Regeringskansliets rättsdatabaser

Regeringens proposition 2022/23:72 EU:s nya tågpassagerarförordning Prop. 2022/23:72 Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen. Stockholm den 2 mars 2023 Ulf Kristersson Maria Malmer Stenergard (Justitiedepartementet) Propositionens huvudsakliga innehåll I april 2021 antog Europaparlamentet och rådet en ny förordning om rättigheter och skyldigheter för tågresenärer. Förordningen innehåller regler om bland annat rätten till ersättning vid förseningar och vilken information resenärerna ska få. Den innehåller också regler om åtgärder för att underlätta resandet för personer med funktionsnedsättning eller nedsatt rörlighet. Regeringen föreslår lagändringar med anledning av den nya tågpassagerarförordningen. Undantag från förordningen ska göras för lokala och regionala tågresor. Sådana resor ska även fortsättningsvis regleras av lagen (2015:953) om kollektivtrafikresenärers rättigheter. I den lagen införs ett undantag från resenärens rätt till prisavdrag om en försening beror på en extraordinär händelse, såsom extrema väderleksförhållanden eller en större folkhälsokris. Detta motsvarar ett liknande undantag från järnvägsföretagens ersättningsskyldighet som har införts i tågpassagerarförordningen. Järnvägstrafik som bedrivs för historiska ändamål eller turism ska också undantas från förordningens tillämpningsområde. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 7 juni 2023. Innehållsförteckning 1 Lagtext 4 1.1 Förslag till lag om ändring i lagen (2014:1344) med kompletterande bestämmelser till EU:s tåg-, fartygs- och busspassagerarförordningar 4 1.2 Förslag till lag om ändring i lagen (2015:953) om kollektivtrafikresenärers rättigheter 7 1.3 Förslag till lag om ändring i järnvägstrafiklagen (2018:181) 8 1.4 Förslag till lag om ändring i paketreselagen (2018:1217) 10 2 Ärendet och dess beredning 11 3 En ny tågpassagerarförordning 11 4 Tillämpningen av den nya tågpassagerarförordningen 13 4.1 Undantag för lokala och regionala tågresor 13 4.2 Force majeure i lokal och regional trafik 19 4.3 Övriga möjligheter till undantag och särreglering 22 5 Tillsyn och sanktioner 30 6 Följdändringar i upplysningsbestämmelser 34 7 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser 34 8 Ekonomiska och andra konsekvenser 35 9 Författningskommentar 37 9.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (2014:1344) med kompletterande bestämmelser till EU:s tåg-, fartygs- och busspassagerarförordningar 37 9.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (2015:953) om kollektivtrafikresenärers rättigheter 40 9.3 Förslaget till lag om ändring i järnvägstrafiklagen (2018:181) 42 9.4 Förslaget till lag om ändring i paketreselagen (2018:1217) 44 Bilaga 1 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/782 av den 29 april 2021 om rättigheter och skyldigheter för tågresenärer 45 Bilaga 2 Sammanfattning av departementspromemorian EU:s nya tågpassagerarförordning (Ds 2022:23) 97 Bilaga 3 Lagförslagen i promemorian 98 Bilaga 4 Förteckning över remissinstanserna 105 Bilaga 5 Lagrådsremissens lagförslag 106 Bilaga 6 Lagrådets yttrande 113 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 2 mars 2023 118 Förslag till riksdagsbeslut Regeringens förslag: 1. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2014:1344) med kompletterande bestämmelser till EU:s tåg-, fartygs- och busspassagerarförordningar. 2. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2015:953) om kollektivtrafikresenärers rättigheter. 3. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i järnvägstrafiklagen (2018:181). 4. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i paketreselagen (2018:1217). 1 Lagtext Regeringen har följande förslag till lagtext. 1.1 Förslag till lag om ändring i lagen (2014:1344) med kompletterande bestämmelser till EU:s tåg-, fartygs- och busspassagerarförordningar Härigenom föreskrivs att 1, 1 a, 4, 5 och 7 §§ lagen (2014:1344) med kompletterande bestämmelser till EU:s tåg-, fartygs- och busspassagerarförordningar ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 § I denna lag finns bestämmelser som kompletterar 1. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1371/2007 av den 23 oktober 2007 om rättigheter och skyldigheter för tågresenärer (tågpassagerarförordningen), 1. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/782 av den 29 april 2021 om rättigheter och skyldigheter för tågresenärer (tågpassagerarförordningen), 2. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1177/2010 av den 24 november 2010 om passagerares rättigheter vid resor till sjöss och på inre vattenvägar och om ändring av förordning (EG) nr 2006/2004 (fartygspassagerarförordningen), och 3. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 181/2011 av den 16 februari 2011 om passagerares rättigheter vid busstransport och om ändring av förordning (EG) nr 2006/2004 (busspassagerarförordningen). 1 a § Av 4 § lagen (2015:953) om kollektivtrafikresenärers rättigheter följer att artiklarna 7, 8.1, 10.1, 10.2, 10.4 och 15-18 i tågpassagerarförordningen inte ska tillämpas på vissa trafiktjänster som annars skulle falla in under förordningens tillämpningsområde. Av 4 § lagen (2015:953) om kollektivtrafikresenärers rättigheter följer att artiklarna 8, 9.1 och 17-20 i tågpassagerarförordningen inte ska tillämpas på vissa trafiktjänster som annars skulle falla in under förordningens tillämpningsområde. Av 3 a § järnvägstrafiklagen (2018:181) följer att tågpassagerarförordningen inte ska tillämpas på järnvägstrafik som uteslutande bedrivs för historiska ändamål eller turiständamål, med undantag för artiklarna 13 och 14. 4 § Skyldighet att lämna information föreskrivs för järnvägsföretag, biljettutfärdare, stationsförvaltare, researrangörer, transportörer, resebyråer, terminaloperatörer och hamnmyndigheter i 1. artiklarna 4, 8, 9.5, 18.1, 20, 22.3, 28.2 och 29 i tågpassagerarförordningen, 1. artiklarna 4, 6.3, 9, 11.3, 11.4, 12.2, 20.1, 20.4, 22, 28.3 och 30 i tågpassagerarförordningen, 2. artiklarna 8.5, 9.2-9.4, 10, 12.3, 13.3, 16, 22 och 23 i fartygspassagerarförordningen, och 3. artiklarna 10.2, 10.5, 11.2-11.5, 13.2, 14.5, 20, 24 och 25 i busspassagerarförordningen. Om information inte lämnas enligt någon av de bestämmelser som anges i första stycket, ska marknadsföringslagen (2008:486) tillämpas, med undantag av 29-36 §§ om marknadsstörningsavgift. Sådan information ska anses vara väsentlig enligt 10 § tredje stycket den lagen. 5 § Andra skyldigheter än att lämna information föreskrivs för järnvägsföretag, biljettutfärdare, stationsförvaltare, researrangörer, transportörer, resebyråer och terminaloperatörer i 1. artiklarna 9.1-9.4, 18.3-18.5, 19, 22.1, 23, 24, 27 och 28 i tågpassagerarförordningen, 1. artiklarna 5, 11.1, 11.2, 11.4, 12.1, 20.3, 20.5, 21, 23, 24, 28.1, 28.2, 28.4 och 29 i tågpassagerarförordningen, 2. artiklarna 4, 7-8.4, 9.1, 10-13.2, 15.4 och 24 i fartygspassagerarförordningen, och 3. artiklarna 4, 8, 9, 10.1, 10.3, 10.4, 11.1, 13-15, 17.3, 26 och 27 i busspassagerarförordningen. Den som inte fullgör en sådan skyldighet får åläggas att göra det. Åläggandet får förenas med vite. En talan om ett sådant åläggande väcks vid Patent- och marknadsdomstolen av Konsumentombudsmannen. I ett tillsynsärende om en skyldighet som avses i första stycket tillämpas 42-45 §§ marknadsföringslagen (2008:486) och det som i övrigt gäller enligt den lagen vid tillämpning av de bestämmelserna. I ett tillsynsärende om en skyldighet som avses i första stycket tillämpas 42-45 a §§ marknadsföringslagen (2008:486) och det som i övrigt gäller enligt den lagen vid tillämpning av de bestämmelserna. 7 § Den myndighet som utövar tillsyn över fullgörandet av de skyldigheter som anges i artiklarna 10.1, 10.2, 10.4, 21 och 26 i tågpassagerarförordningen, artikel 14 i fartygspassagerarförordningen och artikel 16.1 i busspassagerarförordningen får meddela de förelägganden som behövs för att bestämmelserna ska följas. Den myndighet som utövar tillsyn över fullgörandet av de skyldigheter som anges i artiklarna 6.4, 10, 26 och 27 i tågpassagerarförordningen, artikel 14 i fartygspassagerarförordningen och artikel 16.1 i busspassagerarförordningen får meddela de förelägganden som behövs för att bestämmelserna ska följas. Ett sådant föreläggande får förenas med vite. Denna lag träder i kraft den 7 juni 2023. 1.2 Förslag till lag om ändring i lagen (2015:953) om kollektivtrafikresenärers rättigheter Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2015:953) om kollektivtrafikresenärers rättigheter dels att 2 och 4 §§ ska ha följande lydelse, dels att det ska införas en ny paragraf, 15 a §, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 2 § Vid resor med tåg tillämpas bestämmelserna om reseinformation och om ersättning och prisavdrag vid förseningar i 7-17 §§ i den utsträckning motsvarande bestämmelser i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1371/2007 av den 23 oktober 2007 om rättigheter och skyldigheter för tågresenärer (tågpassagerarförordningen) inte är tillämpliga. Vid resor med tåg tillämpas bestämmelserna om reseinformation och om ersättning och prisavdrag vid förseningar i 7-17 §§ i den utsträckning motsvarande bestämmelser i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/782 av den 29 april 2021 om rättigheter och skyldigheter för tågresenärer (tågpassagerarförordningen) inte är tillämpliga. Av 4 § följer att bestämmelser i tågpassagerarförordningen om reseinformation och rättigheter vid förseningar inte är tillämpliga i vissa fall. 4 § Artiklarna 7, 8.1, 10.1, 10.2, 10.4 och 15-18 i tågpassagerarförordningen, i den ursprungliga lydelsen, ska inte tillämpas på inrikes trafiktjänster som har en sträckning som är kortare än 150 km. Artiklarna 8, 9.1 och 17-20 i tågpassagerarförordningen, i den ursprungliga lydelsen, ska inte tillämpas på inrikes trafiktjänster som har en sträckning som är kortare än 150 km. 15 a § Resenären har inte rätt till prisavdrag enligt 15 § om förseningen har orsakats av omständigheter som inte kan hänföras till själva järnvägs-, tunnelbane-, spårvägs-, buss- eller personbilsdriften och som transportören inte hade kunnat undgå eller förebygga följderna av även om transportören hade iakttagit den omsorg som omständigheterna krävde. Denna lag träder i kraft den 7 juni 2023. 1.3 Förslag till lag om ändring i järnvägstrafiklagen (2018:181) Härigenom föreskrivs i fråga om järnvägstrafiklagen (2018:181) dels att 3-5 och 9 §§ ska ha följande lydelse, dels att det ska införas en ny paragraf, 3 a §, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 3 § Särskilda bestämmelser om transport av resenärer på järnväg finns i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1371/2007 av den 23 oktober 2007 om rättigheter och skyldigheter för tågresenärer (EU:s tågpassagerarförordning). Särskilda bestämmelser om transport av resenärer på järnväg finns i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/782 av den 29 april 2021 om rättigheter och skyldigheter för tågresenärer (EU:s tågpassagerarförordning). 3 a § EU:s tågpassagerarförordning ska inte tillämpas på järnvägstrafik som uteslutande bedrivs för historiska ändamål eller turiständamål. Artiklarna 13 och 14 (om skadeståndsansvar för resenärer och resgods samt om försäkringsskyldighet) i förordningen, i den ursprungliga lydelsen, ska dock tillämpas på sådan trafik. 4 § På sådana avtal om inrikes transport av resenärer på järnväg som inte omfattas av tillämpningsområdet i artikel 2.1 i EU:s tågpassagerarförordning, i den ursprungliga lydelsen, ska det som föreskrivs i artikel 11 (om skadeståndsansvar för resenärer och resgods) i förordningen tillämpas. Detsamma gäller för avtal om transport av resenärer på tunnelbana eller spårväg. På sådana avtal om inrikes transport av resenärer på järnväg som inte omfattas av tillämpningsområdet i artikel 2.1 i EU:s tågpassagerarförordning, i den ursprungliga lydelsen, ska det som föreskrivs i artikel 13 (om skadeståndsansvar för resenärer och resgods) i förordningen tillämpas. Detsamma gäller för avtal om transport av resenärer på tunnelbana eller spårväg. 5 § En fordran som grundar sig på en skyldighet enligt artikel 15, 16, 17 eller 18 (om försening, utebliven anslutning och inställelse) i EU:s tågpassagerarförordning, i den ursprungliga lydelsen, upphör om resenären inte väcker talan inom tre år från det att fordran uppkom. En fordran som grundar sig på en skyldighet enligt artikel 17, 18, 19 eller 20 (om försening, utebliven anslutning och inställelse) i EU:s tågpassagerarförordning, i den ursprungliga lydelsen, upphör om resenären inte väcker talan inom tre år från det att fordran uppkom. 9 § Det ansvar för ekonomisk skada för infrastrukturförvaltaren som föreligger enligt 8 § ska också omfatta ekonomisk skada som uppkommer för transportören till följd av dennes skyldigheter enligt artiklarna 16-18 i EU:s tågpassagerarförordning, i den ursprungliga lydelsen, och enligt 14 och 15 §§ lagen (2015:953) om kollektivtrafikresenärers rättigheter. Det ansvar för ekonomisk skada som infrastrukturförvaltaren har enligt 8 § ska också omfatta ekonomisk skada som uppkommer för transportören till följd av dennes skyldigheter enligt artiklarna 17-20 i EU:s tågpassagerarförordning, i den ursprungliga lydelsen, och enligt 14 och 15 §§ lagen (2015:953) om kollektivtrafikresenärers rättigheter. Avtalsvillkor som i jämförelse med denna paragraf inskränker infrastrukturförvaltarens ansvar är utan verkan mot transportören. Denna lag träder i kraft den 7 juni 2023. 1.4 Förslag till lag om ändring i paketreselagen (2018:1217) Härigenom föreskrivs att 4 kap. 10 § paketreselagen (2018:1217) ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 4 kap. 10 § I den utsträckning följande unionsrättsakter, internationella instrument och lagar begränsar en resenärs rätt till ersättning för en skada från en transportör, tillämpas samma begränsningar i fråga om resenärens rätt till ersättning för en skada från arrangören: 1. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 392/2009 av den 23 april 2009 om transportörens skadeståndsansvar i samband med olyckor vid passagerarbefordran till sjöss, i den ursprungliga lydelsen, 2. 2002 års Atenkonvention om befordran till sjöss av passagerare och deras resgods, 3. sjölagen (1994:1009), 4. rådets förordning (EG) nr 2027/97 av den 9 oktober 1997 om lufttrafikföretags skadeståndsansvar avseende lufttransport av passagerare och deras bagage, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 889/2002, 5. lagen (2010:510) om lufttransporter, 6. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1371/2007 av den 23 oktober 2007 om rättigheter och skyldigheter för tågresenärer, i den ursprungliga lydelsen, och 6. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/782 av den 29 april 2021 om rättigheter och skyldigheter för tågresenärer, i den ursprungliga lydelsen, och 7. järnvägstrafiklagen (2018:181). Denna lag träder i kraft den 7 juni 2023. 2 Ärendet och dess beredning Den 29 april 2021 antogs Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/782 om rättigheter och skyldigheter för tågresenärer (2021 års tågpassagerarförordning). Förordningen ersätter Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1371/2007 av den 23 oktober 2007 om rättigheter och skyldigheter för tågresenärer (2007 års tågpassagerarförordning). Den nya förordningen ska börja tillämpas den 7 juni 2023. Kravet på cykelplatser i nya eller uppgraderade tåg börjar dock gälla först den 7 juni 2025. Förordningen finns som bilaga 1. Inom Justitiedepartementet har departementspromemorian EU:s nya tågpassagerarförordning (Ds 2022:23) utarbetats. I promemorian behandlas frågan om tillämpningen av 2021 års tågpassagerarförordning i svensk rätt. Det övervägs vilka undantag som bör göras från förordningen och vilken särreglering som är lämplig. Det görs också en bedömning av behovet av kompletterande bestämmelser och vilka ändringar i den svenska regleringen av persontransporter på järnväg som behövs eller framstår som lämpliga. En sammanfattning av promemorian finns i bilaga 2. Promemorians lagförslag finns i bilaga 3. Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 4. Remissyttrandena finns tillgängliga i lagstiftningsärendet (Ju2022/02812). Lagrådet Regeringen beslutade den 22 december 2022 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 5. Lagrådets yttrande finns i bilaga 6. Lagrådets synpunkter behandlas i avsnitt 5.2 och 5.3 och i författningskommentaren. I förhållande till lagrådsremissen har vissa språkliga och redaktionella ändringar gjorts. 3 En ny tågpassagerarförordning EU:s tågpassagerarförordning innehåller grundläggande regler om transportavtalet, information och biljetter. Dessa reglerar bland annat hur ett transportavtal ingås, hur biljetter ska utformas och tillhandahållas och vilken information resenärerna ska få. Förordningen innehåller också regler om rätt till skadestånd om resenären eller bagaget skadas och regler om ersättning och assistans om resan blir försenad. Den innehåller vidare bestämmelser om rätt till assistans för personer med funktionsnedsättning eller nedsatt rörlighet, exempelvis personer vars rörlighet är nedsatt på grund av ålder. Den nya tågpassagerarförordningen syftar till att ge resenärerna ett bättre skydd och uppmuntra till ett ökat tågresande. Förordningen reglerar i stort sett samma områden som 2007 års tågpassagerarförordning men bestämmelserna i den nya förordningen är mer detaljerade och ger järnvägsföretagen och andra aktörer, såsom stationsförvaltare och biljettutfärdare, nya skyldigheter. Bestämmelserna innebär att resenärernas rättigheter stärks i ett antal avseenden. Dessutom begränsas i viss mån utrymmet att ha en särskild reglering av den regionala järnvägstrafiken. Exempelvis ska personer med funktionsnedsättning eller nedsatt rörlighet alltid ha rätt till assistans också i regional trafik. Samtidigt införs det en möjlighet att undanta trafik som bedrivs för historiska ändamål eller turism. Den nya förordningen tillåter också i flera fall medlemsstaterna att göra undantag från nya skyldigheter som införs genom förordningen eller att införa särreglering, se avsnitt 5.3. I det följande lämnas en kort översikt över de viktigaste nyheterna. Ett av de områden där det ställs större krav på järnvägsföretagen i den nya förordningen är tillhandahållandet av direktbiljetter, det vill säga biljetter som gäller för en resa med byten. I vissa fall blir det obligatoriskt för järnvägsföretagen att utfärda direktbiljetter. Den nya regleringen kompletteras med en särskild bestämmelse när det gäller biljettutfärdares och researrangörers ansvar. Om en biljettutfärdare eller en researrangör har kombinerat en direktbiljett med byten på eget initiativ, så är det utfärdaren eller arrangören - och inte järnvägsföretaget - som är ansvarig om resenären försenas eller missar en anslutning. Utöver att återbetala hela kostnaden för biljetten ska biljettutfärdaren eller researrangören i sådana fall betala en ersättning som motsvarar 75 procent av biljettpriset. Kraven på information skärps i den nya förordningen. Det införs en skyldighet för infrastrukturförvaltare att tillhandahålla realtidsinformation om tågens avgångar och ankomster. Vidare ska järnvägsföretagen dela med sig av information om biljettpriser och annan reseinformation till andra aktörer som säljer deras tjänster. Det införs dessutom större krav på information om anläggningars och trafiktjänsters tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning eller nedsatt rörlighet. Resenärens möjlighet till ombokning i samband med förseningar förbättras i den nya förordningen. Det blir bland annat möjligt att under vissa förutsättningar boka om resan med en annan leverantör av transporttjänster, till exempel ett bussföretag. När det gäller rättigheter för personer med funktionsnedsättning eller nedsatt rörlighet ska personliga assistenter i vissa fall få resa kostnadsfritt. Det ska alltid vara tillåtet att ta med en ledar- eller assistanshund på tåget. Vidare sänks kravet på föranmälan av assistansbehov från 48 timmar till 24 timmar. Det införs också regler om ansvar och ersättning för det fall ett järnvägsföretag eller en stationsförvaltare orsakar skada på en rullstol eller något annat hjälpmedel. Järnvägsföretag och stationsförvaltare ska dessutom se till att personal får utbildning om behoven hos personer med funktionsnedsättning eller nedsatt rörlighet. Det införs regler som syftar till att det ska bli lättare för resenären att ta med sig cykel ombord på tåget. Järnvägsföretagen ska bland annat se till att nya eller ombyggda tåg har tillräckligt med plats för cyklar. Samtidigt som den nya förordningen innebär ökade krav på järnvägsföretagen i dessa och i några ytterligare avseenden så införs det ett undantag från företagens skyldighet att betala ersättning i form av prisavdrag vid förseningar som beror på extraordinära omständigheter såsom extrema väderleksförhållanden eller om förseningen har orsakats av resenären själv eller av tredje man. Resenären har dock fortfarande rätt till återbetalning av biljettpriset eller ombokning och assistans men järnvägsföretaget är då inte skyldigt att tillhandahålla hotellrum för längre tid än tre nätter. 4 Tillämpningen av den nya tågpassagerarförordningen 4.1 Undantag för lokala och regionala tågresor Regeringens förslag: Regleringen av lokala och regionala tågresor i lagen om kollektivtrafikresenärers rättigheter ska behållas. För att möjliggöra detta ska undantag göras från artiklarna 8, 9.1 och 17-20 i 2021 års tågpassagerarförordning, som reglerar bland annat reseinformation och ersättning vid förseningar. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker förslaget eller invänder inte mot det. Sveriges Kommuner och Regioner och Trafikanalys framhåller att lagen (2015:953) om kollektivtrafikresenärers rättigheter är mer ändamålsenlig för kortare resor än 2021 års tågpassagerarförordning. AB Östgötatrafiken, Skånetrafiken, Svensk Kollektivtrafik och Sveriges Konsumenter anser att gränsdragningen mellan tillämpningsområdet för lagen och tågpassagerarförordningen bör ändras. AB Östgötatrafiken och Svensk Kollektivtrafik anser också att skyldigheten i lagen för trafikföretagen att betala ersättning för alternativ transport bör ändras. Samtrafiken i Sverige AB, SJ AB, Svenska Resebranschföreningen och Tågföretagen framhåller att resor med byten - där lagen och förordningen kan vara tillämpliga på olika delsträckor - bör regleras i särskild ordning. Skälen för regeringens förslag Undantaget från 2007 års tågpassagerarförordning Tågpassagerarförordningen är, som andra EU-förordningar, direkt tillämplig i medlemsstaterna. Utgångspunkten är att förordningen gäller för alla tågresor och järnvägstjänster inom EU. Undantag görs för transporter som inte tillhandahålls med tillstånd att bedriva trafik enligt EU-direktivet om inrättande av ett gemensamt europeiskt järnvägsområde. Det innebär bland annat att järnvägsföretag som enbart tillhandahåller trafik på fristående lokal och regional infrastruktur som inte har förbindelse med det allmänna järnvägsnätet inte omfattas av tågpassagerarförordningens tillämpningsområde. Förordningen tillämpas alltså inte på Roslagsbanan eller Saltsjöbanan. Den tillämpas inte heller på resor med tunnelbana eller spårväg. Enligt den nuvarande förordningen får medlemsstaterna också undanta annan stadstrafik, förortstrafik och regional trafik från förordningens tillämpningsområde (artikel 2.5 i 2007 års tågpassagerarförordning). Sverige har utnyttjat den möjligheten och har infört en särskild reglering av lokal och regional trafik. Denna finns i lagen om kollektivtrafikresenärers rättigheter, som innehåller bestämmelser om reseinformation, ersättning vid försening och frånträdande av avtal om köp av periodbiljett. I lokal och regional trafik tillämpas lagen i stället för motsvarande regler i tågpassagerarförordningen. En viktig skillnad mot regleringen i förordningen gäller resenärernas rättigheter vid förseningar. I samband med en försening ger både 2007 års tågpassagerarförordning och lagen om kollektivtrafikresenärers rättigheter resenären en rätt till ombokning med en alternativ avgång - eller när det gäller lagen, ekonomisk ersättning för en alternativ transport - och en rätt till prisavdrag. Förutsättningarna för att få ersättning och storleken på ersättningen skiljer sig dock åt. Om ankomsten till destinationsorten kan befaras bli försenad med mer än 60 minuter ger 2007 års tågpassagerarförordning resenären en möjlighet att omboka resan. Resenären kan också välja att avbryta resan och få tillbaka det han eller hon har betalat för resan. Om resenären inte avbryter resan har han eller hon en rätt till ett prisavdrag som motsvarar 25 procent av biljettpriset vid 60-119 minuters försening och 50 procent av biljettpriset vid 120 minuters försening eller mer. Vid en försening som är mer än 60 minuter ska järnvägsföretaget dessutom tillhandahålla assistans i form av bland annat de måltider och förfriskningar som rimligen kan erbjudas. Om resan inte kan fortsätta samma dag ska järnvägsföretaget kostnadsfritt erbjuda hotellrum och måltider. Enligt lagen om kollektivtrafikresenärers rättigheter har resenären en rätt till ersättning för alternativ transport eller prisavdrag redan vid 20 minuters försening. Prisavdraget ska vara 50 procent av biljettpriset vid 20 minuters försening och 75 procent vid 40 minuters försening. Om förseningen varar 60 minuter eller mer ska resenären ha rätt till full återbetalning. En förutsättning för prisavdrag enligt lagen är att resenären inte har utnyttjat rätten till ersättning för en alternativ transport till resmålet. Om det finns skälig anledning att anta att en resa kommer att bli mer än 20 minuter försenad, har resenären rätt till ersättning av transportören för skäliga kostnader för annan transport för att nå resans slutdestination, dock högst 1/40 del av prisbasbeloppet (det vill säga drygt 1 300 kronor för år 2023). Som undantaget från tågpassagerarförordningen har formulerats tillämpas lagen om kollektivtrafikresenärers rättigheter på trafiktjänster som avser resor med tåg på sträckor som är kortare än 150 kilometer. En trafiktjänst utgörs av hela den sträcka en resenär kan åka med ett tåg, det vill säga mellan tågets ursprungliga avgångsstation och dess slutliga ankomststation, se propositionen Stärkta rättigheter för kollektivtrafikresenärer (prop. 2015/16:13 s. 70). Hur långt resenären åker i det enskilda fallet saknar alltså betydelse. Lagen tillämpas dessutom på resor i kollektivtrafik med spårvagn, tunnelbanetåg, buss och personbil. De bestämmelser i tågpassagerarförordningen som inte omfattas av undantaget tillämpas också på lokala och regionala tågresor. Det gäller bland annat järnvägsföretagens skadeståndsansvar om resenärer eller resgods skadas. För tågresor på sträckor som är längre än 150 kilometer tillämpas tågpassagerarförordningen i sin helhet. Möjligheten till undantag från 2021 års tågpassagerarförordning Som nämns ovan är tågpassagerarförordningen inte tillämplig på resor med tunnelbana och spårväg. Den är emellertid som utgångspunkt tillämplig på pendeltåg och annan lokal och regional järnvägstrafik. Även den nya förordningen tillåter dock att medlemsstaterna undantar sådan trafik från tillämpningsområdet (artikel 2.6 a). Liksom i 2007 års tågpassagerarförordning får vissa bestämmelser överhuvudtaget inte undantas utan ska gälla också för lokal och regional trafik (se artikel 2.8). Det gäller reglerna om förbud mot diskriminerande avtalsvillkor, skyldighet att erbjuda biljetter och bokningar, järnvägsföretagens skadeståndsansvar för det fall resenärer eller resgods skadas och skyldighet att försäkra sig för detta ansvar, åtgärder för att säkerställa resenärernas personliga säkerhet och hanteringen av klagomål (artiklarna 5, 11, 13, 14, 27 och 28). Det gäller också reglerna om rätt till transport för personer med funktionsnedsättning eller nedsatt rörlighet och information till dessa personer (artiklarna 21 och 22). Som nämns i avsnitt 4 har utrymmet för att ha särskilda bestämmelser för regional trafik begränsats i 2021 års tågpassagerarförordning. För regional trafik får undantag inte göras från rätten att ta med cykel på tåget (artikel 6), skyldigheten att erbjuda direktbiljetter (artikel 12) eller rätten till ombokning med andra leverantörer av transporttjänster vid förseningar (artikel 18.3). Undantag från rätten till ombokning får dock göras under en övergångsperiod. För regional trafik får inte heller övriga bestämmelser om rättigheter för personer med funktionsnedsättning eller nedsatt rörlighet undantas (artiklarna 23-26), utöver de bestämmelser som ska gälla för all järnvägstrafik (artiklarna 21 och 22). Fortsatt tillämpning av lagen om kollektivtrafikresenärers rättigheter De begränsningar i medlemsstaternas rätt att göra undantag för regional trafik som har införts i 2021 års tågpassagerarförordning hindrar inte att lagen om kollektivtrafikresenärers rättigheter behålls. För den regionala trafiken får visserligen undantag inte göras från de nya bestämmelserna som ger resenären en rätt till ombokning med en alternativ transport, men det anges uttryckligen att förordningens bestämmelser inte hindrar en nationell reglering som är mer förmånlig för resenären (se artikel 18.3). Möjligheten att få boka om resan med en alternativ transport i händelse av en försening har förbättrats i 2021 års tågpassagerarförordning. Enligt förordningen får järnvägsföretaget boka om resan med en annan leverantör av transporttjänster om resenären begär det, till exempel med ett bussföretag. Om resenären inte får information om tillgängliga ombokningsalternativ inom 100 minuter har resenären dessutom rätt att på järnvägsföretagets bekostnad själv ingå ett sådant avtal med en annan leverantör av kollektivtrafik via järnväg eller buss. Lagen om kollektivtrafikresenärers rättigheter ger emellertid alltjämt resenären en generösare möjlighet till ombokning. Rätten till ersättning för alternativ transport är inte begränsad till vissa transportmedel eller till att järnvägsföretaget ska ha möjlighet att hänvisa resenären till viss ersättningstrafik. Det innebär att resenären exempelvis har möjlighet att beställa en taxi om ett lokal- eller regionaltåg blir 20 minuter försenat. Lagen ger också resenären rätt till ett högre prisavdrag. Förordningens rätt till prisavdrag är i huvudsak oförändrad (se dock i det följande om undantag från ersättningsskyldigheten i vissa fall). För de resor som omfattas av lagen ställs det också lägre krav på förseningens varaktighet för att resenären ska få ersättning. Den tidsgräns på 60 minuter som gäller i tågpassagerarförordningen framstår som en lång försening för korta resor. Sammanfattningsvis ger lagen om kollektivtrafikresenärers rättigheter tågresenärerna en mer generös rätt till ersättning och en bättre möjlighet att få ersättning för alternativa resvägar till slutdestinationen än tågpassagerarförordningen. Lagen omfattar dessutom fler trafikslag än tåg. Den gäller oavsett vilket trafikslag som används och även om resenären har kombinerat olika trafikslag i en resa. Det är inte bara när det gäller ersättningen vid förseningar som förordningen är mindre väl anpassad för lokala och regionala resor. Den innehåller också bestämmelser som inte är relevanta i den kortväga trafiken, såsom krav på att järnvägsföretagen i vissa fall ska tillhandahålla måltider och hotellrum. Eftersom regleringen i lagen om kollektivtrafikresenärers rättigheter är bättre anpassad för den lokala och regionala järnvägstrafiken och ger resenärerna ett bättre skydd anser regeringen att den bör behållas för sådan trafik. Denna uppfattning stöds också av de flesta remissinstanserna. För att lagen om kollektivtrafikresenärers rättigheter ska kunna behållas behöver undantag göras från tillämpningen av de bestämmelser i 2021 års tågpassagerarförordning som har sin motsvarighet i lagen. Eftersom rätten till ersättning för alternativ transport i 14 § i lagen om kollektivtrafikresenärer är förmånligare finns det inget hinder mot att bestämmelsen behålls också för den regionala trafiken. Den möjlighet till tidsbegränsat undantag från tillämpningen av artikel 18.3 som 2021 års tågpassagerarförordning ger behöver därför inte utnyttjas. Vid eventuella framtida ändringar av tågpassagerarförordningen behöver det övervägas om undantaget från förordningen också behöver ändras. På samma sätt som i dag bör därför hänvisningen till de artiklar som undantas vara statisk och avse förordningen i den ursprungliga lydelsen. AB Östgötatrafiken och Svensk Kollektivtrafik anser att den svenska regleringen av lokal och regional trafik bör närma sig regleringen i tågpassagerarförordningen och framhåller att Sverige är ensamt inom EU om att ha så långtgående krav vid sidan om förordningen. De föreslår att lagen om kollektivtrafikresenärers rättigheter ändras när det gäller skyldigheten för trafikföretagen att betala ersättning för alternativ transport. De framhåller att det är mer kostnadseffektivt och tryggare för resenären om han eller hon får hjälp att komma vidare av det trafikföretag som resenären har köpt sin resa av. Resenären bör därför, enligt remissinstanserna, endast ha rätt till ersättning för nyttjande av alternativa transportmedel om detta har godkänts av transportföretaget. Regeringen konstaterar att det naturligtvis kan bli mindre kostsamt för transportören om denne själv får hantera ersättningstrafiken i samband med förseningar. För resenären torde det emellertid vara bättre att ha möjlighet att utnyttja flera alternativa resvägar i samband med en försening. I lokal och regional trafik är restiderna kortare och därmed också marginalerna mindre för att begränsa skadeverkningarna av en försening. Det finns dessutom ofta fler realistiska alternativ för resenären att ta sig fram till slutmålet än i den långväga trafiken. Det är viktigt att resenärens möjlighet att snabbt kunna utnyttja dessa alternativ inte begränsas. Rätten till ersättning för alternativa transportmedel i lagen bör därför inte ändras. Gränsdragningen mot tågpassagerarförordningen Som nämns ovan tillämpas lagen om kollektivtrafikresenärers rättigheter på trafiktjänster som avser resor med tåg på sträckor som är kortare än 150 kilometer. På längre sträckor är tågpassagerarförordningen tillämplig i sin helhet. I promemorian föreslås ingen ändring i denna del. AB Östgötatrafiken, Svensk Kollektivtrafik, Skånetrafiken och Sveriges Konsumenter framhåller att avgränsningen är komplicerad och att resenärer har svårt att förstå vilket regelverk som är tillämpligt. Enligt AB Östgötatrafiken och Svensk Kollektivtrafik bör avgränsningen i stället utgå från om trafiken i fråga omfattas av trafikplikt eller inte, enligt beslut av de regionala kollektivtrafikmyndigheterna. Genom lagen om kollektivtrafikresenärers rättigheter har det införts en reglering av lokal och regional kollektivtrafik som är förmånligare för resenärerna och bättre anpassad för den kortväga trafiken. Att tillämpningsområdet för lagen utgår från trafiktjänsten, det vill säga avgångs- och slutstationen för en tåglinje, är en följd av hur möjligheten till undantag har angetts i tågpassagerarförordningen (se artikel 2.6 i 2021 års tågpassagerarförordning). Det bedöms alltså inte möjligt att till exempel utgå från den avtalade transportens längd eller restid i det enskilda fallet. Gränsen på 150 kilometer har valts för att lagen om kollektivtrafikresenärers rättigheter ska omfatta den stora merparten av det kortväga vardagsresandet som sker med tåg (se prop. 2015/16:13 s. 26). Oavsett hur avgränsningen för den lokala och regionala kollektivtrafiken utformas kan givetvis frågor om tillämpningen uppkomma. Vilken avgränsning som är lämplig kan också förändras över tiden allteftersom förutsättningarna för resandet ändras. Att koppla tillämpningsområdet till beslut om trafikplikt - på det sätt som AB Östgötatrafiken och Svensk Kollektivtrafik föreslår - skulle dock medföra att lagen blir tillämplig på fjärrtågslinjer som inte kan anses utgöra lokal eller regional trafik. Samtidigt skulle vissa kortväga tåglinjer falla utanför. En sådan reglering framstår inte som lämplig med hänsyn till syftet med lagen om kollektivtrafikresenärers rättigheter. Sammanfattningsvis har det enligt regeringen inte framkommit tillräckliga skäl för att i nuläget närmare överväga att införa en annan gränsdragning för tillämpningen av lagen om kollektivtrafikresenärers rättigheter än den hittills gällande. Tillämpningen vid resor med byten Gränsdragningen mellan lagen om kollektivtrafikresenärers rättigheter och tågpassagerarförordningen medför att olika bestämmelser om ersättning vid försening kan behöva tillämpas på en och samma resa, om resan innefattar användning av flera trafiktjänster. I ett sådant fall kan den del av resan som genomförs med en trafiktjänst som faller under tågpassagerarförordningens tillämpningsområde ses som en resa för sig, och den del av resan som genomförs med en trafiktjänst som faller under lagen som en annan resa (se prop. 2015/16:13 s. 27). För att undvika att resenären hamnar i en sämre situation när flera trafiktjänster används anser SJ AB och Tågföretagen att tågpassagerarförordningen i dessa fall ska tillämpas på hela resan. Som flera järnvägsföretag tillämpar regelverken i dag får nämligen en resenär som exempelvis reser från Uppsala till Göteborg med byte i Stockholm, men missar sin anslutning från Stockholm på grund av en försening på den första korta sträckan, ersättning endast utifrån förseningen på den första sträckan även om resenären försenas i mer än 60 minuter till resans slutdestination. Även Svenska Resebranschföreningen framhåller att ett och samma regelverk bör tillämpas på sådana resor. Samtrafiken i Sverige AB föreslår att tågpassagerarförordningens bestämmelser om ersättning och assistans vid förseningar förs in i lagen om kollektivtrafikresenärers rättigheter och tillämpas på samtliga resor med byten, även på resor med andra trafikslag än tåg. Frågan om tillämpningen av lagen om kollektivtrafikresenärers rättigheter vid resor som innefattar flera trafiktjänster uppmärksammades i samband med lagens införande. För att undvika att behöva tillämpa två regelverk på en resa föreslogs - i linje med det som bland andra SJ AB nu föreslår - att tågpassagerarförordningen i stället skulle tillämpas på hela resan, förutsatt att den del som lagen annars skulle vara tillämplig på också genomförs med tåg (se samma prop. s. 26). Förslaget mötte dock kritik. Remissinstanserna ansåg att en sådan lösning bland annat kunde leda till praktiska problem för transportörerna och upplevas som orättvis av resenärer som trots att de befinner sig på samma tåg har olika rättigheter. Samtidigt konstaterades att förslaget inte skulle leda till någon heltäckande lösning av frågan om olika regelverk vid förseningar. Exempelvis skulle den som reser dels med en längre tågtrafiktjänst, dels med spårvagn, tunnelbana eller buss fortfarande behöva förhålla sig till olika regelverk vid en försening. Det följer av att tågpassagerarförordningen inte tillämpas på dessa trafikslag. En ordning som innebär att den nya tågpassagerarförordningen tillämpas i sin helhet på resor med byten - på det sätt som några remissinstanser nu föreslår - skulle innebära ett förtydligande av regleringen och järnvägsföretagens ansvar. Samtidigt är en sådan ordning förenad med vissa betänkligheter. Utöver det som nämns ovan går det inte att bortse från att införandet av en sådan ordning medför att vissa resenärer skulle få en försämring av de rättigheter som gäller vid förseningar på de trafiktjänster där lagen annars skulle ha tillämpats. Regeringen bedömer mot den bakgrunden att införandet av en särreglering för resor som innebär användning av flera trafiktjänster kräver närmare överväganden som inte är möjliga att göra inom ramen för detta lagstiftningsärende. Regeringen utesluter dock inte att det kan finnas anledning att återkomma till frågan i ett annat sammanhang. 4.2 Force majeure i lokal och regional trafik Regeringens förslag: I lokal och regional trafik ska resenären inte ha rätt till prisavdrag om en försening har orsakats av extrema väderleksförhållanden eller andra omständigheter som inte kan hänföras till själva järnvägs-, tunnelbane-, spårvägs-, buss- eller personbilsdriften och som transportören inte har kunnat undgå eller förebygga följderna av. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker förslaget eller invänder inte mot det. SJ AB, Trafikanalys, Trafikverket och Tågföretagen framhåller att förslaget skapar ett mer enhetligt regelverk. AB Östgötatrafiken anser att även brister i infrastrukturen bör vara ansvarsbefriande för järnvägsföretagen. Enligt AB Östgötatrafiken, Svensk Kollektivtrafik och Sveriges Kommuner och Regioner bör även resenärens rätt till ersättning för alternativ transport bortfalla vid force majeure. Konsumentverket, Skånetrafiken och Stockholms universitet befarar att undantaget kan leda till ökad administration. Skälen för regeringens förslag: I 2021 års tågpassagerarförordning införs det en grund för begränsning av järnvägsföretagens skyldighet att betala ersättning vid försening i vissa fall (artikel 19.10). Ansvarsbegränsningen gäller om en försening har orsakats av en extraordinär omständighet - såsom extrema väderleksförhållanden eller en större folkhälsokris - eller av tredje mans beteende, till exempel sabotage. En förutsättning är att järnvägsföretaget inte har kunnat undgå eller förebygga följderna av händelsen, även om företaget hade iakttagit den omsorg som omständigheterna påkallade. Ansvarsbegränsning inträder också om förseningen beror på fel eller försummelse av resenären själv. Extraordinära omständigheter som ligger utanför en parts kontroll och som medför ansvarsbegränsning brukar kallas för force majeure. Vissa omständigheter ska inte medföra att järnvägsföretagets ansvar begränsas. Det rör sig om strejker bland järnvägsföretagets personal, förseningar som orsakas av ett annat företag som använder samma järnvägsinfrastruktur samt åtgärder eller underlåtenheter från infrastrukturförvaltare (artikel 19.10 sista stycket). Det innebär exempelvis att bristande underhåll i infrastrukturen normalt sett inte är ansvarsbegränsande. Ansvarsbegränsningen avser endast skyldigheten att betala ersättning i form av prisavdrag (artikel 19). Resenären har alltså alltid rätt att avboka eller boka om resan (artikel 18). Resenären har också rätt till assistans i form av måltider och förfriskningar samt hotellrum eller annan inkvartering (artikel 20). Liknande grunder för ansvarsbegränsning gäller för förseningar vid resor med flyg och fartyg enligt artikel 5.3 i EU:s flygpassagerarförordning respektive artikel 20.4 i EU:s fartygspassagerarförordning. Vidare finns i artikel 23.2 i EU:s busspassagerarförordning ett undantag från transportörens skyldighet att erbjuda hotellrum eller annan inkvartering om förseningen har orsakats av svåra väderleksförhållanden eller en större naturkatastrof. I 19 § järnvägstrafiklagen (2018:181) finns också ett undantag för force majeure när det gäller infrastrukturförvaltarens grundläggande ansvar, det så kallade spårdriftsansvaret. En infrastrukturförvaltare kan alltså vara befriad från ansvar när en skada orsakats av en naturhändelse eller sabotage. Vid tillkomsten av lagen om kollektivtrafikresenärers rättigheter infördes det inte någon ansvarsbegränsning för transportörerna vid force majeure. Skälet till detta var framför allt att 2007 års tågpassagerarförordning inte innehåller något sådant undantag. Införandet av ett undantag i lagen skulle ha inneburit att transportörens ansvar reglerades olika beroende på hur lång sträckning en trafiktjänst har (se prop. 2015/16:13 s. 48). Att busspassagerarförordningen inte heller innehåller något undantag från den ersättning som ett bussföretag i vissa fall kan behöva betala i samband med en försening framhölls också som ett skäl att inte införa ett force majeureundantag i lagen. Regeringen delar bedömningen i promemorian att det genom införandet av 2021 års tågpassagerarförordning finns skäl att införa en ansvarsbegränsning vid force majeure i lokal och regional trafik. Som Konsumentverket framhåller är behovet av en sådan begränsning inte nödvändigtvis särskilt stort. Enligt regeringen är det emellertid rimligt att transportörerna befrias från skyldigheten att betala ersättning för prisavdrag vid förseningar som beror på omständigheter som de inte har kunnat råda över. Som flera remissinstanser framhåller medför förslaget också att ansvarsförutsättningarna för den kortväga järnvägstrafiken kommer att stämma bättre överens med regleringen av den långväga trafiken och även i förhållande till andra trafikslag. En ansvarsbegränsning kan visserligen, som några remissinstanser påpekar, medföra en ökad administration när det gäller hanteringen av ersättningskraven. Förslaget får dock starkt stöd bland de remissinstanser som företräder transportörerna, vilka är de som i första hand har att hantera ersättningskraven. Som konstateras i promemorian innebär den föreslagna ansvarsbegränsningen dessutom endast en möjlighet för transportörerna att undgå ersättningsskyldighet i vissa fall. Det finns inget som hindrar transportörerna från att erbjuda resenärerna ersättning också i de fall som nu avses om det anses mer kostnadseffektivt. Det bör alltså införas ett undantag för force majeure i lagen om kollektivtrafikresenärers rättigheter. Undantaget i lagen om kollektivtrafikresenärers rättigheter bör utformas i enlighet med motsvarande undantag från det så kallade spårdriftsansvaret i 19 § järnvägstrafiklagen. Inom transporträtten beskriver ett undantag som formuleras på det sättet de skadeorsaker som brukar betecknas force majeure. Avsikten är alltså inte, som Lagrådet är inne på, att transportören ska befrias från ansvar endast på den grunden att transportören varit aktsam. Det innebär att transportören också ansvarar för rena olyckshändelser om dessa inte kan betraktas som fall av force majeure (jfr prop. 1983/84:117 s. 168 f.). Eftersom lagen om kollektivtrafikresenärers rättigheter är trafikslagsövergripande bör undantaget omfatta alla de trafikslag som omfattas av lagen, det vill säga även buss, tunnelbana, spårvagn och personbil som används i kollektivtrafik. Det framstår mot den bakgrunden inte som lämpligt att, som AB Östgötatrafiken förordar, också låta fel och brister i infrastrukturen omfattas av undantaget i lagen. Vid förseningar som beror på infrastrukturen har transportören dessutom möjlighet att begära ersättning av infrastrukturförvaltaren för ekonomisk skada till följd av skyldigheterna enligt tågpassagerarförordningen och lagen om kollektivtrafikresenärers rättigheter. Till skillnad från vad AB Östgötatrafiken, Svensk Kollektivtrafik och Sveriges Kommuner och Regioner föreslår bör undantaget också begränsas till att endast avse resenärernas rätt till prisavdrag i 15 §. Det innebär att ansvarsbefrielsen inte kan förutsättas komma att drabba resenärerna i någon större utsträckning. Resenärens möjlighet till ersättning för alternativ transport, till exempel taxi, för att nå slutdestinationen påverkas inte. Som konstateras i promemorian framstår ett undantag från ersättningsskyldigheten som utformas på det sättet som en rimlig avvägning mellan transportörernas ansvar och resenärernas intresse av att kompenseras för den försening de drabbats av. Som Lagrådet framhåller kan det förhållandet att rätten till prisavdrag bortfaller vid force majeure i vissa undantagsfall innebära att transportören kan göra en vinning på resenärens bekostnad. Detta gäller särskilt när en resenärs rätt till prisavdrag bortfaller på grund av force majeure samtidigt som han eller hon inte har utnyttjat rätten till ersättning för alternativ transport. Det kan dock förutsättas att sådana situationer blir ovanliga. Regeringen bedömer därför att regleringen bör utformas i enlighet med promemorians förslag. Det finns dock anledning att följa frågan. Lagrådet väcker frågan om det kan finnas skäl att reglera transportörens ansvar för anlitade medhjälpare och hänvisar i det sammanhanget till en sådan reglering i köplagen (1990:931) och konsumenttjänstlagen (1985:716). Enligt regeringen finns det emellertid inte behov av att uttryckligen reglera transportörens ansvar för anlitade medhjälpare. Den föreslagna ansvarsbegränsningen gäller inte för förseningar som uppkommer till följd av omständigheter som kan hänföras till själva driften av det aktuella fordonet. Redan av den anledningen gäller ansvarsbegränsningen inte för förseningar som beror på brister i järnvägsinfrastruktur eller som orsakats av en medhjälpare som anlitats för att utföra hela eller delar av transporten. 4.3 Övriga möjligheter till undantag och särreglering Regeringens förslag: Järnvägstrafik som uteslutande bedrivs för historiska ändamål eller turiständamål ska undantas från 2021 års tågpassagerarförordning. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker förslaget eller invänder inte mot det. Flera remissinstanser, bland andra Museibanornas Riksorganisation och Trafikanalys, framhåller särskilt att det är lämpligt att järnvägstrafik som bedrivs för historiska ändamål eller turiständamål undantas från förordningens tillämpningsområde. DHR - Delaktighet Handlingskraft Rörelsefrihet ställer sig tveksamt till att undanta järnvägstrafik för turiständamål. SJ AB och Tågföretagen välkomnar att tågpassagerarförordningen tillämpas utan andra undantag eller annan särreglering än det som föreslås. SJ AB, Sveriges Kommuner och Regioner och Tågföretagen framhåller vikten av att järnvägsföretagen själva tillåts bedöma behovet av cykelplatser ombord på tågen. Cykelfrämjandet och Sveriges Konsumenter anser däremot att det ska införas krav på ett högre antal cykelplatser än det minimum som föreskrivs i tågpassagerarförordningen och krav på att planer för att främja cykeltransport ska tas fram av järnvägsföretagen. Cykelfrämjandet efterlyser dessutom vissa förtydliganden av förordningens bestämmelser om cyklar. Trafikverket instämmer i att det saknas behov av att under en övergångsperiod undanta infrastrukturförvaltarna från skyldigheten att distribuera realtidsinformation om tågens avgångar och ankomster. Enligt AB Östgötatrafiken och Svensk Kollektivtrafik bör skyldigheten tillämpas på all tågtrafik. Sveriges Konsumenter anser att det bör införas krav på ombordförsäljning av biljetter för alla resenärer. SJ AB och Tågföretagen anser att beskrivningen av direktbiljetter i promemorian är missvisande. Trafikverket instämmer i att kravet på assistans till personer med funktionsnedsättning eller nedsatt rörlighet tillgodoses genom den stationsledsagning som etablerats i Sverige och att det därför inte behövs någon ytterligare reglering. Myndigheten för delaktighet framhåller att det saknas ett sammanhållet system för ledsagning i kollektivtrafiken som omfattar hela landet och efterlyser en nationell analys kring samarbeten inom kollektivtrafikbranschen. Myndigheten för delaktighet anser också att det nya kravet på personalutbildning om funktionsnedsättningar bör åtföljas av ett uppdrag till lämplig myndighet för att säkerställa att utbildningen ges i formen av ett standardiserat utbildningspaket som tas fram i nära samarbete med organisationer för personer med funktionsnedsättning. Trafikverket anser liksom flera andra remissinstanser, däribland Svensk Kollektivtrafik och Transportstyrelsen, att ett klargörande av vem som ska anses vara stationsförvaltare enligt tågpassagerarförordningen skulle innebära fördelar när det gäller frågor om bland annat ledsagning och assistans. Skälen för regeringens förslag Järnvägstrafik för historiska ändamål eller turiständamål Enligt den nya tågpassagerarförordningen får medlemsstaterna undanta trafik som uteslutande bedrivs för historiska ändamål eller turiständamål från förordningens tillämpningsområde. Undantag får dock inte göras från bestämmelserna om järnvägsföretagens ansvar för skador på resenärer och resgods eller skyldigheten att ha en ansvarsförsäkring (artikel 2.2). Tågpassagerarförordningen är inte tillämplig på järnvägstjänster som bedrivs på fristående infrastruktur (se avsnitt 5.1). Redan av det skälet torde de flesta museijärnvägar i Sverige falla utanför tågpassagerarförordningens tillämpningsområde. Tågpassagerarförordningens krav på exempelvis tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning eller nedsatt rörlighet omfattar därför inte denna trafik. Det förekommer dock att bland annat museitrafik bedrivs på det allmänna järnvägsnätet och då alltså i princip ska lyda under förordningen. Som konstateras i promemorian är bestämmelserna i tågpassagerarförordningen inte anpassade för resor som bedrivs för historiska ändamål eller turism, där syftet med resan ofta är en upplevelse snarare än en transport till en viss destination. För trafik som bedrivs med tåg av historiskt intresse kan bestämmelserna också i vissa delar vara svåra eller betungande att uppfylla. Detta talar för att trafik som bedrivs för historiska ändamål eller turism ska undantas. Ett motsvarande undantag har också gjorts i lagen om kollektivtrafikresenärers rättigheter för trafik som huvudsakligen bedrivs på grund av sitt historiska intresse eller turistvärde (se prop. 2015/16:13 s. 21). DHR - Delaktighet Handlingskraft Rörelsefrihet efterlyser en noggrann analys av hur ett undantag för trafik som bedrivs för turism kan påverka tillgängligheten för personer med nedsatt rörelseförmåga. Mot bakgrund av att tågpassagerarförordningen som utgångspunkt inte tillämpas på fristående infrastruktur och att undantaget endast avser trafik som bedrivs uteslutande för berörda ändamål står det emellertid klart att en tillämpning av undantaget kommer att bli sällsynt. Det måste också beaktas att den som är ansvarig för en verksamhet är skyldig att - oavsett om tågpassagerarförordningen är tillämplig eller inte - vidta skäliga åtgärder för att verksamheten ska vara tillgänglig för en person med funktionsnedsättning. Bristande tillgänglighet kan i ett sådant fall annars utgöra diskriminering enligt diskrimineringslagen (2008:567). Järnvägshistoriska Riksförbundet framhåller att museitågens aktörer gör sitt bästa för att underlätta för personer med funktionsnedsättning och att det i vissa fall förekommer särskilt anpassade tågvagnar med exempelvis bredare dörrar och lift. Sammantaget anser regeringen att det finns förutsättningar att utnyttja undantaget för trafik som uteslutande bedrivs för historiska ändamål eller turiständamål. Undantaget bör lämpligen föras in i järnvägstrafiklagen och en upplysning lämnas i lagen (2014:1344) med kompletterande bestämmelser till EU:s tåg-, fartygs- och busspassagerarförordningar. I enlighet med vad som föreskrivs i tågpassagerarförordningen ska undantaget inte omfatta bestämmelserna om järnvägsföretagens ansvar för skador på resenärer och resgods eller skyldigheten att ha en ansvarsförsäkring enligt artiklarna 13 och 14. Vid eventuella framtida ändringar av dessa artiklar behöver det övervägas om undantaget från förordningen också behöver ändras. Hänvisningen till artiklarna bör därför vara statisk och avse deras ursprungliga lydelse. De hänvisningar till tågpassagerarförordningen som finns i järnvägstrafiklagens bestämmelser om avtal om transport av resenärer och nyttjande av infrastruktur i järnvägstrafik (4, 5 och 9 §§) behöver anpassas till den nya förordningen. Om förordningen ändras behöver det övervägas om hänvisningarna också ska ändras. Även dessa hänvisningar bör därför fortsatt vara statiska. Cykelplatser på tågen I syfte att underlätta för resenärerna att ta med sig cykel vid resa med tåg har det i den nya tågpassagerarförordningen införts nya skyldigheter för järnvägsföretagen (artikel 6). Utgångspunkten är att en resenär ska få ta med sig cykel ombord på tåget. Denna rätt får begränsas av operativa skäl eller säkerhetsskäl, exempelvis på grund av att det finns begränsat utrymme i rusningstrafik. När nya tåg köps in eller när befintliga tåg genomgår en större uppgradering ska järnvägsföretagen se till att dessa har tillräckligt med cykelplatser. Antalet platser får järnvägsföretagen bestämma själva inom ramen för planer som avser hur företagen ska öka och förbättra transporten av cyklar. Sådana planer tas fram av järnvägsföretagen efter samråd med allmänheten och relevanta organisationer. Om det inte finns några sådana planer som anger ett minsta antal cykelplatser, ska varje tågsammansättning ha minst fyra cykelplatser. Medlemsstaterna får föreskriva att ett högre antal platser än fyra ska tillämpas för viss typ av trafik. De får också kräva att planer för att främja cykeltransport ska tas fram av järnvägsföretagen och även av behöriga myndigheter enligt EU:s kollektivtrafikförordning, det vill säga de regionala kollektivtrafikmyndigheterna. Att den nya tågpassagerarförordningen skapar ökade förutsättningar för resenärerna att kunna ta med sig cykel ombord på tågen är välkommet. Som framhålls av Cykelfrämjandet och Sveriges Konsumenter är det positivt ur miljö- och folkhälsosynpunkt att resenärerna ges en möjlighet att kombinera tågresan med cykel. Enligt Cykelfrämjandet är möjligheterna att ta med cykel på svenska tåg i dag mycket begränsade. Som konstateras i promemorian kan emellertid ett ökat utrymme för cyklar medföra att antalet platser för resenärer behöver minskas. Detta skulle i förlängningen kunna medföra en risk för platsbrist, särskilt när det gäller tåg som används på sträckor med ett stort antal resande. Vid planeringen av tillgången till cykelplatser behöver därför en avvägning göras där bland annat vilken typ av trafik som bedrivs och efterfrågan på cykelplatser beaktas. 2021 års tågpassagerarförordning lämnar utrymme för en sådan avvägning. Efterfrågan på cykelplatser varierar mellan olika sträckor och kan också förändras med tiden. Även förutsättningarna för att bereda plats för cyklar varierar, inte bara med hänsyn till platstillgången för resenärer utan även sett till säkerhetsfrågor. Som framhålls i promemorian är det därför lämpligt att bedömningen av behovet av cykelplatser för järnvägslinjerna görs av järnvägsföretagen själva. Det bör därför inte i lag föreskrivas ett visst antal cykelplatser för viss trafik på det sätt som Cykelfrämjandet och Sveriges Konsumenter förespråkar. Regeringen delar bedömningen i promemorian att det kan förutsättas att järnvägsföretagen och de regionala kollektivtrafikmyndigheterna kommer att se över utrymmet för cyklar i ljuset av kraven i den nya tågpassagerarförordningen. Det saknas därför i dagsläget skäl att införa en skyldighet för järnvägsföretagen eller kollektivtrafikmyndigheterna att upprätta planer för hur tågresandet med cykel ska främjas. Cykelfrämjandet efterlyser vissa förtydliganden av förordningens bestämmelser, bland annat på vilka grunder ett järnvägsföretag får begränsa rätten att medföra cykel. Regleringen av cykelplatser i 2021 års tågpassagerarförordning blir direkt tillämplig i Sverige. Regeringen bedömer att det inte finns utrymme att komplettera tågpassagerarförordningens reglering med den typen av förtydliganden som efterfrågas. Distribution av realtidsinformation I den nya tågpassagerarförordningen införs en skyldighet för infrastrukturförvaltare att distribuera realtidsinformation om tågens avgångar och ankomster till andra järnvägsföretag, biljettutfärdare, researrangörer och stationsförvaltare (artikel 10.1). Järnvägsföretagen får vidare en skyldighet att ge andra järnvägsföretag, biljettutfärdare och researrangörer som säljer deras tjänster tillgång till reseinformation, exempelvis information om biljettpriser, avgångstider och störningar i järnvägstrafiken (artikel 10.2). Informationen ska distribueras med hjälp av lämpliga tekniska hjälpmedel, såsom programmeringsgränssnitt (artikel 10.4). Informationsskyldigheten gäller för all järnvägstrafik som omfattas av förordningens tillämpningsområde. Medlemsstaterna får dock under en övergångsperiod undanta infrastrukturförvaltare från skyldigheten att distribuera realtidsinformation. Detta gäller dock endast om det för tillfället saknas tekniska förutsättningar att distribuera sådan information. Om ett undantag införs ska en förnyad bedömning av förutsättningarna göras vartannat år (artikel 2.5). Informationsskyldigheten i 2021 års tågpassagerarförordning kan uppfyllas genom motsvarande informationskrav i andra unionsrättsakter, särskilt EU-förordningen om multimodala reseinformationstjänster (artikel 10.5). Sverige har gjort anpassningar till följd av nämnda EU-förordning i förordningen (2016:383) om intelligenta transportsystem vid vägtransporter. Enligt dessa regler har Trafikverket fått uppgiften att inrätta en nationell åtkomstpunkt för trafikinformation, inklusive information om tågens avgångar och ankomster. Dessutom framhåller Trafikverket att realtidsinformation om tågens avgångar och ankomster redan i dag tillhandahålls av verket genom så kallat öppet API (Application Program Interface), som är ett standardiserat sätt att överföra data mellan olika system. Som Trafikverket också konstaterar saknas det därför behov av att använda sig av förordningens möjlighet till undantag under en övergångsperiod. Tillgång till biljetter och direktbiljetter Enligt den nya tågpassagerarförordningen ska det vara tillåtet för personer med funktionsnedsättning att utan extra kostnad köpa biljetter ombord på tåget, om det inte finns ett biljettkontor eller en biljettautomat på avgångsstationen eller något annat tillgängligt sätt att köpa en biljett i förväg (artikel 11.4). Järnvägsföretagen får begränsa denna rätt om det behövs med hänsyn till säkerhet eller obligatorisk platsbokning. Medlemsstaterna har en möjlighet att utsträcka rätten till biljettköp ombord på tåget till att avse alla resenärer, och alltså inte bara personer med funktionsnedsättning. Som konstateras i promemorian finns det i dag flera sätt för resenärer att köpa biljett i förväg. Förutom möjligheten att köpa biljett i automater, på internet, i mobilappar, över telefon, på biljettkontor och genom återförsäljare så förekommer det särskilda telefontjänster för biljettköp som riktar sig till personer med funktionsnedsättning. Mot bakgrund av de olika möjligheter som finns att köpa en biljett före resan torde det i de allra flesta fallen inte finnas ett behov av att tillhandahålla biljettförsäljning ombord på tågen för personer med funktionsnedsättning. Det är vanligt att järnvägsföretag inte heller erbjuder ombordförsäljning av biljetter. Att införa krav på försäljning ombord för alla resenärer, som Sveriges Konsumenter förespråkar, skulle innebära en omfattande omställning av utvecklingen och är förenat med betydande betänkligheter, inte minst när det gäller kostnader och säkerhetsfrågor. Det skulle bland annat riskera att göra det omöjligt att ha obemannade tåg. Regeringen anser mot den bakgrunden att möjligheten i den nya tågpassagerarförordningen att utsträcka rätten till biljettköp ombord på tågen inte bör utnyttjas. När det gäller tillgången till biljetter ställer den nya förordningen större krav på järnvägsföretagen att erbjuda direktbiljetter, det vill säga biljetter som gäller för en resa med byten (artikel 12). Om regional- eller fjärrtrafik tillhandahålls av ett och samma järnvägsföretag - eller av företag som har samma ägare eller är dotterföretag - måste resenärerna erbjudas direktbiljetter. I andra fall ska järnvägsföretagen vidta alla rimliga åtgärder för att kunna göra det och ska för detta syfte samarbeta med varandra. Kraven att tillhandahålla direktbiljetter är tvingande för fjärrtrafik och regional trafik, men medlemsstaterna får undanta järnvägsföretagen från skyldigheten under en övergångsperiod (artikel 2.8). Enligt tågpassagerarförordningen är en direktbiljett ett avtal om transport som har ingåtts för flera på varandra följande järnvägstransporttjänster som tillhandahålls av ett eller flera järnvägsföretag (artikel 3.9). Som framhålls i promemorian är avsikten med en direktbiljett att den som har utfärdat biljetten tar ansvar för hela resan till slutdestinationen inklusive eventuella byten. Om det uppstår en försening på någon av delsträckorna har en resenär med en direktbiljett således rätt till ersättning och assistans sett till resan som helhet (jfr exempelvis artikel 12.3). Om en resa däremot bokas med särskilda biljetter för olika delsträckor kan en försening på en av delsträckorna medföra att resenären inte har rätt till ersättning för en missad anslutning. En direktbiljett gör alltså att resenären som utgångspunkt hamnar i ett bättre läge om det skulle uppstå en försening. Erbjudandet av direktbiljetter kan också underlätta bokningen av längre resor eftersom resan kan köpas i en enda transaktion och resenären inte själv behöver ansvara för vilka anslutningar som är möjliga. Kraven på järnvägsföretagen att utfärda direktbiljetter har skärpts i den nya tågpassagerarförordningen. Bakgrunden till att det genom förordningen blir obligatoriskt för järnvägsföretagen att utställa direktbiljetter om de olika delsträckorna trafikeras av ett och samma företag eller av dess dotterföretag är att det i dessa fall inte krävs kommersiella avtal mellan företagen (se skäl 23 i 2021 års tågpassagerarförordning). Som konstateras i promemorian borde bestämmelserna få förstås så att avgörande för om det finns en skyldighet att utfärda en direktbiljett är vilket eller vilka företag som tillhandahåller trafiktjänsten åt resenärerna på de olika delsträckorna - det vill säga vilket företag som resenärerna ingår avtal om transport med - snarare än vilket företag som faktiskt utför trafiken. Enligt SJ AB och Tågföretagen blir det missvisande att i det här sammanhanget endast tala om järnvägsföretagen som utfärdare av direktbiljetter och som ansvariga för resans genomförande. De framhåller att direktbiljetter kan utfärdas av olika slags aktörer, det vill säga inte endast järnvägsföretag. De framhåller också att aktörerna i Sverige genom biljettsamarbeten har kommit överens om att ansvaret för att en resenär med direktbiljett når slutdestinationen vilar på det trafikföretag som orsakar en försening. SJ AB och Tågföretagen invänder också mot beskrivningen att en resenär med en direktbiljett vid en försening har rätt till ersättning sett till resan som helhet, en frågeställning som utvecklas närmare i avsnitt 5.1. Som beskrivs i promemorian samverkar järnvägsföretag och andra transportörer med varandra och säljer resor inom ramen för nationella biljettsamarbeten. Som exempel nämns Resplus, som drivs av samtliga regionala kollektivtrafikmyndigheter och flera kommersiella trafikoperatörer. Samarbetet möjliggör bokning och försäljning av biljetter för resor med byten, även om en resas delsträckor utförs av olika kollektivtrafikföretag eller med olika typer av färdmedel. Resplus är i sin tur kopplat till försäljningskanaler hos transportörer, resebyråer och biljettombud. Tågpassagerarförordningen lämnar utrymme för sådana biljettsamarbeten och uppmuntrar också järnvägsföretagen att ingå avtal med varandra för att kunna erbjuda direktbiljetter. Inom ramen för sådana biljettsamarbeten ger tågpassagerarförordningen och lagen om kollektivtrafikresenärers rättigheter en minimireglering av resenärens rättigheter för en resa. Att de bestämmelser som är tillämpliga kan påverkas av vilka trafiktjänster som ingår i en resa beskrivs i avsnitt 5.1. I den mån andra trafikslag påverkas behöver givetvis berörda regelverk för dessa också beaktas. Det bör framhållas att varken förordningen eller lagen om kollektivtrafikresenärers rättigheter hindrar att järnvägsföretag - eller andra transportörer - inom ramen för nämnda biljettsamarbeten tillämpar förmånligare resevillkor för resenären. De initiativ som branschen har tagit medför en ökad tillgång till direktbiljetter för tågresenärerna och det kan förväntas att sådana samarbeten kommer att öka i framtiden. Regeringen delar bedömningen i promemorian att de krav på tillgång till direktbiljetter som 2021 års tågpassagerarförordning ställer inte bör bli särskilt betungande för järnvägsföretagen. Det finns därför inte skäl använda den tidsbegränsade undantagsmöjligheten som ges i förordningen. Frågor om assistans till personer med funktionsnedsättning eller nedsatt rörlighet Både 2007 års och 2021 års tågpassagerarförordning innehåller särskilda bestämmelser som rör personer med funktionsnedsättning eller nedsatt rörlighet. Vad som avses med personer med funktionsnedsättning eller nedsatt rörlighet anges i artikel 3.21 i 2021 års tågpassagerarförordning. Som Lagrådet framhåller framgår det inte av definitionen hur de båda personkategorierna som nämns förhåller sig till varandra. Detta kan leda till frågor kring tolkningen av förordningens bestämmelser, särskilt i de fall där endast en kategori av personer avses. Exempelvis gäller kravet på att det i vissa fall ska vara tillåtet att köpa biljett ombord på tåget i artikel 11.4 endast personer med funktionsnedsättning. Det som avses i förordningen torde vara två delvis överlappande personkretsar där uttrycket en person med nedsatt rörlighet kan avse både personer vars rörlighet är nedsatt på grund av ålder och personer som har en nedsatt rörlighet av tillfälliga orsaker. Vilka resenärer som omfattas där förordningen endast anger en av personkretsarna får bedömas utifrån en tolkning av syftet med den berörda artikeln. I sista hand får den närmare innebörden av artikeln avgöras av EU-domstolen. Huvudregeln att ingen får nekas att boka eller köpa biljetter på grund av funktionsnedsättning eller nedsatt rörlighet kvarstår i den nya förordningen (artikel 21.2). Skyldigheten för järnvägsföretag, biljettutfärdare och researrangörer att lämna information om anläggningarnas och trafiktjänsternas tillgänglighet har gjorts mer omfattande och gäller i den nya förordningen även för stationsförvaltare (artikel 22). Järnvägsföretag och stationsförvaltare är också enligt 2021 års tågpassagerarförordning skyldiga att tillhandahålla kostnadsfri assistans så att personer med funktionsnedsättning eller nedsatt rörlighet ska kunna stiga av och på tåg och byta till anslutande tåg. Behovet ska anmälas 24 timmar i förväg i stället för 48 timmar som gäller enligt 2007 års förordning (artikel 24). I den nya förordningen har ansvaret att lämna assistans vid på- och avstigning på obemannade stationer ålagts järnvägsföretagen (artikel 23). Järnvägsföretagen är dessutom skyldiga att lämna assistans ombord på tågen. Medlemsstaterna ges en möjlighet att införa ett krav på att stationsförvaltare och järnvägsföretag ska samarbeta för att upprätta särskilda kontaktpunkter dit personer med funktionsnedsättning eller nedsatt rörlighet kan vända sig och bland annat anmäla behov av assistans eller få information om tillgänglighet (artikel 24 f). Medlemsstaterna får också tillfälligt förlänga föranmälningskravet till 36 timmar (artikel 24 a). Så kallad stationsledsagning, det vill säga hjälp till och från ett tåg, tillhandahålls i dag av Trafikverket. Stationsledsagningen beställs normalt hos den transportör som resenären ska resa med. Transportören kan i sin tur beställa ledsagning via en gemensam portal. Såväl Trafikverket som de regionala kollektivtrafikmyndigheterna och de kommersiella transportörerna har i dag som villkor att ledsagningen ska beställas senast 24 timmar i förväg. Den nya tågpassagerarförordningens bestämmelser om rättigheter för personer med funktionsnedsättning eller nedsatt rörlighet innebär vissa förbättringar i förhållande till 2007 års tågpassagerarförordning. Trafikverket delar den bedömning som görs i promemorian om att de nuvarande samarbetena kring ledsagning i kollektivtrafiken redan uppfyller kraven som ställs på assistans i den nya förordningen och att någon ytterligare reglering alltså inte framstår som nödvändig. Enligt Myndigheten för delaktighet fungerar dessa samarbeten inte alltid. Det finns exempel på bristande samordning som gör det svårt för resenärer med behov av ledsagning och assistans att resa självständigt. Myndigheten efterlyser mot den bakgrunden en närmare analys av samarbetena i kollektivtrafikbranschen. Även om det givetvis finns utrymme för förbättringar bedöms den ordning för stationsledsagning som finns leva upp till kraven i den nya tågpassagerarförordningen. Regeringen delar mot den bakgrunden bedömningen i promemorian att det saknas anledning att införa krav på att stationsförvaltare och järnvägsföretag ska upprätta kontaktpunkter, på det sätt som förordningen möjliggör. Möjligheten att tillfälligt förlänga föranmälningskravet behöver heller inte utnyttjas, då de berörda aktörerna redan lever upp till den nya förordningens krav. En sådan analys som efterfrågas av Myndigheten för delaktighet är inte möjlig att göra inom ramen för detta lagstiftningsärende. Det bör i det här sammanhanget framhållas att kraven i tågpassagerarförordningen på att tillhandahålla assistans till personer med funktionsnedsättning eller nedsatt rörlighet omfattas av bestämmelserna om tillsyn och sanktioner. Det inbegriper kravet på att berörda aktörer ska samverka för att lämna assistans (se vidare avsnitt 6). En av dessa aktörer är stationsförvaltaren, som enligt tågpassagerarförordningen har ett antal skyldigheter på olika områden. Dessa skyldigheter inbegriper att tillhandahålla assistans för personer med funktionsnedsättning eller nedsatt rörlighet i vissa fall. I Sverige är ofta flera aktörer ansvariga för ett stationsområde. Trafikverket har som infrastrukturförvaltare ansvar för spårområdet och perrongen medan stationsbyggnaden ofta ägs och förvaltas av annan, exempelvis Jernhusen AB eller en kommun. Bland andra Trafikverket och Transportstyrelsen framhåller att det ibland kan uppstå svårigheter med att bedöma vem som ska anses vara stationsförvaltare i förordningens mening. En reglering i nationell rätt som tydligare anger ansvarsfördelningen när det gäller stationsförvaltares skyldigheter hade enligt dessa remissinstanser underlättat, bland annat när det gäller att avgöra vem som har ansvar för ledsagning. Frågan är emellertid komplicerad och kräver överväganden som inte kan göras inom ramen för detta lagstiftningsärende. I 2021 års tågpassagerarförordning införs ett krav på att järnvägsföretag och stationsförvaltare ska se till att personal får utbildning om behoven hos personer med funktionsnedsättning eller nedsatt rörlighet (artikel 26). Enligt Myndigheten för delaktighet bör ett standardiserat utbildningspaket tas fram av en lämplig myndighet i nära samarbete med organisationer som företräder personer med funktionsnedsättning eller nedsatt rörlighet. Det kan dock förutsättas att järnvägsföretagen redan i dag tillhandahåller utbildning av det slag som förordningen beskriver. Behoven av att anpassa utbildningen till kraven i den nya tågpassagerarförordningen kan variera mellan järnvägsföretagen. Mot den bakgrunden ser regeringen inte tillräckliga behov av att genom ett myndighetsuppdrag låta ta fram en standardiserad utbildning. Det kan tilläggas att när nu berörda utbildningar anordnas av företagen är det naturligt att erfarenheter hos organisationer som företräder personer med funktionsnedsättningar eller nedsatt rörlighet inhämtas. I förordningen förutsätts det också att sådana organisationer får delta i utbildningen (artikel 26.2). 5 Tillsyn och sanktioner Regeringens förslag: Det nuvarande tillsyns- och sanktionssystemet ska vara oförändrat men anpassas till innehållet i 2021 års tågpassagerarförordning. Regeringens bedömning: Konsumentverket och Transportstyrelsen bör ansvara för tillsynen av tillämpningen av 2021 års tågpassagerarförordning. Uppdelningen av ansvaret för tillsynen bör motsvara den som gäller enligt 2007 års tågpassagerarförordning. Det innebär att Konsumentverket utövar tillsyn över att den nya förordningens bestämmelser om information och konsumentskydd följs medan Transportstyrelsens tillsynsansvar omfattar de bestämmelser som är av mer teknisk karaktär. Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag och bedömning. Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker förslaget eller invänder inte mot det. Konsumentverket och Transportstyrelsen instämmer i att uppdelningen av ansvaret för tillsynen mellan myndigheterna ska motsvara den som gäller sedan tidigare. Transportstyrelsen har dock synpunkter på tillsynsansvaret när det gäller förordningens krav på cykelplatser i nya eller uppgraderade tåg. AB Östgötatrafiken anser att tillsynsansvaret för hela förordningen bör läggs på Transportstyrelsen. Konsumentverket efterlyser ytterligare sanktioner när det gäller överträdelser av förordningens bestämmelser om utbetalning av förseningsersättning. Skälen för regeringens förslag och bedömning Nuvarande tillsyn och sanktioner Enligt 2007 års tågpassagerarförordning är medlemsstaterna skyldiga att utse ett eller flera organ som ska utöva tillsyn över att förordningen följs och som ska kunna vidta åtgärder för att säkerställa detta. Resenärerna ska även kunna rikta klagomål till tillsynsorganet eller till ett annat lämpligt organ. Medlemsstaterna ska vidare se till att det finns sanktioner som kan tillgripas vid överträdelser av förordningens bestämmelser. Sanktionerna ska vara effektiva, proportionerliga och avskräckande. Regler om tillsyn och sanktioner har införts i lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s tåg-, fartygs- och busspassagerarförordningar och i en tillhörande förordning med samma namn. Konsumentverket och Transportstyrelsen har utsetts till tillsynsmyndigheter och har för ändamålet också fått vissa befogenheter. Konsumentverket utövar tillsyn över tågpassagerarförordningens krav på information och andra konsumentskyddande bestämmelser. Det handlar till exempel om järnvägsföretagens skyldighet att informera resenärerna om vilka rättigheter de har och att utfärda biljetter utan diskriminering. Om kraven på information inte följs är sanktionssystemet i marknadsföringslagen (2008:486) tillämpligt (4 § lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s tåg-, fartygs- och busspassagerarförordningar). Den ansvariga näringsidkaren kan åläggas att lämna information genom ett så kallat informationsförläggande som också kan förenas med vite. Ett sådant föreläggande beslutas av Patent- och marknadsdomstolen efter talan som väcks av Konsumentombudsmannen. I fall som inte är av större vikt får Konsumentombudsmannen själv meddela ett informationsföreläggande. Vid överträdelser av andra skyldigheter än att lämna information gäller en särskild marknadsrättslig sanktion (5 § lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s tåg-, fartygs- och busspassagerarförordningar). Den som underlåter att uppfylla sin skyldighet kan åläggas av Patent- och marknadsdomstolen att göra det. Liksom vid skyldigheter att lämna information väcks talan av Konsumentombudsmannen och åläggandet får förenas med vite. Konsumentombudsmannen får även här själv meddela ett föreläggande i fall som inte är av större vikt. För tillsynen har Konsumentombudsmannen vissa utrednings- och tillsynsbefogenheter som gäller med stöd av marknadsföringslagen. Även processuella bestämmelser i marknadsföringslagen om utdömande av vite, överklagande och rättens sammansättning är tillämpliga vid tillsynen. När det gäller regler av mer teknisk karaktär är det i stället Transportstyrelsen som utövar tillsyn. Det handlar bland annat om skyldigheten att använda ett datoriserat informations- och bokningssystem, att se till att stationer och perronger är tillgängliga för personer med funktionsnedsättning eller nedsatt rörlighet och att vidta åtgärder för att trygga resenärernas personliga säkerhet. Transportstyrelsens tillsynsansvar omfattar även tågpassagerarförordningens krav på att järnvägsföretag ska vara tillräckligt försäkrade för att kunna infria eventuella skadeståndskrav från resenärerna. Transportstyrelsen får meddela de förelägganden som behövs för att bestämmelserna ska följas (7 § lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s tåg-, fartygs- och busspassagerarförordningar). Även ett sådant föreläggande får förenas med vite. Konsumentverket och Transportstyrelsen får meddela närmare föreskrifter om de skyldigheter i tågpassagerarförordningen som de utövar tillsyn över. Transportstyrelsen får också meddela föreskrifter om avgifter för tillsynen. Fortsatt tillämpning av systemet med tillsyn och sanktioner Kraven på tillsyn i den nya tågpassagerarförordningen är i huvudsak oförändrade. Det ska alltså finnas ett eller flera organ som har i uppdrag att utöva tillsyn över att förordningens bestämmelser följs. Det finns därmed inget behov av några större ändringar i den svenska regleringen av tillsynen. Den behöver dock anpassas till den nya tågpassagerarförordningens innehåll. En utgångspunkt bör därvid vara att Konsumentverket och Transportstyrelsen även fortsättningsvis ska ansvara för tillsynen och att uppdelningen av ansvaret mellan myndigheterna ska kvarstå. Det innebär att Konsumentverket ska utöva tillsyn över att den nya förordningens krav om informationsskyldighet och konsumentskydd följs medan Transportstyrelsens tillsynsansvar omfattar de regler som är av mer teknisk karaktär. Transportstyrelsen pekar på att förordningens krav på att järnvägsföretag ska utrusta nya eller uppgraderade tåg med cykelplatser kan leda till tillämpningssvårigheter på den svenska marknaden eftersom det förekommer att järnvägsföretagen leasar tåg i stället för att själva upphandla dessa. Transportstyrelsen ifrågasätter i vilken mån det är meningsfullt att myndigheten utövar tillsynen vid upphandlingstidpunkten i dessa fall eftersom det är först vid sammansättningen av tågen som antalet cykelplatser kan granskas. Enligt Transportstyrelsen mister granskningen på grund av detta sin tekniska karaktär och fördelningen av tillsynsansvaret bör därför ses över. Reglerna om tillsyn ger tillsynsmyndigheterna utrymme att bedöma hur tillsynen ska bedrivas för att säkerställa att järnvägsföretagen lever upp till de krav som ställs i förordningen. Fördelningen av tillsynsansvaret regleras i förordningen (2014:1463) med kompletterande bestämmelser till EU:s tåg-, fartygs- och busspassagerarförordningar. Som konstateras i promemorian behöver förordningen ses över med hänsyn till de nya krav som ställs på järnvägsföretagen och andra aktörer i den nya tågpassagerarförordningen. I samband med detta kommer också den närmare fördelningen mellan tillsynsmyndigheterna att behöva ses över. Kraven på sanktioner i 2021 års tågpassagerarförordning överensstämmer med kraven i den nuvarande förordningen. Några ändringar i det sanktionssystem som införts i svensk rätt bedöms därför inte behövas. Däremot behöver även dessa regler anpassas till den nya förordningens innehåll. Sammanfattningsvis kommer alltså marknadsföringslagens regler om sanktioner att kunna tillämpas vid överträdelser av den nya förordningens krav på information. Den särskilda marknadsrättsliga sanktionen ska gälla vid överträdelser av vissa andra skyldigheter än att lämna information. Vidare ska det vid överträdelser av den nya förordningens regler av mer teknisk karaktär vara möjligt att meddela de förelägganden som behövs och förena dem med vite. Regeringen delar bedömningen i promemorian att det inte behövs några ytterligare sanktioner till förordningens regler om exempelvis ersättning och assistans vid förseningar. I dessa fall kan en resenär vända sig till allmän domstol eller till Allmänna reklamationsnämnden för att få sin sak prövad. Det gäller även ersättningsanspråk som grundar sig på skadeståndsansvar vid personskada och förlorat eller skadat resgods och om ersättning för skada på rörlighetshjälpmedel eller annan utrustning. En transportör eller en researrangör som i sina avtalsvillkor inskränker de rättigheter som en resenär har enligt förordningen kan också med stöd av bland annat lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden förbjudas att i framtiden använda villkoren. Oskäliga avtalsvillkor kan också jämkas eller lämnas utan avseende med stöd av 36 § lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område. Konsumentverket ser ett behov av att den särskilda marknadsrättsliga sanktionen i lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s tåg-, fartygs- och busspassagerarförordningar också ska kunna tillgripas i fall där järnvägsföretaget inte betalar förseningsersättning i rätt tid. Det kan konstateras att sanktionsbestämmelserna i anslutning till EU:s övriga passagerarförordningar inte ger en sådan möjlighet som Konsumentverket nu efterlyser i anslutning till tågpassagerarförordningen. Inte heller för överträdelser i dessa fall ser regeringen i dagsläget behov av att införa ytterligare sanktioner. Konsumentombudsmannen har emellertid med stöd av marknadsföringslagen redan i dag möjlighet att ingripa mot mer systematiska överträdelser, såsom sena utbetalningar av förseningsersättningar. Till skillnad mot promemorians förslag gör regeringen bedömningen att hänvisningarna till tågpassagerarförordningen i lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s tåg-, fartygs- och busspassagerarförordningar även fortsättningsvis bör vara dynamiska, det vill säga avse förordningarna i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen. Nya regler om utövande av tillsynen En nyhet i 2021 års tågpassagerarförordning är att det införs bestämmelser som tar sikte på utövandet av tillsynen och handläggningen av tillsynsärenden. Det införs bland annat en skyldighet för järnvägsföretag att på begäran av tillsynsorganet tillhandahålla de handlingar och upplysningar som behövs för tillsynen (artikel 32.2). För detta föreskrivs en tidsfrist som kan förlängas i komplicerande ärenden. Någon motsvarande tidsfrist finns inte i de regler som i dag styr Konsumentverkets och Transportstyrelsens tillsyn. Bestämmelserna i tågpassagerarförordningen - som blir direkt tillämpliga i svensk rätt - bedöms kunna tillämpas vid sidan av och komplettera det svenska regelverket. Det saknas därför skäl att ändra reglerna om utövandet av tillsynen. Det bör dock i förordning förtydligas att Konsumentombudsmannen får bestämma att ett beslut om föreläggande som avser varningsmeddelande, upplysningar eller inspektion ska gälla omedelbart. I förordningen införs det också vissa tidsfrister som anger när ett klagomål kan ges in till tillsynsmyndigheten (artikel 33.1) och vilka tidsfrister som ska gälla för tillsynsmyndighetens handläggning (artikel 33.3). Inte heller dessa motiverar någon ändring av regleringen av tillsynen. Förordningen kommer även i dessa delar att komplettera reglerna om tillsynen i svensk rätt. 6 Följdändringar i upplysningsbestämmelser Regeringens förslag: I ett antal upplysningsbestämmelser ska hänvisningar till 2007 års tågpassagerarförordning ersättas med hänvisningar till 2021 års tågpassagerarförordning. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna har inte lämnat några synpunkter på förslaget. Skälen för regeringens förslag: Lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s tåg-, fartygs- och busspassagerarförordningar, lagen om kollektivtrafikresenärers rättigheter, järnvägstrafiklagen och paketreselagen (2018:1217) innehåller hänvisningar till 2007 års tågpassagerarförordning. Dessa bör ersättas med hänvisningar till den nya tågpassagerarförordningen. 7 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser Regeringens förslag: Författningsändringarna ska träda i kraft den 7 juni 2023. Regeringens bedömning: Det behövs inte några övergångsbestämmelser. Promemorians förslag och bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker förslaget och delar bedömningen eller invänder inte mot dem. Skälen för regeringens förslag och bedömning: Huvuddelen av 2021 års tågpassagerarförordning börjar tillämpas den 7 juni 2023. Samtidigt upphör 2007 års tågpassagerarförordning att gälla (artikel 40). Kraven i artikel 6.4 på cykelplatser i nya eller uppgraderade tåg ska dock börja tillämpas först den 7 juni 2025 (artikel 6.4). Den nya förordningen innehåller inga övergångsbestämmelser. De författningsändringar som föreslås i denna proposition bör träda i kraft samma dag som 2021 års tågpassagerarförordning ska börja tillämpas, det vill säga den 7 juni 2023. Reglerna om tillsyn när det gäller kraven på cykelplatser i nya eller uppgraderade tåg kommer dock att få en praktisk betydelse först när det kravet börjar gälla. Det nya undantaget för force majeure i lagen om kollektivtrafikresenärers rättigheter bör endast tillämpas på förseningar som sker från och med den dag ändringarna träder i kraft. Några övergångsbestämmelser behövs inte. 8 Ekonomiska och andra konsekvenser Regeringens bedömning: Förslagen innebär att tågresenärer i lokal och regional trafik även fortsättningsvis får stärkta rättigheter i samband med förseningar i trafiken. Förslagen innebär också att en effektiv tillsyn kan bedrivas över att järnvägsföretag och andra aktörer uppfyller de krav som ställs i 2021 års tågpassagerarförordning. Förslagen innebär inga ökade kostnader för järnvägsföretagen. Eventuella kostnadsökningar för det allmänna bedöms bli så begränsade att de kan hanteras inom ramen för befintliga anslag. Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna delar bedömningen eller invänder inte mot den. Regelrådet finner att konsekvensbedömningen uppfyller kraven i 6 och 7 §§ förordningen (2007:1244) om konsekvensutredning vid regelgivning men pekar på att det saknas information om de berörda järnvägsföretagens antal och storlek. Trafikanalys efterfrågar en mer detaljerad analys av konsekvenserna för järnvägsföretagen. Hovrätten för Västra Sverige och Allmänna reklamationsnämnden utesluter inte att det nya undantaget för force majeure kan medföra att antalet mål och ärenden ökar. Konsumentverket menar att myndigheten saknar tillräcklig kompetens när det gäller kraven i 2021 års tågpassagerarförordning på att information ska lämnas i vissa tillgängliga format och framför att verket kan behöva höja sin kompetens eller få möjlighet att ta hjälp av andra myndigheter med kompetens på området. Transportstyrelsen bedömer att förslagen tillsammans med ett eventuellt tillkommande tillsynsansvar till följd av genomförandet av EU:s tillgänglighetsdirektiv kan medföra ökade kostnader motsvarande en årsarbetskraft för myndigheten. Trafikanalys efterlyser en mer detaljerad analys av kostnaderna för förslagen. Skälen för regeringens bedömning: EU:s nya tågpassagerarförordning blir direkt tillämplig i Sverige och innebär att resenärernas rättigheter stärks på ett antal områden. Det medför att större krav ställs på järnvägsföretagen, samtidigt som de får en möjlighet att i vissa fall undgå ersättningsskyldighet i samband med förseningar. De förslag som lämnas i denna proposition innebär att den ordning som gäller i dag blir i huvudsak oförändrad när det gäller tågpassagerarförordningens tillämpning i Sverige och tillsynen över att den följs. Undantagen från förordningen som föreslås syftar främst till att särregleringen i lagen om kollektivtrafikresenärers rättigheter för den lokala och regionala tågtrafiken ska kunna behållas. Det innebär att dessa tågresenärer även fortsättningsvis kommer att kunna dra nytta av en reglering som är mer anpassad efter kortare tågresor och som vid inträffade förseningar ger resenärerna en högre ersättning och bättre möjligheter att finna alternativa resvägar till slutmålet. Förslaget att transportörerna vid exempelvis extrema väderleksförhållanden i vissa fall ska vara befriade från skyldigheten att utge ersättning i form av prisavdrag bedöms få mindre betydelse för resenärerna, mot bakgrund av att rätten till ersättning för alternativ transport till slutmålet blir oförändrad. Inte heller undantaget för järnvägar som bedrivs för historiska ändamål eller turism kan förväntas få någon större praktisk betydelse för tågresenärerna. Det torde endast finnas ett fåtal järnvägsföretag som bedriver sådan trafik som omfattas av undantaget. Mot bakgrund av att tågpassagerarförordningen inte är anpassad för den typen av trafik kan det också förutsättas att bestämmelserna inte kommer att få någon avgörande betydelse för de resenärer som använder den trafik som ändå förekommer. Förslagen i promemorian förväntas inte påverka de ekonomiska förutsättningarna för järnvägsföretagen i någon större omfattning. Undantaget för force majeure kan visserligen leda till en minskning av den ersättning som betalas till resenärerna i samband med förseningar. Samtidigt kvarstår skyldigheten att betala ersättning för alternativa transporter. Redan i dag bortfaller rätten till prisavdrag om resenären får ersättning för alternativ transport. Hovrätten för Västra Sverige och Allmänna reklamationsnämnden uppmärksammar att det nya undantaget för force majeure kan medföra att antalet mål och ärenden hos domstolarna och nämnden ökar något. Hovrätten framhåller att det motsvarande undantaget i EU:s flygpassagerarförordning kräver betydande resurser att hantera för de allmänna domstolarna. De schablonartade tvister till små belopp som det här rör sig om passar också enligt hovrätten mindre väl att handläggas som tvistemål i allmän domstol. Att det i jämförelse med flygpassagerarförordningen normalt sett är fråga om mindre belopp som ersätts vid försenade tågresor medför enligt regeringens bedömning att risken för en ökad tillströmning av mål och ärenden är förhållandevis liten. Den ökning som det eventuellt ändå kan bli fråga om bedöms kunna hanteras inom ramen för befintliga anslag. Fördelningen av ansvaret för tillsynen föreslås vara oförändrad men de nya skyldigheterna i förordningen medför att det tillkommer vissa tillsynsuppgifter. Såväl Konsumentverket som Transportstyrelsen kan därför behöva öka sin kunskap om kraven i EU:s tillgänglighetsdirektiv. När det gäller tillsynen av att information lämnas i tillgängliga format i enlighet med de tekniska specifikationerna för driftskompatibilitet (TSD) kan Konsumentverket, som myndigheten också framhåller, behöva samverka med andra myndigheter. Som Transportstyrelsen framhåller kan dessa delar av tillsynsansvaret innebära vissa ökade kostnader för myndigheterna. De tillkommande uppgifterna kan dock inte anses vara större än att de ryms inom ramen för befintligt anslag. 9 Författningskommentar 9.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (2014:1344) med kompletterande bestämmelser till EU:s tåg-, fartygs- och busspassagerarförordningar Tåg-, fartygs- och busspassagerarförordningarna 1 § I denna lag finns bestämmelser som kompletterar 1. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/782 av den 29 april 2021 om rättigheter och skyldigheter för tågresenärer (tågpassagerar-förordningen), 2. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1177/2010 av den 24 november 2010 om passagerares rättigheter vid resor till sjöss och på inre vattenvägar och om ändring av förordning (EG) nr 2006/2004 (fartygspassagerarförordningen), och 3. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 181/2011 av den 16 februari 2011 om passagerares rättigheter vid busstransport och om ändring av förordning (EG) nr 2006/2004 (busspassagerarförordningen). Paragrafen, som anger lagens innehåll, ändras så att hänvisningen i första punkten till 2007 års tågpassagerarförordning ersätts med en hänvisning till 2021 års tågpassagerarförordning. Övervägandena finns i avsnitt 7. 1 a § Av 4 § lagen (2015:953) om kollektivtrafikresenärers rättigheter följer att artiklarna 8, 9.1 och 17-20 i tågpassagerarförordningen inte ska tillämpas på vissa trafiktjänster som annars skulle falla in under förordningens tillämpningsområde. Av 3 a § järnvägstrafiklagen (2018:181) följer att tågpassagerarförordningen inte ska tillämpas på järnvägstrafik som uteslutande bedrivs för historiska ändamål eller turiständamål, med undantag för artiklarna 13 och 14. Paragrafen, som utformas efter synpunkter från Lagrådet, innehåller en upplysning om att tågpassagerarförordningen inte ska tillämpas i vissa fall. Övervägandena finns i avsnitt 5.3. I första stycket ersätts hänvisningen till de artiklar i 2007 års tågpassagerarförordning som innehåller bestämmelser om bland annat reseinformation och ersättning vid försening med en hänvisning till motsvarande artiklar i 2021 års tågpassagerarförordning. Se också kommentaren till 4 § lagen om kollektivtrafikresenärers rättigheter. I andra stycket, som är nytt, förs en upplysning in om att tågpassagerarförordningen enligt 3 a § järnvägstrafiklagen inte ska tillämpas på järnvägstrafik som uteslutande bedrivs för historiska ändamål eller turiständamål. Undantaget gäller dock inte de bestämmelser i tågpassagerarförordningen som reglerar järnvägsföretagens skadeståndsansvar om en resenär eller resgods skadas och skyldighet att ha försäkring för detta ansvar (artiklarna 13 och 14). Se vidare kommentaren till 3 a § järnvägstrafiklagen. Sanktioner 4 § Skyldighet att lämna information föreskrivs för järnvägsföretag, biljettutfärdare, stationsförvaltare, researrangörer, transportörer, resebyråer, terminaloperatörer och hamnmyndigheter i 1. artiklarna 4, 6.3, 9, 11.3, 11.4, 12.2, 20.1, 20.4, 22, 28.3 och 30 i tågpassagerarförordningen, 2. artiklarna 8.5, 9.2-9.4, 10, 12.3, 13.3, 16, 22 och 23 i fartygspassagerarförordningen, och 3. artiklarna 10.2, 10.5, 11.2-11.5, 13.2, 14.5, 20, 24 och 25 i busspassagerarförordningen. Om information inte lämnas enligt någon av de bestämmelser som anges i första stycket, ska marknadsföringslagen (2008:486) tillämpas, med undantag av 29-36 §§ om marknadsstörningsavgift. Sådan information ska anses vara väsentlig enligt 10 § tredje stycket den lagen. Paragrafen anger att sanktionssystemet i marknadsföringslagen ska tillämpas om information inte lämnas enligt vissa artiklar i EU:s passagerarförordningar. Övervägandena finns i avsnitt 6. I första stycket första punkten ersätts hänvisningen till de artiklar i 2007 års tågpassagerarförordning som innehåller bestämmelser om informationsskyldighet med en hänvisning till motsvarande artiklar i 2021 års tågpassagerarförordning i den nya förordningens ursprungliga lydelse. De berörda bestämmelserna i tågpassagerarförordningen avser en generell informationsskyldighet (artikel 4) samt skyldighet att informera om villkor för transport av cyklar (artikel 6.3), resan (artikel 9), tillgång till biljetter (artikel 11.3 och 11.4), direktbiljetter (artikel 12.2), förseningar och hur man begär intyg om att resan varit försenad (artikel 20.1 och 20.4), tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning eller nedsatt rörlighet (artikel 22), klagomålshantering (artikel 28.3) och de rättigheter resenärerna har enligt förordningen (artikel 30). Skyldigheterna att lämna information om villkor för transport av cyklar, direktbiljetter, förseningsintyg och klagomålshantering är nya. En annan nyhet är ett generellt krav på att informationen ska lämnas eller finnas tillgänglig i en form som är lämplig för personer med funktionsnedsättning i enlighet med de tekniska specifikationerna för driftskompatibilitet (TSD) i EU-förordningarna (EU) nr 454/2011 och (EU) nr 1300/2014 och kraven om tillgänglighet för produkter och tjänster i EU:s tillgänglighetsdirektiv (EU) 2019/882 (artiklarna 9.3, 22.1, 22.3, 30.1 och 30.2). 5 § Andra skyldigheter än att lämna information föreskrivs för järnvägsföretag, biljettutfärdare, stationsförvaltare, researrangörer, transportörer, resebyråer och terminaloperatörer i 1. artiklarna 5, 11.1, 11.2, 11.4, 12.1, 20.3, 20.5, 21, 23, 24, 28.1, 28.2, 28.4 och 29 i tågpassagerarförordningen, 2. artiklarna 4, 7-8.4, 9.1, 10-13.2, 15.4 och 24 i fartygspassagerarförordningen, och 3. artiklarna 4, 8, 9, 10.1, 10.3, 10.4, 11.1, 13-15, 17.3, 26 och 27 i buss-passagerarförordningen. Den som inte fullgör en sådan skyldighet får åläggas att göra det. Åläggandet får förenas med vite. En talan om ett sådant åläggande väcks vid Patent- och marknadsdomstolen av Konsumentombudsmannen. I ett tillsynsärende om en skyldighet som avses i första stycket tillämpas 42-45 a §§ marknadsföringslagen (2008:486) och det som i övrigt gäller enligt den lagen vid tillämpning av de bestämmelserna. Paragrafen innehåller en särskild marknadsrättslig sanktion vid överträdelser av vissa konsumenträttsliga bestämmelser i EU:s passagerarförordningar. Övervägandena finns i avsnitt 6. I första stycket första punkten ersätts hänvisningen till de artiklar i 2007 års tågpassagerarförordning som innehåller vissa konsumentskyddande bestämmelser med en hänvisning till motsvarande artiklar i 2021 års tågpassagerarförordning. De berörda bestämmelserna i tågpassagerarförordningen avser ett generellt förbud mot diskriminering (artikel 5) och regler om tillgång till biljetter och bokningar (artikel 11.1, 11.2 och 11.4) samt skyldighet för järnvägsföretag m.fl. att erbjuda direktbiljetter (artikel 12.1), tillhandahålla assistans i samband med förseningar och därvid särskilt uppmärksamma behoven hos personer med funktionsnedsättning eller nedsatt rörlighet (artikel 20.3 och 20.5), fastställa regler om tillgänglighet m.m. och assistera personer med funktionsnedsättning eller nedsatt rörlighet (artiklarna 21, 23 och 24), hantera klagomål från resenärerna och föra statistik över klagomålen (artikel 28.1, 28.2 och 28.4) och fastställa tjänstekvalitetsnormer (artikel 29). Det generella diskrimineringsförbudet är nytt. Även bestämmelserna om direktbiljetter och handläggningen av klagomål från resenärerna är nya. Vidare har bestämmelserna om rättigheter för personer med funktionsnedsättning eller nedsatt rörlighet ändrats. I tredje stycket anges att även 45 a § marknadsföringslagen är tillämplig i ett tillsynsärende som avses i första stycket. Enligt den paragrafen får Konsumentombudsmannen bestämma att ett beslut om föreläggande avseende varningsmeddelande, upplysningar eller inspektion ska gälla omedelbart. 7 § Den myndighet som utövar tillsyn över fullgörandet av de skyldigheter som anges i artiklarna 6.4, 10, 26 och 27 i tågpassagerarförordningen, artikel 14 i fartygspassagerarförordningen och artikel 16.1 i busspassagerarförordningen får meddela de förelägganden som behövs för att bestämmelserna ska följas. Ett sådant föreläggande får förenas med vite. Paragrafen reglerar tillsynsmyndighetens befogenheter att meddela de förelägganden som behövs för att vissa bestämmelser i EU:s passagerarförordningar av teknisk karaktär och om skyldighet att säkerställa att personal har utbildning om behoven hos personer med funktionsnedsättning eller nedsatt rörlighet samt för att säkerställa resenärernas säkerhet. ska följas. Övervägandena finns i avsnitt 6. I första stycket ersätts hänvisningen till artiklarna i 2007 års tågpassagerarförordning med en hänvisning till motsvarande artiklar i 2021 års tågpassagerarförordning. De berörda bestämmelserna i tågpassagerarförordningen avser bland annat en skyldighet för järnvägsföretag att utrusta nya eller uppgraderade tåg med cykelplatser (artikel 6.4), säkerställa att personal har utbildning om behoven hos personer med funktionsnedsättning eller nedsatt rörlighet (artikel 26) och vidta åtgärder för att trygga resenärernas personliga säkerhet (artikel 27). Det handlar också om infrastrukturförvaltares skyldighet att distribuera realtidsinformation och järnvägsföretags skyldighet att ge andra järnvägsföretag, biljettutfärdare och researrangörer som säljer deras tjänster tillgång till viss reseinformation och bokningssystem (artikel 10). Skyldigheten att utrusta tåg med cykelplatser och att personal ska ha utbildning om funktionsnedsättningar är ny. Även skyldigheten att infrastrukturförvaltare ska distribuera realtidsinformation är ny. 9.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (2015:953) om kollektivtrafikresenärers rättigheter Inledande bestämmelser Lagens tillämpningsområde 2 § Vid resor med tåg tillämpas bestämmelserna om reseinformation och om ersättning och prisavdrag vid förseningar i 7-17 §§ i den utsträckning mot-svarande bestämmelser i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/782 av den 29 april 2021 om rättigheter och skyldigheter för tågresenärer (tågpassagerarförordningen) inte är tillämpliga. Av 4 § följer att bestämmelser i tågpassagerarförordningen om reseinformation och rättigheter vid förseningar inte är tillämpliga i vissa fall. Paragrafen reglerar lagens tillämpning i förhållande till tågpassagerarförordningen. I första stycket ersätts hänvisningen till 2007 års tågpassagerarförordning med en hänvisning till 2021 års tågpassagerarförordning. Övervägandena finns i avsnitt 7. 4 § Artiklarna 8, 9.1 och 17-20 i tågpassagerarförordningen, i den ursprungliga lydelsen, ska inte tillämpas på inrikes trafiktjänster som har en sträckning som är kortare än 150 km. Paragrafen innehåller undantag från tillämpningen av tågpassagerarförordningen för vissa trafiktjänster. Övervägandena finns i avsnitt 5.1. I paragrafen ersätts hänvisningen till artiklarna i 2007 års tågpassagerarförordning med en hänvisning till motsvarande artiklar i 2021 års tågpassagerarförordning, i den nya förordningens ursprungliga lydelse. Undantaget från tågpassagerarförordningen kommer därmed även fortsättningsvis att avse bestämmelser om offentliggörande av beslut om att dra in trafiktjänster (artikel 8) och reseinformation som ska lämnas före en resa (artikel 9.1) samt bestämmelser om ersättning, assistans och reseinformation vid förseningar, uteblivna anslutningar och inställda avgångar (artiklarna 17-20). Undantaget innebär att lagens bestämmelser om reseinformation och om ersättning och prisavdrag vid förseningar (14-16 §§) tillämpas i stället för motsvarande bestämmelser i 2021 års tågpassagerarförordning på sträckor som är kortare än 150 kilometer. När det gäller skyldigheten att offentliggöra beslut att dra in trafiktjänster (artikel 8) finns en motsvarande skyldighet enligt 4 kap. 2 § lagen (2010:1065) om kollektivtrafik. De bestämmelser i tågpassagerarförordningen om reseinformation som inte har undantagits gäller också fortsättningsvis för samtliga trafiktjänster som omfattas av förordningen, exempelvis de om vilka uppgifter en biljett ska innehålla (artikel 4) och vilken information som ska lämnas under en resa (artikel 9.2). Även skyldigheten att informera om tillgången till biljetter, tillgänglighet till perronger och tåg m.m. för personer med funktionsnedsättning eller nedsatt rörlighet och hanteringen av klagomål (artiklarna 11.3, 11.4, 22 och 28.3) tillämpas på samtliga trafiktjänster. Om tillämpningen av undantaget från tågpassagerarförordningen, se vidare prop. 2015/16:13 s. 70 f. Ersättning och prisavdrag vid förseningar Prisavdrag vid försening 15 a § Resenären har inte rätt till prisavdrag enligt 15 § om förseningen har orsakats av omständigheter som inte kan hänföras till själva järnvägs-, tunnel-bane-, spårvägs-, buss- eller personbilsdriften och som transportören inte hade kunnat undgå eller förebygga följderna av även om transportören hade iakttagit den omsorg som omständigheterna krävde. Paragrafen, som är ny, innehåller en begränsning av resenärens rätt till prisavdrag i vissa undantagsfall. Övervägandena finns i avsnitt 5.2. Enligt paragrafen föreligger en begränsning av transportörens ansvar enligt 15 § i vissa force majeure-liknande situationer. Resenären har inte rätt till prisavdrag om en försening beror på omständigheter som transportören inte har kunnat undgå eller förebygga följderna av, under förutsättning att dessa omständigheter inte är att hänföra till själva driften av transportmedlet. Som exempel på händelser som transportören normalt inte har kunnat undgå eller förebygga följderna av och som därmed som utgångspunkt är ansvarsbefriande kan nämnas extrema väderleksförhållanden och andra extraordinära omständigheter, såsom naturkatastrofer och större folkhälsokriser. Det kan även vara fråga om omständigheter som kan hänföras till tredje mans beteende, såsom att personer befinner sig på spåret, sabotage, kabelstöld, brottsbekämpande verksamhet eller nödfall ombord. Som framgår av lagtexten har resenären dock rätt till prisavdrag vid förseningar som orsakats av omständigheter som kan hänföras till själva driften av det transportslag som används. Det innebär bland annat att ett järnvägsföretag ansvarar för förseningar som beror på brister i järnvägsinfrastruktur eller som orsakats av en medhjälpare som anlitats för att utföra hela eller delar av transporten (jfr prop. 1983/84:117 s. 169). Även om en försening har orsakats av till exempel ett oväder så har resenären rätt till prisavdrag om det med hänsyn till omständigheterna har kunnat krävas att transportören vidtagit åtgärder för att förhindra att ovädret ledde till förseningar i trafiken, exempelvis genom en ökad beredskap under vintertid. Det ligger i sakens natur att händelsens allvar beaktas vid bedömningen av om omständigheterna borde ha föranlett förebyggande åtgärder. Även hur vanlig händelsen är kan få betydelse för bedömningen. Det kan ofta krävas att transportören har att räkna med mer vanligt förekommande dåligt väder eller exempelvis sjukdomsfall och bör ha beredskap för att kunna hantera sådant. Det motsatta gäller i allmänhet när det rör sig om extrema och plötsliga väderomslag eller naturkatastrofer, såsom jordskred eller liknande. Att den omständighet som orsakat förseningen inte ska kunna hänföras till driften innebär att det inte ska finnas något samband mellan exempelvis järnvägsdriften och den inträffade händelsen. Därmed omfattas som utgångspunkt inte tekniska fel på fordon eller fel i järnvägsinfrastrukturen, jfr artikel 19.10 andra stycket i 2021 års tågpassagerarförordning. Sådana omständigheter har normalt sett ett sådant samband med driften att de inte föranleder ansvarsbefrielse med stöd av denna paragraf. Om en försening beror på infrastrukturen kan infrastrukturförvaltaren vara skyldig att ersätta transportören för ekonomisk skada som uppkommer till följd av skyldigheterna enligt förevarande lag eller tågpassagerarförordningen, se 9 § järnvägstrafiklagen (2018:181). Det inbegriper prisavdrag och annan ersättning för försening som transportören betalar till resenären. Ansvarsbefrielsen enligt paragrafen gäller endast rätten till prisavdrag enligt 15 §. Det innebär att även om en försening har orsakats av en sådan händelse som avses i paragrafen så har resenären rätt till ersättning enligt 14 § för kostnader för annan transport för att nå slutdestinationen. Paragrafen är utformad mot bakgrund av motsvarande bestämmelse i 2021 års tågpassagerarförordning (artikel 19.10). I förordningen anges uttryckligen att ansvarsbefrielse för transportören också inträder om förseningen har orsakats av fel eller försummelse av resenären själv. Att den skadelidandes medvållande kan påverka rätten till ersättning och ersättningens storlek följer av allmänna skadeståndsrättsliga principer i svensk rätt. 9.3 Förslaget till lag om ändring i järnvägstrafiklagen (2018:181) Avtal om transport av resenärer 3 § Särskilda bestämmelser om transport av resenärer på järnväg finns i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/782 av den 29 april 2021 om rättigheter och skyldigheter för tågresenärer (EU:s tågpassagerarförordning). Paragrafen, som innehåller en upplysning om att det finns EU-rättsliga bestämmelser om transport av resenärer på järnväg, ändras så att hänvisningen till 2007 års tågpassagerarförordning ersätts med en hänvisning till 2021 års tågpassagerarförordning. Övervägandena finns i avsnitt 7. 3 a § EU:s tågpassagerarförordning ska inte tillämpas på järnvägstrafik som uteslutande bedrivs för historiska ändamål eller turiständamål. Artiklarna 13 och 14 (om skadeståndsansvar för resenärer och resgods samt om försäkringsskyldighet) i förordningen, i den ursprungliga lydelsen, ska dock tillämpas på sådan trafik. Genom paragrafen, som är ny, införs ett undantag från tillämpningen av 2021 års tågpassagerarförordning för viss järnvägstrafik. Övervägandena finns i avsnitt 5.3. Enligt paragrafen ska tågpassagerarförordningen inte tillämpas på järnvägstrafik som uteslutande bedrivs för historiska ändamål eller turiständamål, jfr artikel 2.2 i 2021 års tågpassagerarförordning. Undantaget tar sikte på trafik som inte tillgodoser normala transportbehov. Det avser bland annat trafik som bedrivs med järnvägsfordon som har ett historiskt intresse. Det kan också vara fråga om trafik som bedrivs för sightseeing eller liknande. Sådan trafik utmärks av bland annat låg turtäthet och är ofta säsongsbetonad. Som framgår av lagtexten omfattar undantaget inte bestämmelserna i tågpassagerarförordningen om järnvägsföretags skadeståndsansvar när en resenär eller dennes resgods skadas. Inte heller omfattar undantaget bestämmelsen att järnvägsföretag ska ha tillräcklig försäkring för detta ansvar (artiklarna 13 och 14). Dessa skyldigheter gäller alltså även för trafik som bedrivs av historiska ändamål eller turiständamål. Hänvisningen till artiklarna 13 och 14 i tågpassagerarförordningen är statisk och avser alltså en viss angiven lydelse av artiklarna i förordningen. 4 § På sådana avtal om inrikes transport av resenärer på järnväg som inte omfattas av tillämpningsområdet i artikel 2.1 i EU:s tågpassagerarförordning, i den ursprungliga lydelsen, ska det som föreskrivs i artikel 13 (om skadeståndsansvar för resenärer och resgods) i förordningen tillämpas. Detsamma gäller för avtal om transport av resenärer på tunnelbana eller spårväg. Paragrafen anger att bestämmelserna om skadeståndsansvar för resenärer och resgods i tågpassagerarförordningen tillämpas på sådana transporter av resenärer på järnväg som inte omfattas av förordningen och på transporter i tunnelbana och på spårväg. Ändringen innebär att hänvisningen till artikel 11 i 2007 års tågpassagerarförordning ersätts med en hänvisning till artikel 13 i 2021 års tågpassagerarförordning, i den nya förordningens ursprungliga lydelse. Övervägandena finns i avsnitt 5.3. 5 § En fordran som grundar sig på en skyldighet enligt artikel 17, 18, 19 eller 20 (om försening, utebliven anslutning och inställelse) i EU:s tågpassagerarförordning, i den ursprungliga lydelsen, upphör om resenären inte väcker talan inom tre år från det att fordran uppkom. I paragrafen finns bestämmelser om preskription av fordringar som har uppkommit med anledning av transportörens förseningsansvar enligt tågpassagerarförordningen. Ändringen innebär att hänvisningen till artiklarna i 2007 års tågpassagerarförordning ersätts med en hänvisning till motsvarande artiklar i 2021 års tågpassagerarförordning, i den nya förordningens ursprungliga lydelse. Övervägandena finns i avsnitt 5.3. Avtal om nyttjande av infrastruktur i järnvägstrafik 9 § Det ansvar för ekonomisk skada som infrastrukturförvaltaren har enligt 8 § ska också omfatta ekonomisk skada som uppkommer för transportören till följd av dennes skyldigheter enligt artiklarna 17-20 i EU:s tågpassagerarförordning, i den ursprungliga lydelsen, och enligt 14 och 15 §§ lagen (2015:953) om kollektivtrafikresenärers rättigheter. Avtalsvillkor som i jämförelse med denna paragraf inskränker infrastrukturförvaltarens ansvar är utan verkan mot transportören. Genom paragrafen utsträcks infrastrukturförvaltarens ansvar enligt de enhetliga rättsreglerna för avtal om nyttjande av infrastruktur i internationell järnvägstrafik (CUI, bihang E till fördraget om internationell järnvägstrafik, COTIF, av den 9 maj 1980 i dess lydelse enligt ändringsprotokollet av den 3 juni 1999). Första stycket ändras så att hänvisningen till de artiklar i 2007 års tågpassagerarförordning som reglerar järnvägsföretagets ansvar vid förseningar m.m. ersätts med en hänvisning till motsvarande artiklar i 2021 års tågpassagerarförordning. Det handlar exempelvis om resenärens rätt till prisavdrag och om järnvägsföretagets skyldighet att tillhandahålla måltider, hotellrum och vissa transporter. Det görs också en språklig ändring. Övervägandena finns i avsnitt 5.3. 9.4 Förslaget till lag om ändring i paketreselagen (2018:1217) 4 kap. Fullgörande av paketresan Skadestånd 10 § I den utsträckning följande unionsrättsakter, internationella instrument och lagar begränsar en resenärs rätt till ersättning för en skada från en transportör, tillämpas samma begränsningar i fråga om resenärens rätt till ersättning för en skada från arrangören: 1. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 392/2009 av den 23 april 2009 om transportörens skadeståndsansvar i samband med olyckor vid passagerarbefordran till sjöss, i den ursprungliga lydelsen, 2. 2002 års Atenkonvention om befordran till sjöss av passagerare och deras resgods, 3. sjölagen (1994:1009), 4. rådets förordning (EG) nr 2027/97 av den 9 oktober 1997 om lufttrafikföretags skadeståndsansvar avseende lufttransport av passagerare och deras bagage, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 889/2002, 5. lagen (2010:510) om lufttransporter, 6. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/782 av den 29 april 2021 om rättigheter och skyldigheter för tågresenärer, i den ursprungliga lydelsen, och 7. järnvägstrafiklagen (2018:181). Paragrafen begränsar arrangörens skadeståndsskyldighet i förhållande till resenären i vissa fall. Genom ändringen i sjätte punkten ersätts hänvisningen till 2007 års tågpassagerarförordning med en hänvisning till 2021 års tågpassagerarförordning. Övervägandena finns i avsnitt 7. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/782 av den 29 april 2021 om rättigheter och skyldigheter för tågresenärer Sammanfattning av departementspromemorian EU:s nya tågpassagerarförordning (Ds 2022:23) I april 2021 antog Europaparlamentet och rådet en ny förordning om rättigheter och skyldigheter för tågresenärer. Den nya förordningen ersätter 2007 års tågpassagerarförordning och innehåller regler om bland annat rätten till ersättning vid förseningar och vilken information resenärerna ska få. Den innehåller också regler om assistans till personer med funktionsnedsättning eller nedsatt rörlighet. Genom den nya förordningen stärks tågresenärernas rättigheter i ett antal avseenden. Bland annat förbättras rätten till ombokning vid förseningar. Det ställs också större krav på järnvägsföretagens assistans till personer med funktionsnedsättning eller nedsatt rörlighet. Samtidigt införs det ett undantag från järnvägsföretagens skyldighet att betala ersättning vid förseningar om dessa beror på till exempel extrema väderleksförhållanden eller större folkhälsokriser. Den nya förordningen ska börja tillämpas den 7 juni 2023. Den blir direkt tillämplig i Sverige men det behövs ändringar i kompletterande svenska bestämmelser. I promemorian lämnas de författningsförslag som är lämpliga med anledning av den nya förordningen. Det föreslås bland annat att lokal och regional trafik även i fortsättningen ska undantas från tågpassagerarförordningens tillämpningsområde. Det lämnas också förslag till ett undantag från transportörernas ersättningsskyldighet vid förseningar i lokal och regional kollektivtrafik som beror på extraordinära händelser. Förslaget i den delen motsvarar undantaget i den nya tågpassagerarförordningen. Författningsändringarna föreslås träda i kraft den 7 juni 2023. Lagförslagen i promemorian Förslag till lag om ändring i lagen (2014:1344) med kompletterande bestämmelser till EU:s tåg-, fartygs- och busspassagerarförordningar Härigenom föreskrivs att 1, 1 a, 4, 5 och 7 §§ lagen (2014:1344) med kompletterande bestämmelser till EU:s tåg-, fartygs- och busspassagerarförordningar ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 § I denna lag finns bestämmelser som kompletterar 1. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1371/2007 av den 23 oktober 2007 om rättigheter och skyldigheter för tågresenärer (tågpassagerarförordningen), 1. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/782 av den 29 april 2021 om rättigheter och skyldigheter för tågresenärer (tågpassagerarförordningen), 2. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1177/2010 av den 24 november 2010 om passagerares rättigheter vid resor till sjöss och på inre vattenvägar och om ändring av förordning (EG) nr 2006/2004 (fartygspassagerarförordningen), och 3. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 181/2011 av den 16 februari 2011 om passagerares rättigheter vid busstransport och om ändring av förordning (EG) nr 2006/2004 (busspassagerarförordningen). 1 a § Av 4 § lagen (2015:953) om kollektivtrafikresenärers rättigheter följer att artiklarna 7, 8.1, 10.1, 10.2, 10.4 och 15-18 i tågpassagerarförordningen inte ska tilllämpas på vissa trafiktjänster som annars skulle falla in under förordningens tillämpningsområde. Av 4 § lagen (2015:953) om kollektivtrafikresenärers rättigheter följer att artiklarna 8, 9.1 och 17-20 i tågpassagerarförordningen inte ska tillämpas på vissa trafiktjänster som annars skulle falla in under förordningens tillämpningsområde. Av 3 a § järnvägstrafiklagen (2018:181) följer att tågpassagerarförordningen inte ska till-lämpas på järnvägstrafik som uteslutande bedrivs för historiska ändamål eller turiständamål. 4 § Skyldighet att lämna information föreskrivs för järnvägsföretag, biljettutfärdare, stationsförvaltare, researrangörer, transportörer, resebyråer, terminaloperatörer och hamnmyndigheter i 1. artiklarna 4, 8, 9.5, 18.1, 20, 22.3, 28.2 och 29 i tågpassagerar-förordningen, 1. artiklarna 4, 6.3, 9, 11.3, 11.4, 12.2, 20.1, 20.4, 22, 28.3 och 30 i tågpassagerarförordningen, i den ursprungliga lydelsen, 2. artiklarna 8.5, 9.2-9.4, 10, 12.3, 13.3, 16, 22 och 23 i fartygspassagerarförordningen, och 2. artiklarna 8.5, 9.2-9.4, 10, 12.3, 13.3, 16, 22 och 23 i fartygspassagerarförordningen, i den ursprungliga lydelsen, och 3. artiklarna 10.2, 10.5, 11.2-11.5, 13.2, 14.5, 20, 24 och 25 i busspassagerarförordningen. 3. artiklarna 10.2, 10.5, 11.2-11.5, 13.2, 14.5, 20, 24 och 25 i busspassagerarförordningen, i den ursprungliga lydelsen. Om information inte lämnas enligt någon av de bestämmelser som anges i första stycket, ska marknadsföringslagen (2008:486) tillämpas, med undantag av 29-36 §§ om marknadsstörningsavgift. Sådan information ska anses vara väsentlig enligt 10 § tredje stycket den lagen. 5 § Andra skyldigheter än att lämna information föreskrivs för järnvägsföretag, biljettutfärdare, stationsförvaltare, researrangörer, transportörer, resebyråer och terminaloperatörer i 1. artiklarna 9.1-9.4, 18.3-18.5, 19, 22.1, 23, 24, 27 och 28 i tågpassagerarförordningen, 1. artiklarna 5, 11.1, 11.2, 11.4, 12.1, 20.3, 20.5, 21, 23, 24, 28.1, 28.2, 28.4 och 29 i tågpassagerarförordningen, i den ursprungliga lydelsen, 2. artiklarna 4, 7-8.4, 9.1, 10-13.2, 15.4 och 24 i fartygspassagerarförordningen, och 2. artiklarna 4, 7-8.4, 9.1, 10-13.2, 15.4 och 24 i fartygspassagerarförordningen, i den ursprungliga lydelsen, och 3. artiklarna 4, 8, 9, 10.1, 10.3, 10.4, 11.1, 13-15, 17.3, 26 och 27 i busspassagerarförordningen. 3. artiklarna 4, 8, 9, 10.1, 10.3, 10.4, 11.1, 13-15, 17.3, 26 och 27 i busspassagerarförordningen, i den ursprungliga lydelsen. Den som inte fullgör en sådan skyldighet får åläggas att göra det. Åläggandet får förenas med vite. En talan om ett sådant åläggande väcks vid Patent- och marknadsdomstolen av Konsumentombudsmannen. 7 § Den myndighet som utövar tillsyn över fullgörandet av de skyldigheter som anges i artiklarna 10.1, 10.2, 10.4, 21 och 26 i tågpassagerarförordningen, artikel 14 i fartygspassagerarförordningen och artikel 16.1 i busspassagerarförordningen får meddela de förelägganden som behövs för att bestämmelserna ska följas. Den myndighet som utövar tillsyn över fullgörandet av de skyldigheter som anges i följande artiklar får meddela de förelägganden som behövs för att bestämmelserna ska följas: 1. artiklarna 6.4, 10, 26 och 27 i tågpassagerarförordningen, i den ursprungliga lydelsen, 2. artikel 14 i fartygspassagerarförordningen, i den ursprungliga lydelsen, och 3. artikel 16.1 i busspassagerarförordningen, i den ursprungliga lydelsen. Ett sådant föreläggande får förenas med vite. Denna lag träder i kraft den 7 juni 2023. Förslag till lag om ändring i lagen (2015:953) om kollektivtrafikresenärers rättigheter Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2015:953) om kollektivtrafikresenärers rättigheter dels att 2 och 4 §§ ska ha följande lydelse, dels att det ska införas en ny paragraf, 15 a §, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 2 § Vid resor med tåg tillämpas bestämmelserna om reseinformation och om ersättning och prisavdrag vid förseningar i 7-17 §§ i den utsträckning motsvarande bestämmelser i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1371/2007 av den 23 oktober 2007 om rättigheter och skyldigheter för tågresenärer (tågpassagerarförordningen) inte är tillämpliga. Vid resor med tåg tillämpas bestämmelserna om reseinformation och om ersättning och prisavdrag vid förseningar i 7-17 §§ i den utsträckning motsvarande bestämmelser i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/782 av den 29 april 2021 om rättigheter och skyldigheter för tågresenärer (tågpassagerarförordningen) inte är tillämpliga. Av 4 § följer att bestämmelser i tågpassagerarförordningen om reseinformation och rättigheter vid förseningar inte är tillämpliga i vissa fall. 4 § Artiklarna 7, 8.1, 10.1, 10.2, 10.4 och 15-18 i tågpassagerarförordningen, i den ursprungliga lydelsen, ska inte tillämpas på inrikes trafiktjänster som har en sträckning som är kortare än 150 km. Artiklarna 8, 9.1 och 17-20 i tågpassagerarförordningen, i den ursprungliga lydelsen, ska inte tillämpas på inrikes trafiktjänster som har en sträckning som är kortare än 150 km. 15 a § Resenären har inte rätt till prisavdrag enligt 15 § om förseningen har orsakats av omständigheter som inte kan hänföras till själva järnvägs-, tunnelbane-, spårvägs-, buss- eller personbilsdriften och som transportören inte hade kunnat undgå eller förebygga följderna av även om transportören hade iakttagit den omsorg som omständigheterna krävde. Denna lag träder i kraft den 7 juni 2023. Förslag till lag om ändring i järnvägstrafiklagen (2018:181) Härigenom föreskrivs i fråga om järnvägstrafiklagen (2018:181) dels att 3-5 och 9 §§ ska ha följande lydelse, dels att det ska införas en ny paragraf, 3 a §, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 3 § Särskilda bestämmelser om transport av resenärer på järnväg finns i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1371/2007 av den 23 oktober 2007 om rättigheter och skyldigheter för tågresenärer (EU:s tågpassagerarförordning). Särskilda bestämmelser om transport av resenärer på järnväg finns i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/782 av den 29 april 2021 om rättigheter och skyldigheter för tågresenärer (EU:s tågpassagerarförordning). 3 a § EU:s tågpassagerarförordning ska inte tillämpas på järnvägstrafik som uteslutande bedrivs för historiska ändamål eller turiständamål. Artiklarna 13 och 14 (om skadeståndsansvar för resenärer och resgods samt försäkringsskyldighet) i förordningen, i den ursprungliga lydelsen, ska dock tillämpas på sådan trafik. 4 § På sådana avtal om inrikes transport av resenärer på järnväg som inte omfattas av tillämpningsområdet i artikel 2.1 i EU:s tågpassagerarförordning, i den ursprungliga lydelsen, ska det som föreskrivs i artikel 11 (om skadeståndsansvar för resenärer och resgods) i förordningen tillämpas. Detsamma gäller för avtal om transport av resenärer på tunnelbana eller spårväg. På sådana avtal om inrikes transport av resenärer på järnväg som inte omfattas av tillämpningsområdet i artikel 2.1 i EU:s tågpassagerarförordning, i den ursprungliga lydelsen, ska det som föreskrivs i artikel 13 (om skadeståndsansvar för resenärer och resgods) i förordningen tillämpas. Detsamma gäller för avtal om transport av resenärer på tunnelbana eller spårväg. 5 § En fordran som grundar sig på en skyldighet enligt artikel 15, 16, 17 eller 18 (om försening, utebliven anslutning och inställelse) i EU:s tågpassagerarförordning, i den ursprungliga lydelsen, upphör om resenären inte väcker talan inom tre år från det att fordran uppkom. En fordran som grundar sig på en skyldighet enligt artikel 17, 18, 19 eller 20 (om försening, utebliven anslutning och inställelse) i EU:s tågpassagerarförordning, i den ursprungliga lydelsen, upphör om resenären inte väcker talan inom tre år från det att fordran uppkom. 9 § Det ansvar för ekonomisk skada för infrastrukturförvaltaren som föreligger enligt 8 § ska också omfatta ekonomisk skada som uppkommer för transportören till följd av dennes skyldigheter enligt artiklarna 16-18 i EU:s tågpassagerarförordning, i den ursprungliga lydelsen, och enligt 14 och 15 §§ lagen (2015:953) om kollektivtrafikresenärers rättigheter. Det ansvar för ekonomisk skada som infrastrukturförvaltaren har enligt 8 § ska också omfatta ekonomisk skada som uppkommer för transportören till följd av dennes skyldigheter enligt artiklarna 17-20 i EU:s tågpassagerarförordning, i den ursprungliga lydelsen, och enligt 14 och 15 §§ lagen (2015:953) om kollektivtrafikresenärers rättigheter. Avtalsvillkor som i jämförelse med denna paragraf inskränker infrastrukturförvaltarens ansvar är utan verkan mot transportören. Denna lag träder i kraft den 7 juni 2023. Förslag till lag om ändring i paketreselagen (2018:1217) Härigenom föreskrivs att 4 kap. 10 § paketreselagen (2018:1217) ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 4 kap. 10 § I den utsträckning följande unionsrättsakter, internationella instrument och lagar begränsar en resenärs rätt till ersättning för en skada från en transportör, tillämpas samma begränsningar i fråga om resenärens rätt till ersättning för en skada från arrangören: 1. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 392/2009 av den 23 april 2009 om transportörens skadeståndsansvar i samband med olyckor vid passagerarbefordran till sjöss, i den ursprungliga lydelsen, 2. 2002 års Atenkonvention om befordran till sjöss av passagerare och deras resgods, 3. sjölagen (1994:1009), 4. rådets förordning (EG) nr 2027/97 av den 9 oktober 1997 om lufttrafikföretags skadeståndsansvar avseende lufttransport av passagerare och deras bagage, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 889/2002, 5. lagen (2010:510) om lufttransporter, 6. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1371/2007 av den 23 oktober 2007 om rättigheter och skyldigheter för tågresenärer, i den ursprungliga lydelsen, och 6. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/782 av den 29 april 2021 om rättigheter och skyldigheter för tågresenärer, i den ursprungliga lydelsen, och 7. järnvägstrafiklagen (2018:181). Denna lag träder i kraft den 7 juni 2023. Förteckning över remissinstanserna Efter remiss har yttranden över departementspromemorian kommit in från AB Storstockholms lokaltrafik, Allmänna reklamationsnämnden, Cykelfrämjandet, DHR - Delaktighet Handlingsfrihet Rörelsefrihet, Hovrätten för Västra Sverige, Konsumentverket, Malmö tingsrätt, Museibanornas Riksorganisation, Myndigheten för delaktighet, Regelrådet, Samtrafiken i Sverige AB, SJ AB, Skånetrafiken, Stockholms tingsrätt (Patent- och marknadsdomstolen), Stockholms universitet, Svensk försäkring, Svensk Kollektivtrafik, Svenska resebranschföreningen, Sveriges Kommuner och Regioner, Sveriges Konsumenter, Swedac, Trafikanalys, Trafikverket, Transporthistoriskt Nätverk, Transportstyrelsen och Tågföretagen. Yttrande har också inkommit från AB Östgötatrafiken. Remissinstanserna A-Train AB, Funktionsrätt Sverige, Jernhusen AB, Keolis Sverige AB, Kommunal, Motorhistoriska Riksförbundet, MTR Nordic Group, Resenärsforum, Riksförbundet för Rörelsehindrade Barn och Ungdomar (RBU), SEKO Trafik, SRAT, Svenska Taxiförbundet, Svenska Transportarbetarförbundet, Sveriges Bussföretagare, Synskadades Riksförbund, Transdev Sverige AB, Transportföretagen, Transportindustriförbundet, Veddige Buss, Vy tåg och Västtrafik AB har fått tillfälle att yttra sig, men har avstått från att göra det. Lagrådsremissens lagförslag Förslag till lag om ändring i lagen (2014:1344) med kompletterande bestämmelser till EU:s tåg-, fartygs- och busspassagerarförordningar Härigenom föreskrivs att 1, 1 a, 4, 5 och 7 §§ lagen (2014:1344) med kompletterande bestämmelser till EU:s tåg-, fartygs- och busspassagerarförordningar ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 § I denna lag finns bestämmelser som kompletterar 1. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1371/2007 av den 23 oktober 2007 om rättigheter och skyldigheter för tågresenärer (tågpassagerarförordningen), 1. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/782 av den 29 april 2021 om rättigheter och skyldigheter för tågresenärer (tågpassagerarförordningen), 2. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1177/2010 av den 24 november 2010 om passagerares rättigheter vid resor till sjöss och på inre vattenvägar och om ändring av förordning (EG) nr 2006/2004 (fartygspassagerarförordningen), och 3. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 181/2011 av den 16 februari 2011 om passagerares rättigheter vid busstransport och om ändring av förordning (EG) nr 2006/2004 (busspassagerarförordningen). 1 a § Av 4 § lagen (2015:953) om kollektivtrafikresenärers rättigheter följer att artiklarna 7, 8.1, 10.1, 10.2, 10.4 och 15-18 i tågpassagerarförordningen inte ska tillämpas på vissa trafiktjänster som annars skulle falla in under förordningens tillämpningsområde. Av 4 § lagen (2015:953) om kollektivtrafikresenärers rättigheter följer att artiklarna 8, 9.1 och 17-20 i tågpassagerarförordningen inte ska tillämpas på vissa trafiktjänster som annars skulle falla in under förordningens tillämpningsområde. Av 3 a § järnvägstrafiklagen (2018:181) följer att tågpassagerarförordningen, med undantag för artiklarna 13 och 14, inte ska tillämpas på järnvägstrafik som uteslutande bedrivs för historiska ändamål eller turiständamål. 4 § Skyldighet att lämna information föreskrivs för järnvägsföretag, biljettutfärdare, stationsförvaltare, researrangörer, transportörer, resebyråer, terminaloperatörer och hamnmyndigheter i 1. artiklarna 4, 8, 9.5, 18.1, 20, 22.3, 28.2 och 29 i tågpassagerar-förordningen, 1. artiklarna 4, 6.3, 9, 11.3, 11.4, 12.2, 20.1, 20.4, 22, 28.3 och 30 i tågpassagerarförordningen, 2. artiklarna 8.5, 9.2-9.4, 10, 12.3, 13.3, 16, 22 och 23 i fartygspassagerarförordningen, och 3. artiklarna 10.2, 10.5, 11.2-11.5, 13.2, 14.5, 20, 24 och 25 i busspassagerarförordningen. Om information inte lämnas enligt någon av de bestämmelser som anges i första stycket, ska marknadsföringslagen (2008:486) tillämpas, med undantag av 29-36 §§ om marknadsstörningsavgift. Sådan information ska anses vara väsentlig enligt 10 § tredje stycket den lagen. 5 § Andra skyldigheter än att lämna information föreskrivs för järnvägsföretag, biljettutfärdare, stationsförvaltare, researrangörer, transportörer, resebyråer och terminaloperatörer i 1. artiklarna 9.1-9.4, 18.3-18.5, 19, 22.1, 23, 24, 27 och 28 i tågpassagerarförordningen, 1. artiklarna 5, 11.1, 11.2, 11.4, 12.1, 20.3, 20.5, 21, 23, 24, 28.1, 28.2, 28.4 och 29 i tågpassagerarförordningen, 2. artiklarna 4, 7-8.4, 9.1, 10-13.2, 15.4 och 24 i fartygspassagerarförordningen, och 3. artiklarna 4, 8, 9, 10.1, 10.3, 10.4, 11.1, 13-15, 17.3, 26 och 27 i busspassagerarförordningen. Den som inte fullgör en sådan skyldighet får åläggas att göra det. Åläggandet får förenas med vite. En talan om ett sådant åläggande väcks vid Patent- och marknadsdomstolen av Konsumentombudsmannen. I ett tillsynsärende om en skyldighet som avses i första stycket tillämpas 42-45 §§ marknadsföringslagen (2008:486) och det som i övrigt gäller enligt den lagen vid tillämpning av de bestämmelserna. I ett tillsynsärende om en skyldighet som avses i första stycket tillämpas 42-45 a §§ marknadsföringslagen (2008:486) och det som i övrigt gäller enligt den lagen vid tillämpning av de bestämmelserna. 7 § Den myndighet som utövar tillsyn över fullgörandet av de skyldigheter som anges i artiklarna 10.1, 10.2, 10.4, 21 och 26 i tågpassagerarförordningen, artikel 14 i fartygspassagerarförordningen och artikel 16.1 i busspassagerarförordningen får meddela de förelägganden som behövs för att bestämmelserna ska följas. Den myndighet som utövar tillsyn över fullgörandet av de skyldigheter som anges i artiklarna 6.4, 10, 26 och 27 i tågpassagerarförordningen, artikel 14 i fartygspassagerarförordningen och artikel 16.1 i busspassagerarförordningen får meddela de förelägganden som behövs för att bestämmelserna ska följas. Ett sådant föreläggande får förenas med vite. Denna lag träder i kraft den 7 juni 2023. Förslag till lag om ändring i lagen (2015:953) om kollektivtrafikresenärers rättigheter Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2015:953) om kollektivtrafikresenärers rättigheter dels att 2 och 4 §§ ska ha följande lydelse, dels att det ska införas en ny paragraf, 15 a §, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 2 § Vid resor med tåg tillämpas bestämmelserna om reseinformation och om ersättning och prisavdrag vid förseningar i 7-17 §§ i den utsträckning motsvarande bestämmelser i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1371/2007 av den 23 oktober 2007 om rättigheter och skyldigheter för tågresenärer (tågpassagerarförordningen) inte är tillämpliga. Vid resor med tåg tillämpas bestämmelserna om reseinformation och om ersättning och prisavdrag vid förseningar i 7-17 §§ i den utsträckning motsvarande bestämmelser i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/782 av den 29 april 2021 om rättigheter och skyldigheter för tågresenärer (tågpassagerarförordningen) inte är tillämpliga. Av 4 § följer att bestämmelser i tågpassagerarförordningen om reseinformation och rättigheter vid förseningar inte är tillämpliga i vissa fall. 4 § Artiklarna 7, 8.1, 10.1, 10.2, 10.4 och 15-18 i tågpassagerarförordningen, i den ursprungliga lydelsen, ska inte tillämpas på inrikes trafiktjänster som har en sträckning som är kortare än 150 km. Artiklarna 8, 9.1 och 17-20 i tågpassagerarförordningen, i den ursprungliga lydelsen, ska inte tillämpas på inrikes trafiktjänster som har en sträckning som är kortare än 150 km. 15 a § Resenären har inte rätt till prisavdrag enligt 15 § om förseningen har orsakats av omständigheter som inte kan hänföras till själva järnvägs-, tunnelbane-, spårvägs-, buss- eller personbilsdriften och som transportören inte hade kunnat undgå eller förebygga följderna av även om transportören hade iakttagit den omsorg som omständigheterna krävde. Denna lag träder i kraft den 7 juni 2023. Förslag till lag om ändring i järnvägstrafiklagen (2018:181) Härigenom föreskrivs i fråga om järnvägstrafiklagen (2018:181) dels att 3-5 och 9 §§ ska ha följande lydelse, dels att det ska införas en ny paragraf, 3 a §, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 3 § Särskilda bestämmelser om transport av resenärer på järnväg finns i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1371/2007 av den 23 oktober 2007 om rättigheter och skyldigheter för tågresenärer (EU:s tågpassagerarförordning). Särskilda bestämmelser om transport av resenärer på järnväg finns i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/782 av den 29 april 2021 om rättigheter och skyldigheter för tågresenärer (EU:s tågpassagerarförordning). 3 a § EU:s tågpassagerarförordning ska inte tillämpas på järnvägstrafik som uteslutande bedrivs för historiska ändamål eller turiständamål. Artiklarna 13 och 14 (om skadeståndsansvar för resenärer och resgods samt försäkringsskyldighet) i förordningen, i den ursprungliga lydelsen, ska dock tillämpas på sådan trafik. 4 § På sådana avtal om inrikes transport av resenärer på järnväg som inte omfattas av tillämpningsområdet i artikel 2.1 i EU:s tågpassagerarförordning, i den ursprungliga lydelsen, ska det som föreskrivs i artikel 11 (om skadeståndsansvar för resenärer och resgods) i förordningen tillämpas. Detsamma gäller för avtal om transport av resenärer på tunnelbana eller spårväg. På sådana avtal om inrikes transport av resenärer på järnväg som inte omfattas av tillämpningsområdet i artikel 2.1 i EU:s tågpassagerarförordning, i den ursprungliga lydelsen, ska det som föreskrivs i artikel 13 (om skadeståndsansvar för resenärer och resgods) i förordningen tillämpas. Detsamma gäller för avtal om transport av resenärer på tunnelbana eller spårväg. 5 § En fordran som grundar sig på en skyldighet enligt artikel 15, 16, 17 eller 18 (om försening, utebliven anslutning och inställelse) i EU:s tågpassagerarförordning, i den ursprungliga lydelsen, upphör om resenären inte väcker talan inom tre år från det att fordran uppkom. En fordran som grundar sig på en skyldighet enligt artikel 17, 18, 19 eller 20 (om försening, utebliven anslutning och inställelse) i EU:s tågpassagerarförordning, i den ursprungliga lydelsen, upphör om resenären inte väcker talan inom tre år från det att fordran uppkom. 9 § Det ansvar för ekonomisk skada för infrastrukturförvaltaren som föreligger enligt 8 § ska också omfatta ekonomisk skada som uppkommer för transportören till följd av dennes skyldigheter enligt artiklarna 16-18 i EU:s tågpassagerarförordning, i den ursprungliga lydelsen, och enligt 14 och 15 §§ lagen (2015:953) om kollektivtrafikresenärers rättigheter. Det ansvar för ekonomisk skada som infrastrukturförvaltaren har enligt 8 § ska också omfatta ekonomisk skada som uppkommer för transportören till följd av dennes skyldigheter enligt artiklarna 17-20 i EU:s tågpassagerarförordning, i den ursprungliga lydelsen, och enligt 14 och 15 §§ lagen (2015:953) om kollektivtrafikresenärers rättigheter. Avtalsvillkor som i jämförelse med denna paragraf inskränker infrastrukturförvaltarens ansvar är utan verkan mot transportören. Denna lag träder i kraft den 7 juni 2023. Förslag till lag om ändring i paketreselagen (2018:1217) Härigenom föreskrivs att 4 kap. 10 § paketreselagen (2018:1217) ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 4 kap. 10 § I den utsträckning följande unionsrättsakter, internationella instrument och lagar begränsar en resenärs rätt till ersättning för en skada från en transportör, tillämpas samma begränsningar i fråga om resenärens rätt till ersättning för en skada från arrangören: 1. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 392/2009 av den 23 april 2009 om transportörens skadeståndsansvar i samband med olyckor vid passagerarbefordran till sjöss, i den ursprungliga lydelsen, 2. 2002 års Atenkonvention om befordran till sjöss av passagerare och deras resgods, 3. sjölagen (1994:1009), 4. rådets förordning (EG) nr 2027/97 av den 9 oktober 1997 om lufttrafikföretags skadeståndsansvar avseende lufttransport av passagerare och deras bagage, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 889/2002, 5. lagen (2010:510) om lufttransporter, 6. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1371/2007 av den 23 oktober 2007 om rättigheter och skyldigheter för tågresenärer, i den ursprungliga lydelsen, och 6. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/782 av den 29 april 2021 om rättigheter och skyldigheter för tågresenärer, i den ursprungliga lydelsen, och 7. järnvägstrafiklagen (2018:181). Denna lag träder i kraft den 7 juni 2023. Lagrådets yttrande Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2023-01-30 Närvarande: F.d. justitierådet Martin Borgeke samt justitieråden Leif Gäverth och Eric M. Runesson EU:s nya tågpassagerarförordning Enligt en lagrådsremiss den 22 december 2022 har regeringen (Justitiedepartementet) beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till 1. lag om ändring i lagen (2014:1344) med kompletterande bestämmelser till EU:s tåg-, fartygs- och busspassagerarförordningar, 2. lag om ändring i lagen (2015:953) om kollektivtrafikresenärers rättigheter, 3. lag om ändring i järnvägstrafiklagen (2018:181), 4. lag om ändring i paketreselagen (2018:1217). Förslagen har inför Lagrådet föredragits av rättssakkunniga Charlotte Olvon. Förslagen föranleder följande yttrande. Förslagen i remissen I lagrådsremissen lämnas förslag till lagändringar med anledning av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/782 om rättigheter och skyldigheter för tågresenärer (tågpassagerarförordningen), som antogs i april 2021. Förordningen ersätter en tidigare förordning från år 2007. Förordningen innehåller regler om bland annat rätt till ersättning vid förseningar och om vilken information som resenärerna ska få. I förordningen finns också bestämmelser om åtgärder som syftar till att underlätta för personer med funktionsnedsättning eller nedsatt rörlighet att resa. Förslagen innebär att undantag från förordningens regler ska göras för lokala och regionala tågresor, vilka alltså även fortsättningsvis ska regleras i lagen om kollektivtrafikresenärers rättigheter. Dessa regler bedöms vara förmånligare för resenärerna. Undantag från tillämpning av förordningens regelsystem föreslås också för järnvägstrafik som bedrivs för historiska ändamål eller för turism. Ytterligare förslag till undantag från förordningen gäller beträffande resenärers rätt till prisavdrag - ersättning ska inte utgå när en försening beror på en extraordinär händelse. Förslagen innefattar också regler om tillsyn och sanktioner. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 7 juni 2023. Allmänt På ett flertal ställen i lagtext och motiv återkommer uttrycket "funktionsnedsättning eller nedsatt rörlighet". I förordningen (se artikel 3.21) står som förklaring till "person med funktionsnedsättning och person med nedsatt rörlighet": en person som har bestående eller tillfällig fysisk, psykisk, intellektuell eller sensorisk funktionsnedsättning som, i samspel med olika hinder, kan göra det svårt för personen att fullt ut och effektivt använda transporter på samma villkor som andra resenärer eller vars rörlighet vid användning av transporter är nedsatt på grund av ålder. Det framstår som oklart om det rör sig om ett samlat begrepp eller om två olika kategorier av personer. Med tanke på hur definitionen är skriven förefaller det röra sig om två olika kategorier och att alltså den som har nedsatt rörlighet på grund av ålder inte betraktas som funktionsnedsatt. Men det kan inte uteslutas att kategorierna är delvis överlappande. I motivtexten används begreppen på ett inte alldeles stringent sätt. Som Lagrådet ser det vore det en fördel om förhållandet mellan kategorierna beskrevs närmare, t.ex. i de allmänna motiven. Förslaget till lag om ändring i lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s tåg-, fartygs- och busspassagerarförordningar 1 a § I paragrafens första stycke finns en upplysningsbestämmelse av vilken det framgår att det av 4 § lagen om kollektivtrafikresenärers rättigheter följer att vissa av artiklarna i tågpassagerarförordningen inte ska tillämpas på vissa trafiktjänster som annars skulle falla in under förordningens tillämpningsområde. I ett nytt andra stycke ska det enligt förslaget anges att det av 3 a § järnvägstrafiklagen följer att tågpassagerarförordningen, med undantag för artiklarna 13 och 14, inte ska tillämpas på järnvägstrafik som uteslutande bedrivs för historiska ändamål eller turiständamål. Lagrådet är inte övertygat om att den nya upplysningsbestämmelsen verkligen behövs, men motsätter sig inte att den införs. Formuleringen är dock aningen svårtillgänglig med dess dubbla negationer. En tydligare information till läsaren ges med följande formulering. Av 3 a § järnvägstrafiklagen (2018:181) följer att tågpassagerarförordningen till viss del inte ska tillämpas på järnvägstrafik som uteslutande bedrivs för historiska ändamål eller turiständamål. Med en formulering av detta slag säkerställs det att hänvisningen inte kan uppfattas innehålla någon föreskrift av materiellt slag. Förslaget till lag om ändring i lagen om kollektivtrafikresenärers rättigheter 4 § I paragrafen anges att vissa av artiklarna i tågpassagerarförordningen, i den ursprungliga lydelsen, inte ska tillämpas på kortare inrikes trafiktjänster. Ändringen består endast i att artikelhänvisningarna ändras så att de överensstämmer med 2021 års förordning. I övrigt föreslås att bestämmelsen ska vara oförändrad. Lagtexten väcker frågan om vad som åsyftas med "den ursprungliga lydelsen". Detta hänger samman med att - som framgått av det föregående - 2021 års förordning ersätter den motsvarande förordningen från år 2007 som reglerade i stort sett samma frågor. Det skulle underlätta för läsaren om det i författningskommentaren klargjordes att det är den ursprungliga lydelsen av 2021 års förordning som avses. 15 a § Paragrafen begränsar transportörens ansvar för dröjsmål (försening); i vissa fall av hinder behöver transportören inte ge ersättning i form av prisavdrag. De ansvarsbefriande hinder som avses beskrivs som "omständigheter som inte kan hänföras till själva ... driften". Vid sådant hinder får transportören behålla vad en resenär har betalat (biljettpriset) fastän transporten på grund av en försening inte utförs. Transportören kan på så sätt - enligt bestämmelsen - göra en vinning på resenärens bekostnad. Resenären kan dock få skadestånd enligt 14 § för utgifter (med visst maximum) avseende annan transport till slutdestinationen. Såsom lagtexten är utformad är skadeståndsansvaret strikt och skadestånd är den primära påföljden; enligt 15 § kommer prisavdrag i fråga endast om skadestånd för en ersättningstransport inte begärs. Om resenären händelsevis inte har betalat för den försenade resan får transportören från sitt skadeståndsansvar avräkna det belopp som annars skulle ha betalats (14 § andra stycket). Om resenären däremot ställer in sina resplaner har ingen förmögenhetsöverföring skett. Den som å andra sidan råkar ha betalat och som ser sig nödd att ställa in resan eller tvingas leva med förseningen därför att det inte går att anordna någon annan transport på ett meningsfullt sätt, bär den fulla risken när inte ens prisavdrag medges enligt 15 a §. Transportören får behålla betalningen för biljetten. Rimligheten i denna reglering kan enligt Lagrådet ifrågasättas. Bortsett från dessa övergripande anmärkningar om riskfördelning finns anledning till några ytterligare anmärkningar. Det gäller dels det något metafysiska uttrycket "omständigheter som inte kan hänföras till själva ... driften", dels att ansvar alltid utkrävs i de fall transportören hade kunnat undgå eller förebygga hindret om transportören hade iakttagit den omsorg som omständigheterna krävde. Den föreslagna regleringen är avsedd att motsvara den ansvarsbegränsning som har införts i 2021 års tågpassagerarförordning och 19 § järnvägstrafiklagen, vilken återkopplar till artikel 32.2 i CIV (COTIF) som har intagits i bilaga 1 till tågpassagerarförordningen. Frågan om ansvarsbegränsning i fall som nu avses har påtagliga beröringspunkter med det kontrollansvar som gäller i många andra sammanhang, men då för skadeståndsansvar. Se t.ex. 31 § konsumenttjänstlagen (1985:716). Regleringen väcker frågan om på vilket sätt uttrycket "omständigheter som inte kan hänföras till själva ... driften" skiljer sig från uttrycket "hinder utanför ... kontroll". En något utförligare diskussion i lagmotiven i klarhetsskapande syfte vore välkommen; jfr s. 40 om att transportörens ansvar för själva driften är avsett att omfatta även fall när förseningen beror på infrastrukturen (som tydligen ska innefattas i "själva" driften). För att ansvaret ska begränsas krävs härtill att transportören inte hade kunnat undgå eller förebygga följderna av den hindrande omständigheten även om transportören hade iakttagit den omsorg som omständigheterna krävde (jfr vad som sagts om ansvar för infrastrukturfel i föregående stycke). Denna formulering avviker från hur motsvarande betingelser formuleras i t.ex. 31 § första stycket konsumenttjänstlagen, där det talas om hinder (dvs. omständigheter) som gäldenären (dvs. transportören) inte kunde förväntas ha räknat med vid avtalets ingående. Det innebär att ett oförutsebarhetstest ska göras med utgångspunkt i tidpunkten för avtalet. Härutöver krävs att gäldenären inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit hindrets följder. Det finns alltså en viss gräns för vilka uppoffringar som kan krävas av gäldenären för att fullgöra avtalet i tid. Den föreslagna lydelsen förefaller närmast leda till att transportören alltid undgår ansvar för prisavdrag om transportören kan visa att han inte förfarit vårdslöst. Om detta är avsikten bör det tydligare framgå av lagtexten. Det kan också finnas skäl att reglera transportörens ansvar för anlitade medhjälpare (jfr 27 § andra stycket köplagen och 31 § andra stycket konsumenttjänstlagen). Paragrafen skulle då utbyggas med ett andra stycke. Förslaget till lag om ändring i järnvägstrafiklagen I 4 § hänvisas på motsvarande sätt som i 4 § lagen om kollektivtrafikresenärers rättigheter till tågpassagerarförordningen i den ursprungliga lydelsen. Även här är det önskvärt med ett förtydligande i författningskommentaren om att det är 2021 års tågpassagerarförordning som avses. Övrigt lagförslag Lagrådet lämnar förslaget utan erinran. Justitiedepartementet Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 2 mars 2023 Närvarande: statsminister Kristersson, ordförande, och statsråden Svantesson, Ankarberg Johansson, Edholm, J Pehrson, Waltersson Grönvall, Roswall, Tenje, Forssell, Slottner, M Persson, Wykman, Malmer Stenergard, Brandberg, Bohlin, Pourmokhtari Föredragande: statsrådet Malmer Stenergard Regeringen beslutar proposition EU:s nya tågpassagerarförordning