Regeringskansliets rättsdatabaser

Regeringskansliets rättsdatabaser innehåller lagar, förordningar, kommittédirektiv och kommittéregistret.

Testa betasidan för Regeringskansliets rättsdatabaser

Söker du efter lagar och förordningar? Testa gärna betasidan för den nya webbplatsen för Regeringskansliets rättsdatabaser.

Klicka här för att komma dit

 
Post 4476 av 7152 träffar
Propositionsnummer · 2005/06:1 · Hämta Doc ·
Budgetpropositionen för 2006
Ansvarig myndighet: Finansdepartementet
Dokument: Prop. 1/15
Bilaga Avstämning av regeringens mål för minskad ohälsa Bilaga Avstämning av regeringens mål för minskad ohälsa Innehållsförteckning Sammanfattning 7 1 Regeringens mål för minskad ohälsa i arbetslivet 8 2 Utvecklingen av sjukskrivningar 9 2.1 Antalet pågående fall 9 2.2 Sjukpenningdagar 12 2.3 Arbetslösa sjukskrivna 13 2.4 Deltidssjukskrivningar 14 2.5 Sjuktal i olika grupper 15 2.5 Rehabilitering 16 3 Sjuk- och aktivitetsersättning (S/A) 17 3.1 Utvecklingen av antal och nybeviljade 17 3.2 S/A i olika åldrar 18 3.3 S/A i olika grupper m.m. 20 3.4 Ekonomisk standard i S/A-gruppen 21 3.5 Ökningen av S/A-gruppen fortsätter med bromsas upp 22 4 Ohälsa och regionala skillnader 23 5 Regeringens åtgärder för minskad ohälsa 24 6 Möjligheter att uppnå regeringens mål 25 Tabellförteckning 2.1 Diagnosgrupper för pågående sjukfall mars 2005 12 2.2 Antalet nettodagar sjukpenning. Utveckling jämfört med kalenderåret 2002 13 2.3 Antal sjukpenningdagar per år för olika grupper 1999 och 2003 15 3.1 Förändring mellan 1998 och 2004 vad gäller antal personer med S/A och medelålder 19 3.2 Personer med S/A 19-64 år 2002 som andel av hela befolkningen 19-64 år efter födelseland 20 3.3 Personer med S/A 2003 som förvärvsarbetade 1999 21 3.4 Diagnoser 2002 för nybeviljade förtidspensioner i olika åldersgrupper 21 3.5 Disponibel inkomst per konsumtionsenhet 2003 22 3.6 Andel ekonomiskt utsatta år 2003 (under 60 % av medianen) 22 6.1 Regeringens mål för halverad ohälsa 26 6.2 Antal nybeviljade sjuk- och aktivitetsersättningar på månadsbasis under målperioden 27 Diagramförteckning 2.1 Antal pågående sjukpenningfall längre än ett år januari 2000-maj 2005 9 2.2 Antal pågående sjukpenningfall kortare än ett år janauri 2000-maj 2005. Kvinnor och män 10 2.3 Nystartade sjukfall per månad januari 1996-september 2004 10 2.4 Andelen kvarvarande sjukfall av de som pågått över 30 dagar. Startår 1996 och 2002 11 2.5 Antalet ersatta sjukpenningdagar netto månadsvis 13 2.6 Antal och andel ersatta sjukpenningdagar, arbetslösa arbetssökande 14 2.7 Andel (procent) deltidssjukskrivna januari 2000-maj 2005. Sjukpenning 15 2.8 Genomsnittligt antal sjukpenningdagar/år, kvinnor och män efter utbildningsnivå 16 2.9 Antal pågående fall med rehabiliteringspenning januari 2000-mars 2005 17 3.1 Antal personer med sjuk- och aktivitetsersättning 1951-2004 17 3.2 Antalet nybeviljade sjukersättningar (förtidspensioner) 1971-2004 18 3.3 Andel med S/A i respektive ålder december 2004 19 3.4 Andel partiella S/A i respektive ålder 19 3.5 Antal personer med S/A samt flöden till/från S/A 22 4.1 Ohälsotalet, rullande 12-månaderstal riket. Januari 2000-juli 2005 23 4.2 Ohälsotalet juli 2003 (12-månaderstal) för kvinnor och män på länsnivå 24 6.1 Utfall t.o.m. juli 2005 och nödvändig utveckling av antal sjukpenningdagar på årsbasis för måluppfyllelse juni 2008 26 Sammanfattning Regeringen fastställde i budgetpropositionen för 2003 ett mål för minskad ohälsa. Även riksdagen har ställt sig bakom detta mål. Denna avstämning, som är den tredje i ordningen, avser utvecklingen på ohälsoområdet för ungefär halva den tid tills dess målet skall vara uppfyllt, det vill säga perioden januari 2003 - juli 2005. Målet är formulerat så att frånvaron från arbetslivet på grund av sjukskrivning skall halveras utifrån 2002 års nivå fram till halvårsskiftet 2008. Parallellt skall antalet nya sjuk- och aktivitetsersättningar på årsbasis minska jämfört med 2002. Sjukfrånvaron från arbetslivet har minskat under 2003, 2004 och under det första halvåret 2005. Antalet ersatta sjukpenningdagar har minskat med 24 procent jämfört med år 2002, vilket betyder att nästan hälften av den målsatta nedgången återstår. Regeringen gör bedömningen att denna minskning kommer att fortgå under åtminstone ytterligare ett par år och att måluppfyllelsen därför ligger inom räckhåll. För detta talar att inflödet av nya sjukfall, som började sjunka redan under hösten 2002, nu gått ner till en även i ett historiskt perspektiv mycket låg nivå. Detta kommer i sin tur att medföra att antalet långtidssjukskrivna - som genererat en stor övergång till sjuk- och aktivitetsersättning (f.d. förtidspension) under de två senaste åren - också kommer att minska. Detta beräknas ske oavsett om inflödet av nya sjukfall skulle ta fart igen t.ex. till följd av en förbättrad situation på arbetsmarknaden. Även antalet långtidssjuka minskar nu kraftigt, vilket enligt regeringens beräkningar kommer att medföra färre framtida övergångar till sjuk- och aktivitetsersättning än de senaste två årens höga nivåer på nybeviljandet. Det sammanlagda antalet personer med sjuk- och aktivitetsersättning kommer dock att fortsätta öka något under ytterligare ett par år på grund av ett förhållandevis lågt utflöde. Därefter kommer med stor sannolikhet även denna grupp att reduceras i antal. Övergångarna till sjuk- och aktivitetsersättning kommer enligt regeringens bedömning att sammanlagt under perioden 2003 - 2008 att ligga under den referensnivå som angavs i målbeskrivningen (64 000 per år, motsvarande nivån 2002). Regeringens mål om en halvering av hela sjukfrånvaron innebär att även frånvaro i form av karensdag och s.k. sjuklön - dvs. de två första veckorna i ett sjukfall - inräknas. Denna frånvarovolym utgör idag cirka 20 procent av all sjukfrånvaro, och den är mycket svårare att reducera är sjukpenningdagarna. Dels är den korta sjukfrånvaron nere på en mycket låg nivå, dels är den snart sagt omöjlig att påverka med medel stående till buds hos regeringen. Förekomsten av karens- och sjuklönedagarna i målsättningen om halverad sjukfrånvaro innebär att om målet totalt sett skall uppnås måste sjukpenningdagarna mer än halveras och i praktiken sjunka med 55 - 57 procent. Detta mål är ambitiöst, men enligt regeringen fortfarande fullt möjligt att nå. Utöver utvecklingen på arbetsmarknaden beror den framtida utvecklingen av sjukfrånvaron till stor del på effekten av regeringens åtgärder och Försäkringskassans insatser. Det gäller i första hand de som redan genomförts - medfinansieringen av sjukpenning, riktlinjerna för en förbättrad sjukskrivningsprocess samt ombildningen av Försäkringskassan till en sammanhållen statlig myndighet. Regeringen föreslår i utgiftsområde 10 under avsnitt Politikens inriktning i denna proposition en rad nya insatser för att ytterligare minska sjukfrånvaron och stärka hälsan i arbetslivet. 1 Regeringens mål för minskad ohälsa i arbetslivet Definitioner Regeringen fastställde i budgetpropositionen för 2003 ett mål för minskad ohälsa. Även riksdagen har ställt sig bakom detta mål (bet. 2002/03:SfU1, rskr. 2002/03:72) Målet är att frånvaron från arbetslivet på grund av sjukskrivning skall halveras fram till 2008. Parallellt skall antalet nya aktivitets- och sjukersättningar minska. Hänsyn skall tas till den demografiska utvecklingen under perioden. Frånvaro från arbetslivet på grund av sjukskrivning Sjukskrivningarna kan delas upp i tre delar beroende på sjukskrivningens längd och ersättningsform. Den första delen är den så kallade karensdagen för vilken det inte utges någon ersättning. Dag 2 till och med dag 14 i perioden ersätts av arbetsgivaren i form av sjuklön. Sjukpenning som betalas ut från sjukförsäkringen utges från och med dag 15. Sjuklöneperioden var 7 dagar längre under perioden juli 2003 - december 2004. Under denna period utbetalades sjuklön alltså t.o.m. dag 21. En sjukskriven som inte omfattas av sjuklönelagen är oftast berättigad till sjukpenning. Detta gäller bl.a. arbetslösa och egenföretagare. I dessa fall utges sjukpenning från och med dag 2. Om den försäkrade som har inkomst från annat förvärvsarbete än anställning har valt att ha 3 eller 30 karensdagar utges sjukpenning först efter karenstidens slut. Regeringens ohälsomål innefattar alla sjukskrivna som har rätt till ersättning i form av sjuklön eller sjukpenning och beräknas inklusive karensdagen. Även arbetslösa och andra grupper som saknar anställning men har rätt till sjukpenning inkluderas. Målet innefattar däremot inte personer som uppbär rehabiliteringspenning. Sådan ersättning betalas ut om den sjukskrivne deltar i någon form av arbetslivsinriktad rehabilitering. Indikatorer Frånvaron från arbetslivet på grund av sjukskrivning skall mätas med Försäkringskassans statistik över antalet ersatta nettosjukpenningdagar från sjukförsäkringen och sjukfrånvarodagar under sjuklöneperioden. I måttet ingår även karensdagarna. Nettodagar betyder i sammanhanget att de dagar där ersättningen avser partiell sjukskrivning omräknas till hela dagar. När det gäller sjuklöne- och karensdagar baseras regeringens halveringsmål på uppgifter utan omräkning till nettodagar. Det statistiska underlaget tillåter inte en sådan omräkning. Statistiken över antalet karens- och sjuklönedagar insamlas via en urvalsundersökning. Datainsamlingen görs av Statistiska Centralbyrån (SCB) på uppdrag av Försäkringskassan. SCB står för granskningen av de insamlade uppgifterna och Försäkringskassan bearbetar materialet. Statistiken över antal karens- och sjuklönedagar har varit behäftad med problem bland annat rörande datafångstens kvalitet och tillförlitlighet. Att uppgifter om antalet karens- och sjuklönedagar även fortsättningsvis blir tillgängliga är mycket viktigt då dessa volymer ingår i regeringens mål om halvering. Kvantifierade mål Utgångspunkten för regeringens mål är helårsutfallet 2002, dvs. det totala antalet ersatta nettodagar, uttagna sjuk- och karensdagar och nybeviljade aktivitets- och sjukersättningar under 2002. Målet uppnås om summan av ersatta nettodagar, sjuklönedagar- och karensdagar för perioden juli 2007 - juni 2008 är högst hälften så många som antalet motsvarande dagar 2002. Korrigering skall dock göras med hänsyn till den demografiska utvecklingen. År 2002 ersattes 94,5 miljoner nettodagar från sjukförsäkringen. Dessutom uppgick antalet sjuklönedagar och karensdagar till sammanlagt 16 miljoner dagar. Totalt innebär detta 110,5 miljoner dagar. En halvering enligt regeringens mål innebär att antalet ersatta nettodagar samt sjuklöne- och karensdagar för perioden juli 2007 t.o.m. juni 2008 skall uppgå till 55,3 miljoner dagar, innan den demografiska utvecklingen har beaktats. Demografieffekten beräknas till 1,2 miljoner dagar.1 Efter att demografieffekten har beaktats kan målet för antalet dagar med frånvaro på grund av sjukskrivning kvantifieras till 56,5 miljoner dagar. Detta innebär att om ersatta nettodagar samt sjuklöne- och karensdagar under perioden juli 2007 t.o.m. juni 2008 högst uppgår till detta tal har regeringens mål uppnåtts. Antalet nettodagar år 2002 94 500 000 Antalet karens- och sjuklönedagar år 2002 16 000 000 Totalt antal dagar 110 500 000 Halvering juli 2007 - juni 2008 - 55 300 000 Demografieffekt 1 200 000 Mål för antalet dagar med sjukskrivning juli 2007 - juni 2008 56 500 000 För aktivitets- och sjukersättningar innebär målet att årsgenomsnittet av antalet nybeviljade ersättningar under perioden 2003 - juni 2008 skall vara lägre än det totala antalet nybeviljade ersättningar 2002 efter tillägg för den demografiska utvecklingen. Under 2002 beviljades 63 738 förtidspensioner och sjukbidrag. Den demografiska utvecklingen beräknas höja den genomsnittliga nivån för nybeviljandet under perioden 2003 - juni 2008 med 500 nya fall. Detta innebär att om nybeviljandet för perioden 2003 - juni 2008 i årsgenomsnitt blir lägre än 64 238 har regeringens mål för nya aktivitets- och sjukersättningar uppnåtts. Målet tillåter dock att enskilda år kan uppvisa högre tal. Antalet nybeviljade förtidspensioner år 2002 63 738 Tillägg för demografieffekt 500 Årsgenomsnitt för nybeviljade aktivitets-och sjukersättningar 2003 - juni 2008 = regeringens mål <64 238. 2 Utvecklingen av sjukskrivningar 2.1 Antalet pågående fall Diagram 2.1 Antal pågående sjukpenningfall längre än ett år januari 2000-maj 2005 Ökningen av antalet långa sjukpenningfall överstigande ett år tog fart under 1998 och nådde sin högsta nivå under 2003 då 127 000 personer hade sjukpenning som löpt minst ett år. Uppgången karakteriseras också av att andelen kvinnor bland de långtidssjukskrivna ökade från 62 till 65 procent. Efter denna topp har en kraftig nedgång skett och det totala antalet fall har minskat med 31 000 på två års tid. Minskningen mellan 2003 och 2005 kan främst hänföras till att ett stort utflöde skett till sjukersättningssystemet. Under 2003 nybeviljades 49 000 personer som haft sjukpenning längre än ett år sjukersättning. Ökningen påbörjades under andra halvåret 2003 i samband med att en regelförändring trädde i kraft. Denna innebar att Försäkringskassan senast ett år efter sjukanmälningsdagen skall ha utrett om det finns förutsättningar för att ge den försäkrade sjuk- eller aktivitetsersättning i stället för att betala ut sjukpenning. Motsvarande siffra för 2004 var 57 000. Andelen av de sjukfall som pågått i över ett år och som går vidare till sjukersättning har ökat och uppgick under det året till 52 procent. Det senaste årets minskning av de långa sjukpenningfallen beror även på ett minskat inflöde från kortare fallängder. Diagram 2.2 Antal pågående sjukpenningfall kortare än ett år janauri 2000-maj 2005. Kvinnor och män Kvinnor Män För kortare sjukfall (under 6 månader) finns en klar säsongsvariation. Antalsmässiga nedgångar sker under juli t.o.m. september månad och högre nivåer observeras månaderna kring årsskiften. Denna variation över året är mer utpräglad bland kvinnor. De säsongsmässiga variationerna i de korta fallen ger upphov till motsvarande inflöde i längdklasserna 6-12 månader med ett halvårs eftersläpning. På så vis är antalsutvecklingen i de två längdklasserna över tid varandras spegelbilder, även fast antalet fall 6-12 månader nivåmässigt är lägre. De kortare fallen uppvisade en påtaglig minskning fr.o.m. införandet av den tredje sjuklöneveckan juli 2003. Däremot finns inga tydliga tecken på en motsvarande ökning efter återinförandet av två veckors sjuklöneperiod fr.o.m. januari 2005. Den tredje sjuklöneveckan gav även påverkan på antalet avslutade sjukpenningärenden i olika längdklasser. Färre korta men fler längre fall avslutades. En stor del av de längre har övergått till sjuk- och aktivitetsersättning. Diagram 2.3 Nystartade sjukfall per månad januari 1996-september 2004 Antalet påbörjade sjukfall, här sjukpenning- och rehabiliteringsfall, har varierat kraftigt de senaste åren. I diagram 2.3 åskådliggörs dels den kraftiga säsongsvariation som föreligger, dels hur de absoluta nivåerna steg fr.o.m. 1997 med en topp 2002. Även de nystartade sjukfallens varaktighet har ökat under samma period. Av de sjukfall som påbörjades 1997 varade drygt 50 procent längre än 30 dagar. År 2003 blev 400 000 av de totalt 585 000 startade fallen längre än 30 dagar dvs. nästan 70 procent. Det finns skäl att tro att Försäkringskassan det senaste året fått en bättre kontroll av inflödet till sjukförsäkringen och att de ökade aktiviteterna tidigt i handläggningskedjan tillsammans med andra orsaker har bidragit till och även kommer att bidra till att antalet sjukpenningdagar sjunker. Utvecklingen mellan 1996 och 2004 visar även vad gäller nystartade fall på en ökad skillnad mellan könen: kvinnors andel av de nystartade fallen har ökat från 60 till 64 procent. Diagram 2.4 Andelen kvarvarande sjukfall av de som pågått över 30 dagar. Startår 1996 och 2002 Av diagram 2.4 framgår att ju längre sjukfallen pågår, desto större risk finns att sjukskrivningstillståndet fortsätter ytterligare en månad. Redan på ett tidigt stadium etableras skillnader i detta avseende. Sett till sjukfall som pågått i 30 dagar är de två kommande månaderna mycket kritiska för om en snabb återgång till arbetslivet skall kunna ske. Av de fall som pågått över 30 dagar avslutas en tredjedel inom den kommande månaden. 25 procent blir sjukskrivna i längre än ett år. De senaste åren har även en förskjutning skett vad gäller andelen kvarvarande fall som pågått över tre månader och längre. Jämförs varaktigheten i de fall som startats 1996 respektive 2002 har en mycket större andel av fallen som startade 2002 blivit långa fall. Exempelvis blev 15 procent av fallen som startade 1996 längre än ett år att jämföra med 25 procent 2002. Detta kan till viss del förklaras av men också i sig förklara de stora volymökningar som skett av långa sjukfall. Ett aktivt arbete med nystartade sjukfall, där avstämningsmöten sker på ett så tidigt stadium som möjligt, är därför centralt. Försäkringskassan skall kalla till ett möte inom två veckor efter det att rehabiliteringsunderlaget inkommit. Regeringen avser att noggrant följa Försäkringskassans arbete med att snabbt verka för att nödvändiga åtgärder sätts in i ett tidigt skede av sjukskrivningsfallet men också att de personer som varit långtidssjukskrivna skall ges de rättigheter - men också efterleva de skyldigheter - som gäller i sjukförsäkringen. I förlängningen är detta nödvändigt för att upprätthålla försäkringens legitimitet. Sjukfrånvaro utifrån diagnos Försäkringskassan har i år skapat förutsättningar för att löpande kunna följa diagnosmönstret hos de sjukskrivna via det läkarintyg som inkommit till Försäkringskassan. Indelningen efter diagnosgrupp har gjorts enligt internationell standard. Antalet sjukskrivna kvinnor är nära dubbelt så många som antalet män. Bland sjukskrivna kvinnor dominerar psykiska sjukdomar och sjukdomar i rörelseorganen som diagnosgrupp. Ungefär två tredjedelar av de pågående sjukfallen har någon av dessa diagnoser. Diagnosen skador och förgiftningar samt cirkulationsorganen är klart mer förekommande bland män än kvinnor. Den mest frekventa diagnosgruppen bland män är sjukdomar i rörelseorganen, där ryggsjukdomar dominerar. Ett problem i materialet är att det till viss grad finns problem med informationskvaliteten. I drygt 11 procent av de pågående sjukfallen saknas diagnoskod.2 Diagnospanoramat är ungefär detsamma mellan fall som pågått kortare respektive längre än ett år. Emellertid är andelen utan diagnoskod ännu större för fall som pågått en längre tid, vilket gör att jämförelser mellan korta och långa fall skall göras med försiktighet. Tabell 2.1 Diagnosgrupper för pågående sjukfall mars 2005 Procent Diagnos Kvinnor Män Tumörer 3,8 3,5 Endokrina systemet och ämnesomsättningen 1,0 1,1 Psykiska sjukdomar 30,2 22,9 Nervsystemet och sinnesorganen 3,5 3,8 Cirkulationsorganen 2,5 7,1 Andningsorganen 1,4 1,5 Matsmältningsorganen 1,3 1,8 Rörelseorganen 28,7 30,0 Graviditetskomplikationer 2,6 0,0 Symptom ej klass. annorstädes 3,7 3,0 Skador och förgiftningar 4,8 8,9 Faktorer av betydelse för hälsotillståndet 2,4 1,7 Övriga diagnoskapitel 2,1 2,3 Diagnoskod ej registrerad 11,9 12,6 Summa 100 100 Källa: Försäkringskassan Bland de sjukfall som avslutats föreligger inga stora skillnader mellan olika fallängder förutom att diagnosgruppen graviditetskomplikationer av naturliga skäl inte finns med i längre fall. Inga markanta skillnader i diagnosmönstret på länsnivå kan heller sägas finnas. Den kvartalsvisa uppföljningen av diagnosmönstren bland de sjukskrivna möjliggör kommande analyser av hur diagnosmönstret förändras över tid - detta är en betydelsefull del i att förbättra kartläggningen av sjukskrivningsförloppet och dess orsaker. 2.2 Sjukpenningdagar Antalet ersatta sjukpenningdagar har i stort sett utvecklats i takt med antalet sjukfall under såväl uppgången 1997 - 2002 som nedgången fram till och med första halvåret 2005. Även om de längre sjukfallen stod för den största ökningen mellan 1997 och 2002, ökade även inflödet av nya sjukfall och därmed korta sjukskrivningar väsentligt. Minskningen sedan 2002 har varit större för sjukpenningdagar än för antalet sjukfall. Minskningen av antalet sjukpenningdagar började för de korta fallängderna i mitten av 2002, för de längre fallen i början av 2004. Sammanlagt har antalet ersatta sjukpenningdagar minskat med 33 procent mellan juli 2002 och juli 2005. Om man i stället jämför genomsnittet för den senaste 12-månadersperioden med helåret 2002 är minskningen 24 procent. Minskningen har varit ungefär lika stor för kvinnor som för män, vilket betyder att kvinnor fortfarande står för 62 procent av sjukpenningdagarna, och ytterligare något mer för de längre fallängderna. Den totala minskningen sedan 2002 är fortfarande störst i de kortare fallängderna, men den utvecklingen håller på att vända. Antalet sjukpenningdagar för korta sjukskrivningar är nu nere på en så låg nivå att de knappast kan minska så mycket mera. De längre sjukskrivningarna avtar nu snabbare, dels på grund av att många långtidssjuka övergår i sjuk- och aktivitetsersättning, dels genom att allt färre personer övergår från kortare till längre sjukskrivningar. Den senare utvecklingen ser ut att kunna förstärkas ytterligare, om inflödet av nya sjukfall fortsätter att ligga på dagens låga nivå (se diagram 2.3 ovan). Tabell 2.2 Antalet nettodagar sjukpenning. Utveckling jämfört med kalenderåret 2002 Hela volymen Upp till ett år Över ett år Samtliga Senaste 12 mån (aug 04-juli 05) 71 910 138 41 487 858 30 422 280 Förändring sedan 2002 -22 565 689 -18 445 362 -4 120 328 Procent -24% -31% -12% Kvinnor Senaste 12 mån (aug 04-juli 05) 44 313 163 25 123 312 19 189 851 Förändring sedan 2002 -13 959 715 -11 444 768 -2 514 956 Procent -24% -31% -12% Män Senaste 12 mån (aug 04-juli 05) 27 596 979 16 364 517 11 232 463 Förändring sedan 2002 -8 605 961 -7 000 625 -1 605 336 Procent -24% -30% -13% Källa: Försäkringskassan Den låga nivån på nya sjukskrivningar förväntas medföra att de långa sjukskrivningarna kommer att fortsätta minska ytterligare några år, särskilt om sjukskrivningsprocessen kan förbättras ytterligare enligt regeringens strategi (se huvudtext utgiftsområde 10 i denna proposition). Andelen nya sjukfall som övergår i längre varaktighet skall kunna minska. Minskningen av antalet sjukpenningdagar har under det senaste halvåret varit högre än under 2003 och 2004. Detta beror delvis på att de minskande långa sjukfallen står för en relativt stor mängd sjukpenningdagar, men också på att sjukpenningdagarna i de korta längdklasserna nu minskar något snabbare än tidigare. Diagram 2.5 Antalet ersatta sjukpenningdagar netto månadsvis I regeringens mål för minskad ohälsa ingår även den s.k. sjuklöneperioden, som betalas av arbetsgivaren, samt karensdagen. År 2002 uppgick dessa sammanlagt till cirka 16 miljoner dagar. Enligt preliminär statistik från Försäkringskassan har denna volym förblivit i stort sett oförändrad under 2003 och 2004. 2.3 Arbetslösa sjukskrivna Ungefär 16 procent av sjukpenningdagarna avsåg arbetslösa sjukskrivna i juli 2005. Detta innebär en ökning från cirka 14 procent för två år sedan. Denna ökning ligger i linje med ökningen av antalet arbetslösa under samma period. Samtidigt har sjukskrivningsvolymen bland de arbetslösa (antal sjukpenningdagar per arbetslös) sjunkit i ungefär samma takt som för de sysselsatta sedan 2002. Eftersom arbetslösheten3 i juli 2005 uppgick till cirka 7 procent, är sjukpenninguttaget i denna grupp betydligt högre än för de sysselsatta. Detta kan till viss del förklaras av att sjukpenningen för arbetslösa betalas ut från dag 2 i stället för dag 15 (tidigare dag 21) för de sysselsatta. Detta motsvarar 20 - 25 procent av sjukpenningvolymen, vilket skulle motsvara cirka 4 procentenheter av de 16 procent som utgår. Kvarvarande skillnader är svåra att förklara, särskilt som en regel infördes i juli 2003 som innebär att det inte är möjligt för en arbetslös att erhålla högre ersättning i sjukförsäkringen än i arbetslöshetsförsäkringen. Det faktum att sjukförsäkringen till skillnad från arbetslöshetsförsäkringen inte har någon bortre gräns kan vara en orsak till "överuttaget". Det finns skäl att anta att arbetslösa har en sämre hälsa, dels som en direkt konsekvens av långvarig arbetslöshet, dels eftersom en försämrad hälsa kan antas ge en försvagad situation på arbetsmarknaden för den enskilde. Diagram 2.6 Antal och andel ersatta sjukpenningdagar, arbetslösa arbetssökande Källa: Försäkringskassan 2.4 Deltidssjukskrivningar Regeringens bedömning är att deltidssjukskrivning skall användas i ökad grad för att bl.a. därigenom förkorta sjukskrivningstiden. Genom partiell sjukskrivning kan kontakten med arbetsplatsen upprätthållas, vilket anses kunna underlätta återvinnande av resterande arbetsförmåga. Ett ökat antal partiella sjukskrivningar reducerar antalet nettodagar och underlättar således måluppfyllelsen. Från och med juli 2003 har en rad bestämmelser i enlighet med vad som föreslogs i proposition 2002/03:89 Förändringar inom sjukförsäkringen för ökad hälsa i arbetslivet införts i syfte att öka användningen av deltidssjukskrivning i de fall personer har viss arbetsförmåga kvar. Vidare bör de bestämmelser om ekonomiska drivkrafter för arbetsgivare (prop. 2004/05:21 Drivkrafter för minskad sjukfrånvaro) som införts 2005 leda till ytterligare förstärka ökningen av partiell sjukskrivning. Den särskilda sjukförsäkringsavgift om 15 procent av de anställdas sjukpenningkostnader varje arbetsgivare är skyldig att betala gäller endast heltidssjukskrivna. Det är dock för tidigt att utvärdera de effekter den särskilda medfinansieringen kan medföra på sjukskrivningsmönstren och på det förebyggande arbetsmiljöarbetet. En särskild arbetsgrupp inom Regeringskansliet har tillsatts för att utvärdera regeländringen. En ökad partiell sjukskrivning är något som regeringen eftersträvar. Deltidssjukskrivning skall vara normen även om vissa bedömare har framfört farhågor om att ökad partiell sjukskrivning används eller kan komma att användas som en arbetstidsförkortning. Regeringen avser att följa utvecklingen av deltidssjukskrivningen. Deltidssjukskrivning är vanligare bland kvinnor än bland män (43 respektive 33 procent maj 2005). Särskilt vanligt förekommande är deltidssjukskrivning bland kvinnor som har varit sjukskrivna längre än ett år. Deltidssjukskrivning är också mer allmänt förekommande bland personer som har varit sjukskrivna en längre tid jämfört med personer med kortare sjukskrivning. Endast ett fåtal sjukskrivningar påbörjas med deltid, cirka 11 procent. Ett vanligare förlopp är att sjukskrivningen påbörjas på heltid och efter en period övergår till deltidssjukskrivning. Andelen partiellt sjukskrivna personer, såväl kvinnor som män, började öka i slutet av 2001 och har därefter ökat kontinuerligt. Deltidssjukskrivningarna har ökat både bland personer med kortare och längre sjukskrivningstider. Diagram 2.7 Andel (procent) deltidssjukskrivna januari 2000-maj 2005. Sjukpenning 2.5 Sjuktal i olika grupper Sjukskrivningarnas omfattning varierar i huvudsak med tre faktorer: kön, ålder och utbildningsnivå. Därutöver finns skillnader mellan yrke, bransch, familjetyp, etnicitet osv., men de är avsevärt mindre. För kvinnor är skillnader i sjukskrivning för olika utbildningsnivåer mycket stora i barnafödande åldrar, men blir med högre ålder allt mindre och i 60-årsåldern finns i princip inga skillnader alls. För män är mönstret något annorlunda. Förutom att sjukskrivningsnivån generellt är ungefär hälften så hög som för kvinnor, avviker framför allt högskoleutbildade män med en mycket låg sjukskrivningsfrekvens. Sjukskrivning i olika familjetyper Ensamstående kvinnor med barn har en mycket hög sjukskrivningsnivå - antalet sjukpenningdagar är nästan fyra gånger så högt som genomsnittet för kvinnor i åldrarna 25 - 35 år. Sammanboende kvinnor med barn har en förhöjd sjukskrivningsnivå upp till cirka 35 års ålder, i högre åldrar är ensamstående kvinnor mera sjukskrivna är sammanboende. För män är skillnader i sjukskrivning mellan olika familjetyper små om man tar hänsyn till ålder och utbildningsnivå. Etnicitet Utrikes födda förvärvsarbetande män har en något högre sjukskrivningsfrekvens än svenskfödda. Utrikes födda kvinnor som förvärvsarbetar har en något lägre sjukskrivningsfrekvens än svenskfödda i åldrar upp till cirka 40 år. I åldrar däröver är förhållandet det omvända. Bland utrikes födda finns en del skillnader mellan olika ländergrupper. Födda i Norden men utanför Sverige har de högsta sjukskrivningstalen för män - för kvinnor finns de högsta sjukskrivningstalen hos födda i Europa utom Norden. Den kraftiga överrepresentation för utrikes födda som finns bland arbetslösa och de som erhåller socialbidrag, finns således inte i fråga om sjukskrivning. Sektorer/branscher/yrken Även med hänsyn tagen till ålder och kön (men inte utbildningsnivå), är sjukskrivningen högre i den primärkommunala sektorn än i övriga. Däremot är sjukskrivningstalen i statlig sektor lägre än i den privata. Sjukskrivningstalen i landstingen skiljer sig i genomsnitt knappast alls från privat sektor. I enskilda branscher finns höga sjuktal för kvinnor i äldre- och handikappomsorg (men inte inom sjukvården). Vissa industribranscher med hög andel kvinnor som t.ex. livsmedels- och elektronikindustri har till och med högre sjuktal än de som finns inom äldreomsorgen. Branscher med höga sjuktal för män är framför allt transport- och byggsektorerna samt vissa industribranscher. Tabell 2.3 Antal sjukpenningdagar per år för olika grupper 1999 och 2003 Grupp Män 1999 Män 2003 Kvinnor 1999 Kvinnor 2003 Grundskoleutbildade 7,1 12,1 13,5 19,7 Gymnasieutbildade 4,6 8,3 9,6 15,9 Högskoleutbildade 2,6 4,9 7,3 12,2 Svenskfödda (sysselsatta) 4,3 7,5 9,0 14,8 Utrikes födda (sysselsatta) 6,5 11,6 12,2 15,3 Ensamstående med barn 7,5 11,7 17,0 22,8 Ensamstående utan barn 6,2 10,3 11,3 15,0 Samboende med barn 4,4 6,9 7,9 14,4 Samboende utan barn 8,8 9,6 13,3 14,5 Statlig sektor 3,3 6,3 7,6 12,3 Landstingskommunal sektor 4,3 7,6 9,7 15,2 Primärkommunal sektor 5,2 9,7 10,8 18,0 Privat sektor 4,2 7,6 7,6 12,8 Källa: SCB, databasen LISA Diagram 2.8 Genomsnittligt antal sjukpenningdagar/år, kvinnor och män efter utbildningsnivå Sjuktal kvinnor Sjuktal män 2.5 Rehabilitering Rehabiliteringsersättning har uteslutits ur regeringens halveringsmål då det kan anses som önskvärt att antalet personer i rehabilitering ökar, eftersom detta för många kan vara vägen tillbaka till arbetslivet. Arbetsträning hos den tidigare arbetsgivaren är den vanligaste formen av arbetslivsinriktad rehabilitering. Det är regeringens uppfattning att åtgärder för att den sjukskrivne skall komma tillbaka i arbete ofta kommer i gång alldeles för sent. Det är viktigt att redan i sjukfallets inledning på arbetsplatsen diskutera vad som kan göras för att underlätta en återgång i arbete. I syfte att påskynda detta arbete har arbetsgivarens skyldighet att genomföra en rehabiliteringsutredning inom åtta veckor gjorts obligatorisk och Försäkringskassan har ålagts att, senast två veckor efter det att rehabiliteringsutredningen kommit in från arbetsgivare, upprätta en rehabiliteringsplan eller kalla till ett avstämningsmöte om det inte kan anses som obehövligt. Utformningen av arbetsgivarnas medfinansiering av sjukpenningkostnaderna är också sådan att den skall stimulera till insatser för återgång i arbete. Regeringen anser att det finns ett behov av att förbättra kontakten mellan Försäkringskassan och den enskilde. Antalet avstämningsmöten bör öka väsentligt och utgöra grunden för diskussioner om den enskildes möjligheter att återgå i arbete. Försäkringskassans målsättning är att antalet avstämningsmöten skall öka kraftigt och tredubblas under 2006 i förhållande till nuvarande antal. Antalet personer som deltar i någon form av arbetslivsinriktad rehabilitering och därför erhåller rehabiliteringspenning ökade trendmässigt fram till 2003, se diagram 2.9. Detta är som tidigare nämnts en önskvärd växling mellan förmånerna men samtidigt kan noteras att ökningen inte alls stod i paritet med ökningen som skett av antalet långtidssjukskrivna. Antalet personer som varit föremål för samordnad rehabilitering minskade till 47 000 personer från 50 000 året innan. Av de personer som varit sjukskrivna 60 dagar eller längre hade 9 procent deltagit i någon form av samordnad rehabilitering 2004. Detta motsvarade 2003 års nivå. Under 2005 har antalet personer med rehabiliteringspenning fortsatt att minska. En förklaring till detta kan vara att deltidssjukskrivning har ersatt arbetsträning som instrument för att åstadkomma återgång i arbete. Gruppen som genomgår arbetsinriktad rehabilitering domineras av personer med långa sjukfall. De senaste fem åren har andelen av dem som uppbär rehabiliteringspenning som varit sjukskrivna i över ett år ökat successivt från 50 till dagens 70 procent. Det är naturligtvis rimligt att de som är sjukskrivna länge har störst behov av mer omfattande rehabilitering. Det är dock samtidigt viktigt att rehabiliteringsåtgärder sätts in tidigt i sjukfall och regeringen avser därför att vidta åtgärder för att åstadkomma detta (se avsnittet Politikens inriktning under utgiftsområde 10 i denna proposition). Diagram 2.9 Antal pågående fall med rehabiliteringspenning januari 2000-mars 2005 3 Sjuk- och aktivitetsersättning (S/A) 3.1 Utvecklingen av antal och nybeviljade Snabb ökning de senaste åren Antalet personer som uppbär sjuk- och aktivitetsersättning (f.d. förtidspension) har ökat i en snabb takt under 2000-talets början, efter en utplaning i mitten av 1990-talet. Gruppen - beståndet - har de senaste fem åren ökat antalsmässigt med 110 000, eller med ungefär en fjärdedel. Kvinnorna står för den största delen av ökningen. I juli 2005 uppbar totalt 553 000 sjuk- och aktivitetsersättning. Diagram 3.1 Antal personer med sjuk- och aktivitetsersättning 1951-2004 Not: Åren 1951-2002 förtidspension och sjukbidrag. Nybeviljandet har ökat kraftigt Ökningen av antalet personer med S/A under de senaste åren beror på den kraftiga ökning av långtidssjukskrivna som ägde rum under åren 1998 - 2003. Nybeviljandet av S/A har ökat från i genomsnitt 40 000 per år under andra hälften av 1990-talet till drygt 73 000 under 2004. Samtidigt har utflödet från S/A till framför allt ålderspension legat kvar på en tämligen konstant nivå på cirka 40 000 personer. Ungefär hälften av dem som varit sjukskrivna över ett år beviljas S/A. Sammansättningen av dem som i dag beviljas S/A skiljer sig en hel del från hela gruppen med S/A. Bland de nybeviljade återfinns relativt sett fler kvinnor och fler högutbildade än de som tidigare beviljats ersättning. Ungefär hälften av hela beståndet är över 56 år, och ungefär 60 procent är kvinnor (jämfört med cirka 64 procent av de sjukskrivna). Av de nybeviljade sjuk- och aktivitetsersättningarna har andelen tidsbegränsade sjukersättningar ökat och utgör nu majoriteten. Sett till hela beståndet utgör de tidsbegränsade förmånerna cirka 20 procent. Under de senaste åren har andelen kvinnor som beviljats S/A ökat snabbt. Detta är en följd av att kvinnorna utgjort och utgör en stor andel av dem som blev långtidssjukskrivna under perioden 1998 - 2003. Relativt sett fler yngre får idag sjukersättning jämfört med för 10 år sedan, men uppgången sker från en låg nivå. Den enda grupp där nybeviljandet av S/A minskat är åldersgruppen 60 - 64 år (dvs. de första årskullarna bland fyrtiotalisterna). Diagram 3.2 Antalet nybeviljade sjukersättningar (förtidspensioner) 1971-2004 Övergång från sjukpenning till S/A Sedan januari 2003, då sjuk- och aktivitetsersättningen infördes istället för förtidspension, har antalet sjukpenningfall som övergått i S/A igenomsnitt varit cirka 4 900 per månad, varav 60 procent av dessa har varit kvinnor. Cirka 10 procent av de som beviljats S/A har varit sjukskrivna i mindre än ett år. Andelen fall där sjukpenning utgått i över 2 år innan S/A beviljats har ökat från 55 till 60 procent under perioden 2003-2004. Under de senaste två åren har således inflödet till S/A från sjukpenningsystemet ökat antalsmässigt och i en högre grad har sjukersättningen kommit att föregås av en lång sjukskrivningsperiod. Denna utveckling avspeglas i den nedgång som skett av antalet långa sjukpenningfall (se avsnitt 2.1). 3.2 S/A i olika åldrar Kraftig ökning men i stort sett oförändrad medelålder Jämförs beståndet med beståndet 1998 för 2004 kan konstateras att 128 000 personer fler uppbar S/A 2004, en ökning med 28 procent. Ökningen var klart högre för kvinnor än män. Åldersstrukturen kan dock inte sägas ha förändrats nämnvärt under denna tid. En viss minskning av medelåldern skedde mellan 1998-2002, en utveckling som därefter i viss mån har avklingat. Andelen personer under 45 års ålder som beviljats S/A har ökat från i genomsnitt 2 procent av alla nybeviljade under 1990-talet till cirka 3 procent efter 2001. Eftersom det totala antalet nybeviljningar av S/A ökat under 2000-talet har antalet personer under 45 år som beviljats S/A närmast fördubblats från cirka 8 000 per år under 1990-talet till cirka 16 000 per år under 2000-talet. Nybeviljandet av S/A till relativt unga personer följer sannolikt i spåren av de ökade långtidssjukskrivningarna även i åldrar under 45 år, och det finns anledning att tro att dessa skall sjunka antalsmässigt i takt med att såväl korta som långa sjukskrivningar minskar. Vad som oroar mer är att antalet personer under 30 år som beviljats S/A hittills under 2000-talet uppgått till cirka 3 500 personer årligen, en ökning med cirka 1 000 personer per år jämfört med genomsnittet för 1990-talet. Övergången till S/A för dessa personer har som regel inte föregåtts av sjukskrivning över huvud taget, utan deras huvudsakliga inkomstkälla före beviljandet av S/A har varit socialbidrag. Tabell 3.1 Förändring mellan 1998 och 2004 vad gäller antal personer med S/A och medelålder Decembervärden 1998 2000 2002 2004 Förändring % 98-04 Antal personer med S/A 422 000 438 000 489 000 540 000 +28% Män 187 000 190 000 206 000 221 000 +18% Kvinnor 235 000 248 000 282 000 319 000 +36% Medelålder S/A stocken 52,8 52,6 52,4 52,4 -0,7% Män 57,8 52,5 52,2 52,3 -0,9% Kvinnor 52,8 52,7 52,5 52,5 -0,8% Källa: Försäkringskassan och Socialdepartementets beräkningar Fler med sjukersättning ju högre ålder Andelen personer med S/A i varje årskull ökar med högre ålder. I diagram 3.3 visas andelen personer som fått S/A i procent av totala antalet personer i varje åldersklass december 2004. Från och med drygt 55 års ålder sker den kraftigaste ökningen av sjukersättningsrisken; andelen för 64-åringar är dubbelt så hög som för 56-åringar. Kvinnornas andel är genomgående något högre än männens. 40 procent av 64-åriga kvinnor har S/A, motsvarande för män är drygt 30 procent. Medelåldern bland personer med S/A är drygt 52 år och hälften är 56 år och äldre. I detta avseende föreligger ingen skillnad mellan kvinnor och män. I december 2004 hade 540 000 personer eller 10 procent av befolkningen i åldrarna 18-64 år sjuk- eller aktivitetsersättning. Andelen för kvinnor var 12 procent och för män 8 procent. Diagram 3.3 Andel med S/A i respektive ålder december 2004 Partiell ersättning Av diagram 3.4 framgår att partiell S/A är jämförelsevis ovanligt bland unga. Åtta procent av förmånerna bland personer under 30 år är partiella. Partiell S/A är klart vanligare bland kvinnor. Orsaken till detta är oklar. Det kan ha att göra med att deltidsarbete är vanligare bland kvinnor och därmed att graden av sjukersättning inte är kopplad till den faktiska arbetsförmågan utan relaterad till omfattningen på det tidigare arbetet. En annan tänkbar orsak till att partiell förmån är mer vanlig bland kvinnor är att hänsyn tas till hushållsarbete när rätten till S/A prövas. I genomsnitt är var tredje S/A partiell bland kvinnor, jämfört med var femte bland män. Andelen partiella S/A ökar successivt med ungefär en procentenhet per år. Diagram 3.4 Andel partiella S/A i respektive ålder Om hänsyn tas till den högre andelen partiella S/A bland kvinnor minskar skillnaden mellan könen.4 Det synsätt som sedan juli 2003 innebär att deltidssjukskrivning skall vara normen tycks också ha haft effekt på utvecklingen även vad gäller sjuk- och aktivitetsersättning. Andelen av de nybeviljade sjuk- och aktivitetsersättningarna som får partiell förmån har ökat. Från en nivå om 36 procent 2003 ökade denna till 41 procent 2004 och till 42 procent under 2005 (t.o.m. juli). Partiell förmån är vid såväl nybeviljande som i det totala beståndet vanligare bland kvinnor än bland män. År 2004 var 45 procent av de nybeviljade S/A bland kvinnor partiella, att jämföra med 34 procent bland män. Unga får oftast bara garantiersättning I systemet för sjuk- och aktivitetsersättning har försäkrade som saknar eller har låg inkomstrelaterad ersättning rätt till garantiersättning upp till en viss garantinivå, som är åldersberoende i åldrarna 19-29 år. Upp till 21 års ålder är den 6 895 kr/mån för att sedan ökas stegvis till 7 880 kr/mån vid 30 års ålder. Eftersom den inkomstrelaterade ersättningen baseras på tidigare årsinkomster under en s.k. ramtid är andelen unga personer med enbart garantiersättning mycket hög. Aktivitetsersättning utges till personer i åldrarna 19-29 år. Drygt 80 procent av dessa personer saknar inkomstrelaterad aktivitetsersättning. Andelen män utan inkomstrelaterad ersättning är högre än bland kvinnorna. De relativa skillnaderna könen emellan i detta avseende är som störst i åldrarna 30-50 år. Det är således vanligare bland män att beviljas S/A utan att tidigare haft en anknytning till arbetsmarknaden. Orsaker till detta kan vara en jämförelsevis högre frekvens av olika missbruksproblem och ett mer riskfyllt beteende i unga åldrar. Sett till antalet utgör dock de yngre förmånstagarna en liten andel av hela S/A-beståndet. 3.3 S/A i olika grupper m.m. Utbildningsbakgrund bland personer med S/A S/A är liksom för sjukpenning mer frekvent bland lågutbildade. Bland kvinnor i högre åldrar som beviljats S/A under de tre senaste åren är dock S/A lika vanligt förekommande för högskoleutbildade som för låg- och medelutbildade. Utrikes födda mindre sjukskrivna men har oftare S/A Jämfört med gruppen sjukskrivna, är utrikes födda kraftigt överrepresenterade bland personer med S/A. Även med hänsyn tagen till kön och ålder är frekvensen S/A ungefär 50 procent högre bland utrikes födda än bland födda i Sverige. Det finns stora skillnader mellan olika ländergrupper. Högst andel S/A har personer födda i Norden utom Sverige. Tabell 3.2 Personer med S/A 19-64 år 2002 som andel av hela befolkningen 19-64 år efter födelseland Män Kvinnor Sverige 6,3 9,3 Övr. Norden 14,9 19,7 EU15 9,8 14,5 Övr. Europa 11,3 14,1 Övr Världen 6,4 7,3 Summa 6,8 9,8 Källa: SCB, databasen LISA Kommunanställda överrepresenterade I förhållande till antalet sysselsatta i sektorn är antalet med S/A vanligast bland personer med en arbetslivsbakgrund i primärkommunal sektor. Till skillnad från de sjukskrivna är även kvinnor som arbetat inom landstingssektorn överrepresenterade i gruppen med S/A. Tabell 3.3 Personer med S/A 2003 som förvärvsarbetade 1999 Antal med S/A 2003 Totalt sysselsatta 1999 Andel med S/A Män Stat 2 330 108 692 2,1 Kommun 5 436 149 895 3,6 Landsting 1 165 42 948 2,7 Privat 34 961 1 455 812 2,4 Summa 43 892 1 757 347 2,5 Kvinnor Stat 4 166 84 742 4,9 Kommun 38 432 594 226 6,5 Landsting 11 092 179 822 6,2 Privat 30 503 736 485 4,1 Summa 84 193 1 595 275 5,3 Källa: SCB, databasen LISA Sett till tidigare verksamhet inom olika branscher är andelen med S/A för män hög inom jordbruk, intresseorganisationer, kultur, stålverk, metallindustri. Bland kvinnor är motsvarande andelar höga inom elektro- och metallindustri, intresseorganisationer och transport. Vård- och omsorgssektorn ligger ungefär på genomsnittet. Bland enskilda yrken som har en hög andel S/A hör främst lågutbildade tekniker/byggnadsarbetare bland män. Bland kvinnor är motsvarande andelar höga bland personer som arbetat som lokalvårdare, lågutbildade industriarbetare, vårdpersonal med lägre utbildning. Fler med psykiska diagnoser Det finns för tillfället ingen aktuell statistik över diagnoserna för de nybeviljade sjuk- och aktivitetsersättningarna. De senaste uppgifterna för 2002 visade att den största diagnosgruppen var sjukdomar i muskler, skelett och bindväv med 40 procent. Andelen nybeviljade ersättningar med psykiska sjukdomar har ökat kraftigt. Av nybeviljade förtidspensioner 2002 utgjorde gruppen psykiska sjukdomar 28 procent, att jämföra med 17 procent 1992. Som bl.a. framgår av tabell 3.4 var i yngre åldrar psykiska sjukdomar den dominerande diagnosen när förtidspension nybeviljades. Tabell 3.4 Diagnoser 2002 för nybeviljade förtidspensioner i olika åldersgrupper Procent 19-29 år 30-64 år Alla Tumörer 1,5 2,7 2,6 Endokrina (mest diabetes) 1,4 2,3 2,3 Psykiska sjukd 63,3 25,3 27,8 Nervsystemet 7,5 3,8 4,1 Synskador 0,6 0,5 0,5 Hörselskador 2,2 1,6 1,6 Cirkulationsbesvär 0,7 7,7 7,3 Andning 0,3 2,0 1,9 Rörelsehinder (mest rygg) 6,5 41,1 38,9 Skador/förgiftningar 6,1 5,3 5,4 Utbrändhet o likn 0,1 1,4 1,3 Övrigt inkl missbildn 9,8 6,1 6,4 Summa 100,0 100,0 100,0 Källa: Försäkringskassan 3.4 Ekonomisk standard i S/A-gruppen Lägre ekonomisk standard i gruppen med S/A Gruppen som uppbär sjuk- och aktivitetsersättning uppvisar en lägre ekonomisk standard än övriga befolkningen i samma åldersgrupper.5 Inom S/A-gruppen gäller att kvinnor har en högre standard än män - motsatt förhållande gäller för hela befolkningen. Jämfört med ålderspensionärer har män med S/A ungefär samma standard, kvinnor med S/A en något högre. Inom S/A-gruppen har de som befinner sig i åldersgruppen 55-64 år en klart högre inkomststandard än de yngre. Andelen som är sammanboende är klart högre för kvinnor än för män 59 respektive 46 procent. ' Tabell 3.5 Disponibel inkomst per konsumtionsenhet 2003 Medianvärden Män Kvinnor Personer med S/A 20-54 år 115 700 125 500 55-64 143 700 155 300 Hela gruppen 131 700 140 200 Hela befolkningen 20-54 år 158 800 154 200 55-64 år 197 100 190 900 65+ 131 100 117 200 Källa: SCB, HEK 2003 Ekonomisk utsatthet - jämförelsevis låg bland kvinnor med S/A Ekonomisk standard avgörs av hushållets sammanlagda disponibla inkomst och hushållets sammansättning. Här har definitionen av ekonomisk utsatthet bestämts till en inkomststandard understigande 60 procent av medianen för samtliga individer i samhället. Indikatorn är alltså ett relativt mått på ekonomisk utsatthet. Bland män med S/A är andelen ekonomiskt utsatta ungefär densamma som i hela befolkningen eller 11 procent. Andelen kvinnor i S/A-gruppen som är ekonomiskt utsatta är däremot klart lägre än bland den kvinnliga befolkningen i stort. Orsaken till detta har möjligen att göra med att kvinnor med sjukersättning har en genomsnittligt högre ålder, är sammanboende med män med relativt goda inkomster och inte har hemmaboende barn. Tabell 3.6 Andel ekonomiskt utsatta år 2003 (under 60 % av medianen) Procent Män Kvinnor Personer med S/A 11 6 Hela befolkningen 12 11 Källa: SCB, HEK 2003 3.5 Ökningen av S/A-gruppen fortsätter med bromsas upp Den framtida utvecklingen av antalet personer med S/A och därmed åtföljande statsfinansiella och samhällsekonomiska kostnader bestäms av antalet nybeviljade men också av antalet personer som lämnar gruppen - i första hand till ålderspension men också genom dödsfall. På grund av att gruppen långtidssjukskrivna minskar och beräknas fortsätta minska blir rekryteringsbasen för S/A allt mindre. Samtidigt kommer utflödet från gruppen att öka på grund av demografiska skäl då det är relativt stora årskullar som nu är 61 - 64 år. Vidare blir tillämpningen av regelverket för nybeviljandet i framtiden en viktig faktor. Försäkringskassan skall minst var tredje år göra en förnyad utredning av arbetsförmågan hos personer under 60 år vilka fr.o.m. 2005 blir beviljade sjukersättning som inte är tidsbegränsad. Vidare har regeringen pekat på det angelägna i att redan tidigare beslutade sjukersättningar skall följas upp en Försäkringskassan i betydligt högre grad än tidigare genom s.k. efterkontroll. Eftersom majoriteten av de S/A som nybeviljas är tidsbegränsade är det regeringens förhoppning att många av dessa personer skall återgå till arbetslivet. Dessutom har regeringen vidtagit åtgärder som avser personer som redan uppbär S/A. En aktuell kalkyl upprättad av Försäkringskassan ger följande i framtida utveckling: Diagram 3.5 Antal personer med S/A samt flöden till/från S/A Enligt denna kalkyl kommer således gruppen med sjuk- och aktivitetsersättning att nå upp till cirka 580 000 personer kring 2007. Om inflödet till sjukskrivning kan bibehållas på dagens låga nivåer kommer nybeviljandet av sjuk- och aktivitetsersättningar att kunna minska på längre sikt. Eftersom huvudparten av personerna med S/A är över 55 år, kommer allt fler att övergå till ålderspension. Därmed är det också möjligt att gruppen som helhet kommer att minska i antal, men knappast före 2008. 4 Ohälsa och regionala skillnader Ohälsotalet på riksnivå har minskat något de senaste två åren Det s.k. ohälsotalet utgörs av antalet utbetalda dagar med sjukpenning, rehabiliteringspenning samt sjuk- och aktivitetsersättning per person i åldrarna 16-64 år under den senaste 12-månadersperioden. För att ohälsotalet skall minska med en dag krävs t.ex. en minskning om 5,7 miljoner sjukpenningdagar på årsbasis.6 Diagram 4.1 Ohälsotalet, rullande 12-månaderstal riket. Januari 2000-juli 2005 Mellan 2000 och 2005 har ohälsotalet ökat med nästan 20 procent. Sett till sjuk- och aktivitetsersättningens bidrag till det totala ohälsotalet har uppgången varit kraftig med en ständig ökning. Sjukpenningens relativa andel av ohälsotalet har sett till hela perioden minskat, där en puckel kan observeras under rekordåret 2002. De senare årens marginella minskning av ohälsotalet har således berott på att den kraftigt avtagande sjukpenningvolymen i princip motsvarats av ett ökat antal dagar med aktivitets- och sjukersättning. Skillnader på läns- och kommunnivå Det vitt skilda läget vad gäller ohälsa i landets olika delar har redovisats i en rad rapporter. Däremot är det svårare att hitta en naturlig förklaring till varför dessa skillnader existerar. Exempelvis konstaterar Socialförsäkringsutredningen i Sjukfrånvaro i tid och rum (Samtal om Socialförsäkring nr 2, Socialförsäkringsutredningen 2005) att skillnaderna vad gäller faktorer som bransch- och yrkesstruktur inte skiljer sig nämnvärt åt mellan län med hög sjukfrånvaro (exempelvis Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län) och län med låg sjukfrånvaro (Hallands, Jönköpings och Kronobergs län). Inte heller tumregeln att en god arbetsmarknad leder till högre sjukfrånvaro tycks gälla i det regionala perspektivet, snarare tvärtom. Detta skulle i sådana fall stödja den hypotes som gör gällande att sjukförsäkringen ibland används i arbetsmarknadspolitiska syften och då snarare kan liknas vid en yrkesförsäkring. Ohälsoskillnaderna finns regionalt både vad gäller absoluta nivåer på ohälsotalet, men också mellan fördelningen sjukpenning-sjukersättning och skillnaden mellan länets kvinnor och män. På länsnivå gäller sambandet att ju större skillnad mellan kvinnor och män, desto högre är ohälsotalet. Regeringen har stora förhoppningar att den nya organisationen ökar förutsättningarna att komma till rätta med de regionala skillnaderna. Diagram 4.2 Ohälsotalet juli 2003 (12-månaderstal) för kvinnor och män på länsnivå Not: Sorterat efter differens mellan kvinnor och män 5 Regeringens åtgärder för minskad ohälsa Nedan redovisas för de insatser som regeringen hittills gjort. För regeringens kommande insatser hänvisas till utgiftsområde 10 avsnittet politikens inriktning. Ekonomiska drivkrafter för arbetsgivare Från och med den 1 januari 2005 har arbetsgivarna fått ett medfinansieringsansvar på 15 procent av sjukpenningkostnaden för anställda. Arbetsgivarens medfinansiering gäller så länge hel sjukpenning betalas ut till arbetstagaren. Sjukförsäkringsavgiften har sänkts så att förslaget blivit kostnadsneutralt i förhållande till arbetsgivarkollektivet. Vidare innehåller systemet ett högkostnadsskydd och ett skydd för utsatta grupper på arbetsmarknaden. Medfinansieringsansvaret upphör om en försäkrad beviljas rehabiliteringspenning eller kommer tillbaka till arbetet på deltid. Avsikten med regeländringen är att arbetsgivare ska stimuleras till aktiva insatser för att minska sjukfrånvaron. Åtgärder för ökad deltidssjukskrivning Under våren 2003 lade regeringen fram förslag till riksdagen (prop. 2002/03:89) bl.a. i syfte att öka användningen av deltidssjukskrivning när den enskilde har viss arbetsförmåga kvar. I propositionen föreslogs att deltagande i avstämningsmöten hos försäkringskassan för bedömning av det medicinska tillståndet, arbetsförmågan och behovet av rehabilitering skall vara obligatoriskt för den enskilde. Vidare föreslogs att reglerna om arbetsgivarens skyldighet att göra rehabiliteringsutredningar skall skärpas och att försäkringskassan senast ett år efter sjukanmälningsdagen skall ha utrett om det finns förutsättningar för att ge den försäkrade sjuk- eller aktivitetsersättning i stället för sjukpenning. Även i denna proposition poängterades behovet av att förstärka intygsskrivande läkarnas utbildning i försäkringsmedicin och att flera försäkringsläkare anställs. Riksdagen beslutade i enlighet med propositionen (bet. 2002/03:SfU10, rskr. 2002/03:227). De nya reglerna trädde i kraft den 1 juli 2003. Temporära förändringar av ersättningsnivå och sjuklöneperiod I 2003 års ekonomiska vårproposition (prop. 2002/03:100) föreslog regeringen ytterligare ett antal åtgärder för att minska sjukskrivningarna och för att begränsa kostnaderna för ohälsan. Sjuklöneperioden för arbetsgivare förlängdes från 14 till 21 dagar och den sjukpenninggrundande inkomsten multiplicerades med faktor 0,97 vid beräkning av sjukpenning fr.o.m. 1 juli 2003. Dessa förändringar var endast temporära, och återställdes den 1 januari 2005. Sammanhållen statlig Försäkringskassa Fram till och med 2004 bestod socialförsäkringens administration av Riksförsäkringsverket som central myndighet och 21 försäkringskassor som var fristående från staten. Från och med 2005 bildar dessa en sammanhållen statlig myndighet, Försäkringskassan. Med den nya organisationen skapas bättre förutsättningar för att genom ett gemensamt förhållningssätt bryta ohälsoutvecklingen. Förnyelse av arbetslivsinriktad rehabilitering Regeringen uppdrog i slutet av 2001 till dåvarande RFV och AMS att inleda en förnyelse av den arbetslivsinriktade rehabiliteringen. Uppdraget bestod av tre deluppdrag: att ta fram metod för tidig, fördjupad bedömning av arbetsförmågan och behovet av rehabilitering, att utveckla metodiken i försäkringskassornas handläggning av sjukfall och rehabiliteringsärenden samt att förtydliga rehabiliteringssamordnarnas yrkesroll. Uppdraget har resulterat i nya metoder som under 2004 och 2005 implementerats i Försäkringskassans handläggning. Metoderna har också bidragit till ett mer enhetligt arbetssätt. AMS och RFV har även genomfört en pilotverksamhet avseende en samordnad organisation mellan Försäkringskassan och arbetsförmedlingen för arbetslivsinriktad rehabilitering (FAROS). Förnyelsearbetet har bedrivits under åren 2002-2004. Erfarenheterna från FAROS har legat till grund för de nationella handlingsplaner som Försäkringskassan tagit fram tillsammans med AMS och som syftar till att förbättra möjligheten till återgång i arbete för arbetslösa sjukskrivna. Den 1 januari 2004 infördes en permanent finansiell samordning inom rehabiliteringsområdet (lag 2003:1210 och prop. 2002/03:132). Finansiell samordning kan ske frivilligt mellan en försäkringskassa, en länsarbetsnämnd, ett landsting samt en eller flera kommuner. Målgruppen för den finansiella samordningen utgörs av människor som är i behov av samordnade rehabiliteringsinsatser från flera av de samverkande parterna för att uppnå eller förbättra sin förmåga till förvärvsarbete. Den allmänna försäkringskassan får disponera högst 5 procent av de budgeterade kostnaderna för sjukpenning till finansiell samordning. Regeringen har under våren 2005 tillsatt utredningen Översyn av vissa delar av arbetsgivarens rehabiliteringsansvar (S 2005:05) som bland annat skall se över Försäkringskassans möjligheter att, inom ramen för sitt samordningsansvar, bidra till finansieringen av arbetslivsinriktad rehabilitering för försäkrade där målet med rehabiliteringen är återgång i arbete hos nuvarande arbetsgivare. Syftet med översynen är att förtydliga arbetsgivarens ansvar för den anställdes rehabilitering. Vidare har det fr.o.m. 2005 införts regler som anger vid vilken tidpunkt Försäkringskassan senast skall kalla den försäkrade till avstämningsmöte för bedömning av det medicinska tillståndet, arbetsförmågan samt behovet av och möjligheterna till rehabilitering. Förnyad utredning av arbetsförmågan för personer med sjukersättning På området aktivitets- och sjukersättning gäller fr.o.m. 2005 att Försäkringskassan minst vart tredje år skall göra en förnyad utredning av arbetsförmågan hos samtliga personer vilka fr.o.m. 2005 blir beviljade sjukersättning som inte är tidsbegränsad. Detta obligatorium gäller dock inte personer som fyllt 60 år. Vidare har regeringen pekat på det angelägna i att redan tidigare beslutade sjukersättningar ska följas upp av Försäkringskassan i betydligt högre grad än tidigare genom s.k. efterkontroll. Utbildning och metodstöd för bättre sjukskrivningsprocess Regeringen har i olika sammanhang framhållit att det är av yttersta vikt att de som får t.ex. sjukpenning eller aktivitets- eller sjukersättning uppfyller kriterierna för detta. För att införa ett gemensamt förhållningssätt har Försäkringskassan under 2004 bl.a. genomfört utbildningar av samtliga chefer och handläggare inom ohälsoområdet och utarbetat nya metoder och verktyg som praktiskt stöd i yrkesrollen. Under 2004 infördes ett förbättrat metodstöd i handläggningen av när sjukpenning skall betalas ut och våren 2005 har ett metodstöd för utredningar om förutsättningar för sjuk- eller aktivitetsersättning samt prövning av rätten till sådana ersättningar införts inom Försäkringskassan. 6 Möjligheter att uppnå regeringens mål Regeringens huvudsakliga målsättning, att halvera antalet sjukdagar t.o.m. juni 2008, ligger inom räckhåll förutsatt att den kraftiga minskning av sjukpenningdagarna som framförallt skett sedan början av 2004 fortsätter. I målsättningen ingår även karens- och sjuklönedagar. Eftersom det av naturliga skäl är svårare att halvera antalet karens- och sjuklönedagar under målperioden blir målet vad gäller reducering av sjukpenningdagarna än mer ambitiöst än halvering och sjupenningdagar. Mätningar för 2003 och 2004 visar också att antalet karens- och sjuklönedagar hitintills inte påvisat samma nedgång som sjukpenningdagarna utan varit i stort sett oförändrat (se avsnitt 2.2). För att målsättningen skall klaras givet att antalet karens- och sjuklönedagar är oförändrat eller endast minskar tämligen marginellt krävs att sjukpenningdagarna skall minska med 54 miljoner eller totalt 57 procent jämfört med 2002 års nivå. Om halveringen endast skulle gälla ersatta sjukpenningdagar krävs att dessa minskar med drygt 47 miljoner. Tidsperioden under vilken regeringens målsättningar skall uppnås är 66 månader lång (jan 2003-jun 2008). I juli 2005 hade 31 av dessa passerat eller 47 procent av tiden. Tabell 6.1 Regeringens mål för halverad ohälsa Antal nettodagar sjukpenning år 2002 94 500 000 Antalet karens- och sjuklönedagar 2002 16 000 000 Totalt antal dagar 2002 110 500 000 Halvering 55 300 000 Demografieffekt 1 200 000 Mål: antal dagar juli 2007-juni 2008 56 500 000 Under perioden augusti 2004-juli 2005 utbetalades nära 72 miljoner sjukpenningdagar netto. Det är en minskning jämfört med 2002 med cirka 23 miljoner dagar eller 24 procent. Om enbart sjukpenningdagarna skulle halveras är den hittillsvarande utvecklingen väl i linje med måluppfyllelsen (den nödvändiga framtida utvecklingen framgår av alternativ 1 i diagram 6.1). Om däremot karens- och sjuklönedagarna tas med i beräkningen av måluppfyllelsen samt om volymen sjuklönedagar antas ligga kvar vid 2002 års nivå krävs att sjukpenningdagarna minskas med 32 miljoner dagar på årsbasis fram till juni 2008 för att måluppfyllelse skall ske (alternativ 2 i diagram 6.1). Diagram 6.1 Utfall t.o.m. juli 2005 och nödvändig utveckling av antal sjukpenningdagar på årsbasis för måluppfyllelse juni 2008 Antalet nya sjukfall förefaller nu stabiliserats på en historiskt låg nivå. Även om en - som regeringen bedömer trolig - förbättrad utveckling på arbetsmarknaden kan komma att medföra ett något förhöjt inflöde till sjukskrivning beräknas denna inte påverka sjuktalen på något avgörande sätt fram till 2008. Dessutom torde regeringens åtgärder i form av bland annat medfinansieringen, förbättrad sjukskrivningsprocess samt ombildandet av Försäkringskassan till en sammanhållen statlig myndighet bidra till en fortsatt minskning. Regeringen anser således att målet om en halvering av sjukfrånvaron är möjligt att nå. Vad gäller det parallella målet om minskat antal nybeviljade sjuk- och aktivitetsersättningar är läget följande. Antalet nybeviljade sjuk- och aktivitetsersättningar uppgick till cirka 65 000 under 2003 och till cirka 73 000 under 2004. Till och med juli 2005 har drygt 37 000 nybeviljanden skett. Uppräknat på årsbasis blir det ca 67 000. Dessa siffror skall jämföras med referensnivån för målet om nybeviljandet, som är 64 200 och avser 2002. Målet är att det genomsnittliga antalet nybeviljade under perioden januari 2003-jun 2008 på årsbasis skall vara lägre. För att klara målet måste genomsnittliga antalet per månad vara högst 5 075 personer under de 35 återstående månaderna. Hittills har detta antal varit 5 667 per månad. Tabell 6.2 Antal nybeviljade sjuk- och aktivitetsersättningar på månadsbasis under målperioden Målnivå 5 353 Genomsnitt hittills t.o.m. juli 2005 5 667 Nödvändigt återstående genomsnitt fram till juni 2008 5 075 Regeringen gör bedömningen att även detta mål har förutsättningar att nås, trots att nybeviljandet hittills klart har överstigit referensnivån. Anledningen är att ett stort antal långtidssjukskrivna redan beviljats aktivitets- och sjukersättning och att antalet långtidssjukskrivna minskar. De långtidssjukskrivna utgör den största rekryteringsbasen för nybeviljandet av dessa ersättningar. Sammantaget innebär den minskning av såväl kort- som långtidssjuka som regeringen förutser också en minskning av nybeviljandet av sjukersättningar ned till en nivå som möjliggör att målet nås. 1 För beräkning av demografieffekt, se motsvarande bilaga till budgetproposition 2003/4:01. 2 Att diagnoskoden saknas i materialet kan bero på att den inkomna diagnoskoden inte registrerats i Försäkringskassans ärendehanteringssystem eller att en diagnoskod som inte finns i klassificeringssystemet redovisats. Att sjukfall i denna statistik saknar registrerad diagnoskod behöver alltså inte innebära att Försäkringskassan i handläggningen av ärendet saknar läkarintyg. Det finns också sjukfall som är så pass korta att läkarintyg inte krävs. 3 Enligt SCB:s arbetskraftsundersökningar (AKU). 4 Det helårsekvivalerade antalet S/A motsvarar 10 procent av kvinnorna och 7 procent av männen i åldrarna 18-64. 5 En individs inkomststandard har beräknats genom att ta fram den disponibla inkomsten per konsumtionsenhet i hushållet. 6 Försäkringskassan har satt ett mål om att ohälsotalet skall minska från 42,5 år 2004 till 37 fram till utgången av 2008. För att detta skall lyckas måste det sammanlagda antalet ersatta nettodagar från sjukpenning, rehabiliteringspenning och sjuk- och aktivitetsersättning minska med 25 miljoner under målperioden. Detta mål inte är direkt jämförbart med regeringens två parallella målsättningar. Dels ser Försäkringskassans mål till hela beståndet med S/A medan regeringens målsättning endast berör antalet nybeviljade förmåner, dvs. inte beaktar utflödet från denna försäkring. En andra skillnad är att Försäkringskassans mål inte tar hänsyn till de dagar där kostnaden direkt bärs av individ och arbetsgivare, nämligen volymen karens- och sjuklönedagar, vilken ingår i regeringens halveringsmål. Vidare sträcker sig Försäkringskassans målperiod fram till och med december 2008 medan de av regeringen satta målsättningarna skall vara uppfyllda juni 2008. I ohälsotalet ingår även rehabiliteringspenning och arbetsskadeersättning till skillnad från regeringens målsättning. ?? PROP. 2005/06:1 UTGIFTSOMRÅDE 10 BILAGA PROP. 2005/06:1 UTGIFTSOMRÅDE 10 BILAGA 2 27