Post 4085 av 7191 träffar
Tillämpning i fråga om Iran av lagen (1996:95) om vissa internationella sanktioner
Ansvarig myndighet: Utrikesdepartementet
Dokument: Prop. 132
Regeringens proposition
2006/07:132
Tillämpning i fråga om Iran av lagen (1996:95) om vissa internationella sanktioner
Prop.
2006/07:132
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 13 september 2007
Fredrik Reinfeldt
Ewa Björling
(Utrikesdepartementet)
Propositionens huvudsakliga innehåll
Förenta Nationernas (FN) säkerhetsråd beslutade den 23 december 2006 respektive den 24 mars 2007 resolutionerna 1737 (2006) och 1747 (2007) om sanktioner mot Iran. Europeiska Unionens råd antog den 27 februari 2007 respektive den 23 april 2007 gemensamma ståndpunkter om restriktiva åtgärder mot Iran (2007/140/GUSP och 2007/246/GUSP) i syfte att genomföra FN-resolutionerna.
Vad rådet beslutat inom ramen för de gemensamma ståndpunkterna har i allt väsentligt genomförts genom EG-förordningar (423/2007/EG och 618/2007/EG) om restriktiva åtgärder mot Iran.
När det gäller vissa bestämmelser i de gemensamma ståndpunkterna om restriktioner angående krigsmateriel och liknande produkter samt åtgärder för att hindra viss undervisning och utbildning av iranska medborgare ställs det krav på ett nationellt genomförande. När det gäller bestämmelser i förordningarna om tillståndskrav för att tillhandahålla viss materiel och teknik eller vissa tjänster krävs det också nationella bestämmelser för att sanktionerna ska kunna tillämpas fullt ut.
Regeringen beslutade därför den 6 september 2007 om tillämpning i fråga om Iran av lagen (1996:95) om vissa internationella sanktioner. Samma dag beslutade regeringen om vissa sanktioner mot Iran. Åtgärderna innebär förbud mot att köpa, importera eller transportera krigsmateriel m.m. från Iran. De innebär också förbud mot att till Iran sälja eller tillhandahålla viss materiel och teknik, visst tekniskt eller finansiellt bistånd, vissa förmedlingstjänster och vissa investeringar utan tillstånd när det krävs ett sådant tillstånd enligt EG-förordningarna. De innebär även ett förbud mot att leverera, sälja eller överföra paramilitär utrustning till Iran. Beslutet att tillämpa lagen (1996:95) om vissa internationella sanktioner ska underställas riksdagen för godkännande. I propositionen begärs ett sådant godkännande.
Innehållsförteckning
1 Förslag till riksdagsbeslut 4
2 Ärendet och dess beredning 5
3 FN-sanktioner för internationell fred och säkerhet m.m. 5
4 Utvecklingen i Iran m.m. 6
5 Genomförande av FN-sanktionerna inom EU och EG 7
6 Nationellt genomförande av sanktioner mot Iran och godkännande av regeringens beslut 8
Bilaga 1 Förordning (2007:703) om tillämpning i fråga om Iran av lagen (1996:95) om vissa internationella sanktioner 14
Bilaga 2 Förordning (2007:704) om vissa sanktioner mot Iran 15
Bilaga 3 Rådets gemensamma ståndpunkt 2007/140/GUSP av den 27 februari 2007 om restriktiva åtgärder mot Iran 19
Bilaga 4 Rådets gemensamma ståndpunkt 2007/246/GUSP av den 23 april 2007 om ändring av gemensam ståndpunkt 2007/140/GUSP om restriktiva åtgärder mot Iran 26
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 13 september 2007 35
1
Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen godkänner regeringens förordnande den 6 september 2007 om tillämpning i fråga om Iran av lagen (1996:95) om vissa internationella sanktioner.
2
Ärendet och dess beredning
Förenta Nationernas (FN) säkerhetsråd beslutade den 23 december 2006 respektive den 24 mars 2007 resolutionerna 1737 (2006) och 1747 (2007) om sanktioner mot Iran. Europeiska Unionens råd (rådet) antog den 27 februari 2007 respektive den 23 april 2007 gemensamma ståndpunkter om restriktiva åtgärder mot Iran (2007/140/GUSP och 2007/246/GUSP). De gemensamma ståndpunkterna beslutades för att genomföra FN-resolutionerna.
Vad rådet har beslutat inom ramen för de gemensamma ståndpunkterna faller i allt väsentligt inom gemenskapens behörighet och har genomförts genom EG-förordningar (423/2007/EG och 618/2007/EG) om restriktiva åtgärder mot Iran.
När det gäller vissa bestämmelser i de gemensamma ståndpunkterna om restriktioner angående krigsmateriel och liknande produkter samt åtgärder för att hindra viss undervisning och utbildning av iranska medborgare ställs det dock krav på ett nationellt genomförande. När det gäller bestämmelser i förordningarna om tillståndskrav för att sälja eller tillhandahålla viss materiel, teknik eller vissa tjänster krävs det också nationella bestämmelser för att sanktionerna ska kunna tillämpas fullt ut.
Regeringen beslutade därför den 6 september 2007 om tillämpning i fråga om Iran av lagen (1996:95) om vissa internationella sanktioner. Förordnandet, som beslutats genom förordningen (2007:703) om tillämpning i fråga om Iran av lagen (1996:95) om vissa internationella sanktioner, finns i bilaga 1. Samma dag utfärdade regeringen förordningen (2007:704) om vissa sanktioner mot Iran. Förordningen finns i bilaga 2. Åtgärderna innebär förbud mot att köpa, importera eller transportera krigsmateriel m.m. från Iran. De innebär också förbud mot att sälja eller tillhandahålla viss materiel eller teknik eller visst tekniskt och finansiellt bistånd och vissa investeringar utan tillstånd när EG-rätten kräver sådant tillstånd. De innebär även ett förbud mot att leverera, sälja, överföra eller transportera paramilitär utrustning till Iran. Förordnandet att tillämpa lagen (1996:95) om vissa internationella sanktioner ska underställas riksdagen för godkännande.
Förordningen (2007:704) om vissa sanktioner mot Iran, som innehåller de restriktiva åtgärder som regeringen har beslutat om, har under hand beretts med Inspektionen för strategiska produkter, Statens kärnkraftinspektion, Finansinspektionen, Luftfartsstyrelsen, Sjöfartsverket och Tullverket.
3 FN-sanktioner för internationell fred och säkerhet m.m.
Enligt stadgan för Förenta nationerna (FN) kan FN:s säkerhetsråd under vissa förhållanden anta resolutioner om sanktioner av icke-militär natur för att upprätthålla internationell fred och säkerhet. Sådana resolutioner kan ges i form av bindande beslut eller rekommendationer. En stat som är medlem i FN är enligt FN:s stadga skyldig att godta och verkställa säkerhetsrådets bindande beslut om sådana sanktioner.
FN har under åren 2006-2007 i fråga om Iran beslutat om två resolutioner (S/RES/1737/2006 och S/RES/1747/2007) vilka i allt väsentligt innehåller bindande föreskrifter för medlemsstaterna. Resolutionen 1737 (2006) innebär att vissa internationella sanktioner införs vad gäller produkter och tekniskt bistånd som har samband med viss spridningskänslig nukleär verksamhet, reserestriktioner för vissa personer som främjar Irans utveckling av kärnteknik och kärnvapenbärare, restriktioner för viss undervisning och utbildning av iranska medborgare samt frysning av tillgångar m.m. för vissa personer och företag som främjar Irans utveckling av kärnteknik och kärnvapenbärare. Resolutionen 1747 (2007) innebär att vissa internationella sanktioner införs i förhållande till Iran även beträffande köp, import och transport av krigsmateriel och liknande produkter, att frysningsbestämmelserna och andra finansiella sanktioner utsträcks samt att restriktioner kring gåvor, finansiellt bistånd och liknande till Irans regering införs.
4 Utvecklingen i Iran m.m.
Sedan det år 2002 uppdagats att omfattande kärntekniska anläggningar för bland annat urananrikning byggts och kärnteknisk verksamhet under lång tid bedrivits i Iran utan att det internationella atomenergiorganet IAEA informerats, kunde man i omvärlden inte längre känna fullt förtroende för att Iran enbart eftersträvar civil användning av kärnenergi. Som part i icke-spridningsfördraget (NPT) har Iran rätt till sådan civil användning, men också skyldighet att inte utveckla kärnvapen. Sedan ovannämnda anläggningar m.m. blivit kända lämnade Iran en redogörelse till IAEA för det dittills för omvärlden okända kärntekniska programmet. IAEA har alltsedan 2003 sökt verifiera innehållet i denna redogörelse. Fyra år senare återstår ett antal utestående frågor, vilket gör att IAEA ännu inte har kunnat avgöra huruvida programmet uteslutande är avsett för civila ändamål eller inte.
Sedan 2003 har IAEA:s styrelse vid ett flertal tillfällen uppmanat Iran att visa sådan öppenhet att de utestående frågorna ska kunna besvaras. Diplomatiska ansträngningar har samtidigt gjorts både utanför och inom IAEA:s ram för att genom förhandlingar uppnå en lösning som på sikt skulle kunna reparera världssamfundets skadade förtroende. Ett grundkrav i detta sammanhang har varit att Iran under en icke-specificerad tidsrymd suspenderar de mest känsliga kärntekniska verksamheterna.
Eftersom Iran inte visat all den öppenhet som IAEA behöver för sin granskning och inte heller accepterat de förslag till förhandlingsprocesser som erbjudits, rapporterade IAEA, i enlighet med organisationens stadga, hösten 2005 till FN:s säkerhetsråd att Iran inte fullgjort sina åtaganden.
FN:s säkerhetsråd uppmanade i ett ordförandeuttalande våren 2006 Iran att ta de steg som IAEA länge uppmanat till, bland annat full öppenhet samt suspension av anrikning. När så inte skedde antog säkerhetsrådet den 31 juli 2006 resolution 1696 med motsvarande innehåll. Då inte heller denna hörsammades antog säkerhetsrådet den 23 december samma år resolution 1737 under artikel 41 i FN-stadgans kapitel 7. Resolutionens krav på Iran att suspendera all kärnteknisk verksamhet som har att göra med anrikning och upparbetning samt allt arbete med anknytning till tungvattenprojekt är folkrättsligt bindande. Resolutionen innehåller också, som angetts ovan, ett antal sanktionsåtgärder i form av bland annat förhindrande av export till Iran av spridningskänsliga produkter och teknologi, frysning av tillgångar för ett antal iranska företag, organisationer och personer samt vissa reserestriktioner. Syftet är alltjämt att påverka Iran att agera på ett sådant sätt att omvärlden kan återfå förtroende för att Irans kärntekniska verksamhet har uteslutande civila och fredliga syften. Eftersom Iran inte inom utsatt tid uppfyllde säkerhetsrådets krav antog säkerhetsrådet den 24 mars 2007 ännu en resolution (1747) med motsvarande krav. Denna resolution skärpte och utökade sanktionerna. I båda resolutionerna anges att sanktionerna skall upphävas genom beslut i säkerhetsrådet om Iran uppfyller de krav som säkerhetsrådet ställt.
De flesta av de införda sanktionerna är tvingande för FN:s medlemsstater. För att genomföra dem i EU har unionens råd, som närmare beskrivs nedan, antagit två gemensamma ståndpunkter (2007/140/GUSP och 2007/246/GUSP) som i huvudsak följer säkerhetsrådets resolutioner men på vissa punkter förtydligar eller skärper sanktionerna. Ståndpunkterna bifogas som bilaga 3 och 4. Enligt artikel 15 EU ska medlemsstaterna se till att deras nationella politik överensstämmer med de gemensamma ståndpunkterna. Flertalet sanktioner faller dock under EG:s behörighet och genomförs genom EG-förordningar som antas av rådet och blir direkt tillämpliga i medlemsstaterna. Om säkerhetsrådet beslutar att upphäva sanktionerna måste EU ta ställning till om man genom eget beslut ska upphäva eller ändra sina sanktioner.
5 Genomförande av FN-sanktionerna inom EU och EG
Rådet har inom ramen för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken således antagit gemensamma ståndpunkter (2007/140/GUSP och 2007/246/GUSP) om restriktiva åtgärder mot Iran. De gemensamma ståndpunkterna syftar till att genomföra FN-sanktionerna. Det bör anmärkas att den svenska översättningen av de gemensamma ståndpunkterna är bristfällig i flera avseenden genom att den avviker från den engelska version som använts vid förhandlingarna i rådet eller avviker från vad som är gängse språkbruk i Sverige. Regeringen har därför i de nationella beslut, som har fattats för att genomföra sanktionerna, valt ett sådant språkbruk som är så samstämmigt som möjligt med andra språkversioner, med EG-förordningarna och med svensk författningstext. De gemensamma ståndpunkterna har i sin tur genomförts av Europeiska gemenskapen (EG) genom förordningar (423/2007/EG och 618/2007/EG) med stöd av artiklarna 60 och 301 i EG-fördraget. Det bör här anmärkas att en ny rättad svensk språkversion av förordningen 423/2007 har publicerats i Europeiska unionens officiella tidning (EUT) den 10 juli 2007. Delar av genomförandet rör emellertid frågor som faller utanför EG:s behörighet eller som har överlämnats till medlemsstaterna att genomföra nationellt. De delar som faller inom ramen för nationell behörighet rör restriktioner kring krigsmateriel m.m. och framgår av artiklarna 1.1 c och 1.3 i den gemensamma ståndpunkten 2007/140/GUSP, i dess lydelse enligt den gemensamma ståndpunkten 2007/246/GUSP, samt reserestriktioner enligt artikel 4 i den gemensamma ståndpunkten 2007/140/GUSP. De övriga delarna gäller påföljder för brott mot sanktionerna samt åtgärder för att förhindra viss utbildning av iranska medborgare inom ämnesområden som skulle bidra till Irans spridningskänsliga nukleära verksamhet och utvecklingen av system för kärnvapenbärare. Det är därför nödvändigt att vidta nationella åtgärder för att genomföra sanktionerna mot Iran fullt ut. Särskilda överväganden krävs rörande vilka åtgärder som behövs för att förhindra den nämnda undervisningen och utbildningen av iranska medborgare. En närmare redogörelse för vad som redan omfattas av EG-förordningarna och vilka nationella åtgärder som kan behövas i övrigt för att genomföra sanktionerna lämnas nedan i avsnitt 6.
6 Nationellt genomförande av sanktioner mot Iran och godkännande av regeringens beslut
Regeringens förslag: Riksdagen godkänner regeringens förordnande om tillämpning i fråga om Iran av lagen (1996:95) om vissa internationella sanktioner med anledning av de gemensamma ståndpunkterna (2007/140/GUSP och 2007/246/GUSP) om restriktiva åtgärder mot Iran.
Regeringens bedömning: För att åstadkomma ett fullständigt genomförande av vad FN och EU beslutat om restriktiva åtgärder mot Iran, bör besluten kompletteras med föreskrifter på nationell nivå.
Skälen för regeringens förslag och bedömning
Regeringen får enligt 3 § första stycket lagen (1996:95) om vissa internationella sanktioner (sanktionslagen) förordna att sanktioner enligt samma lag ska genomföras med anledning av beslut som avses i 1 § samma lag (beslut i FN eller EU). Ett sådant förordnande upphör att gälla om det inte har överlämnats till riksdagen för godkännande inom en månad från det att regeringen meddelade förordnandet eller om riksdagen inte har godkänt det inom två månader från det att förordnandet överlämnades till riksdagen. Vid beräkning av tiden för riksdagens godkännande ska man bortse från tid då riksdagen gör ett längre uppehåll i kammarens arbete än en månad.
För att genomföra ett förordnande enligt 3 § första stycket sanktionslagen får regeringen enligt 4 § i lagen meddela föreskrifter om förbud i förhållande till en blockerad stat.
Regeringen har funnit att det krävs nationella åtgärder för att fullt ut genomföra vissa av sanktionerna mot Iran. FN-sanktionerna har gällt i allt väsentligt sedan december 2006 men genomförandet i EU har dragit ut på tiden av olika skäl. Emellertid ska sanktionerna inom EU tillämpas sedan april 2007. Sverige måste också snarast rapportera till kommissionen om genomförandet av vissa bestämmelser i förordningen 423/2007/EG. Regeringen har därför funnit att det brådskar med att se till att sanktionerna genomförs fullt ut och att det bästa sättet att åstadkomma detta är att sätta sanktionslagen i tillämpning beträffande sanktioner mot Iran.
Regeringen har samma dag som den beslutat att tillämpa sanktionslagen beträffande Iran meddelat föreskrifter rörande inköp, import och transport av krigsmateriel m.m. från Iran, förbud mot att tillhandahålla viss materiel eller teknik eller vissa tjänster utan tillstånd samt förbud mot tillhandahållande av paramilitär utrustning till Iran. Regeringen har gjort bedömningen att dessa föreskrifter är nödvändiga, och förenliga med gemenskapsrätten, för att fullt ut genomföra sanktionerna mot Iran enligt de gemensamma ståndpunkterna och FN-besluten.
När det gäller åtgärder för att förhindra viss utbildning och undervisning av iranska medborgare krävs ytterligare överväganden om hur sanktionerna ska genomföras och regeringen har därför inte nu meddelat några föreskrifter i den frågan.
Sanktioner som inte kräver några svenska författningsåtgärder
Merparten av FN- och EU-sanktionerna mot Iran omfattas av förbudsregler i förordningen 423/2007/EG. Förordningen är direkt tillämplig i Sverige och det behöver därför inte införas några materiella svenska bestämmelser för att genomföra förbudsreglerna i svensk rätt. Detta gäller framför allt förbud mot att förse Iran med viss materiel och teknik (inklusive programvara) enligt särskilda listor som bifogas EU-bestämmelserna som bilaga I till EG-förordningen (artikel 2). Detsamma gäller tekniskt bistånd till Iran och förmedlingstjänster, investeringar, finansiering eller finansiellt stöd med anknytning till sådana produkter eller sådan teknologi som omfattas av den nämnda förbudslistan (artikel 5.1).
Frysning av tillgångar för personer och företag enligt namnlistor, som har upprättats av FN eller EU, och som avser personer som deltar i, är knutna till eller stöder Irans spridningskänsliga kärntekniska verksamhet eller Irans utveckling av kärnvapenbärare, kräver inte heller några särskilda svenska åtgärder utan gäller automatiskt till följd av att EG-förordningen är direkt tillämplig här. Bestämmelserna om frysning av tillgångar och ekonomiska resurser i artikel 7 i förordningen är utformade som en förbudsreglering enligt vilken inga tillgångar eller ekonomiska resurser direkt eller indirekt får ställas till förfogande för eller utnyttjas till gagn för de fysiska eller juridiska personer, enheter eller organ som anges i bilagorna IV och V till förordningen (artikel 7.3). Det är vidare förbjudet att medvetet och avsiktligt delta i verksamhet vars syfte eller verkan är att direkt eller indirekt kringgå de åtgärder som avses i punkterna 1, 2 och 3 i artikel 7 (artikel 7.4).
Enligt artikel 16 i förordningen ska medlemsstaterna fastställa påföljder för överträdelser av förordningen och vidta alla åtgärder som krävs för att se till att påföljderna genomförs. Påföljderna ska vara effektiva, proportionella och avskräckande. Dessa krav uppfylls framför allt genom sanktionslagens bestämmelser om straff, åtal, förverkande och tvångsmedel (8-14 §§ sanktionslagen). Enligt 8 § andra stycket sanktionslagen är det straffbart att bryta mot förbud i förhållande till tredje land i en förordning om ekonomiska sanktioner som har beslutats av EG med stöd av artikel 60 eller 301 EG-fördraget. Det föreskrivna straffet är böter eller fängelse i högst två år eller, om brottet är grovt, fängelse i högst fyra år. Den som begått gärningen av grov oaktsamhet döms till böter eller fängelse i högst sex månader. I ringa fall ska inte dömas till ansvar. Överträdelser av de nyss redovisade förbudsreglerna i EG-förordningarna rörande materiel, teknik och tjänster samt frysning av tillgångar omfattas av straffansvaret i 8 § andra stycket sanktionslagen.
För försäljning m.m. av viss annan materiel och teknik, som inte omfattas av förbudet som nämns ovan, krävs det enligt EG-förordningen tillstånd av en nationell behörig myndighet (artikel 3). Den materiel och teknik som det här gäller förtecknas i en annan lista (bilaga II), som fogas till EG-förordningen. Det krävs även tillstånd för att tillhandahålla vissa tjänster med anknytning till den nämnda materielen och tekniken (artikel 5.2). Regeringen har i särskilda beslut föreskrivit att Statens kärnkraftinspektion ska vara behörig myndighet för tillstånd beträffande vissa kärnämnen och material m.m. samt att Inspektionen för strategiska produkter ska vara den nationella behöriga myndigheten i övrigt. Tillståndskraven kräver alltså inte några ytterligare åtgärder från svensk sida. Beträffande behovet av nationella bestämmelser om påföljder för den som överträder dessa regler, se nästföljande avsnitt.
Enligt artikel 3a i den gemensamma ståndpunkten 2007/140/GUSP, i dess lydelse enligt den gemensamma ståndpunkten 2007/246/GUSP, ska medlemsstaterna inte ingå nya överenskommelser om gåvobistånd, finansiellt bistånd eller förmånliga med lån med Iran, med vissa humanitära och utvecklingsundantag. Denna bestämmelse kräver inte heller några särskilda författningsåtgärder utan kan hanteras av regeringen på annat sätt.
När det gäller förbudet mot försäljning m.m. av krigsmateriel till Iran (artikel 1.1 c i den gemensamma ståndpunkten 2007/140/GUSP i dess lydelse enligt den gemensamma ståndpunkten 2007/246/GUSP) kan Sverige väsentligen uppfylla det genom bestämmelserna om förbud mot export av krigsmateriel utan tillstånd enligt lagen (1992:1300) om krigsmateriel. Beträffande behovet av regler rörande paramilitär utrustning, se nästföljande avsnitt.
När det gäller reserestriktionerna, alltså åtgärder för att förhindra inresa till eller transitering av personer som har förtecknats av FN eller EU i listor som har bifogats den gemensamma ståndpunkten 2007/140/GUSP, i dess lydelse enligt den gemensamma ståndpunkten 2007/246/GUSP, kan dessa fullgöras av Sverige genom den viserings- och inresekontroll som normalt sker genom svenska myndigheter. Inom EU diskuteras för närvarande också om iakttagandet av dessa reserestriktioner skulle kunna underlättas för medlemsstaterna genom att listade personer förs in i det så kallade SIS-systemet inom ramen för Schengensamarbetet. Det finns därför för närvarande, enligt regeringens bedömning, inget behov att reglera denna sanktion i några ytterligare svenska nationella föreskrifter.
Sanktioner som kräver svenska författningsåtgärder
Köp, import eller transport av krigsmateriel m.m. från Iran
Artikel 1.3 i den gemensamma ståndpunkten 2007/140/GUSP, i dess lydelse enligt den gemensamma ståndpunkten 2007/246/GUSP, innebär att inköp, import eller transport från Iran av krigsmateriel, inklusive skjutvapen och ammunition, militärfordon och utrustning, paramilitär utrustning och reservdelar, med vissa undantag, ska förbjudas. Bestämmelsen omfattas inte av förordningen 423/2007/EG.
Det finns inte några svenska regler som kan användas för att genomföra detta förbud. För att genomföra denna sanktion krävs därför svenska författningsåtgärder. Regeringen har ansett att detta bör ske genom att sanktionslagen sätts i tillämpning och att föreskrifter meddelas i denna del.
Paramilitär utrustning
Förbudet mot försäljning m.m. av krigsmateriel till Iran (artikel 1.1 c i den gemensamma ståndpunkten 2007/140/GUSP i dess lydelse enligt den gemensamma ståndpunkten 2007/246/GUSP) avser även paramilitär utrustning. Eftersom lagen (1992:1300) om krigsmateriel inte omfattar paramilitär utrustning krävs särskilda föreskrifter för att genomföra förbudet i denna del.
Påföljdsbestämmelser när det gäller tillståndspliktiga varor och tjänster
I fråga om försäljning eller tillhandahållande av viss materiel och teknik eller tillhandahållande av vissa tjänster med anknytning till produkter och teknik enligt den lista, som EU har tagit fram och som avser misstänkt användning i kärnteknisk och missil verksamhet (bilaga II till förordningen 423/2007/EG), dvs. tillhandahållande av tekniskt och finansiellt bistånd, förmedlingstjänster och/eller investeringar till Iran avseende materiel och teknik, föreskrivs i förordningen 423/2007/EG inte något förbud. Förordningen ställer endast krav på tillstånd och regeringen har i enlighet med det i särskilda beslut den 5 och 12 juli 2007 (dnr UD2007/2480/NIS och M2007/3253/Mk) utsett de myndigheter - Inspektionen för strategiska produkter och Statens kärnkraftinspektion - som ska pröva ansökningar om tillstånd.
Sanktionslagens automatiskt verkande påföljdsbestämmelser för den som bryter mot en EG-förordning (8 § andra stycket sanktionslagen) förutsätter att någon har brutit mot ett förbud i en EG-förordning. Förordningen 423/2007/EG talar i dessa delar inte uttryckligen om något förbud, utan om tillståndskrav. Den svenska författningsreglering som finns, främst förordningen (1997:969) om import- och exportreglering samt lagen (2000:1225) om straff för smuggling, avser endast varor, inte tjänster. Med hänsyn till den straffrättsliga legalitetsprincipen får det anses oklart om sanktionslagens straffbestämmelse även omfattar brott mot tillståndsplikten. Mot den bakgrunden finns det enligt regeringens uppfattning skäl att, med stöd av 4 § sanktionslagen, meddela särskilda föreskrifter i frågan. För den som bryter mot ett sådant förbud stadgas straffansvar i 8 § första stycket sanktionslagen. Förbudet kan visserligen komma att omfatta även sådana varor som i och för sig redan omfattas av regleringen i förordningen om import- och exportreglering och lagen om straff för smuggling. Det är nämligen vanskligt att med säkerhet förutsäga vad som kan falla in under gällande bestämmelser om import- och exportreglering när det gäller nu aktuella slag av varor, teknik och tjänster som exporteras m.m. till Iran. Risken för viss dubbelreglering uppvägs dock av att regleringen för brott mot sanktionerna mot Iran blir samlad, tydlig och överskådlig. Skulle en konkurrenssituation uppstå mellan de särskilda bestämmelserna meddelade med stöd av sanktionslagen och de allmänna bestämmelserna i förordningen om import- och exportreglering samt smugglingslagen bör de särskilda bestämmelserna om sanktioner mot Iran ha företräde.
Regeringen har bedömt att ett förbud av nu avsett slag kan införas utan hinder av de gemenskapsrättsliga principerna om att en medlemsstat inte får i sin nationella lagstiftning reglera sådant som är reglerat i en EG-förordning. Här gäller det ju inte att införa nationella materiella regler om vilka åtgärder, som kräver tillstånd enligt EG-förordningen. Förbudsreglerna införs endast som en komplettering till EG-förordningens bestämmelser i syfte att fullgöra skyldigheten enligt EG-förordningen att fastställa påföljder för överträdelser av förordningen.
Regeringen har vidare bedömt att ett sådant förbud är fullt förenligt med regleringen i sanktionslagen. Sanktionslagen medger att regeringen får meddela föreskrifter om förbud i fråga om bland annat in- eller utförsel av varor och andra tillgångar, kommunikationer, kreditgivning och näringsverksamhet för att genomföra sanktioner med anledning av ett beslut eller en rekommendation av FN eller EU. Det nu aktuella förbudet avser de ämnesområden, som anges i 4 § sanktionslagen, och syftar som sagt till att bidra till att genomföra FN- och EU-sanktionerna. Att förbudet införs endast för att åstadkomma de effektiva påföljder som krävs, och inte för att också införa sanktionerna i materiellt hänseende, något som redan har beslutats genom EG-förordningen, kan enligt regeringens mening inte utgöra något hinder. Regeringen har vidare ansett att det för tydlighetens och överskådlighetens skull är bäst att hänvisa till regleringen i EG-förordningen när det gäller omfattningen av förbudet.
Viss utbildning av iranska medborgare
Artikel 6 i den gemensamma ståndpunkten 2007/140/GUSP innebär att medlemsstaterna ska, i enlighet med sin nationella lagstiftning, vidta de åtgärder som krävs för att förhindra viss undervisning och utbildning av iranska medborgare inom ämnesområden som skulle bidra till Irans spridningskänsliga nukleära verksamhet och utvecklingen av system för kärnvapenbärare. I nationell rätt finns ett allmänt förbud i 10 § lagen (1992:1300) om krigsmateriel mot att här i landet utan tillstånd bedriva militärt inriktad utbildning av andra än svenska medborgare. Detta förbud torde dock inte täcka in all sådan utbildning som avses i artikel 6 i den gemensamma ståndpunkten. För att genomföra sanktionerna i denna del krävs det dock ytterligare överväganden och regeringen har därför inte nu meddelat några föreskrifter i den frågan.
Innebörden av meddelade föreskrifter
Genom den av regeringen den 6 september 2007 beslutade förordningen (2007:704) om vissa sanktioner mot Iran (bilaga 2) är det till att börja med inte tillåtet att från Iran köpa, importera eller transportera krigsmateriel och paramilitär utrustning samt reservdelar till sådan materiel och utrustning. Detta förbud gäller inte fordon, ej avsedda för strid, som har tillverkats eller utrustats med skottsäkert material och som är avsedda som skydd för Europeiska unionens och dess medlemsstaters personal i Iran. Förbudet gäller oavsett om materielen har sitt ursprung inom Irans territorium eller inte. Enligt förordningen är det inte heller tillåtet att direkt eller indirekt leverera, sälja, överföra eller genom Sverige transportera paramilitär utrusning till Iran eller för användning i eller till förmån för Iran. Förbudet gäller oavsett om materielen har sitt ursprung inom Sverige eller inte. Föreskrifterna innehåller också definitioner på vad som utgör krigsmateriel i detta sammanhang - som gör definitionen av krigsmateriel för tillämpning av lagen (1992:1300) om krigsmateriel tillämplig även här - och paramilitär utrustning.
Det är vidare inte tillåtet att utan tillstånd av Inspektionen för strategiska produkter respektive Statens kärnkraftinspektion sälja, leverera, överföra, exportera eller tillhandahålla materiel, teknik eller tjänster till personer, enheter, organ eller företag i Iran eller för användning i Iran i de fall där det krävs sådant tillstånd enligt artikel 3.1 eller artikel 5.2 i förordningen 423/2007/EG.
Slutligen innehåller föreskrifterna bestämmelser om vilka myndigheter som ansvarar för de särskilda uppgifterna när det gäller sanktionerna mot Iran samt en bestämmelse om att berörda myndigheter ska samråda med varandra och lämna varandra nödvändiga uppgifter.
Förordning (2007:703) om tillämpning i fråga om Iran av lagen (1996:95) om vissa internationella sanktioner
Förordning (2007:704) om vissa sanktioner mot Iran
Rådets gemensamma ståndpunkt 2007/140/GUSP av den 27 februari 2007 om restriktiva åtgärder mot Iran
Rådets gemensamma ståndpunkt 2007/246/GUSP av den 23 april 2007 om ändring av gemensam ståndpunkt 2007/140/GUSP om restriktiva åtgärder mot Iran
Utrikesdepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 13 september 2007
Närvarande: Statsministern Reinfeldt, statsråden Olofsson, Odell, Ask, Husmark Pehrsson, Leijonborg, Larsson, Erlandsson, Torstensson, Hägglund, Björklund, Carlsson, Borg, Malmström, Sabuni, Tolgfors, Björling
Föredragande: statsrådet Björling
Regeringen beslutar proposition 2006/07:132 Tillämpning i fråga om Iran av lagen (1996:95) om vissa internationella sanktioner
Prop. 2006/07:132
Prop. 2007/08:xx
2
5
1
Prop. 2006/07:132
Prop. 2006/07:132
Prop. 2006/07:132
Bilaga 1
Prop. 2006/07:132
Bilaga 1
14
15
1
Prop. 2007/08:xx
Bilaga 1
Prop. 2007/08:xx
Bilaga 1
Prop. 2006/07:132
Bilaga 2
Prop. 2006/07:132
Bilaga 2
18
15
1
Prop. 2007/08:xx
Bilaga 2
Prop. 2007/08:xx
Bilaga 2
Prop. 2006/07:132
Bilaga 3
Prop. 2006/07:132
Bilaga 3
24
25
1
Prop. 2007/08:xx
Bilaga 3
Prop. 2007/08:xx
Bilaga 3
Prop. 2006/07:132
Bilaga 4
Prop. 2006/07:132
Bilaga 4
34
31
1
Prop. 2007/08:xx
Bilaga 4
Prop. 2007/08:xx
Bilaga 4
Prop. 2006/07:132
Prop. 2006/07:132
34
35
1
Prop. 2006/07:xx
Prop. 2007/08:xx