Regeringskansliets rättsdatabaser

Regeringens proposition 2021/22:153 Genomförande av elmarknadsdirektivet när det gäller nätverksamhet Prop. 2021/22:153 Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen. Stockholm den 17 mars 2022 Magdalena Andersson Khashayar Farmanbar (Infrastrukturdepartementet) Propositionens huvudsakliga innehåll I propositionen föreslås ändringar i ellagen (1997:857) när det gäller elnätsverksamhet. En stor del av ändringarna har sin bakgrund i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/944 av den 5 juni 2019 om gemensamma regler för den inre marknaden för el och om ändring av direktiv 2012/27/EU (elmarknadsdirektivet). Utöver genomförandet av direktivet finns förslag när det gäller bl.a. hur driften av en ledning eller ett ledningsnät ska vara organiserad, redovisning av nätverksamhet, anslutning till elnätet och Energimarknadsinspektionens prövning av tvister. Bland det som är nytt kan följande nämnas. * När intäktsramen bestäms för en nätverksamhet ska hänsyn tas till i vilken utsträckning flexibilitetstjänster används och förbättrar effektiviteten i verksamheten. * Ett distributionsnätsföretag ska ta fram en plan för hur nätverksamheten ska utvecklas (nätutvecklingsplan). * Elanvändare ska i vissa fall kunna ansluta mikroproduktionsanläggningar till elnätet utan att betala någon avgift till nätföretaget. * Kravet på att en mikroproducent ska vara nettoanvändare av el för att undantas från nätavgiften för inmatning av el på elnätet ska utgå. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2022. Innehållsförteckning 1 Förslag till riksdagsbeslut 6 2 Lagtext 7 2.1 Lag om ändring i ellagen (1997:857) 7 2.2 Lag om ändring i lagen (2004:875) om särskild förvaltning av vissa elektriska anläggningar 31 2.3 Lag om ändring i naturgaslagen (2005:403) 32 2.4 Lag om ändring i lagen (2011:710) om certifiering av transmissionsnätsföretag för el 33 2.5 Lag om ändring i lagen (2013:385) om ingripande mot marknadsmissbruk vid handel med grossistenergiprodukter 37 2.6 Lag om ändring i lagen (2021:311) om särskilt investeringsutrymme för elnätsverksamhet 38 3 Ärendet och dess beredning 39 4 Nya krav på elmarknadens design 41 5 Nätföretag och nätverksamhet 43 5.1 Nätkoncessionshavare och nätverksamhet 43 5.2 Distribution och transmission 47 6 Drift av ledning eller ledningsnät som ska utföras i Sverige 51 7 Stödtjänster 52 7.1 Vad är stödtjänster? 52 7.2 Marknadsbaserad anskaffning av stödtjänster 54 7.3 Icke-diskriminerande behandling av aggregatorer 57 7.4 Förhandsprövning av villkor 58 7.5 Riktlinjer och tekniska villkor 60 8 Samarbete och informationsutbyte 62 9 Tillåten verksamhet för ett nätföretag 64 10 Övervakningsplan för samriskföretag 66 11 Nätföretagens användning av flexibilitetstjänster 67 11.1 Vad är flexibilitetstjänster? 67 11.2 Drivkrafter för att använda flexibilitetstjänster 67 11.3 Specifikationer och marknadsprodukter 69 12 Nätutvecklingsplan för distributionsnätsföretag 71 13 Investeringsplan för transmissionsnätsföretag 74 14 Laddinfrastruktur för elfordon 75 15 Distributionsnätsföretags kommunikation med elanvändare och allmänheten 76 16 Innehav av energilagringsanläggningar 77 17 Redovisning av nätverksamhet 80 17.1 Redovisning av transmission och distribution 80 17.2 En utökad samredovisning av lokalnät 81 17.3 Ledningar i lokalnät som ska redovisas som regionnät 82 17.4 Redovisning av nätkoncession för ett område med en lägsta tillåtna spänning 83 17.5 Redovisning av en ledning som byggs och används med stöd av någon annans nätkoncession för område 83 18 Anslutning till elnätet 84 18.1 Särskilda skäl för att inte ansluta en anläggning 84 18.2 Ett nytt krav för att nätföretag ska få göra avsteg från anslutningsskyldigheten 87 18.3 Anslutning till region- eller transmissionsnät 88 18.4 Standardiserade rutiner för anslutning av energilagringsanläggningar 89 18.5 Information om åtgärder som krävs för att förstärka elnätet 90 18.6 Avgiftsfrihet för anslutning av mikroproduktion av el 91 19 Undantag från funktionskravet på överföring av el 92 20 Avgift för regional eldistribution 94 20.1 Överföring på regionnät 94 20.2 Tillstånd att ha en lägesberoende överföringsavgift 94 21 Inmatning på elnätet från mikroproduktion 95 22 Nätföretagets fakturor 97 23 Mätning av överförd el 99 23.1 Beräkning av mängden överförd el 99 23.2 Installation av nya mätare 100 24 Tillsyn och andra uppgifter för Energimarknadsinspektionen 101 24.1 Prövning av tvister 101 24.2 Besluts överensstämmelse med nätföreskrifter eller riktlinjer 104 24.3 Tidsfrister för beslut efter anmälan 105 24.4 Skyldighet att lämna information till nätmyndigheten 105 25 Miljöorganisationers rätt att överklaga beslut 107 26 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser 107 26.1 Ikraftträdande 107 26.2 Förhandsprövning av villkor 108 26.3 Avgränsning av nätverksamhet 109 26.4 Laddinfrastruktur för elfordon 109 26.5 Redovisning av nätverksamhet 110 26.6 Tillstånd att ha en lägesberoende överföringsavgift 110 26.7 Drivkrafter för att använda flexibilitetstjänster 111 26.8 Prövning av tvister 111 27 Energigemenskaper 112 28 Konsekvenser 113 28.1 Allmänt om konsekvenserna 113 28.2 Konsekvenser för nätföretagen 114 28.3 Konsekvenser för elhandelsföretag 117 28.4 Konsekvenser för nätkunderna 118 28.5 Konsekvenser i övrigt för elmarknaden 121 28.6 Konsekvenser för myndigheterna 123 28.7 Konsekvenser för miljön 126 29 Författningskommentar 128 29.1 Förslaget till lag om ändring i ellagen (1997:857) 128 29.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (2004:875) om särskild förvaltning av vissa elektriska anläggningar 175 29.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (2011:710) om certifiering av transmissionsnätsföretag för el 175 29.4 Övriga författningsförslag 179 Bilaga 1 Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/944 av den 5 juni 2019 om gemensamma regler för den inre marknaden för el och om ändring av direktiv 2012/27/EU 180 Bilaga 2 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/943 av den 5 juni 2019 om den inre marknaden för el 255 Bilaga 3 Artiklarna 17, 21, 22 och 24 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/2001 av den 11 december 2018 om främjande av användningen av energi från förnybara energikällor 326 Bilaga 4 Sammanfattning av Energimarknadsinspektionens rapport Ren energi inom EU - Ett genomförande av fem rättsakter (Ei 2020:02) 333 Bilaga 5 Ren energi-rapportens lagförslag 336 Bilaga 6 Förteckning över remissinstanserna 379 Bilaga 7 Sammanfattning av promemorian Elmarknadslag (Ds 2017:44) i relevanta delar 380 Bilaga 8 Promemorians lagförslag i relevanta delar 384 Bilaga 9 Förteckning över remissinstanserna 408 Bilaga 10 Sammanfattning av Nätkoncessionsutredningens betänkande Moderna tillståndsprocesser för elnät (SOU 2019:30) 409 Bilaga 11 Betänkandets lagförslag i relevanta delar 415 Bilaga 12 Förteckning över remissinstanserna 422 Bilaga 13 Sammanfattning av Energimarknadsinspektionens rapport Kapacitetsutmaningen i elnäten (Ei R2020:06) i relevanta delar 423 Bilaga 14 Kapacitetsrapportens lagförslag 427 Bilaga 15 Förteckning över remissinstanserna 430 Bilaga 16 Lagrådsremissens lagförslag 431 Bilaga 17 Lagrådets yttrande 463 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 17 mars 2022 472 1 Förslag till riksdagsbeslut Regeringens förslag: 1. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i ellagen (1997:857). 2. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2004:875) om särskild förvaltning av vissa elektriska anläggningar. 3. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i naturgaslagen (2005:403). 4. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2011:710) om certifiering av transmissionsnätsföretag för el. 5. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2013:385) om ingripande mot marknadsmissbruk vid handel med grossistenergiprodukter. 6. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2021:311) om särskilt investeringsutrymme för elnätsverksamhet. 2 Lagtext Regeringen har följande förslag till lagtext. 2.1 Lag om ändring i ellagen (1997:857) Härigenom föreskrivs i fråga om ellagen (1997:857) dels att 1, 3 och 4 kap. och 11 kap. 21 § ska upphöra att gälla, dels att rubriken närmast före 11 kap. 21 § ska utgå, dels att 2 kap. 54 §, 5 kap. 13-15, 19 och 30 §§, 8 kap. 14 §, 12 kap. 1-1 b och 14 §§, 13 kap. 8 § och rubrikerna närmast före 5 kap. 15 § och 12 kap. 14 § ska ha följande lydelse, dels att det ska införas fyra nya kapitel, 1, 3, 4 och 6 kap., tre nya paragrafer, 5 kap. 12 a och 12 b §§ och 12 kap. 17 §, och närmast före 5 kap. 12 a § och 12 kap. 17 § nya rubriker av följande lydelse. 1 kap. Inledande bestämmelser Lagens innehåll 1 § I denna lag finns bestämmelser om elnätsverksamhet, ansvaret för det nationella elsystemet och handel med el. 2 § Lagen är indelad i följande kapitel: - 1 kap. Inledande bestämmelser, - 2 kap. Nätkoncession och ledningar vid trafikleder, - 3 kap. Nätföretag och drift av elnät, - 4 kap. Anslutning till elnätet och överföring av el, - 5 kap. Intäktsram för nätverksamhet, - 6 kap. Mätning av överförd el, - 7 kap. Kommunala elföretag, - 8 kap. Övergripande systemansvar och balansansvar m.m., - 10 kap. Avbrottsersättning, - 11 kap. Särskilda bestämmelser om överföring och leverans av el till konsumenter, - 12 kap. Tillsyn m.m., och - 13 kap. Övriga bestämmelser. 3 § Bestämmelser om elsäkerhet finns i elsäkerhetslagen (2016:732). Ord och uttryck i lagen 4 § Ord och uttryck i lagen har samma betydelse som i elsäkerhetslagen (2016:732). I övrigt avses i lagen med Acer: den byrå som inrättats genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 713/2009 av den 13 juli 2009 om inrättande av en byrå för samarbete mellan energitillsynsmyndigheter, aggregering: en sammanslagning av flera elanvändares förbrukning eller sammanslagning av producerad el för försäljning, anskaffning eller auktionering på elmarknader, distribution: överföring av el för någon annans räkning genom ett lokalnät eller ett regionnät, distributionsnätsföretag: ett nätföretag som innehar ett lokalnät eller ett regionnät, elleverantör: den som yrkesmässigt levererar el, elmarknadsdirektivet: Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/944 av den 5 juni 2019 om gemensamma regler för den inre marknaden för el och om ändring av direktiv 2012/27/EU, i den ursprungliga lydelsen, energilagringsanläggning: en sådan anläggning i elsystemet som används för att i systemet skjuta upp den slutliga användningen av el till en senare tidpunkt än produktionstillfället eller för omvandling av elenergi till en form av energi som kan lagras, lagringen av den energin och den följande återomvandlingen av energin till el eller någon annan energibärare, EU:s elmarknadsförordning: Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/943 av den 5 juni 2019 om den inre marknaden för el, icke frekvensrelaterad stödtjänst: en stödtjänst som används av ett nätföretag för spänningsreglering i stationärt tillstånd, snabba inmatningar av reaktiv effekt, tröghet för upprätthållande av stabiliteten i lokalnät, kortslutningsström samt förmåga till dödnätsstart och till ödrift, intäktsram: de samlade intäkter som en nätkoncessionshavare högst får uppbära från nätverksamheten under en tillsynsperiod, laddningspunkt: ett gränssnitt där el kan överföras till ett elfordon i taget eller där batteriet på ett elfordon i taget kan bytas ut, lokalnät: ett ledningsnät som omfattas av en nätkoncession för område utan en lägsta tillåtna spänning, nätföretag: den som bedriver nätverksamhet, nätverksamhet: att med stöd av en nätkoncession ställa en starkströmsledning till förfogande för överföring av el för någon annans räkning och vidta de åtgärder som behövs för överföringen, regionnät: en ledning eller ett ledningsnät som inte ingår i ett transmissionsnät och som omfattas av en nätkoncession för linje eller av en nätkoncession för område med en lägsta tillåtna spänning, stödtjänst: en tjänst som behövs för driften av ett nätföretags elnät med undantag för hantering av överbelastning, transmission: överföring av el för någon annans räkning genom ett transmissionsnät, transmissionsnät: ett tekniskt och driftsmässigt sammanhängande ledningsnät som har en spänning om 220 kilovolt eller mer, sträcker sig över flera nätregioner i Sverige och länkar samman det nationella elnätet med elnät i andra länder, transmissionsnätsföretag: ett nätföretag som innehar en ledning som ingår i ett transmissionsnät. Nätmyndighet 5 § Den myndighet som regeringen bestämmer ska vara nätmyndighet enligt denna lag och föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen. Elanvändare som importerar el 6 § En elanvändare som importerar el ska fullgöra de skyldigheter som en elleverantör har. Leverans av el inom en byggnad eller ett begränsat område 7 § Regeringen får meddela föreskrifter om att en verksamhet inom en byggnad eller ett begränsat område inte ska omfattas av det som enligt lagen gäller för en elleverantör. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 2 kap. 54 § Om en skyldighet enligt 51 eller 53 § inte fullgörs, får nätmyndigheten 1. förelägga den som är skyldig att vidta återställningsåtgärder att fullgöra skyldigheten, eller 2. besluta att sådana åtgärder ska vidtas på det åtgärdsskyldiges bekostnad. 2. besluta att sådana åtgärder ska vidtas på den åtgärdsskyldiges bekostnad. Ett föreläggande får förenas med vite. Ett beslut om att åtgärderna ska vidtas på den åtgärdsskyldiges bekostnad får verkställas. 3 kap. Nätföretag och drift av elnät Nätföretagets grundläggande skyldigheter 1 § Ett nätföretag ska i fråga om sitt elnät ansvara för 1. drift och underhåll, 2. utbyggnad vid behov, 3. eventuella anslutningar till andra ledningsnät, 4. att nätet är säkert, tillförlitligt och effektivt, och 5. att nätet på lång sikt kan uppfylla rimliga krav på överföring av el. Organisation av driften 2 § Driften av en ledning eller ett ledningsnät ska vara organiserad så att följande åtgärder utförs i Sverige: 1. övervakning och styrning av ledningen eller ledningsnätet, och 2. utfärdande av arbetsbegäran och driftorder. El som ett nätföretag använder i nätverksamheten 3 § Ett nätföretag ska anskaffa den el som är avsedd att täcka nätförluster eller som behövs för driften av ledningsnätet på ett öppet, icke-diskriminerande och marknadsorienterat sätt. Nätföretaget får inte med hänvisning endast till kraftslag ställa upp villkor som utesluter elproducenter från att tillhandahålla el som är avsedd att täcka nätförluster eller behövs för driften av ledningsnätet. Stödtjänster 4 § Ett nätföretag ska anskaffa icke frekvensrelaterade stödtjänster på ett öppet, icke-diskriminerande och marknadsorienterat sätt. Första stycket ska inte tillämpas om 1. lagen (2016:1146) om upphandling inom försörjningssektorerna gäller för anskaffningen, 2. anskaffningen gäller en nätkomponent som är integrerad i elnätet och används uteslutande för att säkerställa en säker och tillförlitlig drift av nätet, dock inte för balansering eller hantering av överbelastning, eller 3. nätmyndigheten har beviljat dispens i det enskilda fallet. 5 § Nätmyndigheten får bevilja dispens enligt 4 § andra stycket 3 endast om det är ekonomiskt ineffektivt att anskaffa stödtjänsten på ett öppet, icke-diskriminerande eller marknadsorienterat sätt. 6 § Ett nätföretag som anskaffar stödtjänster ska i förhållande till elproducenter behandla aktörer som tillhandahåller tjänster i form av ändrad elförbrukning genom aggregering på ett icke-diskriminerande sätt på grundval av aktörernas tekniska kapacitet. 7 § Ett nätföretag får inte ingå avtal om stödtjänster förrän nätmyndigheten har godkänt de metoder som har använts för att utforma avtalen. Första stycket gäller inte avtal enligt 8 kap. 4 § andra stycket. 8 § Nätmyndigheten ska godkänna de metoder som avses i 7 § första stycket, om metoderna kan antas leda till att stödtjänster 1. utförs så effektivt som möjligt, 2. ger lämpliga incitament för nätanvändarna att balansera inmatning och uttag, och 3. tillhandahålls på ett objektivt och icke-diskriminerande sätt. Nätmyndighetens beslut i fråga om godkännande gäller omedelbart. Nätmyndigheten ska delge beslutet enligt 49 § första stycket 1 och andra stycket delgivningslagen (2010:1932). 9 § Ett nätföretag ska offentliggöra de villkor som företaget tillämpar i avtalen enligt 7 § första stycket och utan dröjsmål ge den som begär det skriftlig information om villkoren. 10 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om 1. hur ett distributionsnätsföretag ska ta fram och utforma riktlinjer för att anskaffa stödtjänster, 2. skyldighet för ett transmissionsnätsföretag att ta fram specifikationer för de icke frekvensrelaterade stödtjänster som företaget anskaffar och standardiserade marknadsprodukter för sådana tjänster och lämna specifikationerna och marknadsprodukterna till nätmyndigheten för godkännande, 3. vilka krav som ska vara uppfyllda för att nätmyndigheten ska godkänna sådana specifikationer och marknadsprodukter som avses i 2, och 4. vilka tekniska villkor i övrigt som ett nätföretag får ställa i fråga om stödtjänster. Samarbete och informationsutbyte 11 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldighet för 1. nätföretag att samarbeta med varandra i frågor som rör möjligheten för den som är ansluten till elnätet att delta på marknader för el, 2. nätföretag och andra företag som är verksamma på elmarknaden att samarbeta i frågor som rör möjligheten att delta på marknader för stödtjänster, och 3. nätföretag att utbyta information. Tillåten verksamhet för ett nätföretag 12 § Ett nätföretag får inte bedriva någon annan verksamhet än nätverksamhet. Företaget får dock 1. förvalta eller driva andra nät än elnät, 2. producera el, om produktionen sker tillfälligt för att ersätta utebliven el vid elavbrott, och 3. reparera och underhålla ett annat företags nät. 13 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vad som är tillåten verksamhet enligt 12 § första stycket. 14 § Nätmyndigheten får i det enskilda fallet bevilja dispens från förbudet i 12 § första stycket, om ett nätföretag behöver bedriva annan verksamhet än nätverksamhet för att kunna fullgöra sina skyldigheter enligt denna lag eller andra föreskrifter som genomför elmarknadsdirektivet eller enligt EU:s elmarknadsförordning. Flexibilitet i distributionsnät 15 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om 1. skyldighet för ett distributionsnätsföretag att a) ta fram specifikationer för de flexibilitetstjänster som företaget anskaffar och standardiserade marknadsprodukter för sådana tjänster, b) lämna specifikationerna och marknadsprodukterna till nätmyndigheten för godkännande, och c) offentliggöra en förteckning över marknadsprodukterna, och 2. vilka krav som specifikationer och marknadsprodukter ska uppfylla. Nätutvecklingsplan för distributionsnätsföretag 16 § Ett distributionsnätsföretag ska vartannat år 1. ta fram en plan för hur nätverksamheten ska utvecklas (nätutvecklingsplan), 2. offentliggöra planen, och 3. ge in planen till nätmyndigheten. 17 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om 1. vad en nätutvecklingsplan ska innehålla och hur den ska tas fram, 2. offentliggörandet av nätutvecklingsplanen och vilka uppgifter som ska offentliggöras tillsammans med planen, och 3. undantag från kraven i 16 §. Investeringsplan för transmissionsnätsföretag 18 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldighet för ett transmissionsnätsföretag att ta fram en investeringsplan och ge in den till nätmyndigheten. Laddinfrastruktur för elfordon 19 § Ett distributionsnätsföretag får inte äga, utveckla, förvalta eller driva en laddningspunkt. Detta gäller inte laddningspunkter som företaget innehar uteslutande för eget bruk. 20 § Regeringen får meddela föreskrifter om att nätmyndigheten får bevilja dispens i enskilda fall från förbudet i 19 §. Åtskillnad av distribution 21 § Ett distributionsnätsföretag som ingår i en koncern vars samlade elnät har minst 100 000 elanvändare 1. ska ha en organisation och ett beslutsfattande som är åtskilda från företag som producerar eller handlar med el, och 2. får inte ha en styrelseledamot, verkställande direktör eller firmatecknare som samtidigt är styrelseledamot, verkställande direktör eller firmatecknare i ett företag som producerar eller handlar med el. Med elanvändare avses i första stycket den som enligt avtal med distributionsnätsföretaget tar ut el från elnätet i en eller flera uttagspunkter. 22 § Ett distributionsnätsföretag som avses i 21 § får inte ge anställda i ledande ställning i nätföretaget löner eller andra förmåner som grundar sig på resultatet i de delar av koncernen som producerar eller handlar med el. 23 § Ett distributionsnätsföretag som avses i 21 § och dess moderföretag ska se till att nätföretaget har den faktiska beslutanderätten när det gäller de tillgångar som nätföretaget behöver för att trygga drift, underhåll och utbyggnad av nätet och att den beslutanderätten är självständig i förhållande till övriga delar av koncernen. Trots första stycket får distributionsnätsföretagets ägare ha sådan insyn och utöva sådan styrning som krävs för att säkerställa en rimlig avkastning på de investeringar som gjorts i nätföretaget. Ett moderföretag får dock ge instruktioner för den löpande förvaltningen eller för särskilda beslut om byggande eller modernisering av ledningsnät endast om instruktionerna avser beslut som går utöver de ekonomiska ramar som fastställts av bolagsstämman eller motsvarande organ i ett dotterföretag. 24 § Ett distributionsnätsföretag som ingår i samma koncern som ett företag som producerar eller handlar med el ska ha en övervakningsplan och se till att planen följs. 25 § Ett distributionsnätsföretag ska i en övervakningsplan enligt 24 § 1. ange vilka åtgärder som distributionsnätsföretaget ska vidta för att förhindra diskriminerande beteende gentemot andra aktörer på elmarknaden, och 2. särskilt ange de särskilda skyldigheter som företagets anställda har för att förhindra sådan diskriminering som avses i 1. 26 § Ett distributionsnätsföretag som ska ha en övervakningsplan enligt 24 § ska 1. utse en övervakningsansvarig som a) självständigt bevakar att planen finns och följs, b) har de befogenheter och den tillgång till information som krävs för att utföra uppdraget, och c) årligen upprättar en rapport över de åtgärder som vidtagits enligt planen och ger in rapporten till nätmyndigheten, och 2. offentliggöra den rapport som avses i 1 c. 27 § Om ett distributionsnätsföretag och ett företag som producerar eller handlar med el ingår i samma koncern, ska företagen när de vänder sig till enskilda elanvändare eller allmänheten ange sin identitet på ett sådant sätt att det tydligt framgår vilken verksamhet som vart och ett av företagen bedriver. 28 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om undantag från kraven i 24-27 §§ i fråga om distributionsnätsföretag vars ledningar i huvudsak matar in el från anläggningar för produktion av förnybar el. Undantag får dock inte göras för distributionsnätsföretag som avses i 21 §. 29 § Nätmyndigheten ska, på ansökan av ett företag som bedriver eller avser att bedriva distribution, ge ett bindande besked i frågan om huruvida företaget omfattas av undantag från kraven i 24-27 §§. Beskedet får förenas med villkor. Villkoren ska framgå av beskedet. Åtskillnad av transmission 30 § Ett transmissionsnätsföretag ska vara oberoende av företag som producerar eller handlar med el eller naturgas. 31 § Den som ensam eller tillsammans med någon annan utövar kontroll över ett företag som producerar eller handlar med el eller naturgas får inte utöva kontroll över ett transmissionsnätsföretag eller använda någon rättighet gentemot företaget. Den som ensam eller tillsammans med någon annan utövar kontroll över ett transmissionsnätsföretag får inte utöva kontroll över ett företag som producerar eller handlar med el eller naturgas eller använda någon rättighet gentemot företaget. 32 § Den som ensam eller tillsammans med någon annan får utse ledamöter till styrelsen eller motsvarande organ hos ett transmissionsnätsföretag får inte utöva kontroll över ett företag som producerar eller handlar med el eller använda någon rättighet gentemot företaget. 33 § Förbuden i 31 och 32 §§ gäller inte kontroll eller en rättighet som utövas av staten genom regeringen. 34 § Det som anges i 31 § om företag som producerar eller handlar med el gäller inte en elanvändare som själv producerar eller levererar el eller ensam eller tillsammans med någon annan kontrollerar ett företag som bedriver sådan verksamhet, om elanvändaren är nettoförbrukare och värdet av den el som elanvändaren säljer till någon annan är obetydligt i förhållande till elanvändarens näringsverksamhet i övrigt. En elanvändare ska anses vara nettoförbrukare enligt första stycket om den genomsnittliga elförbrukningen är större än produktionen per år räknat. Vid beräkningen ska i produktionen ingå den el som elanvändaren själv producerar och elanvändarens andel i den el som produceras av ett företag som elanvändaren kontrollerar ensam eller tillsammans med någon annan. 35 § Trots 30-32 §§ får ett transmissionsnätsföretag bedriva sådan elproduktion som avses i 12 § andra stycket 2 och ingå i samma koncern som ett företag vars elproduktion uteslutande är knuten till driften av transmissionsnätsföretagets ledningsnät. 36 § En styrelseledamot, verkställande direktör, firmatecknare eller annan person med liknande ställning i ett transmissionsnätsföretag får samtidigt ha en motsvarande ställning i ett företag som producerar eller handlar med el endast om det sistnämnda företaget är ett sådant produktionsföretag som avses i 35 §. 37 § Om ett transmissionsnätsföretag ingår i en koncern där ett annat företag producerar eller handlar med el, får åtgärder som vidtas av företag i koncernen för att säkerställa att kraven i 30-32 och 36 §§ är uppfyllda inte innebära att personal eller kommersiellt känsliga uppgifter överförs från transmissionsnätsföretaget till ett företag som producerar eller handlar med el. Certifiering av transmissionsnätsföretag 38 § I lagen (2011:710) om certifiering av transmissionsnätsföretag för el finns bestämmelser om certifiering av transmissionsnätsföretag. Energilagring 39 § Ett nätföretag får inte äga, utveckla, förvalta eller driva en energilagringsanläggning. 40 § Regeringen får meddela föreskrifter om att nätmyndigheten får bevilja dispens i enskilda fall från förbudet i 39 §. Förbud mot att försvåra efterfrågeflexibilitet 41 § Ett nätföretag får inte ställa tekniska krav eller andra villkor som försvårar tillhandahållandet av tjänster i form av ändrad elförbrukning. Dock får de villkor ställas som behövs med hänsyn till en säker, tillförlitlig och effektiv drift av ledningsnätet. 42 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilka tekniska krav som nätföretag får ställa i fråga om sådana tjänster som avses i 41 §. Ersättning vid inmatning av el 43 § Den som har en elproduktionsanläggning har rätt till ersättning av det nätföretag till vars ledningsnät anläggningen är ansluten. Ersättningen ska motsvara 1. värdet av den minskning av energiförluster som inmatning av el från anläggningen medför i nätföretagets ledningsnät, och 2. värdet av den reduktion av nätföretagets avgifter för att ha sitt ledningsnät anslutet till ett annat nätföretags ledningsnät som blir möjlig genom att anläggningen är ansluten till ledningsnätet. 44 § Nätmyndigheten ska ta upp en tvist om vilken rätt till ersättning för inmatad el som finns enligt 43 §. En tvist ska inte prövas om ansökan om prövning kommit in till nätmyndigheten senare än två år efter det att nätföretaget skickat ett skriftligt ställningstagande till den berörda parten under partens senaste kända adress. Underlag och information om leveranssäkerheten i distributionsnäten 45 § Ett distributionsnätsföretag ska årligen 1. upprätta en risk- och sårbarhetsanalys avseende leveranssäkerheten i elnätet, 2. upprätta en åtgärdsplan som visar hur leveranssäkerheten i det egna elnätet ska förbättras, och 3. till nätmyndigheten ge in en redovisning som baseras på analysen och planen. 46 § Ett distributionsnätsföretag ska informera elanvändarna om 1. leveranssäkerheten i elnätet, 2. rätten till avbrottsersättning enligt 10 kap., och 3. rätten till skadestånd enligt 11 kap. 47 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om 1. innehållet i samt redovisning och offentliggörande av analyser och åtgärdsplaner enligt 45 §, 2. information till elanvändarna enligt 46 §, 3. skyldighet att rapportera elavbrott till den myndighet som regeringen bestämmer, och 4. undantag från kraven i 45 och 46 §§ i fråga om ledningar som i huvudsak matar in el från anläggningar för produktion av förnybar el. 48 § Nätmyndigheten ska ge ett bindande besked om huruvida en ledning omfattas av undantag enligt 47 § 4, om innehavaren av ledningen eller den som avser att bygga den begär det. Ett bindande besked får förenas med villkor. Villkoren ska framgå av beskedet. Redovisning av nätverksamhet 49 § Nätverksamhet ska ekonomiskt redovisas skilt från annan verksamhet. Transmission och distribution ska redovisas var för sig. 50 § Redovisning av nätverksamhet som grundas på nätkoncession för område ska avse varje område för sig. 51 § Trots 50 § ska nätmyndigheten besluta att ett distributionsnätsföretags samtliga områden utan en lägsta tillåtna spänning ska redovisas samlat, om inte områdena sammantagna utgör en olämplig enhet för nätverksamhet. Nätmyndigheten ska, om det behövs, fatta beslut i frågan om samlad redovisning när det finns ett beslut som har fått laga kraft och som innebär att 1. en nätkoncession har beviljats, 2. gränserna för en nätkoncession för område har ändrats, 3. ett tillstånd till överlåtelse av en nätkoncession har beviljats, eller 4. en nätkoncession har återkallats. Nätmyndigheten får besluta om samlad redovisning även i andra fall, om det är motiverat med hänsyn till ändrade förhållanden. 52 § I ett beslut om samlad redovisning eller om ändring av ett sådant beslut ska nätmyndigheten ange när den samlade redovisningen ska påbörjas eller upphöra. 53 § En nätkoncession för linje ska redovisas skilt från en nätkoncession för område utan en lägsta tillåtna spänning. Om en nätkoncession för linje avser en ledning som organisatoriskt, tekniskt och funktionellt ingår i ett lokalnät och ledningen helt eller delvis är belägen inom koncessionsområdet, ska linjen dock redovisas inom ramen för områdeskoncessionen. 54 § En ledning som ingår i ett lokalnät ska redovisas som regionnät, om ledningen och regionnätet sammantagna utgör en organisatoriskt och tekniskt sammanhållen enhet. 55 § En nätkoncession för område med en lägsta tillåtna spänning ska redovisas tillsammans med nätföretagets nätkoncessioner för linje. 56 § En ledning som byggs och används av ett nätföretag med stöd av ett medgivande enligt 2 kap. 11 §, ska utifrån sin funktion redovisas som lokalnät eller regionnät hos det nätföretag som har fått medgivandet. Nätföretaget ska inom sex månader från medgivandet meddela nätmyndigheten hur ledningen ska redovisas. 57 § I 4 kap. 29 och 30 §§ finns bestämmelser om avgifter för överföring av el för sådana nätkoncessioner som redovisas samlat. 58 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela 1. ytterligare föreskrifter om redovisning av nätverksamhet, och 2. föreskrifter om skyldighet att ge in redovisningshandlingar till nätmyndigheten. Revision av nätverksamhet 59 § Den som är revisor hos ett nätföretag ska 1. göra en särskild granskning av redovisningen av nätverksamheten, och 2. årligen i ett särskilt intyg avge ett utlåtande i frågan om huruvida redovisningen av nätverksamheten skett enligt gällande bestämmelser. 60 § Nätföretaget ska ge in det intyg som avses i 59 § 2 till nätmyndigheten. 61 § Regeringen får meddela ytterligare föreskrifter om revision av nätverksamhet. 4 kap. Anslutning till elnätet och överföring av el Skyldighet att ansluta en anläggning till elnätet 1 § Den som har en nätkoncession ska på objektiva, icke-diskriminerande och i övrigt skäliga villkor ansluta en elektrisk anläggning till ledningen eller ledningsnätet, om innehavaren av den elektriska anläggningen begär att den ska anslutas. I fråga om lokalnät gäller anslutningsskyldigheten endast anläggningar inom koncessionsområdet. 2 § Avsteg från skyldigheten enligt 1 § får göras, om det 1. saknas ledig kapacitet och inte finns förutsättningar att åtgärda kapacitetsbristen på ett sätt som är samhällsekonomiskt motiverat utan att förstärka ledningen eller ledningsnätet, eller 2. finns andra särskilda skäl. Trots första stycket får ett distributionsnätsföretag, i fråga om en anläggning för produktion av förnybar el vars inmatning kan ske med en effekt om högst 43,5 kilowatt, göra avsteg från anslutningsskyldigheten endast om 1. företaget underrättar den som begär anslutning om detta, och 2. underrättelsen lämnas inom en månad från det att företaget har tagit emot begäran. 3 § Om någon vill ansluta en elektrisk anläggning till ett region- eller transmissionsnät i stället för till lokalnätet, får innehavaren av region- eller transmissionsnätet ansluta anläggningen endast om 1. innehavaren av lokalnätet har medgett det, eller 2. nätmyndigheten har beviljat tillstånd till anslutningen efter ansökan av innehavaren av region- eller transmissionsnätet. 4 § Nätmyndigheten får bevilja ett sådant tillstånd som avses i 3 § 2 endast om det finns särskilda skäl. Anslutning inom skälig tid 5 § Ett nätföretag som ska ansluta en anläggning enligt 1 § ska genomföra anslutningen inom skälig tid från det att företaget har tagit emot en begäran om anslutning. Tiden får vara längre än två år endast om det är nödvändigt med hänsyn till anslutningens omfattning och tekniska utformning eller det finns andra särskilda skäl. Standardiserade rutiner för anslutning 6 § Ett nätföretag ska ha standardiserade rutiner för anslutning av elproduktionsanläggningar och energilagringsanläggningar. Sådana rutiner ska, så långt det är möjligt och ändamålsenligt, säkerställa en snabb och enkel anslutning. Uppgifter om villkor för anslutning 7 § Ett nätföretag ska utan dröjsmål ge den som begär det skriftlig information om de allmänna villkor som företaget tillämpar för anslutning. I samband med en begäran om en ny anslutning ska uppgifter om avgift och övriga villkor för anslutningen lämnas inom skälig tid. Tidsplaner för anslutning 8 § Ett nätföretag som har tagit emot en begäran om anslutning av en elproduktionsanläggning ska ta fram en tidsplan för sin handläggning av ärendet och lämna planen till den som vill ansluta anläggningen. När uppgifter enligt 7 § andra stycket lämnas i fråga om anslutning av en elproduktionsanläggning, ska nätföretaget även ange en tidsplan för anslutningen. Information om åtgärder som krävs för att förstärka elnätet 9 § Ett nätföretag som har vägrat ansluta en anläggning till en ledning eller ett ledningsnät med hänvisning till att ledningen eller nätet saknar kapacitet, ska mot skälig ersättning ge den som begär det information om vilka åtgärder som krävs för att anslutningen ska kunna genomföras. Om anläggningen är en laddningspunkt, ska nätföretaget utan särskild begäran lämna informationen tillsammans med meddelandet om att anslutning vägras. Nätföretaget ska lämna informationen utan ersättning. Anslutningsavgifter 10 § Avgiften för anslutning till en ledning eller ett ledningsnät ska utformas så att nätkoncessionshavarens skäliga kostnader för anslutningen täcks. Särskild hänsyn ska tas till anslutningspunktens geografiska läge och den avtalade effekten i anslutningspunkten. Om staten enligt ett avtal med ett nätföretag har finansierat åtgärder som är nödvändiga för att öka elnätets kapacitet för att underlätta anslutningen av anläggningar för produktion av förnybar el, ska avgiften för anslutning utformas så att den som vill ansluta en anläggning ersätter nätföretagets kostnader för sådana åtgärder i den del som svarar mot anläggningens andel av den totala kapacitetsökningen. Detta gäller även om nätkoncessionen överlåts. 11 § En elanvändare som har ett abonnemang för en säkring om högst 63 ampere ska inte betala någon avgift för att ansluta en produktionsanläggning som 1. producerar el vars inmatning kan ske med en effekt om högst 43,5 kilowatt, och 2. ansluts a) där en anläggning för användning av el redan är ansluten, och b) med en effekt som inte överstiger uttagsabonnemangets effekt. Principer för kostnadsfördelning 12 § Ett nätföretag ska offentliggöra principer för hur kostnaderna för teknisk anpassning ska fördelas vid anslutning till elnätet. Tvister om anslutning till elnätet 13 § Nätmyndigheten ska ta upp en tvist om vilka skyldigheter en nätkoncessionshavare har enligt 1 § eller ett nätföretag har enligt 5 eller 9 §. En tvist ska inte prövas, om ansökan om prövning kommit in till nätmyndigheten senare än två år efter det att nätkoncessionshavaren eller nätföretaget skickat ett skriftligt ställningstagande till den berörda parten under partens senaste kända adress. 14 § Nätmyndigheten ska fatta sitt slutliga beslut i ett ärende enligt 13 § inom två månader från det att ansökan om prövning kommit in till myndigheten. Om myndigheten behöver ytterligare tid för att avgöra ärendet, får myndigheten förlänga tiden med två månader eller, om sökanden medger det, med den ytterligare tid som kan behövas för att ärendet ska kunna avgöras. Nätmyndighetens beslut gäller omedelbart. Återinkoppling och höjning av avtalad effekt 15 § Det som anges i detta kapitel om anslutning av en elektrisk anläggning till en ledning eller ett ledningsnät gäller också återinkoppling av en befintlig anläggning och höjning av avtalad effekt i en anslutningspunkt. Skyldighet att överföra el 16 § En nätkoncessionshavare är skyldig att överföra el för någon annans räkning på objektiva, icke-diskriminerande och i övrigt skäliga villkor. Rätt att använda elnätet inom Sverige 17 § Ett nätföretag ska utforma sina villkor för överföring av el så att en betald anslutningsavgift ger rätt att använda elnätet inom Sverige, med undantag för utlandsförbindelser med en spänning som understiger 220 kilovolt. God kvalitet på överföringen av el 18 § Ett nätföretags överföring av el för någon annans räkning ska ha god kvalitet. Nätföretaget ska avhjälpa brister i överföringen i den utsträckning kostnaderna för att avhjälpa bristerna är rimliga i förhållande till de olägenheter för elanvändarna som är förknippade med bristerna. 19 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om innebörden av att överföringen av el har god kvalitet. Funktionskrav vid överföring av el 20 § Ett nätföretag ska se till att avbrott i överföringen av el till en elanvändare aldrig överstiger tjugofyra timmar eller den kortare tid som följer av 18 § eller av föreskrifter som meddelats med stöd av 19 §. Detta gäller inte om nätföretaget visar att avbrottet beror på ett hinder utanför företagets kontroll som företaget inte skäligen kunde förväntas ha räknat med och vars följder det inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit. 21 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om undantag från kravet i 20 §. 22 § Nätmyndigheten får i det enskilda fallet bevilja dispens från kravet i 20 § i en del av ett koncessionsområde om 1. kravet är oskäligt betungande med hänsyn till nätföretagets ekonomiska situation, eller 2. det finns synnerliga skäl. Dispens får ges i sammanlagt högst tre år. Uppgifter om villkor för överföring 23 § Ett nätföretag ska 1. utan dröjsmål ge den som begär det skriftlig information om avgifter och övriga villkor för överföring av el, och 2. offentliggöra sådana uppgifter. 24 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldighet för nätföretag att lämna uppgifter till nätmyndigheten om avgifter och övriga villkor för överföring av el. 25 § Ett nätföretag ska informera elanvändarna om 1. hur avgifterna för överföring av el är utformade, och 2. vilka möjligheter elanvändarna har att påverka sina kostnader för överföring av el genom att välja andra avtalsvillkor eller ändra förbrukningsmönster. Allmänt om avgifter för överföring av el 26 § Ett nätföretag ska utforma sina avgifter för överföring av el på ett sätt som är förenligt med ett effektivt utnyttjande av elnätet och en effektiv elproduktion och elanvändning. 27 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om hur avgifterna för överföring av el ska utformas för att främja ett effektivt utnyttjande av elnätet eller en effektiv elproduktion och elanvändning. Avgift för lokal distribution 28 § En avgift för överföring av el på ett lokalnät får inte utformas med hänsyn till var en anslutning finns inom ett koncessionsområde. Om ett eller flera koncessionsområden slås samman helt eller delvis, ska avgifterna för det nya området vara enhetliga senast tre år efter sammanslagningen. 29 § I områden som redovisas samlat enligt 3 kap. 51 § ska enhetliga avgifter för överföring av el på ett lokalnät tillämpas från den dag som nätmyndigheten beslutar. Den dagen får inte infalla senare än fem år från beslutet om samlad redovisning eller beslutet om ändring av ett sådant beslut. 30 § När detta kapitel tillämpas ska en ledning som omfattas av en nätkoncession för linje anses omfattas av nätkoncessionen för område, om samlad redovisning sker enligt 3 kap. 53 § andra stycket. 31 § Trots 28 och 29 §§ får inom ett koncessionsområde eller inom flera koncessionsområden som redovisas samlat särskilda avgifter för överföring av el gälla för en begränsad krets av elanvändare, om 1. det behövs för att utveckla sådana avgifter för överföring av el som främjar ett effektivt utnyttjande av elnätet, och 2. nätföretaget har informerat nätmyndigheten. Sådana avgifter får inte tillämpas under en längre tid än tre år utan tillstånd av nätmyndigheten. 32 § Nätmyndigheten ska bevilja tillstånd enligt 31 § andra stycket, om avgifterna 1. uppfyller kraven i 16 och 26 §§, och 2. behöver tillämpas under en längre tid än tre år med hänsyn till det ändamål som anges i 31 § första stycket 1. Tillstånd ska beviljas för viss tid. Avgift för regional distribution 33 § På ett regionnät får en avgift för överföring av el för varje spänningsnivå inte utformas med hänsyn till var en uttagspunkt finns i förhållande till nätets anslutning till ett annat nätföretags region- eller transmissionsnät. 34 § Om en avgift för överföring av el på ett regionnät avser en elektrisk anläggning som tar ut el direkt från en transformator på ett regionnät, ska avgiften utformas med utgångspunkt i avgiften för spänningsnivån omedelbart före transformatorn med ett skäligt tillägg för nedtransformeringen. 35 § Avgiften för överföring av el på ett regionnät inom varje normalt spänningsintervall ska utformas utifrån de samlade kostnader som nätföretaget har för regionnät i Sverige i den utsträckning som kostnaderna kan hänföras till spänningsintervallet. Den del av de beräknade kostnaderna som avser betalning för överföring på transmissionsnät och på andra regionnät ska dock läggas till grund för avgiften endast i den utsträckning som kostnaderna avser nätföretagets kostnader för regionnät inom den nätregion där den ledning finns som avgiften tas ut på. Avgift för transmission 36 § På ett transmissionsnät får avgiften för överföring av el utformas med hänsyn till var på nätet en anslutningspunkt finns. Avgifter från småskalig elproduktion 37 § Trots 26-36 §§ ska avgiften för inmatning av el från en produktionsanläggning som kan leverera en effekt om högst 1 500 kilowatt motsvara endast den årliga kostnaden för sådan mätning, registrering, beräkning och rapportering som nätföretaget är skyldigt att utföra enligt 6 kap. eller föreskrifter som har meddelats i anslutning till det kapitlet. Om flera sådana anläggningar finns i närheten av varandra och gemensamt matar in el på ledningsnätet, ska anläggningarna betraktas som separata anläggningar när första stycket tillämpas. 38 § Trots 26-37 §§ ska en elanvändare som har ett abonnemang för en säkring om högst 63 ampere och producerar el som kan matas in med en effekt om högst 43,5 kilowatt inte betala någon avgift för inmatningen. Tvister om avgifter vid småskalig elproduktion 39 § Nätmyndigheten ska ta upp en tvist om avgiftens storlek enligt 37 § eller avgiftsbefrielse enligt 38 §. En tvist ska inte prövas, om ansökan om prövning kommit in till nätmyndigheten senare än två år efter det att nätföretaget skickat ett skriftligt ställningstagande till den berörda parten under partens senaste kända adress. Fakturering 40 § Ett nätföretags faktura till en elanvändare ska vara tydlig. Nätföretaget ska ge den elanvändare som begär det en förklaring till hur det belopp som anges i fakturan har beräknats. 41 § Ett nätföretag får inte ta ut någon avgift för fakturor och faktureringsinformation till elanvändare. Nätföretaget ska erbjuda elanvändaren fakturor i elektronisk form. 42 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilken information ett nätföretags faktura till en elanvändare ska innehålla och hur fakturan ska utformas. Förhandsprövning av villkor 43 § Ett nätföretag får inte ingå avtal i frågor om anslutning till elnätet eller överföring av el förrän de metoder som används för att utforma avtalsvillkoren har prövats av nätmyndigheten. Prövningen ska dock inte omfatta metoder för att utforma avgifter för anslutning eller överföring. 44 § Nätmyndigheten ska godkänna de metoder som ska prövas enligt 43 §, om de kan antas leda till att villkoren i avtalen blir objektiva och icke-diskriminerande. Om nätmyndigheten inte godkänner en metod, ska myndigheten i beslutet ange hur villkoren i stället ska utformas. Beslut enligt denna paragraf gäller omedelbart. Nätmyndigheten ska delge sådana beslut enligt 49 § första stycket 1 och andra stycket delgivningslagen (2010:1932). Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 5 kap. Användning av flexibilitetstjänster 12 a § När intäktsramen bestäms ska hänsyn tas till i vilken utsträckning flexibilitetstjänster används och förbättrar effektiviteten i nätverksamheten. Bedömningen får medföra en ökning eller minskning av intäktsramen. 12 b § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilka krav som ska vara uppfyllda för att flexibilitetstjänster ska anses förbättra effektiviteten i nätverksamheten. 13 § En intäktsram för intäkter från ett ledningsnät inom ett område ska bestämmas för varje koncessionsområde för sig. En intäktsram för intäkter från ett lokalnät ska bestämmas för varje koncessionsområde för sig. Om nätmyndigheten enligt 3 kap. 3 § har beslutat att flera nätkoncessioner för område ska redovisas samlat, ska dock de områdena anses vara ett koncessionsområde när intäktsramen bestäms. Om nätmyndigheten enligt 3 kap. 51 § har beslutat att flera nätkoncessioner för område ska redovisas samlat, ska dock de områdena anses vara ett koncessionsområde när intäktsramen bestäms. 14 § Om en nätkoncession för linje innefattas i redovisningen av en nätkoncession för område enligt 3 kap. 3 a § andra stycket, ska koncessionerna anses vara en nätkoncession för område när intäktsramen bestäms. Om en nätkoncession för linje innefattas i redovisningen av en nätkoncession för område enligt 3 kap. 53 § andra stycket, ska koncessionerna anses vara en nätkoncession för område när intäktsramen bestäms. Intäktsram för regionledning Intäktsram för regionnät 15 § En intäktsram för intäkter från en regionledning ska bestämmas för nätkoncessionshavarens samtliga regionledningar i Sverige. En intäktsram ska bestämmas för intäkter från en nätkoncessionshavares regionnät i Sverige. 19 § Om ett transmissionsnätsföretag är en statlig myndighet och har finansierat en förstärkning av elnätet enligt ett sådant avtal som avses i 4 kap. 9 b §, ska, när intäktsramen bestäms, företagets kostnader med anledning av avtalet anses ha uppstått i företagets nätverksamhet. Om ett transmissionsnätsföretag är en statlig myndighet och har finansierat en förstärkning av elnätet enligt ett sådant avtal som avses i 4 kap. 10 § andra stycket, ska, när intäktsramen bestäms, företagets kostnader med anledning av avtalet anses ha uppstått i företagets nätverksamhet. 30 § Om ett transmissionsnätsföretag är en statlig myndighet och har finansierat en förstärkning av elnätet enligt ett sådant avtal som avses i 4 kap. 9 b §, ska intäkter med anledning av avtalet anses vara intäkter från överföring av el vid avstämning mot intäktsramen. Om ett transmissionsnätsföretag är en statlig myndighet och har finansierat en förstärkning av elnätet enligt ett sådant avtal som avses i 4 kap. 10 § andra stycket, ska intäkter med anledning av avtalet anses vara intäkter från överföring av el vid avstämning mot intäktsramen. 6 kap. Mätning av överförd el Skyldighet att mäta överförd el 1 § Ett nätföretag ska mäta och registrera mängden överförd el. 2 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om 1. mätning och registrering enligt 1 §, 2. skyldighet för nätföretag att beräkna mängden överförd el, och 3. de funktionskrav som mätsystem och mätutrustning ska uppfylla. Rapportering av mätresultat 3 § Ett nätföretag ska på begäran rapportera resultaten av de mätningar som görs enligt 1 § till ett företag som elanvändaren eller elproducenten har utsett. 4 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldighet för nätföretag att rapportera 1. mätresultat, och 2. beräkningar av mängden överförd el. Kostnader för mätning 5 § En elanvändare som begär att elförbrukningen ska mätas på något annat sätt än enligt föreskrifter som meddelats med stöd av 2 § 1 ska av nätföretaget debiteras merkostnaden för denna mätning och för rapporteringen av resultaten av dessa mätningar. Om mätningen av elanvändarens förbrukning då kräver en annan mätutrustning än vid mätning enligt de nämnda föreskrifterna, ska elanvändaren betala kostnaden för mätaren med tillhörande insamlingsutrustning och för dess installation i uttagspunkten. En elanvändare får inte debiteras merkostnader för att den har 1. ingått ett avtal om leverans av el som förutsätter att mängden överförd el ska mätas per timme, eller 2. begärt att nätföretaget ska lämna information som visar elanvändarens förbrukning per timme. 6 § Ett nätföretag ska debitera en elproducent kostnaden för en mätare med tillhörande insamlingsutrustning och för dess installation i inmatningspunkten hos elproducenten. Detta gäller dock inte de elproducenter som avses i 4 kap. 37 §. 7 § Ett nätföretag får debitera enskilda elanvändare och elproducenter kostnader för mätning endast i den utsträckning som anges i 5 och 6 §§. Tvister om kostnader för mätning 8 § Nätmyndigheten ska ta upp en tvist om vilka kostnader som ska debiteras enligt 5 eller 6 §. En tvist ska dock inte prövas om ansökan om prövning kommit in till nätmyndigheten senare än två år efter det att nätföretaget skickat ett skriftligt ställningstagande till den berörda parten under partens senaste kända adress. Installation av nya mätare 9 § Ett nätföretag ska se till att elanvändare får lämplig information i samband med installation av nya mätare. 10 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldigheten att lämna information enligt 9 §. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 8 kap. 14 § Elleverantörer och nätföretag får inte debitera någon avgift för att tillhandahålla elanvändarna fakturor och faktureringsinformation om energianvändningen. Elleverantörer får inte debitera någon avgift för att tillhandahålla elanvändarna fakturor och faktureringsinformation om energianvändningen. 12 kap. 1 § Den eller de myndigheter som regeringen bestämmer utövar tillsyn över att denna lag och föreskrifter eller villkor som har meddelats i anslutning till lagen följs när det gäller frågor om driftsäkerheten hos det nationella elsystemet. I övrigt utövar nätmyndigheten tillsyn över att lagen och föreskrifter och villkor som har meddelats i anslutning till lagen följs. Tillsynen omfattar inte bestämmelserna i 7 och 10 kap. samt 11 kap. 1-12 §§ och inte heller att elleverantörerna följer sina skyldigheter enligt 8 kap. 1-4 §§, 5 § första och andra styckena, 6, 7, 9 och 11 a §§. I övrigt utövar nätmyndigheten tillsyn över att lagen och föreskrifter eller villkor som har meddelats i anslutning till lagen följs. Tillsynen omfattar inte 7 och 10 kap. samt 11 kap. 1-12 §§ och inte heller att elleverantörerna följer sina skyldigheter enligt 8 kap. 1-4 §§, 5 § första och andra styckena, 6, 7, 9 och 11 a §§. Nätmyndigheten är tillsynsmyndighet enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 714/2009 av den 13 juli 2009 om villkor för tillträde till nät för gränsöverskridande elhandel och om upphävande av förordning (EG) nr 1228/2003. Nätmyndigheten är tillsynsmyndighet enligt EU:s elmarknadsförordning. 1 a § Ärenden om undantag enligt artikel 17.1, 17.2 och 17.3 i förordning (EG) nr 714/2009 prövas av regeringen. Ärenden om undantag enligt artikel 63.1, 63.2 och 63.3 i EU:s elmarknadsförordning prövas av regeringen. Nätmyndigheten ska utreda ärenden som anges i första stycket och därefter, med eget yttrande, överlämna ärendet till regeringens prövning. Nätmyndigheten ska i samband med överlämnandet offentliggöra sitt yttrande. Nätmyndigheten ska utreda sådana ärenden och därefter, med eget yttrande, överlämna ärendet till regeringens prövning. Nätmyndigheten ska i samband med överlämnandet offentliggöra sitt yttrande. I fall som avses i artikel 17.5 i förordning (EG) nr 714/2009 ska regeringen meddela beslut efter yttrande från byrån för samarbete mellan energitillsynsmyndigheter. I fall som avses i artikel 63.5 i EU:s elmarknadsförordning ska regeringen meddela beslut efter yttrande från Acer. 1 b § I ett beslut av nätmyndigheten enligt sådana riktlinjer som har antagits med stöd av förordning (EG) nr 714/2009 ska det anges att beslutet kan komma att ändras eller upphävas efter begäran av Europeiska kommissionen. I ett beslut av nätmyndigheten enligt en sådan genomförandeakt eller delegerad akt som avses i artikel 58.1 i EU:s elmarknadsförordning ska det anges att beslutet kan komma att upphävas efter begäran av Europeiska kommissionen. Tidsfrister Tidsfrister för beslut efter anmälan mot ett nätföretag 14 § Nätmyndigheten ska fatta beslut i ett ärende inom två månader från det att en anmälan kom in till myndigheten om anmälan 1. har lämnats in av någon som har ett intresse i saken, och 2. innehåller ett påstående att en nätkoncessionshavare inte följer bestämmelser som omfattas av nätmyndighetens tillsyn enligt 1 §. 2. innehåller ett påstående om att ett nätföretag inte följer bestämmelser som omfattas av nätmyndighetens tillsyn enligt 1 §. Om nätmyndigheten behöver ytterligare tid för att avgöra ärendet får myndigheten förlänga tiden med två månader eller, om sökanden medger det, med den ytterligare tid som kan behövas för att ärendet ska kunna avgöras. Om nätmyndigheten behöver ytterligare tid för att avgöra ärendet, får myndigheten förlänga tiden med två månader eller, om sökanden medger det, med den ytterligare tid som kan behövas för att ärendet ska kunna avgöras. Bestämmelserna i första och andra styckena gäller inte nätkoncessionshavarens skyldigheter enligt 3 kap. 6 § första stycket, 7 § första stycket, 11 § första och andra styckena, 14 § första stycket och 15 § första stycket samt 4 kap. 10 § första och tredje styckena. Första och andra styckena gäller inte om en tvist i fråga om den skyldighet som anmälan avser ska tas upp av nätmyndigheten enligt 3 kap. 44 §, 4 kap. 13 eller 39 § eller 6 kap. 8 §. Information som nätmyndigheten behöver enligt elmarknadsdirektivet 17 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldighet för nätföretag att till nätmyndigheten lämna information som myndigheten behöver för att fullgöra sina uppgifter enligt artikel 59.1 i el-marknadsdirektivet. 13 kap. 8 § En sådan ideell förening eller annan juridisk person som avses i 16 kap. 13 § miljöbalken får överklaga nätmyndighetens beslut enligt 2 kap. 1, 6-8, 22, 26, 29, 31, 43, 44 och 48 §§ samt beslut att inte inleda en omprövning efter en ansökan som avses i 2 kap. 32 §, om beslutet avser en anläggning för starkströmsluftledning med en spänning på minst 220 kilovolt och en längd av minst 15 kilometer. En sådan ideell förening eller annan juridisk person som avses i 16 kap. 13 § miljöbalken får överklaga nätmyndighetens beslut enligt 2 kap. 1, 6-9, 22, 26-31, 44 och 48 §§ samt beslut att inte inleda en omprövning efter en ansökan som avses i 2 kap. 32 §. 1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2022. 2. Bestämmelsen i 3 kap. 7 § första stycket tillämpas inte på sådana avtal om stödtjänster som a) ett nätföretag ingår före den 1 januari 2023, eller b) nätföretaget ingår under tiden från det att en ansökan om metodprövning lämnas in till nätmyndigheten till dess att myndigheten har meddelat beslut i ärendet, om ansökan lämnas in före utgången av augusti 2022. 3. Trots 3 kap. 12 § får ett nätföretag bedriva annan verksamhet än nätverksamhet till och med den 31 december 2023, om företaget bedriver verksamheten vid ikraftträdandet. 4. Trots 3 kap. 19 § får ett distributionsnätsföretag, som innehar en laddningspunkt vid ikraftträdandet, äga, utveckla, förvalta och driva laddningspunkten till och med den 31 december 2023. 5. Bestämmelsen i 3 kap. 49 § andra meningen tillämpas första gången i fråga om redovisning för ett räkenskapsår som börjar den 1 juli 2022 eller närmast därefter. 6. I fråga om en uttagspunkt som omfattas av ett tillstånd som har lämnats före ikraftträdandet gäller 4 kap. 6 och 7 §§ i den äldre lydelsen. 7. För en intäktsram som har bestämts före ikraftträdandet tillämpas inte 5 kap. 12 a och 12 b §§. 8. Allmän domstol får pröva ett mål som har inletts före ikraftträdandet trots 3 kap. 44 §, 4 kap. 13 och 39 §§ och 6 kap. 8 §. 2.2 Lag om ändring i lagen (2004:875) om särskild förvaltning av vissa elektriska anläggningar Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2004:875) om särskild förvaltning av vissa elektriska anläggningar dels att 1 § ska ha följande lydelse, dels att det ska införas en ny paragraf, 1 a §, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 § Denna lag innehåller bestämmelser om särskild förvaltning och om inlösen av elektriska anläggningar. Med elektrisk anläggning avses i denna lag en starkströmsanläggning med däri ingående särskilda föremål för överföring av el. Med nätmyndigheten avses i denna lag den myndighet som, enligt 1 kap. 7 § ellagen (1997:857), av regeringen utsetts att handlägga de frågor som ligger på nätmyndigheten. 1 a § I lagen avses med elektrisk anläggning: en starkströmsanläggning för överföring av el med de särskilda föremål som finns i anläggningen och som behövs för driften av den, nätföretag: den som ställer en starkströmsledning till förfogande för överföring av el för någon annans räkning, nätmyndigheten: den myndighet som regeringen enligt 1 kap. 5 § ellagen (1997:857) har utsett att handlägga de frågor som ligger på nätmyndigheten. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2022. 2.3 Lag om ändring i naturgaslagen (2005:403) Härigenom förskrivs att 3 kap. 2 c § naturgaslagen (2005:403) ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 3 kap. 2 c § Det som anges i 2 b § gäller inte kontroll eller rättighet som utövas av staten genom regeringen. Bestämmelserna i 2 § andra stycket, 2 a § och 2 b § första och andra styckena hindrar inte att en transmissionsnätsoperatör bedriver sådan produktion av el som avses i 3 kap. 1 a § andra stycket ellagen (1997:857) eller ingår i samma koncern som ett företag som bedriver produktion av el som uteslutande är knuten till driften av transmissionsnätsoperatörens elektriska ledningsnät. Bestämmelserna i 2 § andra stycket, 2 a § och 2 b § första och andra styckena hindrar inte att en transmissionsnätsoperatör bedriver sådan produktion av el som avses i 3 kap. 12 § andra stycket ellagen (1997:857) eller ingår i samma koncern som ett företag som bedriver produktion av el som uteslutande är knuten till driften av transmissionsnätsoperatörens elektriska ledningsnät. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2022. 2.4 Lag om ändring i lagen (2011:710) om certifiering av transmissionsnätsföretag för el Härigenom föreskrivs att 1 kap. 1 och 2 §§, 2 kap. 2 §, 3 kap. 1 och 4-8 §§ och 4 kap. 1-3 och 5 §§, rubriken till 4 kap. och rubrikerna närmast före 1 kap. 2 § och 3 kap. 1 § lagen (2011:710) om certifiering av transmissionsnätsföretag för el ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 kap. 1 § I denna lag finns bestämmelser om certifiering av transmissionsnätsföretag Bestämmelser om certifiering finns även i artikel 3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 714/2009 av den 13 juli 2009 om villkor för tillträde till nät för gränsöverskridande elhandel och om upphävande av förordning (EG) nr 1228/2003. Bestämmelser om certifiering finns även i artikel 51 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/943 av den 5 juni 2019 om den inre marknaden för el (EU:s elmarknadsförordning). Definitioner Ord och uttryck i lagen 2 § Termer och uttryck som används i denna lag har samma betydelse som i ellagen (1997:857). Ord och uttryck som används i denna lag har samma betydelse som i ellagen (1997:857). Med tredje land avses länder utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-området). Med tredjeland avses ett land utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-området). 2 kap. 2 § Certifiering får beviljas efter ansökan av den som avser att bedriva överföring av el för annans räkning genom ett transmissionsnät om kraven i 3 kap. 1 a och 1 f-1 j §§ ellagen (1997:857) är uppfyllda. Certifiering får beviljas efter ansökan av den som avser att bedriva transmission, om kraven i 3 kap. 12 och 30-36 §§ ellagen (1997:857) är uppfyllda. I fråga om en person från tredje land, eller ett företag som kontrolleras av eller kan antas komma att kontrolleras av en eller flera personer från tredje land, krävs vidare att en certifiering inte äventyrar en trygg energiförsörjning i någon medlemsstat i Europeiska unionen. I fråga om en person från ett tredjeland, eller ett företag som kontrolleras av eller kan antas komma att kontrolleras av en eller flera personer från ett tredjeland, krävs vidare att en certifiering inte äventyrar en trygg energiförsörjning i någon medlemsstat i Europeiska unionen. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om krav för certifiering när det gäller en sådan person eller ett sådant företag som avses i andra stycket. 3 kap. Anknytning till tredje land Anknytning till ett tredjeland 1 § Om certifiering begärs av en person från tredje land eller ett företag som kontrolleras av eller kan antas komma att kontrolleras av en eller flera personer från tredje land, gäller bestämmelserna i 4 kap. i stället för bestämmelserna i detta kapitel. Om certifiering begärs av en person från ett tredjeland eller ett företag som kontrolleras av eller kan antas komma att kontrolleras av en eller flera personer från ett tredjeland, gäller 4 kap. i stället för detta kapitel. 4 § Av artikel 3.2 i förordning (EG) nr 714/2009 framgår att nätmyndigheten ska anta sitt slutliga beslut i fråga om certifiering inom två månader efter mottagandet av ett yttrande från Europeiska kommissionen och att nätmyndighetens beslut och kommissionens yttrande ska offentliggöras tillsammans. Av artikel 51.2 i EU:s elmarknadsförordning framgår att nätmyndigheten ska anta sitt slutliga beslut i fråga om certifiering inom två månader efter mottagandet av ett yttrande från Europeiska kommissionen och att nätmyndighetens beslut och kommissionens yttrande ska offentliggöras tillsammans. I ett beslut om certifiering ska det anges att beslutet kan komma att ändras eller upphävas efter begäran av Europeiska kommissionen. I ett beslut om certifiering ska det anges att beslutet kan komma att upphävas efter begäran av Europeiska kommissionen. 5 § Ett certifierat transmissionsnätsföretag ska till nätmyndigheten anmäla planerade transaktioner som har betydelse för bedömningen av om företaget uppfyller kraven i 3 kap. 1 a och 1 f-1 j §§ ellagen (1997:857). Ett certifierat transmissionsnätsföretag ska till nätmyndigheten anmäla planerade transaktioner som har betydelse för bedömningen av om företaget uppfyller kraven i 3 kap. 12 och 30-36 §§ ellagen (1997:857). 6 § Nätmyndigheten ska ompröva en certifiering 1. efter en anmälan enligt 5 §, 2. efter en begäran från Europeiska kommissionen, eller 3. om det annars finns anledning att anta att ett transmissionsnätsföretag inte uppfyller kraven i 3 kap. 1 a och 1 f-1 j §§ ellagen (1997:857). 3. om det annars finns anledning att anta att ett transmissionsnätsföretag inte uppfyller kraven i 3 kap. 12 och 30-36 §§ ellagen (1997:857). 7 § Nätmyndigheten ska återkalla en certifiering, om transmissionsnätsföretaget inte längre uppfyller kraven i 3 kap. 1 a och 1 f-1 j §§ ellagen (1997:857). Nätmyndigheten ska återkalla en certifiering, om transmissionsnätsföretaget inte längre uppfyller kraven i 3 kap. 12 och 30-36 §§ ellagen (1997:857). 8 § Ett omprövningsärende ska handläggas skyndsamt. Om nätmyndigheten inte har meddelat ett beslut i ärendet inom fyra månader från det att en anmälan enligt 5 § eller en begäran från Europeiska kommissionen kom intill myndigheten, ska certifieringen anses bestå. Om certifieringen inte återkallas vid en prövning enligt första stycket, ska nätmyndigheten utan dröjsmål anmäla detta till Europeiska kommissionen och förse kommissionen med alla relevanta uppgifter i ärendet. I artikel 3.2 i förordning (EG) nr 714/2009 finns bestämmelser som gäller nätmyndighetens slutliga beslut i omprövningsärendet. I artikel 51.2 i EU:s elmarknadsförordning finns bestämmelser som gäller nätmyndighetens slutliga beslut i omprövningsärendet. 4 kap. Certifiering i förhållande till tredje land 4 kap. Certifiering i förhållande till ett tredjeland 1 § Om certifiering begärs av en person från tredje land eller ett företag som kontrolleras av eller kan antas komma att kontrolleras av en eller flera personer från tredje land, ska nätmyndigheten anta ett utkast till beslut i certifieringsfrågan inom fyra månader från det att en fullständig ansökan kom in till myndigheten. Om certifiering begärs av en person från ett tredjeland eller ett företag som kontrolleras av eller kan antas komma att kontrolleras av en eller flera personer från ett tredjeland, ska nätmyndigheten anta ett utkast till beslut i certifieringsfrågan inom fyra månader från det att en fullständig ansökan kom in till myndigheten. Nätmyndigheten ska utan dröjsmål skicka utkastet till Europeiska kommissionen tillsammans med all relevant information i ärendet. 2 § Nätmyndigheten ska begära ett yttrande från Europeiska kommissionen om huruvida 1. den verksamhet som certifieringen avser uppfyller kraven i 3 kap. 1 a och 1 f-1 j §§ ellagen (1997:857), och 1. den verksamhet som certifieringen avser uppfyller kraven i 3 kap. 12 och 30-36 §§ ellagen (1997:857), och 2. en certifiering kan äventyra en trygg energiförsörjning till Europeiska unionen. 3 § Nätmyndigheten ska meddela ett slutligt beslut i frågan om certifiering inom fyra månader från det att Europeiska kommissionen har tagit emot en begäran enligt 2 §. Om kommissionen, när den utarbetar sitt yttrande, begär in synpunkter från byrån för samarbete mellan energitillsynsmyndigheter, en medlemsstat eller berörd part, ska tiden i stället vara sex månader. Nätmyndigheten ska meddela ett slutligt beslut i frågan om certifiering inom fyra månader från det att Europeiska kommissionen har tagit emot en begäran enligt 2 §. Om kommissionen, när den utarbetar sitt yttrande, begär in synpunkter från Acer, en medlemsstat eller berörd part, ska tiden i stället vara sex månader. I ett beslut om certifiering ska det anges att beslutet kan komma att ändras eller upphävas efter begäran av Europeiska kommissionen. I ett beslut om certifiering ska det anges att beslutet kan komma att upphävas efter begäran av Europeiska kommissionen. 5 § Ett transmissionsnätsföretag ska till nätmyndigheten anmäla omständigheter som kan leda till att en eller flera personer från tredje land får kontroll över transmissionsnätsföretaget eller transmissionsnätet. Ett transmissionsnätsföretag ska till nätmyndigheten anmäla omständigheter som kan leda till att en eller flera personer från ett tredjeland får kontroll över transmissionsnätsföretaget eller transmissionsnätet. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2022. 2.5 Lag om ändring i lagen (2013:385) om ingripande mot marknadsmissbruk vid handel med grossistenergiprodukter Härigenom föreskrivs att 12 § lagen (2013:385) om ingripande mot marknadsmissbruk vid handel med grossistenergiprodukter ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 12 § Tillsynsmyndighet är den myndighet som regeringen utsett enligt 1 kap. 7 § ellagen (1997:857). Tillsynsmyndighet är den myndighet som regeringen har utsett enligt 1 kap. 5 § ellagen (1997:857). Denna lag träder i kraft den 1 juli 2022. 2.6 Lag om ändring i lagen (2021:311) om särskilt investeringsutrymme för elnätsverksamhet Härigenom föreskrivs att 8 § lagen (2021:311) om särskilt investeringsutrymme för elnätsverksamhet ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 8 § En nätkoncessionshavares samlade investeringsbelopp ska beräknas så att beloppen motsvarar 65 procent av nätkoncessionshavarens investeringar under en tillsynsperiod i samtliga redovisningsenheter med särskilt investeringsutrymme, sedan avdrag gjorts från investeringarna med belopp som motsvarar 1. fyra procent av redovisningsenheternas samlade kapitalbas, och 2. anslutningsavgifter enligt 4 kap. 9 a och 9 b §§ ellagen (1997:857). 2. anslutningsavgifter enligt 4 kap. 10 § ellagen (1997:857). Om en nätkoncessionshavare har fler än en redovisningsenhet med särskilt investeringsutrymme, ska investeringsbeloppen fördelas mellan redovisningsenheterna på det sätt som nätkoncessionshavaren anger, i den utsträckning en sådan fördelning är förenlig med 6 § andra stycket. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2022. 3 Ärendet och dess beredning Ren energi för alla i Europa Europaparlamentet och rådet har antagit - förordning (EU) 2019/941 av den 5 juni 2019 om riskberedskap inom elsektorn och om upphävande av direktiv 2005/89/EG, - förordning (EU) 2019/942 av den 5 juni 2019 om inrättande av Europeiska unionens byrå för samarbete mellan energitillsynsmyndigheter, - förordning (EU) 2019/943 av den 5 juni 2019 om den inre marknaden för el, och - direktiv (EU) 2019/944 av den 5 juni 2019 om gemensamma regler för den inre marknaden för el och om ändring av direktiv 2012/27/EU. Rättsakterna trädde i kraft den 4 juli 2019. I det följande kallas direktiv (EU) 2019/944 för elmarknadsdirektivet och förordning (EU) 2019/943 för EU:s elmarknadsförordning. Elmarknadsdirektivet och EU:s elmarknadsförordning återges i bilagorna 1 och 2. Direktivet skulle i alla delar vara genomfört i nationell rätt senast den 31 december 2020. Elmarknadsdirektivet och förordningarna ingår i lagstiftningspaketet Ren energi för alla i Europa. I paketet ingår även - Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/844 av den 30 maj 2018 om ändring av direktiv 2010/31/EU om byggnaders energiprestanda och av direktiv 2012/27/EU om energieffektivitet, - Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1999 av den 11 december 2018 om styrningen av energiunionen och av klimatåtgärder samt om ändring av Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 663/2009 och (EG) nr 715/2009, Europaparlamentets och rådets direktiv 94/22/EG, 98/70/EG, 2009/31/EG, 2009/73/EG, 2010/31/EU, 2012/27/EU och 2013/30/EU samt rådets direktiv 2009/119/EG och (EU) 2015/652 och om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 525/2013, och - Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/2001 av den 11 december 2018 om främjande av användningen av energi från förnybara energikällor. Direktiv (EU) 2018/2001, som trädde i kraft den 24 december 2018 och skulle ha varit genomfört i nationell rätt senast den 30 juni 2021, kallas i det följande för det omarbetade förnybartdirektivet. Artiklarna 17, 21, 22 och 24 i direktivet återges i bilaga 3. Europeiska kommissionen har inlett överträdelseärenden mot Sverige om för sent genomförande av bl.a. elmarknadsdirektivet och det omarbetade förnybartdirektivet. En formell underrättelse inkom till Sveriges ständiga representation vid Europeiska unionen den 4 februari 2021 i fråga om elmarknadsdirektivet och den 27 juli 2021 i fråga om det omarbetade förnybartdirektivet. Regeringen besvarade underrättelserna den 25 mars (SB2021/00136) respektive den 23 september 2021 (SB2021/01030). Regeringen gav den 14 februari 2019 Energimarknadsinspektionen i uppdrag att analysera vilka åtgärder som krävs för att genomföra elmarknadsdirektivet och lämna författningsförslag i de delar där genomförandet kräver bestämmelser i lag eller förordning (M2019/00373). Energimarknadsinspektionen skulle vid genomförandet av uppdraget även analysera vilka åtgärder som krävs i Sverige i anslutning till EU:s elmarknadsförordning, förordningen om inrättande av Europeiska unionens byrå för samarbete mellan energitillsynsmyndigheter och förordningen om riskberedskap inom elsektorn. Regeringen gav den 29 maj 2019 Energimarknadsinspektionen i uppdrag att utreda vilka åtgärder som krävs för att genomföra artiklarna 17, 21, 22 och 24.1 i det omarbetade förnybartdirektivet (I2019/01688). Energimarknadsinspektionen redovisade uppdragen i rapporten Ren energi inom EU - Ett genomförande av fem rättsakter (Ei 2020:02), som i det följande kallas Ren energi-rapporten. En sammanfattning av rapporten finns i bilaga 4. Rapportens lagförslag finns i bilaga 5. Rapporten har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 6. Remissvaren och en sammanställning av dem finns tillgängliga i Infrastrukturdepartementet (I2020/00602). Det förslag som behandlas i avsnitt 10 har beretts under hand. Regeringen tar i propositionen upp frågor som rör elnätsverksamhet och energigemenskaper. Rapportens övriga förslag bereds vidare i Regeringskansliet. Elmarknadslag Promemorian Elmarknadslag (Ds 2017:44), som i det följande kallas promemorian, togs fram i Regeringskansliet för att göra det möjligt att lägga fram ett förslag till en ny elmarknadslag som ersätter den nuvarande ellagen (1997:857). En sammanfattning av promemorian i relevanta delar finns i bilaga 7. Promemorians lagförslag i dessa delar återges i bilaga 8. Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 9. Remissvaren och en sammanställning av dem finns tillgängliga i Infrastrukturdepartementet (I2019/00895). Några av promemorians förslag behandlas i propositionen Elmarknadsfrågor (prop. 2017/18:237) och propositionen Moderna tillståndsprocesser för elnät (prop. 2020/21:188). Regeringen tar i förevarande proposition upp frågor som rör nätverksamhet, schablonberäkning av mängden överförd el och prövning av tvister. Promemorians övriga förslag bereds vidare inom Regeringskansliet. Moderna tillståndsprocesser för elnät Regeringen beslutade den 15 februari 2018 att utse en särskild utredare för att se över regelverket om nätkoncessioner (dir. 2018:6). Uppdraget var att lämna förslag på författningsändringar som moderniserar, förenklar och förbättrar elnätsregelverket utan att resurseffektivitet, nätstabilitet eller miljöskydd påverkas negativt. Elnätets betydelse som grundläggande infrastruktur skulle också beaktas. Utredningen tog namnet Nätkoncessionsutredningen. I juni 2019 lämnade utredaren över betänkandet Moderna tillståndsprocesser för elnät (SOU 2019:30) till regeringen. En sammanfattning av betänkandet finns i bilaga 10. Betänkandets lagförslag i relevanta delar finns i bilaga 11. Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 12. Remissvaren och en sammanställning av dem finns tillgängliga i Infrastrukturdepartementet (I2019/01809). Några av betänkandets förslag behandlas i propositionen Moderna tillståndsprocesser för elnät (prop. 2020/21:188). Regeringen tar i förevarande proposition upp vilka driftsmoment av en ledning eller ett ledningsnät som ska utföras inom landet, utökad samredovisning av lokalnät, redovisning av ledning i lokalnät som regionnät och miljöorganisationers rätt att överklaga beslut enligt 2 kap. ellagen. Kapacitetsutmaningen i elnäten Regeringen gav den 24 oktober 2019 Energimarknadsinspektionen i uppdrag att undersöka omfattningen av kapacitetsbrist i elnäten, utreda hur problematiken sett ut över tid samt analysera förutsättningar och åtgärder kopplat till de problem som identifieras (I2019/02766). Energimarknadsinspektionen redovisade uppdraget i rapporten Kapacitetsutmaningen i elnäten (Ei R2020:06), som i det följande kallas Kapacitetsrapporten. En sammanfattning av rapporten finns i bilaga 13. Rapportens lagförslag finns i bilaga 14. Rapporten har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 15. Remissvaren finns tillgängliga i Infrastrukturdepartementet (I2020/03164). Lagrådet Regeringen beslutade den 22 december 2021 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 16. Lagrådets yttrande finns i bilaga 17. Regeringen följer i huvudsak Lagrådets synpunkter, som behandlas i avsnitt 5, 6, 7.2-7.4, 18.3, 18.6, 19, 22 och 26.6 samt i författningskommentaren. I förhållande till lagrådsremissen görs även vissa språkliga och redaktionella ändringar. 4 Nya krav på elmarknadens design Förhållandet till det tredje inremarknadspaketet för el och naturgas När det gäller elmarknadens design bygger Ren energi-paketet på det s.k. tredje inremarknadspaketet för el och naturgas i de delar som berör elmarknaden. Genomförandet av det tredje inremarknadspaketet behandlas i propositionen Tredje inremarknadspaketet för el och naturgas (prop. 2010/11:70) och propositionen Tredje inremarknadspaketet för el och naturgas - vissa genomförandeåtgärder (prop. 2011/12:77). I detta avsnitt lämnas en kortare redogörelse över det som är nytt eller har ändrats i förhållande till det tredje inremarknadspaketet i de delar som är relevanta för förslagen i denna proposition. Mer detaljerade redogörelser för regleringens innehåll lämnas löpande i de följande avsnitten. Det omarbetade förnybartdirektivet behandlas inte i detta avsnitt. Elmarknadsdirektivet Elmarknadsdirektivet ersätter Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/72/EG av den 13 juli 2009 om gemensamma regler för den inre marknaden för el och om upphävande av direktiv 2003/54/EG. Direktivet innehåller även krav som svarar mot bestämmelser som tidigare fanns i Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/27/EU av den 25 oktober 2012 om energieffektivitet, om ändring av direktiven 2009/125/EG och 2010/30/EU och om upphävande av direktiven 2004/8/EG och 2006/32/EG, det s.k. energieffektiviseringsdirektivet. Elmarknadsdirektivet syftar till att anpassa elmarknaden till de nya förutsättningar som en mer decentraliserad produktion av el från förnybara källor och utfasning av fossila bränslen medför. Den tekniska utvecklingen på området skapar såväl möjligheter som utmaningar. Även kvarstående hinder för fullbordandet av den inre marknaden för el, bl.a. fragmenterade och reglerade nationella marknader som försvårat elleverans på lika villkor och gränsöverskridande samarbete, behandlas. Konsumenternas ställning stärks Konsumenterna kommer att spela en avgörande roll för att uppnå den flexibilitet som krävs för att anpassa elsystemet till de nya förutsättningarna. Direktivet stärker konsumenternas inflytande och skydd på marknaden ytterligare. Genom att konsumenterna får information om elförbrukning genom smarta mätare, tydligare fakturor och faktureringsinformation och bättre förutsättningar för att kunna jämföra erbjudanden, får de större möjlighet att aktivt delta i energiomställningen. De ges även möjlighet att förbruka, lagra och sälja egenproducerad el på marknaden. Aktiva konsumenter underlättar för ny teknik och nya förbrukningsmönster. För att konsumenterna fullt ut ska kunna dra fördel av ny teknik som främjar användandet av förnybar energi är det av största vikt att det råder en sund konkurrens på slutkundsmarknaden. Avgifter som kan uppkomma för mindre kunder vid byte av leverantör ska därför tas bort. Likaså ska gränsöverskridande tillträde för nya leverantörer och tillhandahållare av elproduktion, energilagring och efterfrågeflexibilitet möjliggöras. En gemensam marknad för energi För att främja konkurrens, säkerställa elleverans till konkurrenskraftiga priser och trygga en verklig inre marknad för el finns det i direktivet även regler som avser andra centrala aktörer på marknaden. Det gäller t.ex. systemansvariga för överförings- respektive distributionsnäten, elleverantörer och tillsynsmyndigheter. Elmarknader skiljer sig från andra marknader bl.a. för att de inbegriper handel med en vara som för närvarande inte lätt kan lagras och som produceras med hjälp av en mängd olika produktionsanläggningar. Det krävs därför en hög grad av samarbete mellan marknadsaktörerna för att marknaderna ska kunna integreras. Direktivet tydliggör på ett övergripande plan de olika aktörernas roller och ansvar på elmarknaden. För systemansvariga för distributions- och överföringsnät införs t.ex. bestämmelser om upphandling av stödtjänster i syfte att säkra en effektiv och tillförlitlig drift av elnätet. Andra viktiga frågor som direktivet reglerar är bl.a. hur samarbetet mellan de olika aktörerna ska se ut, hur man underlättar anslutning av laddningspunkter för elfordon och vilka som får äga energilagringsanläggningar och laddinfrastruktur. EU:s elmarknadsförordning EU:s elmarknadsförordning ersätter Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 714/2009 av den 13 juli 2009 om villkor för tillträde till nät för gränsöverskridande elhandel och om upphävande av förordning (EG) nr 1228/2003. 5 Nätföretag och nätverksamhet 5.1 Nätkoncessionshavare och nätverksamhet Regeringens förslag: Ellagens reglering i fråga om drift av elnät, redovisning, anslutning till elnätet, överföring av el för någon annans räkning och mätning av överförd el ska gälla den som bedriver nätverksamhet (nätföretag). De grundläggande skyldigheterna att ansluta anläggningar och att överföra el för någon annans räkning ska omfatta även andra nätkoncessionshavare. Med nätverksamhet ska det avses att med stöd av en nätkoncession ställa en starkströmsledning till förfogande för överföring av el för någon annans räkning och vidta de åtgärder som behövs för överföringen. Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Enligt promemorians förslag ska skyldigheten att överföra el för någon annans räkning omfatta endast nätföretag. Remissinstanserna tillstyrker promemorians förslag eller har inga invändningar mot det. Nätkoncessionsutredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens. Utredningen föreslår att även skyldigheten att ansluta anläggningar till en ledning och skyldigheten att överföra el för någon annans räkning görs beroende av att nätkoncessionshavaren bedriver nätverksamhet. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Vattenfall AB avstyrker förslaget och föreslår att Energimarknadsinspektionen i stället ska få medge undantag i enskilda fall. Affärsverket svenska kraftnät och Sveriges Kommuner och Regioner avstyrker förslaget om att koncessionspliktiga ledningar utan externa kunder inte ska ha anslutningsskyldighet. Sveriges Kommuner och Regioner förordar att Energimarknadsinspektionen bestämmer hur stor del av regleringen i ellagen som innehavaren av anslutningsledningen behöver tillämpa. Naturvårdsverket anser att förslaget bör följas av en utvärdering för att se vilka eventuella konkurrensnackdelar det orsakar eller om parallella nät etableras. Växjö kommun kan möjligen se att färre regler kopplade till koncessionsplikt kan gälla för en elledning som endast betjänar en kund. Om rättigheter och skyldigheter i övrigt ändras, måste det kunna hanteras inom den så kallade förhandsregleringen. Skälen för regeringens förslag Nätverksamheten som utgångspunkt för skyldigheter enligt ellagen En lång rad centrala skyldigheter enligt ellagen är knutna till innehavet av nätkoncession, dvs. ett tillstånd att bygga och driva en starkströmsledning eller ett nät av starkströmsledningar. Den som har nätkoncession är skyldig bl.a. att ansluta anläggningar till ledningen eller ledningsnätet, att överföra el för någon annans räkning och att mäta mängden överförd el. I andra fall anges i lagen att det är ett nätföretag eller den som bedriver nätverksamhet som har en skyldighet. Att olika ord används svarar i de flesta fall inte mot någon skillnad i sak. Ett nätföretag är i praktiken ett företag som bedriver nätverksamhet med stöd av nätkoncession, även om det inte kommer till tydligt uttryck i lagtexten. Det kan emellertid inträffa att en nätkoncessionshavare inte bedriver nätverksamhet, t.ex. om innehavaren av en nätkoncession för linje inte har byggt den ledning som koncessionen avser. Ellagen är inte konsekvent när det gäller vilka företag som omfattas. I de fall som nämns ovan är det varje nätkoncessionshavare som har skyldigheten, i andra fall exempelvis "den som bedriver nätverksamhet" eller "nätföretag". Det saknas i många fall sakliga skäl att använda olika beteckningar. Det saknas förutsättningar att nu fullständigt revidera ellagen i detta eller andra avseenden. I de delar av ellagen som berörs av propositionens förslag bör emellertid en enhetlig begreppsanvändning införas. Utgångspunkten bör vara att regleringen gäller nätföretag, dvs. den som bedriver nätverksamhet, och att ordet nätkoncessionshavare används bara om en skyldighet gäller oberoende av om koncessionshavaren bedriver nätverksamhet eller inte. Vad är nätverksamhet? I ellagen avses det i dag med nätverksamhet att ställa elektriska starkströmsledningar till förfogande för överföring av el (1 kap. 4 § första stycket första meningen). Till nätverksamhet hör också projektering, byggande och underhåll av ledningar, ställverk och transformatorstationer, anslutning av elektriska anläggningar, mätning och beräkning av överförd effekt och energi samt annan verksamhet som behövs för att överföra el på det elektriska nätet (1 kap. 4 § första stycket andra meningen). Utan att någon ändring görs i sak kan detta uttryckas så att nätverksamhet är att ställa en starkströmsledning till förfogande för överföring av el och att vidta de åtgärder som behövs för överföringen. Den exemplifiering som finns i den hittillsvarande lagtexten kan alltså utgå. Som nämns ovan är ett nätföretag ett företag som bedriver nätverksamhet med stöd av nätkoncession. Med hänsyn till att det nu införs enhetliga beteckningar bör det tydliggöras även i lagtexten att den som överför el för någon annans räkning på ett icke koncessionspliktigt nät inte bedriver nätverksamhet i ellagens mening. Nätkoncessionsutredningen föreslår att det uttryckligen ska framgå av lagtexten att en nätkoncessionshavare som endast överför el för egen räkning till uttagspunkter eller från inmatningspunkter som är belägna på koncessionshavarens ledning inte anses bedriva nätverksamhet. Det kan ifrågasättas om inte detta undantag följer redan av att nätverksamhet är att ställa en starkströmsledning till förfogande för överföring. För att undvika tolkningssvårigheter bör det dock i lagen anges att överföringen ska ske för någon annans räkning. Med nätverksamhet bör det alltså i ellagen avses att med stöd av nätkoncession ställa en starkströmsledning till förfogande för överföring av el för någon annans räkning och att vidta de åtgärder som behövs för överföringen. Skyldigheter som gäller för nätkoncessionshavare Propositionen omfattar den reglering som finns i hittillsvarande 3 och 4 kap. ellagen. I de kapitlen finns föreskrifter om skyldigheter för nätkoncessionshavare i frågor om * redovisning av nätverksamhet, * skyldighet att ansluta en anläggning, * skyldighet att överföra el, * skyldighet att mäta och beräkna överförd el, * betala ersättning för inmatning av el i vissa fall, * anskaffning av el som behövs i nätverksamheten, och * avgifter och övriga villkor för anslutning eller överföring. Flera av föreskrifterna är inte relevanta för den som innehar en ledning eller en nätkoncession utan att bedriva nätverksamhet. Att regleringen formellt omfattar alla nätkoncessionshavare gör den onödigt betungande för en koncessionshavare som överför el endast för egen räkning. Det som kräver närmare överväganden är frågor om anslutning till en ledning eller ett ledningsnät och överföring av el för någon annans räkning. I övrigt bör de skyldigheter i lagen som är aktuella gälla för nätföretag. Anslutning av anläggningar till en ledning eller ett ledningsnät En nätkoncessionshavare som ansluter en extern kund blir på det sättet ett nätföretag. De kostnader som uppstår om nätkoncessionshavaren måste anpassa sin verksamhet till att överföra el för någon annans räkning kan i det enskilda fallet vara större än samhällsnyttan. Innehavaren av en ledning med begränsad kapacitet kan dock ofta göra avsteg från anslutningsskyldigheten (se avsnitt 18.1). Det väcker i sin tur frågan vilken praktisk betydelse anslutningsskyldigheten har när det gäller ledningar som visserligen är koncessionspliktiga men används för eget bruk. Nätkoncessionsutredningen föreslår att ledningar som omfattas av nätkoncession men saknar externa kunder ska undantas från regleringen. En nätkoncessionshavare som inte redan bedriver nätverksamhet skulle i så fall inte ha någon skyldighet att ge andra aktörer tillgång till ledningen eller ledningsnätet. Detta är ett stort avsteg från grunderna för regelverket, som har som ändamål att säkerställa bl.a. att det inte byggs parallella nät och att den som innehar samhällsviktig infrastruktur ger andra aktörer tillträde på skäliga villkor. Att det finns en rätt till tredjepartstillträde till elnäten är grundläggande även för EU:s elmarknadsrätt. En ordning där endast nätföretag är skyldiga att ansluta anläggningar kan medföra att en nätkoncessionshavare får konkurrensfördelar jämfört med andra aktörer som vill ansluta sig till ledningen. En vindkraftsprojektör skulle exempelvis kunna bygga en ledning för eget bruk och stänga ute konkurrerande anläggningar trots att ledningen har kapacitet. Den problematik som redovisas ovan bör utredas ytterligare innan det kan bli aktuellt att undanta nätkoncessionshavare från anslutningsskyldigheten. De behov av generella undantag från regleringen som finns hanteras i dag genom förordningen (2007:215) om undantag från kravet på nätkoncession enligt ellagen (1997:857), den s.k. IKN-förordningen. Regeringen har i regleringsbrevet för 2021 gett Energimarknadsinspektionen i uppdrag att se över undantagen. Det kan finnas anledning att göra nya överväganden i frågan om anslutningsskyldighet sedan Energimarknadsinspektionen har redovisat uppdraget. Överföring av el för någon annans räkning För att regleringen av tredjepartstillträde ska vara tydlig bör det framgå av ellagen att en nätkoncessionshavare är skyldig inte bara att ansluta anläggningar utan även att överföra el för någon annans räkning. En nätkoncessionshavare som ansluter en anläggning och överför el för någon annans räkning bedriver nätverksamhet och kommer alltså att omfattas av regleringen av nätföretag. Koncerner I ellagen finns bestämmelser som innehåller begreppet koncern eller moder- och dotterföretag (3 kap. 1 b-1 d, 1 i, 1 k, 17 och 23 §§). I lagförslaget finns paragrafer som i sak överensstämmer med den hittillsvarande regleringen och inte innebär någon ändring utöver en språklig och redaktionell bearbetning. Lagrådet anser att det bör klargöras vad som avses med koncern respektive moder- och dotterföretag. I detta lagstiftningsärende saknas det underlag som krävs för sådana överväganden. De omdisponeringar som krävs för att ellagen ska ha en lämplig struktur och uppbyggnad bör dock kunna genomföras utan ett sådant klargörande som Lagrådet efterlyser. 5.2 Distribution och transmission Regeringens förslag: I ellagen ska det med följande ord avses - distribution: överföring av el för någon annans räkning genom ett lokalnät eller ett regionnät, - distributionsnätsföretag: ett nätföretag som innehar ett lokalnät eller ett regionnät, - lokalnät: ett ledningsnät som omfattas av en nätkoncession för område utan en lägsta tillåtna spänning, - regionnät: en ledning eller ledningsnät som inte ingår i ett transmissionsnät och som omfattas av en nätkoncession för linje eller en nätkoncession för område med en lägsta tillåtna spänning, - transmission: överföring av el för någon annans räkning genom ett transmissionsnät. Promemorians förslag överensstämmer delvis med regeringens. Enligt promemorians förslag ska det med distributionsnätsföretag avses den som har nätkoncession för regionledning eller ett lokalnät och med regionledning en ledning som omfattas av en nätkoncession för linje och inte ingår i ett transmissionsnät. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Ren energi-rapportens förslag överensstämmer inte med regeringens. I rapporten föreslås att en definition av begreppet systemansvarig för distributionssystem förs in i ellagen. Med en sådan systemansvarig ska det enligt förslaget avses en fysisk eller juridisk person som ansvarar för drift och underhåll och, vid behov, utbyggnad av distributionssystem inom ett visst område eller som driver en regionledning med stöd av nätkoncession för linje. I rapporten föreslås även att en definition av begreppet systemansvarig för överföringssystem införs i ellagen, att begreppet överföringssystem definieras i lagen och att begreppen transmissionsnät och transmissionsnätsföretag utgår. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Affärsverket svenska kraftnät anser att det bör tydliggöras vilka som är systemansvariga för distributionsnät, alternativt vilka som inte är det av dem som innehar nätkoncession. Verket anför även att det gör lagstiftningen otydlig att använda både systemansvarig myndighet och systemansvarig för överföringssystemet utan att tydliggöra att dessa avser samma funktion. Energiföretagen Sverige och Kraftringen Energi AB ifrågasätter förslaget att utan närmare analys införa ett systemansvar för alla nätföretag. Luleå tekniska universitet förordar att behålla befintliga begrepp men ange t.ex. att nätföretag har systemansvar för lokalnät. Oberoende Elhandlare menar att den nya DSO-rollen innebär en så stor förändring i lokalnätens roll och att det samtidigt är så oklart hur ansvarsfördelningen ska vara mellan distributionsnätföretag och transmissionsnätsföretag att det kräver ytterligare utredning. Trafikverkets uppfattning är att verket inte är och aldrig har varit något nätföretag (systemansvarig) och att verket i annat fall uttryckligen måste undantas från de skyldigheter som följer av förslaget i rapporten. Vattenfall AB anser att definitionen av systemansvar bör omformuleras för att ligga i linje med elmarknadsdirektivet. Ellevio AB anser att alla nätägare, inklusive alla lokalnätsföretag, bör klassas som systemansvariga för distributionssystem. Att nätföretagen ska vara systemansvariga är enligt E.ON Sverige AB ett långtgående uppdrag vilket kräver befogenheter och verktyg som dagens nätföretag saknar. Skälen för regeringens förslag Transport av el I ellagen används ordet överföring som beteckning på all transport av el, oavsett på vilken nivå i det koncessionspliktiga elnätet som transporten äger rum. I den äldre ellagen - lagen (1902:71 s.1) innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar - gjordes skillnad mellan överföring och distribution. I 1 § första stycket, i den lydelse den äldre ellagen hade när den upphävdes, angavs att med elektrisk anläggning förstods "anläggning med däri ingående särskilda föremål för produktion, upplagring, omformning, överföring, distribution eller nyttjande av elektrisk ström". I förarbetena till bestämmelsen anfördes följande (prop. 1970:139 s. 54): I "överföring" torde enligt vanligt språkbruk kunna inrymmas varje transport av elektrisk kraft, således även s.k. detaljdistribution. I paragrafen åsyftas därmed dock endast transporter av större energimängder, t.ex. från en kraftstation till en distributör. Denna betydelse torde överensstämma med den inom branschen allmänt omfattade. Med "distribution" avses mera lokalt inriktad verksamhet som går ut på leverans av kraft till olika förbrukare. Även i elmarknadsdirektivet görs skillnad mellan överföring och distribution. Med överföring avses transport av el i sammanlänkade system med högspänningsnät samt nät med extra hög spänning för tillhandahållande till slutförbrukare eller distributörer, men inte leverans (artikel 2.34). Med distribution avses transport av el i system med högspännings-, mellanspännings- och lågspänningsnät för tillhandahållande till kunder, men inte leverans (artikel 2.28). Uppdelningen i överföring och distribution har stor betydelse inom EU-regelverket. Kraven skiljer sig i väsentliga avseenden åt när det gäller sådana nätföretag som bedriver distribution i elmarknadsdirektivets mening å ena sidan och företag som bedriver överföring å den andra. I Sverige har kraven i tidigare gällande direktiv 2009/72/EG genomförts utan att det uttryckligen görs skillnad mellan företag som bedriver överföring och sådana som bedriver distribution. Den svenska lagstiftningen skulle bli lättare att förstå om det gjordes en tydligare uppdelning mellan nätföretag som bedriver överföring och företag som bedriver distribution. Vidare skulle kopplingen till EU-rätten bli lättare att uppfatta. Distribution och transmission Att använda ordet distribution med den innebörd som framgår av elmarknadsdirektivet är förenligt med såväl allmänt språkbruk som bruket inom elbranschen. Med utgångspunkt i svenska förhållanden kan distribution definieras som överföring av el för någon annans räkning genom ett lokalnät eller ett regionnät. Att använda ordet överföring på samma sätt som i elmarknadsdirektivet är dock förenat med praktiska svårigheter. Med hänsyn till att ordet i dag i ellagstiftningen används för all transport av el skulle en omfattande omarbetning av författningstexten vara nödvändig. Det ligger närmare till hands att använda termen transmission för överföring för någon annans räkning genom ett transmissionsnät. En fördel med att använda transmission i stället för det vanligare överföring är också att det tydligare framgår att det handlar om en juridisk och teknisk term med en skarpt avgränsad innebörd (prop. 2017/18:237). Distributionsnätsföretag I elmarknadsdirektivet används ordet systemansvarig som beteckning på elnätsföretag. Med systemansvarig för distributionssystemet (på engelska distribution system operator eller DSO) avses en fysisk eller juridisk person som ansvarar för drift, säkerställande av underhåll av och, vid behov, utbyggnad av distributionssystemet inom ett visst område och, i tillämpliga fall, dess sammanlänkningar till andra system och för att säkerställa att systemet på lång sikt kan uppfylla rimliga krav på distribution av el (artikel 2.29). I Sverige har region- och lokalnätsföretagen redan ett sådant ansvar enligt ellagen. Frågan är om det tillför någonting väsentligt att även använda elmarknadsdirektivets terminologi. Det främsta argumentet för detta är att det innebär en anpassning till EU-rättsakterna så som dessa formulerats på svenska. I övrigt är det tveksamt om det finns några särskilda fördelar. Termen systemansvarig för distributionssystemet förekommer inte i vanligt språkbruk och används inte heller inom elbranschen. Den framstår också som otymplig. Det är inte heller lämpligt att införa beteckningen systemansvarig för nätföretag utan att samtidigt byta ut uttrycket systemansvarig myndighet, som i ellagen används för den myndighet som har det övergripande ansvaret för att elektriska anläggningar samverkar driftsäkert så att balans inom hela eller delar av landet kortsiktigt upprätthålls mellan produktion och förbrukning av el (8 kap. 1 §). Elnätsföretag eller nätföretag är de i Sverige etablerade motsvarigheterna till elmarknadsdirektivets term systemansvariga. Någon fullständig anpassning av terminologin i den nationella ellagstiftningen till EU-rättsakterna är inte praktiskt genomförbar. Med hänsyn till det sagda framstår det som lämpligt att i lagen använda beteckningen distributionsnätsföretag. Termen transmissionsnätsföretag används redan i ellagen som beteckning på den aktör som benämns systemansvarig för överföringssystem i elmarknadsdirektivet. När det gäller transmissionsnät och transmissionsnätsföretag finns det inte anledning att göra några andra överväganden i fråga om terminologin än de som redovisas i propositionen Elmarknadsfrågor (prop. 2017/18:237 s. 29-34). När distributionsnätsföretag definieras i ellagen är det viktigt att de aktörer som pekas ut i sak är identiska med elmarknadsdirektivets systemansvariga för distributionssystem. Det finns emellertid utrymme för att med utgångspunkt i svenska förhållanden tydligare ange vilka företag det är som avses utan att detta innebär någon skillnad i sak. Det är inte nödvändigt att det redan av definitionen framgår att ett företag som ansvarar för drift och underhåll och utbyggnad av distributionssystem inom ett visst område är ett distributionsnätsföretag. Att företaget har ett sådant ansvar följer av att det innehar en nätkoncession och bedriver nätverksamhet. Med distributionsnätsföretag bör det mot denna bakgrund avses ett nätföretag som innehar ett lokalnät eller ett regionnät. En sådan definition omfattar de företag som innehar och ansvarar för driften av de regionala och lokala distributionsnäten. Lokalnät och regionnät Orden lokalnät och regionnät är etablerade. Det är tveksamt om termerna i någon större utsträckning kan ge upphov till tolkningssvårigheter om de används i lagtexten. För tydlighetens skull är det dock lämpligt att termerna definieras i ellagen, inte minst med hänsyn till att regionnät från och med den 1 augusti 2021 kan byggas och drivas med stöd av en nätkoncession för område med en lägsta tillåta spänning och alltså inte längre behöver utgöras av sådana regionledningar som omfattas av nätkoncession för linje (prop. 2020/21:188). Ett lokalnät är ett ledningsnät som omfattas en nätkoncession för område utan en lägsta tillåtna spänning. Så bör termen också användas i ellagen. En regionledning definieras i dag som en ledning som omfattas av en nätkoncession för linje och inte ingår i ett transmissionsnät (1 kap. 4 a § andra stycket ellagen). Med utgångspunkt i den definitionen bör det med regionnät avses en ledning eller ett ledningsnät som inte ingår i ett transmissionsnät och som omfattas av en nätkoncession för linje eller av en nätkoncession för område med en lägsta tillåtna spänning. Det är då inte nödvändigt att använda termen regionledning i lagen. Ett nytt systemansvar? Regeringens förslag innebär att termen nätföretag även i fortsättningen kommer att användas i fråga om alla företag som är systemansvariga i elmarknadsdirektivets mening, både distributionsnätsföretag och transmissionsnätsföretag. Beteckningen distributionsnätsföretag kommer i ellagen att omfatta samtliga nätföretag som inte är transmissionsnätsföretag. I sak innebär förslaget i denna del inte någon ändring i förhållande till gällande rätt. Det införs alltså inte ett nytt systemansvar som några remissinstanser befarat. Även rollfördelningen mellan distributionsnätsföretagen och transmissionsnätsföretagen förblir oförändrad. Åtskillnad av transmission I ellagen finns föreskrifter om förbud mot att i vissa fall använda rättigheter gentemot ett transmissionsnätsföretag eller ett företag som producerar eller handlar med el eller naturgas (3 kap. 1 g §). Regleringen syftar till att säkerställa att ett transmissionsnätsföretag är oberoende av företag som producerar eller handlar med el eller naturgas. I lagförslaget finns paragrafer som i sak överensstämmer med den hittillsvarande regleringen och inte innebär någon ändring utöver en språklig och redaktionell bearbetning. Lagrådet konstaterar att varken lagtexten eller författningskommentaren ger något svar på frågan vilka rättigheter som avses med förbudet. I den frågan finns inte något särskilt beredningsunderlag i detta lagstiftningsärende. Det saknas därför förutsättningar för resonemang som går utöver det som anges i tidigare förarbeten, se prop. 2010/11:70 s. 103 och 255. Detta bör dock inte vara ett hinder för sådana omdisponeringar som krävs för att ellagen ska ha en lämplig struktur och uppbyggnad. 6 Drift av ledning eller ledningsnät som ska utföras i Sverige Regeringens förslag: Driften av en ledning eller ett ledningsnät ska vara organiserad så att övervakning och styrning av anläggningen samt utfärdande av arbetsbegäran och driftorder utförs i Sverige. Nätkoncessionsutredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Länsstyrelsen i Gotland påpekar att det behöver tydliggöras hur långt kravet sträcker sig avseende kontrakterade entreprenörer. Energimyndigheten har liknande synpunkter och anser vidare att utredningens definition av drift är problematisk då denna skulle kunna ges en vid tolkning. Försvarets radioanstalt för fram att det fortsatt finns behov av att kunna pröva nätföretags lämplighet att inneha nätkoncession ur totalförsvarssynpunkt, vilket utredningen valt att inte lämna något förslag om. Liknande synpunkter förs även fram av bl.a. Försvarsmakten, Totalförsvarets forskningsinstitut, Affärsverket svenska kraftnät och Länsstyrelsen i Kronobergs län. Affärsverket svenska kraftnät påpekar därtill att det utöver att skapa rättsliga förutsättningar för att beakta totalförsvarets behov i dessa sammanhang bör tydliggöras i Energimarknadsinspektionens myndighetsuppdrag att de ska bevaka totalförsvarets intressen i sin myndighetsutövning. Skälen för regeringens förslag: En fungerande elförsörjning är mycket viktig för att upprätthålla samhällets funktion. Historiskt har kontrollen över elsystem och elnät funnits på lokal, regional och nationell nivå. Elnätets robusthet och avbrottssäkerhet har successivt förbättrats genom bättre nät och nätdrift. Under de senaste decennierna har en omfattande strukturomvandling och många ägarbyten av elnätsföretag skett. Samtidigt ska Sverige ha ett starkt totalförsvar mot bakgrund av det säkerhetspolitiska läget och en ökad hotbild mot Sverige, inte minst i form av informationspåverkan och it-attacker. Regeringen anser därför att det är motiverat att införa ett funktionskrav på att stora delar av arbetet med drift av ledningar och ledningsnät ska utföras i Sverige. På så sätt behålls den faktiska kontrollen inom landets gränser. Lagrådet anser att det bör förtydligas hur bestämmelsen är tänkt att tillämpas i förhållande till reglerna om tillsyn i 12 kap. ellagen. Regeringen vill med anledning av detta förtydliga att kravet innebär att de personer på ett nätföretag som arbetar med de aktuella driftsmomenten ska ha sin anställning i Sverige och befinna sig här vid utfärdande av t.ex. en arbetsbegäran. Som Lagrådet påpekar kan det vara förenat med vissa svårigheter att genom tillsyn kontrollera var en person exakt befinner sig om utfärdandet t.ex. sker via e-post. Det ska dock i detta sammanhang framhållas att de nätföretag som i dag är verksamma i Sverige sköter driften av sina nät härifrån och att dessa aktörer arbetar med hög säkerhet genom att t.ex. använda sig av slutna e-postsystem vid driftarbete. Några praktiska problem att utöva tillsyn över att kravet uppfylls bör därför inte uppkomma. Energimyndigheten anser att nätkoncessionsutredningens definition av drift som ska utföras i Sverige är problematisk då den kan ges en för vid innebörd. Regeringen delar inte denna ståndpunkt utan anser att de av utredningen utpekade momenten som ska utföras i Sverige täcker de delar som bedöms kritiska för att den faktiska kontrollen ska bibehållas inom landet. Länsstyrelsen i Gotland efterlyser vägledning om hur kraven på att viss drift ska utföras i Sverige förhåller sig till kontrakterade underentreprenörer. Det står liksom tidigare fritt för elnätsföretag att lägga ut driftsarbete på entreprenad. De moment som enligt förslaget ska utföras i Sverige träffar dock även underentreprenörer. Flera remissinstanser lyfter fram behovet av att utreda frågan om en prövning av nätföretags lämplighet ur försvarssynpunkt. För närvarande finns det inte några planer på att utreda detta närmare men regeringen kommer att följa frågan framöver. 7 Stödtjänster 7.1 Vad är stödtjänster? Regeringens förslag: I ellagen ska med en stödtjänst avses en tjänst som behövs för driften av ett nätföretags elnät med undantag för hantering av överbelastning. Med en icke frekvensrelaterad stödtjänst ska avses en stödtjänst som används av ett nätföretag för spänningsreglering i stationärt tillstånd, snabba inmatningar av reaktiv effekt, tröghet för upprätthållande av stabiliteten i lokalnät, kortslutningsström samt förmåga till dödnätsstart och till ödrift. Ren energi-rapportens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. I rapporten föreslås en utförligare definition av stödtjänst. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Luleå tekniska universitet anser att det är rimligt att hantering av överbelastning räknas som en stödtjänst. Skälen för regeringens förslag Frekvensrelaterade och icke frekvensrelaterade stödtjänster För att kunderna på elmarknaden ska få pålitliga och stabila nättjänster krävs att nätföretagen använder sig av stödtjänster. Frekvens måste regleras omedelbart, eller åtminstone mycket snabbt, och regleringen kan göras genom att öka eller minska produktionen eller förbrukningen. Den fysikaliska bakgrunden är att produktion och förbrukning hela tiden måste vara lika stora. Till tjänster kopplade till frekvenshållningen (frekvensrelaterade stödtjänster) för kraftsystemets drift hör olika balans- och frekvensprodukter. Icke frekvensrelaterade stödtjänster är andra stödtjänster som används av ett nätföretag, exempelvis tjänster för spänningshållning och reaktiv effekt, tjänster för att minska eller öka produktion eller förbrukning, energilagring och avtal om bortkoppling av last och stöd om elnätet behöver startas om vid en total blackout. Elmarknadsdirektivets definitioner I elmarknadsdirektivet definieras en stödtjänst som en tjänst som behövs för driften av ett överförings- eller distributionssystem, inbegripet balansering och icke frekvensrelaterade stödtjänster men inte inbegripet hantering av överbelastning (artikel 2.48). Med icke frekvensrelaterad stödtjänst avses en tjänst som används av en systemansvarig för överförings- eller distributionssystem för spänningsreglering i stationärt tillstånd, snabba inmatningar av reaktiv effekt, tröghet för upprätthållande av stabiliteten i lokala nät, kortslutningsström samt förmåga till dödnätsstart och till ödrift (artikel 2.49). Definitioner i ellagen För att genomföra elmarknadsdirektivet är det nödvändigt att införa nya bestämmelser om stödtjänster. För att underlätta genomförandet bör definitioner av stödtjänst och icke frekvensrelaterad stödtjänst finnas i ellagen, och definitionerna bör i sak svara mot elmarknadsdirektivet. Ellagens definitioner bör dock anpassas till de ord och uttryck som i övrigt används i lagen. Däremot finns det inte utrymme för att, som Luleå tekniska universitet föreslår, behandla hantering av överbelastning som en stödtjänst i ellagen. En definition av stödtjänst kan formuleras så att den avser tjänster som behövs för driften av ett nätföretags elnät med undantag för hantering av överbelastning. Det är alltså inte nödvändigt att särskilt ange att stödtjänster innefattar balansering och icke frekvensrelaterade stödtjänster. Skilda krav på distributions- respektive transmissionsnätsföretag Elmarknadsdirektivet innehåller skilda krav på distributions- respektive transmissionsnätsföretag när det gäller upphandling av stödtjänster (se avsnitten 7.2-7.5). 7.2 Marknadsbaserad anskaffning av stödtjänster Regeringens förslag: Ett nätföretag ska anskaffa icke frekvensrelaterade stödtjänster på ett öppet, icke-diskriminerande och marknadsorienterat sätt. Detta krav på anskaffningen ska inte tillämpas om - lagen (2016:1146) om upphandling inom försörjningssektorerna gäller för anskaffningen, - anskaffningen gäller en nätkomponent som är integrerad i elnätet och används uteslutande för att säkerställa en säker och tillförlitlig drift av nätet, dock inte för balansering eller hantering av överbelastning, eller - nätmyndigheten har beviljat dispens i det enskilda fallet. Nätmyndigheten ska få bevilja dispens endast om det är ekonomiskt ineffektivt att anskaffa stödtjänsten på ett öppet, icke-diskriminerande eller marknadsorienterat sätt. Ren energi-rapportens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. I rapporten föreslås inte att kravet på öppen, icke-diskriminerande och marknadsorienterad anskaffning ska vara subsidiärt till lagen om upphandling inom försörjningssektorerna. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Energiföretagen Sverige och Kraftringen Energi AB ställer sig frågande till om det är rimligt att kräva att alla dagens elnätsföretag ska klara detta och om det är det mest effektiva sättet ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. Göteborgs kommun och Göteborg Energi AB anser att det finns oklarheter i förslaget och bedömer att det är långt ifrån självklart att det kommer att finnas en marknad för samtliga stödtjänster med tanke på hur få tjänsteleverantörer det finns i dag. Lokalkraft Sverige anser att lokalnätsägare ska få fortsätta att äga förnyelsebar produktion för att täcka nätförluster. Även Elinorr ställer sig frågande till ändringen med hänvisning till att den endast leder till ökad administration och ökade kostnader. Malung-Sälens kommun anför att det är viktigt att Energimarknadsinspektionen beviljar undantag från krav på upphandling om nätföretaget kan påvisa att kravet är ekonomiskt ineffektivt. Elinorr föreslår att möjligheterna att bevilja undantag tillämpas i största möjliga mån. Installatörsföretagen Service i Sverige AB anser att Energimarknadsinspektionen bör få en tidsgräns för att fatta beslut. Skälen för regeringens förslag Krav på ett marknadsbaserat förfarande Elmarknadsdirektivet innehåller bestämmelser om ett marknadsbaserat förfarande för anskaffningen av icke frekvensrelaterade stödtjänster när det gäller både distributionsnätsföretag (artikel 31.7) och transmissionsnätsföretag (artikel 40.5). Vid upphandlingen av stödtjänster ska ett distributionsnätsföretag upphandla de icke frekvensrelaterade stödtjänster som behövs för nätet i enlighet med transparenta, icke-diskriminerande och marknadsbaserade förfaranden. Tillsynsmyndigheten ska dock kunna bevilja ett undantag om det marknadsbaserade tillhandahållandet av icke frekvensrelaterade stödtjänster är ekonomiskt ineffektivt (artikel 31.7 första meningen). Skyldigheten att upphandla icke frekvensrelaterade stödtjänster gäller inte för helt integrerade nätkomponenter (artikel 31.7 andra meningen och 40.7). Ett transmissionsnätsföretag är ansvarigt för att upphandla stödtjänster för att säkerställa driftsäkerheten (artikel 40.1 i i elmarknadsdirektivet). Transmissionsnätsföretaget ska upphandla balanstjänster genom transparenta, icke-diskriminerande och marknadsbaserade förfaranden samt deltagande av alla kvalificerade elföretag och marknadsaktörer, inklusive marknadsaktörer som erbjuder energi från förnybara energikällor, marknadsaktörer som deltar i efterfrågeflexibilitet, aktörer som driver energilagringsanläggningar och marknadsaktörer som deltar i aggregering (artikel 40.4 första meningen i elmarknadsdirektivet). När det gäller aktörernas medverkan ska tillsynsmyndigheter och transmissionsnätsföretag i nära samarbete med alla marknadsaktörer fastställa tekniska krav för deltagande på dessa marknader på grundval av de tekniska egenskaperna för marknaden (artikel 40.4 andra meningen). När det gäller balanstjänster är kraven genomförda genom bestämmelserna om balansansvar i 8 kap. ellagen. Enligt elmarknadsdirektivet ska kraven dock tillämpas även i fråga om icke frekvensrelaterade stödtjänster, utom i de fall tillsynsmyndigheten har bedömt att marknadsbaserat tillhandahållande av tjänsterna inte är ekonomiskt effektivt och har beviljat undantag (artikel 40.5 första meningen). I direktivet anges vidare att den rättsliga ramen i synnerhet ska säkerställa att transmissionsnätsföretag kan upphandla tjänster från leverantörer av efterfrågeflexibilitet eller energilagring och ska främja genomförandet av energieffektivitetsåtgärder, där dessa tjänster kostnadseffektivt minskar behovet av uppgradering eller ersättning av elkapacitet och stöder en effektiv och säker drift av distributionssystemet (artikel 40.5 andra meningen). Finns det en skyldighet att anskaffa stödtjänsterna externt? Några remissinstanser väcker frågor om huruvida alla nätföretag har förutsättningar att anskaffa stödtjänster externt och på ett marknadsbaserat sätt. Elmarknadsdirektivet bör inte tolkas som att det finns en allmän skyldighet för nätföretagen att anskaffa stödtjänsterna externt. I den utsträckning som det är förenligt med regelverket i övrigt finns det utrymme för nätföretagen att utföra de nödvändiga uppgifterna i egen regi. Så kan alltså vara fallet om det inte finns en marknad för den aktuella stödtjänsten. Frågan om i vilken utsträckning nätföretag får bedriva exempelvis elproduktion behandlas nedan (avsnitt 9). Upphandlingslagstiftningen i Sverige För att ta ställning till behovet av genomförandeåtgärder krävs först en bedömning av vilket det gällande regelverket är i Sverige när det gäller nätföretagens upphandling av icke frekvensrelaterade stödtjänster. Nätföretagen är upphandlande enheter enligt 1 kap. 22 § lagen (2016:1146) om upphandling inom försörjningssektorerna, förkortad LUF. Upphandlande enheter ska behandla leverantörer på ett likvärdigt och icke-diskriminerande sätt samt genomföra upphandlingar på ett öppet sätt. Vid upphandlingar ska vidare principerna om ömsesidigt erkännande och proportionalitet iakttas (4 kap. 1 § LUF). Lagen innehåller undantag för vissa kontrakt som avser leveranser av energi till nätföretag (3 kap. 10 § andra punkten LUF). När det gäller el som behövs för nätverksamheten krävs dock enligt ellagen att nätföretaget anskaffar elen på ett öppet, icke-diskriminerande och marknadsorienterat sätt (3 kap. 16 § ellagen). En särskild bestämmelse om anskaffning av stödtjänster Det finns alltså redan nationella föreskrifter för att säkerställa att nätföretagens anskaffning av varor och tjänster sker på ett öppet, icke-diskriminerande och marknadsorienterat sätt. Regeringen ser inte heller skäl att införa en specialreglering i ellagen som ska tillämpas i stället för lagen om upphandling inom försörjningssektorerna. Det regelverk som beskrivs närmast ovan är dock inte heltäckande. Icke frekvensreglerande stödtjänster kan omfattas av undantaget för leveranser av energi till nätföretag utan att samtidigt falla under ellagens krav när det gäller el som behövs i nätverksamheten. Det är alltså nödvändigt att införa föreskrifter om marknadsbaserad anskaffning för att genomföra elmarknadsdirektivet i denna del. Några remissinstanser för fram invändningar med hänvisning till den administrativa bördan för nätföretagen eller att en sådan anskaffning är samhällsekonomiskt ineffektiv. Invändningarna kan beaktas när de nationella föreskrifterna utformas, men det finns inte utrymme för att avstå från en reglering. Det bör införas ett krav att nätföretag ska anskaffa icke frekvensrelaterade stödtjänster på ett öppet, icke-diskriminerande och marknadsorienterat sätt. Ett sådant krav kan inte anses vara mer betungande för företagen än vad som krävs för att genomföra direktivet. Kravet bör dock gälla endast om lagen om upphandling inom försörjningssektorerna inte gäller för anskaffningen. Lagrådet anser att det borde vara möjligt att utforma regleringen så att den ger mer konkret vägledning. Regleringen i denna del ska ses mot bakgrund av elmarknadsdirektivets allmänt hållna krav på transparenta, icke-diskriminerande och marknadsbaserade förfaranden. Som nämns ovan finns redan en liknande reglering när det gäller anskaffningen av el som behövs för nätverksamheten. Motsvarande krav gäller även när Affärsverket svenska kraftnät anskaffar tjänster med anknytning till det övergripande systemansvaret från elproducenter (8 kap. 3 a § andra meningen ellagen) och när balansansvariga anskaffar produktionskapacitet (8 kap. 11 c § ellagen). Regeringen bedömer inte att regelverket behöver vara mer detaljerat när det gäller nätföretagens anskaffning av icke frekvensrelaterade stödtjänster. Undantag för helt integrerade nätkomponenter I enlighet med det som anges i direktivet bör ellagens krav inte gälla när ett nätföretag anskaffar helt integrerade nätkomponenter. I elmarknadsdirektivet definieras dessa som nätkomponenter som är integrerade i överförings- eller distributionssystemet, däribland lagringsanläggningar, och som används uteslutande för att säkerställa säker och tillförlitlig drift av överförings- eller distributionssystemet, och inte för balansering eller hantering av överbelastning (artikel 2.51). Undantag som beviljas av Energimarknadsinspektionen Enligt elmarknadsdirektivet ska tillsynsmyndigheten kunna meddela ett undantag från kravet på transparenta, icke-diskriminerande och marknadsbaserade förfaranden, om myndigheten bedömer att ett marknadsbaserat tillhandahållande är ekonomiskt ineffektivt. Energimarknadsinspektionen bör alltså få möjlighet att bevilja sådana undantag. Som några remissinstanser framhåller är det angeläget att undantag kan beviljas när det är motiverat. Det bör dock överlämnas till Energimarknadsinspektionen att avgöra i vilka situationer det är ekonomiskt ineffektivt att anskaffa en stödtjänst på ett på ett öppet, icke-diskriminerande eller marknadsorienterat sätt. Installatörsföretagen Service i Sverige AB anser att Energimarknadsinspektionen bör få en tidsgräns för att fatta beslut. Enligt förvaltningslagen (2017:900) ska ett ärende hos en förvaltningsmyndighet handläggas så enkelt, snabbt och kostnadseffektivt som möjligt utan att rättssäkerheten eftersätts (9 § första stycket). Regeringen bedömer att det inte är nödvändigt att införa särskilda bestämmelser om tidsramar för Energimarknadsinspektionens prövning. Sanktioner Lagrådet efterlyser överväganden när det gäller behovet av sanktioner. Energimarknadsinspektionen utövar tillsyn över att ellagen följs i de delar som är relevanta här (12 kap. 1 § andra stycket). Inspektionen har rätt att på begäran få de upplysningar och ta del av de handlingar som behövs för tillsynen (12 kap. 2 §) och får meddela de förelägganden som behövs för att trygga efterlevnaden (12 kap. 3 § första stycket). Något behov av sanktioner utöver detta bedöms inte finnas. 7.3 Icke-diskriminerande behandling av aggregatorer Regeringens förslag: Ett nätföretag som anskaffar stödtjänster ska i förhållande till elproducenter behandla aktörer som tillhandahåller tjänster i form av ändrad elförbrukning genom aggregering på ett icke-diskriminerande sätt på grundval av aktörernas tekniska kapacitet. Med aggregering ska det avses sammanslagning av flera elanvändares förbrukning eller sammanslagning av producerad el för försäljning, anskaffning eller auktionering på elmarknader. Ren energi-rapportens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Enligt rapportens förslag ska ett nätföretag inte få diskriminera aggregatorer vid anskaffande av stödtjänster. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Konjunkturinstitutet hade gärna sett en mer utförlig analys av vilka utmaningar som uppstår med anledning av att elmarknadsdirektivet främjar efterfrågeflexibilitet genom aggregering. Sveriges Kommuner och Regioner anser att syftet med aggregatorers verksamhet bör förtydligas i regelverket. Skälen för regeringens förslag: I artikel 17 i elmarknadsdirektivet finns bestämmelser om efterfrågeflexibilitet genom aggregering. Med aggregering avses i direktivet en funktion som fullgörs av en fysisk eller juridisk person som kombinerar flera kundlaster eller producerad el för försäljning, inköp eller auktionering på alla slag av organiserade elmarknader (artikel 2.18). Huvuddelen av kraven i artikel 17 ligger utanför ramarna för propositionen. Ett krav gäller dock särskilt upphandlingen av stödtjänster. Medlemsstaterna ska säkerställa att nätföretag i det sammanhanget behandlar marknadsaktörer som deltar i efterfrågeflexibilitet genom aggregering på ett icke-diskriminerande sätt tillsammans med producenter och på grundval av deras tekniska kapacitet (artikel 17.2). Det är inte uppenbart att någon särskild reglering är nödvändig i denna del vid sidan av den övriga regleringen av nätföretagens anskaffning av stödtjänster. Det finns dock ingen anledning att lämna utrymme för tvivel om att Sverige har genomfört elmarknadsdirektivet i denna del. Det är inte en sådan fråga som kräver en utförlig analys av det slag som Konjunkturinstitutet efterlyser. För att införa en reglering krävs inte heller att syftet med aggregatorers verksamhet förtydligas på det sätt som Sveriges Kommuner och Regioner efterlyser. Det bör alltså införas ett krav på att ett nätföretag som anskaffar stödtjänster i förhållande till elproducenter ska behandla aktörer som tillhandahåller tjänster i form av ändrad elförbrukning genom aggregering på ett icke-diskriminerande sätt på grundval av aktörernas tekniska kapacitet. Det bör i lagen preciseras vad som avses med aggregering med elmarknadsdirektivets definition som utgångspunkt. För att underlätta läsningen bör, i enlighet med Lagrådets förslag, det med aggregering avses sammanslagning av flera elanvändares förbrukning eller sammanslagning av producerad el för försäljning, anskaffning eller auktionering på elmarknader. 7.4 Förhandsprövning av villkor Regeringens förslag: Ett nätföretag ska inte få ingå avtal om stödtjänster förrän nätmyndigheten har godkänt de metoder som har använts för att utforma avtalen. Den nya förhandsprövningen ska dock inte omfatta balansavtal. Nätmyndigheten ska godkänna metoderna, om metoderna kan antas leda till att stödtjänster - utförs så effektivt som möjligt, - ger lämpliga incitament för nätanvändarna att balansera inmatning och uttag, och - tillhandahålls på ett objektivt och icke-diskriminerande sätt. Nätmyndighetens beslut i frågan om godkännande ska gälla omedelbart. Nätmyndigheten ska delge beslutet genom kungörelse. Ett nätföretag ska offentliggöra de villkor som företaget tillämpar i avtalen. Företaget ska utan dröjsmål ge den som begär det skriftlig information om villkoren. Ren energi-rapportens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Enligt rapportens förslag ska godkännande lämnas, om metoderna kan antas leda till att villkoren i avtalen uppfyller krav på att ett nätföretag ska anskaffa de stödtjänster som behövs för elnätets effektiva, tillförlitliga och säkra drift på ett öppet, icke-diskriminerande och marknadsorienterat sätt. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Installatörsföretagen Service i Sverige AB anser att Energimarknadsinspektionen bör få en tidsgräns för att fatta beslut. Skälen för regeringens förslag Krav på förhandsprövning När det gäller sådana avtal om stödtjänster som ingås av distributionsnätsföretag finns det i artikel 31.6 i elmarknadsdirektivet en hänvisning till artikel 59.7. Kravet på förhandsprövning enligt den sistnämnda bestämmelsen gäller dock även transmissionsnätsföretag, liksom kravet på offentliggörande enligt artikel 59.8. En nationell energitillsynsmyndighet ska ansvara för att i tillräckligt lång tid innan dessa träder i kraft fastställa eller godkänna åtminstone nationella metoder för att beräkna eller fastställa villkoren för tillhandahållande av stödtjänster, som ska utföras så ekonomiskt som möjligt och ge lämpliga incitament för nätanvändarna att balansera sin inmatning och sitt uttag, varvid stödtjänsterna ska tillhandahållas rättvist och utan diskriminering och baserat på objektiva kriterier (artikel 59.7 b). Metoderna och villkoren ska offentliggöras (artikel 59.8). Balanstjänster När det gäller balanstjänster finns redan bestämmelser om förhandsprövning och offentliggörande i 8 kap. 4 a § andra och tredje styckena respektive 4 b § ellagen. Den ordningen genomför elmarknadsdirektivet när det gäller villkoren i balansavtal. Det finns inte heller i övrigt skäl att ändra de aktuella bestämmelserna. Den nya förhandsprövning som krävs för att genomföra direktivet bör alltså inte omfatta balansavtal. Övriga stödtjänster Det kan antas underlätta för såväl de berörda företagen som Energimarknadsinspektionen om den nya förhandsprövningen har i huvudsak samma utformning som den ordning som gäller för balansavtal. Regeringen uppfattar inte heller att det finns skäl som talar för att införa en annan modell för prövningen. Ett nätföretag bör mot denna bakgrund inte få ingå avtal om stödtjänster förrän Energimarknadsinspektionen har godkänt de metoder som har använts för att utforma avtalen (jfr 8 kap. 4 a § andra stycket första meningen ellagen). Energimarknadsinspektionen bör i enlighet med elmarknadsdirektivets krav godkänna metoderna, om metoderna kan antas leda till att stödtjänster utförs så effektivt som möjligt, ger lämpliga incitament för nätanvändarna att balansera sin inmatning och sitt uttag och tillhandahålls på ett objektivt och icke-diskriminerande sätt. Energimarknadsinspektionens beslut i frågan om godkännande bör gälla omedelbart, och myndigheten bör delge beslutet genom kungörelse (jfr 8 kap. 4 b § tredje stycket ellagen). När det gäller tiden för att avgöra ett ärende finns inte behov av någon reglering utöver den som finns i förvaltningslagen (se avsnitt 7.2). Det bör ligga på nätföretagen att offentliggöra de villkor som företagen tillämpar i avtal om stödtjänster och att utan dröjsmål ge den som begär det skriftlig information om villkoren (jfr 8 kap. 4 b § ellagen). Lagrådet efterlyser ett förtydligande i frågan om det avses vara någon skillnad mellan metoder att utforma avtalen och avtalsvillkor. Det enklaste sättet att i förhand pröva metoderna för utformningen av avtalsvillkor torde vara att på ansökan av ett nätföretag granska de standardvillkor som företaget använder för att utforma avtalen med de enskilda leverantörerna (jfr prop. 2011/12:77 s. 25). Det utesluter dock inte att metodprövningen kan ske på annat sätt. Ytterst bör det vara upp till Energimarknadsinspektionen att avgöra vad som är ett ändamålsenligt sätt att genomföra prövningen. Metoder att utforma avtalen och avtalsvillkor kan alltså inte utan vidare sägas vara samma sak. 7.5 Riktlinjer och tekniska villkor Regeringens förslag: Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om - hur ett distributionsnätsföretag ska ta fram och utforma riktlinjer för att anskaffa stödtjänster, - skyldighet för ett transmissionsnätsföretag att ta fram specifikationer för de icke frekvensrelaterade stödtjänster som företaget anskaffar och standardiserade marknadsprodukter för sådana tjänster och lämna specifikationerna och marknadsprodukterna till nätmyndigheten för godkännande, - vilka krav som ska vara uppfyllda för att nätmyndigheten ska godkänna specifikationer och marknadsprodukter, och - vilka tekniska villkor i övrigt som ett nätföretag får ställa i fråga om stödtjänster. Ren energi-rapporten innehåller inte något motsvarande förslag. Remissinstanserna: Affärsverket svenska kraftnät anser att det även i fortsättningen bör vara den systemansvariga myndigheten som bär huvudansvaret för framtagandet av tekniska krav för deltagande på marknaderna. Enligt verket räcker det inte enbart med skrivningar om att stödtjänsterna ska upphandlas, utan det bör framgå att det även ingår i ansvaret att på olika sätt utveckla stödtjänsterna. Övriga remissinstanser berör inte frågan särskilt. Skälen för regeringens förslag Riktlinjer för upphandlingen Elmarknadsdirektivet utgår från att ett distributionsnätsföretag kan ta fram "regler" för att upphandla de produkter och tjänster som behövs för distributionsnätets effektiva, tillförlitliga och säkra drift. När det gäller ett distributionsnätsföretag som är ansvarigt för sådan upphandling ska de regler som företaget antar för detta ändamål vara objektiva, transparenta och icke-diskriminerande samt utvecklas i samordning med transmissionsnätsföretag och andra berörda marknadsaktörer (artikel 31.6 första meningen). Att i detta sammanhang använda ordet regler i svensk författningstext är dock inte lämpligt, eftersom det kan ge intrycket att det rör sig om föreskrifter eller andra rättsligt bindande normer. Det som avses är riktlinjer för upphandlingen. Energimarknadsinspektionen bedömer att de aktuella kraven kan genomföras i svensk rätt genom de förslag som redovisas i avsnitt 7.2 och 7.4 ovan. För att det inte ska råda någon tvekan om att Sverige har genomfört direktivet även i dessa delar bör det dock finnas en möjlighet för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om hur ett distributionsnätsföretag ska ta fram och utforma riktlinjer för att anskaffa stödtjänster. Specifikationer och standardiserade marknadsprodukter Transmissionsnätsföretag, som behöver tillsynsmyndighetens godkännande, eller tillsynsmyndigheten själv, ska enligt elmarknadsdirektivet genom ett transparent och deltagandebaserat förfarande som inbegriper alla berörda systemanvändare och distributionsnätsföretagen fastställa specifikationer för de icke frekvensrelaterade stödtjänster som upphandlas och om lämpligt standardiserade marknadsprodukter för sådana tjänster åtminstone på nationell nivå (artikel 40.6 första meningen). Specifikationerna ska säkerställa ett faktiskt och icke-diskriminerande deltagande av alla marknadsaktörer, inklusive marknadsaktörer som erbjuder energi från förnybara energikällor, marknadsaktörer som deltar i efterfrågeflexibilitet, aktörer som driver energilagringsanläggningar och marknadsaktörer som deltar i aggregering (artikel 40.6 andra meningen). I linje med det som Affärsverket svenska kraftnät anför bör det i första hand ligga på affärsverket att ta fram de aktuella specifikationerna och marknadsprodukterna. Enligt elmarknadsdirektivet krävs dock att tillsynsmyndigheten i vart fall lämnar sitt godkännande. Mot denna bakgrund anser regeringen att en lämplig ordning i Sverige är att ett transmissionsnätsföretag, i praktiken Affärsverket svenska kraftnät, tar fram specifikationerna och, när det är lämpligt, standardiserade marknadsprodukter och lämnar dessa till Energimarknadsinspektionen för godkännande. För att Energimarknadsinspektionen ska godkänna specifikationer och marknadsprodukter bör det krävas att dessa, i enlighet med vad som krävs enligt elmarknadsdirektivet, säkerställer ett faktiskt och icke-diskriminerande deltagande av alla berörda marknadsaktörer. De föreskrifter som krävs för att genomföra direktivet i denna del är sådana som riksdagen kan bemyndiga regeringen att utfärda. Det finns inte skäl att i ellagen föra in detaljerade och tekniska föreskrifter när det gäller specifikationer och marknadsprodukter. Om föreskrifterna finns på en lägre normnivå, blir det också enklare att vid behov genomföra justeringar. En möjlighet är att införa allmänt hållna bestämmelser i lagen och komplettera lagen i förordning och myndighetsföreskrifter. Det finns dock ingen särskild fördel med en sådan uppdelning eller i övrigt starka skäl för en reglering i lagen. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör alltså få meddela föreskrifter om skyldighet för ett transmissionsnätsföretag att ta fram specifikationer för de icke frekvensrelaterade stödtjänster som företaget anskaffar och standardiserade marknadsprodukter för sådana tjänster och lämna specifikationerna och marknadsprodukterna till Energimarknadsinspektionen för godkännande och föreskrifter om vilka krav som ska vara uppfyllda för att inspektionen ska godkänna specifikationer och marknadsprodukter. Tekniska villkor i övrigt Distributionsnätsföretagens upphandling av icke frekvensrelaterade stödtjänster ska enligt elmarknadsdirektivet säkerställa faktiskt deltagande av alla kvalificerade marknadsaktörer (artikel 31.8). Det krävs i synnerhet att tillsynsmyndigheterna och distributionsnätsföretagen i nära samarbete med alla marknadsaktörer fastställer tekniska krav för deltagande på dessa marknader på grundval av de tekniska egenskaperna för dessa marknader och kapaciteten hos alla marknadsaktörer. Kravet i fråga om faktiskt deltagande av alla kvalificerade marknadsaktörer genomförs i huvudsak genom bestämmelserna om marknadsbaserad anskaffning och förhandsprövning av villkor (avsnitt 7.2 och 7.4). För att säkerställa att ett sådant faktiskt deltagande är möjligt bör dock regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kunna meddela föreskrifter om vilka tekniska villkor som ett nätföretag får ställa i fråga om stödtjänster, utöver sådana villkor som behandlas i detta avsnitt. Det bör även finnas utrymme för att meddela föreskrifter om skyldighet för nätföretag och andra företag som är verksamma på elmarknaden att samarbeta på det sätt som anges i direktivet. Överväganden och förslag i den delen finns i avsnitt 8. 8 Samarbete och informationsutbyte Regeringens förslag: Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om skyldighet för - nätföretag att samarbeta med varandra i frågor som rör möjligheten för den som är ansluten till elnätet att delta på marknader för el, - nätföretag och andra företag som är verksamma på elmarknaden att samarbeta i frågor som rör möjligheten att delta på marknader för stödtjänster, och - nätföretag att utbyta information. Ren energi-rapportens förslag överensstämmer inte med regeringens. I rapporten föreslås att distributionsnätsföretag ska få en skyldighet att samarbeta med transmissionsnätsföretag för att säkerställa att marknadsaktörerna kan delta på slutkunds-, grossist- och balansmarknaderna. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Svenskt Näringsliv bedömer att Energimarknadsinspektionen borde utarbeta någon form av vägledning i fråga om vad samarbetet ska innehålla och hur det ska utformas. Göteborg Energi AB anser att det är viktigt att beakta att lösningar på nationella problem inte bör skapa nya problem på lokal nivå. Vattenfall AB anför att samarbetet mellan distributionsnätsföretag och transmissionsnätsföretag blir komplext och otydligt ur ett systemperspektiv. Skälen för regeringens förslag Samarbete för att marknadsaktörer ska kunna delta på marknader för el eller stödtjänster Enligt artikel 31.9 i elmarknadsdirektivet ska distributionsnätsföretag samarbeta med transmissionsnätsföretag så att de marknadsaktörer som är anslutna till deras nät faktiskt deltar på slutkunds-, grossist- och balansmarknaderna. Något uttryckligt krav med motsvarande innehåll finns inte i det hittillsvarande svenska regelverket. Det är alltså nödvändigt att införa nationella föreskrifter för att Sverige ska anses ha genomfört direktivet i denna del. Ett allmänt hållet krav i ellagen kan taget för sig få endast begränsad praktisk betydelse. Det kan visa sig att det krävs sådana förtydliganden som Svenskt Näringsliv och Vattenfall AB efterlyser. Som Göteborg Energi AB framhåller bör det också tas hänsyn till att lösningarna ska fungera på flera nivåer. De föreskrifter som krävs för att genomföra direktivet i denna del är sådana som riksdagen kan bemyndiga regeringen att utfärda. En annan möjlighet är att införa en allmänt hållen bestämmelse i ellagen och komplettera lagen i förordning och myndighetsföreskrifter. Det finns dock ingen särskild fördel med en sådan uppdelning eller i övrigt starka skäl för en reglering i lagen. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör alltså få meddela föreskrifter om skyldighet för nätföretag att samarbeta i frågor som rör möjligheten för den som är ansluten till elnätet att delta på marknader för el eller stödtjänster. Som nämns i avsnitt 7.5 bör det även finnas utrymme för att meddela föreskrifter om skyldighet för nätföretag och andra företag som är verksamma på elmarknaden att samarbeta på det sätt som anges i artikel 31.8 i elmarknadsdirektivet. Bemyndigandet bör alltså omfatta även skyldighet för nätföretag och andra företag som är verksamma på elmarknaden att samarbeta i frågor som rör möjligheten att delta på marknader för stödtjänster. Skyldighet för nätföretag att utbyta information Nätföretag ska enligt elmarknadsdirektivet utbyta all nödvändig information och samordna med varandra i syfte att säkerställa ett optimalt utnyttjande av resurser, säkerställa säker och effektiv drift av systemet och att underlätta marknadsutvecklingen (artikel 32.2 tredje meningen och 40.6 tredje meningen). Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör mot denna bakgrund få meddela föreskrifter om skyldighet för nätföretag att utbyta information. 9 Tillåten verksamhet för ett nätföretag Regeringens förslag: Ett nätföretag ska inte få bedriva någon annan verksamhet än nätverksamhet. Företaget ska dock få - förvalta eller driva andra nät än elnät, - producera el, om produktionen sker tillfälligt för att ersätta utebliven el vid elavbrott, och - reparera och underhålla ett annat företags nät. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om vad som är tillåten verksamhet. Nätmyndigheten ska i det enskilda fallet få bevilja dispens från förbudet, om ett nätföretag behöver bedriva annan verksamhet än nätverksamhet för att kunna fullgöra sina skyldigheter enligt ellagen eller andra föreskrifter som genomför elmarknadsdirektivet eller enligt EU:s elmarknadsförordning. Ren energi-rapportens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Enligt rapportens förslag ska regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer få meddela föreskrifter om vilka verksamheter som är nödvändiga för att ett distributionsnätsföretag ska kunna följa sina skyldigheter enligt elmarknadsdirektivet eller EU:s elmarknadsförordning. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Ljusdals kommun avstyrker förslaget med hänvisning till att Energimarknadsinspektionen har gjort en alltför snäv tolkning av direktivet, vilket enligt kommunen får negativa konsekvenser för små nätföretags möjlighet att samarbeta och dela på specialistkompetens. E.ON Sverige AB anser att det är en för omfattande inskränkning att begränsa verksamhetsutövandet för distributionsnätsföretaget till att endast gälla egen nätverksamhet. Affärsverket svenska kraftnät förordar att det direkt i lagtexten tydliggörs att systemansvariga för överföringssystem också får handla med energi i syfte att balansera elsystemet vid obalanser och med stödtjänster. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap anser att det tydligare bör framgå att distributionsnätsföretag kan erbjuda tjänsten avbrottsfri kraft för exempelvis kunder som bedriver samhällsviktig verksamhet. Sala kommun anför att förslaget medför en svårighet att fördela fasta kostnader, vilket kommer att bidra till behov av ökade taxor för kundkollektivet, och att ett förslag för att behålla styrkan i de kommunala bolagen kunde vara att införa ett undantag för bolag med högst 100 000 kunder. Sveriges Kommuner och Regioner anser att avgränsningen av nätverksamhet bör ge fortsatt möjlighet för nätföretag att sälja entreprenadtjänster till andra elnät. Kraftringen Energi AB förordar att det ges utrymme för ett nätföretag att sälja tjänster till t.ex. andra nätföretag, industrier och kommuner. Elinorr och Lokalkraft Sverige föreslår att inskränkningen revideras på sådant sätt att det i fortsättningen även ska vara tillåtet för nätföretag att utföra drifts-, administrations- och stödtjänster åt en annan juridisk person som bedriver nätverksamhet. Malung-Sälens kommun anser att nätmyndigheten ska bevilja undantag från att ett distributionsnätsföretag inte får bedriva någon annan verksamhet än nätverksamhet, om företaget kan visa att det är ekonomiskt fördelaktigt för kommunkoncernen eller samhället. Skälen för regeringens förslag Elmarknadsdirektivets krav Enligt artiklarna 31.10 och 40.8 i elmarknadsdirektivet krävs det tillstånd från medlemsstaterna eller deras utsedda behöriga myndigheter för att distributionsnätsföretag och transmissionsnätsföretag ska få bedriva någon annan verksamhet än den som föreskrivs i direktivet och i EU:s elmarknadsförordning. En förutsättning för ett sådant tillstånd är att den verksamhet som undantas är nödvändig för att företagen ska kunna fullgöra sina skyldigheter enligt direktivet eller förordningen. Dessutom måste tillsynsmyndigheten bedöma behovet av undantaget. Artiklarna 31.10 och 40.8 påverkar dock inte rätten för nätföretagen att äga, utveckla, förvalta eller driva andra nät än elnät, när medlemsstaten eller den utsedda behöriga myndigheten beviljat en sådan rätt. Avgränsning av nätverksamhet i svensk rätt Enligt den hittillsvarande regleringen får ett nätföretag inte bedriva produktion av eller handel med el (3 kap. 1 a § första stycket ellagen). Företaget får dock bedriva sådan elproduktion som uteslutande är avsedd att täcka nätförluster eller sker tillfälligt i syfte att ersätta utebliven el vid elavbrott (3 kap. 1 a § andra stycket ellagen). För att genomföra elmarknadsdirektivet krävs det alltså att det nuvarande förbudet utökas till att gälla all annan verksamhet än den som föreskrivs i direktivet och i EU:s elmarknadsförordning med de undantag som behandlas nedan. Vad ingår i nätverksamheten? Regeringen föreslår att nätverksamhet i ellagen ska avse att med stöd av en nätkoncession ställa en starkströmsledning till förfogande för överföring av el för någon annans räkning och vidta de åtgärder som behövs för överföringen (avsnitt 5.1). Avgränsningen rymmer i huvudsak den verksamhet som ett nätföretag får bedriva inom de ramar som sätts av elmarknadsdirektivet och EU:s elmarknadsförordning. Regeringen delar alltså inte den bedömning som några remissinstanser gör att Energimarknadsinspektionens förslag går längre än direktivet. Affärsverket svenska kraftnät och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap efterlyser förtydliganden av att olika åtgärder och tjänster ingår i den verksamhet som ett nätföretag får bedriva. Regeringen bedömer dock att det inte finns skäl att särskilt lyfta fram just de delarna av nätverksamheten i lagtexten. I den utsträckning det behövs förtydliganden bör i stället regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer få meddela föreskrifter om vad som ska anses ingå i nätverksamheten. Generella undantag från förbudet Det är enligt elmarknadsdirektivet uttryckligen tillåtet för ett distributionsnätsföretag att förvalta eller driva andra nät än elnät. Ett förbud mot att bedriva annan verksamhet än nätverksamhet kan dessutom inte anses vara ett hinder mot att distributionsföretaget producerar el tillfälligt för att ersätta utebliven el vid elavbrott eller utför reparationer och annat underhåll åt ett annat företag som innehar ett elnät eller ett annat sådant nät som nätföretaget får förvalta eller driva. En sådan möjlighet bör därför finnas. Elmarknadsdirektivet tillåter däremot inte att det görs undantag för nätföretag med hänvisning till antalet kunder på det sätt som Sala kommun föreslår. Ett nätföretag bör få tillhandahålla sådana tjänster som Sveriges Kommuner och Regioner, Kraftringen Energi AB, Elinorr och Lokalkraft pekar på endast i den utsträckning tjänsterna kan anses ingå i den verksamhet som nätföretaget får bedriva i övrigt. Dispens i enskilda fall Elmarknadsdirektivet lämnar utrymme för undantag även i fråga om annan verksamhet, om två förutsättningar är uppfyllda (artiklarna 31.10 och 40.8). För det första ska verksamheten vara nödvändig för att distributionsnätsföretagen ska kunna fullgöra sina skyldigheter enligt elmarknadsdirektivet eller EU:s elmarknadsförordning. För det andra ska tillsynsmyndigheten ha bedömt behovet av undantaget. Det bör finnas möjlighet att i Sverige medge sådana undantag som avses i elmarknadsdirektivet. Eftersom direktivet kräver att Energimarknadsinspektionen bedömer behovet av undantaget, bör inspektionen få bevilja dispens i det enskilda fallet. Det bör få ske om ett nätföretag behöver bedriva någon annan verksamhet än nätverksamhet för att kunna fullgöra sina skyldigheter enligt ellagen eller andra föreskrifter som genomför elmarknadsdirektivet eller enligt EU:s elmarknadsförordning. Den grund för dispens som Malung-Sälens kommun förordar har inte någon självständig betydelse enligt direktivet. En hänvisning till en EU-förordning kan avse en viss angiven lydelse (statisk hänvisning) eller den vid varje tidpunkt gällande lydelsen (dynamisk hänvisning). En statisk hänvisning medför att lagen normalt behöver ändras om EU-förordningen ändras. Genom en dynamisk hänvisning säkerställs att ändringar i EU-förordningen får omedelbart genomslag exempelvis när det gäller en tillsynsmyndighets sanktionsmöjligheter, eftersom lagen inte med nödvändighet behöver ändras om förordningen ändras. I tillsynsbestämmelser som kompletterar EU-förordningar görs numera hänvisningarna ofta dynamiska. Det är lämpligt att hänvisningen till EU:s elmarknadsförordning är dynamisk även när det gäller möjligheten att bevilja dispens. 10 Övervakningsplan för samriskföretag Regeringens förslag: Bestämmelserna om övervakningsplan för samriskföretag ska utgå. Ren energi-rapporten innehåller inte något motsvarande förslag. Remissinstanserna berör inte frågan. Synpunkter har under hand inhämtats från Affärsverket svenska kraftnät och Energimarknadsinspektionen, som inte har några invändningar mot att bestämmelserna utgår. Skälen för regeringens förslag: I ellagen finns bestämmelser om övervakningsplan för vissa samriskföretag (3 kap. 17 b §). Bestämmelserna infördes som en del av genomförandet av Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/72/EG om gemensamma regler för den inre marknaden för el och om upphävande av direktiv 2003/54/EG (prop. 2011/12:77). Det nya elmarknadsdirektivet innehåller inte några motsvarande krav. Det finns inte något samriskföretag som omfattas av regleringen, som även i övrigt saknar praktisk betydelse. Med hänsyn till att bestämmelserna om övervakningsplan för samriskföretag inte är nödvändiga för att genomföra EU-rätten i Sverige och inte heller i övrigt fyller någon funktion bör de utgå. 11 Nätföretagens användning av flexibilitetstjänster 11.1 Vad är flexibilitetstjänster? I artikel 32 i elmarknadsdirektivet finns krav på incitament för användning av flexibilitet i distributionsnät. I artikel 32.1 och 32.2 regleras frågor om hur distributionsnätsföretag ska anskaffa flexibilitetstjänster. Direktivet innehåller ingen definition av flexibilitetstjänst. Det framgår dock att det som avses är sådana tjänster som kan förbättra effektiviteten i driften och utvecklingen av distributionsnätet, bl.a. hantering av överbelastning (artikel 32.1 första meningen). Flexibilitetstjänster kan på ett kostnadseffektivt sätt minska behovet av uppgradering eller ersättning av nätkapacitet och stödja en effektiv och säker drift av nätet. 11.2 Drivkrafter för att använda flexibilitetstjänster Regeringens förslag: När intäktsramen bestäms för en nätverksamhet ska hänsyn tas till i vilken utsträckning flexibilitetstjänster används och förbättrar effektiviteten i verksamheten. Bedömningen ska få medföra en ökning eller minskning av intäktsramen. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om vilka krav som ska vara uppfyllda för att flexibilitetstjänster ska anses förbättra effektiviteten i nätverksamheten. Ren energi-rapportens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Sala kommun anser att det som är viktigt är drivkraften för att få en ökad effektivitet i nätet, inte att styra vilka verktyg bolagen ska jobba med och hur. Energiföretagen Sverige, Ljusdals kommun, Malung-Sälens kommun, Ellevio AB, Elinorr, Lokalkraft Sverige och Vattenfall AB har invändningar mot att bedömningen ska få medföra en minskning av intäktsramen. Energiföretagen Sverige, Sveriges Kommuner och Regioner och Kraftringen Energi AB anser att det är rimligt att investeringar i system och tjänster kopplade till flexibilitet ger avkastning och inte bara räknas som en påverkbar kostnad med ett effektiviseringskrav. Ellevio AB anför att en enkel metodik kan vara att kostnader som är relaterade till efterfrågeflexibilitet hanteras som en opåverkbar kostnad med ett extra påslag om 5-10 procent för att stimulera användningen. E.ON Sverige AB bedömer att det krävs kraftiga positiva incitament för att nätföretagen fullt ut ska utnyttja den potential som finns kopplad till flexibilitetstjänster och att flexibilitetslösningar behöver betraktas som en virtuell anläggningstillgång. Power Circle AB anför att för att uppmana till ökad resurseffektivitet genom att använda tillgängliga flexibilitetsresurser i systemet behöver nätföretagen få större positiva incitament för att använda resurserna. Skälen för regeringens förslag Elmarknadsdirektivets krav I artikel 32.1 i elmarknadsdirektivet finns krav som gäller den nödvändiga rättsliga ramen för att tillåta och tillhandahålla incitament för distributionsnätsföretag att upphandla flexibilitetstjänster för att förbättra effektiviteten i driften och utvecklingen av distributionsnätet. I det följande behandlas frågan hur sådana incitament som direktivet kräver bör tillhandahållas. Sala kommun invänder mot särskilda incitament att det som är viktigt är drivkraften för att få en ökad effektivitet i nätet, inte att styra vilka verktyg nätföretagen ska använda. Med hänsyn till elmarknadsdirektivets krav är det emellertid nödvändigt att införa en reglering som skapar drivkrafter för att använda flexibilitetstjänster. Incitament genom intäktsregleringen Förhandsregleringen av nätföretagens intäkter (5 kap. ellagen) är ett viktigt verktyg för att skapa drivkrafter för nätföretagen att bedriva nätverksamheten på ett ändamålsenligt och effektivt sätt. En nätverksamhet ska ha en intäktsram som inte ska vara större än vad som behövs för att täcka kostnader för driften av en nätverksamhet som har likartade objektiva förutsättningar och bedrivs på ett ändamålsenligt och effektivt sätt, täcka avskrivningar och ge en sådan avkastning på kapitalbasen som behövs för att i konkurrens med alternativa placeringar med motsvarande risk få tillgång till kapital för investeringar (5 kap. 1 § ellagen). De kostnader som ett nätföretag har för att anskaffa flexibilitetstjänster för att förbättra effektiviteten i driften och utvecklingen av elnätet täcks av intäktsramen, om det är kostnader för en sådan ändamålsenlig och effektiv drift som beskrivs ovan. Regleringen är alltså inte något hinder för att nätföretagen anskaffar flexibilitetstjänster. Något särskilt incitament för att välja flexibilitetstjänster i stället för att exempelvis förstärka nätet finns emellertid inte. För att genomföra artikel 32.1 i elmarknadsdirektivet bör ett sådant incitament införas. Särskilda incitament I ellagen finns en reglering som syftar till att skapa särskilda incitament för nätföretagen att bedriva verksamheten på ett sätt som bidrar till ökad energieffektivisering. När intäktsramen bestäms ska hänsyn tas till i vilken utsträckning nätverksamheten bedrivs på ett sätt som är förenligt med eller bidrar till ett effektivt utnyttjande av elnätet (5 kap. 11 § ellagen). Det ligger nära till hands att införa en motsvarande reglering när det gäller nätföretagens användning av flexibilitetstjänster. Flera remissinstanser är kritiska till att bedömningen skulle kunna medföra en minskning av intäktsramen. Med hänsyn till syftet med regleringen är det dock motiverat att ett nätföretag lever upp till rimliga krav på att använda flexibilitetstjänster. I likhet med vad som gäller i fråga om krav på kvalitet i nätverksamheten blir en minskning av intäktsramen aktuell bara om företaget inte lever upp till en viss nivå (jfr prop. 2008/09:141 s. 63 och 103 och prop. 2017/18:237 s. 91 f.). I det sammanhanget har det betydelse bl.a. vilka förutsättningar som finns att anskaffa flexibilitetstjänster. Några remissinstanser förespråkar andra lösningar. En möjlighet som nämns är att behandla kostnader för flexibilitetstjänster på samma sätt som investeringar i anläggningar som ingår i kapitalbasen. Det är emellertid lämpligt att välja en lösning som är lätt att anpassa till den reglering som redan finns. Regleringen bör vidare lämna ett större bedömningsutrymme för Energimarknadsinspektionen än de lösningar som remissinstanserna förordar. Förslaget kan antas skapa tillräckligt stora positiva incitament för att fylla sitt syfte. Mot denna bakgrund bör det när intäktsramen bestäms för en nätverksamhet tas hänsyn till i vilken utsträckning flexibilitetstjänster används och förbättrar effektiviteten i verksamheten. Bedömningen ska få medföra en ökning eller minskning av intäktsramen. Ytterligare föreskrifter I likhet med det som gäller i fråga om effektiviseringskrav som avser utnyttjandet av elnätet bör regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kunna meddela föreskrifter i anslutning till regleringen i ellagen (jfr 5 kap. 12 §). Genom föreskrifterna bör det kunna preciseras vilka krav som ska vara uppfyllda för att flexibilitetstjänster ska anses förbättra effektiviteten i nätverksamheten. 11.3 Specifikationer och marknadsprodukter Regeringens förslag: Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om - skyldighet för ett distributionsnätsföretag att ta fram specifikationer för de flexibilitetstjänster som företaget anskaffar och standardiserade marknadsprodukter för sådana tjänster, att lämna specifikationerna och marknadsprodukterna till nätmyndigheten för godkännande och att offentliggöra en förteckning över marknadsprodukterna, och - vilka krav som specifikationer och marknadsprodukter ska uppfylla. Ren energi-rapportens förslag överensstämmer inte med regeringens. I rapporten föreslås att de aktuella frågorna regleras i ellagen. Innan en förteckning fastställs ska samråd ske med berörda aktörer. Förteckningen ska offentliggöras. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Energiföretagen Sverige och Oberoende Elhandlare anser att det bör tydliggöras att flexibilitetstjänster ska anskaffas i enlighet med direktivkravet. Energiföretagen Sverige och Kraftringen Energi AB påpekar att införandet av flexibilitetsmarknader måste få ske stegvis. SKGS och Svenskt Näringsliv anser att det är viktigt att marknadens alla aktörer involveras i framtagningen av marknadsmodeller för flexibilitetsprodukter. Teknikföretagen anser att systemansvariga för distributionssystem bör ta fram specifikationer för flexibilitetstjänster i samråd med ägare av flexibilitetsresurser och leverantörer av flexibilitetstjänster och att även den systemansvarige för överföringssystemet bör inkluderas. Svensk Vindenergi anser att det är av yttersta vikt att de bestämmelser som införs är anpassade till att nästan all ny elproduktion är förnybar. Göteborg Energi AB anser att det kan finnas en risk för en inlåsningseffekt med att ta fram en produktkatalog och att tjänsterna därför bör göras teknikneutrala och beskrivas i termer av funktioner mot nätet. Kraftringen Energi AB anser att det bör förtydligas att balansansvaret är det administrativa regelverk som håller gränssnittet mot den konkurrensutsatta marknaden intakt och tydliggör det ekonomiska ansvaret för olika aktörer. Installatörsföretagen Service i Sverige AB anser att Energimarknadsinspektionen bör få en tidsgräns för att fatta beslut. Skälen för regeringens förslag Elmarknadsdirektivets krav Distributionsnätsföretag, efter godkännande från tillsynsmyndigheten, eller tillsynsmyndigheten själv, ska enligt elmarknadsdirektivet genom ett transparent och deltagandebaserat förfarande som inbegriper alla berörda systemanvändare och transmissionsnätsföretag fastställa specifikationer för de flexibilitetstjänster som upphandlas och om lämpligt standardiserade marknadsprodukter för sådana tjänster åtminstone på nationell nivå (artikel 32.2 första meningen). Specifikationerna ska säkerställa ett faktiskt och icke-diskriminerande deltagande av alla marknadsaktörer, inklusive marknadsaktörer som erbjuder energi från förnybara energikällor, marknadsaktörer som deltar i efterfrågeflexibilitet, aktörer som driver energilagringsanläggningar och marknadsaktörer som deltar i aggregering (artikel 32.2 andra meningen). I artikel 32.2 i elmarknadsdirektivet finns det även krav som gäller utbyte av information med transmissionsnätsföretag. Överväganden och förslag i den delen finns i avsnitt 8. Elmarknadsdirektivet innehåller i detta sammanhang även en bestämmelse om rimlig ersättning till distributionsnätsföretaget för upphandlingen (artikel 32.2 fjärde meningen). När det gäller ersättningen bedömer regeringen att det inte krävs några nya genomförandeåtgärder, eftersom ett distributionsnätsföretag har rätt att uppbära sådana intäkter från nätverksamheten som svarar mot nödvändiga kostnader för upphandlingen (se 5 kap. 1 § ellagen). Behov av nya föreskrifter Som Energimarknadsinspektionen konstaterat krävs nationella föreskrifter som genomför elmarknadsdirektivets krav när det gäller sådana specifikationer för flexibilitetstjänster och standardiserade marknadsprodukter för tjänsterna som enligt elmarknadsdirektivet ska fastställas av distributionsnätsföretag eller den nationella tillsynsmyndigheten. En lämplig ordning är att ett distributionsnätsföretag tar fram specifikationerna och, när det är lämpligt, standardiserade marknadsprodukter och lämnar dessa till Energimarknadsinspektionen för godkännande. För att Energimarknadsinspektionen ska godkänna specifikationer och marknadsprodukter bör det krävas att dessa säkerställer ett faktiskt och icke-diskriminerande deltagande av alla berörda marknadsaktörer. Normnivå De föreskrifter som krävs för att genomföra direktivet i denna del är sådana som riksdagen kan bemyndiga regeringen att meddela. Om föreskrifterna finns på en lägre normnivå, blir det enklare att vid behov genomföra justeringar. En möjlighet är att införa allmänt hållna bestämmelser i lagen och komplettera lagen i förordning och myndighetsföreskrifter. Det finns emellertid inte någon särskild fördel med en sådan uppdelning eller i övrigt starka skäl för en reglering i lagen. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör alltså få meddela föreskrifter om skyldighet för ett distributionsnätsföretag att ta fram specifikationer för de flexibilitetstjänster som företaget anskaffar och standardiserade marknadsprodukter för sådana tjänster, att lämna specifikationerna och marknadsprodukterna till Energimarknadsinspektionen för godkännande och att offentliggöra en förteckning över marknadsprodukterna. Föreskrifter behövs även i fråga om vilka krav som ska vara uppfyllda för att inspektionen ska godkänna specifikationer och marknadsprodukter. Flera remissinstanser har detaljsynpunkter på hur regleringen bör utformas. Regeringen kommer att beakta synpunkterna i samband med att en förordning tas fram. 12 Nätutvecklingsplan för distributionsnätsföretag Regeringens förslag: Ett distributionsnätsföretag ska vartannat år ta fram en plan för hur nätverksamheten ska utvecklas (nätutvecklingsplan), offentliggöra planen och ge in den till nätmyndigheten. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om vad en nätutvecklingsplan ska innehålla och hur den ska tas fram, om offentliggörandet och vilka uppgifter som ska offentliggöras tillsammans med planen och om undantag från skyldigheten att ta fram en plan. Ren energi-rapportens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. I rapporten föreslås inte någon möjlighet till undantag. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Energikontoren Sverige förordar att det ska tydliggöras att lokal och regional samhällsplanering, de regionala energikontoren samt regional utveckling ska tas med i framtagandet av nätutvecklingsplanerna. Svensk Solenergi föreslår att nätägare på alla nivåer bör upprätthålla och underhålla sol- och vindbruksplaner som en del av arbetet med nätutvecklingsplaner i syfte att underlätta och effektivisera omställningen till ett förnybart energisystem. Vattenfall AB anför att det behöver klargöras i vilken omfattning nätutvecklingsplanerna endast syftar till att informera eller om de även ska anses inkludera åtaganden. Malung-Sälens kommun ifrågasätter om inspektionen bör kunna meddela föreskrifter. Power Circle AB anser att det bör beaktas att vissa av landets nätföretag är små och kanske inte har egna resurser att ta fram nätutvecklingsplaner. Energiföretagen Sverige, Ljusdals kommun, Malung-Sälens kommun, Sala kommun, Smedjebackens kommun, Sveriges Kommuner och Regioner, Östersunds kommun och Elinorr förordar undantag för bl.a. små lokalnätsföretag. Skälen för regeringens förslag Elmarknadsdirektivets krav Enligt artikel 32.3 i elmarknadsdirektivet ska utvecklingen av ett distributionsnät baseras på en transparent nätutvecklingsplan, som distributionsnätsföretaget ska offentliggöra minst vartannat år och överlämna till tillsynsmyndigheten. Nätutvecklingsplanen ska skapa transparens när det gäller de flexibilitetstjänster på medellång och lång sikt som behövs. Den ska också ange planerade investeringar under de kommande 5-10 åren, med särskild tonvikt på den huvudsakliga distributionsinfrastruktur som krävs för att ansluta ny produktionskapacitet och ny last, inklusive laddningspunkter för elfordon. Nätutvecklingsplanen ska även omfatta användningen av efterfrågeflexibilitet, energieffektivitet, energilagringsanläggningar och andra resurser som distributionsnätsföretaget ska använda som ett alternativ till en utbyggnad av nätet. I artikel 32.4 finns föreskrifter om ett samrådsförfarande som ska äga rum när nätutvecklingsplanen tas fram. Det anges också att tillsynsmyndigheten får begära att planen ska ändras. Enligt artikel 32.5 får medlemsstaterna besluta att inte tillämpa skyldigheten i artikel 32.3 på integrerade elföretag som betjänar färre än 100 000 anslutna kunder eller som betjänar små enskilda system. Skyldighet för alla distributionsnätsföretag att ta fram en nätutvecklingsplan För att genomföra artikel 32.3 i elmarknadsdirektivet krävs nationella föreskrifter om skyldighet för distributionsnätsföretag att ta fram en nätutvecklingsplan, offentliggöra planen vartannat år och ge in planen till tillsynsmyndigheten. Det krävs vidare föreskrifter som genomför direktivets förhållandevis detaljerade krav på vad nätutvecklingsplanen ska innehålla och hur den ska tas fram. De föreskrifter som krävs för att genomföra direktivet i denna del är sådana som riksdagen kan bemyndiga regeringen att utfärda. Det krävs dock inte detaljerade föreskrifter om planens innehåll för att införa en skyldighet för distributionsnätsföretag att ta fram och offentliggöra en plan för hur nätverksamheten ska utvecklas. Det är alltså lämpligt att reglera sådana grundläggande skyldigheter i ellagen. Ett distributionsnätsföretag bör också ge in nätutvecklingsplanen till Energimarknadsinspektionen. Det finns däremot inga starka skäl som talar för en mer detaljerad reglering i lag. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör i stället få meddela föreskrifter som genomför direktivet när det gäller nätutvecklingsplansens närmare innehåll, hur planen ska tas fram och vilka uppgifter som ska offentliggöras tillsammans med planen. Malung-Sälens kommun väcker frågan om huruvida Energimarknadsinspektionen bör få meddela föreskrifter i ämnet. Regeringen uppfattar dock inte att det finns skäl att utesluta eller begränsa möjligheterna till subdelegation. I samband med att en förordning tas fram kommer regeringen att ta närmare ställning till vilka föreskrifter som bör kunna meddelas av Energimarknadsinspektionen. Undantag Flera remissinstanser lyfter frågan om undantag från skyldigheten att ta fram en nätutvecklingsplan. Det kan anmärkas att elmarknadsdirektivet ger utrymme för undantag endast när det gäller vertikalt integrerade elföretag. Distributionsnätsföretag som inte ingår i koncerner kan alltså inte omfattas av ett undantag enligt artikel 32.5. Det finns inte skäl att närmare överväga möjligheten till undantag för andra distributionsnätsföretag än små och medelstora lokalnätsföretag. För ett litet nätföretag kan uppgiften att ta fram en nätutvecklingsplan framstå som särskilt betungande. Nätutvecklingsplanerna har som syfte att underlätta integreringen av anläggningar som producerar el från förnybara energikällor, främja utvecklingen av energilagringsanläggningar och elektrifieringen av transportsektorn och ge systemanvändarna tillräcklig information om väntade utbyggnader och uppgraderingar av nätet (skäl 61 i elmarknadsdirektivet). Omställningen av kraftsystemet i Sverige innebär utmaningar för många distributionsnätsföretag. Andelen förnybar elproduktion ökar i snabb takt i näten. Den äldre elproduktionen fasas ut i allt större utsträckning. Omställningen skapar tekniska utmaningar och ställer ökade krav på nätföretagens kompetens och organisation. Ett robust elnät är vidare en viktig beståndsdel för Sveriges krisberedskap och totalförsvarets behov. Även ett litet elnät kan ha en strategisk betydelse i omställningen till en ny och förändrad elproduktion. Det har därför betydelse att även små distributionsnätsföretag upprättar nätutvecklingsplaner och på ett transparent sätt redovisar förutsättningarna för bl.a. ny elproduktion och flexibilitetstjänster. Mot denna bakgrund bör utgångspunkten vara att alla distributionsnätsföretag tar fram en nätutvecklingsplan. Det är dock inte uteslutet att det i framtiden kan finnas skäl att undanta en del små nätföretag från skyldigheten. Regeringen föreslår därför att det ska vara möjligt för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om undantag. 13 Investeringsplan för transmissionsnätsföretag Regeringens förslag: Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om skyldighet för ett transmissionsnätsföretag att ta fram en investeringsplan och ge in den till nätmyndigheten. Ren energi-rapportens förslag överensstämmer inte med regeringens. I rapporten föreslås att ett transmissionsnätsföretag vartannat år ska upprätta en tioårig nätutvecklingsplan och lämna in planen till Energimarknadsinspektionen. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 59.1 k i elmarknadsdirektivet ska den nationella tillsynsmyndigheten övervaka de investeringsplaner som transmissionsnätsföretagen utarbetar och i sin årsrapport tillhandahålla en bedömning av i vilken mån dessa investeringsplaner är förenliga med den unionsomfattande nätutvecklingsplanen, varvid bedömningen får innefatta rekommendationer om ändring av dessa investeringsplaner. Elmarknadsdirektivet innehåller inte något uttryckligt krav att ett transmissionsnätsföretag ska ta fram en sådan investeringsplan som anges i artikel 59.1 k. Det är dock lämpligt att en sådan plan tas fram. Frågan är då om det krävs föreskrifter för att säkerställa detta. I Sverige är det i praktiken Affärsverket svenska kraftnät som skulle beröras av ett uttryckligt krav i frågan. Med hänsyn till att affärsverket är en statlig förvaltningsmyndighet, som lyder under regeringen, är det inte självklart att frågan om investeringsplan behöver regleras i föreskrifter. Om regeringen anser att det är lämpligt, kan den meddela sådana föreskrifter med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen. Det är dock inte uteslutet att det i framtiden kan finnas andra transmissionsnätsföretag i Sverige än Affärsverket svenska kraftnät. Regeringen bedömer därför att det kan vara motiverat att införa föreskrifter om en sådan skyldighet som Energimarknadsinspektionen föreslår i Ren energi-rapporten. För att det ska kunna finnas en sådan reglering i fråga om ett nätföretag som är ett privat rättssubjekt krävs det att riksdagen meddelar föreskrifter genom lag eller bemyndigar regeringen att meddela sådana föreskrifter (8 kap. 2 § första stycket 2 och 3 § första stycket regeringsformen). Riksdagen kan även medge att regeringen bemyndigar en förvaltningsmyndighet att meddela föreskrifter i ämnet (8 kap. 10 § regeringsformen). Det finns inte något behov av en reglering i lag. I stället bör regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer få meddela föreskrifter om skyldighet för ett transmissionsnätsföretag att ta fram en investeringsplan och ge in den till Energimarknadsinspektionen. 14 Laddinfrastruktur för elfordon Regeringens förslag: Ett distributionsnätsföretag ska inte få äga, utveckla, förvalta eller driva ett gränssnitt där el kan överföras till ett elfordon i taget eller batteriet på ett elfordon i taget kan bytas ut (laddningspunkt). Förbudet ska inte gälla laddningspunkter som företaget innehar uteslutande för eget bruk. Regeringen ska få meddela föreskrifter om att nätmyndigheten får bevilja dispens i enskilda fall från förbudet. Ren energi-rapportens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. I rapporten föreslås inte någon möjlighet till undantag. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Ljusdals kommun avstyrker förslaget med hänvisning till att det krävs att nätföretagen kan äga, driva och förvalta laddinfrastruktur där inga kommersiella aktörer finns för att hela Sverige ska kunna vara med i omställningen till en fossilfri fordonsflotta. Östersunds kommun påpekar att det finns risk att nätföretag i områden med låg befolkningstäthet inte kommer att kunna driva utbyggnad av laddinfrastruktur i framtiden, vilket eventuellt skulle kunna försvåra och försena utbyggnaden av laddinfrastruktur i hela Sverige. Malung-Sälens kommun, Sala kommun, Teknikföretagen, Elinorr och Lokalkraft Sverige anser att det bör vara möjligt att ge undantag avseende nätföretags möjlighet att äga laddinfrastruktur. E.ON Sverige AB anför att möjligheterna till undantag bör nyttjas fullt ut. Sveriges advokatsamfund anser att kan finnas anledning att överväga frågan om undantag. Skälen för regeringens förslag Elmarknadsdirektivets krav Enligt artikel 33.2 i elmarknadsdirektivet får distributionsnätsföretag inte äga, utveckla, förvalta eller driva gränssnitt där ett elfordon i taget kan laddas eller där batteriet på ett elfordon i taget kan bytas ut, utom då företaget äger sådana laddningspunkter uteslutande för eget bruk. Medlemsstaterna får dock enligt artikel 33.3 tillåta undantag från förbudet, förutsatt att en rad villkor är uppfyllda. Ett förbud är nödvändigt för att genomföra elmarknadsdirektivet För att genomföra artikel 33.2 i elmarknadsdirektivet är det nödvändigt att införa ett förbud mot att distributionsnätsföretag äger, utvecklar, förvaltar eller driver laddningspunkter, som inte innehas uteslutande för eget bruk. Ett sådant förbud bör alltså införas. Undantag från förbudet Flera remissinstanser motsätter sig ett generellt förbud mot att distributionsnätsföretag innehar laddningspunkter och anför bl.a. att ett förbud kan försvåra utbyggnaden av laddinfrastruktur i delar av Sverige. Den intensiva utbyggnad av laddningspunkter för personbilar som pågår i Sverige förutsätter dock i allmänhet inte att laddningspunkter innehas av nätföretag. Vidare har andra aktörer än nätföretag förutsättningar att bygga ut laddningspunkter för tunga fordon. Med hänsyn till det som remissinstanserna anfört kan det emellertid inte uteslutas att det i framtiden kan visa sig finnas skäl att undanta nätföretag från förbudet, exempelvis där det saknas alternativ eller i glesbefolkade delar av landet. Regeringen föreslår därför att det ska vara möjligt för regeringen att meddela föreskrifter om att Energimarknadsinspektionen får bevilja dispens i enskilda fall. 15 Distributionsnätsföretags kommunikation med elanvändare och allmänheten Regeringens förslag: Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om undantag från ellagens krav på åtskillnad när det gäller kommunikation och varumärkesprofilering i fråga om distributionsnätsföretag vars ledningar i huvudsak matar in el från anläggningar för produktion av förnybar el. Undantag ska dock inte få göras för distributionsnätsföretag som ingår i en koncern vars samlade elnät har minst 100 000 elanvändare. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inte några invändningar mot det. Skälen för regeringens förslag: Enligt elmarknadsdirektivet får distributionsnätsföretag, som är vertikalt integrerade, inte i samband med kommunikation och varumärkesprofilering ge upphov till förvirring i fråga om den separata identitet som leveransdelen av det vertikalt integrerade företaget har (artikel 35.3 andra meningen). Kravet är genomfört i 3 kap. 23 § ellagen. När det gäller åtskillnad av distribution innebär elmarknadsdirektivet inga ändringar i sak. En medlemsstat har möjlighet att besluta om undantag för koncerner som har mindre än 100 000 anslutna kunder eller levererar till små, enskilda system (artikel 35.4 i elmarknadsdirektivet). Möjligheten gäller även andra krav i fråga om åtskillnad, bl.a. skyldigheten att upprätta ett regelefterlevnadsprogram (artikel 35.2 d). Sverige har utnyttjat möjligheten till undantag från kravet på regelefterlevnadsprogram (övervakningsplan) för att underlätta för producenter av förnybar el (prop. 2009/10:51). Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Energimarknadsinspektionen får meddela föreskrifter om undantag från kravet på övervakningsplan i fråga om nätföretag vars ledningar i huvudsak matar in el från anläggningar för produktion av förnybar el, förutsatt att företaget inte ingår i en koncern vars samlade elnät har 100 000 elanvändare eller fler (3 kap. 19 § ellagen). Energimarknadsinspektionen har meddelat sådana föreskrifter (EIFS 2013:5). Samma skäl som motiverat införandet av undantag när det gäller kravet på övervakningsplan talar för att införa motsvarande undantag i fråga om nätföretagets kommunikation och varumärkesprofilering. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör därför få meddela föreskrifter om undantag från kraven för distributionsnätsföretag vars ledningar i huvudsak matar in el från anläggningar för produktion av förnybar el. 16 Innehav av energilagringsanläggningar Regeringens förslag: Ett nätföretag ska inte få äga, utveckla, förvalta eller driva en sådan anläggning i elsystemet som används för att i systemet skjuta upp den slutliga användningen av el till en senare tidpunkt än produktionstillfället eller för omvandling av elenergi till en form av energi som kan lagras, lagringen av den energin och den följande återomvandlingen av energin till el eller någon annan energibärare (energilagringsanläggning). Regeringen ska få meddela föreskrifter om att nätmyndigheten får bevilja dispens i enskilda fall från förbudet. Ren energi-rapportens förslag överensstämmer delvis med regeringens. I rapporten föreslås att föreskrifter om undantag från förbudet ska föras in i ellagen i fråga om bl.a. energilagringsanläggningar som är helt integrerade nätkomponenter. Vidare föreslås att det ska framgå av lagen att en energilagringsanläggning som ska fasas ut vid beräkningen av kapitalbasen ska behandlas på motsvarande sätt som en tillgång som inte behövs för att bedriva nätverksamheten. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Östersunds kommun bedömer att förslaget eventuellt riskerar att försvåra utnyttjandet av energilager för att utveckla och effektivisera nätdrift för många aktörer. Luleå tekniska universitet anför att om man skulle tolka definitionen av lagring på ett rent fysiskt sätt skulle all energi lagras under en viss tid i nätet, eftersom det inte går att överföra energin momentant, och att det kan vara värt att ange hur ordet uppskjutning ska tolkas. Universitetet, E.ON Sverige AB och Elinorr uppfattar vidare definitionen av helt integrerad nätkomponent som otydlig. Lantmäteriet anser att frågan om markåtkomst genom ledningsrätt för energilagringsanläggningar som utgör en helt integrerad del av ett elnät kan behöva undersökas närmare. Ljusdals kommun förordar att lagstiftaren utnyttjar de undantag som finns i elmarknadsdirektivet och de förbehåll som finns i undantagen. Sala kommun anser att ett distributionsnätsföretag bör kunna äga ett energilager för att arbeta med effektbegränsande åtgärder och kunna säkra ned mot överliggande nät. Göteborg Energi AB anför att det krävs ytterligare förtydliganden kring avyttringen av en anläggning i de fall ett nätföretag skulle vara ägare på grund av att ingen annan aktör fanns vid upphandlingstillfället. Installatörsföretagen Service i Sverige AB påpekar att det är viktigt att det finns en effektiv beslutsprocess vid ansökan om undantag. Lokalkraft Sverige anser att ett nätföretag bör få ersättning för att det initialt har tagit den ekonomiska risken, när någon annan aktör vill ta över ett energilager. Skälen för regeringens förslag Teknik och användningsområden för energilagring På elområdet kan energi lagras på mekanisk, elektrisk, elektromagnetisk eller kemisk väg. De vanligaste användningsområdena för energilagring är utnyttjande av prisdifferenser (arbitrage), balansering av energi och elbalans, uppstart vid blackout, stabilisering av konventionell elproduktion, lagring för ödrift och icke anslutna system, förskjutning av investeringar, kapande av effekttoppar inom industrin samt energilagring i bostäder. Kapacitet, kostnader, energitäthet, effektivitet samt teknisk och ekonomisk livslängd är faktorer som styr i vilket sammanhang de olika tekniska lösningarna är mest lämpade att använda. En mekanisk teknik, som lagrar energi med hjälp av vattenpumpar eller tryckluft, är användbar för effektbalansering. Elektromagnetisk teknik, dvs. användning av batterier, passar bäst för reservkraft, ödrift och system som inte är anslutna till elnätet. Den teknik som utvecklas snabbast i dag är batterier. Energilagringen inom EU är i dag främst inriktad mot småskalig användning, arbitrage och minskning av kapacitetstoppar. Marknaden för energilagring är ännu relativt begränsad, och endast ett fåtal tekniker är i dag kommersiellt lönsamma och används i större skala. Definitioner av energilagring och energilagringsanläggning I elmarknadsdirektivet avses med - energilagring: i elsystemet en uppskjutning av den slutliga användningen av el till en senare tidpunkt än produktionstillfället eller omvandlingen av elenergi till en form av energi som kan lagras, lagringen av den energin och den därpå följande återomvandlingen av den energin till elenergi eller användningen som en annan energibärare (artikel 2.59), och - energilagringsanläggning: en anläggning i elsystemet där energi lagras (artikel 2.60). För att genomföra elmarknadsdirektivet krävs det nationella föreskrifter om energilagringsanläggningar. En energilagringsanläggning är i det sammanhanget en anläggning som används för energilagring i direktivets mening. Det betyder inte att det är nödvändigt att i ellagen eller någon annan författning införa en definition som ordagrant återger direktivtexten, men föreskrifterna bör utformas med utgångspunkt i de definitioner som finns i direktivet och utan att någon ändring görs av det sakliga innehållet. Det tolkningsproblem som Luleå tekniska universitet pekar på när det gäller uppskjuten användning kan hanteras genom att regleringen i ellagen omfattar sådana anläggningar som används särskilt för energilagring. Regleringen bör alltså omfatta sådana anläggningar i elsystemet som används för att i systemet skjuta upp den slutliga användningen av el till en senare tidpunkt än produktionstillfället eller för omvandling av elenergi till en form av energi som kan lagras, lagringen av den energin och den följande återomvandlingen av energin till el eller annan energibärare. Genom att ange att anläggningen ska användas för sådana ändamål görs en gränsdragning mot sådan uppskjutning av elanvändningen som alltid sker vid transporten av el genom nätet utan att vara särskilt avsedd. Elmarknadsdirektivets krav när det gäller innehav av energilagringsanläggningar I artiklarna 36 och 54 i elmarknadsdirektivet regleras nätföretagens möjligheter att inneha energilagringsanläggningar. Som huvudregel får ett nätföretag inte äga, utveckla, förvalta eller driva energilagringsanläggningar (artiklarna 36.1 och 54.1). Undantag är dock tillåtna dels om energilagringsanläggningarna är helt integrerade nätkomponenter och tillsynsmyndigheten har lämnat sitt godkännande, dels om följande huvudsakliga villkor är uppfyllda (artiklarna 36.2 och 54.2). För det första ska det efter ett anbudsförfarande visa sig att ingen annan aktör medgetts rätt att äga, utveckla, förvalta eller driva sådana anläggningar eller att ingen aktör kan tillhandahålla tjänsten till en rimlig kostnad och i rätt tid. För det andra ska energilagringsanläggningen vara nödvändig för att ett nätföretag ska kunna fullgöra sina skyldigheter enligt elmarknadsdirektivet när det gäller en effektiv, tillförlitlig och säker drift av elnätet, och anläggningarna får inte användas för att köpa eller sälja el på elmarknaderna. Innan anbudsförfarandet genomförs ska tillsynsmyndigheten ha bedömt behovet av ett undantag, granskat anbudsförfarandet och lämnat sitt godkännande. Om det är ett transmissionsnätsföretag som beviljas ett undantag, ska tillsynsmyndigheten anmäla beslutet till Europeiska kommissionen och Acer (artikel 54.3). Tillsynsmyndigheterna ska med jämna mellanrum eller minst vart femte år hålla ett offentligt samråd om befintliga energilagringsanläggningar för att bedöma den potentiella tillgängligheten och det potentiella intresset av att investera i sådana anläggningar (artiklarna 36.3 och 54.4). Om ett offentligt samråd, enligt tillsynsmyndighetens bedömning, visar att andra parter kan äga, utveckla, driva eller förvalta sådana anläggningar på ett kostnadseffektivt sätt, ska tillsynsmyndigheten säkerställa att den verksamhet som bedrivs av nätföretag på detta område fasas ut inom 18 månader. Som en del av villkoren för detta förfarande får tillsynsmyndigheterna medge att nätföretaget får skälig ersättning, särskilt för att få tillbaka restvärdet av sina investeringar i energilagringsanläggningarna. Det finns dock energilagringsanläggningar som inte omfattas av det offentliga samrådet (artiklarna 36.4 och 54.5). Det gäller helt integrerade nätkomponenter och, förutsatt att en rad krav är uppfyllda, nya batterilagringsanläggningar. Utformningen av ett förbud För att genomföra elmarknadsdirektivet krävs att det införs ett förbud för nätföretag att äga, utveckla, förvalta eller driva energilagringsanläggningar. Det finns alltså inte utrymme för att beakta sådana invändningar som tar sikte på de svårigheter ett förbud kan skapa för nätverksamheten. Eventuella problem får i stället hanteras genom de möjligheter till undantag från förbudet som är tillåtna enligt direktivet. Det kan ifrågasättas om det som anges i elmarknadsdirektivet inte går att sammanfatta som ett förbud mot att inneha de aktuella anläggningarna. Att formulera förbudet på det sättet kan dock medföra att det blir otydligt om Sverige genomfört direktivet på ett korrekt sätt i denna del. Ett nätföretag bör alltså uttryckligen inte få äga, utveckla, förvalta eller driva en energilagringsanläggning. Dispens från förbudet Det är tveksamt om det i Sverige i dag finns en sådan marknad för energilagringsanläggningar som utesluter ett behov för nätföretagen att själva inneha anläggningarna. Sverige bör därför använda de möjligheter till undantag från förbudet som är tillåtna enligt elmarknadsdirektivet. Det finns inte skäl att i ellagen föra in samtliga de detaljerade föreskrifter som krävs för att göra undantag möjliga. Om föreskrifterna finns på en lägre normnivå, blir det också enklare att vid behov genomföra justeringar. En möjlighet är att införa allmänt hållna bestämmelser i lagen och komplettera lagen i förordning och myndighetsföreskrifter. Regeringen ser dock ingen särskild fördel med en sådan uppdelning eller att det annars finns starka skäl för en reglering i lagen. Regeringen bör få meddela föreskrifter om att Energimarknadsinspektionen får bevilja dispens i enskilda fall från förbudet. I det sammanhanget finns utrymme för att beakta sådana synpunkter som remissinstanserna lämnat i fråga om utformningen av undantag. Lantmäteriet anser att frågan om markåtkomst för energilagringsanläggningar som utgör en helt integrerad del av ett elnät kan behöva undersökas närmare. Frågan ligger emellertid utanför ramarna för detta lagstiftningsärende. Nätföretagets kostnader för en anläggning som fasas ut Ett nätföretag som innehar en energilagringsanläggning kan tvingas fasa ut anläggningen, om en dispens från förbudet upphör att gälla. Frågan uppkommer då hur investeringen ska behandlas vid beräkningen av kapitalbasen när en intäktsram bestäms för nätverksamheten. En tillgång som inte behövs för att bedriva verksamheten ska anses ingå i kapitalbasen, om det skulle vara oskäligt mot nätföretaget att bortse från tillgången (5 kap. 7 § andra stycket ellagen). Detta gäller även en energilagringsanläggning som ett nätföretag inte längre får använda. Till skillnad från Energimarknadsinspektionen och Göteborg Energi AB bedömer regeringen att det inte krävs något särskilt förtydligande i ellagen. I de fall då det är motiverat kan ett nätföretag redan enligt de gällande bestämmelserna få en sådan ersättning som Lokalkraft Sverige efterlyser för att företaget initialt har tagit den ekonomiska risken. 17 Redovisning av nätverksamhet 17.1 Redovisning av transmission och distribution Regeringens förslag: Transmission och distribution ska redovisas var för sig. Promemorians förslag överensstämmer i sak med regeringens. Enligt promemorians förslag ska transmission redovisas skilt från annan nätverksamhet. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Skälen för regeringens förslag: I artikel 56.3 i elmarknadsdirektivet föreskrivs bl.a. att elföretag i sin interna bokföring ska redovisa transmissions- och distributionsverksamheten var för sig så som de skulle behöva göra om verksamheterna bedrevs av separata företag. Syftet är att undvika diskriminering, korssubventionering och snedvridning av konkurrensen. Nätverksamhet ska ekonomiskt redovisas skilt från annan verksamhet (3 kap. 2 § ellagen). Något krav på att transmission och distribution ska hållas åtskilda finns inte enligt ellagen. Ett tillägg bör därför göras för att transmission och distribution ska redovisas var för sig. 17.2 En utökad samredovisning av lokalnät Regeringens förslag: Nätmyndigheten ska besluta att distributionsnätsföretagens lokalnät ska redovisas samlat, om inte områdena sammantagna utgör en olämplig enhet. Nätkoncessionsutredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Konkurrensverket avstyrker förslaget då de inte anser att utredningens bedömning, att minskade transaktionskostnader och standardisering av elnätstariffer kan förväntas motverka de negativa effekterna på prisbilden, är övertygande. Även SKGS påpekar att det av utredningen framgår att ett överuttag av avgifter i stadsnät, som subventionerar glesbygdsnät, på längre sikt kan leda till minskat välstånd genom ökade kostnader för kundkollektivet som helhet. SKGS menar också att det inte är rimligt att låta de totala kostnaderna öka till följd av en rent administrativ beräkning av monopolverksamheter som varken har ekonomisk, funktionell eller geografisk anknytning. Affärsverket svenska kraftnät är kritiskt till förslaget då regional- och lokalnätsägarnas samordning av nätavgifter över större områden motverkar möjligheten att via transmissionsnätavgiften styra överföringen mellan elområden. Skälen för regeringens förslag: Samredovisning innebär att flera nätkoncessioner för område har en gemensam tillåten intäktsram och en enhetlig struktur på överföringstariffen (4 kap. 4 § och 5 kap. 13 § ellagen). Det möjliggör för nätföretaget att utjämna tarifferna mellan områden med olika kostnadsförutsättningar och underlättar finansiering av nätinvesteringar i glesbygd. En förutsättning för samredovisning är att nätkoncessionerna ligger geografiskt nära varandra (3 kap. 3 § ellagen), vilket motiverats av att det inte ska råda stora skillnader mellan nättarifferna i angränsande områden trots att de objektiva förutsättningarna att bedriva nätverksamhet är i stort sett lika. I praktiken har dock detta problem ändå uppstått eftersom nätverksamheten bedrivs av olika företag med varierande förutsättningar att samredovisa och därigenom omfördela finansieringsbehovet. Möjligheten till samredovisning av lokalnät bör mot denna bakgrund utökas på så vis att det tidigare kravet på geografisk närhet tas bort. En utökad samredovisning kan ha en negativ påverkan på vissa kunder i form av ökade kostnader, vilket också Konkurrensverket och SKGS påpekar. Risken för detta bedöms emellertid som begränsad mot bakgrund av att de samredovisningar som redan har genomförts har resulterat i diversifierade redovisningsenheter med hög grad av utjämning mellan tätort och glesbygd. En utökad samredovisning av dessa områden bör därmed inte väsentligt försämra marknadens effektivitet utan endast resultera i en mindre omfördelning mellan kunder. Affärsverket svenska kraftnäts invänder att en ökad samredovisning motverkar ambitionen att transmissionsnätsavgiften ska ha en styrande effekt. Det finns dock flera sätt att åstadkomma en smart produktion och förbrukning av el. Affärsverket svenska kraftnät arbetar t.ex. redan i dag med att organisera en central balansmarknad för flexibel produktion och större flexibla förbrukare. Någon möjlighet att samredovisa lokalnät och regionnät, utöver vad som i dag ges möjlighet till, bör inte finnas. Den utjämning som skulle följa av en sådan samredovisning bedöms innebära ett alltför stort avsteg från effektivt utformade nättariffer för överföring. Något behov av övergångsbestämmelser med anledning av den utökade möjligheten till samredovisning finns inte, eftersom Energimarknadsinspektionen kan fatta nya beslut om redovisning vid ändrade förhållanden. 17.3 Ledningar i lokalnät som ska redovisas som regionnät Regeringens förslag: En ledning i ett lokalnät ska redovisas som regionnät, om samma nätföretag äger både lokalnätet och regionnätsledningar och den aktuella ledningen och regionnätet utgör en organisatoriskt och tekniskt sammanhållen enhet. Nätkoncessionsutredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Skälen för regeringens förslag: Enligt gällande regelverk måste alla ledningar inom gränserna och spänningsnivån för en områdeskoncession för lokalnät redovisas som lokalnät utan att någon hänsyn tas till ledningens funktion. En konsekvens av detta är att en utbyggnad av regionnätet, som ryms inom ett lokalnät med områdeskoncession, bekostas av lokalnätskunderna i stället för regionnätskunderna som faktiskt använder ledningen. Det gäller även om lokalnätet inte är anslutet till regionnätsledningen. För att komma till rätta med detta bör kopplingen mellan koncessionsform och hur en ledning ska redovisas ändras på så vis att ledningar som omfattas av nätkoncession för område ska redovisas som regionnät. Detta bör dock också förutsätta att ledningarna används och ägs av samma juridiska person. Redovisningen bör ske utan föregående prövning av nätmyndigheten, precis som i dag sker för vissa linjer som redovisas tillsammans med lokalnät. Förslaget möjliggör vidare att den högsta tillåtna spänningen för ett lokalnät kan höjas utan att det påverkar avgiftsnivåerna på regionnätet i de fall regionnätsledningen ägs av samma nätföretag som innehar områdeskoncessionen för lokalnätet. Kostnaderna för kunderna bör bli oförändrade, eftersom avgifterna inte påverkas av förändringen och den totala intäktsramen för nätföretaget förblir densamma. 17.4 Redovisning av nätkoncession för ett område med en lägsta tillåtna spänning Regeringens förslag: En nätkoncession för ett område med en lägsta tillåtna spänning ska redovisas tillsammans med nätföretagets nätkoncessioner för linje. Nätkoncessionsutredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Skälen för regeringens förslag: Ledningar som byggs och drivs med en nätkoncession för område med en lägsta tillåtna spänning har samma funktion som regionnätsledningar som byggs och drivs med en nätkoncession för linje. Det faller sig därför naturligt att nätföretaget redovisar dessa ledningar tillsammans. 17.5 Redovisning av en ledning som byggs och används med stöd av någon annans nätkoncession för område Regeringens förslag: Ett nätföretag som bygger och använder en ledning med stöd av någon annans nätkoncession för område ska, utifrån ledningens funktion, redovisa denna tillsammans med sitt lokalnät eller regionnät. Nätföretaget ska inom sex månader från medgivandet meddela nätmyndigheten hur ledningen ska redovisas. Nätkoncessionsutredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Skälen för regeringens förslag: Nätföretag med nätkoncession för område kan i dag bygga och driva en ledning i ett angränsande koncessionsområde med stöd av ett medgivande enligt 2 kap. 11 § ellagen. Hur sådana ledningar ska redovisas har hittills inte varit föremål för någon reglering. Regeringen ser nu ett sådant behov. Det faller sig naturligt att det nätföretag som faktiskt använder ledningen i sin verksamhet också är skyldigt att redovisa ledningen. Redovisningen bör, utifrån ledningens funktion, ske antingen i nätföretagets lokalnäts- eller regionnätsverksamhet. Ett nätföretag bör inom sex månader från ett medgivande 2 kap. 11 § ellagen meddela nätmyndigheten hur ledningen ska redovisas. 18 Anslutning till elnätet 18.1 Särskilda skäl för att inte ansluta en anläggning Regeringens förslag: En nätkoncessionshavare ska få göra avsteg från skyldigheten att ansluta en anläggning till en ledning eller ett ledningsnät med hänvisning till att det saknas ledig kapacitet endast om det inte finns förutsättningar att åtgärda kapacitetsbristen på ett sätt som är samhällsekonomiskt motiverat utan att förstärka ledningen eller ledningsnätet. Kapacitetsrapportens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Enligt rapportens förslag ska kapacitetsbrist som kan åtgärdas med andra samhällsekonomiskt motiverade åtgärder än utbyggnad av nätet inte få åberopas som särskilda skäl för att göra avsteg från anslutningsskyldigheten. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Nacka kommun avstyrker förslaget. Affärsverket svenska kraftnät anser att det behövs en utredning innan lagen ändras, särskilt vad beträffar ansvar, tidshorisont och vilken typ av åtgärder som kan vara aktuella. Försvarsmakten anser att förslaget inte löser kapacitetsbristen utan endast riskerar att förlänga ledtiderna för nätutbyggnad då nätföretagen tvingas genomföra utökade analyser. Konkurrensverket påpekar att även kostnaden för nätföretagen av att följa regelverket utgör en samhällsekonomisk kostnad och att förslagets effekter därför bör utvärderas efter några år. Riksrevisionen konstaterar att det kan finnas behov av ett ramverk för samhällsekonomiska analyser till följd av förslaget. Energiföretagen Sverige och Elinorr anser att bedömningen av vad som är samhällsekonomiskt motiverade åtgärder måste vara enkel och tydlig. Stockholms kommun och Sveriges Kommuner och Regioner anser att det behöver tydliggöras att samhällsekonomiskt motiverade åtgärder ska omfatta även lokal produktion. Svensk Solenergi bedömer att det är oklart vad förslaget betyder i praktiken. Sveriges advokatsamfund anser att den föreslagna ändringen är otydligt formulerad och bör förtydligas både språkligt och innehållsmässigt. Uppsala universitet (Juridiska fakultetsnämnden) bedömer att det är en öppen fråga vad som ska läggas i begreppet samhällsekonomiskt motiverade åtgärder. E.ON Sverige AB anför att skrivningen om andra samhällsekonomiskt motiverade åtgärder riskerar att driva en tolkning från fall till fall som skapar osäkerheter och potentiellt leder till ytterligare tidsåtgång samt långdragna diskussioner, processer och förseningar. Även Tekniska verken i Linköping AB, Sveriges Elkraftentreprenörer och Lokalkraft Sverige anser att det bör förtydligas vad samhällsekonomiskt motiverade åtgärder innebär. Affärsverket svenska kraftnät håller inte med Energimarknadsinspektionen om att alla flexibilitetsresurser som är billigare per kilowattimme än kundernas värdering av icke-levererad energi som tumregel bör vara samhällsekonomiskt motiverade, eftersom det kan leda till mycket höga elnätskostnader. Vattenfall AB ser ett behov av ett tydliggörande av användande av flexibilitetsresurser i relation till intäktsregleringen, tolkningen av samhällsekonomisk lönsamhet och begränsningen av flexibilitetsresursers möjlighet att bidra med kapacitet. Skälen för regeringens förslag Anslutningsskyldigheten En nätkoncessionshavare är som huvudregel skyldig att på skäliga villkor ansluta en anläggning till sin ledning eller sitt ledningsnät (3 kap. 6 och 7 §§ ellagen). Skyldigheten gäller alla ledningar eller ledningsnät som omfattas av nätkoncession. Undantag gäller om det finns särskilda skäl. Det är framför allt ledningens eller ledningsnätets kapacitet som kan påverka anslutningsskyldigheten (se prop. 1996/97:136 s. 141-143). Om det saknas ledig kapacitet, ska de som redan är anslutna ha företräde. Att åtgärda kapacitetsbrist Ett nätföretag ansvarar för att ledningsnätet byggs ut vid behov och att nätet på lång sikt kan uppfylla rimliga krav på överföring av el (3 kap. 1 § ellagen). Det betyder inte att nätföretaget är skyldigt att bygga ut elnätet så snart det saknas ledig kapacitet för att ansluta en enskild anläggning. Det finns andra sätt att åtgärda kapacitetsbrist. Företaget kan använda efterfrågeflexibilitet, energilagring och andra flexibilitetsresurser som ett alternativ till en utbyggnad. Enligt elmarknadsdirektivet ska medlemsstaterna skapa incitament för distributionsnätsföretag att använda flexibilitet i distributionsnät (se avsnitt 11.2). Genom användningen av flexibilitetsresurser kan det frigöras kapacitet i nätet som gör det möjligt att täcka både redan anslutna kunders behov och anslutningar av nya anläggningar. Nacka kommun påpekar att elnäten måste byggas ut och uppgraderas och anser att Energimarknadsinspektionen i stället för att föreslå en lagändring bör medverka till att utreda vilka samhällsekonomiskt lönsamma lösningar som kan finnas och därmed ge nätföretagen förutsättningar att ta ansvar i frågan. En ökad användning av flexibilitetstjänster, när sådana är tillgängliga, är dock inte något hinder för den utbyggnad av elnätet som under alla förhållanden är nödvändig bl.a. för att kunna klara av framtida effekthöjningar. Ett nätföretag bör alltså inte generellt kunna åberopa kapacitetsbrist som skäl för att inte ansluta en anläggning, om det går att åtgärda bristen utan att bygga ut ledningen eller ledningsnätet. Genom att förtydliga kraven i denna del skapas också nya drivkrafter för att använda flexibilitetstjänster. Några remissinstanser anser att det bör förtydligas vilka åtgärder som kan bli aktuella. Med hänsyn till elmarknadens och teknikens utveckling är det emellertid inte lämpligt att precisera detta i lagtexten. Någon sådan precisering bör inte heller vara nödvändig, eftersom det inte kan krävas att nätföretaget undersöker åtgärder som ligger utanför ramarna för normal nätverksamhet eller är oförenliga med företagets skyldighet att se till att ledningsnätet är säkert, tillförlitligt och effektivt och på lång sikt kan uppfylla rimliga krav på överföring av el. Mot den bakgrunden behöver en ändring i fråga om vad som kan anses vara särskilda skäl inte medföra något omfattande merarbete för nätföretagen eller sådana förlängda ledtider som Försvarsmakten befarar. Tidshorisonten för att åtgärda kapacitetsbristen Vid bedömningen av om det finns förutsättningar att åtgärda kapacitetsbrist för att göra en anslutning möjlig är det nödvändigt att ta hänsyn till inom vilken tid nätföretaget kan vidta åtgärderna. En naturlig utgångspunkt är att en anslutningsskyldighet bör finnas endast om nätföretaget kan åtgärda kapacitetsbristen inom en rimlig tid. Om exempelvis de flexibilitetstjänster som skulle kunna undanröja kapacitetsbristen i ett enskilt fall inte kommer att vara tillgängliga för att göra det möjligt att ansluta en anläggning inom en skälig tid, kan det inte sägas finnas förutsättningar för att åtgärda bristen. Detta bör stå klart även utan att det uttryckligen anges i lagen. Som nämns ovan måste de åtgärder som kan komma i fråga dessutom vara förenliga med kravet att ledningsnätet på lång sikt uppfyller rimliga krav på överföring av el. Med hänsyn till det som redovisas ovan finns förutsättningar att ändra lagen utan sådan ytterligare utredning som Affärsverket svenska kraftnät förordar när det gäller ansvar, tidshorisont och vilken typ av åtgärder som kan vara aktuella. Kostnaden för åtgärden Det är inte rimligt att kräva att ett nätföretag ska vara skyldigt att ansluta en anläggning utan hänsyn till kostnaden för de åtgärder som krävs för att undanröja kapacitetsbristen, i vart fall inte om kostnaden ska bäras av någon annan än den som får ansluta anläggningen. Anläggningsinnehavaren ska enligt ellagen ersätta nätföretagets skäliga kostnader för anslutningen (3 kap. 9 a §). Avgiften behöver inte med automatik täcka nätföretagets faktiska kostnader för anslutningen. Den som önskar ansluta sig ska stå för de direkta merkostnader som anslutningen orsakar för nätföretaget, dvs. betala den s.k. kundspecifika kostnaden för anslutningen. Kostnaden för flexibilitetstjänster som anskaffas för att möjliggöra en viss anslutning kan i och för sig uppfattas som en sådan kundspecifik kostnad som ska ersättas av den som önskar ansluta sig. Det är dock tveksamt om det i normalfallet går att knyta kostnaden till anslutningen av en viss anläggning. Nätföretaget gör inte en investering utan får en löpande kostnad under en tid som inte är bestämd i förväg. Åtgärden kan också frigöra kapacitet så att flera nya anläggningar kan anslutas till elnätet i framtiden. Det är mot den bakgrunden svårt att vid anslutningstillfället beräkna en kostnad som ska ersättas genom en engångsavgift för anslutningen. Kostnaden kommer alltså i huvudsak att slås ut på kundkollektivet genom överföringsavgifter. En kostnad som ska bäras av kundkollektivet bör vara rimlig i förhållande till den nytta som kunderna har av åtgärden. Åtgärden bör alltså vara samhällsekonomiskt motiverad. Närmare om vad som är samhällsekonomiskt motiverat Det är i första hand nätföretaget som måste ta ställning till vilka åtgärder för att undanröja kapacitetsbrist som är samhällsekonomiskt motiverade. Om ett företag nekar anslutning kan frågan dock ytterst komma att prövas av Energimarknadsinspektionen (se avsnitt 24.1). Vid den prövningen är det nätföretaget som ska visa att det finns skäl att göra avsteg från anslutningsskyldigheten. Flera remissinstanser framhåller att det behöver vara tydligt vad som är en samhällsekonomiskt motiverad åtgärd bl.a. för att nätföretagen ska kunna genomföra bedömningen på ett effektivt och enhetligt sätt. Den nytta som en åtgärd medför är en funktion av betalningsviljan hos de kunder som kan anslutas till nätet. En åtgärd som är billigare per kilowattimme än kundernas värdering av icke-levererad energi kan i vart fall som en utgångspunkt anses vara samhällsekonomiskt motiverad. Energimarknadsinspektionen beräknar redan i dag värdet av icke-levererad energi i samband med bl.a. förhandsregleringen av nätföretagens intäkter. I den utsträckning det krävs ytterligare vägledning kan sådan utvecklas genom Energimarknadsinspektionens praxis i prövningsärenden. I det sammanhanget kommer även andra omständigheter att kunna vägas in i bedömningen, exempelvis om huruvida flexibilitetstjänsterna kommer att finnas tillgängliga under en längre tidsperiod. Med hänsyn till att en bedömning måste göras i varje enskilt fall framstår risken som liten för sådana höga elnätskostnader som Affärsverket svenska kraftnät nämner. Som Konkurrensverket påpekar bör en utvärdering göras när den nya regleringen har tillämpats någon tid. 18.2 Ett nytt krav för att nätföretag ska få göra avsteg från anslutningsskyldigheten Regeringens förslag: Ett distributionsnätsföretag ska i fråga om en anläggning för produktion av förnybar el vars inmatning kan ske med en effekt om högst 43,5 kilowatt få göra avsteg från anslutningsskyldigheten endast om företaget underrättar den som begär anslutning om detta och underrättelsen lämnas inom en månad från det att företaget har tagit emot begäran. Ren energi-rapportens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Energikontoren Sverige anser att det finns skäl att se över om det är möjligt att kunna förkorta tiden som nätföretaget har på sig att ansluta en godkänd anläggning av förnybar energi. Göteborg Energi AB anser att det finns risk för att de aktuella anslutningarna kommer att prioriteras före andra anslutningar och att det bör finnas möjligheter för nätföretag att göra dessa bedömningar så att det inte skapas en egen kö för dessa anslutningsärenden. Skälen för regeringens förslag: I artikel 17 i det omarbetade förnybartdirektivet finns bestämmelser om nätanslutning efter enkel anmälan. Artikel 17.1 gäller anläggningar eller enheter för aggregerad produktion som tillhör egenanvändare av förnybar energi och demonstrationsprojekt för förnybar energi med en elkapacitet på högst 10,8 kW, eller motsvarande för andra anslutningar än trefasanslutningar. För att uppfylla det omarbetade förnybartdirektivets krav i Sverige krävs genomförandeåtgärder i anslutning till artikel 17.1 i den del som gäller skyldigheten för ett distributionsnätsföretag att inom en begränsad tid lämna återkoppling till den som vill ansluta en anläggning. En anläggning ska enligt direktivet få anslutas till elnätet, om distributionsnätsföretaget tillstyrker det eller i avsaknad av ett beslut från företaget inom en månad efter anmälan. Sådana åtgärder som Energikontoren Sverige efterlyser krävs inte i detta sammanhang. Anslutningsskyldigheten är långtgående enligt ellagen (se avsnitt 18.1). För att kravet i det omarbetade förnybartdirektivet ska genomföras i Sverige bör dock ett distributionsnätsföretag kunna vägra att ansluta vissa anläggningar för produktion av förnybar el endast om företaget inte underrättar den som vill ansluta anläggningen inom en månad från det att företaget har tagit emot begäran. När det gäller skyldigheten att underrätta elproducenten lämnar direktivet inte utrymme för sådana hänsyn som Göteborg Energi AB pekar på. Det finns redan bestämmelser om småskalig elproduktion i ellagen. En elanvändare som har ett säkringsabonnemang om högst 63 ampere och som producerar el vars inmatning kan ske med en effekt om högst 43,5 kilowatt kan exempelvis befrias från avgiften för inmatningen (se avsnitt 21). Det är lämpligt att samma effektgräns gäller för den strängare anslutningsskyldigheten. 18.3 Anslutning till region- eller transmissionsnät Regeringens förslag: Innehavaren av en nätkoncession för område med en lägsta tillåtna spänning ska få ansluta en elektrisk anläggning till en ledning som omfattas av nätkoncessionen endast om innehavaren av lokalnätet har medgett det eller om nätmyndigheten har gett tillstånd till anslutningen efter ansökan av innehavaren av det överliggande nätet. Nätkoncessionsutredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens. Utredningen föreslår dock termerna lokalnätsområde och regionnätsområde. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Skälen för regeringens förslag: Tidigare var det inte möjligt att bygga och driva regionnät med stöd av en nätkoncession för område. Endast lokalnät omfattades av sådana koncessioner. Genom lagändringar som trädde i kraft den 1 augusti 2021 är det numera möjligt att bevilja nätkoncession för område för ledningar som ingår i ett regionnät (prop. 2020/21:188). En sådan nätkoncession har en högsta och en lägsta tillåtna spänning. Regionnätet kan i framtiden alltså bestå av både ledningar som omfattas av en nätkoncession för linje och ledningar som omfattas av en nätkoncession för område med en lägsta tillåtna spänning. När det gäller anslutning till elnätet är en utgångspunkt för regleringen att en anläggning i första hand ska anslutas till lokalnätet. Därför krävs enligt ellagen ett medgivande av den som har nätkoncession för område för att en anläggning ska få anslutas till en ledning som omfattas av en nätkoncession för linje i stället för till det ledningsnät som omfattas av nätkoncessionen för område (3 kap. 8 § första stycket). Energimarknadsinspektionen kan lämna tillstånd till anslutningen, om lokalnätsföretaget inte medger den och det finns särskilda skäl (3 kap. 8 § andra stycket). Regleringen bör anpassas till de lagändringar som trädde i kraft den 1 augusti 2021. Medgivande eller tillstånd bör alltså krävas i samtliga fall när någon vill ansluta en anläggning till ett överliggande nät i stället för till lokalnätet. Detta innebär att det som i dag gäller för anslutning till en ledning som omfattas av en nätkoncession för linje ska gälla även anslutning till en ledning som omfattas av en nätkoncession för område med en lägsta tillåtna spänning. Det är innehavaren av det överliggande nätet som kan ansöka om tillstånd att få göra anslutningen (prop. 1996/97:136 s. 143). Som Lagrådet påpekar bör detta framgå av författningstexten. Lagrådet efterlyser även resonemang om arten av de bedömningar som ska ligga till grund för Energimarknadsinspektionens beslut. I den frågan finns inte något särskilt beredningsunderlag i detta lagstiftningsärende. Det saknas därför förutsättningar för resonemang som går utöver det som anges i äldre förarbeten, se prop. 1996/97:136 s. 123 och 143. 18.4 Standardiserade rutiner för anslutning av energilagringsanläggningar Regeringens förslag: Ett nätföretag ska ha standardiserade rutiner för anslutning av energilagringsanläggningar. Ren energi-rapporten innehåller inte något motsvarande förslag. Remissinstanserna berör inte frågan. Skälen för regeringens förslag: Transmissionsnätsföretag ska enligt artikel 42.1 första meningen i elmarknadsdirektivet inrätta och offentliggöra transparenta och effektiva förfaranden för icke-diskriminerande anslutning av nya produktionsanläggningar och energilagringsanläggningar till överföringssystemet. Energimarknadsinspektionen bedömer att direktivets krav i denna del är genomförda genom bl.a. hittillsvarande 3 kap. 7 b § ellagen. Ett nätföretag ska enligt den paragrafen ha standardiserade rutiner för anslutning av elproduktionsanläggningar. För att genomföra elmarknadsdirektivet fullt ut bör kravet att ha standardiserade rutiner emellertid omfatta även anslutning av energilagringsanläggningar. 18.5 Information om åtgärder som krävs för att förstärka elnätet Regeringens förslag: Ett nätföretag, som har vägrat ansluta en anläggning till en ledning eller ett ledningsnät med hänvisning till att ledningen eller nätet saknar kapacitet, ska mot skälig ersättning ge den som begär det information om vilka åtgärder som krävs för att anslutningen ska kunna genomföras. Om anläggningen är en laddningspunkt, ska nätföretaget utan särskild begäran lämna informationen tillsammans med meddelandet om att anslutning vägras. Nätföretaget ska lämna informationen utan ersättning. Nätmyndigheten ska ta upp tvister om vilka skyldigheter ett nätföretag har. Ren energi-rapportens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Svensk Vindenergi anför att nätföretaget bör ge kunden en uppskattning av hur mycket en förstärkning uppskattas kosta kunden, vad som behöver förstärkas och hur lång tid det uppskattas ta samt att det också bör finnas en tidsgräns för hur lång tid företaget har på sig att svara kunden. Skälen för regeringens förslag: I artikel 6.2 i elmarknadsdirektivet finns nya krav när det gäller tillträde till elnätet. Vid behov ska ett nätföretag som vägrar tillträde till elnätet tillhandahålla relevant information om vilka åtgärder som skulle krävas för att förstärka nätet. Informationen ska alltid tillhandahållas om tillträde till laddningspunkter har nekats. Den part som begär sådan information får åläggas en rimlig avgift för att täcka kostnaderna för tillhandahållande av informationen. Ett nätföretag är inte skyldigt att ansluta en anläggning, om det saknas ledig kapacitet och anslutningen förutsätter att ledningsnätet byggs ut (se avsnitt 18.1). Någon skyldighet för nätföretaget att ge anläggningsinnehavaren eller någon annan som berörs information om vilka förstärkningsåtgärder som krävs för att anslutningen ska bli möjlig finns dock inte enligt hittillsvarande reglering. För att genomföra elmarknadsdirektivet i den aktuella delen bör ett nätföretag, som vägrar ansluta en anläggning med hänvisning till att det saknas ledig kapacitet, vara skyldigt att ge den som begär det information om vilka nätförstärkningsåtgärder som krävs för att anslutningen ska bli möjlig. Den som begär information bör betala skälig ersättning till nätföretaget. Det finns inte anledning att gå längre än direktivet på det sätt som Svensk Vindenergi förordar. När det gäller anslutning av laddningspunkter följer det av direktivet att nätföretaget ska tillhandahålla informationen utan begäran. I de fallen bör alltså företaget vara skyldigt att lämna informationen utan ersättning tillsammans med meddelandet om att anslutning vägras. I likhet med vad som gäller i fråga om anslutningsskyldigheten bör tvister om nätföretagets skyldigheter enligt de nya bestämmelserna prövas av Energimarknadsinspektionen (se även avsnitt 24.1). 18.6 Avgiftsfrihet för anslutning av mikroproduktion av el Regeringens förslag: En elanvändare som har ett abonnemang för en säkring om högst 63 ampere ska inte betala någon avgift för att ansluta en produktionsanläggning som producerar el vars inmatning kan ske med en effekt om högst 43,5 kilowatt och ansluts där en anläggning för användning av el redan är ansluten och med en effekt som inte överstiger uttagsabonnemangets effekt. Ren energi-rapportens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Skälen för regeringens förslag: I artikel 21 i det omarbetade förnybartdirektivet finns krav som ska underlätta för egenanvändare av förnybar energi. Enligt artikel 21.2 a ska medlemsstaterna säkerställa att egenanvändare av förnybar energi har rätt att producera förnybar energi, inklusive för egen förbrukning, och att lagra och sälja sin överskottsproduktion av sådan el utan att omfattas av diskriminerande eller oproportionella förfaranden eller avgifter och nätavgifter som inte är kostnadsrelaterade. Artikel 21 i det omarbetade förnybartdirektivet är i huvudsak genomförd i svensk rätt. Det finns emellertid skäl att överväga ytterligare åtgärder när det gäller anslutningen av anläggningar för mikroproduktion av el till elnätet och inmatningen av el från sådana anläggningar på nätet. En elanvändare som har ett säkringsabonnemang om högst 63 ampere och som producerar el vars inmatning kan ske med en effekt om högst 43,5 kilowatt kan vara befriad från att betala nätföretaget för inmatningen (4 kap. 10 § tredje stycket ellagen). Enligt Energimarknadsinspektionens hittillsvarande tolkning av regelverket är det inte en ny anslutning i ellagens mening om en sådan mikroproduktionsanläggning ansluts till elnätet i samma leveranspunkt som en befintlig anläggning för användning av el, åtminstone inte om produktionsanläggningen ansluts med en effekt som inte överstiger uttagsabonnemangets effekt. Anläggningsinnehavaren ska alltså inte heller betala någon anslutningsavgift. Som Energimarknadsinspektionen konstaterar i Ren energi-rapporten kan detta emellertid tydliggöras genom att det av lagen uttryckligen framgår att elanvändaren inte ska betala någon avgift för att ansluta produktionsanläggningen. För att säkerställa att egenanvändare av förnybar energi kan producera förnybar el på det sätt som anges i artikel 21.1 a i det omarbetade förnybartdirektivet bör en elanvändare som har ett säkringsabonnemang om högst 63 ampere inte behöva betala någon avgift för att ansluta en produktionsanläggning, som producerar el vars inmatning kan ske med en effekt om högst 43,5 kilowatt, förutsatt att anslutningen sker där en anläggning för användning av el redan är ansluten och med en effekt som inte överstiger uttagsabonnemangets effekt. Lagrådet anser att det skulle bli tydligare om begreppen småskalig produktion och mikroproduktion beskrevs närmare, antingen genom en definition i lagen eller i författningskommentaren. Ett alternativ är enligt Lagrådet att inte använda uttrycken. Ord som mikroproduktion och mikroproducent förekommer inte i lagtexten. Något behov av en definition i lagen finns därför inte. Frågan är alltså snarare om det finns anledning att undvika att använda orden i skälen och författningskommentaren eller i rubriker. Orden bör dock kunna användas så länge det framgår att det inte handlar om termer med en tydligt avgränsad betydelse. På motsvarade sätt bör det gå bra att använda uttrycket småskalig elproduktion. När det gäller inmatning på elnätet finns överväganden och förslag i avsnitt 21. 19 Undantag från funktionskravet på överföring av el Regeringens förslag: Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om undantag från funktionskravet på överföring av el. Kapacitetsrapportens förslag överensstämmer delvis med regeringens. Enligt rapportens förslag ska funktionskravet inte gälla om regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer har meddelat föreskrifter som tillåter att avbrott i överföringen överstiger tjugofyra timmar. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Göteborgs universitet (Juridiska institutionen) vill lyfta fram den principiella frågan om maktöverflyttning till Energimarknadsinspektionen. Länsstyrelsen i Norrbottens län vill poängtera vikten av att konsekvenserna för befintliga nätkunder utreds närmare i samband med ett framtida eventuellt föreskriftsarbete. SKGS och Svenskt Näringsliv anser att ett undantag från huvudregeln ökar risken att anslutande part tvingas acceptera lägre funktionskrav för att skynda på anslutningsprocessen. Skälen för regeringens förslag Funktionskravet Ett nätföretag är enligt ellagen skyldigt att se till att överföringen av el för annans räkning är av god kvalitet (3 kap. 9 § andra stycket). Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilka krav som ska vara uppfyllda för att överföringen av el ska vara av god kvalitet (3 kap. 9 § fjärde stycket). I ellagen föreskrivs som ett särskilt funktionskrav att ett nätföretag ska se till att ett avbrott i överföringen av el till en elanvändare aldrig överstiger 24 timmar, om inte strängare krav följer av föreskrifter om kvaliteten på överföringen (3 kap. 9 a § första stycket). Funktionskravet är alltså så utformat att ett elavbrott aldrig får överstiga 24 timmar och att strängare krav kan gälla. Undantag från funktionskravet Ellagens funktionskrav är inte absolut. Det gäller inte om nätföretaget visar att avbrottet beror på ett hinder utanför företagets kontroll som företaget inte skäligen kunde förväntas ha räknat med och vars följder det inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit (3 kap. 9 a § andra stycket). Energimarknadsinspektionen får i det enskilda fallet ge dispens från kravet i en del av ett koncessionsområde om kravet är oskäligt betungande med hänsyn till koncessionshavarens ekonomiska situation eller om det finns synnerliga skäl (3 kap. 9 b §). Behov av att nyansera funktionskravet Funktionskravet svarar mot en sådan miniminivå som en elkund normalt har rätt att förvänta sig. Det utesluter inte att kravet kan behöva nyanseras. Funktionskravet är inte i alla situationer samhällsekonomiskt motiverat. Regleringen innebär att ett nätföretag kan ha incitament att genomföra kostsamma investeringar för att förebygga även extremt osannolika händelser. Det är elkunderna som genom sina nätavgifter betalar för de åtgärder som nätföretaget vidtar för att se till att funktionskravet kan uppfyllas. I några fall kan kostnaden för att garantera driftsäkerheten vara större än kundernas betalningsvilja. Funktionskravet kan alltså leda till investeringar som varken nätföretagen eller kunderna egentligen efterfrågar. Det finns även fall då kravet kan vara till nackdel för kunden i det enskilda fallet. En kund kan exempelvis föredra att nätföretaget inte kan säkerställa funktionskravet under en övergångsperiod, om det betyder att kunden kan ansluta sig till elnätet snabbare. Dispensmöjligheten enligt hittillsvarande 3 kap. 9 b § ellagen är inte avsedd för sådana situationer. Föreskrifter om undantag från funktionskravet Funktionskravet i ellagen är generellt sett inte för strängt, men med hänsyn till det som anförs ovan bör det finnas utrymme för en mer nyanserad reglering. Det är lämpligt att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om undantag från funktionskravet. Regeringens avsikt är att uppgiften att ta fram sådana föreskrifter ska ligga på Energimarknadsinspektionen. Att inspektionen får möjlighet att föreskriva om undantag från funktionskravet väcker inte några principiella betänkligheter av det slag som Göteborgs universitet för fram. Energimarknadsinspektionen kommer i samband med att föreskrifter tas fram att analysera konsekvenserna för nätkunderna. I det sammanhanget kan inspektionen ta ställning till bl.a. sådana risker som SKGS och Svenskt Näringsliv pekar på. Innebörden av kravet på god kvalitet Lagrådet anser att innebörden av begreppet god kvalitet på överföringen av el bör utvecklas bl.a. för att skapa ramar för undantag från funktionskravet. Innebörden av kravet på god kvalitet utvecklas i tidigare förarbeten, se prop. 2001/02:56 s. 32-34 och 60 f. I detta lagstiftningsärende finns inte underlag för att utveckla innebörden ytterligare. Det bör dock inte uppfattas som ett hinder för att införa föreskrifter om undantag från funktionskravet. I samband med att kravet på god kvalitet på överföringen av el infördes konstaterade regeringen att det var en grannlaga uppgift att utforma föreskrifter med kriterier för kvaliteten hos överföringen. I ellagen infördes mot den bakgrunden endast en mycket allmänt hållen föreskrift, som kompletterades med ett bemyndigande att meddela föreskrifter om kvaliteten. Energimarknadsinspektionen har meddelat sådana föreskrifter (EIFS 2013:1). Det finns alltså ramar för undantag och dispenser från funktionskravet. 20 Avgift för regional eldistribution 20.1 Överföring på regionnät Regeringens förslag: Avgiften för överföring av el på ett regionnät ska utformas på samma sätt oavsett om ledningarna omfattas av nätkoncession för linje eller av nätkoncession för område. Nätkoncessionsutredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens. Utredningen föreslår dock termen regionnätsområde. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Skälen för regeringens förslag: I 4 kap. 5-8 §§ ellagen regleras avgiften för överföring av el på en regionledning, dvs. en ledning som omfattas av en nätkoncession för linje och inte ingår i ett transmissionsnät. Genom lagändringar som trädde i kraft den 1 augusti 2021 är det numera möjligt att bevilja nätkoncession för område för ledningar som ingår i ett regionnät (prop. 2020/21:188). Regionnätet kan i framtiden alltså bestå av både ledningar som omfattas av en nätkoncession för linje och ledningar som omfattas av en nätkoncession för område. Regleringen bör anpassas till lagändringarna. Avgiften för överföring av el på ett regionnät bör alltså utformas på samma sätt oavsett om ledningarna omfattas av nätkoncession för linje eller av nätkoncession för område. 20.2 Tillstånd att ha en lägesberoende överföringsavgift Regeringens förslag: Nätmyndigheten ska inte längre kunna bevilja tillstånd att utforma avgiften med hänsyn till var på en regionledning elanvändarens uttagspunkt är belägen. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Sala kommun avstyrker förslaget och anser att möjligheten i stället bör utökas. E.ON Sverige AB framhåller att det har stor betydelse att redan beviljade tillstånd fortsätter att gälla. Skälen för regeringens förslag: I 4 kap. 5 § ellagen finns ett förbud mot lägesberoende överföringsavgifter på en regionledning. Enligt huvudregeln får inte avgiften för överföring av el på varje spänningsnivå utformas med hänsyn till var en uttagspunkt är belägen i förhållande till ledningens anslutning till ett annat nätföretags region- eller transmissionsnät. I vissa speciella fall har det funnits behov av undantag från förbudet mot lägesberoende avgifter för regional distribution. Bestämmelser om sådana undantag finns i 4 kap. 6 och 7 §§ ellagen. Nättariffen för en enskild elanvändare vars anläggning är ansluten till en regionledning ska, om nätmyndigheten på ansökan av nätkoncessionshavaren eller berörd elanvändare har meddelat tillstånd till det, utformas med hänsyn till var på regionledningen elanvändarens uttagspunkt är belägen. Tillstånd får meddelas endast om den berörda uttagspunkten fanns den 1 juli 1995 och ett avtal, innebärande att priset för överföringen av el baseras bland annat på uttagspunktens belägenhet, tillämpades den 1 juli 1995. Ett tillstånd får meddelas för högst trettio år. En förutsättning för ett tillstånd enligt 4 kap. 6 § ellagen är alltså att ett avtal med visst innehåll tillämpades den 1 juli 1995. Det har inte kommit in några ansökningar om undantag till Energimarknadsinspektionen under tiden från och med den 1 januari 2008, då inspektionen blev en egen myndighet. Mot den bakgrunden saknas anledning att anta att det kommer att bli aktuellt att meddela nya tillstånd enligt bestämmelserna i deras nuvarande lydelse. En sådan utökning av dispensmöjligheten som Sala kommun förordar skulle innebära att den nuvarande huvudregeln urholkades. Det saknas i lagstiftningsärendet underlag för att lägga fram ett sådant förslag. Det har inte heller framkommit att det skulle finnas något uttalat behov av att se över regleringen i denna del. Bestämmelserna i 4 kap. 6 och 7 §§ ellagen bör mot denna bakgrund utgå. När det gäller redan beviljade tillstånd, som fortfarande gäller, hänvisas till avsnitt 26.6. 21 Inmatning på elnätet från mikroproduktion Regeringens förslag: En mikroproducent ska kunna undantas från nätavgiften för inmatning utan att vara nettoanvändare av el. Promemorians och Ren energi-rapportens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Vattenfall AB avstyrker förslaget. Fastighetsägarna anser att energiskatten på egenkonsumerad förnybar energi bör avskaffas helt. Göteborgs kommun framhåller att det kan vara problematiskt om mikroproduktion av el inte kommer hela elsystemet till godo på grund av styrmedel som gynnar egenanvändning av mikroproducerad el. HSB och Solelkommissionen anser att gränsen för elanvändarens säkringsabonnemang bör höjas till 100 ampere. Skälen för regeringens förslag: Som framhålls i avsnitt 18.6 finns det skäl att överväga ytterligare åtgärder när det gäller inmatningen på nätet av el från anläggningar för mikroproduktion. När det gäller inmatningen av el finns en särskild bestämmelse om egenanvändare i hittillsvarande 4 kap. 10 § tredje stycket ellagen. En elanvändare som har ett säkringsabonnemang om högst 63 ampere och som producerar el vars inmatning kan ske med en effekt om högst 43,5 kilowatt ska inte betala någon avgift för inmatningen. Detta gäller dock bara om elanvändaren under ett kalenderår har tagit ut mer el från elsystemet än vad användaren har matat in på systemet. Det är angeläget att de allra minsta mikroproducenterna, dvs. de som kan ha rätt att undantas från nätavgiften, får starka incitament att investera och producera förnybar el. Kravet på att mikroproducenten ska vara nettoanvändare kan avhålla nya producenter från att investera i mikroproduktionsanläggningar, eftersom även små avgifter har betydelse för om en sådan investering ska ske eller inte. Kravet kan även medföra att befintliga mikroproducenter minskar sin produktion för att inte vara tvungna att betala nätavgiften för inmatning. Kravet på att mikroproducenten måste vara nettoanvändare under ett kalenderår innebär även en administrativ börda för nätföretagen, som varje år kontrollerar om mikroproducenten har varit nettoanvändare eller inte och fakturerar elnätsavgiften i efterhand om producenten inte har varit en nettoanvändare. Med hänsyn till att det kan antas tillkomma elanvändare som producerar sin egen el kan också de administrativa kostnaderna för företagen antas öka. Vattenfall AB pekar på att det inte finns något behov av förändring för att genomföra det omarbetade förnybartdirektivet och anför att en ändrad anslutning från konsumtion till enbart produktion kan påverka elnätet i stort och föranleda nätinvesteringar som kundkollektivet får bekosta. Det finns emellertid ingen anledning att begränsa åtgärder som skapar drivkrafter för mer mikroproduktion till sådant som krävs för att genomföra direktivet. Det är också önskvärt att elnätet anpassas till mer småskalig elproduktion. Med hänsyn till att kravet kan motverka etableringen av mikroproduktion av el i Sverige, och med beaktande av den administrativa bördan för nätföretagen, bör kravet att en elproducent ska vara nettoanvändare av el för att kunna undantas från nätavgiften för inmatning utgå. Det finns inte underlag för att inom ramen för det här lagstiftningsärendet överväga sådana ytterligare åtgärder som några remissinstanser föreslår. 22 Nätföretagets fakturor Regeringens förslag: Ett nätföretags faktura till en elanvändare ska vara tydlig. Nätföretaget ska ge den elanvändare som begär det en förklaring till hur det belopp som anges i fakturan har beräknats. Företaget ska erbjuda elanvändaren fakturor i elektronisk form. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om vilken information ett nätföretags faktura till en elanvändare ska innehålla och hur fakturan ska utformas. Ren energi-rapportens förslag överensstämmer delvis med regeringens. I rapporten föreslås dessutom att det i ellagen ska införas föreskrifter om vad nätföretagets faktura ska innehålla och om skyldighet för nätföretaget att debitera elanvändarna utifrån uppmätta värden minst en gång per kvartal. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Energiföretagen Sverige och Oberoende Elhandlare motsätter sig att de konsumentskyddande bestämmelserna ska gälla för alla elanvändare. Energiföretagen Sverige anser att det bör tydliggöras att slutkundsprisets komponenter ska delas upp i elnäts- respektive elhandelsfakturan. Göteborgs kommun och Göteborg Energi AB avstyrker förslaget om fakturering och faktureringsinformation och anser att möjligheten till årsvis avstämning ska finnas kvar. Energiföretagen Sverige, Energigas Sverige och Oberoende Elhandlare förespråkar årsvis debitering med en kompletterande bestämmelse om skyldigheten att tillhandahålla faktureringsinformation varje eller var sjätte månad. Vattenfall AB vill uppmärksamma att förslaget begränsar möjligheten till flexibla betallösningar. Sala kommun är tveksam till att på en avreglerad marknad utöka regleringen kring hur fakturor ska utformas. E.ON Sverige AB anser att det är felaktigt att detaljreglera vilken information som ska finnas tillgänglig för kund på en webbplats eller i fakturan och att reglera faktureringsintervall. Kraftringen Energi AB framhåller att det är i direkt motsats till vad kunderna har gett uttryck för att använda fakturan som informationsbärare och att reglerna för fakturans utformning för nätföretag bör hållas på ett absolut minimum. Skälen för regeringens förslag Elmarknadsdirektivets krav I artikel 18 i elmarknadsdirektivet finns krav i fråga om fakturor och faktureringsinformation. Medlemsstaterna ska även säkerställa att fakturorna och faktureringsinformationen uppfyller minimikraven i bilaga I till direktivet (artikel 18.6). Kraven gäller i viss utsträckning både nätföretag och elhandelsföretag. När det gäller nätföretagens fakturering krävs åtgärder i Sverige för att genomföra artikel 18.1, 18.3 och 18.4 och delar av bilaga I. Slutkunder Artikel 18 i elmarknadsdirektivet finns i kapitel III, som har rubriken Konsumentinflytande och konsumentskydd. Några remissinstanser anser att kraven bör gälla endast fakturor till konsumenter. I direktivtexten används dock ordet slutkunder. Med en slutkund avses i direktivet en kund som köper el för eget bruk (artikel 2.3). Den som köper el för egen hushållsförbrukning och inte för kommersiell verksamhet eller yrkesverksamhet är med direktivets definition en hushållskund (artikel 2.4). Direktivets ordalydelse ger alltså inte något utrymme för att begränsa regleringen på det sätt som några remissinstanser förordar. Allmänt om lämplig normnivå De föreskrifter som krävs för att genomföra direktivet i denna del är i huvudsak sådana som riksdagen kan bemyndiga regeringen att utfärda. Det finns inte skäl att i ellagen föra in detaljerade föreskrifter om exempelvis en fakturas innehåll och utformning. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan redan i dag meddela föreskrifter om vilken information ett elhandelsföretags faktura ska innehålla (8 kap. 17 § ellagen). Om föreskrifterna finns på en lägre normnivå, blir det också enklare att vid behov genomföra justeringar. Endast allmänt hållna bestämmelser bör införas i ellagen. I övrigt bör regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer få meddela de föreskrifter som krävs för genomförandet. Fakturan ska vara tydlig Enligt elmarknadsdirektivet ska medlemsstaterna säkerställa att fakturor och faktureringsinformation är korrekta, lättbegripliga, tydliga, koncisa och användarvänliga och presenteras på ett sätt som underlättar slutkundernas jämförelser. På begäran ska slutkunderna få en tydlig och begriplig förklaring av hur fakturan har upprättats, särskilt om fakturan inte är grundad på faktisk förbrukning (artikel 18.1). I ellagen finns redan bestämmelser om utformningen av elhandelsföretagens fakturor. Det föreskrivs bl.a. att en faktura till en elanvändare ska vara tydlig (8 kap. 16 § första stycket). Det är lämpligt att ett motsvarande krav införs för nätföretag. Ett nätföretags faktura till en elanvändare bör alltså vara tydlig. Företaget bör ge den elanvändare som begär det en förklaring till hur fakturan har upprättats. Som Lagrådet påpekar bör med detta förstås hur det betalningskrav som ställs i fakturan har beräknats. Mer detaljerade föreskrifter om fakturans innehåll och utformning bör dock meddelas på en lägre normnivå. Elektroniska fakturor Medlemsstaterna ska enligt elmarknadsdirektivet säkerställa att slutförbrukarna kan välja elektroniska fakturor och elektronisk faktureringsinformation och erbjuds flexibla arrangemang för den faktiska betalningen av fakturorna (artikel 18.3). Ett elhandelsföretag är enligt ellagen skyldigt att erbjuda elanvändare fakturor i elektronisk form (8 kap. 18 § andra stycket). Ett motsvarande krav bör införas för nätföretag. Någon reglering för att särskilt säkerställa att elanvändare erbjuds flexibla arrangemang för betalningen är inte nödvändig. Fakturans innehåll och utformning Elmarknadsdirektivet innehåller detaljerade krav när det gäller fakturans innehåll och utformning. Om avtalet föreskriver en framtida ändring av produkten eller priset eller en rabatt, ska detta anges på fakturan tillsammans med det datum då ändringen träder i kraft (artikel 18.4). Enligt bilaga I krävs en ingående reglering när det gäller både vilken information som fakturan ska innehålla och det sätt på vilket informationen ska anges. Vissa av kraven gäller dock endast elhandelsföretag. De detaljerade kraven i bilaga I gäller bl.a. det belopp som ska betalas, förfallodag, elförbrukningen under faktureringsperioden, information om tvistlösning utanför domstol och kontaktinformation för konsumentorganisationer. Flera remissinstanser ifrågasätter behovet av en detaljreglering när det gäller fakturans innehåll och utformning. För att genomföra elmarknadsdirektivet i Sverige är det emellertid nödvändigt att införa föreskrifter som innehåller detaljerade krav. Det finns inte några särskilda skäl för att införa regleringen i ellagen. I stället bör regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer få meddela föreskrifter om vilken information ett nätföretags faktura till en elanvändare ska innehålla och hur fakturan ska utformas. Remissinstansernas synpunkter i fråga om fakturornas innehåll får beaktas i samband med att de mer detaljerade föreskrifterna om detta tas fram. Fakturering baserad på faktisk förbrukning I bilaga I punkt 2 till elmarknadsdirektivet finns krav i fråga om faktureringsfrekvens och tillhandahållande av faktureringsinformation. Energimarknadsinspektionen föreslår mot den bakgrunden att nätföretagen ska vara skyldiga att debitera elanvändarna utifrån uppmätta värden minst en gång per kvartal. Direktivets krav i denna del gäller dock slutkundens "förbrukning" (på engelska "consumption, på tyska "Verbrauch"). Av direktivets ordalydelse följer alltså inte att det är nödvändigt att reglera nätföretagens debitering med grund i använd effekt. Det finns inte heller i övrigt skäl att reglera nätföretagens fakturering i detta avseende. 23 Mätning av överförd el 23.1 Beräkning av mängden överförd el Regeringens förslag: Den hittillsvarande möjligheten till schablonberäkning för enskilda elanvändare ska utgå. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om skyldighet för nätföretag att beräkna mängden överförd el och rapportera beräkningarna. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Skälen för regeringens förslag: Ett nätföretag är skyldigt att utföra mätning av mängden överförd el och dess fördelning över tiden (3 kap. 10 § första stycket ellagen). I 3 kap. 10 § andra stycket ellagen regleras schablonberäkning för enskilda elanvändare som har ett säkringsabonnemang om högst 63 ampere. Schablonberäkning innebär i det sammanhanget att nätföretaget först ska beräkna mängden överförd el och dess fördelning över tiden preliminärt för att sedan mäta mängden överförd el slutligt och beräkna dess fördelning över tiden. Nätföretaget ska rapportera resultaten av beräkningarna (3 kap. 10 a § första stycket). Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om den aktuella beräkningen och rapporteringen (3 kap. 10 b § första punkten ellagen). Den ordning för rapportering av mätvärden som numera gäller enligt förordningen (1999:716) om mätning, beräkning och rapportering av överförd el har medfört att det inte längre finns något behov av schablonberäkning när det gäller enskilda elanvändare. Ellagens bestämmelser om schablonberäkning tillämpas inte längre i praktiken och bör utgå. I förordningen om mätning, beräkning och rapportering av överförd el finns föreskrifter om bl.a. sådana förbrukningsprofiler och andelstal som nätföretagen ska ta fram för ett schablonberäkningsområde. Det behövs fortfarande en reglering av sådan schablonberäkning som inte gäller enskilda elanvändare. Det bör alltså vara möjligt för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om skyldighet att beräkna mängden överförd el och rapportera beräkningarna. 23.2 Installation av nya mätare Regeringens förslag: Skyldigheten för nätföretag att se till att elanvändare får lämplig information i samband med installation av nya mätare ska gälla även i förhållande till andra elanvändare än konsumenter. Ren energi-rapportens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Energiföretagen Sverige och Oberoende Elhandlare motsätter sig att de konsumentskyddande bestämmelserna ska gälla för alla elanvändare. Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 20 f i elmarknadsdirektivet ska slutkunderna få lämplig rådgivning och information före, eller i samband med, installationen av smarta mätare. Nätföretag är enligt ellagen skyldiga att se till att konsumenter får lämplig information i samband med installation av nya mätare (11 kap. 21 §). Med hänsyn till att elmarknadsdirektivets krav gäller alla slutkunder bör skyldigheten utökas till att gälla i förhållande till alla elanvändare. Direktivets ordalydelse ger inte något utrymme för att begränsa regleringen till att avse endast installation hos konsumenter (jfr avsnitt 22). 24 Tillsyn och andra uppgifter för Energimarknadsinspektionen 24.1 Prövning av tvister Regeringens förslag: Nätmyndigheten ska ta upp en tvist om - vilken rätt till ersättning från nätföretaget som finns för en elproducent som matar in el på nätet, - vilken skyldighet en nätkoncessionshavare har att ansluta en anläggning till ledningen eller ledningsnätet, - vilken skyldighet ett nätföretag har när det gäller tiden för att genomföra en anslutning, - nätavgiftens storlek vid småskalig elproduktion, - avgiftsbefrielse för en elanvändare som också är mikroproducent av el, eller - vilka kostnader som ska debiteras för mätning av överförd el och rapportering av mätresultat. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Energiföretagen Sverige och Svensk Vindkraftförening väcker frågan om det inte även i lagtexten bör anges att prövningen förvaltningsrättsligt ska vara allsidig och slutgiltig. Även E.ON Sverige AB ifrågasätter om förslaget säkerställer att Energimarknadsinspektionens prövning blir slutlig och allsidig. Sveriges advokatsamfund anser att det finns skäl att i vissa fall överväga att inskränka Energimarknadsinspektionens särskilda prövningsrätt. Advokatsamfundet bedömer att ett flertal gränsdragningsproblem mellan Energimarknadsinspektionens och allmän domstols behörighet att pröva tvister sannolikt kommer att kvarstå även efter införandet av den föreslagna bestämmelsen. Samfundet anser att en möjlighet att med bindande verkan avtala bort Energimarknadsinspektionens särskilda prövningsrätt i anslutningsavtal mellan kommersiella aktörer bör övervägas. Skälen för regeringens förslag Energimarknadsinspektionens prövning av tvister I ellagen finns ett flertal bestämmelser som innebär att Energimarknadsinspektionen ska pröva tvister mellan nätkoncessionshavare och andra aktörer i olika frågor. Detta gäller tvister om anslutning till elnätet (3 kap. 6 och 7 §§), kostnader för mätning av överförd el (3 kap. 11 och 14 §§), ersättning vid inmatning av el (3 kap. 15 §) och nättariffer för mindre produktionsanläggningar (4 kap. 10 §). Energimarknadsinspektionens beslut vid prövning av tvister kan överklagas till allmän förvaltningsdomstol (13 kap. 7 §). Det finns en frist inom vilken en ansökan om prövning ska ges in till Energimarknadsinspektionen. En tvist prövas inte, om det visas att ansökan om prövning kommit in till Energimarknadsinspektionen senare än två år efter det att nätkoncessionshavaren sänt ett skriftligt ställningstagande till berörd part under dennes senaste kända adress. Fristen har tillkommit för att säkerställa att parternas mellanhavanden inte hålls flytande alltför länge (prop. 2001/02:56 s. 34 f.). Allmän domstols behörighet En fråga av praktisk betydelse är hur Energimarknadsinspektionens prövning förhåller sig till de allmänna domstolarnas behörighet att ta upp tvister till prövning enligt 10 kap. rättegångsbalken. Enligt 10 kap. 17 § första stycket 1 rättegångsbalken är allmän domstol inte behörig att ta upp tvister som ska tas upp av en annan myndighet än domstol. Denna bestämmelse innebär att allmän domstol kan vara förhindrad att pröva en fråga i vilken en förvaltningsmyndighet har tillerkänts beslutanderätt. För att allmän domstol ska anses förhindrad att pröva en sådan fråga har det ansetts att det krävs att det genom ett författningsbemyndigande anförtrotts åt en förvaltningsmyndighet att allsidigt och slutgiltigt pröva frågan (prop. 1997/98:101 s. 51). Frågan om förhållandet mellan nätmyndighetens tillsyn eller prövning och de allmänna domstolarnas behörighet har behandlats av Högsta domstolen (NJA 2006 s. 410 och 2013 s. 1103, jfr NJA 1990 s. 602 och 1994 s. 442). Domstolens avgörande i NJA 2013 s. 1103 är av grundläggande betydelse för de fortsatta övervägandena. Målet rörde en sådan tvist om anslutning till ett ledningsnät som enligt 3 kap. 7 § andra stycket ellagen prövas av Energimarknadsinspektionen. Högsta domstolen fann att inspektionen inte anförtrotts en rätt att allsidigt och slutgiltigt pröva villkoren för anslutning. Allmän domstol var behörig att pröva den aktuella tvisten. Behovet av en ändrad reglering Högsta domstolens avgörande visar att det finns tydliga brister när det gäller ordningen för Energimarknadsinspektionens prövning av tvister. För att den nuvarande ordningen ska framstå som ändamålsenlig krävs att den fråga som tvisten rör blir slutgiltigt avgjord genom den prövning som sker hos Energimarknadsinspektionen och, om myndighetens beslut överklagas, de allmänna förvaltningsdomstolarna. Det är inte lämpligt att den som har fått en fråga prövad genom ett avgörande, som har vunnit laga kraft, ska ha möjlighet att få frågan prövad på nytt, i alla delar, hos andra instanser. Vidare kan ellagens tvåårsfrist framstå som meningslös om en part efter fristens utgång kan vända sig till allmän domstol för prövning. De alternativ som bör övervägas närmare är att avskaffa Energimarknadsinspektionens särskilda prövning av tvister och att ge myndigheten exklusiv prövningsrätt. Tvister mellan enskilda bör som utgångspunkt kunna prövas i allmän domstol utan några särskilda begränsningar. Det finns dock skäl som talar för att uppgiften ska ligga kvar hos Energimarknadsinspektionen. Energimarknadsinspektionen bör ha en exklusiv prövningsrätt Den prövning som i dag sker hos Energimarknadsinspektionen kräver en bedömning i tekniska och ekonomiska frågor och förutsätter en kunskap om hur elmarknaden fungerar. Energimarknadsinspektionen är expertmyndighet på det aktuella området och alltså särskilt lämpad att ta ställning till de aktuella frågeställningarna. En motsvarande prövning i allmän domstol skulle troligtvis ta mer resurser och tid i anspråk, eftersom domstolen kan behöva sätta sig in i frågorna från grunden. När det gäller anslutning till elnätet är det väsentligt för både de enskilda nätanvändarna och elmarknadens funktion att tvister blir snabbt avgjorda. En avskaffad prövningsrätt för Energimarknadsinspektionen skulle kunna leda till att konsumenternas ställning försämras, eftersom en konsument som är hänvisad till allmän domstol kan avstå från att begära en prövning med hänsyn till kostnad och tidsåtgång. Hänsyn bör även tas till att ellagen är av i huvudsak offentligrättslig karaktär. Utgångspunkterna för prövningen är därmed delvis andra än de som en allmän domstol har när den avgör dispositiva tvistemål med tillämpning av civilrättsliga regler. Mot bakgrund av det som nu har sagts bör Energimarknadsinspektionen allsidigt och slutligt pröva tvister om nätkoncessionshavarnas skyldigheter enligt ellagen när det gäller anslutning av anläggningar till elnätet, kostnader för mätning, ersättning vid inmatning av el och nätavgifter för mindre produktionsanläggningar. Med hänsyn till regelverkets offentligrättsliga karaktär är det inte lämpligt att, som Advokatsamfundet föreslår, ge aktörer möjlighet att avtala bort Energimarknadsinspektionens prövningsrätt. Samfundet anför att en ordning med Energimarknadsinspektionen som exklusiv prövningsinstans ter sig mindre väl lämpad när det gäller tvister - som ofta gäller komplexa avtal och omfattande bevisfrågor - mellan likställda kommersiella aktörer. Energimarknadsinspektionen, liksom de allmänna förvaltningsdomstolarna, måste emellertid antas ha förutsättningar att pröva även sådana tvister. Prövningens omfattning Att Energimarknadsinspektionen har exklusiv prövningsrätt när det gäller vissa tvister mellan nätföretag och nätanvändare innebär inte att allmän domstol alltid saknar behörighet att pröva tvister som anknyter till Energimarknadsinspektionens prövning. Energimarknadsinspektionens exklusiva prövningsrätt bör gälla endast innebörden av nätföretagens skyldigheter enligt angivna bestämmelser i ellagen och föreskrifter som kan ha meddelats i anslutning till lagen. Även när det gäller anslutning till elnätet, kostnader för mätning av överförd el och ersättning vid inmatning av el kommer det att finnas frågor som klart faller inom allmän domstols behörighet, exempelvis tvister som gäller giltigheten eller tolkningen av avtalet mellan nätföretaget och användaren. Som Advokatsamfundet påpekar går det inte att utesluta att det kommer att kvarstå gränsdragningsproblem mellan Energimarknadsinspektionens och allmän domstols behörighet. Det går emellertid inte att eliminera alla sådana svårigheter. Det kan alltså någon gång bli en fråga för rättstillämpningen att lösa gränsdragningsproblem. Verkställighet En särskild fråga är om det bör krävas ett avgörande av allmän domstol för att få en exekutionstitel. I den remitterade promemorian finns inga överväganden eller förslag i fråga om särskilda verkställighetsregler. Det saknas alltså underlag för att behandla den frågan i det här lagstiftningsärendet. Ett avgörande av Energimarknadsinspektionen eller allmän förvaltningsdomstol i en tvist enligt ellagen kan i viss utsträckning jämföras med en allmän domstols dom i ett mål om fastställelse (jfr NJA 1990 s. 602 och 1994 s. 442). En fastställelsedom i ett dispositivt tvistemål är inte heller verkställbar. För att få en exekutionstitel måste en part alltså vända sig till allmän domstol eller ansöka om betalningsföreläggande hos Kronofogdemyndigheten. Vid en prövning i allmän domstol kommer Energimarknadsinspektionens eller förvaltningsdomstolens avgörande att ha prejudiciell betydelse. Bestämmelsernas utformning Några remissinstanser tar upp frågan om hur Energimarknadsinspektionens exklusiva prövningsrätt bör komma till uttryck i lagtexten. Uttrycket "att allsidigt och slutgiltigt pröva frågan" används inte i författningstext. Det är i stället lämpligt att utgå från hur 10 kap. 17 § första stycket 1 rättegångsbalken är formulerad ("skall upptagas"). Det bör alltså i ellagen anges att nätmyndigheten ska ta upp tvister i de aktuella frågorna. 24.2 Besluts överensstämmelse med nätföreskrifter eller riktlinjer Regeringens förslag: I ett beslut av nätmyndigheten enligt sådana nätföreskrifter eller riktlinjer som har antagits med stöd av EU:s elmarknadsförordning och i ett beslut om certifiering av transmissionsnätsföretag ska det anges att beslutet kan komma att upphävas efter begäran av Europeiska kommissionen. Ren energi-rapportens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Skälen för regeringens förslag: I artikel 63 i elmarknadsdirektivet regleras ett förfarande som ska säkerställa att ett beslut som fattats av en nationell energitillsynsmyndighet överensstämmer med sådana nätföreskrifter eller riktlinjer som avses i direktivet eller kapitel VII i EU:s elmarknadsförordning. Förfarandet kan mynna ut i att Europeiska kommissionen begär att den berörda tillsynsmyndigheten återkallar sitt beslut (artikel 63.6 b). Tillsynsmyndigheten ska följa kommissionens beslut inom två månader (artikel 63.8). Av artikel 58.1 i EU:s elmarknadsförordning framgår att de nätföreskrifter eller riktlinjer som Europeiska kommissionen får anta enligt förordningen är genomförandeakter eller delegerade akter. Artikel 63 i elmarknadsdirektivet har ersatt artikel 39 i direktiv 2009/72/EG utan att det gjorts några stora ändringar i sak. Den svenska lagstiftningen måste dock justeras i vissa avseenden för att svara mot det nya direktivet. Det bör anges i ett beslut av Energimarknadsinspektionen enligt en sådan genomförandeakt eller delegerad akt som avses i artikel 58.1 i EU:s elmarknadsförordning att beslutet kan komma att upphävas efter begäran av Europeiska kommissionen (12 kap. 1 b § ellagen). Även i lagen (2011:710) om certifiering av transmissionsnätsföretag för el finns bestämmelser som införts för att genomföra artikel 39 i direktiv 2009/72/EG. För att anpassa regleringen till det nya direktivet bör det i ett beslut om certifiering anges att beslutet kan komma att upphävas efter begäran av Europeiska kommissionen (3 kap. 4 § och 4 kap. 3 §). Det är i detta sammanhang lämpligt att hänvisningar till EU:s elmarknadsförordning är dynamiska för att säkerställa att förordningen får omedelbart genomslag (jfr avsnitt 9). 24.3 Tidsfrister för beslut efter anmälan Regeringens förslag: Regleringen av tidsfrister för beslut efter en anmälan till nätmyndigheten ska inte gälla anmälningar mot andra nätkoncessionshavare än nätföretag. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Skälen för regeringens förslag: När någon som har ett intresse i saken lämnar in en anmälan som innehåller ett påstående om att en nätkoncessionshavare inte följer bestämmelser som omfattas av Energimarknadsinspektionens tillsyn enligt ellagen, ska inspektionen fatta beslut i ärendet inom en viss tid (12 kap. 14 § ellagen). Regleringen har tillkommit för att genomföra artikel 37.11 i direktiv 2009/72/EG. Motsvarande krav finns i artikel 60.2 i elmarknadsdirektivet. Elmarknadsdirektivets krav gäller endast anmälningar mot transmissionsnätsföretag och distributionsnätsföretag. Regeringen föreslår att huvuddelen av den reglering som i dag gäller alla nätkoncessionshavare i framtiden ska gälla endast nätföretag (avsnitt 5.1). Mot denna bakgrund finns inga starka skäl för att regleringen av tidsfrister ska gälla andra anmälningar än sådana som riktar sig mot nätföretag. 24.4 Skyldighet att lämna information till nätmyndigheten Regeringens förslag: Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om skyldighet för nätföretag att till nätmyndigheten lämna information som myndigheten behöver för att fullgöra sina uppgifter enligt artikel 59.1 i elmarknadsdirektivet. Ren energi-rapportens förslag överensstämmer delvis med regeringens. I rapporten föreslås att det införs en skyldighet för nätföretag att lämna uppgifter om utvecklingen av smarta elnät och att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om skyldighet för nätföretag att till Energimarknadsinspektionen rapportera den tid det har tagit att reparera en anläggning efter ett oplanerat elavbrott. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Luleå tekniska universitet rekommenderar att begreppet smarta elnät inte används i lagtext utan ytterligare förklaring. Sala kommun anför att syftet med en ökad rapportering i fråga om reparationstid är oklart. Smedjebackens kommun och Malung-Sälens kommun ser en osäkerhet i hur föreskrifterna utformas för rapporteringen av uppgifter kring begreppet smarta elnät. Malung-Sälens kommun undrar vidare om det skapas sådana uppgifter för distributionsnätsföretag som inte efterfrågas av kunderna. Skälen för regeringens förslag Elmarknadsdirektivets krav I artikel 59.1 i elmarknadsdirektivet anges en lång rad uppgifter som ligger på den nationella energitillsynsmyndigheten. Myndigheten ska bl.a. övervaka och utvärdera resultatet hos nätföretagen i förhållande till utvecklingen av ett smart nät och offentliggöra en nationell rapport vartannat år (artikel 59.1 l) och övervaka den tid som systemansvariga för överförings- och distributionssystem behöver för att genomföra anslutningar och reparationer (artikel 59.1 q). Behovet av nationella föreskrifter Det anges redan i förordningen (2016:742) med instruktion för Energimarknadsinspektionen att myndigheten är nationell tillsynsmyndighet och ska fullgöra tillsynsmyndighetens uppgifter enligt elmarknadsdirektivet (2 § 1). Någon ytterligare reglering krävs inte för att de aktuella uppgifterna ska ligga på Energimarknadsinspektionen. För att Energimarknadsinspektionen ska kunna fullgöra sina uppgifter enligt artikel 59.1 i elmarknadsdirektivet kan myndigheten behöva tillgång till information som finns hos nätföretagen. Företagen är i dag inte skyldiga att lämna den aktuella informationen till Energimarknadsinspektionen (jfr 12 kap. 2 § första stycket ellagen). För att se till att Energimarknadsinspektionen kan fullgöra sina uppgifter kan det alltså behövas föreskrifter om skyldighet för nätföretag att lämna information till myndigheten. Normgivningsbemyndigande De föreskrifter som kan bli aktuella är sådana som riksdagen kan bemyndiga regeringen att utfärda. Det finns inte någon särskild fördel med en reglering på lagnivå eller i övrigt starka skäl för en reglering i ellagen. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör alltså få meddela föreskrifter om skyldighet för nätföretag att lämna information till Energimarknadsinspektionen. För att föreskrifterna ska kunna anpassas till ändrade förhållanden är det lämpligt att bemyndigandet omfattar ett något vidare område än det som anges i Energimarknadsinspektionens förslag. Bemyndigandet bör göra det möjligt att meddela föreskrifter om skyldighet att lämna sådan information som Energimarknadsinspektionen behöver för att fullgöra sina uppgifter enligt artikel 59.1 i elmarknadsdirektivet. 25 Miljöorganisationers rätt att överklaga beslut Regeringens förslag: Miljöorganisationer ska ha rätt att överklaga beslut om nätkoncession oavsett ledningens längd och spänningsnivå. Miljöorganisationer ska även ges rätt att överklaga fler av de beslut som kan fattas med stöd av 2 kap. ellagen. Nätkoncessionsutredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Skälen för regeringens förslag: Enligt 13 kap. 8 § ellagen har vissa miljöorganisationer rätt att överklaga beslut om nätkoncessioner om beslutet avser anläggningar för starkströmsluftledning med en spänning på minst 220 kilovolt och en längd av minst 15 kilometer. Mark- och miljööverdomstolen har funnit att miljöorganisationers rätt att överklaga inte regleras uttömmande i ellagen utan att en sådan rätt även kan följa av 42 § förvaltningslagen (beslut den 26 mars 2019 i mål nr M 2080-18). Domstolen ansåg, efter att ha tolkat 42 § förvaltningslagen i ljuset av Århuskonventionen, att en organisation som uppfyller villkoren i 16 kap. 3 § miljöbalken också har rätt att överklaga Energimarknadsinspektionens beslut om nätkoncession även om spänningsnivån var lägre än 220 kilovolt. För att kodifiera denna praxis och säkerställa att Sverige lever upp till sina åtaganden enligt Århuskonventionen bör kravet i ellagen på att beslutet ska avse en viss spänning och en viss längd för att organisationerna ska ha rätt att överklaga tas bort. Av samma skäl bör miljöorganisationer få rätt att överklaga interimistiska beslut där sökanden medges bygga eller ta i drift en ledning eller en anläggning innan nätkoncession meddelats, beslut om ändring av en nätkoncession för linje och beslut om omprövning av villkor för en nätkoncession för område. 26 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser 26.1 Ikraftträdande Regeringens förslag: Lagändringarna ska träda i kraft den 1 juli 2022. Promemorians förslag överensstämmer inte med regeringens. Enligt promemorians förslag ska lagändringarna träda i kraft den 1 januari 2019. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga synpunkter. Ren energi-rapportens förslag överensstämmer inte med regeringens. Enligt rapportens förslag ska lagändringarna träda i kraft den 1 januari 2021. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga synpunkter. Nätkoncessionsutredningens förslag överensstämmer inte med regeringens. Utredningen föreslår att lagändringarna ska träda i kraft den 1 januari 2021. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga synpunkter. Kapacitetsrapportens förslag överensstämmer inte med regeringens. Enligt rapportens förslag ska lagändringarna träda i kraft den 1 januari 2023. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga synpunkter. Skälen för regeringens förslag: I de delar som berörs av propositionen skulle medlemsstaterna ha satt i kraft de författningar som är nödvändiga för att följa elmarknadsdirektivet och det omarbetade förnybartdirektivet senast den 31 december 2020 respektive den 30 juni 2021. Som framgår av avsnitt 3 har Europeiska kommissionen inlett överträdelseärenden mot Sverige om för sent genomförande av direktiven. Det är mot denna bakgrund angeläget att de aktuella lagändringarna träder i kraft så snart som möjligt. I övriga delar är det lämpligt att lagändringarna träder i kraft vid samma tidpunkt. Energimarknadsinspektionen bedömer att det inte är realistiskt att sätta ett tidigare ikraftträdandedatum för förslagen i Kapacitetsrapporten än den 1 januari 2023 med hänsyn till lagstiftningsprocessen och att de föreslagna reglerna medför en omställning för nätföretagen och kunderna. De aktuella lagändringarna (avsnitten 18.1 och 19) är emellertid inte av en sådan karaktär att ett tidigare ikraftträdandedatum är uteslutet. Lagarna bör mot denna bakgrund träda i kraft den 1 juli 2022. 26.2 Förhandsprövning av villkor Regeringens förslag: Den nya förhandsprövningen av avtal om stödtjänster ska inte tillämpas på sådana avtal om stödtjänster som - ett nätföretag ingår före den 1 januari 2023, eller - nätföretaget ingår under tiden från det att en ansökan om metodprövning lämnas in till nätmyndigheten till dess att myndigheten har meddelat beslut i ärendet, om ansökan lämnas in före utgången av augusti 2022. Ren energi-rapporten innehåller inte något motsvarande förslag. Remissinstanserna: Energiföretagen Sverige anser att regelverket endast bör gälla avtal som ingås efter det att lagen trätt i kraft och innehålla övergångsbestämmelser för avtal som ingåtts tills vidare. Övriga remissinstanser berör inte frågan särskilt. Skälen för regeringens förslag: När lagen träder i kraft får ett nätföretag inte ingå avtal om icke frekvensrelaterade stödtjänster förrän Energimarknadsinspektionen har godkänt de metoder som har använts för att utforma avtalen (avsnitt 7.4). De avtal som nätföretaget har ingått före ikraftträdandet bör dock inte bli ogiltiga. Energimarknadsinspektionen kommer också att behöva tid efter ikraftträdandet för att pröva ansökningar om godkännande. För att göra detta möjligt bör bestämmelserna om förhandsprövning inte tillämpas på sådana avtal som ingås före den 1 januari 2023. Det är tänkbart att Energimarknadsinspektionen i några fall inte hinner meddela beslut i frågan om godkännande av de metoder som ska användas för att utforma avtalsvillkoren före utgången av år 2022. Ett nätföretag bör ändå kunna ingå nya avtal under tiden innan Energimarknadsinspektionen har fattat beslut i frågan. De nya bestämmelserna bör därför inte heller tillämpas på avtal som nätföretaget ingår under tiden från det att en ansökan om metodprövning har lämnats in till Energimarknadsinspektionen till dess att myndigheten har meddelat beslut i ärendet, om ansökan lämnas in före utgången av augusti 2022. 26.3 Avgränsning av nätverksamhet Regeringens förslag: Ett nätföretag ska få bedriva annan verksamhet än nätverksamhet till och med den 31 december 2023, om företaget bedriver verksamheten vid ikraftträdandet. Ren energi-rapportens förslag överensstämmer inte med regeringens. Enligt rapportens förslag ska bestämmelserna om tillåten verksamhet för distributionsnätsföretag tillämpas från och med den 1 januari 2023, dvs. två år efter den tidpunkt för ikraftträdande som föreslås i rapporten. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Skälen för regeringens förslag: Ett nätföretag ska som utgångspunkt inte få bedriva annan verksamhet än nätverksamhet (avsnitt 9). Det är i dag inte ovanligt att distributionsnätsföretag bedriver verksamhet som kommer att omfattas av förbudet när lagändringarna träder i kraft. De företagen behöver en övergångsperiod för att kunna avveckla eller avyttra verksamheten. Förbudet bör därför inte hindra att ett sådant nätföretag fortsätter att bedriva verksamheten till och med den 31 december 2023. 26.4 Laddinfrastruktur för elfordon Regeringens förslag: Ett distributionsnätsföretag, som innehar en laddningspunkt vid ikraftträdandet, ska få äga, utveckla, förvalta och driva laddningspunkten annat än för eget bruk till och med den 31 december 2023. Ren energi-rapportens förslag överensstämmer inte med regeringens. Enligt rapportens förslag ska förbudet för distributionsnätsföretag att inneha laddningspunkter tillämpas från och med den 1 januari 2023, dvs. två år efter den tidpunkt för ikraftträdande som föreslås i rapporten. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Enligt Trafikverket bör det övervägas om de laddningspunkter som redan i dag innehas av nätföretag bör undantas och att reglerna i stället bör avse nya laddningspunkter. Skälen för regeringens förslag: Ett distributionsnätsföretag ska inte få inneha laddningspunkter annat än för eget bruk (avsnitt 14). De distributionsnätsföretag som innehar laddningspunkter vid ikraftträdandet behöver en övergångsperiod för att avyttra eller avveckla anläggningarna. Förbudet bör därför inte hindra att ett sådant nätföretag innehar laddningspunkter för annat än eget bruk till och med den 31 december 2023. Regeringen bedömer däremot att det inte finns förutsättningar att helt undanta befintliga laddningspunkter från förbudet på det sätt som Trafikverket förordar. 26.5 Redovisning av nätverksamhet Regeringens förslag: Åtskild redovisning av transmission och distribution ska tillämpas första gången i fråga om redovisning för ett räkenskapsår som börjar den 1 juli 2022 eller närmast därefter. Promemorians förslag överensstämmer delvis med regeringens. Enligt promemorians förslag ska bestämmelsen om åtskild redovisning av transmission tillämpas första gången i fråga om redovisning för det räkenskapsår som börjar den 1 januari 2019, dvs. dagen för ikraftträdandet enligt promemorian, eller närmast därefter. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Skälen för regeringens förslag: Transmission ska redovisas skilt från distribution (avsnitt 17.1). Det kan ifrågasättas om det finns något praktiskt behov av en övergångsbestämmelse med hänsyn till att endast Affärsverket svenska kraftnät bedriver transmission i Sverige och att verket inte har någon annan nätverksamhet. Teoretiskt sett skulle dock förhållandena kunna ändras innan lagen träder i kraft. Ett berört nätföretag bör inte behöva ändra redovisningsmetoder under löpande räkenskapsår. Kravet på åtskild redovisning bör därför börja tillämpas för ett räkenskapsår som börjar den 1 juli 2022 eller närmast därefter. 26.6 Tillstånd att ha en lägesberoende överföringsavgift Regeringens förslag: De upphävda bestämmelserna om tillstånd att utforma en överföringsavgift med hänsyn till var på en regionledning elanvändarens uttagspunkt är belägen ska fortfarande gälla i fråga om en uttagspunkt som omfattas av ett tillstånd som har meddelats före ikraftträdandet. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inga synpunkter. E.ON Sverige AB framhåller att det har stor betydelse att redan beviljade tillstånd fortsätter att gälla. Skälen för regeringens förslag: Möjligheten att tillåta undantag från förbudet mot lägesberoende avgifter för regional distribution ska utgå (avsnitt 20.2). Förslaget har tillkommit med hänsyn till att det inte finns något behov av att meddela nya tillstånd. De äldre bestämmelserna bör dock fortfarande gälla i fråga om tillstånd som har meddelats före ikraftträdandet. Lagrådet anför, med hänvisning till frågan om ett eventuellt behov av att förlänga befintliga undantag, att bakgrunden till övergångsbestämmelsen bör utvecklas i författningskommentaren. Det finns dock skäl att överväga även om det av bestämmelsen tydligare bör framgå vad som ska gälla i detta avseende. Redan beviljade tillstånd kommer att fasas ut. Det finns dock inte något underlag för att bedöma i vilken utsträckning det i enstaka fall kan finnas ett praktiskt behov av att förlänga ett beviljat undantag. Övergångsbestämmelsen bör mot denna bakgrund lämna utrymme för en sådan förlängning. För att detta ska vara möjligt bör det i bestämmelsen anges att den gäller i fråga om en uttagspunkt som omfattas av ett tillstånd som har lämnats före ikraftträdandet. 26.7 Drivkrafter för att använda flexibilitetstjänster Regeringens förslag: För en intäktsram som har bestämts före ikraftträdandet ska de nya bestämmelserna inte tillämpas. Ren energi-rapportens förslag överensstämmer delvis med regeringens. Enligt rapportens förslag ska bestämmelserna om att Energimarknadsinspektionen ska kunna ta hänsyn till utnyttjandet av flexibilitetstjänster när intäktsramen bestäms tillämpas för första gången för en tillsynsperiod som börjar löpa den 1 januari 2024 eller senare. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Skälen för regeringens förslag: När intäktsramen bestäms för en nätverksamhet ska hänsyn tas till i vilken utsträckning flexibilitetstjänster används och förbättrar effektiviteten i verksamheten (avsnitt 11.2). Ändringen bör inte påverka intäktsramar som har bestämts före ikraftträdandet. I fråga om en sådan intäktsram bör alltså de nya bestämmelserna inte tillämpas. 26.8 Prövning av tvister Regeringens förslag: Allmän domstol ska få pröva ett mål som har inletts före ikraftträdandet trots bestämmelserna om nätmyndighetens prövning av tvister. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Skälen för regeringens förslag: Energimarknadsinspektionen ska ha exklusiv prövningsrätt när det gäller tvister i fråga om anslutning av anläggningar till elnätet, kostnader för mätning, ersättning vid inmatning av el och nätavgifter för mindre produktionsanläggningar (avsnitt 21.4). Det är inte lämpligt att i efterhand ändra förutsättningarna för prövningen av tvister som har inletts vid allmän domstol före ikraftträdandet. De nya bestämmelserna bör därför inte hindra att allmän domstol prövar sådana mål. 27 Energigemenskaper Regeringens bedömning: Energigemenskaper, så som de beskrivs i elmarknadsdirektivet och det omarbetade förnybartdirektivet, finns redan i Sverige. Det finns inga hinder mot att bilda nya energigemenskaper. För närvarande finns det därför inget behov av ny lagstiftning för att genomföra respektive direktivs regler om energigemenskaper. Ren energi-rapportens förslag överensstämmer inte med regeringens bedömning. I rapporten föreslås att en ny lag om energigemenskaper införs, där det slås fast att en energigemenskap ska vara en ekonomisk förening, med ett skyddat namn av vilket det framgår vilken sorts organisation det rör sig om. Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Remissinstanserna är försiktigt positiva till en lagstiftning om energigemenskaper men är delade i frågan om huruvida en energigemenskap bör få äga och driva elnät. Svensk solenergi och Sala-Heby Energi AB anför att det vore positivt om en gemenskap kunde äga och driva elnät, medan E.ON Sverige AB och Göteborg Energi AB anser att det inte ska vara möjligt. Flera remissinstanser, bland andra Lindborg Systems AB och Örebro kommun, ser också förslaget som en möjlighet att skapa mer självförsörjande enheter utanför det allmänna elnätet. Elnätsföretag, bland andra Ellevio och Elinorr delar farhågan att dessa parallella elnät försämrar kostnadseffektiviteten i elnätet och åsidosätter vissa säkerhetskrav. De ser också en risk för uteblivna intäkter och därmed medel till underhåll av befintligt elnät. Många remissinstanser, till exempel HSB och Solelkommissionen, understryker behovet av en särskild lagstiftning för energigemenskaper, men de har samtidigt förväntningar på att den ska kombineras med omfattande reformer av olika regler på elmarknaden som ska komma just energigemenskaperna till del, exempelvis en översyn av energiskatten eller ett nytt regelverk för virtuella elnät. Skälen för regeringens bedömning: Regeringen välkomnar det stora engagemang som finns hos privatpersoner, kooperativ, andra föreningar och näringsliv för att hitta lösningar på våra gemensamma utmaningar på energiområdet. Ett sätt kan vara att organisera sig som en energigemenskap. Medborgarenergigemenskaper och gemenskaper för förnybar energi är två benämningar på energigemenskaper som har introducerats i elmarknadsdirektivet respektive det omarbetade förnybartdirektivet. Syftet med medborgarenergigemenskaperna är enligt elmarknadsdirektivet att erkänna vissa kategorier av medborgerliga energiinitiativ på unionsnivå, såsom medborgarenergigemenskaper, för att ge dem en gynnsam ram, rättvis behandling, lika villkor och en välavgränsad katalog av rättigheter och skyldigheter. Någon direkt motsvarande text finns inte i det omarbetade förnybartdirektivet, men det finns liknande resonemang på flera ställen. Dessa två rättsakter ska genomföras i Sverige. Regeringen konstaterar - i likhet med vad som anges i rapporten - att det redan finns associationer i Sverige som uppfyller direktivens krav på vad som utgör en energigemenskap. Det finns inte heller några hinder mot att bilda nya sådana energigemenskaper, exempelvis som en ekonomisk förening i enlighet med vad som anges i lagen (2018:672) om ekonomiska föreningar. Av de aktuella rättsakterna framgår inte något krav på att en sådan association måste benämnas på ett särskilt sätt, exempelvis energigemenskap. Det krävs därför inte några lagändringar för att genomföra de aktuella EU-rättsakterna i nu aktuella delar. Att möjligheten att bilda energigemenskaper redan finns i Sverige framgår alltså även av rapporten. Även om direktiven inte föranleder några ändringar av svensk rätt, kan det finnas skäl att i framtiden återkomma till frågan, eftersom det finns potentiellt positiva aspekter med energigemenskaper som eventuellt skulle kunna motivera ändringar av vissa regelverk. Sådana ändringar bör avse innehållet i energigemenskapernas verksamhet och inte formerna för dessa. För det fall en sådan särreglering behöver tas fram måste beredningsunderlaget kompletteras. Framför allt behöver det analyseras vilka specifika problem som finns med dagens lagstiftning, till exempel om det finns hinder mot att bedriva verksamhet som främjar konsumentmakt, hållbarhet eller effektiv användning av energi. I ett sådant sammanhang kan också andra frågor som väcks av vissa remissinstanser om hur energigemenskaper kan bidra till dessa mål ytterligare belysas. En åtgärd som regeringen redan har gjort för att underlätta för energigemenskaper är införandet av ett nytt undantag i 22 c § förordningen (2007:215) om undantag från kravet på nätkoncession enligt ellagen (1997:857). Undantaget innebär att det inte krävs nätkoncession för markkablar som dras mellan en produktionsanläggning eller ett energilager för el och närliggande byggnader för att dela den producerade eller lagrade elen, och detta gäller både byggnader på den fastighet som produktionsanläggningen är belägen på och grannfastigheter. Denna bestämmelse kommer att förenkla för en energigemenskap att dela den el som produceras i en produktionsanläggning mellan medlemmarna i gemenskapen. 28 Konsekvenser 28.1 Allmänt om konsekvenserna Syftet med förslagen är bl.a. att tydliggöra roller och ansvar, att modernisera delar av regelverket med koppling till tillståndsgivning för elnät och att öka flexibiliteten. Förslagen leder i viss utsträckning till ökade administrativa kostnader för nätföretag och elhandelsföretag. Nätföretagens verksamhet begränsas, samtidigt som upphandling av stödtjänster regleras. Användningen av flexibilitetstjänster kan antas öka. Energimarknadsinspektionen får utökade uppgifter på flera områden. 28.2 Konsekvenser för nätföretagen Regeringens bedömning: Nätföretagens administrativa kostnader ökar måttligt. Begränsningarna av vilken verksamhet som får bedrivas innebär merkostnader för små och medelstora nätföretag. Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna har inga invändningar mot bedömningen. Ren energi-rapportens bedömning överensstämmer i huvudsak med regeringens. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har inga invändningar mot bedömningen. Statens energimyndighet anser att det krävs noggrannare konsekvensanalyser i fråga om hur nya roller och definitioner påverkar varandra och andra delar av lagstiftningen. Nätkoncessionsutredningens bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna har inga invändningar mot bedömningen. Kapacitetsrapportens bedömning överensstämmer i huvudsak med regeringens. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har inga invändningar mot bedömningen. Ellevio anför att konsekvensanalysen bara berör de administrativa inslagen och inte tar upp de ökade riskerna för nätföretagen eller hur dessa risker ska beaktas i intäktsregleringen. Skälen för regeringens bedömning Avgränsning av nätverksamhet och nätdrift (avsnitten 6 och 9) Förslaget att drift av ledningar eller ledningsnät ska utföras i Sverige innebär ett nytt krav på nätföretagen men det bör inte innebära någon förändring mot rådande situation och bedöms inte innebära några ökade kostnader. Många nätföretag i Sverige har redan i dag sin verksamhet ordnad så att nätverksamheten bedrivs av en juridisk person utan någon annan verksamhet. Det finns dock distributionsnätsföretag som bedriver nätverksamheten tillsammans med annan verksamhet i samma juridiska person. Nätverksamheten hålls då åtskild från övrig verksamhet genom att nätverksamheten särredovisas. Den renodling som nu sker genom att i normalfallet ingen annan verksamhet än nätverksamhet får bedrivas i en och samma juridiska person (avsnitt 9) innebär att ett antal distributionsnätsföretag fortsättningsvis måste anpassa sig till det nya regelverket och renodla sin verksamhet. Det medför administrativt arbete att genomföra anpassningen och en viss kostnad för att bilda nya juridiska personer. Eventuellt krävs också avyttring eller avveckling av viss verksamhet när det gäller exempelvis energitjänster, fjärrvärmeproduktion, entreprenadverksamhet, solcellsinstallation, tillhandahållande av laddningstjänster för elfordon, fastighetsförvaltning, rådgivning gällande energieffektivisering, larminstallationstjänster, bokföringstjänster och kabel-tv. Cirka 70 av landets omkring 150 nätföretag bedöms beröras av reglerna för vilken verksamhet som får bedrivas. Stödtjänster och flexibilitetstjänster (avsnitten 7 och 11) Kravet på att Energimarknadsinspektionen ska godkänna metoder för avtal innebär ett visst ökat administrativt arbete för nätföretagen, liksom kravet att nätföretagen ska offentliggöra vilka stödtjänster som ska anskaffas samt villkoren för dessa stödtjänster. Det ingår i nätverksamheten att anskaffa stödtjänster. Nätföretagen får också kompensation genom den intäktsram som ska bestämmas enligt ellagen. I det sammanhanget utgör sådana kostnader en påverkbar kostnad. Ökade incitament för distributionsnätsföretag att till sina system välja flexibilitetstjänster är ett alternativ till konventionell nätutbyggnad. Distributionsnätsföretagen kan därmed behöva göra fler kostnadsanalyser än i dag för att bedöma om de ska välja att investera i utbyggnad av nät eller i stället köpa flexibilitetstjänster. Nätutvecklingsplaner (avsnitt 12) Det nya kravet att upprätta nätutvecklingsplaner innebär att distributionsnätsföretagen får en tillkommande arbetsuppgift. Att ha en samlad bild av sitt befintliga ledningsnät och en plan för framtida utveckling av nätet bör redan i dag vara en naturlig del av distributionsnätsföretagens verksamhet. Det nya kravet kommer dock att medföra ökad administration för distributionsnätsföretagen att ta fram, sammanställa och rapportera nätutvecklingsplaner. Samtidigt har företagen stor nytta av nätutvecklingsplanerna i sin verksamhet. Nätutvecklingsplaner bör vara till stor hjälp vid arbetet med planering av investeringar, reinvesteringar och underhåll. Laddinfrastruktur för elfordon (avsnitt 14) Distributionsnätsföretag som i dag äger och driver laddningspunkter som inte innehas uteslutande för eget bruk, måste avyttra dessa. Övergångsregleringen innebär dock att de distributionsnätsföretagen har god tid på sig att ställa om sin verksamhet och avyttra sådana anläggningar (se avsnitt 26.4). Innehav av energilagringsanläggningar (avsnitt 16) Distributionsnätsföretag som i dag har egna energilagringsanläggningar, som inte är helt integrerade nätkomponenter, kan behöva avyttra eller avveckla dessa. Ett nätföretag som innehar en energilagringsanläggning kan tvingas fasa ut anläggningen, om ett undantag från förbudet upphör att gälla. Frågan uppkommer då hur investeringen ska behandlas vid beräkningen av kapitalbasen när en intäktsram bestäms för nätverksamheten. En tillgång som inte behövs för att bedriva verksamheten ska anses ingå i kapitalbasen, om det skulle vara oskäligt mot nätföretaget att bortse från tillgången (5 kap. 7 § andra stycket ellagen). Det gäller även en energilagringsanläggning som ett nätföretag inte längre får använda. Ändrade regler för samredovisning (avsnitt 17.2) Utökade möjligheter till samredovisning kan på sikt bidra till minskade transaktionskostnader genom effektivare administration och minskade sökkostnader för marknadens aktörer. På kort sikt kan det dock leda till vissa omställningskostnader för nätföretag när avgifterna ska fördelas på ett nytt sätt mellan nätkoncessionsområden. Nettoeffekten av detta är dock svår att uppskatta. Anslutning till elnätet (avsnitt 18) En nätkoncessionshavare ska få göra avsteg från skyldigheten att ansluta en anläggning till en ledning eller ett ledningsnät med hänvisning till att det saknas ledig kapacitet endast om det inte finns förutsättningar att åtgärda kapacitetsbristen långsiktigt på ett sätt som är samhällsekonomiskt motiverat utan att förstärka ledningen eller ledningsnätet. Regeringen bedömer att förslaget kommer att leda till marginellt ökade administrationskostnader för nätföretagen. I vissa fall kommer företagen att behöva förändra och utveckla sina arbetssätt. Merkostnaderna begränsas dock genom att nätföretagen under alla förhållanden behöver bedöma vilka åtgärder som krävs för att en anslutning som nekats ska kunna genomföras. Dessutom begränsas merkostnaderna genom den nätutvecklingsplan som nätföretaget ska ta fram (se avsnitt 12). Distributionsnätsföretag ska i fråga om en anläggning för produktion av förnybar el vars inmatning kan ske med en effekt om högst 43,5 kilowatt få göra avsteg från anslutningsskyldigheten endast om företaget underrättar den som begär anslutning inom en månad från det att företaget har tagit emot begäran. Det kan förutsättas att nätföretagens merkostnader med anledning av förslaget främst kommer att avse underrättelserna till dem som vill ansluta en anläggning. Några kostnader av betydelse uppkommer alltså inte. När det gäller standardiserade rutiner för anslutning av energilagringsanläggningar finns det redan liknande lagkrav för anslutning av elproduktionsanläggningar. Regeringen bedömer att nätföretagen endast påverkas marginellt av förslaget. Skyldigheten att lämna information om åtgärder som krävs för att förstärka elnätet innebär en ökad administrativ börda för nätföretagen. Företagen får ta ut en avgift för de kostnader som uppkommer. I de fall anslutningen avser laddningspunkter får dock ingen avgift tas ut, vilket innebär att nätföretagen kan komma att föra över ökade kostnader på kundkollektivet genom överföringsavgifterna. Regeringen bedömer att förslaget inte har några ekonomiska konsekvenser av betydelse för nätföretagen. När det gäller förslaget om avgiftsfrihet för anslutning av mikroproduktion av el innebär Energimarknadsinspektionens hittillsvarande praxis att någon anslutningsavgift inte får tas ut om mikroproduktionen ansluts där en anläggning för användning redan är ansluten, åtminstone inte om produktionsanläggningen ansluts med en effekt som inte överstiger uttagsabonnemangets effekt. Förslaget innebär alltså i praktiken ingen förändring för nätföretagen. Inmatning på elnätet från mikroproduktion (avsnitt 21) Med förslaget undviks den nuvarande administrativa börda som det innebär för nätföretagen att kontrollera om mikroproducenten har varit nettoanvändare eller inte. Med hänsyn till att det kan antas tillkomma elanvändare som producerar sin egen el kan också de administrativa kostnaderna för nätföretagen antas öka. Vidare kan tillkommande användare påverka elnätet i stort och föranleda nätinvesteringar. Prövning av tvister (avsnitt 24.1) Att nätmyndighetens prövningsrätt blir exklusiv när det gäller anslutning till elnätet, kostnader för mätning, ersättning vid inmatning och nätavgifter för mindre produktionsanläggningar innebär att nätföretagen inte riskerar dubbla processer i samma fråga. Förslag som berör nätföretagen men som inte bedöms innebära några konsekvenser av betydelse De hittillsvarande bestämmelserna om tillstånd att ha en lägesberoende överföringsavgift utgår (avsnitt 20.2). Redan fattade beslut om undantag fortsätter att gälla (avsnitt 26.6). Det har under lång tid inte lämnats in några ansökningar om nya undantag till nätmyndigheten. Det finns därför inte anledning att anta att förslaget har någon praktisk betydelse för nätföretagen. Kraven i fråga om nätföretagens fakturor (avsnitt 22) bedöms inte innebära någon ny administrativ börda för nätföretagen. Att schablonberäkningen avskaffas även formellt (avsnitt 23) har inga konsekvenser för nätföretagen, eftersom regleringen i denna fråga inte längre tillämpas i praktiken. 28.3 Konsekvenser för elhandelsföretag Regeringens bedömning: Omslutningen av mottagningsplikten bedöms öka, vilket medför begränsade effekter på kostnaderna för elhandelsföretagen. Elhandelsföretagens roll stärks när det gäller driften av laddningspunkter för elfordon. Promemorian innehåller inte, i de delar som behandlas i propositionen, några förslag som har konsekvenser för elhandelsföretag. Remissinstanserna har inga invändningar mot bedömningen. Ren energi-rapportens bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har inga invändningar mot bedömningen. Statens energimyndighet anser att konsekvensanalysen fokuserar på traditionella aktörer snarare än nya aktörer samt de nya roller som definieras i elmarknadsdirektivet och i författningsförslagen, vilket medför en oklarhet i hur exempelvis regelverket om elavtal mellan elleverantör och elanvändare ska tillämpas i laddningspunkter eller på möjliga framtida elvägar. Nätkoncessionsutredningens bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna har inga invändningar mot bedömningen. Kapacitetsrapporten innehåller inte några förslag som har konsekvenser för elhandelsföretag. Skälen för regeringens bedömning Laddinfrastruktur för elfordon (avsnitt 14) Förbudet för nätföretag att inneha, utveckla eller driva laddningspunkter skapar förutsättningar för elhandelsföretagen att erbjuda tjänsten. Elhandelsföretagen har även i övrigt goda förutsättningar att integrera tjänster knutna till laddningspunkter i sitt utbud. Förslaget bedöms stärka förutsättningarna för elhandelsföretagen ytterligare. Inmatning av el från mikroproduktion (avsnitt 21) Kravet på att en mikroproducent ska vara nettoanvändare av el för att undantas från nätavgiften för inmatning utgår. Detta stimulerar etableringen av mikroproduktion av el. En konsekvens av detta är att mottagningsplikten sannolikt kommer att omfatta en större energimängd för elhandelsföretaget, som är skyldigt att köpa den el som mikroproducenten matar in i elnätet på skäliga villkor och att säkerställa balansansvar i uttagspunkten. Elhandelsföretagen kan få en något ökad administrativ belastning med anledning av att elhandelsavtalen med mikroproducenter kan behöva anpassas. Vidare kan ökade elhandelsvolymer inverka på elhandelsföretagens planering av elhandel och därmed i viss utsträckning på kostnaderna för balansansvaret. Samtidigt ökar elhandlarens åtagande gentemot mikroproducenten, vilket också kan tänkas medföra positiva konsekvenser för elhandelsföretaget genom att elproduktionen i företagets portfölj ökar. Sammantaget bedöms konsekvenserna för elhandelsföretagen vara begränsade avseende både kostnadsökningar och mervärden. Förslag som berör elhandelsföretagen men som inte bedöms innebära några konsekvenser av betydelse Nätföretagens möjlighet att äga, utveckla, förvalta eller driva sådana anläggningar begränsas (avsnitt 16). Det kan visa sig vara lämpligt för elhandelsföretag att stå för energilagringen när det gäller vissa användningsområden. Konsekvenserna för elhandelsföretagen bedöms vara positiva men tills vidare mycket begränsade. 28.4 Konsekvenser för nätkunderna Regeringens bedömning: Nätkunderna ges bättre möjligheter att påverka sina kostnader genom att vara aktiva. De förslag som främjar effektivitet vid nätanslutning bidrar till lägre nätavgifter och till att lösa problem med nätkapacitetsbrist. Promemorian innehåller inte, i de delar som behandlas i propositionen, några förslag som har konsekvenser för nätkunderna. Remissinstanserna har inga invändningar mot bedömningen. Ren energi-rapportens bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har inga invändningar mot bedömningen. Sala kommun anser att konsekvensutredningen på flera punkter är bristande i och med att kundens perspektiv nämns kort, men inget nämns om att allt extra arbete de olika aktörerna drabbas av ska betalas av kunden. Nätkoncessionsutredningens bedömning överensstämmer i huvudsak med regeringens. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har inga invändningar mot bedömningen. Statens fastighetsverk anser att riskerna med samredovisning inte är tydligt beskrivna i betänkandet och har svårt att utifrån betänkandet bedöma hur en samredovisning skulle påverka nättarifferna. Kapacitetsrapportens bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har inga invändningar. Naturvårdsverket anser att beskrivningen av en nettoförlust för samhället vid anslutning av vindkraftverk är otydlig. Skälen för regeringens bedömning Stödtjänster (avsnitt 7) För att kunderna på elmarknaden ska få pålitliga och stabila nättjänster krävs att nätföretagen använder sig av stödtjänster. Förslaget om icke-diskriminerande behandling av aggregatorer möjliggör en ökad elmarknadsaktivitet genom att det underlättar för mindre nätkunder att delta på elmarknaden. Nätföretagens användning av flexibilitetstjänster (avsnitt 11) Flexibilitetstjänster kan på ett kostnadseffektivt sätt minska behovet av uppgradering eller ersättning av nätkapacitet och stödja en effektiv och säker drift av nätet. Genom att det skapas drivkrafter för att använda flexibilitetstjänster ges ytterligare möjlighet för nätföretag att besluta om så effektiva lösningar som möjligt i valet mellan flexibilitetstjänster och investeringar i anläggningar. Detta påverkar i sin tur det pris som kunderna får betala för elnätet i för kunderna positiv riktning, eftersom nya investeringar i elnätet i vissa fall inte behövs eller kan skjutas upp. Nätutvecklingsplan för distributionsnätsföretag (avsnitt 12) Genom att distributionsnätsföretag ska ha en nätutvecklingsplan skapas transparens avseende planerad nätutbyggnad. Detta är fördelaktigt för såväl planering av nyanslutningar som möjligheterna för befintliga nätkunder att med framförhållning planera förändringar i sina nätabonnemang. Förslaget bedöms ha positiva konsekvenser för i synnerhet större nätkunder, vars enskilda nyanslutningar eller abonnemangsförändringar väsentligt inverkar på, eller begränsas av, elnätets beskaffenhet. Ändrade regler om samredovisning (avsnitten 17.2 och 17.3) Några remissinstanser framför att en ökad möjlighet till samredovisning riskerar att leda till ökade kostnader för vissa kunder. Statens fastighetsverk anför också att Nätkoncessionsutredningen inte tydligt beskriver riskerna med förslaget. Det finns en viss risk att kostnaderna kan öka för vissa kunder. Mot bakgrund av de sammanslagningar som gjorts tidigare bedömer dock regeringen att förslaget inte kommer att innebära några avgörande skillnader för kundkollektivet. Andra kunder bör i motsvarande mån få sina kostnader sänkta. Utjämningen av överföringsavgifterna bedöms kunna leda till att kunder i områden som präglas av högre kostnader i nuläget kan minska sina avgifter med 100-2 000 kronor beroende på område, medan kostnaderna i andra områden kan öka med upp till 2 000 kronor för kunder som i dag har en lägre avgift. För att ge en bild av omfattningen av dessa förändringar kan effekterna av en ökad samredovisning ställas i relation till andra faktorer som bestämmer avgiftens nivå. Om kalkylräntan exempelvis ändras med en procentenhet, väntas avgifterna ändras med i genomsnitt 4 procent, vilket för en genomsnittlig nätkund motsvarar cirka 280 kronor per år. Regeringen bedömer att risken för betydande påverkan på nätkunderna är begränsad. Förslaget om att vissa regionnätsledningar ska få redovisas som lokalnät (avsnitt 17.3) syftar till att lokalnätskunder ska slippa bekosta utbyggnaden av regionnät som ryms inom ett givet lokalnät. Förslaget förutsätter att det är samma nätföretag som innehar både det aktuella lokalnätet och regionnätet. Förslaget medför en omfördelning av kostnader på så sätt att lokalnätskundernas kostnader sjunker något medan regionnätskundernas kostnader ökar i motsvarande mån. Det uppkommer alltså inte några ändringar för kundkollektivet som en helhet. Anslutning till elnätet (avsnitt 18) Förslaget i fråga om vad som ska anses vara särskilda skäl för att inte ansluta en anläggning bedöms inte påverka leveranskvaliteten för befintliga nätkunder. Ett mer effektivt nätutnyttjande innebär att nya överföringsbehov kan tillgodoses. Ett mer effektivt nyttjande av befintlig nätinfrastruktur kan komma nätkunderna till godo i form av lägre nätavgifter. Nätföretagens kostnader för att ge information om åtgärder för att förstärka elnätet (avsnitt 18.5) kommer ytterst att betalas av antingen den som begär informationen eller, om anläggningen är en laddningspunkt, kundkollektivet. Kostnaden måste dock antas vara försumbar i förhållande till de samlade nätavgifterna. Undantag från funktionskravet på överföring av el (avsnitt 19) Föreskrifter om sådana undantag från funktionskravet på överföring av el som ger utrymme för längre avbrott förväntas leda till att nyanslutningar, inklusive höjningar av avtalad effekt, kan ske snabbare och till en lägre kostnad för kunden. Konsekvenserna för nätkunderna behöver emellertid analyseras närmare i samband med att föreskrifterna tas fram, bl.a. för att utreda om undantag kan medföra att en anslutande part tvingas acceptera lägre funktionskrav för att skynda på anslutningsprocessen. Tillstånd att ha en lägesberoende överföringsavgift (avsnitt 20.2) Att de hittillsvarande bestämmelserna om tillstånd att ha en lägesberoende överföringsavgift utgår kan inte antas få några särskilda konsekvenser för nätkunderna jämfört med i dag. Inmatning på elnätet från mikroproduktion (avsnitt 21) Att även mikroproducenter som är nettoproducenter av el undantas från nätavgiften för inmatning medför att en sådan nätkund inte riskerar att faktureras i efterhand på grund av ett nettoöverskott. Detta bör medföra en förenklad förvaltning av mikroproduktionsanläggningar och stärkta incitament till ytterligare investeringar i mikroproduktion. Nätföretagets fakturor (avsnitt 22) De nya kraven i fråga om nätföretagets fakturering bör leda till förbättrade förutsättningar för nätkunden att förstå och reagera på fakturans information genom att t.ex. vidta aktiva åtgärder för att ändra sin förbrukning. 28.5 Konsekvenser i övrigt för elmarknaden Regeringens bedömning: Förutsättningarna för stödtjänstmarknader tydliggörs och förutsättningarna för flexibilitet, småskalig elproduktion och långsiktig planering för nyanslutningar i lokalnät förbättras. De administrativa kostnaderna ökar något. Promemorian innehåller inte, i de delar som behandlas i propositionen, några förslag som har konsekvenser för elmarknaden i övrigt. Remissinstanserna har inga invändningar mot den bedömningen. Ren energi-rapportens bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har inga invändningar mot bedömningen. Regelrådet finner redovisningen av behov av speciella informationsinsatser bristfällig och anser vidare att konsekvensutredningens kvalitet hade höjts om det hade funnits en uppskattning av de olika företagens samlade kostnader samt en analys av konkurrensförhållandena mellan svenska och utländska företag. Göteborg Energi AB saknar en analys av reglernas konsekvenser för effektproblematiken. Nätkoncessionskutredningens bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna har inga invändningar mot bedömningen. Kapacitetsrapportens bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Försvarsmakten och Försvarets materielverk saknar en konsekvensbedömning utifrån totalförsvarets krav på robust elförsörjning och informationssäkerhet. Regelrådet bedömer att Energimarknadsinspektionens konsekvensutredning inte uppfyller kraven i 6 och 7 §§ förordningen (2007:1244) om konsekvensutredning vid regelgivning, bl.a. i beskrivningen av kostnadspåverkan och påverkan på konkurrensförhållandena för företag. Skälen för regeringens bedömning Driften av en ledning eller ett ledningsnät ska utföras i Sverige (avsnitt 6) Förslaget att driften av en ledning eller ett ledningsnät ska utföras i Sverige syftar till att långsiktigt bidra till att säkerställa en ökad robusthet och driftsäkerhet i elsystemet. Eftersom förslaget troligen inte innebär någon förändring mot den situation som finns i dag blir de omedelbara effekterna sannolikt små. Stödtjänster (avsnitt 7) Förslagen i fråga om stödtjänster skapar tydliga förutsättningar för hur nätföretagen ska utforma och anskaffa stödtjänster. Det bidrar till att effektivisera elmarknaden genom att stödtjänster standardiseras och utbyts på marknadsplatser. I förlängningen bör det leda till en effektivare fördelning av resurser och minskade kostnader för nätföretagen och kundkollektivet. Undantagen från kravet på en marknadsbaserad anskaffning blir viktiga för att inte begränsa en rationell utveckling av nätföretagets anläggning och för att säkerställa möjligheterna till en säker och kostnadseffektiv drift även i fall då det saknas förutsättningar för att etablera en marknadsbaserad anskaffning. Nätföretagens användning av flexibilitetstjänster (avsnitt 11) Att nätföretagens användning av flexibilitetstjänster beaktas när intäktsramen bestäms ger bättre förutsättningar för nätföretagen att integrera flexibilitetstjänster som en del av nätdrift och nätutveckling. I förlängningen bör därmed produkter och marknader för flexibilitetstjänster ha betydligt bättre förutsättningar att utvecklas. På sikt bör elmarknadens funktion stärkas generellt genom effektivare resursallokering och specifikt genom att nätkundernas inneboende flexibilitet eller förmåga kan användas i större utsträckning. Nätutvecklingsplan för distributionsnätsföretag (avsnitt 12) Förslaget om nätutvecklingsplaner leder till förbättrade förutsättningar för transparens avseende planerad nätutbyggnad och därigenom koordinerad samhällsplanering, innefattande integrering av nyanslutningar av såväl förbrukning som distribuerad produktion. Nätutvecklingsplaner kan på det sättet främja energiomställningen och elmarknadens funktion. Laddinfrastruktur för elfordon (avsnitt 14) Förbudet för nätföretag att inneha laddinfrastruktur öppnar för andra marknadsaktörer att erbjuda tjänsten och kan bidra till marknadseffektivitet genom ökad konkurrens i geografiska områden med hög efterfrågan på tjänsten. Samtidigt uppstår en risk att utbyggnad av laddningspunkter i områden med låg befolkningstäthet hämmas då affärspotentialen för en marknadsaktör skild från det lokala nätföretaget kan vara begränsad. För att begränsa konsekvenserna av skilda marknadsförutsättningar medger förslaget undantag från förbudet. Ändrade regler om samredovisning (avsnitt 17.2) Det finns generellt en risk att ett krav på enhetliga nättariffer inom ett redovisningsområde kan leda till en minskad effektivitet i prisbildningen. Den ökade möjligheten till samredovisning för enskilda lokalnätsföretag kan dock inte antas ha en väsentligt negativ inverkan på marknadseffektiviteten. Bedömningen grundas på de samredovisningar som hittills har genomförts. Dessa sammanslagningar har resulterat i diversifierade redovisningsenheter med en hög grad av utjämning i tariffnivåer mellan tätort och glesbygd. Detta gör att ytterligare sammanslagning av redan diversifierade områden endast kan ge upphov till en marginell omfördelning mellan kunder i olika områden. Därmed bedöms den utökade möjligheten till samredovisning endast ha en marginell negativ påverkan på prisbildningens effektivitet. Inmatning på elnätet från mikroproduktion (avsnitt 21) Förslaget medför förbättrade ekonomiska förutsättningar för småskaliga anläggningar med abonnemang för en säkring om högst 63 ampere att investera i produktion. I anslutningspunkter där elförbrukning kombineras med småskalig elproduktion (s.k. prosumenter) förbättras förutsättningarna för aktivt deltagande på elmarknaden. Förslag som berör elmarknaden men som inte bedöms innebära några konsekvenser av betydelse Förslaget avseende innehav av energilagringsanläggningar (se avsnitt 16) kan medföra att nätföretagens investeringar i dessa anläggningar begränsas. Nätföretag kan därmed inte integrera dessa tjänster i elmarknaden i den utsträckning som annars skulle varit fallet. Förslaget möjliggör dock undantag från huvudregeln, vilket begränsar konsekvenserna för elmarknadens funktion. 28.6 Konsekvenser för myndigheterna Regeringens bedömning: Förslagen medför inte något behov av att öka anslagen till förvaltningsmyndigheter eller domstolar. Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna har inga invändningar mot bedömningen. Ren energi-rapportens bedömning överensstämmer delvis med regeringens. I rapporten redovisas bedömningen att Energimarknadsinspektionen bör få ökade anslag med anledning av förslagen. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har inga invändningar mot bedömningen. Förvaltningsrätten i Linköping anser att konsekvenserna för de allmänna förvaltningsdomstolarna inte är tillräckligt belysta. Kammarrätten i Jönköping pekar på att även en måttlig ökning av måltillströmningen till följd av förslagen leder till kännbara konsekvenser för de två allmänna förvaltningsdomstolar som främst är berörda. Nätkoncessionsutredningens bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna har inga invändningar mot bedömningen. Kapacitetsrapportens bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna har inga invändningar mot bedömningen. Skälen för regeringens bedömning Avgränsning av nätverksamhet och nätdrift (avsnitt 9) Energimarknadsinspektionen kan efter begäran från ett nätföretag pröva om en viss verksamhet ska vara tillåten att bedriva tillsammans med nätverksamheten. Utöver att prövningen i dispensfrågan innebär tillkommande arbete för Energimarknadsinspektionen ska beslutet kunna överklagas till domstol. Bedömningen är dock att de flesta nätföretag kommer att ordna sin verksamhet på så sätt att verksamhet som inte längre får bedrivas tillsammans med nätverksamhet avyttras eller avvecklas. Många nätföretag har redan i dag renodlat verksamheten och bedriver endast nätverksamhet inom den juridiska personen. Måltillströmningen till landets allmänna förvaltningsdomstolar med anledning av de skärpta bestämmelserna om tillåten verksamhet för nätföretagen bör därför bli blygsam. Stödtjänster och flexibilitetstjänster (avsnitten 7 och 11) Den nya regleringen i fråga om stöd- och flexibilitetstjänster innebär att Energimarknadsinspektionen får nya arbetsuppgifter. Inspektionen ska pröva de metoder som används för att utforma avtalen gällande stödtjänster innan sådana avtal ingås. Vidare ska myndigheten pröva förutsättningarna för undantag från reglerna kring anskaffning av icke frekvensrelaterade stödtjänster. Måltillströmningen till de allmänna förvaltningsdomstolarna bedöms bli begränsad. Möjligen kan nya måltyper uppstå med hänsyn till att Energimarknadsinspektionen i förväg ska godkänna metoder för avtal om stödtjänster och kunna medge dispens från kraven som gäller vid anskaffningen av icke frekvensrelaterade stödtjänster. När det gäller förslaget om drivkrafter för att använda flexibilitetstjänster är bedömningen att måltillströmningen inte kommer att öka. Energimarknadsinspektionen kommer att behöva göra en översyn av sina myndighetsföreskrifter på grund av införandet av nya definitioner. Nätutvecklingsplaner (avsnitt 12) Nätutvecklingsplanerna medför nya uppgifter för Energimarknadsinspektionen, som ska granska och godkänna planerna. Det kan även bli aktuellt för myndigheten att utarbeta föreskrifter om vad nätutvecklingsplaner ska innehålla och hur de ska tas fram. En marginell måltillströmning till landets allmänna förvaltningsdomstolar kan förväntas med anledning av förslaget. En nätutvecklingsplan kan behöva kompletteras eller korrigeras. Beslut av Energimarknadsinspektionen inom ramen för myndighetens tillsyn i sådana ärenden överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Bedömningen är dock att antalet ärenden som dessutom leder till en överprövning i allmän förvaltningsdomstol kommer att vara högst begränsat. Innehav av energilagringsanläggningar (avsnitt 16) Ett nätföretag kan hos Energimarknadsinspektionen ansöka om dispens från förbudet mot att inneha energilagringsanläggningar. Inspektionens beslut kan överklagas. Måltillströmningen till de allmänna förvaltningsdomstolarna bedöms dock bli marginell. Anslutning till elnätet (avsnitt 18) Den förtydligade anslutningsskyldigheten kan förväntas leda till ökade administrationskostnader för Energimarknadsinspektionen, som får ett utökat tillsynsansvar, vilket även påverkar förvaltningsdomstolarna. Energimarknadsinspektionen har dock redan en organisation och rutiner för att hantera prövning av dessa frågor. Regeringen bedömer att merkostnaderna kommer att kunna hanteras inom ramen för Energimarknadsinspektionens anslag. Det nya kravet för att nätföretag ska få göra avsteg från anslutningsskyldigheten innebär att arbetet med tillsyn ökar något hos Energimarknadsinspektionen. Detta bör kunna hanteras med befintliga resurser. Förslaget om information om nödvändiga åtgärder som krävs för att förstärka elnätet innebär ett utökat tillsynsansvar för Energimarknadsinspektionen, vilket även påverkar de allmänna förvaltningsdomstolarna. Skäligheten av den avgift som nätföretaget tar ut kan prövas av Energimarknadsinspektionen på begäran av den som ska betala. Även tvister i frågor när någon har begärt information om vilka åtgärder som skulle krävas för att förstärka elnätet ska kunna prövas av Energimarknadsinspektionen. Omfattningen av prövningsärenden är svår att bedöma. Tvisterna kan inledningsvis vara svåra att avgöra, tills principer för bedömningen har fastställts. Under denna tid kommer sannolikt flera beslut att överklagas till förvaltningsdomstol. Prövning av tvister (avsnitt 24.1) Att Energimarknadsinspektionen allsidigt och slutgiltigt ska pröva tvister om nätkoncessionshavarnas skyldigheter enligt ellagen innebär att ordningen för Energimarknadsinspektionens prövning tydliggörs. Förslaget är inte förenat med några nya uppgifter för myndigheten. Miljöorganisationers rätt att överklaga beslut (avsnitt 25) Förslaget i fråga om miljöorganisationers rätt att överklaga vissa beslut ger vissa organisationer en formellt starkare rätt att överklaga koncessionsbeslut. Denna rätt följer dock redan av rättspraxis (Mark- och miljööverdomstolens beslut den 26 mars 2019 i mål M 2080-18). Det krävs också resurser för att framgångsrikt kunna driva ett överklagande. Med hänsyn till detta och till att de flesta av de aktuella besluten ofta ändå överklagas av någon sakägare bör förslagets effekter på domstolarna vara marginella. Mängden överklagade beslut lär inte öka nämnvärt jämfört med hur det ser ut i dag. I de ärenden som överklagas kan förekomsten av fler parter dock leda till en längre handläggningstid. Förslag som berör myndigheterna men som inte bedöms innebära några konsekvenser av betydelse Förbudet för nätföretag att inneha laddinfrastruktur för elfordon (avsnitt 14) bedöms inte få några effekter på Energimarknadsinspektionens eller andra myndigheters verksamhet. Tillsyn kan ske inom ramen för befintliga resurser. Förslaget bedöms inte heller få några konsekvenser på verksamheten i domstolarna. Förslaget att en mikroproducent inte längre ska behöva vara nettoanvändare av el för att undantas från nätavgiften (avsnitt 21) bedöms inte innebära några betydande konsekvenser för myndigheterna. Förslagen som gäller nätföretagens fakturor (avsnitt 22) bedöms inte innebära några konsekvenser för myndigheter eller domstolar. Med hänsyn till att schablonberäkning inte längre förekommer i praktiken får det inte några konsekvenser för myndigheterna att regleringen i denna del utgår (avsnitt 23). 28.7 Konsekvenser för miljön Regeringens bedömning: En miljövänligare och effektivare användning och utveckling av elnäten möjliggörs liksom ett mer effektivt resursutnyttjande. Detta påskyndar energiomställningen, underlättar integrering av förnybara energikällor och bidrar till minskande klimatutsläpp. Promemorian innehåller inte några förslag som har konsekvenser för miljön. Remissinstanserna har inga invändningar mot den bedömningen. Ren energi-rapportens bedömning överensstämmer i huvudsak med regeringens. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har inga invändningar mot bedömningen. Göteborg Energi AB saknar en analys om elanvändningens miljöpåverkan och pekar vidare på att konsekvensanalysen flera gånger antyder att mikroproduktion i sig underlättar energiomställningen och uppfyllandet av det klimatpolitiska ramverket, utan att det framgår på vilket sätt detta sker. Nätkoncessionsutredningen lämnar, i de delar som behandlas i propositionen, inga förslag som har konsekvenser för miljön. Remissinstanserna har inga invändningar mot den bedömningen. Kapacitetsrapportens bedömning överensstämmer i huvudsak med regeringens. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har inga invändningar mot bedömningen. Konjunkturinstitutet anser att analysen bitvis är oklar när det gäller minskade utsläpp av växthusgaser med avseende på vilken geografisk systemgräns som tillämpas. Länsstyrelsen i Skåne anser att rubriken om miljömässiga konsekvenser i rapporten är missvisande. Länsstyrelsen i Uppsala län anser att miljökonsekvenserna av förslagen även bör inkludera ersättningen av fossila drivmedel och inte enbart utsläpp från elproduktionen i Sverige och utomlands. Naturvårdsverket anser att det saknas beaktande av andra miljöeffekter än just klimatperspektivet samt att bedömningen av förslagets miljömässiga konsekvenser är tunn och otydlig. Skälen för regeringens bedömning Stödtjänster och flexibilitetstjänster (avsnitten 7 och 11) Stödtjänster underlättar leverans av säkra och stabila nättjänster. Flexibilitetstjänster bidrar till att minska behovet av förstärkning av elnätet med nya ledningar och anläggningar samt stöder en effektiv och säker drift av nätet. De underlättar anslutning av förnybara energikällor som sol och vind till elnätet, vilket leder till mer förnybar elproduktion och minskade klimatutsläpp. En ökad användning av flexibilitetstjänster bidrar till en snabbare energiomställning med ökade produktionsvolymer av förnybar el, men även till ökad svensk elexport. Detta minskar i sin tur konkurrenskraften för fossila produktionskällor inom Europa som helhet. Förslagen har alltså en positiv effekt på miljön, eftersom de bidrar till effektivare användning av näten, minskat behov av nätutbyggnad, ökad energieffektivitet, integrering av energi från förnybara energikällor och nya lösningar som alternativ till konventionell nätutbyggnad. Nätutvecklingsplaner (avsnitt 12) Införandet av nätutvecklingsplaner bedöms få en positiv miljöpåverkan, eftersom det främjar en effektiv omställning, underlättar anslutning av förnybar elproduktion och bidrar till en hållbar samhällsplanering. Anslutning till elnätet (avsnitten 18 och 21) Förslaget i fråga om särskilda skäl för att inte ansluta en anläggning stärker incitamenten att planera för kommande nätutbyggnadsbehov och skapar ytterligare drivkrafter för användning av flexibilitetstjänster. Detta leder till förbättrad effektivitet i drift och utveckling av distributionsnätet. Med större beaktande av kommande nätutbyggnadsbehov i planeringen kan mark- och miljöintrång minimeras. Ökad användning av flexibilitetstjänster och ökad effektivitet i nätdriften leder till ett mer effektivt resursutnyttjande och mindre negativ miljöpåverkan. Det nya kravet för att nätföretag ska få göra avsteg från anslutningsskyldigheten gör det lättare att ansluta mikroproduktionsanläggningar för förnybar el till elnätet. Det underlättar i sin tur energiomställningen och bidrar till att uppfylla det klimatpolitiska ramverket. Nätföretagets skyldighet att lämna information om åtgärder som krävs för att förstärka elnätet (avsnitt 18.5) gynnar planeringen för ökad elektrifiering av fordonsflottan särskilt. Förslaget främjar också energiomställningen och uppfyllandet av det klimatpolitiska ramverket. Förslaget om avgiftsfrihet för anslutning av mikroproduktion av el (avsnitt 18.6) underlättar egenproduktion och egenförbrukning samt lagring och försäljning av förnybar el. Det gör även förslaget om slopat krav på att en mikroproducent ska vara nettoanvändare av el för att undantas från nätavgiften för inmatning på elnätet (avsnitt 21). Tillsyn och andra uppgifter för Energimarknadsinspektionen (avsnitt 24) Förslaget om skyldighet att lämna information till Energimarknadsinspektionen (avsnitt 24.4) syftar bland annat till att skapa förbättrad kontroll av utvecklingen av ett smart elnät. Ett smart nät främjar energieffektivitet och integreringen av energi från förnybara energikällor. Detta bedöms på lång sikt få positiva konsekvenser för miljön och främja elmarknadens effektivitet. Förslaget innebär även en förbättrad kontroll av hur lång tid det tar att reparera en anläggning efter ett elavbrott, vilket bör främja leveranssäkerheten på elmarknaden och effektiviteten hos nätföretagen. Säkrare leveranser och ökad effektivitet hos nätföretagen leder till en mer tillförlitlig drift av elnätet, vilket i sin tur medger ett effektivare resursutnyttjande och mindre miljöpåverkan. 29 Författningskommentar 29.1 Förslaget till lag om ändring i ellagen (1997:857) En rad nya bestämmelser förs in i lagen bl.a. för att genomföra Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/944 av den 5 juni 2019 om gemensamma regler för den inre marknaden för el och om ändring av direktiv 2012/27/EU (elmarknadsdirektivet). I sådana fall anges att paragrafen inte har någon tidigare motsvarighet. I övrigt sker omdisponeringar för att lagen ska ha en lämplig struktur och uppbyggnad. Hittillsvarande 1, 3 och 4 kap. ersätts av nya kapitel. Bestämmelser om mätning av överförd el förs över till ett nytt 6 kap. När det i fråga om de nya kapitlen anges att en paragraf eller ett stycke överensstämmer med en hittillsvarande paragraf eller ett hittillsvarande stycke görs ingen ändring i fråga om lydelsen. I de fall där det anges att paragrafen eller stycket överensstämmer i sak med sin hittillsvarande motsvarighet är ändringarna endast redaktionella eller språkliga. I övrigt finns ett antal paragrafer eller stycken som har motsvarigheter i den hittillsvarande regleringen men ett delvis annat innehåll i sak. I de fallen anges vilken paragraf eller vilket stycke som regleringen motsvarar. När det gäller sådana paragrafer i de nya kapitlen som överensstämmer med eller delvis motsvarar den hittillsvarande regleringen hänvisas till de äldre förarbeten som fortfarande är aktuella för tillämpningen. 1 kap. Inledande bestämmelser Kapitlet ersätter hittillsvarande 1 kap. Lagens innehåll 1 § I denna lag finns bestämmelser om elnätsverksamhet, ansvaret för det nationella elsystemet och handel med el. I paragrafen anges lagens tillämpningsområde. Den motsvarar delvis hittillsvarande 1 kap. 1 § första stycket. I lagen regleras förutsättningarna för att bedriva elnätsverksamhet. Det finns vidare bestämmelser om den systemansvariga myndighetens ansvar för det nationella elsystemet, inbegripet balanseringen av det samlade elnätet i Sverige, och de skyldigheter nätföretag, elhandelsföretag och balansansvariga har i det sammanhanget. I lagen regleras även vissa frågor om handel med el, i huvudsak när det gäller leverans av el till elanvändare. 2 § Lagen är indelad i följande kapitel: - 1 kap. Inledande bestämmelser, - 2 kap. Nätkoncession och ledningar vid trafikleder, - 3 kap. Nätföretag och drift av elnät, - 4 kap. Anslutning till elnätet och överföring av el, - 5 kap. Intäktsram för nätverksamhet, - 6 kap. Mätning av överförd el, - 7 kap. Kommunala elföretag, - 8 kap. Övergripande systemansvar och balansansvar m.m., - 10 kap. Avbrottsersättning, - 11 kap. Särskilda bestämmelser om överföring och leverans av el till konsumenter, - 12 kap. Tillsyn m.m., och - 13 kap. Övriga bestämmelser. I paragrafen, som inte har någon tidigare motsvarighet, finns en innehållsförteckning för lagen. 3 § Bestämmelser om elsäkerhet finns i elsäkerhetslagen (2016:732). I paragrafen finns en upplysning om elsäkerhetslagen. Den överensstämmer med hittillsvarande 1 kap. 1 § andra stycket. Ord och uttryck i lagen 4 § Ord och uttryck i lagen har samma betydelse som i elsäkerhetslagen (2016:732). I övrigt avses i lagen med Acer: den byrå som inrättats genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 713/2009 av den 13 juli 2009 om inrättande av en byrå för samarbete mellan energitillsynsmyndigheter, aggregering: en sammanslagning av flera elanvändares förbrukning eller sammanslagning av producerad el för försäljning, anskaffning eller auktionering på elmarknader, distribution: överföring av el för någon annans räkning genom ett lokalnät eller ett regionnät, distributionsnätsföretag: ett nätföretag som innehar ett lokalnät eller ett regionnät, elleverantör: den som yrkesmässigt levererar el, elmarknadsdirektivet: Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/944 av den 5 juni 2019 om gemensamma regler för den inre marknaden för el och om ändring av direktiv 2012/27/EU, i den ursprungliga lydelsen, energilagringsanläggning: en sådan anläggning i elsystemet som används för att i systemet skjuta upp den slutliga användningen av el till en senare tidpunkt än produktionstillfället eller för omvandling av elenergi till en form av energi som kan lagras, lagringen av den energin och den följande återomvandlingen av energin till el eller någon annan energibärare, EU:s elmarknadsförordning: Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/943 av den 5 juni 2019 om den inre marknaden för el, icke frekvensrelaterad stödtjänst: en stödtjänst som används av ett nätföretag för spänningsreglering i stationärt tillstånd, snabba inmatningar av reaktiv effekt, tröghet för upprätthållande av stabiliteten i lokalnät, kortslutningsström samt förmåga till dödnätsstart och till ödrift, intäktsram: de samlade intäkter som en nätkoncessionshavare högst får uppbära från nätverksamheten under en tillsynsperiod, laddningspunkt: ett gränssnitt där el kan överföras till ett elfordon i taget eller där batteriet på ett elfordon i taget kan bytas ut, lokalnät: ett ledningsnät som omfattas av en nätkoncession för område utan en lägsta tillåtna spänning, nätföretag: den som bedriver nätverksamhet, nätverksamhet: att med stöd av en nätkoncession ställa en starkströmsledning till förfogande för överföring av el för någon annans räkning och vidta de åtgärder som behövs för överföringen, regionnät: en ledning eller ett ledningsnät som inte ingår i ett transmissionsnät och som omfattas av en nätkoncession för linje eller av en nätkoncession för område med en lägsta tillåtna spänning, stödtjänst: en tjänst som behövs för driften av ett nätföretags elnät med undantag för hantering av överbelastning, transmission: överföring av el för någon annans räkning genom ett transmissionsnät, transmissionsnät: ett tekniskt och driftsmässigt sammanhängande ledningsnät som har en spänning om 220 kilovolt eller mer, sträcker sig över flera nätregioner i Sverige och länkar samman det nationella elnätet med elnät i andra länder, transmissionsnätsföretag: ett nätföretag som innehar en ledning som ingår i ett transmissionsnät. I paragrafen behandlas vissa ord och uttryck i lagen. Den motsvarar delvis hittillsvarande 1 kap. 2-6 §§. Paragrafen utformas enligt Lagrådets förslag. Hänvisningen till elsäkerhetslagen i första stycket ersätter hittillsvarande 1 kap. 2 och 3 §§. Det finns i lagen inga särskilda definitioner av elektrisk anläggning eller starkströmsledning (jfr 2 och 3 §§ elsäkerhetslagen). I andra stycket finns förklaringar till ord och uttryck som har en särskild betydelse i lagen. Acer är den byrå som inrättats genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 713/2009 av den 13 juli 2009 om inrättande av en byrå för samarbete mellan energitillsynsmyndigheter. Byrån, som har sitt säte i Ljubljana, Slovenien, kallas vanligtvis Acer, en förkortning för "Agency for the Cooperation of Energy Regulators", se t.ex. 23 kap. 5 § första stycket 5 lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden. Termen aggregering har ingen tidigare motsvarighet i lagen. I sak svarar definitionen mot artikel 2.18 i elmarknadsdirektivet. Vid aggregering slås flera elanvändares förbrukning eller flera elproducenters produktion samman för sådan handel som anges i definitionen. I 3 kap. regleras hur aggregatorer ska behandlas när nätföretagen anskaffar stödtjänster. Övervägandena finns i avsnitt 7.3. Termen distribution är ny i lagen. I elmarknadsdirektivet definieras distribution som transport av el i system med högspännings-, mellanspännings- och lågspänningsnät för tillhandahållande till kunder, men inte leverans (artikel 2.28). Någon saklig skillnad när det gäller vilken verksamhet som avses är inte avsedd. I lagen görs skillnad mellan distribution och transmission (se nedan). Övervägandena finns i avsnitt 5.2. Även benämningen distributionsnätsföretag är ny i lagen. Den aktör som avses benämns i elmarknadsdirektivet systemansvarig för distributionssystem. Enligt direktivets definition är en sådan systemansvarig en fysisk eller juridisk person som ansvarar för drift, säkerställande av underhåll av och, vid behov, utbyggnad av distributionssystemet inom ett visst område och, i tillämpliga fall, dess sammanlänkningar till andra system och för att säkerställa att systemet på lång sikt kan uppfylla rimliga krav på distribution av el (artikel 2.29). I Sverige är detta de nätföretag som innehar regionnät och lokalnät. En lång rad krav enligt lagen gäller endast sådana nätföretag som är distributionsnätsföretag (se t.ex. 3 kap. 21-27 §§). Övervägandena finns i avsnitt 5.2. Definitionen av elleverantör motsvarar hittillsvarande 1 kap. 6 § första stycket. Även om det inte anges uttryckligen kan elen ha producerats av elleverantören själv eller av någon annan. För Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/944 av den 5 juni 2019 om gemensamma regler för den inre marknaden för el och om ändring av direktiv 2012/27/EU, i den ursprungliga lydelsen, används i lagen beteckningen elmarknadsdirektivet. Termen energilagringsanläggning är ny i lagen. Det som avses är en energilagringsanläggning i elmarknadsdirektivets mening. En energilagringsanläggning är enligt artikel 2.60 i direktivet en anläggning i elsystemet där energi lagras. En definition av energilagring finns i artikel 2.59 i direktivet och svarar i huvudsak mot det som anges i paragrafen. Som ett förtydligande anges dock att anläggningen ska användas för energilagring. Det betyder att en sådan uppskjutning av användningen som inte är särskilt avsedd faller utanför tillämpningsområdet för den reglering som finns i 3 kap. i fråga om nätföretags innehav av energilagringsanläggningar. Ett batteri är ett exempel på en anläggning som kan användas för att skjuta upp den slutliga användningen av el. Till anläggningar som kan användas för omvandling, lagring och återomvandling hör pumpkraftverk och vätgaslager. Övervägandena finns i avsnitt 16. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/943 av den 5 juni 2019 om den inre marknaden för el benämns i lagen EU:s elmarknadsförordning. Hänvisningar till förordningen i lagen avser den vid varje tidpunkt gällande lydelsen (s.k. dynamisk hänvisning). Övervägandena i fråga om hänvisningens utformning finns i avsnitt 9 och 24.2. Uttrycket icke frekvensrelaterad stödtjänst har inte någon tidigare motsvarighet i lagen. Definitionen svarar mot den som finns i artikel 2.49 i elmarknadsdirektivet. I 3 kap. finns bestämmelser om nätföretagens anskaffning av bl.a. icke frekvensrelaterade stödtjänster. Gemensamt för sådana stödtjänster är att de inte avser den kortsiktiga balansen mellan produktion och förbrukning (frekvensregleringen). Icke frekvensrelaterade stödtjänster kan användas för spänningsregleringen. För att upprätthålla spänningen kan det krävas exempelvis snabb inmatning av reaktiv effekt vid en störning. Rotationsenergi från roterande massor som är synkront kopplade till kraftsystemet skapar tröghet och kan lokalt bidra till spänningsstabilitet och kortslutningsström. Kortslutningsström är en parameter t.ex. för att automatisk skyddsutrustning ska kunna detektera ett fel på en anläggning. Dödnätsstart innebär att en elproduktionsanläggning kan starta trots att elnätet vid anläggningen saknar spänning. Ödrift är drift av en del av ett nät som är isolerat efter att ha kopplats bort från ett större elsystem. Övervägandena finns i avsnitt 7.1. Definitionen av intäktsram överensstämmer med hittillsvarande 1 kap. 5 a §. Termen laddningspunkt är ny i lagen och svarar i sak mot definitionen av laddningsstation i artikel 2.33 i elmarknadsdirektivet. I 3 kap. regleras nätföretagens innehav av laddningspunkter. Övervägandena finns i avsnitt 14. Termen lokalnät har i lagen hittills använts endast i rubriken till 5 kap. 13 § men är allmänt etablerad. Distinktionen mellan lokalnät och andra delar av elnätet har betydelse för redovisningen av nätverksamhet, skyldigheten att ansluta anläggningar och utformningen av avgifter för överföring av el. Att termen, som behandlas i avsnitt 5.2, används i lagen innebär ingen ändring i sak. Ordet nätföretag har hittills inte haft en definition. Definitionen har betydelse bl.a. när det gäller frågan om vilka nätkoncessionshavare som har en skyldighet enligt lagen. Övervägandena finns i avsnitt 5.1. Definitionen av nätverksamhet motsvarar delvis hittillsvarande 1 kap. 4 § första stycket. Nätverksamhet är i huvudsak att överföra el för någon annans räkning. Även den som uteslutande överför el åt ett annat bolag, exempelvis en elproducent, i samma koncern bedriver nätverksamhet, om ledningen används med stöd av en nätkoncession. Jämfört med den hittillsvarande regleringen tydliggörs att den som överför el för någon annans räkning på ett nät som inte kräver nätkoncession inte bedriver nätverksamhet i lagens mening. Till nätverksamhet hör bl.a. projektering, byggande och underhåll av ledningar, ställverk och transformatorstationer, anslutning av elektriska anläggningar samt mätning och beräkning av överförd effekt och energi. En reglering som motsvarar hittillsvarande 1 kap. 4 § andra stycket och preciserar vad som avses med anslutning av elektriska anläggningar finns i 4 kap. 15 §. Övervägandena finns i avsnitt 5.1. I likhet med lokalnät är termen regionnät allmänt etablerad men har hittills inte använts i lagtexten. Ett regionnät motsvarar delvis en regionledning enligt hittillsvarande 1 kap. 4 a § andra stycket men omfattar även ett ledningsnät som omfattas av en nätkoncession för område med en lägsta tillåtna spänning. Överväganden som berör termen finns i avsnitt 5.2. Termen stödtjänst har ingen tidigare motsvarighet i lagen. I sak motsvarar definitionen artikel 2.48 i elmarknadsdirektivet. Termen omfattar både balansering och icke frekvensrelaterade stödtjänster. Övervägandena finns i avsnitt 7.1. Termen transmission är ny i lagen. Den verksamhet som avses betecknas i elmarknadsdirektivet överföring och definieras som transport av el i sammanlänkade system med högspänningsnät samt nät med extra hög spänning för tillhandahållande till slutkunder eller distributörer, men inte leverans (artikel 2.34). I lagen används termen överföring som beteckning på all transport av el, alltså både överföring och distribution med den terminologi som används i elmarknadsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 5.2. Definitionen av transmissionsnät överensstämmer i sak med hittillsvarande 1 kap. 4 a § första stycket. Definitionen av transmissionsnätsföretag motsvarar hittillsvarande 1 kap. 5 b §. Den får en delvis annan utformning utan att det görs någon ändring när det gäller vilken aktör som avses (jfr prop. 2017/18:237 s. 33 f.). Nätmyndighet 5 § Den myndighet som regeringen bestämmer ska vara nätmyndighet enligt denna lag och föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen. I paragrafen finns en upplysning om att regeringen utser en nätmyndighet. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 1 kap. 7 §. Enligt 3 § elförordningen (2013:208) ska Energimarknadsinspektionen vara nätmyndighet enligt ellagen. Elanvändare som importerar el 6 § En elanvändare som importerar el ska fullgöra de skyldigheter som en elleverantör har. I paragrafen regleras skyldigheter för en elanvändare som importerar el. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 1 kap. 6 § andra stycket (prop. 1998/99:137 s. 41). Leverans av el inom en byggnad eller ett begränsat område 7 § Regeringen får meddela föreskrifter om att en verksamhet inom en byggnad eller ett begränsat område inte ska omfattas av det som enligt lagen gäller för en elleverantör. I paragrafen bemyndigas regeringen att meddela föreskrifter om undantag från de rättigheter och skyldigheter som en elleverantör har enligt lagen. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 1 kap. 6 § tredje stycket (prop. 1998/99:137 s. 42). 2 kap. Nätkoncession och ledningar vid trafikleder Återställningsåtgärder 54 § Om en skyldighet enligt 51 eller 53 § inte fullgörs, får nätmyndigheten 1. förelägga den som är skyldig att vidta återställningsåtgärder att fullgöra skyldigheten, eller 2. besluta att sådana åtgärder ska vidtas på den åtgärdsskyldiges bekostnad. Ett föreläggande får förenas med vite. Ett beslut om att åtgärderna ska vidtas på den åtgärdsskyldiges bekostnad får verkställas. I paragrafen regleras åtgärder som Energimarknadsinspektionen kan vidta om någon inte fullgör skyldigheten att vidta återställningsåtgärder. Den justeras endast språkligt. 3 kap. Nätföretag och drift av elnät Kapitlet ersätter hittillsvarande 3 kap. och innehåller motsvarigheter till bl.a. bestämmelser i hittillsvarande 3 kap. Nätföretagets grundläggande skyldigheter 1 § Ett nätföretag ska i fråga om sitt elnät ansvara för 1. drift och underhåll, 2. utbyggnad vid behov, 3. eventuella anslutningar till andra ledningsnät, 4. att nätet är säkert, tillförlitligt och effektivt, och 5. att nätet på lång sikt kan uppfylla rimliga krav på överföring av el. I paragrafen anges ett nätföretags grundläggande skyldigheter när det gäller elnätet. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 1 § (prop. 2004/05:62 s. 264 och 439). Den genomför delar av artiklarna 31 och 40 i elmarknadsdirektivet. Organisation av driften 2 § Driften av en ledning eller ett ledningsnät ska vara organiserad så att följande åtgärder utförs i Sverige: 1. övervakning och styrning av ledningen eller ledningsnätet, och 2. utfärdande av arbetsbegäran och driftorder. I paragrafen, som inte har någon tidigare motsvarighet, anges krav i fråga om driften av elnät. Övervägandena finns i avsnitt 6. Styrning omfattar alla arbeten och kopplingar som kan göras på anläggningen och dess delar. Med arbetsbegäran avses en begäran om tillstånd att få utföra arbete på en elanläggning enligt en vald arbetsmetod. Med driftorder avses den order med åtgärder som ska vidtas och som tas fram utifrån en mottagen arbetsbegäran. Kravet på att momenten ska utföras i Sverige innebär att de som ansvarar för den aktuella driften på nätföretaget ska ha sin anställning i Sverige och även befinna sig här. Kravet på att momenten ska utföras inom landet träffar även eventuella underentreprenörer till nätföretaget. El som ett nätföretag använder i nätverksamheten 3 § Ett nätföretag ska anskaffa den el som är avsedd att täcka nätförluster eller som behövs för driften av ledningsnätet på ett öppet, icke-diskriminerande och marknadsorienterat sätt. Nätföretaget får inte med hänvisning endast till kraftslag ställa upp villkor som utesluter elproducenter från att tillhandahålla el som är avsedd att täcka nätförluster eller behövs för driften av ledningsnätet. I paragrafen regleras nätföretagens anskaffning av el för egen räkning. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 16 § (prop. 2004/05:62 s. 70 f. och 267 och prop. 2013/14:174 s. 206-208 och 270). Första stycket genomför artikel 31.5 i elmarknadsdirektivet. Stödtjänster 4 § Ett nätföretag ska anskaffa icke frekvensrelaterade stödtjänster på ett öppet, icke-diskriminerande och marknadsorienterat sätt. Första stycket ska inte tillämpas om 1. lagen (2016:1146) om upphandling inom försörjningssektorerna gäller för anskaffningen, 2. anskaffningen gäller en nätkomponent som är integrerad i elnätet och används uteslutande för att säkerställa en säker och tillförlitlig drift av nätet, dock inte för balansering eller hantering av överbelastning, eller 3. nätmyndigheten har beviljat dispens i det enskilda fallet. I paragrafen, som inte har någon tidigare motsvarighet, anges krav i fråga om nätföretagens anskaffning av icke frekvensrelaterade stödtjänster. Den genomför artiklarna 31.7 och 40.5 i elmarknadsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 7.2. I första stycket anges grundläggande krav på anskaffningen av icke frekvensrelaterade stödtjänster. En definition av icke frekvensrelaterad stödtjänst finns i 1 kap. 4 §. Kravet på öppenhet betyder att nätföretaget måste vända sig till marknaden när det anskaffar de aktuella stödtjänsterna. Några regler om hur detta ska gå till finns inte, men stycket innebär att företaget inte får träffa avtal under hand med någon leverantör utan att först genom kontakter på marknaden ha tillkännagivit sin avsikt att anskaffa tjänsten. Något krav på upphandling i formell mening finns inte enligt paragrafen. Att anskaffningen måste ske på ett icke-diskriminerande sätt innebär att anbuden måste bedömas på samma sätt. Ingen diskriminerande åtskillnad får alltså ske. Kravet på att anskaffningen av stödtjänsten ska ske på ett marknadsorienterat sätt innebär att nätföretaget måste undersöka vilka ekonomiska villkor som erbjuds på marknaden och sedan träffa avtal utifrån rationella överväganden i fråga om pris och övriga villkor. Av andra stycket första punkten framgår att första stycket är subsidiärt till lagen (2016:1146) om upphandling inom försörjningssektorerna. Genom andra stycket andra punkten undantas nätföretagen från skyldigheten att följa första stycket vid anskaffningen av sådana helt integrerade nätkomponenter som definieras i artikel 2.51 i elmarknadsdirektivet. En sådan komponent används inte för balansering, dvs. undantaget omfattar inte tjänster som syftar till att upprätthålla balansen mellan inmatning och uttag av el på nätet. Komponenten får inte heller användas för hantering av överbelastning. Med hantering av överbelastning avses i detta sammanhang att hantera begränsningar i tillgänglig kapacitet. Enligt andra stycket tredje punkten kan Energimarknadsinspektionen bevilja dispens från skyldigheten enligt första stycket i enskilda fall. Förutsättningarna för dispens anges i 5 §. 5 § Nätmyndigheten får bevilja dispens enligt 4 § andra stycket 3 endast om det är ekonomiskt ineffektivt att anskaffa stödtjänsten på ett öppet, icke-diskriminerande eller marknadsorienterat sätt. Paragrafen, som inte har någon tidigare motsvarighet, anger förutsättningarna för en sådan dispens som ska kunna beviljas enligt artiklarna 31.7 och 40.5 i elmarknadsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 7.2. Ett nätföretag kan hos Energimarknadsinspektionen ansöka om en sådan dispens som avses i 4 § andra stycket 3. I paragrafen anges förutsättningarna för att inspektionen ska bevilja en dispens. För att det ska anses vara ekonomiskt ineffektivt att anskaffa stödtjänsten på ett marknadsbaserat sätt måste nätföretaget kunna visa att en sådan anskaffning leder till dyrare tjänster för företagets kunder. 6 § Ett nätföretag som anskaffar stödtjänster ska i förhållande till elproducenter behandla aktörer som tillhandahåller tjänster i form av ändrad elförbrukning genom aggregering på ett icke-diskriminerande sätt på grundval av aktörernas tekniska kapacitet. I paragrafen, som inte har någon tidigare motsvarighet, behandlas särskilt sådana stödtjänster som innefattar ändrad elförbrukning genom aggregering. Den genomför artikel 17.2 i elmarknadsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 7.3. Vad som avses med aggregering anges i 1 kap. 4 §. En aggregator, som lägger samman kundlaster, kan tillhandahålla stödtjänster i form av efterfrågeflexibilitet. Aggregatorn, som har avtal med de enskilda elanvändarna, åtar sig alltså att mot ersättning se till att elanvändarnas samlade förbrukning ökar eller minskar. Nätföretaget ska ge aggregatorer samma möjligheter som elproducenter med utgångspunkt i aggregatorns tekniska kapacitet. 7 § Ett nätföretag får inte ingå avtal om stödtjänster förrän nätmyndigheten har godkänt de metoder som har använts för att utforma avtalen. Första stycket gäller inte avtal enligt 8 kap. 4 § andra stycket. Paragrafen, som inte har någon tidigare motsvarighet, reglerar förhandsprövningen av andra villkor än sådana som avser balanstjänster. Den genomför delvis artiklarna 31.6, 40.6 och 59.7 b i elmarknadsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 7.4. En förhandsprövning enligt första stycket kan i normalfallet ske genom att Energimarknadsinspektionen granskar de standardvillkor som används för att utforma avtal om stödtjänster. När det gäller sådana balanstjänster som regleras i 8 kap. finns en särskild ordning för förhandsprövning av avtal (8 kap. 4 a § andra stycket). Enligt andra stycket är sådana avtal undantagna från förhandsprövningen enligt förevarande paragraf. 8 § Nätmyndigheten ska godkänna de metoder som avses i 7 § första stycket, om metoderna kan antas leda till att stödtjänster 1. utförs så effektivt som möjligt, 2. ger lämpliga incitament för nätanvändarna att balansera inmatning och uttag, och 3. tillhandahålls på ett objektivt och icke-diskriminerande sätt. Nätmyndighetens beslut i fråga om godkännande gäller omedelbart. Nätmyndigheten ska delge beslutet enligt 49 § första stycket 1 och andra stycket delgivningslagen (2010:1932). I paragrafen, som inte har någon tidigare motsvarighet, anges de krav som i samband med förhandsprövningen ska ställas på tillhandahållande av stödtjänster. Den genomför delvis artikel 59.7 b i elmarknadsdirektivet. I fråga om balansavtal finns en motsvarande reglering i 8 kap. 4 a § andra stycket andra meningen och tredje stycket. Övervägandena finns i avsnitt 7.4. De krav som anges i första stycket svarar mot det som enligt elmarknadsdirektivet ska gälla för tillhandahållande av stödtjänster. Enligt andra stycket första meningen ska ett beslut av Energimarknadsinspektionen gälla trots att det inte har fått laga kraft. Av andra meningen följer att beslutet ska delges enligt bestämmelserna om kungörelsedelgivning med en obestämd krets. 9 § Ett nätföretag ska offentliggöra de villkor som företaget tillämpar i avtalen enligt 7 § första stycket och utan dröjsmål ge den som begär det skriftlig information om villkoren. I paragrafen, som inte har någon tidigare motsvarighet, regleras nätföretagets skyldighet att lämna information om villkoren i avtal om stödtjänster. Den genomför artikel 59.8 i elmarknadsdirektivet när det gäller sådana stödtjänster som omfattas av förhandsprövningen enligt 7 och 8 §§. I fråga om balansavtal finns motsvarande krav i 8 kap. 4 b §. Övervägandena finns i avsnitt 7.4. Ett vanligt sätt för offentliggörande är att villkoren läggs ut på nätföretagets webbplats. Kravet på offentliggörande avser de standardvillkor som nämns i kommentaren till 7 §. 10 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om 1. hur ett distributionsnätsföretag ska ta fram och utforma riktlinjer för att anskaffa stödtjänster, 2. skyldighet för ett transmissionsnätsföretag att ta fram specifikationer för de icke frekvensrelaterade stödtjänster som företaget anskaffar och standardiserade marknadsprodukter för sådana tjänster och lämna specifikationerna och marknadsprodukterna till nätmyndigheten för godkännande, 3. vilka krav som ska vara uppfyllda för att nätmyndigheten ska godkänna sådana specifikationer och marknadsprodukter som avses i 2, och 4. vilka tekniska villkor i övrigt som ett nätföretag får ställa i fråga om stödtjänster. I paragrafen, som inte har någon tidigare motsvarighet, bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter i frågor som anges i artiklarna 31.6 första meningen, 31.8 och 40.6 i elmarknadsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 7.5. Första punkten gäller sådana riktlinjer ("regler") som ett distributionsnätsföretag kan ta fram för anskaffningen av stödtjänster (se artikel 31.6 första meningen i elmarknadsdirektivet). Med stöd av punkten kan föreskrifter meddelas bl.a. om skyldighet för företaget att se till att alla kvalificerade marknadsaktörer har möjlighet att delta när tjänster anskaffas och att inhämta synpunkter från transmissionsnätsföretag och andra berörda marknadsaktörer när det tar fram riktlinjerna. Andra punkten gäller sådana specifikationer och standardiserade marknadsprodukter som avses i artikel 40.6 i elmarknadsdirektivet. Utöver den grundläggande skyldigheten att ta fram specifikationer och marknadsprodukter kan det med stöd av punkten meddelas föreskrifter om bl.a. skyldighet att i det sammanhanget inhämta synpunkter från distributionsnätsföretag och andra berörda marknadsaktörer. Vid utformningen av sådana föreskrifter som avses i tredje punkten bör en utgångspunkt vara elmarknadsdirektivets krav att specifikationerna och marknadsprodukterna ska säkerställa ett faktiskt och icke-diskriminerande deltagande av alla berörda marknadsaktörer. Med stöd av fjärde punkten kan regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter bl.a. för att säkerställa att alla kvalificerade marknadsaktörer har faktisk möjlighet att delta när distributionsnätsföretag anskaffar icke frekvensrelaterade stödtjänster (jfr artikel 31.8 i elmarknadsdirektivet). Samarbete och informationsutbyte 11 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldighet för 1. nätföretag att samarbeta med varandra i frågor som rör möjligheten för den som är ansluten till elnätet att delta på marknader för el, 2. nätföretag och andra företag som är verksamma på elmarknaden att samarbeta i frågor som rör möjligheten att delta på marknader för stödtjänster, och 3. nätföretag att utbyta information. I paragrafen, som inte har någon tidigare motsvarighet, bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om samarbete och informationsutbyte mellan nätföretag. Sådana föreskrifter kan genomföra delar av artiklarna 31.8, 31.9, 32.2 och 40.6 i elmarknadsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 8. Med stöd av första punkten kan regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om sådant samarbete mellan nätföretag som krävs för att se till att de marknadsaktörer som är anslutna till företagens elnät kan delta på slutkunds- och grossistmarknaderna (jfr artikel 31.9 första meningen). Andra punkten gör det möjligt att meddela föreskrifter om sådant samarbete som krävs för att nätkunder ska kunna delta på balansmarknaderna (jfr artikel 31.9 första meningen). Det finns flera sådana marknader, bl.a. den s.k. reglerkraftmarknaden. Gemensamt för sådana marknader är att den handel som bedrivs avser den produktion eller förbrukning av el som krävs för att hålla frekvensen på nätet. Även en skyldighet för nätföretag och andra marknadsaktörer att samarbeta för att ta fram tekniska krav för att delta på marknader för andra stödtjänster kan regleras med stöd av punkten (jfr artikel 31.8). Med stöd av tredje punkten kan föreskrifter meddelas om skyldighet för nätföretag att utbyta information för att se till att resurser utnyttjas på ett optimalt sätt, elsystemet i Sverige drivs på ett säkert och effektivt sätt och marknadsutvecklingen underlättas (jfr artikel 32.2 tredje meningen och 40.6 tredje meningen). Tillåten verksamhet för ett nätföretag 12 § Ett nätföretag får inte bedriva någon annan verksamhet än nätverksamhet. Företaget får dock 1. förvalta eller driva andra nät än elnät, 2. producera el, om produktionen sker tillfälligt för att ersätta utebliven el vid elavbrott, och 3. reparera och underhålla ett annat företags nät. Paragrafen innehåller ett förbud för nätföretag att bedriva någon annan verksamhet än nätverksamhet. Den motsvarar hittillsvarande 3 kap. 1 a § men har i viktiga avseenden ett annat innehåll. Övervägandena finns i avsnitt 9. Av huvudregeln i första stycket framgår att nätverksamhet inte får bedrivas tillsammans med annan verksamhet. Bestämmelsen ska ses mot bakgrund av artiklarna 31.10 och 40.8 i elmarknadsdirektivet. Den hindrar inte att transmission bedrivs tillsammans med distribution. Att ett sådant kombinerat systemansvar ska vara tillåtet framgår av artikel 39 i elmarknadsdirektivet. Förbudet har undantag, som anges i andra stycket. Vidare kan Energimarknadsinspektionen i det enskilda fallet bevilja dispens enligt 14 §. Av andra stycket första punkten följer att nätföretaget får bedriva energidistribution genom fjärrvärme- och gasnät och förvalta och driva exempelvis fibernät för bredbandsuppkoppling och vatten- och avloppsnät. Nät för sådan verksamhet kan byggas i samband med att elnätet byggs ut. Undantaget enligt andra stycket andra punkten gör det möjligt för nätföretaget att inneha reservkraftaggregat för att ersätta utebliven el vid elavbrott. En sådan produktionsanläggning kan användas vid oplanerade elavbrott men även när överföringen avbryts av säkerhetsskäl på en del av nätet i samband med underhålls- och reparationsarbeten. Enligt andra stycket tredje punkten får nätföretaget utföra reparationer och annat underhåll åt ett annat företag, som innehar ett sådant nät som nätföretaget självt får förvalta eller driva (jfr första punkten). Detta har störst praktisk betydelse i samband med felavhjälpande vid elavbrott, men undantaget omfattar även planerade arbeten. 13 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vad som är tillåten verksamhet enligt 12 § första stycket. I paragrafen, som inte någon tidigare motsvarighet, bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om vad som är tillåten verksamhet för ett nätföretag. Övervägandena finns i avsnitt 9. När föreskrifter utformas måste hänsyn tas till om verksamheten är sådan som föreskrivs för nätföretag i elmarknadsdirektivet och EU:s elmarknadsförordning (jfr artiklarna 31.10 och 40.8 i elmarknadsdirektivet). 14 § Nätmyndigheten får i det enskilda fallet bevilja dispens från förbudet i 12 § första stycket, om ett nätföretag behöver bedriva annan verksamhet än nätverksamhet för att kunna fullgöra sina skyldigheter enligt denna lag eller andra föreskrifter som genomför elmarknadsdirektivet eller enligt EU:s elmarknadsförordning. Paragrafen, som inte har någon tidigare motsvarighet, gör det möjligt för Energimarknadsinspektionen att i enskilda fall besluta om sådana undantag som är tillåtna enligt artiklarna 31.10 och 40.8 i elmarknadsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 9. För att dispens ska beviljas krävs inte bara att den aktuella verksamheten är nödvändig för att nätföretaget ska kunna fullgöra sina skyldigheter enligt elmarknadsdirektivet eller EU:s elmarknadsförordning. I kravet på att nätföretaget ska behöva bedriva verksamheten ligger också att det inte finns någon annan som kan fullgöra uppgiften. Verksamhet som i normalfallet kan anses vara nödvändig för att ett nätföretag ska kunna fullgöra sina skyldigheter är elproduktion som uteslutande är avsedd att täcka nätförluster, alltså sådan elproduktion som angetts i hittillsvarande 3 kap. 1 a § andra stycket 2 (jfr 12 § andra stycket 2). I de flesta fall kan det emellertid inte antas att det finns förutsättningar för dispens från förbudet i 12 § första stycket för sådan elproduktion, eftersom nätföretaget normalt kan köpa elen från någon annan. Flexibilitet i distributionsnät 15 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om 1. skyldighet för ett distributionsnätsföretag att a) ta fram specifikationer för de flexibilitetstjänster som företaget anskaffar och standardiserade marknadsprodukter för sådana tjänster, b) lämna specifikationerna och marknadsprodukterna till nätmyndigheten för godkännande, och c) offentliggöra en förteckning över marknadsprodukterna, och 2. vilka krav som specifikationer och marknadsprodukter ska uppfylla. I paragrafen, som inte har någon tidigare motsvarighet, bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om ett distributionsnätsföretags skyldigheter i fråga om flexibilitetstjänster. Därigenom finns en möjlighet att meddela föreskrifter som genomför delar av artikel 32.2 i elmarknadsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 11.3. Utöver den grundläggande skyldigheten att ta fram specifikationer och marknadsprodukter kan regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer med stöd av första punkten meddela föreskrifter om bl.a. skyldighet att i det sammanhanget inhämta synpunkter från sådana marknadsaktörer som erbjuder flexibilitetstjänster, t.ex. omfördelning av elproduktion eller elanvändning över tid. Sådana tjänster kan minska behovet av uppgradering eller ersättning av nätkapacitet och stödja en effektiv och säker drift av distributionsnätet. Vid utformningen av sådana föreskrifter som avses i andra punkten bör en utgångspunkt vara elmarknadsdirektivets krav att specifikationerna ska säkerställa ett faktiskt och icke-diskriminerande deltagande av alla marknadsaktörer. Nätutvecklingsplan för distributionsnätsföretag 16 § Ett distributionsnätsföretag ska vartannat år 1. ta fram en plan för hur nätverksamheten ska utvecklas (nätutvecklingsplan), 2. offentliggöra planen, och 3. ge in planen till nätmyndigheten. Paragrafen, som inte har någon tidigare motsvarighet, innehåller grundläggande krav i fråga om en sådan nätutvecklingsplan som ska finnas enligt artikel 32.3 i elmarknadsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 12. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med stöd av 17 § meddela föreskrifter om nätutvecklingsplanens innehåll och hur den ska tas fram och om offentliggörandet. 17 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om 1. vad en nätutvecklingsplan ska innehålla och hur den ska tas fram, 2. offentliggörandet av nätutvecklingsplanen och vilka uppgifter som ska offentliggöras tillsammans med planen, och 3. undantag från kraven i 16 §. I paragrafen, som inte har någon tidigare motsvarighet, bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter i frågor som behandlas i artikel 32.3-32.5 i elmarknadsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 12. Med stöd av första punkten kan föreskrifter meddelas som genomför artikel 32.3 i elmarknadsdirektivet till den del det inte sker genom 16 §. Föreskrifter om hur nätutvecklingsplanen ska tas fram kan meddelas bl.a. för att genomföra artikel 32.4 i direktivet. Sådana föreskrifter som avses i andra punkten kan meddelas bl.a. för att genomföra artikel 32.4 i direktivet när det gäller uppgifter som ska offentliggöras tillsammans med nätutvecklingsplanen. Föreskrifter om undantag enligt tredje punkten måste vara förenliga med artikel 32.5 i elmarknadsdirektivet. En medlemsstat får besluta att inte tillämpa skyldigheten i artikel 32.3 på integrerade elföretag som betjänar färre än 100 000 anslutna kunder eller som betjänar små enskilda system. Investeringsplan för transmissionsnätsföretag 18 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldighet för ett transmissionsnätsföretag att ta fram en investeringsplan och ge in den till nätmyndigheten. I paragrafen, som inte har någon tidigare motsvarighet, bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om investeringsplaner för transmissionsnätsföretag. Övervägandena finns i avsnitt 13. Paragrafen ska ses mot bakgrund av artikel 59.1 k i elmarknadsdirektivet. Laddinfrastruktur för elfordon 19 § Ett distributionsnätsföretag får inte äga, utveckla, förvalta eller driva en laddningspunkt. Detta gäller inte laddningspunkter som företaget innehar uteslutande för eget bruk. Paragrafen, som inte har någon tidigare motsvarighet, innehåller ett förbud för distributionsnätsföretag att äga, utveckla, förvalta eller driva en laddningspunkt. Den genomför artikel 33.2 i elmarknadsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 14. Paragrafen utformas efter synpunkter från Lagrådet. Ett distributionsnätsföretag kan inneha laddningspunkter för eget bruk, exempelvis på parkeringsplatser som tillhör företaget. En definition av laddningspunkt finns i 1 kap. 4 §. 20 § Regeringen får meddela föreskrifter om att nätmyndigheten får bevilja dispens i enskilda fall från förbudet i 19 §. I paragrafen, som inte har någon tidigare motsvarighet, bemyndigas regeringen att meddela föreskrifter om att Energimarknadsinspektionen får bevilja dispens i enskilda fall från förbudet att inneha, utveckla eller driva laddningspunkter. Övervägandena finns i avsnitt 14. I artikel 33.3 och 33.4 i elmarknadsdirektivet anges inom vilka ramar en medlemsstat får tillåta ett sådant undantag som paragrafen gäller. Med stöd av bemyndigandet kan föreskrifter meddelas om dispensprövningen. Åtskillnad av distribution 21 § Ett distributionsnätsföretag som ingår i en koncern vars samlade elnät har minst 100 000 elanvändare 1. ska ha en organisation och ett beslutsfattande som är åtskilda från företag som producerar eller handlar med el, och 2. får inte ha en styrelseledamot, verkställande direktör eller firmatecknare som samtidigt är styrelseledamot, verkställande direktör eller firmatecknare i ett företag som producerar eller handlar med el. Med elanvändare avses i första stycket den som enligt avtal med distributionsnätsföretaget tar ut el från elnätet i en eller flera uttagspunkter. I paragrafen anges övergripande krav på åtskillnad som ställs på ett distributionsnätsföretag. Paragrafen överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 1 b § (prop. 2004/05:62 s. 73-78 och 264 f. och prop. 2008/09:216 s. 13 f. och 30). Den genomför artikel 35.2 a i elmarknadsdirektivet. 22 § Ett distributionsnätsföretag som avses i 21 § får inte ge anställda i ledande ställning i nätföretaget löner eller andra förmåner som grundar sig på resultatet i de delar av koncernen som producerar eller handlar med el. I paragrafen finns ett förbud mot att ge anställda i ledande ställning hos ett distributionsnätsföretag sådana förmåner som kan skapa ett intresse av att gynna andra företag inom samma koncern vilka bedriver produktion av eller handel med el på den konkurrensutsatta marknaden. Paragrafen överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 1 c § (prop. 2008/09:216 s. 15 och 30). Den genomför artikel 35.2 b i elmarknadsdirektivet. 23 § Ett distributionsnätsföretag som avses i 21 § och dess moderföretag ska se till att nätföretaget har den faktiska beslutanderätten när det gäller de tillgångar som nätföretaget behöver för att trygga drift, underhåll och utbyggnad av nätet och att den beslutanderätten är självständig i förhållande till övriga delar av koncernen. Trots första stycket får distributionsnätsföretagets ägare ha sådan insyn och utöva sådan styrning som krävs för att säkerställa en rimlig avkastning på de investeringar som gjorts i nätföretaget. Ett moderföretag får dock ge instruktioner för den löpande förvaltningen eller för särskilda beslut om byggande eller modernisering av ledningsnät endast om instruktionerna avser beslut som går utöver de ekonomiska ramar som fastställts av bolagsstämman eller motsvarande organ i ett dotterföretag. I paragrafen preciseras kravet på åtskillnad inom en koncern som bedriver både distribution och produktion av eller handel med el när det gäller beslutanderätten över tillgångar som används i nätverksamheten. Paragrafen överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 1 d § ellagen (prop. 2008/09:216 s. 17-25 och 31 f.). Den genomför artikel 35.2 c i elmarknadsdirektivet. 24 § Ett distributionsnätsföretag som ingår i samma koncern som ett företag som producerar eller handlar med el ska ha en övervakningsplan och se till att planen följs. Enligt paragrafen finns en skyldighet för vissa distributionsnätsföretag att upprätta en övervakningsplan. Paragrafen överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 17 § första stycket (prop. 2004/05:62 s. 77 f. och 268 och prop. 2010/11:70 s. 119-121 och 257). Den genomför tillsammans med 25 och 26 §§ artikel 35.2 d i elmarknadsdirektivet. 25 § Ett distributionsnätsföretag ska i en övervakningsplan enligt 24 § 1. ange vilka åtgärder som distributionsnätsföretaget ska vidta för att förhindra diskriminerande beteende gentemot andra aktörer på elmarknaden, och 2. särskilt ange de särskilda skyldigheter som företagets anställda har för att förhindra sådan diskriminering som avses i 1. I paragrafen regleras innehållet i en övervakningsplan. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 17 § andra stycket (prop. 2004/05:62 s. 77 f. och 268). Hittillsvarande 3 kap. 17 § tredje stycket, som innehållit ett bemyndigande till regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Energimarknadsinspektionen att meddela föreskrifter om innehållet i övervakningsplanen har ingen motsvarighet i det nya 3 kap. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan meddela närmare föreskrifter om innehållet i planen med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen. Sådana föreskrifter kan avse information om exempelvis hur tjänster som är gemensamma med andra företag i samma koncern hanteras eller vilka rutiner nätföretaget har för utbildning av de anställda för att motverka diskriminerande beteende gentemot övriga aktörer på elmarknaden. 26 § Ett distributionsnätsföretag som ska ha en övervakningsplan enligt 24 § ska 1. utse en övervakningsansvarig som a) självständigt bevakar att planen finns och följs, b) har de befogenheter och den tillgång till information som krävs för att utföra uppdraget, och c) årligen upprättar en rapport över de åtgärder som vidtagits enligt planen och ger in rapporten till nätmyndigheten, och 2. offentliggöra den rapport som avses i 1 c. I paragrafen regleras en skyldighet för sådana distributionsnätsföretag som ska ha en övervakningsplan att ha en särskild övervakningsansvarig. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 17 a § första och andra styckena (prop. 2010/11:70 s. 122 och 257 f.). Hittillsvarande 3 kap. 17 a § tredje stycket, som innehållit ett bemyndigande till regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Energimarknadsinspektionen att meddela föreskrifter om utseende av en övervakningsansvarig och dennes uppgifter samt om offentliggörandet av den årliga rapporten har ingen motsvarighet i det nya 3 kap. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan meddela närmare föreskrifter i sådana frågor med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen. Sådana föreskrifter kan avse exempelvis vid vilken tidpunkt den övervakningsansvarige ska ge in den årliga rapporten till Energimarknadsinspektionen eller hur nätföretaget ska offentliggöra rapporten. 27 § Om ett distributionsnätsföretag och ett företag som producerar eller handlar med el ingår i samma koncern, ska företagen när de vänder sig till enskilda elanvändare eller allmänheten ange sin identitet på ett sådant sätt att det tydligt framgår vilken verksamhet som vart och ett av företagen bedriver. I paragrafen regleras en skyldighet för distributionsnätsföretag och elhandelsföretag som ingår i samma koncern att ange sin identitet på ett sådant sätt att det tydligt framgår vilken verksamhet det enskilda företaget bedriver. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 23 § (prop. 2010/11:70 s. 123-125 och 258 f.). Den genomför artikel 35.3 i elmarknadsdirektivet i den del som gäller kommunikation och varumärkesprofilering. Paragrafen utformas enligt Lagrådets förslag. 28 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om undantag från kraven i 24-27 §§ i fråga om distributionsnätsföretag vars ledningar i huvudsak matar in el från anläggningar för produktion av förnybar el. Undantag får dock inte göras för distributionsnätsföretag som avses i 21 §. Enligt paragrafen får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om undantag från kraven i 24-27 §§ för vissa distributionsnätsföretag. Den motsvarar delvis hittillsvarande 3 kap. 19 §. Övervägandena finns i avsnitt 15. Möjligheten att meddela föreskrifter om undantag utvidgas till att även gälla kraven i fråga om kommunikation med elanvändare och allmänheten, se 27 §. Med förnybar el avses här detsamma som i lagen (2011:1200) om elcertifikat. 29 § Nätmyndigheten ska, på ansökan av ett företag som bedriver eller avser att bedriva distribution, ge ett bindande besked i frågan om huruvida företaget omfattas av undantag från kraven i 24-27 §§. Beskedet får förenas med villkor. Villkoren ska framgå av beskedet. I paragrafen regleras bindande besked i frågan om ett distributionsnätsföretag omfattas av föreskrifter om undantag. Den utformas efter synpunkter från Lagrådet. Första stycket överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 21 § (prop. 2009/10:51 s. 27 f., 38 och 86 f.). Andra stycket överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 22 § när det gäller sådana bindande besked som avses i första stycket (prop. 2009/10:51 s. 28, 38 och 86). Åtskillnad av transmission 30 § Ett transmissionsnätsföretag ska vara oberoende av företag som producerar eller handlar med el eller naturgas. I paragrafen finns ett grundläggande krav på oberoende för transmissionsnätsföretag i förhållande till produktion av eller handel med el eller naturgas. Paragrafen överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 1 f § (prop. 2010/11:70 s. 103 f. och 254). Den genomför artikel 43.11 i elmarknadsdirektivet. 31 § Den som ensam eller tillsammans med någon annan utövar kontroll över ett företag som producerar eller handlar med el eller naturgas får inte utöva kontroll över ett transmissionsnätsföretag eller använda någon rättighet gentemot företaget. Den som ensam eller tillsammans med någon annan utövar kontroll över ett transmissionsnätsföretag får inte utöva kontroll över ett företag som producerar eller handlar med el eller naturgas eller använda någon rättighet gentemot företaget. I paragrafen finns förbud mot att i vissa fall utöva kontroll över eller använda rättigheter gentemot ett transmissionsnätsföretag eller ett företag som producerar eller handlar med el eller naturgas. Paragrafen överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 1 g § första och andra styckena (prop. 2010/11:70 s. 102-104 och 254 f.). Den genomför artikel 43.1 b, artikel 43.2, när det gäller de rättigheter som nämns i paragrafen, och artikel 43.3 i elmarknadsdirektivet. 32 § Den som ensam eller tillsammans med någon annan får utse ledamöter till styrelsen eller motsvarande organ hos ett transmissionsnätsföretag får inte utöva kontroll över ett företag som producerar eller handlar med el eller använda någon rättighet gentemot företaget. I paragrafen finns ett förbud mot att den som får utse ledamöter till ledningsorganet i ett transmissionsnätsföretag använder rättigheter gentemot ett företag som producerar eller handlar med el. Paragrafen överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 1 g § tredje stycket (prop. 2010/11:70 s. 103 f. och 254 f.). Den genomför artikel 43.1 c och, när det gäller den rättighet som nämns i paragrafen, artikel 43.2 i elmarknadsdirektivet. 33 § Förbuden i 31 och 32 §§ gäller inte kontroll eller en rättighet som utövas av staten genom regeringen. Av paragrafen framgår ett undantag från förbuden i 31 och 32 §§ när det är regeringen som använder en rättighet. Paragrafen överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 1 h § första stycket (prop. 2010/11:70 s. 104 och 255). Den ska ses mot bakgrund av artikel 43.5 i elmarknadsdirektivet. 34 § Det som anges i 31 § om företag som producerar eller handlar med el gäller inte en elanvändare som själv producerar eller levererar el eller ensam eller tillsammans med någon annan kontrollerar ett företag som bedriver sådan verksamhet, om elanvändaren är nettoförbrukare och värdet av den el som elanvändaren säljer till någon annan är obetydligt i förhållande till elanvändarens näringsverksamhet i övrigt. En elanvändare ska anses vara nettoförbrukare enligt första stycket om den genomsnittliga elförbrukningen är större än produktionen per år räknat. Vid beräkningen ska i produktionen ingå den el som elanvändaren själv producerar och elanvändarens andel i den el som produceras av ett företag som elanvändaren kontrollerar ensam eller tillsammans med någon annan. Av paragrafen framgår att förbuden i 31 § inte gäller elproducenter eller elhandelsföretag som är nettoförbrukare av el, om värdet av den el som företaget säljer till utomstående är obetydligt i förhållande till den övriga näringsverksamheten. Paragrafen överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 1 h § andra och tredje styckena (prop. 2010/11:70 s. 102-104 och 255). Den genomför artikel 66.3 andra stycket i elmarknadsdirektivet. 35 § Trots 30-32 §§ får ett transmissionsnätsföretag bedriva sådan elproduktion som avses i 12 § andra stycket 2 och ingå i samma koncern som ett företag vars elproduktion uteslutande är knuten till driften av transmissionsnätsföretagets ledningsnät. I paragrafen anges ett undantag från kraven på åtskilt ägande dels i fråga om sådan elproduktion som ett nätföretag får bedriva i egen regi, dels i fråga om elproduktion som bedrivs av ett dotterföretag och som uteslutande är motiverad av nätdriften. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 1 i § (prop. 2010/11:70 s. 105 f. och 256). 36 § En styrelseledamot, verkställande direktör, firmatecknare eller annan person med liknande ställning i ett transmissionsnätsföretag får samtidigt ha en motsvarande ställning i ett företag som producerar eller handlar med el endast om det sistnämnda företaget är ett sådant produktionsföretag som avses i 35 §. I paragrafen finns ett förbud för personer som företräder ett transmissionsnätsföretag att samtidigt ha en motsvarande ställning i ett företag som producerar eller handlar med el. Paragrafen överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 1 j § (prop. 2010/11:70 s. 106 f. och 256). Den genomför artikel 43.1 d i elmarknadsdirektivet. 37 § Om ett transmissionsnätsföretag ingår i en koncern där ett annat företag producerar eller handlar med el, får åtgärder som vidtas av företag i koncernen för att säkerställa att kraven i 30-32 och 36 §§ är uppfyllda inte innebära att personal eller kommersiellt känsliga uppgifter överförs från transmissionsnätsföretaget till ett företag som producerar eller handlar med el. I paragrafen finns ett förbud mot att i vissa fall föra över personal eller känsliga uppgifter från ett transmissionsnätsföretag till ett företag som producerar eller handlar med el. Paragrafen överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 1 k § (prop. 2010/11:70 s. 107 och 256 f.). Den genomför artikel 43.6 i elmarknadsdirektivet. Certifiering av transmissionsnätsföretag 38 § I lagen (2011:710) om certifiering av transmissionsnätsföretag för el finns bestämmelser om certifiering av transmissionsnätsföretag. I paragrafen, som inte har någon tidigare motsvarighet, finns en upplysning om att det finns bestämmelser om certifiering av transmissionsnätsföretag. Lagen (2011:710) om certifiering av transmissionsnätsföretag för el och förordningen (2011:714) om certifiering av transmissionsnätsföretag för el genomför artiklarna 52 och 53 i elmarknadsdirektivet. Energilagring 39 § Ett nätföretag får inte äga, utveckla, förvalta eller driva en energilagringsanläggning. I paragrafen, som inte har någon tidigare motsvarighet, finns ett förbud för nätföretag att inneha energilagringsanläggningar. Paragrafen genomför artiklarna 36.1 och 54.1 i elmarknadsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 16. Vad som avses med en energilagringsanläggning anges i 1 kap. 4 §. Nätkomponenter som är nödvändiga för en normal drift av elnätet omfattas inte av förbudet. 40 § Regeringen får meddela föreskrifter om att nätmyndigheten får bevilja dispens i enskilda fall från förbudet i 39 §. I paragrafen, som inte har någon tidigare motsvarighet, bemyndigas regeringen att meddela föreskrifter om att Energimarknadsinspektionen får bevilja dispens i enskilda fall från förbudet i 39 §. Övervägandena finns i avsnitt 16. I artiklarna 36.2-36.4 och 54.2-54.5 i elmarknadsdirektivet anges inom vilka ramar en medlemsstat får tillåta ett sådant undantag som paragrafen gäller. Med stöd av bemyndigandet kan föreskrifter meddelas om dispensprövningen. Förbud mot att försvåra efterfrågeflexibilitet 41 § Ett nätföretag får inte ställa tekniska krav eller andra villkor som försvårar tillhandahållandet av tjänster i form av ändrad elförbrukning. Dock får de villkor ställas som behövs med hänsyn till en säker, tillförlitlig och effektiv drift av ledningsnätet. Av paragrafen framgår att ett nätföretag inte får ställa upp villkor som försvårar tillhandahållandet av efterfrågeflexibilitet, om inte villkoret är motiverat med hänsyn till en säker, tillförlitlig och effektiv drift av ledningsnätet. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 16 a § första stycket (prop. 2013/14:174 s. 209 f. och 270 f.). 42 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilka tekniska krav som nätföretag får ställa i fråga om sådana tjänster som avses i 41 §. I paragrafen bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om vilka tekniska krav som får ställas upp av nätföretagen när det gäller efterfrågeflexibilitet. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 16 a § andra stycket (prop. 2013/14:174 s. 210 och 270 f.). Paragrafen utformas efter synpunkter från Lagrådet. Ersättning vid inmatning av el 43 § Den som har en elproduktionsanläggning har rätt till ersättning av det nätföretag till vars ledningsnät anläggningen är ansluten. Ersättningen ska motsvara 1. värdet av den minskning av energiförluster som inmatning av el från anläggningen medför i nätföretagets ledningsnät, och 2. värdet av den reduktion av nätföretagets avgifter för att ha sitt ledningsnät anslutet till ett annat nätföretags ledningsnät som blir möjlig genom att anläggningen är ansluten till ledningsnätet. I paragrafen behandlas elproducenters rätt att få ersättning vid inmatning av el från det nätföretag till vars ledningsnät elproduktionsanläggningen är ansluten. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 15 § första stycket (prop. 1996/97:136 s. 147 f.). Att det finns en rätt till ersättning framgår av första stycket. I andra stycket regleras vilka värden för nätföretaget som ersättningen ska motsvara. Vid överföringen av el går energi förlorad som värme. Inmatning av el på nätet ersätter sådana energiförluster, vilket är till fördel för nätföretaget, som inte behöver handla upp el för att kompensera för nätförluster i samma utsträckning som annars. Andra stycket första punkten gäller detta värde. Om den el som tas ut på ett nätföretags nät också matas in från anläggningar som är anslutna till det nätet, minskar nätföretagets behov av kapacitet i förhållande till det överliggande nätet. Nätföretagets kostnader för anslutningen till det överliggande nätet minskar på så sätt. Andra punkten avser detta värde. Hittillsvarande 3 kap. 15 § andra stycket, som angett att regeringen får meddela närmare föreskrifter om beräkningen av ersättningen, har ingen motsvarighet i det nya 3 kap. Regeringen kan meddela närmare föreskrifter med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen. Sådana föreskrifter finns i 19 § elförordningen. 44 § Nätmyndigheten ska ta upp en tvist om vilken rätt till ersättning för inmatad el som finns enligt 43 §. En tvist ska inte prövas om ansökan om prövning kommit in till nätmyndigheten senare än två år efter det att nätföretaget skickat ett skriftligt ställningstagande till den berörda parten under partens senaste kända adress. I paragrafen regleras prövningen av tvister mellan nätföretag och elproducenter om ersättningen för inmatad el. Den motsvarar hittillsvarande 3 kap. 15 § tredje stycket men har en delvis annan utformning. Övervägandena finns i avsnitt 24.1. Tvister om elproducentens rätt till ersättning från nätföretaget för inmatad el ska enligt första stycket tas upp av nätmyndigheten, dvs. Energimarknadsinspektionen. Detta tydliggör hur stycket förhåller sig till 10 kap. 17 § rättegångsbalken, där det anges att allmän domstol inte är behörig att ta upp tvister som ska tas upp av annan myndighet än domstol. Energimarknadsinspektionens behörighet enligt paragrafen gäller dock endast frågor om själva rätten till ersättning för inmatad el. Detta innefattar frågan om hur stor ersättningen ska vara med tillämpning av 43 § och närmare föreskrifter som ansluter till den paragrafen. Utanför behörigheten faller exempelvis att pröva en fastställelsetalan om hur ett avtal om ersättning ska tolkas. Energimarknadsinspektionens beslut är inte verkställbart. Det är alltså inte möjligt att inför myndigheten föra en fullgörelsetalan om ersättning. Om ett nätföretag vägrar att betala ut sådan ersättning som Energimarknadsinspektionen funnit att elproducenten har rätt till, får elproducenten vända sig till allmän domstol för att få en exekutionstitel med inspektionens beslut som grund. För förfarandet hos Energimarknadsinspektionen gäller förvaltningslagen (2017:900). Inspektionens beslut kan överklagas till allmän förvaltningsdomstol, se 13 kap. 7 §. Andra stycket överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 15 § tredje stycket andra meningen (prop. 2001/02:56 s. 35 och 64). Energimarknadsinspektionens exklusiva prövningsrätt innebär att en part inte heller efter tvåårsfristens utgång kan vända sig till allmän domstol för prövning. Underlag och information om leveranssäkerheten i distributionsnäten 45 § Ett distributionsnätsföretag ska årligen 1. upprätta en risk- och sårbarhetsanalys avseende leveranssäkerheten i elnätet, 2. upprätta en åtgärdsplan som visar hur leveranssäkerheten i det egna elnätet ska förbättras, och 3. till nätmyndigheten ge in en redovisning som baseras på analysen och planen. I paragrafen regleras en skyldighet för ett distributionsnätsföretag att upprätta en risk- och sårbarhetsanalys och en åtgärdsplan. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 9 c § (prop. 2005/06:27 s. 44-47 och prop. 2009/10:51 s. 32 och 36). Paragrafen utformas enligt Lagrådets förslag. 46 § Ett distributionsnätsföretag ska informera elanvändarna om 1. leveranssäkerheten i elnätet, 2. rätten till avbrottsersättning enligt 10 kap., och 3. rätten till skadestånd enligt 11 kap. Enligt paragrafen är ett distributionsnätsföretag skyldigt att informera elanvändarna om leveranssäkerheten i elnätet och om rätten till ersättning. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 9 d § (prop. 2005/06:27 s. 48). 47 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om 1. innehållet i samt redovisning och offentliggörande av analyser och åtgärdsplaner enligt 45 §, 2. information till elanvändarna enligt 46 §, 3. skyldighet att rapportera elavbrott till den myndighet som regeringen bestämmer, och 4. undantag från kraven i 45 och 46 §§ i fråga om ledningar som i huvudsak matar in el från anläggningar för produktion av förnybar el. I paragrafen bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om bl.a. utformningen av och innehållet i risk- och sårbarhetsanalyserna och åtgärdsplanerna och om undantag från kraven. Första-tredje punkterna överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 9 e § (prop. 2005/06:27 s. 45-47 och 58 och prop. 2009/10:51 s. 32 och 36). Fjärde punkten överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 18 §, bortsett från att subdelegation enligt den paragrafen fick ske endast till nätmyndigheten (prop. 2009/10:51 s. 23 f. och 36 f.). 48 § Nätmyndigheten ska ge ett bindande besked om huruvida en ledning omfattas av undantag enligt 47 § 4, om innehavaren av ledningen eller den som avser att bygga den begär det. Ett bindande besked får förenas med villkor. Villkoren ska framgå av beskedet. I paragrafen regleras bindande besked i frågan om huruvida en ledning omfattas av föreskrifter om undantag. Den utformas efter synpunkter från Lagrådet. Första stycket överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 20 § (prop. 2009/10:51 s. 27 f., 37 f. och 86 f.). Andra stycket överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 22 § när det gäller sådana bindande besked som avses i första stycket (prop. 2009/10:51 s. 28, 38 och 86). Redovisning av nätverksamhet 49 § Nätverksamhet ska ekonomiskt redovisas skilt från annan verksamhet. Transmission och distribution ska redovisas var för sig. I paragrafen regleras hur nätverksamhet vid redovisning ska hållas åtskild från annan verksamhet. Den motsvarar delvis hittillsvarande 3 kap. 2 § men innehåller en ny bestämmelse om redovisning av transmission. Övervägandena finns i avsnitt 17.1. Första meningen överensstämmer med hittillsvarande 3 kap. 2 § (prop. 1996/97:136 s. 137). Andra meningen ska ses mot bakgrund av artikel 56.3 i elmarknadsdirektivet, där det anges bl.a. att elföretag i sin interna bokföring ska särredovisa transmissions- och distributionsverksamheten var för sig så som de skulle behöva göra om verksamheterna bedrevs av separata företag. 50 § Redovisning av nätverksamhet som grundas på nätkoncession för område ska avse varje område för sig. I paragrafen regleras att nätkoncessioner för område som huvudregel ska redovisas separat. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 3 § första stycket första meningen (prop. 1996/97:136 s. 137 f. och prop. 2001/02:56 s. 57). I 51 § regleras undantag från huvudregeln. 51 § Trots 50 § ska nätmyndigheten besluta att ett distributionsnätsföretags samtliga områden utan en lägsta tillåtna spänning ska redovisas samlat, om inte områdena sammantagna utgör en olämplig enhet för nätverksamhet. Nätmyndigheten ska, om det behövs, fatta beslut i frågan om samlad redovisning när det finns ett beslut som har fått laga kraft och som innebär att 1. en nätkoncession har beviljats, 2. gränserna för en nätkoncession för område har ändrats, 3. ett tillstånd till överlåtelse av en nätkoncession har beviljats, eller 4. en nätkoncession har återkallats. Nätmyndigheten får besluta om samlad redovisning även i andra fall, om det är motiverat med hänsyn till ändrade förhållanden. I paragrafen regleras nätmyndighetens möjlighet att besluta om samlad redovisning. Den motsvarar i huvudsak hittillsvarande 3 kap. 3 § första stycket andra meningen och andra stycket (prop. 2001/02:56 s. 27-29 och 57-59). Övervägandena finns i avsnitt 17.2. Ändringen innebär endast att det hittillsvarande kravet på geografisk närhet tas bort. 52 § I ett beslut om samlad redovisning eller om ändring av ett sådant beslut ska nätmyndigheten ange när den samlade redovisningen ska påbörjas eller upphöra. I paragrafen regleras när en samlad redovisning ska påbörjas eller upphöra. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 3 § tredje stycket (prop. 2001/02:56 s. 59). 53 § En nätkoncession för linje ska redovisas skilt från en nätkoncession för område utan en lägsta tillåtna spänning. Om en nätkoncession för linje avser en ledning som organisatoriskt, tekniskt och funktionellt ingår i ett lokalnät och ledningen helt eller delvis är belägen inom koncessionsområdet, ska linjen dock redovisas inom ramen för områdeskoncessionen. I paragrafen regleras att nätkoncession för linje respektive lokalnätsområde som huvudregel ska redovisas skilt från varandra. I andra stycket finns undantag från detta, där samredovisning under vissa givna förutsättningar tillåts. Paragrafen överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 3 a § (prop. 2014/15:56 s. 13 f. och 20). 54 § En ledning som ingår i ett lokalnät ska redovisas som regionnät, om ledningen och regionnätet sammantagna utgör en organisatoriskt och tekniskt sammanhållen enhet. Paragrafen, som inte har någon tidigare motsvarighet, möjliggör för vissa ledningar i ett lokalnät med områdeskoncession att redovisas som ett regionnät i de fall de ledningarna har en regionnätsfunktion. Övervägandena finns i avsnitt 17.3. En förutsättning för att tillämpa paragrafen är dels att lokalnätet och regionnätsledningen ägs av samma nätföretag, dels att nätföretaget har ett regionnät att redovisa ledningen tillsammans med. 55 § En nätkoncession för område med en lägsta tillåtna spänning ska redovisas tillsammans med nätföretagets nätkoncessioner för linje. I paragrafen, som inte har någon tidigare motsvarighet, regleras hur en nätkoncession för område med en lägsta tillåtna spänning ska redovisas. Övervägandena finns i avsnitt 17.4. 56 § En ledning som byggs och används av ett nätföretag med stöd av ett medgivande enligt 2 kap. 11 §, ska utifrån sin funktion redovisas som lokalnät eller regionnät hos det nätföretag som har fått medgivandet. Nätföretaget ska inom sex månader från medgivandet meddela nätmyndigheten hur ledningen ska redovisas. I paragrafen, som inte har någon tidigare motsvarighet, regleras hur ledningar som byggs och används med stöd av någon annans nätkoncession för område, ska redovisas. Övervägandena finns i avsnitt 17.5. Redovisningen ska utifrån ledningens funktion ske antingen i nätföretagets lokalnäts- eller regionnätsverksamhet. 57 § I 4 kap. 29 och 30 §§ finns bestämmelser om avgifter för överföring av el för sådana nätkoncessioner som redovisas samlat. I paragrafen, som inte har någon tidigare motsvarighet, finns en upplysning om bestämmelser i 4 kap. som reglerar utformningen av överföringsavgifterna för nätkoncessioner som redovisas samlat. 58 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela 1. ytterligare föreskrifter om redovisning av nätverksamhet, och 2. föreskrifter om skyldighet att ge in redovisningshandlingar till nätmyndigheten. I paragrafen bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter som rör redovisning av nätverksamhet. Den överensstämmer i huvudsak med hittillsvarande 3 kap. 4 § (prop. 1996/97:136 s. 139 f.). Subdelegation kan fortsättningsvis ske till en annan myndighet än Energimarknadsinspektionen. Det förtydligas även att föreskrifterna kan avse en skyldighet att ge in redovisningshandlingar till Energimarknadsinspektionen. Revision av nätverksamhet 59 § Den som är revisor hos ett nätföretag ska 1. göra en särskild granskning av redovisningen av nätverksamheten, och 2. årligen i ett särskilt intyg avge ett utlåtande i frågan om huruvida redovisningen av nätverksamheten skett enligt gällande bestämmelser. I paragrafen anges särskilda skyldigheter för den som är revisor hos ett nätföretag. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 5 § första stycket och andra stycket första meningen (prop. 1996/97:136 s. 140). 60 § Nätföretaget ska ge in det intyg som avses i 59 § 2 till nätmyndigheten. I paragrafen regleras nätföretagets skyldighet att ge in revisorns intyg till Energimarknadsinspektionen. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 5 § andra stycket andra meningen (prop. 1996/97:136 s. 140). 61 § Regeringen får meddela ytterligare föreskrifter om revision av nätverksamhet. I paragrafen bemyndigas regeringen att meddela ytterligare föreskrifter om revision av nätverksamhet. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 5 § tredje stycket (prop. 1996/97:136 s. 140). 4 kap. Anslutning till elnätet och överföring av el Kapitlet ersätter hittillsvarande 4 kap. och innehåller bl.a. motsvarigheter till bestämmelser i hittillsvarande 3 och 4 kap. Skyldighet att ansluta en anläggning till elnätet 1 § Den som har en nätkoncession ska på objektiva, icke-diskriminerande och i övrigt skäliga villkor ansluta en elektrisk anläggning till ledningen eller ledningsnätet, om innehavaren av den elektriska anläggningen begär att den ska anslutas. I fråga om lokalnät gäller anslutningsskyldigheten endast anläggningar inom koncessionsområdet. I paragrafen regleras nätkoncessionshavarens grundläggande skyldighet att ansluta anläggningar till den ledning eller det ledningsnät som omfattas av koncessionen. Den överensstämmer i sak med delar av hittillsvarande 3 kap. 6 § första stycket och 7 § första stycket och, när det gäller avgifter och övriga villkor för anslutning, med 4 kap. 1 § första stycket (prop. 1996/97:136 s. 140-143). Paragrafen genomför artikel 6 i elmarknadsdirektivet när det gäller nätföretagens skyldighet att ansluta anläggningar till elnätet. Den reglering som finns i kapitlet omfattar till större delen endast nätföretag, dvs. den som bedriver nätverksamhet. Skyldigheten enligt paragrafen gäller dock även en nätkoncessionshavare som använder ledningen uteslutande för att överföra el för egen räkning. Den grundläggande skyldigheten att överföra el för någon annans räkning framgår av 16 §. 2 § Avsteg från skyldigheten enligt 1 § får göras, om det 1. saknas ledig kapacitet och inte finns förutsättningar att åtgärda kapacitetsbristen på ett sätt som är samhällsekonomiskt motiverat utan att förstärka ledningen eller ledningsnätet, eller 2. finns andra särskilda skäl. Trots första stycket får ett distributionsnätsföretag, i fråga om en anläggning för produktion av förnybar el vars inmatning kan ske med en effekt om högst 43,5 kilowatt, göra avsteg från anslutningsskyldigheten endast om 1. företaget underrättar den som begär anslutning om detta, och 2. underrättelsen lämnas inom en månad från det att företaget har tagit emot begäran. I paragrafen regleras undantag från skyldigheten att ansluta anläggningar till elnätet. Den motsvarar delvis hittillsvarande 3 kap. 6 § första stycket och 7 § första stycket. I sak ändras regleringen när det gäller förutsättningarna för avsteg från anslutningsskyldigheten med hänvisning till kapacitetsbrist. Övervägandena finns i avsnitt 18.1. Vidare begränsas ett distributionsnätsföretags utrymme för att vägra anslutning när det gäller mikroproduktionsanläggningar. På detta sätt genomförs en del av artikel 17.1 i det omarbetade förnybartdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 18.2. I första stycket första punkten regleras när en nätkoncessionshavare får göra avsteg från skyldigheten att ansluta en anläggning med hänvisning till att det saknas ledig kapacitet. Nätet måste fysiskt kunna klara den överföring som önskas sedan anläggningen anslutits (se prop. 1996/97:136 s. 141 f.). Nätkoncessionshavaren får dock inte åberopa kapacitetsbrist som grund för att neka en anslutning, om det finns sådana förutsättningar att åtgärda bristen som anges i punkten. En nätkoncessionshavare är inte skyldig att bygga ut en ledning eller ett ledningsnät, som saknar den kapacitet som krävs, med anledning av en begäran om en enskild anslutning. En nätkoncessionshavare som inte redan bedriver nätverksamhet kan inte heller antas ha förutsättningar att vidta sådana åtgärder som avses i första punkten. Vid bedömningen av om det finns en anslutningsskyldighet kan ett nätföretag inte heller vara skyldigt att undersöka åtgärder som inte ryms inom normal nätverksamhet eller är oförenliga med företagets övriga skyldigheter enligt lagen, exempelvis när det gäller att se till att elnätet är säkert, tillförlitligt och effektivt. De åtgärder som kan bli aktuella är främst att anskaffa sådana tjänster som kan förbättra effektiviteten i driften och utvecklingen av elnätet (flexibilitetstjänster). En åtgärd är inte relevant om den kan vidtas först i en framtid som ligger bortom fristen för anslutning enligt 5 §. Nätkoncessionshavaren kan i så fall inte anses ha förutsättningar att åtgärda kapacitetsbristen på det sätt som anges i första punkten. Avsteg får alltså göras från anslutningsskyldigheten om flexibilitetstjänsterna inte kommer att göra det möjligt att genomföra anslutningen inom en skälig tid. Det ska dessutom vid en objektiv bedömning vara rimligt att kräva att nätkoncessionshavaren åtgärdar kapacitetsbristen. Nätkoncessionshavaren kan vägra ansluta en anläggning, om kapacitetsbristen inte kan åtgärdas på ett sätt som är samhällsekonomiskt motiverat. I detta ligger att den kostnad som ska bäras av kundkollektivet ska vara rimlig i förhållande till den nytta som kunderna har av åtgärden. En åtgärd som är billigare per kilowatttimme än kundernas värdering av icke-levererad energi kan som utgångspunkt anses vara samhällsekonomiskt motiverad. Vid bedömningen av om en åtgärd är samhällsekonomiskt motiverad måste det även tas hänsyn till om flexibilitetstjänsterna kommer att finnas tillgängliga under en längre tidsperiod. Som framgår av första stycket andra punkten kan det finnas särskilda skäl att göra avsteg från anslutningsskyldigheten även om det finns ledig kapacitet. Exempel på vad som kan vara sådana särskilda skäl anges i äldre förarbeten (prop. 1996/97:136 s. 142 f.). De tekniska förutsättningarna vid anslutningen är en faktor som måste beaktas när anslutningsskyldigheten prövas. Den anläggning som ska anslutas måste i stora drag vara avpassad för det befintliga ledningsnätet. Ett annat exempel på en omständighet som kan vara särskilda skäl är att det finns anledning att befara framtida avtalsbrott med hänsyn till att anläggningsinnehavaren inte har följt tidigare avtal. Ändringen när det gäller anslutningen av mikroproduktionsanläggningar framgår av andra stycket och gäller i fråga om vissa anläggningar för mikroproduktion av el. För att ett distributionsnätsföretag ska undantas från anslutningsskyldigheten krävs, utöver att det finns särskilda skäl enligt första stycket, att företaget underrättar anläggningsinnehavaren inom den tid som anges i stycket. 3 § Om någon vill ansluta en elektrisk anläggning till ett region- eller transmissionsnät i stället för till lokalnätet, får innehavaren av region- eller transmissionsnätet ansluta anläggningen endast om 1. innehavaren av lokalnätet har medgett det, eller 2. nätmyndigheten har beviljat tillstånd till anslutningen efter ansökan av innehavaren av region- eller transmissionsnätet. I paragrafen behandlas fall då någon vill ansluta en anläggning till region- eller transmissionsnätet i stället för till lokalnätet i samma geografiska område. Den motsvarar delvis hittillsvarande 3 kap. 8 §. I sak ändras regleringen som en anpassning till att det från och med den 1 augusti 2021 går att bevilja nätkoncession för område för ledningar som ingår i ett regionnät (prop. 2020/21:188). Övervägandena finns i avsnitt 18.3. Paragrafen utformas efter synpunkter från Lagrådet. Huvudregeln är att en anläggning ska anslutas till lokalnätet. Den som innehar region- eller transmissionsnätet är då inte bara befriad från anslutningsskyldigheten utan också förbjuden att ansluta anläggningen. Anslutningen får dock ske till det överliggande nätet, om innehavaren av lokalnätet medger det eller Energimarknadsinspektionen ger tillstånd till det efter ansökan av region- eller transmissionsnätsföretaget. Förutsättningarna för att Energimarknadsinspektionen ska ge tillstånd till anslutning anges i 4 §. 4 § Nätmyndigheten får bevilja ett sådant tillstånd som avses i 3 § 2 endast om det finns särskilda skäl. I paragrafen regleras förutsättningarna för att Energimarknadsinspektionen ska ge innehavaren av ett region- eller transmissionsnät ett sådant tillstånd som avses i 3 § 2. Den överensstämmer i sak med det som i denna fråga anges i hittillsvarande 3 kap. 8 § andra stycket. Samhällsekonomiska bedömningar bör läggas till grund för prövningen (prop. 1996/97:136 s. 123 och 143). Anslutning inom skälig tid 5 § Ett nätföretag som ska ansluta en anläggning enligt 1 § ska genomföra anslutningen inom skälig tid från det att företaget har tagit emot en begäran om anslutning. Tiden får vara längre än två år endast om det är nödvändigt med hänsyn till anslutningens omfattning och tekniska utformning eller det finns andra särskilda skäl. I paragrafen regleras inom vilken tid ett nätföretag ska ansluta en anläggning till elnätet. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 7 a § (prop. 2013/14:174 s. 198 f. och 268 f.). Paragrafen genomför artikel 15.5 a i elmarknadsdirektivet. Standardiserade rutiner för anslutning 6 § Ett nätföretag ska ha standardiserade rutiner för anslutning av elproduktionsanläggningar och energilagringsanläggningar. Sådana rutiner ska, så långt det är möjligt och ändamålsenligt, säkerställa en snabb och enkel anslutning. Paragrafen reglerar en skyldighet för nätföretag att ha standardiserade rutiner för anslutning av elproduktionsanläggningar och energilagringsanläggningar. Den motsvarar delvis hittillsvarande 3 kap. 7 b § (prop. 2013/14:174 s. 199 och 269). Övervägandena finns i avsnitt 18.4. I sak ändras regleringen, med beaktande av artikel 42.1 i elmarknadsdirektivet, på så sätt att den omfattar även rutiner för anslutning av energilagringsanläggningar. Vad som avses med en energilagringsanläggning anges i 1 kap. 4 §. Uppgifter om villkor för anslutning 7 § Ett nätföretag ska utan dröjsmål ge den som begär det skriftlig information om de allmänna villkor som företaget tillämpar för anslutning. I samband med en begäran om en ny anslutning ska uppgifter om avgift och övriga villkor för anslutningen lämnas inom skälig tid. I paragrafen regleras en skyldighet för nätföretag att ge information om villkoren för att ansluta anläggningar. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 4 kap. 11 c § (prop. 1996/97:136 s. 158 och prop. 2017/18:237 s. 85). Tidsplaner för anslutning 8 § Ett nätföretag som har tagit emot en begäran om anslutning av en elproduktionsanläggning ska ta fram en tidsplan för sin handläggning av ärendet och lämna planen till den som vill ansluta anläggningen. När uppgifter enligt 7 § andra stycket lämnas i fråga om anslutning av en elproduktionsanläggning, ska nätföretaget även ange en tidsplan för anslutningen. Enligt paragrafen finns en skyldighet för ett nätföretag att lämna uppgifter om tidsplaner till den som vill ansluta en elproduktionsanläggning till en ledning eller ett ledningsnät. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 4 kap. 12 § (prop. 2009/10:128 s. 58 f. och 80 f.). Information om åtgärder som krävs för att förstärka elnätet 9 § Ett nätföretag som har vägrat ansluta en anläggning till en ledning eller ett ledningsnät med hänvisning till att ledningen eller nätet saknar kapacitet, ska mot skälig ersättning ge den som begär det information om vilka åtgärder som krävs för att anslutningen ska kunna genomföras. Om anläggningen är en laddningspunkt, ska nätföretaget utan särskild begäran lämna informationen tillsammans med meddelandet om att anslutning vägras. Nätföretaget ska lämna informationen utan ersättning. I paragrafen, som inte har någon tidigare motsvarighet, regleras en skyldighet för nätföretag att ge information om åtgärder som krävs för att förstärka elnätet. Den genomför artikel 6.2 tredje-femte meningarna i elmarknadsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 18.5. Ett nätföretag som vägrar ansluta en anläggning med hänvisning till att det saknas ledig kapacitet är enligt första stycket skyldigt att ge den som begär det information om vilka nätförstärkningsåtgärder som krävs för att anslutningen ska bli möjlig. Den som begär informationen ska betala skälig ersättning till nätföretaget. En ersättning som överstiger nätföretagets kostnader för att ta fram och lämna informationen kan inte anses skälig. När det gäller anslutning av laddningspunkter ska dock informationen lämnas utan begäran, redan i samband med beskedet om vägrad anslutning, och utan att nätföretaget kan begära ersättning. Detta framgår av andra stycket. Tvister om nätföretagets skyldigheter enligt paragrafen ska tas upp av Energimarknadsinspektionen (13 §). Anslutningsavgifter 10 § Avgiften för anslutning till en ledning eller ett ledningsnät ska utformas så att nätkoncessionshavarens skäliga kostnader för anslutningen täcks. Särskild hänsyn ska tas till anslutningspunktens geografiska läge och den avtalade effekten i anslutningspunkten. Om staten enligt ett avtal med ett nätföretag har finansierat åtgärder som är nödvändiga för att öka elnätets kapacitet för att underlätta anslutningen av anläggningar för produktion av förnybar el, ska avgiften för anslutning utformas så att den som vill ansluta en anläggning ersätter nätföretagets kostnader för sådana åtgärder i den del som svarar mot anläggningens andel av den totala kapacitetsökningen. Detta gäller även om nätkoncessionen överlåts. I paragrafen regleras utformningen av anslutningsavgifter. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 4 kap. 9 a och 9 b §§ (prop. 2004/05:62 s. 83 f. och 269, prop. 2008/09:141 s. 82 f. och 99 och prop. 2013/14:156 s. 17-21 och 28 f.). 11 § En elanvändare som har ett abonnemang för en säkring om högst 63 ampere ska inte betala någon avgift för att ansluta en produktionsanläggning som 1. producerar el vars inmatning kan ske med en effekt om högst 43,5 kilowatt, och 2. ansluts a) där en anläggning för användning av el redan är ansluten, och b) med en effekt som inte överstiger uttagsabonnemangets effekt. Enligt paragrafen, som inte har någon tidigare motsvarighet, får ett nätföretag i vissa fall inte ta ut någon avgift för att ansluta en elproduktionsanläggning. Den är en del av genomförandet av artikel 21.2 a i det omarbetade förnybartdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 18.6. En elanvändare som också är elproducent ska, om de närmare förutsättningar som anges i paragrafen är uppfyllda, undantas från skyldigheten att betala för anslutningen av produktionsanläggningen till elnätet. Uttagsabonnemanget är avtalet med nätföretaget om att ta ut el i en uttagspunkt, dvs. den el som avses i punkten 2 a. Av 38 § framgår att anläggningsinnehavaren inte heller ska betala någon avgift för inmatningen av el på nätet. Principer för kostnadsfördelning 12 § Ett nätföretag ska offentliggöra principer för hur kostnaderna för teknisk anpassning ska fördelas vid anslutning till elnätet. I paragrafen regleras en skyldighet för nätföretag att offentliggöra principer för kostnadsfördelning. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 4 kap. 13 § (prop. 2009/10:128 s. 60-62 och 81). Tvister om anslutning till elnätet 13 § Nätmyndigheten ska ta upp en tvist om vilka skyldigheter en nätkoncessionshavare har enligt 1 § eller ett nätföretag har enligt 5 eller 9 §. En tvist ska inte prövas, om ansökan om prövning kommit in till nätmyndigheten senare än två år efter det att nätkoncessionshavaren eller nätföretaget skickat ett skriftligt ställningstagande till den berörda parten under partens senaste kända adress. I paragrafen regleras prövningen av tvister om en nätkoncessionshavares skyldigheter när det gäller anslutning av anläggningar till en ledning eller ett ledningsnät. Den motsvarar hittillsvarande 3 kap. 6 § andra stycket första meningen och fjärde stycket och 7 § andra stycket första meningen, men har en delvis annan utformning. Övervägandena finns i avsnitt 18.5 och 24.1. Tvister om nätkoncessionshavarens skyldighet att ansluta anläggningar till elnätet ska enligt första stycket tas upp av Energimarknadsinspektionen. Inte bara anslutningsskyldigheten i sig prövas av myndigheten utan också om villkoren för anslutningen är förenliga med 1 §. Prövningen avser i så fall om avgiften och övriga villkor för anslutningen är objektiva, icke-diskriminerande och i övrigt skäliga. Energimarknadsinspektionen ska vidare ta upp tvister om innebörden av ett nätföretags skyldighet att genomföra anslutningen inom skälig tid eller att ge information om vilka kapacitetshöjande åtgärder som krävs för att en anslutning ska bli möjlig. Genom att det anges att tvister ska tas upp av nätmyndigheten tydliggörs hur stycket förhåller sig till 10 kap. 17 § rättegångsbalken, där det anges att allmän domstol inte är behörig att ta upp tvister som ska tas upp av annan myndighet än domstol. Energimarknadsinspektionens behörighet gäller dock endast fastställelse av de skyldigheter som nätkoncessionshavaren har enligt lagen. Myndigheten ska alltså inte ta upp exempelvis tvister som gäller fullgörande av skyldigheten att betala anslutningsavgiften eller en fastställelsetalan som gäller hur villkor i anslutningsavtalet ska tolkas. För förfarandet hos Energimarknadsinspektionen gäller förvaltningslagen. Inspektionens beslut kan överklagas till allmän förvaltningsdomstol, se 13 kap. 7 §. Andra stycket överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 6 § fjärde stycket och 7 § fjärde stycket (prop. 2001/02:56 s. 35 och 59 f.). Energimarknadsinspektionens exklusiva prövningsrätt innebär att en part inte heller efter tvåårsfristens utgång kan vända sig till allmän domstol för prövning. 14 § Nätmyndigheten ska fatta sitt slutliga beslut i ett ärende enligt 13 § inom två månader från det att ansökan om prövning kommit in till myndigheten. Om myndigheten behöver ytterligare tid för att avgöra ärendet, får myndigheten förlänga tiden med två månader eller, om sökanden medger det, med den ytterligare tid som kan behövas för att ärendet ska kunna avgöras. Nätmyndighetens beslut gäller omedelbart. I paragrafen finns tidsfrister för nätmyndighetens prövning av tvister. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 6 § andra stycket andra och tredje meningarna och tredje stycket samt 7 § andra stycket andra och tredje meningarna och tredje stycket (prop. 2004/05:62 s. 87 f. och 266 f.). Återinkoppling och höjning av avtalad effekt Rubriken utformas efter synpunkter från Lagrådet. 15 § Det som anges i detta kapitel om anslutning av en elektrisk anläggning till en ledning eller ett ledningsnät gäller också återinkoppling av en befintlig anläggning och höjning av avtalad effekt i en anslutningspunkt. I paragrafen regleras tillämpningsområdet för de bestämmelser som finns i kapitlet i frågor om anslutning av en anläggning till en ledning eller ett ledningsnät. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 1 kap. 4 § andra stycket (prop. 1996/97:136 s. 117 f.). Skyldighet att överföra el 16 § En nätkoncessionshavare är skyldig att överföra el för någon annans räkning på objektiva, icke-diskriminerande och i övrigt skäliga villkor. I paragrafen regleras en nätkoncessionshavares grundläggande skyldighet att överföra el för någon annans räkning. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 9 § första stycket och 4 kap. 1 § första stycket första meningen (prop. 1996/97:136 s. 143 f. och 149, prop. 2001/02:56 s. 64 och prop. 2004/05:62 s. 268). Paragrafen genomför artikel 6 i elmarknadsdirektivet när det gäller nätföretagens skyldighet att överföra el för annans räkning. Skyldigheten att överföra el innefattar inte någon skyldighet att ansluta anläggningar. Den grundläggande anslutningsskyldigheten regleras i 1 §. Rätt att använda elnätet inom Sverige 17 § Ett nätföretag ska utforma sina villkor för överföring av el så att en betald anslutningsavgift ger rätt att använda elnätet inom Sverige, med undantag för utlandsförbindelser med en spänning som understiger 220 kilovolt. I paragrafen regleras nätkundens rätt att använda elnätet inom Sverige. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 4 kap. 2 § (prop. 2017/18:237 s. 36 f. och 82 f.). God kvalitet på överföringen av el 18 § Ett nätföretags överföring av el för någon annans räkning ska ha god kvalitet. Nätföretaget ska avhjälpa brister i överföringen i den utsträckning kostnaderna för att avhjälpa bristerna är rimliga i förhållande till de olägenheter för elanvändarna som är förknippade med bristerna. I paragrafen regleras kvaliteten på den överföring av el för någon annans räkning som ett nätföretag är skyldigt att utföra på sitt nät. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 9 § andra och tredje styckena (prop. 2001/02:56 s. 32-34 och 60 f.). 19 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om innebörden av att överföringen av el har god kvalitet. I paragrafen bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om vilka krav som ska vara uppfyllda för att överföringen av el ska vara av god kvalitet. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 9 § fjärde stycket (prop. 2001/02:56 s. 33 f. och 61 och prop. 2005/06:27 s. 27-29, 56 och 83). Funktionskrav vid överföring av el 20 § Ett nätföretag ska se till att avbrott i överföringen av el till en elanvändare aldrig överstiger tjugofyra timmar eller den kortare tid som följer av 18 § eller av föreskrifter som meddelats med stöd av 19 §. Detta gäller inte om nätföretaget visar att avbrottet beror på ett hinder utanför företagets kontroll som företaget inte skäligen kunde förväntas ha räknat med och vars följder det inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit. I paragrafen finns den grundläggande regleringen av funktionskravet vid överföring av el. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 9 a § (prop. 2005/06:27 s. 23-27 och 57). 21 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om undantag från kravet i 20 §. I paragrafen, som inte har någon tidigare motsvarighet, bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om undantag från funktionskravet. Övervägandena finns i avsnitt 19. Ett undantag från funktionskravet finns i 20 § andra stycket. Med stöd av bemyndigandet kan föreskrifter meddelas om undantag även i andra situationer, t.ex. om ett avbrott som överstiger 24 timmar är förenligt med det som krävs för att överföringen av el ska anses ha god kvalitet enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av 19 §. 22 § Nätmyndigheten får i det enskilda fallet bevilja dispens från kravet i 20 § i en del av ett koncessionsområde om 1. kravet är oskäligt betungande med hänsyn till nätföretagets ekonomiska situation, eller 2. det finns synnerliga skäl. Dispens får ges i sammanlagt högst tre år. Paragrafen gör det möjligt för Energimarknadsinspektionen att ge dispens från funktionskravet i ett enskilt fall. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 9 b § (prop. 2005/06:27 s. 26 och 57 f.). Att föreskrifter om undantag från funktionskravet har meddelats med stöd av 21 § utesluter inte att Energimarknadsinspektionen med stöd av förevarande paragraf beviljar en mer långtgående dispens i det enskilda fallet. Uppgifter om villkor för överföring 23 § Ett nätföretag ska 1. utan dröjsmål ge den som begär det skriftlig information om avgifter och övriga villkor för överföring av el, och 2. offentliggöra sådana uppgifter. I paragrafen regleras nätföretagets skyldighet att lämna information om avgifter och övriga villkor för överföring av el. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 4 kap. 11 § (prop. 1996/97:136 s. 158, prop. 1997/98:159 s. 31 och 68 och prop. 2017/18:237 s. 84). 24 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldighet för nätföretag att lämna uppgifter till nätmyndigheten om avgifter och övriga villkor för överföring av el. I paragrafen bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om skyldighet för nätföretag att lämna uppgifter till Energimarknadsinspektionen om avgifter och övriga villkor för överföring av el. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 4 kap. 11 a § (prop. 2017/18:237 s. 40 f. och 84 f.). 25 § Ett nätföretag ska informera elanvändarna om 1. hur avgifterna för överföring av el är utformade, och 2. vilka möjligheter elanvändarna har att påverka sina kostnader för överföring av el genom att välja andra avtalsvillkor eller ändra förbrukningsmönster. I paragrafen regleras en informationsskyldighet för nätföretag i fråga om hur överföringsavgifterna är utformade och elanvändarnas möjligheter att påverka sina kostnader. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 4 kap. 11 b § (prop. 2017/18:237 s. 41 f. och 85). Allmänt om avgifter för överföring av el 26 § Ett nätföretag ska utforma sina avgifter för överföring av el på ett sätt som är förenligt med ett effektivt utnyttjande av elnätet och en effektiv elproduktion och elanvändning. I paragrafen regleras utformningen av överföringsavgifter när det gäller förenligheten med ett effektivt utnyttjande av elnätet och en effektiv elproduktion och elanvändning. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 4 kap. 1 § första stycket andra meningen (prop. 2013/14:174 s. 192-196 och 271 f.). 27 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om hur avgifterna för överföring av el ska utformas för att främja ett effektivt utnyttjande av elnätet eller en effektiv elproduktion och elanvändning. I paragrafen bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om energieffektiva överföringsavgifter. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 4 kap. 1 § andra stycket (prop. 2013/14:174 s. 194-196 och 272). Avgift för lokal distribution 28 § En avgift för överföring av el på ett lokalnät får inte utformas med hänsyn till var en anslutning finns inom ett koncessionsområde. Om ett eller flera koncessionsområden slås samman helt eller delvis, ska avgifterna för det nya området vara enhetliga senast tre år efter sammanslagningen. I paragrafen finns särskilda föreskrifter om avgifter för lokal distribution av el. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 4 kap. 3 § (prop. 1996/97:136 s. 150, prop. 1997/98:159 s. 60 f. och 66 f. och prop. 2008/09:141 s. 97). 29 § I områden som redovisas samlat enligt 3 kap. 51 § ska enhetliga avgifter för överföring av el på ett lokalnät tillämpas från den dag som nätmyndigheten beslutar. Den dagen får inte infalla senare än fem år från beslutet om samlad redovisning eller beslutet om ändring av ett sådant beslut. I paragrafen anges när områden som redovisas samlat ska ha enhetliga avgifter. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 4 kap. 4 § första stycket (prop. 2001/02:56 s. 27-29 och 59 och prop. 2014/15:56 s. 15 och 21). 30 § När detta kapitel tillämpas ska en ledning som omfattas av en nätkoncession för linje anses omfattas av nätkoncessionen för område, om samlad redovisning sker enligt 3 kap. 53 § andra stycket. I paragrafen regleras vad som ska gälla när en nätkoncession för linje redovisas tillsammans med en nätkoncession för område och alltså anses ingå i lokalnätet. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 4 kap. 4 § andra stycket (prop. 2014/15:56 s. 15 och 21). 31 § Trots 28 och 29 §§ får inom ett koncessionsområde eller inom flera koncessionsområden som redovisas samlat särskilda avgifter för överföring av el gälla för en begränsad krets av elanvändare, om 1. det behövs för att utveckla sådana avgifter för överföring av el som främjar ett effektivt utnyttjande av elnätet, och 2. nätföretaget har informerat nätmyndigheten. Sådana avgifter får inte tillämpas under en längre tid än tre år utan tillstånd av nätmyndigheten. I paragrafen regleras en möjlighet för ett nätföretag att tillämpa avgifter som gäller endast för en begränsad del av elanvändarna inom en kundkategori i ett område. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 4 kap. 4 a § (prop. 2017/18:237 s. 38-40 och 83). 32 § Nätmyndigheten ska bevilja tillstånd enligt 31 § andra stycket, om avgifterna 1. uppfyller kraven i 16 och 26 §§, och 2. behöver tillämpas under en längre tid än tre år med hänsyn till det ändamål som anges i 31 § första stycket 1. Tillstånd ska beviljas för viss tid. I paragrafen regleras förutsättningarna för att ett nätföretag ska få tillstånd att tillämpa särskilda avgifter enligt 31 § under en längre tid än tre år. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 4 kap. 4 b § (prop. 2017/18:237 s. 38-40 och 83 f.). Avgift för regional distribution 33 § På ett regionnät får en avgift för överföring av el för varje spänningsnivå inte utformas med hänsyn till var en uttagspunkt finns i förhållande till nätets anslutning till ett annat nätföretags region- eller transmissionsnät. Paragrafen innebär att avgifterna för regional distribution, på varje spänningsnivå, inte får utformas med hänsyn till var på regionnätet en uttagspunkt är belägen. Den motsvarar delvis hittillsvarande 4 kap. 5 § första stycket (prop. 1996/97:136 s. 151 f. och prop. 2008/09:141 s. 98). Övervägandena finns i avsnitt 20.1. I sak ändras regleringen endast som en anpassning till att det fr.o.m. den 1 augusti 2021 går att bevilja nätkoncession för område för ledningar som ingår i ett regionnät (prop. 2020/21:188). Det som gäller för avgiften för överföring av el på en regionledning, dvs. en ledning som omfattas av en nätkoncession för linje och inte ingår i ett transmissionsnät, gäller alltså även för överföring på en ledning som omfattas av en nätkoncession för område med en lägsta spänningsnivå. Vad som avses med ett regionnät anges i 1 kap. 4 §. 34 § Om en avgift för överföring av el på ett regionnät avser en elektrisk anläggning som tar ut el direkt från en transformator på ett regionnät, ska avgiften utformas med utgångspunkt i avgiften för spänningsnivån omedelbart före transformatorn med ett skäligt tillägg för nedtransformeringen. I paragrafen regleras utformningen av avgifterna för regional distribution vid uttag direkt från en transformator. Den motsvarar delvis hittillsvarande 4 kap. 5 § tredje stycket (prop. 2001/02:143 s. 62 f. och 142). Övervägandena finns i avsnitt 20.1. I sak ändras regleringen på så sätt att det som gällde för avgiften för överföring av el på en regionledning gäller även för överföring på en ledning som omfattas av en nätkoncession för område med en lägsta spänningsnivå. 35 § Avgiften för överföring av el på ett regionnät inom varje normalt spänningsintervall ska utformas utifrån de samlade kostnader som nätföretaget har för regionnät i Sverige i den utsträckning som kostnaderna kan hänföras till spänningsintervallet. Den del av de beräknade kostnaderna som avser betalning för överföring på transmissionsnät och på andra regionnät ska dock läggas till grund för avgiften endast i den utsträckning som kostnaderna avser nätföretagets kostnader för regionnät inom den nätregion där den ledning finns som avgiften tas ut på. I paragrafen regleras hur de kostnader som läggs till grund för utformningen av avgiften för regional distribution ska fördelas mellan spänningsintervall och nätregioner. Den motsvarar delvis hittillsvarande 4 kap. 8 § (prop. 1996/97:136 s. 155 f., prop. 2001/02:143 s. 60 f. och 142, prop. 2008/09:141 s. 84 f. och 98 f. och prop. 2017/18:237 s. 84). Övervägandena finns i avsnitt 20.1. I sak ändras regleringen endast på så sätt att det som gäller för avgiften för överföring av el på en regionledning gäller även för överföring på en ledning som omfattas av en nätkoncession för område med en lägsta spänningsnivå. Avgift för transmission 36 § På ett transmissionsnät får avgiften för överföring av el utformas med hänsyn till var på nätet en anslutningspunkt finns. Paragrafen innebär att avgiften för överföring av el på ett transmissionsnät får vara lägesberoende. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 4 kap. 9 § (prop. 1996/97:136 s. 156 f., prop. 2008/09:141 s. 99 och prop. 2017/18:237 s. 84). Avgifter från småskalig elproduktion 37 § Trots 26-36 §§ ska avgiften för inmatning av el från en produktionsanläggning som kan leverera en effekt om högst 1 500 kilowatt motsvara endast den årliga kostnaden för sådan mätning, registrering, beräkning och rapportering som nätföretaget är skyldigt att utföra enligt 6 kap. eller föreskrifter som har meddelats i anslutning till det kapitlet. Om flera sådana anläggningar finns i närheten av varandra och gemensamt matar in el på ledningsnätet, ska anläggningarna betraktas som separata anläggningar när första stycket tillämpas. I paragrafen behandlas nätavgifter vid småskalig elproduktion. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 4 kap. 10 § första och andra styckena (prop. 1996/97:136 s. 157 f.). 38 § Trots 26-37 §§ ska en elanvändare som har ett abonnemang för en säkring om högst 63 ampere och producerar el som kan matas in med en effekt om högst 43,5 kilowatt inte betala någon avgift för inmatningen. I paragrafen behandlas nätavgiften för vissa elanvändare som också är mikroproducenter av el. Den motsvarar delvis hittillsvarande 4 kap. 10 § tredje stycket. Övervägandena finns i avsnitt 21. I sak ändras regleringen på så sätt att det inte längre finns något krav på att elanvändaren ska ta ut mer el från elsystemet än den matar in. En elanvändare som också är elproducent har enligt de närmare förutsättningar som anges i paragrafen en rätt att undantas från skyldigheten att betala överföringsavgift för sin inmatning. Elanvändarens skyldighet att betala avgift för sitt uttag av el påverkas inte av paragrafen. Tvister om avgifter vid småskalig elproduktion 39 § Nätmyndigheten ska ta upp en tvist om avgiftens storlek enligt 37 § eller avgiftsbefrielse enligt 38 §. En tvist ska inte prövas, om ansökan om prövning kommit in till nätmyndigheten senare än två år efter det att nätföretaget skickat ett skriftligt ställningstagande till den berörda parten under partens senaste kända adress. I paragrafen regleras prövningen av tvister om nätavgifter från sådan småskalig elproduktion som omfattas av 37 eller 38 §. Den motsvarar hittillsvarande 4 kap. 10 § fjärde stycket men har en delvis annan utformning. Övervägandena finns i avsnitt 24.1. Tvister ska enligt första stycket tas upp av Energimarknadsinspektionen. Detta tydliggör hur stycket förhåller sig till 10 kap. 17 § rättegångsbalken, där det anges att allmän domstol inte är behörig att ta upp tvister som ska tas upp av annan myndighet än domstol. Energimarknadsinspektionens behörighet enligt paragrafen gäller dock endast den rätt som vissa småskaliga elproducenter har till avgiftsreduktion enligt 37 § eller avgiftsbefrielse enligt 38 §. För förfarandet hos Energimarknadsinspektionen gäller förvaltningslagen. Inspektionens beslut kan överklagas till allmän förvaltningsdomstol, se 13 kap. 7 §. Andra stycket överensstämmer i sak med hittillsvarande 4 kap. 10 § fjärde stycket andra meningen (prop. 2001/02:56 s. 35 och 64). Energimarknadsinspektionens exklusiva prövningsrätt innebär att en part inte heller efter tvåårsfristens utgång kan vända sig till allmän domstol för prövning. Fakturering 40 § Ett nätföretags faktura till en elanvändare ska vara tydlig. Nätföretaget ska ge den elanvändare som begär det en förklaring till hur det belopp som anges i fakturan har beräknats. I paragrafen, som inte har någon tidigare motsvarighet, anges grundläggande krav när det gäller ett nätföretags fakturor till elanvändare. Paragrafen genomför artikel 18.1 i elmarknadsdirektivet när det gäller nätföretag. Övervägandena finns i avsnitt 22. Paragrafen utformas efter synpunkter från Lagrådet. I kravet på tydlighet enligt första stycket ligger att det inte ska krävas några särskilda förkunskaper för att förstå fakturan. Inte bara uppgiften om det belopp som ska betalas ska vara lätt att förstå, utan även hur avgiften har beräknats. Av andra stycket framgår att nätföretaget även måste kunna förklara fakturan för en elanvändare som begär det. Det ligger i sakens natur att förklaringen ska lämnas på ett sätt som elanvändare typiskt sett kan förstå. 41 § Ett nätföretag får inte ta ut någon avgift för fakturor och faktureringsinformation till elanvändare. Nätföretaget ska erbjuda elanvändaren fakturor i elektronisk form. I paragrafen regleras formerna för nätföretagets fakturering. Den genomför artikel 18.2 och 18.3 i elmarknadsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 22. Första stycket överensstämmer i sak med hittillsvarande 8 kap. 14 §, när det gäller nätföretag (prop. 2013/14:174 s. 155-157 och 276). Stycket genomför artikel 18.2 i elmarknadsdirektivet när det gäller fakturor till nätkunder. I andra stycket, som inte har någon tidigare motsvarighet, regleras nätföretagets skyldighet att erbjuda elanvändare fakturering i elektronisk form som ett alternativ till pappersfakturor. Stycket genomför artikel 18.3 i elmarknadsdirektivet. 42 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilken information ett nätföretags faktura till en elanvändare ska innehålla och hur fakturan ska utformas. I paragrafen, som inte har någon tidigare motsvarighet, bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om fakturans innehåll och utformning. Övervägandena finns i avsnitt 22. Med stöd av bemyndigandet kan föreskrifter meddelas som genomför artikel 18.4 och 18.6 i elmarknadsdirektivet och direktivets bilaga I när det gäller krav på nätföretagens fakturering. Förhandsprövning av villkor 43 § Ett nätföretag får inte ingå avtal i frågor om anslutning till elnätet eller överföring av el förrän de metoder som används för att utforma avtalsvillkoren har prövats av nätmyndigheten. Prövningen ska dock inte omfatta metoder för att utforma avgifter för anslutning eller överföring. I paragrafen regleras förhandsprövningen av andra villkor än avgifter för anslutning till elnätet eller överföring av el. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 4 kap. 1 a § första stycket första och tredje meningarna (prop. 2011/12:77 s. 23-25 och 53). Paragrafen genomför delvis artikel 59.7 a och c i elmarknadsdirektivet. 44 § Nätmyndigheten ska godkänna de metoder som ska prövas enligt 43 §, om de kan antas leda till att villkoren i avtalen blir objektiva och icke-diskriminerande. Om nätmyndigheten inte godkänner en metod, ska myndigheten i beslutet ange hur villkoren i stället ska utformas. Beslut enligt denna paragraf gäller omedelbart. Nätmyndigheten ska delge sådana beslut enligt 49 § första stycket 1 och andra stycket delgivningslagen (2010:1932). I paragrafen anges förutsättningarna för att Energimarknadsinspektionen ska godkänna metoder för att utforma avtalsvillkor. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 4 kap. 1 a § första stycket andra meningen och andra och tredje styckena (prop. 2011/12:77 s. 23-25 och 53). 5 kap. Intäktsram för nätverksamhet Användning av flexibilitetstjänster 12 a § När intäktsramen bestäms ska hänsyn tas till i vilken utsträckning flexibilitetstjänster används och förbättrar effektiviteten i nätverksamheten. Bedömningen får medföra en ökning eller minskning av intäktsramen. Paragrafen, som är ny, syftar till att skapa särskilda incitament för nätföretagen att bedriva verksamheten på ett sätt som bidrar till ökad effektivisering. Den ska ses mot bakgrund av artikel 32.1 i elmarknadsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 11.2. Energimarknadsinspektionen ska ta hänsyn till i vilken uträckning flexibilitetstjänster används och förbättrar effektiviteten i nätverksamheten när myndigheten bestämmer intäktsramen. Energimarknadsinspektionen ska beakta om nätföretaget använder flexibilitetstjänster och om användningen förbättrar effektiviteteten i nätverksamheten jämfört med ett läge där inga flexibilitetstjänster utnyttjas. Energimarknadsinspektionens bedömning får medföra en ökning eller minskning av intäktsramen. Ett nätföretag ska alltid överväga möjligheten att använda flexibilitetstjänster i stället för att bygga ut nätet. Energimarknadsinspektionen bör kunna utgå från att nätföretagen lever upp till en viss nivå utan att det krävs särskilda incitament. En ökning av intäktsramen bör komma i fråga när ett företag förbättrar effektiviteten genom att använda flexibilitetstjänster på ett sätt som överträffar en sådan nivå. Att ett nätföretag inte använder flexibilitetstjänster i den utsträckning för vilken det finns goda förutsättningar kan medföra en minskning av intäktsramen. 12 b § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilka krav som ska vara uppfyllda för att flexibilitetstjänster ska anses förbättra effektiviteten i nätverksamheten. I paragrafen, som är ny, bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter i anslutning till 12 a §. Övervägandena finns i avsnitt 11.2. Intäktsram för lokalnät 13 § En intäktsram för intäkter från ett lokalnät ska bestämmas för varje koncessionsområde för sig. Om nätmyndigheten enligt 3 kap. 51 § har beslutat att flera nätkoncessioner för område ska redovisas samlat, ska dock de områdena anses vara ett koncessionsområde när intäktsramen bestäms. I paragrafen regleras vilken nätverksamhet som ska omfattas av en intäktsram för intäkter från ett lokalnät. I andra stycket ändras en hänvisning med anledning av att en bestämmelse flyttas till en ny paragraf. 14 § Om en nätkoncession för linje innefattas i redovisningen av en nätkoncession för område enligt 3 kap. 53 § andra stycket, ska koncessionerna anses vara en nätkoncession för område när intäktsramen bestäms. I paragrafen regleras vad som ska gälla när en nätkoncession för område redovisas samlat med en nätkoncession för linje. En hänvisning ändras med anledning av att en bestämmelse flyttas till en ny paragraf. Intäktsram för regionnät 15 § En intäktsram ska bestämmas för intäkter från en nätkoncessionshavares regionnät i Sverige. I paragrafen regleras vad en intäktsram för regionnät ska omfatta. Den ändras med anledning av att termen regionnät ersätter regionledning. Intäktsram för transmissionsnät 19 § Om ett transmissionsnätsföretag är en statlig myndighet och har finansierat en förstärkning av elnätet enligt ett sådant avtal som avses i 4 kap. 10 § andra stycket ska, när intäktsramen bestäms, företagets kostnader med anledning av avtalet anses ha uppstått i företagets nätverksamhet. Paragrafen gör det möjligt att genom avgifterna för transmission på det nät som innehas av Affärsverket svenska kraftnät finansiera sådana avtal mellan staten och enskilda nätföretag som avses i 4 kap. 10 § andra stycket. En hänvisning ändras med anledning av att en bestämmelse flyttas till en ny paragraf. Beräkning av intäkter 30 § Om ett transmissionsnätsföretag är en statlig myndighet och har finansierat en förstärkning av elnätet enligt ett sådant avtal som avses i 4 kap. 10 § andra stycket, ska intäkter med anledning av avtalet anses vara intäkter från överföring av el vid avstämning mot intäktsramen. Enligt paragrafen ska eventuella intäkter från ett sådant avtal som avses i 4 kap. 10 § andra stycket behandlas som intäkter från överföring av el vid avstämning mot intäktsramen. En hänvisning ändras med anledning av att en bestämmelse flyttas till en ny paragraf. 6 kap. Mätning av överförd el Kapitlet är nytt. Det tidigare 6 kap. innehöll bestämmelser om utrikeshandel och upphörde att gälla den 1 juli 2002. Det nya kapitlet innehåller motsvarigheter till bestämmelser i hittillsvarande 3 kap. och till hittillsvarande 11 kap. 21 §. Skyldighet att mäta överförd el 1 § Ett nätföretag ska mäta och registrera mängden överförd el. Paragrafen reglerar nätföretagets grundläggande skyldighet att mäta och registrera mängden överförd el. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 10 § första stycket (prop. 1998/99:137 s. 42). Hittillsvarande 3 kap. 10 § andra stycket utgår av skäl som redovisas i avsnitt 23.1. 2 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om 1. mätning och registrering enligt 1 §, 2. skyldighet för nätföretag att beräkna mängden överförd el, och 3. de funktionskrav som mätsystem och mätutrustning ska uppfylla. I paragrafen bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om mätning av överförd el och anslutande frågor. Den motsvarar hittillsvarande 3 kap. 10 b § när det gäller sådana frågor som anges i första och tredje punkterna (prop. 2016/17:73 s. 14-16 och 21 f.). Övervägandena finns i avsnitt 23.1. I andra punkten införs ett bemyndigande när det gäller föreskrifter om beräkningar av mängden överförd el. Någon skyldighet att utföra beräkningar av mängden överförd el föreskrivs inte i lagen. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan dock meddela föreskrifter om en sådan skyldighet med stöd av bemyndigandet i paragrafen. Föreskrifterna kan gälla exempelvis sådana förbrukningsprofiler och andelstal som nätföretagen ska ta fram för ett schablonberäkningsområde enligt förordningen (1999:716) om mätning, beräkning och rapportering av överförd el. Rapportering av mätresultat 3 § Ett nätföretag ska på begäran rapportera resultaten av de mätningar som görs enligt 1 § till ett företag som elanvändaren eller elproducenten har utsett. I paragrafen regleras en skyldighet för nätföretag att rapportera mätresultat på begäran av elanvändaren eller elproducenten. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 10 a § andra stycket andra meningen (prop. 2013/14:174 s. 154 f. och 269). 4 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldighet för nätföretag att rapportera 1. mätresultat, och 2. beräkningar av mängden överförd el. I paragrafen bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om rapportering av mätresultat och beräkningar av mängden överförd el. Den motsvarar delvis hittillsvarande 3 kap. 10 b § när det gäller föreskrifter om rapportering (prop. 2016/17:73 s. 14-16 och 21 f.). Övervägandena finns i avsnitt 23.1. Regleringen ändras när det gäller på vilken normnivå föreskrifterna ska finnas. Hittillsvarande 3 kap. 10 a § första stycket och andra stycket första meningen utgår. Föreskrifter om skyldighet för nätföretag att rapportera resultat till bl.a. Affärsverket svenska kraftnät, elanvändare, elleverantörer och balansansvariga ska i stället kunna meddelas med stöd av förevarande paragraf. Kostnader för mätning 5 § En elanvändare som begär att elförbrukningen ska mätas på något annat sätt än enligt föreskrifter som meddelats med stöd av 2 § 1 ska av nätföretaget debiteras merkostnaden för denna mätning och för rapporteringen av resultaten av dessa mätningar. Om mätningen av elanvändarens förbrukning då kräver en annan mätutrustning än vid mätning enligt de nämnda föreskrifterna, ska elanvändaren betala kostnaden för mätaren med tillhörande insamlingsutrustning och för dess installation i uttagspunkten. En elanvändare får inte debiteras merkostnader för att den har 1. ingått ett avtal om leverans av el som förutsätter att mängden överförd el ska mätas per timme, eller 2. begärt att nätföretaget ska lämna information som visar elanvändarens förbrukning per timme. I paragrafen regleras i vilken utsträckning ett nätföretag kan debitera en enskild elanvändare kostnader för mätning. Första stycket överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 11 § första stycket (prop. 1998/99:137 s. 27 och 44 f., prop. 2001/02:56 s. 62 och prop. 2011/12:98 s. 15). Andra stycket överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 11 § andra stycket andra meningen (prop. 2011/12:98 s. 6-12 och 15 f. och prop. 2016/17:73 s. 11-13 och 22). 6 § Ett nätföretag ska debitera en elproducent kostnaden för en mätare med tillhörande insamlingsutrustning och för dess installation i inmatningspunkten hos elproducenten. Detta gäller dock inte de elproducenter som avses i 4 kap. 37 §. I paragrafen regleras i vilken utsträckning ett nätföretag ska debitera en enskild elproducent kostnader för mätning. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 14 § första stycket (prop. 1996/97:136 s. 147, prop. 1998/99:137 s. 28 och 45 och prop. 2002/03:40 s. 145-147 och 195). 7 § Ett nätföretag får debitera enskilda elanvändare och elproducenter kostnader för mätning endast i den utsträckning som anges i 5 och 6 §§. I paragrafen tydliggörs att ett nätföretag får debitera enskilda elanvändare och elproducenter kostnader för mätning endast i den utsträckning som anges i 5 och 6 §§. När det gäller elanvändare motsvarar paragrafen hittillsvarande 3 kap. 11 § andra stycket första meningen (prop. 1996/97:136 s. 146). Att kostnaden för mätning inte debiteras särskilt innebär att kostnaden i stället ingår i underlaget för de gemensamma avgifterna för överföring av el. Tvister om kostnader för mätning 8 § Nätmyndigheten ska ta upp en tvist om vilka kostnader som ska debiteras enligt 5 eller 6 §. En tvist ska dock inte prövas om ansökan om prövning kommit in till nätmyndigheten senare än två år efter det att nätföretaget skickat ett skriftligt ställningstagande till den berörda parten under partens senaste kända adress. I paragrafen regleras prövningen av tvister om kostnader för mätning av överförd el. Den motsvarar hittillsvarande 3 kap. 11 § tredje stycket och 14 § andra stycket men har fått en delvis annan utformning. Övervägandena finns i avsnitt 24.1. I första stycket anges att tvister ska tas upp av nätmyndigheten för att tydliggöra hur bestämmelsen förhåller sig till 10 kap. 17 § rättegångsbalken, där det anges att allmän domstol inte är behörig att ta upp tvister som ska tas upp av annan myndighet än domstol. Energimarknadsinspektionens behörighet enligt paragrafen gäller endast frågor om huruvida en kostnad ska debiteras en enskild elanvändare eller elproducent och hur stor den debiterade kostnaden ska vara med tillämpning av 5 eller 6 §. Energimarknadsinspektionens beslut är inte verkställbart. Det är alltså inte möjligt att inför myndigheten föra en fullgörelsetalan om ersättning. Om en elanvändare eller elproducent vägrar att betala den debiterade kostnaden, som Energimarknadsinspektionen funnit att nätföretaget har rätt till, får nätföretaget vända sig till allmän domstol för att få en exekutionstitel med inspektionens beslut som grund. För förfarandet hos Energimarknadsinspektionen gäller förvaltningslagen. Inspektionens beslut kan överklagas till allmän förvaltningsdomstol, se 13 kap. 7 §. Andra stycket överensstämmer i sak med hittillsvarande 3 kap. 11 § tredje stycket andra meningen och 14 § andra stycket andra meningen (prop. 2001/02:56 s. 35 och 62 f.). Energimarknadsinspektionens exklusiva prövningsrätt innebär att en part inte heller efter tvåårsfristens utgång kan vända sig till allmän domstol för prövning. Installation av nya mätare 9 § Ett nätföretag ska se till att elanvändare får lämplig information i samband med installation av nya mätare. Enligt paragrafen är ett nätföretag skyldigt att lämna lämplig information till en elanvändare i samband med installation av nya elmätare. Paragrafen motsvarar delvis hittillsvarande 11 kap. 21 § första stycket (prop. 2013/14:174 s. 143-145 och 278). Den genomför artikel 20 f i elmarknadsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 23.2. Ändringen innebär att skyldigheten att lämna information gäller även i förhållande till andra elanvändare än konsumenter. 10 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldigheten att lämna information enligt 9 §. I paragrafen bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om nätföretagets skyldighet att lämna information i samband med installation av nya mätare. Den överensstämmer i sak med hittillsvarande 11 kap. 21 § andra stycket (prop. 2013/14:174 s. 143-145 och 278). 8 kap. Övergripande systemansvar och balansansvar m.m. Fakturering och debitering 14 § Elleverantörer får inte debitera någon avgift för att tillhandahålla elanvändarna fakturor och faktureringsinformation om energianvändningen. I paragrafen finns ett förbud mot att ta betalt för fakturor och faktureringsinformation. Ändringen innebär att paragrafen inte omfattar nätföretag. En motsvarande reglering för nätföretag finns i stället i 4 kap. 41 § första stycket. 12 kap. Tillsyn m.m. Tillsynsmyndigheter m.m. 1 § Den eller de myndigheter som regeringen bestämmer utövar tillsyn över att denna lag och föreskrifter eller villkor som har meddelats i anslutning till lagen följs när det gäller frågor om driftsäkerheten hos det nationella elsystemet. I övrigt utövar nätmyndigheten tillsyn över att lagen och föreskrifter eller villkor som har meddelats i anslutning till lagen följs. Tillsynen omfattar inte 7 och 10 kap. samt 11 kap. 1-12 §§ och inte heller att elleverantörerna följer sina skyldigheter enligt 8 kap. 1-4 §§, 5 § första och andra styckena, 6, 7, 9 och 11 a §§. Nätmyndigheten är tillsynsmyndighet enligt EU:s elmarknadsförordning. I paragrafen regleras tillsynen över att lagen och föreskrifter eller villkor som har meddelats i anslutning till lagen följs. Den ändras på så sätt att en hänvisning till Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 714/2009 av den 13 juli 2009 om villkor för tillträde till nät för gränsöverskridande elhandel och om upphävande av förordning (EG) nr 1228/2003, som har upphävts, ersätts av en hänvisning till EU:s elmarknadsförordning, som har trätt i stället för den tidigare EU-förordningen. 1 a § Ärenden om undantag enligt artikel 63.1, 63.2 och 63.3 i EU:s elmarknadsförordning prövas av regeringen. Nätmyndigheten ska utreda sådana ärenden och därefter, med eget yttrande, överlämna ärendet till regeringens prövning. Nätmyndigheten ska i samband med överlämnandet offentliggöra sitt yttrande. I fall som avses i artikel 63.5 i EU:s elmarknadsförordning ska regeringen meddela beslut efter yttrande från Acer. Paragrafen reglerar ordningen för beslut om undantag för nya likströmssammanlänkningar från tillämpningen av vissa föreskrifter. Den ändras på så sätt att hänvisningar till förordning (EG) nr 714/2009 byts ut mot hänvisningar till motsvarande bestämmelser i EU:s elmarknadsförordning och att beteckningen Acer används för byrån för samarbete mellan energitillsynsmyndigheter. 1 b § I ett beslut av nätmyndigheten enligt en sådan genomförandeakt eller delegerad akt som avses i artikel 58.1 i EU:s elmarknadsförordning ska det anges att beslutet kan komma att upphävas efter begäran av Europeiska kommissionen. Enligt paragrafen ska Energimarknadsinspektionens beslut enligt sådana nätföreskrifter och riktlinjer som har antagits med stöd av EU:s elmarknadsförordning villkoras av att beslutet inte upphävs på begäran av EU-kommissionen. I sak ändras den på så sätt att det inte längre i beslutet ska anges att det kan komma att ändras. Övervägandena finns i avsnitt 24.2. Tidsfrister för beslut efter anmälan mot ett nätföretag 14 § Nätmyndigheten ska fatta beslut i ett ärende inom två månader från det att en anmälan kom in till myndigheten, om anmälan 1. har lämnats in av någon som har ett intresse i saken, och 2. innehåller ett påstående om att ett nätföretag inte följer bestämmelser som omfattas av nätmyndighetens tillsyn enligt 1 §. Om nätmyndigheten behöver ytterligare tid för att avgöra ärendet, får myndigheten förlänga tiden med två månader eller, om sökanden medger det, med den ytterligare tid som kan behövas för att ärendet ska kunna avgöras. Första och andra styckena gäller inte om en tvist i fråga om den skyldighet som anmälan avser ska tas upp av nätmyndigheten enligt 3 kap. 44 §, 4 kap. 13 eller 39 § eller 6 kap. 8 §. Paragrafen reglerar tidsfrister för Energimarknadsinspektionens beslut efter en anmälan mot ett nätföretag. Den genomför artikel 60.2 i elmarknadsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 24.3. Första stycket andra punkten ändras på det sättet att den inte omfattar anmälningar mot andra nätkoncessionshavare än nätföretag. Tredje stycket ändras språkligt och redaktionellt. Information som nätmyndigheten behöver enligt elmarknadsdirektivet 17 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldighet för nätföretag att till nätmyndigheten lämna information som myndigheten behöver för att fullgöra sina uppgifter enligt artikel 59.1 i elmarknadsdirektivet. I paragrafen, som är ny, bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om skyldighet för nätföretag att till nätmyndigheten lämna information som myndigheten behöver för att fullgöra sina uppgifter som tillsynsmyndighet enligt elmarknadsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 24.4. Med stöd av bemyndigandet kan föreskrifter meddelas om skyldighet för nätföretag att lämna uppgifter om utvecklingen av ett smart elnät och att rapportera den tid som det har tagit att reparera en anläggning efter ett oplanerat elavbrott (jfr artikel 59.1 l och 59.1 q i elmarknadsdirektivet). 13 kap. Övriga bestämmelser Miljöorganisationers rätt att överklaga 8 § En sådan ideell förening eller annan juridisk person som avses i 16 kap. 13 § miljöbalken får överklaga nätmyndighetens beslut enligt 2 kap. 1, 6-9, 22, 26-31, 44 och 48 §§ samt beslut att inte inleda en omprövning efter en ansökan som avses i 2 kap. 32 §. I paragrafen regleras miljöorganisationers rätt att överklaga vissa beslut i koncessionsfrågor. Övervägandena finns i avsnitt 25. I sak ändras paragrafen på så sätt att den hittillsvarande begränsningen att endast ledningar av viss längd och spänning får överklagas tas bort. Miljöorganisationer ges även rätt att överklaga interimistiska beslut där sökanden medges rätt bygga eller ta i drift en ledning eller en anläggning innan nätkoncession meddelats (2 kap. 9 §), beslut om ändring av en nätkoncession för linje (2 kap. 27 och 28 §§) och beslut om omprövning av villkor för nätkoncession för område (2 kap. 30 §). Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser 1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2022. 2. Bestämmelsen i 3 kap. 7 § första stycket tillämpas inte på sådana avtal om stödtjänster som a) ett nätföretag ingår före den 1 januari 2023, eller b) nätföretaget ingår under tiden från det att en ansökan om metodprövning lämnas in till nätmyndigheten till dess att myndigheten har meddelat beslut i ärendet, om ansökan lämnas in före utgången av augusti 2022. 3. Trots 3 kap. 12 § får ett nätföretag bedriva annan verksamhet än nätverksamhet till och med den 31 december 2023, om företaget bedriver verksamheten vid ikraftträdandet. 4. Trots 3 kap. 19 § får ett distributionsnätsföretag, som innehar en laddningspunkt vid ikraftträdandet, äga, utveckla, förvalta och driva laddningspunkten till och med den 31 december 2023. 5. Bestämmelsen i 3 kap. 49 § andra meningen tillämpas första gången i fråga om redovisning för ett räkenskapsår som börjar den 1 juli 2022 eller närmast därefter. 6. I fråga om en uttagspunkt som omfattas av ett tillstånd som har lämnats före ikraftträdandet gäller 4 kap. 6 och 7 §§ i den äldre lydelsen. 7. För en intäktsram som har bestämts före ikraftträdandet tillämpas inte 5 kap. 12 a och 12 b §§. 8. Allmän domstol får pröva ett mål som har inletts före ikraftträdandet trots 3 kap. 44 §, 4 kap. 13 och 39 §§ och 6 kap. 8 §. Enligt första punkten träder lagändringarna i kraft den 1 juli 2022. Övervägandena finns i avsnitt 26.1. Bestämmelserna utformas efter synpunkter från Lagrådet. I andra punkten finns en övergångsreglering i fråga om den nya förhandsprövningen av nätföretagens avtal om stödtjänster (avsnitt 7.4). De avtal som ingås före den 1 januari 2023 omfattas inte av den nya regleringen och fortsätter alltså att gälla oförändrade under sin återstående giltighetstid. Ett nätföretag kan dessutom få frågan om godkännande prövad innan den nya regleringen tillämpas på nya avtal som företaget ingår under tiden från det att en ansökan om godkännande har lämnats in till Energimarknadsinspektionen till dess att myndigheten har beslutat i ärendet, om ansökan ges in före utgången av augusti 2022. Övervägandena finns i avsnitt 26.2. Ett nätföretag får, med några undantag, inte längre bedriva någon annan verksamhet än nätverksamhet (avsnitt 9). Enligt tredje punkten får dock företaget fortsätta bedriva en annan verksamhet till och med den 31 december 2023. Övervägandena finns i avsnitt 26.3. Ett distributionsnätsföretag får inneha laddningspunkter endast för eget bruk (avsnitt 14). Enligt fjärde punkten får ett sådant företag emellertid behålla befintliga laddningspunkter för andra ändamål till och med den 31 december 2023. Övervägandena finns i avsnitt 26.4. Transmission ska redovisas skilt från annan nätverksamhet (avsnitt 17.1). Som framgår av femte punkten ska den ordningen inte tillämpas i fråga om redovisning för ett räkenskapsår som börjar före ikraftträdandet. Övervägandena finns i avsnitt 26.5. Bestämmelserna om undantag från förbudet mot lägesberoende överföringsavgifter på regionnät upphävs (avsnitt 20.2). Av sjätte punkten framgår att dessa bestämmelser fortfarande ska tillämpas i fråga om uttagspunkter som omfattas av sådana tillstånd till lägesberoende avgifter som har lämnats före ikraftträdandet. Det betyder bl.a. att Energimarknadsinspektionen kan besluta om ett nytt tillstånd i fråga om överföringsavgiften för uttagspunkten. Övervägandena finns i avsnitt 26.6. När intäktsramen bestäms för en nätverksamhet ska hänsyn tas till i vilken utsträckning flexibilitetstjänster används och förbättrar effektiviteten i verksamheten (avsnitt 11.2). Av sjunde punkten framgår att detta gäller endast i fråga om en intäktsram som bestäms efter ikraftträdandet. Övervägandena finns i avsnitt 26.7. Energimarknadsinspektionen får exklusiv prövningsrätt när det gäller vissa tvister mellan nätföretag och nätanvändare (avsnitt 24.1). Av åttonde punkten framgår att detta inte gäller tvister som inletts hos allmän domstol före ikraftträdandet. Övervägandena finns i avsnitt 26.8. 29.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (2004:875) om särskild förvaltning av vissa elektriska anläggningar 1 kap. Allmänna bestämmelser Tillämpningsområde och definitioner 1 § Denna lag innehåller bestämmelser om särskild förvaltning och om inlösen av elektriska anläggningar. I paragrafen anges lagens tillämpningsområde. Den överensstämmer med hittillsvarande första stycket. Definitioner som i sak överensstämmer med hittillsvarande andra och tredje styckena finns i nya 1 a §. 1 a § I lagen avses med elektrisk anläggning: en starkströmsanläggning för överföring av el med de särskilda föremål som finns i anläggningen och som behövs för driften av den, nätföretag: den som ställer en starkströmsledning till förfogande för överföring av el för någon annans räkning, nätmyndigheten: den myndighet som regeringen enligt 1 kap. 5 § ellagen (1997:857) har utsett att handlägga de frågor som ligger på nätmyndigheten. I paragrafen, som är ny, behandlas vissa ord och uttryck i lagen. Definitionen av elektrisk anläggning överensstämmer i sak med hittillsvarande 1 § andra stycket men anpassas till 2 § första stycket elsäkerhetslagen (2016:732). Det införs en definition av nätföretag utan att någon ändring görs i sak (jfr prop. 2003/04:135 s. 41 f.). Genom definitionen klargörs att lagens tillämpning inte ändras av att ordet nätföretag används med en något snävare innebörd i ellagen. Definitionen av nätmyndigheten överensstämmer i sak med hittillsvarande 1 § tredje stycket men anpassas till nya 1 kap. 5 § ellagen. 29.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (2011:710) om certifiering av transmissionsnätsföretag för el 1 kap. Inledande bestämmelser Lagens tillämpningsområde 1 § I denna lag finns bestämmelser om certifiering av transmissionsnätsföretag. Bestämmelser om certifiering finns även i artikel 51 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/943 av den 5 juni 2019 om den inre marknaden för el (EU:s elmarknadsförordning). I paragrafen finns en upplysning om lagens innehåll och om tillämplig EU-lagstiftning. Den ändras endast på så sätt att en hänvisning till Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 714/2009 av den 13 juli 2009 om villkor för tillträde till nät för gränsöverskridande elhandel och om upphävande av förordning (EG) nr 1228/2003 ersätts av en hänvisning till motsvarande artikel i EU:s elmarknadsförordning. Ord och uttryck i lagen 2 § Ord och uttryck som används i denna lag har samma betydelse som i ellagen (1997:857). Med tredjeland avses ett land utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-området). I paragrafen behandlas ord och uttryck i lagen. Den ändras endast språkligt. 2 kap. Krav på certifiering 2 § Certifiering får beviljas efter ansökan av den som avser att bedriva transmission, om kraven i 3 kap. 12 och 30-36 §§ ellagen (1997:857) är uppfyllda. I fråga om en person från ett tredjeland, eller ett företag som kontrolleras av eller kan antas komma att kontrolleras av en eller flera personer från ett tredjeland, krävs vidare att en certifiering inte äventyrar en trygg energiförsörjning i någon medlemsstat i Europeiska unionen. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om krav för certifiering när det gäller en sådan person eller ett sådant företag som avses i andra stycket. I paragrafen regleras vilka krav som ska vara uppfyllda för att ett transmissionsnätsföretag ska certifieras. Den ändras språkligt och i fråga om hänvisningar till ellagen utan att någon ändring görs i sak. 3 kap. Certifiering i förhållande till EES-området Anknytning till ett tredjeland 1 § Om certifiering begärs av en person från ett tredjeland eller ett företag som kontrolleras av eller kan antas komma att kontrolleras av en eller flera personer från ett tredjeland, gäller 4 kap. i stället för detta kapitel. Av paragrafen framgår att det finns särskilda bestämmelser om förfarandet när en sökande har anknytning till ett tredjeland. Den ändras endast språkligt. Nätmyndighetens slutliga beslut 4 § Av artikel 51.2 i EU:s elmarknadsförordning framgår att nätmyndigheten ska anta sitt slutliga beslut i fråga om certifiering inom två månader efter mottagandet av ett yttrande från Europeiska kommissionen och att nätmyndighetens beslut och kommissionens yttrande ska offentliggöras tillsammans. I ett beslut om certifiering ska det anges att beslutet kan komma att upphävas efter begäran av Europeiska kommissionen. I paragrafen finns bestämmelser om Energimarknadsinspektionens slutliga beslut i en fråga om certifiering. Övervägandena finns i avsnitt 24.3. I första stycket byts en hänvisning till förordning (EG) nr 714/2009 ut mot en hänvisning till motsvarande artikel i EU:s elmarknadsförordning. Andra stycket ändras i sak när det gäller vad som ska anges i beslutet om åtgärder efter en begäran av Europeiska kommissionen. Beslutet kan upphävas efter begäran av kommissionen. Enligt den hittillsvarande regleringen kunde det även bli aktuellt att ändra beslutet utan att upphäva det. Omprövning av certifiering 5 § Ett certifierat transmissionsnätsföretag ska till nätmyndigheten anmäla planerade transaktioner som har betydelse för bedömningen av om företaget uppfyller kraven i 3 kap. 12 och 30-36 §§ ellagen (1997:857). Enligt paragrafen är ett certifierat transmissionsnätsföretag skyldigt att anmäla planerade transaktioner som kan komma att kräva en omprövning av huruvida företaget uppfyller kraven för certifiering. Den ändras endast när det gäller hänvisningar till ellagen och är i sak oförändrad. 6 § Nätmyndigheten ska ompröva en certifiering 1. efter en anmälan enligt 5 §, 2. efter en begäran från Europeiska kommissionen, eller 3. om det annars finns anledning att anta att ett transmissionsnätsföretag inte uppfyller kraven i 3 kap. 12 och 30-36 §§ ellagen (1997:857). I paragrafen anges när en beviljad certifiering ska omprövas. Den ändras endast när det gäller hänvisningar till ellagen och är i sak oförändrad. 7 § Nätmyndigheten ska återkalla en certifiering, om transmissionsnätsföretaget inte längre uppfyller kraven i 3 kap. 12 och 30-36 §§ ellagen (1997:857). I paragrafen regleras förutsättningarna för att återkalla en certifiering. Den ändras endast när det gäller hänvisningar till ellagen och är i sak oförändrad. 8 § Ett omprövningsärende ska handläggas skyndsamt. Om nätmyndigheten inte har meddelat ett beslut i ärendet inom fyra månader från det att en anmälan enligt 5 § eller en begäran från Europeiska kommissionen kom in till myndigheten, ska certifieringen anses bestå. Om certifieringen inte återkallas vid en prövning enligt första stycket, ska nätmyndigheten utan dröjsmål anmäla detta till Europeiska kommissionen och förse kommissionen med alla relevanta uppgifter i ärendet. I artikel 51.2 i EU:s elmarknadsförordning finns bestämmelser som gäller nätmyndighetens slutliga beslut i omprövningsärendet. I paragrafen regleras förfarandet för en omprövning av en beviljad certifiering. Den ändras endast på så sätt att en hänvisning till förordning (EG) nr 714/2009 ersätts med en hänvisning till motsvarande artikel i EU:s elmarknadsförordning. 4 kap. Certifiering i förhållande till ett tredjeland Inledande prövning 1 § Om certifiering begärs av en person från ett tredjeland eller ett företag som kontrolleras av eller kan antas komma att kontrolleras av en eller flera personer från ett tredjeland, ska nätmyndigheten anta ett utkast till beslut i certifieringsfrågan inom fyra månader från det att en fullständig ansökan kom in till myndigheten. Nätmyndigheten ska utan dröjsmål skicka utkastet till Europeiska kommissionen tillsammans med all relevant information i ärendet. I paragrafen regleras den inledande prövningen när certifiering begärs av en person från ett tredjeland. Den ändras endast språkligt. 2 § Nätmyndigheten ska begära ett yttrande från Europeiska kommissionen om huruvida 1. den verksamhet som certifieringen avser uppfyller kraven i 3 kap. 12 och 30-36 §§ ellagen (1997:857), och 2. en certifiering kan äventyra en trygg energiförsörjning till Europeiska unionen. Enligt paragrafen ska Energimarknadsinspektionen begära ett yttrande från Europeiska kommissionen om certifiering begärs av en person från ett tredjeland eller ett företag som kontrolleras av eller kan antas komma att kontrolleras av en eller flera personer från ett tredjeland. Den ändras endast när det gäller hänvisningar till ellagen och är i sak oförändrad. Nätmyndighetens slutliga beslut 3 § Nätmyndigheten ska meddela ett slutligt beslut i frågan om certifiering inom fyra månader från det att Europeiska kommissionen har tagit emot en begäran enligt 2 §. Om kommissionen, när den utarbetar sitt yttrande, begär in synpunkter från Acer, en medlemsstat eller berörd part, ska tiden i stället vara sex månader. I ett beslut om certifiering ska det anges att beslutet kan komma att upphävas efter begäran av Europeiska kommissionen. I paragrafen finns bestämmelser om Energimarknadsinspektionens slutliga beslut i en fråga om certifiering av en person från ett tredjeland eller ett företag som kontrolleras av eller kan antas komma att kontrolleras av en eller flera personer från tredjeland. Övervägandena finns i avsnitt 24.2. Första stycket ändras endast på så sätt att beteckningen Acer används för byrån för samarbete mellan energitillsynsmyndigheter. Andra stycket ändras i sak när det gäller vad som ska anges i beslutet om åtgärder efter en begäran av Europeiska kommissionen. Beslutet kan upphävas efter begäran av kommissionen. Enligt den hittillsvarande regleringen kunde det även bli aktuellt att ändra beslutet utan att upphäva det. Omprövning av certifiering 5 § Ett transmissionsnätsföretag ska till nätmyndigheten anmäla omständigheter som kan leda till att en eller flera personer från ett tredjeland får kontroll över transmissionsnätsföretaget eller transmissionsnätet. I paragrafen regleras en särskild anmälningsskyldighet för transmissionsnätsföretag. Den ändras endast språkligt. 29.4 Övriga författningsförslag Naturgaslagen (2005:403), lagen (2013:385) om ingripande mot marknadsmissbruk vid handel med grossistenergiprodukter och lagen (2021:311) om särskilt investeringsutrymme för elnätsverksamhet ändras på så sätt att hänvisningar till andra lagrum anpassas till ändringarna i ellagen. Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/944 av den 5 juni 2019 om gemensamma regler för den inre marknaden för el och om ändring av direktiv 2012/27/EU Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/943 av den 5 juni 2019 om den inre marknaden för el Artiklarna 17, 21, 22 och 24 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/2001 av den 11 december 2018 om främjande av användningen av energi från förnybara energikällor Sammanfattning av Energimarknadsinspektionens rapport Ren energi inom EU - Ett genomförande av fem rättsakter (Ei 2020:02) Uppdraget Under 2018 och 2019 beslutade EU att anta åtta nya rättsakter; Elmarknadsdirektivet, Elmarknadsförordningen, Förordningen om riskberedskap, Byråförordningen, Energieffektiviseringsdirektivet, Förnybartdirektivet, Byggnaders energiprestanda samt Styrning av EU:s energipolitik. Den 24 februari 2019 fick Ei i uppdrag från regeringen att analysera vilka åtgärder som krävs för att genomföra elmarknadsdirektivet. I uppdraget ingick även att analysera vilka åtgärder som krävs i Sverige i anslutning till elmarknadsförordningen, byråförordningen och förordningen om riskberedskap. I uppdraget har även ingått att beakta förnybartdirektivet och nätkoncessionsutredningens betänkande samt inhämta synpunkter från Affärsverket svenska kraftnät, Elsäkerhetsverket och Statens energimyndighet. Genom ett tilläggsuppdrag i maj 2019 fick Ei också uppdraget att utreda vilka åtgärder som krävs för att genomföra artikel 17, 21, 22 och 24.1 i förnybartdirektivet. Denna rapport innehåller en analys av i vilken utsträckning bestämmelserna i rättsakterna redan är genomförda i svensk lagstiftning, förslag på nya bestämmelser i lag och förordning där så har krävts samt en konsekvensutredning. Nya bestämmelser enligt elmarknadsdirektivet och förnybartdirektivet Elmarknadsdirektivet innehåller regler för kunder, elnätsföretag och stamnätsföretag och introducerar nya aktörer såsom aggregatorer och energigemenskaper. Direktivet ska implementeras senast 1 januari 2020 i svensk rätt tillsammans med förnybartdirektivet och energieffektiviseringsdirektivet. Elmarknadsdirektivet ställer nya krav på elmarknaden. Många av de bestämmelser som tidigare gällde endast konsumenter ska nu omfatta samtliga kunder och i vissa fall små företag. Ei:s förslag förbättrar samtliga kunders rätt till information i avtal och i samband med fakturering från elhandlare och nätföretag. Kunderna har möjlighet att med hjälp av mer information bli mer aktiva på marknaden och fatta beslut utifrån ekonomiska eller samhällsnyttiga överväganden. Ei:s jämförelseverktyg, Elpriskollen, regleras i lag och ska omfatta erbjudanden för alla elanvändare med en förväntad årsförbrukning under 100 000 kWh. Verktyget ska omfatta så stor del av marknaden som möjligt. Genom Ei:s förslag introduceras nya aktörer i den svenska lagstiftningen. * Aggregatorer, som kombinerar kundlaster eller producerad el för försäljning eller inköp på elmarknaden. * Medborgarenergigemenskaper, som kan bedriva verksamhet som vilken aktör som helst förutom att äga och driva nät, men som ska ha som främsta syfte att ge sina medlemmar miljömässiga, ekonomiska eller sociala samhällsfördelar. * Gemenskaper för förnybar energi, som ska bedriva verksamhet med förnybar energi i alla former och vars medlemmar ska finnas i närheten av denna verksamhet. Genom Ei:s förslag förbättras möjligheten och villkoren för kunder som vill uppträda som prosumenter, dvs. har egen produktion av förnybar energi som kan förbrukas av kunden själv eller matas in till nätet. Ei föreslår att begreppen nätföretag och transmissionsnätsföretag tas bort och ersätts med begreppen systemansvarig för distributionssystem och systemansvarig för överföringssystem. Detta för att begreppen ska vara desamma som används i EU-lagstiftningen. Genom Ei:s förslag ska samarbetet mellan systemansvariga för distributionssystem respektive överföringssystem blir bättre. De systemansvarigas upphandling av stödtjänster regleras och standardiseras. Genom Ei:s förslag tillåts inte systemansvariga äga och driva laddningspunkter för elfordon, förutom för eget bruk. Etableringen av laddningspunkter för elfordon förväntas kunna äga rum genom andra aktörer. Inte heller får de systemansvariga driva och äga energilager, om det inte rör sig om helt integrerade nätverkskomponenter eller om marknaden misslyckats med att erbjuda tjänsten i fråga. Systemansvarigas möjlighet att bedriva annan verksamhet än nätverksamhet begränsas. En annan nyhet som följer av Ei:s förslag är att samtliga systemansvariga för distributionssystem med vissa intervaller ska offentliggöra och lämna in nätutvecklingsplaner till Ei. Nya uppgifter enligt elmarknadsförordningen Ei föreslår en bestämmelse som innebär att en elproducent som matar in el i en inmatningspunkt måste se till att någon har åtagit sig balansansvaret i punkten. Ei lämnar även förslag till ändring av lagen om effektreserv. Så påverkas marknaden Syftet med Ren energi-paketet är bland annat att öka flexibiliteten och frigöra dess potential samt underlätta för produktion och inköp av förnybar energi. Med de förslag som Ei lämnar ges kunderna ökad kunskap och ökade valmöjligheter. Förslagen leder i viss mån till utökad administration för elleverantörer och systemansvariga. De systemansvarigas verksamhet begränsas samtidigt som upphandling av stödtjänster regleras vilket ska öka användningen av flexibilitetstjänster. Ei får utökad tillsyn på många områden och andra tillkommande uppgifter som att fatta beslut om godkännande och undantag. Ren energi-rapportens lagförslag Förslag till lag (2020:xxx) om energigemenskaper Härigenom föreskrivs följande 1 kap. Inledande bestämmelser Lagens tillämpningsområde 1 § Denna lag innehåller bestämmelser om medborgarenergigemenskaper enligt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/944 av den 5 juni 2019 om gemensamma regler för den inre marknaden för el och om ändring av direktiv 2012/27/EU samt om gemenskaper för förnybar energi enligt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/2001 av den 11 december 2018 om främjande av användningen av energi från förnybara energikällor. Om energigemenskaper 2 § En energigemenskap kan antingen vara en medborgarenergigemenskap eller en gemenskap för förnybar energi. En energigemenskap ska vara registrerad. Lagen (2018:672) om ekonomiska föreningar tillämpas på energigemenskaper i den utsträckning som anges i denna lag 3 § En medborgarenergigemenskap är en ekonomisk förening som har till ändamål att ge sina medlemmar miljömässiga, ekonomiska eller sociala samhällsfördelar genom 1. produktion, leverans eller förbrukning av el, 2. aggregering enligt 9 kap. 1-7 §§ ellagen eller energilagring, eller 3. att tillhandahålla laddningspunkter för elfordon, energieffektivitetstjänster eller andra energitjänster till sina medlemmar. 4 § Med gemenskap för förnybar energi avses i denna lag en ekonomisk förening som har till ändamål att driva verksamhet inom förnybar energi för att ge sina medlemmar miljömässiga, ekonomiska eller sociala samhällsfördelar. 5 § Med förnybar energi avses energi från förnybara, icke-fossila energikällor, nämligen vindenergi, solenergi och geotermisk energi, omgivningsenergi, tidvattensenergi, vågenergi och annan havsenergi, vattenkraft, biomassa, deponigas, gas från avloppsreningsverk samt biogas. 2 kap. Om medborgarenergigemenskaper 1 § Medborgarenergigemenskapens stadgar ska innehålla uppgifter om: 1. medborgarenergigemenskapens företagsnamn, 2. den ort i Sverige där medborgarenergigemenskapens styrelse ska ha sitt säte, 3. den verksamhet som medborgarenergigemenskapen ska bedriva, 4. vilken obligatorisk insats som varje medlem ska delta med, hur insatsen ska fullgöras och i vilken utsträckning som en medlem får delta i medborgarenergigemenskapen med en insats som är högre än den obligatoriska, 5. antalet, eller lägsta och högsta antalet, styrelseledamöter, revisorer och eventuella suppleanter och tiden för deras uppdrag, 6. hur en stämma ska sammankallas, 7. de ärenden som ska förekomma på en ordinarie stämma, 8. den tid som medborgarenergigemenskapens räkenskapsår ska omfatta, 9. grunderna för hur medborgarenergigemenskapens vinst ska fördelas, och 10. hur medborgarenergigemenskapens återstående tillgångar ska fördelas när medborgarenergigemenskapen upplöses. 2 § En medborgarenergigemenskaps företagsnamn ska innehålla ordet medborgarenergigemenskap. I företagsnamnet får inte ordet bolag eller något annat ord som betecknar ett bolagsförhållande finnas med på ett sätt som kan leda till missförståndet att det är ett bolag som innehar företagsnamnet. Företagsnamnet ska tydligt skilja sig från andra hos Bolagsverket registrerade företagsnamn för gemenskaper och andra juridiska personer samma län som ännu är bestående. För registrering av en medborgarenergigemenskaps företagsnamn gäller i övrigt lagen (2018:1653) om företagsnamn. I den lagen finns också bestämmelser om förbud mot användning av företagsnamn och om hävning av registreringen av företagsnamnet. 3 § En medborgarenergigemenskap får som elleverantör eller aggregator inte genom bestämmelser i sina stadgar eller på annat sätt inskränka medlemmarnas rättigheter enligt 9 kap. ellagen. 4 § En medborgarenergigemenskap får inte överföra el för annans räkning på en elektrisk starkströmsledning utanför byggnad. 3 kap. Om gemenskaper för förnybar energi 1 § En gemenskap för förnybar energi ska bedriva verksamhet inom riket och inom ett väl avgränsat område med begränsad geografisk utbredning. Endast den som är bosatt eller verksam inom eller på annat sätt har varaktig anknytning till området får antas som medlem i en gemenskap för förnybar energi i det området. 2 § Gemenskapen för förnybar energis stadgar ska innehålla uppgifter om: 1. gemenskapens företagsnamn, 2. den ort i Sverige där gemenskapens styrelse ska ha sitt säte, 3. den verksamhet som gemenskapen ska bedriva och inom vilket geografiskt område som verksamheten ska bedrivas, 4. vilken obligatorisk insats som varje medlem ska delta med, hur insatsen ska fullgöras och i vilken utsträckning som en medlem får delta i energigemenskapen med en insats som är högre än den obligatoriska, 5. antalet, eller lägsta och högsta antalet, styrelseledamöter, revisorer och eventuella suppleanter och tiden för deras uppdrag, 6. hur en stämma ska sammankallas, 7. de ärenden som ska förekomma på en ordinarie stämma, 8. den tid som gemenskapens räkenskapsår ska omfatta, 9. grunderna för hur gemenskapens vinst ska fördelas, och 10. hur gemenskapens återstående tillgångar ska fördelas när gemenskapen upplöses. Stadgarna ska även innehålla en bestämmelse med som innebär att näringsidkare endast får beviljas medlemskap om medlemskapet inte är deras primära kommersiella verksamhet eller yrkesverksamhet. 3 § En gemenskap för förnybar energis företagsnamn ska innehålla begreppet gemenskap för förnybar energi. I företagsnamnet får inte ordet bolag eller något annat ord som betecknar ett bolagsförhållande finnas med på ett sätt som kan leda till missförståndet att det är ett bolag som innehar företagsnamnet. Företagsnamnet ska tydligt skilja sig från andra hos Bolagsverket registrerade företagsnamn för gemenskaper och andra juridiska personer i samma län som ännu är bestående. För registrering av en gemenskap för förnybar energis företagsnamn gäller i övrigt lagen (2018:1653) om företagsnamn. 4 § En gemenskap för förnybar energi får inte som elleverantör eller aggregator genom bestämmelser i sina stadgar eller på annat sätt inskränka medlemmarnas rättigheter enligt 9 kap. ellagen (1997:857). En gemenskap för förnybar energi får inte som gasleverantör genom bestämmelser i sina stadgar eller på annat sätt inskränka medlemmarnas rättigheter enligt 7 kap. 13-15 §§ och 8 kap. naturgaslagen (2005:403). En gemenskap för förnybar energi får inte som fjärrvärme- eller fjärrkyleleverantör genom bestämmelser i sina stadgar eller på annat sätt inskränka medlemmarnas rättigheter enligt 5-36 §§ fjärrvärmelagen (2008:263) eller lagen om fjärrkyla (xxxx:yyy). 4 kap. Gemensamma bestämmelser för energigemenskaper Bildande av en energigemenskap 1 § En energigemenskap bildas genom att tre eller flera fysiska eller juridiska personer 1. blir sådana medlemmar i gemenskapen som inte är investerande medlemmar, 2. antar stadgar för gemenskapen, och 3. väljer styrelse och minst en revisor. 2 § Energigemenskapen ska anmälas för registrering i föreningsregistret inom sex månader från bildandet. Om gemenskapen enligt stadgarna inte ska börja sin verksamhet förrän ett visst villkor har uppfyllts, ska den tid som anges i första stycket räknas från den tidpunkt då villkoret är uppfyllt. Gemenskapen får inte registreras före denna tidpunkt. 3 § Frågan om energigemenskapens bildande faller, om 1. en anmälan för registrering inte har gjorts inom den tid som anges i 2 §, eller 2. Bolagsverket genom ett beslut som har fått laga kraft har avskrivit ett ärende om sådan registrering eller vägrat registrering. Om frågan om gemenskapens bildande har fallit, ska inbetalda medlemsinsatser, förlagsinsatser och medlemsavgifter och uppkommen avkastning genast betalas tillbaka. Vid återbetalningen får avdrag göras för kostnader för åtgärder enligt 4 § tredje meningen. Styrelseledamöterna ansvarar solidariskt för återbetalningen 4 § Innan energigemenskapen har registrerats i föreningsregistret kan den inte förvärva rättigheter eller ta på sig skyldigheter. Den kan inte heller föra talan vid domstol eller någon annan myndighet. Styrelsen kan dock för energigemenskapens räkning föra talan i mål som rör energigemenskapens bildande och vidta andra åtgärder för att kräva in medlemsinsatser, förlagsinsatser och medlemsavgifter. 5 § Om det uppkommer en skyldighet genom någon åtgärd som vidtas i energigemenskapens namn före registreringen, ansvarar de som har deltagit i åtgärden eller i beslutet om åtgärden solidariskt för skyldigheten. Genom registreringen övergår ansvaret på energigemenskapen, om skyldigheten har uppkommit efter det att energigemenskapen bildades. 6 § Om det sluts avtal för energigemenskapens räkning före registreringen gäller följande. En avtalspart som vid avtalsslutet inte kände till att energigemenskapen inte var registrerad får frånträda avtalet så länge energigemenskapen inte har registrerats. En avtalspart som kände till att energigemenskapen inte var registrerad får, om inte något annat har avtalats, frånträda avtalet endast om frågan om energigemenskapens bildande har fallit enligt 3 §. Om stadgarnas innehåll 7 § Om det ska förekomma regelbundna avgifter till energigemenskapen eller avgifter till energigemenskapen som är beroende av särskilda avgiftsbeslut (medlemsavgifter), ska stadgarna innehålla en uppgift om medlemsavgifternas belopp eller de högsta belopp som avgifterna får bestämmas till. Om det i energigemenskapen ska förekomma särskilda inträdesavgifter för att utjämna skillnaden mellan den obligatoriska insatsen och en andels värde, ska det anges i stadgarna. I stadgarna för en energigemenskap får det bestämmas att det får finnas medlemmar som inte ska delta i verksamheten enligt 1 § på sätt som anges där utan som endast ska bidra till den verksamheten med en medlemsinsats (investerande medlemmar). 8 § Ett beslut om ändring av stadgarna fattas av stämman. Ett beslut om ändring av stadgarna ska genast anmälas för registrering i föreningsregistret. Beslutet får inte verkställas förrän det har registrerats. Ett beslut som innebär att de obligatoriska insatserna minskas eller att medlemmarnas insatsskyldighet enligt stadgarna lindras på något annat sätt får inte verkställas förrän ett år efter registreringen. Särskilt om medlemmarnas rättigheter och skyldigheter 9 § En energigemenskap ska vara öppen för nya medlemmar. Energigemenskapen får vägra medlemskap om 1. sökanden inte kan förväntas delta i energigemenskapens verksamhet a) som konsument eller annan förbrukare, b) som leverantörer, c) med egen arbetsinsats, d) genom att använda energigemenskapens tjänster, eller e) på liknande sätt som avses i a)-d), 2. sökanden inte uppfyller de krav som med hänsyn till arten och omfattningen av energigemenskapens verksamhet bör ställas på medlemmarna, eller 3. det i övrigt finns särskilda skäl för vägran. En gemenskap för förnybar energi ska vägra medlemskap om förutsättningarna i 3 kap. 1 § inte är uppfyllda. I ett beslut om att anta någon som investerande medlem ska det anges att medlemmen är en investerande medlem. En medlem har rätt att säga upp medlemskapet i energigemenskapen. 10 § Ett beslut om ändring av stadgarna får inte tillämpas mot en medlem som inte har samtyckt till ändringen, om 1. beslutet innebär att a) medlemmens rätt till energigemenskapens tillgångar vid dess upplösning inskränks, b) medlemmens rätt att få ut ett belopp enligt 10 kap. lagen (2018:672) om ekonomiska föreningar inskränks, c) medlemmens rätt att gå ur energigemenskapen försämras, d) medlemmens skyldighet att betala insatser eller avgifter till energigemenskapen ökas, eller e) medlemmens rätt till vinst inskränks, och 2. medlemmen säger upp sitt medlemskap inom en månad från det att beslutet fattades eller, om beslutet fattades av fullmäktige, från det att medlemmen underrättades om beslutet. I ett sådant fall som avses i första stycket får medlemmen, oavsett vad som är bestämt i stadgarna, gå ur energigemenskapen vid utgången av det räkenskapsår som slutar närmast efter en månad efter uppsägningen. Vid utträdet har medlemmen de rättigheter som en medlem som har gått ur energigemenskapen har enligt 11 och 12 §§. 11 § En medlem som har gått ur energigemenskapen har rätt att sex månader efter det att medlemskapet upphörde få ut sina medlemsinsatser. Detta gäller inte om medlemmens andel förvärvas av någon annan. Det belopp som betalas ut enligt första eller andra stycket får inte överstiga den del av energigemenskapens eget kapital som avser medlemmen i förhållande till övriga medlemmar. I det sammanhanget ska energigemenskapens eget kapital beräknas enligt den senast fastställda balansräkningen vid den tidpunkt då medlemskapet upphör. Vid beräkningen ska reservfonden, uppskrivningsfonden, kapitalandelsfonden, fonden för utvecklingsutgifter och förlagsinsatserna inte räknas med. 12 § Om energigemenskapen går i likvidation inom sex månader från det att ett medlemskap upphörde eller energigemenskapen inom samma tid försätts i konkurs, ska den utträdda medlemmens rätt att få ut belopp enligt 11 § bedömas enligt grunderna för reglerna om skifte av energigemenskapens tillgångar. 13 § En medlem får uteslutas om hen 1. grovt har åsidosatt sina skyldigheter mot energigemenskapen enligt 2. inte längre deltar i energigemenskapens verksamhet på det sätt som avses i 9 § 3. inte längre uppfyller de krav som med hänsyn till arten och omfattningen av energigemenskapens verksamhet bör ställas på medlemmarna. Ett beslut om uteslutning fattas av stämman, om inte något annat har bestämts i stadgarna. 14 § Ett medlemskap i energigemenskapen upphör vid utgången av det räkenskapsår som slutar närmast efter en månad sedan medlemmen har sagt upp medlemskapet eller uteslutits om inte annat följer av 2 kap. 3 § eller 3 kap. 4 §. 15 § Styrelsen ska föra en medlemsförteckning. Förteckningen ska ha till ändamål att ge energigemenskapen, medlemmarna och andra underlag för att bedöma medlemsförhållandena i energigemenskapen. Om ledning och medlemsinsats m.m. 16 § För energigemenskaper gäller kap. 6-19 och 21-23 kap. i lagen (2018:672) om ekonomiska föreningar. 5 kap. Om tillsyn m.m. Tillsyn 1 § Tillsynen över efterlevnaden av denna lag utövas av den myndighet som regeringen har utsett att vara nätmyndighet enligt ellagen (1997:857). 2 § Nätmyndigheten har rätt att på begäran få de upplysningar och ta del av de handlingar som behövs för tillsynen. En begäran får förenas med vite. En begäran enligt första stycket gäller omedelbart. 3 § Nätmyndigheten får meddela de förelägganden som behövs för att trygga efterlevnaden av denna lag. Ett föreläggande får förenas med vite. Överklagande 4 § Beslut av nätmyndigheten enligt denna lag får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätt. Ikraftträdande Denna lag träder i kraft den 1 januari 2021. Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1776) om skatt på energi Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1994:1776) om skatt på energi att 11 kap. 7 § ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 11 kap. Energiskatt på elektrisk kraft Skattepliktig elektrisk kraft 7 § Skyldigheten att betala energiskatt inträder 1. för den som är skattskyldig enligt 5 § första stycket 1, 2 eller 3, när skattepliktig elektrisk kraft a) överförs till någon som inte är skattskyldig enligt 5 § första stycket 1, 2 eller 3, eller b) förbrukas av den skattskyldige, och 2. för den som är skattskyldig enligt 5 § första stycket 4, när elektrisk kraft förs in till Sverige. Skattskyldighet enligt första stycket 1 a inträder inte vid överföring av elektrisk kraft till det elnät som ägs av den myndighet som är systemansvarig enligt 8 kap. 1 § ellagen (1997:857). Skattskyldighet enligt första stycket 1 inträder inte om skattskyldighet för den elektriska kraften redan har inträtt, utom i fråga om elektrisk kraft som omfattas av rätt till återbetalning enligt 13 §. Vid gemensam mätning för en byggnad i enlighet med 3 kap. 10 c § ellagen (1997:857) ska överföringen enligt första stycket 1 a) anses ske i den gemensamma mätpunkten för byggnaden. Ikraftträdande Denna lag träder i kraft den 1 januari 2021. Förslag till lag om ändring i ellagen (1997:857) Härigenom föreskrivs i fråga om ellagen (1997:857) dels att 8 kap. 8 b, 11 b, 12-18 §§, och 11 kap. 13-21 §§ ska upphöra att gälla, dels att 16 a § ska benämnas 16 d §, dels att 1 kap. 4 a och 5 b §§, 2 kap. 10 §, 3 kap. 1, 1 a, 1 f, 1 g, 1 i-1 k, 7 a, 9 e, 10 b och 16 §§, 4 kap. 8-10 §§, 5 kap. 7, 16-19 och 30 §§, 8 kap. 3 b och 5 a §§, 12 kap. 1-1 b §§, och 13 kap. 5 §, rubrikerna närmast före 3 kap. 1 §, 4 kap. 9 § och 5 kap. 16 § ska ha följande lydelse, dels att den ska införas ett nytt kapitel, 9 kap, tjugotre nya paragrafer, 1 kap. 3 a, 3 b, 5 c, 6 a-6 c §§, 3 kap. 1 l-1 p, 7 c, 10 c, 14 a, 16 a-16 c, 16 e-16 g §§, 5 kap. 12 a-12 b §§, 8 kap. 4 h §, och närmast före 3 kap. 1 n, 1 o, 16 a, 16 c och 16 f §§ fem nya rubriker av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 kap. Inledande bestämmelser Definitioner 3 a § Med energilagring avses en i elsystemet uppskjutning av den slutliga användningen av el till en senare tidpunkt än produktionstillfället. Med energilagring avses även omvandlingen av elenergi till en form av energi som kan lagras, lagringen av den energin, och den därpå följande återomvandlingen av energin till elenergi eller annan energibärare. Med energilagringsanläggning avses en anläggning i elsystemet där energi lagras. Med helt integrerade nätkomponenter avses nätkomponenter i överförings- eller distributionssystemet och som används uteslutande för att säkerställa säker och tillförlitlig drift av överförings- eller distributionssystemet. 3 b § Med en laddningspunkt avses ett gränssnitt där el kan överföras till ett elfordon i taget. 4 a § Med transmissionsnät avses i denna lag ett tekniskt och driftsmässigt sammanhängande ledningsnät som har en spänning om 220 kilovolt eller mer, sträcker sig över flera regioner i Sverige och länkar samman det nationella elnätet med elnät i andra länder. Med överföringssystem avses i denna lag ett tekniskt och driftsmässigt sammanhängande ledningsnät som har en spänning om 220 kilovolt eller mer, sträcker sig över flera regioner i Sverige och länkar samman det nationella elnätet med elnät i andra länder. Med regionledning avses en ledning som omfattas av en nätkoncession för linje och inte ingår i ett transmissionsnät. Med regionledning avses en ledning som omfattas av en nätkoncession för linje och inte ingår i ett överföringssystem. 5 b § Med transmissionsnätsföretag avses i denna lag den som har nätkoncession för ledning som ingår i ett transmissionsnät. Med en systemansvarig för överföringssystem avses en fysisk eller juridisk person som ansvarar för drift och underhåll och, vid behov, utbyggnad av överföringssystemet inom ett visst område och, i tillämpliga fall, dess sammanlänkningar till andra överföringssystem. 5 c § Med en systemansvarig för distributionssystem avses en fysisk eller juridisk person som ansvarar för drift, underhåll och, vid behov, utbyggnad av distributionssystem inom ett visst område eller som driver regionledning med stöd av nätkoncession för linje. 6 a § Med dynamiskt pris avses pris avtalat mellan elleverantör och elanvändare som återspeglar prisförändringarna på spotmarknaden med ett intervall som minst motsvarar frekvensen för avräkning på marknaden. 6 b § Med stödtjänst avses en tjänst som behövs för driften av ett överförings- eller distributionssystem, inklusive balansering och icke-frekvensrelaterade stödtjänster men inte hantering av överbelastning. Med en icke-frekvensrelaterad stödtjänst avses en tjänst som används av en systemansvarig för överförings- eller distributionssystem för spänningsreglering i stationärt tillstånd, snabba inmatningar av reaktiv effekt, tröghet för upprätthållande av stabiliteten i lokala nät, kortslutningsström, förmåga till dödnätsstart och till ö-drift. 6 c § Med små företag avses företag med färre än 50 anställda och vars årsomsättning eller årliga balansomslutning inte överstiger 100 miljoner kronor. 2 kap. Nätkoncession m.m. Förutsättningar för meddelande av nätkoncession 10 § En nätkoncession får ges endast om nätkoncessionshavaren från allmän synpunkt är lämplig att utöva nätverksamhet. En nätkoncession för område får ges endast den som dessutom är lämplig att bedriva nätverksamhet inom koncessionsområdet. En nätkoncession för en utlandsförbindelse får ges till och innehas endast av ett transmissionsnätsföretag eller en juridisk person där ett sådant företag har ett bestämmande inflytande. Detta gäller dock inte om ledningen endast har liten betydelse för den samlade överföringen av el till och från utlandet. En nätkoncession för en utlandsförbindelse får ges till och innehas endast av en systemansvarig för överföringssystem som innehar nätkoncession för de huvudsakliga befintliga utlandsförbindelserna eller en juridisk person där en sådan systemansvarig har ett bestämmande inflytande. Detta gäller dock inte om ledningen endast har liten betydelse för den samlade överföringen av el till och från utlandet 3 kap. Nätverksamhet m.m. Inledande bestämmelse Systemansvar 1 § Ett företag som bedriver nätverksamhet ansvarar för drift och underhåll och, vid behov, utbyggnad av sitt ledningsnät och, i tillämpliga fall, dess anslutning till andra ledningsnät. Företaget svarar också för att dess ledningsnät är säkert, tillförlitligt och effektivt och för att det på lång sikt kan uppfylla rimliga krav på överföring av el. En systemansvarig för överföringssystem ansvarar för drift och underhåll och, vid behov, utbyggnad av sitt ledningsnät och, i tillämpliga fall, dess anslutning till andra ledningsnät. En systemansvarig för överföringssystem svarar också för att dess ledningsnät är säkert, tillförlitligt, effektivt och för att det kan uppfylla rimliga krav på överföring av el. En systemansvarig för distributionssystem ansvarar för drift och underhåll och, vid behov, utbyggnad av sitt ledningsnät och, i tillämpliga fall, dess anslutning till andra ledningsnät. En systemansvarig för distributionssystem svarar också för att dess ledningsnät är säkert, tillförlitligt, effektivt och att distributionssystemet därutöver kan uppfylla rimliga krav på säker eldistribution. En systemansvarig för distributionssystem ska samarbeta med systemansvariga för överföringssystemet så att marknadsaktörerna som är anslutna till deras nät kan delta på slutkunds, grossist- och balansmarknaderna. Avgränsning av nätverksamhet 1 a § En juridisk person som bedriver nätverksamhet får inte bedriva produktion av eller handel med el. Ett transmissionsnätsföretag får inte heller bedriva produktion av eller handel med naturgas. En systemansvarig för distributionssystem får inte bedriva annan verksamhet än nätverksamhet. Trots första stycket får produktion av el bedrivas tillsammans med nätverksamhet av samma juridiska person, om produktionen 1. uteslutande är avsedd att täcka nätförluster, eller 2. sker tillfälligt i syfte att ersätta utebliven el vid elavbrott. Trots vad som anges i första stycket får en systemansvarig för distributionssystem som bedriver nätverksamhet också äga, utveckla, förvalta eller driva andra nät än elnät och bedriva produktion av el, om produktionen sker tillfälligt i syfte att ersätta utebliven el vid elavbrott. En systemansvarig för distributionssystem som bedriver nätverksamhet får även utföra underhåll och reparationer åt en annan juridisk person som bedriver nätverksamhet. Nätmyndigheten får bevilja undantag från kravet i första stycket om en systemansvarig för distributionssystem kan visa att en verksamhet är nödvändig för att denne ska kunna fullgöra sina skyldigheter enligt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/944 av den 5 juni 2019 om gemensamma regler för den inre marknaden för el och om ändring av direktiv 2012/27/EU och Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 2019/943 av den 5 juni 2019 om den inre marknaden för el samt att någon annan inte kan bedriva den aktuella verksamheten. Regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, får utfärda föreskrifter om vilka verksamheter som ska anses nödvändiga för att en systemansvarig för distributionssystem ska kunna följa sina skyldigheter enligt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/944 av den 5 juni 2019 om gemensamma regler för den inre marknaden för el och om ändring av direktiv 2012/27/EU och Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 2019/943 av den 5 juni 2019 om den inre marknaden för el. 1 f § Ett transmissionsnätsföretag ska vara oberoende av företag som bedriver produktion av eller handel med el eller naturgas. En systemansvarig för överföringssystem ska vara oberoende av företag som bedriver produktion av eller handel med el eller naturgas. 1 g § Den som ensam eller tillsammans med någon annan utövar kontroll över ett företag som bedriver produktion av eller handel med el eller naturgas, får inte utöva kontroll över eller någon rättighet gentemot ett transmissionsnätsföretag. Den som ensam eller tillsammans med någon annan utövar kontroll över ett företag som bedriver produktion av eller handel med el eller naturgas, får inte utöva kontroll över eller någon rättighet gentemot en systemansvarig för överföringssystem. Den som ensam eller tillsammans med någon annan utövar kontroll över ett transmissionsnätsföretag, får inte utöva kontroll över eller någon rättighet gentemot ett företag som bedriver produktion av eller handel med el eller naturgas. Den som ensam eller tillsammans med någon annan utövar kontroll över en systemansvarig för överföringssystem, får inte utöva kontroll över eller någon rättighet gentemot ett företag som bedriver produktion av eller handel med el eller naturgas. Den som ensam eller tillsammans med någon annan får utse ledamöter till styrelsen eller motsvarande organ hos ett transmissionsnätsföretag, får inte utöva kontroll över eller någon rättighet gentemot ett företag som bedriver produktion av eller handel med el. Den som ensam eller tillsammans med någon annan får utse ledamöter till styrelsen eller motsvarande organ hos en systemansvarig för överföringssystem, får inte utöva kontroll över eller någon rättighet gentemot ett företag som bedriver produktion av eller handel med el. 1 i § Bestämmelserna i 1 f och 1 g §§ hindrar inte att ett transmissionsnätsföretag bedriver sådan produktion av el som avses i 1 a § andra stycket eller ingår i samma koncern som ett företag som bedriver produktion av el som uteslutande är knuten till driften av transmissionsnätsföretagets ledningsnät. Bestämmelserna i 1 f och 1 g §§ hindrar inte att en systemansvarig för överföringssystem bedriver sådan produktion av el som avses i 1 l § andra stycket eller ingår i samma koncern som ett företag som bedriver produktion av el som uteslutande är knuten till driften av en systemansvarig för överföringssystems ledningsnät. 1 j § En styrelseledamot, verkställande direktör, firmatecknare eller annan person med liknande ställning i ett transmissionsnätsföretag får inte samtidigt ha en motsvarande ställning i ett företag som bedriver produktion av eller handel med el med undantag för ett sådant produktionsföretag som avses i 1 i §. En styrelseledamot, verkställande direktör, firmatecknare eller annan person med liknande ställning hos en systemansvarig för överföringssystem får inte samtidigt ha en motsvarande ställning i ett företag som bedriver produktion av eller handel med el med undantag för ett sådant produktionsföretag som avses i 1 i §. 1 k § Om ett transmissionsnätsföretag ingår i en koncern där en annan del bedriver produktion av eller handel med el, får åtgärder som vidtas av företag i koncernen för att säkerställa att kraven i 1 f, 1 g och 1 j §§ är uppfyllda inte innebära att personal eller kommersiellt känsliga uppgifter överförs från transmissionsnätsföretaget till ett företag som bedriver produktion av eller handel med el. Om en systemansvarig för överföringssystem ingår i en koncern där en annan del bedriver produktion av eller handel med el, får åtgärder som vidtas av företag i koncernen för att säkerställa att kraven i 1 f, 1 g och 1 j §§ är uppfyllda inte innebära att personal eller kommersiellt känsliga uppgifter överförs från en systemansvarig för överföringssystem till ett företag som bedriver produktion av eller handel med el. 1 l § En systemansvarig för överföringssystem får inte bedriva annan verksamhet än nätverksamhet. Trots vad som anges i första stycket får en systemansvarig för överföringssystem också äga, utveckla, förvalta eller driva andra nät än elnät och bedriva produktion av el, om produktionen sker tillfälligt i syfte att ersätta utebliven el vid elavbrott. En systemansvarig för överföringssystem som bedriver nätverksamhet får även utföra underhåll och reparationer åt en annan juridisk person som bedriver nätverksamhet. Nätmyndigheten får bevilja undantag från kravet i första stycket om en systemansvarig för överföringssystem kan visa att en verksamhet är nödvändig för att denne ska kunna fullgöra sina skyldigheter enligt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/944 av den 5 juni 2019 om gemensamma regler för den inre marknaden för el och om ändring av direktiv 2012/27/EU och Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 2019/943 av den 5 juni 2019 om den inre marknaden för el samt att någon annan inte kan bedriva den aktuella verksamheten. Laddningspunkter för elfordon 1 m § En systemansvarig för distributionssystem får inte äga, utveckla, förvalta eller driva laddningspunkter. En systemansvarig för distributionssystem får dock äga och driva laddningspunkter uteslutande för eget bruk. Ägande av energilagringsanläggningar 1 n § En systemansvarig får inte äga eller driva en energilagringsanläggning. Trots vad som anges i första stycket får en systemansvarig äga eller driva en energilagringsanläggning efter godkännande från nätmyndigheten. Godkännande ska lämnas om energilagringsanläggningen är en helt integrerad nätkomponent. En systemansvarig får även äga eller driva energilagringsanläggningar under förutsättning att samtliga följande villkor är uppfyllda: a) Andra parter än en systemansvarig har, efter ett öppet, transparent och icke-diskriminerande anbudsförfarande, som granskats och godkänts av nätmyndigheten, inte fått rätt att äga eller driva en sådan anläggning, eller inte kunnat tillhandahålla motsvarande energilagringstjänst varken till rimlig kostnad eller inom rimlig tid. b) Anläggningen är nödvändig för att en systemansvarig ska kunna fullgöra sina skyldigheter enligt 3 kap. 1 § ellagen avseende effektiv, tillförlitlig och säker drift av distributions- eller överföringssystemet, och anläggningen inte används för att köpa eller sälja el på elmarknaderna. c) Nätmyndigheten har bedömt behovet av ett sådant undantag och gjort en bedömning av anbudsförfarandet, däribland villkoren för anbudsförfarandet, och lämnat sitt godkännande. 1 o § Om ett undantag beviljas från bestämmelsen i 1 n § tredje stycket ska nätmyndigheten hålla ett offentligt samråd om befintliga energilagringsanläggningar för att bedöma den potentiella tillgängligheten och det potentiella intresset av att investera i sådana anläggningar. Ett sådant samråd ska ske minst vart femte år, dock tidigast två år efter det att ett undantag har beviljats eller ett samråd har avslutats. Om det offentliga samrådet visar att tredje part kan äga eller driva en energilagringsanläggning på ett kostnadseffektivt sätt ska en systemansvarigs energilagringsanläggning fasas ut inom 18 månader. Första stycket gäller inte för batterilagringsanläggningar som ägs och drivs av en systemansvarig för distributionssystem och som har ett slutgiltigt investeringsbeslut före den 4 juli 2019, om dessa batterilagringsanläggningar a) har anslutits till nätet senast den 3 juli 2021, b) har integrerats i distributionssystemet, c) endast används för omedelbart återställande av nätsäkerheten vid oplanerade händelser i elnätet, och d) inte används för att köpa eller sälja el. Första stycket gäller inte för batterilagringsanläggningar som ägs och drivs av en systemansvarig för överföringssystem och som har ett slutgiltigt investeringsbeslut före den 1 januari 2025, om dessa batterilagringsanläggningar a) har anslutits till nätet senast den 31 december 2026, b) har integrerats i överföringssystemet, c) endast används för omedelbart återställande av nätsäkerheten vid oplanerade händelser i elnätet, och d) inte används för att köpa eller sälja el. 1 p § Nätmyndigheten ska anmäla ett beslut om undantag enligt 1 n § tredje stycket till Europeiska kommissionen och till Europeiska unionens byrå för samarbete mellan tillsynsmyndigheter tillsammans med relevant information om ansökan och om skälen för att bevilja undantag. Skyldighet att ansluta en anläggning 7 a § En nätkoncessionshavare som är skyldig att ansluta en anläggning enligt eller 7 § ska genomföra anslutningen inom skälig tid. Anslutningsskyldigheten ska fullgöras inom två år från det att nätkoncessionshavaren har tagit emot en begäran om anslutning, om inte en längre tid är nödvändig med hänsyn till anslutningens omfattning och tekniska utformning eller det annars finns särskilda skäl. En anläggning för produktion av förnybar energi som producerar el vars inmatning kan ske med en effekt om högst 43,5 kilowatt har rätt att bli ansluten om inte nätkoncessionshavaren har avslagit ansökan inom en månad efter det att anmälan har kommit in till nätkoncessionshavaren. 7 c § Om anslutning har vägrats enligt 6 eller 7 § på grund av bristande kapacitet i elnätet ska nätkoncessionshavaren på begäran ge relevant information om vilka åtgärder som skulle krävas för att möjliggöra anslutning. Avser en vägrad anslutning en anslutning av laddningspunkt ska informationen enligt första stycket alltid ges i samband med meddelandet om att anslutningen vägras. Nätkoncessionshavaren får ta ut en skälig avgift för att täcka kostnader för att ge den information som avses i första stycket. Tvister i frågor som avses i första eller tredje stycket prövas av nätmyndigheten. En tvist prövas dock inte om det visas att ansökan om prövning kommit in till nätmyndigheten senare än två år efter det att nätkoncessionshavaren sänt ett skriftligt ställningstagande till berörd part under dennes senaste kända adress. Underlag och information om leveranssäkerhet 9 e § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om 1. innehåll i samt redovisning och offentliggörande av analyser och åtgärdsplaner enligt 9 c §, 2. information till elanvändarna enligt 9 d §, och 3. skyldighet att rapportera elavbrott till den myndighet som regeringen bestämmer. 2. information till elanvändarna enligt 9 d §, 3. skyldighet att rapportera elavbrott till den myndighet som regeringen bestämmer, och 4. skyldighet att rapportera den tid det har tagit att reparera en anläggning efter ett oplanerat elavbrott. Skyldighet att mäta och beräkna överförd el 10 b § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om 1. mätning, beräkning och rapportering enligt 10 och 10 a §§, och 2. de funktionskrav som mätsystem och mätutrustning ska uppfylla. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om 1. mätning, beräkning och rapportering enligt 10, 10 a och 10 c §§, och 2. de funktionskrav som mätsystem och mätutrustning ska uppfylla. 10 c § Om överföring av el inom en byggnad, som huvudsakligen används för bostadsändamål sker till flera elanvändare med egna abonnemang ska, om innehavaren av byggnaden begär det, mätning av mängden överförd el och dess fördelning över tiden även ske för hela byggnaden. Om en byggnad har flera innehavare ska begäran enligt första stycket vara gemensam. Kostnader för mätning och beräkning 14 a § En nätkoncessionshavare får inte ta ut någon avgift för en mätare med tillhörande insamlingsutrustning, eller för installation av en sådan mätare, som enligt 10 c § installeras på begäran av innehavaren av en byggnad. Tvister i frågor som avses i första stycket prövas av nätmyndigheten. En tvist prövas dock inte om det visas att ansökan om prövning kommit in till nätmyndigheten senare än två år efter det att nätkoncessionshavaren sänt ett skriftligt ställningstagande till berörd part under dennes senaste kända adress. Anskaffande av el som behövs för nätverksamheten 16 § Den som har nätkoncession får inte ställa upp villkor som utesluter elproducenter från att tillhandahålla el som är avsedd att täcka nätförluster eller behövs för driften av ledningsnätet med hänvisning endast till kraftslag. En systemansvarig för överförings- eller distributionssystem får inte ställa upp villkor som utesluter elproducenter från att tillhandahålla el som är avsedd att täcka nätförluster eller behövs för driften av ledningsnätet med hänvisning endast till kraftslag. Nätkoncessionshavaren ska anskaffa den el som är avsedd för sådana ändamål som anges i första stycket på ett öppet, icke-diskriminerande och marknadsorienterat sätt. En systemansvarig ska anskaffa den el som är avsedd för sådana ändamål som anges i första stycket på ett öppet, icke-diskriminerande och marknadsorienterat sätt. Anskaffande av stödtjänster 16 a § En systemansvarig för överförings- eller distributionssystem ska anskaffa de stödtjänster som behövs för elnätets effektiva, tillförlitliga och säkra drift på ett öppet, icke-diskriminerande och marknadsorienterat sätt. Bestämmelserna i första stycket gäller inte för helt integrerade nätkomponenter. En systemansvarig får inte ingå avtal enligt första stycket förrän de metoder som används för att utforma avtalen har godkänts av nätmyndigheten. Godkännande ska lämnas, om metoderna kan antas leda till att villkoren i avtalen uppfyller kraven i första stycket. En systemansvarig ska offentliggöra vilka stödtjänster som ska anskaffas enligt första stycket samt villkoren för dessa stödtjänster 16 b § Nätmyndigheten får bevilja undantag från kravet i 16 a § första stycket på att icke frekvensrelaterade stödtjänster ska anskaffas på ett öppet, icke-diskriminerande och marknadsorienterat sätt. Ett sådant undantag ska beviljas om en systemansvarig kan visa att ett marknadsbaserat tillhandahållande av icke frekvensrelaterade stödtjänster är ekonomiskt ineffektivt. Anskaffande av flexibilitetstjänster 16 c § En systemansvarig för distributionssystem som ska anskaffa flexibilitetstjänster ska ta fram specifikationer för sådana tjänster. En systemansvarig ska i sådana fall också ta fram en förteckning med lämpliga standardiserade marknadsprodukter för dessa tjänster. Innan förteckningen enligt första stycket fastställs ska samråd ha hållits med berörda parter. En systemansvarig för distributionssystem ska efter godkännande från nätmyndigheten offentliggöra förteckningen enligt första stycket. Regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, får meddela närmare föreskrifter om offentliggörandet enligt tredje stycket. Efterfrågeflexibilitet 16 e § Systemansvariga för överförings- och distributionssystem ska lämna uppgifter till nätmyndigheten om utvecklingen av ett smart elnät. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om systemansvariga för överförings- och distributionssystems skyldighet att lämna uppgifter enligt första stycket. Nätutvecklingsplaner 16 f § En systemansvarig för distributionssystem ska ta fram en nätutvecklingsplan för sin verksamhet. Nätutvecklingsplanen ska offentliggöras minst vartannat år och ges in till nätmyndigheten. Regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, får meddela närmare föreskrifter om hur nätutvecklingsplanen ska tas fram samt vad den ska innehålla. 16 g § En systemansvarig för överföringssystem ska vartannat år upprätta en tioårig nätutvecklingsplan samt lämna in planen till nätmyndigheten. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om systemansvariga för överföringssystems skyldighet enligt första stycket. 4 kap. Nättariffer Särskilt om nättariffer för överföring av el för linje Regionledning 8 § På en regionledning ska inom varje normalt spänningsintervall nättariffen utformas utifrån nätkoncessionshavarens kostnader för samtliga regionledningar i hela landet som kan hänföras till respektive spänningsintervall. Den del av de beräknade kostnaderna som utgörs av betalning för överföring på transmissionsnät och på andra regionledningar ska dock beaktas samlat endast för nätkoncessionshavarens samtliga regionledningar inom en och samma nätregion. Den del av de beräknade kostnaderna som utgörs av betalning för överföring på överföringssystem och på andra regionledningar ska dock beaktas samlat endast för nätkoncessionshavarens samtliga regionledningar inom en och samma nätregion. Transmissionsnät Överföringssystem 9 § På ett transmissionsnät får nättariffen för överföring av el utformas med hänsyn till var på nätkoncessionshavarens ledningsnät en anslutningspunkt finns. På ett överföringssystem får nättariffen för överföring av el utformas med hänsyn till var på nätkoncessionshavarens ledningsnät en anslutningspunkt finns. Särskilt om nättariffer för mindre produktionsanläggningar 10 § En innehavare av en produktionsanläggning som kan leverera en effekt om högst 1 500 kilowatt ska för överföring av el betala endast den del av avgiften enligt nättariffen som motsvarar den årliga kostnaden för mätning, beräkning och rapportering på nätkoncessionshavarens nät. Innehavaren ska dessutom betala engångsavgift för anslutning. Om flera sådana anläggningar som är belägna i närheten av varandra gemensamt matar in el på ledningsnätet, ska anläggningarna betraktas som separata anläggningar vid tillämpningen av denna paragraf. En elanvändare som har ett säkringsabonnemang om högst 63 ampere och som producerar el vars inmatning kan ske med en effekt om högst 43,5 kilowatt ska inte betala någon avgift för inmatningen. Detta gäller dock bara om elanvändaren under ett kalenderår har tagit ut mer el från elsystemet än han har matat in på systemet. En elanvändare som har ett säkringsabonnemang om högst 63 ampere och som producerar el vars inmatning kan ske med en effekt om högst 43,5 kilowatt ska inte betala någon avgift för inmatningen. Om en sådan produktionsanläggning ansluts där en anläggning för användning av el redan är ansluten får inte någon engångsavgift tas ut för anslutningen om produktionsanläggningen ansluts med en effekt som inte överstiger uttagsabonnemangets effekt. Tvister i frågor som avses i första och tredje styckena prövas av nätmyndigheten. En tvist prövas dock inte om det visas att ansökan om prövning kommit in till nätmyndigheten senare än två år efter det att nätkoncessionshavaren sänt ett skriftligt ställningstagande till berörd part under dennes senaste kända adress. 5 kap. Intäktsram för nätverksamhet Kapitalkostnader 7 § Kapitalbasen ska beräknas med utgångspunkt i de tillgångar som nätkoncessionshavaren använder för att bedriva nätverksamheten och med hänsyn till investeringar och avskrivningar under tillsynsperioden. En tillgång som inte behövs för att bedriva verksamheten ska anses ingå i kapitalbasen, om det skulle vara oskäligt mot nätkoncessionshavaren att bortse från tillgången. En tillgång som inte behövs för att bedriva verksamheten ska anses ingå i kapitalbasen, om det skulle vara oskäligt mot nätkoncessionshavaren att bortse från tillgången. Motsvarande ska gälla för en energilagringsanläggning som fasas ut med stöd av 3 kap 1 o §. Effektivt utnyttjande av elnätet 12 a § När intäktsramen bestäms ska hänsyn tas till i vilken utsträckning flexibilitetstjänster utnyttjas för att förbättra effektiviteten i nätverksamheten. En sådan bedömning får medföra en ökning eller minskning av intäktsramens storlek. 12 b § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vad som avses med att flexibilitetstjänster förbättrar effektiviteten i nätverksamheten. Intäktsram för transmissionsnät Intäktsram för överföringssystem 16 § En intäktsram ska bestämmas för intäkter från ett transmissionsnät. En intäktsram ska bestämmas för intäkter från ett överföringssystem. 17 § Om ett transmissionsnätsföretag är systemansvarig myndighet, ska den del av verksamheten som inte kan hänföras till en viss kund eller kundkategori anses ingå i företagets nätverksamhet när intäktsramen bestäms. Om en systemansvarig för överföringssystem är systemansvarig myndighet, ska den del av verksamheten som inte kan hänföras till en viss kund eller kundkategori anses ingå i företagets nätverksamhet när intäktsramen bestäms. 18 § Om ett transmissionsnätsföretag deltar i ett europeiskt samarbete som syftar till att utveckla och vidmakthålla en fungerande europeisk marknad för el, ska även den verksamheten anses ingå i företagets nätverksamhet när intäktsramen bestäms. Om en systemansvarig för överföringssystem deltar i ett europeiskt samarbete som syftar till att utveckla och vidmakthålla en fungerande europeisk marknad för el, ska även den verksamheten anses ingå i företagets nätverksamhet när intäktsramen bestäms 19 § Om ett transmissionsnätsföretag är en statlig myndighet och har finansierat en förstärkning av elnätet enligt ett sådant avtal som avses i 4 kap. 9 b §, ska, när intäktsramen bestäms, företagets kostnader med anledning av avtalet anses ha uppstått i företagets nätverksamhet. Om en systemansvarig för överföringssystem är en statlig myndighet och har finansierat en förstärkning av elnätet enligt ett sådant avtal som avses i 4 kap. 9 b §, ska, när intäktsramen bestäms, företagets kostnader med anledning av avtalet anses ha uppstått i företagets nätverksamhet. Beräkning av intäkter 30 § Om ett transmissionsnätsföretag är en statlig myndighet och har finansierat en förstärkning av elnätet enligt ett sådant avtal som avses i 4 kap. 9 b §, ska intäkter med anledning av avtalet anses vara intäkter från överföring av el vid avstämning mot intäktsramen. Om en systemansvarig för överföringssystem är en statlig myndighet och har finansierat en förstärkning av elnätet enligt ett sådant avtal som avses i 4 kap. 9 b §, ska intäkter med anledning av avtalet anses vara intäkter från överföring av el vid avstämning mot intäktsramen. 8 kap. Övergripande systemansvar och balansansvar m.m. Driftsäkerhet 3 b § Den systemansvariga myndigheten ska fastställa mål för driftsäkerhet under förutsebara förhållanden på transmissionsnät i Sverige och på de utlandsförbindelser som är anslutna till ett sådant transmissionsnät. Målen ska vara objektiva, öppna och icke-diskriminerande. De ska underställas regeringen för godkännande. Regeringen bestämmer hur de godkända målen ska offentliggöras. Den systemansvariga myndigheten ska fastställa mål för driftsäkerhet under förutsebara förhållanden på överföringssystem i Sverige och på de utlandsförbindelser som är anslutna till ett sådant överföringssystem. Målen ska vara objektiva, öppna och icke-diskriminerande. De ska underställas regeringen för godkännande. Regeringen bestämmer hur de godkända målen ska offentliggöras. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om de krav och skyldigheter som måste iakttas för att de enligt första stycket godkända målen ska uppnås. Innan föreskrifterna meddelas ska samråd ske med systemansvariga i länder vars elsystem är förbundna med transmissionsnät i Sverige. Innan föreskrifterna meddelas ska samråd ske med systemansvariga i länder vars elsystem är förbundna med överföringssystem i Sverige. Balansansvar 4 h § En elproducent som matar in el i en inmatningspunkt ska se till att någon har åtagit sig balansansvaret. I annat fall får elproducenten inte mata in elen. Första stycket gäller inte om elproducenten är en elanvändare som har rätt att efter begäran få skattereduktion för mikroproduktion av förnybar el enligt 67 kap. inkomstskattelagen (1999:1229). I sådant fall ska det elhandelsföretag som tar emot elen från produktionsanläggningen se till att någon har åtagit sig balansansvaret. 5 a § En elleverantör som levererar el till en elanvändare som har rätt till skattereduktion för mikroproduktion av förnybar el enligt 67 kap. inkomstskattelagen (1999:1229) är skyldig att ta emot den el som matas in från elanvändarens produktionsanläggning. En elleverantör som levererar el till en elanvändare som har rätt att efter begäran få skattereduktion för mikroproduktion av förnybar el enligt 67 kap. inkomstskattelagen (1999:1229) är skyldig att på skäliga villkor ta emot den el som matas in från elanvändarens produktionsanläggning. Första stycket gäller inte om elanvändaren har ingått avtal med någon annan om att ta emot elen. 9 kap. Bestämmelser om aggregatorer, elleverantörer och elanvändare Aggregering 1 § Med aggregering avses en sammanslagning av flera kundlaster eller producerad el för försäljning, inköp eller auktionering på elmarknader. Med aggregator avses en fysisk eller juridisk person som tillhandahåller tjänster för aggregering. En oberoende aggregator är en fysisk eller juridisk person som tillhandahåller tjänster för aggregering och som inte är ansluten till elanvändarens elleverantör. 2 § En systemansvarig för överförings- eller distributionssystem, en elleverantör eller en balansansvarig får inte, utan sakliga skäl, hindra en aggregator från att utföra tjänster för aggregering. En systemansvarig för överförings- eller distributionssystem får inte diskriminera aggregatorer vid anskaffande av stödtjänster. 3 § En aggregator får bara utföra tjänster för aggregering bakom en uttags- eller inmatningspunkt om denne har åtagit sig det ekonomiska ansvaret för de obalanser som aggregeringen orsakar. Ett åtagande enligt första stycket kan göras genom avtal med den som har balansansvar i uttags- eller inmatningspunkten, eller genom att aggregatorn själv är balansansvarig. 4 § Den som har balansansvar är, om det inte finns särskilda skäl, skyldig att ingå ett avtal enligt 3 § andra stycket med den aggregator som begär det. Aggregatorn och den balansansvarige får inte ingå avtal enligt 3 § andra stycket förrän villkoren har godkänts av nätmyndigheten. Godkännande ska lämnas om villkoren i avtalen uppfyller kraven i tredje stycket. Villkoren i avtalen enligt 3 § andra stycket ska vara objektiva, icke-diskriminerande och sakligt grundade. Tvister om skyldigheten enligt första stycket prövas av nätmyndigheten. Den balansansvarige ska offentliggöra de villkor som de tillämpar i avtalen enligt 3 § andra stycket. Regeringen, eller den myndighet som regeringen utser, får meddela föreskrifter om offentliggörande av villkor enligt femte stycket. 5 § En aggregator får ingå avtal om tjänster för aggregering i en viss uttagspunkt endast med den elanvändare som enligt avtal med nätkoncessionshavaren har rätt att ta ut el i den uttagspunkten. 6 § En elanvändare har rätt att ingå avtal om aggregering utan godkännande från tredje part. En systemansvarig för överförings- eller distributionssystem, en elleverantör eller en balansansvarig får inte ta ut avgifter från elanvändare, ställa tekniska, administrativa eller andra krav med anledning av ett avtal enligt första stycket. 7 § Bestämmelserna i 8-10 och 23-24 §§ är tillämpliga för aggregatorer och elanvändare med avtal med en aggregator. Elanvändaren har på begäran och utan kostnad i samband med debitering enligt 26 § rätt till uppgifter av aggregatorn om levererad el, såld el eller utfallet av annan kombinerad tjänst eller uppdrag. Avtalet mellan elleverantör och elanvändare 8 § Ett avtal mellan en elanvändare och en elleverantör om leverans av el i elanvändarens uttagspunkt ska innehålla 1. uppgifter om elleverantörens namn, adress, telefonnummer och webbplats, 2. elleverantörens åtagande gentemot elanvändaren, 3. när avtalet träffas och vid vilken tidpunkt elleverantören planerar att överta leveranserna till elanvändare, 4. var elanvändare kan finna information om elleverantörens priser och övriga villkor, 5. vilka kombinerade tjänster som erbjuds 6. villkoren för fakturering och betalning 7. den tid som avtalet löper eller om det löper tills vidare, 8. vad som gäller avseende förlängning av ett avtal som löper under en viss tid, 9. villkoren för uppsägning av avtalet, 10. hur ersättningen beräknas vid uppsägning i förtid av ett avtal som löper under viss tid 11. villkoren för ersättning om elleverantören inte uppfyller sitt åtagande enligt avtalet, 12. hur elleverantören på sin webbplats samt på begäran på annat sätt tillhandahåller den ytterligare kundrelaterade information som anges i 21 §. Elleverantören ska tillhandahålla en sammanfattning av de viktigaste avtalsvillkoren på ett väl synligt sätt och uttryckt på ett kortfattat och enkelt språk. Information om avtalsvillkoren och uppgifterna enligt första och andra stycket ska lämnas till elanvändare innan avtalet ingås eller bekräftas. Detta gäller också om avtalet ingås genom en mellanhand. 9 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om vilka avtalsvillkor som ska anges i sammanfattningen enligt 8 § andra stycket och på vilket sätt tillhandahållandet ska ske. 10 § Elleverantören ska på begäran tillhandahålla elanvändarna information om tillämpliga priser, tariffer och om standardvillkor för utnyttjande av eltjänster. Skyldigheten att erbjuda avtal med dynamiska priser 11 § En elanvändare som har mätare som mäter mängden överförd el med ett tidsintervall om högst en timme har rätt att begära ett avtal om dynamiskt pris med en elleverantör som har avtal med fler än 200 000 elanvändare. Elleverantören ska innan avtal ingås med elanvändaren informera denne om möjligheterna, kostnaderna och riskerna med avtal med dynamiskt elpris. Elleverantören ska inhämta elanvändarens samtycke innan avtal med dynamiskt elpris ingås. Ändrade avtalsvillkor 12 § En elleverantör som avser att ändra villkoren för ett avtal som löper tills vidare ska underrätta elanvändaren om ändringen. I underrättelsen ska det finnas information om elanvändarens rätt att säga upp avtalet. För en konsument får de nya villkoren inte börja tillämpas förrän tidigast två månader efter det att underrättelsen har skickats. För övriga elanvändare får de nya villkoren inte börja tillämpas förrän tidigast två veckor efter det att underrättelsen skickats. Elanvändare har rätt att välja om underrättelse om ändring av avtal ska ske genom e-post, i faktura eller i samband med fakturering eller på annat sätt som elleverantören tillhandahåller. Om elanvändaren inte valt på vilket sätt underrättelse om ändring ska ske ska elleverantören skicka ett brev till elanvändaren med sådan underrättelse. 13§ När en prishöjning har skett ska konsumenten underrättas om detta i den nästkommande fakturan från elleverantören. Det ska framgå när prisändringen trädde i kraft och hur priset ändrats. Byte av elleverantör eller aggregator 14 § Ett byte av elleverantör eller aggregator ska genomföras utan särskild kostnad för konsumenter och små företag. 15 § En elleverantör eller aggregator som har ingått avtal med fast löptid och fast pris med konsumenter och små företag har rätt att ta ut en avgift om konsumenten eller företaget säger upp avtalet i förtid. En elleverantör eller aggregator har rätt att ta ut sådan avgift även för avtal med fast löptid där priset för uppmätta mängder el innehåller en fast och en rörlig del. I övriga fall får elleverantören eller aggregatorn inte ta ut någon avgift av konsumenter eller små företag för uppsägning av avtalet. Storleken på avgiften enligt första stycket får inte överstiga de direkta ekonomiska förlusterna som den förtida uppsägningen orsakar. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om beräkningen av avgiften, elleverantörens och aggregatorns direkta ekonomiska förlust och avgiftens storlek enligt andra stycket. 16 § Vid byte av elleverantör eller aggregator ska elanvändaren få en slutfaktura inom sex veckor från den dag då den frånträdande elleverantörens leverans upphörde. Avtal mellan en elanvändare och ett nätföretag 17 § Ett avtal mellan en elanvändare och ett nätföretag ska innehålla uppgifter om 1. nätföretagets namn, adress, telefonnummer och webbplats, 2. nätföretagets åtagande gentemot elanvändaren, 3. när avtalet träffas, 4. var elanvändaren kan finna information om nätföretagets priser och övriga villkor, 5. villkoren för fakturering och betalning, 6. villkoren för uppsägning av avtalet, 7. villkoren för ersättning om nätföretaget inte uppfyller sitt åtagande enligt avtalet, och 8. hur nätföretaget på sin webbplats samt på begäran på annat sätt tillhandahåller den ytterligare kundrelaterade information som anges 21 §. Installation av nya mätare 18 § Nätföretag ska se till att elanvändarna får lämplig information i samband med installation av nya mätare. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldigheterna enligt första stycket. Gemensamma bestämmelser för elleverantörer och nätföretag 19 § Ett nätföretag eller en elleverantör får inte missgynna en elanvändare endast på grund av det betalningssätt elanvändaren har valt. 20 § Om en elleverantör eller ett nätföretag tillämpar ett system med förskottsbetalning för elanvändare, ska detta vara skäligt. 21 § Elleverantörer och nätföretag som träffar avtal med elanvändare ska på sina webbplatser lämna tydlig information om 1. elanvändarens rättigheter, 2. hur elanvändaren ska gå till väga för att lämna klagomål, 3. vilka organ elanvändaren kan vända sig till för information eller tvistlösning, och 4. oberoende användarrådgivning, där elanvändarna kan få råd om tillgängliga energieffektivitetsåtgärder och jämförelseprofiler. På elanvändarens begäran ska informationen lämnas på annat sätt. En elleverantör ska på sin webbplats därutöver lämna sådan information som avses i 8 § första stycket 4-6 och 8-11 samt om villkor för dynamiska priser. Elleverantörer och nätföretag ska i de fall som anges i första stycket 1-3, i reklam som vänder sig till konsumenter, antingen lämna den information som följer av första stycket eller hänvisa till att informationen finns på webbplatsen och på begäran tillhandahålls på annat sätt. 22 § Elleverantörer och nätföretag ska ha fastställda rutiner för hanteringen av klagomål från elanvändare. Fakturering och faktureringsinformation 23 § Elleverantörer och nätföretag får inte debitera någon avgift för att tillhandahålla elanvändarna fakturor och faktureringsinformation. Elleverantörer och nätföretag ska erbjuda elanvändare fakturor i elektronisk form. 24 § En elleverantörs och ett nätföretags faktura till en elanvändare ska vara tydlig och ange 1. det belopp som ska betalas, 2. en uppdelning av beloppet i komponenter, 3. förfallodag, 4. den uppmätta förbrukningen och 5. de aktuella priser som fakturan grundas på. Om elleverantören inte har fått tillgång till mätvärden, får debiteringen grundas på uppskattad förbrukning. Första och andra styckena gäller inte en elleverantör som levererar el till en elanvändare enligt ett avtal om att under en angiven tid leverera en fastställd mängd el. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om vilken information en elleverantörs och ett nätföretags faktura ska innehålla och hur fakturan ska utformas. 25 § Om leveransavtalet förutsätter att mängden överförd el mäts per timme, får informationen enligt 24 § första stycket 4 och 5 göras tillgänglig via elleverantörens webbplats. Fakturan ska då innehålla uppgift om var elanvändaren kan hitta informationen. 26 § En elleverantör och ett nätföretag ska debitera elanvändarna utifrån uppmätta värden minst en gång per kvartal. 27 § Om avtalet föreskriver en framtida ändring av produkten eller priset eller en rabatt ska elanvändaren alltid underrättas om detta i en faktura från elleverantören. Det ska framgå när ändringen träder i kraft och hur priset eller produkten ändras. Angivande av elens ursprung 28 § Elleverantörer ska på eller i samband med fakturor avseende försäljning av el och i reklam som vänder sig till elanvändare lämna uppgift om 1. varje enskild energikällas andel av den genomsnittliga sammansättning av energikällor som använts för att framställa den el som elleverantören sålde under närmast föregående kalenderår, och 2. den inverkan på miljön i form av utsläpp av koldioxid samt den mängd kärnbränsleavfall som framställningen av den försålda elen har orsakat. Om elleverantören har köpt el på en elbörs eller importerat den från företag som är belägna utanför Europeiska unionen får uppgifterna enligt första stycket 1 baseras på uppgifter som elbörsen eller företagen tillhandahållit. De uppgifter som anges i första stycket 2 får lämnas genom hänvisning till referenskällor som är tillgängliga för allmänheten. Om en elleverantör överför ursprungsgarantier som avser energi från förnybara energikällor till en annan innehavare, ska den mängd energi som motsvarar ursprungsgarantierna dras från andelen energi från förnybara energikällor när uppgifter lämnas enligt första stycket 1. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten får meddela närmare föreskrifter om hur sådana uppgifter som avses i första-fjärde styckena ska beräknas och redovisas för elanvändarna. 29 § Elproducenter ska offentliggöra de uppgifter som elleverantörer behöver för att kunna fullgöra sina skyldigheter enligt 28 § första stycket. En elleverantör som inte producerar el ska på begäran av andra elleverantörer lämna de uppgifter som de behöver för att kunna fullgöra sina skyldigheter enligt 28 § första stycket. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten får meddela närmare föreskrifter om de skyldigheter som anges i första och andra styckena. Verktyg för att jämföra erbjudanden 30 § Nätmyndigheten ska tillhandahålla ett verktyg för att jämföra erbjudanden från olika elleverantörer, inkluderat erbjudanden med dynamiska priser. 31 § Jämförelseverktyget som avses i 30 § ska 1. åtminstone omfatta erbjudanden för elanvändare med en förväntad årsförbrukning under 100 000 kilowattimmar, 2. täcka så stor del av marknaden som möjligt, 3. vara oberoende och säkerställa likabehandling i sökresultat, och 4. innehålla korrekt och aktuell information. 32 § Nätmyndigheten får redovisa ytterligare uppgifter om elleverantörer eller erbjudanden i jämförelseverktyget i syfte att underlätta för kunderna och säkerställa att de har tillgång till all relevant information. 33 § En elleverantör ska till nätmyndigheten lämna uppgift om de priser och leveransvillkor som elleverantören tillämpar för leverans av el i en elanvändares uttagspunkt. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela närmare föreskrifter om elleverantörens skyldigheter enligt första stycket. 34 § När en elleverantör har lämnat uppgifter enligt 33 § ska nätmyndigheten säkerställa att uppgifterna registreras i jämförelseverktyget. Tidpunkten för registreringen ska framgå. 35 § Om en uppgift i jämförelseverktyget är felaktig ska nätmyndigheten begära att elleverantören inkommer med rättelse av uppgifterna inom viss tid. Om någon rättelse inte inkommer ska uppgifterna tas bort av nätmyndigheten. Nätmyndigheten får i andra fall besluta att ta bort eller rätta uppgifter i jämförelseverktyget om det finns särskilda skäl för det. 36 § Den jämförelse som görs med verktyget ska vara tydlig och baseras på objektiva kriterier. Regeringen får meddela närmare föreskrifter om hur jämförelsen enligt första stycket ska göras. 12 kap. Tillsyn m.m. Tillsynsmyndigheter m.m. 1 § Den eller de myndigheter som regeringen bestämmer utövar tillsyn över att denna lag och föreskrifter eller villkor som har meddelats i anslutning till lagen följs när det gäller frågor om driftsäkerheten hos det nationella elsystemet. I övrigt utövar nätmyndigheten tillsyn över att lagen och föreskrifter och villkor som har meddelats i anslutning till lagen följs. Tillsynen omfattar inte bestämmelserna i 7 och 10 kap. samt 11 kap. 1-12 §§ och inte heller att elleverantörerna följer sina skyldigheter enligt 8 kap. 1-4 §§, 5 § första och andra styckena, 6, 7, 9 och 11 a §§. I övrigt utövar nätmyndigheten tillsyn över att lagen och föreskrifter och villkor som har meddelats i anslutning till lagen följs. Tillsynen omfattar inte bestämmelserna i 7, 10 och 11 kap. och inte heller att elleverantörerna följer sina skyldigheter enligt 8 kap. 1-4 §§, 5 § första och andra styckena, 6, 7, 9 och 11 a §§. Nätmyndigheten är tillsynsmyndighet enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 714/2009 av den 13 juli 2009 om villkor för tillträde till nät för gränsöverskridande elhandel och om upphävande av förordning (EG) nr 1228/2003. Nätmyndigheten är tillsynsmyndighet enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 2019/943 av den 5 juni 2019 om den inre marknaden för el. 1 a § Ärenden om undantag enligt artikel 17.1, 17.2 och 17.3 i förordning (EG) nr 714/2009 prövas av regeringen. Ärenden om undantag enligt artikel 63.1, 63.2 och 63.3 i förordning (EU) nr 2019/943 prövas av regeringen. Nätmyndigheten ska utreda ärenden som anges i första stycket och därefter, med eget yttrande, överlämna ärendet till regeringens prövning. Nätmyndigheten ska i samband med överlämnandet offentliggöra sitt yttrande. I fall som avses i artikel 17.5 i förordning (EG) nr 714/2009 ska regeringen meddela beslut efter yttrande från byrån för samarbete mellan energitillsynsmyndigheter. I fall som avses i artikel 63.5 i förordning (EU) nr 2019/943 ska regeringen meddela beslut efter yttrande från byrån för samarbete mellan energitillsynsmyndigheter. 1 b § I ett beslut av nätmyndigheten enligt sådana riktlinjer som har antagits med stöd av förordning (EG) nr 714/2009 ska det anges att beslutet kan komma att ändras eller upphävas efter begäran av Europeiska kommissionen. I ett beslut av nätmyndigheten enligt sådana nätföreskrifter eller riktlinjer som har antagits med stöd av förordning (EU) 2019/943 ska det anges att beslutet kan komma att upphävas efter begäran av Europeiska kommissionen. 13 kap. Övriga bestämmelser Överklagande 5 § Nätmyndighetens beslut enligt 2 kap. 1, 4-5, 14, 15, 15 b, 15 j, 16, 16 a och 17 §§ får överklagas till regeringen, om ärendet avser en ledning som ingår i ett transmissionsnät. Nätmyndighetens beslut enligt 2 kap. 1, 4-5, 14, 15, 15 b, 15 j, 16, 16 a och 17 §§ får överklagas till regeringen, om ärendet avser en ledning som ingår i ett överföringssystem. Nätmyndighetens beslut att inte inleda en omprövning efter en ansökan som avses i 2 kap. 15 c § får överklagas till regeringen, om ärendet avser en ledning som ingår i ett transmissionsnät eller avser en utlandsförbindelse. Nätmyndighetens beslut att inte inleda en omprövning efter en ansökan som avses i 2 kap. 15 c § får överklagas till regeringen, om ärendet avser en ledning som ingår i ett överföringssystem eller avser en utlandsförbindelse. Ikraftträdande 1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2021. 2. 3 kap. 1 a, 1 m, 10 c och 14 a §§ ska tillämpas från och med den 1 januari 2023. 3. 9 kap. 14 § ska inte tillämpas för avtal som små företag har ingått med en elleverantör före den 1 januari 2021. 4. 5 kap. 12 a och b §§ ska tillämpas för första gången för en tillsynsperiod som börjar löpa den 1 januari 2024 eller senare. Förslag till lag om ändring i lagen (2003:436) om effektreserv Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2003:436) om effektreserv dels att 1 § ska ha följande lydelse, dels att det ska införas en ny paragraf, 1 a §, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 § I denna lag finns kompletterande bestämmelser om kapacitetsmekanismer. Bestämmelser om detta finns även i artikel 20-24 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/943 av den 5 juni 2019 om den inre marknaden för el. Den myndighet som enligt 8 kap. 1 § första stycket ellagen (1997:857) har systemansvaret för el (den systemansvariga myndigheten) har ansvaret för att en effektreserv om högst 2 000 megawatt finns tillgänglig. Effektreserven ska skapas genom att den systemansvariga myndigheten dels ingår avtal med elproducenter om att ställa ytterligare produktionskapacitet till förfogande, dels ingår avtal om minskad elförbrukning Den myndighet som enligt 8 kap. 1 § första stycket ellagen (1997:857) har systemansvaret för el (den systemansvariga myndigheten) får som en sista utväg, för att undanröja resurstillräcklighetsproblem, säkerställa att en effektreserv om högst 2 000 megawatt finns tillgänglig. Effektreserven ska skapas genom att den systemansvariga myndigheten ingår avtal med elproducenter om att ställa ytterligare produktionskapacitet till förfogande, ingår avtal om minskad elförbrukning eller ingår avtal med en ägare av energilagringsanläggning om att ställa ytterligare kapacitet till förfogande. Effektreserven ska vara ett komplement till den övriga produktionskapacitet som finns på elmarknaden. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela föreskrifter om effektreserven. 1 a § En anläggning som ingår i effektreserven får inte samtidigt erhålla ersättning från grossistmarknaden för el. En sådan anläggning får inte heller delta på balans- eller elmarknaderna. Ikraftträdande 1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2021. 2. Äldre föreskrifter gäller fortfarande för sådana avtal som den systemansvariga myndigheten har ingått före den 1 januari 2020. Förteckning över remissinstanserna Följande remissinstanser har lämnat remissvar över Energimarknadsinspektionens rapport Ren energi inom EU (Ei R2020:02): Affärsverket svenska kraftnät, Blekinge tekniska högskola, Bolagsverket, Boverket, Datainspektionen, Domstolsverket, Elsäkerhetsverket, Energiföretagen Sverige, Energigas Sverige, Energikontoren Sverige, Fastighetsägarna Sverige, Finansinspektionen, Försvarets materielverk, Försvarets radioanstalt, Försvarsmakten, Förvaltningsrätten i Linköping, Göteborgs kommun, Göteborgs universitet (Juridiska institutionen), HSB Riksförbund, Kammarrätten i Jönköping, Kommerskollegium, Konjunkturinstitutet, Konkurrensverket, Konsumentverket, Lantmäteriet, Ljusdals kommun, Luleå tekniska universitet, Malung-Sälens kommun, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Nacka tingsrätt (Mark- och miljödomstolen), Naturvårdsverket, Oberoende elhandlare, Post- och telestyrelsen, Power Circle AB, Regelrådet, Riksantikvarieämbetet, Sala kommun, Skatteverket, Skogen, Kemin, Gruvorna och Stålet (SKGS), Skogsstyrelsen, Smedjebackens kommun, Solelkommissionen, Statens energimyndighet, Statens fastighetsverk, Statens jordbruksverk, Statskontoret, Styrelsen för ackreditering och teknisk kontroll, Svea hovrätt (Mark- och miljööverdomstolen), Svensk Solenergi, Svensk vindenergi, Svenska bioenergiföreningen (Svebio), Svenska kyl- och värmepumpföreningen, Svenskt Näringsliv, Sveriges advokatsamfund, Sveriges Allmännytta, Sveriges Energiföreningars Riksorganisation (SERO), Sveriges kommuner och regioner, Teknikföretagen, Trafikverket, Växjö kommun, Åtvidabergs kommun och Östersunds kommun. Yttranden har också inkommit från Jämtkraft AB, Vattenfall AB, Riksbyggen, Ellevio AB, Göteborg Energi AB, EXPEX SPOT SE, Fortum Sverige AB, Örebro kommun, Örebrobostäder AB, Eksta Bostads AB, E.ON Sverige AB, Kraftringen Energi AB, Installatörsföretagen Service i Sverige AB, Elinorr, Lokalkraft Sverige, Lindborg Systems AB och Checkwatt AB. Följande remissinstanser har inte svarat eller angett att de avstår från att lämna några synpunkter: Arjeplogs kommun, Arvika kommun, Bengtsfors kommun, Bodens kommun, Borås kommun, Botkyrka kommun, Ekonomistyrningsverket, Fortifikationsverket, Företagarna, Gotlands kommun, Hyresgästföreningen, Hörby kommun, Institutet för Näringslivsutveckling, Karlsborgs kommun, Karlskrona kommun, Konsumenternas Energimarknadsbyrå, Konsumentvägledarnas Förening, Krokoms kommun, Kungl. Tekniska högskolan, Lantbrukarnas riksförbund, Lindesbergs kommun, LRF Skogsägarna, Lunds kommun, Lunds universitet (Ekonomihögskolan), Naturskyddsföreningen, Nord Pool Spot AB, Nordanstigs kommun, Näringslivets Regelnämnd, Olofströms kommun, Piteå kommun, Riksrevisionen, Skellefteå kommun, Skogsindustrierna, Staffanstorps kommun, Svensk vattenkraftförening, Svensk vindkraftförening, Svenska elnätsupproret, Sveriges konsumenter, Tanums kommun, Tillväxtanalys, Ulricehamns kommun, Umeå tingsrätt, Uppsala universitet (Juridiska fakultetsnämnden), Vetlanda kommun och Villaägarnas riksförbund. Sammanfattning av promemorian Elmarknadslag (Ds 2017:44) i relevanta delar Ord och uttryck För att anpassa lagstiftningens terminologi dels till de förhållanden som i dag råder på elmarknaden, dels till EU-rätten på området föreslås att en del av de termer som i dag används i ellagen ska bytas ut eller utgå helt och att det ska införas nya termer bl.a. för att beteckna aktörer på elmarknaden. Vidare föreslås att innebörden av några av de uttryck som i dag används i ellagen ska justeras. Överväganden och förslag redovisas i avsnitt 6. Nätföretag För att förtydliga att ett elnätsföretag kan bedriva produktion av el i syfte att förhindra nätsammanbrott föreslås i promemorian att det i lagen ska anges att ett nätföretag får bedriva produktion av el som sker tillfälligt för att stabilisera nätet i situationer då driftsäkerheten påverkas eller riskerar att påverkas av mycket hög belastning eller allvarliga störningar. Överväganden och förslag redovisas i avsnitt 9. Redovisning av nätverksamhet Med hänsyn till det krav på särredovisning som framgår av EU-rätten föreslås att transmission ska redovisas skilt från annan elnätsverksamhet. Överväganden och förslag redovisas i avsnitt 10. Tillgång till elnätet Rätt att använda elnätet inom landet För att anpassa de svenska nationella bestämmelserna till EU-regelverket föreslås att det i elmarknadslagen anges att villkoren för överföring av el ska utformas så, att betald anslutningsavgift ger rätt att använda elnätet inom landet, med undantag för utlandsförbindelser med en spänning som understiger 220 kilovolt. Överväganden och förslag redovisas i avsnitt 11.2. Avgifter för överföring på regionledning Det saknas anledning att anta att det kommer att bli aktuellt att meddela nya tillstånd att utforma avgiften med hänsyn till var på en regionledning elanvändarens uttagspunkt är belägen. I promemorian föreslås därför att bestämmelserna om sådant tillstånd ska utgå. Överväganden och förslag redovisas i avsnitt 11.3. Vissa lättnader för mikroproducenter Kravet att en elproducent ska vara nettoanvändare av el för att undantas från nätavgiften för inmatning föreslås utgå med hänvisning till att kravet kan motverka etableringen av mikroproduktion av el i Sverige. Överväganden och förslag redovisas i avsnitt11.4. Intäktsram för nätverksamhet Underlag för fastställandet av intäktsram Den praktiska erfarenhet som nu finns av tillämpningen av regelverket talar för att skyldigheten för nätföretag att lämna in ett förslag till intäktsram inte underlättar Energimarknadsinspektionens arbete på ett sådant sätt att det motiverar regelbördan för nätföretagen. I promemorian föreslås att kravet utgår. Överväganden och förslag redovisas i avsnitt 12.2. Intäkter från transmission Möjligheten att meddela föreskrifter om avvikelse från bestämmelserna om tidpunkten för beslut av fastställande av intäktsram och om tillsynsperiodens längd när det gäller intäkter från stamledning kan inte längre anses svara mot något praktiskt behov och föreslås utgå. Överväganden och förslag redovisas i avsnitt 12.3.1. En intäktsram för intäkter från transmission ska enligt promemorians förslag fastställas för transmissionsnätet i dess helhet med hänsyn till att betald anslutningsavgift för elnätet i Sverige alltid ska ge rätt att använda de utlandsförbindelser som hör till transmissionsnätet. Överväganden och förslag redovisas i avsnitt 12.3.2. Omprövning av intäktsramen efter tillsynsperioden Den praktiska erfarenhet som nu finns talar för att det underlättar för samtliga aktörer om Energimarknadsinspektionen omprövar den fastställda intäktsramen efter tillsynsperiodens slut utan ansökan och oavsett hur stor avvikelsen är. I promemorian föreslås därför att Energimarknadsinspektionen alltid ska ompröva den fastställda intäktsramen om det finns skäl att anta att ramen är större eller mindre än vad som är motiverat av senare kända förhållanden. Överväganden och förslag redovisas i avsnitt 12.4. Beräkning av intäkter Det kan finnas ett praktiskt behov av att i enskilda delar meddela detaljerade föreskrifter om hur nätföretagens intäkter ska beräknas inom ramen för förhandsregleringen. Det finns inget uttalat behov av att reglera frågorna i lag. I promemorian föreslås att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om hur nätföretagens intäkter under en tillsynsperiod ska beräknas vid avstämning mot intäktsramen. Överväganden och förslag redovisas i avsnitt 12.5. Mätning av överförd el Bestämmelserna om schablonberäkning av mängden överförd el föreslås utgå med hänsyn till att de inte längre tillämpas i praktiken. Överväganden och förslag redovisas i avsnitt 13. Tillsyn Tillsynsmyndighet enligt EU-rätten Det ska tydligare framgå att nätmyndigheten utövar tillsyn över att nätföretag, elhandelsföretag och andra aktörer på elmarknaden följer Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 714/2009 av den 13 juli 2009 om villkor för tillträde till nät för gränsöverskridande elhandel och om upphävande av förordning (EG) nr 1228/2003 (elhandelsförordningen) och delegerade akter och genomförandeakter som antagits på grundval av förordningen. Överväganden och förslag redovisas i avsnitt 22.2. Tidsfrister för tarifftillsyn Bestämmelserna om tidsfrister för tarifftillsyn föreslås utgå med hänsyn till att de har förlorat sin praktiska betydelse. Överväganden och förslag redovisas i avsnitt 22.3. Prövning av tvister Energimarknadsinspektionen prövar i dag tvister som gäller anslutning av anläggningar till elnätet, kostnader för mätning och ersättning vid inmatning av el. Det finns tydliga brister när det gäller ordningen för nätmyndighetens prövning. Övervägande skäl talar för att nätmyndigheten även i framtiden bör pröva tvisterna, men för att den nuvarande ordningen ska framstå som ändamålsenlig krävs att den fråga som tvisten rör blir slutgiltigt avgjord genom den prövning som sker hos nätmyndigheten och, om myndighetens beslut överklagas, de allmänna förvaltningsdomstolarna. Nätmyndigheten bör alltså ha exklusiv prövningsrätt. I promemorian föreslås att nätmyndigheten ska pröva tvisterna allsidigt och slutgiltigt. Överväganden och förslag redovisas i avsnitt 22.4. Överklagande Bestämmelserna om överklagande till regeringen ska enligt lagförslaget ha i huvudsak samma utformning som i ellagen. Ledningar som ingår i distributionsnät kan dock inte, oavsett spänningsnivå, anses ha en sådan samhällsekonomisk betydelse att det är motiverat att regeringen, snarare än domstol, prövar koncessionsfrågan efter överklagande. Regeringen ska enligt förslaget inte pröva överklaganden när det gäller ledningar som varken ingår i transmissionsnät eller är utlandsförbindelser. När det gäller sådana beslut som inte ska överklagas till regeringen finns det fördelar med att undvika en uppräkning av överklagbara beslut och att i stället ha generellt utformade överklagandebestämmelser. I de fall där avsikten är att ett beslut inte ska kunna överklagas bör detta tydligt framgå av lagtexten. I promemorian föreslås följande. Nätmyndighetens beslut i frågor om nätkoncession, med undantag för de beslut som får överklagas till regeringen, och om återställningsåtgärder ska få överklagas till mark- och miljödomstol. Beslut att inleda en omprövning av nätkoncession för linje ska dock inte få överklagas. Andra beslut av en förvaltningsmyndighet enligt elmarknadslagen ska få överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Nätmyndighetens beslut i ett ärende om omprövning av en intäktsram under tillsynsperioden efter ansökan av nätföretaget och den funktionsansvariga myndighetens beslut att beordra en ökning eller minskning av produktionen eller begränsning eller avbrytande av överföringen av el ska dock inte få överklagas. Överväganden och förslag redovisas i avsnitt 24. Promemorians lagförslag i relevanta delar Förslag till elmarknadslag Härigenom föreskrivs följande. 1 kap. Lagens innehåll samt ord och uttryck Lagens innehåll 1 § Innehållet i denna lag är uppdelat enligt följande: 1 kap. - Lagens innehåll samt ord och uttryck 2 kap. - Nätkoncession 3 kap. - Ledningar vid trafikleder 4 kap. - Nätföretag 5 kap. - Redovisning av nätverksamhet 6 kap. - Tillgång till elnätet 7 kap. - Intäktsram för nätverksamhet 8 kap. - Mätning av överförd el 9 kap. - Leveranssäkerhet 10 kap. - Funktionsansvar 11 kap. - Balansansvar 12 kap. - Handel med el 13 kap. - Villkor för konsumenter 14 kap. - Avbrytande av överföringen av el till konsumenter 15 kap. - Avbrottsersättning 16 kap. - Kommunala elföretag 17 kap. - Tillsyn m.m. 18 kap. - Straff och förverkande 19 kap. - Överklagande 2 § I elsäkerhetslagen (2016:732) finns bestämmelser om skyldigheter i fråga om elektriska anläggningar och elektrisk utrustning, elinstallations-arbete, ansvar för skada som orsakas av el från en starkströmsanläggning eller av säkerhetsbrist i el och ansvar för skada vid driftstörning. Ord och uttryck i lagen 3 § I lagen avses med anslutningspunkt: den punkt på elnätet där en elektrisk anläggning är ansluten, balansansvar: ansvar för att balansera förbrukning och försäljning av el med produktion och inköp av el samt skyldighet att svara ekonomiskt för obalanser, balansansvarig: den som har åtagit sig balansansvar, balansavräkning: förfarande för att fastställa balansansvarigas ekonomiska ansvar för obalanser, byrån för samarbete mellan energitillsynsmyndigheter: den byrå som inrättats genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 713/2009 av den 13 juli 2009 om inrättande av en byrå för samarbete mellan energitillsynsmyndigheter, distribution: överföring av el för annans räkning genom en regionledning eller ett lokalnät, distributionsnätsföretag: den som har nätkoncession för en regionledning eller nätkoncession för område, elektrisk anläggning: en anläggning för produktion, överföring eller användning av el, elhandelsföretag: den som yrkesmässigt levererar el till en elanvändare i en uttagspunkt eller till ett nätföretag för att täcka nätförluster, fastkraftavtal: avtal om att under en angiven tid leverera en fastställd mängd el, funktionsansvar: det övergripande ansvaret för att elektriska anläggningar samverkar driftsäkert och att balans inom hela eller delar av landet kortsiktigt upprätthålls mellan produktion och förbrukning av el, inmatningspunkt: den punkt på elnätet där en elproducent, enligt avtal med ett nätföretag, matar in el från en produktionsanläggning, intäktsram: de samlade intäkter som ett nätföretag högst får uppbära från nätverksamheten under en tillsynsperiod, konsument: en fysisk person till vilken el överförs eller levereras huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet, leveranspunkt: en inmatnings- eller uttagspunkt, lokalnät: ledningar som omfattas av nätkoncession för område, nätföretag: den som bedriver nätverksamhet, nätkoncession: tillstånd att bygga och använda en starkströmsledning, nätkoncession för linje: nätkoncession som avser en ledning med i huvudsak bestämd sträckning, nätkoncession för område: nätkoncession som avser ett ledningsnät inom ett visst område, nätverksamhet: att med stöd av nätkoncession ställa starkströmsledningar till förfogande för överföring av el, liksom projektering, byggande och underhåll av ledningar, ställverk och transformatorstationer, anslutning av elektriska anläggningar, mätning och beräkning av överförd effekt och energi samt annan verksamhet som behövs för att överföra el på elnätet, regionledning: en ledning som omfattas av en nätkoncession för linje och inte ingår i ett transmissionsnät, starkströmsledning: en elektrisk ledning för sådan spänning, strömstyrka eller frekvens som kan vara farlig för människor eller egendom, transmission: överföring av el för annans räkning genom ett transmissionsnät, transmissionsnät: ett tekniskt sammanhängande ledningsnät, som har en spänning om 220 kilovolt eller mer, sträcker sig över flera regioner inom landet och länkar samman det nationella elnätet med elnät i andra länder, transmissionsnätsföretag: den som har nätkoncession för ledning som ingår i ett transmissionsnät, uttagspunkt: den punkt på elnätet där en elanvändare, enligt avtal med ett nätföretag, tar ut el för förbrukning. Myndigheter 4 § Regeringen utser myndigheter som ska ansvara för de uppgifter som enligt denna lag eller enligt föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen ligger på nätmyndigheten eller den funktionsansvariga myndigheten. - - - 4 kap. Nätföretag Grundläggande skyldigheter 1 § Ett nätföretag ansvarar för drift och underhåll och, vid behov, utbyggnad av sitt ledningsnät och, i tillämpliga fall, dess anslutning till andra ledningsnät. Företaget svarar också för att dess ledningsnät är säkert, tillförlitligt och effektivt och för att det på lång sikt kan uppfylla rimliga krav på överföring av el. Transmission Avgränsning av transmission 2 § Ett transmissionsnätsföretag får inte bedriva produktion av eller handel med el eller naturgas. Ett transmissionsnätsföretag får trots första stycket bedriva produktion av el, om produktionen 1. uteslutande är avsedd att täcka nätförluster, 2. sker tillfälligt för att stabilisera nätet i situationer då driftsäkerheten påverkas eller riskerar att påverkas av mycket hög belastning eller allvarliga störningar, eller 3. sker tillfälligt för att ersätta utebliven el vid elavbrott. 3 § Ett transmissionsnätsföretag ska vara oberoende av företag som bedriver produktion av eller handel med el eller naturgas. 4 § Den som ensam eller tillsammans med någon annan utövar kontroll över ett företag som bedriver produktion av eller handel med el eller naturgas, får inte utöva kontroll över eller någon rättighet gentemot ett transmissionsnätsföretag. Den som ensam eller tillsammans med någon annan utövar kontroll över ett transmissionsnätsföretag, får inte utöva kontroll över eller någon rättighet gentemot ett företag som bedriver produktion av eller handel med el eller naturgas. Den som ensam eller tillsammans med någon annan får utse leda-möter till styrelsen eller motsvarande organ hos ett transmissionsnätsföretag, får inte utöva kontroll över eller någon rättighet gentemot ett företag som bedriver produktion av eller handel med el. 5 § Det som anges i 4 § gäller inte kontroll eller rättighet som utövas av staten genom regeringen. Det som anges i 4 § första och andra styckena om företag som bedriver produktion av eller handel med el gäller inte en elanvändare som själv producerar eller levererar el eller ensam eller tillsammans med någon annan kontrollerar ett företag som bedriver sådan verksamhet, förutsatt att elanvändaren är nettoförbrukare och värdet av den el som denne säljer till någon annan är obetydligt i förhållande till övrig näringsverksamhet. Vid tillämpningen av andra stycket ska elanvändaren anses vara nettoförbrukare om den genomsnittliga elförbrukningen är större än produktionen per år räknat. I produktionen ska vid beräkningen ingå den el elanvändaren själv producerar och dennes andel i den el som produceras av ett företag som elanvändaren kontrollerar ensam eller tillsammans med någon annan. 6 § Bestämmelserna i 3 och 4 §§ hindrar inte att ett transmissionsnätsföretag bedriver sådan produktion av el som avses i 2 § andra stycket eller ingår i samma koncern som ett företag som bedriver produktion av el som uteslutande är knuten till driften av transmissionsnätsföretagets ledningsnät. 7 § En styrelseledamot, verkställande direktör, firmatecknare eller annan person med liknande ställning i ett transmissionsnätsföretag får inte samtidigt ha en motsvarande ställning i ett företag som bedriver produktion av eller handel med el med undantag för ett sådant produktionsföretag som avses i 6 §. 8 § Om ett transmissionsnätsföretag ingår i en koncern där en annan del bedriver produktion av eller handel med el, får åtgärder som vidtas av företag i koncernen för att säkerställa att kraven i 3, 4 och 7 §§ är uppfyllda inte innebära att personal eller kommersiellt känsliga uppgifter överförs från transmissionsnätsföretaget till ett företag som bedriver produktion av eller handel med el. Certifiering 9 § I lagen (2011:710) om certifiering av transmissionsnätsföretag för el finns bestämmelser om certifiering av transmissionsnätsföretag. Övervakningsplan för samriskföretag 10 § Ett samriskföretag ska upprätta och genomföra en övervaknings-plan, om 1. företaget har bildats för att genomföra ett samarbete som syftar till att integrera marknader för el i Norden och Europeiska unionen, och 2. det bland de företag som har bildat samriskföretaget finns nät-företag som ingår i samma koncern som företag som, utan att vara produktionsföretag som avses i 6 §, bedriver produktion av eller handel med el. Av övervakningsplanen ska det framgå vilka åtgärder som samriskföretaget ska vidta för att förhindra diskriminerande och konkurrensbegränsande beteende gentemot övriga aktörer på elmarknaden. I planen ska särskilt anges de särskilda skyldigheter som företagets anställda har för att förhindra detta. Övervakningsplanen ska godkännas av byrån för samarbete mellan energitillsynsmyndigheter. Planen ska ges in till byrån för prövning av sådant godkännande. Distribution Avgränsning av distribution 11 § Ett distributionsnätsföretag får inte bedriva produktion av eller handel med el. Ett distributionsnätsföretag får trots första stycket bedriva produktion av el, om produktionen 1. uteslutande är avsedd att täcka nätförluster, 2. sker tillfälligt för att stabilisera nätet i situationer då driftsäkerheten påverkas eller riskerar att påverkas av mycket hög belastning eller allvarliga störningar, eller 3. sker tillfälligt för att ersätta utebliven el vid elavbrott. 12 § Ett distributionsnätsföretag som ingår i en koncern vars samlade elnät har minst 100 000 elanvändare ska till sin organisation och sitt beslutsfattande vara åtskilt från företag som bedriver produktion av eller handel med el. Med elanvändare ska därvid förstås den som enligt avtal med distributionsnätsföretaget tar ut el från elnätet i en eller flera uttagspunkter. I ett distributionsnätsföretag som avses i första stycket får inte en styrelseledamot, verkställande direktör eller firmatecknare samtidigt vara styrelseledamot, verkställande direktör eller firmatecknare i ett företag som bedriver produktion av eller handel med el. 13 § Ett distributionsnätsföretag som avses i 12 § första stycket får inte bevilja anställda i ledande ställning löner eller andra förmåner som grundar sig på resultatet i de delar av koncernen som bedriver produktion av eller handel med el. 14 § Ett distributionsnätsföretag som avses i 12 § första stycket ska liksom sitt moderföretag se till att nätföretaget har den faktiska beslutanderätten som är självständig i förhållande till övriga delar av koncernen när det gäller de tillgångar som nätföretaget behöver för att trygga drift, underhåll och utbyggnad av nätet. Distributionsnätsföretagets ägare får trots första stycket ha sådan insyn och utöva sådan styrning som krävs för att säkerställa en rimlig avkastning på de investeringar som gjorts i nätföretaget. Ett moderföretag får dock inte ge instruktioner för den löpande förvaltningen eller för särskilda beslut om byggande eller modernisering av ledningsnät, om inte instruktionerna avser beslut som går utöver de ekonomiska ramar som fastställts av bolagsstämman eller motsvarande organ i ett dotterföretag. Övervakningsplan för distributionsnätsföretag 15 § Ett distributionsnätsföretag som ingår i samma koncern som ett företag som bedriver produktion av eller handel med el ska upprätta en övervakningsplan och se till att planen följs. Av övervakningsplanen ska det framgå vilka åtgärder som ska vidtas för att motverka diskriminerande beteende gentemot övriga aktörer på elmarknaden. I planen ska särskilt anges de särskilda skyldigheter som de anställda har för att detta mål ska uppnås. 16 § Ett distributionsnätsföretag som är skyldigt att upprätta en övervakningsplan enligt 15 § ska utse en övervakningsansvarig, som självständigt ska bevaka att planen upprättas och följs. Distributionsnätsföretaget ska se till att den övervakningsansvarige har de befogenheter och tillgång till den information som krävs för att utföra uppdraget. Den övervakningsansvarige ska årligen upprätta en rapport över de åtgärder som vidtagits enligt övervakningsplanen och ge in rapporten till nätmyndigheten. Distributionsnätsföretaget ska offentliggöra rapporten. Kommunikation med elanvändare och allmänheten 17 § Om ett distributionsnätsföretag och ett företag som bedriver produktion av eller handel med el ingår i samma koncern, ska företagen när de vänder sig till enskilda elanvändare eller allmänheten ange sin identitet på ett sådant sätt att det tydligt framgår vilken verksamhet företaget bedriver. Undantag i vissa fall 18 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om undantag från kraven i 15-17 §§ i fråga om distributionsnätsföretag vars ledningar i huvudsak matar in el från anläggningar för produktion av förnybar el. En sådan föreskrift får dock inte gälla distributionsnätsföretag som avses i 12 § första stycket. 19 § Nätmyndigheten ska i det enskilda fallet, på ansökan av ett företag som bedriver eller avser att bedriva distribution, meddela ett bindande besked i frågan om företaget omfattas av föreskrifter om undantag enligt 18 §. Ett bindande besked får förenas med villkor. Dessa ska framgå av beskedet. El som används i nätverksamheten 20 § Ett nätföretag får inte ställa upp villkor som utesluter elproducenter från att tillhandahålla el som är avsedd att täcka nätförluster eller behövs för driften av ledningsnätet med hänvisning endast till kraftslag. Nätföretaget ska anskaffa den el som är avsedd för sådana ändamål som anges i första stycket på ett öppet, icke-diskriminerande och marknadsorienterat sätt. Efterfrågeflexibilitet 21 § Ett nätföretag får inte ställa upp tekniska krav eller andra villkor som försvårar tillhandahållandet av tjänster i form av ändrad elförbrukning, om inte villkoret är motiverat med hänsyn till en säker, tillförlitlig och effektiv drift av ledningsnätet. Ersättning vid inmatning av el 23 § Innehavare av en produktionsanläggning har rätt till ersättning av det nätföretag till vars ledningsnät anläggningen är ansluten. Ersättningen ska motsvara 1. värdet av den minskning av energiförluster som inmatning av el från anläggningen medför i nätföretagets ledningsnät, och 2. värdet av den reduktion av nätföretagets avgifter för att ha sitt ledningsnät anslutet till ett annat nätföretags ledningsnät som blir möjlig genom att anläggningen är ansluten till ledningsnätet. 24 § Regeringen får meddela föreskrifter om beräkningen av ersättningen enligt 23 §. Prövning av tvister 25 § Tvister om rätt till ersättning för inmatad el enligt 23 § och ersättningens storlek tas upp av nätmyndigheten. En tvist ska inte prövas om ansökan om prövning kommit in till nätmyndigheten senare än två år efter det att nätföretaget sänt ett skriftligt ställningstagande till berörd part under dennes senaste kända adress. 5 kap. Redovisning av nätverksamhet Redovisning Åtskild redovisning av nätverksamhet 1 § Nätverksamhet ska ekonomiskt redovisas skilt från annan verksamhet. Därvid ska transmission redovisas skilt från annan nätverksamhet Redovisning av nätkoncession för område 2 § Redovisning av nätverksamhet som grundas på nätkoncession för område ska avse varje område för sig. Nätmyndigheten ska dock besluta att ett distributionsnätsföretags samtliga områden som ligger geografiskt nära varandra ska redovisas samlat, om inte områdena sammantagna utgör en för nätverksamhet olämplig enhet. 3 § Nätmyndigheten ska fatta beslut i frågan om koncessionsområden ska omfattas av samlad redovisning enligt 2 § andra stycket när det finns ett beslut, som har fått laga kraft, om 1. meddelande av en nätkoncession enligt 2 kap. 1 §, 2. ändring av gränserna för en nätkoncession för område enligt 2 kap. 20 §, 3. tillstånd till överlåtelse av en nätkoncession enligt 2 kap. 37 §, eller 4. återkallelse av en nätkoncession enligt 2 kap. 43 §. Nätmyndigheten får fatta ett beslut i frågan om samlad redovisning även i andra fall, om det är motiverat med hänsyn till ändrade förhållanden. I ett beslut om samlad redovisning eller ändring av sådana beslut ska det anges när den samlade redovisningen ska påbörjas eller upphöra. Redovisning av nätkoncession för linje 4 § Nätkoncession för linje ska redovisas skilt från nätkoncession för område. Redovisningen av nätkoncession för område ska dock även innefatta nätkoncession för linje, om nätkoncessionen för linje avser en ledning som organisatoriskt, tekniskt och funktionellt ingår i ett nät som innehas med stöd av nätkoncession för område och helt eller delvis är belägen inom koncessionsområdet. Avgifter för överföring av el för nätkoncessioner som redovisas samlat 5 § I 6 kap. 17 § finns bestämmelser om avgifter för överföring av el för nätkoncessioner som redovisas samlat. Ytterligare föreskrifter om redovisning 6 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela 1. ytterligare föreskrifter om redovisning av nätverksamhet, och 2. föreskrifter om skyldighet att ge in redovisningshandlingar till nätmyndigheten. Revision 7 § Revisor hos nätföretag ska göra en särskild granskning av redovisningen av nätverksamheten. Revisorn ska årligen i ett särskilt intyg avge ett utlåtande i frågan om redovisningen av nätverksamheten skett enligt gällande bestämmelser. Intyget ska av företaget ges in till nätmyndigheten. 8 § Regeringen får meddela ytterligare föreskrifter om revision av nätverksamhet. Förseningsavgift 9 § Om ett nätföretag inte inom föreskriven tid lämnar in de handlingar som krävs enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av 6 § 2, ska företaget betala förseningsavgift till staten enligt 10 §. Detsamma gäller om ett nätföretag inte lämnar in ett revisorsintyg enligt 7 § andra stycket. Beslut om förseningsavgift meddelas av nätmyndigheten. 10 § Ett nätföretag ska betala en förseningsavgift om de handlingar som anges i 9 § inte har kommit in till nätmyndigheten inom sju månader från räkenskapsårets utgång. Om företaget har beslutat om fortsatt bolagsstämma enligt 7 kap. 14 § andra stycket aktiebolagslagen (2005:551) eller om fortsatt föreningsstämma enligt 7 kap. 4 § tredje stycket lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar, ska dock företaget betala förseningsavgift först om handlingarna inte har kommit in inom nio månader från räkenskapsårets utgång. Avgiften ska uppgå till 10 000 kr. Om de handlingar som anges i 9 § inte har kommit in inom två månader från det att underrättelse avsändes till företaget om ett beslut om förseningsavgift enligt första stycket, ska företaget betala en ny förseningsavgift. Den nya avgiften ska uppgå till 10 000 kr. Om de handlingar som anges i 9 § inte har kommit in inom två månader från det att underrättelse avsändes till företaget om ett beslut om förseningsavgift enligt andra stycket, ska företaget betala en ny förseningsavgift. Den nya avgiften ska uppgå till 20 000 kr. 11 § Om registrering har skett av ett beslut om att företaget försatts i konkurs eller trätt i likvidation, får beslut om förseningsavgift inte meddelas. 12 § Har företaget inom föreskriven tid gett in de handlingar som anges i 9 § men har handlingarna någon brist som lätt kan avhjälpas, får nätmyndigheten meddela beslut om förseningsavgift endast om företaget har underrättats om bristen och fått tillfälle att avhjälpa den men inte gjort det inom den tid som angetts i underrättelsen. En sådan underrättelse får sändas med posten till den postadress som företaget senast har anmält hos nätmyndigheten. 13 § En förseningsavgift ska efterskänkas, om underlåtenheten att ge in handlingen framstår som ursäktlig med hänsyn till omständigheter som företaget inte har kunnat råda över. Avgiften ska också efterskänkas om det framstår som uppenbart oskäligt att ta ut den. Första stycket ska beaktas även om något yrkande om detta inte har framställts, om det föranleds av vad som har förekommit i ärendet. 14 § Om en förseningsavgift inte har betalats efter betalningsuppmaning, ska avgiften lämnas för indrivning. Bestämmelser om indrivning finns i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m. Vid indrivning får verkställighet enligt utsökningsbalken ske. 15 § Regeringen får meddela föreskrifter om att indrivning enligt 14 § inte behöver begäras för ringa belopp. 16 § Ett beslut om förseningsavgift får verkställas även om det inte har fått laga kraft. Om ett företag har rätt att få tillbaka betalad förseningsavgift på grund av en domstols beslut, ska ränta betalas på den återbetalade förseningsavgiften från och med månaden efter den då förseningsavgiften betalades in till och med den månad då återbetalning görs. I fråga om räntans storlek tillämpas 65 kap. 4 § tredje stycket skatteförfarandelagen (2011:1244). 6 kap. Tillgång till elnätet Anslutning till elnätet Skyldighet att ansluta en anläggning 1 § Den som har nätkoncession är, om det inte finns särskilda skäl, skyldig att på skäliga villkor ansluta en elektrisk anläggning till ledningen eller ledningsnätet. Avgifter och övriga villkor ska vara objektiva och icke-diskriminerande. I fråga om lokalnät gäller anslutningsskyldigheten endast anläggningar inom koncessionsområdet. Med anslutning av elektriska anläggningar avses också återinkoppling av en befintlig anläggning och höjning av avtalad effekt i en anslutningspunkt. 2 § Vill någon ansluta en elektrisk anläggning till en ledning som omfattas av en nätkoncession för linje i stället för till ett ledningsnät som omfattas av en nätkoncession för område, får den som har nätkoncessionen för linje göra anslutningen endast efter medgivande av den som har nätkoncession för området. Om sådant medgivande inte lämnas, får nätmyndigheten, om det finns särskilda skäl, meddela tillstånd till anslutningen. 3 § Ett nätföretag som är skyldigt att ansluta en anläggning enligt 1 § ska genomföra anslutningen inom skälig tid. Anslutningsskyldigheten ska fullgöras inom två år från det att nätföretaget har tagit emot en begäran om anslutning, om inte en längre tid är nödvändig med hänsyn till anslutningens omfattning och tekniska utformning eller det annars finns särskilda skäl. 4 § Ett nätföretag ska ha standardiserade rutiner för anslutning av elproduktionsanläggningar. Sådana rutiner ska, så långt det är möjligt och ändamålsenligt, säkerställa en snabb och enkel anslutning. Uppgifter om villkor för anslutning 5 § Ett nätföretag ska utan dröjsmål till den som begär det lämna skriftlig uppgift om de allmänna villkor som företaget tillämpar för anslutning. I samband med en begäran om en ny anslutning ska uppgift om avgift och övriga villkor för anslutningen lämnas inom skälig tid. Tidsplaner för anslutning 6 § Ett nätföretag som har tagit emot en ansökan om anslutning av en elproduktionsanläggning ska ange en tidsplan för handläggningen av ansökan. När uppgift enligt 5 § andra stycket lämnas i fråga om anslutning av en elproduktionsanläggning, ska nätföretaget även ange en tidsplan för anslutningen. Anslutningsavgifter 7 § Avgiften för anslutning till en ledning eller ett ledningsnät ska utformas så att nätföretagets skäliga kostnader för anslutningen täcks. Anslutningspunktens geografiska läge och den avtalade effekten i anslutningspunkten ska särskilt beaktas. Om staten enligt ett avtal med ett nätföretag har finansierat åtgärder som är nödvändiga för att öka elnätets kapacitet för att underlätta anslutningen av anläggningar för produktion av förnybar el, ska avgiften för anslutning utformas så att den som vill ansluta en anläggning ersätter nätföretagets kostnader för sådana åtgärder i den del som svarar mot anläggningens andel av den totala kapacitetsökningen. Detta gäller även om nätkoncessionen överlåts. 8 § Ett nätföretag ska offentliggöra principer för hur kostnaderna för teknisk anpassning ska fördelas vid anslutning till elnätet. Överföring av el Skyldighet att överföra el 9 § Ett nätföretag är skyldigt att på skäliga villkor överföra el för annans räkning. Avgifter och övriga villkor ska vara objektiva och icke-diskriminerande. Rätt att använda elnätet inom landet 10 § Villkoren för överföring av el ska utformas så, att betald anslutningsavgift ger rätt att använda elnätet inom landet, med undantag för utlandsförbindelser med en spänning som understiger 220 kilovolt. God kvalitet på överföringen av el 11 § Överföring av el för annans räkning ska vara av god kvalitet. Ett nätföretag är skyldigt att avhjälpa brister hos överföringen i den utsträckning kostnaderna för att avhjälpa bristerna är rimliga i förhållande till de olägenheter för elanvändarna som är förknippade med bristerna. 12 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilka krav som ska vara uppfyllda för att överföringen av el ska vara av god kvalitet. Uppgifter om villkor för överföring 13 § Ett nätföretag ska utan dröjsmål till den som begär det lämna skriftlig uppgift om avgifter och övriga villkor för överföring av el. Nätföretaget ska även offentliggöra sådana uppgifter. Avgifter för överföring av el Allmänt om avgifter för överföring 14 § Avgifter för överföring av el ska utformas på ett sätt som är förenligt med ett effektivt utnyttjande av elnätet och en effektiv elproduktion och elanvändning. 15 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om hur avgifterna ska utformas för att främja ett effektivt utnyttjande av elnätet eller en effektiv elproduktion och elanvändning. Avgifter för lokal distribution 16 § Avgifter för överföring av el på lokalnät får inte utformas med hänsyn till var inom ett koncessionsområde en anslutning är belägen. Om ett eller flera koncessionsområden slås samman helt eller delvis ska enhetliga avgifter för det nya området börja tillämpas senast tre år efter sammanslagningen. 17 § I områden som redovisas samlat enligt 5 kap. 2 § andra stycket ska enhetliga avgifter tillämpas från den dag som nätmyndigheten anger i beslutet. Den dagen får inte infalla senare än fem år från beslutet om samlad redovisning eller beslutet om ändring av ett sådant beslut. Om samlad redovisning sker enligt 5 kap. 4 § andra stycket, ska vid tillämpningen av bestämmelserna i detta kapitel en ledning som omfattas av nätkoncession för linje som redovisas tillsammans med nätkoncession för område anses omfattas av nätkoncessionen för område. Avgifter för regional distribution 18 § På en regionledning får avgifterna för överföring av el för varje spänningsnivå inte utformas med hänsyn till var en uttagspunkt är belägen i förhållande till ledningens anslutning till ett annat nätföretags ledning som omfattas av nätkoncession för linje. Avgifter för en elektrisk anläggning som tar ut el direkt från en transformator på en regionledning ska utformas med utgångspunkt i avgifterna för spänningsnivån omedelbart före transformatorn med ett skäligt tillägg för nedtransformeringen. 19 § På en regionledning ska inom varje normalt spänningsintervall avgifterna för överföring av el utformas utifrån nätföretagets kostnader för samtliga regionledningar i hela landet som kan hänföras till respektive spänningsintervall. Den del av de beräknade kostnaderna som utgörs av betalning för överföring på transmissionsnät och andra regionledningar ska dock beaktas samlat endast för nätföretagets samtliga regionledningar inom en och samma region. Avgifter för transmission 20 § På ett transmissionsnät får avgifterna för överföring av el utformas med hänsyn till var på nätet en anslutningspunkt är belägen. Småskalig elproduktion 21 § En innehavare av en produktionsanläggning som kan leverera en effekt om högst 1 500 kilowatt ska för överföring av el betala endast en avgift som motsvarar den årliga kostnaden för mätning och rapportering på nätföretagets ledningar. Innehavaren ska dessutom betala en engångsavgift för anslutning. Om flera sådana anläggningar som finns i närheten av varandra gemensamt matar in el på ledningsnätet, ska anläggningarna betraktas som separata anläggningar vid tillämpningen av första stycket. 22 § En elanvändare som har ett säkringsabonnemang om högst 63 ampere och som producerar el vars inmatning kan ske med en effekt om högst 43,5 kilowatt ska inte betala någon avgift för inmatningen. Fakturering 23 § Nätföretag får inte debitera någon avgift för att tillhandahålla elanvändarna fakturor och faktureringsinformation om energianvändningen. Förhandsprövning av villkor 24 § Ett nätföretag får inte ingå avtal om tillträde till en ledning eller ett ledningsnät förrän de metoder som har använts för att utforma avtalsvillkoren har prövats av nätmyndigheten. Nätmyndigheten ska godkänna metoderna, om de kan antas leda till att villkoren i avtalen är objektiva och icke-diskriminerande. Prövningen ska dock inte omfatta metoder för att utforma avgifter för anslutning eller överföring. Om nätmyndigheten inte godkänner de metoder som föreslås i en ansökan, ska myndigheten i beslutet ange de metoder som i stället ska tillämpas. Beslut enligt första och andra styckena gäller omedelbart. Nätmyndigheten ska delge beslutet enligt 49 § första stycket 1 och andra stycket delgivningslagen (2010:1932). Prövning av tvister 25 § Tvister om ett nätföretags skyldigheter enligt 1, 3, 21 och 22 §§ tas upp av nätmyndigheten. 26 § Om en sådan tvist som anges i 25 § gäller ett nätföretags skyldigheter enligt 1 eller 3 §, ska beslut i ärendet fattas inom två månader från det att ansökan om prövning kommit in till nätmyndigheten. Om myndigheten behöver ytterligare tid för att avgöra ärendet får nätmyndigheten förlänga tiden med två månader eller, om sökanden medger det, med den ytterligare tid som kan behövas för att ärendet ska kunna avgöras. Nätmyndighetens beslut gäller omedelbart. 27 § En sådan tvist som anges i 25 § ska inte prövas, om ansökan om prövning kommit in till nätmyndigheten senare än två år efter det att nätföretaget sänt ett skriftligt ställningstagande till berörd part under dennes senaste kända adress. 7 kap. Intäktsram för nätverksamhet Fastställande av en intäktsram 1 § En intäktsram ska fastställas i förväg för varje tillsynsperiod. I 14-18 §§ finns särskilda bestämmelser om fastställande av intäktsramar för intäkter från olika ledningar eller ledningsnät. 2 § Ett nätföretag ska till nätmyndigheten lämna de uppgifter som myndigheten behöver för att fastställa en intäktsram. 3 § Nätmyndigheten ska meddela beslut om fastställande av intäktsramen senast två månader innan tillsynsperioden börjar. Det ska framgå av beslutet vilka uppgifter och metoder som har använts vid fastställandet av ramen. 4 § En tillsynsperiod ska vara fyra kalenderår, om det inte finns särskilda skäl för en annan tidsperiod. Intäktsramens storlek 5 § Intäktsramen ska täcka skäliga kostnader för att bedriva nätverksamhet under tillsynsperioden och ge en rimlig avkastning på det kapital som krävs för att bedriva verksamheten (kapitalbas). Skäliga kostnader 6 § Som skäliga kostnader för att bedriva nätverksamheten ska anses kostnader för en ändamålsenlig och effektiv drift av en nätverksamhet med likartade objektiva förutsättningar. Kostnad för avbrottsersättning enligt 15 kap. ska inte anses vara en skälig kostnad enligt första stycket. 7 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om vad som ska anses vara skäliga kostnader för att bedriva nätverksamhet och hur sådana kostnader ska beräknas. Rimlig avkastning 8 § Kapitalbasen ska beräknas med utgångspunkt i de tillgångar som nätföretaget använder för att bedriva nätverksamheten. Vidare ska hänsyn tas till investeringar och avskrivningar under tillsynsperioden. En tillgång som inte behövs för att bedriva verksamheten ska anses ingå i kapitalbasen, om det skulle vara oskäligt mot nätföretaget att bortse från tillgången. 9 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela 1. ytterligare föreskrifter om hur kapitalbasen ska beräknas, och 2. föreskrifter om beräkningen av en rimlig avkastning på kapitalbasen. Kvaliteten i nätverksamheten 10 § När intäktsramen bestäms ska hänsyn tas till kvaliteten i nätverksamheten. En sådan bedömning får medföra en ökning eller minskning av vad som anses vara en rimlig avkastning på kapitalbasen. Vid bedömningen enligt första stycket ska ett avbrott i överföringen av el beaktas endast om avbrottet inte medför skadeståndsskyldighet för nätföretaget eller ger rätt till avbrottsersättning enligt 15 kap. 11 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vad som avses med kvaliteten i nätverksamheten vid en bedömning enligt 10 §. Effektivt utnyttjande av elnätet 12 § När intäktsramen bestäms ska hänsyn tas till i vilken utsträckning nätverksamheten bedrivs på ett sätt som är förenligt med eller bidrar till ett effektivt utnyttjande av elnätet. En sådan bedömning får medföra en ökning eller minskning av vad som anses vara en rimlig avkastning på kapitalbasen. 13 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vad som avses med ett effektivt utnyttjande av elnätet. Olika ledningar eller ledningsnät Intäkter från ett lokalnät 14 § Vid fastställande av en intäktsram för intäkter från ett lokalnät ska intäktsramen fastställas för varje koncessionsområde för sig. Om nätmyndigheten enligt 5 kap. 2 § andra stycket har medgivit att flera nätkoncessioner för område får redovisas samlat, ska dock dessa vid fastställandet av intäktsramen anses utgöra ett koncessionsområde. Om samlad redovisning sker enligt 5 kap. 4 § andra stycket, ska nätkoncessionerna vid fastställandet av intäktsramen anses utgöra en nätkoncession för område. Intäkter från en regionledning 15 § Vid fastställande av en intäktsram för intäkter från en regionledning ska intäktsramen fastställas samlat för nätföretagets samtliga regionledningar i hela landet. Intäkter från ett transmissionsnät 16 § En intäktsram ska fastställas för intäkter från ett transmissionsnät. 17 § Om ett transmissionsnätsföretag är funktionsansvarig myndighet, ska den del av verksamheten som inte kan hänföras till en viss kund eller kundkategori anses ingå i nätverksamheten. Om transmissionsnätsföretaget deltar i europeiskt samarbete, som syftar till att utveckla och vidmakthålla en fungerande europeisk marknad för el, ska även den verksamheten anses ingå i nätverksamheten. 18 § Om ett transmissionsnätsföretag, som är en statlig myndighet, har finansierat en förstärkning av elnätet enligt ett sådant avtal som avses i 6 kap. 7 § andra stycket, ska transmissionsnätsföretagets kostnader med anledning av avtalet anses ha uppstått i företagets nätverksamhet. Intäkter med anledning av avtalet ska anses vara intäkter från transmission. Omprövning av intäktsramen under tillsynsperioden 19 § På ansökan av nätföretaget om omprövning kan nätmyndigheten ändra en fastställd intäktsram under tillsynsperioden, om det finns omständigheter som bedöms medföra en väsentlig ökning av intäktsramen vid en omprövning enligt 21 § eller om det annars finns särskilda skäl. En ansökan om omprövning ska handläggas skyndsamt. 20 § Nätmyndigheten ska ändra en fastställd intäktsram under tillsynsperioden om 1. det nätföretag som beslutet gäller har lämnat oriktiga eller bristfälliga uppgifter som i mer än ringa omfattning har inverkat på intäktsramens storlek, 2. beslutet har fattats på ett uppenbart felaktigt eller ofullständigt underlag och detta i mer än ringa omfattning har inverkat på intäktsramens storlek, eller 3. det annars finns särskilda skäl. Omprövning av intäktsramen efter tillsynsperioden 21 § Nätmyndigheten ska ompröva den fastställda intäktsramen efter tillsynsperiodens slut, om det finns skäl att anta att ramen är större eller mindre än vad som är motiverat av senare kända förhållanden. Om det inte finns särskilda hinder, ska ett beslut i frågan om ändring av intäktsramen meddelas senast tio månader efter tillsynsperiodens slut. Om nätmyndigheten avser att meddela beslut vid en senare tidpunkt, ska nätföretaget underrättas om det inom den nämnda tiden. Har en sådan underrättelse inte skett får myndigheten inte meddela ett omprövningsbeslut som är till nackdel för nätföretaget. 22 § Vid omprövning enligt 21 § ska nätmyndigheten kontrollera om de antaganden som legat till grund för beslutet om fastställande av intäktsram överensstämmer med det faktiska utfallet under perioden. Vid bedömningen ska nätmyndigheten tillämpa 5, 6, 8, 10 och 12 §§ och föreskrifter som har meddelats i anslutning till dessa bestämmelser. Nätmyndigheten ska utgå från de uppgifter och metoder som myndigheten har använt vid fastställandet av intäktsramen och som framgår av beslutet om fastställande. Omprövning under eller efter tillsynsperioden 23 § Om en allmän förvaltningsdomstol har ändrat ett beslut om intäktsram för ett nätföretag och grunden för ändring av det beslutet är tillämplig även för ett annat nätföretag, ska nätmyndigheten efter ansökan av det senare nätföretaget, ompröva det beslut om intäktsram som gäller för det företaget. En ansökan om omprövning ska ha kommit in till nätmyndigheten inom tre månader efter det att domstolens avgörande fått laga kraft. 24 § Nätmyndigheten ska ompröva ett beslut om intäktsramen för en tillsynsperiod, om myndigheten eller en allmän förvaltningsdomstol har beslutat om ändring i fråga om en tidigare tillsynsperiod och det avgörandet har fått laga kraft. Verkan av beslut 25 § Ett beslut av nätmyndigheten enligt 3, 20, 21, 23 och 24 §§ ska gälla trots att det överklagas. Beräkning av intäkter 26 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om hur nätföretagens intäkter under en tillsynsperiod ska beräknas vid avstämning mot intäktsramen. Avvikelser från intäktsramen 27 § Om de samlade intäkterna från nätverksamheten under tillsynsperioden har avvikit från intäktsramen, ska det belopp med vilket intäkterna överstigit eller understigit intäktsramen minska respektive öka ramen för den påföljande tillsynsperioden. 28 § Om de samlade intäkterna från nätverksamheten under tillsynsperioden har överstigit intäktsramen med mer än fem procent, ska ett överdebiteringstillägg beräknat enligt andra stycket minska intäktsramen för den påföljande tillsynsperioden. Beräkningen av överdebiteringstillägget ska grundas på den del av de samlade intäkterna från nätverksamheten som överstiger intäktsramen. Överdebiteringstillägget ska beräknas efter en räntesats som motsvarar den genomsnittliga referensränta enligt 9 § räntelagen (1975:635) som under tillsynsperioden fastställts av Riksbanken med ett tillägg av femton procentenheter. Överlåtelse av nätkoncession 29 § Om ett nätföretag under en tillsynsperiod överlåter en nätkoncession, ska den fastställda intäktsramen enligt 1 § fortsätta att gälla för övertagaren av koncessionen. Övertagaren träder även i övrigt i överlåtarens ställe när det gäller tillämpningen av bestämmelserna i detta kapitel på nätkoncessionen. Om en intäktsram har fastställts för den överlåtna nätkoncessionen tillsammans med annan nätkoncession, ska överlåtaren och övertagaren fördela intäktsramen proportionerligt i förhållande till hur stor del av kapitalbasen som överlåtits. Motsvarande gäller för intäkter som överstiger eller understiger intäktsramen samt överdebiteringstillägg. Om det finns särskilda skäl, får fördelningen göras på ett annat sätt. 30 § En fördelning enligt 29 § andra stycket ska godkännas före överlåtelsen. Fråga om godkännande prövas av nätmyndigheten. Regeringen ska dock pröva frågan, om ärendet avser en utlandsförbindelse. Ett förslag till fördelning ska lämnas in till nätmyndigheten tillsammans med de uppgifter som krävs för att pröva förslaget. Om ärendet avser en utlandsförbindelse, ska nätmyndigheten utreda frågan och därefter med eget yttrande överlämna ärendet till regeringens prövning. Frågan om godkännande av förslaget ska handläggas skyndsamt. Ändring av koncessionsgränser 31 § Det som sägs om överlåtelse av nätkoncession i 29 § andra stycket gäller i tillämpliga delar vid beslut om ändring av gränserna för en nätkoncession för område enligt 2 kap. 20 §. Nätmyndigheten beslutar om fördelningen av intäktsramen vid ändring av koncessionsgränser. Skyldighet att lämna uppgifter 32 § Ett nätföretag ska till nätmyndigheten lämna de uppgifter som behövs för en prövning enligt 20, 21, 24 och 31 §§. 8 kap. Mätning av överförd el Skyldighet att mäta överförd el 1 § Ett nätföretag är skyldigt att mäta och registrera mängden överförd el. 2 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om 1. mätning och registrering enligt 1 §, 2. skyldighet för nätföretag att utföra beräkningar av mängden överförd el, och 3. de funktionskrav som mätsystem och mätutrustning ska uppfylla. Rapportering 3 § Ett nätföretag ska på begäran rapportera resultaten av de mätningar som görs enligt 1 § till ett företag som elanvändaren eller elproducenten har utsett. 4 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela 1. ytterligare föreskrifter om skyldighet att rapportera mätresultat, och 2. föreskrifter om skyldighet att rapportera beräkningar av mängden överförd el. Kostnader för mätning 5 § En elanvändare som begär att elförbrukningen ska mätas på annat sätt än enligt föreskrifter som meddelats med stöd av 2 § 1 ska av nätföretaget debiteras merkostnaden för denna mätning och för rapporteringen av resultaten av dessa mätningar. Om mätningen av elanvändarens förbrukning då kräver en annan mätutrustning än vid mätning enligt de nämnda föreskrifterna, ska elanvändaren debiteras kostnaden för mätaren med tillhörande insamlingsutrustning och för dess installation i uttagspunkten. Trots det som sägs i första stycket får en elanvändare inte debiteras merkostnader för att den har 1. ingått ett avtal om leverans av el som förutsätter att mängden överförd el ska mätas per timme, eller 2. begärt att nätföretaget ska lämna information som visar elanvändarens förbrukning per timme. 6 § Nätföretaget ska debitera en elproducent kostnaden för en mätare med tillhörande insamlingsutrustning och för dess installation i inmatningspunkten hos elproducenten. Detta gäller dock inte de elproducenter som avses i 6 kap. 21 §. 7 § Ett nätföretag får debitera enskilda elanvändare och elproducenter kostnader för mätning endast i den utsträckning som anges i 5 och 6 §§. Prövning av tvister 8 § Tvister om debitering av kostnader enligt 5 eller 6 § tas upp av nätmyndigheten. En tvist ska dock inte prövas om ansökan om prövning kommit in till nätmyndigheten senare än två år efter det att nätföretaget sänt ett skriftligt ställningstagande till berörd part under dennes senaste kända adress. 9 kap. Leveranssäkerhet Funktionskravet 1 § Ett nätföretag ska se till att avbrott i överföringen av el till en elanvändare aldrig överstiger tjugofyra timmar eller den kortare tid som följer av 6 kap. 11 § eller av föreskrifter som meddelats med stöd av 6 kap. 12 §. Första stycket gäller inte om nätföretaget visar att avbrottet beror på ett hinder utanför företagets kontroll som företaget inte skäligen kunde förväntas ha räknat med och vars följder det inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit. Dispens från funktionskravet 2 § Nätmyndigheten får i det enskilda fallet ge dispens från kravet i 1 § i en del av ett koncessionsområde om 1. kravet är oskäligt betungande med hänsyn till nätföretagets ekonomiska situation, eller 2. det finns synnerliga skäl. Dispens får ges i sammanlagt högst tre år. Underlag och information om leveranssäkerhet 3 § Ett distributionsnätsföretag ska årligen upprätta 1. en risk- och sårbarhetsanalys avseende leveranssäkerheten i elnätet, och 2. en åtgärdsplan som visar hur leveranssäkerheten i det egna elnätet ska förbättras. En redovisning baserad på risk- och sårbarhetsanalysen och åtgärdsplanen ska ges in till nätmyndigheten. 4 § Ett distributionsnätsföretag ska informera elanvändarna om leveranssäkerheten i elnätet och om rätten till skadestånd enligt 14 kap. och avbrottsersättning enligt 15 kap. 5 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om 1. innehåll i samt redovisning och offentliggörande av analyser och åtgärdsplaner enligt 3 §, 2. information till elanvändarna enligt 4 §, och 3. skyldighet att rapportera elavbrott till den myndighet som regeringen bestämmer. Undantag i vissa fall 6 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om undantag från kraven i 3 och 4 §§ i fråga om ledningar som i huvudsak matar in el från anläggningar för produktion av förnybar el. 7 § Nätmyndigheten ska i det enskilda fallet, på ansökan av innehavaren av en ledning eller den som avser att bygga en ledning, meddela ett bindande besked om huruvida ledningen omfattas av föreskrifter om undantag enligt 6 §. Ett bindande besked får förenas med villkor. Dessa ska framgå av beskedet. - - - 17 kap. Tillsyn m.m. Nätmyndigheten 1 § Nätmyndigheten utövar tillsyn över att denna lag, föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen och villkor som har meddelats med stöd av lagen följs. Tillsynen omfattar inte bestämmelserna i 10 och 14-16 kap. och inte heller att elhandelsföretagen fullgör sina skyldigheter enligt 11 kap. 2 § Nätmyndigheten är nationell tillsynsmyndighet enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/72/EG av den 13 juli 2009 om gemensamma regler för den inre marknaden för el och om upphävande av direktiv 2003/54/EG, i den ursprungliga lydelsen, och ska fullgöra tillsynsmyndighetens uppgifter enligt direktivet och rättsakter som har antagits på grundval av direktivet. Detta gäller dock inte om det följer av lag eller förordning att uppgiften ska fullgöras av en annan myndighet. 3 § Nätmyndigheten utövar tillsyn över att nätföretag, elhandelsföretag och andra aktörer på elmarknaden följer Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 714/2009 av den 13 juli 2009 om villkor för tillträde till nät för gränsöverskridande elhandel och om upphävande av förordning (EG) nr 1228/2003 och rättsakter som Europeiska kommissionen har antagit på grundval av förordningen. Detta gäller dock inte om det följer av lag eller förordning att tillsynen ska utövas av en annan myndighet. Tillsynsmyndighet i frågor som avser driftsäkerheten 4 § Den myndighet som regeringen bestämmer utövar tillsyn över att elhandelsföretag, elproducenter, elanvändare och nätföretag följer 10 kap. och föreskrifter eller villkor som har meddelats i anslutning till det kapitlet. Rätt att få upplysningar och ta del av handlingar 5 § En tillsynsmyndighet har rätt att på begäran få de upplysningar och ta del av de handlingar som behövs för tillsynen. Förelägganden 6 § En tillsynsmyndighet får meddela de förelägganden som behövs för att trygga efterlevnaden av de föreskrifter och villkor som omfattas av tillsynen. Ett beslut om föreläggande får förenas med vite. Ett föreläggande gäller omedelbart, om det 1. avser driftsäkerheten hos det nationella elsystemet, 2. avser riktigheten av lämnade uppgifter enligt 12 kap. 19 §, 3. avser skyldigheten att lämna upplysningar och handlingar enligt 5 §, eller 4. har meddelats med anledning av en anmälan enligt 8 § första stycket. Tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen 7 § För tillsyn som avser driftsäkerheten hos det nationella elsystemet har tillsynsmyndigheten rätt att få tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen som har anknytning till den verksamhet som tillsynen avser. Denna rätt omfattar inte bostäder. Polismyndigheten ska på begäran lämna tillsynsmyndigheten den hjälp som behövs vid tillämpningen av första stycket. Tidsfrister för beslut efter anmälan mot ett nätföretag 8 § Nätmyndigheten ska fatta beslut i ett ärende inom två månader från det att en anmälan kom in till myndigheten om anmälan 1. har lämnats in av någon som har ett intresse i saken, och 2. innehåller ett påstående att ett nätföretag inte följer bestämmelser som omfattas av nätmyndighetens tillsyn enligt 1 §. Om nätmyndigheten behöver ytterligare tid för att avgöra ärendet får myndigheten förlänga tiden med två månader eller, om sökanden medger det, med den ytterligare tid som kan behövas för att ärendet ska kunna avgöras. Första och andra styckena gäller inte nätföretagets skyldigheter enligt 4 kap. 23 §, 6 kap. 1, 3, 21 och 22 §§ och 8 kap. 5 och 6 §§. Ärenden om undantag enligt förordning (EG) nr 714/2009 9 § Ärenden om undantag enligt artikel 17.1, 17.2 och 17.3 i förordning (EG) nr 714/2009 prövas av regeringen. Nätmyndigheten ska utreda ärenden som anges i första stycket och därefter, med eget yttrande, överlämna ärendet till regeringens prövning. Nätmyndigheten ska i samband med överlämnandet offentliggöra sitt yttrande. I fall som avses i artikel 17.5 i förordning (EG) nr 714/2009 ska regeringen meddela beslut efter yttrande från byrån för samarbete mellan energitillsynsmyndigheter. Ändring eller upphävande av beslut efter begäran av Europeiska kommissionen 10 § I ett beslut av nätmyndigheten enligt sådana riktlinjer som har antagits med stöd av förordning (EG) nr 714/2009 ska det anges att beslutet kan komma att ändras eller upphävas efter begäran av Europeiska kommissionen. Skyldighet att underrätta myndighet om avbrytande av överföringen av el 11 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldighet för nätföretag att underrätta en myndighet om avbrytande av överföringen av el till elanvändare och skälen till avbrytandet. Bevarande av information 12 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldighet för elhandelsföretag att dokumentera och bevara uppgifter om leveransavtal, derivatinstrument och transaktioner som gäller sådana avtal eller instrument samt att på begäran lämna sådana uppgifter till en svensk myndighet eller Europeiska kommissionen. Avgifter för myndighets verksamhet 13 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om avgifter för myndighets verksamhet som sker med stöd av denna lag. - - - 19 kap. Överklagande Överklagande i frågor om nätkoncession och återställningsåtgärder Överklagande till regeringen 1 § Nätmyndighetens beslut enligt 2 kap. 1, 7-9, 22, 24, 25, 27, 35, 37, 39 och 42 §§ får överklagas till regeringen, om ärendet avser en ledning som ingår i ett transmissionsnät. Detsamma gäller beslut att inte inleda en omprövning efter en ansökan som avses i 2 kap. 28 §, om ärendet avser en ledning som ingår i ett transmissionsnät eller avser en utlandsförbindelse. Överklagande till mark- och miljödomstol 2 § Andra beslut av nätmyndigheten enligt 2 kap. än dem som anges i 1 § får överklagas till mark- och miljödomstol. Beslut enligt 2 kap. 28 § att inleda en omprövning får inte överklagas. Överklagande till allmän förvaltningsdomstol 3 § Andra beslut av en förvaltningsmyndighet enligt denna lag än dem som avses i 1 och 2 §§ får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Nätmyndighetens beslut enligt 7 kap. 19 § och den funktionsansvariga myndighetens beslut enligt 10 kap. 2 och 4 §§ får inte överklagas. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Miljöorganisationers rätt att överklaga 4 § En sådan ideell förening eller annan juridisk person som avses i 16 kap. 13 § miljöbalken får överklaga nätmyndighetens beslut enligt 2 kap. 1, 7-9, 22, 24, 25, 27, 35, 37, 39 och 42 §§ samt beslut att inte inleda en omprövning efter en ansökan som avses i 2 kap.28 §, om beslutet avser anläggningar för starkströmsluftledning med en spänning på minst 220 kilovolt och en längd av minst 15 kilometer. Hur beslut överklagas 5 § Bestämmelser om hur beslut överklagas och överklagandetiden finns i 43 och 44 §§ förvaltningslagen (2017:000). När det gäller sådana beslut som ska kungöras enligt 2 kap. 45 § räknas dock tiden för överklagande, för den som inte ska delges beslutet enligt 2 kap. 44 §, från den dag som infaller en vecka efter det att beslutet har kungjorts i Post- och Inrikes Tidningar. Den som vill överklaga ett beslut med stöd av 4 § ska göra det innan tiden för överklagande har gått ut för parterna. 1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2019. 2. Genom lagen upphävs ellagen (1997:857). 3. Bestämmelserna i 5 b § lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser för elektriska anläggningar ska fortfarande gälla för ledningar som före den 1 januari 1998 har dragits fram efter expropriation. Det som i den paragrafen sägs om fastighetsdomstol ska gälla mark- och miljödomstol. 4. Om en ledning har dragits fram före den 1 juli 1982 tillämpas 2 kap. 47 § endast om ledningen var i bruk nämnda dag eller togs i bruk därefter och återställningsåtgärder behövs från allmän synpunkt. 5. Om ett ärende om prövning av nätkoncession har inletts före den 1 januari 1999, ska ärendet handläggas och bedömas enligt 2 kap. ellagen (1997:857) i dess ursprungliga lydelse. Bestämmelserna om miljökvalitetsnormer i miljöbalken ska dock tillämpas. 6. Den som före den 1 januari 1998 har beviljats nätkoncession för en utlandsförbindelse och inte är ett transmissionsnätsföretag eller en juridisk person där ett sådant företag har ett bestämmande inflytande får inneha nätkoncessionen trots 2 kap. 16 § andra stycket första meningen. I fråga om en sådan nätkoncession tillämpas inte 2 kap. 43 § första stycket 3. 7. En nätkoncession för linje som meddelats före den 1 juni 2013 ska anses vara en sådan nätkoncession för linje som enligt 2 kap. 21 § andra stycket gäller för en viss tid, om den senast bestämda giltighetstiden är kortare än tjugofem år eller nätkoncessionshavaren före nämnda dag har ansökt om att giltighetstiden ska förlängas med en kortare tid än fyrtio år. Detta innebär inte att den giltighetstid som redan har bestämts begränsas. 8. En ansökan, som har lämnats in före den 1 juni 2013, om förlängning av giltighetstiden för en nätkoncession för linje med fyrtio år ska prövas i sak, om nätkoncessionshavaren har begärt det före utgången av november 2013. Ansökan ska i sådant fall behandlas som en ansökan enligt 2 kap. 22 § om att nätkoncessionen ska gälla tills vidare. 9. Ett beslut enligt 2 kap. 14 § ellagen (1997:857) i dess lydelse närmast före lagen (2013:207) om ändring i ellagen (1997:857) att förlänga giltighetstiden för en nätkoncession för linje med tjugofem år eller mer ska vid tillämpningen av 2 kap. 27 § jämställas med ett beslut att meddela nätkoncession. 10. Bestämmelsen i 5 kap. 1 § andra meningen tillämpas första gången i fråga om redovisning för det räkenskapsår som börjar den 1 januari 2019 eller närmast därefter. 11. Bestämmelserna i 4 kap. 6 och 7 §§ ellagen (1997:857) gäller fortfarande i fråga om tillstånd som har meddelats före ikraftträdandet. 12. Bestämmelserna i 6 kap. 24 § tillämpas inte på a) sådana avtal om tillträde till en ledning eller ett ledningsnät som ett nätföretag har ingått före den 1 januari 2013, eller b) avtal som nätföretaget har ingått under tiden från det att en ansökan om metodprövning enligt 4 kap. 1 a § ellagen (1997:857) har lämnats in till nätmyndigheten till dess att myndigheten har meddelat beslut i ärendet, om ansökan har lämnats in före utgången av augusti 2012. 13. Allmän domstol får pröva ett mål som har inletts före ikraftträdandet trots 4 kap. 25 § första stycket, 6 kap. 25 § och 8 kap. 8 §. 14. Äldre föreskrifter gäller fortfarande i fråga om överklagande av beslut som har meddelats före ikraftträdandet. Förteckning över remissinstanserna Följande remissinstanser har lämnat remissvar över promemorian Elmarknadslag (Ds 2017:44): Affärsverket svenska kraftnät, Blekinge tekniska högskola, Boverket, Integritetsskyddsmyndigheten (tidigare Datainspektionen), Domstolsverket, Elsäkerhetsverket, Energiföretagen Sverige, Energimarknadsinspektionen, FAR, Fastighetsägarna Sverige, Finansinspektionen, Försvarets materielverk, Försvarets radioanstalt, Försvarsmakten, Förvaltningsrätten i Falun, Förvaltningsrätten i Linköping, Göta Hovrätt, Göteborgs universitet (Juridiska institutionen), HSB Riksförbund, Hörby kommun, Kammarrätten i Jönköping, Kommerskollegium, Konkurrensverket, Konsumentverket, Kungl. Tekniska högskolan, Lantbrukarnas riksförbund, Lantmäteriet, Lindesbergs kommun, Ljusdals kommun, Lunds kommun, Lunds universitet, Länsstyrelsen i Gävleborgs län, Länsstyrelsen i Skåne län, Länsstyrelsen i Västerbottens län, Länsstyrelsen i Västra Götalands län, Länsstyrelsen i Örebro län, Mark- och miljödomstolen vid Nacka tingsrätt, Mark- och miljööverdomstolen, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Naturvårdsverket, Oberoende elhandlare, Piteå kommun, Post- och telestyrelsen, Riksantikvarieämbetet, Riksrevisionen, Regelrådet, Sala kommun, Skatteverket, Skogen, Kemin, Gruvorna och Stålet (SKGS), Statens energimyndighet, Statens fastighetsverk, Svensk Solenergi, Svensk Vindkraftförening, Sveriges advokatsamfund, Sveriges Allmännytta Bostadsföretag (tidigare SABO), Sveriges Energiföreningars Riksorganisation (SERO), Sveriges Kommuner och Regioner (tidigare SKL), Tanums kommun, Teknikföretagen, Trafikverket, Umeå tingsrätt, Uppsala universitet (Juridiska fakultetsnämnden) och Åtvidabergs kommun. Yttranden har också inkommit från Elinorr, Elöverkänsligas Riksförbund, E.ON Sverige AB, Riksbyggen, Skellefteå Kraft AB, Solelkommissionen och Vattenfall AB. Följande remissinstanser har inte svarat eller angett att de avstår från att lämna några synpunkter: Arjeplogs kommun, Arvika kommun, Bengtsfors kommun, Bodens kommun, Borås kommun, Botkyrka kommun, Branschföreningen Tågoperatörerna, Energigas Sverige, Energikontoren Sverige, Företagarna, Göteborgs kommun, Karlsborgs kommun, Karlskrona kommun, Konsumenternas Energimarknadsbyrå, Konsumentvägledarnas Förening, Krokoms kommun, LRF Skogsägarna, Länsstyrelsen i Kronobergs län, Länsstyrelsen i Södermanlands län, Malung-Sälens kommun, Naturskyddsföreningen, Nordanstigs kommun, Nord Pool Spot AB, Näringslivets Regelnämnd, Olofströms kommun, Region Gotland, Skellefteå kommun, Skogsstyrelsen, Smedjebackens kommun, Staffanstorps kommun, Statens jordbruksverk, Styrelsen för ackreditering och teknisk kontroll, Svensk Elbrukarförening, Svensk Vattenkraftförening, Svensk Vindenergi, Svenska Elnätsupproret, Svenskt näringsliv, Sveriges Konsumenter, Ulricehamns kommun, Vetlanda kommun, Villaägarnas Riksförbund, Växjö kommun och Östersunds kommun. Sammanfattning av Nätkoncessionsutredningens betänkande Moderna tillståndsprocesser för elnät (SOU 2019:30) Bakgrund Elnätet är en grundläggande infrastruktur i vårt samhälle. Ett robust elnät är även en viktig beståndsdel för Sveriges krisberedskap och totalförsvarets behov. Det är därför avgörande att reglerna som styr elnätet är väl i takt med samhällsutvecklingen. Med en ökad produktion av väderberoende el och en ökad småskalig elproduktion är det viktigt med ett regelverk som tillåter och möjliggör en effektiv anpassning till nya förutsättningar. En ökad elektrifiering av samhället, bland annat inom transportsektor och industri, kommer att påverka elnätet och ställa nya krav på det. En möjlig utveckling är också att vissa verksamheter, bostäder eller mindre områden vill ha ett eget elnät för att fördela och styra användning och produktion av el internt. Den europeiska lagstiftning som kontinuerligt arbetas fram inom EU, bland annat i syfte att uppnå en gemensam elmarknad, ställer även den nya krav på den svenska lagstiftningen. Privatpersoner och företag har rätt att förutsätta att villkor skapas för en effektiv och hållbar energianvändning och en kostnadseffektiv svensk energiförsörjning med låg inverkan på hälsa, miljö och klimat, vilket också varit målet för svensk energipolitik under lång tid. Ett framtida elnät måste klara de utmaningar som förutses, med stora variationer i såväl effektbehov som effekttillförsel, på ett kostnadseffektivt sätt. Det kan ifrågasättas om rådande regelverk gällande tillstånd för att få bygga och använda elnät - nätkoncessioner - ger elnätets aktörer rätt förutsättningar för att möta de krav som ställs på dagens och framtidens energisystem. Kraven på flexibilitet och effektivitet ökar för anslutning av elproduktion från förnybara källor, men också för anslutning av nya elintensiva verksamheter. Energiöverenskommelsen, som slöts mellan fem riksdagspartier (S, M, MP, C och KD) i juni 2016, innefattar ett mål om att Sverige år 2040 ska ha en helt och hållet förnybar elproduktion. Energipolitiken ska skapa villkor för en effektiv och hållbar energianvändning och en kostnadseffektiv svensk energiförsörjning med låg negativ påverkan på hälsa, miljö och klimat samt underlätta omställningen till ett hållbart samhälle. Energiöverenskommelsen följdes av regeringens proposition om energipolitikens inriktning (prop. 2017/18:228). Av propositionen framgår bland annat att överföringskapaciteten i elnätet ska öka, att Sverige ska arbeta för att sammanlänkningen inom EU ska öka och att regelverken kring elnätet kontinuerligt ska utvecklas. Utredningens uppdrag Vårt uppdrag har enligt direktivet (dir. 2018:6) varit att se över regelverket för nätkoncessioner så att det inte skapar osäkerhet eller sätter upp onödiga hinder för energiaktörer, samtidigt som övriga samhällsintressen ska skyddas. Ambitionen är att skapa ett modernt, tydligt och ändamålsenligt regelverk. Vi ska: * lämna författningsförslag som moderniserar, förenklar och förbättrar elnätsregelverket, * beakta elnätets betydelse som grundläggande infrastruktur, och * se till att förslag samverkar med andra förslag som lagts och läggs. Därigenom bidrar utredningen till att möjliggöra omställningen till förnybar elproduktion. Uppdraget är fokuserat kring fyra teman: koncessionsplikt och undantag från koncessionsplikt, en mer miljöbalkslik prövning och rättskraft, samredovisning av elnät och en studie av om nätnivåerna bör ändras. En konsekvensanalys har tagits fram för de författningsförslag som utredningen presenterar. Utredningens förslag och bedömningar Vi lämnar utifrån vårt uppdrag följande förslag och gör följande bedömningar. Koncessionsplikten och regleringen av elnät (kapitel 4) Det legala monopol som följer av nätkoncessioner möjliggör att nätföretagen kan realisera de skalfördelar som finns i verksamheten. Koncessionsplikten innebär även en möjlighet att pröva nätföretagets lämplighet att bedriva nätverksamhet. Den generella koncessionsplikten för starkströmsledningar bör därför behållas, likaså indelningen i nätkoncessioner för område och linje. Alla elledningar behöver inte tillstånd, men regelverket om undantag från koncessionsplikt måste kunna utvecklas och förtydligas allteftersom förutsättningarna ändras. Nätmyndigheten bör därför få ett bemyndigande att i föreskrifter fastställa undantag från kravet på nätkoncession. Vi bedömer att dagens undantag behöver förändras bland annat genom ett utökat undantag för produktionsnät, ett nytt undantag för överföring av förnybar elproduktion m.m., ett utökat och förenklat undantag för fordons eller en trafikleds elbehov samt ett nytt undantag för överföring av lokalkraft mellan närliggande produktions- och överföringsanläggningar. De generella undantagen från koncessionsplikt bör kompletteras med en möjlighet för nätmyndigheten att, om särskilda skäl finns, kunna ge dispens från koncessionsplikten. Samtidigt bör möjligheten att få ett bindande besked om koncessionsplikt tas bort. Skyldigheter för nätföretag och övrig reglering enligt ellagen (1997:857) bör följa av att företaget bedriver nätverksamhet, det vill säga överför el för annans räkning med stöd av nätkoncession. Det finns fall där miljöprövning och ett skydd mot samhällsonyttiga infrastrukturer motiverar en koncessionsprövning även om ingen överföring sker för annans räkning. Detta gäller ledningar till en större industrianläggning eller från en produktionsanläggning som ägs av industrin respektive producenten. Enligt gällande regelverk omfattas även sådana ledningar av all reglering enligt ellagen. Denna ordning är både besvärlig och kostsam för de berörda företagen utan att någon nytta tillförs. Reglerna innebär även en ökad administration för nätmyndigheten. Koncessionerade ledningar som saknar externa kunder bör därför undantas från regleringen. Samtidigt bör nätmyndigheten få bemyndigande att i föreskrift reglera om och i vilken utsträckning ledningar som används utan stöd av nätkoncession ska omfattas av regleringen. Ett syfte med regleringen är att externa kunder på vissa icke koncessionerade nät ska ha möjlighet att byta elhandlare. Denna möjlighet förutsätter att mätning sker. Det bör därför tydliggöras att en inmatningspunkt, lika väl som en uttagspunkt, kan vara belägen på ett icke koncessionerat nät. Om mätning av flödet i en nätabonnemangspunkt delvis avser ett flöde som redan har blivit mätt i en intern uttagspunkt eller inmatningspunkt ska det flöde som mäts i den interna uttagspunkten eller inmatningspunkten kunna avräknas från flödet i nätabonnemangspunkten. Ett strängare krav på avbrottstid på uttagspunktsnivå än vad som följer av ellagen kan leda till att nya ledningar måste byggas, med kostnader och tidsåtgång till följd, utan att ledningen är efterfrågad av vare sig nätföretaget eller dess kunder. Vår bedömning är att sådana krav inte bör finnas i föreskrifter. För att minska administrationen och ledtiderna föreslår vi ett antal administrativa förändringar, så att det blir enklare att ändra, justera och ompröva hela eller delar av en befintlig nätkoncession för linje. Koncessionshavaren ska kunna ansöka om ändring eller justering av en befintlig nätkoncession för linje. Detta ska kunna göras även om det inte har gått 40 år sedan nätkoncessionen meddelades. En kort ledningssträcka med egen koncession, men som inte utgör en egen funktionell teknisk anläggning, ska kunna omprövas tillsammans med den övriga anläggningen även om det inte har gått 40 år sedan nätkoncessionen för den kortare sträckan meddelades. De bör också bli enklare att dela, sammanlägga och delvis överlåta nätkoncessioner. En nätkoncession ska kunna återkallas helt eller delvis om nätkoncessionen inte längre behövs för en ledning eller ett ledningsnät. Prövningsordningen för elledningar (kapitel 5) Nuvarande ordning med prövning av miljöpåverkan och allmän lämplighet hos nätmyndigheten bör kvarstå. En eventuell framtida övergång till miljötillstånd bör vara samordnad med en översyn av andra liknande tillstånd, till exempel koncessioner enligt lagen (1978:160) om vissa rörledningar och naturgaslagen (2005:403), och ta särskilt fokus på frågorna om hur besluten om miljötillstånd och allmän lämplighet förhåller sig till varandra och hur dubbel överklagbarhet kan undvikas. Detta för att få en enhetlig och ändamålsenlig lösning. Vi anser att fler ledningar ska kunna byggas med stöd av nätkoncession för område eller en prövning som motsvarar den för ledningar inom nätkoncession för område. Syftet är att på ett effektivt sätt minska behovet av tidskrävande processer för ledningar som behövs för kapacitetsförstärkning, nyanslutningar av nya elanvändare och elproducenter och åtgärder för att minska risken för elavbrott med en nivå på miljöhänsyn som redan är accepterad på flera håll i landet. Med denna ordning ska ledningar på samma spänningsnivå i ökad utsträckning prövas på ett likartat sätt. Vi föreslår därför att utbyggnaden av regionnätet på lägre spänningsnivåer ska kunna ske med stöd av nätkoncession för område. Nätkoncessioner för regionnätsområden ska dock inte omfattas av ett lika starkt legalt monopol som nätkoncessioner för område som avser lokalnät. Kopplingen mellan koncessionsform och hur en ledning ska redovisas bör ändras på så sätt att ledningar som omfattas av nätkoncession för lokalnätsområde ska redovisas som regionnät om ledningarna har regionnätsfunktion. En innehavare av nätkoncession för ett lokalnätsområde ska få tillåta andra nätföretag att bygga ledningar inom det område och den spänningsnivå som gäller för området. Frågorna om marktillträde och ledningsrätt har stor betydelse för den totala projekttiden. Om någon avser att bygga en ledning med stöd av nätkoncession ska länsstyrelsen få besluta om rätt för att få tillträde till en fastighet för detaljprojektering och den markundersökning (undersökningstillstånd) som krävs för att kunna precisera ledningssträckningen eller undersöka vilken påverkan verksamheten får på miljön. Förslaget är oberoende av om ledningen ska byggas med stöd av nätkoncession för linje eller område. Ellagen bör samtidigt förtydligas så att arbeten och undersökningar, som enbart sker i syfte att definiera var och hur en ledning ska byggas och vilken påverkan det får på miljön, inte ska anses ingå i byggandet av ledningen. En ökad möjlighet till delvis parallella processer hos nätmyndigheten och lantmäterimyndigheten skulle kunna förkorta den totala tiden för att få nödvändig markåtkomst för att få bygga en ledning. Det finns redan i dag en möjlighet för nätmyndigheten att medge att ledningsrättsförrättningen får inledas även om nätkoncessionen ännu inte har meddelats. För att öka tillämpningen av den bestämmelsen bör nätmyndighetens medgivande kunna begränsas till att endast avsevissa delar av förrättningen. Den som vill bedriva vattenverksamhet ska ha rådighet om vattenverksamheten behövs för elektrisk starkströmsledning för vilken nätkoncession för linje fordras. Genom kopplingen till nätkoncession bidrar förslaget till att i en ökad utsträckning samla miljöprövningen. Vi lämnar även förslag för, att inom gällande regelverk, förkorta och samordna projektprocessen. Nätmyndigheten bör ges i uppdrag att arbeta för en bättre samordning av projektprocessen. Vi vill i sammanhanget även lyfta nyttan av att berörda aktörer - elnätsbranschen, nätmyndigheten, länsstyrelsen och Lantmäteriet - upprätthåller och utvecklar den ömsesidiga dialogen om projektprocessen. Detta för att åstadkomma ökad likformighet över landet och mellan nätföretag samt för att myndigheternas hantering ska vara samordnade, till exempel hur beslut utformas. För att den resurskrävande projektprocessen inte ska vara förgäves bör kravet på särskilda skäl för att få en förlängd tid för att färdigställa en ledning tas bort vid första förlängningstillfället. Koncessionsprövningens omfattning och rättsliga status (kapitel 6) Investeringar i större elledningar är kostsamma och innebär också ett ingrepp i mark och miljö. Det är därför viktigt att de ledningar som byggs fyller ett tydligt behov. Vår bedömning är att prövningen av en lednings allmänna lämplighet ska ske på ett tydligt underlag och i enlighet med tydliga och transparenta principer. Även om hela miljöprövningen inte sker inom ramen för koncessionsprövningen, uppfyller nätkoncessioner för linje syftet att prövas utifrån miljöhänsyn. Några ändringar behövs inte heller avseende prövningen av koncessionsområdets lämplighet. För att bibehålla den faktiska kontrollen över elnätet inom landets gränser bör det införas ett funktionskrav på att driften av en ledning eller ett ledningsnät ska ske från Sverige. Vi ska enligt direktivet beakta elnätets betydelse som grundläggande infrastruktur. Detta i kombination med den praxis som utvecklats motiverar en översyn av regelverket avseende koncessionsbesluts rättskraft gentemot miljöbalken. Vi föreslår att ledningar, som med stöd av nätkoncession för linje används med en spänning om minst 130 kV, inte med stöd av miljöbalken ska få förbjudas avseende den funktion, i den sträckning eller i det huvudsakliga utförande som anges i koncessionsbeslutet. För att anpassa regelverket i ellagen till det som gäller enligt miljöbalken föreslår vi att rätten för miljöorganisationer att överklaga koncessionsbeslut ska utökas. Vi har tittat på förhållande mellan ellagen och plan- och bygglagen (2010:900). Vår bedömning är att någon ändring inte behöver göras i plan- och bygglagen för att undvika intressekonflikter mellan befintliga kraftledningar och nybyggnation. I stället bör Boverket på lämpligt sätt förtydliga hur regelverket ska tillämpas korrekt. Nätmyndigheten ska kunna besluta om verkställighet av ett beslut om nätkoncession om det är fråga om en ledning av mindre omfattning med begränsad påverkan på motstående intressen. Reglerna för samredovisning (kapitel 7) Kravet på geografisk närhet för samredovisning av lokalnätsområden bör tas bort. Vår bedömning är att förslaget kan genomföras utan att marknadens effektivitet försämras väsentligt. Däremot bör kravet på icke olämplig enhet kvarstå och samlad redovisning ska bara kunna genomföras inom nätföretagets lokalnät och inte mellan områden förlokalnät respektive regionnät. Detta eftersom den utjämning i tariffens nivå som blir följden innebär ett alltför stort avsteg från effektivt utformade nättariffer för överföring av el. Studie av om nätnivåerna bör ändras (kapitel 8) Den nuvarande spänningsgränsen för transmissionsnätet bör behållas tills vidare. Vi ser inte att en sänkt spänningsgräns för transmissionsledningar skulle innebära några uppenbara praktiska, regulatoriska och resursmässiga fördelar i förhållande till dagens ordning. Ikraftträdande och övergångsbestämmelser Flera av utredningens förslag kan även komma att beröra de förslag som Ei kommer att lämna inom ramen för sitt uppdrag att ta fram författningsförslag för genomförande av reviderad EU-lagstiftning inom elområdet, bland annat ett nytt elmarknadsdirektiv. Författningsförslagen är därför skrivna med den 1 januari 2021 för ikraftträdandet. Vi föreslår övergångsbestämmelser för de nya reglerna om samlad redovisning och undantag från koncessionsplikt. Konsekvenser Vi har som övergripande princip vid utvärderingen av befintligt regelverk utgått från att lika situationer ska hanteras lika. Vi bedömer att utbyggnad av regionnät på lägre spänningsnivåer i ökad utsträckning skulle kunna ske med stöd av nätkoncession för område, vilket leder till betydligt kortare processtid. Det kan också frigöra resurser för de projekt som har störst påverkan och störst betydelse. Ledtiderna för att få bygga elledningar ska kortas genom en bättre samordnad tillståndsprocess med ökad koordinering mellan tillståndsgivande myndigheter, tidigare marktillträde för detaljprojektering och undanröjande av processuella hinder. Det åtgärdspaket som vi föreslår kommer sammantaget att effektivisera och modernisera tillståndsprocessen för elnät. Förslagen kommer även att leda till en mer kostnadseffektiv energiomställning genom att underlätta anslutning och delning av elproduktionsanläggningar, underlätta elektrifieringen av transportsektorn och ta bort administrativa hinder för att uppgradera och modifiera delar av en befintlig starkströmsledning. Betänkandets lagförslag i relevanta delar Förslag till lag om ändring i ellagen (1997:857) Härigenom föreskrivs i fråga om ellagen (1997:857) dels att 2 kap. 12 § och 5 kap. 36 § ska upphöra att gälla, dels att 1 kap. 4 §, 2 kap. 1-2, 4-4 a, 7, 9, 15 b, 16-16 a och 18-19 §§, 3 kap. 1, 3-3 a, 6-7, 8 och 9 §§, 4 kap. 3 och 5 §§, 5 kap. 33 § och 13 kap. 5 och 9 §§ ska ha följande lydelse, dels att det ska införas tretton nya paragrafer, 1 kap. 4 b, 2 kap. 5 a-b, 7 a, 15 l-p, 18 a, 27 och 28 §§ och 3 kap. 3 b §, och närmast före 2 kap. 15 l, 15 o och 27 §§ nya rubriker av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 kap. 4 § Med nätverksamhet avses att ställa elektriska starkströmsledningar till förfogande för överföring av el. Till nätverksamhet hör också projektering, byggande och underhåll av ledningar, ställverk och transformatorstationer, anslutning av elektriska anläggningar, mätning och beräkning av överförd effekt och energi samt annan verksamhet som behövs för att överföra el på det elektriska nätet. Med nätverksamhet avses att med stöd av nätkoncession ställa elektriska starkströmsledningar till förfogande för överföring av el. Till nätverksamhet hör också projektering, byggande och underhåll av ledningar, ställverk och transformatorstationer, anslutning av elektriska anläggningar, mätning och beräkning av överförd effekt och energi samt annan verksamhet som behövs för att överföra el på det koncessionerade elektriska nätet. En koncessionshavare som endast överför el för egen räkning till uttagspunkter eller från inmatningspunkter som är belägna på koncessionshavarens ledning anses inte bedriva nätverksamhet. Med anslutning av elektriska anläggningar avses också återinkoppling av en befintlig anläggning och höjning av avtalad effekt i inmatnings- eller uttagspunkt. 4 b § Med nätföretag avses den som bedriver nätverksamhet. - - - 3 kap. 1 § Ett företag som bedriver nätverksamhet ansvarar för drift och underhåll och, vid behov, utbyggnad av sitt ledningsnät och, i tillämpliga fall, dess anslutning till andra ledningsnät. Företaget svarar också för att dess ledningsnät är säkert, tillförlitligt och effektivt och för att det på lång sikt kan uppfylla rimliga krav på överföring av el. Ett nätföretag ansvarar för drift och underhåll och, vid behov, utbyggnad av sitt ledningsnät och, i tillämpliga fall, dess anslutning till andra ledningsnät. Nätföretaget svarar också för att dess ledningsnät är säkert, tillförlitligt och effektivt och för att det på lång sikt kan uppfylla rimliga krav på överföring av el. Ett nätföretag ska säkerställa att driften av dess ledningsnät sker från Sverige. 3 § Redovisning av nätverksamhet som grundas på nätkoncession för område ska avse varje område för sig. Nätmyndigheten ska dock besluta att en nätkoncessionshavares samtliga områden som ligger geografiskt nära varandra ska redovisas samlat, om inte områdena sammantagna utgör en för nätverksamhet olämplig enhet. Beslut i frågan om områden som avses i första stycket ska omfattas av samlad redovisning ska fattas när det finns ett lagakraftvunnet beslut om meddelande av en nätkoncession enligt 2 kap. 1 §, om ändring av gränserna för en nätkoncession för område enligt 2 kap. 12 §, om tillstånd till överlåtelse av en nätkoncession enligt 2 kap. 16 § eller om återkallelse av en nätkoncession enligt 2 kap. 18 §. Ett sådant beslut får också fattas när i övrigt ändrade förhållanden föranleder det Redovisning av nätverksamhet som grundas på nätkoncession för lokalnätsområde ska avse varje område för sig. Nätmyndigheten ska dock besluta att en nätkoncessionshavares lokalnätsområden ska redovisas samlat, om inte områdena sammantagna utgör en för nätverksamhet olämplig enhet. Beslut i frågan om områden som avses i första stycket ska omfattas av samlad redovisning ska fattas när det finns ett lagakraftvunnet beslut om meddelande av en nätkoncession enligt 2 kap. 1 § om tillstånd till överlåtelse helt eller delvis av en nätkoncession enligt 2 kap. 16 § eller om återkallelse av en nätkoncession enligt 2 kap. 18 §. Ett sådant beslut får också fattas när i övrigt ändrade förhållanden föranleder det. I ett beslut om samlad redovisning eller ändring av sådana beslut ska det anges när den samlade redovisningen ska påbörjas eller upphöra. 3 a § Nätkoncession för område ska redovisas skilt från nätkoncession för linje. Redovisningen av nätkoncession för område ska dock även innefatta nätkoncession för linje, om nätkoncessionen för linje avser en ledning som organisatoriskt, tekniskt och funktionellt ingår i ett nät som innehas med stöd av nätkoncession för område och helt eller delvis är belägen inom koncessionsområdet. Nätkoncession för lokalnätsområde ska redovisas skilt från nätkoncession för linje. Redovisningen av nätkoncession för lokalnätsområde ska dock även innefatta nätkoncession för linje, om nätkoncessionen för linje avser en ledning som organisatoriskt, tekniskt och funktionellt ingår i ett nät som innehas med stöd av nätkoncession för lokalnätsområde och helt eller delvis är belägen inom koncessionsområdet. Redovisningen av nätkoncessioner för linje i regionnätsverksamheten ska även innefatta ledningar som omfattas av nätkoncession för lokalnätsområde om ledningarna sammantaget utgör en organisatoriskt och tekniskt sammanhållen enhet med en gemensam funktion. 3 b § En nätkoncession för regionnätsområde ska redovisas tillsammans med nätkoncessionshavarens nätkoncessioner för linje. En ledning som en nätkoncessionshavare använder med stöd av ett medgivande enligt 2 kap. 7 a § ska utifrån sin funktion redovisas tillsammans med nätkoncessionshavarens nätkoncessioner för lokalnätsområde eller nätkoncessioner för linje i regionnätsverksamheten. Nätföretaget ska inom sex månader från medgivandet meddela nätmyndigheten hur ledningen ska redovisas. 6 § Den som har nätkoncession för linje är, om det inte finns särskilda skäl, skyldig att på skäliga villkor ansluta en elektrisk anläggning till ledningen. Tvister om koncessionshavarens skyldigheter enligt första stycket prövas av nätmyndigheten. Beslut i ett sådant ärende skall fattas inom två månader från det att ansökan kommit in till nätmyndigheten. Om myndigheten behöver ytterligare tid för att avgöra ärendet får nätmyndigheten förlänga tiden med tvåmånader eller, om sökanden medger det, med den ytterligare tid som kan behövas för att ärendet skall kunna avgöras. Ett nätföretag som har nätkoncession för linje är, om det inte finns särskilda skäl, skyldig att på skäliga villkor ansluta en elektrisk anläggning till ledningen. Tvister om koncessionshavarens skyldigheter enligt första stycket prövas av nätmyndigheten. Beslut i ett sådant ärende ska fattas inom två månader från det att ansökan kommit in till nätmyndigheten. Om myndigheten behöver ytterligare tid för att avgöra ärendet får nätmyndigheten förlänga tiden med två månader eller, om sökanden medger det, med den ytterligare tid som kan behövas för att ärendet ska kunna avgöras. Nätmyndighetens beslut enligt andra stycket gäller omedelbart. En tvist om villkoren för anslutning prövas inte, om det visas att ansökan om prövning kommit in till nätmyndigheten senare än två år efter det att nätkoncessionshavaren sänt ett skriftligt ställningstagande till berörd part under dennes senaste kända adress 7 § Den som har nätkoncession för område är, om det inte finns särskilda skäl, skyldig att på skäliga villkor ansluta en elektrisk anläggning inom området till ledningsnätet. Tvister om koncessionshavarens skyldigheter enligt första stycket prövas av nätmyndigheten. Beslut i ett sådant ärende skall fattas inom två månader från det att ansökan kommit in till nätmyndigheten. Om myndigheten behöver ytterligare tid för att avgöra ärendet får nätmyndigheten förlänga tiden med två månader eller, om sökanden medger det, med den ytterligare tid som kan behövas för att ärendet skall kunna avgöras. Ett nätföretag som har nätkoncession för område är, om det inte finns särskilda skäl, skyldig att på skäliga villkor ansluta en elektrisk anläggning inom området till ledningsnätet. Tvister om koncessionshavarens skyldigheter enligt första stycket prövas av nätmyndigheten. Beslut i ett sådant ärende ska fattas inom två månader från det att ansökan kommit in till nätmyndigheten. Om myndigheten behöver ytterligare tid för att avgöra ärendet får nätmyndigheten förlänga tiden med två månader eller, om sökanden medger det, med den ytterligare tid som kan behövas för att ärendet ska kunna avgöras Nätmyndighetens beslut enligt andra stycket gäller omedelbart. En tvist om villkoren för anslutning prövas inte, om det visas att ansökan om prövning kommit in till nätmyndigheten senare än två år efter det att nätkoncessionshavaren sänt ett skriftligt ställningstagande till berörd part under dennes senaste kända adress. 8 § Vill någon ansluta en elektrisk anläggning till en ledning som omfattas av en nätkoncession för linje i stället för till ett ledningsnät som omfattas av en nätkoncession för område, får den som har nätkoncessionen för linje göra anslutningen endast efter medgivande av den som har nätkoncession för området. Vill någon ansluta en elektrisk anläggning till en ledning som omfattas av en nätkoncession för linje eller regionnätsområde i stället för till ett ledningsnät som omfattas av en nätkoncession för lokalnätsområde, får den som har nätkoncessionen för linje eller regionnätsområde göra anslutningen endast efter medgivande av den som har nätkoncession för lokalnätsområdet. Om sådant medgivande inte lämnas, får nätmyndigheten, om det finns särskilda skäl, meddela tillstånd till anslutningen. 9 § Den som har nätkoncession är skyldig att på skäliga villkor överföra el för annans räkning. Överföringen av el skall vara av god kvalitet. En nätkoncessionshavare är skyldig att avhjälpa brister hos överföringen i den utsträckning kostnaderna för att avhjälpa bristerna är rimliga i förhållande till de olägenheter för elanvändarna som är förknippade med bristerna. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilka krav som skall vara uppfyllda för att överföringen av el skall vara av god kvalitet. Ett nätföretag är skyldigt att på skäliga villkor överföra el för annans räkning. Överföringen av el ska vara av god kvalitet. Ett nätföretag är skyldigt att avhjälpa brister hos överföringen i den utsträckning kostnaderna för att avhjälpa bristerna är rimliga i förhållande till de olägenheter för elanvändarna som är förknippade med bristerna. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilka krav som ska vara uppfyllda för att överföringen av el ska vara av god kvalitet. 4 kap. 3 § Nättariffer för överföring av el för område får inte utformas med hänsyn till var inom området en anslutning är belägen. Nättariffer för överföring av el för lokalnätsområde får inte utformas med hänsyn till var inom om-rådet en anslutning är belägen. Nättariffer för överföring av el för regionnätsområde får inte på varje spänningsnivå utformas med hänsyn till var en uttagspunkt är belägen i förhållande till ledningens anslutning till en annan nätkoncessionshavares ledning som omfattas av nätkoncession för linje eller regionnätsområde. Om ett eller flera områden slås samman helt eller delvis ska en enhetlig nättariff för det nya området börja tillämpas senast tre år efter sammanslagningen. 5 § På en regionledning får inte nättariffen för överföring av el på varje spänningsnivå utformas med hänsyn till var en uttagspunkt är belägen i förhållande till ledningens anslutning till en annan nätkoncessionshavares ledning som omfattas av nätkoncession för linje. På en regionledning får inte nättariffen för överföring av el på varje spänningsnivå utformas med hänsyn till var en uttags-punkt är belägen i förhållande till ledningens anslutning till en annan nätkoncessionshavares ledning som omfattas av nätkoncession för linje eller regionnätsområde. Tillstånd till avvikelse från vad som anges i första stycket får meddelas i enlighet med 6 §. Nättariffen för en elektrisk anläggning som tar ut el direkt från en transformator på en regionledning ska utformas med utgångs-punkt i nättariffen för spänningsnivån omedelbart före transformatorn med ett skäligt tillägg för nedtransformeringen. - - - 13 kap. 5 § Nätmyndighetens beslut enligt 2 kap. 1, 4-5, 14, 15, 15 b, 15 j, 16, 16 a och 17 §§ får överklagas till regeringen, om ärendet avser en ledning som ingår i ett transmissionsnät. Nätmyndighetens beslut enligt 2 kap. 1, 4 a-5, 14, 15, 15 b, 15 j, 15 l, 15 n-16 a och 17 §§ får överklagas till regeringen, om ärendet avser en ledning som ingår i ett transmissionsnät. Nätmyndighetens beslut att inte inleda en omprövning efter en ansökan som avses i 2 kap. 15 c § får överklagas till regeringen, om ärendet avser en ledning som ingår i ett transmissionsnät eller avser en utlandsförbindelse. Länsstyrelsens beslut om tillstånd enligt 2 kap. 27 § får överklagas till regeringen. 9 § En sådan ideell förening eller annan juridisk person som avses i 16 kap. 13 § miljöbalken får överklaga nätmyndighetens beslut enligt 2 kap. 1, 4-5, 14, 15, 15 b, 15 j-16 a och 17 §§ samt beslut att inte inleda en omprövning efter en ansökan som avses i 2 kap. 15 c §, om beslutet avser anläggningar för starkströmsluftledning med en spänning på minst 220 kilovolt och en längd av minst 15 kilometer. En sådan ideell förening eller annan juridisk person som avses i 16 kap. 13 § miljöbalken får överklaga nätmyndighetens beslut enligt 2 kap. 1, 4 a-5, 14, 15, 15 b, 15 j-16 a och 17 §§ samt beslut att inte inleda en omprövning efter en ansökan som avses i 2 kap. 15 c §. Den som vill överklaga med stöd av första stycket ska göra det innan tiden för överklagande har gått ut för parterna och sakägarna. 1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2021. 2. Nätföretag som lämnar flera redovisningar som avser nätkoncessioner för lokalnätsområde ska före utgången av februari 2021 till nätmyndigheten meddela hur nätföretaget anser att redovisning av områdena enligt 3 kap. 3 § första stycket i dess nya lydelse ska ske. Nätmyndigheten ska därefter fatta beslut om detta. Om nätmyndigheten inte inom sex månader från det anmälan kom in fattat beslut i redovisningsfrågan ska redovisning ske i enlighet med nätföretagets anmälan. Nätmyndighetens beslut får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. 3. Beslut som meddelats enligt 3 kap. 3 § första stycket i dess äldre lydelse gäller till dess nätmyndigheten meddelat ett nytt beslut enligt punkten 2 eller tidsfristen i punkten 2 löpt ut samt ny redovisning ska påbörjas enligt 3 kap. 3 § tredje stycket. 4. De nätkoncessioner som är meddelade för obegränsad tid med stöd av Kunglig stadga (1902 nr 137) om elektriska anläggningar för belysning eller arbetsutövning, upphör att gälla. De berörda ledningarna omfattas av undantag från kravet på nätkoncession i den utsträckning ledningarna inte används med stöd av nätkoncession för område. Överföring av el för annans räkning får äga rum på dessa ledningar. Förteckning över remissinstanserna Följande remissinstanser har lämnat remissvar över betänkandet Moderna tillståndsprocesser för elnät (SOU 2019:30): Affärsverket svenska kraftnät, Bostadsrätterna, Boverket, Domstolsverket, Elsäkerhetsverket, Energiföretagen Sverige, Energimarknadsinspektionen, Fastighetsägarna Sverige, Finansinspektionen, Fortifikationsverket, Företagarna, Försvarets materielverk, Försvarets radioanstalt, Försvarsmakten, Förvaltningsrätten i Linköping, Göteborgs kommun, HSB Riksförbund, Kammarrätten i Jönköping, Kommerskollegium, Konjunkturinstitutet, Konkurrensverket, Konsumentverket, Lantbrukarnas riksförbund, Lantmäteriet, Lunds kommun, Länsstyrelsen i Dalarnas län, Länsstyrelsen i Gotlands län, Länsstyrelsen i Gävleborgs län, Länsstyrelsen i Hallands län, Länsstyrelsen i Jämtlands län, Länsstyrelsen i Jönköpings län, Länsstyrelsen i Kronobergs län, Länsstyrelsen i Norrbottens län, Länsstyrelsen i Skåne län, Länsstyrelsen i Stockholms län, Länsstyrelsen i Södermanlands län, Länsstyrelsen i Uppsala län, Länsstyrelsen i Värmlands län, Länsstyrelsen i Västerbottens län, Länsstyrelsen i Västernorrlands län, Länsstyrelsen i Västmanlands län, Länsstyrelsen i Örebro län, Länsstyrelsen i Östergötlands län, Mark- och miljödomstolen vid Nacka tingsrätt, Mark- och miljööverdomstolen, Naturskyddsföreningen, Naturvårdsverket, Piteå kommun, Region Norrbotten, Sala kommun, Skatteverket, Skogen, Kemin, Gruvorna och Stålet (SKGS), Staffanstorps kommun, Statens energimyndighet, Statens fastighetsverk, Svensk Vindenergi, Sveriges advokatsamfund, Sveriges Allmännytta (tidigare SABO), Sveriges Energiföreningars Riksorganisation (SERO), Sveriges Kommuner och Regioner (tidigare SKL), Totalförsvarets forskningsinstitut, Trafikverket, Umeå kommun, Umeå universitet, Uppsala universitet (Juridiska fakultetsnämnden), Villaägarnas Riksförbund och Växjö kommun. Yttranden har också inkommit från två privatpersoner, Aurora Infrastructure Oy, BIL Sweden, Brf Regnet 1, Ellevio AB, E.ON Sverige AB, Intresseorganisationen Regional motström, Riksbyggen, Solelkommissionen, Svensk Solenergi, Södra skogsägarna, Tekniska verken i Linköping Nät AB, Trelleborgs kommun och Vattenfall AB. Följande remissinstanser har inte svarat eller angett att de avstår från att lämna några synpunkter: Arjeplogs kommun, Arvika kommun, Bengtsfors kommun, Bodens kommun, Botkyrka kommun, Ekonomihögskolan vid Lunds universitet, Gotlands kommun, Havs- och vattenmyndigheten, Hyresgästföreningen, Hörby kommun, Karlsborgs kommun, Karlskrona kommun, Konsumenternas Energimarknadsbyrå, Krokoms kommun, Kungl. Tekniska högskolan, Lindesbergs kommun, Länsstyrelsen i Blekinge län, Länsstyrelsen i Kalmar län, Länsstyrelsen i Västra Götalands län, Malung-Sälens kommun, Mölndals kommun, Nordanstigs kommun, Oberoende elhandlare, Olofströms kommun, Riksrevisionen, Region Gävleborg, Region Skåne, Region Uppsala, Smedjebackens kommun, Stockholms universitet, Svenska Elnätsupproret, Svenskt näringsliv, Sveriges Konsumenter, Tillväxtanalys, Ulricehamns kommun, Vetlanda kommun, Åtvidabergs kommun och Östersunds kommun. Sammanfattning av Energimarknadsinspektionens rapport Kapacitetsutmaningen i elnäten (Ei R2020:06) i relevanta delar Energimarknadsinspektionen (Ei) fick den 24 oktober 2019 i uppdrag av regeringen att analysera kapacitetsbristen i elnäten. Under arbetet har vi analyserat omfattningen av problemet och landat i ett antal rekommendationer och förslag som sammanställts i en handlingsplan. Utöver de föreslagna författningarna och rekommendationerna gör vi bedömningen att det är mycket viktigt att genomföra de av Ei tidigare föreslagna författningarna som presenterades i rapporten Ren energi inom EU (Ei R2020:02). Dessa EU-regler bidrar till att klargöra ansvarsförhållandet bland marknadens aktörer för att avhjälpa problem kopplade till kapacitetsbrist. De främjar också användningen av flexibilitetsresurser i elsystemet. Även EU:s tredje inre marknadspaket och de metoder som löpande beslutas med stöd av detta, bidrar till att utveckla dessa frågor. Slutligen anser Ei att vissa av de förslag som framförts av Nätkoncessionsutredningen (SOU 2019:30) också bidrar till att komma till rätta med de problem som uppstått. Ansvar och roller kopplade till kapacitetsbristen i elnäten Ei har utrett de berörda aktörernas ansvar och roller kopplat till problem med kapacitetsbrist i elnäten samt om det finns behov att tydliggöra nätkoncessionshavares ansvar gentemot befintliga kunder. Regelverket är tydligt avseende nätföretagens ansvar för nätutbyggnad och dess effektiva drift Nätkapacitetsbrist är en relativt ny företeelse i Sverige och de regelverk som reglerar nätföretagens ansvarsförhållanden har inte prövats eller utvärderats i någon större utsträckning. Utöver det svenska regelverket finns det EU-förordningar som följer av det tredje inre marknadspaketet för el och naturgas. Dessutom finns ett nytt elmarknadsdirektiv som en del av EU:s Ren energi-paket. Det framgår tydligt av ellagen och av elmarknadsdirektivet att nätkoncessionshavare på alla nätnivåer, det vill säga region- och lokalnät (systemansvariga för distributionssystem, DSO) och transmissionsnätsföretag (systemansvariga för överföringssystem, TSO) har ett systemansvar. Det innebär en skyldighet att vid behov bygga ut sina nät och att säkerställa att systemet har en förmåga att distribuera el till kunder både på kort och lång sikt. Ei rekommenderar att systemansvaret i ellagen (1997:857) förtydligas i linje med det förslag som presenterats i rapporten Ei R2020:02. Förslaget innebär att en DSO har distributionsskyldighet, vilket omfattar en effektiv systemdrift och inte endast nätutbyggnad och underhåll av nätet. Ren energi-paketet och EU-förordningarna som följer av det tredje inre marknadspaketet har förtydligat ansvarsförhållandena mellan nätföretag på olika nätnivåer och betydande nätanvändare i olika systemdrifttillstånd. Regelverken syftar till att säkerställa att omfattande störningar och sammanbrott i elsystemet undviks samt till att möjliggöra en effektiv och snabb återuppbyggnad av elsystemet i händelse av en stor störning. Ei ser därför inte något behov av att lämna ytterligare förslag i denna del. Det kvarstår dock en del arbete med att implementera metoder för systemdrifttillstånden i Sverige samt att ta fram en systemskyddsplan, återuppbyggnadsplan och provningsplan. Vi menar därför att det är centralt att aktörerna hittar bra former för ett kontinuerligt samarbete i frågan om fördelning av ansvar för åtgärder inom de olika systemdrifttillstånden. Ansvaret för varje nätföretag att koordinera nätutvecklingen med andra aktörer har också tydliggjorts i elmarknadsdirektivet genom bland annat krav på nätutvecklingsplaner. Nätutvecklingsplaner kan bidra till att förebygga nätkapacitetsbrist Enligt Ei:s förslag i rapporten Ei R2020:02 om införlivande av elmarknadsdirektivets bestämmelser ska alla DSO:er i framtiden upprätta nätutvecklingsplaner som ska lämnas in till Ei. Om förslaget genomförs innebär detta bland annat att det för en DSO, i högre utsträckning än i dag, kommer att ställas krav på att samordna nätutbyggnad med andra nätföretag och med Svenska kraftnät. I framtiden kommer därför nätutvecklingen på alla nätnivåer att genomsyras av en större helhetssyn. Detta förutsätter att alla DSO:er omfattas av skyldigheten att upprätta nätutvecklingsplaner. Nätföretagen behöver också samråda om de scenarier som ligger till grund för prognoser för ökad förbrukning, produktion med mera. DSO:ernas nätutvecklingsplaner ska enligt direktivet inte bara omfatta prognoser för investeringar i infrastruktur, utan de ska även skapa transparens avseende nätföretagens framtida behov av flexibilitetstjänster och efterfrågeflexibilitet. I samma rapport föreslår Ei även att det införs en bestämmelse om att TSO:er ska vara skyldiga att upprätta nätutvecklingsplaner som sedan ska skickas in till Ei. Förtydligad anslutningsplikt vid kapacitetsbrist Det framgår tydligt av nuvarande regelverk att en nätkoncessionshavare får neka anslutningar till nya kunder och utökning av abonnemang till befintliga kunder vid kapacitetsbrist. Regelverket är däremot inte lika tydligt hur nätkoncessionshavaren ska beräkna ledig kapacitet. Utifrån förarbeten bedömer vi att beräkningen ska utgå från den fysiska belastningen i nätet, inklusive sammanlagringseffekter, utan den begärda anslutningen och med den begärda anslutningen. För att nätföretagen inte ska kunna åberopa kapacitetsbrist utan att först ha övervägt andra möjligheter än att bygga ut nätet föreslår Ei att det ska införas en ny bestämmelse i ellagen som innebär att nätkoncessionshavaren inte får åberopa kapacitetsbrist om kapacitetsbristen kan åtgärdas med andra samhällsekonomiskt motiverade åtgärder än utbyggnad av nätet. Ei bedömer att den som har nätkoncession för område respektive nätkoncession för linje har lika långtgående anslutningsskyldigheter. Ei anser dock att vissa ledningar bör undantas från anslutningsskyldigheten och delar därför Nätkoncessionsutredningens bedömning och förslag om att undanta vissa ledningar från koncessionsplikten, liksom att vissa ledningar bör undantas från anslutningsplikt. En nätkoncessionshavare har ansvar att leverera el till sina befintliga kunder utan undantag Det finns inget i den nuvarande lagstiftningen som ger en nätkoncessionshavare rätt att ensidigt sänka den avtalade effekten med hänvisning till kapacitetsbrist eller att den lokala kapacitetssituationen försämrats. En nätkoncessionshavare har således ett absolut ansvar att leverera el till sina befintliga kunder. Kostnadseffektiv driftsäkerhet Ei har analyserat om Svenska kraftnäts planering och drift av transmissionsnätet genom det så kallade N-1-kriteriet kan uppnås på ett mer kostnadseffektivt sätt för ett bättre utnyttjande av elnätet, utan att leveranssäkerheten påverkas negativt. Driftsäkerhet i transmissionsnätet är ett mycket komplext område med flera aktörer inblandade och det finns ett antal frågeställningar som behöver utredas vidare. Ei har också utvärderat om det är motiverat att införa undantag från ett funktionskrav i ellagen som påverkar arbetet med driftsäkerhet i distributionsnäten (lokal- och regionnät), så att även dessa elnät kan utnyttjas mer effektivt så att fler kunder kan ansluta sig till nätet. Nytt regeringsuppdrag om utvärdering och utveckling av kostnadseffektiv driftsäkerhet Regeringen bör ge Svenska kraftnät ett uppdrag med fokus på metoder och arbetsprocesser för att bestämma säkerhetsmarginaler i normal drift (N-1) och övriga systemdrifttillstånd. N-1 är lagstadgat på en övergripande nivå, men det finns många frihetsgrader avseende dess tillämpning. Syftet med uppdraget är att utvärdera och utveckla arbetet med nätplanering, driftplanering och den dagliga driften så att mer överföringskapacitet kan frigöras. Särskilt viktigt är att utreda om och hur probabilistiska metoder samt ökad observerbarhet och styrbarhet kan användas vid tillämpningen av N-1. Resultaten av uppdraget kommer att vara viktiga för alla nätföretag. För att underlätta utvecklingen av nya samverkansformer där det sker kunskaps- och datautbyte är det därför viktigt att Svenska kraftnät inom uppdraget samverkar med nätföretag och betydande nätanvändare inom observerbarhetsområdet, andra TSO:er inom det regionala samordningscentrumet, myndigheter och övriga relevanta intressenter. En transparent process skapar förutsägbarhet för aktörer och möjliggör att resultatet kan utvärderas i efterhand vilket underlättar för den fortsatta utvecklingen av metoder och arbetsprocesser. N-1-kriteriet innebär förenklat att överföringssystemet ska klara av att stanna i normal drift även vid en oförutsedd händelse såsom produktions- eller ledningsbortfall. Det finns dock många möjliga handlingsalternativ vad gäller kriteriets tillämpning. Uppdraget till Svenska kraftnät bör därför omfatta en analys av om arbetet och metoderna kopplat till N-1 kan bli bättre och om de bör och kan kompletteras, till exempel med fler probabilistiska analyser jämfört med i dag, för att göra arbetet med att upprätthålla driftsäkerheten mer kostnadseffektivt. Då N-1-kriteriet endast handlar om driftsäkerheten i normal drift, bör uppdraget också inkludera analyser av andra systemdrifttillstånd. Svenska kraftnät bör också utvärdera hur ökad observerbarhet och styrbarhet kan användas vid tillämpningen av N-1 samt vid andra driftsäkerhetsanalyser. Det är viktigt att uppdraget resulterar i nya analyser och bedömningar i en svensk kontext där dessa är baserade på internationell forskning men även praktiska erfarenheter inom området. Samhällsekonomiska analyser utgör viktiga beslutsunderlag för den långsiktiga nätutvecklingen Ei:s tidigare förslag om att en nätkoncession för transmissionsnät endast får meddelas om anläggningen är samhällsekonomiskt lönsam bör genomföras (Ei, R2018:06). Det underlag som krävs i samband med en koncessionsansökan bör rimligen bidra till att Svenska kraftnät utvecklar sina metoder så att samtliga för samhället relevanta nyttor och kostnader av ett projekt kvantifieras och värderas. Metoden bör exempelvis säkerställa att den inkluderar ledningens eller åtgärdens bidrag till att N-1 kan uppnås på ett kostnadseffektivt sätt. Detta säkerställer också att det sker en samverkan mellan de som arbetar med nätplanering, driftplanering samt med driftsäkerheten i realtid. Förslag om utökad föreskriftsrätt för Ei avseende undantag från 24-timmarskravet Funktionskrav i ellagen och i föreskrifter har en stor påverkan på distributionsnätens nätverksamhet. Skarpa funktionskrav kan leda till att en anslutning nekas, försenas eller att den blir dyrare än den enskilda kundens betalningsvilja. Ei har redan mandat att meddela föreskrifter om funktionskrav och bedriver sedan början av 2019 ett internt projekt för att utvärdera nuvarande funktionskrav med målet att göra dessa mer flexibla och ändamålsenliga. Vi föreslår att nuvarande bemyndigande ska utvidgas så att vi kan nyansera funktionskravet om att ett avbrott i princip aldrig får att överstiga 24 timmar. Kapacitetsrapportens lagförslag Förslag till lag om ändring i ellagen (1997:857) Härigenom föreskrivs i fråga om ellagen (1997:857) att 3 kap. 6, 7 och 9 a § ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 3 kap. 6 § Den som har nätkoncession för linje är, om det inte finns särskilda skäl, skyldig att på skäliga villkor ansluta en elektrisk anläggning till ledningen. Tvister om koncessionshavarens skyldigheter enligt första stycket prövas av nätmyndigheten. Beslut i ett sådant ärende skall fattas inom två månader från det att ansökan kommit in till nätmyndigheten. Om myndigheten behöver ytterligare tid för att avgöra ärendet får nätmyndigheten förlänga tiden med två månader eller, om sökanden medger det, med den ytterligare tid som kan behövas för att ärendet skall kunna avgöras. Nätmyndighetens beslut enligt andra stycket gäller omedelbart. En tvist om villkoren för anslutning prövas inte, om det visas att ansökan om prövning kommit in till nätmyndigheten senare än två år efter det att nätkoncessionshavaren sänt ett skriftligt ställningstagande till berörd part under dennes senaste kända adress. Lag (2005:404). Den som har nätkoncession för linje är, om det inte finns särskilda skäl, skyldig att på skäliga villkor ansluta en elektrisk anläggning till ledningen. Kapacitetsbrist som kan åtgärdas med andra samhällsekonomiskt motiverade åtgärder än utbyggnad av nätet utgör inte sådana särskilda skäl. Tvister om koncessionshavarens skyldigheter enligt första stycket prövas av nätmyndigheten. Beslut i ett sådant ärende skall fattas inom två månader från det att ansökan kommit in till nätmyndigheten. Om myndigheten behöver ytterligare tid för att avgöra ärendet får nätmyndigheten förlänga tiden med två månader eller, om sökanden medger det, med den ytterligare tid som kan behövas för att ärendet skall kunna avgöras. Nätmyndighetens beslut enligt andra stycket gäller omedelbart. En tvist om villkoren för anslutning prövas inte, om det visas att ansökan om prövning kommit in till nätmyndigheten senare än två år efter det att nätkoncessionshavaren sänt ett skriftligt ställningstagande till berörd part under dennes senaste kända adress. Lag (2005:404). Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 7 § Den som har nätkoncession för område är, om det inte finns särskilda skäl, skyldig att på skäliga villkor ansluta en elektrisk anläggning inom området till ledningsnätet. Tvister om koncessionshavarens skyldigheter enligt första stycket prövas av nätmyndigheten. Beslut i ett sådant ärende skall fattas inom två månader från det att ansökan kommit in till nätmyndigheten. Om myndigheten behöver ytterligare tid för att avgöra ärendet får nätmyndigheten förlänga tiden med två månader eller, om sökanden medger det, med den ytterligare tid som kan behövas för att ärendet skall kunna avgöras. Nätmyndighetens beslut enligt andra stycket gäller omedelbart. En tvist om villkoren för anslutning prövas inte, om det visas att ansökan om prövning kommit in till nätmyndigheten senare än två år efter det att nätkoncessionshavaren sänt ett skriftligt ställningstagande till berörd part under dennes senaste kända adress. Lag (2005:404). Den som har nätkoncession för område är, om det inte finns särskilda skäl, skyldig att på skäliga villkor ansluta en elektrisk anläggning inom området till ledningsnätet. Kapacitetsbrist som kan åtgärdas med andra samhällsekonomiskt motiverade åtgärder än utbyggnad av nätet utgör inte sådana särskilda skäl. Tvister om koncessionshavarens skyldigheter enligt första stycket prövas av nätmyndigheten. Beslut i ett sådant ärende skall fattas inom två månader från det att ansökan kommit in till nätmyndigheten. Om myndigheten behöver ytterligare tid för att avgöra ärendet får nätmyndigheten förlänga tiden med två månader eller, om sökanden medger det, med den ytterligare tid som kan behövas för att ärendet skall kunna avgöras. Nätmyndighetens beslut enligt andra stycket gäller omedelbart. En tvist om villkoren för anslutning prövas inte, om det visas att ansökan om prövning kommit in till nätmyndigheten senare än två år efter det att nätkoncessionshavaren sänt ett skriftligt ställningstagande till berörd part under dennes senaste kända adress. Lag (2005:404). Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 3 kap. 9 a § Om inte strängare krav följer av 9 § andra och tredje styckena eller av föreskrifter som meddelats med stöd av 9 § fjärde stycket, skall en nätkoncessionshavare se till att avbrott i överföringen av el till en elanvändare aldrig överstiger tjugofyra timmar. Första stycket gäller inte om koncessionshavaren visar att avbrottet beror på ett hinder utanför koncessionshavarens kontroll som koncessionshavaren inte skäligen kunde förväntas ha räknat med och vars följder koncessionshavaren inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit. Lag (2005:1110). Om inte strängare krav följer av 9 § andra och tredje styckena eller av föreskrifter som meddelats med stöd av 9 § fjärde stycket, ska en nätkoncessionshavare se till att avbrott i överföringen av el till en elanvändare aldrig överstiger tjugofyra timmar. Första stycket gäller inte om föreskrifter som meddelats med stöd av 9 § fjärde stycket tillåter att avbrott i överföringen överstiger tjugofyra timmar eller om koncessionshavaren visar att avbrottet beror på ett hinder utanför koncessionshavarens kontroll som koncessionshavaren inte skäligen kunde förväntas ha räknat med och vars följder koncessionshavaren inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit. Lag (2005:1110) Ikraftträdande Denna lag träder i kraft den 1 januari 2023. Förteckning över remissinstanserna Följande remissinstanser har lämnat remissvar över Energimarknadsinspektionens rapport Kapacitetsutmaningen i elnäten (Ei R2020:06): Affärsverket svenska kraftnät, Bolagsverket, Boverket, Dals-Eds kommun, Domstolsverket, Dorotea kommun, Elsäkerhetsverket, Energiföretagen Sverige, Fastighetsägarna, Finansinspektionen, Fortifikationsverket, Försvarets materielverk, Försvarsmakten, Förvaltningsrätten i Linköping, Göteborgs kommun, Göteborgs universitet (Juridiska institutionen), Hallsbergs kommun, HSB Riksförbund, IT&Telekomföretagen, Kammarrätten i Jönköping, Kommerskollegium, Konjunkturinstitutet, Konkurrensverket, Konsumentverket, Lantmäteriet, Luleå tekniska universitet, Lunds universitet (Ekonomihögskolan), Länsstyrelsen i Norrbottens län, Länsstyrelsen i Skåne län, Länsstyrelsen i Stockholms län, Länsstyrelsen i Uppsala län, Länsstyrelsen i Västra Götalands län, Länsstyrelsen i Östergötlands län, Malmö kommun, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Myndigheten för tillväxtpolitiska utvärderingar och analyser, Nacka kommun, Naturvårdsverket, Post- och telestyrelsen, Power Circle, Regelrådet, Riksantikvarieämbetet, Riksrevisionen, Skogen, Kemin, Gruvorna och Stålet (SKGS), Skogsindustrierna, Skogsstyrelsen, Statens energimyndighet, Statens fastighetsverk, Statens jordbruksverk, Statskontoret, Stockholms kommun, Svensk Solenergi, Svensk vattenkraftförening, Svenska bioenergiföreningen (Svebio), Svenskt Näringsliv, Sveriges advokatsamfund, Sveriges Allmännytta, Sveriges Energiföreningars Riksorganisation (SERO), Sveriges Kommuner och Regioner, Teknikföretagen, Trafikverket, Trelleborgs kommun, Uppsala kommun, Uppsala universitet (Juridiska fakultetsnämnden), Villaägarnas riksförbund och Örebro kommun. Yttranden har också inkommit från Nätverksgruppen i Nybro, Ellevio AB, Tekniska Verken i Linköping AB, Öresundskraft AB, E.ON Sverige AB, Sveriges Elkraftentreprenörer, Elinorr, Region Skåne, Sydsvenska Industri- och Handelskammaren, Lokalkraft Sverige, Vattenfall AB och Forum för energieffektivt byggande (FEBY). Följande remissinstanser har inte svarat eller angett att de avstår från att lämna några synpunkter: Arvika kommun, Blekinge tekniska högskola, Bromölla kommun, Ekonomistyrningsverket, Energigas Sverige, Energikontoren Sverige, Företagarna, Hyresgästföreningen, Härjedalens kommun, Institutet för Näringslivsutveckling, Konsumenternas Energimarknadsbyrå, Konsumentvägledarnas Förening, Kungl. Tekniska högskolan, Landskrona kommun, Lantbrukarnas riksförbund, Leksands kommun, LRF Skogsägarna, Länsstyrelsen i Västerbottens län, Mjölby kommun, Naturskyddsföreningen, Norrköpings kommun, Nykvarns kommun, Näringslivets Regelnämnd, Oberoende elhandlare, Oskarshamns kommun, Oxelösunds kommun, Piteå kommun, Robertsfors kommun, Ronneby kommun, Sala kommun, Sandvikens kommun, Skellefteå kommun, Solelkommissionen, Svensk vindenergi, Svensk vindkraftförening, Svenska elnätsupproret, Svenska kyl- och värmepumpföreningen, Sveriges konsumenter, Tanums kommun, Totalförsvarets forskningsinstitut, Upplands-Bro kommun, Värmdö kommun och Västerås kommun. Lagrådsremissens lagförslag Lag om ändring i ellagen (1997:857) Härigenom föreskrivs i fråga om ellagen (1997:857) dels att 1, 3 och 4 kap. och 11 kap. 21 § ska upphöra att gälla, dels att rubriken närmast före 11 kap. 21 § ska utgå, dels att 2 kap. 54 §, 5 kap. 13-15, 19 och 30 §§, 8 kap. 14 §, 11 kap. 1 §, 12 kap. 1-1 b och 14 §§, 13 kap. 8 § och rubrikerna närmast före 5 kap. 15 § och 12 kap. 14 § ska ha följande lydelse, dels att det ska införas fyra nya kapitel, 1, 3, 4 och 6 kap., tre nya paragrafer, 5 kap. 12 a och 12 b §§ och 12 kap. 17 §, och närmast före 5 kap. 12 a § och 12 kap. 17 § nya rubriker av följande lydelse. 1 kap. Inledande bestämmelser Lagens innehåll 1 § I denna lag finns bestämmelser om elnätsverksamhet, ansvaret för det nationella elsystemet och handel med el. 2 § Lagen är indelad i följande kapitel: - 1 kap. Inledande bestämmelser, - 2 kap. Nätkoncession och ledningar vid trafikleder, - 3 kap. Nätföretag och drift av elnät, - 4 kap. Anslutning till elnätet och överföring av el, - 5 kap. Intäktsram för nätverksamhet, - 6 kap. Mätning av överförd el, - 7 kap. Kommunala elföretag, - 8 kap. Övergripande systemansvar och balansansvar m.m., - 10 kap. Avbrottsersättning, - 11 kap. Särskilda bestämmelser om överföring och leverans av el till konsumenter, - 12 kap. Tillsyn m.m., och - 13 kap. Övriga bestämmelser. 3 § Bestämmelser om elsäkerhet finns i elsäkerhetslagen (2016:732). Ord och uttryck i lagen 4 § Ord och uttryck i lagen har samma betydelse som i elsäkerhetslagen (2016:732). I övrigt avses i lagen med Acer: den byrå som inrättats genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 713/2009 av den 13 juli 2009 om inrättande av en byrå för samarbete mellan energitillsynsmyndigheter, aggregering: en sammanslagning av flera kundlaster eller sammanslagning av producerad el för försäljning, anskaffning eller auktionering på elmarknader, distribution: överföring av el för någon annans räkning genom ett lokalnät eller ett regionnät, distributionsnätsföretag: ett nätföretag som innehar ett lokalnät eller ett regionnät, elleverantör: den som yrkesmässigt levererar el, elmarknadsdirektivet: Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/944 av den 5 juni 2019 om gemensamma regler för den inre marknaden för el och om ändring av direktiv 2012/27/EU, i den ursprungliga lydelsen, energilagringsanläggning: en sådan anläggning i elsystemet som används för att i systemet skjuta upp den slutliga användningen av el till en senare tidpunkt än produktionstillfället eller för omvandling av elenergi till en form av energi som kan lagras, lagringen av den energin och den följande återomvandlingen av energin till el eller någon annan energibärare, EU:s elmarknadsförordning: Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/943 av den 5 juni 2019 om den inre marknaden för el, icke frekvensrelaterad stödtjänst: en stödtjänst som används av ett nätföretag för spänningsreglering i stationärt tillstånd, snabba inmatningar av reaktiv effekt, tröghet för upprätthållande av stabiliteten i lokalnät, kortslutningsström samt förmåga till dödnätsstart och till ödrift, intäktsram: de samlade intäkter som en nätkoncessionshavare högst får uppbära från nätverksamheten under en tillsynsperiod, konsument: en fysisk person till vilken el överförs eller levereras huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet, laddningspunkt: ett gränssnitt där el kan överföras till ett elfordon i taget eller där batteriet på ett elfordon i taget kan bytas ut, lokalnät: ett ledningsnät som omfattas av en nätkoncession för område utan en lägsta tillåtna spänning, nätföretag: den som bedriver nätverksamhet, nätverksamhet: att med stöd av en nätkoncession ställa en starkströmsledning till förfogande för överföring av el för någon annans räkning och vidta de åtgärder som behövs för överföringen, regionnät: en ledning eller ett ledningsnät som inte ingår i ett transmissionsnät och som omfattas av en nätkoncession för linje eller av en nätkoncession för område med en lägsta tillåtna spänning, stödtjänst: en tjänst som behövs för driften av ett nätföretags elnät med undantag för hantering av överbelastning, transmission: överföring av el för någon annans räkning genom ett transmissionsnät, transmissionsnät: ett tekniskt och driftsmässigt sammanhängande ledningsnät som har en spänning om 220 kilovolt eller mer, sträcker sig över flera nätregioner i Sverige och länkar samman det nationella elnätet med elnät i andra länder, transmissionsnätsföretag: ett nätföretag som innehar en ledning som ingår i ett transmissionsnät. Nätmyndighet 5 § Den myndighet som regeringen bestämmer ska vara nätmyndighet enligt denna lag och föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen. Elanvändare som importerar el 6 § En elanvändare som importerar el ska fullgöra de skyldigheter som en elleverantör har. Leverans av el inom en byggnad eller ett begränsat område 7 § Regeringen får meddela föreskrifter om att en verksamhet inom en byggnad eller ett begränsat område inte ska omfattas av det som enligt lagen gäller för en elleverantör. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 2 kap. 54 § Om en skyldighet enligt 51 eller 53 § inte fullgörs, får nätmyndigheten 1. förelägga den som är skyldig att vidta återställningsåtgärder att fullgöra skyldigheten, eller 2. besluta att sådana åtgärder ska vidtas på det åtgärdsskyldiges bekostnad. 2. besluta att sådana åtgärder ska vidtas på den åtgärdsskyldiges bekostnad. Ett föreläggande får förenas med vite. Ett beslut om att åtgärderna ska vidtas på den åtgärdsskyldiges bekostnad får verkställas. 3 kap. Nätföretag och drift av elnät Nätföretagets grundläggande skyldigheter 1 § Ett nätföretag ska i fråga om sitt elnät ansvara för 1. drift och underhåll, 2. utbyggnad vid behov, 3. eventuella anslutningar till andra ledningsnät, 4. att nätet är säkert, tillförlitligt och effektivt, och 5. att nätet på lång sikt kan uppfylla rimliga krav på överföring av el. Organisation av driften 2 § Driften av en ledning eller ett ledningsnät ska vara organiserad så att följande åtgärder utförs i Sverige: 1. övervakning och styrning av ledningen eller ledningsnätet, och 2. utfärdande av arbetsbegäran och driftorder. El som ett nätföretag använder i nätverksamheten 3 § Ett nätföretag ska anskaffa den el som är avsedd att täcka nätförluster eller som behövs för driften av ledningsnätet på ett öppet, icke-diskriminerande och marknadsorienterat sätt. Nätföretaget får inte med hänvisning endast till kraftslag ställa upp villkor som utesluter elproducenter från att tillhandahålla el som är avsedd att täcka nätförluster eller behövs för driften av ledningsnätet. Stödtjänster 4 § Ett nätföretag ska anskaffa icke frekvensrelaterade stödtjänster på ett öppet, icke-diskriminerande och marknadsorienterat sätt. Första stycket ska inte tillämpas om 1. lagen (2016:1146) om upphandling inom försörjningssektorerna gäller för anskaffningen, 2. anskaffningen gäller en nätkomponent som är integrerad i elnätet och används uteslutande för att säkerställa en säker och tillförlitlig drift av nätet, dock inte för balansering eller hantering av överbelastning, eller 3. nätmyndigheten har beviljat dispens i det enskilda fallet. 5 § Nätmyndigheten får bevilja dispens enligt 4 § andra stycket 3 endast om det är ekonomiskt ineffektivt att anskaffa stödtjänsten på ett öppet, icke-diskriminerande eller marknadsorienterat sätt. 6 § Ett nätföretag som anskaffar stödtjänster ska i förhållande till elproducenter behandla aktörer som tillhandahåller tjänster i form av ändrad elförbrukning genom aggregering på ett icke-diskriminerande sätt på grundval av aktörernas tekniska kapacitet. 7 § Ett nätföretag får inte ingå avtal om stödtjänster förrän nätmyndigheten har godkänt de metoder som har använts för att utforma avtalen. Första stycket gäller inte avtal enligt 8 kap. 4 § andra stycket. 8 § Nätmyndigheten ska godkänna de metoder som avses i 7 § första stycket, om metoderna kan antas leda till att stödtjänster 1. utförs så effektivt som möjligt, 2. ger lämpliga incitament för nätanvändarna att balansera inmatning och uttag, och 3. tillhandahålls på ett objektivt och icke-diskriminerande sätt. Nätmyndighetens beslut i fråga om godkännande gäller omedelbart. Nätmyndigheten ska delge beslutet enligt 49 § första stycket 1 och andra stycket delgivningslagen (2010:1932). 9 § Ett nätföretag ska offentliggöra de villkor som företaget tillämpar i avtalen enligt 7 § första stycket och utan dröjsmål ge den som begär det skriftlig information om villkoren. 10 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om 1. hur ett distributionsnätsföretag ska ta fram och utforma riktlinjer för att anskaffa stödtjänster, 2. skyldighet för ett transmissionsnätsföretag att ta fram specifikationer för de icke frekvensrelaterade stödtjänster som företaget anskaffar och standardiserade marknadsprodukter för sådana tjänster och lämna specifikationerna och marknadsprodukterna till nätmyndigheten för godkännande, 3. vilka krav som ska vara uppfyllda för att nätmyndigheten ska godkänna sådana specifikationer och marknadsprodukter som avses i 2, och 4. vilka tekniska villkor i övrigt som ett nätföretag får ställa i fråga om stödtjänster. Samarbete och informationsutbyte 11 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldighet för 1. nätföretag att samarbeta med varandra i frågor som rör möjligheten för den som är ansluten till elnätet att delta på marknader för el, 2. nätföretag och andra företag som är verksamma på elmarknaden att samarbeta i frågor som rör möjligheten att delta på marknader för stödtjänster, och 3. nätföretag att utbyta information. Tillåten verksamhet för ett nätföretag 12 § Ett nätföretag får inte bedriva någon annan verksamhet än nätverksamhet. Företaget får dock 1. förvalta eller driva andra nät än elnät, 2. producera el, om produktionen sker tillfälligt för att ersätta utebliven el vid elavbrott, och 3. reparera och underhålla ett annat företags nät. 13 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vad som är tillåten verksamhet enligt 12 § första stycket. 14 § Nätmyndigheten får i det enskilda fallet bevilja dispens från förbudet i 12 § första stycket, om ett nätföretag behöver bedriva annan verksamhet än nätverksamhet för att kunna fullgöra sina skyldigheter enligt denna lag eller andra föreskrifter som genomför elmarknadsdirektivet eller enligt EU:s elmarknadsförordning. Flexibilitet i distributionsnät 15 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om 1. skyldighet för ett distributionsnätsföretag att a) ta fram specifikationer för de flexibilitetstjänster som företaget anskaffar och standardiserade marknadsprodukter för sådana tjänster, b) lämna specifikationerna och marknadsprodukterna till nätmyndigheten för godkännande, och c) offentliggöra en förteckning över marknadsprodukterna, och 2. vilka krav som specifikationer och marknadsprodukter ska uppfylla. Nätutvecklingsplan för distributionsnätsföretag 16 § Ett distributionsnätsföretag ska vartannat år 1. ta fram en plan för hur nätverksamheten ska utvecklas (nätutvecklingsplan), 2. offentliggöra planen, och 3. ge in planen till nätmyndigheten. 17 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om 1. vad en nätutvecklingsplan ska innehålla och hur den ska tas fram, 2. offentliggörandet av nätutvecklingsplanen och vilka uppgifter som ska offentliggöras tillsammans med planen, och 3. undantag från kraven i 16 §. Investeringsplan för transmissionsnätsföretag 18 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldighet för ett transmissionsnätsföretag att ta fram en investeringsplan och ge in den till nätmyndigheten. Laddinfrastruktur för elfordon 19 § Ett distributionsnätsföretag får inte inneha, utveckla eller driva en laddningspunkt. Detta gäller inte laddningspunkter som företaget innehar uteslutande för eget bruk. 20 § Regeringen får meddela föreskrifter om att nätmyndigheten får bevilja dispens i enskilda fall från förbudet i 19 §. Åtskillnad av distribution 21 § Ett distributionsnätsföretag som ingår i en koncern vars samlade elnät har minst 100 000 elanvändare 1. ska ha en organisation och ett beslutsfattande som är åtskilda från företag som producerar eller handlar med el, och 2. får inte ha en styrelseledamot, verkställande direktör eller firmatecknare som samtidigt är styrelseledamot, verkställande direktör eller firmatecknare i ett företag som producerar eller handlar med el. Med elanvändare avses i första stycket den som enligt avtal med distributionsnätsföretaget tar ut el från elnätet i en eller flera uttagspunkter. 22 § Ett distributionsnätsföretag som avses i 21 § får inte ge anställda i ledande ställning i nätföretaget löner eller andra förmåner som grundar sig på resultatet i de delar av koncernen som producerar eller handlar med el. 23 § Ett distributionsnätsföretag som avses i 21 § och dess moderföretag ska se till att nätföretaget har den faktiska beslutanderätten när det gäller de tillgångar som nätföretaget behöver för att trygga drift, underhåll och utbyggnad av nätet och att den beslutanderätten är självständig i förhållande till övriga delar av koncernen. Trots första stycket får distributionsnätsföretagets ägare ha sådan insyn och utöva sådan styrning som krävs för att säkerställa en rimlig avkastning på de investeringar som gjorts i nätföretaget. Ett moderföretag får dock ge instruktioner för den löpande förvaltningen eller för särskilda beslut om byggande eller modernisering av ledningsnät endast om instruktionerna avser beslut som går utöver de ekonomiska ramar som fastställts av bolagsstämman eller motsvarande organ i ett dotterföretag. 24 § Ett distributionsnätsföretag som ingår i samma koncern som ett företag som producerar eller handlar med el ska ha en övervakningsplan och se till att planen följs. 25 § Ett distributionsnätsföretag ska i en övervakningsplan enligt 24 § 1. ange vilka åtgärder som distributionsnätsföretaget ska vidta för att förhindra diskriminerande beteende gentemot andra aktörer på elmarknaden, och 2. särskilt ange de särskilda skyldigheter som företagets anställda har för att förhindra sådan diskriminering som avses i 1. 26 § Ett distributionsnätsföretag som ska ha en övervakningsplan enligt 24 § ska 1. utse en övervakningsansvarig som a) självständigt bevakar att planen finns och följs, b) har de befogenheter och den tillgång till information som krävs för att utföra uppdraget, och c) årligen upprättar en rapport över de åtgärder som vidtagits enligt planen och ger in rapporten till nätmyndigheten, och 2. offentliggöra den rapport som avses i 1 c. 27 § När distributionsnätsföretag och företag som producerar eller handlar med el vänder sig till enskilda elanvändare eller allmänheten ska de ange sin identitet på ett sådant sätt att det tydligt framgår vilken verksamhet som vart och ett av företagen bedriver, om de ingår i samma koncern. 28 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om undantag från kraven i 24-27 §§ i fråga om distributionsnätsföretag vars ledningar i huvudsak matar in el från anläggningar för produktion av förnybar el. Undantag får dock inte göras för distributionsnätsföretag som avses i 21 §. 29 § Nätmyndigheten ska i det enskilda fallet, på ansökan av ett företag som bedriver eller avser att bedriva distribution, ge ett bindande besked i frågan om huruvida företaget omfattas av undantag från kraven i 24-27 §§. Beskedet får förenas med villkor. Villkoren ska framgå av beskedet. Åtskillnad av transmission 30 § Ett transmissionsnätsföretag ska vara oberoende av företag som producerar eller handlar med el eller naturgas. 31 § Den som ensam eller tillsammans med någon annan utövar kontroll över ett företag som producerar eller handlar med el eller naturgas får inte utöva kontroll över ett transmissionsnätsföretag eller använda någon rättighet gentemot företaget. Den som ensam eller tillsammans med någon annan utövar kontroll över ett transmissionsnätsföretag får inte utöva kontroll över ett företag som producerar eller handlar med el eller naturgas eller använda någon rättighet gentemot företaget. 32 § Den som ensam eller tillsammans med någon annan får utse ledamöter till styrelsen eller motsvarande organ hos ett transmissionsnätsföretag får inte utöva kontroll över ett företag som producerar eller handlar med el eller använda någon rättighet gentemot företaget. 33 § Förbuden i 31 och 32 §§ gäller inte kontroll eller en rättighet som utövas av staten genom regeringen. 34 § Det som anges i 31 § om företag som producerar eller handlar med el gäller inte en elanvändare som själv producerar eller levererar el eller ensam eller tillsammans med någon annan kontrollerar ett företag som bedriver sådan verksamhet, om elanvändaren är nettoförbrukare och värdet av den el som elanvändaren säljer till någon annan är obetydligt i förhållande till elanvändarens näringsverksamhet i övrigt. En elanvändare ska anses vara nettoförbrukare enligt första stycket om den genomsnittliga elförbrukningen är större än produktionen per år räknat. Vid beräkningen ska i produktionen ingå den el som elanvändaren själv producerar och elanvändarens andel i den el som produceras av ett företag som elanvändaren kontrollerar ensam eller tillsammans med någon annan. 35 § Trots 30-32 §§ får ett transmissionsnätsföretag bedriva sådan elproduktion som avses i 12 § andra stycket 2 och ingå i samma koncern som ett företag vars elproduktion uteslutande är knuten till driften av transmissionsnätsföretagets ledningsnät. 36 § En styrelseledamot, verkställande direktör, firmatecknare eller annan person med liknande ställning i ett transmissionsnätsföretag får samtidigt ha en motsvarande ställning i ett företag som producerar eller handlar med el endast om det sistnämnda företaget är ett sådant produktionsföretag som avses i 35 §. 37 § Om ett transmissionsnätsföretag ingår i en koncern där ett annat företag producerar eller handlar med el, får åtgärder som vidtas av företag i koncernen för att säkerställa att kraven i 30-32 och 36 §§ är uppfyllda inte innebära att personal eller kommersiellt känsliga uppgifter överförs från transmissionsnätsföretaget till ett företag som producerar eller handlar med el. Certifiering av transmissionsnätsföretag 38 § I lagen (2011:710) om certifiering av transmissionsnätsföretag för el finns bestämmelser om certifiering av transmissionsnätsföretag. Energilagring 39 § Ett nätföretag får inte äga, utveckla, förvalta eller driva en energilagringsanläggning. 40 § Regeringen får meddela föreskrifter om att nätmyndigheten får bevilja dispens i enskilda fall från förbudet i 39 §. Förbud mot att försvåra efterfrågeflexibilitet 41 § Ett nätföretag får inte ställa tekniska krav eller andra villkor som försvårar tillhandahållandet av tjänster i form av ändrad elförbrukning. Dock får de villkor ställas som behövs med hänsyn till en säker, tillförlitlig och effektiv drift av ledningsnätet. 42 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilka tekniska villkor som nätföretag får ställa i fråga om sådana tjänster som avses i 41 §. Ersättning vid inmatning av el 43 § Den som har en elproduktionsanläggning har rätt till ersättning av det nätföretag till vars ledningsnät anläggningen är ansluten. Ersättningen ska motsvara 1. värdet av den minskning av energiförluster som inmatning av el från anläggningen medför i nätföretagets ledningsnät, och 2. värdet av den reduktion av nätföretagets avgifter för att ha sitt ledningsnät anslutet till ett annat nätföretags ledningsnät som blir möjlig genom att anläggningen är ansluten till ledningsnätet. 44 § Nätmyndigheten ska ta upp en tvist om vilken rätt till ersättning för inmatad el som finns enligt 43 §. En tvist ska inte prövas om ansökan om prövning kommit in till nätmyndigheten senare än två år efter det att nätföretaget skickat ett skriftligt ställningstagande till den berörda parten under partens senaste kända adress. Underlag och information om leveranssäkerheten i distributionsnäten 45 § Ett distributionsnätsföretag ska årligen 1. upprätta en risk- och sårbarhetsanalys avseende leveranssäkerheten i elnätet, 2. upprätta en åtgärdsplan som visar hur leveranssäkerheten i det egna elnätet ska förbättras, och 3. baserat på analysen och planen, ge in en redovisning till nätmyndigheten. 46 § Ett distributionsnätsföretag ska informera elanvändarna om 1. leveranssäkerheten i elnätet, 2. rätten till avbrottsersättning enligt 10 kap., och 3. rätten till skadestånd enligt 11 kap. 47 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om 1. innehållet i samt redovisning och offentliggörande av analyser och åtgärdsplaner enligt 45 §, 2. information till elanvändarna enligt 46 §, 3. skyldighet att rapportera elavbrott till den myndighet som regeringen bestämmer, och 4. undantag från kraven i 45 och 46 §§ i fråga om ledningar som i huvudsak matar in el från anläggningar för produktion av förnybar el. 48 § Nätmyndigheten ska i det enskilda fallet ge ett bindande besked om huruvida en ledning omfattas av undantag enligt 47 § 4, om innehavaren av ledningen eller den som avser att bygga den begär det. Ett bindande besked får förenas med villkor. Villkoren ska framgå av beskedet. Redovisning av nätverksamhet 49 § Nätverksamhet ska ekonomiskt redovisas skilt från annan verksamhet. Transmission och distribution ska redovisas var för sig. 50 § Redovisning av nätverksamhet som grundas på nätkoncession för område ska avse varje område för sig. 51 § Trots 50 § ska nätmyndigheten besluta att ett distributionsnätsföretags samtliga områden utan en lägsta tillåtna spänning ska redovisas samlat, om inte områdena sammantagna utgör en olämplig enhet för nätverksamhet. Nätmyndigheten ska, om det behövs, fatta beslut i frågan om samlad redovisning när det finns ett beslut som har fått laga kraft och som innebär att 1. en nätkoncession har beviljats, 2. gränserna för en nätkoncession för område har ändrats, 3. ett tillstånd till överlåtelse av en nätkoncession har beviljats, eller 4. en nätkoncession har återkallats. Nätmyndigheten får besluta om samlad redovisning även i andra fall, om det är motiverat med hänsyn till ändrade förhållanden. 52 § I ett beslut om samlad redovisning eller om ändring av ett sådant beslut ska nätmyndigheten ange när den samlade redovisningen ska påbörjas eller upphöra. 53 § En nätkoncession för linje ska redovisas skilt från en nätkoncession för område utan en lägsta tillåtna spänning. Om en nätkoncession för linje avser en ledning som organisatoriskt, tekniskt och funktionellt ingår i ett lokalnät och ledningen helt eller delvis är belägen inom koncessionsområdet, ska linjen dock redovisas inom ramen för områdeskoncessionen. 54 § En ledning som ingår i ett lokalnät ska redovisas som regionnät, om ledningen och regionnätet sammantagna utgör en organisatoriskt och tekniskt sammanhållen enhet. 55 § En nätkoncession för område med en lägsta tillåtna spänning ska redovisas tillsammans med nätföretagets nätkoncessioner för linje. 56 § En ledning som byggs och används av ett nätföretag med stöd av ett medgivande enligt 2 kap. 11 §, ska utifrån sin funktion redovisas som lokalnät eller regionnät hos det nätföretag som har fått medgivandet. Nätföretaget ska inom sex månader från medgivandet meddela nätmyndigheten hur ledningen ska redovisas. 57 § I 4 kap. 29 och 30 §§ finns bestämmelser om avgifter för överföring av el för sådana nätkoncessioner som redovisas samlat. 58 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela 1. ytterligare föreskrifter om redovisning av nätverksamhet, och 2. föreskrifter om skyldighet att ge in redovisningshandlingar till nätmyndigheten. Revision av nätverksamhet 59 § Den som är revisor hos ett nätföretag ska 1. göra en särskild granskning av redovisningen av nätverksamheten, och 2. årligen i ett särskilt intyg avge ett utlåtande i frågan om huruvida redovisningen av nätverksamheten skett enligt gällande bestämmelser. 60 § Nätföretaget ska ge in det intyg som avses i 59 § 2 till nätmyndigheten. 61 § Regeringen får meddela ytterligare föreskrifter om revision av nätverksamhet. 4 kap. Anslutning till elnätet och överföring av el Innebörden av anslutning av en elektrisk anläggning 1 § Det som anges i detta kapitel om anslutning av en elektrisk anläggning till en ledning eller ett ledningsnät gäller också återinkoppling av en befintlig anläggning och höjning av avtalad effekt i en anslutningspunkt. Skyldighet att ansluta en anläggning till elnätet 2 § Den som har en nätkoncession ska på objektiva, icke-diskriminerande och i övrigt skäliga villkor ansluta en elektrisk anläggning till ledningen eller ledningsnätet, om innehavaren av den elektriska anläggningen begär att den ska anslutas. I fråga om lokalnät gäller anslutningsskyldigheten endast anläggningar inom koncessionsområdet. 3 § Avsteg från skyldigheten enligt 2 § får göras, om det 1. saknas ledig kapacitet och inte finns förutsättningar att åtgärda kapacitetsbristen på ett sätt som är samhällsekonomiskt motiverat utan att förstärka ledningen eller ledningsnätet, eller 2. finns andra särskilda skäl. Trots första stycket får ett distributionsnätsföretag, i fråga om en anläggning för produktion av förnybar el vars inmatning kan ske med en effekt om högst 43,5 kilowatt, göra avsteg från anslutningsskyldigheten endast om 1. företaget underrättar den som begär anslutning om detta, och 2. underrättelsen lämnas inom en månad från det att företaget har tagit emot begäran. 4 § En elektrisk anläggning får anslutas till ett region- eller transmissionsnät i stället för till lokalnätet endast om 1. innehavaren av lokalnätet har medgett det, eller 2. nätmyndigheten har beviljat tillstånd till anslutningen. 5 § Nätmyndigheten får bevilja ett sådant tillstånd som avses i 4 § 2 endast om det finns särskilda skäl. Anslutning inom skälig tid 6 § Ett nätföretag som ska ansluta en anläggning enligt 2 § ska genomföra anslutningen inom skälig tid från det att företaget har tagit emot en begäran om anslutning. Tiden får vara längre än två år endast om det är nödvändigt med hänsyn till anslutningens omfattning och tekniska utformning eller det finns andra särskilda skäl. Standardiserade rutiner för anslutning 7 § Ett nätföretag ska ha standardiserade rutiner för anslutning av elproduktionsanläggningar och energilagringsanläggningar. Sådana rutiner ska, så långt det är möjligt och ändamålsenligt, säkerställa en snabb och enkel anslutning. Uppgifter om villkor för anslutning 8 § Ett nätföretag ska utan dröjsmål ge den som begär det skriftlig information om de allmänna villkor som företaget tillämpar för anslutning. I samband med en begäran om en ny anslutning ska uppgifter om avgift och övriga villkor för anslutningen lämnas inom skälig tid. Tidsplaner för anslutning 9 § Ett nätföretag som har tagit emot en begäran om anslutning av en elproduktionsanläggning ska ta fram en tidsplan för sin handläggning av ärendet och lämna planen till den som vill ansluta anläggningen. När uppgifter enligt 8 § andra stycket lämnas i fråga om anslutning av en elproduktionsanläggning, ska nätföretaget även ange en tidsplan för anslutningen. Information om åtgärder som krävs för att förstärka elnätet 10 § Ett nätföretag som har vägrat ansluta en anläggning till en ledning eller ett ledningsnät med hänvisning till att ledningen eller nätet saknar kapacitet, ska mot skälig ersättning ge den som begär det information om vilka åtgärder som krävs för att anslutningen ska kunna genomföras. Om anläggningen är en laddningspunkt, ska nätföretaget utan särskild begäran lämna informationen tillsammans med meddelandet om att anslutning vägras. Nätföretaget ska lämna informationen utan ersättning. Anslutningsavgifter 11 § Avgiften för anslutning till en ledning eller ett ledningsnät ska utformas så att nätkoncessionshavarens skäliga kostnader för anslutningen täcks. Särskild hänsyn ska tas till anslutningspunktens geografiska läge och den avtalade effekten i anslutningspunkten. Om staten enligt ett avtal med ett nätföretag har finansierat åtgärder som är nödvändiga för att öka elnätets kapacitet för att underlätta anslutningen av anläggningar för produktion av förnybar el, ska avgiften för anslutning utformas så att den som vill ansluta en anläggning ersätter nätföretagets kostnader för sådana åtgärder i den del som svarar mot anläggningens andel av den totala kapacitetsökningen. Detta gäller även om nätkoncessionen överlåts. 12 § En elanvändare som har ett abonnemang för en säkring om högst 63 ampere ska inte betala någon avgift för att ansluta en produktionsanläggning som 1. producerar el vars inmatning kan ske med en effekt om högst 43,5 kilowatt, och 2. ansluts a) där en anläggning för användning av el redan är ansluten, och b) med en effekt som inte överstiger uttagsabonnemangets effekt. Principer för kostnadsfördelning 13 § Ett nätföretag ska offentliggöra principer för hur kostnaderna för teknisk anpassning ska fördelas vid anslutning till elnätet. Tvister om anslutning till elnätet 14 § Nätmyndigheten ska ta upp en tvist om vilka skyldigheter en nätkoncessionshavare har enligt 2 § eller ett nätföretag har enligt 6 eller 10 §. En tvist ska inte prövas, om ansökan om prövning kommit in till nätmyndigheten senare än två år efter det att nätkoncessionshavaren eller nätföretaget skickat ett skriftligt ställningstagande till den berörda parten under partens senaste kända adress. 15 § Nätmyndigheten ska fatta sitt slutliga beslut i ett ärende enligt 14 § inom två månader från det att ansökan om prövning kommit in till myndigheten. Om myndigheten behöver ytterligare tid för att avgöra ärendet, får myndigheten förlänga tiden med två månader eller, om sökanden medger det, med den ytterligare tid som kan behövas för att ärendet ska kunna avgöras. Nätmyndighetens beslut gäller omedelbart. Skyldighet att överföra el 16 § En nätkoncessionshavare är skyldig att överföra el för någon annans räkning på objektiva, icke-diskriminerande och i övrigt skäliga villkor. Rätt att använda elnätet inom Sverige 17 § Ett nätföretag ska utforma sina villkor för överföring av el så att en betald anslutningsavgift ger rätt att använda elnätet inom Sverige, med undantag för utlandsförbindelser med en spänning som understiger 220 kilovolt. God kvalitet på överföringen av el 18 § Ett nätföretags överföring av el för någon annans räkning ska ha god kvalitet. Nätföretaget ska avhjälpa brister i överföringen i den utsträckning kostnaderna för att avhjälpa bristerna är rimliga i förhållande till de olägenheter för elanvändarna som är förknippade med bristerna. 19 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om innebörden av att överföringen av el har god kvalitet. Funktionskrav vid överföring av el 20 § Ett nätföretag ska se till att avbrott i överföringen av el till en elanvändare aldrig överstiger tjugofyra timmar eller den kortare tid som följer av 18 § eller av föreskrifter som meddelats med stöd av 19 §. Detta gäller inte om nätföretaget visar att avbrottet beror på ett hinder utanför företagets kontroll som företaget inte skäligen kunde förväntas ha räknat med och vars följder det inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit. 21 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om undantag från kravet i 20 §. 22 § Nätmyndigheten får i det enskilda fallet bevilja dispens från kravet i 20 § i en del av ett koncessionsområde om 1. kravet är oskäligt betungande med hänsyn till nätföretagets ekonomiska situation, eller 2. det finns synnerliga skäl. Dispens får ges i sammanlagt högst tre år. Uppgifter om villkor för överföring 23 § Ett nätföretag ska 1. utan dröjsmål ge den som begär det skriftlig information om avgifter och övriga villkor för överföring av el, och 2. offentliggöra sådana uppgifter. 24 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldighet för nätföretag att lämna uppgifter till nätmyndigheten om avgifter och övriga villkor för överföring av el. 25 § Ett nätföretag ska informera elanvändarna om 1. hur avgifterna för överföring av el är utformade, och 2. vilka möjligheter elanvändarna har att påverka sina kostnader för överföring av el genom att välja andra avtalsvillkor eller ändra förbrukningsmönster. Allmänt om avgifter för överföring av el 26 § Ett nätföretag ska utforma sina avgifter för överföring av el på ett sätt som är förenligt med ett effektivt utnyttjande av elnätet och en effektiv elproduktion och elanvändning. 27 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om hur avgifterna för överföring av el ska utformas för att främja ett effektivt utnyttjande av elnätet eller en effektiv elproduktion och elanvändning. Avgift för lokal distribution 28 § En avgift för överföring av el på ett lokalnät får inte utformas med hänsyn till var en anslutning finns inom ett koncessionsområde. Om ett eller flera koncessionsområden slås samman helt eller delvis, ska avgifterna för det nya området vara enhetliga senast tre år efter sammanslagningen. 29 § I områden som redovisas samlat enligt 3 kap. 51 § ska enhetliga avgifter för överföring av el på ett lokalnät tillämpas från den dag som nätmyndigheten beslutar. Den dagen får inte infalla senare än fem år från beslutet om samlad redovisning eller beslutet om ändring av ett sådant beslut. 30 § När detta kapitel tillämpas ska en ledning som omfattas av en nätkoncession för linje anses omfattas av nätkoncessionen för område, om samlad redovisning sker enligt 3 kap. 53 § andra stycket. 31 § Trots 28 och 29 §§ får inom ett koncessionsområde eller inom flera koncessionsområden som redovisas samlat särskilda avgifter för överföring av el gälla för en begränsad krets av elanvändare, om 1. det behövs för att utveckla sådana avgifter för överföring av el som främjar ett effektivt utnyttjande av elnätet, och 2. nätföretaget har informerat nätmyndigheten. Sådana avgifter får inte tillämpas under en längre tid än tre år utan tillstånd av nätmyndigheten. 32 § Nätmyndigheten ska bevilja tillstånd enligt 31 § andra stycket, om avgifterna 1. uppfyller kraven i 16 och 26 §§, och 2. behöver tillämpas under en längre tid än tre år med hänsyn till det ändamål som anges i 31 § första stycket 1. Tillstånd ska beviljas för viss tid. Avgift för regional distribution 33 § På ett regionnät får en avgift för överföring av el för varje spänningsnivå inte utformas med hänsyn till var en uttagspunkt finns i förhållande till nätets anslutning till ett annat nätföretags region- eller transmissionsnät. 34 § Om en avgift för överföring av el på ett regionnät avser en elektrisk anläggning som tar ut el direkt från en transformator på ett regionnät, ska avgiften utformas med utgångspunkt i avgiften för spänningsnivån omedelbart före transformatorn med ett skäligt tillägg för nedtransformeringen. 35 § Avgiften för överföring av el på ett regionnät inom varje normalt spänningsintervall ska utformas utifrån de samlade kostnader som nätföretaget har för regionnät i Sverige i den utsträckning som kostnaderna kan hänföras till spänningsintervallet. Den del av de beräknade kostnaderna som avser betalning för överföring på transmissionsnät och på andra regionnät ska dock läggas till grund för avgiften endast i den utsträckning som kostnaderna avser nätföretagets kostnader för regionnät inom den nätregion där den ledning finns som avgiften tas ut på. Avgift för transmission 36 § På ett transmissionsnät får avgiften för överföring av el utformas med hänsyn till var på nätet en anslutningspunkt finns. Avgifter från småskalig elproduktion 37 § Trots 26-36 §§ ska avgiften för inmatning av el från en produktionsanläggning som kan leverera en effekt om högst 1 500 kilowatt motsvara endast den årliga kostnaden för sådan mätning, registrering, beräkning och rapportering som nätföretaget är skyldigt att utföra enligt 6 kap. eller föreskrifter som har meddelats i anslutning till det kapitlet. Om flera sådana anläggningar finns i närheten av varandra och gemensamt matar in el på ledningsnätet, ska anläggningarna betraktas som separata anläggningar när första stycket tillämpas. 38 § Trots 26-37 §§ ska en elanvändare som har ett abonnemang för en säkring om högst 63 ampere och producerar el som kan matas in med en effekt om högst 43,5 kilowatt inte betala någon avgift för inmatningen. Tvister om avgifter vid småskalig elproduktion 39 § Nätmyndigheten ska ta upp en tvist om avgiftens storlek enligt 37 § eller avgiftsbefrielse enligt 38 §. En tvist ska inte prövas, om ansökan om prövning kommit in till nätmyndigheten senare än två år efter det att nätföretaget skickat ett skriftligt ställningstagande till den berörda parten under partens senaste kända adress. Fakturering 40 § Ett nätföretags faktura till en elanvändare ska vara tydlig. Nätföretaget ska ge den elanvändare som begär det en förklaring till hur fakturan har upprättats. 41 § Ett nätföretag får inte ta ut någon avgift för fakturor och faktureringsinformation till elanvändare. Nätföretaget ska erbjuda elanvändaren fakturor i elektronisk form. 42 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilken information ett nätföretags faktura till en elanvändare ska innehålla och hur fakturan ska utformas. Förhandsprövning av villkor 43 § Ett nätföretag får inte ingå avtal i frågor om anslutning till elnätet eller överföring av el förrän de metoder som används för att utforma avtalsvillkoren har prövats av nätmyndigheten. Prövningen ska dock inte omfatta metoder för att utforma avgifter för anslutning eller överföring. 44 § Nätmyndigheten ska godkänna de metoder som ska prövas enligt 43 §, om de kan antas leda till att villkoren i avtalen blir objektiva och icke-diskriminerande. Om nätmyndigheten inte godkänner en metod, ska myndigheten i beslutet ange hur villkoren i stället ska utformas. Beslut enligt denna paragraf gäller omedelbart. Nätmyndigheten ska delge sådana beslut enligt 49 § första stycket 1 och andra stycket delgivningslagen (2010:1932). Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 5 kap. Användning av flexibilitetstjänster 12 a § När intäktsramen bestäms ska hänsyn tas till i vilken utsträckning flexibilitetstjänster används och förbättrar effektiviteten i nätverksamheten. Bedömningen får medföra en ökning eller minskning av intäktsramen. 12 b § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilka krav som ska vara uppfyllda för att flexibilitetstjänster ska anses förbättra effektiviteten i nätverksamheten. 13 § En intäktsram för intäkter från ett ledningsnät inom ett område ska bestämmas för varje koncessionsområde för sig. En intäktsram för intäkter från ett lokalnät ska bestämmas för varje koncessionsområde för sig. Om nätmyndigheten enligt 3 kap. 3 § har beslutat att flera nätkoncessioner för område ska redovisas samlat, ska dock de områdena anses vara ett koncessionsområde när intäktsramen bestäms. Om nätmyndigheten enligt 3 kap. 51 § har beslutat att flera nätkoncessioner för område ska redovisas samlat, ska dock de områdena anses vara ett koncessionsområde när intäktsramen bestäms. 14 § Om en nätkoncession för linje innefattas i redovisningen av en nätkoncession för område enligt 3 kap. 3 a § andra stycket, ska koncessionerna anses vara en nätkoncession för område när intäktsramen bestäms. Om en nätkoncession för linje innefattas i redovisningen av en nätkoncession för område enligt 3 kap. 53 § andra stycket, ska koncessionerna anses vara en nätkoncession för område när intäktsramen bestäms. Intäktsram för regionledning Intäktsram för regionnät 15 § En intäktsram för intäkter från en regionledning ska bestämmas för nätkoncessionshavarens samtliga regionledningar i Sverige. En intäktsram ska bestämmas för intäkter från en nätkoncessionshavares regionnät i Sverige. 19 § Om ett transmissionsnätsföretag är en statlig myndighet och har finansierat en förstärkning av elnätet enligt ett sådant avtal som avses i 4 kap. 9 b §, ska, när intäktsramen bestäms, företagets kostnader med anledning av avtalet anses ha uppstått i företagets nätverksamhet. Om ett transmissionsnätsföretag är en statlig myndighet och har finansierat en förstärkning av elnätet enligt ett sådant avtal som avses i 4 kap. 11 § andra stycket, ska, när intäktsramen bestäms, företagets kostnader med anledning av avtalet anses ha uppstått i företagets nätverksamhet. 30 § Om ett transmissionsnätsföretag är en statlig myndighet och har finansierat en förstärkning av elnätet enligt ett sådant avtal som avses i 4 kap. 9 b §, ska intäkter med anledning av avtalet anses vara intäkter från överföring av el vid avstämning mot intäktsramen. Om ett transmissionsnätsföretag är en statlig myndighet och har finansierat en förstärkning av elnätet enligt ett sådant avtal som avses i 4 kap. 11 § andra stycket, ska intäkter med anledning av avtalet anses vara intäkter från överföring av el vid avstämning mot intäktsramen. 6 kap. Mätning av överförd el Skyldighet att mäta överförd el 1 § Ett nätföretag ska mäta och registrera mängden överförd el. 2 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om 1. mätning och registrering enligt 1 §, 2. skyldighet för nätföretag att beräkna mängden överförd el, och 3. de funktionskrav som mätsystem och mätutrustning ska uppfylla. Rapportering av mätresultat 3 § Ett nätföretag ska på begäran rapportera resultaten av de mätningar som görs enligt 1 § till ett företag som elanvändaren eller elproducenten har utsett. 4 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldighet för nätföretag att rapportera 1. mätresultat, och 2. beräkningar av mängden överförd el. Kostnader för mätning 5 § En elanvändare som begär att elförbrukningen ska mätas på något annat sätt än enligt föreskrifter som meddelats med stöd av 2 § 1 ska av nätföretaget debiteras merkostnaden för denna mätning och för rapporteringen av resultaten av dessa mätningar. Om mätningen av elanvändarens förbrukning då kräver en annan mätutrustning än vid mätning enligt de nämnda föreskrifterna, ska elanvändaren betala kostnaden för mätaren med tillhörande insamlingsutrustning och för dess installation i uttagspunkten. En elanvändare får inte debiteras merkostnader för att den har 1. ingått ett avtal om leverans av el som förutsätter att mängden överförd el ska mätas per timme, eller 2. begärt att nätföretaget ska lämna information som visar elanvändarens förbrukning per timme. 6 § Ett nätföretag ska debitera en elproducent kostnaden för en mätare med tillhörande insamlingsutrustning och för dess installation i inmatningspunkten hos elproducenten. Detta gäller dock inte de elproducenter som avses i 4 kap. 37 §. 7 § Ett nätföretag får debitera enskilda elanvändare och elproducenter kostnader för mätning endast i den utsträckning som anges i 5 och 6 §§. Tvister om kostnader för mätning 8 § Nätmyndigheten ska ta upp en tvist om vilka kostnader som ska debiteras enligt 5 eller 6 §. En tvist ska dock inte prövas om ansökan om prövning kommit in till nätmyndigheten senare än två år efter det att nätföretaget skickat ett skriftligt ställningstagande till den berörda parten under partens senaste kända adress. Installation av nya mätare 9 § Ett nätföretag ska se till att elanvändare får lämplig information i samband med installation av nya mätare. 10 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldigheten att lämna information enligt 9 §. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 8 kap. 14 § Elleverantörer och nätföretag får inte debitera någon avgift för att tillhandahålla elanvändarna fakturor och faktureringsinformation om energianvändningen. Elleverantörer får inte debitera någon avgift för att tillhandahålla elanvändarna fakturor och faktureringsinformation om energianvändningen. 11 kap. 1 § Detta kapitel gäller överföring och leverans av el till konsumenter. Med konsument avses en fysisk person till vilken el överförs eller levereras huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet. Detta kapitel gäller överföring och leverans av el till konsumenter. 12 kap. 1 § Den eller de myndigheter som regeringen bestämmer utövar tillsyn över att denna lag och föreskrifter eller villkor som har meddelats i anslutning till lagen följs när det gäller frågor om driftsäkerheten hos det nationella elsystemet. I övrigt utövar nätmyndigheten tillsyn över att lagen och föreskrifter och villkor som har meddelats i anslutning till lagen följs. Tillsynen omfattar inte bestämmelserna i 7 och 10 kap. samt 11 kap. 1-12 §§ och inte heller att elleverantörerna följer sina skyldigheter enligt 8 kap. 1-4 §§, 5 § första och andra styckena, 6, 7, 9 och 11 a §§. I övrigt utövar nätmyndigheten tillsyn över att lagen och föreskrifter eller villkor som har meddelats i anslutning till lagen följs. Tillsynen omfattar inte 7 och 10 kap. samt 11 kap. 1-12 §§ och inte heller att elleverantörerna följer sina skyldigheter enligt 8 kap. 1-4 §§, 5 § första och andra styckena, 6, 7, 9 och 11 a §§. Nätmyndigheten är tillsynsmyndighet enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 714/2009 av den 13 juli 2009 om villkor för tillträde till nät för gränsöverskridande elhandel och om upphävande av förordning (EG) nr 1228/2003. Nätmyndigheten är tillsynsmyndighet enligt EU:s elmarknadsförordning. 1 a § Ärenden om undantag enligt artikel 17.1, 17.2 och 17.3 i förordning (EG) nr 714/2009 prövas av regeringen. Ärenden om undantag enligt artikel 63.1, 63.2 och 63.3 i EU:s elmarknadsförordning prövas av regeringen. Nätmyndigheten ska utreda ärenden som anges i första stycket och därefter, med eget yttrande, överlämna ärendet till regeringens prövning. Nätmyndigheten ska i samband med överlämnandet offentliggöra sitt yttrande. Nätmyndigheten ska utreda sådana ärenden och därefter, med eget yttrande, överlämna ärendet till regeringens prövning. Nätmyndigheten ska i samband med överlämnandet offentliggöra sitt yttrande. I fall som avses i artikel 17.5 i förordning (EG) nr 714/2009 ska regeringen meddela beslut efter yttrande från byrån för samarbete mellan energitillsynsmyndigheter. I fall som avses i artikel 63.5 i EU:s elmarknadsförordning ska regeringen meddela beslut efter yttrande från Acer. 1 b § I ett beslut av nätmyndigheten enligt sådana riktlinjer som har antagits med stöd av förordning (EG) nr 714/2009 ska det anges att beslutet kan komma att ändras eller upphävas efter begäran av Europeiska kommissionen. I ett beslut av nätmyndigheten enligt en sådan genomförandeakt eller delegerad akt som avses i artikel 58.1 i EU:s elmarknadsförordning ska det anges att beslutet kan komma att upphävas efter begäran av Europeiska kommissionen. Tidsfrister Tidsfrister för beslut efter anmälan mot ett nätföretag 14 § Nätmyndigheten ska fatta beslut i ett ärende inom två månader från det att en anmälan kom in till myndigheten om anmälan 1. har lämnats in av någon som har ett intresse i saken, och 2. innehåller ett påstående att en nätkoncessionshavare inte följer bestämmelser som omfattas av nätmyndighetens tillsyn enligt 1 §. 2. innehåller ett påstående om att ett nätföretag inte följer bestämmelser som omfattas av nätmyndighetens tillsyn enligt 1 §. Om nätmyndigheten behöver ytterligare tid för att avgöra ärendet får myndigheten förlänga tiden med två månader eller, om sökanden medger det, med den ytterligare tid som kan behövas för att ärendet ska kunna avgöras. Om nätmyndigheten behöver ytterligare tid för att avgöra ärendet, får myndigheten förlänga tiden med två månader eller, om sökanden medger det, med den ytterligare tid som kan behövas för att ärendet ska kunna avgöras. Bestämmelserna i första och andra styckena gäller inte nätkoncessionshavarens skyldigheter enligt 3 kap. 6 § första stycket, 7 § första stycket, 11 § första och andra styckena, 14 § första stycket och 15 § första stycket samt 4 kap. 10 § första och tredje styckena. Första och andra styckena gäller inte om en tvist i fråga om den skyldighet som anmälan avser ska tas upp av nätmyndigheten enligt 3 kap. 44 §, 4 kap. 14 eller 39 § eller 6 kap. 8 §. Information som nätmyndigheten behöver enligt elmarknadsdirektivet 17 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldighet för nätföretag att till nätmyndigheten lämna information som myndigheten behöver för att fullgöra sina uppgifter enligt artikel 59.1 i el-marknadsdirektivet. 13 kap. 8 § En sådan ideell förening eller annan juridisk person som avses i 16 kap. 13 § miljöbalken får överklaga nätmyndighetens beslut enligt 2 kap. 1, 6-8, 22, 26, 29, 31, 43, 44 och 48 §§ samt beslut att inte inleda en omprövning efter en ansökan som avses i 2 kap. 32 §, om beslutet avser en anläggning för starkströmsluftledning med en spänning på minst 220 kilovolt och en längd av minst 15 kilometer. En sådan ideell förening eller annan juridisk person som avses i 16 kap. 13 § miljöbalken får överklaga nätmyndighetens beslut enligt 2 kap. 1, 6-9, 22, 26-31, 44 och 48 §§ samt beslut att inte inleda en omprövning efter en ansökan som avses i 2 kap. 32 §. 1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2022. 2. Bestämmelsen i 3 kap. 7 § första stycket tillämpas inte på sådana avtal om stödtjänster som a) ett nätföretag ingår före den 1 januari 2023, eller b) nätföretaget ingår under tiden från det att en ansökan om metodprövning lämnas in till nätmyndigheten till dess att myndigheten har meddelat beslut i ärendet, om ansökan lämnas in före utgången av augusti 2022. 3. Trots 3 kap. 12 § får ett nätföretag bedriva annan verksamhet än nätverksamhet till och med den 31 december 2023, om företaget bedriver verksamheten vid ikraftträdandet. 4. Trots 3 kap. 19 § får ett distributionsnätsföretag, som innehar en laddningspunkt vid ikraftträdandet, inneha, utveckla och driva laddningspunkten till och med den 31 december 2023. 5. Bestämmelsen i 3 kap. 49 § andra meningen tillämpas första gången i fråga om redovisning för ett räkenskapsår som börjar den 1 juli 2022 eller närmast därefter. 6. I fråga om ett tillstånd som har lämnats före ikraftträdandet gäller 4 kap. 6 och 7 §§ i den äldre lydelsen. 7. För en intäktsram som har bestämts före ikraftträdandet gäller 5 kap. 11 § i den äldre lydelsen. 8. Allmän domstol får pröva ett mål som har inletts före ikraftträdandet trots 3 kap. 44 §, 4 kap. 14 och 39 §§ och 6 kap. 8 §. Lag om ändring i lagen (2004:875) om särskild förvaltning av vissa elektriska anläggningar Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2004:875) om särskild förvaltning av vissa elektriska anläggningar dels att 1 § ska ha följande lydelse, dels att det ska införas en ny paragraf, 1 a §, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 § Denna lag innehåller bestämmelser om särskild förvaltning och om inlösen av elektriska anläggningar. Med elektrisk anläggning avses i denna lag en starkströmsanläggning med däri ingående särskilda föremål för överföring av el. Med nätmyndigheten avses i denna lag den myndighet som, enligt 1 kap. 7 § ellagen (1997:857), av regeringen utsetts att handlägga de frågor som ligger på nätmyndigheten. 1 a § I lagen avses med elektrisk anläggning: en starkströmsanläggning för överföring av el med de särskilda föremål som finns i anläggningen och som behövs för driften av den, nätföretag: den som ställer en starkströmsledning till förfogande för överföring av el för någon annans räkning, nätmyndigheten: den myndighet som regeringen enligt 1 kap. 5 § ellagen (1997:857) har utsett att handlägga de frågor som ligger på nätmyndigheten. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2022. Lag om ändring i naturgaslagen (2005:403) Härigenom förskrivs att 3 kap. 2 c § naturgaslagen (2005:403) ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 3 kap. 2 c § Det som anges i 2 b § gäller inte kontroll eller rättighet som utövas av staten genom regeringen. Bestämmelserna i 2 § andra stycket, 2 a § och 2 b § första och andra styckena hindrar inte att en transmissionsnätsoperatör bedriver sådan produktion av el som avses i 3 kap. 1 a § andra stycket ellagen (1997:857) eller ingår i samma koncern som ett företag som bedriver produktion av el som uteslutande är knuten till driften av transmissionsnätsoperatörens elektriska ledningsnät. Bestämmelserna i 2 § andra stycket, 2 a § och 2 b § första och andra styckena hindrar inte att en transmissionsnätsoperatör bedriver sådan produktion av el som avses i 3 kap. 12 § andra stycket ellagen (1997:857) eller ingår i samma koncern som ett företag som bedriver produktion av el som uteslutande är knuten till driften av transmissionsnätsoperatörens elektriska ledningsnät. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2022. Lag om ändring i lagen (2011:710) om certifiering av transmissionsnätsföretag för el Härigenom föreskrivs att 1 kap. 1 och 2 §§, 2 kap. 2 §, 3 kap. 1 och 4-8 §§ och 4 kap. 1-3 och 5 §§, rubriken till 4 kap. och rubrikerna närmast före 1 kap. 2 § och 3 kap. 1 § lagen (2011:710) om certifiering av transmissionsnätsföretag för el ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 kap. 1 § I denna lag finns bestämmelser om certifiering av transmissionsnätsföretag Bestämmelser om certifiering finns även i artikel 3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 714/2009 av den 13 juli 2009 om villkor för tillträde till nät för gränsöverskridande elhandel och om upphävande av förordning (EG) nr 1228/2003. Bestämmelser om certifiering finns även i artikel 51 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/943 av den 5 juni 2019 om den inre marknaden för el (EU:s elmarknadsförordning). Definitioner Ord och uttryck i lagen 2 § Termer och uttryck som används i denna lag har samma betydelse som i ellagen (1997:857). Ord och uttryck som används i denna lag har samma betydelse som i ellagen (1997:857). Med tredje land avses länder utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-området). Med tredjeland avses ett land utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-området). 2 kap. 2 § Certifiering får beviljas efter ansökan av den som avser att bedriva överföring av el för annans räkning genom ett transmissionsnät om kraven i 3 kap. 1 a och 1 f-1 j §§ ellagen (1997:857) är uppfyllda. Certifiering får beviljas efter ansökan av den som avser att bedriva transmission, om kraven i 3 kap. 12 och 30-36 §§ ellagen (1997:857) är uppfyllda. I fråga om en person från tredje land, eller ett företag som kontrolleras av eller kan antas komma att kontrolleras av en eller flera personer från tredje land, krävs vidare att en certifiering inte äventyrar en trygg energiförsörjning i någon medlemsstat i Europeiska unionen. I fråga om en person från ett tredjeland, eller ett företag som kontrolleras av eller kan antas komma att kontrolleras av en eller flera personer från ett tredjeland, krävs vidare att en certifiering inte äventyrar en trygg energiförsörjning i någon medlemsstat i Europeiska unionen. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om krav för certifiering när det gäller en sådan person eller ett sådant företag som avses i andra stycket. 3 kap. Anknytning till tredje land Anknytning till ett tredjeland 1 § Om certifiering begärs av en person från tredje land eller ett företag som kontrolleras av eller kan antas komma att kontrolleras av en eller flera personer från tredje land, gäller bestämmelserna i 4 kap. i stället för bestämmelserna i detta kapitel. Om certifiering begärs av en person från ett tredjeland eller ett företag som kontrolleras av eller kan antas komma att kontrolleras av en eller flera personer från ett tredjeland, gäller 4 kap. i stället för detta kapitel. 4 § Av artikel 3.2 i förordning (EG) nr 714/2009 framgår att nätmyndigheten ska anta sitt slutliga beslut i fråga om certifiering inom två månader efter mottagandet av ett yttrande från Europeiska kommissionen och att nätmyndighetens beslut och kommissionens yttrande ska offentliggöras tillsammans. Av artikel 51.2 i EU:s elmarknadsförordning framgår att nätmyndigheten ska anta sitt slutliga beslut i fråga om certifiering inom två månader efter mottagandet av ett yttrande från Europeiska kommissionen och att nätmyndighetens beslut och kommissionens yttrande ska offentliggöras tillsammans. I ett beslut om certifiering ska det anges att beslutet kan komma att ändras eller upphävas efter begäran av Europeiska kommissionen. I ett beslut om certifiering ska det anges att beslutet kan komma att upphävas efter begäran av Europeiska kommissionen. 5 § Ett certifierat transmissionsnätsföretag ska till nätmyndigheten anmäla planerade transaktioner som har betydelse för bedömningen av om företaget uppfyller kraven i 3 kap. 1 a och 1 f-1 j §§ ellagen (1997:857). Ett certifierat transmissionsnätsföretag ska till nätmyndigheten anmäla planerade transaktioner som har betydelse för bedömningen av om företaget uppfyller kraven i 3 kap. 12 och 30-36 §§ ellagen (1997:857). 6 § Nätmyndigheten ska ompröva en certifiering 1. efter en anmälan enligt 5 §, 2. efter en begäran från Europeiska kommissionen, eller 3. om det annars finns anledning att anta att ett transmissionsnätsföretag inte uppfyller kraven i 3 kap. 1 a och 1 f-1 j §§ ellagen (1997:857). 3. om det annars finns anledning att anta att ett transmissionsnätsföretag inte uppfyller kraven i 3 kap. 12 och 30-36 §§ ellagen (1997:857). 7 § Nätmyndigheten ska återkalla en certifiering, om transmissionsnätsföretaget inte längre uppfyller kraven i 3 kap. 1 a och 1 f-1 j §§ ellagen (1997:857). Nätmyndigheten ska återkalla en certifiering, om transmissionsnätsföretaget inte längre uppfyller kraven i 3 kap. 12 och 30-36 §§ ellagen (1997:857). 8 § Ett omprövningsärende ska handläggas skyndsamt. Om nätmyndigheten inte har meddelat ett beslut i ärendet inom fyra månader från det att en anmälan enligt 5 § eller en begäran från Europeiska kommissionen kom intill myndigheten, ska certifieringen anses bestå. Om certifieringen inte återkallas vid en prövning enligt första stycket, ska nätmyndigheten utan dröjsmål anmäla detta till Europeiska kommissionen och förse kommissionen med alla relevanta uppgifter i ärendet. I artikel 3.2 i förordning (EG) nr 714/2009 finns bestämmelser som gäller nätmyndighetens slutliga beslut i omprövningsärendet. I artikel 51.2 i EU:s elmarknadsförordning finns bestämmelser som gäller nätmyndighetens slutliga beslut i omprövningsärendet. 4 kap. Certifiering i förhållande till tredje land 4 kap. Certifiering i förhållande till ett tredjeland 1 § Om certifiering begärs av en person från tredje land eller ett företag som kontrolleras av eller kan antas komma att kontrolleras av en eller flera personer från tredje land, ska nätmyndigheten anta ett utkast till beslut i certifieringsfrågan inom fyra månader från det att en fullständig ansökan kom in till myndigheten. Om certifiering begärs av en person från ett tredjeland eller ett företag som kontrolleras av eller kan antas komma att kontrolleras av en eller flera personer från ett tredjeland, ska nätmyndigheten anta ett utkast till beslut i certifieringsfrågan inom fyra månader från det att en fullständig ansökan kom in till myndigheten. Nätmyndigheten ska utan dröjsmål skicka utkastet till Europeiska kommissionen tillsammans med all relevant information i ärendet. 2 § Nätmyndigheten ska begära ett yttrande från Europeiska kommissionen om huruvida 1. den verksamhet som certifieringen avser uppfyller kraven i 3 kap. 1 a och 1 f-1 j §§ ellagen (1997:857), och 1. den verksamhet som certifieringen avser uppfyller kraven i 3 kap. 12 och 30-36 §§ ellagen (1997:857), och 2. en certifiering kan äventyra en trygg energiförsörjning till Europeiska unionen. 3 § Nätmyndigheten ska meddela ett slutligt beslut i frågan om certifiering inom fyra månader från det att Europeiska kommissionen har tagit emot en begäran enligt 2 §. Om kommissionen, när den utarbetar sitt yttrande, begär in synpunkter från byrån för samarbete mellan energitillsynsmyndigheter, en medlemsstat eller berörd part, ska tiden i stället vara sex månader. Nätmyndigheten ska meddela ett slutligt beslut i frågan om certifiering inom fyra månader från det att Europeiska kommissionen har tagit emot en begäran enligt 2 §. Om kommissionen, när den utarbetar sitt yttrande, begär in synpunkter från Acer, en medlemsstat eller berörd part, ska tiden i stället vara sex månader. I ett beslut om certifiering ska det anges att beslutet kan komma att ändras eller upphävas efter begäran av Europeiska kommissionen. I ett beslut om certifiering ska det anges att beslutet kan komma att upphävas efter begäran av Europeiska kommissionen. 5 § Ett transmissionsnätsföretag ska till nätmyndigheten anmäla omständigheter som kan leda till att en eller flera personer från tredje land får kontroll över transmissionsnätsföretaget eller transmissionsnätet. Ett transmissionsnätsföretag ska till nätmyndigheten anmäla omständigheter som kan leda till att en eller flera personer från ett tredjeland får kontroll över transmissionsnätsföretaget eller transmissionsnätet. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2022. Lag om ändring i lagen (2013:385) om ingripande mot marknadsmissbruk vid handel med grossistenergiprodukter Härigenom föreskrivs att 12 § lagen (2013:385) om ingripande mot marknadsmissbruk vid handel med grossistenergiprodukter ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 12 § Tillsynsmyndighet är den myndighet som regeringen utsett enligt 1 kap. 7 § ellagen (1997:857). Tillsynsmyndighet är den myndighet som regeringen har utsett enligt 1 kap. 5 § ellagen (1997:857). Denna lag träder i kraft den 1 juli 2022. Lag om ändring i lagen (2021:311) om särskilt investeringsutrymme för elnätsverksamhet Härigenom föreskrivs att 8 § lagen (2021:311) om särskilt investeringsutrymme för elnätsverksamhet ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 8 § En nätkoncessionshavares samlade investeringsbelopp ska beräknas så att beloppen motsvarar 65 procent av nätkoncessionshavarens investeringar under en tillsynsperiod i samtliga redovisningsenheter med särskilt investeringsutrymme, sedan avdrag gjorts från investeringarna med belopp som motsvarar 1. fyra procent av redovisningsenheternas samlade kapitalbas, och 2. anslutningsavgifter enligt 4 kap. 9 a och 9 b §§ ellagen (1997:857). 2. anslutningsavgifter enligt 4 kap. 11 § ellagen (1997:857). Om en nätkoncessionshavare har fler än en redovisningsenhet med särskilt investeringsutrymme, ska investeringsbeloppen fördelas mellan redovisningsenheterna på det sätt som nätkoncessionshavaren anger, i den utsträckning en sådan fördelning är förenlig med 6 § andra stycket. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2022. Lagrådets yttrande Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2022-02-15 Närvarande: F.d. justitieråden Severin Blomstrand och Annika Brickman samt justitierådet Leif Gäverth Genomförande av elmarknadsdirektivet när det gäller nätverksamhet Enligt en lagrådsremiss den 22 december 2021 har regeringen (Infrastrukturdepartementet) beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till 1. lag om ändring i ellagen (1997:857), 2. lag om ändring i lagen (2004:875) om särskild förvaltning av vissa elektriska anläggningar, 3. lag om ändring i naturgaslagen (2005:403), 4. lag om ändring i lagen (2011:710) om certifiering av transmissionsnätsföretag för el, 5. lag om ändring i lagen (2013:385) om ingripande mot marknadsmissbruk vid handel med grossistenergiprodukter, 6. lag om ändring i lagen (2021:311) om särskilt investeringsutrymme för elnätsverksamhet. Förslagen har inför Lagrådet föredragits av ämnesrådet Andreas Lindholm och rättssakkunniga Linnea Skarle. Förslagen föranleder följande yttrande. Allmänt Lagrådet noterar att ett flertal bestämmelser i förslagen till ändring i ellagen och lagen om certifiering av transmissionsnätsföretag för el är av den digniteten att de med fördel skulle kunna föreskrivas i förordningsform och inte belasta en redan omfattande lagtext. Det har vid föredragningen upplysts att det finns en ambition att framöver lyfta ut sådana bestämmelser ur lagtexten och placera dem i förordningar. Lagrådet nöjer sig därför med att peka på detta förhållande. Förslaget till lag om ändring i ellagen 1 kap. 4 § Paragrafen innehåller definitioner av ord och uttryck som förekommer i lagen. Termen "aggregering" definieras som "en sammanslagning av flera kundlaster eller sammanslagning av producerad el för försäljning, anskaffning eller auktionering på elmarknader". Definitionen motsvarar artikel 2.18 i elmarknadsdirektivet. Enligt författningskommentaren har termen ingen tidigare motsvarighet i lagen, men innebär att flera elanvändares förbrukning eller flera elproducenters produktion slås samman för sådan handel som anges i definitionen. Termen "kundlaster" är inte definierad, den återkommer inte i lagtexten och förekommer inte heller i vanligt språkbruk. Lagrådet konstaterar att den försvårar läsningen av definitionen av aggregering och föreslår att termen i den definitionen ersätts med "flera användares förbrukning" eller förklaras närmare. 3 kap. 2 § Av bestämmelsen framgår att driften av en ledning eller ett ledningsnät ska vara organiserad så att bl.a. utfärdande av arbetsbegäran och driftorder ska utföras i Sverige. Av motiven framgår att detta även gäller för kontrakterade underleverantörer. Skälen för detta har berörts mycket sparsamt i lagrådsremissen men det framgår att bl.a. risken för s.k. informationspåverkan och it-attacker ligger bakom förslaget. En arbetsbegäran eller en driftorder torde kunna utfärdas genom e-post - som kan sändas via en server som kan ligga såväl inom som utom landet - eller möjligen i ett brådskande fall per telefon. För tillämpningen av bestämmelsen är det avgörande var någonstans den som utfärdade arbetsbegäran eller driftordern befann sig rent fysiskt när detta ägde rum, något som ibland kan vara svårt att klarlägga. Denna svårighet ska bl.a. ses mot bakgrund av att tillsynsmyndigheten, enligt 12 kap., ska utöva tillsyn över att bestämmelserna om driftsäkerhet, vilket det här är fråga om, är uppfyllda. Lagrådet efterfrågar ett förtydligande av hur bestämmelsen är tänkt att tilllämpas. 3 kap. 4 § I paragrafens första stycke anges grundläggande krav på anskaffningen av icke frekvensrelaterade stödtjänster. Genom paragrafen genomförs artiklarna 31.7 och 40.5 i elmarknadsdirektivet. Uttrycket "icke frekvensrelaterad stödtjänst" definieras i 1 kap. 4 §. De krav som ställs är att ett nätföretag ska anskaffa stödtjänsterna på ett öppet, icke-diskriminerande och marknadsorienterat sätt. Kraven är alltså allmänt hållna och författningskommentaren ger inte mycket vägledning. Av andra stycket 1 framgår att lagen (2016:1146) om upphandling inom försörjningssektorerna ska tillämpas i första hand. Bestämmelsen i första stycket blir därmed tillämplig på sådan anskaffning av icke frekvensrelaterade stödtjänster som inte omfattas av den nämnda upphandlingslagen. Regleringen för dessa fall är inte tillräckligt utvecklad och det är oklart vad som ska gälla i praktiken. Det finns ingen diskussion om vad som ska hända om kraven inte uppfylls. En förklaring till den rudimentära regleringen kan vara att den grundas på EU-lagstiftning. Dock borde det vara möjligt att utforma regleringen så att den ger mer konkret vägledning. Behovet av sanktioner bör också övervägas. Lagrådet noterar att det uttryck som anger kraven återkommer i 5 §. 3 kap. 7-9 §§ I 7 § första stycket anges att ett nätföretag inte får ingå avtal om stödtjänster förrän nätmyndigheten har godkänt de metoder som har använts för att utforma avtalen och i 8 § första stycket anges att nätmyndigheten ska godkänna de metoder som avses i 7 § första stycket, medan det i 9 § anges att nätföretag bl.a. ska offentliggöra de villkor som företaget tillämpar i avtalen enligt 7 § första stycket. I författningskommentaren anges att en förhandsgranskning enligt 7 § första stycket i normalfallet kan ske genom att Energimarknadsinspektionen granskar de standardvillkor som används i sammanhanget. Det framgår inte om det avses vara någon skillnad mellan metoder att utforma avtalen och avtalsvillkor. Lagrådet efterlyser ett förtydligande. Motsvarande frågor aktualiseras i 4 kap. 43 och 44 §§. 3 kap. 19 och 39 §§ Enligt 3 kap. 19 § får ett distributionsnätsföretag inte "inneha, utveckla eller driva en laddningspunkt", med undantag för sådana som företaget innehar för eget bruk. Bestämmelsen ska genomföra artikel 33.2 i elmarknadsdirektivet, som förbjuder systemansvariga för distributionssystem att "äga, utveckla, förvalta eller driva laddningsstationer för elfordon" med undantag för sådana som företaget äger för eget bruk. Enligt 3 kap. 39 § får ett nätföretag inte "äga, utveckla, driva eller förvalta" en energianläggning. Paragrafen genomför artiklarna 36.1 och 54.1 i elmarknadsdirektivet. Enligt artiklarna får systemansvariga för distributionssystem och överföringssystem inte "äga, utveckla, förvalta eller driva" energilagringsanläggningar. Det framgår inte av vare sig författningskommentaren eller allmänmotiveringen varför förbudet i 3 kap. 19 § har fått en annan utformning än förbudet i 3 kap. 39 § och dessutom avviker från direktivtexten. Lagrådet förordar att bestämmelserna ensas, förslagsvis genom att 3 kap. 19 § får samma lydelse som 3 kap. 39 §. 3 kap. 21-24, 27, 35 och 37 §§ I nämnda paragrafer används begreppet koncern (eller moder- och dotterföretag). Vad som avses med koncern i ellagens mening framgår inte tydligt. Den koncerndefinition som används i 1 kap. 11 § aktiebolagslagen (2005:551) har sin motsvarighet i de flesta koncerndefinitioner som finns i andra lagar, dock i några fall med den skillnad som föranleds av att "moderföretaget" i dessa bestämmelser inte utgörs av ett svenskt aktiebolag utan av en ekonomisk förening eller stiftelse. Enligt definitionen på koncern i 1 kap. 4 § årsredovisningslagen (1995:1554) kan ett moderföretag utgöras av en fysisk person (jfr 1 kap. 3 §), vilket alltså inte är fallet enligt aktiebolagslagen. I 2 kap. 5 och 6 §§ lagen (2018:597) om kommunal bokföring och redovisning finns en annan definition av begreppet koncern. Den definitionen tar sikte på att en kommun har ett varaktigt och betydande inflytande (ett tjugoprocentigt ägande och inte ett femtioprocentigt som i aktiebolagslagen) i ett kommunalt koncernföretag. Mot bakgrund av att såväl ett nätföretag som ett elhandelsföretag kan ägas av en kommun väcks frågan om en koncern enligt definitionen i den lagen är avsedd att omfattas av bestämmelserna i 3 kap. Det bör klargöras vad som avses med koncern respektive moder- och dotterföretag. 3 kap. 27 § Paragrafens text har disponerats på ett sätt som gör den svårläst. Lagrådet föreslår att den, i anslutning till förslaget i departementspromemorian Elmarknadslag (Ds 2017:44), ges följande lydelse. Om ett distributionsnätsföretag och ett företag som producerar eller handlar med el ingår i samma koncern, ska företagen när de vänder sig till enskilda elanvändare eller allmänheten ange sin identitet på ett sådant sätt att det tydligt framgår vilken verksamhet som vart och ett av företagen bedriver. 3 kap. 29 § Enligt paragrafens första stycke ska nätmyndigheten i det enskilda fallet, på ansökan av ett företag som bedriver eller avser att bedriva distribution, ge ett bindande besked i frågan om företaget omfattas av undantag från kraven i 24-27 §§. Uttrycket "i det enskilda fallet" fyller ingen funktion; det framgår ändå att beskeden avser enskilda fall. 3 kap. 31 och 32 §§ Enligt 3 kap. 31 § får den som ensam eller tillsammans med någon annan utövar kontroll över ett företag som producerar eller handlar med el eller naturgas inte utöva kontroll över ett transmissionsnätsföretag eller "använda någon rättighet gentemot företaget". Den som utövar kontroll över ett transmissionsnätsföretag får omvänt inte utöva kontroll över ett företag som producerar eller handlar med el eller naturgas eller "använda någon rättighet gentemot företaget". Uttrycket "använda någon rättighet gentemot företaget" återkommer i 32 § och i författningskommentaren till 33 §, men det förklaras inte. Bestämmelserna - som i sak överensstämmer med hittillsvarande 3 kap. 1 g § första-tredje styckena - genomför i denna del artikel 43.2 i elmarknadsdirektivet. Enligt direktivet ska de rättigheter som avses i paragraferna "i synnerhet" omfatta - rätten att rösta, - befogenheten att utnämna ledamöter till tillsynsorganet eller styrelsen eller till organ som juridiskt företräder företaget, eller - rätten att inneha ägarmajoriteten. Lagrådet konstaterar att varken lagtexten eller författningskommentaren ger svar på frågan vilka rättigheter som avses med förbudet. 3 kap. 41 och 42 §§ I 41 § föreskrivs i första meningen att ett nätföretag inte får ställa tekniska krav eller andra villkor som försvårar tillhandahållandet av tjänster i form av ändrad elförbrukning. Andra meningen innehåller ett undantag; de villkor får ställas som behövs med hänsyn till en säker, tillförlitlig och effektiv drift av ledningsnätet. I 42 § bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om vilka tekniska villkor som nätföretag får ställa i fråga om sådana tjänster som avses i 41 §. Bemyndigandet är alltså begränsat till "tekniska villkor". Lagrådet saknar ett klargörande av hur detta uttryck förhåller sig till uttrycket "tekniska krav eller andra villkor" i 41 §. 3 kap. 45 § Lagrådet föreslår att punkten 3 ges följande lydelse. Ett distributionsnätsföretag ska årligen - - - 3. till nätmyndigheten ge in en redovisning som baseras på analysen och planen. 3 kap. 48 § Se vad Lagrådet har anfört i anslutning till 3 kap. 29 §. 4 kap. 1 § Före paragrafen finns en rubrik som lyder "Innebörden av anslutning av en elektrisk anläggning". Rubriken är missvisande. Paragrafen innehåller ingen definition av uttrycket "anslutning av en elektrisk anläggning". Tvärtom förutsätter paragrafens text att uttryckets innebörd är känd. Under den fortsatta beredningen bör övervägas om paragrafen behöver en rubrik och i så fall hur den ska utformas. 4 kap. 4 och 5 §§ Enligt 4 kap. 4 § får en elektrisk anläggning anslutas till ett region- eller transmissionsnät i stället för till lokalnätet endast om innehavaren av lokalnätet har medgett det eller nätmyndigheten har beviljat tillstånd till anslutningen. Det framgår av författningskommentaren att det är den som innehar region- eller transmissionsnätet som har att ansöka om nätmyndighetens tillstånd till en sådan anslutning. Enligt 4 kap. 5 § får nätmyndigheten bevilja ett sådant tillstånd endast om det finns särskilda skäl. Författningskommentaren till den paragrafen anger att samhällsekonomiska bedömningar bör ligga till grund för avgörandet om särskilda skäl föreligger. Det bör framgå av författningstexten vem som ska ansöka om nätmyndighetens tillstånd. Det saknas resonemang om arten av de bedömningar som ska ligga till grund för myndighetens beslut. 4 kap. 12, 37 och 38 §§ I 12 § anges att den som har ett abonnemang för säkring om högst 63 ampere inte ska betala någon anslutningsavgift för att ansluta en produktionsanläggning under bl.a. den förutsättningen att anläggningen producerar el vars inmatning kan ske med en effekt om högst 43,5 kilowatt. En i sak motsvarande bestämmelse finns i nuvarande 4 kap. 10 § tredje stycket ellagen. I 37 och 38 §§ finns bestämmelser som innebär att vissa elproducenter ska debiteras lägre eller ingen avgift för inmatning av el på transmissionsnät. I 37 § behandlas den som kan leverera en effekt om högst 1 500 kilowatt och i 38 § behandlas den som, likt situationen i 12 §, har ett abonnemang för säkring om högst 63 ampere och producerar el som kan matas in med en effekt om högst 43,5 kilowatt. Rubriken till 37 och 38 §§ är "Avgifter från småskalig produktion" och rubriken till 39 § är "Tvister om avgifter vid småskalig elproduktion". I lagtexten förekommer dock inte uttrycken småskalig produktion eller mikroproducent, eller liknande. Däremot benämns i författningskommentaren den elproducent som avses i 37 § för småskalig elproducent och den som avses i 12 och 38 §§ för mikroproducent. Det skulle bli tydligare om begreppen småskalig produktion och mikroproduktion beskrevs närmare, antingen genom en definition i lagen eller i författningskommentaren. Ett alternativ är att ta bort dessa två uttryck. 4 kap. 18-22 §§ Enligt 4 kap. 18 § första stycket ska ett nätföretags överföring av el för någon annans räkning ha god kvalitet. Enligt andra stycket ska företaget avhjälpa brister i överföringen i den utsträckning kostnaderna för detta är rimliga i förhållande till de olägenheter för elanvändarna som är förknippade med bristerna. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan med stöd av 19 § meddela föreskrifter om innebörden av att överföringen har god kvalitet. Nätföretaget ska enligt 20 § se till att ett avbrott i överföringen till en elanvändare aldrig överstiger tjugofyra timmar eller den kortare tid som följer av 18 § eller av föreskrifter som meddelats med stöd av 19 §. Detta gäller emellertid inte om avbrottet beror på ett hinder utanför nätföretagets kontroll som företaget inte skäligen kunde förväntas ha räknat med och vars följder det inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan enligt 21 § meddela föreskrifter om undantag från kravet i 20 §. Vidare får nätmyndigheten enligt 22 § bevilja dispens från kravet i 20 § i en del av ett koncessionsområde, om kravet är oskäligt betungande med hänsyn till nätföretagets ekonomiska situation eller det finns synnerliga skäl. Av författningskommentaren till 22 § framgår att föreskrifter om undantag från funktionskravet som har meddelats med stöd av 21 § inte hindrar att nätmyndigheten med stöd av 22 § beviljar en mer långtgående dispens. Vid föredragningen har upplysts att, om ett uppehåll på tjugofyra timmar i 4 kap. 20 § skulle anses vara oförenligt med kravet på god kvalitet, den strängare regeln ska gälla. Lagrådet konstaterar att kravet på god kvalitet i 4 kap. 18 § första stycket är begränsat av de betydande möjligheter till permanenta eller tillfälliga undantag som finns såväl i paragrafens andra stycke som i 20-22 §§. För att skapa ett rimligt underlag för de föreskrifter som förespeglas i 19 § och skapa ramar för undantag och dispenser bör innebörden i begreppet god kvalitet utvecklas. På så sätt undviks också att kravet i 20 § - att ett elavbrott inte får överstiga 24 timmar - ska framstå som huvudregeln i stället för den opreciserade avbrottstid som är förenlig med god kvalitet. 4 kap. 40 § I paragrafen föreskrivs grundläggande krav på ett nätföretags fakturor till elanvändare. Enligt andra stycket ska nätföretaget ge den elanvändare som begär det en förklaring till hur fakturan har upprättats. Bestämmelsen i andra stycket ger intrycket att förklaringen ska avse hur fakturan har utformats i formellt hänseende. Av författningskommentaren framgår att detta inte är avsikten. Vad som ska förklaras är i första hand hur det betalningskrav som ställs i fakturan har beräknats. Paragrafens utformning bör övervägas under den fortsatta beredningen. 4 kap. 43 och 44 §§ Se vad Lagrådet har anfört i anslutning till 3 kap. 7-9 §§. 11 kap. 1 § Paragrafen ändras genom att definitionen av konsument i den hittillsvarande andra meningen flyttas till 1 kap. 4 §, som innehåller ett stort antal definitioner av ord och uttryck i lagen. Vid föredragningen har upplysts att ordet konsument bara förekommer i 11 kap., men att det har övervägts att införa regler om konsumenter även i något annat kapitel. Lagrådet förordar att definitionen behålls på sin hittillsvarande plats i 11 kap. 1 § till dess den får betydelse även för bestämmelser i andra kapitel. På så sätt kan det också undvikas att 1 § begränsas till en upplysning som bara upprepar kapitelrubriken. Övergångsbestämmelserna Enligt punkt 6 i övergångsbestämmelserna ska bestämmelserna om undantag från förbudet mot lägesberoende överföringsavgifter på regionnät fortfarande tillämpas i fråga om tillstånd till sådana avgifter som har lämnats före ikraftträdandet. Av allmänmotiveringen framgår att en förutsättning för de aktuella tillstånden är att ett avtal om lägesberoende överföring har tillämpats den 1 juli 1995. Ett tillstånd fick meddelas för högst 30 år och det har inte kommit in någon ansökan om nya tillstånd sedan åtminstone den 1 januari 2008. Det saknas anledning att tro att det kommer att meddelas nya tillstånd enligt de hittillsvarande bestämmelserna. Vid föredragningen väcktes frågan om ett eventuellt behov av att förlänga befintliga undantag. Bakgrunden till övergångsbestämmelsen bör utvecklas i författningskommentaren. Enligt punkt 7 i övergångsbestämmelserna ska 5 kap. 11 § i den äldre lydelsen tillämpas i fråga om intäktsramar som bestämts före ikraftträdandet. Under föredragningen har framkommit att övergångsbestämmelsen rätteligen borde ha innebörden att 5 kap. 12 a och 12 b §§ inte ska tillämpas för en intäktsram som har bestämts före ikraftträdandet. Förslaget till lag om ändring i naturgaslagen 3 kap. 2 c § Vad som angetts ovan beträffade begreppet koncern i ellagen bör beaktas även här. Förslaget till lag om ändring i lagen om certifiering av transmissionsnätsföretag för el Lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 2022. Några övergångsbestämmelser föreslås inte. Enligt 3 kap. 5 § åligger det ett certifierat transmissionsnätsföretag att till nätmyndigheten anmäla planerade transaktioner som har betydelse för bedömningen om företaget uppfyller kraven i bl.a. 3 kap. 12 § ellagen. Enligt 3 kap. 7 § ska nätmyndigheten återkalla en certifiering om ett transmissionsnätsföretag inte uppfyller kraven i bl.a. 3 kap. 12 § ellagen (se även kraven på omprövning i 3 kap. 6 §). I punkt 3 av ikraft- och övergångsbestämmelserna till ellagen, som också ska träda i kraft den 1 juli 2022, anges att trots bestämmelsen i 3 kap. 12 § får ett nätföretag bedriva annan verksamhet än nätverksamhet till och med den 31 december 2023, om företaget bedriver verksamheten vid tidpunkten för ikraftträdandet. Avsaknaden av övergångsbestämmelse till lagen om certifiering av transmissionsnätsföretag för el synes kunna leda till tillämpningsproblem i de fall transmissionsnätsföretaget den 1 juli 2022 bedriver annan verksamhet vid sidan av nätverksamheten. Vid föredragningen har det upplysts att den här skissade situationen är rent hypotetisk och knappast sannolik. Lagrådet avstår därför ifrån att avge ett förslag i denna del. Övriga lagförslag Lagrådet lämnar förslagen utan erinran. Infrastrukturdepartementet Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 17 mars 2022 Närvarande: statsminister Andersson, ordförande, och statsråden Johansson, Hallengren, Hultqvist, Damberg, Shekarabi, Ygeman, Linde, Ekström, Strandhäll, Eneroth, Dahlgren, Ernkrans, Hallberg, Nordmark, Sätherberg, Thorwaldsson, Gustafsdotter, Axelsson Kihlblom, Elger, Farmanbar, Danielsson, Karkiainen Föredragande: statsrådet Farmanbar Regeringen beslutar proposition 2021/22:153 Genomförande av elmarknadsdirektivet när det gäller nätverksamhet.