Regeringskansliets rättsdatabaser

Regeringens proposition 2005/06:215 Skydd mot internationella hot mot människors hälsa Prop. 2005/06:215 Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen. Stockholm den 7 september 2006 Göran Persson Morgan Johansson (Socialdepartementet) Propositionens huvudsakliga innehåll I propositionen föreslås att riksdagen skall godkänna det internationella hälsoreglementet som antogs i Genève den 23 maj 2005 (IHR 2005). Syftet med IHR 2005 är att skydda mot internationella hot mot människors hälsa samtidigt som de åtgärder stater vidtar inte skall utgöra ett större hinder för resandet och trafiken mellan stater än vad som är motiverat av hälsoskäl. IHR 2005 är till skillnad från det nu gällande internationella hälsoreglementet inte uppbyggt kring speciellt angivna sjukdomar. Tillämpningsområdet har utvidgats genom IHR 2005 och omfattar nu samtliga allvarliga hot mot människors hälsa som kan spridas internationellt. Lagändringar krävs för att Sverige skall kunna genomföra IHR 2005 fullt ut. I propositionen föreslås införandet av en ny lag om skydd mot internationella hot mot människors hälsa som föreslås ersätta den nuvarande karantänslagen (1989:290) vilken tillkom för att uppfylla åtagandena enligt det nu gällande internationella hälsoreglementet. Den nya lagen syftar till att skydda mot internationella hot mot människors hälsa och avser risk för att smittämnen eller andra ämnen som utgör eller kan utgöra ett allvarligt hot mot människors hälsa förs in i landet eller sprids till andra länder. Regeringen föreslår i lagen att Socialstyrelsen utses till nationell kontaktpunkt som skall rapportera misstänkta hot till Världshälsoorganisationen (WHO). Den nya lagen föreslås, på motsvarande sätt som karantänslagen, bl.a. innehålla bestämmelser om åtgärder som får vidtas när fartyg respektive luftfartyg ankommer till Sverige, bestämmelser om hälsointyg och andra intyg, m.m. En ny bestämmelse i smittskyddslagen föreslås också. Den nya lagen och den nya bestämmelsen i smittskyddslagen föreslås träda i kraft den 15 juni 2007. Innehållsförteckning 1 Förslag till riksdagsbeslut 4 2 Lagtext 5 2.1 Förslag till lag om skydd mot internationella hot mot människors hälsa 5 2.2 Förslag till lag om ändring i smittskyddslagen (2004:168) 12 3 Ärendet och dess beredning 13 4 Det nya internationella hälsoreglementet (IHR 2005) 14 4.1 Bakgrund 14 4.2 Huvudsakligt innehåll 15 5 Nuvarande reglering 17 5.1 Huvudsakligen berörd lagstiftning 17 5.2 Skyddsåtgärder som regleras i annan lagstiftning 23 6 Överväganden och förslag 29 6.1 Sveriges anslutning till det internationella hälsoregle- mentet 2005 29 6.2 Karantänslagen upphävs och ersätts av en ny lag 31 6.3 Ansvarsfördelning och organisatoriska bestämmelser 35 6.4 Underrättelse- och informationsskyldighet 39 6.5 Sekretess och behandling av personuppgifter 44 6.6 Personal och utrustning vid karantänshamnar och karantänsflygplatser 49 6.7 Allmänna åtgärder till skydd för människors hälsa 52 6.8 Åtgärder vid avresa från Sverige 58 6.9 Åtgärder vid ankomst till Sverige och bestämmelser om transportmedel och gods under transitering 60 6.10 Bekämpning av djur som kan bära på smittämnen 65 6.11 Hälsointyg och andra intyg 66 6.12 Tillsyn m.m. 68 6.13 Straffansvar 70 6.14 Processuella frågor 72 6.15 Bemyndiganden 74 6.16 Avgifter och ersättningsfrågor 75 6.17 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser 77 6.18 Ekonomiska konsekvenser 78 7 Författningskommentar 81 7.1 Förslag till lag om skydd mot internationella hot mot människors hälsa 81 7.2 Förslag till lag om ändring i smittskyddslagen (2004:168) 91 Bilaga 1 Revision of the International Health Regulations 92 Bilaga 2 Internationellt hälsoreglemente (2005) 152 Bilaga 3 Promemorians lagförslag 212 Bilaga 4 Förteckning över remissinstanser 220 Bilaga 5 Lagrådsremissens lagförslag 221 Bilaga 6 Lagrådets yttrande 229 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 7 september 2006 233 Rättsdatablad 234 1 Förslag till riksdagsbeslut Regeringen föreslår att riksdagen 1. godkänner Världshälsoorganisationens internationella hälsoreglemente som antogs i Gèneve den 23 maj 2005, 2. antar regeringens förslag till lag om skydd mot internationella hot mot människors hälsa, 3. antar regeringens förslag till lag om ändring i smittskyddslagen (2004:168). 2 Lagtext Regeringen har följande förslag till lagtext. 2.1 Förslag till lag om skydd mot internationella hot mot människors hälsa Härigenom föreskrivs följande. Inledande bestämmelser 1 § Denna lag innehåller bestämmelser för genomförande av Världshälsoorganisationens internationella hälsoreglemente som antogs i Genève den 23 maj 2005 (hälsoreglementet). Lagen syftar till att skydda mot internationella hot mot människors hälsa. Regeringen får meddela bestämmelser till skydd för liv och hälsa som avviker från denna lag om det behövs med hänsyn till överenskommelser med Danmark, Finland eller Norge. 2 § Med ett internationellt hot mot människors hälsa avses i denna lag en risk för att smittämnen eller andra ämnen som utgör eller kan utgöra ett allvarligt hot mot människors hälsa förs in i landet eller sprids till andra länder. De sjukdomar på vilka bestämmelserna om samhällsfarliga sjukdomar i smittskyddslagen (2004:168) är tillämpliga skall alltid anses utgöra ett internationellt hot mot människors hälsa. Regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, får meddela föreskrifter om vilka andra sjukdomar och ämnen som skall anses utgöra ett internationellt hot mot människors hälsa. 3 § När åtgärder vidtas enligt denna lag eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av denna lag skall sådana begränsningar som följer av allmänt erkända folkrättsliga grundsatser beaktas. Ansvarsfördelning och organisatoriska bestämmelser 4 § Kommunen svarar enligt denna lag för att åtgärder till skydd för människors hälsa vidtas i fråga om transportmedel, bagage och annat gods samt djur. Landstinget svarar enligt denna lag för att smittskyddsåtgärder som riktar sig till människor vidtas. Vad som sägs i denna lag om landsting gäller också en kommun som inte ingår i ett landsting. 5 § Socialstyrelsen skall vara nationell kontaktpunkt enligt hälsoreglementet och ansvara för de uppgifter den är skyldig att fullgöra enligt denna lag eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen. 6 § Med hamn respektive flygplats avses i denna lag sådan hamn eller flygplats där internationell trafik förekommer. Regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, skall efter samråd med berörda kommuner och landsting besluta vilka hamnar och flygplatser som skall vara karantänshamnar respektive karantänsflygplatser. 7 § Kommuner och landsting skall inom sina respektive ansvarsområden svara för att karantänshamnar och karantänsflygplatser har tillgång till den personal och den utrustning som behövs för kontroll av passagerare, transportmedel, bagage och annat gods samt djur för att skydda mot internationella hot mot människors hälsa. Regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, får meddela föreskrifter om vilken personal och vilken utrustning som karantänshamnar och karantänsflygplatser skall ha. 8 § Smittskyddsläkaren skall samordna smittskyddskontrollen vid karantänshamnar och karantänsflygplatser. Smittskyddsläkaren skall hjälpa kommuner och myndigheter när de utför uppgifter enligt denna lag. 9 § Myndigheter, kommuner och landsting som utför uppgifter enligt denna lag skall vid behov samverka med varandra, med Världshälsoorganisationen och med myndigheter i andra länder för att förebygga och begränsa internationella hot mot människors hälsa. Underrättelse- och informationsskyldighet 10 § Myndigheter, kommuner och landsting som inom sina respektive ansvarsområden får information om ett misstänkt internationellt hot mot människors hälsa skall omedelbart underrätta Socialstyrelsen om det misstänkta hotet. Underrättelsen skall innehålla de uppgifter som Socialstyrelsen behöver för att kunna bedöma om det föreligger ett internationellt hot mot människors hälsa. På begäran skall myndigheter, kommuner och landsting inom sina respektive ansvarsområden snarast möjligt lämna den information som Socialstyrelsen behöver för att kunna fullgöra sin informationsskyldighet till Världshälsoorganisationen. Berörda myndigheter, kommuner och landsting skall informera Socialstyrelsen om vilka åtgärder som har vidtagits och som kommer att vidtas med stöd av denna lag. Socialstyrelsen skall lämna information om åtgärderna till berörda myndigheter, kommuner och landsting. 11 § Socialstyrelsen skall, om den får information om ett misstänkt internationellt hot mot människors hälsa, skyndsamt och senast inom 24 timmar underrätta Världshälsoorganisationen om det misstänkta hotet. Om Världshälsoorganisationen har fått information om ett misstänkt internationellt hot mot människors hälsa i landet skall Socialstyrelsen, på begäran från Världshälsoorganisationen, skyndsamt och senast inom 24 timmar efter begäran lämna information till Världshälsoorganisationen om hälsoläget i landet. Socialstyrelsen skall lämna information om ett misstänkt internationellt hot mot människors hälsa till berörda myndigheter, kommuner och landsting. 12 § Om det bedöms nödvändigt för att skydda mot ett internationellt hot mot människors hälsa skall Socialstyrelsen och andra berörda myndigheter, kommuner och landsting lämna uppgifter till Världshälsoorganisationen och till berörda utländska myndigheter även om de är sekretessbelagda enligt sekretesslagen (1980:100). Bestämmelser om skydd mot kränkning av enskilds personliga integritet genom behandling av personuppgifter finns i personuppgiftslagen (1998:204). Socialstyrelsen och andra berörda myndigheter, kommuner och landsting får oavsett bestämmelserna i 33 § personuppgiftslagen överföra personuppgifter till Världshälsoorganisationen och tredje land för att fullgöra sin uppgiftsskyldighet enligt denna lag. Uppgifter som rör någons hälsa får behandlas helt eller delvis automatiserat, om det är nödvändigt för att en myndighet, en kommun eller ett landsting skall kunna fullgöra sin uppgiftsskyldighet enligt denna lag. 13 § Om ett område inom eller utom landet har drabbats av ett internationellt hot mot människors hälsa skall Socialstyrelsen förklara området vara drabbat av ett sådant hot. Området skall anses vara drabbat till dess Socialstyrelsen förklarar området fritt från hotet. Allmänna bestämmelser om åtgärder till skydd för människors hälsa 14 § Åtgärder till skydd för människors hälsa som vidtas enligt denna lag skall bygga på vetenskap och beprövad erfarenhet och får inte vara mer ingripande än vad som krävs för att uppnå detta skydd. Åtgärderna skall vidtas med respekt för alla människors lika värde och enskildas integritet. När åtgärder rör barn skall det särskilt beaktas vad hänsynen till barnets bästa kräver. Åtgärder som den enskilde motsätter sig får vidtas endast om inga andra möjligheter står till buds. 15 § När åtgärder till skydd för människors hälsa utförs på transportmedel, bagage och annat gods samt djur skall de försiktighetsmått vidtas som behövs för att förhindra skada på sådan egendom. Åtgärder vid ankomst till Sverige 16 § Innan ett fartyg anlöper första svenska hamn eller senast vid ankomsten till hamnen skall befälhavaren på fartyget lämna information om hälsotillståndet ombord till Tullverket eller Kustbevakningen om 1. befälhavaren har anledning att anta att smittämnen eller andra ämnen som kan utgöra ett internationellt hot mot människors hälsa finns ombord, 2. fartyget kommer från en hamn i ett område som har förklarats drabbat av ett internationellt hot mot människors hälsa och ankomsten sker inom inkubationstiden för en smittsam sjukdom, eller 3. det ombord på fartyget finns en person som har vistats inom ett område som har förklarats drabbat av ett internationellt hot mot människors hälsa under sådan tid att inkubationstiden för en smittsam sjukdom inte har gått ut vid fartygets ankomst till hamnen. När Tullverket eller Kustbevakningen har fått sådan information som avses i första stycket, skall myndigheten omedelbart underrätta smittskyddsläkaren och Socialstyrelsen om innehållet i informationen. Gäller sådan information fartyg som tillhör och bemannas av Försvarsmakten skall även generalläkaren omedelbart underrättas. Vad som sägs i första och andra stycket om fartyg och hamn skall även gälla luftfartyg respektive flygplats. Den skyldighet som befälhavare på luftfartyg har att lämna information enligt första stycket gäller dock endast i förhållande till Tullverket. 17 § Om ett fartyg eller luftfartyg är drabbat eller misstänks vara drabbat av ett internationellt hot mot människors hälsa får ansvariga myndigheter och kommuner vidta de åtgärder mot fartyget eller luftfartyget som krävs för att skydda människors hälsa. Regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, får meddela föreskrifter om vilka åtgärder till skydd för människors hälsa som ansvariga myndigheter och kommuner får vidta mot drabbade fartyg och luftfartyg. 18 § Fartyg och luftfartyg får inte av smittskyddsskäl vägras tillträde till hamn eller flygplats. Fartyg och luftfartyg kan dock hänvisas att fortsätta till en karantänshamn respektive karantänsflygplats. Fartyg och luftfartyg får inte av smittskyddsskäl hindras att släppa av eller ta ombord människor, ta ombord last, lossa last och ta ombord bränsle, vatten, mat och andra förnödenheter, om det inte framgår av denna lag eller föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen. 19 § Om ett fartyg eller luftfartyg vid ankomsten till landet lägger till eller landar vid någon annan plats än karantänshamn eller karantänsflygplats och om någon av de situationer som anges i 16 § första stycket föreligger, skall befälhavaren omedelbart lämna information om hälsotillståndet ombord till Tullverket, Kustbevakningen, smittskyddsläkaren eller kommunen. Med undantag för om det föreligger en nödsituation, får under sådana omständigheter inga människor lämna fartyget eller luftfartyget och ingen last lossas utan tillstånd från ansvariga myndigheter. När de åtgärder som ansvariga myndigheter anser är nödvändiga har vidtagits, får fartyget eller luftfartyget fortsätta till den hamn eller flygplats som var dess destination eller till annan lämplig hamn eller flygplats. Den skyldighet som befälhavare på luftfartyg har att lämna information enligt första stycket gäller inte i förhållande till Kustbevakningen. Transportmedel och gods under transitering 20 § Inga åtgärder till skydd för människors hälsa får med stöd av denna lag vidtas mot följande objekt: 1. fartyg och luftfartyg under transitering som inte kommer från ett område som är drabbat av ett internationellt hot mot människors hälsa och det inte finns något som tyder på att det finns smittämnen eller andra ämnen ombord som kan utgöra ett internationellt hot mot människors hälsa, 2. lastbilar, tåg och bussar under transitering som inte kommer från ett område som är drabbat av ett internationellt hot mot människors hälsa och som passerar igenom ett område utan att ta ombord eller släppa av människor, lasta eller lossa, eller 3. gods under transitering som inte lastas om, med undantag för levande djur. 21 § Regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, får meddela föreskrifter om skyldighet för transportföretag att vidta särskilda åtgärder till skydd för människors hälsa. Bekämpning av djur som kan bära på smittämnen 22 § I en kommun med hamn skall kommunen vidta de åtgärder som behövs för att i hamnen utrota insekter, råttor och andra djur som vanligen är bärare av smittämnen som utgör en hälsorisk för människor och för att skydda hamnens anläggningar mot sådana djur. 23 § När ett fartyg kommer till första svenska hamn skall befälhavaren för Tullverket eller Kustbevakningen visa upp intyg, eller till någon av myndigheterna ge in kopia av sådant intyg, om att utrotning av djur som avses i 22 § har skett ombord eller ett intyg om att utrotning av sådana djur inte behövs. Om ett intyg inte visas upp eller ges in skall Tullverket eller Kustbevakningen omedelbart underrätta kommunen som skall låta undersöka fartyget och, om det behövs, vidta åtgärder för att utrota djur som avses i 22 §. Hälsointyg och andra intyg 24 § Om en myndighet, en kommun eller ett landsting har vidtagit en åtgärd till skydd för människors hälsa enligt denna lag eller enligt föreskrifter som meddelats med stöd av lagen, skall den som vidtagit åtgärden utfärda ett intyg om åtgärden, om den som berörs av åtgärden begär det. Regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, får meddela föreskrifter om vem som får utfärda intyg, skyldighet att visa upp intyg och undantag från sådan skyldighet samt andra behövliga föreskrifter om intyg enligt denna lag. Avgifter 25 § Kommuner och landsting får ta ut avgifter för åtgärder enligt denna lag enligt vad som närmare föreskrivs av regeringen. Tillsyn m.m. 26 § Socialstyrelsen har tillsyn över efterlevnaden av denna lag och föreskrifter eller beslut som meddelats med stöd av lagen. 27 § Polis-, tull-, lots- och hamnpersonal, fartygsinspektörer och kustbevakningstjänstemän samt trafikpersonal vid flygplats skall, var och en inom sitt verksamhetsområde, vara uppmärksam på efterlevnaden av denna lag och de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen. 28 § Polismyndigheten skall lämna den hjälp som behövs för att vidta åtgärder enligt denna lag eller åtgärder enligt föreskrifter eller beslut som meddelats med stöd av lagen. Hjälp enligt första stycket får begäras endast om 1. det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att åtgärden inte kan utföras utan att polisens särskilda befogenheter enligt 10 § polislagen (1984:387) behöver tillgripas, eller 2. det annars finns synnerliga skäl. 29 § Personal inom polisen, Tullverket eller Kustbevakningen som medverkar vid in- och utresekontroll enligt utlänningslagen (2005:716) skall medverka vid kontroll av vaccinationsbevis och, när det behövs, vid andra åtgärder som vidtas vid karantänshamnar och karantänsflygplatser. Ytterligare föreskrifter 30 § Regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, får meddela de ytterligare föreskrifter till skydd för enskilda som behövs för att hindra att smittämnen eller andra ämnen som kan utgöra ett allvarligt hot mot människors hälsa förs in i landet eller sprids till andra länder. Ansvar 31 § Till böter döms den som åsidosätter sin skyldighet att lämna information om hälsotillståndet ombord på fartyg eller luftfartyg enligt 16 § första och tredje stycket eller 19 § första stycket, eller lämnar oriktig sådan information. Överklagande 32 § Beslut enligt denna lag eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Beslut enligt denna lag eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen gäller omedelbart, om inte något annat anges i beslutet. 1. Denna lag träder i kraft den 15 juni 2007 då karantänslagen (1989:290) skall upphöra att gälla. 2. Beslut och intyg som har meddelats enligt den upphävda lagen gäller fortfarande. 2.2 Förslag till lag om ändring i smittskyddslagen (2004:168) Härigenom föreskrivs att det i smittskyddslagen (2004:168) skall införas en ny paragraf, 3 kap. 12 §, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 3 kap. 12 § Den som på grund av en samhällsfarlig sjukdom 1. har isolerats enligt 5 kap. 1 §, 2. har isolerats tillfälligt enligt 5 kap. 3 §, 3. skall hållas i karantän enligt 9 §, eller 4. har förbjudits att lämna avspärrat område enligt beslut om avspärrning enligt 10 § får inte resa ut ur landet. Smittskyddsläkaren skall vidta de åtgärder som behövs för att hindra personen från att lämna landet. I andra fall än de som avses i första stycket får den som bär på en samhällsfarlig sjukdom inte vägras att lämna landet. Han eller hon skall dock i god tid före avresan meddela den smittskyddsläkare som underrättats om sjukdomsfallet om tidpunkten för avresan och målet för resan. Smittskyddsläkaren skall underrätta berörd hälsomyndighet på ankomstorten om avresan och andra omständigheter av betydelse för att förhindra smittspridning. 1. Denna lag träder i kraft den 15 juni 2007. 2. Beslut som har meddelats enligt 14 § i den upphävda karantänslagen (1989:290) gäller fortfarande. 3 Ärendet och dess beredning De första internationella hälsobestämmelserna antogs år 1951 och ersattes år 1969 av det nu gällande internationella hälsoreglementet (det nu gällande IHR). Avsikten med det nu gällande IHR är att ge största möjliga skydd mot att vissa sjukdomar sprids internationellt med minsta möjliga hinder för den internationella trafiken. Det nu gällande IHR omfattar endast tre specificerade sjukdomar, vilka är gula febern, kolera och pest. Härutöver finns några särskilda stadganden om malaria. Vid Världshälsoförsamlingen i maj 2003 antogs en resolution som bl.a. uppmanade Världhälsoorganisationen (WHO) att inrätta en särskild arbetsgrupp med uppgift att ta fram ett förslag till ny reglering. Syftet med denna revidering av IHR var att förändra och utvidga IHR:s tillämpningsområde så att IHR kan utgöra ett effektivt verktyg för att förebygga och vidta åtgärder mot internationell spridning av allvarliga hälsohot. Vid Världshälsoförsamlingen i maj 2005 antogs ett nytt internationellt hälsoreglemente (IHR 2005). IHR 2005 i dess lydelse på engelska finns i bilaga 1 och en översättning till svenska i bilaga 2. Inom Socialdepartementet har utarbetats en departementspromemoria Skydd mot internationella hot mot folkhälsan (Ds 2006:3). I departementspromemorian föreslås att Sverige skall ansluta sig till IHR 2005 fullt ut och inte avvisa det eller reservera sig mot delar av det. I promemorian föreslås också lagändringar som bedöms nödvändiga för att genomföra åtagandena i IHR 2005 fullt ut. Departementspromemorian har remissbehandlats. Departementspromemorians lagförslag finns i bilaga 3 och en förteckning över remissinstanserna i bilaga 4. En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i Socialdepartementet (S2005/1070/FH). Denna proposition bygger på en överenskommelse mellan den socialdemokratiska regeringen och vänsterpartiet. Lagrådet Regeringen beslutade den 1 juni 2006 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 5. Lagrådets yttrande finns i bilaga 6. Regeringen följer i propositionen Lagrådets förslag med undantag för Lagrådets förslag till ändring av 13 § i den föreslagna lagen om skydd mot internationella hot mot människors hälsa. Regeringen återkommer till Lagrådets synpunkter och förslag i avsnitten 6.2, 6.3, 6.4 och 6.17. Vissa ändringar av språklig och redaktionell karaktär har också gjorts. 4 Det nya internationella hälsoreglementet (IHR 2005) 4.1 Bakgrund Före Världshälsoorganisationens (WHO:s) tillkomst år 1948 fanns internationellt ett stort antal hälsovårdskonventioner och mindre omfattande överenskommelser med karantänsregler. Denna splittring av bestämmelserna utgjorde ett besvärande hinder för den internationella trafiken och var inte var sakligt motiverad. Strax efter WHO:s tillkomst påbörjades därför ett arbete med att samordna och rationalisera bestämmelserna. De första internationella bestämmelserna antogs år 1951 och ersattes år 1969 av det nu gällande internationella hälsoreglementet (det nu gällande IHR), som i sin tur har reviderats vid två tillfällen. Avsikten med det nu gällande IHR är att ge största möjliga skydd mot att vissa sjukdomar sprids internationellt med minsta möjliga hinder för den internationella trafiken. IHR omfattade vid tillkomsten 1951 regler beträffande sex allvarliga smittsamma sjukdomar: gula febern, kolera, pest, smittkoppor, återfallsfeber och tyfus. Numera omfattar IHR enbart gula febern, kolera och pest. Härutöver finns några särskilda stadganden om malaria. Sverige har, i likhet med de flesta andra länder i världen, anslutit sig till IHR. Bestämmelserna i IHR är av olika karaktär. Vissa regler är tvingande och skall följas av de länder som har anslutit sig till reglementet. Det gäller t.ex. skyldigheten att rapportera fall av de angivna sjukdomarna till WHO. Andra bestämmelser behandlar åtgärder som det enskilda landet får vidta. Vid Världshälsoförsamlingen i maj 2003 antogs en resolution som bl.a. uppmanade WHO att inrätta en särskild arbetsgrupp med uppgift att ta fram ett förslag till ny reglering. Syftet med denna tredje revidering av IHR var att förändra och utvidga IHR:s tillämpningsområde så att IHR kan utgöra ett effektivt verktyg för att förebygga och vidta åtgärder mot internationell spridning av allvarliga hälsohot. Den 23 maj 2005 antog Världshälsoförsamlingen genom resolution WHA58.3 ett nytt internationellt hälsoreglemente (IHR 2005). Enligt artikel 21 i WHO:s stadga anges att Världshälsoförsamlingen har befogenhet att anta reglementen om bl.a. karantänsbestämmelser och sanitära bestämmelser och andra åtgärder för att förhindra internationell spridning av sjukdomar. I artikel 22 i WHO:s stadga anges att sådana reglementen som Världshälsoförsamlingen antar i enlighet med artikel 21 skall träda i kraft för alla medlemsstater inom en viss tid. De träder dock inte i kraft för de medlemsstater som inom angiven tid meddelar WHO att de avvisar eller reserverar sig mot reglementet eller delar av det. WHO:s medlemsstater ansluter sig därmed inte aktivt till sådana reglementen utan blir automatiskt bundna av dem om staterna inte aktivt avvisar dem eller reserverar sig mot dem inom angiven tid. IHR 2005 kommer att träda ikraft för Sveriges del den 15 juni 2007 om inte Sverige senast den 15 december 2006 har avvisat IHR 2005 eller reserverat sig mot vissa delar av det. 4.2 Huvudsakligt innehåll De senaste årens utbrott av bl.a. svår akut respiratorisk sjukdom (sars) och fågelinfluensa har tydliggjort att de globala hoten mot människors hälsa inte längre utgörs av kända sjukdomar som redan har identifierats, utan av nya smittsamma sjukdomar som inte är kända i förväg. Det har medfört att det nu gällande internationella hälsoreglementet från 1969, vilket är uppbyggt kring ett antal kända sjukdomar, inte längre utgör ett relevant verktyg för att hantera de hälsohot som kan uppkomma idag. Syftet med IHR 2005 är fortfarande att ge största möjliga skydd mot att smittsamma sjukdomar sprids internationellt med minsta möjliga hinder för den internationella trafiken. Däremot är IHR 2005 inte längre uppbyggt kring speciellt angivna sjukdomar. Tillämpningsområdet har utvidgats genom IHR 2005 och omfattar nu samtliga allvarliga hot mot människors hälsa som kan spridas internationellt, oavsett dess ursprung eller källa. Det innebär att såväl smittsamma sjukdomar, vare sig de smittar mellan människor eller från djur eller livsmedel till människor, som t.ex. kemikalier och radioaktiva ämnen kan omfattas. Det har ingen betydelse om spridningen av ämnen är avsiktlig eller oavsiktlig. Ett kriterium för att IHR 2005 skall bli tillämpligt är dock att det finns en risk för internationell spridning. Enligt IHR 2005 skall medlemsstaterna ha kapacitet att övervaka och upptäcka hot mot människors hälsa som kan spridas internationellt. Den kapacitet som skall finnas i varje medlemsstat finns i huvudsak beskriven i bilaga 1 till IHR 2005. Det skall i varje medlemsstat finnas en myndighet med nationellt ansvar för att rapportera händelser till Världshälsoorganisationen (WHO) och därutöver ansvariga hälsomyndigheter på lokal nivå. Om ett allvarligt hot mot människors hälsa som kan spridas internationellt misstänks skall den ansvariga myndighet som får kännedom om misstanken omgående rapportera till den myndighet som på det nationella planet ansvarar för rapportering till WHO, den s.k. IHR-kontaktpunkten. Den nationella IHR-kontaktpunkten skall analysera informationen den mottar från respektive myndighet och avgöra om det misstänkta hotet uppfyller kriterierna för vad som skall rapporteras till WHO. Om WHO bedömer att det misstänkta hotet utgör ett omedelbart internationellt hot mot människors hälsa skall WHO i enlighet med vissa förutsättningar meddela de andra medlemsstaterna detta och i vissa fall även offentliggöra information om hotet till allmänheten. Om hot som länder rapporterar till WHO även ligger inom andra internationella organisationers ansvarsområden skall WHO informera dessa organisationer och samordna sina aktiviteter med berörda organisationer. WHO:s ansvarsområde är dock begränsat till hälsoaspekter som ligger inom andra internationella organisationers ansvarsområden. Om WHO får uppgifter från annat håll än från den berörda staten om ett misstänkt internationellt hot mot människors hälsa i den staten får WHO först söka bekräftelse från den berörda staten på att ett sådant hot föreligger och därefter under vissa förutsättningar delge den informationen till andra medlemsstater. När WHO har bedömt att ett omedelbart hot mot människors hälsa har uppkommit kan WHO utfärda tillfälliga rekommendationer som reglerar vilka åtgärder berörda stater bör vidta mot resenärer, gods, transporter m.m. vid in- och utresor i landet. Dessa rekommendationer är inte bindande för medlemsstaterna. Tillfälliga rekommendationer gäller i tre månader om de inte har upphävts innan dess och de kan förlängas med ytterligare tre månader åt gången under en begränsad tidsperiod. Rekommendationer som behöver upprätthållas under längre tid skall godkännas av WHO:s beslutande församling, Världshälsoförsamlingen, och får då status som stående rekommendationer. De stående rekommendationerna är inte heller bindande för medlemsstaterna. IHR 2005 innehåller, på samma sätt som det nu gällande IHR, bestämmelser om att stater skall utse vissa hamnar och flygplatser till karantänshamnar och karantänsflygplatser. Vid dessa karantänshamnar och karantänsflygplatser skall det bl.a. finnas kapacitet att ta emot transporter med smittade resenärer, djur, bagage, gods m.m. IHR 2005 innehåller även bestämmelser om vilken information stater av hälsoskäl får kräva av resenärer, vilka åtgärder stater får vidta mot resenärer vid in- och utresa i landet samt under vilka förutsättningar detta skall ske. Stater får enligt IHR 2005 ställa vissa krav på transportföretag, t.ex. att de skall hålla sina transportmedel fria från smitta och infektioner samt att de skall informera resenärerna om vilka åtgärder WHO rekommenderar. Vidare finns bestämmelser om vilka åtgärder stater får ta ut avgifter för och vad som skall vara kostnadsfritt. IHR 2005 innehåller också en bestämmelse som ger stater möjlighet att vidta andra åtgärder mot specifika risker mot människors hälsa eller internationella hot mot människors hälsa än de som WHO rekommenderar om åtgärderna uppnår samma eller en högre nivå av hälsoskydd än WHO:s rekommendationer. En förutsättning är dock att de åtgärder en stat vidtar skall vara förenliga med IHR i övrigt. De skall heller inte begränsa den internationella trafiken mer än nödvändigt och inte vara mer ingripande mot personer än vad som är nödvändigt för att uppnå den erforderliga nivån av skydd för människors hälsa. I praktiken innebär denna bestämmelse en möjlighet för stater att vidta mer långtgående åtgärder än WHO rekommenderar. En stat som inför åtgärder som medför en betydande störning för den internationella trafiken skall informera WHO om de hälsoskäl och det vetenskapliga resonemang som ligger till grund för att införa åtgärden. WHO kan uppmana en stat att upphöra med åtgärden, men IHR innehåller ingen sanktion mot stater som inte följer WHO:s uppmaning. IHR 2005 innehåller också bestämmelser om vilka åtgärder stater får vidta mot personer och objekt vid in- och utresa i landet. 5 Nuvarande reglering 5.1 Huvudsakligen berörd lagstiftning Karantänslagen (1989:290) Den svenska karantänslagstiftningen har tillkommit mot bakgrund av bestämmelserna i internationella hälsoreglementet från 1969 (det nu gällande IHR). I karantänslagen (1989:290) finns vissa bestämmelser till skydd mot att s.k. karantänssjukdomar förs in i landet eller sprids till utlandet genom land-, luft- och sjötrafik. Till karantänslagen ansluter karantänsförordningen (1989:302). Närmare föreskrifter rörande tillämpningen av förordningen har utfärdats av Socialstyrelsen. Med karantänssjukdom avses enligt 2 § karantänslagen gula febern, kolera och pest, dvs. de sjukdomar som anges som karantänssjukdomar i IHR, samt de sjukdomar på vilka bestämmelserna om samhällsfarliga sjukdomar i smittskyddslagen (2004:168) är tillämpliga, vilket för närvarande gäller smittkoppor och svår akut respiratorisk sjukdom (sars). Den kommunala nämnd som fullgör miljö- och hälsoskyddsuppgifter ansvarar för att sanitära åtgärder vidtas beträffande laster, bagage och annat gods. För andra smittskyddsåtgärder enligt karantänslagen svarar smittskyddsläkaren (3 §). I smittskyddsläkarens uppgifter ingår bl.a. också att samordna smittskyddskontrollen vid karantänshamnar och karantänsflygplatser samt att biträda den kommunala nämnden i dess uppgifter enligt karantänslagen (6 §). Med hänsyn till att det inte är möjligt för smittskyddsläkarna och de kommunala nämnderna att i praktiken kontrollera alla transportmedel, gods, passagerare etc. finns bestämmelser om ansvar för tullpersonal och andra som på olika sätt tar del i kontroll av gods och resande. Enligt 19 § skall bl.a. polis-, passkontroll- och tullpersonal samt trafikpersonal vid internationella flygplatser vara uppmärksamma på efterlevnaden av lagen och de föreskrifter som meddelats med stöd av lagen. Polis- och passkontrollpersonal åläggs vidare enligt samma lagrum att medverka vid kontroll av vaccinationsbevis vid karantänsflygplatser. Den lots, tulltjänsteman eller tjänsteman vid Kustbevakningen som först kommer ombord på ett fartyg som skall anlöpa svensk hamn skall underrätta befälhavaren om vilka skyldigheter denne har enligt karantänslagen, karantänsförordningen och föreskrifter som har meddelats med stöd av karantänsförordningen (4 § karantänsförordningen). Socialstyrelsen har enligt 18 § tillsynen över karantänsverksamheten. Socialstyrelsen skall också föreskriva vilka hamnar och flygplatser som skall vara karantänshamnar respektive karantänsflygplatser. Beträffande dessa hamnar och flygplatser har berörda landsting och kommuner ansvar för att det finns tillgång till den personal och den utrustning som behövs för kontroll av trafiken så att karantänssjukdomar inte förs in i landet eller sprids till utlandet (5 §). Socialstyrelsen har föreskrivit att nio hamnar, bl.a. hamnarna i Göteborg, Stockholm och Malmö, skall vara karantänshamnar och att fem flygplatser skall vara karantänsflygplatser (SOSFS 1996:20). Om ett område - utom eller inom landet - är att betrakta som smittat av en karantänssjukdom enligt nu gällande IHR och det finns risk att sjukdomen förs in i landet eller sprids härifrån till utlandet skall Socialstyrelsen enligt 7 § förklara området smittat av sjukdomen. Området skall anses som smittat till dess Socialstyrelsen förklarat det fritt från smitta. Ett fartyg eller ett luftfartyg får inte av smittskyddsskäl vägras tillträde till hamn (10 §). Enligt 9 § skall befälhavaren på ett fartyg i vissa fall senast vid ankomsten till första svenska hamn lämna uppgift till Tullverket om hälsotillståndet ombord, en s.k. hälsodeklaration. Motsvarande skyldighet gäller för befälhavare av luftfartyg (12 §). Tullverket skall omedelbart underrätta smittskyddsläkaren om uppgifternas innehåll. De fall då en s.k. hälsodeklaration skall avges är 1. om befälhavaren har anledning anta att smitta av karantänssjukdom kan finnas ombord, 2. om fartyget kommer från ett smittförklarat område och ankomsten sker inom inkubationstiden för sjukdomen eller 3. om det ombord finns en person som vistats inom ett smittförklarat område och inkubationstiden för sjukdomen inte har gått ut (se 9 § 1 st). Hälsodeklaration behöver dock inte avges om fartyget anländer direkt från Danmark, Finland eller Norge. Enligt Socialstyrelsens föreskrifter erfordras inte heller sådan deklaration om fartyget de senaste 21 dagarna endast besökt hamnar i Europa. Skyldigheten att avlämna hälsodeklarationen är straffsanktionerad. Om befälhavaren underlåter att lämna sådana uppgifter eller lämnar oriktiga uppgifter kan han eller hon dömas till böter (se 21 §). Karantänslagen innehåller inte några bestämmelser om tvångsåtgärder utan sådana får enligt en uttrycklig bestämmelse i lagen vidtas endast om det finns stöd härför i smittskyddslagen (2004:168) eller någon annan lag (se 3 § 2 st). Utöver det allmänna ansvaret för smittskyddsåtgärder enligt 3 § har smittskyddsläkaren enligt karantänslagen skyldigheter i två särskilda fall. Smittskyddsläkaren eller den till vilken uppgiften delegerats är enligt 6 § skyldig att vid behov genomföra läkarundersökning och vaccination samt att utfärda ett skriftligt intyg om vidtagen åtgärd. Vidare skall smittskyddsläkaren i vissa fall förhindra att en smittad person lämnar landet. Enligt 14 § skall så ske när en person på grund av en karantänssjukdom antingen tagits in på sjukhus, isolerats eller tillfälligt isolerats med stöd av 5 kap. 1 § respektive 3 § smittskyddslagen. I andra fall får en person som smittats av en karantänssjukdom inte vägras utresa. Karantänslagen innehåller vidare bestämmelser om sanitära åtgärder beträffande laster, bagage och annat gods samt transportmedel och djur. Det finns också särskilda regler om råttbekämpning i hamnområden. Om den kommunala nämnden har beslutat om sanitära åtgärder får åtgärden enligt 11 § inte vidtas mot befälhavarens vilja om fartyget eller luftfartyget omedelbart fortsätter sin resa. Fartyget eller luftfartyget får då inte anlöpa någon hamn eller gå ned på någon annan flygplats här i landet. Om det kan ske utan risk för smittspridning får dock fartyget eller luftfartyget om det behövs förses med bränsle, vatten och andra förnödenheter. Beslut som den kommunala nämnden fattat med stöd av karantänslagen får enligt 22 § överklagas hos länsrätten. Smittskyddslagen (2004:168) Syftet med smittskyddslagen är att tillgodose befolkningens behov av skydd mot smittsamma sjukdomar. Smittskyddslagen reglerar endast smittskyddsåtgärder som riktar sig till människor. Det objektinriktade smittskyddet, som riktar sig till djur och andra objekt, regleras i annan lagstiftning. Bestämmelserna i smittskyddslagen omfattar alla sjukdomar som kan överföras till eller mellan människor och som kan innebära ett inte ringa hot mot människors hälsa. Möjligheterna till tvångsåtgärder är begränsade till s.k. allmänfarliga sjukdomar som anges i bilaga 1 till smittskyddslagen. För att en sjukdom skall betecknas som allmänfarlig sjukdom krävs enligt en uttrycklig definition i 1 kap. 3 § smittsamma sjukdomar som kan vara livshotande, innebära långvarig sjukdom eller svårt lidande eller medföra andra allvarliga konsekvenser och där det finns möjlighet att förebygga smittspridning genom åtgärder som riktas till den smittade. Bland de allmänfarliga sjukdomarna, som är 25 till antalet, ingår bl.a. difteri, hepatit A-E, hivinfektion, klamydiainfektion, kolera, mjältbrand, polio, rabies, salmonellainfektion, tuberkulos och virala hemorragiska febrar (exkl. denguefeber och sorkfeber). Regeringen kan enligt 9 kap. 2 § under vissa förutsättningar föreskriva att bestämmelserna om allmänfarliga sjukdomar skall tillämpas på en viss smittsam sjukdom som förekommer eller inom kort kan förekomma här i landet, om sjukdomen bedöms uppfylla kriterierna för allmänfarliga sjukdomar. Sådana föreskrifter skall snarast underställas riksdagen. I mars 2006 fattade regeringen genom en förordningsändring beslut om att fågelinfluensa av typen H5N1 skall klassificeras som en allmänfarlig sjukdom. I april 2006 överlämnande regeringen en proposition till riksdagen där regeringen föreslog att riksdagen skulle godkänna förordningsändringen om att bestämmelserna i smittskyddslagen (2004:168) om allmänfarliga sjukdomar skall tillämpas på fågelinfluensa av typen H5N1. Vidare föreslog regeringen att fågelinfluensa (H5N1) skulle anges som en allmänfarlig sjukdom i bilaga 1 till smittskyddslagen (se prop. 2005/06:199). Riksdagen godkände regeringens förslag och lagändringen trädde i kraft den 1 juni 2006 (bet. 2005/06:SoU27). Mot sådana allmänfarliga sjukdomar som även anses vara samhällsfarliga sjukdomar får extraordinära smittskyddsåtgärder vidtas. Med samhällsfarliga sjukdomar avses enligt 1 kap. 3 § sådana allmänfarliga sjukdomar som kan få en spridning i samhället som innebär en allvarlig störning eller överhängande risk för en allvarlig störning i viktiga samhällsfunktioner och som kräver extraordinära smittskyddsåtgärder. De samhällsfarliga sjukdomarna, vilka anges i bilaga 2 till smittskyddslagen, utgörs idag endast av smittkoppor och sars. De allmänfarliga sjukdomarna liksom vissa andra smittsamma sjukdomar skall anmälas till smittskyddsläkaren och Smittskyddsinstitutet. Dessa sjukdomar benämns anmälningspliktiga sjukdomar. Vidare skall vissa sjukdomar göras till föremål för smittspårning; de betecknas som smittspårningspliktiga sjukdomar. Hit hör, förutom de allmänfarliga sjukdomarna, bl.a. vissa sjukdomar som sprids via livsmedel såsom t.ex. botulism. Enligt 9 kap. 3 § får regeringen meddela föreskrifter om vilka andra sjukdomar än allmänfarliga som skall vara anmälningspliktiga. Regeringen, eller efter bemyndigande Socialstyrelsen, får meddela föreskrifter om vilka andra smittsamma sjukdomar än allmänfarliga som skall vara smittspårningspliktiga. De anmälningspliktiga sjukdomarna, utöver de allmänfarliga sjukdomarna, anges i bilaga 1 till smittskyddsförordningen (2004:255). Socialstyrelsen har utfärdat föreskrifter om vilka sjukdomar, utöver de allmänfarliga sjukdomarna, som skall vara smittspårningspliktiga (SOSFS 2004:5). Socialstyrelsen ansvarar enligt 1 kap. 7 § för samordning av smittskyddet på nationell nivå och skall ta de initiativ som krävs för att upprätthålla ett effektivt smittskydd medan Smittskyddsinstitutet enligt samma lagrum som expertmyndighet skall följa och analysera det epidemiologiska läget nationellt och internationellt och föreslå åtgärder för att landets smittskydd skall fungera effektivt. Landstinget har ansvaret för att behövliga smittskyddsåtgärder vidtas inom landstingsområdet. Undantag gäller för åtgärder som riktar sig mot objekt och djur. Det skall enligt 1 kap. 9 § i varje landsting finnas en smittskyddsläkare som skall ha det samlade ansvaret för smittskyddet inom det område där han eller hon verkar. Av paragrafen framgår vidare att smittskyddsläkaren skall kunna delegera uppgifter som denne har enligt lagen till en erfaren läkare vid en smittskyddsenhet eller vid en infektionsklinik. Smittskyddslagen innehåller även krav på samverkan mellan myndigheter, läkare och annan sjukvårdspersonal för att förebygga och begränsa utbrott eller spridning av smittsamma sjukdomar (1 kap. 10 §). I 2 kap. 5 § smittskyddslagen finns en skyldighet för en behandlande läkare som misstänker eller konstaterar fall av allmänfarlig sjukdom eller annan anmälningspliktig sjukdom att utan dröjsmål anmäla detta till smittskyddsläkaren i landstinget och till Smittskyddsinstitutet. Anmälan skall göras även beträffande annan sjukdom som är eller som misstänks vara smittsam, om sjukdomen har fått en anmärkningsvärd utbredning inom ett område eller uppträder i elakartad form. Samma anmälningsskyldighet gäller även läkare vid laboratorium som utför mikrobiologisk diagnostik, den som är ansvarig för ett sådant laboratorium och läkare som utför obduktion. Smittskyddsläkaren skall enligt 6 kap. 7 § smittskyddslagen skyndsamt underrätta de myndigheter eller den kommun, som ansvarar för att smittskyddsåtgärder vidtas mot djur eller objekt som sprider eller misstänks sprida smittsam sjukdom, om iakttagelser som är av betydelse för det objektinriktade smittskyddet. Vidare skall smittskyddsläkaren på begäran fortlöpande få information om de beslut som fattas och de andra åtgärder som vidtas eller planeras med stöd av miljöbalken, livsmedelslagen (2006:804), lagen (2006:806) om provtagning på djur, m.m., epizootilagen (1999:657) eller zoonoslagen (1999:658) när det är av betydelse för smittskyddet för människor. Enligt samma lagrum har smittskyddsläkaren, andra berörda myndigheter och kommunen rätt till samråd med anledning av den information som lämnas. För enskilda personer finns en skyldighet enligt 2 kap. 2 § för den som vet eller har anledning misstänka att han eller hon bär på en smittsam sjukdom att vidta de åtgärder som krävs för att skydda andra mot smittrisk. Den som vet att han eller hon bär på en allmänfarlig sjukdom är även skyldig att lämna information om smittan till andra människor som han eller hon kommer i sådan kontakt med att beaktansvärd risk för smittoöverföring kan uppkomma. Den som vet eller har anledning att misstänka att han eller hon bär på en allmänfarlig sjukdom eller en annan smittspårningspliktig sjukdom är dessutom enligt 3 kap. 1 § skyldig att utan dröjsmål söka läkare för undersökning. Om en patient som misstänks bära på en allmänfarlig sjukdom inte samtycker till undersökning och provtagning skall detta anmälas till smittskyddsläkaren. Den behandlande läkaren är enligt 4 kap. 1 § smittskyddslagen skyldig att ge den som bär på eller misstänks bära på en smittsam sjukdom som omfattas av bestämmelserna i smittskyddslagen individuellt utformade medicinska och praktiska råd om hur han eller hon skall undvika att utsätta andra för smittrisk. Den behandlande läkaren skall besluta om individuellt utformade förhållningsregler i syfte att hindra smittspridning för den som bär på eller misstänks bära på en allmänfarlig sjukdom (se 4 kap. 2 §). Läkaren skall så långt möjligt se till att förhållningsreglerna följs. Smittskyddsläkaren kan enligt 4 kap. 3 § på eget initiativ eller på begäran av patienten ändra förhållningsreglerna. Smittskyddsläkarens beslut om förhållningsregler får överklagas till länsrätten. Vid kännedom eller misstanke om att patienten inte iakttar förhållningsreglerna skall enligt 4 § samma kapitel den behandlande läkaren anmäla detta till smittskyddsläkaren. I 4 kap. 6 § stadgas bl.a. att den som har en allmänfarlig sjukdom skall erbjudas den vård och behandling som behövs för att eliminera eller minska risken för smittspridning. Enligt 7 § samma kapitel skall den behandlande läkaren anmäla till smittskyddsläkaren om han eller hon får veta eller misstänker att patienten inte följer erbjuden medicinsk behandling och detta innebär en risk för andra människor att smittas. Tvångsåtgärder mot enskild kan enligt smittskyddslagen tillgripas endast såvitt gäller de allvarligaste sjukdomarna. Om någon som med fog kan misstänkas bära på en allmänfarlig sjukdom motsätter sig den undersökning som behövs för att konstatera om smittsamhet föreligger får länsrätten enligt 3 kap. 2 § på ansökan av smittskyddsläkaren besluta om tvångsundersökning. Beslut om sådan undersökning får meddelas endast om det finns påtaglig risk för att andra människor kan smittas. Länsrätten skall pröva målet skyndsamt. Enligt 5 kap. 1 § får den som bär på en allmänfarlig sjukdom isoleras om det av omständigheterna klart framgår att den enskilde inte är beredd eller i stånd att frivilligt underkasta sig de åtgärder som krävs för att hindra eller så långt möjligt minska risken för spridning av sjukdomen eller om det finns grundad anledning anta att han eller hon inte följer de förhållningsregler som har beslutats. För den som frivilligt medverkar till nödvändiga åtgärder för att hindra smittspridning kan isolering enligt denna bestämmelse inte bli aktuell. Beslut om isolering får vidare meddelas endast om det finns en påtaglig risk för att andra personer kan smittas. Beslut om isolering fattas av länsrätten efter ansökan av smittskyddsläkaren (5 kap. 2 §). I brådskande fall får smittskyddsläkaren enligt 5 kap. 3 § besluta om tillfällig isolering av en person som bär på eller misstänks bära på en allmänfarlig sjukdom. Som förutsättning gäller att den smittade eller misstänkt smittade genom sitt beteende utsätter någon annan för omedelbar risk att smittas. Ett beslut om tillfällig isolering får bestå i högst två veckor. Beslutet förfaller om det inte underställs länsrätten senast inom fyra dagar. Både isolering och tillfällig isolering skall ske på vårdinrättning som drivs av ett landsting, 5 kap. 4 §. Om det finns skäl att misstänka att någon som anländer till Sverige har smittats av en samhällsfarlig sjukdom, får smittskyddsläkaren besluta att den personen och andra personer som anländer med samma transportmedel skall genomgå hälsokontroll på platsen för inresan (3 kap. 8 §). Om det i ett visst geografiskt område skett utbrott av en samhällsfarlig sjukdom ges Socialstyrelsen i samma lagrum en möjlighet att besluta att personer som anländer till Sverige från detta område, samt andra personer som anländer med samma transportmedel, skall genomgå hälsokontroll på platsen för inresan. Sådana hälsokontroller får inte vara förenade med frihetsberövande eller innefatta provtagningen eller annan åtgärd som innebär kroppsligt ingrepp. Det är smittskyddsläkaren som ansvarar för att verkställa Socialstyrelsens beslut om hälsokontroller vid plats för inresan. I 3 kap. 9 § finns en möjlighet för smittskyddsläkaren att, om det finns risk för spridning av en samhällsfarlig sjukdom, besluta att den som har eller kan antas ha varit utsatt för smitta av sjukdomen skall hållas i karantän i en viss byggnad, i en avgränsad del av en byggnad eller inom ett visst område. Ett beslut om att någon skall hållas i karantän innebär att personen förbjuds att lämna byggnaden, en del av byggnaden eller området och personen får som huvudregel heller inte ta emot besök där. Smittskyddslagen innehåller också i 3 kap. 10 § en bestämmelse som innebär att om en samhällsfarlig sjukdom har eller misstänks ha fått spridning inom ett avgränsat område, utan att smittkällan eller smittspridningen är fullständigt klarlagd, ges Socialstyrelsen möjlighet att besluta att ett visst område skall vara avspärrat. Om Socialstyrelsen har beslutat att spärra av ett område innebär det att personer som vistas i området inte får lämna det och att personer som befinner sig utanför området inte får besöka det. Tillsynen över smittskyddet utövas av Socialstyrelsen. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Socialstyrelsen får meddela de ytterligare föreskrifter som krävs för ett ändamålsenligt smittskydd samt till skydd för enskilda. Vidare får regeringen meddela särskilda föreskrifter om smittskyddet om landet kommer i krig eller krigsfara eller om det råder sådana utomordentliga förhållanden som är föranledda av krig eller av krigsfara som landet har befunnit sig i. Det finns också en möjlighet för regeringen att meddela särskilda föreskrifter om smittskyddet om det vid en fredstida kris som har betydande inverkan på möjligheterna att upprätthålla ett effektivt smittskydd finns behov av samordnade nationella åtgärder eller ur ett nationellt perspektiv av andra särskilda insatser inom smittskyddet. Det finns i smittskyddslagen även bestämmelser om biträde av polismyndighet. Hjälp av polismyndighet kan enligt 8 kap. 12 § begäras för att genomföra beslut om läkarundersökning, isolering och tillfällig isolering samt för att till vårdinrättningen återföra bl.a. personer som avvikit från isolering. 5.2 Skyddsåtgärder som regleras i annan lagstiftning Miljöbalken Syftet med miljöbalken är att främja en hållbar utveckling som innebär att nuvarande och kommande generationer tillförsäkras en hälsosam och god miljö. I 2 kap. finns allmänna hänsynsregler som skall gälla all verksamhet enligt balken. Hänsynsreglerna innebär bl.a. att alla som bedriver eller avser att bedriva en verksamhet eller vidta en åtgärd skall utföra de skyddsåtgärder, iaktta de begränsningar och vidta de försiktighetsmått i övrigt som behövs för att förebygga, hindra eller motverka att verksamheten eller åtgärden medför skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön (3 §). Av betydelse för smittskyddet är främst reglerna i 9 kap. om hälsoskydd. Bestämmelserna tar främst sikte på olägenheter som har anknytning till användning av fast eller lös egendom, dvs. olägenheter som har koppling till den fysiska miljön. Kapitlet innehåller vidare bestämmelser som medger möjlighet att meddela föreskrifter i olika hänseenden; bl.a. stadgas i 9 kap. 12 § en rätt för regeringen att meddela de föreskrifter som behövs till skydd mot olägenheter för människors hälsa. Regeringen får även överlåta åt kommunen att meddela sådana föreskrifter. De kommunala föreskrifterna som meddelas i detta syfte får inte medföra onödigt tvång eller annan obefogad inskränkning i den enskildes frihet. I 26 kap. 3 § miljöbalken anges att varje kommun, genom den eller de nämnder fullmäktige bestämmer, utövar tillsyn inom kommunen över bl.a. miljö- och hälsoskyddet enligt kapitel 9, med undantag för sådan miljöfarlig verksamhet som kräver tillstånd, och över hanteringen av kemiska produkter enligt kapitel 14. Det är i egenskap av tillsynsmyndighet som den kommunala nämnden i dag har att ingripa mot störningar som innebär olägenhet för människors hälsa. Tillsynsansvaret innebär att myndigheten skall svara för kontrollen av att reglerna i den berörda lagstiftningen följs. Detta innebär en skyldighet att ingripa när ägare eller nyttjanderättshavare av berörd egendom inte vidtar de åtgärder som skäligen kan krävas för att förhindra uppkomsten av eller undanröja olägenheter för människors hälsa. För att de åtgärder som smittskyddet kräver skall kunna vidtas snabbt och effektivt finns det i 9 kap. 15 § en direkt skyldighet för kommunen att vidta åtgärder för att spåra smittan och undanröja risken för smittspridning. I samma bestämmelse finns även en särskild befogenhet för kommunen att om det är nödvändigt för att förhindra spridning av sjukdomen låta förstöra föremål av personlig natur och låta avliva sällskapsdjur som innehas av privatpersoner. Kommunen har en skyldighet att utan dröjsmål underrätta smittskyddsläkaren om iakttagelser som kan vara av betydelse för smittskyddet för människor (9 kap. 14 §). Den som har fått sina personliga föremål förstörda eller fått sitt sällskapsdjur avlivat har enligt 9 kap. 15 § rätt till skälig ersättning av kommunen. Enligt 14 kap. 23 § miljöbalken skall den som tillverkar eller släpper ut en kemisk produkt eller bioteknisk organism på marknaden omedelbart underrätta den myndighet som regeringen bestämmer, om det efter ett tillstånd eller godkännande kommer fram nya uppgifter om att den kemiska produkten eller biotekniska organismen eller resthalter av ett aktivt ämne i produkten eller organismen kan ha skadliga effekter på människors hälsa, grundvattnet eller miljön i övrigt. Enligt 23 § förordningen (1998:941) om kemiska produkter och biotekniska organismer är det Kemikalieinspektionen som är den myndighet som skall underrättas om skadliga verkningar enligt 14 kap. 23 § miljöbalken. I 26 kap. 6 § miljöbalken stadgas att tillsynsmyndigheter skall samarbeta med varandra samt med sådana statliga och kommunala organ som skall utöva tillsyn i särskilda hänseenden eller som på annat sätt fullgör uppgifter av betydelse för tillsynsverksamheten. Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om att tillsynsmyndigheterna skall lämna sådana uppgifter som behövs för att en regional eller central tillsynsmyndighet skall kunna fullgöra sitt samordnande, kontrollerande och uppföljande ansvar. Epizootilagen (1999:657) Epizootilagen gäller enligt 1 § sådana allmänfarliga djursjukdomar som kan spridas genom smitta bland djur eller från djur till människa (epizootiska sjukdomar). Med allmänfarliga sjukdomar avses i lagen sådana sjukdomar som kan utgöra ett allvarligt hot mot människors eller djurs hälsa eller medföra stora ekonomiska förluster för samhället. Sjukdomarna finns normalt inte i landet och samhällets åtgärder med anledning av ett sjukdomsutbrott syftar till att befria landet från sjukdomarna. De sjukdomar som omfattas av lagen anges i verkställighetsföreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. För närvarande finns 32 sådana sjukdomar enligt Statens Jordbruksverks föreskrifter (SJVFS 1999:102) om epizootiska sjukdomar. Sjukdomarna som omfattas av lagen är dels sådana sjukdomar för vilka EG har tvingande bekämpningslagstiftning, dels vissa ytterligare sjukdomar som Sverige har valt att bekämpa. Bland de epizootiska sjukdomar som räknas upp i föreskrifterna ingår även vissa zoonoser, dvs. sjukdomar som kan överföras till människor. I 2 § anges vad den enskilde har att göra om han har anledning misstänka att en epizootisk sjukdom drabbat ett djur i hans vård. Bland annat skall anmälan omedelbart göras till distriktsveterinären eller annan veterinär. I 3 § stadgas bl.a. att veterinären är skyldig att omedelbart göra en undersökning och i övrigt göra vad som är nödvändigt för att förhindra att smitta sprids. I 3 a § finns en skyldighet för en veterinär eller någon annan som i sitt yrke kommer i kontakt med djur eller produkter av djur och som har anledning att misstänka att ett fall av epizootisk sjukdom har inträffat att skyndsamt anmäla detta till Jordbruksverket och länsstyrelsen. Om misstanken gäller sådan epizootisk sjukdom som kan överföras till människor skall länsstyrelsen utan dröjsmål underrätta bl.a. Smittskyddsinstitutet och smittskyddsläkaren. Zoonoslagen (1999:658) Zoonoslagen innehåller bestämmelser om sjukdomar och smittämnen hos djur som kan spridas naturligt från djur till människa (zoonoser) och som inte omfattas av epizootilagen (1 §). De smittämnen som avses behöver inte ge upphov till sjukdom hos djur, men väl hos människa. Till skillnad från de sjukdomar som omfattas av epizootilagen är det här fråga om sjukdomar eller smittämnen som finns i landet och det saknas i princip realistiska möjligheter till utrotning. Samhällets åtgärder med anledning av sjukdomarna eller smittämnena sker i förebyggande och begränsande syfte. Zoonoserna anges i verkställighetsföreskrifter av Jordbruksverket. För närvarande omfattas endast salmonella av lagen. Det finns möjlighet att föra upp även andra zoonoser på listan över vilka sjukdomar som omfattas av lagen när nya sjukdomar kräver åtgärder till skydd för människors hälsa. I zoonoslagen regleras bl.a. vilka åtgärder som skall vidtas när det finns misstanke om att en zoonos har inträffat. Lagens bestämmelser motsvarar till stora delar dem som finns i epizootilagen. Lagen (2006:806) om provtagning på djur, m.m. Lagen om provtagning på djur, m.m. avser bl.a. kartläggning och kontroll av smittsamma djursjukdomar och smittämnen hos djur och åtgärder för att förebygga och hindra smittspridning. Lagen omfattar smittsamma djursjukdomar i allmänhet, dvs. såväl djursjukdomar som kan ge upphov till sjukdom hos människor som djursjukdomar som inte kan spridas till människor. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva eller i det särskilda fallet besluta om provtagning eller undersökning för att kartlägga förekomst av, fastställa frihet från eller kontrollera smittsamma djursjukdomar. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får vidare föreskriva eller i det enskilda fallet besluta om bl.a. avlivning av djur, isolering av djur eller andra begränsningar i hanteringen av djur för att förebygga och förhindra spridning av sådana smittsamma djursjukdomar som inte omfattas av epizootilagen eller zoonoslagen. Regeringen har bemyndigat Jordbruksverket att meddela föreskrifter och meddela beslut enligt lagen. Lagen om provtagning på djur, m.m. ger således Jordbruksverket en möjlighet att vidta åtgärder, men innebär ingen skyldighet för verket att göra det. En skillnad jämfört med epizootilagen och zoonoslagen är vidare att sjukdomen inte behöver finnas på någon lista för att åtgärder skall kunna vidtas. Det möjliggör ett snabbt ingripande vid behov. Livsmedelslagen (2006:804) Livsmedelslagens bestämmelser syftar till att säkerställa en hög skyddsnivå för människors hälsa och för konsumenternas intressen när det gäller livsmedel. Lagen kompletterar sådana bestämmelser i EG-förordningar som har samma syfte som lagen och som faller inom lagens tillämpningsområde. Regeringen har i tillkännagivande (2006:1032) angett vilka EG-bestämmelser m.m. som kompletteras av livsmedelslagen. Definitionen av livsmedel finns i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 av den 28 januari 2002 om allmänna principer och krav för livsmedelslagstiftningen, om inrättandet av Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet och om förfaranden i frågor som gäller livsmedelssäkerhet. Enligt artikel 2 i denna EG-förordning avses med livsmedel alla ämnen eller produkter, oberoende av om de är bearbetade, delvis bearbetade eller obearbetade, som är avsedda att eller rimligen kan förväntas att förtäras av människor. Livsmedel inbegriper drycker, tuggummi och alla ämnen, inklusive vatten, som avsiktligt tillförts livsmedlet under dess framställning, beredning eller behandling, samt vatten från det led i distributionskedjan då det tappas från kranar som normalt används för dricksvatten. I artikeln anges vidare vissa produkter som inte utgör livsmedel. Livsmedelslagens bestämmelser om offentlig kontroll, straff och överklagande omfattar dock även vatten i vattenverken. I lagen finns huvudsakligen bemyndiganden till regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att meddela föreskrifter i olika frågor samt bestämmelser om offentlig kontroll, straff och överklagande. Livsmedelsverket utövar den centrala kontrollen över efterlevnaden av livsmedelslagstiftningen medan länsstyrelsen utövar offenlig kontroll inom länet. Den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet utövar offentlig kontroll inom kommunen. Kontrollmyndigheten är skyldig att efter en underrättelse från smittskyddsläkaren om att smitta sprids eller misstänks spridas genom livsmedel omedelbart vidta de åtgärder som behövs för att spåra smittan och undanröja risken för smittspridning. Lagen (2003:778) om skydd mot olyckor Lagen om skydd mot olyckor syftar till att i hela landet bereda människors liv och hälsa samt egendom och miljö ett med hänsyn till de lokala förhållandena tillfredsställande och likvärdigt skydd mot olyckor. Med räddningstjänst avses enligt 1 kap. 2 § de räddningsinsatser som staten eller kommunerna skall ansvara för vid olyckor och överhängande fara för olyckor för att hindra och begränsa skador på människor, egendom eller miljön. Med olycka avses plötsligt inträffade händelser som har medfört eller kan befaras medföra skada. Dit räknas händelser som beror på företeelser i naturen, som inträffar utan människors handlande eller som beror på människors handlande eller underlåtenhet att handla. Kravet på att det skall vara fråga om en plötslig inträffad händelse innebär att långsamma eller ständigt pågående skeenden inte räknas som olyckor. Exempel på olyckor i lagens mening kan vara utflöden av skadliga ämnen, bränder, explosioner, skred, ras, översvämningar och oväder. Till räddningstjänst hänförs också vissa räddningsinsatser som staten ansvarar för utan att det inträffat någon olycka eller föreligger överhängande fara för någon sådan. En kommun skall, enligt 3 kap. 7 §, ansvara för räddningstjänst inom kommunen om det inte är fråga om sådan räddningstjänst som staten ansvarar för enligt 4 kap. 1-6 §§. Det statliga ansvaret omfattar bl.a. miljöräddningstjänst till sjöss och räddningstjänst vid utsläpp av radioaktiva ämnen. Staten eller en kommun skall endast ansvara för en räddningsinsats om detta är motiverat med hänsyn till behovet av ett snabbt ingripande, det hotade intressets vikt, kostnaderna för insatsen och omständigheterna i övrigt. Vid utsläpp av giftiga eller skadliga ämnen från en anläggning där verksamheten innebär fara för att en olycka skall orsaka allvarliga skador på människor eller miljön skall enligt 2 kap. 5 § den som utövar verksamheten underrätta länsstyrelsen, polismyndigheten och kommunen om utsläppet påkallar särskilda åtgärder till skydd för allmänheten. En underrättelse skall också lämnas om det föreligger överhängande fara för ett sådant utsläpp. Lagen (1999:381) om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga kemikalieolyckor Lagen (1999:381) om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga kemikalieolyckor syftar till att förebygga allvarliga kemikalieolyckor och att begränsa följderna av sådana olyckor för människors hälsa och miljön (1 §). En verksamhetsutövare skall enligt 6 § förebygga riskerna för allvarliga kemikalieolyckor. I de fall en allvarlig kemikalieolycka har inträffat är verksamhetsutövaren skyldig att begränsa följderna för människors hälsa och miljö. Verksamhetsutövaren skall utarbeta ett handlingsprogram för hur allvarliga kemikalieolyckor skall förebyggas (8 §). Statens räddningsverk, länsstyrelsen och kommunerna har tillsyn över att lagen följs (15 §). Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 725/2004 av den 31 mars 2004 om förbättrat sjöfartsskydd på fartyg och i hamnanläggningar och lagen (2004:487) om sjöfartsskydd Reglerna om sjöfartsskydd syftar till att skydda fartyg, dess passagerare eller last och hamnanläggningar mot terrorism och andra allvarliga brottsliga handlingar. De internationella bestämmelserna om sjöfartsskydd som föranleddes av terrorattackerna i New York och Washington den 11 september 2001 antogs 2002 genom att ändringar gjordes i 1974 års SOLAS-konvention (den internationella konventionen om säkerhet för människoliv till sjöss). Konventionens bestämmelser är gällande gemenskapsrätt genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 725/2004 av den 31 mars 2004 om förbättrat sjöfartsskydd på fartyg och i hamnanläggningar och har dessutom kompletterats med lagen (2004:487) om sjöfartsskydd. Sjöfartsskyddet innebär att samarbete och informationsutbyte på olika sätt och nivåer mellan stater, myndigheter, rederier, fartyg och hamnanläggningar skall ske i syfte att upptäcka, bedöma och förebygga hot och risker. Förutom detta systemmässiga skydd skall varje fartyg och hamnanläggning också ha ett fysiskt skydd, t.ex. i form av områden dit allmänheten inte har tillträde och genom att bl.a. personal, passagerare och last skall kontrolleras. Staterna skall utöva tillsyn över fartyg och hamnanläggningar för att se till att dessa uppfyller de föreskrivna kraven på sjöfartsskydd. Åtgärder för att förhindra avsiktlig spridning av biologiska smittämnen och övriga biologiska vapen omfattas av sjöfartsskyddet. Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/65/EG om ökat hamnskydd och lagen om hamnskydd När det gäller landområden reglerar bestämmelserna om sjöfartsskydd enbart vad som kallas hamnanläggningar, dvs. de delar av hamnen där samverkan mellan fartyg och hamn sker. Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/65/EG om ökat hamnskydd utvidgar skyddet till att omfatta de områden inom hamnens gränser som inte täcks av sjöfartsskyddet. Syftet med direktivet är annars detsamma som med bestämmelserna om sjöfartsskydd, att bygga upp ett systemmässigt och fysiskt skydd mot terroristattacker och andra allvarliga brottsliga handlingar. De åtgärder som skall vidtas i hamnarna bygger till stora delar på sjöfartsskyddet, till exempel skall identitetskontroller och undersökning av gods m.m. kunna göras. I propositionen 2005/06:212 Hamnskydd har regeringen föreslagit att direktivet skall genomföras i svensk rätt genom framför allt en ny lag om hamnskydd som skall träda i kraft mestadels den 15 juni 2007. Lagen (2006:263) om transport av farligt gods Den 1 juli 2006 trädde den nya lagen (2006:263) om transport av farligt gods i kraft, som ersatte den tidigare lagen på området. Nedan redogörs kort för innehållet i den nya lagen. Lagen om transport av farligt gods omfattar alla transporter som innebär förflyttning av farligt gods med transportmedel samt sådan lastning, lossning, förvaring och annan hantering av det farliga godset som utgör ett led i förflyttningen (1 §). I lagens 5 § preciseras vad som utgör farligt gods och där nämns bl.a. gods som består av eller innehåller giftiga och smittförande ämnen samt radioaktiva ämnen. Vid transport av farligt gods skall de åtgärder vidtas och den försiktighet iakttagas som krävs för att förebygga, hindra och begränsa att godset, genom transporten eller genom obehörigt förfarande med godset vid transport på land, orsakar sådana skador på liv, hälsa, miljö eller egendom som beror på godsets farliga egenskaper (2 §). Den 1 juli 2006 trädde även förordningen (2006:311) om transport av farligt gods i kraft. Av förordningen framgår bl.a. att Luftfartsstyrelsen utövar tillsyn över lufttransporter, Sjöfartsverket utövar tillsyn över sjötransporter, Polismyndigheterna utövar tillsyn över transporter på land utom järnvägstransporter, Kustbevakningen utövar tillsyn över gods i hamnars landområden som är avsett för vidare transport och att Järnvägsstyrelsen utövar tillsyn över järnvägstransporter. Arbetsmiljölagen (1977:1160) Arbetsmiljölagen har till syfte att förebygga bl.a. att de anställda drabbas av ohälsa i sitt arbete. Till de faktorer som kan orsaka ohälsa räknas smittämnen och andra ämnen som kan föranleda ohälsa. Arbetsgivaren har huvudansvaret för arbetsmiljön inom sin egen verksamhet. Enligt 3 kap. 2 § skall arbetsgivaren vidta alla åtgärder som behövs för att förebygga att arbetstagaren utsätts för ohälsa eller olycksfall. Det innebär att arbetsgivaren om det finns risk för exponering för smittämnen i arbetsmiljön skall undersöka vilka situationer som skulle kunna leda till en sådan exponering och göra en bedömning av den risk som kan förekomma. På grundval av denna bedömning skall arbetsgivaren vidta de åtgärder som behövs för att i möjligaste mån undanröja smittriskerna. Det kan vara fråga om att begränsa tillträde till en arbetsplats eller att föreskriva att de anställda skall använda viss skyddsutrustning. 6 Överväganden och förslag 6.1 Sveriges anslutning till det internationella hälsoreglementet 2005 Regeringens förslag: Riksdagen godkänner det internationella hälsoreglementet 2005 (IHR 2005). Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser som har yttrat sig har tillstyrkt eller har inte haft någon erinran mot att riksdagen skall godkänna IHR 2005 och inte avvisa det eller reservera sig mot delar av det. Skälen för regeringens förslag: Utifrån ett internationellt perspektiv kan man konstatera att situationen i Sverige under de senaste årtiondena varit gynnsam när det gäller spridningen av allvarliga smittsamma sjukdomar. Några allvarliga epidemier har inte förekommit och antalet fall av allvarliga sjukdomar har varit lågt. Människors alltmer omfattande resande, den ökade invandringen och handeln med livsmedel bidrar emellertid till att sjukdomar som blossar upp i en del av världen i dag har en mycket större spridningspotential än tidigare. Nya allvarliga sjukdomar som sprids från människa till människa och från djur till människa har uppträtt och kunnat identifieras samtidigt som redan kända sjukdomar återuppstått eller uppträtt i nya former eller på ett förändrat sätt. De senaste årens utbrott av bl.a. svår akut respiratorisk sjukdom (sars) och fågelinfluensa är exempel på att de globala hoten mot människors hälsa inte längre utgörs av kända sjukdomar som redan har identifierats. Förutom spridning av sjukdomar mellan människa till människa och djur till människa finns också risk för andra hot mot människors hälsa. Ett exempel är terrorhandlingar i form av avsiktlig spridning av biologisk smitta. Andra exempel är t.ex. utsläpp av kemikalier eller av radioaktiva ämnen, oavsett om de är avsiktliga eller inte. IHR 2005 innebär att samtliga allvarliga hälsohot som kan få en internationell spridning nu omfattas av reglementet. Det skapas också ett mer effektivt system för att rapportera nya hälsohot som inträffar och vilka åtgärder som vidtas. Beslutet innebär att det globala samarbete som dragits igång beträffande exempelvis sars och fågelinfluensa nu ges en tydlig grundstruktur. Systemet är även anpassat för att kunna hantera nya allvarliga hälsohot som kan uppkomma i framtiden. Enligt artikel 21 i Världshälsoorganisationens stadga (WHO:s stadga) anges att Världshälsoförsamlingen har befogenhet att anta reglementen om bl.a. karantänsbestämmelser och sanitära bestämmelser och andra åtgärder för att förhindra internationell spridning av sjukdomar. I artikel 22 i WHO:s stadga anges att reglementen som Världshälsoförsamlingen antar i enlighet med artikel 21 i WHO:s stadga skall träda i kraft för alla medlemsstater inom en viss tid. De träder dock inte i kraft för de medlemsstater som inom angiven tid meddelar WHO att de avvisar eller reserverar sig mot reglementet eller delar av det. WHO:s medlemsstater ansluter sig därmed inte aktivt till sådana reglementen utan blir automatiskt bundna av dem om staterna inte avvisar dem eller reserverar sig mot dem inom angiven tid. I artikel 59 i IHR 2005 anges att IHR 2005 träder i kraft för alla WHO:s medlemsstater inom 24 månader från det att WHO:s generaldirektör har lämnat besked till staterna om att IHR 2005 har antagits av Världshälsoförsamlingen. Stater som inte vill bli bundna av IHR 2005 måste avvisa det eller reservera sig mot delar av det inom 18 månader från det att generaldirektören lämnade besked om att IHR 2005 hade antagits av Världshälsoförsamlingen. WHO:s generaldirektör lämnade ett sådant besked den 15 juni 2005. IHR 2005 kommer därför att träda i kraft den 15 juni 2007 för de stater som inte senast den 15 december 2006 har avvisat det eller reserverat sig mot delar av det. Möjligheten att avvisa IHR 2005 regleras i artikel 61 och möjligheten att reservera sig mot delar av det regleras i artikel 62. Regeringen anser att ett internationellt samarbete är nödvändigt för att förhindra global spridning av smittsamma sjukdomar. Den viktigaste åtgärden för att förhindra att nya hälsohot, som t.ex. fågelinfluensa, får global spridning är att information snabbt når andra länder och att insatser för att förebygga vidare spridning därmed kan vidtas så tidigt som möjligt. I och med revideringen av IHR har WHO lyckats skapa ett regelsystem som skapar förutsättningar för att mer effektivt hantera nya hälsohot. Sverige har aktivt deltagit och deltar i det internationella samarbetet på detta område. Regeringen anser därför att Sverige skall ansluta sig till IHR 2005 fullt ut. Sverige uppfyller redan i många avseenden åtagandena enligt IHR 2005. För att fullt ut kunna genomföra dessa åtaganden är dock vissa lagstiftningsåtgärder nödvändiga. Förslag till sådana nödvändiga lagstiftningsåtgärder behandlas i avsnitten 6.2-6.16. 6.2 Karantänslagen upphävs och ersätts av en ny lag Regeringens förslag: Karantänslagen (1989:290) upphävs och ersätts av en ny lag, lagen om skydd mot internationella hot mot människors hälsa. Lagen syftar till att skydda mot internationella hot mot människors hälsa. En definition av vad som avses med ett internationellt hot mot människors hälsa införs i den nya lagen. Med ett internationellt hot mot människors hälsa avses en risk för att smittämnen eller andra ämnen som utgör eller kan utgöra ett allvarligt hot mot människors hälsa förs in i landet eller sprids till andra länder. I lagen anges att de sjukdomar på vilka bestämmelserna om samhällsfarliga sjukdomar i smittskyddslagen (2004:168) är tillämpliga alltid skall anses utgöra ett internationellt hot mot människors hälsa. Regeringen, eller den myndighet regeringen bestämmer, får meddela föreskrifter om vilka andra sjukdomar och ämnen som skall anses utgöra ett internationellt hot mot människors hälsa. Regeringen får meddela bestämmelser till skydd för liv och hälsa som avviker från lagen om det behövs med hänsyn till överenskommelser med Danmark, Finland eller Norge. I den nya lagen införs en uttrycklig bestämmelse att de begränsningar som följer av allmänt erkända folkrättsliga grundsatser skall beaktas. Promemorians förslag: Överensstämmer till stora del med regeringens förslag. I promemorian föreslås att den nya lagen skall benämnas lagen om skydd mot internationella hot mot folkhälsan samt att den föreslagna definitionen skall benämnas ett internationellt hot mot folkhälsan. I promemorians förslag är bemyndigandet till regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer begränsat till ett bemyndigande att meddela föreskrifter om vilka andra sjukdomar som skall anses utgöra ett hot. I promemorians förslag finns vidare ett bemyndigande till regeringen om möjligheten att meddela bestämmelser till skydd för liv och hälsa som avviker från den föreskrivna lagen om det behövs med hänsyn till bestämmelser som har antagits inom den Europeiska unionen och som syftar till att underlätta tillämpningen av hälsoreglementet. Promemorians förslag innehåller inte någon uttrycklig bestämmelse att de begränsningar som följer av allmänt erkända folkrättsliga grundsatser skall beaktas. Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser har tillstyrkt eller har inte haft någon erinran mot promemorians förslag att karantänslagen (1989:290) skall upphävas och ersättas med en ny lag. I stort sett samtliga remissinstanser som har yttrat sig har tillstyrkt eller har inte haft någon erinran i sak mot lagens syfte eller mot definitionen av vad som skall anses vara ett internationellt hot mot folkhälsan. Jordbruksverket, Sveriges kommuner och landsting och Statens Veterinärmedicinska anstalt anser att ansvarsfördelningen mellan den föreslagna lagen och annan lagstiftning måste klargöras. Smittskyddsinstitutet anser att det skulle vara betydligt enklare om lagen delas upp på så vis att olika sorters hot delas upp för sig. Arbetsmiljöverket, Stockholms Stad och Sveriges kommuner och landsting har haft språkliga synpunkter på lagens och definitionens benämning och har påpekat att begreppet "folkhälsa" inte är ett bra begrepp i detta sammanhang. När det gäller övriga förslag som berörs i detta avsnitt har remissinstanserna inte haft några invändningar i sak mot promemorians förslag. Skälen för regeringens förslag: Den nuvarande karantänslagen (1989:290) har tillkommit mot bakgrund av bestämmelserna i det nu gällande internationella hälsoreglementet från 1969 (det nu gällande IHR). Karantänslagen är på samma sätt som det nu gällande IHR uppbyggd kring ett antal kända sjukdomar, s.k. karantänssjukdomar, vilka för närvarande är gula febern, kolera och pest. Karantänslagens bestämmelser om karantänssjukdomar omfattar även de sjukdomar på vilka bestämmelserna om samhällsfarliga sjukdomar i smittskyddslagen (2004:168) är tillämpliga, dvs. smittkoppor och svår akut respiratorisk sjukdom (sars). Karantänslagen utgör ett komplement till främst smittskyddslagen och innehåller huvudsakligen bestämmelser om de ytterligare åtgärder som erfordras i karantänssyfte. Det nya internationella hälsoreglementet som antogs i maj 2005 (IHR 2005) har ett helt annat tillämpningsområde än karantänslagen eftersom det omfattar samtliga allvarliga hot mot människors hälsa som oavsett ursprung och källa riskerar att få en internationell spridning (se artiklarna 1, 2, 6 och bilaga 2 i IHR 2005). Tillämpningsområdet för de svenska karantänsbestämmelserna behöver därför utvidgas så att de omfattar samtliga sådana allvarliga hot mot människors hälsa. Mot bakgrund av de förändringar som krävs anser regeringen att det är befogat och lämpligt att föra över relevanta bestämmelser från karantänslagen till en ny lag. Jordbruksverket, Sveriges kommuner och landsting och Statens Veterinärmedicinska anstalt anser att ansvarsfördelningen mellan den föreslagna lagen och annan lagstiftning måste klargöras. Sverige uppfyller redan i många avseenden åtagandena i IHR 2005. För att fullt ut kunna genomföra dessa åtaganden är dock vissa lagstiftningsåtgärder nödvändiga. Regeringen anser att den nya lagen, på motsvarande sätt som karantänslagen, bör utgöra ett komplement till redan befintlig lagstiftning. Det innebär att i den nya lagen bör tas in de kompletterande bestämmelser som behövs för att förhindra att smittämnen och andra ämnen som kan utgöra allvarliga hot mot människors hälsa förs in i landet eller sprids till andra länder. Detta innebär att det t.ex. behövs vissa bestämmelser, s.k. karantänsbestämmelser vid ankomst till svensk hamn eller svensk flygplats. Eftersom den nya lagen föreslås få ett vidare tillämpningsområde än karantänslagen kommer den nya lagen att utgöra ett komplement till redan befintlig lagstiftning inom olika områden som rör skydd mot människors hälsa. Förutom smittskyddslagen (2004:168) som innehåller bestämmelser om smittskyddsåtgärder som riktar sig till människor finns även bestämmelser om smittskyddsåtgärder som rör djur och livsmedel och andra objekt i t.ex. miljöbalken, livsmedelslagen (2006:804), lagen (2006:806) om provtagning på djur, m.m., epizootilagen (1999:657) och zoonoslagen (1999:658). Eftersom åtagandena i IHR 2005 också omfattar andra ämnen än smittämnen, exempelvis kemikalier och radioaktiva ämnen, kommer den nya lagen att utgöra ett komplement till annan lagstiftning inom områden som rör andra åtgärder för att skydda människors hälsa än smittskyddsåtgärder. Som exempel kan lagen (2003:778) om skydd mot olyckor nämnas. Lagrådet anför i sitt yttrande att det inte är motiverat att i lagtexten erinra om lagstiftning inom olika områden som rör skydd för människors hälsa och anser inte heller att det behövs någon särskild bestämmelse för att klargöra ansvarsfördelningen mellan den föreslagna lagen och annan lagstiftning. Lagrådet förordar därför att uppräkningen av lagstiftning som rör skydd mot människors hälsa utgår. Regeringen ansluter sig till Lagrådets bedömning. Ett par remissinstanser har haft språkliga synpunkter på lagens och definitionens benämning och har påpekat att begreppet "folkhälsa" inte är ett bra begrepp i detta sammanhang. Arbetsmiljöverket anser att den föreslagna lydelsen av lagen "Skydd mot internationella hot mot folkhälsan" kan misstolkas och föreslår att lagen benämns "Skydd mot internationell spridning av smitta och andra skadliga ämnen" eller "Skydd mot internationellt spridd smitta eller skadligt ämne". Sveriges kommuner och landsting och Stockholms Stad anser att begreppet "folkhälsa" bör ersättas med "befolkningens hälsa". Regeringen delar dessa remissinstansers synpunkter att begreppet "folkhälsa" inte är ett bra begrepp i detta sammanhang. Med folkhälsa avses inte endast människors hälsotillstånd utan också skillnader i hälsa mellan olika grupper. Regeringen anser dock att befolkningens hälsa kan vara missvisande eftersom det inte krävs att en hel befolkning utsätts för hot. Eftersom IHR 2005 omfattar hot mot människors hälsa och eftersom "människors hälsa" är det begrepp som bl.a. används i miljöbalken föreslår regeringen att lagen skall benämnas lagen om skydd mot internationella hot mot människors hälsa och att följaktligen definitionen bör benämnas ett internationellt hot mot människors hälsa. Som nämnts ovan har IHR 2005 ett helt annat tillämpningsområde än karantänslagen och det nu gällande IHR eftersom IHR 2005 omfattar samtliga allvarliga hot mot människors hälsa som oavsett ursprung och källa riskerar att få en internationell spridning (se artiklarna 1, 2, 6 och bilaga 2 i IHR 2005). Ett internationellt hot mot människors hälsa bör, för att uppfylla åtagandena i IHR 2005, definieras som en risk för att smittämnen eller andra ämnen utgör eller kan utgöra ett allvarligt hot mot människors hälsa förs in i landet eller sprids till andra länder. Häri innefattas smittämnen som kan orsaka smittsamma sjukdomar som smittar mellan människor eller från djur eller livsmedel till människor. Även andra ämnen än smittämnen bör omfattas av definitionen, exempelvis kemikalier, biologiska och radioaktiva ämnen. För att uppfylla åtagandena i IHR 2005 bör såväl oavsiktlig som avsiktlig spridning av smittämnen och andra ämnen omfattas. De sjukdomar på vilka bestämmelserna om samhällsfarliga sjukdomar i smittskyddslagen (2004:168) är tillämpliga, dvs. för närvarande smittkoppor och svår akut respiratorisk sjukdom (sars), bör alltid anses utgöra ett internationellt hot mot människors hälsa. Dessa sjukdomar omfattas idag av karantänslagens bestämmelser. I artikel 57.1 i IHR 2005 anges att bestämmelserna i IHR 2005 inte skall inverka på en stats rättigheter och skyldigheter enligt andra internationella avtal. Enligt artikel 57.2 skall ingenting i reglementet, dvs. IHR 2005, hindra parter som har gemensamma intressen beroende på sanitära, geografiska, sociala eller ekonomiska förhållanden från att ingå särskilda överenskommelser eller arrangemang för att underlätta tillämpningen av reglementet. I artikel 57 i IHR 2005 anges också att parter som är medlemmar i en regional organisation för ekonomisk integration, utan att det skall inverka på deras skyldigheter enligt reglementet, i sina ömsesidiga förbindelser skall tillämpa de gällande gemensamma reglerna i organisationen i fråga (57.3). Europeiska gemenskapen är ett exempel på en sådan organisation. Detta innebär att Europeiska gemenskapen kan tillämpa gemensamma regler som går längre men att staterna är skyldiga att uppfylla åtagandena enligt IHR 2005. I 1 § andra stycket karantänslagen anges att regeringen får meddela bestämmelser, som avviker från karantänslagen, om det behövs med hänsyn till överenskommelse med Danmark, Finland eller Norge. Bakgrunden till bestämmelsen är att Sverige på 1950-talet ingick överenskommelser med Danmark, Finland och Norge. Dessa överenskommelser finns i kungörelsen (1955:105) om tillämpning av en mellan Sverige, Danmark och Norge den 19 mars 1955 träffad överenskommelse rörande underlättande av den sanitära kontrollen över trafiken mellan länderna och kungörelsen (1959:464) angående Finlands anslutning till en mellan Sverige, Danmark och Norge den 19 mars 1955 träffad överenskommelse rörande underlättande av den sanitära kontrollen över trafiken mellan länderna. Överenskommelserna mellan de nordiska länderna är obsoleta eftersom de, enligt uppgift från Socialstyrelsen, inte längre tillämpas i praktiken. Lagrådet anför i sitt yttrande att de nordiska överenskommelserna alltjämt är gällande och att det framstår som mindre lämpligt att genomföra en lagstiftning som kan komma i konflikt med de nordiska överenskommelserna. Lagrådet föreslår att det i den föreslagna lagen - på motsvarande sätt som i karantänslagen - ges ett bemyndigande till regeringen att meddela de avvikande bestämmelser som behövs med hänsyn till träffade överenskommelser med Danmark, Finland och Norge så att dessa överenskommelser och på dem grundade författningar kan fortsätta att gälla utan att riksdagen nu omprövar saken, vilket, enligt Lagrådet, i stället bör ske sedan de nordiska överenskommelserna i förekommande fall, omförhandlats. Regeringen ansluter sig till Lagrådets bedömning. Frågan om att omförhandla de nordiska överenskommelserna har inte aktualiserats. Det är däremot relativt troligt att det inom Europeiska gemenskapen kommer att vidtas åtgärder för att underlätta tillämpningen av reglementet. Frågan om länderna inom Europeiska gemenskapen skall behandlas som ett och samma karantänsområde har väckts men några förhandlingar har ännu inte inletts. I avvaktan på att så sker gör regeringen bedömningen att det för närvarande inte bör införas något bemyndigande till regeringen om möjligheten att meddela bestämmelser till skydd för liv och hälsa som avviker från den föreslagna lagen om det behövs med hänsyn till bestämmelser som har antagits inom Europeiska gemenskapen. Bemyndigandet till regeringen att meddela bestämmelser till skydd för liv och hälsa som avviker från den föreslagna lagen bör således - i enlighet med Lagrådets förslag - begränsas till att gälla överenskommelser med Danmark, Finland eller Norge. Det är en sedan lång tid etablerad folkrättslig regel att en främmande stat i vissa avseenden åtnjuter immunitet, dvs. att en stat inte kan instämmas till annat lands domstolar eller göras till föremål för ingripande från annat lands myndigheter. Immuniteten avser också exekutiva åtgärder i form av verkställighet av dom eller säkringsåtgärder eller andra ingrepp av myndighet mot främmande stat avseende egendom. I lagen föreslås flera åtgärder som riktas mot fartyg och luftfartyg. I den utsträckning sådana fartyg utgör statsfartyg eller statsluftfartyg är möjligheterna att vidta åtgärder med hänsyn till vad som nämnts ovan begränsade. En erinran om detta bör intas i lagen, genom en bestämmelse om att sådana begränsningar som följer av allmänt erkända folkrättsliga grundsatser skall beaktas vid vidtagande av åtgärder enligt lagen eller föreskrifter som meddelas med stöd av lagen. Liknande bestämmelser finns i andra författningar, se t.ex. 10 § lagen (1992:1140) om Sveriges ekonomiska zon och 1 kap. 1 § första stycket fartygssäkerhetslagen (2003:364). 6.3 Ansvarsfördelning och organisatoriska bestämmelser Regeringens förslag: Socialstyrelsen skall vara nationell kontaktpunkt enligt hälsoreglementet och ansvara för de uppgifter den är skyldig att fullgöra enligt denna lag, eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen. Kommunen skall - i enlighet med vad som gäller enligt karantänslagen i dag - svara för att åtgärder till skydd för människors hälsa enligt den föreslagna lagen vidtas i fråga om transportmedel, bagage och annat gods samt djur. Landstinget skall - i enlighet med vad som gäller smittskyddsläkaren enligt karantänslagen i dag - svara för smittskyddsåtgärder riktade mot människor. Den skyldighet som smittskyddsläkaren har i dag enligt karantänslagen att samordna smittskyddskontrollen vid karantänshamnar och karantänsflygplatser skall föras över till den nya lagen. Smittskyddsläkarens skyldighet att biträda kommunen i dess uppgifter enligt karantänslagen utvidgas till en skyldighet att hjälpa även andra ansvariga myndigheter när de utför uppgifter enligt den nya lagen. Om ett område inom eller utom landet har drabbats av ett internationellt hot mot människors hälsa skall Socialstyrelsen förklara området vara drabbat av ett sådant hot. Området skall anses vara drabbat till dess Socialstyrelsen förklarar området fritt från hotet. Promemorians förslag: Överensstämmer i sak med regeringens förslag. I promemorians förslag anges dock inte uttryckligen i lagtexten att det är Socialstyrelsen som skall vara nationell kontaktpunkt. Remissinstanserna har tillstyrkt eller har inte haft någon erinran mot promemorians förslag att regeringen skall utse en myndighet som skall vara nationell kontaktpunkt. Luftfartsverket anser dock att man bör överväga om den föreslagna kontaktpunkten eller någon annan organisation, även skall ha en roll som nationell koordinator av alla de åtgärder som ska genomföras i samband med hot mot människors hälsa. Stockholms Stad anser att även Jordbruksverket bör utses till en nationell kontaktpunkt. Remissinstanserna har inte haft några invändningar mot ansvarsfördelningen mellan kommunen och landsting. Remissinstanserna har inte heller några invändningar mot att smittskyddsläkaren på samma sätt som i dag skall samordna smittskyddskontrollen vid karantänshamnar och karantänsflygplatser. Jordbruksverket, Sveriges kommuner och landsting och Statens Veterinärmedicinska anstalt anser att ansvarsfördelningen mellan den föreslagna lagen och annan lagstiftning måste klargöras. Remissinstanserna har inte några invändningar mot att smittskyddsläkarens skyldighet att biträda kommunen i dess uppgifter enligt karantänslagen utökas till en skyldighet att hjälpa även andra ansvariga myndigheter när de utför uppgifter enligt den nya lagen. Remissinstanserna har inte heller haft några invändningar mot att det i den nya lagen införs en skyldighet för den nationella kontaktpunkten och andra ansvariga myndigheter, kommuner och landsting att samverka med varandra, med Världshälsoorganisationen (WHO) och med ansvariga myndigheter i andra länder. Skälen för regeringens förslag: I artiklarna 4, 5, 13, 44 samt bilaga 1 till det nya internationella hälsoreglementet (IHR 2005) finns bestämmelser som rör ansvarsfördelning och organisation. Varje medlemsstat skall så snart som möjligt och senast fem år efter reglementets ikraftträdande för medlemsstaten i fråga ha kapacitet att upptäcka, bedöma, anmäla och rapportera hot mot människors hälsa som kan spridas internationellt i enlighet med bilaga 1 till IHR 2005. Medlemsstaterna skall utse eller inrätta en nationell kontaktpunkt, s.k. IHR-kontaktpunkt, med nationellt ansvar för att rapportera hot mot människors hälsa till Världshälsoorganisationen (WHO) och därutöver ansvariga hälsomyndigheter på lokal nivå. Varje medlemsstat skall inom 24 timmar kunna rapportera till WHO vilket hot som har inträffat och fortgående rapportera om utvecklingen, vilka problem som tillstöter och eventuella behov av hjälp. Varje medlemsstat skall ha en plan för hur detta ska gå till. Medlemsstaterna och WHO åtar sig enligt IHR 2005 att så långt det är möjligt samarbeta med varandra. I Sverige har olika myndigheter ansvar för övervakning och tillsyn av olika delar av de områden som omfattas av IHR. Myndigheternas ansvarsområden finns reglerade i en mängd olika lagar och förordningar. Det finns övervaknings- och rapporteringssystem inom respektive område som skall säkerställa att ansvariga myndigheter får kännedom om hot mot människors hälsa som inträffar inom deras ansvarsområden. Inom de områden som omfattas av IHR finns det således redan, som redovisats i avsnitt 5, övervakningssystem i befintlig lagstiftning. Några remissinstanser anser dock att ansvarsfördelningen mellan den föreslagna lagen och annan lagstiftning måste klargöras. Som redogjorts för i avsnitt 6.2 anser regeringen att den nya lagen, på motsvarande sätt som karantänslagen, skall utgöra ett komplement till redan befintlig lagstiftning. Sverige uppfyller redan i dag de flesta åtaganden i IHR 2005 genom befintlig lagstiftning. De övervaknings- och rapporteringssystem som de olika myndigheterna i dag har finns redan i en mängd olika lagar och förordningar och skall således inte ändras. Det som dock saknas för att Sverige fullt ut skall kunna leva upp till bestämmelserna i IHR 2005 är en skyldighet för ansvariga myndigheter att, inom sina respektive ansvarsområden, rapportera till en nationell kontaktpunkt när de får kännedom om något som kan utgöra ett internationellt hot mot människors hälsa. Regeringen bör därför utse en nationell kontaktpunkt som ansvarar för de uppgifter som åligger den nationella kontaktpunkten enligt IHR 2005. Socialstyrelsen är den myndighet i Sverige som på nationell nivå ansvarar för smittskyddet och har tillsyn över karantänsreglerna. Regeringen anser att det därför är lämpligt och naturligt att utse Socialstyrelsen till nationell kontaktpunkt när det gäller internationella hot mot människors hälsa enligt den nya lagen. I lagrådsremissen anges dock inte uttryckligen i lagtexten att Socialstyrelsen skall vara nationell kontaktpunkt. Mot bakgrund av att det i lagrådsremissen framhålls att det framstår som naturligt att utse Socialstyrelsen som nationell kontaktpunkt och då begreppet nationell kontaktpunkt framstår som något främmande för svenskt språkbruk förordar Lagrådet att det direkt i lagtexten anges att det är Socialstyrelsen som skall fullgöra uppgiften som nationell kontaktpunkt och att Socialstyrelsen anges även i övriga berörda paragrafer. Regeringen ansluter sig till Lagrådets bedömning. Enligt 3 § första stycket karantänslagen (1989:290) är det miljö- och hälsoskyddsnämnden som ansvarar för att sanitära åtgärder vidtas beträffande laster, bagage och annat gods, transportmedel och djur. För andra smittskyddsåtgärder i karantänslagen ansvarar smittskyddsläkaren. Regeringen anser att ansvarsfördelningen som följer av karantänslagen huvudsakligen bör behållas i den nya lagen om skydd mot internationella hot mot människors hälsa. Eftersom det inte längre finns något krav på att kommuner skall ha just "miljö- och hälsoskyddsnämnder" bör det begreppet bytas ut mot "kommuner" för att motsvara den terminologi som används i 9 kap. miljöbalken. Vidare bör "smittskyddsläkaren" bytas ut mot "landstinget". Landstinget är enligt smittskyddslagen (2004:168) huvudman för smittskyddet med undantag för objektinriktade åtgärder och för sådana konkreta åtgärder som åvilar de enskilda läkarna enligt smittskyddslagens bestämmelser (se 1 kap. 8 §). I varje landsting skall enligt smittskyddslagen finnas en smittskyddsläkare som utses av den nämnd som inom landstinget utövar ledningen av hälso- och sjukvården. I frågor som inte gäller smittskyddsläkarens myndighetsutövning skall smittskyddsläkaren verka under nämnden (se 1 kap. 9 §). Detta innebär att landstinget har det övergripande ansvaret för att smittskyddet planeras och organiseras samt avgör vilka resurser som skall avsättas för verksamheten. Den direkta ledningen av smittskyddsarbetet, verksamhetsplanering och organisation av smittskyddsarbetet i detalj ligger däremot på smittskyddsläkaren. För att ansvarsfördelningen skall överensstämma med smittskyddslagen anser regeringen att landstinget bör ha det övergripande ansvaret för smittskyddsåtgärder som riktar sig mot människor (se prop. 2003/04:30 s. 163 f). Enligt 6 § karantänslagen har smittskyddsläkaren skyldighet att samordna smittskyddskontrollen vid karantänshamnar och karantänsflygplatser. Genom den föreslagna lagen om internationella hot mot människors hälsa föreslås, som beskrivits ovan i avsnitt 6.2, att tillämpningsområdet utvidgas till att omfatta hot mot människors hälsa inom olika myndigheters ansvarsområden som regleras av annan lagstiftning. Det är dock huvudsakligen på smittskyddsområdet som det går att förutse att IHR 2005 kan bli tillämpligt eftersom t.ex. utsläpp av kemikalier, radioaktiva eller andra farliga ämnen normalt inte förhindras av åtgärder som vidtas vid gränskontroller mot människor eller objekt. Det är därför angeläget att i den nya lagen behålla skyldigheten för smittskyddsläkaren att samordna smittskyddskontrollen. Däremot bör smittskyddsläkarens samordningsansvar inte utökas till att avse samtliga internationella hot mot människors hälsa som föreslås omfattas av lagen. På samma sätt som idag bör hot mot människors hälsa inom övriga områden samordnas av den myndighet som har det i uppgift enligt befintlig lagstiftning på respektive område. Eftersom de hot som skulle kunna falla inom IHR:s tilllämpningsområde sträcker sig över ett stort antal områden anser regeringen att något samordningsansvar för övriga hot inte bör regleras särskilt i lagen om internationella hot mot människors hälsa. Den skyldighet för smittskyddsläkaren som finns i karantänslagen i dag att bistå kommunens miljö- och hälsoskyddsnämnd i dess uppgifter enligt lagen bör behållas i den nya lagen och utvidgas till att omfatta bistånd även till berörda myndigheter när de utför uppgifter enligt den nya lagen. IHR 2005 innehåller också vissa bestämmelser om samverkan. I artikel 44 stadgas en skyldighet för stater att så långt möjligt samverka med varandra inom ramarna för IHR. Staterna skall så långt som möjligt samarbeta bl.a. i fråga om att upptäcka, bedöma och ingripa mot hot enligt IHR. WHO har också en skyldighet att samverka med de anslutna staterna. Regeringen anser därför att det i den nya lagen bör införas en skyldighet för den nationella kontaktpunkten, andra myndigheter, kommuner och landsting att vid behov samverka med varandra, med WHO och med myndigheter i andra länder för att förebygga och begränsa internationella hot mot människors hälsa. Formerna för samverkan bör bestämmas av de inblandade aktörerna själva. 6.4 Underrättelse- och informationsskyldighet Regeringens förslag: Myndigheter, kommuner och landsting som inom sina respektive ansvarsområden får information om ett misstänkt internationellt hot mot människors hälsa skall omedelbart underrätta Socialstyrelsen om det misstänkta hotet. Underrättelsen skall innehålla de uppgifter som Socialstyrelsen behöver för att kunna bedöma om det föreligger ett internationellt hot mot människors hälsa. På begäran skall myndigheter, kommuner och landsting inom sina respektive ansvarsområden snarast möjligt lämna den information som Socialstyrelsen behöver för att kunna fullgöra sin informationsskyldighet till Världshälsoorganisationen (WHO). Berörda myndigheter, kommuner och landsting skall informera Socialstyrelsen om vilka åtgärder som har vidtagits och som kommer att vidtas med stöd av den nya lagen. Socialstyrelsen skall lämna information om åtgärderna till berörda myndigheter, kommuner och landsting. Socialstyrelsen skall, om den får information om ett misstänkt internationellt hot mot människors hälsa, skyndsamt och senast inom 24 timmar underrätta WHO om det misstänkta hotet. Om WHO har fått information om ett misstänkt internationellt hot mot människors hälsa i landet skall Socialstyrelsen, på begäran från WHO, skyndsamt och senast inom 24 timmar efter begäran lämna information till WHO om hälsoläget i landet. Socialstyrelsen skall lämna information om ett misstänkt internationellt hot mot människors hälsa till berörda myndigheter, kommuner och landsting. Om ett område inom eller utom landet har drabbats av ett internationellt hot mot människors hälsa skall Socialstyrelsen förklara området vara drabbat av ett sådant hot. Området skall anses vara drabbat till dess Socialstyrelsen förklarar området fritt från hotet. Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Remissinstanserna har tillstyrkt eller har inte haft någon erinran mot promemorians förslag. Kustbevakningen anser att det inte av lagförslaget eller av promemorian i övrigt tillräckligt tydligt framgår vad följden blir av att ett område förklaras drabbat. Några remissinstanser anser också att gränsdragningen mellan myndigheters olika ansvarsområden i vissa avseenden är oklar och att det därför kan vara oklart vilken/vilka myndigheter som är rapporterings- och uppgiftsskyldiga. Totalförsvarets forskningsinstitut anser t.ex. att det är oklart vilka myndigheter som ansvarar för rapportering och analys av hot som inte klassas som infektiösa. Skälen för regeringens förslag: Artiklarna 6-12, 19 och bilaga 1 och 2 i det nya internationella hälsoreglementet (IHR 2005) innehåller bestämmelser om rapporterings- och uppgiftsskyldighet. Som framgår av avsnitt 6.3 om ansvarsfördelning och organisatioriska bestämmelser skall varje stat enligt IHR 2005 ha sådana övervaknings- och rapporteringssystem att om ett misstänkt hot upptäcks som skulle kunna utgöra ett internationellt hot mot människors hälsa skall den nationella kontaktpunkten informera Världshälsoorganisationen (WHO) om hotet inom 24 timmar från det att hotet har upptäckts. Det bör därför införas en skyldighet för ansvariga myndigheter att lämna uppgifter till den nationella kontaktpunkten om de får information om ett misstänkt internationellt hot mot människors hälsa. I avsnitt 6.3 föreslås att Socialstyrelsen skall utses till nationell kontaktpunkt. På detta sätt säkerställs att Socialstyrelsen så snabbt som möjligt får information från de ansvariga myndigheterna inom sina respektive ansvarsområden. För att den nationella kontaktpunkten, i enlighet med bilaga 2 till IHR 2005, skall kunna göra en analys av om det rapporterade misstänkta hotet utgör ett sådant hot som skall rapporteras till WHO, samt i övrigt ha möjlighet att fullgöra sin kommunikationsskyldighet gentemot WHO, behöver Socialstyrelsen få tillgång till nödvändig information från berörda myndigheter och få råd och stöd från dessa myndigheter som har sakkunskap inom det aktuella området. Socialstyrelsen gör sedan en bedömning i enlighet med bilaga 2 till IHR 2005 av om det misstänkta hotet skall rapporteras till WHO. Exempel på myndigheter som kan komma ifråga för uppgiftslämnande till Socialstyrelsen är landstingen, kommunerna, Smittskyddsinstitutet, Tullverket, Statens Räddningsverk, Jordbruksverket, Kustbevakningen, Livsmedelsverket, länsstyrelserna och polisen. Det bör poängteras att myndigheternas ansvarsområden inte föreslås förändras. Myndigheterna åläggs endast att lämna information om eventuella hot mot människors hälsa som myndigheterna kommer i kontakt med inom sina respektive verksamhetsområden och som redan regleras i befintlig lagstiftning. När den uppgiftslämnande myndigheten har lämnat information till Socialstyrelsen åligger det sedan Socialstyrelsen att analysera om det misstänkta hotet förefaller vara ett sådant hot som skall rapporteras till WHO. Enligt IHR 2005 skall stater under vissa förutsättningar rapportera till WHO vilka åtgärder som vidtas vid in- och utresa i landet. För att Socialstyrelsen skall kunna efterleva de krav på rapportering till WHO som IHR 2005 uppställer bör det i den nya lagen införas en skyldighet för berörda myndigheter, kommuner och landsting att informera Socialstyrelsen om vilka åtgärder de vidtar i enlighet med den nya lagen. Socialstyrelsen får därefter bedöma om de åtgärder som vidtas är av sådan karaktär att de skall rapporteras till WHO i enlighet med bestämmelserna i IHR 2005. Regeringen anser att det är lika viktigt att Socialstyrelsen i sin tur lämnar information till berörda myndigheter, kommuner och landsting om vilka åtgärder som vidtas med stöd av lagen. En sådan bestämmelse bör därför införas i lagen. I 6 kap. 9 § smittskyddslagen finns en allmän skyldighet för myndigheter som genom sin verksamhet får kännedom om uppgifter av betydelse för smittskyddet och för personal inom enskild hälso- och sjukvård som i sin yrkesutövning står under tillsyn av Socialstyrelsen att på begäran av smittskyddsläkaren lämna de uppgifter om en person som smittskyddsläkaren behöver för att kunna fullgöra sina skyldigheter enligt smittskyddslagen. I 6 kap. 10 § smittskyddslagen finns en skyldighet för den som fullgör uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet samt för läkare och andra som är ansvariga inom hälso- och sjukvården att lämna upplysningar till smittskyddsläkaren om denne i ett enskilt fall begär det och behöver det för att kunna fullgöra sina uppgifter enligt smittskyddslagen. I 26 kap. 6 § miljöbalken stadgas att tillsynsmyndigheter skall samarbeta med varandra samt med sådana statliga och kommunala organ som skall utöva tillsyn i särskilda hänseenden eller som på annat sätt fullgör uppgifter av betydelse för tillsynsverksamheten. Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om att tillsynsmyndigheterna skall lämna sådana uppgifter som behövs för att en regional eller central tillsynsmyndighet skall kunna fullgöra sitt samordnande, kontrollerande och uppföljande ansvar. I den nya lagen om skydd mot internationella hot mot människors hälsa bör det införas en skyldighet för de myndigheter, kommuner och landsting som är ansvariga inom sina respektive områden att på begäran till Socialstyrelsen lämna de uppgifter om ett misstänkt internationellt hot mot människors hälsa som den nationella kontaktpunkten kan behöva för att bedöma de hälsorisker som kan vara förknippade med hotet. Regeringen gör bedömningen att det är lika viktigt att Socialstyrelsen i sin tur lämnar information till berörda myndigheter, kommuner och landsting om ett misstänkt hot så att de inom ramen för sina ansvarsområden kan vidta nödvändiga åtgärder. En bestämmelse om att Socialstyrelsen skall informera berörda myndigheter skall därför införas i lagen. Socialstyrelsen skall givetvis även hålla regeringen underrättad (jfr. SOU 2005:104, s. 203 f.). Som nämnts ovan skall varje medlemsstat enligt IHR 2005 ha sådana övervaknings- och rapporteringssystem att om ett misstänkt hot upptäcks som skulle kunna utgöra ett internationellt hot mot människors hälsa skall den nationella kontaktpunkten informera WHO om händelsen inom 24 timmar från det att det misstänkta hotet har upptäckts. Med anledning härav bör en bestämmelse införas i den nya lagen om att Socialstyrelsen skyndsamt skall lämna uppgift om ett hot mot människors hälsa om den nationella kontaktpunkten får information om ett sådant hot. I artikel 9 och 10 i IHR 2005 anges att WHO får vidta åtgärder även med utgångspunkt från annan information än information från den berörda medlemsstaten. WHO kan exempelvis få information från en annan stat eller från någon internationell organisation eller från media om att ett internationellt hot mot människors hälsa kan föreligga i den berörda medlemsstaten. Om WHO får sådan information från annat håll än från den berörda medlemsstaten är den berörda medlemsstaten skyldig att inom 24 timmar på begäran av WHO lämna information till WHO om hälsoläget i landet. Med anledning härav bör också en bestämmelse införas i den nya lagen om att Socialstyrelsen skall, på begäran av WHO, skyndsamt och senast inom 24 timmar efter begäran, lämna uppgift till WHO om hälsoläget i landet. IHR reglerar vilka hälsoåtgärder en stat får vidta mot resenärer, transportmedel, djur, gods m.m. vid in- och utresa i landet om ett internationellt hot mot människors hälsa har upptäckts. Enligt 7 § karantänslagen skall, om ett område utom eller inom landet är att betrakta som smittat av en karantänssjukdom enligt de internationella hälsovårdsbestämmelserna och det finns risk för att sjukdomen förs in i landet eller sprids härifrån till utlandet, Socialstyrelsen förklara området vara smittat av sjukdomen. Området skall anses som smittat till dess Socialstyrelsen förklarar området fritt från smitta. Att Socialstyrelsen förklarar ett område som smittat får direkta rättsverkningar enligt karantänslagen. Enligt 9 § i karantänslagen skall befälhavare på fartyg som ankommer till Sverige lämna uppgift om hälsotillståndet ombord till tullmyndigheten i bl.a. de fall fartyget ankommer från en annan hamn i ett område som har förklarats smittat av en karantänssjukdom och då ankomsten sker inom inkubationstiden för sjukdomen. I lagrådsremissen har föreslagits att en motsvarande bestämmelse bör införas i den nya lagen om skydd mot internationella hot mot människors hälsa. Lagrådet anser i sitt yttrande att ett beslut att förklara ett område som hotat framstår vara av den art att det utgör normgivning. Enligt Lagrådet bör därför bestämmelsen utformas som ett bemyndigande för regeringen, eller den myndighet regeringen bestämmer, att meddela föreskrifter om att ett visst område inom eller utom landet skall kunna förklaras drabbat av ett internationellt hot mot människors hälsa. Regeringsformens (RF) normbegrepp är inte närmare preciserat i RF. RF:s förarbeten ger inte heller någon säker ledning när det gäller att klargöra innebörden av det normbegrepp på vilket 8 kap. RF vilar. Enligt propositionen med förslag till ny RF (1973:90 s. 203 f.) avses med normer rättsregler. De kännetecknas i princip av att de är bindande för myndigheter och enskilda. De kännetecknas vidare av att de inte bara avser ett visst konkret fall utan har generell giltighet. Det sistnämnda kravet får enligt propositionen anses uppfyllt om föreskrifter avser exempelvis situationer av ett visst slag eller vissa typer av handlingssätt eller om de riktar sig till eller på annat sätt berör en i allmänna termer obestämd krets av personer. Lagrådet anför i sitt yttrande att ett beslut att förklara ett område som drabbat i och för sig kan ses som ett rent kvalifikationsbeslut med avseende på ett visst område. Lagrådet anser dock att det föreligger en skillnad gentemot karantänslagen eftersom den nu föreslagna lagen inte är uppbyggd kring speciella sjukdomar utan, i enlighet med vad som gäller IHR 2005, utvidgats till att omfatta samtliga hot som kan spridas internationellt. Lagrådet anser att förutsättningarna för att förklara ett område som drabbat endast är i begränsad omfattning angivna i lagen samtidigt som fråga kan bli om en hotbild som i högre grad än vad som gäller karantänslagen inte är inskränkt i tid och rum, vilket medför att rättsverkningarna i form av handlingsregler kan komma att rikta sig mot en större och mer obestämd personkrets. Att den nationella kontaktpunkten, dvs. Socialstyrelsen, förklarar ett område som drabbat av ett internationellt hot mot människors hälsa föreslås, på motsvarande sätt som karantänslagen, få vissa direkta rättsverkningar. Dessa rättsverkningar föreslås röra åtgärder mot fartyg och luftfartyg samt uppgiftsskyldighet för befälhavare att lämna information om hälsotillståndet ombord. Som redogörs för i avsnitt 6.9 föreslås att ansvariga myndigheter skall vidta åtgärder när fartyg och luftfartyg anländer till svensk hamn eller flygplats. Det föreslås att ansvariga myndigheter skall få vidta de åtgärder som krävs mot ett fartyg eller luftfartyg om fartyget eller luftfartyget är drabbat eller misstänks vara drabbat av ett internationellt hot mot människors hälsa. De åtgärder det huvudsakligen torde bli fråga om är sanering och desinfektering av fartyg och luftfartyg. Vidare föreslås att befälhavare på fartyg och luftfartyg, på liknande sätt som enligt karantänslagen, skall lämna information om hälsotillståndet ombord om fartyget eller luftfartyget kommer från en hamn eller flygplats i ett område som har förklarats drabbat av internationellt hot mot människors hälsa och ankomsten sker inom inkubationstiden för smittsam sjukdom eller det ombord på fartyget eller luftfartyget finns en person som vistats inom ett sådant förklarat drabbat område under sådan tid att inkubationstiden för en smittsam sjukdom inte har gått ut vid fartygets respektive luftfartygets ankomst till hamnen eller flygplatsen. Sammantaget är regeringens bedömning att rättsverkningarna i form av handlingsregler i praktiken inte torde rikta sig mot en större och mer obestämd personkrets än vad som är fallet med bestämmelsen i den nuvarande karantänslagen. Vidare är syftet med bestämmelsen att förklara ett område som drabbat, liksom syftet med den föreslagna lagen i stort, att skydda mot internationella hot mot människors hälsa. Det är därför viktigt att kunna ingripa på ett så tidigt stadium som möjligt. Av verksförordningen (1995:1322) framgår att innan en myndighet beslutar om föreskrifter skall myndigheten som huvudregel bereda frågan med statliga myndigheter, kommuner, landsting, organisationer och andra som på ett betydande sätt berörs. Vidare skall föreskriften kungöras enligt lagen (1976:633) om kungörande av lagar och andra författningar. En ordning som innebär att Socialstyrelsen skulle bereda och meddela föreskrifter inför ett internationellt hot mot människors hälsa skulle avsevärt försvåra möjligheterna att uppnå syftet med den nya föreslagna lagen och den aktuella bestämmelsen. Det skulle till och med kunna ifrågasättas om det i många fall ens vore meningsfullt att sätta i gång en sådan process. Det torde nämligen kunna antas att syftet med de tilltänkta föreskrifterna ofta redan har förfallit innan föreskrifterna kan börja tillämpas. Den föreslagna ordningen är inte heller främmande i svensk rätt. Ett beslut att förklara ett område som drabbat av ett internationellt hot mot människors hälsa har likheter med exempelvis beslut enligt 3 kap. 8-10 §§ smittskyddslagen (se prop. 2003/04:158 s. 60-73) och 5 § epizootilagen (se prop. 1998/99:88 s. 21). Med anledning av det ovan anförda anser regeringen sammanfattningsvis att beslut om att förklara ett område som drabbat skall meddelas genom förvaltningsbeslut. I bestämmelsen bör det anges att det skall vara den nationella kontaktpunkten, dvs. Socialstyrelsen, som skall förklara att ett område är drabbat av ett internationellt hot mot människors hälsa. 6.5 Sekretess och behandling av personuppgifter Regeringens förslag: Om det bedöms nödvändigt för att skydda mot ett internationellt hot mot människors hälsa skall Socialstyrelsen och berörda myndigheter, kommuner och landsting lämna uppgifter till Världshälsoorganisationen (WHO) och till berörda utländska myndigheter även om de är sekretessbelagda enligt sekretesslagen (1980:100). Bestämmelser om skydd mot kränkning av enskilds personliga integritet genom behandling av personuppgifter finns i personuppgiftslagen (1998:204). Socialstyrelsen och andra berörda myndigheter, kommuner och landsting får oavsett bestämmelserna i 33 § personuppgiftslagen överföra personuppgifter till Världshälsoorganisationen och tredje land för att fullgöra sin uppgiftsskyldighet enligt denna lag. Uppgifter som rör någons hälsa får behandlas helt eller delvis automatiserat, om det är nödvändigt för att en myndighet, en kommun eller ett landsting skall kunna fullgöra sin uppgiftsskyldighet enligt denna lag. Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens. I promemorians förslag saknas dock, såvitt gäller behandlingen av personuppgifter, en uttrycklig bestämmelse att uppgifter som rör någons hälsa får behandlas helt eller delvis automatiserat, om det är nödvändigt för att en myndighet skall kunna fullgöra sin uppgiftsskyldighet enligt lagen. Remissinstanserna: I stort sett samtliga remissinstanser har tillstyrkt eller har inte haft någon erinran mot promemorians förslag om sekretess och behandling av personuppgifter. Götalandsregionen anser dock att man allmänt sett bör vara restriktiv med utbyte av sekretessbelagda uppgifter mellan nationer men att allvaret i de hot som behandlas i promemorian försvarar en sådan åtgärd. Länsrätten i Stockholm anser att det för tydlighets skull bör övervägas om sekretessbestämmelsen bör få en något mindre omfattande utformning så att den endast omfattar de områden som kan bli aktuella och inte försvars- eller utrikessekretessen. Sveriges läkarförbund poängterar att personrelaterade uppgifter så långt möjligt bör undvikas i den nationella kontaktpunktens kommunikation med WHO. Datainspektionen väcker frågan om det också behövs ett undantag från förbudet i 13 § personuppgiftslagen att behandla hälsouppgifter. Datainspektionen anser att den information som ges i promemorian är knapphändig och att det därför inte är möjligt att lämna några detaljerade synpunkter eller ta ställning till hur personuppgiftsbehandlingen närmare bör författningsregleras. Skälen för regeringens förslag Sekretess För att den nationella kontaktpunkten skall kunna fullgöra sin informationsskyldighet gentemot Världshälsoorganisationen (WHO) är det nödvändigt att informationsflödet mellan ansvariga myndigheter och den nationella kontaktpunkten inte hindras av sekretessbestämmelser. Artikel 45 i det nya internationella hälsoreglementet (IHR 2005) anger att hälsoinformation som har samlats in eller mottagits av en stat från en annan stat eller från WHO i enlighet med IHR 2005 skall vara sekretessbelagd och behandlas anonymt i enlighet med nationell lagstiftning. Stater får dock lämna ut och behandla personuppgifter när det är nödvändigt för att bedöma och hantera ett internationellt hot mot människors hälsa. I sekretesslagen (1980:100) finns idag ingen bestämmelse som möjliggör att sekretessbelagda uppgifter får lämnas ut med motiveringen att det är nödvändigt för att bedöma eller hantera ett internationellt hot mot människors hälsa. Enligt 14 kap. 1 § sekretesslagen hindrar dock sekretessen inte att uppgifter lämnas till annan myndighet om uppgiftsskyldighet följer av lag eller förordning. Genom att en uppgiftsskyldighet föreslås bli införd i den nya lagen om skydd mot internationella hot mot människors hälsa bryter den uppgiftsskyldigheten sekretesslagens bestämmelser gentemot den nationella kontaktpunkten och de nationella myndigheterna (se avsnitt 6.4). Detta möjliggör att ansvariga nationella myndigheter kan lämna den information som är nödvändig till den nationella kontaktpunkten, dvs. Socialstyrelsen. Med anledning härav gör regeringen bedömningen att ingen ändring i sekretesslagen krävs när det gäller möjligheten att lämna ut sekretessbelagda uppgifter mellan de nationella myndigheterna. I det internationella samarbetet finns regler i 1 kap. sekretesslagen som är av betydelse för utlämnande av uppgifter till utländska myndigheter och mellanfolkliga organisationer. I 1 kap. 3 § tredje stycket sekretesslagen anges att sekretessbelagda uppgifter endast får lämnas ut till utländska myndigheter eller en mellanfolklig organisation om det finns stöd för detta i lag eller förordning, eller om uppgifterna i motsvarande fall skulle få lämnas ut till svensk myndighet och det är förenligt med svenska intressen att uppgiften lämnas ut. Med anledning härav anser regeringen att en bestämmelse bör införas i den nya lagen om att den nationella kontaktpunkten, dvs. Socialstyrelsen, får lämna ut uppgifter till WHO även om de är sekretessbelagda enligt sekretesslagen. Sådana uppgifter skall endast lämnas ut om det bedöms nödvändigt för att skydda mot internationella hot mot människors hälsa. Personrelaterade uppgifter bör så långt möjligt undvikas i den nationella kontaktpunktens kommunikation med WHO och bör i regel inte heller krävas för att uppfylla åtagandena i IHR 2005 när det gäller uppgiftsskyldighet till WHO. Sekretesslagens bestämmelser skall också tillämpas när den nationella kontaktpunkten och andra ansvariga svenska myndigheter, kommuner och landsting i enlighet med IHR:s bestämmelser (t.ex. artiklarna 27.2 och 30) lämnar uppgifter till ansvariga myndigheter i andra länder. Det bör därför införas en bestämmelse om att sekretessbelagda uppgifter får lämnas enligt sekretesslagen till berörda utländska myndigheter om det bedöms nödvändigt för att skydda mot ett internationellt hot mot människors hälsa. Sekretessbelagda uppgifter till utländska myndigheter bör också undvikas så långt det är möjligt. Behovet att lämna sekretessbelagda personuppgifter till utländska myndigheter torde dock vara större än behovet av att lämna sådana uppgifter till WHO. Exempelvis är det nödvändigt att hamnpersonal får lämna uppgifter till hamnpersonal i en annan medlemsstat om att t.ex. ett fartyg beräknas anlända och att det finns personer ombord som misstänks bära på smitta som kan utgöra ett internationellt hot mot människors hälsa. Hanteringen av uppgifter som lämnats enligt IHR skall ske med beaktande av bestämmelserna i sekretesslagen såväl när den nationella kontaktpunkten får ta emot information från WHO eller från ansvariga myndigheter i andra länder som när kontaktpunkten får ta emot information från svenska myndigheter. Enligt 7 kap. 1 § första stycket sekretesslagen gäller sekretess som huvudregel inom hälso- och sjukvården för uppgift om enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående till den enskilde lider men. Detsamma gäller i annan medicinsk verksamhet, såsom t.ex. åtgärder mot smittspridning. Detta innebär att verksamhet enligt bl.a. smittskyddslagen omfattas av sekretess i den mån den är individuellt inriktad. Sådan sekretess gäller också i Socialstyrelsens tillsynsverksamhet på smittskyddsområdet (se Göran Regner m.fl. Sekretesslagen En kommentar, s. 7:3). Uppgifter av mer generell karaktär omfattas däremot inte av denna sekretess. Det får bedömas från fall till fall i vilken utsträckning information som kontaktpunkten i Sverige, dvs. Socialstyrelsen, mottar är sekretessbelagd enligt sekretesslagen eller inte. Sammantaget gör regeringen bedömningen att det för närvarande inte krävs någon lagstiftning i detta hänseende. Om det senare skulle visa sig att behov av att ytterligare komplettera sekretessregleringen i detta hänseende uppkommer avser regeringen att återkomma med en ny bedömning. Behandling av personuppgifter Enligt 2 kap. 3 § andra stycket regeringsformen skall den enskilde skyddas mot att hans eller hennes personliga integritet kränks genom att uppgifter om honom eller henne registreras med hjälp av automatisk databehandling. Den närmare omfattningen av skyddet regleras bl.a. i personuppgiftslagen (1998:204). Inom Europeiska gemenskaperna finns bestämmelser om behandling av personuppgifter bl.a. i Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av den 24 oktober 1995 om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter (dataskyddsdirektivet). Direktivet har i svensk rätt genomförts genom personuppgiftslagen. Dataskyddsdirektivet utgör huvudsakligen en precisering och förstärkning av integritetsskyddet enligt Europarådets konvention från 1981 om skyddet för enskilda vid automatisk databehandling av personuppgifter (dataskyddskonventionen). Artikel 45 i IHR 2005 innehåller också bestämmelser om behandling av personuppgifter. I artikel 45.2 anges att medlemsstaterna får röja och behandla personuppgifter om det är nödvändigt för att kunna bedöma och hantera en hälsorisk. Medlemsstaterna, i enlighet med sin nationella lagstiftning, och WHO måste dock trygga att personuppgifterna bl.a. behandlas opartiskt och lagenligt och inte används på ett sätt som är oförenligt med syftet, är relevanta, riktiga och om nödvändigt aktuella och att de inte bevaras längre än nödvändigt (se artikel 45.2). Dessa bestämmelser överensstämmer i stort med bestämmelserna i dataskyddsdirektivet och personuppgiftslagen. Enligt artikel 8.1 i dataskyddsdirektivet skall medlemsstaterna i princip förbjuda bl.a. behandling av sådana personuppgifter som rör hälsa. Under förutsättning att de krav som i övrigt följer av direktivet för att uppgifterna skall få behandlas är uppfyllda gäller dock inte förbudet t.ex. om behandlingen av uppgifterna är nödvändig med hänsyn till förebyggande hälso- och sjukvård (artikel 8.3). Enligt artikel 8.4 får medlemsstaterna också, om det är motiverat av hänsyn till ett viktigt allmänt intresse och under förutsättning av att lämpliga skyddsåtgärder vidtas, besluta om undantag från förbudet i artikel 8.1. Bestämmelsen i artikel 8.1 har implementerats genom 13 § personuppgiftslagen, medan bestämmelsen om undantag avseende behandling av känsliga personuppgifter för hälso- och sjukvårdsändamål har implementerats genom 18 § samma lag. Enligt 18 § är det således tillåtet att behandla känsliga personuppgifter för hälso- och sjukvårdsändamål om det är nödvändigt för förebyggande hälso- och sjukvård, medicinska diagnoser, vård eller behandling, eller administration av hälso- och sjukvård. Den nationella kontaktpunktens arbete med att samordna och lämna information om förhållanden av betydelse för skyddet för människors hälsa får enligt regeringens mening allmänt sett antas rymmas inom ramen för vad som utgör förebyggande hälsovård enligt dataskyddsdirektivet och personuppgiftslagen. Detta får också antas gälla den information som andra nationella myndigheter lämnar inom ramen för den föreslagna lagstiftningen. Datainspektionen har i sitt remissvar konstaterat att det i lagtexten inte finns något uttryckligt undantag från förbudet att behandla hälsouppgifter i 13 § personuppgiftslagen och anser att ett sådant undantag eventuellt kan behövas. Datainspektionen har ifrågasatt om undantaget i 18 § personuppgiftslagen är tillräckligt. Regeringen gör bedömningen att undantaget för hälso- och sjukvård i 18 § i de allra flesta fall bör kunna tillämpas på utlämnande av personuppgifter i enlighet med åtagandena i IHR 2005. För att det inte skall råda några som helst tvivel om att behandling av personuppgifter rörande hälsa skall vara tillåten i dessa fall, och för att täcka in de eventuella fall då behandlingen av hälsouppgifter i aktuellt hänseende inte kan ske med stöd av 18 § personuppgiftslagen, bör i lagen uttryckligen föreskrivas att uppgifter som rör någons hälsa får behandlas helt eller delvis automatiserat, om det är nödvändigt för att en myndighet, en kommun eller ett landsting skall kunna fullgöra sin uppgiftsskyldighet enligt den föreslagna lagen. Enligt 33 § första stycket personuppgiftslagen är det förbjudet att till tredje land föra över personuppgifter som är under behandling om landet inte har en adekvat nivå för skyddet av personuppgifterna. Detsamma gäller beträffande överföring av personuppgifter för behandling i tredje land. Med tredje land menas stat som inte ingår i Europeiska unionen eller är ansluten till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. I 34 § har ett antal generella undantag från överföringsförbudet upptagits och enligt 35 § får regeringen meddela ytterligare föreskrifter om undantag från förbudet, bl.a. om det är behövligt med hänsyn till viktiga allmänna intressen. Av artikel 26 i dataskyddsdirektivet följer bl.a. att medlemsstaterna skall föreskriva att överföring av personuppgifter till ett tredje land som inte har en s.k. adekvat skyddsnivå får ske om överföringen är nödvändig eller bindande enligt författning av skäl som rör viktiga allmänna intressen. I den mån den nationella kontaktpunktens och andra berörda myndigheters informationsplikt innefattar en skyldighet att behandla personuppgifter för överföring till andra stater än sådana som ingår i EU, är anslutna till EES eller har ratificerat dataskyddskonventionen, eller en skyldighet att överföra sådana uppgifter till WHO, bör detta vara tillåtet med hänsyn till att ändamålet med behandlingen får anses röra ett viktigt allmänt intresse. Regeringen anser att detta bör komma till uttryck i en särskild bestämmelse i den föreslagna lagen. Av bestämmelsen bör framgå att den nationella kontaktpunkten, dvs. Socialstyrelsen, och andra berörda myndigheter får, för att fullgöra sin uppgiftsskyldighet enligt den föreslagna lagen, överföra personuppgifter till WHO och tredje land utan hinder av 33 § personuppgiftslagen. När det gäller behandlingen av personuppgifter får den föreslagna lagstiftningen anses utgöra en sådan inskränkning i enskildas integritetsskydd enligt 2 kap. 3 § regeringsformen som är godtagbar i ett demokratiskt samhälle (2 kap. 12 § regeringsformen). Den föreslagna regleringen innebär inte heller en mer vittgående inskränkning i skyddet enligt artikel 8 Europakonventionen för privat- och familjelivet än vad som får anses nödvändigt med hänsyn till det motstående och viktiga intresset av skydd för människors hälsa. 6.6 Personal och utrustning vid karantänshamnar och karantänsflygplatser Regeringens förslag: Landstingens och kommunernas ansvar för att karantänshamnar och karantänsflygplatser har tillgång till den personal och den utrustning som behövs för att kontrollera att karantänssjukdomar inte förs in i landet eller sprids till utlandet förs över från karantänslagen till den nya lagen. Ansvaret utvidgas därmed från att endast omfatta kontroll av att karantänssjukdomar inte förs in i landet eller sprids till utlandet till att omfatta samtliga internationella hot mot människors hälsa. Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer föreslås på samma sätt som i karantänslagen i dag att efter samråd med berörda landsting och kommuner besluta vilka hamnar respektive flygplatser som skall vara karantänshamnar respektive karantänsflygplatser. Med hamn respektive flygplats avses i lagen sådan hamn respektive flygplats där internationell trafik förekommer. Regeringens bedömning: Den personal och den utrustning som kommunerna och landstingen redan är skyldiga att ha enligt karantänslagen bör vara tillräckliga. Genomförandet av enstaka kontroller av personer, bagage och annat gods bör inte kunna leda till annat än försumbara kostnadsökningar som ryms inom nuvarande finansiella ramar för såväl kommun som landsting. Det bedöms inte finnas något behov av att utse särskilda gränskontrollstationer för landtransporter som skall ha samma kapacitet som karantänshamnar och karantänsflygplatser. Promemorians förslag och bedömning: Promemorians förslag överensstämmer i sak med regeringens förslag. I promemorians förslag saknas dock en definition av vad som avses med hamn respektive flygplats. Promemorians bedömning överensstämmer i huvudsak med regeringens bedömning. Remissinstanserna har tillstyrkt eller har inte haft någon erinran mot promemorians förslag och bedömning. Smittskyddsinstitutet anser att det bättre bör specificeras hur myndigheterna skall informeras om eventuella smittor eller andra hälsohot som kommer med andra transportmedel än tåg eller flyg. Skälen för regeringens förslag och bedömning: Enligt det nya internationella hälsoreglementet (IHR 2005) skall varje medlemsstat inom fem år från det att IHR 2005 träder i kraft ha kapacitet att upptäcka, utvärdera, anmäla och rapportera händelser i enlighet med bestämmelserna i IHR 2005. Den kapacitet som medlemsstaterna skall ha preciseras till stora delar i bilaga 1 till IHR 2005. På lokal nivå skall det i varje medlemsstat finnas kapacitet att upptäcka misstänkta hot som kan medföra sjukdom eller dödlighet. Om sådana hot upptäcks skall de omedelbart rapporteras, tillsammans med all tillgänglig och nödvändig information, till ansvarig nivå inom hälso- och sjukvården. Med nödvändig information avses här kliniska beskrivningar, laboratorieresultat, källor och typ av risk, antal drabbade personer och antal dödsfall, förhållanden som påverkar sjukdomens smittspridning och uppgift om vilka hälsoåtgärder som vidtas. Vidare skall det på lokal nivå finnas kapacitet att omedelbart vidta tillfälliga kontrollåtgärder. På regional nivå skall det i varje medlemsstat finnas kapacitet att bekräfta statusen av hot som rapporteras och kapacitet att bistå med eller införa ytterligare kontrollåtgärder. Vidare skall rapporterade hot omgående kunna utvärderas och om de bedöms vara av brådskande karaktär skall all nödvändig information rapporteras till nationell nivå. Ett hot skall anses vara av brådskande karaktär om det kan få allvarliga konsekvenser för människors hälsa eller är av en ovanlig eller oväntad karaktär med hög potential för spridning. I varje medlemsstat skall det på nationell nivå finnas kapacitet att inom 48 timmar utvärdera alla rapporter om brådskande händelser som rapporteras dit och att omedelbart informera Världshälsoorganisationen, genom den nationella IHR-kontaktpunkten, när utvärderingen tyder på att händelsen skall anmälas enligt IHR 2005 eller när Världshälsoorganisationen (WHO) i andra fall skall informeras i enlighet med IHR 2005. Vidare skall det på nationell nivå finnas kapacitet att snabbt avgöra vilka åtgärder som krävs för att förhindra nationell och internationell spridning, att bistå med stöd genom specialutbildad personal, laboratorieanalyser av prover och att bistå med bl.a. utrustning och transporter. Nationellt skall det även finnas personal som på den drabbade platsen kan vara behjälplig med den undersökning som krävs. Det skall också finnas en direkt förbindelse med hälsomyndigheter och andra berörda myndigheter så att åtgärder snabbt kan godkännas och genomföras. Vidare skall det finnas förbindelser med sjukhus, flygplatser, hamnar, gränskontrollstationer, laboratorier och andra nyckelfunktioner för utvärdering både av information och av rekommendationer som kommer från WHO ifråga om händelser inom en stats eget territorium och inom andra staters territorier. Nationellt skall det också finnas en handlingsplan för hur internationella hot mot människors hälsa skall hanteras. Planen skall innehålla tvärsektoriella grupper av ansvariga personer som kan aktiveras vid misstänkta hot mot människors hälsa. Den nationella kapacitet som har angetts ovan skall finnas tillgänglig dygnet runt. I enlighet med artiklarna 19 och 20 i IHR 2005 skall medlemsstaterna utse karantänshamnar och karantänsflygplatser som skall ha särskilda resurser. Karantänshamnar och karantänsflygplatser skall enligt IHR 2005 generellt ha tillgång till lämplig medicinsk vård, lokaler där sjuka resenärer omgående kan undersökas och tas om hand samt ha tillgång till den personal, utrustning och de lokaler som behövs. De skall kunna tillhandahålla personal som är utbildad för att undersöka transporter. Om ett internationellt hot mot människors hälsa upptäcks skall karantänshamnar och karantänsflygplatser ha kapacitet att vidta lämpliga åtgärder enligt följande. De skall upprätta och upprätthålla en beredskapsplan för hot mot människors hälsa, vilken skall innehålla uppgifter om vem som skall utses till samordnare och vilka kontaktpunkter som är relevanta. Vidare skall de kunna bedöma tillståndet för och ta hand om drabbade resenärer eller djur genom att etablera kontakt med lokala hälso- och sjukvårds- och veterinära aktörer som kan ta hand om resenärer eller djur för behandling, isolering, karantän eller andra åtgärder som kan krävas. De skall också kunna tillhandahålla avskilda utrymmen där misstänkt drabbade eller drabbade personer kan intervjuas. Därutöver skall de se till att rekommenderade åtgärder vidtas för att ta om hand bagage, last, containrar, transportmedel, gods och postförsändelser och att det vid behov finns områden eller lokaler som är avsedda för detta. Personal vid karantänshamnar och karantänsflygplatser skall ha kapacitet att genomföra kontroller vid in- och utresa i landet av ankommande och avresande personer och det skall finnas tillgång till speciellt anpassad utrustning och utbildad personal som har sådan skyddsutrustning som krävs för att hantera resenärer som kan bära på smitta. Enligt artikel 21 i IHR 2005 får stater, om de anser behov av det föreligga, även utse vissa gränskontrollstationer för landtransporter som skall ha samma kapacitet som karantänshamnar och karantänsflygplatser. När det gäller den övergripande kapacitet som enligt bestämmelserna i IHR 2005 skall finnas på lokal, regional och nationell nivå för att kontrollera ett misstänkt internationellt hot mot människors hälsa inte förs in i landet eller sprids till utlandet finns sådan kapacitet redan i dag. Däremot är vissa funktioner som enligt IHR 2005 skall finnas på lokal nivå i Sverige organiserade så att de i stället finns på regional eller nationell nivå. Sveriges anslutning till IHR 2005 föranleder inte att det bör göras några förändringar i nuvarande ansvarsfördelning och organisation, vilken har beskrivits under redogörelsen för berörd lagstiftning i avsnitt 5. Enligt 4 § karantänslagen är det regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer som, efter samråd med de berörda landstingen och kommunerna, föreskriver vilka hamnar och flygplatser som skall vara karantänshamnar och karantänsflygplatser. En bestämmelse med motsvarande innehåll bör föras in i den nya lagen om skydd mot internationella hot mot människors hälsa. Det ansvar landsting och kommuner har enligt 5 § karantänslagen för att karantänshamnar och karantänsflygplatser har tillgång till den personal och den utrustning som behövs för att kontrollera att karantänssjukdomar inte förs in i landet eller sprids till utlandet bör vara oförändrat och föras över från karantänslagen till den nya lagen. Landstingens och kommunernas ansvar utvidgas därmed från att inte endast omfatta kontroll av att karantänssjukdomar inte förs in i landet eller sprids till utlandet till att omfatta kontroll av att smittämnen eller andra ämnen som oberoende av ursprung och källa utgör eller kan utgöra ett allvarligt hot mot människors hälsa förs in i landet eller sprids till andra länder, dvs. samtliga internationella hot mot människors hälsa som har beskrivits i avsnitt 6.2. Denna utvidgning bör dock inte leda till några utökade kostnader för kommunerna och landstingen. Bestämmelsen innebär - på samma sätt som gäller enligt karantänslagen i dag - att personal och utrustning inte behöver finnas vid hamnen respektive flygplatsen, utan att det finns beredskap för eventuella ingripanden. Den beredskap och det behov av personal och utrustning som kommunerna och landstingen redan är skyldiga att ha enligt karantänslagen bör vara tillräckligt. Genomförandet av enstaka kontroller av personer som gör internationella resor, bagage eller annat gods bör inte kunna leda till annat än försumbara kostnadsökningar som ryms inom nuvarande finansiella ramar för såväl kommun som landsting. Detta arbete bör kunna skötas med hjälp av personal som under normala förhållanden deltar i smittskydds- eller hälsoskyddarbetet. Några kostnader för de lokaler som kan komma att behövas kan knappast antas uppstå. Sådana lokaler torde i regel finnas tillgängliga på de flygplatser eller de hamnar där åtgärden i första hand kan aktualiseras. Regeringen anser också att det bör införas en uttrycklig definition av vad som avses med "hamn" respektive "flygplats" i den nya lagen. Dessa begrepp bör, för att uppfylla åtagandena i artikel 1 IHR 2005, definieras som hamn respektive flygplats för ankomst och avgång för internationell trafik. Socialstyrelsen har enligt karantänslagen tillsynen över karantänsverksamheten och skall föreskriva vilka hamnar och flygplatser som skall vara karantänshamnar respektive karantänsflygplatser. Beträffande dessa hamnar och flygplatser har i dag berörda landsting och kommuner ansvar för att det finns tillgång till den personal och den utrustning som behövs för kontroll av trafiken så att karantänssjukdomar inte förs in i landet eller sprids till utlandet (5 § karantänslagen). Tillsynsansvaret bör i den nya lagen ligga på den nationella kontaktpunkten, dvs. Socialstyrelsen som föreslås i avsnitt 6.3. Socialstyrelsen, som ansvarar för samordningen av smittskyddet på nationell nivå, har fått i uppdrag, i enlighet med vad som beskrivits i propositionen 2003/04:158 Extraordinära smittskyddsåtgärder sid. 98-99, att i samverkan med berörda nationella myndigheter och smittskyddsläkarna utarbeta en nationell plan för hur sjukdomsutbrott som kan få allvarliga samhällskonsekvenser och där extraordinära smittskyddsåtgärder kan behöva vidtas skall hanteras. Det krav som anges i bilaga 1 A, punkten 6 (g) i IHR 2005 om att det på nationell nivå skall finnas en plan för hur internationella hot mot människors hälsa skall hanteras är därmed uppfyllt och behöver inte regleras särskilt. Den möjlighet som stater har enligt artikel 21 i IHR 2005 att även utse vissa gränskontrollstationer för landtransporter som skall ha samma kapacitet som karantänshamnar och karantänsflygplatser är en fråga som möjligen kan komma att regleras av framtida EG-rättsliga bestämmelser. I avvaktan på eventuella EG-rättsliga bestämmelser bedöms det inte föreligga något behov av att inrätta sådana gränskontrollstationer i Sverige. 6.7 Allmänna åtgärder till skydd för människors hälsa Regeringens förslag: I den nya lagen införs en bestämmelse som anger ramarna för vilka åtgärder som får vidtas enligt den nya lagen. Åtgärder till skydd för människors hälsa skall bygga på vetenskap och beprövad erfarenhet och får inte vara mer ingripande än vad som krävs för att uppnå detta skydd. Åtgärderna skall vidtas med respekt för alla människors lika värde och enskildas integritet. När åtgärder rör barn skall det särskilt beaktas vad hänsynen till barnets bästa kräver. Åtgärder som den enskilde motsätter sig får vidtas endast om inga andra möjligheter står till buds. När åtgärder till skydd för människors hälsa utförs på transportmedel, bagage och annat gods samt djur skall de försiktighetsmått vidtas som behövs för att förhindra skada på sådan egendom. Promemorians förslag: Överensstämmer i sak med regeringens. Remissinstanserna: Remissinstanserna har tillstyrkt eller har inte haft någon erinran mot promemorians förslag. Göta hovrätt anser dock att frågan om möjligheten att vidta tvångsåtgärder bör förtydligas. Hovrätten anser att de närmare förutsättningarna för i vilka situationer tvångsåtgärder får tillgripas inte framgår tydligt av den föreslagna lagen. Skälen för regeringens förslag Åtgärder som stater får vidta mot resenärer vid in- och utresa enligt IHR Som allmänna utgångspunkter anges i artikel 32 i det nya internationella hälsoreglementet (IHR 2005) att åtgärder som vidtas enligt IHR 2005 skall vidtas med full respekt för människors värdighet, mänskliga rättigheter och grundläggande friheter. Det obehag som kan vara förknippat med sådana åtgärder skall minimeras. Detta skall ske genom att alla resenärer skall behandlas med artighet och respekt och med beaktande av aspekter som kön, sociokulturell, etnisk eller religiös tillhörighet. Det finns en möjlighet för medlemsstater enligt artikel 43 att vidta mer långtgående åtgärder än de som preciseras i IHR 2005. När det finns bevis för att ett överhängande hot mot människors hälsa föreligger får stater i enlighet med nationell rätt bl.a. vidta den minst ingripande medicinska undersökning som skulle uppfylla den nivå av hälsoskydd som krävs för att förhindra att sjukdom sprids internationellt (artikel 31.2). En viktig princip i IHR 2005 är att som huvudregel får ingen medicinsk undersökning, vaccination eller hälsoåtgärd vidtas med stöd av IHR utan att resenären i förväg har lämnat sitt uttryckliga samtycke till åtgärden. För åtgärder som utförs på minderåriga eller personer som har förmyndare krävs vårdnadshavarens eller förmyndarens samtycke (artikel 23.3). Resenärer som skall vaccineras eller erbjudas behandling enligt IHR 2005 skall i enlighet med den nationella lagstiftningen informeras om risker som kan vara förenade med vaccination eller med att inte vaccineras och med användning av eller avstående från erbjuden behandling. Staterna skall i enlighet med den nationella lagstiftningen informera personal inom hälso- och sjukvården om dessa krav (artikel 23.4). Medicinska undersökningar, vaccination eller annan behandling som innebär en risk för överföring av sjukdom skall bara utföras på en resenär i enlighet med etablerade nationella eller internationella säkerhetsriktlinjer och standarder för att minimera risken för smitta (artikel 23.5). I artiklarna 23, 30 och 31 i IHR 2005 anges vilka åtgärder stater får vidta mot resenärer vid in- eller utresa i landet. En stat får enligt artikel 23 bl.a. kräva följande av resenärer: - att de lämnar information om sin framtida resväg så att den ansvariga myndigheten vid behov kan kontakta resenären, - att de lämnar information om sin tidigare resväg för att det skall kunna säkerställas om personen har rest i eller i närheten av ett drabbat område eller annars kan ha kommit i kontakt med infektion, smitta eller förorening före sin ankomst till det aktuella landet, samt - att de visar upp hälsodokument om staten har ställt upp krav på sådana dokument i enlighet med bestämmelserna i IHR 2005. Vidare får en stat kräva att resenärer genomgår en icke-invasiv medicinsk undersökning, dvs. en yttre medicinsk undersökning där det inte används nålstick, snitt i huden, inte införs instrument eller främmande föremål i kroppen och som inte innebär någon undersökning av kroppshåligheter. I IHR 2005 anges att en icke-invasiv medicinsk undersökning får innebära undersökning av öron, näsa och mun, temperaturtagning genom örat, oralt eller utanpå huden, värmekameraundersökning, medicinsk undersökning, auskultation, yttre palpation, retinoskopi, yttre insamling av urin-, avförings- och salivprov, yttre mätning av blodtryck och elektrokardiografi. IHR 2005 innehåller i artikel 30 en möjlighet att placera en misstänkt smittad resenär under övervakning. En resenär som vid inresa i landet misstänks vara smittad och placeras under övervakning får lämna landet och fortsätta sin internationella resa under förutsättning att resenären inte utgör en omedelbar risk för människors hälsa och staten i fråga informerar den behöriga myndigheten på ankomstorten om att resenären är på väg dit. Vid ankomst till den andra staten skall resenären anmäla sig till behörig myndighet. I artikel 31 i IHR 2005 regleras under vilka förutsättningar en stat får ställa som krav för inresa i landet att medicinsk undersökning, vaccination eller annan behandling genomförs eller att resenärerna kan uppvisa bevis för att vaccination eller annan behandling har skett. Sådana krav får uppställas bl.a. när det är nödvändigt för att avgöra om en hälsorisk föreligger, som ett krav för resenärer som söker tillfälligt eller permanent uppehållstillstånd eller när sådana krav får uppställas enligt andra bestämmelser i IHR 2005. Artikel 31 anger vidare att om en resenär, för vilken en stat får kräva medicinsk undersökning, vaccination eller annan behandling, inte samtycker till åtgärden eller vägrar att lämna den information eller dokumentation som staten får kräva, får den berörda staten hindra resenären från att resa in i landet. Om det finns bevis för en överhängande hälsorisk får staten i enlighet med nationell rätt och i den utsträckning det är nödvändigt för att kontrollera en sådan risk, tvinga eller uppmana resenären att genomgå den minst ingripande medicinska undersökning som krävs för att uppnå erforderligt skydd för människors hälsa, vaccination eller annan behandling eller andra vedertagna hälsoåtgärder som förebygger eller kontrollerar spridning av sjukdom, inklusive isolering eller karantän. I artikel 43 IHR 2005 finns en bestämmelse som möjliggör för en stat att i samband med specifika hälsorisker eller internationella hot mot människors hälsa vidta åtgärder som uppnår samma nivå eller en högre nivå av hälsoskydd än de åtgärder WHO har rekommenderat. En stat får också vidta åtgärder som annars inte är tillåtna enligt IHR 2005, under förutsättning att sådana åtgärder inte påverkar den internationella trafiken mer, och inte är mer ingripande för personer, än andra tillgängliga alternativa åtgärder som skulle uppnå den nödvändiga nivån av hälsoskydd. Denna bestämmelse öppnar därmed upp en möjlighet för stater att vidta andra och mer långtgående åtgärder än WHO rekommenderar eller än vad som annars är tillåtet enligt IHR. En konsekvens av att en stat inför andra åtgärder än WHO har rekommenderat är att staten i fråga, om åtgärderna har stor påverkan på den internationella trafiken, skall informera WHO om de hälsoskäl som ligger till grund för åtgärderna och redogöra för det relevanta vetenskapliga stöd som finns för att vidta åtgärderna. WHO kan uppmana en stat att upphöra med sådana åtgärder, men det finns ingen sanktion i IHR 2005 för stater som inte följer WHO:s uppmaning. Åtgärder enligt svensk rätt som får vidtas mot resenärer vid in- och utresa Genom propositionen 2003/04:158 Extraordinära smittskyddsåtgärder infördes bl.a. bestämmelser i 3 kap. smittskyddslagen (2004:168) om extraordinära smittskyddsåtgärder. De nya bestämmelserna trädde i kraft den 1 januari 2005. Genom bestämmelserna om extraordinära smittskyddsåtgärder har det i 3 kap. 8 § smittskyddslagen införts en möjlighet för smittskyddsläkaren att besluta att en person som anländer till Sverige, och som misstänks ha smittats av en samhällsfarlig sjukdom, skall genomgå hälsokontroll vid platsen för inresan till Sverige. Även personer som reser med samma transportmedel som den misstänkt smittade personen kan behöva genomgå hälsokontroll. Om det i ett visst geografiskt område skett utbrott av en samhällsfarlig sjukdom får Socialstyrelsen besluta att personer som anländer till Sverige från detta område samt andra personer som anländer med samma transportmedel skall genomgå hälsokontroll på platsen för inresan. Hälsokontroller i enlighet med dessa bestämmelser får inte vara förenade med frihetsberövande eller innefatta provtagning eller annan åtgärd som innebär kroppsligt ingrepp. Hälsokontrollerna bör begränsas till att sjukvårdspersonal samtalar med envar av passagerarna och under samtalen gör iakttagelser beträffande förekomsten av eventuella sjukdomssymptom. Någon mer ingripande undersökning av varje resenär bör alltså inte komma ifråga. Om den som utför hälsokontrollen anser att en mer ingripande undersökning bör genomföras och detta inte kan ske på frivillig väg, kan smittskyddsläkaren, om förutsättningarna i 3 kap. 9 §, 5 kap. 3 § och 3 kap. 2 § smittskyddslagen är uppfyllda, besluta om karantän eller tillfällig isolering eller hos länsrätten ansöka om tvångsundersökning. Genom samma proposition infördes också en möjlighet för smittskyddsläkaren att, om det finns risk för spridning av en samhällsfarlig sjukdom, besluta att hålla personer som har eller kan antas ha varit utsatta för smitta av sjukdomen i karantän (3 kap. 9 § smittskyddslagen). Vidare infördes en möjlighet för Socialstyrelsen att besluta att ett visst område skall vara avspärrat, om en samhällsfarlig sjukdom har eller misstänks ha fått spridning inom ett avgränsat område utan att smittkällan eller smittspridningen är fullständigt klarlagd (3 kap. 10 § smittskyddslagen). Ett beslut om avspärrning innebär förbud för den som vistas i området att lämna det och förbud för den som befinner sig utanför området att besöka det. De samhällsfarliga sjukdomarna anges i bilaga 2 till smittskyddslagen och utgörs för närvarande av smittkoppor och svår akut respiratorisk sjukdom (sars). Om behov skulle uppstå av att föra upp andra sjukdomar på listan över samhällsfarliga sjukdomar, och riksdagens beslut om ändring av bilaga 2 till smittskyddslagen inte kan avvaktas, får regeringen enligt 9 kap. 2 § smittskyddslagen under vissa förutsättningar föreskriva att bestämmelserna om samhällsfarliga sjukdomar skall tillämpas från den tidpunkt regeringen bestämmer på en viss smittsam sjukdom som förekommer eller inom kort kan förekomma här i landet. Sådana föreskrifter skall snarast underställas riksdagen för prövning. Utgångspunkten i smittskyddslagen är att inga åtgärder får vidtas mot den enskildes vilja. I 1 kap. 4 § smittskyddslagen anges att åtgärder som den enskilde motsätter sig får vidtas endast om inga andra möjligheter står till buds. De tvångsåtgärder som får vidtas enligt smittskyddslagen är tvångsundersökning (3 kap. 2 §), tvångsisolering (5 kap. 1 och 3 §§) och tillfällig isolering (5 kap. 3 §). En åtgärd i smittskyddslagen som ligger nära sådana åtgärder som kan behöva vidtas enligt IHR är hälsokontroll vid platsen för inresa (3 kap. 8 § smittskyddslagen). En sådan hälsokontroll får inte ske mot en persons vilja och kan inte genomdrivas som tvångsåtgärd. Om en person motsätter sig att genomgå en hälsokontroll vid platsen för inresan får smittskyddsläkaren, om förutsättningarna för det är uppfyllda, besluta om karantän eller tillfällig isolering eller ansöka hos länsrätten om tvångsundersökning. Regler om tvångsvaccination finns för närvarande i lagen (1952:270) om skyddsympning vid krig eller krigsfara m.m. och lagen (1942:723) om skyddsympning inom försvarsväsendet. Enligt 1952 års lag om skyddsympning vid krig eller krigsfara m.m. kan regeringen när riket befinner sig i krig eller krigsfara eller när annars utomordentliga förhållanden påkallar det till förekommande av smittsam sjukdom förordna att envar som befinner sig i riket skall undergå skyddsympning. 1942 års lag om skyddsympning inom försvarsväsendet innehåller ett likartat bemyndigande med inriktning på personal inom försvarsmakten. Behov av ny reglering av vilka åtgärder som får vidtas mot resenärer vid in- och utresa i landet IHR 2005 omfattar, som redogjorts för i avsnitt 6.2, samtliga allvariga hot mot människors hälsa som riskerar att få en internationell spridning. Det kan t.ex. röra sig om ett utbrott av en smittsam sjukdom hos människor eller hos djur om sjukdomen även kan smitta människor. Vilka åtgärder som kan behöva vidtas vid in- och utresa i landet varierar beroende på vilken sorts hot det är fråga om. Det är svårt att i förväg, innan ett hot har upptäckts, bedöma vilka åtgärder som bör vidtas vid ett misstänkt internationellt hot mot människors hälsa. WHO kan rekommendera specifika åtgärder, men det är inte säkert att det i Sverige anses lämpligt att vidta just de åtgärder som rekommenderas och IHR lämnar utrymme för ett land att tillämpa andra åtgärder. Som nämnts ovan är utgångspunkten enligt IHR att inga åtgärder får vidtas utan den enskildes uttryckliga samtycke. Enligt artikel 23.1 i IHR 2005 får stater bl.a. kräva att resenärer lämnar uppgift om sin tidigare och planerade resväg, visar upp hälsodokument och genomgår en icke-invasiv medicinsk undersökning. Enligt artikel 31.1 i IHR 2005 anges under vilka förutsättningar en invasiv medicinsk undersökning, vaccination eller annan behandling eller intyg om vaccination eller annan behandling får ställas upp som krav för inresa i landet. Det får bl.a. ske när det är nödvändigt för att bedöma om ett hot mot människors hälsa föreligger, som ett villkor för inresa för personer som söker tillfälligt eller permanent uppehållstillstånd, som ett villkor för resenärer när stater i enlighet med artikel 43 i IHR 2005 vidtar mer långtgående eller andra åtgärder än WHO rekommenderar, i enlighet med bilagorna 6 och 7 eller om det får krävas enligt artikel 23 i IHR 2005. I artikel 31.2 anges att om en person som staten får kräva medicinsk undersökning, vaccination eller behandling av enligt artikel 31.1 inte samtycker till att åtgärden vidtas eller vägrar att uppvisa hälsodokument som en stat får kräva enligt artikel 23.1 (a) får staten i fråga hindra personen från att resa in i landet. Om det finns bevis för ett överhängande hot mot människors hälsa får staten enligt artikel 31.2 i enlighet med nationell rätt och i den utsträckning det är nödvändigt för att kontrollera hotet mot människors hälsa tvinga resenären att genomgå eller uppmana resenären att genomgå den minst invasiva och minst ingripande medicinska undersökning som uppfyller skyddet för människors hälsa, vaccination eller annan behandling eller andra vedertagna åtgärder som förhindrar eller kontrollerar sjukdomsspridning, inklusive isolering, karantän eller att resenären placeras under övervakning. Det bör observeras att det inte finns någon skyldighet, utan endast en möjlighet, enligt IHR 2005 för staterna att vidta åtgärder mot enskilda utan deras samtycke. Utgångspunkten för vilka åtgärder som skall få vidtas till skydd mot internationella hot mot människors hälsa bör överensstämma med den som finns i 1 kap. 4 § smittskyddslagen, vari anges att åtgärder som vidtas enligt lagen skall bygga på vetenskap och beprövad erfarenhet och inte får vara mer ingripande än vad som krävs för att uppnå detta skydd. I samma lagrum anges vidare att åtgärderna skall vidtas med respekt för alla människors lika värde och enskildas integritet. En motsvarande bestämmelse bör införas i den nya lagen. Genom en sådan bestämmelse tillgodoses också till vissa delar de allmänna bestämmelserna i artiklarna 3, 32 och 42 i IHR 2005. På motsvarande sätt som i smittskyddslagen bör det införas en bestämmelse i lagen som syftar till att tydliggöra barnperspektivet. Huvudregeln i IHR 2005 och smittskyddslagen är densamma, dvs. att inga åtgärder får vidtas mot den enskildes vilja. Enligt smittskyddslagen får tvångsåtgärder endast vidtas om inga andra möjligheter står till buds. Regeringen gjorde i propositionen 2003/04:158 Extraordinära smittskyddsåtgärder bedömningen att de möjligheter att ingripa som finns i befintliga svenska lagar är tillräckliga och att det inte behövde införas några nya regler om tvångsbehandling eller obligatorisk vaccination. Den bedömningen kvarstår och regleringen i IHR 2005 föranleder inte heller att det behöver införas några nya regler om tvångsundersökning, tvångsbehandling eller obligatorisk vaccination i svensk lagstiftning. Göta hovrätt har i sitt remissvar påpekat att frågan om möjligheten att vidta tvångsåtgärder bör förtydligas. Hovrätten anser att de närmare förutsättningarna för i vilka situationer tvångsåtgärder får tillgripas inte tydligt framgår av den föreslagna lagen. Som nämnts i avsnitt 6.2 bör den nya lagen, på motsvarande sätt som karantänslagen, utgöra ett komplement till redan befintlig lagstiftning inom olika områden som rör skydd mot hot mot människors hälsa. Den nya lagen bör inte innehålla några självständiga tvångsåtgärder mot människor. Tvångsåtgärder mot person får i stället vidtas med stöd av annan lagstiftning, främst smittskyddslagen, vilken redogjorts för ovan. När det gäller smittskyddsåtgärder mot objekt och andra skyddsåtgärder regleras dessa åtgärder i stor utsträckning också av annan befintlig lagstiftning. Som exempel kan nämnas miljöbalken, epizootilagen (1999:657), zoonoslagen (1999:658), livsmedelslagen (2006:806) och lagen (2003:778) om skydd mot olyckor. Detta redogörs för närmare i avsnitt 6.2. När det gäller s.k. karantänsverksamhet är det dock inte möjligt att i alla lägen vidta nödvändiga objektinrikade åtgärder med stöd av redan befintlig lagstiftning. Som redogörs för i avsnitt 6.9 och 6.10 föreslår regeringen att vissa åtgärder mot objekt får vidtas med stöd av den föreslagna lagen. T.ex. föreslås att ansvariga myndigheter får, vid misstanke om ett internationellt hot mot människors hälsa, vidta de åtgärder som krävs mot ett fartyg eller luftfartyg för att skydda människors hälsa (se avsnitt 6.9). Ett annat exempel är kommuners skyldighet att vidta de åtgärder som behövs för att i hamnar utrota insekter, råttor och andra djur som vanligen är bärare av smittämnen (se avsnitt 6.10). Beträffande åtgärder som vidtas mot objekt anser regeringen att det bör införas en allmän bestämmelse som lägger fast att när åtgärder till skydd för människors hälsa utförs på objekt skall nödvändiga försiktighetsmått vidtas för att förhindra skada på dessa. De bestämmelser i IHR 2005 som på ett relativt detaljerat sätt reglerar vilka åtgärder som får vidtas mot transportmedel och övriga objekt bör föras in i den nya lagen om skydd mot internationella hot mot människors hälsa. Det gäller främst bestämmelserna om fartygs och luftfartygs rätt att lägga till och landa samt att ta ombord förnödenheter samt bestämmelserna om transportmedel och gods i transit. De flesta av dessa bestämmelser överensstämmer med den reglering som finns idag i karantänslagen, men blir till viss del något mer detaljerade och mer omfattande jämfört med karantänslagens bestämmelser. För att uppfylla åtagandena i IHR 2005 fullt ut görs dock bedömningen att vissa nya bestämmelser krävs. 6.8 Åtgärder vid avresa från Sverige Regeringens förslag: En ny bestämmelse i smittskyddslagen införs som, i syfte att förhindra smittspridning, möjliggör att under vissa förutsättningar hindra att resenär lämnar landet. Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De remissinstanser som har yttrat sig har tillstyrkt eller har inte haft någon erinran mot promemorians förslag. Såvitt gäller den föreslagna bestämmelsen som möjliggör att under vissa förutsättningar förhindra att en resenär lämnar landet i syfte att förhindra smittspridning har Länsrätten i Stockholm dock påpekat att det förefaller onödigt att föreskriva att den som hålls i karantän inte får resa ut ur landet. Skälen för regeringens förslag: Den bestämmelse som nu finns i 14 § karantänslagen (1989:290) anger att en person som på grund av en karantänssjukdom har tagits in på sjukhus, har isolerats eller tillfälligt isolerats enligt smittskyddslagen, skall hållas i karantän enligt smittskyddslagen eller har förbjudits att lämna avspärrat område enligt smittskyddslagen får hindras att resa ut ur landet. Med karantänssjukdom avses enligt 2 § karantänslagen gula febern, kolera och pest, dvs. de sjukdomar som anges som karantänssjukdomar i det nu gällande internationella hälsoreglementet, samt de sjukdomar på vilka bestämmelserna om samhällsfarliga sjukdomar är tillämpliga, vilket för närvarande gäller smittkoppor och svår akut respiratorisk sjukdom (sars). Smittskyddsläkaren får vidta de åtgärder som krävs för att hindra personen från att lämna landet. I andra fall skall personen i god tid före avresan meddela smittskyddsläkaren om tidpunkten för avresan och målet för resan. Smittskyddsläkaren har en skyldighet att underrätta hälsovårdsmyndigheten på ankomstorten om avresan och andra omständigheter av betydelse för att förhindra smittspridning. Bestämmelsen i 14 § karantänslagen tar främst sikte på personer som har blivit utsatta för tvångsåtgärder enligt smittskyddslagen. Regeringen anser därför att bestämmelsen bör föras in i smittskyddslagen. Bestämmelsen bör till skillnad från 14 § karantänslagen endast omfatta de sjukdomar på vilka bestämmelserna om samhällsfarliga sjukdomar är tilllämpliga, vilket för närvarande gäller smittkoppor och svår akut respiratorisk sjukdom (sars). Regeringen anser vidare att det numera inte kan anses finnas skäl att begränsa en persons rörelsefrihet genom att vägra personen att lämna landet endast mot bakgrund av att personen har tagits in på sjukhus, vilket är en frivillig åtgärd. Länsrätten i Stockholm har påpekat att det förefaller onödigt att föreskriva att den som hålls i karantän inte får resa ut ur landet. Regeringen anser dock att det kan finnas ett pedagogiskt värde av att föreskriva att även den som hålls i karantän inte får resa ut ur landet, på motsvarande sätt som bestämmelsen karantänslagen i dag är utformad. 6.9 Åtgärder vid ankomst till Sverige och bestämmelser om transportmedel och gods under transitering Regeringens förslag: Befälhavaren på ett fartyg eller luftfartyg skall under vissa förutsättningar lämna information om hälsotillståndet ombord på ett fartyg eller luftfartyg innan det anlöper första svenska hamn eller landar på första svenska flygplats. Befälhavare på fartyg skall lämna sådan information till Tullverket eller Kustbevakningen och befälhavare på luftfartyg skall lämna sådan information till Tullverket. När Tullverket eller Kustbevakningen har fått sådan information skall myndigheten omedelbart underrätta smittskyddsläkaren och Socialstyrelsen om innehållet i informationen. Gäller sådan information fartyg som tillhör och bemannas av Försvarsmakten skall även generalläkaren omedelbart underrättas. Om ett fartyg eller luftfartyg är drabbat eller misstänks vara drabbat av ett internationellt hot mot människors hälsa får ansvariga myndigheter och kommuner vidta de åtgärder mot fartyget eller luftfartyget som krävs för att skydda människors hälsa. Regeringen, eller den myndighet regeringen bestämmer, får meddela föreskrifter om vilka åtgärder till skydd för människors hälsa som ansvariga myndigheter och kommuner får vidta mot drabbade fartyg och luftfartyg. Fartyg och luftfartyg får, på motsvarande sätt som i karantänslagen, inte av smittskyddskäl vägras tillträde till hamn eller flygplats. Fartyg eller luftfartyg kan dock hänvisas att fortsätta till en karantänshamn respektive karantänsflygplats. Om ett fartyg eller luftfartyg lägger till eller landar vid någon annan plats än karantänshamn eller karantänsflygplats och information skall lämnas om hälsotillståndet ombord, skall befälhavaren omedelbart underrätta Tullverket, Kustbevakningen, smittskyddsläkaren eller kommunen om detta. Med undantag för om det föreligger en nödsituation får under sådana omständigheter inga människor lämna fartyget eller luftfartyget och ingen last lossas utan tillstånd från ansvariga myndigheter. Vissa särskilda bestämmelser om transportmedel och gods under transitering införs. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldighet för transportföretag att vidta särskilda åtgärder till skydd för människors hälsa. Promemorians förslag: Överensstämmer till stora delar med regeringens förslag. I promemorians förslag finns dock en särskild bestämmelse om att fartyg och luftfartyg får sättas i karantän om det är nödvändigt för att förhindra spridning av sjukdom. I promemorians förslag saknades möjlighet för befälhavare att lämna information till Kustbevakningen. Några ytterligare smärre justeringar har också gjorts jämfört med promemorians förslag. Remissinstanserna: I stort sett samtliga remissinstanser har tillstyrkt promemorians förslag. Kustbevakningen föreslår ett förtydligande av vilka fartyg som avses omfattade av bestämmelsen. Kustbevakningen anser inte heller att det framgår tydligt vilka åtgärder som ansvariga myndigheter får vidta mot ett fartyg för att skydda människors hälsa och vilka myndigheter som skall vidta dem. Skälen för regeringens förslag Åtgärder som stater får vidta mot objekt vid in- och utresa enligt IHR 2005 Enligt artikel 23.1 (b) i det nya internationella hälsoreglementet (IHR 2005) får stater vid in- och utresa i landet utföra inspektioner av bagage, last, djur, containrar, gods, postförsändelser och mänskliga kvarlevor. I artikel 25 och 26 regleras vilka åtgärder stater får vidta mot fartyg, luftfartyg, civila lastbilar, tåg och bussar i transit. Utgångspunkten är att inga åtgärder till skydd för människors hälsa får vidtas mot ett fartyg som inte kommer från ett drabbat område och som passerar igenom en kanal eller vattenväg i en stats territorium på väg till en hamn i en annan stat. Ett sådant fartyg skall få ta ombord bränsle, vatten, mat och övriga förnödenheter under överinseende av ansvarig myndighet. Inga åtgärder får heller vidtas mot ett fartyg som bara passerar genom vatten inom en stats territorium utan att lägga till vid någon hamn eller vid kusten. Åtgärder får inte heller vidtas mot flygplan i transit på en flygplats förutom att flygplanet får begränsas till att hålla sig inom ett avgränsat område av flygplatsen utan att lasta eller lossa eller ta ombord eller släppa av passagerare. Ett sådant flygplan skall dock, på samma sätt som fartyg, få ta ombord bränsle, vatten, mat och förnödenheter. I artikel 33 anges att inga åtgärder får vidtas mot gods i transit, med undantag för levande djur, om godset inte lastas om. Godset får inte heller kvarhållas med hänvisning till hälsoskäl. Åtgärder får dock vidtas mot gods i transit med stöd av artikel 43 i IHR 2005 eller om det finns stöd för det i andra internationella överenskommelser. Bestämmelserna om transportmedel och gods i transit är dock bara tillämpliga om det saknas indikationer på att smitta eller förorening finns ombord på transportmedlet eller på godset. Om det finns information eller tecken som tyder på att smitta eller förorening förekommer ombord på ett transportmedel får åtgärder vidtas i enlighet med artikel 27 i IHR 2005. Enligt artikel 27 får ansvarig myndighet vidta en mängd åtgärder mot ett transportmedel som kan betraktas som drabbat, inklusive att placera transportmedlet i karantän. I artikel 28 i IHR 2005 anges att fartyg eller luftfartyg inte får vägras tillträde till hamn eller flygplats av smittskyddsskäl. De kan dock hänvisas att fortsätta till en karantänshamn eller karantänsflygplats som har kapacitet att ta hand om dem om det inte är så att de på grund av tekniska problem inte kan fortsätta till anvisad hamn eller flygplats. Vidare anges att fartyg och luftfartyg inte av smittskyddsskäl får hindras att släppa av eller ta ombord personer, ta ombord last, lossa last och ta ombord bränsle, vatten, mat och andra förnödenheter, men stater kan villkora en sådan rätt med att staten i så fall skall få vidta nödvändiga hälsoåtgärder som krävs för att hindra spridning av smitta. Om ett misstänkt drabbat eller drabbat fartyg eller luftfartyg på grund av omständigheter bortom befälhavarens kontroll landar på en annan plats eller lägger till vid en annan plats än den hamn eller flygplats där det skulle landa eller lägga till skall befälhavaren enligt artikel 28.5 omedelbart informera ansvarig myndighet, som då får vidta nödvändiga åtgärder. När nödvändiga åtgärder har vidtagits får fartyget eller luftfartyget fortsätta till den hamn eller flygplats som var dess destination. Även beträffande objekt gäller bestämmelsen i artikel 43 i IHR 2005 som möjliggör för en stat att i samband med specifika hälsorisker eller internationella hot mot människors hälsa vidta åtgärder som uppnår samma nivå eller en högre nivå av hälsoskydd än de åtgärder WHO har rekommenderat. En stat får också vidta åtgärder som annars inte är tilllåtna enligt IHR 2005, under förutsättning att sådana åtgärder inte påverkar den internationella trafiken mer, och inte är mer ingripande för personer, än andra tillgängliga alternativa åtgärder som skulle uppnå den nödvändiga nivån av hälsoskydd. En närmare redogörelse för artikel 43 har lämnats tidigare i avsnitt 5.7 under rubriken "Åtgärder som stater får vidta mot resenärer vid in- och utresa enligt IHR". Åtgärder som får vidtas mot objekt vid in- och utresa enligt svensk rätt I karantänslagen och karantänsförordningen finns bestämmelser om vilka åtgärder som får vidtas mot objekt vid in- och utresa i landet idag. I 10 § karantänslagen anges att ett fartyg inte av smittskyddsskäl får vägras tillträde till hamn. I 11 § karantänslagen stadgas att om miljö- och hälsoskyddsnämnden har föreskrivit en sanitär åtgärd beträffande ett fartyg och befälhavaren motsätter sig åtgärden, får åtgärden inte vidtas om fartyget omedelbart fortsätter sin resa. Fartyget får då inte anlöpa någon annan hamn här i landet. Det finns dock en rätt för sådant fartyg att ta ombord bränsle, vatten och andra förnödenheter som det behöver under förutsättning att det kan ske utan risk för smittspridning. Vad som nämnts ovan i detta stycke gäller också luftfartyg och flygplatser (se 12 § karantänslagen). Post, tidningar och trycksaker som inte är bagage får inte underkastas sanitära åtgärder enligt bestämmelsen i 13 § karantänslagen. Sanitära åtgärder får dock vidtas mot postpaket som kommer från ett kolerasmittat område och som misstänks innehålla livsmedel. Om mottagaren motsätter sig åtgärden skall paketet återsändas till avsändaren. Bestämmelser om råttbekämpning och intyg beträffande råttbekämpning finns i 15 och 16 §§ karantänslagen. I 20 § karantänslagen finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att meddela de ytterligare föreskrifter som behövs för att hindra att karantänssjukdomar förs in i landet eller sprids till utlandet. Socialstyrelsen har genom 3 § karantänsförordningen bemyndigats att meddela föreskrifter om vilka sanitära åtgärder och andra smittskyddsåtgärder som skall vidtas mot transportmedel, gods och andra objekt samt personer som kommer till eller lämnar landet och som för smitta eller som misstänks föra smitta av en karantänssjukdom. Här hänvisas till avsnitt 6.15 i propositionen. Därutöver finns bestämmelser i annan lagstiftning som kan påverka vilka åtgärder som kan vidtas vid in- och utresa i landet. Behov av ny reglering av vilka åtgärder som får vidtas mot objekt vid in- och utresa i landet Av uppenbara skäl är det inte möjligt för t.ex. smittskyddsläkaren att utöva en direkt tillsyn över alla fartyg och luftfartyg samt deras last, besättning, passagerare etc. som passerar Sveriges gränser. Den s.k. karantänsverksamheten bygger därför i stor utsträckning på medverkan av myndigheter och andra som på olika sätt tar del i kontrollen av gods och resande som passerar Sveriges gränser. Det behövs därför på motsvarande sätt som gäller enligt karantänslagen i dag en bestämmelse om att befälhavaren på ett fartyg eller luftfartyg under vissa förutsättningar skall lämna information till berörda myndigheter om hälsotillståndet ombord på ett fartyg eller luftfartyg. En sådan bestämmelse ligger också i linje med åtagandet enligt artikel 27.4 i IHR 2005. En sådan bestämmelse finns också i 9 § karantänslagen i dag där befälhavaren skall lämna uppgift om hälsotillståndet ombord till Tullverket. Kustbevakningen har i sitt remissvar bl.a. angett att Kustbevakningen enligt gällande regler om in- och utresekontroll samt för sjöfartsskyddet skall ta emot bl.a. förhandsanmälningar som handelssjöfarten skall lämna 24 timmar i förväg före ankomst till svensk hamn och att detta bör beaktas vid den fortsatta beredningen av frågan till vem befälhavare av fartyg skall lämna uppgifter. Mot bakgrund av att Kustbevakningen är kontaktpunkt för anmälningar enligt såväl Schengenregelverket som bestämmelserna om sjöfartsskydd anser regeringen att det är rimligt att Kustbevakningen får en uppgift också i detta sammanhang. Regeringen föreslår därför att befälhavare på fartyg skall lämna information antingen till Tullverket eller till Kustbevakningen. När det gäller luftfartyg skall information lämnas enbart till Tullverket eftersom Kustbevakningen inte har några uppgifter i förhållande till luftfarten. Vidare efterlyser Kustbevakningen ett förtydligande av vilka fartyg som avses omfattade av bestämmelsen. Bestämmelserna i karantänslagen om åtgärder vid ankomst till svensk hamn omfattar samtliga fartyg oavsett storlek. I IHR 2005 finns i artikel 1 en definition av vad som avses med "fartyg". Med fartyg avses fartyg för trafik till havs eller på inlandsvatten som gör en internationell resa. Med internationell resa avses enligt artikel 1 i IHR 2005 resa mellan gränspassager inom fler än en stats territorier eller resa mellan gränspassager inom en och samma stats territorium eller territorier, om transportmedlet har kontakt med någon annan stats territorium på sin resa men endast med avseende på dessa kontakter. Detta innebär att alla fartyg omfattas. Det avgörande är inte storleken utan varifrån fartyget kommer. För att uppfylla åtagandena enligt IHR 2005 gör regeringen bedömningen att samtliga fartyg oavsett storlek bör omfattas av den nya lagen på samma sätt som gäller enligt karantänslagen i dag, med de begränsningar som kan följa av den i avsnitt 6.2 berörda bestämmelsen om att allmänt erkända folkrättsliga grundsatser skall beaktas. Samma bedömning görs beträffande luftfartyg, dvs. med "luftfartyg" avses alla luftfartyg oavsett storlek vilket också ligger i linje med definitionen av luftfartyg enligt artikel 1 i IHR 2005. Enligt artikel 27 får ansvarig myndighet vidta en mängd åtgärder mot ett transportmedel som förklarats drabbat eller misstänks vara drabbat av ett internationellt hot mot människors hälsa för att förhindra smittspridning. Det bör införas en bestämmelse i den nya lagen som ger ansvariga myndigheter möjligheter att vidta åtgärder mot fartyg och luftfartyg om fartyget eller luftfartyget är drabbat eller misstänks vara drabbat av ett internationellt hot mot människors hälsa. Endast åtgärder som krävs för att skydda människors hälsa bör få vidtas. Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer bör bemyndigas att meddela föreskrifter om vilka andra åtgärder till skydd för människors hälsa som ansvariga myndigheter får vidta mot drabbade fartyg och luftfartyg. Exempel på sådana åtgärder skulle kunna vara sanitära åtgärder såsom t.ex. sanering och desinfektering av fartyg och luftfartyg. Enligt artikel 28 får ett fartyg eller luftfartyg inte hindras att släppa av eller ta ombord personer, ta ombord last, lossa last och ta ombord bränsle, vatten, mat och andra förnödenheter. Staterna får dock villkora denna rätt med krav på att vidta nödvändiga hälsoåtgärder för att förhindra smittspridning. Enligt 11 och 12 §§ första stycket karantänslagen skall ett fartyg eller luftfartyg tillåtas att inta nödvändiga förnödenheter under förutsättning att det kan ske utan risk för smittspridning. En motsvarande bestämmelse bör införas i den nya lagen som förutom förnödenheter även bör omfatta människor och last för att uppfylla åtagandet i artikel 28. Om ett misstänkt drabbat eller drabbat fartyg eller luftfartyg på grund av omständigheter bortom befälhavarens kontroll landar på en annan plats eller lägger till vid en annan plats än den hamn eller flygplats där det skulle landa eller lägga till skall befälhavaren enligt artikel 28.5 omedelbart informera ansvarig myndighet, som då får vidta nödvändiga åtgärder. Enligt 12 § andra stycket karantänslagen skall befälhavaren på ett luftfartyg genast underrätta smittskyddsläkaren, miljö- och hälsoskyddsnämnden eller någon annan offentlig myndighet om luftfartyget vid ankomsten till Sverige landar på någon annan plats än en karantänsflygplats. En liknande bestämmelse bör införas i den nya lagen som förutom luftfartyg även bör omfatta fartyg för att uppfylla åtagandena i artikel 28.5. En bestämmelse om transportmedel och gods under transitering bör också införas i den nya lagen för att uppfylla åtagandena i artiklarna 25, 27 och 33 och som beskrivits ovan i detta avsnitt under rubriken "Åtgärder som stater får vidta mot objekt vid in- och utresa enligt IHR". Artikel 24 samt bilagorna 4 och 5 till IHR 2005 innehåller bestämmelser om att stater skall se till att transportföretag bl.a. följer de åtgärder som WHO har rekommenderat och som har antagits av staten i fråga och att de skall informera resenärer om sådana åtgärder. Vidare skall transportföretag hålla sina transportmedel fria från källor till infektion eller föroreningar. Transportföretag skall vidare bl.a. underlätta inspektioner av last, medicinska undersökningar av personer ombord och andra hälsoåtgärder som kan behöva vidtas enligt IHR 2005. Med anledning av att de åtgärder till skydd för människors hälsa som kan behöva vidtas vid in- och utresa i Sverige och som kan innebära vissa krav på transportföretag är svåra att överblicka bör det i lagen om skydd mot internationella hot mot människors hälsa införas ett bemyndigande för den nationella kontaktpunkten att utfärda föreskrifter om vilka skyldigheter transportföretag bör ha att vidta särskilda åtgärder till skydd för människors hälsa. 6.10 Bekämpning av djur som kan bära på smittämnen Regeringens förslag: I enlighet med vad som gäller i karantänslagen i dag skall kommuner med hamnar vidta de åtgärder som behövs för att i hamnen utrota råttor. Denna skyldighet utökas till att omfatta alla vektorer, dvs. insekter, råttor och andra djur som vanligen är bärare av smittämnen som utgör en hälsorisk. När ett fartyg kommer till första svenska hamn skall befälhavaren på fartyget till Tullverket eller Kustbevakningen visa upp eller ge in kopia av ett intyg om att utrotning av sådana djur har skett ombord eller ett intyg om att utrotning av sådana djur inte behövs. Om intyg inte visas upp eller ges in skall Tullverket eller Kustbevakningen omedelbart underrätta kommunen som skall låta undersöka fartyget och, om det behövs, vidta åtgärder för att utrota sådana djur. Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens. I promemorians förslag framgår dock inte för vem befälhavaren skall visa upp ett skriftligt intyg om hälsokontroll eller ett intyg om befrielse från hälsokontroll. Remissinstanserna: I stort sett samtliga remissinstanser har inte haft någon erinran mot promemorians förslag. Tullverket och Kustbevakningen påpekar att det av lagförslaget inte framgår för vem befälhavaren skall visa upp intyg om hälsokontroll på fartyg eller befrielse från hälsokontroll. Tullverket efterlyser också ett klargörande på motsvarande sätt som i 16 § karantänslagen. Sveriges kommuner och landsting ställer sig frågande till om alla hamnar omfattas eller bara internationella hamnar, bara allmänna hamnar eller också privatägda hamnar. Sveriges kommuner och landsting anser att allmänna hamnar möjligen kan vara en rimlig avgränsning. Helsingborg kommun anser att såväl tids- som kunskapsmässiga resurser för den utvidgade skyldigheten att utrota alla sorts vektorer och inte endast råttor saknas. Helsingborgs kommun föreslår att sådana inspektioner och bekämpningar på fartyg i stället utförs av auktoriserade företag med skadedjursbekämpning som specialitet. Umeå kommun konstaterar att den utvidgade skyldigheten förutsätter att den avgift som får tas ut kommer att ge full kostnadstäckning. Skälen för regeringens förslag: Enligt 15 § karantänslagen skall miljö- och hälsoskyddsnämnden i en kommun med hamn vidta de åtgärder som behövs för att utrota råttor i hamnen och för att skydda hamnens anläggningar mot råttor. Enligt 16 § karantänslagen skall befälhavaren, när ett fartyg kommer till en svensk hamn, visa upp ett skriftligt intyg för tullmyndigheten om att utrotning av råttor har skett ombord eller att utrotning inte har behövts (råttsaneringsbevis). Om ett giltigt intyg inte visas upp skall tullmyndigheten omedelbart underrätta miljö- och hälsoskyddsnämnden. Nämnden skall låta undersöka fartyget och, om det behövs, vidta åtgärder för att utrota råttor ombord. Bestämmelserna i karantänslagen syftar till att genomföra åtagandena i det nu gällande internationella hälsoreglementet. Enligt det nya internationella hälsoreglementet (IHR 2005) omfattas numera alla vektorer. Med vektorer avses i artikel 1 i IHR 2005 insekter eller andra djur som vanligen är bärare av ett infekterat smittämne som utgör en hälsorisk. Regeringen anser att det därför bör införas en bestämmelse i den nya lagen om utrotning av insekter, råttor eller andra djur som vanligen är bärare av ett smittämne som utgör en risk för människors hälsa. Tullverket påpekar att det av lagförslaget inte framgår för vem befälhavaren skall visa upp intyg och efterlyser ett klargörande på motsvarande sätt som i 16 § karantänslagen. Regeringen delar Tullverkets bedömning att det i lagtexten bör framgå för vem befälhavaren skall visa upp intyg om att utrotning av insekter, råttor eller andra djur har skett ombord eller ett intyg om att utrotning av sådana djur inte behövs. I dag uppvisas intygen endast för Tullverket. Med hänsyn till att även Kustbevakningen utför kontrollverksamhet i hamnar vid fartygs anlöp till svensk hamn, bör intygen även kunna visas upp för Kustbevakningen. För att underlätta den praktiska hanteringen föreslår regeringen att skyldigheten att visa upp intyg skall kunna fullgöras genom att en kopia av intyget inges till någon av de angivna myndigheterna, t.ex. per fax. Sveriges kommuner och landsting ställer sig frågande till om alla hamnar omfattas. I artikel 1 i IHR 2005 definieras vad som avses med "hamn". Enligt definitionen omfattas alla hamnar, såväl kusthamnar som inlandshamnar, där fartyg anländer från eller avreser till internationella resor som omfattas. För att genomföra åtagandena enligt IHR 2005 bör därför alla hamnar som tar emot internationell trafik omfattas. Beträffande innebörden av begreppet "fartyg" respektive "hamn" hänvisas till vad som anförts i avsnitten 6.6 och 6.9. 6.11 Hälsointyg och andra intyg Regeringens förslag: Om en kommun, ett landsting eller en myndighet har vidtagit en åtgärd till skydd för människors hälsa enligt den föreslagna lagen eller enligt föreskrifter som meddelats med stöd av denna, skall den som har vidtagit åtgärden utfärda ett intyg om åtgärden om den som berörs av åtgärden begär det. Regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, får meddela föreskrifter om vem som får utfärda intyg, skyldighet att visa upp intyg och undantag från sådan skyldighet samt andra behövliga föreskrifter om intyg enligt lagen. Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens. Bemyndigandet i promemorians förslag var dock begränsat till att endast omfatta föreskrifter om undantag från skyldighet att visa upp intyg om befrielse från hälsokontroll för fartyg eller intyg om hälsokontroll för fartyg. Remissinstanserna har ingen erinran mot promemorians förslag. Skälen för regeringens förslag: Det nya internationella hälsoreglementet (IHR 2005) innehåller i artiklarna 20 och 35-39 bestämmelser om vilka hälsodokument stater får kräva. Utgångspunkten enligt IHR 2005 är att inga andra hälsodokument än de som anges i IHR 2005 skall krävas i den internationella trafiken. Det gäller dock inte för personer som söker tillfälligt eller permanent uppehållstillstånd och inte heller beträffande dokumentationskrav som uppställts i tillämpliga internationella överenskommelser beträffande hälsostatusen för gods och last i internationell handel. Ansvariga myndigheter får utöver de intyg som anges i IHR 2005 även begära att resenärer fyller i formulär med kontaktinformation och frågeformulär som är relaterade till resenärernas hälsotillstånd. IHR 2005 uppställer krav på att intyg om vaccination och annan behandling som utförs i enlighet med IHR 2005 skall överensstämma med bestämmelserna i bilaga 6, och i förekommande fall bilaga 7, till IHR 2005. En resenär som har ett intyg om vaccination eller annan behandling som är utfärdat i överensstämmelse med bestämmelserna i bilaga 6, och i förekommande fall bilaga 7, får inte hindras från att resa in i landet med hänvisning till en sjukdom som intyget omfattar. Det gäller även om resenären kommer från ett angripet område om inte den ansvariga myndigheten har indikationer som går att bekräfta eller bevis på att vaccinationen i fråga eller annan behandling inte har varit effektiv. I artikel 20 anges att stater skall säkerställa att intyg om befrielse från hälsokontroll för fartyg och intyg om hälsokontroll för fartyg utfärdas. Intygen skall vara utformade i enlighet med bilaga 3 till IHR 2005. När det gäller fartyg skall befälhavaren ombord, innan fartyget anlöper den första hamnen inom en stats territorium, förvissa sig om hälsotillståndet ombord. Med undantag för när en stat inte kräver det, skall befälhavaren vid ankomst eller om möjligt före ankomst om fartyget är utrustat så att det är möjligt och staten i fråga kräver förhandsanmälan, fylla i och avlämna en hälsodeklaration för sjöfarten till den myndighet som är ansvarig för den hamn fartyget avser att anlöpa. Hälsodeklarationen skall vara undertecknad förutom av befälhavaren, även av fartygets läkare, om det finns en sådan. Befälhavaren ombord eller fartygets läkare om det finns en sådan, skall tillhandahålla information som ansvariga myndigheter kräver beträffande hälsotillståndet ombord under en internationell resa. Enligt artikel 38 i IHR 2005 skall befälhavaren ombord på ett luftfartyg i luften eller vid landning i en stat, om staten kräver det, fylla i och lämna in hälsodelen av den allmänna deklarationen för luftfartyg, vilken skall överensstämma med bilaga 9 till IHR 2005, till den behöriga myndigheten för den aktuella flygplatsen. Socialstyrelsen har genom karantänsförordningen bemyndigats att meddela föreskrifter om vilka sanitära åtgärder och andra smittskyddsåtgärder som skall vidtas mot transportmedel, gods, och andra objekt samt personer som kommer till eller lämnar landet och som för smitta eller som misstänks föra smitta av en karantänssjukdom samt om vem som får utfärda råttsaneringsbevis och om giltigheten av sådana bevis. Socialstyrelsen har utfärdat sådana föreskrifter och allmänna råd om råttsaneringsbevis samt övriga bestämmelser om råttsaneringsbevis, inklusive bestämmelser om vilken taxa som får tas ut för åtgärder som vidtas för bl.a. att utröna råttförekomst, desinfektering eller andra smittskyddsåtgärder. Vidare finns kungörelser från Socialstyrelsen, som är en följd av det nu gällande IHR från 1969, om internationella intyg om skyddsympning mot kolera, smittkoppor och gula febern samt om godkännande av viss institution för utfärdande av internationella intyg om skyddsympning mot gula febern. De olika hälsointygen bör inte var för sig regleras i den nya lagen. I stället föreslår regeringen att det i lagen om skydd mot internationella hot mot människors hälsa införs en generell skyldighet för en ansvarig myndighet som har vidtagit en åtgärd enligt den föreslagna lagen till skydd för människors hälsa att utfärda ett intyg om åtgärden om den som berörs av åtgärden begär det. Motsvarande bestämmelse finns idag i 6 § andra stycket karantänslagen beträffande smittskyddsläkaren och 8 § tredje stycket karantänslagen beträffande miljö- och hälsoskyddsnämnden, men bör i den nya lagen föras ihop till en bestämmelse och bör även komma att omfatta myndigheter. Regeringen föreslår också att regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, får meddela föreskrifter om vem som får utfärda intyg, skyldighet att visa upp intyg samt undantag från sådan skyldighet samt andra behövliga föreskrifter om intyg enligt den föreslagna lagen. Vid beslut om sådana föreskrifter skall givetvis åtagandena i IHR 2005 beaktas. 6.12 Tillsyn m.m. Regeringens förslag: Socialstyrelsen skall ha tillsyn över efterlevnaden av lagen och föreskrifter eller beslut som meddelats med stöd av lagen. Polismyndigheten skall lämna den hjälp som behövs för att vidta åtgärder enligt den föreslagna lagen eller åtgärder enligt föreskrifter eller beslut som meddelats med stöd av lagen. Polishjälp får endast begäras om det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att åtgärden inte kan utföras utan att polisens särskilda befogenheter enligt polislagen behöver tillgripas eller det annars finns synnerliga skäl. Personal inom polisen, Tullverket eller Kustbevakningen som medverkar vid in- och utresekontroll enligt utlänningslagen skall medverka vid kontroll av vaccinationsbevis och, när det behövs, vid andra åtgärder som vidtas vid karantänsflygplatser och karantänshamnar. Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. I promemorians förslag saknas en bestämmelse om att polismyndighet skall lämna den hjälp som behövs för att vidta åtgärder enligt den föreslagna lagen eller åtgärder enligt föreskrifter eller beslut som meddelats med stöd av lagen. Remissinstanserna har ingen erinran mot promemorians förslag att den myndighet som regeringen bestämmer skall ha tillsyn över efterlevnaden av lagen och föreskrifter eller beslut som meddelats med stöd av lagen och att regeringens bedömning är att tillsynsansvaret bör ligga på den nationella kontaktpunkten. Kustbevakningen anser att frågan om ordningshållande uppgifter och tvångsbefogenheter bör föranleda överväganden vid den fortsatta beredningen. Socialstyrelsen anser att det tydligt bör framgå att polis och tull är skyldiga att bistå de operativa myndigheterna respektive den nationella kontaktpunkten när det gäller att genomföra tillsyn och vidta åtgärder enligt lagen. Socialstyrelsen anser också att ansvarig myndighet bör ges möjlighet att utfärda förelägganden i kombination med viten i händelse kommunerna inte fullgör sina skyldigheter. Kustbevakningen påpekar att Kustbevakningen har uppgifter och befogenheter att utöva in- och utresekontroll omfattande även bl.a. passkontroll. Skälen för regeringens förslag: Socialstyrelsen är den myndighet i Sverige som på nationell nivå ansvarar för samordningen av smittskyddet och har tillsyn över karantänsreglerna. Regeringen anser att det därför är lämpligt och naturligt att utse Socialstyrelsen till nationell kontaktpunkt när det gäller internationella hot mot människors hälsa enligt den nya lagen (se avsnitt 6.3). Med anledning härav anser regeringen att också tillsynsansvaret enligt den föreslagna lagen bör ligga på Socialstyrelsen. Polisen har enligt ett stort antal författningar skyldighet att i olika sammanhang bistå myndigheter med handräckning. Bakgrunden till polisens skyldighet att på begäran av annan myndighet bistå med handräckning är polisens befogenhet att använda våld i vissa situationer. En grundläggande princip är att en handräckningsbegäran skall ske först sedan den begärande myndigheten konstaterat att uppgiften inte kan lösas utan biträde av polis. Regeringen anser att polismyndighet bör ges sådana möjligheter att kunna ingripa för att åtgärder enligt lagen skall kunna verkställas om det är nödvändigt till skydd för liv och hälsa. En handräckningsbegäran skall dock ske först sedan den begärande myndigheten konstaterat att uppgiften inte kan lösas utan biträde av polisen. Det är angeläget att motverka att polisens resurser används för att verkställa tillsynsmyndighetens beslut i fall där polisens särskilda kompetens och befogenhet att bruka våld inte är nödvändig. Myndigheten bör vid en begäran om biträde visa på konkreta omständigheter som gör det antagligt att biträde krävs för att uppgiften skall kunna utföras. I den nya lagen bör det därför införas en bestämmelse att biträde av polismyndigheten endast skall ges när det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att åtgärden inte kommer att kunna utföras utan att polisens särskilda befogenhet att använda våld behöver tillgripas. Kustbevakningen anser att frågan om ordningshållande uppgifter och tvångsbefogenheter bör föranleda överväganden vid den fortsatta beredningen. Här bör erinras om att Kustbevakningen givetvis kan ingripa i enlighet med de befogenheter Kustbevakningen i dag har. Det är inte aktuellt att i detta lagstiftningsärende överväga reglering av ytterligare befogenhet. Som beskrivs i avsnitt 6.2 och 6.7 bör den nya lagen, på motsvarande sätt som karantänslagen, utgöra ett komplement till annan lagstiftning. Som redovisas i avsnitt 6.7 bör den nya lagen inte innehålla några självständiga tvångsåtgärder mot människor. Tvångsåtgärder mot människor får vidtas med stöd av annan lagstiftning, främst smittskyddslagen. När det gäller åtgärder mot objekt regleras dessa åtgärder också i stor utsträckning i redan befintlig lagstiftning. Socialstyrelsen har i sitt remissvar ansett att ansvarig myndighet också bör ges möjlighet att utfärda förelägganden i kombination med viten i händelse kommunerna inte fullgör sina skyldigheter. Allmänna bestämmelser om viten finns i lagen (1985:206) om viten. Ett vitesföreläggande skall enligt 2 § i denna lag vara riktat till en eller flera namngivna fysiska eller juridiska personer. Det finns möjligheter för myndigheter att förelägga kommuner att betala viten. Ett exempel är t.ex. den nuvarande livsmedelslagen (1971:511) och den av riksdagen nyligen beslutade nya livsmedelslagen (2006:804). Skillnaden mellan de lagar där möjligheter ges för myndigheter att förelägga kommuner att betala viten jämfört med den föreslagna lagen om skydd för människors hälsa är att kommunerna i de andra lagarna har någon form av tillsynsfunktion. Sammanfattningsvis anser regeringen att det för närvarande inte bedöms finnas tillräckliga skäl för att införa några vitesbestämmelser i lagen. Enligt 19 § andra stycket karantänslagen skall polis- och passkontrollpersonal medverka vid kontroll av vaccinationsbevis vid karantänsplatserna. Regeringen anser att en motsvarande bestämmelse bör införas i den föreslagna lagen men anser också att det är lämpligt att utvidga denna medverkan till att även omfatta andra åtgärder som vidtas vid karantänshamnar och karantänsflygplatser. Ett sådant behov kan exempelvis uppkomma i extraordinära situationer när ett internationellt hot mot människors hälsa föreligger och då t.ex. smittskyddsläkaren eller kommunen kan behöva hjälp att hantera mottagandet av människor som reser in i landet. Regeringen föreslår därför att en bestämmelse bör införas i den nya lagen om att personal inom polisen, Tullverket eller Kustbevakningen som medverkar vid in- och utresekontroll enligt utlänningslagen skall medverka vid kontroll av vaccinationsbevis och vid behov vid andra åtgärder som vidtas vid karantänsflygplatser och karantänshamnar. 6.13 Straffansvar Regeringens förslag: En straffbestämmelse införs i den nya lagen om skydd mot internationella hot mot människors hälsa. Befälhavare som uppsåtligen åsidosätter sin skyldighet att lämna information om hälsotillståndet ombord på fartyg eller luftfartyg eller uppsåtligen lämnar oriktig sådan information skall dömas till böter. Straffbestämmelsen motsvarar i huvudsak straffbestämmelsen i karantänslagen (1989:290). Promemorians förslag: Straffbestämmelsens utformning överensstämmer huvudsakligen med regeringens förslag. Straffbestämmelsen och de bestämmelser som straffbestämmelsen hänvisar till är dock något annorlunda utformade men innebär endast marginella ändringar i sak. Remissinstanserna har tillstyrkt eller har inte haft någon erinran mot promemorians förslag. Helsingborgs kommun anser dock att även fängelse bör ingå i straffskalan. Skälen för regeringens förslag: Enligt 21 § punkt 1 karantänslagen (1989:290) skall den som åsidosätter sin skyldighet att lämna uppgift om hälsotillståndet ombord på fartyg eller luftfartyg eller lämnar oriktig sådan dömas till böter. Vem som har skyldighet att lämna uppgifter om hälsotillståndet och vilka dessa uppgifter är framgår av 9 § första stycket karantänslagen. Av 9 § första stycket karantänslagen framgår att det är befälhavaren på fartyget som i vissa fall skall lämna uppgift om hälsotillståndet till Tullverket. Befälhavaren skall lämna sådan uppgift innan ett fartyg anlöper första svenska hamn eller senast vid ankomsten till hamnen om 1. befälhavaren har anledning anta att smitta av en karantänssjukdom kan finnas ombord, 2. om fartyget kommer från en hamn i ett område som har förklarats smittat av en karantänssjukdom och ankomsten sker inom inkubationstiden för sjukdomen, 3. om det ombord på fartyget finns en person som har vistats inom ett smittförklarat område under sådan tid att inkubationstiden för sjukdomen inte har gått ut vid fartygets ankomst till svensk hamn. Befälhavare på luftfartyg har samma informationsskyldighet som befälhavare på fartyg (se 12 § första stycket karantänslagen). Enligt 12 § andra stycket karantänslagen skall befälhavare genast underrätta smittskyddsläkaren, miljö- och hälsoskyddsnämnden eller någon annan offentlig myndighet om ett luftfartyg vid ankomsten till landet landar på någon annan plats än en karantänsflygplats och uppgift skall lämnas om hälsotillståndet enligt 9 § första stycket karantänslagen som har beskrivits ovan. Enligt 21 § punkt 2 karantänslagen skall den som åsidosätter sin skyldighet att lämna underrättelse som avses i 12 § andra stycket dömas till böter. Enligt 4 § karantänsförordningen (1989:302) skall den lots, tulltjänsteman eller tjänsteman vid kustbevakningen som först kommer ombord på ett fartyg som skall anlöpa svensk hamn underrätta befälhavaren om dennes skyldigheter. Med karantänssjukdom avses enligt 2 § karantänslagen gula febern, kolera, pest samt de samhällsfarliga sjukdomar på vilka bestämmelserna i smittskyddslagen (2004:168) är tillämpliga. De sjukdomar som är samhällsfarliga anges i bilaga 2 till smittskyddslagen vilka för närvarande är smittkoppor och svår akut respiratorisk sjukdom (sars). Syftet med det nya internationella hälsoreglementet (IHR 2005) är att ge största möjliga skydd mot att smittsamma sjukdomar sprids internationellt med minsta möjliga hinder för den internationella trafiken. Till skillnad från det nu gällande IHR är IHR 2005 inte längre uppbyggt kring speciellt angivna sjukdomar. Det innebär att förutom smittsamma sjukdomar, vare sig de smittar mellan människor eller från djur eller livsmedel till människor, även andra ämnen än smittämnen som kan utgöra ett allvarligt hot mot människors hälsa och som riskerar att spridas till andra länder omfattas. I artiklarna 37-38 i IHR 2005 finns bestämmelser om skyldigheten för befälhavare på fartyg och luftfartyg att lämna uppgift om hälsotillståndet ombord. De nuvarande bestämmelserna i karantänslagen samt bestämmelserna i den föreslagna lagen om skydd mot internationella hot mot människors hälsa är av utpräglad skyddskaraktär och är avsedda att motverka de mycket allvarliga konsekvenser som skulle kunna bli följden av att bestämmelserna kringgås. En straffsanktion är därför nödvändig med hänsyn till gärningens allvar. Eftersom tillämpningsområdet för IHR 2005 i viss mån har utvidgats är det en naturlig följd att även straffansvaret utvidgas. I artikel 28 i IHR 2005 finns en bestämmelse om att såväl befälhavare på fartyg som på luftfartyg skall lämna uppgift om hälsotillståndet ombord om de landar eller lägger till någon annanstans än vid karantänshamn eller karantänsflygplats. Med anledning härav är det en naturlig följd att det nuvarande straffansvaret i detta hänseende (se 21 § punkt 2 karantänslagen) utvidgas till att även omfatta befälhavare på fartyg och inte endast befälhavare på luftfartyg. Det bör också anses vara lika straffvärt vare sig det är en befälhavare på ett fartyg eller ett luftfartyg som åsidosätter sin skyldighet att lämna vissa uppgifter om hälsotillståndet ombord. När det gäller det subjektiva krav som bör ställas på straffbestämmelsen föreslås att det liksom den i dag gällande straffbestämmelsen i 21 § karantänslagen skall krävas uppsåt för ansvar. Helsingborgs kommun anser att fängelse bör ingå i straffskalan. Regeringen delar inte denna bedömning. Det har inte framkommit några skäl varför fängelse bör införas i straffskalan. 6.14 Processuella frågor Regeringens förslag: Beslut enligt den nya lagen eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen får överklagas till länsrätt. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Ett beslut skall gälla omedelbart om inte något annat anges i beslutet. Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: I stort sett samtliga remissinstanser har tillstyrkt eller har inte haft någon erinran mot promemorians förslag. Kammarrätten i Sundsvall och Länsrätten i Skåne län konstaterar dock att det inte ställs upp något krav på prövningstillstånd vid beslut om karantän enligt 3 kap. 9 § smittskyddslagen. Kammarrätten i Sundsvall anser att bestämmelsen i den föreslagna lagen som möjliggör att sätta fartyg och luftfartyg i karantän är såväl ingripande som sällan förekommande att det kan ifrågasättas om det inte finns skäl att undanta denna typ av mål från prövningstillstånd. Göta hovrätt anser att frågan om prövningstillstånd skall krävas bör belysas ytterligare eftersom det enligt hovrättens mening är möjligt att besluta om tvång mot person med direkt stöd av lagen. Skälen för regeringens förslag: Föreskrifter om överklagande hos en domstol skall enligt 11 kap. 4 § regeringsformen framgå av lag. För handläggning av mål och ärenden enligt karantänslagen (1989:290) gäller förvaltningslagen (1986:223), förvaltningsprocesslagen (1971:291) och lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar. Bestämmelserna i de två förstnämnda lagarna gäller dock endast i den mån avvikande bestämmelser inte meddelats i andra författningar. Enligt 22 § karantänslagen får miljö- och hälsoskyddsnämndens beslut överklagas hos länsrätten. Miljö- och hälsoskyddsnämnden är den nämnd inom kommunen som ansvarar för miljö- och hälsoskyddsfrågor för åtgärder som vidtas mot objekt, t.ex. transportmedel, bagage och annat gods samt djur. Enligt t.ex. 16 § första stycket karantänslagen skall befälhavare på fartyg visa upp ett skriftligt intyg (råttsaneringsbevis). Om ett sådant inte visas upp skall Tullverket omedelbart underrätta miljö- och hälsoskyddsnämnden som skall låta undersöka fartyget och, om det behövs, vidta åtgärder för att utrota råttor. Ett sådant beslut av miljö- och hälsoskyddsnämnden är exempelvis överklagbart enligt 22 § karantänslagen. I t.ex. avsnitt 6.9 föreslås att berörda myndigheter skall kunna fatta vissa beslut enligt den föreslagna lagen. De myndigheter som kan fatta sådana beslut är främst kommuner och landsting. Vissa beslut kan också fattas av bl.a. Tullverket, Luftfartsstyrelsen och Sjöfartsverket. Flera av de sorters beslut som föreslås kunna fattas enligt den nya lagen motsvarar beslut som kan fattas enligt karantänslagen i dag. För en närmare beskrivning av de beslut som föreslås kunna fattas enligt lagen, se avsnitt 6.9 och 6.10. Som exempel kan nämnas att det i 17 § i den föreslagna lagen om skydd mot internationella hot mot människors hälsa föreslås att ansvariga myndigheter och kommuner får vidta de åtgärder mot ett fartyg eller luftfartyg som är drabbat av ett internationellt hot mot människors hälsa som krävs för att skydda människors hälsa. Regeringen anser däremot inte att den i promemorian föreslagna bestämmelsen om möjligheten att sätta fartyg och luftfartyg i karantän om det är nödvändigt för att förhindra spridning av sjukdom bör införas (se avsnitt 6.9). Som nämnts i bl.a. avsnitt 6.2 och 6.7 bör den nya lagen, på motsvarande sätt som karantänslagen, utgöra ett komplement till redan befintlig lagstiftning inom olika områden som rör skydd mot människors hälsa. Den nya lagen bör inte innehålla några självständiga tvångsåtgärder mot människor. Tvångsåtgärder mot person får vidtas med stöd av annan lagstiftning, främst smittskyddslagen, vilken redogjorts för ovan (se avsnitt 6.7). När det gäller åtgärder mot objekt regleras dessa åtgärder i stor utsträckning också av annan befintlig lagstiftning. När det gäller karantänsverksamhet är det dock inte möjligt att i alla lägen vidta nödvändiga objektinriktade åtgärder med stöd av redan befintlig lagstiftning. Sådana åtgärder kan givetvis vidtas mot den enskildes vilja. Genom ändringar i närmare ett hundratal lagar gjordes år 1995 länsrätt till första domstolsinstans för ett stort antal måltyper (prop. 1994/95:27, bet. 1994/95:JuU6, rskr. 1994/95:165). Samtidigt infördes ett omfattande krav på prövningstillstånd vid överklagande till kammarrätt. Krav på prövningstillstånd vid överklagande till kammarrätt kan numera betraktas som huvudregel (se prop. 1997/98:101, s. 80). Enligt karantänslagen, som trädde i kraft 1989, överklagas ett beslut av miljö- och hälsoskyddsnämnden hos länsrätten. Karantänslagen kom inte att uppmärksammas vid 1995 års reform. Detta innebär, till skillnad från nästan alla jämförbara fall, att det i karantänslagen inte finns några regler om krav på prövningstillstånd vid ett överklagande till kammarrätt. Skälen för ett krav på prövningstillstånd vid överklagande till kammarrätt är enligt regeringens mening lika starka för de mål som föreslås omfattas av den föreslagna lagen om skydd mot internationella hot mot människors hälsa som för de mål som omfattades av 1995 års reform. De åtgärder som enligt regeringens förslag till ny lag skall kunna vidtas är heller inte av sådan karaktär att skäl att frångå vad som utgör huvudregeln i fråga om prövningstillstånd har framkommit. Regeringen anser därför att det skall krävas prövningstillstånd vid överklagande till kammarrätt av beslut enligt den föreslagna lagen. De olika sorters beslut som föreslås kunna fattas enligt den föreslagna lagen syftar alla till att skydda och begränsa internationella hot mot människors hälsa. För att besluten skall kunna få önskvärd effekt anser regeringen att besluten bör gälla omedelbart om inte något annat anges i beslutet. 6.15 Bemyndiganden Regeringens förslag: Regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, får meddela de ytterligare föreskrifter till skydd för enskilda som behövs för att hindra att smittämnen eller andra ämnen som kan utgöra ett allvarligt hot mot människors hälsa förs in i landet eller sprids till andra länder. Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens. Promemorians förslag till bemyndigande är dock något mer omfattande än regeringens förslag. Remissinstanserna: Bortsett från Göta hovrätt har remissinstanserna inte haft någon erinran mot promemorians förslag. Göta hovrätt konstaterar att bemyndigandet är mer omfattande och diffust än i karantänslagen och anser att det föreslagna bemyndigandet bör preciseras. Skälen för regeringens förslag: Enligt 20 § karantänslagen (1989:290) får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela de ytterligare föreskrifter som behövs för att hindra att karantänssjukdomar förs in landet eller sprids till utlandet. I den föreslagna lagen om skydd mot internationella hot mot människors hälsa föreslås vissa särskilda bemyndiganden inom vissa områden (se avsnitt 6.2, 6.6, 6.9 och 6.11). Några av dessa bemyndiganden motsvarar även bemyndiganden i karantänslagen. Flera av de föreskrifter som finns i gällande karantänsförordning (1989:302) men som inte har någon motsvarighet i karantänslagen kan behöva finnas kvar även i samband med den nya regleringen. Alla sådana föreskrifter torde inte kunna betraktas som verkställighetsföreskrifter till karantänslagen. Med anledning härav föreslås att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bemyndigas att meddela de ytterligare föreskrifter till skydd för enskilda som behövs för att hindra att smittämnen eller andra ämnen som kan utgöra ett allvarligt hot mot människors hälsa förs in i landet eller sprids till andra länder. En sådan bestämmelse motsvarar 20 § i karantänslagen endast med den skillnaden att bemyndigandet nu föreslås omfatta samtliga internationella hot mot människors hälsa i stället för vissa karantänssjukdomar. Ett sådant bemyndigande är också förenligt med 8 kap. 7 § första stycket regeringsformen där det bl.a. stadgas att regeringen, efter bemyndigande i lag, genom förordning kan meddela föreskrifter till skydd för liv och hälsa. Ett flertal liknande bemyndiganden finns också i andra lagar. Som exempel kan nämnas 9 kap. 4 § smittskyddslagen (2004:168) och 32 § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763). De föreskrifter som kan behövas till skydd för enskilda kan gälla inom skilda områden. För att komplettera och underlätta tillämpningen av den nya lagen kan, förutom föreskrifter, även allmänna råd behövas. Föreskrifter och allmänna råd kan t.ex. beröra de åtgärder som bör vidtagas kring ett eller flera konstaterade internationella hot mot människors hälsa och därvid behandla skilda frågor såsom t.ex. riktlinjer för smittspårningsarbete, medicinska förebyggande åtgärder som bör vidtagas samt förhållningsregler som kan komma i fråga. 6.16 Avgifter och ersättningsfrågor Regeringens förslag: I den nya lagen införs en bestämmelse om att kommuner och landsting får ta ut avgifter för åtgärder enligt lagen enligt vad som närmare föreskrivs av regeringen. Regeringens bedömning: De bestämmelser som finns i svensk rätt idag om ersättning bör inte ändras. Promemorians bedömning och förslag: Överensstämmer delvis med regeringens förslag. I promemorians förslag anges att kommuner och landsting får ta ut avgifter enligt lagen. Därefter specificeras vissa specifika åtgärder där avgifter inte får tas ut. Remissinstanserna: Remissinstanserna har tillstyrkt eller har inte haft någon erinran mot promemorians förslag och bedömning. Sveriges Kommuner och Landsting anser att det är utmärkt att en avgiftsmöjlighet införs i lagen för kommuner och landsting men ställer sig frågan i vilka fall och för vilka åtgärder sådan avgift kan komma i fråga med hänsyn till de omfattande undantag från avgiftsmöjligheten som föreslås. Skälen för regeringens förslag och bedömning Avgifter Bestämmelserna om avgifter i det nya internationella hälsoreglementet (IHR 2005) återfinns i artiklarna 40 och 41. Enligt dessa bestämmelser får avgifter inte tas ut för följande åtgärder vid in- och utresa i landet om de vidtas för att skydda människors hälsa mot sjukdom, smitta eller förorening som kan utgöra ett internationellt hot mot människors hälsa. Det gäller: - medicinska undersökningar, - vaccination och annan behandling som ges till resenär vid inresa till landet om inte information om att sådan vaccination eller behandling krävs har offentliggjorts minst tio dagar före resenärens ankomst, - lämplig isolering eller karantän, - intyg till resenärer om vilka hälsoåtgärder som har vidtagits och vid vilken tidpunkt de har vidtagits, samt - åtgärder som har utförts på bagage som resenären har med sig. Avgifter för sådana åtgärder får dock tas ut av personer som söker tillfälligt eller permanent uppehållstillstånd i landet. För övriga åtgärder till skydd för människors hälsa som stater vidtar vid in- och utresa i landet enligt IHR 2005 får staterna ta ut avgifter. En förutsättning för att avgifter skall få tas ut är dock att det inom varje stat finns en enhetlig avgift för sådana åtgärder och avgiften skall motsvara den faktiska kostnaden för åtgärden. Vidare skall avgiften tas ut utan hänsyn till resenärens nationalitet, hemvist eller bosättning. Den avgift som tas ut skall offentliggöras minst tio dagar innan den börjar tillämpas. IHR:s bestämmelser hindrar inte stater från att kräva återbetalning av transportföretag eller ägare av transporter med avseende på deras anställda eller återbetalning från befintliga försäkringar. Stater får inte under några omständigheter hindra resenärer eller transportföretag att lämna statens territorium i avvaktan på betalning av avgifter som har tagits ut för åtgärder till skydd för människors hälsa som vänder sig till resenärer enligt IHR:s bestämmelser. Avgifter som får tas ut enligt IHR 2005 för åtgärder till skydd för människors hälsa som vidtas mot bagage, last, containrar, transporter, gods eller postförsändelser skall vara enhetliga inom varje stat, motsvara den faktiska kostnaden för åtgärden och tas ut utan hänsyn till nationalitet, flagga, registrering eller äganderätten till bagage, last, containrar, transporter, gods eller postförsändelser. Det får inte förekomma något särskiljande mellan inhemskt och utländskt bagage, last, containrar, transporter, gods eller postförsändelser. Den avgift som tas ut skall offentliggöras minst tio dagar innan den börjar tillämpas. IHR innehåller inga bestämmelser om ersättning till smittbärare eller om ersättning för förstörd egendom. I smittskyddslagen (2004:168) finns bestämmelser om att vid allmänfarlig sjukdom skall undersökning, vård och behandling som läkaren bedömer minska risken för smittspridning vara kostnadsfri för patienten om den ges inom landstingets hälso- och sjukvård eller av en läkare som uppbär ersättning enligt lagen (1993:1651) om läkarvårdsersättning eller enligt vårdavtal med landstinget (7 kap. 2 § smittskyddslagen). Läkemedel som har förskrivits av läkare mot en allmänfarlig sjukdom och som bedöms minska risken för smittspridning skall vara kostnadsfria för patienten (7 kap. 1 § smittskyddslagen). Denna kostnadsfrihet gäller dock bara den som är bosatt i Sverige enligt 2 kap. 1-6 §§ socialförsäkringslagen (1999:799), den som utan att vara bosatt här i landet har rätt till förmåner enligt vad som följer av rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, samt i viss utsträckning utländska sjömän (7 kap. 3 § smittskyddslagen). Enligt förordningen (1994:362) om vårdavgifter m.m. för vissa utlänningar har asylsökande och vissa andra utländska medborgare som söker uppehållstillstånd i Sverige rätt till bl.a. kostnadsfri vård och behandling vid åtgärder enligt smittskyddslagen. Det är landstinget som ansvarar för de kostnader för undersökning, vård och behandling samt för läkemedel som skall vara kostnadsfria för patienterna enligt ovanstående bestämmelser. Kostnadsfriheten är begränsad till sådana åtgärder som bedöms minska risken för smittspridning. Undersökning, vård och behandling som enbart syftar till att lindra sjukdomen som sådan eller eventuella följdsjukdomar och andra komplikationer omfattas inte av kostnadsfriheten. (prop. 2003/04:30 Ny smittskyddslag m.m., sid. 196). Inte heller isolering enligt 5 kap. smittskyddslagen omfattas av kostnadsfriheten. Enligt 26 § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) får landsting och kommuner ta ut vårdavgifter av patienter. Högsta avgiftsbelopp för sluten vård är 80 kr per dag. Tidigare fanns bestämmelser i lagen (1962:381) om allmän försäkring (3 kap. 4 § och 2 kap. 12 §) om att Försäkringskassan skulle ta ut sådana avgifter genom avdrag från den försäkrades sjukpenning eller pension. Dessa bestämmelser har till följd av ändrad administration av vårdavgifter upphävts och sjukvårdshuvudmännen ansvarar numera direkt för avgiftsdebiteringen. I dagsläget får landstingen därmed ta ut en vårdavgift från de personer som isoleras med stöd av smittskyddslagen. Kostnadsfriheten enligt IHR 2005 sträcker sig till viss del längre än de nuvarande svenska bestämmelserna om kostnadsfrihet. Vidare är den begränsning av de grupper som har rätt till kostnadsfri behandling som finns i svensk rätt inte förenlig med IHR:s bestämmelser om att kostnadsfriheten skall gälla oavsett resenärens nationalitet, hemvist eller bosättning. Det bör dock beaktas att IHR 2005 bara reglerar de åtgärder som vidtas mot personer som reser in i och ut ur landet. De personer som har rest in i landet och uppehåller sig här omfattas inte längre av bestämmelserna i IHR. Mot bakgrund av vad som anförts ovan och för att uppfylla de redovisade åtagandena i artiklarna 40-41 i IHR 2005 föreslår regeringen att en bestämmelse bör införas om att kommuner och landsting får ta ut avgifter för åtgärder enligt den föreslagna lagen enligt vad som föreskrivs närmare av regeringen. Ersättningsfrågor IHR 2005 innehåller inga bestämmelser om ersättning till exempelvis smittbärare eller ersättning för förstört gods, avlivade djur eller dylikt. I svensk rätt finns sådana bestämmelser bland annat i lagen (1989:225) om ersättning till smittbärare, förordning (1956:296) om ersättning från staten i vissa fall vid ingripanden för att förhindra spridning av smittsam sjukdom, 9 kap. 15 § miljöbalken, epizootilagen (1999:657) och zoonoslagen (1999:658). En närmare redogörelse för dessa författningar finns i avsnitt 5. Det har övervägts om det finns anledning att ändra bestämmelserna i förordningen (1956:296) om ersättning från staten i vissa fall vid ingripanden för att förhindra spridning av en smittsam sjukdom. Förordningen tar sikte på att ersätta kostnader och förluster i näringsverksamhet vid vissa ingripanden för att förhindra smittspridning. Det får dock anses att de ekonomiska konsekvenserna av beslut om åtgärder enligt den föreslagna lagen om skydd mot internationella hot mot människors hälsa inte blir så betungande för enskilda företag att ersättning på den grunden bör kunna komma ifråga. Den typ av extraordinära händelser som det här är fråga om får betraktas som en företagarrisk bland andra. Bestämmelserna i IHR 2005 föranleder därmed inte att ändringar behöver göras i de svenska bestämmelser som reglerar rätten till ersättning. 6.17 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser Regeringens förslag: Den nya lagen om skydd mot internationella hot mot människors hälsa samt den nya bestämmelsen i smittskyddslagen (2004:168) skall träda i kraft den 15 juni 2007 då karantänslagen (1989:290) skall upphöra att gälla. Beslut och intyg som har meddelats enligt karantänslagen skall fortfarande gälla efter det att karantänslagen har upphört att gälla. Promemorians förslag: Ikraftträdandebestämmelserna överensstämmer med regeringens förslag. Promemorians förslag innehöll endast övergångsbestämmelser om intyg som meddelats med stöd av karantänslagen (1989:290) eller med stöd av föreskrifter som har beslutats med stöd av den lagen. Remissinstanserna: Remissinstanserna har tillstyrkt eller har inte haft någon erinran mot promemorians förslag. Skälen för regeringens förslag: I artikel 22 i WHO:s stadga anges att reglementen som Världshälsoförsamlingen antar skall träda i kraft för alla medlemsstater inom en viss tid. De träder dock inte i kraft för de medlemsstater som inom angiven tid meddelar WHO att de avvisar eller reserverar sig mot reglementet eller delar av det. WHO:s medlemsstater ansluter sig därmed inte aktivt till sådana reglementen utan blir automatiskt bundna av dem om staterna inte aktivt avvisar dem eller reserverar sig mot dem inom angiven tid. I artikel 59 i IHR 2005 anges att IHR 2005 träder i kraft för alla WHO:s medlemsstater 24 månader från det att WHO:s generaldirektör har lämnat besked till staterna om att IHR 2005 har antagits av Världshälsoförsamlingen. Stater som inte vill bli bundna av IHR 2005 måste avvisa det eller reservera sig mot delar av det inom 18 månader från det att generaldirektören lämnade besked om att IHR 2005 hade antagits av Världshälsoförsamlingen. WHO:s generaldirektör lämnade ett sådant besked den 15 juni 2005. IHR 2005 kommer därför att träda i kraft den 15 juni 2007 för de stater som inte senast den 15 december 2006 har avvisat det eller reserverat sig mot delar av det. IHR 2005 torde således för Sveriges del komma att träda i kraft den 15 juni 2007. Regeringen anser att det är lämpligt att den nya lagen om skydd mot internationella hot mot människors hälsa samt den nya bestämmelsen i smittskyddslagen (2004:168) träder i kraft samtidigt som IHR 2005. När det gäller övergångsbestämmelser föreslås i lagrådsremissen att intyg som utfärdats med stöd av karantänslagen (1989:290) eller med stöd av föreskrifter som har beslutats med stöd av den lagen skall fortsätta att gälla under den tid som intyget är giltigt enligt de bestämmelser som gällde vid utfärdandet av intyget. Lagrådet har i sitt yttrande anfört att Lagrådet inte är övertygat om att man bör avstå från att med en lagregel i övrigt klargöra vad som skall gälla avseende beslut och åtgärder som vidtagits med stöd av karantänslagen. Lagrådet förordar därför att övergångsregleringen kompletteras under den fortsatta beredningen. Regeringen ansluter sig till Lagrådets bedömning. Övergångsbestämmelserna bör därför kompletteras på så vis att de innefattar samtliga beslut och som kan vidtas med stöd av karantänslagen. 6.18 Ekonomiska konsekvenser Regeringens bedömning: De marginella merkostnader som eventuellt kan uppkomma till följd av anslutningen till det nya internationella hälsoreglementet (IHR 2005) ryms inom nuvarande finansiella ramar för smittskyddsarbetet för såväl stat som kommun och landsting. Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Den övervägande majoriteten av remissinstanser har tillstyrkt eller har inte haft någon erinran mot promemorians bedömning. Socialstyrelsen har dock gjort bedömningen att lagförslaget kommer att få betydande konsekvenser för den nationella kontaktpunkten såväl arbetsmässigt som ekonomiskt. Socialstyrelsen har också inkommit med en beräkning av resursbehovet samt beräknad kostnad. Stockholms kommun framhåller att det, om det visar sig att kommunen påförs kostnader med anledning av den nya lagen, är angeläget att utreda hur finansieringen av dessa uppgifter skall ske. Svedala kommun påpekar att de nya lagändringarna kan leda till ett ökat behov av ytterligare resurser för kommunen. Totalförsvarets forskningsinstitut menar att det kan behövas förstärkta resurser inom flera kommuner, landsting och statliga myndigheter för att exempelvis hantera ett utökat ansvar att utöva kontroll av införsel av toxiska och radioaktiva ämnen. Rikspolisstyrelsen anser att det bör utredas vilka utökade resurser som blir konsekvensen av den föreslagna lagen. Länsrätten i Stockholms län anser att eventuella praktiska och ekonomiska konsekvenser för domstolarna bör utredas. Skälen för regeringens bedömning: Regeringens förslag syftar till att införliva de åtaganden som följer av det nya internationella hälsoreglementet (IHR 2005) i svensk rätt. Som framgår av bl.a. avsnitt 6.2 torde merparten av de åtaganden som följer av IHR 2005 redan vara reglerade i svensk rätt genom smittskyddslagen, miljöbalken m.fl. lagar. Regeringens förslag syftar till att anpassa de nuvarande karantänsbestämmelserna till det nya tillämpningsområde som kommer att gälla för IHR 2005. Landsting och kommuner bibehåller ansvaret för de uppgifter de har idag och den beredskap som finns idag torde i huvudsak överensstämma med de krav som ställs enligt IHR 2005. I vissa fall utvidgas dock ansvaret för landsting och kommuner (se avsnitt 6.4, 6.6 samt 6.10). Sammantaget torde de föreslagna lagändringarna endast innebära begränsade nya uppgifter för kommunerna och landstingen som inte förväntas föranleda annat än marginella kostnadsökningar som ryms inom nuvarande finansiella ramar för såväl kommun som landsting. Den nuvarande karantänslagen har tillämpats enbart i ytterst begränsad omfattning. Det förändrade tillämpningsområdet för IHR 2005 medför att den förslagna lagstiftningen kan komma att tillämpas något oftare. Inte heller IHR 2005 kommer dock att behöva tillämpas särskilt ofta. Vad beträffar den beredskap som krävs enligt IHR 2005 för att vid behov upptäcka och vidta åtgärder mot internationella hot mot människors hälsa torde den beredskap som skall finnas idag i huvudsak överensstämma med de krav som ställs enligt IHR 2005. Inte heller torde genomförandet av enstaka kontroller av personer som gör internationella resor, bagage eller annat gods kunna leda till annat än försumbara kostnadsökningar. Detta arbete bör kunna skötas med hjälp av personal som under normala förhållanden deltar i smittskydds- eller hälsoskyddarbetet. Några kostnader för de lokaler som kan komma att behövas kan knappast antas uppstå. Sådana lokaler torde i regel finnas tillgängliga på de flygplatser eller de hamnar där åtgärden i första hand kan aktualiseras. Om situationen däremot blir sådan att många kontroller måste utföras under en längre tid kan särskilda personalkostnader troligen uppstå. Såväl omfördelning som förstärkning av personalen kan då komma att behövas. Om det inte blir fråga om en mycket lång tid bör emellertid kostnadsökningen kunna bli begränsad. IHR 2005 medför att regeringen skall utse en nationell kontaktpunkt som skall svara för uppgifter enligt den föreslagna lagen om skydd mot internationella hot mot människors hälsa. Som redogjorts för i avsnitt 6.3 föreslås att Socialstyrelsen utses till nationell kontaktpunkt. Socialstyrelsen ansvarar redan idag enligt smittskyddslagen för samordning av smittskyddet på nationell nivå och skall ta de initiativ som krävs för att för att följa och vidareutveckla smittskyddet. Socialstyrelsen har även redan i nuläget uppgifter när det gäller den centrala tillsynen enligt miljöbalken i frågor som rör skyddet av människors hälsa och även för tillsynen över den nuvarande karantänslagen. Socialstyrelsen har vid remissbehandlingen gjort bedömningen att lagförslaget kommer att få betydande konsekvenser för den nationella kontaktpunkten såväl arbetsmässigt som ekonomiskt. Anslutningen till IHR 2005 och de lagändringar som föreslås som en följd därav innebär i viss utsträckning att Socialstyrelsens uppgifter inom smittskyddet, hälsoskyddet och i karantänsfrågor utökas. Enligt regeringens bedömning är emellertid Socialstyrelsens uppgifter som nationell kontaktpunkt nära sammankopplade med det ansvar för nationell samordning av smittskyddet i landet som myndigheten redan har. Vid Socialstyrelsen finns redan en beredskapsorganisation med förmåga att hantera händelser som plötsligt uppkommer inom myndighetens ansvarsområde. Socialstyrelsen kommer vid ett internationellt hot mot människors hälsa att ges en mer uttrycklig roll att samordna Sveriges agerande inom ramen för IHR 2005 och i denna roll ha kontakt med de operativt ansvariga myndigheterna. Denna uppgift bedöms dock inte leda till annat än marginellt ökade kostnader för Socialstyrelsen som ryms inom nuvarande finansiella ramar. Rikspolisstyrelsen har vid remissbehandlingen gjort bedömningen att den föreslagna lagen skulle medföra att nya krav ställs på polisen när det gäller utbildning och kontroll i samband med gränskontrollverksamheten. Redan i nuläget har emellertid polismyndigheten en skyldighet att lämna biträde vid verkställigheten av beslut enligt smittskyddslagen, bl.a. vid genomförandet av hälsokontroll vid platsen för inresan enligt 3 kap. 8 § smittskyddslagen. Enligt den nuvarande karantänslagen har polisen även skyldighet att vara uppmärksam på efterlevnaden av karantänslagstiftningen. De behov av utbildning och utrustning som uppkommer i dessa sammanhang överensstämmer i allt väsentligt med de behov som uppkommer till följd av den i propositionen föreslagna lagen. Polisen kan dessutom få en roll när det gäller att provtagning och analys av ämnen som spritts avsiktligt. De krav på provtagning och analys som ställs enligt IHR 2005 är dock inte är mer omfattande än den provtagning och analys som redan i dag krävs för polisens brottsutredande uppgifter. Även när det gäller biträde vid verkställigheten av dessa beslut får kostnaderna antas bli försumbara och bedöms rymmas inom nuvarande finansiella ramar. Kustbevakningen har i dag en roll inom ramen för karantänsskyddet genom karantänsförordningen (1989:302). I den nya lagen utvidgas Kustbevakningens uppgifter till att omfatta även mottagande av uppgifter om hälsotillstånd samt mottagande av intyg om att utrotning av djur som vanligen är bärare av smittämnen har skett. Kustbevakningen ansvarar för dessa uppgifter tillsammans med Tullverket. Omfattningen och hanteringen av dessa uppgifter bedöms dock vara begränsad och torde rymmas inom nuvarande finansiella ramar. Detsamma torde gälla regeringens förslag till överklagandebestämmelser. Antalet överklaganden kan inte antas bli så stort att domstolarnas arbetsbelastning påverkas i någon nämnvärd grad. IHR och de föreslagna lagändringarna innebär inga nya uppgifter eller utökat ansvar för övriga myndigheter. Dessa bibehåller ansvaret för de uppgifter de redan idag har enligt bl.a. karantänslagen (1989:290), smittskyddslagen (2004:168), miljöbalken, livmedelslagen (2006:804), epizootilagen (1999:657), zoonoslagen (1999:658) och lagen (2003:778) om skydd mot olyckor. Sammantaget gör regeringen bedömningen att regeringens förslag ryms inom nuvarande finansiella ramar för bl.a. smittskyddet, hälsoskyddet och karantänsverksamheten för såväl stat som kommun och landsting. 7 Författningskommentar 7.1 Förslag till lag om skydd mot internationella hot mot människors hälsa Denna lag är utformad för att leva upp till Sveriges åtaganden enligt det internationella hälsoreglementet som antogs i Genève den 23 maj 2005 (IHR 2005). Lagen ersätter karantänslagen (1989:290) som är utformad utifrån det nu gällande internationella hälsoreglementet från år 1969. Inledande bestämmelser 1 § Paragrafen behandlas i avsnitt 6.2. I paragrafens första stycke anges lagens syfte, dvs. att genomföra Världshälsoorganisationens internationella hälsoreglemente som antogs i Genève den 23 maj 2005 samt att lagen syftar till att skydda mot internationella hot mot människors hälsa. Paragrafens andra stycke motsvarar huvudsakligen 1 § andra stycket karantänslagen (1989:290) med den skillnaden att det i 1 § andra stycket i förslaget till lag om skydd mot internationella hot mot människors hälsa skrivs ut att regeringen endast får meddela bestämmelser "till skydd för liv och hälsa." 2 § Paragrafen behandlas i avsnitt 6.2. I paragrafens första stycke definieras vad som avses med ett internationellt hot mot människors hälsa. Med smittämnen avses ämnen som kan orsaka smittsamma sjukdomar som smittar mellan människor eller från djur eller livsmedel till människor. Även andra ämnen än smittämnen omfattas av definitionen. Exempel på sådana ämnen är kemikalier, radioaktiva eller biologiska ämnen. En förutsättning för att det skall kunna bli fråga om ett internationellt hot mot människors hälsa är att smittämnet eller ämnet utgör eller kan utgöra ett allvarligt hot mot människors hälsa. Ett ytterligare rekvisit som måste vara uppfyllt är att smittämnet eller ämnet riskerar att föras in i landet eller att spridas till andra länder. Såväl avsiktlig som oavsiktlig spridning av ämnen omfattas av definitionen. I paragrafens andra stycke anges vidare att de sjukdomar på vilka bestämmelserna om samhällsfarliga sjukdomar i smittskyddslagen (2004:168) är tillämpliga alltid skall anses utgöra ett internationellt hot mot människors hälsa. De samhällsfarliga sjukdomarna, vilka anges i bilaga 2 till smittskyddslagen, är för närvarande smittkoppor och svår akut respiratorisk sjukdom (sars). I tredje stycket bemyndigas regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om vilka andra sjukdomar och ämnen som skall anses utgöra ett internationellt hot mot människors hälsa. 3 § Paragrafen behandlas i avsnitt 6.2. Ansvarsfördelning och organisatoriska bestämmelser 4 § Paragrafen behandlas i avsnitt 6.3. I bestämmelsen redogörs för ansvarsfördelningen i lagen beträffande åtgärder till skydd för människors hälsa. Paragrafens första och andra stycke motsvarar i huvudsak 3 § första stycket karantänslagen (1989:290). Den gällande ansvarsfördelningen enligt karantänslagen behålls i den nya lagen och innebär därmed inget nytt i sak. "Miljö- och hälsoskyddsnämnden" har ändrats till "kommunen" och "smittskyddsläkaren" har bytts ut mot "landstinget" (se s. 37). 5 § Paragrafen behandlas i avsnitt 6.3. 6 § Paragrafen behandlas i avsnitt 6.6. I första stycket definieras vad som avses med hamn respektive flygplats. Med hamn respektive flygplats avses enligt denna lag sådan hamn eller flygplats där internationell trafik förekommer. Definitionerna motsvarar i sak definitionerna av vad som avses med hamn respektive flygplats i artikel 1 i IHR 2005. Paragrafens andra stycke motsvarar 4 § karantänslagen. 7 § Paragrafen behandlas i avsnitt 6.6. Första stycket motsvarar i huvudsak 5 § karantänslagen med den förändringen att karantänslagens bestämmelse är begränsad till kontroll av att inte karantänssjukdomar förs in i landet eller sprids till utlandet. Karantänssjukdomarna utgörs idag av gula febern, kolera och pest samt de sjukdomar på vilka bestämmelserna om samhällsfarliga sjukdomar i smittskyddslagen är tillämpliga, dvs. smittkoppor och svår akut respiratorisk sjukdom (sars). Som framgår av kommentaren till 2 § har tillämpningsområdet vidgats jämfört med karantänslagens tillämpningsområde. Enligt den nya lagen utökas således kontrollen vid karantänshamnar och karantänsflygplatser till att innefatta samtliga internationella hot mot människors hälsa. I första stycket föreskrivs att karantänshamnar respektive karantänsflygplatser skall ha tillgång till den personal och utrustning som behövs för kontroll av passagerare, bagage, transportmedel och annat gods samt djur. Det innebär att personalen och utrustningen inte behöver finnas vid hamnen respektive flygplatsen utan det är tillräckligt att det finns i beredskap vid eventuella ingripanden. Genom bestämmelsen i andra stycket bemyndigas regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, att meddela föreskrifter om vilken personal och vilken utrustning som karantänsflygplatser och karantänshamnar skall ha. 8 § Paragrafen behandlas i avsnitt 6.3. Paragrafens första stycke motsvarar 6 § första stycket karantänslagen. Andra stycket motsvarar delvis 6 § tredje stycket karantänslagen. Enligt andra stycket skall smittskyddsläkaren hjälpa kommuner och myndigheter när de utför uppgifter enligt denna lag. Enligt 6 § tredje stycket karantänslagen är smittskyddsläkaren enbart skyldig att biträda kommunens miljö- och hälsoskyddsnämnd. Denna skyldighet utsträcks genom denna bestämmelse till att smittskyddsläkaren, i förekommande fall, även skall hjälpa myndigheter som kan komma att behöva utföra åtgärder till skydd mot internationella hot mot människors hälsa. "Miljö- och hälsoskyddsnämnden" har ändrats till "kommunen". 9 § Paragrafen behandlas i avsnitt 6.3. Den nationella kontaktpunkten, dvs. Socialstyrelsen samt andra myndigheter, kommuner och landsting åläggs att vid behov samverka med varandra, med världshälsoorganisationen (WHO) och med myndigheter i andra länder för att förebygga och begränsa internationella hot mot människors hälsa. Formerna för samverkan bestäms av de inblandade aktörerna själva. Det är naturligtvis endast de myndigheter, kommuner och landsting som berörs av de åtgärder som vidtas enligt lagen som åläggs att samverka. Underrättelse- och informationsskyldighet 10 § Paragrafen behandlas i avsnitt 6.4. I paragrafens första stycke införs en skyldighet för myndigheter, kommuner och landsting som inom sina respektive ansvarsområden får information om ett misstänkt internationellt hot mot människors hälsa att omedelbart underrätta Socialstyrelsen om det misstänkta hotet så att Socialstyrelsen snabbt kan utvärdera händelsen och vid behov informera Världshälsoorganisationen (WHO). I andra stycket införs en skyldighet för myndigheter, kommuner och landsting inom sina respektive ansvarsområden att lämna den information till Socialstyrelsen som Socialstyrelsen behöver för att kunna uppfylla sin informationsskyldighet till WHO. Sådan information skall lämnas snarast möjligt. I tredje stycket införs en skyldighet för berörda myndigheter, kommuner och landsting att informera Socialstyrelsen om vilka åtgärder som har vidtagits och som kommer att vidtas med stöd av denna lag, så att Socialstyrelsen kan bedöma om de åtgärder som vidtas är tillräckliga. 11 § Paragrafen behandlas i avsnitt 6.4. I första stycket anges en generell skyldighet för Socialstyrelsen att skyndsamt och inom 24 timmar lämna information om misstänkta internationella hot mot människors hälsa till Världshälsoorganisationen (WHO). Andra stycket tar sikte på att WHO enligt artiklarna 9 och 10 i IHR 2005 får vidta åtgärder med utgångspunkt från annan information än information från den berörda medlemsstaten. WHO kan exempelvis få information från en annan stat eller från organisationer eller media om ett misstänkt internationellt hot mot människors hälsa. Om WHO får sådan information från annat håll än från berörd stat är den berörda staten skyldig att inom 24 timmar på begäran från WHO lämna information till WHO om hälsoläget i landet. I andra stycket införs därför en skyldighet för Socialstyrelsen att skyndsamt och senast inom 24 timmar efter begäran från WHO lämna information om hälsoläget i landet. I tredje stycket införs en skyldighet för Socialstyrelsen att lämna information till berörda myndigheter, kommuner och landsting om ett misstänkt internationellt hot mot människors hälsa. 12 § Paragrafen behandlas i avsnitt 6.5. Första stycket utgör en uttrycklig sekretessbrytande bestämmelse. I paragrafens andra stycke tydliggörs att det finns bestämmelser om skydd mot kränkning av enskilds personliga integritet i personuppgiftslagen (1998:204). Andra stycket andra meningen utgör ett uttryckligt undantag från 33 § personuppgiftslagen. I andra stycket tredje meningen tydliggörs att uppgifter som rör någons hälsa endast får behandlas helt eller delvis automatiserat, om det är nödvändigt för att en myndighet, en kommun eller ett landsting skall kunna fullgöra sin uppgiftsskyldighet enligt lagen. 13 § Denna paragraf behandlas i avsnitt 6.4. Paragrafen motsvarar i huvudsak 7 § karantänslagen, med den skillnaden att karantänslagens bestämmelse endast omfattar smitta av karantänssjukdom medan denna bestämmelse omfattar alla internationella hot mot människors hälsa. Internationella hot mot människors hälsa definieras i 2 §. Det är den nationella kontaktpunkten, dvs. Socialstyrelsen, som skall förklara området vara drabbat av ett sådant hot. Att Socialstyrelsen förklarar ett område som drabbat får direkta rättsverkningar enligt lagen. Enligt t.ex. 16 § skall befälhavare på fartyg och luftfartyg som ankommer till Sverige lämna uppgift om hälsotillståndet ombord om bl.a. fartyget eller luftfartyget kommer från ett område som förklarats drabbat av ett internationellt hot mot människors hälsa eller om det ombord på fartyget eller luftfartyget finns en person som har vistats inom ett område som har förklarats drabbat av ett sådant hot. Allmänna bestämmelser om åtgärder till skydd för människors hälsa 14 § Paragrafen behandlas i avsnitt 6.7. Denna paragraf har i huvudsak utformats på samma sätt som 1 kap. 4 § smittskyddslagen (2004:168) men har här utvidgats till att inte enbart reglera smittskyddsåtgärder utan även andra åtgärder som vidtas till skydd för människors hälsa. I första stycket slås inledningsvis fast att åtgärder till skydd för människors hälsa enligt lagen skall bygga på vetenskap och beprövad erfarenhet och att dessa åtgärder inte får vara mer ingripande än vad som krävs för att uppnå detta skydd. Vilka åtgärder som krävs kan variera från fall till fall bl.a. beroende på vilket sorts internationellt hot mot människors hälsa det är fråga om. Här hänvisas till definitionen av ett internationellt hot mot människors hälsa i 2 §. Vidare anges att åtgärderna skall vidtas med respekt för alla människors lika värde och enskildas integritet. I andra stycket införs ett särskilt barnperspektiv. Principen om barnets bästa är väl förankrad i all lagstiftning som rör barn. En bestämmelse om att barnets bästa skall beaktas finns också i 1 kap. 4 § smittskyddslagen (2004:168). Enligt bestämmelsen skall, när åtgärder rör barn, särskilt beaktas vad hänsynen till barnets bästa kräver. Bestämmelsen svarar mot innehållet i artikel 3 i barnkonventionen. I enlighet med den definition av barn som ges i FN:s konvention om barnets rättigheter skall med barn avses varje människa under 18 år. Vidare tydliggörs i tredje stycket de grundläggande villkoren för när en åtgärd får vidtas mot den enskildes vilja. En sådan åtgärd får endast vidtas om inga andra möjligheter står till buds. Detta innebär att åtgärden inte får användas annat än om det är helt nödvändigt för att det avsedda resultatet skall uppnås och möjligheterna till frivilliga och mindre ingripande åtgärder är uttömda. 15 § Paragrafen behandlas i avsnitt 6.7. Den motsvarar i huvudsak 8 § andra stycket karantänslagen. Skulle skada uppkomma finns bestämmelser om ersättning för skador på objekt i vissa andra berörda lagar, exempelvis miljöbalken, epizootilagen (1999:657) och zoonoslagen (1999:658). Denna lag innehåller inga särskilda bestämmelser om ersättning för skador på objekt. Åtgärder vid ankomst till Sverige 16 § Paragrafen behandlas i avsnitt 6.9. Paragrafen motsvarar till stora delar 9 § karantänslagen. Bestämmelsens första stycke omfattar en skyldighet för befälhavaren att lämna information om hälsotillståndet ombord på ett fartyg innan fartyget anlöper första svenska hamn eller senast vid ankomsten till hamnen. Sådan information skall lämnas till Tullverket eller Kustbevakningen. Jämfört med bestämmelsen i karantänslagen utökas denna informationsskyldighet till att omfatta samtliga internationella hot mot människors hälsa. Vad som avses med ett internationellt hot mot människors hälsa definieras i 2 §. Med "fartyg" avses alla fartyg oavsett storlek. Begreppet "smittsam sjukdom" har samma betydelse som i 1 kap. 2 § smittskyddslagen (2004:168). Begreppet skall ses som en samlingsterm för flera olika tillstånd. Grundläggande för alla tillstånden är att det som framkallar sjukdomen utgår från någon typ av mikroorganism, t.ex. virus, bakterier, parasiter eller svampar. Det kan i sig ge upphov till sjukdom eller bilda gifter som utlöser sjukdom, Vidare kan en människa bära på en mikroorganism utan att insjukna. Även vid ett sådant förhållande skall han eller hon anses ha en smittsam sjukdom. I andra stycket anges att Tullverket och Kustbevakningen i sin tur skall underrätta smittskyddsläkaren och Socialstyrelsen om innehållet i informationen. I andra stycket anges också att generalläkaren omedelbart skall underrättas om fartyget tillhör och bemannas av Försvarsmakten. I tredje stycket anges att vad som sägs i första och andra stycket om fartyg och hamn även skall gälla för luftfartyg respektive flygplats. Med "luftfartyg" avses alla luftfartyg oavsett storlek. Den skyldighet som befälhavare på luftfartyg har att lämna information enligt första stycket gäller endast i förhållande till Tullverket och inte till Kustbevakningen. 17 § Paragrafen behandlas i avsnitt 6.9. Bestämmelsen innebär att om fartyg eller luftfartyg är drabbat eller misstänks vara drabbat av ett internationellt hot mot människors hälsa får ansvariga myndigheter och kommuner vidta de åtgärder mot fartyget eller luftfartyget som krävs för att skydda människors hälsa. Bemyndigandet i paragrafens andra stycke möjliggör för regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att meddela mer detaljerade bestämmelser om vilka åtgärder som ansvariga myndigheter och kommuner har möjlighet att vidta. Exempel på sådana åtgärder kan vara sanering och desinfektering av fartyg och luftfartyg. 18 § Paragrafen behandlas i avsnitt 6.9. I första stycket första meningen anges att fartyg och luftfartyg inte får vägras tillträde till hamn eller flygplats av smittskyddsskäl. Detta motsvarar 10 § karantänslagen tillsammans med 12 § karantänslagen. I andra meningen anges att fartyg och luftfartyg dock kan hänvisas att fortsätta till en karantänshamn respektive karantänsflygplats. Andra stycket, som reglerar att fartyg och luftfartyg inte av smittskyddsskäl får hindras att släppa av eller ta ombord människor, last och ta emot förnödenheter, motsvarar delvis 11 § karantänslagen tillsammans med 12 § karantänslagen enligt vilken fartyg och luftfartyg bara tillåts ta ombord förnödenheter under förutsättning att det kan ske utan risk för smittspridning. Den nya bestämmelsen ger fartyg och luftfartyg möjlighet att även ta ombord eller lasta av människor och last. Bestämmelsen i andra stycket om att fartyg och luftfartyg inte av smittskyddskäl får hindras att släppa av eller ta ombord människor, ta ombord last, lossa last och ta ombord vatten, mat och andra förnödenheter, gäller endast om inte annat framgår av lagen eller beslut som har meddelats med stöd av lagen. Detta innebär att bestämmelsen skall betraktas som en huvudregel från vilken undantag kan göras. Två sådana undantag finns i lagen. Bestämmelsen i 17 § första stycket innebär att om ett fartyg eller luftfartyg är drabbat eller misstänks vara drabbat av ett internationellt hot mot människors hälsa får ansvariga myndigheter och kommuner vidta de åtgärder mot fartyget eller luftfartyget som krävs för att skydda människors hälsa. Sådana åtgärder kan exempelvis innefatta ett förbud mot att släppa av eller ta ombord människor, ta ombord last, lossa last och ta ombord vatten, mat och andra förnödenheter. Ett annat undantag ges i 19 § första stycket andra meningen där det stadgas att personer får lämna fartyget eller luftfartyget och last får lossas även utan tillstånd från ansvariga myndigheter endast om det föreligger en nödsituation. 19 § Paragrafen behandlas i avsnitt 6.9. Paragrafens första stycke första mening motsvarar 12 § andra stycket karantänslagen med den huvudsakliga skillnaden att bestämmelsen nu även omfattar fartyg och inte endast luftfartyg och att också Tullverket och Kustbevakningen anges i uppräkningen. Möjligheten för befälhavaren att underrätta även annan offentlig myndighet har tagits bort och ersatts av en möjlighet att underrätta kommunen. I de fall fartyget eller luftfartyget lägger till eller landar på annan plats än karantänshamn eller karantänsflygplats och om någon av de situationer som anges i 16 § första stycket föreligger skall befälhavaren omedelbart informera Tullverket, Kustbevakningen, smittskyddsläkaren eller kommunen om hälsotillståndet ombord. Att befälhavaren väljer att lägga till eller landa på annan plats kan bero på att befälhavaren frivilligt väljer att lägga till eller landa på sådan plats men det kan också vara så att det exempelvis föreligger en nödsituation eller liknande. I första stycket andra meningen anges att personer får lämna fartyget eller luftfartyget och last får lossas även utan tillstånd från ansvariga myndigheter endast om det föreligger en nödsituation. Med nödsituation avses att fara hotar liv, hälsa eller egendom. I andra stycket anges att fartyget och luftfartyget får fortsätta till den hamn eller flygplats som var dess destination eller annan lämplig hamn eller flygplats när ansvariga myndigheter har vidtagit nödvändiga åtgärder. I tredje stycket klargörs att befälhavare på luftfartyg inte har någon informationsskyldighet i förhållande till Kustbevakningen. Transportmedel och gods under transitering 20 § Paragrafen som har sin grund i artiklarna 25, 26 och 33 i IHR 2005, behandlas i avsnitt 6.9. 21 § Paragrafen behandlas i avsnitt 6.9. Paragrafen införs för att efterleva bestämmelserna i artikel 24 samt bilagorna 4 och 5 till IHR 2005. Enligt dessa bestämmelser skall stater se till att transportföretag bl.a. följer de hälsoåtgärder som WHO har rekommenderat och som har antagits av staten i fråga och de skall informera resenärer om sådana hälsoåtgärder. Vidare skall transportföretag hålla sina transportmedel fria från källor till infektion eller föroreningar. Transportföretag skall vidare bl.a. underlätta inspektioner av last, medicinska undersökningar av personer ombord och andra hälsoåtgärder som kan behöva vidtas enligt IHR 2005. Bekämpning av djur som kan bära på smittämnen 22 § Paragrafen behandlas i avsnitt 6.10. Paragrafen motsvarar i huvudsak 15 § karantänslagen med den förändringen att paragrafen inte endast omfattar råttor utan alla vektorer, dvs. insekter, råttor och andra djur som vanligen är bärare av ett smittämne som utgör en hälsorisk. Ansvarig myndighet har ändrats från miljö- och hälsoskyddsnämnden till kommunen. 23 § Paragrafen motsvarar i stort sett 16 § karantänslagen och behandlas i avsnitt 6.10. I karantänslagen regleras endast att fartyget skall visa upp intyg om att utrotning av råttor har skett ombord eller att utrotning av råttor inte har behövts (råttsaneringsbevis). I denna paragraf utökas tillämpningsområdet till att även omfatta andra vektorer än råttor, dvs. insekter, råttor och andra djur som vanligen är bärare av smittämnen som utgör en hälsorisk. Befälhavare på fartyg skall för Tullverket eller Kustbevakningen visa upp eller inge kopia av ett intyg till någon av dessa myndigheter om att utrotning av sådana djur har skett ombord eller intyg om att sådan utrotning inte behövs. Liksom i tidigare paragrafer ändras ansvarig myndighet från miljö- och hälsoskyddsnämnden till kommunen. Hälsointyg och andra intyg 24 § Paragrafen behandlas i avsnitt 6.11. I paragrafens första stycke införs en generell skyldighet för de ansvariga myndigheter som vidtar åtgärder till skydd för människors hälsa att på begäran av den som berörs av åtgärden utfärda ett intyg om vilken åtgärd som har vidtagits. Motsvarande skyldighet finns idag i 6 § andra stycket karantänslagen beträffande smittskyddsläkaren och i 8 § tredje stycket karantänslagen beträffande miljö- och hälsoskyddsnämnden. I denna bestämmelse utökas skyldigheten från att bara gälla för smittskyddsläkaren och kommunens miljö- och hälsoskyddsnämnd till att omfatta samtliga myndigheter, kommuner och landsting som vidtar åtgärder enligt denna lag. I andra stycket införs ett bemyndigande till regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om intyg enligt lagen. Det nämns uttryckligen i lagtexten att sådana föreskrifter kan reglera vem som får utfärda intyg, skyldighet att visa upp intyg och undantag från sådan skyldighet samt andra behövliga föreskrifter om intyg enligt denna lag. "Behövliga föreskrifter" kan exempelvis avse giltigheten av intyg. Vidare kan sådana föreskrifter innehålla vilka uppgifter om exempelvis hälsotillståndet ombord som skall lämnas och uppgifter om hur bevis om vaccination och annan behandling skall vara utformade. Avgifter 25 § Paragrafen behandlas i avsnitt 6.16. I bestämmelsen anges att kommuner och landsting får ta ut avgifter för åtgärder enligt lagen enligt vad som närmare föreskrivs av regeringen. Tillsyn m.m. 26 § Paragrafen behandlas i avsnitt 6.12. 27 § Paragrafens första stycke motsvarar i huvudsak 19 § första stycket karantänslagen bortsett från mindre redaktionella ändringar. "Personal vid sjöfartsinspektionen och kustbevakningen" har ersatts med "fartygsinspektörer och kustbevakningstjänstemän". Med fartygsinspektörer avses personer som är anställda vid Sjöfartsinspektionen vid Sjöfartsverket och som arbetar med att inspektera fartyg. Personal vid kustbevakningen har ändrats till kustbevakningstjänstemän. Någon ändring i sak är inte avsedd. "Trafikpersonal vid internationella flygplatser" har ersatts med "trafikpersonal vid flygplats". Vad som avses med flygplats definieras i 6 § första stycket. Någon ändring i sak är inte heller avsedd här. 28 § Paragrafen behandlas i avsnitt 6.12. I första stycket anges att polismyndighet skall lämna den hjälp som behövs för att vidta åtgärder enligt lagen eller åtgärder enligt föreskrifter eller beslut som meddelats med stöd av lagen. För att motverka att polisens resurser i onödan tas i anspråk för åtgärder av detta slag klargörs i andra stycket att biträde av polismyndighet får begäras endast i sådana situationer när det finns ett verkligt behov av polisens särskilda befogenhet att använda våld. Det är den begärande myndigheten som har att pröva om förutsättningar föreligger att begära biträde av polismyndighet. Biträde av polismyndighet får endast begäras om det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att polisens särskilda befogenheter enligt 10 § polislagen (1984:387) behöver tillgripas. Av 10 § polislagen följer bl.a. att en polisman får, i den mån andra medel är otillräckliga och det med hänsyn till omständigheterna är försvarligt, använda våld för att genomföra en tjänsteåtgärd, om det är fara för liv, hälsa eller värdefull egendom eller för omfattande skada i miljön (p. 3). Biträde av polismyndigheten skall vidare kunna begäras i andra fall där det finns synnerliga skäl. Det kan exempelvis röra sig om situationer där det finns en överhängande risk för att människors hälsa kommer till skada och man inte kan avvakta med att verkställigheten löses på annat sätt. Liknande bestämmelser om hjälp av polismyndighet finns i andra författningar, t.ex. 14 § lagen (2006:496) om blodsäkerhet, 27 § lagen (2006:804) om livsmedel och 19 § lagen (2006:806) om provtagning på djur. 29 § Paragrafen behandlas i avsnitt 6.12. Bestämmelsen motsvarar delvis 19 § andra stycket karantänslagen I paragrafen utvidgas, jämfört med bestämmelsen i karantänslagen, skyldigheten för viss myndighetspersonal att medverka vid kontroll av vaccinationsbevis till att även omfatta en skyldighet att när det behövs medverka vid andra åtgärder som vidtas. Skyldigheten omfattar nu inte längre endast att medverka vid kontroller vid karantänsflygplatser utan även vid karantänshamnar. De hot som lagen tar sikte på är av sådan extraordinär karaktär att t.ex. smittskyddsläkaren eller kommunen i vissa fall kan behöva hjälp av passkontrollpersonal och polis att hantera mottagandet av människor som reser in i landet. Begreppet "passkontrollpersonal" har ersatts av "personal inom polisen, Tullverket eller Kustbevakningen som medverkar vid in- och utresekontroll enligt utlänningslagen (2005:716)". Ytterligare föreskrifter 30 § Paragrafen, som i huvudsak motsvarar 20 § karantänslagen, behandlas i avsnitt 6.15. Bemyndigandet i karantänslagen att meddela de ytterligare föreskrifter som behövs för att hindra att karantänssjukdomar förs in i landet eller sprids till utlandet byts ut mot ett bemyndigande att meddela de ytterligare föreskrifter till skydd för enskilda som behövs för att hindra att smittämnen eller andra ämnen som kan utgöra ett allvarligt hot mot människors hälsa förs in i landet eller sprids till andra länder. Ansvar 31 § Paragrafen motsvarar i huvudsak straffbestämmelsen i 21 § karantänslagen. För att straffansvar skall kunna aktualiseras krävs, på motsvarande sätt som i 21 § karantänslagen, att befälhavaren har uppsåt. Skälen för ändringarna behandlas i avsnitt 6.13. Överklagande 32 § Paragrafen behandlas i avsnitt 6.14. Paragrafens första stycke motsvarar i huvudsak 22 § karantänslagen med den ändringen att det i karantänslagen är miljö- och hälsoskyddsnämndens beslut som kan överklagas. I första stycket anges att beslut enligt lagen eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Det är främst kommuner och landsting samt de myndigheter som avses i 27 § som kan fatta sådana beslut. Paragrafens andra stycke innehåller en bestämmelse om att det krävs prövningstillstånd vid överklagande till kammarrätt. Av paragrafens tredje stycke framgår att huvudregeln är att ett beslut skall gälla omedelbart. Om beslutet inte skall gälla omedelbart måste det särskilt anges i beslutet. 7.2 Förslag till lag om ändring i smittskyddslagen (2004:168) 3 kap. 12 § Paragrafen behandlas i avsnitt 6.8. Denna bestämmelse motsvarar i huvudsak 14 § karantänslagen (1989:290). I förhållande till 14 § karantänslagen har i denna paragraf tagits bort möjligheten att hindra den som har tagits in på sjukhus att lämna landet. Vidare omfattar den nya bestämmelsen i smittskyddslagen endast de sjukdomar på vilka bestämmelserna om samhällsfarliga sjukdomar är tillämpliga, vilket för närvarande gäller smittkoppor och svår akut respiratorisk sjukdom (sars), jämfört med 14 § karantänslagen som även omfattade karantänssjukdomarna gula febern, kolera och pest. Internationellt hälsoreglemente (2005) Del I - Definitioner, syfte och tillämpningsområde, principer samt ansvariga myndigheter Artikel 1 Definitioner 1. För de syften som avses i Internationella hälsoreglementet (nedan kallat "IHR" eller "reglementet") gäller följande definitioner: drabbad: personer, bagage, last, containrar, transportmedel, gods, postförsändelser eller mänskliga kvarlevor som är infekterade eller förorenade eller bär på källor till infektioner eller smittämnen och därför utgör en risk för människors hälsa. drabbat område: ett visst geografiskt område för vilket hälsoåtgärder har rekommenderats av Världshälsoorganisationen (WHO) enligt detta reglemente. luftfartyg: luftfartyg som gör en internationell resa. flygplats: flygplats för ankomst och avgång för internationella resor. ankomst med avseende på transportmedel betyder följande: a) för fartyg i trafik på öppna havet: ankomst till eller ankring inom ett avgränsat hamnområde, b) för luftfartyg: ankomst till en flygplats, c) för fartyg i trafik på inlandsvatten vid en internationell resa: ankomst till en gränspassage, d) för tåg och vägtransportfordon: ankomst till en gränspassage. bagage: en resenärs personliga tillhörigheter. last: gods som transporteras med ett transportmedel eller i en container. behörig myndighet: myndighet som ansvarar för genomförande och tillämpning av hälsoåtgärder enligt reglementet. container: transportanordning, a) som är av permanent beskaffenhet och därför är tillräckligt hållfast för att kunna användas upprepade gånger, b) som är särskilt utformad för att underlätta transport av gods med ett eller flera transportmedel utan mellanliggande omlastning, c) som är försedd med anordningar för smidig hantering, särskilt omlastning från ett transportmedel till ett annat, och d) som är särskilt utformad för att lätt kunna fyllas och tömmas. containerlastningsområde: plats eller anläggning som är särskilt avsedd för containrar som används i internationell trafik. förorening: förekomst av ett infektiöst eller giftigt ämne som kan utgöra en risk för människors hälsa på en människas eller ett djurs kroppsyta, i eller på en produkt som är avsedd för förtäring eller på andra icke-levande föremål, däribland transportmedel. transportmedel: luftfartyg, fartyg, tåg, vägtransportfordon eller annat transportmedel på internationell resa. operatör av transportmedel: fysisk eller juridisk person som är ansvarig för eller representant för ett transportmedel. besättning: personer på transportmedel som inte är passagerare. sanering: förfarande som består i att vidta hälsoåtgärder för att avlägsna ett infektiöst eller giftigt ämne som kan utgöra en risk för människors hälsa från en människas eller ett djurs kroppsyta, i eller på en produkt som är avsedd för förtäring eller på andra icke-levande föremål, däribland transportmedel. avgång i fråga om personer, bagage, last, transportmedel eller gods: att lämna ett territorium. råttutrotning: förfarande som består i att vidta hälsoåtgärder för att bekämpa eller döda gnagare som kan vara bärare av mänskliga sjukdomar i bagage, last, containrar, transportmedel, anläggningar, gods och postförsändelser vid gränspassagen. generaldirektören: Världshälsoorganisationens generaldirektör. sjukdom: sjukdomstillstånd eller medicinskt tillstånd som oberoende av ursprung eller källa vållar eller kan vålla allvarlig skada för människor. desinfektion: förfarande som består i att vidta hälsoåtgärder för att bekämpa eller döda infektiösa ämnen på en människas eller ett djurs kroppsyta eller i eller på bagage, last, containrar, transportmedel, gods eller postförsändelser genom direkt behandling med kemiska eller fysiska ämnen. insektssanering: förfarande som består i att vidta hälsoåtgärder för att bekämpa eller döda insekter som kan vara bärare av mänskliga sjukdomar som förekommer i bagage, last, containrar, transportmedel, gods eller postförsändelser. händelse: inträffat fall av en sjukdom eller av en omständighet som kan orsaka sjukdom. fritt tillträde: tillstånd för fartyg att anlöpa en hamn, ta ombord eller lämna av personer samt lasta av eller ta ombord last eller förnödenheter; tillstånd för luftfartyg att efter landning ta ombord eller lämna av personer samt lasta av eller ta ombord last eller förnödenheter; och tillstånd för landtransportfordon att vid ankomsten ta ombord eller lämna av personer samt lasta av eller ta ombord last eller förnödenheter. gods: materiella produkter, innefattande djur och växter, som transporteras på en internationell resa, inklusive för användning på ett transportmedel. gränspassage till lands: plats för inresa i en parts territorium, däribland plats som trafikeras av vägtrafikfordon och tåg. landtransportfordon: motordrivet transportmedel för transporter till lands på en internationell resa, innefattande tåg, bussar, lastbilar och personbilar. hälsoåtgärd: förfarande för att förebygga spridning av sjukdom eller förorening. Begreppet innefattar inte upprättande av lag och ordning eller säkerhetsåtgärder. sjuk person: person som lider av eller har drabbats av en medicinsk åkomma som kan utgöra en risk för människors hälsa. infektion: införande och utveckling eller mångfaldigande av ett infektiöst ämne som kan utgöra en risk för människors hälsa i människo- eller djurkroppar. inspektion: besiktning utförd av eller under överinseende av en behörig myndighet av områden, bagage, containrar, transportmedel, anläggningar, gods eller postförsändelser med tillhörande uppgifter och dokumentation för att fastställa om det föreligger en risk för människors hälsa. internationell trafik: förflyttning av personer, bagage, last, containrar, transportmedel, gods eller postförsändelser över en statsgräns, innefattande internationell handel. internationell resa betyder följande: a) för transportmedel: resa mellan gränspassager inom fler än en stats territorier eller resa mellan gränspassager inom en och samma stats territorium eller territorier, om transportmedlet har kontakt med någon annan stats territorium på sin resa, men endast med avseende på dessa kontakter, b) för resenärer: resa som omfattar inresa i en annan stats territorium än den stats territorium där resan började. påträngande: kan orsaka obehag genom nära eller intim kontakt eller utfrågning. invasiv: nålstick eller snitt i huden eller införande av ett instrument eller ett främmande föremål i kroppen eller en undersökning av en kroppshålighet. För de syften som avses i reglementet skall medicinsk undersökning av öron, näsa och mun, temperaturtagning genom örat, oralt eller utanpå huden, värmekameraundersökning, medicinsk undersökning, auskultation, yttre palpation, retinoskopi, yttre insamling av urin-, avförings- eller salivprov, yttre mätning av blodtryck och elektrokardiografi anses vara icke-invasiv. isolering: avskiljande av sjuka eller förorenade personer eller drabbat bagage, last, containrar, transportmedel, gods eller postförsändelser från andra på sådant sätt att spridning av infektion eller förorening förebyggs. medicinsk undersökning: en inledande undersökning av en person utförd av behörig vårdpersonal eller av en person som står under direkt överinseende av behörig myndighet för att fastställa en persons hälsotillstånd och potentiella risk för andra människors hälsa. Undersökningen får innefatta granskning av hälsodokument och fysisk undersökning, när det berättigas av omständigheterna i varje enskilt fall. nationell IHR-kontaktpunkt: ett nationellt organ utsett av varje part som skall vara ständigt tillgängligt för kommunikation med WHO:s IHR-kontaktpunkter enligt reglementet. organisationen eller WHO: Världshälsoorganisationen. stadigvarande bosatt: begreppet har den mening som fastställts i respektive parts nationella lagstiftning. personuppgifter: all information som avser en identifierad eller identifierbar fysisk person. gränspassage: plats för internationell in- eller utresa för resenärer, bagage, last, containrar, transportmedel, gods och postförsändelser samt verksamheter och områden som tillhandahåller tjänster för dem vid in- eller utresa. hamn: hamn vid hav eller vid inlandsvattendrag för ankomst eller avgång för fartyg i internationell trafik. postförsändelse: adresserat föremål eller paket som befordras internationellt med post eller kurir. hot mot människors hälsa av internationell omfattning: extraordinär händelse som enligt reglementet fastställts i) utgöra en risk för människors hälsa för andra stater genom internationell spridning av sjukdom, och ii) kunna kräva samordnade internationella åtgärder. folkhälsoobservation: övervakning av en resenärs hälsotillstånd under en viss tid i syfte att fastställa smittorisken. risk för människors hälsa: sannolikheten av en händelse som kan skadligt påverka hälsan hos den mänskliga befolkningen, särskilt ett ämne som kan spridas internationellt eller utgöra en allvarlig och direkt fara. karantän: inskränkning i verksamhet och/eller avskiljande från andra av misstänkta personer som inte är sjuka eller av misstänkt bagage, containrar, transportmedel eller gods för att förebygga möjlig spridning av infektion eller förorening. rekommendation och rekommenderad hänför sig till tillfälliga eller stående rekommendationer utfärdade enligt reglementet. reservoar: djur, växt eller substans där ett infektiöst ämne normalt finns och vars förekomst kan utgöra en risk för människors hälsa. vägtransportfordon: annat landtransportfordon än tåg. vetenskapligt bevis: information med bevisvärde grundat på fastställda och godtagna vetenskapliga metoder. vetenskapliga principer: godtagna grundläggande regler och fakta som är kända genom vetenskapliga metoder. fartyg: fartyg för trafik till havs eller på inlandsvatten som gör en internationell resa. stående rekommendation: icke-bindande anvisning utfärdad av WHO enligt artikel 16 i reglementet för särskilda pågående risker för människors hälsa avseende lämpliga hälsoåtgärder för rutinmässig eller periodisk tillämpning som krävs för att förebygga eller begränsa internationell spridning av sjukdomar och så långt som möjligt begränsa inverkan på internationell trafik. övervakning: systematisk kontinuerlig insamling, sammanställning och analys av information för folkhälsoändamål och snabb spridning av folkhälsoinformation för utvärdering och vidtagande av nödvändiga åtgärder. misstänkt: personer, bagage, last, containrar, transportmedel, gods eller postförsändelser som av en part bedöms ha blivit utsatta för, eller möjligen kan ha blivit utsatta för, en risk för människors hälsa och som skulle kunna bli en möjlig källa för sjukdomsspridning. tillfällig rekommendation: icke-bindande anvisning utfärdad av WHO enligt artikel 15 i reglementet för tillämpning på en bestämd, tidsbegränsad risk som åtgärd mot en allvarligt hot mot människors hälsa av internationell omfattning för att förebygga eller begränsa internationell spridning av sjukdomar och så långt som möjligt begränsa inverkan på internationellt resande. tillfälligt bosatt: begreppet har den mening som fastställts i respektive parts nationella lagstiftning. resenär: fysisk person som gör en internationell resa. vektor: insekt eller annat djur som normalt är bärare av ett infektiöst smittämne som utgör en risk för människors hälsa. verifiering: en parts överlämnande av information till WHO som bekräftar läget avseende en händelse inom denna parts territorium eller territorier. WHO:s IHR-kontaktpunkt: den enhet inom WHO som skall vara ständigt tillgänglig för kommunikation med de nationella IHR-kontaktpunkterna. 2. Om inte annat anges eller bestäms av sammanhanget, skall hänvisningar till reglementet även gälla dess bilagor. Artikel 2 Syfte och tillämpningsområde Reglementets syfte och tillämpningsområde är att förebygga, skydda mot, kontrollera och vidta åtgärder mot internationell spridning av sjukdomar på sätt som är förenliga med och begränsar sig till risk för människors hälsa och som undviker att i onödan störa internationellt resande och internationell handel. Artikel 3 Principer 1. Reglementet skall genomföras med respekt för människors värdighet och mänskliga rättigheter och grundläggande friheter. 2. Förenta nationernas stadga och Världshälsoorganisationens stadga skall vara vägledande för genomförandet av reglementet. 3. Genomförandet av reglementet skall låta sig vägledas av målet att det skall tillämpas universellt för att skydda alla människor i världen mot internationell sjukdomsspridning. 4. Staterna har suverän rätt att, i enlighet med Förenta nationernas stadga och folkrättsliga principer, lagstifta och tillämpa lagstiftning i genomförandet av sin hälsovårdspolitik. Härvid bör de främja reglementets syfte. Artikel 4 Ansvariga myndigheter 1. Parterna skall utse eller inrätta en nationell IHR-kontaktpunkt och ansvariga myndigheter inom vars och ens jurisdiktion för genomförande av hälsoåtgärderna i reglementet. 2. De nationella IHR-kontaktpunkterna skall vara ständigt tillgängliga för kommunikation med WHO:s IHR-kontaktpunkter som anges i punkt 3. Följande skall ingå i de nationella IHR-kontaktpunkternas uppgifter: a) Att för den berörda parten i brådskande ordning sända meddelanden till WHO:s IHR-kontaktpunkt om tillämpningen av reglementet, särskilt med avseende på artiklarna 6 och 12. b) Att delge information till och sammanställa information från de berörda organen i partens förvaltning, däribland de organ som ansvarar för övervakning och rapportering, gränspassager, hälsovårdstjänster, vårdanstalter och sjukhus samt andra offentliga organ. 3. WHO skall utse IHR-kontaktpunkter som skall vara ständigt tillgängliga för kommunikation med de nationella IHR-kontaktpunkterna. WHO:s IHR-kontaktpunkter skall i brådskande ordning sända meddelanden om tillämpningen av reglementet, särskilt med avseende på artiklarna 6 och 12, till de nationella IHR-kontaktpunkterna i de berörda länderna. WHO:s IHR-kontaktpunkter får utses av WHO vid högkvarteret eller på regional nivå inom organisationen. 4. Parterna skall lämna WHO närmare uppgifter om sina nationella IHR-kontaktpunkter och WHO skall lämna parterna motsvarande uppgifter om sina IHR-kontaktpunkter. Dessa uppgifter skall aktualiseras löpande och bekräftas årligen. WHO skall lämna alla stater sådana uppgifter som WHO mottar enligt denna artikel. Del II Information och folkhälsoåtgärder Artikel 5 Övervakning 1. Varje part skall så snart som möjligt och senast fem år efter reglementets ikraftträdande för parten i fråga utforma, förstärka och vidmakthålla kompetens och resurser för att upptäcka, bedöma, anmäla och rapportera händelser i enlighet med reglementet enligt bilaga 1. 2. Efter den bedömning som avses i A.2 i bilaga 1 får en part rapportera till WHO på grundval av ett berättigat behov och en genomförandeplan och därvid få en frist på två år för att uppfylla skyldigheten i punkt 1. Under exceptionella förhållanden och med stöd av en ny genomförandeplan får parten begära en ytterligare frist på högst två år av generaldirektören, som skall fatta beslut med beaktande av ett tekniskt utlåtande av den kommitté som inrättas enligt artikel 50 ("granskningskommittén"). Efter den tidsfrist som avses i punkt 1 skall den part som har fått en frist beviljad årligen rapportera till organisationen om hur långt den har kommit i fråga om genomförandet. 3. WHO skall på begäran bistå parterna med att utforma, förstärka och vidmakthålla kompetens och resurser som avses i punkt 1. 4. WHO skall samla in information om händelser genom sin övervakningsverksamhet och bedöma risken för att de skall förorsaka internationell sjukdomsspridning och även bedöma deras möjliga inverkan på internationellt resande. Information som WHO mottar enligt denna punkt skall, där så är lämpligt, behandlas i enlighet med artiklarna 11 och 45. Artikel 6 Anmälan 1. Varje part skall bedöma händelser inom sitt territorium med hjälp av beslutsschemat i bilaga 2. Varje part skall med effektivast tillgängliga kommunikationsmedel till WHO via sin IHR-kontaktpunkt och inom 24 timmar efter bedömningen av folkhälsoinformationen anmäla alla händelser som kan utgöra ett hot mot människors hälsa av internationell omfattning inom sitt territorium i enlighet med beslutsschemat, liksom alla åtgärder den vidtagit mot dessa händelser. Om den anmälan som WHO tar emot berör Internationella atomenergiorganets (IAEA) behörighet, skall WHO omedelbart underrätta IAEA. 2. Efter en anmälan skall en part fortsätta att snabbt delge WHO tillgänglig tillförlitlig och tillräckligt detaljerad folkhälsoinformation om den anmälda händelsen, om möjligt innefattande närmare beskrivning av fall, laboratorieresultat, ursprung och typ av risk, antal fall och dödsfall, förhållanden som inverkar på sjukdomens spridning och vidtagna hälsoåtgärder, och, när så är nödvändigt, rapportera om de svårigheter som har mötts och den hjälp som behövs för att vidta åtgärder mot det potentiella hotet mot människors hälsa av internationell omfattning. Artikel 7 Informationsutbyte vid oväntade och ovanliga hot mot människors hälsa Om en part har bevis på ett oväntat och ovanligt hot mot människors hälsa inom sitt territorium som, oberoende av ursprung eller källa, kan utgöra ett hot mot människors hälsa av internationell omfattning, skall den delge WHO all tillgänglig folkhälsoinformation. I så fall skall bestämmelserna i artikel 6 fullständigt tillämpas. Artikel 8 Samråd Om det inträffar händelser inom en parts territorium som inte fordrar anmälan enligt artikel 6, särskilt händelser för vilka den tillgängliga informationen är otillräcklig för att fylla i beslutsschemat, får en part ändå hålla WHO underrättad om händelserna genom den nationella IHR-kontaktpunkten och samråda med WHO om lämpliga hälsoåtgärder. Sådana underrättelser skall behandlas i enlighet med artikel 11.2-11.4. Den part inom vilkens territorium händelsen har inträffat får begära hjälp av WHO för att bedöma de epidemiologiska bevis som parten har insamlat. Artikel 9 Övriga rapporter 1. WHO får beakta rapporter från andra källor än anmälningar eller samråd och bedöma dem enligt vedertagna epidemiologiska principer och sedan delge information om händelsen till den part inom vilkens territorium händelsen påstås ha inträffat. Innan WHO vidtar någon åtgärd med stöd av en sådan rapport, skall organisationen samråda med och söka uppnå bekräftelse från den part inom vilkens territorium händelsen påstås ha inträffat i enlighet med förfarandet i artikel 10. I detta syfte skall WHO göra den mottagna informationen tillgänglig för parterna, och endast där det är vederbörligen berättigat får WHO hemlighålla källan. Denna information skall användas i enlighet med artikel 11. 2. Parterna skall, så långt det är möjligt, inom 24 timmar informera WHO efter att ha mottagit bevis på en risk för människors hälsa som har identifierats utanför dess territorium och som kan vålla internationell sjukdomsspridning, vilken har visat sig efter utförsel eller införsel av a) mänskliga fall, b) vektorer som är bärare av infektion eller förorening, eller c) förorenat gods. Artikel 10 Verifiering 1. WHO skall i enlighet med artikel 9 begära verifiering från en part av rapporter från en annan källa än anmälningar eller samråd om händelser som kan utgöra ett allvarligt hot mot människors hälsa av internationell omfattning som påstås inträffa inom partens territorium. I så fall skall WHO informera den berörda parten om de rapporter den söker verifiera. 2. Enligt föregående punkt och enligt artikel 9 skall varje part på begäran av WHO verifiera och a) inom 24 timmar avge ett första svar på eller ett erkännande av mottagandet av WHO:s framställning, b) inom 24 timmar meddela tillgänglig folkhälsoinformation om statusen för de händelser som avses i WHO:s framställning, och c) lämna information till WHO inom ramen för en bedömning enligt artikel 6 tillsammans med relevant information enligt vad som anges i den artikeln. 3. När WHO får information om en händelse som kan utgöra ett allvarligt hot mot människors hälsa av internationell omfattning, skall organisationen erbjuda sig att samarbeta med den berörda parten i fråga om att bedöma risken för internationell sjukdomsspridning och för möjlig inverkan på internationellt resande samt i vilken mån åtgärderna är tillräckliga. I denna verksamhet kan ingå samarbete med andra normgivande organisationer och erbjudande att uppbåda internationell hjälp för att bistå de nationella myndigheterna med att utföra och samordna en bedömning på platsen. WHO skall på partens begäran lämna information till stöd för ett sådant erbjudande. 4. Om parten inte antar erbjudandet om samarbete, får WHO, när det är berättigat av omfattningen av ett allvarligt hot mot människors hälsa, delge andra parter information som den har tillgänglig samtidigt som den uppmanar den berörda parten att anta WHO:s samarbetserbjudande med beaktande av partens synpunkter. Artikel 11 WHO:s delgivning av information 1. WHO skall i förtroende, med beaktande av punkt 2 i denna artikel, tillställa alla parter och, om det bedöms lämpligt, berörda mellanstatliga organisationer så snart som möjligt och med effektivast möjliga medel, sådan folkhälsoinformation som organisationen har mottagit enligt artiklarna 5-10 och som är nödvändig för att parterna skall kunna vidta åtgärder mot en risk för människors hälsa. WHO bör informera andra parter som kan hjälpa dem att förebygga liknande incidenter. 2. WHO skall använda information som organisationen mottagit enligt artiklarna 6 och 8 samt artikel 9.2 för verifiering, bedömning och hjälp enligt reglementet och, om inte annat har överenskommits med de parter som avses i dessa bestämmelser, inte göra denna information allmänt tillgänglig för andra parter förrän a) händelsen har fastställts utgöra ett allvarligt hot mot människors hälsa av internationell omfattning i enlighet med artikel 12, eller b) information som bevisar att infektionen eller föroreningen har spritts internationellt har bekräftats av organisationen genom fastställda epidemiologiska principer, eller c) det finns bevis på att i) åtgärder för att förhindra internationell spridning sannolikt inte kommer att lyckas på grund av föroreningens, smittämnets, vektorns eller reservoarens beskaffenhet, eller ii) parten saknar tillräckliga operativa resurser för att kunna vidta nödvändiga åtgärder för att hindra vidare sjukdomsspridning, eller d) beskaffenheten och omfattningen av internationell förflyttning av resenärer, bagage, last, containrar, transportmedel, gods eller postförsändelser som kan påverkas av infektionen eller föroreningen kräver att internationella åtgärder omedelbart sätts in. 3. WHO skall samråda med den part inom vilkens territorium händelsen inträffar om sin avsikt att meddela informationen enligt denna artikel. 4. När information som mottagits av organisationen enligt punkt 2 i denna artikel delges parter i enlighet med reglementet, får WHO också offentliggöra informationen, om annan information om samma händelse redan har offentliggjorts och det finns behov av att sprida tillförlitlig och oberoende information. Artikel 12 Fastställande av förekomst av ett allvarligt hot mot människors hälsa av internationell omfattning 1. Generaldirektören skall på grundval av mottagen information, särskilt från den part inom vilkens territorium en händelse inträffar, fastställa om en händelse utgör ett allvarligt hot mot människors hälsa av internationell omfattning i enlighet med kriterierna och förfarandet i reglementet. 2. Om generaldirektören, på grundval av en bedömning enligt reglementet, bedömer att det föreligger en allvarligt hot mot människors hälsa av internationell omfattning, skall han eller hon samråda med den part inom vilkens territorium händelsen inträffar om denna preliminära bedömning. Om generaldirektören och parten är överens om denna bedömning, skall generaldirektören i enlighet med det förfarande som anges i artikel 49 begära yttrande av den kommitté som inrättas enligt artikel 48 (nedan kallad "kriskommittén") om lämpliga tillfälliga rekommendationer. 3. Om generaldirektören och den part inom vilkens territorium händelsen inträffar efter samrådet enligt punkt 2 inte kan uppnå enighet inom 48 timmar om huruvida händelsen utgör ett allvarligt hot mot människors hälsa av internationell omfattning, skall ett beslut fattas i enlighet med förfarandet i artikel 49. 4. Vid beslut om huruvida en händelse utgör ett allvarligt hot mot människors hälsa av internationell omfattning skall generaldirektören beakta följande: a) information från parten, b) beslutsschemat i bilaga 2, c) yttrande av kriskommittén, d) vetenskapliga principer och tillgängliga vetenskapliga bevis och annan relevant information, samt e) bedömningen av risken för mänsklig hälsa, risken för internationell spridning av sjukdomen och risken för hinder för internationell trafik. 5. Om generaldirektören efter samråd med den part inom vilkens territorium ett allvarligt hot mot människors hälsa av internationell omfattning har inträffat bedömer att en sådan kris har upphört, skall han eller hon fatta beslut i enlighet med förfarandet i artikel 49. Artikel 13 Folkhälsoåtgärder 1. Varje part skall så snart som möjligt och senast fem år efter reglementets ikraftträdande för parten utforma, förstärka och vidmakthålla kompetens och resurser för att snabbt och effektivt kunna sätta in åtgärder mot risker för människors hälsa och allvarliga hot mot människors hälsa av internationell omfattning som anges i bilaga 1. WHO skall i samråd med medlemsstaterna publicera riktlinjer för att hjälpa parterna att skaffa sig kompetens och resurser för att kunna vidta åtgärder mot risker för människors hälsa. 2. Efter en bedömning enligt del A.2 i bilaga 1 får en part rapportera till WHO under åberopande av ett motiverat behov och en genomförandeplan samt därigenom medges en frist på två år för att uppfylla åtagandet i punkt 1 i denna artikel. Under exceptionella förhållanden och med stöd av en ny genomförandeplan får parten av generaldirektören begära en ytterligare förlängning på högst två år. Generaldirektören skall fatta beslut med beaktande av ett tekniskt utlåtande av granskningskommittén. Efter den tidsfrist som avses i punkt 1 i denna , skall den part som har fått en frist beviljad årligen rapportera till organisationen om hur långt den har kommit i fråga om genomförandet. 3. WHO skall på begäran av en part medverka i åtgärder mot risker för människors hälsa och andra händelser genom att lämna tekniska anvisningar och stöd och genom att bedöma effektiviteten av de vidtagna åtgärderna, innefattande att mobilisera internationella expertgrupper för bistånd på platsen, när så är nödvändigt. 4. Om WHO i samråd med de berörda parterna enligt artikel 12 fastställer att det föreligger ett allvarligt hot mot människors hälsa av internationell omfattning, får organisationen utöver det stöd som anges i punkt 3 erbjuda ytterligare hjälp till en part, innefattande en bedömning av allvaret i den internationella risken och av åtgärdernas tillräcklighet. I detta samarbete får det ingå erbjudande att uppbåda internationell hjälp för att stödja de nationella myndigheterna i att utföra och samordna bedömningen på platsen. WHO skall på partens begäran inhämta information till stöd för ett sådant erbjudande. 5. Parterna bör på begäran av WHO så långt som möjligt stödja åtgärder som samordnas av organisationen. 6. WHO skall på begäran lämna lämpliga riktlinjer och hjälp till andra parter som är drabbade eller hotas av en allvarligt hot mot människors hälsa av internationell omfattning. Artikel 14 Samarbete mellan WHO och mellanstatliga organisationer och internationella organ 1. WHO skall samarbeta med och samordna sin verksamhet på lämpligt sätt med andra behöriga mellanstatliga organisationer och internationella organ vid tillämpningen av reglementet, innefattande att träffa överenskommelser och liknande arrangemang. 2. I de fall anmälan om, verifiering av eller åtgärder mot en händelse främst ligger inom andra mellanstatliga organisationers eller internationella organs behörighet, skall WHO samordna sina aktioner med dessa organisationer eller organ för att se till att tillräckliga åtgärder vidtas till skydd för människors hälsa. 3. Utan hinder av det föregående skall ingenting i reglementet utesluta eller begränsa att WHO lämnar råd, stöd eller teknisk eller annan hjälp för folkhälsoändamål. Del III Rekommendationer Artikel 15 Tillfälliga rekommendationer 1. Om det i enlighet med artikel 12 har fastställts att det föreligger ett allvarligt hot mot människors hälsa av internationell omfattning, skall generaldirektören utfärda tillfälliga rekommendationer i enlighet med artikel 49. Sådana tillfälliga rekommendationer får ändras eller förlängas om så är lämpligt även sedan det har fastställts att ett sådant allvarligt hot mot människors hälsa har upphört. I dessa fall får det utfärdas andra tillfälliga rekommendationer i den mån det är nödvändigt för att förhindra eller snabbt upptäcka att det allvarliga hotet mot människors hälsa återkommer. 2. Tillfälliga rekommendationer får omfatta hälsoåtgärder som skall vidtas av den part som har drabbats av ett allvarligt hot mot människors hälsa av internationell omfattning eller av andra parter med avseende på personer, bagage, last, containrar, transportmedel, gods och/eller postförsändelser för att förhindra eller begränsa internationell spridning av sjukdom och undvika onödig störning på internationell trafik. 3. Tillfälliga rekommendationer får när som helst återkallas i enlighet med artikel 49 och skall automatiskt upphöra att gälla tre månader efter utfärdandet. De får ändras eller förlängas för ytterligare perioder om högst tre månader. Tillfälliga rekommendationer får inte gälla längre än till slutet av den andra världshälsoförsamlingen som hålls efter fastställandet av de allvarliga hot mot människors hälsa av internationell omfattning som rekommendationerna avser. Artikel 16 Stående rekommendationer WHO får utfärda stående rekommendationer om lämpliga hälsoåtgärder enligt artikel 53 för systematisk eller periodisk tillämpning. Sådana åtgärder får tillämpas av parterna med avseende på personer, bagage, last, containrar, transportmedel, gods och/eller postförsändelser för bestämda, pågående risk för människors hälsa för att förebygga eller begränsa internationell sjukdomsspridning och undvika onödiga hinder för internationell trafik. WHO får i enlighet med artikel 53 ändra eller återkalla sådana rekommendationer enligt vad som befinns vara lämpligt. Artikel 17 Kriterier för rekommendationer Vid utfärdande, ändring eller återkallande av tillfälliga eller stående rekommendationer skall generaldirektören beakta följande a) de direkt berörda parternas synpunkter, b) yttranden av kriskommittén eller granskningskommittén, vilketdera det nu är, c) vetenskapliga principer och tillgängliga vetenskapliga bevis samt information, d) hälsoåtgärder, som på grundval av en riskbedömning anpassad till omständigheterna, inte är mer inskränkande för internationell trafik och handel eller mer påträngande för personer än rimligen tillgängliga alternativ som skulle uppnå det nödvändiga hälsoskyddet, e) relevanta internationella normer och instrument, f) åtgärder vidtagna av andra berörda mellanstatliga organisationer och internationella organ, samt g) andra lämpliga och särskilda upplysningar som är relevanta för händelsen. Med avseende på tillfälliga rekommendationer kan generaldirektörens beaktande av e och f ovan vara föremål för begränsningar som föranleds av brådskande omständigheterna. Artikel 18 Rekommendationer om personer, bagage, last, containrar, transportmedel, gods och postförsändelser 1. I WHO:s rekommendationer till parterna om personer kan ingå följande råd: - inga särskilda hälsoåtgärder tillråds, - granska om resor i de drabbade områdena har förekommit tidigare, - granska bevis på att medicinska undersökningar och laboratorieanalyser har gjorts, - kräva medicinska undersökningar, - granska intyg om vaccination eller annan profylax, - kräva vaccination eller annan profylax, - placera misstänkta personer under folkhälsoobservation, - placera misstänkta personer i karantän eller vidta andra hälsoåtgärder beträffande dem, - isolera eller om så behövs behandla drabbade personer, - genomföra smittspårning avseende de misstänkta eller drabbade personerna , - vägra inresa för misstänkta eller drabbade personer, - vägra inresa för icke-drabbade personer till drabbade områden, samt - genomföra undersökning av och/eller ålägga begränsningar avseende utresa för personer från drabbade områden. 2. I WHO:s rekommendationer till parterna om bagage, last, containrar, transportmedel, gods och postförsändelser får ingå följande råd: - inga särskilda hälsoåtgärder tillråds, - granska transportdokument och färdvägar, - utföra inspektion, - granska bevis på hälsoåtgärder som vidtagits vid avresan eller i transit för att eliminera infektion eller förorening, - utföra behandling av bagage, last, containrar, transportmedel, gods, postförsändelser eller mänskliga kvarlevor för att avlägsna infektion eller förorening, däribland vektorer och reservoarer, - vidta bestämda hälsoåtgärder för att trygga säker hantering och transport av mänskliga kvarlevor, - tillämpa isolering eller karantän, - genomföra beslag och destruktion av bagage, last, containrar, transportmedel, gods och/eller postförsändelser som är infekterade, förorenade eller misstänkta under kontrollerade förhållanden, om ingen annan behandling eller annat förfarande annars skulle lyckas, samt - förbjuda avgång eller inresa. Del IV Gränspassager Artikel 19 Allmänna skyldigheter Utöver andra skyldigheter i reglementet skall varje part a) se till att de resurser för utsedda gränspassager som avses i bilaga 1 installeras inom den tidsram som anges i artikel 5.1 och artikel 13.1, b) fastställa de behöriga myndigheterna vid alla utsedda gränspassager inom sitt territorium, samt c) så långt det är möjligt, på begäran, som insats mot en bestämd potentiell risk för människors hälsa, tillställa WHO relevanta uppgifter om källor till infektioner eller smittämnen, inklusive vektorer och reservoarer, vid sina gränspassager, som skulle kunna förorsaka internationell sjukdomsspridning. Artikel 20 Flygplatser och hamnar 1. Parterna skall utse flygplatser och hamnar där sådana anordningar som anges i bilaga 1 skall installeras. 2. Parterna skall se till att intyg om befrielse från hälsokontroll för fartyg och intyg om hälsokontroll för fartyg utfärdas i enlighet med artikel 39 och formuläret i bilaga 3. 3. Varje part skall tillställa WHO en förteckning över hamnar som är behöriga att erbjuda följande: a) utfärdande av intyg om hälsokontroll för fartyg och tillhandahållande av de tjänster som anges i bilagorna 1 och 3, eller b) utfärdande endast av intyg om befrielse från hälsokontroll för fartyg, samt c) förlängning av intyg om befrielse från hälsokontroll för fartyg på en månad tills fartyget ankommer till den hamn där intyget kan tas emot. Varje part skall informera WHO om eventuella ändringar i fråga om status för hamnarna i förteckningen. WHO skall publicera information som organisationen tar emot enligt denna punkt. 4. WHO får på begäran av den berörda parten efter vederbörlig undersökning låta certifiera att en flygplats eller en hamn inom partens territorium uppfyller bestämmelserna i punkterna 1 och 3 i denna artikel . Sådan certifiering får underkastas periodisk granskning av WHO i samråd med parten. 5. WHO skall i samarbete med behöriga mellanstatliga organisationer och internationella organ utforma och publicera riktlinjer för certifiering av flygplatser och hamnar enligt denna artikel. WHO skall också publicera en förteckning över certifierade flygplatser och hamnar. Artikel 21 Gränspassager till lands 1. Om det är berättigat av folkhälsoskäl, får en part utse gränspassager till lands där de anordningar som anges i bilaga 1 skall installeras med beaktande av a) omfattning och volym av olika typer av internationell trafik i jämförelse med omfattningen och volymen av trafik vid partens andra gränspassager till lands som skulle kunna utses, och b) förekommande risk för människors hälsa inom områden varifrån den internationella trafiken härrör eller genom vilka denna trafik passerar före ankomsten till en bestämd gränspassage till lands. 2. Parter med gemensamma gränser bör överväga a) att träffa bilaterala eller multilaterala överenskommelser eller arrangemang om förebyggande eller bekämpning av internationell överföring av sjukdomar vid gränspassager till lands i enlighet med artikel 57, och b) att gemensamt utse angränsande gränspassager till lands som utrustas med de anordningar som anges i bilaga 1 i enlighet med punkt 1 i denna artikel . Artikel 22 De behöriga myndigheternas roll 1. De behöriga myndigheterna skall a) ansvara för övervakning av bagage, last, containrar, transportmedel, gods, postförsändelser och mänskliga kvarlevor som avgår från eller anländer till drabbade områden så att de behålls i ett sådant skick att de är fria från källor till infektioner eller smittämnen, inklusive vektorer och reservoarer, b) så långt som möjligt se till att anläggningar som används av resenärer vid en gränspassage behålls i ett hälsosamt skick och hålls fria från källor till infektioner eller smittämnen, inklusive vektorer och reservoarer, c) ansvara för övervakning av råttutrotning, desinfektion, insektssanering och sanering av bagage, last, containrar, transportmedel, gods, postförsändelser och mänskliga kvarlevor eller hälsoåtgärder för personer på lämpligt sätt enligt reglementet, d) så långt i förväg som möjligt meddela operatörer av transportmedel sin avsikt att vidta åtgärder avseende ett transportmedel och lämna skriftlig information, om sådan finns tillgänglig, om vilka metoder som kommer att användas, e) ansvara för övervakning av avlägsnande och säker kvittblivning av förorenat vatten eller livsmedel, exkrement av människor och djur, avloppsvatten och annan förorenad materia från transportmedel, f) vidta alla möjliga åtgärder som är förenliga med reglementet för att övervaka och förhindra att fartyg släpper ut avloppsvatten, avskräde, barlastvatten och andra potentiella sjukdomsförorsakande ämnen som skulle kunna förorena vattnet i en hamn, en flod, en kanal, ett sund, en sjö eller en annan internationell vattenväg, g) ansvara för tillsyn av leverantörer av tjänster för resenärer, bagage, last, containrar, transportmedel, gods, postförsändelser och mänskliga kvarlevor vid gränspassager, däribland genomförande av inspektioner och medicinska undersökningar, om så är nödvändigt, h) erbjuda effektiva nödåtgärder för att kunna klara av en oväntad folkhälsohändelse, och i) hålla samband med den nationella IHR-kontaktpunkten om relevanta hälsoåtgärder som vidtas enligt reglementet. 2. Av WHO rekommenderade hälsoåtgärder avseende resenärer, bagage, last, containrar, transportmedel, gods, postförsändelser och mänskliga kvarlevor som anländer från ett drabbat område får åter vidtas vid ankomsten, om det finns verifierbara indikationer och/eller bevis på att de vid avfärden från det drabbade området vidtagna åtgärderna har misslyckats. 3. Råttutrotning, desinfektion, insektssanering och andra hälsoåtgärder skall vidtas på ett sätt som undviker skada och så långt som möjligt obehag för personer, eller skada på miljön på ett sätt som inverkar på människors hälsa, eller skada på bagage, last, containrar, transportmedel, gods eller postförsändelser. Del V Folkhälsoåtgärder Kapitel I Allmänna bestämmelser Artikel 23 Hälsoåtgärder vid ankomst och avgång 1. Med förbehåll för tillämpliga överenskommelser och relevanta artiklar i reglementet får en part vid ankomst eller avgång i folkhälsosyfte kräva, a) med avseende på resenärer, i) uppgift om resenärens bestämmelseort, så att han eller hon kan bli kontaktad, ii) uppgift om resenärens färdväg för att kunna fastställa om han eller hon har uppehållit sig inom eller nära ett drabbat område eller eventuellt har haft andra kontakter med infektion eller förorening före ankomsten samt granska resenärens hälsodokument, om sådana erfordras enligt reglementet, och/eller iii) icke-inträngande medicinsk undersökning som är den minst påträngande undersökning som kan uppfylla folkhälsomålet, b) inspektion av bagage, last, containrar, transportmedel, gods, postförsändelser och mänskliga kvarlevor. 2. Med stöd av bevis på att det föreligger en risk för människors hälsa som erhållits genom de åtgärder som avses i punkt 1 i denna artikel eller på annat sätt, får parterna vidta ytterligare hälsoåtgärder enligt reglementet, särskilt med avseende på en misstänkt eller drabbad resenär från fall till fall, och genomföra den minst påträngande och inträngande medicinska undersökning som kan uppnå folkhälsomålet att förebygga internationell sjukdomsspridning. 3. Resenärer får inte underkastas medicinsk undersökning, vaccination, profylax eller hälsoåtgärder enligt reglementet utan hans eller hennes eget eller hans eller hennes föräldrars eller vårdares i förväg uttryckliga och välinformerade samtycke , med reservation för vad som anges i artikel 31.2 och i enlighet med partens lagstiftning och internationella åtaganden. 4. Resenärer som skall vaccineras eller ges profylax enligt reglementet, eller deras föräldrar eller vårdare, skall, i enlighet med partens lagstiftning och internationella åtaganden, informeras om de risker som förknippas med att genomgå respektive avstå från vaccination eller profylax kan medföra. Parterna skall informera vårdpersonalen om dessa krav i enlighet med sin lagstiftning. 5. Medicinsk undersökning, medicinsk behandling, vaccination eller annan profylax som innebär en risk för sjukdomsöverföring skall endast göras på eller ges en resenär i enlighet med fastställda nationella eller internationella säkerhetsriktlinjer och säkerhetsnormer för att minimera en sådan risk. Kapitel II Särskilda bestämmelser för transportmedel och operatörer av transportmedel Artikel 24 Operatörer av transportmedel 1. Parterna skall vidta alla praktiskt möjliga åtgärder som är förenliga med reglementet för att tillse att operatörer av transportmedel a) vidtar de hälsoåtgärder som rekommenderas av WHO och som har antagits av parten, b) informerar resenärer om hälsoåtgärder som rekommenderas av WHO och som har antagits av parten för tillämpning på transportmedlet, samt c) ständigt håller transportmedel som de ansvarar för fria från infektions- eller föroreningskällor, inklusive från vektorer och reservoarer. Insatser i form av åtgärder för att bekämpa källor till infektion eller förorening får krävas om bevis upptäcks. 2. Bilaga 4 innehåller särskilda bestämmelser för transportmedel och operatörer av transportmedel enligt denna artikel. Bilaga 5 innehåller särskilda åtgärder som är tillämpliga för transportmedel och operatörer av transportmedel med avseende på vektorburna sjukdomar. Artikel 25 Fartyg och luftfartyg i transit Med förbehåll för artiklarna 27 och 43 eller om det inte medges i tillämpliga internationella avtal, får en part inte tillämpa hälsoåtgärder på a) ett fartyg som inte kommer från ett drabbat område vid färd på en kanal eller ett annat vattendrag inom partens territorium på väg till en hamn inom en annan stats territorium. Ett sådant fartyg skall tillåtas att ta ombord bränsle, vatten, livsmedel och förnödenheter under tillsyn av behörig myndighet, b) ett fartyg som passerar genom vatten inom partens jurisdiktion utan att gå in i hamn eller lägga till vid kusten, eller c) ett luftfartyg i transit på en flygplats inom partens jurisdiktion. Luftfartyget får dock hänvisas till ett särskilt område inom flygplatsen utan att ta ombord eller sätta av passagerare eller last. Luftfartyget skall också kunna ta ombord bränsle, vatten, livsmedel och förnödenheter under tillsyn av behörig myndighet. Artikel 26 Civila lastbilar, tåg och passagerarbussar i transit Med förbehåll för artiklarna 27 och 43 eller om det inte medges i tillämpliga internationella avtal, får hälsoåtgärder inte tillämpas på civila lastbilar, tåg eller passagerarbussar som inte kommer från ett drabbat område och som passerar genom ett territorium utan att ta ombord eller sätta av passagerare eller last. Artikel 27 Drabbade transportmedel 1. Om kliniska tecken eller symtom och information som grundar sig på fakta eller bevis på förekomst av en risk för människors hälsa, inklusive källor till infektioner eller smittämnen, påträffas ombord på ett transportmedel, skall den behöriga myndigheten beteckna transportmedlet som drabbat och får a) desinfektera, sanera, insektssanera eller genomföra råttutrotning på transportmedlet, i förekommande fall, eller tillse att dessa åtgärder vidtas under myndighetens tillsyn, och b) i varje särskilt fall avgöra vilken teknik som skall användas för att trygga att risk för människors hälsa kontrolleras på ett godtagbart sätt enligt bestämmelserna i reglementet. Eventuellt förekommande metoder eller material som rekommenderas av WHO skall tillämpas, om inte den behöriga myndigheten bestämmer att andra metoder är lika säkra och tillförlitliga. Den behöriga myndigheten får tillämpa ytterligare hälsoåtgärder, såsom isolering av transportmedlen, om det behövs, för att förhindra sjukdomsspridning. Sådana ytterligare åtgärder bör rapporteras till den nationella IHR-kontaktpunkten. 2. Om den behöriga myndigheten vid gränspassagen inte kan vidta de åtgärder som fordras enligt denna artikel, får det drabbade transportmedlet ändå ges tillåtelse att avgå, under förutsättning att a) den behöriga myndigheten vid tiden för avgång delger den behöriga myndigheten vid nästa kända gränspassage sådan information som avses i b nedan, och, b) när det gäller ett fartyg, påträffade bevis och erforderliga bekämpningsåtgärder antecknas i hälsointyget för fartyg. Ett sådant transportmedel skall ha tillåtelse att ta ombord bränsle, vatten, livsmedel och förnödenheter under tillsyn av behörig myndighet. 3. För ett transportmedel som har betecknats som drabbat skall denna beteckning upphöra när den behöriga myndigheten har konstaterat a) att de åtgärder som avses i punkt 1 i denna artikel har vidtagits effektivt, och b) att det inte råder några förhållanden ombord som utgör en risk för människors hälsa. Artikel 28 Fartyg och luftfartyg vid gränspassager 1. Med förbehåll för artikel 43 i reglementet eller om det föreskrivs i tillämpliga internationella avtal, får ett fartyg eller ett luftfartyg inte av folkhälsoskäl hindras från att lägga till eller landa vid en gränspassage. Om emellertid gränspassagen inte är utrustad för att tillämpa hälsoåtgärderna enligt reglementet, får fartyget eller luftfartyget beordras att på egen risk fortsätta till närmast belägna lämpliga gränspassage som är tillgänglig för det, om inte fartyget eller luftfartyget har tekniska problem som skulle kunna äventyra denna avvikelse. 2. Med förbehåll för artikel 43 i reglementet eller om det föreskrivs i tillämpliga internationella avtal, får fartyg eller luftfartyg inte av parter vägras rätt till fritt tillträde av folkhälsoskäl. Särskilt gäller att fartyg och luftfartyg inte får hindras att ta ombord och lämna av personer, last eller förråd eller att ta ombord bränsle, vatten, livsmedel och förnödenheter. Parterna får göra beviljande av rätten till fritt tillträde beroende av inspektion och, om en källa till infektion eller förorening påträffas ombord, utföra nödvändig desinfektering, sanering, insektssanering eller råttutrotning och vidta andra åtgärder som är nödvändiga för att förebygga spridning av infektionen eller föroreningen. 3. När så är möjligt och med förbehåll för punkt 2 ovan, skall en part via radio eller annat kommunikationsmedel bevilja ett fartyg eller ett luftfartyg fritt tillträde när, med stöd av information som mottagits från fartyget eller luftfartyget före ankomsten, parten finner att fartygets eller luftfartygets ankomst inte kommer att resultera i införande eller spridning av sjukdom. 4. Fartygets eller luftfartygets befälhavare eller hans eller hennes representant skall, så snart som möjligt före ankomsten till destinationshamnen eller destinationsflygplatsen, meddela varje sjukdomsfall som utgör tecken på förekomst av en infektiös sjukdom eller bevis på förekomst av en risk för människors hälsa ombord, så snart befälhavaren har fått kännedom om sjukdomen eller risken för människors hälsa. Denna information skall omedelbart vidarebefordras till den behöriga myndigheten för hamnen eller flygplatsen. I brådskande fall skall befälhavaren informera hamn- eller flygplatsmyndigheten direkt. 5. Följande skall gälla om ett misstänkt eller drabbat luftfartyg eller fartyg, av skäl som ligger utanför befälhavarens kontroll, landar på annan plats än den flygplats där luftfartyget skulle landa eller fartyget lägger till på annan plats än i den hamn det skulle anlöpa: a) Befälhavaren för luftfartyget eller fartyget eller annan ansvarig person skall göra sitt yttersta för att omedelbart meddela sig med närmast behöriga myndighet. b) Så snart den behöriga myndigheten har informerats om ankomsten, får den tillämpa de av WHO rekommenderade hälsoåtgärderna eller andra hälsoåtgärder som anges i reglementet. c) Om det inte behövs av nödfallsskäl eller för samband med den behöriga myndigheten, får ingen resenär ombord på luftfartyget eller fartyget lämna dess närhet och ingen last får avlägsnas därifrån utan tillstånd av den behöriga myndigheten. d) När alla hälsoåtgärder som krävs av den behöriga myndigheten har vidtagits, får luftfartyget eller fartyget, vad hälsoåtgärderna beträffar, fortsätta antingen till den flygplats eller den hamn det skulle ha begivit sig till eller, om det inte är möjligt av tekniska skäl, till en lämpligt belägen flygplats eller hamn. 6. Utan hinder av bestämmelserna i denna artikel får befälhavaren för ett fartyg eller ett luftfartyg vidta eventuellt nödvändiga åtgärder för de ombordvarandes hälsa och säkerhet. Befälhavaren skall så snart som möjligt underrätta den behöriga myndigheten om eventuella åtgärder som vidtagits enligt denna punkt. Artikel 29 Civila lastbilar, tåg och passagerarbussar vid gränspassager WHO skall i samråd med parterna utforma riktlinjer för hälsoåtgärder gällande civila lastbilar, tåg och passagerarbussar som anländer till och passerar gränspassager till lands. Kapitel III Särskilda bestämmelser för resenärer Artikel 30 Resenärer under observation av folkhälsoskäl Med förbehåll för artikel 43 i reglementet eller för om det inte medges i tillämpliga internationella avtal, får en misstänkt resenär som vid ankomsten står under observation av folkhälsoskäl fortsätta en internationell resa, om han eller hon inte utgör en omedelbar risk för människors hälsa och parten underrättar den behöriga myndigheten vid gränspassagen på destinationsorten, om den är känd, om resenärens väntade ankomst. Vid ankomsten skall resenären anmäla sig hos den myndigheten. Artikel 31 Hälsoåtgärder avseende inresa av resenärer 1. Inträngande medicinsk undersökning, vaccination eller annan profylax får inte ställas som villkor för inresa för en resenär i en parts territorium. Med förbehåll för artiklarna 32, 42 och 45 utesluter reglementet dock inte att parter kräver medicinsk undersökning, vaccination eller annan profylax eller bevis på vaccination eller annan profylax i följande fall: a) om det är nödvändigt för att bestämma om det föreligger en risk för människors hälsa, b) som ett villkor för inresa för resenärer som ansöker om tillfälligt eller permanent uppehållstillstånd, c) som ett villkor för inresa för resenärer enligt artikel 43 eller bilagorna 6 och 7, eller d) som kan utföras enligt artikel 23. 2. Om en resenär för vilken en part får kräva en medicinsk undersökning, vaccination eller annan profylax enligt punkt 1 i denna artikel inte samtycker till en sådan åtgärd eller vägrar att lämna den information eller de handlingar som avses i artikel 23.1 a, får parten i fråga, med förbehåll för artiklarna 32, 42 och 45, vägra resenären inresa. Om det finns bevis för en omedelbar risk för människors hälsa, får parten, i enlighet med sin nationella lagstiftning och i den mån det är nödvändigt för att bemöta en sådan risk, tvinga resenären att underkasta sig eller tillråda resenären enligt artikel 23.3 att genomgå a) den minst påträngande och inträngande medicinska undersökningen som kan uppfylla folkhälsomålet, b) vaccination eller annan profylax, eller c) ytterligare fastställda hälsoåtgärder som förebygger eller begränsar sjukdomens spridning, inklusive isolering, karantän eller placering av resenären under folkhälsoobservation. Artikel 32 Behandling av resenärer Vid tillämpning av hälsoåtgärderna i reglementet, skall parterna behandla resenärer med respekt för deras värdighet, mänskliga rättigheter och grundläggande friheter och minimera obehag eller besvär som dessa åtgärder kan förorsaka, bl.a. genom att a) behandla alla resenärer hövligt och respektfullt, b) ta hänsyn till resenärens kön, sociokulturella, etniska eller religiösa förhållanden, samt c) tillhandahålla eller låta tillhandahålla tillräckligt med mat och vatten, lämpligt logi och klädsel, skydd för bagage och andra tillhörigheter, lämplig medicinsk behandling , nödvändig kommunikation, om möjligt på ett språk som resenären kan förstå, och annan hjälp som kan behövas för en resenär som befinner sig i karantän eller i isolering eller som genomgår medicinsk undersökning eller andra hälsoåtgärder. Kapitel IV Särskilda bestämmelser för gods, containrar och containerlastningsområden Artikel 33 Gods i transit Med förbehåll för artikel 43 eller i övrigt enligt vad som medges enligt tillämpliga internationella avtal, skall annat gods än levande djur i transit utan omlastning inte underkastas hälsoåtgärder enligt reglementet eller kvarhållas av folkhälsoskäl. Artikel 34 Containrar och containerlastningsområden 1. Parterna skall så långt som möjligt se till att containerbefraktare använder containrar för internationell trafik som är fria från källor till infektioner eller smittämnen, inklusive vektorer och reservoarer, särskilt vid lastningen. 2. Parterna skall så långt som möjligt se till att containerlastningsområden är fria från källor till infektioner eller smittämnen, inklusive vektorer och reservoarer. 3. När, enligt en parts uppfattning, volymen av den internationella containertrafiken är tillräckligt stor, skall de behöriga myndigheterna vidta alla möjliga åtgärder som är förenliga med reglementet, inklusive att utföra inspektioner, för att utvärdera de sanitära förhållandena för containerlastningsområden och containrar i syfte att trygga att åtagandena i reglementet följs. 4. Anordningar för inspektion och isolering av containrar skall så långt som möjligt finnas tillgängliga i containerlastningsområden. 5. Mottagare och avsändare av containrar skall vidta alla möjliga åtgärder för att undvika smittoöverföring vid lastning av containrar med blandat innehåll. Del VI Hälsodokument Artikel 35 Allmän regel Inga andra hälsodokument än de som avses i reglementet eller i rekommendationer utfärdade av WHO skall krävas i internationell trafik , dock att denna bestämmelse inte skall gälla resenärer som ansöker om tillfälligt eller permanent uppehållstillstånd. Bestämmelsen skall inte heller gälla dokument avseende de sanitära förhållandena för gods eller last i internationell handel enligt tillämpliga internationella avtal. Den behöriga myndigheten får kräva att resenärer fyller i formulär med kontaktinformation och formulär om sin hälsa, under förutsättning att bestämmelserna i artikel 23 följs. Artikel 36 Intyg om vaccination och annan profylax 1. Vaccination och profylax till resenärer enligt reglementet eller enligt tillhörande rekommendationer och intyg skall följa bestämmelserna i bilaga 6 och i förekommande fall bilaga 7 med avseende på vissa sjukdomar. 2. En resenär med ett intyg om vaccination eller annan profylax utfärdat enligt bilaga 6 och i förekommande fall bilaga 7 skall inte vägras inresa med anledning av den sjukdom som intyget gäller, även om han eller hon kommer från ett drabbat område, om inte den behöriga myndigheten har verifierbara indikationer och/eller bevis på att vaccinationen eller profylaxen inte har gett effekt. Artikel 37 Sjöfartshälsodeklaration 1. Före ankomsten till den första hamn som skall anlöpas inom en parts territorium, skall befälhavaren för ett fartyg kontrollera hälsotillståndet ombord. Utom när parten i fråga inte kräver det, skall befälhavaren vid eller före fartygets ankomst, om fartyget har utrustning för det och parten kräver förhandsmeddelande, fylla i och till den behöriga myndigheten för hamnen översända en sjöfartshälsodeklaration bestyrkt av fartygsläkaren, om sådan finns ombord. 2. Befälhavaren, eller fartygsläkaren om sådan finns, skall lämna den information som den behöriga myndigheten fordrar om hälsoläget ombord vid en internationell resa. 3. Sjöfartshälsodeklarationen skall följa modellen i bilaga 8. 4. En part får besluta a) att avstå från att kräva uppvisande av sjöfartshälsodeklaration för alla ankommande fartyg, eller b) att kräva uppvisande av sjöfartshälsodeklaration enligt en rekommendation gällande fartyg som kommer från drabbade områden eller begära sådan deklaration av fartyg som i övrigt medför infektion eller förorening. Parten skall informera redare eller deras representanter om dessa krav. Artikel 38 Hälsodelen av en luftfartsdeklaration 1. Vid inflygning eller landning på den första flygplatsen inom en parts territorium, skall befälhavaren på ett luftfartyg eller befälhavarens representant efter bästa förmåga, utom när parten inte kräver det, fylla i och till den behöriga myndigheten för flygplatsen sända hälsodelen av en luftfartsdeklaration enligt modellen i bilaga 9. 2. Befälhavaren på ett luftfartyg eller befälhavarens representant skall lämna all information som krävs av parten om hälsoförhållandena ombord vid en internationell resa och om alla hälsoåtgärder som har vidtagits för luftfartyget. 3. En part får besluta a) att avstå från att kräva uppvisande av hälsodelen av en allmän luftfartsdeklaration för alla ankommande luftfartyg, eller b) att kräva uppvisande av hälsodelen av en allmän luftfartsdeklaration enligt en rekommendation som gäller luftfartyg som kommer från drabbade områden eller att kräva uppvisande av sådan del av deklaration av luftfartyg som annars skulle kunna medföra infektion eller förorening Parten skall informera luftfartygsoperatörer eller deras respresentanter om dessa krav. Artikel 39 Hälsointyg för fartyg 1. Intyg om befrielse från hälsokontroll och intyg om hälsokontroll för fartyg skall gälla i högst sex månader. Tiden får förlängas med en månad, om erforderliga inspektions- och åtgärder inte kan vidtas i hamnen. 2. Om ett giltigt intyg om befrielse från hälsokontroll eller ett intyg om hälsokontroll för fartyg inte kan uppvisas eller bevis på en risk för människors hälsa påträffas ombord på ett fartyg, får parten vidta de åtgärder som anges i artikel 27.1. 3. Intyg som avses i denna artikel skall följa formuläret i bilaga 3. 4. När det är möjligt, skall åtgärderna vidtas när fartyget och lastrummen är tomma. Om ett fartyg går i barlast, skall åtgärderna vidtas före lastningen. 5. När åtgärder krävs och har utförts på ett tillfredsställande sätt, skall den behöriga myndigheten utfärda ett intyg om hälsokontroll för fartyg med anteckning om påträffade bevis och vidtagna åtgärder. 6. Den behöriga myndigheten får utfärda intyg om befrielse från hälsokontroll för fartyg i en hamn som har utsetts enligt artikel 20 när den har förvissat sig om att fartyget är fritt från infektion och förorening , inklusive vektorer och reservoarer. Ett sådant intyg får normalt endast utfärdas om inspektionen av fartyget har utförts när fartyget och lastrummen var tomma eller när de endast innehöll barlast eller annat material som var av sådant slag och så placerad att en grundlig genomgång av lastrummen var möjlig. 7. Om de förhållanden under vilka åtgärderna vidtas är sådana att, enligt den behöriga myndighetens uppfattning i den hamn där operationen utfördes, ett tillfredsställande resultat inte kan uppnås, skall den behöriga myndigheten anteckna detta i intyget om hälsokontroll för fartyg. Del VII Avgifter Artikel 40 Avgifter för hälsoåtgärder för resenärer 1. Utom för resenärer som ansöker om tillfälligt eller permanent uppehållstillstånd och med beaktande av punkt 2 nedan, skall ingen avgift tas ut av en part enligt reglementet för följande folkhälsoskyddsåtgärder: a) medicinsk undersökning som avses i reglementet eller kompletterande undersökning som kan krävas av parten för att fastställa hälsoläget för den undersökta resenären, b) vaccination eller annan profylax som tillhandahålls en resenär vid ankomsten och som är ett icke-tillkännagivet krav eller ett krav som har tillkännagivits mindre än tio dagar före vaccination eller annan profylax, c) nödvändig isolering eller karantän av resenärer, d) intyg utfärdade för resenärer, i vilka skall antecknas de åtgärder som vidtagits och datum för dem, eller e) hälsoåtgärder som vidtas för bagage som åtföljer resenären. 2. Parterna får ta ut avgift för andra hälsoåtgärder än de som avses i punkt 1, inklusive de som främst tas ut i resenärens eget intresse. 3. När avgifter tas ut för att tillämpa hälsoåtgärder för resenärer enligt reglementet, får varje part bara ha en tariff för sådana avgifter, och alla avgifter skall a) följa denna tariff, b) inte överstiga den verkliga kostnaden för den lämnade tjänsten, och c) tas ut utan åtskillnad i fråga om resenärens nationalitet, hemvist eller uppehållsort. 4. Tariffen och ändringar i den skall tillkännages minst tio dagar innan de däri förekommande avgifterna börjar tas ut. 5. Ingen bestämmelse i reglementet skall hindra parter från att söka återfå utgifter som uppkommit i samband med hälsoåtgärderna i punkt 1 i denna artikel a) från operatörer eller ägare av transportmedel för deras anställda, eller b) från berörda försäkringsgivare. 6. Resenärer eller operatörer av transportmedel får inte under några förhållanden vägras möjlighet att lämna en parts territorium beroende på obetalda avgifter som avses i punkterna 1 och 2. Artikel 41 Avgifter för bagage, last, containrar, transportmedel, gods och postförsändelser 1. När avgifter tas ut för hälsoåtgärder avseende bagage, last, containrar, transportmedel, gods och postförsändelser enligt reglementet, skall varje part bara ha en tariff för sådana avgifter och alla avgifter skall a) följa denna tariff, b) inte överstiga den verkliga kostnaden för den lämnade tjänsten, och c) tas ut utan åtskillnad i fråga om nationalitet, flagg, register eller ägare av bagage, last, containrar, transportmedel, gods eller postförsändelser som berörs. Särskilt gäller att det inte skall göras någon åtskillnad mellan nationellt och utländskt bagage, last, containrar, transportmedel, gods eller postförsändelser. 2. Tariffen och ändringar i den skall tillkännages minst tio dagar innan de däri förekommande avgifterna börjar tas ut. Del VIII Allmänna bestämmelser Artikel 42 Vidtagande av hälsoåtgärder Hälsoåtgärder enligt reglementet skall vidtas och genomföras omedelbart och på ett tydligt och icke-diskriminerande sätt. Artikel 43 Ytterligare hälsoåtgärder 1. Reglementet skall inte hindra en part från att vidta sådana hälsoåtgärder i överensstämmelse med sin tillämpliga nationella lagstiftning och sina åtaganden enligt internationell rätt för att bemöta en bestämd risk för människors hälsa eller allvarligt hot mot människors hälsa av internationell omfattning a) som uppnår en minst lika hög hälsoskyddsnivå som WHO:s rekommendationer, eller b) som annars är förbjudna enligt artikel 25, artikel 26, artikel 28.1-28.2, artikel 30, artikel 31.1 c eller artikel 33, om åtgärderna för övrigt är förenliga med reglementet. Dessa åtgärder får inte vara mer restriktiva för internationell trafik eller mer påträngande eller inträngande för personer än skäligen tillgängliga alternativ som skulle uppnå den lämpliga hälsoskyddsnivån. 2. Vid avgörande om huruvida de hälsoåtgärder som avses i punkt 1 i denna artikel eller ytterligare hälsoåtgärder enligt artikel 23.2, artikel 27.1, artikel 28.2 eller artikel 31.2 c skall vidtas, skall parterna grunda sitt avgörande på följande: a) vetenskapliga principer, b) tillgängliga vetenskapliga bevis om att det föreligger en risk för människors hälsa, eller där sådan bevisning är otillräcklig, tillgänglig information, däribland från WHO och andra behöriga mellanstatliga organisationer och internationella organ, samt c) tillgänglig särskild vägledning eller råd från WHO. 3. En part som vidtar sådana ytterligare hälsoåtgärder som avses i punkt 1 som innebär en allvarlig störning för den internationella trafiken skall lämna WHO en redogörelse för folkhälsoskälen med tillhörande vetenskaplig dokumentation . WHO skall delge de övriga parterna informationen och ange vilka hälsoåtgärder som vidtagits. För de syften som avses i denna artikel skall uttrycket "allvarlig störning" i allmänhet betyda vägran att tillåta ankomst eller avgång för internationella resenärer samt bagage, last, containrar, transportmedel, gods och liknande eller kvarhållande av dem i mer än 24 timmar. 4. Efter att ha bedömt information som lämnats enligt punkterna 3 och 5 och annan relevant information, får WHO begära att den berörda parten omprövar insatsen av åtgärderna. 5. En part som vidtar sådana ytterligare hälsoåtgärder som avses i punkt 1 eller 2 i denna artikel som allvarligt stör internationell trafik skall meddela WHO inom 48 timmar efter vidtagandet av sådana åtgärder och ange hälsoskälen för dem, om de inte täcks av en tillfällig eller stående rekommendation. 6. En part som vidtar en hälsoåtgärd enligt punkt 1 eller 2 i denna artikel skall inom tre månader ompröva åtgärden med beaktande av WHO:s anvisningar och kriterierna i punkt 2. 7. Utan att det skall inverka på partens rättigheter enligt artikel 56, får en part som berörs av en åtgärd vidtagen med stöd av punkt 1 eller 2 i denna artikel uppmana den part som tillämpar en sådan åtgärd att samråda med den. Syftet med samrådet är att förklara den vetenskapliga dokumentationen och folkhälsoskälen för dessa åtgärder samt att uppnå en lösning som är godtagbar för båda parter. 8. Bestämmelserna i denna artikel får tillämpas på åtgärder som gäller resenärer som deltar i massförsamlingar. Artikel 44 Samarbete och hjälp 1. Parterna åtar sig att så långt som möjligt samarbeta i fråga om a) att upptäcka, bedöma och ingripa mot händelser enligt reglementet, b) att tillhandahålla eller underlätta tekniskt samarbete och logistiskt stöd, särskilt i fråga om utformning, förstärkning och vidmakthållande av kompetens och resurser som krävs i reglementet, c) att mobilisera ekonomiska medel för att underlätta tillämpningen av sina åtaganden enligt reglementet, samt d) att formulera förslag till lagar och andra rättsliga och administrativa bestämmelser för tillämpningen av reglementet. 2. WHO skall så långt som möjligt på begäran samarbeta med parterna i fråga om a) att pröva och bedöma deras kompetens och resurser för att medverka till att reglementet tillämpas effektivt, b) att tillhandahålla eller underlätta tekniskt samarbete och logistiskt stöd till parter, samt c) att mobilisera ekonomiska medel för att bistå utvecklingsländerna i att bygga upp, förstärka och vidmakthålla kompetens och resurser som avses i bilaga 1. 3. Samarbete enligt denna artikel kan förekomma på flera plan, däribland bilateralt, genom regionala nätverk och genom WHO:s regionkontor samt genom mellanstatliga organisationer och internationella organ. Artikel 45 Behandling av personuppgifter 1. Hälsoinformation som insamlats eller mottagits av en part enligt reglementet från en annan part eller från WHO avseende en identifierad eller identifierbar person skall hållas hemlig och behandlas anonymt enligt den nationella lagstiftningen. 2. Utan hinder av punkt 1 får parterna röja och behandla personuppgifter om det är nödvändigt för syftet att bedöma och hantera en risk för människors hälsa, men parterna, i enlighet med deras nationella lagstiftning, och WHO måste trygga att personuppgifterna a) behandlas opartiskt och lagenligt och inte vidare används på ett sätt som är oförenligt med det nämnda syftet, b) är tillräckliga, relevanta och inte alltför ingående för det nämnda syftet, c) är riktiga och om nödvändigt aktuella; alla skäliga åtgärder skall vidtas för att trygga att oriktiga och ofullständiga uppgifter utplånas eller korrigeras; samt d) inte bevaras längre än nödvändigt. 3. WHO skall på begäran så långt som möjligt till en person utlämna hans eller hennes personuppgifter som avses i denna artikel i begriplig form och utan onödigt dröjsmål eller kostnad och, om så behövs, tillåta korrigering av dem. Artikel 46 Transport och hantering av biologiska ämnen, reagenser och material för diagnostiska syften Parterna skall, under respekterande av nationell lagstiftning och med beaktande av internationella riktlinjer inom området, underlätta transport, införsel, utförsel, behandling och destruktion av biologiska ämnen och diagnostiskt provmaterial, reagenser och annat diagnostiskt material för att möjliggöra verifiering och folkhälsoåtgärder enligt reglementet. Del IX IHR:s förteckning över sakkunniga, kriskommittén och granskningskommittén Kapitel I IHR:s förteckning över sakkunniga Artikel 47 Sammansättning Generaldirektören skall upprätta en förteckning över sakkunniga inom alla relevanta specialistområden (nedan kallad "IHR:s sakkunnigförteckning"). Generaldirektören skall tillsätta medlemmarna i IHR:s sakkunnigförteckning i enlighet med WHO:s reglemente för rådgivande expertpaneler och kommittéer (nedan kallat "reglementet för WHO:s rådgivande paneler"), om inte annat följer av reglementet. Generaldirektören skall vidare tillsätta en medlem på begäran av varje part och, där så är lämpligt, sakkunniga som föreslås av berörda mellanstatliga organisationer och berörda regionala organisationer för ekonomisk integration. De parter som så önskar skall meddela generaldirektören kvalifikationerna och specialistområdena för varje sakkunnig som de föreslår som medlem. Generaldirektören skall löpande informera parterna och berörda mellanstatliga organisationer och berörda regionala organisationer för ekonomisk integration om sammansättningen av IHR:s sakkunnigförteckning. Kapitel II Kriskommittén Artikel 48 Mandat och sammansättning 1. Generaldirektören skall upprätta en kriskommitté som på begäran av generaldirektören skall yttra sig om a) frågan om huruvida en händelse utgör ett allvarligt hot mot människors hälsa av internationell omfattning, b) frågan om upphörande av ett hot mot människors hälsa av internationell omfattning, samt c) förslag till utfärdande, ändring, förlängning eller upphörande av tillfälliga rekommendationer. 2. Kriskommittén skall bestå av sakkunniga som valts ut av generaldirektören från IHR:s sakkunnigförteckning och, när så är lämpligt, andra rådgivande expertpaneler i WHO. Generaldirektören skall bestämma medlemskapets längd för att trygga dess kontinuitet i bedömningen av en bestämd händelse och dess följdverkningar. Generaldirektören skall utse medlemmarna av kriskommittén på grundval av den sakkunskap och den erfarenhet som fordras för ett visst möte och med vederbörligt beaktande av principen om en rättvis geografisk fördelning. Minst en medlem av kriskommittén bör vara en sakkunnig som är utsedd av den part inom vilkens territorium händelsen inträffar. 3. Generaldirektören får på eget initiativ eller på begäran av kriskommittén utse en eller flera tekniskt sakkunniga som rådgivare till kommittén. Artikel 49 Förfarande 1. Generaldirektören skall sammankalla möten med kriskommittén genom att utvälja sakkunniga bland de personer som avses i artikel 48.2 med beaktande av deras specialområden och erfarenhet som har störst relevans för den inträffande händelsen. För de syften som avses i denna artikel kan mötena med kriskommittén hållas i form av telefonkonferenser, videokonferenser eller kommunikation på elektronisk väg. 2. Generaldirektören skall tillställa kriskommittén dagordningen och relevant information om händelsen, innefattande sådan information som lämnats av parterna, samt sina förslag till tillfälliga rekommendationer. 3. Kriskommittén skall utse sin ordförande och efter varje möte göra en kort sammanfattning av sin verksamhet och sina överläggningar jämte eventuella anvisningar om rekommendationer. 4. Generaldirektören skall uppmana den part inom vilkens territorium händelsen inträffar att framlägga sina synpunkter till kriskommittén. I detta syfte skall generaldirektören meddela parten dag och dagordning för kriskommitténs möte så långt i förväg som nödvändigt. Den berörda parten får emellertid inte begära att kriskommitténs möte uppskjuts för att framlägga sina synpunkter till den. 5. Kriskommittén skall framföra sina synpunkter till generaldirektören för beaktande. Generaldirektören skall fatta det avgörande beslutet i dessa frågor. 6. Generaldirektören skall meddela parterna beslut om förklaring och upphörande av ett hot mot människors hälsa av internationell omfattning, vilka hälsoåtgärder den berörda parten vidtagit, tillfälliga rekommendationer samt ändringar, förlängning och upphörande av sådana rekommendationer jämte kriskommitténs yttrande. Generaldirektören skall med hjälp av parterna och berörda internationella organ informera operatörer av transportmedel om tillfälliga rekommendationer samt om ändringar, förlängning och upphörande av rekommendationerna. Generaldirektören skall därefter tillkännage informationen och rekommendationerna till allmänheten. 7. De parter inom vilkas territorier händelsen har inträffat får till generaldirektören föreslå att ett hot mot människors hälsa av internationell omfattning och/eller tillfälliga rekommendationer skall upphöra och göra en föredragning om det inför kriskommittén. Kapitel III Granskningskommittén Artikel 50 Mandat och sammansättning 1. Generaldirektören skall upprätta en granskningskommitté med följande uppgifter: a) att avge tekniska rekommendationer till generaldirektören om ändringar i reglementet, b) att ge tekniska anvisningar till generaldirektören med avseende på stående rekommendationer samt ändringar i och upphörande av dem, samt c) att ge tekniska anvisningar till generaldirektören i ärenden som hänskjutits till den av generaldirektören om hur reglementet fungerar. 2. Granskningskommittén skall betraktas som en sakkunnigkommitté och skall följa reglementet för WHO:s rådgivande paneler, om inte annat följer av denna artikel. 3. Granskningskommitténs medlemmar skall utväljas och tillsättas av generaldirektören bland de personer som är upptagna i IHR:s sakkunnigförteckning och, när så är lämpligt, i andra sakkunniga rådgivande paneler i organisationen. 4. Generaldirektören skall bestämma hur många medlemmar som skall kallas till ett möte med granskningskommittén, bestämma datum och längd för mötet och sammankalla kommittén. 5. Generaldirektören skall tillsätta granskningskommitténs medlemmar för endast ett möte. 6. Generaldirektören skall utvälja granskningskommitténs medlemmar på grundval av principerna om rättvis geografisk fördelning, könsjämvikt, jämvikt i fråga om sakkunniga från utvecklade länder och utvecklingsländer, företrädare för olika vetenskapliga åsikter, tillvägagångssätt och praktisk erfarenhet i olika delar av världen samt lämplig jämvikt med avseende på verksamhetsområden. Artikel 51 Arbetsordning 1. Granskningskommitténs beslut skall fattas med en majoritet av närvarande och röstande medlemmar. 2. Generaldirektören skall uppmana medlemsstater, Förenta nationerna och dess fackorgan och andra berörda mellanstatliga organisationer eller enskilda organisationer som har officiella förbindelser med WHO att utse representanter till kommitténs möten. Dessa representanter får avge yttranden och med ordförandens samtycke göra inlägg i ärenden som behandlas, men inte ha rösträtt. Artikel 52 Rapporter 1. Granskningskommittén skall till varje möte göra upp en rapport med kommitténs synpunkter och råd. Denna rapport skall godkännas av granskningskommittén före mötets slut. Granskningskommitténs synpunkter och råd skall inte vara bindande för organisationen och skall formuleras som råd till generaldirektören. Rapportens text får inte ändras utan granskningskommitténs medgivande. 2. Om granskningskommittén inte är enhällig i sina slutsatser, skall en medlem ha rätt att uttrycka sina avvikande yrkesmässiga synpunkter i en individuell rapport eller en grupprapport, som skall förses med skälen till de avvikande synpunkterna och ingå i kommitténs rapport. 3. Granskningskommitténs rapport skall framläggas för generaldirektören, som skall meddela sina synpunkter och råd till hälsoförsamlingen och exekutivstyrelsen för bedömning och åtgärd. Artikel 53 Förfaranden för stående rekommendationer När generaldirektören bedömer att det är nödvändigt och lämpligt att utfärda en stående rekommendation för en bestämd hälsorisk, skall han eller hon begära granskningskommitténs yttrande. Utöver tillämpliga delar av artiklarna 50-52 gäller följande bestämmelser: a) Förslag till stående rekommendationer och ändringar i eller återkallande av sådana rekommendationer får lämnas till granskningskommittén av generaldirektören eller av parter på förmedlan av generaldirektören. b) En part får framföra relevant information för granskningskommitténs bedömning. c) Generaldirektören får uppmana en part eller en mellanstatlig eller enskild organisation som har officiella förbindelser med WHO att till granskningskommitténs förfogande ställa information som den har om syftet med den föreslagna stående rekommendationen som det anges av granskningskommittén. d) Generaldirektören får på begäran av granskningskommittén eller på eget initiativ tillsätta en eller flera tekniskt sakkunniga som rådgivare till granskningskommittén. Dessa personer skall inte ha rösträtt. e) Rapporter om granskningskommitténs synpunkter och råd om stående rekommendationer skall vidarebefordras till generaldirektören för övervägande och beslut. Generaldirektören skall framföra granskningskommitténs synpunkter och råd till hälsoförsamlingen. f) Generaldirektören skall delge parterna ständiga rekommendationer samt ändringar i och återkallande av sådana rekommendationer tillsammans med granskningskommitténs synpunkter. g) Stående rekommendationer skall vidarebefordras till generaldirektören inför nästföljande hälsoförsamling för övervägande. Del X Slutbestämmelser Artikel 54 Rapportering och översyn 1. Parterna och generaldirektören skall rapportera till hälsoförsamlingen om tillämpningen av reglementet enligt beslut av hälsoförsamlingen. 2. Hälsoförsamlingen skall regelbundet granska hur reglementet fungerar. I det syftet får den begära granskningskommitténs råd på förmedlan av generaldirektören. Den första granskningen skall genomföras senast fem år efter reglementets ikraftträdande. 3. WHO skall regelbundet genomföra studier för att se över och bedöma hur bilaga 2 fungerar. Den första översynen skall inledas senast ett år efter reglementets ikraftträdande. Resultat av översyner skall om så är lämpligt föreläggas hälsoförsamlingen för övervägande. Artikel 55 Ändringar 1. Parterna och generaldirektören får föreslå ändringar i reglementet. Sådana ändringsförslag skall föreläggas hälsoförsamlingen för övervägande. 2. Text till ändringsförslag skall delges alla parter av generaldirektören senast fyra månader före den hälsoförsamling vid vilken förslaget föreslås bli behandlat. 3. Ändringar i reglementet som antagits av hälsoförsamlingen enligt denna artikel skall börja gälla för alla parter på samma villkor och med förbehåll för de rättigheter och skyldigheter som anges i artikel 22 i WHO:s stadga och artiklarna 59-64 i reglementet. Artikel 56 Tvistlösning 1. Om en tvist uppstår mellan två eller flera parter om tolkningen eller tillämpningen av reglementet, skall de tvistande parterna först söka uppnå en lösning genom förhandlingar eller med andra fredliga medel som de väljer, inbegripet bona officia, medling eller förlikning. Om en tvist inte kan lösas skall det inte befria de tvistande parterna från ansvaret att fortsätta att söka en lösning. 2. Om tvisten inte kan lösas genom de medel som anges i punkt 1, kan de tvistande parterna enas om att hänskjuta tvisten till generaldirektören, som skall anstränga sig för att söka lösa den. 3. En part får när som helst till generaldirektören skriftligen förklara att den godtar förlikning som obligatorisk med avseende på alla tvister om tolkningen eller tillämpningen av reglementet i vilka den är part eller med avseende på en särskild tvist i förhållande till en annan part som gjort samma åtagande. Skiljeförfarandet skall genomföras i enlighet med Permanenta skiljedomstolens fakultativa regler för skiljedom avseende tvister mellan två stater som gäller vid tiden för begäran om skiljedom. De parter som har gått med på att godta förlikning som obligatorisk skall godta skiljeförfarandebeslutet såsom bindande och slutgiltigt. Generaldirektören skall i förekommande fall informera hälsoförsamlingen om en sådan åtgärd. 4. Ingenting i reglementet skall inverka på parternas rättigheter enligt andra internationella avtal som de är bundna av att utnyttja tvistlösningsmekanismer i andra mellanstatliga organisationer eller tvistlösningsmekanismer som upprättats enligt något internationellt avtal. 5. Om en tvist skulle uppstå mellan WHO och en eller flera parter om tolkningen eller tillämpningen av reglementet skall ärendet hänskjutas till hälsoförsamlingen. Artikel 57 Förhållande till andra internationella avtal 1. Parterna erkänner att IHR och andra internationella avtal av betydelse bör tolkas så att de är inbördes förenliga. Bestämmelserna i IHR skall inte inverka på en parts rättigheter och skyldigheter enligt andra internationella avtal. 2. Med förbehåll för punkt 1, skall ingenting i reglementet hindra parter som har gemensamma intressen beroende på sina sanitära, geografiska, sociala eller ekonomiska förhållanden från att ingå särskilda överenskommelser eller arrangemang för att underlätta tillämpningen av reglementet, särskilt med avseende på a) direkt och snabbt utbyte av folkhälsoinformation mellan angränsande territorier i olika stater, b) hälsoåtgärder som skall tillämpas på internationell kusttrafik och internationell trafik i vatten inom dessa staters jurisdiktion, c) hälsoåtgärder som skall tillämpas i angränsande territorier i olika stater vid deras gemensamma gräns, d) föranstaltningar för att transportera drabbade personer eller drabbade kvarlevor med transporter som är särskilt anpassade för ändamålet, samt e) råttutrotning, insektssanering, desinfektering, sanering eller annan behandling som är avsedd att befria gods från sjukdomsframkallande ämnen. 3. Utan att det skall inverka på deras skyldigheter enligt reglementet, skall parter som är medlemmar i en regional organisation för ekonomisk integration i sina ömsesidiga förbindelser tillämpa de gällande gemensamma reglerna i organisationen i fråga. Artikel 58 Internationella avtal och reglementen om hälsovård 1. Med förbehåll för artikel 62 och nedan angivna undantag, skall reglementet, för de stater som är bundna av det och med avseende på förhållandet mellan dessa stater och WHO, ersätta bestämmelserna i följande internationella hälsovårdsavtal och reglementen: a) internationella hälsovårdskonventionen, undertecknad i Paris den 21 juni 1926, b) internationella hälsovårdskonventionen beträffande luftfarten, undertecknad i Haag den 12 april 1933, c) internationella avtalet om befrielse från hälsointyg, undertecknat i Paris den 22 december 1934, d) internationella avtalet om befrielse från konsulatsvisum för hälsointyg, undertecknat i Paris den 22 december 1934, e) konventionen angående ändring i hälsovårdskonventionen av den 21 juni 1926, undertecknad i Paris den 31 oktober 1938, f) internationella hälsovårdskonventionen 1944, som ändrar internationella hälsovårdskonventionen av den 21 juni 1926, som öppnades för undertecknande i Washington den 15 december 1944, g) internationella hälsovårdskonventionen beträffande luftfarten 1944, som ändrar internationella hälsovårdskonventionen av den 12 april 1933, som öppnades för undertecknande i Washington den 15 december 1944, h) protokollet av den 23 april 1946, som förlänger internationella hälsovårdskonventionen 1944, som undertecknades i Washington, i) protokollet av den 23 april 1946, som förlänger internationella hälsovårdskonventionen beträffande luftfarten 1944, som undertecknades i Washington, j) internationella hälsovårdsreglementet 1951 med tilläggsreglementen 1955, 1956, 1960, 1963 och 1965, samt k) internationella hälsovårdsreglementet 1969 med ändringar 1973 och 1981. 2. Panamerikanska sanitära koden, som undertecknades i Havanna den 14 november 1924, skall fortsätta att gälla med undantag för artiklarna 2, 9, 10, 11, 16-53, 61 och 62, för vilka vederbörliga delar av punkt 1 i denna artikel skall gälla. Artikel 59 Ikraftträdande, tidsfrister för avvisande samt för reservationer 1. Den tidsfrist som anges i artikel 22 i WHO:s stadga för att framföra avvisning av eller reservationer till reglementet eller en ändring i det, skall vara 18 månader räknat från dagen för generaldirektörens meddelande om antagande av reglementet eller av en ändring i det av hälsoförsamlingen. En avvisning eller en reservation mottagen av generaldirektören efter utgången av denna frist är utan verkan 2. Reglementet träder i kraft 24 månader efter dagen för ett meddelande som avses i punkt 1, utom för a) en stat som har avvisat reglementet eller en ändring i det enligt artikel 61, b) en stat som har gjort en reservation, för vilken reglementet skall träda i kraft enligt artikel 62, c) en stat som blir medlem av WHO efter dagen för det meddelande från generaldirektören som avses i punkt 1 och som inte redan har antagit reglementet, för vilken det skall träda i kraft enligt artikel 60, d) en stat som är medlem av WHO som godtar reglementet, för vilken det skall träda i kraft enligt artikel 64.1. 3. Om en stat inte kan anpassa sina nationella lagstiftningsmässiga och förvaltningsmässiga förhållanden fullständigt till reglementet inom den tidsfrist som anges i punkt 2, skall den inom den tidsfrist som anges i punkt 1 till generaldirektören framföra en förklaring om de utestående nödvändiga ändringarna och göra dem senast tolv månader efter reglementets ikraftträdande för staten. Artikel 60 Nya medlemsstater i WHO En stat som blir medlem av WHO efter dagen för det meddelande från generaldirektören som avses i artikel 59.1 och som inte redan är bunden av reglementet, får meddela sitt avvisande av eller sina reservationer till det inom en tid av tolv månader räknat från dagen för generaldirektörens meddelande till den efter det att den blev medlem av WHO. Om reglementet inte förkastas, skall det träda i kraft med avseende på den staten med förbehåll för bestämmelserna i artiklarna 62 och 63 vid utgången av den tiden. I inget fall skall reglementet träda i kraft för den staten tidigare än 24 månader räknat från dagen för det meddelande som avses i artikel 59.1. Artikel 61 Avvisande Om en stat meddelar generaldirektören att den förkastar reglementet eller en ändring i det inom den tid som anges i artikel 59.1, skall reglementet eller ändringen inte träda i kraft för den staten. Ett internationellt hälsovårdsavtal eller ett reglemente upptaget i artikel 58 i vilket en sådan stat redan är part skall förbli i kraft för den staten. Artikel 62 Reservationer 1. Stater får göra reservationer mot reglementet enligt denna artikel. Sådana reservationer får inte vara oförenliga med reglementets mål och syften. 2. Reservationer mot reglementet skall meddelas generaldirektören enligt artikel 59.1 och artikel 60, artikel 63.1 eller artikel 64.1. En stat som inte är medlem av WHO skall meddela generaldirektören eventuella reservationer till sitt meddelande om godtagande av reglementet. Stater som gör reservationer bör meddela generaldirektören skälen för dem. 3. Ett partiellt avvisande av reglementet skall betraktas som en reservation. 4. Generaldirektören skall i enlighet med artikel 65.2 utfärda ett meddelande om varje reservation som mottagits enligt punkt 2. Generaldirektören skall, a) om reservationen gjordes före reglementets ikraftträdande, anmoda de medlemsstater som inte har avvisat reglementet att inom sex månader meddela generaldirektören mottagen invändning mot reservationen, eller, b) om reservationen gjordes efter reglementets ikraftträdande, anmoda parterna att inom sex månader meddela generaldirektören mottagen invändning mot reservationen. Stater som invänder mot en reservation bör meddela generaldirektören skälen för invändningen. 5. Efter utgången av denna tid, skall generaldirektören meddela alla parter mottagna invändningar mot reservationerna. Om det inte, vid utgången av sex månader från dagen för det meddelande som avses i punkt 4, har riktats invändningar mot en reservation av en tredjedel av de parter som avses i punkt 4, skall reservationen anses ha godtagits, och reglementet skall träda i kraft för den stat som har gjort reservationen, utom med avseende på reservationen. 6. Om minst en tredjedel av de stater som avses i punkt 4 invänder mot en reservation före utgången av sex månader från dagen för det meddelande som avses i punkt 4, skall generaldirektören meddela den stat som gör reservationen med sikte på att den skall överväga att återta reservationen inom tre månader från dagen för generaldirektörens meddelande. 7. Den stat som gör reservationen skall fortsätta att uppfylla alla skyldigheter som reservationen gäller som staten har godtagit enligt något av de internationella hälsovårdsavtal eller reglementen som nämns i artikel 58. 8. Om den stat som har gjort reservationen inte återtar den inom tre månader från dagen för generaldirektörens meddelande som avses i punkt 6 i denna artikel, skall generaldirektören inhämta granskningskommitténs yttrande på begäran av den stat som gör reservationen. Granskningskommittén skall så snart som möjligt och i enlighet med artikel 50 lämna generaldirektören råd om den praktiska betydelsen av reservationen för reglementets funktion. 9. Generaldirektören skall förelägga reservationen och granskningskommitténs yttrande, om det är tillämpligt, för hälsoförsamlingen för övervägande. Om hälsoförsamlingen med enkel majoritet reser invändningar mot reservationen av det skälet att den är oförenlig med syftet och ändamålet i reglementet, skall reservationen inte godtas, och reglementet skall träda i kraft för den stat som gör reservationen först efter det att den återtar reservationen enligt artikel 63. Om hälsoförsamlingen godtar reservationen, skall reglementet träda i kraft för den stat som har gjort reservationen, utom med avseende på reservationen. Artikel 63 Återtagande av avvisande och av reservation 1. Ett avvisande som gjorts enligt artikel 61 får när som helst återtas av en stat genom ett meddelande till generaldirektören. I så fall träder reglementet i kraft med avseende på den staten när generaldirektören mottar meddelandet, utom om staten gör en reservation när den återtar sitt avvisande, i vilket fall reglementet träder i kraft enligt artikel 62. I inget fall skall reglementet träda i kraft för den staten tidigare än 24 månader efter dagen för det meddelande som avses i artikel 59.1. 2. En reservation får när som helst helt eller delvis återtas av en part genom meddelande till generaldirektören. I så fall skall återtagandet gälla från dagen för generaldirektörens mottagande av meddelandet. Artikel 64 Stater som inte är medlemmar av WHO 1. En stat som inte är medlem av WHO, som är part i en internationell sanitär överenskommelse eller ett instrument som nämns i artikel 58 eller vilken generaldirektören har meddelat världshälsoförsamlingens antagande av reglementet, får bli ansluten till reglementet genom ett meddelande till generaldirektören, och ett sådant godtagande skall, med förbehåll för bestämmelserna i artikel 62, börja gälla dagen för reglementets ikraftträdande, eller, om godtagandet meddelats efter den dagen, tre månader efter generaldirektörens mottagande av meddelandet om godtagande. 2. En stat som inte är medlem av WHO och som har blivit ansluten till reglementet får när som helst upphöra att vara ansluten till det genom ett meddelande till generaldirektören, vilket skall börja gälla sex månader efter generaldirektörens mottagande av det. Den stat som har upphört att vara bunden av reglementet skall från den dagen återta tillämpningen av bestämmelserna i de internationella hälsovårdsavtal och instrument som nämns i artikel 58 till vilka den tidigare var ansluten. Artikel 65 Meddelanden från generaldirektören 1. Generaldirektören skall meddela alla medlemsstater och associerade medlemmar av WHO samt andra parter i internationella hälsovårdsavtal eller reglementen som nämns i artikel 58 hälsoförsamlingens antagande av reglementet. 2. Generaldirektören skall även underrätta dessa stater och andra stater som har blivit anslutna till reglementet eller till någon ändring i det om meddelanden som mottagits av WHO enligt artiklarna 60-64 samt om andra beslut som fattats av hälsoförsamlingen enligt artikel 62. Artikel 66 Giltiga texter 1. De arabiska, engelska, franska, kinesiska, ryska och spanska texterna till reglementet är lika giltiga. Originaltexterna till reglementet skall deponeras hos WHO. 2. WHO:s generaldirektör skall med de meddelanden som avses i artikel 59.1 sända bekräftade kopior av reglementet till alla medlemmar och associerade medlemmar samt till övriga parter i internationella hälsovårdsavtal eller reglementen som nämns i artikel 58. 3. Vid reglementets ikraftträdande skall generaldirektören sända bekräftade kopior av det till Förenta nationernas generalsekreterare för registrering i enlighet med artikel 102 i Förenta nationernas stadga. Bilaga 1 A. Huvudsaklig kapacitet för övervakning och åtgärder 1. Parterna skall utnyttja befintlig nationell kompetens och resurser för att uppfylla reglementets krav på huvudsaklig kapacitet med avseende på a) övervakning, rapportering, anmälan, verifiering, åtgärder och samarbete, samt b) verksamhet vid utsedda flygplatser, hamnar och gränspassager. 2. Varje part skall inom två år efter reglementets ikraftträdande för parten bedöma de befintliga nationella sjukvårdsinrättningarnas och resursernas förmåga att uppfylla minimikraven i denna bilaga. Efter bedömningen skall varje part utarbeta och genomföra handlingsplaner för att trygga att denna kapacitet finns och är i drift inom partens hela territorium enligt artikel 5.1 och artikel 13.1. 3. Parterna och WHO skall på begäran hjälpa till med utvärdering, planering och genomförande som avses i denna bilaga. 4. På det lokala planet och/eller på primärvårdsnivå skall det finnas kapacitet och resurser: a) För att upptäcka händelser som uppvisar sjukdom eller dödsfall över förväntade nivåer för den aktuella tiden och platsen inom hela partens territorium. b) För att omedelbart rapportera all tillgänglig viktig information till den rätta nivån för hälsoåtgärder. På den lokala nivån skall rapportering göras till lokala hälsovårdsinstitutioner eller vederbörlig sjukvårdspersonal. På den lokala nivån och/eller den lägsta hälsoåtgärdsnivån skall rapportering göras till mellannivån eller riksnivån för hälsoåtgärder, beroende på hur hälsovården är organiserad. I denna bilaga omfattar begreppet "väsentlig information" följande: klinisk beskrivning, resultat av laboratorieanalyser, källor och risktyper, antal mänskliga fall och dödsfall, förhållanden som påverkar spridningen av sjukdomen samt vidtagna hälsoåtgärder. c) För att omedelbart kunna vidta preliminära åtgärder. 5. På det regionala planet för hälsoåtgärder skall det finnas kapacitet och resurser: a) För att verifiera arten av rapporterade händelser och stödja eller vidta ytterligare åtgärder. b) För att omedelbart bedöma rapporterade händelser och, om de bedöms vara brådskande, att rapportera all väsentlig information till riksplanet för hälsoåtgärder. I denna bilaga skall kriterierna för brådskande händelser omfatta allvarlig inverkan på människors hälsa och/eller ovanliga eller oväntade händelser med stor spridningsrisk. 6. På riksplanet för hälsoåtgärder skall det finnas kapacitet och resurser: Med avseende på bedömning och anmälan a) För att bedöma alla rapporter om brådskande händelser inom 48 timmar. b) För att omedelbart informera WHO genom den nationella IHR-kontaktpunkten när en bedömning visar att en händelse är anmälningspliktig enligt artikel 6.1 och bilaga 2, och för att informera WHO enligt artikel 7 och artikel 9.2. Med avseende på folkhälsoåtgärder a) För att snabbt bestämma vilka åtgärder som krävs för att förhindra spridning inom och utom landet. b) För att lämna hjälp genom specialiserad personal, laboratorieanalyser av prov (inom landet eller genom samarbetande centrum) och logistisk hjälp (exempelvis utrustning, förråd och transport). c) För att vid behov erbjuda hjälp på platsen för att biträda lokala undersökningar. d) För att utgöra en direkt förbindelse med hälso- och andra myndigheter för att möjliggöra snabbt godkännande och vidtagande av förebyggande åtgärder och kontroll. e) För att hålla direkt förbindelse med andra berörda myndigheter. f) För att med hjälp av effektivast möjliga tillgängliga kommunikationsmedel hålla samband med sjukvårdsinrättningar, flygplatser, hamnar, gränspassager, laboratorier och andra centraler för spridning av information och delgivning av rekommendationer från WHO om händelser inom partens eget territorium och inom andra parters territorier. g) För att upprätta, tillämpa och underhålla en nationell handlingsplan för brådskande motåtgärder, däribland att sätta upp multidisciplinära, sektoröverskridande grupper för att vidta motåtgärder mot händelser som kan utgöra ett allvarligt hot mot människors hälsa av internationell omfattning. h) För att erbjuda ovannämnda resurser dygnet runt. B. Huvudsaklig kapacitet för utsedda flygplatser, hamnar och gränspassager till lands 1. Det skall ständigt finnas kapacitet och resurser: a) För att säkerställa tillgång till i) lämpliga sjukvårdsinrättningar som är utrustade för att kunna utföra diagnoser och belägna för att medge snabb bedömning av och ge vård till sjuka resenärer, och ii) adekvat personal, utrustning och lokaler. b) För att tillhandahålla utrustning och personal för transport av sjuka resenärer till en lämplig sjukvårdsinrättning. c) För att tillhandahålla utbildad personal för inspektion av transportmedel. d) För att tillhandahålla lämpliga och rena lokaler och utrustning för resenärer vid gränspassager däribland dricksvatten, matställen, livsmedel ombord på luftfartyg, toaletter för allmänheten, möjligheter för att göra sig av med fast och löst avfall och andra potentiella riskområden, genom att, när så är lämpligt, utföra inspektion. e) För att så långt som möjligt tillhandahålla ett program och utbildad personal för att vidta åtgärder för vektorer och reservoarer på och nära gränspassager. 2. Det skall finnas kapacitet och resurser för att kunna vidta åtgärder mot händelser som kan utgöra ett hot mot människors hälsa av internationell omfattning: a) För att kunna sätta in lämpliga åtgärder mot ett hot mot människors hälsa genom att upprätta och upprätthålla en beredskapsplan för hot mot människors hälsa , däribland tillsättning av en organisatör och av kontaktpunkter vid berörda gränspassager, folkhälsoorgan samt andra institutioner/myndigheter och inrättningar. b) För att ordna med undersökning och vård av drabbade resenärer eller djur genom att träffa överenskommelser med lokala sjukvårdsinrättningar och veterinärmedicinska institutioner för isolering och behandling av resenärerna eller djuren och för att ge dem annan nödvändig hjälp. c) För att tillhandahålla lämpliga lokaler som är avskilda från andra resenärer för att fråga ut misstänkta eller drabbade personer. d) För att ordna med undersökning och, om nödvändigt karantän, av misstänkta resenärer, helst i lokaler som är åtskilda från inresepunkten. e) För att tillämpa rekommenderade åtgärder för att verkställa insektssanering, råttutrotning, desinficering, smittosanering eller på annat sätt behandla bagage, last, containrar, transportmedel, gods och postförsändelser, däribland, om så är lämpligt, i lokaler som är särskilt utsedda och utrustade för detta ändamål. f) För att tillämpa inrese- och utresekontroll för ankommande och avresande resenärer. g) För att tillhandahålla tillträde för specialutrustning och utbildad, lämpligt skyddad personal för transport av resenärer som kan vara bärare av infektion eller smitta. Bilaga 2 Beslutsschema för bedömning och anmälan av händelser som kan utgöra ett hot mot människors hälsa av internationell omfattning Bilaga 3 Formulär för intyg om befrielse från hälsokontroll för fartyg / intyg om hälsokontroll för fartyg Hamn...................................Datum...................................... Intyget innehåller uppgift om inspektion och 1) befrielse från kontroll eller 2) uppgift om vidtagna åtgärder. Fartygets namn ............................ Nationsflagg ................... Registreringsnr (IMO-nr) Vid inspektionen var lastrummen tomma / lastade med ... ton av följande last ..................................... Inspektörens namn och adress .............................. Intyg om befrielse från hälsokontroll för fartyg Intyg om hälsokontroll för fartyg Inspekterade lokaler och inrättningar Funna bevis1 Resultat av prov Granskade dokument2 Vidtagna åtgärder Datum för återinspek tion Anm. om förhållanden Kök Hälsodagbok Skafferi Loggbok Förråd Övr Lastutrymmen Förläggning - besättning - befäl - passagerare - däck Dricksvatten Spillvatten Barlasttankar Fast och medicinskt avfall Barlastvatten Maskinrum Sjukvårdsinrättningar Övr. lokaler enl. bil. Ej berörda lokaler: N/A Inga bevis påträffade. Fartyget är befriat från kontroll åtgärder Angivna motåtgärder vidtogs nedan angivet datum. Utfärdare av intyget (namn och titel) ................ Underskrift och stämpel ................... datum ...... * Intyg om befrielse från hälsokontroll och intyg om hälsokontroll gäller i högst sex månader, men giltighetstiden kan förlängas med en månad om inspektionen inte kan utföras i hamnen och det inte har påträffats bevis på infektion eller smitta. Bilaga till formulär för intyg om befrielse från hälsokontroll för fartyg och för intyg om hälsokontroll för fartyg Inspekterade lokaler och inrättningar Funna bevis Resultat av prov Granskade dokument Vidtagna motåtgärder Datum för återinspektion Anm. om förhållanden Födoämnen källa lagring beredning tjänst Vatten källa lagring avlopp Avfall lagring behandling kvittblivning Badanläggn utrustning drift Sjukvårds inrättn utrustning o. medicinska apparater drift läkemedel Övriga inspekte rade lokaler Skriv N/A där de i listan upptagna lokalerna inte är tillämpliga. Bilaga 4 Tekniska bestämmelser för transportmedel och operatörer av transportmedel Avsnitt A Operatörer av transportmedel 1. Operatörer av transportmedel skall underlätta a) inspektion av last, containrar och transportmedel, b) läkarundersökning av personer ombord, c) tillämpning av andra hälsoåtgärder enligt reglementet, och d) meddelande av hälsoinformation som begärs av parten. 2. Operatörer av transportmedel skall för den behöriga myndigheten uppvisa ett giltigt intyg om befrielse från hälsokontroll för fartyg, ett intyg om hälsokontroll för fartyg, en sjöfartshälsodeklaration eller hälsodelen av en allmän luftfartsdeklaration, som fordras enligt reglementet. Avsnitt B Transportmedel 1. Åtgärder avseende bagage, last, containrar, transportmedel och gods enligt reglementet skall vidtas på så sätt att skada och obehag för personer och skada på bagage, last, containrar, transportmedel och gods i möjligaste mån undviks. När så är möjligt och lämpligt skall åtgärderna vidtas när transportmedlet och lastutrymmena är tomma. 2. Parterna skall skriftligen ange vilka åtgärder som har vidtagits avseende last, containrar eller transportmedel, vilka delar som har behandlats, vilka metoder som har använts och skälen för deras användning. Denna information skall lämnas skriftligen till den som ansvarar för ett luftfartyg och, när det gäller fartyg, antecknas i fartygets hälsodeklaration. För annan last och andra containrar eller transportmedel skall parterna lämna sådan information skriftligen till avsändaren, mottagaren, avlastaren, den person som är ansvarig för transporten eller deras ombud. Bilaga 5 Särskilda åtgärder avseende vektorburna sjukdomar 1. WHO skall regelbundet publicera en förteckning över områden där insektssanering eller andra åtgärder mot vektorer rekommenderas för transportmedel som kommer från dessa områden. Fastställande av sådana områden skall göras enligt förfarandena för tillfälliga eller stående rekommendationer. 2. Transportmedel som lämnar en gränspassage som ligger i ett område där åtgärder mot vektorer rekommenderas skall genomgå insektssanering och hållas fria från vektorer. Metoder och material som tillråds av organisationen för dessa syften bör användas. Förekomst av vektorer ombord på transportmedel och vidtagna åtgärder mot dem skall, a) med avseende på ett luftfartyg, antecknas i hälsodelen av den allmänna luftfartygsdeklarationen, om inte denna del av deklarationen är upphävd av den behöriga myndigheten vid ankomstflygplatsen, b) med avseende på fartyg, antecknas i hälsokontrollintygen för fartyg, och, c) med avseende på andra transportmedel, antecknas i ett skriftligt bevis om behandling, som utfärdas till avsändaren, mottagaren, avlastaren, den person som är ansvarig för transporten eller deras respektive ombud. 3. Parterna bör godta desinficering, råttutrotning och andra åtgärder avseende transportmedel som tillämpas av andra stater, om metoder och material som tillråds av organisationen har använts. 4. Parterna skall göra upp program för att bekämpa vektorer som kan transportera smittämnen som utgör en risk för människors hälsa minst 400 meter från den del av anläggningarna vid gränspassagen som används för verksamhet som berör resenärer, transportmedel, containrar, last och postförsändelser. Det skall finnas möjlighet till utsträckning av det minsta avståndet, om det finns vektorer med större aktionsradie. 5. Om det fordras en ny inspektion för att bestämma hur åtgärderna avseende vektorer har lyckats, skall de behöriga myndigheterna i nästa kända hamn eller vid flygplats som skall besökas och som har kapacitet att utföra en sådan inspektion i förväg informeras om detta krav av den behöriga myndighet som tillråder sådan ny inspektion. Vad gäller fartyg, skall anteckning om detta införas i hälsokontrollintyget för fartyg. 6. Ett transportmedel får betraktas som misstänkt och bör inspekteras med avseende på vektorer och reservoarer om a) det kan finnas fall av vektorburen sjukdom ombord, b) ett möjligt fall av vektorburen sjukdom har förekommit ombord under en internationell resa, eller c) transportmedlet har lämnat ett drabbat område inom en tidsperiod inom vilken ombordvarande vektorer fortfarande kan vara sjukdomsbärare. 7. En part bör inte förbjuda ett luftfartyg att landa på eller ett fartyg att angöra dess territorium om de åtgärder som avses i punkt 3 i denna bilaga eller som annars rekommenderas av WHO tillämpas. Emellertid får luftfartyg eller fartyg som kommer från drabbade områden uppmanas att landa på flygplatser eller omdestineras till en annan hamn som parten anvisar för det ändamålet. 8. En part får vidta åtgärder med avseende på vektorer på transportmedel som kommer från ett område som är drabbat av en vektorburen sjukdom, om vektorerna för sjukdomen i fråga förekommer inom dess territorium. Bilaga 6 Vaccination, profylax och tillhörande intyg 1. Vaccinationer eller annan profylax som anges i bilaga 7 eller rekommenderas enligt reglementet skall vara av godtagbar kvalitet. Vacciner och profylax som föreskrivs av WHO skall vara godkända av organisationen. En part skall på begäran ge WHO vederbörligt bevis på lämpligheten av vacciner och profylaxer som givits inom dess territorium enligt reglementet. 2. Personer som blir vaccinerade eller får annan profylax enligt reglementet skall ges internationellt intyg om vaccination eller profylax (nedan kallat "intyg") enligt formuläret i denna bilaga. Inga avvikelser får göras från detta intygsformulär. 3. Intyg enligt denna bilaga gäller endast om den givna vaccinationen eller profylaxen har godkänts av WHO. 4. Intyg skall vara undertecknade av sjukvårdspersonal, som skall vara en behandlande läkare eller annan behörig medicinsk personal som övervakar vaccinationen eller profylaxen. Intyg skall också vara försedda med sjukvårdsinrättningens officiella stämpel, men stämpel skall inte godtas som ersättning för namnunderskrift. 5. Intyg skall helt och hållet ifyllas på engelska eller franska. De får också kompletteras på ett annat språk utöver engelska eller franska. 6. Ändringar, raderingar eller underlåtenhet att ifylla någon del av intyget kan göra det ogiltigt. 7. Intygen är personliga och får inte under några omständigheter användas kollektivt. Särskilda intyg skall utfärdas för barn. 8. En förälder eller målsman skall underteckna intyget om barnet inte är skrivkunnigt. Namnunderskrift av en icke skrivkunnig person skall anges på vanligt sätt med personens bomärke och intyg av en annan person att det är den berörda personens bomärke. 9. Om den behandlande läkaren anser att vaccinationen eller profylaxen inte bör avrådas av medicinska skäl, skall han eller hon ange skälen för personen skriftligen på engelska eller franska och, i förekommande fall, på ett annat språk utöver engelska eller franska som de behöriga myndigheterna vid ankomsten bör beakta. Den behandlande läkaren och de behöriga myndigheterna skall informera sådana personer om de eventuella risker som är förenade med underlåtelse att låta sig vaccineras eller att inte använda profylax i enlighet med artikel 23.4. 10. Ett likvärdigt intyg utfärdat av försvarsmakten för en person som tillhör denna skall godtas i stället för ett internationellt intyg enligt formuläret i denna bilaga om a) intyget innehåller medicinska uppgifter som i huvudsak är desamma som de som fordras i formuläret, och b) intyget innehåller en uppgift på engelska eller franska och, i förekommande fall, på ett annat språk utöver engelska eller franska som anger vaccinationens eller profylaxens art och datum för den samt en uppgift om att intyget har utfärdats i enlighet med denna bestämmelse. Formulär för internationellt intyg om vaccination eller profylax Härmed intygas att (namn) ........... född den .............. ............ man/kvinna medborgarskap ....................... innehavare av id-handling nr...(i förekommande fall), med följande namnunderskrift.... .................. denna dag har blivit vaccinerad eller fått profylax mot (beteckning på sjukdom eller besvär)... ........................ .................................................. i enlighet med internationella hälsoreglementet. Vaccin el. profylax Datum Behandlande läkares underskrift och titel Tillverkare och serienummer för vaccin eller profylax Intyg giltigt från-till Sjukvårdsinrättningens officiella stämpel 1. 2. Intyget gäller endast om vaccinet eller profylaxen har godkänts av WHO. Intyg skall vara undertecknade av sjukvårdspersonal, som skall vara en behandlande läkare eller annan behörig medicinsk personal som övervakar vaccinationen eller profylaxen. Intyget skall också vara försett med sjukvårdsinrättningens officiella stämpel, men stämpel skall inte godtas som ersättning för namnunderskrift. Ändringar, raderingar eller underlåtenhet att ifylla någon del av intyget kan göra det ogiltigt. Detta intyg är giltigt t.o.m. angivet datum för vaccinationen eller profylaxen. Intyget skall helt och hållet ifyllas på engelska eller franska. Det får också kompletteras på ett annat språk utöver engelska eller franska. Bilaga 7 Bestämmelser om vaccination eller profylax mot vissa sjukdomar 1. Utöver de rekommendationer om vaccination eller profylax som kan förekomma, är följande sjukdomar särskilt angivna i reglementet för vilka bevis på vaccination eller profylax får krävas av resenärer som villkor för inresa i partens territorium. Gula febern 2. Rekommendationer och bestämmelser för vaccination mot gula febern a) Enligt denna bilaga gäller följande. i) Inkubationstiden för gula febern är sex dagar. ii) Vaccination mot gula febern godkänd av WHO ger ett skydd mot infektion som börjar tio dagar efter vaccinationen. iii) Skyddet varar i tio år. iv) Giltighetstiden för ett intyg om vaccination mot gula febern skall vara tio år och börja tio dagar efter dagen för vaccinationen eller, i fall av förnyelsevaccination, inom en period på tio år, från dagen för förnyelsevaccinationen. b) Vaccination mot gula febern får krävas av alla resenärer som lämnar ett område där WHO har fastställt att det föreligger risk för smitta av gula febern. c) En resenär som innehar ett vaccinationsintyg mot gula febern som ännu inte är giltigt får ges tillåtelse att avresa, men bestämmelserna i punkt 2 h i denna bilaga får tillämpas vid ankomsten. d) En resenär som innehar ett giltigt vaccinationsintyg mot gula febern skall inte behandlas som en misstänkt, även om han eller hon kommer från ett område där WHO har fastställt att det föreligger risk för smitta av gula febern. e) Använt gulafebernvaccin måste vara godkänt av WHO i enlighet med punkt 1 i bilaga 6. f) Parterna skall utse särskilda hälsocentraler för vaccination mot gula febern inom sina territorier för att tillgodose kvaliteten och säkerheten för förfaranden och material som används. g) Alla anställda vid en gränspassage i ett område där WHO har fastställt att det föreligger risk för smitta av gula febern och varje medlem av besättningen på ett transportmedel som utnyttjar en sådan gränspassage skall inneha giltigt vaccinationsintyg mot gula febern. h) En part inom vilkens territorium det förekommer vektorer av gula febern får kräva att en resenär som kommer från ett område där WHO har fastställt att det föreligger risk för smitta av gula febern och som inte kan visa upp ett giltigt vaccinationsintyg mot gula febern, får placeras i karantän till dess att intyget börjar gälla eller för en tid om högst sex dagar räknat från dagen för senast möjliga exponering mot infektionen, beroende på vilken händelse som inträffar först. i) Resenärer som innehar ett intyg om befrielse från gulafebernvaccination undertecknat av behörig läkare eller sjukvårdspersonal får dock medges inresa med beaktande av bestämmelserna i h om han eller hon ges upplysning om skydd mot vektorer av gula febern. Av resenärer som inte placeras i karantän, får krävas att de till den behöriga myndigheten rapporterar om febersymtom och andra symtom och placeras under övervakning. Bilaga 8 Formulär för sjöfartshälsodeklaration Formuläret skall ifyllas och uppvisas för de behöriga myndigheterna av fartygets befälhavare vid ankomst från utländsk hamn. Uppvisad i hamnen i ............., datum .... Fartygets namn: ........................... Registreringsnr (IMO-nr) .................. som kommer från ........................... på väg till ............................... Nationalitetsflagg ........................ Befälhavarens namn ........................ Bruttodräktighet .......................... Finns giltigt intyg om befrielse från hälsokontroll / intyg om hälsokontroll ombord? ja/nej Utfärdat i .... ............... datum ........... Fordras återinspektion? ja/nej Har fartyget besökt ett av WHO identifierat smittdrabbat område? ja/nej Om ja, ange hamn och datum för besöket ................. Ange hamnar och besök från resans början med uppgift om datum för avfärd eller inom de senaste 30 dagarna, beroende på vilken tid som är kortare. ............................ .................................... ............................................................ Om den behöriga myndigheten i ankomsthamnen begär det, skall en förteckning göras upp över besättningsmedlemmar, passagerare och andra personer som har kommit ombord efter den internationella resans början eller de senaste 30 dagarna, beroende på vilken tid som är den kortare. Alla hamnar/länder som har besökts under denna period skall nämnas. (Inför namnen i bif. tablå.) 1) Namn: ... kom ombord i (plats): 1) ... 2) ... 3) ... 2) Namn: ... kom ombord i (plats): 1) ... 2) ... 3) ... 3) Namn: ... kom ombord i (plats): 1) ... 2) ... 3) ... Antal besättningsmedlemmar ombord ...... Antal passagerare ombord ............... Vägledning för frågor om hälsotillstånd 1. Har någon person avlidit ombord under resans gång annat än till följd av olyckshändelse? ja/nej Om ja, ange närmare omständigheter i bifogad tablå. Antal dödsfall ..... 2. Finns det eller har det förekommit ombord under den internationella resan sjukdomsfall som misstänks vara av infektiöst slag? ja/nej Om ja, ange närmare omständigheter i bifogad tablå. 3. Har det totala antalet sjuka personer under resan varit större än normalt/förväntat? ja/nej Uppge antalet sjuka personer ..... 4. Finns det någon sjuk person ombord nu? ja/nej Om ja, ange närmare omständigheter i bifogad tablå. 5. Har läkare konsulterats? ja/nej Om ja, ange närmare uppgifter om läkarbehandling eller råd som givits i bifogad tablå. 6. Känner ni till något förhållande ombord som skulle kunna förorsaka infektions- eller sjukdomsspridning? ja/nej Om ja, ange närmare omständigheter i bifogad tablå. 7. Har någon hälsoåtgärd vidtagits ombord? (exempelvis karantän, isolering, insektssanering eller smittosanering) ja/nej Om ja, ange typ, plats och datum ...... 8) Har fripassagerare påträffats ombord? ja/nej Om ja, ange var de kom ombord (om det är känt). 9) Finns det något sjukt djur eller sällskapsdjur ombord? ja/nej. Anm. Om ingen läkare finns ombord, skall befälhavaren anse följande symtom vara anledning att misstänka förekomst av smittsam sjukdom. a) Feber som har förekommit i flera dagar eller som åtföljs av i) utmattning, ii) minskat medvetande, iii) svullna körtlar, iv) gulsot, v) hosta eller andnöd, vi) ovanliga blödningar, eller vii) förlamning. b) Med eller utan feber: i) akuta hudutslag eller eruption, ii) svåra kräkningar (andra än av sjösjuka), iii) allvarlig diarré, eller iv) återkommande konvulsioner. Jag förklarar härmed på heder och samvete att omständigheterna och svaren på frågorna i denna hälsodeklaration (innefattande tablån) är riktiga. Underskrift av befälhavaren ................ Intygas av fartygsläkare (om sådan finns) ......... Datum ......... Bilaga till formulär för sjöfartshälsodeklaration Namn Befattning ombord Ålder Kön Medborgare i Hamn och datum för ombordstigning Sjukdomens art När började symtomen märkas? Har anmälan gjorts till läkare i hamn? Hur har fallet lösts*? Ange läkemedel och annan behandling som patienten har fått. Anmärkningar * Ange 1) om personen har tillfrisknat eller fortfarande är sjuk eller har avlidit, och 2) om personen fortfarande finns ombord, har evakuerats (ange även namn på hamn eller flygplats) eller har begravts till sjöss. Bilaga 9 Detta dokument ingår i hälsodelen av allmän luftfartsdeklaration fastställd av Internationella civila luftfartsorganisationen (ICAO)1 Hälsodelen av allmän luftfartsdeklaration Hälsodeklaration Personer ombord med annan sjukdom än åksjuka eller sviter efter sjukdomar (däribland personer med symtom eller tecken på sjukdom såsom utslag, feber, frossa, diarré) samt sjuka personer som stigit av under resans gång ..... .......................................................... .......................................................... Andra förhållanden ombord som kan förorsaka sjukdomsspridning ............................................................ ........................................................... Redogör för all insektssanering eller smittosanering under resans gång (ange plats, datum, tidpunkt, metod). Om ingen insektssanering har gjorts under resan, redogör för den senaste insektssaneringen. ........................................................... ........................................................... Underskrift (om så erfordras)............................. (Vederbörande besättningsmedlem) 1 Promemorians lagförslag 1.1 Förslag till lag om skydd mot internationella hot mot folkhälsan Härigenom föreskrivs följande. Inledande bestämmelser 1 § Denna lag innehåller bestämmelser för genomförande av Världshälsoorganisationens reviderade internationella hälsoreglemente som antogs i Genève den 23 maj 2005 (hälsoreglementet). Lagen syftar till att skydda mot internationella hot mot folkhälsan. Bestämmelser om smittskyddsåtgärder som riktar sig till människor finns också i smittskyddslagen (2004:168). Bestämmelser om smittskyddsåtgärder som rör djur eller livsmedel eller andra objekt finns också i miljöbalken, livsmedelslagen (1971:511), lagen (1992:1683) om provtagning på djur, m.m., epizootilagen (1999:657) och zoonoslagen (1999:658). 2 § Med ett internationellt hot mot folkhälsan avses i denna lag en risk för att smittämnen eller andra ämnen som oberoende av ursprung och källa utgör eller kan utgöra ett allvarligt hot mot människors hälsa förs in i landet eller sprids till andra länder. De sjukdomar på vilka bestämmelserna om samhällsfarliga sjukdomar i smittskyddslagen (2004:168) är tillämpliga skall alltid anses utgöra ett internationellt hot mot folkhälsan. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilka andra sjukdomar som alltid skall anses utgöra ett internationellt hot mot folkhälsan. 3 § Regeringen får meddela bestämmelser till skydd för liv och hälsa som avviker från denna lag om det behövs med hänsyn till bestämmelser som har antagits inom den Europeiska unionen och som syftar till att underlätta tillämpningen av hälsoreglementet. Ansvarsfördelning och organisatoriska bestämmelser 4 § Kommunen svarar för att åtgärder till skydd för människors hälsa vidtas beträffande transportmedel, bagage och annat gods samt djur. För smittskyddsåtgärder riktade till personer enligt denna lag svarar landstinget. Vad som sägs i denna lag om landsting gäller också en kommun som inte ingår i ett landsting. 5 § Regeringen skall utse en myndighet som skall vara nationell kontaktpunkt och som skall ansvara för de uppgifter som skall utföras av den nationella kontaktpunkten enligt denna lag eller föreskrifter meddelade med stöd av denna lag. 6 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall efter samråd med de berörda landstingen och kommunerna besluta vilka hamnar och flygplatser som skall vara karantänshamnar respektive karantänsflygplatser. 7 § Landstinget och kommunen skall inom respektive ansvarsområde svara för att karantänshamnar och karantänsflygplatser har tillgång till den personal och den utrustning som behövs för kontroll av passagerare, transportmedel, bagage och annat gods samt djur för att skydda mot internationella hot mot folkhälsan. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilken personal och vilken utrustning som karantänshamnar och karantänsflygplatser skall ha. 8 § Smittskyddsläkaren skall samordna smittskyddskontrollen vid karantänshamnar och karantänsflygplatser. Smittskyddsläkaren skall hjälpa kommunen och andra myndigheter när de utför uppgifter enligt denna lag. 9 § Den nationella kontaktpunkten och andra myndigheter som utför uppgifter enligt denna lag skall vid behov samverka med varandra, med Världshälsoorganisationen och med ansvariga myndigheter i andra länder för att förebygga och begränsa ett internationellt hot mot folkhälsan. Rapporterings- och uppgiftsskyldighet 10 § En myndighet som inom sitt ansvarsområde får information om ett misstänkt internationellt hot mot folkhälsan skall omedelbart lämna uppgift om det misstänkta hotet till den nationella kontaktpunkten. Uppgiftslämnande myndighet skall lämna de uppgifter som den nationella kontaktpunkten behöver för att kunna bedöma om ett internationellt hot mot folkhälsan föreligger. Berörda myndigheter skall inom sitt ansvarsområde på begäran snarast möjligt lämna de uppgifter till den nationella kontaktpunkten som den nationella kontaktpunkten behöver för att kunna uppfylla sin informationsskyldighet till Världshälsoorganisationen. Ansvariga myndigheter skall informera den nationella kontaktpunkten om vilka åtgärder de vidtar med stöd av denna lag. 11 § Den nationella kontaktpunkten skall, om den får information om ett misstänkt internationellt hot mot folkhälsan, omedelbart lämna uppgift om hotet till Världshälsoorganisationen. Om Världshälsoorganisationen har fått information om ett misstänkt internationellt hot mot folkhälsan i landet skall den nationella kontaktpunkten, på begäran från Världshälsoorganisationen, snarast lämna uppgift till Världshälsoorganisationen om det rådande hälsoläget i landet. 12 § Om det bedöms nödvändigt för att skydda mot ett internationellt hot mot folkhälsan får den nationella kontaktpunkten och berörda myndigheter lämna uppgifter till Världshälsoorganisationen och till berörda utländska myndigheter även om de är sekretessbelagda enligt sekretesslagen (1980:100). Bestämmelser om skydd mot kränkning av enskilds personliga integritet genom behandling av personuppgifter finns i personuppgiftslagen (1998:204). För att fullgöra sin uppgiftsskyldighet enligt denna lag får den nationella kontaktpunkten och andra berörda myndigheter överföra personuppgifter till Världshälsoorganisationen och tredje land utan hinder av 33 § personuppgiftslagen. 13 § Om ett område utom eller inom landet har drabbats av ett internationellt hot mot folkhälsan skall den nationella kontaktpunkten förklara området vara drabbat av ett sådant hot. Området skall anses vara drabbat till dess den nationella kontaktpunkten förklarar området fritt från hotet. Allmänna bestämmelser om åtgärder till skydd för människors hälsa 14 § Åtgärder till skydd för människors hälsa som vidtas enligt denna lag skall bygga på vetenskap och beprövad erfarenhet. Åtgärderna skall vidtas med respekt för alla människors lika värde och enskildas integritet. När åtgärder rör barn skall det särskilt beaktas vad hänsynen till barnets bästa kräver. Åtgärder som den enskilde motsätter sig enligt denna lag får vidtas endast om inga andra åtgärder står till buds. Åtgärder som vidtas enligt denna lag får inte vara mer ingripande än vad som krävs för att uppnå ett nödvändigt skydd för människors hälsa. 15 § När åtgärder till skydd för människors hälsa utförs på transportmedel, bagage och annat gods samt djur skall de försiktighetsmått vidtas som behövs för att förhindra skada på sådan egendom. 16 § Om en kommun, ett landsting eller en annan ansvarig myndighet har vidtagit en åtgärd till skydd för människors hälsa skall myndigheten utfärda ett skriftligt intyg om åtgärden, om den som berörs av åtgärden begär det. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare bestämmelser om intyg enligt denna lag. Åtgärder vid ankomst till Sverige 17 § Innan ett fartyg anlöper första svenska hamn eller senast vid ankomsten till hamnen skall befälhavaren på fartyget lämna uppgift om hälsotillståndet ombord till Tullverket 1. om befälhavaren har anledning anta att smittämnen eller andra ämnen som kan utgöra ett internationellt hot mot folkhälsan kan finnas ombord, 2. om fartyget kommer från en hamn i ett område som har förklarats drabbat av ett internationellt hot mot folkhälsan och ankomsten sker inom inkubationstiden för sjukdom eller smittspridning, 3. om det ombord på fartyget finns en person som har vistats inom ett område som har förklarats drabbat av ett internationellt hot mot folkhälsan under sådan tid att inkubationstiden för sjukdomen eller smittämnet inte har gått ut vid fartygets ankomst till svensk hamn. När Tullverket har fått en sådan uppgift som avses i första stycket, skall verket omedelbart underrätta smittskyddsläkaren och den nationella kontaktpunkten om innehållet. Vad som sägs i denna bestämmelse om fartyg och hamnar skall även gälla luftfartyg respektive flygplatser. 18 § Om ett fartyg eller luftfartyg är drabbat eller misstänks vara drabbat av ett internationellt hot mot folkhälsan får ansvariga myndigheter vidta de åtgärder mot fartyget eller luftfartyget som krävs för att skydda människors hälsa. Om det är nödvändigt för att förhindra spridning av sjukdom får fartyget eller luftfartyget sättas i karantän. Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilka åtgärder till skydd för människors hälsa som ansvariga myndigheter får vidta mot drabbade fartyg och luftfartyg. 19 § Ett fartyg eller luftfartyg får inte av smittskyddsskäl vägras tillträde till hamn eller flygplats. Fartyg och luftfartyg kan dock hänvisas att fortsätta till en karantänshamn eller karantänsflygplats. Fartyg och luftfartyg får inte av smittskyddsskäl hindras att släppa av eller ta ombord personer, ta ombord last, lossa last och ta ombord bränsle, vatten, mat och andra förnödenheter om det inte framgår av denna lag, andra lagar eller föreskrifter eller beslut som meddelas med stöd av denna lag. 20 § Om ett fartyg eller luftfartyg vid ankomsten till landet lägger till vid någon annan plats eller landar på någon annan plats än en karantänshamn eller karantänsflygplats och uppgift skall lämnas om hälsotillståndet ombord enligt 18 §, skall befälhavaren genast underrätta Tullverket, smittskyddsläkaren eller kommunen. Om ett fartyg eller luftfartyg som är drabbat eller misstänks vara drabbat av ett internationellt hot mot folkhälsan, på grund av omständigheter bortom befälhavarens kontroll, lägger till eller landar på någon annan plats än den karantänshamn eller karantänsflygplats fartyget eller luftfartyget hänvisats till, skall befälhavaren omedelbart underrätta Tullverket, smittskyddsläkaren eller kommunen. Med undantag för om det är nödvändigt ur räddningssynpunkt, får under sådana omständigheter inga personer lämna fartyget eller luftfartyget och ingen last lossas utan tillstånd från ansvariga myndigheter. När de hälsoåtgärder som ansvariga myndigheter anser är nödvändiga har vidtagits får fartyget eller luftfartyget fortsätta till den hamn eller flygplats som var dess destination eller till annan lämplig hamn eller flygplats. 21 § Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldighet för transportföretag att vidta särskilda åtgärder till skydd för människors hälsa. 22 § Polis-, passkontroll-, tull-, lots- och hamnpersonal, fartygsinspektörer och kustbevakningstjänstemän samt trafikpersonal vid flygplats där trafik med utlandet förekommer skall, var och en inom sitt verksamhetsområde, vara uppmärksam på efterlevnaden av denna lag och de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen. Polis- och passkontrollpersonal skall medverka vid kontroll av vaccinationsbevis och vid behov vid andra hälsoåtgärder som vidtas vid karantänsflygplatser och karantänshamnar. Transportmedel och gods i transit 23 § Inga åtgärder till skydd för människors hälsa får vidtas mot följande objekt. 1. Fartyg och luftfartyg i transit som inte kommer från ett område som är drabbat av ett internationellt hot mot folkhälsan och det inte finns något som tyder på att det finns smittämnen eller andra ämnen som kan utgöra ett internationellt hot mot folkhälsan ombord. Åtgärder får dock vidtas mot sådana fartyg eller luftfartyg om det framgår av andra lagar. Fartyg och luftfartyg som avses i denna punkt skall få ta ombord bränsle, vatten, mat och andra förnödenheter under överinseende av ansvarig myndighet. Ett luftfartyg i transit får dock hänvisas till ett avgränsat område på en flygplats och får hindras att släppa av och ta ombord personer samt att lasta och lossa. 2. Civila lastbilar, tåg och bussar i transit som inte kommer från ett område som är drabbat av ett internationellt hot mot folkhälsan och som passerar igenom ett område utan att ta ombord eller släppa av personer, lasta eller lossa. 3. Gods i transit som inte lastas om, med undantag för levande djur. Gods får inte kvarhållas om det inte finns stöd för sådana åtgärder i andra lagar eller i föreskrifter som meddelats med stöd av denna lag. Bekämpning av djur som kan bära på smittämnen 24 § I en kommun med hamn skall kommunen vidta de åtgärder som behövs för att i hamnen utrota insekter, råttor eller andra djur som vanligen är bärare av ett smittämne som utgör en folkhälsorisk och för att skydda hamnens anläggningar mot sådana djur. 25 § När ett fartyg kommer till en svensk hamn skall befälhavaren på fartyget visa upp ett skriftligt intyg om befrielse från hälsokontroll för fartyg eller ett intyg om hälsokontroll för fartyg. Om ett giltigt intyg inte visas upp skall kommunen låta undersöka fartyget och, om det behövs, vidta åtgärder för att utrota djur som bär på smittämnen. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om undantag från skyldigheten att visa upp intyg om befrielse från hälsokontroll för fartyg eller intyg om hälsokontroll för fartyg. Avgifter 26 § Kommuner och landsting får ta ut avgifter för åtgärder enligt denna lag. Avgifter får dock inte tas ut för följande åtgärder om de vidtas för att förhindra ett internationellt hot mot folkhälsan 1. medicinska undersökningar, 2. vaccination och annan behandling som ges till resenär vid inresa till landet, 3. lämplig karantän, 4. intyg till resenärer om vilka hälsoåtgärder som har vidtagits och vid vilken tidpunkt de har vidtagits, samt 5. åtgärder som har utförts på bagage som resenären har med sig. Avgifter för åtgärder som anges i andra stycket får dock tas ut av personer som söker tillfälligt eller permanent uppehållstillstånd i landet. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter om avgifter enligt denna lag. Tillsyn 27 § Den myndighet som regeringen bestämmer har tillsyn över efterlevnaden av denna lag och föreskrifter eller beslut som meddelas med stöd av lagen. Ytterligare föreskrifter 28 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela de ytterligare föreskrifter som behövs för att förebygga och begränsa internationella hot mot folkhälsan. Ansvar 29 § Till böter döms den som 1. åsidosätter sin skyldighet att lämna uppgift om hälsotillståndet ombord på fartyg eller luftfartyg enligt 17 § första och tredje stycket eller lämnar en oriktig sådan uppgift, 2. åsidosätter sin skyldighet att lämna underrättelse som avses i 20 § första stycket. Överklagande 30§ Beslut enligt denna lag eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Beslut enligt denna lag eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen gäller omedelbart, om inte något annat anges i beslutet. 1. Denna lag träder i kraft den 15 juni 2007 då karantänslagen (1989:290) skall upphöra att gälla. 2. Intyg som utfärdats med stöd av karantänslagen (1989:290) eller med stöd av föreskrifter som har beslutats med stöd av karantänslagen skall fortsätta att gälla under den tid som intyget var giltigt enligt de bestämmelser som gällde vid utfärdandet av intyget. 1.2 Förslag till lag om ändring i smittskyddslagen (2004:168) Härigenom föreskrivs att det i smittskyddslagen (2004:168) skall införas en ny paragraf, 3 kap. 12 §, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 3 kap. 12 § Den som på grund av en samhällsfarlig sjukdom 1. har isolerats enligt 5 kap. 1 §, 2. har tillfälligt isolerats enligt 5 kap. 3 §, 3. skall hållas i karantän enligt 3 kap. 9 §, eller 4. har förbjudits att lämna avspärrat område enligt beslut om avspärrning enligt 3 kap. 10 § får inte resa ut ur landet. Smittskyddsläkaren skall vidta de åtgärder som behövs för att hindra den smittade från att lämna landet. I andra fall än de som avses i första stycket får den som för smitta av en samhällsfarlig sjukdom inte vägras att lämna landet. Han eller hon skall dock i god tid före avresan meddela den smittskyddsläkare som underrättats om sjukdomsfallet om tidpunkten för avresan och målet för resan. Smittskyddsläkaren skall underrätta berörd hälsomyndighet på ankomstorten om avresan och andra omständigheter av betydelse för att förhindra smittspridning. Denna lag träder i kraft den 15 juni 2007. Förteckning över remissinstanser Efter remiss av departementspromemorian Skydd mot internationella hot mot folkhälsan (Ds 2006:3) har yttrande inkommit från följande instanser: Riksdagens ombudsmän (JO), Göta hovrätt, Stockholms tingsrätt, Umeå tingsrätt, Kammarrätten i Sundsvall, Länsrätten i Stockholms län, Länsrätten i Skåne län, Domstolsverket, Åklagarmyndigheten, Rikspolisstyrelsen, Kommerskollegium, Försvarsmakten, Krisberedskapsmyndigheten, Kustbevakningen, Totalförsvarets forskningsinstitut, Socialstyrelsen, Läkemedelsverket, Smittskyddsinstitutet, Statens folkhälsoinstitut, Tullverket, Datainspektionen, Länsstyrelsen i Stockholms län, Länsstyrelsen i Skåne län, Länsstyrelsen i Västra Götalands län, Länsstyrelsen i Västerbottens län, Stockholms universitet, juridiska fakulteten, Statens jordbruksverk, Statens veterinärmedicinska anstalt, SVA, Livsmedelsverket, Kemikalieinspektionen, Statens strålskyddsinstitut, Sjöfartsverket, Luftfartsverket, Luftfartsstyrelsen, Arbetsmiljöverket, Konkurrensverket, Sigtuna kommun, Stockholms kommun, Kalmar kommun, Helsingborgs kommun, Malmö kommun, Svedala kommun, Härryda kommun, Sundsvalls kommun, Umeå kommun, Landstinget i Blekinge län, Landstinget i Skåne län, Landstinget i Västra Götalands län, Landstinget i Västerbottens län, Sveriges Kommuner och Landsting, Sveriges Läkarförbund, Vårdförbundet, Sveriges Veterinärförbund och Förbundet Sveriges Hamnar. Följande instanser har inbjudits men har avstått från att yttra sig: Statens räddningsverk, Jönköpings kommun, Göteborgs kommun, Gävle kommun, Stockholms läns landsting, Landstinget i Gävleborgs län, Svenskt näringsliv, Lantbrukarnas Riksförbund, Tjänstemännens Centralorganisation (TCO), Sveriges Akademikers Centralorganisation (SACO), Landsorganisationen i Sverige (LO), Smittskyddsläkarföreningen, Infektionsläkarföreningen, Svenska Transportarbetareförbundet, Läkemedelsindustriföreningen, Sjukvårdens leverantörsförening och SwedenBIO. Lagrådsremissens lagförslag Förslag till lag om skydd mot internationella hot mot människors hälsa Härigenom föreskrivs följande. Inledande bestämmelser 1 § Denna lag innehåller bestämmelser för genomförande av Världshälsoorganisationens internationella hälsoreglemente som antogs i Genève den 23 maj 2005 (hälsoreglementet). Lagen syftar till att skydda mot internationella hot mot människors hälsa. Bestämmelser om smittskyddsåtgärder som riktar sig till människor finns också i smittskyddslagen (2004:168). Bestämmelser om skyddsåtgärder finns också i miljöbalken, epizootilagen (1999:657), zoonoslagen (1999:658), lagen (2003:778) om skydd mot olyckor, livsmedelslagen (2006:xxx) och lagen (2006:xxx) om provtagning på djur, m.m. 2 § Med ett internationellt hot mot människors hälsa avses i denna lag en risk för att smittämnen eller andra ämnen som utgör eller kan utgöra ett allvarligt hot mot människors hälsa förs in i landet eller sprids till andra länder. De sjukdomar på vilka bestämmelserna om samhällsfarliga sjukdomar i smittskyddslagen (2004:168) är tillämpliga skall alltid anses utgöra ett internationellt hot mot människors hälsa. Regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, får meddela föreskrifter om vilka andra sjukdomar och ämnen som skall anses utgöra ett internationellt hot mot människors hälsa. 3 § När åtgärder vidtas enligt denna lag eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av denna lag skall sådana begränsningar som följer av allmänt erkända folkrättsliga grundsatser beaktas. Ansvarsfördelning och organisatoriska bestämmelser 4 § Kommunen svarar enligt denna lag för att åtgärder till skydd för människors hälsa vidtas i fråga om transportmedel, bagage och annat gods samt djur. Landstinget svarar enligt denna lag för att smittskyddsåtgärder som riktar sig till människor vidtas. Vad som sägs i denna lag om landsting gäller också en kommun som inte ingår i ett landsting. 5 § Regeringen skall utse en myndighet till nationell kontaktpunkt som skall ansvara för de uppgifter den är skyldig att fullgöra enligt denna lag, eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen. 6 § Med hamn respektive flygplats avses i denna lag sådan hamn eller flygplats där internationell trafik förekommer. Regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, skall efter samråd med berörda kommuner och landsting besluta vilka hamnar och flygplatser som skall vara karantänshamnar respektive karantänsflygplatser. 7 § Kommuner och landsting skall inom respektive ansvarsområde svara för att karantänshamnar och karantänsflygplatser har tillgång till den personal och den utrustning som behövs för kontroll av passagerare, transportmedel, bagage och annat gods samt djur för att skydda mot internationella hot mot människors hälsa. Regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, får meddela föreskrifter om vilken personal och vilken utrustning som karantänshamnar och karantänsflygplatser skall ha. 8 § Smittskyddsläkaren skall samordna smittskyddskontrollen vid karantänshamnar och karantänsflygplatser. Smittskyddsläkaren skall hjälpa kommuner och myndigheter när de utför uppgifter enligt denna lag. 9 § Den nationella kontaktpunkten, andra myndigheter, kommuner och landsting som utför uppgifter enligt denna lag skall vid behov samverka med varandra, med Världshälsoorganisationen och med myndigheter i andra länder för att förebygga och begränsa internationella hot mot människors hälsa. Underrättelse- och informationsskyldighet 10 § Myndigheter, kommuner och landsting som inom sina respektive ansvarsområden får information om ett misstänkt internationellt hot mot människors hälsa skall omedelbart underrätta den nationella kontaktpunkten om det misstänkta hotet. Underrättelsen skall innehålla de uppgifter som den nationella kontaktpunkten behöver för att kunna bedöma om det föreligger ett internationellt hot mot människors hälsa. På begäran skall en myndighet, en kommun eller ett landsting inom sina respektive ansvarsområden snarast möjligt lämna den information som den nationella kontaktpunkten behöver för att kunna fullgöra sin informationsskyldighet till Världshälsoorganisationen. Berörda myndigheter, kommuner och landsting skall informera den nationella kontaktpunkten om vilka åtgärder som har vidtagits och som kommer att vidtas med stöd av denna lag. Den nationella kontaktpunkten skall lämna information om åtgärderna till berörda myndigheter, kommuner och landsting. 11 § Den nationella kontaktpunkten skall, om den får information om ett misstänkt internationellt hot mot människors hälsa, skyndsamt och senast inom 24 timmar underrätta Världshälsoorganisationen om det misstänkta hotet. Om Världshälsoorganisationen har fått information om ett misstänkt internationellt hot mot människors hälsa i landet skall den nationella kontaktpunkten, på begäran från Världshälsoorganisationen, skyndsamt och senast inom 24 timmar efter begäran lämna information till Världshälsoorganisationen om hälsoläget i landet. Den nationella kontaktpunkten skall lämna information om ett misstänkt internationellt hot mot människors hälsa till berörda myndigheter, kommuner och landsting. 12 § Om det bedöms nödvändigt för att skydda mot ett internationellt hot mot människors hälsa skall den nationella kontaktpunkten och berörda myndigheter, kommuner och landsting lämna uppgifter till Världshälsoorganisationen och till berörda utländska myndigheter även om de är sekretessbelagda enligt sekretesslagen (1980:100). Bestämmelser om skydd mot kränkning av enskilds personliga integritet genom behandling av personuppgifter finns i personuppgiftslagen (1998:204). Den nationella kontaktpunkten och andra berörda myndigheter, kommuner och landsting får oavsett bestämmelserna i 33 § personuppgiftslagen överföra personuppgifter till Världshälsoorganisationen och tredje land för att fullgöra sin uppgiftsskyldighet enligt denna lag. Uppgifter som rör någons hälsa får behandlas helt eller delvis automatiserat, om det är nödvändigt för att en myndighet skall kunna fullgöra sin uppgiftsskyldighet enligt denna lag. 13 § Om ett område inom eller utom landet har drabbats av ett internationellt hot mot människors hälsa skall den nationella kontaktpunkten förklara området vara drabbat av ett sådant hot. Området skall anses vara drabbat till dess den nationella kontaktpunkten förklarar området fritt från hotet. Allmänna bestämmelser om åtgärder till skydd för människors hälsa 14 § Åtgärder till skydd för människors hälsa som vidtas enligt denna lag skall bygga på vetenskap och beprövad erfarenhet och får inte vara mer ingripande än vad som krävs för att uppnå detta skydd. Åtgärderna skall vidtas med respekt för alla människors lika värde och enskildas integritet. När åtgärder rör barn skall det särskilt beaktas vad hänsynen till barnets bästa kräver. Åtgärder som den enskilde motsätter sig får vidtas endast om inga andra möjligheter står till buds. 15 § När åtgärder till skydd för människors hälsa utförs på transportmedel, bagage och annat gods samt djur skall de försiktighetsmått vidtas som behövs för att förhindra skada på sådan egendom. Åtgärder vid ankomst till Sverige 16 § Innan ett fartyg anlöper första svenska hamn eller senast vid ankomsten till hamnen skall befälhavaren på fartyget lämna information om hälsotillståndet ombord till Tullverket eller Kustbevakningen om 1. befälhavaren har anledning att anta att smittämnen eller andra ämnen som kan utgöra ett internationellt hot mot människors hälsa finns ombord, 2. fartyget kommer från en hamn i ett område som har förklarats drabbat av ett internationellt hot mot människors hälsa och ankomsten sker inom inkubationstiden för en smittsam sjukdom, eller 3. det ombord på fartyget finns en person som har vistats inom ett område som har förklarats drabbat av ett internationellt hot mot människors hälsa under sådan tid att inkubationstiden för en smittsam sjukdom inte har gått ut vid fartygets ankomst till hamnen. När Tullverket eller Kustbevakningen har fått sådan information som avses i första stycket, skall myndigheten omedelbart underrätta smittskyddsläkaren och den nationella kontaktpunkten om innehållet i informationen. Gäller sådan information fartyg som tillhör och bemannas av Försvarsmakten skall även generalläkaren omedelbart underrättas. Vad som sägs i första och andra stycket om fartyg och hamn skall även gälla luftfartyg respektive flygplats. Den skyldighet som befälhavare på luftfartyg har att lämna information enligt första stycket gäller dock endast i förhållande till Tullverket. 17 § Om ett fartyg eller luftfartyg är drabbat eller misstänks vara drabbat av ett internationellt hot mot människors hälsa får ansvariga myndigheter och kommuner vidta de åtgärder mot fartyget eller luftfartyget som krävs för att skydda människors hälsa. Regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, får meddela föreskrifter om vilka åtgärder till skydd för människors hälsa som ansvariga myndigheter och kommuner får vidta mot drabbade fartyg och luftfartyg. 18 § Fartyg och luftfartyg får inte av smittskyddsskäl vägras tillträde till hamn eller flygplats. Fartyg och luftfartyg kan dock hänvisas att fortsätta till en karantänshamn respektive karantänsflygplats. Fartyg och luftfartyg får inte av smittskyddsskäl hindras att släppa av eller ta ombord människor, ta ombord last, lossa last och ta ombord bränsle, vatten, mat och andra förnödenheter om det inte framgår av denna lag eller föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av denna lag. 19 § Om ett fartyg eller luftfartyg vid ankomsten till landet lägger till eller landar vid någon annan plats än karantänshamn eller karantänsflygplats och om någon av de situationer som anges i 16 § första stycket 1-3 föreligger, skall befälhavaren omedelbart lämna information om hälsotillståndet ombord till Tullverket, Kustbevakningen, smittskyddsläkaren eller kommunen. Med undantag för om det föreligger en nödsituation, får under sådana omständigheter inga människor lämna fartyget eller luftfartyget och ingen last lossas utan tillstånd från ansvariga myndigheter. När de åtgärder som ansvariga myndigheter anser är nödvändiga har vidtagits får fartyget eller luftfartyget fortsätta till den hamn eller flygplats som var dess destination eller till annan lämplig hamn eller flygplats. Den skyldighet som befälhavare på luftfartyg har att lämna information enligt första stycket gäller inte i förhållande till Kustbevakningen. Transportmedel och gods under transitering 20 § Inga åtgärder till skydd för människors hälsa får med stöd av denna lag vidtas mot följande objekt 1. fartyg och luftfartyg under transitering som inte kommer från ett område som är drabbat av ett internationellt hot mot människors hälsa och det inte finns något som tyder på att det finns smittämnen eller andra ämnen ombord som kan utgöra ett internationellt hot mot människors hälsa, 2. lastbilar, tåg och bussar under transitering som inte kommer från ett område som är drabbat av ett internationellt hot mot människors hälsa och som passerar igenom ett område utan att ta ombord eller släppa av människor, lasta eller lossa, eller 3. gods under transitering som inte lastas om, med undantag för levande djur. 21 § Regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, får meddela föreskrifter om skyldighet för transportföretag att vidta särskilda åtgärder till skydd för människors hälsa. Bekämpning av djur som kan bära på smittämnen 22 § I en kommun med hamn skall kommunen vidta de åtgärder som behövs för att i hamnen utrota insekter, råttor och andra djur som vanligen är bärare av smittämnen som utgör en hälsorisk för människor och för att skydda hamnens anläggningar mot sådana djur. 23 § När ett fartyg kommer till första svenska hamn skall befälhavaren för Tullverket eller Kustbevakningen visa upp intyg, eller till någon av myndigheterna ge in kopia av sådant intyg, om att utrotning av djur som avses i 22 § har skett ombord eller, ett intyg om att utrotning av sådana djur inte behövs. Om ett intyg inte visas upp eller ges in skall Tullverket eller Kustbevakningen omedelbart underrätta kommunen som skall låta undersöka fartyget och, om det behövs, vidta åtgärder för att utrota djur som avses i 22 §. Hälsointyg och andra intyg 24 § Om en kommun, ett landsting eller en myndighet har vidtagit en åtgärd till skydd för människors hälsa enligt denna lag eller enligt föreskrifter som meddelats med stöd av denna lag, skall den som vidtagit åtgärden utfärda ett intyg om åtgärden, om den som berörs av åtgärden begär det. Regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, får meddela föreskrifter om vem som får utfärda intyg, skyldighet att visa upp intyg och undantag från sådan skyldighet samt andra nödvändiga föreskrifter om intyg enligt denna lag. Avgifter 25 § Kommuner och landsting får ta ut avgifter för åtgärder enligt denna lag enligt vad som närmare föreskrivs av regeringen. Tillsyn m.m. 26 § Den myndighet som regeringen bestämmer har tillsyn över efterlevnaden av denna lag och föreskrifter eller beslut som meddelats med stöd av lagen. 27 § Polis-, tull-, lots- och hamnpersonal, fartygsinspektörer och kustbevakningstjänstemän samt trafikpersonal vid flygplats skall, var och en inom sitt verksamhetsområde, vara uppmärksam på efterlevnaden av denna lag och de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen. 28 § Polismyndigheten skall lämna den hjälp som behövs för att vidta åtgärder enligt denna lag eller åtgärder enligt föreskrifter eller beslut som meddelats med stöd av lagen. Hjälp enligt första stycket får begäras endast om 1. det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att åtgärden inte kan utföras utan att polisens särskilda befogenheter enligt 10 § polislagen (1984:387) behöver tillgripas, eller 2. det annars finns synnerliga skäl. 29 § Personal inom polisen, Tullverket eller Kustbevakningen som medverkar vid in- och utresekontroll enligt utlänningslagen (2005:716) skall medverka vid kontroll av vaccinationsbevis och vid behov av andra åtgärder som vidtas vid karantänshamnar och karantänsflygplatser. Ytterligare föreskrifter 30 § Regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, får meddela de ytterligare föreskrifter till skydd för enskilda som behövs för att hindra att smittämnen eller andra ämnen som kan utgöra ett allvarligt hot mot människors hälsa förs in i landet eller sprids till andra länder. Ansvar 31 § Till böter döms den som åsidosätter sin skyldighet att lämna information om hälsotillståndet ombord på fartyg eller luftfartyg enligt 16 § första och tredje stycket eller 19 § första stycket, eller lämnar oriktig sådan information. Överklagande 32 § Beslut enligt denna lag eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Beslut enligt denna lag eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen gäller omedelbart, om inte något annat anges i beslutet. 1. Denna lag träder i kraft den 15 juni 2007. Genom lagen upphävs karantänslagen (1989:290). 2. Intyg som utfärdats med stöd av karantänslagen (1989:290) eller med stöd av föreskrifter som har beslutats med stöd av karantänslagen skall fortsätta att gälla under den tid som intyget är giltigt enligt de bestämmelser som gällde vid utfärdandet av intyget. Förslag till lag om ändring i smittskyddslagen (2004:168) Härigenom föreskrivs att det i smittskyddslagen (2004:168) skall införas en ny paragraf, 3 kap. 12 §, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 3 kap 12 § Den som på grund av en samhällsfarlig sjukdom 1. har isolerats enligt 5 kap. 1 §, 2. tillfälligt har isolerats enligt 5 kap. 3 §, 3. skall hållas i karantän enligt 9 §, eller 4. har förbjudits att lämna avspärrat område enligt beslut om avspärrning enligt 10 § får inte resa ut ur landet. Smittskyddsläkaren skall vidta de åtgärder som behövs för att hindra personen från att lämna landet. I andra fall än de som avses i första stycket får den som bär på en samhällsfarlig sjukdom inte vägras att lämna landet. Han eller hon skall dock i god tid före avresan meddela den smittskyddsläkare som underrättats om sjukdomsfallet om tidpunkten för avresan och målet för resan. Smittskyddsläkaren skall underrätta berörd hälsomyndighet på ankomstorten om avresan och andra omständigheter av betydelse för att förhindra smittspridning. Denna lag träder i kraft den 15 juni 2007. Lagrådets yttrande Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2006-06-15 Närvarande: f.d. justitierådet Lars K. Beckman, justitierådet Leif Thorsson och regeringsrådet Lars Wennerström. Skydd mot internationella hot mot människors hälsa Enligt en lagrådsremiss den 1 juni 2006 (Socialdepartementet) har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till 1. lag om skydd mot internationella hot mot människors hälsa, 2. lag om ändring i smittskyddslagen (2004:168). Förslagen har inför Lagrådet föredragits av departementssekreteraren Charlotte Lönnheim. Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet: I lagrådsremissen lämnas förslag på lagändringar som krävs för att Sverige skall kunna genomföra det internationella hälsoreglementet som antogs i Genève den 23 maj 2005 (IHR 2005). Lagförslagen innebär i huvudsak att karantänslagen (1989:290) - som tillkom mot bakgrund av bestämmelserna i det internationella hälsoreglementet från1969 (IHR), vilket endast omfattar gula febern, kolera och pest - upphävs och ersätts med en ny lag. Karantänslagens bestämmelser omfattar, förutom de sjukdomar som regleras i IHR, även sjukdomar på vilka bestämmelserna om samhällsfarliga sjukdomar i smittskyddslagen (2004:168) är tillämpliga, dvs. smittkoppor och svår akut respiratorisk sjukdom (sars). Det nya hälsoreglementet IHR 2005 har ett helt annat tillämpningsområde än karantänslagen genom att det omfattar samtliga hot mot människors hälsa som oavsett ursprung och källa riskerar att få internationell spridning. Då tillämpningsområdet för karantänslagen till följd härav skulle behöva förändras i stor utsträckning har det ansetts befogat och lämpligt att genomföra IHR 2005 genom en ny lag och därvid föra över relevanta bestämmelser i karantänslagen till den nya lagen. Lagrådet har inget att invända mot denna bedömning men har i övrigt följande erinringar. Förslaget till lag om skydd mot internationella hot mot människors hälsa 1 § IHR tillät att två eller flera länder ingick särskilda överenskommelser för att underlätta tillämpningen av bestämmelserna. Sverige hade också redan före tillkomsten av karantänslagen ingått sådana överenskommelser med de nordiska grannländerna för att underlätta den sanitära kontrollen över trafiken mellan länderna. Vid utarbetandet av karantänslagen ansågs dessa överenskommelser och på grund därav beslutade författningar alltjämt böra gälla även sedan karantänslagen trätt i kraft. Mot bakgrund härav föreskrevs i 1 § andra stycket karantänslagen att regeringen fick meddela bestämmelser som avvek från lagen om det behövdes med hänsyn till träffade överenskommelser med Danmark, Finland och Norge. Även IHR 2005 medger att överenskommelser enligt andra internationella avtal också fortsättningsvis får respekteras (se artikel 57.1). Det förefaller i och för sig som om överenskommelserna mellan de nordiska länderna nu inte längre tillämpas i praktiken. De är dock alltjämt gällande och det framstår då som mindre lämpligt att genomföra en lagstiftning som kan komma i konflikt med de nordiska överenskommelserna. Lagrådet förordar därför att det även i den föreslagna lagen ges ett bemyndigande för regeringen att meddela de avvikande bestämmelser som behövs med hänsyn till träffade överenskommelser med Danmark, Finland och Norge så att dessa överenskommelser och på dem grundade författningar kan fortsätta att gälla utan att riksdagen nu omprövar saken, vilket i stället bör ske sedan de nordiska överenskommelserna, i förekommande fall, omförhandlats. Ett bemyndigande av nu berört slag kan då lämpligen införas i lagens första paragraf. I paragrafens andra stycke anges dels att bestämmelser om smittskyddsåtgärder som riktar sig till människor finns i smittskyddslagen, dels att bestämmelser om skyddsåtgärder finns i miljöbalken och fem särskilt angivna lagar. Förslaget har formen av en erinran om att det även finns andra lagar och uppräkningen är enligt vad som anges i författningskommentaren inte uttömmande. Förslaget torde ha inspirerats av 1 kap. 2 § smittskyddslagen. Avsikten med den bestämmelsen är emellertid att understryka att smittskyddslagen endast reglerar smittskyddsåtgärder som riktar sig till människor och att bestämmelser om objektinriktade smittskyddsåtgärder finns i annan lagstiftning (se prop. 2003/04:30 s. 208). Denna gränsdragning är inte aktuell här. Som anförs i remissen kommer den föreslagna lagen att utgöra ett komplement till redan befintlig lagstiftning inom olika områden som rör skydd för människors hälsa. Enligt Lagrådets mening är det inte motiverat att i lagtexten erinra om sådan annan lagstiftning och det behövs inte heller någon särskild bestämmelse för att klargöra ansvarsfördelningen mellan den föreslagna lagen och annan lagstiftning. Lagrådet förordar på grund av det anförda att andra stycket i paragrafen får utgå. Möjligen kan det av pedagogiska skäl vara lämpligt att i stället erinra om att det i 3 kap. 8-12 §§ smittskyddslagen finns bestämmelser om extraordinära smittskyddsåtgärder (se särskilt den i remissen föreslagna nya 3 kap. 12 §). 5 § Enligt IHR 2005 skall medlemsstaterna utse eller inrätta en "nationell kontaktpunkt" med bl.a. nationellt ansvar för att rapportera hot mot människors hälsa till Världshälsoorganisationen (WHO). Enligt lagförslaget skall regeringen utse en myndighet att som nationell kontaktpunkt enligt hälsoreglementet ansvara för de uppgifter den är skyldig att fullgöra enligt lagen eller enligt föreskrifter som meddelats med stöd av lagen. I lagrådsremissen framhålls vidare att det framstår som naturligt att utse Socialstyrelsen som nationell kontaktpunkt. Mot bakgrund härav och då begreppet nationell kontaktpunkt framstår som något främmande för svenskt språkbruk förordar Lagrådet att det direkt i lagtexten anges att det är Socialstyrelsen som skall fullgöra uppgiften som nationell kontaktpunkt och att Socialstyrelsen anges även i övriga berörda paragrafer. Detta medför att lagtexten vinner i klarhet och överskådlighet. 7 § Paragrafens andra stycke innehåller bemyndiganden vilka, i likhet med flera bemyndiganden på andra ställen i lagförslaget, närmast får ses som sådana verkställighetsföreskrifter som regeringen utan bemyndigande äger utfärda med stöd av 8 kap. 13 § regeringsformen och därför skulle kunna slopas. Enligt vad som upplysts vid lagrådsföredragningen har man dock under lagstiftningsarbetet gjort den bedömningen att man med avseende på samtliga bemyndiganden som lämnats i lagförslaget kan behöva utnyttja dem för föreskrifter som går utöver vad som kan ses som rena verkställighetsföreskrifter. Mot nu angiven bakgrund anser Lagrådet att föreslagna bemyndiganden får godtas, men vill ändå framhålla vikten av att man i ett lagstiftningsarbete alltid noga överväger behovet av de bemyndiganden som ges. 13 § I paragrafen stadgas att den nationella kontaktpunkten skall kunna förklara ett område som drabbat av ett internationellt hot mot människors hälsa. Detta beslut får direkta rättsverkningar i vissa avseenden, t.ex. enligt förslagets 16 §, som består till dess den nationella kontaktpunkten förklarar området fritt från hotet. Paragrafen har utformats med 7 § karantänslagen som förebild och förutsätter, i likhet med bestämmelsen i karantänslagen, att fråga blir om ett förvaltningsbeslut och icke ett normbeslut. Utgångspunkten för huruvida fråga blir om normgivning eller ett förvaltningsbeslut, som skall kunna överklagas enligt den generella överklagandebestämmelsen i 32 § lagförslaget, är de uttalanden som gjordes i förarbetena till regeringsformen om innebörden av kravet att en norm skall ha generell giltighet. Detta krav får enligt propositionen med förslag till ny regeringsform (prop. 1973:90 s. 203) anses uppfyllt om föreskriften avser exempelvis situationer av ett visst slag eller vissa typer av handlingssätt eller om den riktar sig till eller på annat sätt berör en i allmänna termer bestämd krets av personer. Ett beslut att förklara ett område som drabbat kan i och för sig ses som ett rent kvalifikationsbeslut med avseende på ett visst område. Den skillnaden föreligger dock gentemot karantänslagen att den nu föreslagna lagen inte är uppbyggd kring speciella sjukdomar utan, i enlighet med vad som gäller för IHR 2005, utvidgats till att omfatta samtliga allvarliga hot som kan spridas internationellt. Förutsättningarna för att förklara ett område som drabbat är därvid endast i begränsad omfattning angivna i lagen samtidigt som fråga kan bli om en hotbild som i högre grad än vad som gäller enligt karantänslagen inte är inskränkt i tid och rum, vilket medför att rättsverkningarna i form av olika handlingsregler kan komma att rikta sig mot en större och mer obestämd personkrets. Mot nu angiven bakgrund framstår enligt Lagrådets mening ett beslut att förklara ett område som hotat att vara av den art att det utgör normgivning. Bestämmelsen bör därför utformas som ett bemyndigande för regeringen, eller den myndighet regeringen bestämmer, att meddela föreskrifter om att ett visst område inom eller utom landet skall kunna förklaras vara drabbat av ett internationellt hot mot människors hälsa. Det har klargjorts vid föredragningen att avsikten är att rättsverkningarna av en sådan förklaring skall inträda först sedan den svenska nationella kontaktpunkten, alltså enligt vad som avses Socialstyrelsen, förklarat området i fråga drabbat av hot. Såvitt angår områden utom landet är det alltså inte tillräckligt att området förklarats drabbat av hot genom beslut av den främmande statens nationella kontaktpunkt. Information om hotet i området utom landet kan komma Socialstyrelsen till handa antingen genom det informationssystem som föreskrivs i hälsoreglementet eller på annat sätt. Att det endast är det svenska beslutet som avses i 13 § bör klargöras åtminstone i lagförslagets motivering. 18 § Enligt artikel 28 i hälsoreglementet, på vilken förevarande paragraf bygger, får en stat ställa upp villkor för att bevilja ett fartyg eller luftfartyg fritt tillträde, bl.a. inspektion och krav på åtgärder för att förebygga spridning av eventuellt påträffad infektion eller förorening. Sådana villkor antyds i förslagets 17 och 19 §§ och är vad som avses med sista ledet i 18 § andra stycket. Innebörden blir alltså att Sverige av smittskyddsskäl faktiskt kan hindra ett fartyg eller ett luftfartyg att släppa av eller ta ombord människor, osv., åtminstone när förutsättningarna enligt 17 eller 19 § föreligger. Detta kan lämpligen klargöras i författningskommentaren. Övergångsbestämmelserna Den föreslagna nya lagen skall träda i kraft den 15 juni 2007 och därvid ersätta karantänslagen. Som övergångsreglering föreslås endast bestämmelser om fortsatt giltighet av vissa intyg som utfärdats med stöd av karantänslagen och med stöd av föreskrifter som beslutats med stöd av karantänslagen. Lagrådet är inte övertygat om att man bör avstå från att med en lagregel i övrigt klargöra vad som skall gälla med avseende på beslut och åtgärder som vidtagits med stöd av karantänslagen. Vanligast torde också vara att föreskrifter om vad som skall gälla i fråga om beslut som fattats med stöd av äldre bestämmelser meddelas genom övergångsbestämmelser när en ny lag träder i stället för en gammal. Lagrådet förordar därför att övergångsregleringen kompletteras under den fortsatta beredningen. Förslaget till lag om ändring i smittskyddslagen (2004:168) 3 kap. 12 § Bestämmelsen motsvarar i huvudsak 14 § karantänslagen, dock att i förhållande till denna bestämmelse möjligheten att hindra den som tagits in på sjukhus att lämna landet tagits bort. Även här erfordras enligt Lagrådets mening en övergångsbestämmelse som klargör vad som skall gälla med avseende på beslut och åtgärder som vidtagits i nu berört hänseende med stöd av karantänslagen. Socialdepartementet Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 7 september 2006 Närvarande: Statsministern Persson, statsråden Ringholm, Sahlin, Pagrotsky, Östros, Messing, Sommestad, Karlsson, Nykvist, Andnor, Nuder, M. Johansson, Hallengren, Björklund, Holmberg, Jämtin, Österberg, Orback, Baylan Föredragande: statsrådet M. Johansson Regeringen beslutar proposition Skydd mot internationella hot mot människors hälsa Rättsdatablad Författningsrubrik Bestämmelser som inför, ändrar, upp-häver eller upprepar ett normgivnings-bemyndigande Celexnummer för bakomliggande EG-regler Lagen om skydd mot internationella hot mot människors hälsa 1 §, 2 §, 6 §, 7 §, 17 §, 21 §, 24 §, 30 § 1 a) Bevis på infektion eller smitta, däribland vektorer på alla tillväxtstadier, animala reservoarer för vektorer, gnagare eller andra arter som kan bära mänsklig sjukdom, mikrobiologiska, kemiska och övriga risker för mänsklig hälsa, tecken på otillräckliga hälsoåtgärder. b) Information om mänskliga fall (skall införas i sjöfartshälsodeklarationen). 2 Resultat av prov tagna ombord. Analysen skall lämnas till fartygets befälhavare på snabbast möjliga sätt och, om återinspektion fordras, sändas till nästa lämpliga hamn på resan som motsvarar det datum för återinspektion som anges i detta intyg. Prop. 2005/06:215 2 1 Prop. 2005/06:215 Bilaga 2 153 Prop. 2005/06:215 Bilaga 2 152 Prop. 2005/06:215 Bilaga 3 219 Prop. 2005/06:215 Bilaga 3 212 Prop. 2005/06:215 Bilaga 4 220 Prop. 2005/06:215 Bilaga 4 220 Prop. 2005/06:215 Bilaga 5 228 Prop. 2005/06:215 Bilaga 5 221 Prop. 2005/06:215 Bilaga 6 232 Prop. 2005/06:215 Bilaga 6 229 Prop. 2005/06:215 233 Prop. 2005/06:215 233 Prop. 2005/06:215 234 234