Regeringskansliets rättsdatabaser

delse har skett, bör inspektionen ha möjlighet att på ett nyanserat sätt välja vilken åtgärd som är lämplig i det enskilda fallet. Finansinspektionen bör vid valet av åtgärd beakta hur allvarlig överträdelsen är med utgångspunkt i vilka konsekvenser den haft eller kunnat få för värdepappersmarknadens funktion i stort och för enskilda investerare. Vid valet av åtgärd bör även en avvägning göras mellan vilken åtgärd som är tillräcklig och bäst lämpad som reprimand för överträdelsen och vilka konsekvenser åtgärden kan få för t.ex. företagets kunder. Återkallelse Den allvarligaste formen av ingripande är naturligtvis återkallelse av tillståndet. Ett sådant ingripande får stora konsekvenser inte bara för det berörda företaget utan även för dess kunder och andra, och får därför inte ske utan starka skäl. Den generella bestämmelsen om ingripande innebär att det blir Finansinspektionen som avgör när omständigheterna är sådana att tillståndet skall återkallas. Det är graden av allvarlighet som skall vara avgörande för om detta skall ske. I vissa fall, där återkallelsegrunden är av mer teknisk art, bör dock uttryckligt anges när återkallelse skall ske. Dessa fall behandlas i avsnitt 15.4.2.2. Varning Varning är ett alternativ till återkallelse av tillståndet. Åtgärden bör kunna tillgripas när förutsättningarna för återkallelse i och för sig föreligger men varning i det enskilda fallet framstår som en tillräcklig åtgärd. Detta kan t.ex. vara fallet när företaget påbörjat förändringar i sina interna rutiner eller vidtagit andra åtgärder som medför att det inte kan befaras att företaget kommer att upprepa överträdelsen. Genom varningen kan inspektionen offentligt markera att överträdelsen uppfattas som allvarlig även om tillståndet inte återkallas. Ett sådant beslut kan således vara till ledning både för det enskilda institutet och andra när det gäller vilka överträdelser som i och för sig är så pass allvarliga att återkallelse av tillståndet kan komma ifråga. Som framgår av avsnitt 15.4.2.3 kan ett beslut om varning förenas med straffavgift. Anmärkning I likhet med vad som gäller på bankområdet bör Finansinspektionen få en möjlighet att ingripa vid mindre allvarliga överträdelser genom att meddela anmärkning. Kammarrätten i Stockholm har anfört att det bör utvecklas vilka rättsverkningar en anmärkning skall ha och hur en anmärkning skall förhålla sig till sanktionssystemet i övrigt. Anmärkning kan användas när ett företag agerat på ett sätt som innebär en överträdelse av regelverket, men som inte är så allvarlig att det blir aktuellt att överväga en återkallelse av tillståndet. Genom beslutet kan inspektionen markera för det berörda företaget och marknaden i stort att en överträdelse har skett. Som framgår nedan kan inspektionen i en sådan situation även välja att meddela företaget ett föreläggande. Finansinspektionen bör välja det alternativ som bedöms mest verkningsfullt i det enskilda fallet. Det är svårt att i förväg förutse vilken åtgärd som kommer att vara bäst att använda i en viss situation. Några mer detaljerade riktlinjer om vilken åtgärd som skall tillämpas i olika situationer bör därför inte lämnas här utan får överlämnas till rättstillämpningen. Som framgår av avsnitt 15.4.2.3 kan ett beslut om anmärkning förenas med straffavgift. Andra åtgärder Vid mindre allvarliga överträdelser kan Finansinspektionen även förbjuda verkställighet av beslut respektive förelägga ett företag att inom viss tid vidta vissa åtgärder. Dessa ingripandemöjligheter är således alternativ till att meddela beslut om anmärkning. Ett föreläggande att vidta åtgärd kan innebära såväl att något som företaget redan gjort skall ändras som att en åtgärd som inte tidigare vidtagits skall ombesörjas. Både ett förbud och ett föreläggande kan kombineras med vite. Det uttryckliga angivandet av att ett företag kan föreläggas att begränsa sin rörelse i något avseende eller minska riskerna i den finns även i 15 kap. 1 § lagen om bank- och finansieringsrörelse och tillkom vid genomförandet av 2006 års kapitalkravsdirektiv. Den tidigare lydelsen angav, i likhet med utredningens förslag, enbart att ett institut kunde föreläggas att vidta åtgärd inom viss tid. Av förarbetena framgår att avsikten med preciseringen, som tillkom på Lagrådets inrådan, endast är att tydliggöra vissa av de möjligheter Finansinspektionen har enligt den generella rätten att förelägga ett kreditinstitut att vidta en åtgärd, inte att ge inspektionen några nya ingripandemöjligheter (prop. 2006/07:5, Del 1, s. 359 ff.). I linje med strävan att likforma ingripandemöjligheterna på bank- och värdepappersområdet bör motsvarande precisering göras i den nya lagen om värdepappers-marknaden. Enligt MiFID:s artikel 50.2 e skall den behöriga myndigheten ha rätt att kräva att ett agerande som strider mot direktivets bestämmelser upphör. De ovan angivna möjligheterna kombinerat med möjligheten att vid allvarliga överträdelser återkalla ett tillstånd, får anses uppfylla MiFID:s krav. Finansinspektionen har anfört följande. Redan i dag har inspektionen möjlighet att i vissa fall förbjuda verkställighet av ett beslut. Det har emellertid varit oklart om möjligheten att ingripa endast omfattar beslut av styrelse och stämma. Med en sådan snäv tolkning får möjligheten väldigt sällan någon praktisk betydelse eftersom få beslut är fattade direkt av stämman eller styrelsen. Inspektionen önskar därför ett klargörande av hur den nu föreslagna bestämmelsen skall tolkas i detta avseende. Det torde ofta vara mest relevant att kunna förhindra verkställighet av ett beslut som är av mer övergripande karaktär och som därför fattats på hög nivå i ett företag, t.ex. av styrelsen. För att ett verkställighetsförbud skall kunna riktas mot ett beslut krävs även att beslutet är tillräckligt formaliserat, vilket även det torde göra att det oftast blir aktuellt att använda ingripandemöjligheten just mot beslut som fattats på hög nivå. Enligt vår bedömning bör detta dock inte medföra att Finansinspektionen skall vara förhindrad att förbjuda verkställighet av andra beslut än de som är direkt fattade av styrelsen eller stämman. Någon sådan begränsning finns inte heller enligt bestämmelsens ordalydelse. Finansinspektionen får således i det enskilda fallet bedöma om det är lämpligt, och praktiskt möjligt, att ingripa på detta sätt, eller om någon annan åtgärd bör vidtas. Underlåtenhet att ingripa I likhet med vad som gäller på bankområdet bör Finansinspektionen även ha en uttrycklig rätt att underlåta att ingripa i vissa situationer. Detta bör till en början vara möjligt när en överträdelse bedöms som ringa eller ursäktlig eller om företaget gör rättelse. Inspektionen bör i det enskilda fallet göra en nyanserad bedömning av om omständigheterna är sådana att eftergift bör medges. Det bör t.ex. vara överträdelsens allvarlighet som avgör om det faktum att företaget gjort rättelse skall föranleda att inspektionen avstår från att ingripa eller inte. Finansinspektionen bör även ha möjlighet att underlåta att ingripa om ett annat organ vidtagit åtgärder mot företaget och dessa åtgärder bedöms tillräckliga. Till skillnad mot vad som anges i lagen om bank- och finansieringsrörelse omfattas inte enbart åtgärder som vidtagits av en annan myndighet. Detta har främst sin grund i att inspektionen bör kunna beakta de beslut som en börs disciplinnämnd kan ha fattat gentemot företaget. Även i detta fall måste dock Finansinspektionen göra en prövning i det enskilda fallet om de åtgärder som har vidtagits är tillräckliga som reaktion på överträdelsen. 15.4.2.2 Ingripanden i särskilda fall Regeringens förslag: Tillståndet för ett svenskt värdepappersinstitut, en börs eller en svensk clearingorganisation skall återkallas om 1. företaget fått tillståndet genom att lämna falska uppgifter eller på något annat otillbörligt sätt, 2. företaget inte inom ett år från det att tillstånd beviljades har börjat driva sin rörelse, 3. företaget har förklarat sig avstå från tillståndet, eller 4. företaget under en sammanhängande tid av sex månader inte har drivit sådan rörelse som tillståndet avser. För svenska aktiebolag som har beviljats tillstånd att driva en reglerad marknad eller clearingverksamhet skall tillståndet, på samma sätt som i dag, även återkallas om bolagets egna kapital understiger två tredjedelar av det registrerade aktiekapitalet och bristen inte har täckts inom tre månader från det att den blev känd för bolaget. Finansinspektionen får, i stället för att återkalla tillståndet, meddela varning i samtliga nämnda fall förutom då företaget förklarat sig avstå från tillståndet. Om någon i företagets ledning inte uppfyller de krav som ställs upp i lagen om värdepappersmarknaden skall ett värdepappersbolags, en börs eller en svensk clearingorganisations tillstånd återkallas. Alternativt får Finansinspektionen besluta att personen inte får delta i ledningen av företaget och då förordna en person som ersätter denne som styrelseledamot eller verkställande direktör. Om Finansinspektionen har underrättats av en behörig myndighet i ett annat land inom EES om att den behöriga myndigheten har begärt att ett finansiellt instrument skall avföras från handel på en reglerad marknad, skall Finansinspektionen besluta att handeln med samma instrument på en reglerad marknad, en MTF eller annars genom ett värdepappersinstitut skall stoppas. Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. I utredningens förslag angavs dock att återkallelse även skulle ske om förutsättningarna för tillståndet inte längre uppfylldes. Vidare kunde varning användas i stället för återkallelse i färre fall än enligt regeringens förslag. Utredningen föreslog även att Finansinspektionen skulle kunna återkalla ett företags tillstånd tillfälligt. Remissinstanserna: Kammarrätten i Stockholm och Länsrätten i Stockholms län anser att möjligheten att tillfälligt återkalla ett tillstånd måste kompletteras med regler som beaktar konsumentskyddsaspekterna. Finansinspektionen menar att det bör övervägas om det behöver specificeras att återkallelse av tillståndet skall ske när förutsättningarna för tillståndet inte längre uppfylls. Inspektionen bör även kunna återkalla ett företags tillstånd, om den sammantagna sammansättningen i styrelsen inte uppfyller kraven på kompetens och erfarenhet. Inspektionen anser även att utredningens förslag när det gäller rätten att begära att ett finansiellt instrument avnoteras inte är tillräckliga. Inspektionen föreslår vidare att möjligheten att tillfälligt återkalla ett tillstånd byts ut mot en möjlighet för inspektionen att förbjuda ett företag att ingå nya kundavtal eller på annat sätt utöka verksamheten. Bolagsverket anser att det bör finnas en skyldighet för Finansinspektionen att underrätta verket om inspektionen beslutar att en styrelseledamot eller en verkställande direktör inte längre får vara det och när inspektionen i ett sådant fall förordnar en ersättare. Skälen för regeringens förslag Återkallelse av tillstånd Enligt MiFID:s artikel 8 får ett värdepappersföretags tillstånd återkallas om företaget inte utnyttjar tillståndet inom 12 månader alternativt uttryckligen har avstått från tillståndet eller inte bedrivit tillståndspliktig verksamhet under sex månader. Vidare får tillståndet återkallas om företaget har fått tillståndet genom att lämna falska uppgifter eller på något annat otillbörligt sätt, om företaget inte längre uppfyller de villkor på vilka tillståndet lämnades eller om företaget allvarligt och systematiskt har brutit mot de rörelseregler som antagits i anledning av direktivet. Slutligen ges en möjlighet att nationellt ange andra omständigheter som kan leda till ett beslut om återkallelse. I MiFID finns även bestämmelser om återkallelse av tillstånd för reglerade marknader som i huvudsak överensstämmer med de som finns för värdepappersföretag (artikel 36.5). Bestämmelsen om återkallelse av tillstånd bör vara gemensam för värdepappersinstitut, börser och clearingorganisationer och utformas med utgångspunkt i MiFID:s regler. I likhet med utredningen anser vi dock att MiFID:s bestämmelse om att tillståndet får återkallas om företaget allvarligt och systematiskt brutit mot de regler som antagits i anledning av direktivet inte behöver nämnas särskilt utan omfattas av den allmänna bestämmelsen om ingripande. Finansinspektionen har anfört att det kan övervägas om det är nödvändigt att, såsom i utredningens förslag, uttryckligen ange att tillståndet skall återkallas om förutsättningarna för tillståndet inte längre uppfylls. Vi instämmer i inspektionens bedömning att det i detta fall är tillräckligt med de olika möjligheter som Finansinspektionen har att ingripa enligt andra regler. Det kan även noteras att MiFID endast anger att medlemsstaterna får återkalla företagets tillstånd i de specificerade fallen, inte att de skall göra detta. För börser, auktoriserade marknadsplatser och clearingorganisationer finns i dag en särskild återkallelsegrund som i fråga om svenska aktiebolag anger att tillståndet eller auktorisationen skall återkallas om bolagets egna kapital understiger två tredjedelar av det registrerade aktiekapitalet och bristen inte har täckts inom tre månader från det att den blev känd för bolaget. Av allmänmotiven i utredningens betänkande får man intryck av att denna bestämmelse har bedömts som överflödig mot bakgrund av den allmänna bestämmelsen om ingripande. I lagtexten finns dock punkten med. Vår bedömning är att återkallelsegrunden bör finnas med även i lagen om värdepappersmarknaden. Detta hänger samman med att det inte någon annanstans finns angivet att bolagets kapitalbas inte får understiga två tredjedelar av det registrerade aktiekapitalet. Detta krav skulle således falla bort om återkallelsegrunden försvann. Situationen är annorlunda när det gäller dagens regler om att ett värdepappersbolags tillstånd skall återkallas om bolagets kapitalbas understiger det belopp som minst föreskrivs som startkapital. I detta fall finns direkt i lagen angivet att bolagets kapitalbas aldrig får understiga detta belopp. Om så sker kan således Finansinspektionen ingripa med stöd av den allmänna bestämmelsen om ingripande. Inte heller de bestämmelser i lagen om värdepappersrörelse som i dag anger att återkallelse skall ske om ett institut inte har fullgjort sina skyldigheter enligt lagen om investerarskydd och lagen om insättningsgaranti behövs längre, eftersom inspektionen enligt den allmänna bestämmelsen kan ingripa även vid överträdelser av andra författningar som reglerar företagens verksamhet. Vidare kommer den nuvarande bestämmelsen om att återkallelse av tillståndet kan ske om institutet, utan att ha brutit mot någon författning, på annat sätt visat sig olämplig att utöva värdepappersrörelse, inte längre att finnas kvar. I likhet med utredningen finner vi att den reglering som nu läggs fram är så heltäckande att en sådan återkallelsegrund inte behövs. Återkallelsegrunden som är hänförlig till brister hos styrelseledamot eller verkställande direktör behandlas särskilt nedan. Liksom i dag bör Finansinspektionen kunna välja att utfärda en varning i stället för att återkalla företagets tillstånd, om det bedöms vara tillräckligt. Ingripanden vid brister hos ledningen Enligt 15 kap. 2 § andra stycket lagen om bank- och finansieringsrörelse får Finansinspektionen, i stället för att återkalla ett tillstånd på grund av att en styrelseledamot eller verkställande direktör inte uppfyller lagens krav, besluta att styrelseledamoten eller den verkställande direktören inte längre får vara det. Finansinspektionen får då förordna en ersättare. Enligt förarbetena till bestämmelsen är avsikten att alternativet skall kunna väljas i stället för återkallelse i de fall då det finns brister i ledningen i ett i övrigt livskraftigt institut och institutet inte självt förmår ändra på situationen (se prop. 2002/03:139 s. 384 ff. och 549). I nuläget är Finansinspektionens enda möjlighet att ingripa mot olämpliga ledande befattningshavare i värdepappersbolag, börser och clearingorganisationer att återkalla företagets tillstånd. Även om denna möjlighet bör behållas anser vi att också motsvarande möjlighet som finns på bankområdet bör införas. Finansinspektionen bör således få möjlighet att, som ett alternativ till återkallelse, besluta att en styrelseledamot eller verkställande direktör inte längre får kvarstå i sin befattning. Finansinspektionen bör även kunna förordna en ersättare om det är nödvändigt. Bolagsverket har anfört att Finansinspektionen bör vara skyldigt att snarast underrätta verket om ett sådant beslut så att verket kan uppdatera registret. Vi instämmer i att det är lämpligt att Finansinspektionen i ett sådant fall skall underrätta Bolagsverket. En sådan förpliktelse bör dock lämpligen föreskrivas i förordningsform och får därför hanteras i ett senare skede. Finansinspektionen har anfört att det i vissa fall inte är fråga om en enskild befattningshavare som brister i kompetens utan att styrelsen som helhet saknar nödvändig erfarenhet och kompetens på området. Inspektionen föreslår därför att en ny återkallelsegrund införs för alla de företag som står under inspektionens tillsyn och som innebär att ett företags tillstånd skall återkallas om den sammantagna sammansättningen i styrelsen inte uppfyller kraven på kompetens och erfarenhet. Vi har viss förståelse för inspektionens synpunkt. En sådan ändring behöver dock, särskilt om den skall genomföras generellt inom det område där inspektionen utövar tillsyn, beredas på ett sätt som det inte finns utrymme för inom ramen för detta lagstiftningsärende. Frågan får därför övervägas i ett senare sammanhang. Rätt att tillfälligt avbryta handeln med ett finansiellt instrument och att begära att ett finansiellt instrument skall avföras från handel Enligt artikel 50.2 j och k skall den behöriga myndigheten ha rätt att begära att handeln med ett finansiellt instrument tillfälligt stoppas och att ett finansiellt instrument avförs från handel vare sig det omsätts på en reglerad marknad eller i någon annan form av organiserad handel. Uttrycket någon annan form av organiserad handel bör, enligt regeringens mening, innefatta både handel på en MTF och annan organiserad handel, t.ex. handel som systematisk internhandlare. Finansinspektionens möjligheter att tillfälligt avbryta handeln med ett finansiellt instrument, dvs. besluta om handelsstopp, behandlas i avsnitt 14.7.2 och 14.7.3. Finansinspektionen har i dag inte möjlighet att begära att ett finansiellt instrument skall avregistreras eller avnoteras från en reglerad marknad. Regleringen är i stället uppbyggd på så sätt att börsen är skyldig att i vissa fall avregistrera eller avnotera ett finansiellt instrument (5 kap. 4 § respektive 6 kap. 4 § lagen om börs- och clearingverksamhet). Motsvarande bestämmelser återfinns i 15 kap. 10 och 13 §§ den nya lagen om värdepappersmarknaden. Om en börs i strid med bestämmelserna inte avregistrerar eller avnoterar ett instrument har Finansinspektionen möjlighet att ingripa, t.ex. genom ett föreläggande. Finansinspektionen menar att denna möjlighet inte är tillräcklig för att uppfylla artikel 50.2 k. Artikeln innehåller emellertid inte något krav på att den behöriga myndigheten själv skall kunna fatta beslutet om att instrumentet skall avföras från handel, utan myndigheten skall kunna begära att så sker. Mot denna bakgrund är vår bedömning att möjligheten att förelägga en börs att avnotera eller avregistrera ett finansiellt instrument väl uppfyller MiFID:s krav. Finansinspektionen har vidare anfört att utredningen inte har uttalat sig om vad som gäller för instrument som handlas på en MTF eller i någon annan form av organiserad handel. För en MTF finns varken i MiFID eller i förslaget till lag om värdepappersmarknaden några regler om när ett instrument inte längre får handlas där. Det finns emellertid ett allmänt krav på att en MTF skall drivas hederligt, rättvist och professionellt och på ett sätt så att allmänhetens förtroende för värdepappersmarknaden upprätthålls (11 kap. 1 § den nya lagen om värdepappersmarknaden). Om handel i ett visst instrument innebär att detta krav inte uppfylls måste det värdepappersinstitut som driver MTF:en agera. Gör institutet inte det kan Finansinspektionen även i detta fall ingripa genom att t.ex. meddela ett föreläggande. Samma förutsättningar gäller för annan form av handel som ett värdepappersinstitut organiserar mot bakgrund av den allmänna förpliktelsen som värdepappersinstitut har att tillvarata sina kunders intressen samt även i övrigt handla hederligt, rättvist och professionellt och på ett sätt så att allmänhetens förtroende för värdepappersmarknaden upprätthålls (8 kap. 1 § den nya lagen om värdepappersmarknaden). Enligt regeringen måste denna reglering anses uppfylla kraven i artikel 50.2 k i MiFID. I detta sammanhang bör även artikel 41.2 i MiFID nämnas. Av artikeln framgår att om en behörig myndighet begär att ett finansiellt instrument skall avföras från handel på en reglerad marknad så skall myndigheten omedelbart offentliggöra sitt beslut och underrätta de behöriga myndigheterna i de andra medlemsstaterna. Dessa myndigheter skall i sin tur begära att instrumentet avförs från handel från de reglerade marknader och MTF:er som de har tillsynsansvaret för. En liknande bestämmelse finns i fråga om handelsstopp (se avsnitt 14.7.2 och 14.7.3). Vi har ovan föreslagit att dagens förhållande där det är börsen som beslutar om avnotering skall fortsätta att gälla. I konsekvens med detta bör Finansinspektionen, om den underrättas av en behörig myndighet i en annan medlemsstat att ett finansiellt instrument har avförts från handel, omedelbart besluta att instrumentet skall handelsstoppas. Själva beslutet om avnotering, avregistrering eller om att instrumentet inte längre får handlas på en MTF får därefter meddelas av den börs eller det företag som driver en MTF där instrumentet handlas. På samma sätt som angetts ovan har Finansinspektionen möjlighet att ingripa mot en börs eller en MTF som i strid med bestämmelserna i lagen inte avför ett instrument från handel. Ingripanden vid underlåtenhet att samarbeta vid en utredning Enligt artikel 51.2 i MiFID skall medlemsstaterna föreskriva de sanktioner som skall tillämpas vid underlåtenhet att samarbeta vid en utredning som omfattas av artikel 50. Enligt 6 kap. 3 § lagen om handel med finansiella instrument får inspektionen vid vite förelägga någon att göra rättelse om han eller hon inte fullgör sin skyldighet att följa en anmodan om att lämna upplysningar enligt 6 kap. 1 a § samma lag. Denna möjlighet kommer att finnas även enligt den nya lagen om värdepappersmarknaden. Någon ytterligare lagstiftning fordras därmed inte. Rätt att meddela tillfälligt förbud mot utövande av yrkesverksamhet Enligt artikel 50.2 g skall den behöriga myndigheten ha rätt att begära tillfälligt förbud mot utövande av yrkesverksamhet. Enligt lagen om värdepappersrörelse och lagen om börs- och clearingverksamhet kan Finansinspektionen återkalla tillståndet eller auktorisationen att bedriva verksamhet om någon som ingår i styrelsen eller är verkställande direktör eller vice verkställande direktör inte uppfyller respektive lags krav på lämplighet. Såsom anges ovan föreslås nu även att inspektionen som alternativ till att återkalla tillståndet skall kunna besluta att en person inte får delta i ledningen av företaget. Bestämmelserna innebär således att inspektionen kan hindra olämpliga personer från att inneha vissa uppdrag. Enligt 1 och 4 §§ lagen (1986:436) om näringsförbud kan vissa personer meddelas näringsförbud om de i sin egenskap av näringsidkare grovt åsidosatt vad som ålegat dem i näringsverksamheten och därvid gjort sig skyldiga till brottslighet som inte är ringa. Näringsförbud meddelas av allmän domstol på talan av åklagare. Den som är underkastad näringsförbud får inte bedriva näringsverksamhet, och han eller hon får inte heller vara bl.a. styrelseledamot eller verkställande direktör i ett aktiebolag. Näringsförbud gäller under viss tid och rätten kan, om det är uppenbart att grund för näringsförbud föreligger, förordna om tillfälligt förbud till dess frågan om förbud slutligt har avgjorts (10 § nämnda lag). Som nämnts ovan kan Finansinspektionen även med stöd av 6 kap. 2 § lagen om handel med finansiella instrument förelägga den som deltar eller medverkar i handeln med finansiella instrument att upphöra med verksamheten. Utredningen ansåg att de ovan nämna reglerna gjorde att artikelns krav var uppfyllt i vart fall gentemot fysiska personer. Utredningen ansåg vidare att det var oklart om artikeln därutöver kunde anses kräva att den behöriga myndigheten tillfälligt skulle kunna återkalla ett tillstånd för ett värdepappersinstitut eller en börs. Oavsett hur direktivet skulle tolkas ansåg utredningen att det fanns skäl för att införa en sådan möjlighet för Finansinspektionen, då detta låg i linje med arbetet med att få till stånd ett mer flexibelt sanktionssystem. Enligt vår mening kan artikel 50.2 g inte anses kräva att Finansinspektionen skall ha möjlighet att tillfälligt återkalla ett företags tillstånd. Bestämmelsens ordalydelse ger närmast vid handen är det är andra typer av ingripanden, främst mot fysiska personer, som avses. Mot att bestämmelsen skall tolkas på ett vidare sätt talar även att MiFID har andra uttryckliga regler om när den behöriga myndigheten får återkalla ett tillståndspliktigt företags tillstånd. De ovan nämnda möjligheterna för inspektionen och andra myndigheter att ingripa får därför i sig anses tillräckliga för att uppfylla direktivets krav. MiFID uppställer dock inte något hinder för medlemsstaterna att ge den behöriga myndigheten ytterligare befogenheter utöver vad som krävs enligt direktivet. Kammarrätten i Stockholm och Länsrätten i Stockholms län har emellertid anfört att vid ett införande av en sådan möjlighet som utredningen har föreslagit bör fler aspekter beaktas än att inspektionen får ett flexibelt sanktionssystem. Det bör t.ex. övervägas om det behövs en särskild reglering för att skydda investerarnas intresse vid en tillfällig återkallelse av tillståndet. Vidare har Finansinspektionen föreslagit en alternativ utformning av utredningens förslag som innebär att inspektionen får besluta att ett företag under en tid varken får ingå nya kundavtal eller på annat sätt utöka sin verksamhet. Under denna period skulle företaget stå kvar under inspektionens tillsyn och verksamheten fortgå som vanligt i förhållande till företagets befintliga kundkrets. Enligt Finansinspektionen skulle detta bl.a. ge företaget tid att genomföra beslutade handlingsplaner och därmed underlätta för inspektionen att göra en riktig bedömning av företagets prognos för framtiden. Såsom angetts ovan i avsnitt 15.4.2.1 kommer Finansinspektionen vid mindre allvarliga överträdelser kunna förelägga ett företag att begränsa sin rörelse i något avseende. Redan därigenom kommer således inspektionen i sådana fall kunna förelägga ett företag att t.ex. inte ingå nya kundavtal. Ett införande av en sådan möjlighet för alla typer av överträdelser, eller av utredningens förslag om tillfällig återkallelse av tillståndet, kräver dock enligt vår mening ytterligare överväganden som inte ryms inom detta lagstiftningsärende. Bland annat bör närmare övervägas vilka konsekvenser sådana ingripanden får för såväl företaget som investerarna. Om dessa möjligheter skall införas bör vidare övervägas om inspektionen bör ha dem generellt inom sitt tillsynsområde. Frågan får därför tas upp i ett senare sammanhang. Förbjuda handel på olämplig marknad Som nämnts ovan kan Finansinspektionen enligt gällande rätt förelägga ett svenskt värdepappersinstitut att upphöra med verksamhet som omfattar handel med finansiella instrument på en marknad om det med hänsyn till reglerna för eller tillsynen över marknaderna framstår som uppenbart olämpligt att institutet bedriver handel där. Det följer inte av MiFID att en sådan rätt skall finnas. Vi anser dock att en sådan rätt kan vara värdefull för inspektionen i tillsynsarbetet och att bestämmelsen därför bör finnas även i den nya lagen om värdepappersmarknaden. 15.4.2.3 Straffavgift Regeringens förslag: Finansinspektionen får i vissa fall besluta att en varning eller en anmärkning mot ett svenskt värdepappersinstitut, en börs eller en svensk clearingorganisation skall förenas med en straffavgift. Straffavgiften skall uppgå till lägst fem tusen kronor och högst femtio miljoner kronor. Avgiften tillfaller staten. Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Remissinstanserna: Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet anser att avgifterna borde avsättas till en fond som bl.a. kan användas för att kompensera enskilda. Skälen för regeringens förslag: Enligt lagen om bank- och finansieringsrörelse har Finansinspektionen möjlighet att kombinera ett beslut om anmärkning eller varning med en straffavgift. Straffavgiften skall fastställas till lägst fem tusen kronor och högst femtio miljoner kronor. Enligt lagens förarbeten motiveras möjligheten att besluta om straffavgift bl.a. med att en överträdelse inte blir omedelbart ekonomiskt kännbar förrän företaget får betala någon form av avgift (prop. 2002/03:139 s. 386 f.). En sådan avgift förfinar dessutom ytterligare Finansinspektionens sanktionsmöjligheter. Även i detta avseende är det rimligt att Finansinspektionen ges motsvarande möjlighet att ingripa mot svenska värdepappersinstitut, börser och svenska clearingorganisationer som mot kreditinstitut. Inspektionen bör därför få en möjlighet att under vissa förutsättningar förena en varning eller anmärkning med straffavgift i de fall inspektionen bedömer att detta behövs för att ge företaget en tillräcklig reprimand. I författningskommentaren finns en närmare redogörelse för i vilka situationer en straffavgift kan utgå och i vilken mån regeringens förslag avviker från utredningens (se kommentaren till 25 kap. 8 §). Det intervall för straffavgiften som finns i lagen om bank- och finansieringsrörelse får anses väl avvägt för att kunna hantera de olika former av överträdelser det kan vara fråga om även på värdepappersområdet, och de olika typer av företag avgiften kan riktas mot. Intervallets storlek ligger även väl i linje med MiFID:s krav på att de administrativa åtgärder eller administrativa sanktioner som medlemsstaterna inför skall vara effektiva, proportionerliga och avskräckande. Redan beslutet om anmärkning eller varning är en allvarlig reprimand till företaget. Straffavgiften avser samma agerande som det som föranledde anmärkningen eller varningen och utgör således en gradering av överträdelsen. På samma sätt som på bankområdet är det därför rimligt att Finansinspektionen inte behöver vända sig till domstol för att få straffavgiften utdömd utan själv får fastställa hur stor avgiften blir i det enskilda fallet. Det är överträdelsens allvarlighet som främst bör vara avgörande för avgiftens storlek. Även förhållandena hos det företag som har gjort överträdelsen bör dock kunna beaktas. Exempelvis kan vad som upplevs som en avskräckande avgift för ett mindre företag med måttlig omsättning framstå som i det närmaste obetydlig för ett företag med stora ekonomiska resurser. Den överträdelse som föranleder straffavgiften skulle även kunna utgöra ett brott enligt andra regler och därmed föranleda att företaget åläggs företagsbot. Detta torde t.ex. kunna komma i fråga om någon hos företaget inom ramen för värdepappersrörelsen bryter mot en bestämmelse i lagen om straff för marknadsmissbruk vid handel med finansiella instrument. Vi anser dock att det inte finns något hinder på grund av detta mot att ha ett system med straffavgifter vid sidan av det straffrättsliga förfarandet. Till att börja med har reglerna i vart fall delvis olika ändamål. Vidare förutsätter ett straffrättsligt ansvar uppsåt eller oaktsamhet från den som ställs till ansvar, vilket inte är något krav för att en straffavgift skall utgå (jfr NJA 2004 s. 840). Även om det inte finns något hinder mot att ha delvis parallella system kan det i det enskilda fallet finnas skäl att beakta om straffavgift respektive företagsbot har utgått. Finansinspektionen bör beakta förekomsten av en företagsbot vid bestämmandet av avgiftens storlek. Vidare framgår av 36 kap. 10 § första stycket 1 brottsbalken att jämkning av företagsbot får ske bl.a. om brottet medför annan betalningsskyldighet eller särskild rättsverkan för näringsidkaren och den samlade reaktionen på brottsligheten därför skulle bli oproportionerligt sträng. Enligt förarbetena tar denna jämkningsgrund främst sikte på sådana fall då näringsidkaren åläggs att betala en sanktionsavgift (prop. 2005/06:59 s. 37 ff.). Enligt det andra stycket i samma paragraf får eftergift ske om det är särskilt påkallat med hänsyn till något av de förhållanden som räknas upp i det andra stycket. Avgiften bör tillfalla staten. Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet har anfört att avgiften borde avsättas till en fond som kan användas för att kompensera enskilda och även för att finansiera tillsynen och marknadsövervakningen. I samtliga fall där sanktionsavgifter används på finansmarknadsområdet tillfaller emellertid avgifterna staten. Beträffande verkställighet av avgiften bör motsvarande regler gälla som i fråga om verkställighet av straffavgift enligt 15 kap. 11-14 §§ lagen om bank- och finansieringsrörelse. Avgiften skall således betalas till Finansinspektionen inom trettio dagar efter det att beslutet om den vunnit laga kraft eller den längre tid som anges i beslutet. Finansinspektionens beslut att påföra avgift får då verkställas utan föregående dom eller utslag om avgiften inte har betalats inom denna tid. Om avgiften inte betalas inom denna tid, skall Finansinspektionen lämna den obetalda avgiften för indrivning. Avgift som påförts faller bort i den utsträckning verkställighet inte har skett inom fem år från det att beslutet vann laga kraft. 15.4.2.4 Förseningsavgift Regeringens förslag: Om ett svenskt värdepappersinstitut, en börs eller en svensk clearingorganisation underlåter att i tid lämna föreskrivna upplysningar om sin verksamhet till Finansinspektionen, får företaget påföras en förseningsavgift på högst 100 000 kronor. Avgiften tillfaller staten. Beslut om förseningsavgift fattas av Finansinspektionen. Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Finansinspektionen anser att rätten att påföra förseningsavgift även bör gälla gentemot andra företag som är skyldiga att tillhandahålla inspektionen upplysningar. Inspektionen anser vidare att myndigheten även bör ha en möjlighet att påföra förseningsavgift vid försenad rapportering av transaktioner. Skälen för regeringens förslag: Som ovan angetts har värdepappersinstitut, börser och clearingorganisationer en generell upplysningsplikt i förhållande till Finansinspektionen. En liknande upplysningsplikt finns för kreditinstitut enligt 13 kap. 3 § lagen om bank- och finansieringsrörelse. Med stöd av upplysningsplikten begär Finansinspektionen bl.a. in speciella rapporter som belyser olika omständigheter i företagens verksamhet. Dessa rapporter är ett viktigt verktyg för inspektionen i dess tillsyn. I nuläget saknar inspektionen emellertid möjlighet att ingripa om ett svenskt värdepappersinstitut, en börs eller en svensk clearingorganisation inte lämnar sina rapporter inom föreskriven tid. Om ett kreditinstitut gör samma sak, kan dock inspektionen med stöd av 15 kap. 10 § lagen om bank- och finansieringsrörelse besluta att institutet skall betala en förseningsavgift med högst 100 000 kronor. I likhet med vad som gäller generellt för ingripandemöjligheterna är det rimligt att Finansinspektionen har samma möjlighet på värdepappersområdet som på bankområdet. Inspektionen bör därför i den nya lagen om värdepappersmarknaden få möjlighet att besluta om förseningsavgift på motsvarande sätt som enligt lagen om bank- och finansieringsrörelse. Finansinspektionen har anfört att inspektionen även bör ha möjlighet att påföra förseningsavgift gentemot de övriga företag som har upplysningsplikt gentemot inspektionen, främst utländska företag som driver verksamhet från filial här landet. En sådan möjlighet skulle dock innebära en avvikelse från vad som i dag gäller på bankområdet. Dessutom är saken inte beredd inom ramen för detta lagstiftningsärende. Vi har därför inte underlag för att nu kunna föreslå någon ytterligare utvidgning av möjligheterna att besluta om förseningsavgifter då upplysningar som inspektionen begär inte lämnas i tid. Detsamma gäller vad inspektionen anfört när det gäller möjligheten att påföra förseningsavgift vid rapportering av transaktioner. När det gäller verkställighet av beslutet om förseningsavgift hänvisas till vad som anförts angående straffavgifterna. 15.4.2.5 Särskilt om anknutna ombud Regeringens bedömning: Det bör inte införas några regler om ingripande gentemot anknutna ombud. Utredningens förslag: Utredningen föreslog att vissa av Finansinspektionens ingripandemöjligheter skulle gälla även gentemot anknutna ombud. Remissinstanserna: Finansinspektionen ifrågasätter om ingripande behöver kunna ske direkt gentemot det anknutna ombudet. Att ingripande i stället sker gentemot värdepappersinstitutet ligger enligt inspektionen i linje med såväl MiFID som med de regler som i dag finns avseende uppdragstagare på bankområdet. Bolagsverket anser att det bör finnas en skyldighet för Finansinspektionen att underrätta verket om inspektionen antingen återkallar tillståndet för ett värdepappersinstitut som anlitar anknutna ombud eller återkallar ett anknutet ombuds registrering. Skälen för regeringens bedömning: Utredningen föreslog att Finansinspektionen skulle ha en uttrycklig möjlighet att ingripa direkt mot ett anknutet ombud. Någon särskild motivering till varför detta var nödvändigt gavs inte. Enligt vad vi föreslagit är det det svenska värdepappersinstitutet eller det utländska värdepappersföretaget som har träffat avtal med ett anknutet ombud som skall se till att ombudet såväl inledningsvis inför registreringen som fortlöpande uppfyller de krav som finns. Det är därför vår bedömning att Finansinspektionen inte bör ges några direkta ingripandemöjligheter gentemot ombudet. Om brister i hur ombudet agerar kommer till inspektionens kännedom bör i stället ingripande ske gentemot institutet eller företaget. Såsom Finansinspektionen har påpekat ligger en sådan lösning i linje med såväl MiFID som den reglering som i dag finns på bankområdet avseende uppdragstagare. Vilka medel som Finansinspektionen har till sitt förfogande följer av de allmänna reglerna om ingripande. Finansinspektionens möjligheter att ingripa mot det utländska värdepappersföretaget är således begränsat på det sätt som ingripanden mot EES-företag generellt är. Ett anknutet ombud kan endast agera som sådant på uppdrag av ett svenskt värdepappersinstitut eller ett utländskt företag som hör hemma inom EES. I enlighet med vad Bolagsverket har anfört bör därför Finansinspektionen ha en skyldighet att underrätta verket om inspektionen beslutar att återkalla tillståndet för ett värdepappersinstitut som anlitar anknutna ombud. Detsamma bör gälla om Finansinspektionen får kännedom om att tillståndet för ett utländskt företag som anlitar ett anknutet ombud med driftställe i Sverige har återkallats. En sådan underrättelseskyldighet bör dock lämpligen anges i en förordning och får därför hanteras i ett senare skede. När Bolagsverket har blivit underrättat skall det avföra det anknutna ombudet ur registret. 15.4.2.6 Ingripande mot utländska företag Regeringens förslag: Om ett utländskt företag, som hör hemma utanför EES, har tillstånd att driva värdepappersrörelse från filial i Sverige överträder lagen om värdepappersmarknaden eller andra författningar som gäller för företagets verksamhet här i landet gäller i huvudsak de generella bestämmelserna om ingripande. Detsamma gäller utländska företag - oavsett om de hör hemma inom EES eller inte - som har tillstånd att driva en reglerad marknad eller clearingverksamhet från filial här i landet. Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens. Utredningens förslag innehöll dock mer begränsade ingripandemöjligheter gentemot utländska företag som hör hemma inom EES och som driver en reglerad marknad från filial i Sverige. För de företag som har tillstånd att driva en reglerad marknad eller clearingverksamhet från filial här i landet innehöll vidare utredningens förslag enbart en hänvisning till att ingripande skulle ske om företaget hade överträtt lagen om värdepappersmarknaden eller föreskrift som meddelats med stöd av lagen. Remissinstanserna uttalar sig inte i dessa frågor. Skälen för regeringens förslag: I likhet med vad som gäller enligt dagens reglering bör Finansinspektionen kunna ingripa gentemot utländska företag som hör hemma utanför EES och som därför behöver inspektionens uttryckliga tillstånd för att börja driva sin verksamhet här. Enligt utredningens förslag var Finansinspektionens ingripandemöjligheter gentemot utländska företag som hör hemma inom EES och som driver en reglerad marknad från filial här i landet begränsade på samma sätt som för utländska värdepappersföretag som hör hemma inom EES. Som närmare redogörs för i avsnitt 10.3 ger dock MiFID inte en rätt för ett utländskt företag att med stöd av sitt hemlandstillstånd driva en reglerad marknad från en filial i ett annat land. Mot denna bakgrund finns inte heller i direktivet några begränsningar för när Finansinspektionen får ingripa mot ett sådant företag. Inspektionen bör därför i dessa fall ha samma rätt att ingripa oavsett var det utländska företaget hör hemma. Detsamma gäller för utländska företag som driver clearingverksamhet från filial här i landet. Inte heller i det fallet finns någon rätt enligt MiFID att etablera en filial. I utredningens förslag hänvisas när det gäller de som driver en reglerad marknad eller clearingverksamhet från filial till att möjligheten att ingripa gäller om företaget överträtt den nya lagen om värdepappersmarknaden eller föreskrifter som meddelats med stöd av lagen. Bestämmelsen om vad Finansinspektionen har tillsyn över när det gäller dessa företag är emellertid vidare än så och hänvisar, förutom till lagen om värdepappersmarknaden, även till de andra författningar som gäller för företagets verksamhet här i landet. Motsvarande lydelse bör användas i detta fall. Finansinspektionens möjligheter att ingripa mot utländska företag som är hemmahörande inom EES och som driver värdepappersrörelse från filial eller mot utländska företag som med stöd av MiFID vidtar åtgärder för att underlätta tillträdet för deltagare på distans till en reglerad marknad behandlas i avsnitt 16. 15.5 Rätt att offentliggöra åtgärd eller sanktion Regeringens bedömning: Det behövs inga särskilda regler om offentliggörande av Finansinspektionens beslut om ingripande. Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna uttalar sig inte i denna fråga. Skälen för regeringens bedömning: Av artikel 51.3 i MiFID framgår att den behöriga myndigheten skall ha rätt att offentliggöra åtgärder som vidtagits eller sanktioner som har använts för överträdelser av direktivets bestämmelser, om inte offentliggörandet äventyrar finansmarknaderna eller åsamkar de berörda parterna oproportionerlig skada. Bestämmelser om sekretess i statlig myndighets verksamhet som består i tillståndsgivning eller tillsyn med avseende på värdepappersmarknaden finns i 8 kap. 5 § sekretesslagen (1980:100). Enligt första stycket 1 i detta lagrum gäller sekretess i sådan verksamhet för uppgift om affärs- eller driftsförhållanden hos den som myndighetens verksamhet avser, om det kan antas att han lider skada om uppgiften röjs. Presumtionen är således att Finansinspektionen får offentliggöra uppgifter om åtgärder eller sanktioner, vilket överensstämmer med regeln i artikel 51.3 i MiFID. I likhet med vad som gäller enligt direktivet gäller sekretess för uppgifterna om det kan antas att den berörde lider skada om uppgiften röjs. Sekretess gäller dock aldrig för uppgifter i Finansinspektionens beslut. Någon bestämmelse som täcker in det fall att finansmarknaden skulle äventyras finns inte i sekretesslagen. De ingripandemöjligheter som Finansinspektionen får tillgång till är dock inte av sådan karaktär att ett offentliggörande skulle kunna äventyra värdepappersmarknaden utan att samtidigt ha åsamkat de berörda parterna skada. Bestämmelserna fordrar således inte någon särskild lagstiftning för att genomföras. 15.6 Civilrättsliga sanktioner Regeringens bedömning: Det bör inte införas några civilrättsliga sanktioner i den nya lagen om värdepappersmarknaden. Utredningen har inte uttryckligen behandlat denna fråga. Dock nämns i avsnittet om anknutna ombud att en investerares rätt till skadestånd inte bör vara sämre för att denne ingått avtal med ett värdepappersinstitut genom ett anknutet ombud. Remissinstanserna: Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet betonar angelägenheten av att handel med värdepapper omfattas av ett praktiskt fungerande investerarskydd, och ifrågasätter om detta kan uppnås genom rent näringsrättslig normgivning. Enligt fakultetsnämnden skulle införandet av en möjlighet att framställa civilrättsliga skadeståndskrav på ett bättre sätt uppnå ett gott investerarskydd. Skälen för regeringens bedömning: MiFID innehåller inte några krav på att investerare skall kunna få skadestånd från ett värdepappersföretag om företaget agerat på ett visst sätt. Avsikten är snarare att uppnå ett gott investerarskydd genom att den behöriga myndigheten tillser att värdepappersföretagen följer de detaljerade näringsrättsliga regler som finns om hur företaget skall agera gentemot sina kunder. Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet har anfört att man genom att införa en möjlighet att framställa civilrättsliga skadeståndsanspråk skulle uppnå ett bättre fungerande investerarskydd än det som finns i dag. Enligt fakultetsnämnden borde det inte vara helt främmande att ta in bestämmelser av civilrättslig karaktär i den nya lagen om värdepappersmarknaden trots att denna huvudsakligen är näringsrättslig, och nämner att sådana bestämmelser finns t.ex. i lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument. Fakultetsnämnden motiverar sitt förslag i huvudsak med att det i praxis visat sig vara svårt för ett värdepappersinstituts kunder att få rätt i en skadeståndsprocess. Som nämnts ovan innehåller MiFID inte några krav på att medlemsstaterna måste införa regler om att investerare har rätt att få skadestånd från ett värdepappersföretag. Den bestämmelse som närmast anknyter till ett skadeståndsrättsligt ansvar är artikel 23.2 i MiFID som anger att värdepappersföretag som anlitar anknutna ombud skall vara ansvariga för den skada ett ombud orsakar en kund då ombudet handlar på företagets vägnar. Bestämmelsen genomförs genom 6 kap. 5 § i den nya lagen om värdepappersmarknaden som anger att det institut eller företag som har träffat avtal med ett anknutet ombud är ansvarigt för ren förmögenhetsskada som ombudet genom sin verksamhet uppsåtligen eller av oaktsamhet orsakar en kund. Syftet med bestämmelsen är att tillse att en kunds rätt till ersättning inte blir sämre om kunden har ingått avtal med ett anknutet ombud än om detta skett med en anställd hos institutet (se avsnitt 9.2). Det finns inte förutsättningar att nu införa ytterligare regler om skadeståndsansvar i den nya lagen om värdepappersmarknaden. Det kräver ytterligare överväganden och beredning som inte ryms inom detta lagstiftningsärende. Det bör dock påpekas att det på flera områden redan finns regler om skadeståndsansvar som rör förhållandet mellan ett värdepappersinstitut och dess kunder. Sådana regler finns t.ex. i lagen (2003:862) om finansiell rådgivning till konsumenter och i lagen (1914:45) om kommission. När det gäller den senare lagen pågår en översyn av den varvid en avsikt är att göra skadeståndsbestämmelserna i lagen lättare att tillämpa (se SOU 2005:120). 16 Samarbete mellan behöriga myndigheter 16.1 Samarbete och informationsutbyte Regeringens förslag: Finansinspektionen skall för sin tillsyn som följer av MiFID samarbeta och utbyta information med andra medlemsstaters behöriga myndigheter i den utsträckning som följer av direktivet. Finansinspektionen skall, efter begäran från en behörig myndighet i ett annat land inom EES, inom ramen för sin befogenhet lämna eller kontrollera information som behövs för att den utländska myndigheten skall kunna utöva sin tillsyn enligt MiFID. Den utländska myndigheten får närvara vid en kontroll som görs av inspektionen. Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Utredningens förslag innehöll dock en möjlighet för Finansinspektionen att låta en utländsk myndighet själv kontrollera information. Remissinstanserna: Kammarrätten i Stockholm och Länsrätten i Stockholms län anser att den absoluta sekretessen enligt 8 kap. 5 § fjärde stycket sekretesslagen (1980:100) bör gälla inte bara uppgifter som har erhållits enligt ett internationellt avtal utan också uppgifter som inhämtats inom landet enligt ett sådant avtal. Skälen för regeringens förslag: Enligt skäl 63 i MiFID är det nödvändigt att stärka reglerna om informationsutbyte mellan behöriga myndigheter och att öka kraven på att de bistår varandra och samarbetar. Vikten av en sträng yrkesmässig sekretess vid informationsutbyte betonas. Samarbetet och informationsutbytet mellan de behöriga myndigheterna behandlas i artiklarna 56-62 i MiFID. I artikel 54 återfinns bestämmelser om tystnadsplikt och sekretess som omfattar bl.a. information som erhållits i det internationella samarbetet. Bestämmelserna i direktivet kompletteras av artiklarna 15 och 16 i genomförandeförordningen. Artikel 56 i MiFID, som är den övergripande samarbetsbestämmelsen, ställer krav på att myndigheterna samarbetar och bistår varandra genom informationsutbyte samt i utrednings- och tillsynsverksamhet. Varje medlemsstat skall utse en enda behörig myndighet som skall fungera som kontaktpunkt och meddela det till kommissionen och övriga medlemsstater. Artikeln innehåller vidare närmare bestämmelser om hur samarbetet skall gå till och kompletteras av artikel 16 i genomförandeförordningen. Enligt artikel 57 kan en behörig myndighet begära att en behörig myndighet i en annan medlemsstat samarbetar angående tillsyn eller i samband med en kontroll på plats eller en utredning. Artikeln innehåller vidare vissa förfaranderegler. I artikel 58 finns regler om informationsutbytet mellan de behöriga myndigheterna som kompletteras av artikel 15 i genomförandeförordningen. Artikel 59 i MiFID anger när en behörighet myndighet har rätt att vägra att samarbeta eller utbyta information och hur myndigheten i sådana fall skall förfara. Artikel 60 om samråd inför beviljande av auktorisation behandlas i avsnitt 16.2, artikel 61 om värdmedlemsstatens befogenheter i avsnitt 16.3 samt försiktighetsåtgärder av värdmedlemsstaten i avsnitt 16.4. För en redogörelse för tillsynssamarbetet i dag hänvisas till utredningens betänkande, SOU 2006:50 s. 449 f. För att kunna fullfölja sina skyldigheter enligt MiFID måste Finansinspektionen ha möjlighet att inhämta den information som behövs från andra tillsynsmyndigheter inom EES och att lämna den information som behövs hos dessa myndigheter. Beträffande Finansinspektionens möjlighet att lämna ut uppgifter till utländska tillsynsmyndigheter kan det inledningsvis konstateras att den informationsskyldighet som följer av bestämmelserna i MiFID till stor del avser sådana uppgifter som är sekretessbelagda enligt 8 kap. 5 § första stycket sekretesslagen. En svensk myndighets möjlighet att lämna ut sekretessbelagda uppgifter till en utländsk myndighet regleras i 1 kap. 3 § tredje stycket samma lag. Sekretessbelagda uppgifter får enligt bestämmelsen inte lämnas ut till utländsk myndighet eller mellanfolklig organisation, i annat fall än om utlämnandet sker i enlighet med föreskrift därom i lag eller förordning eller om uppgiften i motsvarande fall skulle få lämnas ut till svensk myndighet och det enligt den utlämnande myndighetens prövning står klart att det är förenligt med svenska intressen att uppgiften lämnas till den utländska myndigheten eller mellanfolkliga organisationen. I tidigare lagstiftningsärenden under 1990-talet har det med hänvisning till sistnämnda bestämmelse bedömts att Finansinspektionen har goda möjligheter att lämna ut uppgifter till utländska myndigheter i den utsträckning som olika EG-direktiv föreskriver (jfr prop. 1992/93:89 s. 135 f., prop. 1994/95:50 s. 134 f. och s. 273 f., prop. 1994/95:184 s. 230 f., prop. 1995/96:173 s. 93 ff. och prop. 1999/2000:94 s. 56 ff.). Beträffande Finansinspektionens möjligheter att inhämta information från myndigheter i andra medlemsländer och därvid behålla eventuell sekretess gäller följande. För uppgifter som inspektionen har fått från en utländsk myndighet, gäller sekretess om uppgifterna har tagits emot enligt ett av riksdagen godkänt avtal härom med främmande stat (8 kap. 5 § fjärde stycket sekretesslagen). I begreppet avtal enligt denna bestämmelse anses ingå rättsakter som gäller till följd av Sveriges medlemskap i EU, dvs. anslutningsfördragen, förordningar och direktiv som utfärdas av EU:s institutioner. Sekretess kommer således att gälla för information som tas emot av Finansinspektionen i enlighet med MiFID och som inte får lämnas ut enligt direktivet (jfr de bedömningar som gjorts i ovan nämnda propositioner). Finansinspektionen har med stöd av regeringens bemyndigande slutit samarbetsavtal med såväl tillsynsmyndigheter i länderna inom EES som med motsvarande myndigheter i länder utanför EES. Avtalen innehåller regelmässigt bestämmelser om sekretess för uppgifter som utbyts mellan myndigheterna. Enligt 8 kap. 5 § fjärde stycket gäller sekretess hos Finansinspektionen i den mån regeringen föreskriver det för uppgifter som inspektionen fått på grund av avtal med utländsk myndighet. En bestämmelse motsvarande den i artikel 54.1 i MiFID finns i 1 kap. 6 § sekretesslagen. Enligt denna paragraf gäller nämligen ett förbud att röja eller utnyttja sekretessbelagd uppgift för myndighet där uppgiften är sekretessbelagd samt för personer som på grund av anställning eller uppdrag hos myndigheten deltar eller har deltagit i myndighetens verksamhet och därvid fått kännedom om uppgiften. Det kan mot bakgrund av ovanstående anses att direktivets bestämmelser om utbyte av konfidentiell information och den sekretess och den tystnadsplikt som skall omgärda uppgifterna kan komma till stånd inom ramen för gällande rätt. Till följd av MiFID:s krav på samarbete är det emellertid lämpligt att i lag slå fast att Finansinspektionen skall samarbeta och utbyta information med andra medlemsstaters behöriga myndigheter. Sådana bestämmelser om samarbete och informationsutbyte har tidigare införts i lag vid genomförandet av flera andra direktiv med liknande bestämmelser om samarbete och informationsutbyte. I 6 kap. 5 och 6 §§ lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat och i 10 kap. 9 och 10 §§ lagen (2006:1371) om kapitaltäckning och stora exponeringar finns således bestämmelser motsvarande de nu föreslagna. I förarbetena till dessa bestämmelser gjordes bedömningen att den utländska myndighetens roll vid kontroller av information på plats skulle vara observatörens och att någon rätt för inspektionen att tillåta att den utländska myndigheten själv utför kontrollen inte skulle föreligga (se prop. 2005/06:45 s. 157 f. och 2006/07:5 s. 353 ff.). Övervägande skäl talar enligt vår mening för att i förevarande lagstiftningsärende utforma samarbetsbestämmelserna efter förebild i de angivna lagarna. Detta innebär således att innehållet i nuvarande 6 kap. 6 b § första stycket lagen (1991:981) om värdepappersrörelse inte kommer att föras över till den nya lagen. Kammarrätten i Stockholm och Länsrätten i Stockholms län har ansett att det bör övervägas att i 8 kap. 5 § fjärde stycket sekretesslagen föreskriva om absolut sekretess även för uppgifter som inhämtats inom landet enligt ett internationellt avtal. Den nu gällande sekretessen omfattar uppgifter som inspektionen har erhållit från utländsk myndighet eller organisation och syftar till att garantera ett sekretesskydd i de fall känsliga uppgifter överlämnas till en svensk myndighet på grund av en internationell överenskommelse. I förarbetena uttalades att tillsynsarbetet onödigtvis kunde försvåras om sekretessfrågan inte var tillfredställande löst då en utländsk myndighet skulle kunna vara förhindrad att lämna ut handlingar eller uppgifter på grund härav (prop. 1990/91:42 s. 71). Samma starka skäl för en absolut sekretess enligt bestämmelsens fjärde stycke gör sig inte gällande beträffande de uppgifter som inhämtats inom landet inom ramen för tillsynssamarbetet. MiFID kräver inte heller en absolut sekretess i dessa fall. Det skydd som föreligger enligt bestämmelsens första stycke får därför anses tillräckligt. 16.2 Samråd inför auktorisation Regeringens bedömning: Bestämmelserna i MiFID om samråd mellan behöriga myndigheter före beviljande av auktorisation till ett värdepappersföretag kräver ingen lagändring i sak. Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna yttrar sig inte i frågan. Skälen för regeringens bedömning: Enligt artikel 60 i MiFID skall samråd ske med de behöriga myndigheterna i den andra berörda medlemsstaten före beviljande av auktorisation när ett värdepappersföretag i de i artikeln uppräknade fallen är närbesläktat med ett företag som auktoriserats i en annan medlemsstat. En sådan skyldighet föreligger i dag enligt 2 kap. 3 a § lagen om värdepappersrörelse. Någon ändring är därmed inte påkallad för direktivets införlivande utan bestämmelsen bör föras över oförändrad till den nya lagen om värdepappersmarknaden. 16.3 Värdmedlemsstatens befogenheter Regeringens bedömning: Bestämmelserna i MiFID om värdmedlemsstatens befogenheter kräver ingen lagändring i sak. Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna yttrar sig inte i frågan. Skälen för regeringens bedömning: En värdmedlemsstat får enligt artikel 61 i MiFID för statistiska ändamål kräva att värdepappersföretag med filialer inom landets territorium lämnar periodiska rapporter om filialens verksamhet. Värdmedlemsstaten får vidare kräva att filialerna tillhandahåller den information som behövs för övervakningen av att de följer de normer i värdmedlemsstaten som ligger under den behöriga myndighetens tillsynsområde, dvs. de regler som grundar sig på artiklarna 19, 21, 22, 25, 27 och 28 (se artikel 32.7). Enligt artikel 13.9 skall den behöriga myndigheten i den medlemsstat där filialen är belägen se till att kravet i artikel 13. 6 om krav på dokumentation efterlevs. Uppgiftsskyldigheten enligt 6 kap. 1 § lagen om värdepappersrörelse gäller även utländska företag som driver värdepappersrörelse från filial här i landet. Denna bestämmelse om uppgiftsskyldighet bör föras över oförändrad till den nya lagen om värdepappersmarknaden. Någon ändring i sak är inte påkallad för direktivets införlivande i nu berört avseende. 16.4 Försiktighetsåtgärder som värdmedlemsstaten är skyldig att vidta Regeringens förslag: Finansinspektionen får förelägga ett värdepappersföretag som hör hemma i ett annat land inom EES och som har en filial här i landet att göra rättelse om det inte driver sin verksamhet enligt de bestämmelser om uppföranderegler, bästa orderutförande och hantering av kundorder, rapportering av transaktioner, offentliggörande av fasta bud och information från värdepappersföretag efter handel som utfärdats med stöd av MiFID eller som uppställts i genomförandeförordningen. Om företaget inte följer föreläggandet skall inspektionen underrätta den behöriga myndigheten i företagets hemland. Om rättelse inte sker får inspektionen förbjuda värdepappersföretaget att påbörja nya transaktioner här i landet. Innan förbud meddelas skall inspektionen underrätta den behöriga myndigheten i företagets hemland. Kommissionen skall omedelbart informeras när ett förbud meddelas. Om ett värdepappersföretag, som hör hemma i ett annat land inom EES, i annat fall tillhandahåller tjänster här i landet och inte uppfyller de förpliktelser som har antagits i enlighet med MiFID eller som uppställts i genomförandeförordningen skall Finansinspektionen meddela detta till den behöriga myndigheten i hemmedlemsstaten. Om värdepappersföretaget fortsätter att handla på ett sätt som tydligt skadar investerarnas intressen här i landet eller leder till att marknaderna inte fungerar korrekt får inspektionen efter att ha informerat den behöriga myndigheten i hemmedlemsstaten förelägga företaget att göra rättelse eller förbjuda företaget att påbörja nya transaktioner här i landet. Kommissionen skall omedelbart informeras när ett föreläggande eller förbud meddelas. Inspektionen skall ha motsvarande rätt att ingripa mot den som driver en reglerad marknad eller en MTF som är hemmahörande i ett annat land inom EES. Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens men saknar en uttrycklig ingripandebestämmelse beträffande utländska företag som driver en reglerad marknad i ett annat land och vidtar underlättande åtgärder här i landet. Dessutom saknar utredningens förslag uttryckliga bestämmelser om ingripande mot utländska företag vid överträdelser av genomförandeförordningen. Remissinstanserna yttrar sig inte i frågan. Skälen för regeringens förslag: I artikel 62.1 och 62.2 i MiFID finns bestämmelser som anger vilka åtgärder en behörig myndighet i en värdmedlemsstat har rätt att vidta då ett utländskt värdepappersföretag - som antingen driver verksamhet genom filial eller genom direkt tillhandahållande av tjänster (gränsöverskridande verksamhet) - bryter mot de bestämmelser som antagits med stöd av direktivet. I artikel 62.3 finns motsvarande bestämmelser för den som driver en reglerad marknad eller en MTF. I MiFID gäller principen om hemlandstillsyn, vilket innebär att huvudansvaret för tillsynen åvilar den behöriga myndigheten i företagets hemland, och detta oberoende av var inom EES som verksamheten bedrivs. När det gäller gränsöverskridande verksamhet är det helt och hållet hemlandsmyndigheten som är ansvarig för tillsynen och därmed har ansvaret för att värdepappersföretaget uppfyller direktivets krav. När det gäller filialer har dock värdmedlemsstaten enligt artikel 32.7 ansvaret för övervakningen av att filialen tillhandahåller tjänster i enlighet med reglerna i artiklarna 19 (uppföranderegler), 21 (bästa orderutförande), 22 (hantering av kundorder), 25 (rapportering av transaktioner), 27 (offentliggörande av fasta bud) och 28 (information från värdepappersföretag efter handel). Även om värdmedlemsstatens behöriga myndighet har tilldelats tillsynsbefogenheter i dessa delar har naturligtvis den behöriga myndigheten i hemmedlemsstaten fortfarande möjlighet att utöva tillsyn över att filialen drivs i enlighet med samtliga de regler som gäller i hemlandet. Artikel 62.2 reglerar vilka möjligheter en behörig myndighet i en värdmedlemsstat har att ingripa mot ett utländskt värdepappersföretag med filial i värdmedlemsstaten som bryter mot bestämmelser över vilka värdlandsmyndigheten har tillsynsbefogenheter. Myndigheten skall då i första hand kräva att värdepappersföretaget upphör med att bryta mot bestämmelserna. Om detta inte får avsedd effekt, skall myndigheten vidta alla lämpliga åtgärder och samtidigt meddela hemlandsstaten om de åtgärder man vidtar. Först om inte detta hjälper får den behöriga myndigheten i värdmedlemsstaten bestraffa eller förhindra att värdepappersföretaget inleder fler transaktioner inom dess territorium. Kommissionen skall då omedelbart underrättas. En liknande bestämmelse finns i artikel 19 i ISD men till skillnad från MiFID anges i den artikeln att myndigheten innan den vidtar åtgärder skall underrätta hemlandsmyndigheten. Å andra sidan finns i ISD en bestämmelse om att en myndighet i brådskande fall interimistiskt kan vidta erforderliga säkerhetsåtgärder. Om en behörig myndighet i en värdmedlemsstat har upptäckt att ett värdepappersföretag som bedriver gränsöverskridande handel - där således hemmedlemsstatens behöriga myndighet har tillsynsansvaret - inte uppfyller sina förpliktelser enligt direktivet är artikel 62.1 tillämplig. Denna artikel skall även tillämpas när en filial i värdmedlemsstaten har brutit mot förpliktelser som den behöriga myndigheten i värdmedlemsstaten inte har tillsynsansvaret för. Om detta sker skall den behöriga myndigheten i värdmedlemsstaten i första hand anmäla detta till hemmedlemsstaten. Om värdepappersföretaget fortsätter att handla på ett sätt som tydligt skadar värdmedlemsstatens investerares intressen eller leder till att marknaderna inte fungerar korrekt, skall den behöriga myndigheten i värdmedlemsstaten vidta lämpliga åtgärder för att skydda investerarna och se till att marknaderna fungerar väl. Detta får dock först ske efter att hemmedlemsstatens behöriga myndighet har informerats. Kommissionen skall dessutom omedelbart informeras om åtgärderna. I artikel 62.1 nämns åtgärder vid överträdelser av bestämmelser som antagits enligt MiFID. I detta begrepp måste genomförandeförordningen anses ingå. I artikel 62.2 talas om situationen när ett värdepappersföretag bryter mot lagar eller andra författningar som har antagits i medlemsstaten i enlighet med MiFID. Även överträdelser mot genomförandeförordningen bör anses omfattas av denna bestämmelse trots att förordningen inte formellt antagits i Sverige utan gäller ändå. Finansinspektionen bör således kunna ingripa på samma sätt vid överträdelser av genomförandeförordningen som de lagar och andra föreskrifter som antagits enligt direktivet. Bestämmelsen i artikel 62.3 behandlar fall då en värdmedlemsstat för en reglerad marknad eller MTF har tydliga och påvisbara grunder för att anta att den reglerade marknaden respektive MTF:en inte uppfyller bestämmelserna som antagits enligt direktivet. För reglerade marknader synes bestämmelsen, eftersom MiFID inte ger reglerade marknader ett Europapass, således i första hand aktualiseras när den reglerade marknaden vidtar underlättande åtgärder (se definitionen av värdmedlemsstat i artikel 4.1.21). Detsamma torde gälla i MTF-fallet eftersom ett värdepappersföretag som t.ex. driver en MTF via filial omfattas redan av artikel 62.1. Delar av artikel 19 i ISD har införlivats med svensk rätt genom 6 kap. 8 b § lagen om värdepappersrörelse. Enligt bestämmelsen har Finansinspektionen rätt att förelägga ett utländskt företag med filial här i landet eller som bedriver gränsöverskridande handel att göra rättelse om företaget överträtt lagen om värdepappersrörelse eller föreskrift som meddelats med stöd av lagen eller på annat sätt visat sig olämpligt att utöva sådan verksamhet. Bestämmelsen i lagen om värdepappersrörelse överensstämmer inte med artikel 62 i MiFID. Bland annat gäller olika regler enligt MiFID beroende på om den behöriga myndigheten har tilldelats tillsynsbefogenheter eller inte. I den nya lagen om värdepappersmarknaden bör därför nuvarande bestämmelse ersättas med en ny som närmare anknyter till bestämmelserna i MiFID. Som ovan sagts är det inte nödvändigt med en bestämmelse som ger Finansinspektionen möjlighet att meddela ett interimistiskt beslut i de fall där inspektionen getts tillsynsbefogenheter. I övriga fall är det enligt direktivets lydelse inte möjligt för Finansinspektionen att meddela interimistiska beslut utan inspektionen är då tvungen att först underrätta hemlandsmyndigheten. Det är därmed viktigt att samarbetet mellan myndigheterna fungerar väl. I praktiken torde myndigheterna ha haft underhandskontakter med varandra på ett tidigt stadium för att på ett så snabbt och effektivt sätt som möjligt förhindra att fortsatta överträdelser sker. 16.5 Förhållandet till revisorer Regeringens bedömning: Bestämmelsen i MiFID om revisorers skyldigheter att underrätta behörig myndighet vid misstanke om brott m.m. kräver ingen lagändring i sak. Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna yttrar sig inte i frågan. Skälen för regeringens bedömning: I artikel 55 i MiFID finns bestämmelser om revisorers skyldigheter att underrätta de behöriga myndigheterna vid misstanke om brott m.m. Bestämmelsen motsvarar artikel 25 a i ISD och är införlivad genom 2 kap. 5 a och b §§ lagen om värdepappersrörelse. Dessa bestämmelser bör föras över oförändrade till den nya lagen om värdepappersmarknaden. Någon ändring i sak är därmed inte påkallad för införlivande av MiFID i det här avseendet. 17 Prövningsförfaranden m.m. 17.1 Överklaganden m.m. Regeringens bedömning: Förvaltningslagens (1986:223) bestämmelser om en myndighets skyldigheter att motivera sina beslut och möjligheten att överklaga till förvaltningsdomstol överensstämmer med MiFID:s krav. Regeringens förslag: Den som söker tillstånd för att driva en reglerad marknad skall ha rätt att begära förklaring hos kammarrätten, om Finansinspektionen inte meddelat tillstånd inom sex månader från det att ansökan gavs in. Beslut av Finansinspektionen som får överklagas skall överklagas hos länsrätt som första instans. Prövningstillstånd skall krävas vid överklagande till kammarrätt. Bolagsverkets beslut att skriva av eller vägra registrering av ett anknutet ombud eller beslut att avregistrera ett anknutet ombud får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Skrivelsen med överklagandet skall ges in till Bolagsverket inom två månader från dagen för beslutet. Prövningstillstånd skall krävas vid överklagande till kammarrätt. Utredningens bedömning och förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens men saknade bestämmelser om överklagande av Bolagsverkets beslut. Remissinstanserna: Länsrätten i Stockholms län ställer sig positiv till att samtliga beslut av Finansinspektionen som får överklagas enligt den nya lagen skall överklagas hos länsrätt som första instans och att prövningstillstånd skall krävas vid överklagande till kammarrätt. Bolagsverket uppger att enligt artikel 52 i MiFID skall medlemsstaterna se till att alla beslut som fattas med stöd av lagar och andra författningar som har antagits i enlighet med direktivet kan prövas i domstol. Bolagsverkets beslut att avskriva ett ärende, vägra registrering eller återkalla en registrering avseende ett anknutet ombud bör därför kunna överklagas. Enligt verkets mening bör dessa beslut överklagas i den ordning som gäller för likartade beslut, vilket innebär att dessa skall kunna överklagas till allmän förvaltningsdomstol inom två månader från dagen för beslutet. Skälen för regeringens bedömning och förslag Reglerna i MiFID Enligt artikel 52.1 i MiFID skall samtliga beslut som har meddelats med stöd av lagar och andra författningar som antagits i enlighet med direktivet vara väl motiverade och kunna prövas av domstol. Detta gäller naturligtvis även sådana bestämmelser i lagar och andra författningar som enligt MiFID måste finnas i den nationella lagstiftningen men som gäller redan före direktivets genomförande. Rätt till domstolsprövning skall enligt samma artikel finnas även när beslut om auktorisation inte har meddelats inom sex månader från det att en ansökan som innehåller alla begärda uppgifter har lämnats in. Överväganden I förvaltningslagen (1986:223) finns bestämmelser om förvaltningsmyndighets skyldighet att i sina beslut ange de skäl och omständigheter som har bestämt utgången. Endast i vissa speciella fall får skälen utlämnas helt eller delvis, t.ex. om beslutet inte går någon part emot, om det av någon annan anledning är uppenbart obehövligt eller om ärendet är så brådskande att det inte finns tid att utforma skälen. Direktivets krav på att ett beslut skall vara väl motiverat får därmed anses uppfyllt. Samtliga beslut - med två undantag - som Finansinspektionen meddelar enligt lagen (1991:981) om värdepappersrörelse och lagen (1992:543) om börs- och clearingverksamhet får överklagas. Det första fallet avser beslut av Finansinspektionen om att sammankalla styrelsen i ett företag (6 kap. 6 § lagen om värdepappersrörelse och 11 kap. 5 § lagen om börs- och clearingverksamhet). Det andra fallet avser Finansinspektionens föreläggande om att den som driver en verksamhet skall lämna upplysningar som inspektionen behöver för att kunna bedöma om lagen är tillämplig respektive verksamheten tillståndspliktig (6 kap. 10 § andra stycket lagen om värdepappersrörelse och 11 kap. 8 § andra stycket lagen om börs- och clearingverksamhet). Undantagen avser endast förberedande beslut då ett överklagande skulle kunna fördröja Finansinspektionens utredning i onödan. Detta kunde enligt utredningen inte anses stå i strid med MiFID. Regeringen gör inte någon annan bedömning. Vidare kan tilläggas att bestämmelserna inte förhindrar en senare slutlig prövning i domstol. Det i MiFID uppställda kravet på möjlighet till domstolsprövning av meddelade beslut får därmed anses uppfyllt. Bestämmelsen i MiFID om att ett uteblivet beslut skall kunna bli föremål för domstolsprövning motsvarar artikel 26 i ISD. Tillämpningsområdet har dock blivit vidare då artikel 52 i MiFID även gäller tillstånd att driva en reglerad marknad. Vid införlivandet av artikel 26 i ISD ansågs det inte som lämpligt att domstolen skulle överta den materiella prövningen av tillståndsansökan. I stället valdes en ordning som framtvingar att Finansinspektionen verkligen gör en materiell prövning (se prop. 1994/95:50 s. 142 ff.). Sökanden har därmed enligt nuvarande 7 kap. 2 § lagen om värdepappersrörelse rätt att begära förklaring hos kammarrätten om ett beslut inte har meddelats inom sex månader efter det att ansökan gavs in. Kammarrätten prövar då i princip endast om ärendet är färdigt för avgörande och om samtliga handlingar och uppgifter som behövs som underlag för beslutet har lämnats. Om domstolen finner att ärendet är moget för avgörande börjar en ny period om sex månader att löpa. Föreligger det vid utgången av denna frist fortfarande inget beslut skall det anses som att ansökan avslagits. En sådan s.k. dröjsmålstalan finns även i annan lagstiftning inom finansmarknadsområdet, t.ex. i lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse och lagen (2004:46) om investeringsfonder. Lagrådet konstaterade i sitt yttrande över förslaget till lagen om investeringsfonder att konstruktionen med en möjlighet att begära förklaring hos kammarrätt innebär att den materiella domstolsprövningen försenas. Lagrådet ansåg att övervägande skäl talade för att det i stället borde finnas en rätt till sakprövning i domstol i de fall då Finansinspektionen inte meddelat beslut inom sex månader från det att inspektionen fått in en ansökan som innehåller den information som krävs enligt gällande föreskrifter (se prop. 2002/03:150 s. 457 f.). Regeringen ansåg emellertid att bestämmelsen om dröjsmålstalan skulle stå kvar. Enligt regeringen fanns det starka skäl för att bestämmelserna om rätten till domstolsprövning borde ges en enhetlig utformning på det finansiella området även om det, enligt regeringen, i framtiden kunde finnas anledning att genomföra en samlad översyn av bestämmelser av aktuellt slag (se a. prop. s. 183 f. och 331). En sådan samlad översyn ryms inte i detta lagstiftningsarbete. Vi kan därför inte nu föreslå en ändrad utformning av bestämmelsen när den flyttas över till den nya lagen om värdepappersmarknaden. Vi bedömer att de på EG-rätten grundade kraven på finansmarknadsområdet att få till stånd en domstolsprövning inom viss tid bör ses över särskilt. Eftersom artikel 52 även gäller tillstånd att driva en reglerad marknad måste dock en komplettering ske av nuvarande lagstiftning så att bestämmelsen även täcker in en ansökan om ett sådant tillstånd. Principen att första domstolsinstans, för de förvaltningsbeslut som kan överklagas till allmän förvaltningsdomstol, skall vara länsrätt får numera anses ha fått fullt genomslag. Den ändrade instansordningen vid moderniseringen av bank- och kreditmarknadslagstiftningen år 2004 ligger i linje med denna princip. I förarbetena (prop. 2002/03:139, del 1, s. 506) uttalades stöd för att Finansinspektionens beslut som regel skall kunna överklagas till allmän förvaltningsdomstol, dvs. länsrätt, med krav på prövningstillstånd vid överklagande till kammarrätten. Lagrådet (a. prop. del 2, s. 155) uttalade också i samma ärende att motsvarande ändringar i fråga om instansordningen snarast bör genomföras också i övrig lagstiftning på finansmarknadsområdet. Mot bakgrund av det som nyss sagts bör enligt vår mening bestämmelserna om instansordningen vid överklagandet till allmän förvaltningsdomstol i den nya lagen, precis som utredningen föreslagit, utformas enligt den nämnda principen. Detta innebär att samtliga beslut av Finansinspektionen som får överklagas enligt den nya lagen skall överklagas hos länsrätt som första instans och att prövningstillstånd skall krävas vid överklagande till kammarrätten. Bolagsverket är registreringsmyndighet för anknutna ombud (se avsnitt 9.2). Enligt 6 kap. den nya lagen om värdepappersmarknaden kan Bolagsverket fatta beslut som innebär att en anmälan avskrivs eller registrering vägras (8 §) och att ett anknutet ombud avregistreras (9 §). Även dessa beslut bör, som Bolagsverket påpekat, få överklagas. Överklagande bör ske i den ordning som gäller för likartade beslut, nämligen till allmän förvaltningsdomstol inom två månader från dagen för beslutet. Överklagandefristen löper alltså från beslutsdagen och inte - såsom annars vanligen är fallet inom förvaltningsrätten - från det att den av beslutet berörde har fått del av beslutet. För att detta inte skall få oskäligt resultat skall Bolagsverket avisera värdepappersinstitutet eller det utländska värdepappersföretaget om beslutet. En sådan aviseringsbestämmelse avser vi att ta in i förordning. Av 7 kap. 1 § lagen om värdepappersrörelse framgår att beslut som avses i 20 § första stycket 5 förvaltningslagen - dvs. ärenden som gäller meddelande av föreskrifter som avses i 8 kap. regeringsformen - inte får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Någon liknande begränsning finns inte i lagen om börs- och clearingverksamhet. Vid en sammanslagning av de båda lagarna är det lämpligt att överklagandebestämmelserna utformas på ett enhetligt sätt. Överklagandebestämmelserna i ett flertal olika lagar på det finansiella området har samma utformning som den som nu finns i lagen om värdepappersrörelse (se prop. 2005/06:45). Vi föreslår därför att överklagandebestämmelsen i den nya lagen om värdepappersmarknaden utformas i enlighet därmed. 17.2 Hantering av klagomål och tvistlösning Regeringens bedömning: Det finns lämpliga och effektiva förfaranden och organ för hantering av klagomål och för tvistlösning mellan konsumenter och värdepappersföretag. Utredningens bedömning överensstämmer i huvudsak med regeringens. Remissinstanserna yttrar sig inte i frågan. Skälen för regeringens bedömning Reglerna i MiFID Enligt artikel 52.2 skall medlemsstaterna föreskriva att ett eller flera av vissa i direktivet uppräknade typer av organ skall kunna vidta åtgärder vid domstol eller behörig administrativ myndighet för att säkerställa att de nationella bestämmelserna för genomförandet av direktivet tillämpas. De uppräknade organen är a) offentliga organ eller dess företrädare, b) konsumentorganisationer som har ett legitimt intresse av att skydda konsumenterna, c) yrkesorganisationer som har ett legitimt intresse av att agera för att skydda sina medlemmar. Enligt artikel 53.1 skall medlemsstaterna, där så är lämpligt genom att använda befintliga organ, uppmuntra inrättandet av effektiva och ändamålsenliga klagomåls- och överprövningsförfaranden så att konsumenttvister rörande värdepappersföretags tillhandahållande av investerings- och sidotjänster kan handläggas utanför domstol. I skäl 61 i MiFID betonas att sådana organ skall beakta kommissionens rekommendation 98/257/EG om principer som skall tillämpas på de instanser som är ansvariga för förfaranden för reglering av konsumenttvister utanför domstol. Överväganden I marknadsföringslagen (1995:450) finns bestämmelser som syftar till att motverka marknadsföring som är otillbörlig mot konsumenter. I 14 § finns en bestämmelse om att en näringsidkare vars marknadsföring strider mot god marknadsföringssed eller på något annat sätt är otillbörlig mot konsumenter får förbjudas att fortsätta med marknadsföringen eller att vidta någon annan, liknande åtgärd. Detsamma gäller en anställd eller någon annan som handlar på näringsidkarens vägnar samt var och en som väsentligt har bidragit till marknadsföringen. Av 15 § framgår att en näringsidkare som vid sin marknadsföring låter bli att lämna sådan information som är av särskild betydelse från konsumentsynpunkt får åläggas att lämna informationen. Ett förbud enligt 14 § och ett åläggande enligt 15 § skall förenas med vite, om det inte av särskilda skäl är obehövligt (19 §). Talan om förbud enligt 14 § eller åläggande enligt 15 § väcks vid Marknadsdomstolen (38 §). En sådan talan får väckas av bl.a. Konsumentombudsmannen och en sammanslutning av konsumenter, näringsidkare eller löntagare. En konsument har naturligtvis även möjlighet att direkt vända sig till Finansinspektionen. Om inspektionen finner att det finns substans i en sådan anmälan från en konsument, kan detta leda till att inspektionen utför en närmare kontroll för att utröna om ett institut brutit mot någon av de regler som gäller för institutet. Finansinspektionen hade tidigare en ganska omfattande hantering av klagomål mot finansiella institut. Sedan 1996 har Finansinspektionen dock som målsättning att de finansiella instituten själva skall hantera klagomål från sina kunder. Inspektionen har gett ut allmänna råd (FFFS 2002:23) om klagomålshantering avseende finansiella tjänster till konsumenter. Råden är tillämpliga på alla institut som står under Finansinspektionens tillsyn. Enligt råden bör varje institut ha en policy och en instruktion för klagomålshantering samt utse en eller flera klagomålsansvariga personer som missnöjda kunder kan hänvisas till. En konsument har i dag även möjlighet att vända sig till Allmänna reklamationsnämnden. Allmänna reklamationsnämnden är en statlig myndighet som har till huvuduppgift att på ett opartiskt sätt pröva tvister mellan konsumenter och näringsidkare som rör en vara eller tjänst som tillhandahållits huvudsakligen för enskilt bruk. Nämndens prövning är kostnadsfri och utmynnar i en rekommendation om hur tvisten bör lösas. Nämnden prövar inte bara tvister mellan en enskild konsument och en näringsidkare utan får också pröva tvister mellan en grupp konsumenter och en näringsidkare. Tvister av det senare slaget tas upp till prövning efter anmälan av Konsumentombudsmannen eller, om Konsumentombudsmannen för ett visst fall har beslutat att inte göra någon anmälan, av en sammanslutning av konsumenter eller löntagare. Allmänna reklamationsnämnden medverkar i olika EU-nätverk för instanser som vid sidan av domstolar prövar tvister mellan konsumenter och näringsidkare, bl.a. nätverket för prövning av finansiella tvister (FINNET). Vidare bör något även sägas om konsumenternas bank- och finansbyrå, trots att den inte i någon formell mening hanterar klagomål eller fungerar som tvistlösningsorgan. Dit kan dock konsumenterna vända sig för att få information och vägledning. Inom ramen för vägledningen kan det uppstå en form av indirekt klagomålshantering i och med att information lämnas och praxis klargörs. Konsumenternas bank- och finansbyrå startades 1994. Verksamheten drivs i stiftelseform. Huvudmän i stiftelsen är Finansinspektionen, Konsumentverket, Fondbolagens Förening, Svenska Bankföreningen och Svenska Fondhandlareföreningen. Stiftelsen drivs av en styrelse som består av representanter för huvudmännen. Byråns verksamhet bekostas av branschen. Byrån är ett självständigt organ som lämnar avgiftsfri information och vägledning till i första hand konsumenter i frågor som rör finansiella tjänster på bank- och värdepappersområdet. Byrån lämnar information och vägledning såväl före som efter köp av en finansiell tjänst. Byrån har också till uppgift att fånga upp och vidarebefordra konsumentsynpunkter till sina huvudmän. Alla förfrågningar registreras och besvaras. Branschen får regelbundna rapporter från byrån om hur många klagomål som har kommit in och vad de avsett etc. En bestämmelse som i princip motsvarar artikel 52.2 i MiFID finns i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/65/EG om distansförsäljning av finansiella tjänster till konsumenter (artikel 13). I samma direktiv finns en bestämmelse som i princip även motsvarar artikel 53.1 i MiFID (artikel 14). Direktivet har införlivats i svensk rätt genom distans- och hemförsäljningslagen (2005:59). I förarbetena till denna lag anför regeringen efter att bl.a. ha hänvisat till marknadsföringslagen och Allmänna reklamationsnämnden att kraven i artikel 13 och 14 får anses uppfyllda (prop. 2004/05:13 s. 75 ff.). En bestämmelse som i huvudsak motsvarar artikel 53 i MiFID finns även i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/92/EG om försäkringsförmedling (artikel 11). Detta direktiv har införlivats genom lagen (2005:405) om försäkringsförmedling. I förarbetena till lagen redogörs för de organ som nämnts ovan och man gör därefter bedömningen att det kommer att finnas lämpliga och effektiva förfaranden och organ för klagomål mot försäkringsförmedlare och för tvistlösning utanför domstol avseende tvister mellan försäkringsförmedlare och deras kunder (prop. 2004/05:133 s. 134 ff.). Det bedömdes att det finns organ som samarbetar med andra för att lösa gränsöverskridande tvister. Vi gör inga andra bedömningar nu än de som tidigare har gjorts i förarbetena och förslagen till genomförande av de båda ovan nämnda direktiven. Kraven i artiklarna 52.2 och 53 i MiFID får alltså anses tillgodosedda genom de regelverk och de organisationer som redan finns på plats. Någon ändring i lag behöver därför inte göras. 18 Ekonomiska konsekvenser m.m. 18.1 Inledning Ett harmoniserat regelverk för marknadsplatser och värdepappersinstitut bidrar positivt till värdepappersmarknadernas funktion i form av förbättrad likviditet och prisbildning, bl.a. genom ökade möjligheter till gränsöverskridande verksamhet. Instituten kan erbjuda sina tjänster på en större marknad och kunderna får utökade valmöjligheter. Ökad harmonisering leder normalt till bättre konkurrens och därmed till en effektivare marknad och en bättre resursallokering i ekonomin. Det nya regelverket medföra avsevärda omställningskostnader, bl.a. genom investeringar i nya tekniska och administrativa system och rutiner. I första hand är det värdepappersinstituten som berörs av dessa kostnader, men även Finansinspektionen och investerarkollektivet påverkas. Utbud och efterfrågan på enskilda finansiella tjänster kan påverkas av såväl ökade kostnader för handel som regelverkets mer direkt styrande effekter. Det kan inte uteslutas att utbudet av vissa tjänster kommer att minska eller efterfrågas i minskad utsträckning. Samtidigt leder omställningen till att nya affärsmöjligheter uppstår. Det förefaller exempelvis redan klart att nya handelsplattformar kommer att etableras när MiFID genomförs, i direkt konkurrens med nationella aktiebörser. Nettoeffekten av alla dessa förändringar går inte att avgöra med någon säkerhet. En grundläggande avvägning mellan å ena sidan de långsiktiga och svåruppskattade vinsterna av förbättrad konkurrens och ökad effektivitet och å andra sidan de mer närliggande kostnaderna för att genomföra det nya regelverket måste anses vara genomförd genom antagandet av MiFID. Eftersom beslutet är taget är det knappast meningsfullt att på detta stadium eftersträva en helhetsbedömning av det nya regelverket och dess ekonomiska konsekvenser. Något alternativ till att genomföra MiFID står inte till buds. Det som däremot kan och bör övervägas, så långt det är möjligt, är konsekvenserna av att helt eller delvis utnyttja det utrymme som MiFID ger medlemsstaterna att i viss utsträckning avvika från direktivets minimiregler, exempelvis när det gäller krav på genomlysning avseende andra finansiella instrument än aktier som tagits upp till handel på en reglerad marknad eller en utvidgad transaktionsrapportering som även innehåller information om kundidentitet. I det följande görs ett försök att schematiskt sammanställa de viktigaste konsekvenserna för värdepappersmarknadernas aktörer, dvs. värdepappersinstituten, marknadsplatserna och investerarna (18.2), samt för Finansinspektionen (18.3), Bolagsverket (18.4), domstolarna (18.5) och småföretagen (18.6). 18.2 Konsekvenser för värdepappersmarknadens funktion 18.2.1 Värdepappersinstituten MiFID medför nya krav på värdepappersinstituten, varav de nya reglerna om transaktionsrapportering har väckt mest uppmärksamhet. Förutom kraven på transaktionsrapportering, kommer även de nya reglerna om bästa möjliga orderutförande, genomlysning före och efter handeln och kategorisering av kunder m.m. att innebära resurskrävande omställningar av system och rutiner. Därutöver uppstår betydande kostnader till följd av administrativt och juridiskt merarbete. Detta sker för övrigt parallellt med andra förändringar i det finansiella regelverket inom EU, inte minst genom nya regler för kapitaltäckning och nya redovisningsstandarder för finansiella företag, som i sin tur förväntas ge upphov till resurskrävande omställningar för många institut. Det faktum att en stor mängd omställningar behöver genomföras inom en relativt snäv tidsram, kan ge anledning till farhågor om ökade operativa risker hos instituten, vilket i sin tur kan ha en negativ inverkan på stabiliteten i det finansiella systemet som helhet. Det har visat sig vara komplicerat att uppskatta kostnader för nya system och rutiner. Det skall också påpekas att själva kalkylarbetet i sig är resurskrävande för instituten. Av dessa skäl är de kostnadsuppskattningar som anges nedan, och som huvudsakligen inkommit från Svenska Fondhandlareföreningen, indikativa till sin natur och behäftade med stor osäkerhet. Transaktionsrapportering Svenska Fondhandlareföreningen har tillhandahållit kostnadsuppskattningar (promemoria daterad 2006-10-24) som leder fram till en översiktlig bedömning av den samlade merkostnaden för ett rapporteringssystem med utökade informationskrav, av det slag som Finansinspektionen föreslagit (Finansinspektionen, promemoria 2006-10-13), jämfört med MiFID:s minimibestämmelser. Fondhandlareföreningens uppgifter baseras på ett mycket litet urval bland föreningens 30-talet medlemmar, varför variationen mellan större och mindre institut kan ha beaktats i alltför liten utsträckning. Fondhandlareföreningen anser att en total kostnad inte kan redovisas på grundval av de lämnade uppgifterna, på annat sätt än att det rör sig om betydande belopp. Uttryckt som en genomsnittlig kostnad per institut som lämnat sådan uppgift fördelar sig de uppgivna merkostnaderna enligt följande: * 8,75 miljoner kronor för uppgift om kundidentitet (35 miljoner kronor sammantaget för fyra större institut), * 2,3 miljoner kronor för rapportering av transaktioner med derivatkontrakt som inte har upptagits till handel på en reglerad marknad men som har ett sådant finansiellt instrument som underliggande tillgång, s.k. OTC-derivat (sju miljoner kronor sammantaget för tre institut), * 2,5-9,5 miljoner kronor för utökad rapportering av i vilken egenskap institutet utfört en enskild transaktion, s.k. trading capacity (5-19 miljoner kronor sammantaget för två institut), * 2,5-7,5 miljoner kronor för utökad rapportering i form av ett separat referensnummer för varje transaktion (genomsnittet har beräknats av Fondhandlareföreningen på basis av uppgifter från två institut), * 2-3 miljoner kronor för inrättande och rapportering av individuella lagerkonton för icke-professionella kunder (på basis av uppgifter från ett institut), samt * 1,3 miljoner kronor för transaktionsrapportering av institut som bedriver kapitalförvaltning (fyra miljoner kronor sammantaget för tre institut). Det är inte lämpligt att summera dessa uppskattningar och att sedan multiplicera det summerade beloppet med antalet medlemmar i Fondhandlareföreningen eftersom man då, med all sannolikhet, skulle få en överskattning av totala merkostnader för en utvidgad transaktionsrapportering. Dock rör det sig, som föreningen påpekat, om betydande belopp samtidigt som skillnaden mellan en rapportering som inkluderar kundidentitet och en mer utvecklad rapportering som även innehåller annan tillkommande information utöver MiFID:s minimikrav är högst märkbar. Till det skall läggas kostnader för drift, administration och underhåll samt indirekta kostnader som följer av att arbetet med transaktionsrapportering inkräktar på annan verksamhet. Fondhandlareföreningens uppskattningar förutsätter att mottagande och vidarebefordran av order till oförändrat pris inte räknas som en transaktion som skall rapporteras (principen om riskless principal). Ett värdepappersinstitut som köper eller säljer ett finansiellt instrument för kunds räkning i eget namn, dvs. i kommission, skulle därmed utföra endast en rapporteringspliktig transaktion. Om denna förutsättning inte uppfylls råder, enligt Fondhandlareföreningen, nya förutsättningar både vad gäller tidsschema och kostnader. Kostnaden för kundidentitet avser fullständig kundidentitet, vilket tyder på att kostnaden för rapportering av kundidentitet i form av depånummer eller motsvarande uppgift skulle kunna bli lägre. Fondhandlareföreningen beskriver angivande av depånummer som en mer kostnadseffektiv form för rapportering. Den uppskattade kostnaden för att rapportera transaktioner som involverar OTC-derivat förutsätter att Finansinspektionen tillhandahåller en förteckning över samtliga finansiella instrument som är upptagna till handel på någon reglerad marknad inom EU/EES och som kan läggas till grund för en avgränsning av vilka transaktioner som i så fall blir rapporteringspliktiga. De tre följande punkterna avser tillkommande information om varje transaktion, utöver bestämmelserna i genomförandeförordningen (bilaga 1, tabell 1). Fondhandlareföreningen uppger att merkostnaden för att informera om trading capacity av flera institut bedömts vara mycket hög. Dock varierar bedömningen betydligt mellan de två institut som lämnat uppgift. Kostnaden för att rapportera ett separat referensnummer avser marknadsplatsens referensnummer. Det av Finansinspektionen uppgivna önskemålet om individuella lagerkonton för icke-professionella kunder avser de tillfällen när icke-professionella kunder lägger blockorder, dvs. stora order, som inte kan fyllas genom endast ett avslut på marknadsplatsen. Fondhandlareföreningen pekar på att flera kunders order i vissa situationer samlas upp och handlas i klump, vilket indikerar att lagerkonton kommer till användning även när det inte handlar om blockorder. I dessa fall uppges syftet vara att ge kunderna ett bättre pris som samtidigt uppfattas som rättvist, eftersom berörda kunder får samma genomsnittliga pris. Alternativet att inte tillhandahålla denna möjlighet skulle, enligt Fondhandlareföreningen, innebära sämre service till de icke-professionella kunderna. Beträffande dessa uppskattningar har Finansinspektionen invänt att det saknas information om uppgiftslämnare och närmare detaljer om vad som förväntas ge upphov till kostnader i de olika fallen. Finansinspektionen ser därmed en risk för att uppgifterna är hämtade från företag med likartade kostnadsuppskattningar. Finansinspektionen uppger att myndigheten vid egna sonderingar har fått indikationer om kostnader som markant understiger de av Fondhandlareföreningen angivna beloppen. Finansinspektionen anser att den slutliga kostnaden för ett transaktionsrapporteringssystem inte kommer att vara beroende av om kundinformation ingår eller inte, eftersom instituten enligt artikel 25.2 i MiFID skall spara alla uppgifter om en transaktion i minst fem år. Under denna tid skall informationen hållas tillgänglig för den behöriga myndigheten. Enligt Finansinspektionen kommer det inte att vara någon skillnad när det gäller kostnaden för ett system som tar in kundinformation automatiskt och en alternativ ordning som innebär att den behöriga myndigheten tar in informationen på begäran. Till det kan fogas att instituten, i det senare fallet, får tillfälle att själva avgöra vilken systemlösning som är mest kostnadseffektiv och när denna i så fall skall tas i bruk. Slutligen bör eventuella konsekvenser för institutens och marknadsplatsernas internationella konkurrenskraft beaktas. På en harmoniserad marknad med jämförbara regelverk torde konkurrenskraften betyda än mer. Enligt Fondhandlareföreningen minskar utrymmet för landspecifika åtgärder som driver upp institutens kostnader om den nya konkurrenssituationen skall utnyttjas till fördel för den svenska finansiella sektorn. I detta sammanhang har åtgärder som motsvarar MiFID:s minimikrav knappast någon inverkan, eftersom det är krav som skall gälla inom hela EU. När det gäller möjligheten att i vissa fall införa mer långtgående krav blir risken för försämrad konkurrenskraft mer påtaglig. Uppgift om kundidentitet går utöver MiFID:s minimikrav men har införts eller väntas bli infört i åtminstone mellan 10 och 15 stater inom EES, däribland de nordiska länderna samt Tyskland och Storbritannien, varför kostnadsrelationen i förhållande till vad som gäller i andra jämförbara länder inte torde förändras på något genomgripande sätt om detta förslag genomförs också i Sverige. Finansinspektionen har framfört att uppgift om kundidentitet är avgörande för att myndigheten skall kunna utföra de analyser och den tillsyn som MiFID föreskriver. Enligt Ekobrottsmyndigheten kan en skyldighet för värdepappersinstituten att rapportera kundidentitet även ha betydelse utifrån ett brottsförebyggande perspektiv. Med ledning av kostnadsuppskattningarna ovan förefaller det sannolikt att kostnaderna för att införa ett krav på kundidentitet i vart fall understiger 10 miljoner kronor per institut, eventuellt i betydande grad. Fondhandlareföreningen uppger att kostnaden skulle uppgå till sammanlagt 35 miljoner kronor för fyra större institut, samtidigt som en overifierad bedömning indikerar lägre kostnader för mindre institut som kännetecknas av en mindre komplex miljö. De mindre instituten har en mindre omsättning varför kostnaden per transaktion, som är bestämmande för institutens internationella konkurrenskraft, mycket väl kan bli högre. Dock väntas merkostnaden för rapportering av kundidentitet bli lägre jämfört med de ovan angivna merkostnaderna för en utvidgad rapportering, enligt Finansinspektionens förslag. Dessutom torde kostnaden för rapportering av kundidentitet kunna sänkas ytterligare med utnyttjande av depånummer eller motsvarande uppgift. Bedömningarna i detta avsnitt har i stor utsträckning grundats på kostnadsuppgifter från Fondhandlareföreningen. Enligt vad Finansinspektionen framfört saknas bland dessa uppgifter en uppskattning av branschens nytta med ett transaktionsrapporteringssystem, bl.a. i form av bättre intern kontroll och effektivisering av institutens värdepappersadministration (backoffice) samt ökat förtroende för den svenska finansiella sektorn. Även om viss sådan nytta kan föreligga torde den väsentliga nyttan av att utvidga transaktionsrapporteringen med uppgift om kundidentitet ha samband med Finansinspektionens förutsättningar att bedriva en effektiv tillsyn och, inte minst, den allmänpreventiva effekt som kan förväntas, enligt Ekobrottsmyndigheten. Övriga kostnader Utöver transaktionsrapporteringen innebär MiFID delvis nya krav på värdepappersinstituten som kan leda till höjda kostnader. Huvuddelen av kraven följer emellertid av MiFID:s minimibestämmelser och gäller därmed alla institut inom EU. Regler som går längre än vad MiFID kräver, exempelvis när det gäller kravet på genomlysning av handeln med andra instrument än aktier som tagits upp till handel på en reglerad marknad, ansluter nära till redan etablerad praxis och bör därmed inte medföra påtagligt höjda kostnader jämfört med tidigare. De föreslagna reglerna för genomlysning av handeln med andra finansiella instrument än aktier motiveras av de krav på genomlysning som redan gäller på Stockholmsbörsen. Det kan noteras att berörda remissinstanser ser positivt på förslaget, under förutsättning att tillämpningsföreskrifter utformas i dialog med marknadens aktörer och med beaktande av de skilda förutsättningar och behov som finns på marknaden för räntebärande instrument jämfört med aktiemarknaden. Regler för hur värdepappersinstituten skall uppföra sig gentemot kund finns redan, därför bedöms effekterna inte behöva bli omfattande, även om vissa anpassningar av administrativa rutiner kan bli nödvändiga. Enligt utredningen var en förutsättning för detta att uppföranderegler, som främst är avsedda som skydd för icke-professionella kunder i detaljistledet, inte onödigtvis utsträcks till att gälla relationen mellan professionella aktörer, så att det stör exempelvis handeln med räntebärande instrument mellan professionella aktörer. Detta har inte heller föreslagits. Kravet på systematiska internhandlare att offentliggöra bindande köp- och/eller säljpriser i vissa aktier kan påverka lönsamheten för internhandel och därmed påverka utbudet av tjänster som förutsätter sådan handel. Kravet bidrar även till vissa kostnader för anpassning av system och administrativa rutiner. Det nya regelverket som helhet betraktat medför även betydande kostnader till följd av ökat administrativt och juridiskt arbete för att bland annat klassificera kunder, se över och eventuellt omförhandla kundavtal samt utarbeta interna riktlinjer på en mängd områden. Merkostnader kan också uppstå i den utsträckning som det nya regelverket innebär att institut behöver ansöka om nya verksamhetstillstånd från Finansinspektionen. Därutöver kommer sannolikt betydande utbildningsinsatser för den personal som berörs att behövas. Huvuddelen av dessa och liknande kostnader bedöms påverka värdepappersinstitut inom övriga EU i motsvarande grad. 18.2.2 Marknadsplatserna Den ökade harmoniseringen av regelverket för finansiella marknadsplatser torde totalt sett underlätta den pågående integrationen av börshandeln. Ett antal anpassningar av tekniska och administrativa system och rutiner blir emellertid oundvikliga. För de mindre marknadsplatserna kommer valet mellan verksamhetsformerna reglerad marknad och MTF att innebära en avvägning mellan för- och nackdelar i fråga om såväl administrativa bördor som marknadsföringsaspekter. Nya aktörer kan förväntas bidra till skärpt konkurrens på börsområdet, med prispress som följd. De långsiktiga konsekvenserna av denna utveckling är mycket svåra att bedöma. Konsekvenserna är emellertid helt och hållet ett resultat av MiFID:s grundläggande regelverk som införs inom hela EU och är därför inte specifika för svenska marknadsplatser. 18.2.3 Investerarna MiFID:s regler om bästa möjliga orderutförande, värdepappersinstitutens hantering av intressekonflikter och genomlysning av handeln torde i allmänhet innebära ett starkare konsumentskydd. Som tidigare berörts ligger vissa genomlysningskrav inte entydigt i alla investerares intresse. Olika investerarkategorier kan vara olika betjänta av en viss grad av genomlysning (se avsnitt 6.4.3). Institutionella investerare har mindre behov i detta avseende än icke-professionella kunder. Samtidigt har även de minsta kunderna nytta av god likviditet och låga transaktionskostnader som är beroende av att även stora institutionella investerare deltar i handeln. Det är därmed inte klarlagt att investerarna som kollektiv gynnas av det stärkta konsumentskyddet. Till det kommer stora omställningskostnader, som i första hand drabbar värdepappersinstituten och som kan förvänts påverka investerarna indirekt i form av ökade kostnader för finansiella tjänster eller ett försämrat tjänsteutbud. Mot det får ställas förbättrade förutsättningar för gränsöverskridande verksamhet och ökad konkurrens som i sig kommer att verka prispressande, särskilt på längre sikt. Nettoeffekten av dessa förändringar är mycket svåra att bedöma. 18.3 Konsekvenser för Finansinspektionen Det nya regelverket ställer Finansinspektionen inför delvis nya krav att utföra kontroll av genomlysning, institutens hantering av intressekonflikter, bästa möjliga utförande av order m.m. Därutöver ökar kraven på samarbete med tillsynsmyndigheter i andra medlemsstater. Sammantaget torde detta påverka myndighetens resursbehov. Till de mest resurskrävande av inspektionens nya uppgifter hör emellertid hanteringen av institutens transaktionsrapportering. Kravet på transaktionsrapportering innebär bl.a. att instituten dagligen, med högst en dags fördröjning, skall rapportera information om alla utförda transaktioner med finansiella instrument som tagits upp till handel på en reglerad marknad till Finansinspektionen, vilket ställer myndigheten inför helt nya krav att hantera stora mängder data. Den närmare utformningen av denna rapportering framgår av genomförandeförordningen. Därutöver öppnar MiFID en möjlighet för medlemsstaterna att under vissa förutsättningar införa mer långtgående rapporteringskrav. Som framgår av avsnitt 12 föreslår vi att det närmare innehållet i en transaktionsrapport skall framgå av verkställighetsföreskrifter. Det bör inte ställas mer omfattande krav på transaktionsrapporteringen än som är nödvändiga för att genomföra MiFID och nyttan av ytterligare rapporteringskrav skall ställas mot kostnaderna för Finansinspektionen, värdepappersinstituten och deras kunder. Detta skall bl.a. tillförsäkras genom att kraven på transaktionsrapportering så långt som möjligt utformas i dialog med branschen. Eftersom Finansinspektionen under alla omständigheter måste införa ett transaktionsrapporteringssystem, uppstår med nödvändighet vissa investeringskostnader. Enligt budgetunderlag för Finansinspektionen 2008-2010 (Fi2007/1430) uppgår dessa kostnader till 16 miljoner konor, vartill kommer kostnader för drift och underhåll motsvarande två anställda (på årsbasis). Finansinspektionens verksamhet finansieras via dels anslag på statsbudgeten, dels avgifter för prövning av ansökningar och anmälningar som inspektionen får behålla. De budgetära konsekvenserna av förslagen skall hanteras inom befintliga ramar. 18.4 Konsekvenser för Bolagsverket Behörig myndighet i MiFID:s mening är Finansinspektionen, med undantag för registrering av s.k. anknutna ombud utsedda av värdepappersinstitut där i stället Bolagsverket är behörig myndighet. Bolagsverket noterade i sitt remissvar att betänkandet inte tog upp de ekonomiska konsekvenser som förslaget kan få för Bolagsverkets del. Bolagsverkets verksamhet finansieras med avgifter som disponeras av myndigheten. Avgifter som inte ingår i myndighetens uppdragsverksamhet bestäms av regeringen. Bolagsverket anser det nödvändigt att verket ges möjlighet att ta ut avgifter för att täcka kostnaderna för handläggning, prövning, registrering och eventuellt kungörande av de nya ärenden om registrering av anknutna ombud, under förutsättning att detta möjliggörs genom en förändring av verkets instruktion. Det är emellertid svårt att med någon säkerhet nu bedöma vilken omfattning denna verksamhet skulle kunna få. Vi delar Bolagsverkets bedömning att de kostnader Bolagsverket har för registrering av anknutna ombud bör finansieras i sedvanlig ordning, dvs. genom avgifter. 18.5 Konsekvenser för domstolarna Enligt gällande rätt får vissa beslut som Finansinspektionen meddelar enligt lagen (1992:543) om börs- och clearingverksamhet överklagas till kammarrätt som första instans medan andra beslut enligt den lagen får överklagas till länsrätt (12 kap. 1 §). Enligt vårt förslag skall samtliga beslut av Finansinspektionen som får överklagas enligt den nya lagen om värdepappersmarknaden, få överklagas till länsrätt som första instans och prövningstillstånd skall krävas vid överklagande till kammarrätt. Denna ordning motsvarar den som sedan den 1 juli 2006 gäller för beslut som Finansinspektionens meddelar enligt lagen (1991:981) om värdepappersrörelse (se SFS 2006:534 och prop. 2005/06:45). Ett ökat antal sanktionsmöjligheter, samt det faktum att samtliga typer av mål som berör överklagande av Finansinspektionens beslut föreslås bli prövade av länsrätt som första instans, kan komma att medföra en ökning av antalet mål hos länsrätten. De föreslagna reglerna ställer också högre krav på Finansinspektionens tillsyn, vilket i sig kan medföra ett ökat antal ingripanden mot värdepappersinstitut och därmed ett ökat antal sanktioner. Mål som rör överklaganden av beslut från Finansinspektionen kan också vara komplexa och kräva en skyndsam handläggning. Utredningen gjorde ingen bedömning av om utredningens förslag kunde antas medföra en ökning av antalet mål till de allmänna förvaltningsdomstolarna. Länsrätten i Stockholms län och Kammarrätten i Stockholm bedömer det emellertid som sannolikt att de föreslagna förändringarna leder till en ökad arbetsbelastning, särskilt vid Länsrätten i Stockholms län. Dock har, enligt Domstolsverket, antalet mål enligt lagen om värdepappersrörelse och lagen om börs- och clearingverksamhet varit mycket få under de senaste åren. Domstolsverket bedömer, mot den bakgrunden, att förslagen inte kommer att föranleda någon markant ökning av måltillströmningen utan att de budgetära konsekvenserna kan hanteras inom befintliga ramar. Vi delar denna bedömning. Domstolsverket anser att en uppföljning av den nya lagstiftningen i detta hänseende bör göras. En separat uppföljning torde emellertid vara obehövlig eftersom resursbehovet prövas fortlöpande i samband med den årliga budgetprocessen. 18.6 Konsekvenser för småföretagen Väl fungerande värdepappersmarknader är väsentliga för kapitaltillförseln till företag, särskilt i samband med och efter en börsintroduktion. Mer integrerade finansiella marknader bidrar till ökad konkurrens över gränserna. Ökad konkurrens torde i sin tur leda till bättre tillgång på och effektivare prissättning av riskkapital. Detta torde även påverka små och medelstora företags finansieringskostnader i gynnsam riktning, på liknande sätt som en mer utvecklad och integrerad marknad för företagsobligationer bidragit till lägre kapitalkostnader för många större företag. Förekomsten av väl fungerande finansiella marknader har även betydelse i tidiga faser av ett företags utveckling. Exempelvis kan mindre, nystartade företag med tillväxtutsikter erhålla finansiering i tidiga utvecklingsfaser via s.k. riskkapitalbolag. För att sprida riskerna bygger riskkapitalbolagen i regel upp en portfölj av företag som de finansierar. Möjligheten att attrahera finansiering via riskkapitalbolag torde förbättras om det finns goda möjligheter för dessa bolag att i ett senare skede av portföljföretagens utveckling realisera upparbetade vinster genom bl.a. börsintroduktion. Värdepappersmarknaderna har således indirekt betydelse för småföretagens kapitaltillförsel. Till detta kommer att värdepappersinstituten även medverkar till mindre företags finansiering genom att organisera handel med onoterade aktier (se avsnitt 5.1.5). I debatten har framhållits risken för att den ökade regleringsbördan för noterade företag som följer av en stor mängd nya rättsakter från EU (inklusive MiFID, prospektdirektivet, marknadsmissbruksdirektivet, öppenhetsdirektivet, 4:e och 7:e bolagsdirektiven m.fl.) skall medföra stora noteringskostnader för expanderande mindre och medelstora företag som därmed kan avskräckas från att ta steget till börsnotering. I det sammanhanget skulle den nya marknadsformen MTF, som införs genom MiFID, kunna fungera som ett värdefullt alternativ till privat riskkapitalfinansiering respektive börsintroduktion. 19 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser 19.1 Inledning I detta kapitel behandlas de regler om ikraftträdande och övergångsbestämmelser som följer av artiklarna 70 och 71 i MiFID. I avsnitt 19.2 behandlas den nya lagens ikraftträdande generellt. I avsnitt 19.3 behandlas de övergångsregler som enligt MiFID gäller för företag som redan har tillstånd för sin verksamhet enligt nationella regler och i 19.4 behandlas ytterligare några övergångsregler i MiFID. Slutligen behandlas i avsnitt 19.5 övergångsregler för finansiella instrument som är noterade på en börs eller en auktoriserad marknadsplats. 19.2 Ikraftträdande Regeringens förslag: Lagen om värdepappersmarknaden skall träda i kraft den 1 november 2007. Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Bolagsverket tillstyrker den föreslagna tidpunkten för lagens ikraftträdande. Fondbolagens Förening anser att ikraftträdandet bör senareläggas så långt möjligt för att ge de berörda företagen tid att förbereda en kostnadseffektiv och säker övergång till de ny reglerna. Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 70 i MiFID skall medlemsstaterna anta de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv senast den 31 januari 2007. De antagna bestämmelserna skall sedan tillämpas från och med den 1 november 2007. Ikraftträdandebestämmelserna i MiFID innebär att samtliga lagar och andra författningar som behövs för att införliva direktivet skall träda i kraft den 1 november 2007. Lagen bör således träda i kraft nämnda dag. Att såsom Fondbolagens Förening önskar senarelägga lagens ikraftträdande är enligt vår bedömning inte lämpligt. Detta skulle inte bara innebära att Sverige bryter mot sina förpliktelser enligt direktivet men även medföra svårigheter för företagen att driva gränsöverskridande verksamhet. 19.3 Tillstånd Regeringens förslag: Värdepappersinstitut, börser och auktoriserade marknadsplatser samt clearingorganisationer med tillstånd enligt lagen (1991:981) om värdepappersrörelse eller lagen (1992:543) om börs- och clearingverksamhet skall som regel anses ha tillstånd enligt den nya lagen om värdepappersmarknaden. Om en börs i praktiken redan driver flera reglerade marknader och behöver separata tillstånd för dem skall börsen få tillstånd för var och en av marknaderna, om börsen anmäler dessa till Finansinspektionen inom sex månader från det att den nya lagen trätt i kraft. Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. I vissa fall avviker dock utredningens bedömning angående vilka av de nya investeringstjänsterna eller verksamheterna som omfattas av värdepappersinstitutens befintliga tillstånd från regeringens. Utredningens förslag innehöll heller inte någon övergångsbestämmelse rörande clearingorganisationerna. Remissinstanserna: Kammarrätten i Stockholm anser att frågan om hur de gamla tillstånden översätts till nya bör utvecklas närmare. Finansinspektionen instämmer i att de gamla tillstånden bör översättas till nya. Inspektionen anser dock att utredningens konkreta förslag om hur detta skall gå till har flera brister och måste övervägas närmare. Fondbolagens Förening tillstyrker förslaget. Skälen för regeringens förslag Reglerna i MiFID Enligt artikel 71.1 i MiFID skall ett värdepappersinstitut som redan har tillstånd för sin verksamhet i sin hemmedlemsstat anses ha tillstånd enligt MiFID förutsatt att institutet omfattas av regler avseende företagets ledning och ägare, investerarskydd, kapitaltäckning och organisation som är likvärdiga med motsvarande krav i MiFID (artiklarna 9-13). I den mån institutet redan driver en MTF skall institutet dessutom omfattas av regler motsvarande artikel 14 i MiFID. En liknande bestämmelse finns för marknadsplatser i artikel 71.2 i MiFID. Om en marknadsplats/marknadsoperatör som redan innan direktivet har fått tillstånd på villkor som är likvärdiga med villkoren i MiFID, skall verksamheten anses vara auktoriserad enligt direktivet. Inledande överväganden MiFID:s övergångsregler för värdepappersinstitut och reglerade marknader syftar till en så smidig övergång som möjligt till de nya reglerna för redan auktoriserade företag. Som framgår av avsnitten 9.1.1 och 9.1.2. är såväl utredningens som vår bedömning att dagens krav på värdepappersinstituten när det gäller ledning, ägare, investerarskydd och kapital är likvärdiga med MiFID:s krav i dessa avseenden. Organisationskraven i MiFID är visserligen mycket mer omfattande och preciserade än motsvarande krav i dagens svenska reglering. En samlad bedömning av vilken effekt reglerna uppnår, innebär dock enligt såväl vår som utredningens uppfattning, att dagens krav kan anses likvärdiga med kraven i MiFID. Värdepappersinstitut med tillstånd enligt lagen om värdepappersrörelse bör därför anses ha tillstånd enligt den nya lagen om värdepappersmarknaden när denna träder i kraft. Även kraven på börser och auktoriserade marknadsplatser i lagen om börs- och clearingverksamhet motsvarar kraven enligt MiFID. Kraven är även på detta område mer detaljerade i MiFID, men kraven i den svenska lagen är enligt vår mening likvärdiga med MiFID:s krav och i vissa avseenden har de svenska reglerna ställt högre krav på t.ex. genomlysning än MiFID. Börser och auktoriserade marknadsplatser med tillstånd enligt lagen om börs- och clearingverksamhet bör därför anses ha tillstånd enligt den nya lagen om värdepappersmarknaden när denna träder i kraft. Det finns inte några direkta regler om clearingorganisationernas verksamhet i MiFID. De befintliga reglerna i lagen om börs- och clearingverksamhet förs därför över i huvudsak oförändrade till den nya lagen om värdepappersmarknaden. En clearingorganisation som vid den nya lagens ikraftträdande har tillstånd att driva clearingverksamhet bör därför anses ha tillstånd enligt den nya lagens regler. I konsekvens med detta bör de svenska övergångsbestämmelserna så långt som möjligt innebära att befintliga tillstånd "översätts" till tillstånd enligt de nya reglerna. Tillstånd för investeringstjänster och investeringsverksamheter I avsnitt 8.3 föreslås att de tillståndspliktiga verksamheterna i lagen om värdepappersrörelse byts ut och ändras så att de i den nya lagen bättre motsvarar investeringstjänsterna och investeringsverksamheterna enligt MiFID. Ingen av de nya tjänsterna motsvarar dock helt och hållet de tidigare verksamheterna. Det innebär att det i flera fall inte på ett enkelt sätt går att översätta ett tillstånd enligt de gamla bestämmelserna till ett tillstånd enligt de nya. Institut som har tillstånd för någon eller några av dagens tjänster bör anses ha tillstånd för den tjänst eller verksamhet enligt den nya lagen som ligger närmast. Nedan följer en uppräkning av vilka tillstånd som vi bedömer att värdepappersinstituten skall ha enligt den nya lagen. Bedömningen bygger på den analys om tjänsternas eller verksamheternas omfattning som har gjorts i avsnitt 8.3.1. Rubrikerna nedan utgår från de tillståndspliktiga tjänster som finns i dag i 1 kap. 3 § lagen om värdepappersrörelse. Vid benämningen av investeringstjänsterna och investeringsverksamheterna enligt den nya lagen om värdepappersmarknaden används den lydelse som vi nu föreslår. Handel med finansiella instrument för annans räkning i eget namn Utredningen föreslog att ett institut med tillstånd för "handel med finansiella instrument för annans räkning i eget namn" skall anses ha tillstånd för investeringstjänsten utförande av order avseende finansiella instrument på kunders uppdrag enligt den nya lagen om värdepappersmarknaden. Vi instämmer i denna bedömning. Som nämnts i avsnitt 8.3 behöver ett institut som inom ramen för ett kommissionsförhållande vill handla mot eget lager mot en kund även tillstånd för handel med finansiella instrument för egen räkning. Så är också fallet i dag. Förmedling av kontakt mellan köpare och säljare av finansiella instrument eller i annat fall medverkan vid transaktioner avseende sådana instrument Utredningen föreslog att ett institut med tillstånd för "förmedling av kontakt mellan köpare och säljare av finansiella instrument eller i annat fall medverkan vid transaktioner avseende sådana instrument" skall anses ha tillstånd för investeringstjänsten mottagande och vidarebefordran av order i fråga om ett eller flera finansiella instrument enligt den nya lagen om värdepappersmarknaden. Vi instämmer i denna bedömning. Såsom framgår av avsnitt 8.3.1 finns det värdepappersinstitut som med stöd av sitt förmedlingstillstånd i dag driver verksamhet som enligt MiFID kategoriseras som MTF-verksamhet. Eftersom denna verksamhet skiljer sig en hel del från annan typ av förmedlingsverksamhet är vår bedömning, i likhet med utredningens, att det inte är lämpligt att ett institut som har tillstånd enligt 1 kap. 3 § 2 lagen om värdepappersrörelse med automatik får tillstånd att driva MTF-verksamhet. Ett institut som vill driva sådan verksamhet måste således ansöka om ett nytt tillstånd i denna del. Handel med finansiella instrument för egen räkning Utredningen föreslog att ett institut med tillstånd för "handel med finansiella instrument för egen räkning" skall anses ha tillstånd för investeringsverksamheten handel med finansiella instrument för egen räkning enligt den nya lagen om värdepappersmarknaden. Vi instämmer i denna bedömning. Förvaltning av någon annans finansiella instrument Utredningen föreslog att ett institut med tillstånd för "förvaltning av någon annans finansiella instrument" skall anses ha tillstånd för investeringstjänsterna mottagande och vidarebefordran av order i fråga om ett eller flera finansiella instrument, utförande av order avseende finansiella instrument på kunders uppdrag, diskretionär portföljförvaltning avseende finansiella instrument och investeringsrådgivning till kund avseende finansiella instrument enligt den nya lagen om värdepappersmarknaden. Finansinspektionen har anfört att det finns många värdepappersinstitut som i dag bara har tillståndet "förvaltning av någon annans finansiella instrument" och att den översättning som utredningen föreslagit i sådana fall skulle innebära att dessa institut får tillstånd till verksamhet som de inte behöver. Såsom närmare framgår av avsnitt 8.3.1 innefattar begreppet portföljförvaltning enligt MiFID endast diskretionär förvaltning, medan tillståndet för förvaltning av någon annans finansiella instrument enligt lagen om värdepappersrörelse även täcker in icke-diskretionär förvaltning. För att täcka in det som ett institut med dagens tillstånd kan göra behöver således institutet enligt den nya lagen om värdepappersmarknaden de tillstånd som utredningen har föreslagit. Det kan naturligtvis hända att ett företag inom ramen för sitt kapitalförvaltningstillstånd i praktiken endast utför t.ex. diskretionär förvaltning och således egentligen bara behöver tillstånd för tjänsten diskretionär portföljförvaltning enligt den nya lagen. Som nämnts ovan är det emellertid inte möjligt att göra en helt perfekt översättning av de gamla tillstånden till de nya. Det får därför åligga institutet att anmäla till Finansinspektionen i vilken mån det inte behöver de tillstånd det har fått. Garantigivning eller annan medverkan vid emissioner av fondpapper eller erbjudanden om köp eller försäljning av finansiella instrument som är riktade till en öppen krets Utredningen föreslog att ett institut med tillstånd för "garantigivning eller annan medverkan vid emissioner av fondpapper eller erbjudanden om köp eller försäljning av finansiella instrument som är riktade till en öppen krets" skall anses ha tillstånd för investeringstjänsterna garantigivning avseende finansiella instrument och placering av finansiella instrument med ett fast åtagande och placering av finansiella instrument utan ett fast åtagande samt sidotjänsterna lämna råd till företag om kapitalstruktur, företagsstrategi och liknande frågor samt lämna råd och utföra tjänster vid fusioner och företagsuppköp och utföra tjänster i samband med garantigivning avseende finansiella instrument enligt den nya lagen om värdepappersmarknaden. Finansinspektionen har anfört att en sådan översättning kan få stora konsekvenser för kapitalkraven för de värdepappersbolag som i dag enbart driver verksamhet som rör annan medverkan vid emissioner än garantigivning. Dessa bolag har i dag möjlighet att få kapitalkravet nedsatt i förhållande till det belopp som gäller för garantigivning. Med den översättning som utredningen föreslagit skulle dessa företag dock få samma kapitalkrav som de bolag som sysslar med garantigivning, dvs. 730 000 euro. För att undvika denna konsekvens, och för att tillståndet bättre skall avspegla den verksamhet som dessa bolag driver, har Finansinspektionen föreslagit att de endast skall anses ha tillstånd för investeringstjänsten placering av finansiella instrument utan fast åtagande samt sidotjänsterna lämna råd till företag om kapitalstruktur, företagsstrategi och liknande frågor samt lämna råd och utföra tjänster vid fusioner och företagsuppköp och utföra tjänster i samband med garantigivning avseende finansiella instrument. Vi instämmer i det som Finansinspektionen har anfört och justerar utredningens förslag i enlighet därmed. Det kan anmärkas att det bara är för värdepappersbolagen som utredningens förslag får konsekvenser för kapitalkravet. Vår bedömning är dock att motsvarande princip av symmetriska skäl bör gälla även för utländska företag och kreditinstitut. Utöver den ändring som anges ovan behöver bestämmelsen i denna del justeras, i förhållande till utredningens förslag, så att det endast är värdepappersbolagen och de tillståndspliktiga utländska filialerna som får tillstånd till såväl investeringstjänsterna som sidotjänsterna. Banker och andra kreditinstitut behöver nämligen inte, vare sig enligt lagen om värdepappersrörelse eller enligt den nya lagen om värdepappersmarknaden, tillstånd till de olika sidoverksamheterna respektive sidotjänsterna, eftersom ett kreditinstitut kan driva de verksamheterna med stöd av sitt tillstånd enligt lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse. Den nya investeringstjänsten investeringsrådgivning Utredningen har föreslagit att värdepappersbolag med tillstånd för sidoverksamheten "lämna råd i finansiella frågor" enligt 3 kap. 4 § första stycket 1 lagen om värdepappersrörelse skall anses ha tillstånd för investeringstjänsten investeringsrådgivning till kund avseende finansiella instrument enligt den nya lagen om värdepappersmarknaden. Som närmare framgår av avsnitt 8.3.1 är detta en följd av att investeringsrådgivning är en investeringstjänst, och inte en sidotjänst, enligt MiFID. Vi instämmer i den bedömning som utredningen gjort, med den justering att motsvarande bedömning bör göras för de utländska filialer som har dessa tillstånd enligt lagen om värdepappersrörelse. Som framgår ovan behöver banker och andra kreditinstitut inte tillstånd för de olika sidoverksamheterna och sidotjänsterna vare sig enligt lagen om värdepappersrörelse eller enligt den nya lagen om värdepappersmarknaden. Motsvarande lösning som för värdepappersbolag fungerar därför inte för kreditinstitut. För att undvika att detta leder till att en stor andel kreditinstitut måste ansöka om nytt tillstånd bör ett kreditinstitut som vid ikraftträdandet av den nya lagen om värdepappersmarknaden har tillstånd för någon av tjänsterna handel med finansiella instrument för annans räkning i eget namn, förmedling av kontakt mellan köpare och säljare av finansiella instrument eller i annat fall medverkan vid transaktioner avseende sådana instrument, eller förvaltning av någon annans finansiella instrument, med automatik även få tillstånd för investeringsrådgivning. Finansinspektionen har anfört att en sådan översättning medför att i princip alla svenska banker kommer att få tillstånd till investeringsrådgivning och att man inte har något att invända mot utredningens förslag i denna del. Tillstånd för sidotjänster och sidoverksamheter En bedömning motsvarande den som ovan beskrivits beträffande investeringstjänsterna och investeringsverksamheterna bör även göras när det gäller de sidotjänster och sidoverksamheter som värdepappersbolag och vissa utländska filialer kan få tillstånd för. Bedömningen bygger på den analys som gjorts i avsnitt 8.3.2. Rubrikerna nedan utgår från de sidoverksamheter som ett företag i dag kan få tillstånd för enligt 3 kap. 4 § lagen om värdepappersrörelse. Vid benämningen av sidotjänsterna och sidoverksamheterna enligt den nya lagen om värdepappersmarknaden används den lydelse som vi nu föreslår, vilken delvis kan avvika från utredningens föreslagna. Ta emot värdepapper för förvaring och ta emot medel med redovisningsskyldighet Utredningen har föreslagit att värdepappersbolag med tillstånd för sidoverksamheten "ta emot värdepapper för förvaring" skall anses ha tillstånd för sidotjänsten förvara finansiella instrument för kunds räkning och att bolag med tillstånd att "ta emot medel med redovisningsskyldighet" skall anses ha tillstånd till sidotjänsten med samma namn enligt den nya lagen om värdepappersmarknaden. Båda dessa sidoverksamheter täcks in av MiFID:s sidotjänst förvaring och handhavande av finansiella instrument för kunders räkning, bl.a. värdepappersförvaring och liknande som handhavande av kontanta medel/finansiella säkerheter. Mot den bakgrunden gör vi i avsnitt 8.3.2. bedömningen att det även i den nya lagen om värdepappersmarknaden endast bör finnas en sidotjänst som motsvarar sidotjänsten enligt MiFID. Detta får till följd att ett värdepappersbolag som i dag enbart har tillstånd för en av dessa tjänster kommer att få tillstånd för båda tjänsterna enligt lagen om värdepappersmarknaden. Detta gäller även för de utländska filialer som har något av dessa tillstånd. Finansinspektionen har anmärkt att dagens sidoverksamhet ta emot värdepapper för förvaring, enligt praxis endast avser fysisk förvaring. På grund av detta är det få värdepappersbolag som i dag har detta tillstånd och därför många som kommer att få söka nytt tillstånd för att de hanterar t.ex. depåer. Som nämnts i avsnitt 8.3.1 är vår bedömning att redan dagens sidoverksamhet att ta emot värdepapper för förvaring, omfattar depåverksamhet. Vi inser dock att bestämmelsen enligt praxis tolkats på ett snävare sätt och att detta kan få de konsekvenser som Finansinspektionen pekat på. Detta är emellertid inte en fråga som går att lösa genom övergångsbestämmelserna. Ta emot kunders medel på konto för att underlätta värdepappersrörelsen Utredningen har föreslagit att värdepappersbolag med tillstånd för sidoverksamheten "ta emot kunders medel på konto för att underlätta värdepappersrörelsen" skall anses ha tillstånd för sidotjänsten med samma namn enligt den nya lagen om värdepappersmarknaden. Vi instämmer i denna bedömning, men anser även att samma sak bör gälla för de utländska filialer som har ett sådant tillstånd. Som framgår av avsnitt 8.3.2 finns ingen motsvarande tjänst enligt MiFID utan detta är en sidotjänst som har införts nationellt. Lämna kunder kredit mot säkerhet för placeringar i finansiella instrument för att underlätta värdepappersrörelsen Utredningen har föreslagit att värdepappersbolag med tillstånd för sidoverksamheten "lämna kunder kredit mot säkerhet för placeringar i finansiella instrument för att underlätta värdepappersrörelsen" skall anses ha tillstånd för sidotjänsten lämna kunder kredit för att kunden, genom värdepappersbolaget, skall kunna genomföra en transaktion i ett eller flera finansiella instrument enligt den nya lagen om värdepappersmarknaden. Vi instämmer i denna bedömning, men anser även att samma sak bör gälla för de utländska filialer som har ett sådant tillstånd. Utföra valutaväxlingstransaktioner Utredningen har föreslagit att värdepappersbolag med tillstånd för sidoverksamheten "utföra valutaväxlingstransaktioner" skall anses ha tillstånd för sidotjänsten utföra valutatjänster om dessa har samband med investeringstjänster enligt den nya lagen om värdepappersmarknaden. Vi instämmer i denna bedömning, men anser även att samma sak bör gälla för de utländska filialer som har ett sådant tillstånd. Finansinspektionen har anfört att sidotjänsten i lagen om värdepappersmarknaden i praktiken är ny, eftersom sidoverksamheten utföra valutaväxlingstransaktioner enligt praxis endast avser handel med resevaluta. Såsom framgår av avsnitt 8.3.2 anser vi emellertid att det inte är någon skillnad i sak mellan dagens uttryck valutaväxlingstransaktioner och det uttryck som används i den nya lagen om värdepappersmarknaden. Att dagens bestämmelse tolkats på ett snävare sätt enligt praxis medför dock de konsekvenser som Finansinspektionen pekat på. Detta är emellertid inte en fråga som går att lösa genom övergångsbestämmelser. Valutahandel Utredningen har föreslagit att värdepappersbolag med tillstånd till sidoverksamheten "valutahandel" skall ha sådant tillstånd även enligt den nya lagen om värdepappersmarknaden. Vi instämmer i denna bedömning. Såsom framgår av avsnitt 8.3.2 är detta inte en sidoverksamhet som följer av MiFID utan en nationellt införd sådan. Annan verksamhet Utredningen har föreslagit att värdepappersbolag som har tillstånd att driva "annan verksamhet som kan antas komma att underlätta värdepappersrörelsen" skall ha sådant tillstånd även enligt den nya lagen om värdepappersmarknaden. Vi instämmer i denna bedömning, men anser även att samma sak bör gälla för de utländska filialer som har ett sådant tillstånd. Nya sidotjänster enligt MiFID Två sidotjänster enligt MiFID saknar motsvarighet i lagen om värdepappersrörelse. Det rör sig om investerings- och finansanalys samt andra former av allmänna rekommendationer rörande handel med finansiella instrument och investeringstjänster och investeringsverksamhet samt sidotjänster som avser den underliggande tillgången till derivat när dessa har samband med tillhandahållandet av investerings- eller sidotjänster. Företag som ägnar, eller avser att ägna, sig åt någon av dessa verksamheter måste således söka tillstånd enligt den nya lagen om värdepappersmarknaden. Finansinspektionen har anfört att det kan antas att många värdepappersbolag redan driver verksamhet som kan klassificeras som investerings- och finansanalys antingen inom ramen för sitt rådgivningstillstånd eller som en annan verksamhet enligt 3 kap. 4 § fjärde stycket lagen om värdepappersrörelse. Finansinspektionen har även anfört att det finns flera värdepappersbolag som har tillstånd att såsom en annan verksamhet enligt 3 kap. 4 § fjärde stycket lagen om värdepappersrörelse handla avista med el. Enligt inspektionen bör dessa bolag med automatik få tillstånd till sidotjänsten utföra investeringsverksamhet och sidotjänster avseende underliggande faktorer till sådana finansiella derivatinstrument som avses i 1 kap. 4 § första stycket 5 b-d och g. Vi förstår att vissa företag i dag inom ramen för andra tillstånd driver verksamhet som kan klassificeras som de nya sidotjänsterna eller sidoverksamheterna. Vår bedömning är dock att det är svårt att i övergångsbestämmelserna med automatik ge dessa bolag tillstånd till de nya sidotjänsterna. Detta gäller särskilt sådan verksamhet som drivs som en annan verksamhet enligt 3 kap. 4 § fjärde stycket lagen om värdepappersrörelse, eftersom det i de fallen inte finns någon specificering i lagen av vilka verksamheter det kan vara fråga om. De företag som i dag driver sådan annan verksamhet kommer enligt övergångsbestämmelserna ha kvar sitt tillstånd även enligt den nya lagen om värdepappersmarknaden. De blir således inte utan tillstånd bara för att vi inte gör samma bedömning som Finansinspektionen. Det bör därefter i det enskilda fallet kunna prövas om den verksamhet som bolaget driver bättre passar in under en särskild sidotjänst. Detta kan t.ex. bli aktuellt om bolaget vill gränsöverskrida och därför behöver få sin sidotjänst klassificerad som en sådan enligt MiFID. Vår bedömning är att detta är det mest praktiska sättet att hantera frågan under en övergångsperiod. Reglerade marknader I lagen om börs- och clearingverksamhet görs ingen åtskillnad mellan den som driver börsverksamheten och själva marknadsplatsen. Detsamma gäller auktoriserade marknadsplatser. När det i lagen talas om börs eller auktoriserad marknadsplats avses både marknadsplatsen och det företag som har fått tillstånd att driva verksamheten. Ett av syftena med uppdelningen mellan den reglerade marknaden (marknadsplatsen) och börsen (marknadsplatsoperatören) är att en börs skall kunna driva flera olika reglerade marknader där varje marknad har sina deltagare, handelsregler och regler om upptagande av finansiella instrument till handel. Det innebär att ett företag som enligt dagens regler är en börs eller en auktoriserad marknadsplats mycket väl kan tänkas driva flera reglerade marknader - men nu inom ramen för samma tillstånd. Utgångspunkten bör dock vara att den som i dag har tillstånd att driva börsverksamhet eller en auktoriserad marknadsplats efter lagens ikraftträdande skall anses ha tillstånd att driva en reglerad marknad. Om en börs i praktiken redan driver flera reglerade marknader och därför behöver tillstånd för var och en av dem, skall börsen kunna anmäla in dessa till Finansinspektionen inom sex månader från det att den nya lagen trätt i kraft och på så sätt erhålla separata tillstånd för var och en av marknaderna utan ett formellt tillståndsförfarande. Avslutande överväganden Kammarrätten i Stockholm har som en generell synpunkt anfört att den översättning av gamla tillstånd till nya som föreslås kan komma att innebära att institut får tillstånd till verksamhet de inte driver och att många värdepappersbolag kan komma att drabbas av ändrade kapitalkrav på grund av detta. Vidare har Finansinspektionen anfört att översättningen är svår att göra, bl.a. eftersom instituten i flera fall kommer att behöva två eller fler tillstånd enligt lagen om värdepappersmarknaden för att utföra en tjänst som bara kräver ett tillstånd enligt lagen om värdepappersrörelse. Inspektionen har även anmärkt att den föreslagna översättningen kan få de konsekvenser som kammarrätten har påtalat. Inspektionen har dock samtidigt anfört att man av praktiska skäl troligen måste göra på det sätt som föreslås och att man genom en dialog mellan inspektionen och instituten torde kunna lösa de problem som kan uppstå. Såsom nämnts ovan kan översättningen av gamla tillstånd till nya aldrig göras helt perfekt. Detta är en oundviklig följd av att tjänsterna i lagen om värdepappersrörelse inte helt motsvarar de som finns i MiFID. Alternativet till att göra den översättning av tillstånd som föreslås vore att kräva att alla värdepappersinstitut skall söka nya tillstånd enligt den nya lagen. Detta skulle innebära stora administrativa kostnader för såväl Finansinspektionen som instituten. Dessutom skulle en sådan lösning strida mot MiFID. Det är därför inte en framkomlig väg. Det är även vår bedömning att den översättning som görs i de flesta fall inte kommer att få någon direkt påverkan på företagens kapitalkrav. Det är bara när det gäller de värdepappersbolag som i dag har tillstånd till "annan medverkan vid emissioner än garantigivning" som kapitalkravet med säkerhet kommer att ändras. Som framgår ovan har Finansinspektionen i dag ett relativt stort utrymme att avgöra hur stort kapital ett sådant bolag måste ha. I praktiken har beloppen ofta bestämts till mellan 2 och 2,5 miljoner kronor. I den nya lagen är kapitalkravet satt till 125 000 euro för motsvarande verksamhet, dvs. ett lägre kapitalkrav än vad som i praktiken gäller i dag. Den andra situationen där ett nytt kapitalkrav införs gäller de bolag som får tillstånd till den nya investeringstjänsten investeringsrådgivning. I praktiken torde dock detta inte leda till några förändrade kapitalkrav, eftersom de bolag som enligt övergångsbestämmelserna får detta tillstånd redan måste ha tillstånd till andra investeringstjänster i dag. De kommer därför redan att ha ett kapitalkrav på sig som åtminstone uppgår till det ett bolag som tillhandahåller investeringsrådgivning måste ha. Som framgår av övergångsbestämmelserna föreslår vi även att man vid beräkningen av kapitalbasens storlek skall utgå från den valutakurs som gällde vid beslutet om tillstånd enligt lagen om värdepappersrörelse i de fall kapitalkravet i euro inte ändras genom införandet av den nya lagen. På så sätt säkerställs att det inte blir fråga om några ändrade kapitalkrav på grund av förändringar i valutakursen. Det är dock ändå viktigt att påpeka att den nu föreslagna lösningen kräver att både värdepappersinstituten och Finansinspektionen är uppmärksamma på vad övergångsbestämmelserna får för konsekvenser för det enskilda institutet. Även om det inte får någon påverkan på kapitalkraven att ett institut får tillstånd till en tjänst som det egentligen inte behöver så kan andra skyldigheter slå till på grund av detta. Såsom Finansinspektionen påpekat torde dock de nödvändiga korrigeringarna på ett smidigt sätt kunna komma till stånd genom en dialog mellan inspektionen och de berörda instituten. 19.4 Andra övergångsregler i MiFID Regeringens förslag: Underrättelser om filialetablering eller annan gränsöverskridande verksamhet som lämnats till den behöriga myndigheten före ikraftträdandet av den nya lagen om värdepappersmarknaden skall ha samma verkan som underrättelser som lämnas efter lagens ikraftträdande. Ett värdepappersföretag som innan lagens ikraftträdande har kategoriserat kunder som professionella kan behandla dessa kunder som professionella i lagens mening förutsatt att kunderna, när lagen träder i kraft, får information om de kategoriseringskriterier som gäller enligt lagen. Regeringens bedömning: MiFID:s övergångregler avseende MTF och anknutna ombud behöver inte genomföras genom särskilda övergångsbestämmelser. Utredningens förslag och bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna uttalar sig inte i denna del. Skälen för regeringens förslag och bedömning Reglerna i MiFID Artikel 71 innehåller utöver de frågor som behandlats ovan ytterligare några övergångsregler. Enligt artikel 71.4 skall upplysningar om gränsöverskridande verksamhet m.m. enligt ISD (artiklarna 17, 18 och 30) som sänts innan ikraftträdandetiden för MiFID gått ut anses ha översänts i enlighet med motsvarande artiklar i MiFID. Ett redan befintligt system som omfattas av definitionen av en MTF och som drivs av en sådan marknadsplatsoperatör som driver en reglerad marknad skall, enligt 71.5, auktoriseras som en MTF på operatörens begäran. Det förutsätter dock att marknadsplatsen i fråga uppfyller regler motsvarande MiFID:s MTF-regler och att operatören gör sin begäran inom viss tid. Enligt artikel 71.6 skall ett värdepappersföretag som redan innan MiFID kategoriserat kunder som professionella kunna fortsätta att betrakta dessa kunder som professionella under vissa förutsättningar. Övergångsregeln i artikel 71.3 rör företeelsen anknutna ombud som tidigare inte funnits i svensk rätt. Överväganden Sådana underrättelser avseende filialetablering och annan gränsöverskridande verksamhet som avses i artikel 71.4 i MiFID hanteras i dag enligt 1 kap. 3 c, 5 och 6 b §§ lagen om värdepappersrörelse. För att införliva artikel 71.4 bör en övergångsbestämmelse införas som innebär att sådana underrättelser som har skett före den 1 november 2007 skall ha samma verkan som underrättelser enligt de nya reglerna. Detsamma bör gälla sådana ansökningar som svenska företag lämnat i avsikt att inrätta en filial i ett land utanför EES. Som nämnts tidigare finns det företag som redan i dag driver sådan verksamhet som kan klassificeras som MTF-verksamhet enligt MiFID, även om detta begrepp inte finns i lagen om värdepappersrörelse eller lagen om börs- och clearingverksamhet. Verksamheten kan t.ex. drivas av ett värdepappersinstitut med stöd av tillståndet enligt 1 kap. 3 § första stycket 2 lagen om värdepappersrörelse, eller av en börs eller auktoriserad marknadsplats som en sidoverksamhet. Någon direkt motsvarighet till de regler som enligt MiFID krävs för att få inleda drivandet av en MTF finns dock inte i dagens lagstiftning. Enligt vår bedömning går det därför inte att med automatik ge dessa företag tillstånd även för investeringsverksamheten drift av MTF, utan de måste söka ett särskilt tillstånd för detta. Några särskilda övergångsbestämmelser för att införliva artikel 71.5 införs därför inte. De regler om kategorisering av kunder som har föreslagits i avsnitt 8.2.1 innebär att vissa utpekade företagskategorier och företag vars balansomslutning m.m. överstiger vissa preciserade belopp kan betraktas som professionella kunder. Dessutom kan andra företag och personer - om de uppfyller vissa krav vad gäller omfattning av handeln m.m. - välja att bli behandlade som professionella kunder. En kategorisering som enligt övergångsregeln i artikel 71.6 skall kunna gälla även efter ikraftträdandet av den nya lagen om värdepappersmarknaden behöver dock inte ske enligt kriterierna i MiFID. Enligt artikeln är det tillräckligt om kategoriseringen grundat sig på en adekvat bedömning av kundens kunskaper och erfarenheter och att företaget efter denna bedömning rimligen kan anse att kunden kan fatta sina egna investeringsbeslut och förstå de risker som är förknippade med investeringarna. En övergångsbestämmelse med motsvarande innehåll bör införas för att införliva artikel 71.6. Detta kan komma att leda till att kunder, kategoriserade innan lagen trätt i kraft, men som inte uppfyller kriterierna enligt MiFID, ändå kan behandlas som professionella av värdepappersinstituten. En förutsättning för detta är dock att företaget underrättar kunden om de kriterier som gäller för att kategorisera en kund som professionell enligt den nya lagen. Kunder som inte önskar bli behandlade som professionella har då möjlighet att med stöd av bestämmelserna om kundkategorisering, se avsnitt 9.2.1, välja att bli behandlade som icke-professionella. Även kravet på att företaget underrättar kunden om de kriterier som gäller för kundkategorisering enligt lagen bör tas in i övergångsbestämmelsen. Anknutna ombud har tidigare inte funnits i svensk rätt och någon sådan registrering som avses i artikel 71.3 har inte skett. Några övergångsbestämmelser för att införliva den artikeln behövs därför inte. 19.5 Upptagande till handel Regeringens förslag: Finansiella instrument som är inregistrerade eller noterade vid en börs eller auktoriserad marknadsplats skall anses vara upptagna till handel på en reglerad marknad. Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna uttalar sig inte i denna del. Skälen för regeringens förslag: Notering vid en börs eller auktoriserad marknadsplats skall enligt vårt förslag ersättas med "upptagande till handel på en reglerad marknad". Vi föreslår därför att en övergångsregel utformas så att ett instrument som är inregistrerat eller noterat skall anses vara "upptaget till handel" när lagen träder i kraft. Kraven och reglerna för notering överensstämmer dock inte helt och hållet med kraven för upptagande till handel. Det har hittills ålegat börserna och de auktoriserade marknadsplatserna själva att ha lämpliga krav och regler för notering. I praktiken har dock Stockholmsbörsen och NGM satt upp noteringskrav och regler som synes motsvara kraven för upptagande till handel. Marknadsplatsoperatörerna bör dock se över sina regler och anpassa dem så att de i alla delar överensstämmer med kraven i den nya lagen och genomförandeförordningen och så att reglerna - när det gäller t.ex. spridning och marknadsvärde - ger utrymme för tillfälliga värdeminskningar och ägarförändringar utan att sådana tillfälliga ändringar leder till att kraven på t.ex. avnotering omedelbart blir aktuella. 20 Författningskommentar 20.1 Förslag till lag om värdepappersmarknaden 1 kap. Allmänna bestämmelser 1 § Paragrafen innehåller en beskrivning av lagens tillämpningsområde. 2 § Paragrafen motsvarar i sak 1 kap. 1 § andra stycket lagen (1991:981) om värdepappersrörelse samt 2 kap. 7 § andra stycket och 8 kap. 3 § tredje stycket lagen (1992:543) om börs- och clearingverksamhet. 3 § Paragrafen motsvarar 2 kap. 4 § fjärde och femte styckena lagen om värdepappersrörelse och 1 kap. 2 § andra och tredje styckena lagen om börs- och clearingverksamhet. I paragrafen anges vilka bestämmelser om styrelsen eller dess ledamöter i denna lag som också gäller för tillsynsorganet eller dess ledamöter i dualistiskt organiserade europabolag och europakooperativ (se lagen [2004:575] om europabolag och lagen [2006:595] om europakooperativ). Bestämmelsen har sin grund i rådets förordning (EG) nr 2157/2001 av den 8 oktober 2001 om stadga för europabolag och rådets förordning (EG) nr 1435/2003 av den 22 juli 2003 om stadga för europeiska kooperativa föreningar (SCE-föreningar). För en närmare kommentar hänvisas till prop. 2003/04:112 och prop. 2005/06:150. 4 § Paragrafen innehåller i första stycket en definition av begreppen finansiella instrument, överlåtbara värdepapper, penningmarknadsinstrument, fondandelar och finansiella derivatinstrument. Begreppet finansiella derivatinstrument utgör ett samlingsnamn för instrumenten i punkterna 4-10 i avsnitt C i bilaga I till MiFID. Samtliga begrepp bör tolkas direktivkonformt. Definitionen i punkten 1 av begreppet finansiella instrument överensstämmer i sak med motsvarande definition i artikel 4.1.17 i MiFID. I begreppet innefattas de instrument som anges i avsnitt C i bilaga I till MiFID. Definitionen i punkten 2 av begreppet överlåtbara värdepapper överensstämmer i sak med motsvarande definition i artikel 4.1.18 i MiFID. I enlighet med en remissynpunkt från Sveriges advokatsamfund har "samt" i punkten b i utredningens förslag ersatts av "inklusive". Begreppet motsvarar närmast begreppet fondpapper i 1 kap. 1 § lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument. Som överlåtbara värdepapper betraktas emellertid dessutom sådana derivatinstrument som kan bli föremål för handel på kapitalmarknaden, exempelvis s.k. warranter. Definitionen i punkten 3 av begreppet penningmarknadsinstrument överensstämmer i sak med motsvarande definition i artikel 4.1.19 i MiFID. Definitionen i punkten 4 av begreppet fondandel avser sådana andelar i företag för kollektiva investeringar som anges i punkten 3 i avsnitt C i bilaga I till MiFID. Någon särskild definition av detta begrepp finns inte i MiFID. Begreppet bör innefatta såväl fonder som är harmoniserade i EG-rätten som fonder som regleras nationellt i ett land inom EES (oharmoniserade) och fonder som hör hemma utanför EES. Definitionerna av fondandelar och penningmarknadsinstrument utesluter inte att dessa instrument också kan vara överlåtbara värdepapper. Om de kan bli föremål för handel på kapitalmarknaden, kan de också vara överlåtbara värdepapper. Detta innebär dock inte att samtliga bestämmelser som anknyter till begreppet överlåtbara värdepapper också blir tillämpliga på fondandelar och penningmarknadsinstrument. Kraven för att ta upp finansiella instrument till handel på en reglerad marknad är t.ex. andra för fondandelar än för överlåtbara värdepapper. De särskilda bestämmelserna för fondandelar har i egenskap av specialreglering då företräde före bestämmelserna om överlåtbara värdepapper. Definitionen i punkten 5 av begreppet finansiella derivatinstrument överensstämmer i sak med punkterna 4-10 i avsnitt C i bilaga I till MiFID. Var och en av punkterna 5 a-g har en motsvarighet i punkterna 4-10. I andra stycket erinras om att det i genomförandeförordningen finns ytterligare regler om derivatinstrument som omfattas av första stycket 5 d och g. Dessa punkter motsvarar punkterna 7 och 10 i avsnitt C i bilaga I till MiFID. I artikel 38 i genomförandeförordningen anges vilka egenskaper ett derivatinstrument skall ha för att innefattas i punkten 7 i bilagan. I artikel 39 i förordningen anges vilka ytterliggare underliggande faktorer som derivatinstrument kan ha för att innefattas i punkten 10 i bilagan. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 8.1. 5 § Paragrafen motsvarar närmast 1 kap. 2 § lagen om värdepappersrörelse och 1 kap. 4 § lagen om börs- och clearingverksamhet. Definitionen i punkten 1 av anknutet ombud, som är ny, överensstämmer i sak med motsvarande definition i artikel 4.1.25 i MiFID. Eftersom ett anknutet ombud handlar för ett instituts eller företags räkning kan det i denna egenskap inte driva annan verksamhet än sådan som institutet eller företaget har tillstånd att driva (jfr 2 kap. 5 § första stycket 2). Anknutna ombud behandlas i avsnitt 9.2. Definitionen av behörig myndighet är ny, jfr artikel 4.1.22 i MiFID och artikel 24.1 i öppenhetsdirektivet. Av artikel 48 i MiFID framgår att varje medlemsstat skall utse de behöriga myndigheter som skall fullgöra de uppgifter som direktivet föreskriver. Även i länder utanför EES torde det finnas myndigheter som anförtrotts motsvarande uppgifter. I motsats till utredningens förslag anges inledningsvis vilka som är behöriga myndigheter i Sverige, nämligen Finansinspektionen och Bolagsverket (se avsnitt 7.1). Detta mot bakgrund av att begreppet behörig myndighet används i genomförandeförordningen och då avser både svensk och utländsk behörig myndighet. Definitionen täcker in utländska behöriga myndigheter såväl inom som utom EES. Efter lagrådsbehandlingen har vidare lagts till att definitionen av behörig myndighet även omfattar utländska myndigheter som har behörighet att utöva tillsyn över emittenter vars överlåtbara värdepapper är upptagna till handel på en reglerad marknad. Detta har gjorts för att även behöriga myndigheter enligt öppenhetsdirektivet skall omfattas. I lagen om börs- och clearingverksamhet definieras börs som ett företag som har fått auktorisation enligt 2 kap. att driva verksamhet som syftar till att åstadkomma regelbunden handel med finansiella instrument mellan till verksamheten anslutna medlemmar. Den nya definitionen skiljer sig från den gamla på så sätt att en börs endast kan vara ett svenskt aktiebolag eller en svensk ekonomisk förening och att börsen är det företag som driver en reglerad marknad (se nedan) vilket innebär att en börs motsvaras av MiFID:s begrepp marknadsplatsoperatör. En börs kan således driva flera reglerade marknader i samma företag men man kan också tänka sig att den reglerade marknaden finns i en annan juridisk person än börsen. Det senare alternativet kräver enligt MiFID att medlemsstaterna fastställer vilka skyldigheter som åvilar operatören respektive den reglerade marknaden. Som framgår av 12-15 kap. och 22 kap. åvilar samtliga skyldigheter enligt de svenska reglerna börsen, dvs. operatören (se avsnitt 8.4). Definitionerna av clearingorganisation, clearingdeltagare och clearingverksamhet överensstämmer med definitionerna i lagen om börs- och clearingverksamhet med den skillnaden att ordet medlem i skilda böjningsformer har bytts ut mot ordet deltagare. En liknande justering har gjorts när det gäller medlemmar på en reglerad marknad, se avsnitt 14.4. Sveriges advokatsamfund har framfört att definitionen av clearingverksamhet uttryckligen bör omfatta även valutaclearing. Som framgår av prop. 1995/96:50 s. 73 ff. har regeringen bedömt att clearingverksamhet avseende valuta omfattas av begreppet och tillståndskravet. Något behov av ett förtydligande bedöms därför inte föreligga. Definitionen av emittent motsvarar den definition som återfinns i dag i 1 kap. 1 § lagen om handel med finansiella instrument. Som framgår av definitionen omfattar begreppet emittent såväl utgivare som utfärdare av finansiella instrument. I enlighet med vad Lagrådet förordat bör därför begreppet emittent användas i lagtexten när det är fråga om bestämmelser som behandlar finansiella instrument eller överlåtbara värdepapper, då dessa begrepp omfattar såväl sådana instrument som ges ut som sådana som utfärdas. I de bestämmelser som enbart är tillämpliga på sådana instrument som i dag omfattas av begreppet fondpapper, dvs. överlåtbara värdepapper enligt 1 kap. 4 § första stycket 2 a eller b, bör dock begreppet utgivare användas eftersom samtliga dessa instrument ges ut. I det följande används således de olika begreppen på det angivna sättet. Definitionen av filial motsvarar i sak vad som avses med filial i lagen om värdepappersrörelse och lagen om börs- och clearingverksamhet, jfr artikel 4.1.26 i MiFID. Definitionen av handelsplattform motsvarar artikel 4.1.15 i MiFID (se avsnitten 8.3 och 8.4). Någon motsvarighet till definitionen av hemland finns inte i gällande rätt. En liknande definition finns dock i lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse. Det kan noteras att hemland inte är detsamma som hemmedlemsstat (se 7-10 §§). Definitionen i punkten 14 av investeringstjänster och investeringsverksamheter överensstämmer i sak med motsvarande definition i artikel 4.1.2 i MiFID. Definitionen i punkten 15 av kapitalbas, som är ny, stämmer överens med motsvarande definition i 1 kap. 5 § 9 lagen om bank- och finansieringsrörelse. Definitionen i punkten 16 av koncern överensstämmer med motsvarande definition i 1 kap. 2 § första stycket 8 lagen om värdepappersrörelse (jfr artikel 4.1.28 och 4.1.29 i MiFID). Definitionen i punkten 17 av kreditinstitut stämmer överens med motsvarande definitioner i 1 kap. 2 § första stycket 3 lagen om värdepappersrörelse (jfr artikel 4.1.23 i MiFID). Definitionen i punkten 18 av kvalificerat innehav överensstämmer med motsvarande definitioner i 1 kap. 2 § första stycket 6 lagen om värdepappersrörelse och artikel 4.1.27 i MiFID. Definitionen i punkten 19 av professionell kund hänvisar till bestämmelserna i 8 kap. om vilka kunder som kan behandlas som professionella kunder (jfr definitionerna i artikel 4.1.10-4.1.12 i MiFID). En professionell kund är såväl den som är en professionell kund med automatik, och som inte har kommit överens med institutet om att bli behandlad som en icke-professionell kund, som den som efter egen begäran godtagits som en professionell kund av institutet. En kund som inte är en professionell kund är en icke-professionell kund. Kategorierna professionell kund och icke-professionell kund behandlas i avsnitt 8.2. Begreppet reglerad marknad är en nyhet jämfört med dagens reglering. Definitionen motsvarar i sak artikel 4.1.14 i MiFID. Kravet på regelmässighet, som saknades i utredningens förslag, avser att tydliggöra att ett krav på löpande verksamhet gäller för att ett system skall anses vara en reglerad marknad. Skillnaderna mellan en reglerad marknad och en handelsplattform (MTF) har behandlats i avsnitt 8.4. Definitionen i punkten 21 av sidotjänster överensstämmer i sak med motsvarande definition i artikel 4.1.3 i MiFID utom såvitt avser sidotjänsten ta emot medel på konto i 2 kap. 2 § första stycket 8. Den sidotjänsten har inte sin grund i MiFID, vilket innebär att det s.k. Europapasset enligt det direktivet inte gäller för denna sidotjänst. Ett värdepappersbolag med tillstånd att ta emot medel på konto anses som kreditinstitut i den mening som avses i EG-rätten och har som sådant möjlighet att driva verksamhet i andra länder inom EES (se avsnitt 8.3.2). Av definitionen i punkten 22 av sidoverksamheter följer att begreppet har olika innebörd beroende på om det är fråga om en börs, clearingorganisation eller värdepappersbolag. De verksamheter som avses i fråga om värdepappersbolag har till skillnad från sidotjänsterna inte sin grund i reglerna i MiFID. Reglerna i MiFID om möjligheten att tillhandahålla tjänster eller utföra verksamhet i andra länder inom EES omfattar därför inte sidoverksamhet. Definitionen i punkten 23 av startkapital motsvarar i sak definitionen i 1 kap. 2 § första stycket 9 lagen om värdepappersrörelse (jfr artikel 12 i MiFID samt se avsnitt 9.1.2). Definitionen av systematisk internhandlare motsvarar artikel 4.1.7 i MiFID. Definitionen har kommenterats i avsnitt 11.4.2. Definitionen i punkten 25 av utländskt värdepappersföretag omfattar såväl företag som hör hemma inom EES som företag som hör hemma utanför EES. I punkten 26 definieras värdepappersbolag. Någon ändring i sak i förhållande till motsvarande definition i 1 kap. 1 § lagen om värdepappersrörelse är inte avsedd. Bankaktiebolag och kreditmarknadsbolag är aktiebolag och kan få tillstånd att driva värdepappersrörelse. Sådana bolag blir dock i så fall inte värdepappersbolag utan värdepappersinstitut. Bankaktiebolag definieras i 1 kap. 5 § 3 lagen om bank- och finansieringsrörelse som ett aktiebolag som har fått tillstånd att driva bankrörelse. Kreditmarknadsbolag definieras i 1 kap. 5 § 13 samma lag som ett aktiebolag som har fått tillstånd att driva finansieringsrörelse. Definitionen i punkten 27 av värdepappersinstitut motsvarar den i 1 kap. 1 § lagen om värdepappersrörelse. Begreppet värdepappersinstitut omfattar samtliga företag som är etablerade i Sverige och här driver värdepappersrörelse. Definitionen innefattar således även utländska företag som driver värdepappersrörelse från filial i Sverige. Däremot innefattas inte företag som enligt 4 kap. 1 § första stycket 2 driver värdepappersrörelse genom att från sitt hemland erbjuda och tillhandahålla tjänster i Sverige. Med svenska kreditinstitut avses banker och kreditmarknadsföretag, se punkten 17 (jfr 1 kap. 5 § 10 lagen om bank- och finansieringsrörelse). Enligt definitionen i punkten 28 av värdepappersrörelse avses yrkesmässigt tillhandahållande av investeringstjänster eller utförande av investeringsverksamhet (se punkten 14). Tillämpningsområdet har dock blivit vidare jämfört med motsvarande definition i 1 kap. 2 § 1 lagen om värdepappersrörelse. Genom hänvisningen till 2 kap. 1 § har investeringstjänsten investeringsrådgivning till kund och investeringsverksamheten drift av handelsplattformar tillkommit. För att verksamhet skall anses vara värdepappersrörelse enligt definitionen krävs således att den utövas yrkesmässigt (se artikel 5.1 i MiFID). I kravet på yrkesmässighet ligger att det skall vara mer än enstaka uppdrag. En advokat som i sin verksamhet vid enstaka tillfällen medverkar i värdepappersaffärer, t.ex. vid bodelning, skall därmed inte omfattas av lagen. Värdepappersrörelse behandlas i avsnitten 8.3 och 8.5. 6 § Paragrafen motsvarar i sak 1 kap. 2 § andra och tredje styckena lagen om värdepappersrörelse samt definitionen i artikel 4.1.31 i MiFID. Liknande bestämmelser finns i annan finansiell lagstiftning. Den har främst betydelse för Finansinspektionens möjligheter att utöva en effektiv tillsyn, se 3 kap. 2 § och 24 kap. 3, 5 och 11 §§. 7-10 §§ Paragraferna motsvarar i huvudsak 1 kap. 5-8 §§ i förslaget till lag om ändring i lagen om börs- och clearingverksamhet iprop. 2006/07:65 Informationskrav i noterade företag, m.m. Bestämmelserna har justerats för att nå överensstämmelse med de nya begreppen och definitionerna i lagen om värdepappersmarknaden. Begreppet "noterade vid en börs eller auktoriserad marknadsplats eller är föremål för handel på en reglerad marknad i en annan stat inom EES" har ersatts med "upptagna till handel på en reglerad marknad". Vidare har "fondpapper" ersatts med "överlåtbara värdepapper". Genom denna ändring anpassas bestämmelserna fullt ut till öppenhetsdirektivets tillämpningsområde (se vidare ovan nämnda proposition s. 92 ff.). Ändring av 10 § har skett på så sätt att de i paragrafen angivna bestämmelserna skall tillämpas av en emittent vars överlåtbara värdepapper inte är upptagna till handel på en reglerad marknad i Sverige efter ansökan av emittenten, men är upptagna till handel på en reglerad marknad i en annan stat inom EES efter en sådan ansökan. Anledningen till ändringen är att det enligt den nya lagen om värdepappersmarknaden är möjligt för någon annan än emittenten att begära att överlåtbara värdepapper tas upp till handel i Sverige, om värdepapperen redan är upptagna till handel på en annan reglerad marknad (15 kap. 4 §). Även vissa ändringar av redaktionell karaktär har gjorts. Bemyndigandet i 7 § har placerats i en egen paragraf i slutet av kapitlet (15 §). I paragraferna hänvisas till var utgivaren respektive emittenten har sitt säte. Detta uttryckssätt skiljer sig från det som används i de bestämmelser i den förevarande lagen som härrör från genomförandet av MiFID. I dessa talar man i stället om var ett företag hör hemma. Skillnaden beror på utformningen av bestämmelserna i öppenhetsdirektivet respektive MiFID. I öppenhetsdirektivet är en emittents säte avgörande för vilken stat inom EES som är emittentens hemmedlemsstat (artikel 2.1 i) och för om emittenten i vissa fall skall få tillämpa lagstiftningen i ett tredjeland (artikel 23). Anledningen till att begreppet "hör hemma" används vid genomförandet av bestämmelserna i MiFID behandlas i författningskommentaren till 4 kap. 1 §. I paragraferna används även begreppen "hemmedlemsstat" och "stat", medan det i de paragrafer som härrör från genomförandet av MiFID generellt talas om "hemland" och "land" (se t.ex. definitionen av hemland i 1 kap. 5 § 13). Både begreppet "hemland" och begreppet "hemmedlemsstat" behöver användas i lagen eftersom de har olika betydelse. I anledning av detta har det bedömts mest konsekvent att även använda "stat" respektive "land" i de paragrafer som härrör från de olika direktiven. 11 § Paragrafen motsvarar i sak 1 kap. 8 § lagen om värdepappersrörelse samt 2 kap. 8 § och 8 kap. 4 § lagen om börs- och clearingverksamhet. Lydelsen i paragrafen har språkligt justerats, eftersom motsvarande bestämmelser i lagen om värdepappersrörelse och lagen om börs- och clearingverksamhet inte är identiska. Någon ändring i sak är inte avsedd. I första stycket föreskrivs att den som är eller har varit knuten till ett värdepappersbolag, en börs eller en clearingorganisation som anställd eller som uppdragstagare skall vara bunden av tystnadsplikt för uppgifter om någon annans affärsförhållanden eller personliga förhållanden. Tystnadsplikten gäller alltså inte enbart styrelseledamöter och anställda utan också uppdragstagare som fått kännedom om sådana förhållanden omfattas av tystnadsplikt, t.ex. revisorer och anknutna ombud. Den som bryter mot bestämmelsen kan enligt 20 kap. 3 § brottsbalken dömas för brott mot tystnadsplikten. Om hemliga uppgifter utnyttjas för privata affärer på ett sådant sätt att den som omfattas av tystnadsplikten bryter mot någon straffbestämmelse i lagen (2005:377) om straff för marknadsmissbruk vid handel med finansiella instrument, skall i stället dömas till ansvar enligt den lagen. Sveriges advokatsamfund har framfört att straffansvaret bör regleras på ett enhetligt sätt i fråga om kreditinstitut och värdepappersbolag och att ansvaret för anställda i värdepappersbolag bör upphävas i väntan på en grundligare utredning i frågan. Enligt 1 kap. 10 § tredje stycket lagen om bank- och finansieringsrörelse gäller - till skillnad från bestämmelserna i lagen om värdepappersrörelse och lagen om börs- och clearingverksamhet - att ansvar enligt 20 kap. 3§ brottsbalken inte skall följa för den som bryter mot den motsvarande bestämmelsen om tystnadsplikt. Denna fråga har emellertid varit föremål för regeringens överväganden i prop. 2006/07:41 Sekretess i försäkringsföretag för uppgift om genetisk undersökning och genetisk information. Regeringen ifrågasatte därvid om bl.a. banker bör vara undantagna från ansvar enligt 20 kap. 3 § brottsbalken. Enligt regeringen bör frågan om att eventuellt stryka detta undantag dock övervägas slutligt i samband med en översyn av sekretesslagstiftningen för de finansiella företagen (se a. prop. s. 20 ff.). I avvaktan på en sådan översyn görs inte i detta sammanhang någon ändring av straffansvaret i fråga om värdepappersbolag, börser eller clearingorganisationer. I andra stycket, som saknar motsvarighet i utredningens förslag, finns på motsvarande sätt som i lagen om bank- och finansieringsrörelse (1 kap. 10 § andra stycket) och lagen om investeringsfonder (2 kap. 19 § andra stycket) en erinran om att i det allmännas verksamhet tillämpas bestämmelserna i sekretesslagen. Tredje stycket motsvarar 1 kap. 8 § andra stycket lagen om värdepappersrörelse. 12 § Paragrafen motsvarar 1 kap. 8 a § lagen om värdepappersrörelse samt 2 kap. 9 § och 8 kap. 4 § lagen om börs- och clearingverksamhet. I paragrafen regleras ett värdepappersinstituts, en börs och en clearingorganisations uppgiftsskyldighet till undersökningsledare och åklagare. För en närmare kommentar, se prop. 2002/03:139 s. 484 ff., 517 f., 585 och 586. 13 § Paragrafen motsvarar 1 kap. 8 b § lagen om värdepappersrörelse samt 2 kap. 10 § och 8 kap. 4 § lagen om börs- och clearingverksamhet. De ändringar som har gjorts i förhållande till gällande rätt är av enbart redaktionell art. Enligt första stycket får undersökningsledare eller åklagare som begär uppgifter enligt 12 § besluta om meddelandeförbud. Beslutet får riktas till företaget i fråga och till dess anställda och styrelseledamöter. Förbudet avser såväl det förhållandet att uppgifter har lämnats ut som att en förundersökning eller ett ärende om rättslig hjälp pågår. Av andra stycket framgår förutsättningarna för att besluta om meddelandeförbud och i tredje stycket finns bestämmelser om förbudets giltighet i tiden. Förbudet skall enligt fjärde stycket upphöra att gälla när det inte längre är motiverat med hänsyn till syftet med åtgärden. Ett skäl att häva ett tidsbegränsat förbud kan t.ex. vara att uppgifterna ändå avslöjas för kunden, t.ex. i samband med ett förhör eller när förundersökningen redovisas enligt 23 kap. 18 § rättegångsbalken. Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryter mot ett meddelandeförbud kan dömas till böter enligt 14 §. För en närmare kommentar, se prop. 2004/05:144 s. 195. 14 § Paragrafen motsvarar 1 kap. 8 c § lagen om värdepappersrörelse samt 2 kap. 11 § och 8 kap. 4 § lagen om börs- och clearingverksamhet och innehåller en bestämmelse om ansvar för den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryter mot ett meddelandeförbud enligt 13 §. Påföljden är böter. För en närmare kommentar hänvisas till prop. 2004/05:144 s. 196. I utredningens förslag finns bestämmelsen i 26 kap. 4 §. 15 § Paragrafen motsvarar 1 kap. 7 § fjärde stycket i förslaget till lag om ändring i lagen om börs- och clearingverksamhet enligt prop. 2006/07:65. 2 kap. Tillståndspliktig värdepappersrörelse m.m. 1 § Paragrafen motsvarar i huvudsak 1 kap. 3 § lagen om värdepappersrörelse. Uppräkningen av investeringstjänster och investeringsverksamheter överensstämmer med den i avsnitt A i bilaga I till MiFID. Var och en av punkterna 1-8 i paragrafen har sin motsvarighet i punkten med samma nummer i avsnitt A. I MiFID finns i artikel 4.1 (punkterna 4-6 och 9) dessutom särskilda definitioner till de investeringstjänster och investeringsverksamheter som anges i punkterna 2-5 i avsnitt A i bilaga I. Omfattningen av de olika investeringstjänsterna och investeringsverksamheterna skall tolkas direktivkonformt. Investeringstjänsten i punkten 1 omfattar mottagande och vidarebefordran av order beträffande ett eller flera finansiella instrument. Ett värdepappersinstitut som har tillstånd bara enligt denna punkt får således inte själv köpa eller sälja de finansiella instrument som en order avser utan måste vidarebefordra den till någon annan som gör detta. Någon särskild definition av denna investeringstjänst finns inte i MiFID. Investeringstjänsten utförande av order avseende finansiella instrument på kunders uppdrag i punkten 2 avser att köpa eller sälja ett eller flera finansiella instrument för kunders räkning (artikel 4.1.5 i MiFID). Denna tjänst innefattar köp eller försäljning oavsett om det sker i kommission eller i kundens namn. Enligt skäl 69 i genomförandedirektivet bör det betraktas som utförande av kundorder också om ett värdepappersinstitut utför transaktioner för egen räkning med sina kunder. Innebörden av investeringsverksamheten handel med finansiella instrument för egen räkning i punkten 3 avviker i viss mån från motsvarande verksamhet i 1 kap. 3 § första stycket 3 lagen om värdepappersrörelse. Enligt definitionen i artikel 4.1.6 i MiFID avses med denna verksamhet nämligen handel med finansiella instrument med utnyttjande av eget kapital. En direktivkonform tolkning innebär att även handel för egen räkning som inte inbegriper tillhandahållande av en tjänst till kunderna bör innefattas i punkten 3. Denna nya innebörd bör dock inte innebära någon förändring i fråga om det tillståndspliktiga området i förhållande till lagen om värdepappersrörelse. Anledningen till det är undantaget från tillståndsplikt i 5 § första stycket 7 (artikel 2.1 d i MiFID). Den som handlar med finansiella instrument för egen räkning men inte utför annan investeringsverksamhet eller tillhandahåller några investeringstjänster omfattas således inte av kravet på tillstånd enligt lagen om värdepappersmarknaden, om denne inte är marknadsgarant eller systematisk internhandlare. Systematisk internhandlare definieras i 1 kap. 5 § 24. Se även definitionen av det begreppet i artikel 4.1.7 i MiFID och definitionen av marknadsgarant i artikel 4.1.8 i MiFID. Undantagen från tillståndsplikt behandlas i avsnitt 8.5. Om ett värdepappersinstitut utför transaktioner för egen räkning med sina kunder bör det emellertid som nämnts enligt skäl 69 i genomförandedirektivet betraktas som utförande av kundorder. Investeringstjänsten diskretionär portföljförvaltning avseende finansiella instrument i punkten 4 omfattar i enlighet med definitionen i artikel 4.1.9 i MiFID förvaltning av värdepapper på skönsmässig grund enligt uppdrag från enskilda kunder, om dessa portföljer innehåller ett eller flera finansiella instrument. Den tjänst som avses är således snävare avgränsad än tjänsten förvaltning av någon annans finansiella instrument i 1 kap. 3 § första stycket 4 lagen om värdepappersrörelse som innefattar även sådan förvaltning där ett värdepappersinstitut bara får göra placeringar i kundens portfölj efter uttryckligt samtycke från kunden. En direktivkonform tolkning i fråga om punkten 5 innebär att investeringstjänsten investeringsrådgivning till kund bör avse bara sådan rådgivning till kund som inbegriper personliga rekommendationer till kunden om transaktioner med ett eller flera finansiella instrument. Rådgivning som avser placeringsinriktning eller tillgångsfördelning generellt, utan att rådgivaren föreslår placeringar i specifika finansiella instrument, faller utanför den tillståndspliktiga tjänsten investeringsrådgivning till kund (jfr artikel 4.1.4 i MiFID). En rådgivare som tillhandahåller bara sådan rådgivning behöver således inte tillstånd för detta enligt lagen om värdepappersmarknaden. Om ett värdepappersinstitut lämnar sådana generella råd, gäller dock kraven på att tillvarata kundens intressen och handla hederligt, rättvist och professionellt enligt 8 kap. 1 § (jfr skäl 81 i genomförandedirektivet). Det innebär att ett värdepappersinstitut även i detta fall skall inhämta information om kunden och basera sina råd på denna information. De regler som gäller för den tillståndspliktiga investeringsrådgivningen till kund gäller således också för institutets övriga finansiella rådgivning (jfr skälen 81 och 82 i genomförandedirektivet). Investeringsrekommendationer som inte är individuella, dvs. rekommendationer som är avsedda för allmänheten eller distributionskanaler utgör inte investeringsrådgivning. Produktion och spridning av sådana rekommendationer är i stället en sidotjänst enligt 2 § första stycket 5. Investeringstjänsten i punkten 6 avser garantigivning vid emissioner av finansiella instrument och placering av finansiella instrument med ett fast åtagande. Innebörden av garantigivning bör vara densamma som i 1 kap. 3 § första stycket 5 lagen om värdepappersrörelse. Ett tillstånd enligt punkten 6 omfattar dock inte sådan annan medverkan vid emissioner som omfattas av ett tillstånd enligt bestämmelsen i sistnämnda lag. Tjänster i samband med garantigivning är i stället en sidotjänst enligt 2 § första stycket 6 (punkt 6 i avsnitt B i bilaga I till MiFID). Placering av finansiella instrument med ett fast åtagande innebär att ett värdepappersinstitut har åtagit sig att köpa de instrument som placeringen avser. Innebörden av denna investeringstjänst är densamma som motsvarande tjänst i punkt 6 i avsnitt A i bilaga I till MiFID. Någon särskild definition av denna investeringstjänst finns dock inte i MiFID. Investeringstjänsten placering av finansiella instrument utan ett fast åtagande i punkten 7 innebär att ett värdepappersinstitut åtar sig att försöka placera finansiella instrument hos investerare men utan att samtidigt göra något åtagande att köpa eventuella instrument som institutet inte lyckas hitta någon köpare till. Någon särskild definition av denna investeringstjänst finns inte i MiFID. Innebörden av investeringsverksamheten drift av handelsplattformar i punkten 8 framgår av definitionen av handelsplattform i 1 kap. 5 § 12. Någon särskild definition av denna investeringsverksamhet finns inte i MiFID. Däremot finns en definition av MTF i artikel 4.1.15. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 8.3.1. 2 § Paragrafen motsvarar i huvudsak 3 kap. 4 § första och andra styckena lagen om värdepappersrörelse. Uppräkningen av sidotjänster i första stycket motsvarar, med undantag av punkten 8, i sak den i avsnitt B i bilaga I till MiFID. Punkten 1 motsvarar 3 kap. 4 § första stycket 2 och 3 lagen om värdepappersrörelse samt punkten 1 i avsnitt B i bilaga I till MiFID. Punkten 2 motsvarar i sak 3 kap. 4 § första stycket 5 lagen om värdepappersrörelse samt punkten 2 i avsnitt B i bilaga I till MiFID. Punkten 3 motsvarar i sak punkten 3 i avsnitt B i bilaga I till MiFID samt 3 kap. 4 § första stycket 1 lagen om värdepappersrörelse till den del som avser råd i corporate finance-frågor. Punkten 4 motsvarar i sak 3 kap. 4 § första stycket 6 lagen om värdepappersrörelse samt punkten 4 i avsnitt B i bilaga I till MiFID. Punkten 5 motsvarar punkten 5 i avsnitt B i bilaga I till MiFID. Sidotjänsten saknar motsvarighet i lagen om värdepappersrörelse. Punkten 6 motsvarar punkten 6 i avsnitt B i bilaga I till MiFID. I lagen om värdepappersrörelse innefattas denna sidotjänst i den verksamhet som får drivas med stöd av ett tillstånd enligt 1 kap. 3 § första stycket 5 ("annan medverkan vid emissioner"). Sidotjänsten omfattar bara sådana tjänster som ett värdepappersbolag kan utföra i samband med garantigivning avseende finansiella instrument. För att tillhandahålla investeringstjänsten garantigivning krävs tillstånd enligt 1 § 6. Punkten 7 motsvarar i sak punkten 7 i avsnitt B i bilaga I till MiFID. Sidotjänsten saknar motsvarighet i lagen om värdepappersrörelse. Till skillnad från övriga investerings- och sidotjänster hänför sig denna sidotjänst inte till finansiella instrument. De underliggande faktorerna till de derivatinstrument som avses kan alltså vara råvaror, utsläppsrätter m.m. (jfr även artiklarna 38 och 39 i genomförandeförordningen). En förutsättning är dock att sidotjänsten tillhandahålls i samband med investeringstjänster eller övriga sidotjänster. Punkten 8 motsvarar 3 kap. 4 § första stycket 4 lagen om värdepappersrörelse och saknar motsvarighet i MiFID. Tillstånd för sådan sidotjänst får ges bara tillsammans med tillstånd enligt punkten 2. Värdepappersbolag med tillstånd att ta emot medel på konto anses som kreditinstitut i den mening som avses i EG-rätten. Detta innebär att det s.k. Europapasset enligt MiFID inte gäller för denna sidotjänst. Som kreditinstitut har dock ett sådant värdepappersbolag möjlighet att driva sådan verksamhet i andra länder inom EES. Andra stycket motsvarar 3 kap. 4 § andra stycket lagen om värdepappersrörelse. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 8.3.2. 3 § Första stycket motsvarar i sak 3 kap. 4 § fjärde stycket lagen om värdepappersrörelse. Tillstånd att driva sådan sidoverksamhet skall enligt 3 kap. 1 § andra stycket ges ett värdepappersbolag om det finns särskilda skäl och verksamheten kan komma att underlätta rörelsen. Bestämmelser om tillstånd för företag som hör hemma utanför EES finns i 4 kap. 6 § första stycket. Andra stycket motsvarar 3 kap. 4 § tredje stycket lagen om värdepappersrörelse. Enligt tredje stycket behöver ett värdepappersbolag inte tillstånd för sidoverksamhet för att utöva försäkringsförmedling. För att ett värdepappersbolag skall få utöva försäkringsförmedling, krävs tillstånd enligt lagen om försäkringsförmedling och för den verksamheten gäller bestämmelserna i den lagen. Ett värdepappersbolag som utövar sådan verksamhet måste naturligtvis också alltid uppfylla de krav som gäller för bolaget enligt denna lag eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 8.3.2. 4 § Första stycket motsvarar 3 kap. 4 § sjunde stycket lagen om värdepappersrörelse. I andra stycket finns en erinran om att värdepappersbolag och svenska kreditinstitut som har tillstånd för portföljförvaltning enligt 1 § 4 har möjlighet att få tillstånd enligt lagen om investeringsfonder att driva fondverksamhet som avser specialfonder. Något tillstånd enligt denna lag, utöver enligt 1 § 4, behövs inte för sådan verksamhet. 5 § Paragrafen motsvarar i sak artiklarna 2.1 och 3 i MiFID samt i viss mån 1 kap. 1 § tredje stycket lagen om värdepappersrörelse. Undantaget i första stycket 1 motsvarar artikel 2.1 g i MiFID och delar av 1 kap. 1 § tredje stycket lagen om värdepappersrörelse. Undantaget i första stycket 2 motsvarar närmast artikel 23 i MiFID. Möjligheten för värdepappersbolag att utse anknutna ombud är ny. Ett anknutet ombud driver inte själv verksamhet som är tillståndspliktig enligt lagen om värdepappersmarknaden utan omfattas av tillståndet för det värdepappersbolag som har utsett ombudet. Anknutna ombud som har sitt driftställe i Sverige skall registreras hos Bolagsverket. Anknutna ombud behandlas i avsnitt 9.2. Undantaget i första stycket 3 motsvarar 1 kap. 3 a § tredje stycket lagen om värdepappersrörelse. Undantaget i första stycket 4 motsvarar artikel 2.1 a i MiFID och delvis 1 kap. 1 § tredje stycket första meningen lagen om värdepappersrörelse. Undantaget i första stycket 5 motsvarar artikel 2.1 b i MiFID och 1 kap. 3 a § första stycket lagen om värdepappersrörelse. Undantaget i första stycket 6 motsvarar artikel 2.1 c i MiFID och i viss mån 1 kap. 1 § tredje stycket sista meningen lagen om värdepappersrörelse. Undantaget bör omfatta exempelvis boutredningsmän och advokater. Undantaget i första stycket 7 motsvarar artikel 2.1 d i MiFID. Något motsvarande undantag finns inte i lagen om värdepappersrörelse. Undantaget införs som en konsekvens av investeringsverksamheten handel med finansiella instrument för egen räkning föreslås få samma innebörd i lagen om värdepappersmarknaden som i MiFID (jfr artikel 4.1.6). Verksamhet som inte betraktas som tillståndspliktig handel för egen räkning enligt lagen om värdepappersrörelse på grund av att handeln inte drivs yrkesmässigt eller med det primära syftet att tillhandahålla en tjänst åt kunderna bör omfattas av detta undantag. Verksamhet som av den anledningen i dag faller utanför det tillståndspliktiga området bör således undantas från tillämpningsområdet för MiFID med stöd av undantaget i denna punkt. Undantaget bör tillämpas i fråga om exempelvis bolag och organisationer som inte utför tjänster på värdepappersmarknaden men som köper och säljer finansiella instrument som ett led i sin normala kapitalförvaltning. Undantagen i första stycket 8 och 9 motsvarar artikel 2.1 e och 2.1 f i MiFID. Några motsvarande bestämmelser finns inte i lagen om värdepappersrörelse. Undantaget i första stycket 10 motsvarar artikel 2.1 h i MiFID. Någon motsvarande bestämmelse finns inte i lagen om värdepappersrörelse men undantaget bör i huvudsak innefattas i 1 kap. 1 § tredje stycket sista meningen lagen om värdepappersrörelse. Undantaget i första stycket 11 motsvarar artikel 2.1 i i MiFID. Något motsvarande undantag finns inte i lagen om värdepappersrörelse. Undantaget bör bli tillämpligt framför allt i fråga om företag vars huvudsakliga verksamhet utgörs av handel med råvaror. Exempel på sådana företag är de som handlar med el men som till sina elkunder även tillhandahåller investeringstjänster avseende elderivat. Undantaget i första stycket 12 motsvarar artikel 2.1 j i MiFID. Något motsvarande undantag finns inte i lagen om värdepappersrörelse. Det har inte varit påkallat eftersom investeringsrådgivning tidigare inte har betraktats som en investeringstjänst. Skatterådgivare är ett exempel på personer eller företag som bör anses driva sådan yrkesmässig verksamhet som undantaget avser. Undantaget i första stycket 13 motsvarar artikel 2.1 k i MiFID. Något motsvarande undantag finns inte i lagen om värdepappersrörelse. Undantaget omfattar företag som handlar för egen räkning med råvaror eller råvaruderivat och som inte ingår i en koncern som driver finansiell verksamhet. Undantaget i första stycket 14 motsvarar artikel 2.1 l i MiFID. Något motsvarande undantag finns inte i lagen om värdepappersrörelse. Undantaget avser främst s.k. "locals" som förekommer på vissa marknader, dock inte i Sverige för närvarande. Undantaget i första stycket 15 motsvarar närmast artikel 3 i MiFID och 1 kap. 3 b § lagen om värdepappersrörelse. Undantaget omfattar i enlighet med artikel 3 i MiFID uttryckligen också investeringsrådgivning till kund avseende vissa fondandelar. Detta är en följd av att investeringsrådgivning är en tillståndspliktig investeringstjänst enligt MiFID till skillnad från en sidotjänst enligt ISD. Undantaget i andra stycket motsvarar 1 kap. 1 § tredje stycket sista meningen lagen om värdepappersrörelse. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 8.5. 6 § Paragrafen är en erinran om undantagen från lagens tillståndskrav för företag inom EES som följer av 4 kap. 3 kap. Tillstånd för svenska företag 1 § Paragrafen motsvarar i sak 2 kap. 1 § första stycket och 4 § tredje stycket lagen om värdepappersrörelse. Enligt första stycket 1 får tillstånd ges bara till bolag som har sitt huvudkontor i Sverige. Bestämmelsen motsvarar 2 kap. 4 § tredje stycket lagen om värdepappersrörelse och artikel 5.4 första strecksatsen i MiFID. Kravet i punkten 2 att bolagsordningen inte får strida mot denna lag eller någon annan författning motsvarar 2 kap. 1 § första stycket 1 lagen om värdepappersrörelse. Enligt punkten 3 skall det prövas om det finns skäl att anta att den planerade rörelsen kommer att drivas enligt bestämmelserna i denna lag och andra författningar som reglerar företagets verksamhet, jfr artikel 7.1 i MiFID. Enligt närmaste motsvarande bestämmelse i 2 kap. 1 § första stycket 2 lagen om värdepappersrörelse skall det göras en prövning av om verksamheten kan antas komma att uppfylla kraven på en sund verksamhet. Den s.k. sundhetsparagrafen i 1 kap. 7 § lagen om värdepappersrörelse föreslås bli ersatt av bestämmelser motsvarande dem i artiklarna 13 och 19 i MiFID. Begreppet sund utmönstras därmed från rörelsereglerna och som en konsekvens också som ett tillståndskrav. Någon ändring i sak är inte avsedd. De bestämmelser i 8 kap. denna lag som ersätter sundhetsparagrafen får anses innefatta att rörelsen skall uppfylla kraven på en sund verksamhet. Punkten 4 överensstämmer i sak med 2 kap. 1 § första stycket 3 lagen om värdepappersrörelse och genomför artikel 10.1 i MiFID. Sundhetsbegreppet utmönstras också i denna bestämmelse och i stället gäller att den som har eller kan förväntas få ett kvalificerat innehav i bolaget inte kommer att motverka att företagets rörelse drivs på ett sätt som är förenligt med denna lag och andra författningar som reglerar bolagets verksamhet (punkten a). Någon ändring i sak är inte avsedd. Vissa redaktionella ändringar har också gjorts jämfört med gällande rätt. Bestämmelsen om ledningsprövningen i punkten 5 överensstämmer i sak med 2 kap. 1 § första stycket 4 lagen om värdepappersrörelse och genomför artikel 9.1 och 9.3 i MiFID. Bolagets styrelseledamöter och verkställande direktören omfattas av prövningen. Bestämmelsen är även tillämplig på ersättare för styrelseledamot eller ersättare för verkställande direktör, dvs. vice eller ställföreträdande verkställande direktör. Punkten 6 motsvarar 2 kap. 1 § första stycket 4 lagen om värdepappersrörelse. Andra stycket motsvarar i sak 3 kap. 4 § fjärde stycket lagen om värdepappersrörelse. Tillstånd för sidoverksamhet som avses i 2 kap. 3 § första stycket får ges bara om det finns särskilda skäl och verksamheten kan komma att underlätta rörelsen. Bestämmelsen behandlas i avsnitten 8.3.2 och 9.1.1. När ett värdepappersbolag har fått tillstånd att driva värdepappersrörelse skall de förutsättningar som räknas upp i första stycket vara uppfyllda fortlöpande. Om ett företag under verksamhetens gång inte uppfyller förutsättningarna kan således Finansinspektionen ingripa. 2 § Paragrafen motsvarar i sak 2 kap. 1 § andra stycket lagen om värdepappersrörelse. Bestämmelsen i första stycket 1 överensstämmer i huvudsak med 2 kap. 1 § andra stycket 1 lagen om värdepappersrörelse. Enligt sistnämnda bestämmelse får tillstånd inte beviljas om det kan antas att någon som i väsentlig utsträckning har åsidosatt sina skyldigheter i näringsverksamhet eller i andra ekonomiska angelägenheter eller gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet kommer att ha ett kvalificerat innehav i bolaget. När tillstånd ges bör det emellertid inte finnas någon osäkerhet om vem som kommer att ha ett kvalificerat innehav i bolaget. En motsvarande ändring gjordes i samband med införandet av lagen om bank- och finansieringsrörelse (se 3 kap. 2 § första stycket 3 och prop. 2002/03:139 s. 521). Med denna justering överensstämmer bestämmelsen med 1 § första stycket 4 och motsvarande bestämmelser i annan finansiell lagstiftning. Bestämmelsen i första stycket 2 motsvarar 2 kap. 1 § andra stycket 2 lagen om värdepappersrörelse i lydelse enligt SFS 2006:1377 (prop. 2006/07:5). Andra stycket motsvarar 2 kap. 1 § tredje stycket lagen om värdepappersrörelse. I likhet med första stycket 1 har bestämmelsen utformats efter förebild av motsvarande bestämmelse i lagen om bank- och finansieringsrörelse (3 kap. 2 § tredje stycket). I 1 kap. 6 § finns en definition av nära förbindelser som motsvarar definitionen i artikel 4.1.31 i MiFID. 3 och 4 §§ Paragraferna motsvarar i sak 2 kap. 3 § lagen om värdepappersrörelse. Paragraferna har dock utformats efter förebild av motsvarande bestämmelser i lagen om bank- och finansieringsrörelse (3 kap. 3 och 4 §§). 5 § Paragrafen motsvarar i huvudsak 2 kap. 4 § första och andra styckena lagen om värdepappersrörelse. I första stycket anges att ett värdepappersbolag skall ha en styrelse med minst tre ledamöter. Bolaget skall också ha en verkställande direktör. Kravet på minsta antal styrelseledamöter sänks i förhållande till det krav på minst fem ledamöter som gäller enligt lagen om värdepappersrörelse. Ett värdepappersbolag skall enligt artikel 9.4 i MiFID ledas av minst två personer. Frågan om antalet styrelseledamöter behandlas också i avsnitt 9.1.1. Andra stycket motsvarar i sak 2 kap. 4 § andra stycket lagen om värdepappersrörelse. I bestämmelsen anges inte som i den gällande bestämmelsen att revisorerna i ett värdepappersbolag skall vara auktoriserade eller godkända revisorer. Det kravet följer emellertid av 9 kap. 12 § aktiebolagslagen och behöver därför inte upprepas här. 6 § Paragrafen motsvarar delvis 2 kap. 5 § första stycket lagen om värdepappersrörelse. I bestämmelserna anges det lägsta startkapital som ett värdepappersbolag måste ha när verksamheten påbörjas. Kraven på startkapital har sin grund i kapitalkravsdirektivet (artiklarna 4-8). Första stycket 1 motsvarar 2 kap. 5 § första stycket 1 lagen om värdepappersrörelse. Första stycket 2 motsvarar i huvudsak 2 kap. 5 § första stycket 2 lagen om värdepappersrörelse. Genom MiFID har investeringsverksamheten drift av handelsplattformar tillkommit, se 2 kap. 1 § 8. Ett värdepappersbolag som driver en eller flera handelsplattformar (MTF) skall ha ett startkapital som motsvarar minst 730 000 euro. Första stycket 3 motsvarar 2 kap. 5 § första stycket 3 lagen om värdepappersrörelse. Första stycket 4 motsvarar i viss mån 2 kap. 5 § första stycket 4 lagen om värdepappersrörelse. Bestämmelsen har sin grund i artiklarna 5.3 och 7 i kapitalkravsdirektivet (jfr artikel 67 i MiFID). I förhållande till gällande rätt utvidgas tillämpningsområdet för bestämmelsen om ett lägsta startkapital på motsvarande 50 000 euro till att omfatta verksamhet som avser alla slags finansiella instrument och inte bara vissa typer av fondandelar. Därtill kommer att den nya bestämmelsen omfattar även investeringsrådgivning. Investeringsrådgivning betraktas som en investeringstjänst enligt MiFID. Enligt lagen om värdepappersrörelse betraktas investeringsrådgivning dock som en sidoverksamhet (3 kap. 4 § första stycket 1). Något särskilt kapitalkrav gäller inte för den verksamheten. Värdepappersbolag som avses i första stycket 4 får enligt andra stycket som ett alternativ till startkapital ha en ansvarsförsäkring eller en kombination av startkapital och försäkring eller garanti eller liknande utfästelse som ger ett motsvarande skydd. Bestämmelsen genomför artikel 7 b och 7 c i kapitalkravsdirektivet (jfr artikel 67.3 i MiFID). Enligt direktivet måste en ansvarsförsäkring som avses här gälla inom hela EES. Om ett sådant värdepappersbolag är registrerat som försäkringsförmedlare enligt 2 kap. 3 § lagen om försäkringsförmedling gäller enligt tredje stycket i stället de angivna lägre kraven på startkapital eller ansvarsförsäkring. Bestämmelsen genomför artikel 8 i kapitalkravsdirektivet. Ett värdepappersbolag som utövar försäkringsförmedling är dessutom skyldigt att ha en ansvarsförsäkring för den verksamheten enligt 2 kap. 6 § första stycket 4 lagen om försäkringsförmedling. Bestämmelser om ansvarsförsäkring för försäkringsförmedling finns i 5 kap. Finansinspektionens föreskrifter och allmänna råd (FFFS 2005:11) om försäkringsförmedling. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 9.1.2. 7 § Första och andra styckena motsvarar 5 kap. 1 § lagen om värdepappersrörelse. Om kapitalbasen i ett svenskt värdepappersinstitut understiger det minsta belopp som krävdes då verksamheten påbörjades har Finansinspektionen möjlighet att ingripa enligt 25 kap. 1 § (se avsnitt 15.4.2.2). Enligt tredje stycket, som har tillkommit och utformats enligt Lagrådets förslag, skall ett värdepappersinstitut som utnyttjar möjligheten att enligt 6 § andra eller tredje stycket ha ett alternativ till startkapital också fortlöpande uppfylla det som krävdes när verksamheten påbörjades. 8 § Paragrafen motsvarar i sak 2 kap. 2 § lagen om värdepappersrörelse och har utformats efter förebild av motsvarande bestämmelse i lagen om bank- och finansieringsrörelse (3 kap. 9 §). 9 § Paragrafen motsvarar 2 kap. 3 a § lagen om värdepappersrörelse och delvis artikel 60 i MiFID. 10 § Paragrafen motsvarar närmast 2 kap. 6 § lagen om värdepappersrörelse. Ett kreditinstitut måste ha ett särskilt tillstånd för att driva värdepappersrörelse. Enligt gällande bestämmelse skall Finansinspektionen ta ställning till om institutets verksamhet kan antas komma att uppfylla kraven på en sund värdepappersrörelse. Med hänsyn till att sundhetsbegreppet tas bort när det gäller värdepappersbolag görs motsvarande ändring för kreditinstitut. Gällande bestämmelse i 2 kap. 6 § lagen om värdepappersrörelse är tillämplig även på utländska bank- och kreditföretag. Eftersom svenska och utländska företags verksamhet delas upp i olika kapitel i lagen om värdepappersmarknaden blir det inte aktuellt med en prövning enligt denna bestämmelse av om institutet tillhör ett investerarskydd som uppfyller de krav som gäller inom EES. 11 § Paragrafen motsvarar i sak 2 kap. 8 § lagen om värdepappersrörelse. Syftet med uppgifterna i verksamhetsplanen är att de skall komplettera de uppgifter om den tilltänkta verksamheten som finns i bolagsordningen. Uppgifterna är avsedda att ge Finansinspektionen ett underlag för en allmän bedömning av omfattningen och beskaffenheten av den planerade verksamheten. Utredningen föreslog ett bemyndigande i fråga om föreskrifter om vad en verksamhetsplan skall innehålla. Sådana föreskrifter bedöms vara rena verkställighetsföreskrifter och det förslaget har därför utgått. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 9.1.1. 12 § Paragrafen motsvarar i sak 2 kap. 5 § tredje stycket lagen om värdepappersrörelse. Utredningen föreslog bemyndiganden också i fråga om föreskrifter om innehållet i en ansökan om tillstånd att driva värdepappersrörelse och i en verksamhetsplan. Sådana föreskrifter bedöms vara rena verkställighetsföreskrifter och de förslagen har därför utgått. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 9.1.1. 4 kap. Utländska företags verksamhet i Sverige 1 § Paragrafen motsvarar i huvudsak 1 kap. 3 c § lagen om värdepappersrörelse. En nyhet är dock att underrättelsen till Finansinspektionen skall innehålla information om företaget avser att använda anknutna ombud i Sverige. Detta följer av artiklarna 31.2 första stycket b och 32.2 första stycket b i MiFID. En annan nyhet är att bestämmelsen anges som tillämplig på utländska företag som "hör hemma inom EES". Detsamma gäller motsvarande bestämmelse i lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse. Sveriges advokatsamfund har ansett att lagtexten bör förtydligas så att det framgår vilka anknytningsrekvisit som avgör var ett företag hör hemma, t.ex. om sätet avses eller den lag enligt vilken företaget har bildats. Någon ändring i sak i förhållande till tidigare är inte avsedd. Det relevanta i detta sammanhang är i första hand var företaget har sitt säte. Som framgår av artiklarna 4.1.20 och 5.4 i MiFID finns bestämmelser för fall då värdepappersföretag i enlighet med nationell lagstiftning saknar stadgeenligt säte. Begreppet "hör hemma" avser att täcka in även de fall då auktorisation har beviljats i ett land där stadgeenligt säte enligt nationell lagstiftning saknas. Begreppet "hör hemma" återfinns på flera ställen i den nya lagen. Något förtydligande av lagtextens lydelse har inte bedömts nödvändig då motsvarande lydelse används i närliggande lagstiftning. Advokatsamfundet har också ansett att lagtexten borde ange tydligt vilka av lagens bestämmelser som skall gälla för utländska företag som gränsöverskrider utan etablering av filial och pekat på att 8 kap. 2 § endast anger vissa bestämmelser som tillämpliga. Anledningen till oklarheten synes ha berott på att den angivna bestämmelsen enligt utredningens förslag kom att behandla gränsöverskridande verksamhet i stället för filialverksamhet på grund av en felaktig hänvisning. En justering av hänvisningen har nu gjorts varför Advokatsamfundets synpunkt förlorat aktualitet. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 10.2. 2 § Paragrafen motsvarar delvis 1 kap. 3 d § lagen om värdepappersrörelse. Punkten 1 är emellertid ny och motsvarar artikel 31.5 i MiFID. Av bestämmelsen framgår att ett utländskt företag som driver en handelsplattform (MTF) i ett annat land inom EES inte behöver tillstånd för att här i Sverige vidta åtgärder för att underlätta för de som deltar i handeln vid handelsplattformen (jfr kommentaren till 5 kap. 7 §). En definition av begreppet handelsplattform återfinns i 1 kap. 5 § 12. 3 § Första stycket motsvarar i sak 1 kap. 3 e § första stycket lagen om värdepappersrörelse. Ändringarna i stycket är endast språkliga. I stycket finns regler om vilken verksamhet ett företag inom EES får bedriva i Sverige. Paragrafen är tillämplig på värdepappersföretag, kreditinstitut och finansiella institut enligt 1 och 2 §§. Reglerna innebär att ett utländskt företag endast får bedriva sådan verksamhet som omfattas av företagets verksamhetstillstånd i hemlandet. Detta framgår även av artikel 31.1 första stycket och 32.1 första stycket i MiFID. Andra stycket anger att ett anknutet ombud i vissa fall skall anses ingå i ett utländskt företags filial i Sverige (anknutet ombud definieras i 1 kap. 5 § 1). Bestämmelsen, som är tillämplig såvitt avser denna lag, genomför artikel 32.2 andra stycket i MiFID och behandlas i avsnitt 10.2. 4 § Paragrafen motsvarar närmast 2 kap. 7 § lagen om värdepappersrörelse. Bestämmelsen ger företag från ett land utanför EES möjlighet att efter tillstånd från Finansinspektionen driva värdepappersrörelse i Sverige från filial. Enligt punkten 1 skall Finansinspektionen vid sin tillståndsprövning kontrollera att sökanden står under betryggande tillsyn av en behörig myndighet i hemlandet. Detta överensstämmer med gällande rätt. Som en ny förutsättning för att få tillstånd anges även att den behöriga myndigheten i hemlandet skall ha medgett att företaget i fråga etablerar sig i Sverige. En motsvarande bestämmelse finns i 4 kap. 4 § lagen om bank- och finansieringsrörelse. I förarbetena till den bestämmelsen anges att detta villkor framstår som rimligt mot bakgrund av att tillsynen över filialen är ett gemensamt ansvar för Finansinspektionen och tillsynsmyndigheten i hemlandet (prop. 2002/03:139 s. 526). Punkten 2 är överförd oförändrad till den nya lagen. En följdändring har gjorts i punkten 3. Finansinspektionen skall inte längre pröva om verksamheten uppfyller kraven på en sund värdepappersrörelse utan i stället pröva om den planerade verksamheten kommer att drivas enligt bestämmelserna i denna lag och föreskrifter som meddelats med stöd av lagen, se kommentaren till 3 kap. 1 §. För ytterligare kommentarer hänvisas till prop. 1990/91:142 s. 136 ff. och 161 f., 1994/95:50 s. 348 och 1998/99:30 s. 57 ff. och 108. 5 § Paragrafen motsvarar delar av 2 kap. 8 § lagen om värdepappersrörelse och innebär inte någon ändring i sak. Det närmare innehållet i de verksamhetsplaner som skall ges in kan regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om utan normgivningsbemyndigande, då det rör sig om rena verkställighetsföreskrifter. 6 § Paragrafen motsvarar delar av 3 kap. 4 § lagen om värdepappersrörelse. Av första stycket framgår att det fordras ett särskilt tillstånd från Finansinspektionen för att driva sidotjänster här i landet. För att beviljas tillstånd krävs att företaget får driva motsvarande tjänster i hemlandet. Bestämmelsen är endast tillämplig för utländska företag som hör hemma i ett land utanför EES. Att ett utländskt värdepappersföretag som hör hemma inom EES inte behöver särskilt tillstånd framgår av 1 § och artiklarna 31.1 och 32.1 i MiFID. Vilka sidotjänster ett sådant företag får driva i Sverige styrs i stället av auktorisationen i företagets hemland. Sveriges advokatsamfund har anfört att om avsikten med bestämmelsen är att utländska företag som saknar tillstånd att driva värdepappersrörelse skall ha rätt att utan tillstånd driva sidoverksamhet här bör lagtexten innehålla ett förtydligande härom. Någon sådan rätt ges inte i denna lag, utan rätten att bedriva sidoverksamhet är begränsad till företag med tillstånd enligt 4 §. Ledning beträffande huruvida en viss verksamhet kan drivas här, när den förevarande lagen inte ger en sådan rätt, kan sökas i lagen (1992:160) om utländska filialer m.m. och tillstånd kan också krävas enligt annan lagstiftning. Andra stycket innehåller en bestämmelse avseende insättningsgaranti. Bestämmelsen har ändrats redaktionellt för att överensstämma med motsvarande bestämmelse i lagen om bank- och finansieringsrörelse (4 kap. 4 §). 5 kap. Svenska företags verksamhet utomlands 1 § Paragrafen motsvarar i huvudsak 1 kap. 5 § första stycket lagen om värdepappersrörelse. Av bestämmelsen framgår att ett värdepappersbolag som vill etablera en filial i ett annat land inom EES är skyldigt att lämna en underrättelse om detta till Finansinspektionen. Nytt är att underrättelsen även skall innehålla information om bolaget avser att använda anknutna ombud i det andra landet. Den information som värdepappersbolaget skall meddela Finansinspektionen enligt bestämmelsen motsvarar den information som inspektionen i sin tur enligt artikel 32.2 och 32.3 i MiFID skall meddela den behöriga myndigheten i den andra staten. Det närmare innehållet i de verksamhetsplaner som skall ges in kan regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om utan normgivningsbemyndigande, då det rör sig om rena verkställighetsföreskrifter. 2 § Paragrafen motsvarar med vissa språkliga justeringar 1 kap. 5 § andra-fjärde styckena lagen om värdepappersrörelse. Bestämmelsen anger hur Finansinspektionen skall behandla en underrättelse från ett värdepappersbolag enligt 1 §. Bestämmelsen genomför artikel 32.3 och 32.5 i MiFID. I 2 kap. 6 § lagen om värdepappersrörelse finns en bestämmelse som anger att verksamheten i filialen får påbörjas två månader efter att det att den behöriga myndigheten i det andra landet tog emot uppgifterna, men att verksamheten får påbörjas dessförinnan om myndigheten i det andra landet medger det. Denna bestämmelse har inte förts över till den nya lagen eftersom det är värdlandet som avgör när verksamheten får inledas (jfr prop. 2002/03:139 s. 527 och 2002/03:150 s. 367 och 449). 3 § Paragrafen motsvarar närmast 1 kap. 6 a § lagen om värdepappersrörelse. I bestämmelsen slås fast att ett värdepappersbolag är skyldigt att underrätta Finansinspektionen om förändringar avseende sin verksamhet m.m. som sker efter det att inspektionen skickat den ursprungliga underrättelsen till den behöriga myndigheten i värdlandet. Enligt gällande rätt är värdepappersbolaget skyldigt att även underrätta den behöriga myndigheten i värdmedlemsstaten. Denna skyldighet har sin grund i artikel 17.6 och 17.7 i ISD. Motsvarande bestämmelse i MiFID (artikel 32.9) anger emellertid att värdepappersföretaget endast är skyldigt att underrätta den behöriga myndigheten i hemlandet. Denna myndighet skall därefter underrätta den behöriga myndigheten i värdmedlemsstaten. En annan nyhet är att underrättelsen enligt lagtexten skall ske skriftligen, se avsnitt 10.2. 4 § Paragrafen motsvarar i huvudsak 1 kap. 6 b § första och andra styckena lagen om värdepappersrörelse. Av bestämmelsen framgår att ett värdepappersbolag som önskar driva gränsöverskridande verksamhet i ett annat land inom EES är skyldigt att lämna en underrättelse om detta till Finansinspektionen. Utöver vad som gäller enligt gällande rätt skall underrättelsen även innehålla information om bolaget avser att använda anknutna ombud i det andra landet (jfr artikel 31.2 i MiFID). Inspektionen skall i sin tur vidarebefordra underrättelsen till den behöriga myndigheten i värdmedlemsstaten. Nuvarande bestämmelse om när värdepappersföretaget kan påbörja verksamheten är borttagen, se kommentaren till 2 §. Det närmare innehållet i de verksamhetsplaner som skall ges in enligt bestämmelsen kan regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om utan normgivningsbemyndigande, då det rör sig om rena verkställighetsföreskrifter. 5 § Paragrafen motsvarar närmast 1 kap. 6 b § tredje stycket lagen om värdepappersrörelse. I bestämmelsen slås fast att ett värdepappersbolag är skyldigt att underrätta Finansinspektionen om förändringar avseende sin verksamhet m.m. som sker efter det att inspektionen skickat den ursprungliga underrättelsen och verksamhetsplanen till den behöriga myndigheten i värdlandet. Enligt gällande rätt är värdepappersbolaget skyldigt att även underrätta den behöriga myndigheten i värdmedlemsstaten, jfr lydelsen i artikel 18.3 i ISD. Motsvarande bestämmelse i MiFID (artikel 31.4) anger emellertid att värdepappersföretaget endast är skyldigt att underrätta den behöriga myndigheten i hemmedlemsstaten. Denna myndighet skall därefter underrätta den behöriga myndigheten i värdmedlemsstaten. Dessutom har för överensstämmelse med MiFID lagts till en tidsgräns, nämligen att underrättelsen skall ske minst en månad innan ändringen genomförs, se avsnitt 10.2. 6 § Paragrafen motsvarar artikel 31.2 andra stycket i MiFID. Information om vilka anknutna ombud som ett värdepappersbolag i praktiken använder sig av behöver enligt bestämmelsen endast anmälas till den behöriga myndigheten i värdmedlemsstaten när denna myndighet begär det. Enligt MiFID skall anmälan ske inom rimlig tid. Det har inte bedömts nödvändigt att i lagtexten ange ett sådant krav, utan det får anses ligga i sakens natur att så sker. Informationen kan inhämtas av Finansinspektionen genom en begäran riktad till värdepappersbolaget att tillhandahålla informationen. 7 § Bestämmelsen motsvarar artikel 31.6 i MiFID. I paragrafen regleras proceduren för ett värdepappersbolag att vidta åtgärder i ett annat land inom EES för att underlätta för deltagare på distans att få tillträde till bolagets handelsplattform (MTF). Var gränsen går mellan att enbart tillhandahålla fjärrmedlemskap och att vidta åtgärder i ett annat land är inte helt enkelt att ange. Enbart det förhållandet att möjlighet ges deltagare från andra länder att handla på en handelsplattform som drivs av ett svenskt värdepappersbolag torde inte medföra att bestämmelsen blir tillämplig. Det bör krävas något ytterligare såsom t.ex. tillhandahållande av mjukvara eller utplacering av servrar. Vid tveksamheter bör ett värdepappersbolag ta kontakt med Finansinspektionen för att inte riskera att genomföra åtgärder som strider mot MiFID. Det pågår inom CESR ett arbete om Europapasset enligt MiFID där bl.a. innebörden av underlättande åtgärder diskuteras. Resultatet av detta arbete kan komma att påverka synen på vilka åtgärder som är underlättande i MiFID:s mening. I enlighet med MiFID skall Finansinspektionen på begäran lämna uppgift till värdmedlemsstaten om deltagare från det landet vid en handelsplattform. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 10.2. 8 § Paragrafen motsvarar 1 kap. 4 § lagen om värdepappersrörelse. Bestämmelsen reglerar det fall då ett värdepappersbolag önskar etablera sig i ett land utanför EES. Till skillnad från vad som gäller vid filialetablering inom EES krävs särskilt tillstånd från Finansinspektionen. Till det kommer att det land där filialen avses etableras kan komma att kräva tillstånd för etableringen. Det närmare innehållet i de verksamhetsplaner som skall ges in kan regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om utan normgivningsbemyndigande, då det rör sig om rena verkställighetsföreskrifter. 6 kap. Särskilda bestämmelser om anknutna ombud 1 § Paragrafen innehåller bestämmelser om registrering av anknutna ombud. I 1 kap. 5 § 1 finns en definition av anknutet ombud. Enligt första stycket skall ett svenskt värdepappersinstitut eller ett utländskt värdepappersföretag som hör hemma inom EES som har träffat avtal med ett anknutet ombud som har sitt driftställe i Sverige anmäla ombudet för registrering hos Bolagsverket (artikel 23.2 och 23.3 första stycket i MiFID). I enlighet med vad Lagrådet har anfört bör det vara fråga om en anmälan för registrering och inte en ansökan om registrering. Institutet eller företaget skall innan det träffar avtal med ett anknutet ombud kontrollera att ombudet har tillräckliga kunskaper och kvalifikationer för den verksamhet ombudet skall driva samt att det även i övrigt är lämpligt att driva sådan verksamhet (artikel 23.3 tredje och fjärde styckena samt artikel 23.4 första stycket i MiFID). Enligt andra stycket skall en anmälan till Bolagsverket enligt första stycket innehålla information om vilken verksamhet ombudet skall driva. Ett värdepappersinstitut kan genom ett anknutet ombud bl.a. marknadsföra institutets tjänster, ta emot och vidarebefordra order avseende investeringstjänster, placera finansiella instrument samt tillhandahålla investeringsrådgivning avseende dessa instrument eller tjänster. I registret skall framgå vilken eller vilka av dessa verksamheter som ombudet får driva. Verksamheten som anknutet ombud måste alltid hålla sig inom ramarna för tillståndet hos det värdepappersinstitut som ombudet har träffat avtal med. Ett värdepappersinstitut får således genom ett anknutet ombud bara tillhandahålla sådana tjänster eller utföra sådana verksamheter som institutet får tillhandahålla eller utföra enligt sitt tillstånd enligt förevarande lag (artikel 23.1 och jfr även 23.2 tredje stycket i MiFID). Bestämmelsen behandlas i avsnitt 9.2. 2 § Paragrafen innehåller ett undantag från huvudregeln att ett anknutet ombud skall registreras i det land där det har sitt driftställe. Länderna inom EES har möjlighet att tillåta att värdepappersföretag utser anknutna ombud (artikel 23.1 i MiFID). Det kan således finnas länder som väljer att inte att utnyttja denna möjlighet. Bestämmelsen är tillämplig om ett svenskt värdepappersinstitut träffar avtal med ett anknutet ombud som har sitt driftställe i ett sådant land. I så fall skall institutet anmäla ombudet för registrering hos Bolagsverket samt kontrollera att ombudet har tillräckliga kunskaper etc. (artikel 23.3 andra stycket i MiFID). Bestämmelsen behandlas i avsnitt 9.2. 3 § En förutsättning för att någon skall få verka som anknutet ombud är att denna är registrerad som anknutet ombud (jfr artikel 23.5 i MiFID). Verksamhet som anknutet ombud får därför påbörjas först när registrering har skett i registret för anknutna ombud. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 9.2. 4 § Ett svenskt värdepappersinstitut eller ett utländskt värdepappersföretag som hör hemma inom EES skall se till att ett anknutet ombud lämnar information till sina kunder (artikel 23.2 första stycket i MiFID). Det kan vara svårt för en kund som är i kontakt med ett anknutet ombud att utan information från ombudet förstå att denne bara företräder någon och inte själv är ett värdepappersinstitut. Ombudet är därför skyldigt att informera kunden om detta. Ombudet skall även informera kunden om sina befogenheter och att institutet är ansvarigt för ren förmögenhetsskada som ombudet genom sin verksamhet uppsåtligen eller av oaktsamhet orsakar kunden (jfr artikel 23.6 i MiFID och möjligheten att skärpa kraven eller lägga till andra krav än sådana som anges i artikel 23). Bestämmelsen behandlas i avsnitt 9.2. 5 § Ett svenskt värdepappersinstitut eller ett utländskt värdepappersföretag är ansvarigt för ren förmögenhetsskada som ett anknutet ombudet genom sin verksamhet uppsåtligen eller av oaktsamhet orsakar en kund (jfr artikel 23.2 första stycket i MiFID). Efter förebild i lagen om försäkringsförmedling har ansvaret preciserats till att omfatta ren förmögenhetsskada (jfr 1 kap. 10 § 1 och 5 kap. 7 §). Ansvaret gäller dock bara för skada som ombudet orsakar när det handlar på institutets eller företagets vägnar. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 9.2. 6 § Ett svenskt värdepappersinstitut eller ett utländskt värdepappersföretag som har anmält anknutna ombud för registrering hos Bolagsverket är skyldigt att fortlöpande övervaka att ombuden uppfyller kraven för registrering samt att uppförandereglerna i 8 kap. följs (jfr artikel 23.2 tredje stycket samt 23.3 tredje och fjärde styckena i MiFID). Finansinspektionen har framfört att det bör införas en hänvisning i bestämmelsen, som närmast motsvarar 6 kap. 3 § i utredningens förslag, till 8 kap. 7 § i utredningens förslag, som närmast motsvarar 8 kap. 9 §. Med hänsyn till att det i 8 kap. 9 § - i likhet med den av utredningen föreslagna 8 kap. 7 § - anges att den bestämmelsen omfattar även anknutna ombud införs inte någon sådan hänvisning. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 9.2. 7 och 8 §§ Bolagsverket är registreringsmyndighet för anknutna ombud. Detta gäller dels anknutna ombud som har sitt driftställe i Sverige, dels anknutna ombud som har träffat avtal med ett svenskt värdepappersinstitut men som har sitt driftställe i ett land som har valt att inte genomföra artikel 23 i MiFID. Ett anknutet anbud får inte själv anmäla sig för registrering, eller anmäla ändring av uppgift som har getts in tidigare, utan det är bara det svenska värdepappersinstitut eller det utländska värdepappersföretag som har träffat avtal med ombudet som får göra anmälningar till Bolagsverket. 7 § har utformats efter förebild av 7 kap. 1 § lagen om försäkringsförmedling. Med anledning av vad Lagrådet har påtalat har 8 § utformats efter förebild av 27 kap. 2 § aktiebolagslagen. Bestämmelserna behandlas i avsnitt 9.2. 9 § I paragrafen anges under vilka förutsättningar Bolagsverket skall avregistrera ett anknutet ombud. Detta skall till en början ske om det värdepappersinstitut eller det värdepappersföretag som har träffat avtal med ombudet begär det. Vidare skall ombudet avregistreras om tillståndet för institutet eller företaget har återkallats. Det anknutna ombudet har ingen självständig rätt att driva verksamhet utan kan enbart göra det på uppdrag av ett företag som har tillstånd. Om tillståndet för det företaget återkallas, bör följaktligen ombudet avregistreras. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 9.2. 10 § I paragrafen ges bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om vilka förhållanden som skall redovisas i ett avtal mellan ett värdepappersinstitut och ett anknutet ombud samt vad värdepappersinstitut och utländska värdepappersföretag skall iaktta vid anmälan och kontroll av anknutna ombud (artikel 23.2 tredje och fjärde styckena samt 23.4 första stycket i MiFID). Paragrafen har utformats i enlighet med vad Lagrådet har anfört. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 9.2. 7 kap. Förvärv och innehav av egendom 1 § Paragrafen motsvarar närmast 3 kap. 1 § första stycket lagen om värdepappersrörelse och har utformats efter förebild av 7 kap. 1 § lagen om bank- och finansieringsrörelse. Enligt huvudregeln i punkten 1 får ett värdepappersbolag inneha bara sådan egendom som behövs för driva värdepappersrörelse. Ett värdepappersbolag som har tillstånd att tillhandahålla sidotjänster eller att driva sidoverksamhet får härutöver förvärva sådan egendom som behövs för sidotjänsterna eller sidoverksamheten. Skulle ett bolag förvärva annan egendom har Finansinspektionen möjlighet att ingripa enligt bestämmelserna i 25 kap. För förvärv av aktier, andelar och andra finansiella instrument gäller enligt punkten 2 bestämmelserna i 2-9 §§. För förvärv av egendom för att skydda en fordran gäller enligt punkten 3 bestämmelserna i 10-12 §§. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 9.1.2. 2 § Paragrafen motsvarar i huvudsak 3 kap. 1 § andra stycket lagen om värdepappersrörelse. Kravet på tillstånd för alla förvärv av organisationsaktier utmönstras. Större förvärv av organisationsaktier omfattas dock av krav på tillstånd i 13 §. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 9.1.2. 3 § Paragrafen motsvarar i sak 4 kap. 1 § lagen om värdepappersrörelse och gäller enligt 14 § också svenska värdepappersinstitut som inte är värdepappersbolag. Ett värdepappersinstitut behöver inte tillstånd för investeringsverksamheten handel med finansiella instrument för egen räkning för att få förvärva finansiella instrument som ett led i institutets normala likviditetsförvaltning (2 kap. 1 § 3). Bestämmelsen behandlas i avsnitt 9.1.2. 4 § Paragrafen motsvarar i sak 4 kap. 2 § lagen om värdepappersrörelse och gäller enligt 14 § också svenska värdepappersinstitut som inte är värdepappersbolag. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 9.1.2. 5 § Paragrafen motsvarar 4 kap. 3 § lagen om värdepappersrörelse och gäller enligt 14 § också svenska värdepappersinstitut som inte är värdepappersbolag. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 9.1.2. 6 § Paragrafen motsvarar 4 kap. 5 § lagen om värdepappersrörelse och gäller enligt 14 § också svenska värdepappersinstitut som inte är värdepappersbolag. Enligt den gällande bestämmelsen i lagen om värdepappersrörelse får ett svenskt värdepappersinstitut bara förvärva aktier som är noterade vid en svensk eller utländsk börs, en auktoriserad marknadsplats eller någon annan reglerad marknad. I paragrafen ersätts begreppen svensk eller utländsk börs och någon annan reglerad marknad med reglerad marknad eller motsvarande marknad utanför EES. Någon ändring i sak är inte avsedd utan det är bara en följdändring med anledning av den nya terminologin för reglerade marknader som används i den förevarande lagen, se avsnitt 8.4. Av samma anledning utgår auktoriserad marknadsplats ur bestämmelsen. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 9.1.2. 7 § Paragrafen motsvarar i sak 3 kap. 1 a § lagen om värdepappersrörelse. Värdepappersbolag som har tillstånd att lämna kredit och ta emot inlåning är att anse som kreditinstitut i EG:s mening och omfattas därför av reglerna som gäller för sådana institut, bl.a. begränsningen enligt förevarande bestämmelse om innehav av placeringsaktier. För att detta klart skall framgå har paragrafen utformats efter förebild av motsvarande paragraf i lagen om bank- och finansieringsrörelse (7 kap. 9 §). De begrepp som inte definieras i den förevarande lagen har samma innebörd som i lagen om bank- och finansieringsrörelse, se t.ex. definitionerna av anknutet företag och finansiellt institut i 1 kap. 5 § 1 och 7 sistnämnda lag. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 9.1.2. 8 och 9 §§ Paragraferna saknar motsvarigheter i lagen om värdepappersrörelse. I enlighet med anpassningen av bestämmelsen i 7 § så att den helt skall överensstämma med motsvarande bestämmelse i lagen om bank- och finansieringsrörelse har genom paragraferna införts motsvarigheter till 7 kap. 10 och 11 §§ sistnämnda lag. Samma regler skall således gälla i dessa avseenden för värdepappersbolag som har tillstånd att lämna kredit och ta emot inlåning som för kreditinstitut. Bestämmelserna behandlas i avsnitt 9.1.2. 10 § Paragrafen motsvarar i sak 3 kap. 2 § första stycket lagen om värdepappersrörelse och har utformats efter förebild av motsvarande bestämmelse i lagen om bank- och finansieringsrörelse (7 kap. 3 §). I paragrafen ersätts begreppen svensk eller utländsk börs eller någon annan reglerad marknad med begreppen reglerad marknad eller motsvarande marknad utanför EES. Någon ändring i sak är inte avsedd utan det är bara en följdändring med anledning av den nya terminologin för reglerade marknader som används i den förevarande lagen, se avsnitt 8.4. Av samma anledning utgår auktoriserad marknadsplats ur bestämmelsen och handelsplattform (MTF) tillkommer. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 9.1.2. 11 § Paragrafen motsvarar 3 kap. 2 § andra stycket lagen om värdepappersrörelse. Egendom som förvärvats enligt 10 § måste avyttras så snart det är lämpligt och senast när det kan ske utan förlust. Ett värdepappersbolag får således inte vänta med att sälja egendomen bara för att kunna göra en vinst. Tre år efter förvärvet krävs dessutom tillstånd av Finansinspektionen för fortsatt innehav. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 9.1.2. 12 § Paragrafen saknar motsvarighet i lagen om värdepappersrörelse men motsvarar 7 kap. 4 § första meningen lagen om bank- och finansieringsrörelse. Paragrafen innebär inte någon ändring i gällande rätt utan utgör bara en erinran om bestämmelserna i aktiebolagslagen om förvärv av egen aktie eller aktie i moderbolag. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 9.1.2. 13 § Paragrafen saknar motsvarighet i lagen om värdepappersrörelse. Paragrafen motsvarar dock i huvudsak 7 kap. 12 § lagen om bank- och finansieringsrörelse. Med ett värdepappersbolags förvärv avses i första stycket alla typer av transaktioner där bolaget betalar en mätbar motprestation. Även bytesaffärer inkluderas och förvärv av olika slag. Bestämmelsen omfattar dock inte förvärv som görs som ett led i bolagets normala likviditetsförvaltning. Inte heller omfattas förvärv som bolaget gör för investeringsverksamheten handel med finansiella instrument för egen räkning eller investeringstjänsterna garantigivning eller placering av finansiella instrument. Enligt andra stycket skall förvärvet prövas mot denna lag och andra författningar som reglerar bolagets verksamhet, t.ex. genomförandeförordningen, lagen (2006:1371) om kapitaltäckning och stora exponeringar samt föreskrifter som meddelats med stöd av lagen. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 9.1.2. 14 § Paragrafen saknar motsvarighet i lagen om värdepappersrörelse. Angivna bestämmelser i kapitlet skall tillämpas även på svenska värdepappersinstitut som inte är värdepappersbolag (dvs. kreditinstitut som driver värdepappersrörelse jfr definitionerna i 1 kap. 5 § 17, 26 och 27). Kapitlet motsvarar i huvudsak 3 kap. och 4 kap. lagen om värdepappersrörelse. Bestämmelserna i 3 kap. samma lag gäller för värdepappersbolag, medan de i 4 kap. gäller för svenska värdepappersinstitut. De i paragrafen angivna bestämmelserna motsvarar i sak bestämmelserna i 4 kap. lagen om värdepappersrörelse. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 9.1.2. 8 kap. Skydd för investerare och andra rörelseregler 1 § Paragrafen motsvarar närmast 1 kap. 7 § lagen om värdepappersrörelse. Paragrafen genomför artikel 19.1 och delvis artikel 25.1 i MiFID och innehåller de grundläggande kraven för hur värdepappersrörelse skall drivas. De krav som ett värdepappersinstitut måste uppfylla preciseras i 21-27 §§. De detaljerade regler som anges i genomförandedirektivet genomförs i myndighetsföreskrifter med stöd av bemyndigandet i 42 § 1. Det nuvarande kravet i lagen om värdepappersrörelse att värdepappersrörelse skall drivas så att rörelsen kan anses sund utmönstras. Någon skillnad i sak är emellertid inte avsedd i fråga om de grundläggande krav som bör ställas på den som driver värdepappersrörelse. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 13.2.1. 2 § Paragrafen saknar direkt motsvarighet i lagen om värdepappersrörelse. Den behöriga myndigheten i en värdmedlemsstat är enligt artikel 32.7 i MiFID ansvarig för övervakning av de tjänster som en filial tillhandahåller på dess territorium bl.a. i fråga om efterlevnad av reglerna i artiklarna 19 (uppföranderegler), 21 (bästa orderutförande), 22 (hantering av kundorder) och 25 (rapportering av transaktioner). Enligt artikel 13.9 i MiFID skall den behöriga myndigheten i en värdmedlemsstat övervaka att kraven på dokumentation i artikel 13.6 följs i fråga om de transaktioner som filialen genomför. De paragrafer som anges i bestämmelsen genomför nämnda artiklar. Om ett utländskt värdepappersföretag överträder det som anges i någon av dessa paragrafer när det tillhandahåller tjänster i Sverige, kan Finansinspektionen ingripa enligt 25 kap. 13 §. 3-8 §§ Paragraferna motsvarar 1 kap. 6 c-6 h §§ lagen om värdepappersrörelse i lydelse enligt SFS 2006:1377 (prop. 2006/07:5, bet. 2006/07:FiU7, rskr. 2006/07:10). 9-11 §§ Paragraferna saknar direkta motsvarigheter i lagen om värdepappersrörelse. 10 § motsvarar dock i viss mån 1 kap. 7 § andra stycket tredje strecksatsen lagen om värdepappersrörelse. Paragraferna genomför artikel 13.2, 13.4 och 13.5 andra stycket i MiFID. I likhet med i artiklarna i MiFID anges i paragraferna de övergripande krav som ett värdepappersinstitut skall uppfylla. De detaljerade regler som gäller för värdepappersinstitut i dessa avseenden anges i artiklarna 5-12 i genomförandedirektivet. De reglerna genomförs dock inte i lag utan i föreskrifter, se bemyndigandena i 42 § 3-5. Bestämmelserna behandlas i avsnitt 9.1.3. 12 § Paragrafen, som i sak motsvarar 10 kap. 2 § i utredningens förslag, saknar motsvarighet i lagen om värdepappersrörelse. Paragrafen genomför artikel 13.6 i MiFID. De detaljerade reglerna om vilken information som skall dokumenteras finns främst i artiklarna 7 och 8 i genomförandeförordningen (se även artiklarna 5.1 f och 51.3 f i genomförandedirektivet). Beträffande vissa investeringstjänster finns det inte några detaljerade dokumentationskrav i genomförandeåtgärderna. Även dessa tjänster omfattas emellertid av de grundläggande dokumentationskraven i MiFID. Medlemsstaterna bör därför ha ett visst utrymme för att i nationell rätt precisera dokumentationskraven beträffande dessa tjänster när MiFID genomförs. Enligt 42 § 6 får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om dokumentation. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 9.1.3. 13 § Paragrafen motsvarar närmast 3 kap. 10 § första stycket lagen om värdepappersrörelse. En motsvarande bestämmelse finns för börser i 13 kap. 7 §. Av bestämmelsen framgår att ett svenskt värdepappersinstitut som organiserar handel skall ha en marknadsövervakningsfunktion. Ett sådant krav på institut finns redan i dag. Eftersom investeringsverksamheten att driva en handelsplattform tillkommit genom MiFID har även denna form av handel direkt kommit till uttryck i lagtexten. Ett institut kan utan att driva en handelsplattform (MTF) organisera handel genom investeringstjänsten ta emot och vidarebefordra order (jfr skäl 20 i MiFID). Även för sådan handel skall ett institut inneha en marknadsövervakningsfunktion. En skillnad mot gällande rätt är att institutet även skall övervaka att handeln sker i överensstämmelse med institutets regler. Detta följer av artikel 26.1 i MiFID. Om ett värdepappersinstitut upptäcker att en transaktion utgör eller har samband med insiderbrott eller otillbörlig marknadspåverkan, är institutet skyldigt att rapportera detta till Finansinspektionen enligt 10 § lagen (2005:377) om straff för marknadsmissbruk vid handel med finansiella instrument. 14 § Paragrafen saknar motsvarighet i lagen om värdepappersrörelse. Paragrafen genomför artikel 13.5 första stycket i MiFID. Ett värdepappersinstitut får enligt första stycket anlita någon utomstående för att utföra vissa delar av verksamheten (s.k. outsourcing), om förutsättningarna i paragrafen är uppfyllda. I sådana fall svarar ett institut således för att verksamheten drivs under kontrollerade och säkerhetsmässigt betryggande former även om den utförs av någon utomstående. Institutet måste också säkerställa att kvaliteten på dess internkontroll inte väsentligen försämras genom uppdraget eller att Finansinspektionens möjligheter att utöva tillsyn över institutet inte minskar. Om Finansinspektionen skulle upptäcka att ett uppdrag hindrar en effektiv tillsyn eller strider mot någon annan bestämmelse i lagen, kan inspektionen ingripa med stöd av 25 kap. 1 § och förelägga institutet att vidta de åtgärder som behövs för att komma till rätta med bristerna. Inspektionen kan exempelvis förelägga institutet att göra ändringar i uppdragsavtalet. Enligt andra stycket skall ett värdepappersinstitut anmäla till Finansinspektionen om ett uppdragsavtal innebär en väsentlig förändring av förutsättningarna för institutets tillstånd att driva värdepappersrörelse. Denna skyldighet följer av artikel 16.2 i MiFID (se även skäl 20 i genomförandedirektivet). I likhet med i artikel 13.5 första stycket i MiFID anges i paragrafen de övergripande krav som ett värdepappersinstitut skall uppfylla om det uppdrar åt någon annan att utföra visst arbete eller vissa funktioner som är av väsentlig betydelse för verksamheten. De detaljerade regler som gäller för värdepappersinstitut i ett sådant fall anges i artiklarna 13-15 i genomförandedirektivet. De reglerna genomförs dock inte i lag utan i myndighetsföreskrifter, se bemyndigandet i 42 § 8 till regeringen eller den myndighet som bestämmer att meddela föreskrifter om vad ett värdepappersinstitut skall iaktta och vilka krav det skall uppfylla vid uppdragsavtal. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 9.1.3. 15 § Paragrafen saknar motsvarighet i lagen om värdepappersrörelse. Enligt paragrafen är ett värdepappersinstitut skyldigt att dela in sina kunder i kategorierna professionell kund och icke-professionell kund. Ett värdepappersinstitut skall upprätta interna regler och rutiner för indelning av sina kunder. Reglerna och rutinerna skall dokumenteras skriftligt (se fjärde stycket i punkten 2 i avsnitt 2 i bilaga II till MiFID). Kund definieras i artikel 4.1.10 i MiFID som varje fysisk eller juridisk person till vilken ett värdepappersföretag tillhandahåller investeringstjänster eller sidotjänster. I 1 kap. 5 § 19 finns en definition av professionell kund (jfr artikel 4.1.11 i MiFID). En professionell kund är en kund som har tillräcklig erfarenhet, kännedom och sakkunskap för att fatta egna investeringsbeslut och göra en tillfredsställande bedömning av de risker den löper (se första stycket i bilaga II till MiFID). En kund som inte har delats in i kategorin professionell kund är en icke-professionell kund (jfr artikel 4.1.12 i MiFID). Regler om professionella kunder finns i bilaga II till MiFID. Regler om jämbördiga motparter (godtagbara motparter) finns i artikel 24 i MiFID. En icke-professionell kund kan få behandlas som professionell kund (16 och 17 §§) och vissa professionella kunder får behandlas som jämbördiga motparter (19 och 20 §§). Ett värdepappersinstituts indelning av sina kunder i nämnda kategorier får främst betydelse för vilken nivå på kundskydd som institutet skall tillförsäkra den enskilde kunden enligt de detaljerade uppföranderegler som anges i genomförandedirektivet. De reglerna genomförs dock inte i lag utan i myndighetsföreskrifter. Se bemyndigandet i 42 § 9 till regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om indelning av kunder och behandling som jämbördig motpart. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 8.2. 16 § Paragrafen saknar motsvarighet i lagen om värdepappersrörelse. Paragrafen genomför i huvudsak avsnitt I i bilaga II till MiFID. Varje punkt i första stycket har en motsvarighet med samma nummer i första stycket i avsnitt I och bör tolkas direktivkonformt. Detta innebär att med enheter med tillstånd att verka på finansmarknaderna i punkten 1 bör avses sådana institut, företag och andra placerare som avses i punkten 1 a-i i första stycket avsnitt I i bilaga II till MiFID. Enligt punkten 2 c skall eget kapital enligt balansräkningen motsvara minst 2 000 000 euro. I tredje strecksatsen i punkten 2 i avsnitt I i bilaga II anges visserligen "tillgångar" och inte "eget kapital" men eftersom det i den engelska versionen av direktivet anges "own funds", bör kravet avse eget kapital och inte tillgångar. Andra-tredje styckena motsvarar andra-fjärde styckena i avsnitt I i bilaga II till MiFID. En kund som ingår i någon av de grupper som anges i första stycket skall således betraktas som en professionell kund, om inte kunden och värdepappersinstitutet kommer överens om att kunden skall behandlas som en icke-professionell kund och därigenom tillförsäkras en högre skyddsnivå. Värdepappersinstitutet är skyldigt att informera kunden om detta. En sådan kund ansvarar dock själv för att begära en högre skyddsnivå, om den anser sig inte kunna bedöma eller hantera de risker som är förenade med en viss tjänst, produkt eller transaktion på ett rätt sätt. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 8.2. 17 § Paragrafen saknar motsvarighet i lagen om värdepappersrörelse. Paragrafen genomför i huvudsak punkten 1 och delvis punkten 2 i avsnitt II i bilaga II till MiFID och reglerna om vilka kriterier som måste vara uppfyllda för någon som inte ingår i någon av de grupper som anges i 16 § första stycket skall få behandlas som en professionell kund. I första stycket anges de grundläggande krav som en sådan kund måste uppfylla, minst två av, för att få avstå från det skydd som det innebär att tillhöra kategorin icke-professionell kund. Ett värdepappersinstitut är enligt andra stycket 1 skyldigt att göra en bedömning av den enskilde kundens kunskaper och kompetens. Bedömningen bör göras med utgångspunkt från de tjänster, transaktioner eller produkter som omfattas av kundens önskan att bli behandlad som professionell kund och de risker som är förenade med dessa. En bedömning bör således kunna utmynna i att en kund anses uppfylla dessa kriterier i fråga om en tjänst men inte i fråga om andra tjänster och produkter. Kunden bör i så fall behandlas som en professionell kund beträffande förstnämnda tjänst men som en icke-professionell kund beträffande andra tjänster och produkter. I andra stycket 2 anges de formkrav som måste följas av både kund och värdepappersinstitut för att en kund som avses i bestämmelsen skall få behandlas som en professionell kund. Enligt tredje stycket får ett värdepappersinstitut inte godta en begäran från en kund om att bli behandlad som en professionell kund utan att först ha vidtagit alla rimliga åtgärder för att försäkra sig om att kunden uppfyller kraven för att få bli behandlad som en sådan kund. Om kraven inte är uppfyllda skall institutet behandla kunden som en icke-professionell kund. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 8.2. 18 § Paragrafen saknar motsvarighet i lagen om värdepappersrörelse. Paragrafen genomför delvis fjärde stycket i punkten 2 i avsnitt II i bilaga II till MiFID. Det är kundens ansvar att informera värdepappersinstitutet om alla förändringar som kan påverka om kunden får bli behandlad som en professionell kund. Om ett värdepappersinstitut får vetskap om att en kund inte längre uppfyller de villkor som berättigade kunden att bli behandlad som en professionell kund, är institutet skyldigt att vidta lämpliga åtgärder. I MiFID anges inte några exempel på åtgärder som ett institut bör vidta i ett sådant fall. En åtgärd som institutet torde kunna vidta är att undersöka om kunden uppfyller något annat villkor för att få bli behandlad som en professionell kund. I annat fall bör institutet säkerställa att kunden behandlas som en icke-professionell kund. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 8.2. 19 § Paragrafen saknar motsvarighet i lagen om värdepappersrörelse. Paragrafen genomför artikel 24.2 första stycket och 24.3 första stycket första meningen i MiFID samt artikel 50.1 i genomförandedirektivet. Första stycket 1-8 motsvarar den uppräkning av bl.a. företag, myndigheter och organisationer som anges i artikel 24.2 första stycket i MiFID och bör tolkas direktivkonformt. I huvudsak är detta samma grupp av företag med flera som betraktas som professionella kunder enligt 16 § första stycket 1-3. Gruppen jämbördiga motparter är dock något snävare avgränsad och innefattar exempelvis inte delstater och delstatliga myndigheter. Enligt punkten 4 får värdepappersfonder och fondföretag som avses i 1 kap. 7 § första stycket 1 lagen om investeringsfonder samt fondbolag och förvaltningsbolag som förvaltar dem behandlas som jämbördiga motparter. I den svenska versionen av artikel 24.2 i MiFID anges "fondfondföretag och deras förvaltningsbolag". I den engelska versionen anges emellertid "UCITS and their management companies". I artikel 4.1.24 i MiFID finns en definition av "förvaltningsbolag för fondföretag" ("UCITS management company") i vilken det anges att det som avses är förvaltningsbolag enligt definitionen i direktiv 85/611/EEG, det s.k. UCITS-direktivet. Därigenom bör bara sådana fonder och fondförvaltare som omfattas av reglerna i UCITS-direktivet få behandlas som jämbördiga motparter enligt den nu aktuella punkten. I lagen om investeringsfonder benämns en sådan fondförvaltare fondbolag, om det är ett svenskt bolag, och förvaltningsbolag, om det hör hemma i ett annat land inom EES (se 1 kap. 1 § 7 och 13 samt 6 §). Genom hänvisningen till 1 kap. 7 § första stycket 1 lagen om investeringsfonder framgår att fondföretaget måste ha tillstånd i sitt hemland att driva verksamhet enligt bestämmelserna i UCITS-direktivet. Förutsättningarna i 1 kap. 7 § första stycket 2 eller andra stycket måste således inte vara uppfyllda för att ett sådant fondföretag eller förvaltaren av företaget skall få behandlas som en jämbördig motpart. De stora företag som anges i första stycket 9 avser dem som medlemsstaterna får erkänna som jämbördiga motparter enligt artikel 24.3 första stycket i MiFID. De som avses är enligt artikel 50.1 första stycket i genomförandedirektivet sådana som tillhör en kundkategori som skall betraktas som professionella kunder enligt punkterna 1, 2 och 3 i avsnitt I i bilaga II till MiFID, med undantag av de kategorier som uttryckligen anges i artikel 24.2 i MiFID. Andra och tredje styckena motsvarar artikel 50.1 andra stycket i genomförandedirektivet. De företag som avses är sådana som får behandlas som professionella kunder enligt avsnitt II i bilaga II till MiFID. Ett sådant företag får behandlas som en jämbördig motpart bara i den utsträckning som företaget får behandlas som en professionell kund, jfr 17 §. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 8.2. 20 § Paragrafen saknar motsvarighet i lagen om värdepappersrörelse. Paragrafen genomför i huvudsak artikel 24 i MiFID och artikel 50.2 i genomförandedirektivet. Första stycket gäller i fråga om värdepappersinstitut som har tillstånd att ta emot och vidarebefordra order, utföra order avseende finansiella instrument på kunders uppdrag och handel med finansiella instrument för egen räkning. När ett institut tillhandahåller sådana tjänster eller utför sådan verksamhet till jämbördiga motparter, behöver som huvudregel flera av bestämmelserna om investerarskydd inte tillämpas (artikel 24.1 i MiFID). Detta gäller exempelvis skyldigheten att lämna information till kund, inhämta uppgifter från kund, rapportering till kund och bestämmelserna om bästa orderutförande. En jämbördig motpart har dock enligt andra stycket rätt att begära att värdepappersinstitutet tillämpar de skyddsregler som gäller för en professionell kund (artikel 24.2 andra stycket i MiFID). Ett värdepappersinstitut behöver inte samtycka till en sådan begäran. Om ett institut samtycker, och motparten inte uttryckligen begär att bli behandlad som en icke-professionell kund, skall motparten behandlas som en professionell kund (artikel 50.2 första stycket i genomförandedirektivet). Om en motpart uttryckligen begär att bli behandlad som en icke-professionell kund, gäller för en sådan begäran detsamma som för en begäran från en professionell kund om att bli behandlad som en icke-professionell kund (artikel 50.2 andra stycket i genomförandedirektivet samt andra, tredje och fjärde styckena i avsnitt I i bilaga II till MiFID). Tredje stycket genomför artikel 24.3 andra stycket i MiFID. För att ett värdepappersinstitut skall få behandla ett sådant företag som avses i 19 § första stycket 9 som en jämbördig motpart krävs att institutet har hämtat in ett uttryckligt godkännande från företaget. I avsaknad av sådant godkännande gäller således de normala skyddsreglerna i förhållande till företaget, vilket i de allra flesta fall bör vara de regler som gäller i förhållandet till en professionell kund. Om ett värdepappersinstitut avser att inleda en transaktion med ett sådant företag som avses i fjärde stycket, är det klassificeringen i det land där företaget hör hemma som avgör om institutet får behandla det som jämbördig motpart. Värdepappersinstitutet måste således kontrollera om det andra landet har valt att utnyttja möjligheten i artikel 24.3 första stycket andra meningen i MiFID att erkänna vissa stora företag som jämbördiga motparter samt om det aktuella företaget betraktas som en jämbördig motpart i det landet. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 8.2. 21 § Paragrafen motsvarar närmast 1 kap. 7 § andra stycket sjätte strecksatsen lagen om värdepappersrörelse. Paragrafen genomför artiklarna 13.3 och 18 i MiFID. Ett värdepappersinstitut skall enligt första stycket vidta alla rimliga åtgärder för att identifiera de intressekonflikter som kan uppkomma mellan angivna personer. När institutet har identifierat en sådan intressekonflikt skall det vidta alla rimliga åtgärder för att förhindra att kundernas intressen påverkas negativt. Svenska Bankföreningen och Svenska Fondhandlareföreningen har påpekat att det finns en nyansskillnad mellan reglerna i MiFID och utredningens förslag (8 kap. 12 § andra stycket den nya lagen om värdepappersmarknaden). Föreningarna har föreslagit att utredningens förslag kompletteras med orden "kan komma" så att reglerna får samma innebörd i Sverige som i andra länder inom EES. Bestämmelsen i andra stycket har kompletterats i enlighet med synpunkterna och gäller situationer där det trots vidtagna åtgärder finns risk för att kundernas intressen kan komma att påverkas negativt. Ett värdepappersinstitut skall i ett sådant fall informera kunden om intressekonflikten. Informationen skall lämnas innan institutet åtar sig att utföra en investeringstjänst eller sidotjänst för kundens räkning. Regler om hur värdepappersinstitut skall hantera intressekonflikter finns i artiklarna 21-25 i genomförandedirektivet. De reglerna genomförs dock inte i lag utan i myndighetsföreskrifter, se bemyndigandet i 42 § 10 till regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om hantering av intressekonflikter. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 13.2.6. 22 § Paragrafen motsvarar närmast 1 kap. 7 § andra stycket femte strecksatsen lagen om värdepappersrörelse. Paragrafen genomför artikel 19.2 och 19.3 samt delvis artikel 21.3 andra stycket i MiFID. Första stycket motsvarar delvis artikel 19.3 i MiFID. Punkterna 1-4 motsvarar strecksatserna 1-4 i artikel 19.3 i MiFID. Punkten 5 motsvarar artikel 21.3 andra stycket första meningen i MiFID. Bestämmelser om riktlinjer för utförande av order finns i 29 §. Andra stycket, som delvis motsvarar artikel 19.3 i MiFID, har införts i enlighet med remissynpunkten från Konsumentverket om att det i bestämmelsen uttryckligen bör anges att informationen skall ge kunderna rimliga möjligheter att förstå såväl arten av erbjudna investeringstjänster och finansiella instrument som de risker som är förknippad med dem (jfr 8 kap. 13 § i utredningens förslag). Tredje stycket motsvarar artikel 19.2 i MiFID. I enlighet med artiklarna 19.2 och 19.3 i MiFID bör kraven i första-tredje styckena gälla också sådan information som ett värdepappersinstitut lämnar till potentiella kunder. I fjärde stycket finns en erinran om att ytterligare bestämmelser om krav på information finns i marknadsföringslagen (1995:450) samt i distans- och hemförsäljningslagen (2005:59). I artiklarna 27-34 i genomförandedirektivet finns detaljerade regler om t.ex. den information som ett värdepappersinstitut skall lämna till sina kunder. De reglerna är i huvudsak tillämpliga bara i förhållandet mellan värdepappersinstitut och icke-professionella kunder. De grundläggande kraven i paragrafen gäller emellertid även i förhållandet till professionella kunder. Den information som ett värdepappersinstitut lämnar till en professionell kund måste således också uppfylla kravet på att vara rättvisande och tydlig. Information som kan anses som rättvisande och tydlig för en professionell kund uppfyller dock inte nödvändigtvis det kravet om den är riktad till en icke-professionell kund. Reglerna i genomförandedirektivet genomförs i myndighetsföreskrifter, se bemyndigandet i 42 § 11 till regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om vilken information ett värdepappersinstitut skall lämna till sina kunder. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 13.2.1. 23-25 §§ Paragraferna saknar direkta motsvarigheter i lagen om värdepappersrörelse. I 1 kap. 7 § första stycket fjärde strecksatsen nämnda lag finns dock en skyldighet för värdepappersinstitut att hämta in information om kundernas ekonomiska situation och erfarenheter m.m. Krav på information vid rådgivning finns i gällande rätt i lagen (2003:862) om finansiell rådgivning till konsumenter (rådgivningslagen). Paragraferna genomför artikel 19.4-19.6 i MiFID. I 23 §, som motsvarar artikel 19.4 i MiFID, ställs det upp krav på ett värdepappersinstituts informationsutbyte med sina kunder när institutet tillhandahåller investeringsrådgivning till kund eller diskretionär portföljförvaltning. Innan ett institut utför en sådan tjänst, skall det hämta in uppgifter från kunden om dennes kunskaper och erfarenheter av den specifika tjänsten eller produkten samt om dennes ekonomiska situation och mål med investeringen. Institutet skall hämta in de uppgifterna som krävs för att institutet skall kunna rekommendera kunden de investeringstjänster och finansiella instrument som är lämpliga för denne. I att rekommendera vad som är lämpligt för en kund bör även innefattas en skyldighet för värdepappersinstitutet att avråda en kund från investeringstjänster eller finansiella instrument som denne själv föreslår i samband med en rådgivningssituation. Om ett värdepappersinstitut tidigare har utfört tjänster för en kunds räkning och därmed har dokumenterat uppgifter om kundens kunskaper och erfarenhet på området, behöver institutet naturligtvis inte på nytt begära in dessa uppgifter när det skall utföra en sådan tjänst. Vid tillhandahållande av andra investeringstjänster än dem som anges i 23 § gäller 24 §, som motsvarar artikel 19.5 i MiFID. Ett värdepappersinstitut är i ett sådant fall skyldigt att innan det utför en sådan tjänst begära att kunden lämnar uppgifter om sina kunskaper och erfarenheter av den specifika tjänsten eller produkten. Institutet skall begära att kunden lämnar de uppgifter som krävs för att institutet skall kunna rekommendera kunden de investeringstjänster och finansiella instrument som passar denne. Om institutet, mot bakgrund av den information som kunden har lämnat, anser att en produkt eller tjänst inte passar kunden är institutet skyldigt att göra kunden uppmärksam på detta. En kund har dock inte någon skyldighet att lämna sådana uppgifter. Om en kund väljer att inte lämna uppgifter eller lämnar ofullständiga uppgifter, åligger det däremot ett värdepappersinstitut att informera kunden om att institutet inte kan avgöra om tjänsten eller produkten passar denne. Sådan information eller information om att en produkt eller tjänst med anledning av den information som en kund har lämnat inte bedöms som passande för kunden får lämnas i standardiserad form. I 25 §, som motsvarar artikel 19.6 i MiFID, finns en möjlighet för ett värdepappersinstitut att tillhandahålla investeringstjänsterna mottagande och vidarebefordran av order och utförande av order på kunders uppdrag utan att uppfylla kraven i 24 §. För att få göra det måste dock samtliga förutsättningar i paragrafen vara uppfyllda. En förutsättning är att tjänsten avser ett finansiellt instrument som kan betraktas som okomplicerat. De obligationer eller andra former av skuldförbindelser utan derivatinslag som avses i 25 § första stycket 1 c bör vara sådana som ger en i förväg utfäst avkastning i form av en ränta. Risken i placeringen beror i så fall uteslutande på låntagarens förmåga att fullgöra sina åtaganden (dvs. att betala eventuella kupongräntor och, slutligen, det nominella beloppet). Om risk och avkastning påverkas av andra faktorer än låntagarens betalningsförmåga - t.ex. av utvecklingen av ett index - bör det inte betraktas som ett okomplicerat finansiellt instrument i detta sammanhang. Ett värdepappersinstitut måste således uppfylla kraven i 24 § om en kundorder avser skuldförbindelser med inslag av derivatkontrakt som påverkar förbindelsens risk och avkastning över tid. Enligt 25 § första stycket 1 d betraktas andelar i en värdepappersfond och ett fondföretag som avses i 1 kap. 7 § första stycket 1 lagen om investeringsfonder som okomplicerade finansiella instrument. I den svenska versionen av artikel 19.6 första strecksatsen i MiFID anges "fondandelar". I den engelska versionen anges emellertid "UCITS", dvs. "Undertakings for Collective Investment in Transferable Securities". Mot den bakgrunden bör bara andelar i sådana fonder som omfattas av reglerna i UCITS-direktivet få betraktas som okomplicerade finansiella instrument enligt den nu aktuella punkten. Genom hänvisningen till 1 kap. 7 § första stycket 1 lagen om investeringsfonder framgår att fondföretaget måste ha tillstånd i sitt hemland att driva verksamhet enligt bestämmelserna i UCITS-direktivet. Förutsättningarna i 1 kap. 7 § första stycket 2 eller andra stycket måste således inte vara uppfyllda för att en andel i ett sådant fondföretag skall betraktas som ett okomplicerat finansiellt instrument. Detta innebär att bestämmelsen inte är tillämplig i fråga om order avseende andelar i svenska specialfonder, fondföretag som hör hemma i andra länder inom EES men som inte omfattas av UCITS-direktivet eller fondföretag som hör hemma utanför EES. Sådana fondandelar kan emellertid betraktas som okomplicerade finansiella instrument enligt första stycket 1 e, om förutsättningarna i artikel 38 i genomförandedirektivet är uppfyllda. I artiklarna 35-37 i genomförandedirektivet finns detaljerade regler om vilken information som ett värdepappersinstitut skall hämta in från sina kunder och den bedömning som institutet skall göra av om en investeringstjänst eller ett finansiellt instrument passar eller är lämpligt för kunden enligt 23 eller 24 §. Regler om vilka finansiella instrument som, utöver dem som anges i 25 § första stycket 1 a-d, skall anses som okomplicerade finns i artikel 38 i genomförandedirektivet. Dessa regler genomförs i myndighetsföreskrifter, se bemyndigandena i 42 § 12-14 till regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om vad ett värdepappersinstitut skall iaktta vid inhämtande av uppgifter från sina kunder och vid en prövning av om en investeringstjänst eller produkt passar en kund samt vilka finansiella instrument som skall anses vara okomplicerade. Bestämmelserna behandlas i avsnitten 13.2.2 och 13.2.3. 26 § Paragrafen saknar motsvarighet i lagen om värdepappersrörelse. Paragrafen genomför artikel 19.7 i MiFID. Ett värdepappersinstitut är skyldigt att dokumentera vad institutet och en kund har kommit överens om när det gäller parternas rättigheter och skyldigheter samt övriga villkor. Avtalet mellan parterna behöver emellertid inte vara skriftligt utan det bör vara tillräckligt om villkoren finns dokumenterade. Några regler om dokumentation av överenskommelser med kunder finns inte i genomförandeåtgärderna. De skyldigheter som följer av bestämmelsen får dock specificeras i myndighetsföreskrifter, se bemyndigandet i 42 § 15 till regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om nämnda dokumentation. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 13.2.4. 27 § Paragrafen motsvarar närmast 3 kap. 9 § lagen om värdepappersrörelse. Paragrafen genomför artikel 19.8 i MiFID. Ett värdepappersinstitut är skyldigt att rapportera till en kund efter det att institutet har utfört en investeringstjänst för kundens räkning. I artiklarna 40-43 i genomförandedirektivet finns detaljerade regler om rapportering. De reglerna genomförs i myndighetsföreskrifter, se bemyndigandet i 42 § 15 till regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om rapportering till kund. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 13.2.4. 28 § Paragrafen saknar direkt motsvarighet i lagen om värdepappersrörelse. Paragrafen genomför artikel 21.1 i MiFID. Ett värdepappersinstitut skall när det utför en kunds order vidta alla rimliga åtgärder för att uppnå bästa möjliga resultat för kunden. Det är inte möjligt att ge en uttömmande beskrivning av vad ett värdepappersinstitut i det enskilda fallet skall iaktta. I första stycket anges en exemplifiering på sådana omständigheter som ett värdepappersinstitut skall iaktta som överensstämmer med den i artikel 21.1 i MiFID. Exemplifieringen omfattar i enlighet med remissynpunkterna från Svenska Bankföreningen och Svenska Fondhandlareföreningen samtliga omständigheter som anges i artikeln (jfr 8 kap. 19 § i utredningens förslag). I artikel 44 i genomförandedirektivet finns detaljerade regler om kriterier för bästa orderutförande. För att uppfylla skyldigheten att uppnå bästa orderutförande är de riktlinjer som ett värdepappersinstitut skall upprätta enligt 29 § grundläggande. Om en kund har gett specifika instruktioner, skall ett värdepappersinstitut enligt andra stycket utföra ordern i enlighet med dessa. Enligt artikel 44.2 i genomförandedirektivet uppfyller ett värdepappersinstitut sin skyldighet att vidta alla rimliga åtgärder för att uppnå bästa möjliga resultat för en kund om det utför en order i enlighet med kundens specifika instruktioner. Det finns dock anledning att också uppmärksamma skäl 68 i genomförandedirektivet. Där anges nämligen att om ett värdepappersinstitut utför en order enligt specifika instruktioner från en kund, bör institutet anses ha uppfyllt sina skyldigheter i fråga om bästa utförande bara med avseende på den del eller aspekt av ordern som kundinstruktionerna avser. Det faktum att kunden har gett specifika instruktioner som omfattar en del eller en aspekt av ordern bör inte lösa värdepappersinstitutet från dess skyldigheter i fråga om bästa utförande med avseende på andra delar eller aspekter av ordern som inte omfattas av dessa instruktioner. Reglerna i genomförandedirektivet om bästa utförande av kundorder genomförs i myndighetsföreskrifter, se bemyndigandet i 42 § 16 till regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om vad ett värdepappersinstitut skall iaktta för att uppfylla kraven på att uppnå bästa möjliga resultat. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 13.4.1. 29 § Paragrafen saknar direkt motsvarighet i lagen om värdepappersrörelse. Paragrafen genomför artikel 21.2, 21.3 första stycket och 21.4 i MiFID. Enligt första stycket är ett värdepappersinstitut skyldigt att ha system och riktlinjer för hur institutet skall kunna uppnå bästa möjliga resultat när det utför en kunds order. Bestämmelsen motsvarar artikel 21.2 i MiFID. Riktlinjerna skall enligt andra stycket för varje kategori av finansiella instrument innehålla information om de olika handelsplatser där värdepappersinstitutet utför sina kundorder och de faktorer som påverkar valet av handelsplats. Riktlinjerna skall omfatta åtminstone de handelsplatser som gör det möjligt för institutet att stadigvarande uppnå bästa möjliga resultat vid utförande av kundorder. Ett värdepappersinstitut behöver således inte ta in alla tillgängliga handelsplatser i sina riktlinjer (se skäl 66 i genomförandedirektivet). Bestämmelsen motsvarar artikel 21.3 första stycket i MiFID. Enligt tredje stycket är ett värdepappersinstitut skyldigt att regelbundet övervaka och uppdatera sina system och riktlinjer. Ett institut måste exempelvis vara väl informerat och uppdaterat om på vilka handelsplatser som olika finansiella instrument handlas och de förutsättningar som gäller för utförande av order där. Om ett institut avser att inskränka eller utöka det antal handelsplatser som det utför order på, bör sådana ändringar på ett tydligt sätt framgå av riktlinjerna. Institutet skall informera sina kunder om sådana ändringar. Bestämmelsen motsvarar artikel 21.4 i MiFID. Reglerna i artikel 46 i genomförandedirektivet om riktlinjer för utförande av order genomförs i myndighetsföreskrifter, se bemyndigandet i 42 § 17 till regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om vad riktlinjer för utförande av order skall innehålla. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 13.4.1. 30 § Paragrafen saknar direkt motsvarighet i lagen om värdepappersrörelse. Paragrafen genomför artikel 21.3 andra stycket andra meningen i MiFID. En kund skall ha godtagit ett värdepappersinstituts riktlinjer för utförande av order innan institutet utför en order från kunden. Ett värdepappersinstitut är enligt 22 § första stycket 5 skyldigt att förse sina kunder med lättbegriplig information om riktlinjerna. Enligt 29 § tredje stycket skall ett värdepappersinstitut informera kunden om varje väsentlig förändring av riktlinjerna. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 13.4.1. 31 § Paragrafen saknar direkt motsvarighet i lagen om värdepappersrörelse. Paragrafen genomför artikel 21.3 tredje stycket i MiFID. En grundläggande förutsättning för att ett värdepappersinstitut skall få utföra en kundorder utanför en reglerad marknad eller en handelsplattform (MTF) är att det anges i institutets riktlinjer för utförande av order. Ett värdepappersinstitut är dessutom skyldigt att i förväg hämta in godkännande från sina kunder innan institutet utför en order utanför en reglerad marknad eller handelsplattform, exempelvis genom att utföra transaktionen för egen räkning eller genom att sammanföra två olika kundorder. Institutet får hämta in godkännandet från kunden antingen generellt, t.ex. i det ursprungliga avtalet mellan parterna, eller i samband med en enskild transaktion. En order bör anses utförd utanför en reglerad marknad eller handelsplattform, om utförandet har skett med avvikelse från den reglerade marknadens regelverk. Om ordern utförts utanför den reglerade marknadens eller handelsplattformens tekniska handelssystem men i enlighet med marknadsplatsens regler, behövs därför inte något godkännande från kunden. Om kundens godkännande krävs - t.ex. för att en order har utförts utanför en reglerad marknads handelssystem och en avvikelse har skett från den reglerade marknadens regler - behöver godkännandet inte lämnas inför varje affär utan det kan lämnas generellt när kunden godkänner värdepappersinstitutets riktlinjer för utförande av order. Om ett institut i efterhand anmäler en utförd transaktion till en reglerad marknad (en s.k. negotiated transaction eller ett s.k. manuellt avslut), är detta dock att betrakta som en transaktion på marknadsplatsen. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 13.4.1. 32 § Paragrafen saknar direkt motsvarighet i lagen om värdepappersrörelse. Paragrafen genomför artikel 21.5 i MiFID. Ett värdepappersinstitut skall på begäran av en kund kunna visa att det har verkställt kundens order i enlighet med institutets riktlinjer för utförande av order. Enligt 10 kap. 2 § skall ett institut dokumentera samtliga relevanta uppgifter om transaktioner med finansiella instrument som det har utfört. Det bör därmed inte medföra några större svårigheter för ett institut att ta fram sådan information. Större krav på snabbhet bör krävas av institutet när det gäller information om transaktioner nära tillbaka i tiden än då det är fråga om transaktioner som har skett för flera år sedan. Dokumentationen av utförda transaktioner skall enligt 10 kap. 2 § arkiveras i minst fem år. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 13.4.1. 33 § Paragrafen saknar direkt motsvarighet i lagen om värdepappersrörelse. Paragrafen genomför artikel 22.1 i MiFID. Ett värdepappersinstitut skall hantera en kundorder på ett sådant sätt att den utförs snabbt, effektivt och rättvist utan att en kund missgynnas i förhållande till andra kunder eller i förhållande till institutets handel för egen räkning. Ett institut skall ha sådana system och rutiner som behövs för att kunna göra detta. Huvudregeln är att i övrigt jämförbara order skall utföras i ordningsföljd. Ett institut får dock utföra dem i annan ordning, om det finns skäl för det. I artiklarna 47-49 i genomförandedirektivet finns detaljerade regler om hantering av kundorder. Reglerna i genomförandedirektivet genomförs i myndighetsföreskrifter, se bemyndigandet i 42 § 18 till regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om hantering av kunders order. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 13.4.2. 34 § Paragrafen saknar direkt motsvarighet i lagen om värdepappersrörelse. Paragrafen genomför artikel 13.7 i MiFID. I första stycket ställs det upp ett krav på att ett värdepappersinstitut skall hålla en kunds finansiella instrument avskilda från institutets tillgångar. Ett skäl till denna skyldighet är att finansiella instrument som tillhör en kund och som institutet innehar och håller avskilda för kundens eller kundernas räkning - under vissa kompletterande förutsättningar - är skyddade mot krav från institutets borgenärer enligt lagen (1944:181) om redovisningsmedel. Den lagen avser visserligen enligt sin lydelse "medel", dvs. pengar, men enligt förarbetena är den analogiskt tillämplig på annan fungibel egendom (SOU 1943:24 s. 41 samt NJA II 1944 s. 405 och 410). Om värdepappersinstitutet omedelbart och fortlöpande håller kundens finansiella instrument avskilda, kommer förutsättningarna för separationsrätt enligt lagen om redovisningsmedel alltid att vara uppfyllda när institutet blir insolvent. Den i detta stycke angivna avskiljandeskyldigheten är straffsanktionerad i 10 kap. 4 § brottsbalken. Beträffande avskiljande av dematerialiserade finansiella instrument och rättsverkningarna därav gäller lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument. Ett värdepappersinstitut som förvärvar sådana instrument är skyldigt att omedelbart registrera dem i kundens namn, antingen som direktregistrering hos central värdepappersförvarare eller inom ramen för s.k. förvaltarregistrering, eftersom avskiljandet är avgörande för att kunden skall få sakrättsligt skydd. Ett värdepappersinstitut och en kund kan komma överens om att kravet på att hålla kundens finansiella instrument avskilda inte skall gälla eller att den bara skall gälla i begränsad utsträckning. I andra stycket erinras om att det i 3 kap. lagen om handel med finansiella instrument finns särskilda bestämmelser om förfoganden över finansiella instrument som tillhör någon annan. Bestämmelsen i 3 kap. 1 § samma lag gäller emellertid inte beträffande överenskommelser enligt första stycket. Enligt den bestämmelsen gäller att om ett företag som står under tillsyn av Finansinspektionen vill ingå avtal med en ägare till ett finansiellt instrument om att institutet skall ha rätt att förfoga över det finansiella instrumentet för egen räkning skall avtalet slutas skriftligt i en handling som upprättats särskilt för ändamålet. Den bestämmelsen går nämligen längre än reglerna i artikel 19.1 a i genomförandedirektivet enligt vilka kundens samtycke skall bekräftas av dennes underskrift eller en motsvarande mekanism bara om det är fråga om en icke-professionell kund. Något krav på skriftlig bekräftelse får således inte ställas upp i fråga om professionella kunder. I artiklarna 16, 17, 19 och 20 i genomförandedirektivet finns regler om hur ett värdepappersinstitut skall skydda kundernas finansiella instrument. Dessa regler genomförs i myndighetsföreskrifter, se bemyndigandet i 42 § 19 till regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om hantering av finansiella instrument. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 9.1.3. 35 § Paragrafen saknar såvitt avser första stycket motsvarighet i lagen om värdepappersrörelse. Andra stycket motsvarar närmast 3 kap. 5 § första stycket samma lag. Paragrafen genomför artikel 13.8 i MiFID. Ett värdepappersinstitut som innehar medel som tillhör kunder skall enligt första stycket vidta lämpliga åtgärder för att skydda kundernas rättigheter. Denna allmänna och grundläggande skyldighet gäller i likhet med bestämmelserna om finansiella instrument i 34 § för värdepappersinstitut. Ett värdepappersbolag och ett utländskt företag måste dessutom hålla medlen avskilda från de egna tillgångarna, om det inte har tillstånd att ta emot medel på konto enligt 2 kap. 2 § första stycket 8 (se även 36 §). Om ett värdepappersbolag har ett sådant tillstånd anses det nämligen enligt EG-rätten vara ett kreditinstitut och inte ett värdepappersbolag. I enlighet med sista ledet i artikel 13.8 i MiFID gäller därför skyldigheten i punkten 2 inte för sådana värdepappersbolag eller för utländska företag med motsvarande tillstånd. Skyldigheten gäller naturligtvis inte heller för kreditinstitut som avses i definitionen i 1 kap. 5 § 17. Andra stycket gäller bara sådana värdepappersbolag och utländska företag som tar emot medel med redovisningsskyldighet som en sidotjänst. Ett värdepappersbolag eller ett utländskt företag är skyldigt att omedelbart avskilja sådana medel från bolagets tillgångar. Enligt lagen om redovisningsmedel blir medlen skyddade mot bolagets eller företagets borgenärer i och med att de avskiljs (se kommentaren till 34 §). Bestämmelsen är tvingande och någon överenskommelse som strider mot den får således inte träffas mellan värdepappersbolaget eller det utländska företaget och kunden. Regler om hur medlen får placeras finns i artikel 18 i genomförandedirektivet. Särskilda bestämmelser gäller enligt 36 § för värdepappersbolag och utländska företag som har tillstånd att ta emot medel på konto. I artiklarna 16, 18 och 20 i genomförandedirektivet finns regler om hur ett värdepappersinstitut skall skydda kundernas medel. Dessa regler genomförs i myndighetsföreskrifter, se bemyndigandet i 42 § 20 till regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om hantering av medel. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 9.1.3. 36 § Paragrafen motsvarar 3 kap. 5 § andra och tredje styckena lagen om värdepappersrörelse. Ett värdepappersbolag eller ett utländskt företag med tillstånd att ta emot medel på konto för att underlätta värdepappersrörelsen skall enligt första stycket ha en med hänsyn till rörelsens art och omfattning tillfredsställande betalningsberedskap. I EG-rättslig mening anses ett sådant bolag vara ett kreditinstitut. Medel på konto tas inte emot med redovisningsskyldighet och behöver inte hållas avskilda. Överenskommelsen med kunden skall enligt andra stycket vara skriftlig. 37 § Paragrafen motsvarar 3 kap. 6 § lagen om värdepappersrörelse. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilka begränsningar som skall gälla vid ställande av säkerhet enligt andra stycket, se bemyndigandet i 42 § 22. 38 § Paragrafen motsvarar 3 kap. 7 § lagen om värdepappersrörelse. Enligt Finansinspektionen bör tillämpningsområdet för bestämmelsen anpassas på motsvarande sätt som 8 kap. 5 § lagen om bank- och finansieringsrörelse till att gälla avtal om tjänster i stället för bara lämnande av kredit. Denna fråga är dock inte beredd och det är inte möjligt att inom ramen för detta lagstiftningsärende ta ställning till remissynpunkten. 39 § Paragrafen motsvarar 3 kap. 7 a § lagen om värdepappersrörelse. 40 § Paragrafen saknar motsvarighet i lagen om värdepappersrörelse. Paragrafen genomför artikel 19.9 i MiFID. Bestämmelsen bör tillämpas restriktivt och bör inte vara tillämplig om en investeringstjänst utgör den huvudsakliga eller väsentliga delen av en finansiell produkt eller om en investeringstjänst tillhandahålls tillsammans med en sidotjänst, exempelvis när ett lån tillhandahållas för inköp av finansiella instrument. Bestämmelsen bör vara tillämplig bara i sådana fall när en investeringstjänst ingår som en nödvändig del av en finansiell produkt som omfattas av regler i EG-rätten, inbegripet gemensamma europeiska normer för kreditinstitut och konsumentkrediter. Ett exempel på en sådan produkt är danska bostadsobligationer. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 13.2.5. 41 § Paragrafen saknar motsvarighet i lagen om värdepappersrörelse. Paragrafen genomför artikel 20 i MiFID. Första stycket motsvarar första stycket första meningen, andra stycket första meningen och tredje stycket i artikel 20 i MiFID och anger det ansvar som åvilar ett värdepappersinstitut som tar emot en instruktion som ett annat institut eller ett utländskt värdepappersföretag som hör hemma inom EES har förmedlat. I en sådan situation har det förstnämnda institutet således inte någon skyldighet att själv hämta in uppgifter från kunden eller att lämna några rekommendationer åt kunden. Institutet ansvarar emellertid för att tjänsten eller transaktionen genomförs i enlighet med tillämpliga bestämmelser i detta kapitel. Exempelvis gäller reglerna om bästa möjliga utförande också order som utförs i en sådan situation. Andra stycket motsvarar första stycket andra meningen och andra stycket andra meningen i artikel 20 i MiFID och anger det ansvar som åvilar ett värdepappersinstitut som förmedlar en instruktion till ett annat institut eller ett utländskt värdepappersföretag. Ett värdepappersinstitut som har tillhandahållit rådgivning eller lämnat rekommendationer till en kund är således ansvarigt för detta också om institutet har överlämnat till ett annat institut att utföra kundens order eller instruktioner. Bestämmelsen bör gälla fördelningen av ansvar bara i förhållandet mellan de berörda värdepappersinstituten eller institutet och det utländska företaget och bara i fråga om de näringsrättsliga reglerna i lagen om värdepappersmarknaden men inte fördelningen av ansvar i förhållandet till kunderna. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 13.3. 42 § I paragrafen ges bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter beträffande flertalet bestämmelser i kapitlet. Det som avses är främst de föreskrifter som behövs för att genomföra de omfattande reglerna i genomförandedirektivet. Bemyndigandet i punkten 8 har utformats enligt Lagrådets förslag. 9 kap. Information om kurser och omsättningsuppgifter m.m. 1 § Paragrafen motsvarar artikel 22.2 i MiFID. Av bestämmelsen framgår att en limitorder avseende aktier som är upptagna till handel på en reglerad marknad och som inte kan utföras omedelbart skall offentliggöras på ett sätt som gör den lätt tillgänglig för övriga marknadsaktörer. Som Finansinspektionen har påpekat innehåller direktivet ett krav på omedelbart offentliggörande av den icke utförda limiterade kundordern. Lydelsen har i förhållande till utredningens förslag justerats i enlighet med detta. Finansinspektionen har även påpekat att MiFID talar om undantag i fall där en kund gett uttryckliga instruktioner medan lagtexten i stället talar om fall av andra instruktioner. Någon justering i detta avseende har inte bedömts nödvändig då någon skillnad i förhållande till MiFID inte är åsyftad. Av artikel 31 i genomförandeförordningen framgår att ett värdepappersinstitut alltid skall anses ha uppfyllt sina skyldigheter enligt artikel 22.2, om företaget vidarebefordrar ordern antingen till en orderdriven reglerad marknad eller handelsplattform (MTF) eller offentliggör ordern på ett sådant sätt att den lätt kan genomföras så fort förhållandena tillåter det. Om en kund har gett ett värdepappersinstitut särskilda instruktioner, t.ex. att ordern inte skall offentliggöras enligt huvudregeln, tar dock dessa instruktioner över. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 11.4.1. 2 § Paragrafen motsvarar artikel 27.1 och delar av artikel 27.3 första stycket i MiFID. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 11.4.2. Av första stycket framgår att ett värdepappersinstitut är skyldigt att offentliggöra marknadsmässiga fasta bud med köp- eller säljpriser i de likvida aktier som är upptagna till handel på en reglerad marknad och för vilka institutet är systematisk internhandlare. Det bör understrykas att det förhållandet att ett bud offentliggörs inte innebär att det står fritt för vem som helst att acceptera det (jfr 8 §). Offentliggörandet skall ske kontinuerligt och regelbundet under den tid då marknadsplatserna normalt är öppna och på ett sätt som på rimliga affärsmässiga villkor gör buden lätt tillgängliga för andra marknadsaktörer. Utredningen föreslog att offentliggörandet skulle ske under den tid då den aktuella reglerade marknaden normalt är öppen. Nuvarande lydelse innebär en viss skillnad i förhållande till utredningens förslag och stämmer bättre överens med MiFID som anger att offentliggörandet skall ske under den tid då marknaderna normalt är öppna ("normal trading hours"). Ett institut som vill driva internhandel måste ha ett handelssystem som gör det möjligt att regelbundet lämna marknadsmässiga bud. Detta kan ske genom ett eget system men inget hindrar ett institut från att använda t.ex. en reglerad marknads system. Finansinspektionen har önskat ett klargörande av begreppen regelbundet och kontinuerligt i detta sammanhang. Eftersom bestämmelsens syfte är att göra det möjligt för andra marknadsaktörer att agera på de fasta bud som offentliggörs kan kraven bedömas vara tillgodosedda så länge detta förblir möjligt. Kravet på regelbundenhet torde kunna förstås mot bakgrund av skiftande marknadsförhållanden och kravet i artikel 27.1 tredje stycket att priserna skall avspegla villkoren på marknaden, vilket torde kräva regelbunden översyn. En systematisk internhandlare är ett värdepappersinstitut som på ett organiserat, frekvent och systematiskt sätt handlar för egen räkning genom att utföra kundorder utanför en reglerad marknad eller en handelsplattform (MTF) (se 1 kap. 5 § 24). I artikel 21 i genomförandeförordningen finns närmare anvisningar om när ett värdepappersföretag är att anse som en systematisk internhandlare. Skyldigheten att offentliggöra fasta bud gäller endast s.k. likvida aktier som är upptagna till handel på en reglerad marknad. Begreppet likvid aktie har diskuterats i avsnitten 11.4.2 och 11.4.4. Att buden skall vara marknadsmässiga innebär i praktiken att budet skall ligga i närheten av priset på andra marknader (se artikel 24 i genomförandeförordningen). Ett värdepappersinstitut kan vara systematisk internhandlare i ett stort antal likvida aktier men ett institut kan också välja att internhandla i endast en aktie. En internhandlare kan också välja att endast offentliggöra bud med antingen köp- eller säljpriser och således uppträda som systematisk internhandlare i endast en av rollerna som köpare eller säljare. Förutsättningarna för att utnyttja möjligheten framgår indirekt av artikel 21 i genomförandeförordningen. Vidare kan ett värdepappersinstitut naturligtvis välja att sluta driva verksamhet som internhandlare i en eller flera aktier. Ett krav för detta är enligt artikel 21.2 i genomförandeförordningen att internhandlaren meddelar ett sådant beslut i förväg. Ett sådant beslut skall publiceras på samma sätt som företaget tidigare har offentliggjort sina priser. Hur ofta ett företag kan växla mellan att vara internhandlare eller inte framgår inte av MiFID eller genomförandeförordningen utan detta får i första hand anses vara en sak för tillsynsmyndigheten att avgöra. Som framgår av andra stycket gäller skyldigheten att offentliggöra fasta bud upp till standardstorleken för den aktuella aktien. Standardstorleken kommer att fastställas av respektive lands behöriga myndighet genom att aktierna delas in olika storleksklasser. I avsnitt 11.4.2 finns en närmare redogörelse för begreppet standardstorlek. 3 § Paragrafen motsvarar delar av artikel 27.3 första stycket i MiFID. Av bestämmelsen framgår att en systematisk internhandlare har rätt att när som helst ändra sina bud. Detta är viktigt då priset alltid skall vara marknadsmässigt (se kommentaren till 2 §). Ett värdepappersinstitut kan naturligtvis inte ändra ett bud efter det att en kund har accepterat ett pris. Det finns inga bestämmelser i MiFID om när ett avtal mellan en kund och ett värdepappersinstitut skall anses ha kommit till stånd utan detta får lösas av allmänna avtalsrättsliga principer. Frågan behandlas i avsnitt 11.4.2. Vidare framgår av bestämmelsen att en systematisk internhandlare vid extraordinära marknadsförhållanden har rätt att dra tillbaka sina bud. Detta skulle t.ex. kunna ske när en reglerad marknads handelssystem inte längre fungerar eller om en börs har beslutat om handelsstopp för en aktie. Om Finansinspektionen har beslutat om handelsstopp följer av 22 kap. 6 § att ett värdepappersinstitut med automatik är förhindrat att handla med aktien. Extraordinära marknadsförhållanden kan även rymma möjligheten att handeln upphör av andra, ej förutsedda, skäl. Oavsett skäl innebär detta en svårighet för systematiska internhandlare att i sin tur avveckla uppkomna positioner. Uttrycket extraordinär indikerar att svårigheten skall vara ovanlig och påtaglig. 4 § Paragrafen motsvarar huvudregeln i artikel 27.3 tredje och fjärde styckena i MiFID. Av bestämmelsen framgår den viktiga huvudregeln att en systematisk internhandlare är skyldig att utföra en order till det offentliggjorda priset vid tidpunkten då ordern togs emot. Angående frågan om när en order har tagits emot se kommentaren till föregående paragraf samt avsnitt 11.4.2. Skyldigheten att utföra kunders order till det offentliggjorda priset är inte en kundskyddsregel utan förbjuder internhandlaren inte bara att ge ett sämre pris utan också att ge ett bättre pris. I paragrafen anges några undantag från huvudregeln. För det första är en internhandlare förhindrad att utföra en order till det offentliggjorda priset, om detta skulle strida mot bestämmelserna om bästa orderutförande i 8 kap. 28 §. Om t.ex. priset för kunden är bättre på en annan marknadsplats än internhandlarens bud är internhandlaren i princip skyldig att slussa ordern vidare till den marknadsplatsen. Internhandlaren har alltså inte rätt att förbättra priset. Av 8 kap. 28 § framgår dock att denna bestämmelse inte gäller om kunden har gett specifika instruktioner, t.ex. om kunden, trots att det innebär ett sämre pris, ändå vill få till stånd en snabb affär med internhandlaren. Vidare kan det observeras att bestämmelserna om bästa orderutförande inte är tillämpliga på jämbördiga motparter (se 8 kap. 20 §). Övriga undantag från huvudregeln behandlas i 5-8 §§. 5 § Paragrafen motsvarar artikel 27.3 sjätte stycket i MiFID. Av första stycket framgår att en systematisk internhandlare inte är skyldig att utföra en order som överstiger den största storlek för vilken internhandlaren offentliggjort bud. Internhandlaren kan alltså välja att endast internhandla i små volymer genom att endast offentliggöra bud i mindre storlekar. Detta torde dock förutsätta att internhandlaren inte på ett organiserat, frekvent och systematiskt sätt accepterar bud som överstiger den största storlek internhandlaren offentliggjort bud i (men som är lägre än standardstorleken för den aktuella aktien). Bestämmelsen anger vilket pris som skall gälla för det fall internhandlaren väljer att acceptera en sådan order. I andra stycket finns en motsvarande regel för det fall en systematisk internhandlare mottar en order som storleksmässigt ligger mellan två offentliggjorda bud. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 11.4.2. 6 § Paragrafen motsvarar artikel 27.3 fjärde och femte styckena i MiFID. Av första stycket framgår att en internhandlare under vissa förutsättningar får utföra en order från en professionell kund till ett bättre pris än det offentliggjorda. För att detta skall få ske måste orderns storlek överstiga den storlek som är den vanliga i fråga om icke-professionella investerare enligt artikel 26 i genomförandeförordningen (7 500 euro) och det förbättrade priset måste ligga inom ett intervall av offentliggjorda priser som avspeglar rådande marknadsförhållanden. Undantaget kommer således att bli tillämpligt när det gäller order som storleksmässigt ligger mellan 7 500 euro och den fastställda standardstorleken för aktien. Enligt artikel 24 a i genomförandeförordningen skall systematiska internhandlare offentliggöra ett eller flera bud som ligger nära jämförbara bud för samma aktie på andra relevanta handelsplatser. I förhållande till dessa bud kan sedan prisförbättring ske, under de angivna förutsättningarna. Under förutsättning att de offentliggjorda buden avspeglar rådande marknadsförhållanden bör även priser som är bättre ur kundens synpunkt anses uppfylla direktivets villkor. Om en systematisk internhandlare endast offentliggjort fasta köp- eller säljbud fyller kravet på att prisförbättring skall ske inom ett intervall som avspeglar rådande marknadsförhållanden funktionen att definiera en yttre gräns för hur mycket priset får förbättras. I det andra stycket anges två ytterligare undantag till huvudregeln om att en order skall utföras till det offentliggjorda priset. För det första gäller detta i fråga om transaktioner där utförandet av ordern i olika värdepapper är en del av en enda transaktion. Med detta avses s.k. basket trades. För att undantaget skall bli tillämpligt krävs att det i transaktionen ingår åtminstone tio olika finansiella instrument (se artikel 25.1 första stycket i genomförandeförordningen). Det andra undantaget avser andra order än vanliga köp- och säljorder till bästa möjliga pris eller limitorder. Som exempel på när undantaget skulle kunna tillämpas kan nämnas när en kund köper A-aktier med villkor att han eller hon samtidigt får sälja B-aktier i ett och samma företag samt en s.k. VWAP-order (se artikel 3.2 i genomförandeförordningen). Bestämmelsen behandlas i avsnitt 11.4.2. 7 § Paragrafen motsvarar artikel 27.5 i MiFID. Av bestämmelsen framgår att en systematisk internhandlare har rätt att på ett icke-diskriminerande sätt avgöra till vilka personer han vill lämna sina bud. En internhandlare kan t.ex. välja att i några eller alla aktier endast ge professionella kunder tillgång till sina bud. Internhandlaren har även rätt att vägra att ingå, eller att avbryta, affärsförbindelser med kunder på grundval av affärsmässiga överväganden. I direktivet anges som exempel på sådana överväganden kreditvärdighet, motpartsrisk och den slutliga avvecklingen av transaktionen. Svenska Bankföreningen och Svenska Fondhandlareföreningen har framfört önskemål om att dessa exempel skall framgå av lagtexten. Något behov av att i lagen exemplifiera i sammanhanget relevanta affärsmässiga överväganden har dock inte bedömts föreligga. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 11.4.2. 8 § Paragrafen motsvarar artikel 27.6 i MiFID. Av bestämmelsen framgår att en systematisk internhandlare, för att begränsa sin risk, på ett icke-diskriminerande sätt har rätt att begränsa antalet transaktioner med en och samma kund på de offentliggjorda villkoren och begränsa det totala antalet transaktioner med olika kunder vid en och samma tidpunkt om antalet eller volymen av orderna avsevärt överstiger det normala. I artikel 25.2 i genomförandeförordningen anges att orderantalet eller ordervolymen skall anses avsevärt överstiga det normala, om ett utförande av orderna skulle innebära att institutet utsätter sig för otillbörlig risk. Värdepappersinstitut är enligt samma artikel skyldiga att upprätta riktlinjer vari bl.a. skall framgå vilka volymer instituten kan hantera utan att utsätta sig för sådan risk. 9 § Paragrafen motsvarar artikel 28.1 i MiFID. Av första stycket framgår att ett värdepappersinstitut som har genomfört en transaktion med aktier som är upptagna till handel på en reglerad marknad skall offentliggöra information om pris, volym och tidpunkt för transaktionerna. Motsvarande skyldighet finns när en transaktion ägt rum på en handelsplattform (MTF) eller en reglerad marknad (se 11 kap. 11 § och 13 kap. 11 §). Informationen skall göras tillgänglig för allmänheten så snart det kan ske. Med tillgänglig avses, i enlighet med MiFID, att informationen skall vara lätt att få tillgång till. Detta ställer krav på såväl när som hur informationen skall hållas tillgänglig. Den skall t.ex. finnas tillgänglig under den tid som värdepappersföretaget handlar. Värdepappersföretaget skall vidare välja en form som uppfyller kravet på tillgänglighet. Hänsyn bör härvid tas till att investerarna skall kunna jämföra priserna vid olika handelsplatser utan alltför stora besvär. Av artikel 29 i genomförandeförordningen framgår att uppgifterna under alla förhållanden måste offentliggöras inom tre minuter från det att transaktionen ägde rum. Det bör poängteras att huvudregeln är att informationen skall offentliggöras så snart som det är tekniskt möjligt och att det således inte är tillåtet att vänta med offentliggörandet i tre minuter (jfr skäl 18 i genomförandeförordningen). Andra stycket, som saknas i utredningens förslag, innebär en skyldighet för värdepappersinstituten att medverka till en god genomlysning i handeln med finansiella instrument som inte omfattas av genomlysningsbestämmelserna i MiFID. Bestämmelsen har behandlats utförligt i avsnitt 11.4.3. Som framgår av 10 § kan bestämmelsen komma att kompletteras med föreskrifter i frågan. Tredje stycket genomför artikel 28.2 i MiFID. Enligt bestämmelsen skall ett värdepappersinstitut ha samma rätt att fördröja offentliggörandet av information efter handel som Finansinspektionen eller en behörig myndighet inom EES har beviljat en reglerad marknad. I 13 kap. 17 § finns ett normgivningsbemyndigande beträffande fördröjning av offentliggörande av information. Det är det beviljade undantaget för den reglerade marknad där det aktuella finansiella instrumentet är upptaget till handel som är relevant. Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 11.4.3. Av fjärde stycket framgår att skyldigheten att offentliggöra information inte föreligger då transaktionen har genomförts på en reglerad marknad eller en handelsplattform. I dessa fall ligger i stället informationsskyldigheten på marknadsplatsen. Även vid manuella avslut ligger informationsskyldigheten på marknadsplatsen. 10 § I paragrafen bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter. Enligt punkten 1 får föreskrifter meddelas om undantag från skyldigheten att offentliggöra en limitorder enligt 1 §. Utredningen föreslog beträffande denna punkt en lydelse enligt vilken undantag kunde medges från skyldigheten att offentliggöra. Genom den nuvarande lydelsen tydliggörs att bestämmelsen innebär ett normgivnings-bemyndigande. Av artikel 22.2 i MiFID framgår att undantag får medges för order som är betydande jämfört med den normala orderstorleken på marknaden så som denna har fastställts i artikel 44.2 i MiFID. Den senare artikeln gäller undantag för börser att offentliggöra information. Beräkningen av när en order skall anses vara större än en normalorder framgår närmare av artikel 20 i genomförandeförordningen. Enligt punkten 2 får föreskrifter meddelas om standardstorleken för likvida aktier upptagna till handel på en reglerad marknad. Avsikten är härvid att det skall anges vem som skall fastställa standardstorleken för likvida aktier i den utsträckning som följer av MiFID och genomförandeförordningen. Enligt punkten 3 får föreskrifter meddelas om skyldigheten för värdepappersinstitut att offentliggöra vissa transaktioner enligt 9 § andra stycket. Punkten 4 har sin bakgrund i artikel 22.1 andra stycket i genomförandeförordningen som ger medlemsstaterna rätt att till viss del bestämma vilka kriterier som skall ställas upp vid bedömningen av om en aktie skall anses som likvid. Bestämmelsen behandlas i avsnitten 11.4.2 och 11.4.4. 10 kap. Transaktionsrapportering m.m. 1 § Paragrafen, som är ny i förhållande till utredningens förslag, saknar motsvarighet i lagen om värdepappersrörelse. I paragrafen anges tillämpningsområdet för bestämmelserna i kapitlet. Skyldigheten för värdepappersinstitut att dokumentera och rapportera transaktioner som ett institut har utfört omfattar enligt artikel 25.2 och 25.3 i MiFID samtliga transaktioner med finansiella instrument som har tagits upp på en reglerad marknad. Rapportering skall som huvudregel ske till den behöriga myndigheten i institutets hemland. Ett svenskt värdepappersinstitut skall enligt punkten 1 tillämpa bestämmelserna i detta kapitel om dokumentation, arkivering och rapportering i fråga om samtliga transaktioner som det har utfört, med undantag av sådana som institutet har utfört vid en filial i ett annat land inom EES. Transaktioner som institutet har utfört vid en sådan filial skall i stället rapporteras till den behöriga myndigheten i det land där filialen är belägen. För sådana transaktioner gäller enligt artikel 32.7 i MiFID bestämmelserna i det landet. Ett utländskt värdepappersinstitut skall enligt punkten 2 tillämpa bestämmelserna i detta kapitel om dokumentation, arkivering och rapportering i fråga om transaktioner som det har utfört vid en filial i Sverige. Transaktioner som ett utländskt värdepappersinstitut har utfört genom en sådan filial men där utförandet har skett utanför Sverige omfattas enligt artikel 32.7 i MiFID av bestämmelserna i institutets hemland. Bestämmelsen behandlas i avsnitten 12.1.3 och 12.2. 2 § Paragrafen saknar motsvarighet i lagen om värdepappersrörelse. Paragrafen motsvarar artikel 25.2 i MiFID. Enligt paragrafen skall ett värdepappersinstitut dokumentera samtliga relevanta uppgifter om transaktioner med finansiella instrument som institutet har utfört. Dokumentation skall arkiveras i minst fem år. Enligt 5 § 1 får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om dokumentationen enligt den förevarande paragrafen. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 12.2. 3 och 4 §§ Paragraferna saknar motsvarigheter i lagen om värdepappersrörelse. Paragraferna motsvarar i sak artikel 25.3 första stycket och 25.5 i MiFID. Ett värdepappersinstitutet är enligt 3 § ansvarigt för att till Finansinspektionen rapportera de transaktioner som institutet har utfört med finansiella instrument som är upptagna till handel på en reglerad marknad. Rapportering skall ske så snart som möjligt och senast vid slutet av följande arbetsdag. Med transaktion menas köp eller försäljning av ett finansiellt instrument (se definitionen i artikel 5 i genomförandeförordningen). Skyldigheten att rapportera gäller oavsett om institutet har utfört transaktionen på en reglerad marknad eller inte. Rapporterna skall enligt huvudregeln i artikel 12.1 i genomförandeförordningen lämnas i elektronisk form. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om att rapporteringsskyldigheten skall gälla också i fråga om transaktioner med finansiella instrument som inte är upptagna till handel på en reglerad marknad, se 5 § 2. Ett värdepappersinstitut är ansvarigt för att rapportering sker men får enligt 4 § välja hur en rapport lämnas till Finansinspektionen. I tabell 1 i bilaga I till genomförandeförordningen anges den information som en rapport skall innehålla. Utöver dessa uppgifter skall en transaktionsrapport som ges in till Finansinspektionen innehålla uppgifter som identifierar den kund för vars räkning transaktionen har utförts (artikel 13.4 i genomförandeförordningen). Vilka dessa uppgifter är kommer att meddelas genom verkställighetsföreskrifter. Utredningen föreslog ett bemyndigande i fråga om föreskrifter om att en rapport skall innehålla ytterligare uppgifter utöver dem som anges i 3 § andra stycket. Sådana föreskrifter bedöms emellertid vara verkställighetsföreskrifter. Bestämmelserna behandlas i avsnitt 12.1. 5 § I paragrafen ges bemyndigande till regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter. I punkten 1 finns bemyndigande att meddela föreskrifter om den dokumentation som avses i 2 §. Beträffande reglerna i artikel 25.2 i MiFID finns det inte några detaljerade dokumentationskrav i genomförandeåtgärderna. Medlemsstaterna bör därför ha ett visst utrymme för att i nationell rätt precisera dokumentationskraven när MiFID genomförs. Enligt punkten 2 får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om att skyldigheten att rapportera transaktioner skall utökas till att gälla också i fråga om andra finansiella instrument. Det kan t.ex. vara finansiella instrument som handlas på en handelsplattform (MTF) utan att samtidigt vara upptagna till handel på en reglerad marknad. Det kan också vara vissa OTC-derivat där den underliggande faktorn utgörs av ett finansiellt instrument som är upptaget till handel på en reglerad marknad. Bemyndigandet bör tillämpas restriktivt. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 12. 11 kap. Särskilda bestämmelser för en handelsplattform 1 § Enligt första stycket skall en handelsplattform (MTF) drivas hederligt, rättvist och professionellt och på ett sätt så att allmänhetens förtroende upprätthålls. Denna formulering, som har sin grund i MiFID, återfinns även för värdepappersrörelse i 8 kap. 1 §, för börsverksamhet i 13 kap. 1 § och för clearingverksamhet i 20 kap. 1 §. Bestämmelsen i andra stycket motsvarar närmast artikel 14.4 i MiFID. En liknande bestämmelse finns för börser i 13 kap. 1 § andra stycket, se kommentaren till den paragrafen. I tredje stycket erinras om att även en börs efter tillstånd kan driva en handelsplattform. Denna erinran saknades i utredningens förslag men har föranletts av ett förslag från Svenska Bankföreningen och Svenska Fondhandlareföreningen som ansett ett förtydligande påkallat av pedagogiska skäl. Även andra remissinstanser har framfört synpunkter på att börsers möjlighet att driva handelsplattform enligt utredningens förslag nämns först i kap. 13. 2 § Paragrafen genomför artikel 14.3 i MiFID. Enligt denna artikel skall bestämmelserna i artiklarna 19 (uppföranderegler), 21 (bästa orderutförande) och 22 (hantering av kundorder) inte tillämpas på transaktioner som genomförs mellan deltagarna på en handelsplattform (MTF) eller mellan den som driver en handelsplattform och deltagarna. Bestämmelsen tydliggör att de ovan nämnda reglerna i MiFID inte skall tillämpas då en transaktion på en handelsplattform genomförs för egen räkning av det institut som driver handelsplattformen. Detta kommer inte att innebära något försämrat kundskydd för de kunder som deltar i handeln på institutets handelsplattform. I stället för bestämmelserna om uppförande m.m. i artiklarna 19, 21 och 22 gäller för verksamheten bestämmelser om genomlysning och neutralitet. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 14.5. 3 § I paragrafen anges vilka personer som får delta i handeln vid en handelsplattform (MTF). Bestämmelsen utgör de minimikrav som ett värdepappersinstitut skall ställa upp för deltagande och motsvarar närmast artikel 14.4 jämförd med artikel 42.3 i MiFID. En liknande bestämmelse finns för börser i 14 kap. 2 §. Kraven torde få anpassas till vilka instrument som handlas på handelsplattformen och hur den i övrigt är organiserad m.m. Beträffande innebörden av formerna för clearing och avveckling, se kommentaren till 13 kap. 6 § 4. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 14.5. 4 § För en handelsplattform (MTF) skall det finnas ändamålsenliga regler för handeln. Av principen om neutralitet i 1 § följer att institutet skall se till att reglerna tillämpas på ett likformigt sätt gentemot alla som deltar i handeln. Paragrafen motsvarar närmast artikel 14.1, 14.2 och 14.5 i MiFID. Bestämmelsen behandlas i avsnitten 14.5 och 14.7.4. 5 § Paragrafen motsvarar artikel 14.2 andra stycket i MiFID och anger att ett värdepappersinstitut som driver en handelsplattform (MTF) skall tillhandahålla information om de finansiella instrument som handlas på handelsplattformen. Detta skall ske i en omfattning som är lämplig med hänsyn till de finansiella instrumentens natur samt deltagarnas kunskaper och erfarenheter. Svenska Bankföreningen och Svenska Fondhandlareföreningen har framfört synpunkter på lagtextens formulering beträffande deltagarnas kunskaper och erfarenheter. Föreningarna menar att ordalydelsen skulle kunna innebära en skyldighet att ta hänsyn till varje deltagares kunskaper och erfarenheter medan MiFID talar om användarkategori. Någon avvikelse från MiFID är inte avsedd och den hänsyn som skall tas enligt bestämmelsen till kunskaper och erfarenheter är just i förhållande till den kategori användare som tillåts delta på handelsplattformen. Någon ändring av lagtextens ordalydelse har härvid inte bedömts nödvändig. Finansinspektionen och Stockholmsbörsen AB har ifrågasatt den av utredningen föreslagna lydelsen beträffande skyldigheten för värdepappersinstitut att tillhandahålla information. Som framgår av artikel 14.2 andra stycket i MiFID behöver inte institutet självt tillhandahålla informationen utan kan t.ex. låta ett informationsföretag sköta detta. Något avsteg från regleringen i MiFID är inte avsedd och en justering av lagtexten har ägt rum i förhållande till utredningens förslag för att tydliggöra att informationen även kan tillhandahållas av annan. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 14.3. 6-8 §§ I paragraferna finns bestämmelser om utgivarens informationsplikt. Motsvarande bestämmelser för utgivare av överlåtbara värdepapper enligt 1 kap. 4 § första stycket 2 a eller b som handlas på en reglerad marknad finns i 15 kap. 6,7 och 9 §§. Bestämmelserna behandlas i avsnitt 14.3. I 6 § punkterna 1 och 2 regleras utgivarens skyldigheter att lämna information till det värdepappersinstitut som driver handelsplattformen (MTF) och i punkten 3 regleras utgivarens skyldighet att offentliggöra kurspåverkande information. Dessa skyldigheter åvilar endast sådana utgivare som har ansökt om att värdepapperen skall bli föremål för handel. I 7 § regleras dels utgivarens möjligheter att skjuta upp offentliggörande av kurspåverkande information, dels utgivarens skyldighet att i vissa situationer offentliggöra sådan kurspåverkande information som lämnats ut till någon utan att samtidigt ha offentliggjorts. Av 8 § framgår att den som driver en handelsplattform är skyldig att fortlöpande kontrollera att en utgivare av överlåtbara värdepapper enligt 6 § fullgör sin informationsskyldighet. 9-11 §§ I paragraferna finns bestämmelser om skyldighet för ett värdepappersinstitut som driver en handelsplattform (MTF) att offentliggöra information före och efter handel. FAR efterlyste ett förtydligande om att bestämmelserna avsåg värdepappersinstitut som driver en handelsplattform. Ett sådant förtydligande har införts. Bestämmelserna överensstämmer med dem som gäller för börser enligt 13 kap. 9-11 §§ och för värdepappersinstitut när det gäller information efter handel enligt 9 kap. 9 §, se kommentarerna till dessa paragrafer. 9 § har justerats i enlighet med Lagrådets förslag. Bestämmelserna behandlas i avsnitt 11.3.1. 12 § I paragrafen bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter. Bestämmelserna behandlas i avsnitt 11.3.2. I punkten 1 finns ett bemyndigande att meddela föreskrifter om ett värdepappersinstituts skyldighet att offentliggöra information om handeln vid en handelsplattform (MTF) enligt 9 §. Information om handeln med aktier som samtidigt är upptagna till handel på en reglerad marknad är uttömmande reglerad i 10 och 11 §§ samt i genomförandeförordningen. Föreskrifterna skall således avse information om andra instrument än aktier upptagna till handel på en reglerad marknad. Enligt punkten 2 får föreskrifter meddelas angående skyldigheten att offentliggöra information före handel. De föreskrifter som här kan bli aktuella rör undantag från skyldigheten att offentliggöra information. Av artikel 29.2 i MiFID framgår nämligen att undantag från denna skyldighet i vissa fall får medges på grundval av marknadsmodell, ordertyp och orderstorlek. Bestämmelser om när undantaget kan tillämpas framgår närmare av artiklarna 17-20 i genomförandeförordningen, se avsnitt 11.3.2. Av punkten 3 följer att föreskrifter får meddelas angående skyldigheten att offentliggöra information efter handel. Föreskriftsrätten är avsedd att omfatta tidskravet i bestämmelsens sista mening. I genomförandeförordningen konkretiseras när och hur länge ett offentliggörande kan skjutas upp (tabell 4 i bilaga 2). Hur länge ett offentliggörande kan skjutas upp beror såväl på aktiens omsättning som på transaktionens storlek. Regleringen är densamma som den som gäller vid handel på en reglerad marknad. Beträffande punkterna 2 och 3 föreslog utredningen en lydelse enligt vilken undantag respektive dispens skulle få meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer beträffande skyldigheten att offentliggöra. Av bestämmelsernas placering framstår det som klart att ett normgivningsbemyndigande åsyftades i förslaget. Den nuvarande lydelsen avser att tydliggöra detta förhållande. Det finns emellertid skäl att i förtydligande syfte här ange särskilt att innebörden av det bemyndigande som återfinns i punkten 3 är att artikel 30.2 i MiFID skall genomföras i svensk rätt. Enligt artikeln skall krävas att en handelsplattform i förväg inhämtar ett godkännande från den behöriga myndigheten av de särskilda arrangemang som föreslås för uppskjutet offentliggörande och att dessa arrangemang offentliggörs. Utrymmet för föreskrifter avser just frågan om beviljande av fördröjt offentliggörande av information och därtill hörande tillkännagivande. Utredningen föreslog vidare ett bemyndigande i fråga om föreskrifter om utgivarens skyldighet att offentliggöra information enligt 6 § 3. Sådana föreskrifter har emellertid bedömts vara verkställighetsföreskrifter i fråga om utgivare vid reglerade marknader och den bedömningen gäller även här. 12 kap. Tillstånd att driva en reglerad marknad 1 § Paragrafen motsvarar 1 kap. 1 § första och tredje styckena och 2 § första stycket i lagen om börs- och clearingverksamhet, med den ändringen i ordalydelsen som föranletts av att en börs är det företag som driver en eller flera reglerade marknader, se definitionerna av börs och reglerad marknad i 1 kap. 5 § 3 och 20. Dessutom omfattas inte utländska företag av definitionen av börs men kan enligt bestämmelsen få tillstånd att driva en reglerad marknad. Då dessa företag inte omfattas av definitionen av börs har tredje avdelningens rubrik i förhållande till lagrådsremissen ändrats till Börsverksamhet m.m. Finansinspektionen har begärt ett förtydligande i lagtexten att varje reglerad marknad kräver särskilt tillstånd. Bestämmelsen talar om tillstånd att driva en reglerad marknad. Avsikten är att varje reglerad marknad skall kräva ett separat tillstånd. Något behov av ett förtydligande av lagtexten har inte bedömts nödvändigt. Paragrafen har justerats i enlighet med Lagrådets förslag. 2 § Paragrafen motsvarar till övervägande del 2 kap. 2 § första stycket lagen om börs- och clearingverksamhet. I punkten 2 anges att en förutsättning för tillstånd är att verksamheten kan antas komma att drivas i enlighet med lagen och andra författningar som reglerar företagets verksamhet. Bland dessa andra författningar ingår förutom nationella regler även bestämmelserna som rör reglerade marknader i genomförandeförordningen, såsom bestämmelserna om genomlysning och upptagande av instrument till handel. När en börs har fått tillstånd att driva en reglerad marknad skall de förutsättningar som räknas upp vara uppfyllda fortlöpande. Om ett företag under verksamhetens gång inte uppfyller förutsättningarna kan således Finansinspektionen ingripa. 3 § Paragrafen motsvarar 2 kap. 2 § andra stycket lagen om börs- och clearingverksamhet. 4 och 5 §§ Paragraferna motsvarar i sak 2 kap. 4 § lagen om börs- och clearingverksamhet, dock har utformningen skett efter förebild av motsvarande bestämmelser i lagen om bank- och finansieringsrörelse. 6 § Genom bestämmelsen sänks det minsta tillåtna antalet styrelseledamöter från fem (2 kap. 6 § lagen om börs- och clearingverksamhet) till tre. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 9.3.1. 7 § Paragrafens första stycke motsvarar 2 kap. 5 § lagen om börs- och clearingverksamhet. Bestämmelsen i andra stycket är ny och har föranletts av kravet i artikel 5.2 i MiFID på att en marknadsoperatör (börs) som driver en handelsplattform (MTF) skall uppfylla kraven i kapitel 1 i direktivet med undantag för artiklarna 11 och 15. I kapitel 1 i MiFID finns kravet på minsta startkapital i artikel 12. Kravet på startkapital följer således direkt av MiFID och det är detta krav en börs som driver en handelsplattform skall uppfylla. Kravet på fortsatt kapitaltäckning följer dock av kapitalkravsdirektivet, och inte av MiFID, och gäller därför inte börser. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 9.3.2. 8 § Paragrafen motsvarar 2 kap. 3 § lagen om börs- och clearingverksamhet. 9 § Paragrafen motsvarar närmast 2 kap. 7 § lagen om börs- och clearingverksamhet. Kravet på att den planerade verksamheten skall antas komma att drivas enligt bestämmelserna i denna lag och föreskrifter som meddelats med stöd av lagen överensstämmer med vad som gäller för utländska företag som vill driva clearingverksamhet från filial här i landet (19 kap. 13 §). Detsamma gäller för värdepappersföretag hemmahörande utanför EES som vill driva värdepappersrörelse från filial här i landet (4 kap. 4 §). Finansinspektionen har ifrågasatt om inte begreppet "utländskt företag" i bestämmelsen borde förtydligas eftersom begreppet ofta ges olika innebörd och saknar definition. Samma begrepp användes i den gamla bestämmelsen och någon ändring är inte avsedd. 10 § Paragrafen har sin grund i artiklarna 42.6 respektive 31.5 och 6 i MiFID (jfr kommentaren till 5 kap. 7 §) och behandlas i avsnitt 10.3. 11 § Bestämmelsen innehåller ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om kapitalkravet. Utredningen innehöll inte något sådant bemyndigande beträffande kravet på startkapital vid drift av handelsplattform. Stockholmsbörsen AB har emellertid tagit upp frågan om hur kravet i 7 § första stycket förhåller sig till kravet på startkapital. Enligt Stockholmsbörsen AB bör det tydligt framgå att all den av börsen bedrivna verksamheten bör kunna hanteras enhetligt inom ramen för samma kapitalbas. Mot bakgrund av föreskriftsrätten angående 7 § första stycket behandlas lämpligen även frågan om hur de båda kraven förhåller sig till varandra i föreskriftsform. 13 kap. Börsens verksamhet 1 § Paragrafen ersätter den tidigare "sundhetsparagrafen" i 2 kap. 1 § lagen om börs- och clearingverksamhet. Ordalydelsen i första stycket har ändrats så att den överensstämmer bättre med de termer och begrepp som används i motsvarande regel för värdepappersinstitut. Andra stycket motsvarar 2 kap. 1 § andra stycket lagen om börs- och clearingverksamhet. Principerna om fritt tillträde och neutralitet gäller liksom tidigare enligt ordalydelsen i förhållandet mellan börsen och dem som deltar i handeln. Av kravet i första stycket om att verksamheten bl.a. skall drivas hederligt, rättvist och professionellt följer att principen om fritt tillträde också gäller emittenter som ansöker om inregistrering och att principen om neutralitet gäller emittenter generellt (både emittenter av inregistrerade och emittenter av enbart noterade papper). Tredje stycket motsvarar kraven på riskhantering, tekniska system och intressekonfliktshantering som finns i artikel 39 a-c i MiFID. När det gäller hanteringen av intressekonflikter är det främst konflikten mellan börsens övervakningsskyldighet och affärsverksamheten som behöver hanteras, se kommentaren till 2 §. 2 § Paragrafen, som saknar motsvarighet i lagen om börs- och clearingverksamhet, ställer krav på att marknadsövervakningen och övervakningen av deltagarnas och emittenternas regelefterlevnad (inklusive emittenternas skyldighet att offentliggöra information) skall organiseras så att övervakningsfunktionen kan agera självständigt i förhållande till den direkt affärsdrivande verksamheten. De principer som ställs upp i artikel 22.3 a-e i genomförandedirektivet för att i intressekonfliktshänseende uppnå en tillräcklig grad av självständighet bör även i detta sammanhang och i relevant utsträckning kunna tjäna som ett riktmärke för åtgärder som bör vidtas för att åstadkomma en tillräckligt oberoende övervakningsfunktion. Övervakningsfunktionen skall också ha tillräckliga resurser och befogenheter för att fullgöra sina uppgifter. I detta avseende kan bestämmelserna i artikel 6.3 i genomförandedirektivet om minimikraven på en compliance-funktion i värdepappersinstituten ge ledning. Marknadsövervakningsfunktionen bör således, för att kunna anses ha tillräckliga resurser och befogenheter, åtminstone ha personal med expertkunskaper på området och omedelbar tillgång till relevant information om handeln, deltagarna och emittenterna (jfr artikel 6.3 a i genomförandedirektivet). Dessutom krävs givetvis en förhållandevis avancerad systemlösning, så att misstänkta avvikelser från reglerna normalt kan upptäckas mycket snabbt. De personer som arbetar med övervakningen skall inte vara direkt involverade i den affärsdrivande verksamheten och bonus- och ersättningssystem skall vara utformade så att oberoendet inte äventyras (jfr artikel 6.3 c och d i genomförandedirektivet). Omfattningen av kravet på övervakningsfunktionens självständighet och organisation är dock, liksom för värdepappersinstituten, beroende på inriktningen och omfattningen av den enskilda börsens verksamhet. 3 § Paragrafen motsvarar i princip 4 kap. 1 § lagen om börs- och clearingverksamhet. Första meningen i 4 kap. 1 § samma lag har utgått av redaktionella skäl. Definitionen av reglerad marknad finns i 1 kap. 5 § 20. Detta tillsammans med bestämmelserna i 15 kap. om upptagande av finansiella instrument till handel ger en beskrivning av vad en reglerad marknad är och vilken verksamhet en börs bedriver. Finansiella instrument får tas upp till handel även utan utgivarens ansökan eller samtycke. Enligt andra stycket 2 är det tillräckligt att prospektet har offentliggjorts i enlighet med lagen om handel med finansiella instrument, t.ex. av någon annan än utgivaren enligt 2 kap. 28 § samma lag. 4 § Paragrafen motsvarar i huvudsak 4 kap. 1 b § i förslaget till ändring av lagen om börs- och clearingverksamhet i prop. 2006/07:65, men har justerats för att nå överensstämmelse med de nya begreppen och definitionerna i lagen om värdepappersmarknaden. Begreppet "fondpapper" har ersatts med "överlåtbara värdepapper" och begreppet "fordringsrätter" med "penningmarknadsinstrument". Genom dessa ändringar anpassas bestämmelsens lydelse fullt ut till öppenhetsdirektivets tillämpningsområde (se vidare ovan nämnda proposition s. 92 ff.). Bestämmelsen innebär att vissa emittenter av överlåtbara värdepapper måste ha valt hemmedlemsstat för kontroll av emittentens informationsskyldigheter m.m. enligt öppenhetsdirektivet innan värdepapper får tas upp till handel på en reglerad marknad i Sverige. Undantagen från kravet på att välja hemmedlemsstat i andra stycket gäller sådana fondandelar eller penningmarknadsinstrument som också är överlåtbara värdepapper. Definitionerna och överlappningen har kommenterats i avsnitt 8.1.2. 5 § Paragrafen motsvarar i sak 4 kap. 1 a § lagen om börs- och clearingverksamhet. I utredningens förslag utvidgades bestämmelsen till att avse alla överlåtbara värdepapper, inte bara vad som i dag anses som fondpapper. Något skäl till utvidgningen har inte angetts. Lydelsen har därför, efter lagrådsföredragningen, ändrats i förhållande till utredningens förslag. 6 § Paragrafens första stycke ersätter 4 kap. 2 § första stycket lagen om börs- och clearingverksamhet. Kravet på att en börs skall ha ändamålsenliga regler för handeln på en reglerad marknad har kompletterats med preciseringar av minimikraven på dessa regler i enlighet med artikel 42.2 a-c och e i MiFID (kravet enligt artikel 42.2 d har införlivats genom 14 kap. 2 och 3 §§, se nedan). Kravet i punkten 1 på att deltagarnas förpliktelser mot börsen skall framgå av reglerna motsvarar artikel 42.2 a. Härmed avses t.ex. eventuella skyldigheter att rapportera avslut gjorda utanför handelssystemet och deltagarnas skyldigheter att lämna den information till börsen som krävs för att börsen skall kunna fullgöra sina övervakningsfunktioner. Med det som gäller för transaktioner på marknaden i punkten 2 avses t.ex. bestämmelser om orderläggning, makuleringar av order, när ett avslut skall anses ha skett samt i vilken mån avslutet kan makuleras osv. Bestämmelsen innebär dock inte något krav på en uttömmande reglering eller beskrivning av samtliga civilrättsliga rättigheter och förpliktelser som kan uppkomma mellan parterna vid ett avslut. Enligt punkten 3 skall av reglerna framgå kompetenskraven för den personal - anställda eller uppdragstagare - som i praktiken handlar för deltagarföretagets räkning. Om handeln sker i ett datoriserat handelssystem, bör minimikraven för kunskaper om systemet i sig framgå av börsens regler. Därutöver bör normalt ställas krav på goda kunskaper om de bestämmelser som gäller för handel på värdepappersmarknaden, såväl författningar som regler och god sed enligt branschens självreglering. Beträffande punkten 4 föreslog utredningen att börsens regler skulle innehålla bestämmelser om clearing och avveckling av de transaktioner som genomförts. Som Stockholmsbörsen AB påpekat är en ordalydelse enligt vilken börsens regler i stället skall ange formerna för clearing och avveckling lämpligare då det härigenom framgår tydligt att alla regler för clearing och avveckling inte behöver följa av börsens regler. Bestämmelsen innebär att börsens regler åtminstone bör ange genom vilken eller vilka clearingorganisationer clearing och avveckling skall ske (så är de svenska börsernas regler utformade i dag). Reglerna för själva clearingen och avvecklingen följer dock normalt av clearingorganisationens bestämmelser. I paragrafens andra stycke införlivas artikel 34.2 i MiFID. Punkten 2 innebär att Finansinspektionen skall ha godtagit att det aktuella avvecklingssystemet används för avveckling av transaktioner. Det bör härvid inte krävas att inspektionen har meddelat ett formellt beslut om godkännande utan endast att den inte gjort någon invändning med anledning av underrättelse om att exempelvis en länk för avveckling avses att bli tillämpad. Inspektionen har därvid anledning att främst beakta intresset av att marknaden kan fungera effektivt och säkert. 7 § Paragrafen motsvarar 4 kap. 2 § andra och tredje styckena lagen om börs- och clearingverksamhet. I utredningens förslag saknades hänvisningen till god sed på värdepappersmarknaden. Något skäl till varför hänvisningen borde utgå har inte angetts. Hänvisningen till god sed återfinns också i marknadsövervakningsbestämmelsen beträffande den av värdepappersinstituten organiserade handeln. Lydelsen har därför ändrats i förhållande till utredningens förslag. 8 § Paragrafen motsvarar 4 kap. 2 a § lagen om börs- och clearingverksamhet. För en närmare kommentar hänvisas till prop. 2005/06:140 s. 138 f. Lagrådet har i det förevarande lagstiftningsärendet framfört att det i varje sammanhang när det i svensk lagstiftning hänvisas till en EG-rättsakt bör klargöras vilken lydelse av rättsakten som åsyftas. Som framgår av avsnitt 4.5 väljer vi att inte göra de ändringar som Lagrådet förespråkar, men förutskickar att denna fråga kommer att utredas vidare. Bestämmelsen innehåller, liksom motsvarande bestämmelse i lagen om börs- och clearingverksamhet, en hänvisning till att börsens regler skall uppfylla de krav som ställs i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/25/EG av den 21 april 2004 om uppköpserbjudanden i dess ursprungliga lydelse. Eftersom frågan om hur man bör hänvisa till EG-rättsakter skall utredas vidare får bestämmelsen, trots det ställningstagande som vi gör i avsnitt 4.5, kvarstå oförändrad. 9-11 §§ Paragraferna ersätter 4 kap. 3 § i lagen om börs- och clearingverksamhet. I MiFID ställs inga uttryckliga krav på information om bud och avslutskurser beträffande andra finansiella instrument än aktier upptagna till handel på en reglerad marknad. Att ersätta dagens krav på genomlysning med enbart MiFID:s minimikrav skulle medföra en betydande avreglering vad gäller andra instrument än aktier, se avsnitt 11.3.1. I 9 § ställs därför krav på information om handeln med sådana andra instrument och 10 och 11 §§ behandlar informationskraven avseende aktier upptagna till handel på en reglerad marknad. I 9 § ställs ett allmänt hållet krav på information om handeln avseende alla finansiella instrument, utom aktier, som är upptagna till handel på en reglerad marknad. Bestämmelsen är förenlig med minimikraven i artiklarna 44 och 45 i MiFID men är samtidigt mindre detaljerad än gällande genomlysningskrav i lagen om börs- och clearingverksamhet. I praktiken har dock Finansinspektionen i stor utsträckning medgett undantag för vissa instrumenttyper. Bestämmelsen bör därför inte innebära någon större skillnad mot i dag - men i stället för undantag får inspektionen föreskriva särskilda regler för de instrumenttyper där det kan behövas ett mer preciserat krav på offentliggörande av information om handeln. Paragrafen har justerats i enlighet med Lagrådets förslag. 10 och 11 §§ innehåller de krav på information om bud och transaktioner som följer av artiklarna 44 och 45 i MiFID. I genomförandeförordningen finns ytterligare regler om offentliggörande av denna information. Någon motsvarighet till regeln i 4 kap. 4 § lagen om börs- och clearingverksamhet, om börsmedlemmars skyldighet att till börsen rapportera affärer genomförda utanför börsen, har inte tagits in i den nya lagen, se avsnitt 11.4.3. Det innebär dock inte i sig något hinder för en börs att ha sådana regler i de avtal som reglerar deltagandet i handeln. I den mån en börs har sådana regler innebär detta att en transaktion som genomförts utanför det tekniska handelssystemet och sedan i enlighet med handelsreglerna har rapporterats in anses utförd på den reglerade marknaden. Information om denna transaktion skall därför offentliggöras i enlighet med 9-11 §§ (många gånger kan dock undantaget i genomförandeförordningen för offentliggörande av information om budpriser m.m. bli aktuellt för en sådan transaktion). I andra fall kan den nya bestämmelsen i 9 kap. 9 § andra stycket komma att innebära en skyldighet för värdepappersinstitutet att offentliggöra information om transaktionen. 12 § Paragrafen ersätter den tidigare bestämmelsen om börsers sidoverksamhet i 4 kap. 5 § lagen om börs- och clearingverksamhet. Enligt första stycket får en börs utan krav på ytterligare tillstånd bedriva sådan verksamhet som avses i artiklarna 44.2 och 45.2 i MiFID, dvs. låta värdepappersinstitut och utländska värdepappersföretag (t.ex. i sin egenskap av systematiska internhandlare) använda börsens system för att offentliggöra order- och transaktionsinformation. Liksom tidigare får börsen också driva annan verksamhet som har nära samband med den verksamhet som tillståndet omfattar. Enligt andra stycket första meningen får en börs också driva en handelsplattform (MTF). För detta krävs dock godkännande från Finansinspektionen. Ett sådant godkännande förutsätter att börsen uppfyller kraven för att driva en handelsplattform. När det gäller börsens bolagsordning, ledning, ägare m.m. behöver någon ytterligare prövning, utöver den som redan gjorts för tillståndet att driva en reglerad marknad, inte göras (se artikel 9.1 andra stycket i MiFID beträffande ledningen). För att inspektionen skall kunna bedöma om verksamheten kommer att drivas enligt lagen och andra författningar bör dock en verksamhetsplan bifogas ansökan om godkännande. Av planen bör framgå vilka typer av instrument som skall handlas på handelsplattformen och vilka som avses delta i handeln. Dessa uppgifter behövs för att kunna avgöra om planerade handels- och genomlysningsregler är tillräckliga. Nordic Growth Market NGM AB har ifrågasatt om ordalydelsen i lagtexten ger utrymme för en börs att driva flera handelsplattformar. Avsikten är att så skall vara fallet, dock skall varje handelsplattform kräva särskilt tillstånd. För handelsplattformsverksamheten gäller enligt andra meningen kravet på marknadsövervakning enligt 7 § samt de övriga handelsplattformsspecifika reglerna i 11 kap. Hänvisningen till 11 kap. omfattar även bemyndigandet att meddela föreskrifter om offentliggörande av information enligt 12 §. Tredje stycket motsvarar 4 kap. 5 § andra stycket lagen om börs- och clearingverksamhet. För en kommentar till bestämmelsen hänvisas till prop. 1991/92:113 s. 77. 13 § Paragrafen saknar motsvarighet i gällande rätt och ersätter bestämmelsen om tillstånd för s.k. organisationsförvärv i 4 kap. 6 § lagen om börs- och clearingverksamhet. En motsvarande bestämmelse har införts för värdepappersbolag (7 kap. 13 §) och clearingorganisationer (20 kap. 6 §). För kommentarer till bestämmelsen hänvisas till avsnitt 9.1.2 och kommentaren till 7 kap. 13 §. 14-16 §§ Paragraferna om disciplinnämnden har förts över huvudsakligen oförändrade från 4 kap. 8-10 §§ lagen om börs- och clearingverksamhet. Dock har ett mindre tillägg gjorts beträffande företag i samma koncern och anställda i sådana företag. 17 § I punkterna 1, 2 och 6 har tagits in bemyndiganden att meddela föreskrifter motsvarande dem i 4 kap. 2 § fjärde stycket (marknadsövervakning och handelsregler för aktiebolags handel med egna aktier) och 4 kap. 11 § (om disciplinnämnd och handläggningen där) lagen om börs- och clearingverksamhet. I punkten 3 finns ett bemyndigande att meddela föreskrifter om börsens skyldighet att offentliggöra information om handeln enligt 9 §. Information om handeln med aktier upptagna till handel på en reglerad marknad är uttömmande reglerad i 10 och 11 §§ samt i genomförandeförordningen. Föreskrifterna skall således avse information om andra instrument än aktier upptagna till handel på en reglerad marknad. Föreskriftsrätten motsvaras av Finansinspektionens rätt enligt 4 kap. 3 § lagen om börs- och clearingverksamhet att tillåta undantag från de högre ställda kraven på genomlysning i samma paragraf. Men i stället för att föreskriva undantag avses genom föreskrifterna att ange mer preciserade krav för vissa instrument. Enligt punkterna 4 och 5 bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om informationsskyldigheten beträffande handel med aktier upptagna till handel på en reglerad marknad. Liksom beträffande bemyndigandet i 11 kap. 12 § punkterna 2 och 3 avser föreskriftsrätten beviljande av undantag från och uppskjutande av skyldigheten att offentliggöra information och därtill hörande tillkännagivande, se kommentaren till den bestämmelsen. Bestämmelsen följer av artiklarna 44.2 och 45.2 i MiFID. De närmare förutsättningarna för undantag avseende 10 § finns i artiklarna 18-20 i genomförandeförordningen, och avseende 11 § i artikel 28 i genomförandeförordningen. 14 kap. Deltagare i handeln på en reglerad marknad 1 § Paragrafen klargör att det åvilar den som driver en reglerad marknad att ha regler för vilka som får delta i handeln (se artikel 42.1 i MiFID). Att reglerna i enlighet med artikel 42.1 skall vara öppet redovisade, icke-diskriminerande och bygga på objektiva kriterier följer av kraven i 13 kap. 1 § på fritt tillträde, neutralitet och god genomlysning. Sveriges advokatsamfund har föreslagit att bestämmelsen skall placeras i 13 kap. eller 12 kap. 2 § i lagen mot bakgrund av att bestämmelsen innehåller en skyldighet för börsen medan 14 kap. enligt rubriken avser att reglera deltagarna i handeln. Mot bakgrund av att 14 kap. innehåller såväl förpliktelser för börser som krav på deltagarna i handeln har vi inte funnit skäl att placera den i något annat kapitel i lagen. 2 och 3 §§ Paragraferna motsvarar 3 kap. 1 och 1 a §§ i lagen om börs- och clearingverksamhet. I bestämmelserna ställs krav på vilka som får delta i handeln på en reglerad marknad. Bestämmelserna utgör de minimikrav som en börs enligt 1 § skall ställa upp för deltagande. I 2 § finns de generella krav som skall ställas på alla deltagare och motsvarar artikel 42.2 d och 42.3 i MiFID. En nyhet är att även fysiska personer får delta i handeln. Enligt 3 § kan alla deltagare som uppfyller kraven i 2 § handla för egen räkning. För att kunna handla för annans räkning krävs dock att ett företag har tillstånd enligt 2 kap. 1 § 2 - dvs. tillstånd till utförande av order på kunders uppdrag - eller om det är fråga om en utländsk deltagare, tillstånd för motsvarande verksamhet i sitt hemland. 4 § Första stycket motsvarar 3 kap. 2 § första stycket lagen om börs- och clearingverksamhet. Det andra stycket har i förhållande till dess motsvarighet i 3 kap. 2 § lagen om börs- och clearingverksamhet ändrats så att det klart framgår att det är börsen som har bestämmanderätten över vilka transaktioner m.m. som en före detta deltagare får göra för att skydda investerare mot förlust (jfr prop. 1991/92:113 s. 181). Dessutom har ett tillägg gjorts som innebär att det inte bara är skyddet av investerarna som är relevant vid bedömningen utan även säkerställandet av en ordnad avveckling av den före detta deltagarens förpliktelser. 5 § Paragrafen motsvarar 3 kap. 3 § lagen om börs- och clearingverksamhet. 6 § Paragrafen motsvarar i huvudsak 3 kap. 3 a § lagen om börs- och clearingverksamhet. Om inspektionen riktat ett föreläggande att komma in med uppgifter till en deltagare som står under tillsyn av en annan behörig myndighet inom EES, så skall inspektionen i enlighet med artikel 57.1 i MiFID underrätta den myndigheten. 7 § Paragrafen motsvarar 3 kap. 4 § första stycket i lagen om börs- och clearingverksamhet. Bestämmelsen innebär tillsammans med 13 kap. 2 § ett införlivande av artikel 43.1 i MiFID, se avsnitt 14.7.1. 8 § I paragrafen bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om övervakningen av deltagarna vid en reglerad marknad. Ett motsvarande bemyndigande finns i gällande rätt i 3 kap. 4 § andra stycket i lagen om börs- och clearingverksamhet. 15 kap. Upptagande av finansiella instrument till handel 1 § Paragrafen klargör att det åvilar den som driver en reglerad marknad att ha regler för upptagande av finansiella instrument till handel. Av bestämmelsen framgår också att reglerna i enlighet med artikel 40.1 i MiFID skall vara tydliga och öppet redovisade. Sveriges advokatsamfund har föreslagit att den territoriella räckvidden av kap. 15 tydliggörs. De föreslagna bestämmelserna avser liksom dagens motsvarighet upptagande till handel på en reglerad marknad i Sverige. Detta framstår som klart mot bakgrund av något Europapass inte förekommer beträffande reglerade marknader. Något förtydligande om territoriell räckvidd har därför inte bedömts nödvändigt. 2 § Paragrafen ersätter 5 kap. 1 § andra stycket och 6 kap. 1 § andra stycket lagen om börs- och clearingverksamhet. En förutsättning för att finansiella instrument skall få tas upp till handel är enligt MiFID att handeln med instrumenten kan ske på ett rättvist, välordnat och effektivt sätt. Överlåtbara värdepapper skall dessutom vara fritt överlåtbara. Beträffande derivatinstrument gäller att derivatavtalet skall möjliggöra en korrekt prissättning och garantera effektiva avvecklingsvillkor. De närmare kraven för att dessa förutsättningar skall anses uppfyllda anges i artikel 35 i genomförandeförordningen för överlåtbara värdepapper, i artikel 36 för fondandelar och i artikel 37 för derivatinstrument. Det kan nämnas att utredningen inte lämnat något förslag beträffande möjligheten för medlemsstaterna att enligt artikel 36.2 i genomförandeförordningen tillåta avsteg från villkoren i artikel 36.1. Remissinstanserna har inte haft något att invända mot detta och denna möjlighet föranleder inte heller något regeringens förslag i frågan. Innehållet i 2 § och i artiklarna 35-37 i genomförandeförordningen utgör de minimikrav som en börs skall ställa för att finansiella instrument skall få tas upp till handel. Bestämmelserna behandlas i avsnitt 14.2. Som nämnts i kommentaren till definitionen av begreppet finansiella instrument och fondandelar (1 kap. 4 §) överlappar definitionerna av överlåtbara värdepapper och fondandelar varandra i vissa fall. En fondandel kan också vara ett överlåtbart värdepapper. För sådana fondandelar skall specialregeln i artikel 36 i genomförandeförordningen, tillämpas för att fondandelen skall få tas upp till handel. En fondandel som också är ett överlåtbart värdepapper behöver inte, utöver kraven i artikel 36, också uppfylla kraven för överlåtbara värdepapper i artikel 35 i genomförandeförordningen. Under definitionen av "överlåtbara värdepapper" kan också vissa andra rättigheter och förpliktelser avsedda för handel på värdepappersmarknaden, t.ex. derivatinstrument, inrymmas. Om ett instrument samtidigt är ett sådant derivatinstrument som anges i någon av punkterna 4-10 i avsnitt C i bilaga I till MiFID och ett överlåtbart värdepapper skall, på samma sätt som för fondandelar, specialkraven i artikel 37 i genomförandeförordningen tillämpas och inte kraven i artikel 35. De särskilda reglerna i genomförandeförordningen för fondandelar och derivatinstrument har i egenskap av specialreglering företräde framför reglerna i samma förordning om överlåtbara värdepapper. 3 § Paragrafen motsvarar i sak 6 kap. 1 § första stycket lagen om börs- och clearingverksamhet. 4 § Paragrafen möjliggör att ett finansiellt instrument tas upp till handel utan att emittenten av instrumentet har ansökt om detta. Bestämmelsen genomför artikel 40.5 i MiFID och har kommenterats i avsnitt 14.2. Som framgår av lydelsen i artikel 40.5 anges emittentens samtycke som det i sammanhanget relevanta. Någon materiell skillnad i förhållande till MiFID innebär inte paragrafen. Som framgår av MiFID är det förhållandet mellan emittentens göranden och dennes informationsplikt som är det viktiga. Emittenten skall inte utan egen förskyllan åläggas de skyldigheter att offentliggöra information som följer av gemenskapslagstiftningen. Huvudsaken är således att bestämmelsens räckvidd i detta avseende stämmer överens med 6 §. Hänvisningen till emittentens samtycke har utgått efter lagrådsföredragningen. För att ett överlåtbart värdepapper skall få tas upp till handel utan utgivarens ansökan krävs enligt punkten 1 att värdepapperet redan har tagits upp till handel på en annan reglerad marknad. I dessa fall följer utgivarens skyldigheter att lämna information (t.ex. enligt bestämmelser som antagits i enlighet med prospektdirektivet och artikel 6.1 i marknadsmissbruksdirektivet) av primärnoteringen. I enlighet med artikel 40.5 i MiFID omfattas utgivaren i så fall inte av de krav på att lämna information till börsen m.fl. som gäller de utgivare som själva ansökt om upptagande till handel. Av punkten 2 följer att något krav på primärnotering inte gäller för att ta upp andra finansiella instrument än överlåtbara värdepapper till handel utan emittentens ansökan. För sådana emittenter finns inte några krav på offentliggöranden motsvarande dem som gäller för en utgivare av överlåtbara värdepapper. Även om ett upptagande till handel i dessa fall inte leder till att något krav på offentliggörande kan ställas på utgivaren innebär detta således inte att investerarna går miste om någon information som de annars skulle ha fått. 5 § Paragrafen motsvarar kravet i artikel 40.5 i MiFID på att den som driver den reglerade marknaden skall informera emittenten när ett instrument har tagits upp till handel utan dennes samtycke. 6 § Paragrafen motsvarar i sak 5 kap. 3 § och 6 kap. 2 § lagen om börs- och clearingverksamhet och reglerar i punkterna 1 och 2 utgivarens skyldigheter att informera börsen och i punkten 3 utgivarens skyldighet att offentliggöra kurspåverkande information. Dessa skyldigheter åvilar endast sådana utgivare som ansökt om upptagande till handel. 7 § Paragrafen motsvarar 5 kap. 3 a § och 6 kap. 3 § i lagen om börs- och clearingverksamhet med den justeringen att fondpapper bytts ut mot överlåtbara värdepapper enligt 1 kap. 4 § första stycket 2 a eller b. 8 § Paragrafen motsvarar i huvudsak 5 kap. 3 b § och 6 kap. 3 a i förslaget till ändring i lagen om börs- och clearingverksamhet i prop. 2006/07:65. Paragrafen har dock justerats för att nå överensstämmelse med de nya begreppen och definitionerna i lagen om värdepappersmarknaden. Genom dessa ändringar anpassas även lydelsen till öppenhetsdirektivets terminologi (se vidare ovan nämnda proposition s. 92 ff.). Till skillnad från vad som anges i bestämmelserna i den nämnda propositionen skall den nu föreslagna paragrafen tillämpas bara om det är emittenten själv som har ansökt om upptagande till handel. Denna ändring är en konsekvens av att det enligt den förevarande lagen är möjligt för någon annan än emittenten att ansöka om upptagande till handel om värdepapperen redan är upptagna till handel på en reglerad marknad (15 kap. 4 §). Om någon annan än emittenten begär att värdepapperen skall sekundärnoteras, bör inte det medföra att emittenten drabbas av ytterligare informationskrav. Som framgår av kommentaren till 1 § omfattar bestämmelsen bara värdepapper som är upptagna till handel på en reglerad marknad i Sverige. 9 § Paragrafen ålägger börsen de skyldigheter som följer av artikel 40.3 första stycket och 40.4 i MiFID att löpande kontrollera dels de finansiella instrument som tagits upp till handel, dels utgivare av sådana instrument. Börsen skall beträffande de instrument som tagits upp till handel kontrollera att de fortgående lever upp till kraven på spridning, fri överlåtbarhet osv. som följer av 2 § och tillämpliga artiklar i genomförandeförordningen. När det gäller utgivarna skall börsen kontrollera att dessa fullgör sina skyldigheter att lämna och offentliggöra information enligt lagen. Dessa löpande kontroller skall skötas av börsens oberoende övervakningsfunktion enligt 13 kap. 2 §. 10 § Bestämmelsen, som saknar motsvarighet i gällande rätt, innebär ett genomförande av artikel 40.3 andra stycket i MiFID och behandlas i avsnitt 14.2. 11 § Paragrafen ersätter 6 kap. 4 § lagen om börs- och clearingverksamhet och genomför tillsammans med bestämmelser i 22 kap. artikel 41.1 i MiFID. Första stycket har utformats så att det uttryckligen framgår att avnotering också kan ske på begäran av den som ansökt om upptagande till handel. Utredningen föreslog att avnotering skulle kunna ske på ansökan av emittenten förutsatt att instrumentet tagits upp till handel på dennes ansökan. Sveriges advokatsamfund har påpekat att vid fall av upptagande till handel på ansökan av annan än emittenten ("unsponsored listing") bör avnotering kunna ske efter begäran av den som en gång ansökt om upptagande till handel. I annat fall blir t.ex. noterade depåbevis inkonsekvent behandlade i förhållande till noterade aktier genom att den emittent vars aktier utgör underliggande tillgång för depåbevis och som begärt upptagande till handel av depåbevisen inte kan begära avnotering av desamma. Vi delar Advokatsamfundets bedömning att avnotering skall kunna ske på begäran av den som ansökt om upptagande till handel även om denne inte är emittenten själv. Förutsättningarna för börsen att besluta om att avslå en begäran om upptagande till handel eller att avnotera har utvidgats. Ett sådant beslut kan i enlighet med artikel 41.1 i MiFID grundas på att instrumentet inte längre uppfyller kraven på spridning, överlåtbarhet m.m. som följer av 2 §. Beträffande brister hänförliga till utgivaren är det inte bara brister i förhållande till kraven på informationslämnande enligt denna lag som kan utgöra grund för ett beslut om avnotering. I likhet med vad som gäller för utgivare av inregistrerade värdepapper skall även allvarliga åsidosättanden av förpliktelser enligt andra lagar och författningar kunna utgöra skäl för avnotering. Skyldigheten att i vissa situationer upprätta prospekt följer t.ex. av lagen om handel med finansiella instrument och även allvarliga åsidosättanden i detta hänseende bör kunna leda till avnotering. Ett beslut om avnotering kan dock skada investerarnas intressen - antagligen är det så i de allra flesta fall. I vissa fall kan dessutom ett sådant beslut komma att hindra att marknaden fungerar korrekt. Risken för att investerarnas intressen skadas allvarligt och för störningar i marknadens funktion anges i artikel 41.1 i MiFID som två skäl då avslag på en ansökan om upptagande eller avnotering inte skall ske. Bestämmelsen bör inte tolkas som att t.ex. en avnotering över huvud taget inte skall ske utan att beslutet inte skall verkställas omedelbart om något av dessa skäl är för handen. Att avnotering skall ske om t.ex. ett finansiellt instrument inte längre uppfyller kraven för att vara upptaget till handel är dock klart. Verkställigheten bör dock skjutas upp så att investerarna och marknaden kan anpassa sig till den nya situationen. Andra stycket motsvarar 6 kap. 4 § andra stycket lagen om börs- och clearingverksamhet. Bestämmelsen i tredje stycket om att ett beslut om avnotering omedelbart skall offentliggöras av börsen motsvarar 6 kap. 4 § tredje stycket lagen om börs- och clearingverksamhet. Enligt bestämmelsen skall börsen underrätta Finansinspektionen som i sin tur i enlighet med artikel 41.1 andra stycket och artikel 41.2 i MiFID skall informera övriga behöriga myndigheter inom EES. Enligt den svenska regeln är det i första hand börsen som skall fatta beslut om avnotering. Om en börs skulle underlåta detta, har dock Finansinspektionen möjlighet att enligt 25 kap. 1 § andra stycket förelägga börsen att avnotera ett instrument. 12-14 §§ Paragraferna motsvarar i sak dagens bestämmelser om inregistrering av fondpapper i 5 kap. 1 § första och andra styckena samt 2 och 4 §§ lagen om börs- och clearingverksamhet. Eftersom begreppet fondpapper utmönstrats ur lagstiftningen avser inregistrering enligt 12 § första stycket i stället överlåtbara värdepapper enligt 1 kap. 4 § första stycket 2 a eller b. Som konstaterats i avsnitt 8.1 överlappar definitionen av överlåtbara värdepapper i viss mån definitionen av t.ex. penningmarknadsinstrument. Det finns ingen specialreglering som förbjuder inregistrering av ett överlåtbart värdepapper som samtidigt kan falla in under definitionen av penningmarknadsinstrument. I den mån förutsättningarna i övrigt föreligger för inregistrering, se nedan, kan således ett överlåtbart värdepapper som också är ett penningmarknadsinstrument inregistreras. Lydelsen har justerats i huvudsak enligt Lagrådets förslag. Vi har emellertid valt formuleringen att en börs erbjuder inregistrering för att tydliggöra att det är själva tillhandahållandet av ett inregistreringsförfarande som avses i bestämmelsens inledning. Dessutom har vi beträffande instrument som kan inregistreras vid en reglerad marknad valt att behålla endast hänvisningen till överlåtbara värdepapper enligt 1 kap. 4 § första stycket 2 a eller b. En förutsättning för inregistrering är att de aktuella värdepapperen har tagits upp till handel. Det kan i praktiken vara antingen så att värdepapperen redan är upptagna till handel på marknaden och inregistrering härefter blir aktuell eller att utgivaren ansöker om såväl upptagande till handel som inregistrering i ett sammanhang. Det praktiska kring beslutsfattandet ankommer på marknadsplatsoperatören att hantera. I 12 § andra stycket anges övriga förutsättningarna för inregistrering. Enligt ordalydelsen kan det se ut att inte vara så stor skillnad mellan förutsättningarna för inregistrering och förutsättningarna för upptagande till handel. Genom bestämmelserna om inregistrering i lagen och Finansinspektionens föreskrifter (1995:43) om inregistrering av fondpapper m.m. har dock direktivet 2001/34/EG införlivats i svensk rätt, se prop. 1991/92:113 s. 87 ff. De närmare kraven för att ett värdepapper skall kunna inregistreras, som anges i nämnda föreskrifter, är andra - och högre ställda - än de som följer av kraven för upptagande till handel enligt genomförandeförordningen. 15 § Punkten 1 saknades i utredningens förslag. Bemyndigandet avser att ge regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer en föreskriftsrätt beträffande dokumentation av de övervakningsåtgärder och kontrollåtgärder som vidtas av börsen i enlighet med 9 §. Utredningens förslag till första punkt i bestämmelsen rörde föreskrifter om skyldighet för utgivare att offentliggöra upplysningar enligt 6 § 3. Sådana föreskrifter anser vi vara verkställighetsföreskrifter som inte kräver ett normgivningsbemyndigande. I punkten 2 ges regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ett bemyndigande att meddela föreskrifter om förutsättningarna för inregistrering. Samma bemyndigande finns i 5 kap. 1 § sista stycket lagen om börs- och clearingverksamhet. 16-18 kap. Merparten av de förslag till ändringar i lagen om börs- och clearingverksamhet beträffande emittenters skyldigheter att offentliggöra information m.m. som föreslås i prop. 2006/07:65 har samlats i 16-18 kap. Justeringar har gjorts för att nå överensstämmelse med nya begrepp och definitioner i lagen om värdepappersmarknaden. Begreppet "fondpapper" har ersatts med "överlåtbara värdepapper", "noterade vid en börs eller auktoriserad marknadsplats eller är föremål för handel på en reglerad marknad i en annan stat inom EES" har ersatts med "upptagna till handel på en reglerad marknad" och "fordringsrätter" har ersatts med "penningmarknadsinstrument". Genom dessa ändringar anpassas även bestämmelserna till den terminologi som används i öppenhetsdirektivet (se vidare ovan nämnda proposition s. 92 ff.). I de fall en bestämmelse bara gäller emittenter av överlåtbara värdepapper som är upptagna till handel på en reglerad marknad i Sverige har detta angetts särskilt. I vissa av paragraferna har, i förhållande till propositionen, lagts till att bestämmelsen endast gäller när det är emittenten, respektive utgivaren, som har ansökt om upptagande till handel. Som framgår av författningskommentaren till 15 kap. 8 § är detta en konsekvens av att det enligt den nya lagen är möjligt för någon annan än emittenten att under vissa förutsättningar begära att ett överlåtbart värdepapper skall tas upp till handel på en reglerad marknad. I vissa av paragraferna hänvisas till var emittenten respektive utgivaren har sitt säte. Detta uttryckssätt skiljer sig från det som används i de bestämmelser i den förevarande lagen som härrör från genomförandet av MiFID. I dessa talar man i stället om var ett företag hör hemma. Anledningen till att olika begrepp används behandlas i författningskommentaren till 1 kap. 7-10 §§ och 4 kap. 1 §. I paragraferna används även begreppen "hemmedlemsstat" och "stat", medan det i de paragrafer som härrör från genomförandet av MiFID generellt talas om "hemland" och "land" (se t.ex. definitionen av hemland i 1 kap. 5 § 13). Både begreppet "hemland" och begreppet "hemmedlemsstat" behöver användas i lagen eftersom de har olika betydelse. I anledning av detta har det bedömts mest konsekvent att även använda "stat" respektive "land" i de paragrafer som härrör från de olika direktiven. Liksom i övriga kapitel har bemyndigandena att meddela föreskrifter samlats i en paragraf i slutet av varje kapitel. 16 kap. Regelbunden finansiell information Kapitlet motsvarar i huvudsak de föreslagna 5 a kap. och 4 kap. 2 b-2 d §§ i förslaget till ändring i lagen om börs- och clearingverksamhet i prop. 2006/07:65. 1-12 §§ motsvarar i huvudsak det föreslagna 5 a kap. om regelbunden finansiell information. 13-15 §§ motsvarar i huvudsak de föreslagna bestämmelserna i 4 kap. 2 b-2 d §§ i lagen om börs- och clearingverksamhet om börsens övervakning av dessa skyldigheter. Det bör dock noteras att det uttryckliga angivandet i 4 kap. 2 b § om att övervakningen skall organiseras så att intressekonflikter inte uppstår har utgått. Detta beror på att denna övervakning enligt den nya lagen skall skötas av den oberoende funktion som omnämns i 13 kap. 2 § lagen om värdepappersmarknaden. Härigenom är frågan om hantering av intressekonflikter omhändertagen. Bestämmelserna har även bearbetats redaktionellt. 17 kap. Gemensamma bestämmelser om information som skall offentliggöras av emittenter Kapitlet motsvarar det föreslagna 9 a kap. i förslaget till ändring i lagen om börs- och clearingverksamhet i prop. 2006/07:65. 18 kap. Övriga krav på utgivare Kapitlet motsvarar i sak de föreslagna nya bestämmelserna i 5 kap. 5-16 §§ och 6 kap. 5-7 §§ i förslaget till ändring i lagen om börs- och clearingverksamhet i prop. 2006/07:65. Där är bestämmelserna utformade så att det sakliga innehållet i kraven på utgivare av aktier och vissa skuldebrev som är inregistrerade framgår av 5 kap. 5-16 §§. Samma regler är genom hänvisningar i 6 kap. 5-7 §§ tillämpliga på utgivare av noterade sådana instrument. Utformningen av bestämmelserna är föranledd av att finansiella instrument antingen är noterade eller inregistrerade enligt lagen om börs- och clearingverksamhet. Enligt den förevarande lagen skall alla finansiella instrument som handlas på en reglerad marknad vara upptagna till handel på den reglerade marknaden. Vissa av de instrument som är upptagna till handel kan dessutom vara inregistrerade. Kraven på emittenterna av finansiella instrument kan därför - oavsett om instrumenten är inregistrerade eller bara upptagna till handel - anknyta till om instrumentet i fråga är upptaget till handel. Paragraferna har därför justerats på detta sätt samt i viss mån bearbetats redaktionellt i förhållande till förslagen i ovan nämnda proposition. 19-21 kap. Clearingverksamhet 19-21 kap. motsvarar i huvudsak bestämmelserna i 8 och 9 kap. samt vissa delar av 1 kap. lagen om börs- och clearingverksamhet. MiFID berör i princip inte clearingverksamhet och gällande bestämmelser om clearing har mot denna bakgrund förts över till den nya lagen i huvudsak oförändrade. En språklig ändring har gjorts på så sätt att ordet medlem i skilda böjningsformer har bytts ut mot ordet deltagare. En liknande justering har gjorts när det gäller medlemmar på en reglerad marknad. Därutöver har ett par redaktionella ändringar genomförts. Bestämmelserna om clearingdeltagare i 8 kap. lagen om börs- och clearingverksamhet har placerats i ett eget kapitel. Ett par paragrafer har bytt plats. Till exempel har den inledande bestämmelsen i 8 kap. lagen om börs- och clearingverksamhet som anger hur verksamheten skall bedrivas flyttats till 20 kap. om clearingorganisationens verksamhet. Slutligen har bestämmelsen i 8 kap. 4 § lagen om börs- och clearingverksamhet som hänvisar till ett stort antal bestämmelser i lagen ändrats så att dessa bestämmelser i stället kommer till uttryck direkt i kapitlen om clearingverksamhet. Vissa mindre justeringar har vidare skett i förhållande till utredningens förslag. Där ändringar har bedömts påkallade i förhållande till utredningens förslag till likalydande bestämmelser om värdepappersbolag och börser har ändringar nämligen skett även beträffande clearingorganisationerna och deras verksamhet. 19 kap. Tillstånd för clearingverksamhet 2 § I paragrafen anges undantag från kravet på tillstånd enligt 1 § för att yrkesmässigt driva clearingverksamhet. Punkterna 1, 2 och 3 motsvarar i sak 1 kap. 1 § andra och fjärde styckena lagen om börs- och clearingverksamhet såvitt avser Sveriges riksbank, clearingverksamhet som huvudsakligen allmänheten deltar i och företag som har tillstånd att driva bankrörelse enligt lagen om bank- och finansieringsrörelse (se prop. 1995/96:50 s. 69 ff. och 136 f. samt prop. 2002/03:139 s. 586). Enligt punkten 4 undantas från kravet på tillstånd företag som har tillstånd att driva värdepappersrörelse enligt 2 kap. 1 § 1, 2, 4 eller 8. De investeringstjänster som anges i punkterna i 2 kap. 1 § 1, 2 och 4 stämmer inte helt överens med de tjänster som anges i punkterna i 1 kap. 3 § första stycket 1, 2 eller 4 lagen om värdepappersrörelse i det gällande undantaget i 1 kap. 1 § fjärde stycket lagen om börs- och clearingverksamhet (se avsnitt 8.3.1). Undantaget i den aktuella punkten innefattar därför också företag som har tillstånd för den nya investeringsverksamheten drift av handelsplattformar (2 kap. 1 § 8). Den verksamheten liknar verksamhet som ett värdepappersinstitut kan driva med stöd av ett tillstånd enligt 1 kap. 3 § första stycket 2 lagen om värdepappersrörelse ("förmedling av kontakt mellan köpare och säljare av finansiella instrument eller i annat fall medverkan vid transaktioner med finansiella instrument"). Undantaget i punkten 4 bör därigenom motsvara gällande undantag för företag som har tillstånd att driva verksamhet enligt lagen om värdepappersrörelse. 3 och 4 §§ I paragraferna regleras förutsättningarna för ett svenskt företag att beviljas tillstånd att driva clearingverksamhet. Nuvarande krav i 8 kap. 2 § första stycket 2 lagen om börs- och clearingverksamhet om att den planerade verksamheten kan antas uppfylla de krav som anges i 1 § har ersatts med ett krav på att tillstånd får ges om det kan antas att den planerade verksamheten kommer att drivas enligt bestämmelserna i lagen och andra författningar som reglerar företagets verksamhet. Ändringen är gjord för att bestämmelsen bättre skall överensstämma med motsvarande bestämmelser för värdepappersbolag och börser. När en clearingorganisation har fått tillstånd att driva clearingverksamhet skall de förutsättningar som räknas upp i 3 § vara uppfyllda fortlöpande. Om ett företag under verksamhetens gång inte uppfyller förutsättningarna kan således Finansinspektionen ingripa. 6 § Bestämmelsen, som saknar motsvarighet i gällande rätt, överensstämmer med de bestämmelser som uppställts för såväl värdepappersbolag som börser. 7 § I paragrafen anges att styrelsen i en clearingorganisation skall ha en styrelse med minst tre ledamöter. Organisationen skall också ha en verkställande direktör. Detta är en ändring jämfört med gällande rätt som anger att organisationen skall ha en styrelse med minst fem ledamöter. Motsvarande ändring har gjorts för värdepappersbolag och börser. 12 § Paragrafen motsvarar i huvudsak 8 kap. 3 § lagen om börs- och clearingverksamhet. Kravet på att den planerade verksamheten skall antas komma att drivas enligt bestämmelserna i denna lag och föreskrifter som meddelats med stöd av lagen överensstämmer med vad som gäller för utländska företag som vill driva en reglerad marknad från filial här i landet (12 kap. 9 §). Detsamma gäller för värdepappersföretag hemmahörande utanför EES som vill driva värdepappersrörelse från filial här i landet (4 kap. 4 §). 20 kap. Clearingorganisationens verksamhet 1 § Paragrafen motsvarar närmast 8 kap. 1 § lagen om börs- och clearingverksamhet. I den bestämmelsen stadgas att en clearingorganisation skall driva sin verksamhet så att allmänhetens förtroende för värdepappersmarknaden upprätthålls och enskildas kapitalinsatser inte otillbörligen äventyras samt i övrigt så att verksamheten kan anses sund. Ändring har gjorts för att överensstämma med motsvarande bestämmelser för värdepappersinstitut och börser. Någon skillnad i sak är inte avsedd. 2 § Paragrafen motsvarar 9 kap. 1 § lagen om börs- och clearingverksamhet. I utredningens förslag saknades hänvisningen till god sed på värdepappersmarknaden. Något skäl till varför hänvisningen borde utgå har inte angetts och vi har därför valt att behålla den. 6 § Paragrafen saknar motsvarighet i gällande rätt och ersätter bestämmelsen om tillstånd för s.k. organisationsförvärv i 9 kap. 7 § lagen om börs- och clearingverksamhet. Motsvarande bestämmelser har införts för värdepappersbolag (7 kap. 13 §) och börser (13 kap. 13 §), se kommentarerna till dessa bestämmelser. 22 kap. Avbrytande av handel m.m. 1 § Paragrafen ersätter bestämmelsen i 10 kap. 1 § lagen om börs- och clearingverksamhet om börsens handelsstopp och har kommenterats i avsnitt 14.7.2. Genom denna bestämmelse samt 8 § och 15 kap. 11 § införlivas artikel 41.1 i MiFID. Till skillnad från bestämmelserna i lagen om börs- och clearingverksamhet om handelsstopp ålägger inte paragrafen börsen en uttrycklig skyldighet att i vissa situationer besluta om handelsstopp. En sådan skyldighet kan i stället följa av bestämmelsen i 13 kap. 1 § första stycket som anger att en börs skall driva sin verksamhet hederligt, rättvist och professionellt och så att allmänhetens förtroende för värdepappersmarknaden upprätthålls. Om en börs beslutar om handelsstopp på någon av de grunder som anges i punkterna 1-5 skall börsen omedelbart underrätta Finansinspektionen. Börsen kan dock besluta om handelsstopp även av andra skäl. t.ex. för att handelssystemet inte fungerar. Handelssystemet kan också vara utformat så att handeln i ett visst instrument automatiskt stoppas under kortare tidsperioder t.ex. vid kraftiga kursrörelser. I sådana fall behöver inspektionen inte underrättas och handelsstoppet får inte några omedelbara konsekvenser för handeln på andra marknadsplatser. Det skäl för handelsstopp som anges i punkten 4 - att instrumentet inte uppfyller de krav som följer av den reglerade marknadens regler - är nytt. Härmed avses t.ex. att det saknas tillförlitligt marknadsvärde för egendom som utgör den underliggande tillgången till ett derivatinstrument. I så fall skall handeln med derivatinstrumentet stoppas. Tidigare har avsaknaden av tillförlitligt marknadsvärde varit ett uttryckligt skäl för att handelsstoppa optioner och terminer enligt 10 kap. 2 § andra meningen lagen om börs- och clearingverksamhet. Punkten 4 ersätter således den bestämmelsen. En justering har skett i förhållande till utredningens förslag, nämligen att utgivare har bytts ut mot emittent, jfr kommentaren till 1 kap. 5 §. Bestämmelsen i andra stycket genomför kravet i artikel 41.1 i MiFID på att den som driver en reglerad marknad inte får avbryta handeln om detta allvarligt skulle skada investerarnas intressen eller hindra marknaden från att fungera korrekt. Bestämmelsen gäller inte handelsstopp som med stöd av 2 § beslutas av Finansinspektionen. De angivna intressena bör emellertid beaktas även av inspektionen vid ett beslut om handelsstopp. 2 § Paragrafen motsvarar i huvudsak artikel 50.2 j i MiFID. I första stycket klargörs att Finansinspektionen skall besluta om handelsstopp som en börs beslutat om enligt 1 § skall bestå. I praktiken är det normalt börsen som har möjlighet att upptäcka sådana missförhållanden som kan föranleda handelsstopp. Inspektionen är således beroende av en snabb rapportering från börsen för att kunna fatta ett verkningsfullt eget beslut enligt bestämmelsen. I vissa situationer kan dock inspektionen vara den som först upptäcker sådana omständigheter som anges i 1 § och skall då fatta beslut om handelsstopp oberoende av beslut och rapportering från börsen. Bestämmelsen i andra stycket innebär att Finansinspektionen också kan stoppa handeln på en handelsplattform (MTF) eller annan handel organiserad av värdepappersinstitut, t.ex. med stöd av tillståndet "mottagande och vidarebefordran av order" (jfr skäl 20 till MiFID). Tredje stycket motsvarar närmast, såvitt avser reglerade marknader, 10 kap. 4 § sista meningen lagen om börs- och clearingverksamhet. Enligt nuvarande reglering skall en börs alltid samråda med Finansinspektionen innan handeln återupptas om handelsstoppet grundas på ett beslut enligt 10 kap. 1 § samma lag. Enligt den ändrade lydelsen är huvudregeln i stället att ett beslut om att återuppta handeln efter beslut av Finansinspektionen om handelsstopp enligt första eller andra stycket skall ske efter samråd med inspektionen. Om det finns särskilda skäl, kan dock börsen eller institutet meddela ett sådant beslut utan föregående samråd. Börsen eller institutet skall då omedelbart underrätta inspektionen om beslutet. Särskilda skäl till att inte samråda med inspektionen kan vara att det står klart för börsen att skälet till handelsstoppet inte längre kvarstår, t.ex. för att kurspåverkande information har offentliggjorts. I en sådan situation skulle det innebära en onödig tidsutdräkt, om börsen först skulle behöva ha kontakt med rätt person på Finansinspektionen innan handeln kan återupptas. Om handelsstoppet rör ett värdepapper som handlas på flera marknader som drivs av olika börser, skall samrådet ske med samtliga börser. Om handelsstoppet avser ett instrument som omsätts på en handelsplattform eller i annan av ett institut organiserad handel, skall samråd ske med den börs eller det värdepappersinstitut som driver marknadsplatsen. 3 § Paragrafen genomför kravet i artikel 41.2 i MiFID på att handeln i ett finansiellt instrument skall stoppas på samtliga reglerade marknader och handelsplattformar (MTF) inom EES, om handeln har stoppats på en reglerad marknad i ett land. Paragrafen innebär också att, utöver vad som krävs enligt artikel 41.2 i MiFID, även annan handel organiserad av värdepappersinstitut skall stoppas. Om ett finansiellt instrument har avnoterats från en reglerad marknad inom EES, innebär artikel 41.2 att avnotering även skall ske i andra länder inom EES. Eftersom de svenska reglerna om avnotering innebär att sådana beslut i första hand meddelas av den börs som driver den reglerade marknad där instrumentet är upptaget till handel, se 15 kap. 11 och 14 §§, införlivas artikel 41.2 i denna del så att Finansinspektionen kan besluta om handelstopp avseende sådana instrument (se avsnitt 15.4.2.2 under rubriken Rätt att begära att ett finansiellt instrument skall avföras från handel). Enligt andra stycket gäller i dessa fall, liksom när handeln avbryts av en börs, att handeln inte får avbrytas om detta allvarligt skulle skada investerarnas intressen eller hindra marknaden från att fungera korrekt. 4 § Paragrafen motsvarar 10 kap. 1 § sista meningen lagen om börs- och clearingverksamhet. 5 § Paragrafen motsvarar, när det gäller reglerade marknader, i sak 10 kap. 2 § lagen om börs- och clearingverksamhet. Därutöver skall handeln i derivatinstrument organiserad av värdepappersinstitut, t.ex. på en handelsplattform (MTF), också avbrytas. Den särskilda bestämmelsen om vissa derivatinstrument i 10 kap. 2 § andra meningen samma lag har dock ersatts med 1 § 4, se ovan. Justeringar har gjorts i första stycket med anledning av definitionen av finansiella instrument och för att bestämmelsen skall gälla samtliga marknadsplatser. Andra stycket motsvarar 10 kap. 2 § andra stycket lagen om börs- och clearingverksamhet. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 14.7.2. 6 § Paragrafen motsvarar 10 kap. 3 § lagen om börs- och clearingverksamhet och 3 kap. 8 § lagen om värdepappersrörelse. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 14.7.2. 7 § Paragrafen motsvarar 10 kap. 5 § i lagen om börs- och clearingverksamhet. 8 § Första meningen motsvarar 10 kap. 6 § lagen om börs- och clearingverksamhet och införlivar kraven på offentliggörande av handelsstopp i artikel 41.1 andra stycket och 41.2 i MiFID. Andra meningen är ny och införlivar kravet, enligt artikel 41.2 i MiFID, på att en behörig myndighet som har begärt handelsstopp på en reglerad marknad skall underrätta de behöriga myndigheterna i övriga medlemsstater. 23 kap. Tillsyn 1 § Första stycket stadgar att Finansinspektionen har tillsyn över värdepappersinstitut, börser, clearingorganisationer och sådana utländska företag som har tillstånd att driva en reglerad marknad från filial i Sverige. I gällande rätt anges för såväl värdepappersinstitut som börser och clearingorganisationer att Finansinspektionen i sin tillsyn skall se till att en sund utveckling av värdepappersmarknaden främjas. Denna allmänna skrivning har ersatts med en mer detaljerad bestämmelse om vad inspektionens tillsyn omfattar efter förebild av 13 kap. 2 § lagen om bank- och finansieringsrörelse. Av andra stycket framgår således att Finansinspektionens tillsyn över svenska värdepappersinstitut, börser och svenska clearingorganisationer omfattar att rörelsen drivs enligt den förevarande lagen, andra författningar som reglerar företagets verksamhet, företagets bolagsordning, stadgar eller reglemente och interna instruktioner som har sin grund i en författning som reglerar företagets verksamhet. Med författningar avses såväl lagar, förordningar och myndighetsföreskrifter som EG-förordningar och andra bindande regler (jfr lagen [1976:633] om kungörande av lagar och andra författningar). Svenska kreditinstitut står redan under tillsyn enligt lagen om bank- och finansieringsrörelse. Tillsynen enligt lagen om värdepappersmarknaden omfattar därför enbart värdepappersrörelsen och inte institutets verksamhet i övrigt. Finansinspektionen får i det enskilda fallet bedöma med stöd av vilken lag det är lämpligt att ingripa. Av tredje stycket framgår att Finansinspektionens tillsyn över utländska företag som driver verksamhet från filial i Sverige är begränsad till att omfatta att företaget följer de lagar och andra författningar som gäller för företagets verksamhet här i landet. Det fjärde stycket motsvarar i sak 11 a kap. 1 § förslaget till ändring i lagen om börs- och clearingverksamhet i prop. 2006/07:65. Som närmare framgår av den propositionen ges börserna ett ansvar för övervakningen av den regelbundna finansiella informationen när det gäller de värdepapper som är noterade hos börsen. Finansinspektionen ansvarar dock för tillsynen när det gäller emittenter som har Sverige som hemmedlemsstat men vars värdepapper endast är upptagna till handel på en reglerad marknad i någon annan stat inom EES (se vidare om ansvarsfördelningen mellan Finansinspektionen och börserna i avsnitt 8.3.6 och 8.3.7 i den aktuella propositionen). Enligt den förevarande lagen kan emellertid ett överlåtbart värdepapper tas upp till handel på en reglerad marknad i Sverige efter ansökan av någon annan än emittenten, om värdepapperet redan är upptaget till handel på en annan reglerad marknad (15 kap. 4 §). Det kan således förekomma att en emittent som har Sverige som hemmedlemsstat själv begär att dess värdepapper upptas till handel på en reglerad marknad i en annat stat inom EES, och att någon annan därefter begär att värdepapperen tas upp till handel på en reglerad marknad i Sverige. I ett sådant fall har den börs som driver den reglerade marknaden i Sverige inte något avtalsförhållande med emittenten. Enligt MiFID får medlemsstaterna heller inte ställa krav på att en emittent skall lämna någon information till börsen, om emittentens värdepapper har tagits upp till handel vid börsen utan emittentens samtycke (artikel 40.5). Under sådana förutsättningar finns inte möjlighet för börsen att utöva tillsyn över att emittenten uppfyller sina skyldigheter när det gäller regelbunden finansiell information. I det beskrivna fallet är det således Finansinspektionen som har tillsyn över att emittenten uppfyller sina förpliktelser. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 15.2. 2 § Bestämmelsen motsvarar i sak 6 kap. 1 § första stycket andra meningen lagen om värdepappersrörelse och 11 kap. 1 § första stycket andra meningen lagen om börs- och clearingverksamhet. Av första stycket framgår att de tillståndspliktiga företagen skall lämna Finansinspektionen upplysningar om sin verksamhet och därmed sammanhängande omständigheter. I 15 § 1 bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om vilka upplysningar det är ett företag skall lämna till inspektionen och när upplysningarna skall lämnas. Med stöd av denna upplysningsskyldighet kan Finansinspektionen begära att företagen t.ex. lämnar rapporter vid vissa angivna tidpunkter eller lämnar andra typer av upplysningar i vissa situationer som preciserats i föreskrifter. I andra stycket anges att företagen därutöver skall lämna inspektionen de upplysningar som inspektionen begär. Avsikten med uppdelningen av bestämmelsen är att tydliggöra att inspektionen dels har rätt att kräva att företagen lämnar upplysningar i enlighet med de föreskrifter som meddelas, dels i andra fall kan begära att företagen lämnar information i den mån det behövs. 3 § Paragrafen motsvarar delvis 6 kap. 1 a § lagen om handel med finansiella instrument. Enligt gällande rätt kan Finansinspektionen med stöd av den bestämmelsen begära de upplysningar som behövs för att övervaka efterlevnaden av bl.a. lagen om värdepappersrörelse och lagen om börs- och clearingverksamhet. Genom den nu föreslagna paragrafen ges Finansinspektionen motsvarande rätt såvitt gäller övervakningen av efterlevnaden av lagen om värdepappersmarknaden, genomförandeförordningen, och de föreskrifter som meddelas med stöd av lagen. I 15 § 2 bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om hur uppgiftsskyldigheten skall fullgöras. Genom bestämmelsen ges Finansinspektionen de tillsynsbefogenheter den behöriga myndigheten skall ha enligt artikel 50.2. a och b i MiFID. Det andra stycket motsvarar i sak vad som i dag gäller enligt det andra stycket i 6 kap. 1 a § lagen om handel med finansiella instrument. Med uttrycket "uppgiftslämnandet" avses samtliga de upplysningar som Finansinspektionen kan begära att någon lämnar, dvs. såväl uppgifter, handlingar som annat. I prop. 2006/07:65 föreslås undantag från rätten att anmoda någon att inställa sig till förhör vid tillämpningen av 5 a kap. och 9 a kap. lagen om börs- och clearingverksamhet (se förslaget till ändring av 6 kap. 1 a § lagen om handel med finansiella instrument i nämnda proposition). Eftersom rätten att begära upplysningar och kalla till förhör avseende tillsynen över lagen om börs- och clearingverksamhet nu har förts över till den förevarande lagen har motsvarande undantag införts i tredje stycket. Enligt fjärde stycket kan Finansinspektionen förelägga den som inte följer en begäran enligt första stycket att göra rättelse. Ett sådant föreläggande kan enligt 25 kap. 29 § förenas med vite. Bestämmelsen har i denna del utformats med förebild av 6 kap. 3 § lagen om handel med finansiella instrument. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 15.4.1. 4 § Av första stycket framgår att Finansinspektionen när det är nödvändigt får genomföra en undersökning hos bl.a. ett värdepappersinstitut, en börs, en clearingorganisation samt ett sådant utländskt företag som har tillstånd att driva en reglerad marknad från filial här i landet. Enligt gällande rätt har Finansinspektionen en uttrycklig sådan rätt endast gentemot börser. I praktiken har dock Finansinspektionen ansetts kunna genomföra undersökningar även gentemot värdepappersinstitut med stöd av rätten att begära upplysningar. Bestämmelsen innebär att Finansinspektionen genom en undersökning på plats kan inspektera alla aspekter av företagets verksamhet som inspektionen har tillsyn över. Som regel torde det främst vara fråga om att ta del av handlingar och studera rutiner på plats. Bestämmelsen bör tolkas så att rätten att utföra platsundersökningar endast avser ett företags kontorslokaler och liknande och alltså inte inspektioner i privatbostäder (jfr prop. 2004/05:142 s. 118). Genom bestämmelsen ges Finansinspektionen de tillsynsbefogenheter den behöriga myndigheten skall ha enligt artikel 50.2. c i MiFID. Bestämmelsen ger även Finansinspektionen rätt att genomföra en undersökning hos en emittent som omfattas av skyldigheten att upprätta och offentliggöra regelbunden finansiell information. Bestämmelsen motsvarar i denna del 11 a kap. 2 § första stycket i det förslag till lag om ändring i lagen om börs- och clearingverksamhet som föreslås i prop. 2006/07:65. Ett värdepappersinstitut kan driva delar av sin verksamhet genom ett annat företag. Detta kan ske antingen genom att institutet träffar avtal med ett anknutet ombud (6 kap. 1 §) eller på så sätt att institutet uppdrar åt någon annan att utföra visst arbete eller vissa funktioner (8 kap. 14 §). Finansinspektionens tillsyn över institutet omfattar även den verksamhet som på detta sätt bedrivs av någon annan. Enligt andra stycket har Finansinspektionen därför även rätt att genomföra undersökningar hos sådana företag om det behövs för tillsynen över värdepappersinstitutet. Bestämmelsen har i denna del utformats med förebild i 13 kap. 6 § lagen om bank- och finansieringsrörelse. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 15.4.1. 5 och 6 §§ Paragraferna genomför artiklarna 56-59 i MiFID. I dessa artiklar beskrivs tämligen ingående hur samarbetet mellan myndigheterna skall ske. Finansinspektionen kan efter begäran från en utländsk myndighet kontrollera information i Sverige som den utländska myndigheten behöver i sin tillsyn enligt MiFID. Av 6 § följer att inspektionen, i den omfattning som är möjlig enligt lagar och förordningar, skall bistå den utländska myndigheten med sådan kontroll. Paragrafen ger också den utländska myndigheten en rätt att närvara vid en kontroll som utförs av inspektionen. Bestämmelserna behandlas i avsnitt 16.1. I 11 a kap. 12 § i förslaget till lag om ändring i lagen om börs- och clearingverksamhet enligt prop. 2006/07:65 finns en bestämmelse som motsvarar 5 § när det gäller samarbete i anledning av öppenhetsdirektivet. 7 § Paragrafen motsvarar närmast 6 kap. 5 § lagen om värdepappersrörelse och 11 kap. 4 § lagen om börs- och clearingverksamhet. Genom bestämmelsen får Finansinspektionen delar av de befogenheter som krävs enligt artikel 50.2 m i MiFID. Bestämmelsen om förordnande av revisor ställer inte krav på att revisorn skall vara auktoriserad, utan det har överlämnats till Finansinspektionen att avgöra om en förordnad revisor behöver vara auktoriserad (se prop. 1990/91:142 s. 172 f. och prop. 1991/92:113 s. 206 f.). Det är enligt andra stycket det aktuella företaget som skall utge ersättningen till revisorn. Arvodets storlek skall dock beslutas av inspektionen. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 15.4.1. 8 och 9 §§ Paragraferna motsvarar 2 kap. 5 a och 5 b §§ lagen om värdepappersrörelse. Bestämmelserna behandlar revisorers och särskilda granskares rapporteringsskyldighet till Finansinspektionen och genomför artikel 55 i MiFID. För en närmare kommentar hänvisas till prop. 1995/96:173 s. 107 ff., 127 och 134 samt 1997/98:99 s. 300. 10 § Paragrafen motsvarar 2 kap. 5 c § lagen om värdepappersrörelse. 11 § Paragrafen motsvarar i sak 6 kap. 6 § lagen om värdepappersrörelse och 11 kap. 5 § lagen om börs- och clearingverksamhet. De ändringar som gjorts är av redaktionell karaktär. 12 § Paragrafen motsvarar närmast 6 kap. 11 § lagen om värdepappersrörelse och 11 kap. 9 § lagen om börs- och clearingverksamhet och innehåller bestämmelser om årliga avgifter till Finansinspektionen. I 15 § 4 bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om avgifterna. Närmare föreskrifter om avgifter finns i dag i förordningen (2001:911) om avgifter för prövning av ärenden hos Finansinspektionen. 13 § Paragrafen motsvarar i huvudsak 11 a kap. 11 § första stycket i förslaget till ändring i lagen om börs- och clearingverksamhet i prop. 2006/07:65. I förhållande till propositionen har dock lagts till att paragrafen gäller emittenter som skall tillämpa 16 kap. och vars värdepapper inte är upptagna till handel på en reglerad marknad i Sverige efter ansökan av emittenten. Anledningen till ändringen är att det enligt den nya lagen om värdepappersmarknaden är möjligt för någon annan än emittenten att begära att överlåtbara värdepapper tas upp till handel i Sverige om värdepapperen redan är upptagna till handel på en annan reglerad marknad (15 kap. 4 §). Vilka konsekvenser detta får för vem som skall ansvara för redovisningstillsynen redogörs för i författningskommentaren till 1 § i förevarande kapitel. Bemyndigandet i andra stycket i 11 a kap. 11 § i propositionens lagförslag har flyttats till 15 § 4. 14 § Paragrafen motsvarar närmast 11 kap. 9 § första stycket lagen om börs- och clearingverksamhet och 11 a kap. 11 § tredje stycket i förslaget till ändring av nämnda lag i prop. 2006/07:65. Inom ramen för sin tillsyn kan Finansinspektionen komma att behöva göra kvalificerade utredningar som kräver särskild sakkunskap. Det kan t.ex. bli aktuellt för inspektionen att uppdra åt en konsult att bistå inspektionen i bedömningen av viss fråga. Kostnader som uppstår i detta sammanhang och som direkt kan hänföras till bedömningen av en viss fråga, skall, enligt paragrafen, betalas av det företag eller den emittent som tillsynen avser. Företaget bör i så fall beredas möjlighet att yttra sig över den förväntade kostnaden. Syftet med bestämmelsen är inte att någon med särskild fackkunskap skall kunna anlitas för att utföra sådana uppgifter som skall ingå i inspektionens normala tillsynsverksamhet. En liknande bestämmelse finns i 10 kap. 20 § andra stycket lagen (2006:1371) om kapitaltäckning och stora exponeringar. Genom bestämmelsen ges Finansinspektionen delar av de befogenheter som myndigheten skall ha enligt artikel 50.2 m i MiFID. 15 § I paragrafen ges bemyndiganden för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter. Punkten 1 motsvarar i huvudsak 6 kap. 2 § 1 lagen om värdepappersrörelse och 11 kap. 2 § 1 lagen om börs- och clearingverksamhet. Av punkten 2 framgår att det får meddelas föreskrifter om hur uppgiftsskyldigheten i 3 § skall fullgöras. En motsvarande föreskriftsrätt finns i dag i 6 kap. 1 a § fjärde stycket lagen om handel med finansiella instrument. Av punkten 3 framgår att det får meddelas föreskrifter om löpande bokföring, årsbokslut och årsredovisning hos börser och clearingorganisationer samt sådana utländska företag som har tillstånd att driva en reglerad marknad från filial i Sverige. Bestämmelsen motsvarar delvis 11 kap. 2 § 2 lagen om börs- och clearingverksamhet. En motsvarande bestämmelse för värdepappersbolag finns i 1 kap. 5 § 1 lagen (1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag. Punkten 4 motsvarar, såvitt gäller hänvisningen till 12 §, i huvudsak 6 kap. 11 § lagen om värdepappersrörelse och 11 kap. 9 § andra stycket lagen om börs- och clearingverksamhet. Hänvisningen till 13 § motsvarar det bemyndigande som finns i 11 a kap. 11 § andra stycket förslaget till lag om ändring i lagen om börs- och clearingverksamhet i prop. 2006/07:65. I nuvarande tillsynskapitel i lagen om värdepappersrörelse och lagen om börs- och clearingverksamhet finns också bestämmelser om att regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen får meddela föreskrifter om förvaring och inventering av värdehandlingar. En liknande bestämmelse fanns tidigare i äldre lagar inom bankområdet men togs bort i samband med införandet av lagen om bank- och finansieringsrörelse. Motivet för detta var att det inte längre ansågs finnas behov för regeringen att meddela sådana detaljregler (se prop. 2002/03:139 s. 556). Regeringen gör samma bedömning när det gäller värdepappersinstitut, börser och clearingorganisationer och för därmed inte över bestämmelsen till den nya lagen. 24 kap. Särskilt om prövningen av ägares lämplighet I kapitlet finns bestämmelser om ägarprövning som delvis motsvarar artiklarna 10.3, 16.1, 38.2 och 38.3 i MiFID. Flertalet av bestämmelserna i kapitlet finns i dag i både lagen om värdepappersrörelse och lagen om börs- och clearingverksamhet. Eftersom bestämmelserna i de båda lagarna skiljer sig åt i vissa smärre avseenden, har det varit nödvändigt med en del språkliga justeringar i samband med att lagarna slås ihop. Någon ändring i sak är emellertid inte avsedd. 1 § Bestämmelsen motsvarar 6 kap. 3 a § första och andra styckena i lagen om värdepappersrörelse och 11 kap. 2 a § lagen om börs- och clearingverksamhet. 2 § Bestämmelsen motsvarar 6 kap. 3 a § tredje stycket lagen om värdepappersrörelse. 3 § Paragrafen motsvarar i sak 6 kap. 3 b § lagen om värdepappersrörelse och 11 kap. 2 b § lagen om börs- och clearingverksamhet. I första stycket har kravet på att ägaren inte skall motverka en sund utveckling ersatts med ett krav på att ägaren inte skall motverka att rörelsen drivs på ett sätt som är förenligt med denna lag eller andra författningar. Den nya formuleringen överensstämmer med de språkliga justeringar av sundhetsbegreppet som gjorts i 3 kap. 1 § 3, 12 kap. 2 § 2 och 19 kap. 3 § 2. 4 § Paragrafen motsvarar 6 kap. 3 c § lagen om värdepappersrörelse och 11 kap. 2 c § lagen om börs- och clearingverksamhet. 5 § Paragrafen motsvarar 6 kap. 3 d § lagen om värdepappersrörelse och 11 kap. 2 d § lagen om börs- och clearingverksamhet. Beträffande börser har två tillägg gjorts av vilka framgår att de uppgifter som börser enligt första och tredje styckena skall lämna till Finansinspektionen samtidigt även skall offentliggöras (se artikel 38.2 i MiFID). Beträffande vilka uppgifter som skall ingå i ett offentliggörande kan ledning sökas i Finansinspektionens föreskrifter angående vilka uppgifter som skall ges in till inspektionen i frågan. 6 § Paragrafen motsvarar 6 kap. 3 e § lagen om värdepappersrörelse och 11 kap. 2 e § lagen om börs- och clearingverksamhet. 7 § Paragrafen motsvarar 6 kap. 3 f § första-tredje styckena lagen om värdepappersrörelse och 11 kap. 2 f § lagen om börs- och clearingverksamhet. 8 § Paragrafen motsvarar 6 kap. 3 f § fjärde stycket lagen om värdepappersrörelse och 11 kap. 2 g § första stycket lagen om börs- och clearingverksamhet. 9 § Paragrafen motsvarar 6 kap. 3 f § femte stycket lagen om värdepappersrörelse och 11 kap. 2 g § andra stycket lagen om börs- och clearingverksamhet. 10 § Paragrafen motsvarar 6 kap. 3 g § lagen om värdepappersrörelse och 11 kap. 2 h § lagen om börs- och clearingverksamhet. En skillnad i förhållande till dagens lydelse i den senare bestämmelsen är att det inte längre uttryckligen anges att endast den som är lämplig för uppdraget får förordnas som förvaltare. Någon ändring i sak är självklart inte åsyftad. 11 § Paragrafen motsvarar 6 kap. 3 h § lagen om värdepappersrörelse. 25 kap. Ingripanden 1 § Paragrafen saknar motsvarighet i nuvarande reglering och har utformats efter förebild av 15 kap. 1 § lagen om bank- och finansieringsrörelse (se prop. 2002/03:139 s. 379 ff. och 548 f., och prop. 2006/07:5, Del 1, s. 359 ff. och 437 f.). Av första stycket framgår att ingripande skall ske om ett svenskt värdepappersinstitut, en börs eller en svensk clearingorganisation har åsidosatt sina skyldigheter enligt den förevarande lagen, andra författningar som reglerar företagets verksamhet, företagets bolagsordning, stadgar eller reglemente, eller interna instruktioner som har sin grund i en författning som reglerar företagets verksamhet. Med författningar avses såväl lagar, förordningar och myndighetsföreskrifter som EG-förordningar och andra bindande regler (jfr lagen [1976:633] om kungörande av lagar och andra författningar). Det andra stycket anger vilka ingripandemöjligheter som finns och överensstämmer i sak med det andra stycket i 15 kap. 1 § lagen om bank- och finansieringsrörelse. Vid mindre allvarliga överträdelser kan Finansinspektionen välja mellan att förelägga företaget att vidta en åtgärd, förbjuda verkställighet av ett beslut eller att meddela anmärkning. Vid valet av sanktion bör valet falla på den som är mest verkningsfull i det enskilda fallet. Föreläggande kan dock endast användas när det krävs för att få ett företag att vidta åtgärder för att rätta till något. Det kan handla antingen om att företaget skall göra rättelse eller om att företaget skall ombesörja något som det inte tidigare gjort. Anmärkning bör användas när det inte finns något att åtgärda, men överträdelsen bör sanktioneras. Föreläggande och anmärkning bör inte användas vid samma överträdelse. Gränsen mellan en och flera överträdelser kan dock ibland vara svår att dra i en utdragen process. I bestämmelsen anges särskilt vissa av de åtgärder som Finansinspektionen kan förelägga ett företag att vidta. Denna specificering finns även i lagen om bank- och finansieringsrörelse och tillkom vid genomförandet av 2006 års kapitalkravsdirektiv (prop. 2006/07:5, Del 1, s. 359 ff. och 437 f.). I likhet med vad som gäller enligt lagen om bank- och finansieringsrörelse kan ett föreläggande om att begränsa rörelsen avse att företaget skall upphöra med viss typ av verksamhet, t.ex. tillhandahållandet av en viss tjänst. Avsikten är att företaget skall kunna förhindras att driva verksamhet på ett sätt som strider mot regelverket. Föreläggandet behöver dock inte avse en specifik verksamhetsgren utan kan begränsa rörelsen i andra avseenden. Det är exempelvis möjligt att begränsa ett företags möjlighet att ingå vissa typer av avtal. Ett föreläggande att begränsa rörelsen får kombineras med ett föreläggande att vidta andra åtgärder som krävs för att verksamheten skall kunna drivas under betryggande former. Ett föreläggande om att upphöra med viss verksamhet skulle i vissa fall kunna innebära att företagets möjlighet att driva verksamheten vidare omintetgörs. Så kan exempelvis vara fallet om dess kunder är beroende av ett vitt spektrum av tjänster. Om företaget inte får tillhandahålla någon av dessa tjänster, kan det i praktiken innebära att hela rörelsen måste upphöra. I sådant fall har företaget inte - som avsett med föreläggandet -getts möjlighet att rätta till bristerna i organisationen och ett sådant ingripande är därför inte lämpligt. I den situationen bör därför någon annan åtgärd övervägas. I bestämmelsen anges vidare att Finansinspektionen får förelägga ett företag att minska riskerna i rörelsen. Det kan exempelvis bli aktuellt om riskerna är för stora i förhållande till det kapital som företaget har. Vidare kan Finansinspektionen förelägga företaget att vidta någon annan åtgärd för att komma till rätta med situationen. Inspektionen har således stor frihet att själv bedöma vilken åtgärd som är lämplig i det enskilda fallet. Vid allvarliga överträdelser skall dock företagets tillstånd återkallas eller, om det är tillräckligt, varning meddelas. Varning blir alltså ett generellt alternativ till återkallelse av tillståndet i de fall som anges i denna paragraf. Förlägganden och förbud enligt denna paragraf får förenas med vite enligt 29 §. Vidare framgår av 8 § att ett beslut om anmärkning eller varning får förenas med straffavgift. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 15.4.2.1. 2 § Paragrafen, som saknar motsvarighet i nuvarande reglering, har utformats efter förebild av 15 kap. 1 § tredje stycket lagen om bank- och finansieringsrörelse (se prop. 2002/03:139 s. 379 ff. och 548 f.). Bestämmelsen ger Finansinspektionen en möjlighet att underlåta att ingripa om överträdelsen är ringa eller ursäktlig eller om företaget vidtar rättelse. Något ingripande behöver inte heller ske om något annat organ har vidtagit åtgärder mot företaget och dessa åtgärder bedöms tillräckliga. Ett sådant organ kan vara börsens disciplinnämnd. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 15.4.2.1. 3 § Paragrafen motsvarar 6 kap. 8 § lagen om värdepappersrörelse. Av bestämmelsen framgår att Finansinspektionen får förelägga ett svenskt värdepappersinstitut att upphöra med verksamhet som innefattar handel med finansiella instrument på en marknad, om det med hänsyn till reglerna för eller tillsynen över marknaden framstår som uppenbart olämpligt att institutet bedriver handel där. Bestämmelsens syfte är att förhindra att svenska värdepappersinstitut handlar på en marknad där det inte finns tillfredsställande tillsyn och kontroll samt ett godtagbart regelsystem. Genom MiFID har ett gemensamt regelverk för reglerade marknader tillkommit för marknadsplatser inom EES, varför bestämmelsen i praktiken endast torde kunna tillämpas gentemot marknadsplatser utanför EES. Ett föreläggande får förenas med vite enligt 29 §. För ytterligare kommentarer hänvisas till prop. 1990/91:142 s. 173 f. 4 § Första och tredje styckena motsvarar i sak 6 kap. 9 § tredje stycket 2 och fjärde stycket lagen om värdepappersrörelse samt 11 kap. 7 § första stycket 4 och fjärde stycket lagen om börs- och clearingverksamhet. Vissa språkliga justeringar har dock gjorts. Bestämmelsen innebär att ett tillstånd skall kunna återkallas då en ledande befattningshavare inte har den insikt och erfarenhet som krävs för att delta i ledningen av företaget eller på annat sätt är olämplig. Den krets av ledande befattningshavare som omfattas är styrelseledamöter, verkställande direktör och den senares ställföreträdare. Att bestämmelsen enbart handlar om värdepappersbolag, och inte värdepappersinstitut, beror på att motsvarande rätt att ingripa mot kreditinstitut finns i lagen om bank- och finansieringsrörelse. Andra stycket har utformats efter förebild av 15 kap. 2 § andra stycket lagen om bank- och finansieringsrörelse (se prop. 2002/03:139 s. 379 ff. och 549). Bestämmelsen behandlar möjligheten för Finansinspektionen att besluta att personen i fråga inte längre får vara styrelseledamot eller verkställande direktör. Denna möjlighet kan utnyttjas endast som ett alternativ till återkallelse av tillståndet. Avsikten är att detta alternativ skall kunna väljas i stället för återkallelse i de fall då det finns brister i ledningen i ett i övrigt livskraftigt företag och företaget inte förmår ändra på situationen. Det föreligger dock inte någon skyldighet för Finansinspektionen att använda sig av denna möjlighet i stället för att återkalla tillståndet utan en bedömning får göras från fall till fall. Som regel torde det finnas en suppleant som kan träda in i stället för den person som avgått. Om så inte är fallet, får inspektionen utse en ersättare under den tid som det tar för institutet att självt utse en ny person till uppdraget. Det är dock inte nödvändigt att utnyttja denna möjlighet om företaget vidtar åtgärder för att ersätta den som avgått i den ordning som anges i det associationsrättsliga regelverk som gäller för företaget. Ersättaren skall naturligtvis uppfylla de krav som lagen ställer på en ledande befattningshavare. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 15.4.2.2. 5 § Paragrafen motsvarar delar av 6 kap. 9 § lagen om värdepappersrörelse och 11 kap. 7 § lagen om börs- och clearingverksamhet. Bestämmelsen har utformats med utgångspunkt i artiklarna i MiFID om när ett värdepappersföretags respektive en reglerad marknads tillstånd får återkallas (artikel 8 och 36.5) Punkten 1 i första stycket saknar direkt motsvarighet i gällande rätt och genomför artiklarna 8 b och 36.5 b i MiFID. Punkterna 2-4 genomför artiklarna 8 a och 36.5 a i MiFID men återfinns även i dag i lagen om värdepappersrörelse och delvis i lagen om börs- och clearingverksamhet. Punkten 5 motsvarar 11 kap. 7 § första stycket 3 lagen om börs- och clearingverksamhet. Enligt andra stycket har Finansinspektionen möjlighet att i vissa fall, om det är tillräckligt, meddela varning som ett alternativ till återkallelse av tillståndet. Enligt betänkandet var detta enbart möjligt avseende de grunder som finns i punkterna 3, 5 och 6 i utredningens förslag till 25 kap. 5 § (vilka motsvarar punkterna 2, 4 och 5 i vårt förslag). Finansinspektionen har anfört att denna möjlighet bör gälla även punkterna 1 och 2 då bestämmelsen annars blir onödigt oflexibel. Inspektionen har även anfört att det kan övervägas om inspektionen när grund för återkallelse föreligger skall kunna välja även andra alternativa ingripanden än varning. I linje med det allmänna syftet att göra sanktionssystemet mer flexibelt delar vi inspektionens uppfattning om att möjligheten att meddela varning bör gälla även punkten 1, dvs. när företaget har fått tillståndet genom att lämna falska uppgifter eller på något annat otillbörligt sätt. Punkten 2 enligt utredningens förslag, dvs. att återkallelse skall ske när förutsättningarna för tillståndet inte längre uppfylls, har som framgår av avsnitt 15.4.2.2 utgått i vårt förslag, varvid ordningsföljden på punkterna justerats i enlighet därmed. När det gäller frågan om inspektionen bör kunna välja även andra ingripanden än varning som alternativ till återkallelse gör vi bedömningen att det inte är lämpligt att i detta läge frångå den systematik som i dag finns på t.ex. bankområdet i detta avseende. Det tredje stycket motsvarar 11 kap. 7 § tredje stycket lagen om börs- och clearingverksamhet. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 15.4.2.2. 6 § Paragrafen motsvarar i sak 6 kap. 9 a § andra och tredje styckena lagen om värdepappersrörelse och 11 kap. 7 § fjärde och femte styckena lagen om börs- och clearingverksamhet. Av bestämmelsen framgår att Finansinspektionen i sitt beslut om återkallelse av tillståndet kan ge anvisningar om hur rörelsen bör avvecklas. Hänsyn kan tas till individuella förhållanden hos det företag som beslutet avser. Om Finansinspektionen meddelar ett beslut om återkallelse, får den samtidigt meddela förbud för företaget att fortsätta verksamheten. Ett sådant förbud får förenas med vite enligt 29 §. För en närmare kommentar hänvisas till prop. 1990/91:142 s. 175 och prop. 1991/92:113 s. 208. 7 § Paragrafen motsvarar närmast 6 kap. 8 a § lagen om värdepappersrörelse. Bestämmelsen behandlar ingripande mot ett värdepappersbolag för överträdelser av bestämmelser i ett annat land inom eller utanför EES. Förslaget innebär en utvidgning i förhållande till 6 kap. 8 a § lagen om värdepappersrörelse, som endast är tillämplig på överträdelser inom EES. Någon ändring i sak bör dock inte detta innebära då det i förarbetena till bestämmelsen anfördes att införandet av paragrafen inte innebar någon ändring vad beträffar Finansinspektionens möjligheter till ingripande mot motsvarande verksamheter i länder utanför EES (se prop. 1994/95:50 s. 358). 8 § Paragrafen, som saknar motsvarighet i nuvarande reglering, har utformats efter förebild av 15 kap. 7 § lagen om bank- och finansieringsrörelse (se prop. 2002/03:139 s. 386 f. och 551). Av första stycket framgår att Finansinspektionen får besluta att en anmärkning eller varning får förenas med en straffavgift. Det finns således ingen skyldighet för inspektionen att besluta om en sådan avgift utan en möjlighet att göra det när myndigheten bedömer att en ren anmärkning eller varning inte är en tillräcklig reprimand. Något uttryckligt krav på oaktsamhet eller uppsåt hos ansvarig företrädare för företaget har inte ställts upp. Det agerande eller den försummelse som föranlett anmärkningen eller varningen torde dock som regel innehålla något av dessa moment. Det är inte möjligt att förena förelägganden och förbud med straffavgift. I dessa fall kan i stället vite användas. I utredningens förslag kunde enbart en anmärkning eller varning som meddelas med stöd av 1 § förenas med straffavgift, inte en varning som meddelas med stöd av 5 § första stycket 1 och 5 jämfört med andra stycket. Utredningens förslag överensstämmer i denna del med utformningen av motsvarande paragrafer i lagen om bank- och finansieringsrörelse. Utformningen av 25 kap. 5 § i lagen om värdepappersmarknaden och motsvarande bestämmelse i lagen om bank- och finansieringsrörelse (15 kap. 3 §) skiljer sig emellertid delvis åt. Enligt bestämmelsen i lagen om bank- och finansieringsrörelse kan varning, som alternativ till återkallelse, meddelas endast i de fall då kreditinstitutet under en viss tid inte drivit sådan verksamhet som tillståndet avser. I sådana fall är behovet av att kunna förena en varning med straffavgift inte lika stort som i de fall varningen beror på en materiell överträdelse av regelverket. Även i bestämmelsen i lagen om värdepappersmarknaden finns möjlighet att meddela varning i motsvarande fall som i lagen om bank- och finansieringsrörelse. Därutöver finns dock denna möjlighet om företaget fått tillståndet genom att lämna falska uppgifter eller på något annat otillbörligt sätt, eller om det egna kapitalet i ett svenskt aktiebolag som driver en reglerad marknad eller clearingverksamhet understiger två tredjedelar av det registrerade aktiekapitalet. Enligt vår bedömning bör Finansinspektionen även i dessa fall ha möjlighet att förena ett beslut om varning med straffavgift, och utredningens förslag har justerats i enlighet därmed. Av andra stycket framgår att straffavgiften tillfaller staten. Som alla beslut om ingripanden enligt lagen kan ett beslut om straffavgift överklagas till allmän förvaltningsdomstol (26 kap. 1 §). Vid en sådan prövning kan domstolen komma att pröva såväl frågan om en anmärkning eller varning skall förenas med straffavgift som avgiftens storlek. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 15.4.2.3. 9 § Paragrafen saknar motsvarighet i nuvarande reglering och har utformats efter förebild av 15 kap. 8 § lagen om bank- och finansieringsrörelse (se prop. 2002/03:139 s. 386 f. och 551 f.). Av första stycket framgår inom vilka beloppsgränser som straffavgiften kan bestämmas. Enligt andra stycket får avgiften inte överstiga tio procent av omsättningen under närmast föregående räkenskapsår. I förarbetena till lagen om bank- och finansieringsrörelse diskuteras om begränsningsregeln i stället skall styras utifrån företagets rörelseintäkter. Bland annat med hänsyn till att rörelseintäkterna kan vara negativa ansåg man att omsättningen var en bättre utgångspunkt. Årsomsättningen används vidare som utgångspunkt för bestämmande av marknadsföringsavgift enligt marknadsföringslagen och konkurrensskadeavgift i konkurrenslagen. Efter ikraftträdandet av lagen om bank- och finansieringsrörelse har omsättningen även används som utgångspunkt i en liknande bestämmelse om straffavgift i lagen om försäkringsförmedling. Av tredje stycket framgår att avgiften inte får bestämmas till ett belopp som är så stort att ett värdepappersinstitut inte längre kan uppfylla kraven på soliditet och likviditet i 8 kap. 3 § denna lag respektive 6 kap. 1 § lagen om bank- och finansieringsrörelse. Avsikten är att förhindra att uttaget av straffavgiften medför att tillståndet måste återkallas. Ingenting hindrar emellertid att inspektionens beslut får till följd att institutet måste nedbringa sina exponeringar eller sälja av aktier i icke-finansiella företag på grund av att innehavens storlek kommer att överstiga kapitalbasen. Detta stycke har tillkommit efter lagrådsföredragningen för att bestämmelsen skall överensstämma med motsvarande bestämmelse i lagen om bank- och finansieringsrörelse. Någon motsvarande soliditets- och likviditetsregel finns inte för börser och clearingorganisationer, varför begränsningsregeln bara avser värdepappersinstitut. Såsom framgår av författningskommentaren till 10 § skall dock Finansinspektionen även i andra fall vid bestämmandet av straffavgiftens storlek ta hänsyn till förhållandena i det enskilda företaget och vilka konsekvenser beslutet om straffavgift kan få. 10 § Paragrafen saknar motsvarighet i nuvarande reglering och har utformats efter förebild av 15 kap. 9 § lagen om bank- och finansieringsrörelse (se prop. 2002/03:139 s. 386 f. och 552 f.). Av bestämmelsen framgår att när storleken på straffavgiften beslutas skall särskild hänsyn tas till hur allvarlig den överträdelse som har föranlett anmärkningen eller varningen är och hur länge den har pågått. Straffavgiftens storlek skall i detta sammanhang ses som ett sätt att ytterligare gradera anmärkningen eller varningen. Redan i valet av sanktion, ligger en bedömning av hur allvarlig överträdelsen är. Varning används som framgår av 1 § för allvarligare överträdelser än anmärkning. Bestämmelsen utesluter inte att även andra omständigheter än allvarligheten av överträdelsen och hur länge den har pågått kan beaktas när avgiftens storlek bestäms. I mildrande riktning bör kunna beaktas exempelvis om företaget snabbt upphör med överträdelsen sedan den påtalats av Finansinspektionen. Även förhållandena hos det företag som gjort överträdelsen, och de konsekvenser som straffavgiften kan få för företaget, bör naturligtvis beaktas vid bestämmandet av avgiftens storlek. Exempelvis kan vad som upplevs som en avskräckande avgift för ett mindre företag med måttlig omsättning framstå som i det närmaste obetydligt för företag med stora ekonomiska resurser. Det bör även betonas att en straffavgift inte tjänar sitt syfte om avgiften innebär att företaget t.ex. riskerar att bli likvidationspliktigt eller på annat sätt inte kan fortsätta sin verksamhet. Även att företaget ålagts andra former av sanktioner, t.ex. företagsbot, bör beaktas vid bestämmandet av avgiftens storlek. Det framgår inte av denna bestämmelse att det finns möjlighet att underlåta att ta ut avgift om överträdelsen är ringa. Om så är fallet kan dock inspektionen enligt 2 § låta bli att ingripa i de fall som avses i 1 §. Eftersom 8 § inte tvingar inspektionen att besluta om straffavgift finns det även i andra fall ett utrymme för inspektionen att låta bli att besluta om straffavgift, t.ex. om anmärkningen eller varningen i sig anses tillräcklig. 11 § Paragrafen saknar motsvarighet i nuvarande reglering och har utformats efter förebild av 15 kap. 10 § lagen om bank- och finansieringsrörelse (se prop. 2002/03:139 s. 387 f. och 553). Finansinspektionen får, enligt paragrafen, besluta att ett svenskt värdepappersinstitut, en börs eller en svensk clearingorganisation skall betala en förseningsavgift om företaget inte i tid lämnar sådana upplysningar som företaget är skyldigt att ge in till inspektionen enligt de föreskrifter som meddelats med stöd av lagen. Det överlåts åt Finansinspektionen att avgöra om försenad rapportering i ett visst fall skall medföra förseningsavgift med maximalt belopp eller om förseningen är av sådan karaktär att avgiften bör bestämmas till ett lägre belopp eller efterges. Allmänt kan sägas att en längre försening i regel är allvarligare än en försening med endast någon dag. Å andra sidan kan även mindre förseningar vid upprepade tillfällen vara allvarliga. Vid bestämmande av avgiftens storlek skall hänsyn också tas till företagets storlek. Om ett företag skulle motsätta sig att över huvud taget ge in en viss rapport till Finansinspektionen, har inspektionen möjlighet att förelägga företaget vid vite att komma in med rapporten. Vid upprepade fall av underlåten eller försenad rapportering kan inspektionen meddela anmärkning eller varning. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 15.4.2.4. 12 och 13 §§ Paragraferna motsvarar närmast 6 kap. 8 b § lagen om värdepappersrörelse och motsvarar delar av artikel 62 i MiFID. Bestämmelsen anger hur Finansinspektionen skall agera om ett utländskt värdepappersföretag som hör hemma inom EES överträder bestämmelserna i denna lag eller vissa andra bestämmelser. Till skillnad från vad som gäller i dag är reglerna utformade på olika sätt beroende på om företaget överträder en bestämmelse som Finansinspektionen enligt artikel 32.7 i MiFID har tilldelats befogenheter att övervaka eller om företaget överträtt en annan bestämmelse. Beträffande genomförandeförordningen är i detta sammanhang relevanta överträdelser sådana som sker av bestämmelser i förordningen som till innehållet anknyter till de uppräknade bestämmelserna i lagen om värdepappersmarknaden. Bestämmelserna behandlas i avsnitt 16.4. 14 § Paragrafen motsvarar 6 kap. 8 c § lagen om värdepappersrörelse och artikel 19.9 i ISD. Någon motsvarighet till artikel 19.9 i ISD finns inte i MiFID men det följer av bestämmelserna om Europapasset i artiklarna 31 och 32 i MiFID att ett företag som har mist sitt tillstånd i sin hemmedlemsstat inte längre har rätt att driva rörelse här i landet. Ett förbud från Finansinspektionen för företaget att göra nya åtaganden här stämmer således överens även med bestämmelserna i MiFID. 15 § Paragrafen motsvarar närmast 6 kap. 8 d § lagen om värdepappersrörelse. Bestämmelsen behandlar Finansinspektionens möjligheter att ingripa mot ett utländskt värdepappersföretag hemmahörande utanför EES och som driver värdepappersrörelse genom filial i Sverige. Till skillnad mot vad som gäller för EES-företag har inspektionen i ett sådant fall gett det utländska företaget ett uttryckligt tillstånd att driva värdepappersrörelse i Sverige och har även behörighet att återkalla tillståndet eller på annat sätt ingripa mot företaget, vilket framgår av första stycket. Om företaget inte uppfyller sina skyldigheter gentemot insättningsgarantin eller investerarskyddet kan inspektionen vidta de åtgärder mot företaget som framgår av andra stycket. 16 § Det första stycket gäller utländska företag som driver en reglerad marknad eller clearingverksamhet från filial här i Sverige. Om ett sådant företag överträder en bestämmelse som reglerar dess verksamhet här i landet gäller 1 och 2 §§. Det finns inte någon rätt enligt MiFID för företag som driver en reglerad marknad eller clearingverksamhet inom EES att med stöd av sitt hemlandstillstånd gränsöverskrida på det sätt som gäller för värdepappersföretag. Det finns därför inte heller några begränsningar i MiFID avseende Finansinspektionens möjligheter att ingripa mot sådana företag. Samma regler om ingripande som gentemot t.ex. utländska företag som hör hemma utanför EES och driver värdepappersrörelse från filial i Sverige gäller därför. Det andra stycket genomför artikel 62.3 i MiFID. Om ett utländskt företag som driver en reglerad marknad i ett annat land inom EES vidtar åtgärder i Sverige för att underlätta för deltagare att få tillträde till marknadsplatsen, och Finansinspektionen anser att företaget i denna verksamhet bryter mot lagen om värdepappersmarknaden eller en föreskrift som meddelats med stöd av den lagen gäller vad som sägs i 13 § om utländska värdepappersföretag. 17 § Paragrafen motsvarar i sak 6 kap. 10 § lagen om värdepappersrörelse och 11 kap. 8 § lagen om börs- och clearingverksamhet. Första stycket ger Finansinspektionen möjlighet att agera mot den som driver verksamhet enligt lagen utan tillstånd. Ett företag kan driva börsliknande verksamhet utan att ha tillstånd att driva en reglerad marknad, t.ex. ett värdepappersinstitut som driver en handelsplattform (MTF) eller annan organiserad handel. Om värdepappersinstitutet i ett sådant fall använder sig av ordet börs i sin firma eller som beteckning på verksamheten, skall Finansinspektionen ingripa genom ett föreläggande. Det kan uppkomma osäkerhet huruvida en viss verksamhet skall anses som tillståndspliktig verksamhet. Enligt andra stycket kan i sådana fall Finansinspektionen rikta en formell förfrågan till företaget som bedriver verksamheten. Finansinspektionen kan även med stöd av 23 kap. 3 § begära upplysningar från någon annan än företaget. Avser ett föreläggande ett utländskt företag, får föreläggandet enligt tredje stycket riktas såväl mot företaget som mot den som här i landet är verksam för företagets räkning. Enligt 29 § får ett föreläggande som Finansinspektionen meddelar förenas med vite. 18-24 §§ Paragraferna motsvarar 11 a kap. 3-8 och 13 §§ i förslaget till ändring i lagen om börs- och clearingverksamhet i prop. 2006/07:65. Paragraferna innehåller särskilda bestämmelser om ingripanden mot emittenter. I förhållande till propositionen har justeringar gjorts för att nå överensstämmelse med lagens nya begrepp och definitioner. Begreppet fondpapper har ersatts med överlåtbara värdepapper och begreppet "noterade vid en börs eller auktoriserad marknadsplats" har ersatts med "upptagna till handel på en reglerad marknad i Sverige". Genom dessa ändringar har bestämmelsernas lydelse även fullt ut anpassats till öppenhetsdirektivets terminologi. I 24 § första stycket första meningen anges att Finansinspektionen, när Sverige är värdmedlemsstat, skall underrätta emittentens hemlandsmyndighet om emittenten inte uppfyller de krav som följer av bestämmelserna i öppenhetsdirektivet i fråga om behandling av innehavare av värdepapperen och information till sådana innehavare. Underrättelseskyldigheten tar sikte på överträdelser av artiklarna 17 och 18 i öppenhetsdirektivet. Dessa artiklar motsvaras av 18 kap. 1-6 §§ i lagen om värdepappersmarknaden. I den bestämmelse som motsvarar 25 kap. 24 § i prop. 2006/07:65 (11 a kap. 13 § lagen om börs- och clearingverksamhet) anges i första stycket första meningen att underrättelse skall ske vid överträdelser av vissa nationella bestämmelser om detta innebär att emittenten samtidigt inte uppfyller de krav som följer av bestämmelserna i öppenhetsdirektivet. Kopplingen till de nationella bestämmelserna har nu tagits bort. Anledningen till detta är att vissa av bestämmelserna i 18 kap. endast gäller om det är emittenten som har ansökt om upptagande till handel i Sverige (se vidare författningskommentaren till 16-18 kap.). Underrättelseskyldigheten i 25 kap. 24 § är dock inte begränsad till sådana fall utan gäller generellt om en utländsk emittents överlåtbara värdepapper är upptagna till handel på en reglerad marknad i Sverige. Det skall dock noteras att underrättelseskyldigheten förutsätter att det är just emittenten som inte uppfyller kraven i direktivet. Någon ändring i sak avseende i vilka situationer som Finansinspektionen skall underrätta den andra behöriga myndigheten är inte avsedd. 25-28 §§ Paragraferna saknar motsvarighet i nuvarande reglering och har utformats efter förebild av 15 kap. 11-14 §§ lagen om bank- och finansieringsrörelse (se prop. 2002/03:139 s. 553 f.). Bestämmelserna avser verkställighet av såväl straffavgifter och förseningsavgifter som meddelats mot värdepappersinstitut, börser och clearingorganisationer, som särskilda avgifter och straffavgifter som meddelats mot emittenter. När det gäller avgifterna mot emittenter så motsvarar paragraferna 11 a kap. 9 och 10 §§ i förslaget till lag om ändring i lagen om börs- och clearingverksamhet i prop. 2006/07:65. Av 3 kap. 1 § första stycket 6 utsökningsbalken följer att en förvaltningsmyndighets beslut får verkställas enligt den lagen om det finns en särskild föreskrift om detta. Finansinspektionens beslut om särskild avgift, straffavgift och förseningsavgift skall utgöra en exekutionstitel som kan verkställas utan domstolsförfarande. En bestämmelse om detta har tagits in i 26 §. Av den paragrafen framgår att Finansinspektionens beslut om särskild avgift, straffavgift eller förseningsavgift får verkställas, om den är obetald och förfallen till betalning. Detta nödvändiggör dock en bestämmelse om när avgiften är förfallen till betalning och till vem avgiften skall betalas. I 25 § finns därför en bestämmelse som anger att den särskilda avgiften, straffavgiften eller förseningsavgiften skall betalas till Finansinspektionen inom trettio dagar efter det att beslutet om den vunnit laga kraft eller den längre tid som anges i beslutet. I 27 § anges vidare att om den särskilda avgiften, straffavgiften eller förseningsavgiften inte betalas i rätt tid skall Finansinspektionen lämna den obetalda avgiften för indrivning. Den paragrafen klargör också att mål om uttagande av fordran handläggs som allmänt mål hos kronofogdemyndigheten. I 28 § finns en bestämmelse om att en särskild avgift, straffavgift eller förseningsavgift som har beslutats faller bort i den utsträckning verkställighet inte har skett inom fem år från det att beslutet vann laga kraft. 29 § Paragrafen motsvarar 6 kap. 12 § lagen om värdepappersrörelse och 11 kap. 10 § lagen om börs- och clearingverksamhet. Enligt paragrafen får Finansinspektionen förena föreläggande eller förbud enligt lagen med vite. Finansinspektionen har dock inte rätt att döma ut ett förelagt vite, utan får enligt allmänna regler ansöka vid länsrätt om att vitet skall dömas ut. Bestämmelser om vite finns i lagen (1985:206) om vite. 26 kap. Överklagande 1 § Paragrafen reglerar möjligheterna till överklagande och motsvarar närmast överklagandebestämmelserna i 7 kap. 1 § lagen om värdepappersrörelse och 12 kap. 1 § lagen om börs- och clearingverksamhet. Bestämmelsen innebär tillsammans med 2 § att artikel 52.1 i MiFID införlivas. Första stycket motsvarar 7 kap. 1 § första stycket lagen om värdepappersrörelse och 12 kap. 1 § första stycket lagen om börs- och clearingverksamhet. Beslut av Finansinspektionen att kalla till sammanträde med ett företags styrelse och att förelägga den som driver verksamhet att lämna upplysningar som behövs för att bedöma om lagen är tillämplig kommer på samma sätt som i dag inte att kunna överklagas. Skälet är att det här är fråga om endast förberedande beslut och att ett överklagande skulle kunna fördröja Finansinspektionens utredning i onödan. Andra stycket överensstämmer med 7 kap. 1 § andra stycket lagen om värdepappersrörelse. Till skillnad från vad som gäller enligt 12 kap. 1 § andra och tredje styckena lagen om börs- och clearingverksamhet skall i princip samtliga beslut av Finansinspektionen som får överklagas enligt den nya lagen överklagas hos allmän förvaltningsdomstol, dvs. länsrätt (jfr 14 § lagen [1971:289] om allmänna förvaltningsdomstolar). Detta gäller dock inte beslut som avses i 20 § första stycket 5 förvaltningslagen (1986:223), dvs. ärenden som gäller meddelande av föreskrifter som avses i 8 kap. Regeringsformen. Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 14.1.2. Enligt tredje stycket krävs prövningstillstånd vid överklagande till kammarrätten. Finansinspektionen får enligt fjärde stycket bestämma att beslut om förbud, föreläggande eller återkallelse skall gälla omedelbart. 2 § Paragrafen motsvarar 7 kap. 2 § lagen om värdepappersrörelse. Av första stycket framgår att en underlåtenhet från Finansinspektionens sida att fatta beslut i ett tillståndsärende under vissa förutsättningar kan bli föremål för prövning i domstol. Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 14.1.2. 3 § Paragrafen reglerar möjligheten att överklaga Bolagsverkets beslut att skriva av eller vägra registrering av en ansökan avseende ett anknutet ombud eller beslut att avregistrera ett anknutet ombud enligt 6 kap. 8 och 9 §§ denna lag. Sådana beslut får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Skrivelse med överklagande skall ges in till Bolagsverket inom två månader från dagen för beslutet. Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 17.1. 4 § Paragrafen motsvarar närmast 12 kap. 2 § lagen om börs- och clearingverksamhet. Av bestämmelsen framgår att den som är missnöjd med ett beslut om att avslå en ansökan om inregistrering av ett överlåtbart värdepapper enligt 1 kap. 4 § första stycket 2 a eller b får väcka talan mot börsen vid allmän domstol. Detsamma gäller beslut om avnotering och avregistrering av ett finansiellt instrument. Den som är missnöjd med börsens beslut om att avslå en ansökan om upptagande av ett finansiellt instrument till handel kan dock inte väcka talan med stöd av denna paragraf. Detta har behandlats närmare i avsnitt 14.6. Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser Punkten 1 anger när lagen om värdepappersmarknaden träder i kraft samt när lagen om värdepappersrörelse och lagen om börs- och clearingverksamhet upphör att gälla. Utgångspunkten är att ett värdepappersinstitut som har tillstånd att driva värdepappersrörelse vid ikraftträdandet av lagen om värdepappersmarknaden skall anses ha tillstånd enligt den nya lagen. Eftersom tjänsterna och verksamheterna i den nya lagen inte helt överensstämmer med dem som finns i lagen om värdepappersrörelse, behöver en bedömning göras av vilka av tjänsterna i lagen om värdepappersrörelse som motsvarar de tillstånd som företagen kan få enligt lagen om värdepappersmarknaden. Av punkterna 2-6 framgår vad denna bedömning lett fram till. Frågan behandlas även i avsnitt 19.3. I punkten 7 tydliggörs att för de värdepappersbolag som med automatik får tillstånd enligt den nya lagen med stöd av punkterna 2, 3 och 5 gäller att kapitalbasen inte får understiga de belopp som enligt 3 kap. 6 § krävs som startkapital enligt den nya lagen, även om dessa bolags verksamhet påbörjats före lagens ikraftträdande. Vidare anges att om beloppskraven i 3 kap. 6 § inte skiljer sig från de belopp som krävdes som startkapital enligt lagen om värdepappersrörelse skall, vid beräkningen av kapitalbasens storlek, eurobeloppet räknas om enligt den kurs som gällde vid beslutet om tillstånd enligt lagen om värdepappersrörelse. För de bolag som får ett nytt kapitalkrav genom den nya lagen skall dock beloppet beräknas enligt den kurs som gäller vid lagens ikraftträdande. Denna punkt har tillkommit efter lagrådsföredragningen och frågan behandlas även i avsnitt 19.3. Även för börser och clearingorganisationer är utgångspunkten att företag med tillstånd enligt lagen om börs- och clearingverksamhet skall anses ha tillstånd enligt den nya lagen om värdepappersmarknaden. Detta anges i punkten 8. Frågan behandlas även i avsnitt 19.3. I lagen om börs- och clearingverksamhet görs ingen åtskillnad mellan den som driver börsverksamheten och själva marknadsplatsen. I lagen om värdepappersmarknaden skiljer man dock på den reglerade marknaden (marknadsplatsen) och börsen (marknadsplatsoperatören). Det innebär att ett företag som enligt dagens regler är en börs eller en auktoriserad marknadsplats kan tänkas driva flera reglerade marknader enligt det nya synsättet och därför behöva fler tillstånd. Avsikten med övergångsbestämmelsen i punkten 9 är att ett sådant företag, utan ett formellt tillståndsförfarande, skall kunna få ett tillstånd för var och en av dessa reglerade marknader om företaget anmäler detta till Finansinspektionen före den 1 maj 2008. Frågan behandlas även i avsnitt 19.3. Av punkten 10 framgår att även clearingorganisationer som har tillstånd enligt lagen om börs- och clearingverksamhet skall anses ha tillstånd enligt den nya lagen. Denna punkt har tillkommit efter lagrådsföredragningen och behandlas även i avsnitt 19.3. Punkten 11 motsvarar punkten 3 i övergångsbestämmelserna till förslaget till lag om ändring i lagen om börs- och clearingverksamhet enligt prop. 2006/07:65. Hänvisningarna till bestämmelser i lagen om börs- och clearingverksamhet har bytts ut mot hänvisningar till motsvarande paragrafer i den nya lagen och datumet har ändrats från den 30 juni till den 31 oktober 2007. Anledningen till att övergångsbestämmelsen överförts och att datumet ändrats är att tillämpningsområdet för bestämmelserna delvis vidgas genom den nya lagen. Bestämmelserna skall nu tillämpas på emittenter av överlåtbara värdepapper och inte utgivare av fondpapper som enligt propositionen. Det bör därför tydliggöras att de nya bestämmelserna bara gäller sådan information som skall offentliggöras närmast efter den 31 oktober 2007. Denna punkt har tillkommit efter lagrådsföredragningen. Enligt punkten 12 skall underrättelser och ansökningar avseende filialer och annan gränsöverskridande verksamhet som gjorts med stöd av bestämmelserna i lagen om värdepappersrörelse ha samma verkan som underrättelser och ansökningar i enlighet med de nya reglerna, om det företag som vill gränsöverskrida har gjort en anmälan om detta till sin behöriga myndighet före ikraftträdandet av lagen om värdepappersmarknaden. Frågan behandlas även i avsnitt 19.4. Enligt punkten 13 kan ett värdepappersinstitut som före ikraftträdandet av denna lag har kategoriserat kunder som professionella behandla dessa som professionella i den mening som avses i den nya lagen under vissa förutsättningar. Frågan behandlas även i avsnitt 19.4. Enligt punkten 14 skall ett finansiellt instrument som vid ikraftträdandet av denna lag är inregistrerat eller noterat på en börs eller en auktoriserad marknadsplats anses vara upptaget till handel på den relevanta marknadsplatsen enligt den nya lagen. Frågan behandlas även i avsnitt 19.5. Enligt punkten 15 skall äldre bestämmelser om ingripande tillämpas om någon omständighet som föranleder frågan om ingripande hänför sig till tiden före ikraftträdandet av lagen om värdepappersmarknaden. De nya bestämmelserna i 25 kap. skall dock tillämpas om detta skulle leda till ett mindre strängt ingripande. Bestämmelsen har utformats enligt Lagrådets förslag. I punkten 16 anges vad som gäller vid överklagande av beslut som har fattats enligt lagen om värdepappersrörelse och lagen om börs- och clearingverksamhet. Bestämmelsen har utformats enligt Lagrådets förslag. 20.2 Andra författningsförslag 20.2.1 Inledning Den nya lagen om värdepappersmarknaden medför behov av följdändringar i ett stort antal lagar i fråga om hänvisningar till såväl lagen (1991:981) om värdepappersrörelse och lagen (1992:543) om börs- och clearingverksamhet som olika termer. I de flesta fall är det fråga om helt okomplicerade anpassningar som inte behöver kommenteras närmare. Exempelvis kommenteras inte sådana fall då bara en hänvisning till lagen om värdepappersrörelse eller lagen om börs- och clearingverksamhet ändras på det sättet att hänvisningen i stället görs till den nya lagen om värdepappersmarknaden. I fråga om vissa följdändringar uppkommer det emellertid behov av kommentarer. Främst rör det fall när begreppet börs används i olika lagar. Detta begrepp inbegriper i vissa lagar både utländska och svenska börser, medan det i andra lagar bara avser svenska börser. I bestämmelser som avser själva marknadsplatsen används i de nya lydelserna genomgående begreppet reglerad marknad. Med detta begrepp avses detsamma som i lagen om värdepappersmarknaden, dvs. termen innefattar marknader både i Sverige och i övriga länder inom EES. I bestämmelser som avser ett företag som har tillstånd att driva en marknad används begreppet börs. Vidare byts begreppet noterad i olika böjningsformer ut i ett stort antal bestämmelser mot begreppet upptagen till handel. I lagen (2006:1371) om kapitaltäckning och stora exponeringar förekommer i gällande lydelse begreppet erkänd börs (2 kap. 8 §). En definition av detta begrepp finns i både kreditinstitutsdirektivet (2006/48/EG) och kapitalkravsdirektivet (2006/49/EG). Med hänsyn till att det är ett begrepp som definieras i dessa direktiv kvarstår begreppet erkänd börs i den lagen. Begreppet auktoriserad marknadsplats utmönstras ur lagstiftningen och utgår därför i de lagar där det förekommer. Dessa ändringar kommenteras inte särskilt i de enskilda bestämmelserna. 20.2.2 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100) 8 kap. 5 § I andra stycket 3 utgår begreppet auktoriserad marknadsplats. I undantaget i sjätte stycket införs även sådana utländska företag som har tillstånd att driva en reglerad marknad från filial i Sverige. Enligt gällande definition av börs i 1 kap. 4 § 1 lagen om börs- och clearingverksamhet avses med börs företag som har fått auktorisation enligt 2 kap. samma lag att driva verksamhet som syftar till att åstadkomma regelbunden handel med finansiella instrument mellan till verksamheten anslutna medlemmar. Auktorisation som börs får enligt 2 kap. 2 § meddelas ett svenskt aktiebolag eller en svensk ekonomisk förening. Enligt 2 kap. 7 § får auktorisation meddelas för ett utländskt företag att driva verksamhet som börs i Sverige från en filial. I definitionen av börs i den nya lagen om värdepappersmarknaden innefattas bara ett svenskt aktiebolag eller en svensk ekonomisk förening (1 kap. 5 § 3). Skyldigheten att övervaka handeln och kursbildningen på en reglerad marknad gäller enligt den lagen också utländska företag som har tillstånd att driva en reglerad marknad från filial i Sverige. I den förevarande bestämmelsen görs därför en följdändring på så sätt att undantaget skall gälla även i fråga om sådana utländska företag. Eftersom även utländska företag innefattas i gällande definition av börs innebär detta inte någon materiell ändring i fråga om till vilka juridiska personer som uppgifter får lämnas ut. 20.2.3 Förslag till lag om ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713) 1 kap. 11 § Ändringarna i fjärde stycket innebär att bestämmelsen anpassas till terminologin i den nya lagen om värdepappersmarknaden. Begreppet börs ersätts av reglerad marknad eller motsvarande marknad utanför EES (se avsnitt 8.4). I sak innebär detta inte någon ändring i förhållande till gällande rätt. Begreppet annan organiserad marknadsplats står kvar oförändrat. Ett privat försäkringsaktiebolag eller en aktieägare i ett sådant bolag får inte genom annonsering söka sprida aktier eller teckningsrätter i bolaget eller av bolaget utgivna skuldebrev eller optionsbevis. I fjärde stycket i gällande lydelse anges att sådana värdepapper inte får bli föremål för handel på börs eller annan organiserad marknadsplats. Enligt förarbetena till bestämmelsen avses med börs såväl svenska som utländska börser och marknadsplatser (prop. 1994/95:70 s. 174 och 232). Som exempel på handel som sker på annan organiserad marknadsplats nämns därvid avtal som görs upp på telefon på penningmarknaden. Även företag som har fått auktorisation att driva verksamhet som auktoriserad marknadsplats bör betraktas som sådan annan organiserad marknadsplats. Mot den bakgrunden bör även en handelsplattform (MTF) betraktas som en sådan annan organiserad marknadsplats som avses i bestämmelsen (se definitionen i 1 kap. 5 § 12 lagen om värdepappersmarknaden). 2 kap. 13 a §, 5 kap. 5 §, 6 a kap. 3, 7 och 18 §§, 7 kap. 10, 10 b och 12 §§, 9 kap. 2 a, 9 och 23 §§, 14 kap. 12 § och 14 a kap. 2 § Ändringarna innebär att bestämmelserna anpassas till terminologin i den nya lagen om värdepappersmarknaden samt att hänvisningar till bestämmelser i lagen om värdepappersrörelse och lagen om börs- och clearingverksamhet ersätts av hänvisningar till motsvarande bestämmelser i den nya lagen. Uttrycket svensk eller utländsk börs eller auktoriserad marknadsplats ersätts av reglerad marknad eller en motsvarande marknad utanför EES. I sak innebär detta inte någon ändring i förhållande till gällande rätt. Frågan om vilka tillgångar som får användas för skuldtäckning är kopplad till gällande EG-rätt på försäkringsområdet. Bestämmelserna är föremål för översyn inom ramen för EG:s Solvens II-projekt. I detta sammanhang görs därför inte någon ändring i 7 kap. 10 och 10 b §§ såvitt avser begreppet fondpapper. Bemyndigandet i 7 kap. 10 § första stycket 14 har justerats i enlighet med Lagrådets förslag. 8 kap. 9 § och 9 kap. 5 § Ändringarna innebär att bestämmelserna anpassas till terminologin i den nya lagen om värdepappersmarknaden. Uttrycket noterade vid en börs eller auktoriserad marknadsplats ersätts av upptagna till handel på en reglerad marknad i Sverige. I sak innebär detta inte någon ändring i förhållande till gällande rätt. Ändringarna i 8 kap. 9 § och 9 kap. 5 § andra stycket, som infördes genom SFS 2006:563 (prop. 2005/06:186, bet. 2005/06:LU31, rskr. 2005/06:326), fanns inte med i utredningens förslag. 14 a kap. 2 § Ändringarna i andra stycket innebär att bestämmelsen anpassas till terminologin i den nya lagen om värdepappersmarknaden. Uttrycket börs, auktoriserad marknadsplats eller någon annan reglerad marknad ersätts av reglerad marknad eller motsvarande marknad utanför EES. I sak innebär detta inte någon ändring i förhållande till gällande rätt. Ändringarna i bestämmelsen, som infördes genom SFS 2006:427 (prop. 2005/06:196, bet. 2005/06:FiU28, rskr. 2005/06:288), fanns inte med i utredningens förslag. 20.2.4 Förslag till lag om ändring i konkurslagen (1987:672) 8 kap. 7 § Ändringarna i tredje stycket innebär att bestämmelsen anpassas till terminologin i den nya lagen om värdepappersmarknaden. Uttrycket svensk eller utländsk börs eller någon annan reglerad marknad ersätts av reglerad marknad eller motsvarande marknad utanför EES. I sak innebär detta inte någon ändring i förhållande till gällande rätt. 20.2.5 Förslag till lag om ändring av lagen (1990:661) om avkastningsskatt på pensionsmedel 7 § Ändringarna innebär att bestämmelsen anpassas till terminologin i den nya lagen om värdepappersmarknaden. I sak innebär detta inte någon ändring i förhållande till gällande rätt. 20.2.6 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument I prop. 2006/07:65 Informationskrav i noterade företag, m.m. har en rad ändringar föreslagits i lagen om handel med finansiella instrument, främst i 4 kap., för att genomföra det s.k. öppenhetsdirektivet. Förslagen i förevarande proposition är utformade med utgångspunkt i de ändrade eller nya bestämmelser som har föreslagits i nämnda proposition. Till skillnad från utredningens förslag ersätts begreppet finansiella instrument avsedda för allmän omsättning i 2 kap. av begreppet överlåtbara värdepapper, se kommentaren till 1 kap. 1 § och 2 kap. samt avsnitt 8.1.2. Motsvarande ändring görs i de bestämmelser i 2 a, 2 b och 6 kap. som anknyter till bestämmelserna om prospekt. 1 kap. 1 § Ändringarna innebär att definitionerna anpassas till terminologin i den nya lagen om värdepappersmarknaden samt att några nya definitioner införs. I sak innebär detta inte någon ändring av tillämpningsområdet för den förevarande lagen. Definitionen av finansiella instrument ersätts av en hänvisning till definitionen av detta begrepp i lagen om värdepappersmarknaden. Den definitionen motsvarar definitionen i artikel 4.1.17 i MiFID (se avsnitt 8.1). Definitionen av fondpapper utgår och ersätts av begreppet överlåtbart värdepapper. Det begreppet definieras genom en hänvisning till definitionen i lagen om värdepappersmarknaden som motsvarar artikel 4.1.18 i MiFID (se avsnitt 8.1). En definition av begreppet penningmarknadsinstrument införs. Den definitionen motsvarar definitionen i artikel 4.1.19 i MiFID. Två nya definitioner införs av begreppen börs och reglerad marknad (se avsnitt 8.4). I den nya lagen om värdepappersmarknaden definieras börs som ett svenskt aktiebolag eller svensk ekonomisk förening som har fått tillstånd att driva en eller flera reglerade marknader (1 kap. 5 § 3). För att den förevarande definitionen skall innefatta såväl svenska som utländska företag som har tillstånd att driva börsverksamhet från filial i Sverige anges detta uttryckligen. Begreppet reglerad marknad definieras genom en hänvisning till motsvarande definition i lagen om värdepappersmarknaden. När prospektdirektivet genomfördes i svensk rätt gjordes det utifrån definitionerna i ISD (se prop. 2004/05:158 s. 64 ff.). I förstnämnda direktiv hänvisas i artikel 2.1 a och f till definitionerna av överlåtbart värdepapper, penningmarknadsinstrument och reglerad marknad i artikel 1.4, 1.5 respektive 1.13 i sistnämnda direktiv. I artikel 69 i MiFID anges att när ISD upphör att gälla skall hänvisningar till termer som definieras i eller till artiklar i det direktivet förstås som hänvisningar till en likvärdig term som definieras i eller till en artikel i MiFID. De definitioner i MiFID som motsvarar dem i artikel 1.4, 1.5 respektive 1.13 i ISD är definitionerna i artikel 4.1.18, 4.1.19 respektive 4.1.14. De ändrade definitionerna i bestämmelsen får även konsekvenser för bestämmelserna om prospekt i lagen om handel med finansiella instrument (se avsnitt 8.1.2). Begreppet aktierelaterat finansiellt instrument ersätts av aktierelaterat överlåtbart värdepapper. I definitionerna av emissionsprogram och kvalificerade investerare ersätts begreppet finansiella instrument av överlåtbara värdepapper. Tillämpningsområdet för bestämmelserna om prospekt är detsamma som i gällande rätt och påverkas inte av dessa ändringar. 2 kap. 1-7, 9-11, 13, 14, 16-19, 21-24, 26, 28-30, 32-35 och 37-39 §§ Ändringarna innebär att uttrycket finansiella instrument som är avsedda för allmän omsättning utmönstras och ersätts av begreppet överlåtbara värdepapper (se kommentaren till 1 kap. 1 § samt jfr undantaget i 2 kap. 2 § 2 för penningmarknadsinstrument med kortare löptid än ett år). I sak innebär detta inte någon ändring av tillämpningsområdet för bestämmelserna om prospekt i den förevarande lagen. Sveriges advokatsamfund har i fråga om 2 kap. 2 § förordat att begreppet fondandel används i punkten 1, med kvalifikationen att de skall vara utgivna av företag för kollektiva investeringar av sluten typ samt att det nya begreppet penningmarknadsinstrument används i punkten 2. Undantaget i punkten 1 motsvarar undantaget i artikel 1.2 a i prospektdirektivet. Undantagen i artikel 1.2 är av det slaget att varje medlemsstat får avgöra om och hur de skall genomföras i nationell rätt. När undantaget i artikel 1.2 a genomfördes i svensk rätt motiverades bestämmelsen i punkten 1 med att det i fråga om investeringsfonder och sådana fondföretag som avses i 1 kap. 7 och 9 §§ lagen (2004:46) om investeringsfonder ställs upp informationskrav i den lagen som liknar kraven i prospektdirektivet (se prop. 2004/05:158 s. 74 f. och 169 f.). Undantaget i bestämmelsen har således avgränsats snävare än motsvarande undantag i prospektdirektivet. I detta sammanhang görs i fråga om bestämmelserna om prospekt bara sådana ändringar i fråga om terminologi som föranleds av genomförandet av MiFID. Tillämpningsområdet för bestämmelserna om prospekt ändras däremot inte. Undantaget i punkten 1 kvarstår därför oförändrat. I enlighet med Advokatsamfundets synpunkt ersätts begreppet fordringsrätter i punkten 2 av penningmarknadsinstrument. Denna ändring innebär bara en anpassning till den terminologi som införs i den nya lagen om värdepappersmarknaden, se även kommentaren till 1 kap. 1 §. Kravet på att löptiden skall vara kortare än ett år kvarstår oförändrat. Tillämpningsområdet för bestämmelsen är i sak oförändrat (jfr artikel 2.1 a i prospektdirektivet och a. prop. s. 169 f.). 2 a kap. 3 och 6 §§ samt 2 b kap. 3 § Ändringarna föranleds av att uttrycket finansiella instrument som är avsedda för allmän omsättning ersätts av begreppet överlåtbara värdepapper i bestämmelserna om prospekt i 2 kap. (se kommentaren till 1 kap. 1 § och 2 kap.). I sak innebär detta inte någon ändring i förhållande till gällande rätt. Övriga ändringar i 2 b kap. 3 § första stycket är av redaktionell art. Den nya andra meningen är utformad efter förebild av 2 a kap. 6 §. 2 a kap. 10 § Ändringarna innebär att bestämmelsen anpassas till terminologin i den nya lagen om värdepappersmarknaden. Uttrycket börs eller auktoriserad marknadsplats i Sverige ersätts av reglerad marknad i Sverige. I sak innebär detta inte någon ändring i förhållande till gällande rätt. 4 kap. 1, 14, 17, 19, 21 och 22 §§ samt 7 kap. 1 § Ändringarna innebär att bestämmelserna anpassas till terminologin i den nya lagen om värdepappersmarknaden samt att hänvisningar till bestämmelser i lagen om värdepappersrörelse och lagen om börs- och clearingverksamhet ersätts av hänvisningar till motsvarande bestämmelser i den nya lagen. I sak innebär detta inte någon ändring i förhållande till förslagen i prop. 2006/07:65. Ändringarna i 4 kap. 19 § föranleds av att det i den nya lagen om värdepappersmarknaden görs en uppdelning mellan den som driver en reglerad marknad (börsen) och själva marknadsplatsen (den reglerade marknaden), se avsnitt 8.4 samt definitionerna i 1 kap. 5 § 3 och 20 samma lag. Bestämningen "svensk" börs utgår med anledning av att den nya definitionen av börs som införs i 1 kap. 1 § den förevarande lagen inbegriper såväl svenska företag som har tillstånd att driva en eller flera reglerade marknader som utländska företag som har tillstånd att driva en reglerad marknad från filial i Sverige. Ändringarna i 7 kap. 1 § 5, som har tillkommit efter lagrådsföredragningen, är av samma slag som dem i 4 kap. 19 §. 6 kap. 1 a § Ändringarna i första stycket föranleds av att lagen om värdepappersrörelse och lagen om börs- och clearingverksamhet upphävs när den nya lagen om värdepappersmarknaden träder i kraft. Tillsynsbefogenheterna i fråga om lagen om värdepappersmarknaden samlas i ett särskilt kapitel i den lagen (se avsnitt 15.4.1). I andra stycket har förtydligats att det inte är själva begäran som kan strida mot tystnadsplikten utan uppgiftslämnandet. Härmed avses samtliga de upplysningar som Finansinspektionen kan begära att någon lämnar enligt första stycket, dvs. såväl uppgifter och handlingar som annat. 6 kap. 1 b-1 f §§ Ändringarna föranleds av att begreppet finansiella instrument i bestämmelserna om prospekt i 2 kap. ersätts av begreppet överlåtbara värdepapper (se kommentaren till 1 kap. 1 § och 2 kap.). I sak innebär detta inte någon ändring i förhållande till gällande rätt. Hänvisningen i 1 e § till lagen om börs- och clearingverksamhet ersätts av en hänvisning till 15-18 kap. lagen om värdepappersmarknaden. Någon ändring i sak är inte avsedd. 6 kap. 1 g § Ändringarna innebär att bestämmelsen anpassas till terminologin i den nya lagen om värdepappersmarknaden genom att uttrycket noterade vid en börs eller en auktoriserad marknadsplats ersätts av upptagna till handel på reglerad marknad i Sverige. Vidare ersätts hänvisningar till bestämmelser i lagen om börs- och clearingverksamhet av hänvisningar till motsvarande bestämmelser i den nya lagen. I sak innebär detta inte någon ändring i förhållande till förslagen i prop. 2006/07:65. 20.2.7 Förslag till lag om ändring i konkurrenslagen (1993:20) 35 § Ändringarna innebär en anpassning till den nya lagen om värdepappersmarknaden. Uttrycket svensk eller utländsk börs, en auktoriserad marknadsplats eller någon annan reglerad marknad ersätts av reglerad marknad som avses i den nämnda lagen eller motsvarande marknad utanför EES. Bestämmelsen omfattar enligt dess nya lydelse, till skillnad från utredningens förslag, också förvärv som har skett på en handelsplattform. Sådana förvärv bör i detta sammanhang behandlas lika som förvärv som har skett på en reglerad marknad. 20.2.8 Förslag till lag om ändring i lagen (1993:931) om individuellt pensionssparande 1 kap. 2 § Ändringen i punkten 7 i definitionen av värdepappersinstitut föranleds av att lagen om värdepappersrörelse ersätts av den nya lagen om värdepappersmarknaden. I definitionen i punkten 8 av fondpapper finns i gällande lydelse en hänvisning till definitionen av det begreppet i lagen om handel med finansiella instrument. När lagen om värdepappersmarknaden träder i kraft utmönstras begreppet fondpapper ur lagen om handel med finansiella instrument (se avsnitt 8.1.2). I den nya lagen finns inte något begrepp som i sak helt överensstämmer med begreppet fondpapper. Frågan om, och i så fall hur, de nya definitionerna av finansiella instrument i lagen om värdepappersmarknaden bör tillämpas beträffande placeringar inom det individuella pensionssparandet har inte beretts. Några ändringar i det avseendet föreslås inte i detta sammanhang utan definitionen i lagen om handel med finansiella instrument förs oförändrad över till punkten 8. 2 kap. 4 § Ändringarna innebär att bestämmelsen anpassas till terminologin i den nya lagen om värdepappersmarknaden. Enligt den nya lydelsen skall placering ske i fondpapper som är upptagna till handel på en reglerad marknad eller motsvarande marknad utanför EES. I sak innebär detta inte någon ändring i förhållande till gällande rätt. 7 kap. 2 § I paragrafen har hänvisningarna till bestämmelserna i lagen om värdepappersrörelse ersatts med hänvisningar till motsvarande bestämmelser i lagen om värdepappersmarknaden. I avsnitt 15 har det föreslagits att Finansinspektionen när det gäller värdepappersinstitut, börser och clearingorganisationer skall få fler sanktionsalternativ att välja mellan för att på så sätt åstadkomma ett mer flexibelt system. Inspektionen har även fått en uttrycklig möjlighet att inte ingripa i vissa fall. Genom hänvisningen till lagen om värdepappersmarknaden kommer Finansinspektionen även få fler sanktionsalternativ gentemot pensionssparinstitut. 7 kap. 5 § I lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat, som trädde i kraft den 1 juli 2006, infördes en överklagandebestämmelse med länsrätt som första domstolsinstans för samtliga beslut som kan överklagas. I det sammanhanget ändrades överklagandebestämmelserna i lagen om värdepappersrörelse, lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag samt lagen (2002:149) om utgivning av elektroniska pengar i enlighet därmed (SFS 2006:534, 2006:536 och 2006:541). Detta innebär att sedan den 1 juli 2006 innehåller lagen om värdepappersrörelse jämte flera andra lagar på det finansiella området en överklagandebestämmelse som innebär att första domstolsinstans är länsrätt. Regeringen har ovan föreslagit att liknande överklagandebestämmelse bör gälla i den nya lagen om värdepappersmarknaden. Detta innebär att även beslut som rör börser och clearingorganisationer enligt nuvarande lagen om börs- och clearingverksamhet kommer att överklagas till länsrätt som första instans. Enligt regeringens mening är det lämpligt att samma utgångspunkter gäller i förevarande fall. Av första stycket framgår att Finansinspektionens beslut med två undantag får överklagas till allmän förvaltningsdomstol, dvs. länsrätt. Det första undantaget avser beslut av inspektionen att förelägga den som driver verksamhet att lämna upplysningar som behövs för att bedöma om lagen är tillämplig (jfr 25 kap. 17 § andra stycket lagen om värdepappersmarknaden). Det andra undantaget avser beslut enligt 20 § första stycket 5 förvaltningslagen (1986:223), dvs. ärenden som gäller meddelande av föreskrifter som avses i 8 kap. regeringsformen. Motsvarande bestämmelse i den nya lagen om värdepappersmarknaden har behandlats i avsnitt 17.1. Enligt andra stycket krävs prövningstillstånd vid överklagande till kammarrätten. Beslut som har meddelats före ikraftträdandet skall överklagas enligt äldre bestämmelser. 20.2.9 Förslag till lag om ändring i pantbankslagen (1995:1000) 17 § Ändringarna i andra stycket innebär att bestämmelsen anpassas till terminologin i den nya lagen om värdepappersmarknaden. I sak innebär detta inte någon ändring i förhållande till gällande rätt. Begreppet värdepapper ersätts av finansiella instrument. Begreppen noterade på en svensk eller utländsk börs, auktoriserad marknadsplats och någon annan reglerad marknad ersätts av begreppen upptagna till handel på en reglerad marknad eller motsvarande marknad utanför EES. Med anledning av att börs enligt lagen om värdepappersmarknaden inte betecknar en marknadsplats utan den som har tillstånd att driva en reglerad marknad utgår begreppet börspris (se definitionen i 1 kap. 5 § 3). 20.2.10 Förslag till lag om ändring i årsredovisningslagen (1995:1554) 1 kap. 3 § Ändringarna i första stycket 3 innebär att bestämmelsen anpassas till terminologin i den nya lagen om värdepappersmarknaden. Begreppen noterade vid en börs, en auktoriserad marknadsplats och någon annan reglerad marknad ersätts av begreppen upptagna till handel på en reglerad marknad eller motsvarande marknad utanför EES. I sak innebär detta inte någon ändring i förhållande till gällande rätt (se prop. 2005/06:116 s. 86 f. och 134 f.). 3 kap. 4 a § Ändringarna i andra stycket 2 innebär att bestämmelsen anpassas till terminologin i den nya lagen om värdepappersmarknaden. Begreppen noterade vid en börs, en auktoriserad marknadsplats eller någon annan reglerad marknad inom EES ersätts av begreppen upptagna till handel på en reglerad marknad. I sak innebär detta inte någon ändring i förhållande till gällande rätt. 6 kap. 1 a § Ändringarna i första stycket innebär att bestämmelsen anpassas till terminologin i den nya lagen om värdepappersmarknaden. Begreppen noterade vid en börs eller en auktoriserad marknadsplats ersätts av begreppen upptagna till handel på en reglerad marknad i Sverige. I sak innebär detta inte någon ändring i förhållande till gällande rätt (se prop. 2005/06:186 s. 54 ff. och 74). Ändringarna i bestämmelsen, som infördes genom SFS 2006:565 (prop. 2005/06:186, bet. 2005/06:LU31, rskr. 2005/06:326), fanns inte med i utredningens förslag. 6 kap. 2 a § Ändringarna innebär att bestämmelsen anpassas till terminologin i den nya lagen om värdepappersmarknaden. Begreppen noterade vid en börs, en auktoriserad marknadsplats och någon annan reglerad marknad ersätts av begreppen upptagna till handel på en reglerad marknad eller motsvarande marknad utanför EES. I sak innebär detta inte någon ändring i förhållande till gällande rätt. 7 kap. 2 och 3 §§ Se kommentaren till 3 kap. 4 a §. Punkten 2 i ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna till lagen (2007:000) om ändring i årsredovisningslagen Ändringen, som har tillkommit efter lagrådsföredragningen, innebär att hänvisningen till bestämmelserna i 5 a kap. 5 § lagen om börs- och clearingverksamhet byts ut mot en hänvisning till motsvarande bestämmelser i den nya lagen om värdepappersmarknaden. Ändringen träder i kraft den 1 november 2007 när den nya lagen om värdepappersmarknaden träder i kraft och lagen om börs- och clearingverksamhet upphör att gälla. Jfr prop. 2006/07:65 s. 55 och 297 ff. 20.2.11 Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag 1 kap. 1 § Ändringarna i första stycket föranleds av att lagen om värdepappersrörelse ersätts av den nya lagen om värdepappersmarknaden. Med värdepappersbolag avses detsamma som i den nya lagen om värdepappersmarknaden (1 kap. 5 § 26). I sak innebär detta inte någon ändring i förhållande till gällande rätt. 3 kap. 1 § Jfr kommentaren till 3 kap. 4 a § årsredovisningslagen. 6 kap. 1 § Jfr kommentarerna till 6 kap. 1 a och 2 a §§ årsredovisningslagen. Punkten 2 i ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna till lagen (2007:000) om ändring i lagen om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag Se kommentaren till punkten 2 i övergångsbestämmelserna till lagen (2007:000) om ändring i årsredovisningslagen. 20.2.12 Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag 6 kap. 1 § Jfr kommentaren till 6 kap. 1 a och 2 a §§ årsredovisningslagen. 20.2.13 Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1571) om insättningsgaranti 21 § Hänvisningen i paragrafen i dess nuvarande lydelse till 3 kap. 4 § femte stycket lagen om värdepappersrörelse bör rätteligen vara till sjätte stycket samma paragraf (jfr prop. 1995/96:60). Bestämmelsen i dess nya lydelse hänvisar därför till 4 kap. 6 § andra stycket lagen om värdepappersmarknaden. 20.2.14 Förslag till lag om ändring i lagen (1997:323) om statlig förmögenhetsskatt 3, 13 och 14 §§ Ändringarna innebär att bestämmelserna anpassas till terminologin i fråga om marknadsplatser i den nya lagen om värdepappersmarknaden (se avsnitt 8.4). I den lagen avses med begreppet reglerad marknad själva marknadsplatsen medan begreppet börs avser ett företag som har tillstånd att driva en marknad (se definitionerna i 1 kap. 5 § 3 och 20). I sak innebär detta inte någon ändring av tillämpningsområdet för bestämmelserna i förhållande till gällande rätt. Beträffande begreppet marknadsnoterad, se kommentaren till 48 kap. 5 § inkomstskattelagen (1999:1229). I 3 § första stycket 4 ersätts i första ledet begreppet börs av reglerad marknad eller motsvarande marknad utanför EES. I fråga om inregistrering vid svensk börs avser bestämmelsen förhållandet den 29 maj 1997 eller senare. Svensk börs är det begrepp som fram till den 1 november 2007 används för en sådan marknadsplats som avses här. Till skillnad från utredningens förslag kvarstår det begreppet därför i andra ledet i bestämmelsen. Innebörden av begreppet är där detsamma som i gällande rätt. Eftersom bestämmelsen avser tiden även fr.o.m. den 1 november 2007 införs i andra ledet i bestämmelsen begreppet reglerad marknad i Sverige i enlighet med utredningens förslag. I 3 § andra stycket 1 görs till skillnad från utredningens förslag inte någon ändring. Bestämmelsen avser förhållandet vid utgången av år 1991. Vid den tidpunkten var börs det begrepp som användes för en sådan marknadsplats som avses här. Begreppet kvarstår därför i bestämmelsen med samma innebörd som i gällande rätt. Bestämmelsen i andra stycket 2 avser tid även före den 1 november 2007. Begreppet börs med dess nuvarande innebörd kvarstår av samma anledning i den bestämmelsen. I punken 2 införs i enlighet med utredningens förslag begreppen reglerad marknad eller motsvarande marknad utanför EES eftersom bestämmelsen även avser tiden fr.o.m. den 1 november 2007. I 13 § första och andra styckena ersätts begreppet börs av begreppet reglerad marknad eller motsvarande marknad utanför EES. Eftersom bestämmelsen avser tiden även före den 1 november 2007 kvarstår begreppet svensk börs i andra stycket. Innebörden är där densamma som i gällande rätt på motsvarande sätt som i 3 § första stycket 4. I enlighet med utredningens förslag införs begreppet reglerad marknad i Sverige i bestämmelsen. I 14 § ersätts begreppet svensk börs av begreppet reglerad marknad i Sverige. 20.2.15 Förslag till lag om ändring i skattebetalningslagen (1997:483) 5 kap. 9 § Ändringarna i punkterna 10 och 11 innebär att begreppet fondpapper ersätts av begreppet finansiellt instrument. Begreppet fondpapper utmönstras ur lagen om handel med finansiella instrument (se avsnitt 8.1.2). Till skillnad från gällande definition av fondpapper i 1 kap. 1 § lagen om handel med finansiella instrument innefattas derivatinstrument i definitionen av finansiella instrument i 1 kap. 4 § 1 lagen om värdepappersmarknaden. Detta bör dock i praktiken inte innebära någon ändring i sak i fråga om tillämpningsområdet för bestämmelsen. 20.2.16 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:710) med vissa bestämmelser om Premiepensionsmyndigheten 3 § Ändringarna innebär att bestämmelsen anpassas till terminologin i den nya lagen om värdepappersmarknaden. I sak innebär detta inte någon ändring i förhållande till gällande rätt. 20.2.17 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument 1 kap. 3 § Ändringarna utgör anpassningar till den nya lagen om värdepappersmarknaden. I definitionen av finansiella instrument i gällande lydelse ersätts hänvisningen till definitionen i lagen om handel med finansiella instrument av en hänvisning till definitionen i lagen om värdepappersmarknaden. I sak innebär detta inte någon ändring i förhållande till gällande rätt (se avsnitt 8.1). I definitionen av värdepappersinstitut ersätts hänvisningen till definitionen i lagen om värdepappersrörelse av en hänvisning till definitionen i lagen om värdepappersmarknaden. Ändringen i definitionen av kvalificerat innehav är av redaktionell art. 10 kap. 1 § Ändringarna motsvarar de som har gjorts i 7 kap. 5 § lagen om individuellt pensionssparande, se kommentaren till den bestämmelsen (avsnitt 20.2.8). 20.2.18 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:1757) om förvaltning av vissa fonder inom socialförsäkringsområdet 5 § Ändringarna innebär att bestämmelsen anpassas till terminologin i den nya lagen om värdepappersmarknaden (se avsnitt 8.4). I sak innebär detta inte någon ändring i förhållande till gällande rätt. 20.2.19 Förslag till lag om ändring i lagen (1999:158) om investerarskydd 2 § Ändringarna i paragrafen utgör anpassningar till den nya lagen om värdepappersmarknaden. I definitionen i punkten 1 av värdepappersinstitut ersätts hänvisningen till definitionen i lagen om värdepappersrörelse av en hänvisning till definitionen i lagen om värdepappersmarknaden. Definitionen i punkten 5 av investeringstjänster hänvisar enligt gällande lydelse till i lagen om värdepappersrörelse uppräknade tjänster. Den hänvisningen ersätts av en hänvisning till motsvarande bestämmelser i lagen om värdepappersmarknaden. Detta innebär en ändring i sak, eftersom lagen om värdepappersmarknaden i enlighet med MiFID innehåller en ny investeringstjänst, investeringsrådgivning, och en ny investeringsverksamhet, drift av handelsplattformar (se avsnitt 8.3.1). Begreppet investeringstjänst i definitionen i denna punkt motsvarar begreppet investeringsverksamhet i artikel 1.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv nr 97/9/EG av den 3 mars 1997 om system för ersättning till investerare25. Sistnämnda definition utgörs av en hänvisning till de investeringstjänster som definieras i artikel 1.1 i ISD samt den tjänst som avses i punkt 1 i avsnitt C i bilagan till ISD (förvaring och förvaltning av finansiella instrument). I artikel 69 i MiFID anges att hänvisningar till termer som definieras i eller till artiklar i ISD skall förstås som hänvisningar till en likvärdig term som definieras i eller till en artikel i MiFID. De termer och definitioner i MiFID som närmast motsvarar definitionen i artikel 1.1 i ISD samt den tjänst som avses i punkt 1 i avsnitt C i bilagan till det direktivet är definitionen i artikel 4.1.2 i MiFID respektive den sidotjänst som avses i punkt 1 i avsnitt B i bilaga I till MiFID. I lagen om värdepappersmarknaden motsvarar detta investeringstjänster och investeringsverksamheter i 2 kap. 1 § respektive sidotjänsten i 2 kap. 2 § första stycket 1. I fråga om hänvisningen till 1 kap. 4 § lagen om investeringsfonder görs en följdändring på så sätt att uttrycket förvaltning av någon annans finansiella instrument ersätts av diskretionär portföljförvaltning (se kommentaren till den bestämmelsen). I definitionen i punkten 6 av finansiella instrument ersätts hänvisningen till definitionen i lagen om handel med finansiella instrument av en hänvisning till definitionen i lagen om värdepappersmarknaden. I sak innebär detta inte någon ändring i förhållande till gällande rätt (se avsnitt 8.1). 20.2.20 Förslag till lag om ändring i inkomstskattelagen (1999:1229) 17 kap. 19 § Nuvarande andra stycket har utgått (se avsnitt 8.1.2). 24 kap. 8 § Ändringen i första stycket innebär att bestämmelsen anpassas till terminologin i den nya lagen om värdepappersmarknaden. Begreppen noterade på svensk börs eller auktoriserad marknadsplats ersätts av begreppen upptagna till handel på en reglerad marknad i Sverige. I sak innebär detta inte någon ändring i förhållande till gällande rätt. 48 kap. 5 § Ändringarna innebär att bestämmelsen anpassas till terminologin i den nya lagen om värdepappersmarknaden. Begreppen noterad på svensk eller utländsk börs ersätts av begreppen upptagen till handel på en reglerad marknad eller en motsvarande marknad utanför EES. I sak innebär detta inte någon ändring i förhållande till gällande rätt. Uttrycket föremål för kontinuerlig allmänt tillgänglig notering på grundval av marknadsmässig omsättning står kvar oförändrat. I paragrafen definieras begreppet marknadsnoterad som förekommer i ett stort antal bestämmelser i inkomstskattelagen. Med marknadsnoterad avses enligt gällande lydelse att en delägarrätt eller fordringsrätt är föremål för notering på svensk eller utländsk börs eller annan sådan kontinuerlig notering av marknadsmässig omsättning som är allmänt tillgänglig. Detta innebär att en aktie som är noterad hos ett värdepappersinstitut inbegrips om noteringen hålls allmänt tillgänglig. Med allmänt tillgänglig menas enligt prop. 1989/90:110 s. 723 att såväl skattskyldiga som taxeringsmyndigheter kan få del av noteringen. Skatteverket har i en skrivelse den 18 november 1998 (RSV Dnr. 10145-98/900) uttalat att ett värdepapper är marknadsnoterat om avsikten är att det skall vara varaktigt noterat, noteringarna avser omsättning som normalt förekommer minst en gång var tionde dag samt noteringarna hålls tillgängliga intill sjätte året efter noteringsåret. Mot den bakgrunden bör en delägarrätt eller fordringsrätt som är föremål för handel på en handelsplattform kunna betraktas som marknadsnoterad, om dessa förutsättningar är uppfyllda (se definitionen i 1 kap. 5 § 12 lagen om värdepappersmarknaden). Det förekommer att värdepapper, som enligt gällande regler är inregistrerade vid börs, inte anses vara marknadsnoterade (se RÅ 1994 ref. 26 och prop. 1999/2000:2, del 2 s. 575). Även i fortsättningen bör det i sådana fall krävas att värdepapperet är föremål för kontinuerlig allmänt tillgänglig notering på grundval av marknadsmässig omsättning. 55 kap. 5 § Ändringen innebär att hänvisningen till 5 kap. 2 § lagen om värdepappersrörelse ersätts av en beskrivning av en sådan försäkring som avses i första meningen i den bestämmelsen. Den nya lydelsen innebär inte någon ändring i sak i förhållande till gällande rätt. Ändringen föranleds av att kravet på att alla värdepappersbolag skall ha en ansvarsförsäkring utmönstras (se avsnitt 9.1.2). Om ett värdepappersbolag trots det väljer att teckna en sådan försäkring behandlas ersättning som betalas ut på grund av den försäkringen på samma sätt som ersättning som betalas ut på grund av en försäkring som har tecknats i enlighet med 5 kap. 2 § lagen om värdepappersrörelse. Bestämmelsen i dess nya lydelse omfattar såväl försäkringar som har tecknats enligt sistnämnda lag som försäkringar som tecknas när lagen om värdepappersmarknaden har trätt i kraft. 56 kap. 3 § Ändringen innebär att bestämmelsen anpassas till terminologin i den nya lagen om värdepappersmarknaden. Begreppen noterade på en svensk eller utländsk börs ersätts av begreppen upptagna till handel på en reglerad marknad eller en motsvarande marknad utanför EES. Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser Punkt 1. Bestämmelserna skall träda ikraft den 1 november 2007 och tillämpas första gången vid 2008 års taxering. Punkt 2. Även förhållanden som hänför sig till tiden före den 1 november 2007 kommer att redovisas vid 2008 års taxering. De nya bestämmelserna skall inte tillämpas på sådana förhållanden. I stället skall äldre bestämmelser tillämpas på den del av beskattningsåret som infaller före ikraftträdandet. Det gäller dock inte i fråga om det upphävda andra stycket i 17 kap. 19 §, eftersom denna bestämmelse endast tillämpas på förhållanden vid beskattningsårets utgång. Den bestämmelsen skall från och med 2008 års taxering tillämpas utan det upphävda andra stycket. 20.2.21 Förslag till lag om ändring i lagen (1999:1309) om system för avveckling av förpliktelser på finansmarknaden 4, 7 och 16 §§ Ändringarna föranleds av att den nya lagen om värdepappersmarknaden ersätter lagen om värdepappersrörelse och lagen om börs- och clearingverksamhet. I 4 § andra stycket 4 ersätts hänvisningen till 1 kap. 3 § första stycket 1, 2 och 4 lagen om värdepappersrörelse av en hänvisning till 2 kap. 1 § 1, 2, 4 och 8 den nya lagen. De företag som avses i såväl den gällande som den nya lydelsen är företag som inte behöver tillstånd som clearingorganisation för att driva clearingverksamhet (jfr prop. 1999/2000:18 s. 50 f.). Genom MiFID införs en ny investeringsverksamhet, drift av handelsplattformar, som får drivas av ett värdepappersinstitut efter tillstånd av Finansinspektionen enligt 2 kap. 1 § 8 den nya lagen om värdepappersmarknaden (se avsnitt 8.3.1). Drift av handelsplattformar liknar den verksamhet som ett värdepappersinstitut kan driva med stöd av ett tillstånd enligt 1 kap. 3 § första stycket 2 lagen om värdepappersrörelse ("förmedling av kontakt mellan köpare och säljare av finansiella instrument eller i annat fall medverkan vid transaktioner med finansiella instrument"). På motsvarande sätt som ett företag som har ett sådant tillstånd behöver ett företag som har tillstånd för drift av handelsplattformar inte något särskilt tillstånd för att driva clearingverksamhet (2 kap. 1 § 8 respektive 19 kap. 2 § 4 den nya lagen om värdepappersmarknaden). Ändringarna i 7 § första stycket och 16 § första stycket 2 motsvarar dem i 4 §. 20.2.22 Förslag till lag om ändring i lagen (2000:35) om byte av redovisningsvaluta i finansiella företag 2 § Ändringarna föranleds av att den nya lagen om värdepappersmarknaden ersätter lagen om värdepappersrörelse och lagen om börs- och clearingverksamhet samt att auktoriserad marknadsplats utmönstras. I sak innebär detta inte någon ändring i förhållande till gällande rätt. I punkten 4 c i gällande lydelse definieras börs genom en hänvisning till 1 kap. 4 § 1 lagen om börs- och clearingverksamhet. Hänvisningen innebär att såväl svenska företag som driver börsverksamhet som utländska företag som har fått tillstånd att driva börsverksamhet från filial här i landet innefattas i definitionen. På motsvarade sätt som i fråga om företag som definieras i punktera 1-3 och 4 a bör dock bara svenska företag innefattas i den förevarande punkten. I den nya lagen om värdepappersmarknaden definieras börs som ett svenskt aktiebolag eller svensk ekonomisk förening som har fått tillstånd att driva en eller flera reglerade marknader (1 kap. 5 § 3). Genom hänvisningen till den definitionen innefattar definitionen i den nya lydelsen bara svenska företag. I punkten 4 d i den nya lydelsen anges av samma anledning uttryckligen att det är svenska clearingorganisationer som avses. 20.2.23 Förslag till lag om ändring i lagen (2000:192) om allmänna pensionsfonder (AP-fonder) 4 kap. 5 § Ändringen innebär att bestämmelsen anpassas till terminologin i den nya lagen om värdepappersmarknaden. I 4 kap. lagen om allmänna pensionsfonder (AP-fonder) förekommer uttrycket börs eller någon annan reglerad marknad i flera bestämmelser. Med detta uttryck avses såväl svenska som utländska marknadsplatser (se prop. 1999/2000:46 s. 167). Uttrycket ersätts med en reglerad marknad eller en motsvarande marknad utanför EES. Tredje AP-fonden anser att starka skäl talar för att i AP-fondernas placeringsregler jämställa investeringar i värdepapper som handlas på en handelsplattform med värdepapper som är upptagna till handel en reglerad marknad. Frågan måste beredas ytterligare, varför Tredje AP-fondens synpunkt inte är möjlig att tillgodose på detta stadium. 4 kap. 6 § Bestämmelsen syftar till att begränsa AP-fondernas ägande och därmed inflytande över svenska bolag som handlas på en börs eller en auktoriserad marknadsplats. Ändringen innebär att bestämmelsen anpassas till terminologin i den nya lagen om värdepappersmarknaden. 4 kap. 8 och 9 §§ Ändringarna innebär att bestämmelserna anpassas till terminologin i den nya lagen om värdepappersmarknaden. 20.2.24 Förslag till lag om ändring i lagen (2000:193) om Sjätte AP-fonden 3 kap. 5 § Ändringen innebär inte någon skillnad i sak beträffande tillåtna placeringar enligt bestämmelsen. Skälet för ändringen är att postgirot ändrade beteckning 2005 till plusgirot och sedan 2002 ingår i Nordea Bank AB. Sådana placeringarna som enligt den gällande lydelsen får göras hos postgirot bör därför betraktas som placering hos bank. 3 kap. 6 § Ändringen innebär att bestämmelsen anpassas till terminologin i den nya lagen om värdepappersmarknaden. Enligt gällande rätt får Sjätte AP-fonden under vissa förutsättningar göra förvärv på en svensk eller utländsk börs, en auktoriserad marknadsplats eller någon annan reglerad marknad. I enlighet med utredningens förslag får förvärv ske på en reglerad marknad eller motsvarande marknad utanför EES. 20.2.25 Förslag till lag om ändring i lagen (2000:1087) om anmälningsskyldighet för vissa innehav av finansiella instrument 1 § Ändringarna i paragrafen utgör anpassningar till terminologin i den nya lagen om värdepappersmarknaden. Definitionen i punkten 1 i gällande lydelse av finansiella instrument överensstämmer i sak med definitionen av det begreppet i 1 kap. 1 § lagen om handel med finansiella instrument. Definitionen ersätts av en hänvisning till definitionen i lagen om värdepappersmarknaden. I sak innebär detta inte någon ändring i förhållande till gällande rätt. Definitionen i gällande punkten 2 av fondpapper utgår. Detta är en skillnad i förhållande till utredningens förslag enligt vilket det i punkten införs en definition av överlåtbara värdepapper i form av en hänvisning till definitionen av det begreppet i lagen om värdepappersmarknaden. I den förevarande lagen förekommer begreppet fondpapper dels i definitionen av finansiellt instrument i 1 §, dels i 10 a § om skyldigheten att i vissa fall upprätta en förteckning. Begreppet överlåtbara värdepapper förekommer i den nya lydelsen bara i 10 a §. En särskild definition av det begreppet behövs därför inte, se även författningskommentaren till 10 a §. I definitionen av värdepappersinstitut i nya punkten 2, som motsvarar punkten 3 i gällande lydelse, ersätts hänvisningen till definitionen i lagen om värdepappersrörelse av en hänvisning till motsvarande definition i lagen om värdepappersmarknaden. I den nya punkten 3 ersätts hänvisningen i gällande punkten 4 till definitionen av börs i 1 kap. 4 § 1 lagen om börs- och clearingverksamhet av en hänvisning till definitionen av börs i lagen om värdepappersmarknaden. Definitionen av börs i gällande lydelse innefattar både det företag som har fått tillstånd att driva börsverksamhet och själva marknadsplatsen. I den definitionen innefattas såväl svenska företag som utländska företag som har tillstånd att driva börsverksamhet från filial i Sverige. Definitionen av börs i lagen om värdepappersmarknaden innefattar bara svenska aktiebolag eller svenska ekonomiska föreningar som har fått tillstånd att driva en eller flera reglerade marknader (se avsnitt 8.4). I den lagen görs nämligen i enlighet med MiFID åtskillnad mellan marknadsplatsoperatör (börs) och marknadsplats (reglerad marknad). Definitionen av börs ändras i enlighet därmed och en definition av reglerad marknad införs i den nya punkten 8. Eftersom definitionen av börs i lagen om värdepappersmarknaden, till skillnad från motsvarande definition i lagen om börs- och clearingverksamhet, bara innefattar svenska företag anges i definitionen i punkten 3 i dess nya lydelse att även utländska företag som har tillstånd att driva en reglerad marknad från filial i Sverige innefattas. I den nya punkten 4 ersätts begreppen noterade vid en börs eller en auktoriserad marknadsplats av begreppen upptagna till handel på en reglerad marknad i Sverige. I sak innebär detta inte någon ändring i förhållande till gällande rätt. I den nya punkten 6 utgår begreppet auktoriserad marknadsplats. Vidare ersätts hänvisningen till bestämmelserna i 5 a kap. 6 § lagen om börs- och clearingverksamhet med en hänvisning till motsvarande bestämmelser i 16 kap. 6 § lagen om värdepappersmarknaden. I punkten 8, som är ny, införs en definition av reglerad marknad i form av en hänvisning till definitionen av det begreppet i lagen om värdepappersmarknaden. 1 a och 6 §§ Ändringarna innebär att begreppet auktoriserad marknadsplats utgår samt att begreppet börs ersätts av begreppet reglerad marknad i Sverige. I sak innebär detta inte någon ändring av tillämpningsområdet för bestämmelserna i förhållande till gällande rätt. 10 a § Ändringarna i paragrafen utgör anpassningar till den nya lagen om värdepappersmarknaden. Ändringarna innebär dels att uttrycket börs och reglerad marknad i en annan stat inom EES ersätts med reglerad marknad, dels att begreppet fondpapper ersätts med överlåtbara värdepapper enligt 1 kap. 4 § första stycket 2 a och b lagen om värdepappersmarknaden. Någon skillnad i sak är inte avsedd. I utredningens förslag har begreppet fondpapper ersatts av överlåtbara värdepapper. Enligt Sveriges advokatsamfund vore det mot bakgrund av de bakomliggande reglerna i marknadsmissbruksdirektivet mer korrekt att i bestämmelsen använda begreppet finansiellt instrument. Denna fråga har emellertid varit föremål för överväganden när det direktivet genomfördes i svensk rätt. Med anledning av reglerna om informationsplikt för emittenter av finansiella instrument i det direktivet övervägdes i det sammanhanget om gällande informationsskyldighet för utgivare av fondpapper borde utvidgas till att omfatta även utgivare av andra finansiella instrument än fondpapper. Regeringen ansåg därvid att det var tillräckligt att uppställa informationsskyldighet för utgivare av fondpapper (se prop. 2004/05:142 s. 77 f.). Vidare konstaterades att i den mån det är fråga om derivatinstrument, vilkas värde är beroende av ett eller flera fondpapper, är den insiderinformation som i första hand kan påverka värderingen av instrumenten hänförlig till det underliggande fondpapperet och den informationen disponerar inte derivatinstrumentets utfärdare över. Tillämpningsområdet för bestämmelsen begränsades på motsvarande sätt så att skyldigheten att föra förteckning över personer med tillgång till insiderinformation omfattar utgivare av fondpapper (se a. prop. s. 90 ff.). När bestämmelsen anpassas till terminologin i lagen om värdepappersmarknaden motsvaras begreppet fondpapper närmast av begreppet överlåtbart värdepapper. Enligt definitionen av begreppet i sistnämnda lag omfattar det, till skillnad från begreppet fondpapper, även överlåtbara derivatinstrument (se 1 kap. 4 § första stycket 2 c samma lag). På motsvarande sätt som i bestämmelserna om utgivarens informationsplikt i lagen om värdepappersmarknaden avgränsas tillämpningsområdet för bestämmelsen enligt dess nya lydelse till att omfatta bara sådana överlåtbara värdepapper som innefattas i definitionen av fondpapper (1 kap. 4 § första stycket 2 a och b samma lag, jfr avsnitt 14.2 och författningskommentarerna till 15 kap. 6 och 7 §§ lagen om värdepappersmarknaden). Detta innebär att tillämpningsområdet för bestämmelsen är oförändrat. 15 § Ändringen i andra stycket 2 innebär att hänvisningen till lagen om värdepappersrörelse ersätts av en hänvisning till motsvarande bestämmelse i den nya om värdepappersmarknaden. I sak innebär detta inte någon ändring i förhållande till gällande rätt. 20.2.26 Förslag till lag om ändring i lagen (2001:1227) om självdeklarationer och kontrolluppgifter 10 kap. 4 § Ändringen i andra stycket föranleds av att lagen om värdepappersrörelse upphävs. Någon förändring i sak vad gäller vilka situationer när skyldighet att lämna kontrolluppgifter föreligger är inte avsedd. 10 kap. 8 § Ändringen i punkten 1 är av samma slag som ändringen i 10 kap. 4 § andra stycket. I punkten 6 ersätts hänvisningen till 5 kap. 2 § lagen om värdepappersrörelse av en beskrivning av en sådan försäkring som avses i första meningen i den bestämmelsen. Den nya lydelsen innebär inte någon ändring i sak i förhållande till gällande rätt. Ändringen görs med anledning av att kravet på att alla värdepappersbolag skall ha en ansvarsförsäkring utmönstras (se avsnitt 9.1.2). Om ett värdepappersbolag trots det väljer att teckna en sådan försäkring gäller i fråga om ersättning som betalas ut på grund av försäkringen detsamma som för ersättning som betalas ut på grund av en försäkring som har tecknats i enlighet med bestämmelserna i lagen om värdepappersrörelse. Bestämmelsen i dess nya lydelse omfattar såväl försäkringar som har tecknats enligt sistnämnda lag som försäkringar som tecknas när lagen om värdepappersmarknaden har trätt i kraft. 10 kap. 11 § Ändringen föranleds av att begreppet avräkningsnota utmönstras när lagen om värdepappersrörelse ersätts av den nya lagen om värdepappersmarknaden. Enligt lagen om värdepappersmarknaden skall ett värdepappersinstitut lämna en rapport till sin kund när det har utfört en tjänst för kunden. 20.2.27 Förslag till lag om ändring i lagen (2003:862) om finansiell rådgivning till konsumenter 2 § Ändringen utgör en anpassning till den nya lagen om värdepappersmarknaden. Definitionen av finansiellt instrument i gällande lydelse överensstämmer i sak med definitionen av det begreppet i 1 kap. 1 § lagen om handel med finansiella instrument. Den särskilda definitionen ersätts av en hänvisning till definitionen av det begreppet i lagen om värdepappersmarknaden. 3 a § Enligt paragrafen, som är ny, skall 4 och 5 §§ inte gälla för finansiell rådgivning som tillhandahålls av fondbolag, försäkringsförmedlare, värdepappersinstitut och utländska värdepappersföretag. Punkterna 1 och 2 är nya i förhållande till utredningens förslag och införs med anledning av att samma regler bör gälla för rådgivning som fondbolag och försäkringsförmedlare tillhandahåller enligt lagen om investeringsfonder respektive lagen (2005:405) om försäkringsförmedling som för investeringsrådgivning som värdepappersinstitut tillhandahåller enligt den nya lagen om värdepappersmarknaden. Fondbolag med tillstånd att utföra diskretionär portföljförvaltning får, efter tillstånd av Finansinspektionen enligt 7 kap. 1 § första stycket 3 lagen om investeringsfonder, lämna investeringsråd avseende finansiella instrument. Försäkringsförmedlare föreslås, efter tillstånd av Finansinspektionen enligt 5 kap. 1 § första stycket lagen om försäkringsförmedling, få möjlighet att som sidoverksamhet tillhandahålla investeringsrådgivning till kund avseende vissa fondandelar. För sådan rådgivning gäller enligt den nya bestämmelsen inte 4 och 5 §§ den förevarande lagen utan i stället skall fondbolaget eller försäkringsförmedlaren tillämpa bestämmelserna i 8 kap. den nya lagen om värdepappersmarknaden om bl.a. information, dokumentation och uppförande (se avsnitten 8.5.2, 9.1.2, 9.4 och 13.5). Skyldigheten för fondbolag och försäkringsförmedlare att tillämpa dessa bestämmelser i sistnämnda lag följer av 7 kap. 3 § lagen om investeringsfonder respektive 5 kap. 4 § fjärde stycket lagen om försäkringsförmedling. Enligt punkten 3 gäller inte bestämmelserna i 4 och 5 §§ för finansiell rådgivning som tillhandahålls av värdepappersinstitut och utländska värdepappersföretag enligt lagen om värdepappersmarknaden (se definitionerna i 1 kap. 5 § 17 och 25-27 sistnämnda lag). För att tillhandahålla investeringsrådgivning till kund avseende finansiella instrument enligt lagen om värdepappersmarknaden krävs tillstånd (se 2 kap. 1 § 5 och avsnitt 8.3.1). De krav som måste uppfyllas av den som tillhandahåller investeringsrådgivning följer av MiFID och genomförandedirektivet. Reglerna i MiFID genomförs i lagen om värdepappersmarknaden (se 8 kap. 1 och 22-27 §§) och reglerna i genomförandedirektivet i föreskrifter (se 8 kap. 1, 22-27 och 42 §§). För utländska värdepappersföretag som hör hemma inom EES behövs inte tillstånd enligt lagen om värdepappersmarknaden för att tillhandahålla investeringsrådgivning i Sverige (se 4 kap. 1 och 3 §§ samma lag). Om tjänsterna tillhandahålls från filial i Sverige, gäller bestämmelserna i lagen om värdepappersmarknaden (se 8 kap. 2 §). För tjänster som tillhandahålls från ett sådant utländskt företages hemland gäller i stället reglerna i det landet. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 13.2.2. 20.2.28 Förslag till lag om ändring i lagen (2004:46) om investeringsfonder 1 kap. 4 och 5 §§, 2 kap. 10 och 10 a §, 4 kap. 5 §, 10 kap. 20 § samt punkten 2 i övergångsbestämmelserna Ändringarna i paragraferna innebär att begreppet förvaltning av någon annans finansiella instrument utmönstras och ersätts av diskretionär portföljförvaltning avseende finansiella instrument. Ett fondbolag får enligt 1 kap. 4 § i dess nya lydelse ges tillstånd för diskretionär portföljförvaltning avseende finansiella instrument. Diskretionär portföljförvaltning avseende finansiella instrument i lagen om investeringsfonder motsvarar i sak investeringstjänsten med samma beteckning i 2 kap. 1 § 4 den nya lagen om värdepappersmarknaden. I förhållande till gällande rätt innebär detta en inskränkning eftersom ett tillstånd enligt 1 kap. 4 § för förvaltning av någon annans finansiella instrument omfattar såväl diskretionär förvaltning som förvaltning där omplaceringar får göras bara efter hörande av kunden. Vid ikraftträdandet av lagen kommer, enligt bestämmelsen i punkten 2 i övergångsbestämmelserna, fondbolag som har tillstånd för förvaltning av någon annans finansiella instrument att anses ha tillstånd för såväl diskretionär portföljförvaltning som lämnande av investeringsråd som ett led i verksamheten. Omfattningen av ett tillstånd som har getts enligt 1 kap. 4 § före ikraftträdandet av denna lag torde därmed inte förändras in någon större utsträckning. Ett fondbolag är undantaget från tillståndsplikt enligt 2 kap. 5 § första stycket 10 lagen om värdepappersmarknaden, om bolaget har tillstånd för diskretionär portföljförvaltning avseende finansiella instrument enligt 1 kap. 4 § i den förevarande lagen. Bestämmelserna behandlas i avsnitt 8.3.1. 2 kap. 21 § Ändringen, som innebär att andra stycket utgår, föranleds av att kravet på att alla värdepappersbolag skall ha en ansvarsförsäkring utmönstras (se avsnitt 9.1.2). Bestämmelsen behandlas i avsnitt 9.4.1. 5 kap. 3 § Ändringarna innebär att bestämmelsen anpassas till terminologin i den nya lagen om värdepappersmarknaden. I sak innebär detta inte någon ändring i förhållande till gällande rätt i fråga om av vilka finansiella instrument som medel i en värdepappersfond får placeras i (jfr prop. 2002/03:150 s. 313 f.). I första stycket ersätts i punkten 1, som i sak motsvarar punkterna 1 och 2 i utredningens förslag, begreppet svensk eller utländsk börs med reglerad marknad eller motsvarande marknad utanför EES. Med reglerad marknad avses detsamma som i definitionen i 1 kap. 5 § 20 lagen om värdepappersmarknaden. Begreppet reglerad marknad behandlas i avsnitt 8.4. Punkten 1 genomför artikel 19.1 a och, delvis, 19.1 c i UCITS-direktivet. I artikel 19.1 a anges att det är fråga om en sådan reglerad marknad som avses i artikel 1.13 i ISD (jfr prop. 2002/03:150 s. 200). De ändringar i UCITS-direktivet som har gjorts genom artikel 66 i MiFID avser dock inte reglerna i artikel 19 i förstnämnda direktiv. I artikel 69 i MiFID anges att hänvisningar till termer som definieras i eller till artiklar i ISD skall förstås som hänvisningar till en likvärdig term som definieras i eller till en artikel i MiFID. I MiFID definieras reglerad marknad i artikel 4.1.14. Med reglerad marknad avses således bara en marknad inom EES. Reglerna i artikel 19.1 c i UCITS-direktivet avser marknader i tredjeland och där används begreppet fondbörs i en icke-medlemsstat. Med detta bör avses en marknad utanför EES som motsvarar en reglerad marknad. Begreppet auktoriserad marknadsplats utmönstras ur lagstiftningen (se avsnitt 8.4) och punkten 2 i den gällande bestämmelsen tas därför bort. Den nya punkten 2 motsvarar i sak punkten 3 i gällande lydelse. En ändring av redaktionell art görs på så sätt att begreppet annan reglerad marknad ersätts av annan marknad som är reglerad. Detta är en skillnad i förhållande till utredningens förslag enligt vilket ordet reglerad tas bort ur punkten. Utredningens förslag innebär inte någon ändring i sak utan "reglerad" har tagits bort bara för att det inte skall bli någon sammanblandning med en sådan reglerad marknad som avses i punkten 1 (se SOU 2006:50 s. 333 f. och 354). Punkten genomför artikel 19.1 b och, delvis, 19.1c i UCITS-direktivet. I artikeln anges begreppet annan reglerad marknad (se a. prop. s. 200 och prop. 1991/92:113 s. 119 f. samt jfr prop. 1994/95:50 s. 116 f.). Genom ändringen i förhållande till både gällande lydelse och utredningens förslag klargörs att kravet i UCITS-direktivet på att marknaden skall vara reglerad alltjämt gäller men att det i denna punkt inte är en sådan reglerad marknad som anges i punkten 1 som avses. Såväl marknader inom som utanför EES bör innefattas (jfr prop. 1991/92:113 s. 215). Enligt Tredje AP-fonden bör den av utredningen föreslagna punkten 3 göra det möjligt att betrakta en handelsplattform som en sådan marknad som avses i den punkten. En handelsplattform, som definieras i 1 kap. 5 § 12 lagen om värdepappersmarknaden (jfr artikel 4.1.15 i MiFID), betraktas enligt MiFID inte som en reglerad marknad och omnämns inte i placeringsreglerna i UCITS-direktivet. En handelsplattform bör mot den bakgrunden inte anses som en sådan marknad som innefattas i den nya punkten 2. Under våren 2007 har kommissionen på nivå två antagit ett direktiv med syftet att åstadkomma en ökad harmonisering inom EU avseende tillämpningen av placeringsreglerna i UCITS-direktivet. En översyn av placeringsreglerna i lagen om investeringsfonder kommer därför att bli aktuell inom en nära framtid (se även avsnitt 8.1.2). Ändringen i andra stycket föranleds av att begreppen börs och marknadsplats utgår ur första stycket. 5 kap. 4 och 5 §§ Ändringarna innebär att bestämmelsernas lydelse anpassas till terminologin i den nya lagen om värdepappersmarknaden. I 4 § 4 b ersätts uttrycket börsnoterade företag av företag som har gett ut aktier som är inregistrerade vid en reglerad marknad. Bestämmelsen genomför artikel 19.1 h i UCITS-direktivet och den förevarande punkten motsvarar tredje strecksatsen i den artikeln. I direktivet anges "börsnoterade företag". I den engelska versionen anges "listed companies". Det bör således för det första vara fråga om företag som har gett ut aktier som är noterade vid en börs. Om ett företag har gett ut andra slags finansiella instrument än aktier och dessa är noterade vid en börs torde det inte vara tillräckligt för att företaget skall anses som börsnoterat, dvs. det är bara när det är fråga om aktier i bolaget som är börsnoterade som själva bolaget kan betecknas som börsnoterat. Eftersom det i den engelska versionen av direktivet anges att det skall vara fråga om "listed companies" torde det dessutom krävas att aktierna skall vara inregistrerade. Enligt den nya terminologin bör bestämmelsen således avse företag som har gett ut aktier som är inregistrerade vid en reglerad marknad. 7 kap. 1 § Ändringen i första stycket motsvarar ändringen i bl.a. 1 kap. 4 § lagen om investeringsfonder som innebär att begreppet förvaltning av någon annans finansiella instrument utmönstras och ersätts av diskretionär portföljförvaltning avseende finansiella instrument. Ändringen i andra stycket är en anpassning till motsvarande regler om avskiljande av medel i 8 kap. 35 § andra stycket lagen om värdepappersmarknaden (se avsnitt 9.1.3). Skyldigheten att avskilja medel kvarstår i sak oförändrad. Genom ändringen blir det möjligt att placera medel som avskilts även på annat sätt än på konto hos kreditinstitut. Bakgrunden till denna ändring finns i artikel 13.8 i MiFID och i artikel 18 i genomförandedirektivet där det bl.a. anges att kundmedel, förutom på konto i kreditinstitut, får placeras i vissa penningmarknadsfonder. Dessa regler är tillämpliga när fondbolag utför diskretionär portföljförvaltning samt investeringsrådgivning och andra sidotjänster (se kommentaren till 7 kap. 3 §). Reglerna i genomförandedirektivet genomförs i myndighetsföreskrifter. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 9.4.2. 7 kap. 3 § Paragrafen, som är ny, innehåller en hänvisning till de bestämmelser i den nya lagen om värdepappersmarknaden som gäller om ett fondbolag utför diskretionär portföljförvaltning avseende finansiella instrument och de sidotjänster som anges i 7 kap. 1 § första stycket. Genom den ändring i artikel 5.4 i UCITS-direktivet som har gjorts genom artikel 66 i MiFID gäller reglerna i artiklarna 2.2, 12, 13 och 19 i sistnämnda direktiv - i stället för som tidigare motsvarande regler i artiklarna 2.4, 8.2, 10, 11 och 13 i ISD - när fondbolag utför portföljförvaltning samt investeringsrådgivning och andra sidotjänster. Reglerna i artikel 2.2 i MiFID genomförs inte som en särskild bestämmelse i lag (se avsnitt 8.5) och reglerna i artikel 12 i samma direktiv är redan genomförda genom gällande regler om kapitalkrav i 2 kap. lagen om investeringsfonder (se avsnitt 9.4.1). Reglerna i artiklarna 13 och 19 i MiFID genomförs i 8 kap. lagen om värdepappersmarknaden (se avsnitten 9.1.3, 13.2.1 och 13.2.2 samt 15.2.4-15.2.6). De angivna bestämmelserna i 8 kap. lagen om värdepappersmarknaden genomför reglerna i artiklarna 13 och 19 i MiFID om organisation av verksamheten och om uppförande vid tillhandahållande av investeringstjänster till kunder (se författningskommentaren till respektive paragraf i 8 kap.). När ett fondbolag utför diskretionär portföljförvaltning samt investeringsrådgivning och andra sidotjänster, skall bolaget tillämpa dessa bestämmelser. Samma regler gäller därmed för ett fondbolag när det utför sådana tjänster som för ett värdepappersinstitut när det utför motsvarande tjänster enligt lagen om värdepappersmarknaden. För ett sådant fondbolags fondverksamhet gäller emellertid reglerna i den förevarande lagen. Bestämmelsen behandlas i avsnitten 9.4.2 och 13.5. 11 kap. 1 § Bemyndigandet i nuvarande punkten 4 utgår med anledning av att bestämmelsen i 2 kap. 21 § andra stycket om skyldigheten för fondbolag som förvaltar någon annans finansiella instrument att ha en ansvarsförsäkring upphävs (se avsnitt 9.4.1). I de nya punkterna 6 och 7, som saknar motsvarigheter i utredningens förslag, införs bemyndiganden för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om de åtgärder som ett fondbolag som har tillstånd för diskretionär portföljförvaltning skall vidta. Den verksamhet som ett fondbolag kan få tillstånd att driva är emellertid begränsad i förhållande till den verksamhet som ett värdepappersinstitut kan få tillstånd för. De fondbolag som omfattas av bestämmelserna i 7 kap. lagen om investeringsfonder tillhandahåller dessutom både portföljförvaltning och fondverksamhet. Genom de båda bemyndigandena kan dessa omständigheter beaktas i de föreskrifter som genomför de nu aktuella reglerna i genomförandedirektivet (se avsnitten 9.4.2 och 13.5). 20.2.29 Förslag till lag om ändring i lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse 6 kap. 7 § I andra stycket, som är nytt och som saknar motsvarigheter i utredningens förslag, införs en särskild bestämmelse om uppdragsavtal i fråga om värdepappersrörelse. Bestämmelsen innebär att om ett kreditinstitut driver värdepappersrörelse gäller i fråga om uppdragsavtal avseende institutets värdepappersrörelse bestämmelserna i den nya lagen om värdepappersmarknaden. Uppdragsavtal regleras i MiFID (artikel 13.5 första stycket) och i genomförandedirektivet. Enligt MiFID skall reglerna om uppdragsavtal i det direktivet tillämpas också på värdepappersrörelse som drivs av ett kreditinstitut. Dessa regler genomförs i 8 kap. 14 § lagen om värdepappersmarknaden. Reglerna i genomförandedirektivet genomförs i myndighetsföreskrifter (se bemyndigandet i 8 kap. 42 § 8 samma lag). Se även kommentaren till 8 kap. 14 § lagen om värdepappersmarknaden. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 9.1.3. 7 kap. 3 § Se kommentaren till 7 kap. 10 § lagen om värdepappersmarknaden. 20.2.30 Förslag till lag om ändring i lagen (2005:377) om straff för marknadsmissbruk vid handel med finansiella instrument 1 § Ändringarna i paragrafen föranleds av den nya lagen om värdepappersmarknaden. I punkten 2 i dess gällande lydelse definieras handel på värdepappersmarknaden som handel på börs eller någon annan organiserad marknadsplats eller handel med eller genom någon som yrkesmässigt bedriver verksamhet som avses i 1 kap. 3 § första stycket lagen om värdepappersrörelse. Denna definition omfattar såväl svenska börser och auktoriserade marknadsplatser som andra organiserade marknadsplatser inom och utom Sverige (jfr prop. 2004/05:142 s. 53). I den nya lydelsen ersätts begreppet börs av begreppet reglerad marknad, som definieras i punkten 4. Genom att uttrycket annan organiserad marknadsplats står kvar innefattas i definitionen även motsvarande marknadsplatser utanför EES samt handel på en handelsplattform. Definitionen i punkten 3 i gällande lydelse av finansiellt instrument överensstämmer i sak med definitionen av det begreppet i 1 kap. 1 § lagen om handel med finansiella instrument. Definitionen ersätts av en hänvisning till definitionen i lagen om värdepappersmarknaden. I sak innebär detta inte någon ändring i förhållande till gällande rätt. I punkten 4 ersätts definitionen av begreppet fondpapper, som utmönstras, av en definition av begreppet reglerad marknad i form av en hänvisning till definitionen av det begreppet i lagen om värdepappersmarknaden. 6 § Ändringarna innebär att begreppet reglerad marknad i en medlemsstat inom EES ersätts av begreppet reglerad marknad och att begreppet godkända för handel ersätts av begreppet upptagna till handel. I sak innebär detta inte någon ändring i förhållande till gällande rätt. Utredningen har inte föreslagit någon ändring i punkten 2. Ändringen i punkten 1 av begreppet godkända för handel föranleder dock en motsvarande ändring i punkten 2. 10 § Ändringarna i paragrafen föranleds av att den nya lagen om värdepappersmarknaden ersätter lagen om värdepappersrörelse och lagen om börs- och clearingverksamhet. Hänvisningen till börser enligt lagen om börs- och clearingverksamhet ersätts av en hänvisning till börser enligt den nya lagen om värdepappersmarknaden och sådana utländska företag som har tillstånd enligt samma lag att driva en reglerad marknad från filial i Sverige. I sak innebär detta inte någon ändring i förhållande till gällande rätt. Definitionen av börs i lagen om börs- och clearingverksamhet innefattar såväl svenska företag som utländska företag som har tillstånd att driva börsverksamhet från filial i Sverige (1 kap. 4 § 1). Definitionen av börs i den nya lagen om värdepappersmarknaden innefattar bara svenska aktiebolag eller svenska ekonomiska föreningar som har fått tillstånd att driva en eller flera reglerade marknader (1 kap. 5 § 3). Eftersom definitionen av börs i den nya lagen, till skillnad från motsvarande definition i lagen om börs- och clearingverksamhet, bara innefattar svenska företag anges i den nya lydelsen att bestämmelsen gäller även i fråga om utländska företag som har tillstånd att driva en reglerad marknad från filial i Sverige. Detta tillägg har tillkommit efter lagrådsföredragningen. 20.2.31 Förslag till lag om ändring i lagen (2005:405) om försäkringsförmedling 1 kap. 5 §, 5 kap. 1 och 5 §§ samt 8 kap. 6 § Ändringarna i paragraferna innebär att hänvisningarna till undantaget från tillståndsplikt i 1 kap. 3 § b lagen om värdepappersrörelse ersätts av hänvisningar till 2 kap. 5 § första stycket 15 den nya lagen om värdepappersmarknaden. Till skillnad från gällande undantag omfattar undantaget i sistnämnda lag också investeringsrådgivning avseende vissa fondandelar (se kommentaren till 2 kap. 5 § första stycket 15 och avsnitt 8.5). 5 kap. 4 § Ändringen i fjärde stycket föranleds av att lagen om värdepappersrörelse ersätts av den nya lagen om värdepappersmarknaden. En försäkringsförmedlare får enligt 5 kap. 1 §, efter tillstånd av Finansinspektionen, som sidoverksamhet ta emot och vidarebefordra order avseende andelar i investeringsfonder eller sådana fondföretag som avses i 1 kap. 7 och 9 §§ lagen om investeringsfonder. I sådan verksamhet gäller i dag bestämmelserna i 1 kap. 7 § lagen om värdepappersrörelse, dvs. den s.k. sundhetsparagrafen. Den paragrafen ersätts av bestämmelser i 8 kap. lagen om värdepappersmarknaden (se avsnitt 13.2.1). När försäkringsförmedlare förmedlar fondandelar och tillhandahåller investeringsrådgivning till kund avseende fondandelar gäller därför i stället 8 kap. lagen om värdepappersmarknaden, i tillämpliga delar, för den verksamheten. De bestämmelser i 8 kap. som avses är de som närmast motsvarar sundhetsparagrafen i lagen om värdepappersrörelse, dvs. 1, 9-12, 14, 21-23, 26 och 27 §§. Detta innebär att samma skyldigheter som gäller för ett värdepappersbolag som tar emot och vidarebefordrar order och tillhandahåller investeringsrådgivning till kund bör gälla för en försäkringsförmedlare som tillhandahåller sådana tjänster som sidoverksamhet. 8 kap. 13 § Ändringen i tredje stycket saknar motsvarighet i utredningens förslag och föranleds av att värdepappersbolag ges möjlighet att utöva försäkringsförmedling. På motsvarande sätt som i fråga om försäkringsförmedlare som är kreditinstitut, eller i fråga om försäkringsföretag, bör en straffavgift som tas ut av ett värdepappersbolag inte vara så stor att uttaget av avgiften får till följd att bolagets tillstånd måste återkallas. 20.2.32 Förslag till lag om ändring i aktiebolagslagen (2005:551) 1 kap. 8 § Ändringarna innebär att bestämmelsen anpassas till terminologin i den nya lagen om värdepappersmarknaden. Begreppet svensk eller utländsk börs ersätts av reglerad marknad eller motsvarande marknad utanför EES. I sak innebär detta inte någon ändring i förhållande till gällande rätt. Begreppet annan organiserad marknadsplats står kvar oförändrat. Paragrafen innehåller i gällande lydelse ett förbud mot att värdepapper i privata aktiebolag handlas på en börs eller någon annan organiserad marknadsplats. Bestämmelsen motsvarar 1 kap. 4 § fjärde stycket aktiebolagslagen (1975:1385), jfr även 1 kap. 11 § fjärde stycket försäkringsrörelselagen. Aktiebolagskommittén föreslog att begreppet organiserad marknadsplats skulle bytas ut mot auktoriserad marknadsplats eller någon annan reglerad marknad. Regeringen ansåg emellertid att det mot bakgrund av bestämmelsens syfte - att förhindra att aktier i privata aktiebolag blir föremål för organiserad handel - var lämpligare att behålla det vidare begreppet organiserad marknadsplats (se prop. 2004/05:85 s. 513 f.). Därvid angavs att i vad mån handel som sker genom ett värdepappersinstitut skall räknas som handel på en organiserad marknadsplats beror på verksamhetens karaktär och omfattning. Som exempel på handel som sker på organiserad marknadsplats nämns i förarbetena till bestämmelsen i 1975 års aktiebolagslag avtal om köp och försäljning som görs upp på telefon på penningmarknaden samt att även företag som har fått auktorisation att driva verksamhet som auktoriserad marknadsplats bör betraktas som sådan annan organiserad marknadsplats (prop. 1993/94:196 s. 144). Mot den bakgrunden bör även en handelsplattform betraktas som en sådan annan organiserad marknadsplats som avses i bestämmelsen (se definitionen i 1 kap. 5 § 12 lagen om värdepappersmarknaden). 2 kap. 29 §, 4 kap. 47 §, 9 kap. 13 §, 13 kap. 4 och 5 §§, 14 kap. 5 §, 15 kap. 5 §, 19 kap. 13, 14, 32 och 36 §§, 20 kap. 10 § och 22 kap. 2 § Ändringarna innebär i huvudsak att bestämmelserna anpassas till terminologin i den nya lagen om värdepappersmarknaden. Begreppen svensk eller utländsk börs, auktoriserad marknadsplats eller någon annan reglerad marknad ersätts av reglerad marknad eller en motsvarande marknad utanför EES. Vidare har begreppet noterad ersatts av upptagen till handel. I sak innebär det som nämnts inte någon ändring i förhållande till gällande rätt (jfr exempelvis prop. 2004/05:85 s. 536 och 638) eller i förhållande till det som har föreslagits i prop. 2006/07:70 Några aktiebolagsrättsliga frågor. 7 kap. 54 a, 63 och 64 §§ Ändringarna innebär att bestämmelserna anpassas till terminologin i den nya lagen om värdepappersmarknaden. Bestämningen "noterade vid en svensk eller utländsk börs, en auktoriserad marknadsplats eller någon annan reglerad marknad" ersätts av "upptagna till handel på en reglerad marknad eller en motsvarande marknad utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet". I sak innebär detta inte någon ändring i förhållande till det som föreslås i prop. 2006/07:65. 7 kap. 61 och 62 §§ samt 8 kap. 51 § Ändringarna innebär att bestämmelserna anpassas till terminologin i den nya lagen om värdepappersmarknaden. Bestämningen "noterade vid en börs eller en auktoriserad marknadsplats" ersätts av "upptagna till handel på en reglerad marknad i Sverige". I sak innebär detta inte någon ändring i förhållande till gällande rätt. Ändringarna i 7 kap. 61 och 62 §§ samt 8 kap. 51 §, som alla infördes genom SFS 2006:562 (prop. 2005/06:186, bet. 2005/06:LU31, rskr. 2005/06:326), fanns inte med i utredningens förslag. 20.2.33 Förslag till lag om ändring i lagen (2005:1047) om internationella förhållanden rörande försäkringsföretags och kreditinstituts insolvens 12 § Ändringarna innebär att bestämmelsen anpassas till terminologin i den nya lagen om värdepappersmarknaden. Begreppen börs eller en annan reglerad marknad ersätts av begreppet reglerad marknad. I sak innebär detta inte någon ändring i förhållande till gällande rätt. Bestämmelsen har sin bakgrund i artikel 23 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/17/EG av den 19 mars om rekonstruktion och likvidation av försäkringsföretag26 samt artiklarna 25-27 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG av den 4 april om rekonstruktion och likvidation av kreditinstitut27. Direktiven är tillämpliga vid avtal på en reglerad marknad. I artikel 2 i sistnämnda direktiv definieras reglerad marknad genom en hänvisning till definitionen av detta begrepp i ISD. Enligt artikel 69 i MiFID skall hänvisningar till definitioner och termer i ISD i samband med att MiFID träder i kraft förstås som hänvisningar till motsvarande definitioner och termer i MiFID. Begreppet börs eller en annan reglerad marknad ersätts därför av reglerad marknad. 20.2.34 Förslag till lag om ändring i lagen (2006:451) om offentliga uppköpserbjudanden på aktiemarknaden 1 kap. 2 § Ändringarna i paragrafen föranleds av att lagen om börs- och clearingverksamhet ersätts av den nya lagen om värdepappersmarknaden. I punkten 2 ersätts hänvisningen i gällande lydelse till definitionen av börs i 1 kap. 4 § 1 och 3 lagen om börs- och clearingverksamhet av en hänvisning till motsvarande definition i den nya lagen. Definitionen av börs i gällande lydelse innefattar både det företag som har fått tillstånd att driva börsverksamhet och själva marknadsplatsen. I den definitionen innefattas såväl svenska företag som utländska företag som har tillstånd att driva börsverksamhet från filial i Sverige. Definitionen av börs i lagen om värdepappersmarknaden innefattar emellertid bara svenska aktiebolag eller svenska ekonomiska föreningar som har fått tillstånd att driva en eller flera reglerade marknader (se avsnitt 8.4). I den lagen görs nämligen i enlighet med MiFID åtskillnad mellan marknadsplatsoperatör (börs) och marknadsplats (reglerad marknad). Vidare utmönstras begreppet auktoriserad marknadsplats. Definitionen av börs i punkten 2 ändras i enlighet därmed och en definition av reglerad marknad införs i den nya punkten 5. Eftersom definitionen av börs i lagen om värdepappersmarknaden, till skillnad från motsvarande definition i lagen om börs- och clearingverksamhet, bara innefattar svenska företag anges i punkten 2 i dess nya lydelse att även utländska företag som har tillstånd att driva en reglerad marknad från filial i Sverige innefattas. I punkten 5, som är ny, införs en definition av reglerad marknad i form av en hänvisning till definitionen av det begreppet i lagen om värdepappersmarknaden. 2 kap. 1 och 2 §§ Ändringarna i paragraferna föranleds av de nya definitionerna i 1 kap. 2 § 2 och 5 av begreppen börs och reglerad marknad samt av att aktier i enlighet med terminologin i den nya lagen om värdepappersmarknaden tas upp till handel på en reglerad marknad i stället för som i gällande lydelse noteras vid en börs. 3 kap. 1 § Ändringarna i andra stycket innebär att bestämmelsen anpassas till terminologin i den nya lagen om värdepappersmarknaden. Begreppen noterade vid börs, auktoriserad marknadsplats eller någon annan reglerad marknad ersätts av upptagna till handel på reglerad marknad eller motsvarande marknad utanför EES. I sak innebär detta inte någon ändring i förhållande till gällande rätt. I gällande lydelse avses med begreppet reglerad marknad såväl reglerade marknader i den mening som avses i ISD som motsvarande marknadsplatser utanför EES (se prop. 2005/06:140 s. 48). Den nya definitionen av reglerad marknad i 1 kap. 2 § 5 innefattar bara reglerade marknader inom EES. Genom tillägget i andra stycket av uttrycket en motsvarande marknad utanför EES är tillämpningsområdet för bestämmelsen i sak oförändrat i förhållande till gällande rätt. 7 kap. 12 § Se kommentaren till 2 kap. 1 och 2 §§. 20.2.35 Förslag till lag om ändring i lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat 1 kap. 3 § Ändringarna, som har tillkommit efter lagrådsföredragningen, innebär att hänvisningar till bestämmelser i lagen om värdepappersrörelse ersätts av hänvisningar till motsvarande bestämmelser i den nya lagen om värdepappersmarknaden. I sak innebär detta inte någon ändring i förhållande till gällande rätt. 20.2.36 Förslag till lag om ändring i lagen (2006:1371) om kapitaltäckning och stora exponeringar 1 kap. 3 och 10 §§, 2 kap. 2 §, 4 kap. 8 §, 5 kap. 3 §, 6 kap. 4 och 7 §§ samt 9 kap. 5 § Ändringarna i paragraferna innebär att hänvisningar till bestämmelser i lagen om värdepappersrörelse ersätts av hänvisningar till motsvarande bestämmelser i den nya lagen om värdepappersmarknaden. I sak innebär detta inte någon ändring i förhållande till gällande rätt. 2 kap. 8 § Ändringarna i paragrafen utgör anpassningar till terminologin i den nya lagen om värdepappersmarknaden. I sak innebär detta inte någon ändring i förhållande till gällande rätt. 2 kap. 9 § Ändringarna i paragrafen utgör anpassningar till den nya lagen om värdepappersmarknaden (jfr prop. 2006/07:5 s. 170 ff. och 393). Genom dessa ändringar kommer tillämpningsområdet för bestämmelsen att helt överensstämma med motsvarande regler i 2006 års kapitalkravsdirektiv (artikel 20.2). De reglerna får tillämpas av värdepappersbolag vars verksamhetstillstånd inte inbegriper punkterna 3 och 6 i avsnitt A i bilaga I till MiFID, dvs. handel med finansiella instrument för egen räkning samt garantigivning avseende finansiella instrument och placering av finansiella instrument med ett fast åtagande. Dessa båda punkter i MiFID motsvarar 2 kap. 1 § 3 och 6 lagen om värdepappersmarknaden (se avsnitt 8.3.1). I förhållande till gällande rätt innebär ändringarna att tillämpningsområdet för bestämmelsen utvidgas. Detta eftersom uttrycket "annan medverkan vid emissioner av fondpapper eller erbjudanden om köp eller försäljning av finansiella instrument som är riktade till en öppen krets", som finns i gällande lydelse, omfattar även annan medverkan vid emissioner än "placering av finansiella instrument med ett fast åtagande". 20.2.37 Förslag till lag om ändring i lagen (2006:1372) om införande av lagen (2006:1371) om kapitaltäckning och stora exponeringar 8 och 9 §§ Ändringarna i paragraferna innebär dels att hänvisningarna till punkterna 5-7, 9 och 10 i avsnitt C i bilaga I till MiFID ersätts av hänvisningar till 1 kap. 4 § första stycket 5 b-d, f och g den nya lagen om värdepappersmarknaden, dels att det uttryckligen anges att också investeringsverksamhet omfattas (se avsnitt 8.3.1). I sak innebär detta inte någon ändring i förhållande till gällande rätt (jfr prop. 2006/07:5 s. 377 ff. och 431). De finansiella instrument som avses i gällande lydelse överensstämmer helt med dem som anges definitionen i 1 kap. 4 § lagen om värdepappersmarknaden (se kommentaren till den bestämmelsen samt avsnitt 8.1.2). Finansdepartementet Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 26 april 2007 Närvarande: Statsministern Reinfeldt, statsråden Olofsson, Odell, Bildt, Ask, Husmark Pehrsson, Leijonborg, Erlandsson, Torstensson, Carlgren, Hägglund, Carlsson, Littorin, Malmström, Sabuni, Billström, Adelsohn Liljeroth, Föredragande: statsrådet Odell Regeringen beslutar proposition 2006/07:115 Ny lag om värdepappersmarknaden 1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/39/EG av den 21 april 2004 om marknader för finansiella instrument och om ändring av rådets direktiv 85/611/EEG och 93/6/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/12/EG samt upphävande av rådets direktiv 93/22/EEG (EUT L 145, 30.4.2004, s. 1, Celex 32004L0039), senast ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/31/EG (EUT L 114, 27.4.2006, s. 60, Celex 32006L0031) och Kommissionens direktiv 2006/73/EG av den 10 augusti 2006 om genomförandet av Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/39/EG vad gäller organisatoriska krav och villkor för verksamheten i värdepappersföretag, och definitioner för tillämpning av det direktivet (EUT L 241, 2.9.2006, s. 26, Celex 32006L0073). 2 EGT L 294, 10.11.2001, s. 1 (Celex 32001R2157). 3 EUT L 207, 18.8.2003, s. 1 (Celex 32003R1435). 4 EUT L 145, 30.4.2004, s. 1 (Celex 32004L0039). 5 EUT L 114, 27.4.2006, s. 60 (Celex 32006L0031). 6 EUT L 241, 2.9.2006, s. 1 (Celex 32006R1287). 7 EUT L 390, 31.12.2004, s. 38 (Celex 32004L0109). 8 EUT L 142, 30.4.2004, s. 12 (Celex 32004L0025). 9 EGT L 243, 11.9.2002, s. 1 (Celex 32002R1606). 10 EUT L 343, 8.12.2006, s. 96 (Celex 32006D0891). 1 Balken omtryckt 1995:974. 2 Senaste lydelse 2004:422. 3 Senaste lydelse 2004:422. 1 Lagen omtryckt 1981:737. 2 Senaste lydelse 2004:301. 1 Lagen omtryckt 1992:1474. 2 Senaste lydelse 2006:452. 1 Lagen omtryckt 1995:1567. 2 Senaste lydelse 1999:600. 3 Senaste lydelse 2000:37. 4 Senaste lydelse 1994:1941. 5 Senaste lydelse 1999:600. 6 Senaste lydelse 2000:67. 7 Senaste lydelse 2000:67. 8 Senaste lydelse 2000:67. 9 Senaste lydelse 2004:430. 10 Senaste lydelse 2004:53. 11 Senaste lydelse 2005:1121. 12 Senaste lydelse 2006:563. 13 Senaste lydelse 2006:563. 14 Senaste lydelse 1992:549. 15 Senaste lydelse 2006:427. 1 Senaste lydelse 1999:1310. 1 Senaste lydelse 1994:1878. 1 Lagen omtryckt 1992:558. 2 EUT L 345, 31.12.2003, s. 64 (Celex 32003L0071). 3 EUT L 186, 18.7.2005, s. 3 (Celex 32004R0809). 4 EUT L 390, 31.12.2004, s. 38 (Celex 32004L0109). 5 Senaste lydelse 2005:833. 6 Senaste lydelse 2005:833. 7 Senaste lydelse 2005:833. 8 Senaste lydelse 2005:833. 9 Senaste lydelse 2006:454. 10 Senaste lydelse 2006:454. 11 Senaste lydelse 2005:833. 12 EGT L 100, 17.4.1980, s. 1 (Celex 31980L0390). 13 EGT L 184, 6.7.2001, s. 1 (Celex 32001L0034). 14 EGT L 100, 17.4.1980, s. 1 (Celex 31980L0390). 15 EGT L 135, 31.5.1994, s. 1 (Celex 31994L0018). 16 EGT L 184, 6.7.2001, s. 1 (Celex 32001L0034). 17 EUT L 79, 24.3.2005, s. 9 (Celex 32005L0001). 18 Senaste lydelse 2005:833. 19 Senaste lydelse 2005:833. 20 Senaste lydelse 2005:833. 21 Senaste lydelse 2005:833. 22 Senaste lydelse 2005:833. 23 Senaste lydelse 2005:833. 24 Senaste lydelse 2005:833. 25 Senaste lydelse 2005:833. 26 Senaste lydelse 2005:833. 27 Senaste lydelse 2005:833. 28 Senaste lydelse 2005:833. 29 Senaste lydelse 2005:833. 30 Senaste lydelse 2005:833. 31 Senaste lydelse 2005:833. 32 Senaste lydelse 2005:833. 33 Senaste lydelse 2005:833. 34 Senaste lydelse 2005:833. 35 Senaste lydelse 2005:833. 36 Senaste lydelse 2005:833. 37 Senaste lydelse 2005:833. 38 Senaste lydelse 2006:454. 39 Senaste lydelse 2006:454. 40 Senaste lydelse 2006:454. 41 Senaste lydelse 2005:833. 42 EGT L 141, 11.6.1993, s. 27 (Celex 31993L0022). 43 EUT L 35, 11.2.2003, s. 1 (Celex 32002L0087). 44 EUT L 145, 30.4.2004, s. 1 (Celex 32004L0039). 45 EUT L 114, 27.4.2006, s. 60 (Celex 32006L0031). 46 EUT L 336, 23.12.2003, s. 33 (Celex 32003R2273). 47 EUT L 336, 23.12.2003, s. 33 (Celex 32003R2273). 48 Senaste lydelse 2006:454. 49 Senaste lydelse 2005:833. 50 Senaste lydelse 2005:833. 1 Senaste lydelse 2005:1128. 1 Senaste lydelse 2000:88. 1 Lagen omtryckt 1999:162. 2 Senaste lydelse 2006:535. 1 Senaste lydelse 2004:60. 2 Senaste lydelse 1994:2019. 3 Senaste lydelse 1998:389. 1 Senaste lydelse 2004:1173. 2 EGT L 243, 11.9.2002, s. 1 (Celex 32002R1606). 3 Senaste lydelse 2006:565. 4 Senaste lydelse 2006:456. 5 Senaste lydelse 2006:871. 6 Senaste lydelse 2006:871. 1 Senaste lydelse 2004:434. 2 Senaste lydelse 2004:1175. 3 EGT L 243, 11.9.2002, s. 1 (Celex 32002R1606). 4 Senaste lydelse 2006:566. 1 Senaste lydelse 2006:567. 1 Senaste lydelse 2004:320. 1 Senaste lydelse 2006:235. 2 Senaste lydelse 1997:954. 3 Senaste lydelse 2000:1345. 1 Senaste lydelse 2006:579. 1 Senaste lydelse 2005:558. 2 Senaste lydelse 2005:558. 1 Senaste lydelse 2004:324. 1 Senaste lydelse 2006:620. Ändringen innebär att andra stycket upphävs. 2 Senaste lydelse 2003:224. 3 Senaste lydelse 2003:224. 1 Senaste lydelse 2004:325. 2 Senaste lydelse 2004:325. 3 Senaste lydelse 2004:325. 4 Senaste lydelse 2004:325. 1 Senaste lydelse 2006:1381. 1 Senaste lydelse 2004:439. 1 Senaste lydelse 2006:1383. 1 Senaste lydelse 2005:382. 2 Senaste lydelse 2005:382. 3 Senaste lydelse 2005:382. 1 Senaste lydelse 2004:72. 1 Senaste lydelse 2006:1385. 2 Senaste lydelse 2006:1385. 1 Senaste lydelse 2006:1386. 2 Senaste lydelse 2006:1386. 3 Ändringen innebär att andra stycket upphävs. 4 EGT L 222, 14.8.1978, s. 11 (Celex 31978L0660). 5 EGT L 283, 27.10.2001, s. 28 (Celex 32001L0065). 6 EGT L 222, 14.8.1978, s. 11 (Celex 31978L0660). 7 EUT L 224, 16.8.2006, s. 1 (Celex 32006L0046). 1 Senaste lydelse 2006:1387. 2 EUT L 177, 30.6.2006, s. 1 (Celex 32006L0048). 1 Senaste lydelse 2006:562. 2 Senaste lydelse 2006:562. 3 Senaste lydelse 2006:562. 4 Senaste lydelse 2006:877. 1 EUT L 35, 11.2.2003, s. 1 (Celex 32002L0087). 2 EUT L 79, 24.3.2005, s. 9 (Celex 32005L0001). 1 EUT L 177, 30.6.2006, s. 201 (Celex 32006L0049). 2 EUT L 177, 30.6.2006, s. 1 (Celex 32006L0048). 1 EUT L 145, 30.4.2004, s. 1 (Celex 32004L0039). 2 EUT L 114, 27.4.2006, s. 60 (Celex 32006L0031). 1 EUT L 114, 27.4.2006, s. 60 (Celex 32006L0031). 2 EUT L 241, 2.9.2006, s. 26 (Celex 32006L0073). 3 EUT L 241, 2.9.2006, s. 1 (Celex 32006R1287). 4 Rådets beslut 1999/468/EG av den 28 juni 1999 om de förfaranden som skall tillämpas vid utövandet av kommissionens genomförandebefogenheter, EGT L 184, 17.7.1999, s. 23 (Celex 31999D0468). 5 Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/6/EG av den 28 januari 2003 om insiderhandel och otillbörlig marknadspåverkan (marknadsmissbruk) (EUT L 96, 12.4.2003, s. 16, Celex 32003L0006), Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/71/EG av den 4 november 2003 om de prospekt som skall offentliggöras när värdepapper erbjuds till allmänheten eller tas upp till handel och om ändring av direktiv 2001/34/EG (EUT L 345, 31.12.2003, s. 64, Celex 32004L0071), Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/109/EG av den 15 december 2004 om harmonisering av insynskraven angående upplysningar om emittenter vars värdepapper är upptagna till handel på en reglerad marknad och om ändring av direktiv 2001/34/EG (EUT L 390, 31.12.2004, s. 38, Celex 32004L0109) och Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/25/EG av den 21 april 2004 om uppköpserbjudanden (EUT L 142, 30.4.2004, s. 12, Celex 32004L0025). 6 Rådets direktiv 85/611/EEG av den 20 december 1985 om samordning av lagar och andra författningar som avser företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper (fondföretag) (EGT L 375, 31.12.1985, s. 3, Celex 31985L0611), senast ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/1/EG (EUT L 79, 24.03.2005, s. 9, Celex 32005L0001). 7 Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG av den 13 oktober 2003 om ett system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser inom gemenskapen och om ändring av rådets direktiv 96/61/EG (EGT L 275, 25.10.2003, s. 32, Celex 2003L0087), senast ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/101/EG (EUT L 338, 13.11.2004, s. 18, Celex 2004L0101). 8 Se CESR's Draft Technical Advice on Possible Implementing Measures of the Directive 2004/39/EC on Markets in Financial Instruments, Aspects of the definition of Investment Advice and of the general Obligation to Act Fairly, Honestly and Professionally in the Best Interest of Clients, Best Execution, Market Transparency, Second consultation paper, March 2005, s. 9-12. 9 Kommissionens direktiv 2003/125/EG av den 22 december 2003 om genomförande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/6/EG när det gäller skyldigheten att presentera investeringsrekommendationer sakligt och att uppge intressekonflikter (EUT L 339, 24.12.2003, s. 73, Celex 32003L0125). 10 Notera rättelse i den svenska språkversionen, EUT L 45, 16.2.2005, s. 20. 11 EGT L 184, 6.7.2001, s. 1 (Celex 32001L0034). 12 Notera rättelse i den svenska språkversionen, EUT L 45, 16.2.2005, s. 18. 13 EGT L 141, 11.6.1993, s. 1 (Celex 31993L0006), senast ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/1/EG (EUT L 79, 24.3.2005, s. 1, Celex 32005L0001). 14 EUT L 177, 30.6.2006, s. 201 (Celex 32006L0049). 15 Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/48/EG av den 14 juni 2006 om rätten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut (omarbetning) (EUT L 177, 30.6.2006, s. 1, Celex 32006L0048). Detta direktiv är en omarbetning av Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/12/EG av den 20 mars 2000 om rätten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut (EGT L 126, 26.5.2000, s. 1, Celex 32000L0012), det s.k. kreditinstitutsdirektivet. 16 Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/92/EG av den 9 december 2002 om försäkringsförmedling (EGT L 9, 15.01.2003, s. 3, Celex 32002L0092). 17 Europaparlamentets och rådets direktiv 97/9/EG av den 3 mars 1997 om system för ersättning till investerare (EGT L 84, 26.3.1997, s. 22, Celex 31997L0009). 18 Föreskrifterna i 3 kap. reglerar endast sådan information som avses i 4 kap. 3 § lagen om börs- och clearingverksamhet. Föreskrifterna är således inte tillämpliga för auktoriserade marknadsplatser och några andra föreskrifter i frågan som gäller för auktoriserade marknadsplatser finns inte. 19 Stockholmsbörsen noterar dock dessa omständigheter i den avslutsinformation som börsen sammanställer. 20 Vid beräkningen av free float exkluderas innehav som överstiger fem procent av det totala röstetalet. Detta gäller dock inte om aktierna ägs av investeringsfonder eller motsvarande fonder utomlands samt pensionsfonder (se artikel 22.4 i genomförandeförordningen). 21 Vid Stockholmsbörsen gäller att avslut under en handelspost (normalt ca ett halvt basbelopp) inte behöver rapporteras. 22 Se CESR:s Annex I to the Consultation document: Data on shares subject to article 27 of the MiFID, REF.: 05-164 Annex I. 23 EGT L 166, 28.6.1991, s. 77 (Celex 31991L0308), senast ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/97/EG (EGT L 344, 28.12.2001, s. 76, Celex 32001L0097). 24 Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/29/EG av den 11 maj 2005 om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på den inre marknaden och om ändring av rådets direktiv 84/450/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG, 98/27/EG och 2002/65/EG samt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2006/2004 (EUT L 149, 11.6.2005, s. 22, Celex 32005L0029). 25 EGT L 84, 26.03.1997, s. 22 (Celex 31997L0009). 26 EGT L 110, 20.4.2001, s. 28 (Celex 32001L0017). 27 EGT L 125, 5.5.2001, s. 15 (Celex 32001L0024). ?? ?? 2 1 227 690 236 690 Prop. 2006/07:115 683 237