Regeringskansliets rättsdatabaser

Regeringens proposition 2009/10:205 Kontroll av produkter med dubbla användningsområden Prop. 2009/10:205 Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen. Stockholm den 8 april 2010 Mats Odell Ewa Björling (Utrikesdepartementet) Propositionens huvudsakliga innehåll I propositionen föreslås ett antal lagändringar som föranleds av det finns en ny EU-förordning, som trädde i kraft den 27 augusti 2009, vilken reglerar handel med produkter med dubbla användningsområden. Med sådana produkter avses produkter, inbegripet programvara och teknik, som kan användas för både civila och militära ändamål samt alla varor som kan användas både för icke-explosiva ändamål och för att på något sätt bidra vid tillverkning av kärnvapen eller andra kärnladdningar. Den nya EU-förordningens bestämmelser om export och överföring inom EU av produkter med dubbla användningsområden är i sak oförändrade i jämförelse med den äldre EU-förordning som den ersätter. Den nya EU-förordningen omfattar dock även kontroll när det gäller förmedling och transitering av sådana produkter. I lagen (2000:1064) om kontroll av produkter med dubbla användningsområden och av tekniskt bistånd (PDA-lagen) föreslås ändringar till följd av att den nya EU-förordningen har ett annat namn och en annan artikelnumrering än den äldre EU-förordningen. Vissa ändringar ger regeringen möjlighet att genom bemyndigande utnyttja några av de särskilda bemyndiganden som finns i EU-förordningen. Vissa ändringar rör verkställandet av EU-förordningen. Vidare föreslås bestämmelser om straffansvar för den som bryter mot EU-förordningens bestämmelser eller bestämmelser som föreslås i PDA-lagen. Det föreslås i PDA-lagen vidare en bestämmelse om vitesföreläggande för den som bryter mot en bestämmelse om underrättelseskyldighet i EU-förordningen. Det föreslås även en ändring i lagen (2003:148) om straff för terroristbrott. I propositionen föreslås också vissa ändringar i lagar som ligger under Utrikesdepartementets ansvarsområde till följd av dels en ny EU-förordning om tullbefrielse, dels Lissabonfördragets ikraftträdande. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2010. Innehållsförteckning 1 Förslag till riksdagsbeslut 5 2 Lagtext 6 2.1 Förslag till lag om ändring i lagen (2000:1064) om kontroll av produkter med dubbla användningsområden och av tekniskt bistånd 6 2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (2003:148) om straff för terroristbrott 14 2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1962:120) om straff i vissa fall för oriktigt ursprungsintyg m.m. 15 2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1547) om tullfrihet m.m. 16 2.5 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1548) om vissa tullförfaranden med ekonomisk verkan, m.m. 19 2.6 Förslag till lag om ändring i lagen (2003:491) om konsulärt ekonomiskt bistånd 20 2.7 Förslag till lag om ändring i lagen (2009:1079) om tjänster på den inre marknaden 21 3 Ärendet och dess beredning 23 4 Bakgrund och gällande rätt 24 4.1 Allmänt 24 4.2 Den nya EU-förordningen 24 4.3 Vissa begrepp 25 4.3.1 Massförstörelsevapen 25 4.3.2 Produkter med dubbla användningsområden 25 4.3.3 Krigsmateriel 26 4.4 Internationella överenskommelser m.m. rörande nedrustning och icke-spridning av massförstörelsevapen 26 4.4.1 Internationella överenskommelser 26 4.4.2 FN:s säkerhetsråds resolution 1540 (2004) 30 4.4.3 Internationella exportkontrollregimer 32 4.4.4 EU:s strategi mot spridning av massförstörelsevapen 35 4.5 Utveckling av lagstiftning om exportkontroll 35 4.5.1 Svensk lagstiftning 35 4.5.2 EU-rätten 36 4.6 Gällande rätt 38 4.6.1 Rådets förordning (EG) nr 1334/2000 38 4.6.2 Lagen (2000:1064) om kontroll av produkter med dubbla användningsområden och av tekniskt bistånd samt förordningen (2000:1217) om kontroll av produkter med dubbla användningsområden och av tekniskt bistånd 40 5 Överväganden och förslag 42 5.1 Verkställande av EU-förordningen 42 5.2 EU-förordningens benämning och artikelnumrering 43 5.3 Tillämpningsområde och definitioner 44 5.4 Räckvidden av tillståndsplikt och förbud 45 5.4.1 Export 47 5.4.2 Förmedlingstjänster 53 5.4.3 Transitering 58 5.5 Exporttillstånd och tillstånd till förmedlingstjänster 67 5.5.1 Exporttillstånd 68 5.5.2 Tillstånd till förmedlingstjänster 71 5.5.3 Samrådsförfarande 72 5.5.4 Bedömningsgrunder vid tillståndsprövning 73 5.5.5 Informationsskyldighet m.m. 73 5.5.6 Formen för utfärdande av tillstånd 77 5.6 Uppdatering av förteckningen över produkter med dubbla användningsområden 77 5.7 Tullförfaranden 79 5.8 Administrativt samarbete 79 5.9 Kontrollåtgärder 80 5.10 Övriga bestämmelser och internationellt samarbete 83 5.10.1 Överföring 85 5.10.2 Samordningsgrupp 88 5.10.3 Sanktionsbestämmelser 88 5.10.4 Medlemsstaternas skyldighet att informera kommissionen m.m. 101 5.11 Överklagande 101 5.12 Behöriga myndigheter 104 5.13 Lagförslag till följd av en ny EU-förordning om tullbefrielse och Lissabonfördragets ikraftträdande 105 6 Ikraftträdande m.m. 108 7 Konsekvenser 110 7.1 Konsekvenser för det allmänna 110 7.2 Konsekvenser för företagen 112 8 Författningskommentar 114 8.1 Förslag till lag om ändring i lagen (2000:1064) om kontroll av produkter med dubbla användningsområden och av tekniskt bistånd 114 8.2 Förslag till lag om ändring i lagen (2003:148) om straff för terroristbrott 123 8.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1962:120) om straff i vissa fall för oriktigt ursprungsintyg m.m. 124 8.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1547) om tullfrihet m.m. 125 8.5 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1548) om vissa tullförfaranden med ekonomisk verkan, m.m. 126 8.6 Förslag till lag om ändring i lagen (2003:491) om konsulärt ekonomiskt bistånd 126 8.7 Förslag till lag om ändring i lagen (2009:1079) om tjänster på den inre marknaden 127 Bilaga 1 Rådets förordning (EG) nr 428/2009 av den 5 maj 2009 om upprättande av en gemenskapsordning för kontroll av export, överföring, förmedling och transitering av produkter med dubbla användningsområden (omarbetning) 129 Bilaga 2 Sammanfattning av promemorians förslag 400 Bilaga 3 Promemorians lagförslag 402 Lagtext 402 Förslag till lag om ändring i lagen (2000:1064) om kontroll av produkter med dubbla användningsområden och av tekniskt bistånd 402 Förslag till lag om ändring i lagen (2003:148) om straff för terroristbrott 410 Bilaga 4 Förteckning över remissinstanser 411 Bilaga 5 Lagförslag till följd av ny EU-förordning om tullbefrielse och Lissabonfördragets ikraftträdande 412 Förslag till lag om ändring i lagen (1962:120) om straff i vissa fall för oriktigt ursprungsintyg m.m. 412 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1547) om tullfrihet m.m. 413 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1548) om vissa tullförfaranden med ekonomisk verkan, m.m. 416 Förslag till lag om ändring i lagen (2003:491) om konsulärt ekonomiskt bistånd 418 Förslag till lag om ändring i lagen (2009:1079) om tjänster på den inre marknaden 419 Bilaga 6 Lagrådsremissens lagförslag 421 Förslag till lag om ändring i lagen (2000:1064) om kontroll av produkter med dubbla användningsområden och av tekniskt bistånd 421 Förslag till lag om ändring i lagen (2003:148) om straff för terroristbrott 429 Bilaga 7 Lagrådets yttrande 430 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 8 april 2010 431 Rättsdatablad 432 1 Förslag till riksdagsbeslut Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till 1. lag om ändring i lagen (2000:1064) om kontroll av produkter med dubbla användningsområden och av tekniskt bistånd, 2. lag om ändring i lagen (2003:148) om straff för terroristbrott, 3. lag om ändring i lagen (1962:120) om straff i vissa fall för oriktigt ursprungsintyg m.m., 4. lag om ändring i lagen (1994:1547) om tullfrihet m.m., 5. lag om ändring i lagen (1994:1548) om vissa tullförfaranden med ekonomisk verkan, m.m., 6. lag om ändring i lagen (2003:491) om konsulärt bistånd, 7. lag om ändring i lagen (2009:1079) om tjänster på den inre marknaden. 2 Lagtext 2.1 Förslag till lag om ändring i lagen (2000:1064) om kontroll av produkter med dubbla användningsområden och av tekniskt bistånd Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2000:1064) om kontroll av produkter med dubbla användningsområden och av tekniskt bistånd dels att rubriken närmast före 5 § ska utgå, dels att 1-7, 9, 11, 15-19, 21, 22 och 25 §§ samt rubriken närmast före 4 § ska ha följande lydelse, dels att det i lagen ska införas sex nya paragrafer, 4 a-4 d §§, 18 a § och 24 a § samt närmast före 4 a § en ny rubrik av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 § Denna lag gäller kontroll av produkter med dubbla användningsområden och kontroll av tekniskt bistånd. Lagen innehåller kompletterande bestämmelser till rådets förordning (EG) nr 1334/2000 av den 22 juni 2000 om upprättande av en gemenskapsordning för kontroll av export av produkter och teknik med dubbla användningsområden1. Lagen innehåller kompletterande bestämmelser till rådets förordning (EG) nr 428/2009 av den 5 maj 2009 om upprättande av en gemenskapsordning för kontroll av export, överföring, förmedling och transitering av produkter med dubbla användningsområden (omarbetning)2. Bestämmelser finns också i lagen (1992:1300) om krigsmateriel och lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet. 2 § Med produkter med dubbla användningsområden, export, exportör och exportdeklaration avses i denna lag detsamma som i artikel 2 i rådets förordning (EG) nr 1334/2000. Med produkter med dubbla användningsområden, export, exportör, förmedlare, förmedlingstjänster och transitering avses i denna lag detsamma som i artikel 2 i rådets förordning (EG) nr 428/2009. 3 § Med militära produkter enligt artikel 4.2 och 4.3 i rådets förordning (EG) nr 1334/2000 avses i denna lag de produkter som enligt 1 § lagen (1992:1300) om krigsmateriel utgör krigsmateriel. Med militära produkter enligt artikel 4.2 och 4.3 i rådets förordning (EG) nr 428/2009 avses i denna lag de produkter som enligt 1 § lagen (1992:1300) om krigsmateriel utgör krigsmateriel. Med tekniskt bistånd avses i denna lag allt tekniskt stöd som har samband med reparation, utveckling, tillverkning, montering, testning, underhåll eller någon annan teknisk tjänst och som kan anta sådana former som utbildning, överföring av kunskaper och färdigheter eller konsulttjänster. Tillstånd Tillstånd och förbud 4 § Frågor om tillstånd enligt rådets förordning (EG) nr 1334/2000, denna lag eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen prövas av Inspektionen för strategiska produkter eller den myndighet som regeringen bestämmer. En myndighet skall med eget yttrande lämna över ett ärende till regeringens prövning, om ärendet har principiell betydelse eller annars är av särskild vikt. Frågor om tillstånd och förbud enligt rådets förordning (EG) nr 428/2009, denna lag eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen prövas av Inspektionen för strategiska produkter eller den myndighet som regeringen bestämmer. En myndighet ska med eget yttrande lämna över ett ärende till regeringens prövning, om ärendet har principiell betydelse eller annars är av särskild vikt. Regeringen meddelar ytterligare föreskrifter om överlämnande av ärenden till regeringen. Export, överföring, förmedling och transitering 4 a § Regeringen får meddela föreskrifter om att en produkt med dubbla användningsområden ska omfattas av krav på tillstånd till export enligt artikel 4.5 i rådets förordning (EG) nr 428/2009. Regeringen får meddela föreskrifter om underrättelseskyldighet för exportörer som avses i artikel 4.5 i samma förordning. 4 b § Regeringen får meddela föreskrifter om att en produkt med dubbla användningsområden som avses i artikel 5.2 i rådets förordning (EG) nr 428/2009 får omfattas av krav på tillstånd till förmedlingstjänster enligt artikel 5.1 i samma förordning. 4 c § Regeringen får meddela föreskrifter om att en produkt med dubbla användningsområden ska omfattas av krav på tillstånd till förmedling enligt artikel 5.3 i rådets förordning (EG) nr 428/2009. Regeringen får meddela föreskrifter om underrättelseskyldighet för förmedlare som avses i artikel 5.3 i samma förordning. 4 d § Regeringen får meddela föreskrifter om att en produkt med dubbla användningsområden som avses i artikel 6.3 i rådets förordning (EG) nr 428/2009 får omfattas av förbud mot transitering enligt artikel 6.1 i samma förordning. Export och överföring 5 § Regeringen får meddela föreskrifter om att en produkt med dubbla användningsområden skall omfattas av krav på tillstånd till export enligt artikel 5.1 i rådets förordning (EG) nr 1334/2000. Regeringen får meddela föreskrifter om att en produkt med dubbla användningsområden ska omfattas av krav på tillstånd till export enligt artikel 8.1 i rådets förordning (EG) nr 428/2009. 6 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter för att komplettera bestämmelserna om exporttillstånd i artikel 6.2 i rådets förordning (EG) nr 1334/2000. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter som kompletterar bestämmelserna om exporttillstånd i artikel 9.2 i rådets förordning (EG) nr 428/2009 och i del 3.3 första stycket i bilaga II till samma förordning. 7 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om krav på tillstånd till överföring som avses i artikel 21.2 a i rådets förordning (EG) nr 1334/2000. Regeringen får meddela föreskrifter om krav på sådant tillstånd till överföring som avses i artikel 22.2 i rådets förordning (EG) nr 428/2009. 9 § Tekniskt bistånd får inte lämnas utanför Europeiska gemenskapen om det är avsett att användas i samband med utveckling, produktion, hantering, bruk, underhåll, lagring, detektion, identifiering eller spridning av kemiska eller biologiska vapen eller av kärnvapen eller andra kärnladdningar eller i samband med utveckling, produktion, underhåll eller lagring av missiler som är i stånd att bära sådana vapen. Tekniskt bistånd får inte lämnas utanför Europeiska unionen om det är avsett att användas i samband med utveckling, produktion, hantering, bruk, underhåll, lagring, detektion, identifiering eller spridning av kemiska eller biologiska vapen eller av kärnvapen eller andra kärnladdningar eller i samband med utveckling, produktion, underhåll eller lagring av missiler som är i stånd att bära sådana vapen. Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från förbudet. 11 § Tillstånd till export eller överföring enligt rådets förordning (EG) nr 1334/2000 kan återkallas, om tillståndshavaren har åsidosatt en föreskrift i förordningen eller en föreskrift som har meddelats med stöd av förordningen eller denna lag eller om det finns andra särskilda skäl till återkallelse. Tillstånd till export, förmedlingstjänster eller överföring enligt rådets förordning (EG) nr 428/2009 kan återkallas, om tillståndshavaren har åsidosatt en föreskrift i förordningen eller en föreskrift som har meddelats med stöd av förordningen eller denna lag eller om det finns andra särskilda skäl till återkallelse. En återkallelse gäller med omedelbar verkan, om inte något annat beslutas. 15 § Tillsyn över efterlevnaden av bestämmelserna i rådets förordning (EG) nr 1334/2000, denna lag eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen skall utövas av Inspektionen för strategiska produkter eller den myndighet som regeringen bestämmer (tillsynsmyndigheten). Tillsyn över efterlevnaden av bestämmelserna i rådets förordning (EG) nr 428/2009, denna lag eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen ska utövas av Inspektionen för strategiska produkter eller den myndighet som regeringen bestämmer (tillsynsmyndigheten). Regeringen får meddela föreskrifter om tillsynen. 16 § Tillsynsmyndigheten har rätt att på begäran få de upplysningar och handlingar som behövs för kontroll av den som för överföring inom Europeiska gemenskapen eller för export tar befattning med produkter med dubbla användningsområden eller av den som ger tekniskt bistånd. Med handling förstås framställning i skrift eller bild samt upptagning som kan läsas, avlyssnas eller på annat sätt uppfattas endast med tekniska hjälpmedel. Tillsynsmyndigheten har rätt att på begäran få de upplysningar och handlingar som behövs för kontroll av den som för överföring inom Europeiska unionen, för transitering eller för export tar befattning med produkter med dubbla användningsområden eller av den som tillhandahåller förmedlingstjänster när det gäller sådana produkter eller av den som ger tekniskt bistånd. Med handling förstås framställning i skrift eller bild samt upptagning som kan läsas, avlyssnas eller på annat sätt uppfattas endast med tekniska hjälpmedel. Tillsynsmyndigheten har rätt att få tillträde till lokaler där den som avses i första stycket bedriver sin verksamhet. Detta gäller dock inte utrymme som utgör någons bostad. Polismyndigheten skall lämna den hjälp som behövs för att tillsynen skall kunna genomföras. Tillsynsmyndigheten får begära hjälp även av andra statliga myndigheter för sin tillsyn. Polismyndigheten ska lämna den hjälp som behövs för att tillsynen ska kunna genomföras. Tillsynsmyndigheten får begära hjälp även av andra statliga myndigheter för sin tillsyn. 17 § Den som enligt artikel 16.2 eller 21.5 i rådets förordning (EG) nr 1334/2000 är skyldig att bevara och på begäran av tillsynsmyndigheten visa upp handlingar skall bevara dessa i fem år eller den längre tid som för vissa uppgifter eller handlingar kan vara föreskriven i lag eller annan författning. Den som enligt artikel 20.3 eller 22.8 i rådets förordning (EG) nr 428/2009 är skyldig att bevara och på begäran av tillsynsmyndigheten visa upp handlingar ska bevara dessa i fem år eller den längre tid som för vissa uppgifter eller handlingar kan vara föreskriven i lag eller annan författning. 18 § Den som uppsåtligen utan tillstånd 1. exporterar produkter med dubbla användningsområden som avses i artiklarna 3, 4.1-4.3 och 5.1 i rådets förordning (EG) nr 1334/2000, eller 1. exporterar produkter med dubbla användningsområden som avses i artikel 3.1 i rådets förordning (EG) nr 428/2009 eller i artiklarna 4.1-4.4 i samma förordning och för vilka tillståndskrav har inträtt eller i föreskrift som har meddelats med stöd av 4 a § första stycket eller 5 §, 2. överför produkter med dubbla användningsområden som avses i artikel 21 i samma förordning, 2. överför produkter med dubbla användningsområden som avses i artikel 22.1 i samma förordning eller i föreskrift som har meddelats med stöd av 7 §, eller 3. tillhandahåller förmedlingstjänster för produkter med dubbla användningsområden som avses i artikel 5.1 i samma förordning och för vilka tillståndskrav har inträtt eller i föreskrift som har meddelats med stöd av 4 c § första stycket, döms till böter eller fängelse i högst två år. Vad som föreskrivs i första stycket gäller också den som uppsåtligen genom sådan elektronisk överföring som avses i artikel 2 b iii i rådets förordning (EG) nr 1334/2000 utan tillstånd Vad som föreskrivs i första stycket gäller också den som uppsåtligen genom sådan elektronisk överföring som avses i artikel 2.2 iii i rådets förordning (EG) nr 428/2009 utan tillstånd 1. exporterar programvara eller teknik som avses i artiklarna 3, 4.1-4.3 och 5.1 i samma förordning, eller 1. exporterar programvara eller teknik som avses i artikel 3.1 i samma förordning eller i artiklarna 4.1-4.4 i samma förordning och för vilka tillståndskrav har inträtt eller i föreskrift som har meddelats med stöd av 4 a § första stycket eller 5 §, 2. överför programvara eller teknik som avses i artikel 21 i samma förordning. 2. överför programvara eller teknik som avses i artikel 22.1 i samma förordning eller i föreskrift som har meddelats med stöd av 7 §, eller 3. tillhandahåller förmedlingstjänster för programvara eller teknik som avses i artikel 5.1 i samma förordning och för vilka tillståndskrav har inträtt eller i föreskrift som har meddelats med stöd av 4 c § första stycket. Om brott enligt första eller andra stycket är att anse som grovt döms till fängelse, lägst sex månader och högst sex år. Vid bedömningen av om brottet är grovt skall det särskilt beaktas om gärningen ingått som ett led i en brottslighet som utövats systematiskt eller i större omfattning, eller om gärningen inneburit en allvarlig kränkning av ett betydande samhällsintresse. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen ingått som ett led i en brottslighet som utövats systematiskt eller i större omfattning, eller om gärningen inneburit en allvarlig kränkning av ett betydande samhällsintresse. 18 a § Den som uppsåtligen bryter mot ett förbud mot transitering som har meddelats enligt artikel 6.1 i rådets förordning (EG) nr 428/2009 döms till böter eller fängelse i högst två år. Om brottet är att anse som grovt döms till fängelse, lägst sex månader och högst sex år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen ingått som ett led i en brottslighet som utövats systematiskt eller i större omfattning, eller om gärningen inneburit en allvarlig kränkning av ett betydande samhällsintresse. 19 § Den som av grov oaktsamhet begår en gärning som avses i 18 § första eller andra stycket döms till böter eller fängelse i högst två år. Den som av grov oaktsamhet begår en gärning som avses i 18 § första eller andra stycket eller 18 a § första stycket döms till böter eller fängelse i högst två år. Om gärningen är ringa, skall den inte medföra ansvar. Om gärningen är ringa, ska den inte medföra ansvar. 21 § För försök till brott enligt 18 § första eller andra stycket eller 20 § första stycket samt för försök, förberedelse och stämpling till grovt brott enligt 18 § tredje stycket eller 20 § andra stycket döms till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken. För försök till brott enligt 18 § första eller andra stycket, 18 a § första stycket eller 20 § första stycket samt för försök, förberedelse och stämpling till grovt brott enligt 18 § tredje stycket, 18 a § andra stycket eller 20 § andra stycket döms till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken. 22 § Till böter eller fängelse i högst sex månader döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet 1. lämnar oriktiga uppgifter i en ansökan om tillstånd eller i någon annan handling som är av betydelse för prövningen av ett ärende enligt rådets förordning (EG) nr 1334/2000 eller denna lag eller i en deklaration som avses i 12 eller 13 §, 1. lämnar oriktiga uppgifter i en ansökan om tillstånd eller i någon annan handling som är av betydelse för prövningen av ett ärende enligt rådets förordning (EG) nr 428/2009 eller denna lag eller i en deklaration som avses i 12 eller 13 §, 2. åsidosätter krav eller villkor som har meddelats med stöd av artikel 6.2 i samma förordning eller bryter mot kontroll- eller ordningsföreskrifter som har meddelats med stöd av denna lag, 2. åsidosätter krav eller villkor som har meddelats med stöd av artikel 9.2 i samma förordning eller bryter mot kontroll- eller ordningsföreskrifter som har meddelats med stöd av denna lag, 3. åsidosätter sin underrättelseskyldighet enligt artikel 4.4 i samma förordning, 4. åsidosätter sin underrättelseskyldighet enligt artikel 5.1 i samma förordning, 5. åsidosätter underrättelseskyldighet som har föreskrivits med stöd av 4 a § andra stycket, 6. åsidosätter underrättelseskyldighet som har föreskrivits med stöd av 4 c § andra stycket, 4. åsidosätter sin uppgiftsskyldighet enligt artikel 21.7 i samma förordning, eller 7. åsidosätter sin uppgiftsskyldighet enligt artikel 22.10 i samma förordning, eller 5. bryter mot artikel 16.2 eller 21.5 i samma förordning eller mot 17 §. 8. bryter mot artikel 20.3 eller 22.8 i samma förordning eller mot 17 §. Om gärningen är ringa, skall den inte medföra ansvar. Om gärningen är ringa, ska den inte medföra ansvar. 24 a § Försummar den uppgiftsskyldige att i rätt tid lämna sådan underrättelse som avses i del 3.1 i bilaga II till rådets förordning (EG) nr 428/2009 får den myndighet som ska ta emot underrättelsen vid vite förelägga den uppgiftsskyldige att fullgöra sin skyldighet. 25 §3 Beslut av en annan myndighet än regeringen att återkalla ett tillstånd får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Detsamma gäller en myndighets beslut enligt 12 § första stycket, 14, 16 och 24 §§. Beslut av en annan myndighet än regeringen att återkalla ett tillstånd får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Detsamma gäller en myndighets beslut enligt 12 § första stycket, 14, 16, 24 och 24 a §§. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Andra förvaltningsbeslut enligt rådets förordning (EG) nr 1334/2000 eller enligt denna lag får inte överklagas. Andra förvaltningsbeslut enligt rådets förordning (EG) nr 428/2009 eller enligt denna lag får inte överklagas. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2010. 2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (2003:148) om straff för terroristbrott Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (2003:148) om straff för terroristbrott ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 3 § Följande gärningar utgör terroristbrott under de förutsättningar som anges i 2 § i denna lag: 1. mord, 3 kap. 1 § brottsbalken, 2. dråp, 3 kap. 2 § brottsbalken, 3. grov misshandel, 3 kap. 6 § brottsbalken, 4. människorov, 4 kap. 1 § brottsbalken, 5. olaga frihetsberövande, 4 kap. 2 § brottsbalken, 6. grov skadegörelse, 12 kap. 3 § brottsbalken, 7. mordbrand och grov mordbrand, 13 kap. 1 och 2 §§ brottsbalken, 8. allmänfarlig ödeläggelse, 13 kap. 3 § brottsbalken, 9. sabotage och grovt sabotage, 13 kap. 4 och 5 §§ brottsbalken, 10. kapning och sjö- eller luftfartssabotage, 13 kap. 5 a § brottsbalken, 11. flygplatssabotage, 13 kap. 5 b § brottsbalken, 12. spridande av gift eller smitta, 13 kap. 7 § brottsbalken, 13. olovlig befattning med kemiska vapen, 22 kap. 6 a § brottsbalken, 14. uppsåtligt vapenbrott, 9 kap. 1 § vapenlagen (1996:67), 15. brott enligt 21 § tredje stycket lagen (1988:868) om brandfarliga och explosiva varor, 16. uppsåtligt brott enligt 25 och 26 §§ lagen (1992:1300) om krigsmateriel, som avser kärnladdningar, radiologiska, biologiska och kemiska stridsmedel, apparater och andra anordningar för spridning av radiologiska, biologiska eller kemiska stridsmedel samt speciella delar och substanser till sådant material, 17. brott enligt 18 och 20 §§ lagen (2000:1064) om kontroll av produkter med dubbla användningsområden och av tekniskt bistånd, som avser sådana produkter eller sådant tekniskt bistånd som kan användas för att framställa kärnladdningar, biologiska eller kemiska vapen, 17. brott enligt 18, 18 a och 20 §§ lagen (2000:1064) om kontroll av produkter med dubbla användningsområden och av tekniskt bistånd, som avser sådana produkter eller sådant tekniskt bistånd som kan användas för att framställa kärnladdningar, biologiska eller kemiska vapen, 18. smuggling och grov smuggling, 3 och 5 §§ lagen (2000:1225) om straff för smuggling, om brottet avser sådana varor som omfattas av 14-17, 19. olaga hot, 4 kap. 5 § brottsbalken, som innefattar hot om att begå någon av de gärningar som avses i 1-18. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2010. 2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1962:120) om straff i vissa fall för oriktigt ursprungsintyg m.m. Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1962:120) om straff i vissa fall för oriktigt ursprungsintyg m.m. ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 §4 Den som i ursprungsintyg eller annan handling, som åberopas till bevis för vinnande av förmånsbehandling enligt handelsöverenskommelser som Europeiska gemenskaperna (EG) har ingått eller enligt EG:s rättsakter, uppsåtligen lämnat oriktig uppgift ägnad att leda till förmånsbehandling, döms till böter eller fängelse i högst ett år. Till samma straff döms den som i samband med ansökan om ursprungsintyg uppsåtligen lämnat oriktig uppgift ägnad att leda till förmånsbehandling samt den som tillhandahållit en åberopad handling med vetskap om att den innehåller sådan oriktig uppgift. Är brottet att anse som grovt döms till fängelse i högst två år. Den som i ursprungsintyg eller annan handling, som åberopas till bevis för vinnande av förmånsbehandling enligt handelsöverenskommelser som Europeiska unionen (EU) har ingått eller enligt EU:s rättsakter, uppsåtligen lämnat oriktig uppgift ägnad att leda till förmånsbehandling, döms till böter eller fängelse i högst ett år. Till samma straff döms den som i samband med ansökan om ursprungsintyg uppsåtligen lämnat oriktig uppgift ägnad att leda till förmånsbehandling samt den som tillhandahållit en åberopad handling med vetskap om att den innehåller sådan oriktig uppgift. Är brottet att anse som grovt döms till fängelse i högst två år. Begår någon av grov oaktsamhet gärning som avses i första stycket, döms till böter. Är brott som avses i denna paragraf att anse som ringa, döms ej till ansvar. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2010. 2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1547) om tullfrihet m.m. Härigenom föreskrivs att 1 och 9-10 §§ lagen (1994:1547) om tullfrihet m.m. ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 §5 Bestämmelser om frihet från tull i vissa fall finns i rådets förordning (EEG) nr 918/83 av den 28 mars 1983 om upprättandet av ett gemenskapssystem för tullbefrielse. Bestämmelser om upphävande av importtullar på vissa vapen och militär utrustning finns i rådets förordning (EG) nr 150/2003 av den 21 januari 2003 om upphävande av importtullar på vissa vapen och militär utrustning. Bestämmelser om tullförmåner finns även i handelsöverenskommelser som Europeiska gemenskaperna (EG) har ingått. Bestämmelser om ursprung som medför förmånsbehandling för varor finns i rådets förordning (EEG) nr 2913/92 av den 12 oktober 1992 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen och kommissionens förordning (EEG) nr 2454/93 av den 2 juli 1993 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EEG) nr 2913/92 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen. Bestämmelser om frihet från tull i vissa fall finns i rådets förordning (EG) nr 1186/2009 av den 16 november 2009 om upprättandet av ett gemenskapssystem för tullbefrielse (kodifierad version)6. Bestämmelser om upphävande av importtullar på vissa vapen och militär utrustning finns i rådets förordning (EG) nr 150/2003 av den 21 januari 2003 om upphävande av importtullar på vissa vapen och militär utrustning. Bestämmelser om tullförmåner finns även i handelsöverenskommelser som Europeiska unionen (EU) har ingått. Bestämmelser om ursprung som medför förmånsbehandling för varor finns i rådets förordning (EEG) nr 2913/92 av den 12 oktober 1992 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen och kommissionens förordning (EEG) nr 2454/93 av den 2 juli 1993 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EEG) nr 2913/92 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen. Bestämmelser om skydd mot dumpad eller subventionerad import finns i - rådets förordning (EG) nr 384/96 av den 22 december 1995 om skydd mot dumpad import från länder som inte är medlemmar i Europeiska gemenskapen, och - rådets förordning (EG) nr 2026/97 av den 6 oktober 1997 om skydd mot subventionerad import från länder som inte är medlemmar i Europeiska gemenskapen. Bestämmelser om annan marknadsstörande import än dumpad eller subventionerad import finns i - rådets förordning (EG) nr 517/94 av den 7 mars 1994 om gemensamma regler för importen av textila produkter från vissa tredje länder som inte täcks av bilaterala avtal, protokoll eller andra arrangemang eller av särskilda gemenskapsregler om import, - rådets förordning (EG) nr 518/94 av den 7 mars 1994 om gemensamma regler för importen, och - rådets förordning (EG) nr 519/94 av den 7 mars 1994 om gemensamma regler för import från vissa tredje länder. I denna lag finns kompletterande bestämmelser till de i första, andra och tredje styckena angivna bestämmelserna. 9 §7 Den som tillverkar, importerar, exporterar eller i övrigt handlar med varor är liksom ett ombud, en handelssammanslutning och en handelsorganisation skyldig att, enligt föreskrifter som meddelas av regeringen, lämna uppgifter som behövs för att uppfylla uppgiftsskyldigheten enligt EG:s bestämmelser om skydd mot dumpad eller subventionerad import. Detta gäller även i fråga om uppgiftsskyldighet enligt EG:s bestämmelser om annan marknadsstörande import än dumpad eller subventionerad import. Den som tillverkar, importerar, exporterar eller i övrigt handlar med varor är liksom ett ombud, en handelssammanslutning och en handelsorganisation skyldig att, enligt föreskrifter som meddelas av regeringen, lämna uppgifter som behövs för att uppfylla uppgiftsskyldigheten enligt EU:s bestämmelser om skydd mot dumpad eller subventionerad import. Detta gäller även i fråga om uppgiftsskyldighet enligt EU:s bestämmelser om annan marknadsstörande import än dumpad eller subventionerad import. För kontroll av uppgiftsskyldighet enligt första stycket får, enligt föreskrifter som meddelas av regeringen, den som är uppgiftsskyldig föreläggas att för granskning tillhandahålla räkenskaper, anteckningar och andra handlingar som rör verksamheten. Avser ett föreläggande enligt andra stycket räkenskaper som förs med hjälp av automatisk databehandling, skall dessa på begäran tillhandahållas i utskrift eller på medium för automatisk databehandling. Vid tillämpning av bestämmelserna i denna paragraf är även bestämmelserna i 6 kap. 28-38 §§ tullagen (2000:1281) tillämpliga. Avser ett föreläggande enligt andra stycket räkenskaper som förs med hjälp av automatisk databehandling, ska dessa på begäran tillhandahållas i utskrift eller på medium för automatisk databehandling. Vid tillämpning av bestämmelserna i denna paragraf är även bestämmelserna i 6 kap. 28-38 §§ tullagen (2000:1281) tillämpliga. 10 § Regeringen får meddela föreskrifter 1. till utfyllnad av regler om frihet från tull beslutade av EG:s institutioner, och 2. till utfyllnad av regler om tullförmåner i handelsöverenskommelser som EG har ingått. 1. till utfyllnad av regler om frihet från tull beslutade av EU:s institutioner, och 2. till utfyllnad av regler om tullförmåner i handelsöverenskommelser som EU har ingått. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2010. 2.5 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1548) om vissa tullförfaranden med ekonomisk verkan, m.m. Härigenom föreskrivs att 5 § lagen (1994:1548) om vissa tullförfaranden med ekonomisk verkan, m.m. ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 5 § Regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, får meddela föreskrifter till utfyllnad av gemenskapsrätten på områden enligt 1 §. Regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, får meddela föreskrifter till utfyllnad av unionsrätten på områden enligt 1 §. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2010. 2.6 Förslag till lag om ändring i lagen (2003:491) om konsulärt ekonomiskt bistånd Härigenom föreskrivs att 5 § lagen (2003:491) om konsulärt ekonomiskt bistånd ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 5 § Utländska medborgare som på grund av egen eller närståendes anställning eller etablering som egenföretagare i Sverige kan härleda rättigheter i fråga om sociala förmåner från 1. EG-rätten, 1. unionsrätten, 2. avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES), eller 3. avtalet mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan och Schweiz å andra sidan om fri rörlighet för personer, skall när det gäller rätt till konsulärt ekonomiskt bistånd jämställas med svenska medborgare under de förutsättningar som anges i föreskrifter av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. ska när det gäller rätt till konsulärt ekonomiskt bistånd jämställas med svenska medborgare under de förutsättningar som anges i föreskrifter av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2010. 2.7 Förslag till lag om ändring i lagen (2009:1079) om tjänster på den inre marknaden Härigenom föreslås att 3, 4, 13 och 14 §§ lagen (2009:1079) om tjänster på den inre marknaden ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 3 § Avviker en bestämmelse i en annan författning från denna lag ska den bestämmelsen ha företräde, om den har sin grund i gemenskapsrätten. Avviker en bestämmelse i en annan författning från denna lag ska den bestämmelsen ha företräde, om den har sin grund i unionsrätten. 4 § I denna lag avses med behörig myndighet: en statlig eller kommunal myndighet eller ett annat organ som har till uppgift att pröva frågor om tillträde till och utövande av tjänsteverksamhet eller kontrollera sådan verksamhet, etablering: en tjänsteleverantörs faktiska utövande av en ekonomisk verksamhet under en obegränsad tid och genom en stabil infrastruktur varifrån näringsverksamhet för att tillhandahålla tjänster faktiskt bedrivs, etableringsmedlemsstat: det land inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) inom vars territorium en tjänsteleverantör är etablerad, reglerat yrke: yrke som enligt lag eller förordning kräver en bestämd yrkeskvalifikation för att få utövas eller ger den som har en bestämd yrkeskvalifikation rätt att använda en viss yrkestitel, tjänst: prestation som utförs mot ekonomisk ersättning och som inte utgör vara, kapital eller person, tjänsteleverantör: fysisk person som är medborgare i ett land inom EES eller juridisk person som är etablerad i ett land inom EES och vilken i sin näringsverksamhet erbjuder eller tillhandahåller en tjänst, och tjänstemottagare: fysisk person som är medborgare i ett land inom EES eller som genom gemenskapsrätten har motsvarande rättigheter eller juridisk person som är etablerad i ett land inom EES och som använder eller avser att använda en tjänst. tjänstemottagare: fysisk person som är medborgare i ett land inom EES eller som genom unionsrätten har motsvarande rättigheter eller juridisk person som är etablerad i ett land inom EES och som använder eller avser att använda en tjänst. 13 § Om det inte är möjligt att tillmötesgå en begäran om bistånd eller om en myndighet i ett annat land inom EES inte lämnar begärt bistånd, ska den behöriga myndigheten i Sverige lämna information om detta till den behöriga myndigheten i det andra landet och till Europeiska gemenskapernas kommission. Om det inte är möjligt att tillmötesgå en begäran om bistånd eller om en myndighet i ett annat land inom EES inte lämnar begärt bistånd, ska den behöriga myndigheten i Sverige lämna information om detta till den behöriga myndigheten i det andra landet och till Europeiska kommissionen. 14 § En behörig myndighet i Sverige ska underrätta behöriga myndigheter i andra länder inom EES och Europeiska gemenskapernas kommission om tjänsteverksamhet som kan medföra allvarlig skada på människors hälsa eller säkerhet eller på miljön. En behörig myndighet i Sverige ska underrätta behöriga myndigheter i andra länder inom EES och Europeiska kommissionen om tjänsteverksamhet som kan medföra allvarlig skada på människors hälsa eller säkerhet eller på miljön. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2010. 3 Ärendet och dess beredning Europeiska unionens stats- och regeringschefer antog i juni 2003 en handlingsplan om icke-spridning av massförstörelsevapen (handlingsplanen från Thessaloniki). Denna handlingsplan kompletterades med EU:s strategi mot spridning av massförstörelsevapen som antogs av Europeiska rådet den 12 december 2003 (EU:s strategi mot massförstörelsevapen). Den 28 april 2004 antog Förenta nationernas säkerhetsråd resolution 1540. Resolutionen är det första internationella instrumentet som integrerat och övergripande behandlar massförstörelsevapen, bärare av sådana vapen och produkter med koppling till dessa. Med stöd av FN-stadgans artikel VII fastställer resolutionen genom beslut bindande skyldigheter för alla stater i syfte att förhindra och avhålla icke-statliga aktörer från att få tillgång till massförstörelsevapen och material med koppling till sådana vapen. Staterna ska därför bl.a. ska införa kontroller av förmedling och transitering av sådan materiel. Delvis i syfte att uppfylla kraven som ställdes i dessa instrument lade Europeiska kommissionen den 18 december 2006 fram ett förslag till ändring och omarbetning av rådets förordning (EG) nr 1334/2000 om upprättande av en gemenskapsordning för kontroll av export av produkter och teknik med dubbla användningsområden (KOM[2006] 829 slutlig). Rådet antog den 5 maj 2009 rådets förordning (EG) nr 428/2009 om upprättande av en gemenskapsordning för kontroll av export, överföring, förmedling och transitering av produkter med dubbla användningsområden (omarbetning), se bilaga 1. Inom Utrikesdepartementet har utarbetats en departementspromemoria, Exportkontroll m.m. av produkter med dubbla användningsområden (Ds 2009:59). Promemorian har remissbehandlats. En sammanfattning av promemorian finns i bilaga 2. Promemorians lagförslag finns i bilaga 3. En förteckning över remissinstanser finns i bilaga 4. Remissvaren finns tillgängliga i Utrikesdepartementet (UF/2009/80294/NIS). I propositionen har ytterligare sex lagförslag tillkommit, se bilaga 5. Förslagen rör följdändringar av enkel beskaffenhet till dels en ny EU-förordning om tullbefrielse, dels Lissabonfördragets ikraftträdande. En remissbehandling av dessa förslag har därför bedömts som obehövlig. Förslaget om ändring i lagen (1994:1547) om tullfrihet m.m. som rör ändringar till följd av en ny EU-förordning om tullfrihet har dock beretts under hand med Tullverket. Lagrådet Regeringen beslutade den 18 februari 2010 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 6. Lagrådets yttrande finns i bilaga 7. Lagrådet har lämnat förslagen utan erinran. Vissa redaktionella ändringar har därefter gjorts i lagtexten. Lagförslagen som finns i bilaga 5 är av sådan enkel beskaffenhet att Lagrådets yttrande inte behöver inhämtas. 4 Bakgrund och gällande rätt 4.1 Allmänt Kontrollen av export av produkter och teknik med dubbla användningsområden spelar en viktig roll när det gäller att bekämpa spridning av massförstörelsevapen. Exportkontrollen är till för att förhindra att varor och teknik som annars används i fredligt syfte når stater som kan använda dem för spridningsprogram eller organisationer som kan använda dem för terroristverksamhet eller militära syften. De produkter och den teknik som har dubbla användningsområden spänner över en rad olika områden, t.ex. kemiska och biologiska produkter, kärnteknik, optik, laserteknik och material som används inom flygelektronik samt viss programvara. Produkter med dubbla användningsområden omfattas av den gemensamma handelspolitiken enligt artikel 207 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget), som före Lissabonfördragets ikraftträdande den 1 december 2009 motsvarades av artikel 133 i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen (EG-fördraget). Bestämmelser om export och överföring av sådana produkter finns i rådets förordning (EG) nr 1334/2000 av den 22 juni 2000 om upprättande av en gemenskapsordning för kontroll av produkter och teknik med dubbla användningsområden. Denna EU-förordning kompletteras i svensk rätt av lagen (2000:1064) om kontroll av produkter med dubbla användningsområden och av tekniskt bistånd (PDA-lagen) samt förordningen (2000:1217) om kontroll av produkter med dubbla användningsområden och av tekniskt bistånd. Den gällande rätten beskrivs mer utförligt i avsnitt 4.6 i detta kapitel. I syfte att underlätta läsningen av denna proposition beskrivs i detta kapitel också bakgrunden till den nuvarande kontrollen av produkter med dubbla användningsområden (avsnitt 4.3-4.5), bl.a. exportkontrollregimerna, vad som avses med massförstörelsevapen och vad det finns för relevanta internationella överenskommelser avseende nedrustning och icke-spridning. 4.2 Den nya EU-förordningen Den 18 december 2006 lade Europeiska gemenskapernas kommission fram ett förslag till ändring och omarbetning av rådets förordning (EG) nr 1334/2000 (KOM[2006] 829 slutlig). Syftet var att stärka och förbättra EU-ordningen för exportkontroll av produkter och teknik med dubbla användningsområden samt att bestämmelserna skulle bli tydligare och att regelverket för genomförandet av kontrollerna skulle bli lättare att tillämpa för exportörer inom EU. Enligt kommissionen skulle förslaget också leda till att EU skulle uppfylla kraven enligt Förenta nationernas (FN) säkerhetsråds resolution 1540 samt den handlingsplan som EU:s stats- och regeringschefer godkände i Thessaloniki i juni 2003 (se avsnitt 4.4.2 och 4.4.4). Efter förhandlingar mellan medlemsstaterna och kommissionen i rådsarbetsgruppen för produkter med dubbla användningsområden (Working Party on Dual Use Goods, WPDU) antog rådet den 5 maj 2009 rådets förordning (EG) nr 428/2009 om upprättande av en gemenskapsordning för kontroll av export, överföring, förmedling och transitering av produkter med dubbla användningsområden (omarbetning). Enligt artikel 28 i den nya EU-förordningen träder den i kraft 90 dagar efter det att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning. Ett sådant offentliggörande skedde den 29 maj 2009, varför EU-förordningen trädde i kraft den 27 augusti 2009. Det bör anmärkas att Lissabonfördraget trädde i kraft den 1 december 2009. Av övergångsbestämmelserna till Lissabonfördraget följer att rättsakter som har antagits före ikraftträdandet av fördraget ska bestå så länge de inte upphävs, ogiltigförklaras eller ändras med tillämpning av EU-fördragen (protokoll om övergångsbestämmelser, EUT C 306, 17.12.2007, s. 159) Den nya EU-förordningen påverkas alltså inte av Lissabonfördragets ikraftträdande. 4.3 Vissa begrepp 4.3.1 Massförstörelsevapen Det finns inte någon legaldefinition av vad som avses med massförstörelsevapen. Vanligen avses med detta begrepp dock kärnvapen samt kemiska och biologiska stridsmedel (se skr. 2008/09:114 s. 27). I modern terminologi anses ibland också radiologiska vapen vara ett stridsmedel som omfattas av begreppet. Med radiologiska vapen avses stridsmedel som utsätter mål för joniserande strålning, dock utan att som kärnvapen utlösa en kärnexplosion. Som samlingsbegrepp för kärnvapen och radiologiska vapen används ibland begreppet nukleära stridsmedel. I arbetet för att hindra spridningen av massförstörelsevapen inkluderas också vissa vapenbärare som är i stånd att bära sådana vapen, såsom ballistiska missiler med lång räckvidd och kryssningsmissiler. 4.3.2 Produkter med dubbla användningsområden Med produkter med dubbla användningsområden avses, enligt definitionen i rådets förordning (EG) nr 428/2009 (definitionen är oförändrad i jämförelse med den äldre EU-förordningen), produkter, inbegripet programvara och teknik, som kan användas för både civila och militära ändamål samt alla varor som kan användas både för icke-explosiva ändamål och för att på något sätt bidra vid tillverkning av kärnvapen eller andra kärnladdningar. Exempel på produkter med dubbla användningsområden som kan användas i samband med utveckling, produktion, hantering, bruk, underhåll, lagring, detektion, identifiering eller spridning av kärnvapen eller andra kärnladdningar är centrifuger, höghastighetskameror, induktionsugnar, kompositer, maråldrat stål, masspektrometrar, pulsgeneratorer, röntgenblixtar, tryckmätare, tändaggregat och vakuumpumpar (Spridning av massförstörelsevapen, en rapport om arbetet med att förebygga och uppdaga spridning av massförstörelsevapen och bärare av sådana vapen, Säkerhetspolisen, 2003, s. 5). Exempel på produkter med dubbla användningsområden som kan användas i samband med utveckling, produktion, hantering, bruk, underhåll, lagring, detektion, identifiering eller spridning av kemiska vapen är blandningskärl, centrifuger, elevatorer, kondensatorer, kopplingar, kylare, prekursorer, pumpar, reaktorer och värmeväxlare (a.a., s. 5). Exempel på produkter med dubbla användningsområden som kan användas i samband med utveckling, produktion, hantering, bruk, underhåll, lagring, detektion, identifiering eller spridning av biologiska vapen är bakteriestammar, centrifuger, fermentorer, filter, kvarnar, pressar, pumpar, spraytorkar, tankar och tillväxtmedia (a.a., s. 5). Exempel på produkter med dubbla användningsområden som kan användas i samband med utveckling, produktion, underhåll eller lagring av missiler som är i stånd att bära massförstörelsevapen är accelerometer, al-legeringar, aluminiumpulver, gyro, isostatpress, kompositer, maråldrat stål, målsökare, oxidatorer och verktygsmaskiner (a.a., s. 5). 4.3.3 Krigsmateriel Med krigsmateriel avses, enligt 1 § lagen (1992:1300) om krigsmateriel, vapen, ammunition och annan för militärt bruk utformad materiel som enligt regeringens föreskrifter utgör krigsmateriel. I bilagan till förordningen (1992:1303) om krigsmateriel anges i en förteckning vad som är krigsmateriel. Av förteckningen framgår bl.a. att kärnladdningar samt radiologiska, biologiska och kemiska stridsmedel samt robotar (missiler) och raketer anses vara krigsmateriel (KS 6). 4.4 Internationella överenskommelser m.m. rörande nedrustning och icke-spridning av massförstörelsevapen 4.4.1 Internationella överenskommelser Sverige har i sin politik på nedrustningsområdet sedan lång tid tillbaka lagt stor vikt vid internationella avtal om begränsning och eliminering av massförstörelsevapen. Sverige är folkrättsligt bundet av fem internationella överenskommelser avseende begränsning och eliminering av massförstörelsevapen enligt följande. - 1963 års fördrag mellan Amerikas Förenta Stater, De Socialistiska Rådsrepublikernas Union och Storbritannien om förbud mot kärnvapenprov i atmosfären, i yttre rymden och under vatten (i kraft den 10 oktober 1963, SÖ 1963:63, prop. 1963:183, UU 8, rskr. 358), - 1968 års fördrag om förhindrande av spridning av kärnvapen (icke-spridningsfördraget, NPT, i kraft den 5 mars 1970, SÖ 1970:12, prop. 1969:164, UU 24, rskr. 374), - 1971 års fördrag om förbud mot placering av kärnvapen och andra massförstörelsevapen på havsbottnen och i dennas underlag (i kraft den 18 maj 1972, SÖ 1972:18, prop. 1971:83, UU 16, rskr. 301), - 1972 års konvention om förbud mot utveckling, framställning och lagring av bakteriologiska (biologiska) vapen och toxinvapen samt om deras förstöring (1972 års konvention om totalförbud mot B-vapen, i kraft den 26 mars 1975, SÖ 1976:18, prop. 1975/76:43, bet. 1975/76:UU6, rskr. 81), och - 1993 års konvention om förbud mot utveckling, produktion, innehav och användning av kemiska vapen samt om deras förstöring (FN:s konvention om förbud mot kemiska vapen, i kraft den 29 april 1997, SÖ 1993:28, prop. 1992/93:181, bet. 1992/93:UU30, rskr. 409). Därutöver har Sverige undertecknat och ratificerat 1996 års fördrag om fullständigt förbud mot kärnsprängningar (prop. 1997/98:174, bet. 1998/99:UU4, rskr. 1998/99:25) men detta har ännu inte trätt i kraft. Dessutom finns en konvention som indirekt rör icke-spridning av massförstörelsevapen genom att den reglerar skydd mot stöld, rån eller annat tillgrepp av kärnämne eller hot därom vid kärnämnetransport, nämligen konventionen om fysiskt skydd av kärnämne (undertecknad och ratificerad av den svenska regeringen den 19 juni 1980, SÖ 1985:24, i kraft den 8 februari 1987). Därtill har inom Förenta nationerna utarbetats en internationell konvention om bekämpande av nukleär terrorism (New York, april 2005, i kraft den 7 juli 2007). Konventionen är undertecknad av Sverige den 14 september 2005. En särskild utredare har getts i uppdrag att överväga vilka lagändringar som en svensk ratificering av konventionen skulle kräva. Det bör i detta sammanhang också nämnas att Sverige är folkrättsligt bundet av en internationell överenskommelse som rör förbud mot användning av vissa massförstörelsevapen i krig, nämligen 1925 års protokoll rörande förbud mot användande i krig av kvävande, giftiga eller liknande gaser och av bakteriologiska stridsmedel (1925 års Genèveprotokoll, i kraft för Sverige den 25 april 1930, SÖ 1930:27, prop. 1930:21, KU 3, rskr. 25). 1925 års Genèveprotokoll torde för övrigt ge uttryck för allmän folkrätt (internationell sedvanerätt). Kärnvapen Kärnvapen utnyttjar en explosiv frigörelse av energi genom reaktioner med atomkärnor. Ett av syftena bakom 1963 års fördrag mellan Amerikas Förenta Stater, De Socialistiska Rådsrepublikernas Union och Storbritannien om förbud mot kärnvapenprov i atmosfären, i yttre rymden och under vatten var att av miljöhänsyn åstadkomma ett slut på förorenandet av människans omgivning genom radioaktiva ämnen. Fördragets räckvidd är begränsat, eftersom kärnexplosioner under jorden inte omfattas annat än i den mån sådana explosioner medför radioaktivt spill utanför den stats område under vars kontroll eller jurisdiktion sprängningen företas. Frankrike och Kina har inte anslutit sig till fördraget. I 1968 års icke-spridningsfördrag uttalar fördragsparterna sin avsikt att vid snarast möjliga tidpunkt uppnå ett stopp för kärnvapenkapprustningen och att vidta effektiva åtgärder för att uppnå kärnvapennedrustning. Kärnvapenstaterna Förenta Staterna, Ryssland, Storbritannien, Kina och Frankrike får inte till någon som helst mottagare överlåta kärnvapen eller andra kärnladdningar eller den direkta eller indirekta kontrollen över sådana vapen eller laddningar och inte heller på något sätt uppmuntra, bistå eller förmå någon icke-kärnvapenstat att tillverka eller på annat sätt förvärva eller tillverka kärnvapenladdningar. Icke-kärnvapenstaterna åtar sig enligt fördraget att inte motta kärnvapen eller andra kärnladdningar eller kontrollen över sådana vapen eller laddningar. Vidare åtar de sig att inte tillverka eller på annat sätt förvärva kärnvapen eller andra kärnladdningar samt att inte söka eller motta bistånd för tillverkning av kärnvapen. Icke-spridningsfördraget anger att Internationella atomenergiorganet (IAEA) ska vara internationellt kontrollorgan för stater som är anslutna till fördraget när det gäller den fredliga kärnenergins fortsatta icke-militära användning. Icke-spridningsfördraget behandlar alltså kärnvapen och kärnvapenladdningar samt utrustning och teknologi som är av betydelse för framställning, hantering, bearbetning eller användning av kärnämne. Vapenbärare behandlas däremot inte i fördraget. Fördraget förbjuder inte heller militär icke-explosiv användning av klyvbart material. Enligt 1996 års fördrag om fullständigt förbud mot kärnsprängningar, som alltså ännu inte har trätt i kraft, åtar sig parterna att inte utföra någon kärnvapenprovsprängning eller någon annan kärnsprängning samt att förbjuda och förhindra varje sådan kärnsprängning på varje plats under sin jurisdiktion eller kontroll. Fördraget innehåller ett kontrollsystem med bl.a. ett internationellt övervakningssystem och inspektioner på plats. Biologiska vapen Bakteriologiska vapen och toxinvapen ingår i dag i kategorin B-vapen (biologiska stridsmedel). Sådana vapen är baserade på sjukdomsframkallande egenskaper hos patogena mikroorganismer. De utgörs av levande organismer eller smittsamt material som härrör från levande organismer. Biologiska vapen är avsedda att vålla sjukdom eller död bland människor, djur eller växter. 1925 års Genèveprotokoll innebär att sådana vapen är humanitärrättsligt reglerade genom ett användningsförbud i krig medan 1972 års konvention om totalförbud mot B-vapen innebär att sådana vapen är nedrustningsrättsligt reglerade. I 1972 års konvention om totalförbud mot B-vapen förbinder sig parterna att inte utveckla, framställa, lagra eller på annat sätt förvärva eller inneha vare sig mikrobiella eller andra biologiska medel eller toxiner av sådana typer eller i sådana mängder som inte har något berättigande för profylaktiska ändamål, skyddsändamål eller andra fredliga ändamål. Konventionen förbjuder också utveckling och produktion av vapen och utrustning avsedd för fientlig spridning av biologiska medel eller toxiner. De fördragsslutande parterna förbinder sig dels att inte överlåta eller på något sätt hjälpa, uppmuntra eller förmå någon stat, grupp av stater eller internationella organisationer att tillverka eller på annat sätt förvärva något som omfattas av konventionen, dels att i sin nationella lagstiftning förbjuda och på annat sätt förhindra utveckling, framställning, lagring, förvärv eller innehav av sådana medel, toxiner, vapen eller utspridningsanordningar som omfattas av konventionen. 1972 års konvention om totalförbud mot B-vapen innehåller inte några kontrollbestämmelser och ger i realiteten små möjligheter att beivra konventionsbrott. Vid konventionens tillkomst framstod biologiska stridsmedel som militärt föga användbara. Den tekniska utvecklingen, bl.a. av genteknik, har dock sedan dess varit sådan att konventionen i dag framstår som ett viktigt nedrustningsavtal. Emellertid anses konventionens avsaknad av kontrollbestämmelser i dag som alltmer allvarlig. På det internationella planet har försök gjorts för att införliva kontrollbestämmelser i konventionen men hittills har detta inte lett till någon ändring av eller något tillägg till konventionen. Kemiska vapen Kemiska stridsmedel (C-vapen) är baserade på vissa kemiska ämnens giftiga egenskaper. Det kan vara fråga om gaser eller fasta ämnen som kan komma in i den mänskliga organismen genom inandning eller beröring. Senapsgas skadar hud och ögon. Nervgaser är fosforföreningar i form av vätskor som snabbt förångas och påverkar andningsorganen och andra vitala kroppsfunktioner. På motsvarande sätt som för biologiska vapen är kemiska vapen humanitärrättsligt reglerade genom ett användningsförbud i krig enligt 1925 års Genèveprotokoll och nedrustningsrättsligt reglerade genom FN:s konvention om förbud mot kemiska vapen. FN:s konvention om förbud mot kemiska vapen saknar motstycke som ett heltäckande och kontrollerbart multilateralt nedrustningsavtal. Konventionen förbjuder tillverkning, anskaffande, innehav, överföring och användning av kemiska vapen, samt innehåller regler om inspektioner på plats i de stater som har anslutit sig till konventionen. Genom konventionen har en internationell kontrollorganisation skapats för konventionens efterlevnad. Kontroller kan göras vid förstöring av kemiska vapen, vid produktionsanläggningar för sådana vapen, rutinmässigt i relevant kemisk industri eller vid misstankar om brott mot konventionen. Konventionen innehåller också listor på kemikalier och deras utgångsämnen som är föremål för verifikationsåtgärder från den internationella kontrollorganisationen vad avser den kemiska industrin. Vissa kemikalier och deras utgångsämnen är produkter med dubbla användningsområden och dessa har införlivats i bilaga I till rådets förordning (EG) nr 1334/2000 (och omfattas även av bilaga I till den nya EU-förordningen). Konventionens bestämmelser omfattar således möjligheten till inspektion vid misstanke om brott mot något av de förbud som konventionen innehåller samt en rutinmässig verksamhet med inspektioner av sådana anläggningar som de anslutna staterna är skyldiga att anmäla (deklarera) därför att de producerar vissa kemikalier. Den i Haag i Nederländerna baserade Organisationen för förbud mot kemiska vapen (OPCW) har bl.a. till uppgift att genomföra inspektionerna. Konventionens parter är skyldiga att ta emot de inspektioner som OPCW anmäler. Konventionen ger också stater möjlighet att begära att OPCW genomför en "inspektion på uppfordran" ("challenge inspection") i en stat som är misstänkt att bryta mot konventionen. Härutöver kan en stat enligt konventionen acceptera frivilliga inspektioner för att klarlägga och lösa frågor som har gett upphov till tvivel om konventionens efterlevnad. År 2007 deklarerades ungefär 40 anläggningar i Sverige i enlighet med OPCW:s riktlinjer. Av dessa är ungefär 30 inspekterbara enligt OPCW:s riktlinjer och kan alltså vara föremål för rutininspektioner. Normalt genomförs rutininspektioner vid någon anläggning i Sverige en till tre gånger per år. Vapenbärare som är i stånd att bära massförstörelsevapen Det finns ingen internationell överenskommelse som vare sig nedrustningsrättsligt eller humanitärrättsligt reglerar vapenbärare som kan bära massförstörelsevapen. Emellertid finns från år 2002 en internationell uppförandekod mot ballistisk missilspridning, International Code of Conduct against Ballistic Missile Proliferation (i eng. kortform kallad "The Hague Code of Conduct on Missiles"). I dagsläget har mer än 100 stater, bl.a. Sverige, undertecknat koden. Uppförandekoden är ett politiskt åtagande för Sverige men den är inte folkrättsligt bindande och saknar även verifikationsbestämmelser, vilket gör att det är mycket svårt att kontrollera om en stat följer kodens regler. För att främja uppförandekodens utveckling och tillämpning antog Europeiska unionens råd den 18 december 2008 rådets beslut 2008/974/GUSP till stöd för Haag-uppförandekoden mot spridning av ballistiska missiler inom ramen för genomförandet av EU:s strategi mot spridning av massförstörelsevapen. 4.4.2 FN:s säkerhetsråds resolution 1540 (2004) Den 28 april 2004 antog FN:s säkerhetsråd resolution 1540. Resolutionen är det första internationella instrumentet som integrerat och övergripande behandlar massförstörelsevapen, bärare av sådana vapen och produkter med koppling till dessa. I ingressen till resolutionen konstateras att spridningen av kärnvapen, kemiska och biologiska vapen samt deras vapenbärare utgör ett hot mot internationell fred och säkerhet och att alla medlemsstater måste uppfylla sina skyldigheter vad gäller vapenkontroll och nedrustning samt förhindra alla former av spridning av samtliga typer av massförstörelsevapen. Med stöd av FN-stadgans artikel VII fastställer resolutionen genom beslut bindande skyldigheter för alla stater i syfte att förhindra och avhålla icke-statliga aktörer från att få tillgång till massförstörelsevapen och material med koppling till sådana vapen. Resolutionen innehåller också rekommendationer som inte är bindande för staterna. I resolutionen uppmanas staterna att lägga fram en rapport för den kommitté som säkerhetsrådet inrättat genom resolutionen om åtgärder de vidtagit eller ämnar vidta för att genomföra denna. I resolutionen beslutas i punkten 1 att alla stater ska avstå från att på något sätt lämna bistånd till icke-statliga aktörers försök att utveckla, få tillgång till, producera, äga, transportera, överföra eller använda kärnvapen, kemiska eller biologiska vapen och deras vapenbärare. I punkten 2 beslutas att alla stater, i enlighet med sina nationella förfaranden, ska införa lämpliga och effektiva lagar som förbjuder icke-statliga aktörer att tillverka, få tillgång till, äga, utveckla, transportera, överföra eller använda kärnvapen, kemiska eller biologiska vapen och deras vapenbärare. Detta gäller särskilt för terroriständamål men också för försök att engagera sig i sådana aktiviteter, att delta i dessa som medgärningsman eller att på annat sätt hjälpa eller finansiera dessa. I punkten 3 beslutas att alla stater ska vidta och genomdriva effektiva åtgärder i syfte att införa inhemska kontroller för att förhindra spridningen av kärnvapen, kemiska eller biologiska vapen och deras vapenbärare, bl.a. genom att införa lämpliga kontroller av produkter med koppling till dessa. För detta ändamål ska staterna: a) utveckla och upprätthålla lämpliga, effektiva åtgärder för att kunna redovisa för och säkerställa sådana vapen och produkter när det gäller tillverkning, användning, lagring och transport, b) utveckla och upprätthålla lämpliga, effektiva åtgärder för fysiskt skydd, c) utveckla och upprätthålla lämpliga, effektiva gränskontroller samt lag och ordning när det gäller ansträngningar att upptäcka, avhålla, förhindra och bekämpa, vid behov även genom internationellt samarbete, olaglig handel och förmedling när det gäller sådana vapen och produkter genom staternas rättsvårdande myndigheter och i enlighet med deras nationella lagar samt i enlighet med folkrätten, och d) få till stånd, utveckla, granska och upprätthålla lämpliga, effektiva nationella kontroller avseende export och omlastning av sådana vapen och produkter, inklusive lämpliga lagar och bestämmelser som gör det möjligt att kontrollera export, transitering, omlastning och återexport samt kontroller av tillhandahållna medel och tjänster i samband med sådan export och omlastning, t.ex. finansierings- och transportverksamhet som bidrar till spridning samt att införa kontroller av slutanvändare; samt att införa och tillämpa lämpliga straffrättsliga eller administrativa sanktioner för överträdelser av lagar och bestämmelser om exportkontroll. 4.4.3 Internationella exportkontrollregimer I syfte att underlätta det internationella samarbetet när det gäller icke-spridning av massförstörelsevapen, vapenbärare av massförstörelsevapen, krigsmateriel (i form av konventionella vapen) och produkter med dubbla användningsområden finns fem internationella exportkontrollregimer. Ungefär 40 länder ingår i varje regim. Sverige är deltagande i samtliga regimer. I regimerna identifieras varor och teknologier som kan missbrukas för framställning av massförstörelsevapen och deras vapenbärare, konventionella vapen eller produkter med dubbla användningsområden och vars utförsel bör kontrolleras. Verksamheten i regimerna omfattar också utbyte av information om spridningsrisker och kontakter med tredje land för att främja regimernas icke-spridningsmålsättningar. Exportkontrollregimerna har inte sin grund i några internationella överenskommelser som är folkrättsligt bindande. Grunden för samarbetet är i stället en gemensam politisk vilja att förhindra spridning av massförstörelsevapen m.m. genom införlivande av regimernas riktlinjer för export av material, produkter, utrustning och teknologi samt förteckningar av sådana i den nationella lagstiftningen, vilket möjliggör exportkontroll av sådana varor och teknologier som har identifierats som strategiska produkter. Beslut om kontroll av massförstörelsevapen, deras vapenbärare, krigsmateriel (i form av konventionella vapen) och produkter med dubbla användningsområden fattas i samförstånd inom ramen för de internationella exportkontrollregimerna. Europeiska unionen är i enlighet med artikel 15 i rådets förordning (EG) nr 428/2009 (artikel 11 i den äldre EU-förordningen) skyldig att tillämpa sådana beslut när det gäller kontroll av produkter med dubbla användningsområden. I artikel 15 föreskrivs att förteckningarna över produkter med dubbla användningsområden i bilaga I och IV till EU-förordningen ska uppdateras i enlighet med de relevanta skyldigheter och åtaganden samt ändringar av dessa som varje medlemsstat har godtagit som medlem i de internationella icke-spridningssystemen och överenskommelserna om exportkontroll eller genom ratificering av relevanta internationella fördrag. Alla EU-medlemsstater har emellertid ännu inte upptagits som medlemmar i dessa exportkontrollordningar, särskilt i Missilteknologiregimen (Missile Technology Control Regime, MTCR) och i Wassenaararrangemanget (Wassenaar Arrangement, WA). Denna skiljaktiga status i de internationella exportkontrollregimerna leder till att medlemsstaterna i EU inte får samma tillgång till viktig information, t.ex. om ur säkerhetssynpunkt känsliga slutanvändare. Därigenom försvagas såväl EU:s exportkontrollordning som de internationella exportkontrollregimer i vilka inte alla EU-medlemsstater deltar. För de deltagande stater i regimerna som samtidigt är medlemsstater i EU innebär detta att den största delen av produkterna regleras gemensamt när det gäller export genom rådets förordning (EG) nr 428/2009. Export av krigsmateriel, dvs. såväl massförstörelsevapen som konventionella vapen, regleras dock enligt nationella regler. Två viktiga begrepp när det gäller samarbetet i de internationella exportkontrollregimerna är information om avslag och konsultationer. En medlem i en regim som har nekat ett utförseltillstånd för en specifik transaktion med hänvisning till regimens målsättningar förväntas informera de övriga medlemmarna om sitt beslut. De övriga förväntas då konsultera den stat som utfärdade detta avslag om de i sin tur avser besluta om utförseltillstånd för en motsvarande transaktion. Detta konsultationsförfarande brukar benämnas som principen om no undercut och syftar till att förhindra att ett annat land beviljar utförseltillstånd för samma produkt. Terroristattackerna i New York och Washington den 11 september 2001 och risken för att terrorister får tillgång till massförstörelsevapen genom export har i hög grad bidragit till att samarbetet inom de multilaterala exportkontrollregimerna efter den 11 september 2001 också kommit att inriktas på terroristhotet. Ett första steg har varit att uttryckligen slå fast i regimernas grunddokument att ett av syftena med verksamheten just är att förhindra spridning av produkter med dubbla användningsområden till terrorister. En annan åtgärd är att det informationsutbyte som äger rum inom regimerna även inriktas på spridningsriskerna till icke-statliga aktörer, som kan finnas i alla länder. Missilteknologiregimen Som en följd av att ingen av de internationella överenskommelser som angetts i avsnitt 3.4.1 behandlar vapenbärare som är i stånd att bära massförstörelsevapen tillkännagav ett antal stater år 1987 att man, var för sig, beslutat anta en ny politik för begränsning av missiler och missilteknologi, den så kallade Missilteknologiregimen, Missile Technology Control Regime (MTCR). Regimen omfattar kontroll av såväl missilsystem och vapenbärare som komponenter och teknologi som är av vital betydelse för att kunna konstruera sådana system. Syftet med regimen är att begränsa riskerna för insats av kärnvapen samt kemiska och biologiska vapen på långa avstånd genom kontroll av utförsel av nyckelutrustning och teknologi avsedd för luftburna och ballistiska vapenbärare. Regimen har 34 deltagande stater. Flera EU-länder (Cypern, Estland, Lettland, Litauen, Malta, Rumänien, Slovakien och Slovenien) är emellertid ännu inte deltagande stater. Alla beslut inom regimen fattas med konsensus. De deltagande staterna agerar i överensstämmelse med utarbetade riktlinjer för exportkontroll av känslig utrustning, liksom för överföring av teknologi (Guidelines for Sensitive Missile Relevant Transfers). En bilaga till riktlinjerna innehåller en förteckning över missilsystem, komponenter och teknologi som omfattas av kontrollregimen (Equipment and Technology Annex). Australiengruppen I avvaktan på att arbetet med en internationell konvention om förbud mot kemiska vapen skulle färdigställas (vilket skedde 1993, se avsnitt 3.4.1.3) bildades 1985 Australiengruppen (the Australia Group) av ett antal västländer på initiativ av Australien. Regimens verksamhet syftar till att harmonisera de deltagande staternas exportkontroll för att förhindra spridning av kemiska och biologiska vapen. Ursprungligen omfattade gruppens verksamhetsområde endast kemikalier och kemisk tillverkningsutrustning. 1990 beslutades dock att utöka gruppens kontrollistor till att omfatta även mikroorganismer, toxiner och viss tillverkningsutrustning för biologiska stridmedel. Numera har Australiengruppen ungefär 40 deltagande stater. Samtliga medlemsstater i EU deltar. Även Europeiska kommissionen deltar i regimen. Nuclear Suppliers Group Nuclear Suppliers Group (NSG) består av ett antal länder som tillhandahåller nukleära produkter och nukleär teknologi. Regimen bildades i London 1975-76 och därför kallades den från början också "Londonklubben". Bakgrunden var den kärnsprängning som Indien genomförde 1974 och som visade på de risker som fanns med fredlig användning av nukleär teknologi. Regimens arbete avser att bidra till icke-spridningen av kärnvapen genom att medlemsstaterna införlivar de av NSG utarbetade riktlinjerna (de s.k. "Londonriktlinjerna") för export av sådana produkter, utrustning och teknologier som dels kan användas för framställning av kärnämnen för vapenbruk, dels produkter, utrustning och teknologier med dubbla användningsområden som kan användas i samband med kärnvapen. Samtliga medlemsstater i EU deltar i NSG. Europeiska kommissionen har observatörsstatus. Zanggerkommittén Zanggerkommittén (the Zangger Committee) bildades 1974. Den behandlar frågor om exportkontroll när det gäller icke-spridningsfördraget. Regimen har fokuserat sitt arbete på att utarbeta förteckningar på vad som anses vara utrustning och material enligt artikel III.2 i icke-spridningsfördraget. Artikeln föreskriver att varje stat som är fördragspart förbinder sig att inte tillhandahålla a) atområbränsle eller särskilt klyvbart material, eller b) utrustning eller material som har särskilt konstruerats eller iordningställts för bearbetning, användning eller framställning av särskilt klyvbart material till någon icke-kärnvapenstat för fredliga ändamål med mindre atområbränslet eller det särskilt klyvbara materialet underkastas den kontroll som erfordras enligt denna artikel. Sådan kontroll utövas enligt artikel III.4 i icke-spridningsfördraget av IAEA. Genom att uttolka vad som menas med utrustning och material enligt artikel III.2 medverkar Zanggerkommittén till att förhindra att sådana produkter sprids till användning för kärnvapen eller andra kärnladdningar. Utrustningen och materialen anges i kommitténs kontrollista, som kontinuerligt uppdateras i ljuset av den tekniska utvecklingen. 22 av EU:s medlemsstater deltar i Zanggerkommittén (samtliga utom Cypern, Estland, Lettland, Litauen och Malta). Europeiska kommissionen har observatörsstatus. Wassenaararrangemanget Wassenaararrangemanget (the Wassenaar Regime) bildades 1996 som en efterträdare till det multilaterala exportkontrollsamarbete som tidigare hade bedrivits inom ramen för "Coordinating Committee on Multilateral Export Controls (COCOM). Syftet med regimens verksamhet är att bidra till regional och internationell säkerhet och stabilitet genom att främja transparens och ett ansvarsfullt agerande rörande överföringar av konventionella vapen och produkter med dubbla användningsområden och därigenom undvika destabiliserande ansamlingar. Wassenaararrangemanget baserar sin verksamhet på föresatsen att handel med de varor som återfinns på kontrollistorna ska vara tillåten men att den måste ske under kontrollerade former. Wassenaararrangemanget har en bredare produktinriktning än övriga exportkontrollregimer. Två kontrollistor är fogade till regimens grunddokument: "Munitions List", omfattande konventionell krigsmateriel, samt "List of Dual-Use Goods and Technologies", omfattande produkter och teknologi med civila och militära användningsområden som inte återfinns på övriga regimers kontrollistor. 4.4.4 EU:s strategi mot spridning av massförstörelsevapen Den 12 december 2003 antog Europeiska rådet EU:s strategi mot spridning av massförstörelsevapen (rådets dok. 15708/03 av den 10 december 2003). I denna strategi utpekas spridningen av massförstörelsevapen som potentiellt det största hotet mot EU:s säkerhet och framhålls bl.a. att genom EU:s strategi mot spridning av massförstörelsevapen vidtas åtgärder för att förbättra kontrollen av export. Genom strategin fastställs en färdplan för omedelbara och framtida åtgärder i kampen mot spridning av massförstörelsevapen. I kapitel III i strategin föreskrivs att EU måste använda alla sina instrument för att förebygga, avskräcka, stoppa och om möjligt avveckla spridningsprogram som inger oro på global nivå. I samma kapitel, punkt 30 A 4 (s. 10-11) konstateras det särskilt att detta måste uppnås genom att man bl.a. främjar en ytterligare förstärkning av exportkontrollen när det gäller immateriell överföring av teknik med dubbla användningsområden samt effektiva åtgärder i frågor om förmedlingsverksamhet och omlastning. 4.5 Utveckling av lagstiftning om exportkontroll 4.5.1 Svensk lagstiftning År 1991 beslutade riksdagen lagen (1991:341) om förbud mot utförsel av vissa produkter som kan användas i massförstörelsesyfte, m.m. (prop. 1990/91:97, bet. 1990/91:UU13, rskr. 1990/91:227). Syftet med införandet av lagen var att minska spridningen av produkter som kan användas för framställning av massförstörelsevapen. Som närmare skäl till varför en ny lag borde införas anfördes (prop. 1990/91:97 s. 5-6) att Sverige sedan lång tid tillbaka haft lagstiftning som reglerar utförsel av krigsmateriel. Också kärnteknikområdet hade sedan länge varit reglerat i svensk lagstiftning. I den mån produkter som kan användas i massförstörelsesyfte var klassificerade som krigsmateriel eller föll under kärntekniklagstiftningen omfattades utförsel och teknologiöverföring av sådana produkter av bestämmelserna i dessa regleringar. Krigsmateriellagstiftningen omfattade emellertid endast sådan materiel som är utformad för militär användning och det ansågs därför angeläget att reglera utförseln även av sådana produkter och teknologi som, utöver beskaffenheten att kunna användas i massförstörelsesyfte eller vid tillverkning av massförstörelsevapen, även hade civila användningsområden. Lagen om förbud mot utförsel av vissa produkter som kan användas i massförstörelsesyfte, m.m. ändrade sedermera namn till lagen om strategiska produkter (prop. 1993/94:176, bet. 1993/94:UU24, rskr. 1993/94:336). Till följd av Sveriges inträde i Europeiska unionen 1995 ändrades lagen om strategiska produkter på så sätt att en anpassning skedde till Europeiska gemenskapens bestämmelser (prop. 1994/95:159, bet. 1994/95:UU18, rskr. 1994/95:342). 1998 infördes en ny lag (1998:397) om strategiska produkter. Anledningen till detta var till viss del att bättre försöka anpassa lagstiftningen till EG:s regelsystem (prop. 1997/98:68, bet. 1997/98:UU19, rskr. 1997/98:262). Lagen om strategiska produkter ersattes år 2001 med lagen (2000:1064) om kontroll av produkter med dubbla användningsområden och av tekniskt bistånd. Anledningen till detta var i huvudsak antagandet av rådets förordning (EG) nr 1334/2000 av den 22 juni 2000 om upprättande av en gemenskapsordning för kontroll av export av produkter och teknik med dubbla användningsområden. Den nya EU-förordningen innebar att utrymmet för och behovet av nationell särreglering minskade, vilket i sin tur förde med sig omfattande ändringar i den svenska lagstiftningen på området. 4.5.2 EU-rätten Rådets förordning (EG) nr 3381 av den 19 december 1994 om upprättandet av en gemenskapsordning för kontroll av export av varor med dubbla användningsområden trädde i kraft den 31 december 1994. Fram till dess hade handeln med vissa varor med dubbla användningsområden kontrollerats av medlemsstaterna. Förordningen innehöll de materiella bestämmelserna om tillståndskrav för export av produkter med dubbla användningsområden. Förordningen var direkt tillämplig i medlemsstaterna och i alla delar bindande. Rådets förordning (EG) nr 3381/94 innehöll inte någon gemensam förteckning över produkter med dubbla användningsområden eller destinationer. En sådan förteckning var däremot föremål för en gemensam åtgärd i enlighet med dåvarande artikel J 3 i Fördraget om Europeiska unionen genom rådets beslut 94/942/GUSP av den 19 december 1994. Den gemensamma åtgärden var inte direkt tillämplig i medlemsstaterna, utan nationella åtgärder krävdes för genomförande. EU-domstolen meddelade den 17 oktober 1995 två domar i målen "Werner" (mål C-70/94, REG 1995 I-03189) och "Leifer" (mål C-83/94, REG 1995 I-03231), varigenom den fastställde att gemenskapen har exklusiv behörighet i fråga om exportkontroll av produkter med dubbla användningsområden. Enligt EU-domstolen medförde varken produkternas särskilda art eller det faktum att kontrollåtgärderna vidtogs med hänsyn till utrikespolitiska intressen eller säkerhetsintressen att artikel 133 i EG-fördraget (som efter Lissabonfördragets ikraftträdande motsvaras av artikel 207 i EUF-fördraget), som behandlar den gemensamma handelspolitiken, inte skulle vara tillämplig. Domstolen förklarade att bestämmelser om restriktioner för exporten till tredje land av varor med dubbla användningsområden omfattas av tillämpningsområdet för artikel 133 (f.d. artikel 113) i EG-fördraget och att gemenskapen har exklusiv behörighet på området, vilket följaktligen innebär att medlemsstaterna saknar behörighet, utom i de fall då gemenskapen har lämnat ett särskilt bemyndigande (mål C-83/94, punkt 13). Kommissionen lade den 15 maj 1998 fram ett förslag till en ny förordning beträffande exportkontroll av varor och teknik med dubbla användningsområden. Anledningen till detta var att kommissionen ansåg att gemenskapsordningen för kontroll av sådana varor för export till tredje land inte fungerade på ett tillfredsställande sätt, utan att ordningen måste förenklas och stärkas så att EU fick en effektiv och hanterbar exportkontrollordning som stödde politiken för icke-spridning av massförstörelsevapen utan att snedvrida konkurrensen mellan europeiska aktörer. Förslaget ledde fram till att rådet den 22 juni 2000 antog förordningen (EG) nr 1334/2000, som trädde i kraft den 28 september 2000. En gemensam åtgärd om kontroll av tekniskt bistånd Tillämpningsområdet för rådets förordning (EG) nr 1334/2000 (den äldre EU-förordningen) omfattar inte tekniskt bistånd som står i samband med militär slutanvändning (detta omfattas inte heller av den nya EU-förordningen). Mot denna bakgrund beslutade rådet om en gemensam åtgärd 2000/401/GUSP som reglerar kontroll av visst tekniskt bistånd som inte täcktes av den äldre EU-förordningen. Den rättsliga grunden för den gemensamma åtgärden var artikel 14 i det dåvarande Unionsfördraget och den har sålunda antagits inom ramen för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken inom den andra pelaren. De tjänster som den gemensamma åtgärden omfattar faller utanför den rättsliga grunden för EU-förordningen, artikel 133 i EG-fördraget (artikel 207 i EUF-fördraget). EU saknade kompetens att inom den första pelaren reglera de tjänster som den gemensamma åtgärden omfattar. Den gemensamma åtgärden reglerar tekniskt bistånd som ges utanför EU. Detta innebär att den gemensamma åtgärden, till skillnad från vad som gäller för den nya EU-förordningen enligt dess artikel 7 (artikel 3.3 i den äldre EU-förordningen), även är tillämplig när fysiska personer förflyttar sig över gränser mellan länder. Åtgärden omfattar enbart tekniskt bistånd som har samband med viss slags militär slutanvändning och utgör ett komplement till den reglering som finns i artikel 4 i EU-förordningen. Enligt artikel 2 i den gemensamma åtgärden ska tekniskt bistånd underkastas kontroll om biståndet är avsett för, eller givaren är medveten om att det är avsett för, att bidra till tillverkning, hantering eller spridning av massförstörelsevapen. Artikel 4 i den gemensamma åtgärden anger vissa fall när ett sådant tekniskt bistånd inte ska kontrolleras. Ett undantag gäller tillhandahållande av bistånd i länder som återfinns i bilaga II till EU-förordningen. Det finns vidare undantag som innebär att uppgifter som är "allmänt tillgängliga" eller som utgör "grundläggande vetenskaplig forskning" inte ska kontrolleras. Slutligen undantas från kontrollen tekniskt bistånd som har muntlig form och som inte hänför sig till produkter som ska kontrolleras av ett eller flera internationella exportkontrollsystem, exportkontrollorgan eller traktater. Kontrollen av tekniskt bistånd kan utövas genom antingen ett förbud eller ett tillståndsförfarande. I artikel 3 anges att medlemsstaterna ska överväga tillämpning av kontroll även i andra fall när det tekniska biståndet har samband med militär slutanvändning. Artikel 3 ger möjlighet att i ett andra steg, genom en ny gemensam åtgärd, reglera kontroll av annat tekniskt bistånd, i enlighet med regleringen i artikel 4 i den nya förordningen. Artikel 5 innehåller medlemsstaternas egentliga åtaganden enligt den gemensamma åtgärden. Medlemsstaterna åtar sig att lägga fram lämpliga förslag, dels för att genomföra den gemensamma åtgärden genom att fastställa kontrollbestämmelser, dels för att fastställa de sanktioner som ska tillgripas på nationell nivå. 4.6 Gällande rätt 4.6.1 Rådets förordning (EG) nr 1334/2000 I artikel 27 första stycket i rådets förordning (EG) nr 428/2009 föreskrivs att rådets förordning (EG) nr 1334/2000 ska upphöra att gälla med verkan den 27 augusti 2009. Rådets förordning (EG) nr 1334/2000 är därmed inte längre gällande rätt men i detta avsnitt redogörs ändå för förordningens innehåll. Definitioner I artikel 2 i EU-förordningen definieras begreppen produkter med dubbla användningsområden, export, exportör och exportdeklaration. Tillstånd och räckvidd Enligt artikel 3.1 krävs tillstånd för export av de produkter med dubbla användningsområden som förtecknas i bilaga I. I artikel 3.2 föreskrivs att, i enlighet med artikel 4 eller 5, kan det även krävas tillstånd för export till alla eller vissa destinationer av vissa produkter med dubbla användningsområden som inte förtecknas i bilaga I. EU-förordningen är enligt artikel 3.3 inte tillämplig på tillhandahållande av tjänster eller överföring av teknik om tillhandahållandet eller överföringen förutsätter att fysiska personer förflyttar sig över gränser mellan länder. Förordningen är enligt artikel 3.4 inte heller tillämplig på produkter med dubbla användningsområden som endast passerar gemenskapens territorium, det vill säga produkter som inte hänförs till någon annan godkänd tullbehandling än förfarandet för extern transitering eller som endast placeras i en frizon eller ett frilager och för vilka inga uppgifter behöver noteras i en godkänd lagerbokföring. Generalklausulen Artikel 4 innehåller den s.k. generalklausulen (eng. catch-all clause). Denna innebär att om vissa förutsättningar är uppfyllda krävs tillstånd för export även för produkter som inte förtecknas i bilaga I. Enligt artikel 4.1 krävs tillstånd för export av sådana produkter om exportören har informerats av de behöriga myndigheterna i den medlemsstat där han är etablerad om att de ifrågavarande produkterna helt eller delvis är eller kan vara avsedda för användning i samband med utveckling, produktion m.m. av kemiska eller biologiska vapen eller kärnvapen eller andra kärnladdningar, eller utveckling, produktion m.m. av missiler som är i stånd att bära sådana vapen. Enligt artikel 4.2 krävs tillstånd för export av sådana produkter om landet som köper dem eller bestämmelselandet är föremål för ett vapenembargo som har beslutats i en gemensam ståndpunkt eller en gemensam åtgärd som har antagits av rådet eller genom ett beslut av OSSE eller ett vapenembargo som har beslutats i en bindande resolution från Förenta nationernas säkerhetsråd och om exportören har informerats av de myndigheter som avses i artikel 4.1 om att produkterna i fråga helt eller delvis är eller kan vara avsedda för militär slutanvändning. Enligt artikel 4.3 krävs tillstånd också för export av produkter med dubbla användningsområden som inte förtecknas i bilaga I om exportören har underrättats av de myndigheter som avses i artikel 4.1 om att produkterna i fråga helt eller delvis är eller kan vara avsedda att användas som delar av eller komponenter till militära produkter som förtecknas i den nationella militära förteckningen och som har exporterats från medlemsstatens territorium utan tillstånd eller i strid med ett tillstånd enligt medlemsstatens nationella lagstiftning. I artikel 4.4 föreskrivs att om en exportör känner till att de produkter med dubbla användningsområden som han avser att exportera och som inte förtecknas i bilaga I, helt eller delvis är avsedda för någon av de användningar som avses i artiklarna 4.1-4.3 ska han underrätta de myndigheter som avses i punkt 1, som ska besluta om det är lämpligt att kräva tillstånd för exporten. Enligt artikel 4.5 får en medlemsstat anta eller behålla nationell lagstiftning om tillståndskrav för export av produkter med dubbla användningsområden som inte förtecknas i bilaga I om exportören har anledning att misstänka att produkterna är eller kan tänkas vara, i sin helhet eller delvis, avsedda för någon av de användningar som anges i artikel 4.1. Tillstånd i övrigt Enligt artikel 5 i förordningen kan en medlemsstat förbjuda export av produkter som annars är tillåten eller göra en sådan export tillståndspliktig på grund av skäl som rör nationell säkerhet eller med hänsyn till mänskliga rättigheter. Generellt gemenskapstillstånd I artikel 6 föreskrivs ett generellt gemenskapstillstånd till export av vissa produkter till vissa tredje länder som finns uppräknade i bilaga II till förordningen. Gemenskapstillståndet syftar till att omsätta den faktiska samstämmighet som råder mellan medlemsstaterna beträffande export till vissa länder till ett harmoniserat gemenskapstillstånd. Uppdatering av produktlistorna Enligt artikel 11 i förordningen beslutas produktförteckningarna inom ramen för första pelaren med stöd av artikel 133 i EG-fördraget. Bilagorna uppdateras av rådet i enlighet med de relevanta skyldigheter och åtaganden samt ändringar av dessa som varje medlemsstat godtagit som medlem i de internationella icke-spridningsarrangemangen och överenskommelserna om exportkontroll eller genom ratificering av relevanta internationella fördrag Handel inom gemenskapen Förordningen innebär att nästan alla ännu tillståndskrav för handel inom gemenskapen har avskaffats. Tillstånd krävs dock enligt artikel 21.1 för vissa produkter som förtecknas i bilaga IV till förordningen. Vidare får en medlemsstat enligt artikel 21.2 under vissa förhållanden kräva tillstånd till överföring av produkter med dubbla användningsområden, om operatören vet att den slutliga destinationen för produkterna ligger utanför gemenskapen. Informationsutbyte Artiklarna 4.6, 4.7, 9.2, 9.3 och 15 i förordningen föreskriver informationsutbyte och samråd mellan medlemsstaterna i fråga om känslig export, både vad gäller förtecknade produkter och transaktioner som omfattas av generalklausulen i artikel 4. 4.6.2 Lagen (2000:1064) om kontroll av produkter med dubbla användningsområden och av tekniskt bistånd samt förordningen (2000:1217) om kontroll av produkter med dubbla användningsområden och av tekniskt bistånd Lagen om kontroll av produkter med dubbla användningsområden och av tekniskt bistånd (PDA-lagen) innehåller kompletterande bestämmelser till rådets förordning (EG) nr 1334/2000. Lagen innehåller också vissa bestämmelser som inte är kompletterande till EU-förordningen, såsom bestämmelser om tekniskt bistånd, bestämmelser om avgifter och deklaration till Inspektionen för strategiska produkter samt vissa bestämmelser om införsel av kemiska prekursorer, deklarationer, uppgiftskontroll och vite som infördes vid införlivandet i svensk rätt av Förenta nationernas konvention om förbud mot utveckling, produktion, innehav och användning av kemiska vapen samt om deras förstöring. Med produkter med dubbla användningsområden avses i lagen detsamma som i artikel 2 i EU-förordningen. Med tekniskt bistånd avses i lagen allt tekniskt stöd som har samband med reparation, utveckling, tillverkning, montering, testning, underhåll eller någon annan tekniskt tjänst och som kan anta sådana former som utbildning, överföring av kunskaper och färdigheter eller konsulttjänster. Frågor om tillstånd enligt EU-förordningen, PDA-lagen eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen prövas av Inspektionen för strategiska produkter eller den myndighet som regeringen bestämmer. I förordningen om kontroll av produkter med dubbla användningsområden och av tekniskt bistånd föreskrivs i 6 § att ansökan om tillstånd enligt EU-förordningen, lagen eller föreskrifter som meddelas genom förordningen ska ges in till Inspektionen för strategiska produkter. Ansökan om tillstånd till export eller till överföring inom Europeiska gemenskapen av kärnämnen och material m.m. som finns i bilaga I till EU-förordningen och som tillhör kategori 0 ska dock ges in till Strålsäkerhetsmyndigheten. Enligt lagen ska tillsyn över efterlevnaden av bestämmelserna i EU-förordningen, lagen eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen utövas av Inspektionen för strategiska produkter eller den myndighet som regeringen bestämmer. Enligt 15 § förordningen om kontroll av produkter med dubbla användningsområden och av tekniskt bistånd utövas tillsyn av Strålsäkerhetsmyndigheten när det gäller kärnämnen och material m.m. som finns i bilaga I till EU-förordningen och som tillhör kategori 0. I andra fall utövas tillsynen av Inspektionen för strategiska produkter. Lagen innehåller också straffbestämmelser. Innehållet i dessa beskrivs i avsnitt 5.10.3. Lagen innehåller vidare bestämmelser om förverkande (avsnitt 5.10.3) och överklagande (se avsnitt 5.11). 5 Överväganden och förslag 5.1 Verkställande av EU-förordningen EU-förordningar är, i enlighet med artikel 288 andra stycket i EUF-fördraget (som före Lissabonfördragets ikraftträdande motsvarades av artikel 249 andra stycket i EG-fördraget), till alla delar bindande och direkt tillämpliga i alla medlemsstater. De ska tillämpas av domstolar och myndigheter i medlemsstaterna som direkt gällande rätt och kan åberopas av enskilda. En EU-förordning får inte inkorporeras eller transformeras till nationell rätt. Det förekommer dock att EU-förordningar innehåller bestämmelser av direktivliknande karaktär som innebär en uppmaning till medlemsstaterna att anta nationella bestämmelser avseende en viss fråga. Existensen av en EU-förordning inom ett visst område markerar normalt att medlemsstaterna ska undvika egen lagstiftning inom området med hänsyn till principen om gemenskapsrättens företräde och spärrverkan (se EU-domstolens dom i mål 106/77 Amministrazione delle Finanze dello Stato v. Simmenthal S.p.A., ECR 1978 p. 629, para. 17). Såvida inte ett bemyndigande till medlemsstaterna ges i EU-förordningen får EU-förordningen inte fyllas ut eller kompletteras med mer detaljerade materiella regler inom samma område. En medlemsstat får vidare inte utfärda föreskrifter om hur en EU-förordning ska tolkas. En EU-förordning hindrar dock inte att en medlemsstat inför regler av verkställande karaktär. Exempelvis kan det behövas nationella regler om vilken myndighet som ska svara för tillämpningen. Även andra administrativa och processuella regler får införas. Medlemsstaterna är skyldiga att se till att det finns nationella bestämmelser som gör att en EU-förordning kan tillämpas i praktiken och får genomslag. De ändringar i nationella bestämmelser som föreslås i denna proposition är följdändringar som bör göras på grund av att den nya EU-förordningen har en annan benämning, ett annat nummer och delvis en annan artikelnumrering än rådets förordning (EG) nr 1334/2000, ändringar av verkställande karaktär, införande av nya bestämmelser till följd av bemyndiganden i EU-förordningen samt införande av nya bestämmelser om sanktioner för den som bryter mot vad EU-förordningen föreskriver eller bestämmelser som föreslås i PDA-lagen. När det gäller frågan om sanktioner för dem som bryter mot vad EU-förordningen föreskriver finns det en särskild bestämmelse i EU-förordningen som anger att medlemsstaterna ska vidta åtgärder (artikel 24). I detta kapitel görs en genomgång av samtliga artiklar i den nya EU-förordningen för att utröna om de föranleder kompletterande nationell lagstiftning. 5.2 EU-förordningens benämning och artikelnumrering Regeringens förslag: Den nya EU-förordningen benämns rådets förordning (EG) nr 428/2009 av den 5 maj 2009 om upprättande av en gemenskapsordning för kontroll av export, överföring, förmedling och transitering av produkter med dubbla användningsområden (omarbetning). Hänvisningar i lagen (2000:1064) om kontroll av produkter med dubbla användningsområden och av tekniskt bistånd till den äldre EU-förordningen, rådets förordning (EG) nr 1334/2000 om upprättande av en gemenskapsordning för kontroll av export av produkter och teknik med dubbla användningsområden, ska ändras så att hänvisningar i stället görs till den nya EU-förordningen. Sådana hänvisningsändringar ska göras i 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 11, 15, 17, 18, 22 och 25 §§ den nämnda lagen. Till följd av att flera artiklar i den nya EU-förordningen byter artikelnummer i jämförelse med den äldre EU-förordningen ska ändringar göras i 5, 6, 7, 17, 18 och 22 §§ samma lag på så sätt att de hänvisningar till särskilda artiklar i den äldre EU-förordningen som görs i dessa paragrafer i huvudsak ändras till motsvarande artiklar i den nya EU-förordningen. Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Tillstyrker promemorians förslag eller lämnar förslagen utan invändningar. Skälen för regeringens förslag: Till skillnad från den äldre EU-förordningen omfattar den nya EU-förordningen även viss kontroll när det gäller förmedling och transitering av produkter med dubbla användningsområden. Detta har lett till att EU-förordningens benämning har ändrats. Överföring omfattas i och för sig även av den äldre EU-förordningen men begreppet har numera också tagits in i den nya EU-förordningens benämning. Ordet "teknik" har tagits bort från den nya EU-förordningens benämning. I sak har dock inte något ändrats i detta avseende eftersom teknik fortfarande omfattas av kontroll i EU-förordningen (artikel 2.2 iii). Definitionen av teknik har dock förtydligats (se avsnitt 4.4.1 i denna proposition). Till största delen är den nya EU-förordningen endast en omarbetning av den äldre EU-förordningen. De flesta artiklar som finns i den äldre EU-förordningen förblir oförändrade, eller i stort sett oförändrade, i sak. Till följd av omarbetningen av EU-förordningen byter dock många artiklar nummerordning i den nya EU-förordningen i jämförelse med den äldre EU-förordningen. Den ändrade artikelnumreringen mellan den nya och den äldre EU-förordningen framgår av bilaga VI i den nya EU-förordningen. Till följd härav bör ändringar göras i 5, 6, 7, 17, 18 och 22 §§ PDA-lagen på så sätt att de hänvisningar till särskilda artiklar i den äldre EU-förordningen som görs i dessa paragrafer i huvudsak ändras till motsvarande artiklar i den nya EU-förordningen. I 18 § första stycket 1 PDA-lagen ersätts en hänvisning till artikel 5.1 i den äldre EU-förordningen (artikel 8.1 i den nya EU-förordningen) dock av en hänvisning till 5 § samma lag. Skälet till denna ändring framgår i avsnitt 5.3.10. Samtliga hänvisningar i PDA-lagen till den äldre EU-förordningen bör ändras så att hänvisning i stället görs till den nya EU-förordningen. Detta innebär att ändringar bör göras i 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 11, 15, 17, 18, 22 och 25 §§ den nämnda lagen. När det gäller verkan av artikel 27 tredje stycket (en s.k. trolleribestämmelse) i EU-förordningen, se kapitel 6 i denna proposition. 5.3 Tillämpningsområde och definitioner Regeringens förslag: Bestämmelserna i kapitel I i den nya EU-förordningen kräver kompletterande svensk lagstiftning på så sätt att de definitioner som anges i artikel 2 i EU-förordningen och som också används i PDA-lagen ska anges i 2 § i lagen. Av paragrafen ska det framgå att definitionen av begreppen som används i lagen är desamma som i EU-förordningen. Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Tillstyrker promemorians förslag eller lämnar förslagen utan invändningar. Skälen för regeringens förslag Första kapitlet i den nya EU-förordningen innehåller bestämmelser om den nya förordningens tillämpningsområde samt definitioner. Artikel 1 I artikel 1 i den nya EU-förordningen anges att en gemenskapsordning upprättas för kontroll av export, överföring, förmedling och transitering av produkter med dubbla användningsområden. Artikeln kräver inte någon kompletterande nationell lagstiftning. Artikel 2 Artikel 2 i den nya EU-förordningen innehåller, i likhet med artikel 2 i den äldre EU-förordningen, de definitioner som används i förordningen. I artikel 2 den nya EU-förordningen har emellertid antalet definitioner utökats från att i den äldre EU-förordningen endast omfatta begreppen produkter med dubbla användningsområden, export, exportör och exportdeklaration till att även omfatta begreppen förmedlare, förmedlingstjänst, transitering, individuellt exporttillstånd, gemenskapens generella exporttillstånd, globalt exporttillstånd, nationellt generellt exporttillstånd, Europeiska unionens tullområde och icke-gemenskapsprodukter med dubbla användningsområden. Det är inte möjligt att i nationell lag definiera uttryck som används i rådets förordningar, eftersom dessa i alla delar är bindande och direkt tillämpliga i varje medlemsstat. Värdet kan därför i och för sig ifrågasättas av att i 2 § PDA-lagen upprepa samtliga de begrepp som är definierade i EU-förordningen och ange att med dessa begrepp avses detsamma som i förordningen, särskilt när vissa av dessa begrepp, utöver i 2 § i lagen, inte används i lagen. Av de fyra begrepp som i dag anges i 2 § är det endast produkter med dubbla användningsområden och export som sedermera anges i andra paragrafer i lagen. För att det inte ska råda något tvivel om att de begrepp som särskilt anges och definieras i artikel 2 i EU-förordningen och som även används i PDA-lagen är desamma bör dock denna paragraf finnas kvar. Den bör dock förändras på så sätt att endast de begrepp som verkligen används eller föreslås användas i PDA-lagen bör anges i 2 §. Detta betyder att det i den nämnda paragrafen bör anges att med produkter med dubbla användningsområden, export, exportör, förmedlare, förmedlingstjänster och transitering avses i lagen detsamma som i EU-förordningen. När det gäller definitionen av export, se avsnitt 5.4.1 i denna proposition. 5.4 Räckvidden av tillståndsplikt och förbud Regeringens förslag: Bestämmelserna om tillståndspliktens räckvidd i kapitel II i den nya EU-förordningen ska, när det gäller export, kompletteras i PDA-lagen på så sätt att en bestämmelse införs som föreskriver att regeringen får meddela föreskrifter om att en produkt med dubbla användningsområden ska omfattas av krav på tillstånd till export enligt artikel 4.5 i EU-förordningen samt att regeringen får meddela föreskrifter om underrättelseskyldighet för exportörer som avses i artikel 4.5 i samma förordning. När det gäller förmedlingstjänster ska en kompletterande bestämmelse införas i samma lag som föreskriver att regeringen får meddela föreskrifter om att en produkt med dubbla användningsområden som avses i artikel 5.2 i EU-förordningen får omfattas av krav på tillstånd för förmedlingstjänster enligt artikel 5.1 i samma förordning. Vidare ska, när det gäller förmedlingstjänster, i samma lag införas en kompletterande bestämmelse till EU-förordningen på så sätt att regeringen får meddela föreskrifter om att en produkt med dubbla användningsområden ska omfattas av krav på tillstånd för förmedling enligt i artikel 5.3 i EU-förordningen samt att regeringen får meddela föreskrifter om underrättelseskyldighet för förmedlare som avses i artikel 5.3 i samma förordning. När det gäller bestämmelserna om förbud mot transitering i den nya EU-förordningen ska dessa kompletteras i samma lag genom att en bestämmelse införs som föreskriver att regeringen får meddela föreskrifter om att en produkt med dubbla användningsområden som avses i artikel 6.3 i EU-förordningen får omfattas av förbud mot transitering enligt artikel 6.1 i samma förordning. 4 § första stycket i samma lag ska ändras på så sätt att det anges att Inspektionen för strategiska produkter eller den myndighet som regeringen bestämmer prövar frågor om tillstånd och förbud enligt den nya EU-förordningen, lagen eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen. Regeringens bedömning: Det finns i nuläget inget behov för Sverige att utnyttja det särskilda bemyndigande som finns i artikel 6.2 i EU-förordningen. De kompletterande nationella bestämmelser till EU-förordningens exportbestämmelser som redan finns i 3 § första stycket och 5 § samma lag bör i sak behållas oförändrade. Promemorians förslag och bedömning: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Majoriteten tillstyrker promemorians förslag eller lämnar förslagen utan erinran. Sveriges Exportkontrollförening, Ericsson AB och Svenskt Näringsliv har framfört att de önskar få tillfälle att lämna synpunkter på eventuella kommande förslag till föreskrifter till följd av de föreslagna normgivningsbemyndigandena. Rikspolisstyrelsen anser att de föreslagna bestämmelserna i 4 a-4 d §§ i lagförslaget bör kunna anges i olika poster i en gemensam paragraf. Säkerhetspolisen anser att det eventuellt bör övervägas om begreppet "in- och utförsel av varor" i 8 kap. 7 § första stycket 3 regeringsformen verkligen omfattar överföring av teknik och programvara. Skälen för regeringens förslag och bedömning Räckvidden av tillståndsplikten regleras i kapitel II i EU-förordningen (artiklarna 3-8). I den nya förordningen införs även en möjlighet att förbjuda transitering (artikel 6.1). I den nya EU-förordningen behålls tekniken att förteckna de produkter som omfattas av krav på tillstånd samtidigt som förordningen innehåller generalklausuler om tillståndsplikt för vissa produkter som inte låter sig definieras i förväg. Artikel 7 i den nya EU-förordningen motsvarar artikel 3.3. i den äldre EU-förordningen. Artikel 7 innehåller en begränsning av räckvidden och föreskriver att EU-förordningen inte är tillämplig på tillhandahållande av tjänster eller överföring av teknik om tillhandahållandet eller överföringen förutsätter att personer förflyttar sig över gränser mellan länder. Begränsningen är hänförlig till valet av rättslig grund för EU-förordningen (artikel 207 i EUF-fördraget [artikel 133 i EG-fördraget], jfr EU-domstolens yttrande 1/94 [1994] ECR I-5267). Som angetts i avsnitt 4.5.3 och 4.6.2 täcker dock bestämmelserna om teknisk bistånd i PDA-lagen det förhållandet att personer förflyttar sig över gränser mellan länder. Remissinstansernas synpunkter Sveriges Exportkontrollförening, Ericsson AB och Svenskt Näringsliv har framfört att de önskar få tillfälle att lämna synpunkter på eventuella kommande förslag till föreskrifter till följd av de normgivningsbemyndiganden som föreslås i avsnitt 5.4.1-5.4.3. För det fall regeringen anser att de normgivningsbemyndiganden som föreslås i avsnitt 5.4 bör utnyttjas genom föreskrifter kommer sådana inte att införas utan att det normala beredningskravet enligt 7 kap. 2 § regeringsformen uppfylls. I paragrafen föreskrivs att vid beredningen av regeringsärenden ska behövliga upplysningar och yttranden inhämtas från berörda myndigheter samt att i den omfattning som behövs ska tillfälle lämnas sammanslutningar och enskilda att yttra sig. Detta innebär att, för det fall regeringen genom förordning vill besluta sådana föreskrifter, berörda företrädare för näringslivet i den mån detta behövs kan komma att ha möjlighet att lämna synpunkter på sådana föreskrifter. Rikspolisstyrelsen anser att de föreslagna bestämmelserna i 4 a-4 d §§ i lagförslaget bör kunna anges i olika poster i en gemensam paragraf. I enlighet med den nu gällande strukturen i PDA-lagen, där normgivningsbemyndigandena i 5-7 §§ är angivna i olika paragrafer och dessutom i en nummerordning som korrelerar till artiklarnas nummerordning i EU-förordningen, anser regeringen att de föreslagna bestämmelserna i 4 a-4 d §§ PDA-lagen bör anges i olika paragrafer. Säkerhetspolisens synpunkt att det eventuellt bör övervägas om begreppet "in- och utförsel av varor" i 8 kap. 7 § första stycket 3 regeringsformen verkligen omfattar överföring av teknik och programvara behandlas i avsnitt 5.4.1 under rubriken "artikel 4.5". 5.4.1 Export Bestämmelserna om export i den nya EU-förordningen motsvarar de bestämmelser som finns i den äldre EU-förordningen. Frågorna om betydelsen av förtydligandet av definitionen av export avseende programvara och teknik samt ett eventuellt utnyttjande av det särskilda bemyndigandet i artikel 4.5 i EU-förordningen utvecklas särskilt under rubrikerna "definitioner" och "artikel 4.5" nedan. De kompletterande nationella bestämmelser till EU-förordningens exportbestämmelser som redan finns i 3 § första stycket och 5 § PDA-lagen bör i sak behållas oförändrade. Definitioner Begreppen export och exportör definieras i artiklarna 2.2 och 2.3 i EU-förordningen. Begreppet export innebär: i) ett exportförfarande i den mening som avses i artikel 161 i förordning (EEG) nr 2913/92 (gemenskapens tullkodex), ii) återexport i den mening som avses i artikel 182 i gemenskapens tullkodex, med undantag för produkter som transiteras och iii) överföring av programvara eller teknik med hjälp av elektroniska medier, inklusive telefax, telefon, e-post eller andra elektroniska medel, till en destination utanför Europeiska gemenskapen; detta inbegriper att programvaran och tekniken görs tillgänglig i elektronisk form till juridiska och fysiska personer och partnerskap utanför gemenskapen. Export omfattar också muntlig överföring av teknik när tekniken beskrivs i telefon. Definitionen av export har, när det gäller överföring av programvara eller teknik, ändrats i den nya EU-förordningen i jämförelse med den äldre EU-förordningen. En jämförelse mellan artikel 2.b iii i den äldre EU-förordningen och artikel 2.2 iii i den nya EU-förordningen kan göras genom att kursivera de delar av artikeltexten i artikel 2.2. iii som har ändrats genom tillägg i den nya EU-förordningen. Artikel 2.2 iii i den nya EU-förordningen föreskriver således att export ska innebära överföring av programvara eller teknik med hjälp av elektroniska medier, inklusive telefax, telefon, e-post eller andra elektroniska medel, till en destination utanför Europeiska gemenskapen; detta inbegriper att programvaran och tekniken görs tillgänglig i elektronisk form till juridiska och fysiska personer och partnerskap utanför gemenskapen. Export omfattar också muntlig överföring av teknik när tekniken beskrivs i telefon. Definitionen av vad överföring av programvara eller teknik innebär har således förtydligats i den nya EU-förordningen. Förtydligandet motsvarar dock den tolkning och tillämpning av den äldre definitionen som Inspektionen för strategiska produkter redan i dag gör. Detta föranleder därför inga kompletterande bestämmelser i nationell lagstiftning. Nuvarande straffbestämmelse i 18 § andra stycket 1 PDA-lagen bör inte ändras, se vidare avsnitt 5.10.3. Med exportör avses varje fysisk eller juridisk person eller partnerskap: i) på vars vägnar en exportdeklaration upprättas, dvs. den person som vid tidpunkten för deklarationens godkännande har ett avtal med mottagaren i tredjeland och som har befogenhet att besluta om att föra ut produkten ur gemenskapens tullområde. Om inget exportavtal har ingåtts eller om kontraktsinnehavaren inte agerar för egen räkning ska exportören vara den person som har befogenheten att besluta om att föra ut produkten ur gemenskapens tullområde, ii) som beslutar att överföra eller göra tillgänglig programvara eller teknik med hjälp av elektroniska medier inklusive telefax, telefon, e-post eller andra elektroniska medel till en destination utanför gemenskapen. När förfoganderätten över produkterna med dubbla användningsområden innehas av en person som är etablerad utanför gemenskapen enligt det avtal på vilket exporten grundas, ska den avtalsslutande part som är etablerad i gemenskapen anses vara exportör. Artiklarna 3.1-3.2 Artiklarna 3.1 och 3.2 i den nya EU-förordningen motsvarar artiklarna 3.1 och 3.2 i den äldre EU-förordningen. Artiklarna 4.1-4.4 och 4.6-4.8 Artiklarna 4.1-4.4 och 4.6-4.8 i den nya EU-förordningen motsvarar artiklarna 4.1-4.4 och 4.6-4.8 i den äldre EU-förordningen. Artikel 4.5 Artikel 4.5 i den nya EU-förordningen motsvarar artikel 4.5 i den äldre EU-förordningen. Artikel 4.5 föreskriver att en medlemsstat får anta eller behålla nationell lagstiftning om tillståndskrav för export av produkter med dubbla användningsområden som inte förtecknas i bilaga I om exportören har anledning att misstänka att produkterna är eller kan tänkas vara, i sin helhet eller delvis, avsedda för någon av de användningar som anges i artikel 4.1 i EU-förordningen. Frågan är om Sverige bör utnyttja detta särskilda bemyndigande. Frågan måste besvaras mot bakgrund av om det finns behov av ett sådant tillståndskrav som föreskrivs i artikeln. I samband med att ändringar föreslogs i den svenska lagstiftningen till följd av antagandet av rådets förordning (EG) nr 1334/2000 anförde den dåvarande regeringen att det inte fanns skäl att införa en nationell bestämmelse om sådant tillståndskrav (se prop. 2000/2001:9 s. 29). Någon sådan bestämmelse infördes därför inte (bet. 2000/01:UU3, rskr. 2000/01:49). Sverige har i dag en god kontroll över exportörer som exporterar produkter med dubbla användningsområden som är förtecknade i bilaga I till den äldre EU-förordningen. Med hänsyn till att det i den nya EU-förordningen ställs krav på att exportörer som använder gemenskapens generella exporttillstånd ska underrätta de behöriga myndigheterna om sin första användning av gemenskapens generella exporttillstånd senast 30 dagar efter den dag då den första exporten ägde rum (del 3.1 i bilaga II till EU-förordningen, se mer om detta i avsnitt 5.5.1) kan det antas att Sveriges kontroll över sådana exportörer framdeles kommer att bli ännu bättre. När det gäller s.k. icke-listade produkter, dvs. produkter som inte är förtecknade i bilaga I till EU-förordningen och för vilka generalklausulen i artikel 4 i EU-förordningen kan bli aktuell att använda, är situationen emellertid delvis en annan. Det finns två olika slags förutsättningar genom vilka det kan bli aktuellt att kräva tillstånd för export av sådana produkter. Den första förutsättningen, som återfinns i artikel 4.1, 4.2 och 4.3, kräver att exportören har informerats av de behöriga myndigheterna i den medlemsstat där han är etablerad. Enligt artikel 4.1 krävs det att han har informerats om att produkterna i fråga helt eller delvis är eller kan vara avsedda för användning i samband med utveckling, produktion, hantering, bruk, underhåll, lagring, detektion, identifiering eller spridning av massförstörelsevapen. Enligt artikel 4.2 ska han ha blivit informerad om att produkterna kan vara avsedda för militär slutanvändning i sådana länder som är föremål för vissa internationella sanktioner. Enligt artikel 4.3 ska han ha blivit informerad om att produkterna kan vara avsedda att användas som delar och komponenter till krigsmateriel som har exporterats från medlemsstatens territorium utan tillstånd eller i strid med ett tillstånd enligt medlemsstatens nationella lagstiftning. För tillämpning av detta tillståndskrav är de behöriga myndigheterna beroende av god underrättelseinformation. Sådan information kan inhämtas från behöriga myndigheter i andra medlemsstater i EU eller från andra stater, från informationsutbyte i exportkontrollregimerna eller från svenska underrättelsemyndigheter. Den andra förutsättningen, som finns i artikel 4.4 i EU-förordningen, är uppbyggd på ett annat sätt än den första genom att den inte innehåller ett tillståndskrav som inträder efter information från en behörig myndighet, utan i stället anger att om en exportör känner till att de produkter med dubbla användningsområden som inte förtecknas i bilaga I, helt eller delvis, är avsedda för någon av de användningar som anges i artikel 4.1, 4.2 och 4.3 ska han underrätta den behöriga myndigheten som ska besluta om det är lämpligt att kräva tillstånd för exporten. Artikel 4.4. i EU-förordningen innebär att exportören bör iaktta viss vaksamhet i sina affärskontakter. Något utökat eller aktivt undersökningskrav ställs emellertid inte på exportören. Vid osäkerhet om vad reglerna innebär kan exportören ta kontakt med Inspektionen för strategiska produkter. Det bör i detta sammanhang nämnas att flera andra medlemsstater har valt att utnyttja det särskilda bemyndigande som finns i artikel 4.5 i EU-förordningen. År 2003 hade följande medlemsstater valt att utnyttja detta: Danmark, Finland, Grekland, Spanien, Luxemburg, Nederländerna, Storbritannien och Österrike (enligt uppgift från Lovforslag nr: L 180 folketinget 2002-03 från det danska Oekonomi- og ehrversministeriet, s. 8). I Finland har det särskilda bemyndigandet i artikel 4.5 i EU-förordningen utnyttjats genom att 4 § 4 mom. i den finska lagen om kontroll av produkter med dubbel användning har följande lydelse. "Om exportören känner till eller har skäl att misstänka att en produkt helt eller delvis är avsedd för något av de syften som nämns i 1-3 mom., ska exportören underrätta handels- och industriministeriet, som beslutar om exporttillstånd är nödvändigt". En straffbestämmelse är kopplad till underrättelseskyldigheten genom 9 § 2 mom. samma finska lag som har följande lydelse: "Den som av oaktsamhet bryter mot anmälningsskyldigheten enligt 4 § 4 mom. ska för försummelse av exportkontrollanmälan om produkter med dubbel användning dömas till böter eller fängelse i högst sex månader". I samband med att Danmark införde bestämmelser i sin nationella lagstiftning som utnyttjade det särskilda bemyndigandet i artikel 4.5 uttalades i propositionen (a.a., s. 4) att omständigheter som kan peka på att en exportör bör misstänka och därmed underrätta den behöriga myndigheten t.ex. kan vara att en kund erbjuder ett särskilt fördelaktigt kontrakt eller att det förekommer ovanliga betalningsvillkor, att det uppkommer en diskussion med kunden angående omdestinering eller att kraven när det gäller orderstorlek, emballage, leveransrutt eller leveransplats är ovanliga, att kunden inte vill utfärda ett slutanvändarintyg eller att kunden vill ha en produktanpassning som inte stämmer överens med produktens normala användning, design eller bransch. Inspektionen för strategiska produkter använder i regel generalklausulen i artikel 4 i EU-förordningen vid 10-20 tillfällen per år. Detta sker i stort sett alltid till följd av att inspektionen får underrättelseinformation som i sin tur leder till att inspektionen underrättar exportören om att det krävs tillstånd till export av de aktuella produkterna. I syfte att få en ännu bättre kontroll över s.k. icke-listade produkter med dubbla användningsområden har inspektionen till Utrikesdepartementet framfört ett önskemål om att Sverige bör utnyttja det bemyndigande som finns i artikel 4.5. Det finns, utöver skälet att erhålla en bättre kontroll över export av icke-listade produkter med dubbla användningsområden, även andra skäl som talar för att Sverige numera bör utnyttja det särskilda bemyndigande som finns i artikel 4.5. Flera av de medlemsstater i EU som vi i exportkontrollsammanhang traditionellt arbetar närmast har redan infört sådana bestämmelser. Dessutom föreslås i denna proposition (av skäl som framgår i avsnitt 5.4.2) att Sverige bör utnyttja det liknande särskilda bemyndigande som finns i artikel 5.3 i EU-förordningen och som avser förmedlare. Det är lämpligt att samma krav på underrättelseskyldighet till den behöriga myndigheten gäller såväl för exportörer som för förmedlare. Med hänsyn till det anförda bör Sverige således utnyttja det särskilda bemyndigandet i artikel 4.5. Av samma skäl som framgår i avsnitt 5.4.2 bör detta ske genom att regeringen efter riksdagens bemyndigande får meddela föreskrifter om krav på tillstånd som avses i artikel 4.5 i EU-förordningen samt om underrättelseskyldighet för exportörer som avses i samma artikel. Enligt 8 kap. 3 § första stycket regeringsformen meddelas föreskrifter om förhållandet mellan enskilda och det allmänna, som gäller åligganden för enskilda eller i övrigt avser ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden genom lag. De bestämmelser som regeringen föreslås få bemyndigande att meddela föreskrifter om enligt ovan, nämligen om tillståndskrav samt underrättelseskyldighet, kommer att innebära åligganden för enskilda exportörer och är därmed sådana bestämmelser som faller under 8 kap. 3 § regeringsformen, vilket gör att föreskrifter därom ska meddelas genom lag. Enligt 8 kap. 7 § första stycket 3 regeringsformen kan emellertid regeringen utan hinder av bl.a. 8 kap. 3 § regeringsformen (RF) efter bemyndigande i lag genom förordning meddela föreskrifter om annat än skatt, om föreskrifterna avser bl.a. annat "in- och utförsel av varor" eller "näringsverksamhet". Begreppet "näringsverksamhet" omfattar bl.a. förmedlingsverksamhet (se SOU 1972:15 s. 161). Som Säkerhetspolisen har framfört kan det ifrågasättas om begreppet "in- och utförsel av varor" i 8 kap. 7 § första stycket 3 RF verkligen omfattar överföring av teknik och programvara. I förarbetena till lagen (2000:1225) om straff för smuggling (smugglingslagen) framgår att med varor förstås i den lagen i princip materiella ting, men att tillämpningen får ske med utgångspunkt i de införsel- och utförselbestämmelser som sanktioneras genom lagen (prop. 1999/2000:124 s. 104 f.). Ett av skälen till att det i PDA-lagen infördes särskilda förverkandebestämmelser i stället för att låta smugglingslagens förverkandebestämmelser omfatta även brott enligt PDA-lagen var att smugglingslagens bestämmelser omfattade "varor", vilket var ett snävare begrepp än uttrycket "produkter", som omfattade även programvara och teknik (prop. 2000/01:9 s. 36). Regeringen gör bedömningen att överföringen av teknik i många fall torde vara att hänföra till begreppet näringsverksamhet i 8 kap. 7 § första stycket 3 RF när överföringen inte kan knytas till ett visst materiellt objekt, t.ex. när överföringen sker muntligen inom ramen för en konsultverksamhet eller liknande. När en programvara inte kan knytas till ett materiellt objekt kan den immateriella tillgång som programvaran utgör enligt regeringens mening hänföras endera till begreppet "varor" eller till uttrycket "andra tillgångar" i punkten 3. Under alla förhållanden hör regleringen till det ekonomiska lagstiftningsområde som omfattas av 8 kap. 7 § första stycket 3 RF. Det finns med andra ord stöd enligt den punkten för delegation av normgivningskompetens på det aktuella området. Mot bakgrund av det anförda bör i PDA-lagen införas en paragraf som föreskriver att regeringen får meddela föreskrifter om att en produkt med dubbla användningsområden ska omfattas av krav på tillstånd till export enligt i artikel 4.5 i EU-förordningen samt att regeringen får meddela föreskrifter om underrättelseskyldighet för exportörer som avses i artikel 4.5 i samma förordning. Räckvidden av ett sådant bemyndigande från riksdagen till regeringen skulle innebära att regeringen får en möjlighet att meddela föreskrifter som i stora delar motsvarar vad som föreskrivs i artikel 4.4 i EU-förordningen men som dock skiljer sig åt från artikel 4.4 på så sätt att det inte krävs att exportören "känner till" att produkterna är eller kan vara avsedda för någon av de användningar som anges i artikel 4.1 i EU-förordningen. Det räcker i stället med att exportören "har anledning att misstänka" sådan användning. Till skillnad från artikel 4.4 omfattas inte heller sådana användningar som avses i artiklarna 4.2 och 4.3 av tillståndskravet i artikel 4.5. Genom förordning skulle regeringen med stöd av ett sådant bemyndigande således kunna föreskriva att om en exportör har anledning att misstänka att en produkt med dubbla användningsområden som inte är förtecknad i bilaga I och som han eller hon avser att exportera är eller kan vara avsedd för någon av de användningar som anges i artikel 4.1 i EU-förordningen, ska han eller hon underrätta de behöriga myndigheterna som ska besluta om det är lämpligt att kräva tillstånd till exporten. För det fall en sådan bestämmelse skulle införas kan en exportör ta de omständigheter som anfördes i det ovan nämnda danska lagstiftningsärendet som utgångspunkt för när det kan finnas skäl att misstänka och därmed underrätta den behöriga myndigheten. Därutöver har Säkerhetspolisen i en informationsbroschyr (Vad är det du exporterar och till vem?, Säkerhetspolisen 2008) angett omständigheter som upplyser om när en exportör bör vara särskilt observant. Sådana omständigheter är om företaget får beställningar som är orimligt stora eller små i relation till syftet eller till den påstådda mottagaren, där kvaliteten på produkten är högre än vad som behövs för det syfte som uppges eller för den påstådda mottagaren, där beställaren eller mottagarens kontaktuppgifter inte verkar stämma eller är identiska med kontaktuppgifter på andra beställningar, där konstiga eller orimligt dyra transporter används, där betalningsformen avviker från normala rutiner, där beställaren har en uppenbar okunskap om produkten eller affärsområdet eller som innehåller stavfel eller formuleringar som inte är normala för den här typen av handlingar. Ett införande av en sådan bestämmelse skulle innebära att exportören bör iaktta en större vaksamhet i sina affärskontakter än vad som krävs enligt artikel 4.4 i EU-förordningen. Något aktivt undersökningskrav skulle emellertid inte heller i detta fall ställas på exportören. Vid tveksamheter bör kontakt alltid tas med Inspektionen för strategiska produkter, Strålsäkerhetsmyndigheten eller Säkerhetspolisen. När det gäller frågan om en sanktionsbestämmelse för den som bryter mot tillståndskrav eller underrättelseskyldighet, se avsnitt 5.10.3. Artiklarna 8.1-8.4 Artiklarna 8.1-8.4 i den nya EU-förordningen motsvarar artiklarna 5.1-5.4 i den äldre EU-förordningen. Artikel 5.1 i den äldre EU-förordningen, som föreskriver att en medlemsstat med hänsyn till den allmänna säkerheten eller till de mänskliga rättigheterna får förbjuda eller kräva tillstånd för export av produkter med dubbla användningsområden som inte förtecknas i bilaga I till EU-förordningen, föranledde att 5 § PDA-lagen infördes (se prop. 2000/01:9 s. 29-30). 5 § föreskriver att regeringen får meddela föreskrifter om att en produkt med dubbla användningsområden ska omfattas av krav på tillstånd till export enligt artikel 5.1 i rådets förordning (EG) nr 1334/2000. Utöver att hänvisning bör ske till artikel 8.1 i stället för artikel 5.1 samt att EU-förordningens nummer bör ändras till 428/2009 bör någon ändring av 5 § PDA-lagen inte ske. Emellertid bör, av tydlighetsskäl, en ändring ske i 18 § första stycket 1 och andra stycket 1 PDA-lagen som är den straffbestämmelse som är knuten till artikel 5.1 i den äldre EU-förordningen (se mer om detta i avsnitt 5.10.3). 5.4.2 Förmedlingstjänster Bakgrund Som framgått i avsnitt 4.4.2 föreskriver FN:s säkerhetsråds resolution 1540 (2004) att alla stater ska vidta och genomdriva kraftfulla åtgärder i syfte att införa inhemska kontroller för att förhindra spridningen av kärnvapen och kemiska och biologiska vapen samt bärare av dessa, inbegripet genom att införa lämpliga kontroller av materiel med koppling till dessa, och att de därför bland annat ska införa kontroller av förmedling. Genom den nya EU-förordningen införs kontroller när det gäller tillhandahållande av förmedlingstjänster av produkter med dubbla användningsområden. I dag finns ingen generell reglering i Sverige när det gäller kontroll av förmedlingstjänster avseende produkter med dubbla användningsområden. Vare sig rådets förordning (EG) nr 1334/2000 eller lagen om kontroll av produkter med dubbla användningsområden och av tekniskt bistånd omfattar nämligen kontroll av förmedlingstjänster. Inom ramen för internationella sanktioner gentemot vissa länder eller grupper finns dock reglering när det gäller kontroll av förmedlingstjänster avseende produkter med dubbla användningsområden. I nuläget råder förbud eller tillståndsplikt för tillhandahållande av förmedlingstjänster avseende vissa produkter med dubbla användningsområden gentemot Iran genom rådets förordning (EG) nr 423/2007 av den 19 april 2007 om restriktiva åtgärder mot Iran (EUT L 103, 20.4.2007, s. 1, Celex 32007R0423). Fram till år 2001 hade Sverige dock en generell reglering när det gäller kontroll av förmedlingstjänster avseende produkter med dubbla användningsområden. 12 § i den upphävda lagen (1998:397) om strategiska produkter, som den 1 januari 2001 ersattes av den nuvarande PDA-lagen, föreskrev att produkter (med dubbla användningsområden) som finns i utlandet inte här i landet får tillhandahållas åt någon i utlandet utan tillstånd, om produkterna inte får föras ut från Sverige eller exporteras utan tillstånd enligt lagen om strategiska produkter eller enligt rådets förordning (EG) nr 3381/94. Vidare föreskrevs i 12 § andra stycket i samma lag att svenska myndigheter, svenska företag eller den som är bosatt eller stadigvarande vistas här inte heller i utlandet får tillhandahålla sådana produkter utan tillstånd. Med tillhandahållande avsågs enligt 3 § lagen om strategiska produkter försäljning, upplåtelse, utbjudande mot ersättning, lån, gåva eller förmedling. Bestämmelsen om tillhandahållande infördes i den svenska lagstiftningen för att förhindra att framställningen av kemiska stridsmedel främjades genom vissa andra förfaranden än utförsel av utrustning eller kemiska substanser från Sverige. För att ytterligare förhindra framställningen och utvecklingen av kärnladdningar samt biologiska och kemiska vapen utvidgades den senare till att avse alla produkter som omfattades av lagen om strategiska produkter. Den ursprungliga bestämmelsen tillkom innan Sverige blev medlem i EU. I samband med lagstiftningsärendet då lagen om strategiska produkter ersattes av PDA-lagen uttalade den dåvarande regeringen att bestämmelsen om tillståndskrav till tillhandahållande av produkter med dubbla användningsområden var mycket svår att kontrollera och inte alls tillämpades i praktiken. Enligt den dåvarande regeringens bedömning kunde det därför starkt ifrågasättas om den verkligen fyllde någon praktisk funktion. Med hänsyn härtill ansåg regeringen att det inte fanns någon anledning att behålla bestämmelsen varför den borde avskaffas (se prop. 2000/01 s. 46). Riksdagen godkände regeringens förslag (bet. 2000/01:UU3, rskr. 2000/01:49). EU-förordningens bestämmelser om förmedlingstjänster och förmedlare Definitioner Begreppen förmedlingstjänster och förmedlare definieras i artiklarna 2.5 och 2.6 i EU-förordningen. Med förmedlare avses varje fysisk eller juridisk person eller partnerskap som är bosatt eller etablerad i en medlemsstat i Europeiska gemenskapen och som tillhandahåller tjänster som definieras i artikel 2.5 i EU-förordningen från Europeiska gemenskapen till ett tredjelands territorium. Med förmedlingstjänster avses förhandling eller organisering av transaktioner för inköp, försäljning eller leverans av produkter med dubbla användningsområden från ett tredjeland till något annat tredjeland eller försäljning eller inköp av produkter med dubbla användningsområden som befinner sig i tredjeländer för överföring till något annat tredjeland. I EU-förordningen undantas endast tillhandahållande av stödtjänster från definitionen av förmedlingstjänster. Med stödtjänster avses transport, finansiella tjänster, försäkring eller återförsäkring samt allmän reklam eller säljfrämjande åtgärder. Artikel 5.1 Artikel 5.1 reglerar tillståndskrav för tillhandahållande av förmedlingstjänster avseende produkter med dubbla användningsområden som förtecknas i bilaga I till EU-förordningen. Det bör i detta sammanhang nämnas att tillståndskravet för tillhandahållande av förmedlingstjänster när det gäller produkter med dubbla användningsområden som förtecknas i bilaga I till EU-förordningen är lågt ställt i jämförelse med tillståndskravet för export av sådana produkter. Artikel 3 i EU-förordningen föreskriver att tillstånd till export ska krävas för produkter med dubbla användningsområden som förtecknas i bilaga I till EU-förordningen medan artikel 5.1 anger två olika förutsättningar som ska vara uppfyllda innan tillståndskrav föreligger för produkter som förtecknas i bilaga I. Enligt den första förutsättningen i artikel 5.1 ska tillstånd krävas om förmedlaren har informerats av de behöriga myndigheterna i den medlemsstat där han är bosatt eller etablerad om att de aktuella produkterna helt eller delvis är eller kan vara avsedda för någon av de användningar som anges i artikel 4.1. För tillämpning av detta tillståndskrav är den behöriga myndigheten beroende av god underrättelseinformation. Sådan information kan inhämtas från behöriga myndigheter i andra medlemsstater i EU eller från andra stater, från informationsutbyte i exportkontrollregimerna eller från svenska underrättelsemyndigheter. Den andra förutsättningen är uppbyggd på ett annat sätt än den första genom att den inte innehåller ett tillståndskrav som inträder efter information från en behörig myndighet, utan i stället anger att om en förmedlare känner till att de produkter med dubbla användningsområden som förtecknas i bilaga I, för vilka han planerar förmedlingstjänster, helt eller delvis är avsedda för någon av de användningar som anges i artikel 4.1. ska han underrätta den behöriga myndigheten som ska besluta om det är lämpligt att förmedlingstjänsterna omfattas av tillstånd. Artikel 5.1 är direkt tillämplig i medlemsstaterna. För att artikeln ska kunna tillämpas i medlemsstaterna krävs dock nationella bestämmelser av verkställande karaktär avseende vilken nationell myndighet som ska pröva tillståndsfrågan. 4 § första stycket lagen om kontroll av produkter med dubbla användningsområden och av tekniskt bistånd föreskriver att frågor om tillstånd enligt rådets förordning (EG) nr 1334/2000, denna lag eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen prövas av Inspektionen för strategiska produkter eller den myndighet som regeringen bestämmer. I paragrafen anges inte särskilt vilka slags tillstånd som avses. Med hänsyn härtill krävs i detta avseende ingen ändring av 4 § första stycket den nämnda lagen. När det gäller överklagande av beslut om tillståndsfrågor, se avsnitt 5.11. När det gäller frågan om en sanktionsbestämmelse för den som bryter mot tillståndskrav eller underrättelseskyldighet som föreskrivs i artikeln, se avsnitt 5.10.3. Artikel 5.2 Artikel 5.2 i den nya EU-förordningen föreskriver att en medlemsstat får utvidga tillämpningen av artikel 5.1 i EU-förordningen till produkter med dubbla användningsområden som inte tas upp i förteckningen, för användningar som anges i artikel 4.1 i EU-förordningen samt till produkter med dubbla användningsområden för militära slutanvändningar och bestämmelseorter som anges i artikel 4.2 i EU-förordningen. Denna möjlighet för en medlemsstat att utvidga tillämpningsområdet för tillståndskravet när det gäller tillhandahållande av förmedlingstjänster avseende produkter med dubbla användningsområden bör utnyttjas. Skälet till detta är att de behöriga myndigheterna kan ha fått underrättelseinformation om, eller förmedlaren kan ha fått kännedom om, att produkterna, för vilka det planeras förmedlingstjänster, är avsedda för användningar som avses i artikel 4.1 i EU-förordningen, dvs. för utveckling, produktion etc. av massförstörelsevapen eller för användningar som avses i artikel 4.2, även om produkterna i fråga är inte förtecknade i bilaga I till EU-förordningen. Den tekniska utvecklingen på massförstörelseområdet är nämligen så snabb, att det är svårt att förutse vilka produkter eller vilket material som kan komma att användas för bl.a. produktion av massförstörelsevapen. Enligt Säkerhetspolisen är det också en tydlig trend att de länder som har en ambition att utveckla massförstörelsevapen har blivit skickligare på att uppgradera produkter med dubbla användningsområden som inte omfattas av exportkontrollförteckningar till att bli funktionella i framställningen av massförstörelsevapen (Spridning av massförstörelsevapen, en rapport om arbetet med att förebygga och uppdaga spridning av massförstörelsevapen och bärare av sådana vapen, Säkerhetspolisen, 2003, s. 22). Bestämmelsen bör utformas på så sätt att regeringen får meddela föreskrifter om att en produkt med dubbla användningsområden som avses i artikel 5.2 i EU-förordningen får omfattas av krav på tillstånd enligt artikel 5.1 i samma förordning. Artikel 5.3 Artikel 5.3 i den nya EU-förordningen föreskriver att en medlemsstat får anta eller behålla nationell lagstiftning om tillståndskrav för förmedling av produkter med dubbla användningsområden om förmedlaren har anledning att misstänka att produkterna är eller kan vara avsedda för någon av de användningar som anges i artikel 4.1 i EU-förordningen. Vid förhandlingarna angående den nya EU-förordningen i rådsarbetsgruppen för produkter med dubbla användningsområden, WPDU, verkade Sverige inledningsvis för ett införande i EU-förordningen av ett särskilt bemyndigande med vidare möjligheter för nationell särreglering än det som återfinns i artikel 5.3. Under förhandlingarnas gång fick emellertid Sverige inte gehör för denna uppfattning och i stället utarbetades det särskilda bemyndigande som återfinns i artikel 5.3. Artikel 5.3 bedöms dock tillfredsställande kunna täcka Sveriges behov av kontroll när det gäller tillhandahållande av förmedlingstjänster. Med hänsyn till att Sverige sedan den 1 januari 2001 inte har haft någon reglering när det gäller kontroll av förmedlingstjänster avseende produkter med dubbla användningsområden är det dock svårt att veta hur många svenska företag eller svenska medborgare eller personer som är bosatta här som ägnar sig åt förmedlingstjänster avseende produkter med dubbla användningsområden. Ännu svårare är det att veta hur många av dessa som förmedlar produkter med dubbla användningsområden för användningar som avses i artikel 4.1 i EU-förordningen, dvs. för utveckling, produktion etc. av massförstörelsevapen. Det finns indikationer som tyder på att Sverige ibland har använts som bas för sådan förmedlingsverksamhet, bl.a. ombads under 2008 en utländsk medborgare att lämna Sverige för att ha ägnat sig åt verksamhet som var oförenlig med hans officiella åtaganden som representant för ett annat land. Mannen hade ägnat sig åt att förmedla produkter som skulle kunna användas i samband med utveckling av massförstörelsevapen (Säkerhetspolisen 2008, s. 29). Det är dock svårt att uttala sig om huruvida Sverige är en omfattande bas för förmedlingsverksamhet av produkter med dubbla användningsområden som är avsedda att användas i samband med utveckling, produktion etc. av massförstörelsevapen. I syfte att uppnå erforderlig kontroll över tillhandahållandet av förmedlingstjänster när det gäller produkter med dubbla användningsområden för användningar som anges i artikel 4.1 i EU-förordningen bör Sverige dock utnyttja det särskilda bemyndigande som finns i artikel 5.3 i EU-förordningen. Av flera skäl bör detta ske genom att regeringen efter riksdagens bemyndigande får meddela föreskrifter om krav på tillstånd som avses i artikel 5.3 i EU-förordningen samt om underrättelseskyldighet för förmedlare som avses i samma artikel. Det första skälet till detta är att det nationella behovet av att utnyttja det särskilda bemyndigandet i artikel 5.3 i EU-förordningen kan ändras relativt snabbt. De behöriga myndigheterna kan i ett visst läge anse att kontrollen över förmedlingstjänster är så pass tillfredsställande att det inte finns något behov av att utnyttja det särskilda bemyndigandet i artikel 5.3 i EU-förordningen. Samtidigt kan det omvända förhållandet också inträffa, dvs. att Sverige inte har utnyttjat det särskilda bemyndigandet i artikel 5.3 i EU-förordningen men att de behöriga myndigheterna anser att ett sådant utnyttjande, i vart fall under en viss tidsperiod, är nödvändigt för att uppnå tillfredsställande kontroll över tillhandahållandet av förmedlingstjänster i Sverige. Vid sådana förhållanden vore det tidskrävande och omständligt att vid upprepade tillfällen ändra PDA-lagen från att omfatta nationella bestämmelser med tillhörande sanktionsbestämmelser (se avsnitt 5.10.3) som täcker det särskilda bemyndigandet i artikel 5.3 i EU-förordningen till att inte omfatta sådana bestämmelser eller vice versa. Det andra skälet till varför regeringen bör erhålla ovan nämnda bemyndigande från riksdagen är att ett sådant bättre skulle korrespondera med den nuvarande utformningen av PDA-lagen, där liknande bestämmelser med bemyndiganden för regeringen att meddela föreskrifter om tillståndskrav återfinns i 5 och 7 §§. Mot bakgrund av det anförda bör det när det gäller förmedlingstjänster i PDA-lagen införas en paragraf som innehåller kompletterande bestämmelser till det särskilda bemyndigande som ges i artikel 5.3 i EU-förordningen. Paragrafen bör utformas på så sätt att regeringen får meddela föreskrifter om att en produkt med dubbla användningsområden ska omfattas av krav på tillstånd för förmedling som avses i artikel 5.3 i EU-förordningen samt att regeringen får meddela föreskrifter om underrättelseskyldighet för förmedlare som avses i artikel 5.3 i samma förordning. Räckvidden av ett sådant bemyndigande från riksdagen till regeringen skulle innebära att regeringen får en möjlighet att meddela föreskrifter som i stora delar motsvarar vad som föreskrivs i andra meningen i artikel 5.1 i EU-förordningen men som dock skiljer sig åt från artikel 5.1 på så sätt att det inte krävs att förmedlaren "känner till" att produkterna är eller kan vara avsedda för någon av de användningar som anges i artikel 4.1 i EU-förordningen. Det räcker i stället med att förmedlaren "har anledning att misstänka" sådan användning. Vidare får ett sådant tillståndskrav även omfatta produkter som inte är förtecknade i bilaga I till EU-förordningen. Genom förordning skulle regeringen med stöd av ett sådant bemyndigande således kunna föreskriva att om en förmedlare har anledning att misstänka att en produkt med dubbla användningsområden, för vilken han eller hon planerar förmedlingstjänster, är eller kan vara avsedd för någon av de användningar som anges i artikel 4.1 i EU-förordningen, ska han eller hon underrätta de behöriga myndigheterna som ska besluta om det är lämpligt att dessa förmedlingstjänster omfattas av tillstånd. För det fall en sådan bestämmelse skulle införas kan en förmedlare ta de omständigheter som anförts i avsnitt 5.4.1 som utgångspunkt för när det kan finnas skäl att misstänka och därmed underrätta den behöriga myndigheten. När det gäller frågan om en sanktionsbestämmelse för den som bryter mot tillståndskrav eller underrättelseskyldighet, se avsnitt 5.10.3. Artikel 5.4 Artikel 5.4 föreskriver att bestämmelserna i artiklarna 8.2, 8.3 och 8.4 ska tillämpas på de nationella åtgärder som avses i punkterna 2 och 3 i denna artikel. Detta innebär att medlemsstaterna till kommissionen ska anmäla varje nationell åtgärd som vidtagits enligt artikel 5.2 och 5.3 samt de exakta skälen till åtgärden. Medlemsstaterna ska även anmäla varje ändring som vidtas. Artikel 5.4 behöver inte kompletteras på nationell nivå. 5.4.3 Transitering Bakgrund Som framgått i avsnitt 4.4.2 föreskriver FN:s säkerhetsråds resolution 1540 (2004) att alla stater ska vidta och genomdriva kraftfulla åtgärder i syfte att införa inhemska kontroller för att förhindra spridningen av kärnvapen och kemiska och biologiska vapen samt bärare av dessa, inbegripet genom att införa lämpliga kontroller av materiel med koppling till dessa, och att de därför bland annat ska införa kontroller av transitering. Genom den nya EU-förordningen införs viss kontroll när det gäller transitering av produkter med dubbla användningsområden. I skäl 16 i den nya EU-förordningens ingress anges att förordningen omfattar produkter som endast passerar genom gemenskapens tullområde, dvs. sådana produkter som inte är föremål för någon annan godkänd tullbehandling än förfarandet för extern transitering eller som endast placeras i en frizon eller ett frilager och för vilka inga uppgifter behöver noteras i en godkänd lagerbokföring. Vidare anges i skäl 16 att till följd av detta bör en möjlighet införas för medlemsstaterna att i enskilda fall förbjuda en transitering av icke-gemenskapsprodukter med dubbla användningsområden om medlemsstaterna har rimlig anledning att anta, genom underrättelseinformation eller information från andra källor, att produkterna helt eller delvis är eller kan vara avsedda för spridning av massförstörelsevapen eller deras vapenbärare. Transitering av varor är en del av tullagstiftningen. Denna utgörs numera till stor del av olika EU-förordningar, främst den s.k. tullkodexen och den s.k. tillämpningskodexen, dvs. rådets förordning (EEG) nr 2913/92 av den 12 oktober 1992 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen respektive kommissionens förordning (EEG) nr 2454/93 av den 2 juli 1993 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EEG) nr 2913/92 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen (Celex 31992R2913 respektive Celex 31993R2454). Dessa EU-förordningar kompletteras av ett flertal svenska författningar. Den centrala svenska lagen är tullagen (2000:1281; TL). År 2008 antogs en ny tullkodex, Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 450/2008 av den 23 april 2008 om fastställande av en tullkodex för gemenskapen (Moderniserad tullkodex) [Celex 32008R0450]. Den nya tullkodexen trädde i kraft den 24 juni 2008 och kommer att tillämpas från och med olika datum beroende på vilka bestämmelser som berörs. Vissa särskilt angivna bestämmelser kommer att tillämpas från och med det nämnda datumet medan alla andra bestämmelser kommer att tillämpas när vissa genomförandebestämmelser är tillämpliga, tidigast från och med den 24 juni 2009 och senast från och med den 24 juni 2013. Gällande rätt Eftersom den nya tullkodexen ännu inte har börjat tillämpas i alla delar redogörs i detta avsnitt för de förfaranden som tillämpas enligt 1992 års tullkodex. Förfaranden före godkänd tullbehandling Bestämmelserna i tullagstiftningen innebär att den som för in varor till gemenskapens tullområde utan dröjsmål ska befordra dessa via den rutt som Tullverket har angett - den s.k. tullvägen - och enligt Tullverkets anvisningar (artikel 38 i tullkodexen). Bestämmelser om "tullvägen" finns bl.a. i avdelning III i tullkodexen och 2 kap. Tullverkets föreskrifter och allmänna råd (TFS 2000:20) om tullförfaranden m.m. (tullordning; TO), dvs. Tullverkets föreskrifter m.m. för tillämpning av tullagen och tullförordningen (2000:1306; TF). Varorna ska fr.o.m. införseln vara underkastade tullövervakning under den tid som behövs för att fastställa deras tullstatus och, i fråga om icke-gemenskapsvaror, till dess deras tullstatus förändras eller de förs in i en frizon eller i ett frilager eller återexporteras eller förstörs (artikel 37 i tullkodexen). Med tullstatus menas en varas status som gemenskapsvara eller icke-gemenskapsvara. Genom tullförfarandet övergång till fri omsättning ändras varornas tullstatus från icke-gemenskapsvaror till gemenskapsvaror. Därigenom kan importören fritt förfoga över varorna. Gemenskapsvaror är sammanfattningsvis varor som har sitt ursprung i EG:s tullområde eller som efter import dit har övergått till fri omsättning inom tullområdet. När varorna anländer till ett tullkontor eller till någon annan plats som anvisats eller godkänts av Tullverket ska de uppvisas för tullen av den person som förde in dem till EU:s tullområde eller i förekommande fall av den person som åtagit sig ansvaret för befordran av varorna efter införseln (artikel 40 i tullkodexen). Med uppvisande av varorna menas att en anmälan i föreskriven form ska göras till Tullverket om att varorna har anlänt till tullkontoret eller någon annan plats som har angetts eller godkänts av Tullverket (jfr artikel 4.19 i tullkodexen). En sådan anmälan kan avse "godkänd tullbehandling". Vad som åsyftas med detta begrepp redovisas nedan. Varor som har visats upp för Tullverket men som inte hänförts till en godkänd tullbehandling benämns "varor i tillfällig förvaring" (artikel 50 i tullkodexen). Sådana varor måste läggas upp och förvaras på ett s.k. tillfälligt lager (artikel 51 i tullkodexen och 3 kap. 7 § TL). Som namnet antyder rör det sig om korttidsförvaring i avvaktan på att varorna hänförs till godkänd tullbehandling (jfr artiklarna 50 och 53 i tullkodexen och 3 kap. 6-11 §§ TL). Den som under sådana förhållanden uppsåtligen eller av oaktsamhet inte lägger upp varan på tillfälligt lager gör sig skyldig till tullförseelse enligt 10 kap. 1 § TL. Tillfälliga lager är underkastade Tullverkets övervakning och kontroll (3 kap. 10 § TL). Bestämmelserna om uppläggning på tillfälligt lager gäller dock inte varor som förs in med post eller järnväg eller som kommer in i frizon (jfr 14 och 15 kap. TO). Så snart de införda varorna uppvisats för en tullmyndighet ska en "summarisk deklaration" lämnas (artikel 43 i tullkodexen). Tullverket kan här medge en frist till första arbetsdagen efter uppvisandet. I 4 kap. 5 § TO föreskrivs att en vara anses upplagd på ett tillfälligt lager när en summarisk deklaration, i vilken varan finns upptagen, tagits emot av lagerhavaren och varan förts in på lagret. Av 4 kap. 25 § TO framgår att lagerhavaren får lämna ut en vara från ett tillfälligt lager när han fått Tullverkets tillstånd till det. Om varorna i samband med ankomsten anges till en godkänd tullbehandling behöver någon summarisk deklaration normalt inte lämnas (jfr artikel 45 i tullkodexen). Godkänd tullbehandling Med godkänd tullbehandling förstås i artikel 4.15 tullkodexen att varor a) hänförs till ett tullförfarande, b) förs till en frizon eller ett frilager, c) återexporteras från EU:s tullområde, d) förstörs eller e) överlåts till statskassan. Med tullförfaranden förstås i artikel 4.16 tullkodexen a) övergång till fri omsättning, b) transitering, c) lagring i tullager, d) aktiv förädling, e) bearbetning under tullkontroll, f) temporär import, g) passiv förädling och h) export. Alla varor som ska hänföras till ett tullförfarande ska omfattas av en deklaration för förfarandet i fråga (artikel 59.1 i tullkodexen). Särskilt om tullförfarandet transitering Att transitera varor innebär, förenklat uttryckt, att sända varor under tullövervakning. Gemenskapsvaror som har deklarerats för ett förfarande för transitering ska vara föremål för tullövervakning från mottagandet av tulldeklaration till den tidpunkt då varorna lämnar EU:s tullområde, förstörs eller tulldeklarationen ogiltigförklaras (artikel 59.2 i tullkodexen). Varorna ska stå under Tullverkets övervakning från det att transporten startat till dess att den avslutats på föreskrivet sätt och det avsändande tullkontoret fått bekräftelse på att varorna har ankommit till bestämmelseorten. Transiteringen sker med tillämpning av olika procedurer. Till varje procedur finns bestämmelser om att varan ska åtföljas av vissa dokument (exempelvis s.k. T1- eller T2-dokument) och att varorna ska transporteras på visst sätt (exempelvis viss väg, visst transportmedel eller i ett förseglat utrymme). S.k. extern gemenskapstransitering (T1-proceduren) medger befordran från en plats till en annan inom EU:s tullområde av - icke-gemenskapsvaror utan att dessa varor beläggs med importtullar eller andra avgifter eller blir föremål för handelspolitiska åtgärder, - gemenskapsvaror som är föremål för en gemenskapsåtgärd som förutsätter export av varorna till tredje land och för vilka tullformaliteterna för denna export har uppfyllts (artikel 91 i tullkodexen). Genom det externa transiteringsförfarandet kan en vara tas in till EU:s tullområde exempelvis via Italien där ett s.k. T1-dokument (jfr artikel 341 i tillämpningskodexen) utfärdas. Varan transporteras därefter från Italien till Sverige via Schweiz (tredje land) och Tyskland. I samband med ankomsten till Sverige läggs varan upp på tillfälligt lager eller hänförs till godkänd tullbehandling. Det svenska tullkontoret återsänder härefter ett kvitterat exemplar av dokumentet till avgångstullkontoret i Italien som därefter avslutar transiteringen. En vara som omfattas av lagen (1973:980) om transport, förvaring och förstöring av införselreglerade varor, m.m. får utan hinder av införselförbud eller villkor transiteras genom det svenska tullområdet eller mellan orter inom detta enligt vad som gäller för extern transitering. S.k. intern gemenskapstransitering (T2-proceduren) medger att gemenskapsvaror befordras från en punkt till en annan inom EU:s tullområde genom ett tredje lands territorium utan att varorna förlorar sin status som gemenskapsvaror (artikel 163.1 i tullkodexen). Förfarandet förutsätter att det finns ett internationellt avtal som möjliggör det. Som exempel kan nämnas att en gemenskapsvara ska transporteras från Italien till Sverige via Schweiz. För att tullkontoret i Sverige ska kunna betrakta varan som en gemenskapsvara, trots att den lämnat EU:s tullområde (införseln i Schweiz), måste varan åtföljas av ett s.k. T2-dokument (jfr artikel 381.1 i tillämpningskodexen) som utfärdats i Italien. Såväl intern som extern transitering kan enligt nämnda artiklar i tullkodexen ske även med hjälp av dokument som utfärdats i enlighet med vissa angivna konventioner. Med s.k. inrikes transitering avses transitering av tullgods från ett avgångstullkontor till ett bestämmelsetullkontor, som båda ligger inom det svenska tullområdet (jfr 7 kap. 43, 44 och 47 §§ TO). Godkänd tullbehandling Hit hör fem fall, nämligen dels att en vara förs till en frizon eller ett frilager, dels att en vara återexporteras från EU:s tullområde, dels att en vara förstörs, dels att en vara överlåts till statskassan. Frizoner och frilager behandlas i tullkodexen som ett enhetligt institut. I artikel 166 i tullkodexen anges att de är antingen delar av EU:s tullområde eller lokaler belägna inom detta område vilka är avskilda från resten av det. Den väsentliga skillnaden är alltså att frizoner är inhägnade områden medan frilager utgörs av byggnader eller lokaler (jfr artikel 167.3 i tullkodexen). Av artikel 166 framgår följande om frizonernas och frilagrens funktioner beträffande varor som finns där. - Icke-gemenskapsvaror anses inte befinna sig inom EU:s tullområde ifråga om importtullar och handelspolitiska importåtgärder. Det förutsätter dock att varorna inte har övergått till fri omsättning, hänförs till ett annat tullförfarande än sådan övergång eller används eller förbrukas på andra villkor än de som medgetts i tullagstiftningen. - Gemenskapsvaror ska omfattas av sådana åtgärder som vanligen är knutna till exporten av varor, om gemenskapslagstiftningen innehåller särskilda bestämmelser om att så ska vara på grund av att varorna är upplagda i en frizon eller i ett frilager. Sådana varor som omfattas av lagen (1973:980) om transport, förvaring och förstöring av införselreglerade varor, m.m. får utan hinder av införselförbud eller villkor förvaras i frizon eller frilager. När varor förs in i en frizon eller ett frilager behöver de i allmänhet inte visas upp för tullmyndigheterna och inte heller krävs att en tulldeklaration ges in annat än i vissa undantagsfall (artikel 170 i tullkodexen). Det finns inte någon begränsning av den tid icke-gemenskapsvaror får förvaras i ett frilager eller i en frizon (artikel 171 i tullkodexen). Den som för in varorna är emellertid skyldig att till tullmyndigheten överlämna en kopia av det transportdokument som åtföljer varorna eller att hålla dokumentet tillgängligt hos de personer som dessa myndigheter utser (artikel 168.4 i tullkodexen). Med transportdokument avses här varje dokument som rör transporten, såsom fraktsedlar, följesedlar etc., och som innehåller alla uppgifter som behövs för att identifiera varorna (artikel 812 i tillämpningskodexen). Tillstånd att inrätta frizoner eller frilager meddelas av regeringen. De ska övervakas av tullmyndigheterna som också får kontrollera personer, transportmedel och varor som förs in i eller ut ur en frizon eller ett frilager (artikel 168 i tullkodexen; jfr 4 kap. 17 § TL). En icke-gemenskapsvara kan återexporteras från EU:s tullområde. Vid återexport tillämpas, om inget annat föreskrivits, de regler som gäller för export (artikel 182.2 i tullkodexen). Det innebär bl.a. att tulldeklaration ska fyllas i och lämnas på samma sätt som vid export. Förfarandet återexport används bl.a. då ett tullförfarande med ekonomisk verkan avslutas genom att den aktuella varan förs ut ur gemenskapen. För icke-gemenskapsvaror som förvaras på tillfälligt lager utgör tulldeklaration för tullförfarandet transitering också en anmälan om återexport. Enligt 1973 års lag får en vara, som omfattas av tillämpningsområdet för den lagen, återutföras utan hinder av införselförbud eller införselvillkor. Enligt tullkodexen får en icke-gemenskapsvara förstöras i vissa fall efter föreskriven anmälan till tullmyndigheterna eller på initiativ av dessa (jfr artiklarna 182.3 resp. 56; jfr SOU 1999:54 s. 152 f). Vad som föreskrivs i 1973 års lag gäller även sådana varor som förstörs under kontroll av Tullverket eller annan som verket godkänner. Med överlåtelse till statskassan avses en civilrättslig överlåtelse från den som inför en vara till Tullverket. Detta kan vara ett alternativ för exempelvis den som infört en införselförbjuden vara och inte vill dra på sig kostnader för att återutföra den. EU-förordningens bestämmelser om transitering Definitioner Begreppen transitering, gemenskapens tullområde och icke-gemenskapsprodukter med dubbla användningsområden definieras i artiklarna 2.7, 2.12 och 2.13 i EU-förordningen. Med transitering avses en transport av icke-gemenskapsprodukter med dubbla användningsområden som förs in i och passerar genom gemenskapens tullområde för leverans till en destination utanför gemenskapen. Med gemenskapens tullområde avses det område som anges i artikel 3 i gemenskapens tullkodex. Med icke-gemenskapsprodukter med dubbla användningsområden avses produkter som har status som icke-gemenskapsvaror i den mening som avses i artikel 4.8 i gemenskapens tullkodex. Artikel 6.1 I artikel 6.1 föreskrivs att transitering av icke-gemenskapsprodukter med dubbla användningsområden som förtecknas i bilaga I till EU-förordningen får förbjudas av de behöriga myndigheterna i den medlemsstat där transiteringen äger rum om produkterna helt eller delvis är eller kan tänkas vara avsedda för användningar som anges i artikel 4.1 i EU-förordningen. När medlemsstaterna fattar beslut om ett sådant förbud, ska de beakta de skyldigheter och åtaganden som de har godkänt som parter i internationella fördrag eller som medlemmar i internationella icke-spridningssystem. Artikel 6.1 riktar sig direkt till de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna. För de behöriga myndigheterna är således artikel 6.1 direkt tillämplig. För att artikeln ska kunna tillämpas i medlemsstaterna krävs dock nationella bestämmelser av verkställande karaktär avseende vilken nationell myndighet som ska pröva förbudsfrågan. 4 § första stycket PDA-lagen föreskriver att frågor om tillstånd enligt rådets förordning (EG) nr 1334/2000, denna lag eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen prövas av Inspektionen för strategiska produkter eller den myndighet som regeringen bestämmer. Paragrafen bör kompletteras på så sätt att det anges att frågor om tillstånd och förbud enligt den nya EU-förordningen prövas av Inspektionen för strategiska produkter eller den myndighet som regeringen bestämmer. När det gäller frågan om en sanktionsbestämmelse för den som bryter mot ett förbud mot transitering, se avsnitt 5.10.3. När det gäller överklagande av beslut om förbud mot transitering, se avsnitt 5.11. Artikel 6.2 I artikel 6.2 föreskrivs att innan beslut fattas om huruvida en transitering ska förbjudas får en medlemsstat föreskriva att de behöriga myndigheterna i enskilda fall får införa tillståndskrav för den specifika transiteringen av produkter med dubbla användningsområden som förtecknas i bilaga I till EU-förordningen, om produkterna helt eller delvis är eller kan tänkas vara avsedda för användningar som anges i artikel 4.1 i EU-förordningen. Artikel 6.2 innehåller således ett bemyndigande för Sverige att införa nationella bestämmelser med det innehåll som föreskrivs i denna artikel. Frågan om Sverige bör införa en sådan kompletterande nationell bestämmelse måste besvaras mot bakgrund av om det finns behov av detta. Såvitt kan bedömas i nuläget synes det inte finnas något behov av att utnyttja bemyndigandet i artikel 6.2 i EU-förordningen. De behöriga myndigheterna torde ha tillgång till den information som behövs för att kunna fatta beslut om att en transitering ska förbjudas utan att ett tillståndsförfarande införs. Artikel 6.3 I artikel 6.3 föreskrivs att medlemsstaterna får utvidga tillämpningen av artikel 6.1 till produkter med dubbla användningsområden som inte tas upp i förteckningen, för användningar som anges i artikel 4.1 i EU-förordningen och till produkter med dubbla användningsområden för militära slutanvändningar och bestämmelseländer som anges i artikel 4.2 i EU-förordningen. Artikel 6.3 innehåller ett särskilt bemyndigande för Sverige att införa kompletterande nationella bestämmelser med det innehåll som föreskrivs i artikeln. När det gäller frågan om Sverige bör införa en sådan nationell bestämmelse måste denna besvaras mot bakgrund av om det finns behov av detta. I samband med förhandlingarna om den nya EU-förordningen i rådsarbetsgruppen för produkter med dubbla användningsområden (WPDU) har underhandssynpunkter i denna fråga inhämtats från Inspektionen för strategiska produkter, Tullverket och Säkerhetspolisen. Där har man gjort bedömningen att Sverige bör utnyttja detta bemyndigande. De underrättelser som förväntas ligga till grund för ett beslut om att låta inspektera en icke-gemenskapsprodukt med dubbla användningsområden som är föremål för transitering i syfte att bedöma om den bör förbjudas förväntas inte alltid innehålla så pass detaljerad information att det av den går att avgöra huruvida berörda produkter med dubbla användningsområden är förtecknade i bilaga I till EU-förordningen eller inte. Att avgöra detta kan vara en grannlaga och tidskrävande uppgift. Mot denna bakgrund bör transiteringen kunna förbjudas även i de fall som de aktuella produkterna med dubbla användningsoråden inte är förtecknade i bilaga I till EU-förordningen, om de är eller kan vara avsedda för användningar som anges i artikel 4.1 i EU-förordningen eller om de är eller kan vara avsedda för militära slutanvändningar och bestämmelseländer som anges i artikel 4.2 i EU-förordningen. Mot bakgrund av det anförda bör, när det gäller transitering, i PDA-lagen införas en paragraf som innehåller kompletterande bestämmelser till det särskilda bemyndigande som ges i artikel 6.3 i EU-förordningen. Paragrafen bör utformas på så sätt att regeringen får meddela föreskrifter om att en produkt med dubbla användningsområden som avses i artikel 6.3 i EU-förordningen får omfattas av förbud mot transitering enligt artikel 6.1 i samma förordning. Artikel 6.4 Artikel 6.4 föreskriver att bestämmelserna i artiklarna 8.2, 8.3 och 8.4 ska tillämpas på de nationella åtgärder som avses i punkterna 2 och 3 i denna artikel. Detta innebär att medlemsstaterna till kommissionen ska anmäla varje nationell åtgärd som vidtagits enligt artiklarna 6.2 och 6.3 samt de exakta skälen till åtgärden. Medlemsstaterna ska även anmäla varje ändring som vidtas. Artikel 6.4 behöver inte kompletteras på nationell nivå. Produkt vars transitering har förbjudits Den nya EU-förordningen anger inte vad som ska äga rum med en icke-gemenskapsprodukt med dubbla användningsområden efter det att en transitering har förbjudits av en medlemsstat. Enligt den nya tullkodexen är, till skillnad från vad som gäller enligt den äldre tullkodexen (rådets förordning [EEG] nr 2913/92), huvudregeln att en summarisk införseldeklaration inges till det behöriga tullkontoret innan varorna förs in i gemenskapens tullområde (artikel 87.2). Detta innebär att den behöriga myndigheten kan besluta om ett förbud mot transitering redan innan en icke-gemenskapsprodukt med dubbla användningsområden har förts in i Europeiska unionen. I dessa fall uppstår inte frågan vad som ska hända med produkten i fråga, eftersom denna fortfarande befinner sig utanför unionen. Innan den nya tullkodexen har börjat tillämpas fullt ut och även därefter kan det emellertid vara på så sätt att produkten har förts in i och befinner sig i EU när beslutet om förbud mot transitering fattas. Enligt artikel 50 i gemenskapens tullkodex har alla varor som förs in i EU:s tullområde statusen av "varor i tillfällig förvaring" till dess att de hänförts till en godkänd tullbehandling. Tillfällig förvaring sker i Sverige på s.k. tillfälliga lager. Enligt vad som sägs i 4 kap. 9 § tullagen får Tullverket även lägga upp sådana varor på tullager. En vara som finns på dessa typer av lager förvaras av innehavaren av lagret under Tullverkets övervakning och med ansvar gentemot Tullverket. Enligt det existerande regelverket finns möjlighet att sälja eller förstöra varor som uppvisats för tullen eller att de överlåts till staten. Bestämmelser om detta finns i artiklarna 56 och 182 i gemenskapens tullkodex, 4 kap. 19-22 §§ tullagen, 42 och 43 §§ i tullförordningen samt lagen (1973:980) om transport, förvaring och förstöring av införselreglerade varor, m.m. Bestämmelsen om förstöring i artikel 56 i tullkodexen kan enligt sin ordalydelse bara tillämpas om omständligheterna så kräver. Vad som därmed avses har inte klarlagts närmare i EU-rätten. Artikeln har däremot kompletterats av 4 kap. 19 och 20 §§ tullagen, som anger att varor får förstöras, om de inte kan säljas och det finns en risk för att varorna förstörs eller minskar väsentligt i värde, eller kostnaden för förvaringen av varorna är orimligt hög. Artikel 182 i gemenskapens tullkodex ger ytterligare möjligheter att återexportera, förstöra eller till staten överlåta varor. För användning av dessa möjligheter krävs dock medgivande till åtgärden eftersom artikeln riktar sig till enskilda. Artikeln ger alltså enskilda rätt att begära de uppräknade åtgärderna. Bestämmelser som kompletterar artikeln finns bl.a. i 4 kap. 22 § tullagen och 42 och 43 §§ tullförordningen. Slutligen finns bestämmelser om förstöring i lagen (1973:980) om transport, förvaring och förstöring av införselreglerade varor, m.m. Som rubriken antyder gäller den endast vid införsel till Sverige. Den nya EU-förordningen innehåller inte några bestämmelser som innebär förbud mot att, genom återexport till den som befinner sig i tredje land, lämna tillbaka icke-gemenskapsprodukten med dubbla användningsområden till exportören eller leverantören. Som angetts ovan krävs för detta att den enskilde har begärt att så ska ske. Enligt artikel 2.2 ii i den nya EU-förordningen innefattar begreppet export även återexport enligt artikel 182 i gemenskapens tullkodex, dock inte för produkter som befinner sig i transitering. I de fall där exportören eller leverantören inte misstänks för något brott och befinner sig i tredje land bör därför varan kunna lämnas tillbaka till exportören eller leverantören utan tillståndskrav för export. Även för det fall exportören eller leverantören befinner sig i en annan medlemsstat i EU bör, för det fall denne inte misstänks för något brott eller för det fall tillstånd till överföring inte krävs enligt artikel 21 och bilaga IV till den nya EU-förordningen, produkten kunna lämnas tillbaka till denne utan tillståndskrav. Båda dessa förfaranden kräver dock att den enskilde begär att så ska ske. När det gäller kostnader för en sådan transport ska dessa betalas av den enskilde. Först om det av någon anledning inte visar sig vara möjligt att återlämna varan till exportören eller leverantören bör möjligheterna utnyttjas att sälja eller förstöra varor som uppvisats för tullen eller att de överlåts till staten. 5.5 Exporttillstånd och tillstånd till förmedlingstjänster Regeringens förslag: Bestämmelser införs i PDA-lagen om att regeringen får meddela föreskrifter för att komplettera bestämmelserna om exporttillstånd i del 3.3 första stycket i bilaga II till EU-förordningen. Bestämmelser införs i PDA-lagen som föreskriver att, utöver tillstånd till export eller till överföring, tillstånd till förmedlingstjänster enligt den nya EU-förordningen får återkallas om en tillståndshavare har åsidosatt en föreskrift i EU-förordningen eller en föreskrift som har meddelats med stöd av EU-förordningen eller lagen eller om det finns andra särskilda skäl. Regeringens bedömning: Kapitel III i den nya EU-förordningen kräver i övrigt inte någon kompletterande reglering i den svenska lagstiftningen. Promemorians förslag och bedömning: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Majoriteten tillstyrker promemorians förslag eller lämnar förslagen utan invändningar. GE Healthcare Bio-Sciences AB anser, till skillnad från vad som föreslås i promemorian, att det i författning bör fastställas tidsfrister inom vilka Inspektionen för strategiska produkter och Strålsäkerhetsmyndigheten bör behandla tillståndsansökningar. Inspektionen för strategiska produkter och Strålsäkerhetsmyndigheten har tillstyrkt promemorians förslag att tidsfrister vid behandling av tillståndsansökningar i första hand bör behandlas i praxis. Strålsäkerhetsmyndigheten har, som ytterligare argument utöver de som angavs i promemorian för att inte i författning införa bestämda tidsfrister, anfört att det i ärenden om export av kärntekniskt material m.m. kan krävas att Sverige inhämtar försäkran från mottagande stats regering och att den tid som det tar att få en sådan försäkran står utanför myndighetens kontroll. Skälen för regeringens förslag och bedömning Kapitel III i EU-förordningen innehåller bestämmelser om bl.a. olika former av exporttillstånd, tillstånd till förmedlingstjänster, samrådsförfarande mellan medlemsstaterna vid ansökan om vissa exporttillstånd, vad medlemsstaterna ska beakta vid tillståndsprövning samt informationsutbyte mellan de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna och med kommissionen (artiklarna 9-14). 5.5.1 Exporttillstånd Artikel 9 Artikel 9 i den nya EU-förordningen motsvarar i stora delar artikel 6 i den äldre EU-förordningen. Artikel 9.1 Genom artikel 9.1, som i stora delar motsvarar artikel 6.1 i den äldre EU-förordningen, inrättas ett generellt gemenskapstillstånd. Det generella gemenskapstillståndet avser export av vissa i bilaga II till EU-förordningen angivna produkter med dubbla användningsområden till vissa angivna länder, nämligen Australien, Förenta staterna, Japan, Kanada, Norge, Nya Zeeland och Schweiz. Det generella tillståndet är giltigt i hela EU. I förhållande till artikel 6.1 och bilaga II till den äldre EU-förordningen har artikel 9.1 och bilaga II till den nya EU-förordningen ändrats på så sätt att kraven och villkoren för användningen av det generella tillståndet har skärpts. I del 3.1 i bilaga II till EU-förordningen anges ett nytt krav som ställs på exportörerna, nämligen att exportörer som använder gemenskapens generella exporttillstånd (EU 001) ska underrätta de behöriga myndigheterna i den medlemsstat där de är etablerade om sin första användning av gemenskapens generella exporttillstånd senast 30 dagar efter den dag då den första exporten ägde rum. Bestämmelsen i del 3.1 i bilaga II till EU-förordningen är direkt tillämplig och behöver inte kompletteras på nationell nivå. När det gäller behovet av en sanktionsbestämmelse för den som bryter mot underrättelseskyldigheten, se avsnitt 5.10.3. I del 3.3 första stycket i bilaga II till EU-förordningen föreskrivs att medlemsstaterna ska fastställa rapporteringskraven i samband med användningen av gemenskapens generella exporttillstånd samt de ytterligare upplysningar som den medlemsstat från vilken exporten sker kan kräva om produkter som exporteras enligt detta tillstånd. Bestämmelsen, som delvis motsvaras av del 3.4 i bilaga II till den äldre EU-förordningen, innebär en skyldighet för medlemsstaterna att fastställa rapporteringskrav samt ytterligare upplysningar. För att Sverige ska kunna uppfylla denna skyldighet bör det i PDA-lagen finnas en bestämmelse som föreskriver att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter som kompletterar bestämmelserna om exporttillstånd i del 3.3 första stycket i bilaga II till EU-förordningen. En sådan bestämmelse kan lämpligen inarbetas i 6 § PDA-lagen. I del 3.3 andra stycket i bilaga II till EU-förordningen föreskrivs att en medlemsstat får kräva att exportörer som är etablerade i den medlemsstaten registrerar sig före den första användningen av gemenskapens generella exporttillstånd. Registreringen ska vara automatisk och erkännas av de behöriga myndigheterna till exportören utan dröjsmål, och under alla omständigheter inom tio arbetsdagar från mottagandet. Bestämmelsen innebär inte någon skyldighet för medlemsstaterna att införa ett sådant krav på registrering för exportörer. Den underrättelseskyldighet för exportörer som använder gemenskapens generella exporttillstånd som föreskrivs i del 3.1 i bilaga II till EU-förordningen och som beskrivits ovan bedöms tillfredsställande kunna täcka Sveriges behov av kontroll när det gäller vilka exportörer som utnyttjar gemenskapens generella tillstånd. Något behov av att låta exportörerna därutöver registrera sig före den första användningen av ett sådant tillstånd bedöms därför inte föreligga. Någon kompletterande svensk lagstiftning till följd av bestämmelsen i del 3.3 andra stycket i bilaga II till EU-förordningen behövs därmed inte. Det bör i detta sammanhang nämnas att kommissionen den 16 december 2008 (KOM[2008] 854 slutlig) lade fram ett förslag till ändring av rådets förordning (EG) nr 1334/2000 genom att föreslå att gemenskapens generella exporttillstånd ska inrättas för export avseende ett utökat antal produkter med dubbla användningsområden till ett utökat antal länder. Förslaget är nu föremål för förhandling inom rådsarbetsgruppen för produkter med dubbla användningsområden (WPDU). Artikel 9.2 Genom artikel 9.2, som i stora delar motsvarar artikel 6.2 i den äldre EU-förordningen, har medlemsstaterna möjligheter att besluta om nationella exporttillstånd i form av ett individuellt, globalt eller generellt tillstånd. Artikel 9.2 tredje stycket i den nya EU-förordningen är något förändrad i förhållande till artikel 6.2 tredje stycket i den äldre EU-förordningen på så sätt att det numera anges att exportören ska förse de behöriga myndigheterna med all relevant information, särskilt om slutanvändaren, bestämmelselandet och den exporterade produktens slutanvändning. Detta motsvarar i huvudsak vad som föreskrivs i artikel 9.1 i den äldre EU-förordningen. Liksom i artikel 6.2 tredje stycket i den äldre EU-förordningen föreskrivs i artikel 9.2 tredje stycket i den nya förordningen att tillståndet vid behov får omfattas av krav på slutanvändarintyg. En kompletterande bestämmelse till artikel 6.2 i den äldre EU-förordningen finns i 6 § PDA-lagen som föreskriver att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter för att komplettera bestämmelserna om exporttillstånd i artikel 6.2. Med stöd av denna bestämmelse har regeringen meddelat bestämmelser om individuellt, globalt och generellt tillstånd i 3 och 4 §§ förordningen (2000:1217) om kontroll av produkter med dubbla användningsområden och av tekniskt bistånd. Inspektionen för strategiska produkter har i sin tur meddelat föreskrifter om generellt exporttillstånd (Tullverkets författningssamling [2000:24]). 6 § PDA-lagen bör således ändras på så sätt att artikel 6.2 byts ut mot artikel 9.2. När det gäller sanktionsbestämmelse för den som åsidosätter krav eller villkor som har meddelats med stöd av artikel 9.2 i EU-förordningen, se avsnitt 5.10.3. Artikel 9.3 Artikel 9.3 är ny och föreskriver att medlemsstaterna ska behandla ansökningar om individuella eller globala tillstånd inom en tidsfrist som ska fastställas i enlighet med nationell lagstiftning eller praxis. Inspektionen för strategiska produkter är en myndighet som för närvarande har en väl fungerande handläggning när det gäller tillståndsprövning. Eftersom varje tillstånd har olika utgångspunkter har emellertid inspektionen gjort bedömningen att det är svårt att sätta en bestämd tidsgräns för behandlingen av en tillståndsansökan. Ibland kan ansökan vara ofullständig och kräva kompletterande information eller slutanvändarintyget kan vara felaktigt, etc. I normala fall har inspektionen dock en ambition att försöka behandla en ansökan inom två veckor från inkomstdatum. Även Strålsäkerhetsmyndigheten är en myndighet som för närvarande har en väl fungerande handläggning när det gäller tillståndsprövning. GE Healthcare Bio-Sciences AB anser, till skillnad från vad som föreslås i promemorian, att det i författning bör fastställas tidsfrister inom vilka Inspektionen för strategiska produkter och Strålsäkerhetsmyndigheten bör behandla tillståndsansökningar. Inspektionen för strategiska produkter och Strålsäkerhetsmyndigheten har tillstyrkt promemorians förslag att tidsfrister vid behandling av tillståndsansökningar i första hand bör behandlas i praxis. Strålsäkerhetsmyndigheten har, som ytterligare argument utöver de som angavs i promemorian för att inte i författning införa bestämda tidsfrister, anfört att det i ärenden om export av kärntekniskt material m.m. kan krävas att Sverige inhämtar försäkran från mottagande stats regering och att den tid som det tar att få en sådan försäkran står utanför myndighetens kontroll. Med hänsyn till de skäl som anförts anser regeringen att tidsfristerna som föreskrivs i artikel 9.3 är något som i första hand som bör behandlas i praxis. För det fall behov skulle uppstå av att i föreskriftsform reglera tidsfristerna bör regeringen emellertid genom förordning kunna meddela sådana med stöd av den s.k. restkompetensen enligt 8 kap. 13 § första stycket 2 regeringsformen. Artikel 9.4 Artikel 9.4 a respektive artikel 9.4 c i den nya EU-förordningen motsvarar artikel 6.3 respektive artikel 6.4 i den äldre EU-förordningen. Dessa artiklar kräver inte någon kompletterande nationell lagstiftning. Artikel 9.4 b är ny och föreskriver att nationella generella exporttillstånd ska definieras i enlighet med nationell lagstiftning eller praxis. De får användas av alla exportörer som är etablerade eller bosatta i den medlemsstat som utfärdar dessa tillstånd, om de uppfyller de krav som fastställs i denna förordning och i den kompletterande nationella lagstiftningen. De ska utfärdas i enlighet med vad som anges i bilaga IIIc. De ska utfärdas i enlighet med nationell lagstiftning eller praxis. Medlemsstaterna ska omedelbart meddela kommissionen alla nationella generella exporttillstånd som utfärdas eller ändras. Kommissionen ska offentliggöra dessa meddelanden i C-serien av Europeiska unionens officiella tidning. Som angetts ovan har regeringen med stöd av det bemyndigande som finns i 6 § PDA-lagen meddelat bestämmelser om individuellt, globalt och generellt tillstånd i 3 och 4 §§ förordningen om kontroll av produkter med dubbla användningsområden och av tekniskt bistånd. Inspektionen för strategiska produkter har i sin tur meddelat föreskrifter om nationellt generellt exporttillstånd (Tullverkets författningssamling [2000:24]). Innehållet i 6 § PDA-lagen medför att de krav som ställs på medlemsstaterna i artikel 9.4 b i EU-förordningen kan uppfyllas. Artikel 9.5 Artikel 9.5 i EU-förordningen, som motsvarar artikel 6.5 i den äldre EU-förordningen, föreskriver att medlemsstaterna i sin respektive nationella lagstiftning ska behålla eller införa möjligheten att bevilja ett globalt exporttillstånd. Som angetts ovan har regeringen med stöd av bemyndigandet i 6 § PDA-lagen meddelat bestämmelser om globalt tillstånd i 3 § förordningen om kontroll av produkter med dubbla användningsområden och av tekniskt bistånd. Därmed uppfylls det obligatoriska krav som ställs på medlemsstaterna enligt artikel 9.5 i EU-förordningen. Artikel 9.6 Artikel 9.6 motsvarar artikel 6.6 i den äldre EU-förordningen. En ny bestämmelse har införts i artikel 9.6 b som föreskriver att medlemsstaterna ska förse kommissionen med en förteckning över de myndigheter som har befogenhet att besluta om att förbjuda transitering av icke-gemenskapsprodukter med dubbla användningsområden i enlighet med EU-förordningen. Artikeln kräver inte någon kompletterande nationell lagstiftning. 5.5.2 Tillstånd till förmedlingstjänster Artikel 10 Artikel 10 rör tillstånd till förmedlingstjänster och är ny i förhållande till den äldre EU-förordningen. Artikel 10.1 Artikel 10.1 föreskriver att tillstånd till förmedlingstjänster i enlighet med EU-förordningen ska beviljas av de behöriga myndigheterna i den medlemsstat där förmedlaren är bosatt eller etablerad. Dessa tillstånd ska beviljas för en bestämd kvantitet specifika produkter som flyttas mellan två eller flera tredjeländer. Var produkterna befinner sig i ursprungstredjelandet, slutanvändaren och dennes exakta belägenhet ska anges tydligt. Tillstånden ska vara giltiga i hela Europeiska gemenskapen. Bestämmelsen kräver kompletterande nationella bestämmelser av verkställande karaktär på så sätt att en behörig myndighet måste utses att pröva dessa tillstånd, se avsnitt 5.12 och kapitel 6. Artikel 10.2 Artikel 10.2 föreskriver att förmedlarna ska förse de behöriga myndigheterna med all relevant information som krävs för ansökan om tillstånd till förmedlingstjänster i enlighet med denna förordning, särskilt uppgifter om var produkterna med dubbla användningsområden befinner sig i ursprungstredjelandet, en tydlig beskrivning av produkterna och uppgift om de berörda kvantiteterna, tredje parter som är involverade i transaktionen, bestämmelsetredjelandet, slutanvändaren i det landet och exakt var denne befinner sig. Artikel 10.2 är direkt tillämplig och kräver inga kompletterande nationella bestämmelser när det gäller vilka krav som ställs på förmedlaren i informationshänseende till den behöriga myndigheten. Artikel 10.3 Artikel 10.3 föreskriver att medlemsstaterna ska behandla ansökningar om tillstånd till förmedlingstjänster inom en tidsfrist som ska fastställas i enlighet med nationell lagstiftning eller praxis. Liksom anförts i avsnitt 5.5.1 i kommentaren till artikel 9.3 är tidsfristerna som föreskrivs i artikel 10.3 något som i första hand bör behandlas i praxis. För det fall behov skulle uppstå av att i föreskriftsform reglera tidsfristerna bör regeringen emellertid genom förordning kunna meddela sådana med stöd av den s.k. restkompetensen enligt 8 kap. 13 § första stycket 2 regeringsformen. Artikel 10.4 Artikel 10.4 föreskriver att medlemsstaterna ska förse kommissionen med en förteckning över de myndigheter som bemyndigats att bevilja tillstånd för förmedlingstjänster i enlighet med denna förordning. Kommissionen ska offentliggöra förteckningen över dessa myndigheter i C-serien av Europeiska unionens officiella tidning. Artikel 10.4 kräver inte någon kompletterande nationell lagstiftning. 5.5.3 Samrådsförfarande Artikel 11 Artikel 11 i den nya EU-förordningen motsvarar artikel 7 i den äldre EU-förordningen. Medlemsstaterna har genom förfarandet i artikel 11.1 och 11.2 i vissa fall möjlighet att förhindra export från en annan medlemsstat till tredje land. Detta sker genom ett samråd mellan myndigheten i den medlemsstat till vilken ansökan om tillstånd till export görs och myndigheten i den medlemsstat där produkten befinner sig eller kommer att befinna sig. Detta förfarande kan också användas för att återkalla eller ändra ett redan beviljat tillstånd. Samrådsförfarandet innebär att en medlemsstat har en vetorätt mot export för en produkt som befinner sig i en annan medlemsstat eftersom den konsulterade medlemsstatens invändningar då är bindande för den andra medlemsstaten. Bestämmelserna i artikel 11 är uttömmande och kräver inte någon kompletterande svensk lagstiftning. 5.5.4 Bedömningsgrunder vid tillståndsprövning Artikel 12 Artikel 12.1 i den nya EU-förordningen motsvarar artikel 8 i den äldre EU-förordningen. Artikel 12.1 föreskriver att vid beslut om beviljande av ett individuellt eller globalt exporttillstånd eller beviljande av tillstånd till förmedlingstjänster enligt denna förordning ska medlemsstaterna beakta alla relevanta aspekter a) inbegripet de förpliktelser och åtaganden de har accepterat i egenskap av medlemmar i de relevanta internationella icke-spridningssystemen och överenskommelserna om exportkontroll eller genom ratificeringen av relevanta internationella fördrag, b) sina förpliktelser enligt de sanktioner som införts genom en gemensam ståndpunkt eller gemensam åtgärd som antagits av rådet eller genom ett beslut av OSSE eller genom en bindande resolution från FN:s säkerhetsråd, c) nationella utrikes- och säkerhetspolitiska aspekter, inbegripet de som täcks av rådets gemensamma ståndpunkt 2008/944/Gusp om fastställande av gemensamma regler för kontrollen av export av militär teknik och krigsmateriel (EUT L 335, 13.12.2008, s. 99), och d) den avsedda slutanvändningen och risken för omdirigering. Artikel 12.2, som är ny i förhållande till den äldre EU-förordningen, föreskriver att när medlemsstaterna bedömer en ansökan om ett globalt exporttillstånd ska de utöver kriterierna i punkt 1 även beakta huruvida exportören tillämpar proportionella och tillräckliga åtgärder och förfaranden i syfte att se till att bestämmelserna och målen i denna förordning och de krav och villkor som gäller för tillståndet iakttas. Artikel 12 kräver inte någon kompletterande svensk lagstiftning. 5.5.5 Informationsskyldighet m.m. Artikel 13 Artiklarna 13.1 och 13.5 i den nya EU-förordningen motsvarar artiklarna 9.2 och 9.3 i den äldre EU-förordningen. Artiklarna 13.2-13.4 och 13.6-13.7 är nya. Artiklarna 13.1, 13.2 och 13.4 Enligt artikel 13.1 får en exportkontrollerande myndighet i enlighet med förordningen återkalla, tillfälligt upphäva eller ändra ett exporttillstånd som den en gång beviljat. Vid varje sådan åtgärd följer en informationsplikt gentemot andra medlemsstaters exportkontrollerande myndigheter samt kommissionen. I artikel 13.2 föreskrivs att de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna ska se över avslag på tillstånd som anmälts enligt punkt 1 inom tre år efter det att de har anmälts och återkalla, ändra eller förlänga dem. De behöriga myndigheterna i medlemsstaterna ska så snart som möjligt anmäla resultatet av översynen till de behöriga myndigheterna i de övriga medlemsstaterna och till kommissionen. Avslag som inte återkallas ska fortsätta att gälla. Enligt artikel 13.4 tillämpas artikel 13.1 och 13.2 också på tillstånd till förmedlingstjänster. 11 § PDA-lagen föreskriver att ett tillstånd till export eller till överföring får återkallas om en tillståndshavare har åsidosatt en föreskrift i EU-förordningen eller en föreskrift som har meddelats med stöd av EU-förordningen eller lagen eller om det finns andra särskilda skäl. 11 § PDA-lagen bör ändras på så sätt att, utöver tillstånd till export eller till överföring, även tillstånd till förmedlingstjänster enligt den nya EU-förordningen får återkallas under de förutsättningar som anges i paragrafen. Artiklarna 13.3 och 13.5-13.7 Enligt artikel 13.3 ska de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna utan dröjsmål till medlemsstaterna och kommissionen anmäla beslut om att förbjuda en transitering av produkter med dubbla användningsområden som förtecknas i bilaga I, vilket fattats i enlighet med artikel 6. Dessa anmälningar ska innehålla all relevant information, inbegripet produktens klassificering, dess tekniska parametrar, bestämmelseland och slutanvändare I artikel 13.5 föreskrivs att innan en behörig myndighet i en medlemsstat, som fattar beslut i enlighet med EU-förordningen, beviljar ett tillstånd för export eller förmedlingstjänster eller beslutar om en transitering, ska de undersöka alla giltiga beslut om avslag eller beslut om att förbjuda en transitering av produkter med dubbla användningsområden som förtecknas i bilaga I, vilka fattats i enlighet med EU-förordningen, för att ta reda på om ett tillstånd eller en transitering har avslagits av de behöriga myndigheterna i en eller flera medlemsstater för en i allt väsentligt identisk transaktion. Den ska först samråda med de behöriga myndigheterna i den eller de medlemsstater som utfärdade dessa avslag eller beslut om att förbjuda transitering enligt punkterna 1 och 3. I artikel 13.5 återfinns ett samrådsförfarande som innebär att innan en medlemsstat beviljar exporttillstånd, tillstånd till förmedlingstjänst eller beslut om att förbjuda en transitering, till en i allt väsentligt identisk transaktion, som en annan medlemsstat under de tre föregående åren vägrat ge tillstånd till, ska medlemsstaten samråda med den medlemsstat som vägrat tillstånd. Om medlemsstaten efter samråd likväl beviljar ett tillstånd eller tillåter en transitering, ska medlemsstaten meddela de andra medlemsstaterna och kommissionen om sitt beslut samt även lämna information för att förklara beslutet. Artikel 13.6 föreskriver att alla anmälningar som krävs enligt denna artikel ska göras via säkra elektroniska medel, inbegripet ett säkert system som får upprättas i enlighet med artikel 19.4 medan artikel 13.7 föreskriver att all information som utbyts i enlighet med bestämmelserna i denna artikel ska överensstämma med bestämmelserna i artikel 19.3, 19.4 och 19.6 om informationens konfidentiella karaktär. Uppgifter från svenska myndigheter till andra medlemsstaters myndigheter eller till kommissionen De uppgifter som de svenska behöriga myndigheterna, Inspektionen för strategiska produkter och Strålsäkerhetsmyndigheten, inhämtar inom ramen för sitt uppdrag under EU-förordningen och som sedermera kan bli föremål för informationsutbyte enligt artikel 13 i samma förordning faller i huvudsak under 30 kap. 23 § första stycket offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) [nedan kallad OSL]. Av 30 kap. 23 § första stycket 1 OSL jämförd med 9 § första stycket 1 offentlighets- och sekretessförordningen (2009:641) och punkt 19 i bilagan till offentlighets- och sekretessförordningen framgår - såvitt nu är i fråga - att sekretess gäller i statliga myndigheters verksamhet som består i tillståndsgivning och tillsyn enligt PDA-lagen för uppgifter om en enskilds affärs- eller driftförhållanden, uppfinningar eller forskningsresultat, om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgifterna röjs. Vissa uppgifter som Inspektionen för strategiska produkter eller Strålsäkerhetsmyndigheten inhämtar enligt EU-förordningen och som sedermera kan bli föremål för informationsutbyte enligt artikel 13 i samma förordning kan även falla under 15 kap. 1 § OSL, den s.k. utrikessekretessen. Paragrafen föreskriver att sekretess gäller för uppgift som angår Sveriges förbindelser med annan stat eller i övrigt rör annan stat, mellanfolklig organisation, medborgare eller juridisk person i annan stat eller statslös, om det kan antas att det stör Sveriges mellanfolkliga förbindelser eller på annat sätt skadar landet om uppgiften röjs. Enligt 8 kap. 3 § samma lag får en uppgift som omfattas av sekretess inte röjas för utländsk myndighet eller mellanfolklig organisation annat än om utlämnande sker i enlighet med särskild föreskrift därom i lag eller förordning eller om uppgiften i motsvarande fall skulle få utlämnas till svensk myndighet och det enligt den utlämnande myndighetens prövning står klart att det är förenligt med svenska intressen att uppgiften lämnas till den utländska myndigheten eller den mellanfolkliga organisationen. En föreskrift om uppgiftsskyldighet i en EU-förordning är att jämställa med en föreskrift i lag eller förordning enligt 8 kap. 3 § OSL (jfr prop. 1999/2000:126 s. 160 och 283, prop. 2006/07:110 s. 49 samt prop. 2007/08:21 s. 25). Något behov av att i svensk lag eller förordning införa någon särskild föreskrift med anledning av den uppgiftsskyldighet som föreskrivs i EU-förordningen finns således inte. Utlämnande till allmänheten av uppgifter som inhämtats enligt EU-förordningen För det fall det i Sverige blir aktuellt att till allmänheten lämna ut uppgifter som inhämtats från andra medlemsstaters behöriga myndigheter eller från kommissionen i enlighet med det informationsutbyte som föreskrivs i EU-förordningen kan det bli aktuellt att hävda sekretess enligt den s.k. utrikessekretessen eller enligt 30 kap. 23 § första stycket eller 30 kap. 24 § första stycket OSL. Sekretessen enligt 30 kap. 23 § första stycket den nämnda lagen gäller med ett rakt skaderekvisit, dvs. presumtionen är att uppgifterna är offentliga. Utgångspunkten är visserligen att svenska myndigheter har att tillämpa svenska lagregler så att de krav som kan utläsas av unionsrätten kan tillgodoses. Det kan emellertid inträffa att uppgifter om enskildas affärs- eller driftförhållanden som omfattas av sekretess i den stat som gjort uppgifterna tillgängliga för svenska myndigheter enligt EU-förordningen, vid en sekretessprövning enligt 30 kap. 23 § första stycket och bestämmelser i sekretessförordningen bedöms vara offentliga. Sekretessen enligt 30 kap. 24 § första stycket samma lag är däremot absolut, dvs. någon skadeprövning görs inte utan uppgifterna omfattas av sekretess i den utsträckning den utlämnande staten upprätthåller sådan med stöd av en EU-förordning eller ett EU-direktiv. Detta innebär att sekretessen enligt denna paragraf normalt sett är starkare än enligt 30 kap. 23 § första stycket. 7 kap. 3 § OSL föreskriver att om flera sekretessbestämmelser är tillämpliga på en uppgift hos en myndighet och en prövning i ett enskilt fall resulterar i att uppgiften inte är sekretessbelagd enligt en eller flera bestämmelser samtidigt som den är sekretessbelagd enligt en eller flera andra bestämmelser, ska de senare bestämmelserna ha företräde, om inte annat anges i denna lag. Om en uppgift omfattas av regleringen i både 30 kap. 23 § första stycket och 30 kap. 24 § första stycket den nämnda lagen ska således sekretessprövning ske enligt båda. Om resultatet av en sådan prövning blir att uppgiften är hemlig enligt 30 kap. 24 § första stycket och offentlig enligt 30 kap. 23 § första stycket så blir 7 kap. 3 § OSL tillämplig, med effekten att hemligheten får gälla (Lenberg, Geijer och Tansjö, Offentlighets- och sekretesslagen - En kommentar, s. 7:3:1). 30 kap. 24 § första stycket förutsätter dock för sin tillämpning att den aktuella rättsakten innehåller en klausul om att uppgifterna inte får lämnas vidare i det aktuella fallet. Artikel 19.3 i EU-förordningen föreskriver att rådets förordning (EG) nr 515/97 av den 13 mars 1997 om ömsesidigt bistånd mellan medlemsstaternas administrativa myndigheter och om samarbete mellan dessa och kommissionen för att säkerställa en korrekt tillämpning av tull- och jordbrukslagstiftningen (EGT L 82, 22.3.1997, s. 1, Celex 31997R0515), särskilt bestämmelserna om uppgifters konfidentiella karaktär, ska gälla i tillämpliga delar utan att det påverkar tillämpningen av artikel 23 i EU-förordningen. I rådets förordning (EG) nr 515/97 är artikel 45.1 av särskilt intresse, eftersom den rör frågan om uppgifters konfidentiella karaktär. Den nämnda artikeln föreskriver bl.a. att alla upplysningar som överlämnas, oavsett form, ska vara konfidentiella, omfattas av sekretesskydd och åtnjuta det skydd som ges samma slag av upplysningar enligt såväl nationell lagstiftning i den medlemsstat som mottagit upplysningarna, som motsvarande bestämmelser som gäller för gemenskapens organ. Med hänsyn till de hänvisningar till rådets förordning (EG) nr 515/97 som görs i artikel 19.3 i EU-förordningen ska de bestämmelser om uppgifters konfidentiella karaktär som anges i rådets förordning (EG) nr 515/97 gälla i tillämpliga delar, vilket innebär att upplysningar som överlämnas enligt artikel 13 i EU-förordningen ska vara konfidentiella och omfattas av sekretesskydd och ska åtnjuta det skydd som ges samma slag av upplysningar enligt nationell lagstiftning i den stat som mottagit uppgifterna. Artikel 13 jämförd med artikel 19.3 i EU-förordningen bör därmed anses utgöra en sekretessklausul i den bemärkelse som avses i 30 kap. 24 § första stycket offentlighets- och sekretesslagen. I den mån uppgifter som omfattas av artikel 13 och 19.3 i EU-förordningen lämnas till svenska myndigheter omfattas uppgifterna således av sekretess enligt 30 kap. 24 § första stycket OSL om förutsättningarna i övrigt enligt denna bestämmelse är uppfyllda. 5.5.6 Formen för utfärdande av tillstånd Artikel 14 I artikel 14.1 i den nya EU-förordningen, som delvis motsvarar artikel 10 i den äldre EU-förordningen, regleras formen för utfärdande av de individuella och globala exporttillstånden samt tillstånd till förmedlingstjänster. I den nya EU-förordningens bilagor IIIa och IIIb finns mallar på de formulär som ska användas vid utfärdandet av de olika tillstånden. I artikel 14.2 föreskrivs att på exportörernas begäran ska globala exporttillstånd som innehåller kvantitativa begränsningar delas upp. Bestämmelserna kräver inte någon kompletterande svensk lagstiftning. 5.6 Uppdatering av förteckningen över produkter med dubbla användningsområden Regeringens bedömning: Bestämmelserna i kapitel IV i den nya EU-förordningen föranleder inte någon kompletterande svensk lagstiftning. Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Tillstyrker promemorians förslag eller lämnar förslagen utan invändningar. GE Healthcare Bio-Sciences AB har anfört att för att uppfylla Sveriges åtagande enligt Wassenaararrangemanget och för att underlätta för svenska exportörer bör det Statement of Understanding - medical equipment (NF [96] DG PL/WP1), avseende utrustning avsedd för medicinsk slutanvändning, som har utarbetats inom Wassenaararrangemanget införlivas i svensk lagstiftning. Företaget anser också att det vore av värde om Sverige kunde verka för att detta Statement of Understanding införlivas i den nya EU-förordningens förteckning över produkter med dubbla användningsområden. Skälen för regeringens bedömning Artikel 15 Artikel 15 den nya EU-förordningen motsvarar artikel 11 i den äldre EU-förordningen. Artikel 15.1 föreskriver att förteckningen över produkter med dubbla användningsområden i bilaga I till EU-förordningen ska uppdateras i enlighet med de relevanta skyldigheter och åtaganden samt ändringar av dessa som medlemsstaterna har godtagit som medlemmar i de internationella icke-spridningssystemen och överenskommelserna om exportkontroll eller genom ratificering av relevanta internationella fördrag. Artikel 15.2 föreskriver att bilaga IV, som är en underavdelning av bilaga I, ska uppdateras med beaktande av artikel 30 i EG-fördraget, dvs. medlemsstaternas intressen i fråga om allmän ordning och allmän säkerhet. GE Healthcare Bio-Sciences AB har framfört synpunkten att för att uppfylla Sveriges åtagande enligt Wassenaararrangemanget och för att underlätta för svenska exportörer bör det Statement of Understanding - medical equipment (NF [96] DG PL/WP1), avseende utrustning avsedd för medicinsk slutanvändning, som har utarbetats inom Wassenaararrangemanget införlivas i svensk lagstiftning. Som har anförts i avsnitt 4.5.2 har Europeiska unionen (före Lissabonfördragets ikraftträdande Europeiska gemenskapen) exklusiv behörighet i fråga om exportkontroll av produkter med dubbla användningsområden, vilket innebär att medlemsstaterna saknar behörighet, utom i de fall då unionen har lämnat ett särskilt bemyndigande. Ett sådant särskilt bemyndigande finns i artikel 8.1 i den nya EU-förordningen (artikel 5.1 i den äldre EU-förordningen). Detta bemyndigande ger medlemsstaterna möjlighet att med hänsyn till den allmänna säkerheten eller till de mänskliga rättigheterna förbjuda eller kräva tillstånd för export av produkter med dubbla användningsområden som inte förtecknas i bilaga I till EU-förordningen. De skäl som GE Healthcare Bio-Sciences AB har anfört för att Sverige bör införa egen lagstiftning om att de produkter som anges i det nämnda Statement of Understanding ska omfattas av svensk exportkontroll är dock inte tillämpliga i förhållande till artikel 8.1. Sverige saknar således möjlighet att på egen hand införliva Statement of Understanding i svensk lagstiftning. Det enda sättet att införliva Statement of Understanding i svensk lagstiftning torde vara att denna, i den mån utrustningen omfattar produkter med dubbla användningsområden, införlivas i den nya EU-förordningens förteckning över produkter med dubbla användningsområden i bilaga I till EU-förordningen. Regeringen har noterat GE Healthcare Bio-Sciences AB:s synpunkt och kan komma att undersöka frågan i särskild ordning. Artikel 15 föranleder inte någon kompletterande svensk lagstiftning. 5.7 Tullförfaranden Regeringens bedömning: Bestämmelserna i kapitel V i den nya EU-förordningen föranleder inte någon kompletterande svensk lagstiftning. Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Tillstyrker promemorians förslag eller lämnar förslagen utan invändningar. Skälen för regeringens bedömning: Bestämmelserna om tullförfaranden i artiklarna 16-18 i den nya EU-förordningen överensstämmer med artiklarna 12-14 i den äldre EU-förordningen. Bestämmelserna föranleder inte någon kompletterande svensk lagstiftning. 5.8 Administrativt samarbete Regeringens bedömning: Bestämmelserna i kapitel VI i den nya EU-förordningen föranleder inte någon kompletterande svensk lagstiftning. Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Tillstyrker promemorians förslag eller lämnar förslagen utan invändningar. Skälen för regeringens bedömning Artikel 19 Artikel 19.1 i den nya EU-förordningen överensstämmer med artikel 15.1 i den äldre EU-förordningen. Artiklarna 19.2 och 19.3 i den nya EU-förordningen motsvarar artiklarna 15.2 och 15.3 i den äldre EU-förordningen. Artiklarna 19.4-19.6 är nya. Artikel 19.2 föreskriver att medlemsstaterna ska vidta alla lämpliga åtgärder för att upprätta ett direkt samarbete och informationsutbyte mellan de behöriga myndigheterna, i syfte att öka effektiviteten av gemenskapsordningen för kontroll av export. Denna information får omfatta uppgifter om exportörer som genom nationella sanktioner fråntagits rätten att använda nationella generella exporttillstånd eller gemenskapens generella exporttillstånd och uppgifter om känsliga slutanvändare, om aktörer som deltar i misstänkt upphandlingsverksamhet och, om sådana uppgifter är tillgängliga, om transportvägar. Innehållet i artikel 19.3 har återgetts i avsnitt 5.5.5. Vad som anförts i avsnitt 5.5.5 om svenska myndigheters uppgiftsskyldighet m.m. äger tillämpning även när det gäller artiklarna 19.2 och 19.3. Någon kompletterande svensk lagstiftning krävs inte. Artikel 19.4 föreskriver att ett säkert och krypterat system för informationsutbyte mellan medlemsstaterna, och i tillämpliga fall kommissionen, får upprättas av kommissionen i samråd med den samordningsgrupp för produkter med dubbla användningsområden som inrättats enligt artikel 23. Det pågår för närvarande ett arbete för att upprätta ett sådant system inom den samordningsgrupp som har inrättats i enlighet med artikel 18 i den äldre EU-förordningen (artikel 23 i den nya EU-förordningen). Artikel 19.4 föranleder inte någon kompletterande svensk lagstiftning. Artikel 19.5 föreskriver att de medlemsstater där exportörerna och förmedlarna är bosatta eller etablerade, ska ansvara för att tillhandahålla vägledning till dessa. Kommissionen och rådet får också tillhandahålla vägledning och/eller rekommendationer om bästa praxis för de frågor som avses i denna förordning. Sådan vägledning tillhandahålls i dag genom berörda behöriga myndigheters, Inspektionen för strategiska produkter och Strålsäkerhetsmyndigheten, försorg. Det sker på olika sätt, t.ex. genom information som anges på myndigheternas hemsidor eller genom att den enskilde ringer till myndigheterna för att få upplysningar. Artikel 19.5 föranleder inte någon kompletterande nationell lagstiftning. I artikel 19.6 föreskrivs att behandlingen av personuppgifter ska genomföras i enlighet med bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av den 24 oktober 1995 om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter (EG-direktivet om personuppgifter, EGT L 281, 23.11.1995, s.31, Celex 395L0046) och Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 45/2001 av den 18 december 2000 om skydd för enskilda då gemenskapsinstitutionerna och gemenskapsorganen behandlar personuppgifter och om den fria rörligheten för sådana uppgifter (EGT L 8, 12.1.2001, s. 1, Celex 32001R0045). EG-direktivet om personuppgifter har i Sverige genomförts genom bl.a. personuppgiftslagen (1998:204). (Se prop. 1997/98:44, bet 1997/98:KU18, rskr. 1997/98:180 samt prop. 2005/06:173, bet. 2005/06:KU37, rskr. 2005/06:254). De behöriga svenska myndigheterna ska således se till att de, när det gäller behandling av personuppgifter enligt EU-förordningen, följer vad som föreskrivs i personuppgiftslagen. Någon övrig kompletterande nationell lagstiftning krävs inte för att uppfylla de krav som ställs i artikel 19.6. 5.9 Kontrollåtgärder Regeringens förslag: Bestämmelser ska införas i PDA-lagen om att tillsynsmyndigheten har rätt att på begäran få de upplysningar och handlingar som behövs för kontroll av den som för transitering tar befattning med produkter med dubbla användningsområden eller av den som tillhandahåller förmedlingstjänster när det gäller sådana produkter. Regeringens bedömning: Bestämmelserna i kapitel VII i den nya EU-förordningen föranleder i övrigt inte någon kompletterande svensk lagstiftning. Promemorians förslag och bedömning: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Tillstyrker promemorians förslag eller lämnar förslagen utan invändningar. Skälen för regeringens förslag och bedömning Artikel 20 Artikel 20.1 i den nya EU-förordningen, som motsvarar artikel 16.1 i den äldre EU-förordningen, föreskriver att exportörer av produkter med dubbla användningsområden ska föra detaljerade register eller förteckningar över sin export i enlighet med gällande nationell lagstiftning eller praxis i respektive medlemsstat. Sådana register eller förteckningar ska särskilt innefatta kommersiella dokument såsom fakturor, godsspecifikationer och transportdokument och andra leveransdokument som är tillräckligt detaljerade för att man ska kunna utläsa beskrivningen av produkterna med dubbla användningsområden, kvantiteten produkter med dubbla användningsområden, exportörens respektive mottagarens namn och adress och slutanvändning och slutanvändare av produkterna med dubbla användningsområden, om detta är känt. Artikel 20.2 är ny och föreskriver att förmedlare i enlighet med gällande nationell lagstiftning eller praxis i respektive medlemsstat ska föra register eller förteckningar över förmedlingstjänster som ligger inom tillämpningsområdet för artikel 5, så att de på begäran kan styrka beskrivningen av de varor med dubbla användningsområden som varit föremål för förmedlingstjänster, under vilken period produkterna varit föremål för sådana tjänster, deras bestämmelseort och vilka länder som är berörda av de förmedlingstjänsterna. Artiklarna 20.1 och 20.2 är direkt tillämpliga i medlemsstaterna på så sätt att de föreskriver att exportörerna respektive förmedlarna ska föra detaljerade register eller förteckningar över sin export eller förmedlingstjänster samt vad sådana register eller förteckningar ska innehålla. Sådana register eller förteckningar ska föras i enlighet med gällande nationell lagstiftning eller praxis. Någon gällande nationell lagstiftning som anger på vilket sätt ett sådant register eller en sådan förteckning över exporten eller förmedlingstjänsterna ska föras finns inte i Sverige. Inte heller finns någon, från svenska myndigheters sida, utarbetad praxis över hur ett sådant register eller en sådan förteckning över exporten eller förmedlingstjänsterna ska föras. Regler om bokföringsskyldighet för juridiska och fysiska personer, som bl.a. innefattar löpande bokföring och verifikationer samt arkivering av räkenskapsinformation, finns i bokföringslagen (1999:1078) och det är sannolikt på så sätt att vissa uppgifter som ska registreras eller förtecknas enligt artikel 20.1 eller 20.2 i EU-förordningen, är sådana som innefattas i begreppet verifikation enligt bokföringslagen och som därmed omfattas av den lagens bestämmelser om verifikationer och arkivering av räkenskapsinformation. Artikel 20.1 har emellertid hittills inte bedömts kräva någon särskild kompletterande nationell lagstiftning när det gäller på vilket sätt registret eller förteckningen ska föras. Huvudsaken är ju att exportörerna eller förmedlarna ser till att de kommersiella dokument etc. som avses i artiklarna 20.1 och 20.2 på något sätt finns tillgängliga för kontroll. Något behov av särskild kompletterande svensk lagstiftning bedöms därför i nuläget inte finnas. Artikel 20.3 i den nya EU-förordningen motsvarar artikel 16.2 i den äldre EU-förordningen och föreskriver att de register eller förteckningar och dokument som avses i punkterna 1 och 2 ska bevaras i minst tre år från utgången av det kalenderår under vilket exporten ägde rum eller förmedlingstjänsterna tillhandahölls. De ska på begäran framläggas för de behöriga myndigheterna i den medlemsstat där exportören är etablerad eller där förmedlaren är etablerad eller bosatt. En liknande bestämmelse finns i artikel 21.5 i den äldre EU-förordningen som föreskriver att dokument och underlag rörande överföringar inom gemenskapen av de produkter med dubbla användningsområden som förtecknas i bilaga I ska arkiveras i minst tre år från utgången av det kalenderår då överföringen utfördes och ska på begäran uppvisas för de behöriga myndigheterna i den medlemsstat från vilken dessa produkter överfördes. Artikel 21.5 överensstämmer med artikel 22.8 i den nya EU-förordningen. Artikel 16.2 och 21.5 i den äldre EU-förordningen kompletteras i svensk lagstiftning genom 17 § PDA-lagen som föreskriver att den som enligt artikel 16.2 eller 21.5 i rådets förordning (EG) nr 1334/2000 är skyldig att bevara och på begäran av tillsynsmyndigheten visa upp handlingar ska bevara dessa i fem år eller den längre tid som för vissa uppgifter eller handlingar kan vara föreskriven i lag eller annan författning. Anledningen till att tidsperioden för bevarande av handlingar enligt 17 § PDA-lagen är satt till fem år i stället för minst tre år som föreskrivs i artikel 16.2 och 21.5 i den äldre EU-förordningen är att tiden för åtalspreskription för brott av normal svårighetsgrad enligt 18 § första stycket och 18 § andra stycket PDA-lagen är fem år och att bevarandetiden därför bör vara densamma (prop. 1994/95:159 s. 24). Artikel 20.3 föranleder inte någon kompletterande svensk lagstiftning utöver vad som redan föreskrivs i 17 § PDA-lagen. En hänvisningsändring bör dock göras i 17 § samma lag till följd av att artiklarna 16.2 och 21.5 i den äldre EU-förordningen har ändrat nummer till 20.3 och 22.8 i den nya EU-förordningen. Artikel 21 Artikel 21 i den nya EU-förordningen motsvarar i huvudsak artikel 17 i den äldre EU-förordningen. Artikel 21 föreskriver att för att säkerställa en korrekt tillämpning av EU-förordningen ska varje medlemsstat vidta de åtgärder som är nödvändiga för att göra det möjligt för dess behöriga myndigheter att inhämta information om varje order eller transaktion som inbegriper produkter med dubbla användningsområden och fastställa att exportkontrollåtgärderna tillämpas korrekt, vilket särskilt får inbegripa rätt till tillträde till lokaler som tillhör personer som berörs av en exporttransaktion eller förmedlare som tillhandahåller förmedlingstjänster under de omständigheter som anges i artikel 5. I jämförelse med artikel 17 i den äldre EU-förordningen har ett tillägg gjorts i artikel 21 om att även förmedlare som tillhandahåller förmedlingstjänster som anges i artikel 5 omfattas av artikelns bestämmelser. Artikel 17 i den äldre EU-förordningen har i svensk lagstiftning kompletterats av bestämmelserna om tillsyn i 15 och 16 §§ PDA-lagen. I 16 § första stycket första meningen den nämnda lagen föreskrivs att tillsynsmyndigheten har rätt att på begäran få de upplysningar och handlingar som behövs för kontroll av den som för överföring inom EG eller för export tar befattning med produkter med dubbla användningsområden eller av den som ger tekniskt bistånd. Paragrafen bör kompletteras på så sätt att det i första stycket första meningen anges att (föreslagna ändringar är kursiverade) tillsynsmyndigheten har rätt att på begäran få de upplysningar och handlingar som behövs för kontroll av den som för överföring inom Europeiska gemenskapen, för transitering eller för export tar befattning med produkter med dubbla användningsområden eller av den som tillhandahåller förmedlingstjänster när det gäller sådana produkter eller av den som ger tekniskt bistånd. 5.10 Övriga bestämmelser och internationellt samarbete Regeringens förslag: Nuvarande straffbestämmelser i PDA-lagen ska i huvudsak behållas oförändrade. Dock ska följande ändringar göras. Hänvisningsändringar ska göras i 18 och 22 §§ den nämnda lagen på så sätt att hänvisningar till artiklarna 2 b iii, 3, 6.2, 16.2, 21, 21.5 och 21.7 i den äldre EU-förordningen ändras till artiklarna 2.2 iii, 3.1, 9.2, 20.3, 22.1, 22.8 och 22.10 i den nya EU-förordningen. Straffbestämmelserna i 18 § första stycket 1 och 18 § andra stycket 1 samma lag ska ändras så att hänvisning inte längre sker direkt till artikel 5.1 i den äldre EU-förordningen (artikel 8.1 i den nya EU-förordningen) utan till 5 § samma lag. Straffbestämmelserna i 18 § första stycket 1 och 18 § andra stycket 1 samma lag ska också ändras på så sätt att artikel 4.4 i EU-förordningen uttryckligen anges som en artikel som omfattas av det kriminaliserade området. Straffbestämmelserna i 18 § första stycket 2 och 18 § andra stycket 2 samma lag ska vidare ändras så att hänvisning, utöver till artikel 22.1 i EU-förordningen, även görs till 7 § samma lag. Straffbestämmelserna i 18 § första stycket 1 och 18 § andra stycket 1 samma lag ska ändras så att det uttryckligen framgår att tillståndskrav ska ha inträtt för den som uppsåtligen utan tillstånd exporterar produkter med dubbla användningsområden eller programvara och teknik som avses i artiklarna 4.1-4.4 i EU-förordningen. Nya straffbestämmelser ska införas i den nämnda lagen. Den som uppsåtligen utan tillstånd exporterar produkter med dubbla användningsområden som avses i föreskrift som har meddelats med stöd av 4 a § första stycket den nämnda lagen döms till böter eller fängelse i högst två år. Den som uppsåtligen genom sådan elektronisk överföring som avses i artikel 2.2 iii i EU-förordningen utan tillstånd exporterar programvara eller teknik som avses i föreskrift som har meddelats med stöd av 4 a § första stycket döms till böter eller fängelse i högst två år. Den som uppsåtligen utan tillstånd tillhandahåller förmedlingstjänster för produkter med dubbla användningsområden som avses i artikel 5.1 i EU-förordningen och för vilka tillståndskrav har inträtt eller föreskrift som har meddelats med stöd av 4 c § första stycket den nämnda lagen döms till böter eller fängelse i högst två år. Den som uppsåtligen genom sådan elektronisk överföring som avses i artikel 2.2 iii i EU-förordningen utan tillstånd tillhandahåller förmedlingstjänster för programvara eller teknik som avses i artikel 5.1 i EU-förordningen och för vilka tillståndskrav har inträtt eller föreskrift som har meddelats med stöd av 4 c § första stycket döms till böter eller fängelse i högst två år. För försök till de ovan angivna brotten döms till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken. Om de ovan angivna brotten är grova döms till fängelse, lägst sex månader och högst sex år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen ingått som ett led i en brottslighet som utövats systematiskt eller i större omfattning, eller om gärningen inneburit en allvarlig kränkning av ett betydande samhällsintresse. För försök, förberedelse och stämpling till grovt brott döms till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken. Den som av grov oaktsamhet begår en gärning enligt de brott som anges ovan döms till böter eller fängelse i högst två år. Om gärningen är ringa, ska den inte medföra ansvar. Den som uppsåtligen bryter mot ett förbud mot transitering enligt artikel 6.1 i EU-förordningen döms till böter eller fängelse i högst två år. För försök till sådant brott döms till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken. Om brottet är att anse som grovt döms till fängelse, lägst sex månader och högst sex år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen ingått som ett led i en brottslighet som utövats systematiskt eller i större omfattning, eller om gärningen inneburit en allvarlig kränkning av ett betydande samhällsintresse. För försök, förberedelse och stämpling till grovt brott döms till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken. Den som av grov oaktsamhet bryter mot ett förbud mot transitering som har meddelats enligt artikel 6.1 i EU-förordningen döms till böter eller fängelse i högst två år. Om gärningen är ringa, ska den inte medföra ansvar. Till böter eller fängelse i högst sex månader döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätter sin underrättelseskyldighet enligt artikel 5.1 i EU-förordningen eller den som åsidosätter underrättelseskyldighet som har föreskrivits med stöd av 4 a § andra stycket eller 4 c § andra stycket PDA-lagen. Om gärningen är ringa, ska den inte medföra ansvar. 3 § 17 lagen om straff för terroristbrott ska ändras på så sätt att även 18 a § lagen om kontroll av produkter med dubbla användningsområden och av tekniskt bistånd anges som en gärning som utgör terroristbrott under de förutsättningar som anges i 2 § och 3 § 17 lagen om straff för terroristbrott. 7 § PDA-lagen ska ändras på så sätt att endast regeringen får bemyndigande att meddela föreskrifter om krav på tillstånd till överföring som avses i artikel 22.2 i EU-förordningen. Det ska i PDA-lagen införas en ny bestämmelse som föreskriver att om den uppgiftsskyldige försummar att i rätt tid lämna sådan underrättelse som avses i del 3.1 i bilaga II till EU-förordningen får den myndighet som ska ta emot underrättelsen vid vite förelägga den uppgiftsskyldige att fullgöra sin skyldighet. Regeringens bedömning: Nuvarande förverkandebestämmelser i 23 § den nämnda lagen bör behållas oförändrade. Promemorians förslag och bedömning: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Majoriteten tillstyrker promemorians förslag eller lämnar förslagen utan invändningar. Göteborgs tingsrätt har föreslagit att hänvisningarna i 18 § till artiklarna 4.4 och 5.1 i EU-förordningen bör förtydligas. Eftersom tillståndskrav för de produkter som avses i artiklarna 4.4 och 5.1 inte uppkommer förrän vissa i artiklarna angivna förutsättningar är uppfyllda borde straffbestämmelsen förtydligas i detta avseende. Detta skulle kunna göras genom att lägga till "och för vilka tillståndskrav har inträtt enligt samma artikel/artiklar" efter hänvisningen till förordning (EG) nr 428/2009 i 18 § första stycket 1 och 3, samt andra stycket 1 och 3. Förtydligandet skulle då även omfatta hänvisningen till artiklarna 4.1-4.3 som i och för sig inte är föremål för förslag i detta lagstiftningsärende. Även de produkter som avses med sistnämnda artiklar innehåller emellertid särskilda förutsättningar för att tillståndskrav ska inträda. Rikspolisstyrelsen anser att lagförslaget i 22 § 4-6 i PDA-lagen bör kunna anges i en gemensam punkt. Inspektionen för strategiska produkter har hänvisat till de förhandlingar som pågår inom rådsarbetsgruppen för produkter med dubbla användningsområden avseende kommissionens förslag till nya generella exporttillstånd (se avsnitt 5.5.1). Dessa kommer troligen att innehålla krav på sådan underrättelseskyldighet som nu gäller enligt del 3.1 i bilaga II till den nya EU-förordningen. Inspektionen undrar om det redan nu går att få detta förhållande återspeglat i den föreslagna vitesbestämmelsen. Skälen för regeringens förslag och bedömning 5.10.1 Överföring Artikel 22 Artikel 22 i den nya EU-förordningen rör överföring inom EU av produkter med dubbla användningsområden. Artikel 22 motsvarar artikel 21 i den äldre EU-förordningen. I sak är artikel 22 oförändrad i förhållande till artikel 21 men en viss omnumrering av artikelns punkter har skett varför artikel 22 omfattar tio punkter medan artikel 21 omfattade sju punkter. Utöver vissa hänvisningsändringar i 7, 17, 18 och 22 §§ PDA-lagen till följd av ny artikelnumrering i den nya EU-förordningen föranleder artikel 22 följande kompletterande ändring i den svenska lagstiftningen. Bemyndigande samt hänvisning i straffbestämmelse bör ändras 7 § PDA-lagen föreskriver att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om krav på tillstånd till överföring som avses i artikel 21.2 a i rådets förordning (EG) nr 1334/2000. Artikel 21.2 a i den äldre EU-förordningen motsvaras av artikel 22.2 i den nya EU-förordningen. Artikel 22.2 föreskriver att en medlemsstat får föreskriva ett tillståndskrav för överföring av andra produkter med dubbla användningsområden från sitt territorium till en annan medlemsstat i sådana fall då vid tidpunkten för överföringen operatören vet att de berörda produkternas slutdestination är belägen utanför gemenskapen, det i den medlemsstat från vilken produkterna ska överföras krävs tillstånd i enlighet med artiklarna 3, 4 eller 8 för export av dessa produkter till den slutdestinationen och sådan export direkt från medlemsstatens territorium inte har tillåtits genom ett generellt tillstånd eller ett globalt tillstånd och produkterna inte ska genomgå någon behandling eller bearbetning enligt definitionen i artikel 24 i gemenskapens tullkodex i den medlemsstat till vilken de ska överföras. Artikel 22.2 innehåller således ett särskilt bemyndigande för medlemsstaterna att, om vissa förutsättningar är uppfyllda, föreskriva om tillståndskrav för överföring av produkter med dubbla användningsområden. Artikel 22.2 är således en handlingsregel som riktar sig direkt till medlemsstaterna, inte direkt till enskilda, och Sverige har utnyttjat detta särskilda bemyndigande genom 7 § PDA-lagen. I 4 § förordningen (2000:1217) om kontroll av produkter med dubbla användningsområden och av tekniskt bistånd föreskrivs att Inspektionen för strategiska produkter får meddela föreskrifter om krav på tillstånd till sådan överföring inom Europeiska gemenskapen som avses i artikel 21.2 i den äldre EU-förordningen. I 18 § första stycket 2 PDA-lagen finns en straffbestämmelse som föreskriver att den som uppsåtligen utan tillstånd överför produkter med dubbla användningsområden som avses i artikel 21 i samma förordning döms till böter eller fängelse i högst två år. I 18 § andra stycket 2 samma lag finns en motsvarande straffbestämmelse för den som uppsåtligen utan tillstånd överför programvara eller teknik som avses i artikel 21. Den nämnda straffbestämmelsen anger i och för sig inte att den som uppsåtligen utan tillstånd överför produkter med dubbla användningsområden som avses i 7 § PDA-lagen ska dömas till böter eller fängelse i högst två år. De produkter med dubbla användningsområden som kan bli aktuella att kräva tillstånd för enligt 7 § PDA-lagen är dock förvisso sådana som avses i artikel 21. Den som uppsåtligen utan tillstånd överför produkter med dubbla användningsområden som avses i 7 § PDA-lagen torde därför även uppsåtligen utan tillstånd överföra produkter med dubbla användningsområden, inbegripet programvara och teknik, som avses i artikel 21 i den äldre EU-förordningen och därför omfattas av den nämnda straffbestämmelsen. Av tydlighetsskäl bör dock den nämnda straffbestämmelsen ändras så att det uttryckligen även anges att den som uppsåtligen utan tillstånd överför produkter med dubbla användningsområden som avses i föreskrift som har meddelats med stöd av 7 § PDA-lagen ska dömas till böter eller fängelse i högst två år samt att den som uppsåtligen utan tillstånd genom sådan elektronisk överföring som avses i artikel 2.2 iii i EU-förordningen överför programvara eller teknik som avses i föreskrift som har meddelats med stöd av 7 § PDA-lagen ska dömas till böter eller fängelse i högst två år. Som angetts ovan innehåller 7 § PDA-lagen, utöver ett normgivningsbemyndigande till regeringen, även ett medgivande för regeringen att överlåta rätten att meddela föreskrifter om krav på tillstånd till överföring som avses i artikel 21.2 a i rådets förordning (EG) nr 1334/2000 till den myndighet som regeringen bestämmer. Den föreslagna straffbestämmelsen i 18 § är utformad som ett s.k. blankettstraffbud. Härmed avses en bestämmelse som föreskriver straff för överträdelser av en föreskrift på lägre konstitutionell nivå. Förutsättningarna för straffbarhet ges alltså inte i själva straffstadgandet utan i föreskrifter på lägre nivå. 8 kap. 7 § första stycket regeringsformen föreskriver att regeringen efter bemyndigande i lag genom förordning får meddela föreskrifter om bl.a. in- eller utförsel av varor eller näringsverksamhet. Enligt 8 kap. 7 § andra stycket regeringsformen kan delegation av normgivningsmakt till regeringen inte medföra en rätt att meddela föreskrifter om annan rättsverkan av brott än böter. Däremot kan regeringen, enligt samma bestämmelse, bemyndigas att fylla ut innehållet i blankettstraffstadganden som föreskriver annan rättsverkan än böter. Detta kallas för blankettstraffbud. Högsta domstolen uttalade år 2005 (NJA 2005 s. 33) att det får anses att regeringsformen inte tillåter att förvaltningsmyndigheter och kommuner fyller ut blankettstraffstadganden med fängelse i straffskalan på ett sådant sätt att den gärning som härigenom straffbeläggs anges helt eller i det väsentliga i deras föreskrifter. Mot denna bakgrund bör 7 § PDA-lagen ändras på så sätt att endast regeringen får meddela föreskrifter om krav på tillstånd till överföring som avses i artikel 22.2 i den nya EU-förordningen. Blankettstraffstadgandet i 18 § första stycket 2 och andra stycket 2, som föreskriver annan rättsverkan av brott än böter, kommer därmed att fyllas ut enbart av föreskrifter meddelade av regeringen. Någon konflikt kommer därför inte att uppstå i förhållande till bestämmelserna om blankettstraffstadganden i regeringsformen. 5.10.2 Samordningsgrupp Artikel 23 Artikel 23 i den nya EU-förordningen motsvarar i huvudsak artikel 18 i den äldre EU-förordningen. Enligt artikel 23 ska det även i fortsättningen upprättas en samordningsgrupp för frågor om tillämpningen av förordningen. Artikel 23 kräver inte någon kompletterande svensk lagstiftning. 5.10.3 Sanktionsbestämmelser Artikel 24 Artikel 24 i den nya EU-förordningen, som motsvarar artikel 19 i den äldre EU-förordningen, föreskriver att varje medlemsstat ska vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa en korrekt tillämpning av samtliga bestämmelser i EU-förordningen. Den ska särskilt fastställa sanktioner vid överträdelser av bestämmelserna i EU-förordningen eller av de bestämmelser som antas för dess tillämpning. Dessa sanktioner ska vara effektiva, proportionella och avskräckande. Artikel 24 har sin grund i att EU-domstolen vid flera tillfällen uttalat att när det i unionslagstiftningen inte uttryckligen föreskrivs någon sanktion för överträdelser av bestämmelserna däri, eller det i detta hänseende hänvisas till nationella bestämmelser är medlemsstaterna, i enlighet med fast rättspraxis (se t.ex. punkt 20 i mål C-36/94, Siesse REG 1995 I-3573), enligt artikel 10 i EG-fördraget (som efter Lissabonfördragets ikraftträdande motsvaras av artikel 4.3 i EUF-fördraget) skyldiga att vidta alla åtgärder som är ägnade att säkerställa unionsrättens tillämplighet och verkan. För detta ändamål ska medlemsstaterna, som dock har ett utrymme för skönsmässig bedömning vad gäller valet av sanktioner, ombesörja att överträdelser av unionsrätten beivras enligt regler motsvarande de materiella och processuella regler som gäller för liknande art och svårhetsgrad enligt nationell rätt. Sanktionerna ska dock under alla omständigheter vara effektiva, stå i rimlig proportion till överträdelsen samt vara avskräckande (se punkt 19 i mål C 213/99, de Andrade REG I-11083). Den nya EU-förordningen lämnar öppet om sanktionerna ska vara straffrättsliga eller av annat slag, t.ex. administrativa. Den anger inte heller om annat än uppsåtliga överträdelser behöver beivras eller om det man inom straffrätten kallar osjälvständiga brottsformer, dvs. försök, förberedelse, stämpling och medverkan, bör medföra någon påföljd. Övriga medlemsstaters sanktionsbestämmelser Kommissionen har genomfört en undersökning av hur medlemsstaterna har genomfört artikel 19 i den äldre EU-förordningen (DS6/2005 Rev. 3 och DS 37/4/2005 Rev. 4 av den 11 maj 2006; se Anna Wetter, Enforcing European Union Law on Exports of Dual-Use Goods, Oxford University Press, 2009). Av undersökningen kan utläsas att samtliga medlemsstater (Bulgarien och Rumänien var inte medlemmar i EU när undersökningen genomfördes) har infört straffrättsliga sanktioner för allvarliga överträdelser av den äldre EU-förordningens tillståndskrav. Maxstraffet i de olika medlemsstaterna för överträdelse av bestämmelserna i EU-förordningen varierar avsevärt, från ett år (Irland och Luxemburg) till femton år (Tyskland) och ända upp till 30 år i Frankrike om överträdelsen hotar statens grundläggande intressen. 15 av de 22 medlemsstater som svarar på frågan uppger att de har infört straffrättsliga bestämmelser som täcker oaktsamhetsbrott (bl.a. Sverige, vars straffbestämmelser avseende tillståndskrav enligt EU-förordningen omfattar grov oaktsamhet medan straffbestämmelserna avseende bristande uppgifts- och underrättelseskyldighet enligt EU-förordningen omfattar oaktsamhet) medan övriga 7 medlemsstaters straffrättsliga bestämmelser endast omfattar uppsåtliga brott. 17 av de 22 medlemsstater som svarar på frågan uppger vidare att de, utöver straffrättsliga sanktioner, även har infört administrativa sanktioner av olika slag medan 5 medlemsstater (däribland Sverige) uppger att de inte har infört sådana sanktioner. Gällande straffbestämmelser Gällande straffbestämmelser för överträdelser av bestämmelser i EU-förordningen återfinns i 18, 19, 21 och 22 §§ PDA-lagen. 18 § första stycket den nämnda lagen föreskriver att den som uppsåtligen utan tillstånd exporterar produkter med dubbla användningsområden som avses i artiklarna 3, 4.1-4.3 och 5.1 i rådets förordning (EG) nr 1334/2000 eller överför produkter med dubbla användningsområden som avses i artikel 21 i samma förordning, döms till böter eller fängelse i högst två år. Vad som föreskrivs i första stycket gäller också den som uppsåtligen genom sådan elektronisk överföring som avses i artikel 2 b iii i rådets förordning (EG) nr 1334/2000 utan tillstånd exporterar programvara eller teknik som avses i artiklarna 3, 4.1-4.3 och 5.1 i samma förordning, eller överför programvara eller teknik som avses i artikel 21 i samma förordning. Om brott enligt första eller andra stycket är att anse som grovt döms till fängelse, lägst sex månader och högst sex år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen ingått som ett led i en brottslighet som utövats systematiskt eller i större omfattning, eller om gärningen inneburit en allvarlig kränkning av ett betydande samhällsintresse. 19 § den nämnda lagen föreskriver att den som av grov oaktsamhet begår en gärning som avses i 18 § första eller andra stycket döms till böter eller fängelse i högst två år. Om gärningen är ringa, ska den inte medföra ansvar. 21 § den nämnda lagen föreskriver att för försök till brott enligt 18 § första eller andra stycket eller 20 § första stycket samt för försök, förberedelse och stämpling till grovt brott enligt 18 § tredje stycket eller 20 § andra stycket döms till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken. 22 § den nämnda lagen föreskriver att till böter eller fängelse i högst sex månader döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet lämnar oriktiga uppgifter i en ansökan om tillstånd eller i någon annan handling som är av betydelse för prövningen av ett ärende enligt rådets förordning (EG) nr 1334/2000 eller denna lag eller i en deklaration som avses i 12 eller 13 §, åsidosätter krav eller villkor som har meddelats med stöd av artikel 6.2 i samma förordning eller bryter mot kontroll- eller ordningsföreskrifter som har meddelats med stöd av denna lag, åsidosätter sin underrättelseskyldighet enligt artikel 4.4 i samma förordning, åsidosätter sin uppgiftsskyldighet enligt artikel 21.7 i samma förordning, eller bryter mot artikel 16.2 eller 21.5 i samma förordning eller mot 17 §. Om gärningen är ringa, ska den inte medföra ansvar. Gällande straffbestämmelser bör i huvudsak inte ändras Med hänsyn till att bestämmelserna om tillståndskrav för export och överföring med tillhörande uppgifts- och underrättelseskyldigheter m.m. är oförändrade i den nya EU-förordningen i jämförelse med den äldre EU-förordningen bör också nuvarande straffbestämmelser i PDA-lagen i huvudsak behållas oförändrade. Följande ändringar bör dock göras. Hänvisningsändringar bör göras i 18 och 22 §§ den nämnda lagen på så sätt att den äldre EU-förordningens nummer byts ut mot den nya EU-förordningens nummer samt att hänvisningar till artiklarna 2 b iii, 3, 6.2, 16.2, 21, 21.5 och 21.7 i den äldre EU-förordningen ändras till artiklarna 2.2 iii, 3.1, 9.2, 20.3, 22.1, 22.8 och 22.10 i den nya EU-förordningen. För att det inte ska råda något tvivel om att tillståndskravet för export i artikel 4.4 i den nya EU-förordningen (oförändrat artikelnummer i jämförelse med den äldre EU-förordningen) omfattas av det kriminaliserade området bör denna artikel av tydlighetsskäl uttryckligen anges i straffbestämmelsen i 18 § första stycket 1 och 18 § andra stycket 1 PDA-lagen. Se mer om detta nedan under rubriken "En straffbestämmelse bör hänvisa till artikel 4.4 i EU-förordningen". Utformningen av vissa gällande straffbestämmelser bör av tydlighetsskäl ändras. En sådan ändring har redogjorts för i avsnitt 5.10.1. En annan sådan ändring redogörs för under rubrik "En straffbestämmelse bör ha tydligare hänvisning". En straffbestämmelse bör hänvisa till artikel 4.4 i EU-förordningen Som angetts under rubriken "Gällande straffbestämmelser" föreskriver 18 § första stycket 1 PDA-lagen att den som uppsåtligen utan tillstånd exporterar produkter med dubbla användningsområden som avses bl.a. i artiklarna 4.1-4.3 i rådets förordning (EG) nr 1334/2000 döms till böter eller fängelse i högst två år. 18 § andra stycket 2 samma lag föreskriver att den som uppsåtligen genom sådan elektronisk överföring som avses i artikel 2 b iii i samma förordning utan tillstånd exporterar programvara eller teknik som avses i bl.a. artiklarna 4.1-4.3 i samma förordning döms till böter eller fängelse i högst två år. Som har beskrivits i avsnitt 5.3.1 under rubriken "artikel 4.5" skiljer sig tillståndskraven enligt artiklarna 4.1-4.3 från tillståndskravet enligt artikel 4.4 på så sätt att de förra artiklarna, för att tillståndskravet ska inträda, kräver att exportören har informerats av de behöriga myndigheten i den medlemsstat där han är etablerad att produkterna i fråga är eller kan vara avsedda för viss användning. Artikel 4.4 anger i stället att om en exportör känner till att de produkter med dubbla användningsområden som inte förtecknas i bilaga I, helt eller delvis, är avsedda för någon av de användningar som anges i artikel 4.1, 4.2 och 4.3 ska han underrätta den behöriga myndigheten som ska besluta om det är lämpligt att kräva tillstånd för exporten. Att det är fråga om olika slags tillståndskrav mellan å ena sidan artiklarna 4.1-4.3 och å andra sidan artikel 4.4 (och artikel 4.5) framgår också av artikel 4.6 i EU-förordningen (oförändrad i förhållande till den äldre EU-förordningen) som föreskriver att en medlemsstat som enligt artikel 4.1-4.5 beslutar att export av en produkt med dubbla användningsområden som inte förtecknas i bilaga I ska omfattas av ett tillståndskrav vid ska behov informera de övriga medlemsstaterna och kommissionen. Något skäl till varför artikel 4.4 i den äldre EU-förordningen inte har tagits med i den uppräkning av artiklar som sker i 18 § första stycket 1 och 18 § andra stycket 1 PDA-lagen framgår inte av förarbetena till paragrafen (prop. 2000/01:9). Förmodligen gjordes den, i och för sig rimliga men inte särskilt tydliga, lagtekniska tolkningen att tillståndskravet enligt artikel 4.4 omfattades av den nämnda straffbestämmelsen, eftersom artikel 4.4 innehåller en hänvisning till produkter med dubbla användningsområden som är avsedda för någon av de användningar som anges i artiklarna 4.1-4.3, och sådana produkter omfattas ju av den nämnda straffbestämmelsen. För att det emellertid inte ska råda något tvivel om att tillståndskravet för export av produkter med dubbla användningsområden som avses i artikel 4.4 i den nya EU-förordningen omfattas av det kriminaliserade området bör denna artikel av tydlighetsskäl uttryckligen anges i straffbestämmelsen i 18 § första stycket 1 och 18 § andra stycket 1 PDA-lagen. En straffbestämmelse bör ha tydligare hänvisning Som framgått i avsnitt 5.4.1 föreskriver artikel 5.1 i den äldre EU-förordningen (som motsvaras av artikel 8.1 i den nya EU-förordningen; ingen förändring i sak) att en medlemsstat med hänsyn till den allmänna säkerheten eller till de mänskliga rättigheterna får förbjuda eller kräva tillstånd för export av produkter med dubbla användningsområden som inte förtecknas i bilaga I till EU-förordningen. En kompletterande bestämmelse till denna artikel finns i 5 § PDA-lagen som föreskriver att regeringen får meddela föreskrifter om att en produkt med dubbla användningsområden ska omfattas av krav på tillstånd till export enligt artikel 5.1 i rådets förordning (EG) nr 1334/2000. Den som uppsåtligen utan tillstånd exporterar produkter med dubbla användningsområden som avses i artikel 5.1 i den äldre EU-förordningen döms enligt 18 § första stycket 1 PDA-lagen till böter eller fängelse i högst två år. Den som uppsåtligen genom sådan överföring som avses i artikel 2 b iii i den äldre EU-förordningen utan tillstånd exporterar programvara eller teknik som avses i artikel 5.1 döms enligt 18 § andra stycket 1 PDA-lagen till böter eller fängelse i högst två år. Artikel 5.1 innehåller ett särskilt bemyndigande till medlemsstaterna, dvs. en handlingsregel för medlemsstaterna, som dessa kan välja att utnyttja eller att inte utnyttja. Det är således ingen bestämmelse som innehåller några förpliktelser som riktar sig direkt till enskilda. Först om medlemsstaterna väljer att aktivt utnyttja det särskilda bemyndigandet i artikel 5.1, genom att föreskriva att vissa produkter med dubbla användningsområden ska omfattas av tillståndskrav, föreligger en förpliktelse som enskilda har att följa. Det kan mot bakgrund av detta ifrågasättas om det lagtekniskt är korrekt att i en straffbestämmelse, som riktar sig till enskilda, hänvisa till en artikel i en EU-förordning som inte innehåller en förpliktelse som riktar sig till enskilda, utan till medlemsstaterna. Det korrekta torde i stället vara att i straffbestämmelsen hänvisa till den bestämmelse i svensk lag, 5 § PDA-lagen, som gör det möjligt för Sverige att utnyttja det särskilda bemyndigandet i EU-förordningen. Först om Sverige föreskriver om tillståndskrav enligt den nämnda paragrafen föreligger nämligen förpliktelser som enskilda i det avseendet har att följa. Under alla omständigheter bör av tydlighetsskäl hänvisning i straffbestämmelsen ske till den svenska lagbestämmelse som innehåller det aktuella normgivningsbemyndigandet, dvs. 5 § PDA-lagen. Av dessa skäl bör de hänvisningar som i 18 § första stycket 1 och 18 § andra stycket 1 PDA-lagen görs till artikel 5.1 i den äldre EU-förordningen inte bytas ut mot det ändrade artikelnumret 8.1 i den nya EU-förordningen, utan i stället bytas ut mot orden "föreskrift som har meddelats med stöd av 5 §". Kontroll av överföring av programvara och teknik Som angetts i avsnitt 5.4.1 har definitionen av export när det gäller vad överföring av programvara eller teknik innebär förtydligats i den nya EU-förordningen (artikel 2.2 iii). Detta får dock ses just som ett förtydligande i förhållande till den definition som finns i den äldre EU-förordningen (artikel 2.b iii) och innebär inte i sig att det kriminaliserade området har utökats. Nuvarande straffbestämmelse i 18 § andra stycket PDA-lagen bör därför i sak inte ändras till följd av den ändrade definitionen. En fråga som bör tas upp i detta sammanhang är hur straffbestämmelsen i 18 § andra stycket förhåller sig till om överföringen av programvaran eller tekniken åtnjuter grundlagsskydd, för det fall överföringen sker genom ett grundlagsskyddat medium. Ett exempel är om sådan överföring sker genom en manual eller beskrivning som omfattas av grundlagsskyddet för skrifter enligt 1 kap. 5 § tryckfrihetsförordningen (TF). Ett annat exempel är om en sådan överföring sker på Internet genom att någon med utgivningsbevis lämnar sådan överföring av programvara eller teknik ur en databas via sin hemsida enligt 1 kap. 9 § yttrandefrihetsgrundlagen (YGL). I sådana fall kan straffbestämmelsen i 18 § andra stycket den nämnda lagen inte tillämpas (jfr prop. 2006/07:4 s. 21). En sådan gärning skulle sannolikt inte heller kunna bedömas som yttrandefrihetsbrott eller tryckfrihetsbrott enligt 5 kap. 1 § YGL eller 7 kap. 4 och 5 §§ TF. Konsekvenserna av detta problem bör dock i praktiken minskas avsevärt av det faktum att sådan teknik och programvara som är allmänt tillgänglig i princip inte omfattas av kontroll enligt den nya EU-förordningen (och inte heller omfattades av kontroll genom den äldre EU-förordningen). Av de allmänna anmärkningarna rörande teknik och programvara till bilaga I till EU-förordningen framgår nämligen att kontroll av överföring av teknik inte gäller allmänt tillgänglig information, grundforskning eller det minimum av information som behövs för patentansökningar. Kontrollen gäller inte heller sådan teknik som utgör ett nödvändigt minimum för installation, drift, underhåll och reparation av varor som inte är underställda kontroll eller för vilka exporttillstånd har beviljats. Kontroll av överföring av kärnteknik gäller inte allmänt tillgänglig information eller vetenskaplig grundforskning. Programvara som beskrivs i kategorierna 0-9 i bilaga I till EU-förordningen omfattas inte av kontroll om den är allmänt tillgänglig eller om den i regel är tillgänglig för allmänheten genom att den säljs från lager vid ett försäljningsställe i detaljistledet utan restriktioner över disk, via postorderförsäljning, på elektronisk väg eller via telefonförsäljning, och den kan installeras av användaren utan väsentlig medverkan av försäljaren. Generellt sett torde det också vara på så sätt att en exportör eller en förmedlare av kommersiella skäl är mycket försiktig med att låta kontrollerad teknologi eller programvara bli fritt tillgänglig för allmänheten på t.ex. sin hemsida, eftersom detta skulle innebära att potentiella kunder eller konkurrenter utan kostnad skulle kunna få tillgång till teknologin eller programvaran. Nya straffbestämmelser för brott mot tillståndskrav eller förbud Som framgått omfattar den nya EU-förordningen, till skillnad från den äldre EU-förordningen, tillståndskrav för tillhandahållande av förmedlingstjänster samt en möjlighet att besluta om förbud mot transitering. Dessutom föreslås i denna proposition (avsnitt 5.4.1) att Sverige bör utnyttja det särskilda bemyndigande för export som återfinns i artikel 4.5 i EU-förordningen. Eftersom överträdelser av de nuvarande tillståndskraven för export och överföring (samt förbud mot tekniskt bistånd, se 20 § PDA-lagen) beivras med straffrättsliga påföljder talar mycket för att även överträdelser av tillståndskravet för tillhandahållande av förmedlingstjänster samt förbudet mot transitering ska beivras straffrättsligt. Att statens reaktion mot överträdelser av de olika tillståndskraven eller förbuden i EU-förordningen bör vara koherent kan motiveras med att tillståndskravet för tillhandahållande av förmedlingstjänster och förbudet mot transitering är kopplade till samma produkter, dvs. produkter med dubbla användningsområden, som omfattas av tillståndskraven för export och överföring. Med hänsyn till den potentiella förstörelsebringande verkan som produkterna kan bidra till genom användning vid utveckling, produktion etc. av massförstörelsevapen är överträdelser av EU-förordningens bestämmelser om tillståndskrav för tillhandahållande av förmedlingstjänster eller förbud mot transitering gärningar av sådant allvar att straffsanktioner krävs. Eftersom överträdelse av tillståndskrav för all annan export enligt EU-förordningen är kriminaliserad enligt 18 § första stycket 1 och 18 § andra stycket 1 den nämnda lagen bör även överträdelse av tillståndskrav för export av produkter med dubbla användningsområden som avses i artikel 4.5 i EU-förordningen kriminaliseras. När det gäller frågan vilken straffskala som bör gälla görs bedömningen att straffskalan, såväl vid brott av normalgraden som vid grovt brott, bör följa den som gäller för den som enligt 18 § den nämnda lagen uppsåtligen utan tillstånd exporterar eller överför produkter med dubbla användningsområden, nämligen böter eller fängelse i högst två år eller, om brottet är grovt, fängelse lägst sex månader och högst sex år. Straffskalan bör även följa den som gäller för den som enligt 19 § den nämnda lagen av grov oaktsamhet utan tillstånd exporterar eller överför sådana produkter, nämligen böter eller fängelse i högst två år. En gärning som begås av grov oaktsamhet bör inte medföra ansvar om den är ringa. De omständigheter som särskilt ska beaktas vid bedömningen av om ett brott är att anse som grovt bör vara desamma som anges i 18 § fjärde stycket och 20 § den nämnda lagen, nämligen att det särskilt ska beaktas om gärningen ingått som ett led i en brottslighet som utövats systematiskt eller i större omfattning, eller om gärningen inneburit en allvarlig kränkning av ett betydande samhällsintresse. De osjälvständiga brottsformerna försök, förberedelse och stämpling bör kriminaliseras på samma sätt som föreskrivs i 21 § den nämnda lagen. För försök till brott av normalgraden avseende överträdelser av tillståndskravet för tillhandahållande av förmedlingstjänster eller förbud mot transitering bör således dömas till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken. För försök, förberedelse och stämpling till grovt brott avseende samma gärningar bör dömas till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken. Som framgått i avsnitt 5.4.1 föreslås att det i 4 a § första stycket samma lag införs en paragraf som föreskriver att regeringen får meddela föreskrifter om att en produkt med dubbla användningsområden ska omfattas av krav på tillstånd enligt artikel 4.5 i EU-förordningen. I 18 § första stycket 1 PDA-lagen bör därför föreskrivas att den som uppsåtligen utan tillstånd exporterar produkter med dubbla användningsområden som avses i föreskrift som har meddelats med stöd av 4 a § första stycket samma lag döms till böter eller fängelse i högst två år. I 18 § andra stycket 1 bör föreskrivas att den som uppsåtligen genom sådan elektronisk överföring som avses i artikel 2.2 iii i EU-förordningen utan tillstånd exporterar programvara eller teknik som avses i föreskrift som har meddelats med stöd av 4 a § första stycket samma lag döms till böter eller fängelse i högst två år. Som angetts i avsnitt 5.4.2 är artikel 5.1 i EU-förordningen direkt tillämplig i Sverige medan artikel 5.3 för sin tillämpning förutsätter att regeringen utnyttjar det bemyndigande som föreslås i 4 c § första stycket PDA-lagen. I 18 § första stycket bör i en ny punkt 3 föreskrivas att den som uppsåtligen utan tillstånd tillhandahåller förmedlingstjänster för produkter med dubbla användningsområden som avses i artikel 5.1 i EU-förordningen och för vilka tillståndskrav har inträtt eller föreskrift som har meddelats med stöd av 4 c § första stycket döms till böter eller fängelse i högst två år. I 18 § andra stycket bör i en ny punkt 3 föreskrivas att den som uppsåtligen genom sådan elektronisk överföring som avses i artikel 2.2 iii i EU-förordningen utan tillstånd tillhandahåller förmedlingstjänster för programvara eller teknik som avses i artikel 5.1 i EU-förordningen och för vilka tillståndskrav har inträtt eller föreskrift som har meddelats med stöd av 4 c § första stycket döms till böter eller fängelse i högst två år. Det bör nämnas att artikel 5.1 är uttömmande på så sätt att tillstånd endast kan krävas på det sätt som föreskrivs i artikeln, dvs. antingen genom information från den behöriga myndigheten till förmedlaren eller genom att den behöriga myndigheten kräver tillstånd efter att en förmedlare som känner till användningen har underrättat myndigheten. Om en förmedlingstjänst, i ett fall där ett tillstånd till förmedlingstjänster inte redan finns, genomförs trots att förmedlaren känner till att en produkt med dubbla användningsområden är avsedd för någon av de användningar som anges i artikel 4.1 i EU-förordningen, men förmedlaren trots detta inte underrättar den behöriga myndigheten eller om den behöriga myndigheten inte har informerat förmedlaren enligt artikel 5.1 första meningen i EU-förordningen, riskerar förmedlaren således inte att dömas för att utan tillstånd uppsåtligen eller av grov oaktsamhet ha tillhandahållit förmedlingstjänster för produkter med dubbla användningsområden som avses i artikel 5.1. Förutsättningarna enligt den nämnda artikeln är nämligen i så fall inte helt uppfyllda. Däremot skulle en förmedlare i ett sådant fall kunna dömas för att, uppsåtligen eller av oaktsamhet, ha åsidosatt sin underrättelseskyldighet (se nedan under rubriken "Nya straffbestämmelser för åsidosättande av underrättelseskyldighet"). Även artikel 4.4 är uttömmande på så sätt att tillstånd endast kan krävas på det sätt som föreskrivs i artikeln, dvs. genom att den behöriga myndigheten kräver tillstånd efter att en exportör som känner till användningen har underrättat myndigheten. Samma förutsättningar för lagföring torde gälla som angetts ovan beträffande artikel 5.1. Göteborgs tingsrätt har föreslagit att hänvisningarna i 18 § till artiklarna 4.4 och 5.1 i EU-förordningen bör förtydligas samt har anfört följande. Eftersom tillståndskrav för de produkter som avses i artiklarna 4.4 och 5.1 inte uppkommer förrän vissa i artiklarna angivna förutsättningar är uppfyllda borde straffbestämmelsen förtydligas i detta avseende. Detta skulle kunna göras genom att lägga till "och för vilka tillståndskrav har inträtt enligt samma artikel/artiklar" efter hänvisningen till rådets förordning (EG) nr 428/2009 i 18 § första stycket 1 och 3, samt andra stycket 1 och 3. Förtydligandet skulle då även omfatta hänvisningen till artiklarna 4.1-4.3 som i och för sig inte är föremål för förslag i detta lagstiftningsärende. Även de produkter som avses med sistnämnda artiklar innehåller emellertid särskilda förutsättningar för att tillståndskrav ska inträda. Regeringen delar Göteborgs tingsrätts bedömning. Lagtexten i 18 § första stycket 1 och 3 samt andra stycket 1 och 3 bör därför ändras så att detta förhållande uttryckligen framgår. I paragrafen bör därvid dock anpassning ske till att artikel 3.1 i EU-förordningen inte innehåller någon särskild förutsättning för att tillståndskrav ska inträda för en exportör. Genom att föreskriva på föreslaget sätt i 18 § första och andra styckena omfattas de straffbelagda gärningarna även av bestämmelserna om grovt brott i 18 § tredje och fjärde styckena. Några ändringar till följd av den nya straffbestämmelsen krävs därför inte i 18 § tredje och fjärde stycket. Som framgått i avsnitt 5.4.3 är artikel 6.1 i EU-förordningen - som gäller förbud mot transitering - direkt tillämplig i medlemsstaterna. En ny straffbestämmelse, 18 a §, bör införas i den nämnda lagen. I paragrafens första stycke bör föreskrivas att den som uppsåtligen bryter mot ett förbud mot transitering som har meddelats enligt artikel 6.1 i EU-förordningen döms till böter eller fängelse i högst två år. I paragrafens andra stycke bör föreskrivas att om brottet är att anse som grovt döms till fängelse, lägst sex månader och högst sex år medan det i tredje stycket bör föreskrivas att vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen ingått som ett led i en brottslighet som utövats systematiskt eller i större omfattning, eller om gärningen inneburit en allvarlig kränkning av ett betydande samhällsintresse. Genom att i 19 § den nämnda lagen föreskriva att den som av grov oaktsamhet begår en gärning som avses i 18 § första eller andra stycket eller 18 a § första stycket döms till böter eller fängelse i högst två år kommer de gärningar som har behandlats ovan att omfattas av 19 §. Genom att i 21 § föreskriva att för försök till brott enligt 18 § första eller andra stycket, 18 a § första stycket eller 20 § första stycket samt för försök, förberedelse och stämpling till grovt brott enligt 18 § tredje stycket, 18 a § andra stycket eller 20 § andra stycket döms till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken kommer de gärningar som har behandlats ovan, beroende av om brottet är av normalgraden eller grovt, att omfattas av de osjälvständiga brottsformer som anges i 21 §. Ändring i lagen om straff för terroristbrott Lagen (2003:148) om straff för terroristbrott innehåller bestämmelser för genomförande av Europeiska unionens rambeslut om bekämpande av terrorism av den 13 juni 2002 (2002/475/RIF). 2 § samma lag föreskriver att för terroristbrott döms den som begår en gärning som anges i 3 §, om gärningen allvarligt kan skada en stat eller en mellanstatlig organisation och avsikten med gärningen är att 1. injaga allvarlig fruktan hos en befolkning eller en befolkningsgrupp, 2. otillbörligen tvinga offentliga organ eller en mellanstatlig organisation att vidta eller att avstå från att vidta en åtgärd, eller 3. allvarligt destabilisera eller förstöra grundläggande politiska, konstitutionella, ekonomiska eller sociala strukturer i en stat eller i en mellanstatlig organisation. Straffet är fängelse på viss tid, lägst fyra år och högst arton år, eller på livstid. Är brottet mindre grovt, är straffet fängelse, lägst två år och högst sex år. Om ett högre lägsta straff för gärningen har föreskrivits i brottsbalken, gäller vad som sägs där i fråga om lägsta straff. 3 § samma lag anger de gärningar som utgör terroristbrott under de förutsättningar som anges i 2 § i lagen. I 3 § 17 anges brott enligt 18 och 20 §§ lagen (2000:1064) om kontroll av produkter med dubbla användningsområden och av tekniskt bistånd, som avser sådana produkter eller sådant tekniskt bistånd som kan användas för att framställa kärnladdningar, biologiska eller kemiska vapen. Den utökade kriminalisering som föreslås under den föregående rubriken i detta avsnitt kan få konsekvenser också för det kriminaliserade området när det gäller lagen om straff för terroristbrott. Denna fråga får avgöras mot bakgrund av hur de nya brotten i PDA-lagen förhåller sig till det nämnda rambeslutet. Straffbestämmelserna i 18 § PDA-lagen om export och överföring av produkter med dubbla användningsområden omfattas redan av tillämpningsområdet för lagen om straff för terroristbrott. Det brott mot tillståndskrav som gäller export enligt artikel 4.5 i EU-förordningen och som har föranlett den i föregående avsnitt redovisade ändringen i 18 § första stycket 1 och 18 § andra stycket 1 PDA-lagen bör därför också anses omfattas av rambeslutet enligt de förutsättningar som anges i 2 § och 3 § 17 lagen om straff för terroristbrott. Frågan är om rambeslutet omfattar brott mot tillhandahållande av förmedlingstjänster avseende sådana produkter med dubbla användningsområden som kan användas för att framställa kärnladdningar, biologiska eller kemiska vapen samt brott mot förbud mot transitering när det gäller sådana produkter. Artikel 1.1 a-i i rambeslutet föreskriver vilka handlingar som, enligt brottsbeskrivningen i nationell rätt, ska betraktas som terroristbrott. Bland de handlingar som, om vissa angivna rekvisit är uppfyllda, ska betraktas som terroristbrott anges i artikel 1.1 f) tillverkning, innehav, förvärv, transport, tillhandahållande eller användning av skjutvapen, sprängämnen eller kärnvapen, av biologiska eller kemiska vapen, samt, när det gäller biologiska och kemiska vapen, forskning och utveckling. Tillhandahållande av förmedlingstjänster avseende sådana produkter med dubbla användningsområden som kan användas för att framställa kärnladdningar, biologiska eller kemiska vapen bör anses ingå i begreppet "tillhandahållande" av kärnladdningar, kemiska eller biologiska vapen enligt artikel 1.1 f) i rambeslutet. Vidare bör förbud mot transitering avseende sådana produkter med dubbla användningsområden som kan användas för att framställa kärnladdningar, biologiska eller kemiska vapen anses ingå i begreppet "transport" av kärnladdningar, kemiska eller biologiska vapen enligt artikel 1.1 f) i rambeslutet. Dessa nya kriminaliserade områden bör därför också omfattas av det kriminaliserade området när det gäller lagen om straff för terroristbrott. Den som uppsåtligen utan tillstånd tillhandahåller förmedlingstjänster för produkter med dubbla användningsområden som avses i artikel 5.1 i EU-förordningen eller föreskrift som har meddelats med stöd av 4 c § första stycket PDA-lagen döms enligt 18 § första stycket 3 den nämnda lagen till böter eller fängelse i högst två år. 18 § PDA-lagen är redan angiven i 3 § 17 lagen om straff för terroristbrott som en paragraf enligt vilken en gärning kan utgöra terroristbrott under de förutsättningar som anges i 2 § lagen om straff för terroristbrott. Någon ändring behöver därför i det avseendet inte göras i 3 § 17 lagen om straff för terroristbrott. I en ny paragraf, 18 a § PDA-lagen, föreslås att brott mot ett förbud mot transitering enligt artikel 6.1 i EU-förordningen kriminaliseras. 3 § 17 lagen om straff för terroristbrott bör således ändras på så sätt att även 18 a § PDA-lagen anges som en paragraf enligt vilken en gärning kan utgöra terroristbrott under de förutsättningar som anges i 2 § lagen om straff för terroristbrott. Nya straffbestämmelser för åsidosättande av underrättelseskyldighet Som framgått i avsnitt 5.4.2 innehåller artikel 5.1 i den nya EU-förordningen en underrättelseskyldighet för en förmedlare som känner till att de produkter med dubbla användningsområden som förtecknas i bilaga I, för vilka han planerar förmedlingstjänster, helt eller delvis är avsedda för någon av de användningar som anges i artikel 4.1. Som framgått i samma avsnitt föreslås i denna proposition (4 c § PDA-lagen) att regeringen får meddela föreskrifter om att en produkt med dubbla användningsområden ska omfattas av krav på tillstånd till förmedling som avses i artikel 5.3 i EU-förordningen samt att regeringen får meddela föreskrifter om underrättelseskyldighet för förmedlare som avses i den artikeln. Hur en sådan bestämmelse skulle kunna se ut på förordningsnivå har beskrivits i samma avsnitt. Som framgått i avsnitt 5.4.1 föreslås i denna proposition också (4 a § den nämnda lagen) att regeringen får meddela föreskrifter om att en produkt med dubbla användningsområden ska omfattas av krav på tillstånd till export enligt artikel 4.5 i EU-förordningen samt att regeringen får meddela föreskrifter om underrättelseskyldighet för exportörer som avses i den artikeln. Hur en sådan bestämmelse skulle kunna se ut på förordningsnivå har beskrivits i samma avsnitt. En liknande underrättelseskyldighet återfinns i artikel 4.4 i den äldre EU-förordningen (samma artikelnummer i den nya EU-förordningen). Åsidosättande av underrättelseskyldigheten är kriminaliserad genom 22 § första stycket 3 PDA-lagen som föreskriver att den som uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätter sin underrättelseskyldighet enligt artikel 4.4 i EU-förordningen döms till böter eller fängelse i högst sex månader. Med hänsyn till att det kan vara svårt för de behöriga myndigheterna att erhålla kvalificerad underrättelseinformation om att vissa produkter med dubbla användningsområden, för vilka en förmedlare planerar förmedlingstjänster, helt eller delvis är eller kan vara avsedda för någon av de användningar som anges i artikel 4.1 krävs därutöver att förmedlaren iakttar vaksamhet vid sina kontakter med andra affärsmän i samband med en sådan affär. För att EU-förordningen ska kunna tillämpas i praktiken är det därför av yttersta vikt att en förmedlare som känner till eller, om regeringen har föreskrivit om detta, har anledning att misstänka att en produkt med dubbla användningsområden är avsedd för någon av de användningar som anges i artikel 4.1 i EU-förordningen underrättar den behöriga myndigheten om detta. Den behöriga myndigheten får sedan avgöra om det krävs tillstånd i det aktuella fallet. Det beskrivna gäller även för en exportör som avser att exportera s.k. icke-listade produkter med dubbla användningsområden. Om den behöriga myndigheten anser att det inte krävs något tillstånd i det aktuella fallet får exporten eller förmedlingstjänsten genomföras utan något krav på tillstånd och utan att exportören eller förmedlaren riskerar att lagföras enligt de i denna lagrådsremiss föreslagna bestämmelserna i 18 § första stycket 1 eller 3, 18 § andra stycket 1 eller 3 eller 19 § den nämnda lagen. Om den behöriga myndigheten i ett sådant fall däremot anser att det krävs tillstånd för exporten eller tillhandahållandet av förmedlingstjänsten men exportören eller förmedlaren ändå genomför exporten eller förmedlingstjänsten utan tillstånd riskerar dock exportören eller förmedlaren att lagföras enligt de nämnda paragraferna. Om en export eller en förmedlingstjänst genomförs trots att exportören eller förmedlaren känner till eller, för det fall regeringen har föreskrivit om detta, har anledning att misstänka att en produkt med dubbla användningsområden är avsedd för någon av de användningar som anges i artikel 4.1 i EU-förordningen men exportören eller förmedlaren trots detta inte underrättar den behöriga myndigheten kan detta, med hänsyn till den potentiella förstörelsebringande verkan som produkterna kan bidra till genom användning vid utveckling, produktion etc. av massförstörelsevapen, leda till påtaglig fara eller skada. Mot denna bakgrund bör åsidosättande av underrättelseskyldighet enligt artikel 5.1 i EU-förordningen eller åsidosättande av underrättelseskyldighet som har föreskrivits med stöd av föreslagna 4 a § andra stycket eller 4 c § andra stycket den nämnda lagen kriminaliseras om det sker uppsåtligen eller av oaktsamhet. Straffskalan bör vara densamma som enligt 22 § första stycket 3 den nämnda lagen gäller för åsidosättande av underrättelseskyldighet enligt artikel 4.4 i EU-förordningen, nämligen böter eller fängelse i högst sex månader. Om gärningen är ringa bör den inte medföra ansvar. 22 § den nämnda lagen bör därför kompletteras på så sätt att det föreskrivs att till böter eller fängelse i högst sex månader döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätter sin underrättelseskyldighet enligt artikel 5.1 i EU-förordningen eller den som åsidosätter underrättelseskyldighet som har meddelats med stöd av 4 a § andra stycket eller 4 c § andra stycket den nämnda lagen. Rikspolisstyrelsen anser att lagförslaget i 22 § första stycket 4-6 i PDA-lagen bör kunna anges i en gemensam punkt. I enlighet med den nu gällande strukturen i 22 § första stycket PDA-lagen, där punkterna 2-4 innehåller bestämmelser om straff vid åsidosättande av en enskild artikel i den äldre EU-förordningen och dessutom i en nummerordning som korrelerar till artiklarnas nummerordning i EU-förordningen, anser regeringen att de i detta avsnitt föreslagna bestämmelserna i 22 § första stycket 4-6 bör anges i olika punkter. Ny sanktionsbestämmelse för viss informationsplikt behövs inte När det gäller de krav som finns i bl.a. artiklarna 9.2 och 10.2 i EU-förordningen och som föreskriver att exportörerna och förmedlarna ska förse de behöriga myndigheterna med all relevant information som krävs för ansökan om tillstånd görs bedömningen att straffbestämmelsen i 22 § första stycket 1 PDA-lagen är tillräcklig för att uppfylla kravet på att det ska finnas sanktioner mot den som i detta avseende bryter mot en bestämmelse i EU-förordningen. Den nämnda paragrafen föreskriver att den som uppsåtligen eller av oaktsamhet lämnar oriktiga uppgifter i en ansökan om tillstånd eller i någon annan handling som är av betydelse för prövningen av ett ärende enligt EU-förordningen döms till böter eller fängelse i högst sex månader. En ny vitesbestämmelse Som angetts i avsnitt 5.5.1 föreskrivs i del 3.1 i bilaga II till EU-förordningen att exportörer som använder gemenskapens generella exporttillstånd (EU 001) ska underrätta de behöriga myndigheterna i den medlemsstat där de är etablerade om sin första användning av gemenskapens generella exporttillstånd senast 30 dagar efter den dag då den första exporten ägde rum. Bestämmelsen i del 3.1 i bilaga II är ny och kräver för sin efterlevnad något slags sanktion. Riksdagen har tidigare uttalat att kriminalisering som en metod för att söka hindra överträdelse av olika normer i samhället bör användas med försiktighet (bet. 1994/95:JuU2, rskr. 1994/95:40). För det fall en exportör underlåter att i rätt tid underrätta de behöriga myndigheterna om sin första användning av gemenskapens generella exporttillstånd synes vite vara en lämplig sanktion. Ett väl avvägt vite utgör ett effektivt påtryckningsmedel. Det bör därför i PDA-lagen införas en ny paragraf, 24 a §, som föreskriver att om den uppgiftsskyldige försummar att i rätt tid lämna sådan underrättelse som avses i del 3.1 i bilaga II till EU-förordningen får den myndighet som ska ta emot underrättelsen vid vite förelägga den uppgiftsskyldige att fullgöra sin skyldighet. Inspektionen för strategiska produkter har hänvisat till de förhandlingar som pågår inom rådsarbetsgruppen för produkter med dubbla användningsområden avseende kommissionens förslag till nya generella exporttillstånd (se avsnitt 5.5.1). Inspektionen anför att dessa troligen kommer att innehålla krav på sådan underrättelseskyldighet som nu gäller enligt del 3.1 i bilaga II till den nya EU-förordningen. Inspektionen undrar om det redan nu går att få detta förhållande återspeglat i den föreslagna vitesbestämmelsen. Regeringen anser att nödvändigheten och lämpligheten av eventuella vitesbestämmelser till följd av föreslagna ändringar i den nya EU-förordningen avseende gemenskapens generella exporttillstånd får bedömas när de föreslagna ändringarna har beslutats av EU:s institutioner. Förverkandebestämmelser Bestämmelser om förverkande finns i 23 § PDA-lagen. Dessa bestämmelser bör inte ändras i anledning av den nya EU-förordningen. 5.10.4 Medlemsstaternas skyldighet att informera kommissionen m.m. Artikel 25 Artikel 25 motsvarar artikel 20 i den äldre EU-förordningen. Artikeln behandlar medlemsstaternas skyldigheter att informera kommissionen och kräver inte någon kompletterande svensk lagstiftning. Artikel 26 Artikel 26 överensstämmer med artikel 22 i den äldre EU-förordningen. Artikeln föreskriver att EU-förordningen inte påverkar tillämpningen av artikel 296 i EG-fördraget (som efter Lissabonfördragets ikraftträdande motsvaras av artikel 346 i EUF-fördraget) eller Fördraget om upprättandet av Europeiska atomenergigemenskapen. Artikeln kräver inte någon kompletterande svensk lagstiftning. Artikel 27 och 28 Artikel 27 och 28 motsvarar i stor del artikel 23 och 24 i den äldre EU-förordningen. Se vidare om artikel 27 och 28 i kapitel 6. 5.11 Överklagande Regeringens förslag: Beslut om vitesföreläggande enligt den föreslagna 24 a § PDA-lagen ska kunna överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd ska krävas vid överklagande till kammarrätten. Beslut av annan myndighet än regeringen att återkalla ett tillstånd till förmedlingstjänst ska kunna överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd ska krävas vid överklagande till kammarrätten. Regeringens bedömning: Nuvarande bestämmelser om överklagande i lagen om kontroll av produkter med dubbla användningsområden och av tekniskt bistånd bör i sak behållas oförändrade. Beslut om tillstånd till export av produkter med dubbla användningsområden som föreskrivs enligt 4 a § första stycket PDA-lagen, tillhandahållande av förmedlingstjänster när det gäller sådana produkter eller beslut om förbud mot transitering av sådana produkter bör inte kunna överklagas. Promemorians förslag och bedömning: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Tillstyrker promemorians förslag eller lämnar förslagen utan invändningar. Skälen för regeringens förslag och bedömning Gällande rätt 25 § PDA-lagen föreskriver att beslut av en annan myndighet än regeringen att återkalla ett tillstånd får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Detsamma gäller en myndighets beslut enligt 12 § första stycket, 14, 16 och 24 §§. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Andra förvaltningsbeslut enligt rådets förordning (EG) nr 1334/2000 eller enligt lagen får inte överklagas. Av de paragrafer som det hänvisas till i 25 § är endast 16 § av verkställande karaktär till den äldre EU-förordningen. Beslut om tillstånd eller förbud bör inte kunna överklagas Som angetts i avsnitt 5.5.4 har bedömningsgrunderna när det gäller beslut om tillstånd till export eller överföring inte ändrats i den nya EU-förordningen i jämförelse med den äldre EU-förordningen. Bedömningsgrunderna bygger på utrikes- säkerhets- eller försvarspolitiska intressen och det görs inte någon avvägning mellan dessa intressen och enskildas intressen att få bedriva ekonomisk verksamhet. Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna avvisade i ett beslut den 27 juni 2000 ett klagomål mot att ett beslut av Inspektionen för strategiska produkter enligt lagen (1992:1300) om krigsmateriel att vägra tillhandahållandetillstånd inte får överklagas till domstol (mål nr 35178/97). Enligt Europadomstolen innebär tillståndsprövningens karaktär, där i princip endast säkerhetspolitiska och utrikespolitiska faktorer beaktas och ingen hänsyn alls tas till omständigheter som rör den enskilde och dennes eventuella behov av tillstånd, att någon civil rättighet i den mening som avses i artikel 6 inte kan anses föreligga. I samband med införandet av PDA-lagen diskuterade Lagrådet i sitt yttrande huruvida ett beslut om vägrat exporttillstånd skulle kunna överprövas av domstol (se prop. 2000/01:9 s. 39 och 291-293). Vid sin genomgång analyserade Lagrådet bland annat Europadomstolens nyss nämnda beslut. Lagrådet uttryckte stöd för att beslut om vägrat tillstånd enligt den nämnda lagen inte bör kunna överklagas. Riksdagen och den dåvarande regeringen instämde i detta (a.a., bet. 2000/01:UU3, rskr. 2000/01:49). Med hänsyn härtill bör nuvarande bestämmelser om överklagande i den nämnda lagen i sak behållas oförändrade. Med hänsyn till att bedömningsgrunderna i artikel 12 i EU-förordningen även gäller tillstånd till förmedlingstjänster bör av ovannämnda skäl inte heller sådana beslut kunna överklagas. Av samma skäl bör inte heller beslut om tillstånd till export som har föreskrivits enligt den föreslagna 4 a § första stycket PDA-lagen kunna överklagas. När det gäller frågan vilka bedömningsgrunder som ska användas av de behöriga myndigheterna avseende beslut om förbud mot transitering anges i artikel 6.1 att transiteringar får förbjudas om produkterna helt eller delvis är eller kan vara avsedda för användningar som anges i artikel 4.1 samt att när medlemsstaterna fattar beslut om ett sådant förbud, ska de beakta de skyldigheter och åtaganden som de har godkänt som parter i internationella fördrag, eller som medlemmar i internationella icke-spridningssystem. Med hänsyn till detta kommer bedömningsgrunderna när det gäller förbud mot transitering, liksom tillståndsprövningen enligt EU-förordningen, således att bygga på utrikes- säkerhets- eller försvarspolitiska intressen och det kommer inte att göras någon avvägning mellan dessa intressen och enskildas intressen att få bedriva ekonomisk verksamhet. Med hänsyn härtill bör inte heller beslut om förbud mot transitering kunna överklagas. Beslut om återkallelse av tillstånd Lagrådet invände i det nämnda lagstiftningsärendet dock mot att regeringens beslut om att återkalla tillstånd inte skulle kunna prövas av domstol. Enligt Lagrådet tydde allt på att frågan om återkallelse av ett tillstånd enligt lagen angår en civil rättighet enligt artikel 6 i den europeiska konventionen den 4 november 1950 om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen). Lagrådet föreslog därför en ändring av lagen (1988:205) om rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut (rättsprövningslagen) för att möjliggöra att regeringens återkallelsebeslut skulle kunna klandras vid allmän förvaltningsdomstol. Riksdagen och den dåvarande regeringen beslutade därför att den dåvarande rättsprövningslagen skulle ändras så att regeringens beslut om återkallelse av tillstånd skulle kunna underkastas domstolsprövning. Numera finns en ny rättsprövningslag, lagen (2006:304) om rättsprövning av vissa regeringsbeslut, som inte uttryckligen anger vilka regeringsbeslut som får underkastas domstolsprövning. I stället anges i 1 § den nämnda lagen att en enskild får ansöka om rättsprövning av sådana beslut av regeringen som innefattar en prövning av den enskildes civila rättigheter eller skyldigheter i den mening som avses i artikel 6.1 i Europakonventionen. I enlighet med vad Lagrådet tidigare påpekat torde det innebära att regeringens beslut att återkalla ett tillstånd kan prövas enligt bestämmelserna i lagen om rättsprövning av vissa regeringsbeslut. Ett beslut av en annan myndighet än regeringen att återkalla ett tillstånd bör även fortsättningsvis få överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd bör krävas vid överklagande till kammarrätten. Även beslut av annan myndighet än regeringen att återkalla ett tillstånd till förmedlingstjänst bör, i likhet med vad som gäller för tillstånd till export eller till överföring, få överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd bör krävas vid överklagande till kammarrätten. Beslut om vitesföreläggande bör kunna överklagas Beslut om vitesföreläggande enligt den föreslagna 24 a § PDA-lagen kommer, till skillnad från de ovan redovisade besluten om tillstånd och förbud, att ha sådan karaktär av rättstillämpning att det bör kunna överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd bör krävas vid överklagande till kammarrätten. 5.12 Behöriga myndigheter Regeringens bedömning: Strålsäkerhetsmyndigheten bör pröva frågor om tillstånd till tillhandahållande av förmedlingstjänster enligt EU-förordningen samt utöva tillsyn över förmedlare som avses i samma förordning när det gäller kärnämnen eller material m.m. som finns i bilaga I till EU-förordningen och som tillhör kategori 0. I alla andra fall är det en sak för Inspektionen för strategiska produkter att pröva frågor om tillstånd till tillhandahållande av förmedlingstjänster enligt EU-förordningen samt utöva tillsyn över förmedlare som avses i samma förordning. Beslut om förbud mot transitering enligt EU-förordningen bör tills vidare prövas av Inspektionen för strategiska produkter. Strålsäkerhetsmyndigheten bör dock pröva beslut om förbud mot transitering enligt EU-förordningen när det gäller kärnämnen eller material m.m. som finns i bilaga I till EU-förordningen och som tillhör kategori 0. Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Tillstyrker promemorians förslag eller lämnar förslagen utan invändningar. Skälen för regeringens bedömning Förmedlingstjänster och förmedlare Som anförts i avsnitt 4.6.2 fördelas i dag tillståndsprövningen och tillsynen avseende export och överföring av produkter med dubbla användningsområden enligt EU-förordningen på Inspektionen för strategiska produkter eller Strålsäkerhetsmyndigheten beroende på vilka produkter som berörs. Denna fördelning mellan myndigheterna bör bestå samt gälla även avseende tillståndsprövning för tillhandahållande av förmedlingstjänster enligt EU-förordningen och tillsyn över förmedlare som avses i samma förordning. Transitering Inspektionen för strategiska produkter har till Utrikesdepartementet upplyst att inspektionen i och för sig inte motsätter sig att inspektionen ska pröva frågor om beslut om förbud mot tranistering men har framfört att det bör övervägas om Tullverket i stället bör pröva sådana frågor. Transitering av varor är en del av tullagstiftningen, vilket i och för sig talar för att Tullverket skulle kunna pröva frågor om förbud mot transitering av produkter med dubbla användningsområden. Som anförts i avsnitt 5.11 föreskrivs emellertid i artikel 6.1 i EU-förordningen att transiteringar får förbjudas om produkterna helt eller delvis är eller kan vara avsedda för användningar som anges i artikel 4.1 samt att när medlemsstaterna fattar beslut om ett sådant förbud, ska de beakta de skyldigheter och åtaganden som de har godkänt som parter i internationella fördrag, eller som medlemmar i internationella icke-spridningssystem. Bedömningsgrunderna när det gäller förbud mot transitering kommer således, liksom tillståndsprövningen enligt EU-förordningen, att bygga på utrikes- säkerhets- eller försvarspolitiska intressen och det kommer inte att göras någon avvägning mellan dessa intressen och enskildas intressen att få bedriva ekonomisk verksamhet. Inspektionen för strategiska produkter har en upparbetad kompetens att mot bakgrund av dessa bedömningsgrunder avgöra frågor om förbud mot transitering. Med hänsyn härtill bör tills vidare Inspektionen för strategiska produkter pröva sådana frågor. Strålsäkerhetsmyndigheten bör dock pröva beslut om förbud mot transitering enligt EU-förordningen när det gäller kärnämnen eller material m.m. som finns i bilaga I till EU-förordningen och som tillhör kategori 0. 5.13 Lagförslag till följd av en ny EU-förordning om tullbefrielse och Lissabonfördragets ikraftträdande Regeringens förslag: Lagen (1994:1547) om tullfrihet m.m. ska ändras så att beteckningen på den nya EU-förordningen om tullbefrielse förs in i den svenska rättsordningen. De konsekvensändringar som föranleds av Lissabonfördraget genomförs i de lagar som ligger inom Utrikesdepartementets ansvarsområde. Skälen för regeringens förslag Ny EU-förordning om tullbefrielse Rådet har den 16 november 2009 antagit en ny EU-förordning om upprättande av ett gemenskapssystem för tullbefrielse (kodifierad version) som ska ersätta rådets förordning (EEG) nr 918/83 av den 28 mars 1983 om upprättandet av ett gemenskapssystem för tullbefrielse. Därför bör lagen (1994:1547) om tullfrihet m.m. ändras på så sätt att den nya EU-förordningen anges i 1 § i stället för den äldre EU-förordningen så att det står klart vilken EU-förordning som ska tillämpas på tullfrihetsområdet. I december 2008 överlämnade Europeiska kommissionen ett förslag gällande kodifiering av rådets förordning om upprättandet av ett gemenskapssystem för tullbefrielse till rådet. Rådets förordning (EEG) nr 918/83 av den 28 mars 1983 om upprättande av ett gemenskapssystem för tullbefrielse har ändrats ett flertal gånger på ett väsentligt sätt och avsikten med förslaget var att genom en officiell kodifiering uppnå en klar och begriplig lagstiftning. Kodifiering är ett instrument för att förenkla och uppdatera befintlig unionslagstiftning och minska dess omfång. Genom att ge läsaren en enda rättsakt i stället för en eller flera grundrättsakter och ändringarna av dessa bidrar kodifieringen till att göra unionslagstiftningen mer användarvänlig. På grundval av slutsatserna från Europeiska rådet i Edinburgh 1992 slöt Europaparlamentet, rådet och kommissionen den 20 december 1994 ett interinstitutionellt avtal om en påskyndad arbetsmetod för officiell kodifiering av texter till rättsakter. I november 2001 inledde kommissionen ett omfattande program för kodifiering av gemenskapens hela sekundärlagstiftning. Sedan dess ingår kodifiering som en av åtgärderna i de politiska programmen för att förenkla och förbättra lagstiftningen. Den utgör en del av det "rullande förenklingsprogram" som lades fram för första gången i november 2005 och som regelbundet uppdateras. Officiell kodifiering innebär att bestämmelserna i en eller flera rättsakter och deras respektive ändringar förs samman i en ny rättsligt bindande akt som upphäver de rättsakter som den ersätter utan att innehållet i bestämmelserna ändras. En kodifiering görs normalt när en grundläggande rättsakt har ändrats tio gånger. Den nya förordningen om tullbefrielse (kodifierad version) ersätter således de olika rättsakter som omfattas av kodifieringen (rådets förordning (EEG) nr 918/83 och tillhörande ändringar). Vilka dessa rättsakter är framgår av bilaga V till den kodifierade förordningen. Kommissionens förslag följer de kodifierade texterna vad beträffar innehållet i sak och begränsar sig därmed till att föra samman texterna, vilket innebär att de ändringar som krävs till följd av kodifieringen endast är av formell karaktär. En inledande diskussion av arbetet med kodifieringen skedde i en expertgrupp (tullkodexkommitténs sektion för tullbefrielse) den 27 maj 2008 där kommissionen informerade medlemsländerna om att en kodifiering av förordning (EEG) 918/83 skulle ske och distribuerade ett första utkast till förslag. Kommissionens förslag har sedan behandlats i rådsarbetsgruppen för kodifiering av lagstiftningen vid flera möten under våren och sommaren 2009. Europaparlamentet lämnade sitt yttrande den 24 mars 2009 och godkände kommissionens förslag utan att föreslå några ändringar. Rådet fattade beslut att anta förordningen den 16 november 2009. Gemenskapens system för tullbefrielser rör beviljandet av befrielser från sådana import- eller exporttullar som normalt skulle ha tagits ut för de berörda varorna. Ett av syftena med systemet är att undanröja skillnader i de olika medlemsländerna inom EU i fråga om föremål, räckvidd och tillämpningsvillkor för befrielser. I förordningen anges de fall då, på grund av särskilda förhållanden, befrielse från import- eller exporttullar och åtgärder som antagits på grundval av artikel 207 i EUF-fördraget ska beviljas när varor övergår till fri omsättning eller exporteras från gemenskapens tullområde. Eftersom kodifieringen inte får ändra den befintliga lagstiftningen i sak har inga innehållsmässiga ändringar gjorts vid kodifieringen. Däremot har bl.a. vissa redaktionella ändringar gjorts, t.ex. har artiklarna i förordningen numrerats om, hänvisningar till annan lagstiftning uppdaterats, och vissa KN-nummer (KN, den Kombinerade Nomenklaturen, är EU:s legala tulltaxa som beskriver varan på dess åttasiffriga nivå och där tullsatsen för varan anges) och varubeskrivningar i bilagorna I-IV till förordningen uppdaterats för att ta hänsyn till lydelsen i bilaga I till rådets förordning (EEG) nr 2658/87 om tulltaxe- och statistiknomenklaturen och om Gemensamma tulltaxan, ändrad genom kommissionens förordning (EG) nr 1031/2008. Parallellt med kodifieringen har en rättelse av den svenska språkversionen gjorts. Synpunkterna på den svenska språkversionen har beaktats och införts i den kodifierade förordningen. Lagändringar till följd av Lissabonfördragets ikraftträdande Lissabonfördraget trädde i kraft den 1 december 2009. Europeiska gemenskapen upphör i och med Lissabonfördraget. I svenska lagar bör därför begreppet Europeiska gemenskapen ersättas med Europeiska unionen. I några lagar hänvisas till Europeiska gemenskaperna, vilket avser Europeiska gemenskapen och Europeiska atomenergigemenskapen. Europeiska atomenergigemenskapen upphör inte genom ikraftträdandet av Lissabonfördraget. I de fall Europeiska gemenskaperna avser ett geografiskt område bör detta ändras till Europeiska unionen, eftersom unionens geografiska räckvidd sammanfaller med atomenergigemenskapens. När det gäller övriga situationer bör i varje enskilt fall bedömas om begreppet Europeiska gemenskaperna bör ändras till Europeiska unionen eller till Europeiska unionen och/eller Europeiska atomenergigemenskapen. Dessa bedömningar redovisas närmare i författningskommentaren. Europeiska gemenskapernas kommission byter genom Lissabonfördraget namn till Europeiska kommissionen. De lagar som omnämner Europeiska gemenskapernas kommission bör därför ändras i enlighet med detta. I flera lagar används begreppen gemenskapsrätten och EG:s rättsakter. Dessa begrepp bör i enlighet med terminologin i Lissabonfördraget ändras till unionsrätten respektive EU:s rättsakter. Likaså bör begreppen EG-rättsliga bestämmelser och EG-bestämmelser ändras till unionsrättsliga bestämmelser respektive EU-bestämmelser. Europeiska gemenskapens och den gamla Europeiska unionens regelverk som är i kraft vid det Lissabonfördragets ikraftträdande bibehålls. Hänvisningar i svenska lagar till namngivna förordningar, direktiv etc. bör således inte ändras till följd av Lissabonfördraget. Detsamma gäller hänvisningar till namngivna avtal som EG ingått med tredje part. Sådana ändringar får i stället göras då sekundärrätten eller avtalen i förekommande fall ändras. De konsekvensändringar som föranleds av Lissabonfördraget bör genomföras i de lagar som ligger inom Utrikesdepartementets ansvarsområde. En inventering har gett vid handen att ändringar därvid bör göras i lagen (1962:120) om straff i vissa fall för oriktigt ursprungsintyg m.m., lagen (1994:1547) om tullfrihet m.m., lagen (1994:1548) om vissa tullförfaranden med ekonomisk verkan, m.m., lagen (2000:1064) om kontroll av produkter med dubbla användningsområden och av tekniskt bistånd, lagen (2003:491) om konsulärt ekonomiskt bistånd samt lagen (2009:1079) om tjänster på den inre marknaden. 6 Ikraftträdande m.m. Regeringens förslag: Ändringarna i lagen om kontroll av produkter med dubbla användningsområden och av tekniskt bistånd samt i lagen om straff för terroristbrott ska träda i kraft den 1 juli 2010. Även de lagändringar som föreslås till följd av en ny EU-förordning om tullbefrielse och Lissabonfördragets ikraftträdande i lagen om straff i vissa fall för oriktigt ursprungsintyg m.m., lagen om tullfrihet m.m., lagen om vissa tullförfaranden med ekonomisk verkan, m.m., lagen om kontroll av produkter med dubbla användningsområden och av tekniskt bistånd, lagen om konsulärt ekonomiskt bistånd samt lagen om tjänster på den inre marknaden ska träda i kraft den 1 juli 2010. Regeringens bedömning: Lagen om kontroll av produkter med dubbla användningsområden och av tekniskt bistånd bör inte innehålla någon övergångsbestämmelse i anledning av den nya EU-förordningen. De lagändringar som föreslås till följd av en ny EU-förordning om tullbefrielse och Lissabonfördragets ikraftträdande i lagen om straff i vissa fall för oriktigt ursprungsintyg m.m., lagen om tullfrihet m.m., lagen om vissa tullförfaranden med ekonomisk verkan, m.m., lagen om kontroll av produkter med dubbla användningsområden och av tekniskt bistånd, lagen om konsulärt ekonomiskt bistånd samt lagen om tjänster på den inre marknaden bör inte innehålla några övergångsbestämmelser. Ändringar i PDA-lagen och lagen om straff för terroristbrott Promemorians förslag och bedömning: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Tillstyrker promemorians förslag eller lämnar förslagen utan invändningar. Skälen för regeringens förslag och bedömning Ikraftträdande Med hänsyn till att EU-förordningen trädde i kraft den 27 augusti 2009 (jfr artikel 28 i EU-förordningen) är det önskvärt att de lagändringar som nu föreslås träder i kraft så snart som lagstiftningsprocessen medger. Mot den bakgrunden och med hänsyn till den tid som de olika leden i lagstiftningsprocessen kan väntas ta framstår den 1 juli 2010 som en lämplig tidpunkt för ikraftträdande. Övergångsbestämmelser I andra stycket av artikel 27 i EU-förordningen föreskrivs att de ansökningar om exporttillstånd som lämnas in innan förordningen träder i kraft ska fortsätta att omfattas av de relevanta bestämmelserna i förordning (EG) nr 1334/2000. Med hänsyn härtill behöver PDA-lagen inte innehålla någon övergångsbestämmelse i anledning av den nya EU-förordningen (jfr prop. 2000/01:9 s. 38 och 293). Hänvisningsartikel I artikel 27 tredje stycket i EU-förordningen föreskrivs att hänvisningar till den upphävda EU-förordningen ska anses som hänvisningar till den nya EU-förordningen och ska läsas i enlighet med jämförelsetabellen i bilaga VI. Det torde stå klart att artikel 27 tredje stycket är bindande och direkt tillämplig gentemot andra rättsakter som har beslutats av EU:s institutioner, såsom andra EU-förordningar och EU-direktiv. Med hänsyn till att de olika leden i den svenska lagstiftningsprocessen inte medger att de i denna proposition föreslagna lagändringarna träder i kraft förrän flera månader efter den nya EU-förordningens ikraftträdande uppkommer frågan vilken bindande verkan artikel 27 tredje stycket (som är en s.k. trolleribestämmelse) i den nya EU-förordningen har gentemot svenska författningar i vilka det finns bestämmelser som hänvisar till den äldre EU-förordningen. En inventering har gett vid handen att sådana hänvisningar i lag endast finns i PDA-lagen. Denna fråga överlämnas åt rättstillämpningen. I svenska förordningar fanns tidigare sådana hänvisningar i förordningen om kontroll av produkter med dubbla användningsområden och av tekniskt bistånd samt i förordningen (2008:889) om finansiering av verksamheten vid Inspektionen för strategiska produkter. Ändringar i dessa författningar har trätt i kraft den 15 december 2009 (jfr prop. 1999/2000:126 s. 135 f. och 272). Ändringarna innebär att hänvisningar till den äldre EU-förordningen har bytts ut till den nya EU-förordningen samt att Inspektionen för strategiska produkter och Strålsäkerhetsmyndigheten anges som behöriga myndigheter att pröva frågor om tillstånd och förbud enligt den nya EU-förordningen. Ändringar till följd av en ny EU-förordning om tullbefrielse och Lissabonfördragets ikraftträdande Skälen för regeringens förslag och bedömning EU-förordningen om tullbefrielse EU-förordningen om tullbefrielse trädde i kraft den tjugonde dagen efter det att den offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning den 10 december 2009. Enligt artikel 134 i EU-förordningen ska den tillämpas från och med den 1 januari 2010. Lagen om ändring i lagen (1994:1547) om tullfrihet m.m. bör träda i kraft så snart det är möjligt. Regeringen gör bedömningen att lagen kan träda i kraft den 1 juli 2010. Det saknas behov av övergångsbestämmelser. Ändringar till följd av Lissabonfördragets ikraftträdande Lissabonfördraget trädde i kraft den 1 december 2009. Det är därför önskvärt att de konsekvensändringar med anledning av Lissabonfördraget som föreslås i denna proposition träder i kraft så snart som möjligt. Mot den bakgrunden framstår den 1 juli 2010 som en lämplig tidpunkt för ikraftträdande. Det saknas behov av övergångsbestämmelser. 7 Konsekvenser 7.1 Konsekvenser för det allmänna Regeringens bedömning: Den nya EU-förordningen och de i denna proposition föreslagna bestämmelserna medför en mer heltäckande reglering av områden som tidigare inte täcktes av den äldre EU-förordningen eller av svensk lagstiftning. Inspektionen för strategiska produkter och Strålsäkerhetsmyndigheten kommer att påföras nya uppgifter. Dessa uppgifter bedöms dock ha så liten omfattning att de inte medför några ekonomiska konsekvenser. De nya bestämmelserna bedöms inte heller i övrigt få några ekonomiska konsekvenser. Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Tillstyrker promemorians förslag eller lämnar förslagen utan invändningar. Rikspolisstyrelsen har anfört att det mot bakgrund av den osäkerhet som råder om förväntat antal tillståndsärenden samt tillsynens omfattning är viktigt att, såsom promemorian föreslår, en utvärdering görs en tid efter EU-förordningens och de föreslagna lagändringarnas ikraftträdande. En sådan utvärdering bör även omfatta konsekvenserna för polisen. Säkerhetspolisen har framfört samma synpunkt som Rikspolisstyrelsen och att en sådan utvärdering även bör omfatta konsekvenserna för Säkerhetspolisen. Därutöver har Säkerhetspolisen anfört att myndigheten sedan den 1 december 2009 inte längre har rätt att inrikta signalspaningsverksamhet. Denna förändring kommer överlag att medföra negativa effekter för främst Säkerhetspolisens brottsförebyggande arbete men även för det brottsutredande arbetet. Mer specifikt kommer den att innebära att arbetet med kontroll av export m.m. av produkter med dubbla användningsområden försvåras. Säkerhetspolisen kommer t.ex. inte att kunna bistå behöriga myndigheter, Inspektionen för strategiska produkter och Strålsäkerhetsmyndigheten, med underrättelseinformation i samma utsträckning som tidigare. Skälen för regeringens bedömning: Den nya EU-förordningen och de i denna proposition föreslagna bestämmelserna medför en mer heltäckande reglering av områden som tidigare inte täcktes av den äldre EU-förordningen eller svensk lagstiftning. För tillsynsmyndigheterna Inspektionen för strategiska produkter och Strålsäkerhetsmyndigheten innebär detta att tillsynsområdena ökar i motsvarande mån. Som framgått i avsnitt 5.4.2 finns i dag ingen kontroll över företag som tillhandahåller förmedlingstjänster avseende produkter med dubbla användningsområden. Det är därför inte möjligt att i nuläget ha en uppfattning om hur många företag som ägnar sig åt sådan verksamhet och inte heller möjligt att i detalj uttala sig om hur många ansökningar om tillstånd till tillhandahållande av förmedlingstjänster avseende sådana produkter som kommer att komma in till myndigheterna eller hur mycket tillsyn som kommer att behöva utövas i form av inspektioner m.m. I jämförelse med antalet ansökningar om tillstånd till export eller till överföring inom EU görs dock bedömningen att det kommer att röra sig om väsentligt färre ansökningar när det gäller tillstånd till tillhandahållande av förmedlingstjänster än för de nämnda tillståndsansökningarna. När det gäller antalet beslut om förbud mot transitering görs bedömningen att det kan komma att röra sig om några eller något enstaka beslut per år. Även om Inspektionen för strategiska produkter och Strålsäkerhetsmyndigheten således påförs nya arbetsuppgifter görs ändå i nuläget bedömningen att dessa kommer att ha en så liten omfattning att de inte medför några ekonomiska konsekvenser. Det är i dag mycket ovanligt att förundersökningar inleds för misstanke om brott mot bestämmelserna i PDA-lagen och ännu ovanligare att åtal väcks för sådana brott. Även om det i denna proposition föreslås att det kriminaliserade området ska utökas görs därför bedömningen att eventuella kostnader för polismyndigheterna, Tullverket, Åklagarmyndigheten och de allmänna domstolarna ryms inom ramen för dessa myndigheters anslag. Återkallelse av myndighets beslut om tillstånd till förmedlingstjänst samt föreläggande vid vite får enligt förslagen i denna lagrådsremiss överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Bedömningen görs att de kostnader som är förenade med de ärenden som kommer att gå vidare till de allmänna förvaltningsdomstolarna med anledning av dessa ändringar ryms inom ramen för domstolarnas anslag. Såsom flera remissinstanser har påpekat kan emellertid frågan om konsekvenser för Inspektionen för strategiska produkter, Strålsäkerhetsmyndigheten och andra myndigheter komma att behöva utvärderas en tid efter EU-förordningens och de föreslagna lagändringarnas ikraftträdande. Säkerhetspolisen har anfört att myndigheten sedan den 1 december 2009 inte längre har rätt att inrikta signalspaningsverksamhet, vilket överlag kommer att medföra negativa effekter för främst Säkerhetspolisens brottsförebyggande arbete men även för det brottsutredande arbetet. Mer specifikt kommer detta enligt Säkerhetspolisen att innebära att arbetet med kontroll av export m.m. av produkter med dubbla användningsområden försvåras. Säkerhetspolisen anför att den t.ex. inte kommer att kunna bistå behöriga myndigheter, Inspektionen för strategiska produkter och Strålsäkerhetsmyndigheten, med underrättelseinformation i samma utsträckning som tidigare. Frågan om Säkerhetspolisens rätt till inriktning av signalspaningsverksamhet har varit föremål för utredning genom SOU 2009:66, Signalspaning för polisiära behov. Frågan bereds inom Regeringskansliet. 7.2 Konsekvenser för företagen Regeringens bedömning: Förslagen medför inte några omfattande konsekvenser för företagen. Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Tillstyrker promemorians förslag eller lämnar förslagen utan invändningar. Som framförts i avsnitt 5.4 har Sveriges Exportkontrollförening, Ericsson AB och Svenskt Näringsliv har framfört att de önskar få tillfälle att lämna synpunkter på eventuella kommande förslag till föreskrifter till följd av de föreslagna normgivningsbemyndigandena. Skälen för regeringens bedömning Innan kommissionen lade fram förslaget till en ny EU-förordning genomfördes en omfattande konsekvensanalys (dokumentet finns på följande webbadress: http://ec.europa.eu/comm/trade/issues/sectoral/industry/dualuse/pr230206_en.htm) och ett uttalat syfte med kommissionens förslag var att begränsa regelverkets bördor för EU:s exportörer och se till att de inte får konkurrensnackdelar gentemot exportörer från tredje länder. Den största delen av detta förenklingsarbete var att införa nya generella gemenskapsexporttillstånd. Som angetts i avsnitt 5.5.1 har kommissionen under 2008 lagt fram ett sådant förslag, vilket numera förhandlas inom rådsarbetsgruppen för produkter med dubbla användningsområden (WPDU). Inspektionen för strategiska produkter och Strålsäkerhetsmyndigheten kommer enligt förslagen i denna lagrådsremiss att vara tillsynsmyndigheter för företag som tillhandahåller förmedlingstjänster avseende produkter med dubbla användningsområden och för företag som för transitering tar befattning med sådana produkter. Enligt 12 § PDA-lagen får Inspektionen för strategiska produkter ta ut en avgift för tillsyn enligt lagen. Närmare bestämmelser om tillsynsavgifter finns i förordningen (2008:889) om finansiering av verksamheten vid Inspektionen för strategiska produkter. Enligt 10 § den nämnda förordningen ska inspektionen ta ut en årlig avgift av den som tillverkar eller säljer produkter med dubbla användningsområden som omfattas av inspektionens tillsyn. Storleken på avgiften regleras i 11 och 12 §§ förordningen. Avgiftssystemet är utformat så att avgifterna står i rimlig proportion till de kostnader som den avgiftsskyldige åsamkar inspektionen. Ett avgiftsuttag förutsätter att den som ska betala avgift också rent faktiskt under den tid som avgiftsskyldigheten omfattar har varit föremål för en direkt åtgärd (tillsyn eller tillståndsprövning) från myndighetens sida (se prop. 2007/08:166 s. 19). Som framgått finns i dag ingen kontroll över företag som tillhandahåller förmedlingstjänster avseende produkter med dubbla användningsområden. Det är därför inte möjligt att i nuläget ha en uppfattning om hur många företag som ägnar sig åt sådan verksamhet. För det fall inspektionen anser att företag som ägnar sig åt sådan verksamhet under en viss tidsperiod är föremål för direkta tillsynsåtgärder eller tillståndsprövning bör dessa företag också betala avgifter till inspektionen. I vissa fall kan det säkert vara på så sätt att sådana företag redan betalar avgift till inspektionen för det fall de, förutom att tillhandahålla förmedlingstjänster avseende produkter med dubbla användningsområden, även tillverkar eller säljer sådana produkter. I den mån inspektionen beslutar om avgifter uppstår därför kostnader för företagen. Övriga konsekvenser För det fall regeringen utnyttjar de bemyndiganden som föreslås i avsnitt 5.4 kan detta eventuellt komma att medföra konsekvenser för företagen. Som angetts i avsnitt 5.4 skulle ett införande av vissa av dessa bestämmelser innebära att exportören och förmedlaren bör iaktta en större vaksamhet i sina affärskontakter än vad som i dag krävs enligt artikel 4.4 och 5.1 i den nya EU-förordningen. Något aktivt undersökningskrav skulle emellertid inte heller i detta fall ställas på exportören eller förmedlaren. För det fall regeringen utnyttjar bemyndigandena genom föreskrifter bör särskilt de administrativa konsekvenserna för berörd del av näringslivet beaktas och förslagen bör utformas så att företagens administrativa kostnader hålls så låga som möjligt. Som framförts i avsnitt 5.4 har Sveriges Exportkontrollförening, Ericsson AB och Svenskt Näringsliv framfört att de önskar få tillfälle att lämna synpunkter på eventuella kommande förslag till föreskrifter till följd av de föreslagna normgivningsbemyndigandena. Som angetts i avsnitt 5.4 kommer, för det fall regeringen anser att de bemyndiganden som föreslås bör utnyttjas genom föreskrifter, sådana inte att införas utan att det normala beredningskravet enligt 7 kap. 2 § regeringsformen uppfylls. I paragrafen föreskrivs att vid beredningen av regeringsärenden ska behövliga upplysningar och yttranden inhämtas från berörda myndigheter samt att i den omfattning som behövs ska tillfälle lämnas sammanslutningar och enskilda att yttra sig. Detta innebär att, för det fall regeringen genom förordning vill besluta sådana föreskrifter, berörda företrädare för näringslivet i den mån detta behövs kan komma att ha möjlighet att lämna synpunkter på sådana föreskrifter. 8 Författningskommentar 8.1 Förslag till lag om ändring i lagen (2000:1064) om kontroll av produkter med dubbla användningsområden och av tekniskt bistånd 1 § Denna lag gäller kontroll av produkter med dubbla användningsområden och kontroll av tekniskt bistånd. Lagen innehåller kompletterande bestämmelser till rådets förordning (EG) nr 428/2009 av den 5 maj 2009 om upprättande av en gemenskapsordning för kontroll av export, överföring, förmedling och transitering av produkter med dubbla användningsområden (omarbetning). Bestämmelser finns också i lagen (1992:1300) om krigsmateriel och lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet. Paragrafen, som har behandlats i avsnitt 5.2, motsvarar i huvudsak den nuvarande 1 §. Andra stycket har dock ändrats på så sätt att hänvisningen till rådets förordning (EG) nr 1334/2000 av den 22 juni 2000 om upprättande av en gemenskapsordning för kontroll av export av produkter och teknik med dubbla användningsområden har tagits bort. I stället anges att lagen innehåller kompletterande bestämmelser till rådets förordning (EG) nr 428/2009 av den 5 maj 2009 om upprättande av en gemenskapsordning för kontroll av export, överföring, förmedling och transitering av produkter med dubbla användningsområden (omarbetning). 2 § Med produkter med dubbla användningsområden, export, exportör, förmedlare, förmedlingstjänster och transitering avses i denna lag detsamma som i artikel 2 i rådets förordning (EG) nr 428/2009. I paragrafen, som har behandlats i avsnitt 5.3, anges att med produkter med dubbla användningsområden, export, exportör, förmedlare, förmedlingstjänster och transitering avses i lagen detsamma som i rådets förordning (EG) nr 428/2009. Paragrafen motsvarar till viss del den nuvarande 2 §. Begrepp som i och för sig definieras i artikel 2 i den nya EU-förordningen men som sedermera inte används i lagen har emellertid tagits bort. I stället har i paragrafen endast medtagits begrepp som definieras i artikel 2 i den nya EU-förordningen och som också används i lagen. Genom paragrafen fastslås att med de uppräknande begreppen avses i lagen detsamma som i den nya EU-förordningen. 3 § Med militära produkter enligt artikel 4.2 och 4.3 i rådets förordning (EG) nr 428/2009 avses i denna lag de produkter som enligt 1 § lagen (1992:1300) om krigsmateriel utgör krigsmateriel. Med tekniskt bistånd avses i denna lag allt tekniskt stöd som har samband med reparation, utveckling, tillverkning, montering, testning, underhåll eller någon annan teknisk tjänst och som kan anta sådana former som utbildning, överföring av kunskaper och färdigheter eller konsulttjänster. Paragrafen, som har behandlats i avsnitt 5.2, motsvarar den nuvarande 3 §. Första stycket ändras på så sätt att hänvisningen till rådets förordning (EG) nr 1334/2000 har tagits bort. I stället anges hänvisningen till rådets förordning (EG) nr 428/2009. 4 § Frågor om tillstånd och förbud enligt rådets förordning (EG) nr 428/2009, denna lag eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen prövas av Inspektionen för strategiska produkter eller den myndighet som regeringen bestämmer. En myndighet ska med eget yttrande lämna över ett ärende till regeringens prövning, om ärendet har principiell betydelse eller annars är av särskild vikt. Regeringen meddelar ytterligare föreskrifter om överlämnande av ärenden till regeringen. Paragrafen, som har behandlats i avsnitt 5.4.3, motsvarar i huvudsak den nuvarande 4 §. I första stycket har ett tillägg gjorts om att Inspektionen för strategiska produkter eller den myndighet som regeringen bestämmer, utöver att pröva frågor om tillstånd, prövar frågor om förbud enligt den nya EU-förordningen. De frågor om förbud som blir aktuella att pröva enligt den nya EU-förordningen är förbud mot transitering enligt artikel 6.1. Första stycket har också ändrats på så sätt att hänvisningen till rådets förordning (EG) nr 1334/2000 har tagits bort. I stället anges hänvisningen till rådets förordning (EG) nr 428/2009. I andra stycket görs en språklig justering. 4 a § Regeringen får meddela föreskrifter om att en produkt med dubbla användningsområden ska omfattas av krav på tillstånd till export enligt artikel 4.5 i rådets förordning (EG) nr 428/2009. Regeringen får meddela föreskrifter om underrättelseskyldighet för exportörer som avses i artikel 4.5 i samma förordning. Paragrafen är ny och har behandlats i avsnitt 5.4.1 Första stycket innehåller ett bemyndigande som innebär att regeringen får meddela föreskrifter om att en produkt med dubbla användningsområden ska omfattas av krav på tillstånd till export enligt artikel 4.5 i EU-förordningen. Räckvidden av bemyndigandet innebär att en produkt med dubbla användningsområden som inte förtecknas i bilaga I till EU-förordningen, en s.k. icke-listad produkt, får omfattas av krav på tillstånd om exportören har anledning att misstänka att produkten är eller kan vara avsedda för någon av de användningar som anges i artikel 4.1 i samma förordning. I andra stycket finns ett bemyndigande som föreskriver att regeringen får meddela föreskrifter om underrättelseskyldighet för exportörer som avses i artikel 4.5 i samma förordning. Räckvidden av bemyndigandet i första och andra styckena innebär att regeringen får en möjlighet att meddela föreskrifter om tillståndskrav som i stora delar motsvarar vad som föreskrivs i artikel 4.4 i EU-förordningen men som dock skiljer sig från artikel 4.4 på så sätt att det inte krävs att exportören "känner till" att produkterna är eller kan vara avsedda för någon av de användningar som anges i artikel 4.1 i EU-förordningen. Det räcker i stället med att exportören "har anledning att misstänka" sådan användning. Till skillnad från artikel 4.4 omfattas inte heller sådana användningar som avses i artiklarna 4.2 och 4.3 av tillståndskravet i artikel 4.5. Genom förordning kan regeringen med stöd av ett sådant bemyndigande således föreskriva att om en exportör har anledning att misstänka att en produkt med dubbla användningsområden som inte är förtecknad i bilaga I och som han avser att exportera är eller kan vara avsedd för någon av de användningar som anges i artikel 4.1 i EU-förordningen, han eller hon ska underrätta de behöriga myndigheterna som ska besluta om det är lämpligt att kräva tillstånd till exporten. 4 b § Regeringen får meddela föreskrifter om att en produkt med dubbla användningsområden som avses i artikel 5.2 i rådets förordning (EG) nr 428/2009 får omfattas av krav på tillstånd för förmedlingstjänster enligt artikel 5.1 i samma förordning. Paragrafen, som är ny och har behandlats i avsnitt 5.4.2, innehåller ett bemyndigande för regeringen att meddela föreskrifter om att en produkt med dubbla användningsområden som avses i artikel 5.2 i EU-förordningen får omfattas av krav på tillstånd för förmedlingstjänster enligt artikel 5.1 i EU-förordningen. Paragrafen innebär att regeringen ges ett bemyndigande att genom förordning utvidga tillämpningen av artikel 5.1 till att, utöver sådana produkter med dubbla användningsområden som förtecknas i bilaga I till EU-förordningen, omfatta produkter med dubbla användningsområden som inte tas upp i förteckningen, för användningar som anges i artikel 4.1 i EU-förordningen samt till produkter med dubbla användningsområden för militära slutanvändningar och bestämmelseorter som anges i artikel 4.2 i EU-förordningen. 4 c § Regeringen får meddela föreskrifter om att en produkt med dubbla användningsområden ska omfattas av krav på tillstånd till förmedling enligt artikel 5.3 i rådets förordning (EG) nr 428/2009. Regeringen får meddela föreskrifter om underrättelseskyldighet för förmedlare som avses i artikel 5.3 i samma förordning. Paragrafen är ny och har behandlats i avsnitt 5.4.2. Första stycket innehåller ett bemyndigande som innebär att regeringen får meddela föreskrifter om att en produkt med dubbla användningsområden ska omfattas av krav på tillstånd till förmedling enligt artikel 5.3 i EU-förordningen. Räckvidden av bemyndigandet innebär att samtliga produkter med dubbla användningsområden, dvs. även sådana som inte förtecknas i bilaga I till EU-förordningen, får omfattas av krav på tillstånd om förmedlaren har anledning att misstänka att produkterna är eller kan vara avsedda för någon av de användningar som anges i artikel 4.1 i EU-förordningen. I andra stycket finns ett bemyndigande som föreskriver att regeringen får meddela föreskrifter om underrättelseskyldighet för förmedlare som avses i artikel 5.3 i EU-förordningen. Räckvidden av bemyndigandet i första och andra styckena innebär att regeringen får en möjlighet att meddela föreskrifter om tillståndskrav som i stora delar motsvarar vad som föreskrivs i andra meningen i artikel 5.1 i EU-förordningen men som dock skiljer sig från andra meningen på så sätt att det inte krävs att förmedlaren "känner till" att produkterna är eller kan vara avsedda för någon av de användningar som anges i artikel 4.1 i EU-förordningen. Det räcker i stället med att förmedlaren "har anledning att misstänka" sådan användning. Genom förordning kan regeringen med stöd av den här paragrafen således föreskriva att om en förmedlare har anledning att misstänka att en produkt med dubbla användningsområden, för vilken han eller hon planerar förmedlingstjänster, är eller kan vara avsedd för någon av de användningar som anges i artikel 4.1 i EU-förordningen, ska han eller hon underrätta de behöriga myndigheterna som ska besluta om det är lämpligt att dessa förmedlingstjänster omfattas av tillstånd. 4 d § Regeringen får meddela föreskrifter om att en produkt med dubbla användningsområden som avses i artikel 6.3 i rådets förordning (EG) nr 428/2009 får omfattas av förbud mot transitering enligt artikel 6.1 i samma förordning. Paragrafen, som är ny och som har behandlats i avsnitt 5.4.3, föreskriver att regeringen får meddela föreskrifter om att en produkt med dubbla användningsområden som avses i artikel 6.3 i EU-förordningen får omfattas av förbud mot transitering enligt artikel 6.1 i samma förordning. Paragrafen innebär att regeringen ges ett bemyndigande att genom förordning utvidga tillämpningen av artikel 6.1 till att, utöver sådana produkter med dubbla användningsområden som förtecknas i bilaga I till EU-förordningen, omfatta produkter med dubbla användningsområden som inte tas upp i förteckningen, för användningar som anges i artikel 4.1 i EU-förordningen och till produkter med dubbla användningsområden för militära slutanvändningar och bestämmelseländer som anges i artikel 4.2 i EU-förordningen. 5 § Regeringen får meddela föreskrifter om att en produkt med dubbla användningsområden ska omfattas av krav på tillstånd till export enligt artikel 8.1 i rådets förordning (EG) nr 428/2009. Paragrafen, som har behandlats i avsnitt 5.2 och 5.4.1, motsvarar den nuvarande 5 §. En hänvisningsändring har gjorts till följd av att artikel 5.1 i den äldre EU-förordningen har ändrat artikel till artikel 8.1 i den nya EU-förordningen. 6 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter som kompletterar bestämmelserna om exporttillstånd i artikel 9.2 i rådets förordning (EG) nr 428/2009 och i del 3.3 första stycket i bilaga II till samma förordning. Paragrafen, som har behandlats i avsnitt 5.2 och 5.5.1, motsvarar till viss del den nuvarande 6 §. En hänvisningsändring har gjorts till följd av att artikel 6.2 i den äldre EU-förordningen har ändrat artikel till artikel 9.2 i den nya EU-förordningen. I del 3.3 första stycket i bilaga II till EU-förordningen föreskrivs att medlemsstaterna ska fastställa rapporteringskrav i samband med användningen av gemenskapens generella exporttillstånd samt meddela de ytterligare upplysningar som den medlemsstat från vilken exporten sker kan kräva om produkter som exporteras enligt detta tillstånd. Bestämmelsen, som delvis motsvaras av del 3.4 i bilaga II till den äldre EU-förordningen, innebär en skyldighet för medlemsstaterna att fastställa rapporteringskrav samt ytterligare upplysningar. För att Sverige ska kunna uppfylla denna skyldighet föreskrivs det i denna paragraf att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter för att komplettera bestämmelserna om exporttillstånd i del 3.3 första stycket i bilaga II till EU-förordningen. 7 § Regeringen får meddela föreskrifter om krav på sådant tillstånd till överföring som avses i artikel 22.2 i rådets förordning (EG) nr 428/2009. Paragrafen, som har behandlats i avsnitt 5.2 och 5.10.1, motsvarar i huvudsak den nuvarande 7 §. En hänvisningsändring har gjorts till följd av att artikel 21.2 a i den äldre EU-förordningen betecknas artikel 22.2 i den nya EU-förordningen. Paragrafen har ändrats på så sätt att det bemyndigande som tidigare fanns för den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om krav på tillstånd till överföring som avses i artikel 21.2 har tagits bort. I stället är det endast regeringen som får meddela sådana föreskrifter. Skälet till denna ändring har behandlats i avsnitt 5.10.1. 9 § Tekniskt bistånd får inte lämnas utanför Europeiska unionen om det är avsett att användas i samband med utveckling, produktion, hantering, bruk, underhåll, lagring, detektion, identifiering eller spridning av kemiska eller biologiska vapen eller av kärnvapen eller andra kärnladdningar eller i samband med utveckling, produktion, underhåll eller lagring av missiler som är i stånd att bära sådana vapen. Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från förbudet. Paragrafen motsvarar den nuvarande 9 § I första stycket har en ändring gjorts till följd av Lissabonfördragets ikraftträdande, varför begreppet "Europeiska gemenskapen" har bytts ut mot "Europeiska unionen". 11 § Tillstånd till export, förmedlingstjänster eller överföring enligt rådets förordning (EG) nr 428/2009 kan återkallas, om tillståndshavaren har åsidosatt en föreskrift i förordningen eller en föreskrift som har meddelats med stöd av förordningen eller denna lag eller om det finns andra särskilda skäl till återkallelse. En återkallelse gäller med omedelbar verkan, om inte något annat beslutas. Paragrafen, som har behandlats i avsnitt 5.5, motsvarar i huvudsak den nuvarande 11 §. Paragrafens första stycke har ändrats på så sätt att ett tillägg gjorts som innebär att även tillstånd till förmedlingstjänster enligt rådets förordning (EG) nr 428/2009 kan återkallas under de förutsättningar som anges i paragrafen. Dessutom har hänvisningen till rådets förordning (EG) nr 1334/2000 tagits bort. I stället anges hänvisning till rådets förordning (EG) nr 428/2009. 15 § Tillsyn över efterlevnaden av bestämmelserna i rådets förordning (EG) nr 428/2009, denna lag eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen ska utövas av Inspektionen för strategiska produkter eller den myndighet som regeringen bestämmer (tillsynsmyndigheten). Regeringen får meddela föreskrifter om tillsynen. Paragrafen, som har behandlats i avsnitt 5.2, motsvarar den nuvarande 15 §. Första stycket ändras på så sätt att hänvisningen till rådets förordning (EG) nr 1334/2000 har tagits bort. I stället anges hänvisning till rådets förordning (EG) nr 428/2009. 16 § Tillsynsmyndigheten har rätt att på begäran få de upplysningar och handlingar som behövs för kontroll av den som för överföring inom Europeiska unionen, för transitering eller för export tar befattning med produkter med dubbla användningsområden eller av den som tillhandahåller förmedlingstjänster när det gäller sådana produkter eller av den som ger tekniskt bistånd. Med handling förstås framställning i skrift eller bild samt upptagning som kan läsas, avlyssnas eller på annat sätt uppfattas endast med tekniska hjälpmedel. Tillsynsmyndigheten har rätt att få tillträde till lokaler där den som avses i första stycket bedriver sin verksamhet. Detta gäller dock inte utrymme som utgör någons bostad. Polismyndigheten ska lämna den hjälp som behövs för att tillsynen ska kunna genomföras. Tillsynsmyndigheten får begära hjälp även av andra statliga myndigheter för sin tillsyn. Paragrafen, som har behandlats i avsnitt 5.9, motsvarar i huvudsak den nuvarande 16 §. Första stycket har ändrats på så sätt att tillsynsmyndigheterna har rätt att använda de befogenheter som anges i paragrafen även mot den som för transitering tar befattning med produkter med dubbla användningsområden eller mot den som tillhandahåller förmedlingstjänster när det gäller sådana produkter. En ändring har gjorts till följd av Lissabonfördragets ikraftträdande, varför begreppet "Europeiska gemenskapen" har bytts ut mot "Europeiska unionen". I tredje stycket görs en språklig justering. 17 § Den som enligt artikel 20.3 eller 22.8 i rådets förordning (EG) nr 428/2009 är skyldig att bevara och på begäran av tillsynsmyndigheten visa upp handlingar ska bevara dessa i fem år eller den längre tid som för vissa uppgifter eller handlingar kan vara föreskriven i lag eller annan författning. Paragrafen, som har behandlats i avsnitt 5.9, motsvarar den nuvarande 17 §. I paragrafen har en hänvisningsändring gjorts på så sätt att artiklarna 16.2 och 21.5 i rådets förordning 1334/2000 har bytts ut mot de motsvarande artiklarna 20.3 och 22.8 i den nya EU-förordningen. Vidare har hänvisningen till rådets förordning (EG) nr 1334/2000 tagits bort. I stället anges hänvisning till rådets förordning (EG) nr 428/2009. 18 § Den som uppsåtligen utan tillstånd 1. exporterar produkter med dubbla användningsområden som avses i artikel 3.1 i rådets förordning (EG) nr 428/2009 eller i artiklarna 4.1-4.4 i samma förordning och för vilka tillståndskrav har inträtt eller i föreskrift som har meddelats med stöd av 4 a § första stycket eller 5 §, 2. överför produkter med dubbla användningsområden som avses i artikel 22.1 i samma förordning eller i föreskrift som har meddelats med stöd av 7 §, eller 3. tillhandahåller förmedlingstjänster för produkter med dubbla användningsområden som avses i artikel 5.1 i samma förordning och för vilka tillståndskrav har inträtt eller i föreskrift som har meddelats med stöd av 4 c § första stycket, döms till böter eller fängelse i högst två år. Vad som föreskrivs i första stycket gäller också den som uppsåtligen genom sådan elektronisk överföring som avses i artikel 2.2 iii i rådets förordning (EG) nr 428/2009 utan tillstånd 1. exporterar programvara eller teknik som avses i artikel 3.1 i samma förordning eller i artiklarna 4.1-4.4 i samma förordning och för vilka tillståndskrav har inträtt eller i föreskrift som har meddelats med stöd av 4 a § första stycket eller 5 §, 2. överför programvara eller teknik som avses i artikel 22.1 i samma förordning eller i föreskrift som har meddelats med stöd av 7 §, eller 3. tillhandahåller förmedlingstjänster för programvara eller teknik som avses i artikel 5.1 i samma förordning och för vilka tillståndskrav har inträtt eller i föreskrift som har meddelats med stöd av 4 c § första stycket. Om brott enligt första eller andra stycket är att anse som grovt döms till fängelse, lägst sex månader och högst sex år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen ingått som ett led i en brottslighet som utövats systematiskt eller i större omfattning, eller om gärningen inneburit en allvarlig kränkning av ett betydande samhällsintresse. Paragrafen, vars innehåll har behandlats i avsnitt 5.10.1 och 5.10.3, motsvarar till viss del den nuvarande 18 §. Första stycket, punkten 1 motsvarar till viss del nuvarande 18 § första stycket 1 PDA-lagen. Artiklarna 4.1-4.4 i EU-förordningen är uttömmande på så sätt att tillstånd endast kan krävas på det sätt som föreskrivs i artiklarna. Enligt artiklarna 4.1-4.3 kan tillstånd endast krävas genom information från den behöriga myndigheten till exportören om att tillstånd krävs och enligt artikel 4.4 kan tillstånd endast krävas genom att den behöriga myndigheten kräver tillstånd efter det att en exportör som känner till användningen har underrättat myndigheten. Om en export, i ett fall där ett exporttillstånd inte redan finns, genomförs trots att exportören känner till att en produkt med dubbla användningsområden är avsedd för någon av de användningar som anges i artiklarna 4.1-4.4 i EU-förordningen, men exportören trots detta inte underrättar den behöriga myndigheten enligt artikel 4.4 eller om den behöriga myndigheten inte har informerat förmedlaren om krav på tillstånd enligt artiklarna 4.1-4.3, riskerar exportören således inte att dömas för att utan tillstånd uppsåtligen eller av grov oaktsamhet ha exporterat produkter med dubbla användningsområden som avses i artiklarna 4.1-4.4. Förutsättningarna för tillståndskrav enligt dessa artiklar är nämligen i så fall inte helt uppfyllda. Däremot skulle en exportör i ett sådant fall kunna dömas enligt 22 § första stycket 3 PDA-lagen för att, uppsåtligen eller av oaktsamhet, ha åsidosatt sin underrättelseskyldighet enligt artikel 4.4 i EU-förordningen. I lagtexten tydliggörs detta förhållande genom att det uttryckligen anges att den som uppsåtligen utan tillstånd exporterar produkter med dubbla användningsområden som avses i artiklarna 4.1-4.4 i EU-förordningen och för vilka tillståndskrav har inträtt döms till böter eller fängelse i högst två år. Första stycket, punkten 2 motsvarar i huvudsak nuvarande 18 § första stycket 2 PDA-lagen. Första stycket, punkten 3 är ny. Artikel 5.1 i EU-förordningen är uttömmande på så sätt att tillstånd endast kan krävas på det sätt som föreskrivs i artikeln, dvs. antingen genom information från den behöriga myndigheten till förmedlaren om att tillstånd krävs eller genom att den behöriga myndigheten kräver tillstånd efter det att en förmedlare som känner till användningen har underrättat myndigheten. Om en förmedlingstjänst, i ett fall där ett tillstånd inte redan finns, genomförs trots att förmedlaren känner till att en produkt med dubbla användningsområden är avsedd för någon av de användningar som anges i artikel 4.1 i EU-förordningen, men förmedlaren trots detta inte underrättar den behöriga myndigheten eller om den behöriga myndigheten inte har informerat förmedlaren enligt artikel 5.1 första meningen i EU-förordningen, riskerar förmedlaren således inte att dömas för att utan tillstånd uppsåtligen eller av grov oaktsamhet ha tillhandahållit förmedlingstjänster för produkter med dubbla användningsområden som avses i artikel 5.1. Förutsättningarna enligt den nämnda artikeln är nämligen i så fall inte helt uppfyllda. Däremot skulle en förmedlare i ett sådant fall kunna dömas enligt 22 § första stycket 4 för att, uppsåtligen eller av oaktsamhet, ha åsidosatt sin underrättelseskyldighet enligt artikel 5.1. I lagtexten tydliggörs detta förhållande genom att det uttryckligen anges att den som uppsåtligen utan tillstånd tillhandahåller förmedlingstjänster för produkter med dubbla användningsområden som avses i artikel 5.1 i EU-förordningen och för vilka tillståndskrav har inträtt döms till böter eller fängelse i högst två år. Andra stycket, punkten 1 motsvarar till viss del nuvarande 18 § andra stycket 1 PDA-lagen. Vad som har anförts i kommentaren till första stycket punkten 1 gäller även för den här punkten. Andra stycket, punkten 2 motsvarar i huvudsak nuvarande 18 § andra stycket 2 PDA-lagen. Andra stycket, punkten 3 är ny. Vad som har anförts i kommentaren till första stycket punkten 1 gäller även för den här punkten. I fjärde stycket görs en språklig justering. 18 a § Den som uppsåtligen bryter mot ett förbud mot transitering som har meddelats enligt artikel 6.1 i rådets förordning (EG) nr 428/2009 döms till böter eller fängelse i högst två år. Om brottet är att anse som grovt döms till fängelse, lägst sex månader och högst sex år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen ingått som ett led i en brottslighet som utövats systematiskt eller i större omfattning, eller om gärningen inneburit en allvarlig kränkning av ett betydande samhällsintresse. Paragrafen är ny. Paragrafens innehåll har behandlats i avsnitt 5.10.3. 19 § Den som av grov oaktsamhet begår en gärning som avses i 18 § första eller andra stycket eller 18 a § första stycket döms till böter eller fängelse i högst två år. Om gärningen är ringa, ska den inte medföra ansvar. Paragrafen motsvarar till viss del den nuvarande 19 §. Första stycket har behandlats i avsnitt 5.10.3. Se även kommentaren till 18 §. I andra stycket görs en språklig justering. 21 § För försök till brott enligt 18 § första eller andra stycket, 18 a § första stycket eller 20 § första stycket samt för försök, förberedelse och stämpling till grovt brott enligt 18 § tredje stycket, 18 a § andra stycket eller 20 § andra stycket döms till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken. Paragrafen motsvarar till viss del den nuvarande 21 §. Paragrafens innehåll har behandlats i avsnitt 5.10.3. 22 § Till böter eller fängelse i högst sex månader döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet 1. lämnar oriktiga uppgifter i en ansökan om tillstånd eller i någon annan handling som är av betydelse för prövningen av ett ärende enligt rådets förordning (EG) nr 428/2009 eller denna lag eller i en deklaration som avses i 12 eller 13 §, 2. åsidosätter krav eller villkor som har meddelats med stöd av artikel 9.2 i samma förordning eller bryter mot kontroll- eller ordningsföreskrifter som har meddelats med stöd av denna lag, 3. åsidosätter sin underrättelseskyldighet enligt artikel 4.4 i samma förordning, 4. åsidosätter sin underrättelseskyldighet enligt artikel 5.1 i samma förordning, 5. åsidosätter underrättelseskyldighet som har föreskrivits med stöd av 4 a § andra stycket, 6. åsidosätter underrättelseskyldighet som har föreskrivits med stöd av 4 c § andra stycket, 7. åsidosätter sin uppgiftsskyldighet enligt artikel 22.10 i samma förordning, eller 8. bryter mot artikel 20.3 eller 22.8 i samma förordning eller mot 17 §. Om gärningen är ringa, ska den inte medföra ansvar. Paragrafen motsvarar till viss del den nuvarande 22 §. Första stycket, punkten 1 ändras på så sätt att hänvisningen till rådets förordning (EG) nr 1334/2000 har tagits bort. I stället anges hänvisning till rådets förordning (EG) nr 428/2009. Punkten 2 har behandlats i avsnitt 5.10.3. Hänvisningen till artikel 6.2 i den äldre EU-förordningen byts ut mot artikel 9.2 i den nya EU-förordningen. Punkten 3 är oförändrad. Se även kommentaren till 18 §. Punkten 4 är ny och har behandlats i avsnitt 5.10.3. Se även kommentaren till 18 §. Punkten 5 är ny och har behandlats i avsnitt 5.10.3. Punkten 6 är ny och har behandlats i avsnitt 5.10.3. Punkten 7 har behandlats i avsnitt 5.10.3. Hänvisningen till artikel 21.7 i den äldre EU-förordningen byts ut mot artikel 22.10 i den nya EU-förordningen. Punkten 8 har behandlats i avsnitt 5.10.3. Hänvisningen till artiklarna 16.2 och 21.5 i den äldre EU-förordningen byts ut mot artiklarna 20.3 och 22.8 i den nya EU-förordningen. I andra stycket görs en språklig justering. 24 a § Försummar den uppgiftsskyldige att i rätt tid lämna sådan underrättelse som avses i del 3.1 i bilaga II till rådets förordning (EG) nr 428/2009 får den myndighet som ska ta emot underrättelsen vid vite förelägga den uppgiftsskyldige att fullgöra sin skyldighet. Paragrafen är ny. Paragrafens innehåll har behandlats i avsnitt 5.10.3. 25 § Beslut av en annan myndighet än regeringen att återkalla ett tillstånd får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Detsamma gäller en myndighets beslut enligt 12 § första stycket, 14, 16, 24 och 24 a §§. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Andra förvaltningsbeslut enligt rådets förordning (EG) nr 428/2009 eller enligt denna lag får inte överklagas. Paragrafen motsvarar i huvudsak den nuvarande 25 §. Paragrafens innehåll har behandlats i avsnitt 5.11. 8.2 Förslag till lag om ändring i lagen (2003:148) om straff för terroristbrott 3 § Följande gärningar utgör terroristbrott under de förutsättningar som anges i 2 § i denna lag: 1. mord, 3 kap. 1 § brottsbalken, 2. dråp, 3 kap. 2 § brottsbalken, 3. grov misshandel, 3 kap. 6 § brottsbalken, 4. människorov, 4 kap. 1 § brottsbalken, 5. olaga frihetsberövande, 4 kap. 2 § brottsbalken, 6. grov skadegörelse, 12 kap. 3 § brottsbalken, 7. mordbrand och grov mordbrand, 13 kap. 1 och 2 §§ brottsbalken, 8. allmänfarlig ödeläggelse, 13 kap. 3 § brottsbalken, 9. sabotage och grovt sabotage, 13 kap. 4 och 5 §§ brottsbalken, 10. kapning och sjö- eller luftfartssabotage, 13 kap. 5 a § brottsbalken, 11. flygplatssabotage, 13 kap. 5 b § brottsbalken, 12. spridande av gift eller smitta, 13 kap. 7 § brottsbalken, 13. olovlig befattning med kemiska vapen, 22 kap. 6 a § brottsbalken, 14. uppsåtligt vapenbrott, 9 kap. 1 § vapenlagen (1996:67), 15. brott enligt 21 § tredje stycket lagen (1988:868) om brandfarliga och explosiva varor, 16. uppsåtligt brott enligt 25 och 26 §§ lagen (1992:1300) om krigsmateriel, som avser kärnladdningar, radiologiska, biologiska och kemiska stridsmedel, apparater och andra anordningar för spridning av radiologiska, biologiska eller kemiska stridsmedel samt speciella delar och substanser till sådant material, 17. brott enligt 18, 18 a och 20 §§ lagen (2000:1064) om kontroll av produkter med dubbla användningsområden och av tekniskt bistånd, som avser sådana produkter eller sådant tekniskt bistånd som kan användas för att framställa kärnladdningar, biologiska eller kemiska vapen, 18. smuggling och grov smuggling, 3 och 5 §§ lagen (2000:1225) om straff för smuggling, om brottet avser sådana varor som omfattas av 14-17, 19. olaga hot, 4 kap. 5 § brottsbalken, som innefattar hot om att begå någon av de gärningar som avses i 1-18. Paragrafen motsvarar i huvudsak den nuvarande 3 §. Paragrafens innehåll har behandlats i avsnitt 5.10.3. 8.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1962:120) om straff i vissa fall för oriktigt ursprungsintyg m.m. 1 § Den som i ursprungsintyg eller annan handling, som åberopas till bevis för vinnande av förmånsbehandling enligt handelsöverenskommelser som Europeiska unionen (EU) har ingått eller enligt EU:s rättsakter, uppsåtligen lämnat oriktig uppgift ägnad att leda till förmånsbehandling, döms till böter eller fängelse i högst ett år. Till samma straff döms den som i samband med ansökan om ursprungsintyg uppsåtligen lämnat oriktig uppgift ägnad att leda till förmånsbehandling samt den som tillhandahållit en åberopad handling med vetskap om att den innehåller sådan oriktig uppgift. Är brottet att anse som grovt döms till fängelse i högst två år. Begår någon av grov oaktsamhet gärning som avses i första stycket, döms till böter. Är brott som avses i denna paragraf att anse som ringa, döms ej till ansvar. I första stycket görs ändringar till följd av Lissabonfördragets ikraftträdande genom att ordet "gemenskaperna" byts ut mot "unionen" samt "EG:s" och "EG" mot "EU:s" och "EU". Europeiska atomenergigemenskapen torde inte kunna ingå handelsöverenskommelser. Europeiska gemenskaperna har därför ersatts endast med Europeiska unionen (se vidare avsnitt 5.13). 8.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1547) om tullfrihet m.m. 1 § Bestämmelser om frihet från tull i vissa fall finns i rådets förordning (EG) nr 1186/2009 av den 16 november 2009 om upprättandet av ett gemenskapssystem för tullbefrielse (kodifierad version). Bestämmelser om upphävande av importtullar på vissa vapen och militär utrustning finns i rådets förordning (EG) nr 150/2003 av den 21 januari 2003 om upphävande av importtullar på vissa vapen och militär utrustning. Bestämmelser om tullförmåner finns även i handelsöverenskommelser som Europeiska unionen (EU) har ingått. Bestämmelser om ursprung som medför förmånsbehandling för varor finns i rådets förordning (EEG) nr 2913/92 av den 12 oktober 1992 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen och kommissionens förordning (EEG) nr 2454/93 av den 2 juli 1993 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EEG) nr 2913/92 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen. Bestämmelser om skydd mot dumpad eller subventionerad import finns i - rådets förordning (EG) nr 384/96 av den 22 december 1995 om skydd mot dumpad import från länder som inte är medlemmar i Europeiska gemenskapen, och - rådets förordning (EG) nr 2026/97 av den 6 oktober 1997 om skydd mot subventionerad import från länder som inte är medlemmar i Europeiska gemenskapen. Bestämmelser om annan marknadsstörande import än dumpad eller subventionerad import finns i - rådets förordning (EG) nr 517/94 av den 7 mars 1994 om gemensamma regler för importen av textila produkter från vissa tredje länder som inte täcks av bilaterala avtal, protokoll eller andra arrangemang eller av särskilda gemenskapsregler om import, - rådets förordning (EG) nr 518/94 av den 7 mars 1994 om gemensamma regler för importen, och - rådets förordning (EG) nr 519/94 av den 7 mars 1994 om gemensamma regler för import från vissa tredje länder. I denna lag finns kompletterande bestämmelser till de i första, andra och tredje styckena angivna bestämmelserna. Genom ändringen i första stycket införs det nya numret på EU:s tullfrihetsförordning i den svenska lagen om tullfrihet m.m. En ändring görs också till följd av Lissabonfördragets ikraftträdande, varför begreppet "Europeiska gemenskaperna" byts ut mot "Europeiska unionen". Europeiska atomenergigemenskapen torde inte kunna ingå handelsöverenskommelser. Europeiska gemenskaperna har därför ersatts endast med Europeiska unionen (se vidare avsnitt 5.13). 9 § Den som tillverkar, importerar, exporterar eller i övrigt handlar med varor är liksom ett ombud, en handelssammanslutning och en handelsorganisation skyldig att, enligt föreskrifter som meddelas av regeringen, lämna uppgifter som behövs för att uppfylla uppgiftsskyldigheten enligt EU:s bestämmelser om skydd mot dumpad eller subventionerad import. Detta gäller även i fråga om uppgiftsskyldighet enligt EU:s bestämmelser om annan marknadsstörande import än dumpad eller subventionerad import. För kontroll av uppgiftsskyldighet enligt första stycket får, enligt föreskrifter som meddelas av regeringen, den som är uppgiftsskyldig föreläggas att för granskning tillhandahålla räkenskaper, anteckningar och andra handlingar som rör verksamheten. Avser ett föreläggande enligt andra stycket räkenskaper som förs med hjälp av automatisk databehandling, ska dessa på begäran tillhandahållas i utskrift eller på medium för automatisk databehandling. Vid tillämpning av bestämmelserna i denna paragraf är även bestämmelserna i 6 kap. 28-38 §§ tullagen (2000:1281) tillämpliga. I första stycket görs ändringar till följd av Lissabonfördragets ikraftträdande genom att ordet "EG:s" byts ut mot "EU:s". I tredje stycket görs en språklig justering. 10 § Regeringen får meddela föreskrifter 1. till utfyllnad av regler om frihet från tull beslutade av EU:s institutioner, och 2. till utfyllnad av regler om tullförmåner i handelsöverenskommelser som EU har ingått. I paragrafen görs ändringar till följd av Lissabonfördragets ikraftträdande genom att ordet "EG:s" byts ut mot "EU:s" och "EG" mot "EU". Europeiska atomenergigemenskapen torde inte kunna ingå handelsöverenskommelser. I punkten 2 ersätts därför "EG" (vilket torde syfta på Europeiska gemenskaperna, jfr kommentaren till 1 §) endast med "EU" (Europeiska unionen) [se vidare avsnitt 5.13]. 8.5 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1548) om vissa tullförfaranden med ekonomisk verkan, m.m. 5 § Regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, får meddela föreskrifter till utfyllnad av unionsrätten på områden enligt 1 §. I paragrafen görs en ändring till följd av Lissabonfördragets ikraftträdande genom att ordet "gemenskapsrätten" byts ut mot "unionsrätten". 8.6 Förslag till lag om ändring i lagen (2003:491) om konsulärt ekonomiskt bistånd 5 § Utländska medborgare som på grund av egen eller närståendes anställning eller etablering som egenföretagare i Sverige kan härleda rättigheter i fråga om sociala förmåner från 1. unionsrätten, 2. avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES), eller 3. avtalet mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan och Schweiz å andra sidan om fri rörlighet för personer, ska när det gäller rätt till konsulärt ekonomiskt bistånd jämställas med svenska medborgare under de förutsättningar som anges i föreskrifter av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. I punkten 1 görs en ändring till följd av Lissabonfördragets ikraftträdande genom att ordet "EG-rätten" byts ut mot "unionsrätten". I punkten 3 byts inte ordet "gemenskapen" ut mot "unionen" eftersom hänvisning sker till ett ännu gällande namngivet avtal som EG ingått med tredje part (se avsnitt 5.13). I paragrafen görs vidare en språklig justering genom att ordet "skall" byts ut mot "ska". 8.7 Förslag till lag om ändring i lagen (2009:1079) om tjänster på den inre marknaden 3 § Avviker en bestämmelse i en annan författning från denna lag ska den bestämmelsen ha företräde, om den har sin grund i unionsrätten. I paragrafen görs en ändring till följd av Lissabonfördragets ikraftträdande genom att ordet "gemenskapsrätten" byts ut mot "unionsrätten". 4 § I denna lag avses med behörig myndighet: en statlig eller kommunal myndighet eller ett annat organ som har till uppgift att pröva frågor om tillträde till och utövande av tjänsteverksamhet eller kontrollera sådan verksamhet, etablering: en tjänsteleverantörs faktiska utövande av en ekonomisk verksamhet under en obegränsad tid och genom en stabil infrastruktur varifrån näringsverksamhet för att tillhandahålla tjänster faktiskt bedrivs, etableringsmedlemsstat: det land inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) inom vars territorium en tjänsteleverantör är etablerad, reglerat yrke: yrke som enligt lag eller förordning kräver en bestämd yrkeskvalifikation för att få utövas eller ger den som har en bestämd yrkeskvalifikation rätt att använda en viss yrkestitel, tjänst: prestation som utförs mot ekonomisk ersättning och som inte utgör vara, kapital eller person, tjänsteleverantör: fysisk person som är medborgare i ett land inom EES eller juridisk person som är etablerad i ett land inom EES och vilken i sin näringsverksamhet erbjuder eller tillhandahåller en tjänst, och tjänstemottagare: fysisk person som är medborgare i ett land inom EES eller som genom unionsrätten har motsvarande rättigheter eller juridisk person som är etablerad i ett land inom EES och som använder eller avser att använda en tjänst. I paragrafen görs en ändring till följd av Lissabonfördragets ikraftträdande genom att ordet "gemenskapsrätten" byts ut mot "unionsrätten". 13 § Om det inte är möjligt att tillmötesgå en begäran om bistånd eller om en myndighet i ett annat land inom EES inte lämnar begärt bistånd, ska den behöriga myndigheten i Sverige lämna information om detta till den behöriga myndigheten i det andra landet och till Europeiska kommissionen. I paragrafen görs en ändring till följd av Lissabonfördragets ikraftträdande genom att begreppet "Europeiska gemenskapernas kommission" ändras till "Europeiska kommissionen". 14 § En behörig myndighet i Sverige ska underrätta behöriga myndigheter i andra länder inom EES och Europeiska kommissionen om tjänsteverksamhet som kan medföra allvarlig skada på människors hälsa eller säkerhet eller på miljön. I paragrafen görs en ändring till följd av Lissabonfördragets ikraftträdande genom att begreppet "Europeiska gemenskapernas kommission" ändras till "Europeiska kommissionen". Rådets förordning (EG) nr 428/2009 av den 5 maj 2009 om upprättande av en gemenskapsordning för kontroll av export, överföring, förmedling och transitering av produkter med dubbla användningsområden (omarbetning) Sammanfattning av promemorians förslag I promemorian föreslås ett antal lagändringar som föranleds av att det finns en ny EG-förordning som reglerar handel med produkter med dubbla användningsområden. Med produkter med dubbla användningsområden avses sådana produkter, inbegripet programvara och teknik, som kan användas för både civila och militära ändamål samt alla varor som kan användas både för icke-explosiva ändamål och för att på något sätt bidra vid tillverkning av kärnvapen eller andra kärnladdningar. I promemorian föreslås ändringar i lagen (2000:1064) om kontroll av produkter med dubbla användningsområden och av tekniskt bistånd (PDA-lagen) samt i lagen (2003:148) om straff för terroristbrott. De föreslagna bestämmelserna i PDA-lagen kompletterar rådets förordning (EG) nr 428/2009 av den 5 maj 2009 om upprättande av en gemenskapsordning för kontroll av export, överföring, förmedling och transitering av produkter med dubbla användningsområden (omarbetning) [den nya EG-förordningen]. EG-förordningen är en omarbetning av och ersätter rådets förordning (EG) nr 1334/2000 av den 22 juni 2000 om upprättande av en gemenskapsordning för kontroll av export av produkter och teknik med dubbla användningsområden [den äldre EG-förordningen]. I den nya EG-förordningen är bestämmelserna om export och överföring inom den Europeiska gemenskapen av produkter med dubbla användningsområden i stort sett oförändrade i jämförelse med den äldre EG-förordningen. Till skillnad från den äldre EG-förordningen omfattar den nya EG-förordningen även kontroll när det gäller förmedling och transitering av sådana produkter. I PDA-lagen föreslås följdändringar som bör göras på grund av att den nya EG-förordningen har en annan benämning, ett annat nummer och delvis en annan artikelnumrering än rådets förordning (EG) nr 1334/2000. Vidare föreslås bestämmelser som genom normgivningsbemyndigande ger regeringen möjlighet att utnyttja vissa av de särskilda bemyndiganden som finns i EG-förordningen när det gäller tillståndskravets räckvidd vid export och tillhandahållande av förmedlingstjänster samt förbudets räckvidd vid transitering av produkter med dubbla användningsområden. Det föreslås också bestämmelser som rör verkställandet av EG-förordningen på så sätt att Inspektionen för strategiska produkter eller den myndighet regeringen bestämmer ska pröva frågor om tillstånd och förbud enligt EG-förordningen samt att tillsynsmyndigheten får befogenheter även mot den som för transitering tar befattning med produkter med dubbla användningsområden eller den som tillhandahåller förmedlingstjänster avseende sådana produkter. Vidare föreslås bestämmelser om straffansvar för den som bryter mot EG-förordningens bestämmelser om tillståndskrav för export, överföring inom den Europeiska gemenskapen, tillhandahållande av förmedlingstjänster och förbud mot transitering av sådana produkter. Det föreslås också bestämmelser om straffansvar för den som åsidosätter underrättelseskyldighet till en behörig myndighet. Det föreslås även en ändring i lagen om straff för terroristbrott. Det föreslås i PDA-lagen också en bestämmelse om vite för den som bryter mot EG-förordningens bestämmelse om underrättelseskyldighet första gången en exportör använder sig av gemenskapens generella exporttillstånd. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2010. Promemorians lagförslag Lagtext Förslag till lag om ändring i lagen (2000:1064) om kontroll av produkter med dubbla användningsområden och av tekniskt bistånd Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2000:1064) om kontroll av produkter med dubbla användningsområden och av tekniskt bistånd dels att rubriken närmast före 5 § ska utgå, dels att 3 och 15 §§ ordet "1334/2000" ska bytas ut mot "428/2009", dels att 1, 2, 4-7, 11, 16-19, 21, 22 och 25 §§ samt rubriken närmast före 4 § ska ha följande lydelse, dels att det i lagen ska införas sex nya paragrafer, 4 a-4 d §§, 18 a § och 24 a § samt närmast före 4 a § en ny rubrik av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 § Denna lag gäller kontroll av produkter med dubbla användningsområden och kontroll av tekniskt bistånd. Lagen innehåller kompletterande bestämmelser till rådets förordning (EG) nr 1334/2000 av den 22 juni 2000 om upprättande av en gemenskapsordning för kontroll av export av produkter och teknik med dubbla användningsområden8. Lagen innehåller kompletterande bestämmelser till rådets förordning (EG) nr 428/2009 av den 5 maj 2009 om upprättande av en gemenskapsordning för kontroll av export, överföring, förmedling och transitering av produkter med dubbla användningsområden (omarbetning)9. Bestämmelser finns också i lagen (1992:1300) om krigsmateriel och lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet. 2 § Med produkter med dubbla användningsområden, export, exportör och exportdeklaration avses i denna lag detsamma som i artikel 2 i rådets förordning (EG) nr 1334/2000. Med produkter med dubbla användningsområden, export, exportör, förmedlare, förmedlingstjänster och transitering avses i denna lag detsamma som i artikel 2 i rådets förordning (EG) nr 428/2009. Tillstånd Tillstånd och förbud 4 § Frågor om tillstånd enligt rådets förordning (EG) nr 1334/2000, denna lag eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen prövas av Inspektionen för strategiska produkter eller den myndighet som regeringen bestämmer. En myndighet skall med eget yttrande lämna över ett ärende till regeringens prövning, om ärendet har principiell betydelse eller annars är av särskild vikt. Frågor om tillstånd och förbud enligt rådets förordning (EG) nr 428/2009, denna lag eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen prövas av Inspektionen för strategiska produkter eller den myndighet som regeringen bestämmer. En myndighet ska med eget yttrande lämna över ett ärende till regeringens prövning, om ärendet har principiell betydelse eller annars är av särskild vikt. Regeringen meddelar ytterligare föreskrifter om överlämnande av ärenden till regeringen. Export, överföring, förmedling och transitering 4 a § Regeringen får meddela föreskrifter om att en produkt med dubbla användningsområden ska omfattas av krav på tillstånd till export enligt artikel 4.5 i rådets förordning (EG) nr 428/2009. Regeringen får vidare meddela föreskrifter om underrättelseskyldighet för exportörer som avses i artikel 4.5 i samma förordning. 4 b § Regeringen får meddela föreskrifter om att en produkt med dubbla användningsområden som avses i artikel 5.2 i rådets förordning (EG) nr 428/2009 får omfattas av krav på tillstånd för förmedlingstjänster enligt artikel 5.1 i samma förordning. 4 c § Regeringen får meddela föreskrifter om att en produkt med dubbla användningsområden ska omfattas av krav på tillstånd till förmedling enligt artikel 5.3 i rådets förordning (EG) nr 428/2009. Regeringen får vidare meddela föreskrifter om underrättelseskyldighet för förmedlare som avses i artikel 5.3 i samma förordning. 4 d § Regeringen får meddela föreskrifter om att en produkt med dubbla användningsområden som avses i artikel 6.3 i rådets förordning (EG) nr 428/2009 får omfattas av förbud mot transitering enligt artikel 6.1 i samma förordning. Export och överföring 5 § Regeringen får meddela föreskrifter om att en produkt med dubbla användningsområden skall omfattas av krav på tillstånd till export enligt artikel 5.1 i rådets förordning (EG) nr 1334/2000. Regeringen får meddela föreskrifter om att en produkt med dubbla användningsområden ska omfattas av krav på tillstånd till export enligt artikel 8.1 i rådets förordning (EG) nr 428/2009. 6 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter för att komplettera bestämmelserna om exporttillstånd i artikel 6.2 i rådets förordning (EG) nr 1334/2000. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter för att komplettera bestämmelserna om exporttillstånd i artikel 9.2 i rådets förordning (EG) nr 428/2009. och i del 3.3 första stycket i bilaga II till samma förordning 7 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om krav på tillstånd till överföring som avses i artikel 21.2 a i rådets förordning (EG) nr 1334/2000. Regeringen får meddela föreskrifter om krav på tillstånd till överföring som avses i artikel 22.2 i rådets förordning (EG) nr 428/2009. 11 § Tillstånd till export eller överföring enligt rådets förordning (EG) nr 1334/2000 kan återkallas, om tillståndshavaren har åsidosatt en föreskrift i förordningen eller en föreskrift som har meddelats med stöd av förordningen eller denna lag eller om det finns andra särskilda skäl till återkallelse. Tillstånd till export, förmedlingstjänster eller överföring enligt rådets förordning (EG) nr 428/2009 kan återkallas, om tillståndshavaren har åsidosatt en föreskrift i förordningen eller en föreskrift som har meddelats med stöd av förordningen eller denna lag eller om det finns andra särskilda skäl till återkallelse. En återkallelse gäller med omedelbar verkan, om inte något annat beslutas. 16 § Tillsynsmyndigheten har rätt att på begäran få de upplysningar och handlingar som behövs för kontroll av den som för överföring inom Europeiska gemenskapen eller för export tar befattning med produkter med dubbla användningsområden eller av den som ger tekniskt bistånd. Med handling förstås framställning i skrift eller bild samt upptagning som kan läsas, avlyssnas eller på annat sätt uppfattas endast med tekniska hjälpmedel. Tillsynsmyndigheten har rätt att på begäran få de upplysningar och handlingar som behövs för kontroll av den som för överföring inom Europeiska gemenskapen, för transitering eller för export tar befattning med produkter med dubbla användningsområden eller av den som tillhandahåller förmedlingstjänster när det gäller sådana produkter eller av den som ger tekniskt bistånd. Med handling förstås framställning i skrift eller bild samt upptagning som kan läsas, avlyssnas eller på annat sätt uppfattas endast med tekniska hjälpmedel. Tillsynsmyndigheten har rätt att få tillträde till lokaler där den som avses i första stycket bedriver sin verksamhet. Detta gäller dock inte utrymme som utgör någons bostad. Polismyndigheten skall lämna den hjälp som behövs för att tillsynen skall kunna genomföras. Tillsynsmyndigheten får begära hjälp även av andra statliga myndigheter för sin tillsyn. Polismyndigheten ska lämna den hjälp som behövs för att tillsynen ska kunna genomföras. Tillsynsmyndigheten får begära hjälp även av andra statliga myndigheter för sin tillsyn. 17 § Den som enligt artikel 16.2 eller 21.5 i rådets förordning (EG) nr 1334/2000 är skyldig att bevara och på begäran av tillsynsmyndigheten visa upp handlingar skall bevara dessa i fem år eller den längre tid som för vissa uppgifter eller handlingar kan vara föreskriven i lag eller annan författning. Den som enligt artikel 20.3 eller 22.8 i rådets förordning (EG) nr 428/2009 är skyldig att bevara och på begäran av tillsynsmyndigheten visa upp handlingar ska bevara dessa i fem år eller den längre tid som för vissa uppgifter eller handlingar kan vara föreskriven i lag eller annan författning. 18 § Den som uppsåtligen utan tillstånd 1. exporterar produkter med dubbla användningsområden som avses i artiklarna 3, 4.1-4.3 och 5.1 i rådets förordning (EG) nr 1334/2000, eller 1. exporterar produkter med dubbla användningsområden som avses i artiklarna 3.1 och 4.1-4.4 i rådets förordning (EG) nr 428/2009 eller i föreskrift som har meddelats med stöd av 4 a § första stycket eller 5 §, 2. överför produkter med dubbla användningsområden som avses i artikel 21 i samma förordning, 2. överför produkter med dubbla användningsområden som avses i artikel 22.1 i samma förordning eller i föreskrift som har meddelats med stöd av 7 §, eller 3. tillhandahåller förmedlingstjänster för produkter med dubbla användningsområden som avses i artikel 5.1 i samma förordning eller i föreskrift som har meddelats med stöd av 4 c § första stycket, döms till böter eller fängelse i högst två år. Vad som föreskrivs i första stycket gäller också den som uppsåtligen genom sådan elektronisk överföring som avses i artikel 2 b iii i rådets förordning (EG) nr 1334/2000 utan tillstånd Vad som föreskrivs i första stycket gäller också den som uppsåtligen genom sådan elektronisk överföring som avses i artikel 2.2 iii i rådets förordning (EG) nr 428/2009 utan tillstånd 1. exporterar programvara eller teknik som avses i artiklarna 3, 4.1-4.3 och 5.1 i samma förordning, eller 1. exporterar programvara eller teknik som avses i artiklarna 3.1 och 4.1-4.4 i samma förordning eller i föreskrift som har meddelats med stöd av 4 a § första stycket eller 5 §, 2. överför programvara eller teknik som avses i artikel 21 i samma förordning. 2. överför programvara eller teknik som avses i artikel 22.1 i samma förordning eller i föreskrift som har meddelats med stöd av 7 §, eller 3. tillhandahåller förmedlingstjänster för programvara eller teknik som avses i artikel 5.1 eller i föreskrift som har meddelats med stöd av 4 c § första stycket. Om brott enligt första eller andra stycket är att anse som grovt döms till fängelse, lägst sex månader och högst sex år. Vid bedömningen av om brottet är grovt skall det särskilt beaktas om gärningen ingått som ett led i en brottslighet som utövats systematiskt eller i större omfattning, eller om gärningen inneburit en allvarlig kränkning av ett betydande samhällsintresse. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen ingått som ett led i en brottslighet som utövats systematiskt eller i större omfattning, eller om gärningen inneburit en allvarlig kränkning av ett betydande samhällsintresse. 18 a § Den som uppsåtligen bryter mot ett förbud mot transitering enligt artikel 6.1 i rådets förordning (EG) nr 428/2009 döms till böter eller fängelse i högst två år. Om brottet är att anse som grovt döms till fängelse, lägst sex månader och högst sex år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen ingått som ett led i en brottslighet som utövats systematiskt eller i större omfattning, eller om gärningen inneburit en allvarlig kränkning av ett betydande samhällsintresse. 19 § Den som av grov oaktsamhet begår en gärning som avses i 18 § första eller andra stycket döms till böter eller fängelse i högst två år. Den som av grov oaktsamhet begår en gärning som avses i 18 § första eller andra stycket eller 18 a § första stycket döms till böter eller fängelse i högst två år. Om gärningen är ringa, skall den inte medföra ansvar. Om gärningen är ringa, ska den inte medföra ansvar. 21 § För försök till brott enligt 18 § första eller andra stycket eller 20 § första stycket samt för försök, förberedelse och stämpling till grovt brott enligt 18 § tredje stycket eller 20 § andra stycket döms till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken. För försök till brott enligt 18 § första eller andra stycket, 18 a § första stycket eller 20 § första stycket samt för försök, förberedelse och stämpling till grovt brott enligt 18 § tredje stycket, 18 a § andra stycket eller 20 § andra stycket döms till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken. 22 § Till böter eller fängelse i högst sex månader döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet 1. lämnar oriktiga uppgifter i en ansökan om tillstånd eller i någon annan handling som är av betydelse för prövningen av ett ärende enligt rådets förordning (EG) nr 1334/2000 eller denna lag eller i en deklaration som avses i 12 eller 13 §, 1. lämnar oriktiga uppgifter i en ansökan om tillstånd eller i någon annan handling som är av betydelse för prövningen av ett ärende enligt rådets förordning (EG) nr 428/2009 eller denna lag eller i en deklaration som avses i 12 eller 13 §, 2. åsidosätter krav eller villkor som har meddelats med stöd av artikel 6.2 i samma förordning eller bryter mot kontroll- eller ordningsföreskrifter som har meddelats med stöd av denna lag, 2. åsidosätter krav eller villkor som har meddelats med stöd av artikel 9.2 i samma förordning eller bryter mot kontroll- eller ordningsföreskrifter som har meddelats med stöd av denna lag, 3. åsidosätter sin underrättelseskyldighet enligt artikel 4.4 i samma förordning, 4. åsidosätter sin underrättelseskyldighet enligt artikel 5.1 i samma förordning, 5. åsidosätter underrättelseskyldighet som har föreskrivits med stöd av 4 a § andra stycket, 6. åsidosätter underrättelseskyldighet som har föreskrivits med stöd av 4 c § andra stycket, 4. åsidosätter sin uppgiftsskyldighet enligt artikel 21.7 i samma förordning, eller 7. åsidosätter sin uppgiftsskyldighet enligt artikel 22.10 i samma förordning, eller 5. bryter mot artikel 16.2 eller 21.5 i samma förordning eller mot 17 §. 8. bryter mot artikel 20.3 eller 22.8 i samma förordning eller mot 17 §. Om gärningen är ringa, skall den inte medföra ansvar. Om gärningen är ringa, ska den inte medföra ansvar. 24 a § Försummar den uppgiftsskyldige att i rätt tid lämna sådan underrättelse som avses i del 3.1 i bilaga II till rådets förordning (EG) nr 428/2009 får den myndighet som ska ta emot underrättelsen vid vite förelägga den uppgiftsskyldige att fullgöra sin skyldighet. 25 §10 Beslut av en annan myndighet än regeringen att återkalla ett tillstånd får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Detsamma gäller en myndighets beslut enligt 12 § första stycket, 14, 16 och 24 §§. Beslut av en annan myndighet än regeringen att återkalla ett tillstånd får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Detsamma gäller en myndighets beslut enligt 12 § första stycket, 14, 16, 24 och 24 a §§. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Andra förvaltningsbeslut enligt rådets förordning (EG) nr 1334/2000 eller enligt denna lag får inte överklagas. Andra förvaltningsbeslut enligt rådets förordning (EG) nr 428/2009 eller enligt denna lag får inte överklagas. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2010. Förslag till lag om ändring i lagen (2003:148) om straff för terroristbrott Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (2003:148) om straff för terroristbrott ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 3 § Följande gärningar utgör terroristbrott under de förutsättningar som anges i 2 § i denna lag: 1. mord, 3 kap. 1 § brottsbalken, 2. dråp, 3 kap. 2 § brottsbalken, 3. grov misshandel, 3 kap. 6 § brottsbalken, 4. människorov, 4 kap. 1 § brottsbalken, 5. olaga frihetsberövande, 4 kap. 2 § brottsbalken, 6. grov skadegörelse, 12 kap. 3 § brottsbalken, 7. mordbrand och grov mordbrand, 13 kap. 1 och 2 §§ brottsbalken, 8. allmänfarlig ödeläggelse, 13 kap. 3 § brottsbalken, 9. sabotage och grovt sabotage, 13 kap. 4 och 5 §§ brottsbalken, 10. kapning och sjö- eller luftfartssabotage, 13 kap. 5 a § brottsbalken, 11. flygplatssabotage, 13 kap. 5 b § brottsbalken, 12. spridande av gift eller smitta, 13 kap. 7 § brottsbalken, 13. olovlig befattning med kemiska vapen, 22 kap. 6 a § brottsbalken, 14. uppsåtligt vapenbrott, 9 kap. 1 § vapenlagen (1996:67), 15. brott enligt 21 § tredje stycket lagen (1988:868) om brandfarliga och explosiva varor, 16. uppsåtligt brott enligt 25 och 26 §§ lagen (1992:1300) om krigsmateriel, som avser kärnladdningar, radiologiska, biologiska och kemiska stridsmedel, apparater och andra anordningar för spridning av radiologiska, biologiska eller kemiska stridsmedel samt speciella delar och substanser till sådant material, 17. brott enligt 18 och 20 §§ lagen (2000:1064) om kontroll av produkter med dubbla användningsområden och av tekniskt bistånd, som avser sådana produkter eller sådant tekniskt bistånd som kan användas för att framställa kärnladdningar, biologiska eller kemiska vapen, 17. brott enligt 18, 18 a och 20 §§ lagen (2000:1064) om kontroll av produkter med dubbla användningsområden och av tekniskt bistånd, som avser sådana produkter eller sådant tekniskt bistånd som kan användas för att framställa kärnladdningar, biologiska eller kemiska vapen, 18. smuggling och grov smuggling, 3 och 5 §§ lagen (2000:1225) om straff för smuggling, om brottet avser sådana varor som omfattas av 14-17, 19. olaga hot, 4 kap. 5 § brottsbalken, som innefattar hot om att begå någon av de gärningar som avses i 1-18. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2010. Förteckning över remissinstanser Remissyttranden har avgetts av följande instanser: Svea hovrätt, Malmö tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, Kammarrätten i Göteborg, Justitiekanslern, Åklagarmyndigheten, Rikspolisstyrelsen, Säkerhetspolisen, Inspektionen för strategiska produkter, Försvarsmakten (Must), Försvarets radioanstalt (FRA), Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), Tullverket, Strålsäkerhetsmyndigheten, Sveriges exportråd, Sveriges Exportkontrollförening, Säkerhets- och försvarsföretagen, SME-D (The Swedish Association of Small and Medium Size Enterprises in Defence), Svenskt Näringsliv, Ericsson AB, FLIR Systems AB, GE Gealth Care Bio-Sciences AB och ABB AB. Regelrådet, Försvarets materielverk (FMV), Teknikföretagen, Swedish Association of Civil Security, Plast- och kemiföretagen, AB Sandvik Process Systems, Alfalaval Lund AB, Avure Technologies AB, Micronic Laser Systems AB, Saab AB, Tranter International AB, Pointsec Mobile Technologies AB, Westinghouse Electric AB, Sandvik AB (AB Sandvik Steel), Wedholm Medical AB, Svenska freds- och skiljedomsföreningen, Kristna Fredsrörelsen och Diakonia har inbjudits att yttra sig men avstått. Lagförslag till följd av ny EU-förordning om tullbefrielse och Lissabonfördragets ikraftträdande Förslag till lag om ändring i lagen (1962:120) om straff i vissa fall för oriktigt ursprungsintyg m.m. Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1962:120) om straff i vissa fall för oriktigt ursprungsintyg m.m. ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 §11 Den som i ursprungsintyg eller annan handling, som åberopas till bevis för vinnande av förmånsbehandling enligt handelsöverenskommelser som Europeiska gemenskaperna (EG) har ingått eller enligt EG:s rättsakter, uppsåtligen lämnat oriktig uppgift ägnad att leda till förmånsbehandling, döms till böter eller fängelse i högst ett år. Till samma straff döms den som i samband med ansökan om ursprungsintyg uppsåtligen lämnat oriktig uppgift ägnad att leda till förmånsbehandling samt den som tillhandahållit en åberopad handling med vetskap om att den innehåller sådan oriktig uppgift. Är brottet att anse som grovt döms till fängelse i högst två år. Den som i ursprungsintyg eller annan handling, som åberopas till bevis för vinnande av förmånsbehandling enligt handelsöverenskommelser som Europeiska unionen (EU) har ingått eller enligt EU:s rättsakter, uppsåtligen lämnat oriktig uppgift ägnad att leda till förmånsbehandling, döms till böter eller fängelse i högst ett år. Till samma straff döms den som i samband med ansökan om ursprungsintyg uppsåtligen lämnat oriktig uppgift ägnad att leda till förmånsbehandling samt den som tillhandahållit en åberopad handling med vetskap om att den innehåller sådan oriktig uppgift. Är brottet att anse som grovt döms till fängelse i högst två år. Begår någon av grov oaktsamhet gärning som avses i första stycket, döms till böter. Är brott som avses i denna paragraf att anse som ringa, döms ej till ansvar. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2010. Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1547) om tullfrihet m.m. Härigenom föreskrivs att 1 och 9-10 §§ lagen (1994:1547) om tullfrihet m.m. ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 §12 Bestämmelser om frihet från tull i vissa fall finns i rådets förordning (EEG) nr 918/83 av den 28 mars 1983 om upprättandet av ett gemenskapssystem för tullbefrielse. Bestämmelser om upphävande av importtullar på vissa vapen och militär utrustning finns i rådets förordning (EG) nr 150/2003 av den 21 januari 2003 om upphävande av importtullar på vissa vapen och militär utrustning. Bestämmelser om tullförmåner finns även i handelsöverenskommelser som Europeiska gemenskaperna (EG) har ingått. Bestämmelser om ursprung som medför förmånsbehandling för varor finns i rådets förordning (EEG) nr 2913/92 av den 12 oktober 1992 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen och kommissionens förordning (EEG) nr 2454/93 av den 2 juli 1993 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EEG) nr 2913/92 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen. Bestämmelser om frihet från tull i vissa fall finns i rådets förordning (EG) nr 1186/2009 av den 16 november 2009 om upprättandet av ett gemenskapssystem för tullbefrielse (kodifierad version)13. Bestämmelser om upphävande av importtullar på vissa vapen och militär utrustning finns i rådets förordning (EG) nr 150/2003 av den 21 januari 2003 om upphävande av importtullar på vissa vapen och militär utrustning. Bestämmelser om tullförmåner finns även i handelsöverenskommelser som Europeiska unionen (EU) har ingått. Bestämmelser om ursprung som medför förmånsbehandling för varor finns i rådets förordning (EEG) nr 2913/92 av den 12 oktober 1992 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen och kommissionens förordning (EEG) nr 2454/93 av den 2 juli 1993 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EEG) nr 2913/92 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen. Bestämmelser om skydd mot dumpad eller subventionerad import finns i - rådets förordning (EG) nr 384/96 av den 22 december 1995 om skydd mot dumpad import från länder som inte är medlemmar i Europeiska gemenskapen, och - rådets förordning (EG) nr 2026/97 av den 6 oktober 1997 om skydd mot subventionerad import från länder som inte är medlemmar i Europeiska gemenskapen. Bestämmelser om annan marknadsstörande import än dumpad eller subventionerad import finns i - rådets förordning (EG) nr 517/94 av den 7 mars 1994 om gemensamma regler för importen av textila produkter från vissa tredje länder som inte täcks av bilaterala avtal, protokoll eller andra arrangemang eller av särskilda gemenskapsregler om import, - rådets förordning (EG) nr 518/94 av den 7 mars 1994 om gemensamma regler för importen, och - rådets förordning (EG) nr 519/94 av den 7 mars 1994 om gemensamma regler för import från vissa tredje länder. I denna lag finns kompletterande bestämmelser till de i första, andra och tredje styckena angivna bestämmelserna. 9 §14 Den som tillverkar, importerar, exporterar eller i övrigt handlar med varor är liksom ett ombud, en handelssammanslutning och en handelsorganisation skyldig att, enligt föreskrifter som meddelas av regeringen, lämna uppgifter som behövs för att uppfylla uppgiftsskyldigheten enligt EG:s bestämmelser om skydd mot dumpad eller subventionerad import. Detta gäller även i fråga om uppgiftsskyldighet enligt EG:s bestämmelser om annan marknadsstörande import än dumpad eller subventionerad import. Den som tillverkar, importerar, exporterar eller i övrigt handlar med varor är liksom ett ombud, en handelssammanslutning och en handelsorganisation skyldig att, enligt föreskrifter som meddelas av regeringen, lämna uppgifter som behövs för att uppfylla uppgiftsskyldigheten enligt EU:s bestämmelser om skydd mot dumpad eller subventionerad import. Detta gäller även i fråga om uppgiftsskyldighet enligt EU:s bestämmelser om annan marknadsstörande import än dumpad eller subventionerad import. För kontroll av uppgiftsskyldighet enligt första stycket får, enligt föreskrifter som meddelas av regeringen, den som är uppgiftsskyldig föreläggas att för granskning tillhandahålla räkenskaper, anteckningar och andra handlingar som rör verksamheten. Avser ett föreläggande enligt andra stycket räkenskaper som förs med hjälp av automatisk databehandling, skall dessa på begäran tillhandahållas i utskrift eller på medium för automatisk databehandling. Vid tillämpning av bestämmelserna i denna paragraf är även bestämmelserna i 6 kap. 28-38 §§ tullagen (2000:1281) tillämpliga. Avser ett föreläggande enligt andra stycket räkenskaper som förs med hjälp av automatisk databehandling, ska dessa på begäran tillhandahållas i utskrift eller på medium för automatisk databehandling. Vid tillämpning av bestämmelserna i denna paragraf är även bestämmelserna i 6 kap. 28-38 §§ tullagen (2000:1281) tillämpliga. 10 § Regeringen får meddela föreskrifter 1. till utfyllnad av regler om frihet från tull beslutade av EG:s institutioner, och 2. till utfyllnad av regler om tullförmåner i handelsöverenskommelser som EG har ingått. 1. till utfyllnad av regler om frihet från tull beslutade av EU:s institutioner, och 2. till utfyllnad av regler om tullförmåner i handelsöverenskommelser som EU har ingått. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2010. Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1548) om vissa tullförfaranden med ekonomisk verkan, m.m. Härigenom föreskrivs att 5 § lagen (1994:1548) om vissa tullförfaranden med ekonomisk verkan, m.m. ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 5 § Regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, får meddela föreskrifter till utfyllnad av gemenskapsrätten på områden enligt 1 §. Regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, får meddela föreskrifter till utfyllnad av unionsrätten på områden enligt 1 §. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2010. Förslag till lag om ändring i lagen (2000:1064) om kontroll av produkter med dubbla användningsområden och av tekniskt bistånd Härigenom föreskrivs att 9 och 16 §§ lagen (2000:164) om kontroll av produkter med dubbla användningsområden och av tekniskt bistånd ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 9 § Tekniskt bistånd får inte lämnas utanför Europeiska gemenskapen om det är avsett att användas i samband med utveckling, produktion, hantering, bruk, underhåll, lagring, detektion, identifiering eller spridning av kemiska eller biologiska vapen eller av kärnvapen eller andra kärnladdningar eller i samband med utveckling, produktion, underhåll eller lagring av missiler som är i stånd att bära sådana vapen. Tekniskt bistånd får inte lämnas utanför Europeiska unionen om det är avsett att användas i samband med utveckling, produktion, hantering, bruk, underhåll, lagring, detektion, identifiering eller spridning av kemiska eller biologiska vapen eller av kärnvapen eller andra kärnladdningar eller i samband med utveckling, produktion, underhåll eller lagring av missiler som är i stånd att bära sådana vapen. Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från förbudet. 16 § Tillsynsmyndigheten har rätt att på begäran få de upplysningar och handlingar som behövs för kontroll av den som för överföring inom Europeiska gemenskapen eller för export tar befattning med produkter med dubbla användningsområden eller av den som ger tekniskt bistånd. Med handling förstås framställning i skrift eller bild samt upptagning som kan läsas, avlyssnas eller på annat sätt uppfattas endast med tekniska hjälpmedel. Tillsynsmyndigheten har rätt att på begäran få de upplysningar och handlingar som behövs för kontroll av den som för överföring inom Europeiska unionen eller för export tar befattning med produkter med dubbla användningsområden eller av den som ger tekniskt bistånd. Med handling förstås framställning i skrift eller bild samt upptagning som kan läsas, avlyssnas eller på annat sätt uppfattas endast med tekniska hjälpmedel. Tillsynsmyndigheten har rätt att få tillträde till lokaler där den som avses i första stycket bedriver sin verksamhet. Detta gäller dock inte utrymme som utgör någons bostad. Polismyndigheten skall lämna den hjälp som behövs för att tillsynen skall kunna genomföras. Tillsynsmyndigheten får begära hjälp även av andra statliga myndigheter för sin tillsyn. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2010. Förslag till lag om ändring i lagen (2003:491) om konsulärt ekonomiskt bistånd Härigenom föreskrivs att 5 § lagen (2003:491) om konsulärt ekonomiskt bistånd ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 5 § Utländska medborgare som på grund av egen eller närståendes anställning eller etablering som egenföretagare i Sverige kan härleda rättigheter i fråga om sociala förmåner från 1. EG-rätten, 1. unionsrätten, 2. avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES), eller 3. avtalet mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan och Schweiz å andra sidan om fri rörlighet för personer, skall när det gäller rätt till konsulärt ekonomiskt bistånd jämställas med svenska medborgare under de förutsättningar som anges i föreskrifter av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. ska när det gäller rätt till konsulärt ekonomiskt bistånd jämställas med svenska medborgare under de förutsättningar som anges i föreskrifter av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2010. Förslag till lag om ändring i lagen (2009:1079) om tjänster på den inre marknaden Härigenom föreslås att 3, 4, 13 och 14 §§ lagen (2009:1079) om tjänster på den inre marknaden ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 3 § Avviker en bestämmelse i en annan författning från denna lag ska den bestämmelsen ha företräde, om den har sin grund i gemenskapsrätten. Avviker en bestämmelse i en annan författning från denna lag ska den bestämmelsen ha företräde, om den har sin grund i unionsrätten. 4 § I denna lag avses med behörig myndighet: en statlig eller kommunal myndighet eller ett annat organ som har till uppgift att pröva frågor om tillträde till och utövande av tjänsteverksamhet eller kontrollera sådan verksamhet, etablering: en tjänsteleverantörs faktiska utövande av en ekonomisk verksamhet under en obegränsad tid och genom en stabil infrastruktur varifrån näringsverksamhet för att tillhandahålla tjänster faktiskt bedrivs, etableringsmedlemsstat: det land inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) inom vars territorium en tjänsteleverantör är etablerad, reglerat yrke: yrke som enligt lag eller förordning kräver en bestämd yrkeskvalifikation för att få utövas eller ger den som har en bestämd yrkeskvalifikation rätt att använda en viss yrkestitel, tjänst: prestation som utförs mot ekonomisk ersättning och som inte utgör vara, kapital eller person, tjänsteleverantör: fysisk person som är medborgare i ett land inom EES eller juridisk person som är etablerad i ett land inom EES och vilken i sin näringsverksamhet erbjuder eller tillhandahåller en tjänst, och tjänstemottagare: fysisk person som är medborgare i ett land inom EES eller som genom gemenskapsrätten har motsvarande rättigheter eller juridisk person som är etablerad i ett land inom EES och som använder eller avser att använda en tjänst. tjänstemottagare: fysisk person som är medborgare i ett land inom EES eller som genom unionsrätten har motsvarande rättigheter eller juridisk person som är etablerad i ett land inom EES och som använder eller avser att använda en tjänst. 13 § Om det inte är möjligt att tillmötesgå en begäran om bistånd eller om en myndighet i ett annat land inom EES inte lämnar begärt bistånd, ska den behöriga myndigheten i Sverige lämna information om detta till den behöriga myndigheten i det andra landet och till Europeiska gemenskapernas kommission. Om det inte är möjligt att tillmötesgå en begäran om bistånd eller om en myndighet i ett annat land inom EES inte lämnar begärt bistånd, ska den behöriga myndigheten i Sverige lämna information om detta till den behöriga myndigheten i det andra landet och till Europeiska kommissionen. 14 § En behörig myndighet i Sverige ska underrätta behöriga myndigheter i andra länder inom EES och Europeiska gemenskapernas kommission om tjänsteverksamhet som kan medföra allvarlig skada på människors hälsa eller säkerhet eller på miljön. En behörig myndighet i Sverige ska underrätta behöriga myndigheter i andra länder inom EES och Europeiska kommissionen om tjänsteverksamhet som kan medföra allvarlig skada på människors hälsa eller säkerhet eller på miljön. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2010. Lagrådsremissens lagförslag Förslag till lag om ändring i lagen (2000:1064) om kontroll av produkter med dubbla användningsområden och av tekniskt bistånd Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2000:1064) om kontroll av produkter med dubbla användningsområden och av tekniskt bistånd dels att rubriken närmast före 5 § ska utgå, dels att 1-7, 11, 15-19, 21, 22 och 25 §§ samt rubriken närmast före 4 § ska ha följande lydelse, dels att det i lagen ska införas sex nya paragrafer, 4 a-4 d §§, 18 a § och 24 a § samt närmast före 4 a § en ny rubrik av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 § Denna lag gäller kontroll av produkter med dubbla användningsområden och kontroll av tekniskt bistånd. Lagen innehåller kompletterande bestämmelser till rådets förordning (EG) nr 1334/2000 av den 22 juni 2000 om upprättande av en gemenskapsordning för kontroll av export av produkter och teknik med dubbla användningsområden15. Lagen innehåller kompletterande bestämmelser till rådets förordning (EG) nr 428/2009 av den 5 maj 2009 om upprättande av en gemenskapsordning för kontroll av export, överföring, förmedling och transitering av produkter med dubbla användningsområden (omarbetning)16. Bestämmelser finns också i lagen (1992:1300) om krigsmateriel och lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet. 2 § Med produkter med dubbla användningsområden, export, exportör och exportdeklaration avses i denna lag detsamma som i artikel 2 i rådets förordning (EG) nr 1334/2000. Med produkter med dubbla användningsområden, export, exportör, förmedlare, förmedlingstjänster och transitering avses i denna lag detsamma som i artikel 2 i rådets förordning (EG) nr 428/2009. 3 § Med militära produkter enligt artikel 4.2 och 4.3 i rådets förordning (EG) nr 1334/2000 avses i denna lag de produkter som enligt 1 § lagen (1992:1300) om krigsmateriel utgör krigsmateriel. Med militära produkter enligt artikel 4.2 och 4.3 i rådets förordning (EG) nr 428/2009 avses i denna lag de produkter som enligt 1 § lagen (1992:1300) om krigsmateriel utgör krigsmateriel. Med tekniskt bistånd avses i denna lag allt tekniskt stöd som har samband med reparation, utveckling, tillverkning, montering, testning, underhåll eller någon annan teknisk tjänst och som kan anta sådana former som utbildning, överföring av kunskaper och färdigheter eller konsulttjänster. Tillstånd Tillstånd och förbud 4 § Frågor om tillstånd enligt rådets förordning (EG) nr 1334/2000, denna lag eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen prövas av Inspektionen för strategiska produkter eller den myndighet som regeringen bestämmer. En myndighet skall med eget yttrande lämna över ett ärende till regeringens prövning, om ärendet har principiell betydelse eller annars är av särskild vikt. Frågor om tillstånd och förbud enligt rådets förordning (EG) nr 428/2009, denna lag eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen prövas av Inspektionen för strategiska produkter eller den myndighet som regeringen bestämmer. En myndighet ska med eget yttrande lämna över ett ärende till regeringens prövning, om ärendet har principiell betydelse eller annars är av särskild vikt. Regeringen meddelar ytterligare föreskrifter om överlämnande av ärenden till regeringen. Export, överföring, förmedling och transitering 4 a § Regeringen får meddela föreskrifter om att en produkt med dubbla användningsområden ska omfattas av krav på tillstånd till export enligt artikel 4.5 i rådets förordning (EG) nr 428/2009. Regeringen får meddela föreskrifter om underrättelseskyldighet för exportörer som avses i artikel 4.5 i samma förordning. 4 b § Regeringen får meddela föreskrifter om att en produkt med dubbla användningsområden som avses i artikel 5.2 i rådets förordning (EG) nr 428/2009 får omfattas av krav på tillstånd för förmedlingstjänster enligt artikel 5.1 i samma förordning. 4 c § Regeringen får meddela föreskrifter om att en produkt med dubbla användningsområden ska omfattas av krav på tillstånd till förmedling enligt artikel 5.3 i rådets förordning (EG) nr 428/2009. Regeringen får meddela föreskrifter om underrättelseskyldighet för förmedlare som avses i artikel 5.3 i samma förordning. 4 d § Regeringen får meddela föreskrifter om att en produkt med dubbla användningsområden som avses i artikel 6.3 i rådets förordning (EG) nr 428/2009 får omfattas av förbud mot transitering enligt artikel 6.1 i samma förordning. Export och överföring 5 § Regeringen får meddela föreskrifter om att en produkt med dubbla användningsområden skall omfattas av krav på tillstånd till export enligt artikel 5.1 i rådets förordning (EG) nr 1334/2000. Regeringen får meddela föreskrifter om att en produkt med dubbla användningsområden ska omfattas av krav på tillstånd till export enligt artikel 8.1 i rådets förordning (EG) nr 428/2009. 6 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter för att komplettera bestämmelserna om exporttillstånd i artikel 6.2 i rådets förordning (EG) nr 1334/2000. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter för att komplettera bestämmelserna om exporttillstånd i artikel 9.2 i rådets förordning (EG) nr 428/2009 och i del 3.3 första stycket i bilaga II till samma förordning. 7 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om krav på tillstånd till överföring som avses i artikel 21.2 a i rådets förordning (EG) nr 1334/2000. Regeringen får meddela föreskrifter om krav på tillstånd till överföring som avses i artikel 22.2 i rådets förordning (EG) nr 428/2009. 11 § Tillstånd till export eller överföring enligt rådets förordning (EG) nr 1334/2000 kan återkallas, om tillståndshavaren har åsidosatt en föreskrift i förordningen eller en föreskrift som har meddelats med stöd av förordningen eller denna lag eller om det finns andra särskilda skäl till återkallelse. Tillstånd till export, förmedlingstjänster eller överföring enligt rådets förordning (EG) nr 428/2009 kan återkallas, om tillståndshavaren har åsidosatt en föreskrift i förordningen eller en föreskrift som har meddelats med stöd av förordningen eller denna lag eller om det finns andra särskilda skäl till återkallelse. En återkallelse gäller med omedelbar verkan, om inte något annat beslutas. 15 § Tillsyn över efterlevnaden av bestämmelserna i rådets förordning (EG) nr 1334/2000, denna lag eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen skall utövas av Inspektionen för strategiska produkter eller den myndighet som regeringen bestämmer (tillsynsmyndigheten). Tillsyn över efterlevnaden av bestämmelserna i rådets förordning (EG) nr 428/2009, denna lag eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen ska utövas av Inspektionen för strategiska produkter eller den myndighet som regeringen bestämmer (tillsynsmyndigheten). Regeringen får meddela föreskrifter om tillsynen. 16 § Tillsynsmyndigheten har rätt att på begäran få de upplysningar och handlingar som behövs för kontroll av den som för överföring inom Europeiska gemenskapen eller för export tar befattning med produkter med dubbla användningsområden eller av den som ger tekniskt bistånd. Med handling förstås framställning i skrift eller bild samt upptagning som kan läsas, avlyssnas eller på annat sätt uppfattas endast med tekniska hjälpmedel. Tillsynsmyndigheten har rätt att på begäran få de upplysningar och handlingar som behövs för kontroll av den som för överföring inom Europeiska gemenskapen, för transitering eller för export tar befattning med produkter med dubbla användningsområden eller av den som tillhandahåller förmedlingstjänster när det gäller sådana produkter eller av den som ger tekniskt bistånd. Med handling förstås framställning i skrift eller bild samt upptagning som kan läsas, avlyssnas eller på annat sätt uppfattas endast med tekniska hjälpmedel. Tillsynsmyndigheten har rätt att få tillträde till lokaler där den som avses i första stycket bedriver sin verksamhet. Detta gäller dock inte utrymme som utgör någons bostad. Polismyndigheten skall lämna den hjälp som behövs för att tillsynen skall kunna genomföras. Tillsynsmyndigheten får begära hjälp även av andra statliga myndigheter för sin tillsyn. Polismyndigheten ska lämna den hjälp som behövs för att tillsynen ska kunna genomföras. Tillsynsmyndigheten får begära hjälp även av andra statliga myndigheter för sin tillsyn. 17 § Den som enligt artikel 16.2 eller 21.5 i rådets förordning (EG) nr 1334/2000 är skyldig att bevara och på begäran av tillsynsmyndigheten visa upp handlingar skall bevara dessa i fem år eller den längre tid som för vissa uppgifter eller handlingar kan vara föreskriven i lag eller annan författning. Den som enligt artikel 20.3 eller 22.8 i rådets förordning (EG) nr 428/2009 är skyldig att bevara och på begäran av tillsynsmyndigheten visa upp handlingar ska bevara dessa i fem år eller den längre tid som för vissa uppgifter eller handlingar kan vara föreskriven i lag eller annan författning. 18 § Den som uppsåtligen utan tillstånd 1. exporterar produkter med dubbla användningsområden som avses i artiklarna 3, 4.1-4.3 och 5.1 i rådets förordning (EG) nr 1334/2000, eller 1. exporterar produkter med dubbla användningsområden som avses i artikel 3.1 i rådets förordning (EG) nr 428/2009 eller i artiklarna 4.1-4.4 i samma förordning och för vilka tillståndskrav har inträtt eller i föreskrift som har meddelats med stöd av 4 a § första stycket eller 5 §, 2. överför produkter med dubbla användningsområden som avses i artikel 21 i samma förordning, 2. överför produkter med dubbla användningsområden som avses i artikel 22.1 i samma förordning eller i föreskrift som har meddelats med stöd av 7 §, eller 3. tillhandahåller förmedlingstjänster för produkter med dubbla användningsområden som avses i artikel 5.1 i samma förordning och för vilka tillståndskrav har inträtt eller i föreskrift som har meddelats med stöd av 4 c § första stycket, döms till böter eller fängelse i högst två år. Vad som föreskrivs i första stycket gäller också den som uppsåtligen genom sådan elektronisk överföring som avses i artikel 2 b iii i rådets förordning (EG) nr 1334/2000 utan tillstånd Vad som föreskrivs i första stycket gäller också den som uppsåtligen genom sådan elektronisk överföring som avses i artikel 2.2 iii i rådets förordning (EG) nr 428/2009 utan tillstånd 1. exporterar programvara eller teknik som avses i artiklarna 3, 4.1-4.3 och 5.1 i samma förordning, eller 1. exporterar programvara eller teknik som avses i artikel 3.1 i samma förordning eller i artiklarna 4.1-4.4 i samma förordning och för vilka tillståndskrav har inträtt eller i föreskrift som har meddelats med stöd av 4 a § första stycket eller 5 §, 2. överför programvara eller teknik som avses i artikel 21 i samma förordning. 2. överför programvara eller teknik som avses i artikel 22.1 i samma förordning eller i föreskrift som har meddelats med stöd av 7 §, eller 3. tillhandahåller förmedlingstjänster för programvara eller teknik som avses i artikel 5.1 i samma förordning och för vilka tillståndskrav har inträtt eller i föreskrift som har meddelats med stöd av 4 c § första stycket. Om brott enligt första eller andra stycket är att anse som grovt döms till fängelse, lägst sex månader och högst sex år. Vid bedömningen av om brottet är grovt skall det särskilt beaktas om gärningen ingått som ett led i en brottslighet som utövats systematiskt eller i större omfattning, eller om gärningen inneburit en allvarlig kränkning av ett betydande samhällsintresse. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen ingått som ett led i en brottslighet som utövats systematiskt eller i större omfattning, eller om gärningen inneburit en allvarlig kränkning av ett betydande samhällsintresse. 18 a § Den som uppsåtligen bryter mot ett förbud mot transitering enligt artikel 6.1 i rådets förordning (EG) nr 428/2009 döms till böter eller fängelse i högst två år. Om brottet är att anse som grovt döms till fängelse, lägst sex månader och högst sex år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen ingått som ett led i en brottslighet som utövats systematiskt eller i större omfattning, eller om gärningen inneburit en allvarlig kränkning av ett betydande samhällsintresse. 19 § Den som av grov oaktsamhet begår en gärning som avses i 18 § första eller andra stycket döms till böter eller fängelse i högst två år. Den som av grov oaktsamhet begår en gärning som avses i 18 § första eller andra stycket eller 18 a § första stycket döms till böter eller fängelse i högst två år. Om gärningen är ringa, skall den inte medföra ansvar. Om gärningen är ringa, ska den inte medföra ansvar. 21 § För försök till brott enligt 18 § första eller andra stycket eller 20 § första stycket samt för försök, förberedelse och stämpling till grovt brott enligt 18 § tredje stycket eller 20 § andra stycket döms till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken. För försök till brott enligt 18 § första eller andra stycket, 18 a § första stycket eller 20 § första stycket samt för försök, förberedelse och stämpling till grovt brott enligt 18 § tredje stycket, 18 a § andra stycket eller 20 § andra stycket döms till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken. 22 § Till böter eller fängelse i högst sex månader döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet 1. lämnar oriktiga uppgifter i en ansökan om tillstånd eller i någon annan handling som är av betydelse för prövningen av ett ärende enligt rådets förordning (EG) nr 1334/2000 eller denna lag eller i en deklaration som avses i 12 eller 13 §, 1. lämnar oriktiga uppgifter i en ansökan om tillstånd eller i någon annan handling som är av betydelse för prövningen av ett ärende enligt rådets förordning (EG) nr 428/2009 eller denna lag eller i en deklaration som avses i 12 eller 13 §, 2. åsidosätter krav eller villkor som har meddelats med stöd av artikel 6.2 i samma förordning eller bryter mot kontroll- eller ordningsföreskrifter som har meddelats med stöd av denna lag, 2. åsidosätter krav eller villkor som har meddelats med stöd av artikel 9.2 i samma förordning eller bryter mot kontroll- eller ordningsföreskrifter som har meddelats med stöd av denna lag, 3. åsidosätter sin underrättelseskyldighet enligt artikel 4.4 i samma förordning, 4. åsidosätter sin underrättelseskyldighet enligt artikel 5.1 i samma förordning, 5. åsidosätter underrättelseskyldighet som har föreskrivits med stöd av 4 a § andra stycket, 6. åsidosätter underrättelseskyldighet som har föreskrivits med stöd av 4 c § andra stycket, 4. åsidosätter sin uppgiftsskyldighet enligt artikel 21.7 i samma förordning, eller 7. åsidosätter sin uppgiftsskyldighet enligt artikel 22.10 i samma förordning, eller 5. bryter mot artikel 16.2 eller 21.5 i samma förordning eller mot 17 §. 8. bryter mot artikel 20.3 eller 22.8 i samma förordning eller mot 17 §. Om gärningen är ringa, skall den inte medföra ansvar. Om gärningen är ringa, ska den inte medföra ansvar. 24 a § Försummar den uppgiftsskyldige att i rätt tid lämna sådan underrättelse som avses i del 3.1 i bilaga II till rådets förordning (EG) nr 428/2009 får den myndighet som ska ta emot underrättelsen vid vite förelägga den uppgiftsskyldige att fullgöra sin skyldighet. 25 §17 Beslut av en annan myndighet än regeringen att återkalla ett tillstånd får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Detsamma gäller en myndighets beslut enligt 12 § första stycket, 14, 16 och 24 §§. Beslut av en annan myndighet än regeringen att återkalla ett tillstånd får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Detsamma gäller en myndighets beslut enligt 12 § första stycket, 14, 16, 24 och 24 a §§. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Andra förvaltningsbeslut enligt rådets förordning (EG) nr 1334/2000 eller enligt denna lag får inte överklagas. Andra förvaltningsbeslut enligt rådets förordning (EG) nr 428/2009 eller enligt denna lag får inte överklagas. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2010. Förslag till lag om ändring i lagen (2003:148) om straff för terroristbrott Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (2003:148) om straff för terroristbrott ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 3 § Följande gärningar utgör terroristbrott under de förutsättningar som anges i 2 § i denna lag: 1. mord, 3 kap. 1 § brottsbalken, 2. dråp, 3 kap. 2 § brottsbalken, 3. grov misshandel, 3 kap. 6 § brottsbalken, 4. människorov, 4 kap. 1 § brottsbalken, 5. olaga frihetsberövande, 4 kap. 2 § brottsbalken, 6. grov skadegörelse, 12 kap. 3 § brottsbalken, 7. mordbrand och grov mordbrand, 13 kap. 1 och 2 §§ brottsbalken, 8. allmänfarlig ödeläggelse, 13 kap. 3 § brottsbalken, 9. sabotage och grovt sabotage, 13 kap. 4 och 5 §§ brottsbalken, 10. kapning och sjö- eller luftfartssabotage, 13 kap. 5 a § brottsbalken, 11. flygplatssabotage, 13 kap. 5 b § brottsbalken, 12. spridande av gift eller smitta, 13 kap. 7 § brottsbalken, 13. olovlig befattning med kemiska vapen, 22 kap. 6 a § brottsbalken, 14. uppsåtligt vapenbrott, 9 kap. 1 § vapenlagen (1996:67), 15. brott enligt 21 § tredje stycket lagen (1988:868) om brandfarliga och explosiva varor, 16. uppsåtligt brott enligt 25 och 26 §§ lagen (1992:1300) om krigsmateriel, som avser kärnladdningar, radiologiska, biologiska och kemiska stridsmedel, apparater och andra anordningar för spridning av radiologiska, biologiska eller kemiska stridsmedel samt speciella delar och substanser till sådant material, 17. brott enligt 18 och 20 §§ lagen (2000:1064) om kontroll av produkter med dubbla användningsområden och av tekniskt bistånd, som avser sådana produkter eller sådant tekniskt bistånd som kan användas för att framställa kärnladdningar, biologiska eller kemiska vapen, 17. brott enligt 18, 18 a och 20 §§ lagen (2000:1064) om kontroll av produkter med dubbla användningsområden och av tekniskt bistånd, som avser sådana produkter eller sådant tekniskt bistånd som kan användas för att framställa kärnladdningar, biologiska eller kemiska vapen, 18. smuggling och grov smuggling, 3 och 5 §§ lagen (2000:1225) om straff för smuggling, om brottet avser sådana varor som omfattas av 14-17, 19. olaga hot, 4 kap. 5 § brottsbalken, som innefattar hot om att begå någon av de gärningar som avses i 1-18. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2010. Lagrådets yttrande Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2010-03-19 Närvarande: F.d. regeringsrådet Rune Lavin, justitierådet Ella Nyström och f.d. justitieombudsmannen Nils-Olof Berggren. Kontroll av produkter med dubbla användningsområden Enligt en lagrådsremiss den 18 februari 2010 (Utrikesdepartementet) har regeringen beslutat att inhämta Lagrådets yttrande över förslag till 1. lag om ändring i lagen (2000:1064) om kontroll av produkter med dubbla användningsområden och av tekniskt bistånd, 2. lag om ändring i lagen (2003:148) om straff för terroristbrott. Förslagen har inför Lagrådet föredragits av rättssakkunnige Carl Johan Wieslander. Lagrådet lämnar förslagen utan erinran. Utrikesdepartementet Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 8 april 2010 Närvarande: Statsrådet Odell, ordförande, och statsråden Ask, Husmark Pehrsson, Larsson, Erlandsson, Carlgren, Hägglund, Björklund, Borg, Billström, Adelsohn Liljeroth, Björling, Krantz Föredragande: statsrådet Björling Regeringen beslutar proposition 2009/10:205 Kontroll av produkter med dubbla användningsområden Rättsdatablad Författningsrubrik Bestämmelser som inför, ändrar, upp-häver eller upprepar ett normgivnings-bemyndigande Celexnummer för bakomliggande EG-regler Lag om ändring i lagen (2000:1064) om kontroll av produkter med dubbla användningsområden och av tekniskt bistånd 4 a-4 d, 5-7, 9 och 15 §§ Celex 32009R0428 Lag om ändring i lagen (1994:1547) om tullfrihet m.m. 10 § Celex 32009R1186 Lag om ändring i lagen (1994:1548) om vissa tullförfaranden med ekonomisk verkan, m.m. 5 § 1 EGT L 159, 30.6.2000, s. 1 (Celex 32000R1334). 2 EUT L 134, 29.5.2009, s. 1 (Celex 32009R0428). 3 Senaste lydelse 2008:887. 4 Senaste lydelse 1995:469. 5 Senaste lydelse 2003:454. 6 EUT L 324, 10.12.2009, s. 23, Celex 32009R1186. 7 Senaste lydelse 2000:1294. 8 EGT L 159, 30.6.2000, s. 1 (Celex 32000R1334). 9 EUT L 134, 29.5.2009, s. 1 (Celex 32009R0428). 10 Senaste lydelse 2008:887. 11 Senaste lydelse 1995:469. 12 Senaste lydelse 2003:454. 13 EUT L 324, 10.12.2009, s. 23-57, Celex 32009R1186. 14 Senaste lydelse 2000:1294. 15 EGT L 159, 30.6.2000, s. 1 (Celex 32000R1334). 16 EUT L 134, 29.5.2009, s. 1 (Celex 32009R0428). 17 Senaste lydelse 2008:887. ?? ?? Prop. 2009/10:205 Prop. 2009/10:205 2 3 1 Prop. 2009/10:205 Prop. 2009/10:205 Prop. 2009/10:205 Prop. 2009/10:205 22 21 1 Prop. 2009/10:205 Prop. 2009/10:205 Prop. 2009/10:205 Prop. 2009/10:205 24 23 1 Prop. 2009/10:205 Prop. 2009/10:205 Prop. 2009/10:205 Prop. 2009/10:205 40 41 1 Prop. 2009/10:205 Prop. 2009/10:205 Prop. 2009/10:205 Prop. 2009/10:205 104 105 109 Prop. 2009/10:205 Prop. 2009/10:205 106 107 1 Prop. 2009/10:205 Prop. 2009/10:205 Prop. 2009/10:205 Prop. 2009/10:205 108 109 111 Prop. 2009/10:205 Prop. 2009/10:205 110 3 1 Prop. 2009/10:205 Prop. 2009/10:205 Prop. 2009/10:205 Prop. 2009/10:205 114 113 1 Prop. 2009/10:205 Prop. 2009/10:205 Prop. 2009/10:205 Prop. 2009/10:205 128 127 1 Prop. 2009/10:205 Prop. 2009/10:205 Prop. 2009/10:205 Bilaga 1 Prop. 2009/10:205 Bilaga 1 398 399 1 Prop. 2009/10:205 Bilaga 1 Prop. 2009/10:205 Bilaga 1 Prop. 2009/10:205 Bilaga 2 Prop. 2009/10:205 Bilaga 2 400 401 1 Prop. 2009/10:205 Bilaga 2 Prop. 2009/10:205 Bilaga 2 Prop. 2009/10:205 Bilaga 3 Prop. 2009/10:205 Bilaga 3 410 409 1 Prop. 2009/10:205 Bilaga 3 Prop. 2009/10:205 Bilaga 3 Prop. 2009/10:205 Bilaga 4 Prop. 2009/10:205 Bilaga 4 2 411 1 Prop. 2009/10:205 Bilaga 4 Prop. 2009/10:205 Bilaga 4 Prop. 2009/10:205 Bilaga 5 Prop. 2009/10:205 Bilaga 5 420 419 1 Prop. 2009/10:205 Bilaga 5 Prop. 2009/10:205 Bilaga 5 Prop. 2009/10:205 Bilaga 6 Prop. 2009/10:205 Bilaga 6 428 429 1 Prop. 2009/10:205 Bilaga 6 Prop. 2009/10:205 Bilaga 6 Prop. 2009/10:205 Bilaga 7 Prop. 2009/10:205 Bilaga 7 430 1 1 Prop. 2009/10:205 Bilaga 7 Prop. 2009/10:205 Bilaga 7 Prop. 2009/10:205 Prop. 2009/10:205 2 431 1 Prop. 2009/10:205 Prop. 2009/10:205 Prop. 2009/10:205 Prop. 2009/10:205 432 1 1 Prop. 2009/10:205 Prop. 2009/10:205