Regeringskansliets rättsdatabaser

Regeringskansliets rättsdatabaser innehåller lagar, förordningar, kommittédirektiv och kommittéregistret.

Testa betasidan för Regeringskansliets rättsdatabaser

Söker du efter lagar och förordningar? Testa gärna betasidan för den nya webbplatsen för Regeringskansliets rättsdatabaser.

Klicka här för att komma dit

 
Post 429 av 7149 träffar
Propositionsnummer · 2021/22:189 · Hämta Doc · Hämta Pdf
Ökad rättssäkerhet och snabbare verkställighet i internationella familjemål Prop. 2021/22:189
Ansvarig myndighet: Justitiedepartementet
Dokument: Prop. 189
Regeringens proposition 2021/22:189 Ökad rättssäkerhet och snabbare verkställighet i internationella familjemål Prop. 2021/22:189 Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen. Stockholm den 17 mars 2022 Magdalena Andersson Morgan Johansson (Justitiedepartementet) Propositionens huvudsakliga innehåll Regeringen föreslår kompletterande lagstiftning till EU:s nya Bryssel II-förordning. Förslagen syftar till att stärka skyddet för barn i internationella situationer. Vårdnadstvister är svåra för alla inblandade och särskilt för barnen. Vid en internationell vårdnadstvist slits barnet dessutom mellan föräldrar i två länder. Ibland leder en konflikt mellan föräldrarna så långt att barnet olovligen förs bort eller hålls kvar av en av dem. Det är angeläget att det finns regler i EU som kan överbrygga de olikheter som finns i medlemsstaternas rättssystem och bidra till att tvister med en internationell anknytning kan lösas på ett förutsebart och effektivt sätt till barnets bästa. I EU har en ny Bryssel II-förordning antagits, som gäller frågor om äktenskapsskillnad, föräldraansvar och internationella bortföranden av barn. Förordningen innehåller regler om vilken medlemsstats domstol som kan pröva en tvist med en internationell anknytning. Den innehåller också regler om erkännande och verkställighet av avgöranden i EU. Genom den nya förordningen stärks barns och föräldrars rättssäkerhet. Det införs en allmän skyldighet för domstolen att låta ett barn uttrycka sina åsikter och att beakta åsikterna i förhållande till barnets ålder och mognad. Alla avgöranden om föräldraansvar görs direkt verkställbara i andra EU-länder. Dessutom harmoniserar den nya förordningen delvis medlemsstaternas verkställighetsregler. Vidare förbättras informationsutbytet mellan medlemsstaternas myndigheter, vilket underlättar domstolarnas handläggning och förbättrar deras beslutsunderlag. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 augusti 2022. Innehållsförteckning 1 Förslag till riksdagsbeslut 5 2 Lagtext 6 2.1 Förslag till lag med kompletterande bestämmelser till Bryssel II-förordningen 6 2.2 Förslag till lag om ändring i föräldrabalken 9 2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap 10 2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling 11 2.5 Förslag till lag om ändring i lagen (1973:943) om erkännande av vissa utländska äktenskapsskillnader och hemskillnader 12 2.6 Förslag till lag om ändring i lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område 13 2.7 Förslag till lag om ändring i lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn 14 2.8 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga 16 2.9 Förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen (2001:453) 17 2.10 Förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) 18 2.11 Förslag till lag om ändring i lagen (2012:318) om 1996 års Haagkonvention 21 3 Ärendet och dess beredning 23 4 En ny Bryssel II-förordning 23 4.1 Föregångarna till 2019 års Bryssel II-förordning 23 4.2 2019 års Bryssel II-förordning 24 4.3 Svenska internationellt privat- och processrättsliga regler 28 5 En ny kompletteringslag och följdändringar 30 6 Behörighet 32 6.1 Svenska behörighetsregler 32 6.2 Beslut om tillfälliga åtgärder 37 7 Barnets delaktighet 40 8 Erkännande och verkställighet 49 8.1 En ny prövningsordning 49 8.2 Verkställighet av utländska avgöranden 50 8.3 Vägran av erkännande eller verkställighet i ett särskilt förfarande 60 9 Olovliga bortföranden av barn 64 10 Placering av ett barn över landsgränserna 71 11 Övriga frågor 73 11.1 Samarbete och information 73 11.2 Sekretess och behandling av personuppgifter 76 11.3 Intyg 81 11.4 Rättshjälp 83 12 Regler om överflyttning av barn i vissa fall 85 13 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser 85 14 Konsekvenser 87 15 Författningskommentar 90 15.1 Förslaget till lag med kompletterande bestämmelser till Bryssel II-förordningen 90 15.2 Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken 101 15.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap 102 15.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling 102 15.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1973:943) om erkännande av vissa utländska äktenskapsskillnader och hemskillnader 103 15.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område 103 15.7 Förslaget till lag om ändring i lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn 104 15.8 Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga 105 15.9 Förslaget till lag om ändring i socialtjänstlagen (2001:453) 106 15.10 Förslaget till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) 107 15.11 Förslaget till lag om ändring i lagen (2012:318) om 1996 års Haagkonvention 109 Bilaga 1 2019 års Bryssel II-förordning 112 Bilaga 2 Sammanfattning av departementspromemorian Ökad rättssäkerhet och snabbare verkställighet i internationella familjemål (Ds 2020:18) 227 Bilaga 3 Promemorians lagförslag 228 Bilaga 4 Förteckning över remissinstanserna 244 Bilaga 5 Lagrådsremissens lagförslag 245 Bilaga 6 Lagrådets yttrande 262 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 17 mars 2022 263 1 Förslag till riksdagsbeslut Regeringens förslag: 1. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om kompletterande bestämmelser till Bryssel II-förordningen. 2. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i föräldrabalken. 3. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap. 4. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling. 5. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1973:943) om erkännande av vissa utländska äktenskapsskillnader och hemskillnader. 6. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område. 7. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn. 8. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga. 9. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen (2001:453). 10. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400). 11. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2012:318) om 1996 års Haagkonvention. 2 Lagtext Regeringen har följande förslag till lagtext. 2.1 Förslag till lag med kompletterande bestämmelser till Bryssel II-förordningen Härigenom föreskrivs följande. Lagens innehåll 1 § Denna lag innehåller kompletterande bestämmelser till rådets förordning (EU) 2019/1111 av den 25 juni 2019 om behörighet, erkännande och verkställighet av avgöranden i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar, och om internationella bortföranden av barn (Bryssel II-förordningen). Beslut om en tillfällig åtgärd i fråga om vårdnad, boende, umgänge eller förmynderskap 2 § När det finns behörighet för svensk domstol enligt artikel 15 i Bryssel II-förordningen får domstolen i fråga om vårdnad, boende, umgänge eller förmynderskap besluta om en sådan tillfällig åtgärd som avses i den artikeln. 3 § En fråga om en tillfällig åtgärd enligt 2 § tas upp av tingsrätten i den ort där barnet vistas eller, om barnet inte vistas i Sverige och åtgärden avser barnets egendom, tingsrätten i den ort där egendomen finns. Om det inte finns någon behörig domstol enligt första stycket, tas frågan upp av Stockholms tingsrätt. 4 § Vid domstolens handläggning av en fråga om en tillfällig åtgärd enligt 2 § tillämpas lagen (1996:242) om domstolsärenden. I domstolens beslut ska det anges hur länge den tillfälliga åtgärden gäller. Barnet får höras inför domstolen, om särskilda skäl talar för det och det är uppenbart att barnet inte kan ta skada av att höras. I ett ärende som rör vårdnad, boende eller umgänge får domstolen hämta in upplysningar från socialnämnden i frågan. Innan socialnämnden lämnar upplysningar ska den, om det inte är olämpligt, höra föräldrarna och barnet. Barnet får höras av socialnämnden utan vårdnadshavarens samtycke och utan att vårdnadshavaren är närvarande. Prövningen när det inte finns någon behörig socialnämnd 5 § Om tillämpningen av Bryssel II-förordningen innebär att en fråga ska prövas av en socialnämnd i Sverige och det inte finns någon behörig nämnd, tas frågan upp av socialnämnden i Stockholms kommun. Verkställighet 6 § Om ett utländskt avgörande är verkställbart enligt Bryssel II-förordningen, verkställs avgörandet enligt 1. 21 kap. föräldrabalken, om det avser ett barns person, och 2. utsökningsbalken, om det avser rättegångskostnader eller ett barns egendom. För verkställigheten gäller det som är föreskrivet om verkställighet av en svensk domstols avgörande i motsvarande fall. Om det inte finns någon motsvarighet till det utländska avgörandet, verkställs avgörandet som en dom. Första och andra styckena gäller inte om något annat följer av Bryssel II-förordningen. Vägran av erkännande eller verkställighet i ett särskilt förfarande 7 § En ansökan enligt artikel 40 i Bryssel II-förordningen om att ett utländskt avgörande inte ska erkännas i Sverige eller en ansökan enligt artikel 59 i förordningen om att ett sådant avgörande inte ska verkställas här görs till tingsrätten. En ansökan om en förklaring enligt artikel 30.3 i förordningen att det inte finns grund för att vägra ett erkännande av ett utländskt avgörande görs till tingsrätten. Regeringen kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela föreskrifter om vilka tingsrätter som får pröva ansökningar som avses i första och andra styckena. 8 § En ansökan som avses i 7 § andra stycket får göras av någon som har varit part i den utländska rättegången. 9 § Vid domstolens handläggning av en ansökan som avses i 7 § tillämpas lagen (1996:242) om domstolsärenden, om inte något annat följer av Bryssel II-förordningen. Rättelse och återkallelse av intyg som utfärdats av en domstol eller en annan myndighet i Sverige 10 § Ett beslut i fråga om rättelse av ett intyg enligt artikel 37.1 eller 48.1 i Bryssel II-förordningen får inte överklagas. 11 § Innan en domstol eller en annan behörig myndighet beslutar i fråga om återkallelse av ett intyg enligt artikel 48.2 i Bryssel II-förordningen ska parterna få tillfälle att yttra sig, om det inte är obehövligt. Ett beslut i fråga om återkallelse av ett intyg får inte överklagas. Informationsskyldighet 12 § En socialnämnd ska rapportera om ett barns situation enligt Bryssel II-förordningens artikel 80.1 a i. Nämnden ska också samla in upplysningar eller underlag och lämna information om situationen för en förälder eller annan anhörig eller någon annan person som kan vara lämplig att ta hand om barnet i enlighet med vad som framgår av artikel 80.1 b i förordningen. Godkännande av en placering av ett barn i Sverige 13 § En fråga om godkännande av en placering av ett barn i Sverige enligt artikel 82 i Bryssel II-förordningen prövas av socialnämnden i den kommun där barnet avses bli placerat. I 6 kap. 11 a § socialtjänstlagen (2001:453) anges förutsättningarna för att godkänna en placering i Sverige. 1. Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022. 2. Genom lagen upphävs lagen (2008:450) med kompletterande bestämmelser till Bryssel II-förordningen. 3. Föreskrifterna i 2-5 §§ i den upphävda lagen gäller dock fortfarande för handläggningen av mål och ärenden som avser avgöranden som har meddelats i ett förfarande som inletts före ikraftträdandet. 2.2 Förslag till lag om ändring i föräldrabalken Härigenom föreskrivs att 21 kap. 7 § föräldrabalken ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 21 kap. 7 § Även om en dom eller ett beslut som avses i 1 § inte finns, kan barnets vårdnadshavare, när barnet vistas hos någon annan, begära att rätten beslutar om åtgärd för att barnet skall överflyttas till vårdnadshavaren. Även om en dom eller ett beslut som avses i 1 a § första stycket inte finns, kan barnets vårdnadshavare, när barnet vistas hos någon annan, begära att rätten beslutar om en åtgärd för att barnet ska flyttas över till vårdnadshavaren. Rätten kan vägra att vidta den begärda åtgärden, om det av hänsyn till barnets bästa behövs en prövning av frågan om vårdnaden. En åtgärd enligt första stycket får inte beslutas, om ett flyttningsförbud enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga gäller i fråga om barnet. En åtgärd enligt första stycket får inte beslutas om ett flyttningsförbud enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga gäller i fråga om barnet. I övrigt gäller 1-6 §§. Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022. 2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap Härigenom föreskrivs att 7 kap. 6 § lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 7 kap. 6 § Särskilda bestämmelser finns i rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000 och i lagen (2012:318) om 1996 års Haagkonvention. Särskilda bestämmelser finns i rådets förordning (EU) 2019/1111 av den 25 juni 2019 om behörighet, erkännande och verkställighet av avgöranden i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar, och om internationella bortföranden av barn (Bryssel II-förordningen) och i lagen (2012:318) om 1996 års Haagkonvention. Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022. 2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 § Den som enligt beslut av myndighet i Danmark, Finland, Island eller Norge ska vara omhändertagen för vård eller behandling får efter framställning utlämnas enligt vad som sägs i denna lag för verkställighet av beslutet. Om överlämnande för brott finns särskilda bestämmelser. Särskilda bestämmelser finns också i rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000. Särskilda bestämmelser finns också i rådets förordning (EU) 2019/1111 av den 25 juni 2019 om behörighet, erkännande och verkställighet av avgöranden i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar, och om internationella bortföranden av barn (Bryssel II-förordningen). Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022. 2.5 Förslag till lag om ändring i lagen (1973:943) om erkännande av vissa utländska äktenskapsskillnader och hemskillnader Härigenom föreskrivs att 12 § lagen (1973:943) om erkännande av vissa utländska äktenskapsskillnader och hemskillnader ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 12 § Särskilda bestämmelser finns i rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000. Särskilda bestämmelser finns i rådets förordning (EU) 2019/1111 av den 25 juni 2019 om behörighet, erkännande och verkställighet av avgöranden i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar, och om internationella bortföranden av barn (Bryssel II-förordningen). Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022. 2.6 Förslag till lag om ändring i lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område Härigenom föreskrivs att 7 a § lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 7 a § Särskilda bestämmelser finns i rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000. Särskilda bestämmelser finns i rådets förordning (EU) 2019/1111 av den 25 juni 2019 om behörighet, erkännande och verkställighet av avgöranden i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar, och om internationella bortföranden av barn (Bryssel II-förordningen). Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022. 2.7 Förslag till lag om ändring i lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn Härigenom föreskrivs att 1 och 17 §§ lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 § Bestämmelserna i 2-10, 13-21 och 23 §§ tillämpas i förhållande till stater som har tillträtt den i Luxemburg den 20 maj 1980 dagtecknade konventionen om erkännande och verkställighet av avgöranden rörande vårdnad om barn samt om återställande av vård av barn (Europarådskonventionen). Bestämmelserna tillämpas dock inte i förhållande till Danmark, Finland, Island eller Norge i den mån särskilda bestämmelser gäller. Bestämmelserna i 2-10, 13-21 och 23 §§ tillämpas i förhållande till stater som har tillträtt den i Luxemburg den 20 maj 1980 dagtecknade konventionen om erkännande och verkställighet av avgöranden rörande vårdnad om barn samt om återställande av vård av barn (Europarådskonventionen). Bestämmelserna tillämpas dock inte i förhållande till Danmark, Finland, Island eller Norge i den utsträckning särskilda bestämmelser gäller. Bestämmelserna i 2-4 och 11-23 §§ tillämpas i förhållande till stater som har tillträtt den i Haag den 25 oktober 1980 dagtecknade konventionen om de civila aspekterna på internationella bortföranden av barn (Haagkonventionen). Regeringen får, under förutsättning av ömsesidighet, föreskriva att lagens bestämmelser om erkännande och verkställighet av vårdnadsavgöranden m.m. eller lagens bestämmelser om överflyttning av barn ska tillämpas även i förhållande till en stat som inte har tillträtt Europarådskonventionen eller Haagkonventionen. Särskilda bestämmelser finns i rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000. Särskilda bestämmelser finns i rådets förordning (EU) 2019/1111 av den 25 juni 2019 om behörighet, erkännande och verkställighet av avgöranden i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar, och om internationella bortföranden av barn (Bryssel II-förordningen). 17 § Innan rätten avgör ett ärende om verkställighet av ett avgörande som avses i 5 § eller om överflyttning av barn enligt 11 § skall rätten inhämta barnets mening, om det inte är omöjligt med hänsyn särskilt till barnets ålder och mognad. Innan rätten avgör ett ärende om verkställighet av ett avgörande som avses i 5 § eller om överflyttning av barn enligt 11 § ska barnet så långt det är möjligt ges tillfälle att framföra sina åsikter. Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022. 2.8 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga Härigenom föreskrivs att 6 a § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 6 a § Är svensk domstol inte behörig att besluta om beredande av vård enligt denna lag, får socialnämnden besluta att den som är under 18 år omedelbart ska omhändertas, om 1. åtgärder av behörig utländsk myndighet inte kan avvaktas med hänsyn till risken för den unges hälsa eller utveckling eller till att den fortsatta utredningen allvarligt kan försvåras eller vidare åtgärder hindras, och 2. det är sannolikt att den unge tillfälligt behöver vård som avses i denna lag. För beslut enligt första stycket gäller 6 § andra stycket och, för det fall socialnämnden har ansökt om vård med stöd av lagen, 6 § tredje stycket. I 9 a och 9 b §§ finns bestämmelser om fortsatt omhändertagande för tillfällig vård av den unge. Denna paragraf ansluter, tillsammans med 7-9 b §§, till rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000 (Bryssel II-förordningen) och lagen (2012:318) om 1996 års Haagkonvention. Denna paragraf ansluter, tillsammans med 7-9 b §§, till rådets förordning (EU) 2019/1111 av den 25 juni 2019 om behörighet, erkännande och verkställighet av avgöranden i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar, och om internationella bortföranden av barn (Bryssel II-förordningen) och lagen (2012:318) om 1996 års Haagkonvention. Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022. 2.9 Förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen (2001:453) Härigenom föreskrivs att 6 kap. 11 a § socialtjänstlagen (2001:453) ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 6 kap. 11 a § Socialnämnden får godkänna att en utländsk myndighet placerar ett barn i Sverige endast om 1. det är bäst för barnet att placeras här, särskilt med beaktande av barnets anknytning hit, 2. barnets inställning till placeringen så långt det är möjligt har klarlagts, 3. barnets vårdnadshavare och, om barnet fyllt 15 år, barnet samtycker till åtgärden, 4. förhållandena i det enskilda hemmet och förutsättningarna för vård i hemmet är utredda av nämnden, 5. barnet har beviljats uppehållstillstånd, om ett sådant tillstånd behövs, och 6. placeringen sker med stöd av rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000 eller med stöd av den i Haag den 19 oktober 1996 dagtecknade konventionen om behörighet, tillämplig lag, erkännande, verkställighet och samarbete i frågor om föräldraansvar och åtgärder till skydd för barn. 6. placeringen sker med stöd av rådets förordning (EU) 2019/1111 av den 25 juni 2019 om behörighet, erkännande och verkställighet av avgöranden i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar, och om internationella bortföranden av barn (Bryssel II-förordningen) eller med stöd av den i Haag den 19 oktober 1996 dagtecknade konventionen om behörighet, tillämplig lag, erkännande, verkställighet och samarbete i frågor om föräldraansvar och åtgärder till skydd för barn. Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022. 2.10 Förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) Härigenom föreskrivs i fråga om offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) dels att 36 kap. 1 och 8 §§ ska ha följande lydelse, dels att det ska införas en ny paragraf, 36 kap. 7 a §, och närmast före 36 kap. 7 a § en ny rubrik av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 36 kap. 1 § Sekretess gäller hos domstol för uppgift om en enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att den enskilde eller någon närstående till denne lider skada eller men om uppgiften röjs och uppgiften förekommer i 1. ärende enligt lagen (1999:997) om särskild företrädare för barn, 2. ärende om adoption enligt 4 kap. föräldrabalken, 3. ärende om anordnande av godmanskap enligt 11 kap. 4 § föräldrabalken, 4. ärende om förvaltarskap, 5. ärende enligt lagen (2005:429) om god man för ensamkommande barn, eller 6. ärende enligt lagen (2017:310) om framtidsfullmakter. Sekretess gäller hos domstol för uppgift om en enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om en part begär det och det kan antas att den enskilde eller någon närstående till denne lider skada eller men om uppgiften röjs och uppgiften förekommer i 1. äktenskapsmål, 2. mål eller ärende enligt föräldrabalken i annat fall än som anges i första stycket, 3. ärende enligt lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn, 4. mål eller ärende enligt rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000 eller ärende enligt 8 § lagen (2008:450) med kompletterande bestämmelser till Bryssel II-förordningen, 4. mål eller ärende enligt rådets förordning (EU) 2019/1111 av den 25 juni 2019 om behörighet, erkännande och verkställighet av avgöranden i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar, och om internationella bortföranden av barn (Bryssel II-förordningen), 5. mål eller ärende enligt rådets förordning (EG) nr 4/2009 av den 18 december 2008 om domstols behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt samarbete i fråga om underhållsskyldighet och enligt Haagkonventionen av den 23 november 2007 om internationell indrivning av underhåll till barn och andra familjemedlemmar, eller 6. mål eller ärende enligt lagen (2012:318) om 1996 års Haagkonvention. För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år. Internationellt samarbete i frågor om föräldraansvar och åtgärder till skydd för barn 7 a § Sekretess gäller hos centralmyndighet för uppgift om en enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående till denne lider skada eller men, och uppgiften förekommer i ärende enligt 1. rådets förordning (EU) 2019/1111 av den 25 juni 2019 om behörighet, erkännande och verkställighet av avgöranden i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar, och om internationella bortföranden av barn (Bryssel II-förordningen), 2. lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn, eller 3. lagen (2012:318) om 1996 års Haagkonvention. För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år. 8 § Den tystnadsplikt som följer av 3 § första och andra styckena, 3 a § samt 6 § första stycket 1 inskränker rätten enligt 1 kap. 1 och 7 §§ tryckfrihetsförordningen och 1 kap. 1 och 10 §§ yttrandefrihetsgrundlagen att meddela och offentliggöra uppgifter. Den tystnadsplikt som följer av 3 § första och andra styckena, 3 a § samt 6 § första stycket 1 och 7 a § inskränker rätten enligt 1 kap. 1 och 7 §§ tryckfrihetsförordningen och 1 kap. 1 och 10 §§ yttrandefrihetsgrundlagen att meddela och offentliggöra uppgifter. Den tystnadsplikt som följer av 7 § inskränker rätten att meddela och offentliggöra uppgifter, när det är fråga om uppgift som hänför sig till ett ärende om annat än ekonomiskt bistånd till enskild. 1. Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022. 2. För uppgifter i mål och ärenden som har inletts i tingsrätt före ikraftträdandet gäller 36 kap. 1 § i den äldre lydelsen. Detsamma gäller uppgifter i ärenden som avser avgöranden som har meddelats i ett förfarande som inletts före ikraftträdandet. 2.11 Förslag till lag om ändring i lagen (2012:318) om 1996 års Haagkonvention Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2012:318) om 1996 års Haagkonvention dels att 5 § ska ha följande lydelse, dels att det ska införas två nya paragrafer, 5 a och 5 b §§, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 5 § När det finns behörighet för svensk domstol enligt artikel 11 eller 12, får domstolen i fråga om vårdnad, boende, umgänge eller förmynderskap besluta om en sådan tillfällig skyddsåtgärd som avses i dessa artiklar. Vid domstolens handläggning tillämpas lagen (1996:242) om domstolsärenden. I domstolens beslut ska det anges hur länge skyddsåtgärden gäller. Barnet får höras inför domstolen, om särskilda skäl talar för det och det är uppenbart att barnet inte kan ta skada av att höras. I ett ärende som rör vårdnad, boende eller umgänge får domstolen inhämta upplysningar från socialnämnden i frågan. Innan socialnämnden lämnar upplysningar ska den, om det är lämpligt, höra föräldrarna och barnet. 5 a § En fråga om en tillfällig skyddsåtgärd enligt 5 § tas upp av tingsrätten i den ort där barnet vistas eller, om barnet inte vistas i Sverige och åtgärden avser barnets egendom, tingsrätten i den ort där egendomen finns. Om det inte finns någon behörig domstol enligt första stycket, tas frågan upp av Stockholms tingsrätt. 5 b § Vid domstolens handläggning av en fråga om en tillfällig skyddsåtgärd enligt 5 § tillämpas lagen (1996:242) om domstolsärenden. I domstolens beslut ska det anges hur länge skyddsåtgärden gäller. Barnet får höras inför domstolen, om särskilda skäl talar för det och det är uppenbart att barnet inte kan ta skada av att höras. I ett ärende som rör vårdnad, boende eller umgänge får domstolen hämta in upplysningar från socialnämnden i frågan. Innan socialnämnden lämnar upplysningar ska den, om det inte är olämpligt, höra föräldrarna och barnet. Barnet får höras av socialnämnden utan vårdnadshavarens samtycke och utan att vårdnadshavaren är närvarande. Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022 3 Ärendet och dess beredning Rådets förordning (EU) 2019/1111 om behörighet, erkännande och verkställighet av avgöranden i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar, och om internationella bortföranden av barn (Bryssel II-förordningen) utfärdades den 25 juni 2019. Förordningen börjar tillämpas fullt ut den 1 augusti 2022 och finns i svensk lydelse som bilaga 1. Den nya Bryssel II-förordningen är en omarbetning av rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000 (2003 års Bryssel II-förordning). I Justitiedepartementet har departementspromemorian Ökad rättssäkerhet och snabbare verkställighet i internationella familjemål (Ds 2020:18) tagits fram. I promemorian lämnas författningsförslag med anledning av Bryssel II-förordningen. En sammanfattning av promemorian finns i bilaga 2. Promemorians lagförslag finns i bilaga 3. Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 4. Remissyttrandena finns tillgängliga i lagstiftningsärendet (dnr Ju2020/02783). Lagrådet Regeringen beslutade den 24 februari 2022 att hämta in Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 5. Lagrådets yttrande finns i bilaga 6. Lagrådet lämnar förslagen utan erinran. I förhållande till lagrådsremissen görs vissa språkliga ändringar. 4 En ny Bryssel II-förordning 4.1 Föregångarna till 2019 års Bryssel II-förordning En grundsten i EU-samarbetet är att det ska vara enkelt att handla, resa och flytta inom unionen. På civilrättsområdet arbetar EU med att utveckla det rättsliga samarbetet och att bygga broar mellan de nationella rättssystemen. Målet är att öka rättssäkerheten och förbättra tillgången till rättslig prövning. Det ska vara enkelt att förutse vilken domstol som är behörig att besluta i en fråga. Det ska också finnas effektiva förfaranden för att erkänna och verkställa beslut inom EU. Dessutom är det angeläget att samarbetet mellan medlemsstaternas myndigheter fungerar väl. Den långsiktiga trenden inom EU är att allt fler flyttar till ett annat EU-land. Det innebär att familjeband skapas mellan personer från olika länder. Vid en separation kan familjens anknytningar till flera länder ge upphov till olika praktiska och juridiska frågeställningar. Det kan gälla var makar ansöker om äktenskapsskillnad, var en vårdnadstvist prövas eller hur ett avgörande som meddelats i ett land erkänns eller verkställs i ett annat land. Bryssel II-konventionen om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål var det första EU-instrumentet på familjerättens område. Konventionen antogs av rådet 1998, men hann aldrig träda i kraft. Genom 1999 års Amsterdamfördrag skapades en rättslig grund för att även på civilrättens område anta förordningar och direktiv. Stora delar av det förhandlingsarbete som föregått konventionen togs då till vara i den första Bryssel II-förordningen, som började tillämpas den 1 mars 2001 - rådets förordning (EG) nr 1347/2000 av den 29 maj 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar för makars gemensamma barn (2000 års Bryssel II-förordning). Förordningen ersattes av 2003 års Bryssel II-förordning, som började tillämpas den 1 mars 2005. 2003 års Bryssel II-förordning är tillämplig i alla EU:s medlemsstater utom Danmark. En redogörelse för 2003 års Bryssel II-förordnings tillämplighet i förhållande till den tidigare medlemsstaten Förenade kungariket finns i författningskommentaren. 4.2 2019 års Bryssel II-förordning Allmänt om den nya förordningen Den nya Bryssel II-förordningen antogs 2019 och börjar tillämpas den 1 augusti 2022. Den kommer - liksom sin föregångare - att tillämpas i alla EU:s medlemsstater utom Danmark. Den nya förordningen är indelad i nio kapitel. Den innehåller liksom tidigare definitioner av viktiga begrepp och regler om behörighet, erkännande och verkställighet samt samarbete mellan centralmyndigheter. Nytt är bl.a. att de kompletterande reglerna till den i Haag den 25 oktober 1980 dagtecknade konventionen om de civila aspekterna på internationella bortföranden av barn (1980 års Haagkonvention) samlas i kapitel III. Det lyfts dessutom in i förordningens titel att den också innehåller regler om internationella barnbortföranden. Till den nya förordningen hör tio bilagor. Bilagorna I-IX avser olika intyg som ska utfärdas, medan bilaga X innehåller en jämförelsetabell som hjälper läsaren att hitta motsvarigheten till en bestämmelse i 2003 års Bryssel II-förordning i 2019 års förordning. Tillämpningsområde och definitioner (kapitel I) Den nya Bryssel II-förordningen är - liksom 2003 års Bryssel II-förordning - tillämplig på civilrättsliga frågor om äktenskapsskillnad och föräldraansvar. Vad som är civilrättsliga frågor har fått en mer utvecklad förklaring i den nya förordningen. Det anges uttryckligen att det bör ses som ett självständigt begrepp som ska tolkas i enlighet med fast rättspraxis från EU-domstolen. Begreppet tolkas mot bakgrund av såväl förordningens syfte och systematik som allmänna principer i de nationella rättsordningarna. Det kan även omfatta åtgärder som enligt en medlemsstats rättssystem anses vara offentlig rätt. Avgörande för om en åtgärd som yrkas faller inom tillämpningsområdet är om åtgärden syftar till att säkerställa en rätt som faller inom förordningens tillämpningsområde (jfr mål C-4/14, Bohez mot Wiertz, ECLI:EU:C:2015:563). Det tydliggörs vidare i den nya förordningen att överenskommelser som godkänts av en behörig myndighet efter en prövning i sak i förordningens mening ska anses vara avgöranden och inte överenskommelser. Domstolsbegreppet är även i den nya förordningen vidsträckt. Det omfattar varje myndighet i en medlemsstat som är behörig i frågor som omfattas av förordningens tillämpningsområde (artikel 2.2.1). Behörighet och barnets rätt att uttrycka sina åsikter (kapitel II) Val av domstol Regler för domstolarnas handläggning av behörighetsfrågor finns i förordningens kapitel II. Enligt Bryssel II-förordningen finns en möjlighet för parterna att i mål om föräldraansvar avtala om behörig domstol (s.k. prorogationsavtal, artikel 10). Parterna kan också uttryckligen godta en domstols behörighet, trots att den annars inte är behörig enligt förordningen. I den nya förordningen har regleringen utvecklats och förtydligats, t.ex. under vilka förutsättningar prorogationsavtal kan träffas efter att talan väckts och vilka formkrav som gäller. Tillfällig åtgärd i brådskande fall I den nya Bryssel II-förordningen finns bestämmelser som ger behörighet (domsrätt) åt svensk domstol eller myndighet att fatta beslut om tillfälliga åtgärder i brådskande fall när frågan slutligt ska avgöras i en annan stat (artikel 15.1). Artikeln är under vissa förutsättningar även tillämplig i återlämnandeförfaranden enligt 1980 års Haagkonvention (artikel 27.2 och artikel 27.5). Överföring av behörighet En domstol i en medlemsstat som inte är behörig i en fråga om föräldraansvar kan enligt Bryssel II-förordningen i exceptionella fall begära att behörigheten ska överföras till domstolen, om den anser att den är bättre lämpad att bedöma barnets bästa i det enskilda fallet (artikel 13). En förutsättning för att domstolen ska få göra en sådan begäran är att domstolen finns i en medlemsstat som barnet anses ha en särskild anknytning till enligt artikel 12.4. En skillnad mot tidigare reglering är att den nya förordningen ger möjlighet att överföra behörigheten även om parterna motsätter sig det. Prejudiciella frågor Det förekommer att frågor om föräldraansvar har betydelse i mål där saken i målet inte omfattas av Bryssel II-förordningens tillämpningsområde. Det kan t.ex. handla om ett arvsförfarande där det behöver utses en förmyndare för barnet att vidta åtgärder. I den nya Bryssel II-förordningen finns bestämmelser som innebär att om utgången av ett förfarande vid en domstol i en domstol är beroende av att en prejudiciell fråga om föräldraansvar avgörs, får en domstol i den medlemsstaten beslutas i den frågan för det förfarandets ändamål även om den medlemsstaten inte är behörig enligt Bryssel II-förordningen. Beslutet får inte verkan utanför det aktuella förfarandet (artikel 16). Konkurrerande förfaranden 2003 och 2019 års Bryssel II-förordningar vilar på samma princip om hur domstolar ska agera när en talan om samma sak och samma parter väcks vid domstolar i flera medlemsstater (s.k. litispendens). Principen innebär att företräde att pröva frågan om vilken domstol som är behörig att ta upp saken till prövning ges till den domstol där talan först väckts (artikel 20). Bryssel II-förordningen innehåller - efter förebild från 2012 års Bryssel I-förordning - en ny regel som är ett undantag från denna princip och som innebär att när parterna exklusivt har avtalat om eller under förfarandets gång uttryckligen godtagit en domstols behörighet ska den domstolen ges företräde att pröva behörighetsfrågan, oavsett var talan först väckts (jfr artiklarna 10 och 20). Reglerna, som utgör undantag från huvudprincipen att den domstol där talan väcktes först är behörig, syftar till att stärka prorogationsavtalens ställning (se skäl 38 i ingressen). Om en talan har väckts vid en annan domstol, måste den domstolen vilandeförklara målet till dess att den domstol där talan väckts på grundval av avtalet eller godtagandet förklarar att den inte är behörig i enlighet med avtalet eller godtagandet. Om den sistnämnda domstolen däremot finner att den är behörig att pröva tvisten, ska andra domstolar förklara sig obehöriga. Vidare tydliggörs att bestämmelserna om litispendens inte gäller i fall då en domstol grundat sin behörighet enbart på artikel 15 om tillfälliga åtgärder till skydd för barnet eller dess egendom (artikel 20.2). Barnets rätt att uttrycka sina åsikter Med den nya Bryssel II-förordningen införs en allmän skyldighet att ge ett barn rätt att uttrycka sina åsikter dels när domstolen har tagit behörighet enligt förordningens behörighetsbestämmelser om föräldraansvar (artikel 21), dels i förfaranden om återlämnande enligt 1980 års Haagkonvention (artiklarna 21 och 26). Bestämmelserna ska tillämpas i enlighet med Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (EU:s rättighetsstadga) och mot bakgrund av FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen). Det föreskrivs - i enlighet med EU-domstolens praxis på området - att de barn som är i stånd att bilda egna åsikter ska ges en verklig och faktisk möjlighet att också uttrycka dessa. Om domstolen i enlighet med nationell lag och nationella förfaranden ger ett barn möjlighet att uttrycka sina åsikter enligt artikeln, ska den tillmäta barnets åsikter betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad. Formerna för hur barnet ska få uttrycka sin åsikt regleras även fortsatt i nationell rätt. Förordningen innehåller alltså inte några regler om huruvida barnet t.ex. ska höras i en domstol eller få samtala med en specialutbildad expert. Om skyldigheten att erbjuda barnet delaktighet inte uppfylls, kan det påverka möjligheten att få avgörandet erkänt eller verkställt utomlands (artiklarna 39.2 och 41). Internationella bortföranden av barn (kapitel III) Enligt 2003 års Bryssel II-förordning är det möjligt för en part som fått avslag på en begäran om återlämnande enligt 1980 års Haagkonvention att från den behöriga domstolen i barnets hemviststat få ett avgörande i vårdnadsfrågan som är direkt verkställbart (eng. overriding mechanism). I den nya förordningen begränsas denna möjlighet till att gälla endast vid tillämpning av vissa av vägransgrunderna för ett återförande av barnet enligt Haagkonventionen (artikel 29). Tidsfristerna för handläggningen av bortförandeärenden tydliggörs (artiklarna 24 och 28). Det införs även fler och tydligare möjligheter för domstolen i landet dit barnet förts att besluta om skyddsåtgärder för barnet, bl.a. i syfte att upprätthålla kontakten mellan barnet och den kvarlämnade föräldern (artikel 27). Det sätts fokus på medling och samförståndslösningar i syfte att främja att föräldrarna kommer överens (artikel 25). Erkännande och verkställighet (kapitel IV) Avskaffande av kravet på verkställbarhetsförklaring Enligt 2003 års Bryssel II-förordning undantas endast s.k. privilegierade avgöranden från kravet på verkställbarhetsförklaring. Till privilegierade avgöranden räknas dels avgöranden om umgänge, dels vårdnadsavgöranden som innebär att barnet ska återlämnas och som meddelats i de särskilda situationer då en part har fått avslag på en begäran om återlämnande enligt 1980 års Haagkonvention (artikel 42). Genom den nya förordningen avskaffas kravet på verkställbarhetsförklaring för alla avgöranden om föräldraansvar. Samtidigt införs en möjlighet att ansöka om att verkställighet ska vägras om avgörandet meddelats i strid mot vissa grundläggande rättssäkerhetsprinciper som anges i förordningen (s.k. vägransgrunder, se artiklarna 38-41, 58, 59 och 68). Det överlåts åt den nationella rätten att fastställa huruvida dessa vägransgrunder kan tillämpas självmant av domstolen eller måste åberopas av en part. Även enligt den nya förordningen ska privilegierade avgöranden ingå i ett särskilt snabbt förfarande. Det innebär t.ex. att den enda möjligheten att invända mot erkännande eller verkställighet av ett privilegierat avgörande är om det strider mot ett senare avgörande om föräldraansvar om samma barn (artikel 50). Harmonisering av vissa verkställighetsregler I den nya förordningen är det, liksom enligt 2003 års förordning, en huvudprincip att förfarandet regleras av lagen i den verkställande medlemsstaten. I syfte att säkerställa att verkställighet får vägras eller skjutas upp i medlemsstaterna på i stort sett samma villkor införs emellertid vissa gemensamma regler om grunder för uppskjutande eller vägran av verkställighet i den verkställande medlemsstaten. Officiella handlingar och särskilda överenskommelser I många medlemsstater ges handlingar som formaliserats av en myndighet eller en offentlig funktionär en ställning som exekutionstitel. Det kan handla om att en äktenskapsskillnad registreras av en notarie. Dessa handlingar benämns officiella handlingar (fr. actes authentiques, artikel 2.2). Den nya förordningen innehåller utvecklade regler för dessa handlingar och för särskilda överenskommelser (artikel 2.3) som har registrerats (artiklarna 64-68). Det införs bl.a. särskilda intyg som ska underlätta handläggningen. Samarbete och information (kapitel V och VI) Den nya Bryssel II-förordningen innehåller nya bestämmelser som ska stärka och underlätta informationsutbytet mellan myndigheterna i de olika medlemsstaterna, t.ex. när det gäller uppgifter om anhöriga som kan ta hand om barnet och som bor i en annan medlemsstat. Utgångspunkten är att en framställan enligt förordningen ska gå via centralmyndigheterna, men vissa undantag gäller (artikel 78.3; jfr artikel 86). Skyldigheten för en behörig myndighet att tillhandahålla information tydliggörs i den nya förordningen (artikel 87.3; jfr artikel 89.3). Vidare effektiviseras förfarandet vid placering av ett barn i en annan medlemsstat (artikel 82). Det klargörs att ett godkännande av mottagande medlemsstat alltid krävs. Dessutom införs en särskild tidsfrist inom vilken den mottagande medlemsstaten ska godkänna placeringen. 4.3 Svenska internationellt privat- och processrättsliga regler Kompletterande bestämmelser till 2003 års Bryssel II-förordning finns i lagen (2008:450) med kompletterande bestämmelser till Bryssel II-förordningen (2008 års kompletteringslag) och förordningen (2005:97) med kompletterande bestämmelser till Bryssel II-förordningen (2005 års kompletteringsförordning). Det finns dessutom en rad andra författningar som innehåller bestämmelser som har koppling till förordningen. Föräldrabalken innehåller t.ex. flera bestämmelser som har betydelse i internationella familjemål. Det gäller bl.a. regler om vilken domstol som är behörig i Sverige (forum), när svensk domstol har domsrätt enligt Bryssel II-förordningen. Föräldrabalken innehåller också regler om att barnet ska ges möjlighet att framföra sina åsikter. Dessutom finns det i balken regler om verkställighet i Sverige av domar om vårdnad, boende, umgänge och överlämnande. Vidare finns det regler om bl.a. återlämnande (överflyttning med lagens terminologi) av barn i lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn (1989 års lag). Lagen införlivar dels 1980 års Haagkonvention, dels den i Luxemburg den 20 maj 1980 dagtecknade konventionen om erkännande och verkställighet av avgöranden rörande vårdnad om barn samt om återställande av vård av barn (Europarådskonventionen). Frågor om tvångsomhändertaganden av barn regleras i lagen (1990:252) med särskilda bestämmelser om vård av unga, förkortad LVU. I LVU finns det bl.a. regler om omedelbart omhändertagande av barn i vissa internationella situationer. Ytterligare exempel på bestämmelser med koppling till Bryssel II-förordningen är föreskrifterna om placering av ett barn över landsgränserna i 6 kap. 11 a och b §§ socialtjänstlagen (2001:453). Svenska allmänna internationellt privat- och processrättsliga bestämmelser finns i lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap (1904 års lag). I praktiken är lagens tillämpningsområde numera påtagligt begränsat (se 7 kap. 5 och 6 §§). I förhållande till de stater som har anslutit sig till 1970 års Haagkonvention om erkännande av äktenskapsskillnader och hemskillnader finns bestämmelser som har företräde framför 1904 års lag i lagen (1973:943) om erkännande av vissa utländska äktenskapsskillnader och hemskillnader. I förhållandet mellan de nordiska länderna gäller den nordiska äktenskapskonventionen. I konventionen, som är införlivad i svensk rätt genom förordningen (1931:429) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap, regleras domstols behörighet att pröva yrkanden om äktenskapsskillnad och frågor som har samband med ett sådant yrkande, t.ex. vårdnad. Där regleras också vilket lands lag som ska tillämpas och förutsättningarna för erkännande av avgöranden från andra nordiska länder. Bryssel II-förordningen är inte i alla delar tillämplig i de inbördes förhållandena mellan Sverige och Finland, eftersom båda länderna har avgett en förklaring som innebär att bestämmelserna i 1931 års nordiska äktenskapskonvention - och därmed också 1931 års förordning - i vissa avseenden har företräde. I lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område och lagen (1932:540) om erkännande och verkställighet av dom som meddelats i Island finns bestämmelser som rör bl.a. verkställighet av avgöranden om vårdnad och umgänge inom Norden. Det finns också regler i lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling som är av betydelse för vissa frågor som rör föräldraansvar. Vidare finns den i Haag den 19 oktober 1996 dagtecknade konventionen om behörighet, tillämplig lag, erkännande, verkställighet och samarbete i frågor om föräldraansvar och åtgärder till skydd för barn (1996 års Haagkonvention). Konventionen syftar till att stärka skyddet för barn i internationella situationer. Genom en tillämpning av konventionen undviks konflikter mellan olika rättssystem när det gäller behörighet, tillämplig lag eller erkännande och verkställighet av domar och andra avgöranden. Syftet med konventionen är också att utveckla det internationella samarbetet mellan myndigheter när det gäller skydd av barn. Konventionen är inkorporerad i svensk rätt genom lagen (2012:318) om 1996 års Haagkonvention, som också innehåller kompletterande bestämmelser om bl.a. beslut om tillfälliga skyddsåtgärder och handläggningen av ärenden om verkställbarhetsförklaring av utländska avgöranden. Förhållandet till 1996 års Haagkonvention regleras i artikel 97 i Bryssel II-förordningen. Förordningen gäller enligt huvudregeln framför konventionen när barnet har sin hemvist inom en medlemsstats territorium, utom Danmark. Så är även fallet när det är fråga om att ett avgörande från en medlemsstat ska erkännas eller verkställas i en annan medlemsstat, även om barnet har sin hemvist i en icke-medlemsstat som är part i 1996 års Haagkonvention. Eftersom Bryssel II-förordningen inte innehåller några lagvalsregler, tillämpas - i fråga om föräldraansvar - lagvalsreglerna i 1996 års Haagkonvention även mellan EU:s medlemsstater (se skäl 92 i förordningens ingress). Sverige har också ingått bilaterala överenskommelser med andra stater om erkännande och verkställighet av domar. En sådan är konventionen den 15 januari 1936 mellan Sverige och Schweiz om erkännande och verkställighet av domar och skiljedomar. Konventionen är införlivad i svensk rätt genom lagen (1936:79) om erkännande och verkställighet av dom som meddelats i Schweiz, som kan ha betydelse beträffande vissa familjerättsliga avgöranden. 5 En ny kompletteringslag och följdändringar Regeringens förslag: Kompletterande bestämmelser till den nya Bryssel II-förordningen ska tas in i en ny lag. Den ska benämnas lagen med kompletterande bestämmelser till Bryssel II-förordningen. I ett flertal lagar ska hänvisningar till 2003 års Bryssel II-förordning ersättas med hänvisningar till den nya Bryssel II-förordningen. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker eller har ingen invändning mot promemorians förslag. Uppsala universitet framhåller att det kan vara svårt för rättstillämparen att förstå hur de olika regelverken förhåller sig till varandra när den svenska lagstiftningen endast upplyser om att särskilda bestämmelser finns i Bryssel II-förordningen. Barnombudsmannen vill se fler och tydligare kopplingar till barnets rättigheter enligt barnkonventionen. Skälen för regeringens förslag En ny lag med kompletterande bestämmelser till Bryssel II-förordningen I egenskap av EU-förordning är den nya Bryssel II-förordningen direkt tillämplig i svensk rätt. En EU-förordning varken ska eller får inkorporeras eller transformeras till nationell rätt. Den nya Bryssel II-förordningen kräver emellertid kompletterande svenska nationella bestämmelser som ser till att förordningen kan tillämpas i den nationella rättsordningen. Kompletterande lagbestämmelser till 2003 års Bryssel II-förordning finns i dag i 2008 års kompletteringslag. Att föra in de nya lagbestämmelserna i den lagen skulle leda till omfattande ändringar av lagen. 2008 års kompletteringslag bör därför ersättas av en ny lag. Lagen bör ges samma namn som sina föregångare, dvs. lagen med kompletterande bestämmelser till Bryssel II-förordningen. Flera remissinstanser efterfrågar lagändringar eller ställningstaganden i frågor som inte rör anpassningen av svensk rätt till Bryssel II-förordningen och som inte omfattas av promemorians förslag. Det finns inte förutsättningar att överväga eller lämna förslag om dessa frågor inom ramen för detta lagstiftningsprojekt. Vissa remissinstanser har också synpunkter i frågor som regeringen avser att överväga i samband med de förordningsändringar som krävs. Förhållandet till EU:s rättighetsstadga och barnkonventionen I skäl 39 i ingressen till Bryssel II-förordningen anges att barnets möjlighet att fritt uttrycka sina åsikter i enlighet med artikel 24.1 i EU:s rättighetsstadga och artikel 12 i barnkonventionen spelar en viktig roll vid tillämpningen av förordningen. Barnkonventionen gäller som lag i Sverige enligt lagen (2018:1197) om Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter. I förarbetena till den kompletterande lagstiftningen till Bryssel II-förordningen bör - som Barnombudsmannen framhåller - barnkonventionen i relevanta delar synliggöras (jfr prop. 2017/18:186 s. 93-96). I lagrådsremissen behandlar regeringen särskilt förhållandet till barnkonventionen (se avsnitt 7). Som framgår av det angivna skälet i ingressen och som följer av svenska förarbetsuttalanden ska Bryssel II-förordningen så långt det är möjligt tolkas fördragskonformt, vilket svarar mot förordningens ordalydelse att förordningen ska tolkas "mot bakgrund av barnkonventionen". De EU-rättsliga principerna om företräde och lojalitet medför dock att EU-rätten har företräde vid en eventuell konflikt mellan barnkonventionen och EU-rätten (se prop. 2017/18:186 s. 87). Följdändringar i upplysningsbestämmelser Ett flertal lagar innehåller upplysningar om att särskilda bestämmelser finns i 2003 års Bryssel II-förordning. Bestämmelserna syftar till att uppmärksamma rättstillämparen på att förordningen kan ha företräde framför lagen i fråga. Att så är fallet följer av EU-rättens företräde framför nationell rätt och har inte ansetts behöva regleras särskilt (se t.ex. prop. 2000/01:98 s. 48). En nackdel med denna lagstiftningsteknik - vilket Uppsala universitet uppmärksammar i sitt remissyttrande - är att den ger begränsad vägledning till rättstillämparna om innebörden av de olika regelsystemen och hur de förhåller sig till varandra. De svenska internationellt familjerättsliga reglerna återfinns numera i unionsrätten, konventioner som införlivats i nationell rätt och svensk autonom rätt. Det kan därför vara en grannlaga uppgift för en rättstillämpare att reda ut hur de olika regelverken förhåller sig till varandra. Samtidigt skulle en reglering som i detalj mejslar ut relationen mellan de olika regelverken riskera att bli tungrodd, utan att för den skull kunna vara heltäckande. Det skulle också krävas kontinuerliga lagändringar för att se till att lagarna följer den rättsbildning som sker genom avgöranden som meddelas av EU-domstolen. Mot den bakgrunden bör de nuvarande hänvisningarna behållas, dock att hänvisningar till 2003 års Bryssel II-förordning bör ersättas med hänvisningar till den nya Bryssel II-förordningen. Det gäller 1904 års lag, lagen om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling, lagen om erkännande av vissa utländska äktenskapsskillnader och hemskillnader, lagen om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område samt LVU. I avsnitt 9 behandlas en följdändring i en upplysningsbestämmelse i 1989 års lag särskilt. På motsvarande sätt behandlas i avsnitt 10 en upplysningsbestämmelse i socialtjänstlagen (2001:453). En dynamisk hänvisningsteknik Flera av de föreslagna bestämmelserna innehåller hänvisningar till den nya Bryssel II-förordningen. Det är i flertalet fall fråga om upplysningsbestämmelser, där hänvisningen till förordningen inte ger den svenska lagtexten något materiellt innehåll. Hänvisningarna bör då vara dynamiska, dvs. avse förordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen. I den nya kompletteringslagen avser flera hänvisningar förfaranderegler. Det är ändamålsenligt att även dessa hänvisningar är av dynamisk karaktär (jfr prop. 2016/17:123 s. 14). Även de föreslagna sekretessbestämmelserna som avser ärenden enligt Bryssel II-förordningen bör vara dynamiska (jfr prop. 2016/17:208 s. 77). Hänvisningarna kommer alltså att omfatta eventuella ändringar i förordningen. Det kan dock inte uteslutas att bestämmelserna ändå kan behöva ändras i samband med framtida ändringar i Bryssel II-förordningen, om förordningens innehåll då ändras i sak. 6 Behörighet 6.1 Svenska behörighetsregler Regeringens förslag: Om tillämpningen av Bryssel II-förordningen innebär att en fråga ska prövas av en socialnämnd i Sverige och det inte finns någon behörig nämnd, ska frågan - liksom hittills - tas upp av socialnämnden i Stockholms kommun. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker eller har ingen invändning mot promemorians förslag. Stockholms kommun anser att det bör förtydligas i vilken utsträckning Bryssel II-förordningen är tillämplig i internationella förmynderskapsärenden och huruvida föräldrabalken behöver ändras för att vara förenlig med förordningen. Uppsala universitet undrar om det inte finns möjlighet att ta bort reglerna i 3 kap. 6 § i 1904 års lag, som bl.a. anger att frågor som gäller vårdnaden om barn får tas upp i äktenskapsmål. Skälen för regeringens förslag Allmänna utgångspunkter Behörighetsreglerna är en av grundstenarna i Bryssel II-förordningen. Reglerna säkerställer att parter i EU har rätt till rättslig prövning av de frågor som omfattas av förordningens tillämpningsområde. Genom att reglerna är enhetliga blir det mer förutsebart och tydligare för parterna och myndigheterna i vilken medlemsstat en fråga kan prövas. Det brukar beskrivas som att förordningen anger myndigheternas internationella behörighet. För domstolarnas del benämns denna behörighet ofta domsrätt. Om det med stöd av Bryssel II-förordningen finns internationell behörighet för en svensk domstol eller annan myndighet, blir det en fråga om att bestämma vilken domstol eller annan myndighet som är behörig. Detta sker enligt de svenska nationella behörighetsreglerna. För domstolarnas del benämns sådana regler ofta som forumregler. Behörighetsreglerna enligt den nya Bryssel II-förordningen motsvarar på många sätt reglerna enligt 2003 års förordning. I några avseenden har det dock gjorts förändringar som innebär att det bör övervägas särskilt om det finns behov av att införa nya svenska nationella regler eller ändra de befintliga svenska reglerna för att möjliggöra en korrekt tillämpning av förordningen. Vårdnad, boende och umgänge Enligt 6 kap. 17 § första stycket föräldrabalken tas frågor om vårdnad, boende och umgänge utan anknytning till ett äktenskapsmål upp av tingsrätten i den ort där barnet har sin hemvist. Sådana frågor får tas upp även i samband med äktenskapsmål. Av paragrafens tredje stycke framgår att om det inte finns någon behörig domstol, tas frågorna upp av Stockholms tingsrätt. Regleringen bedömdes i samband med införandet av 2008 års kompletteringslag vara väl förenlig med behörighetsreglerna i 2003 års Bryssel II-förordning (se prop. 2007/08:98 s. 30). I den nya Bryssel II-förordningen har regleringen om val av domstol (prorogation) i vissa aspekter utvecklats och förtydligats (artikel 10). Det gäller t.ex. i fråga om förutsättningarna för att ingå avtal efter att talan väckts (artikel 10.1 b ii) och vilka formkrav som gäller (artikel 10.2). Föräldrabalken innehåller inga regler om prorogationsavtal. Förordningens prorogationsregel får därför i första hand jämföras med den allmänna behörighetsregeln i 6 kap. 17 § första stycket första meningen föräldrabalken som utgår från barnets hemvist. Förordningens prorogationsregler bedöms inte innebära någon konflikt med denna regel. Ett exempel kan vara en vårdnadstvist där det finns svensk domsrätt till följd av ett prorogationsavtal, trots att barnet inte har sin hemvist här. Om parterna i en sådan situation är överens om att saken ska prövas vid en viss tingsrätt, lär det inte finnas något hinder mot det eftersom parterna själva inte kan förutses göra någon invändning mot domstolens behörighet. Det blir då - mot bakgrund av att den domstol som pekas ut enligt föräldrabalken inte är exklusivt forum - inte aktuellt att pröva frågan om rättegångshinder (jfr prop. 2007/08:98 s. 32 och rättsfallet NJA 2015 s. 218 p. 5). För de sällsynt förekommande fall när prorogation har skett till en svensk domstol utan att någon särskild domstol har pekats ut kan regeln om reservforum i 6 kap. 17 § tredje stycket föräldrabalken tillämpas (se prop. 2000/01:98 s. 40). Av artikel 10.2 i den nya förordningen framgår att ett prorogationsavtal enligt artikel 10.1 b ska vara skriftligt, daterat och undertecknat av de berörda parterna eller tas med i domstolsprotokollet i enlighet med nationell lag och nationella förfaranden. För svensk del skulle frågan undantagsvis kunna komma upp under ett sammanträde som hålls under förberedelsen av ett mål. Enligt 6 kap. 4 § 3 rättegångsbalken ska det i anteckningarna tas in uppgift om det som i övrigt behövs inför målets avgörande. Dit får räknas en uppgift som innebär att domstolen är behörig enligt förordningen. Det finns alltså förutsättningar enligt de svenska rättegångsreglerna att dokumentera ett prorogationsavtal enligt förordningen. Till skillnad från 2003 års Bryssel II-förordning innehåller den nya förordningen inte någon uttrycklig reglering om att en domstol som i enlighet med förordningen utövar sin behörighet i en fråga om äktenskapsskillnad också ska vara behörig att ta upp sammanhängande frågor om föräldraansvar. Parterna har dock fortfarande möjlighet att under de förutsättningar som anges i artikel 10 i förordningen ingå ett avtal om att den domstol som är behörig i fråga om äktenskapsskillnad mellan dem också ska vara behörig att ta upp en fråga om föräldraansvar. Denna regel är förenlig med den nationella svenska regleringen om sammanhängande (accessorisk) behörighet i 6 kap. 17 § första stycket andra meningen föräldrabalken. Av den bestämmelsen framgår nämligen att frågor om vårdnad, boende eller umgänge får tas upp i samband med äktenskapsmål. Regler om behörighet i äktenskapsmål finns även i artikel 10 i 1996 års Haagkonvention och i 3 kap. 6 § lagen i 1904 års lag. Den nämnda paragrafen anger bl.a. att frågor som gäller vårdnaden om barn får tas upp i äktenskapsmål. Uppsala universitet påpekar att paragrafen ofta uppfattas av rättstillämparna som att den ger domstolen en mer allmän behörighet att ta upp vårdnadsfrågor i äktenskapsmål och anser att det bör övervägas om den kan tas bort. Bestämmelserna i 1904 års lag blir tillämpliga först sedan det konstaterats att det inte finns någon bestämmelse som är tillämplig i Bryssel II-förordningen eller i 1996 års Haagkonvention som är inkorporerad i svensk lag (se 7 kap. 6 § i 1904 års lag och prop. 2011/12:85 s. 64). I de allra flesta fall kommer antingen förordningen eller konventionen att vara tillämplig. Paragrafen har övervägts vid flera tidigare tillfällen utan att det lett till att den tagits bort (se Ds 2003:5 s. 82-84, SOU 2005:111 s. 308-311, 336 och 337 och SOU 2010:59 s. 159-161). Även om paragrafen har ett mycket begränsat tillämpningsområde, finns det inte med anledning av den nya Bryssel II-förordningen tillräckliga skäl att upphäva den. I artikel 13 i Bryssel II-förordningen finns det en reglering om överföring av behörighet i vissa fall. En domstol i en medlemsstat som inte är behörig i en fråga om föräldraansvar kan enligt den nya Bryssel II-förordningen i exceptionella fall begära att behörigheten ska överföras till domstolen, om den anser att den är bättre lämpad att bedöma barnets bästa i det enskilda fallet (artikel 13). En förutsättning för att domstolen ska få göra en sådan begäran är att domstolen finns i en medlemsstat som barnet anses ha en särskild anknytning till enligt artikel 12.4. En skillnad mot tidigare reglering är att det genom den nya förordningen införs en möjlighet att överföra behörigheten även om parterna motsätter sig det. Det finns normalt sett inte någon forumregel i föräldrabalken för dessa frågor, utan balkens reservforumregel pekar ut Stockholms tingsrätt som behörig domstol. Syftet med bestämmelserna i artikeln är emellertid att prövningen ska kunna ske i en domstol nära barnet. Det syftet vattnas ur något om prövningen ändå sker i en domstol som ligger på en annan ort. I förarbetena till 2008 års kompletteringslag har det påpekats att det inte behöver innebära någon konflikt med de nationella behörighetsreglerna att överföra ett mål till en annan domstol än som följer av de nationella behörighetsreglerna i de fall de inte måste ses som tvingande (jfr prop. 2007/08:98 s. 32). Ett sådant synsätt vilar emellertid på att inte någon part motsätter sig domstolens behörighet (jfr rättsfallet NJA 2015 s. 218 p. 5). Eftersom en överföring kan ske mot en parts vilja, kommer inte detta synsätt att kunna upprätthållas fullt ut. I sådana fall kan prövningen alltså behöva ske i Stockholms tingsrätt. Det bör dock noteras att det är fråga om ett mycket begränsat antal fall. Intresset av en sammanhållen och överskådlig reglering av frågorna gör att det inte bör föreslås någon särskild reglering för dessa fall. Ärenden om förmyndare och god man Till frågor om föräldraansvar räknas enligt den nya Bryssel II-förordningen förmynderskap, godmanskap och motsvarande företeelser. Dit räknas även förordnande av och uppgifter för en person eller ett organ som ska ansvara för ett barns person eller egendom, eller företräda eller bistå ett barn. Detsamma gäller åtgärder till skydd för barnet i samband med att förvaltning av, bevarande av eller förfogande över ett barns egendom (artikel 1.1 och 1.2). Detta innebär att förordningens behörighetsregler om föräldraansvar kan vara tillämpliga i dessa ärenden. De svenska reglerna i ärenden om förmyndare och god man har ansetts vara förenliga med 2003 års Bryssel II-förordning (prop. 2007/08:98 s. 31 och 32). I enlighet med vad som anförs i promemorian finns det inte anledning att göra någon annan bedömning med anledning av den nya Bryssel II-förordningen. Se även avsnitt 6.2 om beslut om tillfälliga åtgärder. Stockholms kommun ställer frågor om samspelet mellan föräldrabalkens regler på området och Bryssel II-förordningen. Det är riktigt - som kommunen påpekar i sitt remissyttrande - att om ett barn har sin hemvist i en annan medlemsstat, är det som utgångspunkt myndigheterna i den medlemsstaten som är behöriga. Det bör dock framhållas att det vid bedömande av om ett barn har sin hemvist i ett annat land ankommer på den svenska myndigheten att avgöra den frågan på grundval av de samstämmiga faktiska omständigheter som fastställts i det enskilda fallet (jfr EU-domstolens dom den 28 juni 2018 i mål C-512-17, HR., ECLI:EU:C:2018:513). Hänsyn ska tas inte bara till barnets fysiska närvaro, utan även till andra omständigheter som kan visa att denna närvaro i den andra medlemsstaten inte är tillfällig eller sporadisk och att barnet är integrerat i socialt hänseende och familjehänseende i den medlemsstaten (jfr t.ex. mål C-111-17 PPU, OL mot PQ, ECLI:EU:C:2017:436 p. 42). Om barnet konstateras ha sin hemvist i en annan medlemsstat, kan en fråga om att utse en ställföreträdare för barnet i normalfallet inte avgöras här (se artikel 18). Detta gäller alltså trots att det i och för sig skulle finnas förutsättningar för det vid en isolerad tillämpning av föräldrabalkens bestämmelser. Det bör dock framhållas att Bryssel II-förordningen i några fall tillåter att en ställföreträdare utses trots att svensk myndighet inte är behörig enligt förordningens ordinära behörighetsregler. Så kan t.ex. vara fallet om utgången av ett förfarande som inte omfattas av Bryssel II-förordningens tillämpningsområde är beroende av att en prejudiciell fråga om föräldraansvar avgörs. Enligt Bryssel II-förordningen får en domstol i den medlemsstat som är behörig att besluta i huvudförfarandet i den situationen besluta i den prejudiciella föräldraansvarsfrågan (artikel 16.1). Om det t.ex. handlar om en arvstvist där barnet berörs och en förmyndare (med förordningens terminologi; i svensk rätt handlar det om en god man) måste utses för att företräda barnet i den tvisten, bör den medlemsstat som är behörig i arvstvisten tillåtas att utse förmyndaren för de pågående förfarandena (jfr skäl 32 i ingressen och 11 kap. 2 och 3 §§ föräldrabalken om godmanskap). Om det i ett annat sammanhang behöver utses någon att i ett bortavarande barns intresse förvalta ett barns egendom eller bevaka rätten till denna, och egendomen befinner sig i Sverige, kan dessutom behörighet grundas på artikel 15 trots att barnet inte har sin hemvist här (se vidare avsnitt 6.2). Prövningen när det inte finns någon behörig socialnämnd I 7 § i 2008 års kompletteringslag föreskrivs att om tillämpningen av Bryssel II-förordningen innebär att en fråga ska prövas av en nämnd som fullgör en kommuns uppgifter inom socialtjänsten i Sverige och det inte finns någon annan behörig nämnd, tas frågan upp av en nämnd i Stockholms kommun som fullgör sådana uppgifter. Bestämmelsen avser situationer där det med stöd av Bryssel II-förordningen kan hävdas att det finns internationell behörighet för en nämnd som fullgör en kommuns uppgifter inom socialtjänsten, men där det inte finns någon behörig nämnd enligt andra nationella regler (se prop. 2007/08:98 s. 42). Bestämmelsen bör föras över i sak oförändrad till den nya lagen. Uddevalla kommun vill att det tas fram ytterligare kriterier för socialnämndernas prövning av om de är internationellt behöriga enligt Bryssel II-förordningen. Det kan dock konstateras att det inte är tillåtet att i nationell rätt ytterligare precisera vad som redan framgår av förordningen. Det bör dessutom framhållas att Socialstyrelsen och Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd (MFOF) tillhandahåller handläggningsstöd för socialnämnder i form av handböcker. Ett arbete har inletts inom ramen för Europeiska rättsliga nätverket på privaträttens område (EJN) med att ta fram en handbok till den nya Bryssel II-förordningen som kan ge vägledning till rättstillämparna. Frågor om vilken socialnämnd som prövar en fråga om godkännande av placering av ett barn i Sverige enligt den nya Bryssel II-förordningen behandlas i avsnitt 10. Gemensamma bestämmelser om handläggningen av behörighetsfrågor De gemensamma bestämmelserna om handläggningen av behörighetsfrågor som gäller väckande av talan vid domstol (artikel 17), prövningen av behörighetsfrågan (artikel 18) och prövningen av frågan om huruvida målet kan tas upp (artikel 19) är i huvudsak oförändrade i den nya Bryssel II-förordningen. Det krävs inte några lagändringar med anledning av tilläggen som gjorts om när talan ska anses ha väckts när domstolen inleder ett förfarande självmant eller de uppdaterade hänvisningarna till Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1393/2007 av den 13 november 2007 om delgivning i medlemsstaterna av rättegångshandlingar och andra handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur (delgivning av handlingar) och om upphävande av rådets förordning (EG) nr 1348/2000. Det kan tilläggas att sedan dess har en ny delgivningsförordning antagits i EU (se vidare avsnitt 8.2). I artikel 20.4 och 20.5 i Bryssel II-förordningen har det införts nya regler om konkurrerande förfaranden (litispendens). Bestämmelserna har en inte helt entydig avfattning, men får uppfattas så att när parterna har avtalat om eller godtagit svensk domstols exklusiva behörighet enligt artikel 10 ska den domstolen ges företräde att pröva behörighetsfrågan, oavsett var talan först väcktes. Det krävs inte någon lagändring med anledning av den nya förordningens reglering. I den nya Bryssel II-förordningen förtydligas att det är den dag då ett obligatoriskt medlingsförfarande inleddes vid en nationell medlingsmyndighet som anses vara den dag då talan anses väckts vid en domstol (se skäl 35 i ingressen; jfr mål C-467/16 Schlömp mot Landratsamt Schwäbisch Hall, ECLI:EU:C:2017:993). Det förtydligandet kommer inte att träffa några svenska förfaranden. Någon motsvarighet till ett obligatoriskt medlingsförfarande finns nämligen inte i svensk familjerätt. Den 1 mars 2022 träder visserligen nya regler i kraft som innebär att föräldrar ska att ha deltagit i informationssamtal innan någon av dem i domstol framställer ett tvistigt yrkande om vårdnad, boende eller umgänge (se 6 kap. 17 c § föräldrabalken). Informationssamtalet i sig kan dock inte leda till ett rättskraftigt avgörande och inledandet av informationssamtal är inte, enligt svenska nationella regler om rättegången, avsett att ge någon litispendensverkan. Ett sådant informationssamtal bör alltså inte jämställas med ett obligatoriskt medlingsförfarande. 6.2 Beslut om tillfälliga åtgärder Regeringens förslag: När det finns behörighet för svensk domstol enligt Bryssel II-förordningens regler om tillfälliga åtgärder, ska domstolen i fråga om vårdnad, boende, umgänge eller förmynderskap få besluta om en sådan tillfällig åtgärd. En fråga om en tillfällig åtgärd om vårdnad, boende, umgänge eller förmynderskap ska tas upp av tingsrätten i den ort där barnet vistas eller, om barnet inte vistas i Sverige och åtgärden avser barnets egendom, tingsrätten i den ort där egendomen finns. Om det inte finns någon behörig domstol, ska frågan tas upp av Stockholms tingsrätt. Motsvarande regler om behörig domstol ska införas för ärenden om tillfälliga skyddsåtgärder enligt lagen om 1996 års Haagkonvention. Ärendelagen ska gälla för domstolens handläggning. I domstolens beslut ska det anges hur länge den tillfälliga åtgärden gäller. I ett ärende som rör vårdnad, boende eller umgänge ska domstolen få begära upplysningar från socialnämnden. Promemorians förslag överensstämmer delvis med regeringens förslag. Promemorian innehåller inte något förslag som föreskriver att när det finns behörighet för svensk domstol enligt Bryssel II-förordningen, ska domstolen i fråga om vårdnad, boende, umgänge eller förmynderskap få besluta om en tillfällig åtgärd. Den innehåller inte heller något förslag om reservforum för det fall att det inte finns någon behörig tingsrätt. Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker eller har ingen synpunkt på promemorians förslag. Svea hovrätt ställer frågan om det inte kan finnas ett behov av ett reservforum för den situationen att det inte kan bedömas var i Sverige ett barn befinner sig. Sveriges Kommuner och Regioner efterfrågar en analys av om ett beslut om utreseförbud enligt LVU är en tillfällig åtgärd enligt Bryssel II-förordningen. Flera remissinstanser yttrar sig i frågor om barnets delaktighet i förfarandet (se avsnitt 7). Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 15 i den nya Bryssel II-förordningen är en domstol (i förordningens mening; artikel 2.2.1), även om en domstol i en annan medlemsstat är behörig att pröva målet i sak, i brådskande fall behörig att fatta beslut om en tillfällig åtgärd, i enlighet med lagen i den medlemsstaten avseende ett barn som befinner sig i den medlemsstaten, eller egendom som tillhör ett barn och som finns i den medlemsstaten. Om det krävs ett skyndsamt ingripande, får alltså en svensk myndighet besluta om en tillfällig åtgärd trots att den allmänna behörigheten enligt förordningen utövas av en myndighet i en annan stat, t.ex. därför att barnet har sin hemvist där. I fråga om de allra flesta åtgärder som kan aktualiseras enligt artikel 15 är det möjligt för svenska myndigheter att enligt gällande nationella regler besluta om tillfälliga åtgärder (jfr prop. 2011/12:85 s. 41). Till exempel kan överförmyndaren utse någon att tillfälligt företräda barnet här (se 11 kap. 1 § föräldrabalken och lagen [2005:429] om god man för ensamkommande barn). Flera möjligheter till stöd och skydd för barn finns också inom ramen för socialtjänstens verksamhet. Socialnämnden kan fatta beslut om omedelbart omhändertagande enligt LVU (jfr prop. 2011/12:85 s. 41, 58 och 72). Den möjligheten gäller även om svenska domstolar inte är behöriga att besluta om beredande av vård enligt den lagen (se 6 a § och prop. 2018/19:102). Ett annat exempel på ett tillfälligt skyddsingripande av socialnämnden som skulle kunna bli aktuellt enligt artikel 15 är, vilket Sveriges Kommuner och Regioner uppmärksammar, den i LVU nyligen införda möjligheten för socialnämnden att besluta om tillfälligt utreseförbud till skydd för barn som riskerar att föras bort för att ingå äktenskap eller äktenskapsliknande förbindelse eller könsstympas (se 31 d § och prop. 2019/20:131 s. 79-83, 112 och 113). Det ska dock noteras att en tillämpning av artikel 15 bara blir aktuell i sådana fall då en svensk myndighet inte är behörig att pröva ärendet i sak, vilket normalt torde vara fallet vid utreseförbud. I vissa fall saknas det lagstöd för en svensk domstol att fatta ett tillfälligt beslut när det inte pågår ett mål eller ärende i huvudsaken i Sverige. Det gäller i fråga om vårdnad, boende, umgänge eller förmynderskap (se 6 kap. 20 § och 10 kap. 16 § föräldrabalken). I förhållande till promemorians förslag bör det ges ett uttryckligt lagstöd för en sådan prövning i den nya kompletteringslagen (jfr 5 § lagen om 1996 års Haagkonvention). Lagstödet innebär att domstolarna ges möjlighet att meddela ett tillfälligt beslut i en fråga om vårdnad, boende, umgänge eller förmynderskap enligt de materiella bestämmelserna i föräldrabalken, på motsvarande sätt som om frågan aktualiserats i ett mål eller ärende enligt balken. Eftersom balkens handläggningsregler avseende dessa frågor utgår från att målet eller ärendet ska avgöras slutligt av domstolen, behövs det dock regler om förfarandet i dessa situationer. Enligt 8 § andra stycket i 2008 års kompletteringslag handläggs frågor om tillfälliga åtgärder i fråga vårdnad, boende, umgänge eller förmynderskap i domstol enligt lagen (1996:242) om domstolsärenden (ärendelagen). När denna processlag valdes, konstaterades det att den lagen generellt ger ett snabbare förfarande än vad som är fallet vid en handläggning enligt rättegångsbalken (se prop. 2011/12:85 s. 42). Ärendelagen bör även fortsättningsvis tillämpas vid beslut om en tillfällig åtgärd. Artikel 15.1 reglerar endast den internationella behörigheten (i fråga om domstolar, domsrätten). Vilken nationell domstol som får pröva en fråga om en tillfällig åtgärd förutsätts däremot bestämmas i nationell rätt. Därmed uppkommer frågan om det bör finnas en regel som anger vilken domstol som är behörig. Den underliggande regleringen i förordningen ger ingen entydig bild av vilken domstol som kan vara aktuell, och föräldrabalkens reservforumregel kan inte tillämpas eftersom ärendelagen är tillämplig processlag. I det aktuella fallet kan det inte heller på annat sätt anses vara underförstått vilken domstol som är behörig. Det bör därför i den nya kompletteringslagen tas in regler om vilken domstol i Sverige som kan ta upp ärendet. Den tillfälliga åtgärden kan antingen avse ett barn som befinner sig i den medlemsstaten eller egendom som tillhör ett barn och som finns i den medlemsstaten. Som det konstateras i promemorian och av Uppsala universitet är det en ändamålsenlig ordning att beslut fattas av domstolen i den ort där barnet med förordningens uttryckssätt befinner sig. För att åstadkomma en enhetlig begreppsbildning i förhållande till motsvarande familjerättsliga forumregler i svensk rätt - t.ex. 10 kap. 13 § första stycket andra meningen föräldrabalken - och då lydelserna ändå torde vara synonyma, bör dock barnets vistelseort vara bestämmande för vilken svensk domstol som är internt behörig. Regeln bör inte anvisa ett konkurrerande forum så snart frågan rör ett barns egendom, utan utformas på så sätt att endast om barnet inte vistas i Sverige och frågan avser ett barns egendom ska ärendet tas upp av tingsrätten i den ort där egendomen finns. Om det i enstaka undantagsfall inte kan klarläggas var i landet ett barn med skyddsbehov vistas eller var barnets egendom finns bör det, som Svea hovrätt förordar, även införas en bestämmelse om reservforum. Eftersom Stockholms tingsrätt prövar ärenden om återlämnande enligt 1989 års lag och är reservforum i andra jämförbara lagar, bör den tingsrätten vara reservforum även i detta fall. En reglering om vilken domstol i Sverige som är behörig att pröva en tillfällig skyddsåtgärd enligt artikel 11 eller 12 i 1996 års Haagkonvention bör även införas i 5 § lagen om 1996 års Haagkonvention. Frågor om tillfälliga åtgärder enligt artikel 15 i Bryssel II-förordningen kan även aktualiseras i återförandeärenden enligt 1989 års lag (se artikel 27.1 och 27.5), men regler om behörig domstol och processlag för de ärendena framgår av den lagen. Någon motsvarande kompletterande reglering i den lagen krävs därför inte. Liksom enligt 2003 års förordning följer det av den nya Bryssel II-förordningen att ett beslut om en tillfällig åtgärd ska upphöra att gälla när den domstol som är behörig att pröva målet i sak har vidtagit de åtgärder den anser lämpliga (artikel 15.3). I samband med att regler om beslut om tillfälliga åtgärder fördes in i 2008 års kompletteringslag uttalades det att det är lämpligt att den svenska domstolen anger hur länge åtgärden gäller (se prop. 2011/12:85 s. 42). Det togs därför in en särskild föreskrift om det i lagen. En motsvarande föreskrift bör finnas även i den nya kompletteringslagen. Det framgår av artikel 15 att myndigheterna, antingen direkt eller via centralmyndigheterna, ska hålla varandra underrättade om de åtgärder som vidtagits, bl.a. för att den myndighet som beslutat om en interimistisk åtgärd ska kunna låta åtgärden upphöra. För att säkerställa att domstolen får ett så bra underlag som möjligt för sitt beslut bör det, på motsvarande sätt som i mål och ärenden enligt föräldrabalken, finnas en möjlighet att i ärenden om vårdnad, boende och umgänge inhämta upplysningar (s.k. snabbupplysningar eller snabbyttranden) från socialnämnden. Bestämmelserna i 8 § tredje stycket andra meningen i 2008 års kompletteringslag bör därmed föras över till den nya kompletteringslagen. I avsnitt 7 föreslås regler om barns delaktighet vid handläggningen av bl.a. ärenden om tillfälliga åtgärder enligt Bryssel II-förordningen och ärenden om tillfälliga skyddsåtgärder enligt lagen om 1996 års Haagkonvention. 7 Barnets delaktighet Regeringens förslag: Bestämmelsen i 2008 års kompletteringslag om barns hörande i domstol i fråga om en tillfällig åtgärd ska föras över till den nya kompletteringslagen. Socialnämndens skyldighet att höra barnet och föräldrarna innan den lämnar snabbupplysningar i ett ärende om en tillfällig åtgärd ska skärpas i förhållande till vad som gäller i dag. Det ska vidare införas en möjlighet för socialnämnden att i sådana ärenden höra barnet utan vårdnadshavarens samtycke och utan att vårdnadshavaren är närvarande. Motsvarande ändringar ska göras i fråga om ärenden om tillfälliga skyddsåtgärder enligt lagen om 1996 års Haagkonvention. Barns rätt att framföra sina åsikter i ärenden enligt 1989 års lag ska stärkas. Innan rätten avgör ett ärende om verkställighet av ett avgörande eller om överflyttning av barn ska barnet så långt det är möjligt ges tillfälle att framföra sina åsikter. Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. I promemorian föreslås att rätten i ärenden om verkställighet av ett avgörande eller om överflyttning av barn enligt 1989 års lag så långt det är möjligt ska klarlägga barnets inställning. Remissinstanserna: De flesta remissinstanser, bl.a. Barnombudsmannen, Uppsala universitet, och Föreningen Svenskar i Världen tillstyrker eller har ingen invändning mot promemorians förslag. Vissa remissinstanser, bl.a. Familjerättssocionomernas Riksförening, Helsingborgs kommun, Unizon och Svea hovrätt, framhåller att reglerna om barns rätt till delaktighet bör se likadana ut oavsett om de har anknytning till utlandet eller inte. Södertörns tingsrätt påpekar att svenska tingsrätter i praktiken avgör ett flertal mål om föräldraansvar utan att barnen i fråga ges någon faktisk möjlighet att uttrycka sina åsikter. Det rör sig främst om mål där föräldrarna i ett tidigt skede kommer överens om hur vårdnaden, boendet eller umgänget ska regleras, och där någon utredning om barnets åsikt inte hinner införskaffas inför domstolens avgörande. Göteborgs kommun anser att barnet bör ha rätt att få information om sin situation och om pågående förfaranden. Även Familjerättssocionomernas Riksförening vill att den frågan belyses. Linköpings universitet efterfrågar förtydliganden om hur barnets delaktighet tillvaratas och påpekar att barns ålder och mognad inte alltid hänger samman. Stiftelsen Allmänna Barnhuset och Föreningen Vårdnad Boende Umgänge i Sverige tar upp att barn i vårdnadstvister inte sällan befinner sig i en pressad situation och att reglerna inte får medföra att barn måste ta ställning i föräldrarnas konflikt. Stiftelsen menar att barnets delaktighet inte bara bör handla om barnets åsikter utan även barnets uttryckta behov och situation. Vidare vill stiftelsen att barnets rätt till delaktighet skärps ytterligare i ärenden om tillfälliga beslut. Uddevalla kommun är inne på samma linje och för fram att barnets bästa ska ha avgörande betydelse för om barnet ska höras och att detta bör framgå av lag. När det gäller ärenden enligt 1989 års lag anser Länsstyrelsen Östergötland att promemorians förslag kan uppfattas som en försämring av rättsläget. Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige, Unizon och Länsstyrelsen Östergötland påpekar att det krävs att de yrkesverksamma har kompetens bl.a. om våld och förtryck för att barnets rätt enligt förordningen ska kunna säkerställas. Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige lyfter även att det behövs kvalitetssäkrande åtgärder överlag för hur yrkesverksamma ska agera i mötet med barnet. Tydligare vägledning och uppföljning både i detta avseende och när det gäller hanteringen av familjeärenden med internationell koppling efterlyses även av Örnsköldsviks kommun. Skälen för regeringens förslag Barnets delaktighet enligt den nya Bryssel II-förordningen I 2003 års Bryssel II-förordning regleras barnets delaktighet i förfarandet i de flesta fall på ett indirekt sätt genom att möjligheten att erkänna och förklara domar verkställbara är begränsad när barnet inte har kommit till tals (artiklarna 23 b och 31.2). Medlemsstaternas nationella regler om barnets delaktighet skiljer sig emellertid åt, och det har förekommit att en medlemsstat har vägrat att förklara ett avgörande verkställbart med hänvisning till att den egna statens regler inte har ansetts vara uppfyllda. Genom den nya Bryssel II-förordningen införs därför en allmän regel om barnets delaktighet (artikel 21). Den nya regeln innebär att en domstol eller annan myndighet som har tagit behörighet enligt förordningen i frågor om föräldraansvar ska, i enlighet med nationell lag och nationella förfaranden, ge barn som är i stånd att bilda egna åsikter en verklig och faktisk möjlighet att uttrycka dem, antingen direkt eller genom en företrädare eller ett lämpligt organ (artikel 21.1). En motsvarande rätt för barnet ska gälla även i återlämnandeförfaranden enligt 1980 års Haagkonvention (artikel 26). Riktlinjer för tillämpningen av artikel 21 i den nya förordningen finns i skäl 39 i ingressen. Där anges bl.a. att artikel 24.1 i EU:s rättighetsstadga och artikel 12 i barnkonventionen spelar en viktig roll (se även avsnitt 5). Vidare uttrycks att skyldigheten att inhämta barnets åsikt inte är absolut utan måste bedömas med hänsyn till barnets bästa, t.ex. i fall som inbegriper överenskommelser mellan parterna. Domstolen har alltså ett visst utrymme för en bedömning i det enskilda fallet. Det klargörs också att det alltjämt överlämnas till nationell rätt att avgöra under vilka former ett barn ska ges möjlighet att uttrycka sina åsikter. Frågor om vilken aktör som ska höra ett barn eller var det bör ske följer alltså även fortsättningsvis av svensk nationell rätt. Syftet med att införa bestämmelserna om barnets delaktighet i Bryssel II-förordningen är att undvika att avgöranden inte erkänns i andra medlemsstater eller att de inte kan verkställas där. Bestämmelserna har alltså ett nära samband med - och måste läsas i ljuset av - de särskilda vägransgrunderna i artiklarna 39.2 och 41 (se även skäl 57 i ingressen). Det ligger mot den bakgrunden nära till hands att förutsätta att undantagen i artikel 39.2 a och 39.2 b för ärenden om barnets egendom eller av brådskande natur har relevans även för prövningen av undantag från artikel 21. Den närmare tolkningen av bestämmelserna och deras inbördes förhållande blir dock en fråga för rättstillämpningen och ytterst EU-domstolen att ta ställning till. Om domstolen i enlighet med nationell lag och nationella förfaranden ger ett barn möjlighet att uttrycka sina åsikter enligt artikel 21.1, ska den tillmäta barnets åsikter betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad (artikel 21.2). Förordningens vägransgrunder är inte kopplade till att barnets åsikter har tillmätts betydelse på motsvarande sätt som gäller för om barnet har fått uttrycka sin åsikt. Svenska nationella reglers förenlighet med den nya regleringen om barns delaktighet Artikel 21 om barnets delaktighet är direkt tillämplig för den domstol eller annan myndighet som utövar sin behörighet enligt förordningen i frågor om föräldraansvar. Regeln måste uppfattas som en minimireglering och det bedöms inte finnas något hinder mot att en svensk reglering, som ställer högre krav i fråga om barnets delaktighet, tillämpas vid sidan av förordningen. Frågan om svenska reglers förenlighet med förordningen är i praktiken mer vidsträckt än att bara avse förfaranden där en domstol har grundat sin behörighet på förordningens regler. Indirekt får förordningen betydelse även för rent nationella förfaranden, eftersom avgöranden i sådana förfaranden kan bli föremål för erkännande och verkställighet enligt förordningen och då kommer att prövas mot vägransgrunderna som knyter an till kraven i artikel 21. Som konstateras i promemorian och av flera remissinstanser är det angeläget att även andra förfaranden än de där domstolen utövar sin behörighet enligt förordningen uppfyller förordningens krav. Risken är annars att avgöranden som meddelats i sådana förfaranden inte erkänns eller kan verkställas i EU, om det skulle bli aktuellt. Det pågår sedan ett par decennier tillbaka en rättsutveckling där barnets roll som rättighetsinnehavare stärks. Sedan 2011 anges det i regeringsformen att det allmänna ska verka för att barns rätt tas tillvara (1 kap. 2 § femte stycket). Barnkonventionen, som Sverige 1990 var ett av de första länderna att ratificera, har också inkorporerats i svensk lag genom lagen (2018:1197) om Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter. I artikel 12 i konventionen anges att ett barn som är i stånd att bilda egna åsikter har rätt att fritt uttrycka dessa i alla frågor som rör barnet, varvid åsikterna ska tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad. Det är riktigt som Linköpings universitet påpekar att ålder och mognad inte alltid sammanfaller. Som reglerna i föräldrabalken och Bryssel II-förordningen är uppbyggda handlar det därför om en sammanvägning av dessa kriterier. Enbart ålder kan alltså inte avgöra vikten av ett barns åsikter (jfr prop. 2020/21:150 s. 47). När det gäller barnets möjlighet att komma till tals anses det numera inte finnas någon nedre åldersgräns för det. Barn bedöms kunna bilda åsikter vid mycket ung ålder, även om de inte kan uttrycka dem verbalt (FN:s kommitté för barnets rättigheter, Allmän kommentar nr 12, CRC/C/GC/12, punkt 21). Ett exempel på denna utveckling, av relevans för Bryssel II-förordningens tillämpningsområde, är att barnets inställning så långt det är möjligt ska klarläggas vid en placering över landsgränserna (6 kap. 11 a och 11 b §§ socialtjänstlagen). I linje med denna rättsutveckling har den svenska regleringen om barns delaktighet i mål och ärenden om vårdnad, boende och umgänge nyligen varit föremål för översyn. För att stärka barnets ställning har barnets rätt att komma till tals lyfts fram och tydliggjorts i föräldrabalken (se prop. 2020/21:150). Som Stiftelsen Allmänna Barnhuset framhåller handlar det om att barnet inte ska skyddas från att delta utan skyddas i sitt deltagande. Det ligger inte inom ramen för anpassningarna av svensk rätt till den nya Bryssel II-förordningen att samordna de olika regleringar om barns delaktighet som finns i svensk rätt. Detsamma gäller mer övergripande frågor om kompetenser och kvalifikationer inom socialtjänsten, som bl.a. Unizon tar upp. Det som nu ska säkerställas är att förordningen får ett effektivt genomslag och att den nationella rätten inte strider mot förordningen. En utgångspunkt bör, som bl.a. Familjerättssocionomernas Riksförening tar upp, vara att nationella regler om barns rätt till delaktighet inte ska se olika ut beroende på om det aktuella förfarandet har internationell anknytning eller inte. Förordningen har en vid definition av föräldraansvar och de svenska regler som kan beröras av delaktighetsbestämmelsen omfattar vårdnad, boende och umgänge, barns egendom, återlämnandeförfaranden enligt 1989 års lag och vissa sociala skyddsåtgärder. Dessa frågor behandlas i det följande. Barnets delaktighet vid frågor om vårdnad, boende och umgänge I promemorian görs bedömningen att föräldrabalkens regler om barns delaktighet vid frågor om vårdnad, boende och umgänge uppfyller de krav på barnets rätt att uttrycka sina åsikter som uppställs i Bryssel II-förordningen. Den bedömningen ifrågasätts inte av remissinstanserna. Sedan promemorian remitterades har lagändringar trätt i kraft som innebär att barnets rätt till delaktighet vid frågor om vårdnad, boende och umgänge har stärkts ytterligare och att förutsättningarna för barnets delaktighet förbättrats. Genom ändringarna förtydligas att barnets bästa ska vara avgörande för alla frågor om vårdnad, boende och umgänge (se 6 kap. 2 a § föräldrabalken). Barnets rätt att få information och ges möjlighet att komma till tals i dessa frågor regleras särskilt (se 6 kap. 2 b § samma balk). Barnets rätt i detta avseende ska inte anses begränsad till att avse en vilja eller inställning i en viss fråga, utan innebär en rätt att framföra åsikter i en vidare bemärkelse (se prop. 2020/21:150 s. 43-46). På så sätt ska fler och yngre barn ges möjlighet att delta. Även i verkställighetsärenden görs en justering i motsvarande riktning (se 21 kap. 1 § föräldrabalken och a. prop. s. 47). Regleringen i 6 kap. föräldrabalken om vårdnad, boende och umgänge innefattar även en möjlighet att höra barnet inför rätten. Det får ske om särskilda skäl talar för det och det är uppenbart att barnet inte kan ta skada av att höras (6 kap. 19 § femte stycket föräldrabalken). Svensk rätt har dock sin utgångspunkt i att det normalt är till barnets bästa att komma till tals på andra sätt, t.ex. genom att få framföra sin åsikt inom ramen för en utredning om vårdnad, boende eller umgänge. Eftersom Bryssel II-förordningen inte reglerar formerna för barns hörande, finns det inte anledning att föreslå någon ändring av dessa regler. Det gäller särskilt som de lagändringar som nyligen trätt i kraft klargör, vilket Linköpings universitet frågar om, att socialnämnden inom ramen för sitt arbete med utredningar i mål om vårdnad, boende och umgänge som utgångspunkt ska tala med barnet direkt, samt att barnet ska höras även inför att s.k. snabbupplysningar lämnas, om det inte är olämpligt (se 6 kap. 19 och 20 §§ föräldrabalken och a. prop. s. 148-150). Vidare införs en möjlighet för socialnämnden att i förfarandet höra barnet utan vårdnadshavarens samtycke och närvaro. När det gäller snabbupplysningar innebär visserligen inte heller den skärpta regleringen - vilket belyses i remissyttrandet från Södertörns tingsrätt som dock utgår från den äldre regleringen - någon absolut garanti för att barnet kommer till tals inför ett sådant beslut. Eftersom snabbupplysningar inhämtas inför tillfälliga (interimistiska) beslut, kan situationen dock jämställas med det uttryckliga undantag för brådskande fall som finns i artikel 39.2 b i 2019 års Bryssel II-förordning. Regleringen bedöms därför vara förenlig med förordningen. En situation som särskilt lyfts fram i förordningen är när föräldrarna har träffat en överenskommelse (skäl 39 i ingressen). Svensk rätt är något tydligare än förordningen i fråga om att hänsyn ska tas till barnets åsikter även i denna situation. Barnets rätt till delaktighet gäller i alla förfaranden som regleras i 6 kap. föräldrabalken. Den gäller inte endast vid en domstolsprövning, utan genom hela förfarandet (se 6 kap. 2 b § föräldrabalken och prop. 2020/21:150 s. 130; jfr prop. 1994/95:224 s. 35 och prop. 1990/91:8 s. 59). Mot bakgrund av förordningens karaktär av minimireglering finns det inget hinder mot att svensk rätt föreskriver strängare krav. När barnet getts möjlighet att framföra sina åsikter ska barnets åsikter tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad (6 kap. 2 b § andra stycket föräldrabalken). Även denna bestämmelse ändrades 2021 i syfte att tydliggöra att det inte krävs att barnet kan ge uttryck för en konkret vilja. Liksom tidigare ställs det dock inte upp någon bestämd ålder för när barnets åsikter ska beaktas, utan det får bedömas från fall till fall. Den som hämtar in barnets åsikter måste uppträda med varsamhet och inte försöka pressa barnet på synpunkter (se prop. 2020/21:150 s. 131). Bestämmelsens ordalydelse ligger mycket nära förordningens och regleringen bedöms vara förenlig med förordningen. Barnets delaktighet i ärenden om tillfälliga åtgärder eller skyddsåtgärder som rör vårdnad, boende, umgänge eller förmynderskap Barnets rätt till delaktighet enligt artikel 21 i Bryssel II-förordningen gäller även i ärenden om tillfälliga åtgärder där domstolens behörighet grundas på artikel 15. Bestämmelser om barnets hörande framgår då som utgångspunkt av den reglering som gäller för den tillfälliga åtgärden. Frågor om tillfälliga åtgärder enligt artikel 15 i Bryssel II-förordningen i frågor om vårdnad, boende, umgänge eller förmynderskap föreslås handläggas enligt ärendelagen (se avsnitt 6.2). Eftersom föräldrabalkens handläggningsregler därmed inte är tillämpliga i dessa ärenden, behövs det en reglering om vad som ska gälla för barnets delaktighet. När det gäller att höra barnet inför domstolen finns en sådan möjlighet i dag enligt 8 § tredje stycket första meningen i 2008 års kompletteringslag, om särskilda skäl talar för det och det är uppenbart att barnet inte kan ta skada av att höras. Stiftelsen Allmänna Barnhuset menar att det bör gälla en lägre tröskel än så för att höra barnet i domstol. Regeringen delar visserligen stiftelsens allmänna utgångspunkt att barnet ska bjudas in till delaktighet. Den aktuella regleringen återspeglar dock vad som gäller i mål och ärenden enligt föräldrabalken. I förarbetena till bestämmelsen framhålls att ett inhämtande av barnets åsikter och önskemål i vårdnads-, boende- och umgängesfrågor i första hand bör ske under socialnämndens utredning. I det helt övervägande antalet fall kommer utredningen att ge en tillräckligt god bild av barnets inställning. Att höra barn inför domstol torde därför bli aktuellt endast i undantagsfall. Det är sällan motiverat att höra ett barn inför domstol, vilket försätter barnet i en konfliktsituation under förhållandevis dramatiska former (jfr NJA II 1983 s. 25 och 26). Regleringen har barnets bästa i förgrunden och det finns inte anledning att - som Uddevalla kommun tar upp - betona detta ytterligare i den nu aktuella regleringen. Det finns enligt regeringens uppfattning inte anledning att ha andra regler om hörande inför domstol i ett ärende som rör en tillfällig åtgärd än vad som gäller generellt i mål och ärenden enligt föräldrabalken. Reglerna om att höra barn inför domstol bör alltså föras över oförändrade till den nya kompletteringslagen. I avsnitt 6.2 föreslås - för att säkerställa att barnet får tillfälle att komma till tals och domstolen får ett så bra underlag som möjligt för sitt beslut - att domstolen även fortsättningsvis ska ha möjlighet att inför ett tillfälligt beslut om vårdnad, boende och umgänge inhämta upplysningar - s.k. snabbupplysningar eller snabbyttranden - från socialnämnden (jfr 8 § tredje stycket andra meningen i 2008 års kompletteringslag). Förutsättningarna för att inhämta yttrande bör dock - som bl.a. Familjerättssocionomernas Riksförening, Unizon och Helsingborgs kommun är inne på - anpassas till den nya regleringen i föräldrabalken. Av föräldrabalkens reglering framgår att en socialnämnd som ska lämna snabbupplysningar ska höra både barnet och föräldrarna, om det inte är olämpligt (se 6 kap. 20 § andra stycket tredje meningen). Det innebär en skärpning i förhållande till vad som gäller i dag och är en anpassning till barnkonventionens krav. Den föreslagna bestämmelsen innebär att socialnämnden ska göra rimliga ansträngningar för att kunna höra barnet och föräldrarna, om det inte redan från början står klart att det är olämpligt. Med hänsyn till den korta tid som står till buds kan det dock vara praktiskt omöjligt att höra barnet eller en förälder. Det är då viktigt att de ansträngningar eller de överväganden som har gjorts redovisas till domstolen i upplysningarna (jfr prop. 2020/21:150 s. 150). Det finns inte anledning att i ärenden om tillfälliga åtgärder ha en längre gående skyldighet att höra barnet än vad som gäller enligt föräldrabalken, vilket Stiftelsen Allmänna Barnhuset förordar. Det föreslås därför att innan socialnämnden lämnar upplysningar inför ett beslut om en tillfällig åtgärd i fråga om vårdnad, boende eller umgänge ska den, om det inte är olämpligt, höra föräldrarna och barnet. En motsvarande lagändring bör göras i lagen om 1996 års Haagkonvention när det gäller ärenden om tillfälliga skyddsåtgärder enligt den lagen i fråga om vårdnad, boende eller umgänge. I föräldrabalkens reglering om tillfälliga åtgärder finns inte en uttrycklig reglering om att barnets deltagande innefattar en rätt att få information. Däremot förutsätter barnets deltagande i viss utsträckning att det får tillgång till information. Detta behöver dock inte - som Göteborgs kommun förordar - regleras särskilt i detta sammanhang. I sällsynta situationer kan det bli aktuellt för en svensk domstol att när barnets angelägenheter kräver omedelbar vård utse en tillfällig förmyndare med stöd av 10 kap. 16 § föräldrabalken. I det fåtal situationer det rör sig om finns det ingen etablerad ordning med snabbupplysningar från socialnämnden som möjliggör att barn kan få komma till tals när det krävs enligt förordningen eller barnkonventionen. Om det inte framgår att barnets rätt att komma till tals - direkt eller genom en företrädare - har tillgodosetts, bör domstolen överväga behovet av att komplettera utredningen på lämpligt sätt, t.ex. med hjälp av överförmyndaren. De nya reglerna i föräldrabalken gör det också möjligt för en socialnämnd att i ett förfarande om vårdnad, boende eller umgänge höra barnet utan vårdnadshavarens samtycke och utan att vårdnadshavaren är närvarande (6 kap. 20 a §). Motsvarande möjlighet bör finnas i förfaranden med internationell anknytning. Det bör därför införas regler om detta i den nya kompletteringslagen och i lagen om 1996 års Haagkonvention. Bedömningen av i vilka fall ett barn ska höras och i vilka fall det av ett eller annat skäl är olämpligt måste göras i varje enskilt fall. (Jfr prop. 2020/21:150 s. 50-53 och 149-152.) Barnets delaktighet vid frågor om barnets egendom Det finns flera bestämmelser som tar sikte på barnets delaktighet vid förfaranden som avser barnets egendom. En situation är när en underårig inte har någon förmyndare och domstolen ska förordna en sådan (10 kap. 5 § föräldrabalken). Domstolen ska då ge en underårig som fyllt sexton år tillfälle att yttra sig, om det kan ske. Den som har fyllt sexton år kan också själv ansöka om förordnande eller entledigande av sin förmyndare (10 kap. 18 § föräldrabalken). Åldersgränsen motsvarar den ålder då ett barn - med vissa begränsningar - kan ingå eller säga upp avtal om anställning eller annat arbete och själv bestämma över det som han eller hon förvärvat genom detta arbete (6 kap. 12 § och 9 kap. 3 § föräldrabalken). Det kan också bli aktuellt att förordna god man för en underårig person. God man kan bl.a. förordnas då den underårige har ett intresse som strider mot hans eller hennes vårdnadshavares intresse (11 kap. 2 § föräldrabalken). Den som har fyllt sexton år ska ges tillfälle att yttra sig i ärendet om förordnande av god man, om det kan ske (11 kap. 16 § samma balk). Bryssel II-förordningen innehåller ett uttryckligt undantag från skyldigheten att ge barn möjlighet att uttrycka sina åsikter vid frågor som rör barns egendom. Enligt föräldrabalken ges dock barnet vid sexton års ålder en friare ställning och behörighet att vidta vissa åtgärder i fråga om sin egendom. Från den tidpunkten ska barnet också få tillfälle att yttra sig. Regleringen i föräldrabalken går därmed längre än det som gäller enligt förordningen. Det finns mot den bakgrunden inget behov av att anpassa den svenska regleringen till förordningens bestämmelser. Barnets delaktighet vid frågor om tvångsomhändertaganden Insatser inom socialtjänsten för barn och ungdomar får göras i samförstånd med den unge och hans eller hennes vårdnadshavare. Under vissa förutsättningar är det dock möjligt att ge någon som är under 18 år vård även utan de samtycken från vårdnadshavare och den unge själv som krävs enligt socialtjänstlagen (1 § LVU). Den unge ska då få relevant information och också ges möjlighet att framföra sina åsikter i frågor som rör honom eller henne. Om den unge inte framför åsikter, ska hans eller hennes inställning så långt det är möjligt klarläggas på annat sätt. Vidare ska den unges åsikter tillmätas betydelse i förhållande till hans eller hennes ålder eller mognad. Dessutom har den som har fyllt femton år rätt att själv föra sin talan i mål och ärenden, medan ett yngre barn bara får höras i domstol om han eller hon inte kan antas ta skada av det (36 § LVU). Lagen ger den unge rätt till information. Den innehåller också krav på att klarlägga den unges inställning och tillmäta den unges åsikter en betydelse som står i paritet med eller går längre än vad som föreskrivs i Bryssel II-förordningen. Några lagändringar med anledning av artikel 21 i förordningen är därmed inte påkallade. Barnets delaktighet vid placering över landsgränserna Den nya Bryssel II-förordningen kan vara tillämplig när en svensk socialnämnd fattar beslut om att ett barn behöver vård eller boende utanför det egna hemmet (se artikel 1.2 d). Enligt 6 kap. 11 a och 11 b §§ socialtjänstlagen ska barnets inställning så långt det är möjligt klarläggas inför en placering över landsgränserna. Socialnämnden ska dokumentera och redovisa inställningen. Om det bedöms inte vara möjligt att klarlägga barnets inställning, ska orsakerna till detta noga dokumenteras och redovisas. Det kan förekomma situationer där det är olämpligt att efterfråga barnets inställning. En bedömning av om ett barns inställning kan inhämtas måste därför göras från fall till fall. Det är omständigheter som är relaterade till barnets person som avgör om det är lämpligt att inställningen klarläggs (se prop. 2011/12:85 s. 65-68). I 11 kap. 10 § första stycket socialtjänstlagen finns det en allmän regel om handläggning av ärenden hos socialnämnden. Regeln har anpassats till artikel 12 i barnkonventionen (se prop. 2012/13:10 s. 37 och 38). I paragrafen föreskrivs att ett barn ska få relevant information inför en åtgärd som rör barnet och också ges möjlighet att framföra sina åsikter i frågor som rör honom eller henne. Om barnet inte framför sina åsikter, ska hans eller hennes inställning så långt det är möjligt klarläggas på annat sätt. Barnets åsikter ska tillmätas betydelse i förhållande till hans eller hennes ålder och mognad. Regeringen konstaterar att regleringen i allt väsentligt motsvarar det som gäller i fråga om tvångsåtgärder enligt LVU. Socialtjänstlagens bestämmelser om barns delaktighet vid placering över landsgränserna bedöms på samma sätt som den regleringen svara väl mot förordningens krav. Barnets delaktighet i förfaranden enligt 1989 års lag Av artikel 26 i Bryssel II-förordningen framgår att regleringen om barnets delaktighet enligt artikel 21 också ska tillämpas med avseende på återlämnandeförfaranden enligt 1980 års Haagkonvention. I 17 § i 1989 års lag finns en bestämmelse om att domstolen ska inhämta barnets mening innan den avgör vissa frågor som har sin grund i Europarådskonventionen eller 1980 års Haagkonvention. Av paragrafen framgår att domstolen innan den avgör ett ärende om verkställighet enligt 5 § eller om återlämnande (överflyttning med lagens terminologi) enligt 11 §, ska inhämta barnets mening, under förutsättning att det inte är omöjligt med hänsyn särskilt till barnets ålder och mognad. Ett exempel på när barnets mening inte kan inhämtas kan vara när barnet hålls gömt här i landet (se prop. 1988/89:8 s. 46). Skillnaden mellan lagens reglering och regleringen i 2003 års Bryssel II-förordning har bedömts vara marginell (se artikel 11.2 i 2003 års Bryssel II-förordning och prop. 2007/08:98 s. 33). Som berörs i tidigare avsnitt anses det i nyare lagstiftning dock inte finnas någon nedre åldersgräns för när ett barn ska ges möjlighet att vara delaktigt. Någon begränsning till viss ålder framgår inte heller av förordningen. Undantag som går ut på att ett barn inte ska ges tillfälle att yttra sig på grund av det inte uppnått en viss ålder eller viss mognad utmönstras successivt ur lagstiftningen. Mot den bakgrunden finns det skäl att anpassa 17 § i 1989 års lag till denna utveckling. När det gäller bestämmelsens utformning bör det beaktas att det förekommer att den förälder som har fört bort barnet håller sig och barnet gömda och att barnet därför inte kan komma till tals. En strikt skyldighet att inhämta barnets åsikter riskerar därmed att begränsa möjligheterna att få till stånd en prövning av om ett återlämnande ska ske. Det framstår mot den bakgrunden som mindre lämpligt att anpassa bestämmelsen till den skärpta regleringen i 6 kap. Det kan i sammanhanget inte heller bortses från att förfarandet om överflyttning har sin grund i ett internationellt åtagande där det, som Stockholms tingsrätt framhåller, gäller en snäv tidsfrist för domstolens handläggning. Promemorians förslag - att rätten så långt det är möjligt ska klarlägga barnets inställning - är utformad med socialtjänstlagens reglering om barnets delaktighet vid placering över landsgränserna som förebild. Linköpings tingsrätt anser att regleringen kan uppfattas som en försämring. Regeringen konstaterar dock att regleringen i socialtjänstlagen, som har beröringspunkter med den nu aktuella frågan, är anpassad till barnkonventionen och är förenlig med artikel 21 i den nya förordningen. En nackdel med förslaget är att yngre barn kan ha svårt att uttrycka sin inställning i en fråga om återlämnande. Genom att i stället använda uttrycket åsikter tydliggörs att det inte handlar om att barnet måste ta ställning. Detta stärker inte bara yngre barns rätt att komma till tals, utan även rätten för de barn som inte vill ta ställning mellan sina föräldrar (jfr prop. 2020/21:150 s. 46). Det är något som Stiftelsen Allmänna Barnhuset och Vårdnad Boende Umgänge i Sverige framhåller som angeläget. Innan rätten beslutar om verkställighet eller återlämnande (överflyttning) får den uppdra åt en ledamot eller suppleant i socialnämnden eller en tjänsteman inom socialtjänsten att verka för att den som har hand om barnet frivilligt ska fullgöra vad som åligger honom eller henne (16 § i 1989 års lag). I hans eller hennes uppdrag ingår att klarlägga barnets åsikter (7 § förordningen [1989:177] om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn). I många fall kommer rättens uppgift att vara begränsad till att säkerställa att barnet har getts tillfälle att framföra sina åsikter, vilket bör återspeglas i förslaget. Mot den bakgrunden föreslås att det i 17 § i 1989 års lag föreskrivs att barnet så långt det är möjligt ska ges tillfälle att framföra sina åsikter. Det saknas anledning att ha olika regler för återlämnandeförfaranden beroende på om Bryssel II-förordningen är tillämplig eller inte. Förslaget bör alltså omfatta samtliga fall som omfattas av paragrafen i 1989 års lag - dvs. även i sådana situationer då Bryssel II-förordningen inte är tillämplig. Det finns inte heller anledning att inte låta reglerna gälla även vid verkställighet av vårdnadsavgöranden som meddelats i en stat som tillträtt Europarådskonventionen. Även i återlämnandeförfaranden kan det enligt förordningen meddelas beslut om tillfälliga åtgärder enligt artikel 15 (artikel 27.2 och 27.5). Artikel 21 om barnets delaktighet gäller även vid den prövningen. Det handlar om situationer där ett återlämnande bedöms innebära en allvarlig risk för barnet. Enligt Bryssel II-förordningen får ett återlämnande av barnet inte heller i sådana situationer vägras om den mottagande staten vidtar nödvändiga åtgärder. Som Stockholms tingsrätt framhåller gäller en mycket skyndsam handläggning i dessa ärenden. Ofta har barnet enligt 17 § i 1989 års lag redan getts tillfälle att uttrycka sina åsikter. Det blir en fråga för domstolen att göra en avvägning i det enskilda fallet mellan kravet på skyndsamhet och barnets rätt till delaktighet (jfr artiklarna 15, 21, 27.2 och 27.5 samt skäl 19 och 30 i ingressen). 8 Erkännande och verkställighet 8.1 En ny prövningsordning När det gäller avgöranden om föräldraansvar krävs det enligt huvudregeln i 2003 års Bryssel II-förordning en verkställbarhetsförklaring innan domen från en medlemsstat kan verkställas i en annan medlemsstat. Vissa s.k. privilegierade avgöranden kan emellertid verkställas utan verkställbarhetsförklaring. I den nya Bryssel II-förordningen slopas kravet på verkställbarhetsförklaring helt. Utgångspunkten är att ett avgörande som meddelats i en annan medlemsstat jämställs med ett avgörande som har meddelats i den verkställande medlemsstaten. Det innebär att det blir generellt möjligt för en part att vända sig direkt till en verkställande myndighet för att få ett utländskt avgörande verkställt utan att först behöva ansöka om en verkställbarhetsförklaring hos en domstol. Det kommer därmed att bli enklare och gå snabbare att få ett avgörande verkställt i en annan medlemsstat. Detta är till fördel för barnet och föräldrarna, som många gånger påverkas negativt av att verkställigheten av det avgörande som den utländska domstolen bedömt vara till barnets bästa drar ut på tiden. Om lång tid passerar från det att avgörandet meddelades till dess att verkställighet sker, kan dessutom olika förändringar ha skett i barnets och föräldrarnas levnadsomständigheter, vilket kan påverka avgörandets aktualitet. Samtidigt som det tidigare kravet på verkställbarhetsförklaring slopas införs det i den nya förordningen ett antal rättssäkerhetsgarantier, s.k. vägransgrunder. I sak motsvarar de grunderna för vägran av erkännande och verkställighet enligt 2003 års Bryssel II-förordning. Förenklat tar de sikte på allvarliga brister i det utländska avgörandet eller förfarandet. Även den nya Bryssel II-förordningen bygger på att själva verkställighetsförfarandet regleras i nationell rätt och det står alltjämt medlemsstaterna fritt att inom vissa ramar utse vilken eller vilka myndigheter som är behöriga att pröva frågan om verkställighet (artiklarna 51 och 52). Det kan vara domstolar, exekutionsbiträden och andra myndigheter i enlighet med vad som fastställs i nationell lag (skäl 60 i ingressen). En nyhet är att vissa grunder för att skjuta upp eller vägra verkställighet av avgöranden som rör föräldraansvar harmoniseras (artiklarna 50 och 56). Det rör sig om omständigheter som uppstår efter det att avgörandet meddelades i ursprungsmedlemsstaten. Härutöver finns det möjlighet att tillämpa nationella grunder för att skjuta upp eller vägra verkställighet (artikel 57). En tillämpning av dessa nationella grunder förutsätter dock att de inte är oförenliga med vägrans- eller uppskjutandegrunderna i förordningen. 8.2 Verkställighet av utländska avgöranden Regeringens förslag: Om ett utländskt avgörande är verkställbart enligt Bryssel II-förordningen, ska avgörandet verkställas enligt 21 kap. föräldrabalken, om det avser ett barns person, och enligt utsökningsbalken, om det avser rättegångskostnader eller ett barns egendom. Det som är föreskrivet om verkställighet av en svensk domstols avgörande i motsvarande fall ska gälla för verkställigheten. Om det inte finns någon motsvarighet till det utländska avgörandet, ska avgörandet verkställas som en dom. Detta ska inte gälla om något annat följer av Bryssel II-förordningen. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker eller har ingen invändning mot promemorians förslag. Sveriges advokatsamfund anser att det uttryckligen bör framgå av lagen till vilken domstol eller annan myndighet som en ansökan om verkställighet ska göras. Samfundet vill även att det anges i lagen vad som händer om någon vänder sig till fel myndighet. Uddevalla kommun ifrågasätter om det är rimligt och proportionerligt att några andra verkställighetsåtgärder än säkerhetsåtgärder inte får vidtas innan en översättning har ägt rum. Kommunen önskar att det anges hur lång tid det kan anses skäligt att invänta en översättning. Skälen för regeringens förslag Verkställighet enligt föräldrabalken respektive utsökningsbalken Kompletterande bestämmelser om verkställighetsförfarandet finns i dag i 4 § första stycket i 2008 års kompletteringslag. Av bestämmelsen framgår det att när en ansökan om verkställbarhetsförklaring bifalls eller en sådan förklaring inte behövs, får det utländska avgörandet verkställas enligt 21 kap. föräldrabalken om det avser ett barns person och enligt utsökningsbalken om det avser ett barns egendom eller rättegångskostnader. Det stora flertalet avgöranden som verkställs enligt 2003 års Bryssel II-förordning rör ett barns person. I sådana fall är en tingsrätt behörig verkställande myndighet och en ansökan görs dit (21 kap. 1 a § föräldrabalken). Verkställighet kan även avse avgöranden som helt eller delvis rör andra frågor än ett barns person. Avgörandet kan t.ex. avse rättegångskostnader hänförliga till ett förfarande som omfattas av förordningen eller åtgärder för att hindra att viss egendom avyttras. I sådana fall är alltså utsökningsbalken tillämplig enligt 2008 års lag. Av 1 kap. 3 § utsökningsbalken framgår att verkställighet åvilar Kronofogdemyndigheten. En ansökan om verkställighet görs dit (jfr 2 kap. 1 § samma balk). Utgångspunkten även i den nya Bryssel II-förordningen är att verkställighetsförfarandet regleras av lagen i verkställighetsmedlemsstaten, med förbehåll för förordningens bestämmelser om verkställighet (artikel 51). Enligt förordningen ska en ansökan om verkställighet ges in till den myndighet som är behörig verkställande myndighet enligt lagen i den verkställande medlemsstaten (artikel 52). I promemorian föreslås att samma ordning som i dag ska gälla vid verkställighet enligt den nya Bryssel II-förordningen. Sveriges advokatsamfund invänder inte mot det, men anser att det bör framgå direkt av lag vart en part ska vända sig med ansökan - till tingsrätt (och i så fall vilken) eller till Kronofogdemyndigheten. Regeringen är inte övertygad om att det skulle underlätta för rättstillämparna att i praktiken dubbelreglera frågan; det framgår ju redan av 21 kap. föräldrabalken respektive utsökningsbalken som lagen hänvisar till. Att bryta ut ansökningsfrågan och särreglera just den skulle kunna väcka frågor om tillämpningen av andra delar av regelverket i respektive balk. Det skulle dessutom innebära ett mindre enhetligt regelverk. Det finns därför inte anledning att frångå den ordning som i övrigt gäller enligt den svenska internationellt privat- och processrättsliga lagstiftningen (se bl.a. 9 § lagen [2012:318] om 1996 års Haagkonvention). Eftersom kravet på verkställbarhetsförklaring nu tas bort helt, bör en sådan förklaring inte längre vara en förutsättning för verkställighet (jfr 4 § i 2008 års kompletteringslag). Sammanfattningsvis bör därmed gälla att om ett utländskt avgörande är verkställbart enligt Bryssel II-förordningen verkställs avgörandet enligt 21 kap. föräldrabalken, om det avser ett barns person, och enligt utsökningsbalken, om det avser rättegångskostnader eller ett barns egendom. En annan skillnad i förhållande till tidigare förordning är att den nya Bryssel II-förordningen innebär en delvis harmonisering av verkställighetsreglerna. Det kan innebära att svenska nationella verkställighetsregler i vissa fall inte kan tillämpas, utan behöva sättas åt sidan om de är oförenliga med förordningen (jfr artiklarna 51 och 57). I kompletteringslagen bör det därför tas in ett förbehåll som innebär att de svenska reglerna i 21 kap. föräldrabalken och utsökningsbalken bara ska gälla om inte något annat följer av Bryssel II-förordningen. Vad de harmoniserade reglerna innebär utvecklas närmare i följande avsnitt. Verkställighet som ett motsvarande svenskt avgörande Förslagen innebär alltså att ett utländskt avgörande ska kunna verkställas - beroende på vad avgörandet rör - enligt 21 kap. föräldrabalken av tingsrätten eller enligt utsökningsbalken av Kronofogdemyndigheten. En fråga som uppkommer i det sammanhanget är hur de utländska avgörandena ska sättas in i det svenska systemet för verkställighet. Utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna 41, 50, 56 och 57 ska ett avgörande som har meddelats i en medlemsstat och som är verkställbart i ursprungsmedlemsstaten verkställas i den verkställande medlemsstaten på samma villkor som ett avgörande som har meddelats i den medlemsstaten (artikel 51.1). 2003 och 2019 års Bryssel II-förordningar ger i detta avseende uttryck för samma synsätt när det gäller utländska avgöranden. Det innebär att det inte finns något utrymme för att i nationell lag införa särskilda bestämmelser som tillämpas i fråga om utländska avgöranden, om de inte också kan tillämpas i rent nationella fall. Exempelvis följer alltså verkställigheten av ett utländskt avgörande om umgänge i Sverige de regler om verkställighet som finns i föräldrabalken. I den svenska kompletteringslagstiftningen kommer detta till uttryck genom regleringen att för verkställigheten ska gälla vad som är föreskrivet om verkställighet av svensk domstols avgörande i motsvarande fall. Den nya Bryssel II-förordningen kan - trots den delvisa harmoniseringen av verkställighetsförfarandet - inte sägas aktualisera några avgörande nya aspekter när det gäller den principiella utgångspunkten att ett utländskt avgörande verkställs som ett motsvarande svenskt. Det finns därför inte anledning att gå ifrån den utformning som tidigare valts. Det föreslås därmed en klargörande bestämmelse om att för verkställigheten ska gälla det som är föreskrivet om verkställighet av en svensk domstols avgörande i motsvarande fall. Som anges ovan föreslås ett allmänt förbehåll att det bara gäller om inte något särskilt gäller enligt förordningen. Bryssel II-förordningen omfattar också officiella handlingar och en särskild form av överenskommelser som inte har någon motsvarighet i Sverige (artikel 65.2). Dessa bör verkställas som en dom. Detsamma bör gälla andra avgöranden som saknar en svensk motsvarighet. En bestämmelse om det bör införas i lagen. Delgivning i Sverige av intyg och avgörande Ett exempel på regler i Bryssel II-förordningen som ska tillämpas utöver de nationella bestämmelserna är kravet på delgivning av intyg och ursprungsmedlemsstatens avgörande. Regleringen innebär att någon verkställighetsåtgärd inte får vidtas innan den person mot vilken verkställighet söks har delgetts det intyg som ska utfärdas av den domstol i ursprungsmedlemsstaten som har meddelat avgörandet. Om avgörandet inte tidigare har delgetts, ska även det delges (artikel 55). Delgivningen ska ske i rimlig tid före den första verkställighetsåtgärden (skäl 64 i ingressen). Ett motsvarande krav på delgivning av såväl intyg som avgörande finns i artikel 43 i 2012 års Bryssel I-förordning (jfr prop. 2013/14:219 s. 68 och 69). Regleringen i förordningen kräver inte någon ändring eller komplettering av svensk rätt. Inte sällan leder svårigheterna att delge till problem för myndigheterna. Reglerna i den nya Bryssel II-förordningen bedöms inte medföra några ytterligare svårigheter i detta avseende. I många fall torde tingsrätten redan behöva delge en ansökan om verkställighet enligt 21 kap. föräldrabalken med motparten (jfr 21 kap. 16 § i balken och 46 § ärendelagen). Även i utsökningsförordningen (1981:981) finns det regler för Kronofogdemyndigheten om delgivning i vissa fall i fråga om bl.a. mål om verkställighet som avses i utsökningsbalken (utsökningsmål), se t.ex. 6 kap. 1 § andra stycket. Inte minst när intyget eller ursprungsmedlemsstatens avgörande måste delges finns det ofta praktiska vinster med att sända handlingarna tillsammans med verkställighetsansökan i en och samma försändelse. Det finns i EU regler om när en handling ska sändas från en medlemsstat till en annan för delgivning. I skäl 36 i ingressen till den nya Bryssel II-förordningen hänvisas det till Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1393/2007 om delgivning i medlemsstaterna av rättegångshandlingar och andra handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur och om upphävande av rådets förordning (EG) nr 1348/2000 (EU:s delgivningsförordning). Sedan den nya Bryssel II-förordningen antogs har dock även en omarbetning av delgivningsförordningen antagits - Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2020/1784 om delgivning i medlemsstaterna av rättegångshandlingar och andra handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur (2020 års delgivningsförordning). Det huvudsakliga syftet med omarbetningen av förordningen har varit att effektivisera samarbetet genom att digitalisera förfarandet i så stor utsträckning som möjligt. Huvuddelen av artiklarna i förordningen ska börja tillämpas den 1 juli 2022, vilket innebär att de kommer att vara tillämpliga när den nya Bryssel II-förordningen börjar tillämpas. Begränsning av verkställigheten vid en begäran om översättning Ett annat exempel på när Bryssel II-förordningen kan påverka tillämpningen av de nationella bestämmelserna är reglerna om begränsning av verkställigheten vid en begäran om översättning. Av den nya förordningen framgår att den person mot vilken verkställighet begärs i Sverige har rätt att begära en översättning av den dom som begärs verkställd och - i tillämpliga fall - av fritextfältet i ett intyg, om avgörandet eller intyget inte är avfattat på eller översatt till ett språk som han eller hon förstår eller till svenska om han eller hon har sin hemvist här (artikel 55). Om en översättning begärs, får inga andra verkställighetsåtgärder än säkerhetsåtgärder vidtas förrän översättningen har tillhandahållits. Den möjlighet att vidta åtgärder i brådskande fall som regleras i 21 kap. 10 § föräldrabalken måste anses vara en säkerhetsåtgärd i den mening som avses i de aktuella bestämmelserna. I paragrafen föreskrivs att om det är fara för att barnet förs ur landet eller om saken av annan anledning är brådskande, kan rätten omedelbart besluta att barnet ska tas om hand av socialnämnden eller på annat lämpligt sätt. Rätten får besluta att omhändertagandet ska verkställas med hjälp av Polismyndigheten. Om ett beslut inte kan avvakta, får Polismyndigheten vidta sådana omedelbara åtgärder som kan ske utan skada för barnet. Åtgärden ska genast anmälas till rätten som prövar om den ska bestå. Omhändertagandebeslutet ska omprövas av rätten, om det ännu gäller när ärendet ska avgöras. Förordningen bedöms inte ställa upp något hinder mot att tillämpa den regleringen. Även behövliga åtgärder där saken är brådskande enligt 16 kap. 11 § utsökningsbalken torde vara att bedöma som en säkerhetsåtgärd som Kronofogdemyndigheten kan vidta enligt förordningen. Andra åtgärder än säkerhetsåtgärder får alltså anstå till dess att översättningen tillhandahållits. Mot bakgrund av att möjligheten att vidta verkställighetsåtgärder begränsas genom EU-regleringen är det inte möjligt att, som Uddevalla kommun efterfrågar, i nationell rätt bestämma att verkställigheten inte ska behöva anstå när viss tid har gått utan att någon översättning har skett. Ett möjligt scenario är att verkställighetsåtgärder hinner vidtas innan svaranden har begärt en översättning. När en översättning begärs, ska verkställighetsåtgärder som inte avser säkerhetsåtgärder ställas in. Det innebär att inga nya sådana åtgärder för verkställighet får vidtas innan en översättning har tillhandahållits. Redovisning av omhändertagen egendom är t.ex. en ny åtgärd i målet. Hur en begäran om översättning påverkar hanteringen av egendom som lämnats ut regleras inte i förordningen utan får avgöras enligt utsökningsbalkens regler i tillämpliga delar (jfr prop. 2013/14:219 s. 69). Arrangemang för utövande av umgänge Det finns också situationer när Bryssel II-förordningen och den svenska nationella verkställighetsregleringen överlappar varandra eller EU-förordningen tillåter att den svenska regleringen kompletterar EU-förordningen. Det gäller t.ex. arrangemang som beslutas av verkställighetsdomstolen för utövande av umgänge. Enligt den nya Bryssel II-förordningen, liksom dess föregångare, kan verkställighetsdomstolen besluta om sådana arrangemang ifall nödvändiga arrangemang inte alls eller endast otillräckligt regleras i ursprungsmedlemsstatens avgörande. En förutsättning är dock att de väsentliga inslagen i avgörandet iakttas (artikel 54). Syftet med regleringen är att precisera eller konkretisera ett avgörande som annars är för vagt för att kunna verkställas (skäl 61 i ingressen). Regleringen har en motsvarighet i de svenska nationella verkställighetsreglerna. Enligt 21 kap. 4 § tredje stycket föräldrabalken kan rätten, om den beslutar om verkställighet av ett avgörande om umgänge som har fått laga kraft, komplettera eller ändra vad som har bestämts om de praktiska arrangemangen för utövande av umgänget om det är nödvändigt för att umgänget ska kunna ske. Den svenska regleringen, som ofta kallas för jämkning, har utformats för att nära ansluta till 2003 års Bryssel II-förordning (se prop. 2005/06:99 s. 83). Möjligheterna till kompletteringar och ändringar har också ansetts vara desamma i de rent nationella fallen och de fall där verkställighet sker med stöd av 2003 års Bryssel II-förordning (se prop. 2007/08:98 s. 38). En skillnad mot tidigare är att tillämpningen i den nya Bryssel II-förordningen inte begränsas till att enbart gälla praktiska arrangemang (jfr artikel 48 i 2003 års Bryssel II-förordning). Den nya förordningen medger också en rätt för verkställande domstol att bestämma olika rättsliga villkor som föreskrivs enligt verkställighetslandets lag. Det kan gälla anpassningar till sådant som krävs enligt verkställighetslagstiftningen; i förordningens ingress nämns deltagande av en barnavårdsmyndighet eller en psykolog vid verkställigheten (skäl 61 i ingressen). Några motsvarande särskilda rättsliga villkor som inte redan följer av 21 kap. 4 § tredje stycket föräldrabalken och som kan bli aktuella att föreskriva i själva verkställighetsbeslutet finns inte i svensk rätt. En annan sak är att det framgår direkt av lag att någon som kan vara till stöd för barnet normalt ska närvara vid verkställighet av ett beslut om hämtning eller ett omhändertagande. Om det är möjligt, ska en barnläkare, barnpsykiater eller barnpsykolog medverka (21 kap. 11 § föräldrabalken). Polismyndigheten kallar dem som enligt paragrafen ska närvara när åtgärden vidtas (12 § förordningen [2006:467] om verkställighet av vårdnadsavgöranden). Det bedöms inte finnas något hinder enligt den nya Bryssel II-förordningen mot att tillämpa dessa bestämmelser i samband med hämtning eller omhändertagande. Uppskjutande eller vägran vid verkställighet av avgöranden som avser ett barns person En nyhet i den nya Bryssel II-förordningen är att det regleras under vilka förutsättningar den verkställande myndigheten eller domstolen kan skjuta upp eller vägra verkställighet av ett utländskt avgörande (artikel 56). Dessa grunder tar - i stora drag - sikte på ändrade omständigheter efter det att avgörandet meddelades. De måste därmed skiljas från vägran av verkställighet som riktar in sig på olika brister i det ursprungliga förfarandet eller avgörandet eller att avgörandet är oförenligt med ett senare avgörande (se artiklarna 39, 41 och 50 samt avsnitt 8.3). Grunderna för uppskov och vägran i artikel 56 förutsätts kunna prövas som en del av verkställighetsförfarandet och inte i ett särskilt förfarande. De skäl för uppskjutande eller vägran av verkställighet som gäller enligt lagen i den verkställande medlemsstaten ska tillämpas såvida dessa inte är oförenliga med bestämmelser i förordningen (jfr artikel 57 och artiklarna 41, 50 och 56). Denna regel får uppfattas på det sättet att svenska bestämmelser får tillämpas så länge som de inte underminerar syftet med förordningen och regleringen i de aktuella artiklarna. I förordningens ingress anges också att tillämpningen av nationella vägransgrunder inte bör leda till att villkoren och formerna för de grunder som föreskrivs i förordningen utvidgas (skäl 62). Det finns också några exempel på vilka nationella vägransgrunder som är tillåtna enligt förordningen. Till de exempel som nämns hör att det finns ett formellt fel i en verkställighetsåtgärd eller att åtgärden redan har genomförts eller har blivit omöjlig att uppfylla. Det kan i det sistnämnda fallet handla om att den person som barnet ska överlämnas till har blivit allvarligt sjuk eller har frihetsberövats eller avlidit (skäl 63 i ingressen). Enligt artikel 56.1 får verkställighetsdomstolen på ansökan eller självmant skjuta upp verkställighetsförfarandet om avgörandets verkställbarhet har skjutits upp i ursprungsmedlemsstaten. Det kan t.ex. handla om att avgörandet har överklagats (skäl 67). Som skäl för att skjuta upp verkställigheten enligt artikel 56.2 anges bl.a. att avgörandet har överklagats, att överklagandetiden inte har gått ut, att en ansökan om vägran av verkställighet har getts in eller att den person mot vilken verkställighet begärs har ansökt om återkallelse av ett intyg. Det föreslås ovan att den nuvarande regleringen om att ett avgörande ska verkställas som ett motsvarande svenskt avgörande behålls. Vidare är utgångspunkten enligt 21 kap. 1 b § föräldrabalken att ett avgörande om vårdnad, boende eller umgänge ska ha fått laga kraft för att verkställighet ska få ske. Därför kommer det sällan att bli aktuellt i Sverige att skjuta upp verkställigheten av avgöranden om föräldraansvar med hänvisning till förordningens regel att avgörandet har överklagats i ursprungsmedlemsstaten (artikel 56.2 a). Detsamma gäller grunden som avser att överklagandetiden inte har gått ut (artikel 56.2 b). En situation där de svenska reglerna ändå öppnar upp för verkställighet är om det är särskilt medgivet att verkställighet ändå får ske. Det handlar om interimistiska beslut som innebär att ett avgörande får verkställas trots att det inte har fått laga kraft. Enligt svensk rätt får domstolen alltså, om det behövs, besluta om vårdnad, boende eller umgänge för tiden till dess att frågan har avgjorts genom en dom eller ett beslut som har fått laga kraft eller föräldrarna har träffat ett avtal om frågan och avtalet har godkänts av socialnämnden (6 kap. 20 § föräldrabalken). Domstolen kan även förordna att en dom får verkställas trots att den inte har fått laga kraft (jfr 17 kap. 14 § rättegångsbalken). Det kan alltså bli aktuellt med verkställighet i Sverige av motsvarande utländska interimistiska beslut som fattats av en domstol som varit behörig att pröva målet i sak (jfr skäl 59 i ingressen). Om det beslutet överklagas i ursprungsmedlemsstaten, aktualiseras alltså frågan om att skjuta upp verkställigheten. Eftersom den verkställande domstolen typiskt sett inte har någon information om att ett överklagande faktiskt har skett och det intyg som ska bifogas inte ger några upplysningar i frågan, blir det främst en fråga för parterna att upplysa domstolen om detta. En annan grund för att skjuta upp verkställigheten är att en ansökan om vägran av verkställighet enligt artikel 41, 50 eller 57 har getts in (artikel 56.2 c). Innebörden av hänvisningen till artikel 57 är inte självklar. Den artikeln innehåller nämligen inte några regler för vägran av verkställighet utan förtydligar bara att nationella uppskjutande- och vägransgrunder som inte är oförenliga med förordningen får tillämpas. Regleringen måste enligt regeringen uppfattas som att om en part har motsatt sig en ansökan om verkställighet kan det föranleda ett uppskjutande enligt förordningen oavsett grunden för bestridandet. I artikel 56.4 föreskrivs att verkställigheten i undantagsfall får skjutas upp om den skulle innebära att barnet utsätts för allvarlig risk för fysisk eller psykisk skada på grund av tillfälliga hinder som har uppstått efter det att avgörandet meddelades eller på grund av någon annan betydande ändring av omständigheterna. Det kan t.ex. handla om att barnet efter det att avgörandet i sak meddelats uttrycker en tydlig invändning som är så stark att den, om den ignorerades, skulle innebära att barnet utsattes för en allvarlig risk för fysisk eller psykisk skada (skäl 69 i ingressen). Verkställigheten ska återupptas så snart den allvarliga risken för fysisk eller psykisk skada upphör. Den aktuella grunden för att skjuta upp verkställigheten har likheter med regleringen i 21 kap. 9 § andra stycket föräldrabalken. Av den framgår att en verkställighetsåtgärd som beslutats, t.ex. hämtning, ska skjutas upp om barnet på grund av sjukdom inte bör flyttas eller om det finns något annat särskilt hinder. Mycket talar för att regleringarna i många fall skulle ge samma resultat. Det kan dock inte uteslutas att det kan finnas situationer då förordningen skulle kunna leda till ett annat resultat än föräldrabalkens bestämmelse. Dessutom har förordningens reglering ett nära samband med möjligheten att vägra verkställighet av avgörandet enligt artikel 56.6. Enligt förordningens systematik ska frågan om uppskjutande prövas först, medan föräldrabalkens reglering går ut på att uppskjutande blir aktuellt först sedan ett verkställighetsbeslut fattats. Det framstår som lämpligt att i den mån EU-förordningen och föräldrabalksbestämmelsen reglerar samma sak tillämpa EU-förordningen. I den utsträckning en fråga som regleras i 21 kap. 9 § andra stycket inte regleras i EU-förordningen (jfr "annat särskilt hinder") kan det dock bli aktuellt att tillämpa den nationella regleringen. En förutsättning för en sådan tillämpning är att regleringen inte är oförenlig med förordningen (jfr artikel 57). En sådan bedömning bör lämnas till rättstillämpningen att göra utifrån omständigheterna i varje enskilt fall. Enligt artikel 56.5 ska domstolen i fall som avses i artikel 56.4 vidta lämpliga åtgärder för att underlätta verkställighet i enlighet med nationell lag och nationella förfaranden och i enlighet med barnets bästa. Enligt 21 kap. 2 § föräldrabalken får domstolen - innan den beslutar om verkställighet - uppdra åt en ledamot eller suppleant i socialnämnden eller en tjänsteman inom socialtjänsten att verka för att den som har hand om barnet frivilligt ska fullgöra vad som åligger honom eller henne. Ett sådant medlingsuppdrag får även lämnas åt någon annan lämplig person. Den som har fått uppdraget ska inom den tid som domstolen bestämmer lämna en redogörelse för de åtgärder som har vidtagits och vad som i övrigt har kommit fram. Tiden får inte sättas längre än två veckor. Rätten får dock förlänga tiden, om det finns förutsättningar för att nå en frivillig fullgörelse. I redogörelsen ska det anges vad den som har hand om barnet har anfört som skäl för sin vägran att överlämna barnet och om det kan antas att det finns något sådant förhållande som enligt 21 kap. 5 eller 6 § eller 7 § andra stycket föräldrabalken kan hindra ett överlämnande (6 § förordningen [2006:467] om verkställighet av vårdnadsavgöranden). Den redovisade möjligheten till medling enligt föräldrabalken bedöms kunna tillämpas även vid verkställighet med stöd av den nya Bryssel II-förordningen. Om barnet utsätts för en allvarlig risk för fysisk eller psykisk skada på grund av tillfälliga hinder som har uppstått efter det att avgörandet meddelades eller på grund av någon annan betydande ändring av omständigheterna och den risken är av bestående karaktär, får verkställighetsdomstolen vägra verkställighet (artikel 56.6). Enligt 21 kap. 5 § föräldrabalken får, om barnet har nått en sådan ålder och mognad att dess vilja bör beaktas, verkställighet inte ske mot barnets vilja utom då rätten finner det nödvändigt av hänsyn till barnets bästa. När det gäller bedömningen av om verkställigheten är nödvändig med hänsyn till barnets bästa, anges det i förarbetena endast att det av rättens beslut uttryckligen måste framgå att bedömningen har gjorts (se NJA II 1967 s. 500). Det sägs alltså inget närmare om hur den ska göras. Rätten ska också vägra verkställighet, om det är uppenbart att verkställigheten är oförenlig med barnets bästa (21 kap. 6 § föräldrabalken). Avsikten är att säkerställa skyddet av barnet. Bland de förhållanden som domstolen ska beakta kommer i första hand risken för att barnet far illa. Att det finns en risk, som inte är ringa, har angetts som det viktigaste exemplet på fall då det är uppenbart att verkställigheten inte är förenlig med barnets bästa. Det kan t.ex. vara fråga om en risk för att barnet utsätts för övergrepp eller att föräldern begår brottsliga handlingar eller är inne i ett pågående missbruk. Barnets viljeinriktning ges också betydelse vid prövningen av risken för eventuella skadeverkningar med en verkställighet. Ytterligare ett exempel på att verkställigheten kan vara uppenbart oförenlig med barnets bästa är att omständigheter som är av grundläggande betydelse för barnet hastigt kan ha ändrats - det kan t.ex. ha visat sig att den förälder som barnet ska flyttas över till saknar bostad (se prop. 2005/06:99 s. 80, 81, 98 och 99). Förutsättningarna för att vägra verkställighet enligt artikel 56.6 i den nya Bryssel II-förordningen är i flera avseenden likartade med vägransgrunderna i 21 kap. föräldrabalken. Det finns dock skillnader. Risken för barnet med att genomföra verkställigheten ska enligt förordningens ordalydelse vara allvarlig för att verkställigheten ska vägras, medan den - enligt uttalanden i förarbetena till den svenska lagen - ska vara inte ringa. Den svenska lagtexten ställer dock högre krav på utredningen genom att det ska vara uppenbart att verkställigheten inte är förenlig med barnets bästa. Det är mycket svårt att på förhand slå fast om och i så fall hur dessa skillnader skulle påverka i ett enskilt fall. Det kan dock konstateras att om en fråga täcks av båda en nationell och en unionsrättslig vägransgrund, har Bryssel II-förordningen företräde. För att det i ett enskilt fall ska bli aktuellt att tillämpa den svenska regleringen måste det - som berörs i det föregående - först konstateras att den inte är oförenlig med förordningen. Enligt artikel 56.2 respektive 56.4 krävs det en ansökan för att ett uppskjutande ska kunna beslutas av domstolen på dessa grunder. Detsamma gäller för vägran av verkställighet enligt artikel 56.6. Det står klart att en part - i första hand en förälder - kan framställa ett sådant yrkande. I de fall en utländsk myndighet som motsvarar socialnämnden har varit part i det utländska förfarandet torde den enligt de principer som tillämpas för verkställighetsärenden enligt 21 kap. föräldrabalken även kunna vara en part. En motsatt slutsats skulle ju kunna innebära att en myndighet som varit part i det ursprungliga förfarandet i ursprungsmedlemsstaten skulle vara fråntagen möjligheten att delta i förfarandet i verkställighetsmedlemsstaten. Enligt svensk rätt är det inte möjligt för barnet att vara part i verkställighetsärendet (jfr artikel 56.2). Att nyssnämnda frågor enligt förordningen bara kan komma under domstolens prövning efter yrkande kan ytligt betraktat framstå som främmande för en svensk rättstillämpare. Syftet med bestämmelsen får dock antas vara att förhindra att domstolen självmant går in i en omprövning av avgörandet i ursprungsmedlemsstaten. Risken med en omfattande automatisk prövning i verkställighetsmedlemsstaten är givetvis att förordningens effektivitet urholkas. På ett mer övergripande plan kan detta syfte sägas sammanfalla med utgångspunkterna för den svenska verkställighetsprövningen. Domstolens prövning är här inriktad på att översiktligt kontrollera att åtgärderna för verkställighet inte kommer i konflikt med barnets bästa. Domstolen går bara in i en officialprövning när det är uppenbart att en åtgärd inte är till barnets bästa. I det stora flertalet fall görs domstolens prövning med utgångspunkt i parternas yrkanden, inställningar och de sakomständigheter som parterna för fram. En särskild fråga är vilken processhandling som ska krävas av en part för att han eller hon ska kunna aktualisera frågan om uppskjutande eller vägran av verkställighet - dvs. gjort en ansökan med förordningens terminologi. Förordningens uttryckssätt måste sättas i ett svenskt processrättsligt sammanhang. Det innebär t.ex. att en ansökan om uppskjutande eller vägran många gånger kommer att motsvaras av att motparten i svaret anger att han eller hon motsätter sig yrkandet om verkställighet (se 16 § andra stycket ärendelagen). Förordningens reglering måste också ses i ljuset av att domstolen har ett övergripande ansvar för avgörandet. Om det framkommer att det finns skäl för uppskjutande eller vägran, bör domstolen inte vara förhindrad att ta upp frågan med parterna för att efterhöra deras inställning. Ett sådant synsätt ligger i linje med domstolens ansvar för att klarlägga de omständigheter som är av betydelse för att kunna fastställa att en verkställighet är inom ramen för det som är förenligt med barnets intresse (se prop. 2005/06:99 s. 98). Uppskjutande eller vägran vid verkställighet av avgöranden som avser rättegångskostnader eller ett barns egendom Om ett avgörande avser rättegångskostnader (artikel 73) eller ett barns egendom (artikel 1.2 e), föreslås ovan att utsökningsbalkens regler även fortsättningsvis ska tillämpas vid verkställigheten. En särskild fråga blir hur förordningens bestämmelser om uppskjutande och vägran av verkställighet ska tillämpas i det förfarandet. I dessa fall kommer Kronofogdemyndigheten att vara verkställande myndighet. Uppskjutande- och vägransgrunderna i artikel 56 kommer då - i relevanta delar - att tillämpas av myndigheten. Möjligheten till uppskjutande har ingen direkt motsvarighet i utsökningsbalkens bestämmelser, utan är närmast att likna vid de anstånd som Kronofogdemyndigheten fattar beslut om. I praktiken innebär ett uppskjutande att man avvaktar med verkställigheten och att ansökan om verkställighet finns kvar hos Kronofogdemyndigheten, dvs. att ärendet är öppet. Av förordningen får det anses följa att verkställigheten normalt kan återupptas när det förhållande som ligger till grund för beslutet inte längre föreligger, t.ex. när myndigheten i ursprungsstaten har avslagit ett överklagande (jfr prop. 2010/11:120 s. 28). Det finns också en möjlighet för den verkställande myndigheten att enligt Bryssel II-förordningens regler - i de fall då en ansökan om uppskjutande har beviljats på grund av att tidsfristen för att överklaga i ursprungsmedlemsstaten inte har gått ut - ange en tidsfrist inom vilken ett överklagande ska ges in i ursprungsmedlemsstaten (artikel 56.2 c och 56.3). Fristen avser när ett överklagande ska ha getts in i ursprungsmedlemsstaten för att ett uppskjutande av verkställighetsförfarandet ska kunna beviljas eller fortsatt gälla. Tidsfristen har alltså bara verkan i verkställighetsförfarandet och påverkar inte tidsfristen för överklagande i ursprungsmedlemsstaten (skäl 68 i ingressen). Denna regel har sin motsvarighet i 2012 års Bryssel I-förordning och syftar till att motverka att verkställighet skjuts upp under lång tid i avvaktan på att ett avgörande ska få laga kraft i ursprungsmedlemsstaten. Vid sidan av förordningens reglering ska Kronofogdemyndigheten - inom de ramar som medges i artikel 57 - beakta de hinder mot verkställighet som finns enligt utsökningsbalken, t.ex. att den mot vilken verkställighet söks har betalat en fordran avseende rättegångskostnader (3 kap. 21 § utsökningsbalken). I de fall myndigheten - liksom för övrigt verkställighetsdomstolen i ärenden som avser ett barns person - fattar beslut om att skjuta upp eller vägra verkställighet med stöd av artikel 56, bör i övrigt vanliga regler för handläggningen tillämpas, t.ex. i fråga om skäl för beslutet och upplysningar om möjligheten att överklaga (jfr prop. 2010/11:120 s. 28). 8.3 Vägran av erkännande eller verkställighet i ett särskilt förfarande Regeringens förslag: En ansökan enligt Bryssel II-förordningen om att ett utländskt avgörande inte ska erkännas i Sverige eller om att ett sådant avgörande inte ska verkställas här ska göras till tingsrätten. En ansökan enligt Bryssel II-förordningen om en förklaring att det inte finns grund för att vägra ett erkännande av ett utländskt avgörande ska göras till tingsrätten. En sådan ansökan ska få göras av någon som har varit part i den utländska rättegången. Vid domstolens handläggning ska ärendelagen tillämpas, om inte något annat följer av Bryssel II-förordningen. Promemorians förslag överensstämmer delvis med regeringens förslag. Promemorians förslag om vem som får göra en ansökan gäller även ansökningar om att ett avgörande inte ska erkännas eller verkställas i Sverige. Enligt promemorians förslag är det även ett krav att den som gör ansökan är berörd av frågan. Remissinstanserna: Remissinstanserna tillstyrker eller har inte någon invändning mot promemorians förslag. Svea hovrätt efterlyser ytterligare vägledning om hur den närmare avgränsningen mellan Bryssel II-förordningens och ärendelagens olika tidsfrister ser ut. Skälen för regeringens förslag Behörig domstol i särskilda vägransärenden Den nya förordningen innehåller regler om särskilda vägransförfaranden. Det gäller dels vägran av erkännande respektive verkställighet, dels förklaringar att det inte finns någon grund för att vägra erkännande. För dessa förfaranden måste en särskild domstol för prövningen pekas ut i nationell rätt (se artiklarna 30.4, 40.1 och 58.1 första meningen). På motsvarande sätt som i annan lagstiftning om erkännande och verkställighet av utländska avgöranden bör det finnas bestämmelser i lag som anger vilken domstol som ska göra vägransprövningen i dessa fall. De närmare detaljerna om vilka domstolar som ska vara behöriga att pröva ansökningarna och hur den lokala inbördes behörigheten ska fördelas är en fråga om domstolsorganisationen som regeringen med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen kan meddela föreskrifter om. Regeringen avser att meddela föreskrifter om nyssnämnda frågor i förordning. Vägran av erkännande i ett pågående mål eller ärende Ibland kan frågan om erkännande av ett utländskt avgörande bli en prejudiciell fråga (eng. incidental question) i ett mål eller ärende som handläggs av en domstol här i landet. Den domstolen får då avgöra frågan (artikel 30.5). Det innebär alltså att om en part i en svensk rättegång gör gällande att en utländsk dom inte ska erkännas här och den utländska domen rör en fråga som är av betydelse för den svenska domstolens prövning, är den svenska domstolen behörig att pröva om ett erkännande ska vägras. Någon lagreglering av dessa fall krävs inte, utan de kan hanteras enligt vanliga regler för rättegången (jfr prop. 2013/14:219 s. 73 och 80). Vägran av erkännande eller verkställighet av ett privilegierat avgörande Enligt artikel 50 i den nya Bryssel II-förordningen kan det bli aktuellt att vägra att erkänna eller verkställa ett privilegierat avgörande när avgörandet är oförenligt med ett senare meddelat avgörande. I artikel 56.2 c anges det också att en ansökan om vägran grundad på artikel 50 kan leda till att verkställigheten skjuts upp. Förordningen ger inte ett uttryckligt svar på vilken domstol som förutses göra prövningen enligt artikel 50. Mot bakgrund av att det saknas reglering om ett särskilt förfarande för denna vägransprövning och att medlemsstaterna inte förväntas anmäla någon särskild domstol ligger det nära till hands att dra slutsatsen att prövningen ska göras av verkställighetsdomstolen, dvs. den domstol som handlägger frågan om verkställighet enligt 21 kap. föräldrabalken. Ett alternativt synsätt är att om det inte finns några särskilda regler i förordningen, framgår det av artikel 59.1 att förfarandet regleras av lagen i den verkställande medlemsstaten. Om avsikten varit att frågan skulle kunna prövas i ett särskilt förfarande enligt nationella regler, hade det - på motsvarande sätt som i fråga om vägransprövningen av de icke-privilegierade avgörandena - varit rimligt att föreskriva detta och att förfarandet skulle anmälas till Europeiska kommissionen. Det måste därför sättas i fråga om denna tolkning är förenlig med förordningens ändamål. En rimligare slutsats blir i stället att prövningen av vägran enligt artikel 50 av ett privilegierat avgörande får göras av verkställighetsdomstolen, dvs. den domstol som handlägger frågan om verkställighet enligt 21 kap. föräldrabalken (se vidare avsnitt 8.2). Någon särskild lagreglering krävs därmed inte. Rätt att inleda ett särskilt vägransärende Enligt artikel 30.3 i den nya Bryssel II-förordningen får en berörd part ansöka om ett avgörande om att det saknas skäl för att vägra erkännande enligt artiklarna 38 och 39 i förordningen. Eftersom ett erkännande sker automatiskt, är det först när en åtgärd åberopas i en medlemsstat som en eventuell tvistig fråga om huruvida det finns grund för att inte erkänna avgörandet kan bli föremål för prövning. Det kan dröja, och det kan finnas ett legitimt behov av att få klarlagt att det inte finns någon grund för att vägra erkännande av avgörandet. Bestämmelsen i artikel 30.3 syftar till att tillgodose detta behov. Av skäl 54 i ingressen framgår att det avgörs av nationell rätt vem som är att betrakta som berörd part som har rätt att göra en ansökan om en förklaring att det inte finns någon grund för att vägra ett erkännande. En kompletterande bestämmelse om vem som kan ansöka om en sådan förklaring bör därför införas i den nya kompletteringslagen. En med förordningen motsvarande reglering finns i 2012 års Bryssel I-förordning med den skillnaden att regleringen av vem som får göra ansökan där bestäms av unionsrätten. Vem som kan göra en ansökan om erkännande enligt artikel 21.3 i 2003 års Bryssel II-förordning regleras inte i 2008 års kompletteringslag. Det finns inte någon jämförbar lagreglering i de nationella verkställighetsreglerna i föräldrabalken. Utgångspunkten enligt den balken är att en ansökan om verkställighet initieras av en part. Vanligen rör det sig om en förälder till barnet. Även en social myndighet bör kunna vara part i sådana verkställighetsärenden där det är fråga om umgänge och talan har förts av myndigheten inför avgörandet i sak (jfr 6 kap. 15 a § första och andra styckena föräldrabalken och prop. 1982/83:165 s. 26). Vem som kan göra en ansökan om verkställighet är bara indirekt reglerat i utsökningsbalken på det sättet att sökanden ska ge in den exekutionstitel på grund varav verkställighet söks (2 kap. 2 § andra stycket). I de flesta fall är det inte i svensk internationellt processrättslig lagstiftning föreskrivet vem som kan göra en ansökan om erkännande och verkställighet av ett utländskt avgörande. När det gäller erkännande av utländska avgöranden om äktenskapsskillnad, kan det emellertid noteras att det i 3 kap. 8 § i 1904 års lag föreskrivs att en ansökan om att ett utländskt beslut om upplösning av äktenskap ska gälla eller inte gälla i Sverige görs av en make. Enligt 9 § lagen (1985:367) om internationella faderskapsfrågor får vidare frågan om huruvida ett utländskt avgörande gäller i Sverige prövas efter en ansökan av någon som har varit part i den utländska rättegången och vars rätt frågan rör. Med utgångspunkt i dessa regleringar bör det vara ett tillräckligt krav att en ansökan om en förklaring att det saknas skäl att vägra erkännande av ett utländskt avgörande görs av någon som har varit part i den utländska rättegången. I den nya Bryssel II-förordningen finns det inte någon reglering om vem som får ansöka om vägran av erkännande eller verkställighet. Ett synsätt kan då vara att som i promemorian anse att frågan regleras av nationell lag (artikel 59.1). Ett annat synsätt är att unionslagstiftaren inte ansett att det finns behov av att reglera frågan, eftersom det är mer eller mindre givet vem som ska göra en ansökan - nämligen den som avgörandet görs gällande emot eller som är motpart i ärendet om verkställighet av avgörandet. Enligt regeringens uppfattning bör det senare synsättet få företräde. Det finns därför inte anledning att föreslå någon särskild reglering om vem som kan ansöka om vägran av erkännande eller verkställighet. Processlag i ett särskilt vägransärende Förfarandena för prövning av frågor om vägran av erkännande eller verkställighet enligt artiklarna 40 och 59 och om en förklaring enligt artikel 30.3 att det saknas grund för att vägra erkännande avgörs - i den utsträckning inte Bryssel II-förordningen föreskriver något annat - av nationell rätt. Frågan blir då vilken processlag som ska styra domstolarnas handläggning av dessa ärenden. Vid vägransprövningen sker inte någon prövning i sak, utan en begränsad prövning av de vägransgrunder som anges i förordningen. Det kan förutses att prövningen som regel kan göras på handlingarna. En tillämpning av ärendelagen framstår - på motsvarande sätt som gäller i dag och som också gäller för den jämförbara vägransprövningen enligt 2012 års Bryssel I-förordning - som den mest ändamålsenliga (jfr prop. 2013/14:219 s. 79 och 90-92). Det bör alltså föreskrivas i lag att ärendelagen ska tillämpas, om inte något annat följer av 2019 års Bryssel II-förordning. I de fall där förordningen innehåller processuella bestämmelser men där dessa inte kan anses vara uttömmande, kompletterar ärendelagen förordningen. Förordningen medger att ett beslut med anledning av en ansökan om vägran av verkställighet får överklagas, och att ett avgörande som meddelats med anledning av ett sådant överklagande får överklagas (artiklarna 61 och 62). Av ärendelagen framgår att ett beslut får överklagas till hovrätten respektive Högsta domstolen och att prövningstillstånd krävs i bägge instanserna (39 och 40 §§ ärendelagen). Ett ärende enligt artikel 59 om vägran av verkställighet av ett utländskt avgörande kommer att prövas i ett särskilt ärende av den domstol som har angetts i den förordning som regeringen avser att besluta. Samtidigt kan det i det ordinära verkställighetsärendet komma upp frågor till prövning om vägran enligt artikel 50, om uppskjutande och vägran enligt artikel 56 eller om vägran på nationell grund. Förutsatt att ärendena prövas i samma domstol aktualiseras frågan om en gemensam handläggning av ärendena. Ärendelagen innehåller inte några bestämmelser om förening av ärenden (kumulation). I många fall utesluter reglerna att ärendena avgörs av rätten i samma sammansättning (jfr 3 § ärendelagen och 21 kap. 12 § föräldrabalken). Om sammansättningsreglerna inte är ett hinder kan en gemensam handläggning tillåtas ske, om det är lämpligt (se prop. 1995/96:115 s. 42). I fråga om lämplighetsbedömningen bör 14 kap. rättegångsbalken om kumulation av mål kunna vara vägledande (se även prop. 2016/17:95 s. 15 och 16). Enligt artikel 60 ska ärenden om vägran av verkställighet handläggas skyndsamt. Bestämmelsen kommer att tillämpas vid sidan av ärendelagens regler, och kräver ingen kompletterande svensk reglering. För domstolens del innebär detta att ärendet måste handläggas med förtur. Ett skyndsamhetskrav är inte något främmande i dessa sammanhang. Ett sådant krav gäller även enligt 15 § i 1989 års lag. Även i det fallet är den svenska regleringen en konsekvens av ett internationellt åtagande (artikel 11 i 1980 års Haagkonvention). Svea hovrätt vill se ytterligare uttalanden om hur den närmare avgränsningen mellan Bryssel II-förordningens och ärendelagens olika tidsfrister ser ut. Frågan uppmärksammas i författningskommentaren. Officiella handlingar och överenskommelser I 2003 års Bryssel II-förordning anges det att handlingar som har upprättats eller registrerats som officiella handlingar (fr. actes authentiques) och är verkställbara i en medlemsstat samt överenskommelser som är verkställbara i ursprungsmedlemsstaten ska erkännas och förklaras verkställbara under samma förutsättningar som domar. I den nya Bryssel II-förordningen avskaffas kravet på verkställbarhetsförklaring. Dessutom innehåller förordningen en utbyggd och mer detaljerad reglering om officiella handlingar och överenskommelser med särskilda bestämmelser om intyg, rättelse och återkallelse av intyget och vägran av erkännande eller verkställighet (artiklarna 64-68). Det förekommer inte några handlingar i den svenska rättsordningen som utgör en officiell handling eller överenskommelse i förordningens mening. Däremot kan det föreslagna vägransförfarandet komma att tillämpas även i fråga om utländska officiella handlingar och överenskommelser (jfr t.ex. prop. 2014/15:105 s. 73 och prop. 2018/19:50 s. 100). Det förekommer t.ex. i flera medlemsstater - bl.a. Italien - ett förenklat skilsmässoförfarande där ett äktenskap kan upplösas efter att en överenskommelse ingåtts inför en notarie. Sådana äktenskapsskillnader registreras i dag av Skatteverket i folkbokföringsdatabasen. 9 Olovliga bortföranden av barn Regeringens förslag: Upplysningen i 1989 års lag om att särskilda bestämmelser finns i 2003 års Bryssel II-förordning ska ändras till att i stället upplysa om att sådana bestämmelser finns i den nya Bryssel II-förordningen. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker eller har ingen invändning mot promemorians förslag. Stockholms universitet, Svenskt Forum för Medling och konflikthantering och Sveriges advokatsamfund anser att den nuvarande regleringen i 1989 års lag inte fullt ut motsvarar skyldigheten att verka för medling enligt den nya Bryssel II-förordningen. Universitetet anser även att 1989 års lag som transformerar 1980 års Haagkonvention till svensk rätt bör arbetas om. Universitetet pekar på att det kan vara svårt för rättstillämparna att tillämpa regelverket när Bryssel II-förordningen hänvisar till Haagkonventionens bestämmelser samtidigt som konventionen är transformerad till svensk rätt. Stockholm tingsrätt noterar - med anledning av att Bryssel II-förordningen ger möjlighet att förordna om att ett beslut om återlämnande ska gälla trots att det inte fått laga kraft - att beslut om återlämnande enligt 1989 års lag gäller omedelbart om inte annat beslutas. Länsstyrelsen Östergötland påpekar att det inte är lämpligt att försöka medla mellan vårdnadshavare om det förekommit hedersrelaterat våld och förtryck. Skälen för regeringens förslag Den nya Bryssel II-förordningen och 1989 års lag Sverige tillträdde för drygt 30 år sedan 1980 års Haagkonvention. Konventionen syftar till att snabbt återföra barn som bortförts eller kvarhållits olovligen. Konventionen förutsätter att samarbete sker i enskilda fall mellan centralmyndigheter i konventionsstaterna. Haagkonventionen är genomförd i svensk lag genom lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn (1989 års lag). Konventionen införlivades i svensk rätt genom transformation (som innebär att konventionen omarbetats till svensk författningstext i den utsträckning nya bestämmelser behövts). Genom 2003 års Bryssel II-förordning infördes regler på EU-nivå som kompletterar 1980 års Haagkonvention. Dessa regler gäller i förhållande till EU:s medlemsstater - utom Danmark - vid sidan av 1989 års lag (se prop. 2007/08:98 s. 33). Avsikten med reglerna i förordningen är att gå ett steg längre än konventionen och ge ett starkare skydd för barn inom EU. 1989 års lag innehåller också en särskild upplysning om att det finns särskilda bestämmelser i 2003 års Bryssel II-förordning (1 § fjärde stycket). I den nya Bryssel II-förordningen läggs det ytterligare fokus på situationer som innefattar internationella bortföranden av barn. Det framgår redan av dess titel. I förordningen samlas reglerna om bortförande av barn i ett nytt kapitel (kapitel III). På så sätt förväntas reglerna om internationella bortföranden av barn bli mer överskådliga för rättstillämparna. Den nya förordningen utgår - liksom den tidigare förordningen - från att 1980 års Haagkonvention ska tillämpas mellan medlemsstaterna. Det framgår vidare uttryckligen av förordningen att artiklarna 23-29 och artiklarna i kapitel VI kompletterar konventionen. Reglerna i Bryssel II-förordningen är direkt tillämpliga och kräver alltså i sig inte någon åtgärd för att införlivas i svensk rätt. I förordningen finns det artiklar som hänvisar till olika artiklar i Haagkonventionen. Stockholms universitet invänder att den pedagogiska poängen med den svenska transformeringen av Haagkonventionen till svensk rätt går förlorad när Bryssel II-förordningen hänvisar till artiklar i Haagkonventionen. Eftersom dessa artiklar inte nämns i 1989 års lag som transformerat konventionen till svensk rätt, måste rättstillämparen gå till förarbetena för att reda ut vilka artiklar som motsvarar en viss paragraf i den lagen. Enligt universitetet är därför en inkorporering av 1980 års Haagkonvention att föredra. Regeringen har förståelse för att hänvisningarna till konventionen i något fall kan orsaka merarbete för rättstillämparna. Det får samtidigt konstateras att detta förhållande inte är något nytt för den nya Bryssel II-förordningen utan gäller redan enligt 2003 års Bryssel II-förordning. Som universitetet också konstaterar finns det dessutom nackdelar förenade med att inkorporera Haagkonventionen i svensk rätt. Inte minst handläggningen av ärenden där Bryssel II-förordningen inte är tillämplig skulle kunna påverkas menligt av en inkorporering. Det kan i sammanhanget noteras att praktiskt taget alla remissinstanser instämde i bedömningen att transformering var att föredra vid införlivandet av konventionen (se prop. 1988/89:8 s. 21 och 22). Mot den bakgrunden drar regeringen slutsatsen att det inte finns skäl att inom ramen för detta lagstiftningsärende drastiskt omarbeta 1989 års lag och förändra införlivandemetod för 1980 års Haagkonvention. Emellertid bör upplysningen i 1 § fjärde stycket i 1989 års lag om att särskilda bestämmelser finns i 2003 års Bryssel II-förordning ändras så att den i stället hänvisar till 2019 års Bryssel II-förordning. I den nya förordningen finns bestämmelser om barnets rätt att komma till tals (artikel 21). Det framgår av artikel 26 att bestämmelserna är tillämpliga även i ärenden om olovliga barnbortföranden. Tidsfrister Handläggningen av ett ärende om olovligt bortförda barn enligt Bryssel II-förordningen ska vara skyndsam (se artiklarna 23.1, 24.1 och 28.1). Detta krav stämmer överens med skyndsamhetskravet i 15 § andra stycket i 1989 års lag. Enligt förordningen gäller att för en domstol i första instans börjar en tidsfrist om sex veckor att löpa när ärendet inleds (se artikel 24.2 och skäl 42 i ingressen). Tidsfristen är strängare formulerad än enligt 1989 års lag. Skälet till att 1989 års lag inte innehåller samma bestämda tidsgräns för de svenska domstolarnas handläggning av ärenden om återlämnande som inte omfattas av Bryssel II-förordningen är att dessa ärenden ofta kan antas vara mer krävande och därför svårare att handlägga med samma snabbhet (se prop. 2007/08:98 s. 34). En nyhet är att det tydliggörs att sexveckorsfristen gäller även i högre rätt (artikel 24). Fristen börjar att löpa vid den tidpunkt då alla de obligatoriska etapperna i förfarandet har avslutats. Till de obligatoriska etapperna får anses höra att i förekommande fall delge överklagandet och slutföra en eventuell kommunicering i ärendet. Även tid för delgivning av kallelse till förhandling får anses höra dit (jfr skäl 42 i ingressen). I praktiken kommer förordningens nya reglering för svenskt vidkommande många gånger att innebära att högre rätt får mer tid för sin handläggning än den har enligt den - visserligen inte lika skarpa - sexveckorsfristen i lagen. Fristen tillämpas i regel redan i dag även i högre rätt. En ytterligare nyhet är att skyndsamhetskravet och en tidsfrist om sex veckor uttryckligen gäller även vid den faktiska verkställigheten (artikel 28). När domstolen i förekommande fall beslutar om verkställighet genom biträde av Polismyndigheten (18 § i 1989 års lag) bör den alltså beakta denna tidsfrist. De skillnader som uppstår vid handläggningen av ärenden som omfattas av Bryssel II-förordningen och ärenden som inte gör det är begränsade och framstår alltjämt som motiverade. Det bör därför inte göras någon ändring i 1989 års lag med anledning av den nya förordningens reglering om tidsfrister. Instanskedjan I skäl 42 i ingressen till den nya Bryssel II-förordningen anges att medlemsstaterna bör överväga att bara tillåta ett enda överklagande av ett avgörande om återlämnande av ett barn enligt 1980 års Haagkonvention. För svensk del skulle det i så fall bli fråga om en förkortad instanskedja där Svea hovrätt blir sista instans. En sådan ordning skulle innebära att den hovrätten skulle vara både kontroll- och prejudikatinstans. En konsekvens av det är att domstolens arbete med prejudikatbildningen riskerar att bli begränsat. Till bilden hör vidare att prövningstillstånd krävs i såväl Svea hovrätt som Högsta domstolen och att det därmed finns goda processrättsliga förutsättningar för en skyndsam handläggning av ärendena. Någon indikation på att handläggningen av ärendena skulle dra ut på tiden finns inte heller. Det är därför ändamålsenligt, som också Svea hovrätt och Stockholms tingsrätt framhåller, att den nuvarande instanskedjan behålls. Samförståndslösningar om frågor om föräldraansvar Som behandlas i avsnitt 6.1 är det enligt Bryssel II-förordningen under vissa förutsättningar möjligt för parter att komma överens om vilken domstol som ska vara behörig i en fråga om föräldraansvar (artikel 10). Denna möjlighet gäller även i situationer då ett barn olovligen har förts bort eller hålls kvar i en annan medlemsstat (jfr artikel 9). Mot denna bakgrund anges det i skäl 22 i ingressen att det under vissa omständigheter bör vara möjligt för föräldrarna att i samband med återlämnandeförfaranden enligt 1980 års Haagkonvention nå en samförståndslösning och för den domstol som handlägger frågan om återlämnande att utöva behörighet även i fråga om samförståndslösningen. Medlemsstater där Haagärenden prövas av en särskilt utpekad domstol (s.k. koncentrerad behörighet) bör därför överväga att ge den domstol vid vilken talan om återlämnande väckts möjlighet att i enlighet med 1980 års Haagkonvention också utöva den behörighet som överenskommits eller godtagits av parterna enligt denna förordning. Enligt svensk rätt gäller att ärenden som avser ansökningar om överflyttning av olovligen bortförda eller kvarhållna barn med stöd av 1980 års Haagkonvention handläggs av Stockholms tingsrätt (13 § fjärde meningen i 1989 års lag), medan frågor om vårdnad, boende eller umgänge enligt 6 kap. 17 § första stycket första meningen föräldrabalken i stället som huvudregel tas upp av domstolen i den ort där barnet har sin hemvist. I de flesta fall som det nu är fråga om, dvs. situationer där ett barn olovligen förts hit eller hålls kvar i Sverige, har barnet dock inte sin hemvist här (se prop. 2005/06:99 s. 72), vilket innebär att Stockholms tingsrätt kommer att vara reservforum (6 kap. 17 § tredje stycket föräldrabalken). Då kommer behörig domstol för de bägge frågorna att sammanfalla. Frågan är ändå om det - som föreslås i förordningens ingress - finns anledning att införa en särskild reglering som möjliggör att frågor om vårdnad, boende och umgänge kan prövas i Stockholms tingsrätt även i de särskilda situationer när svensk domstol har behörighet enligt Bryssel II-förordningen, men en annan tingsrätt är behörig enligt föräldrabalkens bestämmelser om barnets hemvist. Föräldrabalkens behörighetsreglering som pekar ut barnets hemvist är inte exklusivt forum (se rättsfallet NJA 2015 s. 218). Det innebär att om käranden väcker talan i strid med behörighetsregeln i föräldrabalken ska domstolen avvisa talan endast om svaranden gör foruminvändning eller uteblir. Om parterna är överens, kan det inte förutses att det blir aktuellt att avvisa talan. Några praktiska problem för parterna torde därför den nuvarande ordningen inte innebära. Det finns därför inte anledning att föreslå någon särskild behörighetsregel för denna situation. Det kan konstateras att en handläggning vid samma tingsrätt kommer att ske i separata mål och ärenden. Även om det inte finns några förutsättningar att kumulera målet och ärendet, finns det normalt sett inget som hindrar att domstolen utnyttjar möjligheter till en samordning av handläggningen. Samma domare som handlägger målet bör kunna handlägga ärendet, under förutsättning att situationen inte är sådan att domaren är jävig. Alternativ tvistlösning Enligt den nya Bryssel II-förordningen har domstolen en uttalad skyldighet att verka för alternativ tvistlösning (artikel 25). Domstolen ska så tidigt som möjligt och under vilket skede som helst av förfarandet antingen direkt, eller i lämpliga fall med biträde av centralmyndigheterna, uppmana parterna att överväga om de är villiga att delta i medling eller någon annan metod för alternativ tvistlösning såvida detta inte strider mot barnets bästa, är olämpligt i det enskilda fallet eller onödigt skulle försena förfarandet. Våld i nära relationer pekas särskilt ut som en situation då medling inte är lämplig (skäl 43 i ingressen), något som även Länsstyrelsen Östergötland framhåller. Enligt 16 § första stycket i 1989 års lag får domstolen - innan den beslutar om verkställighet eller överflyttning enligt lagen - uppdra åt en ledamot eller suppleant i socialnämnden eller en tjänsteman inom socialtjänsten att verka för att den som har hand om barnet frivilligt ska fullgöra vad som åligger honom eller henne. Ett sådant uppdrag får även lämnas åt någon annan lämplig person. Uppdrag får lämnas endast om det kan antas att detta kommer att leda till att barnet överlämnas utan att ärendets behandling onödigt fördröjs. Det är alltså inte obligatoriskt att lämna ett uppdrag utan en prövning ska göras i varje enskilt fall. Om det kan antas att det kan komma att leda till att barnet överlämnas frivilligt, bör ett uppdrag lämnas (se prop. 1992/93:139 s. 16). De fakultativa reglerna i 1989 års lag utgår alltså från att ett uppdrag bör lämnas om det förväntas kunna leda till ett framgångsrikt resultat. Förordningen innehåller alltså en obligatorisk regel med vissa undantagsfall som ska jämföras med den svenska fakultativa regleringen som föreskriver ett undantagsfall. Det är fråga om olika regleringstekniker som i allt väsentligt har samma ändamål och funktion. I promemorian görs bedömningen att de olika regleringsteknikerna i det stora flertalet fall kan förväntas leda till samma resultat. Stockholms universitet, Svenskt Forum för Medling och konflikthantering och Sveriges advokatsamfund ifrågasätter den slutsatsen och menar att regleringen i 1989 års lag bör anpassas till förordningen. Dessa synpunkter har dock sin utgångspunkt i att medling är den enda tillgängliga formen för alternativ tvistlösning. Förordningen tillåter dock att även andra metoder för alternativ tvistlösning används. Domstolen kan t.ex. på egen hand verka för att en samförståndslösning nås. Någon sådan skyldighet finns inte i dag i 1989 års lag, men kan alltså gälla direkt enligt artikel 25 i ärenden där förordningen är tillämplig. Att söka uppgörelser i samförstånd under rättens ledning är många gånger en mycket smidig, snabb, kostnadseffektiv och framgångsrik form av tvistlösning. Verksamheten är inte främmande för domstolen som har en sådan allmän skyldighet t.ex. i indispositiva tvistemål (se 42 kap. 17 § första stycket rättegångsbalken och prop. 2010/11:128 s. 25 och 26). Det bedöms inte krävas några lagändringar med anledning av regleringen om alternativ tvistlösning i 2019 års Bryssel II-förordning. Tillfälliga åtgärder och tillfällig verkställbarhet Ytterligare en nyhet i den nya förordningen är att domstolen under vilket skede som helst av förfarandet för återlämnande av ett barn, i enlighet med artikel 15 i förordningen, får pröva huruvida kontakt mellan barnet och den person som har ansökt om återlämnande av barnet bör säkerställas med hänsyn till barnets bästa (artikel 27.2). Bestämmelsen möjliggör för den domstol där ett återlämnandeförfarande pågår - dvs. Stockholms tingsrätt eller högre rätt när ett överklagande skett - att fatta beslut om umgänge eller motsvarande som en tillfällig åtgärd enligt artikel 15. Förordningens bestämmelse är direkt tillämplig och kräver inga kompletterande svenska bestämmelser. Vidare kan ett avgörande om återlämnande av barnet förklaras interimistiskt verkställbart, utan hinder av att det överklagats, om det med tanke på barnets bästa krävs att barnet återlämnas innan överklagandet har avgjorts (artikel 27.6 i förordningen). Svensk domstol kan alltså med stöd direkt av förordningen förordna att ett avgörande om återlämnande får verkställas trots att det inte fått laga kraft. Som Stockholm tingsrätt noterar gäller, enligt 1989 års lag, beslut om återlämnande omedelbart, om inte annat beslutas (se 21 § i den lagen jämförd med 21 kap. 14 § föräldrabalken). Eftersom regelverken i Bryssel II-förordningen och 1989 års lag har olika utgångspunkter i fråga om beslut om återlämnande är omedelbart verkställbara, finns det fördelar med att domstolarna är tydliga med vilket regelverk som tillämpas och hur de i förekommande fall ser på frågan om huruvida beslutet ska gälla omedelbart. Domstolen har i ett förfarande om återlämnande av barn enligt 1980 års Haagkonvention också möjlighet att i samband med ett beslut om återlämnande av barnet vidta en tillfällig åtgärd enligt artikel 15 i förordningen för att skydda barnet från en sådan allvarlig risk som avses i artikel 13 första stycket b i 1980 års Haagkonvention, under förutsättning att prövningen eller vidtagandet av sådana åtgärder inte onödigt skulle försena återlämnandeförfarandet (artikel 27.5 i förordningen). I övrigt kan det konstateras att det i 19 § första stycket i 1989 års lag föreskrivs att domstolen omedelbart kan besluta att barnet ska tas om hand av socialnämnden eller på annat lämpligt sätt om det i ett ärende finns risk för att barnet förs ur landet eller att överflyttningen på annat sätt försvåras. Av paragrafens andra stycke framgår att domstolen - för att underlätta att barnet återlämnas - i samband med en dom eller ett beslut om verkställighet eller överflyttning kan besluta att barnet tillfälligt ska tas om hand av socialnämnden eller på annat lämpligt sätt. Det anges slutligen i tredje stycket att domstolen får besluta att omhändertagandet ska verkställas med biträde av Polismyndigheten. Den nya förordningens nya reglering bedöms inte kräva någon ändring i 1989 års lag. Om det ändå i något enskilt fall skulle konstateras att det finns en skillnad mellan regleringarna, har givetvis Bryssel II-förordningen företräde. Förfarandet som följer på ett avgörande om att vägra återlämnande Genom 2003 års Bryssel II-förordning finns en ordning mellan EU:s medlemsstater som gör det möjligt för en part som fått avslag på en begäran om återlämnande enligt artikel 13 i 1980 års Haagkonvention att från den behöriga domstolen i barnets hemviststat i stället få en dom i vårdnadsfrågan som är direkt verkställbar (s.k. overriding mechanism, se artikel 11.8 i 2003 års Bryssel II-förordning). Denna möjlighet att få vårdnadsfrågan prövad har begränsats i den nya Bryssel II-förordningen till att endast omfatta avslag som görs med stöd av artikel 13 första stycket b eller artikel 13 andra stycket (artikel 29.1). Möjligheten finns bara i fall när återlämnandet vägrats på grund av att domstolen i konventionsärendet bedömt att ett återlämnande allvarligt skulle riskera barnets psykiska eller fysiska hälsa eller när barnet självt vägrar att återlämnas. En motsvarande möjlighet gäller alltså inte längre när ett återlämnande vägrats på grund av att sökanden inte har utövat sitt föräldraansvar vid tiden för bortförandet eller kvarhållandet, eller hade samtyckt till eller i efterhand godtagit bortförandet eller kvarhållandet. De nya reglerna i förordningen tillämpas direkt och kräver inte i sig några kompletterande lagbestämmelser eller lagändringar. Vidare införs genom den nya Bryssel II-förordningen ett antal regler om det förfarande som ska följa på ett avgörande om att vägra återlämnande av ett barn. Om ett mål i sak redan pågår i barnets hemviststat gäller liksom hittills att vissa handlingar ska överföras från domstolen i konventionsärendet till domstolen i barnets hemvisstat inom en månad, antingen direkt eller via centralmyndigheten (artikel 29.3). En nyhet är dock att den domstol som beslutar enligt artikel 13 första stycket b eller artikel 13 andra stycket i 1980 års Haagkonvention att vägra att återlämna ett barn till en annan medlemsstat självmant ska utfärda ett intyg om detta (artikel 29.2). En annan nyhet är att domstolen eller centralmyndigheten i barnets hemviststat inte längre har någon skyldighet att underrätta parterna om beslutet om att vägra återlämnande och möjligheten att väcka talan i sak i barnets hemviststat. Motsvarande information finns i stället i intyget. Enligt den nya Bryssel II-förordningen är det då parten själv som ska se till att den behöriga domstolen i barnets hemviststat får del av vissa handlingar (artikel 29.5). I avsnitt 11.3 föreslås vissa kompletterande svenska regler som rör intyg, som även har betydelse för intyg om beslut om att vägra återlämnande av ett barn. Reglerna om intyg och om att överföra och ge in vissa handlingar framgår direkt av förordningen och kräver inte några kompletterande regler. Liksom enligt sin föregångare gäller enligt den nya Bryssel II-förordningen att ett återlämnande inte får vägras på grundval av artikel 13 första stycket b i 1980 års Haagkonvention om lämpliga åtgärder har vidtagits för att garantera barnets skydd efter återlämnandet (artikel 27.3 i förordningen). I den nya förordningen förtydligas dock att det antingen är den part som ansöker om återlämnande som ska lägga fram tillräcklig bevisning om att åtgärder vidtagits för att garantera barnets skydd eller att domstolen på annat sätt finner att så är fallet. Exempel på detta är att en domstol beslutat om att förbjuda sökanden att närma sig barnet, att det finns ett interimistiskt beslut som gör det möjligt för barnet att stanna hos en bortförande förälder som har den faktiska vårdnaden till dess att vårdnadsfrågan avgjorts eller att det klarläggs att det finns sjukvård tillgänglig för barn som har behov av behandling (se skäl 45 i ingressen). Det anges i förarbetena till 2003 års Bryssel II-förordning att det är möjligt att med stöd av socialtjänstlagen och LVU vidta adekvata åtgärder till skydd för ett barn som riskerar att fara illa efter en återflyttning till Sverige (prop. 2007/08:98 s. 34). I skälen i förordningens ingress har exemplen en delvis annan inriktning än de resonemang som fördes i de tidigare förarbetena. Det kan mot bakgrund av vad som förs fram i skälen konstateras att det även finns möjligheter i svensk rätt att besluta om kontaktförbud enligt lagen (1988:688) om kontaktförbud. Dessutom kan interimistiska åtgärder beslutas i ett mål om vårdnad som handläggs här. Det behövs alltså inte några särskilda kompletterande svenska regler om detta. Barns delaktighet i återlämnandeförfaranden behandlas särskilt i avsnitt 7. 10 Placering av ett barn över landsgränserna Regeringens förslag: En fråga om godkännande av en placering av ett barn i Sverige enligt Bryssel II-förordningen ska prövas av socialnämnden i den kommun där barnet avses bli placerat. Bestämmelsen i socialtjänstlagen som gäller placering i Sverige med stöd av 2003 års Bryssel II-förordning ska ändras till att i stället avse den nya Bryssel II-förordningen. Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. I promemorian föreslås dessutom en upplysningsbestämmelse i 11 kap. 2 § socialtjänstlagen om att särskilda bestämmelser finns i den nya Bryssel II-förordningen. Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker eller har inga invändningar mot promemorians förslag. Uddevalla kommun efterfrågar vägledning om hur omfattande utredningsåtgärder som krävs enligt den nya Bryssel II-förordningen. Sveriges Kommuner och Regioner efterfrågar en upplysningsbestämmelse i socialtjänstlagen om att det finns bestämmelser om samråd respektive godkännande i 1996 års Haagkonvention och den nya Bryssel II-förordningen. Länsstyrelsen Östergötland anser att den i förordningen uppställda tidsfristen för att bevilja eller vägra en placering även bör framgå av lag. Skälen för regeringens förslag Placering av ett barn enligt den nya Bryssel II-förordningen Genom 2003 års Bryssel II-förordning och den i svensk rätt inkorporerade 1996 års Haagkonvention infördes regler om placering av barn i andra länder, och det har med tiden blivit vanligare att placeringar sker här. För att en placering ska kunna genomföras på ett bra sätt krävs det flera överväganden, bl.a. om vilket hem som är lämpligt, hur vården kan ordnas och hur uppföljning och tillsyn ska säkerställas. Även frågan om vem som ska stå för kostnaderna under placeringen aktualiseras. Förutsättningarna för socialnämnden att godkänna en placering av ett barn i Sverige respektive placera ett barn i ett annat land framgår av 6 kap. 11 a och b §§ socialtjänstlagen. Frågan om en placering i Sverige enligt förordningen prövas av en nämnd som fullgör uppgifter inom socialtjänsten i den kommun där barnet avses bli placerat (se 6 § första stycket första meningen i 2008 års kompletteringslag). Även den nya Bryssel II-förordningen innehåller bestämmelser för att underlätta en placering av ett barn i en annan medlemsstat. En följd av det är att bestämmelsen i 6 kap. 11 a § 6 socialtjänstlagen som hänvisar till 2003 års Bryssel II-förordning behöver ändras till att avse 2019 års Bryssel II-förordning. I den nya förordningen klargörs att en placering alltid ska föregås av ett godkännande av behörig myndighet i den anmodade medlemsstaten (artikel 82.1). Detta stämmer väl överens med vad som gäller enligt svensk lag. Bestämmelsen i 2008 års kompletteringslag om vilken myndighet som ska göra prövningen bör därför föras över till den nya kompletteringslagen, men justeras till att avse godkännanden enligt den nya Bryssel II-förordningen. En konsekvens av att en placering enligt förordningen alltid ska föregås av ett godkännande är att något samråd om ett godkännande inte längre krävs. Det finns därmed inte längre anledning att som i 6 § första stycket andra meningen i 2008 års kompletteringslag föreskriva med vilken nämnd samråd ska ske. Utgångspunkten är, liksom enligt 2003 års förordning, att placeringsförfarandet regleras av nationell lag (artikel 82.7; jfr skäl 84 i ingressen). Förutsättningarna för att ett godkännande till en placering ska kunna lämnas kommer alltså även fortsättningsvis att vara upp till de enskilda medlemsstaterna att bestämma. Det införs dock vissa gemensamma regler. Bland annat anges uttryckligen att en rapport med viss information om barnet, skälen för placeringen eller vården och finansieringen ska åtfölja en begäran om godkännande (artikel 82.1; jfr skäl 83 i ingressen). En annan praktiskt viktig nyhet är den tidsfrist om tre månader inom vilken den anmodade medlemsstaten ska översända sitt avgörande om att bevilja eller vägra ett godkännande. Möjlighet till förlängning av tidsfristen finns vid exceptionella omständigheter (artikel 82.6). En kortare tidsfrist kommer alltså att gälla för placeringar av barn inom EU i jämförelse med inhemska placeringar eller en placering enligt 1996 års Haagkonvention (jfr 11 kap. 2 § socialtjänstlagen). Bryssel II-förordningens reglering kommer att vara direkt tillämplig och framställningarna kommer att vidarebefordras genom centralmyndigheten, som kan kontaktas vid frågor om regleringen. Det finns inte anledning att ytterligare reglera tidsfristen, vilket Länsstyrelsen Östergötland förespråkar. Inte heller är det - som föreslås i promemorian och av Sveriges Kommuner och Regioner - nödvändigt att införa upplysningar i socialtjänstlagen om att särskilda bestämmelser finns i Bryssel II-förordningen respektive lagen om 1996 års Haagkonvention. Den mer begränsade tidsfristen får ses mot bakgrund av att det med en begäran från en annan medlemsstat om godkännande att placera ett barn här i Sverige ska följa en rapport om barnet. Av denna rapport ska skälen för den placering eller vård som föreslås för barnet framgå. Den ska även innehålla information om planerad finansiering m.m. Som Uddevalla kommun konstaterar ser förutsättningarna för socialtjänstens utredningsarbete olika ut beroende på om det rör sig om en inhemsk placering eller om att ta emot ett barn för placering från en annan medlemsstat. Hur omfattande utredning som behövs för att ett beslut som beaktar barnets bästa ska kunna fattas blir ytterst en fråga för involverade socialnämnder att avgöra från fall till fall. Med hänsyn till att en stor del av den information som kan behövas redan bör framgå av den översända rapporten kan det dock antas att arbetet vid förfrågningar från andra medlemsstater kommer att vara begränsat. Till detta ska läggas att det förväntas vara fråga om förhållandevis få placeringar inom EU. 11 Övriga frågor 11.1 Samarbete och information Regeringens förslag: Det ska tydliggöras att socialnämnden är behörig myndighet att rapportera om ett barns situation enligt Bryssel II-förordningen. Nämnden ska också samla in upplysningar eller underlag och lämna information om situationen för en förälder eller annan anhörig eller någon annan person som kan vara lämplig att ta hand om barnet i enlighet med vad som framgår av förordningen. Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. I promemorian föreslås att socialnämnden ska vara skyldig att - i stället för att lämna information om situationen för en förälder eller annan anhörig eller någon annan person - uttala sig om en förälders, anhörigs eller annan persons lämplighet att ta hand om barnet. Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker eller har ingen invändning mot promemorians förslag. Flera - bl.a. Malmö kommun och Uddevalla kommun - välkomnar förtydligandet att socialnämnden ska lämna uppgifter till centralmyndigheten i de fall där en utländsk myndighet har begärt att få information om ett barns situation. Luleå kommun framhåller att informationsutbytet mellan medlemsstaternas myndigheter underlättar myndigheternas och domstolarnas handläggning och förbättrar beslutsunderlagen. Sveriges Kommuner och Regioner vill att rapporteringsskyldigheten beträffande en förälder eller en annan anhörig eller någon annan person ska begränsas till att samla in upplysningar eller underlag och lämna information. Sveriges Kommuner och Regioner uppmärksammar även att skyldigheten att bistå med information kan avse flera kommuner och föreslår att detta återspeglas i lagtexten. Skälen för regeringens förslag Utvecklade regler om samarbete och information Genom 2003 års Bryssel II-förordning finns det i EU:s medlemsstater ett väl etablerat samarbete mellan centralmyndigheter i frågor om föräldraansvar. Regleringen av detta samarbete är i den nya förordningen till huvuddragen intakt. Den innebär att centralmyndigheterna har både uppgifter som är mer allmänna till sin karaktär, såsom att lämna information om nationell lagstiftning (artikel 77), och särskilda uppgifter som är inriktade på att bistå i enskilda ärenden (artiklarna 78-81). Centralmyndigheten utför också vissa uppgifter vid placering av barn i en annan medlemsstat (artikel 82). Vidare innehåller förordningen regler om insamling och översändande av information, som i stor utsträckning berör centralmyndigheterna (artikel 87). Även om samarbetet i grunden är oförändrat är den nya Bryssel II-förordningen mer utförlig än sin föregångare när det gäller vilka uppgifter som centralmyndigheterna ska utföra i frågor om föräldraansvar. Ett tydliggörande av myndigheternas ansvar i olika situationer förväntas underlätta samarbetet dem emellan. Den nya, mer utvecklade regleringen kräver vissa kompletterande lagbestämmelser. Rapportering om situationen för ett barn eller för någon som kan ta hand om barnet I den nya Bryssel II-förordningen finns en särskild reglering om samarbete och utbyte av information i frågor om föräldraansvar (artikel 80). Bestämmelserna är i sak väsentligen inte nya utan har motsvarigheter i bl.a. artikel 55 a i-iii i 2003 års Bryssel II-förordning. Det införs dock en uttrycklig skyldighet att tillhandahålla en utländsk myndighet den begärda informationen. Skyldigheten gäller när barnet har eller har haft sin hemvist i en viss medlemsstat eller när barnet befinner sig eller har befunnit sig där. Informationen ska tillhandahållas av centralmyndigheten direkt eller genom domstolar, behöriga myndigheter eller andra organ och skyldigheterna i detta avseende hänger nära ihop med reglerna om insamling och översändande av information (jfr artiklarna 80 och 87). I de flesta fall kommer det att vara tydligt vilken myndighet som i det enskilda fallet ska tillhandahålla den begärda informationen, utan att det behövs några kompletterande regler om det. Det gäller t.ex. frågor om ett pågående förfarande (artikel 80.1 a ii) eller om avgöranden som meddelats avseende barnet (artikel 80.1 a iii), där frågan typiskt sett besvaras av den myndighet där ett förfarande pågår eller som har meddelat ett avgörande. När det däremot gäller rapportering om ett barns situation (artikel 80.1 a i) respektive om situationen för någon som kan vara lämplig att ta hand om barnet (artikel 80.1 b), kan sådana framställningar kräva att uppgifter samlas in och sammanställs. Det bör därför tydliggöras i lag vem som ska ansvara för att tillhandahålla den information som behövs för att besvara begäran. Socialnämnden har när det gäller 1996 års Haagkonvention ansetts ha bäst förutsättningar att utföra motsvarande uppgifter, framför allt därför att det finns en nära koppling till övriga uppgifter som nämnden utför (jfr prop. 2011/12:85 s. 35). Det finns ingen anledning att göra någon annan bedömning när det gäller de uppgifter som ska utföras enligt den nya Bryssel II-förordningen. En skillnad i förhållande till 1996 års konvention är att bestämmelserna i förordningen är obligatoriska och inte fakultativa. Denna skillnad bör återspeglas i lagtexten (jfr 4 § lagen om 1996 års Haagkonvention). En annan skillnad mellan konventionen och förordningen är att förordningen inte innehåller någon reglering om uttalanden om en persons lämplighet att ta hand om barnet. Kompletteringslagstiftningen bör så långt som möjligt anknyta till förordningen. Som Sveriges Kommuner och Regioner för fram bör det därför endast föreskrivas att socialnämnden ska samla in upplysningar eller underlag och lämna information om situationen för en förälder eller någon annan anhörig eller någon annan person som kan vara lämplig att ta hand om barnet i enlighet med vad som framgår av förordningen (jfr 4 § andra meningen lagen om 1996 års Haagkonvention). En annan sak är att det många gånger torde underlätta och förbättra domstolsprövningen om socialnämnden faktiskt uttalar sig i lämplighetsfrågan, och det finns inget hinder enligt förordningen mot att så sker. Som Sveriges Kommuner och Regioner uppmärksammar kan skyldigheten att rapportera och lämna information i vissa fall involvera två olika socialnämnder. Detta förhållande behandlas i författningskommentaren. Framställningar om åtgärder till skydd för barn Enligt den nya Bryssel II-förordningen får den svenska centralmyndigheten efter en motiverad framställning från en utländsk myndighet begära att domstolen eller den behöriga myndigheten i Sverige överväger om åtgärder måste vidtas till skydd för ett barns person eller egendom (artikel 80.1 c). Sådana åtgärder får anses ligga inom socialnämndens allmänna uppdrag (se 2 kap. 1 § socialtjänstlagen). Socialnämnden får på samma sätt som om nämnden tagit emot en anmälan från en svensk myndighet eller en privatperson ta ställning till om barnets situation kräver att åtgärder vidtas. Det bedöms inte finnas skäl att ha en särskild lagregel om detta. En annan nyhet i förordningen är att det finns en skyldighet för en domstol eller annan behörig myndighet att under vissa förutsättningar förmedla information till en annan medlemsstats myndigheter om att ett barn är i fara och i förekommande fall också om sådana skyddsåtgärder som har vidtagits i fråga om barnet (artikel 80.2). Det finns en motsvarande skyldighet enligt 1996 års Haagkonvention (artiklarna 34 och 36). Det finns en liknande anmälnings- och upplysningsskyldighet för vissa myndigheter och yrkesverksamma i 14 kap. 1 § socialtjänstlagen. Den skyldigheten gäller inom Sverige men är mer vidsträckt än informationsskyldigheten enligt förordningen genom att den inte är begränsad till att gälla när barnet utsätts för allvarlig fara. Samtidigt träffar informationsskyldigheterna enligt förordningen delvis andra myndigheter än de som omfattas av anmälnings- och upplysningsskyldigheten i socialtjänstlagen. Den information som ska lämnas enligt förordningen kan också avse en redan vidtagen åtgärd. Skyldigheten enligt förordningen gäller vid sidan av skyldigheterna enligt socialtjänstlagen. En myndighet som är skyldig att lämna information enligt förordningen ska som utgångspunkt vända sig till centralmyndigheten för att få hjälp med att vidarebefordra informationen till behörig myndighet i den andra medlemsstaten. Någon kompletterande bestämmelse i lag behövs inte. Tidsfrister En tidsfrist om tre månader gäller för översändandet av den information som regleras i artikel 80.1. Det kan handla om rapporter om situationen för ett barn eller en förälder, eller om annan information som är relevant i frågor om föräldraansvar i den medlemsstat som begär informationen. Tidsfristen gäller i första hand vid socialnämndernas och centralmyndighetens handläggning av en utländsk begäran om information. Vid exceptionella omständigheter kan tidsfristen utsträckas (artikel 80.4). Skyldigheten att översända informationen inom angiven tid följer direkt av Bryssel II-förordningen och kräver ingen kompletterande bestämmelse. En upplysning om tidsfristen (tre månader) bör dock tas in i författningskommentaren. 11.2 Sekretess och behandling av personuppgifter Regeringens förslag: Sekretess ska gälla för uppgift hos domstol om en enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden i ett mål eller ärende enligt Bryssel II-förordningen, om en part begär det och det kan antas att den enskilde eller någon närstående till denne lider skada eller men om uppgiften röjs. Sekretess ska också gälla hos centralmyndighet för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden i ärende enligt Bryssel II-förordningen, lagen om 1996 års Haagkonvention eller 1989 års lag, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående till denne lider skada eller men. Den tystnadsplikt som följer av denna sekretess ska ha företräde framför rätten att meddela och offentliggöra uppgifter. För uppgift i en allmän handling ska sekretessen gälla i högst sjuttio år. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker förslagen eller har ingen invändning mot dem. Länsstyrelsen Östergötland välkomnar införandet av en sekretessbestämmelse hos centralmyndigheten. Uppsala universitet noterar att ett starkare sekretesskydd föreslås gälla hos centralmyndigheten än hos domstol. Sveriges Kommuner och Regioner anser att det bör klargöras på vilka grunder socialtjänsten kan lämna uppgifter om enskilda till centralmyndigheten utan hinder av sekretess. Skälen för regeringens förslag Sekretessfrågor vid översändande av uppgifter till centralmyndigheten och till utländska myndigheter För att en centralmyndighet ska kunna utföra de uppgifter som åligger den enligt den nya Bryssel II-förordningen i fråga om översändande av information behöver den i regel samla in informationen. I praktiken måste centralmyndigheten, när den inte har informationen, kontakta socialtjänsten i berörd kommun eller annan berörd myndighet för att få relevanta uppgifter. Av förordningen framgår att den mellanhand, domstol eller behöriga myndighet som innehar eller är behörig att samla in information i sådana fall har en skyldighet att på begäran av centralmyndigheten tillhandahålla den information som krävs (artikel 87.3). Det kan handla om att en socialnämnd på begäran av den svenska centralmyndigheten ska tillhandahålla en rapport om barnets situation (artikel 80.1 a i, se avsnitt 11.1). När en socialnämnd fullgör sin skyldighet enligt Bryssel II-förordningen att samla in och sammanställa information om ett barn kan informationen, som Sveriges Kommuner och Regioner lyfter fram, vara skyddad av sekretess enligt 26 kap. 1 § offentlighets- och sekretesslagen. Motsvarande gäller när en socialnämnd tar emot information enligt Bryssel II-förordningen. Av Bryssel II-förordningen och den föreslagna kompletteringslagen framgår att socialnämnden har en skyldighet att lämna över information till centralmyndigheten. Sekretessen inom socialtjänsten hindrar alltså inte att uppgifterna lämnas dit (se 10 kap. 28 § offentlighets- och sekretesslagen; jfr även prop. 2010/11:120 s. 33 och 34). Centralmyndigheten ska vidare vid behov (eng. as necessary) i enlighet med nationell lag och nationella förfaranden sända över den information som erhållits till den centralmyndighet i en annan medlemsstat som begärt informationen (artikel 87.4). Enligt 8 kap. 3 § 1 offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) får sekretessbelagda uppgifter lämnas ut till en utländsk myndighet om det finns en särskild föreskrift om det i lag eller förordning. Som lag räknas i detta avseende även en EU-förordning. I kapitel V i Bryssel II-förordningen finns närmare bestämmelser om centralmyndighetens uppgifter och om förutsättningarna för att behandla en begäran om information (se t.ex. artikel 80.1 och 80.4). Utgångspunkten i förordningen är att en inledande framställan om information eller annat biträde går via medlemsstaternas centralmyndigheter. Vid eventuella uppföljande direktkontakter mellan nationella myndigheter kan undantaget i 8 kap. 3 § 2 offentlighets- och sekretesslagen få betydelse. Enligt den bestämmelsen får en uppgift lämnas till en utländsk myndighet i sådana fall då uppgiften i motsvarande situation skulle få lämnas till en svensk myndighet, under förutsättning att det enligt den utlämnande myndighetens prövning står klart att det är förenligt med svenska intressen att uppgiften lämnas till den utländska myndigheten (jfr även prop. 1981/82:186 s. 61). Sammanfattningsvis bedöms det inte krävas någon särskild sekretessbrytande bestämmelse för att centralmyndigheten ska kunna uppfylla sina skyldigheter enligt Bryssel II-förordningen. Någon sådan bestämmelse har inte heller tidigare bedömts behövlig för tillämpningen av 2003 års Bryssel II-förordning eller 1996 års Haagkonvention (jfr prop. 2010/11:120 s. 34). Sekretess hos domstol I 2003 års Bryssel II-förordning föreskrivs att samarbete och informationsutbyte enligt den förordningen ska ske i enlighet med den lagstiftning som gäller för medlemsstaten i fråga om skydd av personuppgifter (artikel 55). Av 36 kap. 1 § andra stycket 4 offentlighets- och sekretesslagen framgår att sekretess ska gälla för uppgift hos domstol om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden i mål eller ärenden enligt 2003 års Bryssel II-förordning eller ärenden enligt 8 § i 2008 års kompletteringslag, om en part begär det och det kan antas att den enskilde eller någon närstående till denne lider skada eller men om uppgiften röjs. Ett s.k. rakt skaderekvisit gäller alltså, vilket innebär en presumtion för att uppgifterna är offentliga. Bestämmelsen har införts i syfte att träffa de undantagsvis förekommande situationer där uppgifter som ges in till en svensk domstol från utlandet annars inte skulle omfattas av sekretess, trots att uppgiften skulle ha omfattats av sekretess om det varit fråga om en motsvarande uppgift i ett mål eller ärende enligt föräldrabalken. Enligt förarbetena till paragrafen kan det t.ex. handla om ett ärende om verkställbarhetsförklaring av ett utländskt avgörande eller ett mål där behörighet överförs från en utländsk domstol till en domstol här i landet (se prop. 2011/12:85 s. 50 och 51). Enligt den nya Bryssel II-förordningen får domstolar samarbeta och ha direkt kontakt med eller begära information från varandra förutsatt att kontakten beaktar parternas processuella rättigheter och informationens konfidentialitet (artikel 86). Det kan handla om kontakter vid tillämpning av bestämmelserna om överföring av behörighet eller erkännande och verkställighet. Det kan även gälla information inför beslut om tillfälliga åtgärder eller uppgifter om pågående förfaranden vid tillämpning av reglerna om konkurrerande förfaranden (litispendens). Vidare kan uppgifter förekomma t.ex. i särskilda vägransärenden. Det är lämpligt att det även fortsättningsvis finns en primär sekretessbestämmelse som träffar mål och ärenden enligt Bryssel II-förordningen. Det bör därför göras en ändring i 36 kap. 1 § andra stycket 4 offentlighets- och sekretesslagen av innebörd att hänvisningen till 2003 års Bryssel II-förordning ersätts av en hänvisning till 2019 års Bryssel II-förordning. Den nuvarande hänvisningen till ärenden enligt 8 § i 2008 års kompletteringslag om tillfälliga åtgärder i fråga om vårdnad, boende, umgänge eller förmyndarskap bör samtidigt tas bort, eftersom ärenden om tillfälliga åtgärder handläggs i Sverige med stöd av artikel 15 i den nya förordningen. Ärendena kommer alltså att omfattas av den allmänna hänvisning till den nya förordningen som föreslås. Sekretess hos centralmyndigheten Regeringskansliet (Utrikesdepartementet) är centralmyndighet enligt Bryssel II-förordningen. I denna egenskap hanterar myndigheten uppgifter om enskildas personliga förhållanden. Uppgifterna kommer i regel från en utländsk myndighet eller från en svensk myndighet eller socialnämnd, men kan också lämnas till centralmyndigheten av en enskild (jfr artikel 79 c i förordningen). Uppgifterna gäller i de allra flesta fall ett enskilt barns situation och bedömda behov av skyddsåtgärder, dvs. uppgifter som är av integritetskänslig karaktär och som hos svensk socialtjänst kan omfattas av ett sekretesskydd enligt 26 kap. offentlighets- och sekretesslagen. Det finns i dag inte någon särskild bestämmelse om sekretess hos centralmyndigheten till skydd för uppgifter om enskildas personliga förhållanden i ärenden enligt Bryssel II-förordningen. I 15 kap. 1 a § offentlighets- och sekretesslagen finns bestämmelser om sekretess till skydd för uppgifter som samlas in och utbyts på grund av bl.a. unionsrättsakter, men deras tillämpning förutsätter att det kan antas att Sveriges möjlighet att delta i det internationella samarbete som avses i rättsakten eller avtalet försämras om uppgiften röjs. När det gäller uppgifter om enskilda i ärenden enligt förordningen är det i första hand sekretessbestämmelsen i 36 kap. 7 § offentlighets- och sekretesslagen (konsulär sekretess) som har kommit i fråga. Enligt den bestämmelsen kan sekretess gälla hos Utrikesdepartementet och inom utrikesrepresentationen för uppgift i ärende om ekonomiskt bistånd, biträde i rättslig angelägenhet eller utredning eller annat liknande bistånd åt en enskild, om det kan antas att den enskilde eller någon närstående till denne lider skada eller men om uppgiften röjs. Vissa av centralmyndighetens uppgifter enligt förordningen kan dock typiskt sett inte anses innefatta biträde eller bistånd åt en enskild, t.ex. uppgiften att under vissa förutsättningar biträda med att ta reda på var ett barn befinner sig och att rapportera om ett barns situation på begäran av en utländsk myndighet. De uppgifter som centralmyndigheten får del av genom kontakter med svenska eller utländska myndigheter kan då i regel inte skyddas med stöd av den konsulära sekretessen. I egenskap av centralmyndighet får Utrikesdepartementet in rapporter och uppgifter från svensk och utländsk socialtjänst. När det gäller uppgifter från svensk socialtjänst finns det inte heller något skydd genom s.k. sekundär sekretess, eftersom den sekretess som gäller hos socialtjänsten för uppgifterna inte överförs till Utrikesdepartementet när uppgifterna lämnas dit. Det finns ett behov av att tydliggöra sekretesskyddet för de uppgifter om enskildas personliga förhållanden som Utrikesdepartementet hanterar i egenskap av centralmyndighet. Det bör därför införas en primär sekretessbestämmelse som kan ge ett tillfredställande skydd för uppgifter om enskildas personliga och ekonomiska förhållanden och är direkt tillämplig hos myndigheten. När det gäller bestämmelsens utformning konstateras att det inom socialtjänsten enligt 26 kap. 1 § offentlighets- och sekretesslagen gäller ett omvänt skaderekvisit, vilket innebär att en uppgift ska hemlighållas om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den som uppgiften rör lider men. På grund av det starka integritetsskyddsintresse som beskrivs ovan bör utgångspunkten vara att uppgifterna ges motsvarande skydd hos centralmyndigheten som de har hos socialtjänsten. Det innebär - som Uppsala universitet noterar - att ett starkare sekretesskydd föreslås gälla hos centralmyndigheten än hos domstol. Enligt regeringen får intresset av insyn dock anses vara jämförelsevis begränsat, eftersom centralmyndigheten i huvudsak endast förmedlar information mellan berörda utländska och svenska sociala myndigheter. I det fall att uppgifter vidarebefordras till domstol gäller för uppgifterna de sekretessbestämmelser som är tillämpliga där (se föregående avsnitt). När en ny sekretessbestämmelse föreslås, måste det också övervägas om den tystnadsplikt som följer av den föreslagna sekretessbestämmelsen bör ha företräde framför rätten att meddela och offentliggöra uppgifter. Utgångspunkten är det bör iakttas stor återhållsamhet när det gäller att besluta om undantag från rätten att meddela och offentliggöra uppgifter (se t.ex. prop. 2016/17:208 s. 27 och 1979/80:2 Del A s. 111 och 112). I detta fall handlar det ofta om uppgifter som svensk eller utländsk socialmyndighet har fått eller hämtat in från enskilda och som rör känsliga uppgifter om barn och föräldrar. Hos centralmyndigheten används inte uppgifterna för myndighetsutövning. Mot denna bakgrund - och i likhet med det som huvudsakligen gäller för uppgifter om personliga förhållanden inom socialtjänsten - bör den tystnadsplikt som följer av sekretessbestämmelsen också ha företräde framför rätten att meddela och offentliggöra uppgifter. Den ordningen motsvarar också vad som gäller för rättsliga angelägenheter enligt den konsulära sekretessen i 36 kap. 7 § offentlighets- och sekretesslagen. Det föreslås därför att en sådan begränsning införs. Sekretessen bör på motsvarande sätt som i domstol gälla i högst sjuttio år även hos centralmyndigheten. Utrikesdepartementet är centralmyndighet även enligt lagen om 1996 års Haagkonvention och 1989 års lag (som transformerar 1980 års Haagkonvention och Europarådskonventionen till svensk rätt). Samma resonemang som för Bryssel II-förordningen gör sig gällande när det gäller behovet av en primär sekretessbestämmelse i ärenden enligt lagen om 1996 års Haagkonvention. Även ärenden enligt 1989 års lag innehåller uppgifter om ett barns situation, men uppgifterna lämnas främst av enskilda som vill väcka talan om återlämnande av olovligen bortförda barn. Det kan även i de ärendena förekomma integritetskänsliga uppgifter och socialrapporter, t.ex. när ärendet innefattar frågor om tillfälliga åtgärder till skydd för barnet. Insynsintresset hos centralmyndigheten bedöms även i dessa ärenden vara begränsat, eftersom myndigheten inte är beslutande myndighet. Vidare framstår det som olämpligt att inom centralmyndigheten ha olika sekretessregler för olika ärendetyper, eftersom det i samtliga fall handlar om uppgifter om situationen för ett barn i en gränsöverskridande situation. Sammantaget bör den föreslagna sekretessregleringen även gälla för uppgifter i dessa ärenden. Behandling av personuppgifter I den nya Bryssel II-förordningen finns det regler om vad som gäller för insamlande och översändande av information mellan centralmyndigheterna. Reglerna behandlas särskilt i avsnitt 11.1. Enligt artikel 87.2 får en mellanhand, domstol eller behörig myndighet till vilken information har översänts enligt förordningen endast använda informationen för tillämpningen av förordningen. Om inte annat föreskrivs i den nya Bryssel II-förordningen, är Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning), här benämnd EU:s dataskyddsförordning, tillämplig på myndigheternas behandling av personuppgifter vid tillämpningen av förordningen. I Bryssel II-förordningen finns det ett undantag från EU:s dataskyddsförordning som innebär att en underrättelse till den registrerade i enlighet med kraven i artikel 14.1-14.4 i EU:s dataskyddsförordning - t.ex. om uppgifter som begärs för att lokalisera ett barn - i vissa fall får skjutas upp till dess att handläggningen av den begäran eller ansökan för vilken informationen översänds har avslutats (se artikel 88 och skäl 87 i ingressen). Syftet med undantaget är att inte äventyra utförandet av en begäran som avses i Bryssel II-förordningen, t.ex. en begäran om återlämnande av ett barn i enlighet med 1980 års Haagkonvention eller en begäran till en domstol om att överväga behovet av att vidta tillfälliga åtgärder till skydd för barnets person eller egendom. Undantaget görs i överensstämmelse med EU:s dataskyddsförordning (se artikel 14.5 samt artikel 23.1 f, g, i och j i den förordningen). Bryssel II-förordningens reglering är alltså utformad med särskilt beaktande av relationen till EU:s dataskyddsförordning. Bryssel II-förordningen, tillsammans med de kompletterande bestämmelser som nu föreslås, innebär att centralmyndigheten, domstolar, socialnämnder och Kronofogdemyndigheten kommer att behöva behandla personuppgifter för att uppfylla sina skyldigheter enligt förordningen. Den hantering det gäller är främst att ta emot, registrera, läsa och översända uppgifter som förekommer om parter och andra berörda i ansökningar och andra skrivelser i mål och ärenden enligt Bryssel II-förordningen (se t.ex. artiklarna 46, 55 och 59). Framför allt för socialnämndens del kan behandlingen också innefatta att samla in och översända information som avses i bestämmelserna om informationsutbyte i frågor om föräldraansvar och placeringar av barn över landsgränserna (artiklarna 80 och 82 i Bryssel II-förordningen, se även förslagen i avsnitt 11.1). I och med att förordningen gäller bl.a. frågor om föräldraansvar kommer uppgifter om enskilda, särskilt om situationen för ett barn, att behandlas. Behandlingen kan därmed omfatta uppgifter som är känsliga, i den mening som avses i artikel 9 i EU:s dataskyddsförordning. Skyldigheterna enligt Bryssel II-förordningen innebär inte någon ny hantering av personuppgifter i förhållande till vad som gäller i dag. Den rättsliga grunden för behandlingen är dels de rättsliga förpliktelser som följer av förordningen (se särskilt artikel 87.3), dels att det är fråga om uppgifter av allmänt intresse. Behandlingen har stöd i aktuella registerförfattningar (se 2, 6 och 7 §§ domstolsdatalagen [2015:728], 2, 6 och 7 §§ lagen [2001:454] om behandling av personuppgifter inom socialtjänsten, 1 kap. 4 och 6 §§ och 2 kap. 2, 4 och 5 §§ lagen [2001:184] om behandling av uppgifter i Kronofogdemyndighetens verksamhet samt 2 kap. 1 § och 3 kap. 3, 8 och 10 §§ lagen [2018:218] med kompletterande bestämmelser till EU:s dataskyddsförordning). Någon ändring i befintlig dataskyddslagstiftning bedöms inte nödvändig. Bryssel II-förordningens förbud mot att lämna ut och bekräfta information Enligt 2019 års Bryssel II-förordning får en centralmyndighet, domstol eller behörig myndighet inte lämna ut eller bekräfta information som samlats in eller översänts enligt förordningen, om det skulle kunna äventyra barnets eller en annan persons hälsa, säkerhet eller frihet. Om en myndighet i en medlemsstat gör bedömningen att det finns en sådan risk, ska denna bedömning beaktas av myndigheterna i de andra medlemsstaterna. Detta gäller särskilt i fall av våld i nära relationer. Förbudet mot att lämna ut eller bekräfta informationen i fråga ska dock inte hindra en myndighet från att fullgöra sina skyldigheter enligt förordningen (artikel 89). En i princip likalydande bestämmelse finns i artikel 40 i 2007 års Haagkonvention (jfr även artikel 37 i 1996 års Haagkonvention). Bestämmelserna har inte föranlett några särskilda lagstiftningsåtgärder i samband med att Sverige tillträdde konventionerna. Artikeln i 2019 års Bryssel II-förordning är direkt tillämplig och kräver inte heller några kompletterande svenska bestämmelser. 11.3 Intyg Regeringens förslag: Ett beslut i fråga om rättelse eller återkallelse av ett intyg enligt Bryssel II-förordningen ska inte få överklagas. Innan en domstol eller annan behörig myndighet beslutar i fråga om återkallelse av ett intyg enligt Bryssel II-förordningen ska parterna få tillfälle att yttra sig, om det inte är obehövligt. Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Promemorians förslag om att parterna ska få tillfälle att yttra sig innan ett beslut i fråga om återkallelse fattas avser endast domstol och inte en annan behörig myndighet. Remissinstanserna: Remissinstanserna tillstyrker förslagen eller har ingen invändning mot dem. Skälen för regeringens förslag Rättelse av intyg Enligt den nya Bryssel II-förordningen finns det en skyldighet att på ansökan av någon av parterna utfärda ett intyg för olika avgöranden (se artiklarna 29, 36, 47, 49 och 66). Intygen utfärdas på olika bilagor som finns fogade till förordningen (bilagorna I-IX). Intygen är standardiserade och syftar till att underlätta vid tillämpningen av förordningen. Enligt den nya Bryssel II-förordningen ska domstolen eller en annan myndighet på ansökan eller självmant rätta ett utfärdat intyg om det på grund av ett materiellt fel eller utelämnande finns bristande överensstämmelse mellan avgörandet, den officiella handlingen eller överenskommelsen och intyget i fråga (artiklarna 37.1, 48.1 och 67.1). Regleringen i den nya förordningen innebär en harmonisering av något som enligt artikel 43.1 i 2003 års Bryssel II-förordning föreskrivs i nationell rätt. En kompletterande bestämmelse om förutsättningarna för rättelse finns i dag i 5 § första stycket i 2008 års kompletteringslag. Eftersom förutsättningarna för rättelse framgår direkt av den nya Bryssel II-förordningen, bör bestämmelsen i 5 § första stycket inte föras över till den nya kompletteringslagen. Enligt den nya förordningen ska lagen i ursprungsmedlemsstaten dock tillämpas i fråga om förfarandet för rättelse av intyget (se artiklarna 37.2, 48.3 och 67.3). Föreskriften i 5 § andra stycket i 2008 års kompletteringslag om att ett beslut i fråga om rättelse inte får överklagas bör mot den bakgrunden föras över till den nya kompletteringslagen. Det bör i den nya lagen göras tydligt att det är fråga om rättelse enligt artikel 37.1 respektive 48.1. Eftersom officiella handlingar och överenskommelser inte utfärdas respektive registreras här, kommer det inte att bli aktuellt för svenska myndigheter att utfärda eller rätta intyg om sådana handlingar och hänvisningar. Det finns därför inte anledning att i kompletteringslagen ha regler om rättelse av intyg om officiella handlingar och överenskommelser. I likhet med det som gäller enligt 2008 års kompletteringslag bör det i den nya kompletteringslagen inte finnas något krav på att parterna ska höras innan rättelse görs (jfr 14 § lagen med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden samt prop. 2005/06:48 s. 36 och prop. 2013/14:219 s. 107). Det finns dock inget hinder mot att så sker (se prop. 2007/08:98 s. 42). I samband med införandet av 2008 års kompletteringslag ansågs det att det kan vara av värde att det finns en viss flexibilitet i fråga om hur rättelser ska dokumenteras (se prop. 2007/08:98 s. 36). I likhet med den bedömning som gjordes då bör någon föreskrift om t.ex. anteckning av rättelsen därför inte tas in i den nya kompletteringslagen. Frågan om rättelse av ett intyg enligt artikel 29.2 i den nya förordningen om ett avgörande om vägran att återlämna ett barn enligt 1980 års Haagkonvention är inte reglerad i förordningen. Det är inte givet vilket utrymme som det finns att i nationell rätt införa regler om rättelse av ett sådant intyg. Oavsett hur det förhåller sig med den saken, är det osannolikt att avsaknaden av regler kommer att medföra några större problem eftersom intyget inte har någon självständig betydelse. Om det ändå skulle uppstå problem med anledning av ett påstått felaktigt intyg får det lösas i rättstillämpningen, t.ex. genom att domstolen begär en översättning av själva avgörandet (artikel 29.4). Återkallelse av ett felaktigt intyg om ett privilegierat avgörande I Bryssel II-förordningen finns det särskilda regler för s.k. privilegierade avgöranden. Till privilegierade avgöranden räknas dels avgöranden om umgänge, dels vårdnadsavgöranden som innebär att barnet ska återlämnas och som meddelats i de särskilda situationer då en part har fått avslag på en begäran om återlämnande enligt 1980 års Haagkonvention (se artikel 42.1 med hänvisningar). Reglerna om privilegierade avgöranden tillämpas under förutsättning att det har utfärdats ett intyg om avgörandet i ursprungsmedlemsstaten. Intyget ska vid verkställighet ges in tillsammans med en kopia av avgörandet (artikel 46). En nyhet i den nya Bryssel II-förordningen är att domstolen på ansökan eller självmant ska återkalla ett felaktigt intyg om ett privilegierat avgörande. Detsamma gäller om ett sådant avgörande har upphört att vara verkställbart eller om verkställbarheten har skjutits upp eller begränsats (se artikel 48.2 som även hänvisar till artikel 49). Ett intyg om ett privilegierat avgörande kan vara felaktigt t.ex. genom att det oriktigt anges att alla berörda parter har fått tillfälle att yttra sig eller att barnet har getts tillfälle att uttrycka sina åsikter i enlighet med artikel 21 (se artikel 47). Återkallelseförfarandet regleras av nationell rätt och bedöms kräva en kompletterande bestämmelse i lag. Rättsmedlet återkallelse förekommer även i artikel 10 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 805/2004 av den 21 april 2004 om införande av en europeisk exekutionstitel för obestridda fordringar samt 15 § lagen (2014:912) med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden. I den paragrafen föreskrivs att parterna innan intyget återkallas ska få tillfälle att yttra sig, om det inte är obehövligt. Det finns också ett överklagandeförbud. Det är lämpligt att utforma förfarandebestämmelsen i den nya kompletteringslagen på motsvarande sätt. Några regler om de materiella förutsättningarna för återkallelse bör dock inte tas in i den nya lagen, eftersom sådana förutsättningar framgår direkt av den nya Bryssel II-förordningen. Det bör dock framgå att det är fråga om en återkallelse av ett intyg enligt artikel 48.2 i förordningen. Det finns inte anledning att föreskriva vad som gäller för återkallelse av ett intyg enligt artikel 67.2 om en officiell handling eller överenskommelse. Eftersom sådana handlingar och överenskommelser inte förekommer i Sverige, blir det inte aktuellt att tillämpa den bestämmelsen här. Däremot bör tilläggas att det i undantagsfall kan handla om beslut även av en behörig myndighet, t.ex. socialnämndens godkännande av avtal om umgänge. 11.4 Rättshjälp Regeringens bedömning: Det finns inget behov av ändrade eller kompletterande bestämmelser i lag med anledning av Bryssel II-förordningens regler om rättshjälp. Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens bedömning. Remissinstanserna: Remissinstanserna tillstyrker eller har ingen invändning mot promemorians bedömning. Skälen för regeringens bedömning: Av den nya Bryssel II-förordningen framgår att om sökanden i ursprungsmedlemsstaten helt eller delvis har fått rättshjälp eller har varit befriad från kostnader och avgifter, ska han eller hon vid vägransförfaranden vara berättigad till rättshjälp eller befrielse från kostnader eller avgifter i största möjliga utsträckning i den verkställande medlemsstaten (artikel 74; jfr artiklarna 30.3, 40 och 59). Även den som har varit befriad från kostnader inför en administrativ myndighet ska vid förfaranden vara berättigad till rättshjälp. Den aktuella regleringen har sin motsvarighet i artikel 50 i konventionen den 30 oktober 2007 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (Luganokonventionen), artikel 50 i rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (2000 års Bryssel I-förordning) och artikel 44 i konventionen den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område jämte tillträdeskonventioner (Brysselkonventionen). Högsta domstolen har i fråga om Brysselkonventionens reglering konstaterat att den innebär en automatisk kvalificering för rättshjälp i verkställighetsstaten, vilket får till följd att någon särskild prövning i princip inte ska göras av om förutsättningarna för beviljande av rättshjälp i det enskilda fallet är uppfyllda enligt rättshjälpslagen (1996:1619). Rättshjälpens omfattning och närmare utformning styrs dock av nationella regler (se rättsfallet NJA 2003 s. 666). Artikeln i den nya Bryssel II-förordningen får anses ha samma innebörd. Det bör i sammanhanget noteras att det i 22 a-22 d §§ rättshjälpslagen finns särskilda bestämmelser om rättshjälp i vissa gränsöverskridande angelägenheter. Bestämmelserna genomför rådets direktiv 2003/8/EG av den 27 januari 2003 om förbättring av möjligheterna till rättslig prövning i gränsöverskridande tvister genom fastställande av gemensamma minimiregler för rättshjälp i sådana tvister (rättshjälpsdirektivet) i svensk rätt. Rättshjälpsdirektivet har i förarbetena getts en snävare tolkning än den tolkning som Högsta domstolen gjort av Brysselkonventionens motsvarande regel. Förhållandet mellan artikel 44 i Brysselkonventionen och prövningen av den reglering som genomför rättshjälpsdirektivet har lämnats till rättstillämpningen att lösa (se prop. 2003/04:87 s. 31). En viktig begränsning är att rättshjälpen enligt Bryssel II-förordningen bara gäller prövningen i första instans. Den omfattar inte överklaganden. Rättshjälpen gäller alltså inte vare sig efter ett eventuellt överklagande eller under själva verkställighetsförfarandet (jfr prop. 1991/92:128 s. 212). De frågor som i något fall kan uppkomma om förhållandet mellan förordningen och rättshjälpslagen är inte unika för Bryssel II-förordningen utan har under lång tid gällt för flera unionsrättsakter utan att ha föranlett några större problem i rättstillämpningen. Det bedöms inte finnas något behov av ändrade eller kompletterande lagbestämmelser med anledning av den nya regleringen. 12 Regler om överflyttning av barn i vissa fall Regeringens förslag: Det ska göras en ändring i föräldrabalkens bestämmelser om överflyttning av barn i vissa fall. Promemorians förslag: Det lämnas inget förslag i denna del. Remissinstanserna: Ingen remissinstans yttrar sig i frågan. Skälen för regeringens förslag: Den 1 juli 2021 trädde lagändringar i kraft som innebär att den tidigare portalbestämmelsen i 21 kap. 1 § föräldrabalken om verkställighet av domar, beslut eller avtal delades upp och tre nya paragrafer infördes (1 a-c §§). I 21 kap. 1 § anges numera endast att vid verkställighet ska barnets bästa komma i främsta rummet och att barnets åsikter ska tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad. I 7 § första stycket samma kapitel finns en bestämmelse om överflyttning av barn i vissa fall. Av bestämmelsen framgår att även om en dom eller ett beslut som avses i 1 § inte finns, kan barnets vårdnadshavare, när barnet vistas hos någon annan, begära att rätten beslutar om åtgärd för att barnet ska överflyttas till vårdnadshavaren. Efter att 1 § delats upp innehåller den paragrafen alltså inte längre någon föreskrift om domar eller beslut, utan den åsyftade bestämmelsen har överförts till nuvarande 1 a § första stycket. Mot den bakgrunden bör hänvisningen i 7 § första stycket ändras så att hänvisningen i stället görs till 1 a § första stycket. Den föreslagna ändringen är en följd av tidigare lagändringar (se prop. 2020/21:50) och är alltså inte föranledd av den nya Bryssel II-förordningen. 13 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser Regeringens förslag: Den nya kompletteringslagen och lagändringarna ska träda i kraft den 1 augusti 2022. 2008 års kompletteringslag ska upphävas. Föreskrifter i den upphävda lagen som avser handläggningen av mål och ärenden om erkännande, verkställbarhet och verkställighet samt rättelse av intyg ska dock fortsätta att gälla för avgöranden som meddelats i förfaranden som inletts före ikraftträdandet. Särskilda övergångsbestämmelser ska gälla i offentlighets- och sekretesslagen. Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. I promemorian föreslås ytterligare övergångsbestämmelser i den nya kompletteringslagen och med anledning av lagändringarna i lagen om 1996 års Haagkonvention och i 1989 års lag. Remissinstanserna: Remissinstanserna tillstyrker förslagen eller har ingen invändning mot dem. Skälen för regeringens förslag: Den nya Bryssel II-förordningen börjar tillämpas fullt ut den 1 augusti 2022. Den dagen upphör också 2003 års Bryssel II-förordning att gälla (artikel 104.1). Den nya kompletteringslagen och lagändringarna bör träda i kraft samma dag. Den nya Bryssel II-förordningen innehåller övergångsbestämmelser som reglerar förhållandet mellan förordningarna (artikel 100). Bestämmelserna innebär att den nya förordningen kommer att tillämpas på rättsliga förfaranden som inleds från och med den 1 augusti 2022, medan 2003 års Bryssel II-förordning ska fortsätta att tillämpas på avgöranden som har meddelats i rättsliga förfaranden som inletts före den dagen. Den för tidpunkten styrande omständigheten får anses vara när det rättsliga förfarandet i sak inleddes i ursprungsmedlemsstaten. Det innebär att bestämmelserna i 2003 års Bryssel II-förordning om erkännande och verkställighet ska tillämpas på avgöranden som har meddelats i rättsliga förfaranden som inleddes i ursprungsmedlemsstaten före den 1 augusti 2022. En konsekvens av övergångsbestämmelserna i den nya Bryssel II-förordningen är att 2003 års Bryssel II-förordning - i vart fall i teorin - kan komma att tillämpas i många år framöver. Det kommer under ganska lång tid framöver att krävas svenska nationella bestämmelser som kan komplettera 2003 års förordning. Det finns samtidigt skäl som talar mot att ha två parallella kompletteringslagar i kraft samtidigt. Inte heller är det ändamålsenligt att i den nya kompletteringslagen ha regler som omfattar båda Bryssel II-förordningarna. Med åren kommer det att bli alltmer ovanligt med en tillämpning av 2003 års Bryssel II-förordning. Mot den bakgrunden är det mest ändamålsenligt att 2008 års kompletteringslag upphör att gälla när den nya lagen träder i kraft. De nationella regler som behövs med anledning av den fortsatta tillämpningen av 2003 års Bryssel II-förordning bör regleras i övergångsbestämmelserna till den nya lagen. Utgångspunkten i svensk nationell processrätt är att nya regler blir tillämpliga genast efter ikraftträdandet. En ny processlag rubbar inte det processuella läge som uppstått vid ikraftträdandet eller verkan av redan företagna processhandlingar. Det innebär bl.a. att en domstol inte förlorar sin behörighet till följd av att nya behörighetsregler träder i kraft under handläggningen av ett mål. Endast vid avvikelser från denna ordning krävs övergångsbestämmelser (jfr prop. 2015/16:57 s. 277 och 278). Utgångspunkten för det processrättsliga regelverket - att det gäller omedelbart - gäller även för nya regler på utsökningsområdet, som t.ex. vid handläggningen av mål om utsökning hos Kronofogdemyndigheten. I vissa fall har det dock ansetts lämpligt att föra in övergångsreglering, eftersom det underlättar myndighetens handläggning (se prop. 1980/81:84 s. 422). Övergångsbestämmelser behövs i den nya lagen för frågor om erkännande, verkställbarhet, verkställighet och rättelse av avgöranden på vilka 2003 års Bryssel II-förordning är tillämpliga till följd av övergångsbestämmelserna i den nya Bryssel II-förordningen. Den svenska övergångsregleringen måste ansluta till övergångsregleringen i 2019 års Bryssel II-förordning. Det innebär att regleringen bör ges en något annorlunda utformning än vad som vanligen är fallet. Den upphävda lagens regler om erkännande, verkställbarhet, verkställighet och rättelse föreslås därför gälla för avgöranden som har meddelats i ett förfarande som inletts före ikraftträdandet (se 2-5 §§ i 2008 års kompletteringslag). I promemorian föreslås särskilda övergångsbestämmelser för handläggningen inför dels beslut om tillfälliga åtgärder enligt Bryssel II-förordningen och 1996 års Haagkonvention, dels beslut om överflyttning enligt 1989 års lag. Förslagen tar sikte på handläggningen av ärenden som har inletts i tingsrätt före ikraftträdandet. Regeringen bedömer att de förhållandevis begränsade frågeställningar som uppkommer med anledning av de skärpta skyldigheterna för domstolen att ge barnet tillfälle att uttrycka sina åsikter och för socialnämnden att höra barnet och föräldrarna kommer att kunna hanteras i rättstillämpningen. Några regler om vad som övergångsvis ska gälla behövs alltså inte. Den sekretess som gäller hos domstol för uppgifter om enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden enligt 36 kap. 1 § offentlighets- och sekretesslagen bör övergångsvis fortsätta att gälla även sedan hänvisningarna i lagen ändrats från att avse ärenden enligt 2003 års Bryssel II-förordning och 8 § i 2008 års kompletteringslag till att i stället avse ärenden enligt 2019 års Bryssel II-förordning. I övrigt behövs inga övergångsbestämmelser. 14 Konsekvenser Regeringens bedömning: Förslagen förbättrar rättssäkerheten för barn och föräldrar och leder till en snabbare och enklare verkställighet av avgöranden om föräldraansvar som har meddelats inom EU. Förslagen minskar kostnaderna för enskilda. Förslagen innebär marginella kostnadsbesparingar för domstolarna. De medför inte några ökade statsfinansiella kostnader för andra statliga myndigheter. De kan innebära obetydliga merkostnader för kommunerna. Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens bedömning. Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker bedömningen eller har ingen invändning mot den. Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd och Stiftelsen Allmänna Barnhuset delar promemorians bedömning att förslagen kan stärka rättssäkerheten och leda till positiva effekter för barn. Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige och Unizon efterfrågar kompetenshöjande insatser riktade till aktörer som ska säkerställa barns rätt till delaktighet. Uppsala universitet uttrycker en oro för att förordningen inte kommer att leva upp till sina föresatser och att de rättssäkerhetsgarantier som finns kommer att fördröja verkställigheten av vårdnadsavgöranden. Länsstyrelsen Östergötland vill att konsekvenser för bortförda barn i en hederskontext belyses särskilt. Några remissinstanser, bl.a. Sveriges Kommuner och Regioner, Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige och Örnsköldsviks kommun, vill att det tas fram tydliga riktlinjer om regelverkets tillämpning. Sveriges Kommuner och Regioner anser att en eller flera statliga myndigheter bör ges i uppdrag att utarbeta en vägledning till socialnämnderna. Sveriges Kommuner och Regioner menar vidare att promemorians förslag att socialnämnden ska vara skyldig att rapportera om ett barns situation samt lämna information om bl.a. förälderns situation innebär nya åtaganden för landets kommuner för vilka finansieringsprincipen ska tillämpas. Örnsköldsviks kommun och Uddevalla kommun bedömer att förslagen i vissa avseenden kan innebära merarbete och merkostnader. Skälen för regeringens bedömning Konsekvenser för enskilda Förslagen syftar - i förening med den nya Bryssel II-förordningen som förslagen kompletterar - till att stärka rättssäkerheten för barn och föräldrar och att förbättra tillgången till rättslig prövning. Som Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd och Stiftelsen Allmänna Barnhuset framhåller innebär förslagen att rättssäkerheten för barn och föräldrar stärks. Genom att kravet på verkställbarhetsförklaring tas bort helt kommer verkställigheten av avgöranden om föräldraansvar att förenklas och effektiviseras. Det förbättrade informationsutbytet mellan myndigheterna i medlemsstaterna kommer att underlätta myndigheternas handläggning och förbättra domstolarnas beslutsunderlag, vilket är till fördel för barn och föräldrar. Även i övrigt kommer de nya reglerna att underlätta hanteringen av internationella familjemål, vilket kan förväntas leda till minskade kostnader för enskilda. Uppsala universitet har farhågor att förordningens rättssäkerhetsgarantier kommer att åberopas i obstruktionssyfte. Det bör dock betonas att rättssäkerhetsgarantierna finns även i 2003 års förordning. Rättssäkerhetsgarantierna fyller en mycket viktig funktion i det rättsliga samarbetet i EU, eftersom de bidrar till att bygga medlemsstaternas förtroende för meddelade avgöranden, vilket är en förutsättning för att de också ska vara beredda att verkställa dem. Visserligen införs - som universitetet framhåller - i den nya Bryssel II-förordningen ett antal nya grunder för att skjuta upp eller vägra verkställighet. Det är dock en konsekvens av att det sker en delvis harmonisering av verkställighetsreglerna. De nya grunderna ersätter alltså motsvarande nationella uppskjutande- och vägransgrunder. Genom att verkställighetsreglerna blir mer enhetliga i EU är syftet att det ska bli lättare för enskilda att förutse vad som gäller vid verkställighet i en annan medlemsstat. Konsekvenser för domstolar och andra statliga myndigheter Det nya regelverket innebär att domstolarna inte längre behöver meddela verkställbarhetsförklaringar avseende avgöranden om föräldraansvar som har meddelats i EU. Bara i ett begränsat antal fall kommer denna arbetsuppgift att ersättas av en annan (vägransprövning i ett särskilt förfarande). Den samlade bilden för domstolarnas del är att det nya regelverket kommer att leda till kostnadsbesparingar. Eftersom det rör sig om ett mindre antal ärenden, är besparingarna sett i ett större sammanhang marginella. Som konstateras i promemorian och av flera remissinstanser - bl.a. Örnsköldsviks kommun och Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige - kommer det i ett inledande skede att finnas ett behov av information och utbildning om de nya reglerna. Information om gällande och ny lagstiftning är något som Sveriges Domstolar och Domstolsakademin kontinuerligt arbetar med. Information om verkställighet av utländska avgöranden finns också tillgänglig på Sveriges Domstolars webbplats. Dessutom tillhandahåller Socialstyrelsen och Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd handläggningsstöd för socialnämnder i form av handböcker. Det kan givetvis krävas ytterligare informationsinsatser och en uppdatering av webbplatser och handböcker. Sådana åtgärder ligger inom berörda myndigheters allmänna uppdrag och kan hanteras inom befintliga ramar. Det pågår inom ramen för Europeiska rättsliga nätverket på privaträttens område (EJN) ett arbete med att ta fram en handbok om tillämpningen av den nya Bryssel II-förordningen. Denna handbok lär täcka en stor del av det informationsbehov som rättstillämpare och enskilda har med anledning av den nya förordningen. Dessutom kommer många av socialnämndernas frågor om förordningens rapporterings- och informationsskyldighet att kunna hanteras genom en kontakt med centralmyndigheten. Det som nu sagts innebär att det inte finns skäl att ge ett regeringsuppdrag att ta fram riktlinjer för regelverkets tillämpning, vilket Sveriges Kommuner och Regioner frågar efter. Det går i detta sammanhang inte heller att bortse från att ett sådant regeringsuppdrag skulle avse bestämmelser i en EU-förordning som är direkt tillämpliga för domstolar och andra rättstillämpande myndigheter och som ytterst tolkas av EU-domstolen. Utrymmet att meddela nationella riktlinjer är därför mycket begränsat. Hos centralmyndigheten kommer efterfrågan på information sannolikt att öka, i vart fall inledningsvis. Vidare förväntas förordningens bestämmelser om tidsgränser i ärenden om bortförande av barn och om rapportering om ett barns situation kunna få betydelse för centralmyndigheten. Förslagen bedöms inte medföra några ökade kostnader för andra statliga myndigheter. Konsekvenser för kommuner Det föreslås att socialnämnden ska ha en mer långtgående skyldighet att höra barnet och föräldrarna i frågor om tillfälliga beslut om vårdnad, boende och umgänge. Det förslaget - som alltså innebär en anpassning till den nya Bryssel II-förordningen och till barnkonventionen som gäller som lag i Sverige - kan i något fall innebära ett merarbete för kommunerna. Uddevalla kommun, som är positiv till förslaget, framhåller att barnets åsikter redan i dag inhämtas i de allra flesta fall. Också av remissyttrandet från Stockholms kommun framgår att barnets åsikter i praktiken inhämtas. Det framgår också att det är fråga om ett begränsat antal ärenden och att kostnaderna för förslaget är obetydliga. Det bör vidare framhållas att ärendena sprids över landets kommuner. I den nya kompletteringslagen görs det tydligt att det finns en skyldighet för socialnämnden att rapportera om ett barns situation. En motsvarande reglering finns i dag i ärenden enligt lagen om 1996 års Haagkonvention. En skillnad i fråga om informationsskyldighetens omfattning är dock att den nya Bryssel II-förordningen och 1996 års Haagkonvention har delvis olika utformning. I enlighet med den synpunkt som lämnas av Sveriges Kommuner och Regioner beaktas dessa olikheter vid utformningen av förslaget (se avsnitt 11.1). Regeringens förslag innebär alltså ett mer inskränkt åliggande för kommunerna än promemorians förslag. Den inskränkning i den kommunala självstyrelsen som förslaget innebär är mycket begränsad. Ett tydliggörande av att socialnämnden har ansvaret för att rapportera om ett barns situation är nödvändigt för att säkerställa att Sverige uppfyller sina unionsrättsliga åtaganden. Vid en avvägning mellan det starka allmänna intresset av att stärka skyddet för barn i internationella situationer och kommunernas intresse av att den kommunala självstyrelsen inte inskränks ytterligare är det tydligt att det allmänna intresset väger över. Den föreslagna regleringen är alltså godtagbar vid beaktande av proportionalitetsprincipen i 14 kap. 3 § regeringsformen. De kostnadsökningar som eventuellt skulle kunna uppstå med anledning av förslaget bedöms vara obetydliga. Någon finansiering enligt finansieringsprincipen, som Sveriges Kommuner och Regioner tar upp med anledning av promemorians mer omfattande förslag, blir alltså inte aktuell. Övriga konsekvenser Förslagen bedöms i sig inte medföra några konsekvenser för jämställdheten mellan kvinnor och män. Däremot innebär förordningen att det i en internationell situation blir enklare att få ett avgörande om föräldraansvar erkänt och verkställt i EU, vilket kan skona barn och föräldrar från ytterligare en vårdnadstvist i ett annat land. Effektivare regler om verkställighet minskar också de känslomässiga påfrestningar som utdragna förfaranden innebär för barnet och föräldrarna. Det som nu sagts innebär att rättegångskostnaderna hålls nere, vilket - inte minst för den resurssvagare föräldern - givetvis är av godo. Förslagen bedöms inte medföra några konsekvenser för möjligheterna att nå de integrationspolitiska målen. Förslagen bedöms inte heller ha några andra sociala konsekvenser eller några miljömässiga konsekvenser. 15 Författningskommentar 15.1 Förslaget till lag med kompletterande bestämmelser till Bryssel II-förordningen Lagen är ny och ersätter lagen (2008:450) med kompletterande bestämmelser till Bryssel II-förordningen (2008 års kompletteringslag). Genom den nya lagen införs kompletterande bestämmelser till rådets förordning (EU) 2019/1111 av den 25 juni 2019 om behörighet, erkännande och verkställighet av avgöranden i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar, och om internationella bortföranden av barn (Bryssel II-förordningen). Förordningen ersätter rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000 (2003 års Bryssel II-förordning). Den nya förordningen är direkt tillämplig för domstolar i EU:s medlemsstater. Med en domstol avses varje sådan myndighet i en medlemsstat som är behörig i frågor som omfattas av förordningens tillämpningsområde (artikel 2.1). I enlighet med protokoll nr 22 till EU-fördraget och EUF-fördraget är förordningen inte bindande för eller tillämplig på Danmark (se skäl 96 i ingressen till Bryssel II-förordningen). Det anges i skäl 95 i ingressen till Bryssel II-förordningen att i enlighet med protokoll nr 21 till EU-fördraget och EUF-fördraget deltar Förenade kungariket och Irland i tillämpningen av förordningen. Sedan dess har emellertid Förenade kungariket trätt ut ur EU. Det innebär att unionsrättsakter endast kommer att tillämpas i den utsträckning som följer av de särskilda övergångsreglerna i avtalet om Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands utträde ur Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen (EUT, L 29, 31.1.2020, s. 7). En följd av utträdet är att den nya Bryssel II-förordningen inte kommer att vara tillämplig på och i Förenade kungariket, som i stället kommer att betraktas som ett tredjeland. I artikel 67 i utträdesavtalet finns det regler om vad som gäller övergångsvis i fråga om 2003 års Bryssel II-förordning. Information om tillämpningen av Bryssel II-förordningen kommer att finnas på Europeiska kommissionens e-juridikportal. Lagens hänvisningar till Bryssel II-förordningen är dynamiska till sin karaktär, dvs. avser förordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen. Lagens innehåll 1 § Denna lag innehåller kompletterande bestämmelser till rådets förordning (EU) 2019/1111 av den 25 juni 2019 om behörighet, erkännande och verkställighet av avgöranden i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar, och om internationella bortföranden av barn (Bryssel II-förordningen). Paragrafen anger lagens innehåll. Övervägandena finns i avsnitt 5. Beslut om en tillfällig åtgärd i fråga om vårdnad, boende, umgänge eller förmynderskap 2 § När det finns behörighet för svensk domstol enligt artikel 15 i Bryssel II-förordningen får domstolen i fråga om vårdnad, boende, umgänge eller förmynderskap besluta om en sådan tillfällig åtgärd som avses i den artikeln. Paragrafen innehåller kompletterande bestämmelser som ger domstolen möjlighet att, när det finns domsrätt enligt artikel 15 i Bryssel II-förordningen, besluta om en tillfällig åtgärd i fråga om vårdnad, boende, umgänge eller förmynderskap även om den fråga som åtgärden avser inte ska avgöras slutligt här i landet. Paragrafen motsvaras delvis av 8 § första stycket i 2008 års kompletteringslag. Övervägandena finns i avsnitt 6.2. I artikel 15.1 finns det en ny reglering som ger domsrätt för en domstol eller annan behörig myndighet att i brådskande fall besluta om tillfälliga (s.k. interimistiska) åtgärder avseende ett barn som befinner sig i landet, även om en domstol i en annan medlemsstat är behörig att pröva målet i sak. En motsvarande behörighetsreglering finns i lagen (2012:318) om 1996 års Haagkonvention (se artiklarna 11 och 12 i 1996 års Haagkonvention samt 5 § i den lagen). Behörigheten gäller inte bara åtgärder avseende barnets person. Den gäller även åtgärder avseende ett barns egendom, om egendomen finns i landet. En allmän utgångspunkt för att åtgärder avseende barnets egendom ska få vidtas med stöd av behörighetsreglerna i Bryssel II-förordningen är att åtgärden omfattas av förordningens övergripande tillämpningsområde. Den ska alltså vara till skydd för barnet eller i barnets intresse. Bryssel II-förordningen innehåller inte regler om tillämplig lag. Sådana regler finns i lagen om 1996 års Haagkonvention (se artiklarna 15-22 i konventionen). Enligt artiklarna 15.1 och 21.1 i konventionen är utgångspunkten att myndigheterna ska tillämpa sin egen lag med undantag för dess lagvalsregler. Det innebär att svenska domstolar och myndigheter i regel kommer att tillämpa svenska materiella regler vid prövningen av åtgärder enligt artikel 15.1 i Bryssel II-förordningen. Paragrafen ger det lagstöd som behövs för att domstolen ska kunna ta upp en fråga om en tillfällig (s.k. interimistisk) åtgärd i en fråga om vårdnad, boende, umgänge eller förmynderskap när det inte pågår ett mål eller ärende i huvudsaken i Sverige (jfr 6 kap. 20 § och 10 kap. 16 § föräldrabalken). Kompletterande bestämmelser om behörig domstol och om handläggningen i dessa fall finns i 3 och 4 §§. Vid prövningen tillämpas de materiella bestämmelserna i föräldrabalken på motsvarande sätt som om frågan aktualiserats i ett mål eller ärende enligt balken. Paragrafen begränsar inte möjligheten att fatta tillfälliga beslut i andra frågor när behörighet enligt artikel 15 föreligger. Sådana beslut kan fattas även av andra myndigheter än domstolar, i de allra flesta fall utan någon kompletterande reglering (jfr prop. 2011/12:85 s. 41, 42, 58 och 72). Exempelvis kan överförmyndaren utse någon att tillfälligt företräda barnet här (se t.ex. 11 kap. 1 § föräldrabalken och lagen [2005:429] om god man för ensamkommande barn). Det kan också handla om att utse någon att säkra att barnets egendom inte olovligen avyttras (se t.ex. 11 kap. 2 § tredje stycket föräldrabalken). I lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) finns kompletterande bestämmelser om omedelbart omhändertagande av barn i 6 a och 7-9 b §§. Verkställighet av domstolens beslut om en tillfällig åtgärd om vårdnad, boende eller umgänge sker enligt 21 kap. föräldrabalken. I verkställighetsärendet kan frågan om beslutets verkställbarhet aktualiseras om en part invänder att ett senare avgörande har meddelats av en utländsk domstol som har behörighet i sak enligt Bryssel II-förordningen. Frågan får hanteras på motsvarande sätt som när en part i ett ärende om verkställighet av ett avgörande om t.ex. umgänge invänder att det finns ett senare avgörande. Det kan då finnas hinder mot att verkställa det aktuella umgängesavgörandet. Ett beslut om en tillfällig åtgärd enligt artikel 15 kan inte verkställas i andra medlemsstater (se artikel 2.1 b och skäl 59 i ingressen till Bryssel II-förordningen; jfr mål C-256/09, Purrucker, ECLI:EU:C:2010:437). Utgångspunkten är alltså att beslutade åtgärder får verkan endast i Sverige. Annorlunda förhåller det sig med verkställigheten av tillfälliga beslut som fattats enligt förordningens artikel 27.5 jämförd med artikel 15 (se kommentaren till 6 §). Av dessa artiklar och artikel 27.2 i förordningen framgår att det är möjligt att fatta beslut om tillfälliga åtgärder under ett förfarande om återlämnande av barn enligt 1980 års Haagkonvention. Sådana beslut regleras i 19 § lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn. 3 § En fråga om en tillfällig åtgärd enligt 2 § tas upp av tingsrätten i den ort där barnet vistas eller, om barnet inte vistas i Sverige och åtgärden avser barnets egendom, tingsrätten i den ort där egendomen finns. Om det inte finns någon behörig domstol enligt första stycket, tas frågan upp av Stockholms tingsrätt. Paragrafen innehåller regler om behörig domstol för prövningen av en fråga om en tillfällig åtgärd enligt 2 §. Paragrafen saknar motsvarighet i 2008 års kompletteringslag. Övervägandena finns i avsnitt 6.2. Första stycket innebär att en fråga om att vidta en tillfällig åtgärd enligt artikel 15 i Bryssel II-förordningen som rör vårdnad, boende, umgänge eller förmynderskap tas upp av tingsrätten i den ort där barnet vistas. I sak svarar uttrycket där barnet vistas mot var barnet befinner sig, som är det uttryck som används i förordningen. Något krav på att barnet ska vara varaktigt bosatt på orten ställs alltså inte. Om barnet inte vistas i Sverige och det är fråga om en åtgärd som avser barnets egendom, tas frågan i stället upp av tingsrätten i den ort där egendomen finns. Domstolen kan självmant ta upp och pröva de frågor som omfattas av paragrafen. Som regel torde dock frågan komma under domstolens prövning efter ett yrkande av en part. Andra stycket innebär att Stockholms tingsrätt är reservforum för prövningen av en tillfällig åtgärd enligt artikel 15 i Bryssel II-förordningen i ett ärende som rör vårdnad, boende, umgänge eller förmynderskap. Bestämmelsen tillämpas i det undantagsfallet att det finns svensk domsrätt enligt den angivna artikeln i förordningen, men det inte kan klarläggas var i Sverige barnet vistas eller var egendomen finns. Paragrafen är bara tillämplig när en tillfällig åtgärd ska prövas av en domstol i den mening som begreppet ges i svensk nationell rätt. Den är alltså inte tillämplig när åtgärden prövas av en annan myndighet än domstol. Det innebär bl.a. att frågor om ställföreträdarskap för barn som prövas av överförmyndarnämnd inte omfattas av paragrafen. 4 § Vid domstolens handläggning av en fråga om en tillfällig åtgärd enligt 2 § tillämpas lagen (1996:242) om domstolsärenden. I domstolens beslut ska det anges hur länge den tillfälliga åtgärden gäller. Barnet får höras inför domstolen, om särskilda skäl talar för det och det är uppenbart att barnet inte kan ta skada av att höras. I ett ärende som rör vårdnad, boende eller umgänge får domstolen hämta in upplysningar från socialnämnden i frågan. Innan socialnämnden lämnar upplysningar ska den, om det inte är olämpligt, höra föräldrarna och barnet. Barnet får höras av socialnämnden utan vårdnadshavarens samtycke och utan att vårdnadshavaren är närvarande. Paragrafen innehåller regler om handläggningen av en fråga om en tillfällig åtgärd enligt 2 §. Paragrafen motsvarar delvis 8 § andra och tredje styckena i 2008 års kompletteringslag. Övervägandena finns i avsnitt 6.2 och 7. Av första stycket framgår att ärendelagen är tillämplig vid tingsrättens handläggning av en tillfällig åtgärd enligt 2 § och att det i domstolens beslut ska anges hur länge åtgärden gäller. Bestämmelserna är överförda från 8 § andra stycket i 2008 års kompletteringslag (se prop. 2011/12:85 s. 41, 42 och 57-59). Regeln om att domstolen i beslutet ska ange hur längre åtgärden gäller knyter an till artikel 15.3 i Bryssel II-förordningen. Enligt den bestämmelsen ska den tillfälliga åtgärden upphöra att gälla så snart domstolen i den medlemsstat som är behörig att pröva målet i sak har vidtagit de åtgärder som den anser lämpliga. I andra stycket finns bestämmelser om domstolens beslutsunderlag och barnets delaktighet i ärendet. Bestämmelserna är delvis överförda från 8 § tredje stycket i 2008 års kompletteringslag (se prop. 2011/12:85 s. 41, 42 och 57-59). I artikel 21 i Bryssel II-förordningen finns det en reglering som innebär att när en domstol utövar sin behörighet enligt förordningens behörighetsregler om föräldraansvar (bl.a. artikel 15) ska den i enlighet med nationell lag och nationella förfaranden ge barn som är i stånd att bilda egna åsikter en verklig och faktisk möjlighet att uttrycka dem. Det kan ske antingen direkt eller genom en företrädare eller ett lämpligt organ. Ärendets brådskande natur kan dock innebära att det finns starka skäl att inte höra barnet, t.ex. då det finns överhängande fara för att barnet skadas och ytterligare dröjsmål skulle kunna medföra en risk för barnet (jfr artikel 39.2 b och skäl 57 i ingressen). Att barn som är i stånd att bilda egna åsikter har rätt att fritt uttrycka dessa framgår av artikel 12 i FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen), som inkorporerats som svensk lag i Sverige genom lagen (2018:1197) om Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter. Enligt första meningen får barnet höras inför domstolen, om särskilda skäl talar för det och det är uppenbart att barnet inte kan ta skada av att höras. Bestämmelsen är överförd från 8 § tredje stycket första meningen i 2008 års lag (se prop. 2011/12:85 s. 41, 42 och 72). Bestämmelserna i andra-fjärde meningarna i stycket gäller för handläggningen av en tillfällig åtgärd som avser vårdnad, boende eller umgänge. Domstolen får enligt andra meningen hämta in upplysningar från socialnämnden i den fråga ärendet avser och socialnämnden ska enligt tredje meningen, om det inte är olämpligt, höra föräldrarna och barnet innan upplysningarna lämnas. Bestämmelserna är avsedda att säkerställa att domstolen får ett så bra beslutsunderlag som möjligt inför ett beslut om en tillfällig åtgärd. Genom formuleringen "om det inte är olämpligt" markeras att barnet och föräldrarna som utgångspunkt ska ges möjlighet att uttrycka sina åsikter i ett samtal med företrädare för socialnämnden. Nämnden ska göra rimliga ansträngningar för att höra barnet och föräldrarna om det inte redan står klart att det är olämpligt. Med hänsyn till den korta tid som ofta står till buds kan det i vissa fall vara praktiskt omöjligt att åstadkomma ett hörande av barnet, eller en förälder. Det är då lämpligt att de ansträngningar eller de överväganden som har gjorts redovisas till domstolen i upplysningarna. I övrigt kan förarbetena till 6 kap. 20 § föräldrabalken vara till ledning (se prop. 2020/21:150 s. 43-50 och 149-150). Bestämmelserna i fjärde meningen om möjligheterna att höra barnet utan vårdnadshavarens samtycke och utan att vårdnadshavaren är närvarande saknar motsvarighet i 2008 års kompletteringslag. Bestämmelsen speglar regleringen i 6 kap. 20 a § föräldrabalken och förarbetena till den paragrafen kan därför vara till ledning (se prop. 2020/21:150 s. 50-53 och 150-152). Det som i förevarande stycke föreskrivs om socialnämnd gäller i förekommande fall den eller de nämnder som utsetts av kommunfullmäktige i respektive kommun att utföra kommunens uppgifter inom socialtjänsten (2 kap. 4 § socialtjänstlagen [2001:453]). Prövningen när det inte finns någon behörig socialnämnd 5 § Om tillämpningen av Bryssel II-förordningen innebär att en fråga ska prövas av en socialnämnd i Sverige och det inte finns någon behörig nämnd, tas frågan upp av socialnämnden i Stockholms kommun. Paragrafen innehåller en regel om behörighet för socialnämnden i Stockholms kommun när det inte finns någon socialnämnd som är behörig. Paragrafen motsvarar 7 § i 2008 års kompletteringslag. Övervägandena finns i avsnitt 6.1. Förarbetena till motsvarande bestämmelse i 2008 års kompletteringslag finns i prop. 2007/08:98 s. 30, 31, 42 och 43. Det som i paragrafen föreskrivs om socialnämnd gäller i förekommande fall den eller de nämnder som utsetts av kommunfullmäktige i respektive kommun att utföra kommunens uppgifter inom socialtjänsten (2 kap. 4 § socialtjänstlagen [2001:453]). Verkställighet 6 § Om ett utländskt avgörande är verkställbart enligt Bryssel II-förordningen, verkställs avgörandet enligt 1. 21 kap. föräldrabalken, om det avser ett barns person, och 2. utsökningsbalken, om det avser rättegångskostnader eller ett barns egendom. För verkställigheten gäller det som är föreskrivet om verkställighet av en svensk domstols avgörande i motsvarande fall. Om det inte finns någon motsvarighet till det utländska avgörandet, verkställs avgörandet som en dom. Första och andra styckena gäller inte om något annat följer av Bryssel II-förordningen. Paragrafen innehåller bestämmelser om vad som gäller för verkställighet i Sverige av ett utländskt avgörande som är verkställbart enligt Bryssel II-förordningen. Paragrafen motsvarar delvis 4 § första och tredje styckena i 2008 års kompletteringslag. Övervägandena finns i avsnitt 8.2. Förarbetena till motsvarande bestämmelser i äldre lagar finns i prop. 2007/08:98 s. 37-39, 41 och 42 och prop. 2000/01:98 s. 41-45, 52 och 59. I första stycket anges att verkställighet av ett avgörande om ett barns person sker enligt 21 kap. föräldrabalken (punkten 1), medan verkställighet av ett avgörande som avser rättegångskostnader eller barnets egendom sker enligt utsökningsbalken (punkten 2). En ansökan om verkställighet av avgöranden som avses i punkten 1 görs till den tingsrätt som framgår av 21 kap. 1 a § föräldrabalken. En ansökan om verkställighet av avgöranden som avses i punkten 2 görs till Kronofogdemyndigheten (se 1 kap. 3 § utsökningsbalken). I andra stycket klargörs att det utländska avgörandet får verkställas som ett avgörande som meddelats av en svensk domstol i motsvarande fall, dvs. under de förutsättningar och på det sätt som gäller för ett motsvarande svenskt avgörande (jfr artikel 51.1 i Bryssel II-förordningen). Det innebär att begränsningarna i 21 kap. 1 b § föräldrabalken i fråga om avgöranden som inte har fått laga kraft gäller även för utländska avgöranden om föräldraansvar. Om avgörandet inte har fått laga kraft och det inte är särskilt medgivet att verkställighet ändå får ske, får domstolen alltså inte besluta om åtgärder enligt 21 kap. 2-4 §§ föräldrabalken, t.ex. föreläggande av vite. För verkställighet enligt utsökningsbalken av ett utländskt avgörande som inte har fått laga kraft gäller de begränsningar som finns i balken beträffande svenska avgöranden som inte har fått laga kraft (se t.ex. 3 kap. 6 § och 8 kap. 4 § utsökningsbalken). Om det inte finns någon motsvarighet till det utländska avgörandet, tillämpas bestämmelserna om verkställighet av en dom. Som exempel kan nämnas sådana officiella handlingar som avses i artikel 65.2 i Bryssel II-förordningen (jfr prop. 2010/11:120 s. 44). I Bryssel II-förordningen finns det regler om uppskjutande och vägran av verkställighet av ett utländskt avgörande om föräldraansvar som prövas inom ramen för verkställighetsförfarandet och inte i det särskilda vägransförfarande som föreskrivs i 7 §. Det gäller sådana frågor som regleras i artiklarna 50 och 56. Svenska verkställighetsbestämmelser som rör dessa frågor prövas givetvis också i vanlig ordning, dock att sådana bestämmelser som är oförenliga med förordningens bestämmelser inte ska tillämpas (artikel 57). I övervägandena finns det en utförlig redogörelse för förhållandet mellan de svenska verkställighetsbestämmelserna och förordningen. Att bestämmelserna i Bryssel II-förordningen har företräde framför det som föreskrivs i första och andra styckena finns det en upplysning om i tredje stycket. Vägran av erkännande eller verkställighet i ett särskilt förfarande 7 § En ansökan enligt artikel 40 i Bryssel II-förordningen om att ett utländskt avgörande inte ska erkännas i Sverige eller en ansökan enligt artikel 59 i förordningen om att ett sådant avgörande inte ska verkställas här görs till tingsrätten. En ansökan om en förklaring enligt artikel 30.3 i förordningen att det inte finns grund för att vägra ett erkännande av ett utländskt avgörande görs till tingsrätten. Regeringen kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela föreskrifter om vilka tingsrätter som får pröva ansökningar som avses i första och andra styckena. Paragrafen, som saknar motsvarighet i 2008 års lag, innehåller bestämmelser om vilken domstol som prövar frågor om vägran enligt det särskilda vägransförfarande som Bryssel II-förordningen anvisar. Övervägandena finns i avsnitt 8.3. Bryssel II-förordningen innehåller regler om att vissa vägransgrunder kan prövas efter ansökan i ett särskilt förfarande. Det är möjligt att ansöka om att ett utländskt avgörande inte ska erkännas (artikel 40) eller inte ska verkställas (artikel 59). Det är också möjligt att ansöka om en förklaring att det inte finns någon grund för att vägra ett erkännande (artikel 30.3). De skäl för att vägra erkännande av ett utländskt avgörande som prövas i ett sådant förfarande framgår av artiklarna 38 (avgöranden om äktenskapsskillnad) och 39 (avgöranden om föräldraansvar). Av artikel 41 framgår att skälen i artikel 39 för att vägra erkännande av ett avgörande om föräldraansvar även utgör skäl för att vägra verkställighet av ett avgörande om föräldraansvar. Med avgörande avses även officiella handlingar och överenskommelser (se artiklarna 65.2 och 68). Om en part i en pågående svensk rättegång gör gällande att ett utländskt avgörande som är av betydelse för den svenska domstolens prövning inte ska erkännas här, är den svenska domstolen behörig att pröva om ett erkännande ska vägras (artikel 30.5). Det kan t.ex. röra sig om situationer när ett utländskt avgörande är av prejudiciell betydelse i en rättegång i Sverige. Frågan om erkännande får då hanteras som en fråga i rättegången och avgöras enligt de allmänna processrättsliga regler som gäller för den. Bestämmelserna i förevarande paragraf samt 8 och 9 §§ tillämpas alltså inte. Enligt första stycket görs en ansökan om vägran av erkännande enligt artikel 40 eller en ansökan om vägran av verkställighet enligt artikel 59 till tingsrätten. Rättens beslut med anledning av ansökan har endast nationell räckvidd, dvs. det gäller bara i Sverige. Av andra stycket framgår att även en ansökan om en förklaring ("avgörande" med förordningens terminologi) enligt artikel 30.3 att det inte finns någon grund för att vägra ett erkännande görs till tingsrätten. På motsvarande sätt som i fråga om ansökningar enligt första stycket gäller rättens beslut med anledning av en ansökan enligt förevarande stycke bara i Sverige. I tredje stycket finns det en upplysning om att regeringen med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen kan meddela föreskrifter om vilka tingsrätter som får pröva ansökningar enligt första och andra styckena. Vilken tingsrätt som är behörig bestäms alltså i förordning. 8 § En ansökan som avses i 7 § andra stycket får göras av någon som har varit part i den utländska rättegången. I paragrafen finns en bestämmelse om vem som får göra en ansökan som avses i 7 § andra stycket. Bestämmelsen saknar motsvarighet i 2008 års kompletteringslag. Övervägandena finns i avsnitt 8.3. Av paragrafen framgår att en ansökan som avses i 7 § andra stycket får göras av någon som varit part i den utländska rättegång eller motsvarande förfarande som har lett till avgörandet. Bestämmande blir alltså vem som i den utländska rättegången har haft ställning som part, vilket som regel framgår av det utländska avgörandet. 9 § Vid domstolens handläggning av en ansökan som avses i 7 § tillämpas lagen (1996:242) om domstolsärenden, om inte något annat följer av Bryssel II-förordningen. Paragrafen innehåller regler om handläggningen av en ansökan som avses i 7 §. Bestämmelserna saknar motsvarighet i 2008 års kompletteringslag. Övervägandena finns i avsnitt 8.3. Av paragrafen framgår att ärendelagen är tillämplig på rättens handläggning av ärenden som avses i 7 § första och andra styckena. Ärendelagen innehåller bestämmelser om bl.a. komplettering och avvisning av en ofullständig ansökan, rättens sammansättning och kommunicering av handlingar. Ärendelagen ska inte tillämpas i den mån något annat följer av Bryssel II-förordningen. Det innebär t.ex. att förordningens bestämmelser i artiklarna 40 och 59 om vilka handlingar som ska bifogas en ansökan gäller framför bestämmelserna i 6 § ärendelagen om vad en ansökan ska innehålla. I de fall där förordningen innehåller bestämmelser, men där dessa inte kan anses vara uttömmande, kompletterar ärendelagen förordningen. Av ärendelagen framgår t.ex. att beslut får överklagas till hovrätten respektive Högsta domstolen och att prövningstillstånd krävs i båda instanserna (39 och 40 §§; jfr artiklarna 61 och 62 i Bryssel II-förordningen). Ärendelagen innehåller också regler om inom vilken tid och till vilken domstol ett överklagande ska ges in (38 §). Rättelse och återkallelse av intyg som utfärdats av en domstol eller en annan myndighet i Sverige 10 § Ett beslut i fråga om rättelse av ett intyg enligt artikel 37.1 eller 48.1 i Bryssel II-förordningen får inte överklagas. Paragrafen anger att beslut i en fråga om rättelse av intyg som utfärdats enligt Bryssel II-förordningen inte får överklagas. Paragrafen motsvarar 5 § andra stycket i 2008 års kompletteringslag. Övervägandena finns i avsnitt 11.3. I artiklarna 37.1 och 48.1 i Bryssel II-förordningen finns regler om rättelse av ett intyg som utfärdats i ursprungsmedlemsstaten. Den domstol eller annan myndighet som utfärdat intyget ska på ansökan eller självmant rätta intyget om det på grund av ett materiellt fel eller utelämnande föreligger bristande överensstämmelse mellan intyget och det avgörande som ska verkställas. Paragrafen omfattar inte rättelse av ett intyg om en officiell handling eller överenskommelser enligt artikel 67.1. Eftersom sådana handlingar och överenskommelser inte förekommer i Sverige, blir det inte aktuellt att tillämpa den bestämmelsen här. Av paragrafen framgår att ett beslut i fråga om rättelse av ett intyg inte får överklagas. Överklagandeförbudet gäller både beslut att rätta ett intyg och beslut att inte rätta ett intyg. 11 § Innan en domstol eller en annan behörig myndighet beslutar i fråga om återkallelse av ett intyg enligt artikel 48.2 i Bryssel II-förordningen ska parterna få tillfälle att yttra sig, om det inte är obehövligt. Ett beslut i fråga om återkallelse av ett intyg får inte överklagas. Paragrafen innehåller bestämmelser om förfarandet för återkallelse av vissa intyg som utfärdats med stöd av Bryssel II-förordningen. Övervägandena finns i avsnitt 11.3. I artikel 48.2 i Bryssel II-förordningen finns bestämmelser om återkallelse av intyg som utfärdats av en domstol eller annan myndighet i ursprungsmedlemsstaten avseende s.k. privilegierade avgöranden. Till privilegierade avgöranden räknas dels avgöranden om umgänge, dels vårdnadsavgöranden som innebär att barnet ska återlämnas och som meddelats i de särskilda situationer då en part har fått avslag på en begäran om återlämnande enligt 1980 års Haagkonvention (artikel 42.1 med hänvisningar). I Bryssel II-förordningen gäller särskilda regler för dessa avgöranden förutsatt att det enligt artikel 47 har utfärdats ett intyg om avgörandet i ursprungsmedlemsstaten. Intyget ska vid verkställighet ges in tillsammans med en kopia av avgörandet (artikel 46). Paragrafen omfattar inte återkallelse av ett intyg enligt artikel 67.2. Eftersom sådana handlingar och överenskommelser inte förekommer i Sverige, blir det inte aktuellt att tillämpa bestämmelsen i den punkten här (se även kommenteraren till 10 §). Paragrafen träffar domstolar och andra myndigheter som ska pröva frågan om återkallelse av ett intyg som domstolen eller myndigheten utfärdat. De andra myndigheter än domstolar som - i sällsynta fall - kan bli aktuella är socialnämnder som godkänt ett avtal om vårdnad, boende eller umgänge. I första stycket anges att innan ett beslut i fråga om återkallelse fattas ska parterna ha fått tillfälle att yttra sig, om det inte är obehövligt. Det kan endast undantagsvis anses vara obehövligt att en part ges tillfälle att yttra sig innan ett intyg återkallas. Om det emellertid ännu inte har kommit till motpartens kännedom att intyget har utfärdats, är det nog nästan alltid obehövligt att låta honom eller henne yttra sig innan intyget återkallas (jfr prop. 2005/06:48 s. 36). Av andra stycket framgår att ett beslut i fråga om återkallelse av ett intyg inte får överklagas. Överklagandeförbudet gäller både beslut att återkalla ett intyg och beslut att inte återkalla ett intyg. Informationsskyldighet 12 § En socialnämnd ska rapportera om ett barns situation enligt Bryssel II-förordningens artikel 80.1 a i. Nämnden ska också samla in upplysningar eller underlag och lämna information om situationen för en förälder eller annan anhörig eller någon annan person som kan vara lämplig att ta hand om barnet i enlighet med vad som framgår av artikel 80.1 b i förordningen. Paragrafen innehåller bestämmelser som tydliggör att socialnämnden har en skyldighet att utföra vissa uppgifter som framgår av Bryssel II-förordningen. Paragrafen saknar motsvarighet i 2008 års kompletteringslag. Övervägandena finns i avsnitt 11.1. När en utländsk myndighet gör en motiverad framställan genom den svenska centralmyndigheten, ska den svenska centralmyndigheten rapportera om ett barns situation enligt artikel 80.1 a i. Vad som avses med en motiverad framställan utvecklas i skäl 81 i ingressen. En sådan begäran kan enligt artikel 80.1 bli aktuell om barnet har eller har haft hemvist i Sverige eller om barnet befinner sig eller har befunnit sig här. Det framgår av artikel 87.3 att den myndighet som i den anmodade staten är behörig att samla in information som krävs för att utföra begäran ska tillhandahålla centralmyndigheten den informationen. I paragrafen tydliggörs att det är socialnämnden som ska tillhandahålla centralmyndigheten informationen om ett barns situation. Detsamma gäller information om situationen för en förälder eller någon annan anhörig eller någon annan person som kan vara lämplig att ta hand om barnet när barnet har hemvist i en annan medlemsstat (artiklarna 80.1 b och 87.3). Regeringen avser att i förordning meddela föreskrifter om vilken myndighet som är centralmyndighet enligt den nya Bryssel II-förordningen. Enligt 2 kap. 1 § och 2 a kap. 1 och 3 §§ socialtjänstlagen (2001:453) är det som utgångspunkt socialnämnden i den kommun där barnet är bosatt eller i annat fall vistas som ytterst ansvarar för ett ärende. För det fall att ärendet rör situationen för en förälder eller någon annan anhörig eller någon annan person som kan vara lämplig att ta hand om barnet och barnet inte är bosatt eller vistas här i landet, handläggs det i stället av nämnden i den kommun där personen är bosatt. Om socialnämnden i någon annan kommun, t.ex. där barnet eller föräldern tidigare har varit bosatt, har sådan information som nu avses följer det av artikel 87.3 att även den socialnämnden ska översända information på begäran av centralmyndigheten. Handläggningen av ärenden enligt förevarande paragraf sker på samma sätt som andra liknande ärenden enligt socialtjänstlagen som rör barn. Det innebär att barnets åsikter kan behöva inhämtas och att utredningen inte ska göras mer omfattande än vad som är motiverat av omständigheterna. Utgångspunkten är att socialnämnden ska kunna använda sig av den information som nämnden redan har tillgång till. Det kan dock beroende på förhållandena i det enskilda ärendet krävas att viss ytterligare information inhämtas. Så kan t.ex. vara fallet om uppgifter helt saknas eller om de uppgifter som socialnämnden har tillgång till är inaktuella. Även om socialnämnden inte är skyldig att uttala sig om en persons lämplighet att ta hand om barnet, hindrar inte förordningen att socialnämnden lämnar sådana uttalanden. En tidsfrist om tre månader gäller enligt förordningen för översändandet av informationen. Tidsfristen kan i exceptionella fall utsträckas (artikel 80.4). Det som föreskrivs i förevarande paragraf om socialnämnd gäller i förekommande fall den eller de nämnder som utsetts av kommunfullmäktige i respektive kommun att utföra kommunens uppgifter inom socialtjänsten (2 kap. 4 § socialtjänstlagen). Godkännande av en placering av ett barn i Sverige 13 § En fråga om godkännande av en placering av ett barn i Sverige enligt artikel 82 i Bryssel II-förordningen prövas av socialnämnden i den kommun där barnet avses bli placerat. I 6 kap. 11 a § socialtjänstlagen (2001:453) anges förutsättningarna för att godkänna en placering i Sverige. I paragrafen föreskrivs vilken socialnämnd som är behörig att pröva en begäran av en myndighet i en annan medlemsstat att i Sverige få placera ett barn för vård eller boende i ett annat hem än det egna. Paragrafen motsvarar delvis 6 § i 2008 års kompletteringslag. Övervägandena finns i avsnitt 10. Enligt artikel 82.1 i Bryssel II-förordningen ska en placering av ett barn i en annan medlemsstat föregås av ett godkännande från en behörig myndighet i den andra medlemsstaten. Av första stycket framgår att det ankommer på socialnämnden i den kommun där barnet avses bli placerat att pröva frågan om godkännande. Det handlar närmast om placeringar i familjehem, i hem för vård eller boende eller i stödboende. Det som i detta stycke föreskrivs om socialnämnd gäller i förekommande fall den eller de nämnder som utsetts av kommunfullmäktige i respektive kommun att utföra kommunens uppgifter inom socialtjänsten (2 kap. 4 § socialtjänstlagen). I andra stycket finns en upplysning om att det i 6 kap. 11 a § socialtjänstlagen finns bestämmelser om placering av ett barn över landsgränserna. I den paragrafen regleras under vilka förutsättningar socialnämnden får godkänna en placering i Sverige. Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser 1. Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022. 2. Genom lagen upphävs lagen (2008:450) med kompletterande bestämmelser till Bryssel II-förordningen. 3. Föreskrifterna i 2-5 §§ i den upphävda lagen gäller dock fortfarande för handläggningen av mål och ärenden som avser avgöranden som har meddelats i ett förfarande som inletts före ikraftträdandet. Av punkten 1 framgår att den nya lagen träder i kraft den 1 augusti 2022. Enligt punkten 2 upphör 2008 års kompletteringslag att gälla samtidigt som den nya lagen träder i kraft. Enligt punkten 3 ska den upphävda lagens föreskrifter gälla för handläggningen av vissa mål och ärenden om erkännande, verkställbarhet, verkställighet och rättelse av intyg. En förutsättning är att de avser avgöranden som har meddelats i förfaranden som inletts före den nya lagens ikraftträdande (se artikel 100.2 i Bryssel II-förordningen). 2008 års kompletteringslag ska alltså fortsatt gälla för handläggningen av sådana mål och ärenden om erkännande, verkställbarhet, verkställighet och rättelse av intyg som avser avgöranden som meddelats i rättsliga förfaranden som inleddes före den 1 augusti 2022. Det rättsliga förfarande som avses är alltså förfarandet i sak i ursprungsmedlemsstaten och inte den efterföljande frågan om erkännande, verkställbarhet eller verkställighet i den anmodade medlemsstaten. Motsvarande gäller i fråga om rättelse av intyg med den skillnaden att det efterföljande rättelseförfarandet äger rum i ursprungsmedlemsstaten. Övergångsregleringen i punkten gäller även för officiella handlingar som har upprättats formellt eller registrerats, och på överenskommelser som har blivit verkställbara före detta datum (artikel 100.2). Övervägandena finns i avsnitt 13. 15.2 Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken 21 kap. Om verkställighet av domar, beslut eller avtal om vårdnad, boende eller umgänge m.m. Överflyttning av barn i andra fall 7 § Även om en dom eller ett beslut som avses i 1 a § första stycket inte finns, kan barnets vårdnadshavare, när barnet vistas hos någon annan, begära att rätten beslutar om en åtgärd för att barnet ska flyttas över till vårdnadshavaren. Rätten kan vägra att vidta den begärda åtgärden, om det av hänsyn till barnets bästa behövs en prövning av frågan om vårdnaden. En åtgärd enligt första stycket får inte beslutas om ett flyttningsförbud enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga gäller i fråga om barnet. I övrigt gäller 1-6 §§. Paragrafen innehåller bestämmelser om överflyttning av barn i andra fall än genom verkställighet av ett avgörande eller ett avtal. Övervägandena finns i avsnitt 12. Hänvisningen i första stycket ändras till att gälla en dom eller ett beslut som avses i 1 a § första stycket, i stället för som hittills 1 §. Ändringen är en följd av den lagändring som trädde i kraft den 1 juli 2021 och som innebär att de domar och beslut som åsyftas i paragrafen numera framgår av 1 a § första stycket. Övriga ändringar är språkliga eller redaktionella. 15.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap 7 kap. Särskilda bestämmelser 6 § Särskilda bestämmelser finns i rådets förordning (EU) 2019/1111 av den 25 juni 2019 om behörighet, erkännande och verkställighet av avgöranden i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar, och om internationella bortföranden av barn (Bryssel II-förordningen) och i lagen (2012:318) om 1996 års Haagkonvention. I paragrafen anges att särskilda bestämmelser finns i Bryssel II-förordningen och lagen om 1996 års Haagkonvention. Övervägandena finns i avsnitt 5. Ändringen i paragrafen innebär att hänvisningen till 2003 års Bryssel II-förordning ersätts med en hänvisning till 2019 års Bryssel II-förordning. Paragrafens hänvisning till Bryssel II-förordningen är dynamisk till sin karaktär, dvs. avser förordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen. 15.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling 1 § Den som enligt beslut av myndighet i Danmark, Finland, Island eller Norge ska vara omhändertagen för vård eller behandling får efter framställning utlämnas enligt vad som sägs i denna lag för verkställighet av beslutet. Om överlämnande för brott finns särskilda bestämmelser. Särskilda bestämmelser finns också i rådets förordning (EU) 2019/1111 av den 25 juni 2019 om behörighet, erkännande och verkställighet av avgöranden i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar, och om internationella bortföranden av barn (Bryssel II-förordningen). I paragrafen anges bl.a. lagens innehåll. Övervägandena finns i avsnitt 5. Ändringen i tredje stycket innebär att hänvisningen till 2003 års Bryssel II-förordning ersätts med en hänvisning till 2019 års Bryssel II-förordning. Paragrafens hänvisning till Bryssel II-förordningen är dynamisk till sin karaktär, dvs. avser förordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen. 15.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1973:943) om erkännande av vissa utländska äktenskapsskillnader och hemskillnader 12 § Särskilda bestämmelser finns i rådets förordning (EU) 2019/1111 av den 25 juni 2019 om behörighet, erkännande och verkställighet av avgöranden i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar, och om internationella bortföranden av barn (Bryssel II-förordningen). I paragrafen anges att särskilda bestämmelser finns i Bryssel II-förordningen. Övervägandena finns i avsnitt 5. Ändringen i paragrafen innebär att hänvisningen till 2003 års Bryssel II-förordning ersätts med en hänvisning till 2019 års Bryssel II-förordning. Paragrafens hänvisning till Bryssel II-förordningen är dynamisk till sin karaktär, dvs. avser förordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen. 15.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område 7 a § Särskilda bestämmelser finns i rådets förordning (EU) 2019/1111 av den 25 juni 2019 om behörighet, erkännande och verkställighet av avgöranden i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar, och om internationella bortföranden av barn (Bryssel II-förordningen). I paragrafen anges att särskilda bestämmelser finns i Bryssel II-förordningen. Övervägandena finns i avsnitt 5. Ändringen i paragrafen innebär att hänvisningen till 2003 års Bryssel II-förordning ersätts med en hänvisning till 2019 års Bryssel II-förordning. Paragrafens hänvisning till Bryssel II-förordningen är dynamisk till sin karaktär, dvs. avser förordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen. 15.7 Förslaget till lag om ändring i lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn Inledande bestämmelser 1 § Bestämmelserna i 2-10, 13-21 och 23 §§ tillämpas i förhållande till stater som har tillträtt den i Luxemburg den 20 maj 1980 dagtecknade konventionen om erkännande och verkställighet av avgöranden rörande vårdnad om barn samt om återställande av vård av barn (Europarådskonventionen). Bestämmelserna tillämpas dock inte i förhållande till Danmark, Finland, Island eller Norge i den utsträckning särskilda bestämmelser gäller. Bestämmelserna i 2-4 och 11-23 §§ tillämpas i förhållande till stater som har tillträtt den i Haag den 25 oktober 1980 dagtecknade konventionen om de civila aspekterna på internationella bortföranden av barn (Haagkonventionen). Regeringen får, under förutsättning av ömsesidighet, föreskriva att lagens bestämmelser om erkännande och verkställighet av vårdnadsavgöranden m.m. eller lagens bestämmelser om överflyttning av barn ska tillämpas även i förhållande till en stat som inte har tillträtt Europarådskonventionen eller Haagkonventionen. Särskilda bestämmelser finns i rådets förordning (EU) 2019/1111 av den 25 juni 2019 om behörighet, erkännande och verkställighet av avgöranden i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar, och om internationella bortföranden av barn (Bryssel II-förordningen). Paragrafen anger bl.a. i förhållande till vilka stater olika bestämmelser i lagen tillämpas. Övervägandena finns i avsnitt 9. Ändringen i fjärde stycket innebär att hänvisningen till 2003 års Bryssel II-förordning ersätts med en hänvisning till 2019 års Bryssel II-förordning. Särskilda bestämmelser finns i kapitel III i Bryssel II-förordningen. Det handlar bl.a. om tidsfrister för handläggningen (artiklarna 24 och 28) och om förfarandet för återlämnande av ett barn (artikel 27). Verkställighetsreglerna i förordningen tillämpas bl.a. på avgöranden enligt vilka ett barn ska återlämnas till en annan medlemsstat enligt 1980 års Haagkonvention och som måste verkställas i en annan medlemsstat än där avgörandet meddelades (artikel 1.3, artikel 2.1 andra stycket a och artikel 96 i Bryssel II-förordningen). Reglerna tillämpas också på tillfälliga åtgärder som beslutats av en domstol i enlighet med artikel 27.5 jämförd med artikel 15 i förordningen (se artikel 2.1 andra stycket b i förordningen). Paragrafens hänvisning till Bryssel II-förordningen är dynamisk till sin karaktär, dvs. avser förordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen. Övriga ändringar är språkliga eller redaktionella. Förfarandet 17 § Innan rätten avgör ett ärende om verkställighet av ett avgörande som avses i 5 § eller om överflyttning av barn enligt 11 § ska barnet så långt det är möjligt ges tillfälle att framföra sina åsikter. Paragrafen reglerar rättens skyldighet att ge barnet tillfälle att framföra sina åsikter innan den avgör ett ärende om verkställighet eller överflyttning. Övervägandena finns i avsnitt 7. Enligt den hittillsvarande ordningen ska rätten inhämta ett barns mening om det inte är omöjligt med hänsyn särskilt till barnets låga ålder eller mognad. Ändringen i paragrafen innebär att barnet ska ges tillfälle att framföra sina åsikter så långt det är möjligt, oavsett barnets ålder eller mognad. Genom att ordet åsikter används sker en anpassning till terminologin i föräldrabalken och Bryssel II-förordningen (se bl.a. 6 kap. 2 b § i balken och artikel 21 i förordningen). Det kan fortfarande förekomma situationer där det på grund av omständigheter relaterade till barnets situation inte är möjligt att höra barnet. En sådan situation kan vara när barnet hålls gömt här i landet (jfr prop. 1988/89:8 s. 46). En bedömning av om ett barns åsikter kan inhämtas måste - liksom hittills - göras från fall till fall. Om rätten lämnar ett uppdrag enligt 16 § kan barnets åsikter komma fram i det sammanhanget (se 7 § andra stycket förordningen [1989:177] om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn), eller annars genom utredningen i övrigt. Om rätten saknar uppgift om barnets åsikter, bör rätten ange skälen för detta och på vilket sätt barnet erbjudits delaktighet. 15.8 Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga Omedelbart omhändertagande 6 a § Är svensk domstol inte behörig att besluta om beredande av vård enligt denna lag, får socialnämnden besluta att den som är under 18 år omedelbart ska omhändertas, om 1. åtgärder av behörig utländsk myndighet inte kan avvaktas med hänsyn till risken för den unges hälsa eller utveckling eller till att den fortsatta utredningen allvarligt kan försvåras eller vidare åtgärder hindras, och 2. det är sannolikt att den unge tillfälligt behöver vård som avses i denna lag. För beslut enligt första stycket gäller 6 § andra stycket och, för det fall socialnämnden har ansökt om vård med stöd av lagen, 6 § tredje stycket. I 9 a och 9 b §§ finns bestämmelser om fortsatt omhändertagande för tillfällig vård av den unge. Denna paragraf ansluter, tillsammans med 7-9 b §§, till rådets förordning (EU) 2019/1111 av den 25 juni 2019 om behörighet, erkännande och verkställighet av avgöranden i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar, och om internationella bortföranden av barn (Bryssel II-förordningen) och lagen (2012:318) om 1996 års Haagkonvention. Paragrafen innehåller bestämmelser som tydliggör att socialnämnden under vissa förutsättningar får besluta om omedelbart omhändertagande när svensk domstol inte är behörig att besluta om beredande av vård enligt denna lag. Övervägandena finns i avsnitt 5. Ändringen i fjärde stycket innebär att hänvisningen till 2003 års Bryssel II-förordning ersätts med en hänvisning till 2019 års Bryssel II-förordning. Paragrafens hänvisning till Bryssel II-förordningen är dynamisk till sin karaktär, dvs. avser förordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen. 15.9 Förslaget till lag om ändring i socialtjänstlagen (2001:453) 6 kap. Vård utanför det egna hemmet Placering av ett barn över nationsgränserna 11 a § Socialnämnden får godkänna att en utländsk myndighet placerar ett barn i Sverige endast om 1. det är bäst för barnet att placeras här, särskilt med beaktande av barnets anknytning hit, 2. barnets inställning till placeringen så långt det är möjligt har klarlagts, 3. barnets vårdnadshavare och, om barnet fyllt 15 år, barnet samtycker till åtgärden, 4. förhållandena i det enskilda hemmet och förutsättningarna för vård i hemmet är utredda av nämnden, 5. barnet har beviljats uppehållstillstånd, om ett sådant tillstånd behövs, och 6. placeringen sker med stöd av rådets förordning (EU) 2019/1111 av den 25 juni 2019 om behörighet, erkännande och verkställighet av avgöranden i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar, och om internationella bortföranden av barn (Bryssel II-förordningen) eller med stöd av den i Haag den 19 oktober 1996 dagtecknade konventionen om behörighet, tillämplig lag, erkännande, verkställighet och samarbete i frågor om föräldraansvar och åtgärder till skydd för barn. Paragrafen anger förutsättningarna för att socialnämnden ska få godkänna en utländsk myndighets placering av ett barn här i landet. Övervägandena finns i avsnitt 10. Ändringen i sjätte punkten innebär att hänvisningen till 2003 års Bryssel II-förordning ersätts med en hänvisning till 2019 års Bryssel II-förordning. Utgångspunkten i förordningen är att placeringsförfarandet regleras i nationell rätt (artikel 82.7). Av förordningen framgår dock att en placering alltid ska föregås av ett godkännande av behörig myndighet i den anmodade medlemsstaten (artikel 82.1). Det framgår också att en begäran om godkännande ska åtföljas av en rapport med viss information om barnet, skälen för placeringen eller vården och finansieringen (artikel 82.1). Vidare ska den anmodade medlemsstaten översända sitt avgörande om att bevilja eller vägra ett godkännande inom tre månader. Möjlighet till förlängning av tidsfristen finns vid exceptionella omständigheter (artikel 82.6). Paragrafens hänvisning till Bryssel II-förordningen är dynamisk till sin karaktär, dvs. avser förordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen. 15.10 Förslaget till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) 36 kap. Sekretess till skydd för enskild i vissa mål och ärenden hos domstol, i vissa fall av medling, i ärenden om rättshjälp, m.m. Vissa mål och ärenden hos domstol samt vissa fall av medling Familjerättsliga mål eller ärenden 1 § Sekretess gäller hos domstol för uppgift om en enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att den enskilde eller någon närstående till denne lider skada eller men om uppgiften röjs och uppgiften förekommer i 1. ärende enligt lagen (1999:997) om särskild företrädare för barn, 2. ärende om adoption enligt 4 kap. föräldrabalken, 3. ärende om anordnande av godmanskap enligt 11 kap. 4 § föräldrabalken, 4. ärende om förvaltarskap, 5. ärende enligt lagen (2005:429) om god man för ensamkommande barn, eller 6. ärende enligt lagen (2017:310) om framtidsfullmakter. Sekretess gäller hos domstol för uppgift om en enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om en part begär det och det kan antas att den enskilde eller någon närstående till denne lider skada eller men om uppgiften röjs och uppgiften förekommer i 1. äktenskapsmål, 2. mål eller ärende enligt föräldrabalken i annat fall än som anges i första stycket, 3. ärende enligt lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn, 4. mål eller ärende enligt rådets förordning (EU) 2019/1111 av den 25 juni 2019 om behörighet, erkännande och verkställighet av avgöranden i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar, och om internationella bortföranden av barn (Bryssel II-förordningen), 5. mål eller ärende enligt rådets förordning (EG) nr 4/2009 av den 18 december 2008 om domstols behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt samarbete i fråga om underhållsskyldighet och enligt Haagkonventionen av den 23 november 2007 om internationell indrivning av underhåll till barn och andra familjemedlemmar, eller 6. mål eller ärende enligt lagen (2012:318) om 1996 års Haagkonvention. För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år. Paragrafen innehåller bestämmelser om sekretess hos domstol i familjerättsliga mål och ärenden. Övervägandena finns i avsnitt 11.2. I andra stycket fjärde punkten ersätts hänvisningen till 2003 års Bryssel II-förordning med en hänvisning till 2019 års Bryssel II-förordning. Dessutom tas hänvisningen till paragrafen om beslut om tillfälliga åtgärder i 2008 års kompletteringslag bort, eftersom sådana beslut kommer att kunna handläggas i Sverige med stöd av artikel 15 i den nya Bryssel II-förordningen. Paragrafens hänvisning till Bryssel II-förordningen är dynamisk till sin karaktär, dvs. avser förordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen. Internationellt samarbete i frågor om föräldraansvar och åtgärder till skydd för barn 7 a § Sekretess gäller hos centralmyndighet för uppgift om en enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående till denne lider skada eller men, och uppgiften förekommer i ärende enligt 1. rådets förordning (EU) 2019/1111 av den 25 juni 2019 om behörighet, erkännande och verkställighet av avgöranden i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar, och om internationella bortföranden av barn (Bryssel II-förordningen), 2. lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn, eller 3. lagen (2012:318) om 1996 års Haagkonvention. För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år. Paragrafen, som är ny, innehåller bestämmelser om sekretess hos centralmyndighet för uppgifter i ett ärende enligt Bryssel II-förordningen, lagen om 1996 års Haagkonvention eller lagen om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn. Övervägandena finns i avsnitt 11.2. 1980 års Haagkonvention och Europarådskonventionen är införlivade i svensk rätt genom lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn, medan 1996 års Haagkonvention är införlivad i svensk rätt genom lagen (2012:318) om 1996 års Haagkonvention. Uppgiften att vara centralmyndighet enligt 1989 års lag fullgörs enligt 1 § förordningen (1989:177) om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. av Utrikesdepartementet. Detsamma gäller i fråga om 1996 års Haagkonvention, vilket framgår av 2 § förordningen (2012:826) med kompletterande bestämmelser till 1996 års Haagkonvention. Regeringen avser att i förordning meddela föreskrifter om vilken myndighet som är centralmyndighet enligt den nya Bryssel II-förordningen. Paragrafen tar sikte på ärenden hos den myndighet som är centralmyndighet enligt förordningen eller någon av konventionerna. Paragrafen möjliggör sekretess i dessa ärenden för uppgifter om en enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående till denne lider skada eller men om uppgiften röjs. Det handlar alltså om ett s.k. omvänt skaderekvisit, vilket innebär en presumtion för sekretess. Paragrafens hänvisning till Bryssel II-förordningen är dynamisk till sin karaktär, dvs. avser förordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen. Rätten att meddela och offentliggöra uppgifter 8 § Den tystnadsplikt som följer av 3 § första och andra styckena, 3 a § samt 6 § första stycket 1 och 7 a § inskränker rätten enligt 1 kap. 1 och 7 §§ tryckfrihetsförordningen och 1 kap. 1 och 10 §§ yttrandefrihetsgrundlagen att meddela och offentliggöra uppgifter. Den tystnadsplikt som följer av 7 § inskränker rätten att meddela och offentliggöra uppgifter, när det är fråga om uppgift som hänför sig till ett ärende om annat än ekonomiskt bistånd till enskild. I paragrafen finns bestämmelser om när den tystnadsplikt som följer av sekretessbestämmelser i kapitlet inskränker rätten att meddela och offentliggöra uppgifter. Övervägandena finns i avsnitt 11.2. Ändringen i första stycket innebär att det införs en hänvisning till den nya 7 a §. Tillägget innebär att den tystnadsplikt som följer av denna bestämmelse inskränker den rätt att meddela och offentliggöra uppgifter som annars följer av tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser 1. Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022. 2. För uppgifter i mål och ärenden som har inletts i tingsrätt före ikraftträdandet gäller 36 kap. 1 § i den äldre lydelsen. Detsamma gäller uppgifter i ärenden som avser avgöranden som har meddelats i ett förfarande som inletts före ikraftträdandet. Av punkten 1 framgår att lagändringarna träder i kraft den 1 augusti 2022. Punkten 2 innebär att 36 kap. 1 § i dess äldre lydelse gäller för uppgifter i mål och ärenden enligt 2003 års Bryssel II-förordning eller i ärenden enligt 8 § i 2008 års kompletteringslag, som har inletts i tingsrätt före ikraftträdandet. Detsamma gäller ärenden om erkännande eller verkställbarhet som avser utländska avgöranden som har meddelats i ett förfarande som inletts före ikraftträdandet. Övervägandena finns i avsnitt 13. 15.11 Förslaget till lag om ändring i lagen (2012:318) om 1996 års Haagkonvention Beslut om en tillfällig åtgärd i fråga om vårdnad m.m. 5 § När det finns behörighet för svensk domstol enligt artikel 11 eller 12, får domstolen i fråga om vårdnad, boende, umgänge eller förmynderskap besluta om en sådan tillfällig skyddsåtgärd som avses i dessa artiklar. Paragrafen innehåller en kompletterande bestämmelse som ger domstolen möjlighet att, när det finns domsrätt enligt artikel 11 eller 12 i konventionen, besluta om en tillfällig skyddsåtgärd i fråga om vårdnad, boende, umgänge eller förmynderskap även om den fråga som åtgärden avser inte ska avgöras slutligt här i landet. Övervägandena finns i avsnitt 6.2. De hittillsvarande andra och tredje styckena överförs, med vissa tillägg och ändringar, till de nya 5 a och 5 b §§. 5 a § En fråga om en tillfällig skyddsåtgärd enligt 5 § tas upp av tingsrätten i den ort där barnet vistas eller, om barnet inte vistas i Sverige och åtgärden avser barnets egendom, tingsrätten i den ort där egendomen finns. Om det inte finns någon behörig domstol enligt första stycket, tas frågan upp av Stockholms tingsrätt. Paragrafen, som är ny, innehåller regler om vilken domstol som är behörig att pröva en fråga om en tillfällig skyddsåtgärd enligt 5 §. Övervägandena finns i avsnitt 6.2. Av bestämmelsen i första stycket framgår att en fråga om att vidta en tillfällig skyddsåtgärd enligt artikel 11 eller 12 i konventionen som rör vårdnad, boende, umgänge eller förmynderskap i första hand tas upp av tingsrätten i den ort där barnet vistas. I sak svarar uttrycket där barnet vistas mot var barnet finns, som är det uttryck som används i konventionen. Något krav på att barnet ska vara varaktigt bosatt på orten ställs alltså inte. Om barnet inte vistas i Sverige och frågan avser åtgärder till skydd för ett barns egendom, tas frågan i stället upp av tingsrätten i den ort där egendomen finns. Domstolen kan självmant ta upp och pröva de frågor som omfattas av paragrafen. Som regel torde dock frågan komma under domstolens prövning efter ett yrkande av en part. Bestämmelsen i andra stycket innebär att Stockholms tingsrätt är reservforum för att pröva en tillfällig skyddsåtgärd enligt artikel 11 eller 12 i konventionen. Bestämmelsen tillämpas i det undantagsfallet att det finns svensk domsrätt enligt någon av de angivna artiklarna i konventionen, men det inte kan klarläggas var i Sverige barnet vistas eller var egendomen finns. Paragrafen är bara tillämplig när en tillfällig skyddsåtgärd ska prövas av en domstol i den mening som begreppet ges i svensk nationell rätt. Den är alltså inte tillämplig när åtgärden prövas av en annan myndighet än domstol. Det innebär bl.a. att frågor om ställföreträdarskap för barn som prövas av överförmyndarnämnd inte omfattas av paragrafen. 5 b § Vid domstolens handläggning av en fråga om en tillfällig skyddsåtgärd enligt 5 § tillämpas lagen (1996:242) om domstolsärenden. I domstolens beslut ska det anges hur länge skyddsåtgärden gäller. Barnet får höras inför domstolen, om särskilda skäl talar för det och det är uppenbart att barnet inte kan ta skada av att höras. I ett ärende som rör vårdnad, boende eller umgänge får domstolen hämta in upplysningar från socialnämnden i frågan. Innan socialnämnden lämnar upplysningar ska den, om det inte är olämpligt, höra föräldrarna och barnet. Barnet får höras av socialnämnden utan vårdnadshavarens samtycke och utan att vårdnadshavaren är närvarande. Paragrafen, som är ny, innehåller regler om handläggningen av en fråga om en tillfällig skyddsåtgärd enligt 5 §. Övervägandena finns i avsnitt 6.2 och 7. Första stycket motsvarar hittillsvarande 5 § andra stycket. Andra stycket motsvarar hittillsvarande 5 § tredje stycket, med vissa tillägg och ändringar (jfr prop. 2011/12:85 s. 41, 42 och 57-59). Genom en ändring i tredje meningen skärps socialnämndens skyldighet att höra barnet och föräldrarna innan den lämnar upplysningar. Ändringen innebär att skyldigheten gäller "om det inte är olämpligt" (att jämföra med det hittillsvarande kravet "om det är lämpligt"). Genom ändringen markeras att barnet och föräldrarna som utgångspunkt ska ges möjlighet att uttrycka sina åsikter i ett samtal med en företrädare för socialnämnden. Nämnden ska göra rimliga ansträngningar för att höra barnet och föräldrarna om det inte redan står klart att det är olämpligt. Med hänsyn till den korta tid som i nu aktuella situationer ofta står till buds kan det i vissa fall vara praktiskt omöjligt att åstadkomma ett hörande av barnet, eller en förälder. Det är då lämpligt att de ansträngningar eller de överväganden som har gjorts redovisas till domstolen i upplysningarna. I övrigt kan förarbetena till 6 kap. 20 § föräldrabalken vara till ledning (se prop. 2020/21:150 s. 43-50 och 149-150). I fjärde meningen införs nya bestämmelser som ger möjligheter att höra barnet utan vårdnadshavarens samtycke och utan att vårdnadshavaren är närvarande. Bestämmelserna speglar regleringen i 6 kap. 20 a § föräldrabalken och förarbetena till den paragrafen kan därför vara till ledning (se prop. 2020/21:150 s. 50-53 och 150-152). Det som i förevarande stycke föreskrivs om socialnämnd gäller i förekommande fall den eller de nämnder som utsetts av kommunfullmäktige i respektive kommun att utföra kommunens uppgifter inom socialtjänsten (2 kap. 4 § socialtjänstlagen [2001:453]). 2019 års Bryssel II-förordning Sammanfattning av departementspromemorian Ökad rättssäkerhet och snabbare verkställighet i internationella familjemål (Ds 2020:18) Vårdnadstvister är svåra för alla inblandade och särskilt för barnen. Vid en internationell vårdnadstvist slits barnet dessutom mellan föräldrar i två länder. Ibland leder en konflikt mellan föräldrarna så långt att barnet olovligt förs bort eller hålls kvar av en av dem. Det är angeläget att det finns regler i EU som kan överbrygga de olikheter som finns mellan medlemsstaternas rättssystem och bidra till att tvister med en internationell anknytning kan lösas på ett förutsebart och effektivt sätt till barnets bästa. I juni 2019 antogs i EU en omarbetad Bryssel II-förordning, som gäller frågor om äktenskapsskillnad, föräldraansvar och internationella bortföranden av barn. Förordningen innehåller regler om vilken medlemsstats domstol som kan pröva en tvist med en internationell anknytning. Den innehåller också regler om erkännande och verkställighet av avgöranden i EU. Genom den nya förordningen stärks barns och föräldrars rättssäkerhet. Det införs en allmän skyldighet för domstolen att låta ett barn uttrycka sina åsikter och att beakta åsikterna i förhållande till barnets ålder och mognad. Alla avgöranden om föräldraansvar görs direkt verkställbara i andra EU-länder. Dessutom harmoniserar den nya förordningen delvis medlemsstaternas verkställighetsregler. Vidare förbättras informationsutbytet mellan medlemsstaternas myndigheter, vilket underlättar domstolarnas handläggning och förbättrar deras beslutsunderlag. Förordningen blir direkt tillämplig i Sverige och andra medlemsstater i EU, men kräver kompletterande svenska bestämmelser och författningsändringar. I promemorian lämnas de författningsförslag som är lämpliga med anledning av förordningen. Författningarna föreslås träda i kraft den 1 augusti 2022. Promemorians lagförslag 1 Förslag till lag med kompletterande bestämmelser till Bryssel II-förordningen Härigenom föreskrivs följande. Lagens innehåll 1 § Denna lag innehåller kompletterande bestämmelser till rådets förordning (EU) 2019/1111 av den 25 juni 2019 om behörighet, erkännande och verkställighet av avgöranden i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar, och om internationella bortföranden av barn (Bryssel II-förordningen). Beslut om en tillfällig åtgärd 2 § En ansökan om en tillfällig åtgärd enligt artikel 15 i Bryssel II-förordningen görs till tingsrätten i den ort där barnet vistas eller, om barnet inte vistas i Sverige och den sökta åtgärden avser barnets egendom, tingsrätten i den ort där egendomen finns. Första stycket gäller inte om något annat följer av bestämmelserna i 6 a och 7-9 b §§ lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga. 3 § Vid handläggningen av ett ärende enligt 2 § första stycket tillämpas lagen (1996:242) om domstolsärenden. I domstolens beslut ska det anges hur länge åtgärden som längst gäller. Barnet får höras inför domstolen, om särskilda skäl talar för det och det är uppenbart att barnet inte kan ta skada av att höras. I ett ärende som rör vårdnad, boende eller umgänge får domstolen hämta in upplysningar från socialnämnden i frågan. Innan socialnämnden lämnar upplysningar ska den, om det inte är olämpligt, höra föräldrarna och barnet. Barnet får höras av socialnämnden utan vårdnadshavarens samtycke och utan att vårdnadshavaren är närvarande. Reservforum 4 § Om tillämpningen av Bryssel II-förordningen innebär att en fråga ska prövas av en socialnämnd i Sverige och det inte finns någon annan behörig nämnd, tas frågan upp av socialnämnden i Stockholms kommun. Verkställighet 5 § Om ett avgörande är verkställbart enligt Bryssel II-förordningen, får det verkställas enligt 1. 21 kap. föräldrabalken, om det avser ett barns person, och 2. utsökningsbalken, om det avser rättegångskostnader eller ett barns egendom. För verkställigheten gäller det som är föreskrivet om verkställighet av en svensk domstols avgörande i motsvarande fall. Om det inte finns någon motsvarighet till avgörandet, verkställs avgörandet som en dom. Första och andra styckena gäller inte om något annat följer av Bryssel II-förordningen. Vägran av erkännande eller verkställighet 6 § En ansökan enligt artikel 40 eller 59 i Bryssel II-förordningen om att ett avgörande inte ska erkännas eller verkställas i Sverige görs till tingsrätten. En ansökan enligt artikel 30.3 i förordningen om att det inte finns grund för att vägra ett erkännande av ett avgörande görs till tingsrätten. En ansökan enligt första eller andra stycket kan göras av någon som har varit part i den utländska rättegången och som är berörd av frågan. Regeringen kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela föreskrifter om vilka tingsrätter som får pröva sådana ansökningar. 7 § Vid handläggningen av ett ärende enligt 6 § tillämpas lagen (1996:242) om domstolsärenden, om inte något annat följer av Bryssel II-förordningen. Rättelse och återkallelse av intyg 8 § Ett beslut i fråga om rättelse av ett intyg som har utfärdats enligt Bryssel II-förordningen, får inte överklagas. 9 § Innan domstolen beslutar i fråga om återkallelse av ett intyg som har utfärdats enligt Bryssel II-förordningen, ska parterna få tillfälle att yttra sig, om det inte är obehövligt. Ett beslut i fråga om återkallelse av ett intyg får inte överklagas. Informationsutbyte 10 § En socialnämnd ska rapportera om ett barns situation enligt Bryssel II-förordningen (artikel 80.1 a i). Nämnden ska också samla in upplysningar eller underlag och uttala sig om en förälders, anhörigs eller annan persons lämplighet att ta hand om barnet i enlighet med vad som framgår av förordningen (artikel 80.1 b). Godkännande av en placering av ett barn i Sverige 11 § En fråga om godkännande av en placering av ett barn i Sverige enligt artikel 82 i Bryssel II-förordningen prövas av socialnämnden i den kommun där barnet avses bli placerat. I 6 kap. 11 a § socialtjänstlagen (2001:453) anges förutsättningarna för att godkänna en placering. 1. Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022. 2. Genom lagen upphävs lagen (2008:450) med kompletterande bestämmelser till Bryssel II-förordningen. 3. Föreskrifterna i 2-5 §§ i den upphävda lagen gäller fortfarande för handläggningen av mål och ärenden som avser avgöranden som har meddelats i ett förfarande som inleddes före ikraftträdandet. 4. Föreskrifterna i 8 § i den upphävda lagen gäller fortfarande för handläggningen av ärenden som har inletts i tingsrätt före ikraftträdandet. 2 Förslag till lag om ändring i lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap Härigenom föreskrivs att 7 kap. 6 § lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 7 kap. 6 § Särskilda bestämmelser finns i rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000 och i lagen (2012:318) om 1996 års Haagkonvention. Särskilda bestämmelser finns i rådets förordning (EU) 2019/1111 av den 25 juni 2019 om behörighet, erkännande och verkställighet av avgöranden i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar, och om internationella bortföranden av barn (Bryssel II-förordningen) och i lagen (2012:318) om 1996 års Haagkonvention. Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022. 3 Förslag till lag om ändring i lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 § Den som enligt beslut av myndighet i Danmark, Finland, Island eller Norge ska vara omhändertagen för vård eller behandling får efter framställning utlämnas enligt vad som sägs i denna lag för verkställighet av beslutet. Om överlämnande för brott finns särskilda bestämmelser. Särskilda bestämmelser finns också i rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000. Särskilda bestämmelser finns också i rådets förordning (EU) 2019/1111 av den 25 juni 2019 om behörighet, erkännande och verkställighet av avgöranden i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar, och om internationella bortföranden av barn (Bryssel II-förordningen). Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022. 4 Förslag till lag om ändring i lagen (1973:943) om erkännande av vissa utländska äktenskapsskillnader och hemskillnader Härigenom föreskrivs att 12 § lagen (1973:943) om erkännande av vissa utländska äktenskapsskillnader och hemskillnader ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 12 § Särskilda bestämmelser finns i rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000. Särskilda bestämmelser finns i rådets förordning (EU) 2019/1111 av den 25 juni 2019 om behörighet, erkännande och verkställighet av avgöranden i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar, och om internationella bortföranden av barn (Bryssel II-förordningen). Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022. 5 Förslag till lag om ändring i lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område Härigenom föreskrivs att 7 a § lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 7 a § Särskilda bestämmelser finns i rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000. Särskilda bestämmelser finns i rådets förordning (EU) 2019/1111 av den 25 juni 2019 om behörighet, erkännande och verkställighet av avgöranden i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar, och om internationella bortföranden av barn (Bryssel II-förordningen). Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022. 6 Förslag till lag om ändring i lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn Härigenom föreskrivs att 1 och 17 §§ lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 § Bestämmelserna i 2-10, 13-21 och 23 §§ tillämpas i förhållande till stater som har tillträtt den i Luxemburg den 20 maj 1980 dagtecknade konventionen om erkännande och verkställighet av avgöranden rörande vårdnad om barn samt om återställande av vård av barn (Europarådskonventionen). Bestämmelserna tillämpas dock inte i förhållande till Danmark, Finland, Island eller Norge i den mån särskilda bestämmelser gäller. Bestämmelserna i 2-4 och 11-23 §§ tillämpas i förhållande till stater som har tillträtt den i Haag den 25 oktober 1980 dagtecknade konventionen om de civila aspekterna på internationella bortföranden av barn (Haagkonventionen). Regeringen får, under förutsättning av ömsesidighet, föreskriva att lagens bestämmelser om erkännande och verkställighet av avgöranden m.m. eller lagens bestämmelser om överflyttning av barn ska tillämpas även i förhållande till en stat som inte har tillträtt Europarådskonventionen eller Haagkonventionen. Särskilda bestämmelser finns i rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000. Särskilda bestämmelser finns i rådets förordning (EU) 2019/1111 av den 25 juni 2019 om behörighet, erkännande och verkställighet av avgöranden i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar, och om internationella bortföranden av barn (Bryssel II-förordningen). 17 § Innan rätten avgör ett ärende om verkställighet av ett avgörande som avses i 5 § eller om överflyttning av barn enligt 11 § skall rätten inhämta barnets mening, om det inte är omöjligt med hänsyn särskilt till barnets ålder och mognad. Innan rätten avgör ett ärende om verkställighet av ett avgörande som avses i 5 § eller om överflyttning av barn enligt 11 § ska rätten så långt det är möjligt klarlägga barnets inställning. 1. Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022. 2. Äldre föreskrifter gäller fortfarande för handläggningen av ärenden som har inletts i tingsrätt före ikraftträdandet. 7 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga Härigenom föreskrivs att 6 a § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 6 a § Är svensk domstol inte behörig att besluta om beredande av vård enligt denna lag, får socialnämnden besluta att den som är under 18 år omedelbart ska omhändertas, om 1. åtgärder av behörig utländsk myndighet inte kan avvaktas med hänsyn till risken för den unges hälsa eller utveckling eller till att den fortsatta utredningen allvarligt kan försvåras eller vidare åtgärder hindras, och 2. det är sannolikt att den unge tillfälligt behöver vård som avses i denna lag. För beslut enligt första stycket gäller 6 § andra stycket och, för det fall socialnämnden har ansökt om vård med stöd av lagen, 6 § tredje stycket. I 9 a och 9 b §§ finns bestämmelser om fortsatt omhändertagande för tillfällig vård av den unge. Denna paragraf ansluter, tillsammans med 7-9 b §§, till rådets förordning (EG) nr 2001/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000 (Bryssel II-förordningen) och lagen (2012:318) om 1996 års Haagkonvention. Denna paragraf ansluter, tillsammans med 7-9 b §§, till rådets förordning (EU) 2019/1111 av den 25 juni 2019 om behörighet, erkännande och verkställighet av avgöranden i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar, och om internationella bortföranden av barn (Bryssel II-förordningen) och lagen (2012:318) om 1996 års Haagkonvention. Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022. 8 Förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen (2001:453) Härigenom föreskrivs att 6 kap. 11 a § och 11 kap. 2 § socialtjänstlagen (2001:453) ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 6 kap. 11 a § Socialnämnden får godkänna att en utländsk myndighet placerar ett barn i Sverige endast om 1. det är bäst för barnet att placeras här, särskilt med beaktande av barnets anknytning hit, 2. barnets inställning till placeringen så långt det är möjligt har klarlagts, 3. barnets vårdnadshavare och, om barnet fyllt 15 år, barnet samtycker till åtgärden, 4. förhållandena i det enskilda hemmet och förutsättningarna för vård i hemmet är utredda av nämnden, 5. barnet har beviljats uppehållstillstånd, om ett sådant tillstånd behövs, och 6. placeringen sker med stöd av rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000 eller med stöd av den i Haag den 19 oktober 1996 dagtecknade konventionen om behörighet, tillämplig lag, erkännande, verkställighet och samarbete i frågor om föräldraansvar och åtgärder till skydd för barn. 6. placeringen sker med stöd av rådets förordning (EU) 2019/1111 av den 25 juni 2019 om behörighet, erkännande och verkställighet av avgöranden i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar, och om internationella bortföranden av barn (Bryssel II-förordningen) eller med stöd av den i Haag den 19 oktober 1996 dagtecknade konventionen om behörighet, tillämplig lag, erkännande, verkställighet och samarbete i frågor om föräldraansvar och åtgärder till skydd för barn. 11 kap. 2 § Vid en utredning av om socialnämnden behöver ingripa till ett barns skydd eller stöd får nämnden, för bedömningen av behovet av insatser, konsultera sakkunniga samt i övrigt ta de kontakter som behövs. Utredningen ska bedrivas så att inte någon onödigt utsätts för skada eller olägenhet. Utredningen ska inte göras mer omfattande än vad som är motiverat av omständigheterna i ärendet. Utredningen ska bedrivas skyndsamt och vara slutförd senast inom fyra månader. Finns det särskilda skäl får socialnämnden besluta att förlänga utredningen för viss tid. Utredningen ska bedrivas skyndsamt och vara slutförd senast inom fyra månader. Finns det särskilda skäl får socialnämnden besluta att förlänga utredningen för viss tid. Särskilda bestämmelser finns i rådets förordning (EU) 2019/1111 av den 25 juni 2019 om behörighet, erkännande och verkställighet av avgöranden i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar, och om internationella bortföranden av barn (Bryssel II-förordningen). Den som berörs av en sådan utredning ska, om inte särskilda skäl talar mot det, genast underrättas om att en utredning har inletts. Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022. 9 Förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) Härigenom föreskrivs i fråga om offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) dels att 36 kap. 1 och 8 §§ ska ha följande lydelse, dels att det ska införas en ny paragraf, 36 kap. 7 a §, samt närmast före 36 kap. 7 a § en ny rubrik av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 36 kap. 1 § Sekretess gäller hos domstol för uppgift om en enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att den enskilde eller någon närstående till denne lider skada eller men om uppgiften röjs och uppgiften förekommer i 1. ärende enligt lagen (1999:997) om särskild företrädare för barn, 2. ärende om adoption enligt 4 kap. föräldrabalken, 3. ärende om anordnande av godmanskap enligt 11 kap. 4 § föräldrabalken, 4. ärende om förvaltarskap, 5. ärende enligt lagen (2005:429) om god man för ensamkommande barn, eller 6. ärende enligt lagen (2017:310) om framtidsfullmakter. Sekretess gäller hos domstol för uppgift om en enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om en part begär det och det kan antas att den enskilde eller någon närstående till denne lider skada eller men om uppgiften röjs och uppgiften förekommer i 1. äktenskapsmål, 2. mål eller ärende enligt föräldrabalken i annat fall än som anges i första stycket, 3. ärende enligt lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn, 4. mål eller ärende enligt rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000 eller ärende enligt 8 § lagen (2008:450) med kompletterande bestämmelser till Bryssel II-förordningen, 4. mål eller ärende enligt rådets förordning (EU) 2019/1111 av den 25 juni 2019 om behörighet, erkännande och verkställighet av avgöranden i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar, och om internationella bortföranden av barn (Bryssel II-förordningen), 5. mål eller ärende enligt rådets förordning (EG) nr 4/2009 av den 18 december 2008 om domstols behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt samarbete i fråga om underhållsskyldighet och enligt Haagkonventionen av den 23 november 2007 om internationell indrivning av underhåll till barn och andra familjemedlemmar, eller 6. mål eller ärende enligt lagen (2012:318) om 1996 års Haagkonvention. För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år. Internationellt samarbete i frågor om föräldraansvar, internationella bortföranden av barn och åtgärder till skydd för barn 7 a § Sekretess gäller hos den myndighet som är centralmyndighet enligt 1. rådets förordning (EU) 2019/1111 av den 25 juni 2019 om behörighet, erkännande och verkställighet av avgöranden i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar, och om internationella bortföranden av barn (Bryssel II-förordningen), 2. Haagkonventionen om de civila aspekterna på internationella bortföranden av barn av den 25 oktober 1980, 3. Haagkonventionen om behörighet, tillämplig lag, erkännande, verkställighet och samarbete i frågor om föräldraansvar och åtgärder till skydd för barn av den 19 oktober 1996, och 4. den i Luxemburg den 20 maj 1980 dagtecknade konventionen om erkännande och verkställighet av avgöranden rörande vårdnad om barn samt om återställande av vård av barn (Europarådskonventionen), i ärende enligt förordningen eller någon av konventionerna för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående till denne lider skada eller men om uppgiften röjs. För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år. 8 § Den tystnadsplikt som följer av 3 § första och andra styckena samt 6 § första stycket 1 inskränker rätten enligt 1 kap. 1 och 7 §§ tryckfrihetsförordningen och 1 kap. 1 och 10 §§ yttrandefrihetsgrundlagen att meddela och offentliggöra uppgifter. Den tystnadsplikt som följer av 3 § första och andra styckena samt 6 § första stycket 1 och 7 a § inskränker rätten enligt 1 kap. 1 och 7 §§ tryckfrihetsförordningen och 1 kap. 1 och 10 §§ yttrandefrihetsgrundlagen att meddela och offentliggöra uppgifter. Den tystnadsplikt som följer av 7 § inskränker rätten att meddela och offentliggöra uppgifter, när det är fråga om uppgift som hänför sig till ett ärende om annat än ekonomiskt bistånd till enskild. 1. Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022. 2. För uppgifter i mål och ärenden som har inletts i tingsrätt före ikraftträdandet, och ärenden som avser avgöranden som har meddelats i ett förfarande som inleddes före ikraftträdandet gäller 36 kap. 1 § i den äldre lydelsen. 10 Förslag till lag om ändring i lagen (2012:318) om 1996 års Haagkonvention Härigenom föreskrivs att 5 § lagen (2012:318) om 1996 års Haagkonvention ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 5 § När det finns behörighet för svensk domstol enligt artikel 11 eller 12, får domstolen i fråga om vårdnad, boende, umgänge eller förmynderskap besluta om en sådan tillfällig skyddsåtgärd som avses i dessa artiklar. En ansökan enligt artikel 11 eller 12 om en tillfällig åtgärd görs till tingsrätten i den ort där barnet vistas eller, om barnet inte vistas i Sverige och den sökta åtgärden avser barnets egendom, tingsrätten i den ort där egendomen finns. Detta gäller inte om något annat följer av bestämmelserna om omedelbart omhändertagande av barn i 6 a samt 7-9 b §§ lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga. Vid domstolens handläggning tillämpas lagen (1996:242) om domstolsärenden. I domstolens beslut ska det anges hur länge skyddsåtgärden gäller. Barnet får höras inför domstolen, om särskilda skäl talar för det och det är uppenbart att barnet inte kan ta skada av att höras. I ett ärende som rör vårdnad, boende eller umgänge får domstolen inhämta upplysningar från socialnämnden i frågan. Innan socialnämnden lämnar upplysningar ska den, om det är lämpligt, höra föräldrarna och barnet. Barnet får höras inför domstolen, om särskilda skäl talar för det och det är uppenbart att barnet inte kan ta skada av att höras. I ett ärende som rör vårdnad, boende eller umgänge får domstolen inhämta upplysningar från socialnämnden i frågan. Innan socialnämnden lämnar upplysningar ska den, om det inte är olämpligt, höra föräldrarna och barnet. Barnet får höras av socialnämnden utan vårdnadshavarens samtycke och utan att vårdnadshavaren är närvarande. 1. Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022. 2. Äldre föreskrifter gäller fortfarande för handläggningen av ärenden som har inletts i tingsrätt före ikraftträdandet. Förteckning över remissinstanserna Efter remiss har yttranden över promemorian Ökad rättssäkerhet och snabbare verkställighet i internationella familjemål (Ds 2020:18) lämnats av Alingsås tingsrätt, Barnombudsmannen, Centrala studiestödsnämnden, Domstolsverket, Familjerättssocionomernas Riksförening, Föreningen Svenskar i Världen, Föreningen Sveriges Överförmyndare, Föreningen Vårdnad Boende Umgänge i Sverige (VBU), Förvaltningsrätten i Linköping, Förvaltningsrätten i Malmö, Förvaltningsrätten i Stockholm, Gävle kommun, Göteborgs kommun, Helsingborgs kommun, Helsingborgs tingsrätt, Hovrätten över Skåne och Blekinge, Inspektionen för vård och omsorg, Justitiekanslern, Jämställdhetsmyndigheten, Kronofogdemyndigheten, Linköpings kommun, Linköpings tingsrätt, Linköpings universitet (Tema barn), Luleå kommun, Länsstyrelsen Stockholm, Länsstyrelsen Östergötland, Malmö kommun, Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd, Nacka tingsrätt, Polismyndigheten, Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige (Roks), Riksorganisationen GAPF - Glöm Aldrig Pela och Fadime, Rättshjälpsmyndigheten, Sala kommun, Skatteverket, Socialstyrelsen, Stiftelsen Allmänna Barnhuset, Stockholms kommun, Stockholms tingsrätt, Stockholms universitet (Juridiska fakultetsnämnden), Svea hovrätt, Svenskt Forum för Medling och konflikthantering, Sveriges advokatsamfund, Sveriges Kommuner och Regioner, Södertörns tingsrätt, Uddevalla kommun, Unizon, Uppsala universitet (Juridiska fakultetsnämnden), Varbergs tingsrätt, Värmlands tingsrätt, Åmåls kommun, Årjängs kommun, Örnsköldsviks kommun och Östersunds tingsrätt Landskrona kommun, Mullsjö kommun, Riksdagens ombudsmän och Örebro universitet (Barnrättsakademin) har avstått från att yttra sig. Askersunds kommun, Barnens rätt i samhället, Bodens kommun, Familjehemmens Riksförbund, Familjevårdens Centralorganisation, Föreningen Mans- och Familjejour, Föreningen Sveriges kommunala familjerådgivare (KFR), Föreningen Sveriges socialchefer, Härjedalens kommun, Kalix kommun, Karlstads kommun, Kristianstads kommun, Lomma kommun, Mölndals kommun, Norbergs kommun, Nykvarns kommun, Partille kommun, Piteå kommun, Riksförbundet Gode män och Förvaltare, Ronneby kommun, Rädda Barnen, Skövde kommun, Sotenäs kommun, Sveriges Makalösa Föräldrar, Timrå kommun, Torsås kommun, Vallentuna kommun och Älvdalens kommun har fått tillfälle att yttra sig, men inte hörts av. Lagrådsremissens lagförslag 1 Förslag till lag med kompletterande bestämmelser till Bryssel II-förordningen Härigenom föreskrivs följande. Lagens innehåll 1 § Denna lag innehåller kompletterande bestämmelser till rådets förordning (EU) 2019/1111 av den 25 juni 2019 om behörighet, erkännande och verkställighet av avgöranden i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar, och om internationella bortföranden av barn (Bryssel II-förordningen). Beslut om en tillfällig åtgärd i fråga om vårdnad, boende, umgänge eller förmynderskap 2 § När det finns behörighet för svensk domstol enligt artikel 15 i Bryssel II-förordningen får domstolen i fråga om vårdnad, boende, umgänge eller förmynderskap besluta om en sådan tillfällig åtgärd som avses i den artikeln. 3 § En fråga om en tillfällig åtgärd enligt 2 § tas upp av tingsrätten i den ort där barnet vistas eller, om barnet inte vistas i Sverige och åtgärden avser barnets egendom, tingsrätten i den ort där egendomen finns. Om det inte finns någon behörig domstol enligt första stycket, tas frågan upp av Stockholms tingsrätt. 4 § Vid domstolens handläggning av en fråga om en tillfällig åtgärd enligt 2 § tillämpas lagen (1996:242) om domstolsärenden. I domstolens beslut ska det anges hur länge den tillfälliga åtgärden gäller. Barnet får höras inför domstolen, om särskilda skäl talar för det och det är uppenbart att barnet inte kan ta skada av att höras. I ett ärende som rör vårdnad, boende eller umgänge får domstolen hämta in upplysningar från socialnämnden i frågan. Innan socialnämnden lämnar upplysningar ska den, om det inte är olämpligt, höra föräldrarna och barnet. Barnet får höras av socialnämnden utan vårdnadshavarens samtycke och utan att vårdnadshavaren är närvarande. Prövningen när det inte finns någon behörig socialnämnd 5 § Om tillämpningen av Bryssel II-förordningen innebär att en fråga ska prövas av en socialnämnd i Sverige och det inte finns någon behörig nämnd, tas frågan upp av socialnämnden i Stockholms kommun. Verkställighet 6 § Om ett utländskt avgörande är verkställbart enligt Bryssel II-förordningen, verkställs avgörandet enligt 1. 21 kap. föräldrabalken, om det avser ett barns person, och 2. utsökningsbalken, om det avser rättegångskostnader eller ett barns egendom. För verkställigheten gäller det som är föreskrivet om verkställighet av en svensk domstols avgörande i motsvarande fall. Om det inte finns någon motsvarighet till det utländska avgörandet, verkställs avgörandet som en dom. Första och andra styckena gäller inte om något annat följer av Bryssel II-förordningen. Vägran av erkännande eller verkställighet i ett särskilt förfarande 7 § En ansökan enligt artikel 40 i Bryssel II-förordningen om att ett utländskt avgörande inte ska erkännas i Sverige eller en ansökan enligt artikel 59 i förordningen om att ett sådant avgörande inte ska verkställas här görs till tingsrätten. En ansökan om en förklaring enligt artikel 30.3 i förordningen att det inte finns grund för att vägra ett erkännande av ett utländskt avgörande görs till tingsrätten. Regeringen kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela föreskrifter om vilka tingsrätter som får pröva ansökningar som avses i första och andra styckena. 8 § En ansökan som avses i 7 § andra stycket får göras av någon som har varit part i den utländska rättegången. 9 § Vid domstolens handläggning av en ansökan som avses i 7 § tillämpas lagen (1996:242) om domstolsärenden, om inte något annat följer av Bryssel II-förordningen. Rättelse och återkallelse av intyg som utfärdats av en domstol eller annan myndighet i Sverige 10 § Ett beslut i fråga om rättelse av ett intyg enligt artikel 37.1 eller 48.1 i Bryssel II-förordningen får inte överklagas. 11 § Innan en domstol eller annan behörig myndighet beslutar i fråga om återkallelse av ett intyg enligt artikel 48.2 i Bryssel II-förordningen ska parterna få tillfälle att yttra sig, om det inte är obehövligt. Ett beslut i fråga om återkallelse av ett intyg får inte överklagas. Informationsskyldighet 12 § En socialnämnd ska rapportera om ett barns situation enligt Bryssel II-förordningens artikel 80.1 a i. Nämnden ska också samla in upplysningar eller underlag och lämna information om situationen för en förälder eller annan anhörig eller någon annan person som kan vara lämplig att ta hand om barnet i enlighet med vad som framgår av artikel 80.1 b i förordningen. Godkännande av en placering av ett barn i Sverige 13 § En fråga om godkännande av en placering av ett barn i Sverige enligt artikel 82 i Bryssel II-förordningen prövas av socialnämnden i den kommun där barnet avses bli placerat. I 6 kap. 11 a § socialtjänstlagen (2001:453) anges förutsättningarna för att godkänna en placering i Sverige. 1. Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022. 2. Genom lagen upphävs lagen (2008:450) med kompletterande bestämmelser till Bryssel II-förordningen. 3. Föreskrifterna i 2-5 §§ i den upphävda lagen gäller dock fortfarande för handläggningen av mål och ärenden som avser avgöranden som har meddelats i ett förfarande som inletts före ikraftträdandet. 2 Förslag till lag om ändring i föräldrabalken Härigenom föreskrivs att 21 kap. 7 § föräldrabalken ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 21 kap. 7 § Även om en dom eller ett beslut som avses i 1 § inte finns, kan barnets vårdnadshavare, när barnet vistas hos någon annan, begära att rätten beslutar om åtgärd för att barnet skall överflyttas till vårdnadshavaren. Även om en dom eller ett beslut som avses i 1 a § första stycket inte finns, kan barnets vårdnadshavare, när barnet vistas hos någon annan, begära att rätten beslutar om en åtgärd för att barnet ska flyttas över till vårdnadshavaren. Rätten kan vägra att vidta den begärda åtgärden, om det av hänsyn till barnets bästa behövs en prövning av frågan om vårdnaden. En åtgärd enligt första stycket får inte beslutas, om ett flyttningsförbud enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga gäller i fråga om barnet. En åtgärd enligt första stycket får inte beslutas om ett flyttningsförbud enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga gäller i fråga om barnet. I övrigt gäller 1-6 §§. Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022. 3 Förslag till lag om ändring i lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap Härigenom föreskrivs att 7 kap. 6 § lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 7 kap. 6 § Särskilda bestämmelser finns i rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000 och i lagen (2012:318) om 1996 års Haagkonvention. Särskilda bestämmelser finns i rådets förordning (EU) 2019/1111 av den 25 juni 2019 om behörighet, erkännande och verkställighet av avgöranden i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar, och om internationella bortföranden av barn (Bryssel II-förordningen) och i lagen (2012:318) om 1996 års Haagkonvention. Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022. 4 Förslag till lag om ändring i lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 § Den som enligt beslut av myndighet i Danmark, Finland, Island eller Norge ska vara omhändertagen för vård eller behandling får efter framställning utlämnas enligt vad som sägs i denna lag för verkställighet av beslutet. Om överlämnande för brott finns särskilda bestämmelser. Särskilda bestämmelser finns också i rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000. Särskilda bestämmelser finns också i rådets förordning (EU) 2019/1111 av den 25 juni 2019 om behörighet, erkännande och verkställighet av avgöranden i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar, och om internationella bortföranden av barn (Bryssel II-förordningen). Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022. 5 Förslag till lag om ändring i lagen (1973:943) om erkännande av vissa utländska äktenskapsskillnader och hemskillnader Härigenom föreskrivs att 12 § lagen (1973:943) om erkännande av vissa utländska äktenskapsskillnader och hemskillnader ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 12 § Särskilda bestämmelser finns i rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000. Särskilda bestämmelser finns i rådets förordning (EU) 2019/1111 av den 25 juni 2019 om behörighet, erkännande och verkställighet av avgöranden i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar, och om internationella bortföranden av barn (Bryssel II-förordningen). Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022. 6 Förslag till lag om ändring i lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område Härigenom föreskrivs att 7 a § lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 7 a § Särskilda bestämmelser finns i rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000. Särskilda bestämmelser finns i rådets förordning (EU) 2019/1111 av den 25 juni 2019 om behörighet, erkännande och verkställighet av avgöranden i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar, och om internationella bortföranden av barn (Bryssel II-förordningen). Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022. 7 Förslag till lag om ändring i lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn Härigenom föreskrivs att 1 och 17 §§ lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 § Bestämmelserna i 2-10, 13-21 och 23 §§ tillämpas i förhållande till stater som har tillträtt den i Luxemburg den 20 maj 1980 dagtecknade konventionen om erkännande och verkställighet av avgöranden rörande vårdnad om barn samt om återställande av vård av barn (Europarådskonventionen). Bestämmelserna tillämpas dock inte i förhållande till Danmark, Finland, Island eller Norge i den mån särskilda bestämmelser gäller. Bestämmelserna i 2-10, 13-21 och 23 §§ tillämpas i förhållande till stater som har tillträtt den i Luxemburg den 20 maj 1980 dagtecknade konventionen om erkännande och verkställighet av avgöranden rörande vårdnad om barn samt om återställande av vård av barn (Europarådskonventionen). Bestämmelserna tillämpas dock inte i förhållande till Danmark, Finland, Island eller Norge i den utsträckning särskilda bestämmelser gäller. Bestämmelserna i 2-4 och 11-23 §§ tillämpas i förhållande till stater som har tillträtt den i Haag den 25 oktober 1980 dagtecknade konventionen om de civila aspekterna på internationella bortföranden av barn (Haagkonventionen). Regeringen får, under förutsättning av ömsesidighet, föreskriva att lagens bestämmelser om erkännande och verkställighet av vårdnadsavgöranden m.m. eller lagens bestämmelser om överflyttning av barn ska tillämpas även i förhållande till en stat som inte har tillträtt Europarådskonventionen eller Haagkonventionen. Särskilda bestämmelser finns i rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000. Särskilda bestämmelser finns i rådets förordning (EU) 2019/1111 av den 25 juni 2019 om behörighet, erkännande och verkställighet av avgöranden i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar, och om internationella bortföranden av barn (Bryssel II-förordningen). 17 § Innan rätten avgör ett ärende om verkställighet av ett avgörande som avses i 5 § eller om överflyttning av barn enligt 11 § skall rätten inhämta barnets mening, om det inte är omöjligt med hänsyn särskilt till barnets ålder och mognad. Innan rätten avgör ett ärende om verkställighet av ett avgörande som avses i 5 § eller om överflyttning av barn enligt 11 § ska barnet så långt det är möjligt ges tillfälle att framföra sina åsikter. Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022. 8 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga Härigenom föreskrivs att 6 a § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 6 a § Är svensk domstol inte behörig att besluta om beredande av vård enligt denna lag, får socialnämnden besluta att den som är under 18 år omedelbart ska omhändertas, om 1. åtgärder av behörig utländsk myndighet inte kan avvaktas med hänsyn till risken för den unges hälsa eller utveckling eller till att den fortsatta utredningen allvarligt kan försvåras eller vidare åtgärder hindras, och 2. det är sannolikt att den unge tillfälligt behöver vård som avses i denna lag. För beslut enligt första stycket gäller 6 § andra stycket och, för det fall socialnämnden har ansökt om vård med stöd av lagen, 6 § tredje stycket. I 9 a och 9 b §§ finns bestämmelser om fortsatt omhändertagande för tillfällig vård av den unge. Denna paragraf ansluter, tillsammans med 7-9 b §§, till rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000 (Bryssel II-förordningen) och lagen (2012:318) om 1996 års Haagkonvention. Denna paragraf ansluter, tillsammans med 7-9 b §§, till rådets förordning (EU) 2019/1111 av den 25 juni 2019 om behörighet, erkännande och verkställighet av avgöranden i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar, och om internationella bortföranden av barn (Bryssel II-förordningen) och lagen (2012:318) om 1996 års Haagkonvention. Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022. 9 Förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen (2001:453) Härigenom föreskrivs att 6 kap. 11 a § socialtjänstlagen (2001:453) ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 6 kap. 11 a § Socialnämnden får godkänna att en utländsk myndighet placerar ett barn i Sverige endast om 1. det är bäst för barnet att placeras här, särskilt med beaktande av barnets anknytning hit, 2. barnets inställning till placeringen så långt det är möjligt har klarlagts, 3. barnets vårdnadshavare och, om barnet fyllt 15 år, barnet samtycker till åtgärden, 4. förhållandena i det enskilda hemmet och förutsättningarna för vård i hemmet är utredda av nämnden, 5. barnet har beviljats uppehållstillstånd, om ett sådant tillstånd behövs, och 6. placeringen sker med stöd av rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000 eller med stöd av den i Haag den 19 oktober 1996 dagtecknade konventionen om behörighet, tillämplig lag, erkännande, verkställighet och samarbete i frågor om föräldraansvar och åtgärder till skydd för barn. 6. placeringen sker med stöd av rådets förordning (EU) 2019/1111 av den 25 juni 2019 om behörighet, erkännande och verkställighet av avgöranden i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar, och om internationella bortföranden av barn (Bryssel II-förordningen) eller med stöd av den i Haag den 19 oktober 1996 dagtecknade konventionen om behörighet, tillämplig lag, erkännande, verkställighet och samarbete i frågor om föräldraansvar och åtgärder till skydd för barn. Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022. 10 Förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) Härigenom föreskrivs i fråga om offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) dels att 36 kap. 1 och 8 §§ ska ha följande lydelse, dels att det ska införas en ny paragraf, 36 kap. 7 a §, och närmast före 36 kap. 7 a § en ny rubrik av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 36 kap. 1 § Sekretess gäller hos domstol för uppgift om en enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att den enskilde eller någon närstående till denne lider skada eller men om uppgiften röjs och uppgiften förekommer i 1. ärende enligt lagen (1999:997) om särskild företrädare för barn, 2. ärende om adoption enligt 4 kap. föräldrabalken, 3. ärende om anordnande av godmanskap enligt 11 kap. 4 § föräldrabalken, 4. ärende om förvaltarskap, 5. ärende enligt lagen (2005:429) om god man för ensamkommande barn, eller 6. ärende enligt lagen (2017:310) om framtidsfullmakter. Sekretess gäller hos domstol för uppgift om en enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om en part begär det och det kan antas att den enskilde eller någon närstående till denne lider skada eller men om uppgiften röjs och uppgiften förekommer i 1. äktenskapsmål, 2. mål eller ärende enligt föräldrabalken i annat fall än som anges i första stycket, 3. ärende enligt lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn, 4. mål eller ärende enligt rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000 eller ärende enligt 8 § lagen (2008:450) med kompletterande bestämmelser till Bryssel II-förordningen, 4. mål eller ärende enligt rådets förordning (EU) 2019/1111 av den 25 juni 2019 om behörighet, erkännande och verkställighet av avgöranden i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar, och om internationella bortföranden av barn (Bryssel II-förordningen), 5. mål eller ärende enligt rådets förordning (EG) nr 4/2009 av den 18 december 2008 om domstols behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt samarbete i fråga om underhållsskyldighet och enligt Haagkonventionen av den 23 november 2007 om internationell indrivning av underhåll till barn och andra familjemedlemmar, eller 6. mål eller ärende enligt lagen (2012:318) om 1996 års Haagkonvention. För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år. Internationellt samarbete i frågor om föräldraansvar och åtgärder till skydd för barn 7 a § Sekretess gäller hos centralmyndighet för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående till denne lider skada eller men, och uppgiften förekommer i ärende enligt 1. rådets förordning (EU) 2019/1111 av den 25 juni 2019 om behörighet, erkännande och verkställighet av avgöranden i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar, och om internationella bortföranden av barn (Bryssel II-förordningen), 2. lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn, eller 3. lagen (2012:318) om 1996 års Haagkonvention. För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år. 8 § Den tystnadsplikt som följer av 3 § första och andra styckena, 3 a § samt 6 § första stycket 1 inskränker rätten enligt 1 kap. 1 och 7 §§ tryckfrihetsförordningen och 1 kap. 1 och 10 §§ yttrandefrihetsgrundlagen att meddela och offentliggöra uppgifter. Den tystnadsplikt som följer av 3 § första och andra styckena, 3 a § samt 6 § första stycket 1 och 7 a § inskränker rätten enligt 1 kap. 1 och 7 §§ tryckfrihetsförordningen och 1 kap. 1 och 10 §§ yttrandefrihetsgrundlagen att meddela och offentliggöra uppgifter. Den tystnadsplikt som följer av 7 § inskränker rätten att meddela och offentliggöra uppgifter, när det är fråga om uppgift som hänför sig till ett ärende om annat än ekonomiskt bistånd till enskild. 1. Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022. 2. För uppgifter i mål och ärenden som har inletts i tingsrätt före ikraftträdandet gäller 36 kap. 1 § i den äldre lydelsen. Detsamma gäller uppgifter i ärenden som avser avgöranden som har meddelats i ett förfarande som inletts före ikraftträdandet. 11 Förslag till lag om ändring i lagen (2012:318) om 1996 års Haagkonvention Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2012:318) om 1996 års Haagkonvention dels att 5 § ska ha följande lydelse, dels att det ska införas två nya paragrafer, 5 a och 5 b §§, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 5 § När det finns behörighet för svensk domstol enligt artikel 11 eller 12, får domstolen i fråga om vårdnad, boende, umgänge eller förmynderskap besluta om en sådan tillfällig skyddsåtgärd som avses i dessa artiklar. Vid domstolens handläggning tillämpas lagen (1996:242) om domstolsärenden. I domstolens beslut ska det anges hur länge skyddsåtgärden gäller. Barnet får höras inför domstolen, om särskilda skäl talar för det och det är uppenbart att barnet inte kan ta skada av att höras. I ett ärende som rör vårdnad, boende eller umgänge får domstolen inhämta upplysningar från socialnämnden i frågan. Innan socialnämnden lämnar upplysningar ska den, om det är lämpligt, höra föräldrarna och barnet. 5 a § En fråga om en tillfällig skyddsåtgärd enligt 5 § tas upp av tingsrätten i den ort där barnet vistas eller, om barnet inte vistas i Sverige och åtgärden avser barnets egendom, tingsrätten i den ort där egendomen finns. Om det inte finns någon behörig domstol enligt första stycket, tas frågan upp av Stockholms tingsrätt. 5 b § Vid domstolens handläggning av en fråga om en tillfällig skyddsåtgärd enligt 5 § tillämpas lagen (1996:242) om domstolsärenden. I domstolens beslut ska det anges hur länge skyddsåtgärden gäller. Barnet får höras inför domstolen, om särskilda skäl talar för det och det är uppenbart att barnet inte kan ta skada av att höras. I ett ärende som rör vårdnad, boende eller umgänge får domstolen hämta in upplysningar från socialnämnden i frågan. Innan socialnämnden lämnar upplysningar ska den, om det inte är olämpligt, höra föräldrarna och barnet. Barnet får höras av socialnämnden utan vårdnadshavarens samtycke och utan att vårdnadshavaren är närvarande. Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022 Lagrådets yttrande Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2022-03-02 Närvarande: F.d. justitieråden Leif Thorsson och Anna-Karin Lundin samt justitierådet Malin Bonthron Ökad rättssäkerhet och snabbare verkställighet i internationella familjemål Enligt en lagrådsremiss den 24 februari 2022 har regeringen (Justitiedepartementet) beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till 1. lag med kompletterande bestämmelser till Bryssel II-förordningen, 2. lag om ändring i föräldrabalken, 3. lag om ändring i lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap, 4. lag om ändring i lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling, 5. lag om ändring i lagen (1973:943) om erkännande av vissa utländska äktenskapsskillnader och hemskillnader, 6. lag om ändring i lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område, 7. lag om ändring i lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn, 8. lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, 9. lag om ändring i socialtjänstlagen (2001:453), 10. lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), 11. lag om ändring i lagen (2012:318) om 1996 års Haagkonvention. Förslagen har inför Lagrådet föredragits av rättssakkunniga Anna Lind Stolt. Lagrådet lämnar förslagen utan erinran. Justitiedepartementet Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 17 mars 2022 Närvarande: statsminister Andersson, ordförande, och statsråden Johansson, Hallengren, Hultqvist, Damberg, Shekarabi, Ygeman, Linde, Ekström, Eneroth, Dahlgren, Ernkrans, Hallberg, Thorwaldsson, Gustafsdotter, Axelsson Kihlblom, Elger, Farmanbar, Danielsson Föredragande: statsrådet Johansson Regeringen beslutar proposition 2021/22:189 Ökad rättssäkerhet och snabbare verkställighet i internationella familjemål