Regeringskansliets rättsdatabaser

Regeringens proposition 2021/22:227 Kompletteringar till EU:s nya gräns- och kustbevakningsförordning och förtydliganden i regler om unga lagöverträdare Prop. 2021/22:227 Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen. Stockholm den 13 april 2022 Magdalena Andersson Morgan Johansson (Justitiedepartementet) Propositionens huvudsakliga innehåll Den 4 december 2019 trädde den nya EU-förordningen om den europeiska gräns- och kustbevakningen i kraft. Förordningen innebär bland annat att Europeiska gräns- och kustbevakningsbyråns (Frontex) mandat och resurser utvidgas. För att förordningen ska kunna tillämpas och få fullt genomslag i Sverige krävs vissa kompletterande nationella bestämmelser. Regeringen föreslår bestämmelser om bland annat följande: * Utländska tjänstemäns rätt att utöva befogenheter som utgör myndighetsutövning. * Tjänstemännens rätt att bära och använda vapen, ammunition och annan särskild utrustning. * Tjänstemännens straffrättsliga skydd och ansvar. I propositionen föreslår regeringen också att reglerna om underrättelseskyldighet när barn som misstänks för brott frihetsberövas ska förtydligas. Det förslaget är framtaget mot bakgrund av att Europeiska kommissionen har ifrågasatt Sveriges genomförande av EU:s försvarardirektiv. Den nya lagen och övriga lagändringar föreslås träda i kraft den 1 augusti 2022. Innehållsförteckning 1 Förslag till riksdagsbeslut 4 2 Lagtext 5 2.1 Förslag till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s gräns- och kustbevakningsförordning 5 2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare 7 2.3 Förslag till lag om ändring i vapenlagen (1996:67) 8 3 Ärendet och dess beredning 9 4 Gränsförvaltning 10 4.1 Ett europeiskt samarbete 10 4.2 Den svenska gränsförvaltningen 10 4.2.1 Den svenska regleringen av samarbetet med Frontex 11 4.3 Den nya EU-förordningen 12 4.3.1 EU-förordningens syfte och definitioner 12 4.3.2 Den stående styrkans uppgifter, befogenheter och ansvar 12 5 Kompletterande bestämmelser till EU:s gräns- och kustbevakningsförordning 14 5.1 Utrymmet för att införa kompletterande bestämmelser 14 5.2 En ny lag införs 15 5.3 Överlåtelse av förvaltningsuppgifter 17 5.4 Utländska tjänstemäns befogenheter vid tjänstgöring i Sverige 18 5.5 Utländska tjänstemän ska ges tillstånd att utöva befogenheter som bedöms nödvändiga 22 5.6 Användning av vapen och annan särskild utrustning 23 5.7 Utländska tjänstemäns straffrättsliga skydd och ansvar 25 5.8 Särskilda överväganden som inte föranleder lagändringar 26 5.8.1 Skadestånd 26 5.8.2 Regeringens rätt att meddela föreskrifter 27 5.8.3 Arbetsrätt och arbetsmiljö 27 5.8.4 Svensk straffrättslig domsrätt 30 5.8.5 Uppgiftslämnande och sekretess 31 6 Ändringar i vapenlagen 32 7 Tydligare regler om underrättelseskyldighet när barn som misstänks för brott frihetsberövas 34 8 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser 37 9 Konsekvenser av förslagen 37 10 Författningskommentar 40 10.1 Förslaget till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s gräns- och kustbevakningsförordning 40 10.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare 45 10.3 Förslaget till lag om ändring i vapenlagen (1996:67) 46 Bilaga 1 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1896 av den 13 november 2019 om den europeiska gräns- och kustbevakningen och om upphävande av förordningarna (EU) nr 1052/2013 och (EU) 2016/1624 47 Bilaga 2 Sammanfattning av promemorian EU:s nya gräns- och kustbevakningsförordning - Kompletterande reglering (Ds 2021:10) 178 Bilaga 3 Lagförslagen i promemorian EU:s nya gräns- och kustbevakningsförordning - Kompletterande reglering 179 Bilaga 4 Förteckning över remissinstanserna beträffande EU:s nya gräns- och kustbevakningsförordning - Kompletterande reglering 187 Bilaga 5 Sammanfattning av promemorian Tydligare regler om underrättelseskyldighet när barn som misstänks för brott frihetsberövas 188 Bilaga 6 Lagförslagen i promemorian Tydligare regler om underrättelseskyldighet när barn som misstänks för brott frihetsberövas 189 Bilaga 7 Förteckning över remissinstanserna beträffande Tydligare regler om underrättelseskyldighet när barn som misstänks för brott frihetsberövas 191 Bilaga 8 Lagrådsremissens lagförslag 192 Bilaga 9 Lagrådets yttrande 196 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 13 april 2022 198 1 Förslag till riksdagsbeslut Regeringens förslag: 1. Riksdagen antar regeringens förslag till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s gräns- och kustbevakningsförordning. 2. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare. 3. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i vapenlagen (1996:67). 2 Lagtext Regeringen har följande förslag till lagtext. 2.1 Förslag till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s gräns- och kustbevakningsförordning Härigenom föreskrivs följande. Inledande bestämmelser 1 § Denna lag innehåller kompletterande bestämmelser till Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1896 av den 13 november 2019 om den europeiska gräns- och kustbevakningen och om upphävande av förordningarna (EU) nr 1052/2013 och (EU) 2016/1624 (EU:s gräns- och kustbevakningsförordning). 2 § Termer och uttryck i denna lag har samma betydelse som i EU:s gräns- och kustbevakningsförordning. Befogenheter som utgör myndighetsutövning 3 § Utländska tjänstemän som ska tjänstgöra i Sverige enligt EU:s gräns- och kustbevakningsförordning får, för uppgifter som avser gränskontroll och återvändande, ges tillstånd att i Sverige utöva befogenheter som utgör myndighetsutövning. Sådant tillstånd får ges även för uppgifter som krävs för att uppnå målen med 1. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 656/2014 av den 15 maj 2014 om fastställande av regler för övervakningen av de yttre sjögränserna inom ramen för det operativa samarbete som samordnas av Europeiska byrån för förvaltningen av det operativa samarbetet vid Europeiska unionens medlemsstaters yttre gränser, 2. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/399 av den 9 mars 2016 om en unionskodex om gränspassage för personer (kodex om Schengengränserna), och 3. Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/115/EG av den 16 december 2008 om gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna. Tjänstemännen får ges tillstånd att utöva endast sådana befogenheter som svenska polismän, kustbevakningstjänstemän, tulltjänstemän, kriminalvårdstjänstemän respektive tjänstemän vid Migrationsverket har för uppgifter som framgår av första stycket. En utländsk tjänsteman som ska tjänstgöra i en viss verksamhet kan dock inte ges tillstånd att utöva andra befogenheter än de som en svensk tjänsteman i motsvarande verksamhet har. Beslut om att neka inresa enligt artikel 14 i förordning (EU) 2016/399 och beslut om att neka visum vid gränsen enligt artikel 35 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 810/2009 av den 13 juli 2009 om införande av en gemenskapskodex om viseringar (viseringskodex) får fattas endast av svenska tjänstemän eller av utländska tjänstemän om de fått ett särskilt tillstånd att agera för svensk räkning. 4 § Utländska tjänstemän ska ges tillstånd att utöva de befogenheter som omfattas av 3 § första och andra stycket och som bedöms nödvändiga för att tjänstemännen ska kunna utföra uppgifterna. Användning av vapen och annan särskild utrustning 5 § Utländska tjänstemän som har getts tillstånd att utöva befogenheter enligt 4 § har vid tjänstgöringen i Sverige rätt att använda skjutvapen endast i den utsträckning som reglerna om nödvärn medger. I övrigt har de samma rätt som motsvarande svenska tjänstemän har enligt lag eller annan författning. För att särskild utrustning ska få användas vid våldsanvändning ska dock utrustningen motsvara den som svenska polismän, kustbevakningstjänstemän, tulltjänstemän eller kriminalvårdstjänstemän använder i motsvarande verksamhet. Straffrättsligt skydd och ansvar 6 § Utländska tjänstemän som utövar myndighet i Sverige med stöd av denna lag ska vara skyddade enligt 17 kap. 1, 2 och 4 §§ brottsbalken på motsvarande sätt som om det varit fråga om svensk myndighetsutövning. 7 § Utländska tjänstemän som utför uppgifter i Sverige enligt EU:s gräns- och kustbevakningsförordning ska vara ansvariga för olaga diskriminering enligt 16 kap. 9 § brottsbalken på motsvarande sätt som den som är anställd i svensk allmän tjänst. Innefattar uppgifterna myndighetsutövning ska tjänstemännen vara ansvariga även för tjänstefel enligt 20 kap. 1 § brottsbalken på motsvarande sätt som om det varit fråga om svensk myndighetsutövning. Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022. 2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare Härigenom föreskrivs att 5 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 5 § Om någon som inte har fyllt arton år är skäligen misstänkt för brott, ska vårdnadshavaren eller någon annan som svarar för den unges vård och fostran samt någon annan som har en fostrande roll i förhållande till den unge omedelbart underrättas och kallas till förhör som hålls med den unge. Om den unge har gripits, anhållits eller häktats på grund av brottsmisstanken, ska en sådan vuxen underrättas om detta och om skälen för det samtidigt med underrättelsen om brottsmisstanken eller annars omedelbart efter frihetsberövandet. Om någon som inte har fyllt arton år är skäligen misstänkt för brott, ska vårdnadshavaren eller någon annan som svarar för den unges vård och fostran samt någon annan som har en fostrande roll i förhållande till den unge omedelbart underrättas och kallas till förhör som hålls med den unge. Om den unge har gripits, anhållits eller häktats på grund av brottsmisstanken, ska i första hand en sådan vuxen eller i andra hand någon annan lämplig vuxen person underrättas om detta och om skälen för det samtidigt med underrättelsen om brottsmisstanken eller annars omedelbart efter frihetsberövandet. Undersökningsledaren får besluta att skjuta upp en underrättelse om brottsmisstanke, en kallelse till förhör eller en underrättelse om frihetsberövande om det är nödvändigt för att sakens utredning inte väsentligen ska försvåras. När det inte längre finns skäl för beslutet ska en underrättelse omedelbart lämnas. Detsamma gäller en kallelse till förhör. En underrättelse eller kallelse enligt första stycket ska inte göras om det strider mot den unges bästa eller om det finns andra särskilda skäl. En underrättelse eller kallelse enligt första stycket ska inte göras om det strider mot den unges bästa eller om det finns andra särskilda skäl. En underrättelse om frihetsberövande ska dock alltid lämnas till någon i den krets av vuxna personer som anges i första stycket andra meningen. Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022. 2.3 Förslag till lag om ändring i vapenlagen (1996:67) Härigenom föreskrivs att 11 kap. 1 § vapenlagen (1996:67) ska ha följande lydelse. Lydelse enligt SFS 2022:132 Föreslagen lydelse 11 kap. 1 § Regeringen får meddela föreskrifter om a) att denna lag eller vissa föreskrifter i lagen ska tillämpas även i fråga om andra föremål än sådana som anges i 1 kap. 2 och 3 §§, om föremålen är särskilt ägnade att användas vid brott mot någons liv, hälsa eller personliga säkerhet, b) att anslagsenergin eller utgångshastigheten hos en projektil från ett skjutvapen ska understiga ett visst värde eller att vapnet ska vara konstruerat på ett visst sätt för att vapnet ska anses vara effektbegränsat enligt 2 kap. 1 §, c) att bestämmelserna om tillstånd i 2 kap. 1 § inte ska gälla innehav av skjutvapen eller ljuddämpare som lämnats över från staten till - statliga tjänstemän eller personer som tillhör det militära försvaret, räddningstjänsten, Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen, - den som för statens räkning tillverkar krigsmateriel, eller - frivilliga försvarsorganisationer, d) att tillstånd ska krävas för överföring av skjutvapen eller ammunition från Sverige till ett annat land, e) att den som avser att föra ut ett skjutvapen från Sverige eller lånar ut ett skjutvapen till någon som är fast bosatt i ett annat land och inte ska använda vapnet endast i Sverige, ska anmäla detta till Polismyndigheten, f) att denna lag inte ska gälla i fråga om skjutvapen, ammunition och ljuddämpare som en företrädare för en annan stats myndighet medför vid tillfällig tjänstgöring i Sverige eller vid resa för tjänsteändamål genom Sverige, f) att denna lag inte ska gälla i fråga om skjutvapen, ammunition och ljuddämpare som en företrädare för en annan stats myndighet eller för Europeiska gräns- och kustbevakningsbyrån medför vid tillfällig tjänstgöring i Sverige eller vid resa för tjänsteändamål genom Sverige, g) storleken på de avgifter som får tas ut enligt 2 kap. 19 §, och h) att bestämmelserna om tillstånd i 2 kap. 1 § inte ska gälla införsel av skjutvapen som lämnats över från staten till statliga tjänstemän eller personer som tillhör det militära försvaret, räddningstjänsten, Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen, eller ammunition eller ljuddämpare till sådana vapen. Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022. 3 Ärendet och dess beredning Den 13 november 2019 antogs Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1896 om den europeiska gräns- och kustbevakningen och om upphävande av förordningarna (EU) nr 1052/2013 och (EU) 2016/1624, här kallad EU-förordningen. Förordningen trädde i kraft den 4 december 2019 och ska, med vissa undantag, tillämpas från och med det datumet. Utplaceringar i enlighet med artiklarna 54-58 ska ske från och med den 1 januari 2021. Förordningen finns i bilaga 1. Genom EU-förordningen utvidgas den Europeiska gräns- och kustbevakningsbyråns (Frontex) personella och tekniska resurser. Frontex får också ett utökat mandat att genomföra gräns- och återvändandeinsatser och att samverka med tredjeländer. Regeringen beslutade den 20 februari 2020 att ge en utredare i uppdrag att analysera behovet av anpassning av nationella bestämmelser till EU-förordningen. I uppdraget ingick att lämna förslag till de författningsändringar, både i lag och förordning, som bedömdes nödvändiga och lämpliga. Utredningen redovisade sitt uppdrag den 31 mars 2021 genom promemorian EU:s nya gräns- och kustbevakningsförordning - Kompletterande reglering (Ds 2021:10). I departementspromemorian föreslås bland annat en ny lag och förordning med kompletterande bestämmelser till EU-förordningen. En sammanfattning av promemorian finns i bilaga 2. Promemorians lagförslag finns i bilaga 3. Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 4. Remissyttrandena finns tillgängliga i Justitiedepartementet (Ju2021/01663). Europeiska kommissionen har i en formell underrättelse till regeringen av den 15 juli 2021 anfört att Sverige inte har införlivat artikel 5.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/48/EU av den 22 oktober 2013 om rätt till tillgång till försvarare i straffrättsliga förfaranden och förfaranden i samband med en europeisk arresteringsorder samt om rätt att få en tredje part underrättad vid frihetsberövande och rätt att kontakta tredje parter och konsulära myndigheter under frihetsberövandet, här kallat försvarardirektivet. Justitiedepartementet har med anledning av den formella underrättelsen tagit fram promemorian Tydligare regler om underrättelseskyldighet när barn som misstänks för brott frihetsberövas. En sammanfattning av promemorian finns i bilaga 5. Promemorians lagförslag finns i bilaga 6. Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 7. Remissyttrandena finns tillgängliga i Justitiedepartementet (Ju2021/04123). I denna proposition föreslås de kompletterande lagändringar som behövs för att EU-förordningen ska kunna tillämpas och få fullt genomslag i Sverige. I propositionen behandlas även förslaget i promemorian Tydligare regler om underrättelseskyldighet när barn som misstänks för brott frihetsberövas. Lagrådet Regeringen beslutade den 24 februari 2022 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 8. Lagrådets yttrande finns i bilaga 9. Regeringen har i allt väsentligt följt Lagrådets förslag. Lagrådets synpunkter behandlas i avsnitt 5.4 och 5.6 samt i författningskommentaren. Därutöver har 4 § i lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s gräns- och kustbevakningsförordning förtydligats på så sätt att det framgår att bestämmelsen endast omfattar första och andra stycket i 3 §. Ändringen är författningsteknisk och även i övrigt av sådan beskaffenhet att Lagrådets hörande skulle sakna betydelse. Lagrådets yttrande har därför inte inhämtats i denna del. I förhållande till lagrådsremissen har dessutom vissa redaktionella och språkliga ändringar gjorts. 4 Gränsförvaltning 4.1 Ett europeiskt samarbete Det europeiska samarbetet kring förvaltningen av Schengenområdets yttre gräns har sedan år 2005 samordnats av Frontex, vars ursprungliga uppgift var att samordna gränsförvaltningsinsatser som genomfördes av medlemsstaterna med dessas personal och materiel. Frontex ursprungliga syfte, att stärka skyddet för den gemensamma yttre gränsen, kvarstår. Frontex har dock kommit att få ett allt starkare mandat att övervaka och ta ett delat ansvar för gränsförvaltningen samt allt större resurser i form av personal och materiel. För att ytterligare stärka den gemensamma gränsförvaltningen och bekämpningen av gränsöverskridande brottslighet har en ny förordning antagits, se avsnitt 4.3. 4.2 Den svenska gränsförvaltningen Det är framförallt Polismyndigheten, Kustbevakningen, Tullverket, Kriminalvården och Migrationsverket som ansvarar för den svenska gräns- och kustbevakningen samt för återvändandefrågor. Med återvändande avses här en tredjelandsmedborgares återresa, oavsett om den sker frivilligt i överensstämmelse med en skyldighet att återvända eller med tvång, till ursprungslandet, ett transitland i enlighet med återtagandeavtal eller andra arrangemang, eller ett annat tredjeland till vilket tredjelandsmedborgaren frivilligt väljer att återvända och där han eller hon kommer att tas emot. Myndigheterna samverkar löpande med varandra i frågor som rör den nationella gränsförvaltningen men bedriver även ett samarbete för att hantera nationell samordning av Sveriges bidrag till Frontex. Polismyndigheten har hittills haft huvudansvaret för den samordningen och för uppgiften att vara nationell kontaktpunkt mot Frontex. Polismyndigheten har dessutom varit central nationell myndighet för förvaltning av ekonomiskt stöd från Frontex och haft ansvar för den nationella sambandscentralen för det europeiska gränsövervakningssystemet Eurosur (European Border Surveillance System). Polismyndigheten leder också arbetet med datainsamling för verksamhet som berör gränskontroll. Utöver dessa myndigheter har även Sjöfartsverket, Säkerhetspolisen och Försvarsmakten vissa ansvarsområden som berör gränsförvaltningen. De myndigheterna deltar dock inte operativt i samarbetet enligt EU-förordningen. 4.2.1 Den svenska regleringen av samarbetet med Frontex Sverige har hittills inte haft någon enhetlig reglering vad gäller samarbetet med Frontex. För Polismyndighetens del regleras i 21 § förordningen (2014:1102) med instruktion för Polismyndigheten att myndigheten får ingå en internationell överenskommelse om samarbete med en utländsk brottsbekämpande myndighet eller utländsk gränskontrollmyndighet i en stat som är medlem i Europeiska unionen eller som har slutit avtal enligt konventionen om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985 om samarbete med konventionsstaterna. I punkt 4 d och 4 l i bilagan till samma förordning regleras att Polismyndigheten ska vara nationell kontaktpunkt och nationell samordningscentral enligt tidigare version av EU-förordningen. Polismyndigheten får enligt 6 kap. 4 a § utlänningsförordningen (2006:97), efter regeringens medgivande, begära bistånd av Frontex i form av snabba gränsinsatser. För Kustbevakningens del regleras i 16 § förordningen (2019:84) med instruktion för Kustbevakningen att myndigheten ska medverka i internationella samarbeten för utveckling inom sitt verksamhetsområde och samverka med andra myndigheter för att främja svenskt deltagande i internationella samarbeten inom sitt verksamhetsområde. Kustbevakningens tidigare medverkan i insatser med Frontex har skett med stöd av regeringsbeslut, men regleras numera i 10 a § i myndighetens instruktion. Migrationsverket får enligt 6 § förordningen (2019:502) med instruktion för Migrationsverket medverka i EU:s operativa samarbete för förvaltning av Schengenområdets yttre gräns. Tullverkets internationella samarbeten regleras i EU:s gemensamma tullbestämmelser men även i lagen (2000:1219) om internationellt tullsamarbete och den tillhörande förordningen (2000:1222). För Kriminalvårdens del regleras i 6 § förordningen (2007:1172) med instruktion för Kriminalvården att myndigheten ska verkställa de transporter som Polismyndigheten och Säkerhetspolisen överlämnar enligt 29 a § polislagen (1984:387) och lämna andra myndigheter den hjälp med transport som är särskilt föreskrivet. Av 10 kap. 19 a § utlänningslagen (2005:716) framgår att Kriminalvården på begäran ska lämna Migrationsverket den hjälp som behövs för att transportera en utlänning som hålls i förvar. Utöver ovan nämnda bestämmelser finns ytterligare åligganden i separata regeringsuppdrag. 4.3 Den nya EU-förordningen EU-förordningen trädde i kraft den 4 december 2019. Genom förordningen utvidgas Frontex mandat och resurser ytterligare. Frontex personalstyrka utökas succesivt till en stående styrka om maximalt 10 000 personer och tjänstemännen ska enligt förordningen kunna ges verkställande befogenheter. Dessutom stärks Frontex mandat att agera i frågor om återvändande. Även Frontex mandat att samverka med tredjeländer utökas till att omfatta andra länder än de som direkt angränsar till Schengenområdet. Genom förordningen införlivas bestämmelserna om Eurosur i förordningen och Frontex får ansvar för driften och vidareutveckling av systemet. EU-förordningar är till alla delar bindande och direkt tillämpliga i varje medlemsstat. I redogörelsen nedan kommer därför främst de artiklar i EU-förordningen som föranleder kompletterande nationella bestämmelser att beröras. 4.3.1 EU-förordningens syfte och definitioner Genom EU-förordningen inrättas en europeisk gräns- och kustbevakning som ska säkerställa europeisk integrerad gränsförvaltning vid de yttre gränserna, i syfte att effektivt och med full respekt för de grundläggande rättigheterna förvalta gränserna och effektivisera unionens återvändandepolitik. Förordningen syftar enligt artikel 1 till att hantera migrationsutmaningar, eventuella framtida utmaningar och hot vid de yttre gränserna samt säkerställa en hög nivå av inre säkerhet inom unionen. Samtidigt ska också den fria rörligheten för personer inom unionen skyddas. Förordningen ska även bidra till att gränsöverskridande brottslighet vid yttre gränser kan upptäckas, förebyggas, förhindras och bekämpas. I artikel 2 i EU-förordningen framgår definitioner av ett antal termer och uttryck. 4.3.2 Den stående styrkans uppgifter, befogenheter och ansvar Den europeiska gräns- och kustbevakningens stående styrka består enligt artikel 54.1 i EU-förordningen av fyra kategorier operativ personal: ordinarie personal, personal som utstationeras från medlemsstaterna för en längre tid, personal som står beredd att tillhandahållas Frontex för kortare utplacering och en reserv för snabba insatser. Till viss del gäller olika regler beroende på vilken personalkategori det handlar om. Ordinarie personal omfattas enligt artikel 95.1 i EU-förordningen av EU:s tjänsteföreskrifter och anställningsvillkor. Vilka uppgifter och befogenheter som kan tilldelas sådana tjänstemän regleras i artikel 55 och 82 samt i bilaga V till EU-förordningen. För personal som tillhör kategori 2-4 gäller artikel 82 i fråga om vilka uppgifter och befogenheter tjänstemännen kan tilldelas. Sådan personal omfattas inte av EU:s tjänsteföreskrifter och anställningsvillkor. I stället framgår av artikel 95.6 att styrelsen ska anta regler om den personal från medlemsstaterna som ska utstationeras till Frontex. Enligt artikel 43.5 ska all personal, med undantag för den ordinarie, omfattas av sitt hemlands disciplinära regler. Artikel 82 gäller alltså samtliga medlemmar i enheterna. Med medlemmar i enheterna avses enligt artikel 2 de medlemmar i Frontex stående styrka som utplaceras genom gränsförvaltningsenheter, stödgrupper för migrationshantering eller återvändandeenheter. I artikel 82.1 regleras att medlemmar i enheterna ska ha kapacitet att utföra uppgifter och utöva befogenheter vad gäller gränskontroll och återvändande samt uppgifter och befogenheter som är nödvändiga för att uppnå målen med EU:s sjöoperationsförordning, kodexen om Schengengränserna samt Återvändandedirektivet. Medlemmarna i enheternas utförande av uppgifter och utövande av befogenheter, särskilt dem som kräver verkställande befogenheter, ska enligt artikel 82.2 ske dels på villkor att tillstånd ges av värdmedlemsstaten på dess territorium, dels i enlighet med tillämplig unionsrätt, nationell rätt eller internationell rätt. Medlemmarna i enheterna får enligt artikel 82.4 endast utföra uppgifter och utöva befogenheter i enlighet med anvisningar från och, i regel, endast i närvaro av värdmedlemsstatens gränsbevakningstjänstemän eller personal som utför uppgifter i samband med återvändande. Värdmedlemsstaten får dock ge medlemmarna i enheterna tillstånd att agera för dess räkning. För personal som utstationeras till Frontex eller utplaceras av en medlemsstat kortvarigt gäller enligt artikel 82.7 att möjligheten att bära och använda tjänstevapen, ammunition och utrustning ska följa av hemmedlemsstatens nationella rätt. För ordinarie personal som utplaceras som medlemmar i enheterna gäller i stället den ram och de detaljerade regler som fastställs i artikel 82 och i bilaga V. Vidare gäller att den verkställande direktören får bevilja ordinarie personal tillstånd att bära och använda vapen i enlighet med de bestämmelser som styrelsen antar. Varje år fastställer Frontex styrelse en definition av vilka särskilda personalprofiler som Frontex efterfrågar (artikel 54.4). Gränsbevakningstjänstemän, kustbevakare och hundförare är exempel på sådana profiler. Samtliga medlemmar i enheterna ska enligt artikel 82.8, för de relevanta personalprofilerna, ges tillstånd av värdmedlemsstaten att under utplaceringen utföra uppgifter som kräver användning av våld, inklusive att bära och använda tjänstevapen, ammunition och utrustning. Användning av våld, inklusive att bära och använda tjänstevapen, ammunition och utrustning, ska ske i enlighet med värdmedlemsstatens nationella rätt och i närvaro av värdmedlemsstatens gränsbevakningstjänstemän. Värdmedlemsstaten får med hemmedlemsstatens tillstånd, eller i tillämpliga fall Frontex tillstånd, ge medlemmar i enheterna rätt att använda våld på dess territorium när värdmedlemsstatens gränsbevakningstjänstemän inte är på plats. Värdmedlemsstaten får även förbjuda bärandet av vissa typer av tjänstevapen, ammunition och utrustning, under förutsättning att samma förbud gäller för dess egna tjänstemän. Värdmedlemsstaten ska underrätta Frontex om vilka tjänstevapen och vilken ammunition och utrustning som tillåts samt om villkoren för användningen. Tjänstevapen, ammunition och utrustning får enligt artikel 82.9 användas i nödvärn och när det är befogat för att skydda medlemmarna i enheterna eller andra personer i enlighet med värdmedlemsstatens nationella rätt. Enligt artikel 38 ska en operativ plan upprättas inför varje gemensam insats enligt EU-förordningen. Den ska omfatta alla aspekter som bedöms nödvändiga för genomförandet av den aktuella insatsen, bland annat vilken personal och vilka personalprofiler som behövs och en beskrivning av medlemmarna i enheternas uppgifter och befogenheter. Det ska även framgå vilka tjänstevapen samt vilken ammunition och utrustning som tillåts. Medlemsstaterna ska tillsammans med Frontex verkställande direktör komma överens om den operativa planen, som sedan blir bindande för Frontex, värdmedlemsstaten och de deltagande medlemsstaterna. I straffrättsligt hänseende gäller enligt artikel 85 att all personal som placeras ut som medlemmar i enheterna ska vara likställda med värdmedlemsstatens motsvarande tjänstemän. Vidare gäller enligt artikel 84 att värdmedlemsstaten i första hand ska vara ansvarig för all eventuell skada som medlemmar i enheterna orsakar under insatser. 5 Kompletterande bestämmelser till EU:s gräns- och kustbevakningsförordning 5.1 Utrymmet för att införa kompletterande bestämmelser EU-förordningar är enligt artikel 288 andra stycket i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt till alla delar bindande och direkt tillämpliga i alla medlemsstater. Det betyder att en EU-förordning ska tillämpas direkt av nationella myndigheter på samma sätt som lagar och andra nationella föreskrifter. En EU-förordning får varken inkorporeras eller transformeras till nationell rätt och medlemsstaterna får inte utfärda bestämmelser i frågor som regleras i förordningen. Medlemsstaterna är också skyldiga att se till att det inte finns nationella bestämmelser som står i strid med en EU-förordning. Ibland innehåller EU-förordningar bestämmelser av mer direktivliknande karaktär, vilket då i stället innebär en uppmaning till medlemsstaterna att anta nationella bestämmelser i vissa frågor. En EU-förordning hindrar inte heller medlemsstaterna från att införa regler av verkställande karaktär. Det kan exempelvis handla om nationella bestämmelser som reglerar vilken myndighet som ska ansvara för tillämpningen av förordningens bestämmelser. Medlemsstaterna är vidare skyldiga att se till att det finns bestämmelser som gör att en EU-förordning kan tillämpas i praktiken och få ett effektivt genomslag. För att nu aktuell EU-förordning ska kunna tillämpas och få fullt genomslag i Sverige krävs det vissa kompletterande nationella bestämmelser. I följande avsnitt lämnas förslag på de lagändringar som behövs. 5.2 En ny lag införs Regeringens förslag: En ny lag med bestämmelser som kompletterar EU-förordningen ska införas. Termer och uttryck som används i lagen ska ha samma betydelse som i EU-förordningen. De hänvisningar till EU-förordningar som finns i den nya lagen ska vara dynamiska. Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. I promemorian föreslås dock även att det av lag ska framgå att lagen tillämpas på samarbete mellan Sverige och den europeiska gräns- och kustbevakningsbyrån och mellan Sverige och andra stater i den utsträckning som anges i EU-förordningen. Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna uttalar sig inte särskilt om behovet av kompletterande bestämmelser eller om normgivningsnivån, dvs. om de kompletterande bestämmelserna ska framgå av lag eller annan författning. Kustbevakningen instämmer dock i bedömningen att det behövs nationell reglering för att utländska tjänstemän under en insats i Sverige enligt EU-förordningen ska kunna utföra nödvändiga uppgifter. Både Kustbevakningen och Tullverket ställer sig bakom förslaget i promemorian att vissa bestämmelser ska ingå i en lag och andra i en förordning. Flertalet remissinstanser, bland annat Kustbevakningen, Kriminalvården, Migrationsverket, Polismyndigheten, Riksdagens ombudsmän (JO) och Tullverket, framför synpunkter vad gäller det i promemorian presenterade förslaget om en förordning med kompletterande bestämmelser. Skälen för regeringens förslag Behovet av en ny lag EU-förordningen trädde i kraft den 4 december 2019 och tillämpas redan av svenska myndigheter. I promemorian föreslås att EU-förordningen i vissa avseenden ska kompletteras med bestämmelser i lag. Det gäller bland annat regleringen om utländska tjänstemäns befogenheter vid insatser i Sverige. Av 8 kap. 2 § regeringsformen, RF, framgår att bestämmelser som avser förhållandet mellan enskilda och det allmänna och som gäller skyldigheter för enskilda eller i övrigt avser ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden som huvudregel ska regleras i lag. Mot den bakgrunden anser regeringen, i likhet med vad som föreslås i promemorian, att vissa kompletterande bestämmelser ska framgå av lag. För att tillgodose behovet av en tydlig reglering anser regeringen att det är lämpligt att i en särskild lag samla de kompletterande bestämmelser som är nödvändiga för att säkerställa att EU-förordningen kan tillämpas och att den får fullt genomslag i Sverige. Den nya lagen bör innehålla en bestämmelse som klargör att lagen kompletterar EU-förordningen. Regeringen instämmer även i bedömningen att lagen bör kompletteras med en förordning. Terminologi Många av de termer och uttryck som används i EU-förordningen definieras i artikel 2. Regeringen gör bedömningen att de termer och uttryck som används i den nya lagen ska ha samma betydelse som i EU-förordningen. I promemorian föreslås att detta ska framgå direkt av lag. Regeringen delar den uppfattningen. Hänvisningsteknik Hänvisningar till EU-rättsakter kan göras antingen statiska eller dynamiska. En statisk hänvisning innebär att hänvisningen avser EU-rättsakten i en viss angiven lydelse. En dynamisk hänvisning innebär att hänvisningen avser EU-rättsakten i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen. I den nya lagen förekommer en hänvisning till en EU-rättsakt. Bestämmelsen är av upplysande karaktär och en ändring i EU-förordningen bedöms inte få någon inverkan på bestämmelsens utformning eller innebörd. Regeringen anser därför att hänvisningar till EU-rättsakter i den nya lagen bör vara dynamiska. Promemorians förslag om en förordning med kompletterande bestämmelser Flertalet remissinstanser har framfört synpunkter på den i promemorian förslagna förordningen. Synpunkterna handlar bland annat om vilken eller vilka myndigheter som ska ha ansvar för Sveriges åligganden enligt EU-förordningen. Dessa och även övriga synpunkter som lämnats på den föreslagna förordningen kommer att beaktas senare i det fortsatta förordningsarbetet. Detsamma gäller sådana remissynpunkter som knyter an till en kompletterande förordning eller ändringar i redan existerande förordningar. 5.3 Överlåtelse av förvaltningsuppgifter Regeringens bedömning: Överlåtelse av förvaltningsuppgifter har skett redan inom ramen för samarbetet i EU och behöver därför inte regleras nationellt. Promemorians förslag överensstämmer inte med regeringens. I promemorian föreslås en kompletterande bestämmelse som, mot bakgrund av 10 kap. 8 § RF, reglerar att utländska tjänstemän får tilldelas förvaltningsuppgifter som innefattar myndighetsutövning. Remissinstanserna har inga synpunkter på förslaget. Skälen för regeringens bedömning: I Sverige är det framför allt förvaltningsmyndigheter som utför offentliga förvaltningsuppgifter, men även regeringen och vissa privaträttsliga subjekt kan utföra sådana uppgifter (12 kap. RF). Förvaltningsuppgifter kan innefatta myndighetsutövning. Det finns ingen legaldefinition av ordet myndighetsutövning. Av förarbetena till förvaltningslagen framgår dock att det är fråga om beslut och andra åtgärder som en myndighet vidtar gentemot en enskild. Myndigheten gör det med stöd av en befogenhet som den har getts genom ett konkret beslut av regeringen eller riksdagen eller genom en offentligrättslig författning. Beslutet eller åtgärden är ytterst ett uttryck för samhällets makt över medborgarna (prop. 2016/17:180 s. 47 f.). Vanligtvis utövas sådana maktbefogenheter genom myndigheternas tjänstemän. Utgångspunkten i svensk rätt är att myndighetsutövning i Sverige utförs av svenska myndigheter. Förvaltningsuppgifter som innefattar myndighetsutövning kan dock under vissa förutsättningar överlåtas till utländska organ. Det kan ske genom lag eller tvingande EU-rättsakter på områden där Sverige har överlåtit beslutanderätt till EU. Av 10 kap. 6 § första stycket RF framgår att riksdagen, inom ramen för samarbetet i EU, kan överlåta beslutanderätt som inte rör principerna för statsskicket. Vad gäller överlåtelse av förvaltningsuppgifter som innefattar myndighetsutövning till juridiska personer och enskilda individer framgår av 12 kap. 4 § andra stycket RF att sådan överlåtelse ska ske med stöd av lag. Regeringen konstaterar att EU-förordningen reglerar frågor på ett område där Sverige har överlåtit beslutanderätt till EU och att EU-förordningen inte gäller beslutanderätt som rör principerna för statsskicket. EU:s institutioner kan därför med rättslig verkan för Sverige besluta om rättsakter som reglerar att förvaltningsuppgifter som innefattar myndighetsutövning överlåts till EU. För att det ska kunna konstateras att en överlåtelse av förvaltningsuppgifter redan har skett krävs det att Sverige inte har något direkt handlingsutrymme i förhållande till EU-förordningen. Artikel 82 i EU-förordningen reglerar uppgifter och befogenheter för medlemmarna i enheterna. Av artikel 82.1 följer att medlemmar i enheterna ska ha kapacitet att utföra vissa uppgifter och utöva vissa befogenheter. Det handlar bland annat om verkställande befogenheter och att värdmedlemsstaten ska ge medlemmarna i enheterna tillstånd att utföra uppgifter som kräver användning av våld (artikel 82.2 och 82.8). Av beaktandesats 57 och 59 i ingressen följer att rådet ska kunna tvinga fram verkställighetsåtgärder och att medlemmarna i enheterna bör ges alla nödvändiga befogenheter för att utföra gränskontroller och återvändandeuppgifter, inklusive de uppgifter som kräver verkställande befogenheter. Regeringen gör bedömningen att EU-förordningen inte ger Sverige något handlingsutrymme i frågan om överlåtelse av förvaltningsuppgifter, utan att förordningen i stället innehåller bestämmelser som innebär en tvingande reglering. Överlåtelse av förvaltningsuppgifter har alltså redan skett inom ramen för samarbetet i EU och någon nationell bestämmelse med ett bemyndigande enligt 10 kap. RF behövs därför inte (jfr prop. 2020/21:186 s. 48 f.). Däremot krävs en nationell bestämmelse som reglerar förutsättningarna för att utländska tjänstemän ska kunna ges tillstånd att utöva befogenheter som utgör myndighetsutövning. 5.4 Utländska tjänstemäns befogenheter vid tjänstgöring i Sverige Regeringens förslag: Utländska tjänstemän som ska tjänstgöra i Sverige enligt EU-förordningen ska, för uppgifter som avser gränskontroll och återvändande samt för uppgifter som krävs för att uppnå målen med vissa i EU-förordningen utpekade EU-rättsakter, få ges tillstånd att i Sverige utöva befogenheter som utgör myndighetsutövning. Tjänstemännen ska kunna ges tillstånd att utöva de befogenheter som svenska polismän, kustbevakningstjänstemän, tulltjänstemän, kriminalvårdstjänstemän respektive tjänstemän vid Migrationsverket har för sådana uppgifter som framgår av första stycket. En utländsk tjänsteman som ska tjänstgöra i en viss verksamhet ska dock inte kunna ges tillstånd att utöva andra befogenheter än de som en svensk tjänsteman i motsvarande verksamhet har. Beslut om att neka inresa enligt artikel 14 i förordning (EU) 2016/399 och beslut om att neka visum vid gränsen enligt artikel 35 i förordning (EG) 810/2009 ska dock få fattas endast av svenska tjänstemän eller av utländska tjänstemän om de getts särskilt tillstånd att agera för svensk räkning. Regeringens bedömning: Det behövs inga kompletterande nationella bestämmelser som reglerar att insatser i Sverige ska utövas under ledning av och i närvaro av behörig svensk tjänsteman. Det finns inte skäl att i lag reglera vem som har rätt att fatta beslut om tillstånd att utöva sådana befogenheter som utgör myndighetsutövning. Promemorians förslag överensstämmer delvis med regeringens. I promemorian föreslås en bestämmelse som reglerar att utländska tjänstemän vid tjänstgöring enligt EU-förordningen, för uppgifter som avser inresekontroll, gränsbevakning och återvändande, får ges de befogenheter att använda tvångsmedel som motsvarande svenska tjänstemän har. Det föreslås även att det av bestämmelsen ska framgå vilka specifika befogenheter som ska kunna överlåtas, att insatser i Sverige ska utövas under ledning av och i närvaro av behörig svensk tjänsteman samt att utländska tjänstemän i undantagsfall ska kunna ges rätt att utöva sina befogenheter utan svensk tjänstemans närvaro. I promemorian föreslås vidare en bestämmelse som reglerar att regeringen, eller den myndighet regeringen bestämmer, fattar beslut om överlåtelse av förvaltningsuppgifter och tilldelning av befogenheter. Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna har inte några invändningar. Kustbevakningen ställer sig dock tveksam till förslaget att utländska tjänstemän ska kunna ges befogenheter enligt tullagen (2016:253), lagen om straff för smuggling (2000:1225) och kustbevakningslagen (2019:32). Enligt myndigheten bör det i stället i huvudsak vara polismäns befogenheter som ska kunna överlåtas. Tullverket framför liknande synpunkter som Kustbevakningen i fråga om möjligheten att överlåta befogenheter enligt tullagen och om det inte i stället framför allt är polismäns befogenheter som ska kunna överlåtas. Tullverket avstyrker därför förslaget i denna del. Riksdagens ombudsmän (JO) anser att promemorians förslag i flera delar bör förtydligas, bland annat vad gäller vilka förutsättningar som ska vara uppfyllda för att utländska tjänstemän ska få agera utan svensk tjänstemans närvaro. Skälen för regeringens förslag och bedömning: Av artikel 82.1 i EU-förordningen följer att utländska tjänstemän ska ha kapacitet att utföra uppgifter och utöva befogenheter vad gäller gränskontroll och återvändande samt uppgifter och befogenheter som är nödvändiga för att uppnå målen med förordningarna (EU) nr 656/2014 och (EU) 2016/399 samt direktiv 2008/115/EG. Av artikel 82.2 framgår att det kan handla om "verkställande befogenheter". Medlemmarna i enheterna får endast utföra uppgifter och utöva befogenheter i enlighet med anvisningar från och, i regel, endast i närvaro av värdmedlemsstatens gränsbevakningstjänstemän eller personal som utför uppgifter i samband med återvändande. Värdmedlemsstaten får dock ge medlemmar i enheterna tillstånd att agera för dess räkning (artikel 82.4). Utländska tjänstemän som agerar inom ramen för en insats enligt EU-förordningen ska, utifrån de relevanta profilerna, ges tillstånd att under utplaceringen utföra uppgifter som kräver användning av våld. För detta krävs ett samtycke från antingen hemmedlemsstaten eller, när det gäller ordinarie personal, Frontex (artikel 82.8). Det framgår även att användningen av våld ska ske i enlighet med värdmedlemsstatens nationella rätt. Av artikel 82.11 framgår att beslut om nekad inresa enligt artikel 14 i förordning (EU) 2016/399 och beslut om att neka visum vid gränsen i enlighet med artikel 35 i förordning (EG) nr 810/2009 får fattas endast av värdmedlemsstatens gränsbevakningstjänstemän eller av medlemmarna i enheterna om värdmedlemsstaten gett dem tillstånd att agera för dess räkning. Regeringen gör bedömningen att det behövs en kompletterande bestämmelse i svensk lag som reglerar vilken typ av befogenheter som utländska tjänstemän som ska tjänstgöra här får ges tillstånd att utöva. Härtill kommer, som även JO påpekar, att det handlar om relativt långtgående befogenheter som ska kunna överlåtas till utländska tjänstemän. Även rättssäkerhetsskäl talar därför för en kompletterande bestämmelse som beskriver vilken typ av befogenheter det kan röra sig om vid insatser i Sverige. Vad gäller sådana befogenheter som inte utgör myndighetsutövning krävs inte någon särskild lagreglering för att de ska kunna överlåtas. De befogenheter som över huvud taget kan bli aktuella att ge tjänstemännen tillstånd till är sådana befogenheter som svenska polismän, kustbevakningstjänstemän, tulltjänstemän, kriminalvårdstjänstemän respektive tjänstemän vid Migrationsverket har för sådana uppgifter det nu är fråga om. Av artikel 82 framgår att det kan handla om verkställande befogenheter och i artikel 82.8 nämns särskilt att tjänstemännen ska ges tillstånd att använda våld. Begreppet verkställande befogenheter får i detta sammanhang anses omfatta sådana åtgärder som, om de utförs i Sverige, utgör myndighetsutövning (jfr prop. 2007/08:83 s. 29, prop. 2009/10:177 s. 10 och prop. 2016/17:139 s. 38). Svenska tjänstemäns rätt att utöva sådana typer av befogenheter regleras i olika författningar. Exempelvis framgår av 9 kap. 2 § utlänningslagen vilka befogenheter som svenska tjänstemän har i samband med inresekontroll. Tjänstemännen har då bland annat rätt att kroppsvisitera en utlänning och undersöka utlänningens bagage. Svenska tjänstemäns rätt att använda våld framgår också i olika författningar. Den typ av våld som svenska polismän får använda i sådana situationer som kan bli aktuella vid Frontex insatser framgår bland annat av 10 § polislagen. Det kan handla om polismäns rätt att enligt 10 § 1 polislagen, i den mån andra medel är otillräckliga och det med hänsyn till omständigheterna är försvarligt, använda våld för att genomföra en tjänsteåtgärd om polismannen möts med våld eller hot om våld. I promemorian föreslås att det i lag ska införas en uttömmande lista med de befogenheter som ska kunna tilldelas utländska tjänstemän. Av förslaget framgår att det rör sig om vissa befogenheter som svenska tjänstemän har enligt utlänningslagen, polislagen, tullagen, lagen om straff för smuggling, kustbevakningslagen och häkteslagen (2010:611). Såväl Kustbevakningen som Tullverket framför synpunkter angående vilka specifika befogenheter som borde eller inte borde framgå av bestämmelsen. Kustbevakningen anför dessutom att det är tveksamt om de i promemorian föreslagna bestämmelserna ger stöd för alla de åtgärder som ska kunna vidtas enligt artikel 82.1 i EU-förordningen. Två centrala remissinstanser har alltså framfört synpunkter vad gäller de befogenheter som i promemorian föreslås ska kunna överlåtas till utländska tjänstemän. Redan av den anledningen anser regeringen att det är mindre lämpligt att i en uttömmande lista ange vilka befogenheter som kan tilldelas utländska tjänstemän. Till det kommer att medlemsstaterna inte får begränsa EU-förordningen på annat sätt än förordningen uttryckligen tillåter. Artikel 82.1 anger att medlemmar i enheterna ska ha kapacitet att utföra uppgifter och utöva befogenheter som gäller gränskontroll och återvändande samt uppgifter som krävs för att uppnå mål som sätts upp i tre andra EU-rättsakter. Det handlar således om olika typer av befogenheter på flera olika områden. En i lag uttömmande lista riskerar av den anledningen att utgöra en otillåten begränsning av EU-förordningen och är därför inte lämplig. Regeringens bedömning är att det i stället ska vara upp till de ansvariga myndigheterna att, inom de ramar som nu sätts upp, ta ställning till vilka uppgifter och befogenheter som utländska tjänstemän ska ges tillstånd att utöva i det enskilda fallet. EU-förordningens formulering att befogenheter ska ges utifrån "de relevanta profilerna" innebär för Sveriges del att en utländsk tjänsteman som ska tjänstgöra i en viss verksamhet inte kan ges tillstånd att utöva andra befogenheter än de som en svensk tjänsteman i motsvarande verksamhet har. Exempelvis ska en utländsk tjänsteman som motsvarar personalprofilen kustbevakare endast kunna ges befogenheter som en svensk kustbevakningstjänsteman har för sådana typer av uppgifter det nu är fråga om. En utländsk tjänsteman som motsvarar en svensk särskilt förordnad passkontrollant kan ges befogenheter enligt 9 kap. 2 § andra stycket utlänningslagen. Enligt den bestämmelsen har särskilt förordnade passkontrollanter motsvarande befogenheter som polismän har vid inresekontroller. Frontex kontrollerar att de av medlemsstaterna föreslagna tjänstemännen i kategori 2 motsvarar de fastställda personalprofilerna (artikel 56.4). Någon nationell kontroll behövs därför inte. Med hänsyn till att det är fråga om en EU-förordning och att det framgår direkt av artikel 82.4 i EU-förordningen vad som gäller för ledning och krav på svensk tjänstemans närvaro finns det inte giltiga skäl att införa en motsvarande bestämmelse i nationell rätt. Det finns inte heller förutsättningar för att i en kompletterande lag, i enlighet med vad JO föreslår, precisera vilka förutsättningar som ska vara uppfyllda för att utländska tjänstemän ska få agera utan svensk tjänstemans närvaro eller förtydliga att utländska tjänstemän står under svensk ledning även när befogenheter utövas utan svensk tjänstemans närvaro. Regeringen instämmer däremot i den uppfattning som JO för fram vad gäller betydelsen av att de utländska tjänstemännen får tydlig information, bland annat om vilka befogenheter de har getts tillstånd att utöva och vad befogenheterna innebär. Sådan information ska, oavsett i vilket land insatsen sker, framgå av den operativa planen. Den operativa planen får tjänstemännen tillgång till både inför och under en insats. Regeringen delar bedömningen i promemorian att det behövs en bestämmelse som reglerar vem som har rätt att ge utländska tjänstemän tillstånd att utöva sådana befogenheter det nu är fråga om. En sådan bestämmelsen behöver dock inte framgå av lag. Regeringen kommer därför att återkomma till den frågan i det fortsatta förordningsarbetet. Sammanfattningsvis anser regeringen att det ska införas en bestämmelse som reglerar att det är sådana befogenheter som svenska polismän, kustbevakningstjänstemän, tulltjänstemän, kriminalvårdstjänstemän respektive tjänstemän vid Migrationsverket har, för uppgifter som avser gränskontroll och återvändande samt för uppgifter som krävs för att uppnå målen med förordningarna (EU) nr 656/2014 och (EU) 2016/399 samt direktiv 2008/115/EG, som utländska tjänstemän ska kunna ges tillstånd att utöva i Sverige. En utländsk tjänsteman som ska tjänstgöra i en viss verksamhet kan dock inte ges tillstånd att utöva andra befogenheter än de som en svensk tjänsteman i motsvarande verksamhet har. Beslut om att neka inresa enligt artikel 14 i förordning (EU) 2016/399 eller beslut om att neka visum vid gränsen i enlighet med artikel 35 i förordning (EG) nr 810/2009 får fattas endast av värdmedlemsstatens gränsbevakningstjänstemän. För att utländska tjänstemän ska få fatta sådana beslut krävs att de fått ett särskilt tillstånd att agera för svensk räkning. Lagrådet anser att detta ska framgå direkt i lag. Regeringen delar den bedömningen. 5.5 Utländska tjänstemän ska ges tillstånd att utöva befogenheter som bedöms nödvändiga Regeringens förslag: Utländska tjänstemän ska ges tillstånd att utöva vissa i lagen beskrivna typer av befogenheter, under förutsättning att befogenheterna bedöms nödvändiga för att tjänstemännen ska kunna utföra uppgifterna. Promemorians förslag stämmer inte överens med regeringens. I promemorian föreslås endast en bestämmelse som reglerar att utländska tjänstemän vid tjänstgöring enligt EU-förordningen, för vissa typer av uppgifter, får ges de befogenheter att använda tvångsmedel som motsvarande svenska tjänstemän har. Remissinstanserna har inga invändningar mot den i promemorian förslagna formuleringen att utländska tjänstemän under vissa förutsättningar får ges befogenheter. Skälen för regeringens förslag: Utländska tjänstemän ska ha kapacitet att utföra uppgifter och utöva befogenheter vad gäller gränskontroll och återvändande samt uppgifter och befogenheter som är nödvändiga för att uppnå målen med förordningarna (EU) nr 656/2014 och (EU) 2016/399 samt direktiv 2008/115/EG (artikel 82.1). Tjänstemännen ska ges tillstånd att utföra uppgifter som kräver användning av våld (artikel 82.8). Den operativa personal som utplaceras som medlemmar i enheterna bör ha alla nödvändiga befogenheter för att utföra gränskontroller och återvändandeuppgifter, inklusive de uppgifter som kräver verkställande befogenheter enligt relevant nationell rätt eller EU-förordningen (beaktandesats 59 i ingressen till EU-förordningen). EU-förordningen innebär att Sverige har en skyldighet att ge utländska tjänstemän tillstånd att under en insats här utöva sådana befogenheter som bedöms nödvändiga för att tjänstemännen ska kunna utföra uppgifterna. Det kan handla om befogenheter som bedöms nödvändiga för att utföra gränskontroller, återvändandeuppgifter och de uppgifter som krävs för att uppnå målen med förordningarna (EU) nr 656/2014 och (EU) 2016/399 samt direktiv 2008/115/EG. Vilka befogenheter som en utländsk tjänsteman ska ges tillstånd att utöva i det enskilda fallet styrs av avgränsningen i 3 § första och andra stycket men också av insatsens utformning och tjänstemannens roll i insatsen. De befogenheter som tjänstemännen ges tillstånd att utöva ska beskrivas i den operativa planen (artikel 38). Regeringen gör sammanfattningsvis bedömningen att det behövs en kompletterande bestämmelse i svensk lag som reglerar att utländska tjänstemän ska ges tillstånd att utöva de befogenheter som omfattas av 3 § första och andra stycket i lagen med kompletterande bestämmelser till EU-förordningen och som bedöms nödvändiga för att tjänstemännen ska kunna utföra uppgifterna. 5.6 Användning av vapen och annan särskild utrustning Regeringens förslag: Utländska tjänstemän som har getts särskilda befogenheter ska vid tjänstgöring i Sverige ha rätt att använda skjutvapen i den uträckning som reglerna om nödvärn medger. I övrigt har de samma rätt som motsvarande svenska tjänstemän har enligt lag eller annan författning. För att få användas ska de utländska tjänstemännens utrustning motsvara den utrustning som svenska polismän, kustbevakningstjänstemän, tulltjänstemän eller kriminalvårdstjänstemän använder i motsvarande verksamhet. Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker eller har inga invändningar mot promemorians förslag. Sveriges advokatsamfund anser dock att bestämmelsen bör förtydligas mot bakgrund av att det av föreslagen lagtext framgår att utländska tjänstemän får använda skjutvapen i nödvärnssituationer medan det av motiven framgår att utländska tjänstemän endast får använda skjutvapen i nödvärnssituationer. Skälen för regeringens förslag: EU-förordningen ställer krav på att utländska tjänstemän under vissa förutsättningar ska kunna ges rätt att bära och använda tjänstevapen, ammunition och utrustning vid insatser i Sverige. Möjligheten att bära och använda tjänstevapen, ammunition och utrustning ska omfattas av hemmedlemsstatens nationella rätt (artikel 82.7). Detta innebär således att det krävs att tjänstemännen enligt hemmedlemsstaternas regleringar har rätt att bära och använda tjänstevapen, ammunition och utrustning, för att sådan rätt även ska kunna ges vid en insats i en annan medlemsstat. Bärandet och användningen av sådan utrustning i samband med en insats ska emellertid ske i enlighet med värdmedlemsstatens nationella rätt (artikel 82.8). Värdmedlemsstaten ska i enlighet med sin nationella rätt och med hemmedlemsstatens eller Frontex samtycke ge medlemmar i enheterna rätt att bära och använda tjänstevapen, ammunition och utrustning om det krävs för den funktion som tjänstemännen ska ha i den aktuella insatsen (artikel 82.8). All användning av våld ska ske i närvaro av värdmedlemsstatens tjänstemän, om inte värdmedlemsstaten med hemmedlemsstatens respektive Frontex medgivande ger de utländska tjänstemännen tillåtelse att använda våld utan att dess tjänstemän är närvarande. Värdmedlemsstaten har rätt att förbjuda bärande och användande av vissa vapen och viss utrustning om samma förbud gäller för de egna tjänstemännen. Värdmedlemsstaten ska, innan medlemmarna i enheterna utplaceras, underrätta Frontex om vilka tjänstevapen och vilken ammunition och utrustning som är tillåtna samt om villkoren för dess användning. Frontex ska därefter göra denna information tillgänglig för medlemsstaterna (artikel 82.8). Vidare regleras i EU-förordningen att tjänstevapen, ammunition och utrustning får användas i nödvärn och när det är befogat för att skydda medlemmar i enheterna eller andra personer i enlighet med värdmedlemsstatens nationella rätt, internationell människorättslagstiftning och EU-stadgan (artikel 82.9). För Sveriges del innebär EU-förordningen att de nationella regelverken ska medge att utländska tjänstemän vid behov ska kunna ges rätt att bära och använda tjänstevapen, ammunition och annan utrustning vid våldsanvändning på samma villkor som gäller för svenska polismän, kustbevakningstjänstemän, tulltjänstemän och kriminalvårdstjänstemän. Sammantaget innebär de svenska bestämmelserna på detta område att svenska tjänstemän får använda skjutvapen i nödvärn. Polismän får även i vissa ytterligare situationer använda skjutvapen, bland annat när det handlar om vissa ingripanden mot grövre brottslighet (2 § Kungörelse [1969:84] om polisens användning av skjutvapen). Regeringen gör dock bedömningen att ingripanden mot grövre brottslighet inte kommer att bli aktuella vid tjänstgöring enligt EU-förordningen. Utländska tjänstemän ska därför endast ha rätt att använda skjutvapen i nödvärn. Detta bör framgå direkt av den kompletterande bestämmelsen. Sveriges advokatsamfunds synpunkt i denna del är därmed omhändertagen. Lagrådet framhåller att det finns anledning att justera lagtexten så att det tydligare framgår att denna bestämmelse endast utgör en begränsning av utländska tjänstemäns rätt att använda skjutvapen. Vad tjänstemännen i en konkret nödsituation får göra regleras i 24 kap. 1 § brottsbalken. Regeringen delar den bedömningen. Även när det gäller rätten för utländska tjänstemän att använda annan särskild utrustning för våldsanvändning, exempelvis batong, OC-spray och fängsel, ska samma bestämmelser gälla som för motsvarande svenska tjänstemän. För svenska polismän finns bland annat Polismyndighetens föreskrifter och allmänna råd om Polismyndighetens särskilda hjälpmedel vid våldsanvändning (PMFS 2019:6). Även Kustbevakningen, Tullverket och Kriminalvården har särskilda förskrifter som reglerar rätten att använda sådan utrustning. Det framstår som rimligt att de överväganden som gjorts vid urval och anskaffning av utrustning till svenska tjänstemän gör sig gällande även för medlemmar i enheterna. För att få användas ska därför utrustningen motsvara den som bärs och används av svenska tjänstemän. Detta innebär inte att utrustningen måste vara av samma fabrikat och modell som den utrustning svenska tjänstemän använder, utan att den till funktion och verkan ska motsvara sådan utrustning. Rätten att bära och använda skjutvapen och annan särskild utrustning förutsätter att det har fattats ett beslut att ge utländska tjänstemän tillstånd att utöva befogenheter enligt 4 § i lagen med kompletterande bestämmelser till EU-förordningen. Frågan om utländska tjänstemäns funktion i insatsen kräver bärande och användning av skjutvapen och annan särskild utrustning ska, utifrån bestämda personalprofiler, prövas i samband med upprättandet av den operativa planen. Då fastslås även de närmare förutsättningarna för användandet. Regeringen bedömer sammantaget att det ska regleras i lag att utländska tjänstemän som getts tillstånd att utöva befogenheter enligt 4 § har rätt att använda skjutvapen endast i den utsträckning som reglerna om nödvärn medger. Det ska också regleras att de utländska tjänstemännen i övrigt har samma rätt som motsvarande svenska tjänstemän har. För att få användas ska utrustningen motsvara den utrustning som svenska polismän, kustbevakningstjänstemän, tulltjänstemän eller kriminalvårdstjänstemän använder i motsvarande verksamhet. Frågor om in- och utförsel samt innehav av skjutvapen, ammunition och annan utrustning behandlas i avsnitt 6. 5.7 Utländska tjänstemäns straffrättsliga skydd och ansvar Regeringens förslag: Bestämmelserna om ansvar för tjänstefel och olaga diskriminering samt om straffrättsligt skydd för tjänstemän ska utvidgas till att omfatta även utländska tjänstemän som tjänstgör i Sverige enligt EU-förordningen respektive med stöd av lagen med kompletterande bestämmelser till EU-förordningen. Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna har inga synpunkter. Åklagarmyndigheten ser behov av ett förtydligande i frågan om utländska tjänstemän omfattas av bestämmelsen om brott mot tystnadsplikt (20 kap. 3 § brottsbalken) och undantaget från krav på särskild åtalsprövning (20 kap. 5 § första stycket brottsbalken). Skälen för regeringens bedömning: Av artikel 85 i EU-förordningen framgår att medlemmar i enheterna, inklusive ordinarie personal, under gemensamma insatser, pilotprojekt, utplaceringar av stödenheter för migrationshantering, snabba gränsinsatser, återvändandeinsatser eller återvändandeinventioner på värdmedlemsstatens territorium, ska behandlas på samma sätt som värdmedlemsstatens tjänstemän i fråga om straffbara gärningar som eventuellt begås mot dem eller av dem. EU-förordningen innebär alltså att utländska tjänstemän som deltar i insatser enligt EU-förordningen ska vara likställda med svenska tjänstemän om de utsätts för eller begår brott. Mot bakgrund av legalitetsprincipens krav på klar och tydlig straffrättslig lagstiftning anser regeringen att det behövs kompletterande bestämmelser som tydliggör innebörden av EU-förordningens krav i denna del. Svenska tjänstemän har ett särskilt straffrättsligt skydd enligt bestämmelserna om våld eller hot mot tjänsteman, förgripelse mot tjänsteman och våldsamt motstånd (17 kap. 1, 2 och 4 §§ brottsbalken). Skyddet gäller bara i svensk myndighetsutövning och bör därför utvidgas till att omfatta även utländska tjänstemän som tjänstgör i Sverige med stöd av lagen med kompletterande bestämmelser till EU-förordningen. Vidare finns bestämmelser som reglerar tjänstemäns straffrättsliga ansvar. Det handlar bland annat om att tjänstemän kan göra sig skyldig till tagande av muta, olaga diskriminering, tjänstefel och brott mot tystnadsplikt (10 kap. 5 a §, 16 kap. 9 §, 20 kap. 1 § och 20 kap. 3 § brottsbalken). Åklagarmyndigheten framför att det finns behov av ett förtydligande i frågan om 20 kap. 3 § och 20 kap. 5 § första stycket brottsbalken även gäller för utländska tjänstemän. Bestämmelsen om brott mot tystnadsplikt i 20 kap. 3 § brottsbalken liksom bestämmelsen om tagande av muta i 10 kap. 5 a § brottsbalken är inte begränsad till svensk myndighetsutövning och omfattar därför även tjänstemän som tjänstgör enligt EU-förordningen utan särskild lagreglering. Även bestämmelsen i 20 kap. 5 § första stycket brottsbalken om undantag från särskild åtalsprövning omfattar sådana utländska tjänstemän. Bestämmelsen om tjänstefel i 20 kap. 1 § brottsbalken och bestämmelsen om olaga diskriminering i 16 kap. 9 § brottsbalken omfattar däremot inte utländska tjänstemän. Av 20 kap. 1 § brottsbalken framgår att bestämmelsen endast gäller vid myndighetsutövning. Enligt bestämmelsen i 16 kap. 9 § brottsbalken gör sig den som är anställd i allmän tjänst skyldig till olaga diskriminering om han eller hon diskriminerar en person bland annat på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse genom att inte gå personen till handa på de villkor som han eller hon tillämpar i förhållande till andra. För att bestämmelsen ska vara tillämplig krävs att gärningsmannen har gått enskilda tillhanda på ett sätt som är jämförligt med vad som sker i näringsverksamhet (se prop. 1970:87 s. 130). Vid utförande av arbetsuppgifter enligt EU-förordningen bedömer regeringen att tjänstemännen kan befinna sig i sådana situationer att de går enskilda till handa på det sätt som avses i 16 kap. 9 § brottsbalken (jfr prop. 2016/17:139 s. 67). Bestämmelserna om tjänstefel och olaga diskriminering bör därför utvidgas till att omfatta utländska tjänstemän som tjänstgör i Sverige enligt EU-förordningen. 5.8 Särskilda överväganden som inte föranleder lagändringar 5.8.1 Skadestånd Regeringens bedömning: Det krävs inte några särskilda bestämmelser om skadestånd. Promemorians förslag överensstämmer inte med regeringens. I promemorian föreslås att det ska införas bestämmelser om ansvar för de skador som vållas av tjänstemän som tjänstgör enligt EU-förordningen. Remissinstanserna har inga invändningar mot promemorians förslag. Justitiekanslern (JK) påpekar dock att frågan om handläggande myndighet för skadeståndsanspråk bör övervägas i det fortsatta lagstiftningsarbetet. Skälen för regeringens bedömning: Av artikel 84.1 i EU-förordningen framgår bland annat att en värdmedlemsstat ska ansvara för all skada som orsakas av medlemmar i enheterna under insatserna i enlighet med sin nationella rätt. För det fall att skadan orsakats genom grov vårdslöshet eller avsiktlig försummelse av de utstationerade eller utplacerade medlemmarna i enheterna eller Frontex ordinarie personal har värdmedlemsstaten en regressrätt mot hemmedlemsstaten eller Frontex (artikel 84.2). EU-förordningen, som ska tillämpas direkt av svenska myndigheter, innebär alltså i denna del att svenska staten ska ansvara för all skada som orsakas av medlemmar i enheterna under insatser i Sverige. Regleringen innebär även att svenska bestämmelser om statens skadeståndsansvar för skador vållade av svenska tjänstemän inte ska vara tillämpliga när sådana tjänstemän tjänstgör utomlands i enlighet med EU-förordningen. Då är i stället i första hand värdmedlemsstaten ansvarig enligt EU-förordningen. Allmänna bestämmelser om skadestånd finns i skadeståndslagen (1972:207). Bestämmelserna i den lagen är tillämpliga om inte annat är föreskrivet (1 §). I den utsträckning en fråga kopplad till den skadeståndsskyldighet som regleras i artikel 84 inte framgår av EU-förordningen tillämpas alltså de allmänna bestämmelserna i skadeståndslagen. Så kan vara fallet till exempel i fråga om hur ersättningen för en skada ska beräknas. Även frågan om huruvida det föreligger kausalitet mellan en skada och den påstådda skadeorsaken får bedömas enligt nationell rätt. Processuella regler vid skadeståndsanspråk som riktas mot staten i vissa andra sammanhang finns, som JK påpekar, i förordningen (1995:1301) om handläggning av skadeståndsanspråk mot staten. Regeringen avser att återkomma till frågan om handläggande myndighet för skadeståndsanspråk i det fortsatta förordningsarbetet. Sammanfattningsvis bedömer regeringen att det inte behövs någon kompletterande lagreglering för att uppfylla förordningens krav i denna del. 5.8.2 Regeringens rätt att meddela föreskrifter Regeringens bedömning: Det ska inte tas in en upplysningsbestämmelse om regeringens kompetens att meddela föreskrifter om samarbete enligt EU-förordningen. Promemorians förslag överensstämmer inte med regeringens. I promemorian föreslås att det ska införas en bestämmelse om att regeringen får meddela föreskrifter om samarbete enligt EU-förordningen med stöd av 8 kap. 7 § RF. Remissinstanserna har inte lämnat några synpunkter på förslaget. Skälen för regeringens bedömning: Regeringen kan meddela föreskrifter med stöd av 8 kap. 7 § RF. Om riksdagen har lagstiftat inom området för regeringens s.k. restkompetens (8 kap. 7 § första stycket 2 RF) och avsikten är att även regeringen ska kunna meddela föreskrifter i samma fråga måste det i lagen tas in en upplysningsbestämmelse som anger vilken kompetens som lämnats kvar hos regeringen. I detta fall lagstiftar inte riksdagen inom området för regeringens restkompetens. Det saknas därför anledning att ta in en sådan upplysningsbestämmelse. 5.8.3 Arbetsrätt och arbetsmiljö Regeringens bedömning: Det behövs inte någon arbetsrättslig reglering för att utländska tjänstemän ska kunna tjänstgöra i Sverige eller för att svenska tjänstemän ska kunna tjänstgöra utomlands. Det bör inte heller införas några bestämmelser om arbetsmiljöansvar för svensk personal som tjänstgör utomlands eller för utländsk personal som tjänstgör i Sverige. Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna har inga synpunkter på bedömningen. Kustbevakningen, Polismyndigheten och Tullverket anser dock att det finns ett behov av en djupare analys. Kustbevakningen påpekar också att Frontex styrelse fattar beslut om villkor för medlemmarna i enheterna och att EU-förordningen på så sätt indirekt får sådana effekter för utstationerad personal som kan strida mot svensk arbetsrättslig lagstiftning. Arbetsmiljöverket betonar vikten av att arbetsmiljöfrågorna faktiskt regleras i praktiken. Migrationsverket anser att det vore bra om Arbetsgivarverket får möjlighet att ensa de statliga myndigheternas rutiner. Skälen för regeringens bedömning Arbetsrätt Frontex ordinarie personal omfattas av anställningsvillkor som gäller för EU-personal (artikel 95.1). Vad gäller den personal från medlemsstaterna som utstationeras till Frontex för en längre tid (personal i kategori 2) ska styrelsen anta regler och vid behov uppdatera dessa (artikel 95.6). Reglerna ska bland annat innehålla villkoren för utstationeringen. Styrelsen har i beslut den 11 oktober 2020 antagit sådana regler. Av beslutet framgår bland annat vad som gäller beträffande arbetstider och ledighet samt vid sjukdom. De tjänstemän som tillhandahålls för kortvariga utplaceringar och de som ingår i reserven för snabba gränsinsatser (personal i kategori 3 och 4) omfattas i stället av sin hemmedlemsstats arbetsrättsliga regler. Frontex styrelse har alltså beslutat vilka arbetsrättsliga villkor som ska gälla personal i kategori 2. Kustbevakningen påpekar att vissa villkor inte stämmer överens med svensk arbetsrättslig reglering. Avvikelserna handlar bland annat om rätt till föräldraledighet och 25 dagars semester. Regeringen konstaterar att det visserligen föreligger sådana skillnader som Kustbevakningen påpekar men gör bedömningen att Sverige trots detta inte har några möjligheter att besluta om andra arbetsrättsliga villkor under utstationeringen än de som framgår av styrelsebeslutet. Av samma skäl finns inte heller förutsättningar för att anta sådana regler för utländska tjänstemän i Sverige. De myndigheter vars personal ska tjänstgöra enligt EU-förordningen har i stället möjlighet att i avtal reglera att tjänstemännen exempelvis har rätt till ytterligare semesterdagar att nyttja i tiden efter utstationeringen. En sådan ordning gäller dessutom redan sedan tidigare vid flera svenska myndigheter. För svenska tjänstemän i kategori 2 som tjänstgör utomlands enligt EU-förordningen har det hittills upprättats särskilda avtal om utlandstjänstgöring, s.k. URA-avtal. Som Migrationsverket påpekar ser avtalen i nuläget olika ut beroende på vilken myndighet tjänstemännen i fråga är anställda vid. Det saknas dock förutsättningar att genomföra en översyn av URA-avtalen inom ramen för detta författningsarbete. Enligt artikel 39.4 i EU-förordningen har Frontex verkställande direktör numera en rätt att omplacera utstationerad personal. De svenska avtalen är i nuläget formulerade på ett sådant sätt att en tjänstgöringsort behöver anges. Regeringen konstaterar därför att de nuvarande URA-avtalens utformning kan behöva ses över på så sätt att de möjliggör beslut om omplaceringar. Inte heller denna fråga kan dock tas om hand inom ramen för detta författningsarbete. Sammanfattningsvis anser regeringen att det inte krävs någon kompletterande arbetsrättslig reglering för att utländsk personal ska kunna tjänstgöra i Sverige eller för att svensk personal ska kunna tjänstgöra utomlands. Vad gäller personal som tillhör kategori 1 och 2 finns EU-rättslig reglering som styr arbetsvillkoren. Det finns därför inte förutsättningar för att anta kompletterande nationella regler. För personal som tillhör kategori 3 och 4 gäller hemmedlemsstatens arbetsrättsliga regler och av den anledningen behövs inte någon kompletterande reglering för den personalen. Arbetsmiljö EU-förordningen innehåller inte några bestämmelser om arbetsmiljö. Arbetsmiljölagens (1977:1160) tillämpningsområde omfattar alla arbetstagare inom Sveriges territorium, inbegripet utländska arbetstagare som endast tillfälligt befinner sig här. Det innebär motsatsvis att arbetsmiljölagen i princip inte gäller för svenska tjänstemän som tjänstgör i annan medlemsstat. I fråga om fartygsarbete gäller dock lagen även när svenska fartyg används till sjöfart utanför Sveriges sjöterritorium. Frågan är om det finns skäl att införa en särreglering motsvarande den som finns för Försvarsmaktens personal vid internationella militära insatser och för Polisens utlandsstyrka. Regeringen konstaterar att det får anses rimligt att svenska myndigheter tar ett visst ansvar för svenska tjänstemäns arbetsmiljö utomlands även om arbetsmiljölagen i princip inte är tillämplig. En god arbetsmiljö kan till viss del uppnås exempelvis genom att anställningsmyndigheten utbildar tjänstemännen samt tillhandahåller andra förberedande åtgärder och ändamålsenlig utrustning. Efter en insats kan anställningsmyndigheten exempelvis erbjuda krisstöd, rehabilitering och företagshälsovård. Det får också anses rimligt att den myndighet som tjänstemannen är anställd vid, tillsammans med Frontex och utländska myndigheter, beaktar arbetsmiljörisker när samarbeten planeras, dvs. senast i samband med upprättandet av den operativa planen. Regeringen delar bedömningen i promemorian att förhållandena vid samarbeten enligt EU-förordningen kan antas vara mindre riskfyllda än vid sådana komplexa internationella militära insatser som det kan vara fråga om för bland annat Försvarsmaktens personal. Därtill kommer att svenska myndigheter skulle ha begränsade möjligheter att fullgöra ett eventuellt arbetsmiljöansvar, eftersom de i stor utsträckning kommer att sakna rådighet över de omständigheter som gäller utomlands. Med hänsyn härtill bedömer regeringen att det inte finns tillräckliga skäl för att införa en särskild reglering för arbetsmiljöfrågor som omfattar svenska tjänstemän som tjänstgör utomlands. Vad gäller utländska tjänstemän som tjänstgör i Sverige är alltså arbetsmiljölagen tillämplig. Arbetsmiljölagens utgångspunkt är att arbetsmiljöansvaret ligger på arbetsgivaren. De utländska tjänstemännens anställningsmyndigheter saknar dock i stor utsträckning inflytande över förhållandena i Sverige. Det kan därför vara rimligt att de svenska myndigheterna ändå tar ett visst ansvar för de utländska tjänstemännens arbetsmiljö i Sverige. Regeringen anser dock att det inte är lämpligt att slå fast ett sådant ansvar i lag (jfr prop. 2016/17:139 s. 78 f.). Som Arbetsmiljöverket påpekar är det angeläget att arbetsmiljöfrågorna faktiskt tas om hand. Arbetsmiljöfrågorna bör därför diskuteras i samband med upprättandet av den operativa planen och då lösas på lämpligt sätt. 5.8.4 Svensk straffrättslig domsrätt Regeringens bedömning: Det behövs inte några särskilda bestämmelser om straffrättslig domsrätt. Promemorians förslag överensstämmer inte med regeringens. I promemorian föreslås ändringar i 2 kap. 3 och 5 §§ brottsbalken. Remissinstanserna har inga synpunkter på förslaget. Skälen för regeringens bedömning: EU-förordningens krav i artikel 85 på straffrättslig likabehandling gäller inte uttryckligen hemmedlemsstatens behandling av utsänd personal. Det är dock lämpligt att frågan om straffrättslig domsrätt regleras på ett enhetligt sätt för svenska tjänstemän som deltar i insatser enligt EU-förordningen (jfr prop. 2016/17:139 s. 74-76). Förslaget i promemorian har sin grund i den tidigare lydelsen av 2 kap. brottsbalken. I 3 och 5 §§ undantogs då uttryckligen polismän, tulltjänstemän och tjänstemän vid Kustbevakningen som utför arbetsuppgifter enligt en internationell överenskommelse som Sverige har tillträtt från kraven på dubbel straffbarhet och åtalsförordnande. I promemorian föreslås att undantagsbestämmelserna ska utvidgas till att omfatta även tjänstemän vid Kriminalvården och Migrationsverket samt andra tjänstemän vid Polismyndigheten än polismän. Sedan den 1 januari 2022 gäller enligt 2 kap. 3 § 4 b) brottsbalken att svensk domstol är behörig att döma över brott som begåtts utanför Sverige i utövningen av tjänst eller uppdrag som innefattar svensk allmän ställning. För att ett brott ska anses ha begåtts i utövningen av tjänst eller uppdrag som innefattar svensk allmän ställning krävs att det begåtts i en funktion som är av officiell karaktär och som typiskt sett innebär statlig maktutövning (prop. 2020/21:204 s. 147). Sådana brott omfattas över huvud taget inte av kravet på dubbel straffbarhet (prop. 2020/21:204 s. 116). Samma sak gäller åtalsförordnande. Av 2 kap. 7 § första stycket brottsbalken framgår att åtal för brott som avses i 3 § får väckas endast om åtalsförordnande har meddelats. I andra stycket samma bestämmelse framgår att ett sådant åtalsförordnande inte behövs om brottet har begåtts i utövningen av tjänst eller uppdrag som innefattar svensk allmän ställning. Brottsbalkens bestämmelser om svensk domstols behörighet och undantag från krav på åtalsförordnande begränsas alltså inte längre till tjänstemän vid särskilda myndigheter och innebär numera att kraven på dubbel straffbarhet och åtalsförordnande inte är tillämpliga på de tjänstemän som tjänstgör enligt EU-förordningen. Regeringen gör mot den bakgrunden bedömningen att frågan om straffrättslig domsrätt över de tjänstemän som deltar i insatser enligt EU-förordningen redan regleras på ett enhetligt sätt och att det därför inte behövs några särskilda bestämmelser. 5.8.5 Uppgiftslämnande och sekretess Regeringens bedömning: Nationella myndigheters skyldighet att utbyta nödvändig information mellan varandra och med Frontex följer direkt av artikel 12 i EU-förordningen och behöver därför inte regleras i svensk författning. Inte heller i övrigt krävs någon ytterligare kompletterande reglering. Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna har inga synpunkter på förslaget. Kustbevakningen efterfrågar en djupare och bredare analys av EU-förordningens bestämmelser om skyldighet att utbyta information. Skälen för regeringens bedömning: EU-förordningen reglerar ett stort antal situationer då uppgifter ska lämnas mellan svenska myndigheter och från Sverige till Frontex samt i vissa fall direkt till andra myndigheter eller till tredjeländer. Skyldigheten att utbyta information mellan nationella myndigheter och med Frontex regleras i artikel 12. Bestämmelsen kompletteras bland annat av reglerna om Eurosur och av artikel 110.3. Enligt artikel 110.3 ska övervakare av grundläggande rättigheter ha tillgång till alla handlingar som är relevanta för genomförande av Frontex verksamhet. Vissa av de uppgifter som kan behöva utbytas kan omfattas av sekretess enligt offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), OSL. Av 8 kap. 3 § 1 OSL framgår att sekretess inte hindrar att en uppgift för vilken sekretess gäller röjs för en utländsk myndighet eller en mellanfolklig organisation om utlämnandet sker i enlighet med en särskild föreskrift i lag eller förordning. Enligt 10 kap. 28 § OSL hindrar inte heller sekretess att en uppgift lämnas från en myndighet till en annan myndighet om en uppgiftsskyldighet följer enligt lag eller förordning. Med lag likställs i dessa sammanhang EU-förordningar (prop. 2012/13:122 s. 42). För att uppgiftsskyldigheten ska bryta sekretessen krävs att bestämmelsen uppfyller vissa krav på konkretion. Den kan a) ta sikte på utlämnande av uppgifter av ett aktuellt slag, b) gälla en viss myndighets rätt att få del av uppgifter i allmänhet eller c) avse en skyldighet för en viss myndighet att lämna andra myndigheter information. Det krävs däremot inte att bestämmelsen i fråga avfattats med tanke på att uppgifterna kan vara hemliga (Lenberg m.fl. Offentlighets- och sekretesslagen - En kommentar, 10:28:1). Bestämmelsen i artikel 12 innebär en skyldighet för alla inblandade nationella myndigheter och Frontex att i rätt tid och på ett korrekt sätt, i enlighet med förordningen, annan relevant unionsrätt och nationell rätt om utbyte av information, dela med sig av all information som är nödvändig för att de ska kunna utföra sina uppgifter enligt EU-förordningen. Bestämmelsen, som alltså kompletteras av föreskrifter på andra ställen i förordningen, i andra EU-rättsakter och i nationell rätt, innebär både en långtgående skyldighet att lämna information och en motsvarande rätt att få del av information. Kustbevakningen efterfrågar en djupare och bredare analys med konkreta anvisningar om vilken typ av information från övervakning och fartygsrapportering som myndigheterna ska vara skyldiga att förmedla för syftet gränsförvaltning. I propositionen tar regeringen ställning till vilken typ av reglering som krävs för att EU-förordningen ska kunna tillämpas och få fullt genomslag. Att tolka EU-förordningen, i den bemärkelsen som Kustbevakningen efterfrågar, är i stället upp till de tillämpande myndigheterna. Regeringen bedömer sammanfattningsvis, i likhet med bedömningen i promemorian, att artikel 12 i EU-förordningen har sådan sekretessbrytande verkan som avses i 8 kap. 3 § och 10 kap. 28 § OSL. Några kompletterande bestämmelser som möjliggör det informationsutbyte som föreskrivs i förordningen behöver därför inte införas. Riksdagens ombudsmän (JO) lyfter även frågan om det behövs kompletterande reglering vad gäller tillsynen över de utländska tjänstemän som tjänstgör i Sverige enligt EU-förordningen. För de tjänstemän som inte tillhör den ordinarie personalen gäller enligt artikel 43.5 i EU-förordningen att de ska omfattas av hemmedlemsstatens disciplinära bestämmelser. Ordinarie personal som utplaceras som medlemmar i enheterna omfattas i stället enligt artikel 43.6 av disciplinära bestämmelser i enlighet med tjänsteföreskrifterna och anställningsvillkoren samt de åtgärder av disciplinär natur som föreskrivs i den tillsynsmekanism som avses i artikel 55.5 a. Att låta JO och Justitiekanslern (JK) utöva tillsyn över dessa tjänstemän, på samma sätt som gäller svenska tjänstemän, skulle därför vara svårförenligt med EU-förordningen. En sådan reglering skulle också gå emot vad som gäller för utländska tjänstemän som tjänstgör enligt lagen (2017:496) om internationellt polisiärt samarbete (prop. 2016/17:139 s. 70). Insatserna utövas dessutom under svensk ledning och omfattas därför trots allt av JO:s och JK:s tillsyn. Samarbetet enligt EU-förordningen får sammanfattningsvis anses omgärdat av tillräckliga rättssäkerhetsgarantier. Regeringen gör därför bedömningen att utländska tjänstemän som deltar i samarbetet kring Frontex inte bör stå under tillsyn av JO eller JK. 6 Ändringar i vapenlagen Regeringens förslag: Bemyndigandet i 11 kap. 1 § f vapenlagen ska utvidgas till att även omfatta företrädare för Frontex. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har inget att invända mot förslaget. Polismyndigheten anser dock att det bör förtydligas om sekonderade tjänstemän ska anses vara företrädare för annan stat enligt 11 kap. 1 § f vapenlagen (1996:67). Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) påtalar att frågan om tillståndskrav enligt lagen (2010:1011) om brandfarliga och explosiva varor inte har belysts i promemorian och föreslår därför en ändring i 13 § förordningen (2010:1075) om brandfarliga och explosiva varor. Skälen för regeringens förslag: Vapenlagen och vapenförordningen (1996:70) innehåller bestämmelser om krav på tillstånd för införsel, innehav och utförsel av skjutvapen, ammunition och ljuddämpare. Av 11 kap. 1 § f vapenlagen framgår att regeringen får meddela föreskrifter om att kravet på tillstånd inte ska gälla skjutvapen, ammunition och ljuddämpare som en företrädare för en annan stats myndighet medför vid tillfällig tjänstgöring i Sverige eller vid resa för tjänsteändamål genom Sverige. Detsamma gäller i fråga om pepparspray (3 §). Polismyndigheten har begärt ett förtydligande i denna del vad gäller sekonderad personal. Regeringen konstaterar att sådan personal (kategori 2-4) som tjänstgör i enlighet med EU-förordningen är att anse som företrädare för annan stats myndighet och att de därför omfattas av bestämmelsen i 11 kap. 1 § f vapenlagen. I 4 kap. 4 § vapenförordningen finns en bestämmelse om att tillfällig tjänstgöring enligt EU-förordningen ska undantas från vapenlagens bestämmelser om krav på tillstånd. Ett sådant undantag är dock inte tillämpligt på Frontex ordinarie personal (kategori 1), eftersom sådana tjänstemän anses vara företrädare för Frontex och inte företrädare för annan stats myndighet. Regeringen bedömer därför, i likhet med förslaget i promemorian, att bemyndigandet i 11 kap. 1 § f vapenlagen för regeringen att besluta om att vapenlagen inte ska tillämpas behöver utvidgas till att även omfatta företrädare för Frontex. Enligt 6 § lagen (1992:1300) om krigsmateriel krävs tillstånd för att krigsmateriel ska få föras ut ur landet. Av förordningen (1992:1303) om krigsmateriel framgår vissa undantag från tillståndskravet i lagen. Av 4 a § framgår att tillstånd inte behövs när det gäller utförsel till annat EES-land och materielen har förts in i landet för att användas vid tillfällig tjänstgöring enligt EU-förordningen. Eftersom samtliga Schengenländer utom Schweiz även är EES-länder torde det endast bli i ett fåtal fall som tillstånd respektive anmälan krävs. Någon särskild reglering är därför inte nödvändig. Enligt 15 § förordningen om krigsmateriel gäller att utförsel av krigsmateriel ska anmälas till Tullverket. Sådan anmälan krävs dock inte enligt 15 a § andra stycket när den som för ut krigsmaterielen är ett utländskt organ och materielen förs in för att användas vid tillfällig tjänstgöring enligt EU-förordningen. Undantaget gäller utländska organ och är alltså tillämpligt på all Frontex personal. För batonger är bestämmelserna i vapenlagen inte tillämpliga. I stället följer av 1 § förordningen (1990:415) om tillstånd till införsel av vissa farliga föremål att det krävs särskilt tillstånd för att batonger ska få föras in i landet. Sådant tillstånd får enligt 2 § i samma förordning ges beträffande batonger av det slag som enligt särskilda föreskrifter ingår i utrustning för viss tjänst eller visst uppdrag, om batongen förs in till landet för att ingå i sådan utrustning. En sådan föreskrift som omfattar utländska tjänstemän behövs alltså. Det är dock tillräckligt att detta regleras i den operativa planen för insatsen. Dessutom regleras i 1 § första stycket lagen (1988:254) om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål att knivar, stick- och skärvapen och andra föremål som är ägnade att användas som vapen vid brott mot liv eller hälsa inte får innehas på allmän plats, fordon på allmän plats och vissa andra särskilt angivna områden. Av andra stycket framgår bland annat att första stycket inte gäller om föremålet enligt särskilda föreskrifter ingår i utrustning för viss tjänst eller visst uppdrag. I promemorian har föreslagits att både 4 kap. 4 § vapenförordningen och 4 a § förordningen om krigsmateriel ska uppdateras med en hänvisning till den senaste lydelsen av EU-förordningen. Regeringen kommer att ta ställning till den frågan i det fortsatta förordningsarbetet. MSB påpekar att frågan om tillståndskrav enligt lagen om brandfarliga och explosiva varor inte har belysts i promemorian. MSB framför att det sker en överföring av explosiv vara (ammunition) enligt 5 § 2 lagen om brandfarliga och explosiva varor när en tjänsteman tar med sig sitt tjänstevapen och tillhörande ammunition till Sverige och att en sådan överföring kräver tillstånd enligt 16 § samma lag. För att sådant tillstånd inte ska behövas föreslår MSB en ändring i 13 § förordningen om brandfarliga och explosiva varor. Regeringen avser att återkomma till även denna fråga inom ramen för det fortsatta förordningsarbetet. 7 Tydligare regler om underrättelseskyldighet när barn som misstänks för brott frihetsberövas Regeringens förslag: I kretsen av vuxna personer som kan underrättas när ett barn frihetsberövas på grund av misstanke om brott ska även någon annan lämplig vuxen person uttryckligen ingå. Det ska också förtydligas att en underrättelse om frihetsberövande alltid ska lämnas till någon i den kretsen av vuxna personer. Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. I förhållande till promemorians förslag har en språklig ändring gjorts. Remissinstanserna: Åklagarmyndigheten, Barnombudsmannen, Lunds universitet, Justitiekanslern, Sveriges Kommuner och Regioner, Riksdagens ombudsmän, Rädda Barnen, Socialstyrelsen, Helsingborgs tingsrätt, Polismyndigheten, Statens institutionsstyrelse och Sveriges advokatsamfund tillstyrker eller har inga invändningar mot promemorians förslag. Rädda Barnen anser även att det bör tydliggöras att barnets åsikt ska tas in och beaktas i samband med underrättelsen och att andra delar av lagstiftningen bör ses över. Skälen för regeringens förslag EU:s försvarardirektiv och behovet av att förtydliga reglerna om underrättelseskyldighet när barn som misstänks för brott frihetsberövas EU:s försvarardirektiv syftar till att fastställa minimiregler om rättigheterna för misstänkta och tilltalade i straffrättsliga förfaranden. Av direktivet följer en förpliktelse för medlemsstaterna att se till att misstänkta och tilltalade som är frihetsberövade har rätt att få en person som de har utsett underrättad om deras frihetsberövande (artikel 5). Om den misstänkta eller tilltalade är ett barn ska vårdnadshavaren så snart som möjligt underrättas om frihetsberövandet och skälen till detta, såvida det inte strider mot barnets bästa. I så fall ska en annan lämplig vuxen person underrättas (artikel 5.2). Som framgår av avsnitt 3 har kommissionen i den formella underrättelsen gjort gällande att Sverige inte uppfyller sina skyldigheter enligt direktivet. Kommissionen menar att det inte framgår av den svenska lagstiftningen att en annan lämplig vuxen ska underrättas om att ett barn har frihetsberövats i de fall det skulle strida mot barnets bästa att underrätta den person som har föräldraansvaret för barnet. Artikel 5.2 har införlivats i 5 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare, LUL. Om någon som inte har fyllt arton år är skäligen misstänkt för brott, ska vårdnadshavaren eller någon annan som svarar för den unges vård och fostran samt någon annan som har en fostrande roll i förhållande till den unge omedelbart underrättas och kallas till förhör som hålls med den unge. Om den unge har gripits, anhållits eller häktats på grund av brottsmisstanken, ska en sådan vuxen underrättas om detta och om skälen för det samtidigt med underrättelsen om brottsmisstanken eller annars omedelbart efter frihetsberövandet (5 § första stycket LUL). En underrättelse eller kallelse enligt första stycket ska inte göras om det strider mot den unges bästa eller om det finns andra särskilda skäl (5 § tredje stycket LUL). I förarbetena anges att om det skulle strida mot den unges bästa att lämna information om frihetsberövandet till vårdnadshavaren, bör gälla att en annan lämplig vuxen ska underrättas. Om någon i kretsen av personer som kan kontaktas inte ska underrättas med motiveringen att det strider mot den unges bästa, kommer som en följd av det gälla att någon annan i denna krets ska underrättas (prop. 2015/16:187 s. 39). Därutöver ska socialnämnden alltid underrättas om någon som inte har fyllt 18 år frihetsberövas (6 § LUL). Den svenska regleringen uppnår det resultat som direktivet eftersträvar. Det är dock viktigt att det inte finns några tveksamheter om vad som gäller i fråga om skyldigheten att underrätta någon lämplig vuxen i ett barns närhet vid ett frihetsberövande. Det finns därför skäl att förtydliga den svenska regleringen så att den bättre stämmer överens med lydelsen i direktivet. Även en annan lämplig vuxen person ska uttryckligen ingå i kretsen av personer som kan underrättas om ett barns frihetsberövande I den krets av personer som myndigheterna kan vända sig till enligt gällande reglering när ett barn har frihetsberövats på grund av misstanke om brott ingår vårdnadshavaren, den eller de som har det huvudsakliga ansvaret för den unge samt även andra som kan anses ha en fostrande roll i förhållande till den unge. I den sista kategorin kan till exempel föräldrar som inte är vårdnadshavare men som umgås med den unge ingå. Också andra vuxna än den unges föräldrar kan ha en fostrande roll för den unge, till exempel kan före detta familjehemsföräldrar, styvföräldrar, mor- och farföräldrar, stödpersoner eller lärare stå i ett sådant närmare förhållande till den unge (prop. 2001/02:111 s. 20). Den krets av personer som kan kontaktas om ett barn har frihetsberövats på grund av brott är alltså omfattande och inte formellt avgränsad. Som bestämmelserna i 5 § första stycket LUL är utformade är det samma kategori av personer som ska informeras om att ett barn har frihetsberövats som den personkrets som ska underrättas och kallas till förhör när ett barn är misstänkt för brott. Syftet med att underrätta en vuxen i den unges närhet om brottsmisstanke och att kalla den vuxna till förhör är dock inte nödvändigtvis detsamma som syftet med att informera en vuxen om att ett barn har frihetsberövats. I det första fallet syftar underrättelsen och möjligheten till medverkan under förhör till att vuxna personer ska kunna hjälpa den unge att komma till rätta med sin brottslighet (prop. 2001/02:111 s. 19). I den situation då ett barn har frihetsberövats är det i första hand viktigt att någon vuxen i den unges närhet får kännedom om vad som har hänt barnet. Det finns en risk för att kretsen av personer som ska underrättas om ett barns frihetsberövande enligt den nuvarande regleringen uppfattas som snävare än vad direktivet föreskriver och snävare än vad som är avsikten med den svenska regleringen. Regeringen anser därför, i enlighet med promemorians förslag, att även någon annan lämplig vuxen person ska läggas till i kretsen av personer som kan underrättas om ett barns frihetsberövande i 5 § första stycket andra meningen LUL, vilket stämmer överens med vad som framgår av artikel 5.2 i direktivet. Det är lämpligt att använda samma terminologi som i direktivet, dels för att termen annan lämplig vuxen person är generell och ändamålsenlig för det aktuella fallet, dels för att undvika tveksamheter i fråga om huruvida Sverige uppfyller kravet i direktivet. Det förtydligas att en underrättelse om att ett barn har frihetsberövats alltid ska lämnas till någon i kretsen av vuxna personer som kan underrättas En underrättelse eller kallelse ska inte göras om det strider mot den unges bästa eller om det finns andra särskilda skäl (5 § tredje stycket LUL). Om exempelvis den unges vårdnadshavare inte ska kontaktas eftersom det skulle strida mot barnets bästa eller om det finns andra särskilda skäl mot det, ska en annan vuxen i den krets av personer som anges i 5 § första stycket LUL kontaktas. Detta framgår inte uttryckligen av lagtexten, utan har i stället förutsatts i förarbetena. Det har bedömts som en naturlig följd att någon annan kontaktas om någon i den nämnda kretsen inte ska underrättas (prop. 2015/16:187 s. 39). Det är viktigt att någon vuxen person i ett barns närhet alltid får kännedom om att ett barn har frihetsberövats och varför så har skett. För att det inte ska finnas någon tveksamhet i frågan ska i enlighet med promemorians förslag ett förtydligande göras i 5 § tredje stycket LUL om att en underrättelse om frihetsberövande alltid ska lämnas till någon av de vuxna personer som anges i första stycket andra meningen i samma paragraf. Rädda Barnen anser att det bör tydliggöras att barnets åsikt ska tas in och beaktas när en ansvarig myndighet fattar beslut om vilken vuxen, vårdnadshavare eller annan lämplig person som ska underrättas. Att den unge ska tillfrågas inför att vårdnadshavare och andra vuxna underrättas framgår av tidigare förarbeten (prop. 1994/95:12 s. 64 och prop. 2001/02:111 s. 20). Vidare är det inte möjligt att, som Rädda Barnen önskar, inom ramen för detta lagstiftningsärende göra en översyn av övriga delar av LUL som behandlar underrättelse till vårdnadshavare när barn som är under 15 år misstänks för brott. 8 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser Regeringens förslag: Den nya lagen och övriga lagändringar ska träda i kraft den 1 augusti 2022. Regeringens bedömning: Det behövs inga övergångsbestämmelser. Promemoriornas förslag och bedömning överensstämmer delvis med regeringens. Enligt Ds 2021:10 ska bestämmelserna i den kompletterande lagen träda i kraft så snart som möjligt och övriga föreslagna lagändringar träda i kraft den dag regeringen bestämmer. Remissinstanserna har inte lämnat några synpunkter på förslagen. Skälen för regeringens förslag och bedömning: EU-förordningen trädde i kraft den 4 december 2019 och ska, med vissa undantag, tillämpas från det datumet. Utplaceringar i enlighet med artiklarna 54-58 ska ske från och med den 1 januari 2021. Det är därför angeläget att de föreslagna bestämmelserna, som avser att komplettera EU-förordningen, träder i kraft så snart som möjligt. Mot den bakgrunden och med hänsyn till den tid som de olika leden i lagstiftningsprocessen förväntas ta framstår den 1 augusti 2022 som den tidigast möjliga tidpunkten för ikraftträdande av den nya lagen och de övriga lagändringar som föreslås med anledning av EU-förordningen. Lagändringarna i LUL föreslås mot bakgrund av att kommissionen har ifrågasatt det svenska genomförandet av försvarardirektivet. De bör träda i kraft så snart som möjligt. Den tidigaste tidpunkten som lagändringarna kan träda i kraft bedöms vara den 1 augusti 2022. Det krävs inte några övergångsbestämmelser. 9 Konsekvenser av förslagen Regeringens bedömning: Förslagen med anledning av EU-förordningen bidrar till att Sverige kan uppfylla sina förpliktelser enligt förordningen och att Sverige vid behov ska kunna begära och ta emot bistånd från Frontex. Förslagen om ändringar i LUL innebär en ökad tydlighet och därmed trygghet både för barn som frihetsberövas på grund av misstanke om brott och för vuxna i deras närhet. Lagförslagen ger inte upphov till ökade kostnader för myndigheterna och har inte några konsekvenser i övrigt. Promemoriornas bedömning överensstämmer i huvudsak med regeringens. Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna har inga synpunkter på bedömningen. Kustbevakningen anser dock att EU-förordningen och förslagen i Ds 2021:10 innebär ökade kostnader för bland annat utplacering av personal och utrustning samt för stabsuppgifter. Enligt Kustbevakningen behövs en kraftig anslagsökning för att myndigheten ska kunna fortsätta delta operativt med utplacering av personal och utrustning till Frontex samt för att omfattningen och målen för myndighetens övriga verksamhet inte ska behövas sänkas. Polismyndigheten framhåller att förslagen i Ds 2021:10 innebär en förbättrad förmåga att samordna Sveriges deltagande i Frontex stående styrka men påpekar samtidigt att förslagen innebär en ökad arbetsbörda på den nationella kontaktpunkten och samordningscentralen samt vissa organisatoriska förändringar hos Polismyndigheten. Omfattningen av dessa kostnader går dock enligt Polismyndigheten inte att uppskatta i nuläget. Kriminalvården bedömer att den föreslagna regleringen i Ds 2021:10 kan antas ge upphov till ytterligare kostnader för myndigheten, men att det inte går att uppskatta de ekonomiska konsekvenserna i nuläget. Kriminalvården önskar ett tydliggörande i frågan om hur utlandsstationeringar inom ramen för Frontex verksamhet ska finansieras. Skälen för regeringens bedömning: EU-förordningen innebär förbättrade förutsättningar för ett utökat samarbete angående gränsförvaltning mellan stater och ansvariga myndigheter inom Schengenområdet. Lagförslagen i den delen bedöms bidra till att Sverige kan uppfylla sina förpliktelser enligt EU-förordningen samt ha en möjlighet att begära och ta emot bistånd från Frontex. Kustbevakningen, Polismyndigheten och Kriminalvården påpekar att myndigheterna kommer att drabbas av kostnadsökningar. Myndigheternas synpunkter knyter dock uteslutande an till innehållet i EU-förordningen och den i promemorian föreslagna förordningen, som bland annat reglerar de svenska myndigheternas ansvar för att uppfylla Sveriges åligganden enligt EU-förordningen. I detta avsnitt redogörs endast för konsekvenserna av de lagförslag som lämnas i denna lagstiftningsprodukt. Lagförslagen handlar om vissa kompletterande bestämmelser för det redan pågående arbetet inom ramen för EU-förordningen, bland annat reglering angående utländska tjänstemäns befogenheter samt deras straffrättsliga skydd och ansvar vid tjänstgöring i Sverige. De myndigheter som berörs får inget utökat ansvar med anledning av lagförslagen och förslagen bedöms inte heller i övrigt innebära några kostnadsökningar för myndigheterna. Kriminalvårdens fråga, som handlar om hur myndigheten internt ska hantera finansieringen av utlandsstationeringar, faller inte inom ramen för denna lagstiftningsprodukt. Förslagen om ändringar i LUL kan förväntas leda till en ökad tydlighet och därmed trygghet för barn eftersom det direkt av lagtexten framgår att någon vuxen person i barnets närhet alltid ska kontaktas vid ett frihetsberövande på grund av brottsmisstanke. Det leder även till ökad trygghet för vuxna i och med vissheten att någon i barnets närhet kommer att bli underrättad i de fall ett barn frihetsberövas. Barns rättigheter är garanterade genom exempelvis barnkonventionen. Förslagen bidrar till att tydliggöra de rättigheter som handlar om att barnets bästa ska beaktas (artikel 3.1) och om underrättelseskyldighet (artikel 40.2). Förslagen om ändringar i LUL innebär inte några ändringar i sak. Enligt hittillsvarande ordning underrättas regelmässigt någon vuxen person i ett barns närhet om att barnet har frihetsberövats. Förslagen bör inte leda till någon ökning av antalet underrättelser och bör inte heller påverka arbetsbördan för Polismyndigheten, Åklagarmyndigheten, kommunernas socialtjänster eller andra berörda myndigheter. Förslagen bedöms därför inte leda till några ökade kostnader för det allmänna. Regeringens förslag påverkar inte i övrigt enskildas rättigheter eller skyldigheter. Inte heller bedöms förslagen ha konsekvenser för den kommunala självstyrelsen, sysselsättningen, offentlig service, småföretags villkor, jämställdheten mellan kvinnor och män eller för de integrationspolitiska målen. 10 Författningskommentar 10.1 Förslaget till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s gräns- och kustbevakningsförordning Inledande bestämmelser 1 § Denna lag innehåller kompletterande bestämmelser till Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1896 av den 13 november 2019 om den europeiska gräns- och kustbevakningen och om upphävande av förordningarna (EU) nr 1052/2013 och (EU) 2016/1624 (EU:s gräns- och kustbevakningsförordning). Paragrafen anger att lagen innehåller kompletterande bestämmelser till EU-förordningen. Det innebär att lagen inte kan tillämpas fristående, utan endast tillsammans med EU-förordningen. Bestämmelsen anger även den i lagen använda förkortningen för EU-förordningen. Hänvisningen till EU-förordningen är dynamisk och avser alltså förordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen. Övervägandena finns i avsnitt 5.2. 2 § Termer och uttryck i denna lag har samma betydelse som i EU:s gräns- och kustbevakningsförordning. Av paragrafen framgår att de termer och uttryck som används i lagen har samma betydelse som i EU-förordningen. Övervägandena finns i avsnitt 5.2. Befogenheter som utgör myndighetsutövning 3 § Utländska tjänstemän som ska tjänstgöra i Sverige enligt EU:s gräns- och kustbevakningsförordning får, för uppgifter som avser gränskontroll och återvändande, ges tillstånd att i Sverige utöva befogenheter som utgör myndighetsutövning. Sådant tillstånd får ges även för uppgifter som krävs för att uppnå målen med 1. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 656/2014 av den 15 maj 2014 om fastställande av regler för övervakningen av de yttre sjögränserna inom ramen för det operativa samarbete som samordnas av Europeiska byrån för förvaltningen av det operativa samarbetet vid Europeiska unionens medlemsstaters yttre gränser, 2. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/399 av den 9 mars 2016 om en unionskodex om gränspassage för personer (kodex om Schengengränserna), och 3. Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/115/EG av den 16 december 2008 om gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna. Tjänstemännen får ges tillstånd att utöva endast sådana befogenheter som svenska polismän, kustbevakningstjänstemän, tulltjänstemän, kriminalvårdstjänstemän respektive tjänstemän vid Migrationsverket har för uppgifter som framgår av första stycket. En utländsk tjänsteman som ska tjänstgöra i en viss verksamhet kan dock inte ges tillstånd att utöva andra befogenheter än de som en svensk tjänsteman i motsvarande verksamhet har. Beslut om att neka inresa enligt artikel 14 i förordning (EU) 2016/399 och beslut om att neka visum vid gränsen enligt artikel 35 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 810/2009 av den 13 juli 2009 om införande av en gemenskapskodex om viseringar (viseringskodex) får fattas endast av svenska tjänstemän eller av utländska tjänstemän om de fått ett särskilt tillstånd att agera för svensk räkning. Paragrafen, som utformas efter synpunkter och förslag från Lagrådet, reglerar förutsättningarna för att ge utländska tjänstemän som tjänstgör i Sverige enligt EU-förordningen tillstånd att utöva befogenheter som utgör myndighetsutövning. Övervägandena finns i avsnitt 5.4. Av första stycket framgår för vilka typer av uppgifter som utländska tjänstemän, som ska tjänstgöra i Sverige enligt EU-förordningen, får ges tillstånd att utöva befogenheter som utgör myndighetsutövning. Utöver uppgifter kopplade till gränskontroll och återvändande kan det handla om uppgifter som krävs för att uppnå målen med EU:s sjöoperationsförordning (EU) nr 656/2014, kodexen om Schengengränserna (EU) 2016/399 och återvändandedirektivet 2008/115/EG. De tre EU-rättsakterna gäller i huvudsak gränsövervakning, gränskontroll och återvändande. Definitioner av gränsövervakning och gränskontroll finns i kodexen om Schengengränserna (EU) 2016/399. Av artikel 3.3 i återvändandedirektivet 2008/115/EG framgår det att med återvändande avses en tredjelandsmedborgares återresa, oavsett om den sker frivilligt i överensstämmelse med en skyldighet att återvända eller med tvång, till ursprungslandet, ett transitland i enlighet med återtagandeavtal eller andra arrangemang, eller ett annat tredjeland till vilket tredjelandsmedborgaren frivilligt väljer att återvända och där han eller hon kommer att tas emot. Av andra stycket framgår vilken typ av befogenheter som utländska tjänstemän får ges tillstånd att utöva vid tjänstgöring i Sverige. De befogenheter som över huvud taget kan bli aktuella är sådana som svenska polismän, kustbevakningstjänstemän, tulltjänstemän, kriminalvårdstjänstemän respektive tjänstemän vid Migrationsverket har, för sådana uppgifter det nu är fråga om. Det kan exempelvis handla om svenska tjänstemäns befogenheter enligt 9 kap. 2 § utlänningslagen (2005:716) att i samband med en inresekontroll kroppsvisitera en person eller undersöka hans eller hennes bagage. Det kan också handla om svenska tjänstemäns rätt att använda våld. Sådan rätt har exempelvis svenska polismän enligt 10 § polislagen (1984:387). Av 10 § 1 polislagen följer att polismän, i den mån andra medel är otillräckliga och det med hänsyn till omständigheterna är försvarligt, får använda våld för att genomföra en tjänsteåtgärd om de möts med våld eller hot om våld. Att en utländsk tjänsteman som ska tjänstgöra i en viss verksamhet inte kan ges tillstånd att utöva andra befogenheter än de som en svensk tjänsteman i motsvarande verksamhet har innebär exempelvis att en utländsk tjänsteman som motsvarar den av Frontex fastställda personalprofilen kustbevakare, endast ska kunna ges befogenheter som en svensk kustbevakningstjänsteman har, för sådana uppgifter som framgår av första stycket. Av tredje stycket följer att beslut om att neka inresa enligt artikel 14 i förordning (EU) 2016/399 och beslut om att neka visum vid gränsen enligt artikel 35 i förordning (EG) 810/2009 kräver ett särskilt tillstånd. Sådana beslut fattas av värdmedlemsstatens gränsbevakningstjänstemän, såvida inte värdmedlemsstaten gett utländska tjänstemän som tjänstgör enligt EU-förordningen ett särskilt tillstånd att agera för dess räkning. 4 § Utländska tjänstemän ska ges tillstånd att utöva de befogenheter som omfattas av 3 § första och andra stycket och som bedöms nödvändiga för att tjänstemännen ska kunna utföra uppgifterna. Paragrafen, som utformas i allt väsentligt enligt Lagrådets förslag, innebär att utländska tjänstemän under vissa förutsättningar ska ges tillstånd att utöva sådana befogenheter som framgår av 3 § första och andra stycket. Övervägandena finns i avsnitt 5.5. Av paragrafen följer att utländska tjänstemän ska ges tillstånd att utöva sådana befogenheter som omfattas av 3 § första och andra stycket och som bedöms nödvändiga för att tjänstemännen ska kunna utföra uppgifterna. Bedömningen av vilka befogenheter som är nödvändiga ska göras i förhållande till de uppgifter som kommer att krävas i den särskilda insatsen och den enskilde tjänstemannens roll i insatsen. De befogenheter som bedöms nödvändiga och som de utländska tjänstemännen därmed ska ges tillstånd att utöva ska, tillsammans med alla andra omständigheter som bedöms nödvändiga för genomförandet av den gemensamma insatsen, framgå av den operativa planen. En operativ plan upprättas inför varje gemensam insats vid EU:s yttre gränser (artikel 38 i EU-förordningen). Bedömningen av vilka uppgifter och befogenheter som krävs vid en särskild insats ska göras av de myndigheter som deltar i arbetet med den operativa planen. För att utländska tjänstemän ska kunna ges tillstånd att använda våld i Sverige krävs ett samtycke från hemmedlemsstaten eller, när det gäller ordinarie personal, Frontex (se artikel 82.8 i EU-förordningen). Användning av vapen och annan särskild utrustning 5 § Utländska tjänstemän som har getts tillstånd att utöva befogenheter enligt 4 § har vid tjänstgöringen i Sverige rätt att använda skjutvapen endast i den utsträckning som reglerna om nödvärn medger. I övrigt har de samma rätt som motsvarande svenska tjänstemän har enligt lag eller annan författning. För att särskild utrustning ska få användas vid våldsanvändning ska dock utrustningen motsvara den som svenska polismän, kustbevakningstjänstemän, tulltjänstemän eller kriminalvårdstjänstemän använder i motsvarande verksamhet. Paragrafen, som utformas enligt Lagrådets förslag, reglerar villkoren för utländska tjänstemäns användning av skjutvapen och annan särskild utrustning vid tjänstgöring i Sverige. Paragrafen innebär en begränsning av rätten att använda skjutvapen till sådana situationer som utgör nödvärn. Tjänstemännens möjlighet att bära och använda vapen, ammunition och utrustning ska enligt artikel 82.7 i EU-förordningen omfattas av hemmedlemsstatens nationella rätt. Övervägandena finns i avsnitt 5.5. Av första stycket framgår att utländska tjänstemän ska behandlas på samma sätt som svenska tjänstemän i fråga om användning av skjutvapen och annan särskild utrustning, under förutsättning att de har getts tillstånd enligt 4 § att utöva sådana befogenheter som framgår av 3 §. Med annan särskild utrustning avses till exempel batong, OC-spray och fängsel. Svenska tjänstemän får, i sådana situationer det kan bli fråga om vid insatser enligt EU-förordningen, använda skjutvapen endast i nödvärnssituationer. Detsamma ska därför gälla för utländska tjänstemän under insatser i Sverige. För att en utländsk tjänsteman ska kunna ges rätt att använda skjutvapen och annan särskild utrustning under en insats i Sverige krävs enligt artikel 82.7 i EU-förordningen att tjänstemannen har rätt att bära och använda sådan utrustning enligt sin hemmedlemsstats regler. Av andra stycket framgår att de utländska tjänstemännens skjutvapen och annan särskild utrustning ska motsvara den utrustning som svenska polismän, kustbevakningstjänstemän, tulltjänstemän eller kriminalvårdstjänstemän använder i motsvarande verksamhet. Detta innebär inte att utrustningen måste vara av samma fabrikat och modell som den utrustning som svenska tjänstemän använder. Det är i stället tillräckligt att utrustningen till funktion och verkan motsvarar sådan utrustning. Straffrättsligt skydd och ansvar 6 § Utländska tjänstemän som utövar myndighet i Sverige med stöd av denna lag ska vara skyddade enligt 17 kap. 1, 2 och 4 §§ brottsbalken på motsvarande sätt som om det varit fråga om svensk myndighetsutövning. Paragrafen reglerar utländska tjänstemäns straffrättsliga skydd vid tjänstgöring i Sverige med stöd av denna lag. Övervägandena finns i avsnitt 5.6. Av paragrafen framgår att utländska tjänstemän som i samband med tjänstgöring i Sverige utför uppgifter som innefattar myndighetsutövning ska vara skyddade enligt 17 kap. 1, 2 och 4 §§ brottsbalken om våld eller hot mot tjänsteman, förgripelse mot tjänsteman och våldsamt motstånd, på motsvarande sätt som om det varit fråga om svensk myndighetsutövning. Utländska tjänstemän ska i detta avseende därmed jämställas med svenska tjänstemän. 7 § Utländska tjänstemän som utför uppgifter i Sverige enligt EU:s gräns- och kustbevakningsförordning ska vara ansvariga för olaga diskriminering enligt 16 kap. 9 § brottsbalken på motsvarande sätt som den som är anställd i svensk allmän tjänst. Innefattar uppgifterna myndighetsutövning ska tjänstemännen vara ansvariga även för tjänstefel enligt 20 kap. 1 § brottsbalken på motsvarande sätt som om det varit fråga om svensk myndighetsutövning. Paragrafen reglerar utländska tjänstemäns straffrättsliga ansvar vid tjänstgöring i Sverige enligt EU-förordningen. Övervägandena finns i avsnitt 5.6. Av paragrafen framgår att utländska tjänstemän, under samma förutsättningar som svenska tjänstemän, ska vara ansvariga enligt 16 kap. 9 § brottsbalken om olaga diskriminering och enligt 20 kap. 1 § brottsbalken om tjänstefel. Utländska tjänstemän ska i detta avseende därmed jämställas med svenska tjänstemän. Ansvar enligt 16 kap. 9 § och 20 kap. 1 § brottsbalken förutsätter anställning i svensk allmän tjänst respektive svensk myndighetsutövning och måste därför regleras särskilt. Andra ansvarsbestämmelser, exempelvis 20 kap. 3 § brottsbalken om brott mot tystnadsplikt, gäller även utländska tjänstemän utan särskild reglering. 10.2 10.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare 5 § Om någon som inte har fyllt arton år är skäligen misstänkt för brott, ska vårdnadshavaren eller någon annan som svarar för den unges vård och fostran samt någon annan som har en fostrande roll i förhållande till den unge omedelbart underrättas och kallas till förhör som hålls med den unge. Om den unge har gripits, anhållits eller häktats på grund av brottsmisstanken, ska i första hand en sådan vuxen eller i andra hand någon annan lämplig vuxen person underrättas om detta och om skälen för det samtidigt med underrättelsen om brottsmisstanken eller annars omedelbart efter frihetsberövandet. Undersökningsledaren får besluta att skjuta upp en underrättelse om brotts-misstanke, en kallelse till förhör eller en underrättelse om frihetsberövande om det är nödvändigt för att sakens utredning inte väsentligen ska försvåras. När det inte längre finns skäl för beslutet ska en underrättelse omedelbart lämnas. Detsamma gäller en kallelse till förhör. En underrättelse eller kallelse enligt första stycket ska inte göras om det strider mot den unges bästa eller om det finns andra särskilda skäl. En underrättelse om frihetsberövande ska dock alltid lämnas till någon i den krets av vuxna personer som anges i första stycket andra meningen. Paragrafen innehåller bestämmelser om att en vårdnadshavare eller någon annan vuxen person ska bland annat underrättas när en underårig misstänkts för brott. Övervägandena finns i avsnitt 7. I första stycket görs ett förtydligande av den krets av personer som kan underrättas när ett barn frihetsberövas på grund av misstanke om brott. Ändringen innebär att även någon annan lämplig vuxen person uttryckligen ingår i kretsen, utöver de som kan underrättas enligt hittillsvarande reglering. I första hand bör någon i den hittillsvarande kretsen underrättas, det vill säga vårdnadshavaren eller någon annan som svarar för den unges vård och fostran samt någon annan som har en fostrande roll. Om ingen i den kretsen kan underrättas ska någon annan lämplig vuxen person underrättas. Någon annan lämplig vuxen person kan exempelvis vara en släkting som inte har någon fostrande roll för den unge, men som ändå är lämplig att ta emot underrättelsen om att barnet har frihetsberövats och om skälen för frihetsberövandet. Vem som är lämplig att ta emot en underrättelse får avgöras utifrån omständigheterna i varje enskilt fall. Tillägget i tredje stycket är ett förtydligande om att en underrättelse om frihetsberövande alltid ska lämnas till någon i kretsen av vuxna personer som anges i första stycket andra meningen. Om exempelvis vårdnadshavaren inte ska underrättas, ska någon annan i kretsen av vuxna personer underrättas. 10.3 Förslaget till lag om ändring i vapenlagen (1996:67) 11 kap. 1 § Regeringen får meddela föreskrifter om a) att denna lag eller vissa föreskrifter i lagen ska tillämpas även i fråga om andra föremål än sådana som anges i 1 kap. 2 och 3 §§, om föremålen är särskilt ägnade att användas vid brott mot någons liv, hälsa eller personliga säkerhet, b) att anslagsenergin eller utgångshastigheten hos en projektil från ett skjutvapen ska understiga ett visst värde eller att vapnet ska vara konstruerat på ett visst sätt för att vapnet ska anses vara effektbegränsat enligt 2 kap. 1 §, c) att bestämmelserna om tillstånd i 2 kap. 1 § inte ska gälla innehav av skjutvapen eller ljuddämpare som lämnats över från staten till - statliga tjänstemän eller personer som tillhör det militära försvaret, räddningstjänsten, Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen, - den som för statens räkning tillverkar krigsmateriel, eller - frivilliga försvarsorganisationer, d) att tillstånd ska krävas för överföring av skjutvapen eller ammunition från Sverige till ett annat land, e) att den som avser att föra ut ett skjutvapen från Sverige eller lånar ut ett skjutvapen till någon som är fast bosatt i ett annat land och inte ska använda vapnet endast i Sverige, ska anmäla detta till Polismyndigheten, f) att denna lag inte ska gälla i fråga om skjutvapen, ammunition och ljuddämpare som en företrädare för en annan stats myndighet eller för Europeiska gräns- och kustbevakningsbyrån medför vid tillfällig tjänstgöring i Sverige eller vid resa för tjänsteändamål genom Sverige, g) storleken på de avgifter som får tas ut enligt 2 kap. 19 §, och h) att bestämmelserna om tillstånd i 2 kap. 1 § inte ska gälla införsel av skjutvapen som lämnats över från staten till statliga tjänstemän eller personer som tillhör det militära försvaret, räddningstjänsten, Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen, eller ammunition eller ljuddämpare till sådana vapen. Paragrafen reglerar regeringens föreskriftsrätt. Övervägandena finns i avsnitt 6. Förslaget innebär att regeringens föreskriftsrätt utökas till att även omfatta undantag från lagens tillämpningsområde avseende företrädare för Frontex. Ändringen behövs för att Frontex ordinarie personal ska kunna omfattas av samma regler och villkor vid tjänstgöring i Sverige som sådan personal som sekonderats från andra medlemsstater. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1896 av den 13 november 2019 om den europeiska gräns- och kustbevakningen och om upphävande av förordningarna (EU) nr 1052/2013 och (EU) 2016/1624 Sammanfattning av promemorian EU:s nya gräns- och kustbevakningsförordning - Kompletterande reglering (Ds 2021:10) I november 2019 antogs den nya EU-förordningen. Förordningen ersätter tidigare förordningar på området och innebär bland annat att en utökning av Europeiska gräns- och kustbevakningsbyråns (Frontex) personella och tekniska resurser, dess mandat att genomföra gränsinsatser och insatser för återvändande samt att samverka med tredjeländer. I promemorian lämnas förslag på de författningsändringar som krävs för att anpassa svensk rätt till den nya EU-förordningen. Förslaget innebär att Polismyndigheten, Kustbevakningen, Tullverket, Migrationsverket och Kriminalvården uttryckligen ska ansvara för Sveriges åtaganden enligt EU-förordningen. Polismyndigheten ska behålla funktionen som nationell kontaktpunkt och samordningscentral. Myndigheterna föreslås ska få befogenhet att, med regeringens medgivande, begära bistånd av Frontex i form av snabba insatser och att självständigt begära bistånd i form av återvändandeinsatser. I promemorian lämnas även förslag på bestämmelser för att uppfylla EU-förordningens krav på att utländska tjänstemän som ingår i enheter som placeras ut i Sverige ska kunna tilldelas förvaltningsuppgifter som innefattar myndighetsutövning och också ska kunna ges samma befogenheter att använda tvångsmedel som motsvarande svenska tjänstemän. All sådan verksamhet på svenskt territorium ska bedrivas under ledning av svensk myndighet och, med få undantag, i närvaro av svensk tjänsteman. Utländska tjänstemän som getts befogenheter att använda tvångsmedel ska ha rätt att använda tjänstevapen i nödvärnssituationer och samma rätt som motsvarande svenska tjänstemän att använda särskilda hjälpmedel vid våldsanvändning. I promemorian behandlas även vad som ska gälla för utländska tjänstemän beträffande straff- och civilrättsligt ansvar samt vid in- och utförsel av vapen och annan utrustning. Dessutom behandlas motsvarande frågor som aktualiseras av svenska tjänstemäns deltagande i insatser utomlands. Förslaget innebär att de nya bestämmelserna förs in i en ny lag och en ny förordning med kompletterande bestämmelser till EU-förordningen. Utöver förslagen till författningsreglering föreslås att regeringen ska ge myndigheterna i uppdrag att ytterligare fördjupa sitt samarbete i gränsförvaltningsfrågor. Bestämmelserna i den föreslagna lagen med kompletterande bestämmelser föreslås träda i kraft så snart som möjligt. Bestämmelserna i den föreslagna förordningen med kompletterande bestämmelser samt övriga föreslagna lag- och förordningsändringar föreslås träda i kraft den dag regeringen bestämmer. Lagförslagen i promemorian EU:s nya gräns- och kustbevakningsförordning - Kompletterande reglering Förslag till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s gräns- och kustbevakningsförordning Härigenom föreskrivs att en ny lag med följande lydelse ska införas. Lagens tillämpningsområde och innehåll 1 § Denna lag innehåller kompletterande bestämmelser till Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1896 om den Europeiska gräns- och kustbevakningen och om upphävande av förordningarna (EU) nr 1052/2013 och (EU) 2016/1624, här kallad EU:s gräns- och kustbevakningsförordning. 2 § Denna lag tillämpas på samarbete mellan Sverige och den europeiska gräns- och kustbevakningsbyrån, här kallad Frontex, och mellan Sverige och andra stater i den utsträckning som anges i EU:s gräns- och kustbevakningsförordning. Uttryck och begrepp i denna lag ska, om inte annat anges, ha samma betydelse som i EU:s gräns-och kustbevakningsförordning. Överlåtelse av förvaltningsuppgifter 3 § Utländska tjänstemän som ska tjänstgöra i Sverige enligt EU:s gräns- och kustbevakningsförordning får tilldelas förvaltningsuppgifter som innefattar myndighetsutövning. Befogenheter 4 § Utländska tjänstemän får vid tjänstgöring i Sverige enligt EU:s gräns- och kustbevakningsförordning, för uppgifter som avser inresekontroll, gränsbevakning och återvändande, ges de befogenheter att använda tvångsmedel som motsvarande svenska tjänstemän har. Utländska tjänstemän får i enlighet med första stycket ges de befogenheter 1. som svenska tjänstemän har vid inresekontroll enligt 9 kap. 2 § utlänningslagen (2005:716), 2. som svenska polismän har enligt 9 kap. 11 § utlänningslagen (2005:716), 3. som svenska tjänstemän har enligt 11 kap. 4, 6, 9 och 11 §§ utlänningslagen (2005:716), 4. som svenska polismän har enligt 10 § första stycket 1-4, 10 a §, 14 §, 19 § första stycket och 19 a § polislagen (1984:387), 5. som svenska tulltjänstemän har enligt 4 kap. 2 § tullagen (2016:253), 6. som svenska tulltjänstemän och kustbevakningstjänstemän har enligt 20 a, 21, 22 och 27 §§ lagen (2000:1225) om straff för smuggling, 7. som svenska kustbevakningstjänstemän har enligt 2 kap. 3-6 §§ kustbevakningslagen (2019:32), eller 8. som svenska kriminalvårdstjänstemän har enligt 4 kap. 4 och 10 §§ häkteslagen (2010:611) vid sådana transporter som genomförs av Kriminalvården. Vid insatser i Sverige enligt EU:s gräns- och kustbevakningsförordning ska befogenheterna utövas under ledning av och i närvaro av behörig svensk tjänsteman. Utländska tjänstemän får endast undantagsvis ges rätt att utöva sina befogenheter utan svensk tjänstemans närvaro. 5 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer fattar beslut om överlåtelse och tilldelning enligt 3 och 4 §§. Användning av vapen m.m. 6 § Utländska tjänstemän som getts befogenheter enligt 4 § har vid tjänstgöring i Sverige enligt EU:s gräns- och kustbevakningsförordning rätt att använda skjutvapen i nödvärnssituationer och samma rätt att använda särskilda hjälpmedel vid våldsanvändning såsom batong, OC-spray och fängsel som motsvarande svenska tjänstemän har enligt lag eller annan författning. För att få användas ska de utländska tjänstemännens utrustning motsvara den utrustning som svenska polismän, tulltjänstemän, kustbevakningstjänstemän eller kriminalvårdstjänstemän använder i motsvarande verksamhet. Straffrättsligt skydd och ansvar 7 § Utländska tjänstemän som utövar myndighet i Sverige enligt EU:s gräns- och kustbevakningsförordning ska vara skyddade enligt 17 kap. 1, 2 och 4 §§ brottsbalken på motsvarande sätt som om det varit fråga om svensk myndighetsutövning. 8 § Utländska tjänstemän som utför uppgifter i Sverige enligt EU:s gräns- och kustbevakningsförordning ska vara ansvariga för olaga diskriminering enligt 16 kap. 9 § brottsbalken på motsvarande sätt som den som är anställd i svensk allmän tjänst. Innefattar uppgifterna myndighetsutövning ska tjänstemännen även vara ansvariga för tjänstefel enligt 20 kap. 1 § brottsbalken på motsvarande sätt som om det varit fråga om svensk myndighetsutövning. Skadestånd 9 § Om utländska tjänstemän utför uppgifter i Sverige enligt EU:s gräns- och kustbevakningsförordning ska svenska staten i stället för den utländska myndigheten eller tjänstemannen ersätta skador som uppkommer i samband med utförandet av uppgiften och som den utländska myndigheten eller tjänstemannen skulle ha varit skadeståndsskyldig för om svensk lag varit tillämplig på dem. Svenska staten ska dock inte ersätta skador som uppkommer hos den utländska myndigheten eller tjänstemannen. 10 § Bestämmelser om svenska statens skyldighet att ersätta skador som svenska tjänstemän vållar ska inte vara tillämpliga när skadorna vållas i en annan stat i samband med tjänstgöring enligt EU:s gräns- och kustbevakningsförordning. Föreskrifter 11 § Regeringen får med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela föreskrifter om samarbete enligt EU:s gräns- och kustbevakningsförordning. Denna lag träder i kraft så snart som möjligt. Förslag till lag om ändring i brottsbalken (1962:700) Härigenom föreskrivs 2 kap. 3 och 5 §§ brottsbalken (1962:700) ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 2 kap. 3 § För brott som begåtts utom riket döms även i annat fall än som avses i 2 § efter svensk lag och vid svensk domstol, 1. om brottet förövats på ett svenskt fartyg eller luftfartyg, eller om det begåtts i tjänsten av befälhavaren eller någon som tillhörde besättningen på ett sådant fartyg, 2. om brottet begåtts av någon som tillhör Försvarsmakten på ett område där en avdelning av Försvarsmakten befann sig eller om det begåtts av någon annan på ett sådant område och avdelningen befann sig där för annat ändamål än övning, 3. om brottet begåtts vid tjänstgöring utom riket av någon som är anställd i Försvarsmakten och tjänstgör i en internationell militär insats eller som tillhör Polisens utlandsstyrka, 3 a. om brottet har begåtts i tjänsten utom riket av en polisman, tulltjänsteman eller tjänsteman vid Kustbevakningen, som utför arbetsuppgifter enligt en internationell överenskommelse som Sverige har tillträtt, 4. om brottet förövats mot Sverige, en svensk kommun eller annan menighet eller en svensk allmän inrättning, 5. om brottet begåtts inom ett område som inte tillhör någon stat och förövats mot en svensk medborgare, svensk sammanslutning eller enskild inrättning eller mot en utlänning med hemvist i Sverige, 6. om brottet är kapning, sjö-eller luftfartssabotage, flygplatssabotage, penningförfalskning, försök till sådana brott, olovlig befattning med kemiska vapen, olovlig befattning med minor, osann eller ovarsam utsaga inför en internationell domstol, terroristbrott enligt 2 § lagen (2003:148) om straff för terroristbrott, försök, förberedelse eller stämpling till sådant brott, brott som avses i 5 § samma lag, brott enligt lagen (2014:406) om straff för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser, uppvigling som bestått i en omedelbar och offentlig uppmaning att begå folkmord eller om brottet riktats mot Internationella brottmålsdomstolens rättskipning, eller 7. om det lindrigaste straff som i svensk lag är stadgat för brottet är fängelse i fyra år eller däröver. För brott som begåtts utom riket döms även i annat fall än som avses i 2 § efter svensk lag och vid svensk domstol, 1. om brottet förövats på ett svenskt fartyg eller luftfartyg, eller om det begåtts i tjänsten av befälhavaren eller någon som tillhörde besättningen på ett sådant fartyg, 2. om brottet begåtts av någon som tillhör Försvarsmakten på ett område där en avdelning av Försvarsmakten befann sig eller om det begåtts av någon annan på ett sådant område och avdelningen befann sig där för annat ändamål än övning, 3. om brottet begåtts vid tjänstgöring utom riket av någon som är anställd i Försvarsmakten och tjänstgör i en internationell militär insats eller som tillhör Polisens utlandsstyrka, 3 a. om brottet har begåtts i tjänsten utom riket av en tjänsteman vid Polismyndigheten, Tullverket, Kustbevakningen, Migrationsverket eller Kriminalvården som utför arbetsuppgifter enligt en internationell överenskommelse som Sverige har tillträtt, 4. om brottet förövats mot Sverige, en svensk kommun eller annan menighet eller en svensk allmän inrättning, 5. om brottet begåtts inom ett område som inte tillhör någon stat och förövats mot en svensk medborgare, svensk sammanslutning eller enskild inrättning eller mot en utlänning med hemvist i Sverige, 6. om brottet är kapning, sjö-eller luftfartssabotage, flygplatssabotage, penningförfalskning, försök till sådana brott, olovlig befattning med kemiska vapen, olovlig befattning med minor, osann eller ovarsam utsaga inför en internationell domstol, terroristbrott enligt 2 § lagen (2003:148) om straff för terroristbrott, försök, förberedelse eller stämpling till sådant brott, brott som avses i 5 § samma lag, brott enligt lagen (2014:406) om straff för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser, uppvigling som bestått i en omedelbar och offentlig uppmaning att begå folkmord eller om brottet riktats mot Internationella brottmålsdomstolens rättskipning, eller 7. om det lindrigaste straff som i svensk lag är stadgat för brottet är fängelse i fyra år eller däröver. 5 § Åtal för brott, som inom riket begåtts på ett utländskt fartyg eller luftfartyg av en utlänning som var befälhavare eller tillhörde besättningen på fartyget eller av någon annan anledning medföljde detsamma mot en sådan utlänning eller mot ett utländskt intresse, får inte väckas utan att regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, har meddelat förordnande om det. Åtal för brott, som förövats utom riket, får väckas endast efter förordnande enligt första stycket. Åtal får dock väckas utan ett sådant förordnande, om brottet är osann eller ovarsam utsaga inför en internationell domstol eller om brottet begåtts 1. på ett svenskt fartyg eller luftfartyg eller i tjänsten av befälhavaren eller någon som tillhörde besättningen på ett sådant fartyg, 2. av någon som tillhör Försvarsmakten på ett område där en avdelning av Försvarsmakten befann sig, 3. vid tjänstgöring utom riket av någon som är anställd i Försvarsmakten och tjänstgör i en internationell militär insats eller som tillhör Polisens utlandsstyrka, 4. i tjänsten utom riket av en polisman, tulltjänsteman eller tjänsteman vid Kustbevakningen som utför arbetsuppgifter enligt en internationell överenskommelse som Sverige har tillträtt, 5. i Danmark, Finland, Island eller Norge eller på ett fartyg eller luftfartyg i reguljär trafik mellan orter belägna i Sverige eller någon av nämnda stater, eller 6. av en svensk, dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare mot ett svenskt intresse. Åtal för brott, som inom riket begåtts på ett utländskt fartyg eller luftfartyg av en utlänning som var befälhavare eller tillhörde besättningen på fartyget eller av någon annan anledning medföljde detsamma mot en sådan utlänning eller mot ett utländskt intresse, får inte väckas utan att regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, har meddelat förordnande om det. Åtal för brott, som förövats utom riket, får väckas endast efter förordnande enligt första stycket. Åtal får dock väckas utan ett sådant förordnande, om brottet är osann eller ovarsam utsaga inför en internationell domstol eller om brottet begåtts 1. på ett svenskt fartyg eller luftfartyg eller i tjänsten av befälhavaren eller någon som tillhörde besättningen på ett sådant fartyg, 2. av någon som tillhör Försvarsmakten på ett område där en avdelning av Försvarsmakten befann sig, 3. vid tjänstgöring utom riket av någon som är anställd i Försvarsmakten och tjänstgör i en internationell militär insats eller som tillhör Polisens utlandsstyrka, 4. i tjänsten utom riket av en tjänsteman vid Polismyndigheten, Tullverket, Kustbevakningen, Migrationsverket eller Kriminalvården som utför arbetsuppgifter enligt en internationell överenskommelse som Sverige har tillträtt, 5. i Danmark, Finland, Island eller Norge eller på ett fartyg eller luftfartyg i reguljär trafik mellan orter belägna i Sverige eller någon av nämnda stater, eller 6. av en svensk, dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare mot ett svenskt intresse. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. Förslag till lag om ändring i vapenlagen (1996:67) Härigenom föreskrivs att 11 kap. 1 § vapenlagen (1996:67) ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 11 kap. 1 § Regeringen får meddela föreskrifter om a) att denna lag eller vissa föreskrifter i lagen ska tillämpas även i fråga om andra föremål än sådana som anges i 1 kap. 2 och 3 §§, om föremålen är särskilt ägnade att användas vid brott mot någons liv, hälsa eller personliga säkerhet, b) att anslagsenergin eller utgångshastigheten hos en projektil från ett skjutvapen ska understiga ett visst värde eller att vapnet ska vara konstruerat på ett visst sätt för att vapnet ska anses vara effektbegränsat enligt 2 kap. 1 §, c) att bestämmelserna om tillstånd i 2 kap. 1 § inte ska gälla innehav av skjutvapen som lämnats över från staten till - statliga tjänstemän eller personer som tillhör det militära försvaret, räddningstjänsten, Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen, - den som för statens räkning tillverkar krigsmateriel, eller - frivilliga försvarsorganisationer, d) att tillstånd ska krävas för överföring av skjutvapen eller ammunition från Sverige till ett annat land, e) att den som avser att föra ut ett skjutvapen från Sverige eller lånar ut ett skjutvapen till någon som är fast bosatt i ett annat land och inte ska använda vapnet endast i Sverige, ska anmäla detta till Polismyndigheten, f) att denna lag inte ska gälla i fråga om skjutvapen och ammunition som en företrädare för en annan stats myndighet medför vid tillfällig tjänstgöring i Sverige eller vid resa för tjänsteändamål genom Sverige, g) storleken på de avgifter som får tas ut enligt 2 kap. 19 §, och h) att bestämmelserna om tillstånd i 2 kap. 1 § inte ska gälla införsel av skjutvapen som lämnats över från staten till statliga tjänstemän eller personer som tillhör det militära försvaret, räddningstjänsten, Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen, eller ammunition till sådana vapen. Regeringen får meddela föreskrifter om a) att denna lag eller vissa föreskrifter i lagen ska tillämpas även i fråga om andra föremål än sådana som anges i 1 kap. 2 och 3 §§, om föremålen är särskilt ägnade att användas vid brott mot någons liv, hälsa eller personliga säkerhet, b) att anslagsenergin eller utgångshastigheten hos en projektil från ett skjutvapen ska understiga ett visst värde eller att vapnet ska vara konstruerat på ett visst sätt för att vapnet ska anses vara effektbegränsat enligt 2 kap. 1 §, c) att bestämmelserna om tillstånd i 2 kap. 1 § inte ska gälla innehav av skjutvapen som lämnats över från staten till - statliga tjänstemän eller personer som tillhör det militära försvaret, räddningstjänsten, Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen, - den som för statens räkning tillverkar krigsmateriel, eller - frivilliga försvarsorganisationer, d) att tillstånd ska krävas för överföring av skjutvapen eller ammunition från Sverige till ett annat land, e) att den som avser att föra ut ett skjutvapen från Sverige eller lånar ut ett skjutvapen till någon som är fast bosatt i ett annat land och inte ska använda vapnet endast i Sverige, ska anmäla detta till Polismyndigheten, f) att denna lag inte ska gälla i fråga om skjutvapen och ammunition som en företrädare för en annan stats myndighet eller för den Europeiska gräns- och kustbevakningsbyrån medför vid tillfällig tjänstgöring i Sverige eller vid resa för tjänsteändamål genom Sverige, g) storleken på de avgifter som får tas ut enligt 2 kap. 19 §, och h) att bestämmelserna om tillstånd i 2 kap. 1 § inte ska gälla införsel av skjutvapen som lämnats över från staten till statliga tjänstemän eller personer som tillhör det militära försvaret, räddningstjänsten, Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen, eller ammunition till sådana vapen. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. Förteckning över remissinstanserna beträffande EU:s nya gräns- och kustbevakningsförordning - Kompletterande reglering Efter remiss har yttrande inkommit från Arbetsmiljöverket, Försvarsmakten, Förvaltningsrätten i Göteborg, Halmstads kommun Inspektionen för strategiska produkter, Integritetsskyddsmyndigheten, Justitiekanslern, Kriminalvården, Kustbevakningen, Migrationsverket, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Polismyndigheten, Riksdagens ombudsmän, Sjöfartsverket, Svea hovrätt, Sveriges advokatsamfund, Säkerhetspolisen, Trafikverket, Transportstyrelsen, Tullverket och Åklagarmyndigheten. Följande remissinstanser har inte svarat eller angett att de avstår från att lämna några synpunkter: Amnesty International, Civil Rights Defenders, Kalmar kommun, Kristianstads kommun, Lycksele kommun, Länsstyrelsen i Gotlands län, Länsstyrelsen i Stockholms län, Malmö kommun, Sundsvalls kommun, Svenska Regionala Flygplatser, Sveriges Kommuner och Regioner, Swedavia och Västerås kommun. Sammanfattning av promemorian Tydligare regler om underrättelseskyldighet när barn som misstänks för brott frihetsberövas I promemorian lämnas förslag till lagändringar som syftar till att förtydliga reglerna om underrättelseskyldighet när barn som misstänks för brott frihetsberövas. Om ett barn frihetsberövas ska enligt hittillsvarande ordning bland annat vårdnadshavaren och någon annan som har en fostrande roll underrättas om detta. Förslagen innebär att även en annan lämplig vuxen uttryckligen ska ingå i kretsen av personer som kan underrättas. Förslagen innebär också ett förtydligande om att en sådan underrättelse alltid ska lämnas till någon i den kretsen av personer. Promemorian är framtagen mot bakgrund av att Europeiska kommissionen (kommissionen) i en formell underrättelse till regeringen har ifrågasatt Sveriges genomförande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/48/EU av den 22 oktober 2013 om rätt till tillgång till försvarare i straffrättsliga förfaranden och förfaranden i samband med en europeisk arresteringsorder samt om rätt att få en tredje part underrättad vid frihetsberövande och rätt att kontakta tredje parter och konsulära myndigheter under frihetsberövandet (försvarardirektivet). Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 augusti 2022. Lagförslagen i promemorian Tydligare regler om underrättelseskyldighet när barn som misstänks för brott frihetsberövas Förslag till lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare Härigenom föreskrivs att 5 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 5 § Om någon som inte har fyllt arton år är skäligen misstänkt för brott, ska vårdnadshavaren eller någon annan som svarar för den unges vård och fostran samt någon annan som har en fostrande roll i förhållande till den unge omedelbart underrättas och kallas till förhör som hålls med den unge. Om den unge har gripits, anhållits eller häktats på grund av brottsmisstanken, ska en sådan vuxen underrättas om detta och om skälen för det samtidigt med underrättelsen om brottsmisstanken eller annars omedelbart efter frihetsberövandet. Om någon som inte har fyllt arton år är skäligen misstänkt för brott, ska vårdnadshavaren eller någon annan som svarar för den unges vård och fostran samt någon annan som har en fostrande roll i förhållande till den unge omedelbart underrättas och kallas till förhör som hålls med den unge. Om den unge har gripits, anhållits eller häktats på grund av brottsmisstanken, ska i första hand en sådan vuxen eller annars någon annan lämplig vuxen person underrättas om detta och om skälen för det samtidigt med underrättelsen om brottsmisstanken eller annars omedelbart efter frihetsberövandet. Om någon som inte har fyllt arton år är skäligen misstänkt för brott, ska vårdnadshavaren eller någon annan som svarar för den unges vård och fostran samt någon annan som har en fostrande roll i förhållande till den unge omedelbart underrättas och kallas till förhör som hålls med den unge. Om den unge har gripits, anhållits eller häktats på grund av brottsmisstanken, ska en sådan vuxen underrättas om detta och om skälen för det samtidigt med underrättelsen om brottsmisstanken eller annars omedelbart efter frihetsberövandet. Om någon som inte har fyllt arton år är skäligen misstänkt för brott, ska vårdnadshavaren eller någon annan som svarar för den unges vård och fostran samt någon annan som har en fostrande roll i förhållande till den unge omedelbart underrättas och kallas till förhör som hålls med den unge. Om den unge har gripits, anhållits eller häktats på grund av brottsmisstanken, ska i första hand en sådan vuxen eller annars någon annan lämplig vuxen person underrättas om detta och om skälen för det samtidigt med underrättelsen om brottsmisstanken eller annars omedelbart efter frihetsberövandet. Undersökningsledaren får besluta att skjuta upp en underrättelse om brottsmisstanke, en kallelse till förhör eller en underrättelse om frihetsberövande om det är nödvändigt för att sakens utredning inte väsentligen ska försvåras. När det inte längre finns skäl för beslutet ska en underrättelse omedelbart lämnas. Detsamma gäller en kallelse till förhör. En underrättelse eller kallelse enligt första stycket ska inte göras om det strider mot den unges bästa eller om det finns andra särskilda skäl. En underrättelse eller kallelse enligt första stycket ska inte göras om det strider mot den unges bästa eller om det finns andra särskilda skäl. En underrättelse om frihetsberövande ska dock alltid lämnas till någon av de vuxna personer som anges i första stycket andra meningen. En underrättelse eller kallelse enligt första stycket ska inte göras om det strider mot den unges bästa eller om det finns andra särskilda skäl. En underrättelse eller kallelse enligt första stycket ska inte göras om det strider mot den unges bästa eller om det finns andra särskilda skäl. En underrättelse om frihetsberövande ska dock alltid lämnas till någon av de vuxna personer som anges i första stycket andra meningen. Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022. Förteckning över remissinstanserna beträffande Tydligare regler om underrättelseskyldighet när barn som misstänks för brott frihetsberövas Efter remiss har yttranden lämnats av Barnombudsmannen, Helsingborgs tingsrätt, Justitiekanslern, Lunds universitet, Polismyndigheten, Riksdagens ombudsmän, Rädda barnen, Socialstyrelsen, Statens institutionsstyrelse, Sveriges advokatsamfund, Sveriges Kommuner och Regioner samt Åklagarmyndigheten. Barnrättsbyrån och Bris - Barnens rätt i samhället har inte svarat. Lagrådsremissens lagförslag Regeringen har följande förslag till lagtext. Förslag till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s gräns- och kustbevakningsförordning Lagens tillämpningsområde och innehåll 1 § Denna lag kompletterar Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1896 av den 13 november 2019 om den europeiska gräns- och kustbevakningen och om upphävande av förordningarna (EU) nr 1052/2013 och (EU) 2016/1624 (EU:s gräns- och kustbevakningsförordning). 2 § Termer och uttryck i denna lag ska ha samma betydelse som i EU:s gräns- och kustbevakningsförordning. Befogenheter som utgör myndighetsutövning 3 § Utländska tjänstemän som ska tjänstgöra i Sverige enligt EU:s gräns- och kustbevakningsförordning får, för uppgifter som avser gränskontroll och återvändande, ges tillstånd att utöva befogenheter som utgör myndighetsutövning. Sådant tillstånd får även ges för uppgifter som krävs för att uppnå målen med 1. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 656/2014 av den 15 maj 2014 om fastställande av regler för övervakningen av de yttre sjögränserna inom ramen för det operativa samarbete som samordnas av Europeiska byrån för förvaltningen av det operativa samarbetet vid Europeiska unionens medlemsstaters yttre gränser, 2. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/399 av den 9 mars 2016 om en unionskodex om gränspassage för personer (kodex om Schengengränserna), och 3. Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/115/EG av den 16 december 2008 om gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna. Tjänstemännen får endast ges tillstånd att utöva sådana befogenheter som svenska polismän, kustbevakningstjänstemän, tulltjänstemän, kriminalvårdstjänstemän respektive tjänstemän vid Migrationsverket har för uppgifter som framgår av första stycket. En utländsk tjänsteman kan inte ges tillstånd att utöva andra befogenheter än de som en motsvarande svensk tjänsteman får utöva. Tjänstemännen ska ges tillstånd att utöva de befogenheter som omfattas av denna bestämmelse och som bedöms nödvändiga för att utföra uppgifterna. Användning av vapen och annan liknande utrustning 4 § Utländska tjänstemän som har getts tillstånd att utöva befogenheter enligt 3 § har vid tjänstgöringen i Sverige enligt EU:s gräns- och kustbevakningsförordning endast rätt att använda skjutvapen i nödvärnssituationer. De har också samma rätt som motsvarande svenska tjänstemän har enligt lag eller annan författning att vid våldsanvändning använda annan liknande utrustning. För att få användas ska utrustningen motsvara den utrustning som svenska polismän, kustbevakningstjänstemän, tulltjänstemän eller kriminalvårdstjänstemän använder i motsvarande verksamhet. Straffrättsligt skydd och ansvar 5 § Utländska tjänstemän som utövar myndighet i Sverige enligt EU:s gräns- och kustbevakningsförordning ska vara skyddade enligt 17 kap. 1, 2 och 4 §§ brottsbalken på motsvarande sätt som om det varit fråga om svensk myndighetsutövning. 6 § Utländska tjänstemän som utför uppgifter i Sverige enligt EU:s gräns- och kustbevakningsförordning ska vara ansvariga för olaga diskriminering enligt 16 kap. 9 § brottsbalken på motsvarande sätt som den som är anställd i svensk allmän tjänst. Innefattar uppgifterna myndighetsutövning ska tjänstemännen även vara ansvariga för tjänstefel enligt 20 kap. 1 § brottsbalken på motsvarande sätt som om det varit fråga om svensk myndighetsutövning. Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022. Förslag till lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare Härigenom föreskrivs att 5 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 5 § Om någon som inte har fyllt arton år är skäligen misstänkt för brott, ska vårdnadshavaren eller någon annan som svarar för den unges vård och fostran samt någon annan som har en fostrande roll i förhållande till den unge omedelbart underrättas och kallas till förhör som hålls med den unge. Om den unge har gripits, anhållits eller häktats på grund av brottsmisstanken, ska en sådan vuxen underrättas om detta och om skälen för det samtidigt med underrättelsen om brottsmisstanken eller annars omedelbart efter frihetsberövandet Om någon som inte har fyllt arton år är skäligen misstänkt för brott, ska vårdnadshavaren eller någon annan som svarar för den unges vård och fostran samt någon annan som har en fostrande roll i förhållande till den unge omedelbart underrättas och kallas till förhör som hålls med den unge. Om den unge har gripits, anhållits eller häktats på grund av brottsmisstanken, ska i första hand en sådan vuxen eller i andra hand någon annan lämplig vuxen person underrättas om detta och om skälen för det samtidigt med underrättelsen om brottsmisstanken eller annars omedelbart efter frihetsberövandet. Undersökningsledaren får besluta att skjuta upp en underrättelse om brottsmisstanke, en kallelse till förhör eller en underrättelse om frihetsberövande om det är nödvändigt för att sakens utredning inte väsentligen ska försvåras. När det inte längre finns skäl för beslutet ska en underrättelse omedelbart lämnas. Detsamma gäller en kallelse till förhör. En underrättelse eller kallelse enligt första stycket ska inte göras om det strider mot den unges bästa eller om det finns andra särskilda skäl. En underrättelse eller kallelse enligt första stycket ska inte göras om det strider mot den unges bästa eller om det finns andra särskilda skäl. En underrättelse om frihetsberövande ska dock alltid lämnas till någon i den krets av vuxna personer som anges i första stycket andra meningen. Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022. Förslag till lag om ändring i vapenlagen (1996:67) Härigenom föreskrivs att 11 kap. 1 § vapenlagen (1996:67) ska ha följande lydelse. Lydelse enligt prop. 2021/22:46 Lättnader i tillståndsplikten för ljuddämpare Föreslagen lydelse 11 kap. 1 § Regeringen får meddela föreskrifter om a) att denna lag eller vissa föreskrifter i lagen ska tillämpas även i fråga om andra föremål än sådana som anges i 1 kap. 2 och 3 §§, om föremålen är särskilt ägnade att användas vid brott mot någons liv, hälsa eller personliga säkerhet, b) att anslagsenergin eller utgångshastigheten hos en projektil från ett skjutvapen ska understiga ett visst värde eller att vapnet ska vara konstruerat på ett visst sätt för att vapnet ska anses vara effektbegränsat enligt 2 kap. 1 §, c) att bestämmelserna om tillstånd i 2 kap. 1 § inte ska gälla innehav av skjutvapen eller ljuddämpare som lämnats över från staten till - statliga tjänstemän eller personer som tillhör det militära försvaret, räddningstjänsten, Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen, - den som för statens räkning tillverkar krigsmateriel, eller - frivilliga försvarsorganisationer, d) att tillstånd ska krävas för överföring av skjutvapen eller ammunition från Sverige till ett annat land, e) att den som avser att föra ut ett skjutvapen från Sverige eller lånar ut ett skjutvapen till någon som är fast bosatt i ett annat land och inte ska använda vapnet endast i Sverige, ska anmäla detta till Polismyndigheten, f) att denna lag inte ska gälla i fråga om skjutvapen, ammunition och ljuddämpare som en företrädare för en annan stats myndighet medför vid tillfällig tjänstgöring i Sverige eller vid resa för tjänsteändamål genom Sverige, f) att denna lag inte ska gälla i fråga om skjutvapen, ammunition och ljuddämpare som en företrädare för en annan stats myndighet eller för Europeiska gräns- och kustbevakningsbyrån medför vid tillfällig tjänstgöring i Sverige eller vid resa för tjänsteändamål genom Sverige, g) storleken på de avgifter som får tas ut enligt 2 kap. 19 §, och h) att bestämmelserna om tillstånd i 2 kap. 1 § inte ska gälla införsel av skjutvapen som lämnats över från staten till statliga tjänstemän eller personer som tillhör det militära försvaret, räddningstjänsten, Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen, eller ammunition eller ljuddämpare till sådana vapen. Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022. Lagrådets yttrande Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2022-03-17 Närvarande: F.d. justitieråden Martin Borgeke och Mari Andersson samt justitierådet Petter Asp Kompletteringar till EU:s nya gräns- och kustbevakningsförordning och förtydliganden i regler om unga lagöverträdare Enligt en lagrådsremiss den 24 februari 2022 har regeringen (Justitiedepartementet) beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till 1. lag med kompletterande bestämmelser till EU:s gräns- och kustbevakningsförordning, 2. lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare, 3. lag om ändring i vapenlagen (1996:67). Förslagen har inför Lagrådet föredragits av rättssakkunniga Ida Lönneborg och Sara Pettersson. Förslagen föranleder följande yttrande. Förslaget till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s gräns- och kustbevakningsförordning 3 § I paragrafen föreskrivs att utländska tjänstemän som ska tjänstgöra enligt EU:s gräns- och kustbevakningsförordning (förordningen) eller vissa andra förordningar och direktiv, får ges tillstånd att i Sverige utöva befogenheter som utgör myndighetsutövning. Av författnings-kommentaren till 3 § (se s. 42) framgår att vissa beslut enligt den förordning som avses i 3 § första stycket 2 inte ska omfattas av de befogenheter som kan överlämnas till en utländsk tjänsteman (jfr artikel 82.11 i förordningen). För att lagtexten inte ska bli miss-visande bör detta framgå på något sätt. En möjlighet är att i ett nytt (förslagsvis andra) stycke föreskriva att ett tillstånd inte får avse sådana beslut som avses i artikel 82.11 i förordningen. Vidare är de båda meningarna i det föreslagna andra stycket svåra att förstå i relation till varandra. För att det tydligare ska framgå att den andra meningen innebär en begränsning kan den med fördel ges följande lydelse. En utländsk tjänsteman som ska tjänstgöra i en viss verksamhet kan dock inte ges tillstånd att utöva andra befogenheter än de som en svensk tjänsteman i motsvarande verksamhet har. Att det är svårt att begripa hur de olika meningarna i lagförslaget förhåller sig till varande gäller också i fråga om relationen mellan första och andra styckena å den ena sidan och tredje stycket å den andra. För att tydliggöra att första och andra styckena handlar om gränserna för vilka befogenheter som i ett tillstånd får ges de utländska tjänstemännen, medan det tredje stycket handlar om vilka befogenheter som de ska ges när det väl blir aktuellt att lämna ett tillstånd, kan det tredje stycket lämpligen brytas ut till en egen paragraf. Den kan då ha följande lydelse. Utländska tjänstemän ska ges tillstånd att utöva de befogenheter som omfattas av 3 § och som bedöms nödvändiga för att tjänstemännen ska kunna utföra uppgifterna. 4 § Paragrafen har fått en från språklig synpunkt olycklig utformning, vilket gör den svår att förstå. Lagrådet föreslår att den formuleras enligt följande. Utländska tjänstemän som har getts tillstånd att utöva befogenheter enligt 3 § har vid tjänstgöringen i Sverige rätt att använda skjutvapen endast i den utsträckning som reglerna om nödvärn medger. I övrigt har de samma rätt som motsvarande svenska tjänstemän har enligt lag eller annan författning. För att särskild utrustning ska få användas vid våldsanvändning ska dock utrustningen motsvara den som svenska polismän, kustbevakningstjänstemän, tulltjänstemän eller kriminalvårdstjänstemän använder i motsvarande verksamhet. Som framgår av förslaget anser Lagrådet att formuleringen att skjutvapen får användas endast i nödvärnssituationer inte är särskilt lyckad eftersom den kan ge intryck av att skjutvapen får användas så snart det rör sig om en nödvärnssituation. Så är uppenbarligen inte fallet. Vad man i en konkret nödvärnssituation får göra regleras i stället i 24 kap. 1 § brottsbalken. Lagrådet är i och för sig medvetet om att regleringen i 11 § lagen (2017:496) om internationellt polisiärt samarbete är formulerad på det sätt som föreslås i remissen, men det hindrar inte att den av Lagrådet föreslagna formuleringen är bättre. Om det anses finnas hinder mot att följa Lagrådets förslag måste det klargöras i författningskommentaren hur det förhåller sig. Övriga lagförslag Lagrådet lämnar förslagen utan erinran. Justitiedepartementet Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 13 april 2022 Närvarande: statsminister Andersson, ordförande, och statsråden Johansson, Hallengren, Linde, Ekström, Eneroth, Dahlgren, Ernkrans, Thorwaldsson, Gustafsdotter, Axelsson Kihlblom, Elger, Farmanbar, Karkiainen Föredragande: statsrådet Morgan Johansson Regeringen beslutar proposition Kompletteringar till EU:s nya gräns- och kustbevakningsförordning och förtydliganden i regler om unga lagöverträdare