Regeringskansliets rättsdatabaser

Regeringskansliets rättsdatabaser innehåller lagar, förordningar, kommittédirektiv och kommittéregistret.

Testa betasidan för Regeringskansliets rättsdatabaser

Söker du efter lagar och förordningar? Testa gärna betasidan för den nya webbplatsen för Regeringskansliets rättsdatabaser.

Klicka här för att komma dit

 
Post 3578 av 7152 träffar
Propositionsnummer · 2008/09:205 · Hämta Doc · Hämta Pdf
En ny Luganokonvention
Ansvarig myndighet: Justitiedepartementet
Dokument: Prop. 205
Regeringens proposition 2008/09:205 En ny Luganokonvention Prop. 2008/09:205 Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen. Stockholm den 28 maj 2009 Fredrik Reinfeldt Beatrice Ask (Justitiedepartementet) Propositionens huvudsakliga innehåll I oktober 2007 antogs i Lugano konventionen om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område. Konventionen gäller mellan EU, å den ena sidan, och EFTA-staterna Island, Norge och Schweiz, å den andra sidan. Den innehåller bestämmelser om vilket lands domstol som ska pröva privaträttsliga mål när parterna är bosatta i olika konventionsstater och om erkännande och verkställighet av avgöranden från andra konventionsstater. Konventionen kommer att ersätta den nuvarande Luganokonventionen från 1988. Den nya konventionen är i allt väsentligt likalydande med Bryssel I-förordningen, som reglerar motsvarande frågor i förhållandet mellan EU:s medlemsstater. Det övergripande syftet med Luganokonventionerna, liksom med Bryssel I-förordningen, är att stärka det rättsliga skyddet för enskilda genom att fastställa domstolars behörighet, att erkänna domstolsavgöranden och att införa ett effektivt förfarande för att säkerställa verkställighet av bl.a. domstolsavgöranden. I denna proposition lämnas förslag till de lagändringar som föranleds av den nya Luganokonventionen. Konventionen är, till skillnad från sin föregångare, direkt tillämplig i Sverige och ska därför inte införlivas i svensk rätt. I propositionen föreslås att lagen (1992:794) om Luganokonventionen, genom vilken den tidigare Luganokonventionen införlivats i svensk rätt, på sikt ska upphävas och att dess tillämplighet under en övergångsperiod ska begränsas. Vidare föreslås följdändringar i andra författningar med anledning av den nya konventionen. Lagändringarna föreslås träda i kraft den dag regeringen bestämmer. Innehållsförteckning 1 Förslag till riksdagsbeslut 5 2 Lagtext 6 2.1 Förslag till lag om ändring i lagen (1932:540) om erkännande och verkställighet av dom som meddelats i Danmark, Finland, Island eller Norge 6 2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1936:79) om erkännande och verkställighet av dom som meddelats i Schweiz 8 2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning 9 2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:794) om Luganokonventionen 10 2.5 Förslag till lag om upphävande av lagen (1992:794) om Luganokonventionen 11 2.6 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:358) om Brysselkonventionen 12 2.7 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:358) om Brysselkonventionen 13 2.8 Förslag till lag om ändring i lagen (2006:74) med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden 14 2.9 Förslag till lag om ändring i lagen (2006:74) med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden 15 3 Ärendet och dess beredning 16 4 Internationella bestämmelser om verkställighet av privaträttsliga avgöranden, m.m. 17 4.1 Internationella bestämmelser om verkställighet av privaträttsliga avgöranden 17 4.2 Nordiskt samarbete 18 4.3 Svenska bestämmelser om verkställighet av domar m.m. 18 5 2007 års Luganokonvention 19 5.1 Tillämpningsområdet för 2007 års Luganokonvention 19 5.2 Behörighetsregler 19 5.3 Prövningen av behörighetsfrågan m.m. 22 5.4 Erkännande och verkställighet av domar 23 5.4.1 Inledning 23 5.4.2 Erkännande av domar 23 5.4.3 Exekvaturförfarandet 24 5.4.4 Förfarandet vid verkställighet av domar 26 5.5 Övriga frågor 26 5.5.1 Allmänna bestämmelser 26 5.5.2 Övergångsbestämmelser 27 5.5.3 Förhållandet till Bryssel I-förordningen och andra rättsakter 27 5.5.4 Slutbestämmelser 28 5.5.5 Protokollen 29 6 Överväganden och förslag 31 6.1 Konventionens tillämplighet i Sverige 31 6.2 Exekvaturförfarandet 33 6.3 Kompletterande bestämmelser till konventionen 34 6.3.1 Avgöranden i summarisk process 34 6.3.2 Följdändringar i annan lagstiftning 35 7 Ikraftträdande 37 8 Ekonomiska konsekvenser 38 9 Författningskommentar 40 9.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1932:540) om erkännande och verkställighet av dom som meddelats i Danmark, Finland, Island eller Norge 40 9.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1936:79) om erkännande och verkställighet av dom som meddelats i Schweiz 41 9.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning 41 9.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1992:794) om Luganokonventionen 42 9.5 Förslaget till lag om upphävande av lagen (1992:794) om Luganokonventionen 43 9.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:358) om Brysselkonventionen 43 9.7 Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:358) om Brysselkonventionen 44 9.8 Förslaget till lag om ändring i lagen (2006:74) med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden 44 9.9 Förslaget till lag om ändring i lagen (2006:74) med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden 45 Bilaga 1 Konvention om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område 47 Bilaga 2 Sammanfattningen i promemorian En ny Luganokonvention (Ds 2008:87) 86 Bilaga 3 Promemorians lagförslag 87 Bilaga 4 Förteckning över remissinstanser 97 Bilaga 5 Lagrådsremissens lagförslag 98 Bilaga 6 Lagrådets yttrande 107 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 28 maj 2009 109 Rättsdatablad 110 1 Förslag till riksdagsbeslut Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till 1. lag om ändring i lagen (1932:540) om erkännande och verkställighet av dom som meddelats i Danmark, Finland, Island eller Norge, 2. lag om ändring i lagen (1936:79) om erkännande och verkställighet av dom som meddelats i Schweiz, 3. lag om ändring i lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning, 4. lag om ändring i lagen (1992:794) om Luganokonventionen, 5. lag om upphävande av lagen (1992:794) om Luganokonventionen, 6. lag om ändring i lagen (1998:358) om Brysselkonventionen, 7. lag om ändring i lagen (1998:358) om Brysselkonventionen, 8. lag om ändring i lagen (2006:74) med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden, 9. lag om ändring i lagen (2006:74) med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden. 2 Lagtext Regeringen har följande förslag till lagtext. 2.1 Förslag till lag om ändring i lagen (1932:540) om erkännande och verkställighet av dom som meddelats i Danmark, Finland, Island eller Norge Härigenom föreskrivs att rubriken till lagen (1932:540) om erkännande och verkställighet av dom som meddelats i Danmark, Finland, Island eller Norge och 10 § ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Lag om erkännande och verkställighet av dom som meddelats i Danmark, Finland, Island eller Norge Lag om erkännande och verkställighet av dom som meddelats i Island 10 §1 Denna lag tillämpas inte om lagen (1992:794) om Lugano-konventionen är tillämplig. Denna lag gäller inte om konventionen den 30 oktober 2007 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område2 (2007 års Luganokonvention) är tillämplig. Denna lag tillämpas inte heller beträffande Denna lag gäller inte heller i fråga om 1. dom i mål angående boskillnad, hemskillnad, äktenskapsskillnad, återgång av äktenskap, adoptivförhållandes stiftande eller hävande, omyndighetsförklaring eller sådan förklarings hävande, eller dom som, i samband med hemskillnad, äktenskapsskillnad eller äktenskaps återgång, givits om bodelning mellan makarna, skadestånd eller vårdnaden om barnen eller ock senare, i särskilt mål, givits i fråga, som sist är sagd; dock att vad i 4-9 §§ stadgas om verkställighet skall äga tillämpning å domen, därest denna enligt vad särskilt är stadgat skall gälla här i riket; 1. dom i mål angående boskillnad, hemskillnad, äktenskapsskillnad, återgång av äktenskap, adoptivförhållandes stiftande eller hävande, omyndighetsförklaring eller sådan förklarings hävande, eller dom som, i samband med hemskillnad, äktenskapsskillnad eller äktenskaps återgång, meddelats om bodelning mellan makarna, skadestånd eller vårdnaden om barnen eller också senare, i särskilt mål, meddelats i sådan fråga, dock att föreskrifterna i 4-9 §§ om verkställighet ska tillämpas på domen, när denna enligt särskilda föreskrifter ska gälla här i riket; 2. dom, som meddelats i Danmark, Island eller Norge och innefattar tillämpning av lagstiftningen om makars förmögenhetsförhållanden, såframt tvisten här i riket skolat bedömas enligt lagstiftning, som gällde före nya giftermålsbalkens ikraftträdande; 3. beslut eller förlikning angående familjerättslig underhållsplikt; 4. beslut eller förlikning, som gäller börd, rätt på grund av arv eller testamente, boutredning eller skifte efter död man eller ansvarighet för den dödes gäld, gäldenärs försättande i konkurs, inledande av offentlig ackordsförhandling utan konkurs, andra på konkursdomares eller konkursdomstols prövning beroende frågor eller rättshandlings eller annan åtgärds ogiltighet på grund av inträffad konkurs; 5. beslut eller förlikning i fråga om äganderätt eller annan rätt till fast egendom i annan stat än den, där domen eller förlikningen tillkom, eller om skyldighet att träffa förfogande om dylik rätt eller om påföljd av sådan skyldighets åsidosättande; 6. beslut rörande skatt eller annan avgift till stat eller kommun eller annan fråga av offentligrättslig art, ändå att saken behandlats i den för tvistemål stadgade ordning. Lagen tillämpas inte heller beträffande beslut som meddelats av särskild domstol för arbetstvister. Lagen gäller inte heller i fråga om beslut som meddelats av särskild domstol för arbetstvister. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. 2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1936:79) om erkännande och verkställighet av dom som meddelats i Schweiz Härigenom föreskrivs att 12 § lagen (1936:79) om erkännande och verkställighet av dom som meddelats i Schweiz ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 12 §1 Denna lag gäller inte fråga om en dom eller förlikning som skall erkännas och verkställas enligt lagen (1992:794) om Luganokonventionen. Den gäller inte heller i fråga om en dom eller förlikning som avser Denna lag gäller inte om konventionen den 30 oktober 2007 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område2 (2007 års Luganokonvention) är tillämplig. Den gäller inte heller i fråga om en dom eller förlikning som avser 1. konkurs eller ackordsförhandling utan konkurs, däri inbegripen fråga om ogiltighet av rättshandling som ingåtts av konkursgäldenären; eller 2. rätt till fast egendom i annat land än Schweiz eller skyldighet att träffa förfogande om dylik rätt eller påföljd av sådan skyldighets åsidosättande, dock att även i ty fall domen eller förlikningen gäller, där den avser ämne av familjerättslig eller arvsrättslig natur. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. 2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning Härigenom föreskrivs att 5 § lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 5 §1 Om enligt någon särskild före-skrift en tvist angående en för-pliktelse skall tas upp av en annan myndighet än tingsrätt, kan saken prövas enligt denna lag endast om det finns bestämmelser som med-ger sådan prövning. Vad som sägs i denna lag om tingsrätt skall i sådana fall gälla den andra myndigheten. Bestämmelserna om betalningsföreläggande och vanlig hand-räckning gäller inte om lagen (1992:794) om Luganokonventionen skulle vara tillämplig om talan hade väckts i domstol och 1. svaranden vid tidpunkten för ansökan inte har hemvist i Sverige, eller 2. det i en annan stat pågår rättegång om samma sak och denna rättegång kan leda till ett avgörande som är verkställbart i Sverige enligt Luganokonven-tionen. Om en tvist angående en för-pliktelse enligt någon särskild föreskrift ska tas upp av en annan myndighet än tingsrätt, kan saken prövas enligt denna lag endast om det finns bestämmelser som med-ger sådan prövning. Det som sägs i denna lag om tingsrätt ska i sådana fall gälla den andra myndigheten. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. 2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:794) om Luganokonventionen Härigenom föreskrivs att det i lagen (1992:794) om Luganokonventionen1 ska införas en ny paragraf, 1 a §, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 a § Denna lag gäller inte i förhållande till stater som är bundna av konventionen den 30 oktober 2007 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område2 (2007 års Luganokonvention). Regeringen tillkännager i Svensk författningssamling vilka som har tillträtt 2007 års Luganokonvention. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. 2.5 Förslag till lag om upphävande av lagen (1992:794) om Luganokonventionen Härigenom föreskrivs att lagen (1992:794) om Luganokonventionen ska upphöra att gälla. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. 1.1 2.6 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:358) om Brysselkonventionen Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1998:358) om Brysselkonventionen1 ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 2 §2 I artikel 54 B i Luganokonventionen3, som gäller som lag här i landet enligt lagen (1992:794) om Luganokonventionen, finns bestämmelser om när Luganokonventionen skall tillämpas i stället för Bryssel-konventionen. I artikel 54 B i konventionen den 16 september 1988 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område4 (1988 års Luganokonvention), som gäller som lag här i landet enligt lagen (1992:794) om Luganokonventionen, finns bestämmelser om när den konventionen ska tillämpas i stället för Brysselkonventionen. I artikel 64 i konventionen den 30 oktober 2007 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område5 (2007 års Luganokonvention) finns bestämmelser om när den konventionen ska tillämpas i stället för Brysselkonventionen. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. 2.7 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:358) om Brysselkonventionen Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1998:358) om Brysselkonventionen1 ska ha följande lydelse. Lydelse enligt avsnitt 2.6 Föreslagen lydelse 2 §2 I artikel 54 B i konventionen den 16 september 1988 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område3 (1988 års Luganokonvention), som gäller som lag här i landet enligt lagen (1992:794) om Luganokonventionen, finns bestämmelser om när den konventionen ska tillämpas i stället för Bryssel-konventionen. I artikel 64 i konventionen den 30 oktober 2007 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område4 (2007 års Luganokonvention) finns bestämmelser om när den konventionen ska tillämpas i stället för Brysselkonventionen. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. 2.8 Förslag till lag om ändring i lagen (2006:74) med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2006:74) med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden dels att 1 § ska ha följande lydelse, dels att rubriken närmast efter 2 § ska lyda "Erkännande och verkställighet enligt bestämmelserna i Bryssel I-förordningen, Brysselkonventionen eller Luganokonventionerna". Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 §1 Denna lag innehåller bestämmelser som kompletterar 1. rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område2 (Bryssel I-förordningen), 2. konventionen den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område jämte tillträdes-konventioner3 (Brysselkonventionen), 3. konventionen den 16 september 1988 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område4 (Luganokonventionen), 3. konventionen den 16 september 1988 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område5 (1988 års Luganokonvention) samt konventionen den 30 oktober 2007 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område6 (2007 års Luganokonvention), 4. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 805/2004 av den 21 april 2004 om införande av en europeisk exekutionstitel för obestridda fordringar7 (förordningen om den europeiska exekutionstiteln), och 5. avtalet den 19 oktober 2005 mellan Europeiska gemenskapen och Konungariket Danmark om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område8. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. 2.9 Förslag till lag om ändring i lagen (2006:74) med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2006:74) med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden dels att 1 § ska ha följande lydelse, dels att rubriken närmast efter 2 § ska lyda "Erkännande och verkställighet enligt bestämmelserna i Bryssel I-förordningen, Brysselkonventionen eller 2007 års Luganokonvention". Lydelse enligt avsnitt 2.8 Föreslagen lydelse 1 § Denna lag innehåller bestämmelser som kompletterar 1. rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område1 (Bryssel I-förordningen), 2. konventionen den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område jämte tillträdes-konventioner2 (Brysselkonventionen), 3. konventionen den 16 september 1988 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område3 (1988 års Luganokonvention) samt konventionen den 30 oktober 2007 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område4 (2007 års Luganokonvention), 3. konventionen den 30 oktober 2007 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område5 (2007 års Luganokonvention), 4. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 805/2004 av den 21 april 2004 om införande av en europeisk exekutionstitel för obestridda fordringar6 (förordningen om den europeiska exekutionstiteln), och 5. avtalet den 19 oktober 2005 mellan Europeiska gemenskapen och Konungariket Danmark om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område7. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. 3 Ärendet och dess beredning Den 30 oktober 2007 antogs konventionen om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (2007 års Luganokonvention) genom att den undertecknades av företrädare för Europeiska gemenskapen (EG), Schweiz, Norge, Island och Danmark. Konventionen kommer att ersätta konventionen den 16 september 1988 om domstols behörighet och erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (Luganokonventionen, i det följande 1988 års Luganokonvention). Den nya konventionen kommer att träda i kraft den första dagen i den sjätte månaden efter det att EG och en medlem av Europeiska frihandelssammanslutningen (EFTA) deponerat sina ratifikationsinstrument. Konventionen träder i kraft i förhållande till övriga fördragsslutande stater den första dagen i den tredje månaden efter det att respektive stat deponerat sitt ratifikationsinstrument. Rådets beslut 2007/712/EG om undertecknande av konventionen och konventionen är publicerade i Europeiska unionens officiella tidning (EUT L 339, 21.12.2007, s. 1). Konventionen finns i svensk lydelse som bilaga 1 till denna proposition. 2007 års Luganokonvention är till alla delar bindande och direkt tillämplig i Sverige och övriga medlemsstater i EU förutom Danmark (se närmare om Danmarks ställning i avsnitt 4.1). Konventionen ska alltså inte genomföras genom nationell normgivning. För svenskt vidkommande föranleder den dock vissa ändringar i författningar som hänvisar till 1988 års konvention. Inom Justitiedepartementet har departementspromemorian En ny Luganokonvention (Ds 2008:87) utarbetats. I promemorian föreslås vissa författningsändringar med anledning av den nya konventionen. En sammanfattning av promemorian finns i bilaga 2. Promemorians lagförslag finns i bilaga 3. Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 4. Remissvaren finns tillgängliga i Justitiedepartementet (dnr Ju2009/239/DOM). Lagrådet Regeringen beslutade den 7 maj 2009 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 5. Lagrådets yttrande finns i bilaga 6. Lagrådets synpunkter behandlas i avsnitt 9.1. Regeringen har följt Lagrådets förslag. Därutöver har vissa redaktionella ändringar gjorts. 4 Internationella bestämmelser om verkställighet av privaträttsliga avgöranden, m.m. 4.1 Internationella bestämmelser om verkställighet av privaträttsliga avgöranden Det finns flera europeiska instrument som reglerar frågor om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar inom det privaträttsliga området. 1988 års Luganokonvention har tillträtts av de 15 stater som var medlemmar i EU före utvidgningen år 2004, av den nuvarande EU-medlemmen Polen samt av medlemmarna i den Europeiska frihandelssammanslutningen (EFTA) Island, Norge och Schweiz (dock inte Liechtenstein). Konventionen är parallell med 1968 års konvention om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (Brysselkonventionen), som har tillträtts av de 15 stater som var medlemmar i EU före utvidgningen år 2004. Bryssel- och Luganokonventionerna är tillämpliga på internationella tvister på privaträttens område. Innehållet i dessa båda konventioner är i det närmaste identiskt. Under åren 1998 och 1999 genomfördes en översyn av Bryssel- och Luganokonventionerna, främst i syfte att effektivisera förfarandet för erkännande och verkställighet. Denna översyn resulterade i en rad ändringar av både materiell och redaktionell karaktär. Ändringarna har såvitt avser Brysselkonventionen genomförts genom antagandet av Rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (Bryssel I-förordningen). Bryssel I-förordningen gäller mellan EU:s medlemsstater och ersätter Brysselkonventionen. I och med ikraftträdandet av avtalet den 19 oktober 2005 mellan Europeiska gemenskapen och Konungariket Danmark om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (Danmarksavtalet) den 1 juli 2007 är bestämmelserna i Bryssel I-förordningen också tillämpliga i förhållande till Danmark. Brysselkonventionen är numera giltig endast i förhållande till vissa av medlemsstaternas utomeuropeiska territorier som enligt artikel 299 i EG-fördraget inte omfattas av Bryssel I-förordningen. Motsvarande ändringar som har genomförts när det gäller Brysselkonventionen genom antagandet av Bryssel I-förordningen har beträffande 1988 års Luganokonvention tagits in i 2007 års Luganokonvention. Som framgår av föregående avsnitt kommer den nya konventionen att träda i kraft den första dagen i den sjätte månaden efter det att EG och en medlem av Europeiska frihandelssammanslutningen (EFTA) deponerat sina ratifikationsinstrument. Detta kommer enligt uppgift att ske under första halvåret 2009, vilket innebär att konventionen kommer att träda i kraft någon gång under hösten samma år. Konventionen kommer att träda i kraft i förhållande till övriga fördragsslutande stater den första dagen i den tredje månaden efter det att respektive stat deponerat sitt ratifikationsinstrument. EG:s ratificering av Luganokonventionen är inte bindande för Danmark. Danmark har ställning som en fördragsslutande part i likhet med EFTA-staterna och måste därför genomgå samma ratificeringsförfarande som dessa stater. När 2007 års Luganokonvention trätt i kraft i förhållande till alla parter som har tillträtt 1988 års Luganokonvention kommer den att ersätta den sistnämnda konventionen och hänvisningar i andra rättsakter till 1988 års Luganokonvention ska ersättas med hänvisningar till den nya konventionen. 4.2 Nordiskt samarbete De nordiska länderna har sedan länge ett samarbete när det gäller erkännande och verkställighet av domar. De viktigaste svenska bestämmelserna på området finns i lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område (1977 års lag) och i förordningen (1977:1005) om nordisk verkställighet på privaträttens område. Av 7 § i 1977 års lag framgår att lagen inte tillämpas om annat följer av de gemenskapsrättsakter och internationella instrument som omfattas av lagen (2006:74) med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden. Detta innebär att bl.a. bestämmelserna i 1988 års Luganokonvention har företräde framför 1977 års lag, något som också framgår av artikel 55 i konventionen. Artikeln anger att konventionen ersätter andra avtal på området mellan de stater som är bundna av konventionen. Motsvarande gäller enligt 2007 års konvention (artikel 65). Vilka avtal som särskilt avses i den nya konventionen anges i Bilaga VII till konventionen, där bl.a. 1977 års konvention mellan Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område tas upp. 4.3 Svenska bestämmelser om verkställighet av domar m.m. För att utländska domar ska få verkställas i Sverige krävs en särskild föreskrift om det. Detta följer av 3 kap. 2 § utsökningsbalken. Luganokonventionen har införlivats i svensk rätt genom lagen (1992:794) om Luganokonventionen. Brysselkonventionen har på motsvarande sätt införlivats i svensk rätt genom lagen (1998:358) om Brysselkonventionen. Bryssel I-förordningen är, liksom andra EG-förordningar, direkt tillämplig i Sverige utan att den genomförs genom nationell normgivning. Bryssel- och Luganokonventionerna samt Bryssel I-förordningen kompletteras av lagen (2006:74) med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av vissa utländska avgöranden. I den lagen finns bestämmelser om bl.a. förfarandet i Svea hovrätt och Högsta domstolen för att få ett utländskt avgörande verkställt i Sverige. Av 7 § första stycket samma lag framgår att ett utländskt avgörande som med stöd av Bryssel I-förordningen, Brysselkonventionen eller 1988 års Luganokonvention har förklarats vara verkställbart i Sverige ska verkställas enligt utsökningsbalkens bestämmelser på samma sätt som en svensk dom som har vunnit laga kraft, om inte annat följer av gemenskapsrättsakten eller det internationella instrumentet. 5 2007 års Luganokonvention 5.1 Tillämpningsområdet för 2007 års Luganokonvention Tillämpningsområdet för 2007 års Luganokonvention är identiskt med tillämpningsområdet för 1988 års Luganokonvention, Brysselkonventionen respektive Bryssel I-förordningen. Den nya Luganokonvention är således tillämplig på privaträttens område ("civil and commercial matters"). Den omfattar inte skattefrågor, tullfrågor eller förvaltningsrättsliga frågor. Den är inte heller tillämplig på frågor om fysiska personers rättsliga status, rättskapacitet eller rättshandlingsförmåga, makars förmögenhetsförhållanden eller arv och testamente. Familjerättslig underhållsskyldighet omfattas dock. Inte heller frågor om konkurs, ackord eller liknande förfaranden, social trygghet eller skiljeförfaranden omfattas. Av artikel 1 framgår att konventionen är tillämplig på förfaranden i domstol. Enligt artikel 62 avses med uttrycket domstol varje myndighet som av en konventionsstat utsetts som behörig i frågor som omfattas av konventionens tillämpningsområde. Att konventionen gäller internationella förhållanden anges inte uttryckligen men framgår av konventionens syfte och innehåll och är en förutsättning för dess tillämplighet. 5.2 Behörighetsregler Avdelning II i konventionen innehåller regler om domstols behörighet. Huvudregeln är att inga andra behörighetsregler än de som framgår av konventionen får tillämpas gentemot en svarande som har hemvist i en konventionsstat (artikel 3). I en bilaga till konventionen anges särskilt vissa nationella bestämmelser om domstols behörighet som inte får tillämpas. För Sveriges del anges förmögenhetsforum (10 kap. 3 § första stycket första meningen rättegångsbalken). Ett undantag från huvudregeln i artikel 3 gäller dock om staten tillträtt en specialkonvention vars regler sammanfaller med Luganokonventionens. I dessa fall har specialkonventionens regler företräde (artikel 67, se närmare avsnitt 5.5.3). En utgångspunkt för behörighetsreglerna, liksom för reglerna om erkännande och verkställighet, är hemvistbegreppet. Enligt huvudregeln ska domstolen i den stat där talan väckts tillämpa sin egen lag vid avgörandet av om en part har hemvist i den staten (artikel 59). När det gäller hemvistbegreppet för bolag och andra juridiska personer har vissa förändringar skett jämfört med 1988 års konvention. Dessa ska numera anses ha hemvist i någon av de orter där den juridiska personen har sitt stadgeenliga säte, huvudkontor eller huvudsakliga verksamhet (artikel 60). En ny kompletterande regel om arbetsgivares hemvist finns i artikel 18.2. En arbetsgivare som inte har hemvist i en konventionsstat men har en filial, agentur eller annan etablering där ska anses ha hemvist i den konventionsstaten i fråga om tvister om anställningsavtal som hänför sig till filialen, agenturen eller etableringen. De allmänna bestämmelserna om domstols behörighet i artiklarna 2-4 är desamma som tidigare. Enligt huvudregeln ska talan väckas vid domstol i den stat där svaranden har hemvist (artikel 2). På vissa områden och under särskilda förutsättningar kan dock avsteg göras från denna huvudregel. Artiklarna 5-7 innehåller sådana särskilda behörighetsregler som innebär avsteg från huvudregeln och alltså pekar ut alternativa fora till svarandens hemvistforum. Om svaranden inte har hemvist i en konventionsstat, bestäms domstolarnas behörighet i varje konventionsstat i enlighet med den statens lag, med undantag för fall av exklusiv behörighet enligt artikel 22 och fall där parterna träffat avtal om domstols behörighet enligt artikel 23 (artikel 4). Bestämmelsen om forum för avtalsrättsliga tvister i allmänhet i artikel 5.1 har förtydligats. I likhet med vad som gäller enligt den nuvarande Luganokonventionen kan talan väckas vid domstolen i den ort där förpliktelsen som talan avser ska uppfyllas. I den nya konventionen införs definitioner av uppfyllelseorten för vissa avtalstyper, nämligen försäljning av varor och utförande av tjänster. I artikel 5.2 anges behörig domstol i tvister om underhållsskyldighet. Här har införts en punkt 5.2.c som gäller talan om underhållsskyldighet som har samband med frågan om någons föräldraansvar. Sådan talan kan väckas vid den domstol som enligt sin egen lag är behörig att pröva frågan om föräldraansvar, såvida inte behörigheten endast grundar sig på den ena partens medborgarskap. Här skiljer sig den nya Luganokonventionen från Bryssel I-förordningen, som inte innehåller någon sådan punkt. Det bör uppmärksammas att bestämmelserna om underhållsskyldighet i Bryssel I-förordningen kommer att ersättas av Rådets förordning (EG) nr 4/2009 av den 18 december 2008 om domstols behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt samarbete i fråga om underhållsskyldighet (se artiklarna 68.1, 75.2 och 76 i nämnda förordning). Detta innebär att regleringen av behörig domstol i tvister om underhållsskyldighet i artikel 5.2 i Bryssel I-förordningen kommer att ersättas av artikel 3 i underhållsförordningen. Om parterna har enats om att ge exklusiv behörighet till en eller flera domstolar i en stat som tillträtt 2007 års Luganokonvention men som inte är en medlemsstat i EU, är Luganokonventionens behörighetsregler tillämpliga, förutom när tvisten rör underhållsskyldighet mot ett barn under 18 år (se artikel 4.4 i underhållsförordningen). I övrigt innehåller artikel 5, liksom den nuvarande konventionen, bestämmelser om talan om enskilt anspråk på grund av brott, tvister som hänför sig till verksamheten vid en filial och liknande, tvister som gäller "truster" samt tvister om betalning av bärgarlön. Tillämpningsområdet för tvister om utomobligatoriskt skadestånd omfattar numera, förutom skador som har inträffat i en viss medlemsstat, även skador som kan inträffa där (artikel 5.3). Ytterligare särskilda behörighetsregler finns i artikel 6 (bl.a. för mål med flera svarande) och i artikel 7 (om ansvar till följd av ett fartygs användning eller drift). Dessa två artiklar överensstämmer med motsvarande bestämmelser i 1988 års konvention, med tillägg av den uttryckliga preciseringen i artikel 6 rörande mål med flera svarande att det måste finnas ett tillräckligt nära samband mellan käromålen för att en gemensam handläggning och dom ska vara påkallad. Artiklarna 8-17 innehåller bestämmelser med särskilda tvingande behörighetsregler för vissa försäkringstvister och konsumenttvister. Bestämmelserna tillåter som regel alltid försäkringstagaren och, vilket är nytt, den försäkrade eller förmånstagaren att processa i sitt eget hemvistland, oavsett om denne är kärande eller svarande i målet. Samma regler gäller för konsumenter. Nytt är också att tvister om paketresor omfattas av de särskilda tvingande behörighetsreglerna (artikel 15.3). Tillämpningsområdet för bestämmelsen om konsumenttvister (artikel 15) har vidare utvidgats genom att den särskilda behörighetsregeln gäller i alla fall där näringsidkaren har riktat sin verksamhet till konsumentens hemvistland, om det avtal han eller hon har slutit med konsumenten faller inom ramen för sådan verksamhet. Det har även gjorts en del ändringar i de särskilda behörighetsreglerna vid tvister om anställningsavtal (artiklarna 18-21). Bland annat har hemvistbegreppet för arbetsgivaren utvidgats (artikel 18.2). Reglerna om tvister om anställningsavtal har flyttats från artikel 5 till ett nytt avsnitt (avsnitt 6). Dessa tvister regleras därmed enligt samma systematik som gäller för försäkrings- och konsumenttvister. Liksom vid sådana tvister ges arbetstagaren rätt att processa i sitt eget hemvistland. Regleringen är så utformad att arbetstagaren kan välja att väcka talan mot arbetsgivaren i sitt eget hemvistland medan arbetsgivaren endast kan väcka talan mot arbetstagaren i dennes hemvistland. Förändringarna innebär en förbättring av skyddet för arbetstagaren. Det finns särskilda regler om exklusiv behörighet för domstolar när talan avser sakrätt i eller nyttjanderätt till fast egendom samt vissa bolags- och immaterialrättsliga tvister (artikel 22). Bestämmelserna överensstämmer väsentligen med regleringen i den nuvarande Luganokonventionen. Vissa sakliga förändringar har dock skett när det gäller reglerna om korttidsuthyrning, dvs. avtal om nyttjanderätt för tillfälligt bruk under en tid av högst sex på varandra följande månader. Enligt huvudregeln ska talan om nyttjanderätt till fast egendom föras i domstol i den konventionsstat där egendomen är belägen. Om nyttjanderättshavaren är en fysisk person och ägaren och nyttjanderättshavaren har hemvist i samma konventionsstat, är dock också domstolarna i den konventionsstat där svaranden har hemvist behöriga. På samma sätt som i 1988 års konvention kan parterna, genom s.k. prorogation, avtala om att viss domstol ska vara behörig att pröva en tvist mellan dem (artikel 23). Liksom tidigare finns vissa tvingande regler om prorogation för försäkrings- och konsumenttvister samt för tvister om anställningsavtal. Vidare anges, liksom tidigare, att ett prorogationsavtal inte får strida mot bestämmelserna om exklusiv behörighet. För att ett prorogationsavtal ska vara giltigt måste vissa formkrav uppfyllas. Liksom tidigare tillåter den nya Luganokonventionen s.k. tyst prorogation (artikel 24). En domstol kan bli behörig att pröva en tvist om svaranden går i svaromål utan att bestrida domstolens behörighet. Denna regel gäller dock inte om annan domstol är exklusivt behörig att pröva tvisten enligt artikel 22. Den nya konventionen innehåller också en särskild regel för säkerhetsåtgärder och andra interimistiska åtgärder (artikel 31). Enligt denna bestämmelse, som är identisk med motsvarande bestämmelse i den nuvarande konventionen, kan en domstol i en konventionsstat meddela de säkerhetsåtgärder och andra interimistiska åtgärder som följer av dess nationella lagstiftning, även om det är en domstol i en annan konventionsstat som är behörig enligt konventionen att pröva målet i sak. 5.3 Prövningen av behörighetsfrågan m.m. Avdelning II innehåller förutom behörighetsregler även vissa processuella bestämmelser som ska tillämpas under rättegången (artiklarna 25-31). Inledningsvis regleras i artiklarna 25 och 26 handläggningen av behörighetsfrågor. Bestämmelserna överensstämmer med vad som gäller enligt 1988 års Luganokonvention. Om svaranden inte gör någon invändning om domstolens behörighet, blir domstolen som regel behörig (artikel 24). Detta gäller dock inte om en domstol i en annan konventionsstat är exklusivt behörig. Om svaranden inte går i svaromål, måste domstolen undersöka om den är behörig enligt konventionen och i annat fall avvisa talan. I artikel 26 har hänvisningen till 1965 års Haagkonvention om delgivning i utlandet av handlingar i mål och ärenden av civil och kommersiell natur ersatts med en hänvisning till förordningen (EG) nr 1348/2000 av den 29 maj om delgivning i medlemsstaterna av handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur. Denna förordning har ersatts av förordningen (EG) nr 1393/2007 av den 13 november 2007 om delgivning av rättegångshandlingar och andra handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur. Av artikel 25 andra punkten i den nya delgivningsförordningen följer att hänvisningar till den upphävda förordningen ska anses utgöra hänvisningar till den nya förordningen. Hänvisningen i artikel 26 i den nya Luganokonventionen ska alltså numera anses avse den nya delgivningsförordningen. Bestämmelser om hur domstolarna ska agera när mål om samma sak väcks i flera stater och när mål har samband med varandra finns i artiklarna 27-30. Regleringen av frågorna om litispendens och målsamband överensstämmer i allt väsentligt med den nuvarande Luganokonventionens reglering. Artikel 30 är ny och innehåller en autonom bestämning av tidpunkten för talans väckande. I de länder där en stämningsansökan ges in till domstol innan delgivning sker är den relevanta tidpunkten när handlingen lämnas in till domstolen. En förutsättning för att talan ska anses väckt vid denna tidpunkt är dock att käranden inte underlåter att göra vad som kan krävas av honom eller henne för att svaranden ska kunna delges. I länder där det krävs att stämningsansökan eller motsvarande delges motparten innan den ges in till domstolen är den relevanta tidpunkten när handlingen lämnas till den myndighet som svarar för delgivningen. Den tidpunkten räknas dock inte om käranden underlåter att vidta mått och steg för att få handlingen ingiven till domstolen. Avsikten med denna reglering är att likställa de olika rättsliga systemen och förhindra ett otillbörligt utnyttjande av regeln om litispendens. Artikel 31 om interimistiska åtgärder behandlas i avsnitt 6.2. 5.4 Erkännande och verkställighet av domar 5.4.1 Inledning Avdelning III i den nya Luganokonventionen innehåller, liksom den tidigare konventionen, bestämmelser om erkännande och verkställighet av domar som har meddelats i en konventionsstat. I artiklarna 32 och 53-56 finns gemensamma bestämmelser, i artiklarna 33-37 bestämmelser om erkännande och i artiklarna 38-52 bestämmelser om verkställighet. Med dom förstås varje avgörande som har meddelats av domstol i en konventionsstat, oavsett avgörandets rubricering (artikel 32). Regleringen om erkännande och verkställighet bygger på grundtanken att domstolens behörighet endast i undantagsfall får prövas i verkställighetsstaten. Någon omprövning i sak får inte heller göras. I avdelning III finns vissa nyheter som syftar till att påskynda och förenkla förfarandet när en utländsk dom ska verkställas. Ett standardiserat förfarande för utfärdande i ursprungsstaten av intyg om domen, bl.a. att den är verkställbar, har införts. I verkställighetsstaten ska domstolen i det första skedet inte pröva vägransgrunderna utan enbart göra en formell prövning. Motparten ska inte ges tillfälle att yttra sig i detta skede. Den nya Luganokonventionen innehåller även förenklingar när det gäller reglerna om överklagande. 5.4.2 Erkännande av domar Bestämmelserna om erkännande av domar överensstämmer väsentligen med bestämmelserna i 1988 års Luganokonvention. Enligt huvudregeln ska domar erkännas utan att något särskilt förfarande behöver anlitas (artikel 33). Att en utländsk dom erkänns innebär att den får positiv och negativ rättskraft i den stat där den görs gällande och medför bl.a. res judicataverkan, dvs. den utgör hinder mot en ny rättegång om samma sak. Liksom tidigare finns en uttömmande reglering av när erkännande ska vägras (artiklarna 34 och 35). Vägransgrunderna är obligatoriska, vilket innebär att erkännande ska vägras om någon av vägransgrunderna föreligger. Enligt artikel 34 ska erkännande vägras om ett erkännande strider mot grunderna för rättsordningen (ordre public) i den konventionsstat där domen görs gällande (punkt 1). Vidare ska erkännande vägras om domen har meddelats som tredsko- eller utevarodom och svaranden inte har delgivits stämningsansökan eller motsvarande handling i tillräcklig tid och på ett lämpligt sätt. Detta gäller dock inte om svaranden haft möjlighet att överklaga domen men underlåtit detta (punkt 2). Erkännande ska också vägras i vissa fall av domskonflikter (punkterna 3 och 4). En viktig förändring i den nya Luganokonventionen är att vägransgrunden rörande tredsko- och utevarodomar har begränsats. Omprövning av domstolens behörighet får endast ske i de fall som anges i artikel 35. Bristande behörighet för domstolen i ursprungsstaten utgör i dessa fall en vägransgrund. Verkställighet ska vägras om domen har meddelats i strid med de särskilda behörighetsreglerna rörande försäkrings- och konsumenttvister eller i fall av exklusiv behörighet. Att en dom har meddelats i strid med de särskilda tvingande behörighetsreglerna om tvister om anställningsavtal utgör dock inte någon grund för att vägra verkställighet. Artikel 35 innehåller ytterligare en obligatorisk vägransgrund, nämligen om erkännandestaten, genom ett sådant avtal med en tredje stat som är tillåtet enligt artikel 68, förbundit sig att inte erkänna domen. Vissa förändringar av artikel 68 har skett. Artikeln refererar numera endast till sådana avtal som tillträtts före den nya konventionens ikraftträdande. Nytt är också att det i punkten 1 andra ledet uttrycks att rätten att ingå sådana avtal kan vara begränsad på grund av andra förpliktelser (t.ex. Bryssel I-förordningen). Det finns dessutom i Luganokonventionen, till skillnad från Bryssel I-förordningen, möjlighet att vägra erkännande och verkställighet i ytterligare två fall av bristande behörighet. Det ena fallet tar sikte på den situation där en domstol av misstag tillämpat Bryssel I-förordningen i stället för Luganokonventionen när den person åtgärden gäller har hemvist i en EFTA-stat (artikel 64.3). I det andra fallet kan erkännande och verkställighet vägras om verkställighetsstaten inte har tillträtt den särskilda konvention vars behörighetsregler tillämpats i målet, under förutsättning att svaranden har sin hemvist i verkställighetsstaten (artikel 67.4). Den särskilda vägransgrunden som handlar om domar rörande civilrättsliga anspråk som har prövats inom ramen för en brottmålsprocess har förts över från Protokoll Nr I till konventionstexten (artikel 61). 5.4.3 Exekvaturförfarandet En dom som har meddelats i en konventionsstat ska verkställas i en annan konventionsstat efter ett särskilt förfarande, ett s.k. exekvaturförfarande. För att en dom ska kunna verkställas i en annan konventionsstat krävs att domen är verkställbar i ursprungsstaten (artikel 38). Huvuddragen i exekvaturförfarandet regleras i konventionen. Exekvaturförfarandet inleds med att en part ger in en ansökan om att få en dom förklarad verkställbar till en för varje konventionsstat särskild utpekad domstol eller myndighet (artikel 39). Behöriga myndigheter finns i den nya Luganokonventionen angivna i bilagorna II och III i stället för i konventionstexten. Svea hovrätt är enda behöriga svenska domstol i det första skedet av exekvaturförfarandet. Förfarandet vid ansökan regleras av lagen i den konventionsstat där verkställighet begärs (artikel 40.1). Vissa förutsättningar följer dock direkt av konventionen (artiklarna 40.2 och 40.3). I artiklarna 53-56 finns bestämmelser om vilka handlingar som ska bifogas ansökan. Sökanden ska ge in en kopia av domen och ett intyg som ska vara utfärdat enligt ett standardformulär (artikel 53 och bilaga V). Domstolen eller den behöriga myndigheten i den konventionsstat där domen har meddelats är skyldig att utfärda ett sådant intyg om förutsättningarna är uppfyllda (artikel 54), vilket är en nyhet i förhållande till 1988 års konvention. Intyget ska innehålla bl.a. viss information om domen, såsom uppgifter om parterna och den domstol som meddelat domen. Domslutet ska bifogas intyget (i bilaga V "domens lydelse"). Vidare ska uppgift lämnas om att domen är verkställbar i ursprungsstaten. Intyget ersätter de handlingar som sökanden enligt den nuvarande Luganokonventionen är skyldig att ge in till domstolen och är avsett att förenkla och påskynda exekvaturförfarandet. Om intyg av någon anledning inte ges in, kan domstolen eller den behöriga myndigheten godta andra handlingar eller medge undantag från skyldigheten att ge in intyg (artikel 55). I det första skedet av exekvaturförfarandet ska domstolen endast göra en formell prövning och motparten ska inte beredas tillfälle att yttra sig över ansökan (artikel 41). Om de formella förutsättningarna är uppfyllda, ska domstolen således förklara domen verkställbar. Till grund för prövningen ligger de handlingar som sökanden åberopar. Detta innebär en viktig skillnad mot den nuvarande Luganokonventionen, enligt vilken den sakliga prövningen sker redan i det första skedet av förfarandet. Sökanden ska underrättas om beslutet på det sätt som föreskrivs i verkställighetsstaten (artikel 42.1). Nytt i förhållande till den nuvarande Luganokonventionen är att motparten ska delges beslutet (artikel 42.2). Reglerna om överklagande har förenklats. Enhetliga regler har införts om överklagande av beslut i anledning av en ansökan om förklaring om verkställbarhet (artiklarna 43 och 44). Överklagandet prövas av Svea hovrätt och hovrättens beslut prövas av Högsta domstolen. Överprövningen ska handläggas enligt ett kontradiktoriskt förfarande. Vid överprövningen får ansökan avslås eller upphävas endast på någon av de vägransgrunder som anges i artiklarna 34 och 35 (artikel 45). Om det utländska avgörandet inte vunnit laga kraft, får domstolen vilandeförklara målet eller göra verkställigheten beroende av att säkerhet ställs (artikel 46). Dessa bestämmelser skiljer sig en del från 1988 års Luganokonvention, bl.a. såtillvida att det enligt 1988 års konvention gäller olika regler beroende på vilken part som ansökt om ändring av hovrättens beslut. Övriga bestämmelser om förfarandet överensstämmer väsentligen med vad som gäller enligt den nuvarande Luganokonventionen. Detta gäller bl.a. partiell verkställighet (artikel 48), verkställighet av förpliktelse att betala vite (artikel 49) och rättshjälp (artikel 50). 5.4.4 Förfarandet vid verkställighet av domar Förfarandet vid verkställighet av en dom regleras inte i 1988 års Luganokonvention. Även i den nya konventionen överlämnas i huvudsak frågor om verkställighet av en dom, sedan den förklarats vara verkställbar i enlighet med exekvaturförfarandet, till nationell rätt. Vissa förutsättningar för verkställighet följer dock av både den nya och den nuvarande Luganokonventionen. En nyhet i 2007 års Luganokonvention är att det uttryckligen anges att interimistiska åtgärder, däribland säkerhetsåtgärder, kan begäras för en utländsk dom som ska erkännas innan exekvaturförfarandet lett fram till en verkställighetsförklaring (artikel 47.1). Sådana åtgärder beviljas enligt lagen i den stat där domen görs gällande. På samma sätt som i 1988 års Luganokonvention finns det i den nya konventionen begränsningar i rätten till verkställighet. Ett verkställighetsbeslut från den inledande prövningen innebär att enbart säkerhetsåtgärder får vidtas (artikel 47.2). För full verkställighet krävs dessutom att klagofristen har löpt ut utan att motparten har klagat eller att verkställighet har medgetts av Svea hovrätt eller Högsta domstolen efter det att beslutet från det första skedet av exekvaturförfarandet har överklagats (artikel 47.3). Ytterligare begränsningar i rätten till verkställighetsåtgärder kan följa av att det utländska avgörandet inte vunnit laga kraft. Regleringen i både den nya och den nuvarande Luganokonventionen bygger på att ett avgörande kan vara verkställbart enligt ursprungsstatens lagstiftning, trots att det ännu inte har vunnit laga kraft. Om en förklaring om verkställbarhet begärs av ett icke lagakraftvunnet avgörande, innebär ett bifall till ansökan i det första skedet av förfarandet att sökanden ges rätt till säkerhetsåtgärder i verkställighetsstaten. Om det vid en överprövning framkommer att det utländska avgörandet inte har vunnit laga kraft, får domstolarna genom att låta handläggningen av målet vila eller kräva att käranden ställer säkerhet begränsa möjligheten till ytterligare verkställighetsåtgärder. 5.5 Övriga frågor 5.5.1 Allmänna bestämmelser I avdelning V finns, liksom tidigare, allmänna bestämmelser. En nyhet är att det i artikel 62 har införts en allmän bestämmelse som anger att med uttrycket domstol avses varje myndighet som av en konventionsstat utsetts som behörig i frågor som omfattas av konventionens tillämpningsområde. Detta innebär, för svenskt vidkommande, att avgöranden av Kronofogdemyndigheten i mål om betalningsföreläggande och handräckning omfattas av den nya Luganokonventionens tillämpningsområde. I detta hänseende anpassas den nya Luganokonventionen till Bryssel I-förordningen, där det uttryckligen i artikel 62 anges att i Sverige avses i summarisk process i mål om betalningsföreläggande och handräckning med uttrycket domstol också svensk kronofogdemyndighet (se närmare avsnitt 6.3.1). 5.5.2 Övergångsbestämmelser I avdelning VI finns övergångsbestämmelser som reglerar när den nya konventionen ska tillämpas och, motsatsvis, när bestämmelserna i den gamla konventionen ska tillämpas. Artikel 63.1 anger att 2007 års konvention som huvudregel tillämpas endast på rättsliga förfaranden som har inletts och på officiella handlingar som har upprättats eller registrerats efter konventionens ikraftträdande. Artikel 63.2 anger dock att om rättsliga förfaranden inletts medan 1988 års Luganokonvention var tillämplig i både ursprungsstaten och verkställighetsstaten, ska domar som meddelats efter att den nya Luganokonventionen trätt i kraft erkännas och verkställas med tillämpning av den nya konventionen. Därutöver ska domar som meddelats efter den nya konventionens ikraftträdande erkännas och verkställas enligt den nya konventionen i alla andra fall om domstolens behörighet grundade sig på bestämmelser som överensstämde med bestämmelserna i den nya konventionen eller i en konvention som, när förfarandena inleddes, gällde mellan ursprungsstaten och verkställighetsstaten. I de fall då 2007 års konvention inte ska tillämpas följer det motsatsvis av övergångsbestämmelserna att bestämmelserna i 1988 års konvention ska tillämpas även efter att den konventionen har upphört att gälla. Detta blir aktuellt t.ex. när en dom som meddelats före den nya konventionens ikraftträdande ska erkännas och verkställas efter den nya konventionens ikraftträdande. 5.5.3 Förhållandet till Bryssel I-förordningen och andra rättsakter Avdelning VII innehåller bestämmelser om förhållandet till Bryssel I-förordningen och andra rättsakter. Där anges bl.a. att konventionen inte ska påverka Europeiska gemenskapens medlemsstaters tillämpning av Bryssel I-förordningen, Brysselkonventionen med protokoll samt Danmarksavtalet (artikel 64.1). Däremot har Luganokonventionen företräde framför alla andra rättsakter i frågor om domstols behörighet om svaranden har hemvist i en EFTA-stat eller där domstolarna i en sådan stat har exklusiv behörighet enligt artikel 22 eller på grund av prorogationsavtal enligt artikel 23. Vidare ska Luganokonventionens regler om litispendens och målsamband tillämpas när talan väcks i både en EFTA-stat och en stat som tillämpar någon av de rättsakter som nämns i artikel 64.1. Slutligen ska konventionens regler om erkännande och verkställighet tillämpas om varken ursprungsstaten eller verkställighetsstaten är bunden av någon av de rättsakter som har företräde enligt artikel 64.1 (artikel 64.2). Den nya Luganokonventionen ska ersätta andra konventioner som ingåtts mellan konventionsstater och som reglerar samma frågor som konventionen (artikel 65). Särskilt ersätter konventionen de konventioner som anges i bilaga VII. För Sveriges del ersätts 1932 års konvention mellan Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige om erkännande och verkställighet av domar, 1936 års konvention mellan Sverige och Schweiziska edsförbundet om erkännande och verkställighet av domar samt 1977 års konvention mellan Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område. Dessa konventioner ska dock fortsätta att gälla på områden där den nya Luganokonventionen inte är tillämplig och beträffande domar som har meddelats och handlingar som upprättats eller registrerats som officiella handlingar före denna konventions ikraftträdande (artikel 66). Räckvidden av regeln i artikel 67 att konventionsstaterna får tillträda och tillämpa konventioner som på särskilda områden reglerar domstolars behörighet eller erkännande eller verkställighet av domar har minskat något. Ett tillägg har gjorts med innebörd att bestämmelsen inte inverkar på sådana skyldigheter som följer av andra avtal mellan vissa avtalsslutande stater. Härvid bör beaktas att gemenskapens medlemsstater inte är behöriga att ingå avtal med tredje land inom området för gemenskapens exklusiva kompetens. Här finns en skillnad mot Bryssel I-förordningen, som inte lämnar något utrymme för medlemsstaterna att tillträda sådana konventioner. På motsvarande sätt skiljer sig regeln i artikel 68 att konventionen inte ska påverka avtal varigenom en konventionsstat förpliktar sig att i vissa fall inte erkänna domar från Bryssel I-förordningens motsvarande bestämmelse. 5.5.4 Slutbestämmelser I slutbestämmelserna (avdelning VIII) anges att konventionen i första hand är öppen för tillträde av Europeiska gemenskapen, Danmark samt EFTA-staterna (artikel 69.1). Konventionen ska ratificeras och den träder i kraft den första dagen i den sjätte månaden efter den dag då Europeiska gemenskapen och en medlem av EFTA deponerat sina ratifikationsinstrument (artikel 69 punkterna 2 och 4). För övriga parter träder den i kraft den första dagen i den tredje månaden från det att de deponerat sina ratifikationsinstrument (artikel 69.5). Depositarie kommer även fortsättningsvis den schweiziska regeringen att vara (artikel 69.2). Vidare anges att den nya Luganokonventionen ersätter den nuvarande Luganokonventionen i och med att den träder i kraft i enlighet med dessa bestämmelser (artikel 69.6). Detta får som konsekvens att båda Luganokonventionerna kan gälla parallellt under en begränsad tid (se närmare avsnitt 7). Vidare anges att konventionen står öppen för anslutning av de stater som efter konventionens ikraftträdande blir medlemmar i EFTA, vissa av EU:s medlemsstaters icke-europeiska territorier samt, efter samtycke från alla konventionsstater, alla andra stater (artiklarna 70-72). En nyhet är att dessa andra stater enligt den nya konventionen inte behöver en s.k. sponsorstat, dvs. en konventionsstat som begär att depositarien ska inbjuda staten i fråga. Till skillnad från 1988 års Luganokonvention, som efter en inledande femårsperiod förlängs i ettårsintervaller, gäller den nya Luganokonventionen för obegränsad tid (artikel 74). 5.5.5 Protokollen Till 2007 års Luganokonvention fogas tre protokoll. Av artikel 75 framgår att protokollen ska vara en integrerad del av konventionen. I detta hänseende har ingen förändring skett i förhållande till den nuvarande konventionen. Innehållet i protokollen har dock i viss utsträckning reviderats. Protokoll 1 Protokoll 1 innehåller bestämmelser om vissa frågor rörande domstols behörighet, förfaranden och verkställighet. Detta protokoll har förenklats bl.a. genom att vissa specialbestämmelser som ska tillämpas i förhållande till enskilda konventionsstater strukits. Vissa bestämmelser har integrerats i konventionstexten, såsom t.ex. bestämmelsen om det Europeiska patentverket (artikel 22.4). I protokollet finns bl.a. bestämmelser om delgivning. Handlingar i mål och ärenden som upprättats i en konventionsstat och som måste delges personer i en annan konventionsstat ska översändas i enlighet med de förfaranden som föreskrivs i konventioner och avtal som tillämpas mellan dessa stater (artikel I.1). Nytt är en bestämmelse om att EU:s medlemsstater ska tillämpa EG:s förordning (EG) nr 1348/2000 av den 29 maj 2000 om delgivning av handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur i sina ömsesidiga förbindelser (artikel I.3). Denna förordning har dock ersatts av förordningen (EG) nr 1393/2007 av den 13 november 2007 om delgivning av rättegångshandlingar och andra handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur (se närmare avsnitt 5.3). Det finns även en möjlighet att sända handlingar för delgivning mellan konventionsstaterna på tjänstemannanivå (artikel I.2). Sverige, Tyskland, Schweiz och Österrike reserverade sig mot motsvarande bestämmelse i den nuvarande Luganokonventionen i samband med att de ratificerade denna. Bestämmelsen om direkt delgivning i 1988 års Luganokonvention kan alltså inte tillämpas i förhållande till dessa stater. I den nya konventionen finns inte samma utrymme för EU:s medlemsstater att reservera sig mot denna bestämmelse. Det är numera gemenskapen som avger sådana reservationer ("förklaringar") med avseende på vissa territorier (jfr artikel 69.3). Inte någon medlemsstat - inte heller Sverige - har begärt att gemenskapen ska lämna en sådan reservation i samband med ratificeringen av den nya konventionen. Protokoll 2 Protokoll 2 innehåller bestämmelser om en enhetlig tillämpning av konventionen och om den ständiga kommittén. Här har omfattande förändringar skett. Dessa har sin grund i att det numera är Europeiska gemenskapen som är avtalspart till konventionen i stället för gemenskapens medlemsstater. Detta förhållande gör det möjligt för EG-domstolen att ha en mer framträdande roll i förhållande till den nya Luganokonventionen. Eftersom den nya Luganokonventionen blir en del av gemenskapsrätten, har EG-domstolen behörighet att meddela förhandsavgöranden om tolkningen av konventionen enligt artikel 234 i EG-fördraget. Av samma anledning blir de högsta instanserna i medlemsstaterna i enlighet med artikel 68 i fördraget skyldiga att begära förhandsavgöranden om tolkningen av konventionen om de anser att ett beslut i frågan är nödvändigt för att döma i saken. Målsättningen är att Bryssel I-förordningen och den nya Luganokonventionen ska tillämpas så enhetligt som möjligt, vilket framhålls i preambeln till protokollet. Av artikel 1 framgår att konventionsstaterna ska ta vederbörlig hänsyn till varandras och till EG-domstolens relevanta avgöranden. I Protokoll 2 finns också bestämmelser rörande informationsutbyte mellan konventionsstaterna. Detta system har genomgått genomgripande förändringar. I stället för att konventionsstaterna skickar relevanta domar till ett centralt organ (registratorn vid EG-domstolen) ska kommissionen inrätta ett system för informationsutbyte (artikel 3). Detta system ska vara tillängligt för allmänheten och domarna ska klassificeras och förses med referat. Det gamla systemet för informationsutbyte ska dock fortsätta att gälla till dess att det nya systemet är på plats. Den ständiga kommittén får en ny sammansättning och en ny roll. Den ständiga kommittén består enligt 1988 års konvention av representanter för alla konventionsstater men ska enligt den nya konventionen bestå av representanter för alla avtalsparter, vilket innebär att en företrädare för gemenskapen ersätter representanterna för gemenskapens 27 medlemsstater. Den ständiga kommittén ges en förstärkt roll när det gäller frågor som rör konventionen och får bl.a. i uppgift att överväga anslutning av nya stater och samråda om förhållandet mellan Luganokonventionen och andra internationella instrument (artikel 4). Den gamla sammansättningen av kommittén får i stället rollen av expertgrupp, som vid behov kan sammankallas för att diskutera rättspraxis och tillämpningen av konventionen (artikel 5). Eventuella problem ska dock hänskjutas till den ständiga kommittén. Protokoll 3 Protokoll 3, som handlar om tillämpningen av artikel 67 i 2007 års Luganokonvention, upprepar i princip innehållet i Protokoll Nr 3 till 1988 års konvention, som behandlar artikel 57 i den konventionen. Protokollet anger att bestämmelser som i särskilda frågor reglerar domstols behörighet eller erkännande eller verkställighet av domar och som finns eller kommer att finnas i rättsakter som utfärdas av Europeiska gemenskapens institutioner, vid tillämpningen av konventionen ska behandlas på samma sätt som de konventioner som avses i artikel 67 (punkten 1). Nytt är att om en avtalspart införlivar gemenskapsrättsakter i nationell rätt, ska dessa nationella bestämmelser behandlas på samma sätt som de konventioner som avses i artikel 67 (punkten 3). 6 Överväganden och förslag 6.1 Konventionens tillämplighet i Sverige Regeringens bedömning: Den nya Luganokonventionen är direkt tillämplig i Sverige och någon särskild åtgärd för att införliva den i svensk rätt behövs inte. Regeringens förslag: Lagen (1992:794) om Luganokonventionen ska, när den nya konventionen har trätt i kraft i förhållande till alla fördragsslutande parter, upphävas. Innan lagen upphävts ska dess tillämpningsområde begränsas till att gälla enbart de stater som ännu inte är bundna av den nya Luganokonventionen. Vilka som har tillträtt den nya konventionen ska tillkännages av regeringen. Promemorians bedömning och förslag överensstämmer med regeringens (promemorian s. 55 f.). Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser har tillstyrkt eller inte haft någon invändning mot bedömningen och förslagen. Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet har dock anfört att det i vissa mycket speciella fall kan tänkas att den enda möjligheten att erhålla verkställighet kommer att vara genom lagen (1992:794) om Luganokonventionen, vilket innebär att ett upphävande av lagen lämnar käranden utan möjlighet till verkställighet. Skälen för regeringens bedömning och förslag: När Sverige tillträdde den nuvarande Luganokonventionen var det nödvändigt att införliva den i svensk rätt för att den skulle bli gällande i Sverige. Detta skedde genom att Luganokonventionen inkorporerades genom en särskild lag (lagen [1992:794] om Luganokonventionen, i det följande inkorporeringslagen). I och med detta blev konventionstexten gällande svensk författningstext. Situationen inför ikraftträdandet av den nya Luganokonventionen skiljer sig från den som gällde när Sverige tillträdde den nuvarande Luganokonventionen. Sedan år 1995 är Sverige medlem i EU. I sitt yttrande 1/03 av den 7 februari 2006 fann EG-domstolen att gemenskapen har exklusiv behörighet att ingå en ny Luganokonvention. Detta innebär att medlemsstaterna är förhindrade att göra åtaganden i förhållande till tredjeland inom detta område. Det är således Europeiska gemenskapen som är avtalspart i konventionen, tillsammans med Schweiz, Norge och Island samt Danmark som står utanför gemenskapens civilrättsliga samarbete. Enligt artikel 300 punkt 7 i EG-fördraget ska avtal som gemenskapen ingår enligt den ordning som föreskrivs i artikeln vara bindande för gemenskapens institutioner och för medlemsstaterna. Om ett sådant avtal kräver särskilda genomförandeåtgärder och om dessa ska vidtas av Europeiska gemenskapen eller av medlemsstaterna avgörs med utgångspunkt från avtalets syfte och närmare innehåll. EG-domstolen har uttalat att bestämmelser i sådana avtal som gemenskapen ingått med tredjeland ska anses direkt tillämpliga om de, med hänsyn till bestämmelsernas ordalydelse samt till avtalets syfte och art, innebär en klar och precis skyldighet vars fullgörande eller verkningar inte är beroende av utfärdande av ytterligare rättsakter (se t.ex. målen 12/86 Demirel mot Stadt Schwäbisch Gmünd, REG 1987 s. 3719 och 18/90 Office national de l'emploi mot Kziber, REG 1991 s. I-199). Det övergripande syftet med Luganokonventionerna, liksom med Brysselkonventionen och Bryssel I-förordningen, är att stärka det rättsliga skyddet för de personer som är etablerade inom de stater som är bundna av överenskommelserna genom att fastställa domstolars behörighet, att erkänna domstolsavgöranden och att införa ett effektivt förfarande för att säkerställa verkställighet av bl.a. domstolsavgöranden. Syftet med revideringen av den nuvarande Luganokonventionen är att uppnå största möjliga överensstämmelse mellan texterna i denna och Bryssel I-förordningen så att en lika hög grad av rörlighet för domar uppnås i förhållande till EFTA-staterna som inom EU och att anpassa konventionen och protokollen så att det framgår att gemenskapen är avtalsslutande part. Bestämmelserna i den nya Luganokonventionen är, förutom när det gäller vissa formella delar, med något enstaka undantag likalydande med Bryssel I-förordningen. Det kan därför konstateras att bestämmelserna i konventionen, på samma sätt som bestämmelserna i Bryssel I-förordningen, är klara och preciserade och utgör en uttömmande reglering av de frågor som avtalet omfattar. Mot denna bakgrund står det klart att den nya Luganokonventionen är direkt tillämplig i Sverige. Något införlivande av konventionen av det slag som skedde med den nuvarande konventionen ska således inte ske (jfr prop. 2006/07:106 s. 16 f). Däremot finns behov av viss kompletterande lagstiftning som i huvudsak reglerar den nationella processen (se avsnitt 6.2 och 6.3). När den nya konventionen trätt i kraft i förhållande till alla avtalsslutande parter ersätter den 1988 års konvention (artikel 69.6). Innan en stat tillträtt den nya konventionen gäller dock den nuvarande Luganokonventionen och därmed också inkorporeringslagen i förhållande till denna stat. Det bör därför i inkorporeringslagen införas en bestämmelse som från lagens tillämpningsområde undantar de stater som är bundna av den nya Luganokonventionen. Vilka som har tillträtt den nya konventionen bör tillkännages av regeringen. Av tillkännagivandet bör även framgå när konventionen träder i kraft i förhållande till respektive stat som är bunden av konventionen. I promemorian görs bedömningen att inkorporeringslagen blir obsolet när den nya konventionen har ersatt den tidigare och att lagen därför då bör upphävas. Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet har med anledning av detta påpekat att det åtminstone i teorin kan tänkas fall där lagen kan tjäna ett syfte även efter nämnda tidpunkt. Det rör sig om fall där verkställighet begärs efter att den nya konventionen trätt i kraft med anledning av en talan som har väckts före ikraftträdandet av 1988 års konvention men där dom meddelats därefter och domstolen grundat sin behörighet på regler som var i överensstämmelse med behörighetsreglerna i 1988 års Luganokonvention men inte med motsvarande behörighetsregler i Bryssel I-förordningen eller 2007 års konvention. Enligt 2007 års konvention kan inte verkställighet enligt den konventionen ske i fall där förfarandet inleddes innan 1988 års konvention trädde i kraft och domstolen grundat sin behörighet på regler som inte överensstämmer med den nya konventionen eller en konvention mellan ursprungsstaten och verkställighetsstaten som gällde när förfarandena inleddes (artikel 63.2). Detsamma gäller enligt 1988 års konvention (artikel 54). Det är alltså inte möjligt att få en dom verkställd enligt någon av Luganokonventionerna i fall där förfarandena inletts före ikraftträdandet av 1988 års konvention och där domstolen grundat sin behörighet på regler som inte överensstämmer med Luganokonventionernas behörighetsregler eller motsvarande bestämmelser i en konvention som gällde mellan ursprungsstaten och verkställighetsstaten när förfarandena inleddes. Det är inte heller möjligt att, genom att behålla inkorporeringslagen, tillhandahålla verkställighet utöver den som tillhandahålls genom konventionerna eftersom lagens enda syfte är att inkorporera 1988 års Luganokonvention. Av övergångsbestämmelserna i 2007 års konvention följer att verkställighet i vissa fall ska ske i enlighet med bestämmelserna i 1988 års konvention (se avsnitt 5.5.2). Tillämpningen av övergångsbestämmelserna fordrar emellertid inte att inkorporeringslagen är i kraft. Regeringen vidhåller därför bedömningen att inkorporeringslagen bör upphävas när den nya konventionen ersatt 1988 års konvention i enlighet med artikel 69.6. 6.2 Exekvaturförfarandet Regeringens bedömning: Det bör för närvarande inte göras några ändringar när det gäller vilken myndighet som ska handha den första prövningen i exekvaturförfarandet enligt 2007 års Luganokonvention, Bryssel I-förordningen och Danmarksavtalet. Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Frågan behandlas dock inte uttryckligen i promemorian. Remissinstanserna: Kronofogdemyndigheten har föreslagit att den första prövningen i exekvaturförfarandet flyttas över från Svea hovrätt till Kronofogdemyndigheten när det gäller ansökningar enligt den nya Luganokonventionen, Bryssel I-förordningen och Danmarksavtalet. Övriga remissinstanser har inte tagit upp frågan. Skälen för bedömningen: Enligt nuvarande ordning är det Svea hovrätt som prövar ansökningar om verkställbarhet, både vid tillämpning av Bryssel I-förordningen och Luganokonventionen (se bilagorna II och III till Bryssel I-förordningen samt artiklarna 37 och 40 i 1988 års Luganokonvention). Detsamma gäller enligt det s.k. Danmarksavtalet (se närmare avsnitt 4.1). Enligt den nya Luganokonventionen ska någon prövning i sak inte ske i det första skedet. Bryssel I-förordningen har samma innebörd i detta avseende. Någon ändring vad gäller behörig myndighet föreslås inte i promemorian. Kronofogdemyndigheten föreslår i sitt yttrande att den första prövningen i exekvaturförfarandet flyttas över från Svea hovrätt till Kronofogdemyndigheten när det gäller ansökningar enligt den nya Luganokonventionen, Bryssel I-förordningen och Danmarksavtalet. Som skäl anförs att prövningen i det första skedet av exekvaturförfarandet endast görs på formella grunder och att en saklig prövning görs först om beslutet överklagas. Det är därför, enligt Kronofogdemyndigheten, lämpligt att den första prövningen görs av myndigheten i stället för av Svea hovrätt. Sådana prövningar görs redan av Kronofogdemyndigheten när det gäller vissa nordiska konventioner samt när det gäller Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1896/2006 av den 12 december 2006 om införande av ett europeiskt betalningsföreläggande och Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 861/2007 av den 11 juli 2007 om inrättande av ett europeiskt småmålsförfarande. En sådan ändring som Kronofogdemyndigheten föreslår ligger i och för sig i linje med regeringens strävan att renodla domstolarnas verksamhet. Som myndigheten påpekar har den också liknande uppgifter i andra sammanhang. Myndighetens förslag skulle dock kräva att det görs ändringar dels i de konventionsbilagor där de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna pekas ut (se vidare artikel 74.1 i Bryssel 1-förordningen och artikel 77.1 i 2007 års Luganokonvention), dels i bestämmelserna om exekvaturförfarandet i lagen (2006:74) med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden. Något beredningsunderlag för att föreslå sådana ändringar i detta lagstiftningsärende finns inte. Dessutom har det nyligen inletts en översyn av Bryssel I-förordningen, som inrymmer bl.a. frågan om ett avskaffande av exekvaturförfarandet (se Kommissionens Grönbok av den 21 april 2009, KOM[2009] 175 slutlig). Mot denna bakgrund är regeringen inte beredd att nu ta ställning till Kronofogdemyndighetens förslag. 6.3 Kompletterande bestämmelser till konventionen 6.3.1 Avgöranden i summarisk process Regeringens förslag: Bestämmelsen i 5 § andra stycket lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning att lagens bestämmelser om betalningsföreläggande och vanlig handräckning inte gäller om inkorporeringslagen skulle ha varit tillämplig om talan hade väckts i allmän domstol och ytterligare ett antal förutsättningar föreligger upphävs. Någon motsvarande bestämmelse med avseende på den nya Luganokonventionen tas inte in i lagen. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens (promemorian s. 57 f.). Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser har tillstyrkt förslaget eller inte haft några invändningar mot det. Skälen för regeringens förslag: I den nya Luganokonventionen införs i artikel 62 en allmän bestämmelse som anger att med uttrycket domstol avses varje myndighet som av en konventionsstat utsetts som behörig i frågor som omfattas av konventionens tillämpningsområde. Detta är en nyhet i förhållande till den nuvarande konventionen. Där anges i stället vissa myndigheter som ska jämställas med domstol i konventionens mening (protokoll 1 artikel Va), dock inte någon myndighet i Sverige. I Bryssel I-förordningen (artikel 62) anges uttryckligen att i Sverige avses vid summarisk process i mål om betalningsföreläggande och handräckning med uttrycket domstol också svensk kronofogdemyndighet. I den nya Luganokonventionen har man dock, till skillnad från förordningen, valt en öppen definition i stället för att namnge specifika myndigheter i konventionsstaterna. För svensk del får definitionen anses innebära att Kronofogdemyndigheten är att betrakta som "domstol" i konventionens mening när det gäller frågor om betalningsföreläggande och handräckning. Den summariska processen flyttades över från tingsrätt till kronofogdemyndighet år 1992. I samband med att den nuvarande Luganokonventionen införlivades i svensk rätt gjordes bedömningen att ett undantag måste göras i lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning för fall då Luganokonventionen skulle ha varit tillämplig om talan hade väckts i domstol och svaranden inte har hemvist i Sverige eller det i en annan stat pågår rättegång om samma sak och denna rättegång kan leda till ett avgörande som är verkställbart i Sverige enligt Luganokonventionen (prop. 1991/92:128 s. 153 f.). Enligt 5 § andra stycket gäller sålunda lagens bestämmelser om betalningsföreläggande och vanlig handräckning inte i dessa fall. Syftet med bestämmelsen är att undvika att en svarande med hemvist i en annan konventionsstat ska riskera att Kronofogdemyndigheten meddelar ett utslag mot honom eller henne i situationer då svensk domstol enligt konventionen inte hade varit behörig att pröva talan. Den nya artikel 62 innebär att Kronofogdemyndighetens avgöranden omfattas av Luganokonventionens regler om erkännande och verkställighet. Kronofogdemyndigheten kommer sålunda att kunna pröva ansökningar som faller in under konventionens tillämpningsområde under de förutsättningar som anges i konventionen och med stöd av konventionen också, under vissa förutsättningar, avvisa ansökningar i sådana fall som avses i den nuvarande bestämmelsen i 5 § andra stycket lagen om betalningsföreläggande och handräckning. Det finns därmed inte längre något behov av en sådan bestämmelse i den svenska lagen. Den nuvarande bestämmelsen bör därför upphävas i samband med att den nya Luganokonventionen träder i kraft i förhållande till alla avtalsparter och det bör inte införas någon motsvarande bestämmelse med avseende på den nya Luganokonventionen. Därmed uppnås likhet med vad som redan gäller enligt Bryssel I-förordningen och Brysselkonventionen. 6.3.2 Följdändringar i annan lagstiftning Regeringens förslag: Hänvisningar till 1988 års Luganokonvention i ett antal författningar ersätts med hänvisningar till 2007 års konvention. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens (promemorian s. 59 f.). Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser har tillstyrkt förslaget eller inte haft några invändningar mot det. Skälen för regeringens förslag: Hänvisningar till den nuvarande Luganokonventionen finns i flera svenska författningar. Dessa hänvisningar behöver ändras eller kompletteras i samband med att den nya konventionen träder i kraft. I 10 § lagen (1932:540) om erkännande och verkställighet av dom, som meddelats i Danmark, Finland, Island eller Norge anges att lagen inte ska tillämpas om 1988 års Luganokonvention är tillämplig. Hänvisningen till 1988 års Luganokonvention bör ersättas med en hänvisning till den nya konventionen. Lagen har upphävts i förhållande till Danmark, Finland och Norge. Den är således numera bara tillämplig i förhållande till Island. Lagändringen bör därför träda i kraft i samband med att den nya Luganokonventionen träder i kraft i förhållande till Island. I 12 § första stycket lagen (1936:79) om erkännande och verkställighet av dom som meddelats i Schweiz anges att lagen inte ska tillämpas när 1988 års Luganokonvention är tillämplig. Hänvisningen till 1988 års Luganokonvention bör ersättas med en hänvisning till den nya konventionen. Lagen gäller endast i förhållande till Schweiz. Lagändringen bör därför träda i kraft i samband med att 2007 års Luganokonvention träder i kraft i förhållande till Schweiz. I lagen (1998:358) om Brysselkonventionen finns en bestämmelse som anger att det i artikel 54 B i 1988 års Luganokonvention finns bestämmelser om när den konventionen ska tillämpas i stället för Brysselkonventionen. Eftersom den nya Luganokonventionen kommer att träda i kraft vid olika tidpunkter i förhållande till olika stater, kommer under en övergångsperiod båda konventionerna att gälla samtidigt. Under denna övergångsperiod bör det i lagen hänvisas både till artikel 54 B i 1988 års Luganokonvention och till motsvarande artikel (artikel 64) i den nya konventionen. När alla avtalsparter tillträtt den nya konventionen och den nuvarande konventionen därmed spelat ut sin roll blir hänvisningarna till den nuvarande konventionen obsoleta och bör tas bort. Det sagda innebär att lagen om Brysselkonventionen behöver ändras vid två tillfällen. I samband med att 2007 års Luganokonvention träder i kraft ska den första ändringen - som innebär att hänvisningen till 1988 års konventionen kompletteras med en hänvisning till 2007 års konvention - träda i kraft. När alla avtalsparter tillträtt den nya konventionen och 1998 års konvention därmed upphör att gälla ska den andra ändringen - som innebär att hänvisningen till 1988 års konvention tas bort - träda i kraft (se närmare avsnitt 7). Lagen (2006:74) med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden innehåller, som titeln anger, kompletterande bestämmelser till ett antal internationella instrument, bl.a. 1988 års Luganokonvention. Hänvisningen till 1988 års konventionen i 1 § 3 bör under en övergångsperiod kompletteras med en hänvisning till den nya konventionen. När alla avtalsparter tillträtt 2007 års konvention blir hänvisningen till 1988 års konvention obsolet. Denna lag bör således ändras vid två tillfällen på motsvarande sätt som lagen om Brysselkonventionen. Även i förordningen (2005:712) med föreskrifter om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden finns kompletterande bestämmelser till bl.a. 1988 års Luganokonvention. I denna förordning bör det införas hänvisningar till den nya Luganokonventionen i anslutning till de befintliga anvisningarna till 1988 års konvention. Den dag den nya Luganokonventionen har trätt i kraft i förhållande till alla parter bör hänvisningarna till 1988 års Luganokonvention tas bort. 7 Ikraftträdande Regeringens förslag: De föreslagna författningsändringarna ska träda i kraft den dag regeringen bestämmer. Lagen (1988:358) om Brysselkonventionen och lagen (2006:74) med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om internationell verkställighet av vissa avgöranden ska ändras vid två tillfällen, dels när 2007 års Luganokonvention träder i kraft, dels när 1988 års Luganokonvention upphör att gälla. På motsvarande sätt ska lagen (1992:794) om Luganokonventionen i ett första skede - när 2007 års Luganokonvention träder i kraft - ändras så att den endast gäller i förhållande till stater som ännu inte är bundna av den nya konventionen och i ett andra skede - i samband med att 1988 års Luganokonvention upphör att gälla - upphävas. Vid den senare tidpunkten ska också den föreslagna ändringen i lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning träda i kraft. Ändringarna i lagen (1932:540) om erkännande och verkställighet av dom som meddelats i Danmark, Finland, Island eller Norge samt lagen (1936:79) om erkännande och verkställighet av dom som meddelats i Schweiz ska träda i kraft i samband med att Island respektive Schweiz tillträder den nya Luganokonventionen. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens (promemorian s. 63 f.). Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser har tillstyrkt förslaget eller inte haft några invändningar mot det. Skälen för regeringens förslag: Den nya Luganokonventionen träder i kraft den första dagen i den sjätte månaden efter det att EG och en medlem av Europeiska frihandelssammanslutningen (EFTA) deponerat sina ratifikationsinstrument. EG har deponerat sitt ratifikationsinstrument den 18 maj 2009. EFTA-staterna väntas deponera sina instrument inom kort. Det innebär att konventionen sannolikt träder i kraft i slutet av året. På grund av osäkerheten om det exakta datumet för konventionens ikraftträdande bör de föreslagna författningsändringarna träda i kraft den dag regeringen bestämmer. Den dag EG och en medlem av EFTA deponerar sina ratifikationsinstrument träder konventionen i kraft för Sveriges del och för EG:s övriga medlemsstater med undantag för Danmark. Detsamma gäller den medlem av EFTA som deponerat sitt ratifikationsinstrument. I förhållande till övriga fördragsslutande stater träder konventionen i kraft den första dagen i den tredje månaden efter det att respektive stat deponerat sina ratifikationsinstrument. Konventionen kommer således att träda i kraft vid olika tidpunkter i förhållande till de fördragsslutande staterna. Innan den nya konventionen träder i kraft i förhållande till en stat kommer den gamla Luganokonventionen att gälla i förhållande till den staten. Under en begränsad tid kommer därför båda Luganokonventionerna att gälla parallellt. Den svenska kompletterande lagstiftningen måste också vara i kraft i förhållande till båda konventionerna under denna begränsade tid för att det inte ska uppstå något glapp i regelverket. Mot denna bakgrund behöver vissa författningar ändras vid två tillfällen. Som framgår av avsnitt 6.3.2 gäller detta lagen (1998:358) om Brysselkonventionen och lagen (2006:74) med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och internationell verkställighet av vissa avgöranden. Dessa lagar måste, när 2007 års Luganokonvention träder i kraft, hänvisa till båda konventionerna. När alla avtalsparter tillträtt 2007 års konvention och 1988 års konvention därmed spelat ut sin roll ska hänvisningarna till den sistnämnda konventionen strykas. På motsvarande sätt bör tillämpningsområdet för lagen (1992:794) om Luganokonventionen i samband med att 2007 års Luganokonvention träder i kraft begränsas till att gälla endast i förhållande till stater som ännu inte är bundna av den nya konventionen. Därefter bör lagen upphävas när 1988 års Luganokonvention upphör att gälla. Vid den tidpunkten bör också den föreslagna ändringen i lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning träda i kraft. Ändringarna i lagen (1932:540) om erkännande och verkställighet av dom som meddelats i Danmark, Finland, Island eller Norge samt lagen (1936:79) om erkännande och verkställighet av dom som meddelats i Schweiz bör, som konstateras i avsnitt 6.3.2, träda i kraft i samband med att den nya Luganokonventionen träder i kraft i förhållande till Island respektive Schweiz. 8 Ekonomiska konsekvenser Regeringens bedömning: Eventuella kostnadsökningar för det allmänna ryms inom befintliga budgetramar. Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens (promemorian s. 65). Remissinstanserna: Kronofogdemyndigheten har anfört att den föreslagna ändringen i lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning kommer att medföra en ökad mängd ärenden som ska hanteras inom ramen för den summariska processen. Denna ökade ärendemängd kommer enligt Kronofogdemyndigheten att innebära ökade kostnader för myndigheten. Övriga remissinstanser har inte haft några invändningar mot bedömningen. Skälen för regeringens bedömning: Den nya Luganokonventionen innebär i första hand en anpassning av den nuvarande konventionen till Bryssel I-förordningen, som redan gäller i Sverige. Förändringarna är marginella i förhållande till nuvarande ordning. En förändring är att Kronofogdemyndigheten - till skillnad från vad som gäller enligt 1988 års Luganokonvention men i likhet med vad som gäller enligt Bryssel I-förordningen - ska jämställas med domstol vid tillämpningen av konventionens bestämmelser. Det innebär bl.a. att Kronofogdemyndighetens behörighet att pröva ansökningar om betalningsföreläggande i sådana situationer som faller under konventionens tillämpningsområde i fortsättningen ska bedömas utifrån konventionens reglering och inte enligt svenska nationella regler och principer på den internationella privat- och processrättens område. I sak blir skillnaderna inte stora. Konventionen torde innebära en viss utvidgning av myndighetens behörighet att pröva ansökningar med anknytning till de stater som har tillträtt den nya Luganokonventionen. Den utvidgade behörigheten kommer emellertid endast att gälla i förhållande till ett litet antal stater, närmare bestämt Norge, Island och Schweiz. Själva prövningen kommer i huvudsak att vara densamma som den myndigheten gör sedan tidigare i förhållande till EU:s medlemsstater genom tillämpning av Bryssel I-förordningen. Sammantaget kan det antas att den utökade behörighet och de nya uppgifter som konventionen innebär för Kronofogdemyndigheten endast får begränsad betydelse i förhållande till myndighetens totala verksamhet. De ökade kostnader som kan uppstå bedöms därför vara marginella och kan hanteras inom befintliga ramar. Förslagen bedöms inte heller i övrigt medföra några ökade kostnader för det allmänna. 9 Författningskommentar 9.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1932:540) om erkännande och verkställighet av dom som meddelats i Danmark, Finland, Island eller Norge 10 § Denna lag gäller inte om konventionen den 30 oktober 2007 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (2007 års Luganokonvention) är tillämplig. Denna lag gäller inte heller i fråga om 1. dom i mål angående boskillnad, hemskillnad, äktenskapsskillnad, återgång av äktenskap, adoptivförhållandes stiftande eller hävande, omyndighetsförklaring eller sådan förklarings hävande, eller dom som, i samband med hemskillnad, äktenskapsskillnad eller äktenskaps återgång, meddelats om bodelning mellan makarna, skadestånd eller vårdnaden om barnen eller också senare, i särskilt mål, meddelats i sådan fråga, dock att föreskrifterna i 4-9 §§ om verkställighet ska tillämpas på domen, när denna enligt särskilda föreskrifter ska gälla här i riket; 2. dom, som meddelats i Danmark, Island eller Norge och innefattar tillämpning av lagstiftningen om makars förmögenhetsförhållanden, såframt tvisten här i riket skolat bedömas enligt lagstiftning, som gällde före nya giftermålsbalkens ikraftträdande; 3. beslut eller förlikning angående familjerättslig underhållsplikt; 4. beslut eller förlikning, som gäller börd, rätt på grund av arv eller testamente, boutredning eller skifte efter död man eller ansvarighet för den dödes gäld, gäldenärs försättande i konkurs, inledande av offentlig ackordsförhandling utan konkurs, andra på konkursdomares eller konkursdomstols prövning beroende frågor eller rättshandlings eller annan åtgärds ogiltighet på grund av inträffad konkurs; 5. beslut eller förlikning i fråga om äganderätt eller annan rätt till fast egendom i annan stat än den, där domen eller förlikningen tillkom, eller om skyldighet att träffa förfogande om dylik rätt eller om påföljd av sådan skyldighets åsidosättande; 6. beslut rörande skatt eller annan avgift till stat eller kommun eller annan fråga av offentligrättslig art, ändå att saken behandlats i den för tvistemål stadgade ordning. Lagen gäller inte heller i fråga om beslut som meddelats av särskild domstol för arbetstvister. I paragrafen anges i vilka fall lagen inte är tillämplig. Övervägandena finns i avsnitt 6.3.2. På förslag av Lagrådet har lagens rubrik ändrats så att den återspeglar att lagen sedan den 1 januari 1978 endast gäller i förhållande till Island (se SFS 1977:595 och 1977:1000). I första stycket anges att lagen inte gäller när 2007 års Luganokonvention är tillämplig. Tidigare har här hänvisats till 1988 års Luganokonvention. I bestämmelsens nuvarande lydelse anges att lagen inte ska tillämpas i den angivna situationen. På förslag av Lagrådet har bestämmelsens ordalydelse anpassats till de likartade bestämmelserna i 12 § lagen (1936:79) om erkännande och verkställighet av dom som meddelats i Schweiz och den nya 1 a § lagen (1992:794) om Luganokonventionen. Någon ändring i sak är inte avsedd. I andra och tredje styckena har, på motsvarande sätt som i första stycket, ordet "tillämpas" bytts mot "gäller". Styckena har även i övrigt justerats i språkligt hänseende. Lagen gäller bara i förhållande till Island. Lagändringen ska träda i kraft i samband med att den nya Luganokonventionen träder i kraft i förhållande till Island. Det ankommer på regeringen att bestämma dag för ikraftträdandet. 9.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1936:79) om erkännande och verkställighet av dom som meddelats i Schweiz 12 § Denna lag gäller inte om konventionen den 30 oktober 2007 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (2007 års Luganokonvention) är tillämplig. Den gäller inte heller i fråga om en dom eller förlikning som avser 1. konkurs eller ackordsförhandling utan konkurs, däri inbegripen fråga om ogiltighet av rättshandling som ingåtts av konkursgäldenären; eller 2. rätt till fast egendom i annat land än Schweiz eller skyldighet att träffa förfogande om dylik rätt eller påföljd av sådan skyldighets åsidosättande, dock att även i ty fall domen eller förlikningen gäller, där den avser ämne av familjerättslig eller arvsrättslig natur. I paragrafen regleras i vilka fall lagen inte är tillämplig. Övervägandena finns i avsnitt 6.3.2. I första punkten anges att lagen inte gäller när 2007 års Luganokonvention är tillämplig. Tidigare har här hänvisats till 1988 års Luganokonvention. I samma stycke görs också en språklig ändring för att uppnå likhet med ordalydelsen i 10 § lagen om ändring i lagen (1932:540) om erkännande och verkställighet av dom som meddelats i Danmark, Finland, Island eller Norge. Andra punkten är oförändrad. Lagen gäller endast i förhållande till Schweiz. Ändringarna ska träda i kraft i samband med att den nya konventionen träder i kraft i förhållande till Schweiz. Det ankommer på regeringen att bestämma dag för ikraftträdandet. 9.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning 5 § Om en tvist angående en förpliktelse enligt någon särskild föreskrift ska tas upp av en annan myndighet än tingsrätt, kan saken prövas enligt denna lag endast om det finns bestämmelser som medger sådan prövning. Det som sägs i denna lag om tingsrätt ska i sådana fall gälla den andra myndigheten. I paragrafen finns bestämmelser om när lagen är tillämplig. Övervägandena finns i avsnitt 6.3.1. I paragrafens andra stycke finns det en undantagsbestämmelse av innebörd att lagens bestämmelser om betalningsföreläggande och vanlig handräckning inte ska tillämpas i de fall då inkorporeringslagen skulle vara tillämplig om talan hade väckts i allmän domstol och svaranden inte har hemvist i Sverige eller det i en annan konventionsstat pågår rättegång om samma sak och denna rättegång kan leda till ett avgörande som är verkställbart i Sverige enligt Luganokonventionen. Det stycket upphävs till följd av att inkorporeringslagen upphör att gälla. Kronofogdemyndighetens prövning av mål om betalningsföreläggande och handräckning omfattas av bestämmelserna i den nya Luganokonventionen. Det innebär bl.a. att Kronofogdemyndigheten kommer att kunna pröva ansökningar som faller in under konventionens tillämpningsområde men också att myndigheten med stöd av konventionen kommer att kunna avvisa ansökningar i sådana situationer som avses i den nuvarande bestämmelsen, nämligen när svaranden har hemvist i en annan konventionsstat än Sverige eller det pågår ett mål om samma sak i en annan konventionsstat. Av konventionen följer dock att myndigheten under vissa förutsättningar är behörig att pröva ansökningar även mot en svarande med hemvist i en annan konventionsstat (se närmare avsnitt 5.2). Författningen ska träda i kraft i samband med att den nya Luganokonventionen har trätt i kraft i förhållande till samtliga parter och inkorporeringslagen upphör att gälla. Det ankommer på regeringen att bestämma dag för ikraftträdandet. Av den nya 1 a § i inkorporeringslagen följer att den lagen inte gäller i förhållande till de stater som är bundna av den nya Luganokonventionen. Eftersom konventionen träder i kraft vid olika tidpunkter i de fördragsslutande staterna innebär detta att lagen stegvis kommer att få ett mer begränsat tillämpningsområde. På grund av kopplingen till inkorporeringslagen kommer, på motsvarande sätt, tillämpligheten av andra stycket i förevarande paragraf att stegvis begränsas till allt färre stater fram till dess att stycket upphör att gälla. 9.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1992:794) om Luganokonventionen 1 a § Denna lag gäller inte i förhållande till stater som är bundna av konventionen den 30 oktober 2007 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (2007 års Luganokonvention). Regeringen tillkännager i Svensk författningssamling vilka som har tillträtt 2007 års Luganokonvention. Paragrafen, som är ny, behandlar lagens tillämpningsområde. Övervägandena finns i avsnitt 6.1. Genom lagen (1992:794) om Luganokonventionen inkorporerades den nuvarande Luganokonventionen i svensk rätt. Luganokonventionen reglerar dels förhållandet mellan EFTA-staterna och EG:s medlemsstater, dels det inbördes förhållandet mellan EFTA-staterna. Konventionen gäller dock, med något undantag, inte mellan EU:s medlemsstater. Deras inbördes förhållande regleras av Bryssel I-förordningen. Under en övergångsperiod kommer den nuvarande Luganokonventionen - och därmed inkorporeringslagen - och den nya Luganokonventionen att gälla parallellt. Av första stycket framgår att inkorporeringslagen under denna tid ska tillämpas endast i förhållande till stater som ännu inte blivit bundna av den nya konventionen. Med att en stat är bunden av konventionen avses här att konventionen har trätt i kraft i förhållande till den staten. Att konventionen har ratificerats är således inte tillräckligt. Vilka som har tillträtt konventionen tillkännages av regeringen. En erinran om detta har tagits in i andra stycket. Av tillkännagivandet kommer även att framgå när konventionen träder i kraft i förhållande till respektive stat som är bunden av konventionen. Lagändringarna ska träda i kraft i samband med att den nya Luganokonventionen träder i kraft. Det ankommer på regeringen att bestämma dag för ikraftträdandet. 9.5 Förslaget till lag om upphävande av lagen (1992:794) om Luganokonventionen Lagen upphävs till följd av att den nya Luganokonventionen ersätter 1988 års konvention. Övervägandena finns i avsnitt 6.1. Upphävandelagen ska träda i kraft när den nya konventionen trätt i kraft i förhållande till alla avtalsslutande parter. Det ankommer på regeringen att bestämma dag för ikraftträdandet. 9.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:358) om Brysselkonventionen 2 § I artikel 54 B i konventionen den 16 september 1988 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (1988 års Luganokonvention), som gäller som lag här i landet enligt lagen (1992:794) om Luganokonventionen, finns bestämmelser om när den konventionen ska tillämpas i stället för Brysselkonventionen. I artikel 64 i konventionen den 30 oktober 2007 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (2007 års Luganokonvention) finns bestämmelser om när den konventionen ska tillämpas i stället för Brysselkonventionen. Paragrafen behandlar tillämpningsområdet för Brysselkonventionen. Övervägandena finns i avsnitt 6.3.2. Av paragrafens i sak oförändrade första stycke framgår att det i 1988 års Luganokonvention finns bestämmelser om när den konventionen ska tillämpas i stället för Brysselkonventionen. I det nya andra stycket har införts en hänvisning till motsvarande bestämmelser i 2007 års Luganokonvention. Det ankommer på regeringen att bestämma när lagändringen ska träda i kraft. Denna tidpunkt ska sammanfalla med den tidpunkt då 2007 års konvention träder i kraft. Avsikten är att hänvisningarna till båda konventionerna ska gälla parallellt så länge som båda konventionerna är i kraft. När 1988 års konvention upphör att gälla ska första stycket i förevarande paragraf upphävas (se närmare avsnitt 9.7). 9.7 Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:358) om Brysselkonventionen 2 § I artikel 64 i konventionen den 30 oktober 2007 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (2007 års Luganokonvention) finns bestämmelser om när den konventionen ska tillämpas i stället för Brysselkonventionen. Paragrafen behandlar tillämpningsområdet för Brysselkonventionen. Övervägandena finns i avsnitt 6.3.2. Av paragrafen framgår att det i 2007 års Luganokonvention finns bestämmelser om när den konventionen ska tillämpas i stället för Brysselkonventionen. Ändringen innebär att första stycket, som hänvisar till artikel 54 B i 1988 års Luganokonvention, upphävs (se närmare avsnitt 9.6). Det ankommer på regeringen att bestämma när lagändringen ska träda i kraft. Denna tidpunkt ska sammanfalla med den tidpunkt då inkorporeringslagen upphävs. 9.8 Förslaget till lag om ändring i lagen (2006:74) med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden 1 § Denna lag innehåller bestämmelser som kompletterar 1. rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (Bryssel I-förordningen), 2. konventionen den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område jämte tillträdeskonventioner (Brysselkonventionen), 3. konventionen den 16 september 1988 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (1988 års Luganokonvention) samt konventionen den 30 oktober 2007 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (2007 års Luganokonvention), 4. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 805/2004 av den 21 april 2004 om införande av en europeisk exekutionstitel för obestridda fordringar (förordningen om den europeiska exekutionstiteln), och 5. avtalet den 19 oktober 2005 mellan Europeiska gemenskapen och Konungariket Danmark om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område. Paragrafen anger vilka internationella överenskommelser som lagens bestämmelser kompletterar. Övervägandena finns i avsnitt 6.3.2. I punkten 3 kompletteras hänvisningen till 1988 års Luganokonvention med en hänvisning till den nya konventionen. Det ankommer på regeringen att bestämma när lagändringen ska träda i kraft. Denna tidpunkt ska sammanfalla med den tidpunkt då 2007 års konvention träder ikraft. Avsikten är att hänvisningarna till båda konventionerna ska gälla parallellt så länge som båda konventionerna är i kraft. När 1988 års konvention upphör att gälla ska hänvisningen till den konventionen i förevarande paragraf tas bort (se närmare avsnitt 9.9). 9.9 Förslaget till lag om ändring i lagen (2006:74) med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden 1 § Denna lag innehåller bestämmelser som kompletterar 1. rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (Bryssel I-förordningen), 2. konventionen den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område jämte tillträdeskonventioner (Brysselkonventionen), 3. konventionen den 30 oktober 2007 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (2007 års Luganokonvention), 4. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 805/2004 av den 21 april 2004 om införande av en europeisk exekutionstitel för obestridda fordringar (förordningen om den europeiska exekutionstiteln), och 5. avtalet den 19 oktober 2005 mellan Europeiska gemenskapen och Konungariket Danmark om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område. Paragrafen anger vilka internationella överenskommelser som lagens bestämmelser kompletterar. Övervägandena finns i avsnitt 6.3.2. I punkten 3 stryks hänvisningen till 1988 års Luganokonvention (se närmare avsnitt 9.8). Det ankommer på regeringen att bestämma när lagändringen ska träda i kraft. Denna tidpunkt ska sammanfalla med den tidpunkt då inkorporeringslagen upphävs. Konvention om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område Sammanfattningen i promemorian En ny Luganokonvention (Ds 2008:87) Den 30 oktober 2007 antogs i Lugano konventionen om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område. Konventionen kommer att ersätta den nuvarande Luganokonventionen som är parallell till Brysselkonventionen. Den nuvarande Luganokonventionen och Brysselkonventionen har i materiellt hänseende i allt väsentligt samma innehåll men olika geografiska tillämpningsområden. Konventionerna reviderades under åren 1998 och 1999, främst i syfte att effektivisera förfarandet för erkännande och verkställighet. De ändringar som denna översyn resulterade i har beträffande Brysselkonventionen genomförts genom antagandet av Bryssel I-förordningen. Motsvarande ändringar beträffande Luganokonvention har genomförts genom antagandet av den nya Luganokonventionen. Ändringarna är av både redaktionell och materiell karaktär. Den nya Luganokonventionen är i allt väsentligt likalydande med Bryssel I-förordningen. Den nya Luganokonventionen kommer att träda i kraft den första dagen i den sjätte månaden efter det att EG och en medlem av EFTA deponerat sina ratifikationsinstrument. Sannolikt kommer konventionen att träda i kraft någon gång under hösten 2009. Konventionen träder i kraft i förhållande till övriga fördragsslutande stater den första dagen i den tredje månaden efter det att respektive stat deponerat sina ratifikationsinstrument. Konventionen kommer således att träda i kraft vid olika tidpunkter i förhållande till olika stater. Detta innebär att 1988 års och 2007 års Luganokonventioner under en övergångsperiod kommer att gälla parallellt. I denna promemoria lämnas förslag till de författningsändringar som föranleds av den nya Luganokonventionen. Den nya konventionen är, till skillnad från sin föregångare, direkt tillämplig i Sverige och ska därför inte införlivas i svensk rätt. I promemorian föreslås att lagen (1992:794) om Luganokonventionen på sikt ska upphävas och att dess tillämplighet under en övergångsperiod ska begränsas. Vidare föreslås en del följdändringar i andra författningar med anledning av den nya konventionen. Författningsändringarna föreslås träda i kraft den dag regeringen bestämmer. Promemorians lagförslag Förslag till lag om upphävande av lagen (1992:794) om Luganokonventionen Härigenom föreskrivs att lagen (1992:794) om Luganokonventionen ska upphöra att gälla. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. Förslag till lag om ändring i lagen (1932:540) om erkännande och verkställighet av dom, som meddelats i Danmark, Finland, Island eller Norge Härigenom föreskrivs att 10 § lagen (1932:540) om erkännande och verkställighet av dom som meddelats i Danmark, Finland, Island eller Norge1 ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 10 §2 Denna lag tillämpas inte om lagen (1992:794) om Luganokonventionen är tillämplig. Denna lag tillämpas inte om konventionen den 30 oktober 2007 om domstols behörighet och erkännande och verkställig het av domar på privaträttens område3 (2007 års Luganokonvention är tillämplig. Denna lag tillämpas inte heller beträffande 1. dom i mål angående boskillnad, hemskillnad, äktenskapsskillnad, återgång av äktenskap, adoptivförhållandes stiftande eller hävande, omyndighetsförklaring eller sådan förklarings hävande, eller dom som, i samband med hemskillnad, äktenskapsskillnad eller äktenskaps återgång, givits om bodelning mellan makarna, skadestånd eller vårdnaden om barnen eller ock senare, i särskilt mål, givits i fråga, som sist är sagd; dock att vad i 4-9 §§ stadgas om verkställighet skall äga tillämpning å domen, därest denna enligt vad särskilt är stadgat skall gälla här i riket; 1. dom i mål angående boskillnad, hemskillnad, äktenskapsskillnad, återgång av äktenskap, adoptivförhållandes stiftande eller hävande, omyndighetsförklaring eller sådan förklarings hävande, eller dom som, i samband med hemskillnad, äktenskapsskillnad eller äktenskaps återgång, meddelats om bodelning mellan makarna, skadestånd eller vårdnaden om barnen eller också senare, i särskilt mål, meddelats i fråga, som sist är sagd; dock att vad som föreskrivs i 4-9 §§ om verkställighet ska tillämpas på domen, när denna enligt vad som särskilt är föreskrivet ska gälla här i riket; 2. dom, som meddelats i Danmark, Island eller Norge och innefattar tillämpning av lagstiftningen om makars förmögenhetsförhållanden, såframt tvisten här i riket skolat bedömas enligt lagstiftning, som gällde före nya giftermålsbalkens ikraftträdande; 3. beslut eller förlikning angående familjerättslig underhållsplikt; 4. beslut eller förlikning, som gäller börd, rätt på grund av arv eller testamente, boutredning eller skifte efter död man eller ansvarighet för den dödes gäld, gäldenärs försättande i konkurs, inledande av offentlig ackordsförhandling utan konkurs, andra på konkursdomares eller konkursdomstols prövning beroende frågor eller rättshandlings eller annan åtgärds ogiltighet på grund av inträffad konkurs; 5. beslut eller förlikning i fråga om äganderätt eller annan rätt till fast egendom i annan stat än den, där domen eller förlikningen tillkom, eller om skyldighet att träffa förfogande om dylik rätt eller om påföljd av sådan skyldighets åsidosättande; 6. beslut rörande skatt eller annan avgift till stat eller kommun eller annan fråga av offentligrättslig art, ändå att saken behandlats i den för tvistemål stadgade ordning. Lagen tillämpas inte heller beträffande beslut som meddelats av särskild domstol för arbetstvister. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. Förslag till lag om ändring i lagen (1936:79) om erkännande och verkställighet av dom som meddelats i Schweiz Härigenom föreskrivs att 12 § i lagen (1936:79) om erkännande och verkställighet av dom som meddelats i Schweiz ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 12 §1 Denna lag gäller inte fråga om en dom eller förlikning som skall erkännas och verkställas enligt lagen (1992:794) om Luganokonventionen. Den gäller inte heller i fråga om en dom eller förlikning som avser Denna lag gäller inte fråga om en dom eller förlikning som ska erkännas och verkställas enligt konventionen den 30 oktober 2007 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område2 (2007 års Luganokonvention). Den gäller inte heller i fråga om en dom eller förlikning som avser 1. konkurs eller ackordsförhandling utan konkurs, däri inbegripen fråga om ogiltighet av rättshandling som ingåtts av konkursgäldenären; eller 2. rätt till fast egendom i annat land än Schweiz eller skyldighet att träffa förfogande om dylik rätt eller påföljd av sådan skyldighets åsidosättande, dock att även i ty fall domen eller förlikningen gäller, där den avser ämne av familjerättslig eller arvsrättslig natur. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. Förslag till lag om ändring i lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning Härigenom föreskrivs att 5 § lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning ska ha följande lydelse Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 5 §1 Om enligt någon särskild föreskrift en tvist angående en förpliktelse skall tas upp av en annan myndighet än tingsrätt, kan saken prövas enligt denna lag endast om det finns bestämmelser som medger sådan prövning. Vad som sägs i denna lag om tingsrätt skall i sådana fall gälla den andra myndigheten. Bestämmelserna om betalningsföreläggande och vanlig handräckning gäller inte om lagen (1992:794) om Luganokonventionen skulle vara tillämplig om talan hade väckts i domstol och 1. svaranden vid tidpunkten för ansökan inte har hemvist i Sverige, eller 2. det i en annan stat pågår rättegång om samma sak och denna rättegång kan leda till ett avgörande som är verkställbart i Sverige enligt Luganokonventionen. Om enligt någon särskild föreskrift en tvist angående en förpliktelse ska tas upp av en annan myndighet än tingsrätt, kan saken prövas enligt denna lag endast om det finns bestämmelser som medger sådan prövning. Vad som sägs i denna lag om tingsrätt ska i sådana fall gälla den andra myndigheten. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. Förslag till lag om ändring i lagen (1992:794) om Luganokonventionen Härigenom föreskrivs att det i lagen (1992:794) om Luganokonventionen ska införas en ny paragraf, 1 a §, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 a § Denna lag gäller inte i förhållande till stater som är bundna av konventionen den 30 oktober 2007 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område1 (2007 års Luganokonvention). Regeringen tillkännager vilka som har tillträtt 2007 års Luganokonvention. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. Förslag till lag om ändring i lagen (1998:358) om Brysselkonventionen Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1998:358) om Brysselkonventionen ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 2 §1 I artikel 54 B i Luganokonventionen2 , som gäller som lag här i landet enligt lagen (1992:794) om Luganokonventionen, finns bestämmelser om när Luganokonventionen skall tillämpas i stället för Brysselkonventionen. I artikel 54 B i konventionen den 16 september 1988 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område3 (1988 års Luganokonvention), som gäller som lag här i landet enligt lagen (1992:794) om Luganokonventionen, finns bestämmelser om när den konventionen ska tillämpas i stället för Brysselkonventionen. I artikel 64 i konventionen den 30 september 2007 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område4 (2007 års Luganokonvention), finns bestämmelser om när den konventionen ska tillämpas i stället för Brysselkonventionen. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. Förslag till lag om ändring i lagen (1998:358) om Brysselkonventionen Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1998:358) om Brysselkonventionen ska ha följande lydelse. Lydelse enligt avsnitt 1.6 Föreslagen lydelse 2 §1 I artikel 54 B i konventionen den 16 september 1988 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område2 (1988 års Luganokonvention), som gäller som lag här i landet enligt lagen (1992:794) om Luganokonventionen, finns bestämmelser om när den konventionen ska tillämpas i stället för Brysselkonventionen. I artikel 64 i konventionen den 30 september 2007 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område3 (2007 års Luganokonvention), finns bestämmelser om när den konventionen ska tillämpas i stället för Brysselkonventionen. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. Förslag till lag om ändring i lagen (2006:74) med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2006:74) med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden dels att 1 § ska ha följande lydelse, dels att rubriken närmast efter 2 § ska lyda "Erkännande och verkställighet enligt bestämmelserna i Bryssel I-förordningen, Brysselkonventionen eller Luganokonventionerna". Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 §1 Denna lag innehåller bestämmelser som kompletterar 1. rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område2 (Bryssel I-förordningen), 2. konventionen den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område jämte tillträdeskonventioner3 (Brysselkonventionen), 3. konventionen den 16 september 1988 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område4 (Luganokonventionen), 3. konventionen den 16 september 1988 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område5 (1988 års Luganokonvention) samt konventionen den 30 september 2007 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område6 (2007 års Luganokonvention), 4. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 805/2004 av den 21 april 2004 om införande av en europeisk exekutionstitel för obestridda fordringar7 (förordningen om den europeiska exekutionstiteln), och 5. avtalet den 19 oktober 2005 mellan Europeiska gemenskapen och Konungariket Danmark om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område.8 Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. Förslag till lag om ändring i lagen (2006:74) med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2006:74) med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden dels att 1 § ska ha följande lydelse, dels att rubriken närmast efter 2 § ska lyda "Erkännande och verkställighet enligt bestämmelserna i Bryssel I-förordningen, Brysselkonventionen eller 2007 års Luganokonvention". Lydelse enligt 1.8 Föreslagen lydelse 1 § Denna lag innehåller bestämmelser som kompletterar 1. rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område1 (Bryssel I-förordningen), 2. konventionen den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område jämte tillträdeskonventioner2 (Brysselkonventionen), 3. konventionen den 16 september 1988 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område3 (1988 års Luganokonvention) samt konventionen den 30 september 2007 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område4 (2007 års Luganokonvention), 3. konventionen den 30 september 2007 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område5 (2007 års Luganokonvention), 4. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 805/2004 av den 21 april 2004 om införande av en europeisk exekutionstitel för obestridda fordringar6 (förordningen om den europeiska exekutionstiteln), och 5. avtalet den 19 oktober 2005 mellan Europeiska gemenskapen och Konungariket Danmark om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område.7 Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. Förteckning över remissinstanser Efter remiss har yttranden över promemorian lämnats av Riksdagens ombudsmän, Svea hovrätt, Stockholms tingsrätt, Justitiekanslern, Domstolsverket, Kommerskollegium, Kronofogdemyndigheten, Konsumentverket, Arbetsdomstolen, Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet, Juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet, Försäkringsförbundet, LO och Sveriges advokatsamfund. Bolagsverket, TCO, Svensk handel och Svenskt näringsliv har beretts tillfälle att avge yttrande men avstått från att yttra sig. Lagrådsremissens lagförslag Förslag till lag om ändring i lagen (1932:540) om erkännande och verkställighet av dom som meddelats i Danmark, Finland, Island eller Norge Härigenom föreskrivs att 10 § lagen (1932:540) om erkännande och verkställighet av dom som meddelats i Danmark, Finland, Island eller Norge ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 10 §1 Denna lag tillämpas inte om lagen (1992:794) om Lugano-konventionen är tillämplig. Denna lag tillämpas inte om konventionen den 30 oktober 2007 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område2 (2007 års Luganokonvention) är tillämplig. Denna lag tillämpas inte heller beträffande 1. dom i mål angående boskillnad, hemskillnad, äktenskapsskillnad, återgång av äktenskap, adoptivförhållandes stiftande eller hävande, omyndighetsförklaring eller sådan förklarings hävande, eller dom som, i samband med hemskillnad, äktenskapsskillnad eller äktenskaps återgång, givits om bodelning mellan makarna, skadestånd eller vårdnaden om barnen eller ock senare, i särskilt mål, givits i fråga, som sist är sagd; dock att vad i 4-9 §§ stadgas om verkställighet skall äga tillämpning å domen, därest denna enligt vad särskilt är stadgat skall gälla här i riket; 1. dom i mål angående boskillnad, hemskillnad, äktenskapsskillnad, återgång av äktenskap, adoptivförhållandes stiftande eller hävande, omyndighetsförklaring eller sådan förklarings hävande, eller dom som, i samband med hemskillnad, äktenskapsskillnad eller äktenskaps återgång, meddelats om bodelning mellan makarna, skadestånd eller vårdnaden om barnen eller också senare, i särskilt mål, meddelats i fråga, som sagts senast; dock att föreskrifterna i 4-9 §§ om verkställighet ska tillämpas på domen, när denna enligt särskilda föreskrifter ska gälla här i riket; 2. dom, som meddelats i Danmark, Island eller Norge och innefattar tillämpning av lagstiftningen om makars förmögenhetsförhållanden, såframt tvisten här i riket skolat bedömas enligt lagstiftning, som gällde före nya giftermålsbalkens ikraftträdande; 3. beslut eller förlikning angående familjerättslig underhållsplikt; 4. beslut eller förlikning, som gäller börd, rätt på grund av arv eller testamente, boutredning eller skifte efter död man eller ansvarighet för den dödes gäld, gäldenärs försättande i konkurs, inledande av offentlig ackordsförhandling utan konkurs, andra på konkursdomares eller konkursdomstols prövning beroende frågor eller rättshandlings eller annan åtgärds ogiltighet på grund av inträffad konkurs; 5. beslut eller förlikning i fråga om äganderätt eller annan rätt till fast egendom i annan stat än den, där domen eller förlikningen tillkom, eller om skyldighet att träffa förfogande om dylik rätt eller om påföljd av sådan skyldighets åsidosättande; 6. beslut rörande skatt eller annan avgift till stat eller kommun eller annan fråga av offentligrättslig art, ändå att saken behandlats i den för tvistemål stadgade ordning. Lagen tillämpas inte heller beträffande beslut som meddelats av särskild domstol för arbetstvister. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. Förslag till lag om ändring i lagen (1936:79) om erkännande och verkställighet av dom som meddelats i Schweiz Härigenom föreskrivs att 12 § lagen (1936:79) om erkännande och verkställighet av dom som meddelats i Schweiz ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 12 §1 Denna lag gäller inte fråga om en dom eller förlikning som skall erkännas och verkställas enligt lagen (1992:794) om Luganokonventionen. Den gäller inte heller i fråga om en dom eller förlikning som avser Denna lag gäller inte fråga om en dom eller förlikning som ska erkännas och verkställas enligt konventionen den 30 oktober 2007 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område2 (2007 års Luganokonvention). Den gäller inte heller i fråga om en dom eller förlikning som avser 1. konkurs eller ackordsförhandling utan konkurs, däri inbegripen fråga om ogiltighet av rättshandling som ingåtts av konkursgäldenären; eller 2. rätt till fast egendom i annat land än Schweiz eller skyldighet att träffa förfogande om dylik rätt eller påföljd av sådan skyldighets åsidosättande, dock att även i ty fall domen eller förlikningen gäller, där den avser ämne av familjerättslig eller arvsrättslig natur. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. Förslag till lag om ändring i lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning Härigenom föreskrivs att 5 § lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 5 §1 Om enligt någon särskild före-skrift en tvist angående en för-pliktelse skall tas upp av en annan myndighet än tingsrätt, kan saken prövas enligt denna lag endast om det finns bestämmelser som med-ger sådan prövning. Vad som sägs i denna lag om tingsrätt skall i sådana fall gälla den andra myndigheten. Bestämmelserna om betalningsföreläggande och vanlig hand-räckning gäller inte om lagen (1992:794) om Luganokonventionen skulle vara tillämplig om talan hade väckts i domstol och 1. svaranden vid tidpunkten för ansökan inte har hemvist i Sverige, eller 2. det i en annan stat pågår rättegång om samma sak och denna rättegång kan leda till ett avgörande som är verkställbart i Sverige enligt Luganokonven-tionen. Om en tvist angående en för-pliktelse enligt någon särskild föreskrift ska tas upp av en annan myndighet än tingsrätt, kan saken prövas enligt denna lag endast om det finns bestämmelser som med-ger sådan prövning. Det som sägs i denna lag om tingsrätt ska i sådana fall gälla den andra myndigheten. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. Förslag till lag om ändring i lagen (1992:794) om Luganokonventionen Härigenom föreskrivs att det i lagen (1992:794) om Luganokonventionen1 ska införas en ny paragraf, 1 a §, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 a § Denna lag gäller inte i förhållande till stater som är bundna av konventionen den 30 oktober 2007 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område2 (2007 års Luganokonvention). Regeringen tillkännager i Svensk författningssamling vilka som har tillträtt 2007 års Luganokonvention. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. Förslag till lag om upphävande av lagen (1992:794) om Luganokonventionen Härigenom föreskrivs att lagen (1992:794) om Luganokonventionen ska upphöra att gälla. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. 1.1 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:358) om Brysselkonventionen Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1998:358) om Brysselkonventionen1 ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 2 §2 I artikel 54 B i Luganokonventionen3, som gäller som lag här i landet enligt lagen (1992:794) om Luganokonventionen, finns bestämmelser om när Luganokonventionen skall tillämpas i stället för Bryssel-konventionen. I artikel 54 B i konventionen den 16 september 1988 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område4 (1988 års Luganokonvention), som gäller som lag här i landet enligt lagen (1992:794) om Luganokonventionen, finns bestämmelser om när den konventionen ska tillämpas i stället för Brysselkonventionen. I artikel 64 i konventionen den 30 oktober 2007 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område5 (2007 års Luganokonvention) finns bestämmelser om när den konventionen ska tillämpas i stället för Brysselkonventionen. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. Förslag till lag om ändring i lagen (1998:358) om Brysselkonventionen Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1998:358) om Brysselkonventionen1 ska ha följande lydelse. Lydelse enligt avsnitt 1.6 Föreslagen lydelse 2 §2 I artikel 54 B i konventionen den 16 september 1988 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område3 (1988 års Luganokonvention), som gäller som lag här i landet enligt lagen (1992:794) om Luganokonventionen, finns bestämmelser om när den konventionen ska tillämpas i stället för Bryssel-konventionen. I artikel 64 i konventionen den 30 oktober 2007 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område4 (2007 års Luganokonvention) finns bestämmelser om när den konventionen ska tillämpas i stället för Brysselkonventionen. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. Förslag till lag om ändring i lagen (2006:74) med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2006:74) med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden dels att 1 § ska ha följande lydelse, dels att rubriken närmast efter 2 § ska lyda "Erkännande och verkställighet enligt bestämmelserna i Bryssel I-förordningen, Brysselkonventionen eller Luganokonventionerna". Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 §1 Denna lag innehåller bestämmelser som kompletterar 1. rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område2 (Bryssel I-förordningen), 2. konventionen den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område jämte tillträdes-konventioner3 (Brysselkonventionen), 3. konventionen den 16 september 1988 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område4 (Luganokonventionen), 3. konventionen den 16 september 1988 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område5 (1988 års Luganokonvention) samt konventionen den 30 oktober 2007 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område6 (2007 års Luganokonvention), 4. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 805/2004 av den 21 april 2004 om införande av en europeisk exekutionstitel för obestridda fordringar7 (förordningen om den europeiska exekutionstiteln), och 5. avtalet den 19 oktober 2005 mellan Europeiska gemenskapen och Konungariket Danmark om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område8. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. Lagrådets yttrande Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2009-05-13 Närvarande: F.d. justitierådet Bo Svensson, f.d. regeringsrådet Leif Lindstam och regeringsrådet Karin Almgren. En ny Luganokonvention Enligt en lagrådsremiss den 7 maj 2009 (Justitiedepartementet) har regeringen beslutat att inhämta Lagrådets yttrande över förslag till 1. lag om ändring i lagen (1932:540) om erkännande och verkställighet av dom, som meddelats i Danmark, Finland, Island eller Norge, 2. lag om ändring i lagen (1936:79) om erkännande och verkställighet av dom som meddelats i Schweiz, 3. lag om ändring i lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning, 4. lag om ändring i lagen (1992:794) om Luganokonventionen, 5. lag om upphävande av lagen (1992:794) om Luganokonventionen, 6. lag om ändring i lagen (1998:358) om Brysselkonventionen, 7. lag om ändring i lagen (1998:358) om Brysselkonventionen, 8. lag om ändring i lagen (2006:74) med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden, 9. lag om ändring i lagen (2006:74) med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden. Förslagen har inför Lagrådet föredragits av kanslirådet Signe Öhman. Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet: Förslaget till lag om ändring i lagen om erkännande och verkställighet av dom, som meddelats i Danmark, Finland, Island eller Norge Enligt lagens rubrik gäller lagen domar som meddelats i Danmark, Finland, Island eller Norge. Lagen har upphävts genom lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område vid den tidpunkt som regeringen bestämmer. Genom förordningen (1977:1000) har lagen 1977:595 trätt i kraft i förhållande till Danmark, Finland och Norge. 1932 års lag gäller alltså endast i förhållande till Island. Detta bör återspeglas i lagens rubrik. 10 § Paragrafen inleds med orden "Denna lag tillämpas inte om... lagen/konventionen... är tillämplig". Det kan jämföras med 12 § lagen (1936:79) om erkännande och verkställighet av dom som meddelats i Schweiz. Sistnämnda paragraf inleds med orden "Denna lag gäller inte fråga om en dom eller förlikning som ska(ll) erkännas och verkställas enligt lagen/konventionen". Om avsikten är att uttrycka samma sak bör samma uttryckssätt väljas. Övriga lagförslag Lagrådet lämnar förslagen utan erinran. Justitiedepartementet Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 28 maj 2009 Närvarande: Statsministern Reinfeldt, ordförande, och statsråden Odell, Ask, Husmark Pehrsson, Leijonborg, Larsson, Torstensson, Carlgren, Hägglund, Borg, Malmström, Sabuni, Billström, Adelsohn Liljeroth, Tolgfors, Föredragande: statsrådet Ask Regeringen beslutar proposition 2008/09:205 En ny Luganokonvention. Rättsdatablad Författningsrubrik Bestämmelser som inför, ändrar, upp-häver eller upprepar ett normgivnings-bemyndigande Celexnummer för bakomliggande EG-regler Lag (2006:74) med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och internationell verkställighet av viss avgöranden 41988A0592 22007A1221 1 Senaste lydelse 2002:463. 2 EUT L 339, 21.12.2007, s. 3 (Celex 22007A1221). 1 Senaste lydelse 2002:464. 2 EUT L 339, 21.12.2007, s. 3 (Celex 22007A1221). 1 Senaste lydelse 2002:468. Ändringen innebär bl.a. att andra stycket upphävs. 1 Senaste lydelse av lagens rubrik 2002:461. 2 EUT L 339, 21.12.2007, s. 3 (Celex 22007A1221). 1 Senaste lydelse av lagens rubrik 2002:462. 2 Senaste lydelse 2002:462. 3 EGT L 319, 25.11.1988, s. 9 (Celex 41988A0592). 4 EGT L 319, 25.11.1988, s. 9 (Celex 41988A0592). 5 EUT L 339, 21.12.2007, s. 3 (Celex 22007A1221). 1 Senaste lydelse av lagens rubrik 2002:462. 2 Ändringen innebär att första stycket upphävs. 3 EGT L 319, 25.11.1988, s. 9 (Celex 41988A0592). 4 EUT L 339, 21.12.2007, s. 3 (Celex 22007A1221). 1 Senaste lydelse 2007:446. 2 EGT L 12, 16.1.2001, s. 1 (Celex 32001R0044). 3 EGT C 27, 26.1.1998, s. 1 (Celex 41998A0126). 4 EGT L 319, 25.11.1988, s. 9 (Celex 41988A0592). 5 EGT L 319, 25.11.1988, s. 9 (Celex 41988A0592). 6 EUT L 339, 21.12.2007, s. 3 (Celex 22007A1221). 7 EUT L 143, 30.4.2004, s. 15 (Celex 32004R0805). 8 EUT L 299, 16.11.2005, s. 62 (Celex 22005A1116). 1 EGT L 12, 16.1.2001, s. 1 (Celex 32001R0044). 2 EGT C 27, 26.1.1998, s. 1 (Celex 41998A0126). 3 EGT 1988 L 319, 25.11.1988, s. 9 (Celex 41988A0592). 4 EUT L 339, 21.12.2007, s. 3 (Celex 22007A1221). 5 EUT L 339, 21.12.2007, s. 3 (Celex 22007A1221). 6 EUT L 143, 30.4.2004, s. 15 (Celex 32004R0805). 7 EUT L 299, 16.11.2005, s. 62 (Celex 22005A1116). 1 Lagen har enligt lagen 1977:595 och lagen 1977:1000 upphört att gälla i förhållande till Danmark, Finland och Norge den 1 januari 1978. 2 Senaste lydelse 2002:463. 3 EUT L 339, 21.12.2007, s. 3 (Celex 22007A1221). 1 Senaste lydelse 2002:464. 2 EUT L 339, 21.12.2007, s. 3 (Celex 22007A1221). 1 Senaste lydelse 2002:468. Ändringen innebär att andra stycket upphävs. 1 EUT L 339, 21.12.2007, s. 3 (Celex 22007A1221). 1 Senaste lydelse 2002:462. 2 EGT L 319, 25.11 1988, s. 9 (Celex 41988A0592). 3 EGT L 319, 25.11.1988, s. 9 (Celex 41988A0592). 4 EUT L 339, 21.12.2007, s. 3 (Celex 22007A1221). 1 Ändringen innebär att första stycket upphävs. 2 EGT L 319, 25.11.1988, s. 9 (Celex 41988A0592). 3 EUT L 339, 21.12.2007, s. 3 (Celex 22007A1221). 1 Senaste lydelse 2007:446. 2 EGT L 12, 16.1.2001, s. 1 (Celex 32001R0044). 3 EGT C 27, 26.1.1998, s. 1 (Celex 41998A0126). 4 EGT L 319, 25.11.1988, s. 9 (Celex 41988A0592). 5 EGT L 319, 25.11.1988, s. 9 (Celex 41988A0592). 6 EUT L 339, 21.12.2007, s. 3 (Celex 22007A1221). 7 EUT L 143, 30.4.2004, s. 15 (Celex 32004R0805). 8 EUT L 299, 16.11.2005, s. 61 (Celex 22005A1116). 1 EGT L 12, 16.1.2001, s. 1 (Celex 32001R0044). 2 EGT C 27, 26.1.1998, s. 1 (Celex 41998A0126). 3 EGT 1988 L 319, 25.11.1988, s. 9 (Celex 41988A0592). 4 EUT L 339, 21.12.2007, s. 3 (Celex 22007A1221). 5 EUT L 339, 21.12.2007, s. 3 (Celex 22007A1221). 6 EUT L 143, 30.4.2004, s. 15 (Celex 32004R0805). 7 EUT L 299, 16.11.2005, s. 61 (Celex 22005A1116). 1 Senaste lydelse 2002:463. 2 EUT L 339, 21.12.2007, s. 3 (Celex 22007A1221). 1 Senaste lydelse 2002:464. 2 EUT L 339, 21.12.2007, s. 3 (Celex 22007A1221). 1 Senaste lydelse 2002:468. Ändringen innebär bl.a. att andra stycket upphävs. 1 Senaste lydelse av lagens rubrik 2002:461. 2 EUT L 339, 21.12.2007, s. 3 (Celex 22007A1221). 1 Senaste lydelse av lagens rubrik 2002:462. 2 Senaste lydelse 2002:462. 3 EGT L 319, 25.11.1988, s. 9 (Celex 41988A0592). 4 EGT L 319, 25.11.1988, s. 9 (Celex 41988A0592). 5 EUT L 339, 21.12.2007, s. 3 (Celex 22007A1221). 1 Senaste lydelse av lagens rubrik 2002:462. 2 Ändringen innebär att första stycket upphävs. 3 EGT L 319, 25.11.1988, s. 9 (Celex 41988A0592). 4 EUT L 339, 21.12.2007, s. 3 (Celex 22007A1221). 1 Senaste lydelse 2007:446. 2 EGT L 12, 16.1.2001, s. 1 (Celex 32001R0044). 3 EGT C 27, 26.1.1998, s. 1 (Celex 41998A0126). 4 EGT L 319, 25.11.1988, s. 9 (Celex 41988A0592). 5 EGT L 319, 25.11.1988, s. 9 (Celex 41988A0592). 6 EUT L 339, 21.12.2007, s. 3 (Celex 22007A1221). 7 EUT L 143, 30.4.2004, s. 15 (Celex 32004R0805). 8 EUT L 299, 16.11.2005, s. 62 (Celex 22005A1116). ?? ?? Prop. 2008/09: Prop. 2008/09: 2 85 1 Prop. 2008/09:205 Prop. 2008/09:205 Prop. 2008/09:205 Bilaga 1 Prop. 2008/09:205 Bilaga 1 Bilaga 2 Prop. 2008/09:205 Bilaga 2 Prop. 2008/09:205 Bilaga 3 Bilaga 3 Prop. 2008/09:205 Bilaga 3 Prop. 2008/09:205 Bilaga 3 Prop. 2008/09:205 Bilaga 3 Prop. 2008/09:205 Bilaga 3 Prop. 2008/09:205 Bilaga 3 Prop. 2008/09:205 Bilaga 3 Bilaga 3 Prop. 2008/09:205 Bilaga 4 Prop. 2008/09:205 Bilaga 4 Prop. 2008/09:205 Bilaga 4 Prop. 2008/09:205 Bilaga 5 Prop. 2008/09:205 Bilaga 5 Prop. 2008/09:205 Bilaga 6 Prop. 2008/09:205 Bilaga 6 Prop. 2008/09:205 Bilaga 6 Prop. 2008/09:205 Prop. 2008/09:205 110 109 1