Regeringskansliets rättsdatabaser

Regeringens proposition 2022/23:88 Ökad transparens för stora företags skattebetalningar Prop. 2022/23:88 Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen. Stockholm den 16 mars 2023 Ulf Kristersson Gunnar Strömmer (Justitiedepartementet) Propositionens huvudsakliga innehåll EU har antagit ett direktiv som syftar till att öka de stora koncernernas transparens och förbättra möjligheten att få insyn i deras skattebetalningar. För att genomföra direktivet föreslår regeringen en ny lag med krav på att stora, multinationella koncerner och företag ska offentliggöra inkomstskatteuppgifter. Uppgifterna ska lämnas till Bolagsverket i en rapport som även ska göras tillgänglig på företagets webbplats. Förslagen gäller koncerner och företag med årliga intäkter som överstiger 8 miljarder kronor. Dessutom ska revisorn i de företag som kategoriseras som större företag enligt årsredovisningslagen i revisionsberättelsen ange om företaget är skyldigt att offentliggöra en inkomstskatterapport och om företaget i så fall har gjort det. Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 22 juni 2023. Innehållsförteckning 1 Förslag till riksdagsbeslut 4 2 Lagtext 5 2.1 Förslag till lag om offentliggörande av vissa stora företags inkomstskatterapporter 5 2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:160) om utländska filialer m.m. 11 2.3 Förslag till lag om ändring i revisionslagen (1999:1079) 12 2.4 Förslag till lag om ändring i aktiebolagslagen (2005:551) 13 3 Ärendet och dess beredning 14 4 En skyldighet för vissa företag att offentliggöra inkomstskatteuppgifter 14 4.1 Direktivets innehåll och syfte 14 4.2 Stora företag med verksamhet i flera länder ska offentliggöra inkomstskatteuppgifter 15 4.3 Revisors uttalande om skyldigheten att offentliggöra en inkomstskatterapport 30 5 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser 31 6 Konsekvenser 32 7 Författningskommentar 33 7.1 Förslaget till lag om offentliggörande av vissa stora företags inkomstskatterapporter 33 7.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1992:160) om utländska filialer m.m. 50 7.3 Förslaget till lag om ändring i revisionslagen (1999:1079) 50 7.4 Förslaget till lag om ändring i aktiebolagslagen (2005:551) 51 Bilaga 1 Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2021/2101 av den 24 november 2021 om ändring av direktiv 2013/34/EU vad gäller offentliggörande av inkomstskatteuppgifter för vissa företag och filialer 53 Bilaga 2 Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/34/EU av den 26 juni 2013 om årsbokslut, koncernredovisning och rapporter i vissa typer av företag, om ändring av Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/43/EG och om upphävande av rådets direktiv 78/660/EEG och 83/349/EEG 67 Bilaga 3 Sammanfattning av betänkandet (SOU 2022:29) 125 Bilaga 4 Lagförslagen i betänkandet i nu aktuella delar 128 Bilaga 5 Förteckning över remissinstanser (SOU 2022:29) 137 Bilaga 6 Lagrådsremissens lagförslag 138 Bilaga 7 Lagrådets yttrande 147 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 16 mars 2023 155 1 Förslag till riksdagsbeslut Regeringens förslag: 1. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om offentliggörande av vissa stora företags inkomstskatterapporter. 2. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1992:160) om utländska filialer m.m. 3. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i revisionslagen (1999:1079). 4. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i aktiebolagslagen (2005:551). 2 Lagtext Regeringen har följande förslag till lagtext. 2.1 Förslag till lag om offentliggörande av vissa stora företags inkomstskatterapporter Härigenom föreskrivs följande. Lagens innehåll 1 § Denna lag innehåller bestämmelser om skyldighet för vissa stora företag att upprätta, offentliggöra och tillgängliggöra rapporter om inkomstskatteuppgifter. Lagen genomför Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2021/2101 av den 24 november 2021 om ändring av direktiv 2013/34/EU vad gäller offentliggörande av inkomstskatteuppgifter för vissa företag och filialer. Företag som ska rapportera Företag som inte ingår i en koncern 2 § Ett aktiebolag som inte ingår i en koncern ska för varje räkenskapsår upprätta och offentliggöra en inkomstskatterapport, om företaget har ett fast driftställe i minst en annan stat eller skattejurisdiktion än Sverige. Rapporteringsskyldigheten inträder när företagets intäkter under vart och ett av de två senaste räkenskapsåren uppgick till mer än 8 miljarder kronor. Skyldigheten kvarstår till dess att intäkterna under vart och ett av de två senaste räkenskapsåren uppgick till mindre än 8 miljarder kronor. Första och andra styckena gäller även handelsbolag där samtliga direkta eller genom handelsbolag indirekta delägare är juridiska personer med begränsat ansvar. Yttersta moderföretag 3 § Ett yttersta moderföretag i en koncern ska för varje räkenskapsår upprätta och offentliggöra en inkomstskatterapport, om 1. moderföretaget är ett aktiebolag eller ett sådant handelsbolag som avses i 2 § tredje stycket, och 2. det i koncernen ingår minst ett företag som hör hemma i en annan stat eller skattejurisdiktion än Sverige, eller har ett fast driftställe i minst en annan stat eller skattejurisdiktion än Sverige. Rapporteringsskyldigheten inträder när koncernens intäkter under vart och ett av de två senaste räkenskapsåren uppgick till mer än 8 miljarder kronor. Skyldigheten kvarstår till dess att intäkterna under vart och ett av de två senaste räkenskapsåren uppgick till mindre än 8 miljarder kronor. Dotterföretag till yttersta moderföretag som hör hemma utanför EES 4 § Ett dotterföretag ska för varje räkenskapsår upprätta och offentliggöra en inkomstskatterapport, om 1. dotterföretaget är ett aktiebolag eller ett sådant handelsbolag som avses i 2 § tredje stycket, 2. det yttersta moderföretaget i koncernen hör hemma utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES), och 3. dotterföretaget är ett större företag enligt 1 kap. 3 § första stycket 4 andra strecksatsen årsredovisningslagen (1995:1554). Om en inkomstskatterapport redan finns tillgänglig behöver dotterföretaget dock inte upprätta en sådan. Rapporteringsskyldigheten inträder när koncernens intäkter under vart och ett av de två senaste räkenskapsåren uppgick till mer än 8 miljarder kronor. Skyldigheten kvarstår till dess att intäkterna under vart och ett av de två senaste räkenskapsåren uppgick till mindre än 8 miljarder kronor. 5 § Om ett dotterföretag inte får den information som behövs för att kunna upprätta en fullständig inkomstskatterapport av det yttersta moderföretaget, ska dotterföretaget upprätta rapporten med de uppgifter som dotterföretaget har. Dotterföretaget ska i så fall också offentliggöra ett uttalande om att det yttersta moderföretaget inte har lämnat den information som behövs. 6 § Ett dotterföretag är inte rapporteringsskyldigt om det yttersta moderföretaget 1. upprättar en inkomstskatterapport och i den anger ett dotterföretag eller en filial som offentliggör rapporten i enlighet med denna lag eller motsvarande bestämmelser i det land inom EES som dotterföretaget eller filialen hör hemma, och 2. tillgängliggör rapporten på sin webbplats i enlighet med det som föreskrivs i 21 §. Filialer till företag som hör hemma utanför EES 7 § En filial till ett företag ska för varje räkenskapsår upprätta och offentliggöra en inkomstskatterapport, om 1. företaget motsvarar ett svenskt aktiebolag, och 2. företaget och, om företaget ingår i en koncern, det yttersta moderföretaget hör hemma utanför EES. Om en inkomstskatterapport redan finns tillgänglig behöver filialen dock inte upprätta en sådan. Rapporteringsskyldigheten inträder när företagets eller koncernens intäkter uppgick till mer än 8 miljarder kronor och filialens nettoomsättning uppgick till mer än 80 miljoner kronor, under vart och ett av de två senaste räkenskapsåren. Skyldigheten kvarstår till dess att företagets eller koncernens intäkter uppgick till mindre än 8 miljarder kronor eller filialens nettoomsättning uppgick till mindre än 80 miljoner kronor, under vart och ett av de två senaste räkenskapsåren. 8 § Om en filial inte får den information som behövs för att kunna upprätta en fullständig inkomstskatterapport av företaget eller, om företaget ingår i en koncern, det yttersta moderföretaget, ska filialen upprätta rapporten med de uppgifter som filialen har. Filialen ska i så fall också offentliggöra ett uttalande om att företaget eller det yttersta moderföretaget inte har lämnat den information som behövs. 9 § En filial är inte rapporteringsskyldig om företaget som bedriver näringsverksamhet genom filialen gör det som anges i 6 § 1 och 2. Om företaget ingår i en koncern är filialen inte heller rapporteringsskyldig om det yttersta moderföretaget gör det som anges i 6 § 1 och 2. En filial är inte rapporteringsskyldig, om företaget som bedriver näringsverksamhet genom filialen ingår i en koncern och det i koncernen även ingår ett sådant dotterföretag som avses i 4 § eller ett motsvarande utländskt dotterföretag som hör hemma inom EES. Dotterföretag och filialer vars syfte är att kringgå rapporteringsskyldighet 10 § Ett dotterföretag eller en filial som inte uppfyller förutsättningarna för rapporteringsskyldighet enligt 4 eller 7 § enbart i syfte att kringgå denna skyldighet ska ändå upprätta och offentliggöra en inkomstskatterapport. Undantag från skyldigheten att rapportera för vissa kreditinstitut, värdepappersbolag och finansiella holdingföretag 11 § Ett företag som inte ingår i en koncern eller ett yttersta moderföretag i en koncern är inte skyldigt att upprätta och offentliggöra en inkomstskatterapport om företaget eller ett företag i samma koncern i stället offentliggör en rapport i enlighet med artikel 89 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU av den 26 juni 2013 om behörighet att utöva verksamhet i kreditinstitut och om tillsyn av kreditinstitut och värdepappersföretag, om ändring av direktiv 2002/87/EG och om upphävande av direktiv 2006/48/EG och 2006/49/EG, i den ursprungliga lydelsen, som innefattar information om all verksamhet i företaget och, när det gäller ett yttersta moderföretag, all verksamhet i samtliga företag som omfattas av koncernredovisningen. Inkomstskatterapportens innehåll 12 § En inkomstskatterapport ska innehålla uppgifter om 1. namnet på företaget som upprättar rapporten och, för det fall rapporten upprättas av ett dotterföretag eller en filial och det företag som bedriver näringsverksamhet genom filialen ingår i en koncern, namnet på det yttersta moderföretaget, 2. det räkenskapsår som rapporten avser, 3. den valuta som beloppen i rapporten anges i, 4. för det fall rapporten avser en koncern, de företag som ingår i koncernen och hör hemma inom EES eller i en skattejurisdiktion som är upptagen i Europeiska unionens reviderade förteckning över icke samarbetsvilliga jurisdiktioner på skatteområdet, 5. en kort beskrivning av den typ av verksamhet som företaget eller koncernen bedriver, 6. antalet anställda, 7. intäkterna, 8. vinsten eller förlusten före inkomstskatt, 9. årets ackumulerade inkomstskatt, 10. betald inkomstskatt, och 11. ackumulerade vinstmedel. 13 § Inkomstskatterapporten ska avse all verksamhet som 1. bedrivs i företaget, om det är ett företag som inte ingår i en koncern som är rapporteringsskyldigt, 2. ingår i koncernredovisningen, om det är ett yttersta moderföretag eller ett dotterföretag som är rapporteringsskyldigt, och 3. bedrivs i företaget som bedriver näringsverksamhet genom filialen eller, om företaget ingår i en koncern, ingår i koncernredovisningen, om det är en filial som är rapporteringsskyldig. 14 § Uppgifterna i inkomstskatterapporten får redovisas enligt anvisningarna i avsnitt III delarna B och C i bilaga III till rådets direktiv 2011/16/EU av den 15 februari 2011 om administrativt samarbete i fråga om beskattning och om upphävande av direktiv 77/799/EEG, i lydelsen enligt rådets direktiv (EU) 2016/881 av den 25 maj 2016 om ändring av direktiv 2011/16/EU vad gäller obligatoriskt automatiskt utbyte av upplysningar i fråga om beskattning. Det ska anges i inkomstskatterapporten om den har upprättats med tillämpning av första stycket. 15 § Uppgifterna i inkomstskatterapporten ska redovisas 1. för var och en av staterna i EES, 2. för var och en av de skattejurisdiktioner som den 1 mars det räkenskapsår för vilket rapporten upprättas var angivna i bilaga I i den förteckning som avses i 12 § 4, 3. för var och en av de skattejurisdiktioner som den 1 mars det räkenskapsår för vilket rapporten upprättas och den 1 mars föregående räkenskapsår var angivna i bilaga II i den förteckning som avses i 12 § 4, och 4. i samlad form för de skattejurisdiktioner som inte omfattas av 1-3. Uppgifter om en viss verksamhet får inte hänföras till fler än en medlemsstat eller en skattejurisdiktion. 16 § I inkomstskatterapporten ska beloppen anges i samma valuta som används i årsredovisningen eller, om företaget ingår i en koncern, i koncernredovisningen. Om ett dotterföretag upprättar rapporten enligt 5 § får beloppen i inkomstskatterapporten anges i samma valuta som dotterföretaget använder i årsredovisningen. 17 § Inkomstskatterapporten ska upprättas med användning av det formulär och i de elektroniska format som Europeiska kommissionen har fastställt. Tillfälligt utelämnande av uppgifter från inkomstskatterapporten 18 § Ett företag får utelämna en uppgift från en inkomstskatterapport, om offentliggörandet av uppgiften skulle skada marknadspositionen allvarligt för de företag som rapporten avser. Företaget ska i rapporten ange att uppgiften utelämnas och ange skälen för att den utelämnas. En uppgift som rör sådana skattejurisdiktioner som finns angivna i den förteckning som avses i 12 § 4 får dock inte utelämnas. En uppgift som har utelämnats ska offentliggöras i en annan inkomstskatterapport senast fem år efter det att utelämnandet gjordes. Inkomstskatterapportens offentliggörande 19 § En inkomstskatterapport ska offentliggöras genom att den lämnas in till Bolagsverket senast ett år efter räkenskapsårets utgång. Rapporten ska vara på svenska och i form av en bestyrkt kopia eller ett elektroniskt original. Bolagsverket ska registrera inkomstskatterapporten i det register som företaget i fråga är registrerat i. Registreringen ska vara på svenska. Om det företag som registreringen avser begär det, ska registreringen dessutom göras på ett annat officiellt språk inom Europeiska unionen eller på norska eller isländska. 20 § Ett uttalande om att ett yttersta moderföretag eller ett företag som bedriver näringsverksamhet genom en filial inte har lämnat den information som behövs för att en fullständig inkomstskatterapport ska kunna upprättas ska offentliggöras inom samma tid och på samma sätt som en inkomstskatterapport. Inkomstskatterapporten ska hållas tillgänglig 21 § En inkomstskatterapport ska senast ett år efter räkenskapsårets utgång kostnadsfritt hållas tillgänglig för allmänheten på minst ett av Europeiska unionens officiella språk eller på norska eller isländska, på webbplatsen för 1. företaget som har upprättat rapporten, om företaget är rapporteringsskyldigt enligt 2 eller 3 §, 2. dotterföretaget eller ett företag som ingår i samma koncern, om dotterföretaget är rapporteringsskyldigt enligt 4 §, eller 3. filialen, det företag som bedriver näringsverksamhet genom filialen eller ett företag som ingår i samma koncern, om filialen är rapporteringsskyldig enligt 7 §. Inkomstskatterapporten ska hållas tillgänglig under minst fem år. 22 § Ett uttalande om att ett yttersta moderföretag eller ett företag som bedriver näringsverksamhet genom en filial inte har lämnat den information som behövs för att en fullständig inkomstskatterapport ska kunna upprättas ska hållas tillgängligt inom och under samma tid och på samma sätt som en inkomstskatterapport. Vite 23 § Om ett företag inte ger in en inkomstskatterapport enligt denna lag, får Bolagsverket förelägga den som ensam eller tillsammans med någon annan är skyldig att ge in rapporten att fullgöra sin skyldighet. Detsamma gäller om ett företag inte ger in ett uttalande som avses i 5 eller 8 §. Föreläggandet får förenas med vite. Frågor om utdömande av vite prövas av Bolagsverket. Överklagande 24 § Bolagsverkets beslut enligt 19 § andra stycket, 20 och 23 §§ får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Överklagandet ska ges in till Bolagsverket inom två månader från dagen för beslutet. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. 1. Denna lag träder i kraft den 22 juni 2023. 2. Lagen tillämpas första gången för det räkenskapsår som inleds närmast efter den 31 maj 2024. 2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:160) om utländska filialer m.m. Härigenom föreskrivs att 14 § lagen (1992:160) om utländska filialer m.m. ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 14 § För filialens revision gäller, utöver 12 och 13 §§, i tillämpliga delar detsamma som för ett svenskt företag av motsvarande slag. Revisionsberättelsen för filialen behöver dock inte innehålla något uttalande om inkomstskatterapportering enligt 30 a § revisionslagen (1999:1079) eller 9 kap. 34 a § aktiebolagslagen (2005:551). 1. Denna lag träder i kraft den 22 juni 2023. 2. Lagen tillämpas första gången för det räkenskapsår som inleds närmast efter den 31 maj 2024. 2.3 Förslag till lag om ändring i revisionslagen (1999:1079) Härigenom föreskrivs i fråga om revisionslagen (1999:1079) dels att 31 § ska ha följande lydelse, dels att det ska införas en ny paragraf, 30 a §, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 30 a § Revisionsberättelsen för ett handelsbolag ska innehålla ett uttalande om huruvida bolaget med avseende på det föregående räkenskapsåret var skyldigt att offentliggöra en sådan inkomstskatterapport som avses i lagen (2023:000) om offentliggörande av vissa stora företags inkomstskatterapporter. Om en sådan skyldighet fanns, ska det av uttalandet även framgå om bolaget har offentliggjort rapporten enligt den lagen. Revisionsberättelsen behöver dock inte innehålla ett sådant uttalande om handelsbolaget är ett mindre företag enligt 1 kap. 3 § första stycket 5 årsredovisningslagen (1995:1554). 31 § Utöver vad som följer av 28-30 §§ får en revisor i revisionsberättelsen lämna sådana upplysningar som han anser att tredje man bör få kännedom om. Om årsredovisningen innehåller uppgifter som har betydelse för upplysningarna, skall revisorn hänvisa till uppgifterna. Utöver vad som följer av 28-30 a §§ får en revisor i revisionsberättelsen lämna sådana upplysningar som han eller hon anser att tredje man bör få kännedom om. Om årsredovisningen innehåller uppgifter som har betydelse för upplysningarna, ska revisorn hänvisa till uppgifterna. 1. Denna lag träder i kraft den 22 juni 2023. 2. Lagen tillämpas första gången för det räkenskapsår som inleds närmast efter den 31 maj 2024. 2.4 Förslag till lag om ändring i aktiebolagslagen (2005:551) Härigenom föreskrivs i fråga om aktiebolagslagen (2005:551) dels att 9 kap. 35 § ska ha följande lydelse, dels att det ska införas en ny paragraf, 9 kap. 34 a §, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 9 kap. 34 a § Revisionsberättelsen ska innehålla ett uttalande om huruvida bolaget med avseende på det föregående räkenskapsåret var skyldigt att offentliggöra en sådan inkomstskatterapport som avses i lagen (2023:000) om offentliggörande av vissa stora företags inkomstskatterapporter. Om en sådan skyldighet fanns, ska det av uttalandet även framgå om bolaget har offentliggjort rapporten enligt den lagen. Revisionsberättelsen behöver dock inte innehålla ett sådant uttalande om bolaget är ett mindre företag enligt 1 kap. 3 § första stycket 5 årsredovisningslagen (1995:1554). 35 § Utöver vad som följer av 29-34 §§ får en revisor i revisionsberättelsen lämna sådana upplysningar som han eller hon anser att aktieägarna bör få kännedom om. Om årsredovisningen innehåller uppgifter som har betydelse för upplysningarna, skall revisorn hänvisa till uppgifterna. Utöver vad som följer av 29-34 a §§ får en revisor i revisionsberättelsen lämna sådana upplysningar som han eller hon anser att aktieägarna bör få kännedom om. Om årsredovisningen innehåller uppgifter som har betydelse för upplysningarna, ska revisorn hänvisa till uppgifterna. 1. Denna lag träder i kraft den 22 juni 2023. 2. Lagen tillämpas första gången för det räkenskapsår som inleds närmast efter den 31 maj 2024. 3 Ärendet och dess beredning Den 24 november 2021 antogs Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2021/2101 om ändring av direktiv 2013/34/EU vad gäller offentliggörande av inkomstskatteuppgifter för vissa företag och filialer (direktivet), se bilaga 1. Direktivet innehåller ändringar av det s.k. redovisningsdirektivet, se bilaga 2. Regeringen beslutade i juni 2021 att ge en särskild utredare i uppdrag att föreslå de författningsändringar som behövs för att anpassa svensk rätt till direktivet. Utredningen antog namnet Utredningen om skattetransparens och några redovisningsfrågor. Utredningen överlämnade i juni 2022 sitt delbetänkande Inkomstskatterapporter och några redovisningsfrågor (SOU 2022:29). En sammanfattning av betänkandet finns i bilaga 3. Utredningens lagförslag i de delar som avser genomförandet av direktivet finns i bilaga 4. Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 5. Remissvaren finns tillgängliga i lagstiftningsärendet (Ju2022/02004). I propositionen behandlas de förslag i betänkandet som avser genomförandet av direktivet i svensk rätt. Övriga förslag i betänkandet bereds vidare i Regeringskansliet. Lagrådet Regeringen beslutade den 9 februari 2023 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 6. Lagrådets yttrande finns i bilaga 7. Lagrådets synpunkter behandlas i avsnitt 4.2 och i författningskommentaren. I förhållande till lagrådsremissen har det gjorts vissa språkliga och redaktionella ändringar. 4 En skyldighet för vissa företag att offentliggöra inkomstskatteuppgifter 4.1 Direktivets innehåll och syfte Direktivet innebär att multinationella koncerner och företag verksamma inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) med årliga intäkter på mer än 750 miljoner euro, eller motsvarande, ska ta fram en rapport om sina inkomstskatteuppgifter och göra den offentlig. Informationen i rapporten ska redovisas för varje land i EES som företaget betalar skatt i. Uppgifter ska också lämnas om verksamhet i länder utanför EES, närmare bestämt de jurisdiktioner som finns med på EU:s förteckning över icke samarbetsvilliga jurisdiktioner på skatteområdet. Rapporten ska offentliggöras genom att ett företag inom koncernen ger in den till en ansvarig registreringsmyndighet i ett land inom EES. Direktivet syftar till att öka insynen i företag och att öka transparensen och den offentliga granskningen av företags inkomstskatteuppgifter (skäl 22). 4.2 Stora företag med verksamhet i flera länder ska offentliggöra inkomstskatteuppgifter Regeringens förslag: Multinationella koncerner och företag med årliga intäkter på mer än 8 miljarder kronor ska upprätta och offentliggöra en rapport med uppgifter om den inkomstskatt som de betalar i olika länder. Rapporten ska offentliggöras genom att den ges in till Bolagsverket. Om inkomstskatterapporten inte ges in i tid, ska Bolagsverket kunna rikta vitesförelägganden mot personer i företagets ledning. Bolagsverket ska också kunna döma ut vitet. Företaget ska dessutom hålla rapporten tillgänglig på sin webbplats. Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna tillstyrker förslagen eller har ingen invändning mot dem. Förvaltningsrätten i Uppsala och Stockholms universitet (Juridiska fakultetsnämnden) förordar att begränsningen om vilka handelsbolag som omfattas av rapporteringskraven regleras i lagen. Näringslivets skattedelegation och Svensk Försäkring framhåller att begreppet moderföretag som upprättar koncernredovisning inte är detsamma som direktivets begrepp yttersta moderföretag och att utredningens förslag inte beaktar att det är möjligt att fler än ett företag i en koncern upprättar koncernredovisning. FAR, Förvaltningsrätten i Uppsala, Kammarrätten i Sundsvall och Stockholms universitet (Juridiska fakultetsnämnden) framför synpunkter på hur begreppet intäkter används i lagen och tycker att det behöver förtydligas. FAR anser vidare att det bör förtydligas hur en utländsk koncerns intäkter omräknas till svenska kronor vid bedömning av om koncernen når upp till tröskelvärdet om 8 miljarder kronor. Sveriges advokatsamfund anser att det bör förtydligas om tröskelvärdet påverkas av förkortat respektive förlängt räkenskapsår. Förvaltningsrätten i Uppsala befarar att företag alltför lättvindigt kommer använda möjligheten att tillfälligt utelämna uppgifter ur inkomstskatterapporten. Förvaltningsrätten anser att det bör övervägas om Bolagsverket ska ha möjlighet att rikta vitesförelägganden i flera situationer, däribland om företag lämnar en otillräcklig förklaring till varför uppgifter tillfälligt har utelämnats. Sveriges advokatsamfund anser att det finns behov av en sekretessbestämmelse som kan tillämpas hos Bolagsverket för det fall att en sådan förklaring i sig behöver innehålla hemlig information. Revisorsinspektionen väcker frågan om vad som gäller om ett företag tillfälligt har utelämnat uppgifter i en inkomstskatterapport och företagets skyldighet att offentliggöra en sådan rapport sedan upphör innan femårsfristen har löpt ut. Skälen för regeringens förslag En ny lag om offentliggörande av inkomstskatterapporter Direktivet innebär att stora företag med verksamhet i flera länder ska offentliggöra en rapport om inkomstskatteuppgifter. De bestämmelser som genomför direktivet bör tas in i lag. Det kan antingen göras i en ny lag eller en befintlig sådan, om det finns en lag som har tillräckligt nära samband med direktivets bestämmelser. Skyldigheten att lämna en inkomstskatterapport som föreskrivs i direktivet överensstämmer i stora delar med den s.k. land-för-land-rapporteringen enligt 33 a kap. skatteförfarandelagen (2011:1244). I huvudsak innebär den rapporteringen att multinationella koncerner med intäkter om minst 7 miljarder kronor är skyldiga att lämna en land-för-land-rapport till Skatteverket. Rapporten ska innehålla vissa uppgifter, bl.a. om intäkter, vinst eller förlust före inkomstskatt, betald inkomstskatt och verksamhetens art, och uppgifterna ska redovisas separat för varje land där koncernen bedriver verksamhet. Till skillnad från den inkomstskatterapport som ska lämnas enligt direktivet ska land-för-land-rapporten inte offentliggöras. Skatteförfarandelagen innehåller bestämmelser om förfarandet vid uttag av skatter och avgifter (1 kap. 1 §). Eftersom direktivet gäller offentliggörande av inkomstskatteuppgifter, vilket ligger utanför skatteförfarandelagens tillämpningsområde, finns det inte anledning att låta direktivets bestämmelser införas i den lagen. En annan reglering med rapporteringskrav är lagen (2015:812) om rapportering av betalningar till myndigheter. Lagen genomför kapitel 10 i redovisningsdirektivet och innebär att vissa företag med verksamhet i utvinningsindustrin eller inom avverkning av naturskog är skyldiga att lämna en rapport till Bolagsverket om större betalningar till myndigheter. Som utredningen framhåller finns det betydande skillnader mellan direktivets bestämmelser och den lagen i fråga om vilka företag som är rapporteringsskyldiga och innehållet i rapporterna. Att föra in bestämmelser som genomför direktivet i den lagen framstår därför inte som lämpligt. Bestämmelserna i direktivet har också ett visst samband med redovisningslagstiftningen, men sambandet är inte så starkt att bestämmelserna som genomför direktivet bör tas in i årsredovisningslagen (1995:1554). Exempelvis ska uppgifterna i inkomstskatterapporten inte tas in i årsredovisningen. Sammanfattningsvis bör, som utredningen föreslår, de bestämmelser som direktivet genomförs med tas in i en ny lag. Företag som kan vara rapporteringsskyldiga är aktiebolag och vissa handelsbolag Direktivet är tillämpligt på aktiebolag och vissa handelsbolag. De handelsbolag, inklusive kommanditbolag, som omfattas är de i vilka samtliga direkta eller indirekta delägare är juridiska personer med begränsat ansvar, t.ex. aktiebolag (artikel 1.1 i redovisningsdirektivet). Skälet till begränsningen är att redovisningsdirektivet syftar till att möjliggöra offentlig granskning av och kontroll över just företag med ägare med begränsat ansvar. Utredningen föreslår att det av den nya lagen ska framgå att den är tillämplig på aktiebolag och handelsbolag. Förslaget utgår från att den begränsning i fråga om vilka handelsbolag som kan vara rapporteringsskyldiga inte behöver anges uttryckligen i lagen. Skyldigheten att rapportera enligt direktivet omfattar endast koncerner och företag med årliga intäkter som överstiger 750 miljoner euro, eller motsvarande i aktuell valuta. Det innebär enligt utredningen att det i praktiken inte torde finnas några handelsbolag som ensamma eller tillsammans med koncernföretag når upp till intäktskravet, och att det därför saknas behov av att ta in begränsningen gällande handelsbolag i den nya lagen. Förvaltningsrätten i Uppsala och Stockholms universitet (Juridiska Fakultetsnämnden) förordar trots det att begränsningen ändå regleras i lagen. Förvaltningsrätten framhåller att det minskar risken för osäkerhet och oenhetlig lagstiftning mellan medlemsstaterna. Stockholms universitet pekar på att avsikten synes vara att inte samtliga handelsbolag ska kunna omfattas av rapporteringsskyldigheten och att begränsningen då bör framgå av lagtexten. Regeringen instämmer i dessa synpunkter. Vilka handelsbolag som ska vara rapporteringsskyldiga bör tas in i lagen. För att ett företag ska vara rapporteringsskyldigt ska det vara fråga om ett svenskt företag. I lagrådsremissen kom detta till uttryck genom kravet på att företaget ska vara ett aktiebolag eller handelsbolag. Lagrådet väcker frågan om det inte uttryckligen bör framgå av lagtexten att dessa företag ska höra hemma i Sverige för att de ska vara rapporteringsskyldiga. Lagrådet framför att det av direktivet följer att det är fråga om företag som "styrs av" den berörda medlemsstatens "nationella rätt" (artikel 48b.1 tredje stycket), att företag som styrs av svensk rätt i första hand är svenska aktiebolag och handelsbolag samt att det inte är ovanligt att en term eller ett uttryck i svensk lagstiftning också omfattar motsvarande utländska företeelser om något annat inte anges eller framgår av sammanhanget. Regeringen konstaterar att det i associationsrättslig och redovisningsrättslig lagstiftning inte brukar anges särskilt att lagen endast är tillämplig på svenska företagsformer. Att de bestämmelser som föreslås endast är tillämpliga på aktiebolag och handelsbolag innebär att det endast är företag som hör hemma i Sverige som kan vara rapporteringsskyldiga. Regeringen anser därför att det i lagen inte behöver anges uttryckligen att företag ska höra hemma i Sverige för att vara rapporteringsskyldiga enligt lagen. Yttersta moderföretag, vissa dotterföretag och filialer samt företag som inte ingår i en koncern kan vara rapporteringsskyldiga Direktivet är tillämpligt på vissa moderföretag, dotterföretag och filialer samt företag som inte ingår i en koncern. Samtliga dessa kan alltså vara rapporteringsskyldiga under förutsättning att övriga krav i direktivet är uppfyllda. Till att börja med omfattar direktivet det som där benämns yttersta moderföretag i en koncern (artikel 48b.1 första stycket). Det koncernbegrepp som åsyftas är detsamma som finns i svensk rätt i 1 kap. 4 § fjärde stycket årsredovisningslagen. Ett yttersta moderföretag definieras som ett företag som upprättar koncernredovisning för flertalet företag i koncernen (artikel 48a.1 1). Yttersta moderföretag är inte detsamma som den definition av moderföretag som finns i årsredovisningslagen (definitionen finns i 1 kap. 4 § första och andra styckena). Det företag som avses i direktivet motsvarar närmast det moderföretag som upprättar koncernredovisning för hela koncernen (jfr 7 kap. årsredovisningslagen). Det handlar om det moderföretag som inte kontrolleras av något annat företag som kan vara rapporteringsskyldigt och på så sätt befinner sig högst upp i koncernstrukturen. Ett företag som är moderföretag i förhållande till andra företag men som är dotterföretag till ett annat moderföretag som kan vara rapporteringsskyldigt, är alltså inte ett sådant yttersta moderföretag som avses i direktivet. Utredningen gör bedömningen att yttersta moderföretag i lagen bör benämnas moderföretag som upprättar koncernredovisning. Näringslivets skattedelegation och Svensk Försäkring anser att förslaget inte beaktar att det är möjligt att fler än ett företag i en koncern upprättar koncernredovisning. De är av uppfattningen att det bör framgå av lagen att företag som är både moderföretag och dotterföretag i en koncern inte omfattas av den rapporteringsskyldighet som gäller moderföretag. Även FAR framhåller att koncernredovisningar kan upprättas på olika nivåer. I enlighet med vad remissinstanserna framhåller avses i direktivet det moderföretag i en koncern som inte har något eget moderföretag. Benämningen yttersta moderföretag som förekommer i direktivet framstår i detta sammanhang som träffande och lämplig, och är inte nytt i svensk rätt. Det begreppet bör därför användas i den nya lagen. Enligt direktivet ska också medelstora och stora dotterföretag omfattas, om de ingår i en koncern och deras yttersta moderföretag hör hemma utanför EES (artikel 48b.4 första stycket). Med medelstora och stora dotterföretag avses företag som uppfyller villkoren för sådana företag i redovisningsdirektivet (artikel 3.3 och 3.4). Med dessa företag avses detsamma som större företag i årsredovisningslagen (definitionen finns i 1 kap. 3 § första stycket 4 andra strecksatsen). Även filialer som är etablerade i Sverige ska omfattas om företaget som bedriver verksamhet genom filialen, och för det fall företaget ingår i en koncern även det yttersta moderföretaget, hör hemma utanför EES (artikel 48b.5 första och sjätte styckena). Det krävs också att företaget har en juridisk form som kan jämföras med ett aktiebolag (artikel 1.1 i direktivet). Dessutom krävs det att filialen under vart och ett av de senaste två räkenskapsåren har haft en nettoomsättning som överstigit det gränsvärde som anges i artikel 3.2 i redovisningsdirektivet. Gränsvärdet är införlivat i årsredovisningslagen (1 kap. 3 § första stycket 4 andra strecksatsen c) och är bestämt till 80 miljoner kronor. Direktivet omfattar alltså större filialer. I direktivet regleras också den speciella situationen att ett dotterföretag eller en filial inte tjänar något annat syfte än att kringgå direktivets rapporteringskrav (artikel 48b.7). Av direktivet följer att dessa dotterföretag och filialer ska vara rapporteringsskyldiga, även om de inte i övrigt uppfyller kraven för att vara det. Revisorsinspektionen ställer sig tveksam till om denna reglering blir verkningsfull i praktiken. Inspektionen anför att det kan ifrågasättas om det är realistiskt att anta att de dotterföretag och filialer som träffas av den föreslagna regeln självmant kommer uppge att de har bildats enbart för att kringgå rapporteringskravet, eller att företrädarna ens kommer att vara medvetna om det. Regeringen konstaterar dock - i likhet med Revisorsinspektionen - att regleringen behövs för att införliva direktivet i svensk rätt. Ett uteblivet offentliggörande av inkomstskatterapporten föreslås också kunna leda till en vitessanktion, och innebär därför ett incitament för ansvariga att försöka få relevant kännedom för att följa rapporteringskravet. Direktivet omfattar även företag som inte ingår i en koncern, vilka i direktivet benämns som fristående företag (artikel 48a.1 4 och artikel 48b.1 tredje stycket). Koncerner och företag som bedriver sin verksamhet inom en enda medlemsstats territorium och alltså inte även i någon annan skattejurisdiktion omfattas inte av skyldigheten i direktivet att offentliggöra en inkomstskatterapport (artikel 48b.2). I lagrådsremissens lagförslag kom detta till uttryck genom att en förutsättning för att ett företag ska vara rapporteringsskyldigt är att det är skattskyldigt också i minst en annan stat eller skattejurisdiktion än Sverige på grund av verksamhet som bedrivs från ett fast driftställe där, eller att det i koncernfallet finns ett företag som hör hemma i en annan stat eller skattejurisdiktion än Sverige. Som Lagrådet framhåller medför den i lagrådsremissen föreslagna utformningen att tillämpningsområdet blir snävare än det som avses i direktivet. Ett företag kan t.ex. bedriva verksamhet i en jurisdiktion där företag inte alls är skattskyldiga för inkomster från verksamhet som bedrivs där. Det bör alltså inte vara ett krav att företaget är skattskyldigt i den andra staten eller jurisdiktionen. Lagrådet påtalar vidare att definitionen av uttrycket fast driftställe i medlemsstaternas lagstiftningar och i olika skatteavtal inte är enhetlig. Lagrådet anser att det därför bör användas uttryck som ligger närmare direktivet och föreslår att lagtexten utformas på så sätt att en förutsättning för rapporteringsskyldighet ska vara att företaget är etablerat, har ett fast driftställe eller en varaktig affärsverksamhet i minst en annan stat eller skattejurisdiktion än Sverige. Regeringen konstaterar att medan lagförslaget reglerar en förutsättning för rapporteringsskyldighet handlar direktivsartikeln om att vissa företag ska undantas rapporteringsskyldighet om de bedriver verksamhet inom endast en medlemsstats territorium. Det är inte givet att förutsättningen för rapporteringsskyldighet bör utformas på samma sätt som direktivets krav på att inte låta rapporteringsskyldigheten omfatta företag utan gränsöverskridande verksamhet. Enligt regeringen skulle den av Lagrådet föreslagna utformningen, som i direktivet beskriver hela företagets verksamhet, också kunna skapa otydlighet i fråga om den gränsöverskridande dimension som regeln ska ge uttryck för. Den förutsättning som enligt den föreslagna lagen ska gälla för rapporteringsskyldighet i Sverige är att ett här i landet verksamt företag även ska bedriva viss verksamhet i en annan stat eller skattejurisdiktion. Enligt regeringens uppfattning beskrivs detta i svensk rätt lämpligast med att företaget har ett fast driftställe utanför Sverige. Att även motsvarande utländska företeelser av begreppet fast driftställe omfattas av lagen bör inte vara ett hinder mot att använda uttrycket. Även i annan liknande lagstiftning används fast driftställe i fråga om den verksamhet som ett företag bedriver i ett annat land (se t.ex. 33 a kap. 2 § skatteförfarandelagen om skyldigheten att upprätta en land-för-land-rapport i enlighet med ett annat EU-direktiv). I författningskommentaren kan det förtydligas ytterligare vad som avses med fast driftställe. Mot denna bakgrund finns det enligt regeringens mening inte skäl att göra den ändring som Lagrådet föreslår. Rapporteringsskyldigheten gäller endast koncerner och företag med årliga intäkter på mer än 8 miljarder kronor Skyldigheten i direktivet att offentliggöra en inkomstskatterapport ska endast gälla om koncernens eller företagets intäkter på balansdagen uppgick till mer än 750 miljoner euro för vart och ett av de två senaste på varandra följande räkenskapsåren. En inkomstskatterapport ska i sådant fall upprättas för det senare av räkenskapsåren (artikel 48b.1 första och tredje styckena, 4 första stycket och 5 första och sjätte styckena). För yttersta moderföretag och dotterföretag är det koncernens intäkter som ska överstiga 750 miljoner euro. När det gäller filialer är det intäkterna för det företag som bedriver näringsverksamhet genom filialen, eller koncernens intäkter om det företaget ingår i en koncern, som avses. För företag som inte ingår i en koncern är det företagets intäkter som på balansdagen ska överstiga tröskelvärdet. Uttrycket intäkter har när det gäller intäktskravet för rapporteringsskyldighet två olika definitioner i direktivet. Det som avgör vilken definition av intäkter som blir tillämplig för ett enskilt företag är vilka redovisningsstandarder eller redovisningsregelverk som företaget tillämpar. För företag som styrs av lagstiftningen i en medlemsstat som inte tillämpar sådana internationella redovisningsstandarder som antagits av EU är det företagets nettoomsättning som avses. För övriga företag avses det som utgör intäkter enligt det regelverk för års- eller koncernredovisning som företaget tillämpar (artikel 48a.2). Svenska företag som inte ingår i en koncern tillämpar inte internationella redovisningsstandarder i årsredovisningen. För dessa företag blir det därför företagets nettoomsättning som blir avgörande för om företaget omfattas av skyldigheten att offentliggöra inkomstskatteuppgifter. Utredningen gör bedömningen att uttrycket intäkter kan förklaras närmare i författningskommentaren och att någon definition av det inte behöver tas in i lagen. FAR, Förvaltningsrätten i Uppsala, Kammarrätten i Sundsvall och Stockholms universitet (Juridiska fakultetsnämnden) tycker att begreppet behöver förtydligas. Regeringen anser dock att det är mest ändamålsenligt att förklara begreppet intäkter i författningskommentaren i anslutning till respektive bestämmelse där begreppet används. Sveriges advokatsamfund anser att det bör förtydligas om tröskelvärdet påverkas av om det i det enskilda fallet är fråga om ett förkortat eller ett förlängt räkenskapsår. Enligt ordalydelsen i direktivet ska tröskelvärdet avse bolagets intäkter under vart och ett av de två senaste räkenskapsåren. Det framstår därför inte som möjligt att ta hänsyn till om något av räkenskapsåren är förkortat eller förlängt och därför omfattar mer eller mindre än tolv månader. En medlemsstat som inte har infört euron får omräkna tröskelvärdet för rapporteringsskyldigheten på 750 miljoner euro till sin nationella valuta. Medlemsstaten ska i så fall tillämpa den växelkurs som gällde den 21 december 2021 (den dag direktivet trädde i kraft) och som då angavs i EU:s officiella tidning. Tröskelvärdet får minskas eller ökas med högst 5 procent för att avrunda beloppet i den nationella valutan (artikel 48c.9 första stycket). En fråga är alltså om det tröskelvärde som ska gälla ska anges i svenska kronor eller i euro. Denna typ av överväganden har gjorts tidigare i lagstiftningssammanhang. Vid införandet av bestämmelserna i skatteförfarandelagen som reglerar om ett företag behöver lämna in en land-för-land-rapport gjordes bedömningen att tröskelvärdet ska anges i kronor, se 33 a kap. 6 § första stycket skatteförfarandelagen och propositionen Dokumentation vid internprissättning och land-för-land-rapportering på skatteområdet (prop. 2016/17:47 s. 55 och 56). Det finns inte anledning att göra någon annan bedömning nu. Tröskelvärdet för när ett företag ska vara rapporteringsskyldigt bör därför anges i kronor. Efter omräkning från euro till kronor kan tröskelvärdet bestämmas till antingen 7,5 miljarder kronor eller 8 miljarder kronor, beroende på om avrundningen görs nedåt eller uppåt. Som skäl för att välja det högre tröskelvärdet för när ett företag ska vara rapporteringsskyldigt pekar utredningen på att det inte vore önskvärt om exempelvis ett dotterföretag i Sverige skulle behöva offentliggöra en inkomstskatterapport, om koncernens intäkter precis översteg 7,5 miljarder kronor, samtidigt som ett dotterföretag i samma koncern som hör hemma i en annan medlemsstat inte skulle behöva offentliggöra en rapport, om den staten i stället har avrundat tröskelvärdet uppåt till ett belopp som motsvarar ca 8 miljarder kronor. Utredningens bedömning att välja det högre tröskelvärdet får också stöd av remissinstanserna. Företag i Sverige bör inte vara skyldiga att rapportera i högre utsträckning än företag i andra länder inom EES. Tröskelvärdet bör därför bestämmas till 8 miljarder kronor. För dotterföretag och filialer till företag som är hemmahörande utanför EES kommer de intäkter som ligger till grund för beräkning av tröskelvärdet anges i annan valuta än svenska kronor. För dessa företag kommer tröskelvärdet att behöva räknas om. FAR anser att det bör förtydligas hur en utländsk koncerns intäkter omräknas till svenska kronor vid bedömning av om koncernen når upp till tröskelvärdet. Enligt direktivet ska tröskelvärdet för dotterföretag vars yttersta moderföretag hör hemma utanför EES räknas om till motsvarande belopp i den nationella valutan för de berörda tredjeländerna genom tillämpning av den växelkurs som gällde den 21 december 2021, avrundat till närmaste tusental. Motsvarande gäller för filialer i fråga om företaget som bedriver näringsverksamhet genom filialen och det yttersta moderföretaget, om företaget ingår i en koncern, hör hemma utanför EES (artikel 48c.9 andra stycket). I fråga om vilken valutakurs som bör användas ger direktivet inte några anvisningar. I tidigare lagstiftningsärenden som har innefattat en omräkning mellan valutor har regeringen bedömt att den s.k. fixingkursen som dagligen fastställs av NASDAQ OMX Stockholm (Stockholmsbörsen) och som även återfinns på Riksbankens webbplats bör användas (se t.ex. prop. 2014/15:57 s. 46). Det får som utgångspunkt anses lämpligt även när det gäller nu aktuell omräkning mellan valutor. Vissa företag ska undantas från rapporteringsskyldighet Av direktivet följer att det finns två situationer då företag ska undantas från skyldigheten att inkomstskatterapportera. Det första undantaget gäller kreditinstitut och värdepappersbolag. Företag som inte ingår i en koncern och som är kreditinstitut eller värdepappersbolag är inte rapporteringsskyldiga om de i stället offentliggör en rapport enligt artikel 89 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU av den 26 juni 2013 om behörighet att utöva verksamhet i kreditinstitut och om tillsyn av kreditinstitut och värdepappersföretag, om ändring av direktiv 2002/87/EG och om upphävande av direktiv 2006/48/EG och 2006/49/EG (kapitaltäckningsdirektivet). Detsamma gäller yttersta moderföretag som är kreditinstitut eller värdepappersbolag om de eller ett annat företag i samma koncern offentliggör en sådan rapport (se artikel 48b.3). Artikel 89 i kapitaltäckningsdirektivet har genomförts i svensk rätt genom Finansinspektionens föreskrifter och allmänna råd om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag (FFFS 2008:25). Av föreskrifterna framgår att de ska tillämpas av kreditinstitut, värdepappersbolag och finansiella holdingföretag. De företag som omfattas av dessa föreskrifter kan alltså vara undantagna från rapporteringsskyldighet enligt den nya lagen. För att det tydligt ska framgå vilka bestämmelser i kapitaltäckningsdirektivet som innebär att företag kan undantas från kravet på att lämna en inkomstskatterapport bör det i lagen införas en hänvisning till artikel 89 i det direktivet. En sådan hänvisning ger den svenska lagregeln ett materiellt innehåll. Det kan konstateras att eventuella framtida ändringar av artikel 89 i kapitaltäckningsdirektivet inte med nödvändighet måste omfattas av undantaget i artikel 48b.3 i direktivet. Den hänvisning som nu görs bör därför vara statisk och avse kapitaltäckningsdirektivet i den ursprungliga lydelsen. Det andra undantaget gäller vissa dotterföretag och filialer. De ska inte vara skyldiga att inkomstskatterapportera när det finns ett annat företag som rapporterar de för dotterföretaget eller filialen relevanta inkomstskatteuppgifterna i enlighet med direktivet (jfr artikel 48b.6). För att ett dotterföretag ska vara undantaget från rapporteringsskyldighet ska flera krav vara uppfyllda. Till att börja med krävs att det yttersta moderföretaget upprättar en inkomstskatterapport som överensstämmer med direktivets krav vad gäller rapportens innehåll. Därefter krävs att det yttersta moderföretaget kostnadsfritt gör rapporten tillgänglig för allmänheten på ett av EU:s officiella språk på sin webbplats. Moderföretaget ska i rapporten ange namn på ett dotterföretag eller en filial inom EES som offentliggör rapporten genom att ge in den till Bolagsverket eller motsvarande myndighet inom EES. Inkomstskatterapporten ska offentliggöras och tillgängliggöras senast 12 månader efter balansdagen för det räkenskapsår som rapporten gäller. Motsvarande undantag gäller också för filialer. Det handlar i det fallet om att företaget som bedriver näringsverksamhet genom filialen eller, om företaget ingår i en koncern, dess yttersta moderföretag, ska uppfylla de redovisade kraven för att filialen inte ska vara rapporteringsskyldig. En filial behöver inte heller lämna en inkomstskatterapport om det företag som bedriver näringsverksamhet genom filialen ingår i en koncern och koncernen har ett dotterföretag som är rapporteringsskyldigt enligt direktivet (artikel 48b.5 sjätte stycket b). Vad rapporteringsskyldigheten ska bestå i för olika företag Innebörden av rapporteringsskyldigheten skiljer sig i viss mån åt mellan de företag som direktivet omfattar. För yttersta moderföretag och för företag som inte ingår i en koncern består rapporteringsskyldigheten i att upprätta, offentliggöra och tillgängliggöra en inkomstskatterapport (artikel 48b.1 första och tredje styckena). Dotterföretags och filialers rapporteringsskyldighet består som utgångspunkt enbart i att offentliggöra och tillgängliggöra en inkomstskatterapport (artikel 48b.4 första stycket och 5 första stycket). I direktivet förutsätts alltså att dotterföretagen och filialerna har tillgång till en inkomstskatterapport. Om en inkomstskatterapport inte finns tillgänglig ska dotterföretaget begära att det yttersta moderföretaget tillhandahåller all information som krävs för att dotterföretaget ska kunna offentliggöra och tillgängliggöra en rapport. Om moderföretaget inte följer en sådan begäran ska dotterföretaget upprätta, offentliggöra och tillgängliggöra en inkomstskatterapport med den information som gjorts tillgänglig. Dotterföretaget ska i ett sådant fall även informera om att det yttersta moderföretaget inte har gjort den nödvändiga informationen tillgänglig (artikel 48b.4 andra stycket). Filialens rapporteringsskyldighet är i allt väsentligt densamma som dotterföretagets. Den enda skillnaden består i vilket företag filialen ska begära information från. Det ska ske från företaget som bedriver näringsverksamhet genom filialen eller, om företaget ingår i en koncern, det yttersta moderföretaget (artikel 48b.5 andra och tredje styckena). Bestämmelserna bör utformas i enlighet med detta. Som framgår ovan är dotterföretag och filialer som inte tjänar något annat syfte än att kringgå direktivets rapporteringskrav också rapporteringsskyldiga. Enligt direktivet ska dessa vara skyldiga att offentliggöra och tillgängliggöra en inkomstskatterapport (artikel 48b.7). Om dotterföretaget eller filialen inte har tillgång till en inkomstskatterapport, följer det inte direkt av direktivet att dessa ska begära den information som behövs för att upprätta rapporten eller informera om den inte har fått nödvändig information från det yttersta moderföretaget eller det filialdrivande företaget. Rapporteringsskyldigheten för dotterföretag och filialer vars enda syfte är att kringgå rapporteringskravet bör som utredningen framhåller vara densamma som för andra rapporteringsskyldiga dotterföretag och filialer. Enligt direktivet är det medlemmarna i förvaltnings-, lednings- och tillsynsorganen i ett rapporteringsskyldigt företag som ska ansvara för att rapportering sker enligt direktivets krav (artikel 48e.1). När det gäller filialer avses de personer som utsetts att ansvara för offentliggörandet av uppgifter och handlingar om filialens adress, verksamhet och räkenskapshandlingar m.m. (artikel 48e.2 som hänvisar till artikel 41 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2017/1132 av den 14 juni 2017 om vissa aspekter av bolagsrätt [bolagsdirektivet]). I svensk rätt motsvaras medlemmarna i förvaltnings-, lednings- och tillsynsorganen av de personer som ansvarar för förvaltningen av företaget. I aktiebolag är det styrelsen, i handelsbolag är det de bolagsmän som är ansvariga enligt bolagsavtalet och i filialer är det den verkställande direktören (8 kap. 4 § aktiebolagslagen [2005:551], 2 kap. 1 § första stycket och 3 § samt 3 kap. 1 och 4 §§ lagen [1980:1102] om handelsbolag och enkla bolag samt 10 § lagen [1992:160] om utländska filialer m.m. [filiallagen]). Det är alltså redan reglerat vem som ansvarar för företagets förvaltning och därmed för att inkomstskatterapportering sker. Det finns därför inte behov av att reglera det i den nya lagen (jfr även 37 kap. 2 § skatteförfarandelagen). Vad inkomstskatterapporten ska innehålla En rapport om inkomstskatteuppgifter ska omfatta uppgifter om samtliga verksamheter för koncernen eller för företaget som inte ingår i en koncern. Vilka uppgifter som ska redovisas anges närmare i direktivet (artikel 48c.2). Det rör sig bl.a. om företagets eller koncernens intäkter, vinsten eller förlusten och vilken inkomstskatt som har betalats. Namnet på företaget som upprättar rapporten ska anges i rapporten och, när det är fråga om en koncern, namnet på det yttersta moderföretaget. När en filial upprättar rapporten vore det också rimligt att, som Bolagsverket har uppmärksammat, namnet på det företag som bedriver verksamhet genom filialen anges. Det är dock enligt direktivets ordalydelse inte ett krav och huruvida det kommer vara möjligt att ange den uppgiften beror på utformningen av den gemensamma mall och de elektroniska rapporteringsformat som EU-kommissionen tar fram och som ska användas för rapporteringen. I lagrådsremissens lagförslag angavs vilka uppgifter en inkomstskatterapport ska innehålla och vissa av dessa uppgiftsposter utvecklades närmare i författningskommentaren. Lagrådet anser att det bör övervägas om inte direktivtexten i vissa delar ska genomföras på annat sätt än genom uttalanden i förarbetena. De uppgiftsposter som avses gäller intäkter, upplupen inkomstskatt, inkomstskatt enligt kontantmetoden och ackumulerade vinstmedel. I direktivet finns detaljerade beskrivningar av vad som avses med dessa olika uppgifter och hur de ska beräknas (artikel 48c.2 d, f-g och andra-femte styckena). Regeringens uppfattning är att lagtexten riskerar att bli onödigt teknisk om alla de anvisningar som finns i direktivet tas med där. Att genomföra direktivtexten i dessa delar på annat sätt, t.ex. genom förordning, bedömer regeringen skulle riskera att försvåra tillämpningen av bestämmelserna för de rapporteringsskyldiga företagen. Det finns då inte möjlighet att förklara innehållet på det sätt som kan göras i en författningskommentar. Det finns också ytterligare bestämmelser i lagen som gäller rapportens innehåll och för de rapporterande företagen bör det vara en fördel att reglerna återfinns samlade där så att de får en helhetsbild av vilka uppgifter som rapporten ska innehålla. Det kan konstateras att den bestämmelse i skatteförfarandelagen som reglerar vad en land-för-land-rapport ska innehålla, vilken också har sin grund i ett EU-direktiv, är utformad och genomförd på ett liknande sätt (se 33 a kap. 10 § och prop. 2016/17:47 s. 90 och 91). Sammantaget gör regeringen därför bedömningen att det är mest ändamålsenligt att utforma den aktuella paragrafen och författningskommentaren på det i lagrådsremissen föreslagna sättet. Det är möjligt för företagen att redovisa uppgifterna enligt de anvisningar och instruktioner som framgår av vissa delar av en bilaga till rådets direktiv 2011/16/EU av den 15 februari 2011 om administrativt samarbete i fråga om beskattning och om upphävande av direktiv 77/799/EEG (direktivet om administrativt samarbete i fråga om beskattning) (artikel 48c.3). Det EU-direktivet är delvis genomfört i svensk rätt i 33 a kap. skatteförfarandelagen. Det innebär att företag som behöver upprätta en s.k. land-för-land-rapport enligt skatteförfarandelagen kan använda samma uppgifter som använts i den rapporten i inkomstskatterapporten. Syftet är att undvika en ytterligare administrativ börda för de företag som redan är skyldiga att upprätta en land-för-land-rapport. Om ett företag inte redovisar uppgifterna i inkomstskatterapporten enligt de anvisningar och instruktioner som finns i bilagan till direktivet om administrativt samarbete i fråga om beskattning, ska uppgifterna beräknas enligt de instruktioner som framgår av det nu aktuella direktivet. Företagen ska ange om inkomstskatterapporten är upprättad med utgångspunkt i rapporteringsinstruktionerna enligt direktivet eller enligt bilagan till direktivet om administrativt samarbete i fråga om beskattning (artikel 48c.10). Uppgifterna i inkomstskatterapporten ska redovisas separat för olika skattejurisdiktioner. Syftet är enligt direktivet bland annat att ge medborgarna möjlighet att bättre bedöma hur multinationella företag bidrar till samhällets välfärd i varje medlemsstat (skäl 16). Uppdelningen för olika skattejurisdiktioner ska ske enligt följande (artikel 48c.5). Uppgifterna ska redovisas separat för varje medlemsstat inom EES. Om en medlemsstat omfattar fler än en skattejurisdiktion, ska uppgifterna läggas samman och lämnas på medlemsstatsnivå. En skattejurisdiktion är en stat eller en icke statlig jurisdiktion med skattemässig autonomi i fråga om bolagsskatt (artikel 48a.1 3). Uppgifterna i inkomstskatterapporten ska därutöver redovisas separat för varje skattejurisdiktion som finns förtecknad i bilagorna I och II till rådets slutsatser om EU:s reviderade förteckning över icke samarbetsvilliga jurisdiktioner på skatteområdet. Uppgifterna ska redovisas separat för varje skattejurisdiktion som finns förtecknad i bilaga I den 1 mars det räkenskapsår som rapporten gäller. Uppgifterna ska redovisas separat för varje skattejurisdiktion som finns omnämnd i bilaga II den 1 mars det räkenskapsår som rapporten gäller och den 1 mars föregående räkenskapsår. För övriga skattejurisdiktioner ska uppgifterna redovisas samlat. Uppgifter om en viss verksamhet får inte hänföras till fler än en skattejurisdiktion (artikel 48c.5 sjätte stycket). Bestämmelserna bör utformas i enlighet med detta. Ytterligare anvisningar om hur rapporteringen ska göras finns i författningskommentaren. De föreslagna reglerna är alltså beroende av vilka jurisdiktioner som finns på EU:s förteckning över icke samarbetsvilliga jurisdiktioner på skatteområdet. Denna förteckning ändras varvid nya jurisdiktioner som bedöms vara icke samarbetsvilliga tas upp på förteckningen medan jurisdiktioner som har uppfyllt kriterierna för god förvaltning på skatteområdet tas bort. För att undvika att lagstiftningen behöver uppdateras varje gång förteckningen ändras bör en hänvisning till förteckningen göras i lagtexten, en s.k. dynamisk hänvisning. På så sätt får ändringar av förteckningen effekt direkt vid beslutet om uppdatering av förteckningen. Inkomstskatterapporten ska redovisas med hjälp av en gemensam mall och elektroniska rapporteringsformat som är maskinläsbara (artikel 48c.4). FAR anser att det bör vara möjligt att frivilligt lägga in förklaringar till uppgifterna i ett fritextfält och vid behov lämna en förklarande bilaga. Huruvida det blir möjligt kommer att avgöras av utformningen av mallen och rapporteringsformaten, som fastställs av EU-kommissionen. Det ska vara möjligt att tillfälligt utelämna vissa uppgifter i inkomstskatterapporten Direktivet ger medlemsstaterna en möjlighet att låta rapporteringsskyldiga företag tillfälligt utelämna en eller flera uppgifter från inkomstskatterapporten. En förutsättning för utelämnande är att uppgifternas offentliggörande skulle allvarligt skada marknadspositionen för de företag som rapporten gäller. Företaget som utelämnar uppgifterna ska i rapporten tydligt ange vilka uppgifter som är utelämnade och ge en motiverad förklaring till utelämnandet. Uppgifter som utelämnas ska offentliggöras i en senare inkomstskatterapport inom fem år från den dag då uppgifterna ursprungligen utelämnades. Vissa uppgifter får dock aldrig utelämnas. Det rör sig om uppgifter hänförliga till jurisdiktioner som finns förtecknade i bilagorna I och II till EU:s reviderade förteckning över icke samarbetsvilliga jurisdiktioner på skatteområdet (artikel 48c.6). Utredningen föreslår att möjligheten att låta rapporteringsskyldiga företag tillfälligt få utelämna uppgifter ska utnyttjas. Som skäl för detta anförs i huvudsak att de konkurrensnackdelar som kan uppstå för rapporteringsskyldiga företag om denna möjlighet inte finns får anses väga tyngre än de begränsningar som uppstår i allmänhetens tillgång till information. Utredningen betonar att denna begränsning endast är tillfällig, att företag bara kan få uppskov med uppgifter som skulle kunna allvarligt skada marknadspositionen om de offentliggjordes samt att uppgifter som är hänförliga till icke samarbetsvilliga skattejurisdiktioner aldrig får undantas. Utredningens förslag får stöd av flera av remissinstanserna. Det är enligt regeringen rimligt att inkomstskatterapporteringen sker på ett sätt som tillmötesgår intresset av information om stora företags skattebetalningar. Men det finns inte anledning att låta rapporteringen skapa onödiga konkurrensnackdelar för de företag som omfattas av rapporteringsskyldigheten. Även om utelämnandet av uppgifter i en inkomstskatterapport begränsar möjligheten att få tillgång till och granska informationen är denna begränsning endast tillfällig. Företaget måste offentliggöra uppgifterna i ett senare skede. En avsaknad av möjlighet att utelämna uppgifter i inkomstskatterapporten skulle kunna innebära att företag som är rapporteringsskyldiga i Sverige behöver offentliggöra konkurrenskänslig information och att de på så sätt kan lida en konkurrensnackdel i förhållande till företag i länder där möjligheten att utelämna uppgifter finns. Skälen för att företag bör ha möjlighet att tillfälligt få utelämna uppgifter i inkomstskatterapporten får därför anses väga tyngre än skälen emot. Rapporteringsskyldiga företag bör därför tillåtas att tillfälligt utelämna uppgifter. Utredningen noterar att det finns en risk för att en del företag alltför lättvindigt kommer att utelämna uppgifter i sin inkomstskatterapport. Förvaltningsrätten i Uppsala menar att denna risk är överhängande och att det saknas ett påtryckningsmedel för att motverka detta. Förvaltningsrätten anser att det därför bör övervägas om de sanktionsmöjligheter som utredningen föreslår också ska gälla om företag lämnar en otillräcklig förklaring till varför uppgifter har utelämnats i rapporten. I och med att endast vissa uppgifter får utelämnas och att uppgifterna inom fem år ändå måste offentliggöras får den risken godtas, och det vore inte förenat med några större vinster att skynda på offentliggörandet av uppgifterna. Det finns därför inte några starkare skäl för att överväga ytterligare sanktionsmöjligheter i denna del. Sveriges advokatsamfund är av uppfattningen att det finns behov av att särskilt reglera om sekretess hos Bolagsverket, för det fall att förklaringen i sig behöver innehålla hemlig information. Det kan dock konstateras att förklaringen ska vara en del av inkomstskatterapporten och ge allmänheten information om varför uppgifter har utelämnats. Det är alltså inte fråga om någon annan information till Bolagsverket än den som ska bli offentlig. Mot den bakgrunden saknas det tillräckliga skäl att särskilt reglera om sekretess avseende informationen i den motiverande förklaringen. Revisorsinspektionen väcker frågan vad som gäller om ett företag tillfälligt har utelämnat uppgifter i en inkomstskatterapport och företagets skyldighet att offentliggöra en sådan rapport sedan upphör innan femårsfristen har löpt ut. Direktivet ger inte någon klar ledning i denna fråga. Enligt direktivets ordalydelse ska tillfälligt utelämnade uppgifter offentliggöras i en senare rapport. En rimlig tolkning av direktivet är att företaget blir skyldigt att redovisa de äldre uppgifterna, men att den inkomstskatterapport som redovisningen sker i inte behöver innehålla de nya uppgifter som inkomstskatterapport annars ska innehålla. Ytterst är frågan dock upp till EU-domstolen att bedöma. Beloppen i inkomstskatterapporten ska anges i den valuta som används av det yttersta moderföretaget eller, om företaget inte ingår i en koncern, av företaget som upprättar årsredovisningen. Om ett dotterföretag behöver upprätta en inkomstskatterapport för att moderföretaget inte har tillhandahållit en sådan ska beloppen dock vara i den valuta som dotterföretaget använder i sin årsredovisning (artikel 48c.8). Inkomstskatterapporten ska offentliggöras och tillgängliggöras Enligt direktivet ska inkomstskatterapporten offentliggöras på samma sätt som bolagsdirektivet föreskriver i fråga om årsredovisningen och redovisningsdirektivet föreskriver i fråga om rapporten om betalningar till myndigheter (artikel 48d.1). Det innebär att inkomstskatterapporten bör offentliggöras genom att rapporten ges in till Bolagsverket, antingen genom en bestyrkt kopia eller ett elektroniskt original (8 kap. 3 § årsredovisningslagen och 8 § lagen om rapportering av betalningar till myndigheter). Det innebär vidare att rapporten bör registreras i det register som är tillämpligt för det företag som är skyldigt att offentliggöra rapporten. Som huvudregel bör därför registreringen för aktiebolag ske i aktiebolagsregistret (2 kap. aktiebolagsförordningen [2005:559]), för handelsbolag i handelsregistret (handelsregisterlagen [1974:157]) och för filialer i filialregistret (13 § förordningen [1992:308] om utländska filialer m.m.). I direktivet anges inte på vilket språk inkomstskatterapporten ska upprättas. I bolagsdirektivet sägs att ett offentliggörande ska ske på något av de språk som tillåts enligt de språkregler som gäller i respektive medlemsstat och att medlemsstaterna också ska tillåta offentliggörande på andra språk (artikel 1 i bolagsdirektivet). En rapport över betalningar till myndigheter ska vara på svenska och dessutom, om företaget som registreringen gäller begär det, på ett annat officiellt språk inom EU eller på norska eller isländska (8 § lagen om rapportering av betalningar till myndigheter). Detsamma gäller årsredovisningar (2 kap. 5 § första stycket och 8 kap. 3 c § andra stycket årsredovisningslagen). Som utredningen föreslår bör motsvarande gälla för inkomstskatterapporter enligt den nya lagen. Utöver offentliggörandet ska inkomstskatterapporten tillgängliggöras. Detta ska ske genom att företaget kostnadsfritt gör den tillgänglig på sin webbplats senast 12 månader efter balansdagen för det räkenskapsår som rapporten utarbetats för. Rapporten ska vara tillgänglig på minst ett av EU:s officiella språk (artikel 48d.2). Inkomstskatterapporten ska förbli tillgänglig på webbplatsen under åtminstone fem år (artikel 48d.4). Direktivet ger medlemsstaterna en möjlighet att låta företag i stället för att tillgängliggöra inkomstskatterapporten på sin webbplats ha information där om att inkomstskatterapporten finns tillgänglig på en viss annan webbplats (artikel 48d.3). I praktiken skulle det vara att Bolagsverket gör rapporterna tillgängliga för allmänheten på Näringslivsregistrets webbplats. Utredningen bedömer att det mest ändamålsenliga ändå är att företagen publicerar inkomstskatterapporten på sin webbplats, där även annan information om företaget går att finna. Regeringen instämmer i den bedömningen, som även får stöd av remissinstanserna. När det gäller yttersta moderföretag och företag som inte ingår i en koncern ska rapporten göras tillgänglig på webbplatsen för det företag som upprättar rapporten. När det gäller dotterföretag ska rapporten göras tillgänglig på webbplatsen för dotterföretaget eller något av företagen som ingår i samma koncern. I fråga om filialer ska rapporten göras tillgänglig på webbplatsen för filialen, det företag som bedriver näringsverksamhet genom filialen eller, om företaget ingår i en koncern, något av företagen som ingår i samma koncern. Var och under vilken tid rapporten ska hållas tillgänglig bör anges i den nya lagen. Bolagsverket ska kunna vitesförelägga de ansvariga i ett rapporteringsskyldigt företag att offentliggöra inkomstskatterapporten Direktivet innebär att det införs nya bestämmelser i redovisningsdirektivet. Som framhålls i skäl 21 i det nu aktuella direktivet är medlemsstaterna i enlighet med redovisningsdirektivet skyldiga att fastställa sanktioner vid överträdelser av de bestämmelser om offentliggörande av inkomstskatterapporter som nu införs. Skyldigheten regleras i artikel 51 i redovisningsdirektivet. Skyldigheten att lämna en inkomstskatterapport enligt den nya lagen har stora likheter med skyldigheten att rapportera vissa betalningar till myndigheter, vilken också har sin grund i redovisningsdirektivet. I det fallet har Bolagsverket möjlighet att vitesförelägga om ett företag inte fullgör sin rapporteringsskyldighet (11 § lagen om rapportering av betalningar till myndigheter). En liknande reglering återfinns även i skatteförfarandelagen, enligt vilken Skatteverket får förelägga ett företag som inte har gett in en land-för-land-rapport att fullgöra sin skyldighet och föreläggandet får förenas med vite om det finns anledning att anta att föreläggandet annars inte följs (37 kap. 2 § och 44 kap. 2 §). I enlighet med utredningens förslag bör det införas en möjlighet för Bolagsverket att vitesförelägga om ett företag inte fullgör sin skyldighet att ge in inkomstskatterapporten till Bolagsverket. På samma sätt som gäller enligt lagen om rapportering av betalningar till myndigheter bör det vara de ansvariga i företaget som föreläggs att fullgöra skyldigheten. Detsamma bör gälla för de som är ansvariga i dotterföretag och filialer, när ett dotterföretag eller en filial är skyldig att ge in ett uttalande om bristande information. Beslut enligt lagen bör kunna överklagas på samma sätt som andra liknande förvaltningsbeslut. Bolagsverket påpekar att kontrollen av skyldigheten att upprätta och offentliggöra inkomstskatterapporter blir begränsad till att ske efter att verket på något sätt har uppmärksammat eller upplysts om att ett företag brustit i rapporteringsskyldigheten. Några kontroller kan enligt Bolagsverket inte ske i större skala eftersom det för närvarande inte är möjligt att lämna in revisorsberättelserna i ett strukturerat digitalt format och att kontroller då måste ske genom manuell hantering. Enligt regeringen är kontrollen av att företagen fullgör sin skyldighet att rapportera inte tänkt att fungera annorlunda än kontroller som Bolagsverket gör av andra rapporter. Som utredningen föreslår bör en kontroll enligt den nya lagen ske genom att Bolagsverket gör samma slag av övergripande granskning som i fråga om årsredovisningar och rapporter av betalningar till myndigheter. Oavsett formatet för revisionsberättelsen anser regeringen att Bolagsverket vid sin bedömning av om ett företag är rapporteringsskyldigt eller inte kommer att ha hjälp av att revisorn ska uttala sig om detta (se avsnitt 4.3). Förvaltningsrätten i Uppsala anser att det bör övervägas om Bolagsverket också ska ha möjlighet att rikta vitesförelägganden dels om ett dotterföretag eller en filial inte har begärt information för att kunna upprätta en fullständig inkomstskatterapport, dels om företag inte tillgängliggör en inkomstskatterapport eller tidigare utelämnade uppgifter under de fem år som krävs. Förvaltningsrätten framhåller att avsaknad av en sanktionsmöjlighet i fråga om tillgängliggörande kan tänkas leda till att det kravet inte följs och därmed till att syftet med direktivet och den nya lagen undergrävs. Om ett dotterföretag eller en filial inte begär den information som behövs för att upprätta en inkomstskatterapport kommer dotterföretaget eller filialen inte heller kunna ge in ett uttalande om bristande information till Bolagsverket. I en sådan situation kommer Bolagsverket därför ha möjlighet att vitesförelägga. En särskild möjlighet att vitesförelägga om dotterföretag eller filialer inte begär den information som krävs framstår därför inte som nödvändig. När det gäller vitesföreläggande på grund av bristande tillgängliggörande konstaterar regeringen liksom utredningen att inkomstskatterapporten blir tillgänglig för allmänheten genom att den ges in till Bolagsverket. Regeringen delar utredningens bedömning att det därmed inte är nödvändigt att ge Bolagsverket möjlighet att vitesförelägga om rapporten inte har tillgängliggjorts på företagets webbplats. Det är också rimligt att anta att det stora flertalet företag och filialer som är rapporteringsskyldiga kommer att fullgöra sina skyldigheter enligt den nya lagen. Det övergripande kontrollansvar och de sanktionsmöjligheter som Bolagsverket föreslås få framstår därför som tillräckliga. Hur länge rapporteringsskyldigheten ska gälla I direktivet anges när ett företag som har varit rapporteringsskyldigt inte längre ska vara det. Det är när intäkterna för företaget eller för den koncern som företaget ingår i understiger 750 miljoner euro (eller motsvarande) under vart och ett av de två senaste på varandra följande räkenskapsåren (artikel 48b.1 andra och fjärde styckena, 48b.4 tredje stycket och 48b.5 sjunde stycket). För ett företag som en gång uppfyller förutsättningarna för att omfattas av rapporteringskraven ska rapporteringsskyldigheten alltså kvarstå till dess att intäkterna understiger tröskelvärdet på angivet sätt. Gällande filialer finns det ytterligare en situation då deras rapporteringsskyldighet ska upphöra. Det är om nettoomsättningen för filialen understiger det gränsvärde som anges i artikel 3.2 i redovisningsdirektivet under vart och ett av de två senaste räkenskapsåren (artikel 48b.5 femte stycket). Gränsvärdet är i svensk rätt bestämt till 80 miljoner kronor (1 kap. 3 § första stycket 4 andra strecksatsen c årsredovisningslagen). En filial vars nettoomsättning understiger detta gränsvärde under två på varandra följande räkenskapsår bör alltså inte längre vara rapporteringsskyldig. 4.3 Revisors uttalande om skyldigheten att offentliggöra en inkomstskatterapport Regeringens förslag: Revisorn i större företag samt företag av allmänt intresse ska i revisionsberättelsen uttala sig om huruvida företaget hade en skyldighet att offentliggöra en inkomstskatterapport enligt den nya lagen och om företaget i så fall har gjort det. Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inte någon invändning mot det. Revisorsinspektionen framhåller att det kan vara förknippat med betydande svårigheter för en revisor att bedöma om det verkliga skälet till att ett dotterföretag eller en filial har bildats är att kringgå lagens bestämmelser. FAR anser att revisorn inte ska uttala sig i den frågan. Skälen för regeringens förslag: Enligt direktivet ska revisorn i de företag som ska ha en revisor enligt EU-rätten i revisionsberättelsen ange om företaget hade en skyldighet att offentliggöra en inkomstskatterapport. Om företaget hade en sådan skyldighet ska revisorn också ange om företaget har offentliggjort rapporten eller inte. Uttalandet ska gälla för det räkenskapsår som föregick räkenskapsåret för vilket revisionsberättelsen utarbetas (artikel 48f). Enligt EU-rätten behöver bara medelstora och stora företag samt företag av allmänt intresse ha revisor (artikel 34.1 i redovisningsdirektivet). Varken små företag enligt definitionen i redovisningsdirektivet (artikel 3.2) eller filialer omfattas alltså av revisionsplikt enligt EU-rätten. Revisionsplikten för företag och filialer i svensk rätt är mer omfattande än vad EU-rätten kräver. Huvudregeln är att aktiebolag ska ha minst en revisor (9 kap. 1 § första stycket aktiebolagslagen). Mindre privata aktiebolag kan välja bort revision genom att i bolagsordningen ange att bolaget inte ska ha någon revisor (9 kap. 1 § andra och tredje styckena aktiebolagslagen). Motsvarande regler gäller för handelsbolag, i vilka en eller flera juridiska personer är delägare, och filialer (2 § andra stycket revisionslagen [1999:1079] och 12 § filiallagen). För vissa aktiebolag och filialer finns särskilda regler om skyldigheten att ha revisor. Så är t.ex. fallet för flertalet företag på det finansiella området (se bl.a. 10 kap. 9 § lagen [2004:297] om bank- och finansieringsrörelse och 12 § andra stycket filiallagen). Utredningen gör bedömningen att det inte finns skäl att införa krav på att revisorn i mindre företag eller i filialer ska uttala sig om huruvida det funnits en skyldighet att offentliggöra en inkomstskatterapport. Som skäl för sin bedömning i fråga om revisorn i de mindre företagen framhåller utredningen att eftersom en förutsättning för rapporteringsskyldighet kommer att vara att de årliga intäkterna är mer än 8 miljarder kronor, de mindre företagen aldrig bör komma att omfattas av rapporteringsskyldigheten. När det gäller filialer betonar utredningen intresset av enklare företagsadministration. Regeringen anser att detta intresse är befogat både avseende mindre företag och filialer och att de nya reglerna därför inte bör innebära fler ålägganden för företagen än vad som är nödvändigt för genomförandet av direktivet. Varken mindre företag eller filialer bör därför omfattas av kravet på uttalande i revisionsberättelsen. FAR och Revisorsinspektionen framför synpunkter kring revisorns uttalande i revisionsberättelsen när det gäller dotterföretag som har bildats i syfte att kringgå den nya lagen. Revisorsinspektionen framhåller att det kan vara svårt för en revisor att bedöma om det verkliga skälet till att ett dotterföretag har bildats är att kringgå lagens bestämmelser. FAR anser att revisorn inte bör uttala sig om ett dotterföretag är rapporteringsskyldigt på den grunden. Utifrån de generella bestämmelserna i direktivet om att revisorn i revisionsberättelsen ska ange om företaget hade en skyldighet att offentliggöra en inkomstskatterapport, bedömer regeringen att det inte finns något utrymme att särskilt reglera att revisorn inte ska uttala sig för det fall grunden för rapporteringsskyldighet är att dotterföretaget inte tjänar något annat syfte än att kringgå rapporteringsskyldigheten. Skyldigheten för revisorer enligt direktivet har likheter med den skyldighet för revisorn i vissa företag att i revisionsberättelsen uttala sig om huruvida en hållbarhetsrapport respektive bolagsstyrningsrapport har upprättats eller inte (9 kap. 31 § tredje stycket aktiebolagslagen och 28 § tredje stycket revisionslagen). Någon granskning av de rapporternas innehåll krävs inte. Rapporterna måste dock gås igenom i sådan omfattning att revisorn kan konstatera att de i verklig mening utgör bolagsstyrningsrapporter respektive hållbarhetsrapporter. Att en rapport benämns hållbarhetsrapport är exempelvis inte tillräckligt (prop. 2015/16:193 s. 87). Det krävs inte enligt direktivet att revisorn ska göra någon annan granskning än huruvida en inkomstskatterapport har offentliggjorts eller inte. Revisorns granskning av rapporten bör därför ske på i allt väsentligt samma sätt som vid granskning av om en hållbarhetsrapport respektive bolagsstyrningsrapport har upprättats eller inte. Revisorn behöver kontrollera om inkomstskatterapporten har getts in till Bolagsverket. Direktivet kräver inte att revisorn särskilt uttalar sig om att företaget tillfälligt har utelämnat vissa uppgifter. Eftersom företaget ska ange i rapporten om uppgifter har utelämnats tillsammans med en förklaring till orsaken framstår det inte heller som behövligt. Som utredningen påtalar finns det alltså inte skäl att kräva att revisorn ska uttala sig om att ett eventuellt utelämnande av uppgifter har skett. Revisorns skyldighet att göra ett uttalande om inkomstskatterapporten gäller vid revision av årsredovisningar. Skyldigheten att offentliggöra en rapport är kopplad till ett företag och inte till en koncern. Det finns därför inte skäl att kräva att revisorn ska göra ett liknande uttalande vid revision av koncernredovisningar. 5 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser Regeringens förslag: Den nya lagen och lagändringarna ska träda i kraft den 22 juni 2023 och tillämpas första gången för det räkenskapsår som inleds närmast efter den 31 maj 2024. Utredningens förslag stämmer delvis överens med regeringens. Utredningen föreslår att bestämmelserna ska träda i kraft den 1 juni 2023. Remissinstanserna tillstyrker förslagen eller har inte någon invändning mot dem. Skälen för regeringens förslag: Direktivet ska vara genomfört senast den 22 juni 2023 (artikel 2.1). Den nya lagen och lagändringarna bör träda i kraft den dagen. Vidare framgår av direktivet att medlemsstaterna ska säkerställa att lagar, förordningar och administrativa bestämmelser som införlivar direktivet tillämpas senast från det första räkenskapsårets begynnelsedatum från eller efter den 22 juni 2024 (artikel 48g). Företagen behöver tid på sig för förberedelser. Det finns därför ingen anledning att låta den nya lagstiftningen tillämpas tidigare än månadsskiftet före vad direktivet kräver. 6 Konsekvenser Regeringens bedömning: För rapporteringsskyldiga företag bedöms förslagen innebära ökade kostnader som är ytterst begränsade. Förslagen bedöms innebära att Bolagsverket får vissa ökade kostnader. Kostnadsökningen bör kunna hanteras inom befintliga ekonomiska ramar. Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De flesta remissinstanser yttrar sig inte särskilt över bedömningarna i denna del. Bolagsverket anför att handläggning av vitesförelägganden kommer innebära ökade kostnader för verket med ett behov av finansiering. Skälen för regeringens bedömning Konsekvenser för företag De yttersta moderföretag med koncernintäkter som överstiger 8 miljarder kronor som kommer att vara rapporteringsskyldiga omfattas som utgångspunkt också av kraven på att lämna en land-för-land-rapport enligt skatteförfarandelagen. Uppgifterna som moderföretagen ska lämna i inkomstskatterapporten respektive land-för-land-rapporten är i princip desamma och företagen får lämna uppgifterna i inkomstskatterapporten enligt samma beräkningsgrunder som i land-för-land-rapporten. Moderföretaget ska dock upprätta inkomstskatterapporten enligt en särskild mall och särskilda rapporteringsformat, ge in den till Bolagsverket och hålla den tillgänglig på företagets webbplats. Rapporteringsskyldigheten för dotterföretag i koncerner där det yttersta moderföretaget hör hemma utanför EES är beroende av om moderföretaget håller en inkomstskatterapport tillgänglig på sin webbplats och av om ett annat dotterföretag eller en annan filial har offentliggjort rapporten i enlighet med direktivets krav. Motsvarande gäller för filialerna. Det kan väntas att de flesta utomeuropeiska moderföretag kommer att upprätta och tillgängliggöra en inkomstskatterapport för hela koncernen, vilket innebär att bara ett dotterföretag eller en filial inom EES kommer att behöva offentliggöra den. Övriga dotterföretag och filialer är då inte rapporteringsskyldiga. Vidare bedöms att ett fåtal företag som inte ingår i en koncern kommer vara rapporteringsskyldiga. Dessa omfattas inte av kraven på att lämna en land-för-land-rapport och de kommer alltså behöva samla in de uppgifter som behövs för att upprätta en inkomstskatterapport. De företag som berörs av kravet på att revisorn ska uttala sig om skyldigheten att offentliggöra en inkomstskatterapport kommer i någon mån få ökade kostnader för revision. De kostnadsökningar som de nya rapporteringskraven kan innebära för företag bedöms sammantaget vara ytterst begränsade. Konsekvenser för det allmänna Bolagsverket kommer att få vissa ökade kostnader genom att myndigheten ska ta emot inkomstskatterapporter och registrera dem samt genomföra viss granskning för att säkerställa att lagen följs. Det krävs en anpassning och utveckling av Bolagsverkets it-system. Därutöver krävs vissa resurser för att ta emot inkomstskatterapporterna och genomföra granskningen. Utredningen bedömer att de ökade kostnaderna som lagens krav medför för Bolagsverket bör kunna hanteras inom befintliga ekonomiska ramar. Bolagsverket anför att handläggning av vitesförelägganden kommer innebära ökade kostnader för verket med ett behov av finansiering. Utredningen bedömer dock - även om den framhåller att slutsatsen är osäker - att Bolagsverket sannolikt inte kommer att vitesförelägga i fler än kanske något enstaka fall per år. Skatteverket har till utredningen uppgett att myndigheten, till dess att uppgiften lämnades, inte har vitesförelagt något företag i fråga om land-för-land-rapporter. Även om antalet inkomstskatterapporter skulle bli fler än antalet land-för-land-rapporter får det antas att de allra flesta företag kommer att rapportera enligt lagens krav. Användningen av vitesförelägganden bör därför bli klart begränsad och inte leda till någon betydande kostnad för Bolagsverket. Regeringen instämmer därför i utredningens bedömning att kostnadsökningen för Bolagsverket kan hanteras inom befintliga ekonomiska ramar. De beslut som Bolagsverket kan komma att meddela kommer att kunna överklagas till de allmänna förvaltningsdomstolarna. Utifrån bedömningen att antalet vitesförelägganden förväntas bli få, kan också den ökade arbetsbelastningen för de allmänna förvaltningsdomstolarna förväntas bli försumbar och eventuella kostnadsökningar rymmas inom befintliga budgetramar. 7 Författningskommentar 7.1 Förslaget till lag om offentliggörande av vissa stora företags inkomstskatterapporter Lagens innehåll 1 § Denna lag innehåller bestämmelser om skyldighet för vissa stora företag att upprätta, offentliggöra och tillgängliggöra rapporter om inkomstskatteuppgifter. Lagen genomför Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2021/2101 av den 24 november 2021 om ändring av direktiv 2013/34/EU vad gäller offentliggörande av inkomstskatteuppgifter för vissa företag och filialer. Paragrafen anger lagens innehåll. Paragrafen utformas efter synpunkter från Lagrådet. I paragrafen beskrivs vad lagen reglerar. I första stycket anges att den rapport om inkomstskatteuppgifter som vissa företag behöver upprätta, offentliggöra och tillgängliggöra benämns i lagen inkomstskatterapport. I andra stycket lämnas en upplysning om att lagen utgör ett genomförande av ett EU-direktiv. Företag som ska rapportera Företag som inte ingår i en koncern 2 § Ett aktiebolag som inte ingår i en koncern ska för varje räkenskapsår upprätta och offentliggöra en inkomstskatterapport, om företaget har ett fast driftställe i minst en annan stat eller skattejurisdiktion än Sverige. Rapporteringsskyldigheten inträder när företagets intäkter under vart och ett av de två senaste räkenskapsåren uppgick till mer än 8 miljarder kronor. Skyldigheten kvarstår till dess att intäkterna under vart och ett av de två senaste räkenskapsåren uppgick till mindre än 8 miljarder kronor. Första och andra styckena gäller även handelsbolag där samtliga direkta eller genom handelsbolag indirekta delägare är juridiska personer med begränsat ansvar. Paragrafen reglerar vilka bolag som inte ingår i en koncern som är rapporteringsskyldiga. Paragrafen utformas delvis enligt Lagrådets förslag. Med paragrafen genomförs delvis artikel 48b.1 och 2 i direktivet. Övervägandena finns i avsnitt 4.2. Enligt första stycket ska aktiebolag som inte ingår i en koncern för varje räkenskapsår upprätta och offentliggöra en inkomstskatterapport om vissa närmare angivna förutsättningar är uppfyllda. Även bankaktiebolag och försäkringsaktiebolag avses. Endast bolag som bedriver verksamhet i Sverige och har ett driftställe i minst en annan stat eller skattejurisdiktion än Sverige kan vara rapporteringsskyldiga enligt bestämmelsen. Med skattejurisdiktion avses en stat eller en icke statlig jurisdiktion med skattemässig autonomi i fråga om bolagsskatt (artikel 48a.1 3 i direktivet). Att företaget har ett fast driftställe i en annan stat innebär att det krävs att företaget bedriver verksamhet av viss varaktighet utanför Sverige. Om ett företag är etablerat, har sina fasta driftställen eller varaktiga affärsverksamhet endast i Sverige omfattas det inte av rapporteringsskyldighet (se artikel 48b.2 i direktivet). I andra stycket regleras när ett företags rapporteringsskyldighet inträder respektive upphör. Företagets intäkter ska under vart och ett av de två senaste räkenskapsåren ha uppgått till mer än 8 miljarder kronor för att rapporteringsskyldighet ska inträda. Med räkenskapsår avses detsamma som i 3 kap. bokföringslagen (1999:1078). Med intäkter avses för ett företag som inte ingår i en koncern intäkter från sålda varor och utförda tjänster som ingår i företagets normala verksamhet med avdrag för lämnade rabatter, mervärdesskatt och annan skatt som är direkt knuten till omsättningen. Med intäkter avses alltså detsamma som med nettoomsättning enligt definitionen i 1 kap. 3 § första stycket 3 årsredovisningslagen (1995:1554). När ett företags rapporteringsskyldighet har inträtt kvarstår skyldigheten till dess att intäkterna för företaget under vart och ett av de två senaste räkenskapsåren uppgick till mindre än 8 miljarder kronor. Om företagets intäkter överstiger tröskelvärdet år 1 och 2, blir företaget rapporteringsskyldigt (om övriga villkor också är uppfyllda) första gången för år 2. Om intäkterna understiger tröskelvärdet år 3, är företaget rapporteringsskyldigt även för år 3. Om intäkterna understiger tröskelvärdet både år 3 och 4, finns inte rapporteringsskyldighet för år 4. Om ett företags rapporteringsskyldighet har upphört, krävs det att intäkterna under två räkenskapsår i följd överstiger tröskelvärdet för att rapporteringsskyldighet ska uppstå på nytt. Av tredje stycket framgår att även vissa handelsbolag som inte ingår i en koncern ska upprätta och offentliggöra en inkomstskatterapport om övriga förutsättningar i första och andra styckena är uppfyllda. De handelsbolag som omfattas är endast sådana där samtliga direkta eller genom handelsbolag indirekta delägare är juridiska personer med begränsat ansvar. Det är fråga om samma handelsbolag som omfattas av artikel 1.1 b i redovisningsdirektivet (Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/34/EU av den 26 juni 2013 om årsbokslut, koncernredovisning och rapporter i vissa typer av företag, om ändring av Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/43/EG och om upphävande av rådets direktiv 78/660/EEG och 83/349/EEG). Att det ska vara fråga om direkt eller indirekt ägande innebär att ett handelsbolag där någon av delägarna är ett annat handelsbolag, omfattas av paragrafen om samtliga delägare i detta mellanliggande handelsbolag är juridiska personer med begränsat ansvar. Med juridiska personer med begränsat ansvar avses aktiebolag eller utländska motsvarigheter till aktiebolag, dvs. de företag som omnämns i artikel 1.1 b i) och ii) i redovisningsdirektivet. Andra företagsformer än aktiebolag och handelsbolag, t.ex. ekonomiska föreningar, faller utanför paragrafens tillämpningsområde. Att paragrafen endast är tillämplig på aktiebolag och handelsbolag innebär att det endast är bolag som hör hemma i Sverige som kan vara rapporteringsskyldiga enligt paragrafen. Hur rapporten ska offentliggöras regleras i 19 §. Att den också ska tillgängliggöras på visst sätt regleras i 21 §. Yttersta moderföretag 3 § Ett yttersta moderföretag i en koncern ska för varje räkenskapsår upprätta och offentliggöra en inkomstskatterapport, om 1. moderföretaget är ett aktiebolag eller ett sådant handelsbolag som avses i 2 § tredje stycket, och 2. det i koncernen ingår minst ett företag som hör hemma i en annan stat eller skattejurisdiktion än Sverige, eller har ett fast driftställe i minst en annan stat eller skattejurisdiktion än Sverige. Rapporteringsskyldigheten inträder när koncernens intäkter under vart och ett av de två senaste räkenskapsåren uppgick till mer än 8 miljarder kronor. Skyldigheten kvarstår till dess att intäkterna under vart och ett av de två senaste räkenskapsåren uppgick till mindre än 8 miljarder kronor. Paragrafen reglerar vilka moderföretag som är rapporteringsskyldiga. Paragrafen utformas delvis enligt Lagrådets förslag. Med paragrafen genomförs delvis artikel 48b.1 och 2 i direktivet. Övervägandena finns i avsnitt 4.2. Enligt första stycket ska det yttersta moderföretaget i en koncern upprätta och offentliggöra en inkomstskatterapport. Med moderföretag och koncern avses detsamma som i 1 kap. 4 § årsredovisningslagen (1995:1554). Med det yttersta moderföretaget i en koncern avses det moderföretag som inte kontrolleras av något annat företag som kan omfattas av rapporteringsskyldighet, dvs. som inte har något eget moderföretag som är ett aktiebolag eller ett sådant handelsbolag som avses i 2 § tredje stycket. En förutsättning för rapporteringsskyldighet är enligt första punkten att det yttersta moderföretaget är ett aktiebolag eller ett sådant handelsbolag som avses i 2 § tredje stycket, dvs. ett handelsbolag i vilka samtliga direkta eller genom handelsbolag indirekta delägare är juridiska personer med begränsat ansvar (se kommentaren till den paragrafen). Rapporteringsskyldigheten kan enligt andra punkten omfatta bara en koncern med verksamhet i flera länder. En koncern som har verksamhet endast i Sverige faller utanför paragrafens tillämpningsområde. I fråga om vad som avses med fast driftställe och skattejurisdiktion, se kommentaren till 2 §. I andra stycket regleras när ett yttersta moderföretags rapporteringsskyldighet inträder respektive upphör. Koncernens intäkter ska under vart och ett av de två senaste räkenskapsåren ha uppgått till mer än 8 miljarder kronor för att rapporteringsskyldighet ska inträda. Med koncernens intäkter avses de intäkter som framgår av koncernredovisningen. Om det yttersta moderföretaget tillämpar sådana internationella redovisningsstandarder som antagits med stöd av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1606/2002 av den 19 juli 2002 om tillämpning av internationella redovisningsstandarder, avses samma sak som enligt dessa standarder. Om det yttersta moderföretaget inte tillämpar de nämnda standarderna, avses detsamma som nettoomsättning enligt definitionen i 1 kap. 3 § första stycket 3 årsredovisningslagen (artikel 48a.2). När ett yttersta moderföretags rapporteringsskyldighet har inträtt kvarstår skyldigheten till dess att intäkterna för koncernen under vart och ett av de två senaste räkenskapsåren uppgick till mindre än 8 miljarder kronor. Detta motsvarar vad som gäller för företag som inte ingår i en koncern enligt 2 § andra stycket, se kommentaren till den paragrafen. Hur rapporten ska offentliggöras regleras i 19 §. Att den också ska tillgängliggöras på visst sätt regleras i 21 §. Dotterföretag till yttersta moderföretag som hör hemma utanför EES 4 § Ett dotterföretag ska för varje räkenskapsår upprätta och offentliggöra en inkomstskatterapport, om 1. dotterföretaget är ett aktiebolag eller ett sådant handelsbolag som avses i 2 § tredje stycket, 2. det yttersta moderföretaget i koncernen hör hemma utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES), och 3. dotterföretaget är ett större företag enligt 1 kap. 3 § första stycket 4 andra strecksatsen årsredovisningslagen (1995:1554). Om en inkomstskatterapport redan finns tillgänglig behöver dotterföretaget dock inte upprätta en sådan. Rapporteringsskyldigheten inträder när koncernens intäkter under vart och ett av de två senaste räkenskapsåren uppgick till mer än 8 miljarder kronor. Skyldigheten kvarstår till dess att intäkterna under vart och ett av de två senaste räkenskapsåren uppgick till mindre än 8 miljarder kronor. Paragrafen reglerar vilka dotterföretag som är rapporteringsskyldiga. Paragrafen utformas efter synpunkter från Lagrådet. Med paragrafen genomförs delvis artikel 48b.4 i direktivet. Övervägandena finns i avsnitt 4.2. I första stycket anges att dotterföretaget ska upprätta och offentliggöra en inkomstskatterapport. Med dotterföretag avses detsamma som i 1 kap. 4 § årsredovisningslagen. Som följer av andra stycket räcker det att dotterföretaget offentliggör rapporten om den redan finns tillgänglig. Hur rapporten ska offentliggöras regleras i 19 §. Att den också ska tillgängliggöras på visst sätt regleras i 21 §. Enligt första punkten omfattas endast dotterföretag som är aktiebolag eller ett sådant handelsbolag som avses i 2 § tredje stycket, dvs. ett handelsbolag i vilka samtliga direkta eller genom handelsbolag indirekta delägare är juridiska personer med begränsat ansvar (se kommentaren till den paragrafen). I andra punkten anges att koncernens yttersta moderföretag ska höra hemma utanför EES för att dotterföretaget ska omfattas av paragrafen. I fråga om vad som avses med yttersta moderföretag, se kommentaren till 3 §. Men det handlar i förevarande paragraf alltså om moderföretag som inte omfattas av lagstiftningen i en stat inom EES. Med yttersta moderföretag enligt förevarande paragraf avses företag som har en rättslig form som är jämförbar med de former som förtecknas i bilaga I till redovisningsdirektivet, se artikel 1.1.b ii) i redovisningsdirektivet. Tredje punkten innebär att bara större dotterföretag omfattas av rapporteringsskyldigheten. De dotterföretag som inte uppfyller gränsvärdena i årsredovisningslagen blir alltså inte rapporteringsskyldiga enligt paragrafen. Andra stycket reglerar de fall då dotterföretaget redan har tillgång till en inkomstskatterapport för koncernen. Om det yttersta moderföretaget har upprättat en rapport och tillhandahållit dotterföretaget den behöver dotterföretaget alltså inte upprätta någon egen rapport. Det är i ett sådant fall den rapport som finns tillgänglig som dotterföretaget ska offentliggöra. I tredje stycket regleras när ett dotterföretags rapporteringsskyldighet inträder respektive upphör. Koncernens intäkter ska under vart och ett av de två senaste räkenskapsåren ha uppgått till mer än 8 miljarder kronor för att rapporteringsskyldighet ska inträda. I och med att koncernens intäkter kommer vara i en annan valuta behöver tröskelvärdet räknas om till motsvarande belopp i den nationella valutan där det yttersta moderföretaget hör hemma. Som anges i direktivet ska den växelkurs som gällde den 21 december 2021 då tillämpas, och avrundning ske till närmaste tusental (artikel 48c.9 andra stycket). Med koncernens intäkter avses dess intäkter enligt koncernredovisningen i den mening eller i enlighet med den definition som gäller enligt det regelverk för redovisning som är tillämpligt för koncernen i fråga (artikel 48a.2 b). När ett dotterföretags rapporteringsskyldighet har inträtt kvarstår skyldigheten till dess att intäkterna för koncernen under vart och ett av de två senaste räkenskapsåren uppgick till mindre än 8 miljarder kronor. Detta motsvarar vad som gäller för yttersta moderföretag enligt 3 § andra stycket, se kommentaren till den paragrafen. Av 10 § framgår att ett dotterföretag kan vara rapporteringsskyldigt trots att det inte uppfyller alla krav för rapporteringsskyldighet enligt paragrafen. 5 § Om ett dotterföretag inte får den information som behövs för att kunna upprätta en fullständig inkomstskatterapport av det yttersta moderföretaget, ska dotterföretaget upprätta rapporten med de uppgifter som dotterföretaget har. Dotterföretaget ska i så fall också offentliggöra ett uttalande om att det yttersta moderföretaget inte har lämnat den information som behövs. Paragrafen anger vad rapporteringsskyldigheten innebär för ett dotterföretag när det företaget inte har tillgång till samtliga uppgifter för att kunna upprätta en fullständig inkomstskatterapport. Paragrafen utformas efter synpunkter från Lagrådet. Med paragrafen genomförs delvis artikel 48b.4 i direktivet. Övervägandena finns i avsnitt 4.2. Paragrafen handlar om situationen då dotterföretaget inte får den information som krävs av det yttersta moderföretaget för att kunna upprätta en fullständig inkomstskatterapport. Det förutsätts således att dotterföretaget har begärt att få den information som krävs av moderföretaget. Dotterföretaget ska i så fall upprätta en rapport med de uppgifter som ska vara med i rapporten enligt 12 § och som dotterföretaget har tillgång till. Det framgår av 4 § att dotterföretaget också ska offentliggöra rapporten. Dessutom ska dotterföretaget offentliggöra ett uttalande att det yttersta moderföretaget inte har lämnat den information som behövs. Hur uttalandet ska offentliggöras regleras i 20 §. Att uttalandet ska tillgängliggöras på visst sätt regleras i 22 §. 6 § Ett dotterföretag är inte rapporteringsskyldigt om det yttersta moderföretaget 1. upprättar en inkomstskatterapport och i den anger ett dotterföretag eller en filial som offentliggör rapporten i enlighet med denna lag eller motsvarande bestämmelser i det land inom EES som dotterföretaget eller filialen hör hemma, och 2. tillgängliggör rapporten på sin webbplats i enlighet med det som föreskrivs i 21 §. Paragrafen reglerar när ett dotterföretag är undantaget från rapporteringsskyldighet. Med paragrafen genomförs delvis artikel 48b.6 i direktivet. Övervägandena finns i avsnitt 4.2. Enligt första punkten behöver ett dotterföretag som uppfyller kraven för rapporteringsskyldighet enligt 4 § inte upprätta och offentliggöra en inkomstskatterapport, om det yttersta moderföretaget i koncernen i stället upprättar rapporten och i den pekar ut ett dotterföretag, med namn och registrerat säte, eller en filial, med namn och adress, som hör hemma inom EES som offentliggör rapporten. Ett offentliggörande kan ske i enlighet med denna lag, vilket innebär att dotterföretaget eller filialen ger in rapporten till Bolagsverket, eller på det sätt som föreskrivs i det land där dotterföretaget eller filialen hör hemma. Av andra punkten framgår att det yttersta moderföretaget även ska tillgängliggöra inkomstskatterapporten på sin webbplats för att dotterföretaget ska vara undantaget från rapporteringsskyldigheten. Filialer till företag som hör hemma utanför EES 7 § En filial till ett företag ska för varje räkenskapsår upprätta och offentliggöra en inkomstskatterapport, om 1. företaget motsvarar ett svenskt aktiebolag, och 2. företaget och, om företaget ingår i en koncern, det yttersta moderföretaget hör hemma utanför EES. Om en inkomstskatterapport redan finns tillgänglig behöver filialen dock inte upprätta en sådan. Rapporteringsskyldigheten inträder när företagets eller koncernens intäkter uppgick till mer än 8 miljarder kronor och filialens nettoomsättning uppgick till mer än 80 miljoner kronor, under vart och ett av de två senaste räkenskapsåren. Skyldigheten kvarstår till dess att företagets eller koncernens intäkter uppgick till mindre än 8 miljarder kronor eller filialens nettoomsättning uppgick till mindre än 80 miljoner kronor, under vart och ett av de två senaste räkenskapsåren. Paragrafen reglerar vilka filialer som är rapporteringsskyldiga. Paragrafen utformas efter synpunkter från Lagrådet. Med paragrafen genomförs delvis artikel 48b.5 i direktivet. Övervägandena finns i avsnitt 4.2. Det anges i första stycket att filialen ska upprätta och offentliggöra en inkomstskatterapport. Som följer av andra stycket räcker det att offentliggöra rapporten om den redan finns tillgänglig. Hur rapporten ska offentliggöras regleras i 19 §. Att den ska tillgängliggöras på visst sätt regleras i 21 §. För att en filial ska vara rapporteringsskyldig enligt lagen ska enligt första punkten det företag som bedriver näringsverksamhet genom filialen motsvara ett svenskt aktiebolag. Av andra punkten framgår att företaget också ska höra hemma utanför EES. Om det företaget ingår i en koncern ska även det yttersta moderföretaget höra hemma utanför EES för att filialen ska omfattas. I fråga om vad som avses med yttersta moderföretag, se kommentaren till 3 §. Andra stycket reglerar de fall då filialen redan har tillgång till en inkomstskatterapport. Om företaget som bedriver näringsverksamhet genom filialen eller det yttersta moderföretaget har upprättat en rapport och tillhandahållit filialen den behöver filialen alltså inte upprätta någon egen rapport. Det är i ett sådant fall den rapport som finns tillgänglig som filialen ska offentliggöra. I tredje stycket regleras när en filials rapporteringsskyldighet inträder respektive upphör. Det krävs att företagets eller koncernens intäkter, om företaget ingår i en koncern, uppgick till mer än 8 miljarder kronor samt att filialens nettoomsättning uppgick till mer än 80 miljoner kronor, under två på varandra följande räkenskapsår för att rapporteringsskyldighet ska inträda. Om företaget inte ingår i en koncern är det intäkterna för företaget enligt årsredovisningen som ska överstiga tröskelvärdet för att filialen ska bli rapporteringsskyldig. Med intäkter avses då intäkter i den mening eller i enlighet med den definition som gäller enligt det regelverk för redovisning som är tillämpligt för företaget i fråga (artikel 48a.2 b). Om företaget ingår i en koncern är det i stället koncernens intäkter som ska överstiga tröskelvärdet för att rapporteringsskyldighet för filialen ska inträda. Vilka företag som ingår i koncernen styrs av det tillämpliga regelverket för det yttersta moderföretaget. I fråga om vad som avses med koncernens intäkter, se kommentaren till 4 §. Bara större filialer omfattas av paragrafen. Gränsvärdet avser nettoomsättningen och är detsamma som för större företag enligt 1 kap. 3 § första stycket 4 andra strecksatsen c årsredovisningslagen (1995:1554). I och med att intäkterna enligt årsredovisningen eller koncernredovisningen kommer vara i en annan valuta behöver tröskelvärdet räknas om till motsvarande belopp i den nationella valutan där företaget som bedriver näringsverksamhet genom filialen hör hemma eller det yttersta moderföretaget hör hemma. Den växelkurs som gällde den 21 december 2021 ska då tillämpas, och avrundning ske till närmaste tusental (artikel 48c.9 andra stycket). Vidare anges när rapporteringsskyldigheten för en filial upphör. Om företaget inte ingår i en koncern motsvarar detta vad som gäller för sådana företag enligt 2 §, se kommentaren till den paragrafen. Om företaget som bedriver näringsverksamhet genom filialen ingår i en koncern motsvarar detta vad som gäller för koncerner enligt 3 §, se kommentaren till den paragrafen. Av 10 § framgår att en filial som inte uppfyller kraven för rapporteringsskyldighet enligt paragrafen ändå kan vara rapporteringsskyldig. 8 § Om en filial inte får den information som behövs för att kunna upprätta en fullständig inkomstskatterapport av företaget eller, om företaget ingår i en koncern, det yttersta moderföretaget, ska filialen upprätta rapporten med de uppgifter som filialen har. Filialen ska i så fall också offentliggöra ett uttalande om att företaget eller det yttersta moderföretaget inte har lämnat den information som behövs. Paragrafen anger vad rapporteringsskyldigheten innebär för en filial när filialen inte har tillgång till samtliga uppgifter för att kunna upprätta en fullständig inkomstskatterapport. Paragrafen utformas efter synpunkter från Lagrådet. Med paragrafen genomförs delvis artikel 48b.5 i direktivet. Övervägandena finns i avsnitt 4.2. Bestämmelserna motsvarar det som gäller enligt 5 § när ett dotterföretag inte kan upprätta en fullständig inkomstskatterapport. Jämfört med den paragrafen är det företaget som bedriver näringsverksamhet genom filialen, om det företaget inte ingår i en koncern, som förutsätts ha fått en begäran om att lämna information för att en fullständig rapport ska kunna upprättas. Se vidare kommentaren till 5 §. 9 § En filial är inte rapporteringsskyldig om företaget som bedriver näringsverksamhet genom filialen gör det som anges i 6 § 1 och 2. Om företaget ingår i en koncern är filialen inte heller rapporteringsskyldig om det yttersta moderföretaget gör det som anges i 6 § 1 och 2. En filial är inte rapporteringsskyldig, om företaget som bedriver näringsverksamhet genom filialen ingår i en koncern och det i koncernen även ingår ett sådant dotterföretag som avses i 4 § eller ett motsvarande utländskt dotterföretag som hör hemma inom EES. Paragrafen reglerar när en filial är undantagen från rapporteringsskyldighet. Paragrafen utformas efter synpunkter från Lagrådet. Med paragrafen genomförs delvis artikel 48b.5 och 6 i direktivet. Övervägandena finns i avsnitt 4.2. Enligt första stycket är en filial undantagen från rapporteringsskyldighet enligt samma förutsättningar som gäller för ett dotterföretag enligt 6 §. Jämfört med den paragrafen är det företaget som bedriver näringsverksamhet genom filialen, om det företaget inte ingår i en koncern, som ska upprätta och tillgängliggöra en inkomstskatterapport samt peka ut en filial som offentliggör rapporten. Se vidare kommentaren till 6 §. Enligt andra stycket är en filial även undantagen från rapporteringsskyldighet om företaget som bedriver näringsverksamhet genom filialen ingår i en koncern och det i den även ingår ett rapporteringsskyldigt dotterföretag som hör hemma inom EES. Dotterföretaget kan omfattas av bestämmelserna i denna lag och alltså höra hemma i Sverige. Dotterföretaget kan också höra hemma i en annan stat inom EES. Med utländskt dotterföretag avses ett dotterföretag i enlighet med den definition av dotterföretag som gäller i den stat där företaget hör hemma. Om dotterföretaget hör hemma inom EES, men inte i Sverige, ska det uppfylla de krav för rapporteringsskyldighet enligt den statens lagstiftning som motsvarar de villkor som ställs upp i 4 §. Dotterföretag och filialer vars syfte är att kringgå rapporteringsskyldighet 10 § Ett dotterföretag eller en filial som inte uppfyller förutsättningarna för rapporteringsskyldighet enligt 4 eller 7 § enbart i syfte att kringgå denna skyldighet ska ändå upprätta och offentliggöra en inkomstskatterapport. Paragrafen innehåller en särskild bestämmelse om rapporteringsskyldighet för att förhindra att lagen kringgås. Med paragrafen genomförs artikel 48b.7 i direktivet. Övervägandena finns i avsnitt 4.2. Om någon av förutsättningarna för att ett dotterföretag enligt 4 § eller en filial enligt 7 § ska vara rapporteringsskyldig inte är uppfylld, kan dotterföretaget eller filialen ändå vara rapporteringsskyldig enligt förevarande paragraf. Så är fallet om den enda anledningen till att förutsättningen inte är uppfylld har varit att kringgå rapporteringsskyldigheten. Så skulle exempelvis kunna vara fallet om ett moderföretag som hör hemma utanför EES etablerar flera mindre dotterföretag, som inte når upp till gränsvärdena för större företag enligt 4 § första stycket 3, i stället för att etablera ett större dotterföretag som når upp till gränsvärdena. Om det enda syftet med att dela upp verksamheten i koncernen på detta sätt är att undgå rapporteringsskyldighet blir ett sådant dotterföretag ändå rapporteringsskyldigt. Undantag från skyldigheten att rapportera för vissa kreditinstitut, värdepappersbolag och finansiella holdingföretag 11 § Ett företag som inte ingår i en koncern eller ett yttersta moderföretag i en koncern är inte skyldigt att upprätta och offentliggöra en inkomstskatterapport om företaget eller ett företag i samma koncern i stället offentliggör en rapport i enlighet med artikel 89 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU av den 26 juni 2013 om behörighet att utöva verksamhet i kreditinstitut och om tillsyn av kreditinstitut och värdepappersföretag, om ändring av direktiv 2002/87/EG och om upphävande av direktiv 2006/48/EG och 2006/49/EG, i den ursprungliga lydelsen, som innefattar information om all verksamhet i företaget och, när det gäller ett yttersta moderföretag, all verksamhet i samtliga företag som omfattas av koncernredovisningen. I paragrafen finns ett undantag från rapporteringsskyldighet enligt lagen när en rapport enligt kapitaltäckningsdirektivet offentliggörs. Med paragrafen genomförs artikel 48b.3 i direktivet. Övervägandena finns i avsnitt 4.2. Av paragrafen framgår att ett företag som annars är rapporteringsskyldigt enligt 2, 3, 4 eller 7 § inte behöver upprätta och offentliggöra en inkomstskatterapport om det offentliggör en rapport i enlighet med artikel 89 i kapitaltäckningsdirektivet. Om ett yttersta moderföretag är rapporteringsskyldigt undantas det också om ett företag inom samma koncern offentliggör en sådan rapport. Med koncern avses detsamma som i 1 kap. 4 § årsredovisningslagen (1995:1554). Hänvisningen är utformad så att den avser kapitaltäckningsdirektivet i en viss angiven lydelse, en s.k. statisk hänvisning. Artikel 89 har genomförts i svensk rätt genom Finansinspektionens föreskrifter och allmänna råd om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag (FFFS 2008:25) (5 kap. 25 § och 7 kap. 4 §). Av föreskrifterna framgår att de är tillämpliga på kreditinstitut, värdepappersbolag och finansiella holdingföretag (1 kap. 1 §). Det är alltså dessa företag som kan offentliggöra en sådan rapport som medför att undantaget blir tillämpligt. Rapporten ska avse all verksamhet som bedrivs i företaget, om företaget inte ingår i en koncern. För ett yttersta moderföretag ska rapporten avse all verksamhet som omfattas av koncernredovisningen. Med koncernredovisning menas de finansiella rapporter som upprättas av ett moderföretag i en koncern, i vilka tillgångar, skulder, aktiekapital, inkomster och utgifter redovisas som för en enda ekonomisk enhet (artikel 48a.1 2). Svenska regler om koncernredovisning återfinns i 7 kap. årsredovisningslagen. Inkomstskatterapportens innehåll 12 § En inkomstskatterapport ska innehålla uppgifter om 1. namnet på företaget som upprättar rapporten och, för det fall rapporten upprättas av ett dotterföretag eller en filial och det företag som bedriver näringsverksamhet genom filialen ingår i en koncern, namnet på det yttersta moderföretaget, 2. det räkenskapsår som rapporten avser, 3. den valuta som beloppen i rapporten anges i, 4. för det fall rapporten avser en koncern, de företag som ingår i koncernen och hör hemma inom EES eller i en skattejurisdiktion som är upptagen i Europeiska unionens reviderade förteckning över icke samarbetsvilliga jurisdiktioner på skatteområdet, 5. en kort beskrivning av den typ av verksamhet som företaget eller koncernen bedriver, 6. antalet anställda, 7. intäkterna, 8. vinsten eller förlusten före inkomstskatt, 9. årets ackumulerade inkomstskatt, 10. betald inkomstskatt, och 11. ackumulerade vinstmedel. I paragrafen anges vad en inkomstskatterapport ska innehålla. Med paragrafen genomförs delvis artikel 48c.1 och 2 i direktivet. Övervägandena finns i avsnitt 4.2. Av första punkten framgår att namnet på företaget som upprättar inkomstskatterapporten ska anges. Avseende dotterföretag ska även namnet på det yttersta moderföretaget anges. Detsamma gäller för filialer när företaget som bedriver näringsverksamhet genom filialen ingår i en koncern. Enligt andra och tredje punkterna ska anges det räkenskapsår som inkomstskatterapporten avser och vilken valuta som beloppen anges i. Vilken valuta som ska användas i rapporten regleras i 16 §. Den fjärde punkten gäller bara koncerner. Inkomstskatterapporten ska då innehålla en förteckning över samtliga dotterföretag som omfattas av koncernredovisningen det relevanta räkenskapsåret och som hör hemma i EES eller i en jurisdiktion som finns omnämnd i bilaga I och II till rådets slutsatser om EU:s reviderade förteckning över icke samarbetsvilliga jurisdiktioner på skatteområdet. Hänvisningen till förteckningen avser förteckningen i dess vid varje tidpunkt gällande lydelse, en s.k. dynamisk hänvisning. Den aktuella förteckningen finns tillgänglig på Europeiska rådets webbplats. Av femte punkten framgår att inkomstskatterapporten ska innehålla en kortfattad beskrivning av vilken slags verksamhet som bedrivs, t.ex. om det rör sig om tillverkning, försäljning eller finansiella tjänster. I sjätte punkten avses antalet anställda i s.k. heltidsekvivalenter, jfr 8 kap. 53 a § andra stycket 2 aktiebolagslagen (2005:551). Av sjunde punkten framgår att intäkterna ska anges. Till skillnad från de intäkter som avgör om ett företag är rapporteringsskyldigt eller inte enligt 2-4 och 7 §§ finns i direktivet närmare anvisningar om hur intäkterna som ska redovisas i rapporten ska beräknas. Intäkterna kan beräknas på två olika sätt. Enligt den första metoden summeras nettoomsättningen, övriga rörelseintäkter, intäkter från ägarintressen med undantag av utdelningar från företag i samma koncern, intäkter från övriga värdepapper och fordringar som utgör anläggningstillgångar, samt övriga ränteintäkter och liknande intäkter (artikel 48c.2 d i). De nämnda posterna återfinns i punkterna 1, 4 och 12-15 i bilaga 2 och i punkterna 1, 6 och 9-12 i bilaga 3 till årsredovisningslagen (1995:1554). Samma poster finns i bilaga V och VI i redovisningsdirektivet. Den andra metoden som intäkterna får beräknas på är enligt det tillämpliga regelverk som ligger till grund för upprättandet av företagets års- eller koncernredovisning, exklusive värdejusteringar och utdelningar från företag i samma koncern (artikel 48c.2 d ii). I intäkterna ingår transaktioner med närstående parter (artikel 48c.2 andra stycket). Närstående har samma betydelse som i de internationella redovisningsstandarder som antagits i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1606/2002 av den 19 juli 2002 om tillämpning av internationella redovisningsstandarder (artikel 2.3 i redovisningsdirektivet). Enligt åttonde punkten ska vinsten eller förlusten före inkomstskatt anges. Enligt nionde punkten ska årets ackumulerade inkomstskatt under det aktuella räkenskapsåret anges. Närmare anvisningar om hur årets ackumulerade inkomstskatt ska beräknas finns i direktivet. Den ska beräknas som den aktuella skattekostnaden medtagen i beskattningsbar vinst eller förlust för räkenskapsåret per företag och filial i den berörda skattejurisdiktionen (artikel 48c.2 f). Att det är årets inkomstskatt som ska anges innebär att det inte nödvändigtvis handlar om den bokförda skattekostnaden. Årets ackumulerade inkomstskatt ska endast avse affärshändelser under det aktuella redovisningsåret i företaget och ska inte omfatta uppskjutna skatter eller avsättningar för osäkra skatteskulder (artikel 48c.2 tredje stycket). I enlighet med tionde punkten ska inkomstskatt som har betalats enligt den s.k. kontantmetoden anges. Närmare anvisningar om hur denna inkomstskatt ska beräknas finns i direktivet. Den ska beräknas som den inkomstskatt som har betalats för det aktuella räkenskapsåret per företag och filial i respektive skattejurisdiktion (artikel 48c.2 g). Uppgiften ska omfatta källskatter som betalats av andra företag för betalningar till företag och filialer inom koncernen (artikel 48c.2 fjärde stycket). Om företag A med hemvist i skattejurisdiktion A uppbär räntor i skattejurisdiktion B, ska källskatten i skattejurisdiktion B följaktligen rapporteras av företag A. Slutligen framgår det av elfte punkten att ackumulerade vinstmedel vid räkenskapsårets slut ska anges. Närmare anvisningar om hur ackumulerade vinstmedel ska beräknas finns i direktivet. Med ackumulerade vinstmedel avses summan av vinster från tidigare räkenskapsår och det aktuella räkenskapsåret för vilka det ännu inte beslutats om utdelning. När det gäller filialer ska den ackumulerade vinsten avse det företag som bedriver näringsverksamhet genom filialen (artikel 48c.2 femte stycket). Uppgifterna ska fyllas i rapporten enligt den mall och i de elektroniska rapporteringsformat som EU-kommissionen bestämmer, se 17 §. 13 § Inkomstskatterapporten ska avse all verksamhet som 1. bedrivs i företaget, om det är ett företag som inte ingår i en koncern som är rapporteringsskyldigt, 2. ingår i koncernredovisningen, om det är ett yttersta moderföretag eller ett dotterföretag som är rapporteringsskyldigt, och 3. bedrivs i företaget som bedriver näringsverksamhet genom filialen eller, om företaget ingår i en koncern, ingår i koncernredovisningen, om det är en filial som är rapporteringsskyldig. Paragrafen reglerar vilken verksamhet redovisningen i en inkomstskatterapport ska avse. Med paragrafen genomförs delvis artikel 48c.1 i direktivet. Övervägandena finns i avsnitt 4.2. Av paragrafen framgår vilka verksamheter som inkomstskatterapporten ska avse. För ett företag som inte ingår i en koncern ska rapporten avse all verksamhet som bedrivs i företaget. För yttersta moderföretag och dotterföretag ska rapporten avse samtliga verksamheter i alla företag som ingår i koncernredovisningen. För en filial ska rapporten avse samtliga verksamheter i företaget som bedriver näringsverksamhet genom filialen eller, om företaget ingår i en koncern, samtliga verksamheter i alla koncernföretag som ingår i koncernredovisningen. De uppgifter som enligt 12 § ska ingå i rapporten, t.ex. vad gäller intäkter och betald inkomstskatt, ska alltså beräknas utifrån all verksamhet. 14 § Uppgifterna i inkomstskatterapporten får redovisas enligt anvisningarna i avsnitt III delarna B och C i bilaga III till rådets direktiv 2011/16/EU av den 15 februari 2011 om administrativt samarbete i fråga om beskattning och om upphävande av direktiv 77/799/EEG, i lydelsen enligt rådets direktiv (EU) 2016/881 av den 25 maj 2016 om ändring av direktiv 2011/16/EU vad gäller obligatoriskt automatiskt utbyte av upplysningar i fråga om beskattning. Det ska anges i inkomstskatterapporten om den har upprättats med tillämpning av första stycket. Paragrafen ger företagen möjlighet att redovisa uppgifter på samma sätt som motsvarande uppgifter i en s.k. land-för-land-rapport. Med paragrafen genomförs artikel 48c.3 och 10 i direktivet. Övervägandena finns i avsnitt 4.2. Av första stycket framgår att ett företag får redovisa de uppgifter som avses i 12 § enligt de beräkningsgrunder som framgår av vissa avsnitt i en bilaga till direktivet om administrativt samarbete i fråga om beskattning. Hänvisningen är utformad så att den avser direktivet i en viss angiven lydelse, en s.k. statisk hänvisning. Direktivet har genomförts i svensk rätt genom 33 a kap. skatteförfarandelagen (2011:1244), som ålägger vissa företag att upprätta en land-för-land-rapport. I bilagan finns allmänna anvisningar och särskilda instruktioner för hur land-för-land-rapporten ska fyllas i. Företaget har alltså möjlighet att använda samma uppgifter i inkomstskatterapporten som används i land-för-land-rapporten. Om ett företag väljer att inte följa de anvisningar som framgår av bilagan till direktivet om administrativt samarbete i fråga om beskattning, ska uppgifterna i inkomstskatterapporten redovisas enligt de anvisningar som ges i kommentaren till 12 §. Av andra stycket framgår att det i inkomstskatterapporten ska anges om uppgifterna har redovisats enligt vad som gäller för en land-för-land-rapport. 15 § Uppgifterna i inkomstskatterapporten ska redovisas 1. för var och en av staterna i EES, 2. för var och en av de skattejurisdiktioner som den 1 mars det räkenskapsår för vilket rapporten upprättas var angivna i bilaga I i den förteckning som avses i 12 § 4, 3. för var och en av de skattejurisdiktioner som den 1 mars det räkenskapsår för vilket rapporten upprättas och den 1 mars föregående räkenskapsår var angivna i bilaga II i den förteckning som avses i 12 § 4, och 4. i samlad form för de skattejurisdiktioner som inte omfattas av 1-3. Uppgifter om en viss verksamhet får inte hänföras till fler än en medlemsstat eller en skattejurisdiktion. Paragrafen reglerar hur uppgifterna i en inkomstskatterapport ska redovisas. Med paragrafen genomförs artikel 48c.5 i direktivet. Övervägandena finns i avsnitt 4.2. Enligt första stycket första punkten ska uppgifterna redovisas separat för varje medlemsstat i EES. Om en medlemsstat omfattar flera skattejurisdiktioner ska uppgifterna läggas samman på medlemsstatsnivå. Enligt andra och tredje punkterna ska uppgifterna redovisas separat för vissa jurisdiktioner som anges i bilagorna I och II till rådets slutsatser om EU:s reviderade förteckning över icke samarbetsvilliga jurisdiktioner på skatteområdet. I fjärde punkten anges att uppgifterna ska redovisas i samlad form för övriga skattejurisdiktioner. De uppgifter som inkomstskatterapporten enligt 12 § ska innehålla ska hänföras till varje skattejurisdiktion på grundval av verksamhetsställe, förekomsten av ett fast driftställe eller en varaktig affärsverksamhet som, mot bakgrund av verksamheten i koncernen eller det företag som inte ingår i en koncern, kan vara inkomstskattepliktiga i den skattejurisdiktionen. Om verksamheten i flera företag inom en koncern kan vara inkomstskattepliktiga inom en skattejurisdiktion, ska uppgifterna som rör den skattejurisdiktionen utgöra de samlade uppgifterna avseende sådan verksamhet i varje företag inom koncernen, inbegripet dess filialer, i den skattejurisdiktionen. Av andra stycket framgår att uppgifter om en viss verksamhet inte får hänföras till fler än en medlemsstat eller en skattejurisdiktion. 16 § I inkomstskatterapporten ska beloppen anges i samma valuta som används i årsredovisningen eller, om företaget ingår i en koncern, i koncernredovisningen. Om ett dotterföretag upprättar rapporten enligt 5 § får beloppen i inkomstskatterapporten anges i samma valuta som dotterföretaget använder i årsredovisningen. Paragrafen reglerar vilken valuta som beloppen i inkomstskatterapporten ska anges i. Med paragrafen genomförs artikel 48c.8 i direktivet. Övervägandena finns i avsnitt 4.2. Av första stycket framgår att samma valuta som används i årsredovisningen ska användas i inkomstskatterapporten om ett företag som inte ingår i en koncern upprättar en rapport. Detsamma gäller om en filial upprättar en rapport och det företag som bedriver näringsverksamhet genom filialen inte ingår i en koncern. För ett yttersta moderföretag, ett dotterföretag eller en filial, om företaget som bedriver näringsverksamhet genom filialen ingår i en koncern, är det den valuta som anges i koncernredovisningen som ska användas. Enligt andra stycket får ett dotterföretag som upprättar en inkomstskatterapport använda samma valuta som i dess årsredovisning, för det fall dotterföretaget inte har fått den information som behövs av det yttersta moderföretaget för att upprätta en fullständig rapport och dotterföretaget upprättar en rapport med de uppgifter som dotterföretaget har. 17 § Inkomstskatterapporten ska upprättas med användning av det formulär och i de elektroniska format som Europeiska kommissionen har fastställt. I paragrafen regleras hur inkomstskatterapporten ska upprättas. Med paragrafen genomförs artikel 48c.4 i direktivet. Övervägandena finns i avsnitt 4.2. Paragrafen anger att inkomstskatterapporten ska upprättas med användning av det formulär och i de elektroniska rapporteringsformat som EU-kommissionen har fastställt. Det formulär och de elektroniska format som avses är de som kommissionen enligt artikel 48c.4 i direktivet är skyldig att fastställa i genomförandeakter. Tillfälligt utelämnande av uppgifter från inkomstskatterapporten 18 § Ett företag får utelämna en uppgift från en inkomstskatterapport, om offentliggörandet av uppgiften skulle skada marknadspositionen allvarligt för de företag som rapporten avser. Företaget ska i rapporten ange att uppgiften utelämnas och ange skälen för att den utelämnas. En uppgift som rör sådana skattejurisdiktioner som finns angivna i den förteckning som avses i 12 § 4 får dock inte utelämnas. En uppgift som har utelämnats ska offentliggöras i en annan inkomstskatterapport senast fem år efter det att utelämnandet gjordes. Av paragrafen framgår att ett företag tillfälligt får utelämna uppgifter i inkomstskatterapporten. Med paragrafen genomförs artikel 48c.6 i direktivet. Övervägandena finns i avsnitt 4.2. I första stycket anges när en eller flera uppgifter som inkomstskatterapporten ska innehålla enligt 12 § får utelämnas. Förutsättningen för att en uppgift ska få utelämnas är att offentliggörandet av uppgiften allvarligt skulle skada marknadspositionen för de företag som rapporten avser. Ett exempel på när offentliggörandet av inkomstskatteuppgifter om en koncerns multinationella verksamhet skulle kunna skada marknadspositionen är om koncernen är i en känslig etablerings- eller tillväxtfas. Det kan tänkas att konkurrenter då skulle kunna dra slutsatser om koncernens strategi, vilket företaget kan ha befogad anledning att hemlighålla. Varje utelämnande ska tydligt anges i inkomstskatterapporten och följas av en motiverad förklaring till varför utlämnandet sker. Enligt andra stycket får dock uppgifter om förhållanden som avser vissa icke samarbetsvilliga skattejurisdiktioner aldrig utelämnas med stöd av första stycket. I tredje stycket anges att de utelämnade uppgifterna ska offentliggöras i en annan inkomstskatterapport. Det måste ske senast fem år efter att utelämnandet gjordes. Inkomstskatterapportens offentliggörande 19 § En inkomstskatterapport ska offentliggöras genom att den lämnas in till Bolagsverket senast ett år efter räkenskapsårets utgång. Rapporten ska vara på svenska och i form av en bestyrkt kopia eller ett elektroniskt original. Bolagsverket ska registrera inkomstskatterapporten i det register som företaget i fråga är registrerat i. Registreringen ska vara på svenska. Om det företag som registreringen avser begär det, ska registreringen dessutom göras på ett annat officiellt språk inom Europeiska unionen eller på norska eller isländska. Paragrafen reglerar hur och när en inkomstskatterapport ska offentliggöras. Med paragrafen genomförs delvis artikel 48d.1 i direktivet. Övervägandena finns i avsnitt 4.2. Av första stycket framgår att ett företags skyldighet att offentliggöra inkomstskatterapporten ska ske genom att ge in den till Bolagsverket. Rapporten ska vara avfattad på svenska. Den kan ges in som en elektronisk version eller en på sedvanligt sätt bestyrkt papperskopia. Enligt andra stycket ska inkomstskatterapporten registreras i det tillämpliga registret för det företag som har offentliggjort rapporten. Som huvudregel är det för aktiebolag aktiebolagsregistret, för handelsbolag handelsregistret och för filialer filialregistret. Därmed blir rapporten lätt tillgänglig för den som vill ta del av den. Enligt tredje stycket ska registreringen ske på svenska och, om företaget begär det, på ett annat språk inom EU eller på norska eller isländska. Detta överensstämmer med det som gäller för en rapport om betalningar till myndigheter enligt 8 § andra stycket lagen (2015:812) om rapportering av betalningar till myndigheter. 20 § Ett uttalande om att ett yttersta moderföretag eller ett företag som bedriver näringsverksamhet genom en filial inte har lämnat den information som behövs för att en fullständig inkomstskatterapport ska kunna upprättas ska offentliggöras inom samma tid och på samma sätt som en inkomstskatterapport. I paragrafen regleras hur ett uttalande om att det i inkomstskatterapporten saknas viss information ska offentliggöras. Med paragrafen genomförs delvis artikel 48d.1 i direktivet. Övervägandena finns i avsnitt 4.2. Ett uttalande enligt 5 eller 8 § om bristande information ska enligt paragrafen offentliggöras på samma sätt som en inkomstskatterapport. Det innebär att uttalandet ska ges in till Bolagsverket och registreras i det register som är tillämpligt för det dotterföretag eller den filial som har offentliggjort uttalandet, se vidare 19 § och kommentaren till den paragrafen. Inkomstskatterapporten ska hållas tillgänglig 21 § En inkomstskatterapport ska senast ett år efter räkenskapsårets utgång kostnadsfritt hållas tillgänglig för allmänheten på minst ett av Europeiska unionens officiella språk eller på norska eller isländska, på webbplatsen för 1. företaget som har upprättat rapporten, om företaget är rapporteringsskyldigt enligt 2 eller 3 §, 2. dotterföretaget eller ett företag som ingår i samma koncern, om dotterföretaget är rapporteringsskyldigt enligt 4 §, eller 3. filialen, det företag som bedriver näringsverksamhet genom filialen eller ett företag som ingår i samma koncern, om filialen är rapporteringsskyldig enligt 7 §. Inkomstskatterapporten ska hållas tillgänglig under minst fem år. Paragrafen reglerar hur en inkomstskatterapport ska göras tillgänglig på internet och när det ska ske. Paragrafen utformas efter synpunkter från Lagrådet. Med paragrafen genomförs delvis artikel 48d.2 och 4 i direktivet. Övervägandena finns i avsnitt 4.2. I paragrafens första stycke anges att inkomstskatterapporten ska tillgängliggöras senast ett år efter räkenskapsårets utgång genom att publiceras på webbplatsen för det företag som har upprättat rapporten eller, i vissa fall, på webbplatsen för ett företag som ingår i koncernen. När det gäller filialer kan rapporten även tillgängliggöras på webbplatsen för det företag som bedriver näringsverksamhet genom filialen. Företaget som ansvarar för att offentliggöra inkomstskatterapporten ansvarar också för att den tillgängliggörs. Det ska vara gratis att ta del av inkomstskatterapporten. Den ska vara skriven på minst ett av EU:s officiella språk eller på norska eller isländska. Av andra stycket framgår att en rapport under minst fem år ska hållas tillgänglig på den webbplats som avses i första stycket. 22 § Ett uttalande om att ett yttersta moderföretag eller ett företag som bedriver näringsverksamhet genom en filial inte har lämnat den information som behövs för att en fullständig inkomstskatterapport ska kunna upprättas ska hållas tillgängligt inom och under samma tid och på samma sätt som en inkomstskatterapport. I paragrafen finns bestämmelser om att ett uttalande om bristande information ska hållas tillgängligt. Med paragrafen genomförs delvis artikel 48d.2 och 4 i direktivet. Övervägandena finns i avsnitt 4.2. Ett uttalande enligt 5 eller 8 § om bristande information ska enligt paragrafen tillgängliggöras på samma sätt som inkomstskatterapporten. Det innebär att uttalandet senast ett år efter räkenskapsårets utgång publiceras på dotterföretagets eller filialens webbplats. Det kan också publiceras på webbplatsen för ett företag i samma koncern eller webbplatsen för det företag som bedriver näringsverksamhet genom filialen. Vidare ska uttalandet vara tillgängligt på webbplatsen under minst fem år. Vite 23 § Om ett företag inte ger in en inkomstskatterapport enligt denna lag, får Bolagsverket förelägga den som ensam eller tillsammans med någon annan är skyldig att ge in rapporten att fullgöra sin skyldighet. Detsamma gäller om ett företag inte ger in ett uttalande som avses i 5 eller 8 §. Föreläggandet får förenas med vite. Frågor om utdömande av vite prövas av Bolagsverket. Paragrafen innehåller bestämmelser om vite. Med paragrafen genomförs delvis artikel 51 i redovisningsdirektivet i fråga om sanktioner vid överträdelser av artiklarna 48b-48d i direktivet. Övervägandena finns i avsnitt 4.2. Första stycket innebär att Bolagsverket har möjlighet att förelägga företrädaren för ett rapporteringsskyldigt företag eller en rapporteringsskyldig filial att ge in en inkomstskatterapport, eller ett uttalande om bristande information. Föreläggandet ska alltså inte riktas mot företaget som sådant utan mot dess företrädare, t.ex. den verkställande direktören. Enligt andra stycket får föreläggandet förenas med vite. Av tredje stycket framgår att om föreläggandet inte följs, kan Bolagsverket förplikta den person mot vilket föreläggandet har riktats att betala vitet. I den situationen tillämpas 9 § lagen (1985:206) om viten. Det innebär bl.a. att vitet inte ska dömas ut om ändamålet med vitet har förlorat sin betydelse och att vitet får jämkas om det finns särskilda skäl. Paragrafen är utformad i nära anslutning till 8 kap. 13 § årsredovisningslagen (1995:1554) och 11 § lagen (2015:812) om rapportering av betalningar till myndigheter, som ger Bolagsverket möjlighet att vitesförelägga styrelseledamöter och verkställande direktör i företag som dröjer med att ge in årsredovisningen respektive en rapport om betalningar till myndigheter till verket. Överklagande 24 § Bolagsverkets beslut enligt 19 § andra stycket, 20 och 23 §§ får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Överklagandet ska ges in till Bolagsverket inom två månader från dagen för beslutet. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Paragrafen innehåller bestämmelser om överklagande. Med paragrafen genomförs delvis artikel 51 i redovisningsdirektivet i fråga om sanktioner vid överträdelser av artiklarna 48b-48d i direktivet. Övervägandena finns i avsnitt 4.2. Enligt första stycket får Bolagsverkets beslut enligt vissa bestämmelser i lagen överklagas till allmän förvaltningsdomstol. De beslut som kan överklagas är Bolagsverkets beslut om att registrera eller att inte registrera en inkomstskatterapport (19 § andra stycket) eller ett uttalande om att ett yttersta moderföretag eller ett företag som bedriver näringsverksamhet genom en filial inte har lämnat den information som behövs för att en fullständig inkomstskatterapport ska kunna upprättas (20 §) samt beslut om vitesföreläggande och utdömande av vite (23 §). Överklagandetiden är två månader. Tiden löper från tidpunkten för meddelandet av Bolagsverkets beslut och förutsätter alltså inte att beslutet har delgetts den som beslutet gäller. Enligt andra stycket krävs prövningstillstånd vid överklagande till kammarrätten. Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser 1. Denna lag träder i kraft den 22 juni 2023. 2. Lagen tillämpas första gången för det räkenskapsår som inleds närmast efter den 31 maj 2024. Övervägandena finns i avsnitt 5. Enligt första punkten träder lagen i kraft den 22 juni 2023. Enligt andra punkten tillämpas lagen första gången för det räkenskapsår som inleds närmast efter den 31 maj 2024. För ett rapporteringsskyldigt företag med kalenderår som räkenskapsår måste alltså den första inkomstskatterapporten, som ska avse 2025, offentliggöras senast den 31 december 2026. 7.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1992:160) om utländska filialer m.m. Bokföring och revision 14 § För filialens revision gäller, utöver 12 och 13 §§, i tillämpliga delar detsamma som för ett svenskt företag av motsvarande slag. Revisionsberättelsen för filialen behöver dock inte innehålla något uttalande om inkomstskatterapportering enligt 30 a § revisionslagen (1999:1079) eller 9 kap. 34 a § aktiebolagslagen (2005:551). Paragrafen innehåller bestämmelser om revision av en filial. Övervägandena finns i avsnitt 4.3. I andra stycket, som är nytt, anges att revisionsberättelsen för en filial inte behöver innehålla ett sådant uttalande om inkomstskatterapportering som enligt aktiebolagslagen och revisionslagen ska göras i revisionsberättelsen för ett aktiebolag eller handelsbolag. Undantaget från kravet på uttalande gäller oavsett om filialen är rapporteringsskyldig enligt den föreslagna lagen om offentliggörande av vissa stora företags inkomstskatterapporter eller inte. 7.3 Förslaget till lag om ändring i revisionslagen (1999:1079) Revisionsberättelsen 30 a § Revisionsberättelsen för ett handelsbolag ska innehålla ett uttalande om huruvida bolaget med avseende på det föregående räkenskapsåret var skyldigt att offentliggöra en sådan inkomstskatterapport som avses i lagen (2023:000) om offentliggörande av vissa stora företags inkomstskatterapporter. Om en sådan skyldighet fanns, ska det av uttalandet även framgå om bolaget har offentliggjort rapporten enligt den lagen. Revisionsberättelsen behöver dock inte innehålla ett sådant uttalande om handelsbolaget är ett mindre företag enligt 1 kap. 3 § första stycket 5 årsredovisningslagen (1995:1554). Paragrafen, som är ny, reglerar när ett uttalande om inkomstskatterapportering ska göras i revisionsberättelsen. Med paragrafen genomförs delvis artikel 48f i direktivet. Övervägandena finns i avsnitt 4.3. Av första stycket framgår att revisorn i ett handelsbolag ska göra ett uttalande i revisionsberättelsen om huruvida bolaget var skyldigt att offentliggöra en inkomstskatterapport eller inte. Motsvarande krav för aktiebolag finns i 9 kap. 34 a § aktiebolagslagen (2005:551). En granskning av inkomstskatterapportens innehåll krävs inte, men däremot måste revisorn gå igenom rapporten i sådan omfattning att han eller hon kan konstatera att det är en inkomstskatterapport i egentlig mening. Inte heller behöver revisorn kontrollera om företaget har tillgängliggjort rapporten enligt 21 § lagen om offentliggörande av vissa stora företags inkomstskatterapporter. Den närmare innebörden av revisorns kontroll får avgöras inom ramen för god revisionssed. Av andra stycket följer att kravet på uttalandet enligt första stycket bara gäller för handelsbolag som är större företag enligt definitionen av sådana företag i årsredovisningslagen. 31 § Utöver vad som följer av 28-30 a §§ får en revisor i revisionsberättelsen lämna sådana upplysningar som han eller hon anser att tredje man bör få kännedom om. Om årsredovisningen innehåller uppgifter som har betydelse för upplysningarna, ska revisorn hänvisa till uppgifterna. Paragrafen reglerar när en revisor får lämna vissa upplysningar i revisionsberättelsen. I paragrafen görs en följdändring med anledning av att 30 a § införs. 7.4 Förslaget till lag om ändring i aktiebolagslagen (2005:551) 9 kap. Revision Revisionsberättelsen 34 a § Revisionsberättelsen ska innehålla ett uttalande om huruvida bolaget med avseende på det föregående räkenskapsåret var skyldigt att offentliggöra en sådan inkomstskatterapport som avses i lagen (2023:000) om offentliggörande av vissa stora företags inkomstskatterapporter. Om en sådan skyldighet fanns, ska det av uttalandet även framgå om bolaget har offentliggjort rapporten enligt den lagen. Revisionsberättelsen behöver dock inte innehålla ett sådant uttalande om bolaget är ett mindre företag enligt 1 kap. 3 § första stycket 5 årsredovisningslagen (1995:1554). Paragrafen, som är ny, reglerar när ett uttalande om inkomstskatterapportering ska göras i revisionsberättelsen. Med paragrafen genomförs delvis artikel 48f i direktivet. Övervägandena finns i avsnitt 4.3. I första stycket anges att revisorn ska göra ett uttalande i revisionsberättelsen om huruvida bolaget var skyldigt att offentliggöra en inkomstskatterapport eller inte. Om bolaget var rapporteringsskyldigt ska revisorn även ange om bolaget har offentliggjort inkomstskatterapporten. Revisorns granskning av inkomstskatterapporten ska ske på i allt väsentligt samma sätt som granskningen av om en bolagsstyrningsrapport eller hållbarhetsrapport har upprättats eller inte. En granskning av inkomstskatterapportens innehåll krävs således inte, men däremot måste revisorn gå igenom rapporten i sådan omfattning att han eller hon kan konstatera att det är en inkomstskatterapport i egentlig mening. Inte heller behöver revisorn kontrollera om företaget har tillgängliggjort rapporten enligt 21 § lagen om offentliggörande av vissa stora företags inkomstskatterapporter. Den närmare innebörden av revisorns kontroll får avgöras inom ramen för god revisionssed. Av andra stycket följer att kravet på att det ska göras ett uttalande enligt första stycket bara gäller för bolag som är större företag enligt definitionen av sådana företag i årsredovisningslagen. 35 § Utöver vad som följer av 29-34 a §§ får en revisor i revisionsberättelsen lämna sådana upplysningar som han eller hon anser att aktieägarna bör få kännedom om. Om årsredovisningen innehåller uppgifter som har betydelse för upplysningarna, ska revisorn hänvisa till uppgifterna. Paragrafen reglerar när en revisor får lämna vissa upplysningar i revisionsberättelsen. I paragrafen görs en följdändring med anledning av att 34 a § införs. Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2021/2101 av den 24 november 2021 om ändring av direktiv 2013/34/EU vad gäller offentliggörande av inkomstskatteuppgifter för vissa företag och filialer Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/34/EU av den 26 juni 2013 om årsbokslut, koncernredovisning och rapporter i vissa typer av företag, om ändring av Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/43/EG och om upphävande av rådets direktiv 78/660/EEG och 83/349/EEG Sammanfattning av betänkandet (SOU 2022:29) En ny lag om skyldigheten för stora företag att offentliggöra inkomstskatteuppgifter Ett nytt EU-direktiv ställer krav på multinationella företag med intäkter som överstiger 750 miljoner euro att offentliggöra inkomstskatteuppgifter i en rapport (inkomstskatterapport). Syftet med direktivet är att främja företagens transparens och ansvarstagande och att möjliggöra för allmänheten att bedöma företagens påverkan på ekonomin. Utredningens uppdrag har varit att bedöma vilka författningsändringar som behövs för att anpassa svensk rätt till direktivet. Utredningen föreslår att direktivets krav tas in i en ny lag. Lagen ska gälla för aktiebolag, handelsbolag och vissa filialer. För rapporteringsskyldighet krävs att företagets eller koncernens intäkter överstiger 8 miljarder kronor. Moderföretag som upprättar koncernredovisning och företag som inte ingår i en koncern är rapporteringsskyldiga om de har verksamhet i minst ett annat land än Sverige. Vissa större dotterföretag och större filialer är rapporteringsskyldiga om moderföretaget som upprättar koncernredovisning eller företaget som bedriver näringsverksamhet genom filialen hör hemma utanför EU. En inkomstskatterapport ska innehålla uppgifter om bl.a. företagets eller koncernens intäkter, vinsten eller förlusten och vilken inkomstskatt som har betalts. Företagen ska upprätta, offentliggöra och tillgängliggöra inkomstskatterapporten. Revisionsberättelsen i större företag ska innehålla ett uttalande om huruvida företaget är skyldigt att offentliggöra en inkomstskatterapport. Det ska i så fall även framgå om företaget har offentliggjort rapporten. Om ett rapporteringsskyldigt företag inte offentliggör en inkomstskatterapport, ska Bolagsverket få förelägga den som är ansvarig för det att fullgöra sin skyldighet. En modernare koncerndefinition Utredningens uppdrag är att bedöma om koncerndefinitionerna i årsredovisningslagen och i övrig lagstiftning bör ändras så att en koncern i vissa fall ska kunna uppstå utan att ett företag äger andelar i ett annat. Utredningen föreslår att koncerndefinitionen i årsredovisningslagen ska ändras. Det huvudsakliga skälet är att dagens koncerndefinition ur ett redovisningsperspektiv inte alltid leder till att företag som utåt sett framstår som en ekonomisk enhet presenteras på det sättet i redovisningen. Definitionen har inte heller anpassats till utvecklingen i EU och övriga världen. Koncerndefinitionen föreslås bli mer lik den som finns i de internationella redovisningsstandarder som redan tillämpas av bl.a. börsbolagen. Det innebär * att det avgörande för om en koncern föreligger är om ett företag har bestämmande inflytande över ett annat företag, * att uppräkningen av s.k. koncerngrunder inte längre är uttömmande, * att kravet på ägarandel tas bort, * att s.k. praktisk majoritet kan grunda ett koncernförhållande, och * att det tydliggörs att ett dotterföretag bara kan ha ett moderföretag. Vidare föreslår utredningen att en likalydande koncerndefinition ska gälla enligt aktiebolagslagen och associationsrätten i övrigt. Rättssystematiska och praktiska skäl talar nämligen för en fortsatt överensstämmelse mellan koncerndefinitionerna. En ändrad koncerndefinition föranleder följdändringar i inkomstskattelagen med avseende på tidigare års underskott och kvarstående negativa räntenetton. Syftet är att den ändrade koncerndefinitionen inte ska få några negativa konsekvenser på skatteområdet. Utredningens förslag överensstämmer i allt väsentligt med de förslag som 2012 lämnades i promemorian Ändrad koncerndefinition (Justitiedepartementet). En ny uppställningsform för eget kapital för vissa företag Utredningens uppdrag är att bedöma om uppställningsformerna för eget kapital bör ändras. Utredningen föreslår att det i årsredovisningslagen införs en ny uppställningsform för eget kapital för kategorin Övriga företag. Anledningen är att den hittillsvarande uppställningsformen för eget kapital inte tar hänsyn till de behov som stiftelser, ideella föreningar och samfällighetsföreningar har. Uppställningsformen ska ha en flexibel utformning och anpassas till uppställningsformen för eget kapital som gäller för aktiebolag. Det bör dock inte införas en möjlighet att välja mellan olika uppställningsformer. Utredningen föreslår vidare att Övriga företag ska specificera förändringar i eget kapital jämfört med föregående års balansräkning i förvaltningsberättelsen eller i egen räkning. En del företag ska kunna välja hur de redovisar vissa finansiella skulder Utredningens uppdrag är att bedöma om de principer för redovisning av värdeförändringar på finansiella skulder som anges i internationella redovisningsstandarder ska få tillämpas även enligt årsredovisningslagen. Det gäller börsnoterade företag och vissa andra företag. Utredningen anser att redovisningen av vissa finansiella skulder enligt årsredovisningslagen i dag kan bli missvisande på så sätt att en försämring av företagets egen kreditvärdighet redovisas som en intäkt och inverkar positivt på företagets resultat. Utredningen föreslår därför att de berörda företagen under vissa förutsättningar ska få redovisa en värdeförändring på en finansiell skuld hänförlig till kreditrisk i fonden för verkligt värde i stället för i resultaträkningen. Konsekvenser Konsekvenser av genomförandet av EU-direktivet Direktivet leder till ökad transparens i fråga om multinationella företags skattebetalningar. Utredningen uppskattar att 600-1 000 företag och filialer kommer att behöva upprätta, offentliggöra och tillgängliggöra en inkomstskatterapport. Det leder till ökade kostnader för dessa företag. Även större företag som inte är rapporteringsskyldiga kommer att få en något ökad kostnad för revision. Konsekvenser av en förändrad koncerndefinition Förslaget medför att en grupp företag som utåt sett framstår som en ekonomisk enhet i högre grad också presenteras på det sättet i redovisningen, vilket leder till en bättre fungerande marknad. Koncerndefinitionen blir enligt förslaget bredare. Något fler företag kommer att omfattas av en koncernredovisning. Det gäller bl.a. vissa bostadsrättsföreningar under byggtiden. Även tillämpningen av aktiebolagslagen och andra associationsrättsliga lagar påverkas. Sammantaget torde förslaget i den delen beröra ett mindre antal företag. Förslaget kan medföra ökade kostnader för vissa företag. Konsekvenser av en ny uppställningsform för eget kapital Förslaget berör främst stiftelser, ideella föreningar och samfällighetsföreningar. Det innebär att redovisningen i dessa företag blir mer rättvisande och anpassade efter verksamhetsbehovet. Konsekvenser av en ny valmöjlighet för redovisning av vissa finansiella skulder Förslaget berör börsnoterade företag och företag som ingår i en koncern som i koncernredovisningen tillämpar internationella redovisningsstandarder. Den sorts skulder som förslaget tar sikte på förekommer främst hos banker och försäkringsföretag. De företag som väljer att använda sig av möjligheten får en bättre överensstämmelse mellan koncernredovisningen och årsredovisningen. Detta förbättrar informationen till företagets intressenter. Ikraftträdande Utredningen föreslår att lagändringarna såvitt avser genomförandet av EU-direktivet, en ny uppställningsform för eget kapital och redovisning av vissa finansiella skulder ska träda i kraft den 1 juni 2023. Lagändringarna när det gäller koncerndefinitionen föreslås träda i kraft den 1 januari 2025. Lagförslagen i betänkandet i nu aktuella delar Förslag till lag (2023:000) om offentliggörande av inkomstskatteuppgifter Härigenom föreskrivs följande. Lagens innehåll 1 § Denna lag innehåller bestämmelser om skyldigheten för vissa företag att upprätta, offentliggöra och tillgängliggöra en rapport om inkomstskatteuppgifter (inkomstskatterapport). Lagen genomför Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2021/2101 av den 24 november 2021 om ändring av direktiv 2013/34/EU vad gäller offentliggörande av inkomstskatteuppgifter för vissa företag och filialer. Företag som ska rapportera 2 § Ett aktiebolag eller handelsbolag som inte ingår i en koncern ska årligen upprätta en inkomstskatterapport, om 1. bolaget är skattskyldigt i minst en annan stat eller jurisdiktion än Sverige på grund av verksamhet som bedrivs från ett fast driftsställe där, och 2. bolagets intäkter under vart och ett av de två senaste räkenskapsåren har uppgått till mer än 8 miljarder kronor. 3 § Ett moderföretag ska årligen upprätta en inkomstskatterapport, om 1. moderföretaget är ett aktiebolag eller handelsbolag, 2. moderföretaget upprättar koncernredovisning, 3. det i koncernen ingår minst ett företag som hör hemma i en annan stat eller jurisdiktion än Sverige eller som är skattskyldigt i en annan stat eller jurisdiktion än Sverige på grund av verksamhet som bedrivs från ett fast driftsställe där, och 4. koncernens intäkter under vart och ett av de två senaste räkenskapsåren har uppgått till mer än 8 miljarder kronor. 4 § Ett dotterföretag ska årligen offentliggöra en inkomstskatterapport, om 1. dotterföretaget är ett aktiebolag eller handelsbolag, 2. dotterföretaget omfattas av en koncernredovisning som upprättas av ett moderföretag som hör hemma utanför Europeiska unionen, 3. dotterföretaget är ett större företag enligt 1 kap. 3 § 4 andra ledet årsredovisningslagen (1995:1554), och 4. koncernens intäkter under vart och ett av de två senaste räkenskapsåren har uppgått till mer än 8 miljarder kronor. Om en inkomstskatterapport inte redan har upprättats, ska dotterföretaget upprätta en sådan rapport. Innan dess ska dotterföretaget begära att moderföretaget som avses i första stycket 2 lämnar den information som behövs för att rapporten ska kunna upprättas. Om moderföretaget inte lämnar den information som krävs enligt andra stycket, ska dotterföretaget ändå upprätta en inkomstskatterapport så långt det går. Dotterföretaget ska även göra ett uttalande om att moderföretaget som upprättar koncernredovisningen inte har lämnat den information som behövs. 5 § En filial ska årligen offentliggöra en inkomstskatterapport, om 1. företaget som bedriver näringsverksamhet genom filialen motsvarar ett svenskt aktiebolag och hör hemma utanför Europeiska unionen, och a) ingår i en koncern vars intäkter under vart och ett av de två senaste räkenskapsåren har uppgått till mer än 8 miljarder kronor, och koncernredovisningen upprättas av ett moderföretag som hör hemma utanför Europeiska unionen, eller b) företagets intäkter under vart och ett av de två senaste räkenskapsåren har uppgått till mer än 8 miljarder kronor, och 2. filialens nettoomsättning under vart och ett av de två senaste räkenskapsåren har uppgått till mer än 80 miljoner kronor. Om en inkomstskatterapport inte redan har upprättats, ska filialen upprätta en sådan rapport. Innan dess ska filialen begära att företaget som bedriver näringsverksamhet genom filialen eller, om företaget ingår i en koncern, det moderföretag som avses i första stycket 1 a lämnar den information som behövs för att rapporten ska kunna upprättas. Om företaget som bedriver näringsverksamhet genom filialen eller moderföretaget inte lämnar den information som krävs enligt andra stycket, ska filialen ändå upprätta en inkomstskatterapport så långt det går. Filialen ska även göra ett uttalande om att företaget som bedriver näringsverksamhet genom filialen eller moderföretaget som upprättar koncernredovisning inte har lämnat den information som behövs. 6 § Ett dotterföretag som inte är skyldigt att offentliggöra en inkomstskatterapport och, i förekommande fall, göra ett uttalande enligt 4 § ska ändå göra det, om dotterföretaget inte har något annat syfte än att kringgå denna lag. Detsamma gäller en filial i fråga om 5 §. Första stycket gäller bara om dotterföretaget är ett aktiebolag eller handelsbolag eller om företaget som bedriver näringsverksamhet genom filialen motsvarar ett svenskt aktiebolag. Undantag från skyldigheten att rapportera 7 § Ett bolag som inte ingår i en koncern eller är ett moderföretag är inte skyldigt att rapportera enligt 2 eller 3 §, om 1. bolaget är ett a) kreditinstitut som avses i 1 kap. 1 § första stycket lagen (1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag, b) värdepappersbolag som avses i 1 kap. 4 b § lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden, eller c) finansiellt holdingföretag som avses i 1 kap. 1 § andra stycket lagen om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag, och 2. bolaget i sin årsredovisning eller moderföretaget i koncernredovisningen, för varje land där företaget eller koncernen bedriver verksamhet, lämnar följande uppgifter om verksamheten: a) namnen på företagen som bedriver verksamheten, verksamhetens art och var verksamheten bedrivs, b) omsättningen, c) medeltalet anställda, d) resultatet före skatt, e) skatten på resultatet, och f) statliga subventioner. Ett moderföretag är inte heller skyldigt att upprätta en inkomstskatterapport om ett företag i samma koncern uppfyller villkoren i första stycket. 8 § Ett dotterföretag är inte skyldigt att rapportera enligt 4 §, om dess moderföretag som upprättar koncernredovisning 1. upprättar en inkomstskatterapport med det innehåll som föreskrivs i 13-17 §§, 2. tillgängliggör rapporten på sin webbplats på det sätt som föreskrivs i 22 och 23 §§, och 3. anger namn och registrerat säte för minst ett dotterföretag eller namn och adress för minst en filial som hör hemma inom Europeiska unionen och dotterföretaget eller filialen senast ett år efter räkenskapsårets slut har offentliggjort rapporten genom att ge in en bestyrkt kopia av den eller ett elektroniskt original till Bolagsverket eller registreringsmyndigheten i den stat där dotterföretaget eller filialen hör hemma. 9 § En filial är inte skyldig att rapportera enligt 5 § om företaget som bedriver näringsverksamhet genom filialen eller, om företaget ingår i en koncern, moderföretaget som upprättar koncernredovisning 1. upprättar en inkomstskatterapport med det innehåll som föreskrivs i 13-17 §§, 2. tillgängliggör rapporten på sin webbplats på det sätt som föreskrivs i 22 och 23 §§, och 3. anger namn och registrerat säte för minst ett dotterföretag eller namn och adress för minst en filial som hör hemma inom Europeiska unionen och dotterföretaget eller filialen senast ett år efter räkenskapsårets slut offentliggör rapporten genom att ge in en bestyrkt kopia av den eller ett elektroniskt original till Bolagsverket eller registreringsmyndigheten i den stat där dotterföretaget eller filialen hör hemma. 10 § En filial är inte heller skyldig att rapportera enligt 5 § om företaget som bedriver näringsverksamhet genom filialen ingår i en koncern och det i koncernen även ingår 1. ett sådant dotterföretag som avses i 4 § första stycket, eller 2. ett utländskt dotterföretag som hör hemma inom Europeiska unionen och är ett sådant företag som avses i artikel 1.1 och 3.3 eller 3.4 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/34/EU av den 26 juni 2013 om årsbokslut, koncernredovisning och rapporter i vissa typer av företag, i den ursprungliga lydelsen. När skyldigheten att rapportera upphör 11 § Ett företag som har varit skyldigt att rapportera enligt 2-5 §§ behöver inte längre göra det, om intäkterna för företaget eller för den koncern som företaget ingår i har varit lägre än 8 miljarder kronor under vart och ett av de två senaste räkenskapsåren. 12 § En filial som har varit skyldig att rapportera enligt 5 § behöver inte längre göra det, om nettoomsättningen för filialen har varit lägre än 80 miljoner kronor under vart och ett av de två senaste räkenskapsåren. Inkomstskatterapportens innehåll 13 § En inkomstskatterapport ska innehålla följande uppgifter. 1. Namnet på företaget som upprättar rapporten. Om ett dotterföretag upprättar rapporten ska även namnet på moderföretaget som upprättar koncernredovisning anges. Detsamma gäller för en filial om det företag som bedriver näringsverksamhet genom filialen ingår i en koncern. 2. Vilket räkenskapsår rapporten avser. 3. Vilken valuta som beloppen i rapporten anges i. 4. Om rapporten avser en koncern: vilka dotterföretag som omfattas av koncernredovisningen och som hör hemma inom Europeiska unionen eller i en jurisdiktion som är upptagen i en gällande och offentliggjord förteckning över stater eller jurisdiktioner utanför Europeiska unionen som av medlemsstaterna gemensamt har bedömts vara icke samarbetsvilliga på skatteområdet. 5. En kort beskrivning av vilken slags verksamhet som företaget eller koncernen bedriver. 6. Antalet anställda. 7. Intäkterna inklusive transaktioner med närstående parter. 8. Vinsten eller förlusten före inkomstskatt. 9. Årets ackumulerade inkomstskatt. 10. Betald inkomstskatt. 11. Ackumulerade vinstmedel. 14 § Företaget får beräkna de uppgifter som avses i 13 § enligt anvisningarna i avsnitt III delarna B och C i bilaga III till rådets direktiv 2011/16/EU av den 15 februari 2011 om administrativt samarbete i fråga om beskattning, i lydelsen enligt rådets direktiv (EU) 2016/881. Det ska anges i inkomstskatterapporten om den har upprättats med tillämpning av första stycket eller inte. 15 § Inkomstskatterapporten ska avse all verksamhet som 1. bedrivs i bolaget, om rapporten ska upprättas enligt 2 §, 2. ingår i koncernredovisningen, om rapporten ska upprättas eller offentliggöras enligt 3 eller 4 §, 3. bedrivs i företaget som bedriver näringsverksamhet genom filialen eller, om företaget ingår i en koncern, den koncernredovisning som företaget omfattas av, om rapporten ska upprättas eller offentliggöras enligt 5 §. Uppgifterna i inkomstskatterapporten ska redovisas 1. för var och en av medlemsstaterna i Europeiska unionen, 2. för var och en av de jurisdiktioner som den 1 mars det räkenskapsår för vilket rapporten upprättas finns angivna i bilaga I i en förteckning som avses i 13 § 4, 3. för var och en av de jurisdiktioner som den 1 mars det räkenskapsår för vilket rapporten upprättas och den 1 mars föregående räkenskapsår finns angivna i bilaga II i en förteckning som avses i 13 § 4, och 4. i samlad form för övriga jurisdiktioner. Uppgifter om en viss verksamhet får inte hänföras till fler än en medlemsstat eller jurisdiktion. 16 § I inkomstskatterapporten ska beloppen anges i samma valuta som används i koncernredovisningen. Om ett företag som inte ingår i en koncern upprättar en rapport, ska beloppen anges i samma valuta som företaget använder i årsredovisningen. Om ett dotterföretag inte har fått den information som behövs från moderföretaget enligt 4 § andra stycket ska beloppen i inkomstskatterapporten anges i samma valuta som dotterföretaget använder i årsredovisningen. 17 § Inkomstskatterapporten ska upprättas med användning av det formulär och i de elektroniska format som Europeiska kommissionen har fastställt. Tillfälligt utelämnande av uppgifter i inkomstskatterapporten 18 § Ett företag får i inkomstskatterapporten tillfälligt utelämna en eller flera uppgifter som krävs enligt 13 §, om offentliggörandet av uppgiften allvarligt skulle skada marknadspositionen för de företag som rapporten avser. Om en uppgift utelämnas ska företaget tydligt ange det i rapporten tillsammans med en motiverad förklaring till varför utelämnandet sker. Uppgifter som utelämnas ska senast fem år efter det att utelämnandet gjordes offentliggöras i en annan inkomstskatterapport. Trots det som sägs i denna paragraf får uppgifter om förhållanden som avser de jurisdiktioner som finns angivna i de bilagor som avses i 15 § andra stycket 2 och 3 aldrig utelämnas. Inkomstskatterapporten ska offentliggöras 19 § Inkomstskatterapporten ska offentliggöras senast ett år efter räkenskapsårets slut genom att en bestyrkt kopia på svenska ges in till Bolagsverket. Med bestyrkt kopia jämställs ett elektroniskt original. Bolagsverket ska registrera inkomstskatterapporten i det register som är tillämpligt för det företag som har offentliggjort rapporten. Registreringen ska vara på svenska. Om det företag som registreringen avser begär det, ska registreringen dessutom göras på ett annat officiellt språk inom Europeiska unionen eller på norska eller isländska. 20 § Inkomstskatterapporten får överföras elektroniskt till Bolagsverket. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela närmare föreskrifter om 1. elektronisk överföring till Bolagsverket, och 2. bestyrkande av att en elektronisk kopia överensstämmer med originalet. 21 § Det som föreskrivs i 19 och 20 §§ om inkomstskatterapportens offentliggörande gäller även ett uttalande som avses i 4-6 §§. Inkomstskatterapporten ska tillgängliggöras 22 § En inkomstskatterapport som ska offentliggöras enligt 19 § ska även senast ett år efter räkenskapsårets slut kostnadsfritt göras tillgänglig för allmänheten på minst ett av Europeiska unionens officiella språk, på webbplatsen för 1. företaget som har upprättat rapporten, om företaget är skyldigt att rapportera enligt 2 eller 3 §, 2. dotterföretaget eller ett företag som ingår i samma koncern, om företaget är skyldigt att rapportera enligt 4 eller 6 §, eller 3. filialen, det företag som bedriver näringsverksamhet genom filialen eller ett företag som ingår i samma koncern, om företaget är skyldigt att rapportera enligt 5 eller 6 §. 23 § Inkomstskatterapporten ska under minst fem år vara tillgänglig på den webbplats som avses i 22 §. 24 § Det som föreskrivs i 22 och 23 §§ om inkomstskatterapportens tillgängliggörande gäller även ett uttalande som avses i 4-6 §§. Vite 25 § Om ett företag inte offentliggör en inkomstskatterapport enligt denna lag, får Bolagsverket förelägga den som ensam eller tillsammans med någon annan är skyldig att offentliggöra rapporten att fullgöra sin skyldighet. Detsamma gäller för ett uttalande som avses i 4-6 §§. Föreläggandet får förenas med vite. Frågor om utdömande av vite prövas av Bolagsverket. Överklagande 26 § Bolagsverkets beslut enligt 25 § får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Överklagandet ska ges in till Bolagsverket inom två månader från dagen för beslutet. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. 1. Denna lag träder i kraft den 1 juni 2023. 2. Lagen tillämpas första gången för det räkenskapsår som inleds närmast efter den 31 maj 2024. Förslag till lag om ändring i lagen (1992:160) om utländska filialer m.m. Härigenom föreskrivs att 14 § lagen (1992:160) om utländska filialer m.m. ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 14 § För filialens revision gäller, utöver 12 och 13 §§, i tillämpliga delar detsamma som för ett svenskt företag av motsvarande slag För filialens revision gäller, utöver 12 och 13 §§, i tillämpliga delar detsamma som för ett svenskt företag av motsvarande slag. Revisionsberättelsen för filialen behöver dock inte innehålla något uttalande om inkomstskatterapportering enligt 9 kap. 34 a § aktiebolagslagen (2005:551) eller 30 a § revisionslagen (1999:1079). 1. Denna lag träder i kraft den 1 juni 2023. 2. Lagen tillämpas första gången för det räkenskapsår som inleds närmast efter den 31 maj 2024. Förslag till lag om ändring i revisionslagen (1999:1079) Härigenom föreskrivs i fråga om revisionslagen (1999:1079) dels att 31 § ska ha följande lydelse, dels att det ska införas en ny paragraf, 30 a §, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 30 a § Revisionsberättelsen för ett handelsbolag ska innehålla ett uttalande om huruvida bolaget med avseende på det föregående räkenskapsåret var skyldigt att offentliggöra en sådan inkomstskatterapport som avses i lagen (2023:000) om offentliggörande av inkomstskatteuppgifter. I så fall ska det av uttalandet även framgå om bolaget har offentliggjort rapporten. Första stycket gäller inte om handelsbolaget är ett mindre företag enligt 1 kap. 3 § första stycket 5 årsredovisningslagen (1995:1554). 31 § Utöver vad som följer av 28-30 §§ får en revisor i revisionsberättelsen lämna sådana upplysningar som han anser att tredje man bör få kännedom om. Om årsredovisningen innehåller uppgifter som har betydelse för upplysningarna, skall revisorn hänvisa till uppgifterna. Utöver vad som följer av 28-30 a §§ får en revisor i revisionsberättelsen lämna sådana upplysningar som han anser att tredje man bör få kännedom om. Om årsredovisningen innehåller uppgifter som har betydelse för upplysningarna, ska revisorn hänvisa till uppgifterna. 1. Denna lag träder i kraft den 1 juni 2023. 2. Lagen tillämpas första gången för det räkenskapsår som inleds närmast efter den 31 maj 2024. Förslag till lag om ändring i aktiebolagslagen (2005:551) Härigenom föreskrivs i fråga om aktiebolagslagen (2005:551) dels att 9 kap. 35 § ska ha följande lydelse, dels att det ska införas en ny paragraf, 9 kap. 34 a §, med följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 9 kap. 34 a § Revisionsberättelsen ska innehålla ett uttalande om huruvida bolaget med avseende på det föregående räkenskapsåret var skyldigt att offentliggöra en sådan inkomstskatterapport som avses i lagen (2023:000) om offentliggörande av inkomstskatteuppgifter. I så fall ska det av uttalandet även framgå om bolaget har offentliggjort rapporten. Första stycket gäller inte om bolaget är ett mindre företag enligt 1 kap. 3 § första stycket 5 årsredovisningslagen (1995:1554). 35 § Utöver vad som följer av 29-34 §§ får en revisor i revisionsberättelsen lämna sådana upplysningar som han eller hon anser att aktieägarna bör få kännedom om. Om årsredovisningen innehåller uppgifter som har betydelse för upplysningarna, skall revisorn hänvisa till uppgifterna. Utöver vad som följer av 29-34 a §§ får en revisor i revisionsberättelsen lämna sådana upplysningar som han eller hon anser att aktieägarna bör få kännedom om. Om årsredovisningen innehåller uppgifter som har betydelse för upplysningarna, ska revisorn hänvisa till uppgifterna. 1. Denna lag träder i kraft, i fråga om 9 kap. 34 a och 35 §§ den 1 juni 2023, och i övrigt den 1 januari 2025. 2. Lagen tillämpas första gången, i fråga om 9 kap. 34 a och 35 §§ för det räkenskapsår som inleds närmast efter den 31 maj 2024, och i övrigt för det räkenskapsår som inleds närmast efter den 31 december 2024. Förteckning över remissinstanser (SOU 2022:29) Remissyttranden över betänkandet Inkomstskatterapporter och några redovisningsfrågor (SOU 2022:29) har lämnats av Bokföringsnämnden, Bolagsverket, Bostadsrätterna, Byggföretagen, Ekobrottsmyndigheten, FAR, Fastighetsägarna Sverige, Finansbolagens Förening, Finansinspektionen, Fondbolagens förening, Föreningen Stiftelser i samverkan, Förvaltningsrätten i Umeå, Förvaltningsrätten i Uppsala, Integritetsskyddsmyndigheten, Kammarrätten i Sundsvall, Kommerskollegium, Linköpings universitet (Institutionen för ekonomisk och industriell utveckling), Länsstyrelsen i Stockholms län, Malmö tingsrätt, Myndigheten för statligt stöd till trossamfund, Näringslivets skattedelegation, Regelrådet, Revisorsinspektionen, Riksidrottsförbundet, Rådet för finansiell rapportering, Skatteverket, Sparbankernas Riksförbund, SRF konsulterna, Stockholms universitet (Juridiska fakultetsnämnden), Stockholms tingsrätt, Styrelsen för internationellt utvecklingsarbete (Sida), Svea hovrätt, Svensk försäkring, Svenska Bankföreningen, Svenska pensionsstiftelsers förening, Svenskt Näringsliv, Sveriges advokatsamfund, Sveriges Häradsallmänningsförbund och Swedish Private Equity & Venture Capital Association. Aktiemarknadsbolagens förening, Aktiespararna, Diakonia, Ekonomistyrningsverket, ForumCIV, Företagarna, Ideell Arena, Institutet mot mutor, Kollegiet för svensk bolagsstyrning, Landsorganisationen i Sverige, Lantbrukarnas Riksförbund, Nasdaq Stockholm AB, Nordic Growth Market NGM Aktiebolag, Nämnden för svensk redovisningstillsyn, Näringslivets Regelnämnd, Oxfam, Svensk Handel, Svensk Värdepappersmarknad, Svenska Kreditföreningen, Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO) och Transparency International Sverige har fått tillfälle att yttra sig, men har avstått från att göra det. Lagrådsremissens lagförslag Förslag till lag om offentliggörande av vissa stora företags inkomstskatterapporter Härigenom föreskrivs följande. Lagens innehåll 1 § Denna lag innehåller bestämmelser om skyldighet för vissa stora företag att upprätta, offentliggöra och tillgängliggöra rapporter om inkomstskatteuppgifter. Företag som ska rapportera Företag som inte ingår i en koncern 2 § Ett aktiebolag som inte ingår i en koncern ska för varje räkenskapsår upprätta och offentliggöra en inkomstskatterapport, om företaget är skattskyldigt också i minst en annan stat eller skattejurisdiktion än Sverige på grund av verksamhet som bedrivs från ett fast driftställe där. Rapporteringsskyldigheten inträder när företagets intäkter under vart och ett av de två senaste räkenskapsåren uppgick till mer än 8 miljarder kronor. Skyldigheten kvarstår till dess att intäkterna under vart och ett av de två senaste räkenskapsåren uppgick till mindre än 8 miljarder kronor. Första och andra styckena gäller även handelsbolag där samtliga direkta eller indirekta delägare är juridiska personer med begränsat ansvar. Yttersta moderföretag 3 § Ett yttersta moderföretag i en koncern ska för varje räkenskapsår upprätta och offentliggöra en inkomstskatterapport, om 1. moderföretaget är ett aktiebolag eller ett sådant handelsbolag som avses i 2 § tredje stycket, och 2. det i koncernen ingår minst ett företag som hör hemma i en annan stat eller skattejurisdiktion än Sverige, eller som på grund av verksamhet som bedrivs från ett fast driftställe är skattskyldigt där. Rapporteringsskyldigheten inträder när koncernens intäkter under vart och ett av de två senaste räkenskapsåren uppgick till mer än 8 miljarder kronor. Skyldigheten kvarstår till dess att intäkterna under vart och ett av de två senaste räkenskapsåren uppgick till mindre än 8 miljarder kronor. Dotterföretag till yttersta moderföretag som hör hemma utanför EES 4 § Ett dotterföretag ska för varje räkenskapsår upprätta och offentliggöra en inkomstskatterapport, om 1. dotterföretaget är ett aktiebolag eller ett sådant handelsbolag som avses i 2 § tredje stycket, 2. det yttersta moderföretaget i koncernen hör hemma utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES), och 3. dotterföretaget är ett större företag enligt 1 kap. 3 § första stycket 4 andra strecksatsen årsredovisningslagen (1995:1554). Rapporteringsskyldigheten inträder när koncernens intäkter under vart och ett av de två senaste räkenskapsåren uppgick till mer än 8 miljarder kronor. Skyldigheten kvarstår till dess att intäkterna under vart och ett av de två senaste räkenskapsåren uppgick till mindre än 8 miljarder kronor. 5 § Om ett dotterföretag inte får den information som behövs av det yttersta moderföretaget för att kunna upprätta en fullständig inkomstskatterapport, ska dotterföretaget upprätta rapporten med de uppgifter som dotterföretaget har. Dotterföretaget ska i så fall också offentliggöra ett uttalande om att det yttersta moderföretaget inte har lämnat den information som behövs. Ett dotterföretag behöver inte upprätta en inkomstskatterapport om en sådan redan finns tillgänglig. 6 § Ett dotterföretag är inte rapporteringsskyldigt om det yttersta moderföretaget 1. upprättar en inkomstskatterapport och i den anger ett dotterföretag eller en filial som offentliggör rapporten i enlighet med denna lag eller motsvarande bestämmelser i det land inom EES som dotterföretaget eller filialen hör hemma, och 2. tillgängliggör rapporten på sin webbplats i enlighet med det som föreskrivs i 21 §. Filialer till företag som hör hemma utanför EES 7 § En filial till ett företag ska för varje räkenskapsår upprätta och offentliggöra en inkomstskatterapport, om 1. företaget motsvarar ett svenskt aktiebolag, och 2. företaget och, om företaget ingår i en koncern, det yttersta moderföretaget hör hemma utanför EES. Rapporteringsskyldigheten inträder när företagets eller koncernens intäkter uppgick till mer än 8 miljarder kronor och filialens nettoomsättning uppgick till mer än 80 miljoner kronor, under vart och ett av de två senaste räkenskapsåren. Skyldigheten kvarstår till dess att företagets eller koncernens intäkter uppgick till mindre än 8 miljarder kronor eller filialens nettoomsättning uppgick till mindre än 80 miljoner kronor, under vart och ett av de två senaste räkenskapsåren. 8 § Om en filial inte får den information som behövs av företaget eller, om företaget ingår i en koncern, det yttersta moderföretaget för att kunna upprätta en fullständig inkomstskatterapport, ska filialen upprätta rapporten med de uppgifter som filialen har. Filialen ska i så fall också offentliggöra ett uttalande om att företaget eller det yttersta moderföretaget inte har lämnat den information som behövs. En filial behöver inte upprätta en inkomstskatterapport om en sådan redan finns tillgänglig. 9 § En filial är inte rapporteringsskyldig om företaget som bedriver näringsverksamhet genom filialen eller, om företaget ingår i en koncern, det yttersta moderföretaget gör det som anges i 6 § 1 och 2. En filial är inte heller rapporteringsskyldig, om företaget som bedriver näringsverksamhet genom filialen ingår i en koncern och det i koncernen även ingår ett sådant dotterföretag som avses i 4 § eller ett motsvarande utländskt dotterföretag som hör hemma inom EES. Dotterföretag och filialer vars syfte är att kringgå rapporteringsskyldighet 10 § Ett dotterföretag eller en filial som inte uppfyller förutsättningarna för rapporteringsskyldighet enligt 4 eller 7 § enbart i syfte att kringgå denna skyldighet ska ändå upprätta och offentliggöra en inkomstskatterapport. Undantag från skyldigheten att rapportera för vissa kreditinstitut, värdepappersbolag och finansiella holdingföretag 11 § Ett företag som inte ingår i en koncern eller ett yttersta moderföretag i en koncern är inte skyldigt att upprätta och offentliggöra en inkomstskatterapport om företaget eller ett företag i samma koncern i stället offentliggör en rapport i enlighet med artikel 89 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU av den 26 juni 2013 om behörighet att utöva verksamhet i kreditinstitut och om tillsyn av kreditinstitut och värdepappersföretag, om ändring av direktiv 2002/87/EG och om upphävande av direktiv 2006/48/EG och 2006/49/EG, i den ursprungliga lydelsen, som innefattar information om all verksamhet i företaget och, när det gäller ett yttersta moderföretag, all verksamhet i samtliga företag som omfattas av koncernredovisningen. Inkomstskatterapportens innehåll 12 § En inkomstskatterapport ska innehålla uppgifter om 1. namnet på företaget som upprättar rapporten och, för det fall rapporten upprättas av ett dotterföretag eller en filial och det företag som bedriver näringsverksamhet genom filialen ingår i en koncern, namnet på det yttersta moderföretaget, 2. det räkenskapsår som rapporten avser, 3. den valuta som beloppen i rapporten anges i, 4. för det fall rapporten avser en koncern, de företag som ingår i koncernen och hör hemma inom EES eller i en skattejurisdiktion som är upptagen i Europeiska unionens reviderade förteckning över icke samarbetsvilliga jurisdiktioner på skatteområdet, 5. en kort beskrivning av den typ av verksamhet som företaget eller koncernen bedriver, 6. antalet anställda, 7. intäkterna, 8. vinsten eller förlusten före inkomstskatt, 9. årets ackumulerade inkomstskatt, 10. betald inkomstskatt, och 11. ackumulerade vinstmedel. 13 § Inkomstskatterapporten ska avse all verksamhet som 1. bedrivs i företaget, om det är ett företag som inte ingår i en koncern som är rapporteringsskyldigt, 2. ingår i koncernredovisningen, om det är ett yttersta moderföretag eller ett dotterföretag som är rapporteringsskyldigt, och 3. bedrivs i företaget som bedriver näringsverksamhet genom filialen eller, om företaget ingår i en koncern, ingår i koncernredovisningen, om det är en filial som är rapporteringsskyldig. 14 § Uppgifterna i inkomstskatterapporten får redovisas enligt anvisningarna i avsnitt III delarna B och C i bilaga III till rådets direktiv 2011/16/EU av den 15 februari 2011 om administrativt samarbete i fråga om beskattning och om upphävande av direktiv 77/799/EEG, i lydelsen enligt rådets direktiv (EU) 2016/881 av den 25 maj 2016 om ändring av direktiv 2011/16/EU vad gäller obligatoriskt automatiskt utbyte av upplysningar i fråga om beskattning. Det ska anges i inkomstskatterapporten om den har upprättats med tillämpning av första stycket. 15 § Uppgifterna i inkomstskatterapporten ska redovisas 1. för var och en av staterna i EES, 2. för var och en av de skattejurisdiktioner som den 1 mars det räkenskapsår för vilket rapporten upprättas var angivna i bilaga I i den förteckning som avses i 12 § 4, 3. för var och en av de skattejurisdiktioner som den 1 mars det räkenskapsår för vilket rapporten upprättas och den 1 mars föregående räkenskapsår var angivna i bilaga II i den förteckning som avses i 12 § 4, och 4. i samlad form för de skattejurisdiktioner som inte omfattas av 1-3. Uppgifter om en viss verksamhet får inte hänföras till fler än en medlemsstat eller en skattejurisdiktion. 16 § I inkomstskatterapporten ska beloppen anges i samma valuta som används i årsredovisningen eller, om företaget ingår i en koncern, i koncernredovisningen. Om ett dotterföretag upprättar rapporten enligt 5 § första stycket får beloppen i inkomstskatterapporten anges i samma valuta som dotterföretaget använder i årsredovisningen. 17 § Inkomstskatterapporten ska upprättas med användning av det formulär och i de elektroniska format som Europeiska kommissionen har fastställt. Tillfälligt utelämnande av uppgifter från inkomstskatterapporten 18 § Ett företag får utelämna en uppgift från en inkomstskatterapport, om offentliggörandet av uppgiften skulle skada marknadspositionen allvarligt för de företag som rapporten avser. Företaget ska i rapporten ange att uppgiften utelämnas och ange skälen för att den utelämnas. En uppgift som rör sådana skattejurisdiktioner som finns angivna i den förteckning som avses i 12 § 4 får dock inte utelämnas. En uppgift som har utelämnats ska offentliggöras i en annan inkomstskatterapport senast fem år efter det att utelämnandet gjordes. Inkomstskatterapportens offentliggörande 19 § En inkomstskatterapport ska offentliggöras genom att den lämnas in till Bolagsverket senast ett år efter räkenskapsårets utgång. Rapporten ska vara på svenska och i form av en bestyrkt kopia eller ett elektroniskt original. Bolagsverket ska registrera inkomstskatterapporten i det register som företaget i fråga är registrerat i. Registreringen ska vara på svenska. Om det företag som registreringen avser begär det, ska registreringen dessutom göras på ett annat officiellt språk inom Europeiska unionen eller på norska eller isländska. 20 § Ett uttalande om att ett yttersta moderföretag eller ett företag som bedriver näringsverksamhet genom en filial inte har lämnat den information som behövs för att en fullständig inkomstskatterapport ska kunna upprättas ska offentliggöras inom samma tid och på samma sätt som en inkomstskatterapport. Inkomstskatterapporten ska hållas tillgänglig 21 § En inkomstskatterapport ska senast ett år efter räkenskapsårets utgång kostnadsfritt hållas tillgänglig för allmänheten på minst ett av Europeiska unionens officiella språk, på webbplatsen för 1. företaget som har upprättat rapporten, om företaget är rapporteringsskyldigt enligt 2 eller 3 §, 2. dotterföretaget eller ett företag som ingår i samma koncern, om dotterföretaget är rapporteringsskyldigt enligt 4 §, eller 3. filialen, det företag som bedriver näringsverksamhet genom filialen eller ett företag som ingår i samma koncern, om filialen är rapporteringsskyldig enligt 7 §. Inkomstskatterapporten ska hållas tillgänglig under minst fem år. 22 § Ett uttalande om att ett yttersta moderföretag eller ett företag som bedriver näringsverksamhet genom en filial inte har lämnat den information som behövs för att en fullständig inkomstskatterapport ska kunna upprättas ska hållas tillgängligt inom och under samma tid och på samma sätt som en inkomstskatterapport. Vite 23 § Om ett företag inte ger in en inkomstskatterapport enligt denna lag, får Bolagsverket förelägga den som ensam eller tillsammans med någon annan är skyldig att ge in rapporten att fullgöra sin skyldighet. Detsamma ska gälla om ett företag inte ger in ett uttalande som avses i 5 eller 8 §. Föreläggandet får förenas med vite. Frågor om utdömande av vite prövas av Bolagsverket. Överklagande 24 § Bolagsverkets beslut enligt 19 § andra stycket, 20 och 23 §§ får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Överklagandet ska ges in till Bolagsverket inom två månader från dagen för beslutet. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. 1. Denna lag träder i kraft den 22 juni 2023. 2. Lagen tillämpas första gången för det räkenskapsår som inleds närmast efter den 31 maj 2024. Förslag till lag om ändring i lagen (1992:160) om utländska filialer m.m. Härigenom föreskrivs att 14 § lagen (1992:160) om utländska filialer m.m. ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 14 § För filialens revision gäller, utöver 12 och 13 §§, i tillämpliga delar detsamma som för ett svenskt företag av motsvarande slag. Revisionsberättelsen för filialen behöver dock inte innehålla något uttalande om inkomstskatterapportering enligt 30 a § revisionslagen (1999:1079) eller 9 kap. 34 a § aktiebolagslagen (2005:551). 1. Denna lag träder i kraft den 22 juni 2023. 2. Lagen tillämpas första gången för det räkenskapsår som inleds närmast efter den 31 maj 2024. Förslag till lag om ändring i revisionslagen (1999:1079) Härigenom föreskrivs i fråga om revisionslagen (1999:1079) dels att 31 § ska ha följande lydelse, dels att det ska införas en ny paragraf, 30 a §, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 30 a § Revisionsberättelsen för ett handelsbolag ska innehålla ett uttalande om huruvida bolaget med avseende på det föregående räkenskapsåret var skyldigt att offentliggöra en sådan inkomstskatterapport som avses i lagen (2023:000) om offentliggörande av vissa stora företags inkomstskatterapporter. Om en sådan skyldighet fanns, ska det av uttalandet även framgå om bolaget har offentliggjort rapporten enligt den lagen. Revisionsberättelsen behöver dock inte innehålla ett sådant uttalande om handelsbolaget är ett mindre företag enligt 1 kap. 3 § första stycket 5 årsredovisningslagen (1995:1554). 31 § Utöver vad som följer av 28-30 §§ får en revisor i revisionsberättelsen lämna sådana upplysningar som han anser att tredje man bör få kännedom om. Om årsredovisningen innehåller uppgifter som har betydelse för upplysningarna, skall revisorn hänvisa till uppgifterna. Utöver vad som följer av 28-30 a §§ får en revisor i revisionsberättelsen lämna sådana upplysningar som han eller hon anser att tredje man bör få kännedom om. Om årsredovisningen innehåller uppgifter som har betydelse för upplysningarna, ska revisorn hänvisa till uppgifterna. 1. Denna lag träder i kraft den 22 juni 2023. 2. Lagen tillämpas första gången för det räkenskapsår som inleds närmast efter den 31 maj 2024. Förslag till lag om ändring i aktiebolagslagen (2005:551) Härigenom föreskrivs i fråga om aktiebolagslagen (2005:551) dels att 9 kap. 35 § ska ha följande lydelse, dels att det ska införas en ny paragraf, 9 kap. 34 a §, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 9 kap. 34 a § Revisionsberättelsen ska innehålla ett uttalande om huruvida bolaget med avseende på det föregående räkenskapsåret var skyldigt att offentliggöra en sådan inkomstskatterapport som avses i lagen (2023:000) om offentliggörande av vissa stora företags inkomstskatterapporter. Om en sådan skyldighet fanns ska det av uttalandet även framgå om bolaget har offentliggjort rapporten enligt den lagen. Revisionsberättelsen behöver dock inte innehålla ett sådant uttalande om bolaget är ett mindre företag enligt 1 kap. 3 § första stycket 5 årsredovisningslagen (1995:1554). 35 § Utöver vad som följer av 29-34 §§ får en revisor i revisionsberättelsen lämna sådana upplysningar som han eller hon anser att aktieägarna bör få kännedom om. Om årsredovisningen innehåller uppgifter som har betydelse för upplysningarna, skall revisorn hänvisa till uppgifterna. Utöver vad som följer av 29-34 a §§ får en revisor i revisionsberättelsen lämna sådana upplysningar som han eller hon anser att aktieägarna bör få kännedom om. Om årsredovisningen innehåller uppgifter som har betydelse för upplysningarna, ska revisorn hänvisa till uppgifterna. 1. Denna lag träder i kraft den 22 juni 2023. 2. Lagen tillämpas första gången för det räkenskapsår som inleds närmast efter den 31 maj 2024. Lagrådets yttrande Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2023-02-22 Närvarande: Justitierådet Mahmut Baran, f.d. justitierådet Mari Andersson och justitierådet Stefan Reimer Ökad transparens för stora företags skattebetalningar Enligt en lagrådsremiss den 9 februari 2023 har regeringen (Justitiedepartementet) beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till 1. lag om offentliggörande av vissa stora företags inkomstskatterapporter, 2. lag om ändring i lagen (1992:160) om utländska filialer m.m., 3. lag om ändring i revisionslagen (1999:1079), 4. lag om ändring i aktiebolagslagen (2005:551). Förslagen har inför Lagrådet föredragits av rättssakkunniga Therese Klang. Förslagen föranleder följande yttrande. Förslaget till lag om offentliggörande av vissa stora företags inkomstskatterapporter Allmänt Den föreslagna lagen är avsedd att genomföra Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2021/2101 av den 24 november 2021 om ändring av direktiv 2013/34/EU vad gäller offentliggörande av inkomstskatteuppgifter för vissa företag och filialer (direktivet). Genom det nu aktuella direktivet införs alltså ett antal nya artiklar i direktiv (EU) 2012/34/EU, det s.k. redovisningsdirektivet, som innebär att multinationella koncerner och företag verksamma inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) med årliga intäkter på mer än 750 miljoner euro, eller motsvarande, ska ta fram en rapport om sina inkomstskatteuppgifter och göra den offentlig och tillgänglig. Informationen i rapporten ska redovisas för varje land i EES som företaget betalar skatt i. Uppgifter ska också lämnas om verksamhet i varje skattejurisdiktion utanför EES som finns med på EU:s förteckning över icke samarbetsvilliga jurisdiktioner på skatteområdet samt i samlad form för övriga skattejurisdiktioner. Rapporten ska offentliggöras genom att ett företag inom koncernen ger in den till en ansvarig registreringsmyndighet i ett land inom EES och tillgängliggöras för allmänheten på företagets webbplats. Direktivet syftar till att öka insynen i företag samt transparens och offentlig granskning av företags inkomstskatteuppgifter (skäl 22). 1 § Genom lagen genomförs direktivet. I lagrådsremissen har man valt att inte ange det i lagtexten utan endast i en not till ingressen av lagen. Det är emellertid värdefullt att ta med en upplysning om direktivet i själva lagtexten i denna lag med hänsyn bl.a. till att många av de termer och uttryck som används i lagen definieras i direktivet och ska, utan en särskild definition, ha samma innebörd i lagen. Lagrådet föreslår därför att det i denna paragraf i ett andra stycke tas in en upplysning om att lagen genomför direktivet (jfr artikel 2.1 andra stycket). Det förhållandet att lagen delvis innehåller bestämmelser (t.ex. 23 §) som grundas på vissa artiklar som sedan tidigare finns i redovisningsdirektivet bör inte hindra att en sådan upplysningsbestämmelse införs. Det bör åtminstone framgå av författningskommentaren till denna paragraf att med lagen genomförs det nu aktuella direktivet. 2 § Inledning I paragrafen finns bestämmelser om vilka aktiebolag som inte ingår i en koncern, dvs. fristående företag, som ska vara rapporteringsskyldiga. Endast aktiebolag som är skattskyldiga i Sverige och minst en annan stat eller skattejurisdiktion än Sverige på grund av verksamhet som bedrivs från ett fast driftställe där kan vara rapporteringsskyldiga enligt bestämmelsen. Av tredje stycket framgår att även vissa handelsbolag som inte ingår i en koncern ska upprätta och offentliggöra en inkomstskatterapport om övriga förutsättningar i bl.a. första stycket är uppfyllda. Det innebär att handelsbolag som inte ingår i en koncern omfattas av rapporteringsskyldigheten om handelsbolaget är skattskyldigt också i minst en annan stat eller skattejurisdiktion än Sverige på grund av verksamhet som bedrivs från ett fast driftställe där. Redan här bör det noteras att ett svenskt handelsbolag inte är skattskyldigt i Sverige. I stället beskattas delägarna för bolagets inkomster. Det kan dock inte uteslutas att ett svenskt handelsbolag helt eller delvis är skattskyldigt i en annan stat eller jurisdiktion eftersom ett handelsbolag är en juridisk person (jfr beskattningen i Sverige av en utländsk juridisk person som motsvarar ett svenskt handelsbolag). Paragrafen genomför delvis artikel 48b.2. Av den artikeln framgår bl.a. att medlemsstaterna ska föreskriva att den regel som anges i punkt 1, dvs. rapporteringsskyldigheten, inte ska tillämpas på fristående företag om sådana företag, inbegripet filialer, är etablerade eller har sina fasta driftsställen eller varaktiga affärsverksamhet inom en enda medlemsstats territorium och inte i någon annan skattejurisdiktion. Gränsöverskridande verksamhet/etablering I paragrafen och den bakomliggande direktivbestämmelsen regleras alltså rapporteringsskyldigheten för fristående företag, dvs. företag som inte ingår i en koncern, men som har en gränsöverskridande verksamhet i en viss form. I förslaget i remissen knyts tillämpningen av bestämmelsen - till skillnad från regleringen i direktivet - till omständigheten att företaget är skattskyldigt i den andra staten eller skattejurisdiktionen på grund av verksamhet som bedrivs från ett fast driftställe där. Som framgått av det inledande avsnittet är syftet att skyldigheten att rapportera ska omfatta också uppgifter beträffande verksamheter i jurisdiktioner som finns på EU:s förteckning över icke samarbetsvilliga jurisdiktioner på skatteområdet. En typisk egenskap för en sådan jurisdiktion är att företag som är etablerade där är lågbeskattade eller inte alls skattskyldiga för inkomster från verksamhet som bedrivs där. Att fastställa ett företags etablering i en sådan jurisdiktion genom dess skattskyldighet där ger inte upphov till några betänkligheter beträffande bestämmelsens tillämplighet så länge företaget - oavsett nivån på beskattningen - är skattskyldigt. Bestämmelsen i det remitterade förslaget innebär däremot att företag som är etablerade i en sådan jurisdiktion i den mening som avses i direktivet men som inte är skattskyldiga där faller utanför regelverkets tillämpningsområde. Det förekommer vidare att företag som hör hemma i en stat med stöd av ett skatteavtal är undantagna från beskattning i en annan stat (exempt-metoden). Utformningen av bestämmelsen i paragrafens första stycke medför även att en verksamhet i en sådan stat i den mening som avses i direktivet faller utanför tillämpningsområdet. Till detta kommer att handelsbolag som nämndes tidigare inte är skattskyldiga i Sverige. Ett handelsbolag kan visserligen ha ett fast driftställe i en annan stat men behöver inte vara skattskyldigt där på grund av det. Ett sådant bolag kan i vart fall inte vara skattskyldigt såväl i Sverige som i en annan stat, vilket är en förutsättning för att regeln ska vara tillämplig. Att bestämma ett fristående företags närvaro i en annan stat i den mening som avses i direktivet genom företagets skattskyldighet där passar således inte handelsbolag. Det sagda innebär att kravet i det remitterade förslaget, att företaget är skattskyldigt i den andra staten eller skattejurisdiktionen på grund av verksamhet som bedrivs från ett fast driftställe där, medför att bestämmelsens tillämpningsområde blir snävare än det som avses i direktivet. Fast driftställe Enligt författningskommentaren avses med fast driftställe, detsamma som i 2 kap. 29 § inkomstskattelagen (1999:1229). Definitionen av uttrycket fast driftställe i medlemsstaternas lagstiftningar och i olika skatteavtal är inte enhetlig, även om den normalt är utformad efter förebild av definitionen i OECD:s modellavtal. Det skulle innebära att innebörden av bestämmelsen kommer att variera mellan medlemsstaterna. Det remitterade förslaget ska införliva ett unionsrättsligt regelverk där tanken är att uttrycken - om annat inte särskilt har angetts eller framgår av sammanhanget - ska ha en enhetlig unionsrättslig innebörd. Motsvarigheten till det remitterade förslagets "fast driftställe" i den bakomliggande direktivbestämmelsen är uttrycket "inbegripet filialer, etablerade eller har sina fasta driftsställen eller varaktiga affärsverksamhet". Det framgår inte av direktivet eller det sammanhang där det anges att direktivets uttryck ska ha samma innebörd som uttrycket "fast driftställe" i respektive medlemsstats nationella rätt. Enligt Lagrådets mening lämpar det sig därför inte att använda uttrycket fast driftställe utan det bör användas ett uttryck som ligger närmare direktivets text. Styrs av nationell rätt/hemmahörande Av paragrafens första och tredje stycke följer att aktiebolag och vissa handelsbolag, som inte ingår i en koncern, omfattas av regelns tillämpningsområde. Ordalydelsen ger intryck av att det kan vara aktiebolag oavsett vilken rättsordning det styrs av. Det kan i detta sammanhang tilläggas att när ordet aktiebolag används i en författning avses normalt svenska aktiebolag. Det är dock inte ovanligt att en term eller ett uttryck också omfattar motsvarande utländska företeelser om det inte anges eller framgår av sammanhanget att bara svenska företeelser avses (jfr 2 kap. 2 § inkomstskattelagen). Av direktivets motsvarighet till denna paragraf följer att det är fråga om företag som "styrs av" den berörda medlemsstatens "nationella rätt" (artikel 48b.1 tredje stycket). Företag som styrs enligt svensk rätt är i första hand svenska aktiebolag. Vad som i övrigt omfattas av uttrycket "styrs av deras nationella rätt" är oklart. Enligt Lagrådets mening torde "aktiebolag som hör hemma i Sverige" ligga närmare direktivets uttryck "styrs av nationell rätt". Det kan tilläggas att uttrycket "hör hemma" redan förekommer i denna lagstiftning i den mening som avses i direktivet, dvs. i meningen "styrs av" respektive "inte styrs av" en medlemsstats nationella rätt, se 4 § första stycket 2 och 3 § första stycket 2. Det kan övervägas i det fortsatta lagstiftningsarbetet om en sådan precisering behövs även i denna paragraf. Handelsbolag Enligt paragrafens tredje stycke ska första och andra styckena gälla även handelsbolag där samtliga direkta eller indirekta delägare är juridiska personer med begränsat ansvar. Det innebär att ett handelsbolag som har en viss delägarkrets och som inte ingår i en koncern ska upprätta och offentliggöra en inkomstskatterapport om förutsättningar som gäller för fristående aktiebolag är uppfyllda. När det gäller indirekta delägare bör tanken, med hänsyn till tillämpningsområdet för redovisningsdirektivet, vara att handelsbolag som ett aktiebolag indirekt äger genom ett annat handelsbolag också ska omfattas av bestämmelsen. Alla andra former av indirekt ägande genom handelsbolag, t.ex. genom ett subjekt i kedjan som inte omfattas av lagens tillämpningsområde, ska alltså falla utanför. Den föreslagna lydelsen av stycket ger dock intryck av att alla former av indirekt ägande av handelsbolag, dvs. även av det sistnämnda slaget, ska omfattas av bestämmelsen. Vad som avses med indirekt ägande av handelsbolag bör preciseras närmare i lagtexten. Vidare bör det preciseras i författningskommentaren att med juridiska personer med begränsat ansvar respektive mellanliggande handelsbolag avses sådana juridiska personer och handelsbolag som omfattas av redovisningsdirektivet. Lagrådets förslag Mot bakgrund av det anförda förordar Lagrådet att bestämmelsen i paragrafens första och tredje stycke ges följande lydelse. Ett aktiebolag som [hör hemma i Sverige och] inte ingår i en koncern ska för varje räkenskapsår upprätta och offentliggöra en inkomstskatterapport, om företaget är etablerat, har ett fast driftsställe eller en varaktig affärsverksamhet i minst en annan stat eller skattejurisdiktion än Sverige. - - - - - Första och andra styckena gäller även handelsbolag där samtliga direkta eller genom handelsbolag indirekta delägare är juridiska personer med begränsat ansvar. 3 § I paragrafen finns bestämmelserna om vilka moderföretag som är rapporteringsskyldiga. Enligt första stycket ska det yttersta moderföretaget i en koncern upprätta och offentliggöra en inkomstskatterapport. Med det yttersta moderföretaget i en koncern avses det moderföretag som inte kontrolleras av något annat företag, dvs. som inte har något eget moderföretag. Rapporteringsskyldigheten kan enligt andra punkten omfatta bara en koncern med verksamhet i flera länder. Den förutsättningen såvitt gäller direkt bedriven verksamhet i andra stater och jurisdiktioner är formulerad i linje med regleringen enligt 2 §. Skyldigheten att rapportera förutsätter alltså att det i koncernen ingår minst ett företag som hör hemma i en annan stat eller skattejurisdiktion än Sverige, eller som på grund av verksamhet som bedrivs från ett fast driftställe är skattskyldigt där. De överväganden som redovisats angående 2 § beträffande kravet för rapporteringsskyldighet - att företaget är skattskyldigt i den andra staten eller skattejurisdiktion på grund av verksamhet som bedrivs från ett fast driftställe där och uttrycket fast driftställe - gör sig gällande även här. Av den föreslagna bestämmelsens motsvarighet i direktivet följer att yttersta moderföretag som styrs av medlemsstaternas nationella rätt omfattas av dess tillämpningsområde. I linje med vad som förordas beträffande 2 § bör det därför övervägas om bestämmelsens tillämpningsområde ska vara begränsat till moderföretag som hör hemma i Sverige. Lagrådet förordar att paragrafens första stycke ges följande lydelse. Ett yttersta moderföretag i en koncern ska för varje räkenskapsår upprätta och offentliggöra en inkomstskatterapport, om 1. moderföretaget [hör hemma i Sverige och] är ett aktiebolag eller ett sådant handelsbolag som avses i 2 § tredje stycket, och 2. det i koncernen ingår minst ett företag som hör hemma i en annan stat eller skattejurisdiktion än Sverige, eller om minst ett företag är etablerat, har ett fast driftsställe eller en varaktig affärsverksamhet i minst en annan stat eller skattejurisdiktion än Sverige. Yttersta moderföretag I en koncern kan det finnas moderföretag av olika slag på olika nivåer i koncernen. Det ultimata yttersta moderföretaget kan t.ex. vara en ekonomisk förening eller en stiftelse men det kan på en lägre nivå, t.ex. strax under den ekonomiska föreningen eller stiftelsen, finnas en koncern, s.k. underkoncern, där moderföretaget är ett aktiebolag. Med yttersta moderföretag avses, enligt definitionen i artikel 48a. 1.1 i direktivet, ett företag som utarbetar koncernredovisning för flertalet företag i koncernen. Direktivets definition utesluter således inte att en underkoncern där det yttersta moderföretaget är ett aktiebolag men som ingår i en större koncern där det ultimata moderföretaget är av annat slag än aktiebolag omfattas av regelverket. Det bör framgå av författningskommentaren att en underkoncern av det ovannämnda slaget omfattas av rapporteringsskyldigheten. 4 § Paragrafen reglerar vilka dotterföretag som är rapporteringsskyldiga. Med paragrafen genomförs delvis artikel 48b.4 i direktivet såvitt gäller dotterföretag vars yttersta moderföretag hör hemma utanför EES. Det handlar alltså om moderföretag som inte omfattas av lagstiftningen i en stat inom EES. Det bör framgå av författningskommentaren att det med yttersta moderföretag avses företag som har en rättslig form som är jämförbar med de former som förtecknas i bilaga 1 till redovisningsdirektivet, se artikel 1.1.b ii) i redovisningsdirektivet. 5 § I andra stycket föreskrivs att ett dotterföretag inte behöver upprätta en inkomstskatterapport om en sådan redan finns tillgänglig. Det lämpar sig bättre att flytta denna bestämmelse till 4 § som ett nytt tredje stycke eftersom den utgör ett undantag från skyldigheten att upprätta en inkomstskatterapport enlig den paragrafen. 8 § I andra stycket föreskrivs att en filial inte behöver upprätta en inkomstskatterapport om en sådan redan finns tillgänglig. Det lämpar sig bättre att flytta denna bestämmelse till 7 § som ett nytt tredje stycke eftersom den utgör ett undantag från skyldigheten att upprätta en inkomstskatterapport enlig den paragrafen. 9 § I paragrafen finns en bestämmelse om när en filial är undantagen från rapporteringsskyldighet. I första stycket, som består av en enda mening, regleras såväl en filial som hör till ett fristående företag som en filial som hör till ett företag som ingår i en koncern. Bestämmelsen blir lättare att läsa om meningen delas upp i två meningar på så sätt att de två olika situationerna regleras i var sin mening. 12 § I paragrafen anges vad en inkomstskatterapport ska innehålla. I den finns en uppräkning av de poster som ska tas in i rapporten. Den bakomliggande uppräkningen finns i artikel 48c. 2 i direktivet. Direktivets uppräkning innehåller - till skillnad från motsvarigheten i denna paragraf - detaljerade beskrivningar av vissa poster. Dessa poster avser hur intäkterna ska beräknas (punkt d), upplupen inkomstskatt (punkt f), inkomstskatt enligt kontantmetoden (punkt g) och ackumulerade vinstmedel (punkt h). Paragrafens uppräkning i dessa delar består endast av rubriker. I författningskommentaren anges att närmare anvisningar om hur dessa ska beräknas finns i direktivet. Det kan diskuteras om det är lämpligt att på detta sätt i förarbeten genomföra direktivbestämmelser. För det första är det inte säkert att ett förarbetsuttalande som görs i anslutning till en kort rubrik hämtad från direktivtexten kan ha täckning i själva lagtexten. Det kan då i vissa fall inte vara möjligt att tillämpa det även om uttalandet grundar sig på en direktivtext. Det kan t.ex. vara fråga om rättsregler som enligt 8 kap. 2 § regeringsformen kräver att de genomförs genom lag men som efter delegation kan regleras på lägre nivå. Det kan även handla om delar av direktivet som är till den enskildes nackdel och som därför inte får direkt effekt. För det andra är direktiv utformade för att vara riktade bara till medlemstaterna. Ett direktiv är därför inte tillgängligt på samma sätt som en författningstext. Det bör under det fortsatta lagstiftningsarbetet övervägas om direktivtexten i dessa delar ska genomföras på annat sätt än genom uttalanden i förarbeten. 15 § I paragrafen regleras hur uppgifterna i inkomstskatterapporten i olika stater eller skattejurisdiktioner ska redovisas. I författningskommentarens femte och sjätte stycke återges bl.a. innehållet i artikel 48c.5 fjärde och femte styckena. Texten i författningskommentarens femte stycke skiljer sig från texten i motsvarande bestämmelse i direktivartikelns fjärde stycke. Detsamma gäller texten i författningskommentarens sjätte stycke. I denna del av författningskommentaren anges att uppgifterna ska utgöra de samlade uppgifterna om verksamheten i flera företag inom en koncern "är skattepliktig i" medan i motsvarande bestämmelse i direktivet anges "kan vara inkomstskattepliktig". Dessa uttryck torde inte ha samma innebörd. Det kan ifrågasättas om dessa delar av författningskommentarerna - som inte kan hänföras till någon av de i paragrafens första stycke angivna punkterna - har täckning i lagtexten. Uttalandena i författningskommentaren bör i vart fall justeras så att de ligger närmare direktivtexten. 21 § I paragrafen finns bestämmelser om hur en inkomstskatterapport ska göras tillgänglig på internet och när det ska ske. Det anges bl.a. att den ska göras tillgänglig för allmänheten på minst ett av Europeiska unionens officiella språk. Eftersom regleringen gäller stater som omfattas av EES-avtalet bör det framgå av bestämmelsen att en inkomstskatterapport ska hållas tillgänglig för allmänheten på minst ett av unionens språk, eller på norska eller isländska. Övriga lagförslag Lagrådet lämnar förslagen utan erinran. Justitiedepartementet Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 16 mars 2023 Närvarande: statsminister Kristersson, ordförande, och statsråden Busch, Svantesson, Ankarberg Johansson, Edholm, J Pehrson, Waltersson Grönvall, Jonson, Strömmer, Forssmed, Tenje, Forssell, Slottner, M Persson, Wykman, Malmer Stenergard, Kullgren, Liljestrand, Brandberg, Bohlin, Carlson Föredragande: statsrådet Strömmer Regeringen beslutar proposition 2022/23:88 Ökad transparens för stora företags skattebetalningar