter tillstånd kan ett institut, vid tidpunkten för ansökan, ännu inte ha börjat driva denna typ av verksamhet. Ansökan om att bli bank blir därför en form av avsiktsförklaring från institutets sida. Efter det att Finansinspektionen meddelat tillstånd har institutet ett år på sig att inleda sin verksamhet. Om så inte sker skall institutets tillstånd återkallas. Det är inte meningen att den nya definitionen skall medföra någon ändring i detta avseende. När ett institut ansöker om att få delta i ett betalsystem har det således normalt redan prövats och av Finansinspektionen getts tillstånd att driva bankrörelse. Några praktiska hinder av det slag som Bankföreningen och Fondhandlareföreningen lyfter fram skall därför inte behöva uppstå. Inlåning på konto Frågan är hur den hittills använda termen "mottagande av medel" skall definieras. Den nu totalt dominerande formen för mottagande av transaktionsmedel är vad som kallas inlåning på konto. Begreppet används i gällande rätt för att definiera vad som utgör bankrörelse. Karaktäristiskt för inlåningskonton brukar anses vara att de har standardiserade villkor enligt vilka det finns en rätt att fortlöpande sätta in pengar på kontot samt att kundens fordran är nominellt bestämd, löper med ränta och är omedelbart uppsägbar till betalning. Alla dessa karaktäristika är emellertid inte nödvändiga för att medlen skall kunna användas för transaktioner. Egentligen är det endast det sistnämnda som har relevans ur det här aktuella perspektivet. Visserligen är rätten till fortlöpande insättningar, både från kunden och från tredje part som betalar till kunden, viktig från effektivitetssynpunkt men knappast från stabilitetssynpunkt. Det är även praktiskt att använda nominellt bestämda medel för betalning, men det är inte nödvändigt. Även om inlåningsbegreppets innehåll undergått vissa förändringar på senare tid så har det varit i stort sett oförändrat under lång tid. Det är inte endast inlåning på konto som kan tänkas ha den här sökta egenskapen. Ett praktiskt möjligt alternativ är att betalningsförmedlaren ger ut obligationer, vilka denne åtar sig att lösa in omedelbart vid anfordran. Obligationerna kan ges ut fortlöpande och ha mycket lågt nominellt värde. Kunden, i egenskap av betalare, kan genom avtal på förhand ge betalningsförmedlaren rätt att lösa in obligationer, till ett värde motsvarande betalningen, vid utförande av betalningsuppdrag. Strikt juridiskt kan detta beskrivas som att fordringsförhållandet mellan betalningsförmedlaren och kunden, vilken genom innehavet av obligationerna är fordringsägare, upphör genom kvittning. Betalningsförmedlaren kvittar sin genom betalningsuppdraget uppkomna fordran mot kundens fordran. Vid mottagande av betalning, då kunden alltså är betalningsmottagare, tilldelar betalningsförmedlaren kunden nya obligationer. Ett fordringsförhållande uppstår genom att betalningsförmedlaren emitterar obligationer motsvarande värdet av betalningen. Eftersom kundens fordran inte är nominellt bestämd så faller denna företeelse inte in under det nuvarande inlåningsbegreppet. Eftersom fordringar relativt lätt kan göras nominellt obestämda genom avtal mellan kunderna och betalningsförmedlaren, t.ex. genom att fordringarnas värde knyts till något index, vore det olyckligt att använda inlåningsbegreppet som avgränsning av den skyddsvärda verksamheten. Det är dessutom inte bara inlåning som snabbt kan dras tillbaka, utan det gäller all finansiering med kort uppsägningstid. Slutsatsen av det hittills förda resonemanget är att det inte spelar någon roll i vilken form eller under vilket namn medlen ställs till betalningsförmedlarens förfogande. Det kan röra sig om vad som i dag kallas inlåning, emission av olika typer av obligationer eller medel som ställs till förfogande enligt andra typer av avtal. Det förefaller därför mest ändamålsenligt att i lagtexten använda den neutrala termen medel. Återkallas med kort varsel Den viktiga egenskap, som det gäller att fånga in i en definition, är att medlen skall kunna återkallas med kort varsel. Avgörande för frågan vad som skall avses med kort varsel är bl.a. hur lång uppsägningstiden måste vara för att förhindra uttagsanstormningar som i sin tur kan påverka stabiliteten i betalningsväsendet. Som påpekats tidigare krävs det för en effektiv betalningsförmedling att mottagna transaktionsmedel är uppsägbara med mycket kort varsel. Skulle villkoren vara sådana att det krävs en månads uppsägningstid innan ett betalningsuppdrag kan utföras så minskar denna tjänsts attraktionskraft betydligt, vilket i sin tur medför att betalsystemet blir mindre omfattande och därmed mindre skyddsvärt. Gränsdragningen kan alltså i viss mån sägas vara självreglerande. Det torde medföra betydande ekonomiska nackdelar, i form av färre kunder, för ett företag att lägga sig precis utanför även en relativt snävt satt gräns. Det skulle kunna ifrågasättas om det behöver anges någon tidsgräns, dvs. om inte alla som kommer att syssla med betalningsförmedling kan förväntas att i praktiken bli tvungna att tillhandahålla möjlighet för kunderna att ha medel tillgängliga med kort varsel för transaktioner. Det finns emellertid betalsystem som är baserade på att betalningsförmedlaren fakturerar uppdragsgivaren i efterhand. Eftersom det för dessa system varken finns skyddsvärde eller skyddsbehov som motiverar reglering, bör inte betalningsförmedlare i sådana system träffas av regleringen. Även om det betalningsförmedlande företaget inte tar emot medel avsedda för framtida transaktioner, kan det behöva låna för att finansiera rörelsen. Eftersom lån som inte är uppsägbara med kort varsel inte utgör något skäl för reglering, bör inte all lånefinansiering medföra att företaget träffas av bankrörelsedefinitionen. Av detta skäl är det rimligt att införa en tidsgräns. Enligt gällande rätt är gränsen när det gäller inlåning uttryckt så att behållningen skall vara tillgänglig för insättaren med kort varsel. I förarbetena har kort varsel förtydligats till att innebära en månad eller mindre. Det kan dock ifrågasättas om transaktionsmedel över huvud taget attraheras om villkoren innebär att de inte kan användas utan iakttagande av en uppsägningstid som är över, säg, 14 dagar. Det ligger emellertid ett värde i att hålla en klar rågång till det område som inte omfattas av reglering. En sådan ordning synes inte heller vara förenad med några betydande nackdelar. Gränsen på en månad bör därför behållas. Det har ingen betydelse för bedömningen om medlen är tillgängliga endast mot betalning av en, i förhållande till medlen, mindre avgift. Av betydelse för medlens tillgänglighet är såväl kontraktets löptid som uppsägningstid. En obligation med 20 dagars löptid är t.ex. tillgänglig för fordringsägaren inom högst 30 dagar. Notera att det är obligationens löptid vid utgivningstillfället som här är avgörande. Självfallet kan ett företag ha finansiering med en återstående löptid som är kortare än 30 dagar utan att därför träffas av bankrörelsedefinitionen. Konsekvenser av en ny bankrörelsedefinition Den nu föreslagna bankrörelsedefinitionen innebär att den bättre anpassas till att omfatta den verksamhet som lagen om bank- och finansieringsrörelse främst avser att skydda. Anpassningen sker genom att betalningsförmedling i generella betalsystem lyfts fram som bankernas mest väsentliga uppgift från stabilitetssynpunkt. Vidare sker en anpassning till den utveckling som sker när det gäller nya finansiella instrument genom att definitionen inte baseras på inlåningsbegreppet utan på en mer generell formulering som fångar in alla de former i vilka transaktionsmedel kan ställas till betalningsförmedlarens förfogande. Begreppet fångar även in den kortfristiga finansiering som kan ge upphov till stabilitetsproblem genom att fordringsägarna kan återkalla den med kort varsel. Traditionell bankverksamhet kommer att omfattas av den föreslagna definitionen av bankrörelse. Eventuella "smalbanker" som betalningsförmedlar men endast mottar medel som placeras i säkra räntebärande papper kommer också att omfattas av definitionen. Däremot faller betalningsförmedlare som inte tar emot medel utanför, t.ex. ett betalkortsföretag som debiterar sina kunder i efterskott och inte heller på annat sätt finansierar sig kort. Även betalningsförmedlare i selektiva betalsystem faller utanför. Det finns i dag en omfattande flora av kontokort. Kännetecknande för många av dessa kort är att de endast kan användas för köp av varor i en butikskedja. Med dessa kort kan inte flera från varandra fristående betalningsmottagare nås, varför systemet är selektivt. Vissa kort kan användas i flera butikskedjor, som ingår i en koncern eller annan företagsgrupp, och på så sätt få ett relativt omfattande användningsområde. Systemet är emellertid ändå vanligen att betrakta som selektivt eftersom de slutliga betalningsmottagarna, dvs. butikerna eller butikskedjorna, inte är att betrakta som från varandra fristående. Det förekommer också att företag samarbetar om en kontokortsverksamhet utan att de ingår i en koncern eller annan företagsgrupp. Så länge kortet endast kan användas för köp av varor och tjänster i de butiker som ingår i samarbetet, är systemet normalt att betrakta som selektivt. Det finns dock en gräns för hur många företag som kan ingå i ett samarbete om ett kontokort för att betalsystemet fortfarande skall betraktas som selektivt. Kan kortet användas till nästan alla betalningar ett hushåll normalt sett behöver göra, blir betalsystemet normalt att betrakta som generellt. Några remissinstanser anser att det är oklart vad som är ett generellt betalsystem och vilka institut som därmed kan komma att omfattas av bankrörelsedefinitionen. Det är inte otänkbart att det kan uppstå vissa gränsdragningsproblem vid introduktionen av en ny definition. Regeringen gör dock bedömningen att de inte är så komplicerade eller svårhanterliga att ett annat begrepp bör sökas. Det är heller inte möjligt att i lagtext namnge vilka system som det är fråga om. Regeringen anser därför att promemorians förslag bör behållas och att vägledande författningskommentarer bör vara tillräckligt för att underlätta inspektionens tillståndsgivning och utarbetandet av den praxis som kommer att utveckla sig i detta avseende. Enligt gällande rätt hör betalningsförmedling till de verksamheter som kreditmarknadsföretag får driva. Det kan noteras att förslaget inte ändrar på detta. I dag bedriver vissa kreditmarknadsföretag betalningsförmedling genom sin kontokortsverksamhet. Främst gäller detta bankägda företag såsom Föreningssparbanken Finans AB, Handelsbanken Finans AB och Nordbanken Finans AB. Dessa kort är generellt gångbara och utgör således generella betalsystem. För det fall dessa företag erbjuder kunderna att ha medel tillgängliga med kort varsel, t.ex. på inlåningskonto, träffas de av den nya bankrörelsedefinitionen. Företag som ger ut elektroniska pengar (vid sidan av bankerna) är en förmedlande part i betalningssystemet. Denna funktion kan upprätthållas genom att kortfristiga medel tas emot och förvaltas med hög likviditet enligt vissa regler. Därtill får institut för elektroniska pengar ge ut och förvalta andra betalningsmedel såsom kontobaserade kort. Fristående Sparbankers Riksförbund anför att dessa institut inte bör vara undantagna från kravet på tillstånd att driva bankrörelse. Betalningar med elektroniska pengar är ännu mycket begränsat men kan i framtiden växa till ett mer generellt system. I det läget ligger den föreslagna bankdefinitionen nära och därmed kravet att bli bank. Samtidigt begränsas emellertid den verksamhet som bedrivs av institut för elektroniska pengar betydligt hårdare än bankers varför instituten kan ses som en särskild kategori med väsentligt mindre risker att utsättas för problem eller en s.k. uttagsanstormning. Med hänsyn härtill bör instituten för elektroniska pengar undantas från kravet på att bli bank. Emellertid bör det påpekas att dessa institut regleras särskilt genom lagen (2002:149) om utgivning av elektroniska pengar. De står således inte utan reglering. Riksgäldskontoret anför att bankdefinitionen och regleringen av värdepappersfonder bör omprövas i syfte att tillåta betaltjänster via ömsesidiga fonder. Härvid anges särskilt att det borde vara möjligt att starta vad som i USA kallas money market mutual fund. Den typ av fond som Riksgäldskontoret hänvisar till är en form av associationsrättslig fond. Enligt dagens svenska reglering av värdepappersfonder är endast kontraktsrättsliga fonder tillåtna. Frågan om även associationsrättsliga fonder bör tillåtas omfattades av utredningsdirektiven för Värdepappersfondsutredningen. I det delbetänkande som avlämnades i juni 2002 kom emellertid utredningen fram till att detta är en fråga som fordrar ytterligare överväganden som inte lät sig göras inom ramen för utredningens uppdrag eller den tid som avsatts. Utredningen lämnar således inget förslag till ändring i detta avseende. Den fråga som Riksgäldskontoret uppmärksammar får därför anstå till dess att den övergripande frågan om införande av associationsrättsliga fonder tas upp till behandling. 5.2.3 Bankernas ensamrätt och skyldighet att ta emot inlåning Regeringens förslag: Bankernas ensamrätt att ta emot inlåning avskaffas. Likaså avskaffas bankernas nu gällande skyldighet att ta emot inlåning. Kommitténs och promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstansernas synpunkter på kommitténs förslag: Riksbanken anser att upphävandet av inlåningsmonopolet medför att även andra företag får tillgång till denna finansieringsform, vilket kan bidra till ökad effektivitet avseende kapitalförsörjningen i samhället. Konkurrensverket, Svensk Handel och Kooperativa Förbundet tillstyrker förslaget och förväntar sig att det leder till en ökad konkurrens om inlåningsmedlen. Kammarrätten i Göteborg, Finansinspektionen, Sveriges Advokatsamfund och Svenska Bankföreningen ifrågasätter om förslaget är i överensstämmelse med artikel 3 i kreditinstitutsdirektivet. Finansinspektionen pekar också på risken för ökad penningtvätt. Remissinstansernas synpunkter på promemorians förslag: Konkurrensverket och Svensk Handel är fortsatt positiva till förslaget. Även Försäkringsförbundet, Finansbolagens Förening, Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens Centralorganisation (TCO) och Statens Bostadsaktiebolag (SBAB) välkomnar avskaffandet av inlåningsmonopolet. Flera remissinstanser, såsom Ekobrottsmyndigheten, Brottsförebyggande rådet (BRÅ) och Svenska Bankföreningen, kritiserar emellertid förslaget såvitt gäller att inlåning tillåts även i icke-finansiella företag. Svenska Fondhandlareföreningen anser att möjligheten för värdepappersföretag att ta emot inlåning bör ses över. Skälen för regeringens förslag: Banker har enligt gällande system ensamrätt att ta emot inlåning på konto. Med inlåning avses behållningar som är nominellt bestämda och tillgängliga för insättaren med kort varsel. Denna definition är relativt snäv och enkel att kringgå, t.ex. genom att villkoren ändras så att fordringen inte är nominellt bestämd. Oavsett vilken närmare innebörd begreppet inlåning ges synes det riktiga angreppssättet vara att klargöra om det från system- eller konsumentskyddssynpunkt är motiverat med en ensamrätt för bankerna att ta emot medel som är tillgängliga för insättarna med kort varsel. Reglering av systemskyddsskäl Huvudskälet för att reglera banker är att de är väsentliga för betalningsväsendets funktion samt att det på grund av spridningseffekter finns risk för att många banker fallerar samtidigt. Risken för fallissemang beror bl.a. på egenskapen hos bankers skulder att vara mer eller mindre omedelbart uppsägbara. Ur detta perspektiv är det således mottagandet av medel i kombination med en skyddsvärd verksamhet, nämligen betalningsförmedling av visst slag, som medför intresset av att reglera den rörelse vari mottagande av medel ingår. Det finns alltså inte skäl att, med hänvisning till omsorg om stabiliteten i det finansiella systemet, förbehålla betalningsförmedlare rätten att ta emot medel. Företag som tar emot medel kan råka ut för uttagsanstormning. Effekten på samhällsekonomin av att något enstaka företag som har tagit emot medel går omkull är inte tillräckligt betydelsefull för att motivera reglering av verksamheten. Om stora mängder likvida medel i ekonomin blir otillgängliga på grund av att många företag som tar emot medel fallerar, kan det medföra stora samhällsekonomiska kostnader. Risken för att en uttagsanstormning skall spridas mellan företag som bedriver verksamheter av olika art och inriktning är emellertid så liten att det inte motiverar reglering. Om utvecklingen mot all förmodan skulle gå mot att likviditetstjänster separeras från betalningstjänster i en sådan utsträckning att marknaden för mottagande av medel utanför banksektorn skulle bli stor och att företag i en viss bransch, t.ex. livsmedelsbranschen, skulle komma att dominera denna marknad, får en reglering av samhällsekonomiska skäl övervägas på nytt. Reglering av konsumentskyddsskäl Det kan från konsumentskyddssynpunkt vara motiverat att reglera företag som tar emot medel. Vad som kan kallas en likvid och säker placeringsform har därför lyfts fram som ett konsumentskyddsintresse. Bankernas inlåning har traditionellt ansetts tillgodose detta intresse. Genom att insättningar hos banker omfattas av den statliga insättningsgarantin är konsumentskyddsintresset av ett säkert alternativ tillgodosett. Detta innebär emellertid inte att allt mottagande av medel måste garanteras eller att bankerna skall ges ensamrätt till denna typ av finansiering. Det är tillräckligt att det finns ett statligt garanterat alternativ för placering av sparande och transaktionsmedel. Alla alternativ behöver inte vara lika säkra. Konsumentskyddsskäl har anförts till stöd för att ge bankerna ensamrätt att ta emot inlåning. Argumentet har då varit att eftersom fallissemang i företag som förvaltar inlåning kan medföra att insättarna förlorar sina pengar, vilket i sin tur kan leda till allvarliga privatekonomiska konsekvenser, bör risken för fallissemang i företag som tar emot inlåning begränsas med reglering och tillsyn. Det är emellertid självfallet lättare att ge en viss grupp institut ensamrätt till en viss form av finansiering ju mer snävt definierad denna form är. Det är frågan om det ens är praktiskt möjligt att ge banker ensamrätt att ta emot alla typer av medel som är uppsägbara med kort varsel. Som nämnts är det tillräckligt att det erbjuds ett säkert alternativ, via särskilt reglerade institut. En följd av detta är att samtliga former av mottagande av medel, däribland traditionell inlåning, inte behöver behandlas på samma sätt. Allt mottagande av medel behöver inte förbehållas vissa institut. Det samhällsekonomiska intresset av att det erbjuds ett säkert alternativ medför alltså inte skäl för att förbehålla dem som tillhandahåller detta alternativ ensamrätt att ta emot medel. Konkurrensen på inlåningsmarknaden främjas genom ett avskaffande av ensamrätten, vilket i sin tur får förmodas resultera i ett bredare produktutbud. Det kan förväntas att ett avskaffande av ensamrätten kommer att medföra att det tillhandahålls inlåningstjänster som är kopplade till selektiva betalsystem eller som inte alls har någon koppling till betalningsförmedling. Starkare konkurrens och bredare produktutbud medför att konsumenterna får ökad valfrihet och bättre service till lägre priser. Konsumenterna bör ges möjligheten att vid sidan av säkra placeringsformer även kunna välja mindre säkra placeringsalternativ. Borttagandet av bankernas inlåningsmonopol öppnar dels för att kreditmarknadsföretag får möjlighet att ta emot korta medel från allmänheten, dels för att andra företag, under vissa förutsättningar, får ta emot inlåning från allmänheten. Det senare förhållandet är föremål för kritik från flera remissinstanser. Remissinstansernas synpunkter behandlas närmare i avsnitt 12. Svenska Fondhandlareföreningen anför att det i samband med dessa förslag finns anledning att se över reglerna om värdepappersföretags möjligheter att ta emot inlåning. Regeringens bedömning är dock att frågan om att eventuellt ändra dessa regler får övervägas i ett annat sammanhang. Effekter för betalningsväsendets funktionsförmåga Ett ytterligare skäl som brukar anföras till stöd för bankernas ensamrätt att ta emot inlåning är att bankernas inlåningskonton utgör basen för betalningsväsendet. En fråga är om betalningsväsendets funktionsförmåga kan skadas av att medel lämnar bankernas transaktionskonton till förmån för andra typer av placeringar. En utveckling innebärande en kraftig överströmning skulle kunna befaras skada betalningsväsendets funktion genom att det inte skulle finnas tillräckligt med medel i betalningsväsendet för de transaktioner som skall utföras. Sådana farhågor är dock missriktade. Det finns nämligen inget som tyder på att det finns en optimal nivå för den totala volymen på transaktionsmedel. Intresset bör i stället riktas mot ställningen på enskilda konton. Det är emellertid, även med denna frågeställning, svårt att se hur betalningsväsendets funktion skulle kunna skadas genom en flyttning av medel. De kunder som önskar utnyttja sina transaktionskonton till betalningsförmedlingstjänster får förmodas se till att hålla tillräckligt med pengar på dessa konton för att kunna utföra de önskade transaktionerna. Transaktionskonton medför generellt sett högre kostnader än andra konton för bankerna. I normalfallet innebär detta att de förstnämnda kontona ger lägre ränta. Därmed kan det sägas vara ineffektiv hushållning med sparmedel att ha mer pengar på transaktionskonton än vad som motiveras av transaktionernas omfattning inklusive en marginal för osäkerheten om omfattningen av framtidens transaktioner. Det är önskvärt med regler som främjar effektiv hushållning med sparmedel. Regeln som förbehåller banker rätten att ta emot inlåning kan ifrågasättas därför att den motverkar den angivna målsättningen. Som kommer att framgå av kommande avsnitt föreslås bankerna även fortsättningsvis bli föremål för en omfattande reglering. Det skulle kunna hävdas att denna reglering kommer att försämra deras möjligheter att konkurrera på marknaden för mottagande av medel. Även om bankernas transaktionskonton på många sätt liknar annat mottagande av medel är skillnaden tillräckligt viktig för att en sådan utveckling inte behöver befaras. Kostnaderna till följd av regleringen kommer knappast att vara så stora att efterfrågan på möjligheten att sätta in medel som är kombinerade med betalningsförmedling i generella system kommer att minska drastiskt. Behovet hos allmänheten av att hålla en viss mängd medel för sina transaktioner på dessa konton kan förväntas vara så starkt att de fortsätter med det även om räntan på dessa konton blir mycket låg. Om efterfrågan på bankernas transaktionstjänster mot förmodan skulle minska betydligt kan detta tyda på att kostnaderna för att upprätthålla systemskyddet är för stora eller på att systemskyddet är felaktigt utformat. Det är också möjligt att det är ett resultat av en ökande separering av betalnings- och likviditetstjänster. Bankernas skyldighet att ta emot inlåning avskaffas Bankerna bör inte heller längre ha någon skyldighet att ta emot inlåning eller andra medel. Bankrörelselagen innehåller i dag en skyldighet för banker "att ta emot inlåning på räkning från allmänheten" (2 kap. 1 §). Bestämmelsen innebär att en bank med vissa bestämda undantag inte kan neka till att ta emot inlåning. Således har en bank skyldighet att ta emot inlåning från var och en. Enda skälet för en bestämmelse av detta slag skulle vara att se till att alla har tillgång till en säker och likvid placeringsform. Det är att märka att den ovan angivna bestämmelsen inte innehåller rekvisiten "nominellt bestämd" eller "tillgängliga för insättaren med kort varsel". Bestämmelsen, som alltså inte korresponderar med gällande bankrörelsedefinition, kan inte med oförändrad lydelse garantera att banker håller konton omfattade av insättningsgarantin tillgängliga. Även om lydelsen ändras så att den anknyter till insättningsgarantins definition av insättning, kan det ifrågasättas vilken betydelse en sådan bestämmelse har i praktiken. Visserligen är det så att en lagregel i formell mening tvingar bankerna att hålla konton av ett visst slag tillgängliga, men eftersom räntesättningen är fri kan vissa banker välja att prissätta sig ut ur marknaden för sådana konton. Eftersom bankerna får förutsättas tillhandahålla de kontoformer vilka, enligt bankernas bedömning, är förenade med villkor som gör dem lönsamma, har en tvingande lagregel utan priskontroll ingen effekt. Det finns i dag inga tecken på att bankerna skulle vilja dra sig undan från det garanterade området; tvärtom används det som ett argument i reklamen att vissa kontoformer är garanterade. Här görs därför bedömningen att en regel av detta slag inte är nödvändig. Bestämmelsen i nuvarande 2 kap. 1 § BRL bör därför slopas. Däremot bör banker, liksom andra institut som tillhandahåller konton som omfattas av insättningsgarantin, inte utan särskilda skäl kunna neka någon att öppna ett sådant konto. Denna fråga behandlas i avsnitt 5.5.3. 5.3 Reglering av kreditförsörjningen I detta avsnitt diskuteras om det finns ett systemskyddsbehov när det gäller kreditförsörjningen, dvs. ett behov av att genom reglering skydda funktionen kreditförsörjning. Det diskuteras också om det finns ett kundskyddsbehov, dvs. ett behov av att skydda enskilda aktörer genom sär-reglering av företag som deltar i kreditförsörjningen. Utöver detta behandlas om risken för ekonomisk brottslighet eller konkurrensskäl motiverar reglering samt vilken påverkan den reglering som bedöms lämplig kan komma att få på marknaden. Kreditförsörjningssystemet är betydligt mer mångfacetterat än betalningsväsendet. Det förekommer många olika typer av aktörer, finansiella instrument och tjänster. Även om den övervägande delen av kapitalallokeringen sker med hjälp av finansiella företag, sker en del direkt på marknader. Risken för att hela systemet skall slås ut samtidigt kan därför betraktas som obefintlig. Många aktörer har dock inte tillgång till alla delar av systemet, utan är beroende av vissa delar av det. Exempelvis är många småföretag beroende av att kunna få finansiering från finansiella företag, t.ex. banker och finansbolag som tillhandahåller finansieringstjänster, dvs. bedriver finansieringsverksamhet. För dessa aktörer är värdepappersmarknaden inget alternativ. De mest betydelsefulla bland finansieringstjänsterna är utan tvivel kredittjänsterna. Kredittjänster innebär inte bara finansiering av en kredit, utan omfattar allting som ett finansiellt företag gör i samband med en kredit; utvärdering av låntagaren, eventuell säkerhet och syftet med lånet; hantering av säkerheter; fortlöpande övervakning av låntagaren samt rådgivning till låntagaren och ibland även direkt ingripande i låntagarens verksamhet när denne har finansiella problem. Finansieringsformen behöver inte alltid vara kreditgivning för att företaget skall kunna tillhandahålla kredittjänster. Likartade tjänster kan tillhandahållas vid t.ex. leasing och factoring. Leasing innebär att finansieringsföretaget hyr ut produktionsfaktorer och varor till kunden. Exempelvis kan ett företag, i stället för att låna medel till köp av en maskin som skall användas i verksamheten, hyra denna maskin av ett finansieringsföretag som köper maskinen för egen räkning. Ett företag har i regel utestående fakturor, dvs. det väntar på att få betalt från kunder. Företaget kan antingen låna med kundfordringarna som säkerhet eller sälja dem till ett finansieringsföretag. Sådan finansieringsverksamhet brukar kallas factoring. Vid factoring behöver det finansiella företaget inte bara bedöma företagets betalningsförmåga utan även sannolikheten för att kunderna till företaget kan betala sina skulder. I Sverige är fakturabelåning den vanligaste formen av factoring, men den kombineras ofta med kreditriskhantering som innebär att factoringinstitutet övertar risken för försummad betalning. 5.3.1 Motiv till reglering från systemskyddssynpunkt Som framgår av analysen i avsnitt 5.1 finns det risk för att flera finansiella företag fallerar samtidigt, eftersom fallissemang i ett institut kan dra med sig andra. Dessa spridningsrisker är särskilt stora i betalningssystemet, men även kreditgivningsinstitut som inte är betalningsförmedlare och därmed inte bank kan vara utsatta. I många fall kan emellertid en finansieringsrörelse vara motståndskraftig genom sin konstruktion. Omfattningen av spridningsriskerna, och därmed risken för att det finansiella systemets funktionsförmåga i stora delar allvarligt försämras, utgör grunden för om ett starkt skyddsbehov föreligger. De privata aktörerna har inte anledning att beakta vad som händer andra institut (inklusive deras kunder och finansiärer) om deras eget institut skulle gå omkull. Att spridningseffekterna inte är lika stora och förloppet inte är lika snabbt i finansieringssektorn som i betalningssystemet innebär att skyddsbehovet principiellt är mindre i det förstnämnda fallet. Ett antal faktorer påverkar skyddsvärdet och skyddsbehovet, dvs. behovet av reglering, i en finansieringsrörelse. Skyddsvärdet i enskilda finansieringsverksamheter Skyddsvärdet i ett enskilt instituts verksamhet beror t.ex. på behovet för institutets kunder att skaffa annan finansiering, om institutet upphör med verksamheten och hur lätt de har att vid behov finna annan finansiering. Hur lätt kunderna har att finna annan finansiering, om det institut som de har anlitat upphör med verksamheten, beror bl.a. på hur många kunderna är, dvs. hur omfattande institutets verksamhet var. Genom kapitaltäckningskraven begränsas den totala mängden utlåning av mängden eget kapital i den finansiella sektorn. Eftersom det tar tid för nya institut att etablera sig och för etablerade institut att öka mängden eget kapital, kan det vara svårt för många att samtidigt erhålla annan finansiering på kort sikt. Ju mindre finansieringsverksamhet ett institut har, desto mindre risk är det för att dess kunder inte skall få ny finansiering på grund av allmän kapitalbrist i den finansiella sektorn, om institutet skulle upphöra med verksamheten. Effekterna på samhällsekonomin av eventuella problem att snabbt få ny finansiering blir också mindre när verksamheten är mer begränsad. Skyddsvärdet i en finansieringsverksamhet beror också på hur akuta finansieringsproblem kunderna skulle få om institutet upphör med verksamheten, t.ex. vid en konkurs. Om kunden har ett fast lån som löper på flera år, vilket gäller många hypotekslån, så dröjer det innan kunden behöver ordna ny finansiering, eftersom finansieringsföretagets konkurs normalt sett inte utgör grund för att säga upp redan lämnad kredit till betalning. Det ger kunden tid att etablera kontakt och bli analyserad av ett nytt finansieringsinstitut. Det ökar också sannolikheten för att andra institut har expanderat verksamheten och nya institut har etablerats när det är dags att förnya kontraktet. Därmed innebär en flerårig finansiering mindre risk för att kunden inte skall få ny finansiering på grund av kapitalbrist i den finansiella sektorn. En verksamhet där kontrakten i huvudsak har kort löptid kan således sägas vara mer skyddsvärd än en verksamhet där kontrakten är fleråriga. Om det råder brist på eget kapital i den finansiella sektorn, kan övriga finansieringsinstitut ha svårt att köpa upp tillgångarna i ett institut som skall avvecklas. Detta är speciellt aktuellt om det är fråga om att avveckla ett stort institut. Skyddsvärdet i finansieringsverksamheten beror även på typen av kunder och vad dessa kunder använder finansieringen till, dvs. ändamålet med finansieringen. Exempelvis har ett stort företag, vars finansiella tillstånd analyseras av börsanalytiker och ratingföretag och därigenom blir allmänt känt, lättare att finna alternativ finansiering än ett småföretag, vars finansiella tillstånd endast är känt av företagets kreditgivare. Det är också lättare att finna alternativ finansiering till en investering i t.ex. en maskin med bra andrahandsvärde (under förutsättning att kreditgivaren kan tillgodogöra sig maskinen som säkerhet) än en ny rörelsekredit. Således kan den typ av finansieringsverksamhet som består i att förse företag med rörelsekrediter anses mer skyddsvärd än en verksamhet som är inriktad på långsiktig finansiering. Ovanstående exempel visar att det är svårt att avgränsa skyddsvärdet i finansieringsverksamhet, eftersom detta i högre grad beror på kundens egenskaper och vad finansieringen skall användas till än på finansieringsverksamhetens art. Exempelvis kan leasingverksamhet rikta sig till samma kategori av kunder som kreditgivningsverksamhet och vara lika skyddsvärd. Faktorer som påverkar skyddsbehovet Skyddsbehovet, dvs. behovet av reglering, ökar med störningskänsligheten i de skyddsvärda verksamheterna. Störningskänsligheten i ett institut beror bl.a. på hur rörelsen finansieras. Om finansiärerna blir tveksamma till ett instituts finansiella förmåga, blir de ovilliga att finansiera det. Kort finansiering, dvs. finansiering med kort löp- eller uppsägningstid såsom inlåning från allmänheten eller interbanklån, gör institutet mer känsligt för störningar som påverkar finansiärernas förtroende för institutet. Finansieringen kan snabbt dras tillbaka och institutet hamna i en likviditetskris. Med längre löptid utan förtida uppsägningsmöjligheter av finansieringen, som t.ex. vid långa obligationslån, riskerar inte institutet att finansieringen snabbt dras tillbaka. Institut som finansierar rörelsen huvudsakligen med aktiekapital och förlagslån är allmänt motståndskraftiga mot störningar, eftersom denna finansiering inte kan dras tillbaka. Även sammansättningen av institutets tjänster kan påverka störningskänsligheten. Den är större om finansieringstjänster kombineras med betalningstjänster. I betalningsväsendet uppstår finansiella kopplingar mellan betalningsförmedlarna som innebär att betalningssvårigheter i ett institut kan spridas till andra betalningsförmedlande institut. Institut som väljer denna kombination av tjänster (inklusive mottagande av medel) måste enligt vad som föreslås här ha tillstånd för att driva bankrörelse. Skyddsbehovet minskar emellertid om ett instituts tillgångar har samma egenskaper som dess finansiering, dvs. om tillgångar och skulder är matchade beträffande löp- och uppsägningstid. Om de är fullständigt matchade kan institutet inte hamna i en likviditetskris till följd av att dess finansiärer drar tillbaka finansieringen. Ett exempel på detta är ett företag som köper in en portfölj av tillgångar med en viss löptid och finansierar köpet genom att ge ut obligationer med samma löptid som tillgångarna (t.ex. ett specialföretag för värdepapperisering). 5.3.2 Avvägningar vid reglering Regeringens bedömning: Vid bestämmande av vilken verksamhet som behöver regleras för att uppnå ett tillräckligt systemskydd är det lämpligt att som utgångspunkt ta EG-rättens definition av kreditinstitut, dvs. företag vars verksamhet består i att från allmänheten ta emot insättningar eller andra återbetalbara medel och att bevilja krediter för egen räkning. Varken kundskyddsskäl, risken för ekonomisk brottslighet eller konkurrensskäl motiverar någon annan utgångspunkt. Kommitténs bedömning: Överensstämmer med regeringens bedömning, men kommittén föreslår dessutom att all annan kreditgivning skall regleras om volymen (förenklat uttryckt) överstiger 250 miljoner kronor. Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens bedömning. Remissinstansernas synpunkter på kommitténs bedömning: Riksbanken delar kommitténs uppfattning att skyddsbehovet är betydligt svagare för de företag som regleras av kapitalförsörjningsmotiv än för banker. Riksbanken anser att de svaga motiven för reglering bör medföra att regleringen inte görs mer omfattande än nödvändigt. Enligt Riksbanken bör i större utsträckning kostnaderna för reglering beaktas vid avgränsning mellan reglerad och oreglerad marknad. Problem kan i första hand tänkas uppstå för sådana krediter där privat information verkligen har stor betydelse, dvs. krediter till små och medelstora företag. Det är främst den omständigheten att inlåning blir möjlig för kreditmarknadsföretag som medför att mer störningskänsliga kreditmarknadsföretag kan komma att uppstå. Avslutningsvis konstaterar Riksbanken att andra aspekter än de rent ekonomiska gör sig gällande, nämligen dels att avgränsningsproblemen är svåra, dels att EG-direktiven förhindrar en så begränsad reglering som skulle kunna övervägas utifrån rent ekonomiska motiv. Mot bakgrund av detta anser Riksbanken att en mindre långtgående reglering av finansieringsverksamhet generellt bör prövas. Finansinspektionen instämmer i att kapitalförsörjningen främst bör skyddas när den har betydelse för systemstabiliteten men anser att skyddet av systemstabiliteten kan uppnås på ett annat sätt än den av kommittén föreslagna. Enligt inspektionen är det först när en kreditgivare finansierar sig från allmänheten som rörelsen blir systempåverkande i sådan utsträckning att den är skyddsvärd och i behov av reglering. Svenska Bankföreningen, till vars yttrande Svenska Fondhandlareföreningen ansluter sig, anser på principiella grunder att den svenska definitionen av kreditmarknadsföretag på sikt bör anpassas till EG:s definition av kreditinstitut, men tillstyrker förslaget eftersom det inte analyserats vilka effekter detta skulle få för den svenska finansieringsmarknaden. Finansbolagens Förening förespråkar en vidare analys både av behovet av att en svensk reglering av kreditinstitut görs mer omfattande än vad EG-rätten kräver och av effekterna av en sådan vidare reglering på samhällsekonomin och sysselsättningen. Föreningen ifrågasätter reglering i de fall EG-rätten inte kräver det. Konkurrensverket finner det positivt att kommittén föreslår att små finansieringsrörelser inte regleras men anser att en högre gräns än 250 miljoner kronor i tillgångar skulle kunna väljas. Konsumentverket anser att all kreditgivning riktad mot konsumenter även i fortsättningen skall stå under tillsyn. Remissinstansernas synpunkter på promemorians bedömning: Finansinspektionen anser att finansieringsverksamhet endast skall få drivas efter tillstånd och att verksamheten således skall stå under inspektionens tillsyn. Som skäl anför inspektionen att den av konsumentskyddsskäl bör bevaka att instituten kan följa gjorda åtaganden. Inspektionen menar vidare att det finns risk för att det uppstår en gråzon där mer eller mindre oseriösa personer tillåts verka, vilket med hänsyn till såväl konsumentskyddet som brottsförebyggandet framstår som mindre lämpligt. Det finns också en risk för att allmänheten kommer att uppfatta det registreringsförfarande som föreslås för de företag som inte blir tillståndspliktiga (avsnitt 5.4.5.1) som en garanti för att de är säkra. Förutsättningarna för tillstånd bör enligt inspektionen inte nödvändigtvis nå upp till den nivå som gäller för kreditinstitut men bör, förutom ägar- och ledningsprövning, innehålla vissa rörelseregler avseende bl.a. kapital och organisation. Ekobrottsmyndigheten, till vars yttrande Riksåklagaren ansluter sig, anser att all finansieringsverksamhet skall omfattas av reglering med hänvisning till att konsekvenserna för ekobrottsbekämpningen annars blir allvarliga. Om avreglering genomförs krävs en betydligt mer aktiv och kraftfullare tillsyn från tillsynsmyndighetens sida. Det finns inte några bärande skäl mot att samma krav på tillsyn i princip upprätthålls inom dessa områden som i lagen om bank- och finansieringsrörelse. Konkurrensverket anser att man bör välja en regeringslinje som innebär att endast sådana företag som är kreditinstitut enligt EG-rätten regleras. Konsumentverket anser att finansieringsverksamhet riktad mot konsumenter endast skall få drivas av auktoriserade företag. Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet ifrågasätter ur ett systematiskt perspektiv förslaget till ny definition av finansieringsrörelse. Svenska Bankföreningen anser att konkurrens- och marknadsaspekterna inte analyserats inför utformningen av förslaget. Om företag tillåts att driva finansieringsverksamhet utan att vara tillståndspliktig, stå under tillsyn etc. skapas utrymme för uppkomsten av oseriösa företag som kommer att verka i en gråzon. Med utgångspunkten att uppnå harmonisering med EG-rätten, tillstyrker Bankföreningen att definitionen av finansieringsrörelse och därmed av kreditmarknadsföretag i princip införs i den nya lagen. Bankföreningen föreslår emellertid vidare att även finansiella institut skall omfattas av den nya lagen. Bankföreningens förslag innebär att skillnaden mellan kreditmarknadsföretag och finansiella institut blir att endast de förstnämnda får låna upp medel från allmänheten och är kreditinstitut enligt EG:s definition. Om man vill lägga kraven på de finansiella instituten på en något lägre nivå än vad som anges i lagstiftningen för kreditinstitut, skulle detta enligt Bankföreningen kunna uppnås genom att Finansinspektionen bemyndigas att utfärda föreskrifter i detta syfte. Landsorganisationen i Sverige (LO) anger att dess erfarenhet från de personer som omfattas av möjligheten att teckna medlemslån visar att ekonomiska problem, som uppstått för individerna och som hindrar dem från att få medlemslån, ofta härrör från krediter hos företag som inte står under Finansinspektionens tillsyn. Skälen för regeringens bedömning: Den tidigare diskussionen visar att regleringsmotiven från systemskyddssynpunkt är svagare och otydligare för kreditförsörjningen än för betalningssystemet. Skyddsvärdet i de enskilda krediterna ser mycket olika ut beroende på en mängd faktorer. Utöver svårigheterna att närmare avgränsa den mest skyddsvärda verksamheten tillkommer att bedöma skyddsbehovet, dvs. behovet av särskild reglering på grund av riskerna för spridning av enskilda instituts problem till så stora delar av kreditmarknaden att allvarliga samhällsekonomiska kreditförsörjningsproblem riskerar att uppstå. Kommitténs slutsats är att den enskilda kreditgivningen inklusive eventuella spridningsproblem mellan olika institut har ett sådant skyddsbehov att det bör föranleda en så gott som heltäckande reglering. Problemen med att definiera de olika slag av krediter, som trots allt kan bedömas ha ett otillräckligt skyddsvärde för att motivera reglering, leder enligt kommittén själv till en mer omfattande reglering än vad som i alla delar kan synas önskvärt. Kommittén föreslår sålunda att i princip all kreditgivning skall regleras. Vissa undantag bör dock göras när det är förenligt med EG-rätten, bl.a. för mycket små verksamheter (tillgångar under 250 miljoner kronor). EG:s definition Det finns, som flera remissinstanser framhåller i sina yttranden över kommitténs förslag, skäl att ur ett kreditförsörjningsperspektiv sträva efter en begränsning av regleringens omfattning. Kreditförsörjningen utgör förvisso en central del av samhällsekonomin. Staten kan sägas ha ett starkt intresse av en väl utvecklad kreditfunktion. Detta kommer till uttryck bl.a. i ett ansvar för en grundläggande legal infrastruktur, som reglerar rättigheter och skyldigheter mellan långivare och låntagare (civil- och näringsrättsligt), men också i ett ansvar för stabiliteten i den grupp kreditinstitut som utgör ryggraden på kreditmarknaden. Miniminivån för den nationella lagstiftningen sätts av EG-rättens kreditinstitutsdirektiv. I det direktivet definieras ett kreditinstitut som ett företag vars verksamhet består i att från allmänheten ta emot insättningar eller andra återbetalbara medel och att bevilja krediter för egen räkning. Den harmonisering som direktivet föreskriver är inte mer omfattande än vad som behövs för att medlemsstaterna skall vara beredda att ömsesidigt erkänna varandras auktorisationer och tillsyn. Det ömsesidiga erkännandet gör det i sin tur möjligt med en ordning som innebär att ett institut som auktoriserats i en medlemsstat kan driva verksamhet även i andra medlemsstater utan ytterligare krav på tillstånd (det s.k. europapasset). Den harmonisering som föreskrivs syftar till att ge spararna ett likvärdigt skydd och till att skapa lika konkurrensvillkor för instituten. Direktivet är i stora delar ett minimidirektiv. Kreditinstitutsdefinitionen beskriver en verksamhet som är viktig för en fungerande kreditförsörjning; förmedlingen av medel från insättare och andra investerare, via en kreditgivare, till låntagare. Även om direktivet inte direkt har en fungerande kreditförsörjning som mål, täcker definitionen huvuddelen av de kreditgivande instituten och kreditvolymerna. Regleringen kan således även sägas utgöra ett betydande skydd för ett stabilt kreditförsörjningssystem. Avgränsning av systemstabilitetsskäl Principiellt kan det synas svårt att hävda att skyddsvärdet i en kreditfunktion är beroende av finansieringskällan. Arten och omfattningen av den enskilde låntagarens problem vid avbrott i krediten kan vara desamma vare sig kreditgivaren finansierar sig från allmänheten eller inte. Utifrån ett sådant synsätt borde således omfattningen av en reglering, som enbart motiveras av kreditförsörjningsskäl, i första hand bestämmas med avseende på det skyddsbehov som anses finnas för olika slag av krediter. Vissa slag av krediter med ett otillräckligt skyddsvärde borde då inte utsättas för reglering vare sig finansieringen sker från allmänheten eller inte. En sådan principiell renodling av regleringens omfattning är emellertid inte möjlig, eftersom verksamheten svårligen kan skiljas från företaget i samband med en reglering. Det är företag och inte verksamheten som regleras. Det bör inte heller vara tillåtet att kombinera kreditgivning eller liknande finansieringsverksamhet med mottagande av återbetalningspliktiga medel från allmänheten utan tillstånd och tillsyn. För det första är risken för att en uttagsanstormning mot ett finansieringsföretag sprids till andra finansieringsföretag och till bankerna stor. För det andra träffas dessa företag av EG-rättens definition av kreditinstitut och måste därmed stå under den reglering och tillsyn som följer av EG-reglerna för kreditinstitut. Resonemanget ovan visar på svårigheterna med att inom funktionen kreditgivning avgränsa den verksamhet som har ett tillräckligt stort skyddsbehov för att motivera särskild reglering. Varje avgränsning med utgångspunkt i de potentiella samhällsekonomiska skadorna vid avbrott i kreditgivningen kan förutses innebära betydande problem vid tillämpningen av lagen. Slutsatsen blir att skiljelinjen mellan vilka finansieringsföretag som skall regleras och vilka som kan lämnas utanför bör bestämmas utifrån tydligare och mer vedertagna kriterier. En naturlig utgångspunkt är den verksamhet som drivs av företag som omfattas av kreditinstitutsdefinitionen i EG-rätten. Den fråga som då inställer sig är om de gränsdragningsproblem som finns motiverar att all kreditgivning regleras och detta oavsett hur verksamheten finansieras. Vid den avvägningen finns det skäl att inta en mer selektiv hållning. Ett grundläggande skäl är att, som ovan framhållits, skyddsbehovet för kreditförsörjningen bedöms som principiellt sett svagare och vara av en annan karaktär än för betalningssystemet. Marknaden för krediter är som framhållits mångfacetterad. Eventuella spridningseffekter och ekonomiska konsekvenser får bedömas vara väsentligt mindre genomgripande än motsvarande för de centrala betalningssystemen. Riskerna för omfattande avbrott i kreditgivningen bedöms sålunda vara relativt begränsade. I praktiken kan nog hävdas att först när större institut med betydelse för betalningssystemet eller med upplåning från allmänheten hamnar i en kris, torde mer omfattande samhällsekonomiska problem även inom kreditförsörjningen kunna aktualiseras. Här kan erinras om inledningsfasen till den svenska bankkrisen då många finansbolag drabbades av stora problem med konkurser och avvecklingar som följd. Myndigheterna bedömde inte att det av kreditförsörjningsskäl fanns anledning att ingripa med särskilda åtgärder för att hålla dessa bolag vid liv. Först i ett senare skede, när framför allt bankerna och andra större kreditmarknadsbolag fick problem, ingrep myndigheterna med motiven att skydda betalningssystemet men också kreditförsörjningen. Det bör också beaktas att all reglering innebär kostnader. Finansiella företag bör i möjligaste mån regleras som andra företag. Det är angeläget att det reglerade området avgränsas så att det träffar de mest väsentliga verksamheterna. Denna väsentlighetsprincip är särskilt viktig för en effektiv tillsynsverksamhet, vars tyngdpunkt måste ligga i att kontrollera och upprätthålla systemstabilitet i meningen stabilitet i de tongivande instituten. Mot bakgrund av vad som nu sagts görs bedömningen att den reglering som bör ske av systemstabilitetsskäl bör utgå från EG-rättens kreditinstitutsdefinition, dvs. omfatta sådana företag som kombinerar mottagande av återbetalningspliktiga medel från allmänheten med kreditgivning. Behovet av reglering kan emellertid inte bedömas enbart med hänsyn till systemstabilitetsskäl. Hänsyn måste även tas till behovet av kundskydd, risken för ekonomisk brottslighet och regleringens effekt på konkurrensen. Behovet av reglering av dessa skäl behandlas i följande avsnitt. Motiv till reglering från kundskyddssynpunkt I detta avsnitt behandlas frågan om det av kundskyddsskäl, dvs. för att skydda kredittagaren, finns anledning att reglera institut som inte föreslås bli reglerade av systemstabilitetsskäl. Ett centralt intresse för kunderna till företag på det finansiella området måste anses vara intresset av att instituten skall kunna fullfölja gjorda åtaganden. I de fall ett instituts finansieringstjänster är baserade på särskild information om kunden, som institutet har skaffat som underlag för sin finansiering, är institutets soliditet och stabilitet väsentlig för kunden. Det är i första hand för mindre och medelstora företag som relationen till finansieringsföretaget i regel är av långsiktig karaktär och bygger på särskild information. Om institutet läggs ned bryts relationen och institutets information om företaget riskerar att försvinna. Företaget kan då få svårt att snabbt få fram nya krediter och kan tvingas inskränka eller, i värsta fall, lägga ned sin verksamhet. Liknande svårigheter skulle - utan särskild reglering - kunna drabba konsumenter, dvs. en privatperson som tar en kredit som är avsedd i huvudsak för enskilt bruk, även om motsvarande relation allmänt sett torde vara mindre ingående eller långsiktig och eventuella problem därför oftare enklare att hantera. Även ett instituts finansiärer är angelägna om att kunna bedöma institutets stabilitet. Eftersom EG-rättens definition av kreditinstitut förutsätter att alla som mottar återbetalningspliktiga medel från allmänheten och lämnar kredit regleras, bedöms inte skyddet av övriga finansiärer motivera en utökad reglering. I det följande fokuseras därför på kredittagarens situation. Den som får en kredit eller på annat sätt finansierar sig hos ett företag har ett intresse av att kunna bedöma motpartens förmåga att fullfölja gjorda åtaganden. Samtidigt kan det vara svårt för utomstående att bedöma finansiella företags stabilitet. Det gäller särskilt hushåll och mindre företag. Det kan således sägas vara av särskilt intresse att institut, som tillhandahåller finansiella tjänster av stor betydelse för hushåll och företag, är stabila. För de institut som regleras av systemstabilitetsskäl kommer institutens stabilitet att stå i fokus för regleringen. En reglering som syftar till solida institut tillgodoser således både systemskyddsintresset och detta konsumentskyddsintresse. För oreglerade företag kommer det - utöver de regler som finns i associationsrätten - inte att finnas några regler som syftar till solida institut. På en endast delvis reglerad marknad är det inte möjligt att styra "skyddsvärda" krediter till de reglerade företagen. Med en reglering som utgår från systemstabilitetsskäl måste man alltså vara beredd att låta kredittagaren välja mellan reglerade och oreglerade institut. Denna valfrihet, som i sig är ett kundintresse, bör enligt regeringens mening finnas. Frågan är då vilka risker kredittagaren löper om han vänder sig till ett oreglerat institut. Vad avser konsumenter som tar en kredit följer av konsumentkreditlagen (1992:830) att finansiärens konkurs inte utgör skäl att säga upp en kredit till betalning i förtid. Konsumenten är alltså skyddad mot att ett befintligt kreditavtal bryts. Det är därför inte nödvändigt att regleringen omfattar kreditgivning till konsumenter för att se till att ingångna avtal fullföljs. Däremot kan konsumenten tvingas vända sig till en ny kreditgivare när avtalet löper ut. Det är emellertid främst mindre och medelstora företag som har långsiktiga relationer till kreditgivaren. I fråga om näringsidkare styrs möjligheten att säga upp en kredit till betalning i förtid av avtalets innehåll. Inte heller i denna situation behöver emellertid obestånd eller nedläggning av ett företag innebära att låntagaren inte längre har tillgång till krediten, eftersom de befintliga lånestockarna som regel torde kunna överlåtas till andra företag på kreditmarknaden. Något starkt skäl att reglera kreditgivning till näringsidkare bedöms därför inte finnas i detta avseende. För att kunna göra ett medvetet val är det naturligtvis viktigt att kunden kan informera sig om ifall en kreditgivare eller annan finansiär är ett reglerat eller oreglerat institut. Finansinspektionen och Bankföreningen anför att den omständigheten att företag som anmält sin verksamhet till inspektionen kommer att registreras i inspektionens register över finansiella institut kan ge intrycket av att verksamheten är godkänd och står under myndighets kontroll. Regeringen konstaterar att motsvarande anmälningsskyldighet med åtföljande registrering i dag sker av företag som driver valutaväxlingsrörelse i väsentlig omfattning eller ägnar sig åt betalningsöverföring. Det får förutsättas att Finansinspektionen vid sin kontakt med allmänheten och massmedia kan klargöra att registreringen hos Finansinspektionen inte innefattar någon prövning av företagets kvalitet samt att den begränsade kontroll som sker inte avser annat än företagens efterlevnad av penningtvättslagstiftningen och att ägare och ledning inte har gjort sig skyldiga till viss misskötsamhet eller brottslighet (se avsnitt 5.4.5.1 och 5.4.5.2). Resonemanget hittills gäller institutets förmåga att fullfölja gjorda åtaganden. Kundskyddsintresset innefattar även vad som kan betecknas skälighet i behandlingen av kunder och då framför allt av konsumenter. I det sammanhanget brukar nämnas bl.a. risken för att konsumenten utsätts för otillbörlig marknadsföring, att konsumenten tar en kredit som inte kan återbetalas och överskuldsätter sig eller att näringsidkaren tar ut ockerränta eller på annat sätt tillämpar oskäliga avtalsvillkor. Civilrättsliga och marknadsrättsliga regler finns bl.a. i konsumentkreditlagen, marknadsföringslagen (1995:450), olika lagar om avtalsvillkor och kreditupplysningslagen (1973:1173). Konsumentkreditlagen reglerar kreditgivning till konsumenter. Lagen innehåller - förutom bestämmelser om god kreditgivningssed - bestämmelser om marknadsföring och information, kreditavtalets utformning, ränta och avgifter, kontantinsatser, betalning av skuld i förtid samt bestämmelser om upphörande i förtid av ett kreditavtal. Kreditgivning till företag omfattas inte av konsumentkreditlagen. För dessa kunder finns bl.a. lagen (1978:599) om avbetalningsköp mellan näringsidkare, som innehåller vissa tvingande skyddsregler på området. I lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden finns såväl marknadsrättsliga bestämmelser om oskäliga avtalsvillkor som civilrättsliga bestämmelser om jämkning av avtalsvillkor etc. Lagen (1984:292) om avtalsvillkor mellan näringsidkare innebär att en sammanslutning av näringsidkare eller en enskild näringsidkare ges rätt att få avtalsvillkors skälighet prövade av Marknadsdomstolen. Marknadsföringslagen är tillämplig då en näringsidkare marknadsför eller efterfrågar produkter i sin näringsverksamhet. Lagens syfte är att främja konsumenternas och näringslivets intressen i samband med marknadsföring av produkter och att motverka marknadsföring som är otillbörlig mot konsumenter och näringsidkare. Lagen är tillämplig inom alla branscher oavsett om det gäller t.ex. bilförsäljning eller kreditgivning eller andra finansiella tjänster. Huvudsyftet med kreditupplysningslagen är att förhindra att kreditupplysning leder till otillbörligt intrång i den personliga integriteten genom innehållet i de upplysningar som förmedlas eller genom att oriktiga eller missvisande uppgifter lagras eller lämnas ut. Av den redogörelse som lämnats framgår att det finns ett relativt omfattande regelverk som syftar till att stärka konsumenters och andra kunders ställning och att dessa regler är tillämpliga på hela det finansiella området. Av redogörelsen framgår vidare att regleringen av kreditgivning till konsumenter är betydligt mer heltäckande än motsvarande reglering för näringsidkare. Detta skall ses mot bakgrund av att konsumenterna är den kategori som i allmänhet bedöms ha det största skyddsbehovet. Att förhållandena mellan näringsidkare är mer sparsamt reglerade kan också ses mot bakgrund av en restriktiv syn på att reglera dessa förhållanden. Regeringen anser dock att det inte, med anledning av de ändringar som diskuteras i detta lagstiftningsärende, har kommit fram något som motiverar förstärkt reglering till skydd för av kredittagande näringsidkare. I det följande fokuseras därför på konsumenternas ställning. Det råder inget tvivel om att ett gott konsumentskydd - liksom på andra områden - är viktigt när det gäller finansiella tjänster såsom krediter och liknande. Konsumentskyddet bör dock i första hand tas om hand av den civil- och marknadsrättsliga regleringen. Det skulle i och för sig kunna hävdas att den civil- och marknadsrättsliga regleringen visserligen håller en tillräckligt hög nivå, men att den särskilda regleringen av de finansiella företagen med krav på tillstånd och tillsyn skulle vara ett nödvändigt komplement till den konsumenträttsliga regleringen. Som Konsumentverket uttrycker det skulle då den finansiella regleringen ha en preventiv effekt genom att en prövning görs av ett företags förutsättningar och lämplighet att lämna kredit. Regeringen menar dock att en reglering bör utformas med större precision än så. Regler som behövs av systemstabilitetsskäl är av delvis annan natur än de som behövs för att skydda konsumenter. Att låta de regler som ställs upp av systemstabilitetsskäl träffa de företag som behöver regleras av konsumentskyddsskäl kan därför slå fel och bli onödigt betungande. Till vad som nu sagts kommer att erfarenheterna visar att t.ex. problem med aggressiv marknadsföring och överskuldsättning är mer eller mindre frekventa och återkommande beroende på bl.a. det allmänekonomiska läget och hushållens villighet att ta lån. Mycket lite talar för att det relativt heltäckande tillståndskrav inklusive rörelseregler m.m., som i dag gäller för kreditgivande institut, på något avgörande sätt skulle bidra till skäligheten vid behandling av kunder vid sidan av den civil- och marknadsrättsliga regleringen. Synsättet att motiven bakom den näringsrättsliga regleringen av de finansiella företagen bör renodlas till att avse ett gott systemskydd skiljer sig något mot det som gällt tidigare. I förarbetena till 1988 års finansbolagslag (prop. 1987/88:149) framhöll föredragande statsrådet att konsumentskyddsintressena bör ha en framskjuten plats vid all verksamhet på kreditmarknaden. Med anledning härav ansågs auktorisation och tillsyn vara ett betydelsefullt och nödvändigt inslag för alla företag som bedrev finansieringsverksamhet riktad mot konsumenter. Finansieringsverksamhet riktad mot konsumenter fordrade därför alltid tillstånd. Regeringen menar att den omständigheten att det tidigare ansetts att viss verksamhet bör regleras av konsumentskyddsskäl inte hindrar att detta ställningstagande omprövas. En sådan omprövning innebär ingalunda att konsumentskyddet nedprioriteras. Det finns andra sätt att angripa problemen på. 1988 års finansbolagslag innehöll betydligt färre och dessutom mindre långtgående rörelseregler än gällande rätt. Några nya överväganden gjordes inte i samband med införandet av den nuvarande lagen om finansieringsverksamhet. I samband med EU-medlemskapet har emellertid de regler som företagen har att hålla sig till blivit allt fler. Till detta kommer att personer och finansiella tjänster blivit allt rörligare. Att en svensk medborgare erbjuds en kredit av ett utländskt företag är inte unikt och kommer sannolikt att öka i omfattning. Här kan nämnas att i Danmark och Finland utgår regleringen av banker och liknande företag från EG-rättens kreditinstitutsdefinition. Ökande konkurrens kan vara bra för konsumenten om det ger lägre priser eller bättre övriga villkor. En mindre reglerad marknad ökar förutsättningarna för en sådan konkurrens. Som framgår av vad som sagts i det föregående skyddas konsumenten oaktat den finansiella regleringens omfattning av en stark konsumentskyddslagstiftning. Slutsatsen är att de regler som behövs av systemstabilitetsskäl är delvis andra än de som behövs för att skydda konsumenten. Kundskyddet i betydelsen "skälig behandling av konsumenter" bör därför i första hand tas om hand av den civil- och marknadsrättsliga regleringen. Detta konsumentskydd kan emellertid behöva förstärkas. En närmare analys av den civil- och marknadsrättsliga lagstiftningen görs inte här utan i avsnitt 5.4.5.3. Motiv till reglering på grund av risken för ekonomisk brottslighet Finansinspektionen, Ekobrottsmyndigheten, Riksåklagaren och Svenska Bankföreningen befarar att en näringsrättslig reglering enbart av sådana företag som omfattas av EG-rättens definition av kreditinstitut kommer att ge upphov till ekonomisk brottslighet hos oreglerade företag. Den verksamhet som behandlas här avser kreditgivning etc. Den som lämnat krediten vill som regel att kredittagaren betalar tillbaka lånebeloppet. Det finns därför inte några hos kreditgivaren deponerade pengar som låntagare kan förlora. Visserligen kan en kreditgivare ta ut en oskälig ränta eller en ränta som inte avtalats. Dessa problem bör dock lösas på det sätt som beskrivs i det föregående avsnittet om kundskyddet. Ett annat oönskat beteende är om kreditgivaren använder sig av otillåtna indrivningsmetoder för det fall att låntagaren inte betalar. Detta är dock en fråga som regleras i inkassolagen (1974:182). Bland de företag som inte omfattas av regleringen kan det inte uteslutas att det skulle förekomma t.ex. försök att undandra staten skatt. I detta avseende skiljer sig emellertid inte de kreditgivande företagen från andra företag. I detta sammanhang kan också nämnas risken för att ett kreditgivande företag används i penningtvättssyfte. Denna fråga behandlas i avsnitt 5.4.5.1, där det föreslås att den som lämnar kredit etc. utan att stå under tillsyn skall omfattas av penningtvättslagstiftningen. Sammanfattningsvis anser regeringen att risken för ekonomisk brottslighet inte motiverar en vidare reglering av kreditgivande företag än den som följer av tillämpningsområdet för EG:s kreditinstitutsdirektiv. Motiv till reglering av konkurrensskäl I fråga om reglering med utgångspunkt från en fungerande kreditförsörjning menar Bankföreningen att det finns skäl att gå ifrån kreditinstitutsdefinitionen och reglera alla företag som lämnar kredit. Enligt föreningen kommer konkurrensförmågan hos de företag som finansierar sig genom upplåning från allmänheten att försämras då de omfattas av regler som medför högre kostnader för verksamheten. Den kritik som Bankföreningen riktar mot den föreslagna definitionen kan riktas även mot kreditinstitutsdefinitionen i EG-rätten. Vidare regleras i våra grannländer Danmark och Finland endast de företag som kombinerar kreditgivning etc. med mottagande av medel från allmänheten. I dessa sammanhang har alltså konkurrensskäl inte ansetts utgöra något hinder mot den föreslagna definitionen. Skillnaden från konkurrenssynpunkt mellan reglerade och oreglerade företag behöver inte heller bli så stor. Även oreglerade företag kommer att sträva efter att bygga upp ett förtroende för verksamheten och hålla nere sina kreditförluster. Kreditgivarens egenskaper torde värderas inte minst av dess finansiärer som därtill måste bedömas vara generellt mer professionella än allmänheten. Marknadens krav kommer sannolikt att innebära att de oreglerade företagen inte helt kan avstå från att hålla sig med riskhanteringssystem och andra rutiner samt en viss kapitalbas. Större verksamheter når sannolikt också den punkten då det är mer lönsamt att finansiera sig genom upplåning från allmänheten än genom lån i banker eller andra kreditinstitut. Konkurrensverket noterar att det kan hävdas att oreglerade företag får vissa konkurrensfördelar jämfört med sådana som omfattas av reglering, men att detta inte bör få motivera en sakligt sett onödigt vittomfattande reglering. Det är enligt verket inte orimligt att företagen ges en valmöjlighet vad avser verksamhetsinriktning och finansieringsform och därmed om de skall omfattas av reglering eller inte. Regeringen delar Konkurrensverkets synsätt. Företag som mottar medel från allmänheten har tagit ett aktivt beslut att göra detta. Genom detta beslut kommer de också att få en mer central position för en fungerande kreditförsörjning. Den bygger ytterst på att insättare och andra investerare har förtroende för instituten och vågar låna ut sina pengar till dem. Regleringen slår alltså inte blint och kan inte heller bedömas vara omotiverad. Regeringens slutsats är alltså att det inte heller av konkurrensskäl är nödvändigt att frångå de utgångspunkter som redovisas i promemorian, nämligen att kreditinstitutsdefinitionen bör tas som utgångspunkt för regleringen. Marknadsaspekter Förslaget skapar utrymme för att företag som i dag inte är verksamma på kreditmarknaden, t.ex. för att de inte kan ordna ett startkapital motsvarande en miljon euro, att bli aktiva där. Det kan konstateras att samtliga de aktiviteter som i dag är tillståndspliktiga - kreditgivning, garantigivning, förvärv av fordringar och finansiell leasing - kan komma att tillhandahållas av oreglerade företag. Det bör dock noteras att redan i dag kan ett företag utan krav på tillstånd lämna kredit eller leasa ut egendom i samband med försäljning av varor och tjänster som säljs av företaget självt eller av ett annat företag i samma koncern som finansiären. Förslaget skapar alltså inte någon ny marknad för sådan säljstödjande finansiering. Som exempel på verksamhet - bedriven av oreglerade företag - som skulle kunna öka kan emellertid nämnas lämnande av blancolån, krediter vid köp av varor och tjänster om krediten tillhandahålls av någon som inte har tillräckligt samband med säljaren, lämnande av kreditgarantier liksom förvärv av fordringar. Förvärv av fordringar liksom finansiell leasing är tjänster som i dag i princip endast tillhandahålls näringsidkare, varför det finns mindre anledning att tro att det kommer att ske någon förändring av detta. Vilka eventuella effekter på marknadens utveckling som på sikt kan följa i spåren av en mindre långtgående inhemsk reglering är alltid svårt att förutse. Utifrån nuvarande struktur på den svenska kreditmarknaden utgör finansbolagens utlåning och finansiella leasing omkring fem procent av den totala utlåningen. Av finansbolagsutlåningen utgör sådan som inte är finansierad från allmänheten och inte heller härrör från bolag inom bankkoncerner omkring tio procent. Räknat i antal bolag torde ungefär hälften finansiera sig på annat sätt än från allmänheten, dvs. åtskilliga mindre bolag. Det är således en totalt sett mycket begränsad del av den nuvarande kreditmarknaden som inte skulle falla under reglering och tillsyn av Finansinspektionen. Den gränsdragning som här föreslås mellan reglerade och oreglerade företag kan sedan ge upphov till olika anpassningar på marknaden. Omfattningen och inriktningen av sådana förändringar är naturligtvis osäker. Som framhållits ovan leder emellertid vikten av stabilitet i tongivande institut och att kringgående av EG-lagstiftningen förhindras till att kreditgivande företag inom finansiella företagsgrupper i tillämpliga delar också omfattas av reglering och tillsyn. Det är mot denna bakgrund svårt att förutse några mer substantiella förändringar av förutsättningarna för kreditgivning på den svenska marknaden. Andra förändringar, pågående och framtida, av olika strukturell karaktär torde ha betydligt större inverkan på den svenska kreditmarknadens utveckling. Från strikt kreditförsörjningssynpunkt kan det dock vara av intresse att följa utvecklingen av kreditvolymerna. En långsiktig om än osannolik utveckling mot att en betydande del av kreditgivningen skulle komma att förmedlas av oreglerade företag kan givetvis i framtiden komma att ändra förutsättningarna för bedömningen av systemriskerna i kreditförsörjningen på den svenska marknaden. 5.4 Tillståndspliktig finansieringsverksamhet 5.4.1 Gällande rätt Enligt lagen (1992:1610) om finansieringsverksamhet får finansieringsverksamhet som huvudregel drivas bara efter tillstånd av Finansinspektionen. Med finansieringsverksamhet avses näringsverksamhet som har till ändamål att lämna kredit, ställa garanti för kredit, förmedla kredit till konsumenter eller medverka till finansiering genom att förvärva fordringar eller upplåta lös egendom till nyttjande (1 kap. 1 och 2 §§). Från kravet på tillstånd görs vissa undantag (1 kap. 3 §). Bland undantagen kan nämnas följande. - Finansieringsverksamhet som drivs av statlig eller kommunal myndighet. - Finansieringsverksamhet som avser finansiering endast i samband med avsättning av tjänster som erbjuds eller varor som framställs eller säljs av företaget. Detsamma gäller om varorna eller tjänsterna framställs eller säljs av annat företag i samma koncern eller med annat nära samband och medel för verksamheten inte anskaffas från allmänheten. - Finansieringsverksamhet som tillgodoser finansieringsbehov endast inom en grupp näringsidkare med ekonomisk intressegemenskap och medel för verksamheten inte anskaffas från allmänheten. - Finansieringsverksamhet som utgör pantbanksverksamhet enligt pantbankslagen (1995:1000). - Finansieringsverksamhet som redan står under tillsyn av Finansinspektionen enligt annan lag. - Finansieringsverksamhet som drivs av ett aktiebolag om bolaget med stöd av 1 § lagen (1994:77) om beslutanderätt för regionala utvecklingsbolag har fått rätt att pröva frågor om stöd till näringsidkare eller bolaget är moderbolag till ett sådant bolag under vissa förutsättningar av vilken den ena är att medel för verksamheten inte anskaffas från allmänheten. - Viss finansieringsverksamhet som drivs av s.k. riskkapitalbolag. Som förutsättning gäller att företaget har ägarkapital eller fordringar med efterställd rätt till betalning till ett belopp som i varje låntagande företag (intresseföretag) är större än företagets övriga utlåning till intresseföretaget, att det lånar ut medel till företag vars aktier eller andelar inte är noterade på börs eller liknande och att företaget inte anskaffar medel för verksamheten från allmänheten. - Finansieringsverksamhet som drivs av en stiftelse vars kapital till övervägande del tillskjutits av staten eller av flera kommuner eller av ett aktiebolag som är helägt av staten eller en eller flera kommuner direkt genom andra företag om verksamhetens syfte är att finansiellt stödja tekniskt eller annat utvecklingsarbete och medel för verksamheten inte anskaffas från allmänheten. - Finansieringsverksamhet som drivs av ett aktiebolag eller av en ekonomisk förening om verksamheten består i att vid enstaka tillfällen förvärva fordringar och medel för verksamheten inte löpande anskaffas från allmänheten (värdepapperisering). Utöver vad som nu sagts gäller särskilda regler för vissa utländska kreditinstitut och finansiella institut. Dessa behandlas dock inte närmare i detta sammanhang. 5.4.2 Finansiella tjänster Regeringens förslag: Regleringen av finansieringsrörelse skall omfatta följande slag av verksamheter: kreditgivning, ställande av garanti för kredit, förvärv av fordringar i finansieringssyfte och upplåtande av lös egendom till nyttjande i finansieringssyfte. Till skillnad från i dag skall regleringen inte omfatta förmedling av krediter till konsumenter. Kommitténs och promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstansernas synpunkter på kommitténs förslag: Riksbanken anser att det bör övervägas att lämna factoring och leasing utanför det reglerade området. Konkurrensverket finner det anmärkningsvärt att kommittén frångår sin uttryckligen angivna principiella utgångspunkt, att finansiell verksamhet inte skall särregleras om det inte finns starka skäl för det och menar att det är angeläget att definitionen utformas med betydligt större precision än den av kommittén föreslagna. Som exempel på verksamhet som kommer att omfattas utan att skyddsvärde eller skyddsbehov kan anses finnas nämns förvärv av fakturafordringar vid factoring. De övriga remissinstanserna har inte några invändningar mot förslaget. Remissinstansernas synpunkter på promemorians förslag: Konkurrensverket anser att de skäl som anförs för att låta factoring i form av förvärv av fordringar omfattas av regleringen - främst gränsdragningsproblem i förhållande till factoring i form av fakturabelåning - inte är övertygande. Motsvarande anförs beträffande förvärv av avbetalningsfordringar. Skälen för regeringens förslag EG-rätten Som framgår av föregående avsnitt bör regleringen av kreditförsörjningen utgå från den EG-rättsliga definitionen av kreditinstitut. Regleringen bör således träffa företag vars verksamhet består i att från allmänheten ta emot insättningar eller andra återbetalbara medel och att bevilja krediter för egen räkning. I detta avsnitt behandlas det senare ledet, dvs. vilka finansieringsformer som bör omfattas av regleringen. Utöver vad som rent språkligt faller under uttrycket "lämna krediter för egen räkning" bör den svenska regleringen vara funktionell och omfatta sådana aktiviteter som är att jämställa med kreditgivning. Därmed ges ett effektivt skydd för kreditförsörjningen samtidigt som alla företag kommer att verka under samma förutsättningar när deras verksamheter är jämförbara och detta oavsett hur aktiviteterna rubriceras. Med detta synsätt kommer den svenska regleringen att bli åtminstone lika långtgående som EG-rätten föreskriver. I detta sammanhang kan konstateras att bilaga 1 till kreditinstitutsdirektivet (2000/12/EG) räknar upp vissa verksamheter som medlemsstaterna emellan är föremål för ömsesidigt erkännande. Det betyder att Sverige har åtagit sig att utan någon särskild prövning - visserligen efter en anmälningsförfarande - erkänna tillstånd beviljade i en annan medlemsstat och gå med på att de i bilagan angivna verksamheterna tillhandahålls här av kreditinstitut eller vissa finansiella institut. De verksamheter som räknas upp är bl.a.: 1. Mottagande av insättningar och andra återbetalningspliktiga medel. 2. Utlåning, omfattande bland annat - konsumentkrediter, - hypotekskrediter, - factoring, med eller utan regress, och - finansiering av handelskrediter (inklusive forfaiting). 3. Finansiell leasing. 4. Betalningsförmedling. 5. Utställande och administration av betalningsmedel (t.ex. kreditkort, resecheckar och bankväxlar). 6. Garantiförbindelser och ställande av säkerhet. I det följande görs det för var och en av de verksamhetsformer som i dag ingår i definitionen av finansieringsverksamhet en bedömning av om den även fortsättningsvis bör vara föremål för reglering (i kombination med upplåning från allmänheten). Det bedöms emellertid inte vara nödvändigt att låta regleringen omfatta fler verksamhetsformer än gällande rätt. Kreditgivning Som har nämnts i det föregående ingår begreppet kredit i den EG-rättsliga definitionen av kreditinstitut. Kreditgivning utgör därför en av de verksamheter som bör regleras. Begreppet kredit är mycket brett och täcker en rad olika finansieringsformer. Den indelning av kreditgivning som normalt görs är efter typ av säkerhet, ändamål med krediten och liknande. Exempel är bostadslån, kontokortskrediter, reverslån, belåning av avbetalningskontrakt, osv. Vad som skall anses utgöra en kredit är dock inte självklart i alla delar. Köp av obligationer utgör inte kreditgivning om obligationerna är avsedda för handel på värdepappersmarknaden och obligationerna därmed kan betraktas som finansiella instrument. Det som formellt betecknas som köp av obligationer kan dock under vissa omständigheter i realiteten vara att betrakta som kreditgivning. Var gränsen går måste i praktiken bestämmas vid rättstillämpningen. Det skall emellertid inte vara möjligt att kringgå regleringen genom att ge krediter i form av obligationslån. Ett exempel på verksamhet som kan betraktas som kreditgivning är om ett företag enligt en på förhand gjord överenskommelse förvärvar obligationer som uppenbart inte är avsedda för omsättning på marknaden. Av det som nu sagts framgår att kreditgivning tillhör de verksamheter som även fortsättningsvis bör regleras. Ställande av garanti för kredit Det finns institut som garanterar att ett visst företag fullgör sina åtaganden mot ett annat företag. Om garantin gäller fullgörandet av ett kreditåtagande brukar det kallas kreditgaranti. Kreditgarantier kan funktionellt sägas innebära en uppdelning av en kredittjänst i en finansieringsdel, som kreditgivaren åtar sig, och en del som gäller utvärdering av låntagarens betalningsförmåga som garantigivaren måste göra för att kunna bedöma risken med garantin. Hur långt renodlingen av de två funktionerna drivs i olika fall varierar. En bank eller ett kreditmarknadsföretag får enligt gällande lagstiftning inte förlita sig på en garanti, dvs. en säkerhet, utan måste göra en egen kreditprövning. Garantigivaren tar på sig både kreditrisk (risken för att låntagaren fallerar) och likviditetsrisk (risken för att kreditgivaren får försämrad likviditet till följd av uteblivna betalningar). Hur stor del av likviditetsrisken som garantigivaren tar över beror på hur garantin är utformad. En kreditgaranti kan vara en nödvändig förutsättning för att en kredit skall beviljas. De risker som garantigivaren löper är i princip desamma som de som kreditgivaren tar och verksamheten torde även för en utomstående bedömare betraktas som likvärdig. Således kan en verksamhet som innebär tillhandahållande av kreditgarantier ha samma funktion som kreditgivningsverksamhet. Därför bör ställande av garanti för kredit regleras. Förvärv av fordringar I den gällande definitionen av finansieringsverksamhet ingår förvärv av fordringar. Den form av factoring som består i belåning av fakturor faller under begreppet kreditgivning, eftersom det rör sig om kreditgivning mot säkerhet i kredittagarens fordringsrätter. Den form av factoring som innebär finansiering genom förvärv av ett företags fakturafordringar kan däremot inte anses falla under termen kreditgivning. Riksbanken, i sitt yttrande över kommitténs förslag, och Konkurrensverket, i sina yttranden över kommitténs och promemorians förslag, anser att förvärv av fordringar bör kunna hållas utanför regleringen. Riksbanken anser att factoring som består av förvärv av fakturor sällan bygger på privat information. Det är enligt Riksbanken svårt att se att företag som säljer eller belånar sina fakturafordringar inte skulle hitta en ny finansiär för detta om långivaren går i konkurs, så länge fakturafordringarna är av rimlig kvalitet. Den typ av factoring som består av förvärv av fakturor (oavsett om det finns en återköpsrätt eller inte) är dock funktionellt så pass lik vanlig fakturabelåning att även denna typ av factoring bör regleras. Denna ansats väljs inte i första hand för att undvika gränsdragningsproblem utan för att jämförbara aktiviteter i möjligaste mån bör behandlas på samma sätt. En finansieringsform som har många likheter med factoring är kontrakts- och reversfinansiering. Det kan t.ex. ske genom att ett kreditmarknadsföretag finansierar en säljare av bilar genom att belåna de avbetalnings- och leasingkontrakt som dessa tecknat med sina kunder. Detta sker genom lån mot säkerhet i säljarens fordran och är således att betrakta som kreditgivning. Lån kan antingen ges mot varje enskilt kontrakt, eller baseras på summan av en säljares utestående fordringar. I det senare fallet har säljaren en rätt till kredit hos finansiären med ett i förväg bestämt tak för krediten. Finansiären kan emellertid alternativt köpa säljarens avbetalningsfordringar. Även om denna verksamhet inte är speciellt vanligt förekommande i Sverige, bör den i likhet med factoring omfattas av reglering. Leasingverksamhet Även viss leasingverksamhet är funktionellt likartad med kreditgivning, nämligen det som brukar kallas finansiell leasing. När det gäller leasingverksamhet är det brukligt att skilja på operationell leasing och finansiell leasing. Med såväl operationell som finansiell leasing brukar avses uthyrning av egendom för viss bestämd tid. Vid finansiell leasing är finansieringsmomentet det centrala. Finansiell leasing innebär att leasingkunden avtalar med leasingföretaget att detta skall förvärva viss bestämd egendom. Nyttjanderätten upplåts vanligen för längre tid, ofta för större delen av egendomens ekonomiska livslängd. Vid operationell leasing upplåts egendomen i regel för en kortare tid och en nyttjanderättshavare avlöser en annan. Operationell leasing består huvudsakligen av ett åtagande om service och underhåll från en branschkunnig upplåtare. Operationell leasing har traditionellt varit undantagen från den finansiella lagstiftningens tillämpningsområde. Detta har skett genom att lagstiftningen endast varit avsedd att träffa verksamhet med ett betydande finansieringsmoment, dvs. finansieringsverksamhet. Denna utgångspunkt bör fortfarande gälla. Liksom beträffande factoring menar Riksbanken, i sitt yttrande över kommitténs förslag, att det bör övervägas att lämna leasing utanför det reglerade området eftersom leasing är en standardiserad produkt som sällan bygger på privat information. Finansiell leasing är emellertid så funktionellt likartad med kreditgivning att den bör omfattas av reglering. Frågan är hur detta skall komma till uttryck i lagen. Enligt lagen om finansieringsverksamhet är den tillståndspliktig som "medverkar till finansiering genom att upplåta lös egendom till nyttjande". Liksom i dag bör den verksamhet som är tillståndspliktig beskrivas i generella termer, lämpligen "i finansieringssyfte upplåta lös egendom till nyttjande". Det blir vid denna tillämpning fråga om att tolka orden "i finansieringssyfte" i lagtexten. Kan det finansierande momentet i transaktionerna sägas vara av underordnad betydelse bör verksamheten falla utanför regleringen. Detta överensstämmer med vad som gäller i dag. Den sammanfattande bedömningen är alltså att upplåtande av lös egendom till nyttjande i finansieringssyfte tillhör de verksamheter som bör regleras. Förmedling av kredit till konsumenter Enligt gällande rätt fordras också tillstånd för förmedling av kredit till konsumenter. Med detta avses att en mäklare aktivt medverkar vid kreditgivningen eller på annat sätt uppträder så att kredittagaren har anledning att uppfatta mäklaren som handlande enligt en ställningsfullmakt. Inget av de institut som i dag står under Finansinspektionens tillsyn ägnar sig åt kreditförmedling till konsumenter i någon väsentlig omfattning. Det motiv som anfördes för att reglera kreditförmedling var skyddet för den enskilde konsumenten. Om kreditförmedling inte skulle omfattas av det tillståndspliktiga området ansågs det finnas en risk för kringgående av tillståndskravet avseende kreditgivning till konsumenter. Denna typ av konsumentskydd bör dock inte regleras genom här aktuell lagstiftning. I första hand bör konsumentkreditlagen tillämpas för att komma till rätta med eventuella missförhållanden på området. Det kan anmärkas att det inom EU pågår ett arbete med ett nytt direktiv om konsumentkrediter (KOM[2002] 443 slutlig). Det direktivförslag som lagts fram innehåller även regler för kreditförmedlare. Det är även av detta skäl lämpligt att inte behandla kreditförmedlarna i detta lagstiftningsärende. Till skillnad från hittills gällande rätt bör därför den reglering som nu föreslås inte omfatta förmedling av kredit till konsumenter. 5.4.3 Finansieringsrörelse Regeringens förslag: Finansieringsrörelse får som huvudregel drivas bara efter tillstånd av Finansinspektionen och rörelsen står då under inspektionens tillsyn. Med finansieringsrörelse avses rörelse i vilken ingår näringsverksamhet som har till ändamål att 1. ta emot återbetalningspliktiga medel från allmänheten, direkt eller indirekt via ett företag med vilket det finns ett nära samband, och 2. lämna kredit, ställa garanti för kredit eller i finansieringssyfte förvärva fordringar eller upplåta lös egendom till nyttjande (leasing). Nära samband skall anses finnas mellan företag som ingår i samma koncern eller på annat sätt har - genom gemensamt ägande, avtal eller liknande - sådan samhörighet att den ekonomiska utvecklingen för ägaren eller ett eller flera av företagen är väsentligen beroende av utvecklingen i ett eller flera av de andra företagen. Kommitténs förslag: Kommittén föreslår att begreppet finansieringsrörelse definieras som rörelse i vilken ingår näringsverksamhet som har till ändamål att till allmänheten lämna kredit eller ställa garanti för kredit eller i finansieringssyfte förvärva fordringar eller upplåta lös egendom till nyttjande. Sådan verksamhet blir tillståndspliktig bl.a. om den kombineras med mottagande av återbetalningspliktiga medel från allmänheten. Det sägs dock inte uttryckligen att detta gäller även när de medel som tagits emot kommer via ett annat företag med vilket det finns ett nära samband. Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Remissinstansernas synpunkter på kommitténs förslag: Riksskatteverket pekar på att det i redovisnings- och skattelagstiftningen finns begrepp som kreditmarknadsföretag och finansieringsrörelse och menar att om innebörden av dessa begrepp ändras bör behovet av följdändringar övervägas. I övrigt har remissinstanserna inte några andra invändningar än de som framgår av avsnitt 5.3.2 om avvägningar vid regleringen och avsnitt 5.4.2 om finansiella tjänster. Remissinstansernas synpunkter på promemorians förslag: Finansinspektionen påpekar att begreppet "näringsverksamhet" används i en annan betydelse än i bokföringslagen (1999:1078). Inspektionen anser vidare att det finns ett behov av att klargöra hur begreppet "nära samband" förhåller sig till koncernbegreppet och vissa andra begrepp för att tydliggöra och motivera skillnaden. Svenska Bankföreningen anser att begreppet allmänheten är oklart och måste klargöras. Föreningen anser att det i princip är omöjligt att göra auktoritativa uttalanden om innebörden av EG:s rättsregler och att det inte är acceptabelt att basera gränsdragningen mellan reglerade och oreglerade företag på en tveksam tolkning av en EG-regel. Mot denna bakgrund bör alla företag som i någon form lånar upp medel från allmänheten betraktas som kreditinstitut och vara reglerade. Strävan efter att skapa konkurrens på lika villkor gör det angeläget att alla företag som direkt eller indirekt lånar upp från allmänheten, oavsett omfattningen av denna upplåning, skall omfattas av samma regelverk. En annan omständighet som enligt föreningen talar för en klar gränsdragning är behovet av tydliga och rättssäkra regler för tillstånds- och tillsynsverksamhet. Ett förslag som innebär att Finansinspektionen löpande måste hålla sig underrättad om hur upplåningen bedrivs av företag som formellt sett inte står under inspektionens tillsyn, för att inspektionen skall kunna bedöma om företaget skall omfattas av lagstiftningen eller inte, kan inte godtas. Finansbolagens Förening anser att promemorian inte på ett tillfredsställande sätt visar att det finns behov av att motverka kringgående av tillståndsplikten och avstyrker bestämmelsen om att även indirekt upplåning i kombination med kreditgivning skall omfattas av tillståndsplikt. Föreningen kan inte se varför det i Sverige skulle finnas ett starkare behov av att förhindra kringgående av tillståndsplikt än i andra medlemsstater. Regeln strider mot den i promemorian redovisade slutsatsen att regleringen av kapitalförsörjningen bör utgå från EG:s definition av kreditinstitut. Den föreslagna regeln leder enligt föreningen också till svåra gränsdragningsproblem, bl.a. för den verksamhet som drivs av s.k. internbanker inom en koncern. Eftersom regeln avser avtal mellan enskilda kan det vara tveksamt enligt 8 kap. 2 § 3 regeringsformen om dessa gränsdragningsproblem kan delegeras till regeringen eller Finansinspektionen. Föreningen ifrågasätter vidare om inte begreppet "finansbolag" bör ersätta "kreditmarknadsföretag". Skälen för regeringens förslag: Den rörelse som regleras bör betecknas "finansieringsrörelse". Detta begrepp bör inkludera de verksamheter som har angetts i avsnitt 5.4.2. Som har nämnts behöver regleringen omfatta enbart sådan kreditgivning m.m. som kombineras med mottagande av återbetalningspliktiga medel från allmänheten. Båda dessa led bör därför ingå i definitionen av finansieringsrörelse. Det i gällande rätt förekommande begreppet "kreditmarknadsföretag" bör användas för att beteckna de företag som driver finansieringsrörelse. Liksom enligt gällande rätt bör finansieringsrörelse som huvudregel få drivas enbart efter tillstånd av Finansinspektionen och stå under inspektionens tillsyn. I detta avsnitt behandlas definitionen närmare. Behovet av undantag behandlas i avsnitt 5.4.4 och vissa följdändringar som bedöms nödvändiga i avsnitt 5.4.5. Kommittén föreslår att begreppet finansieringsrörelse definieras som rörelse i vilken ingår näringsverksamhet som har till ändamål att till allmänheten lämna kredit eller ställa garanti för kredit eller i finansieringssyfte förvärva fordringar eller upplåta lös egendom till nyttjande. Av detta följer att finansieringsrörelsebegreppet inte inbegriper kreditgivning m.m. till finansiella företag, stat och kommun liksom till en begränsad krets bestående av omkring 1 000 fysiska eller juridiska personer. Kommittén motiverar detta med att skyddsvärdet för verksamhet som inte riktar sig till allmänheten är lågt eftersom kunderna till sådan verksamhet kan finna ny finansiering. Kommitténs val att begränsa tillståndsplikten till företag som ger krediter m.m. till allmänheten innebär emellertid att tillämpningsområdet görs snävare än vad EG:s kreditinstitutsdirektiv tillåter. Direktivets definition av kreditinstitut innehåller nämligen ingen begränsning till att institutet ger kredit till allmänheten. Det betyder att en annan avgränsning än den som föreslås av kommittén bör väljas. Detta medför i sin tur att listan över vilka verksamheter som bör undantas från tillståndsplikt måste ses över för att definitionen av finansieringsrörelse inte skall omfatta verksamhet som det faktiskt finns anledning att undanta. Vilka undantag som anses nödvändiga behandlas närmare i avsnitt 5.4.4. All rörelse i vilken ingår mottagande av återbetalningspliktiga medel från allmänheten i kombination med kreditgivning etc. bör dock inte omfattas av definitionen av finansieringsrörelse. Exempelvis bör verksamhet som inte bedrivs regelmässigt eller endast utgör en obetydlig del av företagets rörelse inte omfattas. Ett företag som tillfälligt eller i liten omfattning i anslutning till annan verksamhet ägnar sig åt aktiviteter som i och för sig faller under definitionen av finansieringsrörelse skall alltså inte anses driva finansieringsrörelse. I gällande rätt finns i definitionen av finansieringsverksamhet rekvisitet "näringsverksamhet som har till ändamål att" följt av en uppräkning av de verksamheter som ingår i definitionen. Detta har i tidigare lagstiftningsärenden getts innebörden att det skall vara fråga om en yrkesmässigt bedriven finansieringsverksamhet som utmärks av självständighet, viss regelbundenhet och varaktighet samt i regel av vinstsyfte (prop. 1992/93:89 s. 207 och prop. 1987/88:149 s. 26.) Enligt promemorian skall det vara fråga om "näringsverksamhet" som har de finansiella aktiviteterna som ändamål. Med näringsverksamhet avses enligt promemorian att det skall vara fråga om en kommersiell verksamhet. Som Finansinspektionen påpekar förekommer begreppet näringsverksamhet i bokföringslagen (1999:1078). Enligt bokföringslagen skall begreppet tolkas i vidsträckt mening såsom är fallet i t.ex. konsumentköplagen (1990:932). Det innebär att näringsverksamhet skall anses omfatta all verksamhet som är av ekonomisk natur och av sådan karaktär att den kan betraktas som yrkesmässig (prop. 1998/99:130 s. 381). Det krävs inte att verksamheten drivs i vinstsyfte. Regeringen anser att det är rimligt att en av de förutsättningar som skall gälla är att verksamheten utgör näringsverksamhet i den mening begreppet har i konsumentköplagen och annan civilrättslig lagstiftning. Det ställs alltså förhållandevis låga krav för att någon skall anses driva näringsverksamhet. Sådan finansiell verksamhet som inte bedrivs regelmässigt eller endast utgör en obetydlig del av företagets rörelse bör emellertid inte omfattas av definitionen. Det kan komma till uttryck genom att det anges att verksamheten skall ha till "ändamål" någon av de tidigare nämnda verksamheterna som ingår i definitionen av finansieringsverksamhet. Det innebär att det skall vara fråga om verksamhet med såväl varaktighet och omfattning som regelbundenhet. För att rörelsen skall anses ha viss verksamhet till ändamål görs bedömningen att det bör krävas att verksamheten har ett självständigt syfte vid sidan av den huvudsakliga verksamheten. I promemorian sägs att verksamhet som inte drivs i vinstsyfte inte utgör näringsverksamhet. Som exempel på finansieringsverksamhet som inte utgör näringsverksamhet, eftersom den inte bedrivs i vinstsyfte, nämns i promemorian dels en frivillig hjälporganisations kreditgivning till behövande personer, dels ett företags krediter till sina anställda med syfte att ge dessa en personalförmån. Regeringen delar bedömningen att de nu nämnda verksamheterna inte alltid tillhör de primärt skyddsvärda och därför inte behöver regleras. Det kan emellertid rymmas vitt skilda verksamheter inom dessa övergripande beskrivningar. Huruvida verksamheten är tillståndspliktig får bedömas från fall till fall med utgångspunkt från rekvisiten "näringsverksamhet med ändamål". Personallån torde som regel kunna ses som en förmån bland andra löneförmåner och därmed kunna undantas från tillståndsplikt på grund av att verksamheten saknar självständigt syfte vid sidan av den övriga verksamheten. Den föreslagna utformningen av lagstiftningen kan inte anses strida mot syftena med EG:s kreditinstitutsdirektiv. Som Svenska Bankföreningen pekar på är det inte möjligt att göra auktoritativa uttalanden om innebörden av EG-rätten. Det faller ytterst på EG-domstolen att göra detta. Det är emellertid nödvändigt och ofrånkomligt att den nationella lagstiftaren - som i detta fall - tar ställning till om den reglering som övervägs är förenlig med EG-rätten. Ett industriföretag som ger ut obligationer och även ger vissa krediter i verksamheten uppfyller i rent formell mening EG:s kriterier för kreditinstitut. Att sådan verksamhet alltid skall omfattas av den EG-rättsliga regleringen för kreditinstitut har dock knappast varit meningen. Ett företag som inte tar emot medel från allmänheten löpande i anslutning till sin normala icke-finansiella verksamhet och dessutom beviljar krediter åt kunder i den icke finansiella verksamheten bör därför inte bedömas som ett kreditinstitut. Av det nu sagda följer att regeringen inte delar Svenska Bankföreningens uppfattning att varje företag som direkt eller indirekt lånar upp medel från allmänheten (och lämnar kredit) bör falla under definitionen av finansieringsrörelse. Att ta emot återbetalningspliktiga medel direkt eller indirekt från allmänheten Som konstaterats är det kombinationen av kreditgivning och upplåning från allmänheten som fordrar tillstånd. I en företagsgrupp kan det förekomma att dessa verksamheter delas upp mellan olika företag, exempelvis genom att ett företag lånar upp medel och ett annat lämnar kredit. Det är mycket vanligt inom såväl finansiella som icke-finansiella koncerner att upplåningen är centraliserad till ett företag som fördelar medlen till övriga företag i gruppen. Den nu beskrivna situationen behöver inte regleras i gällande rätt, eftersom förekomsten av kreditgivning är tillräcklig för att verksamheten skall bli tillståndspliktig. Regeringen delar, till skillnad från Finansbolagens Förening¸ promemorians uppfattning att det finns anledning att reglera de situationer som nyss beskrivits. Det bedöms ligga i linje med EG-rätten att försöka förhindra att de regler som föreslås kringgås. Kreditinstitutsdirektivets grundkaraktär av minimidirektiv talar i sig också för att detta är möjligt. Om det, som har gjorts i det föregående, bedöms att den reglering som föreslås är tillräcklig för att ge en fungerande kreditförsörjning, kan denna bedömning visa sig felaktigt på grund av åtgärder för att försöka undgå reglering. Försök att kringgå lagstiftningen kan dessutom snedvrida konkurrensen. Kommittén förslår inte någon regel som direkt tar sikte på den föreslagna situationen. Kommittén föreslår dock, mot bakgrund av resonemang om skyddsbehov och om konstruktioner för att kringgå tillståndsplikt, en bestämmelse som säger att om det finns ett nära samband mellan två eller flera företag skall företagens samlade ställning beaktas vid tillämpning av: - huvudregeln för tillståndspliktig finansieringsrörelse (rörelse i vilken ingår näringsverksamhet som har till ändamål att till allmänheten lämna kredit osv.), och - vissa här inte föreslagna storleksberoende undantag från huvudregeln, som inte är tillämpliga om det i rörelsen ingår mottagande av återbetalningspliktiga medel från allmänheten. I promemorian konstateras att remissinstanserna inte har några invändningar mot den av kommittén föreslagna sambandsregeln. Mot denna bakgrund bedöms det lämpligt att, trots att den delvis tar sikte på en annan situation, använda den som utgångspunkt vid reglering av den situationen att upplåning och utlåning m.m. äger rum i olika företag i samma företagsgrupp. Detta bör enligt promemorian ske genom att det i definitionen av finansieringsrörelse anges att den omfattar inte bara den situationen att upplåningen sker direkt i det kreditgivande företaget utan även när det kreditgivande företagets upplåning sker indirekt via ett annat företag med vilket det finns ett nära samband. Nära samband skall, liksom enligt kommitténs förslag, anses finnas om företagen ingår i samma koncern eller på annat sätt har, genom gemensamt ägande, avtal eller liknande, sådan samhörighet att den ekonomiska utvecklingen för ägaren eller ett eller flera av företagen är väsentligen beroende av utvecklingen i ett eller flera av de andra företagen. Finansinspektionen påtalar i sitt remissyttrande över promemorians förslag behovet av att klargöra hur begreppet nära samband förhåller sig till koncernbegreppet och vissa andra begrepp för att tydliggöra och motivera skillnaderna. Regeringen delar i och för sig inspektionens uppfattning att det finns ett egenvärde i att inte använda fler uttryck än nödvändigt. Varken koncernbegreppet eller begreppet "nära förbindelser" tar emellertid med säkerhet hand om de beskrivna situationerna. Som exempel kan nämnas att koncernbegreppet som regel förutsätter att det ena företaget äger aktier i det andra. "Nära förbindelser" är avsett för en annan situation. Det i promemorian använda begreppet "nära samband" är därför att föredra framför koncernbegreppet eller andra begrepp som redan i dag förekommer i rörelselagstiftningen. Som exempel på situationer då den aktuella bestämmelsen blir tillämplig kan nämnas det fallet att bolagen ingår i samma koncern. Regeringen bedömer vidare att en kapitalandel om 20 procent torde vara tillräcklig för att den ekonomiska utvecklingen för ägaren skall vara väsentligen beroende av utvecklingen i ett annat företag. Det räcker emellertid att det finns ett avtal mellan företagen som innebär ett sådant beroende. Slutsatsen av detta blir att ett företag som lämnar kredit och som indirekt lånar upp medel från allmänheten bör anses driva finansieringsrörelse. Ett sådant företag bör således behandlas på samma sätt som ett företag som direkt lånar upp medel från allmänheten och lämnar kredit till ett annat företag. I avsnitt 5.4.4.4 behandlas dock ett begränsat undantag för företag som enbart lämnar kredit till vissa koncernföretag. 5.4.4 Undantag från tillståndsplikten I det föregående avsnittet har de yttre gränserna för vad som är finansieringsrörelse angetts. Den valda definitionen har med nödvändighet blivit ganska generell och träffar därför även verksamhet som varken med hänsyn till skyddsvärde eller skyddsbehov behöver omfattas av tillståndsplikt. Som framgått har kommitténs förslag att begränsa tillståndsplikten till företag som ger krediter m.m. till allmänheten inte följts. Detta innebär i sin tur att det är nödvändigt att bedöma i vilken utsträckning det finns behov av att göra fler undantag från tillståndsplikten än de som kommittén har föreslår. I det följande behandlas först några undantag som finns i gällande rätt men som bedöms kunna utgå. Därefter behandlas de olika undantag som bedöms nödvändiga och deras närmare utformning. Vid denna bedömning hamnar naturligtvis verksamhetens skyddsvärde i förgrunden. Samtidigt måste givetvis hänsyn tas till EG-rätten och dess syfte. Om inte någonting annat sägs anses emellertid dessa intressen samverka. Utländska företags möjlighet att driva verksamhet i Sverige behandlas i särskild ordning. 5.4.4.1 Undantag som inte längre behövs Regeringens förslag: De uttryckliga undantag som i lagen om finansieringsverksamhet görs för verksamhet som drivs av statlig eller kommunal myndighet, finansieringsverksamhet som tillgodoser finansieringsbehov inom en grupp näringsidkare med ekonomisk intressegemenskap, normal likviditetsförvaltning samt vissa specifika företag och stiftelser tas bort. Verksamhet som drivs av Riksbanken och Riksgäldskontoret skall dock inte omfattas av lagregleringen. Kommitténs förslag : Kommitténs förslag skiljer sig från promemorians i två avseenden. Dess förslag innehåller ett undantag för verksamhet som drivs av statlig eller kommunal myndighet. Dessutom är endast finansieringsverksamhet som vänder sig till allmänheten tillståndspliktig. Eftersom kommittén anser att en begränsad krets med någon form av intressegemenskap inte skall betraktas som utgörande allmänheten träffas inte finansieringsverksamhet endast riktad till en sådan krets av kommitténs definition av finansieringsrörelse. Det förutsätter dock att gruppen inte består av mer än 1 000 företag. Promemorians förslag: Överensstämmer i sak med regeringens förslag. Remissinstansernas synpunkter på kommitténs förslag: ICA Handlarnas AB noterar beträffande det av kommittén föreslagna allmänhetsbegreppet att det i ICA-rörelsen finns cirka 2 100 butiker och att antalet finansiella mellanhavanden mellan ICA-koncernen och butiksföretagen (utanför den egentliga ICA-koncernen) i nuvarande näringsverksamhet regelmässigt överstiger 1 000. Bolaget delar inte kommitténs uppfattning att finansiering till en större krets än 1 000 personer är skyddsvärd och därför behöver regleras. De övriga remissinstanserna har inte några invändningar mot kommitténs förslag. Remissinstansernas synpunkter på promemorians förslag: Finansbolagens Förening ifrågasätter promemorians bedömning i fråga om normal likviditetsförvaltning. Föreningen menar att i större företag torde den normala likviditetsförvaltningen kunna drivas med betydande varaktighet och regelbundenhet samt vara av stor omfattning. Föreningen menar att inte ens en omfattande likviditetsförvaltning bör anses kunna utgöra finansieringsrörelse beroende på att den ändå inte kan sägas utgöra självständig näringsverksamhet. Avgörande är enligt föreningen syftet med verksamheten. Om detta är att förvalta ett företags likviditetsöverskott föreligger inte finansieringsrörelse. Om syftet i stället är att som en särskild verksamhet tillhandahålla finansiering föreligger finansieringsrörelse, om det dessutom ingår i verksamheten att låna upp medel från allmänheten på angivet sätt. Skälen för regeringens förslag: Om det görs en jämförelse mellan den föreslagna definitionen av finansieringsrörelse och gällande rätt framgår att vissa av de i dag gällande undantagen över huvud taget inte omfattas av den föreslagna definitionen av finansieringsrörelse. I dessa fall kan undantagen alltså utgå. Ett av de undantag som avses är undantaget för verksamhet som drivs av statlig eller kommunal myndighet. Kommittén konstaterar endast helt kort att statliga och kommunala myndigheter är undantagna från tillståndsplikt enligt gällande rätt och att de så bör förbli. Det kan emellertid noteras att kreditinstitutsdefinitionen i EG-rätten tar sikte på verksamheten som sådan och inte gör något generellt undantag för verksamheter som bedrivs av nämnda myndigheter. Finansiell verksamhet som drivs av statliga eller kommunala myndigheter torde emellertid som regel vara att betrakta som ett led i statens eller kommunens verksamhet. När stat eller kommun lånar upp till sig själv eller slussar krediter till olika delar av verksamheten omfattas rörelsen inte av definitionen av finansieringsrörelse. Om myndigheterna driver annan finansiell verksamhet bör den emellertid behandlas på samma sätt som när verksamheten drivs i annan associationsform. I stället för att göra ett generellt undantag för statlig eller kommunal verksamhet bör därför varje verksamhetsgren prövas för sig och undantag göras i den omfattning som anses nödvändigt. Det generella undantaget för verksamhet som drivs av statlig eller kommunal myndighet bör därför utgå. I överensstämmelse med vad som gäller enligt bankrörelselagen bör dock lagen inte tillämpas på verksamhet som drivs av Riksbanken eller Riksgäldskontoret. Lagen om finansieringsverksamhet undantar vidare från tillståndsplikt finansieringsverksamhet som tillgodoser finansieringsbehov endast inom en grupp näringsidkare med ekonomisk intressegemenskap om medel för verksamheten inte anskaffas från allmänheten (1 kap. 3 § första stycket 4). Som tidigare nämnts föreslår emellertid kommittén att enbart finansiering till allmänheten skall vara tillståndspliktig. Med den av kommittén föreslagna tolkningen av allmänhetsbegreppet omfattas inte en grupp näringsidkare bestående av omkring 1 000 företag av kravet på tillstånd. Även om detta förslag inte följs blir dock slutsatsen densamma, dvs. att det inte är nödvändigt med ett uttryckligt undantag. Den bedömningen grundar sig på att verksamheten över huvud taget inte är tillståndspliktig om medel för verksamheten inte anskaffas från allmänheten. Beträffande den närmare innebörden av allmänhetsbegreppet hänvisas till författningskommentaren till definitionen av finansieringsrörelse. Till de undantag som nu avses hör också undantaget för normal likviditetsförvaltning (1 kap. 3 § första stycket 5). I likviditetsförvaltning ingår som regel köp av värdepapper. Enligt den bedömning som görs i promemorian är köp av värdepapper inte att betrakta som finansieringsrörelse. Den delen av likviditetsförvaltningen är därför normalt inte något problem. Likviditetsförvaltning i vilken ingår kreditgivning (och mottagande av medel från allmänheten) torde enligt promemorian som regel inte förekomma med sådan varaktighet, omfattning och regelbundenhet att verksamheten blir att bedöma som finansieringsrörelse. Finansbolagens Förening menar att i större bolag kan den normala likviditetsförvaltningen drivas med betydande varaktighet och regelbundenhet samt vara av stor omfattning. Föreningen ifrågasätter därför promemorians bedömning och menar att inte ens omfattande likviditetsförvaltning bör kunna utgöra finansieringsrörelse beroende på att den ändå inte kan sägas utgöra självständig näringsverksamhet. Regeringen, som delar promemorians uppfattning, anser emellertid att detta skulle föra för långt. Även verksamhet som är underordnad annan verksamhet, men som sker med tillräcklig regelbundenhet, varaktighet och omfattning, bör som regel omfattas av definitionen och också fordra tillstånd. Det är alltså inte syftet (normal likviditetsförvaltning) utan verksamhetens omfattning, som är avgörande för om verksamheten fordrar tillstånd eller inte. Det krävs därför inte något undantag för normal likviditetsförvaltning (jfr 1 kap. 3 § första stycket 5). Denna bedömning överensstämmer med kommitténs och promemorians förslag. Dessutom undantas i lagen om finansieringsverksamhet vissa specifika företag och stiftelser från tillståndsplikt om medel för verksamheten inte anskaffas från allmänheten (1 kap. 3 § första stycket 8-10). Genom förslaget kommer bara verksamhet som finansieras med återbetalningspliktiga medel från allmänheten att fordra tillstånd. Nämnda undantagsbestämmelser har därmed blivit överflödiga och bör avskaffas. Även detta stämmer i sak överens med vad kommittén föreslår. 5.4.4.2 Vissa verksamheter som är reglerade i annan lagstiftning Regeringens förslag: Tillstånd att driva finansieringsrörelse behövs inte för svenska banker eller för utländska bankföretag som har tillstånd att driva bankrörelse här. Tillstånd behövs inte heller för försäkringsföretag, värdepappersbolag eller ett utländskt företag som driver värdepappersrörelse i Sverige, Svenska skeppshypotekskassan eller pantbanker i den utsträckning det är tillåtet enligt den för dem tillämpliga särskilda lagstiftningen. Kommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag, men avser endast svenska företag. Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstansernas synpunkter på kommitténs förslag: Remissinstanserna har inte några invändningar mot förslaget. Remissinstansernas synpunkter på promemorians förslag: Finansbolagens Förening anser att även banker, värdepappersbolag och försäkringsföretag skall behöva tillstånd för att driva finansieringsrörelse. Föreningen anser att eftersom en bank enligt bankdefinitionen i promemorians förslag inte behöver lämna kredit, kan det framstå som systematiskt oegentligt att ett sådant företag skall få driva finansieringsrörelse utan tillstånd. Föreningen ifrågasätter om det inte är att föredra att kräva tillstånd för finansieringsrörelse som drivs av svenska försäkringsbolag och svenska värdepappersbolag. Beträffande utländska försäkringsföretag och värdepappersföretag noterar föreningen att förslaget inte innehåller några regler om dessa utländska företagstypers möjlighet att driva finansieringsrörelse i Sverige. Därmed framstår regleringen som ofullständig och - såvitt avser utländska bankföretag - som motstridig. Därutöver anser föreningen att samma tillståndskrav bör gälla för utländska företag som svenska. Undantag bör endast gälla i den mån Sverige genom avtal med främmande stat förbundit sig att ge utländska företag tillträde till den svenska marknaden. Skälen för regeringens förslag: Det måste betraktas som en naturlig utgångspunkt att bankernas rörelse regleras i särskild ordning i den föreslagna lagen. Med ett tillstånd att driva bankrörelse följer en möjlighet att ägna sig åt viss närmare angiven verksamhet, däribland kreditgivning (se avsnitt 8.6.2). Om banken får driva finansieringsrörelse prövas inom ramen för det tillståndet. Regleringen av banker är åtminstone lika långtgående som för kreditmarknadsföretag. Regeringen delar därför inte Finansbolagens Förenings uppfattning att det dessutom finns anledning att kräva ett särskilt tillstånd att driva finansieringsrörelse. Likaså är det naturligt att försäkringsföretagens kreditgivning behandlas i försäkringsrörelselagen (1982:713). Det är den lagen som anger ramarna för försäkringsföretagens kreditgivning. Till skillnad från Finansbolagens Förening anser regeringen därför att även försäkringsföretagens kreditgivning bör undantas från tillståndsplikten för att driva finansieringsrörelse. Värdepappersbolag får med Finansinspektionens tillstånd som ett led i rörelsen "lämna kunder kredit mot säkerhet för placeringar i finansiella instrument för att underlätta värdepappersrörelsen" (3 kap. 4 § första stycket 5 lagen [1991:981] om värdepappersrörelse). Regeringen menar att värdepappersbolagen inte skall behöva tillstånd också enligt reglerna för finansieringsrörelse. Värdepappersbolag får också ställa garantier vid emissioner av värdepapper men denna verksamhet faller inte under definitionen av finansieringsrörelse. Även Svenska skeppshypotekskassans finansieringsverksamhet enligt lagen (1980:1097) om Svenska Skeppshypotekskassan bör undantas. Kassans verksamhet har uttryckligen undantagits från tillämpningen av kreditinstitutsdirektivet (se artikel 2). Inte heller pantbanker bör omfattas av reglerna för finansieringsrörelse. Pantbankernas kreditgivning är reglerad i pantbankslagen (1995:1000). Lagstiftningen behandlar inte pantbankernas finansiering eller soliditet utan tar närmast sikte på olika ordningsfrågor. I lagen definieras pantbanksverksamhet som näringsverksamhet med ändamål att lämna krediter åt konsumenter mot panträtt huvudsakligen i lösöre (1 §). Panten skall vara den enda säkerheten för lånet och låntagaren blir inte personligen betalningsansvarig för lånet (8 §). Lånetiden får inte överstiga ett år (12 §). En pantbank får inte driva någon annan verksamhet vid sidan av pantbanksverksamhet än att själv vid försäljning på offentlig auktion köpa panten (6 och 20 §§). Pantbankernas verksamhet är inte skyddsvärd från aspekten att skydda kapitalförsörjningen och det behövs därför inte en reglering av deras soliditet. Detta innebär inte någon förändring, eftersom pantbanksverksamhet är undantagen från tillståndsplikt enligt gällande rätt. De nu nämnda och av kommittén föreslagna undantagen omfattar emellertid endast svenska banker, försäkringsföretag och värdepappersbolag. Utländska bankföretag som har fått tillstånd att inrätta en filial för att driva bankrörelse, kan emellertid också driva verksamhet i Sverige som faller under definitionen av finansieringsrörelse. Som ytterligare exempel kan nämnas att ett utländskt företag hemmahörande utanför EES som har fått tillstånd att driva värdepappersrörelse här, kan ägna sig åt inlåning och kreditgivning i kombination (3 kap. 4 § lagen om värdepappersrörelse). Det framstår därför som rimligt att utforma bestämmelsen så att den i tillämpliga delar gäller även för de ovan nämnda svenska företagens utländska motsvarigheter. Det vore diskriminerande att behandla de utländska företagen sämre än de svenska. Regeringen delar alltså inte Finansbolagens Förenings uppfattning att utländska bankföretag, värdepappersföretag och försäkringsföretag som regel skall ha tillstånd för att driva finansieringsrörelse. Detta bör gälla för såväl företag hemmahörande inom EES som utanför. Det bör i detta sammanhang noteras att detta ingalunda innebär att företagen får driva verksamheten helt okontrollerat i Sverige. De får nämligen endast driva verksamhet i Sverige enligt de regler som gäller för respektive företagstyp, t.ex. såvitt avser filialetableringar. För en filial till en bank hemmahörande utanför EES skall det alltså ha meddelats ett tillstånd att i Sverige etablera en bankfilial för att undantaget skall gälla. En undantagsregel utformas lämpligen genom att det i lag anges att tillstånd att driva finansieringsrörelse inte behövs för svenska banker eller för utländska bankföretag som har tillstånd att driva bankrörelse här. Tillstånd behövs inte heller för försäkringsföretag, värdepappersbolag eller ett utländskt företag som driver värdepappersrörelse i Sverige, Svenska skeppshypotekskassan eller pantbanker i den utsträckning det är tillåtet enligt den för dem tillämpliga särskilda lagstiftningen. 5.4.4.3 Finansiering av varor och tjänster Regeringens förslag: Tillstånd att driva finansieringsrörelse behövs inte för ett företag som tillhandahåller finansiering i samband med avsättning av tjänster som erbjuds eller varor som framställs eller säljs av företaget. Det nuvarande undantaget i bankrörelselagen för mottagande av kundmedel skall avskaffas. Kommitténs förslag: Kommitténs undantag omfattar finansiering av varor och tjänster "i något led", dvs. det är inte någon skillnad om finansieringen sker vid försäljning direkt från det tillverkande företaget till köparen eller om finansiering sker från tillverkaren till ett senare led i distributionskedjan. Kommitténs undantag omfattar även finansiering av varor och tjänster som tillhandahålls av ett företag som ingår i samma koncern eller i samma grupp av företag med nära ekonomisk gemenskap som det finansierande företaget. Dessutom gör kommittén undantag för finansiering i form av anstånd med betalning av köpeskillingen. Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstansernas synpunkter på kommitténs förslag: Beträffande kommitténs tolkning av begreppet betalningsanstånd i fråga om kontokortskrediter anser Finansinspektionen att frågan om det är ett selektivt eller generellt betalsystem kan medföra avsevärda gränsdragningsproblem när det skall bedömas om kontokortskrediter är undantagna från tillståndsplikt enligt undantaget för handelskrediter. Konkurrensverket riktar kritik mot att finansiering i syfte att främja försäljningen av egentillverkade produkter på grund av gränsdragningsproblem omfattas av regleringen när fristående finansiärer anordnar finansieringen. Konsumentverket har inget att erinra mot kommitténs förslag och instämmer i kommitténs bedömning att kontokortskreditverksamhet i selektiva system kan undantas från tillståndsplikt och att kortkrediter knutna till generella system bör utgöra tillståndspliktig verksamhet. Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet pekar på att kommittén genom att göra undantag för "finansiering i form av anstånd med betalning av köpeskilling" etc. gör undantag för en viss finansieringsmetod och menar att detta ger ett förvirrat intryck, eftersom detta inte i tidigare paragrafer angetts som tillståndspliktigt. Finansbolagens Förening biträder kommitténs förslag men ser dock inte någon egentlig skillnad mellan finansiering av självständiga återförsäljare och finansiering av främmande varor i samband med avsättning av egna produkter. Därför anser föreningen att det inte heller behöver upprätthållas något tillståndskrav vid finansiering av självständiga återförsäljare. Föreningen efterlyser vidare att undantagets räckvidd tydligare regleras i lag, t.ex. så att det klargörs att undantaget är tillämpligt även i de fall främmande varor inkluderas i finansieringen, oavsett värdet av dessa och oavsett vem som säljer dem, att undantaget är tillämpligt vid finansiering av återförsäljare, självständiga eller inte, och i vilken utsträckning undantaget är tillämpligt i exklusiva kontokortssystem. ICA Handlarnas AB menar att ICA-koncernens kontokortsverksamhet inte är att anse som skyddsvärd och därmed bör stå utanför lagreglering. Remissinstansernas synpunkter på promemorians förslag: Finansinspektionen anser att den nuvarande bestämmelsen i 1 kap. 2 a § bankrörelselagen om mottagande av kundmedel skall behållas. Detsamma vill Konkurrensverket, som anför att möjligheten för detaljhandelsföretag att ta emot kundmedel på konto har varit positiv för konkurrensen. Möjligheten har inte, såvitt är känt för verket, varit förknippad med några problem. Finansbolagens Förening anser att det bör klarläggas att den tillståndsfria finansieringen får - utan beloppsgräns - omfatta varor och tjänster som säljs av annat företag men som har ett naturligt samband med en "huvudvara" som säljs/finansieras av det finansierande företaget. Föreningen anser också att det är nödvändigt att införa ett undantag från tillståndsplikt för de fall i vilka en koncern fungerar som en enhet men delar upp skilda verksamheter i olika juridiska personer och där finansieringen tillhandahålls av ett koncernföretag samtidigt som tjänsterna erbjuds eller varorna säljs av andra företag inom koncernen. Skälen för regeringens förslag Gällande rätt Det är vanligt förekommande att en säljare, i stället för att ta kontant betalt för en vara eller en tjänst, t.ex. ger kunden kredit eller leasar ut egendomen. Enligt gällande rätt (1 kap. 3 § första stycket 2 och 3 LFV) krävs inte tillstånd för finansieringsverksamhet som - avser finansiering endast i samband med avsättning av tjänster som erbjuds eller varor som framställs eller säljs av företaget, eller - avser finansiering endast i samband med avsättning av tjänster som erbjuds eller varor som framställs eller säljs av annat företag i samma koncern eller med annat nära samband och medel för verksamheten inte anskaffas från allmänheten. Nära samband anses finnas om företagen leds av samma eller i huvudsak samma personer eller om vinsten av företagens verksamhet helt eller till betydande del skall, direkt eller indirekt, tillfalla samma eller i huvudsak samma personer. Betalningsanstånd Försäljning av egendom eller tjänster där köparen medges anstånd med att betala är en form av finansiering, som ibland betecknas handelskrediter. Anstånd med betalning förekommer i många former. Det är t.ex. vanligt att en säljare tillhandahåller varor eller tjänster på villkor som innebär att köparen skall betala inom en viss kortare tid mot faktura. Som Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet påpekar anses detta dock inte utgöra kreditgivning enligt den nu föreslagna definitionen av finansieringsrörelse (se författningskommentaren till definitionen). Det kan dock tänkas att även köpare av mycket stora anläggningar, t.ex. vattenkraftverk eller pappersmaskiner, medges anstånd med betalningen under lång tid, kanske tiotals år. Funktionellt innebär detta en form av finansiering av köparen. Enligt kommittén är denna typ av verksamhet i regel inte skyddsvärd, eftersom köparen vanligtvis inte påverkas av säljarens fallissemang; avbetalningskontraktet fortsätter att gälla som förut och köpet är i regel en engångsföreteelse. Detta gäller oavsett om det rör sig om varor som säljaren själv producerat eller sådana som denne köpt in för vidareförsäljning. Det är därför inte motiverat med reglering från systemskyddssynpunkt. Däremot kan det från konsumentskyddssynpunkt vara motiverat att denna verksamhet, om den riktas mot konsumenter, omfattas av konsumentkreditlagen, såsom också är fallet. Mot denna bakgrund föreslår kommittén att tillstånd inte skall krävas för finansiering i form av anstånd med betalning av köpeskillingen. Här bedöms dock att dessa anstånd skall behandlas på samma sätt som finansiering av varor och tjänster i övrigt, vilket framgår av vad som sägs nedan. Något särskilt undantag skall alltså inte göras för denna typ av betalningsanstånd. Finansiering av varor och tjänster För producerande företag finns ibland ett behov av, utöver möjligheten att sälja med betalningsanstånd, att finansiera avsättningen av egentillverkade produkter. Vanligast torde detta vara när det gäller större maskiner och liknande, t.ex. lastbilar och traktorer, men även för andra produkter och tjänster finns ett behov. Försäljningen sker ofta via ett återförsäljarnät. Finansieringsbehovet finns både gentemot de återförsäljare som har behov av att ha ett lager av kapitalkrävande visningsobjekt hemma och gentemot slutkunderna. En varierande uppsättning finansieringslösningar kan användas för att främja avsättningen av de egna produkterna. Kommittén konstaterar att gemensamt för finansieringsformer som har till syfte att underlätta försäljningen av egentillverkade produkter är att de har så lågt skyddsvärde att de inte föranleder reglering. Det är inte någon skillnad mellan om finansieringen sker vid en försäljning direkt från det tillverkande företaget till köparen eller om finansieringen sker från tillverkaren till senare led i distributionskedjan. Inte heller spelar det någon roll för bedömningen av skyddsvärdet om finansieringen sker från det tillverkande företaget eller från ett annat företag som ingår i samma koncern eller grupp som det tillverkande företaget. Enligt kommittén kan det till och med sägas att det egentligen inte har någon avgörande betydelse för skyddsvärdet om det är ett företag som inte tillhör det tillverkande företagets koncern eller grupp som anordnar finansieringen, men om även sådana finansiärer undantogs från reglering skulle gräns-dragningsproblemen till andra typer av finansieringsföretag bli alltför stora. Mot denna bakgrund föreslår kommittén att tillstånd inte skall krävas för finansiering i form av anstånd med betalning av köpeskilling eller finansiering i samband med avsättning i något led av varor som framställs eller säljs av ett företag eller i samband med tjänster som säljs av företaget. Detsamma gäller om ett annat företag står för finansieringen och detta företag ingår i samma koncern eller samma grupp av företag med nära ekonomisk gemenskap som det i första meningen nämnda företaget. Undantaget gäller också i de fall då verksamheten kombineras med mottagande av återbetalningspliktiga medel från allmänheten. Här noteras inledningsvis att kommitténs resonemang enbart kretsar kring den del av begreppet finansieringsrörelse som avser kreditgivning och liknande finansiering. Med den definition av finansieringsrörelse som här föreslås kommer kreditgivningen över huvud taget inte att omfattas av tillståndsplikt om den inte kombineras med mottagande av medel från allmänheten. Kommitténs förslag innebär emellertid att verksamheten inte fordrar tillstånd ens om den finansieras genom upplåning från allmänheten. I gällande rätt undantas från tillståndsplikt finansieringsverksamhet som består av finansiering av produkter som tillverkas eller säljs av företaget i fråga. Undantaget gäller även för det fall att det i företaget förekommer upplåning från allmänheten. Som också föreslås av kommittén bör denna ordning behållas. Kommittén menar emellertid att undantaget skall gälla för avsättning i något led. Kommittén gör alltså inte någon skillnad mellan det fall att finansieringen sker vid en försäljning från det tillverkande företaget till köparen eller om finansieringen sker från tillverkaren vid försäljning i ett senare led i distributionskedjan. Detta förslags förenlighet med EG-rätten kommenteras inte närmare av kommittén. I promemorian bedöms det dock inte vara möjligt att medge ett företag som någon gång avhänt sig en produkt obegränsade möjligheter att finansiera slutkunder i olika led med medel som tagits emot från allmänheten. Regeringen delar denna bedömning. Som nyss nämnts är dock företaget oförhindrat att tillhandahålla finansieringen med medel som anskaffats på annat sätt. I gällande rätt görs också undantag för finansiering i samband med avsättning av tjänster som erbjuds eller varor som framställs eller säljs av ett annat företag i samma koncern eller med annat nära samband. Detta undantag gäller dock enbart om medel för verksamheten inte anskaffas från allmänheten. Även kommitténs förslag undantar finansiering som tillhandahålls av ett annat koncernföretag eller av ett företag som ingår i samma grupp av företag med nära ekonomisk gemenskap, men kommittén medger att denna verksamhet finansieras genom upplåning från allmänheten. I promemorian görs bedömningen att detta innebär en förändring av gällande rätt som inte är förenlig med EG-rättens definition av kreditinstitut och att kommitténs förslag i den delen därför inte bör genomföras. Mot detta har Finansbolagens Förening invänt att det är nödvändigt att införa ett undantag från tillståndskrav för de fall i vilka en koncern fungerar som en enhet men delar upp verksamheten i skilda juridiska personer och där finansieringen tillhandahålls av ett av koncernföretagen samtidigt som tjänsterna erbjuds eller varorna säljs av annat eller andra företag inom koncernen. Regeringen har i och för sig viss förståelse för föreningens synpunkt att koncernen ur den ifrågavarande aspekten bör behandlas som en enhet, men anser att övervägande skäl talar för den bedömning som görs i promemorian. Som kommittén pekar på förekommer det att det tillverkande företagets produkt behöver specialdesignas för slutkundens behov genom att kompletteras med olika tillbehör. Det kan t.ex. gälla lastbilsschassin som är avsedda att byggas på med flak, kranar eller tankar av olika utföranden och även olika hyttlösningar. Det kan till och med förekomma att specialutrustningen eller tillbehören betingar ett högre pris än basprodukten. Även om det i viss mån blir fråga om finansiering av produkter tillverkade av andra förändrar detta inte innebörden av verksamheten. Det finns därför inte anledning att upprätthålla något strikt krav på att huvuddelen av produkten skall vara tillverkad av finansiären. Även om en större del av värdet hänför sig till externt levererad utrustning finns inte skäl mot att tillämpa samma principer. Det avgörande bör vara om det fortfarande kan betraktas som en av leverantören tillhandahållen vara eller tjänst. Det bedöms dock inte lämpligt att - som Finansbolagens Förening föreslår - ta in ett sådant förtydligande i lagtexten. Att det skall vara fråga om en vara eller tjänst som tillhandahålls av leverantören framgår redan av lagtexten. De olika variabler som kan spela in bör däremot inte preciseras ytterligare. I stället bör bedömningen överlämnas till rättstillämpningen. Mot bakgrund av vad Finansbolagens Förening anför i remissvaret över promemorian, vill regeringen tillägga att avsikten inte är att finansiären löpande skall finansiera andra leverantörers kompletterade varor eller tjänster, även om de har ett naturligt samband med av finansiären levererade ursprungsvaror eller ursprungstjänster. Särskilt om anstånd via kontokortskrediter Kontokortskrediter kännetecknas av att kontoinnehavaren har rätt till att intill ett visst i förväg bestämt belopp få kredit vid köp av varor hos säljare som har anslutit sig till det kontokortssystem till vilket köparens kort är knutet. En del kontokortssystem administreras av säljarna själva medan andra finansieras och administreras av ett företag som är fristående i förhållande till de företag som är knutna till systemet. En del system är endast knutna till vissa försäljningsföretag medan andra står öppna för olika branscher och företag. Enligt kommittén är kontokortskrediter som kan användas hos en viss säljare närmast att betrakta som anstånd med betalningen och skall därför inte vara tillståndspliktiga. En kontokortskredit som är knuten till ett generellt system är emellertid enligt kommittén närmast att betrakta som en kredit och skall utgöra tillståndspliktig verksamhet. Genom detta förslag kommer exempelvis utfärdande av vissa kort som används enbart inom en livsmedelskedja inte att fordra tillstånd, medan motsvarande inte gäller för de generella korten som utfärdas av banker. Som Finansinspektionen påpekar kan den föreslagna regleringen ge upphov till gränsdragningsproblem. Dessutom skulle det föra alltför långt att medge att upplåning från allmänheten kombineras med kreditgivning i nu beskrivna fall utan att det kräver tillstånd. Följden av detta resonemang blir att dessa företagsgrupper inte längre kommer att omfattas av någon uttrycklig undantagsbestämmelse. Detta förhindrar dock inte att de lämnar kredit så länge verksamheten inte kombineras med upplåning från allmänheten. Detta ställningstagande får också betydelse för möjligheten att fortsättningsvis ta emot s.k. kundmedel och kombinera detta med kreditgivning. Enligt 1 kap. 2 a § BRL anses mottagande av kundmedel på konto inte utgöra inlåning om behållningen uppgår till högst 15 000 kronor och behållningen är tillgänglig för kunden endast för betalning av varor och tjänster som framställs eller säljs av företaget eller av ett annat företag som ingår i samma koncern eller i samma företagsgrupp med nära ekonomisk samhörighet eller i samband med att kontoförhållandet upphör. Som framgår av avsnitt 12.2.3 om informationsplikt enligt den föreslagna lagen om inlåningsverksamhet anses s.k. kundmedel vara återbetalningspliktiga medel som tagits emot från allmänheten enligt den lagens mening. Detta motiveras i avsnitt 12.2.3 med att det inte finns någon skyldighet för insättaren att använda kundmedlen för att betala framtida inköp, men att det finns en skyldighet för berörda företag att återbetala insatta medel på kundens begäran. Denna bedömning skiljer sig alltså från den som görs i gällande rätt. Av detta följer också att företag som tar emot sådana medel på konto och samtidigt lämnar kredit anses driva finansieringsrörelse. Mot bakgrund av att något särskilt undantag inte föreslås för den rörelsen kommer den alltså att fordra tillstånd. Till skillnad från Finansinspektionen och Konkurrensverket anser regeringen alltså att undantaget för kundmedel inte skall behållas. Finansinspektionen har i en skrivelse den 1 oktober 1999 (dnr Fi 1999/3831) anfört att den innebörd som i 1 kap. 2 a § BRL getts uttrycket "företagsgrupp med nära ekonomisk samhörighet" är omotiverat snäv och att det är angeläget att frågan om förutsättningarna att ta emot kundmedel ges prioritet i behandlingen av kommitténs betänkande. Den fråga som inspektionen tar upp faller emellertid genom att bestämmelsen i 1 kap. 2 a § BRL utmönstras. 5.4.4.4 Koncernfinansiering Regeringens förslag: Tillstånd att driva finansieringsrörelse behövs inte för ett företag som med medel som mottagits från allmänheten finansierar andra företag som ingår i samma koncern eller motsvarande utländska företagsgrupp, om inte finansieringen avser ett företag som ägnar sig åt kreditgivning eller annan kreditliknande verksamhet. Kommitténs förslag: Kommitténs förslag innehåller inte någon motsvarande bestämmelse. Av kommitténs förslag att enbart kreditgivning till allmänheten anses vara finansieringsrörelse följer dock att finansiering av en grupp koncernföretag, maximalt omkring 1 000, inte omfattas av regleringen. Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag Remissinstansernas synpunkter på kommitténs förslag: Finansbolagens Förening anser att finansiering inom koncerner inte skall fordra tillstånd. ICA Handlarnas AB delar inte kommitténs uppfattning att finansiering till en större krets än 1 000 personer är skyddsvärd och behöver regleras. Remissinstansernas synpunkter på promemorians förslag: Enligt Finansinspektionens mening är det angeläget att det av lagtexten klart framgår att koncernbegreppet inte skall begränsas till sådana koncerner där moderbolaget är svenskt. Finansbolagens Förening välkomnar att koncernintern finansiering inte skall kräva tillstånd även om medlen anskaffas från allmänheten. Föreningen ifrågasätter dock om det är behövligt att uppställa tillståndskrav både för det koncernföretag som lånar upp och det som lånar ut och menar att inget av företagen skall behöva tillstånd (se även avsnitt 5.4.3). Svenskt Näringsliv kan acceptera att ett bolag som indirekt lånar upp medel från allmänheten (genom internbanken) och som ger externa kunder kredit behöver tillstånd för sin verksamhet (se avsnitt 5.4.3), men anser att det är svårt att förstå varför en internbank som lånar ut medel till andra koncernbolag, vilka i sin tur ägnar sig åt kreditgivning skall behöva tillstånd. Det är inte ovanligt att större företag har s.k. internbanker. En sådan bank kan ha till uppgift bl.a. att låna upp medel från externa långivare för vidareutlåning inom koncernen. En sådan internbank behöver med nuvarande lagstiftning inget tillstånd för sin verksamhet. Skälen för regeringens förslag: Det är vanligt förekommande att industriföretag ingår i en större koncern och att man inom koncernen valt att koncentrera den finansiella verksamheten till ett enda företag (s.k. internbank). I internbankens uppgifter kan ingå kreditgivning till övriga koncernföretag som finansieras bl.a. genom utgivande av obligationer. Internbanken ägnar sig rent faktiskt åt kreditgivning och skulle om resonemanget stannade där kunna anses driva finansieringsrörelse. Den kreditgivning som internbanken ägnar sig åt är emellertid enbart en följd av att övriga koncernföretag inte sköter sin egen upplåning utan har överlåtit denna uppgift till internbanken. Internbankens verksamhet har alltså inte någon självständig betydelse vid sidan av koncernens samlade verksamhet utan är enbart ett resultat av den valda organisatoriska strukturen. Kommittén gör bedömningen att erbjudanden som riktar sig till en begränsad krets av personer inte kan anses rikta sig till allmänheten. Med begränsad krets avses främst en till antalet begränsad krets, alltså inte begränsad till medlemskap i en organisation eller dylikt. Finansieringsverksamhet som endast riktar sig till en krets av företag som själva bildat finansieringsföretaget i syfte att underlätta sin egen finansiering är inte skyddsvärd om kretsen inte är för vid. Kommitténs bedömning grundas på att de andra företagen snabbt kan starta ett nytt finansieringsföretag om det gamla fallerar. Oavsett organisationsform bör det finnas en absolut storleksgräns för vad som kan betraktas som en verksamhet som inte vänder sig till allmänheten. Kommittén sätter härvid gränsen vid omkring 1 000 personer (fysiska eller juridiska). Har kunderna eller finansiärerna av en verksamhet inget organisatoriskt samband bör den antalsmässiga gränsen sättas betydligt lägre. Vi anser att utgångspunkten bör vara att bortse från den organisatoriska strukturen och i stället se till det yttersta syftet (funktionen) med verksamheten. Om hela koncernens verksamhet samlats i ett enda företag hade verksamheten inte fordrat tillstånd. Bedömningen bör inte bli en annan enbart för att verksamheten delas upp mellan flera olika företag. Internbankens verksamhet bör alltså kunna undantas från tillståndsplikt och detta oavsett koncernens storlek. Detta bör inte vara begränsat till sådana koncerner i vilka moderföretaget är svenskt. Detta skall ses mot bakgrund av att det knappast är rimligt att ett företag som lämnar krediter till andra koncernföretag med säte i Sverige inte skall fordra tillstånd, men att tillstånd skall krävas om företaget lämnar kredit till ett företag som har sitt säte utomlands. För att undanröja eventuella tveksamheter om detta bör, som Finansinspektionen förespråkar, lagtexten förtydligas på denna punkt genom en uttrycklig hänvisning till att bestämmelsen är tillämplig inte enbart på företag inom en koncern utan även på motsvarande utländska företagsgrupp. I promemorian väljs en lösning som innebär att det inte görs undantag från tillståndsplikten för ett företag som tar emot återbetalningspliktiga medel från allmänheten och som lämnar kredit till ett annat koncernföretag som i sin tur ägnar sig åt kreditgivning, leasing eller liknande. Regeringen delar inte Finansbolagens Förenings och Svenskt Näringslivs uppfattningar att detta är att gå för långt. Ur ett kreditförsörjningsperspektiv kan det visserligen uppfattas som tillräckligt att reglera det kreditgivande företaget. Genom att det kreditgivande företaget står under tillsyn skyddas också investerarna i det upplånande bolaget. Det är emellertid inte rimligt att en central del av verksamheten undandras tillsynen genom att verksamheten delas upp i två bolag. Det är inte tillräckligt att det upplånande bolagets verksamhet faller under prospektreglerna eller den föreslagna lagen om inlåningsverksamhet. Ett annat alternativ skulle vara att göra skillnad mellan finansiella och icke-finansiella koncerner och föreskriva att tillstånd för det upplånande bolaget aldrig behövs om det utgör en del av en icke-finansiell koncern. Finansiell verksamhet som endast utgör en mindre del av en icke-finansiell koncern kan dock enskilt sett vara förhållandevis stor i jämförelse med motsvarande verksamhet i enskilda företag på samma marknad. Hade den verksamheten legat i ett och samma bolag hade den dessutom i sin helhet varit tillståndspliktig. Att göra skillnad mellan finansiella och icke-finansiella koncerner framstår därför inte som en lämplig lösning. Regeringen, som är medveten om att kapitalflödena i en koncern kan vara svåra att följa, anser dock att det bör vara möjligt att organisera verksamheten i en koncern så att det kreditgivande bolaget sköter sin egen upplåning, eventuellt med stöd av internbanken. En annan lösning är att ett annat bolag än internbanken sköter upplåningen. Det bör framhållas att det företag som lånar upp medel från allmänheten inte undgår tillståndsplikten genom att dela upp sin verksamhet i två portföljer; en med medel som mottagits från allmänheten och en innehållande andra medel. Det torde i stället krävas att verksamheten delas upp mellan olika företag. Regeringen, som inte ser något skäl att gå ifrån promemorians bedömning, anser därför att tillstånd att driva finansieringsrörelse inte skall behövas för ett företag som med medel som mottagits från allmänheten finansierar andra företag som ingår i samma koncern eller motsvarande utländska företagsgrupp, om inte finansieringen avser ett företag som har till ändamål att lämna kredit eller driva liknande verksamhet (kreditgarantigivning, factoring och leasing). 5.4.4.5 Vissa spar- och låneföreningar Regeringens förslag: Tillstånd behövs inte för finansieringsrörelse som drivs av en ekonomisk förening eller motsvarande utländskt företag, om föreningen eller företaget 1. som medlemmar vid varje tillfälle har högst 1 000 fysiska personer, 2. som medlemmar antar bara personer som ingår i en i förväg identifierbar begränsad krets och denna krets anges i stadgarna, 3. tar emot återbetalningspliktiga medel bara från medlemmarna eller från finansiella företag, 4. har till ändamål att bara med sådana medel som avses i 3 tillgodose finansieringsbehov hos medlemmarna. Ett företag som driver verksamhet som fordrar tillstånd utan att ha ett sådant tillstånd skall kunna tvångslikvideras om företaget inte följer ett föreläggande att upphöra med verksamheten. Kommitténs förslag: Kommittén saknar en motsvarande bestämmelse. Kommittén föreslår dock att enbart finansiering till allmänheten skall anses utgöra finansieringsrörelse. Eftersom en begränsad krets med någon form av intressegemenskap inte skall betraktas som utgörande allmänheten träffas inte finansiering till en sådan krets av definitionen av finansieringsrörelse. Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstansernas synpunkter på kommitténs förslag: Remissinstanserna har inte några invändningar mot kommitténs förslag såvitt avser effekten för spar- och låneföreningar. Remissinstansernas synpunkter på promemorians förslag: Finansbolagens Förening tillstyrker förslaget. Föreningen menar att föreningarna kan fylla ett berättigat behov och att eventuellt missbruk av undantaget bör hanteras som andra överträdelser mot lagen. JAK Riksförening Södra (JAK) anser att undantaget bör vara tillämpligt inte enbart på ekonomiska föreningar utan även på ideella föreningar. JAK och Nordiska Sparlån menar vidare att antalet medlemmar inte bör begränsas till 1 000 fysiska personer. JAK anser att den bör kunna uppgå till 10 000 personer eller 3 000 hushåll, varav antalet juridiska personer inte får överstiga hälften av det förstnämnda. Nordiska Sparlån anser att om det över huvud taget skall finnas någon gräns skall den uppgå till 5 000 personer. JAK och Nordiska Sparlån anser vidare att rekvisitet "en i förväg identifierbar begränsad krets" bör utgå. De menar att bestämmelsen står i strid med förbudet i 3 kap. 1 § lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar att vägra någon inträde som medlem. JAK anser vidare att bestämmelsen strider mot den grundläggande föreningsfriheten i 2 kap. 1 § regeringsformen. JAK ifrågasätter vidare om inte orden medlemmar och personer bör bytas ut mot kontohavare. För att komma till rätta med missbruk av undantagsbestämmelsen föreslår Nordiska Sparlån att det av spar- och låneföreningarnas namn klart skall framgå att de inte är någon EU-bank. Nordiska Sparlån anser också att de föreningar vars verksamhet varit undantagna från tillståndsplikt sedan den 1 januari 1994 inte skall behöva tillstånd enligt den nya lagen. Skälen för regeringens förslag: I bankrörelselagen definierades tidigare bankrörelse som verksamhet i vilken ingår inlåning från allmänheten på sådan räkning som bank allmänt använder. Genom en ändring i bankrörelselagen utmönstrades år 1996 allmänhetsbegreppet i bankrörelsedefinitionen. Samtidigt infördes en ändring i bankrörelselagen (1 kap. 2 b §) som innebär att bankrörelse inte skall anses förekomma när en ekonomisk förening (spar- och låneförening) bedriver inlåningsverksamhet, om föreningen - tar emot insättningar endast från de egna medlemmarna, - har till ändamål endast att med användande av medlemsinsättningar tillgodose finansieringsbehov hos medlemmarna, - antar endast fysiska personer till medlemmar, samt - har högst 1 000 medlemmar. Samma slags verksamhet undantogs också från tillståndsplikt enligt lagen om finansieringsverksamhet (1 kap. 3 § första stycket 9). Undantaget bedömdes möjligt eftersom en förening av den nämnda slaget inte ansågs vända sig till allmänheten i den mening som avses i kreditinstitutsdirektivet (prop. 1995/96:74 s. 107). Nyss nämnda bestämmelser i bankrörelselagen och lagen om finansieringsverksamhet upphävdes emellertid den 1 juli 2000. Bakgrunden till denna åtgärd var att undantagsbestämmelserna missbrukats och att föreningar registrerats för att därefter användas för olika former av olaglig och brottslig verksamhet, framför allt utomlands. Av regeringens överväganden framgår bl.a. följande (prop. 1999/2000:101 s. 11). "Av allt att döma förekommer sedan en tid tillbaka ett missbruk av undantagsbestämmelserna i 1 kap. 2 b § bankrörelselagen och 1 kap. 3 § första stycket 9 lagen om finansieringsverksamhet för små spar- och låneföreningar. Spar- och låneföreningar registreras hos PRV som ekonomiska föreningar och uppfyller därvid de formella krav som gäller för sådan registrering enligt lagen om ekonomiska föreningar. Missbruket består i att föreningarna i praktiken inte håller sig till den verksamhet som anges i stadgarna, dvs. att endast ta emot insättningar från medlemmar och tillgodose deras finansieringsbehov. I stället bedrivs verksamhet som går utöver de ramar som anges i de nämnda bestämmelserna i bankrörelselagen och lagen om finansieringsverksamhet och som därmed kräver auktorisation. Det finns starka indikationer på att vissa föreningar bedriver olika former av brottslig verksamhet utomlands, bl.a. investeringsbedrägerier. Dessutom finns tecken på att den otillåtna verksamheten tilltar i omfattning. För detta talar det faktum att sparkassor marknadsförs på Internet som en "fantastisk" möjlighet att köpa sin egen "EU-bank" i kombination med att antalet ansökningar om registrering av nya spar- och låneföreningar hos PRV har ökat påtagligt särskilt under de senaste månaderna. Tydligen finns det ett intresse för att gentemot personer utomlands bedriva otillåten, bankliknande verksamhet med stöd av den officiella status som en registrering hos PRV innebär." I samband med att undantaget för spar- och låneföreningar upphävdes ansåg Finansutskottet (bet. 1999/2000:FiU28) att det bör finnas möjlighet för seriösa spar- och låneföreningar att i kontrollerade former driva verksamhet även i fortsättningen. Även nytillkommande seriösa spar- och låneföreningar bör kunna få möjlighet att verka i lämpliga former. Kommittén föreslår att begreppet finansieringsrörelse definieras som rörelse i vilken ingår näringsverksamhet som har till ändamål att till allmänheten lämna kredit eller ställa garanti för kredit eller i finansieringssyfte förvärva fordringar eller upplåta lös egendom till nyttjande. Vidare görs bedömningen att erbjudanden som riktar sig till en begränsad krets av personer inte kan anses rikta sig till allmänheten. Med begränsad krets avses främst en till numerären begränsad krets, alltså inte begränsad till medlemskap i en organisation eller dylikt. Kommittén sätter härvid gränsen vid omkring 1 000 personer (fysiska eller juridiska). Har kunderna eller finansiärerna av en verksamhet inget organisatoriskt samband bör den antalsmässiga gränsen sättas betydligt lägre. Av författningskommentaren till definitionen av begreppet "finansieringsrörelse" framgår att mottagande av medel från andra företag som ingår i samma koncern eller koncernliknande företagsgrupp inte anses mottagna från allmänheten. I det följande behandlas frågan om hur motsvarande sammanslutningar av fysiska personer bör behandlas. Den numerära avgränsningen Kommitténs förslag innebär att det är möjligt för en förening att utan tillstånd kombinera mottagande av återbetalningspliktiga medel från allmänheten med finansiering av en krets bestående av omkring 1 000 personer. Som nämns i avsnitt 5.4.3 följer promemorian inte detta kommitténs förslag. Kommitténs tolkning av allmänhetsbegreppet innebär emellertid också att mottagande av återbetalningspliktiga medel från en krets av den angivna storleksordningen inte anses utgöra medel mottagna från allmänheten. Det motsvarar vad som tidigare gällde enligt undantaget för spar- och låneföreningar. Mot bakgrund av de erfarenheter som redovisas i prop. 1999/2000:101 är det emellertid inte möjligt att utan ytterligare restriktioner undanta spar- och låneföreningar som vänder sig till 1 000 fysiska personer från tillståndsplikt. Ett möjligt angreppssätt skulle kunna vara att begränsa den krets som anses utgöra icke-allmänheten till ett färre antal personer, t.ex. till 200. Detta torde dock inte vara tillräckligt för att begränsa risken för missbruk. För att göra det möjligt för seriösa spar- och låneföreningar att driva finansieringsrörelse föreslås i promemorian en numerär begränsning till 1 000 fysiska personer. JAK och Nordiska Sparlån menar att medlemsantalet, om det över huvud taget skall finnas någon numerär begränsning, skall sättas betydligt högre och inte enbart avse fysiska personer. Regeringen anser dock att den begränsning till 1 000 personer som görs såväl i promemorian som i tidigare lagstiftningsärenden är en rimlig avgränsning (prop. 1995/96:74 s 108 f). Regeringen finner inte heller anledning att utvidga undantagsbestämmelsen till att omfatta juridiska personer. Den nuvarande begränsningen till fysiska personer skall bl.a. ses mot bakgrund av att man velat undvika att flera små spar- och låneföreningar slår sig samman i större federationer (prop. 1995/96:74 s. 109). Promemorian utgår ifrån att enbart associationsformen ekonomisk förening skall omfattas av undantaget från tillståndsplikt. JAK menar emellertid att även ideella föreningar bör kunna utnyttja det aktuella undantaget. Regeringen anser dock att en förening, som har till ändamål att tillgodose ett finansieringsbehov hos medlemmarna på det sätt som avses i undantaget, bör drivas i väl reglerad associationsform. Med andra ord bör undantaget förbehållas ekonomiska föreningar. Den numerära begränsningen till 1 000 fysiska personer måste emellertid kombineras med ytterligare åtgärder. En i förväg identifierbar begränsad krets Förutom en numerär begränsning bör det krävas att den krets som är aktuell utgör en begränsad personkrets, t.ex. anställda på en arbetsplats, personer i ett byalag etc. Förutom att det inte skall vara möjligt för vem som helst att delta bör gruppen vara homogen. En ekonomisk förening som står öppen för envar skulle med denna begränsning omfattas av tillståndsplikt. Att medlemmarna är bosatta inom ett bestämt geografiskt område kan inte anses vara tillräckligt. För att minska risken för missbruk bör det vara möjligt för svenska myndigheter att konstatera att en arbetsplats eller liknande som uppges verkligen existerar. Det skall alltså vara fråga om en i förväg identifierbar begränsad krets. Detta utesluter dock inte att en person kvarstår som medlem en viss tid efter det att anknytningen, t.ex. anställningen, har upphört, om stadgarna medger det. JAK och Nordiska Sparlån anser att rekvisitet "en i förväg identifierbar begränsad krets" bör utgå eftersom bestämmelsen står i strid med förbudet i 3 kap. 1 § lagen om ekonomiska föreningar att vägra någon inträde som medlem. Enligt nämnda bestämmelse får en ekonomisk förening inte vägra någon inträde som medlem om det inte finns särskilda skäl för vägran med hänsyn till arten eller omfattningen av föreningens verksamhet eller föreningens syfte eller annan orsak. Bestämmelsen utesluter emellertid inte bildandet av ekonomiska föreningar för en bestämd krets av personer, t.ex. personer bosatta inom ett visst område, personer som tillhör en viss yrkesgrupp eller personer som äger fastigheter i ett grupphusområde. Om en person faller inom den krets av personer som föreningen enligt stadgarna kan omfatta, får han emellertid inte vägras inträde såvida man inte kan förvänta sig att han skall motverka föreningens intresse (Göran Grosskopf, Ekonomiska föreningar, femte upplagan, 1988 s. 13). Rekvisitet "en i förväg identifierbar begränsad krets" syftar enbart på ekonomiska föreningar som på nyss beskrivet sätt begränsar sin medlemskrets. Regeringen delar därför promemorians bedömning att rekvisitet bör ingå för att minska risken för missbruk av föreningsformen. JAK ifrågasätter också om inte ordet kontohavare bör ersätta orden personer eller medlemmar. Det skulle betyda att föreningen får ha ett obegränsat antal medlemmar, så länge antalet kontohavare är begränsat. Regeringen delar inte denna uppfattning. Begränsningen av antalet medlemmar till 1 000 anger också indirekt hur vid den begränsade kretsen som behandlas i föregående stycke får vara. Om antalet medlemmar är lika många som antalet kontohavare blir det också lättare att kontrollera att regeln efterlevs. Föreningens ändamål bör vara att endast med återbetalningspliktiga medel som tas emot av medlemmarna eller från finansiella företag - t.ex. banklån - tillgodose medlemmarnas finansieringsbehov. Möjligheten att driva spar- och låneverksamhet bör inte enbart stå öppen för svenska föreningar utan även för motsvarande utländska företag. Kontrollmöjligheter Av kontrollskäl finns det anledning att kräva att den krets till vilken föreningen vänder sig framgår av stadgarna. Härigenom ökar möjligheten för utomstående att bedöma föremålet för föreningens verksamhet samtidigt som kretsen inte utan vidare kan förändras. Dessutom kan Patent- och registreringsverket (PRV) vägra registrering om anmälan strider mot lag. Till detta kommer att PRV har rätt att initiera en tvångslikvidation av en förening om föreningens verksamhet drivs på ett sätt som uppenbarligen inte motsvarar de förutsättningar under vilka registrering har skett. Föreningen bör som medlemmar få anta enbart personer i den angivna kretsen. Av 6 kap. 4 § lagen om ekonomiska föreningar framgår att styrelseledamöterna skall vara medlemmar i föreningen, om inte stadgarna i särskilt angivna fall tillåter annat. För att komma till rätta med missbruk av undantagsbestämmelsen föreslår Nordiska Sparlån att det av spar- och låneföreningarnas namn klart skall framgå att de inte är några EU-banker. Ordet "bank" är förbehållet banker, Sveriges riksbank, Sveriges allmänna hypoteksbank och vissa utländska företag. Det torde inte vara möjligt att använda i en spar- och låneförenings firma. Utöver de regler som finns i firmalagen bedömer regeringen det inte nödvändigt att ställa upp några särskilda bestämmelser om föreningarnas firma i detta sammanhang. När föreningen tar emot medel från medlemmarna anses den ta emot återbetalningspliktiga medel från allmänheten. Den kommer därför att omfattas av den föreslagna lagen om inlåningsverksamhet (se avsnitt 12). Bestämmelserna i den lagen innehåller de ytterligare begränsningar som bedöms nödvändiga för att ta hand om de problem som medförde att de tidigare undantagsbestämmelserna upphävdes. Avsikten är dock inte att, i de fall det bedöms finnas behov av reglering, låta övergångsbestämmelser från 1994 fortsätta att gälla efter denna lags ikraftträdande. Tvångslikvidation På de företag som bedriver finansiell verksamhet som fordrar tillstånd ställs det förhållandevis höga krav. I dag finns det i lagen om finansieringsverksamhet och i bankrörelselagen en möjlighet att förelägga den som bedriver verksamhet i strid med lagen att upphöra med verksamheten. Ett sådant föreläggande kan förenas med vite. Om verksamheten drivs i en ekonomisk förening kan enligt lagen om ekonomiska föreningar rätten förordna att föreningen skall gå i likvidation om föreningens verksamhet bedrivs på ett sätt som uppenbarligen inte motsvaras av de förutsättningar under vilka registrering har skett. PRV har rätt att initiera ett sådant tvångslikvidationsärende. Finansinspektionen har däremot inte den behörigheten. Det har övervägts om Finansinspektionen skall ges behörighet att göra en anmälan om tvångslikvidation enligt lagen om ekonomiska föreningar, men det har bedömts mindre lämpligt. Dessutom kan otillåten verksamhet komma att drivas av aktiebolag och för dessa finns det inte någon likvidationsgrund motsvarande den som gäller för ekonomiska föreningar. Mot den bakgrunden görs bedömningen att det bör införas en tvångslikvidationsgrund enligt vilken rätten, efter anmälan från Finansinspektionen, skall förordna att ett aktiebolag eller en ekonomisk förening skall gå i likvidation om företaget inte följer ett föreläggande att upphöra med finansiell verksamhet som företaget inte är berättigat att driva. Detta gäller generellt och inte bara för de nu beskrivna spar- och låneföreningarna. 5.4.4.6 Värdepapperisering Regeringens bedömning: Det nuvarande undantaget för värdepapperisering behålls. Det betyder att det inte behövs tillstånd för finansieringsrörelse som drivs av ett aktiebolag eller en ekonomisk förening, eller motsvarande utländskt företag, om verksamheten består i att vid enstaka tillfällen förvärva fordringar och medel för verksamheten inte löpande anskaffas från allmänheten. Kommitténs bedömning: Kommitténs förslag att enbart finansiering till allmänheten utgör finansieringsrörelse innebär att värdepapperisering, som består i att ett specialföretag köper fordringar från finansiella företag, inte träffas av regleringen medan motsvarande köp från icke-finansiella företag träffas. Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstansernas synpunkter på kommitténs förslag: Av de remissinstanser som yttrat sig över förslaget är alla remissinstanser utom Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet positiva till värdepapperisering eller har ingen erinran emot företeelsen. Riksbanken, Riksgäldskontoret och Statens Bostadsfinansieringsaktiebolag (SBAB) vill att kommitténs förslag skall införas. Finansinspektionen, Konkurrensverket, Sveriges Industriförbund och Finansbolagens Förening anser att även icke-finansiella företag skall kunna sälja fordringar för värdepapperisering. Svenska Fondhandlareföreningen och Riksbanken anser att det kan finnas anledning att ta ställning till hur kommitténs förslag förhåller sig till EG-rätten. Tjänstemännens Centralorganisation (TCO) menar att frågan om tillstånd bör krävas för specialföretaget beror på vem som detta företag tänker sig som finansiär. Förväntas de i stor utsträckning vända sig till den småsparande allmänheten ökar enligt TCO tyngden i kravet på att denna verksamhet bör vara förknippad med tillstånd. Remissinstansernas synpunkter på promemorians förslag: Konkurrensverket anser att värdepapperisering bör kunna lämnas oreglerad, eftersom argumenten för reglering är mycket svaga. Verket hänvisar vidare till sitt tidigare remissyttrande över kommitténs förslag. Finansbolagens Förening välkomnar undantaget och noterar att undantaget är tillämpligt oavsett om det överlåtande företaget är ett kreditinstitut eller ett annat företag, t.ex. ett industriföretag. Skälen för regeringens förslag: Värdepapperisering är en teknik för att finansiera en portfölj av finansiella fordringar på värdepappersmarknaden. Rent praktiskt går värdepapperiseringen till så att fordringarna säljs (överlåts mot betalning) till ett för ändamålet skapat rättssubjekt, som kan betecknas specialföretag. Försäljningen innebär således att specialföretaget övertar fordringsrätten. Specialföretaget finansierar sitt köp av fordringar genom att ge ut värdepapper, exempelvis obligationer. Kommitténs förslag innebär att begreppet finansieringsrörelse skall omfatta näringsverksamhet som har till ändamål att från allmänheten förvärva fordringar. Definitionen omfattar inte förvärv av fordringar från finansiella företag. Den träffar däremot verksamhet som består i att köpa fordringar från icke-finansiella företag. När det gäller icke-finansiella företag som vänder sig till ett fristående specialföretag skulle dessa enligt kommittén kunna bli beroende av specialföretaget för sin finansiering. Enligt kommittén finns det därför skäl, även om de inte är så starka, för att värdepapperisering av icke-finansiella företags fordringar skall vara tillståndspliktigt. Ett annat skäl för att värdepapperisering av icke-finansiella företags fordringar skall vara tillståndspliktigt är att gränsen mellan factoring och värdepapperisering av kundfodringar är i det närmaste hårfin. Skyddsbehovet är visserligen i regel mindre vid värdepapperisering, eftersom specialföretagets skuld- och tillgångsida vanligtvis är löptidsmatchade. I sådana fall skulle emellertid alla företag som har matchad tillgångs- och skuldsida undantas från tillståndsplikt. Kommittén anser dock att en sådan bestämmelse blir för svår att tillämpa. För värdepapperisering gäller sedan den 1 juni 2001 ett särskilt undantag (prop. 2000/01:19 Bättre förutsättningar för värdepapperisering). Undantaget från tillståndsplikt, som finns i lagen om finansieringsverksamhet, gäller för finansieringsverksamhet som drivs av ett aktiebolag eller av en ekonomisk förening om - verksamheten består i att vid enstaka tillfällen förvärva fordringar och - medel för verksamheten inte löpande anskaffas från allmänheten. I nämnda proposition konstaterades att värdepapperisering torde utgöra finansieringsverksamhet och kräva tillstånd enligt gällande rätt. Regeringen bedömde dock att de grundläggande skyddsintressena på det finansiella området inte hindrar att i vart fall enstaka förvärv av fordringar undantas från tillståndsplikt enligt lagen om finansieringsverksamhet. Enligt regeringen måste dock vid införande av ett undantag av detta slag beaktas dels EG-rättens utformning, dels de genomgripande överväganden rörande lagens tillämpningsområde som Banklagskommittén redovisat. Vid en jämförelse med den av kommittén föreslagna legaldefinitionen av finansieringsrörelse konstaterade regeringen att enligt kommitténs förslag behövs det inte någon reglering av specialföretag som köper fordringar endast från finansiella företag men att förslaget på definition av tillståndspliktig finansieringsrörelse däremot träffar verksamhet som består i att köpa fordringar från icke-finansiella företag. Vidare konstaterades att utanför definitionen av finansieringsrörelse bör falla bl.a. finansieringsverksamhet utan vinstsyfte eller av tillfällig natur eller i begränsad omfattning i samband med annan verksamhet. Regeringen konstaterade att kommittén anser att någon reglering av specialföretag som köper fordringar endast av finansiella företag inte behöver göras. Med hänsyn härtill och att förvärv vid enstaka tillfällen kan anses vara av tillfällig natur bedömdes att ett undantag från tillståndsplikten av det slag som nämnts nyss faller utanför kommitténs förslag på tillståndspliktig finansieringsrörelse. Beträffande bestämmelsens överensstämmelse med EG-rätten hänvisades till att kreditinstitutsdirektivet definierar kreditinstitut som ett företag vars verksamhet består i att från allmänheten ta emot insättningar eller andra återbetalbara medel och att bevilja krediter för egen räkning. Det noterades vidare att enligt kreditinstitutsdirektivet avses med "återbetalbara medel" fortlöpande utgivning av obligationer och andra jämförbara värdepapper. Vidare hänvisades till att artikel 3 i direktivet föreskriver ett förbud för företag som inte är kreditinstitut att driva rörelse som omfattar att från allmänheten ta emot insättningar eller andra återbetalbara medel. Detta förbud gäller dock inte fall som är särskilt omfattade av nationell lagstiftning under förutsättning att verksamheten är underkastad regler och övervakning till skydd för insättare och investerare. Det ansågs därför nödvändigt att utforma undantaget så att specialföretaget inte blir ett kreditinstitut enligt EG-rätten och att specialföretagets verksamhet inte heller strider mot artikel 3 i direktivet. I propositionen konstaterades härefter att undantaget måste begränsas så att specialföretag inte kan anses driva rörelse som omfattar inlåning eller upplåning från allmänheten. Det kunde enligt propositionen lämpligen göras genom att det föreskrevs att medel för verksamheten inte löpande får anskaffas från allmänheten. Definitionen av kreditinstitut förutsätter nämligen i båda leden att det skall vara fråga om fortlöpande verksamhet. Om specialföretaget inte tillåts löpande finansiera verksamheten från allmänheten kan det definitionsmässigt inte heller utgöra ett kreditinstitut. Regeringen föreslog därför ett undantag från tillståndsplikt för verksamhet som består i förvärv av fordringar vid enstaka tillfällen om medel för verksamheten inte löpande anskaffas från allmänheten. Det konstaterades vidare (s. 41) att enstaka tillfällen bör innefatta i vart fall förvärv av fordringar vid tre tillfällen men att den närmare begränsningen till förvärv av fordringar överlämnas till rättstillämpningen. Det anfördes också att begränsningen till att medel för verksamheten inte löpande anskaffas från allmänheten inte hindrar ett företag, t.ex. genom utgivning av obligationer, från att vända sig till allmänheten för sin finansiering i vart fall i samma omfattning som det är möjligt att förvärva fordringar vid enstaka tillfällen. Undantaget för värdepapperisering har varit i kraft under kort tid. Några erfarenheter av undantaget har ännu inte vunnits. Det saknas skäl att göra någon ändring av undantaget innan det är möjligt att utvärdera effekterna av det. Konkurrensverkets uppfattning, att värdepapperisering bör lämnas oreglerad på grund av att motiven för en reglering är svaga, föranleder inte någon annan bedömning. Som nämnts frångår promemorian kommitténs förslag att begränsa definitionen av finansieringsrörelse till att omfatta enbart sådana förvärv av fordringar som sker från allmänheten. Härigenom blir köpet av fordringar tillståndspliktig verksamhet, oavsett om förvärvet sker från finansiella eller icke-finansiella företag. Däremot görs samma bedömning som kommittén i fråga om att begreppet finansieringsrörelse inte bör inbegripa verksamhet utan vinstsyfte eller av tillfällig natur eller i begränsad omfattning i samband med annan verksamhet, se avsnitt 5.4.3. Det undantag för värdepapperisering som finns i gällande rätt bör därför tas in även i den nya lagen. Ur ett EG-perspektiv framstår det som rimligt att möjligheten att driva värdepapperiseringsverksamhet i Sverige utan tillstånd inte enbart står öppen för svenska aktiebolag och ekonomiska föreningar utan även för motsvarande utländska företag. 5.4.5 Vissa legala konsekvenser med anledning av att kreditmarknaden avregleras Regeringen föreslår att med tillståndspliktig finansieringsrörelse skall avses rörelse i vilken det ingår näringsverksamhet som har till ändamål att 1. ta emot återbetalningspliktiga medel från allmänheten, direkt eller indirekt via ett företag med vilket det finns ett nära samband, och 2. lämna kredit, ställa garanti för kredit eller i finansieringssyfte förvärva fordringar eller upplåta lös egendom till nyttjande (leasing). Den föreslagna definitionen skiljer sig från den gällande, som innebär att kreditgivning och motsvarande funktioner i sig är tillståndspliktiga även om de inte kombineras med upplåning från allmänheten. En konsekvens av förslaget till ny definition av finansieringsrörelse blir att vissa finansiella institut, exempelvis företag som ägnar sig åt kreditgivning men inte finansierar sig genom upplåning från allmänheten, inte längre kommer att behöva tillstånd för att driva sin verksamhet och därför inte heller kommer att stå under tillsyn av Finansinspektionen. Sådana finansiella institut skall, enligt Sveriges internationella åtaganden, omfattas av penningtvättslagstiftningen och vara föremål för viss kontroll av ägare och ledning. Vidare bedöms det vara lämpligt att göra vissa ändringar i konsumentkreditlagen (1992:830). Däremot bör lagen (1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag inte göras tillämplig på finansiella institut. 5.4.5.1 Åtgärder mot penningtvätt och anmälningsplikt Regeringens förslag: Fysiska eller juridiska personer som yrkesmässigt ägnar sig åt viss finansiell verksamhet skall omfattas av lagen (1993:768) om åtgärder mot penningtvätt. Bryter ett sådant finansiellt institut mot en bestämmelse i den lagen eller mot föreskrifter som meddelats med stöd av lagen, skall Finansinspektionen kunna förelägga institutet att göra rättelse. Om rättelse inte görs, skall inspektionen kunna förelägga institutet att upphöra med verksamheten. Detsamma skall gälla om institutet inte lämnar inspektionen begärda upplysningar om verksamheten som behövs för att inspektionen skall kunna kontrollera att penningtvättslagen följs. Finansiella institut skall anmäla sin verksamhet till Finansinspektionen för registrering. Finansinspektionen skall ges möjligheter att ingripa när det gäller kontrollen av att anmälningsplikten följs. Bestämmelserna om åtgärder mot penningtvätt, anmälningsplikt, ingripanden m.m. i lagen (1996:1006) om valutaväxling och betalningsöverföring skall gälla även för dessa finansiella institut. Lagens rubrik skall ändras till lagen om anmälningsplikt avseende viss finansiell verksamhet. Vidare skall definitionerna i lagen förenklas på det sättet att även fysiska och juridiska personer som ägnar sig åt valutaväxling eller betalningsöverföring benämns finansiella institut. Kommitténs förslag: Kommittén lämnar inte något förslag i denna del. Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Remissinstansernas synpunkter på kommitténs betänkande: Kammarrätten i Göteborg påpekar att definitionerna i 2 § lagen (1993:768) om åtgärder mot penningtvätt av de företag som omfattas av lagen måste ses över. Remissinstansernas synpunkter på promemorians förslag: Finansinspektionen menar att det finns en risk för att allmänheten uppfattar det föreslagna registreringsförfarandet som en garanti för att företagen uppfyller åtminstone vissa minimikrav och att registreringen borgar för viss stabilitet och säkerhet. Även Svenska Bankföreningen framför motsvarande synpunkt. Patent- och registreringsverket (PRV) anser att Finansinspektionen bör vara skyldig att i särskild ordning meddela PRV, när institut eller företag anmält att de bedriver anmälningspliktig verksamhet. Skälen för regeringens förslag Åtgärder mot penningtvätt Enligt det s.k. penningtvättsdirektivet (91/308/EEG) skall finansiella institut omfattas av penningtvättslagstiftningen. Med ett finansiellt institut avses, såvitt här är av intresse, ett företag som inte är ett kreditinstitut, men vars huvudsakliga verksamhet består i att utföra en eller flera av vissa särskilt uppräknade verksamheter. Dessa verksamheter framgår också av 7 kap. 1 § andra stycket 2-12 i den föreslagna lagen om bank- och finansieringsrörelse. Det är exempelvis fråga om kreditgivning, betalningsförmedling och ekonomisk rådgivning. Definitionen omfattar även inom gemenskapen belägna filialer till finansiella institut med huvudkontor utanför gemenskapen. I kreditinstitutsdirektivet finns också en definition av finansiellt institut. Den skiljer sig något från den som finns i penningtvättsdirektivet. Definitionen av finansiellt institut i kreditinstitutsdirektivet ligger till grund för definitionen av sådant i den föreslagna lagen om bank- och finansieringsrörelse (se 1 kap. 5 § 7). Penningtvättsdirektivet från år 1991 har i vissa avseenden ändrats genom ett nytt direktiv om penningtvätt (2001/97/EG). Bland annat har definitionen av finansiellt institut ändrats, dock endast i mindre omfattning såvitt här är av intresse. Det nya penningtvättsdirektivet skall genomföras av medlemsstaterna senast den 15 juni 2003. Penningtvättsdirektivet från år 1991 har genomförts genom lagen om åtgärder mot penningtvätt, vilken mot bakgrund av ovanstående således även bör omfatta företag som ägnar sig åt aktuell verksamhet. Sådana företag kan vara såväl fysiska som juridiska personer så länge verksamheten bedrivs yrkesmässigt. I penningtvättslagen saknas bestämmelser om möjlighet för Finansinspektionen att ingripa mot de företag som omfattas av lagen men underlåter att följa bestämmelserna i den. I stället ankommer det på inspektionen att vid brott mot lagen vidta erforderliga åtgärder enligt bestämmelserna i den rörelselagstiftning som reglerar respektive instituts verksamhet. Finansiella institut enligt penningtvättsdirektivets definition, såvitt här är av intresse, kommer inte att stå under direkt tillsyn av Finansinspektionen. Det är därför inte meningen att inspektionen skall vidta några typiska tillsynsåtgärder, till skillnad mot vad som är möjligt beträffande banker och andra institut som också omfattas av penningtvättslagens bestämmelser. Inspektionen får t.ex. inte utföra platsundersökning hos ett finansiellt institut i syfte att utreda om institutet tillämpar penningtvättslagens bestämmelser på ett tillfredsställande sätt eller för den delen självt ägnar sig åt penningtvätt. Om Finansinspektionen på annat sätt, t.ex. genom tips från allmänheten eller från andra företag, får kännedom om att ett finansiellt institut utför transaktioner avseende medel som kan antas härröra från brottsliga förvärv av allvarligare slag, skall dock inspektionen naturligtvis i enlighet med 12 § penningtvättslagen underrätta finanspolisen om transaktionerna. Genom att göra penningtvättslagen tillämplig på finansiella institut blir dessa skyldiga att driva verksamheten i enlighet med bestämmelserna i den lagen. Instituten skall således ha rutiner till förhindrande av att de utnyttjas för transaktioner som har samband med brottsliga förvärv och exempelvis ha rutiner som säkerställer att anställda får den information och utbildning om penningtvättsfrågor som är behövlig. Om det finns anledning att anta att ett finansiellt institut inte följer de rutiner som framgår av penningtvättslagen eller inspektionens föreskrifter, bör inspektionen ha möjlighet att begära upplysningar från institutet så att förhållandena kan klarläggas. Om institutet underlåter att lämna sådana, bör inspektionen kunna förelägga företaget att göra rättelse och i sista hand att upphöra med verksamheten. Om inspektionen skulle finna att ett finansiellt institut bryter mot en bestämmelse i penningtvättslagen eller en föreskrift som har meddelats med stöd av den lagen, bör Finansinspektionen också kunna förelägga institutet att göra rättelse och, om rättelse inte görs, att upphöra med verksamheten. Anmälningsplikt och registrering För att Finansinspektionen skall få kännedom om vilka företag som penningtvättslagen faktiskt är tillämplig på, och för att se till att dessa företag följer densamma, är någon form av kontroll nödvändig. De finansiella instituten bör därför vara skyldiga att anmäla sin verksamhet till inspektionen. I syfte att garantera allmänhetens rätt till information om vilka finansiella institut som är anmälda, bör Finansinspektionen vara skyldig att föra ett register över dessa. Av samma anledning bör ett finansiellt institut avföras ur registret när ett beslut om föreläggande att upphöra med verksamheten har vunnit laga kraft. Detsamma gäller om ett finansiellt institut anmäler att det inte längre ägnar sig åt verksamheten eller om det på annat sätt framgår att verksamheten har upphört. Finansinspektionen och Svenska Bankföreningen befarar att registreringen av finansiella institut kan ge intryck av att verksamheten är godkänd och står under myndighetens kontroll. Det kan konstateras att även företag som driver valutaväxlingsrörelse i väsentlig omfattning eller ägnar sig åt betalningsöverföring registreras på motsvarande sätt. Det måste enligt regeringen ankomma på Finansinspektionen att vid kontakter med allmänheten vara så tydlig, att det inte uppstår någon tvekan om att det i samband med anmälan och registrering inte görs någon prövning utöver en kontroll av ägare och ledning och därefter endast en viss fortlöpande kontroll av desamma (se avsnitt 5.4.5.2). Regeringen delar PRV:s uppfattning att information om vilka företag som driver anmälningspliktig verksamhet är information av väsentlig betydelse för de intressenter som använder PRV:s register. Det bör därför införas en skyldighet för Finansinspektionen att underrätta PRV, när ett finansiellt institut anmält sin verksamhet till inspektionen. Detta är emellertid en fråga som lämpligast regleras i förordning. Ett institut som omfattas av anmälningsplikt men inte gör någon anmälan, bör av Finansinspektionen föreläggas att komma in med en sådan. Om anmälan inte görs, bör inspektionen vara skyldig att förelägga institutet att upphöra med verksamheten. För det fall inspektionen misstänker att ett institut, som inte har anmält sin verksamhet till registret, driver anmälningspliktig verksamhet, bör inspektionen ges möjlighet att inhämta upplysning i syfte att ta reda på om institutet är skyldigt att göra sådan anmälan. För att föreläggandena skall bli effektiva bör inspektionen ha möjlighet att förena dem med vite. Lagteknisk lösning Lagen om valutaväxling och betalningsöverföring infördes huvudsakligen för att förhindra att företag som driver valutaväxlingsrörelse i väsentlig omfattning utnyttjas för penningtvätt. Lagens tillämpningsområde utvidgades sedermera till att även omfatta företag som yrkesmässigt ägnar sig åt betalningsöverföring (se prop. 1995/96:216 och prop. 1999/2000:145). Då inte heller företag som driver valutaväxlingsrörelse eller ägnar sig åt betalningsöverföring står under tillsyn av Finansinspektionen, är situationen densamma som för nu aktuella finansiella institut. Lagstiftningen för de förstnämnda företagen innebär också till stor del detsamma som nu föreslås för finansiella institut som ägnar sig åt viss finansiell verksamhet. Mot denna bakgrund, och då inte fler lagar än nödvändigt bör införas, är det lämpligt att låta flertalet av bestämmelserna i lagen om valutaväxling och betalningsöverföring även omfatta dessa finansiella institut. För att lagens rubrik inte skall bli missvisande bör denna ändras. Vidare bör definitionerna i lagen förenklas på det sättet att även fysiska och juridiska personer som ägnar sig åt valutaväxling eller betalningsöverföring benämns finansiella institut. Detta ligger för övrigt i linje med det nya direktivet om penningtvätt (2001/97/EG), som i sin definition av finansiellt institut även inkluderar verksamhet vid valutaväxlingskontor och kontor för överföring/översändande av pengar. 5.4.5.2 Krav på och kontroll av ägare och ledning Regeringens förslag: Den som i väsentlig utsträckning har åsidosatt skyldigheter i näringsverksamhet eller i andra ekonomiska angelägenheter eller som har gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet får inte ägna sig åt verksamhet som är anmälningspliktig. För juridiska personer gäller detta krav den som har ett kvalificerat innehav i det finansiella institutet eller ingår i dess ledning. Med kvalificerat innehav avses ett direkt eller indirekt ägande i det finansiella institutet, om innehavet representerar tio procent eller mer av kapitalet eller av samtliga röster eller annars möjliggör ett väsentligt inflytande över ledningen av institutet. Finansinspektionen skall i samband med anmälan av verksamheten eller anmälan om förändring i ägar- eller ledningskretsen, och därutöver minst en gång per år, kontrollera att villkoret ovan är uppfyllt. Kommitténs förslag: Kommittén lämnar inte något förslag i denna del. Promemorians förslag: Promemorians förslag innebär att ägarprövning omfattar den som har ägarintresse i ett finansiellt institut. Ägarintresse definieras som ett direkt eller indirekt innehav av 20 procent eller mer av rösterna eller kapitalet i det finansiella institutet. Förslaget i promemorian innebär vidare att kontroll av ägare och ledning träffar alla personer som ägnar sig åt valutaväxling och inte bara de som gör detta i väsentlig omfattning. Remissinstansernas synpunkter på kommitténs betänkande: Remissinstanserna berör inte frågan. Remissinstansernas synpunkter på promemorians förslag: Finansinspektionen anser att ägarprövningen bör omfatta samtliga ägare som direkt eller indirekt äger tio procent eller mer av kapitalet eller av samtliga röster i företaget eller vars innehav på annat sätt möjliggör ett väsentligt inflytande över ledningen av företaget. Inspektionen påpekar att promemorians förslag innebär att tre mindre lämpliga personer tillsammans kan kontrollera företaget utan att möjlighet ges för Finansinspektionen att ingripa. Enligt Brottsförebyggande rådet (BRÅ) bör inte för stor tilltro fästas vid vandelsprövningen. En svag punkt är att någon fortlöpande kontroll inte görs av personer som kvarstår i ägar- eller ledningskretsen. BRÅ påpekar att brott således kan begås efter det att vandelsprövningen har ägt rum. En fråga är också, enligt BRÅ, hur utländ-ska medborgare kontrolleras, eftersom det knappast är möjligt att ta del av uppgifter från utländska register. Skälen för regeringens förslag: Financial Action Task Force on money laundring (FATF), som bildades 1989, är det världsledande organet för internationell samverkan mot penningtvätt. Totalt är 29 stater, en organisation samt EU-kommissionen anslutna till FATF. Sverige har sedan starten deltagit i FATF:s arbete. FATF har utfärdat 40 rekommendationer om penningtvätt som syftar till att förbättra de nationella rättssystemen samt förstärka det finansiella systemets roll och det internationella samarbetet. Medlemmarna i FATF har åtagit sig att genomföra dessa rekommendationer. En av FATF:s rekommendationer (nr 29) innebär att behöriga myndigheter skall vidta åtgärder för att förhindra att kriminella personer eller deras medbrottslingar kontrollerar eller i betydande del deltar i finansiella instituts verksamhet. FATF har inte uttryckligen definierat begreppet finansiellt institut. Det framgår emellertid att rekommendationen inte bara är tillämplig på banker utan också på finansiella institut som inte är banker, även sådana som inte står under formell tillsyn. Finansiella institut enligt definitionen i den föreslagna lagen om anmälningsplikt avseende viss finansiell verksamhet (den nuvarande lagen om valutaväxling och betalningsöverföring), dvs. fysiska eller juridiska personer som ägnar sig åt valutaväxling, betalningsöverföring eller annan finansiell verksamhet, torde omfattas av FATF:s rekommendation. Ägare och ledning i dessa institut bör således kontrolleras med avseende på eventuell tidigare brottslighet och misskötsamhet av visst slag. Detta bör dock för personer som ägnar sig åt valutaväxling endast gälla för de som är anmälningspliktiga, dvs. avser att ägna sig åt verksamheten i väsentlig omfattning. Endast sådana personer har bedömts vara skyldiga att följa penningtvättslagen (prop. 1995/96:216 s. 40 f). Mot denna bakgrund bör den som i väsentlig utsträckning har åsidosatt skyldigheter i näringsverksamhet eller i andra ekonomiska angelägenheter eller som har gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet inte få ägna sig åt verksamhet som är anmälningspliktig. När det gäller juridiska personer är det emellertid inte rimligt att alla ägare, oberoende av hur stort ägandet är, skall vara skyldiga att uppfylla detta krav. I promemorian bedöms det vara tillräckligt att kravet gäller för den som direkt eller indirekt innehar 20 procent eller mer av rösterna eller kapitalet i institutet. Finansinspektionen påpekar att den bedömningen innebär att tre mindre lämpliga personer kan kontrollera företaget utan att inspektionen ges möjlighet att ingripa. Inspektionen förespråkar därför en definition av ägare som motsvarar den som gäller för kvalificerat innehav i bl.a. banker. Regeringen delar Finansinspektionens synpunkter och anser det därför vara lämpligt att den som har ett kvalificerat innehav i en juridisk person, som är skyldig att anmäla sin verksamhet, inte får ha gjort sig skyldig till ovan nämnd misskötsamhet eller brottslighet. Diskvalifikationsbestämmelsen bör även gälla för en juridisk persons ledning, dvs. för styrelseledamöter, verkställande direktör samt deras ersättare respektive ställföreträdare. Själva kontrollen av att den aktuella personkretsen inte är diskvalificerad på grund av tidigare brottslighet eller misskötsamhet bör utföras av Finansinspektionen i samband med att verksamheten anmäls dit (se avsnitt 5.4.5.1). Om denna kontroll av ägare och ledning skall kunna fylla en reell funktion, bör en ny kontroll göras när någon i ägar- eller ledningskretsen byts ut. I annat fall skulle diskvalifikationsbestämmelsen bli allt för lätt att kringgå. För att Finansinspektionen skall kunna genomföra en sådan efterföljande kontroll, måste inspektionen få information om förändringar i ägar- eller ledningskretsen. Därför bör ett finansiellt institut, som anmält sin verksamhet och som får kännedom om att förändringar har skett i institutets ledning eller i den krets som har ett kvalificerat innehav i institutet, vara skyldigt att snarast anmäla förändringen till Finansinspektionen. Om en juridisk person har ett kvalificerat innehav i det finansiella institutet, bör den juridiska personen i sin tur vara skyldig att snarast anmäla ändringar av vilka som ingår i dess ledning till inspektionen. BRÅ påtalar att en svag punkt i kontrollen är att någon fortlöpande kontroll inte görs av personer som kvarstår i ägar- eller ledningskretsen och att detta innebär att brott således kan begås efter det att kontrollen har ägt rum. För att motverka att en sådan situation uppkommer anser regeringen att Finansinspektionen, utöver de kontroller som eventuellt föranleds av anmälningar om förändring i ägar- eller ledningskretsen, minst en gång per år bör vara skyldig att utföra en ny kontroll av ägar- eller ledningskretsen. BRÅ ställer även frågan hur utländska medborgare kontrolleras, eftersom det knappast är möjligt att ta del av uppgifter från utländska register. Regeringen menar att den frågan inte är specifik för finansiella institut. Finansinspektionen utför ägarprövning även i banker och andra finansiella företag. De rutiner som Finansinspektionen tillämpar vid prövning av utländska ägare i sådana företag måste anses vara godtagbara även vid kontrollen av utländska ägare i finansiella institut (se även avsnitt 9.2). Om Finansinspektionen skulle finna att en fysisk person är diskvalificerad på grund av tidigare brottslighet eller misskötsamhet, bör inspektionen ha möjlighet att förelägga personen att upphöra med verksamheten. Om någon ur ägar- eller ledningskretsen i en juridisk person inte skulle uppfylla villkoret, föreslog regeringen i lagrådsremissen att inspektionen borde vara skyldig att förelägga institutet respektive den som har ett kvalificerat innehav i detta att göra rättelse. Vad som i praktiken skulle avses med att "göra rättelse" framgick av författningskommentaren. Om institutet eller ägaren inte skulle rätta sig efter föreläggandet, uttalade regeringen att Finansinspektionen borde vara skyldig att förelägga institutet att upphöra med verksamheten. I sitt yttrande över den föreslagna lagen om inlåningsverksamhet (se avsnitt 12.2.7) anför Lagrådet bl.a. att begreppet "göra rättelse" är alltför oprecist för att kunna utgöra grund för föreläggande att sälja viss del av ett aktieinnehav. Vidare anför Lagrådet att olämplig ägare, i motsats till olämplig ledning, inte är någon uttryckligen angiven grund för återkallelse av tillstånd när det gäller banker m.fl. institut men att i fråga om inlåningsföretag förslaget synes ge denna möjlighet, något som också enligt Lagrådet måste ifrågasättas. Som framgår av avsnitt 12.2.7 har regeringen inget att erinra mot de synpunkter som Lagrådet framför. Det kan dock noteras att motsvarande synpunkter inte framförs när det gäller ägar- och ledningsprövning i finansiella institut. Det saknas enligt regeringen anledning att i det här avseendet göra åtskillnad mellan inlåningsverksamhet och olika former av verksamhet som drivs i finansiella institut. På de skäl som anförs med avseende på företag som driver inlåningsverksamhet bör därför begreppet "göra rättelse" inte användas och en ägares vägran att minska sitt innehav i sig inte utgöra grund för att förelägga ett finansiellt institut att upphöra med verksamheten. I ett sådant fall blir i stället vitet den enda sanktionsmöjligheten som står till buds. Om en kvalificerad innehavare i ett finansiellt institut, som är en juridisk person, är diskvalificerad bör därför Finansinspektionen sammantaget ha möjlighet att förelägga innehavaren att avyttra så stor del av aktierna eller andelarna att innehavet därefter inte är kvalificerat. Om den kvalificerade innehavaren är en juridisk person kan denne endast vara olämplig som ägare genom att någon i dess ledning är diskvalificerad. I stället för att tvingas avyttra sitt innehav bör därför en sådan innehavare alternativt kunna byta ut den diskvalificerade personen i dess ledning. Denna möjlighet bör också framgå av lagen. Om någon som ingår i ledningen för ett finansiellt institut, som är en juridisk person, skulle befinnas vara diskvalificerad, bör Finansinspektionen däremot ha möjlighet att förelägga institutet att göra rättelse och, om institutet inte gör rättelse, att upphöra med verksamheten. Lagtekniskt löses frågan om krav på och kontroll av ägare och ledning lämpligast genom att det i lagen om anmälningsplikt avseende viss finansiell verksamhet förs in bestämmelser om detta tillsammans med sanktionsregler för Finansinspektionen. 5.4.5.3 Ändringar i konsumentkreditlagen Regeringens förslag: En näringsidkare skall, innan kredit beviljas, pröva om konsumenten har ekonomiska förutsättningar att fullgöra vad han åtar sig enligt kreditavtalet (kreditprövning). Kreditprövning behöver inte göras om näringsidkaren på grund av sin kännedom om konsumenten eller andra omständigheter har grundad anledning att utgå från att konsumenten har ekonomiska förutsättningar att fullgöra vad han åtar sig. Kravet på kreditprövning gäller inte heller för engångskrediter när kredittiden är högst tre månader och kreditbeloppet skall betalas på en gång eller för krediter som avser mindre belopp. Konsumentverket får möjlighet att vid vite förelägga en näringsidkare att upphöra med att lämna krediter till konsumenter för det fall näringsidkaren inte uppfyller det krav på kreditprövning som nu införs. Om Konsumentverket bedömer det tillräckligt, får verket i stället meddela varning. Kommitténs förslag: Omfattar inte ändringar i konsumentkreditlagen. Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstansernas synpunkter på kommitténs förslag: Konsumentverket uttrycker oro för att den avreglering i fråga om tillståndspliktig finansieringsrörelse som föreslås av kommittén kan leda till att antalet oseriösa kreditgivare ökar. Riksgäldskontoret betonar vikten av ett starkt och fungerande konsumentskydd och förordar en översyn av skyddet för konsumenter. Remissinstansernas synpunkter på promemorians förslag: Konsumentverket är positivt inställt till bestämmelsen om kreditprövning. Verket anser dock att - om en avreglering i fråga om tillståndspliktig finansieringsrörelse genomförs - myndigheten bör få möjlighet att utfärda bindande föreskrifter. Därutöver anser verket att det bör övervägas om de föreslagna sanktionsmöjligheterna för verket bör utvidgas till att omfatta även andra överträdelser av konsumentkreditlagen. Allmänna Reklamationsnämnden anser att regeln om kreditprövning torde få betydelse som en ordningsregel i samband med den föreslagna avregleringen i fråga om tillståndspliktig finansieringsrörelse. Företagarnas Riksorganisation anser att förslaget inte innebär sådana förbättringar av konsumentskyddet så att de ytterligare kostnader och administration för småföretagare som regeln medför kan motiveras. Riksorganisationen har även vissa synpunkter på utformningen av undantagen från kravet på kreditprövning. Finansbolagens Förening anser att förslaget är överflödigt då kreditgivare regelmässigt söker skydda sig själva och därför utför kreditprövningar. Föreningen anser vidare att enbart farhågor om att en avreglering av kreditmarknaden kan medföra problem för konsumenter inte är tillräckligt för att motivera en reglering som dels innebär ökade kostnader för kreditgivare, dels kan vara konkurrensbegränsande då sättet att utföra kreditprövningar på kan vara ett kraftfullt konkurrensmedel. Svenska Bankföreningen ifrågasätter värdet av en särskild kreditprövningsregel mot bakgrund av kravet på att iaktta god kreditgivningssed och vad som framgår av Konsumentverkets och Finansinspektionens riktlinjer och allmänna råd. Skälen för regeringens förslag Inledning Det är av stor vikt att det finns ett gott konsumentskydd när det gäller kreditgivning. Den avreglering i fråga om tillståndspliktig finansieringsrörelse som nu föreslås ger därför anledning att överväga behovet av ändringar i konsumentkreditlagen. Ny bestämmelse om kreditprövning Konsumentkreditlagen gäller kredit som är avsedd huvudsakligen för eget bruk och som lämnas eller erbjuds en konsument av en näringsidkare i dennes yrkesmässiga verksamhet (1 § första stycket). Lagen är även tillämplig på näringsidkare som inte lämnar krediter i sin yrkesmässiga verksamhet, men som i denna verksamhet förmedlar krediter som ombud för kreditgivare som inte är näringsidkare (1 § andra stycket). Att krediten skall ha förmedlats av näringsidkaren som ombud för kreditgivaren innebär inte att kreditavtalet måste ha slutits av näringsidkaren. Regeln omfattar även fall då kreditgivaren själv har undertecknat avtalet med konsumenten men en förmedlande näringsidkare aktivt medverkat vid slutandet av avtalet. Däremot medför regeln inte att lagen blir tillämplig på näringsidkare som enbart anvisar en kredittagare för kreditgivaren eller vice versa (se prop. 1976/77:123 s. 152 f). Enligt 5 § konsumentkreditlagen skall en näringsidkare i sitt förhållande till konsumenten iaktta god kreditgivningssed och därvid ta till vara konsumentens intressen med tillbörlig omsorg. Därutöver finns i lagen vissa specificerade bestämmelser om vad näringsidkaren skall iaktta vad gäller marknadsföring och information samt bestämmelser om utformningen av kreditavtalet och avtalsvillkorens innehåll. Enligt motiven ligger i begreppet god kreditgivningssed att kreditgivaren både inför ett kreditavtal och medan avtalet gäller skall handla omdömesgillt och ansvarsfullt mot konsumenten (prop. 1991/92:83 s. 106 f). Detta innebär bl.a. att näringsidkaren normalt skall göra en seriös kreditprövning innan kredit lämnas. I begreppet god kreditgivningssed ligger även att näringsidkaren följer de bestämmelser om marknadsföring m.m. som finns i lagen. I den promemoria som föregick propositionen och i lagrådsremissen fanns en särskild bestämmelse om vilken kreditprövning näringsidkaren var skyldig att göra innan kredit beviljades. Bestämmelsen motiverades i huvudsak av de problem med överskuldsättning som befanns föreligga och som delvis ansågs bero på att somliga kreditgivare beviljade krediter utan att först undersöka ordentligt om den som fick krediten hade ekonomiska förutsättningar att klara av åtagandet (Ds 1990:84 s. 45 ff). I propositionen hade emellertid bestämmelsen tagits bort. Som skäl anförde regeringen bl.a. att situationen på kreditmarknaden förändrats genom att kreditgivarna lärt av sina misstag och på egen hand förbättrat kreditprövningen (prop. 1991/92:83 s. 25). Mot bakgrund av den avreglering som nu föreslås görs emellertid bedömningen att det bör införas en bestämmelse i konsumentkreditlagen om att en näringsidkare, innan kredit beviljas, skall pröva om kredittagaren har ekonomiska förutsättningar att fullgöra vad han åtar sig enligt kreditavtalet. Såsom flera remissinstanser påpekar, ligger det i och för sig i begreppet god kreditgivningssed att näringsidkaren normalt skall göra en sådan prövning. Det bedöms emellertid finnas ett värde i att förtydliga och precisera denna skyldighet i lagen. Avsikten är att betona näringsidkarens ansvar för att medverka till att privatpersoner inte skuldsätter sig på ett sätt som är alltför långtgående i förhållande till sina inkomster och övriga ekonomiska förhållanden. Finansbolagens Förening och Företagarnas Riksorganisation anför att förslaget kommer att innebära negativa konsekvenser för näringsidkare, t.ex. ytterligare administration och kostnader, utan att konsumentskyddet förbättras i någon högre grad. Man pekar härvid bl.a. på att bestämmelsen synes föranledd endast av farhågor om att konsumenter kan hamna i en utsatt position vid en avreglering av kreditmarknaden. Införandet av en mer preciserad kreditprövningsbestämmelse kan naturligtvis medföra vissa konsekvenser för näringsidkare, såsom ökad administration och kostnader. Detta förhållande måste dock vägas mot intresset av att se till att konsumentskyddet vid kreditgivning är tillfredsställande. Det kan härvid nämnas att Konsumentverket i sitt remissyttrande över kommitténs förslag framhåller att verket med den nuvarande konsumenträttsliga regleringen skulle ha små möjligheter att komma till rätta med eventuella missförhållanden som kan uppstå på marknaden vid en avreglering. Verket pekar särskilt på att även om konsumentkreditlagens regel om god kreditgivningssed innebär att det ställs höga krav på näringsidkarens förhållningssätt gentemot konsumenter, så är regeln osanktionerad och har inte heller fått någon vidsträckt tillämpning i rättspraxis. Mot denna bakgrund är regeringens bedömning att det är motiverat att göra de nu föreslagna ändringarna. Kravet på kreditprövning bör emellertid inte vara ovillkorligt. Näringsidkaren kan i vissa fall, på grund av personlig kännedom om konsumenten eller andra omständigheter, dra tillräckliga slutsatser om konsumentens förutsättningar att klara av krediten utan att en formell kreditprövning behöver göras. Det finns vidare vissa typer av krediter för vilka behovet av ett krav på kreditprövning inte är framträdande och för vilka det ter sig opraktiskt att kräva att en sådan prövning görs. I bestämmelsen bör därför göras vissa undantag från kravet på kreditprövning. Dessa kommenteras närmare i författningskommentaren. Bestämmelsen om kreditprövning utformas således i stort sett i enlighet med det förslag som fanns i den ovan omnämnda lagrådsremissen. Vad som mer i detalj skall krävas för att kravet på kreditprövning skall vara uppfyllt och under vilka omständigheter som kreditprövning kan underlåtas, bör närmare kunna preciseras av de myndigheter som har tillsyn över lagen, dvs. Konsumentverket och Finansinspektionen. Konsumentverket utfärdar i dag riktlinjer för tillämpning av konsumentkreditlagen vilka gäller bl.a. för tillämpningen av begreppet god kreditgivningssed. Finansinspektionen utfärdar allmänna råd om krediter i konsumentförhållanden. Konsumentverket anför att verket bör ges möjlighet att utfärda bindande föreskrifter. Verket bygger i huvudsak denna uppfattning på att verket vid en avreglering av kreditmarknaden kommer få tillsyn över ett större antal aktörer som kan sakna kännedom om verkets arbetssätt med riktlinjer. Det är riktigt att avregleringen medför att Konsumentverkets tillsyn kommer att omfatta fler aktörer än i dag. Regeringen gör emellertid bedömningen att detta i sig inte innebär att verket bör få möjlighet att utfärda föreskrifter utan att det i nuläget får anses tillräckligt med myndighetens möjlighet att utfärda riktlinjer. Utökade befogenheter för Konsumentverket Enligt 35 § konsumentkreditlagen är det Konsumentverket som har tillsyn över att lagen följs. Verkets tillsyn omfattar emellertid inte verksamhet som står under tillsyn av Finansinspektionen. För att bestämmelserna i konsumentkreditlagen skall tillgodose kravet på ett gott konsumentskydd krävs att tillsynsmyndigheterna har tillräckliga befogenheter att ingripa om lagens bestämmelser inte följs. Finansinspektionen har som ett led i tillsynen över de institut som driver bank- eller finansieringsrörelse bl.a. rätt att få upplysningar om institutens verksamhet och göra undersökning hos ett institut när inspektionen finner det nödvändigt. Inspektionen, eller i vissa närmare angivna fall regeringen, har vidare möjlighet att ingripa mot ett institut, om institutet bryter mot rörelselagstiftningen eller annan författning som reglerar institutets verksamhet, t.ex. konsumentkreditlagen. Enligt det förslag som nu läggs fram kan ingripande ske genom föreläggande att vidta åtgärd inom viss tid, genom förbud att verkställa beslut eller genom meddelande av anmärkning. Om överträdelsen är allvarlig skall institutets tillstånd återkallas eller, om det är tillräckligt, varning meddelas. Förelägganden och förbud får förenas med vite. Konsumentverkets befogenheter är mer begränsade. Enligt dagens bestämmelser har verket rätt att dels företa inspektion hos näringsidkare, dels ta del av de handlingar som behövs för tillsynen och i övrigt få de upplysningar om verksamheten som behövs. För det fall en näringsidkare inte tillhandahåller handlingar eller lämnar upplysningar som efterfrågas, får verket förelägga näringsidkaren att vid vite fullgöra denna skyldighet. Vidare kan Konsumentverket i vissa fall använda sig av de kontroll- och sanktionsbestämmelser som finns i marknadsföringslagen och i lagen om avtalsvillkor i konsumentförhållanden. För att införandet av bestämmelsen om kreditprövning skall få avsedd effekt bör verket samtidigt få utökade möjligheter att ingripa mot oseriösa kreditgivare. Det föreslås därför här att verket får möjlighet att förelägga en näringsidkare att upphöra med att lämna krediter om näringsidkaren inte uppfyller vad som föreskrivs i detta avseende. Konsumentverket anför att det bör övervägas att utvidga den föreslagna sanktionsmöjligheten till att omfatta även andra överträdelser av konsumentkreditlagen. Regeringen gör emellertid bedömningen att det för närvarande är framför allt i förhållande till kreditprövningen som den nu föreslagna sanktionen är nödvändig. Detta gäller särskilt mot bakgrund av att Konsumentverket även har andra möjligheter, t.ex. med stöd av marknadsföringslagen, att ingripa om inte näringsidkaren i övrigt iakttar vad som ligger i begreppet god kreditgivningssed. Det kan även anmärkas att det på EU-nivå pågår arbete med ett nytt konsumentkreditdirektiv, KOM (2002) 443 slutlig, där bl.a. tillsynsfrågor behandlas. Anledning kan således finnas att i ett annat sammanhang återkomma till frågan om Konsumentverkets ingripandemöjligheter. Att förelägga ett företag att upphöra med att lämna krediter är en ingripande åtgärd. Vid bedömningen av om ett sådant föreläggande skall komma i fråga får hänsyn tas till förhållandena i det enskilda fallet. Flagranta eller upprepade överträdelser talar exempelvis för ett föreläggande. Om Konsumentverket bedömer det tillräckligt bör verket i stället kunna meddela varning. Ett föreläggande att upphöra med att lämna krediter bör kunna förenas med vite. Det kan slutligen anmärkas att det i det lagförslag som lagts fram i propositionen Lag om finansiell rådgivning till konsumenter (2002/03:133) föreslås att Konsumentverket skall ha möjlighet att vid vite förelägga en näringsidkare som tillhandahåller finansiell rådgivning till konsumenter att upphöra med detta om verksamheten inte uppfyller de krav som ställs i lagen. Om det är tillräckligt får Konsumentverket i stället meddela varning. 5.4.5.4 Redovisning i finansiella institut Regeringens bedömning: Lagen (1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag bör inte göras tillämplig på finansiella institut. Remissinstansernas synpunkter på promemorian: Mot bakgrund av att den nya definitionen av finansieringsrörelse kommer att träffa färre företag än i gällande rätt, anser Finansinspektionen att det bör analyseras enligt vilka regler de finansiella företag som inte längre blir tillståndspliktiga skall redovisa. Skälen för regeringens förslag: Rådets direktiv av den 8 december 1986 om årsbokslut och sammanställd redovisning för banker och andra finansiella institut (86/635/EEG), det s.k. bankredovisningsdirektivet, innehåller redovisningsregler för vissa finansiella företag. Av artikel 2 i bankredovisningsdirektivet framgår närmare vilka företag som direktivet skall tillämpas på. Det skall för det första tillämpas på sådana företag som enligt definitionen i kreditinstitutsdirektivet är kreditinstitut. Bankredovisningsdirektivet direktivet skall emellertid också gälla för finansiella institut som verkar i särskilt angivna bolagsformer, dvs. aktiebolag och vissa handelsbolag. Det saknas dock i bankredovisningsdirektivet en definition av begreppet finansiellt institut. En definition av finansiellt institut fanns i det numera upphävda direktivet om gruppbaserad tillsyn över kreditinstitut (83/350/EEG). Där definierades ett finansiellt institut som ett företag som inte är kreditinstitut men vars huvudsakliga verksamhet består i att lämna kredittjänster (däribland ställande av garantier), att förvärva ägarintressen eller att göra investeringar. Bankredovisningsdirektivet hänvisade dock inte dit. I kreditinstitutsdirektivet definieras ett finansiellt institut som ett företag som inte är kreditinstitut men vars huvudsakliga verksamhet består i att förvärva aktier eller andelar eller att utföra vissa närmare angivna verksamheter i den verksamhetslista som finns som bilaga till direktivet. Den definition av finansiellt institut som föreslås i 1 kap. 5 § lagen om bank- och finansieringsrörelse överensstämmer med definitionen i kreditinstitutsdirektivet. Bestämmelser om redovisning finns bl.a. i årsredovisningslagen (1995:1554) och i lagen (1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag. Årsredovisningslagen är tillämplig på allmänna aktiebolag, handelsbolag och ekonomiska föreningar. Lagen om årsredovisning för kreditinstitut och värdepappersbolag är bl.a. tillämplig på banker och kreditmarknadsföretag samt vissa andra finansiella företag och innehåller bestämmelser som är särskilt anpassade till den verksamhet som drivs av dessa institut. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen får meddela föreskrifter enligt den lagen. Med den nya definition av finansieringsrörelse som föreslås, kommer sannolikt antalet kreditmarknadsföretag att bli färre. Flera av de företag som i dag redovisar enligt lagen om årsredovisning för kreditinstitut och värdepappersbolag kommer, om det inte föreslås en ändring av den lagen, att i stället redovisa enligt årsredovisningslagen eftersom de inte längre är kreditmarknadsföretag. Den först nämnda lagen innehåller dock regler som är särskilt anpassade till den typ av verksamhet som de aktuella företagen driver. Ju bättre anpassade redovisningsreglerna är till den verksamhet som drivs av företaget, desto lättare blir det att överblicka företagets tillgångar och analysera deras värde, dvs. genomlysningen blir bättre. Den uppställningsform för resultaträkningar som finns i lagen om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag är, jämfört med den som finns i årsredovisningslagen, bättre anpassad för företag som ägnar sig åt finansiell verksamhet, bl.a. genom att finansiella intäkter och kostnader får en mer framträdande position. Verksamhetsnära information i årsredovisningen ger ett bättre beslutsunderlag för företagets intressenter och har också betydelse på andra områden, t.ex. för statistikbearbetning, för skattekontroll och i brottsbekämpning. Regeringen anser dock att frågan om vilken redovisningslag icke-tillståndspliktiga företag skall redovisa enligt, måste bli föremål för mer ingående överväganden innan ett eventuellt förslag kan läggas fram. Regeringen föreslår därför inte någon ändring i lagen om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag. Regeringen anser emellertid att de företag som i dag är kreditmarknadsföretag och redovisar enligt nämnda årsredovisningslag bör fortsätta att göra det för hela det räkenskapsår som inleds under 2004. 5.5 Insättningsgarantifrågor 5.5.1 Ett säkert placeringsalternativ Det har av tradition ansetts utgöra ett viktigt konsumentskyddsintresse att det för medborgarna finns en i praktiken riskfri och likvid placeringsform tillgänglig. Bankernas inlåning har ansetts tillgodose detta behov. Benämningen konsumentskydd är i och för sig korrekt, men det yttersta motivet för staten att se till att det finns en likvid och säker placeringsform att tillgå är att detta medför samhällsekonomiska vinster, bl.a. i form av minskade informationskostnader. Som påpekats tidigare, fungerar systemskyddet även som ett konsumentskydd, eftersom solida institut kan fullgöra sina åtaganden gentemot såväl insättare som andra placerare. Frågan är om det krävs särskild reglering för att tillgodose intresset av att ett säkert placeringsalternativ finns tillgängligt och hur denna reglering i så fall bör utformas. I detta sammanhang kan frågan ställas om lagen (1995:1571) om insättningsgaranti uppfyller behovet av ett säkert alternativ. Den främsta avsikten med det svenska insättningsgarantisystemet är just att skapa ett konsumentskydd som garanterar allmänhetens spar- och transaktionsmedel. Den samhällsekonomiska vinsten av minskade informationskostnader framhålls som det främsta skälet till att allmänheten erbjuds "en säker form för placering av likvida medel". Insättningsgarantin ger ett kapitalvärdesskydd för insättningar upp till ett belopp om 250 000 kronor hos banker och värdepappersbolag. Med insättning avses enligt 2 § 3 lagen om insättningsgaranti nominellt bestämda tillgodohavanden som är tillgängliga för insättaren med kort varsel. Definitionen överensstämmer alltså väsentligen med den av bankrörelse som återfinns i 1 kap. 2 § första stycket BRL och som lyder: Med bankrörelse avses i denna lag verksamhet i vilken ingår inlåning på konto, om behållningen är nominellt bestämd och tillgänglig för insättaren med kort varsel. Detta är inte en slump, utan i förarbetena till lagen om insättningsgaranti sägs att definitionen av bankrörelse bör läggas till grund för avgränsningen av insättningsgarantin. En insättning omfattas obligatoriskt av garantin, om insättningen finns hos en svensk bank (eller ett svenskt värdepappersbolag med tillstånd att ta emot kunders medel på konto) här i landet eller hos en filial till en svensk bank i ett annat EES-land. Efter beslut av Insättningsgarantinämnden kan garantin utsträckas till att omfatta även filialer utanför EES och även utländska bankers filialer här i landet. Det kan alltså konstateras att det finns ett garantisystem som i huvudsak uppfyller de krav som kan ställas på ett väl fungerande säkert alternativ. 5.5.2 Insättningar i kreditmarknadsföretag Regeringens förslag: En insättning enligt lagen (1995:1571) om insättningsgaranti som görs hos ett svenskt kreditmarknadsföretag här i landet eller hos en filial till ett svenskt kreditmarknadsföretag i ett annat EES-land skall omfattas av garantin. Genom beslut av Insättningsgarantinämnden kan garantin utsträckas till att omfatta även insättningar som finns hos en filial till ett svenskt kreditmarknadsföretag utanför EES och även ett utländskt kreditföretags filial här i landet. Kommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstansernas synpunkter på kommitténs förslag: Riksbanken anser att en mindre omfattande insättningsgaranti bör övervägas för kreditmarknadsföretagen. Den lämpligaste begränsningen vore att en självrisk skulle gälla för ersättning från insättningsgarantin i händelse av ett kreditmarknadsföretags konkurs samt att företagen skulle informera sina kunder om denna begränsning. Riksgäldskontoret förordar en självrisk för alla institut som omfattas av garantin. Insättningsgarantinämnden tillstyrker förslaget för det fall inlåningsmonopolet avskaffas. Nämnden diskuterar dock hur skyddet för de insättningar som görs hos kreditmarknadsföretag skall finansieras och lämnar förslag till alternativa sätt att ta ut avgifter. Konkurrensverket tillstyrker förslaget och anser att det medför konkurrensneutralitet mellan instituten. Även Konsumentverket och Kooperativa Förbundet (KF) tillstyrker förslaget. Svensk Handel anser att företag som tar emot inlåning men som inte berörs av kravet på insättningsgaranti bör ha möjlighet att frivilligt träda in i ett sådant garantisystem. Remissinstansernas synpunkter på promemorians förslag: Insättningsgarantinämnden har inte någon invändning mot förslaget och ser inte heller något behov av en särlösning för finansieringen av den delen av garantin. Konkurrensverket är fortfarande positivt till förslaget att inlåning hos kreditmarknadsföretag skall omfattas av garantin. Om även andra företag får ta emot inlåning, bör dock frågan om att låta dessa företag frivilligt träda in i systemet övervägas grundligare. Konsumentverket tillstyrker förslaget. Svensk Handel vidhåller att icke-finansiella företag bör ha möjlighet att frivilligt träda in i systemet. Finansbolagens Förening stödjer förslaget, liksom även Landsorganisationen i Sverige (LO) och Tjänstemännens Centralorganisation (TCO). Skälen för regeringens förslag: Av tidigare resonemang framgår att det inte finns några särskilda skäl för att förbehålla bankerna rätten att ta emot inlåning. Tanken är att såväl andra finansiella företag som icke-finansiella företag skall kunna erbjuda inlåning. Av resonemanget ovan följer dock att garantin inte bör utsträckas till alla former av inlåning i alla slag av företag. I princip är det tillräckligt att vissa insättningar i bank är garanterade för att tillgodose behovet av ett säkert placeringsalternativ. Emellertid bör samma typ av insättningar som omfattas av insättningsgarantin i bank också vara garanterade i kreditmarknadsföretag. Det finns flera skäl för detta. Garantin kan för det första verka systemstabiliserande, även om den först och främst är att betrakta som ett konsumentskydd. Eftersom kreditmarknadsföretagen är av betydelse för kreditförsörjningen, inte minst på bolåneområdet, är det en fördel om risken för uttagsanstormning minskas. För det andra kan det förhållandet att andra finansiella företag än banker tillåts ta emot garanterade insättningar stimulera konkurrensen på inlåningsmarknaden. Det kan även möjliggöra en framtida separation av likviditets- och betalningstjänster, som annars kan förhindras av bankernas monopol på statligt garanterade insättningar. Institut som tar emot medel från allmänheten och bedriver kreditgivning träffas för det tredje av EG-rättens definition av kreditinstitut. Enligt Europarlamentets och rådets direktiv (94/19/EG) om system för garanti av insättningar skall insättningar i kreditinstitut omfattas av ett garantisystem. Några remissinstanser tar upp frågan om självrisk. Den frågan övervägdes i samband med att lagen om insättningsgaranti infördes. Regeringen föreslog då att någon självrisk inte skulle tas ut. Regeringens bedömning var att de negativa konsekvenserna av en självrisk övervägde fördelarna, särskilt eftersom en självrisk kan bidra till att insättarna tar ut sina pengar på fel grunder och i ett tidigt skede för att inte ett belopp motsvarande självrisken skall gå förlorat (prop. 1995/96:60 s. 64). Denna mer principiella bedömning får alltjämt sägas vara gällande. För den nya kategori kreditinstitut, som nu bereds möjlighet att ta emot inlåning från allmänheten, kommer den föreslagna regleringen att vara i det närmaste helt likartad med den för bankerna. En gemensam lag föreslås också för de två institutsgrupperna. För kapitaltäckningen, som speglar risken i instituten, är reglerna identiska. Detta talar för att en likartad insättningsgaranti skall gälla. Lika konkurrensvillkor är ett annat viktigt skäl. Vad gäller avgifterna grundas det rådande systemet på en uppskattning av förväntade kostnader för systemet, dvs. sannolikheten för fallissemang i kombination med dess förväntade belastning på systemet. Målet för behållningen i det fonderade systemet, motsvarande 2,5 procent av den totalt garanterade inlåningen, har numera uppnåtts. Den årliga avgiften har därmed kunnat sänkas från ursprungligen 0,25 procent till 0,1 procent. För att upprätthålla fonderingsmålet får Insättningsgarantinämnden bestämma avgiften till mellan 0,1 och 0,3 procent. Vilken ökning av den totalt garanterade inlåningen som kan förväntas i och med att även kreditmarknadsföretag får ta emot garanterad inlåning är svårt att uppskatta. Det gäller dels hur många och vilka nya institut som kan tänkas införa en möjlighet för insättarna som omfattas av insättningsgarantin, dels vad nettotillskottet kan bli till systemet. Med ökad konkurrens får förutses en viss överströmning från befintlig bankinlåning. Någon kraftigare ökning på kort sikt av den totalt garanterade inlåningen är knappast att vänta. Det avgiftsintervall som nämnden kan tillämpa bör vara tillfyllest för att säkra målet för systemets behållning. Angående den mer principiella frågan om kreditmarknadsföretagen skall åläggas att betala en högre avgift talar skäl som ovan angetts för att lika avgifter bör gälla, inte minst av konkurrensskäl. Noteras kan också att samma beräkningsgrunder för den individuella avgiften tillämpats för nytillkommande banker samt för banker och värdepappersbolag med kontoinlåning i nuvarande system. Slutsatsen är att insättningsgarantisystemet bör gälla lika för banker och kreditmarknadsföretag. Det är svårt att peka på sådana försvagningar i systemet att ett mer differentierat regelverk skulle vara motiverat. På samma sätt som bankerna uppvisar sinsemellan mycket olika struktur och riskbild, t.ex. stora banker och nischbanker, gäller detta naturligtvis även för kreditmarknadsföretagen, t.ex. mellan bostadsinstitut och mindre finansbolag. Även i fortsättningen kommer avgiften att differentieras beroende på institutets kapitaltäckning. Svensk Handel och Konkurrensverket anser att det bör finnas en möjlighet för företag som tar emot inlåning att frivilligt få träda in i insättningsgarantisystemet. Även denna fråga behandlades i samband med tillkomsten av lagen om insättningsgaranti (prop. 1995/96:60 s. 36 ff). Regeringen anförde då att insättningsgarantisystemet är solidariskt och att de institut som skall omfattas av lagen skall verka under identiska förutsättningar. De omfattas dessutom av ett gemensamt regelverk och de skall gemensamt bidra till finansieringen av garantin. Avgiftssättningen i garantin grundas på en bedömning av varje enskilt instituts risknivå, varvid institutens kapitaltäckningsgrad används som ett mått på risknivån. I ett sådant system är det därför svårt att inordna företag som inte lyder under kapitaltäckningskrav. I avsnitt 12.2 föreslås att företag som tar emot inlåning, men som inte är bank eller kreditmarknadsföretag, skall omfattas av vissa regler till skydd för insättare. Emellertid är detta regelverk inte av sådan omfattning att det kan jämföras med de krav som ställs på banker och kreditmarknadsföretag till skydd för betalningssystemet och konsumenterna. Med beaktande av detta och de skäl som anförts i frågan vidhåller regeringen den tidigare gjorda bedömningen. Insättningsgarantin skall därför endast utvidgas till att omfatta även kreditmarknadsföretag. 5.5.3 Skyldighet att ta emot garanterade insättningar om sådana tillhandahålls Regeringens förslag: Institut som tillhandahåller kontoformer som omfattas av insättningsgarantin skall vara skyldiga att ta emot insättningar på sådana konton från var och en. Skyldigheten skall dock inte gälla i fall där det finns sakliga skäl att neka någon tillgång till konto, t.ex. om sökanden tidigare varit ohederlig mot institutet, om misstanke om penningtvätt finns eller om det finns risk för att en företrädare för institutet genom att tillhandahålla kontot på något sätt främjar brott. Skyldigheten omfattar inte andra tjänster såsom t.ex. checkar och kort kopplade till kontot. Kommitténs och promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstansernas synpunkter på kommitténs förslag: Konkurrensverket och Konsumentverket tillstyrker förslaget. Konsumentverket anser dessutom att det bör övervägas att införa ett krav att banker skall vara skyldiga att tillhandahålla betaltjänster. Övriga remissinstanser berör inte förslaget närmare. Remissinstansernas synpunkter på promemorians förslag: Konkurrensverket anser fortfarande att det inte finns skäl att invända mot att de institut som tillhandahåller konton som omfattas av insättningsgarantin åläggs en skyldighet att ta emot insättningar på sådana konton. Konsumentverket förutsätter att det sker en uppföljning av utvecklingen på området och att det finns en beredskap om tillgången till garanterade insättningar för konsumenterna skulle visa sig minska. Dessutom borde det klargöras att enstaka betalningsanmärkningar eller det faktum att någon är underkastad skuldsanering inte utgör något särskilt skäl för att neka någon att öppna konto med insättningsgaranti. Detta bör även gälla för transaktionskonton. Sveriges Konsumentråd anser att förslaget inte tillgodoser allas rätt till inlåningskonto och inte alls rätten till rationella betalningstjänster. Även personer vars privatekonomi har råkat i olag bör ges tillgång till kostnadsbesparande betalningstjänster. Skälen för regeringens förslag: Som tidigare framgått har det bedömts lämpligt att låta medel som skyddas av den existerande insättningsgarantin fylla behovet av en säker placeringsform. Möjligen kan någon ställa sig tveksam till att definitionen av det ur betalningsväsendets perspektiv skyddsvärda området avviker från den som gäller för insättningsgarantin. Eller med andra ord: Är det möjligt att i rörelselagstiftningen ha en definition av det skyddsvärda området, vilken innehåller ett rekvisit som pekar ut medel som efter uppsägning är tillgängliga för fordringsägaren inom högst 30 dagar, medan lagen om insättningsgaranti innehåller ett krav på att medlen skall vara nominellt bestämda och tillgängliga med kort varsel? Eftersom det inte är samma motiv bakom statens intresse av att tillhandahålla ett säkert alternativ för placeringar som för att söka upprätthålla det finansiella systemets funktionsförmåga, är det inte märkligt att inte samma definition av de skyddsvärda verksamheterna används trots att de bedrivs inom samma institutstyp. Det kan dock vara så att olikheten innebär tekniska problem eller risk för kringgående. Även om det i gällande rätt är inlåningsbegreppet i bankrörelsedefinitionen som är styrande för insättningsgarantins tillämpningsområde så finns det inget hinder för bankerna att tillhandahålla även konton som inte faller under garantin, t.ex. på grund av att de har längre uppsägningstid än en månad eller att de inte är nominellt bestämda. En bank måste dock tillhandahålla någon kontoform som faller under garantin, annars är den definitionsmässigt inte någon bank. Med den föreslagna definitionen av mottagande av medel - som föreslås ingå i den nya bankrörelsedefinitionen - kommer det att vara möjligt för banker att endast ta emot sådana medel som inte faller under garantin och ändå fortsätta att vara banker. Eftersom huvudmotivet för garantin är att ett säkert placeringsalternativ skall tillhandahållas, är frågan om risken för att bankerna väljer att inte tillhandahålla inlåning som omfattas av insättningsgarantin är så stor att det finns skäl att lagstifta om en sådan skyldighet. Bankrörelselagen innehåller i dag en skyldighet för banker "att ta emot inlåning på räkning från allmänheten" (2 kap. 1 §). Denna bestämmelse innebär att bankerna är skyldiga, om det inte finns särskilda skäl, att ta emot inlåning från alla som vill sätta in pengar på ett konto i banken. Det föreslås i avsnitt 5.2.3 att denna bestämmelse slopas. Skälet är att det är svårt att se nyttan med en sådan bestämmelse. Med fri prissättning kan en bank alltid prissätta sig ur en marknad. Emellertid finns det inte några tecken på att banker skulle vilja dra sig undan från det garanterade området; tvärtom används det som ett argument i marknadsföringen att vissa kontoformer är garanterade. Det kan möjligen ifrågasättas om inte EG-direktivet om system för garanti av insättningar medför en skyldighet för lagstiftaren att se till att det tillhandahålls konton som omfattas av landets garantisystem. Detta kan dock knappast vara en rimlig tolkning av direktivet. Det finns dock skäl att hindra banker eller kreditmarknadsföretag (eller värdepappersbolag med tillstånd att ta emot kunders medel på konto), som väljer att tillhandahålla kontoformer omfattade av insättningsgarantin, från att utestänga vissa individer från möjligheten att öppna sådana konton. Möjligheten att få tillgång till en säker sparform bör i princip stå öppen för alla. Det bör därför inte accepteras att ett institut vägrar vissa personer tillgång till konton som omfattas av insättningsgarantin. Skyldigheten att bereda var och en tillgång till konton som är skyddade av insättningsgarantin kan dock inte göras absolut. Om det finns sakliga skäl, såsom t.ex. att en kund tidigare varit ohederlig mot institutet, att misstanke om penningtvätt finns eller att det finns risk för att en företrädare för banken genom att tillhandahålla kontot på något sätt främjar brott, bör banken kunna neka tillgång till sådana konton. När det gäller medlemsbanker tillkommer att dessa kan begränsa sin medlemskrets till vissa grupper, t.ex. medlemmar i ett visst trossamfund. Skyldigheten att ta emot garanterade insättningar, såvida inte särskilda skäl talar däremot, bör således gälla för alla institut som kommer att omfattas av insättningsgarantin, dvs. banker, kreditmarknadsföretag och värdepappersbolag. Konsumentverket och Sveriges Konsumentråd anser att det bör övervägas att införa en skyldighet för banker att tillhandahålla betaltjänster. Kommitténs och promemorians bedömning är att det inte finns skäl att införa skyldighet för en bank att tillhandahålla kunden andra tjänster, såsom t.ex. checkar och kort kopplade till kontot. Frågan om s.k. tilläggstjänster behandlas av Finansinspektionen i ett allmänt råd om inlåningskonton och tillhörande banktjänster (FFFS 2001:8). I 3 § anges att kontohavaren, för att på ett effektivt sätt kunna sköta uttag av kontanter, överföringar och betalningar, bör ges möjlighet att koppla tilläggstjänster till ett inlåningskonto, om det inte finns skäl mot detta. Finansinspektionen har under år 2002 gjort en uppföljning av detta allmänna råd. Av uppföljningen framgår att det finns problem men att de inte är av sådan omfattning att det finns anledning att agera från lagstiftarens sida. Emellertid kommer Finansinspektionen att bevaka frågan kontinuerligt. Regeringen gör därför bedömningen att det för närvarande inte finns behov av att ålägga instituten en skyldighet att tillhandahålla tilläggstjänster. 5.5.4 Informationsfrågor Regeringens förslag: Institut som omfattas av lagen (1995:1571) om insättningsgaranti skall tydligare informera om huruvida en fordran omfattas av insättningsgarantin eller inte. Kommitténs och promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstansernas synpunkter på kommitténs och promemorians förslag: Remissinstanserna kommenterar inte förslaget. Skälen för regeringens förslag: Svenska banker, utländska bankföretag samt svenska värdepappersbolag eller utländska värdepappersföretag som har tillstånd att ta emot kunders medel på konto är enligt lagen om insättningsgaranti skyldiga att informera dem som har gjort eller avser att göra en insättning om bl.a. "den garantin som gäller för insättningar hos institutet" (11 §). Av förarbetena framgår att avsikten är att information även måste lämnas om att en fordran inte omfattas av det svenska garantisystemet när så är fallet (prop. 1995/96:60 s. 72 f och 125). Eftersom hänvisning i förarbetena (se s. 125) görs till artikel 6.2-3 i det s.k. insättningsgarantidirektivet (94/19/EG), torde bestämmelsen innebära att information även skall lämnas om att en fordran omfattas av en motsvarande utländsk garanti. Det gäller för i Sverige belägna filialer till utländska kreditinstitut som har sitt huvudkontor utanför EES. Enligt promemorians förslag skall tillämpningsområdet för lagen om insättningsgaranti utvidgas till insättningar hos kreditmarknadsföretag (se avsnitt 5.5.2). Då kommer även kreditmarknadsföretag att omfattas av informationskravet i den lagen. Om ett institut åsidosätter informationsplikten gentemot konsumenter kommer marknadsföringslagen (1995:450) att vara tillämplig. Reglerna om informationsplikt i lagen om insättningsgaranti uppfyller delvis behovet av information från företag som omfattas av den lagen. Att information skall lämnas oavsett om en fordran omfattas av det svenska garantisystemet, inbegripet att information skall lämnas om att en fordran omfattas av en motsvarande utländsk garanti, bör dock tydligare framgå av lagtexten. Reglerna bör också kompletteras så att det framgår att information skall lämnas såväl vid marknadsföring av ett erbjudande som innan ett avtalsförhållande inleds samt under avtalstiden framgå av kontoutdrag och liknande material som rör fordringsförhållandet. Reglerna bör slutligen kompletteras så att åtgärder kan vidtas om ett företag underlåter att lämna information vid erbjudanden som riktas enbart till andra än konsumenter. 6 Rörelseregler för banker och kreditmarknadsföretag - utgångspunkter 6.1 Inledning Slutsatsen i kapitel 5 är att stabilitet i betalningssystemet och kreditförsörjningen endast kan uppnås genom att lagstiftningsvägen försäkra sig om att enskilda institut är motståndskraftiga mot olika former av störningar, det vill säga solida. Trots att det i grunden är fråga om ett intresse av att skydda systemets funktioner inriktas med nödvändighet regleringsåtgärderna mot de enskilda instituten. Det är deras motståndskraft mot störningar som avgör systemets stabilitet. Det primära målet vid utformningen av rörelsereglerna bör således vara solida institut. Försöken att uppfylla detta mål får emellertid inte medföra att lagstiftningen får en sådan utformning att den förhindrar en effektivt fungerande finansiell marknad. Övervägda lagstiftningsåtgärder måste hela tiden vägas mot risken för effektivitetsförsämringar. 6.2 Solida institut Regeringens utgångspunkter: Solida institut kräver regler om buffertkapital, riskbegränsning och genomlysning. Kommitténs och promemorians utgångspunkter: Överensstämmer med regeringens. Skälen för regeringens utgångspunkter: Solida institut kräver åtgärder som både minskar risken för förluster och ökar motståndskraften för det fall förluster uppkommer. Soliditeten är således inte enbart beroende av att ett institut har vissa ekonomiska reserver utan också att den genom olika åtgärder begränsar sitt risktagande. Banker och kreditmarknadsföretag har normalt låg soliditet (låg kvot av eget kapital i förhållande till tillgångar), vilket medger relativt litet utrymme för förluster. För att t.ex. en bank skall kunna motstå störningar måste den ha ett visst buffertkapital. Bankens ägare har motiv att förse banken med buffertkapital för att övertyga bankens finansiärer om att banken kommer att kunna fullgöra sina förpliktelser. Trots detta finns det motiv för lagstiftaren att kräva visst buffertkapital eftersom banken i sitt val av buffertkapital inte har anledning att beakta systemriskerna. Även om samhällets och bankens intressen normalt sammanfaller, motiveras ett krav på buffertkapital av att skillnaden mellan statens och bankens val av buffertkapital kan bli stor för en bank som har relativt lite att förlora på att gå i konkurs på grund av dålig lönsamhet och lågt förtroendekapital. Av samma anledning är det nödvändigt att begränsa institutens möjlighet till risktagande. Eftersom risken för att problem i t.ex. en bank sprider sig till andra institut är stor, kan enskilda instituts handlande riskera att äventyra hela betalningssystemets funktion. Det är därför, ur statens perspektiv, nödvändigt med åtgärder som begränsar både institutens möjlighet och motiv att ta risker som hotar deras soliditet. Som redogörs för i avsnitt 5, hänger risken för att problem i en bank sprider sig till en annan, förutom de nära kopplingar som normalt finns mellan banker i form av stora transaktioner till följd av betalningsförmedling, handel med olika typer av finansiella instrument och krediter på interbankmarknaden, till stor del samman med svårigheten att bedöma en banks ställning När det gäller den traditionella banken som placerar inlånade medel i kreditgivning finns det en inneboende svårighet att värdera krediterna. Det kan i princip också sägas gälla för olika slag av kreditmarknadsföretag. Detta leder till att det är motiverat med åtgärder i syfte att öka möjligheterna att överblicka ett instituts tillgångar och analysera deras värde. Med en från engelskan översatt term brukar detta kallas genomlysning (transparency). Kravet på genomlysning kan tänkas medföra restriktioner i möjligheterna att driva vissa typer av verksamhet, att förvärva vissa typer av egendom och att fritt organisera sin rörelse, både faktiskt och juridiskt. Genomlysning är viktigt också för att staten skall kunna fullgöra sin funktion som "lender of last resort", som innebär att centralbanken kan ge tillfälliga krediter till institut som har likviditetsproblem på grund av misstro hos insättare, aktörer på interbankmarknaden och andra finansiärer. På så sätt undviks rent förväntningsstyrda konkurser. Centralbanken skall dock inte ge krediter till institut som har soliditetsproblem, dvs. där misstron är välgrundad. Det skulle nämligen innebära att ineffektiva och illa skötta institut kan leva vidare. För att centralbanken ska kunna skilja de olika kategorierna åt är det viktigt med god genomlysning. 6.2.1 Buffertkapital I princip bestämmer ett instituts egna kapital dess motståndskraft mot förluster. Ju mindre eget kapital i förhållande till rörelsens omfattning och risk, desto sämre motståndskraft. Som ovan nämns har ägare incitament att förse institutet med ett visst buffertkapital. Motivet för lagregler som syftar till att garantera ett minsta buffertkapital är något tillspetsat att det inte i alla lägen går att lita på att institutens val av buffertkapital är samhällsekonomiskt optimalt. I situationer där ett institut är på fallrepet kan intressenterna i institutet ha mycket lite att förlora på ett ökat risktagande, medan vinsterna kan bli stora. Detta brukar betecknas som att det finns risk för s.k. moral hazard-beteende. Ökat risktagande leder till högre risk för att staten måste vidta kostsamma åtgärder för att bevara stabiliteten i särskilt betalningssystemet. Regler om buffertkapital kan användas till att avväga ägarnas kapitalinsats mot risken i ett institut och därmed minska risken för moral hazard-beteende. De kan också påverka viljan till risktagande hos institutets ägare eftersom det egna kapitalet kan ses som en form av självrisk för ägarna i händelse av konkurs. Sammanfattningsvis kan regler om buffertkapital sägas ha två funktioner, nämligen dels att öka motståndskraften när förluster inträffar, dels att minska viljan till risktagande hos institutens ägare. Några definitioner Termen buffertkapital förekommer inte i lagstiftningen (och föreslås inte heller göra det) utan är här en samlingsbeteckning, för olika typer av eget kapital. Startkapital är det kapital som krävs för att få starta rörelsen. Det finns associationsrättsliga regler som syftar till att trygga buffertkapitalet. Reglerna som bestämmer i vilken utsträckning ett institut får disponera fritt och bundet eget kapital varierar med vilken associationsform som valts. De associationsrättsliga reglerna som syftar till att trygga ett buffertkapital gås igenom i avsnitt 13. Termerna kapitalbas, primärt och supplementärt kapital används främst i kapitaltäckningssammanhang. Med kapitalbas avses summan av primärt och supplementärt kapital efter vissa avräkningar. Med primärt kapital avses i bankaktiebolag i huvudsak eget kapital (se nedan). Även fritt eget kapital inkluderas, med undantag för kumulativa preferensaktier och uppskrivningsfonder. I medlemsbanker består det primära kapitalet i huvudsak av eget kapital med undantag för förlagsinsatser och uppskrivningsfonder samt i sparbanker i huvudsak av reservfonder. Med supplementärt kapital avses kapital som influtit på grund av utgivning av förlagslån och liknande med efterställd rätt till betalning. Det egna kapitalet delas upp i bundet och fritt eget kapital i bankaktiebolag och medlemsbanker. I bankaktiebolag utgörs det bundna egna kapitalet av aktiekapital, överkursfond, uppskrivningsfond, reservfond och fond för orealiserade vinster. I medlemsbanker utgörs det av insatskapital samt nyss nämnda fonder förutom överkursfond. I sparbanker delas det egna kapitalet upp i fonder och vinst eller förlust för året. Med fonder avses grundfond, uppskrivningsfond, reservfond, fond för orealiserade vinster och garantifond. Startkapital Enligt gällande rätt skall vid prövning av en oktrojansökan för banker bedömas bl.a. behovet av kapital. Bedömningskriterierna är något annorlunda jämfört med dem som gäller enligt kapitaltäckningsreglerna. Som exempel kan nämnas att kapitalbehovet bedöms även med hänsyn till rörelserisken. Kapitalet skall i bankaktiebolag och sparbanker bestämmas med hänsyn till omfattningen och beskaffenheten av den planerade rörelsen. Det skall i bankaktiebolag utgöras av aktiekapital, i medlemsbank av insatskapital och i sparbank av grundfond. Vidare finns en nominellt angiven gräns för det minsta bundna egna kapital (startkapital) en bank skall ha vid starten. För bankaktiebolag är detta belopp fem miljoner euro samt för sparbanker en miljon euro. Medlemsbanker får ha ett lägre bundet eget kapital än fem miljoner euro om den beräknade balansomslutningen är högst etthundra miljoner kronor. När en bank väl har startat sin rörelse finns det begränsade möjligheter för Finansinspektionen att göra någonting åt att banken har otillräcklig kapitalbuffert, om kapitalkravet enligt kapitaltäckningsreglerna är uppfyllt. Ett undantag är det fall att en banks kapitalbas underskrider det nominella belopp som krävdes i form av bundet eget kapital vid starten. I sådana fall skall Finansinspektionen återkalla bankens oktroj. Det är en rimlig ordning att lagstiftaren även efter det att oktroj beviljats upprätthåller det krav på buffertkapital som gäller vid starten även om kravet går utöver det som följer av kapitaltäckningsreglerna. Den "tröskel" som reglerna om startkapital utgör enligt gällande rätt bör kompletteras med en regel som höjer nivån på "golvet" bakom "tröskeln". En sådan regel skulle kunna utformas som ett allmänt krav på att buffertkapitalet skall vara tillräckligt med hänsyn till den rörelse som en bank bedriver. Alternativt kan användas en regel som ställer krav på att rörelsen inte får drivas på ett sådant sätt att buffertkapitalet äventyras. För kreditmarknadsföretag finns ingen bestämmelse som anger att kapitalet skall fastställas med hänsyn till omfattningen och beskaffenheten hos den planerade rörelsen. Däremot finns det en nominell gräns för det startkapital som skall finnas när verksamheten påbörjas. Huvudregeln för kreditmarknadsbolag är ett bundet eget kapital motsvarande minst fem miljoner euro. I likhet med vad som gäller för medlemsbanker kan ett kreditmarknadsföretag medges ha ett kapital motsvarande minst en miljon euro om nettovärdet av tillgångarna i den planerade verksamheten uppgår till högst etthundra miljoner kronor. Kapitaltäckningsreglerna Viktigast av de regler som har till syfte att trygga ett buffertkapital är det regelkomplex som brukar kallas kapitaltäckningsregler. Dessa, som till största delen bygger på EG-direktiv och internationella överenskommelser, är omfattande och tekniskt komplicerade. De gällande kapitaltäckningsreglerna fokuserar på kreditrisker och marknadsrisker. När det gäller kapitaltäckning av kreditrisker är prin-cipen att en banks engagemang klassificeras utifrån emittent- och sä-kerhetstyp. I princip all företagsutlåning placeras i samma klass. Därmed blir det ingen skillnad i kapitalkravet till följd av skillnader i kreditrisken mellan olika företagskrediter. Reglerna fångar inte heller upp olika grader av portföljdiversifiering. Sedan början av 1996 omfattas även marknadsrisker av kapitaltäck-ningsreglerna. När det gäller ränterisker och aktiekursrisker skall posi-tioner i bankernas handelslager kapitaltäckas. Dessutom ger växelkurs-risker i hela verksamheten upphov till kapitalkrav. Kapitaltäckning för marknadsrisker berör därutöver motpartsrisker och avvecklingsrisker inom värdepappershandel samt risker på grund av garantier vid en emission. Även när det gäller marknadsrisker skall dessa kapitaltäckas enligt vissa procentsatser utefter klassificering av de olika typerna av exponering. Dessa regler - schablonmetod eller standardiserad metod - som baseras på ett EG-direktiv från 1993 (rådets direktiv 93/6/EEG om kapitalkrav för värdepappersföretag och kreditinstitut), tar inte hänsyn till alla de möjligheter som finns för att utjämna och hantera risker genom rationell riskhantering. En del kreditinstitut använder i dag avancerade datamodeller för att beräkna risk. Sådana riskberäkningsmodeller, eller Value at Risk-models, kan också användas för beräkning av kapitalkrav. Modellerna anses ge ett mer rättvisande kapitalkrav bl.a. på grund av att hänsyn kan tas till portföljsammansättningen. Genom direktivet (98/31/EG) har regler för användningen av sådana s.k. egna modeller i kapitaltäckningssammanhang införts i 1993 års direktiv. En sådan möjlighet finns också för de svenska instituten sedan den 1 januari 1996. Med nödvändighet är reglerna rörande kapitaltäckning av kreditrisker trubbiga och det bör även observeras att kapitaltäckningsreglerna inte beaktar alla risker som ett kreditinstitut är exponerat för. Exempelvis beaktas inte s.k. operativa risker eller rörelserisker. Det betyder t.ex. att en ren inlåningsbank, dvs. en bank som placerar mottagen inlåning i statspapper, inte skulle behöva något eget kapital enligt kapitaltäckningsreglerna. Kapitaltäckningsreglerna i sin nuvarande utformning är inte i sig tillräckliga för att uppfylla de inledningsvis i avsnittet skisserade kraven på regler om buffertkapital. De är starkt bundna av EG-rätten och internationella överenskommelser. En omfattande översyn och reformering av nuvarande internationella regler pågår emellertid. Det arbetet förutses ta ett antal år i anspråk. I detta ärende föreslås med anledning härav inga materiella förändringar i gällande kapitaltäckningsregler. Sambandet mellan likviditet och buffertkapital En banks likviditetsrisk har nära samband med storleken på dess buffertkapital. Anledningen är att likviditetsrisken ytterst handlar om möjligheten att refinansiera sig på interbankmarknaden eller hos Riksbanken, vilken i sin tur sammanhänger med förmågan att ställa säkerhet för dessa lån. Regler med syfte att trygga buffertkapitalet minskar därmed likviditetsrisken. Således bidrar både en allmän soliditetsregel och kapitaltäckningsregler till att begränsa risken för en likviditetskris. En banks temporära likviditetsbehov löses rutinmässigt genom refinansiering via interbankmarknaden eller i sista hand via mindre lån över natten från Riksbanken. En allvarligare likviditetsbrist, normalt förorsakad av misstro mot bankens betalningsförmåga och därmed förknippad ransonering på dagslånemarknaden, kan avhjälpas av Riksbanken, dock under förutsättning att banken bedöms som i grunden solid. Risken för att en bank skall hamna i en likviditetskris är alltså ytterst beroende av bankens möjlighet att låna på interbankmarknaden eller från Riksbanken. Denna möjlighet är i sin tur beroende av att banken har tillgångar att lämna som säkerhet. En första förutsättning för detta är att banken har nettotillgångar att belåna. Ytterligare en förutsättning är att tillgångarna är sådana att ett någorlunda rättvisande värde går att fastställa. En banks likviditetsrisk är således beroende av storleken på bankens buffertkapital, men även av rörelsens och tillgångarnas egenskaper och genomlysning. Givet att Riksbanken fyller sin funktion att bistå solida banker som har likviditetsproblem kan hävdas att det i princip inte behöver befaras att en allmän likviditetskris uppkommer i ett i grunden solitt banksystem. Samtidigt är den likviditetsstödjande rollen inte helt okomplicerad. Som framgått av avsnitt 5.1.5 finns informationsproblem för Riksbanken att skilja ut solida banker. Även s.k. moral hazard föreligger, dvs. en banks vilja att upprätthålla god likviditet kan försvagas av Riksbankens möjligheter att ge likviditetsstöd. I grunden kan sägas att det är kapitalstyrkan som bevarar förtroendet för företaget och förmågan att upprätthålla likviditeten. 6.2.2 Riskbegränsning Rörelsereglerna bör ta sikte på att begränsa ett kreditinstituts totala risktagande. Reglerna bör vara utformade på ett sådant sätt att enskilda placeringar inte riskerar institutets överlevnad. Detta innebär att rörelsereglerna bör präglas av ett diversifieringstänkande, där nettoexponeringar gentemot olika risker står i centrum. Allmänt sett bör huvudambitionen med reglerna för riskbegränsning vara att se till att instituten bygger upp fungerande system för att hantera riskerna i sina respektive verksamheter. Det är nödvändigt att styrelse och ledning med hjälp av systemen kan få grepp om riskerna i den verksamhet som bedrivs. Det är således viktigt att reglerna lämnar viss frihet för instituten att utforma systemen för riskbegränsning efter den egna rörelsens art och omfattning. Flexibla regler i detta avseende kan också förväntas leda till att det utvecklas allt bättre system. Ett kreditinstituts analys av kreditrisker handlar i princip om att bestämma sannolikheten för att låntagare kommer att uppfylla sina förpliktelser. Det finns en mängd faktorer som är av betydelse för sådana analyser. Detta kan sägas göra det extra svårt att värdera krediter. Därtill är det svårt att hantera kreditrisker med hjälp av finansiella instrument jämfört med hanteringen av marknadsrisker. Diversifiering av kreditportföljen är därför en viktig del av hanteringen av den samlade kreditrisken. Det är omöjligt för lagstiftaren att i förhand ange vilka variabler som är relevanta för ett visst institut i en viss situation. Lagstiftaren bör i första hand söka åstadkomma att institutens rutiner och interna regler för kreditgivning är tillfredsställande. Här är det förmågan att bedöma och värdera kreditrisker som skall komma i förgrunden. Till kategorin riskbegränsning hör regler om stora exponeringar. I stort sett alla placeringar som är beroende av den ekonomiska utvecklingen hos en motpart är begränsade till en maximal storlek. Bestämmelserna, som är gemensamma för banker, andra kreditinstitut och värdepappersbolag, bygger på reglerna om stora exponeringar i kreditinstitutsdirektivet. En stor exponering är en exponering som motsvarar minst 10 % av institutets kapitalbas och som institutet har mot en kund eller grupp av inbördes anknutna kunder. En sådan exponering får som huvudregel inte överstiga 25 % av kapitalbasen varvid samtliga exponeringar läggs samman. Summan av samtliga stora exponeringar får inte överstiga 800 % av kapitalbasen. Reglerna tillämpas även på en finansiell företagsgrupp, dvs. det är gruppens samlade exponering som begränsas. 6.2.3 Genomlysning Staten kan med hjälp av regler av olika slag påverka risken i sitt implicita åtagande för stabiliteten i betalnings- och kreditväsendet. För att kontrollera reglernas efterlevnad behöver den insyn i instituten. Även Riksbanken har, för att kunna fullgöra sin uppgift som "lender of last resort", behov av att kunna överblicka institutens ställning. Emellertid är t.ex. en bankrörelse oftast komplex och svåröverskådlig. Därför kan det vara svårt att få erforderlig överblick över den. Regler som underlättar denna möjlighet är därför motiverade både av tillsynsskäl och för att Riksbanken skall kunna fullgöra sin uppgift. Reglerna bör i första hand syfta till att underlätta för berörda myndigheter att överblicka ett instituts tillgångar och analysera deras värde, dvs. regler som förbättrar genomlysningen. Det är viktigt att instituten är genomlysbara även för övriga externa intressenter. Därigenom ökar bland annat förutsättningarna för en marknadsmässig prissättning av institutets skuldinstrument. Detta leder i sin tur bland annat till att priset för finansiering relateras till risken i rörelsen, vilket ökar förutsättningarna för en effektiv kapitalallokering. Detta kommer att påverka institutets beteende. Dålig genomlysning kan hota systemstabiliteten. Ett institut med likviditetsproblem kan t.ex. få svårt att låna av aktörer som inte anser sig kunna genomlysa bankens rörelse. Ett kreditinstituts rörelse kan tänkas vara så komplex och svårgripbar att även de som har ansvaret för den, ledningen och slutligen ägarna, har svårt att få en korrekt bild av rörelsen. Ett sådant förhållande minskar chansen för att regler och andra styrmedel skall vara effektiva. Det finns alltså goda skäl att ha regler som syftar till genomlysning. Sådana regler kan inriktas mot att begränsa den möjliga omfattningen av rörelsen, t.ex. genom restriktioner i möjligheterna att driva vissa typer av verksamhet samt att inneha vissa typer av tillgångar. Vidare kan instituten förbjudas att faktiskt och juridiskt organisera rörelsen på ett sådant sätt att det medför svårigheter att överblicka den. Regler som förbjuder svåröverskådliga strukturer är därför motiverade. Den omtalade härvan i Bank for Credit and Commerce International (BCCI-kraschen) ledde, tillsammans med vissa andra händelser på finansmarknaderna, till ett EG-direktiv (det s.k. BCCI-direktivet vars bestämmelser numera finns i kreditinstitutsdirektivet) med syfte att i vissa närmare angivna avseenden stärka tillsynsmyndigheternas befogenheter när det gäller att förhindra svåröverskådliga strukturer. Tillstånd skall inte beviljas i de fall som det finns "nära förbindelser" mellan ett kreditinstitut och andra fysiska och juridiska personer om förbindelserna hindrar myndigheterna från att utöva en effektiv tillsyn. Tillståndet skall också kunna återkallas om en effektiv tillsyn hindras. Bestämmelser motsvarande direktivets har införts i svensk rätt (se t.ex. 9 kap. 3 § BRL angående prövningen vid auktorisation). Reglerna gäller även vid tillstånd till förvärv av ett kvalificerat innehav av aktier eller andelar i kreditinstitutet (7 kap. 11 § BRL och 5 kap. 12 § LFV). Om nära förbindelser som föreligger mellan ett institut och någon annan hindrar en effektiv tillsyn av institutet, får Finansinspektionen förelägga innehavare av aktier eller andelar som medför att förbindelserna är nära att avyttra så stor del av aktierna eller andelarna att så inte längre är fallet. Finansinspektionen får även besluta att ägaren inte får företräda aktierna eller andelarna vid stämma. 7 En gemensam lag för banker och kreditmarknadsföretag Regeringens förslag: Bankrörelselagen (1987:617) och lagen (1992:1610) om finansieringsverksamhet skall ersättas med en ny, gemensam lag för banker och kreditmarknadsföretag. Kommitténs förslag: Kommittén föreslår inte någon ny lag utan enbart ändringar av bankrörelselagen (1987:617) och lagen (1992:1610) om finansieringsverksamhet. Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstansernas synpunkter på kommitténs förslag: Kammarrätten i Göteborg anser att det bör övervägas att införa en särskild lag om kreditinstitut och en särskild lag om finansiella institut. Finansinspektionen menar att det bör övervägas att införa en enda näringsrättslig lagstiftning för kreditinstitut med utgångspunkt från definitionen i kreditinstitutsdirektivet. En sådan reglering skulle, enligt inspektionen, kunna innehålla de prioriteringar för tillsynen som är önskvärda med hänsyn till systemstabiliteten. Svenska Bankföreningen, till vilken Svenska Fondhandlareföreningen ansluter sig, förordar att lagstiftningen för kreditinstitut samordnas så att den blir mer överskådlig. Remissinstansernas synpunkter på promemorians förslag: Konkurrensverket och Finansbolagens Förening tillstyrker förslaget. Övriga remissinstanser har inte några invändningar mot förslaget. Skälen för regeringens förslag: I dag regleras banker och kreditmarknadsföretag i olika lagar. De huvudsakliga rörelsereglerna finns i bankrörelselagen respektive lagen om finansieringsverksamhet. Därutöver finns det bl.a. i kapitaltäckningslagen och lagen om penningtvätt regler som gäller gemensamt för dessa institut. Syftet med regleringen för banker och kreditmarknadsföretag skiljer sig åt redan i dagsläget. Trots detta är bestämmelserna i bankrörelselagen och lagen om finansieringsverksamhet i stora delar desamma. Både banker och kreditmarknadsföretag behandlas som kreditinstitut i EG-rättslig mening. Den övervägande delen av de EG-rättsliga reglerna har genomförts på samma sätt för banker och kreditmarknadsföretag. Även med den i promemorian föreslagna regleringen kommer likheterna att bli stora. Det är dock inte nödvändigt att överensstämmelsen är fullständig för att det skall finnas anledning att överväga en gemensam lag. En gemensam lag bör vara till fördel för användarna. Det ger en bättre överblick över de likheter och skillnader som finns mellan de olika instituten, även om tillämpningen av reglerna kan skilja sig åt beroende på institutstyp. Vidare beskrivs Finansinspektionens tillsyn och kontrollmöjligheter på ett enda ställe. Genom att ta in bestämmelserna i en gemensam lag undviks onödiga dubbleringar som också har en tendens att ge upphov till oavsiktliga skillnader. Samtidigt tvingas lagstiftaren att när ändringar genomförs att på ett tydligare sätt - i ett sammanhang - ta ställning till hur instituten skall behandlas. Det föreslås därför att de centrala regler som gäller för banker och kreditmarknadsföretag sammanförs i en gemensam lag. Den valda strukturen skall ses mot bakgrund av det fåtal skillnader som ändå föreligger mellan dem. Innehållet i de enskilda rörelsereglerna kommer att behandlas närmare i det följande. 8 Rörelseregler 8.1 Soliditet och likviditet Regeringens förslag: En banks och ett kreditmarknadsföretags rörelse skall drivas på ett sådant sätt att dess förmåga att fullgöra sina förpliktelser inte äventyras. De särskilda kravet för banker om betalningsberedskap avskaffas. Kommitténs förslag: Såvitt avser banker överensstämmer kommitténs förslag med regeringens, men utgör endast en soliditetsregel. För kreditmarknadsföretag föreslår kommittén en soliditetsregel som anger att sådana företag skall avpassa rörelsens inriktning och omfattning till företagets kapitalstyrka. Promemorians förslag: Den föreslagna bestämmelsen överensstämmer med regeringens förslag, men betecknas bara som ett krav på soliditet. Remissinstansernas synpunkter på kommitténs förslag: Riksbanken menar att det av den föreslagna soliditetsregeln för kreditmarknadsföretag bör framgå att kapitalstyrkan skall anpassas till verksamheten i stället för tvärtom. Riksbanken anser att kommittén anger vissa svårförståeliga motiv för regeln och att motiveringen av bestämmelsen skulle kunna göras tydligare. Enligt Riksbankens mening är motiven desamma som för motsvarande regel för banker. Skillnaden i hur den tillämpas avgörs framförallt av hur tillsynsmyndigheten prioriterar sitt arbete. Finansinspektionen anser att samma soliditetsregel bör gälla för alla kreditinstitut. Inspektionen menar vidare att rörelseregeln skall utformas så att det inte råder någon tveksamhet om att den kan utgöra självständig grund för ingripande. Riksgäldskontoret vill bl.a. med hänvisning till de nya kapitaltäckningsregler som föreslås av Baselkommittén framhålla vikten av att skärpa kraven på det kapital banker skall ha som säkerhet i sin verksamhet. Svenska Bankföreningen, till vilken Svenska Fondhandlareföreningen ansluter sig, tillstyrker den föreslagna soliditetsregeln för kreditmarknadsföretag under förutsättning att även kreditmarknadsföretag, i likhet med andra företag - oavsett om de är finansiella eller inte - bör driva sin verksamhet så att de kan fullgöra sina förpliktelser. Finansbolagens Förening anser att de krav som uppställs för kreditmarknadsföretag är så självklara och allmänt hållna att det kan förmodas att alla företag med minsta grad av seriositet uppfyller dem. Föreningen anser dock att det är rimligt att i lag ställa upp grundläggande krav på rörelsen och att det förefaller lämpligt att låta de övergripande reglerna vara just så generella som kommittén föreslagit och låta rättstillämpningen fylla ut dem med detaljinnehåll från fall till fall. Enligt föreningen är det emellertid inte lämpligt att vare sig regeringen eller Finansinspektionen genom föreskrifter ger någon generell uttolkning av den närmare innebörden av dessa rörelseregler. De övriga remissinstanserna har inte några invändningar mot förslagen. Remissinstansernas synpunkter på promemorians förslag: Riksbanken anser att likviditetsaspekten bör fångas upp av rörelsereglerna, för att inskärpa betydelsen av likviditetshanteringen i bankerna i allmänhet och för att minska riskerna för moral hazard-problem i synnerhet. Det kan ske utan att den i promemorian föreslagna bestämmelsen ändras. I motivtexten bör likviditetsaspekten betonas starkare. Svenska Bankföreningen, i vars yttrande Svenska Fondhandlareföreningen instämmer, tillstyrker bestämmelsen. Finansbolagens Förening noterar att varje kreditinstitut med framtidsperspektiv självfallet torde iaktta vad som föreslås om soliditet, riskhantering, genomlysning och sundhet, men finner ändå reglerna värdefulla som utgångspunkt för Finansinspektionens tillsyn. Skälen för regeringens förslag Soliditet I avsnitt 6.2 beskrivs varför ett instituts soliditet behöver regleras. Av vad som sägs där framgår att institut som är motståndskraftiga mot störningar av olika slag, dvs. solida institut, är ett huvudmål för regleringen. Det är därför lämpligt att ett sådant soliditetskrav kommer till uttryck i en inledande bestämmelse i rörelsereglerna. Bestämmelsen bör utformas som en anvisning om att soliditeten skall sättas i förgrunden vid bedrivande av rörelsen. Det bör således finnas en bestämmelse som anger att bankrörelse skall drivas på ett sådant sätt att bankens förmåga att fullgöra sina förpliktelser inte äventyras. En grundtanke hos kommittén är att verksamheter inte skall underkastas hårdare reglering än vad som är nödvändig med utgångspunkt i de skyddsintressen som har identifierats för verksamheten. Eftersom systemriskerna är mindre och av något annan karaktär på finansieringsområdet än på bankområdet bedömer kommittén det inte nödvändigt att för kreditmarknadsföretagen ställa upp ett likalydande krav. En bestämmelse av den typen bör, anser kommittén, reserveras för de institutstyper som är viktigast för stabiliteten. Därigenom kan också tillsynsinsatserna koncentreras till de områden som bedöms som viktigast från stabilitetssynpunkt. En följd av ovanstående resonemang är, enligt kommittén, att det bör ställas ett uttryckligt soliditetskrav på kreditmarknadsföretagen men att kravet inte bör vara lika långtgående som det som ställs på banker. För kreditmarknadsföretag föreslås i stället att dessa skall avpassa rörelsens art och omfattning till kapitalstyrkan. Den soliditetsregel som kommittén föreslår för kreditmarknadsföretag innebär liksom motsvarande regel för banker i realiteten en skyldighet för institutet att avpassa storleken på och risknivån i rörelsen efter kapitalstyrkan. Om Finansinspektionen gör bedömningen att risknivån i rörelsen är för hög i förhållande till buffertkapitalets storlek så kan inspektionen inskrida med de sanktioner som den finner lämpliga i det enskilda fallet. Som kommittén föreslår bör det gälla en övergripande soliditetsregel även för kreditmarknadsföretag. Vid utformningen av den bör beaktas att den reglering av finansieringsrörelse som föreslås av regeringen träffar en mer begränsad krets än kommitténs förslag, nämligen enbart företag som lånar upp medel för verksamheten från allmänheten (se avsnitt 5.3.2). Förutom att kreditmarknadsföretag inte kan ägna sig åt betalningsförmedling via generella system föreslås här flera ändringar som innebär att ett kreditmarknadsföretags verksamhetsfält breddas. Även kreditmarknadsföretag föreslås kunna ta emot sådan kortfristig inlåning som omfattas av insättningsgarantin. Finansieringsmöjligheterna blir därmed mer likartade för banker och kreditmarknadsföretag. Vidare föreslås att kreditmarknadsföretag får driva värdepappersrörelse. Likheten mellan banker och kreditmarknadsföretag blir i fråga om verksamheten därmed också större än enligt kommitténs föreslag. Att samma krav ställs på företag för samma typ av verksamhet torde ge bästa möjliga konkurrensförutsättningar. Mot denna bakgrund delas Finansinspektionens uppfattning att soliditetsregeln för kreditmarknadsföretag bör skärpas och ges samma utformning som motsvarande regel för banker. En annan sak att är att soliditetskraven på instituten kan komma att variera med de verksamheter som respektive institut ägnar sig åt. De särskilda risker som följer med deltagande i betalningssystemet torde som regel innebära att en bank måste vara mer motståndskraftig mot störningar än ett kreditmarknadsföretag. Soliditetsregeln kommer därför att medföra skarpare krav på banker än på kreditmarknadsföretag. Detta resonemang bygger på att inspektionen, trots att gällande kapitaltäckningsregler etc. inte fordrar det, beaktar de krav som denna bankspecifika verksamhet ställer på bankernas motståndskraft. Likviditet I promemorian bedöms att det inte är nödvändigt med regler som ställer krav på att instituten skall hålla en viss andel av sina tillgångar i likvida medel. Den föreslagna soliditetsbestämmelsen anses utformad så att den täcker även likviditetshanteringen. Kravet på att rörelsen skall drivas så att institutens förmåga att fullgöra sina förpliktelser inte äventyras innefattar enligt promemorian ett krav på att möta likviditetsansträngningar av olika slag. Riksbanken framhåller dock vikten av att kravet på god soliditet kompletteras med ett krav på god likviditetsplanering. Regeringen delar bedömningen att likviditetsaspekten är betydelsefull för att förhindra att instituten hamnar i en nödsituation som kan aktualisera eventuellt likviditetsstöd från Riksbanken. Att upprätthålla god likviditet är på så sätt centralt för institutens förmåga att alltid kunna fullgöra sina förpliktelser även på kort sikt. Det finns därtill ett moral hazard-problem i Riksbankens likviditetsstödjande roll. De finansiella företagens ofta komplexa och gränsöverskridande strukturer torde också öka behovet av en utvecklad likviditetsförvaltning. Mot denna bakgrund anser regeringen att kravet på en god likviditetsförvaltning bör framhållas tydligare i lag. Bestämmelsens lydelse behöver dock inte ändras. Av bestämmelsen, att ett instituts rörelse skall drivas på ett sådant sätt att dess förmåga att fullgöra sina förpliktelser inte äventyras, följer alltså en skyldighet dels att anpassa storleken och risknivån i rörelsen efter kapitalstyrkan (soliditet), dels upprätthålla en tillräcklig likviditet. I 2 kap. 10 § BRL finns en bestämmelse som säger att en bank skall ha en med hänsyn till rörelsens art och omfattning tillräcklig betalningsberedskap. Den bestämmelsen blir överflödig med soliditets- och likviditetsregeln och kan således avskaffas. Enligt Finansbolagens Förening är det inte lämpligt att regeringen genom föreskrifter ger någon generell uttolkning av den närmare innebörden av regeln. Varken här eller i kommitténs betänkande föreslås någon föreskriftsrätt. Det är dock inte som föreningen önskar, möjligt att utesluta att det i annat sammanhang finns anledning att ta ställning till lämpligheten av sådana föreskrifter. 8.2 Genomlysning Regeringens förslag: En banks och ett kreditmarknadsföretags rörelse skall organiseras och drivas på ett sådant sätt att institutets ställning kan överblickas. Kommitténs och promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstansernas synpunkter på kommitténs förslag: Finansinspektionen anser att rörelsereglerna skall utformas så att det inte råder någon tveksamhet om att de kan utgöra självständig grund för ingripande. Konkurrensverket konstaterar att en god marknadstransparens normalt också är positiv från konkurrenssynpunkt, genom att den underlättar för konsumenterna att träffa rationella val av varor och tjänster. Konkurrensverket påpekar dock att det finns en risk från konkurrenssynpunkt att sådan marknadstransparens leder till ett mer aktivt informationsutbyte mellan konkurrerande företag om individuella affärsangelägenheter. Finansbolagens Förening framför samma synpunkter som beträffande bestämmelserna om soliditet. De övriga remissinstanserna har inte några invändningar mot förslagen. Remissinstansernas synpunkter på promemorians förslag: Svenska Bankföreningen, i vars yttrande Svenska Fondhandlareföreningen instämmer, tillstyrker bestämmelsen. Beträffande synpunkter som framförs av Finansbolagens Förening, se avsnitt 8.1. Skälen för regeringens förslag: I avsnitt 6.2.3 beskrivs varför det är viktigt att instituten är genomlysbara. För att kunna vidta riskbegränsande åtgärder är det nödvändigt att ledningen kan överblicka rörelsens ställning. Även ägarna och andra externa intressenter har behov av att korrekt kunna värdera ett instituts ställning. Det finns alltså goda skäl för att ställa krav på att instituten skall vara genomlysbara. Ett sådant krav bör avse både det sätt som rörelsen bedrivs på och hur den organiseras. När det gäller rörelsens bedrivande bör det innebära att institutets tillgångar skall vara överblickbara och institutets ekonomiska ställning möjlig att värdera med någorlunda säkerhet. Kravet på genomlysning kan inte mätas efter någon absolut måttstock utan beror på institutets omständigheter i övrigt. När det gäller organisationen av rörelsen innebär kravet att såväl den juridiska som den faktiska strukturen skall vara sådan att det utan svårighet går att överblicka ansvars- och ägarförhållanden. Det är inte bara förhållandena i institutet som juridisk person som berörs utan även institutets åtaganden och kopplingar till andra, såväl inom den egna koncernen som fristående personer. Det finns mer specialiserade regler om genomlysning, t.ex. i de bestämmelser i den svenska lagstiftningen som infördes till följd av det s.k. BCCI-direktivet. Det nu sagda bör komma till uttryck i en bestämmelse om att ett instituts rörelse skall drivas och organiseras på ett sådant sätt att dess ställning kan överblickas. Detta gäller i förhållande till såväl Finansinspektionen och Riksbanken som till externa intressenter och bolagets ägare och ledning. Många kreditmarknadsföretag har och kan förmodas komma att ha en ganska okomplicerad inriktning på sin rörelse genom att syssla i huvudsak med endast en typ av verksamhet. En rörelse vars tillgångar till stor del består av fordringar som är beroende av privat information för att kunna värderas är emellertid närmast per definition svår att genomlysa. Kravet på genomlysning är dock inte avsett att förhindra en sådan inriktning på rörelsen. Detta skulle i så fall kunna innebära att många kreditmarknadsföretag hindras att driva sin rörelse. Verksamheten får dock inte drivas på ett sådant sätt att genomlysningen försvåras. Vidare är det viktigt att riskhanteringssystemen är sådana att förutsättningarna för en genomlysning är så goda som möjligt. Genomlysningen får också betydelse vid bedömningen av vilken verksamhet ett institut får driva och vilken egendom ett institut får inneha. Dessa frågor behandlas i avsnitt 8.6 och 8.7. 8.3 Riskhantering Regeringens förslag: En bank och ett kreditmarknadsföretag skall identifiera, mäta, styra och ha kontroll över de risker som deras rörelser är förknippad med. Ett sådant institut skall särskilt se till att dess kreditrisker, marknadsrisker, operativa risker och andra risker sammantagna inte medför att institutets förmåga att fullgöra sina förpliktelser äventyras. Kommitténs och promemorians förslag: Överensstämmer delvis med regeringens förslag. Förslagen saknar dock rekvisitet styra och säger inget om institutets skyldighet att se till att kreditrisker, marknadsrisker, operativa risker och andra risker sammantagna inte medför att institutets förmåga att fullgöra sina förpliktelser äventyras. Remissinstansernas synpunkter på kommitténs förslag: Riksbanken är positiv till kommitténs förslag, men anser att det är onödigt snävt och att det därför bör övervägas att komplettera den föreslagna bestämmelsen med begreppet hantera, som kan ange ett mer aktivt perspektiv på riskhantering. Riksbanken föreslår lydelsen "identifiera, mäta, hantera och kontrollera", som också svarar bättre mot den i risksammanhang internationellt använda terminologin "identify, monitor, manage and control". Finansinspektionen och Finansbolagens Förening för fram samma synpunkter som beträffande bestämmelsen om genomlysning, se avsnitt 8.2. De övriga remissinstanserna har inte några invändningar mot förslaget. Remissinstansernas synpunkter på promemorians förslag: Riksbanken föreslår följande tillägg till bestämmelsen: "Kreditinstitutet skall särskilt se till att institutets kreditrisker, marknadsrisker, operativa risker och andra risker sammantagna inte innebär ett sådant äventyrande som avses i 1 §" (dvs. bestämmelsen om soliditet och likviditet). I anslutning till detta föreslås att bestämmelsen om att ett kreditinstituts kreditportfölj skall vara sammansatt så att inte institutets totala risk äventyrar institutets förmåga att fullgöra sina förpliktelser utgår. Riksbanken konstaterar att det är enbart kreditportföljen som omfattas av den sistnämnda bestämmelsen och menar att kravet på riskhantering rimligen bör omfatta även andra risker. Vidare innebär bestämmelsen att institutet vid hanteringen av sina risker måste ta hänsyn till koncentrationer i kreditportföljen. Diversifiering är dock inte den enda aspekten av kredithantering; även kreditkvalitet och användande av riskreducerande tekniker hör dit. Det kan därför vara missvisande att betona enbart diversifieringsaspekten. Finansinspektionen anser att bestämmelsen skall kompletteras med rekvisitet "styra". Finansinspektionen menar att förslaget inte är helt i linje med Finansinspektionens nuvarande allmänna råd och inte heller helt i harmoni med internationella rekommendationer. Svenska Bankföreningen, i vars yttrande Svenska Fondhandlareföreningen instämmer, tillstyrker bestämmelsen. Beträffande Finansbolagens Förenings synpunkter, se avsnitt 8.1. Skälen för regeringens förslag: Risk kan sägas vara sannolikheten för att en händelse som ogillas inträffar. För ett kreditinstitut kan risk på ett övergripande plan sägas vara faran för urholkning av dess balansräkning. Med en sådan riskdefinition finns det en mängd risker i de olika verksamheter som ett institut kan hålla på med. I avsnitt 4.4 beskrivs de risker som kan förekomma i institutens verksamhet - bl.a. marknadsrisker, kreditrisker och operativa risker. Där anges också vilka åtgärder som ett institut kan vidta för att hantera riskerna i verksamheten. Rörelsereglerna bör ta sikte på att begränsa det totala risktagandet. Huvudambitionen med reglerna bör vara att instituten bygger upp fungerande system för riskhantering. En förutsättning för framgångsrika riskbegränsande åtgärder i ett kreditinstitut är riskuppfattning. Det första ledet i processen att bilda sig en uppfattning om riskerna i rörelsen är att identifiera vilka risker det rör sig om. Därefter är det nödvändigt att uppskatta riskens storlek. Detta gäller både enskilda risker och rörelsens samlade risk. Det är emellertid inte tillräckligt att ett institut vet vilka risker den är exponerad för och kan uppskatta deras storlek. Kraven på sådan kunskap bör förenas med ett krav på att det skall ha kontroll över riskerna. Detta krav innebär att institutet måste kunna styra rörelsens utveckling och aktivt utnyttja riskreducerande möjligheter. Till grund för bedömningen av vilka riskbegränsande åtgärder som skall vidtas måste ligga en uppfattning om vilka risker som är acceptabla i rörelsen. Denna bedömning har i det enskilda fallet inga självklara utgångspunkter. Slutligen faller bedömningen tillbaka på det grundläggande kravet att soliditeten inte får äventyras. En grundläggande beståndsdel i ett bra riskhanteringssystem är fungerande informationsvägar. Nära förbundet med det regelsystem som reglerar informationsflödet i ett institut är det regelsystem som reglerar var och hur beslut i olika frågor skall fattas. Fungerande styrning och styrsystem är även det förutsättningar för bra riskhantering. Likaså måste en kontrollfunktion finnas som granskar efterlevnaden av olika system och instruktioner. Det finns ett legitimt intresse för staten att påverka hur beslutssystemen inom ett institut ser ut. Därmed är det inte sagt att det bör finnas lagbestämmelser som styr det materiella innehållet i beslut som faller inom ramen för den inom institutet tillåtna verksamheten. Det är fullt tillräckligt att lagstiftningen kräver system som ser till att det finns tillräckligt beslutsunderlag, att besluten fattas på lämplig nivå och att någon, slutligen styrelsen, får en bild av den helhet som följer av de enskilda besluten. En detaljreglering av alla de aspekter som ryms inom begreppet riskhantering skulle bli mycket omfattande. Speciellt tvivelaktigt är detta i ljuset av en tänkbar utveckling mot alltmer olika institut med mycket skilda inriktningar på rörelsen. Att under sådana förhållanden ställa upp enhetliga riskhanteringsregler ter sig i det närmaste ogörligt och i vart fall inte önskvärt. Strikta och enhetliga regler på det här området riskerar att bromsa utvecklingen av ändamålsenliga riskhanteringssystem avpassade för varje enskilt instituts rörelse. Av angivna skäl är det mest ändamålsenligt att lägga fast vissa ramkrav i en övergripande bestämmelse om riskhantering. Kommittén föreslår därför att det av bestämmelsen skall framgå att en bank och ett kreditmarknadsföretag skall identifiera, mäta och ha kontroll över de risker som deras rörelser är förknippad med. De nämnda kraven är långtgående eftersom de kan ha vittgående konsekvenser för institutets hela rörelse och organisation. Detta är också naturligt eftersom all bank- och finansieringsrörelse i viss bemärkelse går ut på att hantera risker. I sitt remissvar över kommitténs betänkande föreslog Riksbanken att ordet "hantera" skulle tillföras riskhanteringsbestämmelsen. Detta bedömdes dock inte tillföra bestämmelsen något i sak. Finansinspektionen anser i sitt yttrande över promemorian att begreppet styra också skall ingå i bestämmelsen. Det förslaget får sägas ligga nära Riksbankens tidigare synpunkt att begreppet hantera bör ingå. Regeringen kan se ett värde i att det i lagen tydliggörs att instituten skall ha kunskap och förmåga att aktivt styra sina risker enligt vad som tidigare sagts. Det rekvisit som bäst beskriver detta är det av inspektionen föreslagna rekvisitet "styra". Det föreslås därför att det begreppet tas in i riskhanteringsbestämmelsen. Därigenom uppnås också en om inte fullständig så dock bättre överensstämmelse med den internationella terminologin "identify, manage, monitor and control". Genom att begreppet styra tas in i bestämmelsen ges begreppet "ha kontroll" en mer begränsad innebörd än i promemorians förslag. Härmed avses nu att det måste finnas en kontrollfunktion som granskar efterlevnaden av olika system och instruktioner. Riksbanken föreslår att det till bestämmelsen i promemorian skall läggas bestämmelsen att "kreditinstitutet skall särskilt se till att institutets kreditrisker, marknadsrisker, operativa risker och andra risker sammantagna inte innebär ett sådant risktagande att institutets förmåga att fullgöra sina förpliktelser äventyras". Regeringen anser att Riksbankens förslag i huvudsak är en konkretisering av bestämmelsen samt en tydligare koppling till den övergripande soliditets- och likviditetsregeln. Det är en fördel med en mer konkret utformning av bestämmelsen och Riksbankens förslag bör därför antas. Vilken betydelse detta tillägg får för den särskilda bestämmelsen om sammansättningen av ett instituts kreditportfölj behandlas i avsnitt 8.9.1. Redan här bör dock framhållas att kreditriskernas allmänt sett stora betydelse för instituten innebär att paragrafen om riskhantering ställer krav på en väl sammansatt och diversifierad kreditportfölj. Kreditportföljen är som regel av strategisk betydelse för institutens långsiktiga stabilitet och därmed förmåga att fullgöra sina förpliktelser. Även om den tänkta rambestämmelsen kan synas oprecis lägger den fast de oeftergivliga krav som måste ställas på institutens riskhanteringssystem oavsett hur de närmare utformas. Bestämmelsens karaktär av rambestämmelse kommer att innebära både större möjligheter för och ställa större krav på tillsynsmyndigheten, som skall avgöra om varje enskilt instituts riskhanteringssystem uppfyller bestämmelsens krav. En sådan förändring ligger emellertid i linje med den allmänna utvecklingen från kvantitets- till kvalitetsinriktad lagstiftning och tillsyn. Tillsynsmyndighetens möjlighet att på olika sätt närmare utveckla vilka krav som bestämmelsen innebär bör inte drivas så långt att en utveckling från institutens sida av nya och ändamålsenliga riskhanteringssystem, i meningen informations-, besluts- och kontrollsystem, hindras. Det bör alltid finnas en möjlighet för ett enskilt institut att utveckla speciella system avpassade till dess speciella rörelse. Kreditmarknadsföretagens verksamhet kan som tidigare nämnts vara mer ensidig än bankernas. För riskhanteringens del innebär det att möjligheten att utjämna riskerna mellan olika verksamheter minskar och att det kan sägas vara extra viktigt att i olika avseenden ha kontroll på den helt dominerande verksamheten. Å andra sidan är det förmodligen i någon mening mindre krävande att ha kontroll på en enhetlig rörelse än på en rörelse som innehåller flera vitt skilda verksamheter. Oavsett inriktningen på rörelsen bör dock ett krav på att identifiera, mäta, styra och ha kontroll över riskerna inte efterges. En något annan sak är att en rörelse som är starkt koncentrerad till någon viss sektor av ekonomin är utsatt för speciella risker vid nedgång i den sektorn. Möjligheten att klara sådana påfrestningar bestäms av kapitalstyrkan. 8.4 Sundhet Regeringens förslag: En banks och ett kreditmarknadsföretags rörelse skall drivas på ett sätt som är sunt. Kommitténs förslag: För banker föreslås att bankrörelse skall drivas i enlighet med god bankstandard. Någon motsvarande bestämmelse föreslås dock inte för kreditmarknadsföretag. Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstansernas synpunkter på kommitténs förslag: Finansinspektionen, Svenska Bankföreningen och Svenska Fondhandlareföreningen avstyrker att byta benämning på den övergripande förhållningsregeln från sundhet till god bankstandard. De anser att ett nytt begrepp kan skapa osäkerhet och tolkningsproblem och pekar på att sundhetsbegreppet förekommer på andra ställen i den finansiella lagstiftningen. De pekar också på att sundhetsregeln just ställer ett sådant allmänt kvalitetskrav som den av kommittén föreslagna standardregeln är avsedd att göra. De förespråkar vidare en gemensam sundhetsregel för banker och kreditmarknadsföretag, men anser att den regeln skall utformas som en regel om sundhet i rörelsen. Finansinspektionen anser vidare att rörelsereglerna skall utformas så att det inte råder någon tveksamhet om att de kan utgöra självständighet för ingripande. Inspektionen ifrågasätter om det inte finns ett behov av en ny bestämmelse om föreskriftsrätt i fråga om information till kund. Konkurrensverket anser att kommittén inte har anfört bärande skäl att införa en regel om god bankstandard för banker. Konkurrensverket ifrågasätter om det utöver det gällande marknadsrättsliga regelverket bör åläggas bankerna att genom begreppet god bankstandard gå längre än vad det allmänna regelverket om informationsgivning och tvistlösning kräver. Att banker i likhet med andra företag skall följa olika slag av offentlig reglering är närmast självklart och behöver inte ytterligare regleras genom en regel om god bankstandard. Konkurrensverket menar att regeln kan förhindra utveckling och förnyelse genom att den inbjuder till överenskommelser i branschorganisationer och liknande. Konkurrensverket tillstyrker också förslaget att avskaffa sundhetskravet för kreditmarknadsföretag. Konsumentverket ifrågasätter om benämningen god bankstandard är rättvisande. Den ger inte en uppfattning om vilken kvalitetsnivå bankverksamhet skall innehålla. Eftersom bankerna bedriver en verksamhet som är av stor betydelse för samhällslivet, inte minst för konsumenterna, bör kraven snarare formuleras genom uttrycket hög kvalitetsnivå. Samma kvalitetskrav bör ställas på banker och kreditmarknadsföretag i detta avseende. Övriga remissinstanser har inte några invändningar mot förslaget. Remissinstansernas synpunkter på promemorians förslag: Konkurrensverket är fortfarande inte övertygat om att det utöver kraven på soliditet, riskhantering och genomlysning finns behov av en allmän kvalitetsregel som det åligger kreditinstituten att följa. De invändningar som verket anför är i huvudsak desamma som de som anfördes mot kommitténs förslag. Svenska Bankföreningen, i vars yttrande Svenska Fondhandlareföreningen instämmer, tillstyrker bestämmelsen. Beträffande de synpunkter som förs fram av Finansbolagens Förenings, se avsnitt 8.1. Skälen för regeringens förslag Gällande rätt Enligt 1 kap. 4 § LFV skall ett kreditmarknadsföretags verksamhet drivas så att allmänhetens förtroende för kreditmarknaden upprätthålls och i övrigt så att verksamheten kan anses sund. I motiven (prop. 1992/93:89 s. 153 f.) sägs att ett krav på rörelsen bör vara att den skall drivas på ett sunt sätt med syfte att upprätthålla förtroendet för de finansiella marknaderna och därmed bidra till deras stabilitet. Där anförs vidare att kravet på en sund verksamhet innebär att kreditmarknadsföretagen skall se till att deras organisation, arbetsmetoder och beslut baseras på noggranna och tillräckligt långsiktiga bedömningar. De måste också se till att deras exponering gentemot olika typer av risker ligger inom rimliga gränser. Enligt motiven innebär det inte att kreditmarknadsföretagen inte kan engagera sig i olika typer av risker, utan snarare att de risker som företagen utsätter sig för skall kunna bäras utan att företagen äventyrar sitt kapital eller på annat sätt skadar de som är beroende av företagens verksamhet. Slutligen sägs att i kravet på en sund verksamhet ligger ett krav på att ta skälig hänsyn till kundernas, och då främst konsumenternas, intressen. Bestämmelsen i 1 kap. 4 § LFV kompletteras med en bestämmelse om tillsyn i 5 kap. 4 § LFV. Enligt den sistnämnda bestämmelsen skall Finansinspektionen vid sin tillsyn över kreditmarknadsföretagen se till att en sund utveckling av verksamheten främjas. För banker finns ingen rörelseregel motsvarande den i 1 kap. 4 § LFV. Däremot finns det en bestämmelse (7 kap. 3 § BRL) som ålägger Finansinspektionen att vid sin tillsyn av bankerna se till att en sund utveckling av verksamheten främjas. Beträffande innebörden av sundhetsbegreppet görs motsvarande uttalanden som redovisats för kreditmarknadsföretagen i det föregående (prop. 1992/93:89 s. 192). Även om det för banker inte finns någon uttrycklig rörelseregel om sundhet har tillsynsregeln i 7 kap. BRL getts motsvarande innebörd. (Beträffande en beskrivning av den historiska bakgrunden, se kommitténs betänkande, avsnitt 11.1.3). God försäkringsstandard Den särskilda regleringen av försäkringsbolag i bl.a. försäkringsrörelselagen (1982:713) syftar till att skydda direktförsäkringstagarna och andra ersättningsberättigade på grund av försäkringsavtal. En näringsrättslig särreglering anses befogad med hänsyn till de allvarliga konsekvenser som kan uppkomma för dessa som kollektiv om försäkringsbolag inte kan fullgöra sina åtaganden och de särskilda förhållanden som hör samman med försäkringar. Sundhetsbegreppet har utmönstrats ur försäkringsrörelselagen och ersatts med begreppet god försäkringsstandard (prop. 1998/99:87). I försäkringsrörelselagen föreskrivs numera att ett försäkringsbolag skall driva verksamheten enligt god försäkringsstandard (1 kap. 1 a §). Bestämmelsen knyter an till det skydd för intresset för direktförsäkringstagarna m.fl. som rörelsereglerna skall tillgodose utöver stabilitet och genomlysning. Avsikten är att bestämmelsen om god försäkringsstandard skall omfatta anskaffningen av försäkringar, förvaltningen och skaderegleringen. Därutöver bör bolagen handla så att inte särskilda skyddsbestämmelser kringgås, t.ex. överskottsreglerna i livförsäkringsbolag, och bolagen bör ha interna föreskrifter och rutiner för att främja en tillbörlig behandling av den skyddsvärda kretsen. God försäkringsstandard tar däremot inte sikte på soliditets-, skälighets-, effektivitets- eller konkurrensaspekter. Produktutformningen som sådan skall vara fri med de begränsningar som kan följa av avtalsrättsliga eller andra särskilda bestämmelser utanför försäkringsrörelselagen. Normen tar inte heller särskilt sikte på ägar- och ledningsfrågor. Bestämmelsen syftar till att skydda direktförsäkringstagare, de försäkrade och andra som är ersättningsberättigade på grund av försäkringar. Bestämmelsen tar således främst sikte på skyddet för konsumenter och mindre företag. Ett krav på god försäkringsstandard är inte begränsat till själva försäkringsrörelsen utan gäller bolagets verksamhet i dess helhet. Med god försäkringsstandard avses att verksamheten skall överensstämma med en kvalitativt tillfredsställande standard hos en representativ krets försäkringsgivare. Innebörden av god försäkringsstandard får fyllas ut främst i tillsynspraxis. Finansinspektionens allmänna råd kan därmed ge vägledning för vad som är god försäkringsstandard. Förekommande praxis hos den aktuella kretsen kan också ge viss ledning för tillämpningen. Behovet av en kvalitetsregel Det är viktigt att bankernas kunder har förtroende för banksystemet för att detta skall fungera effektivt. En enskild bank har, som tidigare konstaterats, motiv att bygga upp ett förtroende hos sina kunder och för den delen hos potentiella kunder. Ett korrekt, kunnigt och effektivt uppträdande är ett verksamt konkurrensmedel. Det innebär t.ex. att en bank som står inför en lönsam affär som den bedömer kan skada dess förtroende måste väga vinsten av denna affär mot risken att förtroendet rubbas. Däremot går det inte alltid att räkna med att en enskild bank skall ta hänsyn till att dess beteende kan påverka förtroendet för bankmarknaden i stort, dvs. att misstron sprider sig. Eftersom det kan vara svårt för allmänheten att ha överblick över alla banker, finns det risk för att misstro mot en bank som uppför sig illa sprider sig till andra banker. Detta skulle i värsta fall kunna ge upphov till en allmän förtroendekris. Som berörts tidigare kan förtroendet för en bank vika till följd av i stort sett vilka missförhållanden som helst. För att rimliga rättssäkerhetskrav skall tillgodoses behöver därför en eventuell regel, som ålägger banker att på något sätt se till förtroendet utöver vad som är företagsekonomiskt motiverat, preciseras till omfång och nivå. Att genom en lagregel generellt ålägga bankerna att se till att förtroendet upprätthålls - vare sig det gäller den enskilda banken eller bankmarknaden - torde föra för långt. På det område som träffas av de allmänt hållna bestämmelserna om soliditet och likviditet, riskhantering samt genomlysning finns inte behov av ytterligare en allmänt hållen regel om förtroende eller liknande. Vad som kan vara berättigat är att ålägga bankerna att hålla en viss minimistandard på sin verksamhet i syfte att hålla förtroendet för bankmarknaden uppe. Det är dock nödvändigt att relativt ingående precisera i vilka avseenden som det ställs krav på verksamheten. Liksom varje annan juridisk person skall instituten följa lagar och andra författningar som gäller för dem. Instituten skall vidare hålla sig inom de ramar som dess bolagsordning eller stadgar föreskriver. När det närmare beskrivs vilka regler ett institut skall iaktta måste det emellertid också beaktas hur dessa regler samverkar med de regler som gäller för auktorisation av institutet, den löpande tillsynen och möjligheten att ingripa med sanktioner mot instituten. Ett institut vars anställda överträder lagar och andra författningar kan ha bristande kontroll på sina operativa risker. I så fall kan Finansinspektionen ingripa med stöd av riskhanteringsbestämmelsen. Lagöverträdelser kan också vara ett tecken på olämplig ledning eller olämpliga ägare. Liksom när det gäller soliditet och likviditet, riskhantering samt genomlysning bör det emellertid också uttryckligen framgå att det i vissa särskilda avseenden ställs särskilda kvalitetskrav på verksamheten. I det följande behandlas dels vilken räckvidd en sådan bestämmelse bör ha, dels bestämmelsens närmare utformning. Det är framför allt privatpersoner och små och medelstora företag i egenskap av insättare och användare av andra finansiella tjänster som kommer i fokus när förtroendet för banker i den mening som nu avses diskuteras. En bestämmelse bör främst ta sikte på situationer av mer handfast karaktär och på sådana frågor som uppkommer i det dagliga bankarbetet eftersom det är inom det området som allmänhetens förtroende främst påverkas. Vidare bör bestämmelsen i första hand riktas mot förhållanden som helt klart är olämpliga och förtroendeskadliga. Med dessa förutsättningar kommer oundvikligen en bestämmelse av det här slaget i hög grad att gälla förhållandet mellan en bank och dess kunder. Ett av de områden som bestämmelsen är avsedd att träffa är bankers eventuella missbruk av sin typiskt sett starkare ställning gentemot enskilda kunder som banken skulle kunna utnyttja otillbörligt. Som belysts tidigare innebär det svårigheter och kostnader att byta bank, ibland är det inte ens möjligt för en kredittagare att byta bank. Jämfört med många andra marknader har denna tröghet visat sig vara relativt stor på bankmarknaden. Trögheten medför att det finns ett visst utrymme för missbruk från bankens sida utan att kunden lämnar banken. En bank kan exempelvis använda oskäligt hårda villkor vid borgensförbindelser eller opåkallat infordra kompletterande säkerheter under löpande kreditavtal. Även gentemot kunder som beslutat sig för att lämna banken kan en bank uppträda felaktigt, t.ex. genom att fördröja överförandet av kundens värdepappersdepå till kundens nya fondkommissionär. Många av de beteenden som är aktuella här går att komma åt civilrättsligt. Detta hindrar dock inte att de faller under förevarande bestämmelse, tvärtom är det ett tecken på att bankens beteende är felaktigt. Kunderna har ett informationsunderläge i förhållande till banken både när det gäller innehållet i enskilda produkter och när det gäller att välja mellan olika produkter. Villkoren för enskilda produkter kan vara utformade på ett sådant sätt att det är svårt för en kund att förstå vad de innebär. Vidare kan det i vissa lägen finnas intresse från bankens sida att inte presentera fullständig information om en produkt och de villkor som gäller för den eller att inte informera om villkorsändringar. Även vid val mellan olika produkter som en bank tillhandahåller är en kund beroende av korrekt information, till att börja med om vilka produkter som finns tillgängliga. I många av de lagar (marknadsföringslagen, lagen om avtalsvillkor i konsumentförhållanden, lagen om avtalsvillkor mellan näringsidkare, prisinformationslagen och konsumentkreditlagen) som reglerar förhållandet mellan avnämare och kund finns bestämmelser om informationsgivning. Det gäller såväl direkta bestämmelser om skyldighet att lämna viss information och att inte lämna felaktig information som bestämmelser som indirekt påverkar informationsgivningen. Ett exempel på det senare är att bestämmelser som förbjuder komplicerade avtalsvillkor minskar behovet av information. Det allmänna regelverket och de sanktioner det erbjuder får anses utgöra det primära skyddet även på bankområdet. Trots att regleringen av bankers skyldighet att informera om sina produkter inte är enhetlig så utgör den dock grunden för att avgöra vad som är minimistandarden på detta område. I vissa fall kan utvecklingen bli sådan att det ställs upp ett krav att gå längre än vad den allmänna lagstiftningen kräver. Det informationsunderläge som kunderna oundvikligen har, oavsett hur omfattande bankernas informationsplikt är, medför att det är viktigt att bankerna på ett ändamålsenligt sätt besvarar frågor och klagomål från kunderna. Har en bank ändamålsenliga rutiner för besvarande av frågor och klagomål finns det stor chans att banken därigenom får värdefulla synpunkter för framtida informationsgivning. När det gäller frågor, t.ex. om de närmare villkoren för vissa produkter, samverkar bankens intresse av att tillmötesgå kunderna med kundens möjlighet att byta från en bank som han inte får klara besked från till en annan bank. När det däremot gäller rena klagomål finns inte samma intresse från banken att tillmötesgå en missnöjd kund. Kunden befinner sig dessutom typiskt sett i en mer utsatt position genom att han normalt inte blir tillfredsställd genom att byta bank. Den transaktion eller det förhållande han är missnöjd med ställs inte till rätta genom ett byte. Till detta kommer den speciella relation som normalt föreligger mellan t.ex. en lånekund och banken. Det är inte tillfyllest om missnöjda kunder hänvisas till domstol eller Allmänna reklamationsnämnden om det förhållande som gett upphov till missnöjet relativt lätt kan förklaras eller rättas till av banken. Ytterst återstår självfallet endast tvistlösning i domstol om parterna inte kan enas. Den särskilda kvalitetsbestämmelsen är avsedd att träffa överträdelser även av andra normer än de som hittills gåtts igenom. Det kan gälla normer givna i form av lagar eller andra författningar, icke bindande regler givna av offentliga myndigheter, regler från privata organ såsom branschorganisationer eller liknande, eller etablerade moraliska eller etiska normer. Överträdelser av regler som getts av det offentliga i form av lagar och andra författningar träffas alltså av bestämmelsen. Visserligen kan invändas att för det fall det har ansetts motiverat med sanktioner för överträdelser av dessa regler så har det tagits om hand i den lagstiftningen. Sanktioner enligt annan lagstiftning är dock inte alltid tillräckligt för att tillgodose behovet på banksidan eftersom bankregleringen har det vidare syftet att upprätthålla förtroendet för hela banksystemet. Som exempel kan nämnas att det inte alltid är tillräckligt att ett beteende är straffbart enligt strafflagstiftningen. Det kan därutöver finnas behov av att ingripa mot banken enligt banklagstiftningen. När en bank skall avgöra vad som är tillåtet på ett visst område skall den se till de mer specialiserade lagbestämmelserna på området och de förtydligande förordningar och allmänna råd som kan vara utfärdade i anslutning till bestämmelsen. Det är detta material som skall vara vägledande för tolkningen av den aktuella bestämmelsen. Som exempel på sanktionerade lagbestämmelser där överträdelser kan ge anledning till ingripanden även med stöd av här behandlad bestämmelse kan nämnas straffrättsliga regler på mer centrala områden. Även överträdelser av vissa mycket etablerade normer av mer moralisk eller etisk karaktär bör kunna träffas av bestämmelsen. Exempelvis kan nämnas en banks diskriminering av kunder på grund av etniskt ursprung eller rastillhörighet eller religiös uppfattning. Räckvidden hos bestämmelsen bör inte begränsas till områden där det faktiskt har etablerats ett accepterat handlingsmönster inom bankerna, utan skall prövas med ledning även av andra normer. Som utgångspunkt vid prövningen skall tjäna de skyddsintressen som finns på bankmarknaden. Bedömningen skall vidare så långt möjligt vara oberoende av vem som bedöms och ta sin utgångspunkt endast i normer som är allmänt accepterade och etablerade. Avsikten med bestämmelsen är inte att hindra utveckling och förnyelse. Nya företagsformer, produkter, distributionskanaler och former för samarbete skall inte förhindras annat än i de fall de strider mot banklagstiftningens normer eller mot sådana etablerade normer som har redogjorts för i det föregående. För det fall någon ny företeelse bedöms riskera soliditeten, likviditeten, riskhanteringen eller genomlysningen i en bank skall företeelsen angripas med bestämmelserna om detta och inte med den aktuella bestämmelsen. Det här är ett område där bestämmelsen skall tolkas med största försiktighet. Nya fenomen som först väcker motstånd eller branschoro har ofta visat sig bli värdefulla bidrag till näringslivets utveckling. Även om syftet med bestämmelsen är att upprätthålla förtroendet för bankmarknaden så bör tillämpligheten i det enskilda fallet inte vara beroende av att förtroende verkligen har riskerats. Inte heller bör bestämmelsen innehålla någon hänvisning till en bedömning av om förtroendet riskeras att skadas i det enskilda fallet. Bestämmelsen skall bankerna rätta sig efter oavsett vilka implikationer för förtroendet för bankmarknaden som helhet beteendet kan ha i det enskilda fallet. Det är den enda praktiskt framkomliga vägen och ligger dessutom i linje med förslagen på andra områden. Varje enskild bank åläggs ju att vara solid trots att det i en del fall knappast kan motiveras av omsorg om systemstabiliteten. Kommittén föreslår att vad som nu sagts skall komma till uttryck i en bestämmelse om god bankstandard. Enligt kommittén skiljer sig bestämmelsen från den nuvarande sundhetsbestämmelsen på flera sätt. För det första är den lagtekniska utformningen annorlunda; den föreslagna bestämmelsen riktar sig till bankerna med en anvisning för bankrörelsen medan sundhetsregeln riktar sig till Finansinspektionen med en anvisning för tillsynen. Den nya bestämmelsen om god bankstandard tydliggör därigenom bestämmelsens funktion och möjligheten att ingripa med sanktioner mot den som bryter mot den. Även innehållsmässigt finns skillnader; sundhetsregeln tog ursprungligen främst sikte på den ekonomiska sundheten hos bankerna men utvecklades efter hand till ett allmänt kvalitetskrav på bankerna. Den nu föreslagna bestämmelsen tar i första hand sikte på ovan angivna allmänna krav på standarden på bankrörelse, medan det ekonomiska tillståndet hos bankerna i första hand regleras av de nyss behandlade inledande bestämmelserna i rörelsekapitlet. I likhet med Finansinspektionen, Svenska Bankföreningen och Svenska Fondhandlareföreningen gör regeringen dock bedömningen att det är lämpligare att utforma bestämmelsen med det befintliga sundhetsbegreppet som förebild. Begreppet sundhet ger emellertid inte något exakt svar på räckvidden hos bestämmelsen. De kvalitetskrav som skall ställas på banker överensstämmer i allt väsenligt med den nuvarande sundhetsbestämmelsen, dock med den skillnaden att det ekonomiska tillståndet behandlas särskilt. Förutom vad som nyss sagts är sundhetsbegreppet väl inarbetat och förekommer flitigt internationellt. Av betydelse är också att det av kommittén föreslagna begreppet bankstandard har en delvis annan innebörd än de i försäkringsrörelselagen använda uttrycket försäkringsstandard. God försäkringsstandard innebär en skyldighet för försäkringsbolagen att handla så att inte skyddsreglerna kringgås. Med god försäkringsstandard avses att verksamheten skall överensstämma med en kvalitativ tillfredställande standard hos en representativ krets försäkringsgivare. God försäkringsstandard liknar kommitténs förslag om god bankstandard vad gäller kravet på interna rutiner för att skydda kunderna, t.ex. klagomålshantering. De frågor om en banks informationsövertag som nämns i det föregående, ingår inte i bestämmelsen om god försäkringsstandard utan under den genomlysningsprincip som gäller för försäkringsbolag. God försäkringsstandard är inte avsedd att omfatta alla normer. Exempelvis faller konkurrensreglerna utanför. Den bankstandard som avses i det föregående tar närmast sikte på att etablerade normer skall följas. Det är emellertid inte unikt för banker, varför standardbegreppet kan vara något missvisande. Standard- och sundhetsbegreppen kan möjligen, som Konkurrensverket pekar på, förhindra utvecklingen genom att de inbjuder till överenskommelser i branschorganisationer etc. Det ligger också en risk i att ett sådant begrepp uppfattas som en faktiskt förekommande standard. Ett sådant synsätt riskerar att låsa utvecklingen men underlättar i praktiken eftersom det går att observera standarden. Som framgår av vad som anförts i det föregående är detta dock inte avsikten med den bestämmelse som nu föreslås. Beträffande kreditmarknadsföretag konstaterar kommittén att det inte är vanligt att kunder är beroende av kreditmarknadsföretag för stora delar av den personliga ekonomin. Ett skäl till att förtroendekriser riskerar att sprida sig mellan olika banker är att de har mycket likartad verksamhet. Kreditmarknadsföretagen som grupp omspänner däremot vitt skilda typer av verksamhet, vilket gör att risken för att en förtroendekris för ett företag med viss verksamhet skall sprida sig till ett företag med helt annan verksamhet är mindre. Olikheterna gör det också svårare att utveckla en enhetlig standard. Kommittén anser vidare att regleringen av kreditmarknadsföretag skall inriktas mot systemskydd och att konsument- och kundskyddsaspekter skall tillgodoses genom den speciella skyddslagstiftningen för dessa kategorier. Som har framhållits i samband med behandlingen av soliditets- och likviditetsregeln, avsnitt 8.1, träffar den reglering av finansieringsrörelse som här föreslås en mer begränsad krets kreditmarknadsföretag än kommitténs förslag. Likheten med banker blir också större. De krav som sundhetsregeln ställer på banker bör inte kännas främmande för dessa företag. Av inte oväsentlig betydelse är att sundhetsregeln för banker gör det möjligt för inspektionen att ingripa om en bank inte uppfyller de krav som regeln ställer. Det framstår som rimligt att inspektionen har samma möjlighet att ingripa mot kreditmarknadsföretag. Här föreslås därför att sundhetsregeln skall gälla även för kreditmarknadsföretag För att i detta sammanhang framhålla vikten av ett gott kundskydd bör det, som Finansinspektionen föreslår och i överensstämmelse med vad som gäller enligt 1 kap. 1 § fjärde stycket försäkringsrörelselagen, anges att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter om vilken information en bank eller ett kreditmarknadsföretag skall lämna till sina kunder eller potentiella kunder. 8.5 Förtroendet för marknaden Regeringens bedömning: Det bör inte införas någon bestämmelse för banker om att syftet med lagen är att förtroendet för bankmarknaden skall upprätthållas. Kommitténs förslag: Kommittén föreslår att det i lagtexten skall införas en portalparagraf som för banker anger att syftet med lagen är att förtroendet för bankmarknaden skall upprätthållas. Någon motsvarande bestämmelse föreslås inte för kreditmarknadsföretag. Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens bedömning. Remissinstansernas synpunkter på kommitténs förslag: Kammarrätten i Göteborg anser att om bestämmelsen över huvud taget skall finnas med, vilket kammarrätten ställer sig tveksam till, bör den utformas så att syftet med lagen skall vara att stärka förtroendet för bankmarknaden. Finansinspektionen konstaterar att bankrörelselagen har flera syften. Förutom att skapa förtroende för bankmarknaden har kommittén själv lyft fram stabiliteten på bank- och finansieringsområdet som det främsta målet med den finansiella lagstiftningen. Den inledande bestämmelsen är alltså inte uttömmande även om att syftet är ett av de viktigaste. Vidare utgör inte bestämmelsen någon riktlinje vare sig för hur bankverksamhet skall drivas eller för hur tillsynsverksamheten skall gå till. Om inte en mer heltäckande presentation av lagen står att finna bör portalparagrafen enligt Finansinspektionens uppfattning utgå. Enligt inspektionen kan det nämligen inte uteslutas att paragrafen kan orsaka missförstånd och tolkningsproblem. Svenska Bankföreningen, till vilken Svenska Fondhandlareföreningen ansluter sig, anser att bestämmelsen är överflödig eftersom den saknar självständig betydelse både för instituten och för tillsynsmyndigheten. Ordalydelsen i bestämmelsen tar mer fasta på konsumentskyddsintresset än på intresset av systemstabilitet som kommittén i första hand avser att reglera med lagen. Det är i själva verket bankens eget agerande som är avgörande för om förtroendet för bankerna kan upprätthållas. Remissinstansernas synpunkter på promemorians bedömning: Konkurrensverket ställer sig bakom promemorians bedömning. De övriga remissinstanserna har inte några invändningar mot bedömningen. Skälen för regeringens bedömning: I tidigare avsnitt har det redogjorts för motiven för en reglering av bankerna. En utgångspunkt är att det är nödvändigt med ett fungerande betalningssystem. Det allvarligaste hotet mot ett fungerande betalningssystem är att stabiliteten i banksystemet rubbas. Risken för att stabiliteten i banksystemet rubbas hänger i hög grad samman med bankrörelsens särskilda egenskaper samt de ekonomiska kopplingar mellan banker som uppstår i betalningssystemet och risken för att problem i en bank sprider sig till andra banker. Till detta kommer att det finns samhällsekonomiska skäl för en viss grad av kundskydd. Det går att minska men inte att eliminera dessa risker. Enda sättet att skapa ett stabilt betalningssystem är därför att se till att de enskilda bankerna är solida, dvs. motståndskraftiga mot olika former av störningar. Kommittén konstaterar att solida banker är viktigt dels för att minska riskerna för ekonomiska dominoeffekter, dels för att minska risken för att förtroendet för en eller flera banker viker på grund av att en annan bank råkat i ekonomiska svårigheter. Solida banker är emellertid enligt kommittén inte tillräckligt för att tillvarata hela det samhällsekonomiska intresset i banksystemet. En ytterligare aspekt är risken för att förtroendet för banksystemet viker av andra orsaker än rent ekonomiska. Detta skulle i värsta fall kunna ge upphov till en förtroendekris som försämrade betalningssystemets funktionssätt. Även för att fullgöra uppgiften av vad som i tidigare avsnitt kallas att utgöra ett säkert alternativ är det enligt kommittén viktigt att banksystemet upprätthåller ett gott förtroende. Det kan tänkas situationer där misstro mot banksystemet gör att det fungerar mindre väl eftersom allmänheten drar sig för att utnyttja banktjänster. Ur denna aspekt är det oundvikligen så att vad som kan kallas vissa konsumentskyddssynpunkter gör sig gällande. Mot denna bakgrund konstaterar kommittén att det övergripande målet för lagstiftaren kan sägas vara att upprätthålla förtroendet för bankmarknaden. Kommittén anser att målet med lagen skall komma till uttryck i en målparagraf inledningsvis i lagen För kreditmarknadsföretag anser kommittén det inte lämpligt att ställa krav på enskilda företag att i sin verksamhet beakta förtroendet för kreditmarknaden som helhet, eftersom det enskilda företaget inte har samma möjligheter att påverka hela marknaden. Som flera remissinstanser framhållit finns argument som talar mot att införa en övergripande bestämmelse som anger att syftet med regleringen är att upprätthålla förtroendet för bankmarknaden. Huvudsyftet med regleringen är att skapa stabilitet på marknaden. Detta uppnås bl.a. genom ett antal övergripande regler om soliditet m.m. Riskspridningen mellan banker torde främst vara att hänföra till risken för konkurs, inte till allmänt dåligt förtroende. Förtroendet kan vara mer eller mindre starkt men bankmarknaden ändå stabil och fungerande. Begreppet ger inte täckning för att utgöra en målparagraf. En sådan skulle närmast hänvisa till ett fungerande betalnings- och kreditsystem. Någon målparagraf bedöms därför inte behövlig. 8.6 Begränsningar för rörelsen 8.6.1 Tillåtna verksamheter Den tysta huvudregeln på området är att en bank inte får driva annan verksamhet än sådan som är uttryckligen tillåten. I 2 kap. 2 § BRL finns en förteckning över tillåtna verksamhetsgrenar. Förteckningen omfattar följande verksamheter: 1. låna upp medel, bland annat genom att ge ut obligationer eller andra jämförbara fordringsrätter, 2. lämna och förmedla kredit, bland annat i form av konsumentkredit och kredit mot panträtt i fast egendom eller fordringar, 3. medverka vid finansiering, bland annat genom att förvärva fordringar och upplåta lös egendom till nyttjande (leasing), 4. förmedla betalningar, 5. tillhandahålla betalningsmedel, 6. ikläda sig garantiförbindelser och göra liknande åtaganden, 7. medverka vid värdepappersemissioner, 8. lämna ekonomisk rådgivning, 9. förvara värdepapper, 10. bedriva rembursverksamhet, 11. vara förvaringsinstitut för värdepappersfonder under de förutsättningar som föreskrivs i lagen (1990:1114) om värdepappersfonder, 12. medverka vid försäljning av försäkringstjänster, 13. tillhandahålla inkassotjänster, 14. tillhandahålla bankfacktjänster, 15. driva valutahandel, 16. driva värdepappersrörelse under de förutsättningar som föreskrivs i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse, samt 17. lämna kreditupplysning under de förutsättningar som föreskrivs i kreditupplysningslagen (1973:1173). En bank får vidare driva verksamhet som har naturligt samband med inlåning eller med verksamhet som anges i punkterna 1-15. Av samma paragraf följer vidare att en bank om det finns särskilda skäl får tillåtas att tillhandahålla posttjänster. Sådana tillstånd prövas av Finansinspektionen. Ärenden som är av principiell betydelse eller synnerlig vikt prövas dock av regeringen. Ett kreditmarknadsföretag får endast driva finansieringsverksamhet och verksamhet som har ett naturligt samband därmed. Till denna huvudregel har fogats en bestämmelse som säger att kreditmarknadsföretag får, med iakttagande av vad som sägs i rörelsereglerna i övrigt, bl.a. ägna sig åt de verksamheter som räknas upp i den s.k. verksamhetslistan. Listan överensstämmer med den som finns för banker, förutom att punkterna om medverkan vid värdepappersemissioner (7), rembursverksamhet (10) och driva värdepappersrörelse (16) inte finns med. Lagen om finansieringsverksamhet innehåller inte någon bestämmelse om posttjänster. Utformningen av verksamhetsreglerna för banker och kreditmarknadsföretag skall ses mot bakgrund av EG-rätten. I kreditinstitutsdirektivet finns det en förteckning över vilka verksamhetsgrenar ett kreditinstitut auktoriserat i en medlemsstat och ett finansiellt institut får tillhandahålla inom unionen. Bestämmelsen infördes för att det för utländska aktörer skall stå klart att Sverige uppfyller sina åtaganden enligt direktivet eller - med andra ord - för att klargöra vilket handlingsutrymme som ges kreditinstitut hemmahörande i ett annat EES-land (prop. 1992/93:89 s. 119). När bestämmelsen infördes ansågs det olämpligt att välja en lagstiftningsteknik som innebär att den för svenskauktoriserade institut tillåtna verksamheten - så som då enligt gällande rätt var fallet - beskrevs enbart med hänvisning till allmänt hållna begrepp som bankrörelse resp. finansieringsverksamhet, medan det tydligt preciseras vad utländska kreditinstitut får ägna sig åt. En sådan, åtminstone skenbart olikformig lösning kunde lätt kritiseras för att brista i konkurrensneutralitet. Med hänsyn till att de svenska kreditinstituten faktiskt hade möjlighet att driva de flesta verksamheter som räknats upp i direktivbilagan, om än i några fall först efter särskilt tillstånd, ansågs det naturligt att omforma reglerna så att det klart kommer till uttryck att det tillåtna verksamhetsområdet i grunden är detsamma för alla här verksamma kreditinstitut, vare sig de auktoriserats i Sverige eller uppträder med stöd av auktorisation från ett annat EES-land. En sådan utformning av lagen ansågs också göra det lättare för Finansinspektionen att i en underrättelse till en utlandsmyndighet klargöra vad auktorisationen omfattar för ett svenskt kreditinstitut som vill etablera filial eller verka direkt i ett annat EES-land. Departementschefen ansåg emellertid att det skulle göras åtskillnad mellan banker och företag som driver finansieringsverksamhet. (När bestämmelsen infördes kunde aktiebolag men inte ekonomiska föreningar få tillstånd att driva finansieringsverksamhet. De förarbetsuttalanden som redovisas i det följande rör egentligen enbart kreditmarknadsbolag. Eftersom det i dag gäller samma regler för kreditmarknadsbolag och kreditmarknadsföreningar i fråga om vilken verksamhet de får driva, används för enkelhetens skull dock begreppet kreditmarknadsföretag). Kreditmarknadsföretagen ansågs inte omfattas av samma långtgående skyddsintressen som banker. Det var önskvärt att kreditmarknadsföretagen inte fick sitt handlingsutrymme alltför snävt avgränsat och att de gavs förutsättningar att utveckla nya finansiella produkter. Av detta skäl borde det tillåtna verksamhetsområdet inte strikt definieras i lag. Den lista över verksamhetsgrenar som föreslogs för kreditmarknadsföretagens del skulle således ses som exemplifierande och som en vägledning för svenska och utländska kreditinstitut om vad som typiskt sett ingår i begreppet finansieringsverksamhet. Beträffande den närmare innebörden av bestämmelsen sägs vidare (prop. 1992/93:89 s. 219): Kreditmarknadsföretagen bör endast få driva finansiell verksamhet. De skall således inrikta verksamheten på finansieringsverksamhet och på att utveckla ändamålsenliga finansieringsformer. Till denna verksamhet bör emellertid kunna kopplas andra finansiella tjänster och andra aktiviteter, t.ex. vissa serviceverksamheter som är förenliga med finansiell verksamhet. Den angivna ramen för tillåtet verksamhetsområde innebär att kreditmarknadsföretagen kan driva samma verksamhet som kreditaktiebolagen och finansbolagen gör i dag. Någon begränsning i detta avseende är inte avsedd. Uppräkningen i paragrafens andra stycke är inte heller menad att vara ett hinder för eventuella framtida användbara och sunda innovationer på finansieringsområdet. Kreditmarknadsföretagen bör dock inte få blanda sin verksamhet med industriell verksamhet eller andra verksamheter som ligger utanför det finansiella området. För banker var emellertid avsikten att försöka slå fast basverksamheten så fullständigt som möjligt (prop. 1992/93:89 s. 121). Vissa av punkterna i listan är emellertid exemplifierande vilket lämnar utrymme för att det till de verksamhetsgrenar som där anges går att hänföra ett vitt spektrum av tjänster. Dessutom finns en kompletterande bestämmelse av innebörd att olika slags inte närmare beskriven verksamhet får drivas i den mån verksamheten har ett naturligt samband med vissa av de verksamhetsgrenar som anges i listan. En sådan kompletterande bestämmelse ger enligt förarbetena utrymme för kundservice i form av bl.a. revisionsverksamhet, redovisningsverksamhet, värdetransporter och boutredningsuppdrag. Även sådana tjänster som vanligtvis hänförs till notariatverksamhet kan hänföras till denna tilläggskategori. Uppsamlingsregeln skall dock enligt förarbetena inte ses som strikt begränsad till sådana renodlade sidoverksamheter. I den mån det framöver tillskapas nya finansiella tjänster som kan anses ha ett naturligt samband med traditionell verksamhet, sådan den räknats upp i baslistan, bör det vara möjligt att inordna dessa bestämmelser under vad som har ett naturligt samband med sådana verksamhetsgrenar som anges i listan. 8.6.2 Bara finansiell verksamhet Regeringens förslag: En bank och ett kreditmarknadsföretag får bara driva finansiell verksamhet och verksamhet som har ett naturligt samband med den. I lagen skall finnas en exemplifierande uppräkning av tillåtna finansiella verksamheter som dessa institut får ägna sig åt. Ett kreditmarknadsföretag skall kunna driva värdepappersrörelse. Kommitténs förslag: Kommittén föreslår att icke-finansiell verksamhet skall kunna drivas i begränsad omfattning. Vidare föreslås att de s.k. verksamhetslistor som i dag finns i 2 kap. 2 § BRL och 3 kap. 1 § LFV skall tas bort. Kommittén föreslår inte att ett kreditmarknadsföretag skall kunna driva värdepappersrörelse. Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstansernas synpunkter på kommitténs förslag: Finansinspektionen anser att det är olämpligt att öppna möjligheten för banker att direktinvestera i icke-finansiella verksamheter. Konsekvenserna av reglerna bör utredas ytterligare innan de införs i den svenska lagstiftningen. Inspektionen pekar på dels att metoderna för riskhantering för icke-finansiella risker inte har utvecklats så att de utgör något möjligt alternativ för företag eller tillsyn, dels på att erfarenheterna från finanskrisen talar för att en stor försiktighet bör iakttas. Om det föreslås regler som medger att icke-finansiell verksamhet förekommer i ett institut bör de ges klarare utformning än i kommitténs förslag. Finansinspektionen ifrågasätter också om den verksamhetslista som kommittén föreslår i kapitaltäckningslagen med anledning av att verksamhetslistan i bank- och finansieringsrörelselagstiftningen föreslås utgå, har samma innebörd som bilaga 1 till kreditinstitutsdirektivet. Inspektionen anser att verksamhetslistan i lagen bör ges samma lydelse som i direktivbilagan. Konkurrensverket tillstyrker förslaget och anser att en mindre detaljstyrning är positiv från konkurrenssynpunkt. Svenska Bankföreningen, till vilken Svenska Fondhandlareföreningen ansluter sig, tillstyrker kommitténs förslag att banker och kreditmarknadsföretag skall få ägna sig åt icke-finansiell verksamhet. De anser dock att det finns praktiska skäl som talar för att behålla verksamhetslistan i lagen. Det underlättar väsentligt i relationerna med myndigheter i andra länder att kunna hänvisa till förteckningen över vilka olika verksamheter en bank får driva. Listan undanröjer oklarheter om den tillåtna verksamhetens omfattning. Om listan behålls bör det dock anges att den är exemplifierande och inte uttömmande. Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet motsätter sig den föreslagna bestämmelsen om icke-finansiell verksamhet. Fakultetsnämnden anser att bestämmelsen strider mot EG-rätten genom att svenska banker får större frihet än banker från andra medlemsstater i fråga om tillåtna verksamhetsgrenar, vilket kan ses som en diskriminerande åtgärd i strid med Romfördragets regler om etableringsfrihet och frihet att tillhandahålla tjänster. Dessutom har de regler som anger vilka verksamheter en bank får driva till funktion att begränsa bankernas möjlighet att ta risker. En bank skall i princip endast få ta sådana risker som uttryckligen hanteras av det bankrättsliga systemet. Fakultetsnämnden pekar också på svårigheten att avgöra vad som är att betrakta som finansiell verksamhet. Det är olyckligt att det inte uttryckligen framgår att banker skall ägna sig åt finansiell verksamhet. Det bör framgå att banker skall ägna sig åt såväl inlånings- som finansieringsverksamhet. De övriga remissinstanserna har inte några invändningar mot förslaget. Remissinstansernas synpunkter på promemorians förslag: Finansinspektionen och Fristående Sparbankers Riksförbund tillstyrker förslaget och konstaterar att det innebär att banker fortsättningsvis kommer att kunna tillhandahålla sina kunder ett bredare kreditutbud, exempelvis avbetalningskrediter. Svenska Bankföreningen, i vars yttrande Svenska Fondhandlareföreningen instämmer, anser att det vore positivt om det skapades ett utrymme att driva icke-finansiell verksamhet. Det kan dock vara befogat att endast kreditmarknadsföretag och de finansiella instituten får driva icke-finansiell verksamhet i begränsad omfattning. Den omständigheten att det för dessa företag - enligt föreningens förslag - inte skall vara möjligt att ta emot kortfristig inlåning, kan motivera att dessa får driva verksamhet som kan vara mer riskfylld än bankernas verksamhet. Föreningen noterar vidare att förslaget innebär att en bank får ägna sig åt avbetalningsfinansiering, en möjlighet som inte finns i dag. Bankföreningen är vidare av uppfattningen att bestämmelsen - till skillnad från gällande rätt - bör anses omfatta även operationell leasing och anser att detta bör klargöras. Finansbolagens Förening menar att kreditinstitut skall har rätt att driva all verksamhet som är tillåten för dem enligt kreditinstitutsdirektivet. Konkurrensverket anser att ökade möjligheter för banker och kreditmarknadsföretag att välja inriktning på rörelsen bör övervägas, givetvis med beaktande av de begränsningar EG-rätten ställer upp. Verket anser att ett i lag definierat handlingsutrymme för finansiella företag riskerar att hämma dynamiken vid utvecklandet av nya produkter och intressanta lösningar och därmed konkurrensen på finansmarknaden. Att det blir möjligt för kreditmarknadsföretag att driva värdepappersrörelse är enligt verket positivt från konkurrenssynpunkt. OM AB och Stockholmsbörsen AB påpekar, i ett gemensamt yttrande, att en börs enligt lagen (1992:561) om börs- och clearingsverksamhet får driva verksamhet som har ett "nära samband" med den verksamhet som auktorisationen avser. Om avsikten är att detta skall ha samma innebörd som "naturligt samband" bör samma uttryckssätt väljas. Skälen för regeringens förslag: I både risk- och genomlysningshänseende finns en skillnad mellan att driva en verksamhet direkt inom banken eller kreditmarknadsföretaget som juridisk person och genom ett hel- eller delägt bolag med begränsat ansvar för institutet som ägare. En verksamhet som bedrivs direkt inom institutet riskerar att orsaka förluster som institutet inte med säkerhet kan förutsäga den maximala storleken på. Drivs verksamheten i stället i ett dotterföretag vet institutet på förhand att den maximala förlusten begränsas till värdet av aktierna eller andelarna. Visserligen kan hävdas att institutet i vissa lägen mer eller mindre kan tvingas att skjuta till ytterligare kapital till ett intresseföretag på fallrepet för att rädda sitt rykte men detta är ändå i någon mening ett frivilligt beslut. Genom att den maximala förlusten för institutet är given när en viss verksamhet bedrivs i dotterföretag är också genomlysningen av institutet större jämfört med när samma verksamhet bedrivs direkt inom institutet. Det nämnda förhållandet är ett argument för att driva riskfyllda verksamheter i ett dotterföretag Det finns emellertid också skäl som talar för att driva vissa verksamheter direkt inom institutet. Det främsta av dessa skäl, som behandlas vidare nedan, är de samordningsfördelar av olika slag som kan uppkomma mellan olika verksamheter. Normalt är inga bättre skickade än institutets ledning och ägare att bedöma om en utvidgning av rörelsen till att omfatta nya verksamheter är bra, i den meningen att den höjer värdet på institutet, eller inte. Frivilliga restriktioner med hänvisning till genomlysningen är fullt möjliga. Lagstiftaren kan dock inte helt förlita sig på frivilliga restriktioner av denna typ utan måste överväga om lagliga begränsningar bör finnas för vissa verksamheter eller deras omfattning. Även vid detta ställningstagande måste olika faktorer vägas mot varandra. En sådan faktor är att ökad diversifiering kan leda till högre effektivitet i det finansiella systemet, vilket kommer allmänheten till godo. Diversifiering av en banks eller ett kreditmarknadsföretags rörelse kan innebära effektivare resursutnyttjande genom kostnadsbesparande samordningseffekter mellan olika verksamheter. Vidare kan ökad diversifiering medföra en kompetensuppbyggnad inom institutet och en ökad grad av kundservice. Det finns goda möjligheter att med hjälp av vissa finansiella verksamheter hantera riskerna i andra verksamheter t.ex. hantera riskerna i valutahandel med hjälp av olika typer av derivat. Även om vissa finansiella verksamheter kan vara förknippade med stora risker skulle det därför vara olyckligt att förbjuda dem. Det är då bättre att försöka bemästra riskerna. Det kan synas svårt att hävda att det generellt sett skulle innebära större risktagande om instituten tilläts driva diversifierade rörelser med verksamheter utanför det som banker och kreditmarknadsföretag traditionellt sett sysslar med. Många verksamheter inom kärnområdet för bank- och finansieringsrörelse kan vara lika eller mer riskabla än många icke-finansiella verksamheter. Det kan också synas svårt att hävda att genomlysningen blir sämre eftersom det knappast finns mindre genomlysbara verksamheter än institutens kreditportföljhantering. Effektiv riskhantering förutsätter fungerande rutiner och system för analys av riskerna i en verksamhet. Sådana rutiner och system leder också till förbättrad genomlysning; utan god överblick över en verksamhet är det nämligen omöjligt att vidta riskbegränsande åtgärder. Genom att införa regler om god riskkontroll kan hävdas att även kravet på genomlysning tillfredsställs. Det finns emellertid ett antal skäl som kan åberopas för starka begränsningar av bankers och kreditmarknadsföretags frihet att välja inriktning på rörelsen. Om ett instituts rörelse innehåller många skilda verksamheter kan det försvåra för såväl externa som interna intressenter att göra erforderliga bedömningar av dess riskprofil. Det beror på att intressenterna (inklusive tillsynsmyndigheten, styrelse och ledning) måste ha förmåga att bedöma utvecklingen inom fler typer av verksamhetsområden/branscher. Det är helt enkelt svårare att få överblick över en rörelse som innehåller ett mycket stort antal verksamheter än över en rörelse som koncentrerats till några få verksamheter. När det gäller olika former av finansiell verksamhet talar övervägande skäl för att sådana verksamheter också fortsättningsvis bör tillåtas i bank- och finansieringsrörelse utan andra begränsningar än att kraven i rörelsereglerna och annan tillämplig lagstiftning uppfylls. Genom detta ställningstagande ökar dock skälen att se restriktivt på en ytterligare utvidgning in på icke-finansiella och för instituten artfrämmande verksamheter. Utöver vad som tidigare anförts om genomlysning och överblick över rörelsen finns skäl som talar för renodling och koncentration av företagsverksamhet. Företag med mångfacetterad verksamhet blir organisatoriskt och juridiskt mer komplexa med många nivåer och hierarkier. Det komplicerar och försvårar ledning, kontroll och information, i synnerhet om många artfrämmande verksamheter ingår. Särskilt brukar framhållas risken för den splittring och ibland brist på kompetens som sådana strukturer medför för styrelse och ledning. Härtill kan numera läggas en växande insikt om betydelsen av att verksamheten också är överblickbar och någorlunda begriplig för övriga medarbetare i företaget. Utifrån ovanstående olika aspekter gör kommittén den sammanfattande bedömningen att icke-finansiell verksamhet bör tillåtas i begränsad omfattning. Vid tillämpningen av regeln kan någon exakt gräns inte anges utan en samlad bedömning måste enligt kommittén göras och gränsdragningen styras av de allmänna reglerna om främst genomlysning men också soliditet och riskkontroll. En riktpunkt för bedömningen sägs vara de främmande verksamheternas möjlighet att påverka rörelsen. Finansinspektionen och Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet anser i sina yttranden över kommitténs förslag att det finns betydande invändningar mot att öppna upp för icke-finansiell verksamhet. I sak framhåller inspektionen i första hand institutens otillräckliga möjligheter och kunskaper att hantera olika risker i icke-finansiell verksamhet och motsvarande tillgångar. Olika rikshanteringsmetoder är ofta mindre utvecklade utanför det finansiella området. Utöver att nya och oprövade verksamheter kan infogas i den egna rörelsen tillkommer enligt inspektionen att t.ex. engagemang inom det kommersiella fastighetsområdet kan utvidgas vid sidan av den kreditgivning som sker till denna sektor där svårigheterna att rätt bedöma olika risker redan väl dokumenterats. Finansinspektionen och Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet pekar också på att kommitténs förslag utgår från att det är effekterna på genomlysningen av kreditinstitutets totala rörelse som skall vara utgångspunkten för en bedömning av den främmande verksamhetens omfattning. Beroende på institutets olika åtgärder för att öka genomlysningen kan en sådan gränsdragning bli svårhanterlig. Till det kan läggas möjligheterna för inspektionen att ha tillräcklig kapacitet att bedöma främmande verksamheter. I avsnitt 8.7.4 föreslås att banker och kreditmarknadsföretag i enlighet med kreditinstitutsdirektivet, skall få utökade möjligheter att äga aktier i icke-finansiella företag. Om ett institut nu får möjlighet att driva icke-finansiell verksamhet i institutet som juridisk person, kan den totala omfattningen av ett instituts icke-finansiella verksamhet komma att överstiga de gränser som - visserligen för verksamhet genom andra företag - anges i kreditinstitutsdirektivet. Med hänsyn till de olika risker och problem som framhållits såväl i kommitténs betänkande som i remissvaren görs i promemorian den samlade bedömningen att det inte finns tillräckliga skäl att tillåta att icke-finansiell verksamhet bedrivs inom en bank eller ett kreditmarknadsföretag. Det noteras samtidigt att det inte framkommit något uttalat behov från institutens sida att engagera sig i icke-finansiell verksamhet. Finansbolagens Förening och Konkurrensverket förespråkar att instituten skall få ökade möjligheter att välja inriktning på sin rörelse och menar att svensk rätt inte bör vara strängare än EG-rätten. Konkurrensverket pekar också på risken för att ett i lag definierat handlingsutrymme för finansiella företag riskerar att hämma dynamiken vid utvecklandet av nya produkter och tjänster. Remissinstanserna har alltså inte ifrågasatt de argument som i promemorian anförs mot att tillåta icke-finansiell verksamhet i instituten - bl.a. avsaknaden av riskhanteringsmetoder och inspektionens kapacitet att bedöma främmande verksamheter. Även med beaktande av vad Finansbolagens Förening och Konkurrensverket nu har anfört anser emellertid regeringen att de risker som kan vara förknippade med icke finansiell verksamhet med tillräcklig styrka talar emot att tillåta sådan verksamhet direkt i instituten. Svenska Bankföreningen, i vars yttrande Svenska Fondhandlareföreningen instämmer, förslår att kreditmarknadsföretag och finansiella institut skall få ägna sig åt icke-finansiell verksamhet i begränsad omfattning eftersom de inte enligt föreningens förslag inte skall få ägna sig åt inlåning. Föreningarnas förslag i denna del har dock inte följts (se avsnitt 5.3.2 och 5.4.7). Enligt regeringens mening finns det inte heller av andra skäl anledning att göra skillnad mellan banker och kreditmarknadsföretag. Utöver vad som kan följa av reglerna om soliditet och likviditet, riskhantering samt genomlysning saknas anledning att begränsa en banks eller ett kreditmarknadsföretags möjlighet att driva finansiell verksamhet. Att enbart föreskriva att ett institut inte får driva icke-finansiell verksamhet bedöms dock för intetsägande. I stället bör ramarna för den finansiella verksamheten uttryckligen framgå. Vid valet mellan den modell som i dag gäller för banker, dvs. att så fullständigt som möjligt slå fast basverksamheterna och den exemplifierande modell som gäller för kreditmarknadsföretag, är det endast den senare som ger den frihet som eftersträvas. Det talar för att det av lag bör framgå att ett institut får driva finansiell verksamhet och verksamhet som har ett naturligt samband med den. Som OM AB och Stockholmsbörsen AB påpekar föreskriver emellertid lagen om börs- och clearingverksamhet att en börs, utöver själva börsverksamheten får ägna sig åt verksamhet som har nära samband med denna. Förarbetena till den bestämmelsen (prop. 1991/92:113 s. 76 f) ger inget entydigt besked om rekvisiten "naturligt samband" och "nära samband" ställer samma krav på det samband som skall finnas för att verksamheten skall vara tillåten. Att göra gällande att begreppen har samma innebörd och att använda begreppet "nära samband" i bank- och finansieringsrörelselagstiftningen, fordrar enligt regeringens mening en mer ingående utredning än vad som kan göras här. Begreppet "naturligt samband" bedöms också vara väl inarbetat och genom att behålla det markeras att någon förändring av den praxis som gäller för kreditmarknadsföretag inte är avsedd. Det bör därför även fortsättningsvis föreskrivas att ett institut får ägna sig åt finansiell verksamhet och verksamhet som har ett naturligt samband med den. Detta bör följas av en exemplifierande uppräkning av aktiviteterna enligt den s.k. verksamhetslistan. Den närmare utformningen av verksamhetslistan Mot bakgrund av att Finansinspektionen har ifrågasatt en av kommittén i kapitaltäckningslagen föreslagen verksamhetslista finns det anledning att närmare överväga vilka tjänster som skall finnas med i verksamhetslistan i den nya rörelselagen. Utgångspunkten är dock att det finns ett värde i att den uppräkning av olika tjänster som finns i lagen ges en lydelse som är anpassad efter svenska förhållanden. Att ordagrant överföra direktivets tjänstebeskrivningar är således mindre lämpligt. De verksamheter som räknas upp i den svenska verksamhetslistan bör motsvara de som finns i bilaga 1 till kreditinstitutsdirektivet. Den nuvarande verksamhetslistan innehåller tjänsterna vara förvaringsinstitut för värdepappersfonder, medverka till försäljning av försäkringstjänster och tillhandahålla inkassotjänster. Dessa bör utgå eftersom de, som Finansinspektionen påpekar, inte har någon motsvarighet i kreditinstitutsdirektivet. Detta är dock inte avsett att begränsa institutens möjlighet att ägna sig åt verksamheterna i fråga. Direktivbilagans punkter 10, penningmarknadsmäkling, samt 11, portföljförvaltning och rådgivning, bedöms ingå i begreppet värdepappersrörelse i verksamhetslistan och behöver därför inte tas upp som särskilda punkter. Även punkterna 7, 8, och 12 i direktivbilagan bedöms beskriva värdepappersrörelse. Med nämnda undantag och förtydliganden bör dock den nu i bankrörelselagen intagna verksamhetslistan överföras till den nya lagen. Som flera remissinstanser påpekar följer av den utformning som reglerna får att banker nu får samma möjlighet som kreditmarknadsföretag har i dag att ägna sig åt avbetalningsfinansiering. Svenska Bankföreningen och Svenska Fondhandlareföreningen gör tolkningen att bankerna och kreditmarknadsföretagen också kommer att kunna ägna sig åt operationell leasing. Regeringen, delade i lagrådsremissen inte denna bedömning. och uttalade att operationell leasing är en typ av uthyrning av lös egendom som lika lite som uthyrning av fast egendom utgör finansiell verksamhet. Svenska Bankföreningen har i en skrivelse kritiserat detta uttalande. Bankföreningen menar att det av lagen bör framgå att ett kreditinstitut i begränsad omfattning får ägna sig åt icke-finansiell verksamhet. I andra hand föreslår Bankföreningen att det i motiven görs uttalanden av innebörd att lagtextens utformning inte hindrar att kreditinstitut i begränsa utsträckning ägnar sig åt sådan icke-finansiell verksamhet som har samband med finansiell verksamhet. Bankföreningens skrivelse ändrar inte regeringens bedömning att banker och andra kreditinstitut bara får ägna sig åt finansiell verksamhet och verksamhet som har ett naturligt samband med denna. Det är alltså inte aktuellt att införa en generell bestämmelse som tillåter icke-finansiell verksamhet i begränsad omfattning. Mot bakgrund av Bankföreningens kritik vill regeringen särskilt framhålla att verksamhet som har ett naturligt samband med finansiell verksamhet naturligtvis kan vara icke-finansiell. Vad som är tillåtet får dock överlämnas till rättstillämpningen. I det föregående har framhållits att den föreslagna verksamhetsbestämmelsen har samma innebörd som den motsvarande bestämmelse som nu finns i lagen om finansieringsverksamhet. Avsikten har således inte varit att ändra den ordning som gäller i dag för kreditmarknadsföretag. För banker innebär förslaget inte någon begränsning av vad som i dag är tillåtet för dem, utan en utvidgning till samma exemplifierande modell för tillåten verksamhet som i dag gäller för kreditmarknadsföretag. Den bestämmelse i 1 kap. 2 § fjärde stycket BRL om att en bank får ges tillstånd att tillhandahålla posttjänster bedöms ha spelat ut sin roll och bör utgå. Enligt gällande rätt har regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen getts rätt att meddela närmare föreskrifter om vilken verksamhet en bank får driva (2 kap. 2 § BRL). En motsvarande bestämmelse för kreditmarknadsföretag finns i 3 kap. 4 § LFV. Dessa bemyndiganden har hittills inte utnyttjats. De bör därför tas bort. Särskilt om värdepappersrörelse i kreditmarknadsföretag Med värdepappersrörelse avses verksamhet som består i att yrkesmässigt tillhandahålla en eller flera av följande tjänster - handel med finansiella instrument för annans räkning i eget namn, - förmedling av kontakt mellan köpare och säljare av finansiella instrument eller i annat fall medverkan till transaktioner avseende sådana instrument, - handel med finansiella instrument för egen räkning, - förvaltning av någon annans finansiella instrument, och - garantigivning eller annan medverkan vid emissionen av fondpapper eller erbjudanden om köp eller försäljning av finansiella instrument som är riktade till en öppen krets. Värdepappersrörelse får som huvudregel drivas bara efter tillstånd av Finansinspektionen. Tillstånd får meddelas svenska banker och utländska bankföretag som driver bankrörelse från filial i Sverige samt svenska aktiebolag och utländska företag som inte är bankinstitut. Värdepappersrörelse nämns bland de aktiviteter en bank får ägna sig åt. Den anges emellertid inte som en aktivitet som är tillåten för kreditmarknadsföretag. Det bedöms dock omotiverat att upprätthålla denna skillnad mellan banker å ena sidan och kreditmarknadsföretag å den andra. Kreditmarknadsföretag bör alltså ges samma möjlighet som banker att driva värdepappersrörelse. Ändringen föranleder vissa ändringar i lagen om värdepappersrörelse. Dessa behandlas närmare i författningskommentaren. 8.7 Innehav av egendom 8.7.1 Gällande rätt Banker Även när det gäller innehav av egendom är den tysta huvudregeln att en bank inte får förvärva annan egendom än sådan som är uttryckligen medgiven. En bank får enligt 2 kap. 4 § BRL förvärva 1. fast egendom, tomträtt och bostadsrätt för att erhålla lokaler för verksamheten eller tillgodose därmed sammanhängande behov, 2. aktie eller andel i företag, vilket uteslutande har till syfte att förvalta fast egendom eller tomträtt, som är avsedd för det under 1 angivna ändamålet, 3. inventarier, vilka anskaffas för rörelsen eller till fastighet som banken äger eller till lokaler som banken i övrigt innehar, 4. fast egendom, tomträtt och bostadsrätt för att bereda bostad åt någon som är anställd i banken, samt 5. lös egendom som skall upplåtas till nyttjande. Tillstånd för förvärv enligt 2 kap. 4 § BRL krävs inte. Som ett komplement till nämnda bestämmelse finns en bestämmelse om banks direktförvärv av annan banks rörelse (2 kap. 5 § BRL). Ett sådant förvärv får endast ske om "övertagandet inte kan anses vara till skada för det allmänna". Om förvärvet avser hela eller en inte obetydlig andel av rörelsen krävs tillstånd för förvärvet. Frågor om tillstånd prövas av Finansinspektionen. Ärenden som är av principiell betydelse eller av särskild vikt prövas dock av regeringen. Förutom de nu nämnda bestämmelserna finns det flera specialbestämmelser om bankers förvärv av aktier och andelar. Efter tillstånd av Finansinspektionen, eller av regeringen om ärendet är av principiell betydelse eller i övrigt av särskild vikt, får en bank förvärva aktie i bankaktiebolag samt aktie eller andel i utländskt bankföretag och i svenskt eller utländskt företag, vars ändamål kan anses vara till nytta för bankväsendet eller det allmänna (2 kap. 6 § BRL). Förvärv enligt bestämmelsen brukar benämnas organisationsförvärv. I praxis har krävts att banken kan redovisa ett rationellt skäl för att förlägga viss verksamhet i dotterföretag eller delägt företag. Av praxis framgår också att verksamhet som inte får drivas inom banken normalt inte heller får drivas genom annat företag. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen får lämna ett bankaktiebolag tillstånd att förvärva aktier eller andelar i ett svenskt eller utländskt försäkringsföretag och en sparbank eller en medlemsbank tillstånd att förvärva aktier i ett svenskt försäkringsaktiebolag, om förvärvet ingår som ett led i organisationen av verksamheten (2 kap. 6 a § BRL). Bestämmelsen tillkom år 1991 i syfte att underlätta ökad integration mellan olika typer av finansiella företag. För att tillstånd skall kunna meddelas krävs att det är fråga om förvärv av organisationsaktier. Det anses vara fallet om det ligger organisatoriska motiv och en långsiktig affärsstrategi bakom förvärvet. Förvärvets storlek är i sig inte avgörande för om det skall betraktas som ett tillståndspliktigt organisationsaktieförvärv men det faller sig naturligt att ju större andel av ett företag som förvärvas desto starkare är presumtionen för att det rör sig om ett organisationsförvärv. Ju mindre andel som förvärvas desto mer anses krävas i fråga om redovisning av omständigheter som innebär att förvärvet kan anses betingat av organisatoriska skäl. I tillståndsprövningen bör normalt inte ingå en bedömning av förvärvets lämplighet från företagsekonomisk synpunkt. Utöver förvärv av aktier för de ändamål som nu nämnts får en bank göra s.k. placeringsförvärv. Det kan vara fråga om placeringar i såväl börsnoterade som onoterade aktier. Innehavens storlek begränsas emellertid såväl i förhållande till bankens kapitalstyrka som till röststyrkan i målbolaget. Enligt 2 kap. 15 a § BRL får en banks innehav av placeringsaktier (och krediter med efterställningsklausul eller med förbehåll om vinstandel) motsvara högst 1,5 procent av bankens kapitalbas i ett enskilt företag och högst 30 procent av bankens kapitalbas totalt. Om banken ingår i en koncern, gäller dessa begränsningar för varje företag i koncernen utom försäkringsföretag och sådana dotterföretag till försäkringsföretag som inte driver någon form av finansiell verksamhet. Därutöver gäller att en banks innehav av placeringsaktier inte utan Finansinspektionens medgivande får motsvara mer än fem procent av röstetalet för samtliga aktier i bolaget. Detta är den s.k. femprocentsregeln för banker. Om en bank ingår i en koncern, gäller denna begränsning koncernens sammanlagda innehav. Vid beräkningen av koncernens innehav skall det dock bortses från aktier som innehas av försäkringsföretag i koncernen eller av dotterföretag till försäkringsföretagen. Enligt 6 kap. 4 § första stycket kapitaltäckningslagen skall vad som föreskrivs om en banks innehav och åtaganden i 2 kap. 15 a § BRL tillämpas även på en finansiell företagsgrupps samlade innehav om en bank ingår i gruppen. Bestämmelsen i 2 kap. 15 a § BRL skall ses mot bakgrund att Sverige traditionellt har haft en restriktiv syn på bankers aktieägande. När bestämmelsen infördes refererades till en grundläggande princip som varit vägledande för banklagstiftningen, nämligen att kreditgivning och ägande skall hållas isär. Principen att banker skall ägna sig åt kreditgivning och vara oberoende i denna roll ansågs alltjämt gälla även om således en mindre öppning för aktieplaceringar genomfördes (prop. 1990/91:154 s. 56 ff). En femprocentsregel gällde tidigare för försäkringsbolag men upphävdes den 1 januari 2000 (prop. 1998/99:142). Samtidigt justerades femprocentsregeln för banker genom att det vid beräkningen av röstetalet helt skall bortses från aktier som innehas av försäkringsföretag i koncernen eller dotterföretag till försäkringsföretagen. Ställningstagande till frågan om storleken av bankers innehav av placeringsaktier ansågs böra anstå i avvaktan på behandlingen av Banklagskommitténs förslag i dess helhet (samma prop. s. 33). Utöver vad som nu har sagts får en bank förvärva egendom för att skydda sin fordran. Enligt 2 kap. 8 § BRL får en bank för att skydda en fordran: 1. på offentlig auktion, en svensk eller utländsk börs eller en auktoriserad marknadsplats eller någon annan reglerad marknad eller vid exekutiv försäljning köpa egendom som är utmätt eller utgör säkerhet för fordringen, och 2. om det finns anledning att anta att banken annars skulle lida avsevärd förlust, som betalning för fordran överta egendom som utgör säkerhet för fordringen eller annan egendom. Bestämmelsen gäller förvärv av all slags egendom utom egen aktie, aktie i moderbolag, bevis om andel i eller tillskott till den egna medlemsbanken och, under vissa förutsättningar, bevis om tillskott till garantifond eller grundfond i den egna sparbanken. En bank får vidare, i utbyte mot egendom som köpts eller övertagits på detta sätt, förvärva aktier i ett bolag, som bildats för förvaltning av egendomen eller för fortsättande av en med denna driven verksamhet. Om en bank har aktier i ett sådant bolag eller aktier som förvärvats med stöd av huvudreglerna får banken förvärva ytterligare aktier i samma bolag, om det finns uppenbar risk för att banken annars lider förlust. För det fall banken har förvärvat aktier enligt de ovan nämnda bestämmelserna får banken, om aktiebolaget överlåter sina tillgångar på ett annat aktiebolag, byta ut dessa aktier mot aktier i det andra bolaget. En bank som har egendom förvärvad enligt dessa bestämmelser skall årligen avge en särskild redovisning av egendomen till Finansinspektionen. Egendom som en bank förvärvat enligt de nu nämnda bestämmelserna skall avyttras när det med hänsyn till marknadsförhållandena lämpligen kan ske. Det skall dock ske senast när det kan göras utan förlust för banken. Förvärv för skyddande av fordran skall anmälas till Finansinspektionen enligt närmare föreskrifter (2 kap. 22 § 3 stycket BRL). Kreditmarknadsföretag I fråga om kreditmarknadsföretags organisationsförvärv framgår att ett kreditmarknadsföretag endast efter tillstånd av Finansinspektionen får förvärva aktier eller andelar i ett företag om förvärvet ingår som ett led i organisationen av verksamheten (3 kap. 5 § LFV). Ett kreditmarknadsföretags innehav av placeringsaktier regleras i 2 kap. 6 § LFV. Där föreskrivs att ett kreditmarknadsföretags kvalificerade innehav av aktier eller andelar i företag som inte driver finansiell verksamhet eller försäkringsverksamhet får sammanlagt uppgå till högst 60 procent av kreditmarknadsföretagets kapitalbas. Ett sådant innehav i ett enskilt företag får uppgå till högst 15 procent av kapitalbasen i kreditmarknadsföretaget. Ett kvalificerat innehav är ett innehav som representerar tio procent eller mer av kapitalet eller av samtliga röster eller annars möjliggör ett väsentligt inflytande över ledningen av företaget. Trots bestämmelserna om placeringsinnehav får ett kreditmarknadsföretag för att skydda en fordran dels på offentlig auktion eller på en svensk eller utländsk börs, en auktoriserad marknadsplats eller någon annan reglerad marknad eller vid exekutiv försäljning köpa aktier eller andelar som är utmätta eller utgör säkerhet för fordran, dels överta aktier eller andelar som betalning för fordran, om det finns anledning att anta att bolaget annars skulle göra en avsevärd förlust. Om ett sådant förvärv medför att någon av de gränser som gäller för placeringsaktier har överskridits skall överskjutande aktier eller andelar avyttras när det med hänsyn till marknadsförhållandena lämpligen kan ske. Egendomen skall dock avyttras senast när det kan äga rum utan förlust för företaget. Kreditmarknadsföretaget skall årligen till Finansinspektionen avge en särskild redovisning av egendomen (3 kap. 7 § LFV). 8.7.2 Innehav av annan egendom än aktier och andelar Regeringens förslag: En bank eller ett kreditmarknadsföretag får inneha bara sådan egendom som behövs för att driva tillåten verksamhet. Denna begränsning gäller inte aktier och andelar. Kommitténs och promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstansernas synpunkter på kommitténs och promemorians förslag: Remissinstanserna har inga invändningar mot förslaget. Skälen för regeringens förslag: Som tidigare framgått föreslås att banker och kreditmarknadsföretag enbart får driva finansiell verksamhet och sådan verksamhet som har ett naturligt samband med den. I enlighet härmed bör dessa institut få inneha de tillgångar som behövs för den finansiella verksamheten. Det kan i en rent finansiell verksamhet behöva sådant som kan kallas icke-finansiella tillgångar, exempelvis stora datasystem och lokaler för att inrymma verksamheten. Behövs egendomen i den finansiella verksamheten saknas anledning att sätta någon gräns för hur stora de icke-finansiella tillgångarna får vara. Det är dock inte meningen att friheten att inneha egendom skall kunna utnyttjas för att kringgå de verksamhetsbegränsningar som annars gäller för instituten. Ytterst begränsas institutens egendomsinnehav av de allmänna reglerna om soliditet och likviditet, riskhantering samt genomlysning samt vissa speciella regler, t.ex. regler om stora exponeringar och kreditportföljens sammansättning. Vad som nu sagts gäller inte för innehav av aktier och andelar. Innehav av sådan egendom behandlas i det följande. 8.7.3 Innehav av egendom till skyddande av fordran Regeringens förslag: En bank eller ett kreditmarknadsföretag får under i huvudsak samma förutsättningar som i dag gäller för banker köpa eller överta egendom till skyddande av fordran. Kommitténs förslag: Innehav av annan egendom än aktier och andelar till skyddande av fordran och finansiell rekonstruktion skall inte specialregleras. Panthanteringen antas kunna äga rum inom de ramar som normalt gäller för innehav av egendom samt de möjligheter som finns att skapa speciella bolag för ändamålet. Någon bestämmelse som behandlar förvärv till skyddande av skyddande av fordran föreslås därför inte. Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstansernas synpunkter på kommitténs förslag: Ingen av remissinstanserna yttrar sig särskilt över förslaget. Svenska Bankföreningen, till vars yttrande Svenska Fondhandlareföreningen ansluter sig, framhåller dock att de befintliga reglerna om innehav av egendom till skyddande av fordran medfört tolknings- och tillämpningsproblem och ser med tillfredsställelse på att bestämmelsen upphävs. Se även avsnitt 8.7.5. Remissinstansernas synpunkter på promemorians förslag: Remissinstanserna har inga invändningar mot förslaget. Skälen för regeringens förslag: Som har nämnts i det föregående föreslås att ett institut enbart skall kunna driva finansiell verksamhet och verksamhet som har ett naturligt samband med den och att ett institut enbart skall få förvärva sådan egendom som behövs för att driva rörelsen. Förslagen skiljer sig från kommitténs dels genom att kommittén har föreslagit att ett institut i begränsad omfattning skall få driva icke-finansiell verksamhet, dels genom sin utformning. Detta för med sig att synen på egendom som förvärvats till skyddande av fordran skiljer sig från kommitténs. Kommittén anser att det inte är en möjlig tolkning att hävda att all egendom som övertas till följd av kreditgivning behövs för att den finansiella verksamheten skall kunna drivas. Enligt kommittén är det t.ex. inte möjligt att förvärva en pantsatt fastighet och hävda att innehavet behövs för att driva den finansiella verksamheten utan förlust. Här görs emellertid bedömningen att det måste betraktas som ett icke oviktigt inslag i ett instituts rörelse att kunna förvärva egendom till skyddande av fordran i syfte att undvika onödiga förluster. Ett institut bör också kunna förvalta den egendom som på så sätt förvärvats. Genom sådana förvärv och den förvaltning som följer därmed kan institutet visserligen komma att driva icke-finansiell verksamhet. Detta bör dock inte medföra andra ingrepp i ett instituts panthantering än att det i lag regleras under vilka förutsättningar egendomen får förvärvas eller övertas och när den skall avyttras. Bestämmelsen i 2 kap. 8 § BRL bör då tas som förebild. Liksom enligt gällande rätt (2 kap. 22 § 3 stycket) skall institutet vara skyldigt att anmäla förvärv för skyddande av fordran till Finansinspektionen. För kreditmarknadsföretagen innebär en sådan bestämmelse en skärpning. Den närmare utformningen av bestämmelsen behandlas i författningskommentaren. Om ett institut har stora innehav av egendom som har förvärvats till skyddande av dess fordran, kan det vara ett tecken på att det finns problem och brister i organisationen av verksamheten. Det är därför viktigt att Finansinspektionen håller sig underrättad om storleken på innehaven. Ytterst begränsas innehavens storlek av reglerna om soliditet och likviditet, riskhantering samt genomlysning. Frågan om innehav av aktier och andelar i företag som har till ändamål att förvalta egendom som förvärvats till skyddande av fordran behandlas i avsnitt 8.7.5. 8.7.4 Innehav av aktier och andelar Regeringens förslag: En banks eller ett kreditmarknadsföretags kvalificerade innehav av aktier eller andelar i företag som inte är kreditinstitut, utländska kreditinstitut, institut för elektroniska pengar, värdepappersföretag, finansiella institut eller anknutna företag får uppgå till högst 60 procent av institutets kapitalbas. Det kvalificerade innehavet i ett enskilt företag får uppgå till högst 15 procent av institutets kapitalbas. Ett innehav är kvalificerat om det representerar tio procent eller mer av kapitalet eller rösterna eller möjliggör ett väsentligt inflytande över ledningen av företaget. De gränser som gäller för de kvalificerade innehavens storlek - dvs. 15 och 60 procent av institutets kapitalbas - får överskridas om hela det belopp varmed det kvalificerade innehavet överskrider gränstalen täcks av institutets egen kapitalbas och avdrag för motsvarande del av kapitalbasen sker vid beräkningen av kapitaltäckningsgraden. Om båda gränserna överskrids skall det största av de båda beloppen täckas. Kommitténs och promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag men anger inte att innehav av aktier och andelar i institut för elektroniska pengar och värdepappersföretag inte behöver tas med när storleken på det kvalificerade innehavet bestäms. Remissinstansernas synpunkter på kommitténs förslag: Finansinspektionen instämmer i att det inte finns anledning att begränsa aktieinnehavaren hårdare än vad som följer av kreditinstitutsdirektivet. Finansinspektionen konstaterar att det inte finns några andra begränsningar för icke-kvalificerade innehav av aktier och andelar i icke-finansiella företag än de som följer av reglerna om stora exponeringar. Detta skulle enligt inspektionen i vissa fall kunna medföra att en bank har sammanlagt stora icke-kvalificerade innehav av aktier och andelar i olika icke-finansiella företag och att det sammanlagda värdet av sådana innehav tillsammans med det sammanlagda värdet av kvalificerade innehav av aktier och andelar i andra icke-finansiella företag innebär en betydande riskexponering i detta slag av tillgångar. Finansinspektionen understryker vikten av att den i sin tillsynsverksamhet har möjlighet att fortlöpande kunna följa bankernas investeringar i detta slag av tillgångar. Inspektionen bedömer att den kan meddela föreskrifter om vilka upplysningar bankerna skall lämna inspektionen. Inspektionen frågar sig också vilket bemyndigande inspektionen har för ett ingripande i de fall inspektionen bedömer att en banks exponering i detta slag av tillgångar är för stor. Inspektionen har inte något att invända mot att femprocentsregeln avskaffas. I fråga om bestämmelsens närmare utformning anser inspektionen att lydelsen "företag vars verksamhet har direkt samband med bankverksamhet eller avser tjänster knutna till bankverksamhet" skall ersättas med "anknutet företag". De övriga remissinstanserna har inte några invändningar mot förslaget. Remissinstansernas synpunkter på promemorians förslag: Svenska Bankföreningen, i vars yttrande Svenska Fondhandlareföreningen instämmer, tillstyrker förslaget. Fondhandlareföreningen förordar för egen del en systematisk genomgång av motsvarande bestämmelse i lagen om värdepappersrörelse för klargörande av rättsläget enligt den lagen, varvid det bör ske en samordning med det som nu föreslås gälla för banker. Skälen för regeringens förslag EG-rättens reglering av aktieinnehav Artikel 51 i kreditinstitutsdirektivet innehåller regler som begränsar ett kreditinstituts kvalificerade innehav i vissa icke-finansiella företag. Ett kvalificerat innehav är ett direkt eller indirekt ägande i ett företag, där innehavet representerar tio procent eller mer av kapitalet eller av samtliga röster eller som möjliggör ett väsentligt inflytande över ledningen av företaget (artikel 1.10). Enligt en kommentar på området (Banking and EC Law Commentary, se avsnitt 5.1.2) är syftet med bestämmelsen att kreditinstitut inte skall bli alltför djupt involverade i sektorer som de inte är experter på. Detta skulle för det första kunna leda till förluster i företag som de har andelar i och tvinga institutet att skriva ned anskaffningsvärdet på egendomen, vilket skulle ha negativ effekt på institutets solvens. För det andra skulle institutet, för att undvika en nedskrivning av värdet på andelarna kunna frestas att fortsätta tillhandahålla krediter bortom de gränser då det kan bedömas vara sunt. En intressekonflikt skulle kunna uppkomma mellan institutet och företaget och institutet skulle kunna känna sig tvingat att tillhandahålla krediter. Detta skulle kunna äventyra institutets finansiella position, skapa ett minskat förtroende för institutet hos dess finansiärer eller på annat sätt utsätta institutet för risker. Artikel 51.1 begränsar ett kreditinstituts kvalificerade innehav av aktier eller andelar i icke-finansiella företag. Med icke-finansiella företag avses andra företag än a) kreditinstitut, b) finansiella institut, dvs. ett företag som inte är kreditinstitut men vars huvudsakliga verksamhet består i att förvärva aktier eller andelar eller att utföra en eller flera av de verksamheter som tas upp i punkterna 2-12 i bilaga 1 till kreditinstitutsdirektivet (artikel 1.5 i nämnda direktiv), c) företag vars verksamhet har direkt samband med bankverksamhet eller avser tjänster knutna till bankverksamhet såsom leasing, factoring, förvaltning av värdepappersfonder, datatjänster eller liknande (artikel 43.2 f andra stycket i direktiv 86/635/EEG), eller d) försäkringsföretag (definierade i direktiv 73/239/EEG och 79/267/EEG). I artikeln föreskrivs att ett kreditinstitut som huvudregel inte får ha ett kvalificerat innehav i ett enskilt icke-finansiellt företag som motsvarar mer än 15 procent av bankens kapitalbas. Vidare får ett instituts sammanlagda kvalificerade innehav inte uppgå till mer än 60 procent av institutets kapitalbas. Undantaget för företag vars verksamhet har direkt samband med bankverksamhet eller avser tjänster knutna till bankverksamhet föranleds av en önskan att ge banker frihet att organisera den traditionella bankverksamheten i olika juridiska personer utan att träffas av begränsningarna i huvudregeln. Uppenbarligen finns det utrymme för flexibilitet även i tolkningen av vad som utgör traditionell bankverksamhet. Inte minst förändras detta över tiden. I praktiken torde skiljelinjen komma att dras mellan finansiell och icke-finansiell verksamhet. All finansiell verksamhet torde kunna hänföras till "bankverksamhet" och därmed också undantas från de aktuella begränsningarna. Även verksamhet som direkt har som syfte att stödja sådan verksamhet, t.ex. genom databearbetning eller liknande, torde kunna undantas från begränsningarna. Däremot skall rent icke-finansiell verksamhet inte undantas från 15 och 60 procentgränserna. Enligt artikel 51.6 får medlemsstaterna föreskriva att de ovan nämnda gränstalen får överskridas under förutsättning att hela det belopp varmed det kvalificerade innehavet överskrider gränstalen täcks av egen kapitalbas och att avdrag för motsvarande del av kapitalbasen skall ske vid beräkning av kapitaltäckningsgraden. Om båda de angivna gränstalen, 15 procent för enstaka innehav och 60 procent för de samlade innehaven, överskrids skall det största av det överskridna beloppet täckas av egen kapitalbas. För innehav av aktier och andelar som inte är kvalificerade gäller inte bestämmelserna i artikel 51 i kreditinstitutsdirektivet. I stället gäller bestämmelserna om stora exponeringar i samma direktiv. Exponeringsbestämmelserna finns i svensk rätt i kapitaltäckningslagen. Enligt exponeringsbestämmelserna är huvudregeln att ett instituts exponering mot en kund eller grupp av kunder, t.ex. innehav av aktier i ett annat företag, får uppgå till högst 25 procent av institutets kapitalbas. Det totala innehavet av institutets stora exponeringar (när värdet av en exponering är 10 procent eller mer av institutets kapitalbas) får inte överstiga 800 procent av institutets kapitalbas. Innehav av aktier och andelar i allmänhet I det föregående har framhållits vikten av att instituten är solida, likvida, genomlysbara och har system för riskhantering. Dessa komponenter, som ingår i de föreslagna övergripande rörelsereglerna, bör beaktas även vid utformningen av mer specifika rörelseregler såsom de bestämmelser som reglerar ett instituts innehav av aktier och andelar i andra företag. Beträffande innehav av aktier och andelar som inte är kvalificerade görs här bedömningen att de exponeringsgränser som anges i kreditinstitutsdirektivet får anses ställa tillräckliga krav ur soliditets- och risk-hanteringshänsyn vad avser även aktieinnehav. Det kan förvisso läggas delvis andra riskaspekter på aktier än på t.ex. lånefordringar. Aktier har andra riskegenskaper men också andra diversifierings- och likviditetsmöjligheter. Med en alltmer utvecklad riskhantering i instituten och en ökad fokus på riskhantering i tillsynen finns det inte skäl till en särskilt restriktiv reglering. Det kan också sägas att bankerna sedan länge har att hantera olika intressekonflikter bl.a. i sin fond och emissionsverksamhet samt i den placeringsverksamhet som inom dagens ramar varit tillåten. Mot denna bakgrund bedöms det inte finnas några avgörande skäl för att reglera innehav av aktier och andelar strängare än andra placeringar. Vad beträffar genomlysningen såvida det är fråga om marknadsnoterade aktier är det inte heller någon tvekan om att de nyss nämnda reglerna med syfte att garantera soliditet och riskbegränsning är tillfyllest för att tillgodose detta intresse. Dessutom innebär bestämmelserna om stora exponeringar sådana begränsningar av innehaven att kravet på genomlysning får anses tillgodosett. När det gäller icke marknadsnoterade aktier kan det knappast generellt hävdas att innehav av sådana aktier försämrar genomlysningen på ett sådant sätt att det motiverar speciella begränsningar. Om det i ett enskilt fall skulle uppstå en situation som äventyrar genomlysningen finns, liksom generellt annars, möjlighet att hantera situationen med den föreslagna allmänna bestämmelsen om genomlysning. Det innebär också en betydande vinst både lagtekniskt och inte minst resursmässigt för dem som skall tillämpa bestämmelserna om enhetliga regler gäller oavsett vilken typ av aktieinnehav det är fråga om. Sammanfattningsvis bedöms det även från genomlysningssynpunkt vara tillfyllest med de begränsningsregler som motiveras med soliditets- och riskbegränsningshänsyn. Det innebär således att det i första hand är exponeringsreglerna som bör vara avgörande för hur stora aktieinnehav ett institut får ha. De procentsatser som dessa bestämmelser anger innebär emellertid inte någon absolut rätt för banker eller kreditmarknadsföretag att ha så stora innehav. Reglerna om t.ex. soliditet och likviditet, riskhantering och även genomlysning kan medföra hårdare begränsningar i vissa fall. Det bör vidare påpekas att exponeringsreglerna endast tillåter de nämnda aktieinnehaven om institutet inte har några andra exponeringar mot företaget i fråga. Samma regler gäller för alla typer av placeringar. Särskilt om kvalificerade innehav av aktier och andelar Ett kreditmarknadsföretag får enligt gällande rätt ha ett kvalificerat innehav av aktier och andelar i icke-finansiella företag i samma omfattning som artikel 51.1 kreditinstitutsdirektivet tillåter. Även om den verksamhet som dessa företag driver här definieras på ett annat sätt än i gällande rätt, saknas det anledning att ändra nuvarande bestämmelser. De begränsningsregler som kreditinstitutsdirektivet innehåller i detta avseende skall alltså fortsätta att gälla för kreditmarknadsföretag. För banker gäller emellertid som tidigare nämnts att innehav av aktier i ett enskilt företag begränsas till fem procent av rösterna i målbolaget. Detta innebär som regel att aktieinnehavet aldrig kommer att bli så stort att det blir kvalificerat. Den restriktiva synen på bankers aktieägande skall ses dels mot bakgrund av det hittills allmänt begränsade utrymmet för aktier, dels det traditionella synsättet att banker inte bör engagera sig som aktiva ägare med ökad risk för intressekonflikter. En motsvarande regel fanns också för försäkringsbolag fram till och med år 1999. Som nämnts i det föregående är syftet med den regel i artikel 51 i kreditinstitutsdirektivet, som begränsar ett kreditinstituts kvalificerade aktieinnehav, att instituten inte skall bli alltför involverade i företag de har aktier i med risk att krediter inte tillhandahålls med det oberoende som annars förutses gälla och äventyra den finansiella positionen. Principiellt kan sägas att om ägande och inflytande begränsas, minskar också riskerna för olika intressekonflikter mellan en banks roll som ägare och som tillhandahållare av olika banktjänster. Utgångspunkten i EG-rätten är att dessa risker inte behöver elimineras utan kan hanteras genom att de kvalificerade innehavens storlek begränsas. Frågan är om de latenta konflikt- och förlustriskerna kan motivera att bankernas innehav av aktier och andelar begränsas hårdare än vad EG-rätten anger. Det är emellertid svårt att peka på några särskilda förhållanden som kan innebära särskilda risker för stabiliteten och därför kan motivera en mer restriktiv svensk linje. I den frågan bedöms inte heller svensk bank- och näringslivsstruktur på något avgörande sätt skilja sig från den i många andra mindre länder. Det bör också framhållas att storleken på en banks innehav ytterst avgörs av portalbestämmelserna om soliditet och likviditet, riskhantering samt genomlysning. En annan aspekt i samband med bankers aktieinnehav berör frågor om ägarroll och ägaransvar. Banker ingår i kategorin institutionella ägare. Under 1990-talet har den svenska ägarstrukturen förändrats framför allt genom att det utländska ägandet ökat vid sidan av ett relativt stabilt institutionellt inhemskt ägande totalt sett. Det är i stället företag och hushåll som minskat sina ägarandelar. Ett ökat utländskt ägande är en internationell trend men den utvecklingen har varit påtaglig på den svenska börsen, låt vara att utlandsägandet under de senaste åren minskat något. Får bankerna ökade möjligheter att placera i aktier innebär det ett potentiellt större inhemskt ägande. För de olika institutionella ägargrupperna varierar sedan möjligheterna och förutsättningarna att utöva en aktiv ägarroll. För bankernas del är det viktigt att förekommande ägarfrågor kan skötas med bevarat förtroende hos allmänheten och med en oberoende ställning för den övriga bank- och finansieringsverksamheten. Till bilden hör också vissa neutralitetsaspekter i samband med femprocentsregeln. Frånvaron av motsvarande regel för försäkringsbolag innebär som nämnts att i vissa koncerner med både bank- och försäkringsföretag kan koncernens samlade innehav i ett enskilt icke-finansiellt företag vara större än i rena bankkoncerner. En sådan ordning kan ses som diskriminerande och ologisk från såväl konkurrens- som ägarsynpunkt. I detta sammanhang bör det också beaktas att utländska banker, i den utsträckning som deras hemlands regler medger det, kan äga aktier och andelar i svenska företag. Sammanfattningsvis görs här bedömningen att det av stabilitetsskäl inte finns anledning att behålla någon femprocentsregel i svensk rätt. I stället bör för en banks kvalificerade innehav av aktier och andelar gälla samma gränser i förhållande till bankens kapitalbas som EG-rätten tillåter, dvs. 15 procent i ett enskilt institut och 60 procent totalt. Som Finansinspektionen anför är det viktigt att löpande kunna följa institutens investeringar i aktier av det slag som nu behandlas. Detta bör kunna tillförsäkras inspektionen genom en möjlighet att meddela föreskrifter om vilka upplysningar instituten skall lämna i detta avseende. Den närmare utformningen av bestämmelsen Av det nu sagda följer att det i svensk rätt bör införas bestämmelser motsvarande de i artikel 51.1 och 51.6 i kreditinstitutsdirektivet. För banker kommer dessa bestämmelser att ersätta bestämmelserna i 2 kap. 15 a § BRL. För kreditmarknadsföretag innebär det mindre förändringar eftersom motsvarande regler gäller redan i dag enligt 3 kap. 6 § LFV. Begränsningarna av aktieinnehavens storlek omfattar enligt direktivet inte innehav i kreditinstitut. Till dessa hör enligt EG-rättens definition även institut för elektroniska pengar enligt lagen (2002:149) om utgivning elektroniska pengar. Enligt direktivet behöver inte heller kvalificerade innehav av aktier eller andelar i finansiella institut begränsas. Ett finansiellt institut är ett företag som inte är kreditinstitut men vars huvudsakliga verksamhet består i att förvärva aktier eller andelar eller att utföra en eller flera av de verksamheter som tas upp i punkterna 2-12 i bilaga 1 till kreditinstitutsdirektivet (se avsnitt 8.6). Direktivets definition av finansiella institut träffar såväl värdepappersföretag som företag som driver de uppräknade verksamheterna utan att vara tillståndspliktiga. Definitionen av finansiellt i svensk rätt träffar emellertid endast den sist nämnda gruppen, dvs. inte tillståndspliktiga finansiella företag (1 kap. 1 § första stycket 5 kapitaltäckningslagen). Varken värdepappersföretag eller andra finansiella institut bör dock enligt regeringens bedömning omfattas av begränsningsregeln för kvalificerade innehav av aktier och andelar. Enligt kommitténs och promemorians förslag skall det bortses bl.a. från innehav i banker, kreditmarknadsföretag, finansiella institut och försäkringsföretag när storleken på ett instituts kvalificerade innehav av aktier och andelar bestäms. Vi anser emellertid att inte heller innehav av aktier i institut för elektroniska pengar eller värdepappersföretag skall behöva ingå bland de företag som omfattas av begränsningsregeln för kvalificerade innehav. Direktivet omfattar emellertid inte heller "företag vars verksamhet har direkt samband med bankverksamhet eller avser tjänster knutna till bankverksamhet". Kommittén har föreslagit att den beskrivningen används i lagstiftningen. Som framgår av avsnitt 8.6 föreslås att ett institut bara skall kunna driva finansiell verksamhet och sådan verksamhet som har ett naturligt samband därmed. Mot den bakgrunden förefaller det rimligt att dra slutsatsen att "företag vars verksamhet har direkt samband med bankverksamhet eller avser tjänster knutna till bankverksamhet" syftar på företag som - utan att vara kreditinstitut eller finansiella institut - driver verksamhet som hade kunnat drivas direkt i institutet. Innehav i ett företag som driver finansiell verksamhet utan att för den skull vara ett finansiellt institut kommer därmed inte att omfattas av begränsningar av banker och kreditmarknadsföretag. Detsamma gäller företag som tillhandahåller tjänster som behövs för driften av verksamheten. Hit hör exempelvis dotterföretag som förvaltar de fastigheter i vilka institutets verksamhet drivs eller som tillhandahålla datatjänster. Även innehav i företag som förvaltar egendom till skyddande av fordran kan komma att undantas från begränsningar se närmare avsnitt 8.7.5. I kapitaltäckningslagen definieras ett anknutet företag som ett svenskt eller utländskt företag vars huvudsakliga verksamhet består i att äga eller förvalta fast egendom ("managing property" i den engelska versionen), tillhandahålla datatjänster eller driva annan liknande verksamhet som har samband med ett eller flera kreditinstitut, värdepappersbolags eller motsvarande utländska företags huvudsakliga verksamhet. Även denna definition bör rimligen omfatta sådan verksamhet som hade kunnat drivas direkt i institutet. Då det är samma grupp företag som avses i den nu föreslagna bestämmelsen om aktieförvärv som i kapitaltäckningslagen bör det redan befintliga begreppet "anknutet företag" användas för att beskriva vilka finansiella företag som inte omfattas av den här avsedda begränsningsregeln. Svenska Fondhandlareföreningen förordar en systematisk genomgång av motsvarande bestämmelse i lagen om värdepappersrörelse, varvid en samordning med det som nu föreslås gälla för banker bör vara eftersträvansvärd. Det är dock inte möjligt att inom ramen för detta lagstiftningsärende göra en sådan översyn.. 8.7.5 Innehav av aktier till skyddande av fordran och finansiell rekonstruktion Regeringens förslag: Aktier och andelar som innehas tillfälligt vid en finansiell rekonstruktion eller till skydd för verksamheten skall inte tas med vid beräkningen av en banks eller ett kreditmarknadsföretags kvalificerade innehav. Kommitténs och promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstansernas synpunkter på kommitténs förslag: Finansinspektionen menar att innehav av aktier i företag som bildats i syfte att ta hand om panter eller företag som banken köpt i syfte att rekonstruera bör kunna undantas från vad som räknas som kvalificerade innehav. Svenska Bankföreningen, till vars yttrande Svenska Fondhandlareföreningen ansluter sig, tillstyrker förslaget De övriga remissinstanserna har inte några invändningar mot förslaget. Remissinstansernas synpunkter på promemorians förslag: Svenska Bankföreningen, i vars yttrande Svenska Fondhandlareföreningen instämmer, tillstyrker förslaget. Övriga remissinstanser yttrar sig inte i frågan. Skälen för regeringens förslag: Artikel 51.5 i kreditinstitutsdirektivet ger möjlighet att i nationell lagstiftning göra undantag för situationer i vilka ett kreditinstitut har behov av att vidta åtgärder för att skydda fordringar och liknande. Artikeln anger att aktier eller andelar som tillfälligt innehas under tiden för finansiell rekonstruktion eller till skydd för verksamhet inte skall räknas som kvalificerade innehav vid beräkningen av om de angivna gränstalen för innehavens storlek överskridits. När det gäller innehav av aktier eller andelar kan skillnad göras på situationer då en bank eller ett kreditmarknadsföretag innehar aktier eller andelar i ett företag bildat för att ta hand om panter som institutet tagit in och innehav av andra aktier eller andelar (i företag som ursprungligen varit fristående från institutet) som institutet tagit in som pant. Innehav av aktier eller andelar som institutet tagit in som pant faller direkt under direktivets undantagsregel för innehav av aktier under tiden för "finansiell rekonstruktion eller till skydd för verksamhet". En bestämmelse som motsvarar direktivets bestämmelse i detta avseende bör därför införas i svensk rätt. En sådan bestämmelse undantar sådana innehav från att räknas som kvalificerade. Därmed gäller inte gränsen att innehaven får utgöra maximalt 15 respektive 60 procent av bankens kapitalbas. Begränsningen för enskilda innehav kommer i stället från reglerna om stora exponeringar, där gränsen är maximalt 25 procent av bankens kapitalbas. Behandlingen av aktier i ett bolag bildat enkom för att ta hand om ianspråktagna panter ger utrymme för olika bedömningar. Kommittén menar att bolag som har till syfte att ta hand om bankers panthantering kan hänföras till antingen bestämmelsen om finansiell rekonstruktion eller bestämmelsen om finansiella institut och att rättsverkningarna av de olika lösningarna är delvis olika. Det står en bank fritt att välja konstruktion så länge lösningen inte kommer i konflikt med övriga rörelseregler. Enligt kommittén kan dock inte ett företag som bildats i syfte att ta hand om panter eller företag som banken köpt i syfte att rekonstruera anses vara ett "företag vars verksamhet har direkt samband med bankverksamhet eller avser tjänster knutna till bankverksamhet". Som framgått görs här bedömningen att förvaltning av egendom till skyddande av fordran utgör ett naturligt inslag i ett instituts verksamhet men att förutsättningarna för sådana förvärv bör regleras i lag. Av detta följer vidare att ett företag som har till syfte att ta hand om panter är ett anknutet företag, dvs. ett "företag vars verksamhet har direkt samband med bankverksamhet eller avser tjänster knutna till bankverksamhet". Det förutsätter emellertid att det för verksamheten i dotterföretaget gäller samma begränsningar i fråga om rätten att förvärva egendomen och skyldigheten att avyttra den som när verksamheten drivs direkt i institutet. Som kommittén anför är emellertid ett institut vars huvudsakliga verksamhet består i att förvärva aktier och andelar ett finansiellt institut. Klassificeringen av institutet är emellertid av mindre betydelse vid bedömningen av om dotterföretags innehav av egendom till skyddande av fordran skall särregleras. Med hänsyn till att företaget i fråga kan driva artfrämmande verksamhet bör dock förutsättningarna för innehavet framgå av lag, se avsnitt 8.6.3 om innehav av egendom till skyddande av fordran. 8.7.6 Innehav som ett normalt led i emissionsverksamhet m.m. Regeringens förslag: Aktier och andelar som ett institut innehas tillfälligt som ett normalt led i emissionsverksamhet eller i eget namn för någons annans räkning skall inte tas med vid beräkningen av en banks eller ett kreditmarknadsföretags kvalificerade innehav. Kommitténs förslag: Kommittén föreslår att innehav av aktier och andelar som ingår i en banks värdepappersrörelse inte skall räknas som kvalificerat och därmed undantas från de begränsningar som gäller för sådana innehav. Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstansernas synpunkter på kommitténs förslag: Finansinspektionen anser att lydelsen i direktivet - "ett normalt led i emissionsverksamhet" och "i ett instituts namn för annans räkning" samt "aktier och andelar som inte utgör finansiella anläggningstillgångar" - bör användas i stället för begreppet värdepappersrörelse. Svenska Bankföreningen, till vilken Svenska Fondhandlareföreningen ansluter sig, tillstyrker förslaget. Övriga remissinstanser har inte några invändningar mot förslaget. Remissinstansernas synpunkter på promemorians förslag: Remissinstanserna har inga invändningar mot förslaget. Skälen för regeringens förslag: Artikel 51.4 i kreditinstitutsdirektivet anger, förutom det nyss behandlade undantag för finansiell rekonstruktion etc., att aktier eller andelar som innehas tillfälligt "som ett normalt led i emissionsverksamhet eller i ett instituts namn för annans räkning" inte behöver räknas som kvalificerade innehav enligt nationell rätt. Vidare sägs att innehav av "aktier och andelar som inte utgör finansiella anläggningstillgångar enligt definitionen i artikel 35.2 i direktiv 86/635/EEG" inte skall räknas med. Artikel 35.2 i direktiv 86/635/EEG om årsbokslut och sammanställd redovisning för banker och andra finansiella institut anger att begreppet finansiella anläggningstillgångar, då det gäller kreditinstitut, skall "anses omfatta ägarintressen, aktier och andelar i anknutna företag samt värdepapper avsedda att varaktigt ingå i företagets normala verksamhet." Rekvisitet "i ett instituts namn för annans räkning" synes inte vålla tolkningssvårigheter. Det tar sikte på sådana situationer då en bank av någon anledning har aktier registrerade i sitt namn men äganderätten tillkommer någon annan. Om banken inte har någon annan skyldighet mot den rätta ägaren av aktierna än att leverera dessa, utgör registreringen i bankens namn ingen risk för banken. Enligt 4 kap. 3 § ÅRKL förstås med finansiella anläggningstillgångar andelar i intresseföretag och koncernföretag, värdepapper och annan tillgång än tillgång som skall tas upp i posterna immateriella anläggningstillgångar och materiella anläggningstillgångar, allt under förutsättning att tillgångarna är avsedda att stadigvarande innehas i den ordinarie verksamheten. Av förarbetena till bestämmelsen framgår följande (prop. 1995/96:10 del 3 s. 189 f.) "En grundläggande förutsättning för att en viss tillgång skall klassificeras som finansiell anläggningstillgång bör vara att det är fråga om ett innehav för definierade avsikter som har dokumenterats, och att förmågan att genomföra avsikten kan påvisas. Vidare måste det förutsättas att tillgången är klart identifierbar. Såsom framhålls i allmänmotiveringen är det t.ex. inte tillräckligt att värdepapper samlas i en "portfölj" som organisatoriskt eller på annat sätt hålls åtskild från företagets övriga värdepapper. Innehavstidens längd är enligt den föreslagna bestämmelsen inte av en avgörande betydelse för klassificeringen. Bestämmelsen betonar i stället huruvida tillgången skall stadigvarande (kontinuerligt) ingå i verksamheten. Ett innehav av en tillgång kan därför bli kortvarigt och tillgången ändå vara att hänföra till anläggningstillgång om den avses att innehas till förfall. Å andra sidan kan ett innehav förutses bli flerårigt utan att tillgången skall hänföras till anläggningstillgång. Kravet på anknytning till ordinarie verksamhet innebär en begränsning i fråga om vad som hänförs till finansiell anläggningstillgång. Ett kreditinstitut och värdepappersbolag kan sålunda för skyddande av fordran överta t.ex. aktier och andelar i sådan omfattning att, definitionsenligt, ett dotterföretagsförvärv uppkommer. Tillgångar som övertagits för skyddande av fordran skall emellertid enligt 2 kap.8 § sjätte stycket BRL avyttras så snart det kan ske utan förlust för banken. Nämnda tillgångar hänförs i dag till omsättningstillgångar. Lagrummets krav på anknytning till ordinarie rörelse innebär att sådana tillgångar inte heller i framtiden blir att hänföra till anläggningstillgångar, även om innehavet kan förutses bli flerårigt och sådana innehav i och för sig inte så sällan förekommer i rörelsen. Även värdepapper skall, för att klassificeras som anläggningstillgång, avses att "stadigvarande innehas i den ordinarie verksamheten". Därigenom utesluts sådana värdepapper som innehas för likviditetsförvaltning eller för handel. Som kommittén framhållit i betänkandet (se SOU 1994:17 s. 179 f.) bör det för räntebärande värdepapper ha betydelse huruvida värdepapper skall innehas till förfall eller inte. Om värdepapper inte skall avyttras förrän vid förfallotidpunkten eller vid en tid nära denna, bör de kunna betraktas som finansiella anläggningstillgångar. Redovisning som finansiell anläggningstillgång bör inte påverkas av eventuell belåning, som t.ex. återköpsavtal. Under begreppet värdepapper torde i och för sig undantagsvis även kunna inordnas aktier och andelar i företag som inte är, definitionsenligt, ett dotterföretag och intresseföretag. Sådana innehav skall klassificeras som finansiell anläggningstillgång, om dokumenterade avsikter föreligger att innehavet stadigvarande kommer att ingå i den ordinarie verksamheten. Till finansiella anläggningstillgångar kan inte bara hänföras aktier och andelar i dotterföretag och intresseföretag och sådana värdepapper som skall omfattas av begreppet. Även vissa andra tillgångar än de som räknats upp, och som inte är materiella och immateriella tillgångar, kan enligt tredje punkten klassificeras på detta sätt. Gränsdragningen för sådana andra tillgångar skall enligt artikel 35.1 i bankredovisningsdirektivet ske enligt samma kriterier som för aktier och andelar i dotter- och intresseföretag och värdepapper. Bestämmelsen torde kunna få betydelse för lånefordringar som uppfyller de förutsättningar som anges i bestämmelsen. Kommittén föreslår att innehav av aktier och andelar som ingår i en banks värdepappersrörelse inte skall räknas som kvalificerat. Med värdepappersrörelse avses enligt 1 kap. 2 och 3 §§ VPL 1. handel med finansiella instrument för annans räkning i eget namn, 2. förmedling av kontakter mellan köpare och säljare av finansiella instrument eller i annat fall medverkan vid transaktioner avseende sådana instrument, 3. handel med finansiella instrument för egen räkning, 4. förvaltning av någon annans finansiella instrument, 5. garantigivning eller annan medverkan vid emissioner av fondpapper eller erbjudanden om köp eller försäljning av finansiella instrument som är riktade till en öppen krets Kommitténs ställningstagande bygger på förutsättningen att de aktier som hänförs till värdepappersrörelsen verkligen utgör ett handelslager eller annars omsätts relativt snabbt. Innehav som är långsiktiga får inte hänföras till värdepappersrörelsen. Enligt kommittén är det avgörande för bedömningen om innehavet kan motiveras med att det främjar värdepappersrörelsen. Enligt kommittén är det en mer teknisk fråga om undantaget i lagtext skall beskrivas med EG-direktivets terminologi eller med en hänvisning till definition av värdepappersrörelse i lagen om värdepappersrörelse. Kommittén anser att det finns ett värde i att anknyta till det redan etablerade begreppet värdepappersrörelse som dessutom är klart definierat i lagtext, men konstaterar att det möjligen kan invändas att en sådan hänvisning riskerar att inte omfatta alla de situationer som direktivet omfattar. Kommittén bedömer dock att det inte finns behov av någon total överensstämmelse med direktivet och att det är en mer praktisk lösning att använda en hänvisning till lagen om värdepappersrörelse. Direktivet medger att ett kreditinstitut från kapitalbasen räknar av aktier eller andelar som innehas som "ett normalt led i emissionsverksamhet" eller i "ett instituts namn för egen räkning". Vad som avses med detta torde inte vålla någon tveksamhet och det föreslås därför att samma lydelse används i svensk rätt. Detta överensstämmer också med Finansinspektionens önskemål. Enligt EG-rätten skall emellertid inte heller aktier och andelar som i redovisningssammanhang behandlas som finansiella omsättningstillgångar räknas med vid bedömningen av om ett innehav är kvalificerat. Om ett innehav är så stort så att det är kvalificerat - och inga av de nyss nämnda situationerna föreligger - bör dock risken för intressekonflikter medföra att innehaven räknas med och detta oavsett hur det redovisas av institutet. Något undantag för aktier och andelar som utgör finansiella omsättningstillgångar föreslås därför inte. Innehavens storlek skall bedömas med utgångspunkt i aktiernas marknadsvärde vid varje tidpunkt. Ett institut måste ha sådana styrsystem att det kan försäkra sig om att angivna gränser inte överskrids. Det gäller såväl innehav i värdepappersrörelsen som institutets samlade innehav. 8.8 Tillstånd för större förvärv Regeringens förslag: En banks eller kreditmarknadsföretags förvärv kräver Finansinspektionens tillstånd, om institutets motprestation motsvarar mer än 25 procent av institutets kapitalbas. Tillstånd till förvärv skall ges om det inte kan antas att förvärvet leder till att reglerna i lagen om bank- och finansieringsrörelse eller andra författningar överträds. Tillståndet skall meddelas före förvärvet. Ansökan skall prövas av Finansinspektionen. Kommitténs förslag: En banks förvärv skall kräva Finansinspektionens tillstånd, om motprestationen motsvarar mer än 25 procent av institutets kapitalbas och mer än 100 miljoner kronor. Kommittén föreslår vidare en uttrycklig regel om att beslut i tillståndsärenden skall meddelas skyndsamt. Några motsvarande regler föreslås inte för kreditmarknadsföretag. Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstansernas synpunkter på kommitténs förslag: Finansinspektionen är positiv till att banker ges friare utrymme vid förvärv av egendom av olika slag. Inspektionen instämmer i att gränsen för vilka förvärv som skall tillståndsprövas bör relateras till den förvärvande bankens kapitalbas. Inspektionen anser dock att beloppsgräns på 100 miljoner kronor är för hög med tanke på att många banker har en liten kapitalbas. Hänsyn måste tas till insättarnas skydd även i de små bankerna. Någon beloppsgräns bör därför inte införas. Inspektionen bedömer att detta inte bör leda till att den i onödan belastas av tillståndsärenden av detta slag. Den föreslagna gränsen, 25 procent av kapitalbasen, anser inspektionen kan behållas men inspektionen kan även tänka sig att gränsen går vid 15 eller 20 procent av kapitalbasen. För att inspektionen skall få kännedom om förvärvet för att kunna göra ett snabbt ingripande ifrågasätter inspektionen också om det inte bör införas en anmälningsplikt till inspektionen när vederlaget överstiger förslagsvis 10 procent av kapitalbasen. Finansinspektionen menar att liknande bestämmelser skall gälla för kreditmarknadsföretag. Konkurrensverket ifrågasätter behovet av förvärvsprövningen med motiveringen att förvärv som kommer i konflikt med de grundläggande reglerna om soliditet, riskkontroll och genomlysning inte får genomföras. Om avsikten är att ge tillsynsmyndigheten information och möjlighet till kontroll anser verket att en mindre genomgripande anmälningsskyldighet av större förvärv bör vara tillfyllest. Även Svenska Bankföreningen, till vilken Svenska Fondhandlareföreningen ansluter sig, föreslår att bestämmelsen ändras så att tillstånd krävs för förvärv om vederlaget motsvarar 25 procent av bankens kapitalbas. Föreningarna anser att den föreslagna beloppsgränsen om 100 miljoner kronor är alltför hög för de små bankerna och samtidigt för låg för de stora bankerna. De övriga remissinstanserna har inte några invändningar mot förslaget. Remissinstansernas synpunkter på promemorians förslag: Svenska Bankföreningen, i vars yttrande Svenska Fondhandlareföreningen instämmer, tillstyrker förslaget. Konkurrensverket anser att bestämmelsen är överflödig. Om den skall finnas bör den enligt verket ges samma utformning som kommitténs förslag. Med utgångspunkt från att kreditmarknadsföretag inte bör belastas med onödigt betungande reglering om inte påvisbara systemskyddsskäl kan anföras, ifrågasätter Konkurrensverket dessutom förslaget att låta kreditmarknadsföretag omfattas av tillståndsplikten. OM AB och Stockholmsbörsen AB anser att motsvarande bestämmelse bör införas i börs- och clearinglagen och i lagen om värdepappersrörelse så att mindre organisationsförvärv kan göras utan tillstånd. Skälen för regeringens förslag Snabba förändringar i rörelsen Av de föreslagna övergripande rörelsereglerna följer att en bank inte får vidta åtgärder som äventyrar soliditeten och likviditeten eller genomlysningen. Inte heller får institutet företa åtgärder som gör att kontrollen över dess risker blir bristfällig. Av särskilt intresse är åtgärder som medför stora och snabba förändringar av rörelsen såsom förvärv av egendom. Långsamma förändringar, t.ex. till följd av beslut angående rörelsens inriktning är av mindre intresse. Sådana förändringar kan visserligen på lång sikt leda till att en bank får finansiella problem men ger regelmässigt tid för berörda myndigheter att reagera. Nedläggningar och försäljningar kan visserligen tänkas förändra rörelsen snabbt och i hög grad men sådana åtgärder torde sällan försämra soliditeten och likviditeten, riskkontrollen eller genomlysningen. Som Konkurrensverket påpekar är det i och för sig klart att en bank inte får genomföra förvärv som äventyrar soliditeten, likviditeten riskkontrollen eller genomlysningen. Dessa övergripande krav kan dock inte förväntas ge tillräcklig vägledning i varje enskilt fall. För vissa förvärv som, i en del fall kanske lång tid efter det förvärvet genomförts, bedöms som stridande mot de nämnda reglerna kan det vara svårt att i efterhand nedbringa de skadliga konsekvenserna av förvärvet till acceptabla nivåer. Det finns också en risk för att Finansinspektionen inte får reda på förvärv som kan tänkas strida mot rörelsereglerna. Det behövs därför införas en anmälningsskyldighet och/eller tillståndsplikt för vissa större förvärv. Anmälan eller tillstånd? En ordning enligt vilken det endast krävs anmälan har den fördelen att det tilltänkta förvärvet inte behöver skjutas upp eller villkoras av ett tillstånd. Genom anmälan får tillsynsmyndigheten reda på förvärvsplanerna och kan skrida in om förvärvet befinns strida mot rörelsereglerna. En bedömning av om ett förvärv strider mot rörelsereglerna blir troligen inte lättare om beslutet sker i ett ärende rörande ingripande än om det görs i ett tillståndsärende. Även ett beslut om ingripande av något slag kan därför dra ut på tiden. Risken finns därmed att ett eventuellt ingripande, t.ex. i form av ett åläggande att sälja viss del av rörelsen, som sker lång tid efter förvärvet får betydande negativa konsekvenser. Det kan t.ex. bli mycket dyrbart att åter sära på två organisationer som börjat integreras. Anmälningsskyldighet kan kombineras med en möjlighet för banken att begära bindande förhandsbesked, vilket undanröjer risken för att det uppstår ett läge där det råder osäkerhet om huruvida en affär skall godkännas eller inte. Fördelen med en sådan ordning är att Finansinspektionen avlastas ärenden där köparen anser det klart att tillstånd skall meddelas och även är beredd att stå risken för att någon form av ingripande sker i efterhand. En bank kan i vissa lägen ha starka drivkrafter att ge sig in i en affär som med stor sannolikhet inte uppfyller lagens krav. I sådana situationer finns en risk att bankens ledning medvetet låter bli att begära förhandsbesked i förhoppningen att kostnaderna för att få affären att gå tillbaka blir så stora att det avskräcker inspektionen från att kräva det. Det kan med fog hävdas att det är just i dessa lägen som det är viktigt med en prövning. En ordning med obligatoriskt tillstånd för betydande förvärv undanröjer risken i dessa extremfall. Nackdelen är att tilltänkta förvärv inte kan slutföras innan tillståndsprövningen är avslutad. Nackdelarna är emellertid inte så stora att de överväger fördelarna om gränsen för tillståndsprövning sätts så att endast stora och viktiga förvärv prövas. Därigenom blir belastningen på Finansinspektionen inte heller så betydande. Det bedöms inte nödvändigt att införa specifika kriterier för tillståndsprövningen. Det r tillräckligt att det görs en bedömning av om banken efter förvärvet genomförts kan antas komma att uppfylla de krav som ställs i bestämmelser som gäller för banken och dess verksamhet. Bestämmelser som det blir aktuellt att pröva förvärvet mot finns i den nya lag om bank- och finansieringsrörelse som här föreslås och i andra författningar inklusive Finansinspektionens föreskrifter, som reglerar bankers verksamhet Dessutom bör förvärvet bedömas med hänsyn till bankens bolagsordning, reglemente eller stadgar och interna instruktioner. Visserligen kan sägas att bolagsordning, reglemente eller stadgar och instruktioner inte är av primär betydelse i det här sammanhanget men de utgör viktiga inslag i kontrollen av en banks risker och genomlysning. En ändamålsenlig utformning av dem utgör en förutsättning för att banken skall få driva sin verksamhet. Det är därför lämpligt att prövningen även innefattar förvärvets förenlighet med dessa båda dokument. Tillståndsprövningen skall naturligtvis i första hand inriktas på att se till att de grundläggande kraven på soliditet och likviditet, riskkontroll samt genomlysning inte riskerar att trädas för när genom förvärvet. Genom prövningens omfattning ges möjlighet att pröva alla ur banklagstiftningen relevanta aspekter. Finansinspektionen bör stå relativt fri i sin bedömning av tillståndsärenden. För att markera vilken nivå prövningen skall ha bör föreskrivas att tillstånd skall vägras om det är antagligt att förvärvet leder till att bestämmelserna överträds. Om det kommer fram nya omständigheter eller om förhållandena ändras utgör ett tillstånd inte hinder för ett ingripande mot banken på grund av delvis samma omständigheter som var uppe vid tillståndsprövningen. Vilka förvärv skall tillståndsprövas Gränsen för vilka förvärv som skall tillståndsprövas bör relateras till den förvärvande bankens kapitalstyrka. I praktiken kan det endast komma i fråga att koppla förvärvets storlek till bankens kapitalbas. Den absoluta gränsen för stora exponeringar har satts vid 25 procent av kapitalbasen och huvudregeln för maximalt kvalificerat innehav av aktier och andelar i enskilda företag som inte är finansiella föreslås motsvara 15 procent av kapitalbasen. Det är inte givet att en bank får utnyttja hela utrymmet enligt nyss angivna regler; soliditeten, likviditeten riskhanteringen eller genomlysningen kan sättas i fara dessförinnan. Det finns dock knappast skäl att kräva tillstånd för en banks förvärv av aktier i icke-finansiella företag upp till gränsen 15 procent av kapitalbasen. Skulle sådana förvärv undantagsvis strida mot nämnda rörelseregler torde det vara relativt enkelt och inte förenat med stora kostnader att förelägga banken att sälja hela eller delar av detta innehav. Inte heller för förvärv som är större än motsvarande 15 procent av kapitalbasen men mindre än motsvarande 25 procent finns det tillräckliga skäl att tillståndspröva. Banker tillåts utan tillståndsprövning ikläda sig olika typer av förpliktelser upp till 25 procent av kapitalbasen. Denna ordning har inte ifrågasatts. Förvärv som är större än motsvarande 25 procent av kapitalbasen, och alltså större än gränsen för stora exponeringar, är dock så stora att de kan få betydande påverkan på banken. De förvärv som blir aktuella är vissa förvärv av aktier, förvärv av annan egendom och förvärv av andra företags rörelser. De största bankerna har kapitalbaser som överstiger 50 miljarder kronor, medan den minsta sparbanken har en kapitalbas på 800 000 kronor. Med en obegränsad 25 procentsregel betyder detta att gränsen för tillstånd komma att hamna vid omkring 12 miljarder kronor för de största och 200 000 kronor för de minsta bankerna. De små bankernas ringa påverkan på systemstabiliteten i kombination med ambitionen att inte i onödan belasta Finansinspektionen leder enligt kommittén till att förvärv under 100 miljoner kronor inte bör vara underkastade tillståndsplikt. I sitt remissvar över promemorians betänkande delar Konkurrensverket kommitténs bedömning. I likhet med vad som förs fram av Finansinspektionen, Svenska Bankföreningen och Svenska Fondhandlareföreningen gör dock regeringen bedömningen att den av kommittén valda beloppsgränsen är för hög för de små bankerna. Någon beloppsgräns föreslås därför inte. Det betyder att det ensamt avgörande för om tillstånd behövs är relationen mellan förvärvets storlek och bankens kapitalbas. Om bankens motprestation överstiger 25 procent av kapitalbasen är förvärvet tillståndspliktigt, annars inte. Finansinspektionen ifrågasätter, i sitt yttrande över kommitténs förslag, om det inte bör införas en anmälningsplikt när vederlaget överstiger 10 procent av kapitalbasen. För denna situation torde det emellertid vara tillräckligt med den möjlighet som inspektionen har att föreskriva vilka uppgifter en bank skall lämna till inspektionen. OM AB och Stockholmsbörsen AB anser att motsvarande bestämmelse bör införas i börs- och clearinglagen och i lagen om värdepappersrörelse så att mindre organisationsförvärv kan göras utan tillstånd. Den frågan får dock tas upp i samband med att det görs ändringar i de lagarna. Något om ärendets behandling Ärenden av den storlek och karaktär som det är fråga om är regelmässigt av stor vikt för den sökande och det är därför enligt kommittén angeläget att de behandlas med största skyndsamhet. Kommittén föreslår en uttrycklig bestämmelse om att beslut i dessa tillståndsärenden skall meddelas skyndsamt. Emellertid finns i 7 § förvaltningslagen (1986:223) en bestämmelse som säger att varje ärende där någon enskild är part skall handläggas så snabbt enkelt och billigt som möjligt utan att säkerheten eftersätt. Denna bestämmelse bedöms vara tillräcklig även i nu aktuella tillståndsärenden. Den omständigheten att dessa ärenden ofta är av förturskaraktär behöver inte framhållas i lagtext. Som kommittén framhållit bör som här förespråkas förvärv inte kunna slutföras innan förvärvsprövningen skett. Detta bör framgå av lagtexten. Kreditmarknadsföretag Den av kommittén föreslagna bestämmelsen gäller utan någon särskild motivering enbart för banker. Utgångspunkten för regleringen av kreditmarknadsföretag är systemstabilitetsskäl. Även om skyddsbehovet som regel inte är lika starkt för kreditförsörjningen som för betalningsförmedlingen, kan ett enskilt kreditmarknadsföretags förvärv av egendom innebära snabba förändringar i rörelsen som påverkar det krav på soliditet etc. som ställs på företaget. Till detta kommer att kreditmarknadsföretag, i likhet med banker, kommer att kunna ta emot återbetalningspliktiga medel från allmänheten. En regel av det slag som beskrivits i det föregående bör därför införas även för dessa företag. 8.9 Kredithantering Hanteringen av krediter är traditionellt en så central uppgift för kreditinstituten och är erfarenhetsmässigt av sådan betydelse för en stabil utveckling att särskilda bestämmelser härom i lag är väl motiverade. Det bör samtidigt eftersträvas att de särskilda bestämmelserna på ett ändamålsenligt sätt kompletterar redan givna rambestämmelser om hanteringen av risker inklusive kreditrisker. De bestämmelser som behandlas i detta avsnitt preciserar i vissa avseenden regleringen om riskhantering och genomlysning. 8.9.1 Kreditportföljen Regeringens bedömning: Det bör inte införas någon bestämmelse som anger att en banks eller ett kreditmarknadsföretags kreditportfölj skall vara sammansatt så att institutets totala risk inte äventyrar dess förmåga att fullgöra sina förpliktelser. Kommitténs förslag: Kommitténs förslag innehåller en bestämmelse av det slag som regeringen anser obehövlig, men endast för banker. Promemorians förslag: Innehåller en bestämmelse av det slag som regeringen bedömer obehövlig. Remissinstansernas synpunkter på kommitténs förslag: Riksbanken konstaterar att regeln tar sikte på att lyfta fram behovet av diversifiering i kreditportföljen. Riksbanken ser positivt på att en sådan bestämmelse införs eftersom diversifiering har betydande effekter på kreditriskerna i en bank. Samtidigt efterlyses en tydligare motivering av bestämmelsens innebörd. Finansinspektionen menar att bestämmelsen kan sägas ge ett konkret innehåll åt den allmänna soliditetsregeln och främst får ses som ett understrykande av vikten av sammansättningen av kreditportföljen för bankens soliditet. Inspektionen har inte något emot en sådan regel, men ifrågasätter om inte samma regel som föreslås för banker bör gälla för kreditmarknadsföretag. Svenska Bankföreningen, till vilken Svenska Fondhandlareföreningen ansluter sig, avstyrker förslaget med motiveringen att syftet med den uppnås redan med de inledande bestämmelserna om soliditet och riskhantering. De anser att någon speciell föreskrift om kreditportföljens sammansättning inte bör ingå, främst därför att det är bankernas samlade riskexponering som är avgörande och inte sammansättningen av bankens kreditportfölj. Mot bakgrund att avsikten inte är att hindra en sådan utveckling, kan det ifrågasättas vilken praktisk funktion bestämmelsen är avsedd att ha. De övriga remissinstanserna har inte några invändningar mot förslaget. Remissinstansernas synpunkter på promemorians förslag: Riksbanken anser att bestämmelsen bör utgå, se även avsnitt 8.3. Ekobrottsmyndigheten, till vars yttrande Riksåklagaren ansluter sig, anser att denna bestämmelse och de bestämmelser som behandlas i avsnitt 8.9.2-8.9.4 kan bidra till att skapa en ny finanskris eftersom en ramlagstiftning utan enhetliga normer minskar förutsättningarna för en effektiv tillsyn. Tillsyn som har sin utgångspunkt i ett teoretiskt systemrisktänkande kan inte blir tillräckligt effektiv. Åtal mot en enskild handläggare för trolöshet mot huvudman kan också bli omöjligt att driva i framtiden. Om det saknas enhetliga normer beror det på det enskilda bolaget om det kommer att finnas så välutvecklade rutiner att dessa kan läggas till grund för en straffrättslig bedömning. Förslaget bör inriktas mer på hanteringen av enskilda krediter. Skälen för regeringens bedömning: Ett instituts innehav av kreditfordringar faller under samma allmänna regler som innehav av annan egendom. Således kan ett krav på styrning av risknivån i kreditportföljen härledas från den föreslagna soliditets- och likviditetsregeln. Ett krav på adekvat riskhantering av kreditportföljen följer vidare av den föreslagna allmänna regeln om riskhantering. Kravet på genomlysning förutsätter vidare att även kreditportföljen kan överblickas och värderas. Dessutom är kreditfordringar underkastade kapitaltäckningskrav och begränsningar av stora exponeringar. I kommitténs betänkande och i promemorian anförs att det finns vissa skäl att särbehandla innehav av kreditfordringar i förhållande till andra verksamheter som ett institut kan driva. Ett av dessa skäl är att kreditrisker inte är lika lätta att hantera med hjälp av finansiella instrument av olika slag som marknadsrisker. Ett annat är att det är svårare för lagstiftaren att skapa kapitaltäckningsregler som på ett rättvisande sätt avspeglar kreditrisker. En felaktig portföljsammansättning har också visat sig kunna ge kraftig resultatpåverkan i institut av traditionellt snitt. Trots de övergripande bestämmelserna om soliditet och riskhantering finns det således enligt kommitténs och promemorians förslag, mot bakgrund av kreditriskernas normalt stora betydelse för institutens soliditet skäl att införa en särskild regel om kreditportföljens sammansättning. De föreslår att en banks kreditportfölj skall vara sammansatt så att institutets totala risk inte äventyrar dess förmåga att fullgöra sina förpliktelser. Som framgår av avsnitt 8.3 om riskhantering är emellertid kreditrisk, även om det är en central risk, inte den enda risk som instituten måste ta hänsyn till. Även om kreditrisker historiskt visat sig vara en viktig förlustkälla har även andra risker varit avgörande för uppkommande bankproblem. Utvecklingen av sofistikerade finansiella produkter och bankernas stora tradingverksamhet pekar på att riskområdet breddats för i synnerhet internationellt verksamma banker. Behovet av en särskild riskregel för kreditportföljen måste också bedömas mot bakgrund avregleringens nu föreslagna övergripande riskhanteringsregel (se avsnitt 8.3). Där framgår sålunda att ett institut särskilt skall se till att dess kreditrisker, marknadsrisker, operativa risker och andra risker sammantagna inte innebär att institutets förmåga att fullgöra sina förpliktelser äventyras. Tillsammans med kraven på att identifiera, mäta, styra och ha kontroll över bl.a. kreditriskerna bedömer regeringen att tillräckligt starka krav ställs även på kreditriskhanteringen. Riskhanteringsregeln ställer bl.a. krav på en väl sammansatt och diversifierad kreditportfölj. Regeringen anser mot denna bakgrund att det inte är nödvändigt att införa en särskild bestämmelse om diversifiering av kreditportföljen av det slag som föreslås av kommittén och i promemorian. 8.9.2 Kreditprövning Regeringens förslag: Till grund för en banks eller ett kreditmarknadsföretags beslut att bevilja en kredit skall ligga en prövning av risken för att de förpliktelser som följer av kreditavtalet inte kan fullgöras. En kredit får beviljas bara om förpliktelserna på goda grunder kan förväntas bli fullgjorda. Någon kreditprövning behöver inte göras i de situationer som anges i 5 a § andra och tredje styckena konsumentkreditlagen (1992:830). Kommitténs och promemorians bedömning: Det behövs inte i rörelselagstiftningen någon bestämmelse som knyter beviljande av krediter till låntagarens återbetalningsförmåga och möjlighet att ställa säkerhet. Remissinstansernas synpunkter på kommitténs bedömning: Finansinspektionen anser i fråga om banker att innehållet i kreditprövningen bör anges i lag och föreslår en regel om att låntagarens återbetalningsförmåga skall bedömas vid kreditprövningen. Svenska Bankföreningen och Svenska Fondhandlareföreningen motsätter sig avskaffandet av bestämmelsen som anger grunderna för kreditprövningen. De menar att bestämmelsen ger uttryck för viktiga grundläggande principer för kreditgivning. Principerna utgör rättesnöre för den praktiska kreditprövningen och har även stor betydelse för bl.a. insättarna. På detta sätt bidrar bestämmelsen till att upprätthålla förtroendet för instituten. Den regel som gäller för banker bör dock justeras och kravet på ställande av säkerhet tonas ned. Svenska Fondhandlareförening anför för egen del att 2 kap. 13 § BRL med dess koppling mellan gäldenärens återbetalningsförmåga och den säkerhet som lämnas för krediten har skapat handläggningssvårigheter i det slag av standardiserad kreditgivning mot säkerhet i finansiella instrument som är vanliga i samband med depåförvaltning utan att någon fördel vunnits från risksynpunkt. Föreningen anser därför att förenklingar bör göras som medför att kreditprövningen i vart fall vid detta slag av kreditgivning tillåts göras med det avgörande syftet för ögonen att kreditrisken hos det berörda institutet så långt möjligt skall begränsas. Även Tjänstemännens Centralorganisation (TCO) är av uppfattningen att kreditprövningsbestämmelsen skall behållas och motiverar det med att det att inlåningskunder och placerare, vars pengar bankerna lånar ut, direkt i lagen skall kunna utläsa bankernas ansvar i samband med sin kreditgivning. Företagarnas Riksorganisation välkomnar att bestämmelsen i 2 kap. 13 § BRL som ställer krav på låntagarnas återbetalningsförmåga och möjlighet att ställa säkerhet avskaffas. Svenska Bankföreningen, till vilken Svenska Fondhandlareföreningen ansluter sig, har inte någon erinran mot att den bestämmelse i 2 kap. 19 § BRL som anger att utlåning som huvudregel skall vara kortfristig, avskaffas. De anser dock att om det sker är det nödvändigt att 23 § konsumentkreditlagen, som anger att en kreditgivare kan göra förbehåll om betalning i förtid om de har en skyldighet att göra det enligt en annan författning, ändras så att någon oavsiktlig förändring av uppsägningsmöjligheterna för lån inte åstadkoms. Även Sveriges advokatsamfund påpekar att en ändring av just angett slag måste göras. De övriga remissinstanserna har inte några invändningar mot förslagen. Remissinstansernas synpunkter på promemorians bedömning: Finansbolagens Förening delar promemorians bedömning. Finansinspektionen anför i samband med bestämmelsen om krav på beslutsunderlag (se avsnitt 8.9.3) att det finns skäl att i lag precisera de grundläggande kraven på kreditprövning. Ekobrottsmyndigheten, till vars yttrande Riksåklagaren ansluter sig samt Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, Svenska Bankföreningen, Svenska Fondhandlareföreningen och Fristående Sparbankers Riksförbund motsätter sig bedömningen. Ekobrottsmyndigheten och Riksåklagaren anser att förslaget kan bidra till att skapa en ny finanskris och att åtal mot en enskild handläggare för trolöshet mot huvudman kan bli omöjligt att driva i framtiden, se avsnitt 8.9.1. De nämnda remissinstanserna vill att en bestämmelse motsvarande trygghets- och säkerhetsregeln i någon mån behålls, eftersom de ger uttryck för grundläggande principer för kreditgivningen. Skälen för regeringens förslag Trygghetsregeln och säkerhetsregeln Prövningen av en sökt kredit innefattar vanligtvis bedömningar av sökandens intjäningsförmåga, förmögenhetsställning, betalningsvilja, erbjuden säkerhet, kopplingen till andra låntagare i banken, känslighet för externa faktorer och liknande förhållanden. Vilken vikt olika förhållanden tillmäts i beslutsprocessen beror dels på vilken form av kredit det är frågan om, dels hur bankens befintliga portfölj ser ur. Ett steg i beslutsprocessen är en bedömning av dels risken för att låntagaren inte kommer att betala, dels den påverkan på portföljrisken som lånet innebär. Dessa faktorer avgör i sin tur vilka villkor (inklusive ränta) som banken skall ställa för att bevilja det sökta lånet. I gällande rätt finns en bestämmelse (2 kap. 13 § BRL) som anger att banker får bevilja kredit endast om låntagaren på goda grunder kan förväntas fullgöra låneförbindelsen (trygghetsregeln). Dessutom krävs enligt huvudregeln att betryggande säkerhet ställs för lånet (säkerhetsregeln). För kreditmarknadsföretag gäller också en trygghetsregel men ingen säkerhetsregel (3 kap. 8 § LFV). Bestämmelsen tar sikte på risken i den enskilda krediten och beaktar inte frågor om övriga villkor eller riskbilden i ett bredare perspektiv. Kravet på betryggande säkerhet riskerar att medföra nackdelar, bl.a. genom att det kan dra uppmärksamheten från prövningen av kredittagaren. Vidare kan säkerhetskravet medföra svårigheter att ge krediter till vissa företag som genom arten av sin rörelse, t.ex. handels-, service och konsultföretag, har svårt att ställa säkerhet för sina åtaganden. Säkerhetskravet kan också medföra onödiga kostnader och innebära konkurrensnackdelar jämfört med utländska banker. Det kan ifrågasättas om det är lämpligt för lagstiftaren att ange en viss risknivå för vissa av de faktorer som spelar in vid kreditbedömning och lämna andra oreglerade. Eftersom olika faktorer kan "viktas" på ett närmast oändligt antal sätt beroende på bankens situation är det knappast möjligt för lagstiftaren att söka ange en minsta acceptabel risknivå för vissa utpekade faktorer som spelar in vid kreditbedömningen. De föreslagna reglerna om soliditet och likviditet, riskbegränsning samt genomlysning är styrande för det enskilda institutets agerande även vad gäller kredithanteringen. Institutet skall vara solitt; tar institutet ökade risker i sin kredithantering kan det innebära att ägarna måste öka sin kapitalinsats. För att kunna avgöra risknivån och för att kunna begränsa riskerna fordras att riskerna i kredithanteringen är möjliga att överblicka, dvs. ett krav på genomlysning. Dessa övergripande krav styr instituten i deras val av strategi för och kontroll av kredithanteringen. Av de generella reglerna följer även att ett institut måste ha system för att på ett korrekt sätt prissätta risken i kredithanteringen. En av de stora bristerna i bankernas kreditprövning under tiden som ledde fram till bankkrisen var just oförmågan att korrekt prissätta kreditrisk. Det kan inte uteslutas att detta i viss mån berodde på bankrörelselagens grundläggande uppdelning av krediter endast i kategorierna säkra respektive osäkra. Ett institut som inte har adekvata styr- och kontrollsystem för sin kredithantering löper såväl en affärsrisk som en risk för ingripanden från Finansinspektionen. De övergripande bestämmelserna kommer i praktiken att innebära att alla banker som i någon nämnvärd omfattning sysslar med kredithantering måste utarbeta system för denna hantering som är avpassad för verksamheten. Dessa system måste omfatta alla aspekter av kredithanteringen. Det kan röra sig om allt från detaljerade instruktioner för kreditbeslut till avancerade datorprogram för övervakning av risken i den samlade portföljen. Det generella regelverket tvingar alltså bankerna att utarbeta eller skaffa system avpassade till den egna rörelsens art och omfattning. Att härutöver behålla trygghets- respektive säkerhetsregeln oförändrad framstår enligt kommittén och promemorian som ett avsteg från systematiken i förslagen i övrigt. Några remissinstanser anser att en trygghetsregel och en säkehetsregel bör finnas kvar. De skäl som har förts fram är att det är värdefullt att kunder kan läsa ut vilket ansvar en bank har i samband med sin kreditgivning. Finansinspektionen anser i sitt yttrande över kommitténs förslag att kreditprövningen har en så central betydelse för de kreditrisker instituten bygger upp att bestämmelser härom bör finnas i lag. Regeringen ser vissa fördelar med promemorians förslag. Den reglering som föreslås fokuserar inte enbart till återbetalningsförmågan och ställda säkerheter. Regler om soliditet och likviditet, rikshantering samt genomlysning är styrande även vad gäller kredithantering. De omfattar adekvata styr- och kontrollsystem inklusive system för att prissätta risker. Att därutöver behålla den aktuella trygghetsregeln kan framstå som en omotiverad detaljreglering. Det synsätt som promemorian redovisar har med den utgångspunkten fog för sig. Det är emellertid uppenbart att flera remissinstanser, bl.a. Svenska Bankföreningen och Fristående Sparbankers Riksförbund ser ett värde i att det av lag framgår att varje enskild kredit skall kunna återbetalas och att det inte är tillräckligt att det överlämnas till instituten att ta in principen i sin bolagsordning etc. eller att reglera förutsättningarna för beviljande av krediter i sina instruktioner. Det är naturligtvis viktigt att anpassa regleringen efter de förutsättningar under vilka instituten verkar. Regeringen anser därför att det finns skäl att ha en bestämmelse som anger vissa grundförutsättningar för att en enskild kredit skall få beviljas. En sådan bestämmelse bör - liksom bestämmelserna i gällande rätt - ställa krav på att institutet på goda grunder bedömer att kreditavtalet kommer att fullgöras. Bestämmelsen bör dock ges en mer flexibel utformning såvitt avser de faktorer som kan beaktas vid bedömningen och inte, som i bankrörelselagen, ange vad som skall gälla i fråga om återbetalningsförmåga och säkerhet. En reglering liknande den som nu finns i bankrörelselagen riskera att låsa instituten vid beteenden som inom en relativt snar framtid kommer att framstå som mindre ändamålsenliga. Låsta beteenden kan ge upphov till mindre effektiva banker. Till detta kommer att kravet på ställande av säkerhet riskerar att minska incitamentet hos instituten att utarbeta modeller för att bedöma kreditrisker eller system för att följa upp krediter, eftersom detta inte ersätter säkerhetskravet. En mer flexibel regel kan alltså bidra till att instituten blir bättre på att hantera kreditrisker. Mot denna bakgrund bedömer regeringen det mindre lämpligt att behålla säkerhetskravet. I stället bör det överlämnas till det enskilda institutet att skapa tillförlitliga rutiner för kreditprövningen. Trygghets- och säkerhetsregeln i gällande rätt bör således ersättas med en bestämmelse som anger att ett institut inför ett kreditbeslut skall pröva risken för att de förpliktelser som följer av kreditavtalet inte kan fullgöras. Av detta följer att institutet bör ta ställning till bl.a. låntagarens ekonomiska situation och säkerheter som ställs av låntagaren eller tredje man. Även villkoren för krediten - t.ex. volym, ränta och löptid - inverkar på låntagarens fullgörelseförmåga. Sammantaget skall denna bedömning leda fram till att förpliktelserna på goda grunder kan förväntas bli fullgjorda. En sådan prövning som nu beskrivits bör äga rum även vid ingående av avtal om liknande engagemang såsom t.ex. leasing och ställande av garantier. 3 kap. 6 § lagen om värdepappersrörelse innehåller också en trygghets- och en säkerhetsregel. Huruvida den paragrafen behöver ändras, tas inte upp i detta lagstiftningsärende. I avsnitt 5.4.5.3 föreslås att det i konsumentkreditlagen (1992:830) skall tas in en bestämmelse om att näringsidkaren innan kredit beviljas skall pröva om konsumenten har ekonomiska förutsättningar att fullgöra vad han åtagit sig enligt kreditavtalet. Någon kreditprövning behöver emellertid inte göras om kreditgivaren på grund av sin kännedom om konsumenten eller andra omständigheter har grundad anledning att utgå från att konsumenten har ekonomiska förutsättningar att fullgöra vad han åtar sig. Kravet på kreditprövning gäller inte heller för engångskrediter när kredittiden är högst tre månader och kreditbeloppet skall betalas på en gång eller för krediter som avser mindre belopp. Bestämmelsen i konsumentkreditlagen syftar till att förhindra överskuldsättning hos konsumenter och behovet av en sådan bestämmelse motiveras primärt med att antalet kreditgivare som inte har tillstånd och står under tillstånd kan förväntas bli fler med den nya finansieringsrörelsedefinitionen. Den bestämmelse som nu föreslås i rörelselagstiftningen för banker och kreditmarknadsföretag syftar till att skapa förutsättningar för stabila institut genom att begränsa risken för kreditförluster hos instituten. Regeringen bedömer dock att de undantag från skyldigheten att göra en kreditprövning som finns i konsumentkreditlagen, även kan införas i rörelselagstiftningen utan att det behöver inverka negativt på institutens stabilitet. I andra situationer än de som beskrivs i konsumentkreditlagen, såsom vid krediter till näringsidkare, skall dock institutet alltid pröva om kreditavtalet kan förväntas bli fullgjort. Kreditprövningens omfattning kan dock variera beroende på risken med krediten. Det kan t.ex. även i detta fall finnas utrymme för en enklare kreditprövning om krediten är ringa eller om låntagaren sedan tidigare är känd hos institutet. Som Ekobrottsmyndigheten och Riksåklagaren anför är den föreslagna bestämmelsen av ramkaraktär. Den anger när en kredit får beviljas men anger inte vilka omständigheter som skall ligga till grund för prövningen i ett enskilt fall. Riskhanteringsregeln (avsnitt 8.3) liksom regeln om att det skall finnas interna riktlinjer och instruktioner i den omfattning som behövs för att styra rörelsen (avsnitt 8.13.1) ställer krav på institutet att ha ändamålsenliga styrdokument. Regeringen förutsätter att de kommer att innehålla bl.a. anvisningar om vilka kreditrisker en motpart får ge upphov till och vilka faktorer som är av betydelse för den bedömningen. Att beslutsunderlaget skall redovisas (avsnitt 8.9.4) gör det lättare för institutet och inspektionen att följa upp lämnade krediter, samtidigt som det underlättar möjligheterna att i en brottsutredning fastställa de faktiska förhållandena och göra en bedömning av om förfarandet är brottsligt såsom trolöshet mot huvudman. Regeringen anser därför att förutsättningarna för att utkräva ansvar för trolöshet mot huvudman inte behöver försämras genom införande av den nu föreslagna bestämmelsen. Förbehåll om betalning i förtid Enligt 2 kap. 19 § BRL har banker en skyldighet att förbehålla sig rätt att säga upp krediter inom ett år, om krediten enligt avtalet löper under en längre tid än så. Denna skyldighet beror på önskemålet om balans mellan inlåning och utlåning i bankerna. Enligt 23 § konsumentkreditlagen får banker och andra kreditgivare göra gällande strängare förbehåll om betalning i förtid än vad som gäller enligt andra regler om de har skyldighet att göra sådana förbehåll enligt någon annan författning. Inte någon remissinstans har ifrågasatt kommitténs förslag att 2 kap. 19 § BRL skall avskaffas. Här saknas alltså anledning att göra någon annan bedömning. Frågan är emellertid om det till följd av att den bestämmelsen utgår behöver göras några följdändringar i konsumentkreditlagen för att underlätta för banker m.fl. att säga upp lån till betalning i förtid. När bestämmelsen infördes i konsumentkreditlagen konstaterades att det motsvarande förbehåll som fanns i då gällande rätt i liten utsträckning utnyttjas av bankerna. Så länge så var fallet ansågs det inte finnas skäl att begränsa denna rätt, särskilt som det uppenbarligen skulle medföra komplikationer sett utifrån andra synpunkter som måste beaktas i bankernas verksamhet. Regeln gäller dock bara för de fall då skyldigheten för kreditgivaren framgår direkt av en författning. Den omfattar emellertid inte de fall då kreditgivaren har en lagstadgad skyldighet som möjligen indirekt innebär att kreditgivaren i vissa fall borde ta betalt i förtid. Här görs bedömningen att det inte är nödvändigt att ändra konsumentkreditlagen för att göra det möjligt för banker att säga upp avtal i förtid i de fall som i dag beskrivs i 2 kap. 19 § BRL. Det kan konstateras att ett institut som hamnat i en sådan situation att det måste säga upp sina krediter torde ha mycket stora problem och inte enbart hamnat i en tillfällig likviditetskris. Några starka skäl för en ändring av konsumentkreditlagen har inte anförts av Bankföreningen, Fondhandlareföreningen eller Advokatsamfundet. Mot denna bakgrund görs alltså bedömningen att det inte finns någon anledning att göra några följdändringar i konsumentkreditlagen. 8.9.3 Kreditprövningens organisation Regeringens förslag: En banks eller ett kreditmarknadsföretags kreditprövning, liksom dess prövning av likartade engagemang, skall vara organiserad så att den som fattar beslut i ett ärende har tillräckligt beslutsunderlag för att bedöma risken med att bevilja engagemanget. Kommitténs förslag: Kommitténs förslag innebär att en banks kreditprövning skall vara organiserad så att den som fattar beslut i ett kreditärende har tillräckligt beslutsunderlag för att bedöma risken med att bevilja krediten. Någon motsvarande regel föreslås dock inte för kreditmarknadsföretag. Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstansernas synpunkter på kommitténs förslag: Finansinspektionen ifrågasätter om inte regeln bör gälla även för kreditmarknadsföretag. Svea hovrätt menar att det är bankens organisation för kreditprövning och inte kreditprövningen som skall vara utformad på ett visst sätt. Svenska Bankföreningen, till vilken Svenska Fondhandlareföreningen ansluter sig, har inte något i sak att invända mot den föreslagna bestämmelsen, men anser att det är olämpligt att den införs i lag eftersom den är av ren ordningskaraktär. Den bryter också mot det övriga mönstret i lagen, där strävan har varit att minska detaljreglerna och i stället övergå till bestämmelser av ramkaraktär. Föreningarna anser att frågan bör hanteras via Finansinspektionens allmänna råd och via interna instruktioner och har därför avstyrkt förslagen. De övriga remissinstanserna har inte några invändningar mot förslaget. Remissinstansernas synpunkter på promemorians förslag: Riksbanken anser att bestämmelsen skall utgå. Riksbanken delar uppfattningen att beslutsunderlag är viktigt, men anser att kraven på detta ryms under den övergripande rörelseregeln om genomlysning. Finansinspektionen anser att bestämmelsen bör preciseras så att de grundläggande kraven för beslutsfattande framgår av paragrafen, dvs. att beslut om kredit skall fattas efter identifiering och mätning av riskerna i det enskilda engagemanget samt att kreditprövningen, förutom prövning av risken för att låntagaren inte kan fullgöra sina förpliktelser, även bör innefatta en prövning av villkoren för krediten som t.ex. säkerheternas värde vid ett ianspråktagande, volym, ränta och löptid. Svenska Bankföreningen, i vars yttrande Svenska Fondhandlareföreningen instämmer, avstyrker att det införs en bestämmelse om kreditprövningens organisation eftersom den är av ren ordningskaraktär. Bestämmelsen bryter också mot det övriga mönstret där strävan har varit att minska detaljreglerna. Ekobrottsmyndigheten, till vars yttrande Riksåklagaren ansluter sig, anser att förslaget kan bidra till att skapa en ny finanskris och att åtal mot en enskild handläggare för trolöshet mot huvudman kan bli omöjligt att driva i framtiden, se avsnitt 8.9.1. Skälen för regeringens förslag: Det är viktigt att en bank sköter sin kreditprövning på ett riktigt sätt. En förutsättning för detta är att tillräcklig information om lånesökanden samlas in. Detta är väsentligt för både själva kreditbeslutet och den senare uppföljningen av krediten. Vidare är det angeläget att banken har system som förmår utvärdera den insamlade informationen. I en sådan utvärdering skall ingå både ställningstaganden till låntagaren i sig och lånets bidrag till bankens samlade risk. Mot denna bakgrund görs bedömningen att det finns skäl att i lag ställa ett krav på banker att organisera sin kreditprövning på ett sådant sätt att den - enskild person eller kollektivt organ - som fattar beslut i ett kreditärende har tillräckligt beslutsunderlag för att bedöma risken med att bevilja krediten. Även om detta, som Riksbanken har anfört, kan framgå av den övergripande bestämmelsen om genomlysning, är kravet på institutens organisation så pass centralt att det bör uttryckas i en särskild rörelseregel. Regeringen delar därmed inte heller Svenska Bankföreningens åsikt att bestämmelsen är av ren ordningskaraktär och bör utgå. Finansinspektionens önskemål att det skall införas en särskild kreditprövningsbestämmelse, tillgodoses enligt regeringens bedömning genom den ovan föreslagna bestämmelsen om kreditprövning (avsnitt 8.9.2). Vad gäller mer preciserade krav på vad en prövning bör omfatta angående t.ex. villkoren för krediten och i förekommande fall säkerhetens värde får detta också anses utgöra naturliga och nödvändiga delar av ett beslutsunderlag för en kreditprövning. Till skillnad från Ekobrottsmyndigheten och Riksåklagaren anser regeringen inte att förutsättningarna för att döma någon för trolöshet mot huvudman behöver försämras tillföljd av den föreslagna bestämmelsen eller att den kan öka riskerna för en ny bankkris. Som nämnts i det föregående är det inte möjligt att - utöver vad som följer av riskhanteringsregeln - närmare ange exakt hur rörelsen skall vara organiserad för att den som handlägger en kredit skall få ett tillräckligt beslutsunderlag. Mot bakgrund av erfarenheterna från bankkrisen anser regeringen det ändå angeläget att ställa krav på bankens informationssystem. Bestämmelsen innebär att det ställs ett krav på såväl informationsinhämtning om kunden som kunskap om bankens interna riktlinjer och andra engagemang gentemot kunden och till kunden kopplade personer. Någon motsvarande bestämmelse anser dock kommittén inte nödvändigt att införa för kreditmarknadsföretagen. Samma skäl som anförts beträffande banker gör sig emellertid gällande för dessa institut. Dessutom bör ett krav på kvalitet i organisationen inte inskränkas till prövning av krediter utan även avse prövning av engagemang som liknar krediter, t.ex. leasing. Detta bör framgå av lagtexten. Svea hovrätt menar att det är bankens organisation för kreditprövning och inte kreditprövningen som skall vara utformad på ett visst sätt och föreslår att bestämmelsen skall inledas med orden "En bank skall vara organiserad så att den som fattar beslut...". Eftersom ett av syftena med bestämmelsen är just att framhålla betydelsen av kreditprövningen föredras ändå den i paragrafen valda lydelsen. 8.9.4 Dokumentation av krediter och andra engagemang Regeringens förslag: En bank eller ett kreditmarknadsföretag skall dokumentera kreditbeslut och beslut om övriga engagemang på ett sådant sätt att underlaget för beslutet redovisas och ärendets hantering även i övrigt kan följas. Kommitténs förslag: Kommittén föreslår att banker endast skall dokumentera kreditbeslut men inte övriga engagemang. Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstansernas synpunkter på kommitténs förslag: Remissinstanserna för fram samma synpunkter som beträffande föregående avsnitt om kreditprövningens organisation (8.9.3). Remissinstansernas synpunkter på promemorians förslag: Riksbanken, Riksåklagaren, Svenska Bankföreningen och Svenska Fondhandlareföreningen för fram samma synpunkter som beträffande det föregående avsnittet om kreditprövningens organisation (8.9.3). Skälen för regeringens förslag: En i viss mån från själva kreditprövningen fristående fråga är i vad mån beslutsunderlag och beslutsprocess dokumenteras. Det är i och för sig svårt att tänka sig att en väl fungerande kredithantering, vilket förutsätts följa bl.a. av tidigare behandlade krav på kreditprövning och kreditprövningens organisation, inte innefattar en fullgod dokumentering. Erfarenheterna från den senaste bank- och finanskrisen visar emellertid att dokumentationen i många fall var bristfällig och ibland nästan obefintlig. Sådana brister indikerar naturligtvis i första hand att kredithanteringen i institutet brister men försvårar också Finansinspektionens tillsynsarbete. Även om tyngdpunkten i tillsynen i framtiden förskjuts mot kontroll av att de övergripande systemen fungerar kan det inte uteslutas att det i vissa fall blir nödvändigt att kontrollera enskilda krediter, t.ex. för att se om de olika krediter som lämnas till en kund från institutets olika verksamhetsdelar håller sig inom de gränser som satts upp. I extrema fall, såsom efter den senaste krisen, kan bristande dokumentation leda till att brottsutredningar och skadeståndsprocesser försvåras eller rent av omöjliggörs. Det finns därför fog för ett lagfäst krav på att bankers kreditbeslut skall dokumenteras på ett sådant sätt att underlaget för det framgår och så att det går att följa ärendets hantering. Även om detta, som Riksbanken har anfört, kan framgå av den övergripande bestämmelsen om genomlysning, är kravet på institutens organisation så pass centralt att det bör uttryckas i en särskild rörelseregel. Regeringen delar alltså inte heller Svenska Bankföreningens åsikt att bestämmelsen är av ren ordningskaraktär och bör utgå. Till skillnad från Ekobrottsmyndigheten och Riksåklagaren anser regeringen inte att förutsättningarna för att döma någon för trolöshet mot huvudman behöver försämras tillföljd av den föreslagna bestämmelsen eller att den kan öka riskerna för en ny bankkris. Det är dock inte möjligt att ange exakt vad som skall dokumenteras. Det torde exempelvis krävas att en redovisning av den bedömning som gjorts i fråga om motpartens möjlighet att fullgöra sina förpliktelser ingår. Beträffande kreditmarknadsföretag gäller det enligt kommittén även andra engagemang såsom beslut om leasing eller factoring eller beslut om liknande förpliktelser för företaget. Här föreslås att det även för banker - och i överensstämmelse med vad som föreslås för kreditmarknadsföretag - skall finnas en skyldighet att dokumentera inte bara beslut om krediter utan även andra beslut som rör liknande engagemang. 8.9.5 Jävskrediter Regeringens förslag: Låneförbudsbestämmelserna i 12 kap. 7-9 §§ aktiebolagslagen (1975:1385) skall inte tillämpas på bankaktiebolag och kreditmarknadsbolag. Banker och kreditmarknadsföretag får inte avtala om tjänster på andra villkor än de som institutet normalt tillämpar eller ingå andra avtal på villkor som inte är affärsmässigt betingade, med eller till förmån för 1. styrelseledamot, 2. delegat i ledande ställning som ensam eller i förening med annan får avgöra på styrelsen ankommande kreditärenden, 3. anställd som innehar en ledande ställning inom institutet, 4. annan aktie- eller andelsägare än staten med ett innehav som motsvarar minst tre procent av hela kapitalet, 5. make eller sambo till person som avses under 1-4, eller 6. juridisk person i vilken sådan person som avses under 1-5 har ett väsentligt ekonomiskt intresse i egenskap av delägare eller medlem. En medlemsbank får inte heller ingå sådana avtal med eller till förmån för lekmannarevisor i banken. Institutets styrelse skall behandla denna typ av ärenden och i en förteckning föra in uppgifter om de avtal som har träffats med eller till förmån för personer eller företag i jävskretsen. Kommitténs förslag: Kommitténs förslag för banker överensstämmer med regeringens förslag, men anger inte uttryckligen att det är styrelsen som skall handlägga ärendena. Kommittén föreslår att bestämmelsen om jävskrediter avskaffas både för kreditmarknadsbolag och för kreditmarknadsföreningar. För kreditmarknadsbolag skall i stället bestämmelserna om penninglån i 12 kap. 7 § aktiebolagslagen gälla. Som undantag från den bestämmelsen skall dock gälla att kreditmarknadsbolag kan ge penninglån till styrelseledamot, verkställande direktör och annan anställd i bolaget eller i ett annat bolag i samma koncern samt till vissa närstående personer, om det sker på samma villkor som kreditmarknadsbolaget normalt tillämpar. För kreditmarknadsföreningar skall de allmänna principerna i lagen om ekonomiska föreningar tillämpas, vilket innebär att det inte finns något generellt låneförbud. Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag, men anger inte uttryckligen att det är styrelsen som skall handlägga ärendena. Remissinstansernas synpunkter på kommitténs förslag: Finansinspektionen tillstyrker förändringen av jävsbestämmelsen men anser att den föreslagna regeln bör gälla även för kreditmarknadsföretag. Svenska Bankföreningen, till vilken Svenska Fondhandlareföreningen ansluter sig, är av samma uppfattning som Finansinspektionen men pekar på att en följdändring behöver göras eftersom begreppet delegat numera avlägsnats ur banklagstiftningen samt anser att det inte är möjligt eller lämpligt att införa aktiebolagslagens låneförbudsregler för kreditmarknadsbolag. Tjänstemännens Centralorganisation (TCO) tolkar bestämmelsen så att verkställande direktören m.fl. i ledande ställning bör kunna tillgodogöra sig de personalrabatter som refereras till i författningskommentaren och anser att det samtidigt skall tydiggöras att arbetstagarrepresentanterna i bankföretagets styrelse också skall kunna komma i åtnjutande av normala personalrabatter. De övriga remissinstanserna har inte några invändningar mot förslagen. Remissinstansernas synpunkter på promemorians förslag: Finansinspektionen anser att inspektionens föreskriftsrätt om vilka uppgifter som skall antecknas i förteckningen om ingångna avtal skall kvarstå oförändrad för att Sverige skall uppfylla av IMF uppställda krav. Inspektionen anser vidare att uttrycket "affärsmässigt betingade" bör förtydligas. Skälen för regeringens förslag Låneförbudet m.m. För aktiebolag i allmänhet gäller enligt 12 kap. 7 § aktiebolagslagen ett generellt förbud mot lån till aktieägare, styrelseledamot och verkställande direktör samt vissa till dem uppräknade närstående. Vissa undantag finns bl.a. för lån till små aktieägare i bolaget. Vidare finns i samma paragraf ett förbud för aktiebolag att lämna lån i syfte att gäldenären eller honom närstående skall förvärva aktier i bolaget eller annat bolag i samma koncern. Även från detta förbud finns vissa undantag. För bankaktiebolag och kreditmarknadsbolag gäller inte aktiebolagslagens låneförbud. I lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar - som gäller för kreditmarknadsföreningar - finns inga begränsningar för medlemmar, styrelseledamöter, verkställande direktör eller andra att låna från föreningen. Någon motsvarande bestämmelse gäller inte heller för sparbanker och medlemsbanker enligt det associationsrättliga regelverk som gäller för dem. I aktiebolagslagen finns vidare bestämmelser som säger att styrelseledamot eller verkställande direktör inte får handlägga fråga om avtal mellan honom och bolaget. Dessa får inte heller handlägga fråga om avtal mellan bolaget och tredje man, om de i frågan har väsentligt intresse, som kan vara stridande mot bolaget. Vidare är både styrelseledamot och verkställande direktör förbjudna att handlägga en fråga om avtal mellan bolaget och en juridisk person som han eller hon endera ensam eller med någon annan får företräda. Från dessa regler görs det dock vissa undantag (8 kap. 20 och 28 §§ aktiebolagslagen). Liknande regler gäller för sparbanker och medlemsbanker (8 kap. 13 § sparbankslagen och 6 kap. 13 § lagen om medlemsbanker) För ekonomiska föreningar, sparbanker och medlemsbanker gäller emellertid enbart de två först angivna begränsningarna, se 6 kap. 13 § lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar. Aktiebolagskommittén har i betänkandet "Vinstutdelning i aktiebolag" (SOU 1997:168) föreslagit nya regler för lån till aktieägare och ledamöter av bolagsorganen. Regler om lån från bolaget till den aktuella kretsen bör enligt kommittén ses som en del av lagens kapitalskyddsregler och den bärande tanken bör vara att förbjuda sådana lån som riskerar att försvaga skyddet för borgenärskollektivet. Kommittén föreslår därför att det nuvarande låneförbudet ersätts av en bestämmelse med innebörd att aktiebolag får lämna penninglån till den aktuella personkretsen under förutsättning att de utlånade medlen skulle ha kunnat betalas ut i form av vinstutdelning och att betryggande säkerhet ställs för lånet. Betänkandet bereds för närvarande inom Justitiedepartementet. Jävskrediter - gällande rätt För banker och kreditmarknadsföretag gäller särskilda bestämmelser om jävskrediter. Bestämmelsen om jävskrediter för banker (2 kap. 17 § BRL) fick sin nuvarande utformning i samband med att bankrörelselagen reviderades år 1987. Sedan dess har endast mindre ändringar företagits. Genom lagstiftningen fick personer i jävskretsen möjlighet att låna i banken under förutsättning att någon förmånsbehandling inte förekommer. Detta uttrycks som att en bank inte får lämna kredit "på andra villkor än sådana som banken normalt ställer upp". Bestämmelsen gäller både frågan om kredit skall beviljas överhuvud och, i så fall, på vilka villkor. I jävskretsen ingår följande personer: 1. styrelseledamot, 2. delegat i ledande ställning som ensam eller i förening med annan får avgöra på styrelsen ankommande kreditärenden, 3. anställd som innehar en ledande ställning inom banken, 4. annan aktie- eller andelsägare än staten med ett innehav som motsvarar minst tre procent av hela kapitalet, 5. make eller sambo till person som avses under 1-4, och 6. juridisk person i vilken sådan person som avses under 1-5 har ett väsentligt ekonomiskt intresse i egenskap av delägare eller medlem. En medlemsbank får inte heller på andra villkor än sådana som banken normalt ställer upp lämna kredit till lekmannarevisor i banken. Bankens styrelse skall göra en förteckning över jävskrediter. Bestämmelserna om jävskrediter skall tillämpas också i fråga om krediter som beviljas mot säkerhet av borgen eller fordringsbevis som utfärdats av någon i jävskretsen. Samma sak gäller för bankens förvärv av fordringar som jävspersoner svarar för. Av 2 kap. 18 § BRL följer att bestämmelsen om jävskrediter också tillämpas på garantiförbindelser till förmån för jävspersoner. Ett bankaktiebolag får inte lämna lån i syfte att gäldenären skall förvärva aktier i bolaget, om det sammanlagda beloppet av sådana lån därefter skulle överstiga bolagets egna kapital (9 kap. 18 § BRL). De liknande bestämmelser som gäller för kreditmarknadsföretag finns i 3 kap. 10 och 11 §§ LFV. I det följande behandlas först hur en bestämmelse för banker bör utformas. Därefter behandlas behovet av en motsvarande bestämmelse för kreditmarknadsföretag. Endast kreditgivning? Risken för att ovidkommande hänsyn skall spela in vid bedömningen av krediter till personer med olika typer av kontakter med banken gör krediter till jävskretsen särskilt känsliga. Det är dock praktiskt omöjligt att i särskilda regleringar fånga in alla dem som har någon typ av speciell relation med någon med inflytande i en bank. Det regelverk som blir följden av redan gällande lagstiftning kompletterat med förslagen t.ex. om riskhantering, intern kontroll, kreditprövning och stora engagemang skapar förutsättningar för att komma till rätta med soliditetsaspekten av kreditgivningen till sådana närstående som är utanför den nuvarande jävskretsen. Det föreslås därför inte någon utvidgning av jävskretsen. Det är i och för sig möjligt att snäva in jävskretsen eller att helt slopa bestämmelsen om jävskrediter. Argumentet skulle i så fall vara att övrig lagstiftning tar hand även om de problem som en speciell bestämmelse om jävskrediter är avsedd för. Förutom de särskilda rörelseregler som gäller för banker, finns i aktiebolagslagen t.ex. regler om vinstutdelning som begränsar möjligheten att göra värdeöverföringar till aktieägare och vissa dem närstående. En bestämmelse av ungefär den utformning som den nuvarande har dock en funktion att fylla. Bestämmelsen tillgodoser såväl soliditetsintresset som aktieägares och övrigas intresse av att veta att jävskretsen inte särbehandlas på bankens bekostnad. Den nuvarande bestämmelsen omfattar endast krediter och en del liknande transaktioner. För det fall banken, eller rättare sagt någon eller några personer i banken, önskar gynna någon inom jävskretsen är det emellertid fullt möjligt att göra detta på andra sätt än genom förmånliga krediter. Som exempel kan nämnas köp eller försäljningar av egendom till för motparten förmånliga villkor, tilldelning av aktier till förmånliga villkor eller utställande av optioner där vederlaget inte står i proportion till den möjliga vinsten. För att kunna avgöra om en jävspersons prestation står i missförhållande till bankens, fordras någon form av måttstock att stämma av mot. När det gäller krediter finns, åtminstone vad gäller krediter till privatpersoner, oftast ett etablerat prisläge inom banken, i gällande lag uttryckt som normala villkor. Det blir svårare att avgöra om villkoren är normala ju mer specialiserad krediten är. Även för inlåning eller andra tjänster som banken regelmässigt tillhandahåller ligger det närmast till hands att jämföra med bankens normala villkor för sådana tjänster. För andra typer av avtal finns i regel ingen tydlig måttstock att tillgå. Gäller det t.ex. köp eller försäljning av fastigheter eller aktier kan förmodligen ofta en jämförelse med marknadsvärden göras. I fall som gäller en speciell form av transaktion kan det vara svårt att finna någon norm som det går att jämföra med. Det blir i sådana fall fråga om att göra en allmän uppskattning av de olika prestationernas värde. Vid vissa typer av avtal är det till och med så att det kan ifrågasättas om det annat än i extrema situationer går att säga att villkoren för avtalet inte är rimliga. Det gäller t.ex. anställningsavtal för höga chefer och avtal om ersättning till styrelseledamöter. Trots de svårigheter som det i vissa situationer kan innebära att fastställa om avtalsvillkoren är affärsmässigt betingade är det motiverat att införa en bestämmelse om att en bank inte får avtala om tjänster på andra villkor än banken normalt tillämpar eller ingå andra avtal på villkor som inte är affärsmässigt betingade, med eller till förmån för personer i jävskretsen. Det blir dock knappast tal om att tillämpa jävsbestämmelsen på ett avtal som med någorlunda trovärdighet kan betecknas som affärsmässigt betingat. Regeringen bedömer det inte möjligt att ge några exakta anvisningar om vilka avtal som inte skall betraktas som "affärsmässigt betingade". Detta får överlämnas till rättstillämpningen. Utöver vad som sagts i det föregående, ges dock viss ytterligare vägledning i författningskommentaren. Bankens styrelse skall i en förteckning föra in uppgifter om de avtal som har träffats med eller till förmån för personer eller företag i jävskretsen. Borgen, garantiförbindelser m.m. Enligt 2 kap. 18 § BRL skall jävskreditbestämmelsen tillämpas också på krediter mot säkerhet i borgen eller fordringsbevis utfärdat av jävsperson. En bokstavlig tolkning innebär att kravet på normala villkor skall tillämpas även för krediter till personer utanför jävskretsen för det fall en person inom jävskretsen gått i borgen eller utfärdat fordringsbevis som säkerhet. Förarbetena tyder dock på att syftet med bestämmelsen är att jävskretsens totala åtaganden (alltså inte endast krediter) mot banken skall framgå av den förteckning som styrelsen upprättar. Med de förslag till regler om riskhantering som föreslås finns det inte skäl att ha en speciell förteckning med syfte att övervaka just jävspersoners totala åtaganden gentemot banken. Det ankommer på banken att hålla reda på alla exponeringar som är så stora att de innebär en mer betydande risk. För övrigt kommer borgensförbindelser och andra förbindelser som kan betecknas som avtal med banken att, med den föreslagna regleringen, upptas i förteckningen över avtal mellan jävspersoner och banken. Det är inte motiverat att utsträcka kravet på att normala villkor skall tillämpas även till personer utanför jävskretsen endast av det skälet att en jävsperson ställt viss typ av säkerhet för krediten. Särregeln kan därför avskaffas. Jävskreditbestämmelsen skall också tillämpas i de fall banken förvärvar en fordran för vilken en person i jävskretsen är betalningsskyldig. I specialmotiveringen till bestämmelsen sägs att den bakomliggande tanken är att jävspersonernas totala åtaganden mot banken skall framgå av förteckningen. I allmänmotiveringen skymtar dock även motivet att förhindra ett kringgående av jävsbestämmelsen. Som nämnts finns inte, mot bakgrund av kommitténs förslag i övrigt, skäl att ha en speciell bestämmelse om skyldighet att förteckna jävspersoners totala åtaganden mot banken. Det går att kringgå kreditjävsbestämmelsen genom att jävspersonen mot utfärdande av en skuldförbindelse får låna pengar av någon tredje man. En sådan transaktion förutsätter att tredje mannen accepterar förmånliga betalningsvillkor, såsom låg ränta och lång avbetalningstid, som följd av att han vet att banken kommer att förvärva fordran av honom till ett pris som gör att han vinner på transaktionen. Banken förvärvar alltså fordringsrätten till ett överpris med hänsyn till de betalningsvillkor den innehåller. Denna form av kringgående av jävsbestämmelsen begränsar sig inte till fordringsrätter, även annan egendom kan utnyttjas såsom t.ex. optioner. Gemensamt för dessa kringgåenden är emellertid att de förutsätter, åtminstone underförstådda, avtal mellan jävspersonen och banken samt mellan banken och tredje man. Med den nya konstruktion av jävsbestämmelsen som föreslås kommer därför hela avtalskonstruktionen att falla under jävsbestämmelsen. Någon särreglering är därför inte nödvändig. Av 2 kap. 18 § BRL följer att kreditjävsbestämmelserna skall tillämpas även på garantiförbindelser som banken ikläder sig. Enligt förarbetena innebär detta att om banken lämnar en garanti för en jävspersons lån i en annan bank så skall denna kredit antecknas i den egna bankens förteckning. Vidare sägs att banken inte får lämna garanti om villkoren för krediten i den andra banken avviker från villkor som anses som normala i den egna banken. Även den här bestämmelsen har delvis som syfte att förhindra kringgående av jävskreditbestämmelserna. Utan bestämmelsen skulle den egna banken kunna utfärda en garantiförbindelse till en annan bank, vilken på grund av garantiförbindelsen skulle kunna erbjuda kredit till en jävsperson på, i förhållande till dennes ekonomiska situation, förmånliga villkor. En garantiförbindelse har ett ekonomiskt värde. I princip skiljer sig inte en garantiförbindelse från annan överföring av ekonomiska värden. Banken skulle, i stället för att utfärda en garantiförbindelse, lika gärna kunna överlåta en aktiepost till en annan bank till ett förmånligt pris i gengäld mot att den banken på förmånliga villkor lånar till en jävsperson. Med den föreslagna utformningen av jävsbestämmelsen förhindras sådana transaktioner. Hänvisningen i nuvarande 2 kap. 18 § BRL innebärande att jävsbestämmelsen skall tillämpas även på garantiförbindelser kan alltså tas bort. Föreskriftsrätt Enligt den gällande bestämmelsen har regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen rätt att utfärda föreskrifter om vilka uppgifter som skall antecknas i förteckningen över ingångna avtal. Det bemyndigande som regeringen har gett Finansinspektionen har inspektionen inte utnyttjat. I promemorian görs bedömningen att förslaget visserligen innebär att fler typer av uppgifter skall antecknas i förteckningen, men att det inte behövs någon föreskriftsrätt för att närmare precisera vilka anteckningar som skall göras. Finansinspektionen anför att föreskriftsrätten bör finnas kvar för att Sverige skall uppfylla av IMF uppställda krav. IMF har under våren 2002 gjort en utvärdering av om Sverige följer "Basel Core Principles for Effectiv Supervision". I fråga om utlåning till närstående konstaterar IMF att de svenska reglerna i huvudsak överensstämmer med Basel-reglerna och ger följande rekommendation: "Supervision of connected lending ought to be enhanced by giving FI the authority to set individual limits to connected lending and deduct such loans extended on concessionary grounds from the bank's capital. Being authorized to do so in law, FI has yet to issue regulations on the more detailed contents of the register of connected lending that has to be kept in a bank. Arrangements should be for regular reporting to the supervisor on connected lending on an individual or aggregate basis." Frågan om att ange tak för utlåning till närstående eller att göra det möjligt att föreskriva att det egna kapitalet reduceras i vissa fall behandlas inte i detta lagstiftningsärende. Regeringen har förståelse för om inspektionen bl.a. för att följa tillämpningen av bestämmelsen vill meddela föreskrifter om vad som skall antecknas i förteckningen. En sådan föreskriftsrätt bör därför finnas kvar. Nämnda föreskrifter utgör emellertid verkställighetsföreskrifter, varför det inte behövs någon bestämmelse i lag för att regeringen skall kunna bemyndiga inspektionen att meddela föreskrifterna. En annan fråga som tas upp av IMF är beslutsordningen. IMF konstaterar att svensk rätt inte innehåller några regler om att besluten skall fattas på en viss nivå. I detta lagstiftningsärende framhålls styrelsens ansvar för bankens organisation. Avtal av det slag som här diskuteras torde som regel vara av det slag att besluten skall fattas av styrelsen. Det ligger för övrigt i linje med att styrelsen skall föra in avtalen i en förteckning. Regeringen anser det därför rimligt att det också av lagtexten framgår att avtal av det slag som anges skall handläggas av styrelsen. Kreditmarknadsföretag Grundprincipen bör även i fråga om kreditmarknadsföretagen vara att de allmänna associationsrättsliga reglerna skall gälla om det inte finns goda skäl att göra avsteg från dem. Ett skäl för att det aktiebolagsrättsliga låneförbudet inte skall upprätthållas för kreditmarknadsbolag är att det anses främmande att ledande personer i bolaget inte skall kunna anlita bolagets kredittjänster. Låneförbudet gäller som nämnts endast aktieägare, styrelseledamöter och verkställande direktör samt närstående till dessa. När det gäller de andra tjänster som kreditmarknadsbolag erbjuder finns inte - vare sig i gällande rätt eller i aktiebolagslagen - hinder att avtal om dessa ingås med personer i ledande ställning eller närstående. De allmänna jävsbestämmelserna gäller dock. Kommittén föreslår att reglerna om låneförbud i aktiebolagslagen skall gälla även för kreditmarknadsbolag. Ett undantag görs dock för penninglån till styrelseledamot, verkställande direktör och anställd i kreditmarknadsbolag eller i annat bolag i samma koncern eller närstående till dem, om det sker på samma villkor som kreditmarknadsbolaget normalt tillämpar. När det gäller kreditmarknadsföreningarna ser kommittén inga hinder mot att de allmänna principerna i lagen om ekonomiska föreningar tillämpas. I den lagen saknas ett generellt låneförbud eftersom detta av associationsrättsliga skäl inte ansetts erforderligt. Kommittén gör utifrån sina utgångspunkter bedömningen att de skyddsregler som föreslås för kreditmarknadsföretags soliditet är tillräckliga och att de inte behöver kompletteras med låneförbudsregler. Eftersom en del av ett kreditmarknadsbolags verksamhet normalt är just kreditgivning är det svårt att se varför det inte i samma omfattning som en bank skall kunna lämna kredit till samma personkrets. Exempelvis blir det enligt kommitténs förslag möjligt för ett bankaktiebolag men inte för ett kreditmarknadsbolag att lämna kredit till en aktieägare. Kommitténs förslag omfattar vidare enbart krediter och inte garantier eller liknande som är förbjudna enligt 12 kap. 7 § sjätte stycket aktiebolagslagen. Om utgångspunkten är att ett kreditmarknadsbolag skall kunna tillhandahålla var och en sitt normala tjänsteutbud torde det enklaste sättet vara att helt undanta kreditmarknadsbolag från att tillämpa bestämmelsen i aktiebolagslagen. Att endast delvis undanta kreditmarknadsbolagen från bestämmelsen framstår som onödigt komplicerat. Den omständigheten att det är straffbart att bryta mot låneförbudet i aktiebolagslagen talar också för att den lösning som väljs bör vara så enkel och tydlig som möjligt. Här förespråkas därför en lösning som innebär att kreditmarknadsbolag inte tillämpar 12 kap. 7 § aktiebolagslagen utan en särskild bestämmelse i lagen om bank- och finansieringsrörelse av det slag som föreslås för banker. Det förefaller då rimligt att liksom i dag ange att krediter till jävskretsen inte får lämnas på andra villkor än sådana som bolaget normalt ställer upp. Bestämmelsen bör dock inte enbart gälla krediter utan även vissa liknande avtal som ställande av säkerheter. Valet står här mellan att ange exakt vilka avtal som är förbjudna eller en mer generell regel av det slag som gäller för banker. Det har i det föregående konstaterats att det finns olika sätt att kringgå de i dag gällande bestämmelserna. För att begränsa risken för detta föreslås därför att samma regel skall gälla för kreditmarknadsbolag som för banker. Den omständigheten att det inte enligt lagen om ekonomiska föreningar gäller något låneförbud förhindrar inte att en jävskreditbestämmelse motsvarande den som gäller för kreditmarknadsbolag, bör gälla för kreditmarknadsföreningar av förtroendeskäl. 8.10 Stora exponeringar Regeringens förslag: Bestämmelsen i kapitaltäckningslagen om att en banks exponering mot ett eller flera andra företag inom samma koncern begränsas till 10 procent av kapitalbasen i de fall då moderföretaget inte är ett institut, ett försäkringsföretag eller motsvarande utländskt företag tas bort. Kommitténs och promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstansernas synpunkter på kommitténs och promemorians förslag: Remissinstanserna har inga invändningar mot förslagen. Skälen för regeringens förslag: Det är av avgörande betydelse att rörelsereglerna tar sikte på att begränsa en banks totala risktagande. Detta innebär att rörelsereglerna bör präglas av ett diversifieringstänkande, där nettoexponeringar gentemot olika risker står i centrum. De föreslagna bestämmelserna om soliditet och likviditet, riskhantering samt genomlysning syftar till att begränsa riskerna i bankers verksamhet. Utöver dessa övergripande bestämmelser bör det finnas absoluta gränser så att enskilda engagemang inte får sådan storlek att de kan äventyra en banks överlevnad. Reglerna om stora exponeringar, som i sina huvuddrag behandlas i avsnitt 6.2.2, innebär att en banks risktagande begränsas genom att enskilda engagemang inte får överstiga en viss angiven procentsats av bankens kapitalbas. Syftet med reglerna är att begränsa den maximala förlust som en bank kan ådra sig om en kund eller en grupp av kunder med inbördes anknytning inte kan infria sina åtaganden. Det finnas inte anledning att nu föreslå några större ändringar i lagreglerna om stora exponeringar. I ett avseende finns det emellertid anledning att överväga en ändring. Gränsvärdet för exponeringar som ett institut, t.ex. en bank eller ett kreditmarknadsföretag, har gentemot sin egen företagsgrupp är mot envar kund, eller grupp av kunder med inbördes anknytning, 20 procent, dvs. samma gränsvärde som stadgas i kreditinstitutsdirektivet. När moderföretaget inte är ett institut, ett försäkringsföretag eller motsvarande utländskt företag till en bank begränsas dock bankens exponeringar gentemot moder-, dotter- och systerföretag hårdare. I stället för 20 procent gäller en gräns på 10 procent av kapitalbasen. Det finns möjlighet att göra undantag enligt reglerna om gruppbaserad tillsyn. Om ett moderföretag är ett institut skall enligt 6 kap. 10 § kapitaltäckningslagen exponeringar som ett institut har gentemot moder-, syster- eller dotterföretag helt undantas från begränsningar under förutsättning att företagen i koncernen står under tillsyn och omfattas av samma gruppbaserade redovisning som moderföretaget. Anledningen till att detta undantag kan medges är att Finansinspektionen löpande har både individuell tillsyn över varje företag i koncernen och gruppbaserad tillsyn över hela koncernen samtidigt. Undantaget är endast tillämpligt när moderföretaget är hemmahörande i Sverige. Finansinspektionen får medge att bestämmelsen skall tillämpas även på en koncern i vilken moderföretaget är ett i Sverige etablerat holdingföretag med finansiell verksamhet. Ett medgivande kan endast komma i fråga när holdingföretaget är etablerat i Sverige. I de fall ett icke-finansiellt företag äger en bank begränsas alltså exponeringarna mot andra företag i koncernen hårdare än till andra ägare. I detta avseende innehåller den svenska lagstiftningen strängare regler än EG-direktivet. Det egentliga motivet till detta framgår inte av förarbetena till reglerna om stora exponeringar. Motivet synes dock ha samband med den begränsade möjlighet som tidigare fanns för icke-finansiella företag att vara moderföretag till en bank. I förarbetena till lagändringen som innebär att banker skall kunna ägas även av icke-finansiella företag angavs reglerna om bankers exponeringar mot icke-finansiella ägare som ett exempel på regler som direkt begränsar riskerna för att banker utnyttjas på ett sätt som i vid bemärkelse skulle skada deras ställning eller anseende. Utformningen av reglerna om bankers exponeringar mot företagsgrupper där ägaren inte är finansiell synes ha haft viss betydelse för den nämnda lagändringen. Näringsutskottet uppdrog åt regeringen att lämna en redovisning till riksdagen om erfarenheterna av lagändringen. I regeringens skrivelse 1997/98:161 Utvärdering av icke-finansiella ägare till banker lämnar regeringen en redogörelse för och gör en utvärdering av erfarenheterna av lagändringen. Underlaget för utvärderingen är begränsat eftersom det inte finns så många icke-finansiella ägare till svenska banker. Av skrivelsen framgår bl.a. att det inte är förenat med större risker för en bank att ha icke-finansiella ägare än andra ägare. Mot nu angivna bakgrund finns det inte skäl för hårdare begränsningar än direktivet kräver på denna punkt. Minimikraven i kreditinstitutsdirektivet bör därför gälla även för bankers exponeringar gentemot icke-finansiella företag inom samma koncern. Gränsvärdet bör således vara 20 procent i stället för 10 procent av kapitalbasen. Detta innebär att 5 kap. 1 § tredje stycket kapitaltäckningslagen skall upphävas. 8.11 Smittobestämmelse Regeringens förslag: Om en bank eller ett kreditmarknadsföretag ingår i en finansiell företagsgrupp enligt 6 kap. 1 § kapitaltäckningslagen, skall bestämmelser som reglerar rörelse och tillsyn för banken eller kreditmarknadsföretaget gälla i tillämpliga delar för övriga företag i den finansiella företagsgruppen. Begränsningarna i fråga om institutets rörelse skall avse företagen i den finansiella företagsgruppen gemensamt. Det skall inte längre fordras tillstånd från Finansinspektionen för en bank eller ett kreditmarknadsföretag att ge koncernbidrag. Kommitténs förslag: För banker föreslår kommittén en bestämmelse motsvarande den s.k. banksmittobestämmelsen i 1 kap. 11 § BRL. Den innebär att för vissa koncernföretag skall bestämmelserna i bankrörelselagen och kapitaltäckningslagen om banks rörelse och om tillsyn över bank gälla i tillämpliga delar även för det företaget. Begränsningarna i fråga om banks rörelse skall avse banken och företaget gemensamt. Även kommittén föreslår att det inte skall fordras tillstånd för att ge koncernbidrag. Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag, men anger inte uttryckligen vilka bestämmelser i lagen om bank- och finansieringsrörelse som skall tillämpas på de övriga företagen i företagsgruppen. Bestämmelsen är - liksom kommitténs förslag - enbart tillämplig på bankgrupper. Remissinstansernas synpunkter på kommitténs förslag: Finansinspektionen anser att de företag som skall omfattas av banksmittan bör vara desamma som de som skall ingå i den finansiella företagsgruppen enligt 6 kap. 1 § kapitaltäckningslagen. Svenska Bankföreningen, till vilken Svenska Fondhandlareföreningen ansluter sig, anser att det saknas behov av en banksmittobestämmelse, eftersom de skyddsintressen som denna bestämmelse är avsedd att tillgodose uppfylls av regleringen av finansiella företagsgrupper i kapitaltäckningslagen. I enlighet med den allmänna strävan efter harmonisering och lika konkurrensförutsättningar för företag i olika länder anser de det angeläget att banksmittoregeln upphävs. Härutöver menar de att kommitténs förslag är mycket svårt att tillämpa i praktiken och förutsätter bedömningar i flera led. Den öppnar också stora möjligheter för kringgående. De övriga remissinstanserna har inte några invändningar mot förslaget. Remissinstansernas synpunkter på promemorians förslag: Finansinspektionen tillstyrker promemorians förslag. Inspektionen anser dock att finansiella holdingföretag, utan tillämpning av den s.k. banksmittan, skall omfattas av lagens rörelse- och tillsynsregler. Inspektionen anser vidare att det finns skäl att överväga en utvidgning av banksmittobestämmelsen till kreditmarknadsföretag. Inspektionen konstaterar dessutom att i promemorian föreslagna inlåningsföretag inte kommer att omfattas av den föreslagna banksmittobestämmelsen. Svenska Bankföreningen, i vars yttrande Svenska Fondhandlareföreningen instämmer, motsätter sig förslaget på i huvudsak samma skäl som anförts tidigare. Om det bedöms att tillsynen av holdingbolag inte kan ske i tillräcklig utsträckning med nuvarande regler bör detta kunna tillgodoses med en regel som tar sikte på just tillsynen av dessa företag. Skälen för regeringens förslag Gällande rätt I 1 kap. 11 § BRL finns bestämmelser som reglerar förhållandena inom en koncern där en bank ingår, antingen som moderföretag eller dotterföretag. Där sägs att om en bank ingår i en koncern skall bestämmelserna om banks rörelse och om tillsyn över bank i bankrörelselagen och kapitaltäckningslagen gälla i tillämpliga delar för övriga företag i koncernen. Vidare sägs att begränsningarna i fråga om banks rörelse skall avse företagen gemensamt. Följden av bestämmelserna brukar kallas "banksmitta". Däremot sägs att banklagstiftningen inte skall tillämpas på försäkringsföretag och sådana dotterföretag till försäkringsföretag som inte driver någon form av finansiell verksamhet. Om det finns särskilda skäl får regeringen eller, efter bemyndigande, Finansinspektionen medge ytterligare undantag. Koncernbidrag får ges av banken endast efter medgivande av Finansinspektionen. Slutligen sägs att övriga företag i koncernen är skyldiga att lämna Finansinspektionen de upplysningar om sin verksamhet och därmed sammanhängande omständigheter som inspektionen behöver för sin tillsyn av banken. För kreditmarknadsföretag gäller inte någon smittobestämmelse. Även för dessa företag gäller dock att koncernbidrag får ges endast efter Finansinspektionens medgivande. Dessutom skall, om ett kreditmarknadsföretag ingår i en koncern, de övriga företagen lämna inspektionen upplysningar om sin verksamhet och därmed sammanhängande omständigheter som inspektionen behöver för sin tillsyn av kreditmarknadsföretaget (5 kap. 3 § LFV). Bestämmelsen om vilka regler som skall gälla inom en koncern där en bank ingår bör tolkas mot dess historia. Först skall konstateras att bestämmelsen tar sikte både på situationer då en bank i egenskap av dotter- eller systerföretag ingår i en koncern och de där en bank är moderbolag i en koncern. Tidigare var det inte tillåtet för banker att vara dotterföretag annat än till finansiella företag. Efter ett mellansteg då det fordrades synnerliga skäl för att icke-finansiellt företag skulle få vara moderföretag till en bank sker nu denna prövning helt inom ramen för övrig ägarprövning. Förutsättningarna för bestämmelsens tillämpning har alltså ändrats på detta område. Som framgått tidigare är möjligheterna enligt gällande rätt för banker att äga aktier i icke-finansiella företag i sådan utsträckning att det aktuella bolaget blir dotterbolag till banken starkt beskurna. Det måste antingen röra sig om s.k. organisationsförvärv eller förvärv som skett i samband med skyddande av fordran. Att det inte är lämpligt att tillämpa bankregler på alla företag inom en koncern där en bank ingår visas av att försäkringsföretag och deras icke-finansiella dotterföretag är undantagna samt att det finns möjlighet att medge ytterligare undantag för andra företag om det finns särskilda skäl. Undantag anses kunna medges om skyddsintressena vad gäller bankens verksamhet inte riskeras. Banksmittobestämmelser för icke-finansiella företag? I avsnitt 8.7 föreslås en ny struktur på reglerna för bankers innehav av aktier och andelar. Förenklat innebär förslaget att för innehav i företag som kan betecknas som icke-finansiella skall gälla absoluta gränser om motsvarande 15 procent av bankens kapitalbas i ett enskilt företag och motsvarande 60 procent av bankens kapitalbas för bankens sammanlagda innehav. Dessa gränser får överskridas endast om det belopp varmed innehavet överskrider något av de angivna gränstalen täcks med egen kapitalbas. För innehaven i icke-finansiella företag finns det inte av soliditets- och likviditets-, riskhanterings- eller genomlysningshänsyn behov av någon banksmittobestämmelse. Innehavsgränserna är ju satta just för att tillvarata dessa hänsyn. Det är dessutom svårt, för att inte säga omöjligt, att tillämpa bankrörelsereglerna på ett rimligt sätt vad gäller icke-finansiella företag. En annan sak är att det inte skall gå att kringgå begränsningarna genom att fördela aktieinnehaven i ett visst företag i olika företag som är knutna till banken. När det gäller finansiella företagsgrupper begränsas denna möjlighet i gällande rätt genom bestämmelsen i 6 kap. 4 § första stycket kapitaltäckningslagen. Med vissa modifieringar föreslås här att denna bestämmelse skall fortsätta att gälla. När det gäller innehav i icke-finansiella företag skulle de föreslagna gränserna, på 15 respektive 60 procent av kapitalbasen, kunna kringgås genom vissa konstruktioner. Det finns emellertid krafter som gör att sådana konstruktioner är mindre gångbara. Dessutom gäller de allmänna soliditets- och likviditets- samt genomlysningsreglerna liksom reglerna om stora exponeringar för sådana konstruktioner. Det behövs därför inte några särskilda bestämmelser för dessa fall. Banksmittobestämmelser för finansiella företag? När det gäller innehav i de typer av finansiella företag som undantas från de generella 15 och 60 procentsbegränsningarna är frågan om behovet av en banksmittobestämmelse svårare att besvara. Det nu gällande undantaget från banksmittoreglerna för försäkringsföretag skall dock alltjämt gälla. Det torde vara omöjligt att tillämpa bankrörelsereglerna på försäkringsbolag. Eftersom rörelsereglerna för de företag som undantas från begränsningarna oftast är mindre långtgående, för vissa typer av företag finns inte ens några rörelseregler (exempelvis dataföretag som stödjer en banks verksamhet), finns ett incitament för bankerna att organisera om sin verksamhet så verksamhet flyttas ut i dotterbolag i syfte att undvika bankrörelsereglerna. Hur starkt detta incitament verkar är svårt att svara på. Det finns säkerligen också krafter som verkar åt motsatt håll. Även om det inte finns skäl att tro att bankerna i större omfattning kommer att organisera om verksamheten så att stora delar läggs ut i finansiella dotter- eller intressebolag är det rimligt att begränsa denna möjlighet. Utöver att begränsa möjligheten att fritt organisera rörelsen finns knappast någon annan praktisk metod än att, som i dag, låta bankrörelsereglerna gälla även för företag som inte är banker om bankens innehav i dem är viss storlek. Kommittén anser att det är en rimlig utgångspunkt att för det fall en banks aktieinnehav i ett finansiellt företag är större än motsvarande 15 procent av kapitalbasen eller bankens exponering gentemot företaget är större än 25 procent av kapitalbasen så skall den samlade rörelsen träffas av bankrörelsereglerna. Det är emellertid inte en rimlig följd att en bank med ett så litet innehav som 10 procent av aktierna (gränsen för kvalificerat innehav) kan "tvinga på" ett företag banksmitta. Kommittén anser därför att det, liksom i dag, skall vara en förutsättning för banksmitta att det finns ett koncernförhållande mellan banken och företaget. Kommittén anser vidare att det inte, såsom i gällande rätt, finns behov av att på grund av ägande utsträcka banksmittan i koncerner där en bank ingår även uppåt från banken räknat. Storleken på och formerna för ägande i bank bör regleras genom den lagstiftning som styr det ägande företaget samt ägarprövningsreglerna i banklagstiftningen. Ordningen som fordrar tillstånd för en bank att ge koncernbidrag behöver dock inte behållas. Det kan som Bankföreningen och Fondhandlareföreningen pekar på ifrågasättas om någon banksmittobestämmelse verkligen behövs. En svensk banksmittobestämmelses betydelse för alltmer internationella bankkoncerner bedöms tveksam. Om banksmittobestämmelsen innebär att bankerna förhindras att förvärva utländska företag som inte uppfyller reglerna i svensk rätt, kan bankerna hamna i en sämre konkurrenssituation än sina utländska motsvarigheter. De ramar för en banks rörelse som följer av bestämmelserna om soliditet och likviditet, riskhantering samt genomlysning gäller även med avseende på bankens transaktioner med och förhållanden till andra koncernföretag. För såväl en bank som för Finansinspektionen torde de nära band som finns mellan banken och dess koncernföretag innebära att särskild uppmärksamhet bör ägnas åt deras inbördes transaktioner. Till detta kommer att exponeringsreglerna begränsar bankens exponeringar mot koncernföretag som inte står under tillsyn. Det skulle också vara möjligt att i stället för en banksmittobestämmelse av det slag som nu diskuteras ge inspektionen möjlighet att, när det behövs för tillsynen över banken, genomföra undersökningar hos koncernföretag till banken och begära upplysningar från sådana företag. De skäl som nu anförts bedöms dock i promemorian inte vara tillräckligt starka för att utmönstra banksmittobestämmelsen. Enligt promemorian finns, som Finansinspektionen också anför, motiv för att behålla reglerna om banksmitta. En banksmittobestämmelse har även fortsättningsvis en funktion att fylla. Reglerna om gruppbaserad tillsyn över finansiella företagsgrupper gör det visserligen möjligt att ha tillsyn över en bankgrupps ekonomiska situation. Motsvarande möjlighet saknas emellertid i fråga om andra rörelseregler än de som avses i kapitaltäckningslagen. I promemorian anförs vidare att kommitténs förslag är onödigt komplicerat och svårt att tillämpa. Liksom inspektionen görs bedömningen att den typ av företag som kommittén nämner - kreditinstitut, finansiella institut och anknutna företag - bör omfattas av en banksmittobestämmelse, men utan de storleksbegränsningar i förhållande till bankens kapitalbas som kommittén anger. Som enda förutsättning bör enligt promemorian i stället gälla att företaget i fråga ingår i samma koncern som banken. Finansinspektionen föreslår emellertid, i sitt remissvar över kommitténs förslag, att banksmittobestämmelsen skall utvidgas till att omfatta de företag som ingår i en finansiell företagsgrupp enligt bestämmelserna i 6 kap. 1 § kapitaltäckningslagen. Inspektionens förslag innebär att även holdingföretag med finansiell verksamhet kommer att omfattas av bestämmelsen, liksom vissa företag som banken har ägarintresse i, t.ex. s.k. samriskföretag. Enligt promemorian bedöms detta vara en rimlig lösning. Regeringen delar denna bedömning. Finansinspektionen har i sitt remissvar över promemorian anfört att finansiella holdingbolag, utan tillämpning av banksmittobestämmelsen, skall omfattas av lagens rörelse- och tillsynsregler. Den bestämmelse som föreslås i promemorian överensstämmer i huvudsak med gällande rätt, med den skillnaden att bestämmelsen träffar företag som ingår i samma företagsgrupp som banken i stället för koncerner. Att bestämmelserna i lagen om bank- och finansieringsrörelse och kapitaltäckningslagen om banks rörelse och om tillsyn gäller i tillämpliga delar är alltså ingen nyhet. Av Finansinspektionens remissvar framgår att det finns en viss osäkerhet om vad som avses med "i tillämpliga delar". Detta problem avhjälps inte genom att det införs bestämmelser som gör rörelse- och tillsynsregler tillämpliga på finansiella holdingbolag. I stället anser regeringen att det finns anledning att ge ytterligare vägledning för smittobestämmelsens tillämpningsområde. De regler som enligt regeringens mening bör träffas av smittobestämmelsen är rörelsereglerna i 6-9 kap. och reglerna om tillsyn i 13 och 15 kap. Liksom i gällande rätt skall de nämnda bestämmelserna endast gälla "i tillämpliga delar". Beträffande rörelsereglerna säger det sig självt, att t.ex. reglerna om kredithantering inte är tillämpliga på ett företag som inte lämnar kredit. Att bestämmelserna om tillsyn (se 13 kap. lagen om bank- och finansieringsrörelse) gäller i tillämpliga innebär inte att de här aktuella företagen ställs under direkt tillsyn enligt den nya lagen. Däremot ges inspektionen rätt att få den information som inspektionen begär och att göra undersökning hos företagen. Inspektionen har också rätt att sammankalla styrelsen och närvara vid stämma. Ett annat exempel är att inspektionen får utse en eller flera revisorer. Företaget behöver dock inte begära att inspektionen godkänner ändringar av dess bolagsordning eller stadgar. Inte heller bör bestämmelserna om allmänt ombud vid konkurs, begränsningar för ledamot i Finansinspektionens styrelse och befattningshavare hos inspektionen, pensions- eller personalstiftelse eller om avgifter till Finansinspektionen tillämpas på företagen i företagsgruppen. Vad gäller sanktionsbestämmelserna (se 15 kap. i lagen om bank- och finansieringsrörelse) kan bl.a. noteras att bestämmelserna om återkallelse av tillstånd, och därmed inte heller varning, kan tillämpas på företag som inte har tillstånd att driva bank- eller finansieringsrörelse. Däremot finns det möjlighet att meddela föreläggande, förbud eller anmärkning. Det är alltid inspektionen som behandlar ärenden om ingripande om överträdelsen inte har begåtts av banken själv. Utöver vad som nu sagts blir enligt förslaget även bestämmelserna i kapitaltäckningslagen tillämpliga. Det innebär inte någon skillnad i jämförelse med gällande rätt. Om det finns särskilda skäl får ett företag medges undantag från banksmittobestämmelsen. En motsvarande bestämmelse finns i gällande rätt. Undantag skulle kunna medges om det kan ske utan att skyddsintressena i banken kommer i fara (prop. 1992/93:89 s. 186). Ett konkret exempel som har nämnts är att det framstår som naturligt att medge undantag för företag som står under tillsyn i ett annat land. En annan situation då det kan vara svårt att tillämpa smittobestämmelsen fullt ut är när ett företag har sitt säte i utlandet. Även om bestämmelsen inte direkt kan åberopas mot företaget i fråga, innehåller den indirekt en begränsning av vilken verksamhet som får förekomma i ett bankägt finansiellt företag eller i samma finansiella företagsgrupp som en bank. Det torde för övrigt vara uteslutet att tillämpa banksmittobestämmelsen när företaget ingår i en del av en finansiell företagsgrupp över vilken Finansinspektionen inte har någon tillsyn. I det fallet är den ägarprövning som sker fullt tillräcklig. Finansinspektionen anför som sagts ovan att finansiella holdingbolag skall omfattas av lagens rörelse- och tillsynsregler utan tillämpning av banksmittan. Regeringen anser emellertid att den bestämmelse som nu beskrivits är tillräcklig för att hantera även dessa holdingbolag. Frågan om en smittobestämmelse och om tillsyn över finansiella holdingföretag kan dock komma att aktualiseras på nytt i samband med genomförandet av direktivet om finansiella konglomerat (Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/87/EG av den 16 december 2002 om extra tillsyn över kreditinstitut, försäkringsföretag och värdepappersföretag i ett finansiellt konglomerat och om ändring av rådets direktiv 73/239/EEG, 79/267/EEG, 92/49/EEG, 92/96/EEG, 93/6/EEG och 93/22/EEG samt Europaparlamentets och rådets direktiv 98/78/EG och 2000/12/EG). I promemorian föreslås inte för kreditmarknadsföretag någon smittobestämmelse motsvarande den för banker. Regeringen delar emellertid inspektionens uppfattning att en sådan bestämmelse bör gälla även för kreditmarknadsföretag. Vi anser att det inte är nödvändigt att behålla de bestämmelser för banker och kreditmarknadsföretag som anger att instituten får ge koncernbidrag bara efter medgivande av Finansinspektionen. 8.12 Uppdragsavtal Regeringens förslag: Bestämmelsen om att en banks verksamhet skall drivas i bankens egna lokaler och av bankens egen personal samt den särskilda regleringen av bank genom ombud avskaffas. I stället införs en skyldighet för ett kreditinstitut som vill ge någon annan i uppdrag att driva någon del av institutets verksamhet att institutet anmäla detta till Finansinspektionen och ge in uppdragsavtalet. För att sådan uppdragsverksamhet skall vara tillåten gäller att 1. institutet svarar för den anförtrodda verksamheten mot kunden, 2. verksamheten drivs av uppdragstagaren under kontrollerade och säkerhetsmässigt betryggande former, och 3. uppdraget inte har sådan omfattning att institutet inte kan uppfylla de skyldigheter som följer av denna lag eller andra författningar som reglerar institutets verksamhet. Finansinspektionen får rätt att hämta in uppgifter och företa undersökning hos ett företag som utför uppgifter åt en bank eller ett kreditmarknadsföretag, om det behövs för tillsynen över institutet. Kommitténs förslag: Överensstämmer delvis med regeringens förslag men kommittén föreslår inte någon skyldighet för kreditinstitut att anmäla till Finansinspektionen att det avser att lägga ut delar av verksamheten på annan eller vilka villkor som då skall vara uppfyllda. Kommittén förslår inte heller några ökade tillsynsbefogenheter i förhållande till institutets uppdragstagare. Promemorians förslag: Överensstämmer delvis med regeringens förslag men föreskriver inte någon skyldighet för kreditinstitut att anmäla till Finansinspektionen att det avser att lägga ut delar av verksamheten på annan eller vilka villkor som då skall vara uppfyllda. Remissinstansernas synpunkter på kommitténs förslag: Kammarrätten i Göteborg har inget att invända mot förslaget, men saknar en analys av vilka följdverkningar det får. Konsumentverket menar att nuvarande reglering är en hämmande faktor för möjligheterna att driva bank genom ombud och tillstyrker därför förslaget. Även Svenska Bankföreningen, till vilken Svenska Fondhandlareföreningen ansluter sig, tillstyrker förslaget som de menar skapar ökad flexibilitet för banken att organisera utförandet av olika delar av bankverksamhet. Det avgörande är enligt dem att bankens ansvar för verksamheten aldrig kan delegeras. Sveriges Försäkringsförbund framhåller att det är viktigt att rörelseregler och tillhörande regelverk avseende försäkring ger utrymme för försäkringsbolag att förmedla banktjänster från banker som ingår i försäkringskoncerner. Tjänstemännens Centralorganisation (TCO) anser att borttagandet av bestämmelsen om bank genom ombud bör ersättas med skärpta krav på tydliga instruktioner. Dessutom bör särskilt personalens kompetens hos ombudet och tillämpningen av banketiska frågor beaktas. De övriga remissinstanserna, däribland Finansinspektionen, har inte några invändningar mot förslaget. Remissinstansernas synpunkter på promemorians förslag: Sveriges Försäkringsförbund och Svensk Handel tillstyrker förslaget. De övriga remissinstanserna har inte några invändningar mot det. Skälen för regeringens förslag: Enligt huvudregeln i 2 kap. 3 a § BRL skall en banks verksamhet drivas i bankens lokaler och av bankens anställda. Om en bank har beslutat inrätta ett bankkontor, skall det enligt 2 kap. 22 § BRL utan dröjsmål anmälas hos Finansinspektionen. Den ursprungliga regleringen i 2 kap. 3 a § BRL, som trädde i kraft den 1 januari 1993, öppnade möjlighet för en bank att driva bankverksamhet med andra än bankanställda och i andra lokaler än bankens egna. För att tillstånd skulle beviljas krävdes särskilda skäl. Enligt motiven kunde tillstånd ges endast för verksamhet som bedrevs i glesbygd eller på mindre orter, under förutsättning att banken var rättsligt ansvarig gentemot kunden och att verksamheten organiserades på sådant sätt att den uppfyllde tillfredsställande krav på säkerhet. Bestämmelsen avsåg att göra det möjligt för en bank att träffa avtal med en butik på en mindre ort om att det i butikslokalen skulle tillhandahållas vissa enklare banktjänster, t.ex. insättning på bankkonto, uttag från bankkonto och betalningsförmedling. Genom den nuvarande regleringen i 2 kap. 3 a § BRL har den ursprungliga möjligheten att tillhandahålla banktjänster genom ombud utvidgats. Enligt vad som uttalas i förarbetena skall denna möjlighet inte längre vara förbehållen butiker i glesbygd utan även andra orter och lokaler kan komma i fråga. Vidare är möjligheten utökad till att även omfatta andra banktjänster än kontotjänster och betalningsförmedling. Vad som avses är enligt förarbetena kreditförmedling och de övriga banktjänster som räknas upp i verksamhetslistan i 2 kap. 2 § BRL. Som förutsättningar för tillstånd att tillhandahålla banktjänster genom ombud gäller enligt 2 kap. 3 a § fjärde stycket BRL att banken svarar för verksamheten mot kunden och att det kan antas att verksamheten kommer att drivas under kontrollerade och säkerhetsmässigt betryggande former. I förarbetena sades i anslutning härtill bl.a. att "kunden skall inte behöva utsättas för större risker när banktjänster tillhandahålls genom ombud än när de tillhandahålls av bankens egen personal". Av betydelse vid bedömningen om verksamheten kan förväntas bli bedriven med tillräcklig säkerhet är den tekniska säkerheten för redovisning och kontroll, den fysiska säkerheten, utbildning av personal samt sekretessfrågor." Vidare anfördes att "mer avancerade banktjänster som avses utföras genom ombudet, desto högre ställs kraven på den tekniska säkerheten samt på vilken kompetens ombudets personal skall besitta". Någon bestämmelse motsvarande 2 kap. 3 a § BRL finns inte i lagen om finansieringsverksamhet. I detta sammanhang kan också observeras att Finansinspektionen delvis uttalar sig om dessa frågor i en promemoria om dess preliminära inställning till tillståndspliktiga företags möjligheter att lägga ut delar av den verksamhet som står under tillsyn (outsourcing). Promemorian uppdaterades senast den 4 oktober 2001. Av promemorian framgår att bl.a. följande förutsättningar skall uppfyllas för att ett institut skall få lägga ut verksamhet som är av någon väsentlig betydelse på någon annan: - utläggningen får inte strida mot lag, - företagets styrelse måste ha kvar ansvaret för den verksamhet som läggs ut, - Finansinspektionen måste kunna driva tillsyn på ett effektivt sätt, - företagets styrelse skall ha en fastställd policy för utläggningen, och - kunderna skall få information om sådan utläggning som är väsentlig för dem. Ett korrekt och effektivt utförande av kundernas uppdrag är ett verksamt konkurrensmedel och viktigt för kundens förtroende. Detta gäller naturligtvis oavsett om tjänsterna utförs av anställd personal eller via någon som kan betecknas som ombud. Risken för att en bank missköter sig gentemot en kund bör också bedömas mot bakgrund av den allt intensivare bevakning som det finansiella systemet är utsatt för i media och olika fora för att tillvara konsumenternas intresse. Allmänt kan sägas att den snabba tekniska utvecklingen på den finansiella marknaden gör det mindre lämpligt att låsa bankernas agerande och ange att en banks verksamhet skall drivas av bankens egna lokaler och av bankens egen personal. Konsumentskyddet tas bättre till vara genom det övergripande kravet på sundhet. Detta talar för att bestämmelsen i 2 kap. 3 a § BRL kan tas bort. Även om bestämmelsen upphävs innebär det inte att det blir fritt fram för en bank att organisera sin verksamhet hur som helst. En bank har fortfarande kvar ansvaret för hela sin rörelse. Den kan alltså inte genom att lägga ut verksamheten på någon annan frånhända sig ansvaret för att driften av verksamheten sker i enlighet med de regler som gäller för banken. Styrelsen i banken ansvarar ytterst för organisation, styrning och kontroll av verksamheten. Som TCO påpekar bör det finnas tydliga instruktioner som hanterar den utlagda verksamheten. Med detta som utgångspunkt har regeringen i lagrådsremissen föreslagit att bestämmelsen i 2 kap. 3 a § bankrörelselagen skall upphävas. Där görs bedömningen att ett institut bör få organisera sin rörelse på det sätt som den bedömer effektivast och att konsumentskyddsaspekterna bör tas om hand av den allmänna sundhetsregeln. Någon uttrycklig bestämmelse om outsourcing föreslås inte i lagrådsremissen. Enligt Lagrådets mening bör dock utgångspunkten i fråga om tillståndspliktig verksamhet vara att den skall drivas av den som fått tillståndet om inte annat särskilt föreskrivs. Stödfunktioner av olika slag, exempelvis av administrativ karaktär, bör dock utan författningsstöd kunna läggas ut på annan. Lagrådet har dock inget att erinra mot att vissa tjänster som normalt tillhandahålls av kreditinstitut uppdras åt andra att utföra. Så bör enligt Lagrådet ske i mer eller mindre generella former och i lämplig omfattning, så länge uppdraget lämnas med stöd av författning. Det är inte heller nödvändigt att tillstånd ges för varje enskilt uppdrag utan man kan exempelvis väl tänka sig ett förfarande enligt vilket förutsättningarna för att ett kreditinstitut skall få lämna uppdrag anges i lagen och att institutet får anmäla till Finansinspektionen när uppdrag har lämnats. Sammanfattningsvis anser Lagrådet att gällande tillståndskrav behöver kompletteras med bestämmelser som ger upptryckligt stöd för en uppdragsverksamhet. Lagrådet anför dock att det saknas tillräckligt underlag för att kunna uttala sig om ifall den erforderliga kompletteringen kan göras inom ramen för detta lagstiftningsärende. Regeringen har tidigare uttalat att den nuvarande ordningen med tillstånd enligt 2 kap. 3 a § inte tar sikte på något annat än att tillhandahållande av olika tjänster genom ombud. Avsikten är inte att vad som nu gäller om bankens inre angelägenheter skall påverkas. Det är alltså inte så att ett bankföretag endast skall vara en kuliss med oktroj som i själva verket drivs av ett annat företag. Bankens styrelse skall vara full ansvarig för bankens verksamhet. Banken måste givetvis ha en egen företagsledning och den egna personal som behövs för skötseln av bankens egna angelägenheter. Ett ökat utnyttjande av ombud för distribution av bankens tjänster får således - och behöver - inte medföra att den interna kontrollen urholkas eller att den finansiella styrningen försämras (prop. 1995/96:74 s. 128). Som framgår av detta förarbetsuttalande, liksom det som sagts i det föregående, är avsikten med den ordning som diskuteras endast att överlämna åt institutet att bestämma hur det vill organisera sin verksamhet, genom ombud eller genom egen personal. Institutets ansvar för verksamheten är dock densamma oavsett vilken organisation som väljs och institutet får inte vara en kuliss med tillstånd för verksamhet som i själva verket drivs av andra företag. Regeringen kan dock se ett värde i att ett institut som avser att lägga ut sin verksamhet på annan, anmäler detta till Finansinspektionen. Samma krav bör ställas på den verksamhet som drivs direkt i institutet som på den verksamhet som lagts ut på någon annan. Detta följer redan av rörelsereglerna som inte för institutet gör någon skillnad beroende på hur verksamheten är organiserad. Även om det skulle finnas anledning att ställa upp särskilda villkor för att instituten skall få anlita ombud, bedömer regeringen det inte möjligt eller lämpligt att uttömmande ange de exakta förutsättningarna för uppdraget i lag. Regeringen ser dock inte något hinder mot att i lag införa en uttrycklig bestämmelse om att ett institut som vill lägga ut sin verksamhet på annan skall underrätta Finansinspektionen om detta. Detta kan förenas med vissa övergripande förutsättningar för att verksamheten skall få läggas ut på annan. Dessa förutsättningar kompletterar de övriga regler som, t.ex. enligt rörelselagstiftningen, gäller för institutets rörelse. De villkor som tillkommer, bör i överensstämmelse med gällande rätt, vara att banken svarar för verksamheten mot kunden och att det kan antas att verksamheten kommer att drivas under kontrollerade och säkerhetsmässigt betryggande former. Dessutom bör det uttryckligen framgå att uppdraget inte får ha sådan omfattning att institutet inte kan uppfylla de skyldigheter som följer av rörelselagstiftningen. För den närmare bedömningen av vad som avses med detta hänvisas till prop. 1995/96:74 s 132 ff. Regeringen delar Lagrådets bedömning om att det bör träffas ett särskilt avtal mellan institutet och uppdragstagaren om villkoren för uppdraget. Det avtalet bör ges in till inspektionen i samband med att institutet anmäler sin avsikt att ingå ett uppdragsavtal. Som Lagrådet framhåller bör ett sådant avtal bl.a. innehålla bestämmelser om kreditinstitutets ansvar för åtgärder som vidtas av uppdragstagaren inom ramen för uppdraget och att uppdragstagaren är beredd att underkasta sig Finansinspektionens tillsyn i de delar som uppdraget omfattar. Det är emellertid också av största vikt att såväl bankens egen kontroll av den utlagda verksamheten liksom Finansinspektionens möjlighet att utöva en effektiv tillsyn över banken inte omintetgörs. Finansinspektionen bör därför få utökade möjligheter att hämta in uppgifter från sådana företag som av en bank - men även av ett kreditmarknadsföretag - har fått verksamhet utlagd på sig och även att utöva tillsyn över ett instituts verksamhet i ett sådant företag. Det sistnämna bör ske genom att inspektionen ges möjlighet att genomföra undersökning hos uppdragstagaren, om det behövs för tillsynen över institutet. Detta innebär dock inte att banken inte fortfarande är den som är primärt ansvarig för verksamheten i förhållande till inspektionen. De nu föreslagna befogenheterna för Finansinspektionen gentemot uppdragstagarna till en bank eller ett kreditmarknadsföretag saknar motsvarighet i kommitténs förslag. Kammarrätten i Göteborg har begärt en analys av vilka följdverkningarna är av att 2 kap. 3 a § upphävs. Det bedöms dock inte nödvändigt att göra en sådan analys mot bakgrund av vad som ovan sagts. 8.13 Övrigt 8.13.1 Interna riktlinjer och instruktioner Regeringens förslag: Styrelsen i en bank och ett kreditmarknadsföretag skall se till att det utfärdas skriftliga interna riktlinjer och instruktioner i den omfattning som behövs för att styra rörelsen. Kommitténs och promemorians förslag: Förslagen behandlar enbart instruktioner och anger inte uttryckligen att instruktionerna skall vara skriftliga eller att styrelsen ansvarar för utfärdandet. Därtill kommer att kommitténs förslag enbart gäller för banker men inte för kreditmarknadsföretag. Remissinstansernas synpunkter på kommitténs förslag: Svenska Bankföreningen, till vilken Svenska Fondhandlareföreningen ansluter sig, erinrar om aktiebolagslagens reglering om styrelsens ansvar för bolagets organisation och för en fortlöpande bedömning av den ekonomiska situationen. Dessa bestämmelser som gäller för bankaktiebolagen tillgodoser enligt föreningarna delvis kommitténs förslag på denna punkt. Föreningarna framhåller också att lagstiftaren bör hålla fast vid den inslagna vägen att de associationsrättsliga reglerna även för banker i första hand skall återfinnas i aktiebolagslagen. Svea hovrätt menar att det bör övervägas att införa en regel om interna instruktioner även för kreditmarknadsbolag. Beträffande bestämmelsens utformning anser hovrätten att det av lagtexten bör framgå att det är skriftliga interna instruktioner som avses. De övriga remissinstanserna har inte några invändningar mot förslaget. Remissinstansernas synpunkter på promemorians förslag: Enligt Finansinspektionen omfattar de av Baselkommittén uppställda reglerna krav på interna styrdokument, varför bestämmelsen bör utökas till att avse även sådana dokument. Skälen för regeringens förslag Den associationsrättsliga regleringen I aktiebolagslagen beskrivs vilka uppgifter styrelsen i aktiebolag, bl.a. bankaktiebolag och kreditmarknadsbolag, har. Där framgår att styrelsen svarar för bolagets organisation och förvaltningen av bolagets angelägenheter. Styrelsen skall se till att bolagets organisation är utformad så att bokföringen, medelsförvaltningen och bolagets ekonomiska förhållanden i övrigt kontrolleras på ett betryggande sätt. Styrelsen skall i skriftliga instruktioner ange arbetsfördelningen mellan å ena sidan styrelsen och å andra sidan den verkställande direktören och de andra organ som styrelsen inrättar. Styrelsens ansvar och tillsynsskyldighet kan inte överlåtas på någon annan (8 kap. 3 §). Styrelsen skall vidare fortlöpande bedöma bolagets, och om bolaget är moderbolag i en koncern, koncernens ekonomiska situation. Styrelsen skall meddela skriftliga instruktioner för när och hur sådana uppgifter som behövs för att styrelsen skall kunna göra denna bedömning skall samlas in och rapporteras till styrelsen (8 kap. 4 § aktiebolagslagen). De angivna bestämmelserna innefattar inte någon uttömmande uppräkning av styrelsens uppgifter. Såväl i aktiebolagslagen som i andra författningar finns bestämmelser som ålägger styrelsen ytterligare uppgifter. Att styrelsen svarar för bolagets organisation och förvaltning av bolagets angelägenheter innebär enligt förarbetena (prop. 1997/98:99 s. 205) rent allmänt att styrelsen skall se till att organisationen är ändamålsenlig. I detta innefattas att organisationen i sig skall inrymma rutiner och funktioner som verkar kvalitetssäkrande. Denna styrelsens planerande roll är en av styrelsens viktigaste uppgifter. Det handlar bl.a. om att få till stånd kloka handläggningsrutiner, riktlinjer för förvaltningen och placeringen av bolagets medel, ett gott urval av medarbetare och en fortlöpande kommunikation mellan befattningshavarna. Givetvis måste styrelsen också vara ett forum för planering och bedömning av bolagets utveckling. Hanteringen av bolagets bokföring och redovisning, dess medelsförvaltning och dess ekonomiska förhållanden i övrigt är av grundläggande betydelse för bolaget. Redan av den i det föregående stycket nämnda bestämmelsen, följer att styrelsen har ett ansvar för att organisationen inrymmer funktioner för betryggande kontroll av den ekonomiska förvaltningen. Mot bakgrund av de ekonomiska frågornas betydelse för bolaget har det dock ansetts att styrelsens ansvar i detta hänseende bör betonas. Beroende på organisationens utformning kan behovet av kontroller variera mellan olika bolag. Det åligger givetvis styrelsen att se till att bolagets kontrollfunktioner har en utformning som svarar mot behovet i det enskilda fallet. Styrelsen har också skyldighet att i skriftliga instruktioner ange arbetsfördelningen mellan styrelsen och verkställande direktören och andra organ som styrelsen inrättar. En revisionskommitté är ett exempel på ett sådant organ. Instruktioner av detta slag utgör ett led i styrelsens skyldighet att se till ansvarsfördelningen mellan de olika bolagsorganen. Som har nämnts i det föregående skall styrelsen också fortlöpande bedöma bolagets och, om bolaget är moderbolag i en koncern, koncernens ekonomiska situation. Även denna bestämmelse är ett utflöde av styrelsens övergripande ansvar för förvaltningen av bolagets angelägenheter. Det har dock ansetts att styrelsens ansvar i detta sammanhang bör understrykas genom införande av en särskild bestämmelse (prop. 1997/98:99 s. 206). För att styrelsen skall kunna fullgöra sin skyldighet krävs att den hela tiden håller sig underrättad om bolagets ekonomiska förhållanden. Ett dotterföretages ledning skall lämna styrelsen för moderbolaget de upplysningar som är nödvändiga för beräkningen av koncernens ställning och resultatet av koncernens verksamhet. Styrelsen är emellertid skyldig att meddela skriftliga instruktioner för när och hur sådana uppgifter som behövs för styrelsens bedömning skall samlas in och rapporteras till styrelsen. Instruktioner behöver dock inte meddelas om dessa med hänsyn till bolagets begränsade storlek och verksamhet skulle sakna betydelse för rapporteringen till styrelsen. Med hänsyn till de skiftande förhållanden som råder i företag i olika branscher och av olika storlek m.m. har det emellertid inte varit möjligt att i lag precisera hur detta rapporteringssystem skall vara uppbyggt eller vad som skall rapporteras. Det får ankomma på styrelsen att se till att systemet fortlöpande anpassas till styrelsens behov. I större bolag torde det i allmänhet ställa sig naturligt att rapporteringen utformas så att den ger styrelsen underlag för uppföljning av planer, budgeter m.m. Rapporteringen måste därvid kunna förmedla en bild av bolagets orderstock, finansieringsförhållanden, likviditet och andra ekonomiska förhållanden, exempelvis särskilda risker. Till rapporteringssystemet bör naturligen vara kopplat styrelserutiner som innebär att styrelsen sammanträder i anslutning till att rapporterna lämnas för att ta ställning till innehållet, diskutera bolagets utveckling och besluta om åtgärder som föranleds av rapporternas innehåll. För kreditmarknadsföreningar gäller bestämmelserna i lagen om ekonomiska föreningar om inte något annat föreskrivs. Vad avser styrelsens ansvar framgår av 6 kap. 6 § lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar att styrelsen svarar för föreningens organisation och förvaltningen av föreningens angelägenheter. Regleringen av sparbanker och medlemsbanker skiljer sig från den av aktiebolag. För dessa banker är styrelsen det enda ledningsorganet. Styrelsen i en sparbank eller i en medlemsbank svarar ensam för förvaltningen av bankens angelägenheter. Styrelsen skall inom sig utse en verkställande direktör att under styrelsens inseende leda verksamheten. Den verkställande direktörens närmare uppgifter framgår av den delegation som sker från styrelsen. Styrelsen får nämligen delegera vissa förvaltningsuppgifter som ankommer på styrelsens egen prövning till den verkställande direktören eller till någon annan. Delegation får även ske till särskilda ledningsorgan för visst område (regionstyrelse) eller för ett eller flera bankkontor (kontorsstyrelse). Även vid delegation ligger det yttersta ansvaret för bankens förvaltning hos styrelsen. Sådana angelägenheter som är av principiell betydelse eller i övrigt av större vikt får dock inte delegeras. Dit hör de policybetonade frågorna som anger verksamhetens mål och inriktning, ärenden som innebär större investeringar eller att nya rörelsegrenar skall startas eller förvärvas eller att bankens verksamhet skall omstruktureras (prop. 1986/87:12 band 3 s. 26 och band 4 s. 48). Överväganden I anslutning till portalbestämmelserna om soliditet och likviditet, riskhantering, genomlysning samt sundhet har det anförts att en bank, eller rättare sagt en banks ledning, måste ha god kontroll över rörelsens alla grenar. Som utvecklas i avsnittet om riskhantering (avsnitt 6.2.2) innebär detta att det måste finnas informations-, styr- och kontrollsystem av olika slag. Till styrelsens ansvar enligt aktiebolagslagen torde höra att se till att organisationen hanterar de här föreslagna kraven på soliditet och likviditet liksom de därmed sammanhängande kraven på riskhantering, genomlysning och sundhet. Dessa regler torde stå i förgrunden även vid bedömningen av bolagets ekonomiska situation. Ett viktigt instrument för att styra olika verksamheter i instituten (t.ex. kreditgivning eller handel med finansiella instrument) eller den viktiga riskhanteringen är skriftliga instruktioner riktade till medarbetarna på olika nivåer. Mot denna bakgrund föreslås i promemorian en bestämmelse om att ett kreditinstitut skall utfärda interna instruktioner i den omfattning som behövs för att styra rörelsen. Trots den nyss nämnda bestämmelsen om riskhantering och bestämmelserna i associationsrätten bör det enligt promemorian finnas en uttrycklig bestämmelse med detta innehåll. Med hänsyn till vilken betydelse det har för styrningen i institutet och tillsynen över detsamma görs vidare bedömningen att en motsvarande regel bör gälla för kreditmarknadsföretag. Regeringen delar dessa bedömningar. Finansinspektionen menar emellertid att bestämmelsen inte enbart skall omfatta instruktioner utan även styrdokument i form av strategi- och policydokument. Inspektionen hänvisar till att Baselkommittén ställer krav på sådana interna styrdokument. Med strategi- och policydokument avser Finansinspektionen sannolikt mer övergripande riktlinjer än de som finns i instruktioner. Som exempel kan nämnas att enligt inspektionens allmänna råd (FFFS 1995:49) om kreditrisker i kreditinstitut och värdepappersbolag skall en kreditpolicy ange riktlinjer för att nå kvalitativa mål för kreditgivningen samt vad som i övrigt krävs för att bidra till en sund kreditgivning. Vidare skall kreditpolicyn ange vilka kreditrisker och omfattningen av dessa som institutet sammantaget får utsättas för. I policyn kan också anges riktlinjer för kreditgivningen med avseende på exempelvis kunder, produkter, branscher och geografiska områden. En kreditinstruktion däremot innehåller mer grundläggande regler för t.ex. kreditgivning och kredithantering. Av det nämnda allmänna rådet framgår att det av instruktionerna bör framgå bl.a. att kreditansökan skall prövas mot institutets kreditpolicy, vilka regler som gäller för beslutförhet, vilken information som skall inhämtas rörande den kreditsökande och hur kreditansökan skall prövas. För en fungerande riskhantering är det naturligtvis viktigt att instituten på ett mer övergripande plan har inriktningen klar för sig. Riktlinjerna styr delvis instruktionernas utformning eller omvänt, instruktionerna är det instrument som anger hur riktlinjerna skall verkställas. I den mån riktlinjerna grundar sig på företagsekonomiska överväganden, t.ex. vilka kunder, regioner, branscher som banken skall välja eller vilka risknivåer som är acceptabla torde inspektionen emellertid inte ha anledningar att rikta invändningar mot deras innehåll, om de inte kolliderar med någon annan rörelseregel, t.ex. den om soliditet och likviditet. Mot bakgrund av vad som nu sagts anser regeringen, i likhet med Finansinspektionen, att det skall föreskrivas att ett institut skall ha - förutom instruktioner - riktlinjer som behövs för att styra rörelsen. Syftet med en sådan bestämmelse är att institutet skall förmås att ange inriktningen för olika verksamheter, risker eller funktioner i den omfattning som behövs för att på ett övergripande plan styra rörelsen. Finansinspektionen skall vid sin tillsyn se till att det finns sådana dokumenterade riktlinjer och instruktioner som behövs för att styra rörelsen och att de är ändamålsenliga. Eftersom instruktionerna verkställer inriktningen i riktlinjerna är det instruktionernas utformning och efterlevnad som bör vara central för inspektionen. I fråga om tillsyn (avsnitt 10.2) och kontroll (avsnitt 11.2.2) är det därför instruktionernas efterlevnad inspektionen skall inrikta sig på. Svea hovrätt föreslår i sitt remissyttrande över kommitténs förslag att det skall anges att det är skriftliga instruktioner som avses. Regeringen delar - till skillnad från promemorian - denna uppfattning. Huruvida det är nödvändigt med interna riktlinjer eller instruktioner för en viss verksamhet avgörs främst med ledning av de krav som kommer till uttryck i de tidigare nämnda portalbestämmelserna. I promemorian förutsätts att det är styrelsen som svarar för att instruktioner utfärdas. Regeringen anser att detta bör framgå uttryckligen av lagtexten. 8.13.2 Föreskriftsrätt om en banks valutaposition Regeringens förslag: Rätten för regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen att meddela föreskrifter om en banks eller ett kreditmarknadsföretags största tillåtna valutaposition tas bort. Kommitténs förslag: Överensstämmer med regeringens förslag såvitt avser banker. För kreditmarknadsföretag föreslås emellertid inte att motsvarande bestämmelse skall upphävas. Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstansernas synpunkter på kommitténs och promemorians förslag: Remissinstanserna har inga invändningar mot förslagen. Skälen för regeringens förslag: Enligt gällande rätt har regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen rätt att meddela föreskrifter om en banks största tillåtna valutaposition (2 kap. 11 § BRL). En motsvarande bestämmelse finns för kreditmarknadsföretag (4 kap. 2 § LFV). Bemyndigandet har inte utnyttjats och det är svårt att se varför valutapositioner skall särbehandlas i riskbegränsnings- och riskhanteringshänseende. Bestämmelserna bör därför tas bort. 8.13.3 Den associationsrättsliga regleringen av banker och kreditmarknadsföretag Regeringens förslag: De associationsrättsliga regler som gäller för bankaktiebolag skall i stor omfattning göras tillämpliga på kreditmarknadsbolag. Det gäller bl.a. reglerna om nedsättning av aktiekapitalet och fusion. För kreditmarknadsföreningar skall gälla i huvudsak samma regler som för kreditmarknadsbolag. Ett bankaktiebolag och en medlemsbank skall inte vara skyldiga att på denna grund gå i likvidation om tillståndet att driva bankrörelse ersätts med ett tillstånd att driva finansieringsrörelse eller någon annan tillståndspliktig finansiell rörelse. Kommitténs förslag: Behandlar inte denna fråga. Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Det föreslås emellertid inte någon regel om att ett bankaktiebolag eller en medlemsbank inte skall vara skyldiga att gå i likvidation om tillståndet att driva bankrörelse ersätts med ett tillstånd att driva finansieringsrörelse eller någon annan tillståndspliktig finansiell rörelse. Remissinstansernas synpunkter på kommitténs förslag: Landshypotek ek. för anser att det regelverk som gäller för kreditmarknadsföretags fusioner bör ansluta närmare till motsvarande regelverk för banker. Remissinstansernas synpunkter på promemorians förslag: Konkurrensverket anser att förslaget går i fel riktning och att det i stället bör övervägas att associationsrättsligt reglera bankerna så lång möjligt i den generella lagstiftningen. Patent- och registreringsverket anser att kungörelse i Post- och Inrikes Tidningar bör ersättas med kungörelse via Internet i en elektronisk tidning som registreringsmyndigheten ger ut. Om inte en sådan kungörelsereform genomförs anser verket att lagbestämmelsen om skyldigheten att kungöra i Post- och Inrikes Tidningar skall ersättas med bestämmelser om att kungörande skall ske i den ordning regeringen förskriver. Svenska Fondhandlareföreningen anser att bestämmelsen om egen aktie som säkerhet är olyckligt utformad eftersom det inte framgår vad som avses med en mindre del. Enligt sin ordalydelse skulle detta vara mindre än 50 procent, vilket dock säkerhetsmässigt kan slå olika beroende på vilka aktier som i övrigt ingår i panten. Enligt föreningen vore det en betydligt bättre ordning att föreskriva att egna aktier eller moderbolags aktier visserligen får ingå i panten, men inte får tillgodoräknas något pantvärde vid kreditgivningen. Detta skulle motverka att banker ger krediter mot säkerheter i sin egen rörelse men samtidigt ge dem möjlighet att fullt utnyttja säkerheten vid ett eventuellt betalningsfallissemang hos kunden. Bestämmelserna om egna aktier i aktiebolagsrätten borde enligt föreningen sätta tillräckliga gränser. Skälen för regeringens förslag: För sparbanker och medlemsbanker finns den associationsrättliga regleringen i sparbankslagen respektive lagen om medlemsbanker. Någon ändring i dessa avseenden sker inte genom denna promemoria. För bankaktiebolag fanns tidigare den associationsrättsliga regleringen i bankaktiebolagslagen. Genom en lagändring som trädde i kraft år 1999 upphävdes emellertid den lagen. Vissa särbestämmelser behölls dock, bl.a. om nedsättning av aktiekapitalet, bolagets ledning, revision, likvidation och fusion. Dessa bestämmelser togs in i bankrörelselagen (9 kap.). För kreditmarknadsföretag gäller i huvudsak aktiebolagslagen respektive lagen om ekonomiska föreningar i sin helhet. De särbestämmelser som finns, t.ex. om ett kreditmarknadsbolags ledning och revision, är inte alls lika omfattande som motsvarande regler för bankaktiebolag. En jämförelse mellan medlemsbanker och kreditmarknadsföreningar visar på ännu större skillnader. Orsakerna till att bankerna har omfattats av en annan associationsrättslig reglering än kreditmarknadsföretagen är de förstnämndas betydelse för det finansiella systemet. De skyddsintressen som då brukar nämnas är systemets stabilitet och effektivitet samt konsumentskyddsintresset. Stabilitetsargumentet är kopplat till vikten av ett väl fungerande betalsystem. Konsumentskyddsintresset har tagit sikte på att konsumenterna är beroende av att de företag som förvaltar deras sparmedel kan uppvisa en god soliditet (prop. 1997/98:166 s. 49). Några skyddsintressen av motsvarande styrka har inte tidigare kunnat anföras för kreditmarknadsföretag. I likhet med kommittén, och till skillnad från Konkurrensverket, gör regeringen därför bedömningen att det inte bör göras några ändringar av de associationsrättsliga reglerna för bankaktiebolag. Den reglering som föreslås har sin utgångspunkt i systemskyddsintressena, dvs. intressena av att skydda betalningsförmedlingen och kreditförsörjningen. Bortsett från betalningsförmedlingen kan banker och kreditmarknadsföretag ägna sig åt samma verksamheter. Båda kan exempelvis ta emot inlåning. Mot denna bakgrund finns det anledning att överväga vilka associationsrättsliga regler som skall gälla för kreditmarknadsföretagen. Här följer en genomgång av de viktigaste skillnaderna mellan banker och kreditmarknadsföretag. Tyngdpunkten ligger på förhållandet mellan bankaktiebolag och kreditmarknadsbolag. I detta avsnitt behandlas också frågan om det finns anledning att nu föreslå ett nytt kungörelseförfarande. Aktiekapital För bankaktiebolag gäller att ett bankaktiebolags aktiekapital skall bestämmas med hänsyn till den planerade rörelsens omfattning och beskaffenhet. Någon motsvarande bestämmelse gäller inte för kreditmarknadsbolag. Med hänsyn till att samma soliditets- och likviditetsregel föreslås gälla för de båda institutstyperna och att kapitaltäckningsreglerna är desamma, bör även aktiekapitalregeln vara lika. Någon bestämmelse liknande den som gäller för bankaktiebolag finns inte för medlemsbanker och föreslås inte heller för kreditmarknadsföreningar. Teckning av aktier I 9 kap. 6 § BRL finns en bestämmelse som anger att om teckning av aktier innebär att någon som inte har prövats i samband med att verksamhetstillstånd ges kommer att ha ett kvalificerat innehav i bankaktiebolaget, får detta inte bildas utan att prövning görs. Om personen inte anses lämplig får bolaget inte bildas. Bestämmelsen har till ändamål att förhindra att en person som inte har prövats i tillståndsärendet kommer att ha ett kvalificerat innehav i bolaget. Trots att samma situation kan uppkomma i ett kreditmarknadsbolag saknas motsvarande reglering i lagen om finansieringsverksamhet. Det förklarades med att bestämmelsen skulle fylla en mycket ringa funktion för kreditmarknadsbolag, eftersom ett aktiebolag vanligen är bildat när ansökan om tillstånd att driva finansieringsverksamhet lämnas in till Finansinspektionen (prop. 1995/96:173 s. 90.) När det blev möjligt för ett befintligt aktiebolag att ansöka om tillstånd att driva bankrörelse, ansågs att bestämmelsen borde behållas till dess det står klart i vilken omfattning tillstånd även i fortsättningen kommer att sökas för bolag som inte har bildats (prop. 1997/98:166 s. 73). Samma bedömning görs fortfarande, varför bestämmelsen bör finnas kvar för bankaktiebolag. För kreditmarknadsbolagen är avsikten att undanta regler för bankaktiebolag som inte bör gälla för kreditmarknadsbolag. Även om den aktuella bestämmelsen bedöms överflödig för kreditmarknadsbolag, motiverar detta dock inte att ett sådant undantag görs. För kreditmarknadsföreningar kommer emellertid de nya associationsrättsliga regler som behövs att föras in i ett nytt kapitel på samma sätt som i dag gäller för bankaktiebolagen. I det sammanhanget saknas det anledning att ta in en helt ny bestämmelse med motsvarande innehåll för kreditmarknadsföreningar. Nedsättning av aktiekapitalet Enligt aktiebolagslagen skall ett aktiebolag som har beslutat om nedsättning av aktiekapitalet för återbetalning till aktieägarna m.m. ansöka om rättens tillstånd att verkställa ett nedsättningsbeslut. Rätten skall kalla bolagets borgenärer, såväl kända som okända, med föreläggande för den som vill bestrida ansökan att senast viss dag skriftligen anmäla detta hos rätten, vid äventyr att han annars anses ha medgett ansökningen. Kallelsen skall skyndsamt kungöras genom rättens försorg i Post- och Inrikes Tidningar. Kronofogdemyndigheten i regionen och alla kända borgenärer skall underrättas särskilt genom rättens försorg. Om ansökan inte bestrids eller om de borgenärer som bestrider den får full betalning eller betryggande säkerhet för sina fordringar, skall tillstånd meddelas. För bankaktiebolag gäller emellertid andra regler (9 kap. 8 § BRL). Domstolen är således skyldig att inhämta Finansinspektionens yttrande om och i så fall i vilken utsträckning nedsättningen kan komma att inverka på insättarnas rätt. Inspektionens yttrande skall inhämtas innan domstolen utfärdar kallelse på borgenärerna och kallelsen skall innehålla ett kortfattat sammandrag av yttrandets innehåll. Finner domstolen med hänsyn till yttrandets innehåll att nedsättningen inte skall få verkställas skall ansökan emellertid genast avslås. Anledningen till att rättens prövning av nedsättningsbeslutet skall föregås av ett yttrande från Finansinspektionen är att ett kungörande av ansökan om tillstånd att verkställa nedsättningen kan vara ägnat att väcka oro hos insättarna. Genom yttrandet får insättarna dessutom ett sakkunnigt underlag vid sin bedömning av om nedsättningsansökan skall bestridas. Till detta kan läggas att genom att domstolen åläggs att inhämta och beakta Finansinspektionens yttrande undviks också att myndigheterna har olika syn på om nedsättningen skall få verkställas eller inte (prop. 1997/98:166 s. 102.) De regler som gäller för bankaktiebolag skiljer sig från aktiebolagslagens också genom att individuella kallelser till kända borgenärer inte förekommer. Avvikelsen har motiverats med att aktiebolagslagens regler, för bankaktiebolag, med deras talrika borgenärer/insättare, skulle medföra sådana olägenheter att nedsättningen av praktiska skäl inte skulle komma tillstånd. Bankaktiebolag behöver därför inte foga någon förteckning över bolagets kända borgenärer till ansökan. Inte heller behöver kronofogdemyndigheten underrättas om ansökan. När kallelsen har kungjorts skall rätten meddela tillstånd till nedsättningen om ansökan inte bestrids eller om de fordringsägare som bestrider ansökan får betalning eller betryggande säkerhet för sina fordringar. Att en insättare bestrider ansökan utgör dock inte något hinder om Finansinspektionens yttrande ger grund för att meddela tillstånd. De särskilda regler som gäller när ett bankaktiebolags nedsättningsbeslut handläggs av rätten är alltså motiverade bl.a. av det stora antalet borgenärer, främst insättare, som finns i ett sådant bolag. När det nu blir möjligt för kreditmarknadsbolag att ta emot insättningar skulle aktiebolagslagens förfaranderegler kunna orsaka svårigheter för dessa kreditmarknadsbolag. För kreditmarknadsbolag bör därför gälla samma regler som för bankaktiebolag. Några motsvarande bestämmelser behövs inte för kreditmarknadsföreningar. Egen aktie som säkerhet Enligt 9 kap. 9 § BRL får ett bankaktiebolag ta emot egna aktier eller aktier i sitt moderbolag som pant, om dessa aktier utgör en mindre del av de aktier som lämnas som säkerhet för en kredit. Någon motsvarande bestämmelse gäller inte för kreditmarknadsbolag. De bör dock ha samma möjlighet som bankaktiebolag i detta avseende. Praktiska skäl ligger bakom detta undantag från aktiebolagslagens förbud att ta emot egna aktier som pant. Om en aktieportfölj pantsätts skall inte i portföljen ingående aktier behöva frånskiljas. Mot bakgrund av syftet med bestämmelsen är det rimligt att det - i överensstämmelse med gällande rätt - föreskrivs att de egna aktierna endast får utgöra en mindre del av säkerheten. Det har i tidigare (prop. 1986/87:12 band 2 s. 84) förutsatts att Finansinspektionen i tillämpningsföreskrifter anger att egna aktier eller aktier i moderbolag inte får räknas in i pantens värde. Krediten får då anpassas till belåningsvärdet av panten i övrigt. Detta uttalande gäller fortfarande (se även prop. 1997/98:166 s. 106). Regeringen delar alltså Svenska Fondhandlareföreningens syn på hur ett institut bör behandla egna aktier eller aktier i sitt moderbolag när de ingår i säkerheten. Regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer bör, liksom nu, få meddela föreskrifter om vilka begränsningar som gäller när ett bankaktiebolag eller ett kreditmarknadsbolag tar emot egna aktier eller aktier i sitt moderbolag som pant. Bolagets ledning Ett bankaktiebolag skall ha en styrelse med minst tre ledamöter. Flertalet av ledamöterna skall vara personer som inte är anställda i banken eller i företag som ingår i en koncern där banken är moderbolag. I ett bankaktiebolag skall styrelsen utse en verkställande direktör. Bolagets verkställande direktör får inte vara ordförande i styrelsen (9 kap. 10 och 11 §§ BRL). För ett kreditmarknadsbolag gäller i stället att det skall ha en styrelse med minst fem ledamöter och ha en verkställande direktör. Skillnaden mellan bankaktiebolag och kreditmarknadsbolag är, i och med den likformighet i rörelsereglerna som nu föreslås, omotiverad och bör utgå. Enligt 9 kap. 12 § BRL får rätten att teckna ett bankaktiebolags firma utövas endast av två eller flera personer i förening om inte annat följer av bestämmelserna i 8 kap. 30 § aktiebolagslagen om verkställande direktörens firmateckningsrätt. För kreditmarknadsbolag gäller enligt aktiebolagslagen att styrelsen får föreskriva att rätten att företräda bolag och teckna dess firma får utövas endast av två eller flera personer i förening. Den verkställande direktören får dock alltid företräda bolaget och teckna dess firma beträffande uppgifter som han enligt lag skall sköta. När bestämmelsen om firmateckningsrätt infördes för bankaktiebolag anfördes att det i och för sig är lämpligt att firman i större aktiebolag och bankaktiebolag tecknas av två personer i förening. Med hänsyn till de för banker särskilda skyddsintressena, ansågs betydelsen av detta vara något större i bankaktiebolag än i allmänna aktiebolag. Samtidigt konstaterades att en sådan firmateckningsregel inte utgör någon garanti för att beslutsfattandet och den interna kontrollen fungerar. Betydelsen av ändamålsenliga instruktioner är betydligt större. Värdet av den aktuella firmateckningsbestämmelsen ansågs alltså tveksam. Mot bakgrund av att bestämmelserna i banklagstiftningen om styrning och intern kontroll var föremål för en omfattande översyn av Banklagskommittén ansågs emellertid att bestämmelsen borde behållas till dess den översynen var klar (prop. 1997/98:166 s. 120). Kommittén har inte föreslagit att bestämmelsen skall upphävas. I likhet med kommittén gör regeringen bedömningen att bestämmelsen bör finnas kvar. Banker och kreditmarknadsföretag kommer att ha möjlighet att driva väldigt likartad verksamhet. Det därför är svårt att motivera varför bestämmelsen skall gälla för banker men inte för kreditmarknadsföretag. Regeringen anser därför att det även för kreditmarknadsbolag bör gälla att dess firma endast får tecknas endast av två eller flera personer i förening om inte annat följer av bestämmelserna i 8 kap. 30 § aktiebolagslagen om verkställande direktörens firmateckningsrätt. En liknande bestämmelse föreslås för kreditmarknadsföreningar. För publika aktiebolag gäller enligt 8 kap. 7 § aktiebolagslagen att bolagsstämmans ordförande innan styrelseval förrättas skall lämna uppgift om vilka uppdrag den som valet gäller innehar i andra företag. En motsvarande bestämmelse gäller för bankaktiebolag, oavsett om de är publika eller privata. När bestämmelsen infördes för bankaktiebolag anfördes helt kort att bestämmelsen bör gälla för alla bankaktiebolag (prop. 1997/98 s. 118). Eftersom det även i detta avseende är svårt att motivera varför kreditmarknadsbolag skall behandlas på annat sätt än ett bankaktiebolag, bör bestämmelsen tillämpas på båda bolagstyperna. Med motsvarande argument bör bestämmelsen även gälla för kreditmarknadsföreningar. Bolagsstämma och revision I 9 kap. 22-24 § aktiebolagslagen finns det bestämmelser om styrelsens och den verkställande direktörens upplysningsplikt gentemot bolagsstämman. Av bestämmelsen framgår - förenklat uttryckt - att upplysningar skall lämnas om det kan ske utan skada för bolaget. För bankaktiebolag gäller därutöver att upplysningar får lämnas endast om det kan göras utan nämnvärd olägenhet för enskild. Bestämmelsen för bankaktiebolag skall ses mot bakgrund av den banksekretess som enligt 1 kap. 10 § BRL gäller för dessa (prop. 1997/98:166 s. 126). Den bestämmelsen säger att enskildas förhållanden till bank inte obehörigen får röjas. För kreditmarknadsbolag kommer det att gälla samma sekretessbestämmelse som för banker. Det är därför rimligt att inte heller styrelsen eller den verkställande direktören får lämna upplysningar till stämman endast om det kan göras utan nämnvärd olägenhet för enskild. För bankaktiebolag finns också en bestämmelse som på samma sätt som nu angetts begränsar bl.a. revisorns skyldighet att lämna upplysningar om det inte kan göras utan nämndvärd olägenhet för enskild (9 kap. 16 § BRL). Även denna särbestämmelse har motiverats med banksekretssregeln. Någon motsvarande bestämmelse gäller inte i dag för kreditmarknadsbolag. Även i ett kreditmarknadsbolag är det emellertid rimligt att revisorns upplysningsplikt begränsas om upplysningar inte kan lämnas utan nämnvärd olägenhet för enskild. För kreditmarknadsföreningar gäller enligt 7 kap. 11 § och 8 kap. 16 § lagen om ekonomiska föreningar liknande regler som enligt aktiebolagslagen. Även för kreditmarknadsföreningar bör det därför i rörelselagstiftningen särskilt nämnas att upplysningar får lämnas endast om det kan göras utan nämnvärd olägenhet för enskild. Likvidation I 9 kap. 19 § BRL anges att rätten skall förordna att ett bankaktiebolag skall träda i likvidation om oktrojen återkallas. Av 9 kap. 20 a § BRL följer att ett bankaktiebolag i likvidation inte kan återuppta sin verksamhet om oktrojen har återkallats. Någon motsvarande bestämmelse gäller inte för kreditmarknadsföretag eller värdepappersbolag men däremot för försäkringsföretag. Denna skillnad mellan banker och kreditmarknadsföretag förefaller obefogad och bestämmelsen skulle möjligen kunna upphävas. Ledningen i bolaget skulle då få avveckla bankrörelsen. Bestämmelsen har emellertid betydelse i beredningen av Banklagskommitténs slutbetänkande Offentlig administration av banker i kris (SOU 2000:66). Det bedöms därför lämpligt att överväga fördelar och nackdelar i det sammanhanget. Den bör tills vidare behållas för bankaktiebolag, men inte införas för kreditmarknadsföretag. Regeringen anser dock att ett bankaktiebolag inte bör vara skyldigt att gå i likvidation om det i stället, efter Finansinspektionens tillstånd, övergår till att driva finansieringsrörelse eller annan tillståndspliktig finansiell rörelse. Samma begränsning av likvidationsplikten bör gälla för medlemsbanker. Eftersom sparbanksformen inte har någon motsvarighet bland företag som kan driva finansieringsrörelse, föreslås emellertid inte någon motsvarande begränsning i likvidationsplikten för den bankformen. Fusion För bankaktiebolag och aktiebolag är fusionsförfarandet detsamma fram till dess att bolagsstämman godkänt fusionsplanen. Därefter gäller skilda regler för förfarandet, bl.a. såvitt avser underrättelser till borgenärerna och prövningen av ansökan. Efter bifall till ansökan gäller ånyo samma regler för de olika bolagskategorierna. Detsamma gäller i princip vid fusion av ett helägt dotterbolag. Enligt aktiebolagslagen, som är tillämplig på kreditmarknadsbolag, är det registreringsmyndigheten, dvs. Patent- och registreringsverket, eller domstol som prövar fusionen. För bankaktiebolag görs dock prövningen av Finansinspektionen eller av regeringen. Landshypotek ek. för. (Landshypotek) uppger att det är vanligt att kreditmarknadsföretag ger ut skuldförbindelser avsedda för allmän omsättning. Enligt Landshypotek gäller som regel att kreditmarknadsföretaget enligt skuldförbindelsernas villkor inte får lämna individuella säkerheter för sina förpliktelser och om det ändå sker kan detta utgöra grund för samtliga borgenärer att säga upp skuldförbindelserna till omedelbar betalning. Det betyder enligt Landshypotek att dessa kreditmarknadsföretag i praktiken saknar möjlighet att inom ramen för fusionsförfarandet ställa betryggande säkerhet för de borgenärer som motsatt sig fusionen och det enda återstående alternativet är därmed att kreditmarknadsföretag ger bestridande borgenärer fullt betalt för sina fordringar. De nuvarande bestämmelserna innebär enligt Landshypotek ett faktiskt hinder för många gånger önskvärda förvärv och efterföljande fusion. Landshypotek pekar vidare på att i fråga om bankfusioner har ett tillstånd av regeringen fått ersätta bl.a. krav på kallelse och medgivande från de kända borgenärerna. Landshypotek anför att de praktiska skäl som enligt förarbetena till den bestämmelsen åberopats till stöd för att prövningen vid fusion skall göras av regeringen i stället för rätten utgör ett lika starkt motiv för att prövningen för kreditmarknadsföretagens del skall göras av Finansinspektionen i stället för av rätten. Landshypotek anser att det inte bör vara svårare att genomföra en fusion vari ett kreditmarknadsföretag deltar än en motsvarande fusion med en bank och detta oavsett om det är möjligt att genom avtal undvika de här redovisade problemen. Olikheterna i regelsystemet skulle enligt Landshypotek kunna åtgärdas genom att Finansinspektionen övertar tillståndsfrågan för kreditmarknadsföretagens del och därvid får motsvarande befogenheter som regeringen har vid tillståndsprövningen för banker. Ett annat alternativ som Landshypotek pekar på är att låta handläggningen ligga kvar hos tingsrätten men med skyldighet för tingsrätten att inhämta Finansinspektionens yttrande och i så fall i vad mån fusionen kan komma att inverka på borgenärernas rätt (jfr vad som i dag gäller för bankaktiebolagen vid nedsättningen av aktiekapitalet för återbetalning till aktieägarna). Det kan här konstateras att den situation som Landshypotek beskriver inte är unik för kreditmarknadsföretag utan kan uppkomma i vilket företag som helst. Beskrivningen visar emellertid på omotiverade skillnader i regleringen av t.ex. bankaktiebolag och kreditmarknadsbolag, som kan påverka konkurrensen dem emellan. Vid prövningen av en fusion med ett bankaktiebolag fungerar regeringen som något av ställföreträdare för insättarna och övriga borgenärer och bevakar att deras intressen inte äventyras genom fusionen (prop. 1994/95:70 s. 133). Av motiven till bestämmelsen för banker framgår att ett förfarande liknande det i aktiebolagslagen inte är praktiskt genomfört vid fusion på banksidan. Fusionsärenden ansågs vidare vara så nära knutna till vissa andra tillståndsfrågor att det motiverade den valda lösningen. Här föreslås att ett kreditmarknadsföretag skall få möjlighet att få ta emot inlåning från allmänheten. Varken i banker eller kreditmarknadsföretag behöver dock inlåning ingå i tjänsteutbudet. Med hänsyn till att båda institutstyperna har betydelse för det finansiella systemets funktion bör de dock i detta avseende regleras på samma sätt. De skäl som tidigare har anförts för att behålla den särskilda ordning som gäller för fusion med banker gäller fortfarande. Samma regler bör därför också gälla för kreditmarknadsföretag. Det fusionsförfarande som gäller för kreditmarknadsföreningar enligt lagen om ekonomiska föreningar skiljer sig något från förfarandet i aktiebolagslagen. De motiv som för bankaktiebolag och kreditmarknadsbolag har ansetts motivera en särskild ordning gäller även för föreningarna. För dessa bör därför gälla liknande regler som för kreditmarknadsbolag. Registrering i bankregistret I promemorian finns bestämmelser i sparbankslagen respektive lagen om medlemsbanker om registrering av sparbanker och medlemsbanker i bankregistret. Där sägs bl.a. att registreringsmyndigheten utan dröjsmål skall kungöra i Post- och Inrikes Tidningar vad som för sparbanker införs i bankregistret. I aktiebolagslagen (18 kap. 2 §) sägs att registreringsmyndigheten utan dröjsmål skall kungöra vad som införs i aktiebolagsregistret. Den bestämmelsen är tillämplig när uppgifter för bankaktiebolag införs i bankregistret (18 kap. 1 §) och när ett det införs uppgifter i aktiebolagregistret för kreditmarknadsbolag. Med anledning av de förhållandevis stora kostnader som följer med kungörande i Post- och Inrikes Tidningar och att informationsvärdet hos dessa kungörelser allmänt får sägas vara lågt, anser Patent- och registreringsverket att det bör finnas möjlighet att kungöra ändringar i bankregistret på annat sätt. Verket föreslår att en möjlighet införs innebärande att kungörelse inte längre måste ske i Post- och Inrikes Tidningar utan via Internet i en elektronisk tidning som registreringsmyndigheten ger ut. Även om lagstiftaren skulle finna att en sådan kungörelsereform inte bör genomföras nu, anser Patent- och registreringsverket att lagbestämmelser om skyldighet att kungöra i Post- och Inrikes tidningar bör utgå och ersättas med bestämmelser om att kungörande skall ske i den ordning regeringen förskriver. Regeringen anser att en förändring av det slag som Patent- och registreringsverket föreslår bör göras samlat för bl.a. aktiebolags- och bankregistret. Den frågan avses att behandlas i en under år 2003 planerad departementspromemoria från Justitiedepartementet 8.13.4 Särskilda bestämmelser Regeringens förslag: Bestämmelserna om anmälningsplikt vid inrättande av bankkontor och förvärv av annan banks rörelse avskaffas. Banker skall vara skyldiga att anteckna vissa inskränkningar i omyndigas rätt att förfoga över medel på konto samt vissa förordnanden om och inskränkningar i möjligheten för förmyndare, god man eller förvaltare att förfoga över medel på konto. Anteckningen skall ske på något sätt som gör förordnandet eller inskränkningen känd i banken, t.ex. på insättningsbevis eller i motbok. Kommitténs förslag: Kommittén har även föreslagit att bestämmelser om motbok skall upphävas och att en paragraf om omyndigas medel flyttas till föräldrabalken eller annan lag. Promemorians förslag: Skiljer sig från regeringens förslag genom att anteckning av inskränkningar och förordnande skall ske endast på insättningsbevis eller i motbok. Remissinstansernas synpunkter på kommitténs förslag: Remissinstanserna har inte några invändningar mot förslagen. Remissinstansernas synpunkter på promemorians förslag: Svenska Bankföreningen, i vars yttrande Svenska Fondhandlareföreningen instämmer, anför att konton med motbok knappast förekommer längre och att insättningsbevis har kunden normalt sett inte med sig. Bestämmelsen om motbok bör därför omformuleras så att utrymme ges att göra anteckningen på annat sätt, t.ex. elektroniskt i kundregister. Skälen för regeringens förslag Motbok 2 kap. 21 § BRL innehåller bestämmelser om att motbok eller annat bevis, som en bank utfärdar om tillgodohavande på räkning, skall ställas till viss man och innehålla att överlåtelse får ske endast till viss man och att överlåtelsen bör anmälas hos banken. Vidare sägs att banken inte får göra förbehåll om rätt för banken att åberopa betalning till annan än rätt innehavare av motbok. Slutligen sägs att det finns särskilda bestämmelser om dödande av förkommen motbok. Enligt kommittén är bestämmelserna numera av ringa praktisk betydelse eftersom det finns relativt få bankböcker i användning. Bestämmelserna har vidare sådan karaktär att de inte hör hemma i en lagstiftning som tar sikte på frågor av systemskyddskaraktär. Kommittén föreslår att paragrafen avskaffas. Här konstateras dock att bestämmelser om motböcker i banker finns även i andra lagar än i bankrörelselagen, t.ex. i lagen (1936:81) om skuldebrev. Om paragrafen upphävs skulle det innebära en påtaglig materiell förändring för den som innehar en motbok. Den bör därför finnas kvar tills vidare. I avvaktan på att en översyn görs av de bestämmelser i andra lagar som behandlar motbok i bank - men inte i kreditmarknadsföretag - bör inte heller den aktuella rörelseregeln få en ny utformning som omfattar även kreditmarknadsföretag. Anmälningsplikt 2 kap. 22 § första och andra styckena BRL innehåller bestämmelser om att en bank skall anmäla till Finansinspektionen om banken har beslutat att inrätta ett bankkontor eller beslutat att förvärva en annan banks rörelse eller del därav. (Beträffande paragrafens tredje stycke, se avsnitt 8.7.3) Som framgått föreslås här att den särskilda bestämmelsen om förvärv av annan banks rörelse avskaffas och ersätts med en bestämmelse om tillstånd för förvärv över viss storlek. Någon anmälningsskyldighet vid förvärv av annan banks rörelse behövs därför inte. Inte heller finns det anledning att kräva att banker anmäler beslut om inrättande av bankkontor. Omyndigas medel m.m. 2 kap. 23 § BRL innehåller bestämmelser om medel som en omyndig under sexton år satt in hos en bank och om möjligheten för förmyndare, god man och förvaltare att förfoga över bankmedel. Enligt kommittén hör bestämmelserna inte hemma i banklagstiftningen och bör flyttas till föräldrabalken eller annan relevant lag. I promemorian konstateras att bestämmelserna visserligen rör rättsförhållandet mellan enskilda men att de även riktar sig till bankerna. Dess placering i föräldrabalken eller i annan lag är därför inte självklar. Promemorian hänvisar till att en av Justitiedepartementet initierad utredning om förmynderskapsfrågor kan förväntas ge ett svar på var de nu behandlade bestämmelserna passar in. I avvaktan på utredningens förslag görs i promemorian bedömningen att det är lämpligt att bestämmelser motsvarande de i 2 kap. 23 § BRL tas in i lagen om bank- och finansieringsrörelse. Regeringen delar promemorians bedömning. Av bestämmelsen framgår bl.a. att vissa inskränkningar i den omyndiges rätt att förfoga över medel på bank skall antecknas på insättningsbevis eller i motbok, när beviset eller motboken företes hos banken. Även vissa förordnanden om och inskränkningar i möjligheten för förmyndare, god man och förvaltare att förfoga över bankmedel skall antecknas på insättningsbevis eller i motbok. Regeringen instämmer i Svenska Bankföreningens och Svenska Fondhandlareföreningens uppfattning att bestämmelsen bör omformuleras så att utrymme ges att göra anteckningen på annat sätt, t.ex. elektroniskt i kundregister. 9 Auktorisation 9.1 Gällande rätt För banker och kreditmarknadsföretag gäller i dag vissa i lag preciserade förutsättningar för att de skall beviljas oktroj respektive tillstånd att driva finansieringsverksamhet (9 kap. 3 § BRL, 2 kap. 3 § sparbankslagen och 2 kap. 2 § lagen om medlemsbanker respektive 2 kap. 1 och 3 §§ LFV). Förutsättningarna för beviljande av verksamhetstillstånd för dessa institut är i huvudsak desamma. Vid prövningen bedöms institutets bolagsordning, reglemente eller stadgar, den tilltänkta verksamheten, större ägare och ledning. Dessutom görs det en bedömning av om institutets förbindelse med andra fysiska eller juridiska personer hindrar en effektiv tillsyn av institutet. Stadgarnas förenlighet med befintliga författningar Vid behandlingen av en ansökan om verksamhetstillstånd för banker och kreditmarknadsföretag prövas om bolagsordningen (bankaktiebolag och kreditmarknadsbolag), stadgarna (medlemsbanker och kreditmarknadsföreningar) eller reglementet (sparbanker) är förenlig med bankrörelselagen respektive lagen om finansieringsverksamhet och med andra författningar. För banker prövas även om och i vilken utsträckning det i bolagsordningen etc. behövs några särskilda bestämmelser med hänsyn till omfattningen och arten av bankens verksamhet. Sundheten i den planerade rörelsen I samband med auktorisationen av banker och kreditmarknadsföretag bedöms också om den planerade rörelsen kan antas komma att uppfylla kraven på en sund verksamhet. Beträffande sundhetsbegreppet hänvisas till avsnitt 8.4. Ägarprövning I artikel 7.2 i kreditinstitutsdirektivet anges att auktorisation skall vägras om det, med hänsyn till behovet av en sund och ansvarsfull ledning av kreditinstitutet, bedöms att lämpligheten hos aktieägare eller medlemmar som direkt eller indirekt har ett kvalificerat innehav inte är tillfredsställande. Vad som utgör ett kvalificerat innehav framgår av artikel 1.10 i samma direktiv. En bestämmelse motsvarande EG-regeln finns i svensk rätt. Liksom i EG-rätten utgår ägarprövningen från begreppet kvalificerat innehav. Ett kvalificerat innehav definieras som ett direkt eller indirekt ägande i ett företag, om innehavet representerar tio procent eller mer av kapitalet eller av samtliga röster eller annars möjliggör ett väsentligt inflytande över ledningen av företaget (1 kap. 3 § första stycket 2 BRL och 1 kap. 1 § första stycket 3 LFV). En förutsättning för att ett institut skall beviljas oktroj eller motsvarande verksamhetstillstånd för kreditmarknadsföretag är att det kan antas att den som kommer att ha ett kvalificerat innehav i institutet inte motverkar en sund utveckling av verksamheten i institutet och även i övrigt är lämplig att utöva ett väsentligt inflytande över ledningen av institutet. Det första kravet innebär att förvärvstillstånd inte skall ges om det är osäkert om ägaren i framtiden kommer att motverka en sund utveckling av bankens verksamhet. Ovisshet som råder om en presumtiv ägare i något hänseende skall beaktas till hans nackdel. Ovissheten måste emellertid avse ett förhållande av sådant slag, att det inte är möjligt att göra ett tillräckligt säkert antagande om den ifrågavarande personen kommer att motverka en sund utveckling av verksamheten i banken. Innebörden av det andra lämplighetskravet - som avser personliga förhållanden - är i huvudsak att en större ägare skall vara ansvarskännande och visa gott omdöme (prop. 1996/96:173 s. 71 och 138). Tillstånd får dock inte beviljas om det kan antas att någon som i väsentlig utsträckning har åsidosatt sina skyldigheter i näringsverksamhet eller i andra ekonomiska angelägenheter eller gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet kommer att ha ett kvalificerat innehav i institutet. Det skall vara klarlagt att misskötsamheten i fråga förekommit. Exempel på misskötsamhet i näringsverksamhet är att näringsidkaren gjort sig skyldig till bokföringsbrott eller skattebrott som inte är bagatellartade, att denne regelmässigt underlåtit att betala skatter och allmänna avgifter på icke obetydliga belopp eller att näringsidkaren på olika sätt förfarit otillbörligt i samband med ett konkursförfarande. Misskötsamhet i andra ekonomiska angelägenheter kan exemplifieras med att förvärvaren på senare tid vid flera tillfällen underlåtit att deklarera sina inkomster. Förvärvaren skall också vara diskvalificerad om han begått allvarliga brott vid sidan av näringsverksamhet (prop. 1995/96:173 s. 130 och 138 f). För sparbanker saknas dock ägarprövningsbestämmelsen. Den är inte aktuell med hänsyn till det sätt på vilken en sparbank är uppbyggd (prop. 1995/96:173 s. 61). Ledningsprövning I artikel 6.1 andra stycket i kreditinstitutsdirektivet anges att de behöriga myndigheterna inte får bevilja auktorisation av ett kreditinstitut, om de personer som skall leda verksamheten inte är tillräckligt väl ansedda eller saknar tillräcklig erfarenhet för att kunna fullgöra sina uppgifter. I enlighet härmed sker det en prövning av ledningen i svenska banker och kreditmarknadsföretag. Härvid prövas att den som avses ingå i institutets styrelse eller vara verkställande direktör eller dennes ställföreträdare har tillräcklig insikt och erfarenhet för att delta i ledningen av en bank respektive ett kreditmarknadsföretag och även i övrigt är lämplig för en sådan uppgift. Vad som krävs är att de som skall ingå i ledningen för en bank har ett tillräckligt kunnande på området eller i vart fall förmåga att skaffa sig en sådan kunskap. Viss erfarenhet från näringsverksamhet eller något annat område av betydelse för uppgiften förutsätts också. Vidare bör den som skall ingå i ledningen ha de personliga egenskaper i fråga om omdömesgillhet som uppgiften kräver (prop. 1995/96:173 s. 85). Prövning av nära förbindelser Om institutet kommer att ha nära förbindelser med någon annan, får vidare oktroj eller tillstånd att driva finansieringsverksamhet meddelas endast om förbindelserna inte hindrar en effektiv tillsyn av institutet. Nära förbindelser anses finnas bl.a. om ett företag äger 20 procent eller mer av kapitalet i ett annat företag, om företagen ingår i samma koncern eller om det föreligger liknande förbindelser mellan en fysisk och en juridisk person (1 kap. 3 § andra och tredje styckena BRL och 1 kap. 1 § andra och tredje styckena LFV). Genom denna bestämmelse genomfördes, såvitt nu är av intresse, den bestämmelse som numera finns i artikel 7.3 i kreditinstitutsdirektivet. Ytterligare bestämmelse för kreditmarknadsföretag Utöver vad som nu har sagts gäller för kreditmarknadsföretag som en ytterligare förutsättning för att tillstånd skall meddelas att företaget uppfyller de villkor som i övrigt anges i lagen om finansieringsverksamhet. Något motsvarande krav ställs inte explicit i lagtext i fråga om banker. 9.2 Ny formulering av tillståndskriterierna Regeringens förslag: I den bestämmelse som anger vilka villkor som skall vara uppfyllda för att ett företag skall få tillstånd att driva bank- eller finansieringsrörelse skall sundhetsbegreppet inte längre användas. I stället skall det hänvisas till lagen om bank- och finansieringsrörelse och andra författningar som reglerar institutets verksamhet. Finansinspektionen skall vid den löpande tillsynen se till att ägare och ledning uppfyller de krav som i lagen ställs på dem. Kommitténs förslag: För kreditmarknadsföretag föreslår kommittén att sundhetsbegreppet i gällande rätt ersätts enbart med en hänvisning till reglerna om soliditet, riskhantering och genomlysning. För banker föreslås därutöver en hänvisning till god bankstandard. Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag men innehåller inte någon uttrycklig bestämmelse om att Finansinspektionen vid den löpande tillsynen skall se till att ägare och ledning uppfyller de krav som ställs på dem i samband med auktorisationen. Remissinstansernas synpunkter på kommitténs förslag: Flertalet av remissinstanserna tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. Svenska Bankföreningen, till vars yttrande Svenska Fondhandlareföreningen ansluter sig, anser att oktrojprövningen alltjämt bör grundas på en bedömning av om rörelsen och den kvalificerade ägaren uppfyller kraven på sundhet. För att uppfylla EG:s direktiv måste den ägarprövning som sker i samband med tillståndsprövningen innefatta en bedömning av sundhet. Kommitténs förslag uppfyller därför inte kraven i direktivet på denna punkt. Remissinstansernas synpunkter på promemorians förslag: Finansinspektionen har inte något att invända mot förslaget, men upplyser om att Internationella valutafonden (IMF) påpekat att inspektionens möjlighet till ledningsprövning bör utökas till att även omfatta "senior management". OM AB och Stockholmsbörsen AB anser att en översyn av ägar- och ledningsprövningsreglerna i övrig finansiell lagstiftning bör övervägas. Brottsförebyggande rådet (BRÅ), anser att några svaga punkter i vandelsprövningen synes vara att någon fortlöpande kontroll inte görs av personer som kvarstår i ägar- och ledningskretsen. En fråga är också hur utländska medborgare kontrolleras eftersom det knappast är möjligt att ta del av uppgifter från utländska register. Skälen för regeringens förslag: Som framgår av avsnitt 8.4 föreslås sundhetsbegreppet få en delvis annan utformning än i gällande rätt. Det omfattar i sin nya mening att såväl reglerna om soliditet och likviditet, riskhantering samt genomlysning som regeln om sundhet i övrigt iakttas. I gällande rätt används sundhetsbegreppet i flera bestämmelser. Dit hör de bestämmelser som anger vilka villkor som måste vara uppfyllda för att ett företag skall få tillstånd att driva bank- eller finansieringsrörelse. Enligt dessa regler krävs det bl.a. dels att den planerade rörelsen kan antas uppfylla kraven på en sund verksamhet, dels att det kan antas att vissa större ägare inte motverkar en sund utveckling av verksamheten i institutet och även i övrigt är lämpliga att utöva ett väsentligt inflytande över ledningen av ett institut. I gällande rätt används också termen sund i tillsynssammanhang. Då sägs att Finansinspektionen vid sin tillsyn skall se till att en sund utveckling av verksamheten främjas. I avsnitt 10.2 föreslås dock att motsvarande bestämmelse i den nya lagen skall ange att Finansinspektionen skall ha tillsyn över att ett instituts rörelse drivs enligt lagen om bank- och finansieringsrörelse, andra författningar som reglerar bankers eller kreditmarknadsföretags verksamhet, institutets bolagsordning, stadgar eller reglemente och interna instruktioner som har sin grund i lagstiftning som reglerar bankers eller kreditmarknadsföretags verksamhet. I tillståndsprövningen ligger något som kan liknas vid en första kontroll av att rörelsen kommer att drivas på ett från allmän synpunkt tillfredsställande sätt. I princip samma krav bör ställas på banker och kreditmarknadsföretag vid tillståndsprövningen som senare i den löpande verksamheten. Det föreslås därför att bedömningsgrunderna vid tillståndsprövningen ändras för att ligga i linje med vad som senare prövas inom ramen för den löpande tillsynen. För banker innebär kommitténs förslag att sundhetsbegreppet ersätts med en hänvisning till kraven på soliditet, riskhantering och genomlysning och god bankstandard. För kreditmarknadsföretag föreslås detsamma utom såvitt avses regeln om god bankstandard, vilket förklaras av att någon sådan regel inte föreslås för kreditmarknadsföretag. Här bedöms dock att villkoren för tillstånd bör uttryckas på samma sätt som i den regel som anger ramarna för den löpande tillsynen (se avsnitt 10.2). Av detta följer att den prövning som bör ske är om - det finns skäl att anta att den planerade rörelsen kommer att drivas enligt bestämmelserna i lagen om bank- och finansieringsrörelse och andra författningar som reglerar bankers eller, i förekommande fall, kreditmarknadsföretags verksamhet, - det finns skäl att anta att den som har eller kan förväntas komma att få ett kvalificerat innehav i institutet inte kommer att motverka att rörelsen drivs på ett sätt som är förenligt med lagen om bank- och finansieringsrörelse och andra författningar som reglerar bankers eller, i förekommande fall, kreditmarknadsföretags verksamhet och även i övrigt är lämplig att utöva ett väsentligt inflytande över ledningen av ett institut. Att särskilt ange att prövning skall ske av ett kreditinstitutets bolagsordningar, stadgar eller reglementen eller av institutets interna instruktionerna, bedöms onödiga i detta sammanhang. Om det i samband med en auktorisation kan konstateras att bolagsordning etc. eller riktlinjer och instruktioner, exempelvis om riskhantering, i något avseende inte kommer att följas, kan det inte heller antas att instituten kommer att uppfylla lagens krav i dessa avseenden. De övriga förutsättningarna för beviljande av verksamhetstillstånd - att bolagsordning, reglemente eller stadgar är författningsenliga, att ledningen är lämplig och institutets nära förbindelser inte försvårar tillsynen - påverkas inte av de nya rörelseregler som föreslås för banker och kreditmarknadsföretag. Bedömningen av innehållet i bolagsordningen etc. kommer alltjämt att utgöra en viktig del av prövningen. Det nu aktuella lagstiftningsarbetet föranleder inte några sakliga ändringar av nu nämnda förutsättningar för beviljande av tillstånd. Ledningsprövningsregeln och den prövning som sker av institutets nära förbindelser har sin grund i EG-rätten. Enligt förslaget i promemorian skall ledningsprövningen omfatta styrelseledamot och verkställande direktör samt ersättare för dessa, dvs. suppleant för styrelseledamot samt vice verkställande direktör eller, i förekommande fall, ställföreträdare för denne. Att begränsa ledningsprövningen till de personer som har det yttersta ansvaret för hur verksamheten bedrivs överensstämmer med gällande rätt (prop. 1995/96:173 s. 84). Finansinspektionen hänvisar till att IMF rekommenderat att lämplighetsprövningen utvidgas till att omfatta "senior management". Begreppet har sin grund i det anglosaxiska systemet och har inte någon direkt motvarighet i vårt system. Om man försöker överföra begreppet på våra förhållanden ställs man inför mycket svåra gränsdragningsproblem. Inspektionen har inte heller närmare angett vilka personer som den anser ingår i kretsen. Regeringen finner inte skäl att frångå ett väl inarbetat regelverk för prövning av ett instituts ledning. Som BRÅ påpekar finns det inte någon uttrycklig bestämmelse om att det skall ske en fortlöpande kontroll av personer som kvarstår i ägar- och ledningskretsen. Att så är avsett att vara fallet framgår dock i viss mån indirekt av att inspektionen kan ingripa om ägare eller ledning inte längre uppfyller kraven. Det bedöms emellertid lämpligt att i klargörande syfte ta in en bestämmelse om att Finansinspektionen skall se till att ägare och ledning även fortlöpande uppfyller de krav som i lagen ställs på dem. BRÅ väcker också frågan hur utländska medborgare kontrolleras, eftersom det knappast är möjligt att ta del av uppgifter från utländska register. Den möjligheten har inspektionen inte heller enligt gällande rätt. Det får antas att inspektionen har upprättade rutiner för en sådan situation. Det är dessutom knappast förenligt med Sveriges internationella åtaganden att förhindra utländska personer att äga eller leda en bank. Regeringen förutsätter dock att inspektionen strävar efter att få tillgång till samma information beträffande utländska medborgare som beträffande svenska medborgare. Det bör framhållas att utgångspunkten för ägarprövningsreglerna är att inspektion skall ha skäl att anta att personen i fråga inte kommer att motverka att rörelsen drivs på ett sätt som är förenligt med lagen. Bristen på uppgifter kommer alltså att gå ut över den som skall prövas och leda till att personen i fråga inte godkänns. Visserligen föreskriver ägarprövningsreglerna också att en ansökan alltid skall avslås om det är utrett att personen i fråga har åsidosatt sina skyldigheter i näringsverksamhet eller andra ekonomiska angelägenheter eller gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet. Även om det i denna situation skall vara klarlagt att den ledningsprövade har gjort sig skyldig till ett diskvalificerande uppträdande kan, inspektionen från den sökande begära de uppgifter som den anser sig behöva för att göra prövningen och - om ansökan inte kan avslås redan med stöd av huvudregeln i första stycket - avvisa ansökan om sådana uppgifter inte ges in. Till detta kommer att inspektionen kan ingripa mot personen i efterhand om denne lämnat vilseledande uppgifter i tillståndsärendet (prop. 1995/96:173 s. 76). Enligt ledningsprövningsreglerna skall den som avses ingå i företagets styrelse eller vara verkställande direktör ha de insikter och den erfarenhet som måste krävas av den som deltar i ledningen av ett institut och även i övrigt vara lämplig för en sådan uppgift. För att inspektionen skall kunna bedöma insikter, erfarenheter och lämplighet torde det krävas att det presenteras ett tillförlitligt underlag. Det ligger alltså i de berördas intresse att förse inspektionen med sådana uppgifter. Det ingår inte i detta lagstiftningsärende att, som OM AB och Stockholmsbörsen AB önskar, göra en översyn av ägar- och ledningsprövningsreglerna i övrig finansiell lagstiftning. Beträffande den närmare utformningen av den bestämmelse som anger förutsättningarna för beviljande av verksamhetstillstånd hänvisas till författningskommentaren. 10 Tillsyn 10.1 Inledning I tidigare avsnitt har det lagts fram förslag till hur rörelseregler för banker och kreditmarknadsföretag bör utformas. Rörelsereglerna bör också utgöra utgångspunkten när riktlinjerna för tillsynen dras upp. Rörelsereglerna är nära kopplade till tillsynen. Om det inte finns tillsyn över att reglerna följs eller om det inte inträder några följdverkningar för det fall att reglerna inte efterlevs blir reglerna meningslösa. Omvänt går det inte att ha tillsyn, i synnerhet innefattande rätt att ingripa mot instituten, utan ett lagstadgat regelverk för hur institutens verksamhet skall drivas. Ett sådant system skulle riskera att präglas av godtycke och rättsosäkerhet. Rörelsereglerna måste även prägla inriktningen på och formerna för tillsynen. Reglerna är grundade på bedömningar av vilka krav som måste ställas för att instituten skall fungera på ett ändamålsenligt sätt. Därav följer att tillsynen måste inriktas på att övervaka de förhållanden som regleras i rörelsereglerna. Tillsynen bör därvid styras av kriterierna väsentlighet och risk. Tillsynsregler finns i den gällande regleringen av banker och kreditmarknadsföretag. Enligt dessa skall Finansinspektionen vid sin tillsyn över banker och kreditmarknadsföretag se till att en sund utveckling av instituten främjas. (7 kap. 3 § BRL resp. 5 kap. 4 § LFV). Enligt förarbetena till bestämmelsen i bankrörelselagen bör en banks organisation, arbetsmetoder och beslut vara baserade på bedömningar som präglas av långsiktighet och noggrannhet (prop. 1992/93:89 s. 192). Ett viktigt moment i detta avseende är att bankens exponering för olika slags risker skall ligga inom rimliga gränser. Detta betyder inte att banken inte får engagera sig i verksamheter som är förknippade med risker utan snarare att de risker som banken utsätter sig för skall kunna bäras utan att banken äventyrar sitt kapital och de inblandades ekonomiska situation. I bevakningen av att sundhetskravet efterlevs måste skyddet för konsumenterna, i första hand insättarna ha en framträdande plats. Krav måste också ställas på den information som banken tillhandahåller sina kunder. Motsvarande uttalanden görs för kreditmarknadsföretagen (prop. s. 153). Ytterligare riktlinjer för tillsynen finns i förordning (1996:596) med instruktion för Finansinspektionen. Där slås fast att de övergripande målen för inspektionens verksamhet är att bidra till det finansiella systemets stabilitet och effektivitet samt att verka för ett gott konsumentskydd. Enligt instruktionen har Finansinspektionen till uppgift att bl.a. utöva tillsyn i enlighet med vad som anges i lag eller annan författning och följa och analysera utvecklingen inom verksamhetsområdet. Vidare framgår att inspektionen har viss samrådsskyldighet med bl.a. Riksbanken. Finansinspektionen ansvarar även för viss officiell statistik enligt förordningen (2001:100) om den officiella statistiken. I de regleringsbrev som regeringen årligen utfärdar för inspektionen preciseras inspektionens uppgifter mer i detalj. De rörelseregler som här föreslås - i synnerhet de grundläggande bestämmelserna om soliditet och likviditet, riskhantering, genomlysning samt sundhet i övrigt - är allmänt formulerade. Reglerna om tillsynen blir genom kopplingen till rörelsereglerna med nödvändighet uttryckta i generella termer. Följaktligen kommer viktiga delar av det praktiska tillsynsarbetet att utformas av tillsynsmyndigheten. Det lagstiftaren kan göra är att anvisa mål för tillsynen och de medel, inklusive sanktioner, som skall stå till tillsynsmyndighetens förfogande om instituten bryter mot reglerna. Därtill kan riksdagen via lagstiftningen och regeringen via beslut i bl.a. instruktioner och regleringsbrev precisera de krav som de ställer på tillsynen. Avsikten är alltså att föreslå ett regelsystem för tillsynen som överlämnar till Finansinspektionen att utforma hur det praktiska tillsynsarbetet skall drivas. Det är nämligen inte möjligt eller ens önskvärt att i lagstiftningen ange mer detaljerade anvisningar för tillsynsarbetet. Genom att ange huvudinriktningen för tillsynen läggs emellertid en god grund för en bedömning av hur tillsynsarbetet praktiskt bör läggas upp. Utöver de regler som föreslås här kan regeringen alltså via instruktioner och regleringsbrev precisera de krav som ställs på tillsynen. Här behandlas emellertid inte - som kommittén gjort - närmare hur regeringen bör formulera målen för tillsynen. Det är dock en fråga som kommer att aktualiseras i samband med att dessa mål ställs upp, t.ex. i samband med utarbetande av instruktion eller det årliga regleringsbrevet. Kommittén anser att Finansinspektionens uppgifter bör renodlas men menar att den totala översyn som bör ligga till grund för en sådan renodling bör göras i annan ordning. Här delas den uppfattningen. Kommittén uttalar vidare att Finansinspektionen inte bör hantera konsumentfrågor eller produktion av offentlig statistik annat än för tillsynsändamål. Finansinspektionen avstyrker att samtliga konsumentfrågor överlåts på Konsumentverket och menar att de kundfrågor som har stor betydelse för Finansinspektionens tillsyn även fortsättningsvis bör hanteras av inspektionen. Finansinspektionen tillstyrker däremot att inspektionen inte i framtiden skall belastas med statistikproduktion. Här görs bedömningen att även konsument- och statistikfrågorna bör övervägas i ett annat sammanhang som behandlar inspektionens ansvarsområde. I det följande behandlas endast tillsynen över svenska institut. Kreditinstitut som är auktoriserade i ett annat EES-land än Sverige men utövar verksamhet här genom en filial eller genom direkt tillhandahållande av tjänster, s.k. gränsöverskridande verksamhet, står i första hand under tillsyn av hemlandets tillsynsmyndighet. Finansinspektionen har dock vissa skyldigheter med avseende på dessa institut. Inspektionen skall t.ex. i samarbete med behörig hemlandsmyndighet utöva tillsyn över att likviditeten är tillfredsställande i en i Sverige inrättad filial till ett kreditinstitut och vissa finansiella institut som är hemmahörande i ett annat EES-land än Sverige. Det åligger vidare inspektionen att lämna de uppgifter till hemlandets tillsynsmyndighet som denna behöver för sin tillsyn över det EES-institut som är verksamt här genom filial eller gränsöverskridande verksamhet. Inspektionen har även vissa möjligheter att ingripa direkt mot såväl ett EES-institut som driver verksamhet här som mot andra utländska kreditinstitut. 10.2 Tillsyn över enskilda institut Regeringens förslag: Finansinspektionen skall ha tillsyn över att en banks eller ett kreditmarknadsföretags rörelse drivs enligt lagen om bank- och finansieringsrörelse, andra författningar som reglerar institutets verksamhet, institutets bolagsordning, stadgar eller reglemente och interna instruktioner som har sin grund i lagstiftning som reglerar bankers eller kreditmarknadsföretags verksamhet. Kommitténs förslag: Överensstämmer i sak med regeringens såvitt avser banker. Beträffande kreditmarknadsföretagen innehåller emellertid kommitténs förslag inte någon skyldighet att ha tillsyn över att interna instruktioner efterlevs. Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstansernas synpunkter på kommitténs förslag: Svenska Bankföreningen, till vars yttrande Svenska Fondhandlareföreningen ansluter sig, anser att det är självklart att tillsynen skall avse bankernas efterlevnad av reglerna, men menar att tillsynen även bör avse sundheten i enskilda institut. Riksgäldskontoret pekar på att ramstyrningen av riskhanteringen och det finansiella systemets stabilitet ställer krav på uppföljning. Det finns därför skäl att överväga ytterligare åtgärder. I dessa överväganden bör, enligt kontoret, ingå åtgärder som att komplettera de nuvarande revisionskraven med särskilda krav på riskhanteringsrevision. De övriga remissinstanserna har inte några invändningar mot förslaget. Remissinstansernas synpunkter på promemorians förslag: Riksbanken har inget att erinra mot att rörelsereglerna görs gemensamma för banker och kreditmarknadsföretag men befarar att de mest systemviktiga instituten inte ges tillräcklig prioritet i fråga om tillsyn och reglering. Riksbanken föreslår därför att det av lag skall framgå att Finansinspektionen vid tillsynen skall lägga särskild vikt vid institut som driver bankrörelse. Skälen för regeringens förslag: De föreslagna rörelsereglernas adressat är i första hand de enskilda instituten men indirekt ger de även besked om vad Finansinspektionen skall granska när den utövar tillsyn. Det övergripande syftet bakom de föreslagna reglerna om soliditet och likviditet, riskhantering samt genomlysning är att minska systemriskerna, dvs. riskerna för större störningar i det finansiella systemet. Även kravet på att institutens rörelse i övrigt skall vara sund kan sägas vara präglat av ett systemrisktänkande. Eftersom rörelsereglerna och tillsynen utgör ömsesidigt beroende delar av en helhet kan det slås fast att tillsynen av de enskilda instituten måste ske mot bakgrund av ett systemrisktänkande. Genom att vaka över de enskilda institutens stabilitet och standarden i deras verksamhet skall inspektionen bidra till det finansiella systemets stabilitet. På ett allmänt plan är det enkelt att definiera tillsynens uppgift; övervaka att rörelsereglerna och de bestämmelser som särskilt reglerar bankers och kreditmarknadsföretags verksamhet följs. I praktiken måste dock detta allmänna mandat kompletteras. Tillsynsmyndighetens åligganden och befogenheter måste preciseras, dels för att tillsynsmyndigheten skall veta vad regeringen och riksdagen förväntar sig att den skall göra, dels för att myndigheten - och de som kan bli föremål för tillsyn - skall veta vad den får göra. Tillsynen måste således drivas inom bestämda ramar. Med rörelseregler avses i första hand de regler för drivande av rörelsen som återfinns i den specifika lagstiftning som reglerar verksamheten i banker och kreditmarknadsföretag, dvs. den här föreslagna lagen om bank- och finansieringsrörelse. Tillsynen skall emellertid även omfatta bedömningar av om instituten tar hänsyn till andra regler som berör deras verksamhet, t.ex. bestämmelserna i kapitaltäckningslagen, och till vad som framgår av bolagsordningen och interna instruktioner som har sin grund i den särskilda lagstiftning som regerar bankers eller kreditmarknadsföretags verksamhet. Tillsynsmyndighetens huvuduppgift bör vara att se till att bestämmelser av de slag som nu nämnts efterlevs. Detta bör komma till konkret uttryck i en regel som anger att Finansinspektionens uppdrag är att utöva tillsyn över att en banks och ett kreditmarknadsföretags rörelse drivs enligt lagen om bank- och finansieringsrörelse, andra författningar som reglerar bankers eller kreditmarknadsföretags verksamhet, institutets bolagsordning, stadgar eller reglemente och interna instruktioner som har sin grund i lagstiftning som reglerar bankers eller kreditmarknadsföretags verksamhet. Kommitténs förslag anger att Finansinspektionen skall utöva tillsyn över att ett instituts rörelse drivs enligt denna lag och andra författningar som särskilt reglerar banker eller kreditmarknadsföretag. Uttrycket "andra författningar som särskilt reglerar banker eller kreditmarknadsföretag" bedöms dock som mindre lämpligt eftersom det kan utesluta den associationsrättsliga regleringen för bl.a. bankaktiebolag. Kommitténs förslag saknar också en bestämmelse om att Finansinspektionen skall ha tillsyn över att ett kreditmarknadsföretags rörelse drivs enligt interna instruktioner som har sin grund i lagstiftning som reglerar kreditmarknadsföretag. Detta beror på i att de rörelseregler som kommittén föreslagit för kreditmarknadsföretagen saknar en uttrycklig bestämmelse om att kreditmarknadsföretag skall utfärda sådana instruktioner. Här har emellertid gjorts bedömningen att det i detta avseende bör gälla samma regler för banker som för kreditmarknadsföretag (se avsnitt 8.13.1). Detta bör få genomslag även vid utformningen av den nu aktuella bestämmelsen om ramarna för inspektionens tillsyn. Tillsynen syftar alltså till att instituten inte skall ägna sig åt risktagande som kan hota deras egen stabilitet och i förlängningen stabiliteten i betalnings- och kreditsystemen samt till att rörelsen även i övrigt är sund. Finansinspektionens arbete bör inriktas mot att fortlöpande följa utvecklingen av de enskilda institutens rörelser för att inspektionen snabbt skall kunna göra en värdering av det enskilda institutet och få ett samlat grepp om dess riskexponering. Av systemrisktänkande följer att fokus i inspektionens arbete bör ligga på att sådana institut vars verksamhet utgör en systemrisk identifieras och ägnas särskild uppmärksamhet. Ett sådant utvecklingsarbete pågår också inom Finansinspektionen. Syftet är att inspektionen årligen skall göra en samlad riskbedömning för respektive institut. Av regleringsbrevet för de senaste åren avseende Finansinspektionen framgår att tillsynen över systemviktiga institut skall prioriteras. Detta överensstämmer med Riksbankens uppfattning. Regeringen anser dock, till skillnad från Riksbanken, att väsentliga prioriteringar inom tillsynen bör vara en fråga för regleringsbrevet och inte behandlas i lag. Genom att hantera frågan i regleringsbrevet tas ett samlat grepp om hela inspektionens verksamhet och inte bara den del som avser banker och kreditmarknadsföretag. Soliditetskravet styr i hög grad tillsynsarbetet. Den ställer stora krav på tillsynen. För att kunna bedöma ett instituts soliditet krävs att inspektionen har en ingående kännedom om rörelsen i just det institutet. För detta krävs att inspektionen tillräckligt nära följer verksamheten i institutet och har kompetens att dra korrekta slutsatser om tillståndet i det på grundval av den information som hämtas in. Inspektionen har olika möjligheter att skaffa sig information om tillståndet i instituten; genom de rapporter som instituten är skyldiga att ge in till inspektionen, genom platsbesök, genom möjligheten att anlita en eller flera revisorer för bedömningen av en viss fråga vid tillsynen (se närmare härom i avsnitt 11), genom institutens årsredovisningar samt genom underhandskontakter mellan inspektionen och institutens ledning och personal. För att fortlöpande vara solid måste institutet identifiera, mäta, styra och ha kontroll över de risker det är exponerat för och för att det skall kunna göra detta måste verksamheten vara genomlysbar. Finansinspektionens kontroll inom ramen för kravet på soliditet kommer därför samtidigt att inbegripa en kontroll av riskhanteringen och genomlysningen i det enskilda institutet. För att kunna uppfylla kraven på soliditet, riskhantering och genomlysning måste instituten ha tillfredsställande system för styrning, information och kontroll. Finansinspektionen bör inrikta tillsynen på dessa system. Från ett riskhanteringsperspektiv är det givetvis väsentligt att instituten har klara riktlinjer, metoder och rutiner för den interna kontrollen, vilket också skall vara föremål för tillsyn. Tyngdpunkten i tillsynen bör ligga på en övergripande analys av det enskilda institutets system för att identifiera, mäta och kontrollera de särskilda risker som är förenade med verksamheten och på en total bedömning av det enskilda institutets ställning. Det är vidare av största vikt att inspektionen övervakar att styrelsen har ett samlat grepp om och verkligen kan ta ansvar för institutets rörelse på ett övergripande plan. Styrelsen måste ha kontroll över institutets riskexponering och kapitalsituation för att dess förutsättningar att på ett tidigt stadium identifiera och uppmärksamma problem och oönskade risksituationer skall vara så goda som möjligt. I normalfallet är styrelsens arbetsformer däremot något som instituten själva skall bestämma över. Den strategiska och affärsmässiga planeringen av verksamheten ankommer givetvis på de enskilda instituten så länge verksamheten inte kommer i konflikt med rörelsereglerna. Det är instituten själva som fattar de företagsekonomiska besluten. För kreditmarknadsföretag med en mer enhetlig inriktning är möjligheten att jämna ut riskerna mellan olika verksamheter inte så stor. En rörelse som är starkt exponerad mot en viss del av ekonomin blir vidare mer sårbar för en nedgång inom just den sektorn än en rörelse med större riskspridning. Inspektionen måste ha en nära kännedom om företagets riskhanteringssystem för att kunna avgöra risknivån i rörelsen. Riksgäldskontoret anser att de föreslagna rörelsereglerna ställer ytterligare krav på den uppföljning som bör ske och föreslår exempelvis åtgärden att komplettera de nuvarande revisionskraven med särskilda krav på riskhanteringsrevision. Den ordinarie granskning som en revisor gör omfattar dock granskning av företagens riskhantering. Det kan vidare noteras att det i Finansinspektionens allmänna råd (FFFS 1998:5) för revisorer förordnade av Finansinspektionen, framgår att en sådan revisor bör ägna särskild uppmärksamhet åt institutets interna kontrollsystem. En sådan revisor skall vidare särskilt uppmärksamma hanteringen av de i verksamheten förekommande riskerna samt hur riktlinjer och instruktioner tillämpas. Något behov av en särskild bestämmelse om riskhanteringsrevision bedöms därför inte finnas. Här föreslås inte heller några andra bestämmelser som ställer ytterligare krav på uppföljningen. 10.3 Tillsyn över sektorerna Regeringens bedömning: Det föreslås inte någon bestämmelse om att Finansinspektionen skall ha i uppdrag att verka för en sund utveckling av bank- och finansieringssektorn. Kommitténs förslag: Kommittén föreslår en bestämmelse om att Finansinspektionen skall ha i uppdrag att verka för en sund utveckling av bank- och finansieringssektorn. Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens bedömning. Remissinstansernas synpunkter på kommitténs förslag: Av remissinstanserna är det endast Finansinspektionen som har någon invändning mot förslaget. Finansinspektionen befarar att bestämmelsen kan tolkas som att det är inspektionen som skall bära ansvaret för att instituten följer de bestämmelser som reglerar banker, men menar att regelefterlevnaden i första hand ankommer på de enskilda instituten. Finansinspektionen anser vidare att förslaget innebär att inspektionen åläggs att mer eller mindre frikopplat från övrig verksamhet bevaka marknaden som helhet, såväl i ett nationellt som i ett internationellt perspektiv och ifrågasätter om detta ansvar är rimligt. Inspektionen har därför avstyrkt en ändring av den i gällande rätt befintliga bestämmelsen, enligt vilken Finansinspektionen vid sin tillsyn skall se till att en sund utveckling av verksamheten främjas. Remissinstansernas synpunkter på promemorians bedömning: Remissinstanserna har inga invändningar mot bedömningen. Skälen för regeringens bedömning: Finansinspektionen får i sin tillsynsverksamhet tillgång till information om enskilda banker och kreditmarknadsföretag, som i sin tur ger inspektionen en unik inblick i hela den sektor inom vilken dessa företag verkar. Det följer inte av de föreslagna rörelsereglerna att inspektionen skall göra en samlad bedömning av institutens situation, exempelvis såvitt gäller deras totala riskexponering gentemot en viss sektor. Detta är enligt kommittén naturligt eftersom det knappast finns möjlighet för inspektionen att ingripa med formella sanktioner i fall där den har uppfattningen att utvecklingen inom hela sektorn eller i en grupp av institut inte är tillfredsställande men det inte finns grund att påstå att läget i ett enskilt institut är allvarligt. Det är dock angeläget att Finansinspektionen följer utvecklingen inom finanssektorn som helhet och därvid bildar sig en uppfattning om utvecklingen ligger i linje med intentionerna bakom lagstiftningen. Mot denna bakgrund bör det enligt kommittén i lagen tas in en anvisning till Finansinspektionen om att följa utvecklingen inom hela sektorn i fråga. Den föreslagna bestämmelsen ställer inte krav på instituten utan är en anvisning till Finansinspektionen om vad tillsynsarbetet skall inriktas på. Anvisningen innebär enligt kommittén att inspektionen skall följa och analysera utvecklingen på den svenska finansiella marknaden och de utländska finansiella marknaderna för att se hur utvecklingen påverkar de svenska bankerna och kreditmarknadsföretagen som kollektiv. Enligt kommittén är det inte meningen att Finansinspektionen skall kunna ingripa mot ett enskilt institut under åberopande av den föreslagna regeln. Inspektionen skall dock kunna vidta åtgärder av annat slag. Kommittén nämner som exempel på en naturlig åtgärd från Finansinspektionens sida i fall där förhållandet inte begränsar sig till ett enskild institut, att inspektionen inleder samtal med de berörda instituten eller med branschorganisationen. Om samtalen visar sig fruktlösa eller det eljest påkallas kan det finnas anledning för inspektionen att uppmärksamma regeringen på förhållandena. Kommittén konstaterar vidare att Finansinspektionen redan i dag har en sådan skyldighet. Enligt 7 § andra stycket 3 verksförordningen (1995:1322) skall nämligen myndighetens chef fortlöpande följa upp och pröva den egna verksamheten och konsekvenserna av de författningsföreskrifter och särskilda beslut som rör verksamheten samt vidta de åtgärder som behövs. Enligt kommittén kan det också finnas lägen när det är lämpligt att ge offentlighet åt förhållandena. Enligt den instruktion som gäller för Finansinspektionen skall inspektionen - genom en ändring som infördes den 1 januari 2002 (SFS 2001:913) - följa och analysera utvecklingen inom verksamhetsområdet samt rapportera till regeringen om inspektionen bedömer att instabilitet i finanssektorn riskerar att negativt påverka det svenska finansiella systemets funktionssätt. Det finns alltså inte något att invända mot att inspektionen skall hålla en hög nivå på sin omvärldsbevakning på det sätt kommittén beskrivit. Däremot är det inte motiverat att ta in en bestämmelse om detta i lag. Förordningen med instruktion för Finansinspektionen eller det årliga regleringsbrevet är mer ändamålsenliga instrument för att hantera nu berörda frågor. 11 Finansinspektionens kontrollmöjligheter och ingripanden I detta avsnitt behandlas Finansinspektionens lagreglerade möjligheter att inom ramen för tillsynsuppdraget skaffa sig information om tillståndet i enskilda institut samt ingripa om ett institut inte följer bestämmelserna i lagen om bank- och finansieringsrörelse eller de andra bestämmelser som gäller för bankers och kreditmarknadsföretags verksamhet. Inspektionens icke lagreglerade möjligheter att i kraft av sitt tillsynsuppdrag ta upp frågor med ett enskilt institut, t.ex. samtalsvägen, behandlas däremot inte. Denna dialog mellan inspektionen och instituten är emellertid också ett betydelsefullt inslag i tillsynsarbetet. 11.1 Kontrollmöjligheter 11.1.1 Gällande rätt Banker I 7 kap. BRL anges vilka olika möjligheter Finansinspektionen har att granska bankernas verksamhet. Där slås till en början fast att banken skall lämna inspektionen de upplysningar om sin verksamhet och därmed sammanhängande omständigheter som inspektionen begär (7 kap. 1 § första stycket BRL). Denna bestämmelse ger inspektionen stöd för att begära in nödvändiga upplysningar från de enskilda bankerna. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen får meddela föreskrifter om vilka upplysningar som en bank återkommande skall lämna till inspektionen (7 kap. 2 § 1 BRL). Med stöd av detta bemyndigande kan föreskrifter meddelas om bl.a. skyldighet för bankerna att lämna ekonomiska rapporter. Inspektionen får genomföra undersökning hos en bank när inspektionen anser det nödvändigt (7 kap. 1 § andra stycket BRL). Ytterligare möjligheter till kontroll ges genom bestämmelser om upprättande av särskild balansräkning. För bankaktiebolagens del åligger det enligt huvudregeln bolagets styrelse att ofördröjligen upprätta och låta revisorerna granska en särskild balansräkning så snart det finns skäl att anta att bolagets eget kapital understiger häften av det registrerade aktiekapitalet (13 kap. 2 § aktiebolagslagen). När det gäller sparbanker och medlemsbanker finns denna skyldighet, om det finns anledning att anta att banken inte kan uppfylla kravet på kapitaltäckning enligt kapitaltäckningslagen (7 kap. 4 § BRL). För bankaktiebolag respektive sparbanker och medlemsbanker gäller alltså olika krav för att skyldigheten att upprätta särskild balansräkning skall inträda. När det anses nödvändigt får Finansinspektionen sammankalla en banks styrelse. Har styrelsen inte rättat sig efter en begäran från inspektionen om att kalla till en extra stämma, får inspektionen utfärda en sådan kallelse. Företrädare för inspektionen får närvara vid stämman och vid ett sådant styrelsesammanträde som inspektionen har sammankallat samt delta i överläggningarna (7 kap. 6 § BRL). Kreditmarknadsföretag För kreditmarknadsföretag beskrivs Finansinspektionens möjlighet att granska företagen i 5 kap. LFV. Där ges Finansinspektionen samma möjligheter som i bankrörelselagen att i kraft av tillsynsuppdraget hämta in information om tillstånden i de enskilda företagen. Dessa möjligheter utgörs först och främst av rätt att begära in upplysningar från ett enskilt kreditmarknadsföretag (5 kap. 1 § första stycket LFV), rätt att med stöd av bemyndiganden från regeringen meddela föreskrifter om en generell rapporteringsplikt för företagen (5 kap. 2 § LFV) och rätt att genomföra undersökning hos ett kreditmarknadsföretag när inspektionen anser det nödvändigt (5 kap. 1 § andra stycket LFV). Ytterligare kontrollmöjligheter finns genom kreditmarknadsföretags skyldighet att under vissa omständigheter låta upprätta en särskild balansräkning (13 kap. 2 § aktiebolagslagen, 5 kap. 4 a § LFV) och, när det anses nödvändigt, sammankalla styrelsen i ett kreditmarknadsföretag (5 kap. 6 § LFV). Särskilt om förordnande av revisorer För banker har Finansinspektionen en skyldighet att förordna en revisor att med övriga revisorer delta i revisionen av en bank (7 kap. 5 § BRL). För kreditmarknadsföretag har inspektionen rätt men inte skyldighet att utse en sådan revisor (5 kap. 5 § LFV). Revisorn har rätt till skäligt arvode för sitt arbete av institutet. Arvodets storlek bestäms av inspektionen. Den av inspektionen förordnade revisorn skall ingå i revisorskollektivet och tillsammans med övriga revisorer i institutet granska årsredovisning och bokföring samt styrelsens och den verkställande direktörens förvaltning samt skriva under revisionsberättelsen. Det åligger vidare inspektionen att utfärda en instruktion för revisor som förordnats av Finansinspektionen. Denna återfinns i Finansinspektionens allmänna råd för revisorer förordnade av Finansinspektionen (FFFS 1998:5). När det gäller revisorns uppdrag skall denne följa de särskilda föreskrifter som meddelats av stämman om de inte strider mot lag, stadgar eller god revisionssed (10 kap. 4 § aktiebolagslagen, 3 kap. 8 § BRL). Detta gäller emellertid endast för revisorer som har utsetts av annan än Finansinspektionen. En inspektionsförordnad revisor skall däremot oavsett stämmans anvisningar följa de instruktioner som utfärdats av inspektionen. I Finansinspektionens allmänna råd för revisorer förordnade av Finansinspektionen (1 §) sägs att de allmänna råden är allmänt hållna och att inspektionen därutöver kan lämna instruktioner avseende särskilda områden som granskningen bör omfatta. Enligt de allmänna råden arbetar revisorn på Finansinspektionens uppdrag och fullgör tillsammans med övriga i institutet utsedda revisorer uppdraget att granska institutet i den omfattning som följer av god revisionssed (2 §). Revisorn bör ägna särskild uppmärksamhet åt institutets interna kontrollsystem. Revisorn bör även särskilt uppmärksamma hanteringen av de i verksamheten förekommande riskerna samt hur riktlinjer och instruktioner tillämpas (4 §). Revisorn bör kontrollera att institutet har upprättat rutiner som säkerställer att rapportering till Finansinspektionen är korrekt och sker i enlighet med lagar och andra föreskrifter (5 §). Av de allmänna råden (6-8 §§) framgår vad revisorns rapporteringsskyldighet omfattar, vilket innebär bl.a. följande. Utöver den rapporteringsskyldighet som gäller enligt vissa författningar bör revisorn omgående till inspektionen rapportera de erinringar som revisorerna framställer till styrelsen eller verkställande direktören enligt 10 kap. 35 § aktiebolagslagen eller 3 kap. 12 § BRL, dvs. synpunkter på förhållanden som revisorn vill framföra till bolagsledningen men som är av sådan art att de normalt inte rapporteras till aktieägarna eller allmänheten. Revisorn bör vidare avlämna en rapport över revisionen till inspektionen senast tre veckor efter det att revisionen har slutförts för räkenskapsåret. Den årliga rapporten bör bl.a. innehålla en redogörelse för väsentliga förändringar i institutets organisation, verksamhet eller andra förhållanden som kan inverka på institutets riskexponering samt för väsentliga brister rörande institutets interna kontroll, redovisning och förvaltning i övrigt. Revisorn skall även löpande till inspektionen rapportera sådana iakttagelser som därutöver kan vara av betydelse för inspektionen i dess tillsyn över institutet. 11.1.2 Förordnande av revisor Regeringens förslag: Finansinspektionens skyldighet att för banker förordna revisorer ersätts av en rätt för inspektionen att göra detta. Kommitténs och promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstansernas synpunkter på kommitténs förslag: Finansinspektionen tillstyrker förslaget. Övriga remissinstanser har inte något att erinra mot förslaget. Remissinstansernas synpunkter på promemorians förslag: Finansinspektionen och Föreningen Auktoriserade Revisorer anser att bestämmelsen bör kompletteras med en möjlighet för inspektionen att förordna speciella granskningsmän. Skälen för regeringens förslag: Den inspektionsförordnade revisorn har fått sitt uppdrag av Finansinspektionen och skall utföra detta i enlighet med inspektionens instruktioner. Dessa innebär bl.a. att revisorn, när han genomför revisionen, skall ägna särskild uppmärksamhet åt sådana omständigheter som är av betydelse för stabiliteten i det enskilda institutet, nämligen riskhantering, interna kontrollsystem samt hur riktlinjer och instruktioner tillämpas. Den rapport som revisorn på grundval av detta skall överlämna till inspektionen utgör en bland flera informationskällor som är av betydelse för inspektionens möjligheter att bedöma tillståndet i det enskilda institutet i enlighet med de riktlinjer som dragits upp i avsnitt 10. Det finns därför skäl att behålla ordningen med inspektionsförordnade revisorer. När det gäller arvode till den inspektionsförordnade revisorn bör detta alltjämt bekostas av institutet eftersom revisorn, utöver sin uppgift att lämna särskilda rapporter till Finansinspektionen, har samma skyldighet som de övriga revisorerna att lämna en redogörelse för revisionen i revisionsberättelsen. Systemet med inspektionsförordnade revisorer innebär en ökning av revisionskostnaderna för alla banker. Samtidigt är det av störst vikt för tillsynen att inspektionen förordnar revisorer i sådana banker som genom sin storlek eller av någon annan anledning kan orsaka störningar i det finansiella systemet, eller med andra ord att revisorer förordnas utifrån kriterierna väsentlighet och risk. Om inspektionen i stället fick möjlighet att välja om den vill förordna en revisor i en viss bank eller inte, skulle de banker i vilka det utifrån kriterierna väsentlighet och risk är av liten betydelse för tillsynen att inspektionen förordnar en revisor avlastas kostnaden för detta, t.ex. små sparbanker. Det föreslås därför att skyldigheten för inspektionen att förordna revisorer i banker ersätts av en rätt - dvs. valmöjlighet för inspektionen att göra detta. Detta överensstämmer med vad som i dag gäller för kreditmarknadsföretag. Denna valmöjlighet bör utnyttjas med beaktande av kriterierna väsentlighet och risk. Finansinspektionen och Föreningen Auktoriserade Revisorer anser att bestämmelsen om Finansinspektionens rätt att förordna revisorer i ett institut bör kompletteras med en möjlighet för inspektionen att förordna speciella granskningsmän. Finansinspektionens syfte med att samverka med granskningsmän är att förse tillsynen med relevanta informationer och analyser inom områden där fördjupad analys eller verifiering efterfrågas. En granskningsman kan vara exempelvis revisor, aktuarie eller IT-specialist. Förordnade granskningsmäns arvoden bör enligt inspektionen betalas direkt av företagen. Regeringen anser att idén med speciella granskningsmän är intressant men att den kräver ytterligare överväganden, exempelvis i fråga om granskningsmännens ställning och befogenheter samt deras arvoden. Till detta kommer att det behov som inspektionen beskriver inte är specifikt för banker och kreditmarknadsföretag utan kan finnas även för andra företag under inspektionens tillsyn. Samverkan mellan inspektionen och granskningsmännen och frågan om vilka uppgifter som kan läggas ut på granskningsmännen rör också inspektionens arbetsformer på ett mer övergripande plan. Eftersom dessa frågor även berör företagen under inspektionens tillsyn, bör ett eventuellt förslag om förordnande av speciella granskningsmän remissbehandlas innan ställning tas till dess genomförande. Mot denna bakgrund anser regeringen att frågan om granskningsmän inte bör behandlas ytterligare i detta ärende utan i ett annat sammanhang. 11.2 Ingripande mot banker och kreditmarknadsföretag 11.2.1 Gällande rätt Banker Finansinspektionen har olika möjligheter att ingripa mot banker. Till att börja med har Finansinspektionen möjlighet att förhindra verkställighet av ett beslut som strider mot bankrörelselagen eller någon annan författning som reglerar bankers verksamhet, mot föreskrift som meddelats med stöd av sådan författning eller mot bolagsordningen. Har beslutet redan verkställts får inspektionen förelägga banken att göra rättelse om det är möjligt (7 kap. 15 § BRL). I vissa specifika situationer har Finansinspektionen skyldighet att tillgripa en betydligt mer ingripande åtgärd, nämligen att återkalla oktrojen. I 7 kap. 16 § BRL anges åtta olika återkallelsegrunder. De fyra första fallen avser situationer när bankrörelse inte bedrivs, nämligen när banken inte har anmälts för registrering inom föreskriven tid eller anmälan har avskrivits eller avslagits genom ett beslut som har vunnit laga kraft, när banken inte inom ett år efter registrering har börjat driva bankrörelse, eller dessförinnan förklarat sig avstå från oktrojen, när banken har överlåtit sin rörelse och, slutligen, när banken under en sammanhängande tid av ett år inte drivit bankrörelse. Den femte återkallelsegrunden avser det fallet att banken har visat sig olämplig att utöva sådan verksamhet som oktrojen avser, antingen genom att överträda en bestämmelse som avses i 7 kap. 15 § BRL eller på annat sätt. Det sjätte fallet innebär att oktrojen skall återkallas om bankens kapitalbas understiger det minsta belopp som krävdes när rörelsen startades och bristen inte har täckts inom tre månader från det att den blev känd för banken. Den sjunde återkallelsegrunden avser det fallet att banken inte fullgjort sina skyldigheter enligt lagen om insättningsgaranti och inte vidtagit rättelse inom ett år från det att inspektionen har förelagt banken att fullgöra sina skyldigheter med förklaring att bankens oktroj annars kan komma att återkallas. Den åttonde och sista återkallelsegrunden innebär att oktrojen skall återkallas om någon som ingår i bankens styrelse eller är dess verkställande direktör inte uppfyller vissa av de krav som ställs i samband med oktrojprövningen respektive stadfästelsen. För samtliga associationsformer gäller att oktrojen skall återkallas om styrelseledamoten inte har de insikter och den erfarenhet som måste krävas av den som deltar i ledningen av en bank och inte heller i övrigt är lämplig för en sådan uppgift. För bankaktiebolag och medlemsbanker gäller vidare att oktrojen skall återkallas om styrelseledamoten inte uppfyller vissa av de krav som i samband med auktorisationen ställs på den som har ett kvalificerat innehav i banken. Av den bestämmelsen följer att oktrojen skall återkallas om någon som ingår i ledningen i väsentlig mån har åsidosatt sina skyldigheter i näringsverksamhet eller i andra ekonomiska angelägenheter eller gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet. För att återkalla oktrojen på denna grund gäller som ytterligare förutsättning att inspektionen först beslutat att anmärka på att personen ingår i styrelsen men denne, sedan viss av inspektionen bestämd tid löpt ut, fortfarande finns kvar i styrelsen. Denna återkallelsegrund innebär att det sker en ledningsprövning även inom ramen för den löpande tillsynen och inte endast i samband med oktrojprövningen respektive stadfästelsen. När det gäller de fjärde och femte återkallelsegrunderna får inspektionen, om det är tillräckligt, meddela varning i stället för att återkalla oktrojen. Har Finansinspektionen underrättats av en tillsynsmyndighet i ett annat land inom EES om att en svensk bank överträtt föreskrifter som i det landet gäller för banken får inspektionen enligt 7 kap. 17 § BRL vidta de ovan angivna åtgärderna mot banken förutsatt att någon av de sanktionsgrundande omständigheterna finns. Enligt 7 kap. 23 § BRL får Finansinspektionen förelägga vite om den meddelar föreläggande eller förbud. Finansinspektionen har även möjlighet att ingripa mot bl.a. banker med stöd av kapitaltäckningslagen. Enligt 7 kap. 12 § den lagen skall inspektionen förelägga banken "att vidta lämpliga åtgärder" i tre situationer, nämligen följande. Om banken har en kapitalbas som understiger det minsta belopp som krävs, om banken inte uppfyller kapitaltäckningslagens krav på övervaknings- och kontrollsystem eller om banken inte nedbringar sina exponeringar till tillåtna nivåer. Meddelar inspektionen föreläggande enligt kapitaltäckningslagen får inspektionen enligt 7 kap. 15 § samma lag förelägga vite. Kreditmarknadsföretag De grundläggande bestämmelserna om ingripande mot kreditmarknadsföretag återfinns i 5 kap. 16 och 17 §§ LFV. De innebär att Finansinspektionen i dag har tillgång till samma sanktionssystem som vid tillsynen av banker. Ingripandegrunderna är vidare desamma som när det gäller bankrörelse. Inspektionen har möjlighet enligt 5 kap. 24 § LFV att förelägga vite om den meddelar föreläggande eller förbud. Finansinspektionen har samma möjlighet som när det gäller banker att ingripa mot kreditmarknadsföretag med stöd av 7 kap. 12 § kapitaltäckningslagen. 11.2.2 Grundläggande bestämmelser om ingripande Regeringens förslag: Finansinspektionen skall ingripa när en bank eller ett kreditmarknadsföretag inte bedriver sin rörelse i enlighet med lagen om bank- och finansieringsrörelse, andra författningar som reglerar institutets verksamhet, institutets bolagsordning, stadgar eller reglemente eller interna föreskrifter som har sin grund i lagstiftning som reglerar bankers eller kreditmarknadsföretags verksamhet. Vid mindre allvarliga överträdelser får Finansinspektionen - förutom möjlighet att utfärda föreläggande att vidta åtgärd inom viss tid och förbjuda verkställighet av beslut - möjlighet att meddela anmärkning. Dessutom får varning ett utsträckt tillämpningsområde som alternativ till återkallelse av oktroj eller tillstånd. Varning skall användas om mer ingripande åtgärd inte krävs. Inspektionen får även en uttrycklig möjlighet att låta bli att ingripa, nämligen om överträdelsen är ringa eller ursäktlig eller om banken eller kreditmarknadsföretaget vidtar rättelser. Inspektionen behöver inte heller ingripa om en annan myndighet har vidtagit åtgärder med anledning av överträdelsen och inspektionen bedömer att dessa åtgärder är tillräckliga. Kommitténs och promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Förslagen innehåller emellertid inte någon bestämmelse om att Finansinspektionen kan underlåta att ingripa om en annan myndighet har vidtagit åtgärder mot institutet med anledning av överträdelsen och inspektionen bedömer att dessa åtgärder är tillräckliga. Remissinstansernas synpunkter på kommitténs förslag: Svea hovrätt och Finansinspektionen tillstyrker förslaget i sak. Svea hovrätt förutsätter dock att om Finansinspektionen underlåter att ingripa, detta kommer till uttryck genom ett formligt beslut. Övriga remissinstanser har inte något att erinra mot förslaget. Remissinstansernas synpunkter på promemorians förslag: Riksbanken välkomnar en precisering för att klargöra syftet med varje åtgärd, dvs. om det rör sig om ett ingripande för att förhindra eller på annat sätt påverka ett skeende i ett institut eller för att bestraffa ett institut i efterhand. Skälen för regeringens förslag: Det nuvarande sanktionssystemet har kritiserats för att inte ge Finansinspektionen tillräckliga möjligheter att ingripa på ett ändamålsenligt sätt. Möjligheten att återkalla en banks oktroj eller ett kreditmarknadsföretags tillstånd utnyttjas i praktiken aldrig eftersom det i regel anses som ett alltför långgående ingripande. Det framtida systemet bör innebära att Finansinspektionen kan inrikta sina tillsynsinsatser på överträdelser av från systemstabilitetssynpunkt allvarligare slag och därmed utnyttja sina resurser på ett effektivare sätt. Inspektionen bör få större utrymme än i dag att bedöma vilken åtgärd som är lämplig i en viss situation samt få fler medel till sitt förfogande vid ingripande. Därutöver bör inspektionen ha en uttrycklig möjlighet att underlåta att ingripa i vissa fall. Ett sådant sanktionssystem blir mer flexibelt än det nuvarande. Val av åtgärd Avgörande för om Finansinspektionen skall ingripa blir om banken eller kreditmarknadsföretaget agerar på ett sätt som inte står i överensstämmelse med det regelverk som gäller för institutet. Om så bedöms vara fallet bör inspektionen ha tillgång till ett batteri med åtgärder ur vilket inspektionen kan välja det slags ingripande som framstår som mest ändamålsenligt i det enskilda fallet. Förslaget är avsett att täcka alla överträdelser av bestämmelser som reglerar instituts verksamhet utom de fall som är hänförliga till styrelseledamots eller verkställande direktörs brister, och som regleras särskilt. När det gäller frågan om vilka ingripanden som Finansinspektionen bör välja vid olika regelöverträdelser bör inspektionen arbeta utifrån kriterierna väsentlighet och risk. Överträdelse av en regel som har till syfte att stabiliteten i institutet skall upprätthållas bör i princip föranleda ett strängare ingripande än brott mot en bestämmelse av mindre betydelse för stabiliteten. Återkallelse Det mest dramatiska ingripandet är givetvis återkallelse av tillståndet. Det är självklart att ett sådant ingripande inte får ske utan starka skäl. Till skillnad från vad som nu gäller som förutsättningar för återkallelse bör det för det första överlämnas till Finansinspektionen att välja vilken sanktion som skall följa på en överträdelse från institutets sida, vilket innebär att det blir inspektionen som avgör när omständigheterna är sådana att tillståndet skall återkallas. Även om den nuvarande regleringen inte har ansetts innebära att varje överträdelse av en bestämmelse som reglerar verksamheten skall medföra återkallelse är syftet emellertid inte att ge Finansinspektionen helt fria valmöjligheter. Den andra skillnaden är att överträdelsens allvarlighet bör vara avgörande för om den skall kunna leda till återkallelse. Vad som åsyftas är hur allvarlig överträdelsen är från systemstabilitetssynpunkt. För närvarande knyts ju en återkallelse till om institutet visat sig olämpligt att utöva sådan verksamhet som oktrojen respektive tillståndet avser, vilket enligt förarbetena innebär att verksamheten inte drivs på ett sätt som kan anses vara sunt. Varning Varning bör vara ett alternativ till återkallelse av tillståndet. Varning bör kunna tillgripas när förutsättningar för återkallelse i och för sig finns men varning i det särskilda fallet framstår som en tillräcklig åtgärd. Omständigheter som kan göra att varning framstår som tillräckligt kan vara att institutet inte kan befaras upprepa överträdelsen och att prognosen för institutet därför är god eller att man från institutets sida inte förstod bättre när överträdelsen skedde. Eftersom återkallelse även i framtiden kan antas bli en sällsynt åtgärd får Finansinspektionen på detta sätt en lagstadgad möjlighet att markera att inspektionen uppfattar en överträdelse som allvarlig även om tillståndet inte återkallas. Ur institutens synvinkel är det viktigt att en sådan markering går att överklaga vilket blir fallet med beslut om varning. Vidare innebär varningsinstitutet att en praxis bildas angående vilka överträdelser som i och för sig är återkallelsegrundande. Därigenom kommer en gräns att dras upp för vilka slags överträdelser som i princip inte tolereras. För institutens del innebär detta att möjligheterna att förutse konsekvenserna av olika handlingsalternativ ökar. Anmärkning När det gäller anmärkning utgör denna en legal möjlighet för Finansinspektionen att ingripa mot överträdelser av mindre allvarligt slag. Införande av anmärkning som ett sanktionsmedel skall ses mot bakgrund av att inspektionen vid mindre allvarliga överträdelser för närvarande saknar en sådan möjlighet. Inspektionen skickar i sådana fall för närvarande ut pressmeddelanden. En nackdel med sådana icke lagreglerade ingripanden är att det saknas möjlighet att överklaga dem. Beslut om anmärkning blir däremot överklagbara vilket tillgodoser kravet på rättssäkerhet. Den praxis som kommer att utvecklas kring ingripandemöjligheten anmärkning kan vidare tjäna som vägledning för instituten vad gäller deras tillåtna handlingsutrymme. Andra åtgärder På samma nivå som anmärkning ligger ingripande genom att Finansinspektionen förbjuder verkställighet av beslut respektive förelägger banken eller kreditmarknadsföretaget att vidta åtgärd inom viss tid. Dessa två ingripandemöjligheter utgör alternativ till att meddela anmärkning. Ett föreläggande att vidta åtgärd kan innebära såväl att något som institutet redan har gjort skall ändras i någon riktning som att en åtgärd som inte tidigare vidtagits skall ombesörjas. I likhet med vad som redan gäller skall ett förbud eller föreläggande kunna förenas med vite. Underlåtenhet att ingripa För att sanktionssystemet skall bli så nyanserat som möjligt bör Finansinspektionen ha en uttrycklig möjlighet att låta bli att ingripa om överträdelsen är ringa eller ursäktlig eller om institutet vidtar rättelse. Rättelse kan dock inte utgöra en godtagbar eftergiftsgrund i sådana fall som från systemstabilitetssynpunkt framstår som allvarliga. I denna del överensstämmer regeringens förslag med promemorians. Den föreslagna bestämmelsen ger inspektionen möjlighet att ingripa även när instituten överträder regler vars efterlevnad en annan myndighet är primärt ansvarig för. Om den primärt ansvariga myndigheten har vidtagit åtgärder mot institutet med anledning av en överträdelse av sådana regler, bör inspektionen kunna låta bli att ingripa om dessa åtgärder bedöms tillräckliga även ur inspektionens perspektiv. Detta bör framgå av bestämmelsen. Svea hovrätt förutsätter att om Finansinspektionen underlåter att ingripa, detta kommer till uttryck genom ett formligt beslut. Eftersom varje överträdelse av lag etc. enligt första stycket skall bli föremål för ingripande från inspektionen riskerar emellertid en sådan ordning som den hovrätten föreslår att bli allt för betungande för inspektionen. Om inspektionen låter bli att ingripa, behöver den alltså inte fatta något överklagbart beslut i frågan. 11.2.3 Ingripanden i särskilda fall Regeringens förslag: Om någon i institutets ledning inte uppfyller de krav som ställs upp i lag, skall institutets tillstånd återkallas. Inspektionen får också besluta att personen i fråga inte får delta i ledningen av institutet och då förordna en person som ersätter denne som styrelseledamot eller verkställande direktör. Kommitténs förslag: Kommittén föreslår att inspektionen som alternativ till att återkalla tillståndet får meddela varning om det är tillräckligt eller, om åsidosättandet av kraven är av mindre allvarligt slag, meddela anmärkning. Till skillnad från regeringens förslag innehåller kommitténs förslag inte någon möjlighet att avsätta ledningen i ett institut. Enligt kommitténs förslag är det möjligt att ingripa mot ledande befattningshavare i banker med stöd av sådana regler som vid auktorisationen enbart är tillämpliga på större ägare. Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstansernas synpunkter på kommitténs förslag: Finansinspektionen tillstyrker förslaget. Övriga remissinstanser har inget att erinra mot förslaget. Kammarrätten i Göteborg, påpekar emellertid att den lydelse som föreslås för banker inte överensstämmer med den lydelse som föreslås för kreditmarknadsföretag. Remissinstansernas synpunkter på promemorians förslag: Remissinstanserna har inga invändningar mot förslaget. Skälen för regeringens förslag Brister hos ledningen - återkallelse av oktroj m.m. Oktrojen för en bank och motsvarande tillstånd för ett kreditmarknadsföretag skall enligt gällande bestämmelser återkallas om någon som ingår i institutets styrelse inte uppfyller de krav som gäller vid ett instituts bildande. Ett ingripande med stöd av denna regel kan gälla antingen en person, vars lämplighet har prövats i samband med bankens eller kreditmarknadsföretagets bildande men som senare visar sig inte uppfylla lagens krav, eller någon som är nytillträdd i ledningen och inte kan anses lämplig. Till skillnad från nu gällande ordning föreslår kommittén att Finansinspektionen i denna situation skall kunna meddela varning i stället för att återkalla oktrojen respektive tillståndet under förutsättning att inspektionen bedömer detta som tillräckligt. Om åsidosättandet av kraven är av mindre allvarligt slag skall inspektionen, enligt kommitténs förslag, meddela anmärkning. Det förhållandet att inspektionen stannar för att meddela anmärkning eller varning skall emellertid enligt kommittén inte uppfattas som att institutet därmed kan låta saken bero. Kommittén anser att det i ett beslut om anmärkning eller varning får anses ligga en uppfordran till institutet att ersätta den olämpliga personen eller vidta någon annan lämplig åtgärd. Syftet med förevarande regel är givetvis att få institutet att se till att kraven på lämplighet uppfylls av samtliga personer som ingår i ledningen. Kommittén påpekar dock att efter det att anmärkning eller varning meddelats, måste inspektionen följa upp ärendet och bevaka att institutet får en ledning som uppfyller lagens krav. Som kommittén också pekar på skall samtliga personer som ingår i ett instituts styrelse uppfylla lämplighetskraven. Om så inte är fallet skall tillståndet återkallas. De av kommittén föreslagna sanktionerna anmärkning eller varning bör emellertid i huvudsak användas när det finns anledning att påtala ett missförhållande av något slag utan att det för den skull finns anledning att förelägga institutet att vidta några åtgärder. Att i nu aktuellt fall använda sig av dessa sanktioner framstår därför som mindre lämpligt. I stället bör den lösning som finns i gällande rätt behållas. Det betyder att den enda sanktion som kan tillgripas är återkallelse av tillståndet. Som förutsättning för detta bör dock gälla att inspektionen beslutat att anmärka på att personen ingår i styrelsen och att han eller hon sedan en av inspektionen bestämd tid om högst tre månader fortfarande finns kvar i styrelsen. Som Kammarrätten i Göteborg påpekar skiljer sig den regel som föreslås för banker från den regel som föreslås för kreditmarknadsföretag, men även från den regel som i dag gäller för dessa företag. Dessutom skiljer den sig från vad som gäller för värdepappersbolag enligt lagen om värdepappersrörelse. Skillnaden beror på att det för bankaktiebolag och medlemsbanker hänvisas till en bestämmelse som i samband med tillståndsprövningen ställer särskilda krav på kvalificerade ägare. Vid oktrojprövningen gäller för dessa - men inte för ledningen - att tillstånd inte får beviljas om det kan antas att någon som i väsentlig mån har åsidosatt sina skyldigheter i näringsverksamhet eller i andra ekonomiska angelägenheter eller gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet kommer att inneha ett kvalificerat innehav i institutet. Eftersom den regeln inte tillämpas på ledningen i samband med auktorisationen bör den inte heller utgöra en särskild återkallelsegrund. Hänvisningen bör alltså utgå. Möjligheten att avsätta ledande befattningshavare Om en större ägare till ett institut anses olämplig till följd av att han eller hon inte följer Finansinspektionens uppmaning att tillsätta en ny styrelseledamot eller en ny styrelse finns det möjlighet för inspektionen att ingripa mot ägaren och besluta att denne vid stämman inte får företräda fler aktier eller andelar än som motsvarar ett innehav som inte är kvalificerat. Finansinspektionen får då förelägga ägaren att avyttra så stor del av aktierna eller andelarna att innehavet därefter inte är kvalificerat. Om det finns särskilda skäl, får inspektionen begära att tingrätten förordnar en lämplig person att som förvaltare företräda sådana aktier eller andelar som inte får företrädas av ägaren. De av kommittén föreslagna bestämmelserna ger dock inte inspektionen möjlighet att avsätta en eller flera styrelseledamöter eller verkställande direktörer som bedöms olämpliga. Detta kan dock i vissa fall vara bättre än att återkalla tillståndet. Finansinspektionen bör därför ges en sådan möjlighet. Bestämmelsens utformning behandlas närmare i författningskommentaren. Övriga återkallelsegrunder Övriga särskilt reglerade återkallelsegrunder som i huvudsak hänger samman med att en bank eller ett kreditmarknadsföretag inte kommit igång med att driva sådan rörelse som oktrojen respektive tillståndet avser eller inte drivit sådan rörelse under viss tid föreslås vara i stort sett oförändrade. Detta berörs ytterligare i författningskommentaren. 11.2.4 Straffavgift Regeringens förslag: Finansinspektionen får besluta att en varning eller anmärkning skall förenas med en straffavgift. Avgiften tillfaller staten. Kommitténs förslag: Innehåller inte någon motsvarande bestämmelse. Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstansernas synpunkter i anledning av kommitténs betänkande: Remissinstanserna yttrar sig inte i frågan. Remissinstansernas synpunkter på promemorians förslag: Riksbanken ser positivt på att Finansinspektionen får möjlighet att ta ut straffavgifter men föreslår vissa förtydliganden. Eftersom årsomsättningen i förhållande till vinsten kan vara extremt hög i finansiella företag jämfört med andra företag kan det vara lämpligt att välja någon annan nyckel. Även tidsperioden bör anges, dvs. om det rör sig om närmast föregående löpande ettårsperiod, senaste räkenskapsår eller dylikt. Finansinspektionen är positiv till förslaget. OM AB och Stockholmsbörsen AB är i ett gemensamt yttrande positiva till att sanktionerna nyanseras med ytterligare en sanktionsnivå men anser att bestämmelsen om straffavgift generellt sett är onödig. En sanktion i form av varning eller anmärkning påverkar förtroendet avsevärt för ett företag och är tillräckligt avskräckande. De anser vidare att förhållandet mellan företagsbot och straffavgift inte är tillräckligt utredda. Skälen för regeringens förslag: Den allvarligaste sanktionen är återkallelse av tillståndet. Denna sanktion får anses tillräcklig i sig själv. Om Finansinspektionen beslutar att meddela anmärkning eller varning är det också en allvarlig reprimand för institutet. Omedelbart ekonomiskt kännbart blir det emellertid först om institutet får betala någon typ av straffavgift för överträdelsen. En sådan avgift förfinar dessutom ytterligare Finansinspektionens sanktionsmöjligheter. Här föreslås därför att Finansinspektionen när den meddelar beslut om anmärkning eller varning får förena beslutet med en skyldighet att betala en straffavgift. Denna straffavgift skall tillfalla staten. Det är Finansinspektionen eller, i vissa fall, regeringen som bedömer om institutet agerat på ett sätt som bör medföra att institutet meddelas anmärkning eller varning. Straffavgiften avser samma agerande som den som föranledde anmärkningen eller varningen. Avgiften är ett ytterligare instrument för att gradera överträdelsen. Det framstår därför rimligt att Finansinspektionen inte behöver vända sig till domstol för att få straffavgiften utdömd utan själv får fastställa hur stor avgiften skall vara i det enskilda fallet. Några särskilda regler för handläggningen av denna typ av ärenden är inte nödvändiga. Bestämmelsen behandlas närmare i författningskommentaren. Där berörs bl.a. beräkningsgrunden och frågan om förhållandet mellan straffavgift och företagsbot. 11.2.5 Förseningsavgift Regeringens förslag: En bank eller ett kreditmarknadsföretag som underlåter att i tid lämna föreskrivna upplysningar om sin verksamhet till Finansinspektionen får påföras en förseningsavgift med högst 100 000 kronor. Avgiften tillfaller staten. Beslut om förseningsavgift fattas av Finansinspektionen. Kommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag, men kommitténs förslag innebär att avgiften som huvudregel skall bestämmas till 100 000 kronor, inte till högst 100 000 kronor som i regeringens förslag. Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Remissinstansernas synpunkter på kommitténs förslag: Finansinspektionen tillstyrker förslaget. Övriga remissinstanser har inte något att erinra mot förslaget. Remissinstansernas synpunkter på promemorians förslag: Remissinstanserna har inga invändningar mot förslaget. Skälen för regeringens förslag: Som redogjorts för i avsnitt 11.1.1 har banker och kreditmarknadsföretag en generell upplysningsplikt i förhållande till Finansinspektionen. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen har rätt att meddela föreskrifter om vilka upplysningar som skall lämnas till inspektionen. Med stöd av bemyndigandet begär inspektionen in speciella rapporter för att olika risker i institutens verksamhet skall belysas. Det kan vara fråga om t.ex. rapporter om stora exponeringar eller kapitaltäckningsrapporter. Rapporterna skall ges in vid vissa av inspektionen bestämda tidpunkter. Rapporterna är viktiga informationskällor för inspektionen när den fullgör sitt tillsynsuppdrag. Med hänsyn till det stabilitetstänkande som bör prägla inriktningen på tillsynen kommer rapporterna att få en än viktigare roll i framtiden. Emellertid har det från Finansinspektionens sida framförts att det inte alltför sällan inträffar att institut inte lämnar rapporter inom föreskriven tid och att inspektionen saknar verkningsfulla medel för att beivra försenad rapportering. Det är av avgörande betydelse för att Finansinspektionen skall kunna utföra sitt tillsynsuppdrag i enlighet med de riktlinjer som dras upp att rapporterna kommer in till inspektionen inom föreskriven tid. Är rapporterna försenade försämras inspektionens möjlighet att följa rörelsen i instituten på det sätt som beskrivits i avsnitt 10. Det är därför viktigt att inspektionen har ett effektivt motmedel att tillgå när ett institut inte rapporterar i tid. Försening är i normalfallet en sorts ordningsförseelse som ofta har sin grund i en felhantering någonstans i organisationen. För sådana fall är förseningsavgift en adekvat reaktion som också ger en tydlig signal till företagsledningen. Ett system med förseningsavgifter blir administrativt mer lätthanterligt för Finansinspektionen än att regelmässigt tillgripa vitesföreläggande. Om ett institut skulle motsätta sig att ge in en rapport bör, dock inspektionen kunna förelägga det vid vite att komma in med rapporten. Vid upprepade fall av försening eller bristande ansvarstagande i ledningen kan det även bli aktuellt att tillgripa anmärkning eller varning. Kommittén bedömer att en lämplig storlek på förseningsavgiften är 100 000 kronor. Regeringen gör emellertid bedömningen att det även bör finnas en möjlighet att anpassa avgiftsbeloppet efter institutets storlek. Det bör ske genom att det föreskrivs att avgiften får bestämmas till högst 100 000 kronor. En hög avgift bör tillämpas för de stora instituten, medan det för de mindre bör kunna tas ut en lägre avgift. Det bör dessutom finnas en möjlighet att i enskilda fall sätta ned avgiften. Om förseningen är ursäktlig eller ringa bör inspektionen få jämka avgiften, vid behov ända ned till noll. Förslaget innebär således att riksdagen drar upp ramen för tillämpningsområdet för förseningsavgifter. Detta område kommer därefter att preciseras genom att regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, föreskriver vilka upplysningar som avses. 11.3 Ägarprövning m.m. 11.3.1 Gällande rätt En prövning av lämpligheten hos dem som skall äga större poster aktier eller andelar i en bank eller ett kreditmarknadsföretag skall ske dels i samband med att frågan om beviljande av oktroj respektive tillstånd prövas, dels vid förvärv av aktier eller andelar i ett redan bestående institut. Reglerna om ägarprövning fick sin nuvarande utformning genom ändringar som trädde i kraft den 1 juli 1996. Ändringarna innebar en skärpning av de bestämmelser som gällde tidigare. Av förarbetena framgår att bestämmelserna om ägarprövning vid förvärv av aktier eller andelar i ett bestående institut skall ha samma innebörd som vid oktroj- och tillståndsprövningen och att det i båda fallen bör ställas förhållandevis stora krav på en ägare för att denne skall anses vara lämplig. En naturlig utgångspunkt sades vara att reglerna om ägarprövning skulle vara så pass effektiva att personer som var olämpliga att ha inflytande över ett instituts verksamhet så långt möjligt förhindrades att ha ett kvalificerat innehav av aktier eller andelar i ett sådant företag (prop. 1995/96:173). Banker För banker gäller att ett direkt eller indirekt förvärv av aktier eller andelar som medför att förvärvarens sammanlagda innehav utgör ett kvalificerat innehav inte får ske utan tillstånd av Finansinspektionen. Detsamma gäller förvärv som innebär att ett kvalificerat innehav ökas så att det uppgår till eller överstiger 20, 33 eller 50 procent av kapitalet eller röstetalet för samtliga aktier eller andelar eller så att banken blir dotterföretag. Enligt huvudregeln skall tillstånd ha meddelats före förvärvet. Förfarandet med ägarprövning bygger på att inspektionens prövning skall ske redan innan det ifrågavarande förvärvet rättsligt sett är fullbordat. Om förvärvet har gjorts genom universalfång, t.ex. arv, skall förvärvaren ansöka om tillstånd inom sex månader efter det att aktierna eller andelarna erhållits. I 7 kap. 11 § BRL återfinns bedömningsgrunderna för ägarprövningen. Den prövning som görs av ägarna är densamma som den som sker i samband med en ansökan om oktroj. Hit hör bl.a. att tillstånd skall ges om det kan antas att förvärvaren inte kommer att motverka en sund utveckling av bankens verksamhet och om förvärvaren även i övrigt är lämplig att utöva ett väsentligt inflytande över ledningen av en bank. Ett annat krav är att förvärvaren även i övrigt skall vara lämplig att utöva ett väsentligt inflytande över ledningen i en bank. Den tredje kvalifikationen innebär att viss allvarlig misskötsamhet i sig skall vara tillräcklig för att en person skall anses vara olämplig att ha ett kvalificerat innehav i en bank. Tillstånd får inte ges om förvärvaren i väsentlig mån har åsidosatt skyldigheter i näringsverksamhet eller i andra ekonomiska angelägenheter eller begått allvarliga brott. Om förvärvet skulle leda till s.k. nära förbindelser mellan banken och någon annan gäller som ytterligare förutsättning för tillstånd att förbindelserna inte hindrar en effektiv tillsyn av banken. Enligt 7 kap. 12 § BRL är den som avser att avyttra ett kvalificerat innehav eller en så stor del av ett kvalificerat innehav att detta därigenom kommer att understiga någon av de i 7 kap. 10 § BRL angivna gränserna skyldig att underrätta Finansinspektionen om detta. I 7 kap. 13 § BRL regleras en banks underrättelseskyldighet till Finansinspektionen avseende förvärv och avyttring av kvalificerade innehav. Även i andra situationer då en bank får kännedom om att nära förbindelser har uppkommit mellan banken och någon annan skall banken snarast anmäla förhållandet till inspektionen. När det gäller juridiska personer avser ägarprövningen ställföreträdare för den juridiska personen. Efter det att en juridisk person har fått tillstånd att ha ett kvalificerat innehav kan företagets ledning ändras. För att Finansinspektionen skall kunna pröva frågan om lämplighet hos dessa nya personer i ledningen för företaget, åligger det företaget enligt 7 kap. 13 a § BRL att snarast anmäla förändringar av ledningen till inspektionen. I 7 kap. 14 § BRL behandlas Finansinspektionens möjligheter att ingripa mot dem som har kvalificerade innehav. Bestämmelserna innebär till att börja med att om den som har ett kvalificerat innehav av aktier eller andelar kan antas komma att utöva sitt inflytande på ett sätt som motverkar en sund utveckling av verksamheten i banken, får Finansinspektionen besluta att ägaren inte vid stämma får rösta för fler aktier eller andelar än som motsvarar ett innehav som inte är kvalificerat. Detsamma gäller om ägaren har gjort sig skyldig till sådan allvarlig misskötsamhet som beskrevs ovan. Vidare gäller att om en kvalificerad innehavare har underlåtit att ansöka om tillstånd, får inspektionen besluta att ägaren vid stämman inte får företräda aktierna eller andelarna till den del innehavet omfattas av tillståndsplikt. Motsvarande regel gäller automatiskt om någon i strid med ett beslut av inspektionen har ett kvalificerat innehav av aktier eller andelar. Slutligen får inspektionen förelägga den som har ett kvalificerat innehav att avyttra så stor del av sina aktier eller andelar att innehavet därefter inte är kvalificerat. Det kan noteras att det genomgående är fråga om sanktioner som inte riktar sig mot själva banken utan drabbar en enskild aktie- eller andelsägare. Av 7 kap. 14 a § BRL framgår att Finansinspektionen hos tingsrätten får begära att en förvaltare förordnas att företräda de aktier eller andelar som enligt regleringen i 7 kap. 14 § BRL inte får företrädas av ägaren. Bestämmelsen infördes "med hänsyn till de olägenheter som undantagsvis kan följa av förbud att rösta för förvärvade aktier eller andelar". I 7 kap. 14 b § BRL regleras den situationen att en bank har nära förbindelser med någon annan och det förhindrar en effektiv tillsyn av banken. Om ett sådant fall uppkommer får inspektionen förelägga ägaren till de aktier eller andelar som medför att förbindelserna är nära att avyttra så stor del av aktierna eller andelarna att så inte längre är fallet. Inspektionen får även komplettera detta beslut med ett beslut om att ägaren inte får rösta på stämma för dessa aktier eller andelar. Kreditmarknadsföretag Att samma regler som de som nu redovisade gäller även för kreditmarknadsföretag framgår av 5 kap. 11-15 b §§ LFV. 11.3.2 Ny formulering av ägarprövningskriterierna Regeringens förslag: I stället för att pröva om det kan antas att en förvärvare av ett kvalificerat innehav i en bank eller ett kreditmarknadsföretag inte kommer att motverka en sund utveckling av verksamhet, skall det prövas om det kan antas att förvärvaren inte kommer att motverka att rörelsen drivs på ett sätt som är förenligt med lagen om bank- och finansieringsrörelse och andra författningar som reglerar institutets verksamhet och även i övrigt är lämplig att utöva ett väsentligt inflytande över ledningen av ett institut. Kommitténs förslag: För kreditmarknadsföretag föreslår kommittén att sundhetsbegreppet i gällande rätt ersätts enbart med en hänvisning till reglerna om soliditet, riskhantering och genomlysning. För banker föreslås därutöver en hänvisning till god bankstandard. Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstansernas synpunkter på kommitténs förslag: Svenska Bankföreningen, till vars yttrande Svenska Fondhandlareföreningen ansluter sig, hänvisar till sin ovan redovisade (se avsnitt 8.4 och 9.2) inställning till begreppet "god bankstandard". Övriga remissinstanser har inte något att erinra mot förslaget. Remissinstansernas synpunkter på promemorians förslag: Finansinspektionen har inte något att invända mot förslaget, men upplyser att Internationella valutafonden (IMF) påpekat att inspektionens möjlighet till ledningsprövning bör utökas till att även omfatta "senior management" (se även avsnitt 9.2). Skälen för regeringens förslag: Det saknas anledning att göra några genomgripande ändringar av ägarprövningsreglerna. Mot bakgrund av att sundhetsbegreppet föreslås få en delvis annan utformning än i gällande rätt bör det emellertid införas en annan terminologi. Den ena bestämmelsen som berörs är den som anger under vilka förutsättningar tillstånd kan beviljas. Den säger att tillstånd skall ges om det kan antas att förvärvaren inte kommer att motverka en sund utveckling av institutets verksamhet osv. Mot denna bestämmelse svarar en bestämmelse som anger möjlighet för Finansinspektionen att besluta att den som har ett kvalificerat innehav av aktier eller andelar inte får företräda fler än som motsvarar ett innehav som inte är kvalificerat, om denna kan antas komma att utöva sin verksamhet på ett sätt som motverkar en sund utveckling av verksamheten i institutet. Vad som fortsättningsvis skall prövas är om det kan antas att förvärvaren inte kommer att motverka att rörelsen drivs på ett sätt som är förenligt med lagen om bank- och finansieringsrörelse och andra författningar som reglerar bankers eller kreditmarknadsföretags verksamhet och även i övrigt är lämplig att utöva ett väsentligt inflytande över ledningen av ett institut. Förslagen är en konsekvens av de ändringar som föreslagits av grunderna för den ägarprövning som skall ske i samband med auktorisationen av institutet (se avsnitt 9.2). De skäl som där angetts för den ändringen gäller även i detta sammanhang. Där behandlas också Finansinspektionens synpunkt att ägarprövningen skall omfatta "senior management". 12 Andra företags mottagande av medel från allmänheten 12.1 Utgångspunkter Inlåningens största skyddsbehov från systemrisksynpunkt ligger i att den kombineras med deltagande i ett generellt betalsystem. Regleringsbehovet utgår därför i första hand från riskerna för allvarliga störningar i sådana betalsystem. Finns inte sådana risker minskar regleringsbehovet. En eventuell uttagspanik i inlåningsföretag utanför den finansiella sektorn skulle inte riskera att få samma spridning som uttagspanik i t.ex. en bank och inte heller lika långtgående konsekvenser. Från systemrisksynpunkt finns det således inte tillräckliga skäl att låta inlåning förbehållas banker. Från konsumentskyddssynpunkt finns det anledning att tillförsäkra hushållen en möjlighet till garanterad inlåning, ett s.k. säkert alternativ. Detta sker genom insättningsgarantin i bankerna. Öppnar man för andra företag att ta emot inlåning ökar valmöjligheterna och konkurrensen, vilket är positivt för kunderna. Ett gott konsumentskydd bör även omfatta tillgång till flera alternativ och mer kundanpassade produkter. Det främjar en effektiv hushållning med sparmedel. En första åtgärd för att liberalisera dagens reglering är att tillåta kreditmarknadsföretag att ta emot inlåning. Sådan inlåning skall enligt EG-rätten omfattas av insättningsgarantin och kommer därför också att utgöra ett säkert placeringsalternativ. En mer genomgripande förändring är att tillåta inlåning även i icke-finansiella företag. Eftersom garanterad inlåning, som staten ytterst är garant för, endast bör erbjudas av företag som står under särskild reglering och tillsyn, bör inlåning i icke-finansiella företag inte garanteras. Från konsumentskyddssynpunkt är således den avgörande skillnaden, jämfört med vad som gäller i dag, att även mindre säkra inlåningsalternativ erbjuds. Sådan inlåning kan snarast jämföras med andra placeringsformer på ränte- och aktiemarknaderna där hänsyn måste tas till förlustriskerna. Motiven för att släppa ogaranterad inlåning i princip fri är sålunda att några systemrisker inte finns, att garanterade inlåningsalternativ erbjuds konsumenterna inom den finansiella sektorn, att det redan i dag erbjuds viss ogaranterad inlåning (mottagande av s.k. kundmedel), samt att hushållens placeringsalternativ och konkurrensen därigenom ökar. Olika riskpreferenser kan då bättre tillgodoses och sparkapitalet fördelas effektivare, varvid låntagarna får en bättre anpassad finansiering till gagn för samhällsekonomin i stort. 12.2 Ny lag om inlåningsverksamhet 12.2.1 Icke-finansiella företag får ta emot inlåning från allmänheten Regeringens förslag: Även andra företag än sådana som omfattas av lagen (1995:1571) om insättningsgaranti tillåts ta emot inlåning från allmänheten. Sådana företags inlåningsverksamhet skall omfattas av särskilda regler till skydd för insättarna, vilka tas in i en ny lag benämnd lagen om inlåningsverksamhet. Regeringens bedömning: Att avreglera inlåningsverksamheten kan skapa nya tillfällen till brott, bl.a. bedrägeri- och borgenärsbrott. Detta gäller särskilt när inlåningsverksamhet drivs av aktiebolag som helt eller till övervägande del ägnar sig åt inlåning. Ett förslag som innebär att andra företag än sådana som omfattas av lagen om insättningsgaranti får ta emot inlåning bör därför utformas så att möjligheterna att begå brott förebyggs samtidigt som det för seriösa näringsidkare inte framstår som ett hinder att ägna sig åt inlåningsverksamhet. Särskilda krav bör därför även ur ett brottsförebyggande perspektiv ställas på sådana företag. Kommitténs förslag: Även kommittén föreslår att andra företag än banker m.fl. skall få ta emot inlåning från allmänheten. Kommittén föreslår emellertid inte någon annan reglering än att sådana företag skall informera om att insättningsgarantin inte gäller. Kommittén gör inte någon bedömning av förslagets konsekvenser för brottsligheten. Promemorians förslag och bedömning: Överensstämmer med regeringens förslag och bedömning. I promemorian föreslås emellertid - i förhållande till regeringens förslag - i viss utsträckning andra och färre regler till skydd för insättarna. Skillnaderna mellan förslagen i dessa delar framgår av de följande delavsnitten. Remissinstansernas synpunkter på kommitténs förslag: Riksbanken, Riksskatteverket, Konkurrensverket, Svensk Handel och Kooperativa Förbundet (KF) tillstyrker att inlåningsmonopolet avskaffas. Riksbanken anser att detta kan bidra till ökad effektivitet avseende kapitalförsörjningen i samhället genom att även andra företag än banker får tillgång till denna finansieringsform. KF anser att vissa minimikrav, utöver informationsplikt, bör ställas på den som tar emot inlåning från allmänheten, t.ex. ordnad bokföring och viss storlek på rörelsen. Syftet med sådana regler är enligt KF att säkerställa stabiliteten i de företag som tar emot inlåning så att förtroendet för dessa och inlåningsverksamheten kan upprätthållas. KF framhåller att det borde vara av allmänt intresse att endast seriösa aktörer släpps in på marknaden. Kammarrätten i Göteborg anför att rätten att ta emot inlåning från allmänheten bör förbehållas kreditinstituten och att denna huvudregel endast skall kunna frångås i mycket speciella fall. Den föreslagna lagen om informationsplikt uppfyller inte kraven i artikel 3 i kreditinstitutsdirektivet. Kammarrätten pekar vidare på risken med penningtvätt och anonyma konton. Finansinspektionen och Sveriges Advokatsamfund ställer sig tveksamma till om förslaget uppfyller EG-rättens krav. Inspektionen anser dessutom att alla företag som driver inlåningsverksamhet skall omfattas av lagen om åtgärder mot penningtvätt. Införs en beloppsbegränsning om 25 000 kronor i kombination med informationsplikt, torde det enligt inspektionen vara ett skydd för insättarna som står i överensstämmelse med EG-rätten. Konsumentverket är i huvudsak positivt till att inlåningsmonopolet avskaffas. Emellertid behöver gällande konsumentskydd kartläggas och värderas för att konsekvenserna av förslagen skall kunna bedömas. Verket tillstyrker förslaget om informationsplikt och anför att av konsumentskyddsskäl bör en beloppsgräns övervägas för att minska förlustrisken vid fallissemang hos företag som inte omfattas av insättningsgarantin. Svenska Bankföreningen och Svenska Fondhandlareföreningen avstyrker att inlåningsmonopolet avskaffas. Lagen om informationsplikt avstyrks därmed också. Förslaget motsvarar dessutom, enligt dem, inte EG-rättens krav på särskild skyddslagstiftning. Tjänstemännens Centralorganisation (TCO) tillstyrker lagen om informationsplikt men anser att den bör förstärkas med ett tak för insättningar. Remissinstansernas synpunkter på promemorians förslag och bedömning: Ett stort antal remissinstanser, däribland Riksgäldskontoret, Konkurrensverket och Svensk Handel, är i huvudsak positiva till förslaget. Bland argumenten kan nämnas att man välkomnar förslag som syftar till att öka valmöjligheterna och konkurrensen på inlåningsmarknaden, eftersom detta är till fördel för konsumenterna. Konkurrensen stimuleras ytterligare om konsumenterna erbjuds möjlighet att välja mellan flera garanterade och icke garanterade alternativ. Kammarrätten i Göteborg är negativ till förslaget och hänvisar till yttrandet över kommitténs förslag. Även ett stort antal andra remissinstanser avstyrker förslaget till lag om inlåningsverksamhet. Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet anser att lagen står i strid med artikel 3 första meningen i kreditinstitutsdirektivet. Det i den andra meningen angivna undantaget är inte tillämpligt, då verksamheten inte är underkastad regler och övervakning till skydd för insättare och investerare i tillräcklig omfattning. Vidare anför fakultetsnämnden att inlåning i bank enligt allmän rättsuppfattning är en enkel och en i praktiken helt säker placeringsform. Att i ljuset av det föreslå en lag benämnd "lag om inlåningsverksamhet", där insättarna står utan skydd, går inte att försvara. Finansbolagens Förening ifrågasätter också om kreditinstitutsdirektivets krav på regler och övervakning till skydd för insättare och investerare är uppfyllt, eftersom den föreslagna lagen inte innehåller några regler för att säkerställa eller övervaka företagets finansiella ställning eller soliditet. Finansinspektionen anser att de föreslagna reglerna till skydd för insättarna inte hindrar att inlåningsverksamhet kan komma att drivas på ett sätt som missgynnar konsumenterna eller att verksamheten inleds med avsikt att begå brott. Stor vikt bör läggas vid konsumentskyddsaspekten. Avsaknad av rörelse- och kapitaltäckningsregler medför att ett fallissemang kan få kännbara effekter för de konsumenter som använt sig av detta sparalternativ. Om inlåningen släpps fri på sätt som framgår av lagförslaget, anser Finansinspektionen att skyddsregleringen bör skärpas och företagen ställas under inspektionens tillsyn fullt ut. Vidare bör rörelseregler införas samt samma sanktionssystem som gäller för kreditinstitut gälla även för inlåningsföretagen. Ekobrottsmyndigheten (EBM), till vilket yttrande Riksåklagaren ansluter sig, är inte alls övertygad om att de verktyg som föreslås för att förhindra brottslighet kan göras tillräckligt effektiva. Om förslaget genomförs befarar EBM att konsekvenserna för ekobrottsbekämpningen blir allvarliga. Om förslaget ändock genomförs krävs en betydligt mer aktiv och kraftfullare tillsyn från tillsynsmyndighetens sida. EBM kan inte se några bärande skäl mot att samma krav på tillsyn i princip upprätthålls inom detta område som i lagen om bank- och finansieringsrörelse. Utifrån höga ambitioner att minska den ekonomiska brottsligheten och öka den finansiella stabiliteten anser Landsorganisationen i Sverige (LO) att det inte är rimligt att öppna upp för den här typen av aktörer. LO anser vidare att de vinster som denna form av inlåningsverksamhet potentiellt kan ge i form av högre avkastande och mer riskfyllda sparalternativ inte är tillräckligt stora för att överstiga det intresse av ett mycket starkt konsumentskydd som denna sektor kräver. LO anser att det på den svenska kapitalmarknaden redan finns ett mycket gott utbud av placeringsmöjligheter med hög risk. Brottsförebyggande rådet (BRÅ) anför också att nyttan med reformen i form av en större konkurrens till förmån för konsumenterna är förhållandevis marginell jämfört med de risker som uppkommer för penningtvätt, bedrägerier och borgenärsbrott. Statens Bostadsfinansieringsaktiebolag (SBAB) ställer sig tveksamt till om även icke-finansiella företag bör ha den föreslagna möjligheten att ta emot inlåning. Den positiva effekten på konkurrensen bör vägas mot konsumentskyddsaspekter. Svenska Bankföreningen anser att förslaget till lag om inlåningsverksamhet måste kompletteras i en rad avseenden innan det kan läggas till grund för lagstiftning. Konsumentskyddet behöver förstärkas, liksom åtgärderna för att motverka brottslig verksamhet. Dessutom måste de nya företagen omfattas av tillståndskrav och stå under tillsyn. Fristående Sparbankers Riksförbund avstyrker bestämt de mycket låga krav som lagförslaget ställer på företag med inlåningsverksamhet. Förbundet anser att Finansinspektionen skall såväl ge tillstånd som utöva tillsyn enligt samma regler som i dag gäller för banker och kreditmarknadsföretag. Konsumentverket anser att konsekvenserna av förslaget från konsumentskyddssynpunkt inte har beaktats tillräckligt. Verket är därför inte berett att tillstyrka förslaget i dess nuvarande utformning. Tjänstemännens Centralorganisation (TCO) vill uppmärksamma hur de föreslagna låga kraven för icke-finansiella företag slår mot banker och andra kreditinstitut. Konkurrensen på inlåningsmarknaden kommer att bedrivas på olika villkor för bankerna och kreditinstituten respektive inlåningsföretagen. Bankerna och kreditinstituten omfattas av en kostnadskrävande reglering som saknar motsvarighet för inlåningsföretagen, vilket ger bankerna ett sämre konkurrensläge. Enligt TCO är frågan om kostnaderna för regleringen i praktiken kommer att uppvägas av fördelen att omfattas av insättningsgarantin. - Finansinspektionen, Svenska Bankföreningen, Fristående Sparbankers Riksförbund och Finansbolagens Förening anser alla att man i stället för att införa lagen om inlåningsverksamhet bör behålla den nu gällande bestämmelsen i 1 kap. 2 a § BRL, dvs. att ett företag utan tillstånd kan ta emot kundmedel på konto om behållningen endast är tillgänglig för kunden för betalning av varor och tjänster som företaget erbjuder eller i samband med att kontoförhållandet upphör. De anser vidare att den beloppsmässiga begränsningen bör höjas. Finansinspektionen föreslår en höjning till 25 000 kronor och Finansbolagens Förening till 50 000 kronor. I ett i lagstiftningsärendet sent ingivet yttrande anför Kooperativa Förbundet (KF), OK och Riksbyggen gemensamt att förslaget att öka möjligheten att ta emot kundmedel från 15 000 kronor till 50 000 kronor är starkt (se även avsnitt 5.4.4.3). Skälen för regeringens förslag och bedömning EG-rättens krav Flera remissinstanser anser att varken kommitténs eller promemorians förslag står i överensstämmelse med EG-rätten. I artikel 3 i kreditinstitutsdirektivet sägs att medlemsstaterna skall förbjuda personer eller företag som inte är kreditinstitut att driva rörelse som omfattar att från allmänheten ta emot insättningar eller andra återbetalbara medel. Förbudet skall inte gälla mottagande av insättningar eller andra medel i fall som är särskilt omfattade av nationell lagstiftning, allt under förutsättning att verksamheten är underkastad regler och övervakning till skydd för insättare och investerare. Regleringen på detta område varierar betydligt mellan olika medlemsländer. I flertalet länder är rätten att ta emot inlåning ("deposits") förbehållen banker eller andra företag som räknas som kreditinstitut enligt EG-rätten. Danmark, Finland och Nederländerna har lagstiftning som är tillämplig om företag som inte är kreditinstitut enligt EG-rätten tar emot "deposits" eller andra återbetalbara medel från allmänheten. I Danmark ställs krav på att andra företag än pengeinstitut, som driver sparverksamhet eller ger ut förbetalda kort, skall ha auktorisation och stå under tillsyn av Finanstilsynet samt ha ett visst minsta eget kapital. I Finland har nyligen beslutats att ett företag utan koncession för kreditinstitut på kundkonton skall kunna från allmänheten ta emot medel som skall återbetalas på anfordran, under förutsättning att medlen på kundkontot endast kan användas för inköp av varor eller tjänster, som säljs av det företag som tagit emot medlen, eller tas ut kontant. Beloppet av de medel som tagits emot av en och samma kund på ett kundkonto får inte överstiga 3 000 euro. Andra länder, såsom Storbritannien, tillåter andra än kreditinstitut, t.ex. kyrkor, välgörenhetsorganisationer och kooperativa föreningar, att ta emot insättningar och andra medel utan att underkasta dem särskild reglering. Flera remissinstanser gör gällande att promemorians förslag till lag om inlåningsverksamhet inte innehåller regler och övervakning till skydd för insättare och investerare i tillräcklig omfattning för att förslaget skall vara förenligt med EG-rätten. De gör bl.a. gällande att det saknas regler i tillräcklig grad om begränsning av risker, information och genomlysning samt regler för att säkerställa eller övervaka företagets finansiella ställning eller soliditet. Det står klart att EG-rätten kräver någon form av reglering och övervakning av verksamhet som innefattar inlåning. Det torde dock inte vara fråga om samma krav på offentlig tillsyn som gäller för kreditinstitut. I annat fall hade den aktuella undantagsbestämmelsen i artikel 3 inte tjänat något självständigt syfte. Enligt regeringens uppfattning krävs det inte heller rörelse- och kapitaltäckningsregler motsvarande de som gäller för auktoriserade institut för att kravet på skyddsreglering enligt EG-rätten skall vara uppfyllt. I stället föreslås här exempelvis beloppsbegränsning, omfattande information, kapitalkrav och särredovisning för att i tillräcklig grad tillgodose behovet av riskbegränsning, information och genomlysning. Som kreditinstitutsdirektivet är konstruerat blir det upp till varje medlemsland att utforma den reglering och övervakning som bedöms behövas för att skydda insättare och investerare. Det bör också nämnas att om Sverige undantar viss verksamhet, binder inte Sveriges bedömning upp några andra länder. De är fria att göra sin bedömning, vilket kan innebära krav på tillstånd i det landet. Risker för brottslig verksamhet Om andra företag än banker och kreditmarknadsföretag tillåts ta emot inlåning från allmänheten innebär det att en helt ny inlåningsmarknad öppnas. Kontosparande som tidigare endast kunnat tillhandahållas av ett begränsat antal företag, som är föremål för tämligen omfattande kontroll och tillsyn, kan därmed tillhandahållas av långt fler aktörer. Om det inte sätts några restriktioner vad gäller det sätt på vilket företagen kan använda de inlånade medlen eller krav på att medlen skall hållas avskilda från företagens egna tillgångar, kan företagen använda medlen på sätt de finner lämpligt. Detta gör att eventuella risker för brottslig verksamhet måste övervägas noga. De inlånade medlen kommer att utgöra en oprioriterad fordran, vilket innebär att de kommer att erhålla ett svagt skydd i händelse av en konkurs. Detta innebär i sin tur att insättarna även är sårbara för borgenärsbrott. Sådan brottslighet består t.ex. i att gäldenären genom olika åtgärder avhänder sig egendom av betydande värde och därigenom försätter sig på obestånd (oredlighet mot borgenärer). En annan form av borgenärsbrottslighet är att en gäldenär, som befinner sig på obestånd eller då det föreligger påtaglig fara för obestånd, fortsätter rörelsen och förbrukar avsevärda medel utan motsvarande nytta för rörelsen eller lever slösaktigt, inlåter sig på äventyrligt företag eller lättsinnig ansvarsförbindelse (vårdslöshet mot borgenärer). Slutligen kan en gäldenär som är på obestånd gynna en viss borgenär genom att betala med annat än sedvanliga betalningsmedel eller överlämna säkerhet som inte var betingad vid skuldens tillkomst eller vidta annan sådan åtgärd som medför påtaglig fara för att andra borgenärers rätt avsevärt förringas (mannamån mot borgenärer). En annan fråga som särskilt bör uppmärksammas är risken för att inlåningsverksamhet inleds med avsikt att redan från början begå ekonomisk vinningsbrottslighet, t.ex. olika former av bedrägerier och bolagsplundring. Ett gemensamt drag för bolagsplundring är att gärningsmannen utnyttjar det regelsystem som bygger på att det ekonomiska ansvaret för juridiska personers rättshandlingar normalt inte drabbar ägaren eller ställföreträdaren. Det som kännetecknar bolagsplundring är att det vanligen sker inom ramen för ett aktiebolag och ett ofta förekommande problem är att de som planerar denna typ av brottslighet utnyttjar s.k. målvakter såsom ställföreträdare för bolaget. Bolagsplundring leder inte bara till förluster för staten och enskilda utan kan också leda till att den fria konkurrensen sätts ur spel. Det nu aktuella förslaget innebär att det blir möjligt att starta företag som enbart ägnar sig åt att ta emot inlåning från allmänheten. Sådana företags tillgångar kommer i princip att bestå av inlånade medel. Det kan därvid skapas bolagskonstruktioner som har stora likheter med vad som brukar benämnas skalbolag. Ett skalbolags tillgångar består i princip av likvida medel. Sådana typer av bolag är särskilt utsatta för att utnyttjas för brottslighet, t.ex. ren bolagsplundring där bolaget töms på likvida medel. Också riskerna för penningtvätt bör uppmärksammas. Ju fler aktörer som tillåts på marknaden, desto svårare blir det att kontrollera att företagen inte utnyttjas för penningtvätt eller finansiering av terrorism. Med hänsyn till vad som anförts ovan är det viktigt att förslaget utformas på ett sådant sätt att möjligheterna att begå brott förebyggs. Slutsats Av det ovan förda resonemanget följer att av såväl EG-rättsliga som brottsförebyggande skäl bör särskilda krav ställas på andra företag än sådana som omfattas av lagen om insättningsgaranti för att dessa skall tillåtas ta emot inlåning från allmänheten. Flera remissinstanser avstyrker förslaget med hänvisning till riskerna för brottslighet och vikten av ett starkt konsumentskydd. De menar att den föreslagna regleringen inte är tillräcklig för att motverka risken för brottslighet eller för att i övrigt skydda konsumenterna i tillräcklig grad. Ett antal remissinstanser anser att, om inlåningen släpps fri på sätt som framgår av lagförslaget, skyddsregleringen bör skärpas samt företagen omfattas av tillståndskrav och ställas under Finansinspektionens tillsyn fullt ut. Vidare bör rörelseregler införas samt samma sanktionssystem som gäller för kreditinstitut gälla även för dessa företag. Regeringen har stor förståelse för de farhågor som många av remissinstanserna uttrycker med avseende på risker för brottslighet och behov av konsumentskydd. Det är en svår balansakt att utforma skyddsregleringen på ett sådant sätt att den i tillräcklig grad tar hänsyn till dessa aspekter samtidigt som regleringen, för seriösa näringsidkare, inte framstår som ett hinder att ägna sig åt inlåningsverksamhet eller motverkar konsumentintresset av ökad konkurrens och fler placeringsalternativ. Regeringen anser därför att det inte utgör ett alternativ att underkasta företag som driver inlåningsverksamhet tillståndskrav med full tillsyn av Finansinspektionen samt rörelse- och sanktionsreglering av det slag som gäller för auktoriserade företag. Ett sådant förslag skulle inte vara attraktivt för de icke-finansiella företag som det här är fråga om. Placeringsalternativen skulle därför sannolikt inte komma att öka och därmed skulle inte heller konkurrensen öka som avsett. Omfattningen av regler och tillsyn skulle således inte vara försvarbar ställd i relation till nyttan med en reform. Enligt regeringens uppfattning går det emellertid att åstadkomma en tillfredsställande balans mellan nyttan med reformen och önskemålet om stabil verksamhet i företag som driver inlåningsverksamhet utan att gå så långt som remissinstanserna förespråkar. Regeringen föreslår därför - utöver de krav som promemorian uppställer - en utvidgad informationsplikt, ett krav på att mottagna medel skall redovisas som en särskild skuldpost i årsredovisningen och i eventuell koncernredovisning, att det - med ett undantag - införs kapitalkrav även för ekonomiska föreningar, att kapitalkravet för aktiebolag höjs till tio miljoner kronor, att en vidare krets av ägare kontrolleras ur det i promemorian föreslagna brottsperspektivet samt att Finansinspektionen blir skyldig att minst en gång per år kontrollera att vissa av villkoren i lagen är uppfyllda. Regeringen gör bedömningen att dessa ytterligare krav och regler i tillräcklig grad bidrar till att motverka risken för brottslighet samt till ett tillfredsställande konsumentskydd. Samtidigt bedöms vinsterna som denna form av inlåningsverksamhet potentiellt kan ge i form av fler sparalternativ och högre avkastning - trots den ytterligare regleringen - vara tillräckligt stora för att motivera reformen. I följande avsnitt behandlas de krav som föreslås. Dessa krav bör regleras i en särskild lag om inlåningsverksamhet. Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet anser att den rubrik på lagen som föreslås inte är försvarbar mot bakgrund av att insättarna står utan skydd. Det är sannolikt så att begreppet inlåning allmänt sett förknippas med en i princip säker placeringsform i den meningen att den omfattas av insättningsgarantin. Emellertid används inte ens i lagen om insättningsgaranti begreppet inlåning utan i stället begreppet insättning för att avgränsa det garanterade området. Begreppet inlåning kan därför inte ur ett rättsligt perspektiv anses vara detsamma som en garanterad insättning. Det finns även andra omständigheter som talar mot en sådan öronmärkning. Som framgått föreslås att bankernas ensamrätt att ta emot inlåning avskaffas, en reform som innebär att såväl kreditmarknadsföretag som icke-finansiella företag föreslås få ta emot det som tidigare populärt benämnts kortfristig inlåning. En sådan reform, och reformens omfattning även i övrigt, innefattar ofrånkomligen förändringar i begreppsbildningen. Exempelvis avses ordet inlåning inte ingå i vare sig definitionen av bankrörelse eller finansieringsrörelse trots att de medel som mottas av banker och kreditmarknadsföretag är garanterade. Ofrånkomligen innefattar reformen också för allmänheten förändringar, som det inledningsvis kan uppstå frågetecken kring. Detta bör emellertid inte utgöra något hinder mot att rubricera lagen på sätt som föreslås i promemorian. I stället bör vikten av den informationsplikt som föreslås i avsnitt 12.2.3 betonas, dvs. att det genom information måste stå klart för insättarna vilka sparalternativ som omfattas av insättningsgarantin och vilka som inte gör det. 12.2.2 Associationsform och kapitalkrav Regeringens förslag: Inlåningsverksamhet får drivas endast av aktiebolag eller ekonomiska föreningar. Aktiebolag skall ha ett bundet eget kapital på minst tio miljoner kronor. Ekonomiska föreningar skall ha ett bundet eget kapital på minst fem miljoner kronor. Det senare kravet skall dock inte gälla för spar- och låneföreningar. Om inlåningsverksamhet drivs av någon annan person än ett aktiebolag eller en ekonomisk förening, skall Finansinspektionen förelägga personen att upphöra med verksamheten. Om ett aktiebolag eller en ekonomisk förening bryter mot kapitalkravet, skall Finansinspektionen kunna förelägga företaget att göra rättelse och, om rättelse inte görs, avföra företaget ur registret. Kommitténs förslag: Kommittén använder i förslaget till lag om informationsplikt ordet "företag" utan att närmare ange vilken eller vilka associationsformer som avses. Kommittén lämnar inte något förslag om krav på visst minsta kapital. Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag utom så till vida att det i promemorian föreslås ett krav på aktiekapital om fem miljoner kronor i aktiebolag. I promemorian föreslås inte heller något visst minsta kapital i ekonomiska föreningar. Remissinstansernas synpunkter på kommitténs förslag: Remissinstanserna kommenterar inte frågan om associationsform. Kooperativa Förbundet (KF) anser att vissa minimikrav, utöver informationsplikt, bör ställas på den som tar emot inlåning från allmänheten, t.ex. ordnad bokföring och viss storlek på rörelsen. Syftet med sådana regler är enligt KF att säkerställa stabiliteten i de företag som tar emot inlåning så att förtroendet för dessa och inlåningsverksamheten kan upprätthållas. KF framhåller att det borde vara av allmänt intresse att endast seriösa aktörer släpps in på marknaden. Remissinstansernas synpunkter på promemorians förslag: JAK Riksförening Södra (JAK), anser att "ekonomisk förening" skall ändras till "förening", eventuellt med begränsning till verksamheter som inte är nystartade vid lagens ikraftträdande. Verksamhet i en ideell förening medför bättre kostnadseffektivitet för spar- och låneföreningar. Vidare är det konkurrensbegränsande att bara medge verksamhet i en form av föreningsassociation. Slutligen är det diskriminerande att inte likabehandla olika föreningsassociationer samt strider det mot Romfördraget om fria företagsformer. Finansinspektionen ifrågasätter om ett minsta aktiekapital om fem miljoner kronor verkligen avhåller potentiella brottslingar från att bilda inlåningsbolag. Vidare påminner inspektionen om det tidigare missbruket av undantaget från tillstånd för spar- och låneföreningar. Inspektionen menar att ett minimikrav därför borde vara att samma krav på visst minsta kapital som ställs på aktiebolag också skall gälla för ekonomiska föreningar som driver inlåningsverksamhet. Inspektionen anför vidare att kravet på kapital bör ställas i relation till företagets inlåningsvolym. Konsumentverket och Svenska Bankföreningen framför argument med motsvarande innebörd som Finansinspektionen. De betonar bl.a. att kapitalkravet bör sättas högre och att insättarna är lika skyddsvärda oavsett i vilken associationsform som verksamheten bedrivs. Fristående Sparbankers Riksförbund anser också att aktiekapitalet är allt för lågt satt. Ett väsentligt högre aktiekapital är nödvändigt för att skapa stabila och långsiktiga inlåningsföretag. Kooperativa Förbundet (KF), OK och Riksbyggen anför i ett i lagstiftningsärendet sent ingivet yttrande att de ser möjligheter att skydda medlemmarnas sparmedel genom formella krav på de konsumentkooperativa föreningarnas eget kapital. Skälen för regeringens förslag Associationsform Kommittén föreslår i den föreslagna lagen om informationsplikt att den lagen skall omfatta "annat företag än ett institut enligt lagen (1995:1571) om insättningsgaranti". Dock anges inte närmare vad som avses med "företag". Som exempel nämns att företag inom detaljhandeln kommer att omfattas av lagen, likaså spar- och låneföreningar och ekonomiska föreningar med sparkasseverksamhet. Finns det då anledning att precisera begreppet "företag" till aktiebolag och ekonomiska föreningar, eller skall även handelsbolag m.fl. associationsformer omfattas? Föreskrifter om viss associationsform motiveras ofta av att endast sådana företagsformer som innebär en garanti för viss grundreglering och varaktighet när det gäller kapitalinsats, tillfredsställande revision etc. bör få användas. I grunden syftar sådana regler till att tillvarata allmänhetens intressen. Vad som nu sagts bör även kunna gälla för sådana företag som får ta emot återbetalningspliktiga medel från allmänheten. Eftersom lagen bl.a. är tänkt att utgöra ett skydd för fordringsägarnas medel är det mycket som talar för att associationsformerna bör begränsas till aktiebolag och ekonomiska föreningar. Särskilt några bestämmelser i lagen (1980:1120) om handelsbolag och enkla bolag förefaller vanskliga om man skulle tillåta dessa företagsformer. Ett handelsbolag skall t.ex. träda i likvidation om en bolagsman försätts i personlig konkurs eller dör. Till skydd för insättarnas medel föreslås därför i promemorian att företag som får möjlighet att driva inlåningsverksamhet i enlighet med den nu föreslagna lagen skall vara antingen aktiebolag eller ekonomiska föreningar. JAK anser att inlåningsverksamhet skall få drivas även av ideella föreningar och framför ett antal argument för den ståndpunkten. Regeringen anser emellertid att en förening, som får ta emot återbetalningspliktiga medel från allmänheten, bör drivas i en väl reglerad associationsform. Regeringen delar således den uppfattning i frågan som redovisas i promemorian. För att den aktuella bestämmelsen skall vara effektiv, bör Finansinspektionen ges möjlighet att ingripa mot överträdelser av den. Om inspektionen således får kännedom om att exempelvis ett handelsbolag driver inlåningsverksamhet, dvs. ett företag som inte uppfyller förutsättningarna för registrering enligt 7 § första stycket (jfr avsnitt 12.2.9), bör inspektionen vara skyldig att förelägga bolaget att upphöra med verksamheten. Kapitalkrav Konsekvenserna för brottsligheten av förslaget att låta även andra företag än sådana som omfattas av lagen om insättningsgaranti ta emot återbetalningspliktiga medel från allmänheten analyseras i tidigare avsnitt (se 12.2.1). Av vad som anförs där framgår att det är viktigt att förslaget utformas på ett sådant sätt att möjligheterna att begå brott förebyggs samtidigt som det för seriösa näringsidkare inte framstår som ett hinder att ägna sig åt inlåningsverksamhet. Ett sätt att minska riskerna för att ett företag används i brottsligt syfte är att ställa krav på att kapitalet skall vara högre än vad som krävs enligt aktiebolagslagen respektive lagen om ekonomiska föreningar. För att det brottsförebyggande syftet skall uppnås, anförs i promemorian att ett krav på visst minsta aktiekapital bör sättas på en sådan nivå att brott kräver en stor ansträngning och innebär stora risker för oseriösa aktörer. Ett minsta aktiekapital om fem miljoner kronor anses ligga på en sådan nivå att det minskar risken för att inlåningsverksamhet drivs i brottsligt syfte samtidigt som attraktionskraften i den nya möjligheten att ta emot inlåning från allmänheten inte behöver gå förlorad. Som en jämförelse anförs i promemorian att det i dansk lagstiftning ställs krav på att andra företag än pengeinstitut som driver sparverksamhet bl.a. skall ha ett visst minsta eget kapital. Det egna kapitalet skall där vara minst fem miljoner danska kronor. Finansinspektionen ifrågasätter om ett minsta aktiekapital om fem miljoner kronor verkligen avhåller potentiella brottslingar från att bilda inlåningsbolag. Även några andra remissinstanser förespråkar ett betydligt högre kapitalkrav. Regeringen anser mot bakgrund härav att kravet på minsta nivå för kapitalet bör sättas högre. Regeringen anser vidare att det är lämpligare att koppla kravet till bolagets bundna egna kapital än till aktiekapitalet och föreslår därför att det bundna egna kapitalet skall uppgå till minst tio miljoner kronor. En sådan nivå på kapitalkravet får anses medföra så stora ekonomiska ansträngningar och risker för oseriösa aktörer att det framstår som mindre troligt att de börjar driva inlåningsverksamhet. Ett krav på att aktiebolag skall ha ett bundet eget kapital på minst tio miljoner kronor innebär att antalet aktiebolag som kommer att kunna ägna sig åt inlåningsverksamhet minskas avsevärt jämfört med om ett sådant krav inte ställs upp. Som en jämförelse kan nämnas att det i dag finns mellan 280 000 och 290 000 aktiebolag i Sverige. Av dessa har drygt 3 000 ett aktiekapital på minst tio miljoner kronor. Här görs dock bedömningen att antalet aktiebolag som trots det föreslagna kapitalkravet skulle kunna ägna sig åt inlåningsverksamhet är så pass många att vinsten med ökad konkurrens och större valfrihet för konsumenterna ändå skulle kunna uppnås. Därtill kommer möjligheten för ekonomiska föreningar att driva inlåningsverksamhet. I detta sammanhang bör också riskerna för penningtvätt uppmärksammas. Ju fler aktörer som tillåts på marknaden, desto svårare blir det att kontrollera att företagen inte utnyttjas för penningtvätt eller finansiering av terrorism (se även avsnitt 12.2.6). Mot den höga nivån på det bundna egna kapitalet kan invändas att det krävs ungefär lika mycket av ett aktiebolag för att starta inlåningsverksamhet som det krävs för att starta vissa banker och mindre kreditmarknadsföretag. I dag går det att starta en sparbank och, under vissa förutsättningar, en medlemsbank med fonder respektive ett bundet eget kapital om en miljon euro. Även mindre kreditmarknadsföretag tillåts starta verksamhet med ett startkapital om en miljon euro. Dessa banker och kreditmarknadsföretag är emellertid i övrigt betydligt hårdare reglerade än vad företag som driver inlåningsverksamhet föreslås vara. Ett högt bundet eget kapital för aktiebolag får därför anses vara försvarbart ställt i relation till den i övrigt - i förhållande till banker och kreditmarknadsföretag - lägre graden av reglering. Ett antal av remissinstanserna anser att samma krav på visst minsta kapital som ställs på aktiebolag också skall gälla för ekonomiska föreningar som driver inlåningsverksamhet. De påminner om det tidigare missbruket av undantaget från tillstånd för spar- och låneföreningar samt anför att insättarna är lika skyddsvärda oavsett i vilken associationsform som verksamheten drivs. Erfarenheten visar att en stor del av den ekonomiska brottslighet som förekommer begås inom ramen för aktiebolag såsom associationsform. Gärningsmannen utnyttjar det regelsystem som bygger på att det ekonomiska ansvaret för juridiska personers rättshandlingar normalt inte drabbar ägaren eller ställföreträdaren. Bolagsplundring sker t.ex. vanligen inom ramen för ett aktiebolag och ett ofta förekommande problem är att de som planerar denna typ av brottslighet utnyttjar s.k. målvakter som ställföreträdare för bolaget. Som en del remissinstanser erinrar om finns det dock även erfarenheter av ekonomisk brottslighet kopplad till ekonomiska föreningar. Under våren år 2000 ökade registreringen av spar- och låneföreningar markant hos Patent- och registreringsverket. Möjligheten för sådana föreningar att utan tillstånd av Finansinspektionen ta emot inlåning och bevilja krediter inom medlemskretsen hade börjat missbrukas. Missbruket bestod i att föreningarna i praktiken inte höll sig till den verksamhet som var tillåten, dvs. att endast ta emot insättningar från medlemmar och tillgodose deras finansieringsbehov. I stället drevs verksamhet som gick utöver ramarna för tillåten verksamhet. Det fanns även starka indikationer på att vissa föreningar drev olika former av brottslig verksamhet utomlands, bl.a. investeringsbedrägerier. Föreningarna marknadsfördes vidare på Internet som en "fantastisk" möjlighet att köpa sin egen "EU-bank". Till följd av detta upphävdes möjligheten för sådana föreningar att ta emot inlåning utan tillstånd av Finansinspektionen. Redan registrerade spar- och låneföreningar tilläts dock att fortsätta driva sin verksamhet. Se vidare i avsnitt 5.4.4.5 om dessa föreningar och brottsligheten kopplad till dem. I samband med att undantaget för spar- och låneföreningar upphävdes framhöll riksdagen (bet. 1999/2000:FiU28) att det bör finnas möjlighet för seriösa spar- och låneföreningar att i kontrollerade former driva verksamhet även i fortsättningen. Även nytillkommande seriösa spar- och låneföreningar bör enligt riksdagen kunna få möjlighet att verka i lämpliga former. Som tidigare nämnts föreslås spar- och låneföreningar som uppfyller särskilda villkor bli undantagna från kravet på tillstånd för att få driva finansieringsrörelse (se avsnitt 5.4.4.5). Eftersom spar- och låneföreningar tar emot återbetalningspliktiga medel från allmänheten bör de dock omfattas av den här föreslagna lagen om inlåningsverksamhet. Konkurrensneutralitet mellan olika associationsformer talar principiellt för att kapitalkrav även skall gälla för ekonomiska föreningar. För kreditmarknadsföretag gäller sålunda samma kapitalkrav oberoende av om företaget är ett aktiebolag eller en ekonomisk förening. Ett kapitalkrav för företag som driver inlåningsverksamhet ställs emellertid upp främst i ett brottsförebyggande syfte. Som angetts ovan torde risken för att associationsformen ekonomisk förening utnyttjas för brottslig verksamhet vara mindre än för aktiebolag. I ekonomiska föreningar deltar medlemmarna ofta på ett mer aktivt sätt än aktieägarna i ett aktiebolag. Erfarenheten är också att risken för brottslighet är mindre i ekonomiska föreningar. Det ovan nämnda missbruket av spar- och låneföreningar utgör dock ett undantag. För spar- och låneföreningar gäller att verksamheten generellt sett är begränsad genom villkoret att föreningarna inte får ha fler än 1 000 fysiska medlemmar. Den begränsade kretsen av medlemmar innebär i sig att det är lättare att ha kontroll över om oegentligheter förekommer inom föreningen. Om dessa medlemmar inte är näringsidkare kommer de enligt förslaget här inte heller att kunna sätta in mer än 50 000 kronor. Skulle ett krav på visst minsta kapital införas för spar- och låneföreningar, skulle detta därför sannolikt innebära att många föreningar inte skulle kunna driva inlåningsverksamhet, vilket i sin tur skulle strida mot ett uttryckligt önskemål från riksdagen. De krav som utöver kapitalkrav föreslås ställas på bl.a. spar- och låneföreningar torde, mot bakgrund av vad som anförts ovan, vara tillräckliga för att historien inte skall upprepa sig, eftersom föreningarna därigenom kommer att omfattas av ett betydligt striktare regelverk än förut. Sammantaget anser regeringen således att det inte bör föreslås att spar- och låneföreningar skall omgärdas av krav på ett visst minsta kapital. Emellertid kommer lagen om inlåningsverksamhet även att vara tillämplig på ekonomiska föreningar inom konsument- och bostads-kooperationen, s.k. sparkassor. Sparkassor inom lantbrukskooperationen faller sannolikt utanför lagens tillämpningsområde, då dessa i flertalet fall inte vänder sig till allmänheten (se avsnitt 12.2.3). En sparkassa driver inlåningsverksamhet som en integrerad del av sin övriga verksamhet i syfte att finansiera den huvudsakliga verksamheten. De mottagna medlen kan också placeras i säkra papper. Medlemskapet i sparkassor är ofta öppet för envar och de erbjuder sig således att ta emot återbetalningspliktiga medel från allmänheten. De på marknaden i dag existerande sparkassorna är dessutom tämligen stora och tar emot höga belopp i sin inlåningsverksamhet. Regeringen anser därför att det är motiverat att införa ett kapitalkrav för andra ekonomiska föreningar än spar- och låneföreningar. Med hänsyn till den grundläggande skillnaden mellan associationsformerna aktiebolag och ekonomisk förening, samt då inlåningsverksamhet i sparkassor pågått sedan mycket lång tid tillbaka och det saknas annan erfarenhet av brottslighet i ekonomiska föreningar än den ovan nämnda, anser regeringen dock att kravet på visst bundet eget kapital inte behöver sättas högre än fem miljoner kronor. För att en bestämmelse om kapitalkrav skall vara effektiv, bör Finansinspektionen ges en möjlighet att ingripa. Således bör inspektionen, om ett aktiebolag eller en ekonomisk förening bryter mot respektive kapitalkrav, i enlighet med Lagrådets förslag ha möjlighet att förelägga företaget att göra rättelse och, om rättelse inte görs, att avföra företaget ur registret (jfr avsnitt 12.2.9). Kapital i relation till inlåningsvolymen Finansinspektionen, Konsumentverket och Svenska Bankföreningen anser att kravet på kapital bör ställas i relation till inlåningsvolymen. En sådan reglering är dock mindre motiverad från brottssynpunkt. Det är startkapitalet som skall stävja att oseriösa personer startar inlåningsverksamhet (tillsammans med den i avsnitt 12.2.7 föreslagna kontrollen av ägare och ledning). Ett kapitalkrav ställt i relation till inlåningsvolymen skulle i stället få motiveras av önskemålet om stabilitet i företaget, dvs. affärsrisken. Syftet med en ogaranterad inlåning är emellertid att hushållen skall kunna välja mellan olika inlåningsformer vad gäller säkerhet och därmed kunna erhålla andra villkor för exempelvis ränta, kontovillkor i övrigt och service än vad som gäller för erbjudanden som omfattas av insättningsgarantin. Företag som upprättar inlåningsverksamhet som komplement till en annan befintlig verksamhet har normalt en viss soliditet anpassad till huvudverksamheten. Huruvida en kompletterande inlåningsverksamhet skulle kräva extra kapital är därför enligt regeringen en fråga för företaget och marknaden. Vill man locka insättare kan en hög soliditet vara ett konkurrensmedel. För nystartade bolag som enbart eller huvudsakligen ägnar sig åt inlåning och därvid t.ex. placerar medlen i säkra papper kan ett kapitalkrav starkt ifrågasättas. För kreditinstitut skulle det i princip inte krävas kapitaltäckning i motsvarande situation. Det kan också ifrågasättas om ett kapitalkrav skall ställas i relation till inlåningen i stället för till verksamhetens totala omfattning. Skall regleringen syfta till stabilitet kan på lika goda grunder även ställas krav på rörelse- och tillsynsregler. En sådan reglering skulle emellertid göra reformen ointressant för företagen. Sammantaget gör regeringen bedömningen att motiven för ett löpande kapitalkrav i relation till inlåningen är svaga. Regeringen anser därför att en sådan bestämmelse inte bör införas. 12.2.3 Informationsplikt och redovisning Regeringens förslag: Erbjuder sig ett annat företag än ett institut enligt lagen (1995:1571) om insättningsgaranti att från allmänheten ta emot återbetalningspliktiga medel, som efter uppsägning är tillgängliga för fordringsägaren inom högst ett år, skall företaget tydligt informera fordringsägaren om att mottagna medel inte omfattas av insättningsgarantin och att det innebär att medlen kan förloras om företaget försätts i konkurs eller annars har betalningssvårigheter. Sådana företag skall även tydligt informera fordringsägaren om hur företaget avser att använda de mottagna medlen. Informationen skall lämnas vid marknadsföring av inlåningsverksamheten och innan ett avtalsförhållande ingås. Informationen skall vidare under avtalstiden framgå av kontoutdrag och liknande material som rör fordringsförhållandet. Företag som driver inlåningsverksamhet skall i sin årsredovisning, och i eventuell koncernredovisning, i balansräkningen som en särskild skuldpost redovisa medel som mottagits från allmänheten enligt lagen om inlåningsverksamhet. Kommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med promemorians förslag. Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag utom så till vida att det i promemorian inte föreslås att företagen skall informera om hur de mottagna medlen avses att användas. I förslaget där ingår inte heller att företag som driver inlåningsverksamhet som en särskild skuldpost skall redovisa medel som mottagits enligt lagen om inlåningsverksamhet. Remissinstansernas synpunkter på kommitténs förslag: Konsumentverket och Tjänstemännens Centralorganisation (TCO) tillstyrker kravet på informationsplikt. Svenska Bankföreningen och Svenska Fondhandlareföreningen avstyrker lagen om informationsplikt, eftersom de avstyrker att inlåningsmonopolet i sig avskaffas. Förslaget om informationsplikt motsvarar dessutom, enligt dem, inte EG-rättens krav på särskild lagstiftning till skydd för insättare. Remissinstansernas synpunkter på promemorians förslag: Tjänstemännens Centralorganisation (TCO) och Sveriges Konsumentråd anser att den föreslagna informationsplikten är av stor vikt. Även Konkurrensverket anser att den föreslagna informationsplikten är rimlig, särskilt från konsumentskyddssynpunkt. Svenska Bankföreningen anser att ytterligare informationskrav bör ställas upp av konsumentskyddsskäl. Inlåningsföretagen bör omfattas av exempelvis Finansinspektionens allmänna råd om inlåningskonton och tillhörande banktjänster. Vidare bör det enligt föreningen övervägas att föreskriva en skyldighet för företag som driver inlåningsverksamhet att ange vilken annan typ av verksamhet som drivs i företaget samt hur omsättning och ekonomiskt resultat är för de olika verksamhetsgrenarna. Finansbolagens Förening ifrågasätter om definitionen av inlåningsverksamhet är förenlig med artikel 3 i kreditinstitutsdirektivet. Föreningen är tveksam till den föreslagna gränsen om insättningar på ett år för att lagen skall vara tillämplig. Någon motsvarande tidsgräns för uttag/återbetalning finns inte i direktivet. Föreningen anser vidare att det vore av värde att i lagen uttryckligen ange vilken upplåning som inte kan anses utgöra upplåning från allmänheten. Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) anför att föreningsmedlems medel på konto i föreningen, som genererats från föreningens verksamhet, inte skall räknas som inlåning. Exempelvis skall således gottgörelser såsom återbäring och efterlikvid, som står kvar på konto i föreningen, enligt LRF inte behandlas som insättning av medel på konto. De utgör överskottsutdelning föreningsrättsligt. LRF framhåller vidare att de lantbrukskooperativa föreningarnas medlemmar inte utgör "allmänheten" i förhållande till sina föreningar. Kooperativa Förbundet (KF), OK och Riksbyggen anför gemensamt i ett i lagstiftningsärendet sent ingivet yttrande att sparkasse- och sparkontoverksamhet är en helt annan form av sparande än kortsiktigt sparande på kundmedelskonton. En sparkassa bygger på delägarskap i konsumentkooperationens föreningar. Kooperationen bedriver inlåning enbart från medlemmar, inte från allmänheten. De vill därför att regeringen ger utrymme för att behålla sparkasse- och sparkontoformen för konsumentkooperativ verksamhet i tillägg till förslaget om nya inlåningsregler. De hemställer därför att sparkasse- och sparkontoformen behålls som i dag. Finansinspektionen anser att det bör övervägas om bestämmelserna i årsredovisningslagen (1995:1554) om uppställning av balans- och resultaträkning bör kompletteras så att eventuell inlåningsverksamhet måste återspeglas i den finansiella rapporteringen. Inspektionen anser också att det bör övervägas om lagen (1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag bör göras tillämplig på sådana företag där mottagandet av inlåning utgör en väsentlig eller huvudsaklig del av verksamheten. Skälen för regeringens förslag Allmänt om informationsplikten Det måste klart framgå för spararna vilka placeringsalternativ som omfattas av insättningsgarantin och vilka som inte gör det. Det är därför viktigt att de företag som tar emot medel under former som liknar garanterade sparformer är skyldiga att tydligt informera om att denna garanti inte gäller. Det är inte säkert att alla kunder är medvetna om vad bristen på garanti kan innebära. Företagen bör därför även vara skyldiga att ange att de insatta medlen kan förloras om företaget försätts i konkurs eller annars har betalningssvårigheter. Svenska Bankföreningen anser att ytterligare informationskrav bör ställas upp av konsumentskyddsskäl och lämnar därvid olika förslag. Regeringen anser att relevant information till insättarna är viktigt och delar därför uppfattningen att det av konsumentskyddsskäl finns anledning att föreslå ytterligare krav på information. När det gäller Bankföreningens förslag överlåter regeringen inledningsvis till Finansinspektionen att bedöma vilka allmänna råd som kan vara lämpliga att utfärda till företag som driver inlåningsverksamhet. Regeringen anser vidare att det inte är nödvändigt att föreskriva en skyldighet för företagen att ange vilken annan typ av verksamhet som drivs i företaget samt hur omsättning och resultat är för de olika verksamhetsgrenarna. I den mån även icke-finansiell verksamhet drivs i företaget, framgår sådan information av exempelvis årsredovisningar samt kvartals- och halvårsrapporter (se dock nedan om redovisning). Vad som bedöms vara särskilt viktigt för konsumenten att veta inför en eventuell placering är hur det aktuella företaget i sin tur avser att använda de inlånade medlen. Regeringen anser därför det vara befogat att låta informationsplikten inbegripa uppgifter om detta, t.ex. om de inlånade medlen används i företagets verksamhet, om de placeras i räntebärande papper eller om de lånas ut till medlemmar, vilket är fallet i spar- och låneföreningar. Informationen skall i första hand lämnas vid marknadsföring av inlåningsverksamheten och innan ett avtal ingås, eftersom det är angeläget att den enskilde spararen vet förutsättningarna innan han gör sitt val. Spararen (fordringsägaren) bör emellertid också fortlöpande under avtalstiden upplysas om att insättningsgarantin inte gäller och vad det innebär samt om hur de mottagna medlen avses att användas. Detta bör ske genom att sådan information framgår av kontoutdrag och liknande material som rör fordringsförhållandet. Om företaget således under avtalstiden beslutar att använda medlen på annat sätt än tidigare, kommer detta att framgå av sådant material. Återbetalningspliktiga medel Företag som tar emot medel på likartade villkor som gäller för insättningar enligt lagen om insättningsgaranti bör således vara skyldiga att informera om att garantin inte gäller. Frågan är vilka slag av insättningar som mer precist skall omfattas av informationsskyldigheten. Insättningsgarantin omfattar insättningar där tillgodohavandena är nominellt bestämda och tillgängliga för insättaren med kort varsel. Till grund för avgränsningen av insättningsgarantin ligger den nuvarande bankrörelsedefinitionen. Detta innebär bl.a. att kort varsel betyder mindre än en månad. Insättningar på konton med en uppsägningstid som överstiger en månad omfattas alltså inte av garantin. En insättning på ett konto övergår inte över tiden från att vara undantagen från garantin till att vara garanterad. De villkor som ursprungligen gällde för kontot är avgörande för gränsdragningen. Alla slag av konton i bank och i värdepappersbolag, som har tillstånd att ta emot medel på konto, omfattas av garantin om insättningarna uppfyller angivna kriterier. Som framgått föreslås detsamma gälla även beträffande konton i kreditmarknadsföretag. Konton där behållningen varierar med gällande ränteläge, dvs. sådana konton som i grundläggande mening har samma ekonomiska egenskaper som t.ex. bankcertifikat, omfattas dock inte av garantin. Till skillnad från bankrörelsedefinitionen omfattar garantin emellertid inte endast behållning på konto utan även andra tillgodohavanden. Som exempel på ett sådant tillgodohavande kan nämnas utställda postväxlar som är nominellt bestämda och tillgängliga för trassaten med kort varsel. När man bestämmer vilka insättningar som skall omfattas av informationsplikten bör man beakta att informationen syftar till att undvika förväxling med garanterade medel. Det är en uppenbar risk att t.ex. konton som har en uppsägningstid på strax över en månad eller där behållningens storlek inte är nominellt bestämd förväxlas med garanterade medel. Ju mer skilda egenskaper ett sätt att spara har jämfört med det garanterade sättet att spara, desto mindre risk för förväxling är det. När det t.ex. gäller insättningar med lång uppsägningstid (säg ett år eller mer) torde risken för förväxling vara liten. Detsamma torde gälla för obligationer, som inte är kontobaserade utan ges ut i form av papper. Gränserna för vilka fordringar som skall leda till informationsplikt bör dock vara ganska väl tilltagna. Informationsplikten bör inte omfatta företag som tar emot förskottsbetalningar. Med förskottsbetalning avses att betalning sker i förtid av hela eller del av köpesumman, att betalningen avser köp av en viss bestämd vara eller tjänst samt att förskottsbetalningen och köpetillfället normalt sett ligger nära varandra i tiden. Frågan om förskottsbetalningar aktualiseras med anledning av att insättningar på s.k. kundmedelskonton hos företag inom bl.a. dagligvaruhandeln för användning till framtida köp av varor är att anse som förskottsbetalningar enligt gällande rätt. Sådana insättningar har, på samma sätt som insättningar på konto hos värdepappersbolag för framtida inköp av värdepapper, vissa likheter med förskottsbetalningar. Det finns dock en väsentlig skillnad. Insättningar på kundmedelskonton och insättningar i värdepappersbolag är avsedda att användas som betalning vid framtida inköp av varor eller värdepapper. Insättningarna sker vanligtvis - i vart fall inom dagligvaruhandeln - med viss regelbundenhet. Insättningarna kan därmed i likhet med förskottsbetalningar sägas ske i anslutning till själva köpet. En viktig skillnad jämfört med förskottsbetalningar är dock att det inte finns någon skyldighet för insättaren att använda insatta medel för att betala framtida inköp. Det finns med andra ord en skyldighet för berörda företag att återbetala insatta medel på kundens begäran. Insatta medel på konto hos företag inom dagligvaruhandeln och hos värdepappersbolag är således tillgängliga för kunden med kort varsel på motsvarande sätt som andra insättningar som omfattas av insättningsgarantin. Eftersom insättningar hos värdepappersbolag, som har tillstånd att ta emot kunders medel på konto, omfattas av insättningsgarantin, finns det risk för att insättningar på kundmedelskonton förväxlas med garanterade medel. Därför bör informationsplikt gälla avseende sådana konton. En möjlig och lämplig skiljelinje mellan vilka insättningar som bör föranleda informationsskyldighet och vilka som inte bör göra det är att hänföra alla medel som mottagits med återbetalningsplikt till det informationspliktiga området. I promemorian föreslås att tidsgränsen för uppsägning dock bör sättas vid ett år - i stället för en månad - med hänvisning till att medel med längre uppsägningstid än ett år inte kan anses vara förväxlingsbara med medel som omfattas av insättningsgarantin. Finansbolagens Förening ifrågasätter om en sådan tidsgräns är förenlig med EG-rätten, eftersom artikel 3 i kreditinstitutsdirektivet inte föreskriver någon motsvarande tidsgräns. Huvudregeln i artikel 3 är att personer eller andra företag än kreditinstitut inte får driva rörelse som omfattar att från allmänheten ta emot insättningar eller andra återbetalbara medel. Förbudet gäller inte mottagande av insättningar eller andra medel i fall som är särskilt omfattade av nationell lagstiftning, allt under förutsättning att verksamheten är underkastad regler och övervakning till skydd för insättare och investerare. Varje medlemsland utformar den reglering och övervakning som bedöms behövas för att skydda insättare och investerare och binder inte upp något annat medlemsland med sin bedömning. Regeringen anser i linje med promemorian, att tidsgränsen bör sättas vid ett år. Detta innebär att om ett företag tar emot medel som är tillgängliga för fordringsägaren med mer än ett års varsel, faller inlåningsverksamheten utanför lagens tillämpningsområde. Därmed gäller i stället huvudregeln enligt direktivet, dvs. att verksamheten är otillåten. Detta framgår också av en bestämmelse i den föreslagna lagen om bank- och finansieringsrörelse (1 kap. 7 §). LRF anför att föreningsmedlems medel på konto i föreningen, vilka genererats från föreningens verksamhet (t.ex. köprättsliga fordringar, återbäring och efterlikvid), inte skall räknas som inlåning. I förarbetena till vissa ändringar i bankrörelselagen (prop. 1995/96:74 s. 97, Ökad bankkonkurrens) uttalade regeringen att det faktum att en medlem i en ekonomisk förening låter återbäring eller s.k. efterlikvid stå kvar på konto i föreningen inte bör betraktas som insättning av medel på konto. Vidare uttalades att i sådana fall avser insatta medel endast medel som genererats från föreningens verksamhet. Regeringen finner inte skäl att göra någon annan bedömning här. Medel på konto, som genererats från föreningens verksamhet, är således inte att betrakta som medel som mottagits med återbetalningsplikt. Inom ramen för begreppet mottagande av återbetalningspliktiga medel faller däremot sparande i sparkassor som innebär att fordringsägaren sätter in medel på konto i föreningen. Sådana medel kan förväxlas med garanterade medel, varför informationsplikt bör gälla för dessa. Information om erbjudanden riktade till allmänheten Informationsplikten bör i första hand gälla för företag som erbjuder sig att ta emot återbetalningspliktiga medel från privatpersoner. Det är mer tveksamt om informationsplikten bör gälla vid erbjudanden som enbart riktas till företag. Företag får i princip anses ha bättre förutsättningar än privatpersoner att bedöma huruvida ett visst placeringsalternativ är garanterat eller inte. När det gäller mindre företag kan dock behovet av information i vissa fall vara lika stort som för privatpersoner. Att i lagstiftningen göra skillnad mellan små och stora företag kan vara svårt. Övervägande skäl talar därför för att informationsplikten, på motsvarande sätt som enligt lagen om insättningsgaranti, bör gälla för företag som tar emot återbetalningspliktiga medel från såväl privatpersoner som företag. Företag som träffas av EG-rättens definition av kreditinstitut eller andra professionella aktörer på den finansiella marknaden, såsom exempelvis försäkringsbolag och värdepappersbolag, får dock antas besitta sådan särskild sakkunskap att de inte behöver informeras. Detsamma gäller för de finansiella företagens utländska motsvarigheter. Det kan ifrågasättas om informationsplikt behövs när företag tar emot återbetalningspliktiga medel från en viss grupp eller kategori av företag. Som exempel kan nämnas när företag inom en koncern, eller liknande företagsgrupp, samordnar sin likviditetsförvaltning så att ett företag förvaltar de andra företagens överskott av likvida medel. I detta fall torde det stå klart för de företag som utgör kunder att insättningsgarantin inte gäller. Regeringen gör därför bedömningen att medel som mottas från andra koncernbolag, oavsett koncernens storlek, inte bör anses mottagna från allmänheten. Detsamma gäller om medlen mottas från ett annat företag som ingår i samma koncernliknande företagsgrupp som det mottagande företaget. För att det skall föreligga en sådan företagsgrupp måste det dock finnas en tillräckligt stark gemenskap mellan företagen. En sådan gemenskap kan t.ex. komma till uttryck genom att näringsidkarna är medlemmar i en ekonomisk förening eller på annat sätt slutit sig samman för att tillgodose gemensamma ekonomiska intressen i näringsverksamhet. Informationsplikten bör slutligen inte heller gälla gentemot stat och kommun. Det ovan förda resonemanget kan sammanfattas som att informationsplikten bör gälla för erbjudanden som riktas till allmänheten. LRF framhåller att de lantbrukskooperativa föreningarnas medlemmar inte utgör "allmänheten" i förhållande till sina föreningar. Till lantbrukskooperationen hör ekonomiska föreningar som är anslutna till exempelvis Svenska Mejeriernas Riksförening upa, Slakteriförbundet och Skogsägarnas Riksförbund. I de flesta branschorganisationerna förekommer inlåning, främst från föreningens egna medlemmar, t.ex. från en viss kategori av näringsidkare inom ett visst geografiskt område. Mot bakgrund härav och resonemanget ovan delar regeringen LRF:s uppfattning att de lantbrukskooperativa föreningarnas medlemmar inte bör anses utgöra "allmänheten" i förhållande till sina föreningar. I den mån föreningarna tillåter att även andra än medlemmar, exempelvis kunder och anställda, sätter in återbetalningspliktiga medel på konto i föreningen, bör däremot inlåningsverksamheten anses vara riktad mot allmänheten och falla under lagens tillämpningsområde. Sparkassor i vilka medlemskapet i princip står öppet för envar, såsom exempelvis i KF:s sparkassa med ett stort antal medlemmar, måste anses vända sig till allmänheten. De bör därför omfattas av regleringen av inlåningsverksamhet. Finansbolagens Förening anser att det skulle vara av värde att i lagen uttryckligen ange vilken upplåning som inte kan anses utgöra upplåning från allmänheten. Regeringen har förståelse för den synpunkten. Begreppet "allmänheten" används emellertid i EG:s kreditinstitutsdirektiv utan att där definieras. Att under sådana förhållanden införa en definition av begreppet inom svensk rätt anser regeringen vara mindre lämpligt. Exempel på företag som berörs av förslaget Som exempel på företag som kommer att omfattas av informationsplikt kan nämnas företag som tar emot insättningar men endast förmedlar betalningar i s.k. selektiva betalsystem, exempelvis sådana företag som i dag tar emot kundmedel med stöd av 1 kap. 2 a § BRL. Ett annat exempel är företag som tar emot insättningar men inte alls förmedlar betalningar, såsom spar- och låneföreningar och ekonomiska föreningar med sparkasseverksamhet. Spar- och låneföreningar tar emot insättningar och ger krediter inom medlemskretsen (jfr avsnitt 5.4.4.5). De driver en ren finansiell verksamhet. Ekonomiska föreningar med sparkasseverksamhet driver däremot vanligtvis en huvudsaklig icke-finansiell verksamhet vid sidan av att medlemmarna kan sätta in pengar i kassan. Sparkasseverksamhet förekommer inom konsument-, bostads- och lantbrukskooperationen. Under förutsättning att sådana sparkassor tar emot återbetalningspliktiga medel från allmänheten kommer de att omfattas av lagen om inlåningsverksamhet. Ytterligare ett exempel på företag som kommer att omfattas av informationsplikt är företag som ger ut s.k. papperslösa obligationer som inte är avsedda för allmän omsättning. I framtiden kan givetvis även andra kategorier av företag bli aktuella. Vissa av här angivna företag är redan enligt gällande rätt skyldiga att lämna information (se 1 kap. 2 b § BRL). Informationskravet i bankrörelselagen Som tidigare framgått kan kunders insättningar på konto hos företag inom detaljhandeln, s.k. kundmedel, förväxlas med insättningar som omfattas av insättningsgarantin. Även insättningar på konto hos mindre spar- och låneföreningar kan förväxlas med garanterade medel. Spar- och låneföreningar är ekonomiska föreningar som driver in- och utlåningsverksamhet inom medlemskretsen. Företag som tar emot kundmedel och mindre spar- och låneföreningar är enligt nu gällande rätt (se 1 kap. 2 b § BRL och punkten 2 i övergångsbestämmelserna till lagen [2000:375] om ändring i bankrörelselagen) skyldiga att vid annonsering, skyltning och annan marknadsföring av kontotjänsten samt innan ett kontoavtal sluts informera om att kontobehållningen inte omfattas av insättningsgarantin. Om företagen inte följer informationskravet kan Konsumentombudsmannen framtvinga informationen genom att väcka talan om vitesåläggande i Marknadsdomstolen. Informationskravet i bankrörelselagen gäller endast för vissa angivna företag, som enligt regeringens förslag kommer att omfattas av lagen om inlåningsverksamhet. Informationsbestämmelsen i bankrörelselagen kan därför upphöra att gälla. Redovisning Av resonemanget ovan följer att skyldigheten att informera insättarna om att mottagna medel inte omfattas av insättningsgarantin och vad det innebär utgör en viktig del i det konsumentskydd som krävs enligt bl.a. EG-rätten för att företag som inte omfattas av insättningsgarantin skall få ta emot återbetalningspliktiga medel från allmänheten. Även betydelsen av att få kännedom om hur företaget avser att använda de mottagna medlen framhålls. En fordringsägare som vill informera sig om företagets allmänna ställning har vidare möjlighet att ta del av exempelvis företagets årsredovisning. I det sammanhanget anser regeringen, liksom Finansinspektionen, att det kan vara av värde för fordringsägaren att kunna utläsa särskilt hur stor del av företagets skulder som utgörs av medel mottagna enligt lagen om inlåningsverksamhet. Vad som skall framgå av en årsredovisnings balansräkning framgår av bilaga 1 till årsredovisningslagen (1995:1554) som är tillämplig för både aktiebolag och ekonomiska föreningar (se 6 kap. 1 och 2 §§ bokföringslagen [1999:1078]). Bland annat den bilagan baseras på artikel 4 i det fjärde bolagsrättsliga direktivet (Rådets direktiv av den 25 juli 1978 grundat på artikel 54.3 g i fördraget om årsbokslut i vissa typer av bolag, 78/660/EEG), av vilken artikel det framgår att vissa uppställningsformer för resultaträkning och balansräkning skall tillämpas. Vidare framgår att nya poster får tillkomma såvitt deras innehåll inte täcks av de i uppställningsformen angivna posterna och att medlemsstaterna får föreskriva en sådan underindelning eller komplettering. Mot den bakgrunden föreslår regeringen, som ytterligare ett moment i det viktiga konsumentskyddet, att företag som driver inlåningsverksamhet skall vara skyldiga att i sin årsredovisning, och i eventuell koncernredovisning, i balansräkningen som en särskild skuldpost redovisa de medel som företaget från allmänheten mottagit med återbetalningsplikt enligt lagen om inlåningsverksamhet. Finansinspektionen anser att det bör övervägas att göra lagen (1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag tillämplig på företag där mottagandet av inlåning utgör en väsentlig eller huvudsaklig del av verksamheten. Flera av de företag som i dag finns på inlåningsmarknaden, bl.a. företag som tar emot kundmedel och vissa sparkassor, kommer att omfattas av lagen om inlåningsverksamhet. Dessa företag tillämpar i dag årsredovisningslagen. Visserligen är det så att inlåningsverksamhet i framtiden kan komma att utgöra en del av huvudverksamheten i nybildade företag. Emellertid tillämpar också spar- och låneföreningar, som driver en rent finansiell verksamhet, årsredovisningslagen i dag utan att detta såvitt är känt innebär några problem. Regeringen anser därför att den ovan föreslagna ändringen i årsredovisningslagen, dvs. att medel mottagna från allmänheten enligt lagen om inlåningsverksamhet skall redovisas som en särskild skuldpost, är tillräcklig och att företagen, dvs. aktiebolag och ekonomiska föreningar (se avsnitt 12.2.2), även fortsättningsvis bör tillämpa årsredovisningslagen. 12.2.4 Ingripanden vid brister i informationen Regeringens förslag: Om ett företag åsidosätter informationsplikten, när den gäller ett erbjudande riktat till konsumenter, skall bestämmelser i marknadsföringslagen (1995:450) om ingripande tillämpas. Om det saknas möjlighet att ingripa enligt marknadsföringslagen, skall Finansinspektionen kunna förelägga företaget att fullgöra informationsplikten. Detsamma gäller om ett företag åsidosätter informationsplikten, när den gäller ett erbjudande riktat bara till andra än konsumenter. Om föreläggandet inte följs, skall inspektionen kunna avföra företaget ur registret. Kommitténs förslag: Överensstämmer med promemorians förslag. Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag utom så till vida att det i promemorian inte föreslås någon möjlighet för Finansinspektionen att ingripa mot erbjudanden som riktar sig till konsumenter. Där föreslås inte heller någon möjlighet för inspektionen att avföra ett företag ur registret. Remissinstansernas synpunkter på kommitténs förslag: Marknadsdomstolen framför lagtekniska synpunkter som berör marknadsföringslagen och domstolen. Övriga remissinstanser kommenterar inte förslaget. Remissinstansernas synpunkter på promemorians förslag: Marknadsdomstolen anför att bestämmelsen om informationsplikt i den föreslagna lagen om inlåningsverksamhet upptar, förutom marknadsföring, även andra åtgärder, som i vart fall sedda för sig innebär att det kan ifrågasättas om dessa kan hänföras till begreppet marknadsföring på det sätt som begreppet tolkats i praxis. Är omständigheterna sådana att vad som sägs i bestämmelsen i visst fall inte kan hänföras till marknadsföring, torde tillämpningsområdet för sanktionsbestämmelsen inskränkas i motsvarande mån. Skälen för regeringens förslag: Det är naturligtvis angeläget att informationskravet följs. Vid sidan av de traditionella lösningarna med olika former av myndighetsutövning får man inte glömma bort den effektiva övervakning som konsumenter, konsument- och branschorganisationer, media samt konkurrenter står för. Även branschorganisationer och sådana organ som t.ex. Konsumenternas Bank- och Finansbyrå kan således förväntas påtala missförhållanden. Den nämnda "marknadsövervakningen" är säkerligen mycket effektiv när det gäller att upptäcka överträdelser av informationsplikten. De allra flesta företag som uppmärksammas för att de inte informerar enligt kraven kan också förutses rätta till bristerna. Som en yttersta påtryckning behövs emellertid en sanktionsmöjlighet. Här föreslås därför att reglerna i marknadsföringslagen skall tillämpas om informationsskyldigheten åsidosätts gentemot konsumenter. Det innebär bl.a. att Konsumentombudsmannen kan ingripa genom att hos Marknadsdomstolen ansöka om åläggande vid vite för ett företag att fullgöra informationsplikten (se 15, 16 och 38 §§ marknadsföringslagen). Se vidare i författningskommentaren till 16 § lagen om inlåningsverksamhet om möjligheterna att ingripa enligt marknadsföringslagen (avsnitt 19.3). Det är endast möjligt att ge Konsumentombudsmannen ett sådant mandat när det gäller inlåningserbjudanden som riktar sig till konsumenter. För att tillgodose kravet på sanktioner mot företag som riktar sina erbjudanden bara till andra än konsumenter föreslår regeringen att Finansinspektionen skall kunna förelägga ett sådant företag att lämna föreskriven information. Ett sådant föreläggande bör kunna förenas med vite. En sådan ordning motsvarar den nuvarande möjlighet som Finansinspektionen har att vitesförelägga den som inte fullgör sin skyldighet att lämna in prospekt (se 6 kap. 3 § lagen [1991:980] om handel med finansiella instrument). Marknadsdomstolen varnar för att den föreslagna möjligheten att ingripa enligt marknadsföringslagen, när det gäller erbjudanden riktade till konsumenter, på visst sätt riskerar att inte få avsedd effekt. Med hänsyn till informationspliktens betydelse anser regeringen att detta skulle vara olyckligt. Regeringen föreslår därför att Finansinspektionen, för det fall möjlighet att ingripa enligt marknadsföringslagen inte skulle stå till buds, bör ha möjlighet att ingripa även vad avser erbjudanden riktade till konsumenter. Finansinspektionen bör i sådana fall sålunda ha möjlighet att förelägga företaget att fullgöra informationsplikten. För att ytterligare understryka informationspliktens betydelse anser regeringen i enlighet med vad Lagrådet föreslår att Finansinspektionen, om ett föreläggande att fullgöra informationsplikten inte följs, bör ha möjlighet att avföra företaget ur registret (jfr avsnitt 12.2.9). Detta bör gälla såväl beträffande erbjudanden riktade till konsumenter som erbjudanden riktade bara till andra än konsumenter. 12.2.5 Beloppsmässig begränsning av mottagna medel Regeringens förslag: Mottagna medel som inte omfattas av insättningsgarantin skall för konsumenter begränsas beloppsmässigt. Behållningen för varje konsument får uppgå till högst 50 000 kronor. Detta krav skall dock inte gälla för företag som vid tidpunkten för lagens ikraftträdande driver verksamhet med stöd av vissa övergångsbestämmelser, och som driver inlåningsverksamhet som omfattas av nu aktuell lag. Bryter ett företag mot bestämmelsen om beloppsbegränsning, skall Finansinspektionen kunna förelägga företaget att göra rättelse. Om rättelse inte görs, skall inspektionen kunna avföra företaget ur registret. Kommitténs förslag: Kommittén lämnar inte något förslag i denna del. Promemorians förslag: I promemorian begränsas inte tillämpningsområdet för bestämmelsen till enbart konsumenters behållning. Där föreslås inte heller något undantag för vissa företag. Remissinstansernas synpunkter på kommitténs betänkande: Finansinspektionen, Konsumentverket och Tjänstemännens Centralorganisation (TCO) förespråkar en beloppsmässig begränsning. Skälet är att en beloppsgräns minskar förlustrisken vid fallissemang hos företag som inte omfattas av insättningsgarantin. Svensk Handel anser att det inte finns skäl att hålla fast vid ett maximalt inlåningsbelopp på 15 000 kronor som hittills tillämpats vid insättning på s.k. kundmedelskonton. Remissinstansernas synpunkter på promemorians förslag: Riksbanken förordar att beloppsbegränsningen utgår för skuldebrev som emitteras till juridiska personer. Konkurrensverket godtar att en beloppsbegränsning införs, även om en sådan kan sägas innebära en konkurrenssnedvridning i förhållande till banker och kreditmarknadsföretag, som inte har någon sådan övre gräns. Verket anser dock att en något högre beloppsgräns borde kunna komma i fråga för att de nya inlåningsföretagen skall kunna fungera som en verkningsfull konkurrensfaktor. Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) anser det nödvändigt att beloppsgränsen höjs flera gånger om, i vart fall för ekonomiska föreningar med näringsidkare som medlemmar. Svensk Handel accepterar ett högsta belopp om 50 000 kronor per insättare. Svensk Handel anser emellertid att det bör vara möjligt för icke-finansiella företag att frivilligt träda in i insättningsgarantisystemet och att det högsta beloppet per insättare då bör kunna höjas, förslagsvis till 100 000 kronor. Kooperativa Förbundet (KF) anför att den föreslagna bestämmelsen i praktiken gör det omöjligt att bedriva sparkasseverksamhet. I KF:s sparkassa utgörs i dag mer än 70 procent av den totala inlåningen, som för närvarande uppgår till ca 2,7 miljarder kronor, av sparande på konton med saldon överstigande 50 000 kronor. Den föreslagna beloppsbegränsningen skulle därför leda till en begränsning av konkurrensen på inlåningsmarknaden. Enligt KF:s mening finns det alternativa lösningar i exempelvis Danmark och Finland, där konsumentskyddet tillgodoses utan beloppsbegränsningar genom att företag som driver inlåningsverksamhet skall uppfylla vissa grundläggande krav samt underkastas viss tillsyn. I det fall föreslagna regler ändå till vissa delar genomförs förutsätter KF övergångsbestämmelser under fyra år. Nordiska Sparlån föreslår att beloppsgränsen tas bort eller höjs till två miljoner kronor i den mån lagen avser spar- och låneföreningar. En stor del av verksamheten hos de föreningar som hittills drivit spar- och låneverksamhet under en lång tid avser finansiering av bostäder. Den sparlånekonstruktion som används av Nordiska Sparlån innebär att en stor del av sparprestationen fullgörs efter det att lån erhållits, s.k. eftersparande. I slutet av amorteringstiden uppgår eftersparbeloppet till ungefär samma storlek som det ursprungligen erhållna lånet. 50 000 kronor är i det sammanhanget en alldeles för snäv gräns när lån för en bostad kan vara i storleksordningen en miljon kronor. Hos Nordiska Sparlån skall ca 60 procent av lånen åtföljas av ett eftersparande som överstiger 50 000 kronor. JAK Riksförening Södra (JAK) anför argument med motsvarande innebörd som Nordiska Sparlån samt föreslår ett antal olika beloppsgränser, alla betydligt högre än promemorians förslag. Svenska Bankföreningen och Fristående Sparbankers Riksförbund har, efter det att förslaget behandlats av Lagrådet, hemställt att beloppsgränsen på 50 000 kronor skall gälla för varje person, dvs. både fysisk och juridisk, samt att beloppsbegränsningen även skall gälla för inlåning hos spar- och låneföreningar. Skälen för regeringens förslag: Företag som tillåts ta emot återbetalningspliktiga medel, som inte omfattas av insättningsgarantin, kommer inte att stå under Finansinspektionens tillsyn. De kommer dock att erbjuda sparformer som liknar de garanterade sparformer som t.ex. banker erbjuder. För insättarna är det därför av stor vikt att de kan skilja mellan de garanterade och de mindre säkra alternativen. Att enbart ålägga dessa företag en informationsplikt kan emellertid ur ett konsumentskyddsperspektiv inte anses tillräckligt. Det bör därför införas regler i syfte att begränsa den förlust en kund kan göra om företaget får betalningssvårigheter. Flera remissinstanser föreslår i anledning av kommitténs betänkande en beloppsmässig begränsning. Det ökar å ena sidan konsumentskyddet genom att begränsa den enskilde kundens risktagande. Å andra sidan innebär ett tak, precis som Konkurrensverket anför, en konkurrensbegränsning i förhållande till banker och kreditmarknadsföretag, vars verksamhet inte omfattas av en beloppsbegränsning. Den i dag gällande möjligheten att ta emot kundmedel enligt 1 kap. 2 a § BRL är beloppsbegränsad till 15 000 kronor per kund. Utgångspunkten för den begränsningen är kontots karaktär av betalningsinstrument för varor och tjänster som tillhandahålls av säljföretaget. Syftet med kundmedelskontona är att underlätta kundernas betalningsrutiner vid köp av dagligvaror och inte att attrahera sparmedel i egentlig mening. Den här föreslagna möjligheten att ta emot inlåning är inte i första hand avsedd att vara kopplad till betalning av varor och tjänster. Den är inte heller särskilt avsedd att underlätta kundernas betalningsrutiner vid inköp av dagligvaror. Avsikten är i stället att stimulera konkurrensen och att erbjuda kunderna ett större utbud av sparformer. Som tidigare nämnts utgör de sparformer som omfattas av insättningsgarantin de "säkra alternativen". Andra former av sparande bör finnas som alternativ för de kunder som önskar placera sina sparmedel på ett annat sätt och kanske till andra villkor. Det är emellertid viktigt att kunderna är väl medvetna om att det finns garanterade sparformer och mindre säkra sparformer och om risken för att medel insatta enligt lagen om inlåningsverksamhet kan förloras om företaget försätts i konkurs eller annars har betalningssvårigheter. En beloppsbegränsning medför att risken för den enskilde fordringsägaren kan förutses. Risken kan aldrig bli större än den maximalt tillåtna behållningen. För att begränsa risken för penningtvätt finns det också anledning att inte tillåta alltför stora belopp. Nivån bör dock inte vara så snävt tilltagen att alternativet framstår som ointressant. Vid en avvägning mellan dessa olika intressen föreslås det i promemorian att gränsen sätts högre än vad som i dag gäller för kundmedel samt görs därvid bedömningen att en beloppsbegränsning om 50 000 kronor per person är väl avvägd. Remissinstanserna framför många synpunkter på den i promemorian föreslagna beloppsbegränsningen. Någon anser att den inte bör gälla gentemot juridiska personer och en annan att den inte bör gälla gentemot näringsidkare. En remissinstans anser att beloppet borde kunna höjas något och flera instanser anser att beloppet borde höjas flera gånger om. I tidigare avsnitt betonas vikten av ett gott konsumentskydd för de insatta medlen. Detta kan åstadkommas på flera alternativa sätt, vilket också KF påtalar. Enligt regeringens uppfattning utgör emellertid den föreslagna informationsplikten och beloppsbegränsningen de viktigaste byggstenarna i uppbyggnaden av konsumentskyddet, den senare genom att begränsa den maximala förlust som en fordringsägare kan göra. Under sådana förhållanden är det inte lämpligt att höja beloppsbegränsningen för medel som mottas av konsumenter. Även med en beloppsbegränsning om 50 000 kronor för konsumenter är det regeringens förhoppning att inlåningsföretagen kommer att kunna fungera som en verkningsfull konkurrensfaktor på inlåningsmarknaden. Mot bakgrund av vad bl.a. KF och Nordiska Sparlån anför om storleken på sina kunders/medlemmars sparande och vad KF m.fl. anför om de specifika förhållandena i vissa sparkassor inom konsumentkooperationen (jfr remissynpunkter under avsnitt 12.2.3) är det enligt regeringen rimligt att överväga en särlösning för företag som vid tidpunkten för lagens ikraftträdande driver inlåningsverksamhet med stöd av vissa övergångsbestämmelser (se prop. 1999/2000:101 och 2002/03:7). I dag existerande sparkassor, som vänder sig till allmänheten, och spar- och låneföreningar har inrättat sina verksamheter för ett visst syfte, exempelvis för att erbjuda bosparande. Ett krav som innebär att även dessa föreningar skall anpassa sin verksamhet till att ta emot högst 50 000 kronor från konsumenter framstår som väl ingripande, i vart fall för närvarande. Regeringen anser därför att sådana i dag existerande företag bör tills vidare undantas från kravet på beloppsbegränsning. Regeringen avser emellertid att ytterligare överväga frågan om undantagets utformning samt vilka eventuella andra åtgärder som kan behövas för att tillgodose konsumentskyddsaspekterna. Svensk Handel anser att det bör vara möjligt för icke-finansiella företag att frivilligt träda in i insättningsgarantisystemet och att det högsta beloppet per insättare då bör kunna höjas, förslagsvis till 100 000 kronor. Den synpunkten bemöts i avsnitt 5.5.2, där slutsatsen dras att det möter hinder att inordna företag som inte lyder under kapitaltäckningskrav i det solidariska insättningsgarantisystemet. Det huvudsakliga argumentet för att införa en beloppsbegränsning är som framgått att skydda konsumenterna. Mot den bakgrunden ansåg regeringen i lagrådsremissen, till skillnad från promemorian, att någon beloppsbegränsning inte behöver gälla gentemot näringsidkare som väljer att placera medel i ett inlåningsföretag, och detta alldeles oavsett om näringsidkaren är en fysisk eller juridisk person. Svenska Bankföreningen och Fristående Sparbankers Riksförbund framför ett antal argument mot detta ställningstagande och förslaget att vissa företag undantas från beloppsbegränsningen. De menar att varken förslaget om slopad beloppsgräns för näringsidkare eller det föreslagna undantaget för viss inlåningsverksamhet har beretts och remissbehandlats samt att effekterna för den finansiella sektorn inte har analyserats. Dessutom anför de att risken för penningtvätt ökar påtagligt. Slutligen menar föreningen och förbundet, med hänvisning till att det finns en risk att företagare som driver verksamhet i enskild firma sammanblandar privata medel med medel i näringsverksamheten, att det därigenom öppnas en möjlighet att kringgå beloppsgränsen för konsumenter om beloppsgränsen för näringsidkare slopas. Förslaget att bara låta medel som härrör från konsumenter omfattas av beloppsbegränsningen har växt fram till följd av olika remissynpunkter under lagstiftningsärendets gång. Detsamma gäller förslaget till övergångsbestämmelse (se punkten 3) som innebär att vissa företag som nu tar emot insättningar med stöd av undantagsbestämmelser inte behöver tillämpa beloppsbegränsningen. Det bärande motivet för beloppsbegränsningen är konsumentskyddet och det har därför inte bedömts nödvändigt att införa en sådan begränsning för medel som lånas ut av näringsidkare. Även om beloppsbegränsning i och för sig också kan tänkas bidra till en minskad risk för penningtvätt, är detta sålunda inte något avgörande motiv för att införa en beloppsspärr utan mer en konsekvens av en sådan. Samtidigt är det så att samtliga företag som driver inlåningsverksamhet omfattas av lagen (1993:768) om åtgärder mot penningtvätt (se avsnitt 12.2.6). Således är även de företag som tar emot medel från andra än konsumenter skyldiga att följa dessa bestämmelser fullt ut. Det görs med andra ord inga undantag i detta avseende för de medel som ett företag som driver inlåningsverksamhet tar emot från andra än konsumenter. När det gäller farhågorna för att en insättare blandar samman privata medel och medel i näringsverksamhet, konstaterar regeringen att en eventuell sådan risk inte är något som är specifikt för insättare i företag som driver inlåningsverksamhet. I vart fall är det inte något som bör inverka på skälen för eller emot en beloppsbegränsning för konsumenter men inte för näringsidkare. När det gäller föreningens och förbundets efterfrågade analys av effekterna för den finansiella sektorn hänvisas till vad som anförs i avsnitt 5.2.3 om effekterna för betalningsväsendets funktionsförmåga. Regeringen anser sammanfattningsvis att det inte finns skäl att frångå något av de nu aktuella förslagen med anledning av vad som framförs av föreningen och förbundet. Om Finansinspektionen skulle finna att ett företag tillåter att medel lånas in till ett högre belopp än 50 000 kronor av konsumenter, bör inspektionen kunna förelägga företaget att göra rättelse. Om rättelse inte görs, bör inspektionen i enlighet med Lagrådets förslag kunna avföra företaget ur registret (jfr avsnitt 12.2.9). 12.2.6 Åtgärder mot penningtvätt Regeringens förslag: Företag som driver inlåningsverksamhet skall omfattas av lagen (1993:768) om åtgärder mot penningtvätt. Bryter ett företag mot en bestämmelse i den lagen eller mot föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen, skall Finansinspektionen kunna förelägga företaget att göra rättelse. Om rättelse inte görs, skall inspektionen kunna avföra företaget ur registret. Detsamma skall gälla om företaget inte lämnar inspektionen begärda upplysningar om verksamheten som behövs för att inspektionen skall kunna kontrollera att penningtvättslagen följs. Kommitténs förslag: Kommittén lämnar inte något förslag i denna del. Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstansernas synpunkter på kommitténs betänkande: Finansinspektionen anser att alla företag som tar emot inlåning skall omfattas av penningtvättslagen. Kammarrätten i Göteborg ser också en risk med ökad penningtvätt och anonyma konton. Remissinstansernas synpunkter på promemorians förslag: Konkurrensverket anser det motiverat att lagen om åtgärder mot penningtvätt även omfattar de företag som driver inlåningsverksamhet. Skälen för regeringens förslag: Ett av syftena med att ha en särskild lag för företag som driver inlåningsverksamhet är att i den lagen ange vilka krav som gäller för den verksamheten. Ett av dessa krav bör vara att sådana företag skall driva inlåningsverksamheten i enlighet med bestämmelserna i lagen om åtgärder mot penningtvätt. I penningtvättslagen saknas bestämmelser om möjlighet för Finansinspektionen att ingripa mot de företag som omfattas av lagen men underlåter att följa bestämmelserna i den. I stället ankommer det på inspektionen att vid brott mot lagen vidta erforderliga åtgärder enligt bestämmelserna i den rörelselagstiftning som reglerar respektive instituts verksamhet. Som framgår av avsnitt 12.2.9 kommer företag som driver inlåningsverksamhet inte att stå under direkt tillsyn av Finansinspektionen. Det är därför inte meningen att inspektionen skall vidta några typiska tillsynsåtgärder, till skillnad mot vad som är möjligt beträffande banker och andra institut som också omfattas av penningtvättslagens bestämmelser. Inspektionen får t.ex. inte utföra platsundersökningar hos ett företag som driver inlåningsverksamhet i syfte att utreda om företaget tillämpar penningtvättslagens bestämmelser på ett tillfredsställande sätt eller för den delen självt ägnar sig åt penningtvätt. Om Finansinspektionen på annat sätt, t.ex. genom tips från allmänheten eller från andra företag, får kännedom om att ett företag som driver inlåningsverksamhet utför transaktioner avseende medel som kan antas härröra från brottsliga förvärv av allvarligare slag, skall dock inspektionen naturligtvis i enlighet med 12 § penningtvättslagen underrätta finanspolisen om transaktionerna. Genom att göra penningtvättslagen tillämplig på företag som driver inlåningsverksamhet blir dessa skyldiga att driva verksamheten i enlighet med bestämmelserna i den lagen. Det innebär att företagen skall ha rutiner till förhindrande av att de utnyttjas för transaktioner som har samband med brottsliga förvärv och exempelvis ha rutiner som säkerställer att anställda får den information och utbildning om penningtvättsfrågor som är behövlig. Om det finns anledning att anta att ett företag inte följer de rutiner som framgår av penningtvättslagen eller inspektionens föreskrifter, bör inspektionen ha möjlighet att begära upplysningar från företaget så att förhållandena kan klarläggas. Om företaget underlåter att lämna sådana, bör inspektionen ha möjlighet att förelägga företaget att göra rättelse och i sista hand, i enlighet med Lagrådets förslag, att avföra företaget ur registret (jfr avsnitt 12.2.9). Om inspektionen skulle finna att ett företag bryter mot en bestämmelse i penningtvättslagen eller en föreskrift som har meddelats med stöd av den lagen, bör Finansinspektionen också kunna förelägga företaget att göra rättelse och, om rättelse inte görs, att avföra företaget ur registret. 12.2.7 Krav på och kontroll av ägare och ledning Regeringens förslag: Den som i väsentlig utsträckning har åsidosatt skyldigheter i näringsverksamhet eller i andra ekonomiska angelägenheter eller som har gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet får inte ha ett kvalificerat innehav i ett företag som driver inlåningsverksamhet eller ingå i företagets ledning. Med kvalificerat innehav avses ett direkt eller indirekt ägande i ett företag som driver inlåningsverksamhet, om innehavet representerar tio procent eller mer av kapitalet eller av samtliga röster eller annars möjliggör ett väsentligt inflytande över ledningen av företaget. Kommitténs förslag: Kommittén lämnar inte något förslag i denna del. Promemorians förslag: I promemorian föreslås att ägarprövning skall omfatta den som har ägarintresse i ett företag som driver inlåningsverksamhet. Ägarintresse definieras som ett direkt eller indirekt innehav av 20 procent eller mer av rösterna eller kapitalet i företaget. Remissinstansernas synpunkter på kommitténs betänkande: Remissinstanserna kommenterar inte denna fråga. Remissinstansernas synpunkter på promemorians förslag: Finansinspektionen och Svenska Bankföreningen anser att ägarprövningen bör ändras så att den överensstämmer med den som gäller för ägare av kvalificerade innehav i banker och kreditmarknadsföretag. Inspektionen påpekar att promemorians förslag innebär att tre ekonomiska brottslingar tillsammans kan kontrollera ett inlåningsföretag utan att Finansinspektionen ges möjlighet att ingripa. Även Konsumentverket förordar en mer omfattande ägarprövning. Fristående Sparbankers Riksförbund anser att det inte till någon del är acceptabelt att någon som gjort sig skyldig till brottslig verksamhet över huvud taget skall kunna vara ägare till ett företag som driver inlåningsverksamhet. Ingen med brottslig verksamhet bakom sig skall till någon del kunna vara ägare av företag i vilka allmänheten placerar sitt hushållssparande. Skyddet för konsumenter i allmänhet och svaga konsumentgrupper i synnerhet, tillsammans med avsaknaden av insättningsgaranti och enklare form av tillsyn av Finansinspektionen, medför att kraven här skall ställas högre, inte lägre, än för övrig inlåningsverksamhet för allmänhetens sparande. Skälen för regeringens förslag: Syftena med att reglera de företag som tar emot ogaranterad inlåning är att tillgodose konsumentskyddet och förebygga att sådana företag utnyttjas för brottslig verksamhet. Det är därför av stor vikt att veta att de som avser att ägna sig åt inlåningsverksamhet inte tidigare har gjort sig skyldiga till brott eller misskött sig allvarligt på annat relevant sätt. Ett sätt att säkerställa detta är att införa regler om prövning av ägare och ledning i företaget. Regler om ägar- och ledningsprövning finns i dag bl.a. i bankrörelselagen (7 kap. 10-14 b §§ och 9 kap. 3 §) och lagen om finansieringsverksamhet (2 kap. 1 § och 5 kap. 11-15 b §§). Av de gällande bestämmelserna för bankaktiebolag framgår bl.a. att bolagsordningen skall stadfästas och oktroj beviljas om tre förutsättningar är uppfyllda. Två av dem avser att det kan antas att den som kommer att ha ett kvalificerat innehav i bolaget inte motverkar en sund utveckling av verksamheten i bolaget och även i övrigt är lämplig att utöva ett väsentligt inflytande över ledningen av en bank, och att den som avses ingå i bolagets styrelse eller vara verkställande direktör eller dennes ställföreträdare har tillräcklig insikt och erfarenhet för att delta i ledningen av en bank och även i övrigt är lämplig för en sådan uppgift. Vidare gäller att bolagsordningen inte får stadfästas och oktroj inte beviljas, om det kan antas att någon som i väsentlig utsträckning har åsidosatt sina skyldigheter i näringsverksamhet eller i andra ekonomiska angelägenheter eller gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet kommer att ha ett kvalificerat innehav i banken. Motsvarande regler finns för sparbanker och medlemsbanker. Det kan nämnas att bestämmelserna i fråga ges en något annorlunda utformning i förslaget till lag om bank- och finansieringsrörelse samt att de kompletteras av allmänna råd från Finansinspektionen. Vid Finansinspektionens prövning kontrolleras bl.a. kronofogdemyndighetens register och belastningsregistret. Dessutom tas kontakt med skattemyndigheter och då det behövs med utländska tillsynsmyndigheter och konkursförvaltare. Inspektionen gör således en ganska ingående ägar- och ledningsprövning. Företag som tillåts ta emot ogaranterad inlåning kan komma att driva icke-finansiell verksamhet, t.ex. tillverkningsindustri, ihop med inlåningsverksamheten. Att ställa exakt samma krav på ägare och ledning i dessa företag som ställs på motsvarande personer i t.ex. banker är inte vare sig nödvändigt eller passande. Det finns t.ex. inte något allmänt intresse av att veta att personerna i företagsledningen i alla avseenden är lämpliga för att driva finansiell verksamhet. Företag som tar emot ogaranterad inlåning kommer dock att ägna sig åt verksamhet som liknar den som drivs av banker och som, enligt förslag här, kommer att kunna drivas av kreditmarknadsföretag. Det finns därför ett allmänt intresse av att veta att de som driver inlåningsverksamhet inte tidigare har gjort sig skyldiga till brott eller misskött sig allvarligt på annat relevant sätt. Financial Action Task Force on money laundring (FATF) har utfärdat en rekommendation, som innebär att behöriga myndigheter skall vidta åtgärder för att förhindra att kriminella personer eller deras medbrottslingar kontrollerar eller i betydande del deltar i finansiella instituts verksamhet (se även avsnitt 5.4.5.2). Mot denna bakgrund bör den som i väsentlig utsträckning har åsidosatt skyldigheter i näringsverksamhet eller i andra ekonomiska angelägenheter eller som har gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet inte få vara ägare av ett företag som driver inlåningsverksamhet. Det är emellertid inte rimligt att alla ägare, oberoende av hur stort ägandet är, skall vara skyldiga att uppfylla detta krav. I promemorian bedöms det vara tillräckligt att kravet gäller för den som direkt eller indirekt innehar 20 procent eller mer av rösterna eller kapitalet i företaget. Finansinspektionen påpekar att den bedömningen innebär att tre ekonomiska brottslingar tillsammans kan kontrollera ett inlåningsföretag utan att inspektionen ges möjlighet att ingripa. Inspektionen och Svenska Bankföreningen förespråkar att ägarprövningen ändras så att den överensstämmer med den som gäller för ägare av kvalificerat innehav i banker och kreditmarknadsföretag. Regeringen delar dessa remissinstansers synpunkter och anser det därför vara lämpligt att den som har ett kvalificerat innehav i företaget inte får ha gjort sig skyldig till ovan nämnd misskötsamhet eller brottslighet. Därmed torde även Konsumentverkets uppfattning tillmötesgås. Härav följer vidare att regeringen inte delar Fristående Sparbankers Riksförbunds uppfattning, som får anses vara allt för långtgående. Den innebär nämligen i extremfallet att även ägare av endast en aktie i företaget skall kontrolleras samt diskvalificeras på grund av exempelvis mindre trafikförseelser, ett krav som varken förefaller vara nödvändigt eller praktiskt hanterbart. Diskvalifikationsbestämmelsen bör även gälla för företagets ledning, dvs. för styrelseledamöter, verkställande direktör samt deras ersättare respektive ställföreträdare. På ledningen i ett företag som driver inlåningsverksamhet ställs det alltså strängare krav än på ledningen i en bank eller ett kreditmarknadsföretag. Själva kontrollen av att ägare och ledning inte är diskvalificerade på grund av tidigare brottslighet eller misskötsamhet bör utföras av Finansinspektionen i samband med att företaget ansöker om registrering där (se avsnitt 12.2.9). Om denna kontroll av ägare och ledning skall kunna fylla en reell funktion, bör en ny kontroll göras när någon i ägar- eller ledningskretsen byts ut. I annat fall skulle diskvalifikationsbestämmelsen bli allt för lätt att kringgå. För att Finansinspektionen skall kunna genomföra en sådan efterföljande kontroll, måste inspektionen få information om förändringar i ägar- eller ledningskretsen. Därför bör ett företag som driver inlåningsverksamhet och som får kännedom om att förändringar har skett i företagets ledning eller i den krets som har ett kvalificerat innehav i detta vara skyldigt att snarast anmäla förändringen till Finansinspektionen. Om en juridisk person har ett kvalificerat innehav i företaget, bör den juridiska personen i sin tur vara skyldig att snarast anmäla ändringar av vilka som ingår i dess ledning till inspektionen. Finansinspektionen skall med anledning av en sådan efterföljande anmälan kontrollera att den nya ägaren eller personen i ledningen inte är diskvalificerad på grund av tidigare brottslighet eller misskötsamhet. I lagrådsremissen föreslog regeringen att, om inspektionen skulle finna att så var fallet, inspektionen borde vara skyldig att förelägga företaget respektive den som har ett kvalificerat innehav i detta att göra rättelse. Vad som i praktiken skulle avses med att "göra rättelse" framgick av författningskommentaren. Om företaget eller ägaren inte skulle rätta sig efter föreläggandet, uttalade regeringen att Finansinspektionen borde vara skyldig att förelägga företaget att upphöra med inlåningsverksamheten. Lagrådet anför att liknande bestämmelser om ingripande finns inom andra områden av finanssektorn, även om det där är mera utvecklat, särskilt vad gäller olämpliga ägare. Lagrådet anför att det finns goda skäl för en enhetlig modell för reaktioner mot olämpliga ägare och företagsledningar inom finanssektorn, men att detta naturligtvis inte hindrar att en något förenklad modell tillämpas i fråga om inlåningsverksamhet. Däremot anser Lagrådet att begreppet "göra rättelse" är alltför oprecist för att kunna utgöra grund för föreläggande att sälja viss del av ett aktieinnehav. Vidare anför Lagrådet att olämplig ägare, i motsats till olämplig ledning, inte är någon uttryckligen angiven grund för återkallelse av tillstånd när det gäller banker m.fl. institut men att i fråga om inlåningsföretag förslaget synes ge denna möjlighet, något som också enligt Lagrådet måste ifrågasättas. Regeringen har inget att erinra mot bedömningen att begreppet "göra rättelse" kan betraktas som alltför oprecist i det sammanhang som Lagrådet nämner. Vidare delar regeringen Lagrådets uppfattning att det kan ifrågasättas om det är berättigat att ett företag som driver inlåningsverksamhet skall kunna tvingas att upphöra med sådan verksamhet till följd av att, i extremfallet, en enda ägare till mer än tio procent av samtliga röster sätter sig på tvären och vägrar att på begäran avyttra sitt innehav. Det framstår som en väl hård reprimand mot ett kanske i övrigt skötsamt företag. Vidare riskerar ett sådant ingripande att drabba de som satt in sina sparmedel i företaget. I enlighet med Lagrådets förslag bör därför en ägares vägran att minska sitt innehav i sig inte utgöra grund för avregistrering av företaget (jfr avsnitt 12.2.9). I ett sådant fall blir i stället i enlighet med Lagrådets förslag vitet den enda sanktionsmöjligheten som står till buds. Sammantaget bör därför Finansinspektionen ha möjlighet att förelägga en kvalificerad innehavare, som har gjort sig skyldig till ovan nämnd misskötsamhet eller brottslighet, att avyttra så stor del av aktierna eller andelarna att innehavet därefter inte är kvalificerat. En juridisk person som har ett kvalificerat innehav i det företag som driver inlåningsverksamhet kan endast vara olämplig som ägare genom att någon i dess ledning är diskvalificerad. I stället för att tvingas avyttra sitt innehav bör därför den juridiska personen alternativt kunna byta ut den diskvalificerade personen i dess ledning. Regeringen anser att även denna möjlighet tydligt bör framgå av lagen. I enlighet med Lagrådets förslag bör Finansinspektionen ha möjlighet att förelägga det företag som driver inlåningsverksamhet att göra rättelse, om någon i dess ledningskrets befinns var diskvalificerad. Om företaget inte gör rättelse bör inspektionen ha möjlighet att avföra det ur registret (jfr avsnitt 12.2.9). 12.2.8 Kvalifikationskrav och rapporteringsplikt för revisorer Regeringens förslag: I ett företag som driver inlåningsverksamhet skall minst en revisor väljas av bolagsstämman eller föreningsstämman. Bara den som är auktoriserad eller godkänd revisor skall få vara revisor i ett sådant företag. Minst en revisor som bolagsstämman eller föreningsstämman utsett skall vara auktoriserad revisor eller godkänd revisor som avlagt revisorsexamen. Om en revisor vid fullgörandet av sitt uppdrag i företaget får kännedom om förhållanden som kan utgöra en väsentlig överträdelse av de författningar som reglerar företagets inlåningsverksamhet, skall revisorn omgående rapportera detta till Finansinspektionen. Om Finansinspektionen genom en sådan rapport eller på annat sätt får kännedom om att företaget överträder någon bestämmelse i en författning som reglerar företagets inlåningsverksamhet, skall inspektionen kunna förelägga företaget att göra rättelse. Om rättelse inte görs, skall inspektionen kunna avföra företaget ur registret. Kommitténs förslag: Kommittén lämnar inte något förslag i denna del. Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Remissinstansernas synpunkter på kommitténs betänkande: Remissinstanserna kommenterar inte saken. Remissinstansernas synpunkter på promemorians förslag: Föreningen Auktoriserade Revisorer FAR tillstyrker förslagen. Skälen för regeringens förslag Hur revisorer utses och kvalifikationskrav för dessa I tidigare avsnitt (se 12.2.2) föreslås att inlåningsverksamhet skall få drivas endast av aktiebolag eller ekonomiska föreningar. De regler som finns i aktiebolagslagen (1975:1385) och lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar gäller således för dessa företag. I 10 kap. aktiebolagslagen finns bestämmelser om revision. Enligt 1 § skall ett aktiebolag ha minst en revisor. Enligt 8 § väljs en revisor av bolagsstämman. Om bolaget skall ha flera revisorer, får det i bolagsordningen föreskrivas att en eller flera av dem, dock inte alla, skall utses på annat sätt än genom val på bolagsstämman. En ekonomisk förening skall också ha minst en revisor. Däremot gäller för föreningarna att revisorerna väljs av föreningsstämman, om det inte föreskrivs i stadgarna att en eller flera revisorer skall utses på annat sätt. Detta innebär således att alla revisorerna i en förening kan utses på annat sätt än genom val på stämman (8 kap. 1 § lagen om ekonomiska föreningar). Enligt 10 kap. 11 § aktiebolagslagen kan endast den som är auktoriserad eller godkänd revisor vara revisor i ett aktiebolag. Motsvarande bestämmelse saknas i lagen om ekonomiska föreningar. Där uppställs inte något generellt krav på kvalificerad revisor. Det har inte ansetts nödvändigt. I både aktiebolagslagen och lagen om ekonomiska föreningar finns det däremot regler, som innebär att i vissa fall minst en revisor skall vara auktoriserad revisor eller godkänd revisor som avlagt revisorsexamen (se t.ex. 10 kap. 12 § aktiebolagslagen och 8 kap. 5 § lagen om ekonomiska föreningar). För sparbanker och medlemsbanker gäller att dessa skall ha minst en revisor, att revisor väljs av stämman samt att, om banken skall ha flera revisorer, det i stadgarna får föreskrivas att en eller flera av dem, dock inte alla, skall utses på annat sätt än genom val på stämman (se 3 kap. 1 § BRL). Denna redogörelse gäller även för bankaktiebolag (se 1 kap. 1 § tredje stycket BRL jämförd med 10 kap. 1 och 8 §§ aktiebolagslagen). Vidare gäller för sparbanker och medlemsbanker att minst en revisor som stämman utsett skall vara auktoriserad revisor eller godkänd revisor som avlagt revisorsexamen (se 3 kap. 4 § BRL). Eventuella övriga revisorer skall vara auktoriserade eller godkända revisorer (se 3 kap. 3 § andra stycket BRL). I bankaktiebolag skall minst en revisor som bolagsstämman utsett däremot vara auktoriserad revisor (se 9 kap. 15 § BRL). I 10 kap. 12 § första stycket i den föreslagna lagen om bank- och finansieringsrörelse föreslås dock att detta krav ändras till att minst en revisor som bolagsstämman utsett skall vara auktoriserad revisor eller godkänd revisor som avlagt revisorsexamen. För eventuella övriga revisorer i ett bankaktiebolag gäller det generella kravet i 10 kap. 11 § aktiebolagslagen, dvs. att endast den som är auktoriserad eller godkänd revisor kan vara revisor i ett aktiebolag. Företag som tar emot ogaranterad inlåning gör det med stöd av ett undantag från EG-rättens förbud för andra än kreditinstitut att från allmänheten ta emot insättningar eller andra återbetalbara medel. För att få använda sig av undantaget krävs ett skydd för insättare och investerare. En del av detta skydd kan utgöras av krav på revision av god kvalitet. Företagen kommer att ägna sig åt verksamhet som kommer att likna den som drivs av banker och som, enligt förslag här, kommer att kunna drivas av kreditmarknadsföretag. Det är därför rimligt att samma regler gäller för dessa företag som för banker och kreditmarknadsföretag med avseende på hur revisorer väljs och deras kvalifikationskrav. Således föreslås att minst en revisor skall väljas av bolagsstämman eller föreningsstämman i ett företag som driver inlåningsverksamhet. Det föreslås vidare att det införs ett generellt revisorskrav, som innebär att bara den som är auktoriserad eller godkänd revisor skall få vara revisor i ett företag som driver inlåningsverksamhet. Slutligen föreslås att minst en revisor som bolagsstämman eller föreningsstämman utsett skall vara auktoriserad revisor eller godkänd revisor som avlagt revisorsexamen. För såväl aktiebolagen som de ekonomiska föreningarna avviker bestämmelserna i vissa delar från vad som gäller enligt aktiebolagslagen och lagen om ekonomiska föreningar. Det bör därför införas särskilda bestämmelser om revision i lagen om inlåningsverksamhet. Rapporteringsplikt för revisorer När det gäller de finansiella företagen har det införts särskilda bestämmelser i syfte att stärka tillsynsmyndigheternas befogenheter när det gäller att hindra oegentligheter i vissa finansiella företag (prop. 1995/96:173 Förstärkt tillsyn över finansiella företag). Bestämmelserna har införts som ett led i genomförandet av det s.k. BCCI-direktivet (95/26/EG). I bestämmelserna för banker föreskrivs att en revisor omgående skall rapportera till Finansinspektionen om han vid fullgörandet av sitt uppdrag i banken får kännedom om förhållanden som kan utgöra en väsentlig överträdelse av de författningar som reglerar bankers verksamhet. Detsamma gäller om förhållandena kan påverka bankens fortsatta drift negativt eller kan leda till att revisorn avstyrker att balansräkningen eller resultaträkningen fastställs eller till anmärkning. Revisorn har en motsvarande rapporteringsplikt om han får kännedom om nämnda förhållanden vid fullgörandet av uppdrag som revisorn har i bankens moderföretag eller dotterföretag eller i ett företag som har en likartad förbindelse med banken. Motsvarande bestämmelser om rapporteringsplikt finns för kreditmarknadsföretag, försäkringsbolag, understödsföreningar, värdepappersbolag, fondbolag och hypoteksinstitut. Aktiebolagslagen har liknande bestämmelser men någon direkt motsvarighet finns inte. Bland annat saknas rapporteringsplikt avseende misstänkt penningtvätt (se 10 kap. 38-40 §§ aktiebolagslagen). För företag som tar emot ogaranterad inlåning behövs inte en lika omfattande rapporteringsplikt som för exempelvis banker. Mottagandet av återbetalningspliktiga medel kan komma att utgöra endast en del av företagets verksamhet, som i övrigt kan bestå av annat än finansiell sådan. Det finns dock anledning att ha en rapporteringsplikt som syftar till att uppmärksamma berörda myndigheter på exempelvis misstänkt brottslighet i samband med inlåningsverksamheten. Rapporteringsplikten för revisorer i dessa företag kan därför begränsas till förhållanden som kan utgöra en väsentlig överträdelse av de författningar som reglerar företagets inlåningsverksamhet. För att den aktuella bestämmelsen skall vara effektiv, bör Finansinspektionen ges möjlighet att ingripa vid anmälda överträdelser. Inspektionen bör således med anledning av en rapport från revisorn kunna förelägga företaget att göra rättelse. Om rättelse inte görs bör inspektionen i enlighet med Lagrådets förslag kunna avföra företaget ur registret (jfr avsnitt 12.2.9). Denna möjlighet bör även finnas om Finansinspektionen på annat sätt får kännedom om att ett företag överträder någon bestämmelse i en författning som reglerar företagets inlåningsverksamhet. 12.2.9 Ansökan om registrering hos Finansinspektionen och viss kontroll Regeringens förslag: Företag som avser att driva inlåningsverksamhet skall ansöka om registrering hos Finansinspektionen. Om företaget uppfyller vissa villkor skall registrering ske. Finansinspektionen skall föra ett särskilt register över företag som driver inlåningsverksamhet. Om någon driver inlåningsverksamhet utan att vara registrerad, skall Finansinspektionen förelägga denne att upphöra med verksamheten. Finansinspektionen skall minst en gång per år kontrollera att vissa i lagen angivna villkor är uppfyllda samt ges möjligheter att ingripa om så inte skulle vara fallet. Kommitténs förslag: Kommittén lämnar inte något förslag i denna del. Promemorians förslag: I promemorian föreslås ett anmälningsförfarande i stället för ett ansökningsförfarande och lagtekniskt andra ingripandemöjligheter för Finansinspektionen. I promemorian föreslås inte någon årlig kontroll av att vissa villkor i lagen är uppfyllda. Remissinstansernas synpunkter på kommitténs betänkande: Remissinstanserna kommenterar inte saken. Remissinstansernas synpunkter på promemorians förslag: Konkurrensverket ser positivt på att det mindre ingripande alternativet med anmälningsplikt för och registrering av de företag som avser att driva inlåningsverksamhet väljs i stället för krav på auktorisation. Verket tillstyrker därför förslaget. Finansinspektionen menar att det är sannolikt att allmänheten uppfattar registreringen som en kvalitetsstämpel som borgar för en seriös verksamhet och ett säkert placeringsalternativ. Emellertid ges inte inspektionen befogenheter som motsvarar de förväntningarna. Finansinspektionen påtalar också att den redan i dag har negativa erfarenheter av tillsyn när det gäller försäkringsmäklare. Allmänheten ges intrycket av att dessa står under tillsyn, men i praktiken utövas endast begränsad tillsyn efter det att registrering har skett. Eftersom Finansinspektionen skall kontrollera ett antal krav i lagen innan den registrerar företaget, och verksamheten inte får inledas innan registrering har skett, anser Svenska Bankföreningen att förslaget i praktiken innebär att det är fråga om en tillståndsprövning (auktorisation). Verksamhetens karaktär och de väsentliga omständigheter som måste undersökas innan verksamheten kan starta talar för att inlåningsverksamhet bör få bedrivas först efter tillstånd. Finansinspektionens uppgifter enligt den föreslagna lagen innebär i praktiken att den kommer att utöva tillsyn över företagen. Det bör därför också klart anges i lagen att inspektionen har ett tillsynsansvar över inlåningsföretagen. Bland andra Brottsförebyggande rådet (BRÅ) anför att den omfattande regleringen tar resurser samtidigt som det är tveksamt om åtgärderna kommer att utgöra ett skydd mot beslutsamma och resursstarka aktörer som vill missbruka reglerna. Sveriges Försäkringsförbund anser att det är viktigt att man följer verksamheten hos aktörer som inte omfattas av insättningsgarantin och bedömer om reglerna såvitt gäller bl.a. kapitalkrav och ägarprövning kan anses tillräckliga med hänsyn till kundintresset. Lika angeläget är det att aktörernas informationsrutiner till kunderna kontrolleras när det gäller besked om avsaknaden av skydd genom insättningsgarantin. Även Finansinspektionens roll och möjligheter till ingripande när så bedöms motiverat måste uppmärksammas. Patent- och registreringsverket (PRV) anser att Finansinspektionen bör vara skyldig att i särskild ordning meddela PRV när ett företag anmält att det bedriver anmälningspliktig verksamhet. Skälen för regeringens förslag Ansökan om registrering Som framgår av föregående avsnitt föreslås ett antal bestämmelser för ogaranterad inlåningsverksamhet som bl.a. syftar till att skydda konsumenterna och förebygga att sådan verksamhet utnyttjas för brottslighet. För att skyddet skall vara verkningsfullt behövs därutöver någon form av kontroll. Ett sätt att utöva kontroll är att införa krav på särskilt tillstånd (auktorisation) för att få driva verksamheten. Auktorisation används i sammanhang där viktiga samhällsintressen anses motivera en inskränkning av principen om näringsfrihet. Auktorisationsreglerna är i den finansiella sektorn förenade med en omfattande tillsyn av de företag som auktoriseras. Ett företag som står under Finansinspektionens tillsyn skall lämna inspektionen de upplysningar om sin verksamhet och därmed sammanhängande omständigheter som inspektionen begär. När inspektionen anser det nödvändigt får platsundersökning genomföras hos dessa företag. Inspektionen har också stora möjligheter att ingripa mot dessa företag och i sista hand att återkalla deras verksamhetstillstånd. De nu aktuella företagen får endast ägna sig åt en begränsad finansiell verksamhet, som i stabilitetshänseende inte anses riskabel. I promemorian - och även här - föreslås en rad krav i syfte att skydda konsumenterna och förebygga brottslighet. Att dessutom föreslå att företag som avser att driva inlåningsverksamhet skall omfattas av krav på auktorisation bedöms i promemorian dock vara att gå för långt. Det anförs där att ett sådant krav skulle komma att starkt begränsa möjligheten till ökad konkurrens på inlåningsmarknaden och skulle kunna ses som en skärpning av gällande rätt snarare än en liberalisering. Det får därför enligt promemorian anses tillräckligt att skyldighet införs för dessa företag att anmäla sin verksamhet till Finansinspektionen. I promemorian anförs vidare att det i lagen (1993:768) om åtgärder mot penningtvätt saknas bestämmelser om möjlighet för Finansinspektionen att ingripa mot de företag som omfattas av lagen men inte följer bestämmelserna i den. I stället är det inspektionens uppgift att vid brott mot penningtvättslagen vidta erforderliga åtgärder enligt bestämmelserna i den rörelselagstiftning som reglerar respektive instituts verksamhet. För företag som driver inlåningsverksamhet, och som inte kommer att stå under tillsyn av inspektionen, föreslås regler om ingripande i penningtvättshänseende föras in i lagen om inlåningsverksamhet (se avsnitt 12.2.6). Mot den bakgrunden anförs i promemorian att Finansinspektionen, för att dessa bestämmelser skall kunna tillämpas, måste ha kännedom om vilka företag som avser att driva inlåningsverksamhet. Även av det skälet måste enligt promemorian en anmälningsplikt för de aktuella företagen införas. Av avsnitt 12.2.1 framgår att regeringen i linje med vad som anförs i promemorian anser att det skulle vara att gå för långt att införa ett auktorisationskrav, med allt vad det innebär, för företag som driver inlåningsverksamhet. Regeringen gjorde därför i lagrådsremissen samma bedömning som görs i promemorian, nämligen att utgångspunkten bör vara att en skyldighet införs för dessa företag att anmäla sin verksamhet till Finansinspektionen samt att anmälningsplikten kombineras med en kontroll, i samband med registrering, av att vissa villkor i lagen är uppfyllda för att verksamheten skall få påbörjas. Lagrådet anför i sitt yttrande att gränsen mellan anmälan och ansökan i förvaltningsrätten inte är alldeles klar. Med den prövning som skall föregå Finansinspektionens beslut om registrering och såsom förfarandet i övrigt är utformat är det enligt Lagrådets mening lämpligast att hantera registreringen som ett ansökningsförfarande. Regeringen delar denna uppfattning. Företag som avser att driva inlåningsverksamhet bör därför ansöka om registrering hos Finansinspektionen. Prövningen av vissa villkor i lagen bör resultera i beslut om registrering eller avslag. Av resonemanget nedan framgår att regeringen, utöver denna initiala kontroll och jämfört med promemorians förslag, anser det vara lämpligt att gå ytterligare ett steg längre. Kontrollen före registrering Liksom anförs i promemorian anser regeringen att registreringen bör föregås av en kontroll av att vissa villkor i lagen är uppfyllda. En första förutsättning för registrering är att ansökan om detsamma görs av ett aktiebolag eller en ekonomisk förening. Vidare bör kapitalkravet om tio respektive fem miljoner kronor vara uppfyllt, ägare och ledning inte ha gjort sig skyldiga till brott eller annan allvarlig misskötsamhet samt företagets revisorer uppfylla särskilda kvalifikationskrav. Härtill föreslår Lagrådet att det för registrering även bör krävas att minst en revisor valts av bolagsstämman eller föreningsstämman. Regeringen har inget att erinra mot att ett sådant krav införs. Om företaget uppfyller dessa villkor skall registrering ske. Skälet till att registreringen bör föregås av nu nämnda kontroll är att EG-rätten till skydd för insättare och investerare kräver någon form av reglering och övervakning av verksamhet som innefattar inlåning och att bl.a. de ovan nämnda kraven är uppställda i det syftet. Intresset av att förebygga brottslighet talar också i den riktningen. I lagrådsremissen föreslog regeringen att företag som avser att driva inlåningsverksamhet respektive den som har ett kvalificerat innehav i detta bör ges möjlighet att göra rättelse innan Finansinspektionen fattar ett beslut om att vägra registrering. Regeringen delar Lagrådets uppfattning att en sådan möjlighet att rätta till eventuella brister för att undanröja hinder för registrering torde rymmas inom ett sedvanligt förvaltningsförfarande samt att någon föreskrift om detta därför inte är nödvändig. Ett särskilt register I syfte att garantera allmänhetens rätt till information om vilka företag som driver inlåningsverksamhet, bör Finansinspektionen vara skyldig att föra ett särskilt register över dessa företag. Eftersom allmänheten skall kunna lita på att de företag som är införda i registret uppfyller kraven för att få driva inlåningsverksamhet, bör inspektionen i enlighet med Lagrådets förslag avföra ett företag ur registret, om det inte längre uppfyller förutsättningarna för att få driva inlåningsverksamhet och inte har följt ett föreläggande om att göra rättelse. Detsamma gäller om ett företag anmäler att det inte längre driver inlåningsverksamhet eller om det på annat sätt framgår att inlåningsverksamheten har upphört. PRV anför att Finansinspektionen bör vara skyldig att i särskild ordning meddela PRV när ett företag anmält att det avser att driva inlåningsverksamhet. Regeringen delar i sak denna uppfattning. Information om vilka företag som driver inlåningsverksamhet är av väsentlig betydelse för de intressenter som använder PRV:s register. Detta är emellertid en fråga som lämpligast regleras i förordning. Möjligheter att ingripa I enlighet med Lagrådets förslag bör bara företag som är registrerade kunna driva sådan inlåningsverksamhet som avses i lagen om inlåningsverksamhet. Om någon driver sådan inlåningsverksamhet utan att vara registrerad, bör därför Finansinspektionen vara skyldig att förelägga denne att upphöra med verksamheten. Denna möjlighet täcker in såväl situationer då inlåningsverksamhet påbörjats innan registrering har skett som situationer då ett företag fortsätter att driva inlåningsverksamhet efter det att företaget av någon anledning har avförts ur registret. I enlighet med Lagrådets förslag bör vidare Finansinspektionen ha möjlighet att besluta hur avvecklingen av verksamheten skall ske. Om det är osäkert om lagen är tillämplig på viss verksamhet, bör Finansinspektionen i enlighet med Lagrådets förslag kunna förelägga den som driver verksamheten att lämna de upplysningar om verksamheten som inspektionen behöver för att bedöma om så är fallet. Vidare föreslår Lagrådet att den som är revisor i ett företag på begäran skall vara skyldig att lämna sådana upplysningar om den verksamhet som drivs av företaget som han eller hon har fått kännedom om vid fullgörandet av sitt uppdrag i företaget. Regeringen har inte något att erinra mot ett sådant krav och anser således att det bör införas. Årlig kontroll av att vissa villkor i lagen är uppfyllda Som framgått ovan och av avsnitt 12.2.1 är regeringen inte beredd att gå så långt som att uppställa auktorisationskrav med motsvarande tillsyn och sanktionsmöjligheter som gäller enligt lagstiftningen för finansiella företag. En sådan omfattande reglering skulle motverka sitt syfte. Som framförs i avsnitt 12.2.1 går det emellertid enligt regeringens uppfattning att åstadkomma en bättre balans mellan nyttan med reformen och önskemålet om stabil verksamhet i företag som driver inlåningsverksamhet utan att gå så långt som till att införa motsvarande reglering som gäller för de finansiella företagen. Jämfört med promemorian föreslår regeringen därför i föregående delavsnitt ytterligare ett antal nya eller ändrade skyddsregler i syfte att stärka konsumentskyddet och förebygga brottslighet. Regeringen anser emellertid därutöver att det är rimligt att Finansinspektionen får ett ansvar för att kontrollera att vissa av de i lagen uppställda villkoren är uppfyllda. Avsikten är dock inte att inspektionen skall ha ett direkt tillsynsansvar för företagen med möjlighet till platsundersökningar etc. I stället bör kontrollen riktas in på vissa villkor som är särskilt viktiga för konsumentskyddet och intresset av att förebygga brottslighet. Regeringen föreslår därför i enlighet med vad Lagrådet förespråkar att kontroll bör ske av att företagen uppfyller kapitalkravet, informationsplikten och bestämmelsen om beloppsbegränsning, att ägare och ledning inte har misskött sig eller gjort sig skyldiga till brottslighet på visst sätt, att minst en revisor valts av bolagsstämman eller föreningsstämman samt att revisorerna uppfyller kvalifikationskraven. Vad gäller informationsplikten är det dock endast möjligt för Finansinspektionen att ingripa mot erbjudanden riktade bara till andra än konsumenter, eftersom det är Konsumentombudsmannen som har ansvar för att kontrollera att informationsplikten beträffande erbjudanden riktade till konsumenter följs (se avsnitt 12.2.4). Syftet bör kunna uppnås om Finansinspektionen en gång per år kontrollerar att dessa villkor är uppfyllda. Emellertid är det inte något som hindrar att inspektionen gör ytterligare kontroller, om den anser att behov föreligger. För att inspektionen skall kunna fullgöra sin uppgift bör myndigheten ges möjlighet att begära in de upplysningar som behövs för att kunna bedöma om företagen följer de aktuella bestämmelserna. Om ett sådant föreläggande inte följs, bör inspektionen i enlighet med Lagrådets förslag ges möjlighet att förelägga företaget att göra rättelse och, om rättelse inte görs, att avföra företaget ur registret. Om kontrollen skulle ge till resultat att något av de aktuella villkoren inte är uppfyllt, har inspektionen enligt förslagen i avsnitten 12.2.2, 12.2.4, 12.2.5 och 12.2.7 redan möjlighet att ingripa mot ett för lågt bundet eget kapital och brister i informationsplikten, vid överträdelse av bestämmelsen om beloppsbegränsning eller om någon ägare eller person i företagets ledning misskött sig. Även i de fall revisorerna inte uppfyller de för dem uppställda kvalifikationskraven eller minst en revisor inte valts av bolagsstämman eller föreningsstämman måste naturligtvis inspektionen ha möjlighet att ingripa. Finansinspektionen menar att det är sannolikt att allmänheten uppfattar registreringen av företag som driver inlåningsverksamhet som en kvalitetsstämpel, som borgar för en seriös verksamhet och ett säkert placeringsalternativ samt att inspektionen inte ges befogenheter som motsvarar de förväntningarna. Den prövning som sker i samband med registreringen kan sägas innebära en viss kontroll av att verksamheten inte är oseriös. Den årligen återkommande kontroll som Finansinspektionen skall göra av att kraven på kapital, ägare och ledning, information, beloppsbegränsning samt val av revisorer och dessas kvalifikationer uppfylls innebär ytterligare ett medel mot att verksamheten drivs oseriöst. Dessutom får inspektionen rätt att ingripa mot företag som inte följer dessa krav. Registreringen och efterföljande kontroller innebär emellertid inte någon som helst garanti av de medel som sätts in i företag som driver inlåningsverksamhet, utan dessa kan helt eller delvis gå förlorade för insättaren. Att det förhåller sig så ligger det på företagen att göra klart för insättarna genom den informationsplikt som föreslås. Det måste också vila ett visst ansvar på Finansinspektionen att vid kontakter med allmänheten och massmedia tydliggöra att den kontrollfunktion som inspektionen har inte innebär att inspektionen kan gå i god för att inlåningsverksamheten sköts på ett seriöst sätt eller att kontrollen kan jämföras med den tillsyn som utövas gentemot de finansiella företagen. I viss mån kan regeringen hålla med Svenska Bankföreningen om att Finansinspektionen i praktiken kommer att utöva någon form av tillsyn över de företag som driver inlåningsverksamhet. Den tillsyn det här handlar om är emellertid, som nyss nämnts, begränsad till viss kontroll i samband med registreringen och därefter viss årlig kontroll av att vissa i lagen angivna villkor är uppfyllda och kan på intet vis jämföras med inspektionens tillsyn över finansiella företag. Svenska Bankföreningen anför att det finns en risk för att Finansinspektionens arbete med inlåningsföretagen medför en splittring av inspektionens resurser och uppmärksamhet så att de nuvarande centrala tillsynsuppgifterna inte får tillräckligt fokus. Även BRÅ påpekar att den omfattande regleringen tar resurser. Regeringen är väl medveten om att den nya regleringen kommer att kräva resurser för Finansinspektionen (se avsnitt 18). Däremot anser regeringen att oron för att myndighetens uppmärksamhet skall splittras är överdriven. Finansinspektionens framtida arbete med företag som driver inlåningsverksamhet är, även med de ytterligare skyddsregler som regeringen föreslår, betydligt mer begränsat än arbetet med finansiella företag och skall så vara. Avsikten är inte att Finansinspektionen skall ha ett allmänt tillsynsansvar över företag som driver inlåningsverksamhet utan ett begränsat ansvar för att kontrollera att några av de viktigaste bestämmelserna i lagen följs samt även ha en möjlighet att ingripa om myndigheten på annat sätt uppmärksammas på förhållanden som kan utgöra en överträdelse av någon bestämmelse i en författning som reglerar företagets inlåningsverksamhet (jfr avsnitt 12.2.8). Detta skall inte - med tillförda resurser - behöva inkräkta på inspektionens centrala tillsynsuppgifter. 12.3 Undantag för erbjudanden som kräver prospekt Regeringens förslag: Lagen om inlåningsverksamhet skall inte gälla för inlåningsverksamhet för vilken det skall upprättas prospekt enligt aktiebolagslagen (1975:1385), försäkringsrörelselagen (1982:713), lagen (1992:543) om börs- och clearingverksamhet eller lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument. Kommitténs och promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Remissinstansernas synpunkter på kommitténs och promemorians förslag: Remissinstanserna kommenterar inte saken. Skälen för regeringens förslag: Tidigare har konstaterats att företag skall vara skyldiga att informera om att insättningsgarantin inte gäller för det fall de erbjuder sig att från allmänheten ta emot återbetalningspliktiga medel som efter uppsägning är tillgängliga för fordringsägaren inom högst ett år. Detta innebär att informationsplikten skall omfatta erbjudanden om att sätta in medel på konto men även erbjudanden som avser köp av obligationer eller andra jämförbara värdepapper med en uppsägningstid om högst ett år. Vid emission av obligationer eller andra jämförbara värdepapper finns enligt gällande lagstiftning en skyldighet att upprätta prospekt, dvs. ett underlag som innehåller sådana uppgifter som kan ha betydelse vid bedömning av emissionen. Syftet med ett prospekt är att förmedla information på vilken placerarna skall kunna grunda sina beslut. Regler om prospektskyldighet finns i aktiebolagslagen, försäkringsrörelselagen, lagen om börs- och clearingverksamhet och lagen om handel med finansiella instrument. Aktiebolagskommittén föreslår i delbetänkandet SOU 1997:22, Aktiebolagets kapital, att bestämmelserna om prospekt i de två förstnämnda lagarna skall ersättas av bestämmelserna i de två senare. Aktiebolagskommittén anser att det är olyckligt att aktiebolag och aktieägare, som avser att emittera eller sälja fondpapper, skall behöva beakta prospektregler i flera olika lagar. Vidare är ett förslag till direktiv om nya prospektregler föremål för förhandling inom EU, KOM (2002) 460 slutlig. Enligt aktiebolagslagen (bestämmelserna om emissionsprospekt i försäkringsrörelselagen är i allt väsentligt lika dem i aktiebolagslagen) skall prospekt (emissionsprospekt) upprättas när ett publikt aktiebolag eller en aktieägare i ett sådant bolag offentliggör eller på annat sätt till en vidare krets riktar inbjudan att förvärva aktier eller teckningsrätter i bolaget, om summan av de belopp som till följd av inbjudan kan komma att betalas uppgår till minst 300 000 kronor. Detsamma gäller vid inbjudan att förvärva av bolaget utgivna skuldebrev eller optionsbevis eller vinstandelsbevis. Det är de tre sistnämnda förvärven som, beroende på hur villkoren är utformade, kan vara förväxlingsbara med medel som omfattas av insättningsgarantin. Aktiebolagslagen innehåller vidare bestämmelser om vad ett emissionsprospekt skall innehålla för uppgifter och om upplysningar som skall lämnas i samband med emissionen. Enligt lagen om börs- och clearingverksamhet skall prospekt (börsprospekt) upprättas vid inregistrering av fondpapper vid en börs. Vid emission av fondpapper som inte är inregistrerade eller föremål för ansökan om inregistrering vid en börs skall utgivaren upprätta prospekt (prospekt utanför börs) enligt lagen om handel med finansiella instrument. Sådan skyldighet föreligger dock endast om emissionen är riktad till en öppen krets och summan av de belopp som till följd av emissionen eller erbjudandet kan komma att erläggas uppgår till minst 300 000 kronor. Med fondpapper avses detsamma i båda lagarna, nämligen bl.a. aktier och obligationer samt sådana andra delägarrätter eller fordringsrätter som är utgivna för allmän omsättning. Ett instrument är avsett för allmän omsättning om det är konstruerat på ett sådant sätt att det enkelt och smidigt kan överlåtas på värdepappersmarknaden. Även obligationer som endast registreras i ett ADB-baserat kontoregister, utan att innehavaren erhåller något värdepapper av utgivaren, betraktas som fondpapper. Ett börsprospekt skall innehålla de upplysningar som behövs för att en investerare skall kunna göra en välgrundad bedömning av utgivarens verksamhet och ekonomiska ställning samt av de rättigheter som är förenade med fondpapperen. Beträffande prospekt utanför börs är det tillräckligt att prospektet innehåller de upplysningar som, med hänsyn till de finansiella instrument som avses, behövs för en välgrundad bedömning av emissionen eller erbjudandet. Risken för att återbetalningspliktiga medel som medför prospektskyldighet skall förväxlas med garanterade medel torde endast uppstå i vissa fall. Förväxlingsrisken är liten t.ex. i de fall obligationer ges ut för allmän omsättning i form av papper. Om en obligation som är avsedd för allmän omsättning i stället registreras i ett ADB-baserat kontoregister finns dock förväxlingsrisk. I båda fallen skall prospekt upprättas. Någon skyldighet att informera om att obligationerna inte omfattas av insättningsgarantin finns inte. Frågan är om en sådan informationsplikt borde införas. Syftet med reglerna om prospektskyldighet är att kunderna skall bli medvetna om vilket risktagande olika erbjudanden innebär. Genom den information som kunderna får vid offentliggörandet av olika prospekt torde det framgå att erbjudandena är förenade med en viss form av risktagande. Med hänsyn till detta, och då förväxlingsrisk mellan garanterade medel och medel som föranleder prospektskyldighet torde uppstå endast i vissa fall, finns det inte behov av att tydliggöra att medel som föranleder prospektskyldighet inte omfattas av insättningsgarantin. Detta innebär således att lagen om inlåningsverksamhet och den därmed sammanhängande informationsplikten inte bör gälla för inlåningsverksamhet för vilken det skall upprättas prospekt enligt aktiebolagslagen, försäkringsrörelselagen, lagen om börs- och clearingverksamhet eller lagen om handel med finansiella instrument. 12.4 Övriga frågor 12.4.1 Sekretess Regeringens förslag: Sekretess införs hos Finansinspektionen för sådan uppgift om enskilds ekonomiska eller personliga förhållanden, vilken på begäran har lämnats av företag som driver inlåningsverksamhet. Kommitténs och promemorians förslag: Varken kommittén eller promemorian lämnar något förslag i denna del. Remissinstansernas synpunkter på kommitténs betänkande och promemorian: Remissinstanserna kommenterar inte saken. Skälen för regeringens förslag: I 8 kap. 5 § första stycket sekretesslagen (1980:100) regleras sekretess i statliga myndigheters verksamhet, som består i tillståndsgivning eller tillsyn med avseende på bank- och kreditväsendet, värdepappersmarknaden eller försäkringsväsendet. Den myndighet som i första hand åsyftas är Finansinspektionen. I paragrafens tredje stycke behandlas sekretess i viss annan av Finansinspektionens verksamhet, bl.a. kontroll enligt lagen om valutaväxling och betalningsöverföring. Enligt den lagen, som i avsnitt 5.4.5.1 föreslås omfatta även viss annan finansiell verksamhet samt ändra rubrik, är fysiska eller juridiska personer som avser att ägna sig åt valutaväxling i väsentlig omfattning, betalningsöverföring eller - enligt förslaget - även viss annan finansiell verksamhet skyldiga att anmäla sin verksamhet till Finansinspektionen. Det huvudsakliga syftet med det är att sådana personer skall omfattas av regler till skydd mot penningtvätt. Personer som har anmält sin verksamhet skall därför lämna Finansinspektionen de upplysningar som behövs för att inspektionen skall kunna kontrollera att lagen (1993:768) om åtgärder mot penningtvätt efterlevs. Är det osäkert om anmälningsplikt föreligger beträffande viss verksamhet har inspektionen möjlighet att förelägga den som ägnar sig åt verksamheten att lämna de upplysningar om verksamheten som behövs för att bedöma om så är fallet. I samband med att personen lämnar sådana uppgifter till inspektionen kan det tänkas att uppgifter om t.ex. en privatpersons identitet i samband med en valutaväxlingstransaktion yppas. För att skydda uppgifter om tredje mans ekonomiska och personliga förhållanden som kan tänkas framkomma omfattas sådana uppgifter av absolut sekretess. För uppgifter som rör den fysiska eller juridiska personen själv gäller dock ett rakt skaderekvisit, dvs. huvudregeln är att uppgifterna är offentliga. När det gäller företag som driver inlåningsverksamhet föreslås Finansinspektionen få motsvarande möjlighet att begära in uppgifter för att kontrollera att penningtvättslagen efterlevs (se 10 § andra stycket i förslaget till lag om inlåningsverksamhet). Om det är osäkert om lagen om inlåningsverksamhet är tillämplig på viss verksamhet, föreslås inspektionen få möjlighet att förelägga den som driver verksamheten att lämna de upplysningar om verksamheten som inspektionen behöver för att bedöma om så är fallet (se 15 § andra stycket i förslaget). Vidare föreslås inspektionen få möjlighet att begära in de upplysningar om inlåningsverksamheten som behövs för att myndigheten skall kunna fullgöra sin skyldighet att minst en gång per år kontrollera att företagen uppfyller vissa närmare angivna villkor i den aktuella lagen (se 14 § andra stycket i förslaget). Sekretesskyddet för uppgifter som inspektionen kan komma att få del av i denna verksamhet bör regleras på samma sätt som skyddet för uppgifter som inspektionen får del av från fysiska eller juridiska personer som ägnar sig åt valutaväxling i väsentlig omfattning, betalningsöverföring eller viss annan finansiell verksamhet. Det innebär att ett tillägg med hänvisning till lagen om inlåningsverksamhet bör tas in i 8 kap. 5 § tredje stycket sekretesslagen. 12.4.2 Statistik Regeringens bedömning: Det bör för närvarande inte göras några lagändringar för att tillförsäkra berörda myndigheter nödvändiga kvartalsvisa uppgifter från företag som driver inlåningsverksamhet. Kommitténs och promemorians bedömning: Kommittén och promemorian gör inte någon bedömning i denna del. Remissinstansernas synpunkter på promemorian: Statistiska centralbyrån (SCB) anser att berörda myndigheter måste tillförsäkras nödvändiga kvartalsvisa uppgifter från de aktörer som inte står under Finansinspektionens tillsyn. Regeringens bedömning: Lagen (2001:99) om den officiella statistiken innehåller bestämmelser om officiell statistik. Enligt 1 § meddelar regeringen bestämmelser om vilka myndigheter som ansvarar för officiell statistik (statistikansvariga myndigheter). Vidare framgår av 7 § att näringsidkare för den officiella statistiken skall lämna uppgifter om bl.a. sparande samt kapital-, kredit- och valutaförhållanden (punkten 13). I 2 § förordningen (2001:100) om den officiella statistiken sägs att vad som är officiell statistik och vilka myndigheter som ansvarar för den framgår av bilagan till förordningen. I denna sägs att Finansinspektionen är statistikansvarig myndighet för finansräkenskaper. Av 2 § framgår vidare att en statistikansvarig myndighet beslutar om statistikens innehåll och omfattning inom sitt statistikområde om inte något annat följer av ett särskilt beslut av regeringen. Av 5 § framgår att ytterligare föreskrifter om verkställigheten av bl.a. 7 § i ovan nämnd lag får beslutas av en statistikansvarig myndighet. Finansinspektionen har utfärdat föreskrifter bl.a. om rapportering av kvartals- och årsbokslutsuppgifter (FFFS 2002:26), vilka trätt i kraft den 1 januari 2003. Dessa föreskrifter gäller för vissa i 1 § angivna företag och koncerner, bl.a. kreditinstitut och värdepappersbolag. För det fall Finansinspektionen gör bedömningen att även företag som driver inlåningsverksamhet bör omfattas av dessa föreskrifter, kan inspektionen med stöd av 1 § lagen om den officiella statistiken och 5 § förordningen om den officiella statistiken föreskriva detta. Finansinspektionen har på samma sätt möjlighet att utfärda nya föreskrifter i detta syfte. Några lagändringar för att uppnå detta syfte behövs således inte. Även Riksbanken har utfärdat föreskrifter och allmänna råd om instituts rapportering av Finansmarknadsstatistik (RBFS 2001:2). Dessa är utfärdade med stöd av 6 kap. 9 § lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank. Enligt den bestämmelsen skall ett företag som står under tillsyn av Finansinspektionen efter anmodan av Riksbanken lämna vissa uppgifter och Riksbanken får utfärda närmare föreskrifter om aktuell uppgiftsskyldighet. Eftersom uppgiftsskyldigheten enligt lagen endast gäller för företag som står under inspektionens tillsyn, måste lagen ändras om Riksbanken skall kunna utfärda föreskrifter riktade även till företag som driver inlåningsverksamhet. Om det blir ett ja vid folkomröstningen om valutaunionen, kommer frågan att vara löst genom det regelverk som gäller för medlemmar av valutaunionen. Det är vidare osäkert om den totala inlåningsvolymen i företag som driver inlåningsverksamhet relativt sett kommer att nå upp i sådana nivåer att den kan påverka statistiken. Schabloner skulle kunna vara ett verktyg i statistiken för dessa aktörer. Mot den bakgrunden bör någon ändring av riksbankslagen inte göras för närvarande. 13 Frågor om startkapital och buffertkapital 13.1 Startkapital i banker och kreditmarknadsföretag 13.1.1 Bakgrund Vid Sveriges tillträde till EES-avtalet anpassades den svenska lagstiftningen för banker och andra kreditinstitut bl.a. till det dåvarande andra banksamordningsdirektivets krav på att kreditinstitut skall ha ett visst minsta startkapital vid rörelsens inledande. I direktivet räknas upp vilka poster som får ingå i startkapitalet. Bestämmelserna om startkapital återfinns numera - oförändrade till sitt innehåll - i kreditinstitutsdirektivet. De svenska bestämmelser som motsvarar dem om startkapital i kreditinstitutsdirektivet återfinns i 9 kap. 4 § BRL, 2 kap. 2 § sparbankslagen, 1 kap. 4 § lagen om medlemsbanker och 2 kap. 4 § LFV. I dessa bestämmelser används emellertid inte begreppet startkapital. I stället sägs att, när rörelsen eller verksamheten inleds, det bundna egna kapitalet, eller så vitt gäller sparbanker bankens fonder, skall motvara ett visst minsta belopp - fem miljoner eller en miljon euro - vid tidpunkten för beslut om oktroj eller tillstånd. Beträffande vad som avses med bundet eget kapital respektive fonder hänvisas till 5 kap. 4 § lagen om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag. Bundet eget kapital, respektive fonder, ansågs när de aktuella bestämmelserna infördes motsvara det i direktivet använda begreppet startkapital (prop. 1992/93:89 s. 107 f). Den 27 april 2002 trädde lagen (2002:149) om utgivning av elektroniska pengar i kraft. I denna lag uppställs krav på att ett institut för elektroniska pengar, när verksamheten inleds, skall ha ett visst minsta startkapital (2 kap. 5 §). Vad som får ingå i startkapitalet preciseras emellertid inte. Det har i stället genom bemyndigande överlämnats till regeringen eller, efter vidaredelegation Finansinspektionen, att meddela föreskrifter om vilka poster som får räknas in i startkapitalet (8 kap. 1 § 1). 13.1.2 Ändrade regler om startkapital Regeringens förslag: En bank eller ett kreditmarknadsföretag skall ha ett visst minsta startkapital vid tidpunkten för beslut om verksamhetstillstånd. Föreskrifter om vilka poster som får räknas in i startkapitalet får meddelas av regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer. Detsamma skall gälla i fråga om startkapital för värdepappersbolag. Kommitténs förslag: Omfattar inte denna fråga. Promemorians förslag: Överensstämmer i princip med regeringens förslag. Remissinstanserna: Har inte kommenterat denna fråga. Skälen för regeringens förslag: Lagen om utgivning av elektroniska pengar bygger på direktivet (2000/46/EG) om rätten att driva affärsverksamhet i institut för elektroniska pengar samt om tillsyn av sådan verksamhet. I artikel 4 i direktivet hänvisas, såvitt gäller definitionen av startkapital, till de artiklar som finns i kreditinstitutsdirektivet. Den svenska regleringen av vilka poster som får räknas in i startkapitalet bör vara enhetlig och begreppsmässigt vara i överensstämmelse med vad som anges i kreditinstitutsdirektivet. Bestämmelserna om kreditinstitutens startkapital bör därför ändras så att de ligger i linje med vad som gäller enligt lagen om utgivning av elektroniska pengar. Det bör således fortfarande i lag framgå vilket kapital - benämnt startkapital - som krävs för att en bank eller ett kreditmarknadsföretag skall få inleda rörelse. På samma sätt som i lagen om utgivning av elektroniska pengar bör det överlämnas till regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om vilka poster som får räknas in i startkapitalet. Även för värdepappersbolag stadgas att bolaget vid rörelsens inledande skall ha ett visst bundet eget kapital (2 kap. 5 § lagen om värdepappersrörelse). För definitionen av bundet eget kapital hänvisas till bestämmelser i lagen om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag. De direktivbestämmelser som reglerar vilka poster som får räknas in i startkapitalet för värdepappersbolag överensstämmer med dem som gäller för kreditinstitut. Motsvarande ändring som ovan bör därför göras även för värdepappersbolagen. 13.2 Kapitalkrav i banker och kreditmarknadsföretag 13.2.1 Bakgrund Enligt artikel 5 i kreditinstitutsdirektivet får medlemsstaterna inte bevilja auktorisation för kreditinstitut om institutet har ett startkapital som är mindre än fem miljoner euro. Medlemsstaterna har emellertid möjlighet att bevilja auktorisation för särskilda kategorier av kreditinstitut vars startkapital uppgår till ett mindre belopp, med den begränsningen att startkapitalet måste uppgå till minst en miljon euro. Artikeln stadgar vidare att ett kreditinstituts kapitalbas inte får understiga beloppet för det startkapital som krävdes vid tidpunkten för auktorisation av institutet. I den svenska lagstiftningen uppställs olika krav på visst minsta kapital vid rörelsens inledande för olika former av institut. För bankaktiebolag krävs ett bundet eget kapital motsvarande minst fem miljoner euro (9 kap. 4 § BRL). För sparbanker krävs i stället att bankens fonder vid rörelsens inledande uppgår till ett belopp motsvarande minst en miljon euro (2 kap. 2 § sparbankslagen). Som skäl för sparbankernas särbehandling anfördes i förarbetena att det efter sparbanksrörelsens omstrukturering, som innebar att de största sparbankerna sällat sig till bankaktiebolagskoncernen Sparbanken Sverige, inte fanns några tungt vägande skäl mot att hindra tillkomsten av nya regionala banker inom en väl fungerande sparbanksstruktur (prop. 1992/93:89 s. 107 f). För kreditmarknadsföretag är huvudregeln att företaget när verksamheten påbörjas skall ha ett bundet eget kapital motsvarande minst fem miljoner euro (2 kap. 4 § LFV). Ett sådant företag får emellertid medges att ha ett bundet eget kapital motsvarande minst en miljon euro om nettovärdet av tillgångarna i den planerade verksamheten uppgår till högst 100 miljoner kronor eller, om företaget har sin redovisning i euro, 12 miljoner euro. Sådant medgivande lämnas av Finansinspektionen. För det fall nettovärdet av tillgångarna i företagets verksamhet under verksamhetens gång kommer att överstiga 100 miljoner kronor, alternativt 12 miljoner euro, måste företaget ha en kapitalbas som motsvarar fem miljoner euro (4 kap. 1 § LFV). När bestämmelsen om startkapital för kreditmarknadsbolag infördes framhölls i motiven att om Sverige enbart skulle hålla sig till EG:s huvudregel om startkapitalets storlek skulle detta medföra stora förändringar vad gäller möjligheten att driva finansieringsverksamhet i mindre skala. Möjligheten att inleda verksamheten med ett lägre startkapital borde därför tillåtas för bolag av viss begränsad storlek. En gräns för balansomslutningen på 100 miljoner kronor ansågs härvid lämplig (prop. 1992/93:89 s. 151). En medlemsbank skall när bankens rörelse påbörjas ha ett bundet eget kapital som vid tidpunkten för oktroj motsvarar minst fem miljoner euro. I likhet med vad som gäller för kreditmarknadsföretag får emellertid en medlemsbank medges att ha ett bundet eget kapital som minst motsvarar en miljon euro, om balansomslutningen i den planerade verksamheten kan beräknas uppgå till högst 100 miljoner kronor eller, om banken har sin redovisning i euro, 12 miljoner euro (1 kap. 4 § lagen om medlemsbanker). Bankens kapitalbas får under verksamhetens gång inte understiga det belopp som krävdes när rörelsen inleddes (2 kap. 9 § BRL). I motiven till bestämmelsen om medlemsbankers startkapital anfördes att bankrörelse av större omfattning visserligen kunde förväntas komma att drivas i bankaktiebolag men att det inte kunde uteslutas att sådan rörelse i en del fall kunde komma att drivas även i en medlemsbank. Det största värdet av den nya lagen ansågs emellertid bestå i en ny möjlighet att driva bankrörelse inom ett visst område eller med ett visst syfte. Det ansågs därmed finnas goda skäl att i vissa fall tillåta bankrörelse i en medlemsbank med ett lägsta startkapital om en miljon euro. Det lägre startkapitalet ansågs kunna komma i fråga för medlemsbanker av viss begränsad storlek och den gräns som gäller för kreditmarknadsföretag i motsvarande situation, en balansomslutning om högst 100 miljoner kronor, ansågs väl avvägd (prop. 1995/96:74 s. 113 f). 13.2.2 Stegvis höjning av kapitalbasen i medlemsbanker och kreditmarknadsföretag Regeringens förslag: En medlemsbank eller ett kreditmarknadsföretag som medgetts att ha ett startkapital motsvarande minst en miljon euro i stället för annars gällande fem miljoner euro, skall successivt kunna öka sin kapitalbas allt eftersom balansomslutningen växer under verksamhetens gång. Kommitténs förslag: Innebär att samtliga kreditmarknadsföretag skall ha ett startkapital om minst fem miljoner euro. Kommittén har inte behandlat frågan om en successiv ökning av kapitalbasen. Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag förutom att det enligt promemorian var Finansinspektionen, eller i vissa fall regeringen, som skulle medge institutet att ha en viss kapitalbas. Remissinstansernas synpunkter på kommitténs förslag: Finansbolagens Förening påpekar att kommitténs förslag innebär marginaleffekter för de företag vars tillgångar kommit att övergå 250 miljoner kronor och vars verksamhet därmed skulle kräva tillstånd enligt kommitténs förslag. Föreningen framhåller vidare att motsvarande effekter uppstår med den nuvarande regleringen för de företag som inlett rörelse med det lägre startkapitalet och vars balansomslutning därefter överstiger 100 miljoner kronor samt efterfrågar en reglering till undvikande av dessa effekter. Remissinstansernas synpunkter på promemorians förslag: Konkurrensverket och Finansbolagens Förening välkomnar förslaget. Övriga remissinstanser kommenterar inte förslaget. Skälen för regeringens förslag: Finansutskottet har i betänkandet 1999/2000:FiU07 behandlat vissa motioner som avser medlemsbanker. I motionerna sägs att den nuvarande regleringen hindrar medlemsbanker som tillåtits att inleda rörelse med ett lägre bundet kapital från att växa stadigt och successivt med såväl kapital som balansomslutning. Det pekas särskilt på förhållandena för Ekobanken som är en av Sveriges två medlemsbanker. Utskottet menar att nuvarande reglering skulle behöva kompletteras med en regel som möjliggör för medlemsbanker att successivt växa från en nivå med ett bundet eget kapital på en miljon euro till en nivå där detta kapital uppnår kravet på minst fem miljoner euro. I betänkandet sägs vidare att man förutser att frågan behandlas inom ramen för den översyn som skall äga rum i samband med beredningen av Banklagskommitténs huvudbetänkande. Ett av syftena med de nuvarande bestämmelserna är, såsom sagts ovan, att möjliggöra för en medlemsbank att driva bankrörelse i mindre skala. Som reglerna om bundet eget kapital är utformade ger de emellertid inte tillräcklig flexibilitet för en sådan bank att successivt utvidga sin verksamhet. Då det som regel inte är möjligt för en medlemsbank som har ett startkapital om en miljon euro att så snart balansomslutningen övergår 100 miljoner kronor uppfylla kravet på en kapitalbas om minst fem miljoner euro, kan nuvarande bestämmelser därför hindra banken från att driva sin verksamhet på ett ändamålsenligt sätt. En av effekterna som togs upp i de motioner som behandlades i finansutskottet var att reglerna kan komma i konflikt med en medlemsbanks skyldighet att i princip ta emot de insättningar som kunderna vill göra. Det kan även leda till att banken tvingas be sina medlemmar att ta ut pengar från sina konton för att förhindra att balansomslutningen blir för hög, dvs. överstiger 100 miljoner kronor. Det mest ändamålsenliga vore därför att dessa banker ges en möjlighet att utöka sin verksamhet på ett från kapital- och stabilitetssynpunkt tillfredställande sätt genom att kravet på kapitalbasens storlek successivt ökas i takt med balansomslutningen. Det bedöms lämpligt att kräva en ökning om en miljon euro i kapitalbas per 100 miljoner kronor som balansomslutningen ökar med, alternativt per 12 miljoner euro för det fall banken har sin redovisning i euro. Detta innebär att en medlemsbank under verksamhetens gång får ha en kapitalbas som motsvarar minst - två miljoner euro om balansomslutningen överstiger etthundra men inte tvåhundra miljoner kronor, eller om banken har sin redovisning i euro, tolv men inte tjugofyra miljoner kronor, - tre miljoner euro om balansomslutningen överstiger tvåhundra men inte trehundra miljoner kronor, eller om banken har sin redovisning i euro, tjugofyra men inte trettiosex miljoner euro, - fyra miljoner euro om balansomslutningen överstiger trehundra men inte fyrahundra miljoner kronor eller, om banken har sin redovisning i euro, trettiosex men inte 48 miljoner euro. För det fall balansomslutningen överstiger 400 miljoner kronor eller, om banken har sin redovisning i euro, 60 miljoner euro, skall banken ha en kapitalbas motsvarande minst fem miljoner euro. I enlighet med vad Lagrådet anfört anser regeringen att det är tillräckligt att Finansinspektionen informeras om storleken på balansomslutningen genom den regelbundna rapportering som instituten lämnar till inspektionen. För det fall det vid rapporteringen visar sig att medlemsbankens kapitalbas inte uppnår den nivå som föreskrivs får Finansinspektionen ingripa med stöd av bestämmelserna i 15 kap. lagen om bank- och finansieringsrörelse. Det finns inte skäl att ändra bestämmelserna om startkapitalets storlek för bankaktiebolag. För sparbanker gäller, av skäl som tidigare redovisats, ett lägre krav på startkapital. Inte heller för dessa banker finns anledning att göra någon ändring. För kreditmarknadsföretagen skulle ett ovillkorligt krav på att startkapitalet skall uppgå till minst fem miljoner euro kunna inskränka möjligheterna att driva finansieringsrörelse i mindre skala och med ett visst syfte. Då det inte finns några särskilda skäl som motiverar en sådan inskränkning görs, även med beaktande av att den föreslagna regleringen omfattar endast företag som finansierar sig från allmänheten, bedömningen att möjligheten för mindre kreditmarknadsföretag att inleda rörelse med ett lägre startkapital bör behållas. På motsvarande sätt som föreslagits för medlemsbanker bör det även finnas möjlighet för dessa företag att successivt öka sin kapitalbas i takt med att verksamheten - och därmed balansomslutningen - växer. 13.3 Associationsrättsliga regler om buffertkapital 13.3.1 Bakgrund Grundtanken bakom principen om bankers och kreditmarknadsföretags buffertkapital är att detta kapital i alla lägen skall kunna bidra till motståndskraften vid förluster. Detta innebär t.ex. att det inte skall vara möjligt att återbetala buffertkapital till ägarna när institutets ekonomiska ställning är ansträngd. Gemensamt för samtliga de associationsformer i vilka bank- eller finansieringsrörelse kan drivas är att det ytterst är det bundna egna kapitalet som utgör buffert mot förluster. Även det fria egna kapitalet ökar motståndskraften mot förluster men detta kapital är inte lika hårt knutet till institutet, eftersom det enligt de associationsrättsliga reglerna normalt är tillgängligt för utdelning till ägarna. De associationsrättsliga regler som bestämmer i vilken utsträckning en bank eller ett kreditmarknadsföretag får disponera det kapital som utgör dess buffertkapital varierar med vilken associationsform som valts. Nedan följer en kort redogörelse för de olika associationsformernas regler och hur de möter kravet på att institutets eget kapital i alla lägen skall tjäna som en buffert. Bankaktiebolag De grundläggande associationsrättliga reglerna för bankaktiebolag finns i aktiebolagslagen. Vissa särregler för bankaktiebolagen finns dock. Dessa särregler är nästan uteslutande intagna i bankrörelselagen. Ett bankaktiebolags medel får betalas ut till ägarna endast enligt bestämmelserna om vinstutdelning i aktiebolagslagen, utbetalning vid nedsättning av aktiekapitalet, reservfonden eller överkursfonden och utskiftning vid bolagets likvidation. Återbetalning av aktiekapital samt utbetalning av medel i reservfonden och överkursfonden till ägarna är beroende av rättens godkännande. Rätten skall före beslut inhämta yttrande från Finansinspektionen. De andra fonderna som ingår i det bundna egna kapitalet får inte betalas ut. Vinstutdelning får något förenklat uttryckt inte överstiga det fria egna kapitalet och inte heller ske med så stort belopp att utdelningen med hänsyn till bankens (eller koncernens) konsolideringsbehov, likviditet eller ställning i övrigt står i strid med god affärssed (se 12 kap. 2 § tredje stycket aktiebolagslagen, den s.k. försiktighetsregeln). Det fria egna kapitalet i ett bankaktiebolag ingår i bankens kapitalbas enligt kapitaltäckningslagen. Delar av bankens kapitalbas är därmed tillgängligt för utdelning till aktieägarna. I den mån en sådan utdelning medför att bankens kapitaltäckning kommer att underskrida den lägsta tillåtna innebär utdelningen att banken bryter mot bestämmelserna i kapitaltäckningslagen. Finansinspektionen har möjlighet att förbjuda verkställighet av beslut som strider mot författningar som reglerar bankers verksamhet. Denna möjlighet kan alltså tillämpas på vinstutdelning som leder till att kapitalkraven enligt kapitaltäckningsreglerna underskrids. Vidare torde den kunna tillämpas om den föreslagna generella regeln om soliditet inte följs. De lagliga möjligheterna att i bankaktiebolag dela ut eget kapital i sådan omfattning att det äventyrar kapitalbufferten måste bedömas som små. Detta gäller särskilt om den föreslagna generella soliditetsregeln införs. I den mån sådan utdelning ändå sker bedöms mottagarna kunna komma att bli återbäringsskyldiga enligt 12 kap. 5 § aktiebolagslagen, eftersom utdelningen i sådant fall måste anses stå i strid med den ovan angivna försiktighetsregeln. Sparbanker Om det är påkallat för att upprätthålla en sparbanks verksamhet får, enligt sparbankslagen, sparbanksstämma besluta att bilda en garantifond genom bidrag av huvudmän eller andra. Garantifonden får återbetalas endast om det kan ske med hänsyn till kapitaltäckningsreglerna. En sparbanks vinst skall i första hand användas till att återställa den grundfond som sparbanker måste ha och eventuell garantifond till de belopp till vilka de skall uppgå. Den del av vinsten som inte går åt för detta skall avsättas till en reservfond. Utan hinder av de nämnda bestämmelserna får sparbanksstämma besluta om gåvor till allmännyttiga eller därmed jämförliga ändamål, om det med hänsyn till ändamålet, sparbankens ställning och omständigheterna i övrigt kan anses skäligt. Styrelsen får för nämnda ändamål använda tillgångar som med hänsyn till sparbankens ställning är av ringa betydelse. Det kan i en sparbanks reglemente finnas förbehåll om återbäring av grundfonden eller del därav. Återbäring får dock bara ske om reservfonden uppgår till ett belopp som motsvarar tio gånger grundfonden. Återbäring får inte ske om eventuell garantifond inte återbetalats eller om sparbanken till följd av återbäringen inte skulle kunna uppfylla kravet på kapitaltäckning. Ränta på grundfonden eller garantifonden får inte betalas ut, om vinsten i rörelsen därigenom inte räcker för att få upp fonderna i ursprunglig storlek. Ränta på grundfonden får inte betalas ut om det därigenom uppkommer förlust. Ränta på garantifonden får inte betalas ut, om det därigenom uppkommer en sådan förlust att kapitaltäckningen blir otillräcklig. Sammanfattningsvis kan sägas att möjligheterna att betala ut buffertkapital från en sparbank i sådan omfattning att det äventyrar kapitalbuffertens storlek är liten. Vissa justeringar av lagtexten bör dock göras. I några fall sägs att utbetalningar inte får göras om det äventyrar kapitaltäckningen (se 5 kap. 1, 3-4 §§). Hänvisning bör i dessa fall i stället göras till den föreslagna regeln om soliditet och likviditet. Dessa frågor behandlas närmare i författningskommentaren. Medlemsbanker En medlemsbanks medel får enligt lagen om medlemsbanker betalas ut till medlemmarna endast i form av överskottsutdelning, återbetalning av medlemsinsatser när medlem avgår, återbetalning av frivillig medlemsinsats utöver den obligatoriska insatsen utan avgång, utbetalning vid nedsättning av medlemsinsatsernas belopp och utskiftning vid bankens likvidation. Med överskottsutdelning menas återbäringar och liknande som grundas på rörelsens resultat utan att ha räknats in i det redovisade resultatet (gottgörelse) samt utdelning grundad på redovisat årsresultat (vinstutdelning). Förutom vissa specialregler som styr storleken på gottgörelser och vinstutdelningar finns det en generell regel som säger att överskottsutdelning inte får ske med så stort belopp att utdelningen med hänsyn till bankens (eller koncernens) konsolideringsbehov, likviditet eller ställning i övrigt står i strid med god affärssed. En medlem som har utträtt ur en medlemsbank har - om inte annat är föreskrivet i stadgarna - rätt att inom sex månader efter avgången få ut sina inbetalade medlemsinsatser. Beloppet får dock inte överstiga medlemmens andel av det egna kapitalet beräknat med bortseende från reservfonden, fonden för orealiserade vinster, uppskrivningsfonden och förlagsinsatser. Genom en lagändring som trädde i kraft den 1 januari 1998 får ett insatsbelopp betalas ut endast när det kan ske med hänsyn till bestämmelserna om kapitaltäckning i kapitaltäckningslagen. För det fall banken går i konkurs inom ett år från medlemmens utträde blir denne återbetalningsskyldig i den mån det behövs för att täcka bankens skulder. En medlemsbank kan genom att ändra stadgarna sätta ned den insats som varje medlem skall delta i banken med, vilket kan få till följd att redan erlagda insatser skall betalas ut. En stadgeändring måste emellertid stadfästas av Finansinspektionen eller, om ärendet är av principiell betydelse eller av särskild vikt, av regeringen. Ett beslut om utbetalning får inte verkställas förrän ett år efter det att beslutet registrerats hos Patent- och registreringsverket. Reglerna om utbetalningar från medlemsbanker kan sammanfattningsvis sägas vara i stort tillfyllest med undantag för reglerna rörande avgående medlemmar. Såsom dessa är utformade kan buffertkapitalets storlek minska utan annan orsak än att medlemmar lämnar banken. Kreditmarknadsbolag I likhet med vad som gäller för bankaktiebolag återfinns de grundläggande associationsrättsliga reglerna för kreditmarknadsbolag i aktiebolagslagen. Vad som ovan sagts om bankaktiebolag angående möjligheterna att betala ut buffertkapital gäller även för kreditmarknadsbolag. Kreditmarknadsföreningar Bestämmelser om möjligheten att betala ut medel till medlemmarna i en kreditmarknadsförening finns i lagen om ekonomiska föreningar. Den beskrivning som har lämnats för medlemsbanker är giltig även för kreditmarknadsföreningar. 13.3.2 Insatskapital i medlemsbanker och kreditmarknadsföreningar Regeringens förslag: Avgående medlemmar och medlemmar som deltar i en medlemsbank eller i en kreditmarknadsförening med överinsatser skall kunna få ut sina insatser tidigast sex månader efter avgång respektive uppsägning. Utbetalning skall kunna ske endast en gång per kvartal och först efter Finansinspektionens tillstånd. Inspektionen skall ge tillstånd, om inte bankens förmåga att fullgöra sina förpliktelser äventyras genom utbetalningen. Kommitténs förslag: Överensstämmer med regeringens förslag såvitt gäller medlemsbanker. Kommitténs förslag omfattar inte kreditmarknadsföreningar. Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstansernas synpunkter på kommitténs förslag: Finansinspektionen ställer sig positiv till att knyta medlemsinsatserna fastare till medlemsbanken men anser att så kan ske även utan att inspektionen skall lämna tillstånd till att utbetalning får ske. De övriga remissinstanserna har inga synpunkter på förslaget. Remissinstansernas synpunkter på promemorians förslag: Ingen av remissinstanserna kommenterar förslaget. Skälen för regeringens förslag Medlemsbanker Som nämnts är huvudregeln i lagen om medlemsbanker att avgående medlemmar har rätt att få ut sina inbetalade medlemsinsatser inom sex månader från avgång. Även medlemmar som bidragit med insatser utöver kravet på medlemskap har rätt att inom samma tid få ut sin överinsats efter uppsägning. Inget hindrar en medlemsbank att reglera frågan annorlunda i stadgarna. En sådan reglering kan innebära allt från att avgående medlemmar har rätt att omedelbart få ut sina insatser till att de inte alls kan få ut dem. Sedan år 1998 gäller dock den begränsningen att ett insatsbelopp i en medlemsbank får betalas ut endast om det kan ske med hänsyn till bestämmelserna om kapitaltäckning i kapitaltäckningslagen. Skälet till denna lagändring var att den förut gällande bestämmelsen i lagen om medlemsbanker om medlemmarnas rätt att återfå inbetalda insatser riskerade att komma i konflikt med kapitaltäckningslagen. I motiven betonas att lagändringen inte avser att binda upp Banklagskommittén i sina framtida överväganden om skyddet för det primära kapitalet samt reservfondsbestämmelserna (prop. 1996/97:163 s. 33 f). Uppenbarligen är det inte tillfredsställande om en medlemsbank har sådana stadgar att insatskapitalet kan minska vid medlemsavgångar, låt vara att den nyss omtalade begränsningsregeln i viss mån hejdar de negativa effekterna härav. Särskilt tydligt är detta i de fall banken inte har arbetat upp någon reservfond. Det står klart att lagstiftningen bör lägga hinder i vägen för att en bank antar sådana stadgar. Den återstående frågan är vilken tvingande lagstiftning som bör införas. Ett absolut hinder mot att avgående medlemmar får ut sina insatser medför att ett instrument för medlemmarna att påverka bankens ledning försvinner. För att uttrycka det populärt kan sägas att möjligheten att rösta med fötterna försvinner. En ordning som ger medlemmar rätt att omedelbart få ut sina insatser vid avgång ger dem en kraftig styrmöjlighet att påverka beslut som ligger hos bankens ledning. En sådan ordning kan sägas ge medlemmarna större möjlighet att påverka än vad som gäller för aktieägare. En ordning som inte medger avgående medlemmar att få ut sina insatser och där det inte heller finns en fungerande andrahandsmarknad för insatserna ger inte upphov till något förändringstryck på ledningen. En sådan ordning torde också medföra att det är svårare för medlemsbanken att attrahera nya medlemmar. Rimligen finns det ett större motstånd att satsa pengar som man vet att man inte får tillbaka än att satsa pengar som man åtminstone under gynnsamma förhållanden får tillbaka. Detta kan ha betydelse från stabilitetssynpunkt, eftersom en bank med sådana regler har svårare att rekapitalisera sig. Enligt nuvarande bestämmelser har en avgående medlem rätt att få ut endast insatser och andel i beslutad överskottsutdelning. Det ligger således i den enskilde medlemmens intresse att överskottet i verksamheten inte står kvar i banken. Genom en ändring i lagen om medlemsbanker år 1998 infördes en rätt för medlemsbanker att besluta om insatsemission, varigenom fritt eget kapital förs över till insatskapitalet. Syftet med reglerna om insatsemission är att binda kapitalet i medlemsbanken till dess medlemmen avgår. Därigenom försvagas medlemmarnas intresse av att verka för att allt överskott omedelbart kommer dem tillgodo. Insatsemissionen kommer i stället att bidra till en uppbyggnad av det bundna egna kapitalet i banken. De skäl som nämnts ovan, liksom syftet bakom reglerna om insatsemission, talar mot en tvingande regel som förhindrar avgående medlemmar att få tillbaka sina insatser. En sådan regel har visserligen den fördelen att den skänker stadga och förutsägbarhet åt buffertkapitalet. Den ger därmed upphov till en situation som i detta avseende liknar den i aktiebolag. Det kan dock ifrågasättas om det bör införas en tvingande regel som på bekostnad av den kooperativa särarten likställer medlemsbanker med bankaktiebolag på ett centralt område. Är detta nödvändigt kan det ifrågasättas om det över huvud taget finns något behov av denna associationsform vid sidan om bankaktiebolagen. Här föreslås i stället en mindre ingripande regel. I normalfallet är det förmodligen så att medlemmar tillkommer och avgår i ungefär samma omfattning varför det inte blir aktuellt med några extraordinära åtgärder från bankens sida. Skulle det emellertid bli fråga om en anhopning av avgångar av sådan storlek att banken genom dem får alltför lite buffertkapital måste banken vidta åtgärder för att reda upp situationen innan insatserna skall betalas ut. Det föreslås därför en regel som anger att en viss tidsrymd måste förflyta innan en avgående medlems insats kan betalas ut. En sådan regel har den fördelen att banken under mellantiden får rådrum att söka ordna upp sina finanser i den mån det behövs. Det finns härvid olika möjligheter. Befinns banken livskraftig kommer det i första hand i fråga att söka uppbringa ytterligare buffertkapital. Detta kan ske genom nya medlemsinsatser eller genom att någon tillskjuter pengar till reservfonden. Går det inte att skaffa ytterligare buffertkapital måste antingen rörelsens omfattning inskränkas på ett sådant sätt att behovet av buffertkapital minskar eller så måste rörelsen avvecklas. Det kan invändas att en regel som anger en viss minsta tidsrymd mellan avgång och utbetalning inte garanterar att utbetalningar inte sker trots att det är olämpligt av soliditetsskäl. Detta är i och för sig riktigt men förutsättningarna för att banken skall ha vidtagit åtgärder som gör att utbetalningarna inte äventyrar soliditeten ökar betydligt med en ordentligt tilltagen tidsfrist. Skulle banken inte ha vidtagit tillräckliga åtgärder för att utbetalningarna skall kunna ske utan risk för soliditeten kan Finansinspektionen, med stöd av den föreslagna soliditetsregeln, förhindra verkställighet av besluten om utbetalningar. För att förenkla Finansinspektionens tillsyn beträffande utbetalning av medlemsinsatser bör det övervägas om utbetalningar bör föregås av anmälan, tillstånd eller liknande ordning. Stora medlemsavgångar i en bank torde visserligen i normalfallet komma till inspektionens kännedom men det kan ändå anses motiverat med en ordning där banken får anmäla till inspektionen vilka avgångar som skett och vilka utbetalningar som planeras med anledning därav. Från administrativ synpunkt riskerar det att bli betungande både för banken och för inspektionen med kontinuerliga anmälningar. Det synes bättre att utbetalningarna kan ske endast en gång per kvartal och att inspektionen då gör en prövning av om dessa utbetalningar riskerar bankens soliditet. Någon koppling till kapitaltäckningslagens krav torde inte längre behövas eftersom dessa krav inryms i soliditetsregeln. När det gäller tidsfristens längd görs den bedömningen att det är lämpligt att förtydliga den nuvarande bestämmelsen om att medlem har rätt att få ut sin insats sex månader efter avgången så att det klart framgår att banken inte får föreskriva en kortare frist i sina stadgar. Det innebär att en medlem kan få tillbaka sin inbetalade medlemsinsats tidigast sex månader efter avgång. Samma tidsfrist bör gälla för medlemmar som bidragit med insatser utöver kravet på medlemskap. Dessa skall således ha rätt att få ut sin överinsats tidigast sex månader efter uppsägning. Det kommer fortfarande att stå en medlemsbank fritt att i stadgarna införa längre frister eller regler som medför att återbetalning inte alls kan ske. Finansinspektionen har i sitt remissvar över kommitténs förslag anfört att medlemsinsatserna redan genom den föreslagna sexmånadersfristen och kopplingen till den generella soliditetsregeln skulle knytas så pass fast till banken att det inte skulle vara nödvändigt att därutöver kräva inspektionens tillstånd för att utbetalningar skall få ske. Inspektionen hänvisar härvid bl.a. till att man - när det gäller kopplingen till den generella soliditetsregeln - genom att ta bort kravet på tillstånd skulle uppnå likformighet med vad som gäller för sparbanker. Möjligheten att betala ut buffertkapital från en sparbank i sådan omfattning att det äventyrar kapitalbuffertens storlek är emellertid, såsom redogjorts för ovan, så pass liten att det inte går att likställa sparbanker och medlemsbanker i detta hänseende. Vad inspektionen anför om att kontroll av vilka utbetalningar som skett kan ske i efterhand, genom att bankerna i kapitaltäckningsrapporterna lämnar uppgifter om under det senaste kvartalet utbetalade medlemsinsatser och överinsatser, kan vidare inte anses innebära tillräcklig kontroll över att bankens buffertkapital håller en tillfredställande nivå. Bestämmelserna bör därför ändras i enlighet med vad som nu föreslås. Kreditmarknadsföreningar Såsom anmärkts tidigare är reglerna om återbetalning av medlemsinsatser och överinsatser desamma för kreditmarknadsföreningar som för medlemsbanker. För kreditmarknadsföreningar liksom för medlemsbanker ställs soliditeten i förgrunden. Med hänsyn till detta, men även med beaktande av att kreditmarknadsföreningar kan förväntas driva verksamhet som är snarlik medlemsbankernas, gör sig de ovan anförda övervägandena för en skärpning av reglerna gällande även för dem. Det framstår även som rimligt att sträva efter en jämförbar uppbyggnad av de associationsrättsliga reglerna. Bestämmelser motsvarande de som ovan föreslås för medlemsbanker föreslås därför också för kreditmarknadsföreningar. 13.3.3 Reservfond i medlemsbanker och kreditmarknadsföreningar Regeringens förslag: Till reservfond i en medlemsbank skall avsättas minst tio procent av den del av bankens nettovinst för året som inte går åt för att täcka balanserad förlust. Reservfondsavsättningar skall göras tills reservfonden motsvarar minst 30 procent av bankens insatskapital. Även i kreditmarknadsföreningar skall reservfondsavsättningar göras tills reservfonden motsvarar minst 30 procent av föreningens insatskapital. Kommitténs förslag: Överensstämmer med regeringens förslag såvitt gäller medlemsbanker. Kommitténs förslag omfattar inte kreditmarknadsföreningar. Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstansernas synpunkter på kommitténs och promemorians förslag: Remissinstanserna har inga invändningar. Skälen för regeringens förslag Medlemsbanker Enligt 8 kap. 6 § lagen om medlemsbanker skall till reservfonden avsättas minst tjugofem procent av nettovinsten för året i den utsträckning vinsten inte går till att täcka balanserad förlust. I vinsten inräknas även gottgörelser. Om reservfonden uppgår till minst tio procent av bankens utlåning vid utgången av det föregående räkenskapsåret behöver någon avsättning inte ske. Som jämförelse kan nämnas att bankaktiebolag skall avsätta tio procent av nettovinsten i den utsträckning vinsten inte går åt till att täcka balanserad förlust. Avsättningarna skall fortsätta tills reservfonden motsvarar tjugo procent av aktiekapitalet. Gällande rätt föreskriver således en i jämförelse med bankaktiebolag snabbare reservfondsuppbyggnad i medlemsbanker. Den koppling till viss andel av utlåningen som görs torde också oftast (med en bank av normalt utseende) kräva större reservfonder i medlemsbanker. Skälet till dessa skillnader är att insatskapitalet inte är så hårt bundet i medlemsbanker som det är i bankaktiebolag. Med de förslag som läggs fram här rörande möjligheterna för medlemmarna att återfå insatskapitalet minskar emellertid behovet av en snabb uppbyggnad av en stor reservfond. En utgångspunkt bör vara att reservfondsavsättningarna bör vara lika stora i bankaktiebolag och medlemsbanker, om det inte finns någon faktisk skillnad som motiverar en särreglering. När det gäller erforderlig storlek på reservfonden kan vidare konstateras att det är mindre lämpligt att koppla reservfondens storlek till omfattningen på utlåningen. I första hand beror det på att en banks behov av buffertkapital inte enbart styrs av kreditgivningens omfattning, men också för att det kan medföra praktiska problem om utlåningen varierar kraftigt över tiden. Om utgångspunkten är att så långt som möjligt söka likställa medlemsbanker och bankaktiebolag är det mest naturligt att koppla måttet på erforderlig reservfond i medlemsbanker till storleken på insatskapitalet. Detta är emellertid knappast möjligt utan att förslaget rörande återbetalning av medlemsinsatser genomförs. Skulle, under sådana förhållanden, reservfondens storlek vara knuten till insatskapitalet minskar i ett läge med stora medlemsavgångar också kravet på erforderliga avsättningar till reservfonden. En sådan koppling medför därmed risker för kumulativa effekter. Även om avgående medlemmar, i enlighet med förslaget, får ut sina insatser först efter sex månader kan en anhopning av avgångar leda till att insatskapitalet under relativt kort tid minskar kraftigt. Den koppling av utbetalningsmöjligheterna till den allmänna soliditetsregeln som föreslås medför dock att risken för att buffertkapitalet, i form av insatskapital och reservfond, blir otillräckligt minskar betydligt. I enlighet med det anförda görs bedömningen att det är möjligt att koppla kravet på erforderlig reservfond till storleken på insatskapitalet. Frågan blir därmed vilken andel av insatskapitalet som reservfonden minst skall uppgå till. Även vid denna bedömning måste beaktas att medlemsinsatserna genom de ovan föreslagna ändringarna blir fastare knutna till banken än vad som för närvarande är fallet. Det måste emellertid också beaktas att insatserna trots förslaget inte har samma stabilitet som aktiekapitalet i ett bankaktiebolag varför behovet av en kompletterande reservfond är större än i bankaktiebolag. Vid en samlad bedömning föreligger skäl för att reservfondsavsättningarna bör fortgå åtminstone tills reservfonden motsvarar trettio procent av insatskapitalet. När det gäller frågan med vilken hastighet reservfonden skall byggas upp kan sägas att behovet av en mycket snabb uppbyggnad har minskat i och med förslaget rörande insatskapitalet. Det föreligger inga sakliga skäl att, vid en jämförelse med bankaktiebolag, i detta avseende särbehandla medlemsbankerna. Det föreslås därför att till reservfonden årligen skall avsättas minst tio procent av bankens nettovinst som inte går åt till att täcka balanserad förlust. Kreditmarknadsföreningar För kreditmarknadsföreningar anger lagen om ekonomiska föreningar att avsättning till reservfonden skall ske med minst tio procent av årets nettovinst, inklusive gottgörelser, till den del som vinsten inte går åt till att täcka balanserad förlust. Som skäl för att i detta avseende inte likställa medlemsbanker och kreditmarknadsföreningar anförde regeringen att medlemsbanker skiljer sig från kreditmarknadsföreningar i det att bankerna kan förväntas refinansiera sig från konsumenter i högre utsträckning än kreditmarknadsföreningarna (prop. 1996/97:114 s. 54 f). Vid en samlad avvägning stannade därför regeringen vid den nu gällande regleringen. När det gäller frågan om hur stor reservfonden skall vara för att föreningens avsättningsskyldighet skall upphöra gäller enligt huvudregeln för ekonomiska föreningar att avsättningar inte längre behöver ske om reservfonden uppgår till minst tjugo procent av insatskapitalet och summan av reservfonden och det inbetalda insatskapitalet uppgår antingen till minst fyrtio procent av nettovärdet på föreningens tillgångar eller till minst samma belopp som föreningens skulder och avsättningar enligt balansräkningen. För kreditmarknadsföreningar gäller därutöver att avsättning inte behöver ske om reservfonden uppgår till minst tio procent av föreningens utlåning, dvs. samma regel som i dag gäller för medlemsbanker. I linje med vad som anförts i anslutning till ändringen såvitt gäller möjligheterna att utbetala insatskapital bör medlemsbanker och kreditmarknadsföreningar likställas i frågor om institutens buffertkapital. Även för kreditmarknadsföreningar bör därför gälla att avsättningar till reservfonden inte längre behöver ske när reservfonden motsvarar trettio procent av insatskapitalet. 14 Vårdslös kreditgivning 14.1 Bakgrund Den finansiella krisen i Sverige under 1990-talets början uppstod bl.a. till följd av mycket stora kreditförluster. Ett betydande arbete har därför lagts ned på att analysera förlusterna och på att söka förklara varför de uppkom. Enskilda kreditärenden har granskats för att utröna om det låg brottslighet eller skadeståndsgrundande vårdslöshet bakom krediterna. Utredningarna av enskilda ärenden ledde i en del fall till att åtal väcktes, men i de flesta fall blev det inget åtal. De åtal som väcktes resulterade i både fällande och friande domar. Flera av de fällande domarna innebar att den dömde också blev skyldig att betala skadestånd på grund av brottet. Däremot finns det få om ens någon dom där en bankman (anställd, styrelseledamot eller annan företrädare för en bank) blivit skyldig att betala skadestånd enligt allmänna skadeståndsrättsliga regler. Många blev upprörda över att inte fler ställdes till svars för kreditgivningen med hjälp av straffrättsliga eller skadeståndsrättsliga regler. I den allmänna debatten aktualiserades frågan om kriminalisering av vårdslös kreditgivning. Vidare aktualiserades om inte förutsättningarna för skadeståndsskyldighet för befattningshavare inom bankerna borde förändras. Banklagskommittén fick därför i uppdrag att överväga dessa frågor. 14.1.1 Olika regelverk Straffrätten och skadeståndsrätten utgör olika regelsystem. Genom straffreglerna och straffrättsskipningen försöker staten se till att medborgarna inte handlar på visst klandervärt sätt. Skadeståndsreglerna har till huvudsakligt syfte att fysiska och juridiska personer, genom en civilprocess, under vissa förutsättningar skall få ersättning för skada som tillfogats dem. Straffreglerna innehåller i allmänhet precisa beskrivningar av det beteende som är avsett att straffbeläggas. Ur ett rättssäkerhetsperspektiv krävs att det endast är gärningar som exakt faller inom straffregelns beskrivning av den straffbara gärningen som leder till straffbarhet. En ytterligare förutsättning för straffbarhet är att gärningen begåtts med uppsåt eller i vissa fall av oaktsamhet. De skadeståndsregler som kan vara aktuella här innehåller däremot inga handlingsregler. De uttalar endast att den som genom vårdslöshet vållat skada skall ersätta den. Någon ledning för vilka beteenden som skall bedömas som vårdslösa ges inte. Vid denna bedömning får ledning i stället hämtas från andra regelverk som ger handlingsregler för dem som verkar i bank (i dag t.ex. bankrörelselagen eller en banks interna instruktioner) samt sedvänja på området. Det rör sig alltså om två olika normsystem. Tillämpning av det ena utesluter emellertid inte tillämpning av det andra. En handling kan således vara både brottslig och skadeståndsgrundande (på grund av vårdslöshet) samtidigt. I skadeståndslagen finns också en regel som säger att i princip skall den som genom brott vållar ren förmögenhetsskada ersätta denna. Ett brott som orsakar ekonomisk skada ger alltså normalt upphov till skadeståndsskyldighet. Framställningen nedan är i första hand inriktad på banker med tanke på deras centrala ställning i det finansiella systemet. Det kan knappast finnas skäl att särbehandla andra finansiella företag, om det inte finns skäl för speciell lagstiftning för banker. Vidare uppehåller sig framställningen främst vid frågor rörande kreditgivning. Det är svårt att tänka sig att det finns skäl att kriminalisera annat vårdslöst handlande i banker, exempelvis i samband med riskhantering i form av tagande av positioner vid handel med valutor eller derivatinstrument, om det inte finns skäl att kriminalisera vårdslös kreditgivning. I sammanhanget kan nämnas att regeringen den 28 maj 2003 till riksdagen överlämnat propositionen 2002/03:133 Lag om finansiell rådgivning till konsumenter. Till grund för propositionen ligger betänkandet av Utredningen om finansiell rådgivning till konsumenter, Konsumentskydd vid finansiell rådgivning (SOU 2002:41). Den i propositionen föreslagna lagen om finansiell rådgivning till konsumenter, som innehåller skade-ståndsregler, gäller placeringsrådgivning av konsumentens tillgångar i finansiella instrument eller i vissa livförsäkringar. Bestämmelserna i lagen omfattar således inte kreditgivning. 14.1.2 Regler om kreditgivning Den grundläggande standard som banktjänstemän har att iaktta vid kreditgivning läggs fast i olika lagar. Den följande genomgången tar närmast sikte på de regler som gäller vid behandlingen av enskilda kreditärenden, eftersom det är dessa som i första hand blir aktuella i den fortsatta diskussionen. Det får dock inte glömmas bort att styrelse och ledning har ett övergripande ansvar för en banks verksamhet. På kreditgivningens område innefattar detta ansvar bl.a. att utforma interna rutiner. Sådana skall säkerställa att den som fattar kreditbeslut har tillräckligt beslutsunderlag, samt att det upptäcks om så inte är fallet eller om kredit annars lämnas på felaktiga grunder. Regeringen föreslår därför, som tidigare framgått, att en banks kreditprövning skall vara organiserad så att den som fattar beslut i ett ärende har tillräckligt beslutsunderlag för att bedöma risken med att bevilja krediten. Vidare föreslår regeringen att en banks kreditbeslut skall dokumenteras så att beslutsunderlaget redovisas och att kreditärendets hantering även i övrigt kan följas (se avsnitt 8.9.3 och 8.9.4). De föreslagna bestämmelserna skall tillämpas även på kreditmarknadsföretag. Som framgått ovan föreslår regeringen regler om soliditet och likviditet, riskhantering samt genomlysning, vilka är styrande även vad gäller kredithantering. Riskhanteringsregeln innebär att instituten skall ha adekvata styr- och kontrollsystem, inklusive system för att prissätta risker. Regeringen anser emellertid att det därutöver finns skäl att ha en bestämmelse som anger vissa grundförutsättningar för att en enskild kredit skall få beviljas (se avsnitt 8.9.2). Trygghets- och säkerhetsregeln i 2 kap. 13 § BRL föreslås därför ersättas med en bestämmelse som anger att en kredit får beviljas bara om förpliktelserna som följer av kreditavtalet på goda grunder kan förväntas bli fullgjorda. Syftet med bestämmelsen är att skapa förutsättningar för stabila institut genom att begränsa risken för kreditförluster hos instituten. Det är också av stor vikt att det finns ett gott konsumentskydd när det gäller kreditgivning. Regeringen föreslår därför också att en bestämmelse om kreditprövning skall tas in i konsumentkreditlagen. Avsikten är att genom den föreslagna bestämmelsen betona näringsidkarens ansvar för att medverka till att privatpersoner inte skuldsätter sig på ett sätt, som är alltför långtgående i förhållande till inkomster och övriga ekonomiska förhållanden. Den bestämmelsen har sålunda, till skillnad från den ovan nämnda, till syfte att förhindra överskuldsättning hos konsumenter. Vad bestämmelsen och dess undantag närmare innebär framgår av avsnitten 5.4.5.3 och 19.17. Bestämmelserna om stora exponeringar är också centrala vid kreditgivning. Dessa finns i lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag (kapitaltäckningslagen) samt i Finansinspektionens föreskrifter och allmänna råd (FFFS 2000:6). Bestämmelserna sätter en yttersta gräns för en enskild placerings storlek. Bestämmelserna gäller alla placeringar i finansiella instrument och placeringar som är beroende av den ekonomiska utvecklingen hos en avtalspart, således även krediter. Som en stor exponering enligt kapitaltäckningslagen räknas en exponering, som ett institut har gentemot en kund eller en grupp av inbördes anknutna kunder, och som motsvarar minst 10 procent av institutets kapitalbas. Den absoluta gränsen för en exponering gentemot en kund eller grupp av kunder med inbördes anknytning är 25 procent av institutets kapitalbas. Vid beräkningen skall samtliga exponeringar som ett institut har mot en kund, eller en grupp av kunder med inbördes anknytning, läggas samman och det är totalsumman som inte får överstiga 25 procent av kapitalbasen. Summan av samtliga stora exponeringar får inte överstiga 800 procent av kapitalbasen. Bestämmelserna om jävskrediter i 2 kap. 17 § BRL innehåller vissa handlingsnormer som kan vara av intresse i det här sammanhanget. Där stadgas att en bank inte får lämna kredit till vissa subjekt på andra villkor än sådana som banken normalt ställer upp. För kreditmarknadsföretag finns också en bestämmelse om jävskrediter, som i stort motsvarar den för banker (3 kap. 10 § LFV). Genom lagen om bank- och finansieringsrörelse (8 kap. 5 §) föreslås dessa bestämmelser ändras i vissa avseenden, men de kommer fortfarande att vara tillämpliga på kreditgivning (se avsnitt 8.9.5). Bankerna har redan i dag omfattande interna kreditinstruktioner, vilka lägger fast under vilka förutsättningar en kredit får beviljas och på vilken nivå ett kreditbeslut skall fattas. Kreditinstruktionerna utgår från bl.a. bankrörelselagens regler men är mer detaljerade. Regeringen föreslår här en uttrycklig bestämmelse, som säger att styrelsen i en bank eller ett kreditmarknadsföretag skall se till att det finns skriftliga interna riktlinjer och instruktioner i den omfattning som behövs för att styra rörelsen. Den bestämmelsen är tillämplig på exempelvis kreditgivning (se avsnitt 8.13.1). Överträdelser av dessa gällande och föreslagna regler medför inte automatiskt straffansvar eller skadeståndsansvar för någon enskild person. Reglerna kan sägas vara riktade till banken eller kreditmarknadsföretaget. Avsikten med dem är att instituten skall vara skyldiga att handla på ett visst sätt för att stabiliteten i betalningssystemet respektive kreditförsörjningen skall upprätthållas. Om instituten överträder reglerna, kan de utsättas för ingripanden av olika slag, ytterst indraget tillstånd. I någon mening är det emellertid inte möjligt för en bank eller ett kreditmarknadsföretag - dvs. institutet självt - att överträda reglerna, eftersom det alltid är fysiska personer som handlar eller underlåter att handla. Dessa personer kan genom sitt handlande eller sin underlåtenhet drabbas av både straffansvar och skadeståndsansvar. Om detta ansvar bör vidgas eller inte bedöms genom de regelkomplex som gås igenom i det följande. 14.2 Straffrättsliga överväganden 14.2.1 Gällande rätt Nedan följer en kortfattad genomgång av huvuddragen i den gällande straffrättsliga reglering som kan vara relevant vid kreditgivning. För en utförligare genomgång hänvisas till Banklagskommitténs betänkande Vårdslös kreditgivning samt sekretess i banker m.m. (SOU 1999:82 s. 32 ff) samt proposition 2000/01:105 Förbud mot juridiskt och ekonomiskt biträde i vissa fall (s. 15 ff och 43 ff). Trolöshet mot huvudman Trolöshet mot huvudman regleras i 10 kap. 5 § första stycket brottsbalken och är det brott som har störst aktualitet på det här området. En förutsättning för ansvar för trolöshet mot huvudman är att gärningsmannen innehar en förtroendeställning. Exempel på att gärningsmannen innehar förtroendeställning är anställning i allmän eller enskild tjänst, att han är syssloman eller är vald till en befattning, eller utgör del av en juridisk persons organ. Därutöver krävs att gärningsmannen just på grund av förtroendeställningen fått att sköta, såvitt nu är av intresse, ekonomisk angelägenhet eller övervaka skötseln av sådan. Detta kan uttryckas som att det fordras att förtroendemannen i kraft av sin förtroendeställning har en maktposition, som inte är tillgänglig för andra, vilken ger honom möjlighet att tillfoga huvudmannen ekonomisk skada. För ansvar krävs vidare, att det är fråga om missbruk av just förtroendeställningen och inte anställningsförhållandet som sådant. Till följd av de krav på riskhantering och interna instruktioner som ställs på finansiella företag, torde det i de allra flesta fall gå att fastställa det ansvarsområde som en viss person hade vid tiden för ett visst beslut. Därmed föreligger också underlag för att bedöma om personen intog förtroendeställning eller inte. Varje skadebringande gärning utgör inte missbruk. Exempelvis måste åsidosättandet av huvudmannens intressen nå upp till en viss nivå för att det skall vara fråga om missbruk. Av betydelse för missbruksbedömningen är en faktisk förlusts storlek eller en förlustrisks karaktär. Såväl uttryckliga föreskrifter som informella regler, om vem som i en bank får besluta om kreditgivning och under vilka förutsättningar detta får ske, har vidare betydelse för bedömningen av om missbruk föreligger. Samtycke har alltid betydelse för missbruksbedömningen, om det har lämnats av en behörig person. Även samtycke från en inflytelserik person inom en organisation, som dock inte är formellt behörig, har betydelse för missbruksbedömningen. I de åtal för trolöshet mot huvudman rörande påstått oförsvarlig kreditgivning, som väcktes i spåren efter bankkrisen, var det en återkommande invändning, att kreditgivningen var i enlighet med den rådande praxisen i banken. En sådan invändning kan ha betydelse för missbruksbedömningen, eftersom förhållandet kan anses utgöra både faktiskt samtycke från högre organ och s.k. hypotetiskt samtycke, dvs. att gärningsmannen tror att han skulle få samtycke om han frågade. I brottsbalkskommentaren sägs att ett kreditbeslut inte är att bedöma som missbruk redan av det skälet att en kredithandläggare överskrider sin limit. Inte heller varje annat överskridande av interna instruktioner eller liknande är att bedöma som missbruk. Arten och omfattningen av överskridandet har betydelse för bedömningen av om gärningen utgör missbruk. Utgångspunkten för bedömningen av om en gärning utgör missbruk är någon slags handlingsnorm, som hämtar moment från t.ex. lagregler om kreditgivning, interna kreditinstruktioner och intern praxis i en bank samt även i viss utsträckning någon slags god bankmannased i allmänhet. Det går inte att kort sammanfatta vad som utgör missbruk. Prövningen av om en gärning utgör missbruk måste slutligen alltid ske genom en helhetsbedömning av samtliga omständigheter i det enskilda fallet. Ytterligare en förutsättning för att en gärning skall bedömas som trolöshet mot huvudman är att den ekonomiskt skadat huvudmannen. Gärningen skall ha orsakat att huvudmannens ekonomiska läge har försämrats. En faktisk förlust behöver inte ha uppkommit, det räcker med att en viss fara för förlust förelegat. Skada i straffbestämmelsens mening kan beskrivas som "beaktansvärd fara för slutlig förlust". När det gäller kreditgivning är det svårt att tänka sig att en uppkommen skada har sin huvudsakliga grund i annat än bristande betalningsförmåga eller betalningsvilja hos kredittagaren eller otillräcklig säkerhet för krediten. Är det en sådan väsentlig obalans mellan kreditbeloppets storlek, å ena sidan, och betalningsförmågan, betalningsviljan samt säkerheten, å andra sidan, att följden blir en väsentligt förhöjd förlustrisk, anses skaderekvisitet uppfyllt. Ett uttryck som synes väl fånga vad som krävs för att skaderekvisitet skall vara uppfyllt är att det skall vara fråga om "inte affärsmässigt betingad risk för förlust" (Åklagarväsendets Rapport 1997:6 s. 45 och 54). Slutligen krävs för ansvar att gärningsmannen har begått gärningen med uppsåt. Förskingring Förskingringsbestämmelsen finns i 10 kap. 1 § brottsbalken. Både en banks ställföreträdare och anställda kan inta en sådan ställning, att de är möjliga gärningsmän enligt denna bestämmelse, dock under förutsättning att de på grund av sin ställning fått egendom i sin besittning. Besittning föreligger bland annat vid omedelbar kontroll över saker, exempelvis när en bankkassör självständigt handhar en kassa. Besittning till kassan kan också tillkomma en överordnad, som har rätt att beordra utbetalningar ur kassan. Inte endast fysisk rådighet utan även rättslig förfoganderätt kan konstituera besittning. När det gäller tillämpningen av besittningsrekvisitet vid kreditgivning kan sägas att framför allt lägre tjänstemän kan ha fysisk besittning till en kassa, men att dessa fall torde vara mindre intressanta vid kreditgivning. Verkställande direktör och styrelse torde ofta anses ha besittning till en banks egendom. Dessa personer skulle således kunna göra sig skyldiga till förskingring för det fall övriga rekvisit är uppfyllda. När det gäller anställda på mellannivåer, t.ex. kontorschefer och regionchefer, är det osäkert om dessa i praktiken har sådan besittning till egendom som är relevant i kreditgivningssammanhang, t.ex. interna konton, som behövs för tillämpning av bestämmelsen om förskingring. För att medföra straffansvar fordras att gärningen har karaktär av förtroendemissbruk. Vidare förutsätts att den som har egendom i besittning har fått den med skyldighet att utge (sakförskingring) eller redovisa för (fordringsförskingring) denna. Uttrycket "redovisa för" innefattar två saker, dels en upplysningsplikt, dels en skyldighet att utge egendom (t.ex. pengar) som motsvarar den berättigades fordran. Fordringsförskingring, vilket är mest aktuellt här, fullbordas när gärningsmannen åsidosätter vad han har att iaktta för att kunna fullgöra redovisningsskyldigheten. Åsidosättandet sker genom att gärningsmannen skadar den berättigade i ekonomiskt hänseende på så sätt att dennes fordran minskar i värde. Förskingring förutsätter även vinning för gärningsmannen. Vinningsrekvisitet är enligt 23 kap. 7 § brottsbalken uppfyllt även då gärningsmannen avsiktligen bereder annan vinning. Vinningsrekvisitet innebär alltså att det endast är i fall, när gärningsmannen har uppsåt att gynna sig själv eller direkt uppsåt att bereda någon annan vinning, som det kan vara fråga om förskingring. Detta innebär i sin tur att det i praktiken endast är kreditgivning med syfte att ekonomiskt gynna någon kredittagare på bankens bekostnad som faller under stadgandet. Normalt förutsätter detta någon form av samråd eller ekonomisk intressegemenskap mellan kredittagaren och den eller de inom banken som beslutar om krediten. Vårdslös kreditgivning utan syfte att berika kredittagaren faller inte under stadgandet. Sammanfattningsvis kan sägas att förskingring, främst på grund av kravet på besittning och vinning, inte kan få någon utbredd tillämpning vid fall av vårdslös kreditgivning. Bedrägeri Det ligger närmast till hands att det är lånesökanden som gör sig skyldig till bedrägeri, men även bankmän kan göra det i samband med kreditgivning eller andra affärer. Om bedrägeri stadgas i 9 kap. 1 § brottsbalken. För ansvar krävs att gärningsmannen medelst vilseledande förmår någon till handling eller underlåtenhet, som innebär vinning för gärningsmannen och skada för den vilseledde eller någon i vars ställe denne är. För att ett vilseledande skall anses ha skett förutsätts en villfarelse hos den vilseledde. Han skall med andra ord ha en oriktig föreställning vid tiden för den disposition eller den underlåtenhet vartill han förmås. Vilseledandet kan ske både genom att uppväcka en villfarelse samt genom att förstärka och vidmakthålla en villfarelse. Villfarelsen kan åstadkommas på ett i stort sett oräkneligt antal sätt. För bedrägeriansvar krävs vidare att gärningsmannen förmår någon till en disposition. Häri ligger ett krav på orsakssammanhang. Ansvar är uteslutet så snart "offret" inte påverkas psykiskt och vet att han gör något av vissa skäl. Den här frågan är speciellt viktig i de fall, där dispositionen är en underlåtenhet. Skada skall drabba den vilseledde eller någon i vars ställe denne är. Även beträffande bedrägeri är formeln "beaktansvärd fara för slutlig förlust" gångbar som karakteristik av rekvisitet skada. För att bedrägeri skall föreligga måste dispositionen inte bara innebära skada utan även vinning. Skada och vinning skall stämma överens på så sätt att de bildligt talat utgör olika sidor av samma sak. De skall med andra ord uppkomma samtidigt och deras faktaunderlag skall vara gemensamt. Däremot behöver skada och vinning inte nödvändigtvis ha samma värde i pengar. För ansvar krävs slutligen att gärningen sker med uppsåt. Gränsdragningen mellan de två brottstyperna trolöshet mot huvudman och bedrägeri kan vara relativt komplicerad. Om en syssloman vilseleder sin huvudman, är brottet att anse som bedrägeri, för det fall den skadande handlingen utföres av huvudmannen, men såsom trolöshet om det är sysslomannen som utför handlingen. Som exempel kan nämnas det fall då en bankman, genom oriktig uppgift eller underlåtenhet att inskrida mot en sådan uppgift från lånesökanden, medverkat till ett för banken ofördelaktigt låneavtal. Bankmannens förfarande skall då bedömas som bedrägeri eller medverkan till bedrägeri. Om bankmannen i stället underlåter att kontrollera en uppgift från lånesökanden innan han beviljar lånet, kan detta vara att bedöma som trolöshet mot huvudman. Vårdslöst biträde Lagen (1985:354) om förbud mot juridiskt eller ekonomiskt biträde i vissa fall syftar till att försvåra sådan oseriös rådgivning och sådant oseriöst biträde som ofta är en förutsättning för ekonomisk brottslighet. I 2 § föreskrivs ansvar för vårdslöst biträde. Den som lämnar juridiskt eller ekonomiskt biträde och därvid av grov oaktsamhet främjar en straffbelagd gärning kan dömas för det brottet. I ringa fall skall emellertid inte dömas till ansvar. Av andra stycket framgår bl.a. att första stycket inte gäller, om främjandet utgör medverkan till brott enligt 23 kap. brottsbalken. Tillämpningsområdet omfattar yrkesmässig rådgivning eller annat yrkesmässigt biträde som lämnas åt någon annan och som är av juridiskt eller ekonomiskt slag. Exempel på verksamheter som kan omfattas av lagens tillämpningsområde är finansiering, revision, förmögenhetsförvaltning samt biträde vid deklarationer, bokföring eller valutatransaktioner. Utmärkande för straffbestämmelsen är att oaktsam medverkan till uppsåtligt brott bestraffas, något som inte kan ske med stöd av den allmänna medverkansbestämmelsen i 23 kap. 4 § brottsbalken. Vad som i olika fall skall krävas för att en straffbelagd handling skall anses ha främjats genom rådgivningen får avgöras i princip på samma sätt som enligt de allmänna medverkansbestämmelserna i 23 kap. brottsbalken. "Främjande" kan därmed föreligga även om handlingen i det konkreta fallet inte har underlättat den brottsliga gärningen. Främjandet skall ha skett av "grov oaktsamhet". Det skall vara fråga om oaktsamhet i mer avsevärd mån. Ansvar skall komma i fråga endast i de fall där handlandet i påtaglig grad har avvikit från vad som i den aktuella situationen kan betraktas som ett normalt aktsamt beteende. En utgångspunkt är därvid att den som lämnar biträde gör det primärt på uppdrag av en kund och inte i rättsordningens tjänst. Huruvida främjandet av den brottsliga handlingen har skett av grov oaktsamhet får bedömas med beaktande av uppdraget, graden av misstanke om den brottsliga handlingen och uppdragstagarens ställning. 14.2.2 Bör vårdslös kreditgivning kriminaliseras? Regeringens bedömning: Det bör inte för banker eller kreditmarknadsföretag införas särskilda straffrättsliga bestämmelser, som ökar det straffbara området vid vårdslösa förfaranden i samband med kreditgivning och andra beslut om olika former av riskhantering. Kommitténs bedömning: Överensstämmer med regeringens bedömning. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser ställer sig uttryckligen bakom den bedömning som kommittén gör. Ingen remissinstans går emot bedömningen. Ekobrottsmyndigheten anser att ett genomförande av kommitténs förslag i huvudbetänkandet, att upphäva den nuvarande regeln i 2 kap. 13 § BRL om vad som skall gälla vid kreditgivning, sannolikt kommer att göra det ännu svårare för åklagarna att utreda och lagföra straffvärda beteenden enligt bestämmelsen i 10 kap. 5 § brottsbalken om trolöshet mot huvudman. Av myndighetens remissyttrande över förslagen i departementspromemorian Reformerade bank- och finansieringsrörelseregler (Ds 2002:5), till vilket yttrande Riksåklagaren ansluter sig, framgår att det enligt deras uppfattning inte endast är upphävandet av 2 kap. 13 § BRL som minskar möjligheten att tillämpa denna straffbestämmelse utan även de föreslagna rambestämmelserna angående kredithantering. Ekobrottsmyndigheten och Riksåklagaren anser vidare att en straffbestämmelse som tar sikte på vårdslös kreditgivning inte bör införas såvitt avser själva handläggningen av kreditärenden. Myndigheterna ifrågasätter emellertid om Finansinspektionens möjligheter till ingripande vid brister angående interna instruktioner avseende kredithantering är tillräckligt ingripande och avskräckande. Riksåklagaren och Ekobrottsmyndigheten menar att det därför finns skäl att överväga en kriminalisering av det slag RÅSOP (Riksåklagarens arbetsgrupp för utredning av brott inom bank- och finansvärlden) föreslagit, dvs. att en bank skall ha rutiner till förhindrande av vårdslös kreditgivning och att den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryter mot den bestämmelsen skall kunna dömas till ansvar. I remissyttrandet över promemorians förslag, till vilket yttrande Riksåklagaren ansluter sig, lägger Ekobrottsmyndigheten till att utformningen av rörelsereglerna och behovet av kriminalisering måste ses i ett sammanhang samt att det bör övervägas ytterligare att införa en straffbestämmelse som tar sikte på sådana brister i bankens ledning och organisation som äventyrar bankens förmåga att fullgöra sina förpliktelser. En sådan straffbestämmelse skulle utgöra ett verkningsfullt komplement till föreslagna möjligheter att ingripa mot banker som inte sköter sina åligganden. Konsumentverket menar att det finns behov av att utvärdera det konsumentskydd som finns i dag och anser att det inte kan uteslutas att den konsumentskyddande lagstiftningen måste kompletteras i något avseende. Skälen för regeringens bedömning: Kriminalisering är en åtgärd som bör användas med försiktighet. Att straffbelägga en gärning bör tillgripas endast i sista hand, när andra metoder för att komma till rätta med ett problem inte är effektiva. Mot den bakgrunden måste det övervägas, om det är ändamålsenligt att genom en förändring av det kriminaliserade området söka uppnå en bättre hantering av kreditgivning och annat risktagande i banker och kreditmarknadsföretag. Vid denna bedömning anlägger regeringen i första hand ett samhällsekonomiskt perspektiv. För att en kriminalisering skall komma i fråga, måste de samhällsekonomiska fördelarna med en sådan uppväga kostnaderna. I de allra flesta fall är det ägarna av ett företag som drabbas av förluster till följd av överdrivet risktagande. Det är därför normalt mest ändamålsenligt om huvudmannen (ägarna och de som driver företaget) får försöka avväga riskerna i verksamheten mot de möjliga vinsterna. Det kan dock finnas skäl för lagstiftaren att ingripa i vissa fall. Ett sådant fall är illojalt beteende från anställda, vilket i sin tur kan medföra svårigheter att kontrollera riskerna i rörelsen. Ett exempel är att anställda medvetet överträder interna instruktioner mot huvudmannens vilja. Ett annat fall, när det kan finnas skäl för lagstiftaren att ingripa, är när förluster i en rörelse hotar att drabba tredje man. Framför allt bankerna men även kreditmarknadsföretagen skiljer sig från företag i allmänhet genom att en systemkris kan medföra allvarliga samhällsekonomiska återverkningar. I det första fallet är skyddsobjektet institutets ekonomi, och i det andra fallet är skyddsobjektet medborgarnas intresse av det finansiella systemets funktion. En straffregel med syfte att skydda de enskilda institutens ekonomi måste motiveras av att det just för banker och kreditmarknadsföretag är ändamålsenligt med en utvidgning av det straffbara området utöver vad som gäller för andra företag. Skäl för en sådan bedömning skulle kunna vara att det bedöms som särskilt svårt för finansiella företag att övervaka huruvida anställda och andra missköter sig eller uppträder illojalt eller att riskerna med misskötsamheten är särskilt stora. Regeringen konstaterar dock att det är en huvuduppgift för finansiella företag att hantera olika slag av risker. Misskötsamhet och illojalitet kan förvisso få allvarliga följder, men det är också institutens huvudsakliga kompetens att kontrollera och övervaka risker. Av stor betydelse är emellertid också att det finns en omfattande reglering och tillsyn av dessa företag. Argumenten för att i nu aktuellt avseende särreglera banker och kreditmarknadsföretag i syfte att skydda institutens ekonomi bedöms därför inte ha tillräcklig bärkraft. En kriminalisering medför dessutom betydande risker för att instituten inte skall kunna fullgöra sin roll i samhällsekonomin på ett ändamålsenligt sätt. En kriminalisering riskerar att på ett omotiverat sätt begränsa institutens kontrollerade risktagande. En bärande tanke bakom regeringens förslag till rörelseregler är att instituten skall ha stor frihet att bedriva sina respektive rörelser, så länge de har kontroll på den samlade risken i rörelsen. Försök att precist ange vissa förfaranden som kriminella kommer i konflikt med ett sådant synsätt. En straffregel med syfte att skydda det finansiella systemets funktion måste ta sikte på att förhindra sådana beteenden, som kan orsaka så allvarliga kriser att systemets funktion blir lidande. Sådana kriser innebär inte bara stora samhällsekonomiska kostnader utan kan också leda till allvarlig skada för enskilda medborgare. Lagstiftning för att skydda systemet måste utformas så att de negativa effekterna för effektiviteten i det finansiella systemet och för medborgarna minimeras. Regeringen föreslår omfattande ändringar i lagstiftningen i syfte att undvika allvarliga systemkriser. Regeringen gör därför bedömningen att en kriminalisering av vissa enskilda personers beteenden inte är ett lämpligt medel att söka förhindra systemkriser. Det synes sålunda vara svårt att utforma en meningsfull straffregel, som inte riskerar att medföra betydande samhällsekonomiska nackdelar i form av ett sämre fungerande finansiellt system. Ekobrottsmyndigheten, och även Riksåklagaren, anför att såväl ett upphävande av den nuvarande regeln i 2 kap. 13 § BRL om vad som skall gälla vid kreditgivning som de föreslagna rambestämmelserna angående kredithantering minskar möjligheten för åklagarna att utreda och lagföra straffvärda beteenden enligt bestämmelsen i brottsbalken om trolöshet mot huvudman. Som framgår ovan föreslår regeringen att styrelsen i en bank skall vara skyldig att se till att det finns skriftliga interna riktlinjer och instruktioner för bl.a. kreditgivning. Det föreslås även att en bank skall vara skyldig att dokumentera ett kreditbeslut så att beslutsunderlaget redovisas och att kreditärendets hantering även i övrigt kan följas. Regeringen delar kommittén uppfattning att bl.a. dessa förslag till nya rörelseregler gör det lättare att i efterhand fastställa de faktiska förhållandena i en brottsutredning och att göra en bedömning av om förfarandet är brottsligt såsom trolöshet mot huvudman eller inte. Regeringen föreslår dessutom, i samband med att 2 kap. 13 § BRL upphävs, att en kredit bara får beviljas om förpliktelserna som följer av kreditavtalet på goda grunder kan förväntas bli fullgjorda (se avsnitt 8.9.2). Såväl den bestämmelsen som den nya bestämmelsen om kreditprövning i konsumentkreditlagen (se avsnitt 5.4.5.3) bör också - den senare dock endast när det gäller krediter till konsumenter - kunna bidra till att Ekobrottsmyndighetens farhågor inte besannas. Det senare förslaget torde också tillgodose Konsumentverkets önskemål om en komplettering av den konsumentskyddande lagstiftningen. Ekobrottsmyndigheten, liksom Riksåklagaren, ifrågasätter vidare om Finansinspektionens möjligheter till ingripande vid brister i interna instruktioner avseende kredithantering är tillräckligt ingripande och avskräckande. De menar att det bör övervägas ytterligare att införa en straffbestämmelse som tar sikte på sådana brister i bankens ledning och organisation som äventyrar bankens förmåga att fullgöra sina förpliktelser, bl.a. brister i rutiner till förhindrande av vårdslös kreditgivning. Av vad som anförts ovan framgår att det finns skäl som med styrka talar för att man bör undvika en kriminalisering, som träffar enskilda befattningshavares åtgärder utöver vad som följer av bestämmelserna i brottsbalken. För det fall en bank inte uppfyller rörelsereglerna, finns det mycket som talar för att en sanktion som drabbar banken som sådan kan vara betydligt mer ändamålsenlig och effektiv. Finansinspektionen får, genom tidigare redovisade förslag, fler möjligheter att ingripa vid utövande av sin tillsyn. Bland annat får inspektionen besluta att en varning eller anmärkning skall förenas med en straffavgift. Straffavgiften skall fastställas till lägst femtusen kronor och högst femtio miljoner kronor, dock högst tio procent av institutets omsättning närmast föregående räkenskapsår. Enligt regeringens bedömning kan den föreslagna möjligheten att fastställa straffavgift utgöra ett kraftfullt verktyg för Finansinspektionen mot en bank, som har bristande rutiner i olika avseenden, bl.a. till förhindrande av vårdslös kreditgivning. Sammantaget gör regeringen bedömningen att det inte bör införas särskilda straffrättsliga bestämmelser för banker och kreditmarknadsföretag som ökar det straffbara området vid vårdslösa förfaranden i samband med kreditgivning och andra beslut om riskhantering. 14.3 Skadeståndsrättsliga överväganden I det följande behandlas vilka skadeståndsregler som bör gälla för styrelseledamöter, verkställande direktör och i viss mån andra anställda i banker. Analysen omfattar samtliga de associationsformer som bank kan bedrivas i, dvs. bankaktiebolag, sparbank och medlemsbank. Det är de nämnda personernas skadeståndsskyldighet mot banken och mot aktieägare, medlem eller annan, t.ex. bolagets borgenärer, som är aktuellt. Revisorers, aktieägares och andras skadeståndsskyldighet gentemot banken och tredje man behandlas också kortfattat. Bankers skadeståndsskyldighet behandlas däremot inte. Vidare behandlas motsvarande frågor, om än mer kortfattat, för kreditmarknadsföretag. 14.3.1 Gällande rätt Nedan följer en kortfattad genomgång av huvuddragen i den gällande skadeståndsrättsliga regleringen för banker. För en utförligare genomgång hänvisas till Banklagskommitténs betänkande Vårdslös kreditgivning samt sekretess i banker m.m. (SOU 1999:82 s 63 ff). Där finns också en utförlig redogörelse för styrelsearbete i banker och vad detta innebär (s. 74 ff). Motsvarande regler för kreditmarknadsföretag behandlas också kort. Bankaktiebolag För bankaktiebolagens del gäller sedan den 1 januari 1999 bestämmelserna i aktiebolagslagen (1975:1385) om skadeståndsansvar med vissa i bankrörelselagen angivna avvikelser. Det föreslås att dessa särbestämmelser förs över till den nya lagen om bank- och finansieringsrörelse. Bestämmelser om skadestånd för styrelseledamöter och verkställande direktör i aktiebolag finns i 15 kap. aktiebolagslagen. När det gäller dessa regler är skillnaden mellan bankaktiebolag och andra aktiebolag liten. Aktiebolagslagen gäller således i stort sett fullt ut, när det gäller skadeståndsfrågor i bankaktiebolag. Det enda undantaget består i vissa befattningshavares ansvar vid överträdelse av bankrörelselagen. Detta undantag behandlas nedan. Aktiebolagslagens bestämmelser om skadeståndsansvar måste ses mot bakgrund av de regler som gäller för ledningen av aktiebolag. I 8 kap. aktiebolagslagen finns bestämmelser om bolagets ledning och 3-5 §§ reglerar styrelsens uppgifter och krav på fastställd arbetsordning. Där anges exempelvis att styrelsen svarar för bolagets organisation och förvaltningen av bolagets angelägenheter, samt att styrelsen är skyldig att meddela skriftliga instruktioner i vissa fall, bl.a. om arbetsfördelningen mellan styrelsen och verkställande direktören. Vidare skall styrelsen årligen fastställa en skriftlig arbetsordning för sitt arbete. Av 8 kap. 25 § aktiebolagslagen framgår den verkställande direktörens uppgifter. I dem ligger bl.a. att sköta den löpande förvaltningen enligt styrelsens riktlinjer och anvisningar. I 9 kap. 10 och 11 §§ BRL finns särbestämmelser rörande ledningen av bankaktiebolag. Bland annat skall styrelsen ha minst tre ledamöter och en verkställande direktör alltid utses. (Dessa bestämmelser återfinns i förslaget till lag om bank- och finansieringsrörelse i 10 kap. 7 och 8 §§.) Styrelseledamot eller verkställande direktör, som när han fullgör sitt uppdrag uppsåtligen eller av oaktsamhet skadar bolaget, skall ersätta skadan (15 kap. 1 § första meningen aktiebolagslagen). För att en styrelseledamot eller verkställande direktör skall bli skadeståndsskyldig enligt denna bestämmelse fordras, utöver orsakssamband (adekvat kausalitet) mellan personens uppträdande och skadan, att personen åsidosatt någon för denne i förhållande till bolaget gällande norm, samt att detta åsidosättande skett uppsåtligen eller av oaktsamhet. Åsidosättandet kan ske såväl genom handlande som genom underlåtenhet. Endast skador som styrelseledamot eller verkställande direktör vållat vid fullgörande av sitt uppdrag ger upphov till skadeståndsskyldighet enligt denna bestämmelse. Oaktsamhetsbedömningen är individuell, dvs. varje persons handlande eller underlåtenhet bedöms för sig mot bakgrund av den personens förutsättningar. Bedömningen av uppsåt och oaktsamhet samt orsakssamband följer allmänna skadeståndsrättsliga principer. Utgångspunkten vid oaktsamhetsbedömningen är att styrelseledamoten eller verkställande direktören skall iaktta den omsorg som krävs av en syssloman i allmänhet. I detta ligger normalt en allmän skyldighet att följa lagbestämmelser, andra författningar och bestämmelser i bolagsordningen, som ålägger de nämnda personerna en förpliktelse gentemot bolaget. Av deras ställning som bolagsorgan följer vidare att de är ansvariga för driften av bolagets verksamhet och förvaltningen av bolagets angelägenheter även i övrigt. Av särskild betydelse vid prövningen av om en styrelseledamot eller verkställande direktör fullgjort sin plikt som syssloman i fråga om bolagets drift eller förvaltning är de nämnda bestämmelserna i 8 kap. 3-5 och 25 §§ aktiebolagslagen. Vid bedömningen av om en styrelseledamot eller verkställande direktör fullgjort sin plikt som syssloman tillkommer för bankaktiebolag att ta hänsyn till det särskilda regelverket för banker. Styrelseledamot och verkställande direktör svarar inte bara mot bolaget utan också mot andra som berörs av deras verksamhet i bolaget, nämligen aktieägare, borgenärer, anställda och andra tredje män. Ansvaret är emellertid inte lika strängt som det mot bolaget. Skadeståndsskyldighet föreligger endast om aktiebolagslagen, tillämplig lag om årsredovisning eller bolagsordningen överträtts uppsåtligen eller av vårdslöshet (15 kap. 1 § andra meningen aktiebolagslagen). Genom skadeståndsansvaret blir de bestämmelser i nämnda lagar och bolagsordningen som har till syfte att skydda tredje man sanktionerade. Som exempel kan nämnas bestämmelserna om årsredovisning och om det bundna kapitalet. Den som betalar för mycket för aktier i bolaget på grund av en felaktig årsredovisning kan ha rätt till skadestånd. Detsamma gäller den som lånat ut pengar till bolaget på grund av en felaktig årsredovisning. I detta fall är det fråga om direkt skada. Även indirekt skada, dvs. skada som drabbar bolaget och därigenom indirekt aktieägare och fordringsägare, kan i vissa fall ersättas enligt bestämmelsen. Utöver bestämmelsen i 15 kap. 1 § andra meningen aktiebolagslagen gäller för bankaktiebolag, att även överträdelser av bankrörelselagen grundar skadeståndsskyldighet för funktionärer i bankaktiebolag genom följande, på Lagrådets initiativ införda, bestämmelse i 1 kap. 1 § tredje stycket tredje meningen BRL. "Om det i aktiebolagslagen (1975:1385) finns hänvisningar till bestämmelser i samma lag och gäller föreskrifter i denna lag i stället för eller vid sidan av bestämmelserna i aktiebolagslagen, skall hänvisningarna vid tillämpning i fråga om bankaktiebolag i stället respektive också avse föreskrifter i denna lag." Bestämmelsen innebär att i de fall det i aktiebolagslagen finns en hänvisning till den lagen, skall det för bankaktiebolagen läsas som en hänvisning även till bankrörelselagen. Därav följer att skadeståndsbestämmelsen i 15 kap. 1 § andra meningen aktiebolagslagen även omfattar överträdelser av bankrörelselagen. För revisors, lekmannarevisors eller särskild granskares ansvar i aktiebolag gäller samma rättsgrundsatser som för styrelseledamot och verkställande direktör. Det följer av att 15 kap. 2 § aktiebolagslagen hänvisar till 1 § och innebär att revisor ansvarar för den skada som bolaget kan åsamkas genom att han uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätter sina plikter som kontrollerande organ. Det innebär också att revisor är skyldig att ersätta skada som han uppsåtligen eller av oaktsamhet tillfogar en aktieägare eller någon annan genom överträdelse av aktiebolagslagen, tillämplig lag om årsredovisning eller bolagsordningen. Det tillhör revisorns främsta plikter att se till att sådana regler i aktiebolagslagen, som tillkommit för att skydda enskilda aktieägare, fordringsägare och annan tredje man, inte överträds. För revisor, lekmannarevisor och särskild granskare i bankaktiebolag gäller - genom bestämmelsen i 1 kap. 1 § tredje stycket tredje meningen BRL - att även överträdelser av bankrörelselagen grundar skadeståndsskyldighet gentemot aktieägare eller annan tredje man. Aktieägare har inte samma vårdplikt mot bolaget som styrelseledamot och verkställande direktör. En aktieägare är inte tvungen att positivt agera i bolagets intresse utan kan i första hand fullfölja sina egna intressen. Aktieägare har dock inte full frihet att tillgodose egna intressen på bolagets eller andra intressenters bekostnad. Enligt 15 kap. 3 § aktiebolagslagen blir sålunda en aktieägare skadeståndsskyldig om han genom att medverka till överträdelse av aktiebolagslagen - och för bankaktiebolag även överträdelse av bankrörelselagen - tillämplig lag om årsredovisning eller bolagsordningen uppsåtligen eller av grov oaktsamhet tillfogar bolaget, en aktieägare eller någon annan skada. Sådan skadeståndsskyldighet kan t.ex. uppkomma för en aktieägare om han deltar i beslut om fastställande av oriktig balansräkning och utdelning av vinstmedel som inte är utdelningsbara. Även enligt denna paragraf kan det bli fråga om ersättning för indirekt skada. Fordringsägare kan t.ex. rikta krav mot aktieägare som medverkat till beslut om olovlig vinstutdelning. Sparbanker och medlemsbanker För sparbanker och medlemsbanker är det sparbankslagen (1987:619) respektive lagen (1995:1570) om medlemsbanker, som reglerar de flesta associationsrättsliga frågorna, medan det är bestämmelserna i 5 kap. bankrörelselagen, som reglerar skadeståndsfrågorna. Regeringen föreslår dock att dessa skadeståndsregler förs över till sparbankslagen respektive lagen om medlemsbanker. Även skadeståndsreglerna för sparbanker och medlemsbanker måste ses mot bakgrund av de regler som gäller för ledningen av sådana banker. Bestämmelser om sparbankers och medlemsbankers ledning finns i 3 kap. sparbankslagen och 6 kap. lagen om medlemsbanker. Ledningsreglerna i sparbankslagen och lagen om medlemsbanker är uppbyggda enligt andra principer än reglerna i aktiebolagslagen. Sparbankslagen och lagen om medlemsbanker utgår från huvudprincipen att styrelsen är det centrala organet, som svarar för förvaltningen av bankens angelägenheter. Styrelsen kan emellertid delegera förvaltningsuppgifter till verkställande direktör eller annan, och lagarna utgår också från att verkställande direktör skall leda verksamheten. Verkställande direktör skall alltid ingå som ledamot i styrelsen. De legala skillnaderna mellan systemen, och i synnerhet verkställande direktörs ställning i sparbanker och medlemsbanker å ena sidan samt bankaktiebolag å andra sidan, synes i det praktiska arbetet vara små. Jämfört med vad som gäller för aktiebolag och bankaktiebolag, finns det i sparbankslagen och lagen om medlemsbanker ganska få bestämmelser som ålägger styrelsen och verkställande direktören uppgifter. Lagbestämmelsen rörande skadeståndsansvaret gentemot sparbank och medlemsbank är i stort sett utformad på samma sätt som den rörande ansvar gentemot bankaktiebolag. Styrelseledamot, verkställande direktör eller delegat, som när han fullgör sitt uppdrag uppsåtligen eller av oaktsamhet skadar banken, skall ersätta skadan (5 kap. 1 § första meningen BRL). Tillämpningen vad gäller allmänna skadeståndsrättsliga frågor, som bedömningen av uppsåt och oaktsamhet samt adekvat kausalitet, är avsedd att vara densamma. Vidare är oaktsamhetsbedömningen även här individuell. Varje persons handlande eller underlåtenhet bedöms för sig mot bakgrund av den personens förutsättningar. Utgångspunkten vid oaktsamhetsbedömningen, nämligen att styrelseledamot och verkställande direktör skall iaktta den omsorg som krävs av en syssloman i allmänhet, är också densamma. Däremot är ansvarsområdena för styrelsen respektive verkställande direktör inte nödvändigtvis desamma, då de läggs fast genom instruktioner och inte primärt i lag, såsom är fallet i bankaktiebolag. Åtminstone för större banker bör denna skillnad emellertid inte överdrivas. Av styrelseledamots och verkställande direktörs ställning följer att de är ansvariga för driften av bolagets verksamhet och förvaltningen av bolagets angelägenheter även i övrigt. När det gäller att bedöma ansvarsfrågor i sparbanker har det betydelse att sparbanker har till ändamål att, utan rätt för dess stiftare eller andra att få del av den vinst som kan uppkomma i rörelsen, främja sparsamhet genom att driva bankverksamhet i enlighet med sparbankslagen och bankrörelselagen (1 kap. 1 § sparbankslagen). Härvid skiljer sig alltså sparbankerna från bankaktiebolagen, vilka har till syfte att bereda vinst åt aktieägarna, om inte annat sägs i bolagsordningen. Vidare skall en sparbanks rörelse främst avse ett visst verksamhetsområde. Stiftare, huvudman, styrelseledamot eller delegat skall ersätta skada, om skadan vållas en medlem eller någon annan genom uppsåtlig eller oaktsam överträdelse av bankrörelselagen, lagen om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag, sparbankslagen eller lagen om medlemsbanker eller bankens stadgar (5 kap. 1 § andra meningen BRL). Regleringen är densamma som för bankaktiebolag med undantag för att hänvisning sker till sparbankslagen respektive lagen om medlemsbanker i stället för till aktiebolagslagen. En revisor eller en lekmannarevisor i en sparbank eller i en medlemsbank är enligt 5 kap. 2 § BRL ersättningsskyldig enligt de grunder som anges i 1 §. För medlemsbanker gäller slutligen att en medlem eller en röstberättigad som inte är medlem är skyldig att ersätta den skada som han genom att medverka till överträdelse av bankrörelselagen, lagen om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag, lagen om medlemsbanker eller stadgarna uppsåtligen eller av grov oaktsamhet tillfogar medlemsbanken, en medlem eller någon annan. Kreditmarknadsföretag För kreditmarknadsföretag är det aktiebolagslagen respektive lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar som reglerar de associationsrättsliga frågorna. För kreditmarknadsbolag innebär det att de för bankaktiebolag ovan nämnda reglerna om bolagets ledning i 8 kap. aktiebolagslagen och skadeståndsreglerna i 15 kap. 1-3 §§ samma lag är tillämpliga. För kreditmarknadsföreningar gäller reglerna om föreningens ledning i 6 kap. lagen om ekonomiska föreningar. Av 6 § framgår bl.a. att styrelsen svarar för föreningens organisation och förvaltningen av föreningens angelägenheter, samt att verkställande direktören skall ha hand om den löpande förvaltningen enligt de riktlinjer och anvisningar som styrelsen meddelar. Tillämpliga skadeståndsregler finns i 13 kap. 1-3 §§ lagen om ekonomiska föreningar och de överensstämmer, såvitt nu är av intresse, med bestämmelserna i 15 kap. 1-3 §§ aktiebolagslagen, dock med hänvisningar till överträdelser av lagen om ekonomiska föreningar i stället för aktiebolagslagen. I 2 kap. 5 § första stycket LFV finns en särregel som säger att ett kreditmarknadsföretag skall ha en styrelse med minst fem ledamöter och att företaget skall ha en verkställande direktör. I förslaget till lag om bank- och finansieringsrörelse ändras styrelsekravet till minst tre ledamöter. För kreditmarknadsföretag finns det inte någon bestämmelse som indikerar att överträdelser av lagen om finansieringsverksamhet skall grunda skadeståndsskyldighet för funktionärer i sådana företag på motsvarande sätt som överträdelser av bankrörelselagen grundar skadeståndsskyldighet för funktionärer i banker. 14.3.2 Styrelseledamots och verkställande direktörs ansvar mot banken eller kreditmarknadsföretaget Regeringens bedömning: Bestämmelsen i 15 kap. 1 § första meningen aktiebolagslagen (1975:1385) om styrelseledamots och verkställande direktörs skadeståndsansvar mot bolaget bör även fortsättningsvis gälla för bankaktiebolag och kreditmarknadsbolag. Inte heller bör motsvarande bestämmelser för sparbank, medlemsbank eller kreditmarknadsförening ändras. Av detta följer att styrelseledamot och verkställande direktör i en bank eller ett kreditmarknadsföretag, som vid fullgörande av uppdraget uppsåtligen eller av oaktsamhet skadar banken eller kreditmarknadsföretaget, skall ersätta skadan. Kommitténs bedömning: Överensstämmer med regeringens bedömning utom så till vida att kommitténs bedömning inte omfattar kreditmarknadsföretag. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser gör samma bedömning som kommittén eller har inte något att erinra mot denna. Ingen remissinstans invänder mot bedömningen. Skälen för regeringens bedömning: De här aktuella skadeståndsreglerna syftar i första hand till att ersätta en bank eller ett kreditmarknadsföretag för skada, som styrelseledamot eller verkställande direktör orsakat vid utövande av sitt uppdrag. Enligt gällande rätt fordras för skadeståndsskyldighet, att styrelseledamot eller verkställande direktör åsidosatt någon för denne i förhållande till institutet gällande norm, samt att åsidosättandet skett uppsåtligen eller av oaktsamhet. Vidare finns det enligt allmänna skadeståndsrättsliga principer ett krav på orsakssamband mellan styrelseledamotens eller verkställande direktörens handlande och skadan. Eftersom det, med iakttagande av allmänna skadeståndsrättsliga principer och allmänna rättsgrundsatser, inte kan bli fråga om att ändra på detta senare krav, behandlas det inte vidare. Enligt gällande rätt är det aktiebolagslagens bestämmelser som gäller för bankaktiebolag. För några år sedan beslutades i ett lagstiftningsärende att inte ändra på den allmänt hållna oaktsamhetsregel (culparegel) för aktiebolag, som sedan lång tid varit gällande för såväl aktiebolag som banker med olika associationsform (prop. 1997/98:99 s. 186 ff). Huvudskälet för denna bedömning var att lagtexten måste ha en allmänt hållen avfattning med hänsyn till den mängd olika situationer som den är avsedd att täcka. Det bedömdes ogörligt att i skadeståndsreglerna lägga fast de normer, som skall gälla för styrelseledamöters handlande. Denna bedömning torde vara giltig även för styrelseledamots och verkställande direktörs handlande i banker. En allmän utgångspunkt för regeringen är att det krävs starka skäl att för bankaktiebolag frångå den allmänna lagstiftningen för aktiebolag. Mot den bakgrunden gör regeringen bedömningen, att den för aktiebolag gällande skadeståndsregeln även fortsättningsvis skall gälla för bankaktiebolag. Skadeståndsregeln för sparbanker och medlemsbanker är i sak densamma som för bankaktiebolag. Det finns inte skäl att ändra den regeln heller. Detsamma gäller enligt regeringens uppfattning även för kreditmarknadsföretag. Även om huvudregeln för banker och kreditmarknadsföretag är densamma, som gäller för aktiebolag och ekonomiska föreningar, så skulle det i och för sig inte vara uteslutet att för banker och kreditmarknadsföretag införa kompletterande särregler för vissa situationer, t.ex. vid kreditgivning. Regeringen har dock svårt att se något delområde, där det finns behov av eller för den delen möjlighet att införa striktare handlingsregler direkt i skadeståndsreglerna än vad som följer av lagstiftning, interna instruktioner av olika valör och andra normer som avgör vad som åligger styrelseledamöter och verkställande direktör. Regeringen framhåller i det nyss nämnda lagstiftningsärendet, att trots att lagregeln om skadeståndsskyldighet inte ändras, så innebär förslaget i övrigt bättre förutsättningar att utkräva skadeståndsansvar i de fall där detta är motiverat. Detta beror på att vissa bestämmelser preciserar de olika styrelseledamöternas och de olika bolagsorganens uppgifter, nämligen styrelsens skyldighet att genom en arbetsordning och genom instruktioner utforma bolagets organisation så att arbetsfördelningen är klar dels mellan styrelsens ledamöter, dels mellan styrelsen, styrelsens arbetsutskott, den verkställande direktören, divisionsstyrelserna och de övriga organ som ingår i organisationen. Det bör å ena sidan noteras att kraven i sparbankslagen och lagen om medlemsbanker på bankstyrelsen i detta avseende är mindre stränga än dem som ställs i aktiebolagslagen. Å andra sidan ställs det genom bankrörelselagens rörelseregler i dag krav på styrelserna i sparbanker och medlemsbanker i detta avseende, som närmast är strängare än i aktiebolagslagen och kommer att bli än strängare om regeringens förslag till nya rörelseregler genomförs. De föreslagna rörelsereglerna kommer att vara tillämpliga även på kreditmarknadsföretag. Även övriga lagbestämmelser, som reglerar bankers och kreditmarknadsföretags verksamhet, medför att det ställs andra och högre krav på styrelser i dessa institut än på styrelser i andra bolag och föreningar. Det ligger nämligen nära till hands att använda dessa bestämmelser som måttstock vid fastställandet av den aktsamhetsnorm som styrelseledamot och verkställande direktör i en bank eller ett kreditmarknadsföretag är skyldig att följa. Eftersom bestämmelserna har olika innebörd och syfte, blir det inte fråga om någon enhetlig och för alla områden entydig aktsamhetsnorm. I och med att regeringens förslag till nya rörelseregler ställer större krav på kontroll och styrning av rörelsen, är det knappast någon tvekan om att detta medför högre generella krav på styrelse och verkställande direktör i dessa avseenden. En styrelse som t.ex. underlåtit att se till att det finns adekvata riskhanteringssystem torde regelmässigt vara att bedöma som försumlig i detta avseende. Därmed är inte sagt att en skada för banken med sedvanliga skadeståndsrättsliga krav kan knytas till styrelsens eller verkställande direktörs underlåtenhet vad gäller riskhanteringssystem. Även rörelseregler av mindre övergripande natur, såsom t.ex. bestämmelser som lägger fast absoluta gränser för innehav och exponeringar av olika slag, kommer att ingå i underlaget för att skapa den aktsamhetsnorm som skall gälla för styrelseledamot och verkställande direktör i en bank eller ett kreditmarknadsföretag. Bestämmelser med mindre precist innehåll ger självfallet underlag endast för en mindre precis norm. Genom att utgångspunkten är att rörelsereglerna i hög grad bidrar till att skapa den aktsamhetsnorm, som styrelseledamöter och verkställande direktör har att iaktta, torde det ofta vara kravet på orsakssamband (adekvat kausalitet) mellan skadan och handlingen respektive underlåtenheten som kommer i förgrunden vid bedömningen av om skadeståndsskyldighet skall föreligga eller inte. Regeringen menar att förslagen till rörelseregler bidrar till att skapa en ändamålsenlig och klar handlingsnorm för styrelseledamöter och verkställande direktör, vilket i sin tur bidrar till att förbättra förutsättningarna för att tillämpa skadeståndsreglerna. Förutom lagbestämmelserna kan också bestämmelser i bolagsordningen eller stadgarna, direktiv från stämma och i förekommande fall avtal mellan banken och styrelseledamöterna respektive verkställande direktör användas för att fastställa den gällande aktsamhetsnormen. I den mån det finns praxis, doktrin eller sedvänja kan även dessa källor användas. 14.3.3 Styrelseledamots och verkställande direktörs ansvar mot annan än banken och kreditmarknadsföretaget Regeringens förslag: För bankaktiebolag skall som huvudprincip gälla att styrelseledamot och verkställande direktör skall ersätta skada som de vållar aktieägare eller annan genom överträdelse av den nya lagen om bank- och finansieringsrörelse, aktiebolagslagen, lagen (1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag eller bankens bolagsordning. Därutöver skall även överträdelser av lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag (kapitaltäckningslagen) kunna grunda skadeståndsansvar. Bestämmelserna om skadeståndsansvar skall tas in i en särskild paragraf i lagen om bank- och finansieringsrörelse. Bestämmelserna om skadeståndsansvar mot medlem och annan för styrelseledamot och verkställande direktör i sparbanker och medlemsbanker skall inte ändras, med undantag av att hänvisningen till kapitaltäckningslagen skall införas även här. Överträdelser av lagen om bank- och finansieringsrörelse och kapitaltäckningslagen skall grunda skadeståndsansvar även för styrelseledamot och verkställande direktör i kreditmarknadsföretag gentemot aktieägare eller annan. Särskilda bestämmelser om dessa funktionärers ansvar mot annan än kreditmarknadsföretaget skall tas in i lagen om bank- och finansieringsrörelse. Kommitténs förslag: Överensstämmer med regeringens förslag utom så till vida att kommittén inte föreslår några ändringar för kreditmarknadsföretag. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslagen eller har inte något att erinra mot dessa. Ingen remissinstans avstyrker förslagen. Riksbanken föreslår att det, mot bakgrund av att Banklagskommitténs förslag till ny bankrörelselagstiftning har karaktären av ramlag, övervägs om överträdelse av Finansinspektionens föreskrifter bör vara skadeståndsgrundande rekvisit. Svea hovrätt anser att man för kreditmarknadsföretag bör överväga att föra in en regel motsvarande den som föreslås om skadeståndsskyldighet för styrelseledamot och verkställande direktör i bank mot annan än banken. Som skäl anförs bl.a. att detta skulle möjliggöra rätt till skadestånd vid överträdelse av den sekretessbestämmelse som gäller för kreditmarknadsföretag. Även Finansinspektionen och Fristående Sparbankers Riksförbund anser att reglerna bör omfatta kreditmarknadsföretag, eftersom det saknas anledning att reglera banker och kreditmarknadsföretag olika. Finansinspektionen tillägger att en sådan reglering även medför att brott mot sekretessbestämmelserna får samma skadeståndsrättsliga konsekvenser för banker och kreditmarknadsföretag. Likaså tyder Företagarnas Riksorganisations yttrande på en uppfattning i den riktningen. Skälen för regeringens förslag: För aktiebolag gäller att styrelseledamot och verkställande direktör skall ersätta skada som de vållar aktieägare eller någon annan genom att överträda aktiebolagslagen, tillämplig lag om årsredovisning eller bolagsordningen (15 kap. 1 § andra meningen aktiebolagslagen). För bankaktiebolag grundar även överträdelser av bankrörelselagen skadeståndsskyldighet. De huvudfrågor som regeringen har att ta ställning till är, för det första, om det är lämpligt att aktiebolagslagens ordning gäller även på bankområdet och, för det andra, om överträdelser av den föreslagna lagen om bank- och finansieringsrörelse, och eventuellt ytterligare lagar därutöver, bör vara skadeståndsgrundande. Vid översynen av bestämmelserna om styrelseledamots och verkställande direktörs skadeståndsansvar mot tredje man i aktiebolag fann lagstiftaren att lagstiftningen bör vara oförändrad och därmed också omfattningen av ansvaret (prop. 1997/98:99 s. 188 ff). I propositionen anfördes bl.a. följande som skäl för bedömningen. "En tredje man som träder i kontakt med bolaget har givetvis anledning att förlita sig på att styrelseledamöter och den verkställande direktören följer de regler som gäller för bolaget. De skador som kan drabba honom om reglerna inte följs kan ibland vara betydande och kan inte alltid täckas av bolagets begränsade medel. Samtidigt är den skada som tredje man lider regelmässigt s.k. ren förmögenhetsskada, dvs. en sådan ekonomisk skada som inte har samband med att någon lider en person- eller sakskada. Utanför kontraktuella förhållanden ersätts sådan skada i allmänhet endast om skadeståndsskyldigheten grundas på brott eller har stöd i lagbestämmelser. Regeringen finner det mot denna bakgrund vara väsentligt att aktiebolagslagen också tillhandahåller väl avvägda bestämmelser om styrelseledamöternas och den verkställande direktörens ansvar mot tredje man. Här, liksom i fråga om skadeståndsansvaret mot bolaget, är det emellertid nödvändigt att vid reglernas utformning finna en balanspunkt, där risken för skadestånd inte går utöver möjligheterna att sköta bolaget på ett affärsmässigt sätt. Regeringen kan inte finna att det när det gäller direkta skador finns anledning att skärpa de nuvarande bestämmelserna. Liksom hittills bör alltså styrelseledamöter och den verkställande direktören kunna åläggas skadeståndsskyldighet, om de vållat skada genom överträdelse av framför allt aktiebolagslagen, tillämplig redovisningslag och bolagsordningen. De regler som regeringen har föreslagit i fråga om styrelsens arbetsordning och instruktionsgivning torde förbättra förutsättningarna för att utkräva ansvar. Inte heller när det gäller möjligheten för en borgenär att få ersättning för indirekta skador anser regeringen att det finns anledning att ändra i nuvarande regler. Det bör liksom tidigare vara en fråga för rättstillämpningen att närmare precisera när det skall finnas en sådan rätt till ersättning." I fråga om aktieägares rätt till ersättning för indirekt skada anfördes vidare i propositionen, att det inte heller på detta område fanns skäl att ändra på gällande rätt. Regeringen kan, mot den givna bakgrunden, inte finna annat än att den bedömning som tidigare gjorts vad avser aktiebolag också skall vara giltig för bankaktiebolag. Det betyder att den principiella lösning som finns i aktiebolagslagen också skall gälla för bankaktiebolag. En fråga som återstår att bedöma är då om även överträdelser av den föreslagna lagen om bank- och finansieringsrörelse skall kunna grunda skadeståndsskyldighet. Syftet med bestämmelsen i 15 kap. 1 § andra meningen aktiebolagslagen är att med skadestånd sanktionera de bestämmelser i aktiebolagslagen, tillämplig lag om årsredovisning och bolagsordningen som avser att skydda enskilda aktieägare, bolagets borgenärer eller annan tredje man. Som exempel på sådana bestämmelser kan förutom årsredovisningsreglerna nämnas bestämmelserna om bolagets bundna kapital och bestämmelsen om att på aktiebrev skall anges bl.a. vissa förbehåll som är av betydelse för möjligheten att förvärva aktien. I förarbetena till aktiebolagslagen (SOU 1995:44 s. 246 ff) förs ett resonemang om skiljelinjen mellan bestämmelser som endast är till för att skydda bolaget och sådana bestämmelser som är avsedda att skydda inte bara bolaget mot direkt skada utan även tredje man mot indirekt skada. Överträdelser av bestämmelser av det sistnämnda slaget anses, i vissa fall, kunna grunda skadeståndsskyldighet för styrelseledamot och verkställande direktör. Det anses dock inte lämpligt att direkt i lagen söka peka ut vilka bestämmelser det är fråga om. En sådan analys av olika bestämmelsers innebörd bör i stället ankomma på doktrin och praxis. Bankrörelselagen innehöll tidigare vissa associationsrättsliga bestämmelser med karaktär av skyddsregler för tredje man, särskilt redovisningsregler. Detta är sannolikt en del av förklaringen till att för banker skadeståndsansvaret i förhållande till tredje man även omfattar överträdelser av bankrörelselagen. Bankrörelselagen omfattar emellertid i dag i stort sett inga bestämmelser av associationsrättslig karaktär. Redovisningsreglerna finns i stället i en särskild lag vilken omfattas av skadeståndsansvaret enligt aktiebolagslagen, eftersom den hänvisar till tillämplig lag om årsredovisning, och av skadeståndsansvaret enligt bankrörelselagen, eftersom den hänvisar direkt till lagen i fråga, dvs. till lagen (1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag. Banksekretessbestämmelsen i 1 kap. 10 § BRL är en bestämmelse med tydlig karaktär av skyddsregel för tredje man. Enligt den får enskildas förhållanden till bank inte obehörigen röjas (se även avsnitt 15). Skulle en styrelseledamot eller en verkställande direktör i ett bankaktiebolag bryta mot tystnadsplikten, kan bankkunden vara berättigad till skadestånd för direkt ekonomisk skada. En följd av att skadeståndsansvaret omfattar bankrörelselagen är att överträdelser av rena rörelseregler kan bli skadeståndsgrundande. När reglerna om kapitaltäckning och stora exponeringar bröts ut ur bankrörelselagen och infördes i en särskild lag, kompletterades inte skadeståndsbestämmelsen i 5 kap. 1 § andra meningen BRL med en hänvisning till den lagen. Enligt kommittén skulle detta kunna tyda på att lagstiftaren ansåg att överträdelser av sådana rena rörelseregler inte borde vara sanktionerade med skadeståndsansvar. Inte heller rörelsereglerna i lagen om finansieringsverksamhet eller lagen (1991:981) om värdepappersrörelse är sanktionerade med skadeståndsansvar. Överträdelser av flertalet rena rörelseregler kan knappast leda till att tredje man lider en direkt skada, dvs. att tredje man lider skada utan att bolaget samtidigt lider skada. När det gäller ersättning för indirekt skada, är det tveksamt om det finns utrymme för enskilda aktieägare att framgångsrikt föra talan om skadestånd för indirekt skada på grund av överträdelser av bankrörelselagen. Överträdelserna torde normalt inte kunna ha sådan karaktär, att de drabbar endast vissa aktieägare på de andras bekostnad. Borgenärer kan dock tänkas vara berättigade till skadestånd för indirekt skada vid en banks obestånd, om det kan visas att obeståndet beror på att någon av rörelsereglerna överträtts. Lagstiftarens syfte med att föreskriva särskilda regler för hur bankrörelse skall bedrivas är att skydda det finansiella systemets funktion, vilket i sin tur har bedömts vara samhällsekonomiskt motiverat. Ett av skälen till att det behövs särskilda regler är att spridningsrisken mellan olika skyddsvärda institut är stor, bl.a. beroende på att instituten ofta har stora fordringar på varandra. Genom att lagstiftaren söker uppnå att enskilda banker är solida, minskar risken för kriser som sprider sig till andra skyddsvärda institut. Detta innebär i sin tur att skyddet för t.ex. den som lämnar kredit till banken blir bättre. I så måtto kan rörelsereglerna sägas skydda borgenärer och andra tredje män, även om detta inte är det direkta syftet med dem. Enligt kommittén avviker rörelsereglerna - i detta avseende - inte markant från bestämmelserna i aktiebolagslagen och olika årsredovisningslagar. De sistnämnda bestämmelserna kan vidare sägas ha en samhällsekonomiskt effektiv hantering av associationsrättsliga frågor som övergripande syfte. Detta innebär i olika situationer ofta ett skydd av tredje man. Steget mellan bestämmelser som värnar ett aktiebolags egna kapital och bestämmelser som på olika sätt begränsar risktagandet i banker är därför enligt kommittén inte långt. För bankaktiebolagens del gör regeringen bedömningen, att överträdelser av lagen om bank- och finansieringsrörelse alltjämt bör grunda skadeståndsskyldighet för styrelseledamot och verkställande direktör mot annan än banken. Detta är viktigt inte minst mot bakgrund av att överträdelser av banksekretessbestämmelsen - om man bortser från möjligheten till skadestånd av banken på kontraktuell grund - annars inte skulle vara sanktionerade med skadestånd. Kommittén anser att viktiga, och för tredje man betydelsefulla, delar av rörelsereglerna för banker finns i kapitaltäckningslagen och föreslår därför att även överträdelser av den lagen skall vara skadeståndsgrundande. Remissinstanserna invänder inte mot detta. Av olika lagstiftningsärenden och av kreditinstitutsdirektivet framgår att kapitaltäckningsreglerna bl.a. syftar till att skydda företagens kunder och sparmedel (se prop. 1989/90:43 s. 87, prop. 1990/91:142 s. 129, prop. 1990/91:154 s. 42 samt ingresspunkt 5 i direktivet). Även regeringen anser sammantaget att överträdelser av kapitaltäckningslagen bör grunda skadeståndsskyldighet. Reglerna om skadeståndsansvaret bör för tydlighets skull tas in i en särskild paragraf i lagen om bank- och finansieringsrörelse. Vissa rörelseregler på bankområdet kan alltså ses som i vart fall indirekta skyddsregler för tredje man. Liksom på aktiebolagslagens område är emellertid inte alla bestämmelser av den karaktären. Det är därför lämpligt att här välja samma lösning som för andra aktiebolag än bankaktiebolag, nämligen att överlämna till rättstillämpningen att avgöra när överträdelse av rörelsereglerna skall grunda rätt till skadestånd. Regeringen kan, liksom kommittén, inte finna skäl att för sparbanker och medlemsbanker göra någon annan bedömning än den som gjorts för bankaktiebolag. När det gäller kreditmarknadsföretag uttrycker kommittén däremot helt kort uppfattningen, att den inte funnit anledning att föreslå förändrade förutsättningar för skadeståndsskyldighet för styrelseledamot och verkställande direktör i kreditmarknadsföretag. Flera remissinstanser menar att den föreslagna regleringen även bör omfatta kreditmarknadsföretag. Regeringen delar remissinstansernas uppfattning. I det här avseendet saknas det anledning att reglera banker och kreditmarknadsföretag olika. Överträdelser av lagen om bank- och finansieringsrörelse och kapitaltäckningslagen bör därför grunda skadeståndsansvar även för styrelseledamot och verkställande direktör i kreditmarknadsföretag gentemot aktieägare eller annan. Detta innebär, såsom Svea hovrätt och Finansinspektionen påpekar, att brott mot sekretessbestämmelserna får samma skadeståndsrättsliga konsekvenser för banker och kreditmarknadsföretag, vilket får anses vara lämpligt. Särskilda bestämmelser om styrelseledamots och verkställande direktörs ansvar mot annan än kreditmarknadsföretaget bör tas in i lagen om bank- och finansieringsrörelse. Enligt Riksbanken bör det, mot bakgrund av att förslaget till ny rörelselagstiftning har karaktären av ramlag, övervägas att sanktionera överträdelser av Finansinspektionens föreskrifter med skadestånd. Den skadeståndsgrundande normen kommer enligt förslaget till uttryck i lag. Föreskrifterna kan emellertid ändå indirekt få betydelse för skadeståndsskyldigheten. Många av inspektionens föreskrifter kan nämligen anses fylla ut och ge lagbestämmelserna ett mer konkret innehåll. Rambestämmelserna kan emellertid också fyllas ut av andra lagar, icke bindande regler givna av offentliga myndigheter, t.ex. allmänna råd, och branschregler på området som kan ha utarbetats av etablerade branschorganisationer eller andra representativa sammanslutningar. Den närmare innebörden av en rambestämmelse får dock avgöras av rättstillämpningen. Som exempel på sådana rambestämmelser, vars närmare innebörd fylls ut av normer i t.ex. föreskrifter, kan nämnas soliditets- och sundhetsbestämmelserna (se 6 kap. 1 och 4 §§ lagen om bank- och finansieringsrörelse) samt bestämmelsen att årsredovisning skall upprättas i enlighet med god sed (se 2 kap. 2 § årsredovisningslagen [1995:1554] jfr med 2 kap. 2 § lagen [1995:1559] om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag). Redan med den valda ordningen synes således överträdelser av flertalet av Finansinspektionens föreskrifter indirekt kunna bli sanktionerade med skadestånd. 14.3.4 Revisorers, aktieägares med fleras ansvar mot banken, kreditmarknadsföretaget eller tredje man Regeringens förslag: Överträdelser av den nya lagen om bank- och finansieringsrörelse och lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag (kapitaltäckningslagen) skall kunna grunda skadeståndsansvar även för revisor, lekmannarevisor, granskare, aktieägare samt medlem eller röstberättigad i bank eller kreditmarknadsföretag gentemot dessa institut, aktieägare, medlem eller någon annan. Kommitténs förslag: Med undantag för kreditmarknadsföretag föreslår kommittén detsamma, vilket dock endast framgår av författningskommentarerna i betänkandet. Remissinstanserna: Kommenterar inte frågan. Skälen för regeringens förslag: I aktiebolagslagen, lagen om ekonomiska föreningar och bankrörelselagen behandlas olika kategorier av revisorers ansvar i banker och kreditmarknadsföretag. Genomgående gäller att revisorerna är skadeståndsskyldiga enligt de grunder som gäller för styrelseledamot och verkställande direktör i de olika instituten. Det gäller även när skadeståndsskyldigheten riktar sig mot aktieägare, borgenär och annan tredje man. Mot bakgrund av vad som föreslås i avsnitt 14.3.3 bör sålunda överträdelser av lagen om bank- och finansieringsrörelse och kapitaltäckningslagen kunna grunda skadeståndsskyldighet för olika kategorier av revisorer i banker och kreditmarknadsföretag. I aktiebolagslagen och lagen om ekonomiska föreningar finns vidare bestämmelser om aktieägares och medlems respektive röstberättigads skadeståndsansvar gentemot bolaget, föreningen eller tredje man vid överträdelser av aktiebolagslagen, lagen om ekonomiska föreningar, tillämplig lag om årsredovisning, bolagsordningen eller stadgarna. Även om aktieägare och medlemmar inte har samma vårdplikt gentemot bolaget respektive föreningen som styrelseledamot och verkställande direktör, har de förstnämnda inte full frihet att tillgodose egna intressen på bolagets eller andra intressenters bekostnad. En aktieägare kan exempelvis bli skadeståndsskyldig om han deltar i beslut om fastställande av en oriktig balansräkning och utdelning av vinstmedel som inte är utdelningsbara. Aktieägare kan även bli ersättningsskyldiga för indirekt skada. Fordringsägare kan exempelvis vara ersättningsberättigade om aktieägare medverkat till beslut om olovlig vinstutdelning. Eftersom en aktieägare på samma sätt skulle kunna medverka till ett beslut, som innebär att någon rörelseregel i lagen om bank- och finansieringsrörelse eller kapitaltäckningslagen överträds, och som innebär att banken eller kreditmarknadsföretaget blir insolvent, anser regeringen att överträdelser av dessa lagar bör kunna grunda skadeståndsskyldighet också för aktieägare och medlemmar i banker och kreditmarknadsföretag. 15 Sekretess och uppgiftsskyldighet för banker och vissa andra finansiella företag I Banklagskommitténs direktiv sägs att det har "uppmärksammats att reglerna om sekretess, såsom de tolkats, har gett upphov till svårigheter bl.a. vid förvärv av banker och vid kreditgivning till kreditmarknadsbolag. En översyn av sekretessreglerna för banker och kreditmarknadsbolag kan därför vara aktuell". Banklagskommittén gör därför i betänkandet Vårdslös kreditgivning samt sekretess i banker m.m. (SOU 1999:82) en sådan översyn. Frågan om banksekretess behandlas även av Ekosekretessutredningen i betänkandet Ekonomisk brottslighet och sekretess (SOU 1999:53). Det problem som Ekosekretessutredningen pekar på i detta avseende är främst den oklarhet som råder om vilka uppgifter om enskildas förhållanden till t.ex. en bank som kan lämnas ut i samband med en förundersökning utan att det kan anses vara ett obehörigt röjande. 15.1 Gällande rätt 15.1.1 Lagrum Den nu gällande bestämmelsen om banksekretess, som gäller för alla banker oberoende av associationsform, finns i 1 kap. 10 § BRL och har följande lydelse. "Enskildas förhållanden till bank får inte obehörigen röjas. I det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i sekretesslagen (1980:100). Ansvar enligt 20 kap. 3 § brottsbalken skall inte följa för den som bryter mot förbudet i första stycket. Detsamma gäller en revisor som bryter mot förbudet i 3 kap. 14 § första stycket att lämna upplysningar om en banks angelägenheter. I 5 a § kreditupplysningslagen (1973:1173) finns bestämmelser som innebär att vad som gäller om tystnadsplikt enligt första stycket inte hindrar att uppgifter i vissa fall utväxlas för kreditupplysningsändamål." För kreditmarknadsföretag innehåller 1 kap. 5 § LFV motsvarande reglering av tystnadsplikten som den som gäller för banker. Av förarbetena framgår att regleringen är utformad med bankrörelselagens bestämmelser som förebild. Vidare framgår att tystnadsplikten inte bara gäller för styrelseledamöter och anställda utan också för andra befattningshavare som fått kännedom om sekretessbelagda förhållanden, t.ex. revisorer (prop. 1992/93:89 s. 211). Institut för elektroniska pengar omfattas av en bestämmelse om tystnadsplikt enligt 4 kap. 4 § lagen (2002:149) om utgivning av elektroniska pengar. Av förarbetena framgår att bestämmelsen har sin motsvarighet i 1 kap. 5 § LFV (prop. 2001/02:85 s. 87). I annan finansiell lagstiftning (se 5 § lagen [1990:1114) om värdepappersfonder, 1 kap. 8 § första stycket lagen [1991:981] om värdepappersrörelse, 2 kap. 8 § lagen [1992:543] om börs- och clearingverksamhet, 7 kap. 13 § lagen [1994:2004] om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag samt 8 kap. 2 § lagen [1998:1479] om kontoföring av finansiella instrument) finns regler om tystnadsplikt med något varierande utformning. De sakliga skillnaderna torde dock inte vara stora jämfört med regeln om banksekretess. En skillnad är dock att dessa regler, till skillnad från bestämmelserna om sekretess i bankrörelselagen, lagen om finansieringsverksamhet och lagen om utgivning av elektroniska pengar, är straffsanktionerade. I det följande behandlas meningen "Enskildas förhållanden till bank får inte obehörigen röjas". Det är denna regel som avses när det i fortsättningen talas om banksekretess eller tystnadsplikt för banker. Motsvarande gäller, som angetts ovan, för kreditmarknadsföretag. Redogörelsen nedan gör inte anspråk på att vara heltäckande utan anger sådana huvuddrag i banksekretessens innebörd som bedöms vara av intresse i detta sammanhang. För en utförligare redovisning hänvisas till Håkan Nial som i skriften Banksekretessen, utgiven av Svenska Bankföreningen, i samverkan med Per-Ola Jansson (5 uppl. 1987, cit. Nial) har gjort en rättslig undersökning av ämnet. 15.1.2 De som sekretessen är avsedd att skydda I propositionen till 1987 års bankrörelselag sades i specialmotiveringen bl.a. följande (prop. 1986/87:12 s. 211 f). "Sekretessregeln ... omfattar såväl handlingssekretess som tystnadsplikt. Alla uppgifter som rör en bankkunds mellanhavanden med banken, oavsett om de är dokumenterade eller inte, är alltså underkastade banksekretessen. Alla relationer bank - kund omfattas av sekretessregeln. Om någon upphört att vara kund i banken så upphör inte sekretessen för den skull utan består i fråga om kundens tidigare förbindelser med banken. Sekretessen skyddar endast förhållanden till dem som är bankens kunder inom området för bankens rörelse. En banks rättsförhållanden till andra, t.ex. anställda och hyresvärdar, omfattas således inte av sekretessen. Reglerna om banksekretess inskränks i viss utsträckning genom uttryckliga lagbestämmelser, som innebär skyldighet för en bank att lämna myndigheter vissa begärda uppgifter ... Dessa lagstadgade undantag från sekretessregeln har till syfte att förhindra att banksekretessen utnyttjas illojalt. Sekretessen kan alltså brytas för att tillgodose viktiga informations- och kontrollbehov för samhället." Enligt Nial är de som skyddas av banksekretessen "bankens kredittagare, insättare, deponenter av värdepapper etc."(s. 26). Med att en person är eller varit kund i banken bör likställas "att han står eller har stått i förhandlingar om att träda i klientförhållande till banken. Har sålunda ett företag med banken underhandlat om en kredit men dessa förhandlingar strandat, får banken anses förpliktad att hemlighålla detta samt att inte heller yppa sådana upplysningar rörande företaget som banken fått vid förhandlingarna och som företaget kan ha intresse av att hemlighålla"(s. 28). "Enskilda" betyder alltså i detta sammanhang en fysisk eller juridisk person, som i förhållande till banken anses som "kund". Det innebär inte endast den som har en löpande kundrelation till banken, utan även den som förhandlar, eller utan framgång har förhandlat, med banken om att inleda ett sådant förhållande samt den som tidigare har varit kund i banken. En förutsättning för att regeln om banksekretess skall bli tillämplig är således att det föreligger ett kontraktsförhållande i vid mening mellan banken och en annan, fysisk eller juridisk, person. I regel gäller tystnadsplikten endast bankens egna kunder och dessas förhållanden till den egna banken. I förhållande till kunden själv gäller givetvis inte tystnadsplikten i normalfallet. Inte heller gäller den i förhållande till den som är behörig att företräda en juridisk person som är kund i banken eller den som är förmyndare, god man eller förvaltare enligt föräldrabalken, konkursförvaltare eller likvidator för en kund, delägare i ett dödsbo som är kund i banken eller bodelningsförrättare för en kund. För dessa senare kategorier gäller att rätten att ta del av upplysningar är begränsad av uppdragets omfattning eller, beträffande konkursförvaltare, likvidator och dödsbodelägare, av vad som fordras för att de skall kunna fullgöra sina åligganden. Även make och registrerad partner anses i viss utsträckning ha rätt att ta del av uppgifter om den andre makens/partnerns förhållanden i banken. Uppgiftslämnande till någon ur de nämnda kategorierna anses alltså inte obehörigt. 15.1.3 Obehörighetsbegreppet Banksekretessen är inte absolut, eftersom inte varje utan endast obehörigt röjande av kundinformation är förbjudet. Tystnadsplikten har tre aspekter. I vissa situationer innebär den en plikt att inte sprida uppgifter om kunder i banken. Mot denna plikt står en skyldighet att i vissa fall bryta tystnadsplikten och lämna ut uppgifter om kunder. Därutöver finns situationer när en bank inte är skyldig men väl har en rätt att göra avsteg från tystnadsplikten. För att ge en kontur till obehörighetsbegreppet lämnas i detta avsnitt exempel på situationer, när det anses behörigt av en bank att lämna ut upplysningar om sina kunder. Redogörelsen är till övervägande del baserad på Nial. Inledningsvis kan erinras om att enligt en uttrycklig bestämmelse i 5 a § kreditupplysningslagen (1973:1173) hindrar inte tystnadsplikt i bl.a. bankers och kreditmarknadsföretags verksamhet att uppgifter om lämnade krediter och om betalningsförsummelser och kreditmissbruk utväxlas för kreditupplysningsändamål inom en krets som utgörs av bl.a. dessa företag samt företag som har tillstånd att bedriva kreditupplysningsverksamhet. Av förarbetsuttalanden framgår att reglerna om tystnadsplikt sätts ur spel bara så långt att uppgifterna kan lämnas ut till de företag som angetts i lagen. Det framhålls att bestämmelserna i 5 a § inte innebär någon skyldighet att lämna ut information, endast att tystnadsplikten inte hindrar att den aktuella informationen lämnas ut (prop. 1996/97:65 s. 53 och 66). Det bör även noteras att personuppgiftslagen (1998:204) innehåller regler till skydd för den enskildes integritet i samband med automatiserad behandling av personuppgifter. Som ett första exempel kan nämnas att uppgiftslämnande anses tillåtet när det krävs för att banken skall kunna fullgöra kundens uppdrag. Vidare är regeln om banksekretess dispositiv så till vida att en kund i ett särskilt fall kan lämna sitt uttryckliga eller underförstådda samtycke till att banken lämnar ut uppgifter om honom. Samtycke anses dock inte kunna lämnas på förhand genom att banken förelägger kunden allmänna villkor med ett sådant innehåll. Enligt Nial anses inte sådan "intern information inom banken som påkallas av bankens lojala intressen" som obehörigt röjande (s. 34). Som exempel anges att uppgifter lämnas från en anställd till bankledningen eller från ledningen till den anställde, eventuellt med vissa instruktioner, och att uppgifter sprids inom ledningen eller till revisorerna. Sådan information får dock endast lämnas till den eller de avdelningar och till den personkrets där de behövs för verksamheten. Uppgifter om bankkunder anses inte kunna vara föremål för någon allmän information inom banken. Den bank som lämnar ut upplysningar om en kund på grund av att banken enligt lag är skyldig därtill anses inte handla obehörigt. Sådan uppgiftsskyldighet finns inom vitt skilda områden. Ett nära liggande exempel är när en enskild bank lämnar upplysningar till Finansinspektionen, när inspektionen begär detta med stöd av 7 kap. 1 § BRL. Andra exempel är när banken lämnar kontrolluppgifter till skattemyndigheten eller uppgifter till kronofogdemyndigheten för bedömning av i vad mån gäldenären har utmätningsbar egendom. Enligt lagen (1993:768) om åtgärder mot penningtvätt skall banken lämna uppgifter till Rikspolisstyrelsen, eller den polismyndighet som regeringen bestämmer, om alla omständigheter som kan tyda på penningtvätt. Banken är även skyldig att på begäran lämna de ytterligare uppgifter som behövs för utredningen (9 §). Motsvarande bestämmelser finns i lagen (2002:444) om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall, m.m. (8 §). En bank kan bli skyldig att lämna ut uppgifter om sina kunder i samband med att vissa straffprocessuella tvångsmedel används, nämligen beslag och husrannsakan. Röjande av kundinformation kan även bli aktuellt om rätten förelägger banken att förete skriftlig handling som bevis, s.k. editionsföreläggande. Redan ett förundersökningsförfarande anses bryta banksekretessen, trots att en uttrycklig bestämmelse därom saknas. En bank får i en pågående förundersökning t.ex. lämna uppgifter om banktillgodohavanden, om uppgifterna behövs för utredningen. Denna praxis hänger samman med att förundersökningsledaren under vissa förutsättningar kan begära att vittnesförhör skall hållas inför domstol under en pågående förundersökning. Bankens revisorer är också skyldiga att på begäran lämna upplysningar om bolagets angelägenheter under förundersökning i brottmål. Det finns även situationer när uppgifter anses behörigen kunna lämnas till myndigheter utan att det finns en juridisk skyldighet att göra detta. Som exempel kan nämnas när banken lämnar uppgifter till en myndighet, som har tillsyn över personer som är kunder i banken. Länsstyrelsen har t.ex. tillsyn över stiftelser. Banken kan även bli uppgiftsskyldig i förhållande till andra än myndigheter, t.ex. i förhållande till aktieägare på bolagsstämma, arbetstagarorganisationer eller kunders revisorer. 15.2 Överväganden om sekretess och uppgiftsskyldighet i vissa finansiella företag 15.2.1 Utgångspunkter Det kan antas att bankkunder i regel har ett intresse av att deras personliga integritet och ekonomiska intressen (integritetsintresse) respekteras genom att den information, som en bank har om deras privata och ekonomiska angelägenheter, inte sprids. Syftet med en regel om banksekretess är att tillgodose kundernas integritetsintresse. Det ligger visserligen i bankernas intresse att respektera kundernas integritet för att inte riskera att tappa deras förtroende. Kommitténs och regeringens bedömning är dock att det är mest ändamålsenligt att tillgodose integritetsintresset genom en lagfäst regel om banksekretess. Därtill kommer att om en sådan regel finns, ökar sannolikheten för att kunderna skall ge banken en korrekt bild av sin situation i samband med t.ex. en ansökan om lån. Detta skapar möjligheter för en god riskhantering i banken. Om det däremot inte finns någon lagreglering av banksekretessen, riskerar man att kunderna blir mer återhållsamma när de lämnar uppgifter om sig själva, vilket försämrar bankens förutsättningar att korrekt uppskatta och prissätta riskerna. I Banklagskommitténs direktiv noterades att reglerna om sekretess, såsom de tolkats, har gett upphov till svårigheter bl.a. vid förvärv av banker och vid kreditgivning till kreditmarknadsbolag. Till detta kan läggas att de senaste årens utveckling på de finansiella marknaderna har inneburit att nya kategorier av finansiella tjänster har skapats, samtidigt som skillnaderna mellan olika former av finansiella företag har minskat. Finansiella företag, och finansiella koncerner eller andra finansiella företagsgrupper, har fått möjlighet att erbjuda ett större antal finansiella tjänster än tidigare. Internationaliseringen har ökat och konkurrensen mellan de finansiella företagen har skärpts. Det affärsmässiga intresset hos dessa företag eller företagsgrupper av att få tillgång till kundregister och annan kundinformation från andra delar av företaget eller gruppen har ökat. Informationsteknologins utveckling har vidare gjort det lättare att komma åt information om kunder och ökat möjligheterna att samköra register. Dessa två utvecklingslinjer kan påverka synen på banksekretessen. I takt med att de finansiella marknaderna blir mer komplicerade, och antalet finansiella instrument och tjänster ökar, växer även bankens intresse av att kunna sprida kundinformation inom den egna företagsgruppen, i den utsträckning som banken finner affärsmässigt motiverat. Frågan kan därför ställas om i vilken omfattning banksekretessen tillåter att information om kunder sprids mellan olika avdelningar inom en bank samt inom koncerner och i koncernliknande förhållanden. Det resonemang som förts får anses vara tillämpligt även på kreditmarknadsföretag. Till bilden hör att regeringens förslag angående en banks eller ett kreditmarknadsföretags innehav av aktier och andelar (se avsnitt 8.7.4) innebär att exempelvis en bank får väsentligt utökade möjligheter att ägna sig åt icke-finansiell verksamhet genom dotterbolag. Detta förslag väcker också frågan om i vilken grad uppgifter om kunder kan utväxlas mellan banken och dess dotterföretag. De nu berörda omständigheterna, dvs. utvecklingen på de finansiella marknaderna, informationsteknologins utveckling, möjligheten att ägna sig åt icke-finansiell verksamhet genom dotterbolag samt de frågor som berördes i kommittédirektiven, medför att regeringen - liksom Banklagskommittén - bedömer det erforderligt med ytterligare preciseringar av innebörden av banksekretess. 15.2.2 Utformningen av sekretessbestämmelserna Regeringens bedömning: Utformningen av sekretessbestämmelserna för banker och kreditmarknadsföretag bör övervägas ytterligare. Kommitténs förslag: Uppgift om banks eller kreditmarknadsföretags kunder får inte röjas, såvida det inte är behörigt. Remissinstanserna: Flera remissinstanser tillstyrker eller har inte någon erinran mot kommitténs förslag eller överväganden. Ett antal remissinstanser delar uttryckligen uppfattningen att det i huvudsak är lämpligt att bygga vidare på den litteratur och de fasta sedvänjor som har utvecklats kring de nuvarande sekretessbestämmelserna eller anser att övervägandena bör kunna utgöra ett bidrag till den framtida rättstillämpningen. Svea hovrätt anför att de i motiven föreslagna preciseringarna av sekretessbestämmelsernas innebörd bör framgå av lagtexten. Hovrätten föreslår en egen lydelse av 1 kap. 10 § BRL: Uppgift om banks kunder får röjas endast när det är behörigt. Kammarrätten i Sundsvall menar att lagstiftningen, för att kunna upprätthålla sin normativa funktion, bör ange banksekretessens innehåll, åtminstone i några huvudregler. Kammarrätten anser vidare att lagrummen av systematiska skäl bör innehålla en erinran om att sekretessen bryts av författningsreglerad uppgiftsskyldighet av flera olika slag och inte bara när det gäller 5 a § kreditupplysningslagen (1973:1173). Riksåklagaren menar att den föreslagna utformningen av bestämmelserna kan uppfattas som betydligt restriktivare än vad som nu gäller och ser ingen anledning till detta. Riksåklagaren anser vidare att skälen för den föreslagna ändringen av obehörighetsrekvisitet inte är tillräckligt övertygande för att motivera den och avstyrker därför ändringen. Även ändringen till "uppgift om banks kunder" avstyrks. Riksåklagaren menar att båda dessa rekvisit är väl inarbetade i praxis samt att ändringar utan syfte att ändra rättstillämpningen kan befaras leda till tolkningsproblem. Även Svenska Bankföreningen, Sveriges Advokatsamfund, Finansbolagens Förening och Svenska Fondhandlareföreningen anför argument med motsvarande innebörd. Juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet anser att lagändringarna inte är omotiverade. Fakultetsstyrelsen är dock inte övertygad om att ändrad bevisbörda följer av föreslagen författningslydelse men påpekar att förarbetena är tydliga på den punkten. Fakultetsstyrelsen är inte heller övertygad om de sakliga skälen för den ändringen. Om rekvisitet för röjande av sekretesskyddad uppgift ändras, anser Riksåklagaren att det är önskvärt med ett klart uttalande om att genombrott av sekretessen får ske i det fallet att en uppgift behövs vid en förundersökning. Ekobrottsmyndigheten påpekar att Ekosekretessutredningens förslag till ändring av sekretessreglerna i betänkandet SOU 1999:53 och Banklagskommitténs förslag bör behandlas i ett sammanhang. Enligt Svenska Bankföreningen har kommittén inte visat att det finns något behov av ändringar. Finansinspektionen anser att det vore lämpligt att även ändra sekretessbestämmelsen i 1 kap. 8 § lagen (1991:981) om värdepappersrörelse så att lydelsen stämmer överens med här behandlade sekretessbestämmelser. Sveriges Försäkringsförbund konstaterar att bankrörelselagen men inte försäkringsrörelselagen innehåller en bestämmelse om sekretess, vilket medför en obalans i konkurrensen mellan olika finansiella företagsgrupper. En bank med försäkringsbolag som dotterbolag kan erhålla uppgifter om kunder i försäkringsbolaget, men bankrörelselagens sekretessbestämmelse försvårar i det omvända förhållandet för försäkringsbolaget att på motsvarande sätt erhålla uppgifter om kunder i banken. Även Svenska Fondhandlareföreningen framhåller att gränslinjen mellan olika slag av finansiella verksamheter är på väg att suddas ut och att sekretesskyddet lagtekniskt är olikartat utformat. Sekretessfrågorna i finansiell verksamhet bör därför enligt föreningen behandlas samlat. Skälen för regeringens bedömning: Enligt såväl Banklagskommitténs som regeringens mening finns det ett behov av att utveckla och förtydliga de principer som tillämpningen av bestämmelserna om sekretess bygger på. Till skillnad från Svenska Bankföreningen anser regeringen att det, genom vad som anförts i föregående avsnitt, visats att det finns behov av ändringar. Även det faktum att Bankföreningen nyligen tagit fram riktlinjer för hantering av kunduppgifter i Sverige inom finansiella koncerner visar att utvecklingen på de finansiella marknaderna medför att innebörden av sekretessbestämmelserna kan behöva preciseras ytterligare. Mot detta skulle kunna anföras att det är instituten, vid sidan av kunderna, som förlorar på en illa skött sekretessbehandling och att instituten därför har intresse av att självreglera sekretessen. Regeringen tillmäter dock de faktorer som anges i föregående avsnitt sådan tyngd, att det inte kan anses lämpligt att uteslutande överlämna preciseringen av sekretessbestämmelserna till instituten själva. På grund av den mängd situationer som bestämmelserna är avsedda att täcka, och på grund av områdets komplexitet, anser kommittén att det är lämpligt att i huvudsak bygga vidare på den litteratur och de fasta sedvänjor som utvecklats kring de nuvarande bestämmelserna. Kommittén föreslår därför ändringar i lagrummen på visst sätt och gör därefter vägledande uttalanden om hur sekretessbestämmelserna bör tolkas i olika situationer; vid uppgiftslämnande inom banken, inom koncerner och i koncernliknande förhållanden, vid förvärv av en bank, vid värdepapperisering, vid bankers utlåning till kreditmarknadsföretag etc. Kommittén understryker att vad som anförs endast är avsett som en vägledning vid bedömningen av de sekretessfrågor som kan uppstå samt att sådana frågor, i det enskilda fallet, naturligtvis kan bli mycket svårbedömda. Kommittén påpekar även att de frågor som inte berörs av kommittén får överlämnas till rättstillämpningen att lösa, varvid de föreslagna bedömningsgrunderna dock kan tjäna som vägledning. Lagstiftaren kan genom motivuttalanden ge vägledning för tillämparen. En förutsättning för att ett sådant uttalande skall beaktas i rättstillämpningen är dock att det har stöd i lagtexten. Förslaget till lagtext får alltså inte genom motivuttalanden utvecklas på ett sätt som saknar stöd i vad som kan utläsas av själva lagtexten. Regeringen anser därför att remissinstansernas invändningar i detta avseende är berättigade. Oavsett om de uttalanden som kommittén gör är befogade eller inte, saknar de tillräckligt stöd i vad som kan utläsas av den föreslagna lagtexten. När det gäller motiven för att ändra i det lagrum som reglerar banksekretessen anför kommittén följande (s. 107). "Utgångspunkten är, i likhet med vad som redan gäller, att uppgifter om kundförhållanden skall omfattas av sekretess såvitt inte ett röjande av sådana uppgifter kan anses behörigt. Anledningen till att kommittén i sitt förslag har formulerat om "obehörighetsregeln" till en "behörighetsregel" är att kommittén anser att bevisbördan för att ett uppgiftslämnande är behörigt otvetydigt bör vila på banken. Om en kund, som lidit en ekonomisk skada till följd av att banken lämnat ut uppgifter om honom, för en skadeståndstalan mot banken och visar att banken röjt dessa uppgifter åligger det alltså banken att visa att uppgiftslämnandet var behörigt. Om en bank t.ex. finner det tveksamt om det är behörigt att lämna ut vissa uppgifter i samband med att banken utför ett uppdrag bör den kunna inhämta den berörda kundens samtycke just för det uppdragets fullgörande. I den nu gällande bestämmelsen talas om "enskildas förhållanden till bank" och inte om "uppgift om banks kunder". Eftersom uttrycket "enskildas förhållanden till bank" i doktrinen tolkats som uppgifter om kunder i banken anser kommittén, som inte har för avsikt att föreslå någon ändring härvidlag, att regeln blir tydligare om det senare uttryckssättet används. Språkligt innebär det dessutom en viss modernisering av bestämmelsen. Med kund avses såväl den som vid prövningstillfället är kund i banken som den som tidigare har varit det. Även den som håller på att förhandla med banken, eller har förhandlat men där förhandlingarna strandat, om att inleda en kundrelation faller in under begreppet. Det bör observeras att till "kund" skall även räknas t.ex. en borgensman eller annan som har en sådan relation till banken att uppgifter om honom förekommer där och som har ett befogat intresse av att dessa uppgifter kan hållas hemliga. Begreppet "kund" har alltså i sekretessammanhang en mer vidsträckt innebörd än vad man måhända i dagligt tal ger detta begrepp. Kommittén har vidare valt att tala om "uppgift" i singularis och inte om "uppgifter" som i den nuvarande lagtexten för att därigenom markera att varje uppgift som en bank kan ha om en kund i sekretesshänseende får prövas för sig. Den omständigheten att det anses behörigt att lämna ut vissa uppgifter om en kund betyder alltså inte att det därmed är fritt fram att röja samtliga uppgifter om kunden som finns hos banken." När det gäller motsvarande ändringar i sekretessbestämmelsen för kreditmarknadsföretag hänvisar kommittén till det ovan anförda (s. 124). Flera remissinstanser avstyrker dessa lagtekniska ändringsförslag. De menar att de skäl som anförs för ändringarna inte är tillräckligt övertygande och motiverade. De anser också att ändringar utan syfte att ändra rättstillämpningen kan befaras leda till tolkningsproblem och osäkerhet om huruvida den praxis som hittills utvecklats är avsedd att ändras i något avseende. Regeringen anser att denna remisskritik inte kan lämnas utan avseende. Den finansiella sektorn har under de senaste årtiondena förändrats. Gränslinjen mellan olika slag av finansiella verksamheter är inte lika tydlig som förut. Direkt konkurrerande verksamheter kan drivas av olika slag av institut och olika verksamheter kan ingå i koncerner och andra företagsgrupper. Det kan gälla bankrörelse, värdepappersrörelse, fondbolagsrörelse, försäkringsrörelse m.m. Kunderna har därvid ett befogat intresse av att få samma sekretesskydd oavsett den administrativa ramen för rörelsen. I praktiken torde sekretesskyddet vara likvärdigt. Det gäller även i det fallet sekretessbestämmelse saknas i lagstiftningen. Lagtekniskt är emellertid sekretesskyddet olikartat utformat för olika slag av institut. I vissa fall är sekretesskravet riktat mot det finansiella företaget, i andra fall mot dess anställda. Sekretesskraven åtföljs vidare av olika sanktionssystem - skadestånd eller straff förutom näringsrättsliga sanktioner - för olika slag av rörelse. Mot denna bakgrund delar regeringen remissynpunkten att sekretessfrågorna i finansiell verksamhet bör behandlas samlat. Sammantaget anser regeringen således att utformningen av sekretessbestämmelserna för banker och kreditmarknadsföretag bör övervägas ytterligare samt att detta bör ske i ett vidare perspektiv som även innefattar en översyn av sekretesskyddet i övrig finansiell verksamhet. 15.2.3 Uppgiftsskyldighet i samband med förundersökning Regeringens förslag: Ett kreditinstitut skall vara skyldigt att lämna ut uppgifter om enskildas förhållanden till institutet, om det under en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål begärs av undersökningsledare eller om det i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål på framställning av en annan stat eller en mellanfolklig domstol begärs av åklagare. En bestämmelse om detta tas in i den nya lagen om bank- och finansieringsrörelse. Motsvarande bestämmelser förs in i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse, lagen (1992:453) om börs- och clearingverksamhet, lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag (kapitaltäckningslagen), lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument och lagen (2002:149) om utgivning av elektroniska pengar. Ekosekretessutredningens förslag: Utredningen föreslår att det i bankrörelselagen, lagen om värdepappersrörelse och lagen om finansieringsverksamhet, genom tillägg i bestämmelserna om sekretess, klargörs att det inte är obehörigt att lämna ut uppgifter till brottsutredande myndigheter under förundersökning. Remissinstanserna: Av de remissinstanser som yttrar sig över Ekosekretessutredningens förslag tillstyrker de flesta förslaget eller lämnar det utan erinran. Ekobrottsmyndigheten anser att utredningens förslag bör behandlas tillsammans med Banklagskommitténs förslag till reglering av banksekretessen. Finansinspektionen anser att de föreslagna bestämmelserna ger intryck av att utgöra en uttömmande reglering av vad som kan anses utgöra behörigt röjande, vilket inte är avsett. Inspektionen anser därför att utformningen av bestämmelserna bör övervägas ytterligare. Svenska Bankföreningen motsätter sig inte en reglering av bankernas uppgiftslämnande men anser att bestämmelsen skall omarbetas och ges en annan placering. Bankföreningen förutsätter vidare att det kommer att ske en samordning av utredningens och Banklagskommitténs förslag. Fondbolagens Förening ansluter sig till Bankföreningens uttalanden samt anför att lagändringarna även bör avse sekretessbestämmelsen i lagen (1990:1114) om värdepappersfonder. Finansbolagens Förening gör huvudsakligen samma påpekanden som Bankföreningen men menar att en lagreglering av uppgiftslämnandet avseende den misstänkte är överflödigt då detta redan är reglerat i praxis. Skälen för regeringens förslag: Den 19 juni 2002 överlämnade regeringen propositionen 2001/02:191 Sekretessfrågor - Ekonomisk brottslighet m.m. till riksdagen. Förslagen och bedömningarna i propositionen bygger på bl.a. Ekosekretessutredningens betänkande Ekonomisk brottslighet och sekretess (SOU 1999:53). I den del som avsåg utredningens förslag till tillägg i bestämmelserna om sekretess i bl.a. bankrörelselagen gjorde regeringen bedömningen att ytterligare överväganden avseende regleringens utformning måste ske om en reglering av bankernas uppgiftsskyldighet i förundersökning skall komma till stånd. Skälen för denna bedömning var dels att Banklagskommitténs betänkande om bl.a. banksekretessen var under beredning inom Regeringskansliet, dels att det pågick ett arbete inom Regeringskansliet med att tillträda ett tilläggsprotokoll från 2001 till EU:s konvention om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål från maj 2000 som berör frågor om banksekretess vid ansökningar om rättslig hjälp i brottmål (se anförd prop. s. 70). När det gäller Banklagskommitténs förslag om ändringar i banksekretessen gör regeringen i det föregående avsnittet bedömningen att utformningen av sekretessbestämmelserna för banker och andra finansiella aktörer - mot bakgrund av olika remissynpunkter på Banklagskommitténs förslag - bör övervägas ytterligare. Det skall i sammanhanget noteras att dessa sekretessbestämmelser berör alla situationer som kan uppkomma, när uppgifter som omfattas av banksekretess kan lämnas ut till subjekt, som inte har dessa uppgifter. Ekosekretessutredningen berör enbart uppgiftslämnande i samband med en förundersökning. Uppgifter från banker är ofta av stor betydelse för utredningar om brott i allmänhet och om ekonomisk brottslighet i synnerhet. Trots de uttalanden som gjordes i samband med införandet av banklagstiftningen, och som innebar att obehörighetsrekvisitet i banklagstiftningen i praktiken borde tolkas på så sätt att uppgifter kunde lämnas ut till en åklagare i anledning av en förundersökning i brottmål (se prop. 1986/87:12 s. 212), pekar Ekosekretessutredningen på att vissa problem ändå finns. Enligt utredningen anser sig vissa bankföreträdare vara förhindrade att lämna ut uppgifter om andra än de som är misstänkta, medan andra anser sig oförhindrade att lämna ut uppgifter även avseende sådana personer, om uppgifterna har betydelse för förundersökningen. Den praxis som har utvecklats är således inte enhetlig. Vidare pekar utredningen på att svaren på en framställning kan dröja, vilket kan bero på osäkerhet om hur långt banksekretessen sträcker sig. Enligt regeringen är detta inte tillfredsställande. En åklagare eller polis som vill inhämta uppgifter i anledning av en förundersökning skall inte vara beroende av den enskilda bankens inställning till om uppgifter skall lämnas ut eller inte. Som utredningen påpekar finns det ingenting i rättegångsbalkens bestämmelser om vittnesplikt, husrannsakan, beslag och edition som skiljer mellan utlämnande av uppgifter om den misstänkte och utlämnande av uppgifter om någon annan, om uppgifterna har betydelse för förundersökningen. Enligt regeringens mening finns det inget som motiverar att en sådan åtskillnad görs när det gäller vilka uppgifter en bank kan lämna ut till en åklagare eller polis i samband med en förundersökning. Banksekretessen berör även det internationella straffrättsliga samarbetet. I flera internationella överenskommelser om rättslig hjälp i brottmål åtar sig avtalsstaterna att inte avslå en ansökan om rättslig hjälp i brottmål (t.ex. att lämna ut handlingar om ekonomiska transaktioner) på den grunden att uppgifterna är föremål för banksekretess. I ett tilläggsprotokoll till EU:s konvention om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål från den 29 maj 2000 finns - utöver en allmän bestämmelse om att en ansökan inte får vägras på grund av banksekretess - en bestämmelse om att en medlemsstat åtar sig att lämna ut uppgifter om de transaktioner som skett på ett visst specifikt bankkonto. Bestämmelsen omfattar såväl personer som är föremål för en brottsutredning som andra personer. Tilläggsprotokollet antogs den 16 oktober 2001 och inom Regeringskansliet pågår arbetet med att tillträda protokollet. Sammanfattningsvis finns det alltså ett uttryckligt internationellt åtagande att lämna ut uppgifter från en bank också avseende personer som inte är misstänkta för brott. I lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål finns bestämmelser om att svenska domstolar och åklagare kan bistå utländska myndigheter i brottsutredningar. I 5 kap. 10 § nämnda lag finns en bestämmelse om att tystnadsplikten i bl.a. 1 kap. 10 § BRL inte hindrar att uppgifter lämnas ut i ärenden om rättslig hjälp. Av motiven till bestämmelsen framgår att den enbart var ett klargörande av vad som redan gällde i avvaktan på behandlingen av Ekosekretessutredningens och Banklagskommitténs förslag till ändringar (se prop. 1999/2000:61 s. 170). Ett grundläggande synsätt i lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål är att de åtgärder, som t.ex. en åklagare kan vidta i samband med en svensk förundersökning, kan han eller hon också bistå en utländsk kollega med, varken mer eller mindre. Finns det brister i den nationella regleringen kommer dessa också att avspeglas när hjälp skall lämnas. Det innebär att om en företrädare för en bank anser sig vara förhindrad - på grund av banksekretessen - att lämna ut uppgifter avseende en person som inte är misstänkt, finns det risk för att Sverige vid en ansökan om rättslig hjälp enligt nämnda tilläggsprotokoll skulle hamna i konflikt med sitt internationella åtagande. Mot bakgrund av den vacklande praxis som uppstått om i vilken utsträckning uppgifter kan lämnas ut avseende andra än misstänkta och Sveriges internationella åtaganden, anser regeringen sammanfattningsvis att vissa ändringar i lag bör ske för att klargöra när uppgifter kan eller skall lämnas ut i samband med en förundersökning eller ett ärende om internationell rättslig hjälp i brottmål. Främst mot bakgrund av de internationella åtagandena bör enligt regeringens mening ett sådant klargörande ske oberoende av de ytterligare överväganden som bör göras om sekretessbestämmelserna i allmänhet i enlighet med vad som angetts i föregående avsnitt. När det gäller utredningens förslag så delar regeringen Finansinspektionens uppfattning att utredningens föreslagna bestämmelser ger intryck av att utgöra en uttömmande reglering av vad som kan anses utgöra ett behörigt röjande, vilket inte är avsett. Dessutom är en sådan lösning för närvarande inte framkomlig mot bakgrund av att sekretessbestämmelserna för banker och andra aktörer, som ovan nämnts, bör övervägas ytterligare. En annan lagteknisk lösning bör alltså väljas. En bestämmelse om vilka uppgifter en bank kan eller skall lämna till undersökningsledare i samband med en förundersökning eller till åklagare i samband med ett ärende om internationell rättslig hjälp i brottmål bör vara tydlig. Av den anledningen bör enligt regeringens mening en reglering ges formen av en uttrycklig skyldighet att lämna ut uppgifter. Skyldigheten att lämna ut uppgifter skall gälla när uppgifterna om enskildas förhållanden begärs av en undersökningsledare under en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål eller av en åklagare i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål på framställning av en annan stat eller en mellanfolklig domstol. Med en sådan bestämmelse klargörs att uppgifter skall lämnas ut oavsett om uppgifterna avser en misstänkt person eller inte. En sådan bestämmelse medför också att Sverige lever upp till sina internationella åtaganden. Fler kriterier för uppgiftsskyldigheten bör inte regleras uttryckligen i den föreslagna bestämmelsen. När det gäller en svensk förundersökning följer dock redan av 23 kap. 2 § rättegångsbalken att utgångspunkten för undersökningsledarens inhämtande av uppgifter är att de kan antas äga betydelse för utredningen. När det gäller ansökningar om rättslig hjälp i brottmål från en utländsk myndighet görs den bedömningen emellertid inte av den svenska åklagaren som bistår sin utländske kollega. Det är i stället den utländska myndigheten som avgör om uppgifterna har betydelse för den utländska brottsutredningen och det är inte något som den svenska åklagaren förutsätts ifrågasätta. Bestämmelsen innebär att uppgifter som normalt omfattas av banksekretessen skall lämnas ut. Ekosekretessutredningen pekar på att en sådan reglering kan komma att uppfattas som uttömmande och därför verka hämmande på kontakterna i övrigt mellan banker och brottsutredande myndigheter. Regeringen delar inte utredningens farhågor med en sådan bestämmelse. En tydlig regel kommer att underlätta arbetet såväl för de brottsutredande myndigheterna som för bankerna. I samband med utarbetandet av 5 kap. 10 § lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål påpekade flera remissinstanser att arbetet skulle underlättas, om en uttrycklig regel om att uppgifter skall lämnas ut infördes (prop. 1999/2000:61 s. 169 f). En sådan regel kommer också att medföra att uppgifterna snabbare kan lämnas ut, eftersom några tveksamheter inte bör uppkomma. Detta behöver enligt regeringens mening inte leda till att kontakterna i övrigt mellan bankerna och de brottsutredande myndigheterna försämras, snarare tvärtom. Sammanfattningsvis bör en bestämmelse om skyldighet att lämna ut uppgifter om enskildas förhållanden, när det begärs av undersökningsledare under en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål eller av åklagare i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål på framställning av en annan stat eller en mellanfolklig domstol, tas in i den nya lagen om bank- och finansieringsrörelse. Bestämmelsen bör omfatta såväl banker som kreditmarknadsföretag. Behovet för de brottsutredande myndigheterna att erhålla uppgifter under en förundersökning eller i ett ärende om internationell rättslig hjälp i brottmål, framför allt vid utredning av ekonomisk brottslighet, gäller emellertid inte bara de uppgifter som finns hos en bank eller ett kreditmarknadsföretag. Som nämnts ovan har de senaste årens utveckling på de finansiella marknaderna inneburit att nya kategorier av finansiella tjänster har skapats samtidigt som skillnaderna mellan de olika formerna av finansiella aktörer har minskat. Uppgifter som finns hos ett annat finansiellt företag än en bank eller ett kreditmarknadsföretag kan självklart vara av lika stort värde för de brottsutredande myndigheterna som om uppgifterna hade funnits hos något av de sistnämnda företagen. Det kan också noteras att i förklaranderapporten till ovan nämnda tilläggsprotokoll är medlemsstaterna överens om att uttrycket "banksekretess" skall tolkas i vid mening med beaktande av den gemenskapslagstiftning och nationella lagstiftning som är tillämplig på den finansiella sektorn. Enligt regeringens mening bör därför bestämmelser om uppgiftsskyldighet föras in i samtliga de lagar, i vilka det finns bestämmelser om sekretess eller tystnadsplikt för den finansiella verksamheten. Bestämmelser om uppgiftsskyldighet bör därför föras in i lagen om värdepappersrörelse, lagen om börs- och clearingverksamhet, kapitaltäckningslagen, lagen om kontoföring av finansiella instrument och lagen om utgivning av elektroniska pengar. Även lagen om värdepappersfonder innehåller en bestämmelse om sekretess. Regeringen gör bedömningen att också fondbolag och förvaringsinstitut bör omfattas av nu aktuell uppgiftsskyldighet. Värdepappersfondsutredningen föreslår emellertid i delbetänkandet Investeringsfonder Förslag till ny lag (SOU 2002:56) en lag om investeringsfonder som bl.a. skall ersätta lagen om värdepappersfonder. Delbetänkandet bereds för närvarande i Regeringskansliet. Frågan om uppgiftsskyldighet för fondbolag och förvaringsinstitut bör därför lämpligen tas om hand i en proposition baserad på Värdepappersfondsutredningens betänkande. De nya bestämmelserna om uppgiftsskyldighet medför följdändringar i 5 kap. 10 § lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål. 16 Offentlighet och sekretess vid kommunal finansiell samverkan I detta avsnitt analyseras offentlighetsprincipens tillämpning på kommunal finansiell samverkan och övervägs behovet av ytterligare sekretessregler till skydd för det allmännas ekonomiska intresse och enskilds ekonomiska förhållanden. Regeringen behandlar i avsnittet de bedömningar och förslag angående sekretess som Utredningen om kommunal finansiell samverkan för fram i betänkandet Kommunala finansförbund (SOU 1998:72), se även avsnitt 3. 16.1 Offentlighetsprincipen och sekretesslagen Allmänt om offentlighetsprincipen I ett demokratiskt samhälle är det av grundläggande betydelse att medborgarna kan kontrollera hur statliga och kommunala myndigheter driver sin verksamhet. För att möjliggöra en sådan kontroll är myndigheterna sedan lång tid underkastade en offentlighetsprincip, vilken innebär att verksamheten skall ske i öppna former och under allmänhetens insyn så långt det är möjligt. Offentlighetsprincipen omfattar bl.a. den verksamhet som drivs av kommuner och landsting. Behovet av offentlighet och insyn kan tillgodoses på olika sätt. För sammanträden hos beslutande politiska församlingar råder i regel s.k. förhandlingsoffentlighet. Sammanträden i kommunala nämnder hålls dock som huvudregel inom stängda dörrar. Offentlighetsprincipen har fått sin fastaste utformning när det gäller information som finns nedskriven eller på annat sätt dokumenterad hos myndigheterna. Rätten att ta del av myndigheternas handlingar - s.k. handlingsoffentlighet - infördes genom vår första tryckfrihetsförordning år 1766. Handlingsoffentligheten omfattar allmänna handlingar. Detta begrepp behandlas i 2 kap. tryckfrihetsförordningen. Med handling förstås framställning i skrift eller bild samt upptagning som kan läsas, avlyssnas eller på annat sätt uppfattas endast med hjälp av tekniskt hjälpmedel. En handling är allmän om den förvaras hos en myndighet och enligt särskilda regler anses inkommen till eller upprättad hos myndigheten. Med myndigheter avses de organ som ingår i den offentligrättsliga statliga och kommunala organisationen. Myndighetsbegreppet omfattar således bl.a. kommunernas och landstingens förvaltningsmyndigheter. De beslutande kommunala församlingarna är likställda med myndigheter vid tillämpningen av 2 kap. tryckfrihetsförordningen. Fristående rättssubjekt, som fullgör offentliga förvaltningsuppgifter, anses i förevarande sammanhang inte vara myndigheter. Kommunala bolag, föreningar och stiftelser är således inte myndigheter. Däremot jämställs de med myndigheter i vissa fall (se nedan i nästa avsnitt). Varje svensk medborgare har rätt att ta del av allmänna handlingar. Utlänningar är jämställda med svenska medborgare i detta avseende. Rätten att ta del av allmänna handlingar kan utnyttjas oberoende av det syfte för vilket den enskilde begär att få ta del av en handling. Rätten att ta del av allmänna handlingar får bara begränsas om det är påkallat med hänsyn till vissa i tryckfrihetsförordningen angivna intressen, bl.a. rikets centrala finanspolitik, penningpolitik eller valutapolitik, det allmännas ekonomiska intresse eller skyddet för enskilds ekonomiska eller personliga förhållanden. Enligt tryckfrihetsförordningen skall begränsningar i rätten att ta del av allmänna handlingar anges noga i en särskild lag eller i en annan lag vartill den särskilda lagen hänvisar. Den särskilda lag som avses är sekretesslagen (1980:100). Där finns bestämmelser om tystnadsplikt i det allmännas verksamhet och om förbud mot att lämna ut allmänna handlingar. Med sekretess avses förbud att röja uppgift, vare sig det sker muntligen eller på annat sätt, t.ex. genom utlämnande av handling. Offentlighetsprincipen i kommunala bolag Under senare år har det blivit allt vanligare att kommunal verksamhet drivs i privaträttsliga former. Enligt 3 kap. 16 § kommunallagen (1991:900) får kommuner och landsting lämna över vården av en kommunal angelägenhet, för vars handhavande särskild ordning inte föreskrivits, till ett aktiebolag, ett handelsbolag, en ekonomisk förening, en ideell förening, en stiftelse eller till en enskild individ. I kommunallagen ges inte några begränsningar i fråga om vilka typer av verksamheter som får drivas i företagsform. Dock följer av 11 kap. 6 § regeringsformen att myndighetsutövning får ske i företagsform endast om det finns stöd för det i lag. Det bör också framhållas att de kommunala företagen inte har vidare kommunalrättslig kompetens än vad deras ägare har tillsammans. Intresset av insyn i offentlig verksamhet är lika starkt oavsett vilken form som kommuner och landsting har valt för verksamheten. De aktiebolag, handelsbolag, ekonomiska föreningar och stiftelser där kommuner och landsting utövar ett rättsligt bestämmande inflytande jämställs därför enligt 1 kap. 9 § sekretesslagen (1980:100) med myndigheter vid tillämpningen av 2 kap. tryckfrihetsförordningen och sekretesslagen. Handlingsoffentlighet gäller även i sådana företag som ägs av kommunala bolag, kommunalförbund eller av andra juridiska personer som kommuner eller landsting har ett rättsligt bestämmande inflytande i. Som framhålls ovan leder avvägningen mellan intresset av insyn och andra viktiga intressen ibland till att offentlighetsprincipen får vika och att de senare intressena skyddas av sekretess. I 6 kap. sekretesslagen finns bestämmelser till skydd för det allmännas ekonomiska intresse. I lagen (1990:409) om skydd för företagshemligheter finns bestämmelser till skydd för obehöriga angrepp på företagshemligheter (jfr 1 kap. 12 § sekretesslagen). Dessa bestämmelser har ansetts ge ett tillfredsställande skydd för sådana uppgifter om de kommunala företagens affärsförhållanden som kan behöva hemlighållas (prop. 1993/94:48 s. 29). Det hittills sagda har gällt offentlighetsprincipens tillämpning i kommunala företag, där kommuner eller landsting har ett dominerande inflytande. Det finns emellertid behov av insyn och offentlighet även i andra delägda kommunala företag. Fullmäktige skall därför verka för att allmänheten - enligt de grunder som gäller för allmänna handlingars offentlighet - skall ha rätt att ta del av handlingar hos företag där kommunen är delägare utan att ha ett rättsligt bestämmande inflytande (se 3 kap. 18 § tredje stycket kommunallagen). Utformningen av bestämmelserna i sekretesslagen Sekretesslagen bygger på tanken att offentlighetsprincipen inte skall inskränkas av sekretess i större utsträckning än nödvändigt. Ytterligare en utgångspunkt har varit att största möjliga återhållsamhet skall iakttas, när det gäller sekretess till förmån för det allmännas intressen. Sekretess får i dessa fall förekomma bara då offentlighet skulle hindra eller avsevärt försvåra den verksamhet som är i fråga. De flesta bestämmelserna om sekretess är utformade så att de skall tillämpas bara när det skulle uppstå risk för skada om en uppgift lämnades ut. Detta uttrycks genom att bestämmelserna innehåller skaderekvisit. Dessa är av två slag, raka eller omvända. Det raka skaderekvisitet innebär att offentlighet gäller som utgångspunkt, men att sekretess träder in om det föreligger risk för skada. Avsikten är att riskbedömningen skall göras med utgångspunkt i själva uppgiften. Det innebär att beslutet i normalfallet inte behöver grundas på en skadebedömning i det enskilda fallet. Avgörande är i stället om uppgiften är av sådant slag att ett utlämnande typiskt sett kan medföra skada. Det omvända skaderekvisitet innebär att presumtionen är att sekretess gäller för uppgiften, men att uppgiften kan lämnas ut om det står klart att uppgiften kan röjas utan att det aktuella sekretessintresset skadas. Denna konstruktion innebär att den som skall avgöra om uppgiften kan lämnas ut har ett ganska begränsat utrymme för sin bedömning. I praktiken kan ett utlämnande av uppgiften inte ske utan vetskap om mottagarens identitet och om dennes avsikt med uppgiften. Det bör anmärkas att det även finns några bestämmelser som innebär absolut sekretess, dvs. att sekretess gäller utan undantag. Sekretess med hänsyn till det allmännas ekonomiska intresse Som nämnts ovan finns i 6 kap. sekretesslagen bestämmelser om sekretess med hänsyn till det allmännas ekonomiska intresse. Enligt 1 § gäller sekretess i myndighets affärsverksamhet för uppgift om myndighetens affärs- eller driftförhållanden, om det kan antas att någon som driver likartad rörelse gynnas på myndighetens bekostnad om uppgiften röjs. Sekretess enligt denna bestämmelse fordrar således att det finns behov av att skydda myndighetens förmåga att konkurrera. Under motsvarande förutsättning gäller sekretess hos myndighet för uppgift om affärs- eller driftförhållanden hos bolag, förening, samfällighet eller stiftelse som driver affärsverksamhet och där det allmänna genom myndigheten utövar ett bestämmande inflytande eller bedriver revision. Med uttrycket affärsverksamhet förstås en verksamhet som antingen i sin helhet eller i en viss avgränsad del är affärsinriktad. Ett utmärkande drag för sådan verksamhet är i allmänhet att den drivs med krav på att den skall gå med vinst eller att den i vart fall skall gå ihop ekonomiskt. Begreppet skall inte fattas alltför snävt (prop. 1979/89:2 s. 144 f). Det omfattar bl.a. myndigheter som åtar sig uppgifter i konkurrens med andra. Till affärsverksamhet räknas också utlåningsverksamhet som drivs under affärsmässiga former. Med affärs- eller driftförhållanden avses konkreta ärenden angående t.ex. köp, försäljning eller uthyrning av egendom, tjänster eller annat. Till myndighets affärs- eller driftförhållanden räknas också affärshemligheter av mer allmänt slag, såsom t.ex. marknadsundersökningar, utredningar av annat slag, prissättningskalkyler och andra liknande uppgifter av mer allmänt slag (prop. 1979/80:2 s. 145). I 6 kap. 2 § sekretesslagen regleras den s.k. upphandlingssekretessen. Sekretess gäller enligt första stycket för uppgift som hänför sig till ärende angående förvärv, överlåtelse, upplåtelse eller användning av egendom, tjänst eller annan nyttighet, om det kan antas att det allmänna lider skada om uppgiften röjs. Sådan tjänst som består i att arbete som för en myndighets behov utförs av dess egen eller annan myndighets personal undantas, dock inte i fråga om arbete som en myndighet i konkurrens med andra myndigheter eller enskilda erbjuder sig att utföra. I paragrafen finns två särskilda regler för anbudsförfaranden. Om ärendet angår försäljning av lös egendom för det allmännas räkning, får enligt andra stycket uppgift som rör anbud eller motsvarande erbjudande inom en kommun, ett landsting eller en myndighet eller mellan statliga myndigheter inte i något fall lämnas till annan än den som har avgett anbudet eller erbjudandet förrän alla anbud eller erbjudanden offentliggörs eller avtal har slutits eller ärendet annars har slutförts. Sekretessen är absolut, dvs. någon skadevärdering skall inte göras. Motsvarande reglering gäller enligt tredje stycket för ärenden angående upphandling med den skillnaden att den absoluta sekretessen redan upphör - förutom när alla anbud eller erbjudanden offentliggörs eller ärendet annars slutförts - när beslut om leverantör och anbud fattats, dvs. vid det s.k. tilldelningsbeslutet, och inte när avtal har slutits. När den absoluta anbudssekretessen upphört gäller i båda fallen sekretess till förmån för det allmänna enligt första stycket och till förmån för enskild enligt 8 kap. 10 § första stycket första meningen sekretesslagen (se nedan). I 6 kap. 3 § sekretesslagen finns bestämmelser om sekretess för uppgifter om det allmännas upplåningsverksamhet. Sekretess gäller för sådana uppgifter, om det kan antas att det allmännas ställning som låntagare skulle försämras om uppgiften röjs. Sekretessen gäller inte enbart uppgifter som direkt rör ett visst lån utan också för uppgifter som har ett nära samband med upplåningsverksamheten, som t.ex. uppgifter om riktlinjer för en myndighets upplåning eller om storleken på dess beräknade lånebehov (prop. 1979/80:2 s. 149). Sekretessen gäller såväl hos den myndighet som driver den aktuella upplåningsverksamheten som hos den myndighet till vilken uppgifter har lämnats. Bestämmelsen har konstruerats med ett rakt skaderekvisit. Det innebär att uppgifter i en myndighets upplåningsverksamhet som huvudregel skall vara offentliga och att sekretess inträder först om så erfordras för att skydda det allmännas ställning som låntagare. Sekretess till skydd för enskilds ekonomiska förhållanden Bestämmelser om sekretess till skydd för enskilda motparter i det allmännas finansiella verksamhet finns i 8 kap. 8 § sekretesslagen. Enligt bestämmelsens första stycke gäller sekretess i bl.a. Riksbankens kassarörelse, valutahandel och in- och utlåningsrörelse samt i Riksgäldskontorets upplåningsverksamhet för uppgift om enskilds ekonomiska förhållanden. Det bör noteras att denna sekretess är absolut och att den således inte innefattar något skaderekvisit. Enligt bestämmelsens andra stycke gäller sekretess i annan av myndighet bedriven upplåningsverksamhet eller affärsmässig utlåningsverksamhet för uppgift om enskilds affärs- eller driftförhållanden, om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs. När det gäller upplåning har bestämmelsen betydelse för bl.a. den kommunala verksamheten (prop. 1979/80:2 s. 238). Bestämmelsen i 8 kap. 8 § sekretesslagen kompletteras av 8 kap. 10 § samma lag. Enligt den paragrafen gäller sekretess hos myndighet för uppgift om affärs- eller driftförhållanden för enskild, som i annat fall än som avses i bl.a. 8 § har trätt i affärsförbindelse med myndigheten, om det av särskild anledning kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs. Om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs, gäller sekretess också hos myndighet för uppgift om affärs- eller driftförhållanden för enskild som har trätt i affärsförbindelse med bolag, förening, samfällighet eller stiftelse som driver affärsverksamhet och vari det allmänna genom myndigheten utövar ett bestämmande inflytande eller bedriver revision. 16.2 Finns det behov av ytterligare sekretessregler vid kommunal finansiell samverkan? 16.2.1 Kommunal finansiell samverkan Utredningens och regeringens överväganden i det följande omfattar såväl samverkan i kommunalförbund som i privaträttslig form. Ett kommunalförbund är en offentligrättslig juridisk person, som har egen rättskapacitet och som är fristående i förhållande till sina medlemskommuner. Kommuner och landsting får bilda kommunalförbund och lämna över vården av kommunala angelägenheter till sådana förbund, som därigenom får exklusiv kompetens att sköta de uppgifter som förbundsmedlemmarna har överlämnat. För ett kommunalförbunds skulder står i första hand förbundets egna tillgångar till förfogande. Medlemmarna bär dock det yttersta ekonomiska ansvaret för ett förbunds verksamhet. Samverkan i kommunalförbund är möjlig för alla kommunala angelägenheter. Kompetensen bestäms av det ändamål för vilket förbundet har bildats. Det enda som krävs är att uppgiften faller inom ramen för de samverkande kommunernas och landstingens kompetens (prop. 1996/97:105 s. 67). De författningsbestämmelser som gäller för en kommuns eller ett landstings verksamhet gäller fullt ut också när verksamheten har förlagts till ett kommunalförbund. Av intresse i sammanhanget är därför att kommunernas och landstingens befogenhet att driva näringsverksamhet begränsas av bestämmelsen i 2 kap. 7 § kommunallagen. Där stadgas att kommuner och landsting får driva näringsverksamhet, om det sker utan vinstsyfte och för att tillhandahålla allmännyttiga anläggningar eller tjänster åt de egna invånarna. Det bör understrykas att bestämmelsen innebär ett förbud mot att kommuner eller landsting inlåter sig på företag som har till syfte att ge kommunen eller landstinget en ekonomisk vinst (prop. 1990/91:117 s. 151). Detta överensstämmer med att kommuner och landsting utan vinstsyfte kan driva finansiell verksamhet som ett led i kommunens eller landstingets verksamhet. När kommunen eller landstinget lånar upp till sig själv eller slussar krediter till olika delar av verksamheten omfattas rörelsen inte av bestämmelserna i den föreslagna lagen om bank- och finansieringsrörelse och kan således drivas utan tillstånd av Finansinspektionen (se avsnitt 5.4.4.1). Om kommunen eller landstinget avser att driva annan finansiell verksamhet, bör den emellertid behandlas på samma sätt som när verksamheten drivs i annan associationsform. Detta innebär att det bör ställas krav på tillstånd. Ett sådant kan emellertid inte ges, eftersom tillstånd att driva finansieringsrörelse endast får ges till aktiebolag och ekonomiska föreningar (se 3 kap. 1 § andra stycket i förslaget till lag om bank- och finansieringsrörelse). Inte heller tillstånd att driva bankrörelse eller värdepappersrörelse kan ges till kommuner och landsting (se 3 kap. 1 § första stycket i ovan nämnt förslag samt 1 kap. 3 § andra stycket lagen [1991:981] om värdepappersrörelse). Finansiell verksamhet i privaträttslig form lyder under den finansiella lagstiftningen och med uttrycket kommunala finansföretag avses i det följande företag, i vilka samverkande kommuner eller landsting utövar ett rättsligt bestämmande inflytande, och som driver sådan verksamhet som avses i den föreslagna lagen om bank- och finansieringsrörelse eller lagen om värdepappersrörelse. Uttrycket rättsligt bestämmande inflytande har i detta sammanhang samma innebörd som i 1 kap. 9 § sekretesslagen. Kommuner och landsting anses utöva ett rättsligt bestämmande inflytande om de ensamma eller tillsammans genom sitt ägande eller på annat sätt förfogar över mer än hälften av samtliga röster i ett aktiebolag eller en ekonomisk förening. Såsom även nämnts i avsnitt 16.1 har inte heller de kommunala företagen vidare kommunalrättslig kompetens än vad deras ägare har tillsammans. Kommunalförbund (som driver finansiell verksamhet utan vinstsyfte) och kommunala finansföretag benämns i det följande med samlingsbegreppet finansiella samverkansorgan. Vid kommunal finansiell samverkan kan känsliga uppgifter förekomma. Det kan gälla såväl uppgifter om ekonomiska eller affärsmässiga förhållanden hos kreditgivare och andra motparter som uppgifter om de kommuner och landsting som deltar i eller som avser att ansluta sig till samverkan. Vissa av uppgifterna kan vara av sådan karaktär att ett offentliggörande riskerar att medföra ekonomisk skada för det allmänna eller för enskilda. 16.2.2 Sekretess till skydd för det allmännas ekonomiska intresse Regeringens bedömning: Sekretesslagen (1980:100) innehåller regler om sekretess till skydd för det allmännas ekonomiska intresse. Bestämmelserna kan redan i sin nuvarande utformning tillämpas vid kommunal finansiell samverkan. Någon lagändring bör därför inte göras. Utredningens bedömning: Överensstämmer med regeringens bedömning. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser kommenterar inte bedömningen eller lämnar den utan erinran. Kommuninvest i Sverige AB anser, liksom Kommuninvest ekonomisk förening, att en förändring med omvänt skaderekvisit (jfr nästa avsnitt) bör komma till stånd också när det gäller det allmännas ekonomiska intressen, med hänsyn till vikten av sekretess för denna typ av verksamhet. Även Alingsås kommun anser att sekretesskyddet avseende det allmännas ekonomiska intressen bör stärkas och motsvara det skydd som föreslås gälla för enskilds ekonomiska förhållanden, dvs. presumtion för sekretess. Skälen för regeringens bedömning: Vid kommunal finansiell samverkan kan det finnas behov av sekretess med hänsyn till skyddet av det allmännas ekonomiska intressen. Med detta uttryck avses i det här sammanhanget både sådana intressen som är hänförliga omedelbart till de kommuner eller landsting som deltar i samverkan och sådana intressen som hänför sig till samverkansorganet. Exempelvis kan en kommuns ställning som låntagare skadas av uppgifter som framkommer vid prövningen av en ansökan om att få ansluta sig till samverkan eller om att få ta upp nya krediter. Samverkansorganens möjligheter att konkurrera på kreditmarknaden kan skadas om exempelvis marknadsanalyser eller liknande material blir offentligt. Som nämnts i avsnitt 16.1 finns det sekretessbestämmelser till skydd för det allmännas ekonomiska intresse i bl.a. 6 kap. 1 och 3 §§ sekretesslagen. Enligt 6 kap. 1 § gäller sekretess i myndighets affärsverksamhet för uppgift om myndighetens affärs- eller driftförhållanden, om det kan antas att någon som driver likartad rörelse gynnas på myndighetens bekostnad om uppgiften röjs. De uppgifter som kan sekretessbeläggas med stöd av bestämmelsen är i första hand konkreta ärenden om köp, försäljning, uthyrning eller användning av egendom och tjänster. Bestämmelsen är emellertid tillämplig även på uppgifter av mer allmänt slag, såsom exempelvis marknadsundersökningar, marknadsplaneringar, prissättningskalkyler och liknande. I 6 kap. 3 § sekretesslagen finns bestämmelser om sekretess i det allmännas upplåningsverksamhet. Sekretess gäller för uppgift som hänför sig till sådan verksamhet, om det kan antas att det allmännas ställning som låntagare skulle försämras om uppgiften röjs. I uttrycket "uppgift som hänför sig till myndighets verksamhet för upplåning" ligger att sekretessen följer med uppgiften, om den lämnas vidare från en myndighet till en annan. Bestämmelsen ger inte bara möjlighet att skydda uppgifter som rör ett visst lån, utan även uppgifter som har ett nära samband med upplåningsverksamheten. Bestämmelserna i 6 kap. 1 och 3 §§ sekretesslagen kan redan i sin nuvarande utformning tillämpas vid kommunal finansiell samverkan. Bestämmelserna ger möjlighet att vid behov skydda uppgifter, vars röjande kan skada de samverkande kommunernas ställning som låntagare eller samverkansorganets förmåga att konkurrera. Enligt regeringens mening får den nuvarande regleringen anses vara tillräcklig såvitt gäller sekretesskyddets omfattning. När det gäller skyddsnivån kan konstateras att båda bestämmelserna är konstruerade med raka skaderekvisit. Sekretessen gäller således bara om det kan antas att det skyddsvärda intresset skulle skadas av offentlighet. Vid bedömningen av om detta är en tillräcklig nivå, måste intresset av ett förstärkt sekretesskydd vägas mot behovet av offentlighet och insyn. En utgångspunkt i sekretesslagen är att största möjliga återhållsamhet skall iakttas, när det gäller sekretess till förmån för det allmännas intressen. I verksamhet, som innebär att allmänna medel kan komma att tas i anspråk, finns det vidare alltid ett betydande intresse av offentlighet och insyn. Enligt regeringens mening saknas det mot denna bakgrund tillräckliga skäl att föreslå en ändring i utformningen av ifrågavarande bestämmelser. Avslutningsvis finns det anledning att särskilt kommentera den situationen att en kommun eller ett landsting har fått avslag på sin ansökan om inträde i ett finansiellt samverkansorgan eller uteslutits från vidare deltagande på grund av t.ex. bristande kreditvärdighet. De uppgifter som ligger till grund för ett beslut om att utestänga en kommun eller ett landsting kan medföra allvarlig skada för kommunens eller landstingets ställning som låntagare. Enligt regeringens mening är det emellertid i detta avseende av mindre intresse hur sekretesslagstiftningen är utformad. Redan det förhållandet att en kommun utestängs från deltagande i samverkan ger tillräckliga signaler om bakgrunden till utgången av ärendet. Den enda möjligheten att i en sådan situation förhindra att kommunens ställning som låntagare skadas skulle vara att förordna om absolut sekretess för samtliga uppgifter om samverkansorganets handläggning och beslut i ärendet. En sådan ordning är dock knappast möjlig med hänsyn till de intressen som bär upp offentlighetsprincipen. 16.2.3 Sekretess till skydd för enskilds ekonomiska förhållanden Regeringens förslag: Sekretess skall gälla i affärsverksamhet hos en bank, ett kreditmarknadsföretag eller ett värdepappersbolag, som samverkande kommuner eller landsting utövar ett rättsligt bestämmande inflytande över, för uppgift om enskilds ekonomiska eller personliga förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan lämnas ut utan att den enskilde lider skada eller men. I ett ärende enligt lagen (1992:1528) om offentlig upphandling (LOU) skall dock sekretess gälla för sådana uppgifter endast om det kan antas att den enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs. En bestämmelse om detta skall tas in i 8 kap. 8 § sekretesslagen (1980:100). Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag utom i några avseenden. Utredningen föreslår att sekretess skall gälla endast för uppgift om enskilds affärs- eller driftförhållanden. Utredningen föreslår vidare inte någon undantagsbestämmelse för ärende enligt lagen om offentlig upphandling. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser kommenterar inte förslaget eller lämnar det utan erinran. Regionförbundet i Kalmar län konstaterar att sekretesskyddet för länets pensionskapitalförvaltningsbolag kommer att förstärkas på ett önskvärt sätt om utredningens förslag genomförs. Regionförbundet tillstyrker därför förslaget. Nämnden för offentlig upphandling (NOU) anför att det snarare krävs en ökad öppenhet i samband med offentlig upphandling. Nämnden anför vidare att upphandlande enheter borde följa tryckfrihetsförordningen och sekretesslagen samt att möjligheterna att begära överprövning och skadestånd förutsätter att en leverantör kan ta del av dokumentationen i upphandlingsärendet. Nämnden menar därför att en ändring av 8 kap. 8 § sekretesslagen enligt förslaget inte är förenligt med EG:s rättsmedelsdirektiv. Kammarrätten i Sundsvall påpekar att det föreslagna sekretesskyddet är mer begränsat jämfört med sekretesskyddet i 8 kap. 8 § första stycket sekretesslagen och banksekretessen. Det kan enligt kammarrätten ifrågasättas om utländska långivare accepterar ett sådant mer begränsat skydd. Risk kan måhända finnas att ett utländskt låneinstitut därför inte vill meddela en sökt kredit. Sådana aspekter kan enligt kammarrätten möjligtvis föranleda ytterligare överväganden beträffande den föreslagna sekretessbestämmelsen. Finansinspektionen påpekar att bestämmelsen endast omfattar uppgift om enskilds affärs- eller driftförhållanden och inte ger något skydd för andra ekonomiska eller personliga förhållanden för den som har trätt i affärsförbindelse eller affärsliknande förbindelse med någon av de uppräknade juridiska personerna. Enligt inspektionen bör omfattningen av sekretesskyddet vara utformat på så sätt att även sistnämnda uppgifter omfattas av sekretess, förslagsvis med s.k. absolut sekretess. Skälen för regeringens förslag: I detta avsnitt behandlas frågan om sekretess till skydd för enskilds ekonomiska förhållanden. Det kan gälla exempelvis uppgifter om ett finansiellt samverkansorgans affärsmässiga relationer till kreditgivare eller kapitalförvaltare. Gällande rätt Inledningsvis finns anledning att erinra om vad som i detta avseende gäller enligt den finansiella lagstiftningen. Såväl bankrörelselagen som lagen om finansieringsverksamhet föreskriver en omfattande sekretess för uppgifter om enskildas förhållanden till banker respektive kreditmarknadsföretag (se 1 kap. 10 § BRL respektive 1 kap. 5 § LFV, jfr 1 kap. 10 § i förslaget till lag om bank- och finansieringsrörelse). En liknande sekretessregel, som den för banker och kreditmarknadsföretag, finns i 1 kap. 8 § lagen (1991:981) om värdepappersrörelse. Ingen av nu nämnda bestämmelser är tillämplig på verksamhet som drivs av det allmänna. Sådan verksamhet lyder under offentlighetsprincipen och inskränkningar i den principen kan endast ske genom bestämmelser i sekretesslagen eller i annan lag till vilken sekretesslagen hänvisar. Detta framgår av 2 kap. 2 § andra stycket tryckfrihetsförordningen. Som nämnts i avsnitt 16.1 finns i 8 kap. 8 § sekretesslagen bestämmelser om sekretess för vissa uppgifter i den finansiella verksamhet som myndigheter driver. Enligt bestämmelsens första stycke gäller absolut sekretess i Riksbankens kassarörelse, valutahandel, in- och utlåningsrörelse, betalningsutjämning samt handel med värdepapper eller rättigheter och skyldigheter som anknyter till sådana tillgångar. Vidare gäller absolut sekretess i Riksgäldskontorets upplåningsverksamhet för uppgift om enskilds ekonomiska förhållanden. Enligt 8 kap. 8 § andra stycket sekretesslagen gäller sekretess i annan av myndighet bedriven upplåningsverksamhet eller affärsmässig utlåningsverksamhet för uppgift om enskilds affärs- eller driftförhållanden, om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs. Det kan därvid påminnas om att kommunala företag jämställs med myndigheter vid tillämpningen av sekretesslagen (se 1 kap. 9 § sekretesslagen). Bestämmelsen är således redan i sin nuvarande utformning tillämplig på vissa av de uppgifter som kan förekomma hos finansiella samverkansorgan. Det gäller i första hand uppgifter om samverkansorganets relationer till enskilda kreditgivare. Frågan är dock om bestämmelsen erbjuder ett tillräckligt skydd. Frågan gäller såväl bestämmelsens skyddsnivå som dess omfattning. Skyddsnivån När det gäller skyddsnivån kan man konstatera att den nuvarande bestämmelsen är konstruerad med ett rakt skaderekvisit. Det innebär en presumtion för att uppgiften skall vara offentlig och att sekretess bara gäller om uppgiften är av sådant slag att ett utlämnande typiskt sett kan medföra skada. Skyddsnivån är således betydligt lägre än i den finansiella lagstiftningens sekretessregler. Den omfattande sekretess som gäller enligt den finansiella lagstiftningen motiveras av behovet att skydda uppgifter om enskildas ekonomiska och personliga förhållanden. För att banker och andra finansiella företag skall kunna fungera effektivt, är det nödvändigt att de åtnjuter förtroende. Därvid krävs att kunder, kreditgivare och andra kan utgå från att lämnade uppgifter som huvudregel inte sprids vidare. Det bör i sammanhanget nämnas att absolut sekretess gäller i ovan nämnda delar av Riksbankens verksamhet samt i Riksgäldskontorets upplåningsverksamhet för uppgift om enskilds ekonomiska förhållanden. I likhet med banker, kreditmarknadsföretag och värdepappersbolag måste finansiella samverkansorgan kunna vinna förtroende på marknaden. En effektiv verksamhet förutsätter ett fullgott sekretesskydd för de uppgifter som förekommer i samverkansorganens affärsrelationer till enskilda. Det raka skaderekvisitet i 8 kap. 8 § andra stycket sekretesslagen innebär att det i varje enskilt fall är en bedömningsfråga om sekretess skall gälla eller inte. Presumtionen är att uppgifterna skall vara offentliga. En sådan ordning riskerar att skapa osäkerhet. Varje sådan osäkerhet är ägnad att försvåra samverkansorganens verksamhet med ökade kostnader som följd. Den särskilda känslighet som kännetecknar de finansiella marknaderna ställer särskilda krav på förtroende. Det bör särskilt uppmärksammas att finansiella samverkansorgan i många fall har affärsmässiga relationer med utländska aktörer, som är främmande inför den svenska offentlighetsprincipen. Vad som har anförts beträffande skyddsnivån talar för att denna bör höjas, när det gäller sekretess till skydd för enskild. Frågan är dock om det finns anledning att göra skillnad mellan kommunala finansföretag och kommunalförbund i detta avseende. Sekretessbehovet i förhållande till insynsbehovet Utredningen föreslår att sekretess med ett omvänt skaderekvisit skall införas för kommunala finansföretag, men att ett rakt skaderekvisit skall behållas för kommunalförbundens del. Utredningens bedömning i detta avseende har sin grund i att utredningen anser att det finns olika insynsbehov i kommunala finansföretag respektive kommunalförbund. Utredningen pekar på att samverkan i kommunalförbund, till skillnad från samverkan i kommunala finansföretag, innebär att kommuner och landsting har möjlighet att helt lämna över vården av en eller flera av sina angelägenheter till kommunalförbundet på ett sådant sätt att förbundet får exklusiv kompetens att sköta de uppgifter som har överlämnats. Enligt utredningen är därför behovet av offentlighet och insyn lika stort, när den finansiella verksamheten drivs i kommunalförbund som när motsvarande verksamhet drivs av en kommuns eller ett landstings egen förvaltning. Eftersom beslutsbefogenheter inte på motsvarande sätt överlåts till kommunala finansföretag, anser utredningen att behovet av offentlighet och insyn i de kommunala finansföretagens relationer till enskilda är mindre och att ett förstärkt sekretesskydd därför kan införas för enskilda hos kommunala finansföretag men inte hos kommunalförbund. Som framgått ovan är kommunala företag sedan den 1 januari 1995 jämställda med myndigheter när det gäller offentlighet och sekretess (se 1 kap. 9 § sekretesslagen). I lagstiftningsärendet uttalade regeringen att de rättsliga möjligheterna till insyn och kontroll inte bör vara beroende av i vilken form som kommuner och landsting väljer att driva sin verksamhet. Samma öppenhet bör alltså i princip gälla för kommunala företag som för kommunala myndigheter, oavsett vilken verksamhet de driver. Detta innebär i sin tur att samma regler om handlingsoffentlighet och sekretess som gäller för kommunala myndigheter också bör gälla för kommunala företag som bedriver motsvarande verksamhet (prop. 1993/94:48 s. 18). Regeringen delar således inte utredningens uppfattning att det faktum att kommunal beslutskompetens överförs till kommunalförbund, men inte till kommunala finansföretag, medför att behovet av insyn är mindre i kommunala företag än i kommunalförbund. Enligt ovan nämnda förarbetsuttalanden bör samma regler om handlingsoffentlighet och sekretess som gäller för kommunala myndigheter också gälla för kommunala företag som bedriver motsvarande verksamhet. Som framgår av avsnitt 5.4.4.1 kommer inte, såsom nu är fallet, kommunal myndighet som driver finansieringsrörelse - eller med nuvarande begreppsordning finansieringsverksamhet - att vara kategoriskt undantagen från krav på tillstånd från Finansinspektionen. Vidare kan, som framgår av avsnitt 16.2.1, sådant tillstånd inte ges till kommuner och landsting utan endast till aktiebolag och ekonomiska föreningar. Av sistnämnda avsnitt framgår också att kommunalförbund, till skillnad från kommunala finansföretag, inte kan driva vare sig bankrörelse eller värdepappersrörelse. Detta innebär sammantaget att kommunalförbund och kommunala finansföretag endast i begränsad utsträckning kommer att kunna driva samma slags finansiell verksamhet. På grund av skillnaden mellan verksamheterna i kommunalförbund respektive kommunala finansföretag är det inte säkert att det praktiska behovet av sekretess är lika starkt i respektive verksamhet eller att avvägningen mellan insynsintresset och sekretessintresset kommer att utfalla lika för respektive verksamhet. Kommunala finansföretag Av det ovan anförda framgår att kommunala finansföretag har möjlighet att driva finansiell verksamhet i betydligt större utsträckning än kommunalförbund. I kommunala finansföretag, såsom de definierats i avsnitt 16.2.1, finns det därför ett stort praktiskt behov av sekretess till skydd för enskilda. Som exempel kan nämnas Kommuninvest i Sverige Aktiebolag. Bolaget är ett kreditmarknadsbolag. Det lyder därmed under den finansiella lagstiftningen och står under tillsyn av Finansinspektionen. Bolaget ägs av Kommuninvest ekonomisk förening. Föreningen har för närvarande (december 2002) 132 medlemmar, varav 129 är kommuner och 3 landsting. Kommuninvest har bildats för att möjliggöra för medlemmarna i Kommuninvest ekonomisk förening, samt av dessa ägda företag, att så kostnadseffektivt som möjligt ordna sin finansiering. Därigenom främjas svenska kommuners gemensamma intresse av att sänka lånekostnaden inom den offentliga sektorn. Bolaget får enligt bolagsordningen anskaffa de medel som behövs för verksamheten genom att ta upp bl.a. reverslån och genom att ge ut obligationer, certifikat och vissa förlagsbevis. Bolaget har betydande affärsrelationer med enskilda placerare. Sammanfattningsvis konstaterar regeringen att den finansiella lagstiftningen innehåller bestämmelser om omfattande sekretess och tystnadsplikt till skydd för enskild. Den enskilde bör ha ett likvärdigt sekretesskydd när verksamheten drivs av ett kommunalt finansföretag som när den drivs av en motsvarande privat aktör. Det finns risk för att ett bristfälligt sekretesskydd minskar den enskildes förtroende för det kommunala finansföretaget, vilket i sin tur kan hämma företagets effektivitet. Som ytterligare en jämförelse, vilket även nämnts ovan, gäller absolut sekretess i Riksbankens kassarörelse, valutahandel, in- och utlåningsrörelse, betalningsutjämning, handel med värdepapper eller rättigheter och skyldigheter som anknyter till sådana tillgångar samt i Riksgäldskontorets upplåningsverksamhet för uppgift om enskilds ekonomiska förhållanden. Vid en avvägning mellan intresset av insyn i kommunala finansföretag och intresset av att företagen fungerar effektivt och åtnjuter enskildas förtroende anser därför regeringen, liksom utredningen, att det senare intresset väger över. Utgångspunkten bör därför vara att sekretesskyddet i kommunala finansföretag konstrueras med ett omvänt skaderekvisit. Kammarrätten i Sundsvall ifrågasätter om utländska långivare accepterar att det föreslagna sekretesskyddet är mer begränsat än exempelvis banksekretessen och att det därför kan finnas risk för att ett utländskt låneinstitut inte vill meddela en sökt kredit. Enligt regeringens uppfattning får konstruktionen med ett omvänt skaderekvisit anses vara en tillräcklig åtgärd för att undvika den konsekvens som kammarrätten befarar. Av Regionförbundets i Kalmar län remissyttrande framgår att förbundet har uppfattningen att sekretesskyddet för länets pensionskapitalförvaltningsbolag kommer att förstärkas på ett önskvärt sätt om utredningens förslag genomförs. Kalmar läns Pensionskapitalförvaltning Aktiebolag omfattas emellertid inte av den föreslagna sekretessbestämmelsen, eftersom bolaget inte är ett tillståndspliktigt värdepappersbolag. Skälet till det senare är enligt betänkandet (s. 108) att verksamheten endast vänder sig till ägarkretsen, dvs. samverkande kommuner och landsting. Under sådana förhållanden torde företaget inte heller ha kontakter med enskilda motparter, som är i behov av sekretesskydd enligt den aktuella sekretessbestämmelsen i 8 kap. sekretesslagen. Det kapitlet innehåller bestämmelser om sekretess med hänsyn främst till skyddet för enskilds ekonomiska förhållanden. Kommunalförbund När det gäller kommunalförbund gör regeringen följande bedömning. För att finansiella aktörer skall kunna fungera effektivt är det viktigt att de åtnjuter förtroende. Av redogörelsen ovan framgår emellertid att utrymmet för kommunalförbund att ägna sig åt finansiell verksamhet kommer att vara begränsat. Därtill kommer, som utredningen påpekar (s. 127), att kommunallagens regler om laglighetsprövning utgör ett hinder mot att effektivt driva finansiell samverkan i kommunalförbund. Regeringen finner således att det inte föreligger ett lika starkt praktiskt behov av sekretess i den finansiella verksamhet som kan drivas i kommunalförbund som i den verksamhet som kan drivas i kommunala finansföretag. Ingen av remissinstanserna invänder heller mot utredningens bedömning att det raka skaderekvisitet bör finnas kvar, när det gäller finansiell samverkan i kommunalförbund. Mot denna bakgrund anser regeringen att det nu gällande sekretesskyddet i 8 kap. 8 § andra stycket sekretesslagen får anses vara tillräckligt, när det gäller kommunal finansiell samverkan i kommunalförbund. Omfattningen När det gäller omfattningen kan man konstatera att sekretess enligt bestämmelsens nuvarande utformning enbart gäller för uppgift om enskilds affärs- eller driftförhållanden i myndighets upplåningsverksamhet eller affärsmässiga utlåningsverksamhet. Emellertid kan kommunala finansföretag exempelvis även förvalta tillgångar. När det gäller uppgifter om enskilda saknas det enligt regeringen skäl att i sekretesshänseende göra åtskillnad mellan olika slag av finansiell verksamhet, som kan drivas av ett kommunalt finansföretag. Utgångspunkten bör därför vara att sekretess gäller i all den finansiella verksamhet som det kommunala finansföretaget kan driva. Detta tydliggörs genom det tillägg som Lagrådet föreslår, dvs. att sekretess gäller i affärsverksamhet. När det gäller kommunalförbund anser regeringen av skäl som anförts ovan att det saknas praktiskt behov av att göra motsvarande ändringar. Enligt Finansinspektionen bör omfattningen av sekretesskyddet vara utformat på så sätt att även uppgift om andra ekonomiska förhållanden än affärs- eller driftförhållanden och uppgift om enskilds personliga förhållanden skyddas. När det gäller kommunala finansföretag delar regeringen Finansinspektionens uppfattning. Genom en sådan ändring kommer omfattningen av sekretesskyddet att ligga i linje med vad som gäller enligt den finansiella lagstiftningen. Exempelvis banksekretessen omfattar såväl personliga som ekonomiska förhållanden. Med det av Lagrådet föreslagna tillägget begränsas sekretessen på ett önskvärt sätt till att gälla endast för uppgift om enskilds ekonomiska eller personliga förhållanden i affärsverksamheten. Detta utesluter således att uppgifter om exempelvis anställningsförhållanden mellan företaget och dess anställda sekretessbeläggs enligt den här bestämmelsen. Även detta ligger i linje med den finansiella lagstiftningen. När det gäller kommunalförbund anser dock regeringen, av skäl som anförts tidigare, att den nuvarande sekretessregleringen i 8 kap. 8 § andra stycket sekretesslagen får anses vara tillräcklig. Sammanfattningsvis bör således sekretess gälla i affärsverksamhet hos en bank, ett kreditmarknadsföretag eller ett värdepappersbolag som samverkande kommuner eller landsting utövar ett rättsligt bestämmande inflytande över, för uppgift om enskilds ekonomiska eller personliga förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan lämnas ut utan att den enskilde lider skada eller men. Huvudregeln kommer således att vara att uppgifterna omfattas av sekretess. Som regeringen återkommer till nedan bör undantag från denna huvudregel dock göras i ärenden om offentlig upphandling. I de fall sekretessbelagda uppgifter lämnas från ett kommunalt finansföretag till de samverkande kommunerna eller landstingen skall samma sekretess som gäller för uppgifterna hos det kommunala finansföretaget även gälla hos kommunerna eller landstingen. Offentlig upphandling Nämnden för offentlig upphandling (NOU) anför att det krävs ökad öppenhet i samband med offentlig upphandling, att möjligheterna att begära överprövning och skadestånd förutsätter att en leverantör kan ta del av dokumentationen i upphandlingsärendet samt att förslaget därför inte är förenligt med EG:s rättsmedelsdirektiv. För att kunna ta ställning till NOU:s synpunkter är det nödvändigt att något redovisa relationen mellan bestämmelser om offentlig upphandling och bestämmelser om sekretess. De kommunala finansföretagen är upphandlande enheter enligt lagen om offentlig upphandling (se 1 kap. 5 § LOU), vilket innebär att de i sin verksamhet, om inte verksamheten är undantagen från eller faller utanför lagens tillämpningsområde, måste följa dess bestämmelser. Lagens innehåll grundar sig bl.a. på de två s.k. rättsmedelsdirektiven5. I det s.k. Alcatel-målet (mål C-81/98) har EG-domstolen slagit fast att det första rättsmedelsdirektivet innebär att alla medlemsstater är skyldiga att tillhandahålla ett prövningsförfarande genom vilket klaganden kan utverka undanröjande av beslutet om tilldelning av ett kontrakt. Till följd av domen har ändringar gjorts i 6 kap. 2 § sekretesslagen och lagen om offentlig upphandling, vilka trätt i kraft den 1 juli 2002. Ändringarna i sekretesslagen innebär bl.a. att den absoluta anbudssekretessen i ett upphandlingsärende upphävs när beslut om leverantör och anbud fattats, vid det s.k. tilldelningsbeslutet, och inte först såsom tidigare när avtal har slutits. Härigenom möjliggörs en överprövning under perioden fram till dess avtal ingås. Detta var tidigare inte möjligt, eftersom den absoluta anbudssekretessen inte upphävdes förrän avtal hade slutits och överprövning enligt lagen om offentlig upphandling inte längre kan ske vid den tidpunkten. När den absoluta anbudssekretessen har upphört, gäller sekretess till förmån för det allmänna enligt 6 kap. 2 § första stycket och till förmån för enskild enligt 8 kap. 10 § första stycket första meningen sekretesslagen. Den senare bestämmelsen gäller emellertid bara om inte 8 eller 9 § i samma kapitel är tillämplig. Ändringarna i sekretesslagen kompletteras bl.a. med regler om information i lagen om offentlig upphandling. Dessa innebär bl.a. att när tilldelningsbeslutet har fattats, skall den upphandlande enheten lämna upplysningar till varje anbudssökande eller anbudsgivare om beslutet och skälen för det (se 1 kap. 28 § LOU). Av propositionen till ovan nämnd lagändring framgår att ett rakt skaderekvisit inte utgör hinder mot att uppfylla denna upplysningsplikt (prop. 2001/02:142 s. 63 ff). När offentlig upphandling skall äga rum i den finansiella verksamheten uppstår däremot en konflikt mellan denna informationsplikt och utredningens förslag till sekretessbestämmelse för kommunala finansföretag. Det omvända skaderekvisitet i utredningens förslag torde nämligen innebära att det blir betydligt svårare att uppfylla skyldigheten att lämna ut uppgifter om vem som erhöll kontraktet och skälen för det. Ett omvänt skaderekvisit till skydd för en enskild leverantör torde även komma i konflikt med den grundläggande EG-rättsliga principen om likabehandling. I upphandlingssammanhang är principen tillämplig när det gäller likabehandling av leverantörer. Att ett omvänt skaderekvisit gäller till förmån för en enskild leverantör, medan ett rakt skaderekvisit gäller till förmån för en leverantör som företräder det allmänna (se 6 kap. 2 § första stycket sekretesslagen) kan knappast betraktas som likabehandling. Mot denna bakgrund anser regeringen att ett omvänt skaderekvisit till förmån för enskild i enlighet med utredningens förslag inte kan gälla i ärenden enligt lagen om offentlig upphandling. Eftersom kommunala finansföretag är upphandlande enheter uppkommer frågan om all finansiell verksamhet som drivs i sådana företag måste vara föremål för offentlig upphandling. Om så skulle vara fallet, skulle det mot bakgrund av vad som anförts ovan inte finnas något utrymme alls att införa den av utredningen föreslagna bestämmelsen. Lagen om offentlig upphandling är tillämplig på offentlig upphandling av bl.a. tjänster. Lagen är emellertid inte tillämplig i fråga om finansiella tjänster i samband med utgivning eller omsättning av värdepapper och andra finansiella instrument (se 5 kap. 1 § första stycket 5). I den mån ett kommunalt finansföretag självt utför tjänster blir lagen om offentlig upphandling inte heller tillämplig, såsom exempelvis när företaget erbjuder kapitalförvaltning. Det finns således verksamheter på vilka en sekretessbestämmelse med ett omvänt skaderekvisit skulle kunna tillämpas och fylla en viktig funktion. Regeringen anser sammanfattningsvis att en bestämmelse om sekretess med ett omvänt skaderekvisit bör införas med den begränsningen att sekretessen bör gälla med ett rakt skaderekvisit i ärenden enligt lagen om offentlig upphandling. Om meddelarfriheten I 16 kap. 1 § sekretesslagen anges i vilka fall en tystnadsplikt begränsar meddelarfriheten, dvs. rätten enligt 1 kap. 1 § tredje stycket tryckfrihetsförordningen och 1 kap. 2 § yttrandefrihetsgrundlagen att lämna uppgift i vilket ämne som helst för publicering i de medier som de båda grundlagarna omfattar. Den tystnadsplikt som följer av det nuvarande andra stycket i 8 kap. 8 § sekretesslagen inskränker meddelarfriheten såvitt avser uppgift som hänför sig till myndighets affärsmässiga utlåningsverksamhet (jfr prop. 1979/80:2 Del A s. 111 f och 378). Eftersom sekretessen i förslaget omfattar all finansiell verksamhet, sålunda även affärsmässig utlåningsverksamhet, bör meddelarfriheten även med avseende på kommunala finansföretag inskränkas i motsvarande mån. 17 Överklagande m.m. Regeringens förslag: Finansinspektionens beslut skall som regel överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs för överklagande till kammarrätten. Kommitténs förslag: Behandlar inte denna fråga. Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag, men anger att en begäran om förklaring att ett ärende onödigt uppehålls skall ges in till kammarrätten. Remissinstansernas synpunkter på kommitténs förslag: Remissinstanserna kommenterar inte saken. Remissinstansernas synpunkter på promemorians förslag: Länsrätten i Stockholms län tillstyrker överklagandeordningen men anser att all lagstiftning på området bör ges samma överklagandeordning. De övriga remissinstanserna har inte haft några invändningar mot förslaget. Skälen för regeringens förslag: I gällande rätt (7 kap. 24 § BRL och 6 kap. 1 § LFV) finns två olika ordningar för överklagande av Finansinspektionens beslut. Vissa beslut som bedömts viktigare, t.ex. beslut om rörelsetillstånd och återkallelse av sådana tillstånd överklagas till kammarrätt. Andra beslut överklagas till länsrätt. Frågan om lämpligheten av dessa olika överklagandeordningar var föremål för Lagrådets bedömning i prop. 1999/2000:18 Förstärkt skydd för avvecklingen av förpliktelser på finansmarknaden (s. 141). Lagrådet anförde då följande. När ett stort antal grupper mål år 1995 flyttades från kammarrätt till länsrätt, undantogs vissa mål, vari Finansinspektionens beslut överklagas, av det skälet att målen var av central betydelse för Sveriges finansiella system och att det därför var nödvändigt att slutliga beslut i dessa mål meddelades så fort som möjligt (se prop. 1994/95:27 s. 156). Lagrådet vill fästa uppmärksamheten på att mål, som anhängiggörs direkt hos kammarrätten genom överklagande av förvaltningsbeslut, handläggs som enpartsmål enligt äldre förvaltningsrättsliga principer (se 7 a § andra stycket förvaltningsprocesslagen). Det innebär att Finansinspektionen inte blir part i målet hos kammarrätten och, framför allt, inte kommer att kunna överklaga kammarrättens dom. Om kammarrätten skulle upphäva inspektionens överklagade beslut och t.ex. meddela det sökta godkännandet eller ändra beslutet (t.ex. byta ut en återkallelse mot en varning) saknar inspektionen möjlighet att söka rättelse. En viktig anledning till att tvåpartsprocess infördes var att beslutsmyndigheten skulle ges möjlighet att hävda det allmänna intresset mer aktivt i målet hos förvaltningsdomstolen (se prop. 1995/96:22 s. 72-82). Som jämförelse kan nämnas att Finansinspektionen blir både part och klagoberättigad i de mål där inspektionens beslut överklagas hos länsrätt, fastän dessa beslut kan anses av mindre vikt. Lagrådet rekommenderar att de ovan angivna konsekvenserna vägs in innan slutlig ställning tas till en lämplig överklagandeordning. Regeringen svarade lagrådet (prop. 1999/2000:18 s. 97) att den av Lagrådet ifrågasatta ordningen för överklagande av Finansinspektionens beslut tillämpas generellt inom den finansiella lagstiftningen. En eventuell ändring av denna övergripande ordning bör övervägas i ett särskilt, större sammanhang. Regeringen ansåg därför att överklagandeordningen i det då aktuella lagförslaget borde följa gängse mönster i avvaktan på att frågan övervägs i ett vidare perspektiv. Regleringen av banker och kreditmarknadsföretag stöps nu om. Det är i detta sammanhang lämpligt att behandla den fråga om överklagandeordningen som Lagrådet berört. Det kan konstateras att Lagrådet pekat på ett starkt skäl att flytta ner de resterande målen till länsrätt. Visserligen är det också viktigt att dessa mål avgörs skyndsamt. De skäl som anförs av Lagrådet väger dock tyngre än den tid som kan vinnas genom att målen avgörs av kammarrätt som första domstolsinstans. Det får också antas att domstolarna, med kännedom om dessa måls betydelse, behandlar målen med den skyndsamhet som krävs i det enskilda fallet. 18 Konsekvenser 18.1 Ekonomiska konsekvenser Ett antal av förslagen till nya rörelseregler och verksamhetsdefinitioner kan förutses få konsekvenser för främst Finansinspektionens resursbehov. Det gäller t.ex. borttagandet av inlåningsmonopolet för banker, vissa nya rörelseregler för banker och kreditmarknadsföretag samt en snävare avgränsning av tillståndspliktig finansieringsverksamhet. Den utökade omfattningen av penningtvättslagen till att gälla även företag med inlåning vid sidan av kreditinstituten innebär också ökade uppgifter för inspektionen. En viss ökad arbetsbelastning för "finanspolisen", som utgör en del av Rikspolisstyrelsen, torde också kunna förutses. Insättningsgarantinämnden berörs av förslaget att tillåta garanterad inlåning även i kreditmarknadsföretag under tillsyn. Konsumentverket berörs av de föreslagna ändringarna i konsumentkreditlagen som bl.a. innebär utökade befogenheter för verket att ingripa mot näringsidkare som står under verkets tillsyn. De nu lagda förslagen ställer i många delar likartade krav på reglering och tillsyn som införandet av de nya kapitaltäckningsreglerna. Mot den bakgrunden bedömer Finansinspektionen i sitt remissyttrande över de nya rörelsereglerna att ett ökat resursbehov främst berör arbetet med registrering, ägarprövning och penningtvättskontroll av finansiella institut och andra företag som kan komma att ägna sig åt inlåningsverksamhet respektive kreditgivning utan tillstånd. Resursbehovet bedöms av Finansinspektionen till ca fem årsarbetskrafter. Konsumentverket förutsätter i sitt remissvar att nya resurser tillförs med anledning av ändringarna i konsumentkreditlagen. Regeringen avser att ta ställning till resursbehovet inom ramen för ordinarie budgetprocess. 18.2 Konsekvenser för små och medelstora företag m.m. De föreslagna rörelsereglerna skall tillämpas lika på kreditinstituten oberoende av storlek. De bedöms generellt inte leda till några särskilda administrativa eller praktiska konsekvenser jämfört med dagens regler. Mycket av det administrativa arbete som läggs på instituten är dessutom bestämt av de föreskrifter och allmänna råd som Finansinspektionen utfärdar. På det området sker en återkommande översyn. Nu föreslagna regler kan förutses innebära såväl nya som en omarbetning och avveckling av sådana regler. Finansieringsrörelse som inte grundas på upplåning från allmänheten kommer emellertid enligt förslaget inte att omfattas av rörelseregler och tillsyn vilket innebär en lindring av de administrativa kraven från myndigheterna jämfört med hittillsvarande situation. En mindre grad av konkurrensneutralitet kan alltid sägas uppstå i samband med att en reglering inte tillämpas fullt ut på alla företag med likartad verksamhet. Samtidigt kan motverkande krafter finnas genom att företag under reglering och tillsyn kan uppfattas som säkrare och pålitligare. Genom att kunna välja mellan reglerade och oreglerade aktörer ökar också allmänhetens valmöjligheter. De ändringar som föreslås i konsumentkreditlagen, med bl.a. en mer preciserad kreditprövningsbestämmelse, kan få konsekvenser för de näringsidkare som omfattas av lagen t.ex. i form av ökad administration och kostnader. Reglerna kan komma att påverka även små och medelstora företag, särskilt mot bakgrund av den avreglering som berörs ovan och som medför att kreditgivning kan bedrivas utan krav på t.ex. visst startkapital. Regeringens bedömning är dock att ändringarna i konsumentkreditlagen är nödvändiga för att säkerställa ett gott konsumentskydd på detta område. Det är mot denna bakgrund inte tänkbart att ställa mindre långtgående krav på små och medelstora företag i detta avseende. Bestämmelsen kommer att fyllas ut av bl.a. riktlinjer från Konsumentverket. Det får härvid förutsättas att verket i samband med att bestämmelsen träder i kraft kommer att informera om innehållet i de nya reglerna. Den nya lagen om inlåningsverksamhet uppställer flera krav av såväl EG-rättsliga som brottsförebyggande skäl för att sådan verksamhet skall få drivas. Samtliga krav är uppställda i dessa syften. Skyldigheten att ansöka om registrering hos Finansinspektionen kommer att medföra administrativt arbete och kostnader i form av bl.a. registreringsavgifter. Även den föreslagna informationsplikten kan förutses medföra administrativt arbete och kostnader för företaget. I lagen begränsas möjligheten att ta emot medel från konsumenter till 50 000 kronor. I dag existerande sparkassor och spar- och låneföreningar undantas emellertid från det kravet. Det föreslagna kapitalkravet om fem miljoner kronor i bundet eget kapital för andra ekonomiska föreningar än spar- och låneföreningar bedöms inte utgöra något problem att uppfylla för de i dag existerande sparkassorna. För nytillkommande företag syftar kapitalkravet för såväl aktiebolag som ekonomiska föreningar till att stävja potentiell brottslighet. Företag som driver inlåningsverksamhet skall vidare omfattas av lagen (1993:768) om åtgärder mot penningtvätt. Detta bedöms medföra såväl administrativt arbete som vissa kostnader i form av bl.a. utbildning av personalen. Kravet att vissa ägare och ledningen i företaget inte får ha gjort sig skyldiga till viss misskötsamhet eller brottslighet kan medföra merarbete för ett företag som driver inlåningsverksamhet, om någon person skulle befinnas vara diskvalificerad. Detsamma gäller med avseende på de krav som uppställs för hur revisorer skall väljas och deras kvalifikationskrav. Möjligheten för allmänheten att välja mellan reglerade och oreglerade aktörer ökar konkurrensen och bidrar till ökad effektivitet i det finansiella systemet. En viss snedvridning av konkurrensen kan sägas uppstå, eftersom regleringen för icke-finansiella företag som driver inlåningsverksamhet är mindre omfattande än för banker och kreditmarknadsföretag. Samtidigt omfattas emellertid de senare företagen av insättningsgaranti och kan i övrigt uppfattas som säkrare och pålitligare. Vidare omfattas inte verksamheten i banker och kreditmarknadsföretag av någon bestämmelse om beloppsbegränsning. Banker och kreditmarknadsföretag kan dessutom med stöd av sitt tillstånd driva annan finansiell verksamhet än inlåning. Detta är något som de icke-finansiella företagen inte har möjlighet till. Slutligen kan viss snedvridning av konkurrensen anses uppstå mellan olika företag som driver inlåningsverksamhet enligt den nya lagen. Detta eftersom kapitalkravet av brottsförebyggande skäl är olika för aktiebolag och ekonomiska föreningar samt på grund av att i dag existerande sparkassor och spar- och låneföreningar inte behöver uppfylla bestämmelsen om beloppsbegränsning. 19 Författningskommentar 19.1 Förslaget till lag om bank- och finansieringsrörelse 1 kap. Inledande bestämmelser 1 § Paragrafen motsvarar närmast 1 kap. 1 § första och åttonde styckena BRL. Lagen om finansieringsverksamhet innehåller inte någon motsvarande paragraf. 2 § Paragrafen motsvarar närmast 1 kap. 1 § sjunde stycket BRL och 1 kap. 2 § tredje stycket LFV. Jämfört med gällande bestämmelser har orden "utländska bankföretag" och "utländska kreditinstitut" ersatts med den gemensamma benämningen "utländska företag". Vidare framgår av paragrafen att bestämmelser i den nya lagen kan bli aktuella att tillämpa inte bara för verksamhet som drivs här via filial utan även för sådana företags gränsöverskridande verksamhet i Sverige (jfr 1 kap. 1 § andra stycket lagen [1991:981] om värdepappersrörelse). Av paragrafen följer att vad som sägs om tillståndsplikt m.m. gäller även för utländska kreditinstitut som driver verksamhet i Sverige. Om ett utländskt företag driver verksamhet i Sverige genom att etablera filial eller genom att gränsöverskrida gäller emellertid även ett begränsat antal rörelse- och tillsynsregler för det utländska institutet. I prop. 1992/93:89 (s. 128 ff) beskrivs vilket synsätt som bör anläggas såvitt avser svenska rörelsereglers tillämplighet på utländska kreditinstitut som driver verksamhet i Sverige. De uttalande som görs där är fortfarande giltiga. Sammanfattningsvis framgår det att gränsöverskridande i allt väsentligt faller under hemlandets lagar, medan det beträffande filialer blir fråga om att tillämpa bl.a. bestämmelserna om likviditet, motbokens värdepappersrättsliga status och bankernas behandling av omyndiga medel. Även bestämmelserna om möjligheterna att anlita ombud torde tillämpas på filialetableringar (se prop. 1995/96:74 s. 160). Eftersom utgångspunkten är att de föreskrifter som i Sverige utfärdats till skydd för insättare, konsumenter och betalningssystemet som sådant skall gälla för alla här verksamma aktörer, kan även sundhetsregeln tillämpas i vissa fall. För att tillståndskrav etc. skall vara effektiva, måste reglernas efterlevnad kontrolleras. Dessutom måste det vara möjligt att tillgripa sanktioner. Hur tillsynen och sanktionerna regleras framgår av 13 och 15 kap. 3 § Paragrafen innehåller en definition av begreppet bankrörelse, som skiljer sig från den nuvarande i 1 kap. 2 § BRL. Den nya definitionen behandlas utförligt i avsnitt 5.2.2. Företag som kombinerar verksamheterna betalningsförmedling och mottagande av medel skall anses driva bankrörelse. Detta gäller oavsett om rörelsen begränsas till dessa verksamheter eller om de ingår i en rörelse som även omfattar annan verksamhet. Detta kommer till uttryck i lagtexten genom orden "rörelse i vilken det ingår". Genom paragrafen introduceras skillnaden mellan rörelse och verksamhet. Ordet rörelse avser en banks totala aktiviteter, medan verksamhet avser en viss avgränsad del av rörelsen. Som exempel kan nämnas att kreditgivning är en av de verksamheter som kan ingå i en banks rörelse. Betalningsförmedling och mottagande av medel är verksamheter som måste ingå i en banks rörelse. Betalningsförmedling innebär att någon annan (eller flera andra) än betalaren och betalningsmottagaren - en betalningsförmedlare - överför köpkraft från betalaren till betalningsmottagaren. All betalningsförmedling är emellertid inte skyddsvärd ur systemsynpunkt utan endast sådan som sker i vad som kallas generella betalsystem. I ett generellt betalsystem kan betalningsmottagarna sägas vara fristående från varandra. I lagtexten används betalsystem som är "avsett att nå ett stort antal från varandra fristående slutliga betalningsmottagare". Detta uttryck är avsett att från det reglerade området skilja ut selektiva betalsystem där t.ex. flera butiker i en kedja kan vara betalningsmottagare. Som exempel på tydliga generella betalsystem kan nämnas postgirot, bankgirot och bankernas kontokortssystem. Utmärkande för ett selektivt betalsystem är att det är avsett för betalningstransaktioner till ett begränsat antal fristående betalningsmottagare. Kretsen av möjliga betalningsmottagare begränsas i ett selektivt betalsystem ofta genom att betalningsmottagarna tillhör samma koncern eller liknande företagsgrupp med ekonomisk samhörighet. Som exempel på sådana företagsgrupper kan nämnas ICA-gruppen och konsumentkooperationen. Betalningsmottagarna i ett selektivt system är, till skillnad från betalningsmottagarna i ett generellt betalsystem, inte fristående från varandra. Som ytterligare exempel på selektiva betalsystem kan nämnas dagligvaruhandelns och bensinbranschens kontokortssystem. En helt tydlig gräns mellan ett generellt och ett selektivt betalsystem kan vara svår att dra. Antalet slutliga betalningsmottagare kan nämligen vara stort såväl i ett generellt som i ett selektivt betalsystem. Kännetecknande för betalsystem som är skyddsvärda ur systemsynpunkt är dock att de är uppbyggda på ett sådant sätt att ett stort antal fristående betalare kan nå ett stort antal fristående betalningsmottagare. Hur stort antal betalare eller betalningsmottagare som krävs anges inte i lagtexten. Som närmare utvecklats i avsnitt 5.2.2 är det svårt att uttrycka detta i exakta siffror. Förutom antalet betalningsmottagare har det betydelse hur den organisatoriska struktur som betalningsmottagarna ingår i ser ut. Vid betalningsförmedling är det vanligt förekommande att den som kunden lämnar betalningsuppdraget till inte utför hela uppdraget själv. Tekniskt och administrativt arbete, såsom bearbetning av betalningstransaktioner samt insamling och sortering av köpnotor från kontokortstransaktioner, utförs ofta av andra företag än det som kunden har en avtalsrelation med. Genom att använda uttrycket "betalningsförmedling via generella betalsystem" tydliggörs att det inte är nödvändigt att alla funktioner som ingår i betalningsförmedlingen fullgörs av det företag som kunden lämnar betalningsuppdraget till. Som utvecklats vidare i avsnitt 5.2.2 är det antalet "slutliga" betalningsmottagare som är avgörande. Det är alltså inte möjligt att hävda att verksamheten inte faller inom tillämpningsområdet på grund av att verksamheten endast består i att förmedla betalningar till en annan betalningsförmedlare och att det är denna som sedan förmedlar betalningarna vidare till betalningsmottagarna. Ytterligare ett uttryck som styr tillämpningsområdet är att betalsystemet skall vara "avsett" att nå ett stort antal slutliga betalningsmottagare. Att ett betalsystem får en begränsad räckvidd i praktiken, t.ex. på grund av att endast ett fåtal betalningsmottagare ansluter sig till systemet, gör inte att betalningsförmedling i ett sådant system faller utanför bankrörelsedefinitionen om systemet är avsett att ha ett vidare tillämpningsområde. I praktiken är det nödvändigt att förena betalningsförmedling med mottagande av medel som skall användas för transaktionerna, såvida inte det förmedlande företaget använder sig av tekniken att fakturera betalaren i efterhand (t.ex. kreditkortsföretag). Som framgår av avsnitt 5.2.2 spelar det ingen roll i vilken form som medlen ställs till betalningsförmedlarens förfogande. Det kan vara fråga om inlåning på konto, emission av olika typer av obligationer eller medel som ställs till förfogande enligt andra typer av avtal. Den viktiga egenskapen är att medlen efter uppsägning skall vara tillgängliga för fordringsägaren inom högst 30 dagar. Dagens definition av bankrörelse anses inte omfatta mottagande av medel som avskiljs enligt lagen (1944:181) om redovisningsmedel. Sådana medel skall hållas avskilda från mottagarens egna medel och ingår inte i mottagarens tillgångar vid en eventuell konkurs. De för inlåning kännetecknande dragen - att det finns ett fordringsförhållande och att mottagna medel får sammanblandas med mottagarens egna - föreligger därmed inte. Det förslag som nu läggs fram är inte avsett att ändra på detta synsätt. En verksamhet som innefattar betalningsförmedling med medel som mottagits med redovisningsskyldighet enligt 1944 års lag är således inte avsedd att täckas in av den nya definitionen. 4 § Av paragrafen framgår vad som avses med finansieringsrörelse. Motsvarande bestämmelse i gällande rätt finns i 1 kap. 1 § första stycket 1 LFV. Bestämmelsen behandlas utförligt i avsnitt 5.4. Begreppet näringsverksamhet är avsett att ha samma innebörd som det normalt har i civilrätten, dvs. yrkesmässig verksamhet av ekonomisk art som drivs av fysisk eller juridisk person. Näringsverksamheten har de i punkterna 1 och 2 angivna verksamheterna till ändamål om de har ett självständigt syfte vid sidan av den övriga verksamheten samt om de utförs eller erbjuds med viss varaktighet, regelbundenhet och omfattning, dvs. i princip fortlöpande. Verksamhet som inte har något självständigt syfte vid sidan av den övriga verksamheten omfattas alltså inte av definitionen. Som exempel kan nämnas att inte varje betalningsanstånd anses vara näringsverksamhet med ändamål att lämna kredit. Utanför begreppet faller att en säljare tillhandahåller varor eller tjänster mot betalning inom en viss kortare tid mot faktura. Ett annat exempel är betalkortsföretag som förmedlar betalningar mot betalning i efterskott mot faktura. Det utmärkande för detta är att kortinnehavaren genom avtal åtar sig att betala hela sin skuld en viss tid efter skuldsättningen, t.ex. vid nästföljande månadsskifte. Det centrala i denna verksamhet är betalningsförmedlingen och inte kreditmomentet. Så snart tiden för betalning utsträcks utöver vad som är hanteringsmässigt motiverat blir det emellertid aktuellt att bedöma om kreditmomentet har sådan betydelse att ändamålet med verksamheten är kreditgivning. Det betalningsanstånd som bör kunna ges bör vara detsamma som normalt ges vid betalning mot faktura, dvs. 30 dagar. Ytterligare ett exempel på verksamhet som inte har ett självständigt syfte är då ett företag enligt villkoren för sitt kortsystem medger endast transaktioner där likviden dras från medel som är innestående hos företaget. Det kan då förekomma att kunder köper för mer än vad de har innestående på sitt konto. Företaget får därigenom en fordran på kunden och en form av kreditgivning kan sägas förekomma. Ändamålet med verksamheten är dock inte att ge krediter och den skall därför inte falla inom det tillståndspliktiga området. För att omfattas av definitionen skall verksamheterna också utföras eller erbjudas fortlöpande. Om detta kan anses vara uppfyllt måste givetvis bedömas för varje enskilt fall. Exempelvis kan ett företag som förvärvar mer än tre stora fordringsstockar med tillräcklig regelbundenhet anses driva finansieringsrörelse, medan detsamma inte behöver gälla för ett företag som lämnar till beloppet begränsade krediter med samma frekvens. Inlåning i traditionell mening torde som regel förekomma med kortare intervall än obligationsupplåning. Det är inte nödvändigt att upplåningen och utlåningen förekommer momentant. Vid upptagande av ett större obligationslån kan det t.ex. vara tillräckligt att det upplånade medlen sedan används fortlöpande för kreditgivning. De exempel som nu getts avser den faktiska förekomsten av verksamheten. Det är emellertid tillräckligt att ett företag erbjuder tjänsterna fortlöpande. Den omständigheten att ingen eller få vill sätta in pengar eller ta en kredit i ett företag har alltså inte någon avgörande betydelse. Att ett företag tillhandahåller tjänster kan exempelvis framgå av dess bolagsordning eller stadgar, marknadsföringsåtgärder, organisation av verksamheten m.m. Även om utgångspunkten är att verksamheten skall behandlas på samma sätt oavsett i vilken typ av företag den förekommer, bör ett företag som uteslutande ägnar sig åt upplåning och utlåning i kombination som regel anses ha den angivna verksamheten till ändamål. Med "återbetalningspliktiga medel från allmänheten" avses detsamma som i 3 § i förslaget till lag om inlåningsverksamhet. Alla företag utom finansiella räknas alltså till allmänheten. Till finansiella företag räknas svenska banker, försäkringsbolag, kreditmarknadsföretag, värdepappersbolag och finansiella institut. Även dessa företagstypers utländska motsvarigheter räknas som finansiella företag. Till allmänheten skall inte heller räknas stat och kommun. Det förekommer att företag inom samma koncern ( eller liknande företagsgrupp ( samordnar sin likviditetsförvaltning. Medel som mottas från andra koncernbolag bör, oavsett koncernens storlek, inte anses mottagna från allmänheten (jfr prop. 1978/79:179 s. 44 och prop. 1995/96:74 s. 106). Bedömningen bör emellertid vara densamma om medlen mottas från ett företag som ingår i samma koncernliknande företagsgrupp som det mottagande företaget. För att det skall vara en sådan företagsgrupp, måste det dock finnas en tillräckligt stark gemenskap mellan företagen. En sådan gemenskap kan t.ex. komma till uttryck genom att näringsidkarna är medlemmar i en ekonomisk förening eller på annat sätt slutit sig samman för att tillgodose gemensamma ekonomiska intressen i näringsverksamhet. Det bör dock dessutom krävas att företagen i sammanslutningen har något inbördes samband, t.ex. en affärskedja. Ett annat exempel på en koncernliknande företagsgrupp är enskilda bostadsrättsföreningars anslutning till en huvudorganisation. I fråga om fysiska personer är det inte möjligt att tala om koncern eller koncernliknande företagsgrupp. Medel som mottas från sådana personer anses alltså mottagna från allmänheten. I 2 kap. 3 § behandlas emellertid vissa ekonomiska föreningar som endast vänder sig till en avgränsad krets fysiska personer och som därför är undantagna från tillståndsplikt. Även om det inte är möjligt att dra gränsen för vad som utgår allmänheten vid ett bestämt antal personer, t.ex. 1 000, (se avsnitt 5.4.4.5) bör det framhållas att den som vänder sig till en person eller till ett fåtal personer för sin upplåning inte anses ta emot återbetalningspliktiga medel från allmänheten. Vid bedömningen av om ett företag driver finansieringsrörelse skall beaktas upplåning som sker direkt i företaget, men även sådan upplåning som kan sägas ske indirekt via ett annat företag med vilket det finns ett nära samband. Ett företag som lämnar kredit och finansierar denna verksamhet med medel som lånats upp från exempelvis ett annat koncernföretag som i sin tur lånat upp från allmänheten, kan därigenom komma att omfattas av tillståndsplikt. Bestämmelsen träffar enbart de fall då medlen överförs från ett företag till ett annat. Den är dock inte tillämplig enbart för att det hos något företag i en koncern förekommer upplåning från allmänheten. För att förvärv av fordringar skall anses utgöra finansieringsrörelse krävs att syftet är just finansiering. Utanför begreppet faller t.ex. sådana förvärv för indrivning som utgör tillståndspliktig inkassoverksamhet. Förvärv av fordringar som kan bedömas ha endast ett visst restvärde, dvs. som är i stort sett värdelösa för andra än företag specialiserade på att hantera problematiska fordringar, omfattas alltså inte av lagen. Det låga bidraget till finansiering försvarar att denna verksamhet inte betraktas som finansieringsrörelse. De eventuella gränsdragningsproblem som bestämmelsen kan ge upphov till får lämnas till rättstillämpningen. Motsvarande bestämmelse i gällande rätt har dock enligt praxis getts den innebörden att även förvärv av avskrivna fordringar betraktats som tillståndspliktig. Så kommer dock inte längre att vara fallet med den nya lagen. Beträffande övriga finansieringsformer hänvisas till avsnitt 5.4.2. 5 § Paragrafen motsvarar närmast 1 kap. 1 § andra stycket, tredje stycket första meningen och fjärde stycket samt 3 § första stycket BRL. I lagen om finansieringsverksamhet finns motsvarande bestämmelser i 1 kap. 1 § första stycket 2-7. Förutom vissa redaktionella justeringar har följande ändringar gjorts. Definitionen av anknutet företag, som är ny, är densamma som i 1 kap. 1 § första stycket 9 i lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag. Enligt Lagrådets förslag definieras behörig myndighet. Regeringen har dock ändrat definitionen något, bl.a. så att det framgår att det bara är utländska myndigheter som omfattas av definitionen. Definitionen av filial har den lydelse Lagrådet föreslår. Definitionen av finansiellt institut har anpassats till den nya verksamhetslistan. Definitionen av finansiellt institut i kapitaltäckningslagen föreslås få samma lydelse. Definitionen har utformats enligt Lagrådets förslag. Finansinspektionen menar att det finns ett motsatsförhållande genom att ett finansiellt institut anges vara ett företag som inte är ett institut eller värdepappersbolag och vars huvudsakliga verksamhet är bl.a. att driva värdepappersrörelse utan att vara tillståndspliktigt. Just denna invändning har dock bedömts i ett tidigare lagstiftningsärende (prop. 1994/95:50 s. 244 och 245) som ledde fram till den nuvarande definitionen, vilken innehåller samma konstruktion. Det finns inte anledning att nu göra någon annan bedömning. I enlighet med Lagrådets förslag definieras begreppet hemland. Regeringen har dock valt en lydelse som närmare överensstämmer med definitionen av hemland i kreditinstitutsdirektivet. Definitionen av kapitalbas är ny. Av definitionen framgår att begreppet har samma innebörd som i kapitaltäckningslagen. Kreditinstitut definieras i den nu gällande lagen om finansieringsverksamhet som ett institut i vars verksamhet ingår att från allmänheten låna medel och att bevilja krediter för egen räkning. Här används i stället begreppet som en samlingsbeteckning för banker och kreditmarknadsföretag. I dag definieras ett kreditmarknadsbolag som ett kreditmarknadsföretag som är aktiebolag. I överensstämmelse med vad som föreslås för bankaktiebolag definieras kreditmarknadsbolag i stället som ett aktiebolag som har fått tillstånd att driva finansieringsrörelse. I dag definieras en kreditmarknadsförening som ett kreditmarknadsföretag som är ekonomisk förening. I överensstämmelse med vad som gäller för kreditmarknadsbolag definieras kreditmarknadsförening i stället som en ekonomisk förening som har fått tillstånd att driva finansieringsrörelse. I gällande rätt definieras kreditmarknadsföretag som ett svenskt aktiebolag eller en svensk ekonomisk förening som har fått tillstånd att driva finansieringsrörelse. Efter förebild av definitionen av bank sägs nu att ett kreditmarknadsföretag är ett kreditmarknadsbolag eller en kreditmarknadsförening. Definitionerna av sparbank respektive medlemsbank är nya. Dessa banker definieras med hänvisning till de särskilda associationsrättsliga regler som gäller för dem. Definitionen av startkapital är ny. Hänvisning görs till de relevanta artiklarna i kreditinstitutsdirektivet. Definitionerna av utländskt bankföretag, utländskt kreditföretag och utländskt kreditinstitut är nya. Definitionerna av utländskt bankföretag och utländskt kreditföretag har den lydelse som föreslås av Lagrådet. 6 § Paragrafen motsvarar 1 kap. 3 § andra stycket BRL och 1 kap. 1 § andra stycket LFV. Den innehåller en definition av uttrycket "nära förbindelser". Definitionen har justerats i enlighet med Lagrådets förslag. 7 § Paragrafen är ny. Av första stycket framgår att endast en bank eller ett kreditmarknadsföretag eller deras utländska motsvarigheter får driva näringsverksamhet som har till ändamål att ta emot inlåning eller andra återbetalningspliktiga medel från allmänheten. Även andra företag får dock ägna sig åt denna verksamhet, om det finns föreskrifter i någon annan författning som tillåter det. Sådana föreskrifter finns i lagen om värdepappersrörelse och den här föreslagna lagen om inlåningsverksamhet. Med uttrycket "näringsverksamhet som har till ändamål att ta emot återbetalningspliktiga medel från allmänheten", avses detsamma som i definitionen av finansieringsrörelse, se författningskommentaren till 1 kap. 4 §. Av andra stycket framgår att begränsningen i första stycket inte gäller för verksamhet för vilket det skall upprättas prospekt enligt vissa närmare angivna lagar. De krav som ställs i dessa lagar bedöms tillräckliga för att skydda insättare och investerare. Prospekt innehåller redan omfattande information och upplysningar som belyser att exempelvis erbjudanden om att köpa obligationer är förenade med en viss form av risktagande (se även 1 § andra stycket lagen om inlåningsverksamhet). 8 § Paragrafen motsvarar i huvudsak 1 kap. 11 § första-tredje styckena BRL. Den innehåller en s.k. smittobestämmelse. I gällande rätt finns det inte någon motsvarande bestämmelse i lagen om finansieringsverksamhet. Här föreslås emellertid en bestämmelse som träffar grupper där en bank eller ett kreditmarknadsföretag ingår. Syftet med paragrafen är detsamma som beträffande motsvarande paragraf i gällande rätt, nämligen att det inte skall vara möjligt att kringgå rörelsereglerna för banker - och nu även kreditmarknadsföretag - genom att organisera rörelsen i olika företag. Skillnaden i jämförelse med gällande rätt är att den krets som träffas av smittobestämmelsen är en annan. Bestämmelserna träffar således endast sådana företag som ingår i samma företagsgrupp som banken eller kreditmarknadsföretaget enligt 6 kap. 1 § lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag. Dit hör andra koncernföretag och t.ex. vissa samriskföretag. Bestämmelsen behandlas utförligt i avsnitt 8.11. 9 § Paragrafen motsvarar närmast 1 kap. 9 § BRL. Bestämmelsen innehåller begränsningar av möjligheten att använda ordet bank i firman. Bestämmelsen i första stycket innebär inte någon ändring i sak för banker, Sveriges riksbank, Sveriges allmänna hypoteksbank eller de utländska bankföretagen. För de utländska kreditföretagen innebär dock bestämmelsen en förändring. Enligt gällande rätt är det enbart utländska bankföretag som har rätt att använda ordet bank i sin firma. I artikel 15 i kreditinstitutsdirektivet anges emellertid att - oavsett vilka regler som gäller beträffande orden bank, sparbank och andra banknamn i värdlandet - får ett kreditinstitut inom hela gemenskapens område använda samma firma som institutet brukar i den medlemsstat i vilken huvudkontoret finns. Om det finns risk för förväxling får värdlandet i förtydligande syfte ange att firman skall förses med förklarande tillägg. Enligt första stycket skall därför även andra utländska kreditinstitut än utländska banker har rätt att ha ordet bank i firman när de driver verksamhet i Sverige. De får också använda ordet bank vid beteckningen av sin affärsrörelse. En nyhet för både utländska bankföretag och utländska kreditföretag är att de alltid har rätt driva verksamhet i Sverige under den firma som institutet använder i det land där det har sitt huvudkontor. Av 5 § lagen (1992:160) om utländska filialer m.m. skall ett utländskt företags verksamhet genom filial drivas under firma som innehåller företagets namn med tillägg av ordet filial och som tydligt anger företagets nationalitet. Firman skall tydligt skilja sig från andra bestående firmor som förut förts in i aktiebolagsregistret eller filialregistret. Firman för ett utländskt bankföretags filial skall dessutom innehålla ordet bank. För registrering av en filials firma i övrigt gäller vad som föreskrivs i firmalagen (1974:156). Filiallagen och firmalagen bedöms innehålla bestämmelser som begränsar risken för att ett utländskt kreditinstituts firma förväxlas med andra firmor i Sverige. Andra och tredje styckena är oförändrade i sak. 10 § Paragrafen motsvarar 1 kap. 10 § BRL och 1 kap. 5 § LFV. Den innehåller en bestämmelse om tystnadsplikt för uppgifter om "enskildas förhållande till kreditinstitut". För en redogörelse av vad som avses med detta hänvisas till avsnitt 15.1.2. I bankrörelselagen finns i dag en bestämmelse om att ansvar enligt 20 kap. 3 § brottsbalken inte skall följa för en revisor som bryter mot ett närmare angivet förbud att lämna upplysningar om en banks angelägenheter (1 kap. 10 § tredje stycket andra meningen BRL). Den bestämmelsen har flyttats till 4 a kap. 20 § sparbankslagen och 7 a kap. 20 § lagen om medlemsbanker. 11 § Bestämmelsen reglerar kreditinstituts uppgiftsskyldighet till undersökningsledare eller åklagare. Frågan om kreditinstituts uppgiftsskyldighet i detta avseende behandlas i avsnitt 15.2.3. Bestämmelsen har förtydligats i enlighet med Lagrådets förslag. Förutsättningen för att ett kreditinstitut skall vara skyldigt att lämna ut uppgifter är att det begärs av en undersökningsledare (dvs. åklagare eller polis) respektive en åklagare samt att det sker under en utredning enligt reglerna om förundersökning i brottmål respektive i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål på framställning av en annan stat eller en mellanfolklig domstol. Det innebär att en uppgiftsskyldighet alltid föreligger om uppgifterna begärs under en svensk förundersökning och om begäran görs av undersökningsledaren. Pågår inte någon sådan förundersökning eller begärs uppgifterna av någon annan än undersökningsledaren, är ett kreditinstitut inte skyldigt att lämna ut uppgifter enligt denna bestämmelse. Detta hindrar dock inte att uppgifter i andra fall kan lämnas ut enligt bestämmelsen om tystnadsplikt i 10 § under de förutsättningar som där anges. Uppgiftsskyldigheten innefattar även det fallet att begäran om uppgifter görs för att bistå utländska myndigheter i deras brottsutredningar sedan en ansökan om rättslig hjälp i brottmål framställts. En sådan begäran handläggs enligt lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål. En ansökan enligt den lagen handläggs av domstol eller åklagare enligt 2 kap. 7 § och under de förutsättningar och enligt det förfarande som gäller för en motsvarande åtgärd under en svensk förundersökning eller rättegång (se 2 kap. 1 § första stycket och 10 § nämnda lag). En utredning som åklagaren vidtar sker således enligt reglerna om förundersökning. Uppgiftsskyldigheten omfattar uppgifter om "enskildas förhållanden till institutet". Med detta uttryckssätt avses detsamma som i bestämmelsen om tystnadsplikt i 10 §. 2 kap. Tillståndspliktig bank- och finansieringsrörelse 1 § Paragrafen motsvarar 1 kap. 2 § andra stycket första meningen BRL och 1 kap. 2 § första stycket LFV. Av bestämmelsen framgår att bankrörelse och finansieringsrörelse fordrar tillstånd om inte annat framgår av lagen. I 2 och 3 §§ finns vissa generella undantag från tillståndsplikten. Att tillstånd i vissa fall inte behövs för verksamhet som drivs av företag hemmahörande inom EES följer av 4 kap. 1-3 §§. 2 § Bestämmelsen är ny. Den anger att utgivning av elektroniska pengar enligt lagen (2002:149) om utgivning av elektroniska pengar inte fordrar tillstånd. 3 § Paragrafen motsvarar närmast 1 kap. 3 § första stycket 2, 3, 6, 7 och 11 LFV. I paragrafen anges när finansieringsrörelse är undantagen från tillståndsplikt. I första stycket 1 och 2 undantas verksamhet som drivs av svenska banker eller utländska bankföretag. Ett utländskt bankföretag som driver finansieringsrörelse i Sverige gör det via filial eller gränsöverskridande verksamhet. En förutsättning för att finansieringsrörelsen över huvud taget skall kunna tillhandahållas av filialen eller gränsöverskridande är att det utländska bankföretaget har tillstånd att driva verksamheten i fråga i hemlandet (jfr 4 kap. 7 § första stycket). Det bedöms därför inte nödvändigt att, som Lagrådet föreslår, uttryckligen framhålla det även i detta sammanhang. I första stycket 3 undantas vidare verksamhet som drivs av svenska eller utländska företag som har rätt att driva försäkringsrörelse eller värdepappersrörelse i Sverige (försäkringsföretag och värdepappersföretag). En förutsättning för dessa undantag är dock att det skall vara tillåtet för företagen att driva finansieringsrörelse enligt den för dem tillämpliga lagstiftningen. Under samma förutsättning undantas, verksamhet som drivs av Svenska skeppshypotekskassan eller en pantbank. Undantagsbestämmelserna i punkterna 1-3 har - utom i det avseende som nämns ovan - fått sin redaktionella utformning enligt Lagrådets förslag. I första stycket 7 undantas verksamhet som drivs av så kallade spar- och låneföreningar. Det undantaget behandlas utförligt i avsnitt 5.4.4.5. I lagrådsremissen begränsas den krets från vilken föreningen får ta emot återbetalningspliktiga medel (punkten c) till "medlemmarna eller från juridiska personer som inte är att betrakta som allmänheten". Lagrådet, som vill undvika uttryckssättet "juridiska personer som inte är att betrakta som allmänheten", föreslår en alternativ utformning av bestämmelsen. Den innebär bl.a. att ordalydelsen "tar emot återbetalningspliktiga medel endast från medlemmarna eller från juridiska personer som inte är att betrakta som allmänheten" skall ersättas med "inte tar emot återbetalningspliktiga medel från allmänheten". Enligt Lagrådet kan det vidare föreskrivas att vid tillämpningen av just den punkten skall en medlem inte anses som allmänheten. Regeringen, som särskilt vill framhålla att medlemmarna i lagens mening är att betrakta som allmänheten, känner en viss tveksamhet inför Lagrådets förslag. I stället för den lydelse som Lagrådet föreslår anser regeringen att den krets från vilken medel får tas emot bör komma till uttryck genom lydelsen "tar emot återbetalningspliktiga medel endast från medlemmarna eller från finansiella företag". Även om den krets som inte utgör allmänheten är något vidare än den krets som kommer till uttryck på detta sätt (se författningskommentaren till 1 kap. 4 § i den här föreslagna lagen om bank- och finansieringsrörelse), bedömer regeringen att det som regel endast är de finansiella företagen som kommer i fråga i dessa sammanhang. Utöver vad nu sagts, undantas finansiering i samband med avsättning av varor och tjänster, värdepapperisering och viss koncernfinansiering. Det sistnämnda undantaget finns inte i gällande rätt. De olika situationerna behandlas utförligt i avsnitt 5.4.4. Bestämmelsen i andra stycket är ny. Av den framgår att de undantag som görs för viss finansieringsrörelse som drivs av aktiebolag och ekonomiska föreningar inte är begränsade till verksamhet som drivs av svenska företag. I den mån ett utländskt företag omfattas av en reglering som är jämförbar med den som gäller för ett svenskt aktiebolag eller en svensk ekonomisk förening bör även det utländska företaget kunna driva verksamheten i fråga utan särskilt krav på tillstånd. Det bör observeras att företag vars verksamhet undantas från tillståndsplikt enligt förevarande paragraf kan omfattas av den här föreslagna lagen om inlåningsverksamhet. 3 kap. Tillstånd för svenska företag 1 § En bestämmelse motsvarande den i första stycket finns i dag i 1 kap. 2 § andra stycket andra meningen och 9 kap. 1 § första stycket BRL. Benämningen oktroj har utmönstrats. En bestämmelse motsvarande andra stycket finns i gällande rätt i 1 kap. 2 § andra stycket LFV. Bestämmelsen i tredje stycket motsvarar närmast 1 kap. 2 § andra stycket tredje meningen BRL och 1 kap. 2 § andra stycket LFV. Den skall ses mot bakgrund av att bankrörelse och finansieringsrörelse kan drivas även av utländska företag. De närmare förutsättningarna för detta anges i 4 kap. 2 § Paragrafen har utformats med de för bankerna gällande reglerna om oktrojprövning som förebild (9 kap. 3 § andra-femte och sjunde styckena BRL, 2 kap. 3 § tredje, fjärde och sjätte styckena sparbankslagen, 2 kap. 2 § tredje-sjätte och åttonde styckena lagen om medlemsbanker). För kreditmarknadsföretagen överensstämmer paragrafen i huvudsak med vad som i dag gäller enligt lagen om finansieringsverksamhet (2 kap. 1 §). Bestämmelsen behandlas i avsnitt 9. Som framgår av första stycket används inte längre ordet "oktroj" som beteckning på det tillstånd som ges till en bank. Av första stycket 1 framgår vilken prövning som skall ske av kreditinstitutens bolagsordning, stadgar eller reglemente. Bestämmelsen överensstämmer i sak med vad som i dag gäller för banker men den har fått en delvis ny utformning. Innebörden av bestämmelsen är i princip att innehållet i bolagsordningen etc. skall vara förenligt med gällande lagar, förordningar och föreskrifter. Det finns också en möjlighet för den som prövar ansökan att uppmana sökanden att i bolagsordningen, stadgarna eller reglementet ta in särskilda bestämmelser om det behövs med hänsyn till omfattningen och arten av den planerade verksamheten. Detta är en nyhet för kreditmarknadsföretagens del men en motsvarande bestämmelse gäller redan för banker. Lagen om finansieringsverksamhet innehåller en bestämmelse om att ett kreditmarknadsföretags bolagsordning eller stadgar skall ange, förutom de uppgifter som föreskrivs i 2 kap. 4 § aktiebolagslagen och 2 kap. 2 § lagen om ekonomiska föreningar, under vilka villkor långivning, upplåning och förvärv av egendom skall ske (3 kap. 3 §). Dessutom får regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen, meddela närmare föreskrifter om vad ett kreditmarknadsföretags bolagsordning eller stadgar skall innehålla (3 kap. 4 §). Genom att Finansinspektionen kommer att få möjlighet att i varje enskilt fall ställa krav på innehållet i bolagsordningar och stadgar, är emellertid dessa bestämmelser överflödiga och har därför inte tagits in i den nya lagen. Enligt första stycket 2 skall det prövas om det finns skäl att anta att den planerade rörelsen kommer att drivas enligt bestämmelserna i denna lag och andra författningar som reglerar företagets verksamhet. Enligt gällande bestämmelse skall det göras en prövning av om verksamheten kan antas komma att uppfylla kraven på en sund verksamhet. Enligt första stycket 3 skall det finnas skäl att anta att den som har eller kan förväntas komma att få ett kvalificerat innehav i företaget inte kommer att motverka att företagets rörelse drivs på ett sätt som är förenligt med denna lag och andra författningar som reglerar företagets verksamhet (punkten a). Enligt motsvarande bestämmelse i gällande rätt sker en prövning av om ägarna kan antas inte motverka en sund utveckling av verksamheten. Den förutsättning som anges i punkten b överensstämmer med gällande rätt. Det bör noteras att ägarprövningsreglerna i paragrafen i praktiken inte kommer att bli tillämpliga på sparbanker, eftersom de inte har den ägarstruktur som förutsätts där. Ledningsprövningsreglerna i första stycket 4 överensstämmer i sak med gällande rätt (prop. 1995/96:173). För sparbanker och medlemsbanker ingår alltid den verkställande direktören i styrelsen, medan så inte behöver vara fallet i bankaktiebolag och kreditmarknadsföretag. De som omfattas av prövningen är de som ingår i institutets styrelse eller är verkställande direktör i institutet. Bestämmelsen är tillämplig även på ersättare för styrelseledamot eller ersättare för verkställande direktör, dvs. vice eller ställföreträdande verkställande direktör. Bestämmelserna i andra stycket överensstämmer i stort sett med gällande rätt (prop. 1995/96:173). Enligt motsvarande bestämmelser i bankrörelselagen och i lagen om finansieringsverksamhet, får tillstånd inte beviljas om det kan antas att någon som i väsentlig utsträckning har åsidosatt sina skyldigheter i näringsverksamhet eller i andra ekonomiska angelägenheter eller gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet kommer att ha ett kvalificerat innehav i banken eller kreditmarknadsföretaget. När tillstånd ges bör det emellertid inte finnas någon osäkerhet om vem som kommer att ha ett kvalificerat innehav i institutet. Till detta kommer att det är samma presumtiva innehavare som avses i andra stycket som i första stycket 3. Enligt första stycket 3 finns det inte utrymme för någon osäkerhet om vem som kommer att ha ett kvalificerat innehav. För att framhålla sambandet mellan första stycket 3 och andra stycket har därför orden "om det kan antas" i andra stycket utgått, jfr 14 kap. 2 och 6 §§. Bestämmelserna i tredje stycket överensstämmer med gällande rätt (prop. 1995/96:173). I gällande rätt finns också en bestämmelse som följer av EG-rätten och som anger att tillstånd inte får vägras på den grunden att det inte behövs något ytterligare finansieringsföretag. Inte heller denna bestämmelse behövs längre eftersom paragrafen uttömmande anger villkoren för beviljande av auktorisation och därmed också under vilka förutsättningar ansökan får avslås. 3 § Motsvarande bestämmelse finns i 9 kap. 3 § andra stycket BRL, 2 kap. 3 § första stycket sparbankslagen, 2 kap. 2 § första stycket lagen om medlemsbanker och 2 kap. 3 § LFV. Den sistnämnda bestämmelsen har valts som förebild, vilket innebär att godkännande av bolagsordning etc. redaktionellt behandlas skild från själva tillståndsprövningen. Bestämmelsen överensstämmer i sak med gällande rätt. För banker har emellertid ordet "stadfästas" ersatts med ordet "godkännas", som är det ord som används beträffande motsvarande åtgärder för kreditmarknadsföretagen. Någon saklig skillnad är dock inte avsedd. 4 § Av 3 § framgår att ett företags bolagsordning, stadgar eller reglemente skall godkännas i samband med att ett företag beviljas tillstånd att driva bank- eller finansieringsrörelse. Av den förevarande paragrafen framgår vad som gäller om kreditinstitutet sedan tillstånd beviljats beslutar om ändring i bolagsordning etc. En bestämmelse motsvarande den i första stycket gäller i dag för banker (9 kap. 3 § sjätte stycket BRL) men däremot inte för kreditmarknadsföretag. Något skäl att göra skillnad mellan de olika företagskategorierna i detta avseende finns dock inte. En bestämmelse i andra stycket gäller i dag för kreditmarknadsföretag (2 kap. 3 § andra stycket LFV) men inte för banker. Samma bör dock gälla även för banker. 5 § Motsvarande bestämmelse finns i dag i 9 kap. 4 § andra stycket BRL. Ändring har skett på så sätt att det anges vilket startkapital som krävs för att rörelsen skall få påbörjas, i stället för att som i nuvarande bestämmelse ange vilket belopp det bundna egna kapitalet måste uppgå till. Enligt 16 kap. 1 § får regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, meddela föreskrifter om vilka poster som får räknas in i startkapitalet. Ändringen har kommenterats i avsnitt 13. I bestämmelsen används begreppet tillstånd i stället för oktroj. 6 § Motsvarande bestämmelse finns i dag i 2 kap. 2 § andra stycket sparbankslagen. I den föreslagna bestämmelsen anges vilket startkapital som krävs, i stället för att som tidigare ange vilket belopp bankens fonder måste uppgå till. Enligt 16 kap. 1 § får regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, meddela föreskrifter om vilka poster som får räknas in i startkapitalet. Ändringen har kommenterats i avsnitt 13. I bestämmelsen används begreppet tillstånd i stället för oktroj. 7 § Motsvarande bestämmelser finns i dag i 2 kap. 4 § LFV och 1 kap. 4 § andra och tredje styckena lagen om medlemsbanker. I första stycket anges vilket startkapital som krävs när rörelsen påbörjas, i stället för att som i de gamla bestämmelserna ange vilket belopp det bundna egna kapitalet skall uppgå till. Enligt 16 kap. 1 § får regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, meddela föreskrifter om vilka poster som får räknas in i startkapitalet. Ändringen har kommenterats i avsnitt 13. I andra stycket ges, på samma sätt som i dag, möjlighet för medlemsbanker och kreditmarknadsföretag att under vissa förutsättningar inleda rörelse med ett lägre startkapital än motsvarande fem miljoner euro. I tredje stycket finns en hänvisning till bestämmelsen i 9 kap. 2 § där det framgår vad som gäller för det fall institutets balansomslutning under verksamhetens gång kommer att överstiga 100 miljoner kronor, respektive 12 miljoner euro. 8 § Paragrafens motsvarighet finns i 9 kap. 3 § första stycket BRL, 2 kap. 3 § andra stycket sparbankslagen, 1 kap. 4 § tredje stycket och 2 kap. 2 § andra stycket lagen om medlemsbanker samt 1 kap. 2 § första stycket, 2 kap. 3 § första stycket och 4 § andra stycket LFV. Av bestämmelsen framgår att det som huvudregel är Finansinspektionen som prövar en ansökan om tillstånd att driva bank- eller finansieringsrörelse samt frågor om godkännande av bolagsordningar m.m. enligt 3 § och medgivande enligt 7 § andra stycket. Finansinspektionen prövar som regel även ärenden om ändring av bolagsordningar, stadgar och reglementen som aktualiseras under rörelsens gång. I fråga om en ansökan om tillstånd att driva bankrörelse samt de därtill hörande frågorna om godkännande av bolagsordning m.m. och medgivande, liksom när en bank ansöker om att få ändra en befintlig bolagsordning m.m., skall dock ärendet om det är av principiell betydelse eller av särskild vikt prövas av regeringen. För närmare kommentarer om i vilka fall ett ärende skall prövas av regeringen hänvisas till prop. 1997/98:186. 9 § Bestämmelser motsvarande de i första och andra styckena finns i dag i 9 kap. 1 § andra stycket BRL och 2 kap. 2 § första stycket LFV. För bankaktiebolag föreskrivs i dag att ansökan får göras innan bolaget har bildats. För kreditmarknadsföretag sägs däremot att ansökan får göras innan företaget registrerats i aktiebolags- eller föreningsregistret. Den föreslagna bestämmelsen har utformats med bestämmelsen för kreditmarknadsföretag som förebild. Någon saklig skillnad är dock inte avsedd. 4 kap. Utländska företags verksamhet i Sverige Lagrådet föreslår att de bestämmelser som rör företag hemmahörande inom EES placeras före bestämmelser beträffande institut i länder utanför EES. Förutom i de fall som uttryckligen nämns i det följande har regeringen, med vissa mindre ändringar, följt Lagrådets förslag. 1 § Paragrafen motsvarar närmast 1 kap. 5 § 1 BRL och 2 kap. 9 § 1 LFV. Av paragrafen framgår att tillstånd att driva bank- eller finansieringsrörelse inte behövs för utländska kreditinstitut hemmahörande inom EES. I paragrafens första stycke beskrivs vad som i stället gäller om sådana kreditinstitut vill inrätta filial i Sverige. De institut som avses är de som mottar återbetalningspliktiga medel från allmänheten i kombination med att de lämnar kredit, ställer garanti för kredit eller i finansieringssyfte förvärvar fordringar eller upplåter lös egendom till nyttjande (leasing). Lagrådet anser att det bör övervägas att ge bestämmelserna ett mer direktivkonformt innehåll genom att begränsa den rättighet som bestämmelsen ger till sådana företag som är kreditinstitut i direktivets mening, dvs. som tar emot insättningar eller andra återbetalningspliktiga medel från allmänheten och beviljar krediter för egen räkning. Regeringen menar dock att garantigivning, förvärv av fordringar och leasing är finansieringstjänster som funktionellt är likvärdiga med kreditgivning (jfr avsnitt 5.4.2) och därför bör behandlas på samma sätt även i detta sammanhang, om det inte finns något avgörande hinder mot det. Kreditinstitutsdirektivet innehåller inte någon definition av vad som ryms i begreppet kredit. Den närmaste förklaringen står att finna i bilaga I till direktivet, som innehåller en förteckning över verksamheter som skall vara föremål för ömsesidigt erkännande. I den anges att utlåning, som närmast torde vara synonymt med kreditgivning, omfattar bl.a. konsumentkrediter, hypotekskrediter, factoring med eller utan regress och finansiering av handelskrediter (inklusive forfaiting). Preciseringen är inte uttömmande. Det kan konstateras att den nämnda förteckningen som särskilda verksamheter anger finansiell leasing och garantiförbindelser, vilket skulle kunna tolkas som att dessa verksamheter inte ryms i vad som är utlåning (eller kreditgivning) i direktivets mening. Regeringen ser dock i detta inte något avgörande hinder mot att hålla fast vid den lösning som valdes i lagrådsremissen. I fråga om utländska företag hemmahörande inom EES som avser att driva verksamhet i Sverige, torde det inte heller finnas något hinder på grund av EG-rätten att tillämpa en generösare ordning än den direktivet föreskriver, om så skulle bedömas vara fallet. Detta gäller särskilt som de aktuella finansieringstjänsterna omfattas av systemet med ömsesidigt erkännande av de auktorisationer som meddelats i medlemsländerna. Praktiskt sett kan frågan också tyckas vara av mindre betydelse. Det är svårt att se några direkta nackdelar för svenskt vidkommande av att tillämpa den ordning som nu föreskrivs i första stycket. Att inte göra det skulle emellertid skapa en omotiverad skillnad mellan finansieringsformer som i princip är utbytbara mot varandra. Det tillvägagångssätt som här beskrivs är i enlighet med kreditinstitutsdirektivet reserverat för verksamheter som är föremål för ömsesidigt erkännande, dvs. de tjänster som räknas upp i 7 kap. 1 § andra stycket. Även om ett utländskt kreditinstitut bör ha möjlighet att driva samma verksamhet i Sverige som är tillåtet för det i hemlandet (se 7 §), anser regeringen - till skillnad från vad som föreslogs i promemorian - att anmälningsförfarandet, bör reserveras för de tjänster som enligt direktivet är föremål för ömsesidigt erkännande. Här behandlas dock inte vad som gäller när ett utländskt kreditinstitut vill tillhandhålla andra tjänster än de i 7 kap. 1 § andra stycket. Då gäller de bestämmelser som på annat håll kan finnas för tjänsten i fråga. Av paragrafen framgår vilken information som hemlandet underrättelse skall innehålla. Den information som anges i de två första punkterna överensstämmer med gällande rätt. Punkten tre om att underrättelsen skall innehålla uppgift om storleken av kreditinstitutets kapitalbas och kapitaltäckningsgrad saknas emellertid i gällande rätt (jfr artikel 20.2-20.4 i kreditinstitutsdirektivet). Av andra stycket framgår att Finansinspektionen får medge att verksamheten påbörjas tidigare än två månader efter det att Finansinspektionen från en behörig myndighet i institutets hemland tagit emot underrättelsen. Lagrådet ifrågasätter om man inte för att beakta artikel 20.4 i kreditinstitutsdirektivet bör framgå att Finansinspektionen skall om så erfordras ange de ytterligare villkor som av hänsyn till det allmännas bästa bör gälla för verksamheten. Regeringen har i och för sig inte något emot att i lagen ta in en bestämmelse av det slag som finns i artikel 20.4 i kreditinstitutsdirektivet. Regeringen föredrar dock en lydelse som skiljer sig något från den Lagrådet föreslår. Syftet är att få fram att det snarare handlar om att upplysa om vilka befintliga svenska bestämmelser som gäller för verksamheten här i landet än att sätta upp särskilda villkor för varje enskilt institut. 2 § Paragrafen överensstämmer i huvudsak med 1 kap. 5 § 2 BRL och 2 kap. 9 § 2 LFV. Den behandlar möjligheten för utländska kreditinstitut hemmahörande inom EES att tillhandahålla tjänster i Sverige utan att inrätta filial, s.k. gränsöverskridande verksamhet. Paragrafen träffar samma kreditinstitut och samma tjänster som avses i 1 §. Det hänvisas därför till författningskommentaren till den paragrafen. 3 § Av paragrafen framgår att ett utländskt finansiellt institut alltid har rätt att etablera filial eller tillhandahålla tjänster i Sverige under de förutsättningar som anges i paragrafen. Ett finansiellt institut får dock, både om förutsättningarna i paragrafen är uppfyllda och i andra fall, utnyttja även andra möjligheter till marknadstillträde i svensk rätt än den som paragrafen ger. Det kan exempelvis bli aktuellt om verksamheten inte är tillståndspliktig här. Med den begränsning som följer av 1 och 2 §§ gäller en i sak överensstämmande bestämmelse i dag i fråga om kreditmarknadsföretag (2 kap. 10 § LFV) men saknas beträffande banker. Denna skillnad har förklarats med att sådana finansiella institut inte definitionsmässigt kan driva bankrörelse i bankrörelselagens mening (prop. 1992/93:89 s. 116). Även i det fall ett sådant institut är dotterföretag till en bank ansågs det tillräckligt att rätten till marknadstillträde regleras i lagen om finansieringsverksamhet. I en ny gemensam lag för bank- och finansieringsrörelse har dock bestämmelsen en funktion att fylla även med avseende på banker. I författningskommentaren (prop. 1992/93:89 s. 217) till bestämmelsen i lagen om finansieringsverksamhet (2 kap. 10 §) sägs att ett finansiellt institut eller dotterföretag som avses i paragrafen måste kontinuerligt uppfylla samtliga de villkor som anges i artikel 18.2 i direktivet. Om någon förändring skulle inträffa som medför att villkoren inte längre uppfylls får företaget inte fortsätta att driva verksamhet i ett EES-land enligt reglerna om "single licence" I stället blir företaget underkastat de lagar i värdlandet som är tillämpliga på den typ av verksamhet som företaget driver i landet. Om verksamheten är tillståndspliktig måste företaget alltså ansöka om tillstånd eller upphöra med verksamheten. Lagrådets ifrågasätter om det inte i lagen bör tas en bestämmelse motsvarande direktivets artikel 19 sista stycket som säger att om det av en underrättelse från behörig myndighet i institutets hemland framgår att institutet inte längre uppfyller de villkoren i paragrafen skall svenska bestämmelser gälla för dess verksamhet här. Regeringen har tagit in en sådan bestämmelse i 15 kap. 16 § andra stycket. 4 § Motsvarande bestämmelser finns för närvarande i 1 kap. 4 § första stycket 1 samt tredje och fjärde styckena BRL samt 2 kap. 8 § LFV. Av paragrafen framgår under vilka förutsättningar tillstånd skall beviljas för ett utländskt kreditinstitut som vill driva bank- eller finansieringsrörelse i Sverige. För institut som hör hemma inom EES gäller, under de förutsättningar som anges i 1 och 2 §, i stället de förfaranden som beskrivs i de paragraferna. Beträffande första punkten kan det noteras att enligt lagen om finansieringsverksamhet skall ett utländskt kreditinstitut beviljas tillstånd att öppna filial, om institutet i det land där det har sitt säte driver finansieringsverksamhet och där står under tillsyn av behörig myndighet. Något motsvarande krav finns dock inte för banker i bankrörelselagen, men införs här. För att markera vikten av att tillsynen är effektiv och av tillräcklig omfattning i hemlandet har lagts in ett krav på att tillsynen skall vara betryggande. Detta överensstämmer med vad som gäller enligt lagen om värdepappersrörelse (se prop. 1994/95:50 s. 348). Som en ny förutsättning för att få tillstånd anges emellertid att tillsynsmyndigheten i hemlandet skall ha medgett att företaget i fråga etablerar sig i Sverige. Att detta villkor ställs upp framstår som rimligt mot bakgrund att tillsynen över filialen är ett gemensamt ansvar för Finansinspektionen och tillsynsmyndigheten i hemlandet. Enligt andra punkten skall det prövas om det finns skäl att anta att "den verksamhet som planeras här i landet bedöms uppfylla förutsättningarna i 3 kap. 2-7 §§. Detta är avsett att ha samma innebörd som i gällande rätt, i vilken det sägs att det skall finnas skäl att anta att den planerade verksamheten kommer att drivas på ett sunt sätt. Beträffande förutsättningarna för tillstånd för filialer hemmahörande i tredje land hänvisas till prop. 1992/93:89 s. 131 ff. Där sägs bl.a. att som förutsättning för att en filial till ett företag hemmahörande i tredje land skall få tillstånd att driva verksamhet krävs att företaget står under betryggande tillsyn i hemlandet och att regelverket där är likvärdigt med det som gäller i Sverige, särskilt i fråga om kapitalkrav och verksamhetens drivande. Av 8 § framgår att det utländska institutet endast får driva sådan verksamhet som det har möjlighet att driva enligt verksamhetstillståndet i hemlandet. Bestämmelsen i tredje punkten om att insättningar hos filialen skall omfattas av garantin enligt lagen (1995:1571) om insättningsgaranti eller av en liknande garanti, gäller i dag enbart för banker eftersom kreditmarknadsföretagen inte har rätt att ta emot sådana insättningar. Mot bakgrund av att även kreditmarknadsföretagen nu får denna möjlighet omfattar bestämmelsen även dessa. I gällande rätt föreskrivs att tillstånd inte får vägras på den grunden att det inte behövs någon ytterligare bank eller finansieringsföretag. Denna bestämmelse har utgått, jfr kommentaren till 3 kap. 2 §. 5 § Paragrafen motsvarar för banker 1 kap. 4 § andra stycket BRL. Dess motsvarighet för kreditmarknadsföretag finns närmast i 1 kap. 2 § första stycket LFV. 6 § Paragrafen motsvarar närmast 1 kap. 4 § första stycket 2 BRL. Den saknar dock motsvarighet i lagen om finansieringsverksamhet. Av bestämmelsen framgår att ett utländskt bank- eller kreditföretag efter anmälan får öppna representationskontor i Sverige. Enligt OECD:s tjänsteliberaliseringsstadga (CODE of Liberalisation of Current Invisible Operations) skall utländska banker kunna öppna representationskontor i Sverige efter anmälan. Det saknas anledning att i detta avseende göra skillnad mellan vad som i svensk rätt definieras som bank- respektive finansieringsrörelse. 7 § Motsvarande bestämmelser finns för närvarande i 2 kap. 3 § BRL, när det gäller första stycket och 3 kap. 2 § LFV, när det gäller första-tredje stycket. I kreditinstitutsdirektivet har det valts en ordning för ömsesidigt erkännande som medger att kreditinstitut som auktoriserats i ett land inom hela gemenskapen får driva vissa eller samtliga verksamheter som anges i bilaga 1 till direktivet. Detta kan ske genom etablering av filialer eller genom direkt tillhandahållande av tjänster. Beträffande andra verksamheter än de som anges i bilagan skall etableringsrätt och frihet att tillhandahålla tjänster gälla enligt fördragets allmänna bestämmelser. 5 kap. Svenska företags verksamhet utomlands Beträffande svenska kreditinstituts verksamhet utomlands föreslår Lagrådet att de bestämmelser som rör förutsättningar för att driva verksamheten inom EES skall behandlas före de generella reglerna. Förutom i de fall som uttryckligen nämns i det följande har regeringen med vissa redaktionella ändringar följt Lagrådets förslag. I lagrådsremissen finns en bestämmelse som anger att verksamheten i filialen får påbörjas två månader efter det att den behöriga myndigheten i det andra landet tog emot uppgifterna, men att verksamheten får påbörjas dessförinnan om myndigheten i det andra landet medger det (6 § i lagrådsremissen). Denna bestämmelse har emellertid utgått i propositionen eftersom det är värdlandet som styr när verksamheten får inledas. Därmed blir det inte heller aktuellt att, som Lagrådet föreslår, i den paragrafen lägga till en bestämmelse om att vad som sägs om tidpunkten för att påbörja verksamheten, gäller bara om inte annat följer av särskilda villkor som den behöriga myndigheten meddelat av hänsyn till det allmännas bästa. 1 § Paragrafen motsvarar närmast 1 kap. 7 § första stycket BRL och 2 kap. 12 § första stycket LFV. Av paragrafen framgår att den ordning för ömsesidigt erkännande som beskrivs i kreditinstitutsdirektivet får tillämpas endast på sådana verksamheter som direktivet anger. För andra tjänster beror tillvägagångssättet på vilka regler det andra medlemslandet ställer upp. Det är dock inte ur ett svenskt perspektiv möjligt att för varje fall ange vilka åtgärder som då skall vidtas. Det förutsätts dock att Finansinspektionen är kreditinstituten behjälpliga med att tillhandahålla den information om institutet som behövs i det andra medlemslandet. För att ett svenskt institut skall kunna utnyttja det underrättelseförfarande som kreditinstitutsdirektivet ställer upp, fordras att det är ett kreditinstitut i EG-rättens mening. Detta är enligt regeringens mening uppfyllt om institutet mottar återbetalningspliktiga medel från allmänheten i kombination med att det lämnar kredit, ställer garanti för kredit eller i finansieringssyfte förvärvar fordringar eller upplåter lös egendom till nyttjande. En bank som enbart driver betalningsförmedling i kombination med mottagande av medel får dock inte utnyttja det underrättelseförfarande som direktivet föreskriver, det s.k. europapasset. Den beskrivna ordningen skiljer sig från gällande rätt, enligt vilken såväl banker som kreditmarknadsföretag - utan krav på att verksamhetstillståndet avser såväl mottagande av medel från allmänheten som kreditgivning eller därmed likvärdig verksamhet - kan använda sig av det förfarande som EG-rätten tillhandahåller vid etablering av en filial i ett annat medlemsland. Lagrådet vill begränsa paragrafens tillämpningsområde till sådana kreditinstitut som tar emot insättningar eller andra återbetalningspliktiga medel från allmänheten och beviljar krediter för egen räkning. Som framgår av författningskommentaren till 4 kap. 1 § anser regeringen dock att den begränsningen går längre än vad direktivet kräver. Av bestämmelsen framgår att vissa svenska kreditinstitut som vill inrätta filial inom EES skall underrätta Finansinspektionen om sin avsikt. Det framgår också vad en sådan underrättelse skall innehålla. Av de följande paragraferna framgår hur en sådan underrättelse skall hanteras och vilka åtgärder institutet skall vidta om det vill ändra någon uppgift i underrättelsen. De tillvägagångssätt som beskrivs är hämtade från artikel 20 i kreditinstitutsdirektivet. Bestämmelsen anger enbart vad som gäller enligt svensk rätt. Utländsk rätt kan emellertid ställas upp ytterligare krav. 2 § Paragrafen motsvarar 1 kap. 7 § andra-fjärde styckena BRL och 2 kap. 12 § andra-fjärde styckena LFV. Bestämmelsen anger hur Finansinspektionen skall behandla en underrättelse från ett institut som avses i 1 §. Enligt andra banksamordningsdirektivet (89/646/EEG) skulle hemlandsmyndigheten till institutets underrättelse bifoga uppgift inte bara om kapitalbas och kapitaltäckningsgrad utan även, i avvaktan på vidare harmonisering, lämna uppgift om vilka system för inlåningsgaranti som ger skydd åt filialens insättare. I gällande rätt anges i enlighet med detta att inspektionen till kreditinstitutets underrättelse skall foga uppgift om den insättningsgaranti och det investerarskydd som gäller för bankens kunder. Skyldigheten att lämna uppgift om inlåningsgarantin har utmönstrats i kreditinstitutsdirektivet från år 2000. Det kan noteras att mellan år 1989 och 2000 antogs dels Europaparlamentets och rådets direktiv om system för garanti av insättningar (94/19/EG) och Europaparlamentets och rådets direktiv om system för ersättning till investerare (97/9/EG). Inspektionens skyldighet att lämna uppgift om den insättningsgaranti och det investerarskydd som gäller har därigenom blivit överflödig. Bestämmelsen i bankrörelselagen med det innehållet har därför inte någon motsvarighet här. 3 § Paragrafen motsvarar 1 kap. 7 b § BRL och 2 kap. 12 b § LFV. Till skillnad från gällande rätt är bestämmelsen tillämplig bara för sådana banker och kreditmarknadsföretag som avses i 1 §. Enligt gällande skall institutet underrätta både Finansinspektionen och den utländska tillsynsmyndigheten om ändringen innan den genomförs. Här regleras emellertid uteslutande svenska förhållanden, dvs. skyldigheten att underrätta Finansinspektionen. Av skäl som nämns i kommentaren till 2 § har den bestämmelse i 1 kap. 7 b § BRL om att Finansinspektionen skall underrätta den behöriga myndigheten i värdlandet om förändringar i insättningsgarantin och investerarskyddet inte tagits med i den nya lagen. 4 § Paragrafen motsvarar 1 kap. 8 § BRL och 2 kap. 13 § LFV. De beskriver vad som gäller om ett kreditinstitut vill erbjuda och tillhandahålla tjänster i ett annat medlemsland utan att inrätta filial där. Av paragrafen framgår att ett kreditinstitut som vill tillhandahålla sådana tjänster som anges i 7 kap. 1 § andra stycket inom EES skall underrätta Finansinspektionen. Inspektionen skall i sin tur vidarebefordra underrättelsen till en behörig myndighet i värdlandet. Paragrafen behandlar alltså bara hur Finansinspektionen skall gå tillväga för vissa kreditinstitut och vissa tjänster. Gränsöverskridande verksamhet kan dock vara tillåten även i andra fall. Vad som då gäller anges dock inte här. Det får dock antas att Finansinspektionen, i den utsträckning det behövs, bistår kreditinstitutet vid dess kontakter med utländska tillsynsmyndigheter. 5 § Paragrafen motsvarar 1 kap. 6 § första stycket BRL och 2 kap. 11 § första stycket LFV. Av paragrafen framgår att om det är fråga om andra svenska kreditinstitut eller andra tjänster än sådana som avses i 1 § skall kreditinstitutet ansöka om tillstånd för att få etablera filial i utlandet. Det bör observeras att bestämmelsen enbart anger vad som gäller enligt svensk rätt. Den utländska tillsynsmyndigheten kan ställa upp ytterligare krav. 6 kap. Övergripande bestämmelser om ett kreditinstituts rörelse 1 § Paragrafen, som är ny, behandlas i avsnitt 8.1. Enligt paragrafen skall ett kreditinstituts rörelse drivas så att dess förmåga att fullgöra sina förpliktelser inte riskeras. All verksamhet är förknippad med risker och bestämmelsen utesluter inte att institutet tar risker. Dessa risker skall emellertid vara anpassade till buffertkapitalet. Ett institut får alltså anses riskera sin förmåga att fullgöra sina förpliktelser om det driver rörelse som är för riskfylld i förhållande till buffertkapitalets storlek (soliditet). Likaså är tillräcklig likviditet av central betydelse för att institutet även på kort sikt skall kunna fullgöra sina förpliktelser och inte riskera att hamna i tillfälliga betalningsproblem. God likviditet förutsätter en utvecklad likviditetsplanering och god kontroll av betalningsströmmarna. En i princip likalydande bestämmelse som den i paragrafen finns i promemorian under rubriken "Soliditet". Genom att, som Riksbanken föreslår, byta ut den rubriken mot rubriken "Soliditet och likviditet", framgår tydligt att bestämmelsen inte enbart är en soliditetsregel utan även en likviditetsregel. Soliditets- och likviditetsregeln är i första hand en handlingsregel för instituten. Det övergripande ansvaret för att regeln följs vilar på styrelsen. Institutets soliditet och likviditetsplanering bör vara faktorer som styrelsen beaktar vid sin bedömning av institutets ekonomiska situation, jfr t.ex. 8 kap. 4 § aktiebolagslagen. Det är en rambestämmelse. Dess närmare innebörd kommer som regel att framgå av mer detaljerade bestämmelser i andra författningar. Dit hör t.ex. kapitaltäckningsreglerna. Regeln går emellertid ett steg längre än så och ålägger instituten att göra en fristående bedömning av om soliditeten och likviditeten är tillräcklig. Finansinspektionen har tillsyn över att regeln följs. Om inspektionen t.ex. gör bedömningen att risknivån är för hög i förhållande till buffertkapitalet kan alltså inspektionen inskrida med de sanktioner som den finner lämpliga trots att de formella kraven i övrigt - t.ex. kapitaltäckningskraven, reglerna om stora exponeringar eller liknande - inte är uppfyllda. Liksom bestämmelserna i 2-4 §§ kan bestämmelsen alltså utgöra en självständig grund för ingripande. Formellt riktas regeln endast mot det sätt som ett institut driver sin rörelse; med ett visst givet buffertkapital får institutet inte driva sin rörelse på sätt som är för riskfyllt i förhållande till det givna buffertkapitalets storlek. Buffertkapital och risk är emellertid i viss bemärkelse utbytbara. I stället för att avstå från ett visst sätt att driva rörelsen kan ett institut välja att öka buffertkapitalet. 2 § Paragrafen, som är ny, behandlas i avsnitt 8.3 Av bestämmelsen följer att ett institut skall ha till rörelsen avpassade system som gör det möjligt att identifiera, mäta, styra och ha kontroll över de risker som rörelsen är förknippad med. Därvid skall institutet särskilt se till att olika slag av risker såsom kreditrisker, marknadsrisker och operativa risker sammantagna inte äventyrar dess förmåga att fullgöra sina förpliktelser. Bestämmelsen är en rambestämmelse, vilket innebär både en skyldighet och en möjlighet för de enskilda instituten att utforma riskhanteringssystem som är anpassade efter den enskilda rörelsens behov. Den är i första hand en handlingsregel för instituten. Det övergripande ansvaret för att riskhanteringen sköts vilar på styrelsen. Finansinspektionen har tillsyn över att bestämmelsen följs. Om Finansinspektionen gör bedömningen att instituten inte följer bestämmelsen kan inspektionen ingripa med sanktioner. Den utgör alltså en självständig grund för ingripande. 3 § Paragrafen, som är ny, behandlas i avsnitt 8.2. Även denna bestämmelse är en rambestämmelse vars närmare innebörd som regel kommer att framgå av mer detaljerade bestämmelser t.ex. i årsredovisningslagstiftningen. Bestämmelsen är i första hand en handlingsregel för instituten. Det övergripande ansvaret för att institutets ställning och organisation kan överblickas vilar på styrelsen. Finansinspektionen har tillsyn över att bestämmelsen följs. Om Finansinspektionen gör bedömningen att instituten inte följer bestämmelsen kan inspektionen ingripa med sanktioner. Den utgör en självständig grund för ingripande. 4 § Paragrafen motsvarar närmast 1 kap. 4 § LFV. Den behandlas i avsnitt 8.4. De krav på ett kreditinstituts verksamhet som anges i 1-3 §§ är grundläggande för att verksamheten skall anses sund. Av denna paragraf framgår att kreditinstituts rörelse även i andra avseenden skall vara sund. Det är dock inte möjligt att uttömmande ange vilka krav bestämmelsen ställer på instituten. Den bedömningen får göras med utgångspunkt från syftet med paragrafen, dvs. att instituten håller en sådan kvalitetsnivå i sin rörelse att förtroendet för marknaden kan upprätthållas. Bland de områden som berörs är institutets uppträdande i förhållande till sina kunder. 5 § Paragrafen, som är ny, behandlas i avsnitt 8.13.1. Ett viktigt instrument för att styra olika verksamheter i ett kreditinstitut är riktlinjer och instruktioner till medarbetarna på olika nivåer. Om det är erforderligt med riktlinjer och instruktioner för en viss verksamhet avgörs främst med ledning av de krav som kommer till uttryck i 1-4 §§. En verksamhets relativa vikt i förhållande till den samlade rörelsen är av betydelse. Ju mer omfattande eller potentiellt resultatpåverkande en verksamhet är desto större skäl finns det att utfärda riktlinjer eller instruktioner för den. De kan t.ex. utfärdas rörande kredithanteringen, riskhanteringen i handel med värdepapper, klagomålshanteringen och liknande. Att besluta om den lämpliga omfattningen och utformningen av riktlinjer och instruktioner måste i hög grad överlämnas till det enskilda institutet. Finansinspektionen kan ingripa med stöd av denna bestämmelse för det fall ett institut inte har nödvändiga eller ändamålsenliga riktlinjer eller instruktioner. Av bestämmelsen framgår att riktlinjerna och instruktionerna skall vara skriftliga. Detta utesluter inte att de dokumenteras elektroniskt på ett sätt som ger användarna tillgång till dem. 6 § Paragrafen motsvarar 1 kap. 1 § sjätte stycket BRL och 2 kap. 5 § andra stycket LFV. Av bestämmelsen framgår att varje kreditinstitut skall ha sitt huvudkontor i Sverige. 7 § Paragrafen motsvarar närmast 2 kap. 3 a § BRL. Lagen om finansieringsverksamhet innehåller dock inte någon motsvarande bestämmelse. Bestämmelsen behandlas utförligt i avsnitt 8.12. Om Finansinspektionen skulle upptäcka att uppdraget strider mot lagen eller att det hindrar en effektiv tillsyn (jfr 3 §), kan inspektionen ingripa med stöd av 15 kap. 1 § och förelägga institutet att vidta de åtgärder som behövs för att komma till rätta med bristerna. Inspektionen kan exempelvis förelägga institutet att göra ändringar i uppdragsavtalet. 7 kap. Verksamhet och innehav av egendom 1 § Paragrafen motsvarar 2 kap. 2 § BRL och 3 kap. 1 § LFV. Av bestämmelsen framgår att ett institut får driva bara finansiell verksamhet och verksamhet som har ett naturligt samband med den. Naturligt samband med finansiell verksamhet har bl.a. verksamhet som är en förutsättning för att den finansiella verksamheten i fråga skall kunna drivas, t.ex. förvaltning av fastigheter i vilken den finansiella verksamheten drivs, inkassoverksamhet och liknande. Den uppräkning av verksamheter som följer är exemplifierande och finns delvis i gällande rätt. Skillnaderna i jämförelse med gällande rätt behandlas i avsnitt 8.6.2. Av särskilt intresse är att kreditmarknadsföretagen ges möjlighet att driva värdepappersrörelse (punkten 13). En förutsättning för att ett institut skall få ägna sig åt den verksamhet som räknas upp är dock att det är tillåtet enligt de särskilda regler som gäller för verksamheten i fråga, t.ex. lagen om värdepappersrörelse. I bankrörelselagen finns en bestämmelse som anger att en bank om det finns särskilda skäl får medges att tillhandahålla posttjänster. Bestämmelsen, som bedömts överflödig, har utgått. 2 § Paragrafen motsvarar närmast 2 kap. 4-6 a § BRL och 3 kap. 5 § LFV. Den anger vilken egendom ett institut får inneha. Dit hör egendom som behövs för att driva finansiell verksamhet eller verksamhet som har ett naturligt samband med den och egendom som innehas till skyddande av fordran enligt de närmare bestämmelser som anges i efterföljande paragrafer. Ett institut får också inneha aktier och andelar. För dessa innehav gäller emellertid de begränsningar som anges i 9-11 §§. 3-8 §§ Motsvarande bestämmelser finns i 2 kap. 8 § och 22 § tredje stycket BRL samt i 3 kap. 7 § LFV. Av bestämmelserna framgår under vilka förutsättningar ett institut får förvärva egendom till skyddande av fordran. Bestämmelserna har utformats med bestämmelsen i bankrörelselagen som förebild. För kreditmarknadsföretag innebär det en utvidgning eftersom bestämmelsen i lagen om finansieringsverksamhet enbart är tillämplig på aktier och andelar. De nu föreslagna reglerna är emellertid tillämpliga på all egendom. Av att kreditinstitut får förvärva egendom till skyddande av fordran följer också att de får driva den verksamhet som är en naturlig del därav, som exempel kan nämnas förvaltning av fastigheter. Sådan verksamhet anses under de förutsättningar som anges i paragrafen ha ett naturligt samband med för instituten tillåten verksamhet. Ändringarna i 3 § är endast redaktionella. 4 § överensstämmer med gällande rätt såvitt avser banker men görs nu tillämplig även för kreditmarknadsföretag. Även bestämmelsen i 5 § har i princip i oförändrat skick överförts från bankrörelselagen. Förutom aktier nämns emellertid även andelar. Av 6 § framgår att egendomen skall avyttras när det med hänsyn till marknadsförhållandena är lämpligt men senast när det kan äga rum utan förlust för institutet. Detta motsvarar vad som i dag gäller enligt bankrörelselagen. En nyhet är emellertid att det anges att om egendomen inte avyttrats inom tre år från förvärvet krävs Finansinspektionens tillstånd för fortsatt innehav. Denna bestämmelse syftar till att ytterligare understryka innehavets tillfälliga natur. Bestämmelsen i 7 § motsvarar i sak 2 kap. 22 § tredje stycket BRL. I den sistnämnda bestämmelsen sägs dock att förvärven skall anmälas till inspektionen enligt de närmare föreskrifter som utfärdas av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen. Detta är dock en sådan verkställighetsföreskrift som inte behövs tas med i lag. Den har därför utgått. I 8 § har det endast gjorts språkliga justeringar. 9 § Paragrafen anger gränserna för ett kreditinstituts kvalificerade innehav av aktier eller andelar i icke-finansiella företag och försäkringsföretag. En motsvarande bestämmelse finns i dag för kreditmarknadsföretag i 3 kap. 6 § LFV. För banker finns den närmast jämförbara bestämmelsen i 2 kap. 15 a § BRL. Bestämmelsen i första stycket behandlas utförligt i avsnitt 8.7. Ett anknutet företag är ett företag som driver sådan verksamhet som institutet enligt 1 eller 3 § självt skulle kunna driva direkt. Dit hör t.ex. ett företag som förvaltar egendom som ett institut förvärvat till skyddande av fordran. Anknutet företag definieras i 1 kap. 5 § 1. De begränsningar för kvalificerade innehav som paragrafen anger - 15 procent av kapitalbasen för enskilda innehav och 60 procent av kapitalbasen totalt - är inte undantagslösa. I 10 § anges att vissa aktier inte behöver tas med vid beräkningen av hur stora de kvalificerade innehaven är. Av 11 § framgår att gränserna får överskridas om det belopp med vilket det kvalificerade innehavet överskrids täcks av institutets kapitalbas. Andra stycket saknar direkt motsvarighet i bankrörelselagen eller lagen om finansieringsverksamhet. Någon motsvarande bestämmelse har inte föreslagits av kommittén. Bestämmelsen behandlar det fallet att ett institut förvärvat aktier eller andelar i direkt strid med begränsningarna i första stycket. Innehavet skall då snarast avyttras. Tredje stycket behandlar situationen att innehavsgränser överskrids efter förvärvet. I detta fall skall överskjutande aktier och andelar avyttras så snart det är lämpligt. Genom användningen av uttrycket "överskjutande" markeras att någon avyttring inte behöver ske om innehavet kommit ned till tillåten nivå på annat sätt, t.ex. till följd av en ökning av institutets kapitalbas. I andra och tredje styckena görs alltså skillnad mellan det fallet ett institut förvärvat ett innehav i direkt strid med begränsningarna i första stycket och att gränserna efter ett i och för sig tillåtet förvärv överskrids till följd av värdeförändringar eller ändringar i kapitalbasens storlek. Det är samma lösning som valts i lagen om värdepappersrörelse för motsvarande situation (prop. 1994/95:50 s. 349). 10 § Paragrafen saknar motsvarighet i gällande rätt. Den behandlas i avsnitt 8.7. Av paragrafen framgår vilka aktier eller andelar som inte skall tas med vid beräkningen enligt 9 § första stycket av ett kreditinstituts kvalificerade innehav. I och med att dessa innehav inte räknas som kvalificerade begränsas de ytterst av reglerna om stora exponeringar. I andra punkten behandlas aktier eller andelar som tillfälligt innehas som ett normalt led i emissionsverksamhet eller i eget namn för annans räkning. Rekvisitet normalt led i emissionsverksamhet avser innehav av aktier under pågående emission. Det omfattar även när ett institut tar egen risk vid emissionen, t.ex. genom att teckna aktierna och sedan sälja dem vidare. Aktier som institutet har kvar, på grund av att det inte lyckas eller vill sälja dem, skall räknas med. Rekvisitet i ett instituts namn för annans räkning tar sikte på sådana situationer då ett institut av någon anledning har aktier registrerade i sitt eget namn men äganderätten tillkommer någon annan. 11 § En motsvarande bestämmelse saknas i gällande rätt. Den behandlas i avsnitt 8.7. Bestämmelsen kan beskrivas med följande exempel. Antag att institutets kapitalbas är 100 miljoner kronor och att institutet har 11 aktieinnehav, vardera motsvarande 5 procent, dvs. tillsammans 55 procent av kapitalbasen. Om institutet då köper ytterligare en aktiepost, vilken motsvarar 25 procent av kapitalbasen, betyder det att 15 procentgränsen överskrids med 10 miljoner kronor. Samtidigt uppgår institutets sammanlagda kvalificerade innehav till 80 procent av kapitalbasen, vilket betyder att 60 procentgränsen överskrids med 20 miljoner kronor. Beloppet 20 miljoner kronor skall då täckas med egen kapitalbas eftersom det är det största beloppet av de två belopp varmed gränserna överskrids. 12 § Paragrafen saknar motsvarighet i gällande rätt. Den behandlas i avsnitt 8.8. Med ett kreditinstituts förvärv avses i första stycket alla typer av transaktioner där institutet betalar en mätbar motprestation. Även bytesaffärer inkluderas och förvärv av fordringar av olika slag. Lån som ges av institutet omfattas inte av bestämmelsen. Enligt andra stycket skall förvärvet prövas mot denna lag och andra lagar som reglerar bankers eller kreditmarknadsföretags verksamhet - t.ex. kapitaltäckningslagen och författningar utfärdade med stöd av den lagen. Tillståndsprövningen skall i första hand ta sikte på en bedömning av att de grundläggande kraven på soliditet, likviditet, riskkontroll och genomlysning inte åsidosätts. 8 kap. Hantering av krediter och övriga engagemang 1 § Paragrafen ersätter 2 kap. 13 § BRL och 3 kap. 8 § LFV. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 8.9.2 Av bestämmelsens första stycke framgår att ett kreditinstitut innan det beviljar en kredit skall göra en bedömning av risken för att de förpliktelser som följer av kreditavtalet inte kan fullgöras. För att en kredit efter sådan prövning skall få beviljas, fordras att det på goda grunder kan förväntas att de förpliktelser som följer av kreditavtalet kommer att kunna fullgöras. Vid den prövningen kan institutet behöva ta ställning till exempelvis kredittagarens ekonomiska förhållanden och andra faktorer hänförliga till kredittagaren samt ställda säkerheter och garantier. Den förväntade kreditförlusten i ett företag kan exempelvis vara en funktion av nivån och stabiliteten i kassaflödet, kapitalbuffertstorleken, kvaliteten på ställda säkerheter och kvaliteten på ställda garantier eller borgensåtaganden. Risken för att en låntagare inte kommer att uppfylla sina åtaganden mot institutet påverkas även av kreditavtalets innehåll. Det är inte bara låneräntans typ (fast eller rörlig) som är viktig. Lånevillkor med rörlig låneränta kan leda till höga räntekostnader för låntagaren om räntan stiger, vilket kan innebära en ökad kreditförlustrisk för banken. Lånets löptid, prioritetsordning samt eventuella säkerhetsklausuler är exempel på faktorer som också påverkar lånets kreditrisk. Det är vanligt att instituten har klassificeringssystem som bygger på faktorer som är relevanta med avseende på låntagarnas kreditvärdighet. Låntagarna indelas i olika klasser som erfarenhetsmässigt motsvarar olika fallissemangsannolikheter. Konsumentkrediter behandlas ofta med hjälp av klassificeringssystem, dock med en annan inriktning än vad som gäller för företagskrediter. Hanteringen av krediter till konsumenter är av naturliga skäl normalt mer standardiserad än företagskrediter. Den nu aktuella bestämmelsen förhindrar inte detta. Vid krediter till konsumenter måste emellertid även konsumentkreditlagens bestämmelser beaktas. Av 4 § framgår att bestämmelsen skall tillämpas även vid ingående av ett avtal om leasing, garantier eller andra kreditliknande avtal samt vid förvärv av stockar innehållande sådana avtal. Av andra stycket framgår att något kreditprövning inte behöver göras i vissa fall som anges i konsumentkreditlagen. 2 § Paragrafen saknar motsvarighet i gällande rätt. Den behandlas i avsnitt 8.9.3. Enligt paragrafen skall ett instituts kreditprövning vara organiserad så att den som fattar beslut i ett ärende har tillräckligt beslutsunderlag för att bedöma risken med att bevilja krediten. Kravet på kreditprövningens organisation innebär att den som fattar beslut i ett kreditärende (enskild person eller kollektivt organ) skall ha tillräckligt beslutsunderlag för att bedöma risken med att bevilja krediten. Detta innebär i sin tur krav bl.a. på att det finns system för att få fram information till beslutsnivån. Informationen rörande lånesökanden kan omfatta intjäningsförmåga, förmögenhetsställning, betalningsvilja, kopplingen till andra låntagare i kreditinstitutet och liknande förhållanden av betydelse vid bedömningen av risken med att bevilja krediten. Den som fattar beslut skall också ha kunskap om interna riktlinjer och liknande. 3 § Paragrafen saknar motsvarighet i gällande rätt. Den behandlas i avsnitt 8.9.4. Kravet på dokumentation innebär att det skall finnas ett bevarat - skriftligen, t.ex. på papper eller i elektronisk form - underlag rörande den information som har inhämtats. Dokumentationen skall ske på sådant sätt att det är möjligt att följa kreditärendets hantering. 4 § Paragrafen saknar motsvarighet i gällande rätt, jfr dock 2 kap. 18 § BRL. Av bestämmelsen framgår att vad som sägs om kreditprövningen, beslutsunderlaget och dokumentationen gäller inte enbart för krediter utan även för kreditliknande engagemang. Härmed avses främst sådana engagemang som ingår i definitionen av finansieringsrörelse, dvs. finansiell leasing, garantigivning och förvärv av fordringar i finansieringssyfte. 5 § Paragrafen motsvarar närmast 2 kap. 17 § första - tredje och femte styckena BRL samt 3 kap. 10 § första, andra och femte styckena LFV. Den behandlas i avsnitt 8.9.5. Första stycket har fått en ny, utvidgad innebörd. Där framgår att även andra avtal än kreditavtal mellan personer i jävskretsen och kreditinstitutet omfattas av bestämmelsen. Som exempel på sådana avtal kan nämnas köp och försäljning av fastigheter, aktier eller annan egendom. De personer som ingår i jävskretsen är desamma som i gällande rätt. Det kan nämnas att den verkställande direktören i en bank tidigare alltid måste ingå i bankens styrelse. Så är fortfarande fallet i sparbanker och medlemsbanker men inte i bankaktiebolag (se prop. 1997/98:166) eller kreditmarknadsföretag. I en sparbank och en medlemsbank kan alltså den verkställande direktören höra hemma under punkten 1 (styrelseledamot), medan han eller hon i övriga institut hör hemma under punkten 3 (anställd som innehar en ledande ställning inom institutet). I första stycket 5 nämns make eller sambo till vissa personkategorier. Med sambo avses såväl hetero- som homosexuell sambo, se 1 sambolagen (2003:376). För att kunna bedöma om en jävspersons prestation står i missförhållande till kreditinstitutets fordras någon form av måttstock att stämma av mot. När det gäller krediter, inlåning, betalningstjänster och vissa andra tjänster som ett institut regelmässigt tillhandahåller kunder kan en jämförelse göras med de villkor som institutet vanligtvis tillämpar för dessa tjänster. Om det finns en inom institutet generellt etablerad prisnivå med personalrabatter skall även personer inom jävskretsen, t.ex. VD, kunna komma i åtnjutande av dessa rabatter. En förutsättning är dock att det verkligen finns en etablerad prisnivå inom institutet. Som Tjänstemännens Centralorganisation (TCO) påpekar bör arbetstagarrepresentanterna i styrelsen kunna få de normala personalrabatterna utan att det står i strid med bestämmelsen. För andra typer av avtal, t.ex. köp och försäljning av fastigheter, kan ofta en jämförelse med marknadsvärdet göras. Vid vissa avtal kan det emellertid vara svårt att finna en lämplig måttstock. I sådana fall får en allmän uppskattning av de olika prestationernas värde göras. Avgörande är om en transaktion kan betecknas som affärsmässigt betingad. Finansinspektionen har anfört att begreppet "affärsmässigt betingade" bör förtydligas ytterligare. Utöver vad som nu sagts är det emellertid svårt att ge några enkla anvisningar. Vid bedömningen av om en viss transaktion är affärsmässigt betingad kan dock viss vägledning sökas i den praxis som har utvecklats kring vinstutdelningsreglerna i. 11 kap. aktiebolagslagen. Trots att bestämmelserna talar om vinstutdelning har de ansetts tillämpliga inte bara på utbetalning av pengar utan också överföring av annan egendom. De omfattar således såväl rena gåvor och som affärstransaktioner som inte är affärsmässigt betingade. De träffar emellertid inte "dåliga affärer" i allmänhet. En svårighet uppstår om det i anställningsavtal för t.ex. verkställande direktör ingår som en förmån att erhålla tjänster till underpris, t.ex. att handla med aktier utan avgift eller att låna till förmånlig ränta. I dessa fall skall jävsreglerna tillämpas direkt på dessa delar av anställningsavtalet. 6 § Bestämmelsen är delvis ny, jfr 2 kap. 17 § fjärde stycket BRL, 3 kap. 10 § tredje och fjärde styckena LFV, 3 kap. 6 § sparbankslagen och 6 kap. 7 § lagen om medlemsbanker. Den anger att sådana ärenden som avses i 5 § skall behandlas av styrelsen. Om det är fråga om ett ramavtal som t.ex. anger förutsättningarna för handel med värdepapper är det dock tillräckligt att ramavtalet behandlas i styrelsen. De enskilda värdepappersaffärer som ryms inom avtalet behöver dock inte göra det. Att ärendet skall behandlas i styrelsen betyder som regel att ärendet även skall beslutas där. Om det av de associationsrättsliga reglerna gäller att beslutanderätten tillkommer stämman, får styrelsen självfallet inte besluta i ärendet. Alla de avtal som avses i 5 § skall tas in i en särskild förteckning. Föreskrifter om vad en sådan förteckning skall innehålla är verkställighetsföreskrifter som kan meddelas av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer. Något särskilt bemyndigande behövs alltså inte. 9 kap. Kapitalbasens storlek, motbok och omyndigas medel 1 § Paragrafen motsvarar 2 kap. 9 § första stycket BRL och 4 kap. 1 § första stycket LFV. 2 § Bestämmelsen är ny och innebär att en medlemsbank eller ett kreditmarknadsföretag som enligt 3 kap. 7 § andra stycket medgetts att ha ett lägre startkapital än motsvarande fem miljoner euro ges möjlighet att successivt öka sin kapitalbas allt eftersom balansomslutningen växer under verksamhetens gång. Motiven för ändringen behandlas i avsnitt 13.2. I enlighet med vad Lagrådet anfört får det anses tillräckligt att Finansinspektionen informeras om storleken på balansomslutningen genom den regelbundna rapportering som instituten lämnar till inspektionen. För det fall det vid rapporteringen visar sig att medlemsbankens kapitalbas inte uppnår den nivå som föreskrivs får Finansinspektionen ingripa med stöd av bestämmelserna i 15 kap. lagen om bank- och finansieringsrörelse. Oberoende av den nu föreslagna bestämmelsen måste instituten hela tiden prestera en tillräcklig kapitaltäckning enligt kapitaltäckningslagen. Dessa reglers krav på visst förhållande mellan kapitalbas och placeringar kan således i enskilda fall komma att resa krav på högre kapitalbas än vad som krävs enligt den nu införda bestämmelsen. 3 § Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag. Första stycket motsvarar i princip 2 kap. 9 § andra stycket BRL och 4 kap. 1 § andra stycket LFV. Av andra stycket framgår vad som gäller för en medlemsbank eller ett kreditmarknadsföretag som med stöd av 2 § får ha en kapitalbas som understiger fem miljoner euro. Ett sådant institut måste tillse att kapitalbasen inte understiger det högsta av de belopp som krävts i kapitalbas för institutet. Bestämmelsen i 9 kap. 2 § skall således endast tillämpas i höjande riktning. I 6 och 7 §§ lagen (2000:35) om byte av redovisningsvaluta finns bestämmelser om kapitalbasens storlek vid byte av redovisningsvaluta. 4 § Paragrafen motsvarar 2 kap. 21 § BRL. Paragrafen behandlar motbok eller annat bevis som en bank utfärdar. Den är endast tillämplig för banker. 5 § Paragrafen motsvarar närmast 2 kap. 23 § BRL. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 8.13.4. Bestämmelsen behandlar vissa frågor om medel som en omyndig har på ett konto och är endast tillämplig för banker. Av bestämmelsen framgår bl.a. att vissa inskränkningar i en omyndigs rätt att förfoga över medel på bank skall antecknas på ett sätt som gör förhållandet känt i banken. Liksom i gällande rätt kan en sådan anteckning göras i en motbok eller på ett insättningsbevis. Anteckningen kan också - och detta är en nyhet - göras på ett annat sätt som gör förhållandet känt i banken, t.ex. i ett elektroniskt kundregister. Även vissa förordnanden om och inskränkningar i möjligheten för förmyndare, god man och förvaltare att förfoga över bankmedel skall antecknas på motsvarande sätt. 10 kap. Särskilda associationsrättsliga bestämmelser för bankaktiebolag Paragraferna i detta kapitel, utom 28 §, motsvarar 1 kap. 1 § tredje stycket andra och tredje meningarna samt 9 kap. 4-30 §§ BRL. De ändringar som har gjorts i förhållande till gällande rätt kommenteras i det följande. Bestämmelserna behandlas även i avsnitt 8.13.3. Bestämmelsen i 28 § är helt ny. Den behandlas även i avsnitt 14.3.3 och 14.3.4. 12 § Av paragrafen framgår att i ett bankaktiebolag skall minst en av de revisorer som bolagsstämman utsett vara antingen auktoriserad revisor eller godkänd revisor som har avlagt revisorsexamen. Ändringen innebär att överensstämmelse nås med vad som i dag gäller för vissa större aktiebolag liksom för sparbanker och medlemsbanker. Vad som sägs i paragrafen utesluter inte att ett revisionsbolag utses till revisor enligt 10 kap. 18 § aktiebolagslagen, om den huvudansvarige uppfyller de här angivna kvalifikationskraven. 16 § Paragrafen motsvarar närmast 9 kap. 19 § BRL. Där sägs att ett bankaktiebolag, förutom i de fall som anges i aktiebolagslagen, skall gå i likvidation om tillståndet återkallas. En nyhet är att bankaktiebolaget inte behöver gå i likvidation, om bolaget i stället får tillstånd att driva annan tillståndspliktig finansiell rörelse, dvs. rörelse som står under Finansinspektionens tillsyn. Den bestämmelsen gör det möjligt för bankaktiebolaget att gå över från att driva bankrörelse till att driva exempelvis finansieringsrörelse i samma juridiska person. 28 § Paragrafen är ny. Enligt 15 kap. 1 § andra meningen aktiebolagslagen är stiftare, styrelseledamot eller verkställande direktör under vissa förutsättningar skade-ståndsskyldig gentemot aktieägare eller någon annan vid överträdelse av aktiebolagslagen, tillämplig lag om årsredovisning eller bolagsordningen. Genom förevarande paragraf utökas ansvaret för motsvarande personkategorier i bankaktiebolag till att avse även överträdelser av förevarande lag och kapitaltäckningslagen. I 15 kap. 2 § aktiebolagslagen behandlas ansvaret för olika kategorier av revisorer. Eftersom 2 § hänvisar till 1 § samma lag är det samma förutsättningar för revisors skadeståndsansvar gentemot aktieägare och annan som för de personkategorier som nämns i 1 §. Genom här behandlade paragraf utökas revisors ansvar i bankaktiebolag på samma sätt som stiftares, styrelseledamots och verkställande direktörs. En aktieägare skall enligt 15 kap. 3 § aktiebolagslagen ersätta skada som han uppsåtligen eller av grov oaktsamhet tillfogar bolaget, en aktieägare eller någon annan genom att medverka till överträdelse av aktiebolagslagen, tillämplig lag om årsredovisning eller bolagsordningen. Genom nu aktuell paragraf blir aktieägare i bankaktiebolag ersättningsskyldig även för medverkan till överträdelser av förevarande lag och kapitaltäckningslagen. Avsikten är att regleringen skall vara densamma för bankaktiebolag och andra aktiebolag med undantag av att även en hänvisning till förevarande lag och kapitaltäckningslagen görs för de förstnämnda. Avsikten är vidare att regleringen skall vara densamma för såväl bankaktiebolag som sparbanker och medlemsbanker samt kreditmarknadsföretag, med det undantag för verkställande direktör som nämns i författningskommentarerna till 9 kap. 1 § sparbankslagen och 11 kap. 1 § lagen om medlemsbanker. Samma subjektiva rekvisit som gäller enligt 15 kap. 1-3 §§ aktiebolagslagen tillämpas även för bankaktiebolag. Sålunda är t.ex. aktieägare ersättningsskyldig endast vid uppsåt och grov oaktsamhet enligt 15 kap. 3 § aktiebolagslagen medan exempelvis verkställande direktör är ersättningsskyldig vid uppsåt och oaktsamhet enligt 15 kap. 1 § samma lag. Bestämmelsen behandlas även i avsnitten 14.3.3 och 14.3.4. 11 kap. Särskilda associationsrättsliga bestämmelser för kreditmarknadsbolag 1 § Av paragrafen framgår vilka bestämmelser för bankaktiebolag som inte är tillämpliga på kreditmarknadsbolag. Det handlar om bestämmelserna om likvidation samt vissa bankspecifika bestämmelser om fusion och firma. Att reglerna för banks firma inte gäller för kreditmarknadsbolag behöver inte motiveras närmare. Beträffande skälen till att likvidationsreglerna undantagits hänvisas till avsnitt 8.13.3. Av andra stycket framgår att bestämmelserna om fusion inte gäller om en bank deltar i fusionen. Då gäller i stället bankreglerna. Av aktiebolagslagen följer att bestämmelserna där är tillämpliga endast vid fusion mellan bolag. Det betyder att en fusion mellan ett kreditmarknadsbolag och en kreditmarknadsförening endast kan ske enligt reglerna i lagen om ekonomiska föreningar. Ett allmänt aktiebolag kan inte genom fusion överta ett kreditmarknadsbolags tillgångar och skulder eftersom den verksamhet som drivs av kreditmarknadsbolaget fordrar tillstånd enligt denna lag. 2 § Av 13 kap. 10 § aktiebolagslagen framgår när registreringsmyndigheten skall besluta om tvångslikvidation och av 13 kap. 16 § samma lag när rätten skall besluta om tvångslikvidation på grund av kapitalbrist. Enligt 10 kap. 17 § kan Finansinspektionen bl.a. i dessa fall göra ansökan om likvidation för ett bankaktiebolag Det har ansetts att Finansinspektionen bör inta ställning som part i de fall då myndigheten har anhängiggjort ett ärende om tvångslikvidation hos rätten. Detta innebär bl.a. att Finansinspektionen kan överklaga rättens beslut. Genom ändringen uppnås alltså samma lösning som den som gäller bl.a. för bankaktiebolag. 12 kap. Särskilda associationsrättsliga bestämmelser för kreditmarknadsföreningar 1 § Paragrafen motsvarar 2 kap. 7 § första stycket LFV. 2 § Paragrafen motsvarar 2 kap. 4 § tredje stycket LFV. 3-6 §§ Enligt 2 kap. 5 § första stycket LFV skall ett kreditmarknadsföretag ha en styrelse med minst fem ledamöter och en verkställande direktör. Enligt lagen om ekonomiska föreningar däremot skall styrelsen bestå av minst tre ledamöter. Det senare överensstämmer med vad som gäller för bankaktiebolag och kreditmarknadsbolag. Att särbestämmelserna för kreditmarknadsföreningar i fråga om minsta storlek på styrelsen avskaffas, innebär en reducering av kravet från fem till tre ledamöter. I andra avseenden blir dock regleringen strängare än enligt gällande rätt. Sålunda anges i 3 § att flertalet av ledamöterna i en kreditmarknadsförenings styrelse skall vara personer som inte är anställda i föreningen eller i företaget som ingår i en koncern där föreningen är moderföretag. Dessutom skall en kreditmarknadsförening enligt 4 § ha en verkställande direktör som inte får vara ordförande i styrelsen. Bestämmelserna i 5 och 6 §§ motsvarar de som föreslås för kreditmarknadsbolag. 7 § Paragrafen, som är ny, överensstämmer med vad som gäller för kreditmarknadsbolag och bankaktiebolag, se avsnitt 8.13.3. 8 § I lagen om ekonomiska föreningar finns det utrymme för annan än stämman att utse en, flera eller alla revisorer i en ekonomisk förening. Det har emellertid bedömts rimligt att, i linje med vad som gäller bl.a. för medlemsbanker, kräva att minst en revisor väljs av stämman. 9 § Lagen om ekonomiska föreningar innehåller inte något krav på att en revisor i en ekonomisk förening skall vara godkänd eller auktoriserad revisor. I banker och kreditmarknadsbolag fordras dock att en revisor är antingen godkänd eller auktoriserad. Ett sådant kompetenskrav ställs också i gällande rätt på den som är revisor i en kreditmarknadsförening (2 kap. 6 § LFV). Att ett motsvarande krav även fortsättningsvis bör ställas på den som är revisor i en kreditmarknadsförening, framgår av första stycket. Av 8 § framgår att föreningsstämman alltid skall utse minst en revisor i en kreditmarknadsförening. I linje med dels vad som föreslås gälla för banker och kreditmarknadsbolag, dels vad som gäller för kreditmarknadsföreningar i dag (2 kap. 6 § LFV) föreslås här att åtminstone en revisor som utses av stämman skall vara auktoriserad revisor eller godkänd revisor som har avlagt revisorsexamen. Vad som sägs i paragrafen utesluter inte att ett revisionsbolag utses till revisor enligt 8 kap. 3 § tredje stycket lagen om ekonomiska föreningar om den huvudansvarige uppfyller de här angivna kvalifikationskraven. 10 och 11 §§ Paragraferna är nya. Beträffande bakgrunden till dem hänvisas till avsnitt 8.13.3. 12 § Av paragrafen, som är ny, framgår att Finansinspektionen kan ansöka om tvångslikvidation i vissa fall. Detsamma gäller även med avseende på bankaktiebolag och kreditmarknadsbolag, se kommentaren till 11 kap. 2 §. 13-19 §§ Bestämmelserna motsvarar de som gäller för bankaktiebolag och kreditmarknadsbolag, men har anpassats till den associationsrättsliga regleringen av ekonomiska föreningar. Bestämmelserna är inte tillämpliga om en bank eller ett kreditmarknadsbolag är övertagande bolag. De gäller emellertid om en kreditmarknadsförening övertar en annan förenings samtliga tillgångar och skulder eller om kreditmarknadsföreningen fusionerar med ett helägt dotteraktiebolag som är kreditmarknadsbolag. 20 § Paragrafen är ny. Enligt 13 kap. 1 § andra meningen lagen om ekonomiska föreningar är styrelseledamot eller verkställande direktör under vissa förutsättningar skadeståndsskyldig gentemot föreningsmedlem eller någon annan vid överträdelse av lagen om ekonomiska föreningar, tillämplig lag om årsredovisning eller stadgarna. Genom förevarande paragraf utökas ansvaret för motsvarande personkategorier i kreditmarknadsföreningar till att avse även överträdelser av förevarande lag och kapitaltäckningslagen. I 13 kap. 2 § lagen om ekonomiska föreningar behandlas ansvaret för revisor. Eftersom 2 § hänvisar till 1 § samma lag är det samma förutsättningar för revisors skadeståndsansvar gentemot föreningsmedlem och annan som för de personkategorier som nämns i 1 §. Genom här behandlade paragraf utökas revisors ansvar i kreditmarknadsförening på samma sätt som styrelseledamots och verkställande direktörs. En föreningsmedlem eller en röstberättigad som inte är medlem är enligt 13 kap. 3 § lagen om ekonomiska föreningar skyldig att ersätta den skada som han genom att medverka till överträdelse av lagen om ekonomiska föreningar eller stadgarna uppsåtligen eller av grov oaktsamhet tillfogar föreningen, en medlem eller någon annan. Genom nu aktuell paragraf blir en föreningsmedlem eller en röstberättigad som inte är medlem ersättningsskyldig även för medverkan till överträdelser av förevarande lag och kapitaltäckningslagen. Avsikten är att regleringen skall vara densamma för kreditmarknadsföreningar och andra ekonomiska föreningar med undantag av att även en hänvisning till förevarande lag och kapitaltäckningslagen görs för de förstnämnda. Avsikten är vidare att regleringen skall vara densamma för banker och kreditmarknadsföretag, med det undantag för verkställande direktör som nämns i författningskommentarerna till 9 kap. 1 § sparbankslagen och 11 kap. 1 § lagen om medlemsbanker. Samma subjektiva rekvisit som gäller enligt 13 kap. 1-3 §§ lagen om ekonomiska föreningar tillämpas även för kreditmarknadsföreningar. Sålunda är t.ex. medlem ersättningsskyldig endast vid uppsåt och grov oaktsamhet enligt 13 kap. 3 § lagen om ekonomiska föreningar medan exempelvis verkställande direktör är ersättningsskyldig vid uppsåt och oaktsamhet enligt 13 kap. 1 § samma lag. Bestämmelsen behandlas även i avsnitten 14.3.3 och 14.3.4. 13 kap. Tillsyn 1 § Paragrafens första stycke överensstämmer i sak med 8 kap. 1 § BRL. Den innehåller en upplysning om vad som gäller för registrering av bankföretag. Bestämmelsen för kreditmarknadsföretag i andra stycket är ny. Den innehåller en upplysning att för registrering av kreditmarknadsbolag gäller bestämmelserna i aktiebolagslagen, för kreditmarknadsföreningar bestämmelserna i lagen om ekonomiska föreningar och för utländska kreditföretag lagen om utländska filialer. 2 § Paragrafen motsvarar närmast 7 kap. 1 § första stycket första meningen och 3 § BRL och 5 kap. 1 § första stycket första meningen och 4 § LFV. Av första stycket framgår att Finansinspektionen har tillsyn över svenska kreditinstitut och filialer till sådana utländska kreditinstitut som enligt 4 kap. 4 § fått tillstånd att driva bank- eller finansieringsrörelse i Sverige. Motsvarande bestämmelse i lagrådsremissen nämnde endast de svenska kreditinstituten. Mot bakgrund av att Lagrådet anser att räckvidden av den bestämmelsen är oklar såvitt avser utländska kreditinstitut hemmahörande utanför EES, framhålls nu därför uttryckligen att inspektionens tillsyn omfattar även filialer till utländska kreditinstitut som fått tillstånd att driva verksamhet enligt 4 kap. 4 §. För att bestämmelsen skall bli verkningsfull görs motsvarande förtydligande i 3 och 4 §§. Härigenom framhålls att dessa utländska kreditinstitut skall lämna Finansinspektionen upplysningar om sin verksamhet och att inspektionen har rätt att genomföra undersökningar hos ett sådant utländskt kreditinstitut. Att bestämmelserna om uppgiftsskyldighet i 3 § görs uttryckligen tillämpliga på utländska institut fordrar att det finns samma möjligt att föreskriva vilka upplysningar som skall lämnas för svenska som för utländska institut (se 16 kap. 1 §). Av 7 och 8 §§ framgår vilken tillsyn Finansinspektionen har över en här i landet inrättad filial till ett utländskt kreditinstitut hemmahörande inom EES. Lagrådet har också efterlyst en redovisning av tillsynsfrågan i relation till bestämmelserna i lagen (1992:160) om utländska filialer. Relationen mellan lagen om bank- och finansieringsrörelse och filiallagen är densamma som relationerna mellan bankrörelselagen och lagen om finansieringsverksamhet å ena sidan och filiallagen å den andra. Filiallagens närmast associationsrättsliga bestämmelser gäller alltså om inte annat följer av lagen om bank- och finansieringsrörelse. Av andra stycket framgår - mer detaljerat än nu - vad Finansinspektionens tillsyn över kreditinstituten går ut på. Enligt gällande rätt skall Finansinspektionen se till att en sund utveckling av verksamheten främjas. Som framgår av andra stycket har detta ersatts med att Finansinspektionen har tillsyn över att ett kreditinstituts rörelse drivs enligt denna lag, andra författningar som reglerar institutets verksamhet, institutets bolagsordning, stadgar eller reglementen samt interna instruktioner som har sin grund i de författningar som reglerar bankers eller kreditmarknadsföretags verksamhet. Med författningar avses sådana regler som i lagen (1976:633) om kungörande av lagar och andra författningar. Dit hör emellertid också EG-förordningar och andra bindande regler. Det skall vidare vara fråga om författningar som reglerar institutens verksamhet. Dit hör naturligtvis de författningar som särskilt reglerar banker eller kreditmarknadsföretag eller något av dem. Som ett annat exempel kan nämnas de associationsrättsliga författningarna. Det finns också andra regler, t.ex. i konsumentkreditlagen, som behandlar mycket centrala delar av institutets verksamhet. Sundhetsregeln i 6 kap. 4 § innebär att Finansinspektionen kommer att ha tillsyn även över områden som primärt står under tillsyn av någon annan myndighet. Det innebär emellertid inte att inspektionen behöver lägga ner lika stora resurser som den primärt ansvariga myndigheten. Hur omfattande tillsynsinsats som behövs blir en bedömningsfråga för inspektionen. När överträdelser sker har dock inspektionen möjlighet att agera, bl.a. med stöd av bestämmelserna i 15 kap. Angående den närmare innebörden av bestämmelsen hänvisas till avsnitt 8.4. Paragrafens tredje stycke är nytt. Av bestämmelsen framgår att det ingår i Finansinspektionens uppgifter att se till att större ägare och personer i ledningen är lämpliga. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 9. Av fjärde stycket, som är nytt, framgår att beträffande filialer till sådana utländska kreditinstitut som avses i 4 kap. 4 § skall inspektionen se till att institutet följer de lagar och andra författningar som gäller för institutets verksamhet här i landet. 3 § Paragrafen motsvarar närmast 7 kap. 1 § första stycket andra meningen BRL och 5 kap. 1 § första stycket andra meningen LFV. För svenska kreditinstitut har bestämmelsen, enligt Lagrådets förslag getts samma lydelse som i gällande rätt. Bestämmelsen ger Finansinspektionen rätt t.ex. att ta in rapporter eller att begära att kreditinstituten informerar inspektionen om andra omständigheter rörande verksamheten. Som framgår av författningskommentaren till 2 § är paragrafen också tillämplig på sådana utländska kreditinstitut som har fått tillstånd att inrätta filial här enligt 4 kap. 4 §. 4 § Paragrafen motsvarar 7 kap. 1 § andra stycket BRL och 5 kap. 1 § andra stycket LFV. Av paragrafen framgår att Finansinspektionen får genomföra en undersökning hos ett kreditinstitut när inspektionen anser det nödvändigt. Som framgår av författningskommentaren till 2 § är paragrafen också tillämplig på sådana utländska kreditinstitut som har fått tillstånd att inrätta filial här enligt 4 kap. 4 §. Lagrådet har ifrågasatt denna bestämmelse samt bestämmelserna om att inspektionen skall ha rätt att göra undersökningar hos kreditinstituts uppdragstagare (6 §) och att utländska tillsynsmyndigheter från ett annat land inom EES skall ha rätt att företa undersökningar hos kreditinstitut här i landet (7 § andra stycket). Lagrådet, som hänvisar till 2 kap. 6 och 10 §§ regeringsformen, ifrågasätter hur långt möjligheterna att göra undersökningar sträcker sig. Bestämmelsen tydliggör att Finansinspektionen får genomföra undersökningar på plats. En bestämmelse motsvarande den nu aktuella har funnits i banklagstiftningen sedan en lång tid tillbaka (åtminstone sedan 1955). Enligt förarbetena kan en undersökning omfatta både en särskild genomgång av infordrade handlingar och en undersökning på stället (prop. 1992/93:89 s. 191). Enligt regeringens mening innebär bestämmelsen att Finansinspektionen genom en undersökning på plats kan inspektera alla aspekter av bankens verksamhet som inspektionen har tillsyn över. Som regel är det dock fråga om att ta del av handlingar och studera rutiner på plats, i stället för att först begära in dem till inspektionen. För möjligheten att göra undersökningar hos den som har fått i uppdrag av institutet att driva någon del av institutets rörelse, är en utvidgning som är kopplad till institutets sätt att driva sin verksamhet. Vad som nyss har sagts om undersökningar hos kreditinstitut gäller alltså även för uppdragstagarna. Beträffande utländska kreditinstitut kan nämnas att enligt artikel 29 i kreditinstitutsdirektivet skall hemlandet "självständigt eller genom särskilt utsedda personer utföra inspektion på platsen för att skaffa sig sådan information som avses i artikel 28. I artikel 28 nämns information rörande ledningen och ägandeförhållandena som är ägnad att underlätta såväl tillsynen som bedömningen av om auktorisationsvillkoren iakttas och all information ägnad att underlätta övervakningen, särskilt med avseende på likviditet, soliditet, insättningsgaranti, begränsningar av stora exponeringar samt rutiner för redovisning och intern kontroll. I Sverige har artikel 29 genomförts genom den bestämmelse som finns i 13 kap. 7 § andra stycket och som lyder: "Efter anmälan till Finansinspektionen kan en behörig myndighet i ett annat land inom EES genomföra en undersökning hos filialen och ett sådant företag som avses i 4 kap. 3 §." Regeringen menar att eventuella försök att begränsa utlandsmyndighetens befogenheter riskerar att komma i konflikt med direktivet. Att precisera möjligheten till undersökning för inspektionen när det gäller inhemska institut, men inte utländska tillsynsmyndigheters möjlighet är en lagstiftningsteknik som regeringen vill undvika. Till detta kommer att Finansinspektionen enligt direktivet har rätt att i andra EES-länder göra undersökningar för att få den information som behövs för tillsynen. Det vore då märkligt om inspektionen inte skulle ha motsvarande möjligheter i Sverige. Regeringen bedömer att de bestämmelser som införs är förenliga med regeringsformen. 5 § Paragrafens motsvarar 1 kap. 11 § femte stycket BRL och 5 kap. 3 § LFV. 6 § Bestämmelsen är ny. Av paragrafen framgår att Finansinspektionen kan göra undersökningar hos eller inhämta uppgifter från andra företag på vilka ett kreditinstitut lagt ut delar av sin verksamhet. I båda dessa fall gäller dock att det skall behövas för tillsynen över institutet. Se även författningskommentaren till 4 §. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 8.12. 7 och 8 §§ Paragraferna motsvarar 7 kap. 8 och 9 §§ BRL samt 5 kap. 9 och 10 §§ LFV. De innehåller bestämmelser om Finansinspektionens samarbete med utländska tillsynsmyndigheter. Se även författningskommentaren till 4 §. 9 § Paragrafen motsvarar 7 kap. 5 § och 9 kap. 15 § andra stycket BRL samt 5 kap. 5 § LFV. För kreditmarknadsföretagen innebär första stycket inte någon ändring i sak. För banker innebär det att Finansinspektionens skyldighet att förordna en eller flera revisorer att med övriga revisorer delta i revisionen av en bank ersätts med rätt för inspektionen att förordna revisor. Av bestämmelsen följer alltså att inspektionen kan välja om den skall förordna en eller flera revisorer som skall ingå i revisorskollektivet hos ett visst institut. Ett sådant val skall träffas med hänsyn till syftet bakom de grundläggande rörelsereglerna i 6 kap. Bestämmelsen i andra stycket överensstämmer med gällande rätt. Av tredje stycket framgår att Finansinspektionen skall utfärda en instruktion för en revisor som förordnats av inspektionen. I linje med vad som i dag anges för bankaktiebolag i 9 kap. 15 § andra stycket BRL skall en revisor som förordnats av Finansinspektionen oavsett stämmans anvisningar följa den instruktion som inspektionen utfärdat. 10 § Paragrafen motsvarar 3 kap. 8 a § och 9 kap. 17 § BRL samt 2 kap. 7 a och 7 b §§ LFV. Den behandlar revisorers och särskilda granskares rapporteringsskyldighet till Finansinspektionen. 11 § Paragrafen motsvarar 7 kap. 4 § BRL och 5 kap. 4 a § LFV. Bestämmelsen innehåller en skyldighet för sparbanker, medlemsbanker och kreditmarknadsföreningar att i vissa fall upprätta en särskild balansräkning. 12 § Paragrafen motsvarar närmast 7 kap. 6 § BRL och 5 kap. 6 § LFV. Av bestämmelsen framgår när Finansinspektionen får sammankalla styrelsen eller bolags-, förenings eller sparbanksstämman i ett kreditinstitut. Paragrafens första stycke innehåller, till skillnad från gällande rätt, ingen uttrycklig bestämmelse om att det skall anses nödvändigt att styrelsen sammankallas. Ett sådant krav bedöms inte fylla någon egentlig funktion eftersom det är inspektionen som också avgör om kravet är uppfyllt (beslutet får exempelvis inte överklagas). Det får dock förutsättas att denna möjlighet utnyttjas med omdöme. 13 § Paragrafen motsvarar 7 kap. 26 § BRL och 5 kap. 8 § LFV. Paragrafen innehåller bestämmelser om allmänt ombud vid konkurs. 14 § Paragrafen motsvarar 7 kap. 7 § BRL och 5 kap. 7 § LFV. I paragrafen finns en bestämmelse om Finansinspektionens befogenheter vid ett kreditinstituts likvidation. 15 § Paragrafen motsvarar 7 kap. 28 § BRL. Den har gjorts tillämplig även på pensionsstiftelser eller personalstiftelser som hör till kreditmarknadsföretag. 16 § Paragrafen motsvarar 7 kap. 22 § BRL och 5 kap. 23 § LFV. Paragrafen innehåller bestämmelser om årliga avgifter till Finansinspektionen. I 16 kap. 1 § bemyndigas regeringen, eller den myndighet regeringen bestämmer, att meddela föreskrifter om avgifterna. 14 kap. Särskilt om prövningen av ägares lämplighet Paragraferna i detta kapitel motsvarar 7 kap. 10-14 b §§ BRL och 5 kap. 11-15 b §§ LFV. De innehåller bestämmelser bl.a. om prövning vissa större ägares lämplighet och om ingripande mot en sådan ägare. Den enda sakliga skillnaden i förhållande till gällande rätt är att hänvisningarna till sundhetsbegreppet har slopats och ersatts av en hänvisning till bestämmelserna i denna lag och andra författningar som reglerar institutets verksamhet. Härigenom harmoniseras de krav som ställs vid den löpande tillsynen med de krav som ställs i samband med auktorisationen. Förvärvstillstånd skall alltså ges om det kan antas att förvärvaren inte kommer att motverka att kreditinstitutets rörelse drivs på ett sätt som är förenligt med de nämnda bestämmelserna. Om en ägare som har ett kvalificerat innehav av aktier motverkar eller kan antas komma att motverka att ett kreditinstituts rörelse drivs på ett sätt som är förenligt med denna lag eller andra författningar som reglerar bankers eller, i förekommande fall, kreditmarknadsföretags verksamhet, kan inspektionen också ingripa mot ägaren. De nämnda ändringarna framgår av 2 och 6 §§. 15 kap. Ingripanden 1 § Paragrafen motsvarar närmast 7 kap. 15 § och 16 § första stycket 5 BRL samt 5 kap. 16 § och 17 § första stycket 3 LFV. Regleringen av de överträdelser som räknas upp i nuvarande 7 kap. 16 § första stycket 1-4 och 8 och i förekommande fall motsvarande bestämmelser i 5 kap. 17 § 1-2 och 5 LFV har brutits ut till två separata paragrafer (se i det följande under 2 och 3 §§). Av första stycket framgår att ingripande skall ske om ett kreditinstitut inte driver sin rörelse enligt de regler som särskilt gäller för sådana institut. De regler som anges är desamma som ligger till grund för Finansinspektionens tillsyn enligt 13 kap. 2 § andra stycket. Valet av sanktion avgörs i första hand av hur allvarlig överträdelsen är. I andra stycket anges vilka sanktioner som kan användas. Sanktionerna verkställighetsförbud, varning och återkallelse av tillståndet är inte nya. En nyhet är dock att det blir möjligt att ingripa genom att utfärda föreläggande att vidta åtgärd inom viss tid, och alltså inte endast, som nu är fallet enligt 7 kap. 15 § BRL och 5 kap. 16 § LFV, förelägga ett institut att göra rättelse i vissa fall. Det blir alltså möjligt att förelägga ett institut att ombesörja något som det inte tidigare gjort. En nyhet i detta stycke är också att det blir möjligt att använda ytterligare sanktion, nämligen anmärkning. Sanktionen är tänkt att användas vid mindre allvarliga överträdelser. Vid valet av sanktion bör valet falla på den som är mest verkningsfull i det enskilda fallet. Föreläggande kan dock endast användas när det krävs för att få institutet att vidta åtgärder för att rätta till något. Anmärkning däremot bör användas när det inte finns något att åtgärda, men överträdelsen bör sanktioneras. Föreläggande och anmärkning bör inte komma i fråga för samma överträdelse. Gränsen mellan en överträdelse och flera överträdelser kan dock i vissa fall vara svår att dra i en utdragen process. Vid allvarliga överträdelser skall däremot kreditinstitutets tillstånd återkallas eller, om det är tillräckligt, varning meddelas. Det nya är att varning blir ett generellt alternativ till återkallelse av tillståndet i de fall som anges i denna paragraf. Det är en nyhet för de situationer då ingripande sker för att institutets kapitalbas understiger det minsta belopp som krävs enligt denna lag eller institutet inte fullgjort sina skyldigheter enligt lagen om insättningsgaranti. En nyhet i tredje stycket är att det införs en lagreglerad möjlighet att underlåta att ingripa om överträdelsen är ringa eller ursäktlig eller om kreditinstitutet vidtar rättelse. Något ingripande behöver inte heller ske om någon annan myndighet har vidtagit åtgärder mot institutet och dessa åtgärder bedöms tillräckliga. I gällande rätt finns särskilda regler om ingripande i fall då ett kreditinstituts kapitalbas är för låg (7 kap. 16 § första stycket 6 BRL och 5 kap. 17 § första stycket 4 LFV). Denna situation bedöms inte behöva regleras separat utan omfattas av möjligheten att ingripa i denna paragraf. I gällande rätt finns i 7 kap. 16 § första stycket 7 BRL en skyldighet för inspektionen att återkalla en banks oktroj om banken inte fullgjort sina skyldigheter enligt lagen (1995:1571) om insättningsgaranti och inte vidtagit rättelse inom ett år från det att inspektionen har förelagt banken att fullgöra sina skyldigheter med förklaring att bankens oktroj annars kan komma att återkallas. Någon motsvarande bestämmelse föreslås inte här utan situationen omfattas av denna paragraf. Det bör noteras att det med den nu föreslagna definitionen av bankrörelse inte finns någon koppling mellan vad som utgör bankrörelse och insättningar som omfattas av garantin och inte heller någon skyldighet för en bank (eller ett kreditmarknadsföretag) att ta emot sådan inlåning som omfattas av garantin. Enligt 20 § lagen om insättningsgaranti skall Insättningsgarantinämnden underrätta Finansinspektionen, om en bank eller kreditmarknadsföretag som omfattas av garantin inte fullgör sina skyldigheter enligt den lagen. Det bör också observeras att det av tvingande bestämmelser i artikel 3.3 i direktivet om garanti för insättningar (94/19/EG), framgår att ett kreditinstitut får uteslutas från garantisystemet först om de behöriga myndigheterna med minst tolv månaders frist meddelar att de avser att göra detta. Lagen om insättningsgaranti innehåller inte någon möjlighet att utesluta en bank eller ett kreditmarknadsföretag från systemet. Den nu aktuella bestämmelsen ger emellertid möjlighet att ingripa mot ett institut som inte fullgör sina skyldigheter enligt lagen om insättningsgaranti. Om Finansinspektionen, eller i förekommande fall regeringen, i ett sådant fall avser att återkalla institutets tillstånd, förbjuda institutet att ta emot en sådan insättning som omfattas av garantin eller vidta annan åtgärd som är jämförlig med uteslutning måste dock den tolvmånadersfrist som direktivet föreskriver beaktas. Riktlinjer för tillämpningen av de nu berörda bestämmelserna har utvecklats i avsnitt 11.2.2. 2 § Paragrafens första stycke motsvarar 7 kap. 16 § första stycket 8 och fjärde stycket andra meningen BRL samt 5 kap. 17 § första stycket 5 och andra stycket tredje meningen LFV. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 11.2.3. Bestämmelsen i andra stycket är ny. Den behandlar möjligheten att besluta att personen i fråga inte längre får vara styrelseledamot eller verkställande direktör. Denna möjlighet kan utnyttjas endast som ett alternativ till återkallelse av tillståndet. Avsikten är att detta alternativ skall kunna väljas i stället för återkallelse i de fall då det finns brister i ledningen i ett i övrigt livskraftigt institut och institutet inte förmår ändra på situationen. Det föreligger dock inte någon skyldighet för Finansinspektionen att använda sig av denna möjlighet i stället för att återkalla tillståndet utan en bedömning får göras från fall till fall. Som regel torde det finnas en suppleant som kan träda in i stället för den person som avgått. Om så inte är fallet får inspektionen utse en ersättare under den tid som det tar för institutet att självt utse en ny person till uppdraget. Det är dock inte nödvändigt att utnyttja denna möjlighet om institutet vidtar åtgärder för att ersätta den som avgått i den ordning som anges i det associationsrättsliga regelverk som gäller för institutet. Ersättaren skall naturligtvis uppfylla de krav som lagen ställer på en ledande befattningshavare. 3 § Återkallelsegrunderna i första stycket finns för närvarande i 7 kap. 16 § första stycket 1-4 BRL och andra stycket samt 5 kap. 17 § första stycket 1 och 2 samt andra stycket första meningen LFV. När det gäller punkterna 1, 3, 4 och 5 i första stycket har för banker någon ändring inte skett i förhållande till gällande rätt. För kreditmarknadsföretag finns det i dag inte någon återkallelsegrund motsvarande den i punkten 1. Eftersom även ett kreditmarknadsföretag kan få tillstånd innan det registrerats är dock återkallelsegrunden motiverad även för dessa företag. Enligt andra stycket har Finansinspektionen möjlighet att, om det är tillräckligt, meddela varning som ett alternativ till återkallelse av tillståndet dels om kreditinstitutet inte inom ett år från det tillstånd beviljades har börjat driva bank- eller finansieringsrörelse (punkt 2), dels om kreditinstitutet under en sammanhängande tid av sex månader inte drivit bank- eller finansieringsrörelse (punkt 5). Såvitt avser punkt 2 är möjligheten att meddela varning ny. Varning är avsedd att meddelas om det i ett enskilt fall framstår som motiverat att ge institutet ytterligare en chans att komma igång med rörelsen. Med sådan rörelse som tillståndet avser i första stycket 2 och 5 avses bankrörelse om tillstånd getts till en bank och finansieringsrörelse om tillstånd getts till ett kreditmarknadsföretag. 4 § Bestämmelsen återfinns i dag i 7 kap. 16 § femte och sjätte styckena BRL samt 5 kap. 17 § tredje och fjärde styckena LFV. I båda styckena har ordet "verksamheten" ersatts med ordet "rörelsen" i överensstämmelse med användning av dessa begrepp i den nya lagen. 5 § Paragrafen motsvarar 7 kap. 17 § BRL och 5 kap. 18 § LFV. Den behandlar ingripande mot en svensk bank eller ett svenskt kreditmarknadsföretag för överträdelser av bestämmelser i ett annat land inom eller utanför EES. Detta innebär en utvidgning av bestämmelsen, som enligt hittills gällande rätt endast har varit tillämplig på överträdelser inom EES. 6 § Paragrafen motsvarar närmast 7 kap. 16 § tredje stycket och 5 kap. 17 § första stycket första meningen LFV. Den behandlar beslutsordningen. Utgångspunkten är att det är Finansinspektionen som beslutar om ingripande enligt de bestämmelser som räknas upp i paragrafen. I fråga om banker skall emellertid, enligt gällande rätt, frågan om återkallelse av tillståndet eller meddelande av varning prövas av regeringen om ärendet är av principiell betydelse eller av särskild vikt. Några andra sanktioner kan dock regeringen för närvarande inte använda sig av. Samma ordning som i gällande rätt har föreslagits av kommittén. Följden av detta blir att om regeringen anser att det föreligger grund för ingripande men att varning eller återkallelse av tillståndet är en alltför ingripande åtgärd, skulle banken undgå påföljd. För att undgå sådana inkonsekvenser bör i överensstämmelse med vad Finansinspektionen framhållit regeringen ha möjlighet att välja bland samtliga de sanktioner som står till buds om ett ärende överlämnas till den. Regeringen bör alltså inte bara ha möjlighet att återkalla tillståndet eller meddela varning utan även att meddela förelägganden, förbud och anmärkning, liksom att låta bli att ingripa 7 § Paragrafen är ny. Den behandlas i avsnitt 11.2.4. Finansinspektionen får besluta att en anmärkning eller varning skall kombineras med en straffavgift. Det är inte möjligt att kombinera förelägganden och förbud med straffavgift. I dessa fall bör vite användas. Möjligheten att besluta om straffavgift står bara till buds i de fall som anges i 1 §, dvs. vid vissa regelöverträdelser. Som förutsättning för att en straffavgift skall kunna meddelas gäller enligt första stycket att inspektionen eller regeringen meddelat varning eller anmärkning. I detta ligger inte något uttryckligt krav på oaktsamhet eller uppsåt. Det agerande som föranlett anmärkningen eller varningen torde dock som regel innehålla något av dessa moment. Det har bedömts olämpligt att regeringen beslutar om att straffavgift skall betalas. För det fall att regeringens beslutar om anmärkning eller varning får emellertid regeringen enligt andra meningen överlämna till Finansinspektionen att besluta om en sådan avgift skall betalas. Av andra stycket framgår att straffavgiften tillfaller staten. Det skulle kunna hävdas att det finns ett konkurrensproblem mellan straffavgift och företagsbot. Det torde dock inte i praktiken vara fallet. Anmärkningen och varningen liksom den straffavgift som beslutas i anslutning därtill är en reaktion på överträdelser av de bestämmelser som behandlas i 1 §. Det bör noteras att en företagsbot utgår som en reaktion på ett straffbart förfarande och att ändamålet är ett annat med straffavgiften. Straffavgiften utgör bara ett tillägg till det redan befintliga sanktionssystemet. Härtill är det möjligt för inspektionen att beakta förekomsten av en företagsbot vid användande av sanktionssystemet. Regler om jämkning och eftergift av företagsbot återfinns i 36 kap. 10 § brottsbalken. Litet förenklat kan sägas att dessa jämknings- och eftergiftsregler närmast svarar mot reglerna om billighetsskäl och påföljdseftergift i 29 kap. 5 och 6 §§ samma balk. Av punkten 2 i 36 kap. 10 § följer att eftergift eller jämkning får ske om brottet medför annan betalningsskyldighet eller särskild rättsverkan för näringsidkaren. Den punkten tar bl.a. sikte på fall där näringsidkaren har ålagts eller kommer att åläggas en sanktionsavgift. Syftet med bestämmelsen är att undvika att den samlade reaktionen på brottsligheten inte framstår som oproportionell i förhållande till överträdelsen. Har beslut om straffavgift inte fattats, när frågan om företagsbot avgörs, får domstolen göra en egen bedömning av om avgift kommer att åläggas och hur stor den i så fall kommer att bli. I vissa fall kan det, enligt vad som anfördes i propositionen (prop. 1985/86:23 s. 72 f.), vara lämpligt att yttrande hämtas in från den myndighet som beslutar i frågan. 8 § Paragrafen är ny. Av bestämmelsen framgår inom vilka beloppsgränser som straffavgiften kan bestämmas. Förebilden till bestämmelserna i första och andra styckena har hämtats från marknadsföringslagen (1995:450), se även 27 § konkurrenslagen (1993:20). Det maximala belopp som kan utgå är dock betydligt högre än i marknadsföringslagen, femtio miljoner kronor i stället för fem miljoner kronor. I promemorian föreslås att avgiften inte får överstiga tio procent av företagets omsättning under närmast föregående räkenskapsår. Mot detta anför Riksbanken att årsomsättningen i förhållande till vinsten kan vara extremt hög i finansiella företag jämfört med andra företag, varför det kan vara lämpligt att överväga en annan nyckel. I lagrådsremissen föreslogs i stället begreppet rörelseintäkter. Som Lagrådet har påpekat kan rörelseintäkterna i vissa fall vara negativa. Det är därför bättre att, såsom föreslogs i promemorian, låta omsättningen vara styrande för hur stor straffavgiften högst kan bli. Med begreppet årsomsättning avser regeringen de sammanlagda bruttointäkter som anges i punkterna 1, 2, 4, 5, 7 och 8 i bilaga 2 till lagen (1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag. Det inkluderar ränteintäkter (1), leasingintäkter (2), erhållna utdelningar (4), provisionsintäkter (5) samt övriga rörelseintäkter (8). Beträffande nettoresultat av finansiella transaktioner (7) skall dessa inkluderas såvida de utgör ett positivt belopp. Årsomsättningen, såsom begreppet definieras ovan, kan aldrig uppgå till ett negativt belopp. Årsomsättning används vidare som utgångspunkt för bestämmande av marknadsstörningsavgift enligt marknadsföringslagen och konkurrensskadeavgift enligt konkurrenslagen. Begränsningsregeln kommer främst att få betydelse för de mindre instituten. Som exempel kan nämnas Kräklingbo Sparbank samt Sölvesborg och Mjällby Sparbank. Enligt årsredovisningen för år 2001 uppgår omsättningen i dessa sparbanker till 683 556 kr respektive 73 957 000 kr. För de större instituten, bl.a. affärsbankerna, får dock begränsningsregeln inte någon betydelse. Av tredje stycket framgår att avgiften inte får bestämmas till ett belopp som är så stort att institutet därefter inte kan uppfylla kraven på soliditet och likviditet i 6 kap. 1 §. Avsikten med detta är att förhindra att uttaget av straffavgiften får till följd att tillståndet måste återkallas. Ingenting hindrar emellertid att inspektionens beslut får till följd att institutet måste nedbringa sina exponeringar eller sälja av aktier i icke-finansiella företag på grund av att innehavens storlek kommer att överstiga kapitalbasen. 9 § Bestämmelsen är ny. Den har sin förebild i 25 § första stycket marknadsföringslagen. Av bestämmelsen framgår att när storleken på straffavgiften bestäms skall särskild hänsyn skall tas till hur allvarlig den överträdelse som har föranlett anmärkning eller varningen är och hur länge den har pågått. Straffavgiftens storlek skall i detta sammanhang ses som ett sätt att ytterligare gradera anmärkningen eller varningen. Redan i valet av sanktion, ligger en bedömning av hur allvarlig överträdelsen är. Varning används som framgår av 1 § för allvarligare överträdelser än anmärkning. Bestämmelsen utesluter inte att även andra omständigheter än allvarligheten av överträdelsen och hur länge den har pågått kan beaktas när avgiftens storlek bestäms. I mildrande riktning bör kunna beaktas exempelvis om kreditinstitutet snabbt upphör med överträdelsen sedan den påtalats av Finansinspektionen och om institutet samarbetar väl med inspektionen under utredningen. Det finns till skillnad från motsvarande bestämmelser i marknadsföringslagen eller konkurrenslagen inte någon möjlighet att underlåta att ta ut avgift om överträdelsen är ringa. Om en överträdelse är ringa kan nämligen inspektionen enligt 1 § låta bli att ingripa. Genom att 7 § inte tvingar inspektionen att besluta om straffavgift finns det ändå ett utrymme för inspektionen att låta bli att besluta om straffavgift, t.ex. om anmärkningen i sig anses tillräcklig. 10 § Bestämmelsen om förseningsavgift är ny. Den behandlas i avsnitt 11.2.5. Bestämmelsen har fått den lydelse som Lagrådet föreslår. Finansinspektionen skall föra på ett kreditinstitut en förseningsavgift om det inte i tid lämnar sådana upplysningar som kreditinstitutet, enligt föreskrifter, är skyldiga att ge in till Finansinspektionen. Det överlåts åt Finansinspektionen att avgöra om försenad rapportering i ett visst fall skall medföra förseningsavgift med maximalt belopp eller om förseningen är av sådan karaktär att avgiften bör bestämmas till ett lägre belopp eller efterges. Allmänt kan sägas att en längre försening i regel är allvarligare än en försening med endast någon dag. Å andra sidan kan även mindre förseningar vid upprepade tillfällen vara allvarligt. Vid bestämmande av avgiftens storlek skall hänsyn också tas till institutets storlek. Om ett kreditinstitut skulle motsätta sig att ge in en viss rapport till Finansinspektionen har inspektionen möjlighet att förelägga institutet vid vite att komma in med rapporten. Vid upprepade fall av underlåten eller försenad rapportering kan inspektionen meddela anmärkning eller varning. 11-14 §§ Av 3 kap. 1 § första stycket 6 utsökningsbalken följer att en förvaltningsmyndighets beslut får verkställas enligt den lagen om det finns en särskild föreskrift om detta. Lagrådet ifrågasätter om avsikten inte är att besluten om straffavgift och förseningsavgift skall kunna verkställas utan domstolsförfarande. Regeringen menar att Finansinspektionens beslut att om straffavgift och förseningsavgift skall utgöra en exekutionstitel som kan verkställas utan domstolsförfarande. En bestämmelse om detta har tagits in i 12 §. Av den paragrafen framgår att Finansinspektionens beslut att påföra straffavgift eller förseningsavgift får verkställas om den är obetald och förfallen till betalning. Detta nödvändiggör dock en bestämmelse om när avgiften är förfallen till betalning och till vem avgiften skall betalas. I 11 § finns därför en bestämmelse som anger att straffavgiften eller förseningsavgiften skall betalas till Finansinspektionen inom trettio dagar efter det att beslutet om den vunnit laga kraft eller den längre tid som anges i beslutet. En liknande bestämmelse finns i 31 a § konkurrenslagen. För att fullständiga bilden anges i 13 § att om straffavgiften eller förseningsavgiften inte betalas i rätt tid skall Finansinspektionen lämna den obetalda avgiften för indrivning. Den paragrafen klargör också att mål om uttagande av fordran handläggs som allmänt mål hos kronofogdemyndigheten. I 14 § finns nu också en bestämmelse om att en straffavgift eller förseningsavgift som påförts ett institut faller bort i den utsträckning verkställighet inte har skett inom fem år från det att domen vann laga kraft. Även den bestämmelsen har sin förebild i konkurrenslagen (31 §). 15 § Paragrafen motsvarar i sak 7 kap. 19 § BRL och 5 kap. 20 § LFV. Paragrafen anger hur Finansinspektionen skall agera om ett EES-företag som avses i 4 kap. 1, 2 eller 3 § inte driver sin rörelse enligt lag etc. Enligt Lagrådets mening är räckvidden av bestämmelserna om "förbud att göra nya åtaganden här i landet" inte helt klar. Mot bakgrund av att bestämmelsen utformats på samma sätt i andra lagar finner Lagrådet emellertid inte anledning att erinra mot bestämmelsen. Mot bakgrund av Lagrådets tveksamhet anser regeringen ändå att en annan lydelse än den i lagrådsremissen bör väljas. Begreppet "göra nya åtaganden" ersätts därför med "påbörja nya transaktioner". Det valda uttryckssättet ligger bättre i linje med den engelska språkversionen av direktivet som lyder "initiating further transactions". Av detta framgår också att förbudet kan bli aktuellt bara beträffande sådana finansiella tjänster som den gränsöverskridande verksamheten avser. 16 § Paragrafen motsvarar delvis 7 kap. 20 § BRL och 5 kap. 21 § LFV. Av paragrafens framgår att Finansinspektionen i där angivna fall skall förbjuda utländska företag, hemmahörande inom EES, som driver verksamhet i Sverige via filial eller genom direkt tillhandahållande av tjänster att göra nya åtaganden här. I andra stycket andra meningen har det införts en bestämmelse motsvarande den som Lagrådet föreslagit i anslutning 4 kap. 3 §. Av den bestämmelsen framgår vad som gäller om bestämmelserna i den paragrafen inte längre är uppfyllda. Då gäller att verksamheten får drivas vidare här enligt de bestämmelser som hade gällt för verksamheten om företaget inte valt att utnyttja bestämmelserna i 4 kap. 3 §. Om verksamheten är tillståndspliktig måste företaget alltså ansöka om tillstånd eller upphöra med verksamheten. Liksom i 15 § har uttrycket "påbörja nya transaktioner" bytts ut mot "inleda fler transaktioner". 17 § Bestämmelserna motsvarar närmast 7 kap. 18 § BRL och 5 kap. 19 § LFV. De ändringar som gjorts i förhållande till nuvarande bestämmelse är en följd av de ändrade reglerna om ingripanden gentemot svenska kreditinstitut. Paragrafens andra stycke har delvis utformats efter Lagrådets förslag. Enligt Lagrådet är det dock enbart ärenden om återkallelse och varning som kan prövas av regeringen. Här bedöms dock att regeringen inte bara bör ha möjlighet att återkalla tillståndet eller meddela varning utan även att meddela förelägganden, förbud och anmärkning, liksom att låta bli att ingripa (se författningskommentaren till 6 §). På förslag av Lagrådet har paragrafen placerats efter 15 och 16 §§ i stället för - såsom var fallet i lagrådsremissen - före. 18 § Paragrafen motsvarar närmast 7 kap. 21 § BRL och 5 kap. 22 § LFV. I förhållande till nuvarande bestämmelser har - förutom en rent språklig ändring i första stycket - ordet "verksamheten" genomgående i paragrafen ersatts med ordet "rörelsen" i överensstämmelse med hur dessa begrepp används i lagen. I gällande rätt är det enbart lagen om finansieringsverksamhet som föreskriver att Finansinspektionen får besluta hur avvecklingen av verksamheten skall ske. I den nya lagen införs emellertid en sådan bestämmelse även för banker. På inrådan av Lagrådet har det tagits en bestämmelse om att inspektionen i vissa fall skall upplysa den som föreläggandet riktar sig mot om följderna av att det inte följs, nämligen att rätten efter ansökan av inspektionen kan komma att besluta att företaget skall gå i likvidation. I andra stycket har tagits in en ny bestämmelse som gör det möjligt för inspektionen att vända sig till revisorn i det företag som utreds för att få uppgifter om rörelsen. Revisorns uppgiftsskyldighet är dock begränsad till vad han eller hon har fått kännedom om vid fullgörande av sitt uppdrag. Det är samma avgränsning som enligt 13 kap. 10 § gäller för en revisors rapporteringsskyldighet. Beträffande den närmare innebörden av vad som avses med "vid fullgörandet av sitt uppdrag" hänvisas till prop. 1995/96:173 s. 111. Det bör observeras att det inte är möjligt att förena en uppmaning till en revisor med vite, eftersom det inte är ett sådant föreläggande som avses i 20 §. Tredje stycket innehåller inte någon ändring i sak i förhållande till gällande rätt. 19 § I paragrafen, som är ny, finns en ny grund för tvångslikvidation. Paragrafen behandlas i avsnitt 5.4.4.5. Av bestämmelsen framgår att om ett aktiebolag eller en ekonomisk förening inte följer ett föreläggande enligt 18 § första stycket att upphöra med rörelsen skall rätten efter ansökan av Finansinspektionen förordna att företaget skall gå i likvidation. Som framgår av första stycket är bestämmelsen, enbart tillämplig på rörelse som drivs av aktiebolag och ekonomiska föreningar. För att bestämmelsen skall vara tillämplig skall det föreläggande som Finansinspektionen riktat mot företaget ha vunnit laga kraft. Det krävs dessutom att företaget fortsätter att driva verksamheten i fråga. Detta kan komma till uttryck genom att företaget fortsätter att marknadsföra tjänsterna eller ingå nya avtal. Bestämmelsen är dock inte tillämplig om företaget i fråga inte avvecklar rörelsen i den takt som inspektionen föreskriver. I dessa fall får möjligheten att förelägga vite anses tillräcklig. I dessa fall gäller i tillämpliga delar vissa särskilt angivna paragrafer i 13 kap. aktiebolagslagen och 11 kap. lagen om ekonomiska föreningar. De bestämmelser som avses är de som behandlar handläggningen hos rätten, om förordnande och entledigande av likvidator och genomförande av likvidationen. Den bank- eller finansieringsrörelse som drivs kan utgöra endast en del av företagets totala verksamhet. Om företaget upphör med den otillåtna verksamheten under ärendets handläggning vid tingsrätten är det bl.a. därför rimligt att likvidationsförfarandet avbryts. Detta framgår av andra stycket. I tredje stycket anges att beslutet om likvidation gäller omedelbart. 20 § Paragrafen motsvarar 7 kap. 23 § BRL och 5 kap. 24 § LFV. 16 kap. Bemyndiganden 1 § Paragrafen utgör en kombination av bestämmelserna i 7 kap. 2 och 22 §§ och 9 kap. 9 § andra meningen BRL samt 5 kap. 2 och 23 §§ LFV. Bestämmelsen i punkten 1 är ny. Den har utformats efter förebild av 1 kap. 1 a § försäkringsrörelselagen (1982:713). Av punkten 2 får föreskrifter meddelas om vilka poster som får räknas in i startkapitalet enligt 3 kap. 5-7 §§. De övriga punkterna har sina motsvarigheter i gällande rätt. Av punkten 4 framgår att det får meddelas föreskrifter om vilka upplysningar ett kreditinstitut skall lämna till Finansinspektionen för dess tillsynsverksamhet. Detta överensstämmer med Lagrådets förslag. Dessutom omfattar föreskriftsrätten, sådana utländska kreditinstitut som avses i 4 kap. 4 §. Det sistnämnda föreslås för att komplettera bestämmelserna i 13 kap. 2-4 §§ om tillsynen över sådana institut. Av punkten 5 framgår att det får meddelas föreskrifter om vilka avgifter instituten skall betala till Finansinspektionen. Bestämmelsen införs på inrådan av Lagrådet. I gällande rätt finns det också bestämmelser om att regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen får meddela föreskrifter om brottsförebyggande åtgärder och om förvaring och inventering av värdehandlingar. Det anses inte längre finnas behov för regeringen att meddela sådana detaljregler och bemyndigandet har därför tagits bort. 17 kap. Överklagande 1 § Paragrafen motsvarar närmast 7 kap. 24 § BRL och 6 kap. 1 § LFV och behandlas i avsnitt 17. Av första stycket framgår när Finansinspektionens beslut inte får överklagas. Förbudet gäller inspektionens beslut att sammankalla styrelsen och stämman i ett kreditinstitut, föreläggande att lämna upplysningar om verksamheten för att kunna bedöma om verksamheten fordrar tillstånd och inspektionens beslut att överlämna ett ärende till regeringen. Beslut i ärenden som avses i 20 § första stycket 5 förvaltningslagen - dvs. beslut om föreskrifter enligt 8 kap. regeringsformen - överklagas enligt gällande rätt till regeringen med stöd av 35 § verksförordningen (1995:1322). Enligt den nya bestämmelsen får emellertid sådana beslut inte längre överklagas alls. Möjligheten att överklaga beslut i dessa ärenden har tagits bort på uppmaning av Lagrådet. Av andra stycket framgår att Finansinspektionens beslut i andra fall som regel överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Bestämmelserna i tredje och fjärde styckena överensstämmer med gällande rätt. 2 § Paragrafen motsvarar 7 kap. 25 § BRL och 6 kap. 2 § LFV. 19.2 Förslaget till lag om införande av lagen (2003:000) om bank- och finansieringsrörelse 1 § Paragrafen anger när den nya lagen om bank- och finansieringsrörelse och denna lag skall träda i kraft. 2 § Av paragrafen framgår vilka lagar som upphävs genom den nya lagen, nämligen bankrörelselagen, lagen om finansieringsverksamhet och lagen (1987:621) om införande av ny banklagstiftning. Vissa av de övergångsbestämmelser som finns i den sist nämnda lagen behöver dock gälla även fortsättningsvis. De har då tagits in i denna promulgationslag. 3 § Paragrafen innehåller en s.k. trolleribestämmelse. I andra författningar finns hänvisningar till bestämmelser i de lagar som nu upphävs. Dessa hänvisningar behöver ändras i och med att lagarna försvinner. I den mån sådana ändringar inte har gjorts innebär paragrafen att en bestämmelse i den nya lagen eller i den förevarande promulgationslagen som motsvarar den i någon av de upphävda lagarna skall tillämpas i stället. 4 § Av paragrafen framgår att om bolagsordning, stadgar eller reglemente för ett kreditinstitut efter den 1 juli 2004 strider mot bestämmelse i lagen om bank- och finansieringsrörelse skall styrelsen till den första ordinarie stämman lägga fram förslag till ändring av bolagsordningen, stadgarna eller reglementet. 5 § Utgångspunkten är att de oktrojer som gäller vid ikraftträdandet skall fortsätta att gälla. En bank som vid lagens ikraftträdande driver bankrörelse enligt definitionen i 1 kap. 3 § lagen om bank- och finansieringsrörelse kan fortsätta med detta, men då enligt de nya rörelsereglerna. En bank som vid lagens ikraftträdande driver rörelse som inte omfattas av den nya definitionen riskerar däremot att få oktrojen återkallad eller få varning om detta fortgår efter sex månader (15 kap. 3 § lagen om bank- och finansieringsrörelse). Givetvis gäller samma sak om banken efter ikraftträdandet inte driver bankrörelse enligt den nya definitionen. Banker som fått tillstånd att driva bankrörelse (oktroj) före lagens ikraftträdande har inte fått tillstånd enligt 3 kap. lagen om bank- och finansieringsrörelse. Av andra stycket framgår emellertid att när det i den nya rörelselagen hänvisas till 3 kap. avses i stället motsvarande äldre bestämmelser. Det får bl.a. betydelse vid tillämpningen av 9 kap. 3 § lagen om bank- och finansieringsrörelse. Där sägs bl.a. att ett kreditinstituts kapitalbas inte får understiga det belopp som enligt 3 kap. 5-7 §§ krävdes när rörelsen påbörjades. För bankaktiebolag som fått tillstånd före lagens ikraftträdande innebär det att kapitalbasen inte får understiga det belopp som enligt 9 kap. 4 § andra stycket BRL krävdes när rörelsen påbörjades. 6 § Utgångspunkten är att tillstånd att driva finansieringsverksamhet som gäller vid lagens ikraftträdande fortsätter att gälla därefter. Ett kreditmarknadsföretag vars rörelse vid lagens ikraftträdande inte omfattas av den nya finansieringsdefinitionen riskerar att få sitt tillstånd återkallat eller få varning om detta fortgår efter sex månader (15 kap. 3 § lagen om bank- och finansieringsrörelse). Efter en tid kommer således samtliga företag som driver verksamhet som inte utgör finansieringsrörelse att få sina tillstånd återkallade. Trots bestämmelsen i första stycket kan naturligtvis ett företag som före ikraftträdandet driver verksamhet som inte omfattas av regleringen i den nya lagen före ikraftträdandet begära att dess tillstånd återkallas. Beträffande andra stycket hänvisas till kommentaren till 5 §. 7 § Av paragrafen framgår att tillstånd att etablera en filial i Sverige som vid lagens ikraftträdande getts till ett utländskt företag hemmahörande utanför EES, fortsätter att gälla. 8 § Av paragrafen framgår att företag hemmahörande inom EES som etablerat filial eller tillhandahåller tjänster i Sverige med stöd av äldre bestämmelser, får fortsätta med det även efter lagens ikraftträdande. Detta gäller alltså oavsett om företaget uppfyller kraven i 4 kap. 1, 2 eller 3 § lagen om bank- och finansieringsrörelse. 9 § Genom en bestämmelse i lagen om finansieringsverksamhet (1 kap. 3 § första stycket 9) undantogs tidigare verksamhet som drevs av en ekonomisk förening från tillståndsplikt om föreningen 1. tog emot insättningar endast från de egna medlemmarna, 2. hade till ändamål endast att med användande av medlemsinsättningar tillgodose finansieringsbehov hos medlemmarna, 3. antog endast fysiska personer till medlemmar, samt 4. hade högst 1 000 medlemmar. Sådan verksamhet ansågs inte heller utgöra bankrörelse (1 kap. 2 b § BRL) Genom en lag som trädde i kraft den 1 juli 2000 upphävdes emellertid dessa undantag (SFS 2000:375 och 376). I samband med detta föreskrevs bl.a. att äldre bestämmelser fortfarande skall gälla för ekonomiska föreningar som senast den 13 april 2000 har registrerats enligt lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar. Vissa av de föreningar som avses med nämnda övergångsbestämmelser kan driva verksamhet som utgör finansieringsrörelse enligt lagen om bank- och finansieringsrörelse. Några av dem kan komma att omfattas av det undantag från tillståndsplikt som finns i 2 kap. 3 § 5 i den nya lagen, men det är oklart om alla gör det. Det bedöms emellertid inte nödvändigt att de ekonomiska föreningar som fram till i dag har varit undantagna från tillståndsplikt, nu skall bli skyldiga att inordna sig under den reglering som föreslås för banker och kreditmarknadsföretag. Undantagsbestämmelsen skall därför fortsätta att gälla i vissa fall. Det bör observeras att ekonomiska föreningar som avses i denna paragraf emellertid kan komma att omfattas av bestämmelserna i den nya lagen om inlåningsverksamhet. 10 § Definitionerna av vad som är tillståndspliktig bank- eller finansieringsrörelse träffar allmänt sett mer begränsade verksamheter än tidigare. I vissa fall kan dock förekomma att verksamhet som i dag inte fordrar tillstånd blir tillståndspliktig enligt de nya bestämmelserna. Ett exempel är mottagande av kundmedel i kombination med kreditgivning. De företag som blir tillståndspliktiga enligt den nya lagen utan att ha varit det tidigare ges ett år på sig att ansöka om ett sådant tillstånd. Om en ansökan om tillstånd enligt lagen om bank- och finansieringsrörelse har getts in under det året, får sökanden fortsätta att driva verksamheten till dess ansökningen har prövats slutligt. 11 § Enligt 1 kap. 7 § lagen om bank- och finansieringsrörelse får endast kreditinstitut driva näringsverksamhet med ändamål att ta emot återbetalningspliktiga medel från allmänheten, om inte annat är särskilt föreskrivet. Detta gäller dock inte för verksamhet för vilken det skall upprättas prospekt enligt vissa närmare angivna lagar. Någon bestämmelse motsvarande 1 kap. 7 § lagen om bank- och finansieringsrörelse finns inte i gällande rätt. Av övergångsbestämmelsen framgår att företag som vid lagens ikraftträdande från allmänheten tar emot återbetalningspliktiga medel, som efter uppsägning är tillgängliga för fordringsägaren efter en tid som överstiger ett år, får fortsätta med verksamheten till och med utgången av juni 2006. För företag som omfattas av definitionen av inlåningsverksamhet i lagen om inlåningsverksamhet, gäller i stället övergångsbestämmelserna i den lagen. 12 § Paragrafen motsvarar 5 och 23 §§ lagen (1987:621) om införande av ny banklagstiftning. Bestämmelserna bedöms behövas även fortsättningsvis. 13 § Av 9 kap. 3 § lagen om bank- och finansieringsrörelse framgår att ett kreditinstituts kapitalbas inte får gå ner under det belopp som krävdes i startkapital när rörelsen påbörjades. En motsvarande bestämmelse finns i gällande rätt sedan den 1 januari 1994. Redan vid den tidpunkten fanns det emellertid ett antal banker som hade beviljats tillstånd enligt äldre bestämmelser. De bestämmelser som knöt kapitalbasens storlek till det belopp som krävdes i startkapital går emellertid inte att tillämpa för banker som auktoriserats och påbörjat sin rörelse före den 1 januari 1994. För dessa blev det därför nödvändigt att ange att kapitalbasen inte får understiga ett belopp som för bankaktiebolag motsvarar fem miljoner euro och för sparbanker en miljon euro, beräknat efter kursen vid ikraftträdandet nämnda datum. En motsvarande bestämmelse behövs fortfarande och har tagits in i denna paragraf. 14 § År 1994, när bestämmelserna om att en sparbanks kapitalbas skall uppgå till minst en miljon euro infördes, konstaterades att ett antal då verksamma mindre sparbanker inte skulle klara av att fortsätta sin rörelse utan särskilda undantagsregler. Det infördes därför en bestämmelse som medger att kapitalbasen får vara lägre än motsvarande en miljon euro, men minst det belopp som vid något tillfälle uppnåtts efter dagen för EES-avtalets undertecknande, dvs. den 2 maj 1992. Av den tidigare övergångsbestämmelsen framgick vidare att när kapitalbasen väl kommit upp i nivå med ett belopp som motsvarar en miljon euro skall huvudregeln i 13 § 2 slå till. En motsvarande bestämmelse har tagits in i denna paragraf. 15 § När det krav på startkapital som numera finns i kreditinstitutsdirektivet infördes i svensk rätt infördes samtidigt en övergångsbestämmelse som anger när tillstånd kan ges till företag som inte uppfyller dessa kapitalkrav (punkt 6 i övergångsbestämmelserna till lagen om finansieringsverksamhet). För att göra det möjligt för sådana företag som beviljats tillstånd med stöd av den övergångsbestämmelsen att fortsätta med sin rörelse bör motsvarande bestämmelser tas in i den nya lagen. Dessa finns i denna paragraf. Av bestämmelserna framgår att när kapitalbasen motsvarar det i 3 kap. 7 § lagen om bank- och finansieringsrörelse uppställda kravet på startkapitalet gäller i stället bestämmelserna i den lagen. I gällande rätt används inte begreppet startkapital utan i stället begreppet bundet eget kapital. Med hänsyn till att begreppet bundet eget kapital i lagen ersatts med begreppet startkapital görs motsvarande i denna paragraf. 16 § Vad som sägs i 7 kap. 3-8 §§ lagen om bank- och finansieringsrörelse gäller redan för banker utom såvitt avser bestämmelsen i 7 kap. 6 § sista meningen, som anger att det krävs Finansinspektionens tillstånd för att behålla egendomen om den inte har avyttrats inom tre år från förvärvet. Bankerna bör ges en rimlig möjlighet att anpassa sig efter den nya bestämmelsen. Det föreskrivs därför i första stycket att för egendom som förvärvats före lagens ikraftträdande behövs inte under år 2004 och 2005 något särskilt medgivande från Finansinspektionen för att få behålla egendomen även om mer än tre år har förflutit från förvärvet. För kreditmarknadsföretag regleras endast förvärv av aktier och andelar till skyddande av fordran. Motsvarande bestämmelser saknas alltså beträffande övrig egendom. I andra stycket framgår att annan egendom än aktier och andelar som förvärvats till skyddande av fordran skall anses förvärvade enligt 7 kap. 3-5 §§. Även om mer än tre år förflutit från förvärvet är dock kreditmarknadsföretaget inte skyldigt att under år 2004 och 2005 ansöka om medgivande för att få behålla egendomen. Det bör dock observeras att huvudregeln, dvs. att egendomen skall avyttras när det med hänsyn till marknadsförhållanden är lämpligt dock senast när det kan äga rum utan förlust för institutet, kan slå till tidigare. 17 § I 8 kap. 5 § lagen om bank- och finansieringsrörelse sägs att ett kreditinstitut inte får avtala om tjänster på andra villkor än sådana institutet normalt tillämpar eller ingå andra avtal på villkor som inte är affärsmässigt betingade med eller till förmån för en angiven krets personer. Sådana avtal skall föras in i en förteckning. Enligt gällande rätt får ett kreditinstitut inte på andra villkor än sådana som institutet normalt ställer upp lämna kredit till personer som ingår i jävskretsen. Bestämmelsen är även tillämplig på krediter mot säkerhet av borgen eller fordringsbevis mot någon som ingår i jävskretsen, för fordran som banken förvärvar och för vilken någon i jävskretsen är betalningsskyldig och garantiförbindelser som banken ikläder sig. För avtal som ingåtts före lagens ikraftträdande bör äldre bestämmelser gälla. Att så är fallet framgår av denna paragraf. 18 § Enligt 10 kap. 30 § får ett bankaktiebolag som har övertagit en sparbanks rörelse vid ombildning enligt 8 kap. sparbankslagen efter tillstånd av Finansinspektionen använda ordet sparbank i sin firma. Detsamma gäller ett bankaktiebolag som senare har övertagit en sådan rörelse. En motsvarande bestämmelse finns i gällande rätt (9 kap. 30 § bankrörelselagen). Den här föreslagna paragrafen motsvarar den bestämmelse som nu finns i punkt 8 i övergångsbestämmelserna till lagen (1998:1500) om ändring i bankrörelselagen (1987:617). Av paragrafen framgår att 10 kap. 30 § skall tillämpas på motsvarande sätt om ett bankaktiebolag har övertagit en föreningsbanksrörelse vid ombildning enligt 11 kap. föreningsbankslagen (1987:620). Vid en sådan ombildning får alltså bankaktiebolaget efter tillstånd av Finansinspektionen använda ordet föreningsbank i sin firma. Detsamma gäller för ett bankaktiebolag som senare har övertagit en sådan rörelse. 19 § Av paragrafen framgår att om ett kreditmarknadsföretag fattat beslut om nedsättning av aktiekapitalet gäller äldre bestämmelser, dvs. bestämmelserna i 6 kap. 6 § aktiebolagslagen, i stället för de nya bestämmelserna i 11 kap. lagen om bank- och finansieringsrörelse. 20 § Av paragrafen framgår att äldre bestämmelser gäller för fusionen om bolagsstämman i samtliga bolag godkänt fusionsplanen före lagens ikraftträdande. Detsamma gäller vid fusion genom absorption av helägt dotterbolag om fusionsplanen upprättats före ikraftträdandet. 21 § Av paragrafen framgår att äldre bestämmelser gäller för fusionen om fusionsavtalet godkänts av föreningsstämman före lagens ikraftträdande enligt vad som anges i 11 kap. 4 § lagen om ekonomiska föreningar. 22 § De föreslagna ändringarna, när det gäller Finansinspektionens möjligheter att ingripa, innebär att grunderna för ingripande har getts en delvis ny utformning samt att Finansinspektionen får fler sanktioner till sitt förfogande och en större frihet att i det enskilda fallet avgöra såväl när en sanktion skall tillgripas som vilken sanktion som i sådana fall bör användas. Överträdelser som ägt rum före ikraftträdandet bör därför som regel bedömas enligt äldre bestämmelser. Detta gäller dock inte om tillämpningen av de nya bestämmelserna skulle leda till ett mindre strängt ingripande. 23 § Av paragrafen framgår att beslut som har meddelats före lagens ikraftträdande överklagas enligt äldre bestämmelser. 24 § Paragrafen motsvarar punkt 8 i lagen (1987:621) om införande av ny banklagstiftning. Enligt 9 kap. 5 § andra stycket lagen om bank- och finansieringsrörelse får medel som en förmyndare eller god man eller förvaltare förvaltar enligt föräldrabalken tas ut utan överförmyndarens tillstånd endast om förbehåll därom gjorts enligt 14 kap. 8 § andra stycket samma balk eller uttaget avser ränta. Det framgår vidare att överförmyndaren kan förordna att ett sådant förbehåll inte skall gälla. I samband med ändringar i 1924 års förmyndarskapslag år 1940 meddelades en övergångsbestämmelse av samma innebörd som denna paragraf. Liknande bestämmelser har också tagits in i vissa senare promulgationslagar, senast i lagen om ikraftträdande av ny banklagstiftning. Bestämmelsen kan fortfarande ha praktisk betydelse. Av bestämmelsen, jämförd med 9 kap. 5 § andra stycket lagen om bank- och finansieringsrörelse, följer att överförmyndaren när som helst kan förordna att medlen inte får tas ut utan hans eller hennes tillstånd. Även i sådana fall får dock ränta lyftas. 25 § Paragrafen motsvarar punkt 2 i övergångsbestämmelserna till lagen (1994:1445) om ändring i bankrörelselagen (1987:617). Bestämmelsen tar sikte på det fallet att föräldrar i egenskap av förmyndare förvaltar bankmedel som har satts in före den 1 juli 1995. Sådana medel skall enligt äldre regler i princip vara spärrade. Utan hinder av det får föräldrarna efter nämnda datum ta ut pengarna utan överförmyndarens tillstånd. Undantag från uttagsrätten gäller emellertid om överförmyndaren med stöd av 13 kap. 19 § föräldrabalken har beslutat om inskränkning i den. 26 § Paragrafen motsvarar punkt 3 i övergångsbestämmelserna till lagen (1994:1445) om ändring i bankrörelselagen (1987:617). I paragrafen har tagits in en övergångsbestämmelse som jämställer förbehåll enligt 15 kap. 9 § andra stycket i dess lydelse före den 1 juli 1995 med förbehåll enligt 14 kap. 8 § föräldrabalken i nu gällande lydelse. Det innebär att ett förbehåll som gjorts enligt äldre rätt fortfarande gäller även om det inte ersatts med något nytt. 27 § Paragrafen motsvarar 37 § lagen (1987:621) om införande av ny banklagstiftning. Enligt äldre giftermålsbalken förvaltade mannen i princip båda makarnas egendom. I nämnda 26 § fanns emellertid en presumtionsregel som gav hustrun rätt att disponera medel på ett konto som öppnats i hennes namn. Regeln kan fortfarande ha betydelse och har därför tagits med här. 28 § I lagen om bank- och finansieringsrörelse föreslås en ny definition av finansieringsrörelse. Av den följer att vissa av de företag som enligt den nu gällande lagen om finansieringsverksamhet är kreditmarknadsföretag, dvs. driver tillståndspliktig finansieringsverksamhet, inte längre kommer att behöva tillstånd för sin verksamhet. Dessa företag tillämpar i dag lagen (1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag. Detsamma kommer att gälla för företag som är kreditmarknadsföretag enligt den här föreslagna lagen om bank- och finansieringsrörelse. De företag som inte omfattas av den nu föreslagna lagen kommer att tillämpa årsredovisningslagen (1995:1554). Av övergångsbestämmelsen framgår dock att företag som är tillståndspliktiga enligt den nu gällande lagen om finansieringsverksamhet men inte kommer att vara det enligt den föreslagna lagen om bank- och finansieringsrörelse skall fortsätta att tillämpa lagen om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag för det räkenskapsår som inleds under år 2004. 19.3 Förslaget till lag om inlåningsverksamhet Lagen är utformad i enlighet med Lagrådets förslag om inte annat anges nedan. Eftersom regeringen - på grund av Lagrådets påpekande om att ytterligare överväganden behövs om utländska företags verksamhet i Sverige - lagt in en bestämmelse (2 §) som behandlar denna fråga avviker paragrafnumreringen från Lagrådets förslag. Tillämpningsområde 1 § Paragrafen anger i första stycket vilka företag som är skyldiga att följa denna lag. Bestämmelserna i lagen gäller för alla företag som får driva inlåningsverksamhet och som inte omfattas av reglerna i lagen (1995:1571) om insättningsgaranti. Lagen är således exempelvis tillämplig på företag inom detaljhandeln och bensinbranschen om de driver sådan inlåningsverksamhet som avses i 3 §. Den är vidare under samma förutsättningar tillämplig på s.k. spar- och låneföreningar och ekonomiska föreningar som driver sparkasseverksamhet. Spar- och låneföreningar är undantagna från tillståndsplikt för finansieringsrörelse enligt 2 kap. 3 § första stycket 7 i den nya lagen om bank- och finansieringsrörelse. Lagen om inlåningsverksamhet är inte tillämplig om institut som omfattas av lagen om insättningsgaranti - dvs. banker, kreditmarknadsföretag, värdepappersbolag eller motsvarande utländska institut - tar emot återbetalningspliktiga medel, inte ens om de tar emot ogaranterade medel. För dessa institut gäller informationsbestämmelsen i 11 § lagen om insättningsgaranti. Vidare är lagen inte tillämplig på företag som enligt annan lagstiftning inte får ta emot inlåning. Således är det inte möjligt för försäkringsbolag att driva inlåningsverksamhet enligt den här lagen (jfr 5 kap. 1 § försäkringsrörelselagen [1982:713]). Vad som menas med "företag" framgår av 4 § första stycket. Det i lagrådsremissen föreslagna undantaget för verksamhet som drivs av Sveriges riksbank eller Riksgäldskontoret har på Lagrådets inrådan utgått såsom överflödigt. Av andra stycket framgår att lagen inte gäller för inlåningsverksamhet för vilken det skall upprättas prospekt enligt vissa närmare angivna lagar. Informationsplikten i 8 § har till syfte att förhindra att inlånade medel förväxlas med garanterade medel enligt lagen om insättningsgaranti. Prospekt innehåller emellertid redan omfattande information och upplysningar som belyser att erbjudanden om att köpa exempelvis aktier, fonder eller obligationer är förenade med en viss form av risktagande. Av bedömningen i avsnitt 12.3 framgår därför att risken för att medel som föranleder prospektskyldighet förväxlas med garanterade medel är så pass liten att det saknas anledning att låta inlåning av de förstnämnda omfattas av nu aktuell lag och informationsplikt. 2 § Lagrådet anför att av Sveriges åtaganden i internationellt ekonomiskt samarbete följer att även utländska företag skall ha möjlighet att driva inlåningsverksamhet i Sverige, t.ex. genom filialer. Lagrådet påpekar att vilka förutsättningar som skall gälla i sådana fall inte hade angetts i lagrådsremissens förslag, som inte heller innehöll några särskilda bestämmelser för utländska företags inlåningsverksamhet här i landet. Lagrådet anför vidare att det kan ifrågasättas om regleringen i lagen (1992:160) om utländska filialer m.m. (filiallagen) är tillräcklig för sådan verksamhet samt att det befintliga underlaget inte medger en närmare bedömning av denna fråga. För att den förevarande lagen skall bli tillämplig på ett utländskt företag förutsätts att företaget är etablerat i Sverige. Utländska företag etableras i Sverige genom inrättandet av en filial (se 2 § andra stycket filiallagen). Lagrådets ifrågasättande av om regleringen i filiallagen är tillräcklig för utländska företags inlåningsverksamhet här i landet får förstås så att det behöver anges huruvida bestämmelserna i den förevarande lagen skall tillämpas på verksamheten. Av paragrafen framgår därför att även utländska företag har möjlighet att driva inlåningsverksamhet i Sverige under förutsättning att verksamheten drivs genom filial i Sverige. Vidare framgår att bestämmelserna i den förevarande lagen gäller i tillämpliga delar och i övrigt gäller filiallagen. Några bestämmelser i den förevarande lagen som inte kan tillämpas fullt ut för utländska företag kan det finnas anledning att kommentera. När det gäller kontrollen av ägare och ledning kan denna inskränkas till kontroll av filialens verkställande direktör och eventuell vice verkställande direktör (se 8 § filiallagen). Det krav som ställs i 11 § denna lag på hur revisor skall väljas behöver inte kontrolleras med avseende på utländska företag. Enligt filiallagen är det den verkställande direktören som skall se till att revisor väljs (se 12 §). 3 § I paragrafen definieras begreppet inlåningsverksamhet. Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet anmärker mot användningen av begreppet "verksamhet" i den aktuella definitionen. Fakultetsnämnden påpekar att ordet "rörelse" vanligen används för att beskriva ett företags totala aktiviteter, medan ordet "verksamhet" används för en viss avgränsad del av rörelsen. Om fakultetsnämnden menar att definitionen i stället borde vara "inlåningsrörelse", är detta dock en mindre adekvat beteckning. Företag ges nämligen i lagen möjlighet att vid sidan av en icke-finansiell verksamhet driva en kategori av finansiell verksamhet, vilket innebär att inlåningsverksamheten i flertalet fall utgör endast en del av rörelsen. Mot den bakgrunden saknas det anledning att frångå begreppet inlåningsverksamhet. Gränsen för vilka medel som avses är tämligen vid. Förutom tillgodohavanden på konto omfattas även andra tillgodohavanden, exempelvis utställda postväxlar, samt fordringar i form av värdepapper (se dock 1 § andra stycket), såsom obligationer och bankcertifikat, allt under förutsättning att fordringarna har en löptid eller en uppsägningstid som är högst ett år lång. Med mottagande från "allmänheten" av återbetalningspliktiga medel avses mottagande från privatpersoner eller icke-finansiella företag. Mottagande av medel enbart från finansiella företag, dvs. banker, kreditmarknadsföretag, värdepappersbolag och andra företag vars huvudsakliga verksamhet utgörs av finansiell verksamhet, omfattas inte av definitionen på inlåningsverksamhet då de inte utgör allmänheten. Vidare är medel som mottas från andra koncernbolag i en icke-finansiell koncern, oavsett koncernens storlek, inte att anse som mottagna från allmänheten. Detsamma gäller under vissa förutsättningar om medlen mottas från ett annat företag som ingår i samma koncernliknande företagsgrupp som det mottagande företaget. Dessa avgränsningar behandlas även i avsnitt 12.2.3. 4 § Paragrafens första stycke innebär en associationsrättslig begränsning av vilka slag av företag som får driva inlåningsverksamhet. Sådan verksamhet får drivas endast av aktiebolag och ekonomiska föreningar. Detta krav utgör en del av lagens regler till skydd för fordringsägarnas medel. Vidare framgår av detta stycke att sådana företag måste vara registrerade hos Finansinspektionen för att få driva inlåningsverksamhet (se även 7 §). Av andra stycket framgår att de allmänna regler som gäller för aktiebolag och ekonomiska föreningar också är tillämpliga på företag som driver inlåningsverksamhet, om inte annat följer av denna lag eller i övrigt är särskilt föreskrivet. Det är t.ex. fråga om bestämmelserna i aktiebolagslagen (1975:1385), lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar, bokföringslagen (1999:1078) och årsredovisningslagen (1995:1554). Detta stycke finns inte med i Lagrådets förslag till lag om inlåningsverksamhet (se bilagan till Lagrådets yttrande). Av kommentarerna till paragrafen framgår dock att det uppenbarligen varit Lagrådets avsikt att föreslå även denna bestämmelse i lagen. Bestämmelserna i paragrafen behandlas även i avsnitt 12.2.2 och 12.2.9. Kapitalkrav 5 § Av första stycket framgår att ett aktiebolag eller en ekonomisk förening som driver inlåningsverksamhet måste ha ett bundet eget kapital som uppgår till minst tio respektive fem miljoner kronor. Vidare innehåller första stycket bestämmelser om vilket kapitalkrav som gäller för de aktiebolag och ekonomiska föreningar som har euro som redovisningsvaluta. Med bundet eget kapital i ett aktiebolag avses aktiekapital, överkursfond, uppskrivningsfond och reservfond (se 5 kap. 14 § första stycket årsredovisningslagen [1995:1554]). I en ekonomisk förening avses med bundet eget kapital inbetalda eller genom insatsemission tillgodoförda insatser, uppskrivningsfond och reservfond. Insatserna kan utgöras av medlemsinsatser och förlagsinsatser (se 5 kap. 15 § första stycket årsredovisningslagen). Andra stycket innehåller ett undantag från kravet på det bundna egna kapitalets storlek för spar- och låneföreningar. Bestämmelserna i paragrafen behandlas även i avsnitt 12.2.2. Krav på ägare och ledning 6 § Paragrafen innehåller i första stycket en bestämmelse som innebär att viss allvarlig misskötsamhet och brottslighet medför att en person (fysisk eller juridisk) inte får ha ett kvalificerat innehav i ett företag som driver inlåningsverksamhet. Samma faktorer diskvalificerar företagets ledning, dvs. styrelseledamöter och i förekommande fall verkställande direktör samt deras ersättare respektive ställföreträdare. När det gäller en juridisk persons kvalificerade innehav blir bestämmelsen tillämplig på dess styrelseledamöter och i förekommande fall verkställande direktör samt deras ersättare respektive ställföreträdare. Det skall vara klarlagt att misskötsamheten förekommit för att den skall vara diskvalificerande. Exempel på ett i väsentlig utsträckning åsidosättande av "skyldigheter i näringsverksamhet" är att näringsidkaren gjort sig skyldig till bokföringsbrott eller skattebrott som inte är bagatellartade, att denne regelmässigt underlåtit att betala skatter och allmänna avgifter på icke obetydliga belopp eller att näringsidkaren på olika sätt förfarit otillbörligt i samband med konkursförfarande. Ett i väsentlig utsträckning åsidosättande i "andra ekonomiska angelägenheter" kan exemplifieras med att personen i fråga på senare tid vid flera tillfällen underlåtit att deklarera sina inkomster. Personen skall också vara diskvalificerad om han gjort sig skyldig till "allvarlig brottslighet" vid sidan av näringsverksamhet. I andra stycket definieras kvalificerat innehav som ett direkt eller indirekt ägande i företaget, om innehavet representerar tio procent eller mer av kapitalet eller av samtliga röster eller annars möjliggör ett väsentligt inflytande över ledningen av företaget. Definitionen är densamma som i 1 kap. 5 § lagen om bank- och finansieringsrörelse och avses ha samma innebörd. Innebörden av tredje stycket är att företag som driver inlåningsverksamhet är skyldiga att anmäla förändringar i ägar- eller ledningskretsen till Finansinspektionen. Samma skyldighet ankommer på en juridisk person, som har ett kvalificerat innehav i företaget, såvitt avser förändringar i dess ledningskrets. Av lagrådsremissen framgick uttryckligt genom ett fjärde stycke att Finansinspektionen är skyldig att med anledning av en anmälan enligt tredje stycket kontrollera att nya personer med kvalificerat innehav eller i ledningskretsen inte är diskvalificerade enligt första stycket. I Lagrådets lagförslag har stycket utgått utan närmare motivering (se bilagan till Lagrådets yttrande). Detta får tolkas som att Lagrådet bedömer att en sådan bestämmelse är överflödig då det får anses självklart att inspektionen skall göra en kontroll till följd av en anmälan. Regeringen finner en sådan bedömning rimlig, särskilt som Finansinspektionen är skyldig att utföra en motsvarande kontroll i samband med att företaget ansöker om registrering. Den skyldigheten framgår indirekt av 7 § första stycket. Se även författningskommentaren till den paragrafen. Vid kontrollen bör Finansinspektionen undersöka bl.a. kronofogdemyndighetens register och belastningsregistret. Dessutom kan kontakt behöva tas med skattemyndigheter och konkursförvaltare. Bestämmelserna behandlas även i avsnitt 12.2.7. Registrering 7 § Av första stycket framgår att ett aktiebolag eller en ekonomisk förening som avser att driva inlåningsverksamhet är skyldigt att ansöka om registrering hos Finansinspektionen. Bestämmelsens syfte är att ansökan skall ligga till grund för en kontroll av att vissa av lagens bestämmelser, som införts till skydd för konsumenterna och i ett brottsförebyggande syfte, är uppfyllda. Verksamheten får inte påbörjas innan ansökan har lämnats in och beslut om registrering har fattats, vilket framgår av detta stycke i kombination med 4 § första stycket. Om företaget uppfyller vissa närmare angivna villkor är Finansinspektionen skyldig att registrera företaget. Såsom Lagrådet påpekar följer det av sedvanligt förvaltningsförfarande att inspektionen skall ge sökanden möjlighet att rätta till eventuella brister för att undanröja hinder för registrering. Ett beslut om att avslå ansökan om registrering är möjligt att överklaga hos allmän förvaltningsdomstol. När bristen består i att någon i företagets ledningskrets är diskvalificerad enligt bestämmelsen i 6 § första stycket, innebär möjligheten att rätta till bristen i praktiken att företaget måste byta ut den diskvalificerade personen i ledningen. Är det en fysisk eller juridisk person med kvalificerat innehav som är diskvalificerad, kan möjligheten att rätta till bristen, vilken då skall riktas till innehavaren, innebära att den personen måste avyttra en så stor del av sitt innehav att det kommer att understiga den i 6 § andra stycket angivna gränsen. En juridisk person som har ett kvalificerat innehav kan bara vara diskvalificerad genom att någon i dess ledning inte uppfyller kravet i 6 § första stycket. I stället för att avyttra sitt innehav enligt ovan kan därför den juridiska personen alternativt byta ut den diskvalificerade personen i dess ledning. När det gäller kontrollen av att personer med kvalificerat innehav eller ledningen inte har gjort sig skyldiga till sådan brottslighet eller misskötsamhet som anges i 6 § första stycket, bör Finansinspektionen undersöka bl.a. kronofogdemyndighetens register och belastningsregistret. Dessutom kan kontakt behöva tas med skattemyndigheter och konkursförvaltare. I syfte att tillgodose allmänhetens rätt till information om vilka företag som driver inlåningsverksamhet skall Finansinspektionen enligt andra stycket föra ett särskilt register över företag som driver inlåningsverksamhet. Bestämmelserna behandlas även i avsnitt 12.2.9. Informationsplikt 8 § Paragrafen innehåller i första stycket en informationsplikt för företag som driver inlåningsverksamhet. Det måste klart framgå för spararna vilka placeringsalternativ som omfattas av insättningsgarantin och vilka som inte gör det. Det är därför viktigt att de som tar emot medel under former som liknar garanterade sparformer är skyldiga att tydligt informera om att den statliga garantin inte gäller. Med "tydligt" avses att uppgifterna skall vara presenterade på ett sådant sätt att de lätt kan uppfattas och förstås av fordringsägaren. Företaget skall också tydligt informera om att det faktum att fordran inte omfattas av garantin innebär att medlen kan förloras om företaget försätts i konkurs eller annars har betalningssvårigheter, såsom exempelvis i samband med företagsrekonstruktion. På samma sätt är det viktigt för spararna att veta hur företaget avser att använda de mottagna medlen, t.ex. om de skall användas i verksamheten eller placeras i räntebärande papper. Även den senare informationen skall framgå tydligt. Andra stycket föreskriver när informationen skall lämnas och av vad den skall framgå. Informationen skall lämnas vid marknadsföring av inlåningsverksamheten. Med detta avses marknadsföring i samband med annonsering och skyltning men även annan form av marknadsföring, t.ex. via hemsidor. Informationen skall vidare lämnas till kunden innan ett avtalsförhållande ingås. Det är angeläget att den enskilde spararen vet förutsättningarna innan han gör sitt val. Under avtalstiden skall informationen framgå av kontoutdrag och liknande material som rör fordringsförhållandet. Med "liknande material" avses inte bara skriftligt material utan även eventuellt ADB-baserat material om det enskilda avtalsförhållandet. På det sättet kan spararen få kännedom om att företaget avser att använda medlen på annat sätt än tidigare. Bestämmelserna behandlas även i avsnitt 12.2.3. Beloppsbegränsning 9 § Paragrafen reglerar hur mycket behållningen får uppgå till för varje konsument som placerar sina medel hos företag som driver inlåningsverksamhet. Bestämmelsen motiveras av konsumentskyddsskäl. Angående den närmare motiveringen hänvisas till avsnitt 12.2.5. Begreppet konsument är här avsett att ha samma innebörd som i 1 a § konsumenttjänstlagen (1985:716), dvs. en fysisk person som handlar huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet. Bestämmelsen innebär motsatsvis att exempelvis en näringsidkares behållning inte är begränsad. Med näringsidkare avses enligt 1 § konsumenttjänstlagen en fysisk eller juridisk person som handlar för ändamål som har samband med den egna näringsverksamheten. Beloppsbegränsningen är satt till 50 000 kronor. Det inkluderar även eventuell ränta eller annan kompensation. Såsom Lagrådet påpekar är alltså företaget skyldigt att omedelbart återbetala överskjutande del av skulden, om skulden till en konsument, på grund av att ränta lagts till kapitalet, kommer att överstiga 50 000 kronor. Lagrådet anför att det utgår ifrån att detta kommer att framgå av de avtal om inlåning som träffas mellan företaget och konsumenten. Åtgärder mot penningtvätt 10 § I första stycket görs en hänvisning till penningtvättslagen som, genom ett tillägg i dess 2 §, föreslås bli tillämplig på sådan verksamhet som skall registreras enligt denna lag. Av andra stycket framgår att ett företag som är registrerat enligt 7 § är skyldigt att på begäran lämna Finansinspektionen de upplysningar om verksamheten som behövs för att inspektionen skall kunna kontrollera att penningtvättslagen följs. Det rör sig exempelvis om uppgifter om vilka rutiner ett företag har för att kontrollera att penningtvätt inte förekommer vid mottagandet av medlen. Om upplysningar inte lämnas kan Finansinspektionen enligt 18 § ytterst avföra företaget ur registret. För en närmare motivering hänvisas till avsnitt 12.2.6. Revision 11 § Av bestämmelsen framgår att minst en revisor i företaget skall väljas av bolagsstämman eller föreningsstämman. Samma krav gäller för banker och kreditmarknadsbolag och föreslås gälla även för kreditmarknadsföreningar. Bestämmelsen träder i stället för motsvarande bestämmelser i aktiebolagslagen (1975:1385) och lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar (jfr 4 § andra stycket denna lag). Bestämmelsen behandlas i avsnitt 12.2.8. 12 § I första och andra styckena uppställs kvalifikationskrav för revisorer i företag som driver inlåningsverksamhet. Bestämmelserna träder i stället för motsvarande bestämmelser i aktiebolagslagen (1975:1385) och lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar (jfr 4 § andra stycket denna lag). Beträffande den allmänna motiveringen till bestämmelserna hänvisas till avsnitt 12.2.8. Av 10 kap. 18 § aktiebolagslagen och 8 kap. 3 § lagen om ekonomiska föreningar framgår att även ett registrerat revisionsbolag får utses till revisor. De bestämmelserna hänvisar i sin tur till revisorslagen (2001:883) när det gäller vem som får vara huvudansvarig för revisionen när ett revisionsbolag utses att vara revisor. 13 § Paragrafen innehåller en bestämmelse om skyldighet för företagets revisorer att rapportera till Finansinspektionen. Revisorer i t.ex. banker omfattas också av en rapporteringsplikt. Till skillnad mot vad som gäller för de senare är rapporteringsplikten här begränsad till förhållanden som kan utgöra en väsentlig överträdelse av de författningar som reglerar företagets inlåningsverksamhet. Om en revisor "vid fullgörandet av sitt uppdrag" i ett företag som driver inlåningsverksamhet får kännedom om nämnda förhållanden är han skyldig att rapportera. Det är således omfattningen av revisorns uppdrag som utgör avgränsningen för rapporteringsplikten. Överträdelsen skall vara "väsentlig". Med detta avses alla överträdelser av innehållet i lagar och bestämmelser som inte är rent formella, dvs. en överträdelse av bestämmelsen i sak. Överträdelsen skall även vara av en sådan omfattning att den kan få beaktansvärda konsekvenser för de personer som sätter in medel i företaget. Med "författningar" avses bl.a. sådana regler som i lagen (1976:633) om kungörande av lagar och andra författningar definieras som författningar. I fråga om företag som driver inlåningsverksamhet kan det exempelvis avse lagen om inlåningsverksamhet, aktiebolagslagen (1975:1385) alternativt lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar samt lagen (1993:768) om åtgärder mot penningtvätt. Rapporteringsplikten omfattar också förhållanden som kan utgöra en väsentlig överträdelse av viss annan generell lagstiftning, såsom exempelvis brottsbalkens avsnitt om ekonomisk brottslighet eller skattebrottslagen. Vidare omfattas väsentliga överträdelser av EG-förordningar och andra bindande regler. Rapporteringsplikten skall fullgöras "omgående". Det innebär en skyldighet för revisorn att utan onödig tidsutdräkt rapportera om de relevanta förhållanden som han har upptäckt. Bestämmelsen behandlas även i avsnitt 12.2.8. Årlig kontroll 14 § Av första stycket framgår att Finansinspektionen är skyldig att minst en gång per år kontrollera att registrerade företag uppfyller vissa i lagen angivna villkor. I ordet "minst" ligger att Finansinspektionen har möjlighet att göra ytterligare kontroller, om myndigheten exempelvis skulle ha blivit uppmärksammad på något missförhållande. Skyldigheten omfattar emellertid kontroll endast en gång per år. Skyldigheten att kontrollera att kapitalet inte understiger det uppställda kravet i 5 § första stycket kan uppfyllas genom att kontrollera saken i företagets årsredovisning. Kontrollen av att ägare och ledning inte har gjort sig skyldiga till viss misskötsamhet eller brottslighet bör göras oberoende av om en kontroll under året redan har gjorts med anledning av att företaget anmält exempelvis en ny styrelseledamot enligt bestämmelsen i 6 § tredje stycket. Syftet med den årliga kontrollen är att upptäcka om någon person i ledningen eller någon ägare med kvalificerat innehav under året har gjort sig skyldig till relevant misskötsamhet eller brottslighet. Eftersom Konsumentombudsmannen har det huvudsakliga ansvaret för att kontrollera att erbjudanden till konsumenter om att sätta in medel i företag som driver inlåningsverksamhet uppfyller informationskraven i 8 §, omfattar Finansinspektionens här aktuella årliga kontroll endast erbjudanden riktade bara till andra än konsumenter. Av andra stycket framgår att ett registrerat företag är skyldigt att på begäran lämna Finansinspektionen de upplysningar om inlåningsverksamheten som behövs för att inspektionen skall kunna fullgöra sin skyldighet enligt första stycket. Det kan exempelvis röra sig om uppgifter om hur informationen till andra fordringsägare än konsumenter utformas. Att Finansinspektionen har möjlighet att ingripa mot upptäckta missförhållanden framgår av 17 och 18 §§. Bestämmelserna behandlas även i avsnitt 12.2.9. Ingripanden Nedan, i kommentarerna till 15-18 §§, redogörs för de möjligheter som står till buds enligt lagen om inlåningsverksamhet att ingripa mot överträdelser av densamma. Vid sidan av dessa möjligheter till ingripande kan naturligtvis även andra sanktioner eller åtgärder komma i fråga. Inledningsvis lämnas här några sådana exempel. En person som gör sig skyldig till brott i samband med inlåningsverksamheten, t.ex. bedrägeri eller oredlighet mot borgenärer, kan dömas till ansvar för dessa brott. I avsnitt 12.2.1 redogörs för vissa risker för brottslig verksamhet, bl.a. borgenärsbrott och ekonomiska vinningsbrott. För brott som har begåtts i utövningen av näringsverksamhet kan vidare näringsidkaren åläggas företagsbot under vissa förutsättningar (se 36 kap. 7 § brottsbalken). En ledamot eller suppleant i styrelsen samt verkställande direktör eller vice verkställande direktör i ett aktiebolag kan också meddelas näringsförbud. Så kan exempelvis ske om det är påkallat från allmän synpunkt och t.ex. styrelseledamoten grovt åsidosatt vad som ålegat honom i näringsverksamhet och därvid gjort sig skyldig till brottslighet som inte är ringa (se 1 och 4 §§ lagen [1986:436] om näringsförbud). 15 § Av första stycket framgår att om någon driver sådan inlåningsverksamhet som avses i denna lag utan att vara registrerad är Finansinspektionen skyldig att förelägga denne att upphöra med verksamheten. Det gäller bl.a. om inlåningsverksamheten drivs av annan person än ett aktiebolag eller en ekonomisk förening, exempelvis en fysisk person eller ett handelsbolag (jfr 4 § första stycket). Det gäller vidare om ett företag inleder inlåningsverksamhet trots att inspektionen avslagit ansökan om registrering enligt 7 § första stycket eller om ett tidigare registrerat företag fortsätter att driva inlåningsverksamhet trots att företaget av vissa skäl avförts ur registret. I samband med att Finansinspektionen förelägger någon att upphöra med verksamheten har inspektionen möjlighet att besluta hur avvecklingen av verksamheten skall ske. En motsvarande bestämmelse finns med avseende på banker och kreditmarknadsföretag i 15 kap. 18 § första stycket lagen om bank- och finansieringsrörelse. Om Finansinspektionen är osäker på om lagen är tillämplig på viss verksamhet har inspektionen enligt andra stycket möjlighet att förelägga den som driver verksamheten att lämna de upplysningar om verksamheten som inspektionen behöver för att bedöma om så är fallet. Framkommer det att registreringsplikt föreligger, bör företaget uppmanas att ansöka om registrering enligt 7 § första stycket. En sådan uppmaning bör naturligtvis ges även i det fallet inspektionen är säker på att registreringsplikt föreligger. Om ansökan inte görs eller om den som driver verksamheten vägrar att lämna de begärda upplysningarna, i vilket senare fall inspektionen bör kunna presumera att registreringspliktig verksamhet drivs, skall företaget enligt första stycket föreläggas att upphöra med verksamheten. Bestämmelsen i tredje stycket gör det möjligt för Finansinspektionen att vända sig till revisorn i det företag som utreds för att få uppgifter om verksamheten. Revisorns uppgiftsskyldighet är dock begränsad till vad han eller hon har fått kännedom om vid fullgörandet av sitt uppdrag. Det är alltså omfattningen av revisorns uppdrag som utgör avgränsningen för revisorns upplysningsplikt. Det är samma avgränsning som gäller för en revisors rapporteringsplikt (jfr författningskommentaren till 13 §). Bestämmelserna kommenteras även i avsnitten 12.2.2 och 12.2.9. 16 § Av första stycket framgår att om ett företag som driver inlåningsverksamhet inte lämnar fordringsägare som är konsumenter sådan information som avses i 8 §, skall bestämmelserna i marknadsföringslagen tillämpas. Hänvisningen till marknadsföringslagen innebär att företag, som driver inlåningsverksamhet och inte lämnar information på föreskrivet sätt, kan åläggas att lämna informationen i enlighet med 15 § marknadsföringslagen. Ett informationsåläggande kan meddelas även den som är anställd i ett sådant företag och annan som handlar på företagets vägnar. Vid sidan av bestämmelsen i 15 § marknadsföringslagen blir även de handläggningsregler m.m. som anknyter till den bestämmelsen tillämpliga, t.ex. 16, 19-21, 34-36 och 38 §§ marknadsföringslagen. Det innebär bl.a. att Konsumentombudsmannen i frågor som inte är av större vikt kan förelägga ett företag vid vite att informera. Vidare kan en fråga om informationsåläggande tas upp av Marknadsdomstolen efter ansökan av bl.a. Konsumentombudsmannen. Näringsidkare är skyldiga att på uppmaning av Konsumentombudsmannen komma in med yttrande eller upplysningar i ett ärende som rör informationsplikten. I ett ärende där det kan antas att informationsåläggande kan komma i fråga, är näringsidkaren vidare skyldig att på uppmaning av Konsumentombudsmannen tillhandahålla handling och liknande som kan ha betydelse för utredningen i ärendet. Om uppmaningen inte följs kan Konsumentombudsmannen förelägga näringsidkaren vid vite att fullgöra denna skyldighet. En förutsättning för att meddela informationsåläggande enligt 15 § marknadsföringslagen är att informationen är av särskild betydelse från konsumentsynpunkt. Av andra stycket framgår därför, på inrådan av Konsumentverket, att informationen enligt 8 § skall anses vara sådan information av särskild betydelse från konsumentsynpunkt som avses i 4 § andra stycket marknadsföringslagen. Konsumentverket framför även att det för tydlighets skull bör av författningstexten framgå att en marknadsföringsåtgärd i strid med lagen kan medföra marknadsstörningsavgift enligt bestämmelserna i 22-28 §§ marknadsföringslagen. Genom att göra en följdändring i 22 § andra stycket marknadsföringslagen (se även författningskommentaren till den bestämmelsen) i kombination med hänvisningen till marknadsföringslagen i första stycket av den här paragrafen får detta emellertid anses framgå tillräckligt tydligt. Av tredje stycket framgår att Finansinspektionen har en subsidiär rätt att ingripa mot brister i informationen. Skälen för detta framgår av avsnitt 12.2.4. Inspektionen har då möjlighet att förelägga företaget att fullgöra informationsplikten och i sista hand att avföra företaget ur registret. Bestämmelsen är fakultativ, eftersom inspektionen kan göra bedömningen att det faktum att informationsplikten brister är mer ett rent misstag än avsiktligt från företagets sida. Bestämmelserna behandlas även i avsnitt 12.2.4. 17 § Paragrafen innehåller en möjlighet att ingripa vid utebliven information, när ett erbjudande riktar sig bara till andra än konsumenter. Finansinspektionen har då möjlighet att förelägga företaget att fullgöra informationsplikten och i sista hand att avföra företaget ur registret. Bestämmelsen är fakultativ, eftersom inspektionen kan göra bedömningen att det faktum att informationsplikten brister är mer ett rent misstag än avsiktligt från företagets sida. Bestämmelsen behandlas även i avsnitt 12.2.4. 18 § Paragrafen innehåller flera sanktionsbestämmelser. Av första stycket framgår att Finansinspektionen får förelägga ett företag som driver inlåningsverksamhet att göra rättelse i vissa angivna situationer. Det gäller enligt punkten 1 om ett aktiebolag eller en ekonomisk förening inte har ett bundet eget kapital på minst tio respektive fem miljoner kronor eller motsvarande belopp i euro (se 5 § första stycket). Finansinspektionen har vidare möjlighet att ingripa enligt denna punkt om ett företag som driver inlåningsverksamhet inte uppfyller det krav som ställs på dess ledning enligt 6 § första stycket. Ett föreläggande om att göra rättelse innebär i praktiken att företaget måste byta ut den diskvalificerade personen i ledningen. Inspektionen kan inte ingripa mot en diskvalificerad ägare enligt den här bestämmelsen. Då gäller i stället andra stycket. Bestämmelsen i punkten 1 har utformats i enlighet med Lagrådets förslag, som till skillnad från lagrådsremissens förslag (16 och 19 §§) innebär att bestämmelsen är fakultativ och inte obligatorisk för Finansinspektionen. Regeringen vill dock understryka att det endast undantagsvis bör kunna komma i fråga att inspektionen avstår från att ingripa mot ett företag som bryter mot de i punkten angivna bestämmelserna. Finansinspektionen har möjlighet att ingripa enligt punkten 2 om företaget tillåter att behållningen, som varje konsument får placera, överstiger 50 000 kronor. Möjligheten gäller vidare om ett registrerat företag på inspektionens begäran inte lämnar sådana upplysningar om verksamheten som behövs för att inspektionen skall kunna kontrollera att penningtvättslagen följs, om inte minst en revisor har valts av bolagsstämman eller föreningsstämman, om revisorerna inte uppfyller uppställda kvalifikationskrav samt om företaget inte på begäran lämnar de upplysningar om verksamheten som behövs för att inspektionen skall kunna fullgöra den årliga kontrollen av att vissa villkor i lagen är uppfyllda. Enligt punkten 3 har Finansinspektionen möjlighet att ingripa om företaget överträder en bestämmelse i penningtvättslagen eller en föreskrift som meddelats med stöd av den lagen. Syftet med bestämmelsen i punkten 4 är att Finansinspektionen skall ges en allmän möjlighet att ingripa när inspektionen får kännedom om förhållanden som innebär att ett företag överträder någon bestämmelse i en författning som reglerar företagets inlåningsverksamhet. Bestämmelsen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag. Möjligheten att ingripa kan användas bl.a. om en revisorsrapport enligt 13 § föranleder det. Det kan vara fråga om att en revisor rapporterar om att en styrelseledamot eller den verkställande direktören i ett aktiebolag inom ramen för inlåningsverksamheten har gjort sig skyldig till brott. I detta konkreta exempel kan revisorn dessutom under vissa förutsättningar vara skyldig att agera enligt 10 kap. 38-40 §§ aktiebolagslagen. Det kan därför finnas fall då det är mindre lämpligt att inspektionen agerar. Så kan exempelvis också vara fallet när en brottslig verksamhet inte primärt drabbar de som satt in återbetalningspliktiga medel i företaget. Ett sådant val av inspektionen möjliggörs genom att bestämmelsen är fakultativ. Eftersom ett företag som driver inlåningsverksamhet inte står under direkt tillsyn är det mest sannolika scenariot att Finansinspektionen får kännedom om oegentligheter inom ramen för inlåningsverksamheten just genom en revisorsrapport. Bestämmelsen ger dock inspektionen möjlighet att ingripa även i de fall inspektionen på annat sätt får kännedom om förhållanden som innebär att företaget överträder någon bestämmelse i en författning som reglerar företagets inlåningsverksamhet. Lagrådets förslag innebär således här, till skillnad från förslaget i lagrådsremissen, att inspektionen har möjlighet att ingripa redan vid mindre överträdelser än sådana väsentliga, som en revisor är skyldig att rapportera om. Se även författningskommentaren till 13 §. Av andra stycket framgår att Finansinspektionen har möjlighet att förelägga en kvalificerad innehavare, som inte uppfyller det krav som ställs i 6 § första stycket, att avyttra sina aktier eller andelar på visst sätt eller, om innehavaren är en juridisk person, att byta ut den i dess ledning diskvalificerade personen. Bestämmelsen beaktar Lagrådets synpunkt att ett föreläggande om att "göra rättelse" inte är tillräckligt precist med avseende på att avyttra viss del av ett innehav. Eftersom Lagrådets motsvarande förslag till bestämmelse synes dubbelreglera ingripande mot ett företag, vars ledning är diskvalificerad (jfr 17 § första stycket 1 och andra stycket i bilagan till Lagrådets yttrande), behandlar denna bestämmelse bara ingripande mot olämplig ägare. Ingripande mot olämplig ledning behandlas i första stycket punkten 1. Om ett företag inte gör rättelse, har Finansinspektionen enligt tredje stycket möjlighet att avföra företaget ur registret. Det bör noteras att detta gäller bara om själva företaget inte gör rättelse, dvs. i de situationer som anges i första stycket. Den enda ytterligare sanktion som kan tas till mot en kvalificerad innehavare, som inte följer ett föreläggande enligt andra stycket, är att förena föreläggandet med vite enligt 19 §. Enligt detta stycke är vidare inspektionen skyldig att avföra företaget ur registret om det anmäler att det inte längre driver inlåningsverksamhet eller om det på annat sätt framgår att inlåningsverksamheten har upphört. I detta innefattas dels fall då verksamheten upphör på frivillig väg, dels situationer då det på annat sätt framgår att verksamheten upphört, exempelvis vid konkurs. Bestämmelserna behandlas även i avsnitt 12.2.2, 12.2.5-7 och 12.2.9. 19 § Av första stycket framgår att förelägganden som Finansinspektionen meddelar får förenas med vite. Denna möjlighet finns för att inspektionens förelägganden skall vara effektiva. Lagen (1985:206) om viten är tillämplig. Inspektionen får enligt andra stycket bestämma att ett beslut om föreläggande skall gälla omedelbart. Det kan finnas situationer när det är lämpligt att inlåningsverksamheten omedelbart stoppas för att skydda placerare. Så är exempelvis fallet om företaget överträder bestämmelserna i lagen (1993:768) om åtgärder mot penningtvätt. Ett annat exempel är när inlåningsverksamhet drivs av en annan person än ett aktiebolag eller en ekonomisk förening. 20 § Av bestämmelsen framgår att Finansinspektionen har möjlighet att bestämma hur avvecklingen av inlåningsverksamheten skall ske, när inspektionen avför ett företag som driver inlåningsverksamhet ur registret. En motsvarande bestämmelse finns i 15 kap. 4 § första stycket lagen om bank- och finansieringsrörelse. Av Lagrådets yttrande framgår att Lagrådet anser att inspektionen i ett beslut om avregistrering också bör kunna bestämma hur inlåningsverksamheten skall avvecklas. Överklagande 21 § Enligt paragrafen får ett beslut av Finansinspektionen enligt 15 § andra stycket, som innebär att den som driver verksamhet som inte är registrerad föreläggs att lämna vissa upplysningar om verksamheten, inte överklagas. Inspektionens beslut i övrigt överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Av 14 § lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar framgår att länsrätten är första instans. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Avgifter 22 § Svenska Bankföreningen påtalar att Finansinspektionen behöver förstärkas och att den resursförstärkningen måste finansieras genom uttag av avgifter från företag som driver inlåningsverksamhet, såväl i samband med registreringen som i den löpande tillsynen. Även Finansinspektionen och Fristående Sparbankers Riksförbund framför liknande synpunkter. Bestämmelsen i första stycket innebär att företag som driver inlåningsverksamhet är skyldiga att med årliga avgifter bekosta Finansinspektionens verksamhet med anknytning till denna lag. Av andra stycket framgår att regeringen har möjlighet att meddela föreskrifter om de avgifter som avses i första stycket. Regeringen har vidare möjlighet att meddela föreskrifter om ansöknings- och expeditionsavgifter vid Finansinspektionen (se bet. 1989/90:FiU38 och rskr. 1989/90:289). Övergångsbestämmelser Punkt 2 För företag som redan driver inlåningsverksamhet vid tidpunkten för lagens ikraftträdande gäller att dessa företag får fortsätta med sin verksamhet i sex månader efter denna tidpunkt. Det är exempelvis fråga om sparkassor och spar- och låneföreningar. Om ett sådant företag har ansökt om registrering senast den 1 januari 2005, får företaget fortsätta att driva verksamheten till dess beslut om registrering har vunnit laga kraft. Ett företag som inte har ansökt om registrering inom sex månader efter lagens ikraftträdande får inte fortsätta att driva verksamheten. Finansinspektionen skall i sådant fall vidta de ingripandeåtgärder som föreskrivs i lagen. Punkt 3 Företag som redan driver verksamhet enligt vissa närmare angivna övergångsbestämmelser vid tidpunkten för lagens ikraftträdande, och vars inlåningsverksamhet omfattas av denna lag, behöver inte uppfylla villkoret i 9 § om beloppsbegränsning. Detta innebär att det saknas anledning och möjlighet att ingripa mot sådana företag enligt 18 § första stycket 2 och tredje stycket. 19.4 Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken 13 kap. 5 § Ändringen i första stycket 2 är en följd av att lagen om finansieringsverksamhet upphävs och kreditmarknadsföretagen i stället regleras av lagen om bank- och finansieringsrörelse. 14 kap. 5 § Ändringen i första stycket 2 är en följd av att lagen om finansieringsverksamhet upphävs och kreditmarknadsföretagen i stället regleras av lagen om bank- och finansieringsrörelse. I andra stycket har hänvisningen till lagen (1983:890) om allemanssparande strukits eftersom denna lag upphävdes år 1998. 19.5 Förslaget till lag om ändring i kreditupplysningslagen (1973:1173) 3 § Ändringarna i andra stycket är en följd av att lagen om finansieringsverksamhet och bankrörelselagen upphävs och ersätts av lagen om bank- och finansieringsrörelse. Vidare har vissa redaktionella ändringar gjorts på grund av att i lagen om bank- och finansieringsrörelse används kreditinstitut respektive utländskt kreditinstitut som samlingsbegrepp för banker och kreditmarknadsföretag respektive utländska bank- och kreditföretag. Genom ändringarna kommer punkten 1 att omfatta de företag som i dag omfattas av punkterna 1 och 4, punkten 2 de företag som i dag omfattas av punkterna 3 och 6 och punkten 3 de företag som i dag omfattas av punkterna 2 och 5. Ändringarna innebär inte några förändringar i sak. Ändringen i tredje stycket är en följd av ändringarna i andra stycket. 5 a § En redaktionell ändring har gjorts i första stycket genom att hänvisningen till banker och kreditmarknadsföretag bytts ut mot samlingsbegreppet svenskt kreditinstitut. Ändringarna i andra stycket är en följd av att lagen om finansieringsverksamhet och bankrörelselagen upphävs och ersätts av lagen om bank- och finansieringsrörelse. Vidare används uttrycket utländskt kreditinstitut som ett samlingsbegrepp. Ändringarna innebär inte några förändringar i sak. 17 § Ändringarna i tredje och fjärde styckena är en följd av ändringarna i 3 § andra stycket. 19.6 Förslaget till lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385) 18 kap. 1 § Ändringen i andra stycket är en följd av att bankrörelselagen upphävs och ersätts av lagen om bank- och finansieringsrörelse. Ändringen innebär inte någon förändring i sak. 19.7 Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100) 8 kap. 5 § Ändringarna i tredje stycket följer inledningsvis av att lagen (1996:1006) om valutaväxling och betalningsöverföring ändrar rubrik till lagen om anmälningsplikt avseende viss finansiell verksamhet. Utvidgningen av lagen om valutaväxling och betalningsöverföring till att även omfatta viss annan finansiell verksamhet (se avsnitt 5.4.5.1) innebär att fysiska och juridiska personer som ägnar sig åt sådan verksamhet är skyldiga att lämna de uppgifter till Finansinspektionen enligt 7 § och 8 § andra stycket i nämnd lag som inspektionen behöver för att kontrollera att bl.a. penningtvättslagen följs respektive om anmälningsskyldighet föreligger. Utvidgningen av lagen innebär vidare att sekretessreglerna i detta stycke blir tillämpliga på Finansinspektionens kontroll enligt ovan nämnd lag. Vid ett uppgiftslämnande till inspektionen kan t.ex. en privatpersons identitet yppas. För att skydda uppgifter om tredje mans ekonomiska och personliga förhållanden som kan tänkas framkomma, omfattas sådana uppgifter av sekretess. Ändringarna i stycket innebär vidare att det införs en bestämmelse som innebär att sekretess skall gälla också i Finansinspektionens verksamhet, som består i kontroll enligt lagen om inlåningsverksamhet, för sådan uppgift om enskilds ekonomiska eller personliga förhållanden, vilken på begäran har lämnats av någon som är skyldig att lämna uppgifter till inspektionen enligt ovan nämnd lag. Rör uppgiften den uppgiftsskyldige själv gäller dock sekretess endast om denne kan antas lida skada eller men om uppgiften röjs och sekretess inte motverkar syftet med uppgiftsskyldigheten. I övrigt hänvisas till avsnitt 12.4.1. 8 § Ändringarna i paragrafen innebär inledningsvis att det införs ett nytt andra stycke, med en ny sekretessbestämmelse. Sekretess gäller för uppgifter som förekommer vid finansiell samverkan mellan kommuner och landsting, om samverkan bedrivs i en bank, ett kreditmarknadsföretag eller ett värdepappersbolag, som de samverkande kommunerna och landstingen utövar ett rättsligt bestämmande inflytande över på det sätt som anges i 1 kap. 9 § andra stycket sekretesslagen. Sekretessbestämmelsen omfattar all finansiell verksamhet som kan förekomma i företaget. Ifrågavarande sekretess har utformats i enlighet med Lagrådets förslag och gäller därför i företagets affärsverksamhet för uppgift om enskilds ekonomiska eller personliga förhållanden. Bestämmelsen har i första meningen utformats med ett omvänt skaderekvisit. Det innebär att sekretess gäller, om det inte står klart att uppgiften kan lämnas ut utan att den enskilde lider skada eller men. Utgångspunkten är således att uppgiften inte får lämnas ut. I andra meningen görs det dock undantag för uppgift i ärende enligt lagen (1992:1528) om offentlig upphandling. I sådana ärenden gäller ett rakt skaderekvisit, vilket innebär att sekretess gäller för uppgiften endast, om det kan antas att den enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs. I sådana ärenden är huvudregeln således att uppgiften får lämnas ut. Ändringarna i tredje stycket är endast redaktionella. Ändringarna i fjärde stycket angående s.k. sekundär sekretess föranleds av det nya andra stycket. Sekretessen följer således med uppgifter som har lämnats från ett kommunalt finansföretag till en annan myndighet. Bestämmelserna behandlas även i avsnitt 16.2.3. 16 kap. 1 § Ändringarna i paragrafen innebär att den tystnadsplikt som följer av det nya andra stycket i 8 kap. 8 § sekretesslagen inskränker meddelarfriheten såvitt avser uppgift som hänför sig till affärsmässig utlåningsverksamhet i den form som avses i nämnda stycke, dvs. kommunal finansiell samverkan i bank, kreditmarknadsföretag eller värdepappersbolag. Bestämmelsen behandlas även i avsnitt 16.2.3. 19.8 Förslaget till lag om ändring i bankrörelselagen (1987:617) Punkt 3 i övergångsbestämmelserna till lagen (1995:1572) om ändring i bankrörelselagen (1987:617) Ändringen innebär att övergångstiden för de företag som omfattas av bestämmelsen, dvs. främst större sparkassor, förlängs med sex månader från utgången av år 2003 till utgången av juni månad år 2004. Sparkassor, som från allmänheten tar emot återbetalningspliktiga medel som efter uppsägning är tillgängliga för fordringsägaren inom högst ett år, kommer att omfattas av den föreslagna lagen om inlåningsverksamhet. Regeringen anförde i propositionen Ändring av övergångsbestämmelser för vissa finansiella företag sammanfattningsvis (2002/03:7 s. 9) att det med hänsyn till det alltjämt gällande intresset av att kunna samordna beredningen av sparkassefrågan med en reformering av bank- och finansieringsrörelsereglerna att det var angeläget att ytterligare förlänga giltighetstiden för denna övergångsbestämmelse. I propositionen föreslogs att övergångstiden skulle utsträckas till utgången av år 2003. Förslaget baserades på att lagen om inlåningsverksamhet beräknades kunna träda i kraft den 1 januari 2004. Beredningen av ärendet har därefter tagit ytterligare tid i anspråk. Mot bakgrund av att lagen om inlåningsverksamhet i denna proposition föreslås träda i kraft den 1 juli 2004 föreslås att den här reglerade övergångstiden skall utsträckas till utgången av juni månad 2003. 19.9 Förslaget till lag om ändring i sparbankslagen (1987:619) Med anledning av att bankrörelselagen upphävs och det införs en ny lag om bank- och finansieringsrörelse förs från bankrörelselagen till sparbankslagen fem kapitel över. Dessa kapitel behandlar revision, särskild granskning, skadestånd m.m., sparbanks firma och registrering m.m. (4 a, 4 b, 9-11 kap. sparbankslagen). I samband därmed har det gjorts ett antal redaktionella ändringar. Som exempel kan nämnas att ordet "oktroj" har bytts ut mot "tillstånd", ordet "stadfästs" mot "godkänts" och ordet bankrörelselagen mot orden "lagen om bank- och finansieringsrörelse". I det följande behandlas i huvudsak endast ändringar i sak. 4 kap. 3 § Ändringen i tredje stycket följer av att 5 kap. 47 § kommunallagen har upphört att gälla genom SFS 1992:355. Bestämmelsen har ersatts av 2 § lagen (1992:339) om proportionellt valsätt (jfr prop. 1991/92:85 s. 167 och 302). 4 a kap. Revision 6 § Motsvarande bestämmelse finns i 3 kap. 6 § BRL. Enligt gällande rätt skall revisorn i en sparbank där Finansinspektionen inte förordnat revisor anmäla till inspektionen om uppdraget upphör i förtid. Någon motsvarande skyldighet finns inte för bankaktiebolag. För dem gäller i stället enligt aktiebolagslagen (10 kap. 22 §) att en revisor vars uppdrag upphör i förtid alltid skall anmäla detta till registreringsmyndigheten för registrering. Enligt förslag från Patent- och registreringsverket införs en sådan skyldighet i andra stycket. I likhet med vad som gäller för bankaktiebolag, finns det inte någon anledning att därutöver föreskriva att en anmälan även skall göras till Finansinspektionen. 20 § Av paragrafens femte stycke framgår att ansvar enligt 20 kap. 3 § brottsbalken inte skall följa för den som bryter mot förbudet i första stycket att lämna upplysningar om en banks angelägenheter. Den bestämmelsen finns i dag i 1 kap. 10 § tredje stycket andra meningen BRL, se även författningskommentaren till 1 kap. 10 § lagen om bank- och finansieringsrörelse. 22 § Paragrafen, som är ny, har införts efter förslag från Patent- och registreringsverket. Den innehåller bestämmelser om skyldighet att anmäla uppgifter om revisor för registrering. En motsvarande bestämmelse finns i 10 kap. 43 § aktiebolagslagen. 4 b kap. Allmän granskning 17 § Bestämmelsen i tredje stycket saknar motsvarighet i gällande rätt. I konsekvens med vad som gäller enligt 4 a kap. 20 § för revision bör inte ansvar enligt 20 kap. 3 § brottsbalken följa för den som bryter mot förbudet i första stycket att lämna upplysningar om en sparbanks angelägenheter. Detta stämmer också med vad som gäller enligt aktiebolagslagen. 20 § Paragrafen, som är ny, har införts efter förslag från Patent- och registreringsverket. Den innehåller bestämmelser om skyldighet att anmäla uppgifter om lekmannarevisor för registrering. En motsvarande bestämmelse finns i 11 kap. 21 § aktiebolagslagen. 5 kap. 1, 3 och 4 §§ Enligt nuvarande regler om fonder och vinstdisposition får garantifonden, återbäring av grundfonden samt ränta på grundfonden eller garantifonden inte återbetalas om det äventyrar kapitaltäckningen i sparbanken. Detta krav ersätts med ett som begränsar möjligheten till återbetalning för det fall att den generella regeln om soliditet och likviditet i 6 kap. lagen om bank- och finansieringsrörelse överskrids. Denna regel innebär att varje bank skall driva sin rörelse på ett sådant sätt att dess förmåga att fullgöra sina förpliktelser inte äventyras. Vad som närmare avses med detta krav behandlas i avsnitt 8.1. Det kan påpekas att en bank som inte iakttar bestämmelserna om kapitaltäckning enligt lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar i kreditinstitut och värdepappersbolag inte heller kan anses uppfylla kraven som ställs i den föreslagna regeln om soliditet och likviditet. 6 kap. 2 § Den ändring i sak som finns rör sista stycket. Där har ordet "anmälan" ändrats till "ansökan". Det har ansetts att Finansinspektionen bör inta ställning som part i de fall då myndigheten har anhängiggjort ett ärende om tvångslikvidation hos rätten. Detta innebär bl.a. att Finansinspektionen kan överklaga rättens beslut. Genom ändringen uppnås samma lösning som den som gäller för bl.a. bankaktiebolag. 9 kap. 1 § Avsikten är att regleringen i sak skall vara densamma - dock med nedan nämnt undantag - för sparbanker och medlemsbanker genom denna bestämmelse respektive 11 kap. 1 § lagen om medlemsbanker samt för bankaktiebolag genom bestämmelsen i 15 kap. 1 § aktiebolagslagen i kombination med bestämmelsen i 10 kap. 28 § lagen om bank- och finansieringsrörelse (se även författningskommentaren till den senare bestämmelsen). Den sakliga skillnaden mellan bestämmelserna består i att verkställande direktör inte regleras i den här kommenterade paragrafen, eftersom verkställande direktör inte utgör ett självständigt organ i sparbanker. Paragrafen har ändrats på så sätt att en hänvisning även till kapitaltäckningslagen har förts in. Paragrafens språkdräkt har anpassats till lydelsen i aktiebolagslagen. Därmed blir lydelsen i stort enhetlig för aktiebolag och alla de tre associationsformer som bank kan bedrivas i. Däremot uppstår en viss språklig skillnad i förhållande till motsvarande bestämmelse i lagen om ekonomiska föreningar. Regeringen finner denna ordning mer ändamålsenlig än den nuvarande ordningen där bestämmelserna för sparbanker, medlemsbanker och ekonomiska föreningar är språkligt likartade men avvikelse föreligger i förhållande till bankaktiebolag och andra aktiebolag. Bestämmelsen behandlas även i avsnitt 14.3.3. 2 § Paragrafens språkdräkt har, av samma skäl som nämns i kommentaren till 1 §, anpassats till lydelsen av motsvarande bestämmelse i aktiebolagslagen. Vidare omfattas granskare uttryckligen av bestämmelsen i stället för, såsom tidigare, genom en hänvisning hit (jfr 3 kap. 15 § tredje stycket BRL). Någon ändring i sak är inte avsedd. Bestämmelsen behandlas även i avsnitt 14.3.4. 19.10 Förslaget till lag om ändring i lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar 4 kap. 1 § Genom ändringen i första stycket och tillägget av ett nytt sista stycke kommer avgående medlemmar i kreditmarknadsföreningar att kunna få ut sina medlemsinsatser tidigast sex månader efter avgång, och efter prövning av Finansinspektionen. Samma ändring har gjorts för medlemsbanker. I övrigt hänvisas därför till vad som anförts i det sammanhanget, se avsnitt 19.22. 3 § I paragrafen hänvisas, såvitt gäller återbetalning av överinsatser till vad som anges i 1 §. De ändringar som genomförts i 1 § får således motsvarande tillämpning på överinsatser i kreditmarknadsföreningar. Av sista meningen framgår att sexmånadersfristen skall räknas från uppsägningen. 10 kap. 6 § Ändringen i första stycket innebär att avsättningar till reservfonden i kreditmarknadsföreningar skall fortgå till dess reservfonden motsvarar 30 procent av föreningens insatskapital, i stället för som i dag tio procent av föreningens utlåning. Samma ändring har gjorts för medlemsbanker. I övrigt hänvisas därför till vad som anförts i den delen, se avsnitten 13.3.3 och 19.22. 19.11 Förslaget till lag om ändring i konkurslagen (1987:672) 7 kap. 2 § I fjärde stycket har ändring gjorts, dels som en följd av att bankrörelselagen upphävs och ersätts av lagen om bank- och finansieringsrörelse, dels för att tillse att bestämmelsen även hänvisar till de bestämmelser om allmänt ombud som finns lagen (2002:149) om utgivning av elektroniska pengar. 19.12 Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank 6 kap. 1 § Ändringarna i första och andra styckena är en följd av att lagen om finansieringsverksamhet och bankrörelselagen upphävs och ersätts av lagen om bank- och finansieringsrörelse. Ändringarna innebär inte några förändringar i sak. 19.13 Förslaget till lag om ändring i prisinformationslagen (1991:601) 3 § Ändringen följer enbart av att lagen om valutaväxling och betalningsöverföring ändrar rubrik till lagen om anmälningsplikt avseende viss finansiell verksamhet. 19.14 Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse 1 kap. 2 § I första stycket punkten 3 har begreppet bankinstitut bytts ut mot kreditinstitut. Vidare har vissa ändringar gjorts när det gäller vilka institut som omfattas av definitionen. Skälet till ändringen är i huvudsak att det blir möjligt för kreditmarknadsföretag att driva värdepappersrörelse. Denna ändring kommenteras i avsnitt 8.6.2. Den föreslagna definitionen omfattar bank, kreditmarknadsföretag och utländskt bank- eller kreditföretag som driver bank- eller finansieringsrörelse från filial här i landet. Med bank och kreditmarknadsföretag avses härvid sådana institut som fått tillstånd att driva bank- respektive finansieringsrörelse enligt lagen om bank- och finansieringsrörelse. I första stycket 4 har på motsvarande sätt bankinstitut bytts ut mot kreditinstitut. I första stycket 9 har en ny definition tagits in. Definitionen av startkapital motsvarar den som finns i 1 kap. 5 § 17 i lagen om bank- och finansieringsrörelse och hänvisar till relevanta artiklar i kreditinstitutsdirektivet. En redaktionell ändring har gjorts i andra stycket 3. Tredje stycket 1 har ändrats i enlighet med den av Lagrådet föreslagna lydelsen av 1 kap. 6 § andra stycket lagen om bank- och finansieringsrörelse. 3 § I andra stycket har bankinstitut bytts ut mot kreditinstitut. Skälet till ändringen har kommenterats i anslutning till 2 §. 3 a § I andra stycket har bankinstitut bytts ut mot kreditinstitut. Skälet till ändringen har kommenterats i anslutning till 2 §. 3 d § Paragrafen har ändrats så att hänvisningarna överensstämmer med de nu införda bestämmelserna i lagen om bank- och finansieringsrörelse. Ändringen innebär inte någon ändring i sak. 8 a § Bestämmelsen reglerar värdepappersbolags uppgiftsskyldighet till undersökningsledare eller åklagare. Frågan om värdepappersbolags uppgiftsskyldighet behandlas i avsnitt 15.2.3. Bestämmelsen har förtydligats i enlighet med Lagrådets förslag. För en närmare redogörelse av bestämmelsens innebörd hänvisas till författningskommentaren till 1 kap. 11 § lagen om bank- och finansieringsrörelse. 2 kap. 5 § I första stycket har ändring skett på så sätt att begreppet bundet eget kapital har bytts ut mot begreppet startkapital. Ändringen motsvarar de ändringar som gjorts för banker och kreditmarknadsföretag och har kommenterats i avsnitt 13.1. Den nuvarande hänvisningen i tredje stycket till bestämmelsen om bundet eget kapital i lagen om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag har tagits bort. I stället har i stycket införts en ny bestämmelse enligt vilken regeringen eller, efter vidaredelegation, Finansinspektionen skall meddela föreskrifter om vilka poster som får ingå i startkapitalet. Ändringen har kommenterats i avsnitt 13.1. 6 § I bestämmelsen har bankinstitut bytts ut mot kreditinstitut. Skälet till ändringen har kommenterats i anslutning till 1 kap. 2 §. 3 kap. 5 § I bestämmelsen har bankinstitut bytts ut mot kreditinstitut. Skälet till ändringen har kommenterats i anslutning till 1 kap. 2 §. 4 kap. 4 § I bestämmelsen har bankinstitut bytts ut mot kreditinstitut. Skälet till ändringen har kommenterats i anslutning till 1 kap. 2 §. I sista meningen har hänvisningen till 1 kap. 4 § ändrats till att avse 1 kap. 3 a § andra stycket, för att göra hänvisningen korrekt. 19.15 Förslaget till lag om ändring i lagen (1992:160) om utländska filialer m.m. 3 § Ändringarna i punkterna 1 och 3 är en följd av att lagen om finansieringsverksamhet och bankrörelselagen upphävs och ersätts av lagen om bank- och finansieringsrörelse. Vidare görs en redaktionell ändring. Ändringarna innebär inte några förändringar i sak. Punkten 9 är ny och innebär att det med avseende på rätten för vissa utländska företag att driva verksamhet i Sverige även görs en hänvisning till 2 § lagen om inlåningsverksamhet. 15 § Tillägget har gjort på inrådan av Lagrådet. Eftersom filialer till utländska företag registreras i bankregistret har det klargjorts att när denna lag hänvisar till filialregistret avses för sådana företag bankregistret. 19.16 Förslaget till lag om ändring i lagen (1992:543) om börs- och clearingverksamhet 1 kap. 1 § Ändringen i fjärde stycket är en följd av att bankrörelselagen upphävs och ersätts av lagen om bank- och finansieringsrörelse. 2 kap. 9 § Bestämmelsen reglerar börsers uppgiftsskyldighet till undersökningsledare eller åklagare. Frågan om börsers uppgiftsskyldighet behandlas i avsnitt 15.2.3. Bestämmelsen har förtydligats i enlighet med Lagrådets förslag. För en närmare redogörelse av bestämmelsens innebörd hänvisas till författningskommentaren till 1 kap. 11 § lagen om bank- och finansieringsrörelse. Den i paragrafen föreslagna uppgiftsskyldigheten gäller genom hänvisningen i 7 kap. 2 § till bestämmelserna i 2 kap. även för auktoriserade marknadsplatser. För clearingorganisationer ges särskilda bestämmelser i 8 kap. På inrådan av Lagrådet har därför uppgiftsskyldigheten för auktoriserade marknadsplatser och clearingorganisationer utgått och för de sistnämnda företagen en hänvisning till denna paragraf införts i 8 kap. 4 § (se nedan). 8 kap. 4 § Genom ändringen i första stycket blir börsers uppgiftsskyldighet till undersökningsledare eller åklagare i 2 kap. 9 § tillämplig även på clearingorganisationer. Bestämmelsen har införts på Lagrådets inrådan. Se även författningskommentaren till 2 kap. 9 § denna lag. 19.17 Förslaget till lag om ändring i konsumentkreditlagen (1992:830) 5 a § Bestämmelsen är ny och har behandlats i avsnitt 5.4.5.3. I första stycket anges att en näringsidkare, innan kredit beviljas, skall pröva om konsumenten har ekonomiska förutsättningar att fullgöra vad han eller hon åtar sig enligt kreditavtalet. Det införs således ett krav på kreditprövning från näringsidkarens sida. Syftet med införandet av kravet är i huvudsak att motverka överskuldsättning hos konsumenter. I bestämmelsen görs vissa undantag från kravet på kreditprövning. Undantaget i andra stycket tar bl.a. sikte på fallet att näringsidkaren på grund av personlig kännedom om konsumenten kan dra tillräckliga slutsatser om dennes förutsättningar att klara av krediten. Näringsidkaren skall i sådant fall inte behöva göra en formell kreditprövning. Detsamma kan gälla om konsumenten eller någon annan lämnar sådana uppgifter att det inte kan råda något tvivel om konsumentens förutsättningar att klara av krediten. Förmögenhet och möjlighet att ställa säkerhet kan härvid tillmätas betydelse. Det är vanligt att konsumenter i vissa sammanhang ges en kortare tids kredit för att betala köpta varor eller utförda tjänster. Oftast sker betalning i dessa fall mot faktura, varför man brukar tala om "fakturakrediter". Utmärkande för dessa krediter är att kredittiden är relativt kort och att normalt hela beloppet skall betalas på en gång. Ett annat utmärkande drag är att det är fråga om engångskrediter. Risken bedöms vara liten för att denna typ av krediter skall medverka till konsumenters överskuldsättning i nämnvärd mån. Det ter sig även opraktiskt för kreditgivaren att behöva göra kreditprövning i dessa fall. I tredje stycket undantas därför denna typ av krediter från kravet på kreditprövning. Den tidsgräns för kredittiden om tre månader som Konsumentverket uppställer i sina riktlinjer angående när kreditprövning kan underlåtas för fakturakrediter bedöms härvid vara lämplig. Företagarnas Riksorganisation anför att undantaget bör utvidgas till att omfatta alla varor och tjänster som en näringsidkare säljer. Riksorganisationen anför härvid att det inte är rimligt att undantaget inte omfattar avbetalningsköp. Såsom anmärkts ovan är emellertid huvudsyftet med bestämmelsen att undvika överskuldsättning hos konsumenter. Det bedöms i detta sammanhang vara nödvändigt att begränsa undantaget för kreditprövning till situationer när betalningen sker vid ett tillfälle. I tredje stycket görs även undantag från kravet på kreditprövning när det gäller krediter som uppgår till mindre belopp. Precis som för fakturakrediter görs bedömningen att risken är liten för att denna typ av krediter skall medverka till konsumenters överskuldsättning i nämnvärd mån. Företagarnas Riksorganisation anför att beloppsgränsen bör preciseras i lagen. Det bedöms emellertid inte vara lämpligt att i lag lägga fast en beloppsgräns för när kreditprövning kan underlåtas, utan detta bör, liksom när det gäller bestämmelsens tillämpning i övrigt, kunna lämnas till rättstillämpningen. 37 § Bestämmelsen är ny och har behandlats i avsnitt 5.4.5.3. I första stycket anges att Konsumentverket får förelägga en näringsidkare att upphöra med att lämna krediter, om verket bedömer att näringsidkaren inte följer det krav på kreditprövning som uppställs i 5 a §. Ett sådant föreläggande får förenas med vite. I många fall där Konsumentverket finner att en näringsidkare inte till fullo följer åliggandet enligt 5 a §, kan ett föreläggande om att upphöra med att lämna krediter framstå som en väl drastisk åtgärd. I andra stycket finns därför en möjlighet för Konsumentverket att, om verket bedömer det tillräckligt, meddela varning. Såsom framgår av 35 § är ansvaret för tillsynen över att bestämmelserna i konsumentkreditlagen följs delat mellan Konsumentverket och Finansinspektionen. Som en följd härav omfattar Konsumentverkets befogenheter enligt den nu föreslagna bestämmelsen inte de näringsidkare som står under Finansinspektionens tillsyn. 38 § Bestämmelser om överklagande av beslut enligt 36 § andra stycket hos kammarrätten fanns tidigare i 37 §. Första stycket innehåller bestämmelser om överklagande av Konsumentverkets beslut enligt 36 § andra stycket och 37 §. Beslut enligt 36 § andra stycket överklagas numera till allmän förvaltningsdomstol. Bestämmelsen i första stycket överensstämmer med allmänna principer för överklagande av förvaltningsbeslut som följer av 22 a § förvaltningslagen (1986:223). Av andra stycket framgår att andra beslut av Konsumentverket än som avses i 36 § andra stycket inte får överklagas. 19.18 Förslaget till lag om ändring i lagen (1992:1610) om finansieringsverksamhet Punkt 5 i övergångsbestämmelserna Ändringen innebär att den tid som vissa finansieringsföretag får driva verksamhet med stöd av äldre lag förlängs med sex månader. Verksamheten får drivas till och med den 30 juni 2004, eller om ansökan om tillstånd har getts in senast detta datum, till dess ansökningen har prövats slutligt. Propositionens förslag till definition av finansieringsrörelse (se 1 kap. 4 § lagen om bank- och finansieringsrörelse) innebär att kreditgivning och liknande verksamhet fordrar tillstånd enbart om det i rörelsen ingår mottagande av återbetalningspliktiga medel från allmänheten. Om förslaget genomförs behöver de företag som avses i den här aktuella övergångsbestämmelsen inte tillstånd för sin verksamhet. Regeringen anförde i propositionen Ändring av övergångsbestämmelser för vissa finansiella företag sammanfattningsvis (2002/03:7 s. 12) att det av samma skäl som anförts beträffande sparkassorna (jfr avsnitt 19.8), dvs. intresset av att kunna samordna beredningen av denna fråga med en reformering av bank- och finansieringsrörelsereglerna, var angeläget att ytterligare förlänga giltighetstiden för denna övergångsbestämmelse. I propositionen föreslogs att övergångstiden skulle utsträckas till utgången av år 2003. Förslaget baserades på att den nya definitionen av finansieringsrörelse beräknades kunna träda i kraft den 1 januari 2004. Beredningen av ärendet har därefter tagit ytterligare tid i anspråk. Mot bakgrund av att lagen om bank- och finansieringsrörelse i denna proposition föreslås träda i kraft den 1 juli 2004 föreslås att den här reglerade övergångstiden skall utsträckas till utgången av juni månad 2003. 19.19 Förslaget till lag om ändring i lagen (1993:768) om åtgärder mot penningtvätt 2 § Ändringen i punkten 1 innebär att bestämmelserna i penningtvättslagen gäller för kreditinstitut enligt den föreslagna lagen om bank- och finansieringsrörelse. Eftersom rörelse som består i att utföra en eller flera av de verksamheter som tidigare angavs i 3 kap. 1 § 2-13 lagen om finansieringsverksamhet föreslås vara tillståndspliktig bara om den kombineras med upplåning från allmänheten kan punkten 4 utgå. De verksamheter som nyss nämnts måste dock vara underkastade penningtvättslagens bestämmelser. Det åstadkoms genom att fysiska och juridiska personer som ägnar sig åt dessa blir skyldiga att anmäla verksamheten till Finansinspektionen enligt lagen om anmälningsplikt avseende viss finansiell verksamhet. I den lagen (nuvarande lagen om valutaväxling och betalningsöverföring) finns möjligheter för Finansinspektionen att ingripa vid brott mot penningtvättslagstiftningen. Bestämmelserna i penningtvättslagen blir tillämpliga på dessa finansiella institut genom att en hänvisning till lagen om anmälningsplikt avseende viss finansiell verksamhet görs i den nya punkten 4. Motsvarande gäller för företag som driver inlåningsverksamhet enligt den nya lagen om inlåningsverksamhet. Övriga ändringar är endast redaktionella. Bestämmelsen behandlas även i avsnitt 5.4.5.1 och 12.2.6. 19.20 Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag 1 kap. 1 § Ändringarna i denna paragraf är i huvudsak redaktionella. Beträffande definitionen av finansiellt institut (punkten 6), kan det dock noteras att även om ändringen är en följd av den nya verksamhetslistans i 7 kap. 1 § lagen om bank- och finansieringsrörelse och på så vis redaktionell, får dock ändringen en materiell innebörd genom att den påverkar vilka verksamheter ett företag kan ägna sig åt för att bli betraktat som ett finansiellt institut. 2 kap. 7 § En följd av den nya definitionen av finansieringsrörelse är att företag som lämnar kredit etc. utan att kombinera verksamheten med mottagande av medel från allmänheten inte längre kommer att behöva tillstånd för sin verksamhet. Som framgår av definitionen i 1 kap. 1 § i denna lag, och som också följer av kreditinstitutsdirektivet, är dessa företag finansiella institut. Skyldigheten att från det bokförda värdet avräkna vad som har skjutits till som aktiekapital eller i annan form (tillskott) i de företag som nämns i tredje stycket följer av artikel 34.12 och 34.13 i kreditinstitutsdirektivet. Bestämmelserna i kreditinstitutsdirektivet är emellertid tillämpliga inte bara på de i paragrafen nämnda företagen utan även på finansiella institut. Den ändring som föreslås innebär endast en justering i enlighet med detta. 5 kap. 1 § Tredje stycket i paragrafen har upphävts. Ändringen behandlas i avsnitt 8.10. 6 kap. 4 § Ändringarna i denna paragraf är följdändringar till de nya reglerna om kreditinstitutens möjlighet att inneha aktier och andelar, se avsnitt 8.7. Kammarrätten i Göteborg anser att bestämmelsen bör innehålla en hänvisning till den rörelseregel i 7 kap. 9 § lagen om bank- och finansieringsrörelse som anger hur stora ett instituts kvalificerade innehav av aktier och andelar i ett företag får vara. En sådan hänvisning har nu förts in i första stycket. Andra stycket har utgått som en följd av att lagen om finansieringsverksamhet har upphävts och motsvarande bestämmelser följer nu av första stycket. 7 kap. 13 a § Bestämmelsen reglerar holdingföretags - med finansiell eller blandad verksamhet - uppgiftsskyldighet till undersökningsledare eller åklagare. Frågan om dessa företags uppgiftsskyldighet behandlas i avsnitt 15.2.3. Bestämmelsen har förtydligats i enlighet med Lagrådets förslag. För en närmare redogörelse av bestämmelsens innebörd hänvisas till författningskommentaren till 1 kap. 11 § lagen om bank- och finansieringsrörelse. 19.21 Förslaget till lag om ändring i marknadsföringslagen (1995:450) 22 § Genom ändringen i andra stycket blir det möjligt för Konsumentombudsmannen att med stöd av 39 § denna lag väcka talan om marknadsstörningsavgift mot ett företag som inte uppfyller informationsplikten, när den gäller ett erbjudande som inte är riktat bara till andra än konsumenter, enligt 11 § lagen om insättningsgaranti eller 8 § i den föreslagna lagen om inlåningsverksamhet. Ändringen görs på inrådan av Konsumentverket. Se även författningskommentaren till 16 § i den föreslagna lagen om inlåningsverksamhet. Enligt 11 a § lagen om insättningsgaranti och 17 § i den föreslagna lagen om inlåningsverksamhet är det Finansinspektionen som har möjlighet att ingripa vid åsidosättande av informationsplikten, när den gäller ett erbjudande riktat bara till andra än konsumenter. 19.22 Förslaget till lag om ändring i årsredovisningslagen (1995:1554) Bilaga 1 Ändringen under rubriken "Eget kapital, avsättningar och skulder", punkten D. Skulder, innebär att ett företag som driver inlåningsverksamhet i balansräkningen separat måste redovisa de medel som företaget mottagit från allmänheten enligt lagen om inlåningsverksamhet. Bestämmelsen behandlas även i avsnitt 12.2.3. 19.23 Förslaget till lag om ändring i lagen (1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag 8 kap. 3 § Ändringen är redaktionell. 19.24 Förslaget till lag om ändring i lagen (1995:1570) om medlemsbanker Med anledning av att bankrörelselagen upphävs och det införs en ny lag om bank- och finansieringsrörelse förs fem kapitel över från bankrörelselagen till lagen om medlemsbanker. Dessa kapitel behandlar revision, särskild granskning, skadestånd m.m., medlemsbanks firma och registrering m.m. (7 a, 7 b, 11-13 kap. lagen om medlemsbanker). I samband därmed har det gjorts ett antal redaktionella ändringar. Som exempel kan nämnas att ordet "oktroj" har bytts ut mot "tillstånd", ordet "stadfästs" mot "godkänts" och ordet "bankrörelselagen" mot orden "lagen om bank- och finansieringsrörelse". I det följande behandlas i huvudsak endast ändringar i sak. 1 kap. 4 § Ändring har skett på så sätt att andra och tredje styckena om medlemsbankers startkapital har flyttats till 3 kap. 6 § i lagen (2003:000) om bank- och finansieringsrörelse. 2 kap. 2 § Ändringen är föranledd av att bestämmelserna om oktroj och stadfästelse av stadgarna föreslås överförd till lagen om bank- och finansieringsrörelse (se 3 kap.) och av att ordet stadfästa i samband därmed byts ut mot ordet godkänna. 4 kap. 1 § Ändringen innebär att avgående medlemmar kommer att kunna få ut sina medlemsinsatser tidigast sex månader efter avgång. Skälen för ändringen har kommenterats i avsnitt 13.3.2. Utbetalning av inbetalade medlemsinsatser får enligt bestämmelsen ske endast en gång per kvartal och efter tillstånd av Finansinspektionen. Avsikten är att banken skall göra en framställning per kvartal till inspektionen avseende samtliga sedan förra utbetalningstillfället avgångna medlemmar och uppsagda överinsatser. Tillstånd till utbetalning skall medges om inspektionen finner att det inte kan antas att utbetalningarna riskerar bankens soliditet. Därmed får utbetalning inte heller medges om kapitaltäckningen blir otillräcklig enligt de regler som gäller därom. Systemet kan medföra att inspektionen endast medger att en bank betalar ut en viss del av avgångna medlemmars insatser. Det finns inte anledning att i lag reglera hur detta i sådana fall skall gå till. Det får banken bestämma i stadgarna eller genom beslut vid tillfället. På samma sätt som i dag skall ett belopp som en medlem inte får tillbaka vid sin avgång avsättas till reservfonden (se 8 kap. 6 § lagen om medlemsbanker). 3 § I paragrafen hänvisas, såvitt gäller återbetalning av överinsatser till vad som anges i 1 §. De ändringar som genomförts i 1 § får således motsvarande tillämpning på överinsatser. Genom en ändring i sista meningen framgår att utbetalning av överinsatser får ske tidigast sex månader från uppsägningen. 7 a kap. Revision 6 § Motsvarande bestämmelse finns i 3 kap. 6 § BRL. Enligt gällande rätt skall revisorn i en medlemsbank där Finansinspektionen inte förordnat revisor anmäla till inspektionen om uppdraget upphör i förtid. Någon motsvarande skyldighet finns inte för bankaktiebolag. För dem gäller i stället enligt aktiebolagslagen (10 kap. 22 §) att en revisor vars uppdrag upphör i förtid alltid skall anmäla detta till registreringsmyndigheten för registrering. Enligt förslag från Patent- och registreringsverket införs en sådan skyldighet i andra stycket. I likhet med vad som gäller för bankaktiebolag, finns det inte någon anledning att därutöver föreskriva att en anmälan även skall göras till Finansinspektionen. 20 § Av paragrafens sista stycke framgår att ansvar enligt 20 kap. 3 § brottsbalken inte skall följa för den som bryter mot förbudet i första stycket att lämna upplysningar om en banks angelägenheter. Den bestämmelsen finns i dag i 1 kap. 10 § tredje stycket andra meningen BRL, se även författningskommentaren till 1 kap. 10 § lagen om bank- och finansieringsrörelse. 22 § Paragrafen, som är ny, har införts efter förslag från Patent- och registreringsverket. Den innehåller bestämmelser om skyldighet att anmäla uppgifter om revisor för registrering. En motsvarande bestämmelse finns i 10 kap. 43 § aktiebolagslagen. 7 b kap. Allmän granskning 17 § Bestämmelsen i tredje stycket saknar motsvarighet i gällande rätt. I konsekvens med vad som gäller enligt 7 a kap. 20 § bör emellertid inte ansvar enligt 20 kap. 3 § brottsbalken följa för den som bryter mot förbudet i första stycket att lämna upplysningar om en banks angelägenheter. Detta stämmer för övrigt med vad som gäller enligt aktiebolagslagen och som även föreslås gälla för sparbanker, se 4 b kap. 17 § sparbankslagen. 20 § Paragrafen, som är ny, har införts efter förslag från Patent- och registreringsverket. Den innehåller bestämmelser om skyldighet att anmäla uppgifter om lekmannarevisor för registrering. En motsvarande bestämmelse finns i 11 kap. 21 § aktiebolagslagen. 8 kap. 6 § Genom den föreslagna ändringen i 4 kap. 1 § rörande möjligheterna att återfå insatskapitalet minskar behovet av en snabb uppbyggnad av en stor reservfond. Det finns därmed inte skäl att särbehandla medlemsbankerna i förhållande till bankaktiebolagen. Till följd härav skall uppbyggnaden av reservfonden ske i samma takt i medlemsbanker som i bankaktiebolag. Detta innebär att det till reservfond i medlemsbanker skall avsättas minst tio procent av den del av medlemsbankens nettovinst för året som inte går åt för att täcka balanserad förlust. Enligt gällande rätt uppgår procentsatsen till 25 procent. Vinstberäkningen skall göras på samma sätt som enligt gällande rätt. Även när det gäller erforderlig storlek på reservfonden skall denna beräknas på liknande sätt i medlemsbanker som i bankaktiebolag, dvs. motsvara viss andel av insatskapitalet, i stället för som i nuvarande lagstiftning kopplas till omfattningen av utlåningen. Eftersom insatserna i en medlemsbank, trots begränsningarna såvitt avser återbetalning av medlemsinsatser, inte har samma stabilitet som aktiekapitalet i ett bankaktiebolag är behovet av en kompletterande reservfond större i medlemsbanker än i bankaktiebolag. Reservfondavsättningarna skall därför fortgå åtminstone till dess reservfonden motsvarar 30 procent av insatskapitalet. I övrigt hänvisas till avsnitt 13.3.3. 9 kap. 4 § I första stycket anges när rätten skall besluta att en medlemsbank skall gå i likvidation. En av de situationer som nämns är att tillståndet för medlemsbanken har återkallats. Ändringen innebär att banken inte behöver gå i likvidation om den i stället får tillstånd att driva annan tillståndspliktig finansiell rörelse. Den bestämmelsen gör det möjligt för en medlemsbank att gå över från att driva bankrörelse till att driva finansieringsrörelse i samma juridiska person. Ändringen behandlas i avsnitt 8.13.3. I sista stycket byts ordet "anmälan" ut mot "ansökan". Det har ansetts att Finansinspektionen bör inta ställning som part i de fall då myndigheten har anhängiggjort ett ärende om tvångslikvidation hos rätten. Detta innebär bl.a. att Finansinspektionen kan överklaga rättens beslut. Genom ändringen uppnås samma lösning som den som gäller bl.a. för bankaktiebolag och sparbanker. 11 kap. 1 § Avsikten är att regleringen i sak skall vara densamma - dock med nedan nämnt undantag - för medlemsbanker och sparbanker genom denna bestämmelse respektive 9 kap. 1 § sparbankslagen samt för bankaktiebolag genom bestämmelsen i 15 kap. 1 § aktiebolagslagen i kombination med bestämmelsen i 10 kap. 28 § lagen om bank- och finansieringsrörelse (se även författningskommentaren till den senare bestämmelsen). Den sakliga skillnaden mellan bestämmelserna består i att verkställande direktör inte regleras i den här kommenterade paragrafen, eftersom verkställande direktör inte utgör ett självständigt organ i medlemsbanker. Paragrafen har ändrats på så sätt att en hänvisning även till kapitaltäckningslagen har förts in. Paragrafens språkdräkt har anpassats till lydelsen i aktiebolagslagen. Därmed blir lydelsen relativt enhetlig för aktiebolag och alla de tre associationsformer som bank kan bedrivas i. Däremot uppstår en viss språklig skillnad i förhållande till motsvarande bestämmelse i lagen om ekonomiska föreningar. Regeringen finner denna ordning mer ändamålsenlig än den nuvarande ordningen där bestämmelserna för sparbanker, medlemsbanker och ekonomiska föreningar är språkligt likartade men avvikelse föreligger i förhållande till bankaktiebolag och andra aktiebolag. Bestämmelsen behandlas även i avsnitt 14.3.3. 2 § Paragrafens språkdräkt har, av samma skäl som nämns i kommentaren till 1 §, anpassats till lydelsen av motsvarande bestämmelse i aktiebolagslagen. Vidare omfattas granskare uttryckligen av bestämmelsen i stället för, såsom tidigare, genom en hänvisning hit (jfr 3 kap. 15 § tredje stycket BRL). Någon ändring i sak är inte avsedd. Bestämmelsen behandlas även i avsnitt 14.3.4. 3 § I sak ändras bestämmelsen så att de personkategorier som omfattas av bestämmelsen även blir ersättningsskyldiga för skada som de medverkar till genom överträdelse av kapitaltäckningslagen. Vidare anpassas bestämmelsen till språkbruket i aktiebolagslagen genom att hänvisning nu sker till tillämplig lag om årsredovisning. I övrigt finns det inte anledning att anpassa paragrafens lydelse till aktiebolagslagens språkdräkt. Bestämmelsen behandlas även i avsnitt 14.3.4. 19.25 Förslaget till lag om ändring i lagen (1995:1571) om insättningsgaranti 1 § Ändringen i första stycket innebär att kreditmarknadsföretag läggs till de institut som omfattas av lagens regler om insättningsgaranti. Kreditmarknadsföretag får möjlighet att ta emot kortfristig inlåning. En konsekvens av den ändringen är att också insättningar i kreditmarknadsföretag skall omfattas av det svenska garantisystemet. Frågan behandlas även i avsnitt 5.5.2. 2 § Ändringarna avseende "ett svenskt kreditmarknadsföretag" och "ett utländskt kreditföretag" i punkten 1 följer av förslaget till ändring i 1 §, som innebär att även insättningar i kreditmarknadsföretag kommer att omfattas av insättningsgarantin. Övriga ändringar är redaktionella i syfte att tydliggöra att krav på tillstånd endast gäller svenska värdepappersbolag och utländska värdepappersföretag. När punkten 3, dvs. definitionen av insättning, fick sin lydelse angavs att denna definition borde ansluta till definitionen av bankrörelse (se prop. 1995/96:60 s. 120). Lagrådet anför att definitionen av bankrörelse nu föreslås bli ändrad på så sätt att det i fråga om mottagande av medel uttryckligen anges att dessa efter uppsägning skall vara tillgängliga för fordringsägaren inom högst 30 dagar (se 1 kap. 3 § första stycket 2 lagen om bank- och finansieringsrörelse). Lagrådet påpekar att det i lagrådsremissen inte anförts något skäl till varför en motsvarande ändring inte föreslås av definitionen av insättning i denna lag samt anför att frågan bör uppmärksammas under det fortsatta beredningsarbetet. Regeringen delar Lagrådets uppfattning och har för avsikt att behandla frågan om definitionen av insättning i ett kommande lagstiftningsärende. Att frågan inte behandlats i detta sammanhang beror på att det finns ett antal andra frågor som behöver ses över i lagen om insättningsgaranti. Regeringen anser att dessa ändringar bör omhändertas samtidigt. 5 § Ändringen innebär att kreditmarknadsföretag läggs till i paragrafen och är en följd av att dessa företag skall omfattas av garantisystemet. I övrigt har gjorts en redaktionell ändring. 11 § Syftet med ändringen i första stycket punkten 1 är att det tydligare skall framgå av lagtexten att informationsplikten gäller oavsett om den aktuella fordran omfattas av det svenska garantisystemet eller inte, inbegripet att information skall lämnas om att en insättning omfattas av en motsvarande utländsk garanti i vissa fall. Ändringarna i paragrafen innebär vidare att andra stycket får ett helt nytt innehåll. Av detta framgår när informationen enligt första stycket skall lämnas och av vad den skall framgå. Informationen skall lämnas vid marknadsföring av erbjudandet. Med detta avses marknadsföring i samband med annonsering och skyltning men även annan form av marknadsföring, t.ex. via hemsidor. Informationen skall vidare lämnas till kunden innan ett avtalsförhållande ingås. Det är angeläget att den enskilde spararen vet förutsättningarna innan han gör sitt val. Under avtalstiden skall informationen framgå av kontoutdrag och liknande material som rör fordringsförhållandet. Med "liknande material" avses inte bara skriftligt material utan även eventuellt ADB-baserat material om det enskilda avtalsförhållandet. Bestämmelsen i det nuvarande andra stycket har flyttats till den nya 11 a § (se nedan). Bestämmelserna behandlas även i avsnitt 5.5.4. 11 a § Paragrafen är ny. Första stycket motsvarar den nuvarande bestämmelsen i 11 § andra stycket. Hänvisningen till marknadsföringslagen innebär att institut som åsidosätter informationsplikten i 11 §, när den gäller insättningar från konsumenter, kan åläggas att lämna informationen i enlighet med 15 § marknadsföringslagen. Ett informationsåläggande kan meddelas även den som är anställd i ett sådant institut och annan som handlar på institutets vägnar. Vid sidan av regeln i 15 § marknadsföringslagen blir även de handläggningsregler m.m. som anknyter till den bestämmelsen tillämpliga, t.ex. 16, 19-21, 34-36 och 38 §§ marknadsföringslagen. Det innebär bl.a. att Konsumentombudsmannen i frågor som inte är av större vikt kan förelägga ett institut vid vite att informera. Vidare kan en fråga om informationsåläggande tas upp av Marknadsdomstolen efter ansökan av bl.a. Konsumentombudsmannen. Näringsidkare är skyldiga att på uppmaning av Konsumentombudsmannen komma in med yttrande eller upplysningar i ett ärende som rör informationsplikten. I ett ärende där det kan antas att informationsåläggande kan komma i fråga, är näringsidkaren vidare skyldig att på uppmaning av Konsumentombudsmannen tillhandahålla handling och liknande som kan ha betydelse för utredningen i ärendet. Om uppmaningen inte följs kan Konsumentombudsmannen förelägga näringsidkaren vid vite att fullgöra denna skyldighet. En förutsättning för att meddela informationsåläggande enligt 15 § marknadsföringslagen är att informationen är av särskild betydelse från konsumentsynpunkt. Av andra stycket framgår därför, på inrådan av Konsumentverket, att informationen enligt 11 § skall anses vara sådan information av särskild betydelse från konsumentsynpunkt som avses i 4 § andra stycket marknadsföringslagen. Konsumentverket framför även att det för tydlighets skull bör av författningstexten framgå att en marknadsföringsåtgärd i strid med lagen kan medföra marknadsstörningsavgift enligt bestämmelserna i 22-28 §§ marknadsföringslagen. Genom att göra en följdändring i 22 § andra stycket marknadsföringslagen (se även författningskommentaren till den bestämmelsen) i kombination med hänvisningen till marknadsföringslagen i första stycket av den här paragrafen får detta emellertid anses framgå tillräckligt tydligt. Marknadsdomstolen varnar för att den föreslagna möjligheten att ingripa enligt marknadsföringslagen, när den gäller erbjudanden riktade till konsumenter, på visst sätt riskerar att inte få avsedd effekt. Om detta skulle inträffa, dvs. att Konsumentombudsmannen - som har ett tillsynsansvar enligt marknadsföringslagen och är den som i första hand har att ingripa mot institutet - saknar möjlighet att ingripa, finns det inget som hindrar att Finansinspektionen ingriper mot bristerna i informationen. De aktuella instituten står under Finansinspektionens tillsyn och inspektionen kan ingripa mot ett institut med stöd av de ingripandemöjligheter som står till buds enligt den föreslagna lagen om bank- och finansieringsrörelse eller lagen om värdepappersrörelse. Detta kan möjliggöras genom att Konsumentombudsmannen i förekommande fall underrättar inspektionen om att det saknas möjlighet att ingripa enligt marknadsföringslagen. Bestämmelsen i tredje stycket innebär en möjlighet att ingripa vid utebliven information beträffande insättningar från bara andra än konsumenter. Om ett institut inte lämnar föreskriven information åsidosätter institutet informationsplikten i 11 §. Får Insättningsgarantinämnden kännedom om att informationsplikten inte efterföljs skall nämnden enligt 20 § lagen om insättningsgaranti underrätta Finansinspektionen om förhållandet. Det är sedan Finansinspektionens uppgift att ingripa mot institutet med stöd av de ingripandemöjligheter som står till buds enligt den föreslagna lagen om bank- och finansieringsrörelse eller lagen om värdepappersrörelse. Bestämmelserna behandlas även i avsnitt 5.5.4. 11 b § Denna paragraf är ny. Den ger uttryck för att ett institut som erbjuder sig att ta emot insättningar enligt definitionen i 2 §, dvs. fordringar som omfattas av insättningsgarantin, inte får neka någon möjlighet att sätta in sådana medel, dvs. alla oavsett medborgarskap skall ha en möjlighet att placera sina pengar på ett säkert sätt. Dock måste ett institut enligt penningtvättslagstiftningen kontrollera identiteten hos den som vill inleda en affärsförbindelse med banken. Från denna huvudregel har ett institut rätt att göra undantag endast om det finns särskilda skäl. Sådana skäl kan vara att en kund tidigare varit ohederlig mot en bank eller ett annat institut, att det föreligger misstankar om penningtvätt eller att det finns risk för att en företrädare för ett institut genom att ta emot garanterade medel på något sätt främjar brott. Bestämmelsen behandlas även i avsnitt 5.5.3. 16 § Ändringarna följer av att bankrörelselagen upphävs och att de bestämmelser som avses flyttas till sparbankslagen respektive lagen om medlemsbanker. Ändringarna innebär inte några förändringar i sak. 21 § Ändringen i första stycket följer av att bankrörelselagen upphävs och ersätts av lagen om bank- och finansieringsrörelse. Ändringen innebär inte några förändringar i sak. 19.26 Förslaget till lag om ändring i lagen (1996:1006) om valutaväxling och betalningsöverföring Ändringarna i lagen innebär inledningsvis att rubriken ändrar lydelse till lagen om anmälningsplikt avseende viss finansiell verksamhet. Detta görs för att rubriken inte skall bli missvisande. Lagen föreslås omfatta inte bara institut som ägnar sig åt valutaväxling eller betalningsöverföring utan även sådana som ägnar sig åt viss annan finansiell verksamhet. 1 § Ändringarna i paragrafen innebär att det läggs till en ny definition. Ändringarna i övrigt syftar till att förenkla terminologin i lagen. Ändringen från valutaväxlingsrörelse till valutaväxling innebär inte någon saklig ändring. Definitionen av annan finansiell verksamhet har sin grund i det s.k. penningtvättsdirektivet (91/308/EEG), i vissa avseenden ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/97/EG av den 4 december 2001. Syftet med den valda definitionen är att göra lagen (1993:768) om åtgärder mot penningtvätt tillämplig på sådan verksamhet som enligt penningtvättsdirektivet måste omfattas av penningtvättsregleringen men som inte täcks in av punkten 1 i 2 § penningtvättslagen, eftersom den punkten endast omfattar företag som ägnar sig åt sådan verksamhet och samtidigt finansierar sig från allmänheten. Att verksamheten skall vara yrkesmässig innebär att det skall vara fråga om en verksamhet som drivs med självständighet, regelbundenhet och varaktighet samt i regel även i vinstsyfte. Avsikten är att även nystartad verksamhet skall täckas av lagstiftningen om den är tänkt att drivas på varaktig grund. Såväl fysiska som juridiska personer kan ägna sig åt valutaväxling, betalningsöverföring eller annan finansiell verksamhet. Detta framgår av definitionen av finansiellt institut. Eftersom den tidigare definitionen av företag ryms inom ramen för definitionen av finansiellt institut ersätter den sistnämnda den förstnämnda. Även definitionen av finansiellt institut i penningtvättsdirektivet (2001/97/EG) omfattar verksamhet vid valutaväxlingskontor och kontor för överföring/översändande av pengar. Definitionen av finansiellt institut i direktivet omfattar även inom gemenskapen belägna filialer till finansiella institut med huvudkontor inom eller utanför gemenskapen. Kravet på att göra penningtvättslagstiftningen tillämplig på sådana filialer är redan uppfyllt genom 2 § andra stycket penningtvättslagen (se prop. 1992/93:207 s. 13). Bestämmelserna behandlas även i avsnitt 5.4.5.1. Det faller inte inom ramen för detta lagstiftningsärende att, såsom Rikspolisstyrelsen efterfrågar, överväga ett förtydligande av definitionen av betalningsöverföring. 2 § Ändringarna i första stycket innebär inledningsvis att det genom uttrycket "avser att driva" görs klart att anmälan skall göras innan verksamheten påbörjas. Den ändringen kommer att omfatta även en fysisk eller juridisk person som avser att ägna sig åt valutaväxling i väsentlig omfattning eller betalningsöverföring. Vidare görs en ändring till följd av de ändringar som föreslås i 2 § lagen (1993:768) om åtgärder mot penningtvätt. Den ändringen följer också av en ändring som har gjorts i 2 § penningtvättslagen i ett annat lagstiftningsärende (prop. 2001/02:85, Utgivning av elektroniska pengar). Se även författningskommentaren till 2 § penningtvättslagen. Övriga ändringar i detta stycke följer av de nya eller ändrade definitionerna i 1 §. Ändringarna i andra stycket innebär att Finansinspektionen skall föra register inte bara över de fysiska eller juridiska personer som avser att ägna sig åt valutaväxling i väsentlig omfattning eller betalningsöverföring utan även över sådana personer som avser att ägna sig åt annan finansiell verksamhet enligt definitionen i 1 §. Ändringarna är i övrigt språkliga. Av tredje stycket framgår att den som har blivit införd i registret skall avföras ur detta när ett beslut om föreläggande enligt 8-10 §§ att upphöra med verksamheten har vunnit laga kraft. Det bör vidare antecknas i registret när ett beslut om föreläggande att upphöra med verksamheten har fattats. Vad som skall antecknas i registret är dock en fråga som bör regleras i förordningsform. Vidare framgår att ett finansiellt institut också skall avföras ur registret om det anmäler att det inte längre ägnar sig åt anmälningspliktig verksamhet eller om det på annat sätt framgår att verksamheten upphört. I detta innefattas dels fall då verksamheten upphör på frivillig väg, dels situationer då det på annat sätt framgår att verksamheten upphört, exempelvis vid konkurs. Bestämmelserna behandlas även i avsnitt 5.4.5.1. Det ryms inte inom detta lagstiftningsärende att, såsom Nordiska Sparlån och JAK Medlemsbank efterfrågar, överväga att föra in rekvisitet "i väsentlig omfattning" även för betalningsöverföring. 3 § Paragrafen är ny och införs i syfte att genomföra en rekommendation utfärdad av Financial Action Task Force on money laundring (FATF). Paragrafen skall läsas tillsammans med 9 §. Paragrafen innehåller i första stycket en bestämmelse som innebär att viss allvarlig misskötsamhet och brottslighet utgör hinder mot att ägna sig åt anmälningspliktig verksamhet, dvs. valutaväxling i väsentlig omfattning, betalningsöverföring eller annan finansiell verksamhet. För fysiska personer träffar denna bestämmelse näringsidkaren själv. För juridiska personer gäller kravet för den som har ett kvalificerat innehav i institutet eller ingår i dess ledning, dvs. styrelseledamöter och i förekommande fall verkställande direktör samt deras ersättare respektive ställföreträdare. När det gäller juridiska personers kvalificerade innehav i institutet blir bestämmelsen tillämplig på dess styrelseledamöter och i förekommande fall verkställande direktör samt deras ersättare respektive ställföreträdare. Det skall vara klarlagt att misskötsamheten förekommit för att den skall vara diskvalificerande. Exempel på ett i väsentlig utsträckning åsidosättande av "skyldigheter i näringsverksamhet" är att näringsidkaren gjort sig skyldig till bokföringsbrott eller skattebrott som inte är bagatellartade, att denne regelmässigt underlåtit att betala skatter och allmänna avgifter på icke obetydliga belopp eller att näringsidkaren på olika sätt förfarit otillbörligt i samband med konkursförfarande. Ett i väsentlig utsträckning åsidosättande i "andra ekonomiska angelägenheter" kan exemplifieras med att personen i fråga på senare tid vid flera tillfällen underlåtit att deklarera sina inkomster. Personen skall också vara diskvalificerad om han gjort sig skyldig till "allvarlig brottslighet" vid sidan av näringsverksamhet. I andra stycket definieras kvalificerat innehav som ett direkt eller indirekt ägande i det finansiella institutet, om innehavet representerar tio procent eller mer av kapitalet eller av samtliga röster eller annars möjliggör ett väsentligt inflytande över ledningen av institutet. Definitionen är densamma som i 1 kap. 5 § lagen om bank- och finansieringsrörelse och avses ha samma innebörd. Innebörden av tredje stycket är att finansiella institut som anmält sin verksamhet enligt 2 § första stycket är skyldiga att anmäla förändringar i ägar- eller ledningskretsen till Finansinspektionen. Samma skyldighet ankommer på en juridisk person, som har ett kvalificerat innehav i institutet, såvitt avser förändringar i dess ledningskrets. Bestämmelserna behandlas även i avsnitt 5.4.5.2. 4 § Ändringarna innebär att bestämmelsen görs tillämplig även på fysiska eller juridiska personer som ägnar sig åt annan finansiell verksamhet enligt definitionen i 1 §. Det faller inte inom ramen för detta lagstiftningsärende att överväga att i 4 §, såsom Nordiska Sparlån och JAK Medlemsbank efterfrågar, föra in rekvisitet "i väsentlig omfattning" även för betalningsöverföring. 5 § Ändringarna i första stycket följer av de ändrade eller nya definitionerna i 1 §. 6 § Ändringarna i paragrafen följer dels av de ändrade eller nya definitionerna i 1 §, dels av att 4 § skall betecknas 5 §. 7 och 8 §§ Flertalet ändringar följer av de ändrade eller nya definitionerna i 1 §. I övrigt tydliggörs hänvisningar till 2 § första stycket. 9 § Paragrafen, som är ny, innehåller dels en handlingsregel för Finansinspektionen, dels sanktionsregler. Alla är kopplade till 3 §. Paragrafens utformning försöker beakta Lagrådets synpunkt att vissa begränsningar i lagrådsremissens författningskommentar inte kom till klart uttryck i den där föreslagna lagtexten. Mot bakgrund av synpunkter lämnade av Lagrådet i annat sammanhang (se avsnitt 5.4.5.2) skiljer sig dock Lagrådets och regeringens förslag åt på vissa punkter. Enligt första stycket skall Finansinspektionen i samband med att en anmälan enligt 2 § första stycket eller 3 § tredje stycket kommer in kontrollera att ägare och ledning i anmälningspliktiga finansiella institut inte är diskvalificerade på grund av allvarlig brottslighet eller annan misskötsamhet. Vilka personkategorier samt vilken brottslighet och misskötsamhet som avses framgår av författningskommentaren till 3 §. Av bestämmelsen följer vidare att Finansinspektionen därutöver minst en gång per år skall utföra en ny kontroll av den befintliga ägar- eller ledningskretsen. Det innebär att det faktum att exempelvis en ny ägare eventuellt har prövats under året till följd av en anmälan om ändring i ägarkretsen inte fritar inspektionen från skyldigheten att årligen kontrollera samtliga berörda i ägar- eller ledningskretsen. I ordet "minst" ligger att Finansinspektionen har möjlighet att göra ytterligare kontroller, om myndigheten exempelvis skulle ha blivit uppmärksammad på något missförhållande. Skyldigheten omfattar emellertid sådan kontroll endast en gång per år. Vid kontrollen bör Finansinspektionen undersöka bl.a. kronofogdemyndighetens register och belastningsregistret. Dessutom kan kontakt behöva tas med skattemyndigheter och konkursförvaltare. Av andra stycket framgår att, om Finansinspektionen skulle finna att en fysisk person är diskvalificerad enligt bestämmelsen i 3 § första stycket, inspektionen har möjlighet att förelägga personen att upphöra med verksamheten. Regeringen anser att bestämmelsen i konsekvens med Lagrådets förslag avseende företag som driver inlåningsverksamhet bör vara fakultativ. Liksom för företag som driver inlåningsverksamhet bör det dock endast undantagsvis förekomma att inspektionen avstår från att ingripa enligt den här bestämmelsen (jfr författningskommentaren till 18 § första stycket 1 i den föreslagna lagen om inlåningsverksamhet). Detsamma gäller beträffande de fakultativa bestämmelserna i tredje och fjärde styckena. Om verksamheten drivs av en juridisk person har Finansinspektionen enligt tredje stycket möjlighet att förelägga personen att göra rättelse och, om rättelse inte görs, att upphöra med verksamheten. Bestämmelsen tar sikte på den situationen att någon i det finansiella institutets ledning inte uppfyller det krav som ställs i 3 § första stycket. Ett föreläggande om att göra rättelse innebär i praktiken att institutet måste byta ut den diskvalificerade personen i ledningen. Av fjärde stycket framgår att Finansinspektionen har möjlighet att förelägga en kvalificerad innehavare, som inte uppfyller det krav som ställs i 3 § första stycket, att avyttra sina aktier eller andelar på visst sätt eller, om innehavaren är en juridisk person, att byta ut den i dess ledning diskvalificerade personen. Det bör noteras att inspektionen här inte har någon möjlighet att förelägga institutet att upphöra med verksamheten. Den enda ytterligare sanktion som kan tas till mot en kvalificerad innehavare, som inte följer ett föreläggande enligt detta stycke, är att förena föreläggandet med vite enligt 11 §. Bestämmelserna behandlas även i avsnitt 5.4.5.2. 10 § Ändringarna i paragrafen innebär inledningsvis att bestämmelsen görs tillämplig på samtliga kategorier av finansiella institut. Ändringarna innebär vidare att den bestämmelse som i dag finns i 8 § flyttas över till första stycket punkten 1. Till skillnad mot vad som föreskrevs i 8 § måste Finansinspektionen här ge företaget eller institutet möjlighet att göra rättelse innan detsamma föreläggs att upphöra med verksamheten på grund av att det inte lämnat upplysningar enligt bestämmelsen i 7 §. Denna ändring ligger i linje med vad som föreslås för företag som driver inlåningsverksamhet (se författningskommentaren till 18 § i den föreslagna lagen om inlåningsverksamhet). Övriga ändringar i paragrafen innebär inte några ändringar i sak. 11 § Ändringen följer av att 7-9 §§ skall betecknas 8-10 §§. 12 § Ändringarna i paragrafen innebär för det första att ett beslut om att avföra ett finansiellt institut ur registret, när ett beslut om föreläggande att upphöra med verksamheten har vunnit laga kraft, inte får överklagas. Skälet till detta är att beslutet om föreläggande att upphöra med verksamheten i sig är möjligt att överklaga. För det andra görs en följdändring i paragrafen. 13 § Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag. Den nya lydelsen i paragrafen innebär enligt första stycket att anmälningspliktiga finansiella institut är skyldiga att med årliga avgifter bekosta Finansinspektionens verksamhet med anknytning till denna lag. Av andra stycket framgår att regeringen har möjlighet att meddela föreskrifter om de avgifter som avses i första stycket. Regeringen har vidare möjlighet att meddela föreskrifter om ansöknings- och expeditionsavgifter vid Finansinspektionen (se bet. 1989/90:FiU38 och rskr. 1989/90:289). Övergångsbestämmelser Punkt 2 För en juridisk person som redan ägnar sig åt valutaväxling i väsentlig omfattning eller betalningsöverföring vid tidpunkten för lagens ikraftträdande gäller att denna senast den 1 januari 2005 till Finansinspektionen skall anmäla namnen på de personer på vilka det ställs särskilda krav enligt 3 § första stycket. Om anmälan inte görs, är Finansinspektionen skyldig att förelägga institutet att upphöra med verksamheten. Vilka företag som omfattas av den här anmälningsplikten framgår av registret. Punkt 3 Finansinspektionen skall i samband med att en anmälan enligt punkten 2 kommer in kontrollera att de personer som ingår i ägar- eller ledningskretsen inte är diskvalificerade på grund av allvarlig brottslighet eller annan misskötsamhet. Vilka personkategorier samt vilken brottslighet och misskötsamhet som avses framgår av författningskommentaren till 3 §. Inspektionen skall även kontrollera att samma villkor är uppfyllt för fysiska personer som är införda i registret enligt 2 § andra stycket. Vid kontrollen bör Finansinspektionen undersöka bl.a. kronofogdemyndighetens register och belastningsregistret. Dessutom kan kontakt behöva tas med skattemyndigheter och konkursförvaltare. Om Finansinspektionen skulle finna att en fysisk person är diskvalificerad enligt bestämmelsen i 3 § första stycket, har inspektionen möjlighet att förelägga denne att upphöra med verksamheten. Regeringen anser att bestämmelsen i konsekvens med Lagrådets förslag avseende företag som driver inlåningsverksamhet bör vara fakultativ. Liksom för företag som driver inlåningsverksamhet bör det dock endast undantagsvis förekomma att inspektionen avstår från att ingripa enligt den här bestämmelsen (jfr författningskommentaren till 18 § första stycket 1 lagen om inlåningsverksamhet). Detsamma gäller beträffande samtliga fakultativa bestämmelser under denna punkt. Om Finansinspektionen skulle finna att någon ur ledningskretsen i en sådan juridisk person som avses i punkten 2 är diskvalificerad enligt bestämmelsen i 3 § första stycket, har inspektionen möjlighet att förelägga denne att göra rättelse. Ett föreläggande om att göra rättelse innebär i praktiken att institutet måste byta ut den diskvalificerade personen i ledningen. Om rättelse inte görs har inspektionen möjlighet att förelägga den juridiska personen att upphöra med verksamheten. När ett föreläggande om att upphöra med verksamheten har vunnit laga kraft är inspektionen skyldig att avföra den fysiska respektive juridiska personen ur registret. Om det är en kvalificerad innehavare som är diskvalificerad har Finansinspektionen möjlighet att förelägga denne att avyttra sina aktier eller andelar på visst sätt eller, om innehavaren är en juridisk person, att byta ut den i dess ledning diskvalificerade personen. Det bör noteras att inspektionen här inte har någon möjlighet att förelägga institutet att upphöra med verksamheten. Den enda ytterligare sanktion som kan tas till mot en kvalificerad innehavare, som inte följer ett föreläggande att avyttra sina aktier eller andelar, är att förena föreläggandet med vite enligt 11 §. Jfr författningskommentaren till 9 §. 19.27 Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:150) om allmän kameraövervakning 11 § Ändringen i andra stycket är en följd av att bankrörelselagen upphävs och ersätts av lagen om bank- och finansieringsrörelse. Genom ändringen kommer bestämmelsen att omfatta de institut som bedriver bankrörelse enligt den nya definitionen i 1 kap. 3 § lagen om bank- och finansieringsrörelse. 19.28 Förslag till lag om ändring i miljöbalken (1998:808) 10 kap. 3 § Ändringen i andra stycket är en följd av att bankrörelselagen upphävs och ersätts av lagen om bank- och finansieringsrörelse. Ändringen innebär inte några förändringar i sak. 19.29 Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument 4 kap. 17 § Ändringen i punkten 4 är en följd av att lagen om finansieringsverksamhet och bankrörelselagen upphävs och ersätts av lagen om bank- och finansieringsrörelse. Ändringen innebär inte några förändringar i sak. 8 kap. 2 a § Bestämmelsen reglerar centrala värdepappersförvarares och kontoförande instituts uppgiftsskyldighet till undersökningsledare eller åklagare. Frågan om dessa företags och instituts uppgiftsskyldighet behandlas i avsnitt 15.2.3. Bestämmelsen har förtydligats i enlighet med Lagrådets förslag. För en närmare redogörelse av bestämmelsens innebörd hänvisas till författningskommentaren till 1 kap. 11 § lagen om bank- och finansieringsrörelse. 19.30 Förslaget till lag om ändring i lagen (1999:158) om investerarskydd 2 § Ändringen i punkten 3 är en följd av att bankrörelselagen upphävs och ersätts av lagen om bank- och finansieringsrörelse. Ändringen innebär inte några förändringar i sak. 19.31 Förslaget till lag om ändring i lagen (1999:1309) om system för avveckling av förpliktelser på finansmarknaden 4, 7, 8 och 16 §§ Ändringarna är en följd av att bankrörelselagen upphävs och ersätts av lagen om bank- och finansieringsrörelse. Ändringarna innebär inte några förändringar i sak. 19.32 Förslaget till lag om ändring i lagen (2000:35) om byte av redovisningsvaluta i finansiella företag 2 § Ändringen i punkten 3 är en följd av att lagen om finansieringsverksamhet upphävs och ersätts av lagen om bank- och finansieringsrörelse. Ändringen innebär inte någon förändring i sak. 19.33 Förslaget till lag om ändring i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål 5 kap. 10 § Mot bakgrund av den uppgiftsskyldighet som införs i lagen om bank- och finansieringsrörelse och i andra lagar, se avsnitt 15.2.3, har bestämmelsen ändrats. I paragrafen hänvisas till de lagar där en uppgiftsskyldighet införs. 19.34 Förslaget till lag om ändring i lagen (2002:149) om utgivning av elektroniska pengar 1 kap. 2 § Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag. 4 kap. 5 § Bestämmelsen reglerar skyldighet för institut för elektroniska pengar att lämna uppgifter till undersökningsledare eller åklagare. Frågan om dessa instituts uppgiftsskyldighet behandlas i avsnitt 15.2.3. Bestämmelsen har förtydligats i enlighet med Lagrådets förslag. För en närmare redogörelse av bestämmelsens innebörd hänvisas till författningskommentaren till 1 kap. 11 § lagen om bank- och finansieringsrörelse. 6 kap. 10 § Ändringen är en följd av att lagen om finansieringsverksamhet upphävs och ersätts av lagen om bank- och finansieringsrörelse. Finansdepartementet Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 18 juni 2003 Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Ulvskog, Lindh, Sahlin, Östros, Messing, Engqvist, Lövdén, Ringholm, Bodström, Karlsson J. O., Sommestad, Karlsson H., Lund, Andnor, Nuder, Hallengren, Björklund Föredragande: statsrådet Lund Regeringen beslutar proposition 2002/03:139 Reformerade regler för bank- och finansieringsrörelse 1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/12/EG av den 20 mars 2000 om rätten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut (EGT L 126, 26.5.2000, s. 1, Celex 32000L0012), senast ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/87/EG (EGT L 035, 11.2.2003, s.1, Celex 32002L0087). 1 Balken omtryckt 1995:974. 2 Senaste lydelse 1998:272. 3 Senaste lydelse 1998:319. 1 Lagen omtryckt 1981:737. 2 Senaste lydelse 1997:556. 3 Senaste lydelse 1997:556. 4 Senaste lydelse 1997:556. 1 Lagen omtryckt 1993:150. 2 Senaste lydelse 2000:844. 1 Lagen omtryckt 1992:1474. 2 Senaste lydelse 2000:1221. 1 Lagen omtryckt 1996:1001. 2 Senaste lydelse 2002:921. 1 Lagen omtryckt 1996:1005. Senaste lydelse av 4 kap. 15 § 2000:39 4 kap. 17 § 2000:819. 2 Senaste lydelse 1999:912. 3 Senaste lydelse 1999:223. 4 Senaste lydelse 2000:819. 5 Senaste lydelse 2000:819. 1 Senaste lydelse 2002:155. 2 Senaste lydelse 1997:914. 3 Senaste lydelse 1997:457. 1 Senaste lydelse 1989:1084. 1 Lagen omtryckt 1999:19. 2 Senaste lydelse 2000:204. 1 Senaste lydelse 2000:894. 1 Jfr rådets direktiv 93/22/EEG av den 10 maj 1993 om investeringstjänster inom värdepappersområdet (EGT L 141, 11.6.1993, s. 27, Celex 31993L0022), senast ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/87/EG (EGT L 035, 11.2.2003, s.1, Celex 32002L0087), Europaparlamentets och rådets direktiv 97/9/EG av den 3 mars 1997 om system för ersättning till investerare (EGT L 84, 26.3.1997, s. 22, Celex 397L0009) samt Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/12/EG av den 20 mars 2000 om rätten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut (EGT L 126, 26.5.2000, s. 1, Celex 32000L0012), senast ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/87/EG (EGT L 035, 11.2.2003, s.1, Celex 32002L0087). 2 Senaste lydelse 1998:266. 3 Senaste lydelse 1997:117. 4 Senaste lydelse 1998:266. 5 Senaste lydelse 1997:460. 6 Senaste lydelse 2000:1095. 7 Senaste lydelse 1999:160. 8 Senaste lydelse 1994:2015. 9 Senaste lydelse 1998:266. 1 Senaste lydelse 2002:156 2 Senaste lydelse 1995:1558. 1 Jfr rådets direktiv 93/22/EEG av den 10 maj 1993 om investeringstjänster inom värdepappersområdet (EGT L 141, 11.6.1993, s. 27, Celex 31993L0022), senast ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/87/EG (EGT L 035, 11.2.2003, s.1, Celex 32002L0087). 2 Senaste lydelse 1996:180. 3 Senaste lydelse 1996:180. 1 Jfr rådets direktiv 87/102/EEG av den 22 december 1986 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om konsumentkrediter (EGT L 42, 12.2.1987, s. 48, Celex 31987L0102) senast ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 98/7/EG (EGT L 101, 1.4.1998, s. 17, Celex 31998L0007). 1 Lagen omtryckt 1996:1004. Senaste lydelse av lagens rubrik 1997:453. 2 Senaste lydelse 2002:922. 1 Jfr rådets direktiv 91/308/EEG av den 10 juni 1991 om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för tvättning av pengar (EGT L 166, 28.6.1991, s. 77, Celex 31991L0308), ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/97/EG (EGT L 344, 28.12.2001, s. 76, Celex 32001L0097). 2 Lagen omtryckt 1999:162. 3 Senaste lydelse 2002:152. 1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/12/EG av den 20 mars 2000 om rätten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut (EGT L 126, 26.5.2000, s. 1, Celex 32000L0012), senast ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/87/EG (EGT L 035, 11.2.2003, s.1, Celex 32002L0087). 2 Senaste lydelse 2002:153. 3 Senaste lydelse 1995:1598. 4 Senaste lydelse 1997:463. 1 Senaste lydelse 2002:812. 1 Jfr rådets fjärde direktiv 78/660/EEG av den 25 juli 1978 grundat på artikel 54.3 g i fördraget om årsbokslut i vissa typer av bolag (EGT L 222, 14.8.1978, s. 11, Celex 31978L0660), senast ändrat genom rådets direktiv 2003/38/EG (EGT L 120, 15.5.2003, s. 22, Celex 32003L0038). 2 Senaste lydelse 2000:73. 1 Jfr rådets direktiv 86/635/EEG av den 8 december 1986 om årsbokslut och sammanställd redovisning för banker och andra finansiella institut (EGT L 372, 31.12.1986, s. 1, Celex 386L0635), senast ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/65/EG (EGT L 283, 27.10.2001, s. 28, Celex 32001L0065). 1 Senaste lydelse av 7 kap. 16 § 2000:45 10 kap. 5 § 2000:820 7 kap. 18 § 2000:820. 2 Senaste lydelse 2000:45. 3 Senaste lydelse 1999:224. 4 Senaste lydelse 2000:820. 5 Senaste lydelse 1997:915. 6 Senaste lydelse 1997:915. 1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 94/19/EG av den 30 maj 1994 om system för garanti av insättningar (EGT L 135, 31.5.1994, s. 5, Celex 31994L0019). 2 Senaste lydelse 1996:593. 3 Senaste lydelse 1999:915. 1 Senaste lydelse 2000:951. 2 Senaste lydelse 2000:951. 3 Senaste lydelse av tidigare 3 § 2000:951. 4 Senaste lydelse av tidigare 4 § 2000:951. 5 Senaste lydelse av tidigare 6 § 2002:559. 1 Senaste lydelse 2000:119. 1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 97/9/EG av den 3 mars 1997 om system för ersättning till investerare (EGT L 84, 26.3.1997, s. 22, Celex 397L0009). 1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 98/26/EG av den 19 maj 1998 om slutgiltig avveckling i system för överföring av betalningar och värdepapper (EGT L 166, 11.6.1998, s. 45, Celex 398L0026). 1 Senaste lydelse 2002:154. 1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/46/EG av den 18 september 2000 om rätten att starta och driva affärsverksamhet i institut för elektroniska pengar samt om tillsyn av sådan verksamhet (EGT L 275, 27.10.2000, s. 39, Celex 32000L0046). 2 SWIFT är ett bolag med säte i Bryssel som driver ett databaserat system för internationell betalningsförmedling via teleförbindelser. 3 Rädslan för marknadssammanbrott tycks utgöra ett skäl för varför Fed i USA beslutade att organisera en räddning av hedge-fonden Long-Term Capital Management när den var konkursmässig i september 1998. Se också Finansmarknadsrapport III, Sveriges riksbank, för en beskrivning av avvecklings- och motpartsrisker i det svenska finansiella systemet. 4 Svenska banker lånar inte bara av varandra utan i hög grad även av utländska banker på den s.k. Eurodepositmarknaden. 5 Rådets direktiv 89/665/EEG av den 21 december 1989 om samordning av lagar och andra författningar för prövning av offentlig upphandling av varor och bygg- och anläggningsarbeten (det första rättsmedelsdirektivet), EGT nr L 395, 30/12/1989 s. 33-35, ändrat genom rådets direktiv 92/50/EEG av den 18 juni 1992 om samordning av förfarandena vid offentlig upphandling av tjänster, EGT nr L 209, 24/07/1992 s. 1-24, samt rådets direktiv 92/13/EEG av den 25 februari 1992 om samordning av lagar och andra författningar om gemenskapsregler om upphandlingsförfaranden tillägnade av företag och verk inom vatten-, energi-, transport- och telekommunikationssektorerna (det andra rättsmedelsdirektivet), EGT nr L 76, 23/3/1992, s. 14-20. Prop. 2002/03:139 141 1 150 1 604 151 Prop. 2002/03:139 607 1