Regeringskansliets rättsdatabaser

Regeringens proposition 2009/10:176 Personlig assistans och andra insatser - åtgärder för ökad kvalitet och trygghet Prop. 2009/10:176 Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen. Stockholm den 18 mars 2010 Fredrik Reinfeldt Maria Larsson (Socialdepartementet) Propositionens huvudsakliga innehåll I propositionen föreslår regeringen att det ska krävas tillstånd för att enskilda assistansanordnare ska få bedriva verksamhet med personlig assistans. De bestämmelser som finns i lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade, förkortad LSS, om tillståndsmyndighet, sanktionsmöjligheter och överklaganderätt föreslås gälla även i fråga om tillstånd för verksamhet med personlig assistans. De assistansberättigade som är arbetsgivare åt sina assistenter ska vara skyldiga att anmäla sin verksamhet till Socialstyrelsen. Vidare föreslås att en bestämmelse införs i LSS som innebär att när åtgärder rör barn ska barnets bästa särskilt beaktas. Barnet ska få relevant information och ges möjlighet att framföra sina åsikter. Hänsyn ska tas till barnets åsikter i förhållande till barnets ålder och mognad. Regeringen lämnar dessutom förslag till en ny lag om registerkontroll av personal som utför vissa stöd- och serviceinsatser åt barn med funktionsnedsättning. Förslaget innebär att den som bedriver verksamhet enligt LSS och utför insatser åt barn inte ska få anställa någon i verksamheten om inte utdrag ur register som förs enligt lagen (1998:620) om belastningsregister har kontrollerats. Kontrollen ska också avse den som, utan att det innebär anställning, erbjuds uppdrag, praktiktjänstgöring eller liknande inom sådan verksamhet. Skyldigheten att kontrollera utdrag ur belastningsregister ska inte gälla sådan personal som inte kommer att delta direkt i arbetet med stöd- och serviceinsatser eller vid anställning av en förälder som utför insatser åt sitt barn. Regeringen föreslår också regler som innebär att när en person har behov av mer än en personlig assistent samtidigt, får detta beviljas endast under förutsättning att möjligheterna att tillgodose behovet genom bostadsanpassning eller andra hjälpmedel har utretts. Det föreslås även ändringar i LSS som avser främst kommunernas ansvar. Den enskilde ges rätt att vid ett personligt sammanträffande med socialnämnden eller annan beslutsfattare framföra uppgifter i ett ärende om insatser enligt LSS. Det föreslås också att när en kommunal insats enligt LSS beviljas ska den enskilde erbjudas en individuell plan med beslutade och planerade insatser som upprättas i samråd med henne eller honom. Den som har beviljats en LSS-insats ska därutöver kunna begära att en individuell plan upprättas om det inte redan har skett. De föreslagna lagförslagen föreslås träda i kraft den 1 januari 2011. Innehållsförteckning 1 Förslag till riksdagsbeslut 5 2 Lagtext 6 2.1 Förslag till lag om registerkontroll av personal som utför vissa insatser åt barn med funktionshinder 6 2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade 8 2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:620) om belastningsregister 14 2.4 Förslag till lag om ändring i socialförsäkringsbalken 15 3 Ärendet och dess beredning 16 4 Bakgrund 17 4.1 Lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade 17 4.2 Lagen (1993:389) om assistansersättning, socialförsäkringsbalken samt övrig reglering 19 4.3 Omfattning och inriktning av insatser enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade och lagen (1993:389) om assistansersättning 19 4.4 Principiella utgångspunkter 21 5 Tillsyn och kontroll 22 5.1 Ansvar för tillsyn över personlig assistans 22 5.2 Tillståndskrav och anmälningsplikt för verksamhet med personlig assistans 24 5.3 Kvalitetskrav 28 5.4 Resurser och kompetensutveckling 29 5.5 Personlig assistans med assistansersättningsmedel 30 6 Ett barnperspektiv i lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade 31 6.1 Regler om barnets bästa 31 6.2 Barns rätt att komma till tals 33 6.3 Utveckling och spridning av metoder 35 6.4 Obligatorisk registerkontroll 36 7 Arbete och sysselsättning för personer med psykisk funktionsnedsättning 44 8 Åtgärder för effektivare resursutnyttjande 50 8.1 Differentierad timschablon 50 8.2 Enhetlig modell för bedömning av andra personliga behov m.m. avseende personlig assistans 53 8.3 Behov av mer än en personlig assistent samtidigt 56 8.4 Ökad säkerhet i utbetalningar av assistansersättning 58 9 Vissa frågor om kommuners ansvar 59 9.1 Rätt till personligt sammanträffande med beslutsfattare 59 9.2 Insatser i en annan kommun 60 9.3 Individuell plan 62 9.4 Kommunens anmälningsskyldighet 63 9.5 Hjälpmedel till brukare eller assistent 64 9.6 Ersättning för kostnader vid ordinarie personlig assistents sjukdom och tillfällig utökning av personlig assistans 65 10 Konsekvenser 67 11 Ikraftträdande 71 12 Författningskommentar 71 12.1 Förslaget till lag om registerkontroll av personal som utför vissa insatser åt barn med funktionshinder 71 12.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade 74 12.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:620) om belastningsregister 78 12.4 Förslaget till lag om ändring i socialförsäkringsbalken 78 Bilaga 1 Författningsförslag i betänkandet Möjlighet att leva som andra (SOU 2008:77) 79 Bilaga 2 Remissinstanser till betänkandet (SOU 2008:77) 120 Bilaga 3 Lagrådsremissens lagförslag 123 Bilaga 4 Lagrådets yttrande 133 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 18 mars 2010 137 1 Förslag till riksdagsbeslut Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till 1. lag om registerkontroll av personal som utför vissa insatser åt barn med funktionshinder, 2. lag om ändring i lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade, 3. lag om ändring i lagen (1998:620) om belastningsregister, 4. lag om ändring i socialförsäkringsbalken. 2 Lagtext Regeringen har följande förslag till lagtext. 2.1 Förslag till lag om registerkontroll av personal som utför vissa insatser åt barn med funktionshinder Härigenom föreskrivs följande. 1 § Den som enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade bedriver verksamhet som omfattar stöd- och serviceinsatser åt barn med funktionshinder, får inte anställa någon för sådana insatser utan att först kontrollera registerutdrag enligt lagen (1998:620) om belastningsregister avseende den som ska anställas. Registerutdraget får inte vara äldre än ett år. Registerkontroll som anges i första stycket ska också göras i fråga om 1. den som fullgör uppdrag i verksamhet som avses i första stycket eller som är anställd hos ett bemanningsföretag eller annan som ingått avtal med den som bedriver sådan verksamhet, om uppdragstagaren eller den anställde erbjuds eller tilldelas arbetsuppgifter som omfattar stöd- och serviceinsatser åt barn med funktionshinder och fullgör dessa uppgifter som om han eller hon var anställd i verksamheten, och 2. den som erbjuds praktiktjänstgöring som omfattar stöd- och serviceinsatser åt barn med funktionshinder. Första och andra styckena tillämpas inte på en förälder som ska utföra insatser åt sitt eget barn. 2 § Den som enligt 1 § första eller andra stycket erbjuds en anställning, ett uppdrag eller en praktiktjänstgöring ska på begäran lämna ett registerutdrag till arbets- eller uppdragsgivaren. Motsvarande gäller för den som tilldelas arbetsuppgifter som avses i 1 § andra stycket 1. Registerutdrag ska på begäran också lämnas av den som av en assistansberättigad erbjuds anställning som personlig assistent åt den assistansberättigade själv, om den assistansberättigade har beviljats 1. ekonomiskt stöd för personlig assistans enligt 9 § 2 lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade, eller 2. assistansersättning enligt 51 kap. socialförsäkringsbalken. I lagen (1998:620) om belastningsregister finns det bestämmelser om att regeringen får meddela föreskrifter om vilka uppgifter ett sådant utdrag ska innehålla. 3 § Registerkontroll enligt 1 § behöver inte göras i fråga om den som ska anställas på nytt eller åter delta i verksamheten på det sätt som avses i 1 § andra stycket, om han eller hon för mindre än ett år sedan var anställd hos samma arbetsgivare eller deltog i verksamheten på samma sätt. 4 § Ett registerutdrag eller en kopia av det ska bevaras i minst två år från det att en anställning, ett uppdrag eller en praktiktjänstgöring enligt 1 § andra stycket påbörjades. Motsvarande gäller för den som tilldelats arbetsuppgifter enligt 1 § andra stycket 1. Om den som lämnat ett registerutdrag i original begär det, ska det återlämnas. 5 § I lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade finns det bestämmelser om tillsyn, återkallelse av tillstånd och förbud att driva verksamhet. 1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2011. 2. Bestämmelsen i 2 § andra stycket ska också tillämpas på en person som ska anställas som personlig assistent av en assistansberättigad som beviljats assistansersättning enligt äldre föreskrifter. 2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade dels att 8, 9, 9 a, 10, 15, 17, 18, 19, 23, 25, 27 och 28 §§ ska ha följande lydelse, dels att rubriken närmast före 23 § ska sättas närmast före 23 a §, dels att det i lagen ska införas tre nya paragrafer, 6 a, 8 a och 26 i §§ samt närmast före 23 § en ny rubrik av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 6 a § När åtgärder rör barn ska barnets bästa särskilt beaktas. 8 § Insatser enligt denna lag skall ges den enskilde endast om han begär det. Om den enskilde är under 15 år eller uppenbart saknar förmåga att på egen hand ta ställning i frågan kan vårdnadshavare, god man, förmyndare eller förvaltare begära insatser för honom. Insatser enligt denna lag ska ges den enskilde endast om han eller hon begär det. Om den enskilde är under 15 år eller uppenbart saknar förmåga att på egen hand ta ställning i frågan kan vårdnadshavare, god man, förmyndare eller förvaltare begära insatser för honom eller henne. När en insats rör ett barn ska barnet få relevant information och ges möjlighet att framföra sina åsikter. Barnets åsikter ska tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad. 8 a § I ett ärende som gäller insatser enligt 9 § har den enskilde rätt att muntligen vid besök lämna uppgifter inför nämnden, om det inte finns särskilda skäl mot det. Den enskilde ska underrättas om sin rätt enligt första stycket. 9 §1 Insatserna för särskilt stöd och service är 1. rådgivning och annat personligt stöd som ställer krav på särskild kunskap om problem och livsbetingelser för människor med stora och varaktiga funktionshinder, 2. biträde av personlig assistent eller ekonomiskt stöd till skäliga kostnader för sådan assistans, till den del behovet av stöd inte täcks av beviljade assistanstimmar enligt lagen (1993:389) om assistansersättning, 2. biträde av personlig assistent eller ekonomiskt stöd till skäliga kostnader för sådan assistans, till den del behovet av stöd inte täcks av beviljade assistanstimmar enligt 51 kap. socialförsäkringsbalken, 3. ledsagarservice, 4. biträde av kontaktperson, 5. avlösarservice i hemmet, 6. korttidsvistelse utanför det egna hemmet, 7. korttidstillsyn för skolungdom över 12 år utanför det egna hemmet i anslutning till skoldagen samt under lov, 8. boende i familjehem eller bostad med särskild service för barn eller ungdomar som behöver bo utanför föräldrahemmet, 9. bostad med särskild service för vuxna eller annan särskilt anpassad bostad för vuxna, 10. daglig verksamhet för personer i yrkesverksam ålder som saknar förvärvsarbete och inte utbildar sig. 9 a §2 Med personlig assistans enligt 9 § 2 avses personligt utformat stöd som ges av ett begränsat antal personer åt den som på grund av stora och varaktiga funktionshinder behöver hjälp med sin personliga hygien, måltider, att klä av och på sig, att kommunicera med andra eller annan hjälp som förutsätter ingående kunskaper om den funktionshindrade (grundläggande behov). Den som har behov av personlig assistans för sina grundläggande behov har även rätt till insats enligt 9 § 2 för andra personliga behov om behoven inte tillgodoses på annat sätt. Som kostnad för personlig assistans enligt 9 § 2 anses inte i något fall ersättning som den enskilde själv lämnar 1. till någon som han eller hon lever i hushållsgemenskap med, eller 2. till en personlig assistent för arbete som utförts på arbetstid som överstiger den tid som anges i 2-4 §§ lagen (1970:943) om arbetstid m.m. i husligt arbete. Den som har behov av mer än en personlig assistent samtidigt, har rätt till två eller flera assistenter endast om möjligheterna att få bidrag enligt lagen (1992:1574) om bostadsanpassningsbidrag m.m., eller hjälpmedel enligt hälso- och sjukvårdslagen (1982:763), har utretts. 10 § I samband med att insats enligt denna lag beviljas kan den enskilde begära att en individuell plan med beslutade och planerade insatser upprättas i samråd med honom. I planen skall även redovisas åtgärder som vidtas av andra än kommunen eller landstinget. Planen skall fortlöpande och minst en gång om året omprövas. Landstinget och kommunen skall underrätta varandra om upprättade planer. I samband med att en insats enligt denna lag beviljas ska den enskilde erbjudas att en individuell plan med beslutade och planerade insatser upprättas i samråd med honom eller henne. Den som har beviljats en insats ska när som helst kunna begära att en plan upprättas, om det inte redan har skett. I planen ska även åtgärder redovisas som vidtas av andra än kommunen eller landstinget. Planen ska omprövas fortlöpande och minst en gång om året. Landstinget och kommunen ska underrätta varandra om upprättade planer. 15 § Till kommunens uppgifter hör att 1. fortlöpande följa upp vilka som omfattas av lagen och vilka deras behov av stöd och service är, 2. verka för att personer som anges i 1 § får sina behov tillgodosedda, 3. informera om mål och medel för verksamheten enligt denna lag, 4. medverka till att personer som anges i 1 § får tillgång till arbete eller studier, 5. verka för att det allmänna fritids- och kulturutbudet blir tillgängligt för personer som anges i 1 §, 6. anmäla till överförmyndaren dels när en person som omfattas av 1 § kan antas behöva förmyndare, förvaltare eller god man, dels när ett förmyndarskap, förvaltarskap eller godmanskap bör kunna upphöra, samt 7. samverka med organisationer som företräder människor med omfattande funktionshinder. 6. anmäla till överförmyndaren dels när en person som omfattas av 1 § kan antas behöva förmyndare, förvaltare eller god man, dels när ett förmynderskap, förvaltarskap eller godmanskap bör kunna upphöra, 7. samverka med organisationer som företräder människor med omfattande funktionshinder, samt 8. anmäla till Försäkringskassan när någon som har ansökt om biträde av personlig assistent eller ekonomiskt stöd till sådan assistans enligt 9 § 2 kan antas ha rätt till assistansersättning enligt 51 kap. socialförsäkringsbalken. 17 § Ett landsting eller en kommun får med bibehållet ansvar sluta avtal med någon annan om att tillhandahålla insatser enligt denna lag. Ett landsting och en kommun som ingår i landstinget får träffa avtal om att ansvar för en eller flera uppgifter enligt denna lag överlåts från landstinget till kommunen eller från kommunen till landstinget. Om en sådan överlåtelse sker skall föreskrifterna i denna lag om landsting eller kommun gälla för den till vilken uppgiften överlåtits. Ett landsting eller en kommun får med bibehållet ansvar sluta avtal med någon annan om att tillhandahålla insatser enligt denna lag. Om ett avtal som en kommun träffar med en enskild innebär att en insats enligt 9 § 8 eller 9 ska tillhandahållas i en annan kommun, ska den kommunen underrättas om avtalet. Ett landsting och en kommun som ingår i landstinget får träffa avtal om att ansvar för en eller flera uppgifter enligt denna lag överlåts från landstinget till kommunen eller från kommunen till landstinget. Om en sådan överlåtelse sker ska föreskrifterna i denna lag om landsting eller kommun gälla för den till vilken uppgiften överlåtits. Om ett landsting och en kommun har träffat en överenskommelse enligt andra stycket, får överlåtaren lämna sådant ekonomiskt bidrag till mottagaren som motiveras av överenskommelsen. Har en överlåtelse skett från ett landsting till samtliga kommuner som ingår i landstinget, får kommunerna lämna ekonomiska bidrag till varandra, om det behövs för kostnadsutjämning mellan kommunerna. 18 §3 Av dem som enligt beslut av Försäkringskassan är berättigade att få assistansersättning enligt lagen (1993:389) om assistansersättning får avgift för personlig assistans tas ut inom ramen för sådan ersättning. Av dem som enligt beslut av Försäkringskassan är berättigade att få assistansersättning enligt 51 kap. socialförsäkringsbalken får avgift för personlig assistans tas ut inom ramen för sådan ersättning. 19 §4 Av dem som har hel ålderspension enligt lagen (1998:674) om inkomstgrundad ålderspension eller hel garantipension enligt lagen (1998:702) om garantipension eller hel sjukersättning eller hel aktivitetsersättning enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring eller som har annan inkomst av motsvarande storlek får skäliga avgifter för bostad, fritidsverksamhet och kulturella aktiviteter tas ut enligt de grunder som kommunen bestämmer. Avgifterna får dock inte överstiga kommunens självkostnader. Kommunen skall se till att den enskilde får behålla tillräckliga medel för sina personliga behov. Skäliga avgifter för bostad, fritidsverksamhet och kulturella aktiviteter får tas ut av dem som har hel allmän ålderspension, hel sjukersättning eller hel aktivitetsersättning enligt socialförsäkringsbalken eller annan inkomst av motsvarande storlek, enligt de grunder som kommunen bestämmer. Avgifterna får dock inte överstiga kommunens självkostnader. Kommunen ska se till att den enskilde får behålla tillräckliga medel för sina personliga behov. Tillstånds- och anmälningsplikt 23 §5 En enskild person får inte utan tillstånd av Socialstyrelsen yrkesmässigt bedriva sådan verksamhet som avses i 9 § 6-10. En enskild person får inte utan tillstånd av Socialstyrelsen yrkesmässigt bedriva verksamhet med personlig assistans som avses i 9 § 2 eller sådan verksamhet som avses i 9 § 6-10. Kommun och landsting som driver verksamhet som avses i 9 § 6-10 ska anmäla denna verksamhet till Socialstyrelsen innan verksamheten påbörjas. Den som har beviljats ekonomiskt stöd för personlig assistans enligt 9 § 2 eller assistansersättning enligt 51 kap. socialförsäkringsbalken, och som har anställt någon för sådan personlig assistans, ska göra en anmälan till Socialstyrelsen innan assistenten påbörjar sitt arbete. 25 §6 Socialstyrelsen har tillsyn över verksamhet enligt denna lag. Socialstyrelsen har tillsyn över all verksamhet enligt denna lag. 26 i § Vid allvarlig underlåtenhet att iaktta skyldigheterna enligt lagen (2010:000) om registerkontroll av personal som utför vissa insatser åt barn med funktionshinder, får Socialstyrelsen återkalla tillståndet för verksamheten. Om verksamheten inte är tillståndspliktig får Socialstyrelsen förbjuda fortsatt verksamhet. 27 §7 Beslut av en sådan nämnd som avses i 22 § eller av Socialstyrelsen får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol om beslutet avser 1. insatser för en enskild enligt 9 §, 2. utbetalning till någon annan enligt 11 §, 3. återbetalning enligt 12 §, 4. förhandsbesked om rätt till insatser enligt 16 § andra stycket, 5. tillstånd till enskild verksamhet enligt 23 §, 6. omhändertagande av personakt enligt 23 d §, 7. föreläggande enligt 26 c och 26 f §§, eller 8. återkallelse av tillstånd och förbud enligt 26 g och 26 h §§. 8. återkallelse av tillstånd och förbud enligt 26 g-26 i §§. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. I fråga om överklagande av Socialstyrelsens beslut enligt 23 c § gäller i tillämpliga delar bestämmelserna i 6 kap. 7-11 §§ offentlighets- och sekretesslagen (2009:400). Beslut i frågor som avses i första stycket gäller omedelbart. Förvaltningsrätten eller kammarrätten får dock förordna att dess beslut ska gälla först sedan det vunnit laga kraft. 28 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 23 § första stycket första meningen döms till böter. Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 23 § första stycket döms till böter. 1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2011. 2. Har en enskild person påbörjat yrkesmässig verksamhet med personlig assistans före ikraftträdandet ska denne senast den 1 april 2011 ansöka om tillstånd enligt 23 § första stycket i dess nya lydelse. Den påbörjade verksamheten får fortsätta i avvaktan på tillståndsmyndighetens beslut. 3. Den som före ikraftträdandet har beviljats ekonomiskt stöd till personlig assistans enligt 9 § 2 eller assistansersättning enligt lagen (1993:389) om assistansersättning och själv har anställt någon för personlig assistans ska senast den 1 april 2011 göra en anmälan enligt 23 § tredje stycket, även om den personliga assistenten redan har påbörjat arbetet. 4. Bestämmelsen i 9 a § fjärde stycket ska inte tillämpas i ärenden där ansökan inkommit före ikraftträdandet. Bestämmelsen ska dock tillämpas vid omprövning av sådana ärenden efter ikraftträdandet. 2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:620) om belastningsregister Härigenom föreskrivs att 9 § lagen (1998:620) om belastningsregister ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 9 §1 En enskild har rätt att på begäran skriftligen få ta del av samtliga uppgifter ur registret om sig själv. Sådana uppgifter skall på begäran lämnas ut utan avgift en gång per kalenderår. En enskild har rätt att på begäran skriftligen få ta del av samtliga uppgifter ur registret om sig själv. Sådana uppgifter ska på begäran lämnas ut utan avgift en gång per kalenderår. En enskild som behöver ett registerutdrag om sig själv har rätt att få ett begränsat utdrag ur registret 1. för att kunna ta till vara sin rätt i ett främmande land eller få tillstånd att resa in, bosätta sig eller arbeta där, 2. enligt bestämmelser i lagen (2000:873) om registerkontroll av personal inom förskoleverksamhet, skola och skolbarnsomsorg, 3. enligt bestämmelser i lagen (2005:405) om försäkringsförmedling, eller 4. enligt bestämmelser i lagen (2007:171) om registerkontroll av personal vid sådana hem för vård eller boende som tar emot barn. Regeringen, eller i fråga om andra stycket punkterna 1-3 den myndighet regeringen bestämmer, får meddela föreskrifter om vilka uppgifter ett sådant utdrag skall innehålla. En begäran om uppgifter ur registret skall vara skriftlig och undertecknad av den sökande. 3. enligt bestämmelser i lagen (2005:405) om försäkringsförmedling, 4. enligt bestämmelser i lagen (2007:171) om registerkontroll av personal vid sådana hem för vård eller boende som tar emot barn, eller 5. enligt bestämmelser i lagen (2010:000) om registerkontroll av personal som utför vissa insatser åt barn med funktionshinder. Regeringen, eller i fråga om andra stycket punkterna 1-3 den myndighet regeringen bestämmer, får meddela föreskrifter om vilka uppgifter ett sådant utdrag ska innehålla. En begäran om uppgifter ur registret ska vara skriftlig och undertecknad av den sökande. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2011. 2.4 Förslag till lag om ändring i socialförsäkringsbalken Härigenom föreskrivs att 51 kap. 2 § socialförsäkringsbalken ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 51 kap. 2 § En försäkrad som omfattas av 1 § lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade kan för sin dagliga livsföring få assistansersättning för kostnader för sådan personlig assistans som avses i 9 a § samma lag. De bestämmelser i lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade som avser utförandet av insatsen personlig assistans tillämpas också på personlig assistans enligt detta kapitel. Avser den personliga assistansen stöd- och serviceinsatser åt barn med funktionshinder ska bestämmelserna i lagen (2010:000) om registerkontroll av personal som utför vissa insatser åt barn med funktionshinder tillämpas. 3 Ärendet och dess beredning Regeringen beslutade den 15 juli 2004 att tillkalla en parlamentarisk kommitté för att göra en bred översyn av personlig assistans enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade, förkortad LSS, och lagen (1993:389) om assistansersättning, förkortad LASS. Enligt direktiven (dir. 2004:107) skulle de nationella målen för handikappolitiken utgöra en utgångspunkt för kommitténs överväganden och förslag. Regeringen har därefter beslutat om tilläggsdirektiv vid sex olika tillfällen. Det gäller beslut den 22 december 2004 om tilläggsdirektiv (dir. 2004:179) om analys av förutsättningarna för att införa krav på tillstånd för verksamheter med personlig assistans, beslut den 2 juni 2005 om tilläggsdirektiv (dir. 2005:66) om översyn av timbeloppet för den statliga assistansersättningen, beslut den 8 juni 2006 om tilläggsdirektiv om en bred översyn av lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade, inklusive frågan om vem som ska vara huvudman för LSS, beslut den 14 juni 2007 om tilläggsdirektiv (dir. 2007:84) om meningsfull sysselsättning som ryms i insatsen daglig verksamhet enligt LSS för personer med psykiska funktionsnedsättningar som ingår i personkretsgrupp 3 enligt denna lag, beslut 5 juli 2007 om tilläggsdirektiv (dir. 2007:109) om författningsförslag som innebär att assistansersättning bara får användas till kostnader för personlig assistans samt beslut den 29 maj 2008 om tilläggsdirektiv om förlängning av utredningstiden. Tilläggsdirektiv (dir. 2007:109) avrapporterades till regeringen den 30 september 2007 genom delbetänkandet Kostnader för personlig assistans. Skärpta regler för utbetalning, användning och återbetalning av assistansersättning (SOU 2007:73). Direktiv (dir. 2004:107), tilläggsdirektiv (dir. 2004:179) och tilläggsdirektiv (dir. 2005:66) har behandlats i delbetänkandet På den assistansberättigades uppdrag. God kvalitet i personlig assistans - ändamålsenlig användning av assistansersättning (SOU 2005:100). Vad gäller delbetänkandet Kostnader för personlig assistans. Skärpta regler för utbetalning, användning och återbetalning av assistansersättning så har detta legat till grund för regeringens förslag till författningsändringar i propositionen Kostnader för personlig assistans (prop. 2007/08:61). Ändringarna trädde i kraft den 1 juli 2008. Riksrevisionen har i rapporten Personlig assistans till funktionshindrade (RIR 2004:7), lämnat förslag att genomföras på såväl kort som lång sikt. Riksrevisionen anser att det finns behov bl.a. av att tillsyn av verksamheten personlig assistans bör införas för alla assistansanordnare och att tillstånd bör krävas för privata assistansanordnare. Vad gäller åtgärder som föreslås på lång sikt anser Riksrevisionen att förändringar bör övervägas vad gäller bl.a. assistansens utformning, finansiering och avvägning gentemot andra stödformer. I denna proposition behandlar regeringen i huvudsak förslag som har lämnats i kommitténs slutbetänkande Möjlighet att leva som andra - Ny lag om stöd och service till vissa personer med funktionsnedsättning (SOU 2008:77). En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i Socialdepartementet (dnr S2008/7126/ST). Lagrådet Regeringen beslutade den 4 februari 2010 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 3. Lagrådets yttrande finns i bilaga 4. Lagrådets synpunkter behandlas i avsnitt 6.4 och i författningskommentaren. Regeringen har i huvudsak följt Lagrådets förslag. Några redaktionella ändringar har även gjorts i förhållande till lagrådsremissen. 4 Bakgrund I LSS-kommitténs slutbetänkande Möjlighet att leva som andra - Ny lag om stöd och service till vissa personer med funktionsnedsättning (SOU 2008:77), föreslås en ny lag som ska ersätta nuvarande lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade, förkortad LSS, och lagen (1993:389) om assistansersättning, förkortad LASS. Dessutom lämnas ett antal förslag om lagens tillämpning samt insatser för att utveckla verksamheter med stöd och service enligt LSS i syfte att lagen ska fungera som ett effektivt redskap för att uppnå de nationella målen för handikappolitiken. Betänkandet omfattar också vissa bedömningar och förslag om hur handikappolitiken i stort bör utvecklas så att generella och individuella insatser kompletterar och stärker varandra. Regeringen behandlar i denna proposition i första hand de förslag som handlar om tillståndsgivning m.m. och att förbättra förutsättningarna för tillsyn i syfte att säkerställa kvalitet i den personliga assistansen. Vidare behandlas förslag som syftar till att förstärka barnperspektivet i LSS och förtydliga det kommunala ansvaret för vissa insatser. Dessutom redovisas överväganden för att dämpa kostnader för personlig assistans, förtydliga assistansersättningens användningsområde i förhållande till hjälpmedel och förbättra möjligheterna till meningsfull sysselsättning m.m. för personer med psykisk funktionsnedsättning. Sedan LSS-kommittén lämnade sitt slutbetänkande har den lågkonjunktur som uppstod under hösten 2008 påtagligt förändrat förutsättningarna för genomförandet av reformer. De förslag som regeringen nu föreslår syftar således till att förbättra förutsättningarna för ökad kvalitet och trygghet inom personlig assistans och att effektivisera resursutnyttjandet inom dessa och närliggande områden. 4.1 Lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade Lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade, förkortad LSS, är en rättighetslag med tio angivna insatser som den enskilde har rätt till under vissa förutsättningar. LSS trädde i kraft den 1 januari 1994 och hade en införandeperiod som sträckte sig fram till den 1 januari 1996. Med LSS har personer med mer omfattande och varaktig funktionsnedsättning fått en starkare ställning i samhället och ökade möjligheter att själva styra över sin vardag. Kommunerna är huvudman för merparten av den verksamhet som regleras i LSS. Landstingen har som regel ansvar för insatsen rådgivning och annat personligt stöd. Kommunerna har också enligt socialtjänstlagen (2001:453) ansvar för insatser till personer med funktionsnedsättning. LSS är inte en lag som i detalj styr verksamheten, utan syftar till att definiera rättigheter med avsikt att ge den enskilde möjligheter att tillsammans med exempelvis kommunen utforma stödet och servicen på bästa möjliga sätt. Viktiga utgångspunkter i lagstiftningen är valfrihet, integritet, delaktighet och jämlikhet, självbestämmande och kontinuitet. Lagens utformning som en rättighetslagstiftning och intentionerna i lagen innebär att det individuella stödet fått en central betydelse för att nå de handikappolitiska målen. Personkretsen i LSS framgår av 1 § och utgörs av tre grupper: 1. personer med utvecklingsstörning, autism eller autismliknande tillstånd, 2. personer med betydande och bestående begåvningsmässigt funktionshinder efter hjärnskada i vuxen ålder föranledd av yttre våld eller kroppslig sjukdom, samt 3. personer med andra varaktiga fysiska eller psykiska funktionshinder som uppenbart inte beror på normalt åldrande, om de är stora och förorsakar betydande svårigheter i den dagliga livsföringen och därmed ett omfattande behov av stöd eller service. Personkretsgrupperna 1 och 2 identifieras utifrån ett diagnostiskt perspektiv och motsvarar i stort sett samma personkrets som i 1985 års omsorgslag. I personkretsgrupp 3 är det framför allt individens behov som styr bedömningen, dvs. om det finns ett omfattande och varaktigt behov av stöd och service. De tio insatser som enligt 9 § LSS kan beviljas är: 1. rådgivning och annat personligt stöd (råd och stöd), 2. personlig assistent eller ekonomiskt stöd till skäliga kostnader för sådan assistans, till den del behovet av stöd inte täcks av beviljade assistanstimmar enligt lagen (1993:389) om assistansersättning, 3. ledsagarservice, 4. kontaktperson, 5. avlösarservice i hemmet, 6. korttidsvistelse utanför det egna hemmet, 7. korttidstillsyn för skolungdom över 12 år utanför det egna hemmet i anslutning till skoldagen samt under lov, 8. boende i familjehem eller bostad med särskild service för barn eller ungdomar, 9. bostad med särskild service för vuxna eller annan särskilt anpassad bostad för vuxna samt 10. daglig verksamhet för personer i yrkesverksam ålder som saknar förvärvsarbete och inte utbildar sig. Daglig verksamhet beviljas endast personer som ingår i personkretsgrupperna 1 och 2, enligt 7 § första stycket LSS. Landstinget ansvarar i huvudsak för insatsen råd och stöd. 4.2 Lagen (1993:389) om assistansersättning, socialförsäkringsbalken samt övrig reglering Den statliga ersättningen för den personliga assistansen regleras genom en särskild lag, lagen (1993:389) om assistansersättning, förkortad LASS. Denna lag trädde ikraft den 1 januari 1994. Assistansersättningen är avsedd att täcka kostnader för personlig assistans och lämnas till de personer som behöver i genomsnitt mer än 20 timmars personlig assistans per vecka för sina grundläggande behov. LASS innehåller inte några bestämmelser om syften, mål eller personkrets utan bygger i dessa delar på vad som föreskrivs i LSS. LSS och LASS kompletteras av förordningar som beslutats av regeringen. Det gäller förordningen (1993:1090) om stöd och service till vissa funktionshindrade samt förordningen (1993:1091) om assistansersättning. För tillämpning av dessa lagar och förordningar finns på myndighetsnivå föreskrifter och allmänna råd. Socialstyrelsen utfärdar sådana föreskrifter när det gäller LSS och Försäkringskassan när det gäller LASS. Riksdagen har antagit regeringens proposition 2008/09:200, Socialförsäkringsbalk (bet. 2009/10:SfU11, rskr. 2009/10:194, SFS 2010:110) varigenom LASS upphävs och reglerna i stort sett oförändrade överförs till den nya socialförsäkringsbalken. Socialförsäkringsbalken träder i kraft den 1 januari 2011. 4.3 Omfattning och inriktning av insatser enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade och lagen (1993:389) om assistansersättning Insatser enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade Enligt officiell statistik 2008 var 58 700 personer beviljade insatser enligt LSS, exklusive insatser för råd och stöd. Av dessa var 43 procent kvinnor och 57 procent män. Enligt Socialstyrelsens rapport Mot en mer jämställd sjukvård och socialtjänst (Socialstyrelsen 2008, sid. 74) framgår också att män beviljats genomgående LSS-insatser i högre grad än kvinnor, oavsett insats. De största könsskillnaderna finns bland unga personer, där pojkarnas andel motsvarar knappt två tredjedelar av samtliga beviljade insatser. Det är enligt Socialstyrelsens rapport oklart vad denna könsskillnad beror på. Av det totala antalet personer som var beviljade insatser tillhörde 82 procent personkretsgrupp 1, dvs. personer med utvecklingsstörning, autism eller autismliknande tillstånd. Den största gruppen i personkretsgrupp 1 var barn och unga i åldrarna 10-29 år. Sammanlagt beviljade kommunerna cirka 102 000 insatser enligt LSS under 2008, exklusive insatsen råd och stöd. Omkring 30 procent av dessa insatser gick till barn och unga upp till 22 år och 64 procent av insatserna till vuxna upp till 64 års ålder. De vanligaste insatserna bland barn och unga var korttidsvistelse och korttidstillsyn. Vanligast bland vuxna upp till 64 år var daglig verksamhet, särskilt boende och kontaktperson. Det finns betydande variationer inom landet när det gäller antal personer med beslut om stöd- och serviceinsatser enligt LSS. Kommuner som haft vårdhem för personer med utvecklingsstörning har en hög andel personer med insatser enligt LSS. En stor del av de skillnaderna som finns mellan kommunerna har dock inte kunnat förklaras fullt ut. Assistansersättningens omfattning I december 2009 var enligt Försäkringskassan cirka 15 800 personer beviljade assistansersättning. Av dessa var 53 procent män och 47 procent kvinnor. Av det totala antalet personer som var beviljade assistansersättning tillhörde 56 procent personkretsgrupp 3, 37 procent personkretsgrupp 1 och resterande sex procent tillhörde personkretsgrupp 2. Beträffande åldersfördelningen var andelen i befolkningen med assistansersättning störst i åldersgruppen 60-64 år. År 2009 var 39 procent av samtliga som nybeviljades assistansersättning 50 år eller äldre. Även i åldrarna 0-19 år var nybeviljandet jämförelsevis högt, framförallt bland pojkar. Det genomsnittliga antalet beslutade assistanstimmar var 110 per vecka (109 för kvinnor och 112 för män). Det är enligt kommittén stora skillnader mellan vuxna och barn när det gäller antalet beviljade timmar, vilket beror på dels att föräldrarna har ett ansvar för sina barn och tar hand om dessa, dels på att assistansersättning inte beviljas för tid i skola och barnomsorg om inte särskilda skäl föreligger. Vid en jämförelse mellan de olika personkretsgrupperna när det gäller antalet beviljade timmar, så beviljades personer i personkretsgrupp 2 i genomsnitt fler assistanstimmar per vecka än personer i personkretsgrupperna 1 och 3. Andelen assistansberättigade i befolkningen varierar mellan olika län. Andelen assistansberättigade i befolkningen var år 2009 störst i Norrbottens län och lägst i Uppsala, Stockholms, Hallands, Västra Götalands och Västmanlands län. Även när det gäller antalet beviljade timmar finns det betydande variationer mellan länen. Gotlands län ligger högst i landet med i genomsnitt 124 timmar per vecka, medan Örebro län ligger lägst med i genomsnitt 94 timmar per vecka. Kostnadsutveckling för insatser enligt LSS och LASS Kommunernas kostnader för insatser enligt LSS (inkl. kommunernas kostnader för LASS), uppgick år 2008 till 33,6 miljarder kronor. Samhällets totala kostnader för assistansersättning uppgick 2009 till cirka 22 miljarder kronor. Kommunerna stod för cirka 4 miljarder kronor och staten för 18 miljarder kronor. Den ökande kostnaden för LSS beror främst på att antalet personer som beviljas insatser har ökat sedan 1994. Mellan åren 2001 och 2007 var ökningen 20 procent. Den största ökningen gäller unga personer i personkrets 1, som har svarat för nästan 66 procent av den totala ökningen i antalet personer med LSS-insatser de senaste åren. En viktig förklaring till detta är att nya diagnosgrupper tillkommit. Det har skett en betydande kostnadsutveckling inom assistansersättningen sedan den infördes 1994. Kostnaderna har ökat från cirka 4 miljarder kronor 1995 till cirka 22 miljarder kronor 2009. De ökade kostnaderna för assistansersättningen beror dels på att antalet assistansberättigade har ökat, dels på att genomsnittligt antal timmar per person har ökat över tid. Enligt LSS-kommitténs bedömning är rätten att få behålla personlig assistans efter 65 år troligtvis det beslut som har höjt kostnaderna mest under 2000-talet. 4.4 Principiella utgångspunkter I detta avsnitt redovisas de principiella utgångspunkter som förslagen i propositionen utgår ifrån. Lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS, bör finnas kvar som rättighetslag Det finns samma grundläggande skäl till att reglera rättigheter till stöd och service för vissa personer med funktionsnedsättningar i dag som när lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade tillkom. Det handlar ytterst om att tillförsäkra personer med omfattande och varaktiga stödbehov insatser som de behöver för sitt dagliga liv. Detta kräver ett stabilt och långsiktigt ansvarstagande från samhällets sida. Om denna reglering inte är tillräckligt effektiv, finns det risk för att behoven skulle komma att prioriteras ned. Nuvarande huvudmannaskap för stöd och service ändras inte Huvudmannaskapet måste ytterst utgå från hur LSS ska fungera som redskap för att uppnå de nationella målen för handikappolitiken. Huvudmannaskapet måste också väljas och utformas så att centrala värden för flera intressenter så långt möjligt samtidigt kan säkerställas. En ändring av huvudmannaskapet medför ändrade förutsättningar dels för de personer som behöver stöd eller service, dels för de huvudmän som svarar för insatser och finansiering. Regeringen anser därför att det återstår mycket arbete innan alla frågor som aktualiseras vid en större huvudmannaskapsförändring är lösta. Konsekvenserna av ett förändrat huvudmannaskap är för närvarande svåra att överblicka och remissutfallet ger heller inte tillräckligt säker vägledning i denna fråga, vilket gör att regeringen inte anser att det finns möjligheter att i dag ändra någon del av huvudmannaskapet. Åtgärder för att dämpa kostnadsutvecklingen för personlig assistans bör övervägas Den personliga assistansen är en uppskattad insats bland de assistansberättigade och deras stöd och självbestämmande i dagligt liv har förbättrats genom den personliga assistansen. Det finns dock skäl att uppmärksamma kostnadsutvecklingen för bl.a. den personliga assistansen så att inte dess långsiktiga hållbarhet hotas. Det finns också skäl att även fortsättningsvis överväga åtgärder för att skapa ökad tydlighet beträffande vilka behov som ska tillgodoses med personlig assistans och beakta skillnader i bedömning och beräkning av behoven. Möjligheterna att dämpa kostnadsutvecklingen måste därför övervägas. Tillsyn och kontroll måste förstärkas för att öka kvalitet och trygghet En väl fungerande tillsyn är en del av det ramverk som krävs för att säkerställa att LSS tillämpas så att lagens syften och mål uppnås. Såväl den enskilde som huvudmän och utförare har intresse av att tillsynen är aktiv, tydlig och systematisk. För regering och riksdag är tillsynen en viktig förutsättning för att dess intentioner omsätts i praktiken och bidrar till att eventuella brister blir kända. En väl reglerad och organiserad social tillsyn är en nödvändig förutsättning för att säkerställa god kvalitet inom LSS-området. 5 Tillsyn och kontroll 5.1 Ansvar för tillsyn över personlig assistans Regeringens förslag: Bestämmelsen om tillsyn i lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade förtydligas så att det klart framgår att Socialstyrelsens tillsyn ska omfatta all verksamhet enligt lagen, även personlig assistans som utförs av enskilda. Kommitténs förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: I princip samtliga instanser som har yttrat sig i frågan, bl.a. Socialstyrelsen, Barnombudsmannen, Länsstyrelsen i Västra Götalands län och Länsstyrelsen i Kronobergs län delar utredningens uppfattning. Skälen för regeringens förslag Brister i tillsynen inom LSS-området LSS-kommittén har konstaterat oroande brister i tillsynen inom LSS-området. Det handlar om bristande resurser i den sociala tillsynen men också att tillsynen inte bedrivs på ett likvärdigt sätt över hela landet. I delbetänkandet På den assistansberättigades uppdrag (SOU 2005:100) uppmärksammades särskilt oklarheter när det gäller tillsynen av verksamheter med personlig assistans. Det har också enligt kommittén framkommit problem med tillsynen inom andra delar av LSS-området. I betänkandet Samordnad och tydlig tillsyn av socialtjänsten (SOU 2007:82) konstaterades att den sociala operativa tillsynen som då sköttes av 21 självständiga länsstyrelser inte utövats på ett enhetligt sätt över landet. I prop. 2008/09:160, Samordnad och tydlig tillsyn av socialtjänsten, föreslog regeringen nya bestämmelser om tillsyn bl.a. i lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade, förkortad LSS. De nya reglerna antogs av riksdagen och innebär bl.a. att länsstyrelsernas tillsyns- och tillståndsverksamhet enligt socialtjänstlagen (2001:453) och LSS från och med den 1 januari 2010 har förts över till Socialstyrelsen och samordnats med Socialstyrelsens tillsyn över hälso- och sjukvården. Vidare har bestämmelser införts i socialtjänstlagen och LSS om att Socialstyrelsen vid tillsyn kan höra barn utan att vårdnadshavaren har samtyckt eller är närvarande. Dessutom har begreppet tillsyn renodlats och förtydligats i Socialtjänstlagen och LSS men också i lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område. I LSS har också införts möjligheter att utfärda föreläggande med vite om att avhjälpa sådana missförhållanden som har betydelse för enskildas möjligheter att få de insatser de har rätt till, samt möjligheter till återkallelse av tillstånd. I de fall då verksamheten inte är tillståndspliktig kan tillsynsmyndigheten förbjuda fortsatt verksamhet. Socialstyrelsen har också fått rätt att enligt LSS utfärda förelägganden med vite för att få upplysningar, inhämta handlingar och annat material. Enligt de nya reglerna i LSS har Socialstyrelsen rätt att inspektera verksamhet som myndigheten har tillsyn över. Socialstyrelsens tillsyn omfattar även enskilt driven verksamhet. Regeringen gör bedömningen att med de nya bestämmelserna skapas goda förutsättningar för att många av de problem som funnits, bl.a. avseende ansvarsfördelningen för tillsynen, ska kunna undanröjas. I och med att tillståndsplikt nu föreslås för personlig assistans (se avsnitt 5.2) försvinner också ett av skälen till att tillsynen av personlig assistans varit bristfällig. Mot bakgrund av de i betänkandet beskrivna olika tolkningarna av vilka verksamheter som omfattas av tillsynsansvaret, och den avgörande betydelse för kvalitet i verksamheten som ligger i en fungerande tillsyn, föreslår regeringen ändå, i likhet med LSS-kommittén, att det klargörs i lagen att Socialstyrelsens ansvar för tillsyn avser all verksamhet enligt LSS. Regeringen föreslår också en ändring i socialförsäkringsbalken (se avsnitt 5.5) som innebär att det tydligt framgår att den assistansersättning som beviljas bara kan användas till sådan personlig assistans som regleras i LSS. Därmed kommer det att tydliggöras att personlig assistans som utförs åt någon som beviljats statlig assistansersättning omfattas av reglerna i LSS, även tillsynsreglerna. Det har även rått delade meningar om ifall tillsynsansvaret omfattar assistansberättigade som är arbetsgivare för sina assistenter. LSS-kommittén menar att dessa ska omfattas av samma tillsyn som anordnare som beviljats tillstånd, men att tillsynen bör vara mer begränsad och avse bl.a. administrativa rutiner, former för stöd och kompetensutveckling och assistenternas arbetsförhållanden. Regeringen delar kommitténs bedömning att assistansberättigade som är arbetsgivare åt sina egna assistenter ska omfattas av tillsynen och att nämnda förhållanden bör beaktas vid tillsynen. Regeringen vill dock betona att tillsynen i första hand ska bedrivas utifrån den assistansberättigades intresse, och med utgångspunkten att den enskilde ska få de behov som ligger inom ramen för insatsen tillgodosedda genom den personliga assistansen. Regeringen vill också understryka att den assistansberättigades möjligheter att som arbetsgivare styra verksamheten inom ramen för insatsen innebär ett väsentligt inflytande över kvaliteten i den assistans som ges. Detta i kombination med anmälningsplikt och förtydligat tillsynsansvar, borde ge goda förutsättningar för att kvaliteten även i denna form av personlig assistans ska kunna säkerställas och utvecklas. 5.2 Tillståndskrav och anmälningsplikt för verksamhet med personlig assistans Regeringens förslag: Det ska krävas tillstånd för att enskilda ska få bedriva yrkesmässig verksamhet med personlig assistans. De bestämmelser som avser tillståndsmyndighet, sanktionsmöjligheter och rätten att överklaga som gäller för övrig tillståndspliktig verksamhet ska gälla även i fråga om tillstånd för verksamhet med personlig assistans. En assistansberättigad som är arbetsgivare åt sina assistenter ska vara skyldig att göra en anmälan till Socialstyrelsen. I lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade ändras 28 § så att hänvisningen till första meningen i 23 § första stycket tas bort. Kommitténs förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Försäkringskassan tillstyrker förslaget. Socialstyrelsen tillstyrker förslaget och anser att det ska vara möjligt att återkalla tillstånd att anordna personlig assistans men ifrågasätter att det ska gå att återkalla interimistiskt. Barnombudsmannen (BO) tillstyrker att den statliga sociala tillsynen även ska gälla assistansanordnare. Länsstyrelserna i Västra Götalands län och i Kronobergs län tillstyrker förslaget och Länsstyrelsen i Västerbottens län anser att en resursförstärkning krävs. Sveriges Kommuner och Landsting tillstyrker liksom flertalet av kommunerna. Frösunda Assistans välkomnar förslaget gällande tillstånd och tillsyn och anser att det bör införas så snart som möjligt. Privata Assistansanordnares Riksorganisation (PARO) stöder förslaget och anser att kollektivavtal och dokumenterad grundutbildning ska vara viktiga delar i tillståndsgivningen. Svenska kommunalarbetareförbundet är negativt till att assistansberättigade som avser att själva anställa sina personliga assistenter ska vara undantagna från tillståndsplikt och enbart ha anmälningsplikt. I övrigt är förbundet positivt till förslagen. Skälen för regeringens förslag Tillståndsplikt för personlig assistans Att införa tillståndsplikt för viss näringsverksamhet innebär en begränsning av rätten att fritt driva näring. Sådana begränsningar får bara införas för att skydda angelägna allmänna intressen (2 kap. 20 § regeringsformen). Tillståndsplikt har införts på flera områden, bl.a. inom området med insatser för stöd och service till personer med funktionshinder och på socialtjänstens område. De yrkesmässiga insatser enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade, förkortad LSS, som idag är tillståndspliktiga är korttidsvistelse utanför det egna hemmet, korttidstillsyn för skolungdom, boende i familjehem eller bostad med särskild service för barn eller ungdom, bostad med särskild service för vuxna eller annan särskilt anpassad bostad samt daglig verksamhet, 9 § 6-10 LSS. LSS-kommittén har i sitt delbetänkande På den assistansberättigades uppdrag (SOU 2005:100) föreslagit att tillståndsplikt införs även för insatsen personlig assistans (9 § 2 LSS). I betänkandet redovisas uppgifter från flera länsstyrelser att frånvaron av tillståndsplikt för enskilda assistansanordnare är ett centralt skäl för att det i många fall inte utövas någon tillsyn över dessa. LSS-kommittén har dock framhållit att tillståndsplikt för enskilda assistansanordnare skulle kunna innebära en allvarlig inskränkning i den assistansberättigades valfrihet. När det gäller personlig assistans är valfriheten viktig vad gäller anordnare, val av personliga assistenter samt val av t.ex. tidpunkt för när assistansen ska utföras. LSS-kommittén har inte haft något underlag för att avgöra hur många enskilda anordnare som inte skulle få tillstånd eller skulle välja att avveckla verksamheten framför att söka tillstånd. Även om det enligt kommitténs mening inte finns anledning att tro att antalet enskilda assistansanordnare skulle minska kraftigt genom införande av tillståndsplikt, är det möjligt att det skulle bli en viss begränsning av utbudet och därmed en begränsning av den assistansberättigades möjligheter att välja anordnare. Samtidigt menar LSS-kommittén att en rätt utformad tillståndsplikt skulle säkerställa den assistansberättigades möjligheter att ha inflytande över när, hur och av vem assistansen utförs. Tillståndsplikt för enskilda assistansanordnare kan närmast jämföras med de olika former för tillstånd och legitimationer som gäller i verksamheter där människor i dag får ett visst skydd av samhället men samtidigt har goda valmöjligheter. Tillstånd för enskilda assistansanordnare kan också göra det lättare för de assistansberättigade att överblicka vilka anordnare som finns att välja på. I dag är detta i praktiken svårt. Regeringen anser i likhet med LSS-kommittén att behovet av det skydd som tillståndsplikten kan ge för den enskilde assistansberättigade uppväger de risker som finns för att valfriheten begränsas. Regeringen anser också att värnandet om den assistansberättigades trygghet vid insatsen personlig assistans är ett sådant skyddsvärt intresse som motiverar viss begränsning av näringsfriheten. Regeringen föreslår därför att krav på tillstånd för yrkesmässig verksamhet med personlig assistans införs. Det finns inte anledning att ha andra regler om sanktioner, överklaganderätt m.m. i fråga om personlig assistans, än vad som gäller för andra tillståndspliktiga insatser. Sociala tjänster som rör bl.a. stöd till permanent eller tillfälligt behövande familjer och enskilda, som tillhandahålls av staten eller på uppdrag av staten, undantas från tillämpningsområdet för Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/123/EG av den 12 december 2006 om tjänster på den inre marknaden. Direktivet är således inte tillämpligt i fråga om behovsprövade sociala tjänster som t.ex. insatserna i LSS. Krav för tillstånd LSS-kommittén redovisar i sitt delbetänkande ett antal krav som bör ställas när tillstånd prövas för enskilda assistansanordnare. I ansökan bör t.ex. anges vem som ska bedriva verksamheten, hur verksamheten ska bedrivas och hur detta avtalas mellan anordnaren och de assistansberättigade som väljer anordnaren. Vidare bör anges anordnarens rutiner för kontakter med de assistansberättigade som väljer anordnaren, rutiner för kontakter med personal och med berörda myndigheter samt frågor som rör personalen och dess kompetens. De krav som LSS-kommittén har föreslagit liknar de som gäller för annan tillståndspliktig verksamhet enligt LSS. Dock finns inte på samma sätt krav på lokaler och administration. LSS-kommittén framhåller att krav inte bör ställas på formella utbildnings- eller erfarenhetskrav, med tanke på den assistansberättigades valmöjligheter. Det viktigaste är inte att ansökan beskriver en viss kompetens hos anordnaren när verksamheten startar utan att anordnaren kan beskriva hur kompetensen kontinuerligt ska utvecklas. En förutsättning för tillstånd bör dock vara att det framgår av ansökan att den som ska bedriva verksamheten har god kunskap om den lagstiftning som styr verksamheten, inklusive lagstiftning om arbetsmiljö och hantering av ersättning för personlig assistans. Vidare bör framgå att den som ska bedriva verksamheten har kunskap om förhållningssätt, bemötande och ekonomi. Av ansökan bör också framgå hur personalens kunskaper ska säkerställas och hållas aktuella när det gäller lagstiftning, andra gällande regler samt vad som i övrigt krävs för att ge den assistansberättigade personlig assistans. För verksamheter som utför personlig assistans på uppdrag av barn och unga assistansberättigade, är det viktigt att beskrivningen av personalens kompetens omfattar former för utbildning, fortbildning och det övriga stöd som de personliga assistenterna behöver för att ge barn en personlig assistans av god kvalitet. Regeringen delar huvudsakligen LSS-kommitténs uppfattning i fråga om de omständigheter som bör ligga till grund för tillståndsprövningen. Därutöver anser regeringen att det är viktigt att den som ska bedriva verksamheten redovisar hur den assistansberättigades självständighet och påverkan på utformningen av insatsen ska tillgodoses. Tillståndsprövning Regeringen vill betona att ansökningar om tillstånd för enskild verksamhet med personlig assistans måste prövas noga så att förtroendet för den personliga assistansen upprätthålls. Det är också viktigt att erinra om att prövningen inte får innebära att tillståndsgivningen tar så lång tid att den assistansberättigades möjligheter att välja en viss anordnare begränsas av detta skäl. Handläggningstiderna bör kunna hållas på en rimlig nivå eftersom tillståndsansökningar för enskilda verksamheter med personlig assistans inte som huvudregel måste remitteras till kommunen. Det är viktigt att det praktiska arbetet med ansökningen om tillstånd och prövningen av denna, inte blir mer omfattande än nödvändigt. Det får inte riskera att slå ut de många mindre kooperativ och företag som i dag anordnar personlig assistans. Mindre anordnare erbjuder ofta särskilda kvaliteter i den personliga assistansen som inte alltid större anordnare kan svara för. En koncentration till enbart större enskilda anordnare är inte önskvärd. Regeringen anser att kommunerna med dessa förslag inte regelmässigt måste yttra sig över tillståndsansökningar som rör personlig assistans. Anmälningar om nedläggning av enskild verksamhet med personlig assistans ska göras enbart till Socialstyrelsen. Mot bakgrund av att kommunerna har basansvaret vid personlig assistans, är det rimligt att Socialstyrelsen underrättar berörda kommuner om vilka tillstånd som beviljats respektive återkallats och om verksamheter som lagts ner, så att kommunerna kan planera sin verksamhet. Anmälningsplikt för den assistansberättigade som är arbetsgivare åt sina egna assistenter Regeringen instämmer i LSS-kommitténs bedömning att tillståndskravet inte bör omfatta de assistansberättigade som själva är arbetsgivare åt sina personliga assistenter. Av betänkandet framgår dock att det idag råder oklarhet och oenighet om tillsynsansvaret omfattar sådana assistansberättigade. Regeringen anser att dessa ska omfattas av Socialstyrelsens tillsyn (se avsnitt 5.1). För att Socialstyrelsen ska kunna genomföra denna del av tillsynsverksamheten föreslår regeringen, i likhet med LSS-kommittén, att assistansberättigade som själva är arbetsgivare åt sina personliga assistenter ska vara skyldiga att göra en anmälan till Socialstyrelsen. Ansvarsbestämmelsen i 28 § lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade Av 28 § LSS följer att den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 23 § första stycket första meningen döms till böter. I 23 § första stycket LSS föreskrivs: "En enskild person får inte utan tillstånd av Socialstyrelsen yrkesmässigt bedriva sådan verksamhet som avses i 9 § 6-10." Med nu föreslagen ändring av 23 § kommer första stycket ha i stort sett samma lydelse, förutom att det i stället hänvisas till 9 § 2 och 6-10. 28 § LSS fick sin nuvarande lydelse den 1 januari 2010. Dessförinnan hade paragrafens första stycke två meningar. Eftersom första stycket nu bara har en mening, skulle det kunna uppstå oklarheter vid tillämpningen av 28 §. Regeringen föreslår därför en redaktionell justering av paragrafen, så att hänvisningen till första meningen i 23 § första stycket tas bort. 5.3 Kvalitetskrav Regeringens bedömning: Något särskilt uppdrag till Socialstyrelsen att ta fram bedömningskriterier för tillsynen av assistansanordnare bör inte ges. Kommitténs förslag: Socialstyrelsen bör ges i uppdrag att ta fram bedömningskriterier för tillsynen av assistansanordnare. Bedömningskriterierna ska omfatta alla verksamheter med personlig assistans, oavsett om de utförs av kommuner eller enskilda anordnare. Remissinstanserna: Flertalet av remissinstanserna som har yttrat sig över förslaget är positiva till det. Socialstyrelsen tillstyrker förslaget att myndigheten bör få i uppdrag att utarbeta bedömningskriterier som kan användas i tillsynen av assistansanordnare. Eftersom åtgärder som stärker barnens ställning har bedömts vara ett prioriterat område bör detta också avspegla sig i valet av områden för kriterier. Vidare tillstyrker Statskontoret samt länsstyrelserna i Västra Götalands och Kronobergs län. Sveriges Kommuner och Landsting tillstyrker liksom flertalet kommuner. Assistansia framför att vid utarbetande av bedömningskriterier ska anordnare och branschorganisationer ges möjlighet att medverka. Kommunerna ska omfattas av samma kvalitetskrav som enskilda verksamheter för att få utföra assistans. Intressegruppen För Assistansberättigade (IFA) framhåller att regeringen bör avvakta Socialstyrelsens arbete att ta fram en enhetlig behovsbedömningsmodell innan genomgripande förändringar genomförs. Vårdföretagarna är positiva till att Socialstyrelsen får i uppdrag att ta fram bedömningskriterier och anser att företrädare för branschen bör vara med i detta arbete. Stockholm Independent Living (STIL) påpekar att det måste vara den assistansberättigades bedömning av assistansens kvalitet som ska vara avgörande. Skälen för regeringens bedömning: Enligt 6 § lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade ska verksamhet enligt lagen vara av god kvalitet. Verksamheten ska vara grundad på respekt för den enskildes självbestämmanderätt och integritet och den enskilde ska i största möjliga utsträckning ges inflytande och medbestämmande över insatser som ges. Vidare ska verksamheten enligt samma bestämmelse systematiskt och fortlöpande utvecklas och säkras. Enligt andra stycket ska det finnas den personal som behövs för att ett gott stöd och en god service och omvårdnad ska kunna ges. Av LSS-kommitténs betänkande framgår att tydligare kvalitetskriterier behövs, framförallt för att tillsynen av personlig assistans ska bli effektiv. Regeringen instämmer i den bedömningen. Socialstyrelsen får i fråga om verksamhet enligt 9 § lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade med stöd av bemyndiganden i 13 § i lagen och 13 § förordningen (1993:1090) om stöd och service till vissa funktionshindrade meddela föreskrifter till skydd för enskildas liv, personliga säkerhet eller hälsa (jfr i fråga om kvalitetskrav regeringens resonemang om bemyndigande på socialtjänstens område i regeringens proposition 2008/09:160, Samordnad och tydlig tillsyn av socialtjänsten, s. 90f och 117). Socialstyrelsen kan också genom allmänna råd ge rekommendationer om vad som kan avses med kvalitet i olika verksamheter och i olika avseenden samt om vilka bedömningskriterier som bör tillämpas vid en effektiv tillsyn. Regeringen har den 25 juni 2009 beslutat att ge Socialstyrelsen i uppdrag att utarbeta föreskrifter, till skydd för den enskildes liv, personliga säkerhet eller hälsa, och allmänna råd som konkretiserar innebörden av 3 kap. 3 § socialtjänstlagen (2001:453). Socialstyrelsen ska också utarbeta bedömningskriterier när det gäller denna paragraf. Uppdraget ska vara genomfört senast den 30 juni 2011. LSS-kommittén har föreslagit att Socialstyrelsen bör ges i uppdrag att utarbeta bedömningskriterier som kan användas i tillsynen av assistansanordnare. Bedömningskriterierna skulle gälla för alla verksamheter med personlig assistans, oavsett om de utförs av kommuner eller enskilda anordnare. Med hänsyn till det uppdrag som har redovisats och till det förhållandet att det redan ligger inom myndighetens tillsynsansvar att ta de initiativ som behövs för att utföra tillsynsuppdraget med hög kvalitet, och mot bakgrund av Socialstyrelsens möjligheter att i form av föreskrifter till skydd för enskildas liv, personliga säkerhet eller hälsa eller allmänna råd ta fram det stöd som styrelsen anser att den behöver för att kunna bedriva en effektiv tillsyn på området, anser regeringen att något särskilt uppdrag till Socialstyrelsen inte bör ges. 5.4 Resurser och kompetensutveckling Regeringens bedömning: Socialstyrelsens anslag bör tillföras 15 miljoner kronor för uppgifter med tillsyn och tillståndsgivning för personlig assistans. Kommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens bedömning. I betänkandet var dock en länsstyrelse för hela landet föreslagen som tillståndsmyndighet. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser är positiva till förslagen. Socialstyrelsen uttalar sig inte om denna del av förslaget. Sveriges Kommuner och Landsting tillstyrker. Skälen för regeringens bedömning: Regeringen anser att det behöver tillföras ytterligare resurser för att genomföra förslagen om tillsyn och tillståndsgivning vad gäller personlig assistans. Vidare krävs metod- och kompetensutveckling inom den sociala tillsynen för att med hög kvalitet utföra de nya uppgifter som tillkommer genom förslagen. Det är viktigt att en utökad och mer aktiv tillsyn av insatsen personlig assistans, inte får gå ut över annan tillsyn inom verksamheter som utförs åt personer med funktionsnedsättning. Förslaget om krav på tillstånd för enskilda anordnare av assistans innebär också ett behov av ökade resurser hos tillståndsmyndigheten. Den sociala tillsynen bör tillföras särskilda medel för de uppgifter som föreslås. Personlig assistans är en viktig och antalsmässigt omfattande uppgift, som hittills på många håll, i praktiken stått utanför länsstyrelsernas tillsyn. Regeringen kan konstatera att efter LSS-kommittén lämnade sitt slutbetänkande har riksdagen fattat beslut om Samordnad och tydlig tillsyn av socialtjänsten (prop. 2008/09:160). Detta beslut innebär bl.a. att länsstyrelsernas tillsyns- och tillståndsverksamhet enligt socialtjänstlagen (2001:453) och lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade har förts över till Socialstyrelsen och samordnats med tillsynen av hälso- och sjukvården. Socialstyrelsen ska därmed även ansvara för uppgifterna om tillstånd och tillsyn vad gäller insatsen personlig assistans, och inte länsstyrelsen som i kommitténs förslag. Regeringen avser att tillföra Socialstyrelsens förvaltningsanslag totalt 15 miljoner kronor för de uppgifter som förslagen innebär. 5.5 Personlig assistans med assistansersättningsmedel Regeringens förslag: I socialförsäkringsbalken ska det anges att bestämmelserna i lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade som avser utförandet av insatsen personlig assistans också ska tillämpas på personlig assistans som avses i 51 kap. socialförsäkringsbalken. Det ska också anges att, om den personliga assistansen avser stöd- och serviceinsatser åt barn med funktionshinder, ska lagen om registerkontroll av personal som utför vissa insatser åt barn med funktionshinder tillämpas. Kommitténs förslag: Överensstämmer huvudsakligen med regeringens förslag. Remissinstanserna: Länsstyrelsen i Östergötlands län anser att det är otillfredsställande och problematiskt att beslut enligt lagen om assistansersättning (1993:389), förkortad LASS, inte omfattats av de kvalitetsnormerande bestämmelserna i lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade, förkortad LSS. Ett LASS-beslut grundas normalt på ett tidigare LSS-beslut varför Länsstyrelsen instämmer i kommitténs förslag att LSS kompletteras och förtydligas för att även i tillämpliga delar gälla LASS. Länsstyrelsen i Västra Götalands län instämmer i kommitténs bedömning och förslag. Länsstyrelsen i Örebro län och Länsstyrelsen i Dalarnas län instämmer i kommitténs bedömning. Skälen för regeringens förslag: Av förarbetena till lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade och lagen (1993:389) om assistansersättning framgår att personlig assistans betecknar en av de insatser som vissa personer med funktionshinder har rätt till enligt LSS och att den statliga assistansersättningen, som idag regleras i LASS (och från den 1 januari 2011 i socialförsäkringsbalken), är en del av den administrativa konstruktionen kring denna rätt. LSS-kommittén anför i sitt delbetänkande (SOU 2005:100) att en tydligare och mer aktiv tillsyn av personlig assistans måste utgå från den enskilde individen och inte från ett organisationsperspektiv på assistans, och att tendenser att skilja på personlig assistans enligt de båda lagarna inte överensstämmer med förarbetena till lagen. Det har inte framförts några konkreta problem i tillämpningen av lagarna på grund av att det inte tydligt har reglerats vilka regler i LSS som ska gälla för personlig assistans enligt LASS, men för att markera sambandet mellan LSS och LASS föreslår LSS-kommittén att det införs bestämmelser i LSS och LASS som tydliggör att LSS i tillämpliga delar också gäller för personlig assistans för vilken det betalas assistansersättning från Försäkringskassan. Det gäller bl.a. reglerna om kvalitet, dokumentation i assistansverksamheten och tillsyn. Regeringen delar LSS-kommitténs slutsats att det måste stå klart att utförandet av den personliga assistans som tillhandahålls en enskild som beviljats assistansersättning regleras i LSS. Detta är särskilt viktigt med tanke på tillståndskravet som nu föreslås. En regel om detta bör införas i den föreslagna socialförsäkringsbalken. Regeringen anser också att det bör framgå att den nya lagen om registerkontroll av personal som utför insatser åt barn med funktionshinder ska tillämpas i fråga om personlig assistans åt barn med funktionshinder enligt socialförsäkringsbalken. 6 Ett barnperspektiv i lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade 6.1 Regler om barnets bästa Regeringens förslag: När åtgärder enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade rör barn ska barnets bästa särskilt beaktas. Kommitténs förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De flesta av de remissinstanser som har yttrat sig i denna del tillstyrker förslaget. Endast ett fåtal instanser avstyrker eller är negativa till förslaget. Justitieombudsmannen (JO) anser att om det förs in en lagbestämmelse om att barnets bästa ska beaktas, ska det finnas bestämmelser som gör det möjligt att i praktiken göra det. Socialstyrelsen betonar vikten av att i en kommande proposition beakta barnets situation i familjer där behov bedöms. Myndigheten för Handikappolitisk samordning (Handisam) ser med glädje att kommittén så tydligt velat stärka barns och ungas inflytande vid insatser enligt LSS. Sveriges Kommuner och Landsting tillstyrker förslagen. Stockholms läns landsting och Västra Götalands läns landsting är positiva till förslagen som innebär att stärka barnens ställning. Handikapporganisationernas samarbetsorgan (HSO) påpekar att det måste klargöras vad barnperspektiv respektive barnets perspektiv innebär och hur barnets bästa ska förstås. Riksförbundet Rörelsehindrade Barn och Ungdomar (RBU) välkomnar förslaget att stärka barnens ställning i LSS. Skälen för regeringen förslag: Sverige ratificerade konventionen om barnets rättigheter (barnkonventionen) 1990. Utgångspunkten är att konventionens intentioner ska beaktas i allt beslutsfattande som rör barn i staten, kommunerna och landstingen. Det innebär att det inte ska råda någon tvekan om att barnkonventionen gäller i Sverige. Svensk lagstiftning går i allmänhet längre än konventionens krav. I artikel 3 i barnkonventionen betonas att barnets bästa ska sättas i förgrunden vid alla åtgärder som rör barn, oavsett om de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ. En bestämmelse som svarar mot artikeln finns bl.a. i socialtjänstlagen (2001:453). För att på ett konkret och strukturerat sätt omsätta barnkonventionen och artikel 3 om barnets bästa i handling, är det viktigt att göra barnrättskonsekvensanalyser eller barnkonsekvensbedömningar vilket FN:s barnkommitté rekommenderar de stater som ratificerat konventionen. Barnombudsmannen har beskrivit en modell för sådana analyser. De handikappolitiska målen innebär att samhället ska utformas så att människor med funktionsnedsättning i alla åldrar blir fullt delaktiga i samhällslivet. Ett av de tre arbetsområden som är särskilt prioriterade är att ge barn, ungdomar och vuxna med funktionsnedsättning förutsättningar för självständighet och självbestämmande. En del i arbetet är att stärka barns och ungas inflytande vid insatser enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade, förkortad LSS. Bestämmelser har införts i socialtjänstlagen för att stärka barnets ställning inom socialtjänstens område medan motsvarande bestämmelser inte finns i LSS. LSS-kommittén föreslår därför att regler som stärker barnets ställning införs även i LSS. Regeringen instämmer i LSS-kommitténs förslag att en regel ska införas i LSS om att när en åtgärd rör ett barn ska barnets bästa särskilt beaktas. Detta innebär att reglerna i LSS utformas i likhet med vad som gäller enligt socialtjänstlagen. JO har påpekat att det behöver klargöras på vilket sätt barnets bästa ska kunna beaktas i praktiken. HSO har framfört liknande synpunkter. LSS som rättighetslag innebär att när de krav som gäller för en insats är uppfyllda, ska ett beslut om en sådan insats meddelas. Det är naturligtvis så att beviljandet av en begärd insats i de allra flesta fall sammanfaller med vad som är bäst för barnet. Det kan dock i vissa fall tänkas att en ansökan om insats beträffande en vuxen berör ett barn, och att hänsynen till barnets bästa innebär något annat än att den begärda insatsen beviljas. Det finns i den situationen inte någon grund för att avslå en ansökan om en insats med hänsyn till barnets bästa. Om det framkommer omständigheter som ger anledning att ifrågasätta om en insats enligt LSS verkligen är förenlig med barnets bästa, framförallt när det gäller en ansökan om insats för en vuxen som berör ett barn, bör det däremot finnas möjlighet att se till barnets bästa på andra sätt än i beslutet om att bevilja insatsen, t.ex. i utformningen av utförandet av insatsen eller med annat stöd. Det finns flera lagar som samverkar kring barns välbefinnande och ett barn som berörs av LSS måste fortfarande få tillgång till det stöd och skydd som annan lagstiftning innehåller. LSS-kommittén har övervägt att föreslå att barnets bästa ska utgöra ett kriterium för att en LSS-insats ska beviljas. Kommittén anser dock att en sådan reglering skulle vara svår att förena med den rättighetskonstruktion som LSS har i dag. LSS-kommittén konstaterar att konstruktionen med LSS som rättighetslag med utkrävbara rättigheter är en viktig del i tanken med att ge ett särskilt stöd åt personer med omfattande och varaktig funktionsnedsättning. En bedömning av huruvida en begärd insats som det finns behov av är förenlig med barnets bästa skulle undantagsvis kunna innebära en försvagning av den starka rätt till en viss insats som LSS ger enskilda i dag. Regeringen delar kommitténs uppfattning och anser inte att barnets bästa ska anges som ett kriterium för rätten till insatser. Bestämmelsen om barnets bästa i LSS kommer således enligt regeringens mening att få störst betydelse vid andra åtgärder än beviljandet av insatser enligt 9 §, t.ex. vid utförandet av insatserna, vid planering och vid tillståndsgivning och tillsyn. 6.2 Barns rätt att komma till tals Regeringens förslag: När en insats rör ett barn ska barnet få relevant information och ges möjlighet att framföra sina åsikter. Barnets åsikter ska tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad. Kommitténs förslag: Överensstämmer huvudsakligen med regeringens. Kommittén föreslår att barnets inställning ska klarläggas så långt det är möjligt. Remissinstanserna: Försäkringskassan, Socialstyrelsen och Statskontoret tillstyrker förslaget. Skolverket tillstyrker förslaget och stöder förslag som knyter an till Barnkonventionen, men saknar en djupare belysning av vissa specifika frågor som gäller barn och ungdomar med funktionsnedsättning. Barnombudsmannen (BO) ifrågasätter begränsningen att barnets inställning endast så långt som det är möjligt ska klarläggas när en åtgärd rör barnet. Stockholms universitet anser att när det gäller bestämmelsen om barns rätt att få information behöver detta förslag knytas tydligare till reglerna om parts rätt att få ta del av uppgifter i 16-17 §§ förvaltningslagen. Myndigheten för handikappolitisk samordning (Handisam) ser med glädje att kommittén så tydligt velat stärka barns och ungas inflytande vid insatser enligt LSS. Länsstyrelsen i Västra Götalands län framhåller att det är nödvändigt att nämnden säkerställer att de personer som ska tala med barn har särskild kompetens inom området. Sveriges Kommuner och Landsting tillstyrker förslagen. Botkyrka kommun anser att förslagen är bra men vill lägga till en bestämmelse som ger barnet rätt till en oberoende företrädare. Stockholms kommun anser att det är bra att barnkonventionen arbetas in i LSS men framhåller att det saknas relevanta bestämmelser för vårdplan och regelbunden uppföljning av vården. Södertälje kommun, Katrineholms kommun, Kungsörs kommun, Linköpings kommun, Jönköpings kommun, Växjö kommun, Nybro kommun, Kalmar kommun, Sölvesborgs kommun, Malmö kommun, Laholms kommun, Borås kommun, Göteborgs kommun, Uddevalla kommun, Trollhättans kommun, Lidköpings kommun, Hällefors kommun, Askersunds kommun, Melleruds kommun, Sala kommun, Falu kommun, Borlänge kommun, Västerås kommun, Söderhamns kommun, Östersunds kommun, Lycksele kommun, Skellefteå kommun, Bodens kommun, Umeå kommun, Haparanda kommun instämmer i princip i synpunkterna från Sveriges Kommuner och Landsting. Assistansia framför att rättssäkerheten även bör stärkas genom en tydlig process där hjälpbehoven för barn med funktionsnedsättningar jämförs med de hjälpbehov barn i samma ålder, utan funktionsnedsättningar, normalt sett har. Göteborgskooperativet Independent Living (GIL), Olivia Personlig Assistans (OPA) tillstyrker förslagen. Vårdföretagarna, Tjänstemännens Centralorganisation (TCO) vill lägga till ett förslag som ger barnen möjlighet till en opartisk företrädare. Föreningen Sveriges Socialchefer (FSS) anser att det ska vara samma bestämmelser i LSS och SoL när det gäller insatser för barn. Sveriges Kristna Råd betonar vikten av att kommuner aktualiserar och breddar kunskapen om barnkonventionen. Skälen för regeringens förslag: Av art. 12 i konventionen om barnets rättigheter (barnkonventionen) framgår att det barn som är i stånd att bilda egna åsikter ska tillförsäkras rätten att fritt uttrycka dessa i alla frågor som rör barnet. Barnets åsikter ska ges betydelse i förhållande till dess ålder och mognad. Bestämmelser om barns rätt att komma till tals finns bl.a. i socialtjänstlagen (2001:453). Enligt 3 kap. 5 § andra stycket socialtjänstlagen ska, när en åtgärd rör ett barn, barnet få relevant information och barnets inställning så långt det är möjligt klarläggas. Hänsyn ska tas till barnets vilja med beaktande av dess ålder och mognad. Med åtgärder avses insatser som rör ett specifikt barn, dvs. utrednings-, stöd- och serviceinsatser (prop.1996/97:124 s. 100). Barnet får genom detta möjlighet att uttrycka en egen önskan om t.ex. kombinationen av insatser och hur dessa ska förläggas över veckodagarna. Även i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) och lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område finns bestämmelser om barns behov av information, råd och stöd. Av 7 och 8 §§ lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade, förkortad LSS, följer att insatser bara ska ges till den enskilde om han begär det och att insatserna ska anpassas till mottagarens individuella behov. För att kunna bedöma en ansökan som rör ett barn måste handläggaren skapa sig en bild av barnet och dess behov. I LSS finns emellertid inte några särskilda bestämmelser om barns rätt till information eller barns rätt att komma till tals. LSS-kommittén föreslår därför att det även i LSS införs regler som tydliggör att när en åtgärd rör barn ska barnet få relevant information och hans eller hennes inställning ska så långt det är möjligt klarläggas. Regeringen instämmer i kommitténs förslag, men anser att bestämmelsen ska utformas i närmare överensstämmelse med ordalydelsen i art. 12 i barnkonventionen framförallt för att tydliggöra att det är frivilligt för barnet att framföra sina åsikter. Bestämmelsen ger dock inte någon utökad rätt för handläggarna att tala med barnet mot vårdnadshavarnas vilja, på det sätt som är möjligt i tillsynsärenden enligt 26 b § LSS. Om föräldrarna är positiva till att barnet kommer till tals under handläggningen är detta naturligtvis en gynnsam situation. Om barnet har uppnått den ålder och mognad som krävs för att själv bestämma om sin medverkan, är det barnet som råder över om något samtal ska hållas. Det innebär att vårdnadshavarens samtycke till samtalet inte behöver inhämtas och att samtalet till och med kan äga rum mot vårdnadshavarens vilja (jfr JO:s beslut den 10 oktober 2005, dnr 1059-2003 och 4857-2003). Om barnet däremot inte har uppnått den ålder och mognad som krävs för att själv bestämma, kan vårdnadshavarna förhindra att samtal hålls med barnet. Frågan om socialnämnden ska kunna tala med barnet faller nämligen inom vårdnadshavarnas bestämmanderätt. 6.3 Utveckling och spridning av metoder Regeringens bedömning: Socialstyrelsen bör inte ges något särskilt uppdrag i fråga om metoder för att se till att barns inställning och synpunkter kommer fram. Socialstyrelsen bör även fortsättningsvis arbeta med sådana metoder som kan tillämpas inför beslut om insatser och i det dagliga arbetet med barn med olika former av funktionsnedsättning, vilket bör framgå av förordningen (2009:1243) med instruktion för Socialstyrelsen. Kommitténs bedömning: Socialstyrelsen bör ges i uppdrag att ta fram metoder för att säkerställa att barns och ungas inställning och synpunkter kommer fram. Remissinstanserna: Ett fåtal remissinstanser uttalar sig om bedömningen. Av dessa är flertalet positiva till förslaget. Skälen för regeringens bedömning: LSS-kommittén framhåller i sitt slutbetänkande att samtal med barn med funktionsnedsättning kan ställa krav på särskild kompetens hos den som ska tala med barnet. Det finns också funktionsnedsättningar som berör förmågan att kommunicera och där samtal måste genomföras med detta som utgångspunkt och med det stöd som krävs. För att den bestämmelse om barns möjligheter att komma till tals m.m. som föreslås i föregående avsnitt ska få genomslag, är det viktigt att de som genomför utredningar och fattar beslut om insatser har kunskap att kunna ta reda på barnens och de ungas synpunkter och inställningar i olika frågor. Socialstyrelsen och kommunernas socialtjänst har ett pågående metodutvecklingsarbete, och Socialstyrelsen har ett pågående uppdrag om UPP-centrum och ett projekt med Beardslees familjeinterventionsmetod som givits inom ramen för regeringens psykiatrisatsning. Regeringen anser att Socialstyrelsen även fortsättningsvis bör arbeta med att se till att det finns metoder som kan användas för att säkerställa att barns inställning och synpunkter kommer fram inför beslut om insatser, och därvid ta tillvara erfarenheter från pågående metodutvecklingsarbeten och uppdrag. Det gäller också metoder som kan utgöra stöd i det dagliga arbetet. Socialstyrelsen bör se till att sprida metoderna till dem som i sitt arbete kommer i kontakt med barn och unga som omfattas av personkretsen i lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade. Barn och unga ska ha en möjlighet att uttrycka sin åsikt och detta bör vara ett kvalitetskrav i LSS-verksamhet. Kunskaper och kompetens när det gäller dessa metoder måste därför vara en viktig del i det kvalitetssäkringsarbete som kommuner enligt lag ska bedriva. Av 7 § förordningen (2009:1243) med instruktion för Socialstyrelsen framgår att Socialstyrelsen ska utveckla metoder för hur den tillsyn som rör barn och unga ska genomföras. Av instruktionen bör även framgå de uppgifter som redovisas i detta avsnitt. 6.4 Obligatorisk registerkontroll Regeringens förslag: Den som enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade bedriver verksamhet som omfattar insatser åt barn får inte anställa någon för sådana insatser utan att först kontrollera utdrag från belastningsregistret avseende den som ska anställas. Registerutdraget får inte vara äldre än ett år. Registerkontroll ska också göras i fråga om den som ska fullgöra uppdrag i sådan verksamhet eller som är anställd av bemanningsföretag eller annan som ingått avtal med den som bedriver verksamheten, om uppdragstagaren eller den anställde erbjuds eller tilldelas arbetsuppgifter som omfattar stöd- och serviceinsatser åt barn med funktionshinder och dessa uppgifter ska fullgöras som om han eller hon var anställd i verksamheten. Registerkontroll ska även göras i fråga om den som erbjuds praktiktjänstgöring som omfattar stöd- och serviceinsatser åt barn med funktionshinder. Skyldigheten att kontrollera registerutdrag omfattar inte en förälder som ska utföra insatser åt sitt eget barn eller en person som för mindre än ett år sedan var anställd hos samma arbetsgivare eller deltog i verksamheten på annat beskrivet sätt. Den som erbjuds en anställning, ett uppdrag eller en praktiktjänstgöring ska på begäran lämna ett utdrag ur belastningsregistret till arbets- eller uppdragsgivaren. Motsvarande ska gälla för den som tilldelas arbetsuppgifter. Registerutdrag ska också på begäran lämnas av den som erbjuds anställning som personlig assistent av den assistansberättigade själv. Den enskilde ges rätt att få ut ett begränsat registerutdrag om sig själv i detta syfte. Regeringen bemyndigas att meddela föreskrifter om vilka uppgifter ett sådant registerutdrag ska innehålla. Registerutdraget eller en kopia av det ska bevaras i minst två år från det att en anställning, ett uppdrag eller en praktiktjänstgöring påbörjades. Motsvarande ska gälla för den som tilldelats en arbetsuppgift. Om den som lämnat ett registerutdrag i original begär det ska det återlämnas. Sanktionsmöjligheter vid bristande registerkontroll följer av lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade. Regeringens bedömning: De brott som bör omfattas motsvarar de brott som kontrolleras enligt lagen (2000:873) om registerkontroll av personal inom förskoleverksamhet, skola och barnomsorg, dvs. vissa brott mot liv och hälsa, människorov, sexualbrott, grovt rån samt barnpornografibrott. Kommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Kommittén föreslår inte undantag för personal som inte ska arbeta direkt med stöd- och serviceinsatser. Vidare föreslår kommittén att registerkontroll ska vara obligatorisk även för de assistansberättigade som anställer egna assistenter. I kommitténs förslag undantas vårdnadshavare istället för förälder från registerkontroll. Remissinstanserna: Socialstyrelsen och Specialpedagogiska skolmyndigheten föreslår att obligatorisk registerkontroll utvidgas till att omfatta alla personer som ska arbeta i verksamhet enligt LSS. Även Sveriges Kommuner och Landsting, som tillstyrker förslaget, anser att det finns skäl att överväga om inte registerkontroll bör omfatta all personal som arbetar inom LSS-verksamhet, vilket bl.a. Länsstyrelserna i Västra Götaland och i Kronobergs län instämmer i. Även Södertälje kommun, Katrineholms kommun, Kungsörs kommun, Linköpings kommun, Jönköpings kommun, Växjö kommun, Nybro kommun, Kalmar kommun, Sölvesborgs kommun, Malmö kommun, Laholms kommun, Borås kommun, Göteborgs kommun, Uddevalla kommun, Trollhättans kommun, Lidköpings kommun, Hällefors kommun, Askersunds kommun, Melleruds kommun, Sala kommun, Falu kommun, Borlänge kommun, Västerås kommun, Söderhamns kommun, Östersunds kommun, Lycksele kommun, Skellefteå kommun, Bodens kommun, Umeå kommun och Haparanda kommun instämmer i princip i Sveriges Kommuner och Landstings synpunkter. Många kommuner uttalar mycket starkt att registerkontroll ska gälla all personal inom LSS-verksamhet och betonar att registerkontroll bör ske kontinuerligt och inte enbart vid anställning. Även Frösunda Assistans tillstyrker förslagen men understryker att utdrag från belastningsregistret ska omfatta all personal, inte bara de som arbetar med barn, vilket Vårdföretagarna, Privata Assistansanordnares Riksorganisation (PARO) instämmer i. Vårdföretagarna anser att det även bör gälla vårdnadshavare. Barnombudsmannen (BO) välkomnar utredarens diskussion kring att registerkontroll inte bör ses som det enda verktyget för att undanröja risken för övergrepp på barn och unga som har personlig assistent. BO betonar att alla, förutom vårdnadshavare, även andra närstående ska omfattas av registerkontrollen för att kontrollen ska få den effekt som avses. Synskadades Riksförbund (SRF) anser att vårdnadshavare som ska arbeta som personliga assistenter åt sina barn inte ska undantas från en obligatorisk registerkontroll. Föreningen Jämlikhet Assistans Gemenskap (JAG) tillstyrker förslagen och anser att det är bra att införa obligatorisk registerkontroll av anställda till barn förutom när det gäller vårdnadshavare. Handikappförbundens samarbetsorgan (HSO) tillstyrker förslaget. Svenska Kommunalarbetareförbundet är kritiskt mot att utöka registerkontrollen till att omfatta all verksamhet enligt LSS. Vidare anser förbundet att förslaget kräver att det bör framgå vilka brott som ska anges i utdraget ur brottsregistret och syftet med att begära ett utdrag. Skälen för regeringens förslag och bedömning Rätt att få utdrag ur belastningsregistret En enskild person har enligt 9 § första stycket lagen (1998:620) om belastningsregister rätt att få ta del av samtliga uppgifter ur belastningsregistret om sig själv. En enskild kan också enligt andra stycket i samma paragraf under vissa förutsättningar få ett begränsat registerutdrag. Vidare har myndigheter som beslutar om anställning av personal inom bl.a. vård av utvecklingsstörda och av barn och ungdomar rätt att ur belastningsregistret få ut uppgifter om brott som föranlett någon annan påföljd än penningböter i fråga om den som myndigheten avser att anställa eller anlita som uppdragstagare (11 § 5 förordningen [1999:1134] om belastningsregister). En enskild sammanslutning eller en enskild person som beslutar om anställning av personal inom bl.a. vård av utvecklingsstörda eller vård av barn och ungdom har, enligt 21 § första stycket 2 förordningen om belastningsregister, motsvarande rätt att få ut uppgifter. Den som bedriver verksamhet enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade, förkortad LSS, kan således i de fall där verksamheten utgör vård av barn eller av utvecklingsstörda ha rätt att få ut uppgifter från belastningsregistret om de personer som ska anställas eller anlitas. Bestämmelserna medför ingen skyldighet för den som avser att anställa någon att göra en registerkontroll. Behov av åtgärder Barns grundläggande rättigheter regleras dels i svensk nationell lagstiftning, dels i internationella konventioner och överenskommelser. En av de bärande tankarna i konventionen om barnets rättigheter (barnkonventionen) är barnets rätt till skydd mot övergrepp och utnyttjande av varje slag. Enligt art. 34 ska staterna skydda barnet mot alla former av sexuellt utnyttjande och sexuella övergrepp. Barn med funktionsnedsättning är en särskilt skyddsbehövande grupp. Det handlar om barn som på grund av fysisk eller psykisk funktionsnedsättning kan ha svårt att värja sig, men också att kommunicera och förmedla vad de utsätts för och påkalla hjälp. De är beroende av LSS-insatser för att ha möjlighet att kunna leva som andra, och de kan ofta utveckla ett beroendeförhållande till den som utför insatsen. De är många gånger ensamma med den som utför insatsen utan att det finns någon annan vuxen som de kan vända sig till. Många av insatserna utförs i barnets hemmiljö, den plats där barnet ska kunna känna särskild trygghet. Eftersom samhället beslutar om och i många fall också tillhandahåller insatserna, har samhället ett särskilt ansvar för att insatserna är säkra och trygga. LSS-kommittén anför inte någon statistik som underbygger antagandet att det förekommer övergrepp mot barn som lever med LSS-insatser utan menar att blotta risken för att det kan förekomma sådana övergrepp är tillräcklig för att införa en obligatorisk registerkontroll inför anställning. Vissa arbetsgivare har som ovan beskrivits redan i dag möjlighet att utföra registerkontroll men det kan inte uteslutas att viss LSS-verksamhet faller utanför. För den särskilt skyddsvärda grupp av barn som det här är fråga om anser regeringen att det likväl bör övervägas en mer heltäckande reglering, mot bakgrund av den registerkontroll som redan finns bl.a. i förskoleverksamhet, skola och barnomsorg. Obligatorisk registerkontroll av personal finns i dag bl.a. i lagen (2000:873) om registerkontroll av personal inom förskoleverksamhet, skola och barnomsorg och i lagen (2007:171) om registerkontroll av personal vid sådana hem för vård eller boende som tar emot barn. Barnombudsmannen (BO) har i flera sammanhang framfört att alla som anställs som personliga assistenter åt barn och unga bör omfattas av registerkontroll. I samband med remissbehandlingen av promemorian registerkontroll inom förskoleverksamhet, skola och skolbarnomsorg (Ds 2004:42) framfördes att lämplighetsprövning av personliga assistenter är angelägen. Regeringen anförde i propositionen om utvidgad registerkontroll inom förskoleverksamhet, skola och skolbarnomsorg (prop. 2007/08:28) att frågan om lämplighetsprövning av personliga assistenter är angelägen men att den frågan måste lösas i ett annat sammanhang. Regeringen vill inledningsvis framhålla att kontroll av uppgifter i belastningsregistret inte i sig kan ge några garantier vare sig för att en person är lämplig eller för att han eller hon är olämplig för en viss anställning. Att en person har straffats för brott innebär normalt inte att han eller hon för all framtid kan anses olämplig att utföra vissa uppgifter. Förekomsten av anteckningar om brott är således bara en av många omständigheter som bör vägas in vid en anställning. I den mån uppgifter om brott beaktas får man utgå från att arbetsgivaren gör en helhetsbedömning, där hänsyn tas till alla relevanta omständigheter. Fokus bör ligga på brottsligheten i det enskilda fallet, inte på brottstypen som sådan. En avvägning måste enligt regeringens mening alltid göras mellan dels intresset av att minska riskerna för övergrepp, dels skyddet för den personliga integriteten. Den personliga integriteten handlar bl.a. om en önskan eller ett krav att kunna kontrollera uppgifter om sig själv och utomståendes möjligheter att ta del av personliga uppgifter. Personlig integritet innefattar bl.a. rätt till en privat sfär skyddad för utomståendes insyn och en rätt att bestämma över kunskap om sig själv (en utförligare redogörelse finns i prop. 2005/06:173 s. 14 f). Ett krav på kontroll av uppgifter i belastningsregistret kan i sig anses som ett intrång i den personliga integriteten, oavsett om personen förekommer i registret eller inte. Uppgifter om brott anses generellt vara integritetskänsliga och det ligger i sakens natur att sådana uppgifter inte bör spridas. Avvägningen mellan å ena sidan rätten till integritetsskydd för de arbetssökande och å andra sidan behovet av att kontrollera registerutdrag är svår och kräver noggranna överväganden. Inskränkningar i den personliga integriteten måste ske med stor restriktivitet. Dessutom ska inskränkningen vara proportionerlig i förhållande till vad man vill åstadkomma. Regeringen anser i detta fall att skälen för registerkontroll väger tyngre än skyddet för den personliga integriteten, under förutsättning att den begränsas på samma sätt som registerkontrollen avseende förskoleverksamhet, skola och barnomsorg. Det är emellertid viktigt att understryka att en obligatorisk registerkontroll i sig inte medför att barn med funktionshinder som beviljats LSS-insatser får en trygg miljö. Det krävs också andra åtgärder för att uppnå det. En sådan kontroll kan dock öka möjligheterna för att rätt personer anställs. Verksamheter som ska omfattas av skyldigheten att kontrollera belastningsregister Med hänsyn till den utsatta situation som barn med funktionsnedsättning kan befinna sig i, anser regeringen i likhet med LSS-kommittén, att alla verksamheter som utför LSS-insatser åt barn bör vara skyldiga att genomföra registerkontroll. Många remissinstanser har framfört att registerkontrollen bör omfatta all LSS-verksamhet, även sådan som inte riktar sig till barn. I praktiken kommer registerkontrollen i vissa fall att omfatta även personal som utför insatser åt andra än barn, eftersom många verksamheter samtidigt riktar sig både till barn och vuxna. Regeringen är dock, mot bakgrund av att bestämmelser om registerkontroll bör införas med stor restriktivitet, inte beredd att föreslå en obligatorisk registerkontroll för all verksamhet enligt LSS. Den omständigheten att ett barn över 16 år själv kan vara arbetsgivare för sina assistenter, och även yngre barn genom sin vårdnadshavare, innebär i sig inte någon skillnad när det gäller risken för att någon person som är olämplig kan komma i fråga för anställning. I och med att den som själv anställer sina assistenter valt att ta eget ansvar för assistansen, på ett annat sätt än den som anlitar någon verksamhet, bör registerkontrollen i dessa fall vara frivillig. Assistansberättigade barn som är arbetsgivare åt sina egna assistenter bör därför ges en möjlighet, men inte en skyldighet, att kräva registerutdrag från den som ska anställas. Registerkontroll vid personlig assistans Barn som har en personlig assistent är ofta beroende av denne. Barnen är ofta ensamma med assistenten utan att ha kontakt med någon annan vuxen. En viktig fråga är därför vilka åtgärder som kan vidtas för att minska riskerna för att barn som har personlig assistans utsätts för övergrepp. Personlig assistans är en insats där brukarens självbestämmande är utgångspunkten. En viktig del är valfriheten när det gäller vem som ska vara personlig assistent. Ett krav på registerkontroll kan i viss utsträckning ses som ett intrång i självbestämmandet och valfriheten. Detta intrång kan motiveras av önskemålet att i största möjliga mån minska riskerna för att barn ska utsättas för övergrepp. Rekryteringen av personliga assistenter måste ske med stor omsorg. Krav på registerkontroll kan vara ett sätt att minska risken för övergrepp, men även andra åtgärder som t.ex. referenstagning är givetvis nödvändiga. Det är också viktigt att den som är ansvarig för assistenterna är medveten om de risker som finns och vidtar åtgärder för att säkerställa att assistansen utförs med respekt för barnet. Detta är en väsentlig del i kravet på kvalitet i utförandet av personlig assistans. Vilka personer ska kontrolleras? För att skydda de enskildas integritet är det endast den person som faktiskt erbjuds arbete, uppdrag eller praktiktjänstgöring och den som tilldelas arbetsuppgifter som ska kontrolleras. Registerkontrollskyldigheten ska således inte gälla andra eventuella sökande. Ett erbjudande om anställning eller motsvarande kan göras med förbehåll för att det inte vid registerkontrollen kommer fram något som visar att den enskilde är olämplig för den tilltänkta uppgiften. Kravet gäller inte bara tillsvidareanställda, utan även tidsbegränsade anställningar. LSS-kommittén föreslår att alla personalkategorier ska omfattas av registerkontrollen, även de som inte deltar i den faktiska verksamheten med insatserna. Avgränsningen av vilka personalkategorier som ska omfattas måste ske efter noggranna avvägningar. Införandet av en registerkontroll måste framstå som proportionerlig i förhållande till sitt ändamål och till de motstående intressen som kan finnas. Syftet med registerkontrollen är i detta fall att minska risken för att övergrepp sker. Denna risk måste anses störst beträffande de personer som arbetar konkret med insatserna och därmed kommer i direkt kontakt med barnen. Regeringen anser därför att skyldigheten att kontrollera registerutdrag ska begränsas till dessa personalgrupper, och inte omfatta administrativ personal såsom kontorsanställda, verksamhets- och personalplanerare, och övriga som inte arbetar direkt med barnen, såsom vaktmästare och kökspersonal. Om verksamheten anställer personerna eller anlitar t.ex. bemanningsföretag spelar inte någon roll för kontrollskyldigheten. Arbetsuppgifterna eller uppdraget ska emellertid fullgöras som om han eller hon var anställd i verksamheten, dvs. att det ska krävas att det är ett kontinuerligt uppdrag och inte endast en tillfällig kontakt eller ett engångsuppdrag. Även de situationer där någon utför uppdrag i en verksamhet under kortare tidsperioder med kortare eller längre uppehåll mellan vistelserna kan betraktas som ett sådant uppdrag som kräver registerkontroll, t.ex. om en expert besöker en verksamhet vid återkommande tillfällen. Det bör då kunna anses som att uppdraget fullgörs som om uppdragstagaren var anställd. Exempel på sådana kontakter och engångsuppdrag som inte ska omfattas är när någon tillkallas tillfälligtvis utan att det föreligger ett fortgående uppdrag. Registerkontroll ska inte behöva göras på nytt om ett förnyat erbjudande om anställning, uppdrag eller praktiktjänstgöring lämnas inom ett år från det att den förra anställningen eller uppdraget avslutades. Motsvarande ska gälla för någon som tilldelas arbetsuppgifter i verksamhet som han eller hon tidigare deltagit i det senaste året. Det förekommer att en förälder eller någon annan släkting arbetar som personlig assistent eller utför andra LSS-insatser åt ett barn. En förälder som är vårdnadshavare är ställföreträdare för barnet och har som sådan ansvar för hur den personliga assistansen anordnas. Barnets relation till föräldern är så mycket mer än den som finns mellan barnet och den personliga assistenten och det finns i föräldrabalken regler inom detta område. Det framstår enligt LSS-kommittén inte som lämpligt att ett eventuellt krav på registerkontroll ska omfatta en vårdnadshavare som är personlig assistent åt den assistansberättigade. Andra närstående bör dock kunna omfattas av kravet för att det ska få den effekt som avses. Regeringen delar LSS-kommitténs bedömning i denna del, men anser att undantaget ska gälla barnets föräldrar istället för vårdnadshavarna, eftersom det är relationen mellan barn och förälder som är speciell i sammanhanget, på det sätt som LSS-kommittén beskrivit. Vidare finner regeringen att det finns anledning att undanta föräldrar från registerkontroll även när de utför andra LSS-insatser åt sina barn. Andra insatser enligt LSS Det finns, utöver personlig assistans, andra insatser enligt LSS som riktar sig till enbart barn och unga. Det gäller korttidstillsyn för skolungdom över 12 år utanför det egna hemmet i anslutning till skoldagen samt under lov (9 § 7) och boende i familjehem eller bostad med särskild service för barn eller ungdomar som behöver bo utanför föräldrahemmet (9 § 8). Härutöver kan barn även få insatser i form av råd och stöd (9 § 1), ledsagarservice (9 § 3), biträde av kontaktperson (9 § 4), avlösarservice i hemmet (9 § 5) och korttidsvistelse utanför det egna hemmet (9 § 6). Även för dessa insatser bör gälla krav på registerkontroll, av samma skäl som redovisats ovan. Brott som ska kontrolleras Det är inte aktuellt att ge en arbetsgivare tillgång till utdrag angående samtliga uppgifter i belastningsregistret. Inom skolans område och i fråga om hem för vård eller boende (HVB) är den obligatoriska registerkontrollen begränsad till vissa, av regeringen i förordning föreskrivna brott. Regeringen bör även i detta fall bemyndigas att meddela föreskrifter om innehållet i registerutdragen. De brott som bör omfattas motsvarar enligt regeringens mening de brott som kontrolleras enligt lagen (1998:620) om registerkontroll av personal inom förskoleverksamhet, skola och barnomsorg (se 22 § förordningen [1999:1134] om belastningsregister), dvs. vissa brott mot liv och hälsa, människorov, sexualbrott, grovt rån samt barnpornografibrott. Inhämtande av registerutdrag och krav på utdraget Det är den enskilde som erbjuds anställning, uppdrag eller praktiktjänstgöring som ska vara skyldig att lämna in ett registerutdrag till arbets- eller uppdragsgivaren. Även den som tilldelas arbetsuppgifter avseende stöd- och serviceinsatser ska vara skyldig att lämna registerutdrag. På så sätt minskas integritetskränkningen genom att den enskilde har kontroll över vilka uppgifter som lämnas ut till arbets- eller uppdragsgivaren. Vissa verksamheter har dock, som beskrivits ovan, möjlighet att själva inhämta uppgifter direkt från Rikspolisstyrelsen. Skyldigheten att lämna registerutdrag ska därför bara gälla om arbets- eller uppdragsgivaren begär det. Det är lämpligt att verksamheter vid utannonserande av plats eller uppdrag upplyser om att registerutdrag krävs av den som anställs eller anlitas. Vid anställning direkt av den som själv är assistansberättigad, ska registerutdrag bara lämnas om det efterfrågas av den assistansberättigade. Ett utdrag ska på begäran återlämnas i original till den som lämnat in det. Skälet till det är att den enskilde ska kunna använda utdraget igen, och därmed minska antalet uttag från belastningsregistret. Registerutdraget eller en kopia av det bör bevaras under minst två år från det att anställningen eller uppdraget påbörjades, oavsett hur länge anställningen har pågått. Även om den har avslutats innan två år har gått ska handlingen sparas. Bevarandet ska ske bl.a. för att tillsynsmyndigheten ska kunna kontrollera att registerkontroll har skett. Enligt den föreslagna regeln ska utdraget bevaras i minst två år. Det innebär inte något undantag från andra krav på bevarande under längre tid eller regler om gallring av allmänna handlingar. Anställningsförbud och sanktioner vid underlåtenhet Om registerkontroll inte görs får den som bedriver LSS-verksamhet inte anställa någon, anlita någon för ett uppdrag, ta emot någon för praktiktjänstgöring eller tilldela någon arbetsuppgifter som omfattar insatser åt barn. Lagrådet har påpekat att det i lagtexten inte förklaras vad kontrollen ska ta sikte på, och förordar att det av lagtexten ska framgå att kontrollen gäller huruvida personen i fråga är lämplig för anställningen. Som tidigare framhållits innebär emellertid inte det förhållandet att någon förekommer i belastningsregistret att personen i fråga ska vara diskvalificerad för arbete inom LSS-verksamhet som rör barn. I stället måste en helhetsbedömning göras av samtliga omständigheter i anställningsärendet. Det är arbetsgivarens ansvar att rekrytera lämplig personal till sin verksamhet. Någon ändring av det remitterade förslaget i denna del görs därför inte. När registerkontroll underlåts trots att kontrollskyldighet föreligger, bör tillståndet till sådan verksamhet kunna återkallas eller verksamheten förbjudas, när underlåtenheten är av allvarligt slag. Sådana beslut ska kunna överklagas på samma sätt som andra överklagbara beslut enligt LSS, dvs. i allmän förvaltningsdomstol. Ikraftträdande och övergångsregler Lagen bör träda i kraft den 1 januari 2011. De som redan finns i verksamheten då bör inte omfattas av kontrollskyldigheten, varför någon övergångsbestämmelse om detta inte är behövlig. Avgörande för tidpunkten när det föreligger en skyldighet att företa registerkontroll blir därför när ett erbjudande lämnas eller när någon tilldelas arbetsuppgifter. Om det skedde före den 1 januari 2011 är registerkontrollen inte obligatorisk enligt den nya lagen, även om anställningen eller arbetsuppgifterna påbörjas efter nämnda datum. 7 Arbete och sysselsättning för personer med psykisk funktionsnedsättning Regeringens bedömning: En reglering av rätten till daglig verksamhet för personer med psykisk funktionsnedsättning som avses i 1 § 3 i lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade (personkretsgrupp 3) bör vänta i avvaktan på resultatet av de insatser för denna grupp som har beslutats i samband med regeringens psykiatrisatsning. Regeringen avser att, med utgångspunkt från resultatet av pågående uppdrag om att utarbeta en vägledning för hur den dagliga verksamheten och dess samverkan med andra aktörer ska utformas m.m. ge Socialstyrelsen ett nytt uppdrag att utforma och sedan administrera en försöksverksamhet med meningsfull sysselsättning för personer med psykisk funktionsnedsättning. Det är väsentligt att erfarenheterna av pågående uppdrag först beaktas, innan uppdraget om försöksverksamhet utformas så att den på ett effektivt sätt kompletterar redan pågående satsningar Under perioden med försöksverksamheten beräknas 35 miljoner kronor per år under tre år avsättas för kommunernas arbete med att utveckla innehållet i meningsfull sysselsättning för personer med psykisk funktionsnedsättning. Kommitténs förslag: Personer med psykiska funktionsnedsättningar i personkrets 3 ska få rätt till daglig verksamhet. Kommunerna ska kompenseras stegvis under tre år för kostnader för detta. Remissinstanserna: Arbetsförmedlingen (AF) tillstyrker och bedömer att det kommer att finnas unga med funktionsnedsättningar som efter skolan inte är mogna för arbetslivets krav utan behöver en tids arbetsträning för att senare gå in i arbetslivet. Dessa ungdomar behöver daglig verksamhet med en aktivitetsplan som syftar till arbete och egen försörjning. Socialstyrelsen är tveksam till förslaget och förordar att rätten till daglig verksamhet kopplas till att den enskildes arbetsförmåga är varaktigt nedsatt. Myndigheten för handikappolitisk samordning (Handisam) anser att förslaget kan bidra till en bättre måluppfyllelse när det gäller att uppnå en meningsfull sysselsättning utifrån den enskildes förmåga. Sveriges Kommuner och Landsting tillstyrker i princip förslagen men hänvisar till en kartläggning som Socialstyrelsen genomfört och som visar att i mer än hälften av landets kommuner har ingen gått från daglig verksamhet till lönearbete under de senaste fem åren. Kopplingen mellan arbetsmarknaden och skolan, liksom kopplingen mellan den dagliga verksamheten, fungerar dåligt. Södertälje kommun, Kungsörs kommun, Nybro kommun, Sölvesborgs kommun, Laholms kommun, Uddevalla kommun, Hällefors kommun, Askersunds kommun, Falu kommun, Tierps kommun, Lindesbergs kommun, Gävle kommun, Västerås kommun, Hudiksvalls kommun, Ovanåkers kommun och Bodens kommun instämmer i princip i de synpunkter som Sveriges Kommuner och Landsting har lämnat. Botkyrka kommun anser att det finns flera obesvarade frågor i detta förslag och föreslår ytterligare utredning. Stockholms kommun tillstyrker men anser att förslaget kan bli kostsamt. Landstinget i Örebro län och Landstinget i Hallands län är positiva till att personer med psykisk funktionsnedsättning i personkrets 3 får rätt till daglig verksamhet. Handikappförbundens samarbetsorgan (HSO) tillstyrker. Stockholm Independent Living (STIL), Föreningen Jämlikhet Assistans och Gemenskap (JAG) och Frösunda Assistans är positiva till att personer med psykisk funktionsnedsättning i personkretsgrupp 3 ska ha rätt till daglig verksamhet. Föreningen Sveriges Socialchefer (FSS) betonar att insatsen daglig verksamhet inte får innebära att individen stängs ute från arbetslivet vilket leder till en inlåsningseffekt för denne. Skälen för regeringens bedömning Sysselsättning och daglig verksamhet till personer med psykisk funktionsnedsättning Enligt 5 kap. 7 § socialtjänstlagen (2001:453), förkortad SoL, ska socialnämnden verka för att människor som av fysiska, psykiska eller andra skäl möter betydande svårigheter i sin livsföring får möjlighet att delta i samhällets gemenskap och leva som andra. Nämnden ska medverka till att den enskilde får en meningsfull sysselsättning och får bo på ett sätt som är anpassat efter hans eller hennes behov av särskilt stöd. I bestämmelsen anges såväl kommunens skyldigheter mot personer med funktionsnedsättning som de ramar som ska gälla vid biståndsbedömning av insatser till den enskildes livsföring enligt 4 kap. 1 § SoL. Enligt 4 kap. 2 § får kommunen även ge bistånd utöver vad som följer av 1 § om det finns skäl för det. Enligt Sveriges officiella statistik hade den 31 december 2008 närmare 5 200 personer i åldern 0-64 år beslut om dagverksamhet enligt SoL. Med dagverksamhet avses i detta sammanhang bistånd i form av sysselsättning, gemenskap, behandling eller rehabilitering under dagtid utanför den egna bostaden. Däremot avses inte så kallade öppna verksamheter, dvs. verksamheter i vilka personer kan delta utan ett individuellt beslut, t.ex. kaféverksamheter och andra former av träffpunkter. LSS-kommittén antar att merparten av de personer som deltar i en dagverksamhet har en psykisk funktionsnedsättning men även personer med t.ex. demens kan erbjudas sysselsättning som en biståndsinsats enligt SoL. Enligt en undersökning som LSS-kommittén har gjort deltar veckovis cirka 10 000 personer med psykiska funktionsnedsättningar i öppna sysselsättningsverksamheter. Socialstyrelsen har i en motsvarande enkätundersökning kommit fram till 13 000 personer. Enligt 7 § lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade, förkortad LSS, har personer som anges i personkretsgrupperna i 1 § 1 och 2 rätt till daglig verksamhet, om de behöver sådan hjälp i sin livsföring och om deras behov inte tillgodoses på annat sätt. Det gäller således personer i personkretsgrupperna 1 och 2 under förutsättning att de saknar förvärvsarbete, inte utbildar sig och inte får behovet tillgodosett på annat sätt. Eftersom den enskilde inte får någon lön för att delta i daglig verksamhet så är det för många en förutsättning att de har inkomsten ordnad på annat sätt, t.ex. genom aktivitets- eller sjukersättning. Daglig verksamhet är den numerärt största insatsen inom LSS. Cirka 28 100 personer hade 2008 ett verkställt beslut om daglig verksamhet enligt LSS. Enligt LSS-kommittén är målgruppen för daglig verksamhet varierande. Det finns personer som är nära att kunna lönearbeta medan andra har behov av annan sysselsättning som t.ex. upplevelserum och sinnestimulering. Enligt 2 kap. 7 § lagen (2009:47) om vissa kommunala befogenheter får en kommun utan föregående individuell behovsprövning tillhandahålla servicetjänster åt personer som fyllt 67 år. Behov av åtgärder Ett övergripande mål med daglig verksamhet är att på kortare eller längre sikt utveckla den enskildes möjlighet till arbete. Enligt Socialstyrelsens lägesrapport 2007 anges att cirka tio procent av de som i dag har daglig verksamhet enligt LSS skulle kunna gå vidare till någon form av lönearbete. I drygt hälften av kommunerna har inte någon som haft insatsen daglig verksamhet fått ett skyddat arbete eller arbete på den öppna arbetsmarknaden under den senaste femårsperioden. Detta innebär enligt LSS-kommittén att daglig verksamhet blivit en permanent insats för den enskilde och inte ett led i utvecklingen för att få ett lönearbete. Det finns således risk för en s.k. inlåsningseffekt för vissa av de personer som har beviljats daglig verksamhet. Det beror på att det på vissa håll inte finns något regelbundet eller strukturerat samarbete mellan daglig verksamhet och andra aktörer t.ex. Arbetsförmedlingen. LSS-kommitténs förslag om rätt till daglig verksamhet för personer med psykisk funktionsnedsättning i personkretsgrupp 3 LSS-kommittén anser att daglig verksamhet är en central insats i LSS för att lagen ska vara ett effektivt redskap för att uppnå de handikappolitiska målen om delaktighet och jämlikhet i levnadsvillkor. Insatsen behöver däremot utvecklas så att den ger en meningsfull sysselsättning av god kvalitet samt stärker den enskildes möjligheter att övergå till lönearbete. LSS-kommittén anser vidare att det finns anledning att ge fler tillgång till daglig verksamhet som i dag endast är en rättighet för personer i personkretsgrupperna 1 och 2. På längre sikt bör - enligt kommitténs bedömning - alla personer i personkrets 3 ha samma rätt till insatsen som alla andra som omfattas av personkretsen för stöd och service enligt LSS. Det krävs dock ytterligare underlag för att bedöma effekterna av en så omfattande utvidgning av rätten. I dagsläget är det bara möjligt att överblicka de ekonomiska konsekvenserna av att rätten till daglig verksamhet även skulle avse personer med psykiska funktionsnedsättningar i personkretsgrupp 3. LSS-kommittén föreslår att rätten till daglig verksamhet ska utökas så att den även omfattar personer med psykiska funktionsnedsättningar i personkrets 3. Kommittén anser att en sådan reform utgör ett välmotiverat första steg i riktning mot samma rättighet för alla som omfattas av personkretsgrupp 3. Socialstyrelsen är dock tveksam till förslaget och förordar att rätten till daglig verksamhet kopplas till att den enskildes arbetsförmåga är varaktigt nedsatt. Sveriges Kommuner och Landsting redovisar erfarenheter som visar att i mer än hälften av landets kommuner har ingen gått från daglig verksamhet till lönearbete under de senaste fem åren. De ekonomiska konsekvenserna av förslaget bedöms av LSS-kommittén uppgå till 495 miljoner kronor om året. Denna bedömning bygger på att ca 7 400 personer med psykisk funktionsnedsättning skulle ansöka om insatsen daglig verksamhet om de hade rätt till den. Psykiatrisatsningen Regeringen har inom ramen för arbetet med psykiatrisatsningen, som pågår under perioden 2009-2011, uppmärksammat problem som gäller arbete, rehabilitering och sysselsättning för personer med psykisk funktionsnedsättning. I regeringens skrivelse En politik för personer med psykisk sjukdom eller psykisk funktionsnedsättning (skr. 2008/09:185) behandlas bl.a. åtgärder som ska leda till att vardagen för personer som har psykisk funktionsnedsättning ska fungera utifrån vars och ens förutsättningar. Det innebär bl.a. att personerna ska erbjudas arbete, rehabilitering och sysselsättning som är anpassad efter deras behov. I den mån kommuner inför ett valfrihetssystem kan personerna dessutom få ett ökat inflytande över vem och var de kan få dessa behov tillgodosedda. Regeringen anser att arbetslinjen på samma sätt som för alla människor i vuxen ålder också ska gälla för personer med funktionsnedsättning. Arbetslinjen innebär att aktiva åtgärder ska användas för att enskilda som har eller har haft ett arbete ska återkomma till arbetet, och att en anställning alltid går före åtgärder eller bidrag. Att ha en uppgift, att fylla en funktion och att vara behövd är viktigt för alla människor. Mycket erfarenhet talar för att arbetslöshet i många fall allvarligt förvärrar prognosen för personer med psykisk sjukdom eller psykisk funktionsnedsättning. Att få vara en del av ett sammanhang och ha en meningsfull sysselsättning är viktigt för att kunna återvinna hälsan. Av regeringens skrivelse framgår vidare att nationell psykiatrisamordning menade att frågan om återkomst till aktivitet, sysselsättning och arbete för personer som har en psykisk sjukdom eller psykisk funktionsnedsättning, har kommit att hamna i bakgrunden till förmån för vård- och stödinsatser, trots att Psykiatriutredningen redan 1992 slog fast att rehabilitering och återgång till arbete är avgörande för att förhållandena för personer med psykisk funktionsnedsättning i realiteten ska kunna utvecklas och normaliseras. Många människor med psykisk funktionsnedsättning har förmåga att arbeta och skulle fungera väl i ett anpassat arbete, men får inte den möjligheten. Andra skulle kunna arbeta om det fanns arbeten som i högre grad än i dag var anpassade efter individens behov och funktionsnedsättning. Kommunerna och Arbetsförmedlingen har i dag inte ett tillräckligt stort och diversifierat utbud av sysselsättningsplatser, alternativt arbetsinriktade och rehabiliterande verksamheter för att kunna erbjuda alla som kan och vill arbeta en meningsfull sysselsättning respektive ett meningsfullt arbete. Mot denna bakgrund har regeringen vidtagit åtgärder för att förstärka arbete och sysselsättning för personer med psykisk funktionsnedsättning. Regeringen har beslutat om ett ekonomiskt stimulansbidrag som ska tilldelas kommuner som upphandlar sysselsättning eller erbjuder sysselsättning via ett valfrihetssystem enligt lagen (2008:962) om valfrihetssystem (regeringens beslut den 12 mars 2009 nr. I:3, dnr. S2006/9394/HS). Totalt avsätts 80 miljoner kronor per år under tidsperioden 2009-2011 för detta ändamål under förutsättning att riksdagen beviljar medel för ändamålet. Bidraget ska ses som en stimulans, dels för att få fram fler externa aktörer som bedriver sysselsättningsverksamhet som är anpassad för målgruppen, dels för att uppnå ökad valfrihet. Regeringen anser att denna åtgärd är väl anpassad för att hantera de problem som LSS-kommittén tar upp i sitt betänkande, nämligen att de insatser som erbjuds bör utvecklas samt bättre anpassas så att övergång till lönearbete kan främjas. Dessutom skapas möjligheter för att insatser till personer med psykisk funktionsnedsättning kan anpassas så att de även passar dem som står längre från arbetsmarknaden och utformas i enlighet med de krav som dessa personer har. Satsningen stämmer väl överens med regeringens strävan om att öka mångfalden av utförare. Regeringen ser även gärna att det för de externa platserna finns ett samarbete med Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan i de fall övergång till arbete på den reguljära arbetsmarknaden kan bli aktuellt, vilket poängteras i uppdraget. Regeringen har också givit Arbetsförmedlingen i uppdrag att i samverkan med Försäkringskassan upphandla tjänster från kompletterande aktörer för personer med nedsatt arbetsförmåga på grund av psykisk funktionsnedsättning (regeringens beslut den 18 december 2008 nr I:20, dnr. S2008/9394/HS). Totalt avsätts 50 miljoner kronor per år under tidsperioden 2009-2011 för detta ändamål under förutsättning att riksdagen beviljar medel för ändamålet. Syftet med uppdraget är att ge fler personer med nedsatt arbetsförmåga på grund av psykisk funktionsnedsättning rehabilitering och arbete. Regeringen anser att det är angeläget att sociala företags, och då särskilt sociala kooperativs, möjligheter att stödja personer med psykisk funktionsnedsättning tas tillvara. Regeringen har även beslutat om en förordning (2009:955) om statsbidrag till vissa juridiska personer som tillhandahåller meningsfull sysselsättning till personer med psykisk funktionsnedsättning. Målgruppen för satsningen är personer som på grund av en psykisk funktionsnedsättning möter betydande svårigheter i sin livsföring och som inte står till arbetsmarknadens förfogande. Syftet med statsbidraget är att förstärka och komplettera kommunernas och landstingens insatser för att ge dessa personer en meningsfull sysselsättning. Under 2009 beviljades 10 miljoner kronor i verksamhetsbidrag. Regeringen har därutöver i beslut om personliga ombud gett Socialstyrelsen i uppdrag att lägga till ytterligare en funktion till ombudens nuvarande uppgifter. Ombuden ska aktivt verka för att personerna ska få tillgång till arbete, rehabilitering eller meningsfull sysselsättning (regeringens beslut den 17 december 2009 nr III:18, S2009/10168/ST). Inom ramen för ett Attityduppdrag som pågår inom psykiatrisatsningen, ska Handisam i samarbete med ett nationellt nätverk av organisationer inom psykiatriområdet (NSPH), arbeta med att påverka människors attityder i förhållande till psykisk sjukdom och psykisk funktionsnedsättning. Attityder, värderingar och fördomar om personer med psykisk sjukdom och psykisk funktionsnedsättning, leder ofta till diskriminering, stigmatisering och ett ovärdigt bemötande. Det får också till följd att människor inte blir insläppta i olika sammanhang. Det gäller inte minst på arbetsmarknaden. I det program som Handisam tagit fram lyfts bl.a. arbetslivet särskilt fram. Företag, myndigheter, kommuner, landsting och fackförbund ska engageras att ställa sig bakom kampanjens budskap samt inspireras att utveckla en arbetsplats för alla. Sammanfattningsvis genomför regeringen under åren 2009-2011 satsningar på arbete och sysselsättning för personer med psykisk funktionsnedsättning, dels för att anpassa och öka utbudet av sysselsättningsinsatser, dels för att få fram fler externa aktörer inom området för att öka valfriheten. Regeringen anser att de beslutade åtgärderna tar sikte på de problem vad gäller arbete och sysselsättning som LSS-kommittén redovisar och att det då skapas förutsättningar för att de redovisade problemen ska kunna begränsas. Vidare stämmer innehåll och kvalitetskrav i insatser för sysselsättning enligt SoL och daglig verksamhet enligt LSS väl överens. Med hänsyn till dels detta, dels pågående satsningar på arbete och sysselsättning, bör det enligt regeringens mening i nuläget inte införas förändringar i fråga om rätten till daglig verksamhet enligt LSS. Regeringen redovisar i sin skrivelse (skr. 2008/09:185) att den har för avsikt att följa upp och analysera hur vården och det sociala stödet till personer med psykisk sjukdom och psykisk funktionsnedsättning utvecklas över tid. En uppföljning kommer också att ske av effekterna av regeringens samlade psykiatrisatsning. Uppföljningen kommer att ske inom tre huvudområden. När det gäller huvudområdet vardagen ska utbudet av arbete, sysselsättning, boendeformer och hjälpmedel i enlighet med SoL, LSS samt hälso- och sjukvårdslagen (1982:763), vara varierat och anpassat för att möta de behov som personer med psykisk funktionsnedsättning har. Försöksverksamhet med anpassad och meningsfull sysselsättning för personer med psykisk funktionsnedsättning LSS-kommittén har betonat vikten av att den dagliga verksamhet som bedrivs enligt LSS kvalitetssäkras. Det konstateras att det i dag inte finns riktlinjer för hur en daglig verksamhet ska vara utformad. Detta leder till att det är svårt att styra utformningen av daglig verksamhet och på så sätt se till att den stimulerar deltagarnas möjligheter att kunna lönearbeta. Det behövs också en inventering av den forskning och det utvecklingsarbete som finns som gäller stöd för personer med funktionsnedsättning i arbetslivet. Socialstyrelsen har sedan den 1 januari 2009 i uppdrag att utarbeta en vägledning för hur den dagliga verksamheten och dess samverkan med andra aktörer ska utformas, så att den grupp som står nära arbetsmarknaden får ökade möjligheter till lönearbete. Uppdraget ska genomföras i samråd med Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan och redovisas till regeringen (Socialdepartementet) senast den 15 april 2010. Som nämnts tidigare i detta avsnitt genomförs inom regeringens psykiatrisatsning omfattande åtgärder vad gäller arbete och sysselsättning för personer med psykisk funktionsnedsättning. Regeringen avser att med utgångspunkt från resultatet av pågående uppdrag ge Socialstyrelsen ett nytt uppdrag att utforma och sedan administrera en försöksverksamhet med meningsfull sysselsättning för personer med psykisk funktionsnedsättning. Det är väsentligt att erfarenheterna av pågående uppdrag först beaktas, innan uppdraget om försöksverksamhet utformas så att den på ett effektivt sätt kompletterar redan pågående satsningar. För att stimulera metodutvecklingen, stödja arbetsgivare vid deras utbildning av personal och för att precisera innehållet i anpassad och meningsfull sysselsättning för personer med psykisk funktionsnedsättning behövs enligt regeringens mening särskilda ekonomiska resurser. Under perioden med försöksverksamheten beräknas 35 miljoner kronor per år under tre år avsättas för kommunernas arbete med att utveckla innehållet i meningsfull sysselsättning för personer med psykisk funktionsnedsättning. 8 Åtgärder för effektivare resursutnyttjande 8.1 Differentierad timschablon Regeringens bedömning: Ett differentierat schabloniserat timbelopp bör för närvarande inte införas i lag. Kommitténs förslag: Konstruktionen av det schabloniserade timbeloppet bör ändras så att beloppet delas upp i två delar nämligen, löne- och lönebikostnader och övriga kostnader. Assistans som utförs på vardagar mellan kl. 06.00-22.00 ska ersättas med ett belopp och assistans under annan tid med ett annat högre belopp. Den del som avser övriga kostnader bör räknas upp utifrån nettoprisindex (NPI). Remissinstanserna: Av remissinstanserna tillstyrker 41 procent förslagen. Många instanser är negativa till förslaget att den del av schablonen som avser övriga kostnader ska räknas upp utifrån nettoprisindex. Försäkringskassan framhåller att förslaget om differentierad schablon kräver betydande IT-utveckling, som inte är möjlig att genomföra fram till 2010 och anser att ett system med tre olika schabloner bör utredas vidare. Ett par instanser hävdar att siffrorna är undermåligt utredda och att flera antaganden är felaktiga. Några instanser är kritiska mot kommitténs beräkningar när det gäller kostnader för vikarier i samband med ordinarie assistents sjukdom. Knappt hälften uttalar sig inte om förslagen. Sveriges Kommuner och Landsting tillstyrker förslagen utom förslaget att knyta uppräkningen av övriga kostnader till NPI i stället för till löneutvecklingen. För övrigt anser förbundet att schablonersättningen redan i utgångsläget är för låg för att täcka kommunernas kostnader. Katrineholms kommun, Kungsörs kommun, Nybro kommun, Kalmar kommun, Gotlands kommun, Sölvesborgs kommun, Malmö kommun, Laholms kommun, Borås kommun, Trollhättans kommun, Karlstads kommun, Hällefors kommun, Askersunds kommun, Melleruds kommun, Sala kommun, Falu kommun, Borlänge kommun, Gävle kommun, Tierps kommun, Lindesbergs kommun, Västerås kommun, Söderhamns kommun, Hudiksvalls kommun, Östersunds kommun, Bodens kommun, Umeå kommun och Piteå kommun instämmer i princip i de synpunkter som Sveriges Kommuner och Landsting har lämnat. En kommun framhåller att det måste finnas ett enkelt system som gör att ersättningsnivån snabbt kan ändras om brukaren väljer annan tid för service än vad som framgår av Försäkringskassans beslut. Stockholms kommun avstyrker förslaget om att övriga kostnader ska räknas upp med NPI. Jönköpings kommun och Växjö kommun avstyrker förslagen. Stockholm Independent Living (STIL) avstyrker förslagen men är positiv till att sjuklöneersättning ska ingå i schablonbeloppet. Privata Assistansanordnares Riksorganisation (PARO) tillstyrker förslaget om uppdelning av det schabloniserade timbeloppet i två delar. PARO avvisar helt förslaget om uppräkningsindex då även den del som ska täcka administration till övervägande del består av löner till administrativ personal. Göteborgskooperativet Independent Living (GIL) avstyrker i princip alla förslag och framhåller bl.a. att differentierade schabloner inte är positivt för de assistansberättigade. Dessutom inskränks den funktionsnedsattes rättighet att planera sin assistans under dygnet. Kommunala Företagens Samarbetsorganisation (KFS) är tveksam till förslaget om uppdelning av timschablonen i två delar och avstyrker övriga förslag. Svenska Kommunalarbetareförbundet anser att 87 procent av schablonen ska vara löne- och lönebikostnader och 13 procent övriga kostnader. Skälen för regeringens bedömning Gällande regler Av 6 § lagen (1993:389) om assistansersättning, förkortad LASS, framgår att assistansersättning ska beviljas för ett visst antal timmar per vecka, månad eller längre tid då den enskilde har behov av personlig assistans för sin dagliga livsföring (beviljade assistanstimmar). Enligt samma paragraf, andra stycket, får regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer meddela ytterligare föreskrifter om beräkning av assistansersättningen. Enligt 10 § LASS ska assistanstimmar betalas ut med visst belopp för det antal beviljade assistanstimmar som assistans lämnats. Assistansersättningen ska utges med det belopp per timme som regeringen fastställer för varje år. I 5 § förordningen (1993:1091) om assistansersättning föreskriver regeringen om det beloppet. Försäkringskassan ska enligt denna paragraf senast den 1 mars varje år lämna förslag till timbelopp för det kommande året till regeringen. Försäkringskassan ska dessförinnan höra Sveriges Kommuner och Landsting i frågan. Timbeloppet för 2010 är 252 kr. Enligt 5 a § förordningen om assistansersättning föreskrivs att följande kostnader ska utgöra kostnader för personliga assistenter: Löne- och lönebikostnader, assistans- och utbildningsomkostnader, arbetsmiljöinsatser, personalomkostnader och administrationskostnader. Enligt 12 § i förordningen får Försäkringskassan meddela de ytterligare föreskrifter som behövs för verkställighet av LASS och förordningen. Försäkringskassan har meddelat föreskrifter och för handläggningen utgett Vägledning för Assistansersättning (2003:6, version 5). Av denna vägledning framgår föreskrifterna, allmänna råd samt Försäkringskassans rättsliga ställningstaganden. Assistansersättningens timbelopp behandlas i denna vägledning (s. 111 ff.). Försäkringskassans förslag till timschablon utgår från en beräknad timlön för en personlig assistent. I allmänna råd (RAR 2002:6 till 10 § andra stycket LASS) föreskrivs att som utgångspunkt för hur timbeloppet lämpligen kan fördelas på olika kostnader kan nämnas att det i det underlag som årligen ges in till regeringen anges att löne- och lönebikostnader svarar för 87 procent av timbeloppet och övriga kostnader för 13 procent. Regeringsuppdrag till Försäkringskassan att utreda frågan om differentierad timschablon i lagen (1993:389) om assistansersättning Regeringen fattade den 25 juni 2009 beslut om att ge Försäkringskassan i uppdrag att utreda och lämna förslag på hur ett system med differentierad timschablon för assistansersättningen skulle kunna genomföras. Försäkringskassan skulle i arbetet utgå från det förslag om differentierad timschablon som lämnats i LSS-kommitténs slutbetänkande. Förslaget skulle leda till motsvarande besparingseffekt som det förslag som kommittén förordat. Försäkringskassan skulle i sitt uppdrag föreslå ett system som uppfyller kraven för att Försäkringskassan ska kunna hantera assistansersättningen på ett flexibelt sätt och inom ramen för de IT-system som myndigheten förfogar över. Utgångspunkt för förslaget skulle vara ett kostnadseffektivt system. Försäkringskassan redovisade den 28 oktober 2009 rapporten Differentierad timschablon i lag (1993:389) om assistansersättning. Försäkringskassan föreslår, i likhet med LSS-kommittén, att det schabloniserade timbeloppet delas upp i två delar, en del som avser löne- och lönebikostnader samt en del som avser övriga kostnader. När det gäller löne- och lönebikostnader innebär Försäkringskassans förslag att personlig assistans ersätts med tre olika nivåer beroende på vilken tid på dygnet assistansbehovet uppstår. Personlig assistans som lämnas på kvällar, nätter och under helger är dyrare än den som lämnas mellan 06.00 och 19.00 på vardagar och därför ersätts assistansen med olika schabloner. Den schabloniserade timersättningen beräknas individuellt utifrån hur stor del av personens assistans som ligger inom de tre olika tidsintervallen. Försäkringskassans förslag har som utgångspunkt att i så stor utsträckning som möjligt motsvara de verkliga kostnaderna för den assistans som ska utföras. Försäkringskassan uppger att förslaget ger genomgående bättre kostnadstäckning för löne- och lönebikostnader jämfört med LSS-kommitténs förslag, oavsett när assistansen lämnas på dygnet. Kostnaderna för att utveckla Försäkringskassans IT-system och genomförande av förslagen är förhållandevis lika enligt Försäkringskassans rapport. När det gäller administrationskostnader i Försäkringskassans förslag så beräknas dessa öka med 3 miljoner kronor det första året för att därefter stabiliseras på cirka 2 miljoner kronor jämfört med dagens kostnader. Försäkringskassan bedömer att LSS-kommitténs förslag innebär att de administrativa kostnaderna ökar med cirka 20 miljoner kronor jämfört med dagens situation. Försäkringskassan beräknar, med antaganden motsvarande kommitténs, att deras förslag ska ge en besparing på ca 230 miljoner kronor per år. Försäkringskassan betonar att det finns en betydande osäkerhet i dessa antaganden. Regeringen gör i likhet med Försäkringskassan bedömningen att det finns betydande osäkerheter i underlaget för såväl LSS-kommitténs som Försäkringskassans beräkningar av möjliga kostnadsdämpningar. Osäkerheten beror enligt Försäkringskassan främst på att kassan inte vet hur assistansen är fördelad över dygnets och veckans alla timmar. Enligt Försäkringskassans analyser skulle effekten kunna bli, med en annorlunda fördelning av assistansen över dygnets och veckans timmar, att kostnaderna ökar i stället för att minska. Även det motsatta förhållandet är givetvis möjligt, dvs. att kostnadsdämpningen skulle kunna bli större än vad som framgår av beräkningarna. Regeringen anser att ytterligare underlag för beslut i denna fråga behövs och att ställningstagande kan ske först när ett säkrare underlag har kunnat erhållas, vilket bedöms kunna ske efter genomförd remissbehandling av Försäkringskassans rapport. 8.2 Enhetlig modell för bedömning av andra personliga behov m.m. avseende personlig assistans Regeringens bedömning: Bestämmelsen om rätten till personlig assistans för andra personliga behov bör för närvarande inte ändras. Försäkringskassan bör ges i uppdrag att senast den 30 juni 2011 till regeringen rapportera om utvecklingen av enhetligheten i sina beslut och vilka eventuella åtgärder som är lämpliga att vidta. Kommitténs förslag: LSS ändras så att tid mellan olika aktiviteter inte ingår i assistanstiden genom att uttrycket "andra personliga behov" i lagtexten ändras till uttrycket "behov av hjälp vid aktiviteter i samband med boende, delaktighet i samhällslivet, egenvård eller i särskilda situationer". Remissinstanserna: Försäkringskassan ser positivt på att LSS förtydligas så att alla behov utreds och beräknas efter en enhetlig modell. Handisam avstyrker förslaget. Södertälje kommun, Kungsörs kommun, Nybro kommun, Kalmar kommun, Sölvesborgs kommun, Malmö kommun, Laholms kommun, Borås kommun, Lysekils kommun, Trollhättans kommun, Hällefors kommun, Askersunds kommun, Melleruds kommun, Gävle kommun, Tierps kommun, Lindesbergs kommun, Söderhamns kommun, Hudiksvalls kommun, Östersunds kommun, Ovanåkers kommun, Bodens kommun, Umeå kommun och Piteå kommun ansluter sig i princip till Sveriges Kommuner och Landstings synpunkter som inte har några invändningar mot förslaget. Ett par kommuner redovisar tveksamheter kring förslagen. Handikapporganisationernas samarbetsorgan (HSO) anser att om den tid som ligger mellan de aktiva insatserna tas bort försvinner själva fundamentet för att kunna bestämma över sitt eget liv i så stor utsträckning som möjligt. Svenska kommunalarbetarförbundet är kritiskt till förslaget eftersom det leder till att Försäkringskassan styckar assistansen i aktiva och passiva insatser vilket är oförenligt med lagens intentioner. Skälen för regeringens bedömning Behov av åtgärder Enligt LSS-kommittén bedöms de grundläggande behoven enligt 9 a § första stycket lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade idag på ett relativt enhetligt sätt. Däremot finns betydande skillnader i vad som räknas in i uttrycket andra personliga behov enligt 9 a § andra stycket. Vissa beslut omfattar t.ex. assistans för tid mellan olika aktiviteter eller i väntan på att faktiskt stödbehov ska uppstå, medan i andra beslut strikt räknas tid för preciserade aktiviteter (i och för sig inklusive tid då assistenten är närvarande för att hjälpa den enskilde till och från aktiviteter och för att ge stöd vid behov när det behövs under aktiviteten). För att förtydliga att tid mellan olika aktiviteter inte bör ingå i assistanstiden föreslår LSS-kommittén en ändring i 9 a §. Uttrycket "andra personliga behov" i lagtexten skulle ändras till "behov av hjälp vid aktiviteter i samband med boende, delaktighet i samhällslivet, egenvård eller i särskilda situationer". Med detta vill LSS-kommittén förtydliga att assistans ska ges för preciserade aktiviteter. För de flesta assistansberättigade skulle det handla om enskilda, avgränsade aktiviteter i samband med sysselsättning eller fritid, men för några skulle aktiviteterna gå i varandra och bilda ett kontinuerligt stödbehov. I assistanstiden skulle inrymmas tid för väntan och att finnas till hands, men inte för tid som i praktiken förändrar assistentens yrkesroll, såsom reparations- och hemtjänstarbete, eller skyddsåtgärder som innebär tvång eller begränsningar. Enligt LSS-kommittén skulle den föreslagna ändringen ge Försäkringskassan möjlighet att skapa och verka för lika bedömningar i hela landet. En sådan enhetlig modell för behovsbedömning skulle leda till färre beviljade assistanstimmar, med hänsyn till att tid för assistans mellan aktiviteter inte skulle beviljas i samma utsträckning. Eftersom antalet assistanstimmar snabbt har ökat sedan 1994 är frågan viktig för kostnadsutvecklingen på området. Det är därför också viktigt att tydliggöra vilka behov som kan och bör tillgodoses så att det utvecklas fullgoda alternativ för de övriga behoven. Kommittén gör bedömningen att det finns starka skäl att se över och i vissa fall ytterligare precisera kraven på de behov som ska ge rätt till personlig assistans och stärka förutsättningarna för en förutsägbar behovsbedömning. Uppdrag till Försäkringskassan att följa utvecklingen Den förändring som LSS-kommittén föreslår innebär att andra behov (än de grundläggande) specificeras i lagtexten utifrån vilka aktiviteter som ger rätt till assistans. Begreppet aktiviteter har dock inte definierats eller närmare beskrivits i betänkandet. Ordet aktivitet kan betyda olika saker. Exempelvis kan man syfta på organiserad, inbokad verksamhet utanför hemmet, t.ex. inom kultur- och föreningsliv. Aktivitet kan också betyda motsatsen till passivitet (när den enskilde inte är verksam över huvud taget). Det är oklart vad LSS-kommittén menar med begreppet aktivitet, och en ändring av lagen skulle därmed inte nå sitt syfte, att klargöra vad som ska ingå i personlig assistans och främja enhetliga bedömningar. Regeringen kan konstatera att det finns vissa skillnader i bedömningarna av andra personliga behov som berättigar till personlig assistans. Handikapporganisationernas samarbetsorgan (HSO) har i sitt remissvar anfört argument mot förslaget men ser fördelar med en väl avvägd behovsbedömningsmodell där ett behovsbedömningsinstrument kan ingå. Regeringen anser inte att kommitténs förslag i denna del bör genomföras. Regeringen har gett Socialstyrelsen i uppdrag att i samarbete med Försäkringskassan utarbeta ett vetenskapligt instrument som ska användas när behov av personlig assistans ska bedömas. Uppdraget har delredovisats till Socialdepartementet den 30 mars 2009 och ska slutredovisas senast den 31 mars 2011. Ett syfte med uppdraget är att åstadkomma högre kvalitet i beslutsfattandet och säkerställa en mer rättssäker hantering av ansökningar om personlig assistans. Tidigare har Försäkringskassan rapporterat om skillnader i antal beviljade timmar i assistansersättningen mellan olika lokalkontor. Skillnaderna har inte helt kunnat förklaras av olikheter i befolkningsstruktur utan har delvis berott på vilken handläggare som gjort bedömningen samt vilka lokala rutiner och riktlinjer som finns för handläggningen. Socialstyrelsen har också pekat på skillnader mellan landets kommuner vad gäller andel personer som, i förhållande till befolkningen, har personlig assistans. En viktig del i skillnaderna i behovsbedömningarna är att handläggarna till viss del saknat metodstöd i utredningsförfarandet. Regeringen bedömer att utredningar och beräkningar av grundläggande behov blivit mer enhetliga inom Försäkringskassan. Rättsliga avgöranden och förtydliganden av Försäkringskassans vägledning har lett till en ökad tydlighet i tillämpningen. Regeringen bedömer att det i dag finns ett adekvat lagstöd när det gäller Försäkringskassans beslut om grundläggande behov men att det är viktigt att Försäkringskassan noggrant följer och aktivt vidtar åtgärder för att styra verksamheten mot enhetliga och rättssäkra bedömningar. Regeringen anser därför att det inte i nuläget behöver göras några lag- eller förordningsändringar när det gäller grundläggande behov inom personlig assistans. Regeringen anser att det är viktigt att det finns tydliga regler och riktlinjer för beslut om såväl grundläggande behov som andra personliga behov inom ramen för den personliga assistansen. Det är viktigt att ett arbete genomförs med att öka säkerheten och enhetligheten vid beslut om andra personliga behov inom personlig assistans. Som nämnts tidigare bedömer regeringen att det förslag till lagändring som har lämnats inte bör genomföras för närvarande. Regeringen anser att Försäkringskassan på lämpligt sätt bör följa sina lokala försäkringscenters regeltillämpning och verka för ökad enhetlighet i bedömningarna. Försäkringskassan bör ges i uppdrag att senast den 30 juni 2011 till regeringen rapportera hur arbetet med enhetlighet i beslut om andra personliga behov avseende personlig assistans utvecklas och vilka eventuella åtgärder som är lämpliga att vidta. 8.3 Behov av mer än en personlig assistent samtidigt Regeringens förslag: När en person har behov av mer än en personlig assistent samtidigt, har han eller hon rätt till flera assistenter endast under förutsättning att möjligheterna att erhålla bostadsanpassningsbidrag eller andra hjälpmedel har utretts. Regeringens bedömning: Socialstyrelsen och Hjälpmedelsinstitutet bör få i uppdrag att ta fram ett kunskapsunderlag som kan vägleda Försäkringskassan vid ställningstaganden om dubbel assistans i förhållande till bostadsanpassningar och hjälpmedel. Kommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens. Kommittén har föreslagit att dubbel assistans ska beviljas endast om behovet inte kan tillgodoses på annat sätt. Remissinstanserna: Försäkringskassan anser att det är bra att alla möjligheter till hjälpmedel och bostadsanpassning uttöms innan rätten till dubbel assistans prövas. Försäkringskassan anför dock att man kan befara att förslaget inte kommer att kunna dämpa kostnadsutvecklingen i den omfattning som kommittén bedömer, eftersom många i målgruppen redan har hjälpmedel och bostadsanpassning. Försäkringskassan anser också att utredning bör kunna ske på myndighetens initiativ. Socialstyrelsen är tveksam till förslaget om uppdrag att ta fram kunskapsunderlag om dubbel assistans eftersom det måste göras en bedömning i varje enskilt fall. Sveriges Kommuner och Landsting har inga invändningar mot förslaget. Handikapporganisationerna (HSO) ställer sig tveksamt till förslaget om dubbel assistans. Göteborgskooperativet Independent Living (GIL) avstyrker och anser att man i första hand inte bör bevilja hjälpmedel i stället för dubbel assistans. Särnmark Assistans invänder mot förslaget att dubbel assistans ska beviljas först efter att möjligheterna att tillgodose behoven genom hjälpmedel och bostadsanpassningar har prövats och anser att det har sin grund i en felaktig uppfattning att människor beviljas dubbel assistans i övermått. Svenska Kommunalarbetareförbundet är kritiskt till att dubbel assistans endast ska beviljas efter att möjligheten att tillgodose behoven genom hjälpmedel och bostadsanpassningar har prövats. Förbundet pekar på att avsaknaden av dubbel assistans allvarligt kan försämra arbetsmiljön. Frösunda Assistans tillstyrker delförslaget om dubbel assistans och framhåller att dubbel assistans fortsatt ska vara en rättighet och tidsmässigt beräknas i beslutet och först när detta behov faktiskt ersatts med alternativ så ska avdrag ske i frågan. Intressegruppen För Assistansberättigade (IFA) framhåller att det är viktigt att skrivningarna inte leder till att den enskilde hamnar mellan stolarna. Skälen för regeringens förslag och bedömning Beslut om dubbel assistans Dubbel assistans är personlig assistans som utförs av två eller flera assistenter samtidigt. Behovet kan uppstå tillfälligt, vara mer regelbundet återkommande eller vara ett stadigvarande behov. Rätten till dubbel assistans anges inte uttryckligen i lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade, förkortad LSS, eller lagen (1993:389) om assistansersättning, förkortad LASS. Möjligheten har heller inte nämnts i förarbeten till lagarna. Det torde dock inte strida mot lagen att bevilja dubbel assistans. Socialstyrelsen har uppmärksammat att det förekommer dubbel personlig assistans och även Försäkringskassan har beskrivit dubbel assistans. Beräkningar från LSS-kommittén visar att antalet beviljade timmar för personlig assistans har ökat kraftigt de senaste åren. Sammanlagt beräknas beviljade timmar för dubbel personlig assistans uppgå till cirka fem procent av det totala antalet beviljade assistanstimmar. De vanligaste skälen till dubbel assistans är behov av hjälp vid förflyttning, lyft, hygien samt av- och påklädning. Det är viktigt att framhålla att det i många situationer är nödvändigt med dubbel assistans. Regeringen anser dock i likhet med LSS-kommittén att det bör finnas situationer där det hjälpbehov som motiverar dubbel assistans i stället kan tillgodoses genom hjälpmedel eller bostadsanpassning. Behovet av hjälp av en extra assistent bör vid t.ex. skötsel av hygien och vid av- och påklädning i vissa fall kunna underlättas genom att en lyft installeras i bostaden. Rätten till stöd och service enligt LSS och LASS gäller om inte behovet är tillgodosett. Även om behovet kan tillgodoses på annat sätt, kan inte en kommun eller Försäkringskassan kräva att hjälpmedel eller bostadsanpassning prövas som alternativ till dubbel assistans. Regeringen instämmer i kommitténs bedömning att alternativa lösningar bör kunna övervägas. Visserligen har Försäkringskassan anfört att de flesta som har rätt till sådana bidrag och hjälpmedel redan har tillgång till det. Regeringen anser dock att det finns skäl att undersöka om fler har den möjligheten. LSS-kommittén har föreslagit att dubbel assistans bara ska beviljas om den enskilde visat att behovet inte kan tillgodoses på annat sätt, med hjälpmedel eller med bostadsanpassningsbidrag. Flera remissinstanser har uttryckt oro över att den enskilde kan stå utan hjälp om alternativa lösningar i form av hjälpmedel eller liknande inte rent faktiskt kommer på plats, och att det är viktigt att den enskilde inte hamnar "mellan stolarna". Regeringen instämmer i stort sett med LSS-kommitténs bedömning, men anser inte att det ska krävas att den enskilde visar att behovet inte kan tillgodoses på ett annat sätt. Däremot bör det kunna krävas av den enskilde att denne undersökt och övervägt alternativa lösningar för att tillgodose behoven. Men även om den enskilde finner att behovet kan tillgodoses exempelvis genom bostadsanpassning, bör det även fortsättningsvis stå fritt för honom eller henne att välja att ansöka om dubbel assistans i stället. Det bör alltså räcka med att de alternativa lösningarna har utretts. På det sättet föreligger det inte någon risk att en enskild hamnar mellan stolarna. Dubbel assistans kan därmed beviljas efter att möjligheterna att tillgodose behovet med hjälpmedel eller med anpassning i bostaden har utretts. Reglerna i LSS bör ändras i enlighet med detta förslag. Det är angeläget att inte den enskilde drabbas negativt under den tid som ärenden om bostadsanpassning eller hjälpmedel prövas. Ärenden av detta slag bör handläggas skyndsamt med hänsyn till den enskildes situation. Regeringen har för avsikt att noggrant följa upp och utvärdera tillämpningen av de föreslagna reglerna om behov av mer än en personlig assistent samtidigt. Som framgår av avsnitt 10, ligger ärendena som ska hanteras inom ramen för kommuners och landstings nuvarande uppgifter och beror inte i första hand på regeländringar föreslagna i denna proposition, vilket innebär att finansieringsprincipen därmed inte är tillämplig. De föreslagna regeländringarna skiljer sig väsentligt från LSS-kommitténs förslag. Kommitténs förslag innebär ett absolut krav att den enskilde kan visa att denne fått avslag på sina ansökningar om bostadsanpassning eller hjälpmedel. Regeringens förslag innebär endast att alternativen till dubbel assistans ska vara utredda. Regeringen anser, trots Socialstyrelsens framförda synpunkter, att det finns ett värde i att det tas fram kunskapsunderlag inför bedömningar av ansökningar om dubbel assistans. Regeringen avser därför att ge Socialstyrelsen och Hjälpmedelsinstitutet i uppdrag att ta fram ett kunskapsunderlag som kan vägleda Försäkringskassan vid ställningstaganden om dubbel assistans i förhållande till bostadsanpassningar och hjälpmedel. 8.4 Ökad säkerhet i utbetalningar av assistansersättning Regeringens bedömning: Ett uppdrag att ta fram förslag som syftar till att öka säkerheten i utbetalningar av assistansersättning bör ges till Statskontoret. Skälen för regeringens bedömning: Delegationen mot felaktiga utbetalningar har i rapporten Vad kostar felen? Omfattning av felaktiga utbetalningar från trygghetssystemen, rapport 7, november 2007, redovisat bedömning av för mycket utbetald assistansersättning 2005 och funnit att det finns problem inom detta område. Regeringen gör bedömningen att ett uppdrag bör ges till Statskontoret att ta fram förslag som syftar till att öka säkerheten i utbetalningar av assistansersättning. 9 Vissa frågor om kommuners ansvar 9.1 Rätt till personligt sammanträffande med beslutsfattare Regeringens förslag: I ett ärende som gäller insatser enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade, ska den enskilde ha rätt att muntligen vid besök lämna uppgifter inför nämnden, om inte särskilda skäl föranleder annat. Den enskilde ska underrättas om denna rättighet. Kommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Kommittén föreslår inte undantag för när det finns särskilda skäl. Remissinstanserna: Specialpedagogiska skolmyndigheten (SPSM) anser att en regel som ger den enskilde eller dennes företrädare rätt att få företräde inför nämnden ökar rättsäkerheten för den enskilde. SPSM anser att detta också gäller införande av handläggningsregler i LSS. Sveriges Kommuner och Landsting tillstyrker. Södertälje kommun, Kungsörs kommun, Jönköpings kommun, Nybro kommun, Kalmar kommun, Sölvesborgs kommun, Malmö kommun, Laholms kommun, Lidköpings kommun, Hällefors kommun, Askersunds kommun, Melleruds kommun, Sala kommun, Gävle kommun, Lindesbergs kommun, Hudiksvalls kommun, Östersunds kommun, Ovanåkers kommun, Bodens kommun och Piteå kommun instämmer i princip i synpunkterna från Sveriges Kommuner och Landsting. Handikappförbundens samarbetsorgan (HSO) och Synskadades Riksförbund (SRF) tillstyrker att den enskilde ska ha rätt att få företräde inför nämnden om ärendet gäller myndighetsutövning. Även Assistansia tillstyrker förslaget. Riksdagens ombudsmän (JO) tillstyrker förslaget men anför att det kan övervägas om det bör införas ett undantag från rätten när särskilda skäl föreligger, på samma sätt som i socialtjänstlagen (2001:453). Skälen för regeringens förslag: LSS-kommittén har anfört att lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade bör jämställas med socialtjänstlagen (2001:453) när det gäller rätten till företräde inför nämnden, dvs. rätten att i ett ärende få lämna uppgifter inför nämnden vid ett personligt besök. I 11 kap. 9 § socialtjänstlagen föreskrivs att en enskild som ska ges tillfälle att yttra sig enligt 17 § förvaltningslagen (1986:223) ska ha rätt att få företräde inför socialnämnden, om inte särskilda skäl föranleder annat. Den enskilde ska underrättas om sin rätt att få företräde inför nämnden. Regeringen instämmer i bedömningen att lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade bör likställas med socialtjänstlagen på denna punkt. Möjligheten att meddela sig muntligt direkt inför nämnden kan vara av särskilt värde för människor med funktionsnedsättning. Nämnden kan här betyda antingen nämnden i sin helhet eller den person som på grund av delegation har rätt att fatta beslut på nämndens vägnar. Det är angeläget att denna regel införs i lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade eftersom det ökar den enskildes möjligheter att hävda sina rättigheter. Regeringen delar dock JO:s uppfattning att det kan finnas anledning att göra undantag vid särskilda skäl, på samma sätt som enligt socialtjänstlagen. Exempelvis bör nämnden inte vara skyldig att ta emot uppgifter av sökanden vid ett personligt besök i de fall då en ansökan om insatser är uppenbart ogrundad. Den enskilde har visserligen redan enligt 16 § förvaltningslagen rätt meddela sig muntligen i ett ärende. Den föreslagna regeln behövs dock för att ge en rätt att lämna uppgifter just till beslutsfattaren i det enskilda ärendet. 9.2 Insatser i en annan kommun Regeringens förslag: Om ett avtal som en kommun träffar med en enskild innebär att en insats enligt 9 § 8 eller 9 lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade ska tillhandahållas i en annan kommun, ska den kommunen underrättas om avtalet. Regeringens bedömning: Regeringen föreslår för närvarande inte någon ändring i bestämmelserna om kommuners ansvar för LSS-insatser för personer som beviljas boendeinsats i en annan kommun. Kommitténs förslag: Kommittén föreslår att en kommuns ansvar för LSS-insatser för en person som beviljas boende enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade eller enligt socialtjänstlagen (2001:453) och som placeras i en annan kommun ska regleras i lag. Remissinstanserna: Skolverket tillstyrker förslaget och framhåller att det kan underlätta studier i annan kommun, vilket ofta är det enda alternativet för vissa ungdomar med funktionsnedsättning. Skolverket uttalar sig inte om övriga förslag. Länsstyrelsen i Västra Götaland instämmer i kommitténs förslag om placeringskommunens sammanhållna ansvar för stöd och serviceinsatser enligt LSS och anser att det klargör ansvarsfördelningen mellan kommuner och leder till en närmare överensstämmelse mellan LSS och SoL. Länsstyrelsen i Kronobergs län, Länsstyrelsen i Västerbottens län tillstyrker förslagen. Länsstyrelsen i Östergötland anser att kostnadsansvaret måste klargöras när det gäller boendeplacering i annan kommun. Sveriges Kommuner och Landsting tillstyrker förslagen men hänvisar till sitt ställningstagande om att ett statligt huvudmannaskap över samtliga LSS-bostäder är att föredra och framhåller att de problem som kommittén försöker hantera kan och bör lösas på annat sätt. Södertälje kommun, Kungsörs kommun, Nybro kommun, Kalmar kommun, Sölvesborgs kommun, Laholms kommun, Trollhättans kommun, Karlstads kommun, Hällefors kommun, Askersunds kommun, Melleruds kommun, Sala kommun, Falu kommun, Borlänge kommun, Gävle kommun, Lindesbergs kommun, Västerås kommun, Hudiksvalls kommun, Östersunds kommun, Ovanåkers kommun, Lycksele kommun, Bodens kommun och Piteå kommun instämmer i princip i Sveriges Kommuner och Landstings synpunkter. Södertälje kommun anser att personer som har en funktionsnedsättning ska ha samma rätt som andra att bosätta sig var som helst i landet. Dessutom framhåller Södertälje att alla kommuner inte tar sitt ansvar för att bygga upp verksamhet enligt LSS och att detta problem inte försvinner trots de föreslagna ändringarna. Katrineholms kommun, Linköpings kommun, Växjö kommun, Gotlands kommun, Malmö kommun, Borås kommun, Örebro kommun, Söderhamns kommun och Sundsvalls kommun, Umeå kommun tillstyrker förslagen. Göteborgs kommun anser att när en person placerats i en boendeform i en annan kommun och placeringsbeslutet upphör, ska personen kunna bo kvar i vistelsekommunen om denne så önskar. Hedemora kommun anser att tillfälliga placeringar med omfattande LSS-insatser enligt 17 a § LSS behöver analyseras vidare. Tierps kommun påtalar att förslaget frångår inkluderingstanken och kan innebära risk för att enskilda personer som omfattas av förslaget inte blir fullvärdiga medborgare. Handikappförbundens samarbetsorgan (HSO) välkomnar att den praxis som finns beträffande ansvarsfördelningen mellan kommuner klargörs i lag. Tjänstemännens Centralorganisation (TCO) tillstyrker förslagen. Föreningen Sveriges Socialchefer (FSS) tillstyrker förslaget. Lidköpings kommun ser praktiska svårigheter om den placerande kommunen t.ex. beviljar en insats enligt LSS som inte går att verkställa i bosättningskommunen. Skellefteå kommun anser att ett sammanhållet ansvar för LSS-insatser vid boende i annan kommun visar på det olämpliga i ett kommunalt huvudmannaskap. Skälen för regeringens förslag och bedömning: I 16 § lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade föreskrivs att en kommuns ansvar enligt lagen gäller gentemot dem som är bosatta i kommunen. Ett beslut om boendeinsats är dock inte alltid möjligt att tillgodose i bosättningskommunen. Små kommuner kan ha svårt att klara detta under en kortare eller längre tid, t.ex. om det behövs särskild kompetens för att tillgodose den enskildes behov. I 17 § LSS kan en kommun med bibehållet ansvar sluta avtal med någon annan om att tillhandahålla insatser enligt LSS. Ett sådant avtal kan bl.a. träffas med en enskild som bedriver verksamhet med LSS-insatser. Om en sådan insats rör boendet kan avtalet innebära att en person med funktionshinder vistas eller blir bosatt i en kommun utan att den kommunen vet om det. LSS-kommittén har därför föreslagit att en underrättelseskyldighet införs. Regeringen instämmer i kommitténs förslag. Kommunen har möjlighet att verkställa ett beslut om ett boende i en annan kommun men behålla kostnadsansvaret för personen trots att den enskilde inte längre är bosatt i kommunen. Den bestämmelse som ger stöd för detta anger att den beslutsfattande kommunen kan träffa avtal med annan om att utföra av insatsen (17 a §, jfr. prop. 2000/01:07 och bet. 2000/01:SoU4). Bestämmelsen utgör således ett undantag från bosättningskommunens ansvar. LSS-kommittén har funnit att det finns vissa oklarheter vad gäller en placerande kommuns sammanhållna ansvar för en persons LSS-insatser när en bostadsinsats enligt LSS verkställs inom en annan kommuns gränser. Eftersom frågan om ansvar har lösts genom avtal mellan kommunerna, har det ibland lett till oenighet mellan kommunerna om vad som egentligen gäller. Detta uppges ha lett till negativa konsekvenser för enskilda t.ex. när det gäller långsiktighet i stödet och framtida möjligheter att tillförsäkras goda levnadsvillkor. LSS-kommittén har också anfört att det ofta uppstår diskussioner om vilken kommun som ska ansvara för LSS-insatser när någon placerats i en annan kommun genom beslut enligt socialtjänstlagen. Det bör vara den placerande kommunen som har ansvar även för LSS-insatser som den enskilde kan behöva. Den enskilde ska inte behöva ta kontakt med flera kommuner för att få sina behov tillgodosedda. Kommittén har därför föreslagit en regel om detta. Regeringen anser att frågorna kräver ytterligare överväganden och avser därför att återkomma till frågan. 9.3 Individuell plan Regeringens förslag: När en insats enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade beviljas ska den enskilde erbjudas att en individuell plan med beslutade och planerade insatser upprättas i samråd med honom eller henne. Den som har beviljats en LSS-insats ska kunna begära att en individuell plan upprättas om det inte redan har skett. Kommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Remissinstanserna: Handikappförbundens samarbetsorgan (HSO) tillstyrker förslagen. Tjänstemännens Centralorganisation (TCO) tillstyrker förslaget. Sveriges Kristna Råd betonar vikten av att individuella planer upprättas och föreslår att kommunen ska ha det yttersta ansvaret för detta. Jönköpings kommun anser att det råder begreppsförvirring angående syftet med olika planer. Gotlands kommun tillstyrker förslaget. Riksförbundet för Utvecklingsstörda Barn Ungdomar och Vuxna (FUB) tillstyrker förslaget. Riksförbundet Rörelsehindrade Barn och Ungdomar (RBU) välkomnar förslaget om en individuell plan. Nationellt Center för Dövblindfrågor och Resurscenter Mo Gård anser att en individuell plan ska erbjudas den enskilde är bra. Södermalms lokala handikappråd är positivt till att alla som är berättigade att ansöka om LSS-insatser har rätt att få en individuell plan. Riksförbundet Sällsynta diagnoser tillstyrker och betonar att rätten till individuell plan ska stärkas och att denna insats ska förtydligas och erbjudas rutinmässigt. Afasiförbundet i Sverige, Riksförbundet för Social och Mental Hälsa (RSMH) instämmer i HSO:s synpunkter. Anhörigas Riksförbund och Riksföreningen Autism tillstyrker förslaget. Skälen för regeringens förslag: Enligt 10 § lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade, förkortad LSS, kan den enskilde - i samband med att en insats beviljas - begära att en individuell plan med beslutade och planerade insatser ska upprättas i samråd med honom. I planen ska även redovisas åtgärder som vidtas av andra än kommunen och landstinget. Planen ska fortlöpande och minst en gång om året omprövas. Kommunen ska enligt 15 § LSS informera om lagstiftningens mål och medel. I prop. 1992/93:159 anges att lagen förutsätter att den enskilde och dennes närstående får uttömmande och väl anpassad information som underlag för sina ställningstaganden (sid. 51). Under perioden 2003-2008 har länsstyrelserna haft regeringens uppdrag att aktivt påverka kommunerna och andra att samordna insatser, att upprätta och använda individuella planer och att samverka kring dessa, särskilt när det gäller barnfamiljer. I rapporten Individuell plan enligt LSS - En rättighet för många som utnyttjas av få, redovisar länsstyrelserna att endast cirka sex procent av det totala antalet barn med LSS-insatser har en individuell plan. Av de vuxna har sju procent en individuell plan. Det är dock stora skillnader mellan kommunerna. Andelen personer med en individuell plan varierar från noll till 60 procent. Enligt rapporten är tänkbara faktorer till den låga andelen individuella planer bl.a. brister i information till den enskilde eller brist på samverkan. Eftersom ett av skälen till den låga andelen individuella planer antas kunna vara brister i information anser regeringen att LSS bör ändras så att rätten till individuell plan tydliggörs. Regeringen anser att när en insats enligt LSS beviljas ska den enskilde erbjudas en individuell plan med beslutade och planerade insatser som upprättas i samråd med henne eller honom. Den som har beviljats en LSS-insats ska därutöver kunna begära att en individuell plan upprättas, om det inte redan har skett. Så kan vara fallet t.ex. om den enskilde inledningsvis tackat nej till erbjudandet om en plan, eller om insatsen beviljades innan denna bestämmelse trätt i kraft. Den enskilde får genom den föreslagna bestämmelsen information om sin rättighet och får bättre förutsättningar att ta ställning till denna. Regeringen anser att det är viktigt att även denna utveckling sker. Tillsynsmyndigheten har i detta sammanhang en viktig roll. 9.4 Kommunens anmälningsskyldighet Regeringens förslag: Bestämmelsen om skyldighet för en kommun som har tagit emot en ansökan om personlig assistans att anmäla till Försäkringskassan om den enskilde kan antas ha rätt till assistansersättning, överförs från lagen (1993:389) om assistansersättning till lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade. Skälen för regeringens förslag: Enligt 5 § andra stycket första meningen lagen (1993:389) om assistansersättning, förkortad LASS, ska en kommun som tagit emot en ansökan om personlig assistans anmäla till Försäkringskassan om den enskilde kan antas ha rätt till assistansersättning. Regleringen av rätten till personlig assistans har delats upp så att bestämmelser som reglerar det statliga ansvaret finns i LASS medan de bestämmelser som reglerar det kommunala ansvaret finns i lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade, förkortad LSS. I samband med att socialförsäkringsbalken träder i kraft den 1 januari 2011 upphävs LASS och bestämmelserna överförs till balken. Regeringen har i prop. 2008/09:200, Socialförsäkringsbalken uttalat att bestämmelsen i 5 § andra stycket första meningen LASS ställer krav på kommunen och därför bör föras över till LSS istället för till socialförsäkringsbalken. I 51 kap. 7 § socialförsäkringsbalken hänvisas till bestämmelsen i 15 § 8 LSS. Lagrådet har i sitt yttrande över paragrafen i socialförsäkringsbalken uttryckligen utgått ifrån att ett lagförslag med angivet innehåll läggs fram. Regeringen föreslår därför att bestämmelsen införs i 15 § 8 LSS. 9.5 Hjälpmedel till brukare eller assistent Regeringens bedömning: Innebörden av vad som avses med arbetsmiljöinsatser i förordningen (1993:1091) om assistansersättning behöver preciseras. Skälen för regeringens bedömning: Om en enskild person som beviljas assistansersättning enligt lagen om assistansersättning (1993:389) väljer att själv anställa sin assistent är han arbetsgivare. Han eller hon kan också välja att låta en kommun, ett bolag eller ett kooperativ vara arbetsgivare. Personer som själva är arbetsgivare eller som anlitar en privat utförare har av några landsting fått avslag på begäran om hjälpmedel i form av exempelvis säng, lyft eller rullstol som behöver manövreras av personalen eller annan person. Eftersom kostnaden för denna typ av hjälpmedel inte täcks av den statliga assistansersättningen har den enskilde själv, kooperativ och små företag svårt att täcka sådana utgifter. Detta kan leda till en begränsning i den enskildes möjligheter att välja anställningsform för den personliga assistansen. Ansvaret att erbjuda hjälpmedel för personer med funktionsnedsättning vilar på bl.a. landstingen. Landstingets ansvar omfattar dock inte habilitering, rehabilitering och hjälpmedel som en kommun har ansvar för enligt 18 b § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763). I vissa fall har det uppstått frågor om ett hjälpmedel ska betraktas som ett hjälpmedel för brukaren och vara landstingets ansvar eller som ett arbetshjälpmedel för assistenten och vara assistentens arbetsgivares ansvar. Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet (nuvarande Sveriges Kommuner och Landsting) lade i en rapport från 1996, Hjälpmedelsansvarets fördelning mellan landsting och kommuner (LOKAH-rapporten), fram en gemensam politisk plattform för den framtida hjälpmedelsverksamheten. I denna rapport föreslogs att om den enskilde till följd av ett funktionshinder är i behov av en anpassad säng eller lyft i sin bostad bör dessa kunna betraktas som individuella hjälpmedel i den dagliga livsföringen även om de används av personalen. Arbetsgivarens ansvar omfattar enligt rapporten endast sådan utrustning som krävs för att förebygga eller förhindra ohälsa och olycksfall bland personalen. Av LSS och hjälpmedelsutredningens slutbetänkande Hjälpmedel (SOU 2004:83) framgår att brukare och assistansanordnare framhåller att det inte är vanligt med gränsdragningstvister inom området men att dessa kan skapa stora bekymmer för dem som drabbas. När tvist uppstår fördröjs handläggning och beslut. Det kan också inträffa att brukaren nekas hjälpmedlet av landstinget. I betänkandet framhålls som lösning på gränsdragningsproblemet att följa de rekommendationer som anges i LOKAH-rapporten. Dessa rekommendationer tillämpas - enligt betänkandet - redan i de flesta landsting och förordas av kommunförbunden. Rekommendationen anger att sjukvårdshuvudmannen ska ansvara för de hjälpmedel som används samtidigt av både brukare och assistenter. Enligt förordningen (1993:1091) om assistansersättning avses med kostnader för personliga assistenter bl.a. arbetsmiljöinsatser (5 a §). I Försäkringskassans vägledning för assistansersättning (Vägledning 2003:6 Version 5) anges att med arbetsmiljöinsatser bör avses kostnader för att stärka arbetet för en god arbetsmiljö för de personliga assistenterna. Som exempel nämns kostnader för hjälpmedel av enklare slag, kostnader för att lösa arbetsmiljöfrågor, insatser för att möjliggöra personalens hygien och för att ordna med jourrum till assistenten. Vidare anges att assistansersättningen inte bör täcka kostnader för andra hjälpmedel än kostnader för enklare arbetstekniska hjälpmedel som exempelvis handskar och förkläden. Regeringen ställer sig bakom den rekommendation som görs i LOKAH-rapporten och som redovisas i detta avsnitt. Den överensstämmer också med Försäkringskassans vägledning om vad assistansersättningen ska användas till. För att tydliggöra vad assistansersättningen ska användas till avser därför regeringen göra ett förtydligande i 5 a § förordningen om assistansersättning som svarar mot de rekommendationer som tillämpas av de flesta landsting och dessutom överensstämmer med Försäkringskassans vägledning i assistansfrågor. Regeringen har för avsikt att återkomma med de förordningsförändringar som behövs för att tydliggöra detta kostnadsansvar. 9.6 Ersättning för kostnader vid ordinarie personlig assistents sjukdom och tillfällig utökning av personlig assistans Regeringens bedömning: Regeringen anser att frågorna om kommunernas ansvar för att i vissa fall bistå med vikarier eller ersätta kostnader då en ordinarie personlig assistent är sjuk samt ansvar för tillfälligt utökad personlig assistans kräver ytterligare överväganden och avser därför att återkomma till detta vid annat tillfälle. Kommitténs bedömning: Staten bör överta kommunernas ansvar för ersättning för kostnader vid ordinarie personlig assistents sjukdom samt tillfällig utökning av personlig assistans även om huvudmannaskapet i övrigt inte ändras. Remissinstanserna: Försäkringskassan tillstyrker förslaget att ta över kommunernas uppgifter att besluta om tillfälligt utökad assistans. För att kunna göra detta krävs dock omfattande IT-utveckling alternativt manuell handläggning som innebär kraftigt ökade administrationskostnader för Försäkringskassan. Statskontoret anser att om staten ska behålla ansvaret för den personliga assistansen är det rimligt att staten även övertar ansvaret att betala ut sjuklöneersättning till enskilda assistansanordnare samt att besluta om tillfälligt utökad personlig assistent och verkställa dessa beslut. Sveriges Kommuner och Landsting är positiva till att staten övertar kommunernas ansvar för vikarier och sjuklöneersättning. Skälen för regeringens bedömning: Enligt 9 § 2 lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade har kommunen skyldighet att ge biträde av personlig assistent eller ekonomiskt stöd till skäliga kostnader för sådan assistans, till den del behovet av stöd inte täcks av beviljade assistanstimmar enligt lagen (1993:389) om assistansersättning. Kommunens ansvar enligt 9 § 2 lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade inträder bl.a. vid tillfälliga utökningar av insatsen, t.ex. när den ordinarie personliga assistenten är sjuk (prop. 1992/93:159 s.177). I propositionen anges vidare att kommunen genom den nya lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade ges ett basansvar för insatsen personlig assistans. Med kommunens basansvar avses enligt propositionen bl.a. att kommunen alltid ska stå beredd att ombesörja tillhandahållandet av personlig assistans eller att ge ett ekonomiskt bidrag för att enskilda ska kunna ordna insatsen på annat sätt än genom kommunen om denna beräknas understiga genomsnittligt 20 veckotimmar. Kommunen ska vidare ansvara för behov av assistans som tillfälligt uppstår utöver vad som beräknats som assistansersättning, t.ex. under en semesterresa. Det kan vidare inträffa att assistenten tillfälligtvis inte kan utföra arbetet på grund av sjukdom eller av annan orsak. I en sådan situation är kommunen skyldig att på den enskildes begäran gripa in. I Försäkringskassans vägledning om Assistansersättning (2003:6, version 5), redogör myndigheten för vad som gäller vid sjukdom hos ordinarie assistent. Kommunen har ett basansvar för insatsen personlig assistans, vilket bl.a. innebär att kommunen ansvarar för tillfälliga utökningar av assistansen, till exempel när den ordinarie assistenten är sjuk. Med tillfällig utökning avses såväl att rent faktiskt tillhandahålla en vikarie som att lämna ekonomisk ersättning om den enskilde själv ordnar en vikarie. Om den ersättningsberättigade gett i uppdrag åt kommunen att anordna assistansen betalar kommunen för de extra kostnader för vikarie som uppstår när den ordinarie assistenten är sjuk. När det gäller de kostnader som ska ersättas har Regeringsrätten i en dom den 18 juni 2009, mål nr 2781-2782-08, angett följande: "Av rättsfallet RÅ 2005 ref. 86 framgår att det är de faktiska merkostnaderna som ska ersättas. Rättsfallet tar inte upp frågan om hur de faktiska merkostnaderna närmare ska beräknas. Sveriges Kommuner och Landsting har i sitt cirkulär 2006:39, Kommunens ansvar vid sjukdom hos ordinarie personlig assistent, gett uttryck för uppfattningen att den faktiska merkostnaden utgörs av kostnaderna för den assistent som är sjuk, eftersom kostnaden för en arbetande assistent redan täcks av det schabloniserade timbeloppet. Regeringsrätten delar denna uppfattning. Schablonbeloppet för assistansersättning avser att täcka såväl kostnader för arbetande assistent som administrativa kostnader. Vid ordinarie assistents sjukdom får beloppet som Försäkringskassan betalar ut anses täcka kostnaden för vikarien samt administrativa kostnader, inklusive kostnaden för anskaffning för vikarie etc. Den faktiska merkostnaden motsvaras därför av kostnaderna för den assistent som är sjuk." LSS-kommittén har inom ramen för sina överväganden om huvudmannaskapet för stöd och service framfört att det delade huvudmannaskapet för personlig assistans har medfört vissa problem. Bl.a. nämns att kommunerna i vissa fall måste bidra med vikarier eller sjuklöneersättning åt enskilda assistansanordnare. Kommittén framhåller att staten - som möjlig förändring i dagens huvudmannaskap - kan överta kommunernas ansvar för sjuklöneersättningar till enskilda assistansanordnare samt tillfällig utökning av personlig assistans. Regeringen anser att dessa frågor kräver ytterligare överväganden. Bl.a. bör de praktiska, ekonomiska och administrativa konsekvenserna av eventuella förändringar inom såväl sjuklöneersättning och tillsättning av vikarier som tillfällig utökning av personlig assistans analyseras djupare. 10 Konsekvenser Konsekvenser för kommunerna Genom de föreslagna ändringarna i lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade, förkortad LSS, förbättras förutsättningarna för att kvaliteten i den personliga assistansen ska säkerställas och utvecklas samt att ansvaret förtydligas i vissa insatser som ges av kommunerna. Ett av förslagen innebär en rätt för den enskilde att muntligt framföra uppgifter inför nämnden, dvs. rätten att vid ett personligt besök få lämna uppgifter till beslutsfattare i ett ärende. I de fall mötet gäller t.ex. socialnämnd, bedömer regeringen att detta inte bör leda till några ökade kostnader för kommunerna. Mötet bör kunna ske när nämnden ändå är samlad och kunna ingå i nämndens dagordning. Beslutsfattandet kan delegeras till en person inom kommunen, och rätten till personligt besök gäller då den till vilken beslutsfattandet har delegerats. Inte heller då bör förslaget medföra någon ökad arbetsbörda eftersom kommunen redan i dag har en serviceskyldighet enligt 4 och 5 §§ förvaltningslagen (1986:223), vilken bland annat innebär en skyldighet att ta emot besök från enskilda. Det nya förslaget innebär endast att den enskilde ska få besöka just den som ska fatta beslut. När det gäller förslaget om att kontrollera belastningsregister inför anställning m.m. är det den enskilde som ska vara skyldig att lämna in ett registerutdrag till arbetsgivaren. Regeringen bedömer att denna regel inte innebär några ökade kostnader för kommunerna eller andra arbetsgivare, utan kan snarast ses som att ytterligare ett underlag tillförs i samband med anställningsförfarandet. Vidare redovisas förslag och bedömningar som syftar till att skapa förutsättningar för att dämpa kostnader vad gäller personlig assistans. De nya bestämmelserna avseende kostnadsdämpande åtgärder innebär bl.a. att när en person har behov av mer än en personlig assistent samtidigt, får detta beviljas under förutsättning att möjligheterna att beviljas bostadsanpassningsbidrag eller andra hjälpmedel har utretts. Enligt Försäkringskassans uppgifter nybeviljades totalt ca 1200 mottagare assistansersättning år 2008. Ca 15 % av dessa torde utgöra ärenden där dubbel assistans beviljas vilket skulle innebära att ytterligare ca 200 ärenden avseende bostadsanpassningsbidrag eller hjälpmedel årligen skulle behöva hanteras av kommuner eller landsting. Ärendena som måste hanteras ligger redan i dag inom ramen för kommuner och landstings nuvarande uppgifter och beror inte på regeländringar föreslagna i denna proposition, vilket innebär att finansieringsprincipen därmed inte är tillämplig. De föreslagna regeländringarna skiljer sig väsentligt från LSS-kommitténs förslag. Kommitténs förslag innebär ett absolut krav att den enskilde kan visa att denne fått avslag på sina ansökningar om bostadsanpassning eller hjälpmedel. Regeringens förslag innebär endast att alternativen till dubbel assistans ska vara utredda. Förslaget om barns rätt att komma till tals i ärenden som rör LSS, är en bestämmelse som redan finns i socialtjänstlagen (2001:453), förkortad SoL och som nu förs in även i LSS. Bestämmelsen handlar bl.a. om att handläggaren, för att bedöma en ansökan som rör ett barn, måste skapa sig en god bild av barnet och dess behov. Detta sker till stor del även med dagens handläggningsrutiner så bestämmelsen avser inte att skapa ytterligare arbete vid kommunernas handläggning av ärenden. Förslaget ska närmast ses som en säkring av kvalitet i handläggningsprocessen samt att LSS likställs med SoL när det gäller barns rätt till information och att komma till tals. Vidare lämnas förslag om att när en LSS-insats beviljas ska den enskilde erbjudas att en individuell plan med beslutade och planerade insatser upprättas i samråd med henne eller honom. Även med nuvarande regler kan den enskilde, i samband med att en insats beviljas, begära att en individuell plan upprättas. Med det föreslagna tydliggörandet skapas förutsättningar för bättre samverkan och information mellan handläggaren och den enskilde. Regeringen bedömer att det eventuella merarbete som uppstår i samband med att den enskilde ska erbjudas en individuell plan är begränsat eftersom denna upplysning kan ges i samband med annan information till den enskilde vid beslut om insatser. Konsekvenser för staten Socialstyrelsen tillförs totalt 15 miljoner kronor för de uppgifter som tillförs myndigheten på grund av reglerna för tillsyn, tillstånd och anmälningsplikt när det gäller personlig assistans. När det gäller övriga uppdrag till Socialstyrelsen och även till Försäkringskassan bedömer regeringen att dessa ryms inom de medelsramar som har anvisats myndigheterna. Regeringen beräknar att avsätta 35 miljoner kronor per år under tre år till försöksverksamhet för kommunernas arbete med att utveckla innehållet i anpassad och meningsfull sysselsättning för personer med psykisk funktionsnedsättning. Konsekvenser för enskild verksamhet och assistansberättigade som är arbetsgivare Av LSS-kommitténs betänkande framgår att 40 procent av de assistansberättigade enligt LASS, anlitar enskilda assistansanordnare samt att uppskattningsvis 30 000 av de 70 000 personer i Sverige som arbetar som personliga assistenter är anställda av enskilda utförare. År 2006 erbjöd 450 privata företag personlig assistans. Enligt uppgifter från Independent Living Institute finns det 24 stycken enskilda assistansanordnare som har minst 200 assistenter anställda. 11 stycken assistansanordnare har fler än 100 kunder. Vad gäller assistansanordnare som kan sägas vara medelstora eller små, så finns det 75 stycken anordnare med färre än 60 assistenter och 113 stycken anordnare med färre än 20 kunder. Observera att detta inte är en heltäckande redovisning av samtliga assistansföretag. Regeringen kan konstatera att förslagen i denna del inte sällan berör företag och företags förutsättningar. Enskilda assistansanordnare kommer vara skyldiga att ansöka om tillstånd för sin verksamhet hos Socialstyrelsen och assistansberättigade som själv är arbetsgivare för den personliga assistenten kommer att vara skyldiga att anmäla sin verksamhet till Socialstyrelsen. Jämfört med dagens situation innebär detta visst praktiskt merarbete. Kraven innebär också att enhetliga förutsättningar skapas vilket kan bidra till att konkurrensen inom området kan ytterligare inriktas mot kvalitet i den personliga assistansverksamheten. När det gäller ansökan om tillstånd för enskilda anordnare kommer den administrativa merkostnaden totalt uppgå till drygt en miljon kronor fördelad på samtliga dessa företag. Detta är en engångskostnad i samband med reglernas ikraftträdande. Den genomsnittliga kostnaden per ansökning har bedömts vara drygt 2 000 kronor. Denna uppgift kan dock variera mellan företag på grund av verksamhetens omfattning m.m. Utöver detta ska kostnader beräknas för s.k. löpande inspektion. Detta gäller tid som företagen får avsätta när Socialstyrelsen genomför sin inspektion. Om hälften av företagen inspekteras varje år innebär detta en total kostnad på 500 000 kronor per år fördelad på de företag som inspekteras. Enligt bedömningar kan kostnaden för en inspektion uppgå till drygt 2 000 kronor för företaget. När det gäller frågan om registerkontroll så är det inte arbetsgivaren utan den enskilde som erbjuds ett arbete eller uppdrag m.m. som ska se till att utdraget tas fram. Däremot kan skyldigheten att bevara registerutdrag i minst två år för att kunna återlämna det i original innebära en viss tillkommande administration för företagen. Vid en analys av hur reglerna kan komma att påverka konkurrensen på området så bedöms assistansföretagen konkurrera i stort sett enbart inom samma verksamhetsområde, nämligen personlig assistans. Ökade administrativa uppgifter bedöms därför inte påverka konkurrensen i förhållande till en ev. vidare marknad. Mot bakgrund av att det finns ett betydande antal jämförelsevis medelstora och små enskilda anordnare av personlig assistans, är det viktigt att kraven inte leder till alltför omfattande administrativt merarbete. Risken för detta är enligt regeringens bedömning låg, mot bakgrund av de jämförelsevis begränsade administrativa uppgifter som förslaget om tillståndsplikt innebär. Genom att kraven på assistansanordnare blir mer enhetliga oavsett anordnarens storlek, bör detta också kunna stärka de mindre anordnarnas möjligheter att hävda sin ställning och erbjuda verksamhet av bra kvalitet. Sammantaget innebär förslagen att enskilda assistansanordnare kommer att få visst merarbete men att detta arbete inte kommer att vara av sådan omfattning att det negativt påverkar förutsättningarna för att bedriva verksamheten. Tvärtom bedöms åtgärderna kunna leda till att personlig assistans som bedrivs av enskilda assistansföretag blir en ännu mer konkurrenskraftig och väl grundad verksamhet som utgör ett attraktivt alternativ till assistans som bedrivs i kommunal regi. När det gäller assistansberättigade som själv är arbetsgivare åt sin assistent så föreslås dessa få anmälningsplikt. LSS-kommittén bedömde i sitt delbetänkande (2005:100) att det inte är nödvändigt eller rimligt att kräva samma typ av tillstånd för assistansberättigade som är arbetsgivare åt sina assistenter. De länsstyrelser som kommittén var i kontakt med var skeptiska till att införa krav på tillstånd också för dessa. Ett syfte med tillstånd för enskilda assistansföretag är att kunna göra en närmare granskning av dem som på yrkesmässig grund anordnar personlig assistans och därigenom på förhand kunna granska förutsättningarna för verksamhetens kvalitet. Som förutsättning för tillstånd ställs ett antal kriterier upp. Dessa kriterier syftar till att kvalitetssäkra verksamheten så att den personliga assistans som erbjuds uppfyller gällande kvalitetskriterier. En förutsättning för tillstånd ska vara att den som har att bedriva verksamheten har god kunskap om den lagstiftning som styr verksamheten m.m. Vidare ska den som ska bedriva verksamheten ha kunskap om bl.a. förhållningssätt, bemötande och ekonomi. För verksamheter som utför personlig assistans på uppdrag av barn och unga assistansberättigade, är det viktigt att beskrivningen av personalens kompetens omfattar former för utbildning, fortbildning och det övriga stöd som de personliga assistenterna behöver. Det är i samband med prövningen viktigt att den som ska bedriva verksamheten redovisar hur den assistansberättigades självständighet och påverkan av utformningen av insatsen ska tillgodoses. Ett skäl till att assistansberättigade som är arbetsgivare åt sina assistenter enbart ska anmäla sin verksamhet, är att dessa inte bedriver verksamheten på yrkesmässig grund och då finns inte samma behov av förhandsgranskning. Anmälningsplikten är enligt regeringens bedömning en betydligt mindre tidskrävande åtgärd än tillståndsplikten och handlar bl.a. om att Socialstyrelsen ska få kunskap om vilka som är arbetsgivare för sina assistenter. Anmälningen bedöms mot denna bakgrund vara av så begränsad omfattning att frågan om särskilda administrativa resursbehov inte särskilt behöver övervägas. Även i detta fall bedömer regeringen att åtgärden kommer att göra verksamheten mer konkurrenskraftig och öka attraktiviteten som ett alternativ till den assistans som bedrivs i kommunal regi. 11 Ikraftträdande Regeringens förslag: Den nya lagen om registerkontroll av personal som utför vissa insatser åt barn med funktionshinder samt övriga föreslagna lagändringar ska träda i kraft den 1 januari 2011. Skälen för regeringens förslag: I LSS-kommitténs slutbetänkande anges att de ändringar som föreslås i lagen (1993:387) om stöd och service åt vissa funktionshindrade och i lagen (1993:389) om assistansersättning tidigast kan träda i kraft år 2010. Regeringen bedömer att berörda myndigheter, kommuner och andra instanser bör få rimlig förberedelsetid för de ändrade reglerna. I propositionen finns uppdrag till myndigheter som behöver genomföras för att de ändrade reglerna ska kunna tillämpas enligt intentionerna. Socialstyrelsen behöver kunna anpassa sin tillsynsverksamhet till de nya uppgifter som förslagen innebär. De föreslagna bestämmelserna bör mot denna bakgrund träda i kraft den 1 januari 2011. 12 Författningskommentar 12.1 Förslaget till lag om registerkontroll av personal som utför vissa insatser åt barn med funktionshinder Förslaget behandlas i avsnitt 6.4. Lagen är ny. 1 § Av paragrafens första stycke framgår att den som enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade bedriver verksamhet som omfattar stöd- och serviceinsatser åt barn inte får anställa någon för sådana insatser utan att först kontrollera registerutdrag enligt lagen (1998:620) om belastningsregister. Med barn avses personer under 18 år. Kontrollen ska avse registerutdrag, varmed avses att inte samtliga uppgifter i belastningsregistret ska kontrolleras, utan bara de brott som anges i förordningen (1999:1134) om belastningsregister. Att kontroll bara ska göras inför anställning av någon som ska utföra stöd- och serviceinsatser åt barn innebär att personal som inte ska arbeta direkt med insatserna och därmed inte kommer i direkt kontakt med barnen inte ska omfattas av kontrollskyldigheten. De som därmed undantas är exempelvis administrativ personal, kökspersonal och vaktmästare. Undantaget gäller bara de som enbart sysslar med annat än insatserna. Den som både utför administrativt arbete och liknande sysslor och arbetar direkt med barn omfattas av registerkontrollskyldigheten. Skyldigheten är inte begränsad till de verksamheter som enbart riktar sig till barn, utan omfattar även de som vänder sig till både barn och vuxna. Om verksamheterna är helt separerade eller blandade får således betydelse för skyldigheten att kontrollera registerutdrag. Skyldigheterna i lagen gäller samtliga insatser enligt 9 § lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade om de innefattar insatser åt barn. Kontrollen ska företas beträffande alla former av anställning, såväl tidsbegränsad som tillsvidareanställning. Registerutdraget får inte vara äldre än ett år. Enligt andra stycket ska kontroll också göras i fråga om den som ska fullgöra uppdrag i verksamheten och den som är anställd av bemanningsföretag eller annan som ingått avtal med den som bedriver verksamheten, om uppdragstagaren eller den anställde erbjuds eller tilldelas arbetsuppgifter som omfattar stöd- och serviceinsatser åt barn om arbetsuppgifterna ska fullgöras som om han eller hon var anställd i verksamheten. Kontrollskyldigheten föreligger när en person, utan att anställas i verksamheten, ska utföra arbetsuppgifter på samma sätt som en anställd, om inte uppdraget är av tillfällig natur. Även i dessa fall undantas personer som inte ska arbeta direkt med insatser till barn med funktionshinder (se kommentaren till första stycket). Med personer som tilldelas arbetsuppgifter kan avses att en anställd vid bemanningsföretag anvisas arbete i verksamhet som avses i denna lag, eller att en anställd får nya arbetsuppgifter genom att han eller hon omplaceras till exempelvis ett LSS-boende med särskild service för barn. Även den som ska vistas inom verksamheten för att fullgöra praktiktjänstgöring, såsom utbildningspraktik, arbetspraktik eller motsvarande, omfattas av registerkontrollskyldigheten. För skyldigheten att företa registerkontroll saknar det betydelse vem som är huvudman för verksamheten och om denna är tillståndspliktig eller inte. Det innebär att både kommunala och enskilda verksamheter omfattas av lagen. Den som ansvarar för verksamheten svarar också för att registerkontroll utförs. Med verksamhet avses i denna lag däremot inte den situation då en enskild assistansberättigad anställer egna assistenter och därmed är arbetsgivare åt dem. En assistansberättigad som är arbetsgivare åt sina egna assistenter ska således inte vara skyldig att utföra registerkontroll enligt denna paragraf. Att han eller hon däremot har en möjlighet att göra det följer av 2 §. Av paragrafens tredje stycke framgår att registerkontrollskyldigheten inte omfattar en förälder som utför insatser åt egna barn. Undantaget gäller oavsett om föräldern är vårdnadshavare för barnet eller inte. Paragrafen har i huvudsak utformats i enlighet med Lagrådets förslag. 2 § Enligt första stycket i paragrafen ska den som erbjuds anställning, uppdrag eller praktiktjänstgöring enligt 1 § första eller andra stycket på begäran lämna ett utdrag enligt lagen (1998:620) om belastningsregister till uppdrags- eller arbetsgivaren. Den som bedriver verksamheten har i vissa fall, som framgår av förordningen (1999:1134) om belastningsregister, i stället själv möjlighet att inhämta uppgifterna från belastningsregistret. Även den som tilldelas arbetsuppgifter (se kommentaren till 1 § andra stycket vad som avses härmed) ska på begäran lämna registerutdrag. Det är endast den person som, eventuellt efter ett urvalsförfarande, faktiskt erhåller ett erbjudande om anställning, uppdrag eller praktiktjänstgöring som ska lämna ett registerutdrag. Andra eventuella sökande behöver således inte lämna något utdrag. Utdraget ska lämnas till den som svarar för verksamheten eller annan som efter delegation ansvarar för rekryteringen och därför har lämnat erbjudandet till den enskilde. Enligt andra stycket ska också den som erbjuds anställning av den assistansberättigade som personlig assistent åt den assistansberättigade själv lämna in ett registerutdrag, om den assistansberättigade begär det. Den som är assistansberättigad och arbetsgivare åt sina egna assistenter är inte skyldig att kontrollera registerutdrag beträffande den som ska anställas, men har möjlighet att göra det. Lagen gäller bara verksamhet beträffande den som är under 18 år. Bestämmelsen omfattar alltså barn över 16 år som själva kan anställa sina assistenter, och barn under 16 år som genom sin vårdnadshavare kan anställa assistenter. Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag. 3 § Enligt paragrafen gäller skyldigheten att företa registerkontroll inte beträffande den som inom ett år erbjuds en ny anställning eller ny möjlighet att delta i verksamheten på det sätt som avses i 1 § andra stycket. Detta gäller under förutsättning att det rör sig om anställning, uppdrag eller praktiktjänstgöring i samma verksamhet och att erbjudandet lämnas inom ett år från att det förra arbetet upphörde. Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag. 4 § Enligt paragrafens första stycke ska ett registerutdrag eller en kopia av det bevaras i minst två år från det att anställningen, uppdraget eller praktiktjänstgöringen påbörjades. Paragrafen tar alltså endast sikte på registerutdrag beträffande den som faktiskt anlitats. Det spelar ingen roll hur länge arbetet pågår. Utdraget eller kopian ska bevaras i minst två år, men det kan finnas andra regler i fråga om bevarande och gallring av handlingar som innebär krav på att spara handlingar under längre tid. Enligt andra stycket ska ett utdrag i original på begäran lämnas tillbaka till en enskild som lämnat in ett sådant. Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag. 5 § Paragrafen innehåller en upplysning om att det finns bestämmelser om tillsyn och sanktionsmöjligheter i lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade. Ikraftträdande och övergångsbestämmelser Lagen träder i kraft den 1 januari 2011. Bestämmelsen i 2 § andra stycket ska också tillämpas på en assistansberättigad som beviljats assistansersättning enligt äldre föreskrifter, dvs. lagen (1993:389) om assistansersättning, som upphävs den 1 januari 2011. 12.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade 6 a § Förslaget behandlas i avsnitt 6.1. Paragrafen är ny och motsvarar kravet i art. 3 i barnkonventionen. Enligt bestämmelsen ska barnets bästa särskilt beaktas när åtgärder rör barn. Bestämmelsen får betydelse främst vid utförandet av insatserna i 9 §, vid kommunens uppgifter enligt 15 § och vid tillstånds- och tillsynsverksamhet. Den enskildes rätt till insatser är dock uttömmande reglerad i lagen och ska inte begränsas eller utvidgas av denna bestämmelse. 8 § Förslaget behandlas i avsnitt 6.2. Ändringen i första stycket är endast redaktionell. Andra stycket är nytt och reglerar barns rätt till information och rätten att komma till tals. Bestämmelsen har sin motsvarighet i 3 kap. 5 § andra stycket socialtjänstlagen (2001:453), men har formulerats på ett annat sätt för att bättre överensstämma med formuleringarna i art. 12 i FN:s barnkonvention. Med barn avses personer under 18 år. Vid tillämpningen av bestämmelsen ska barnets bästa särskilt beaktas enligt 6 a §. Det kan ibland innebära att information inte ska ges, eller att bara viss information ges, beroende på vad som är bäst för det enskilda barnet i förhållande till barnets ålder, mognad och tidigare kunskaper. Informationen och hur den ges ska anpassas till det enskilda barnets förutsättningar att ta till sig den. Även då barnet ska ges möjlighet att framföra åsikter ska barnets bästa beaktas. Det kan innebära att det inte alltid är lämpligt att efterfråga barnets åsikt. Enligt art. 12 i barnkonventionen ska det barn som är i stånd att bilda egna åsikter ges rätt att uttrycka dessa. Om barnet inte uppnått tillräcklig ålder och mognad för att själv kunna ta ställning, måste vårdnadshavaren samtycka till att barnet framför sina åsikter. Det är således även vårdnadshavarens ansvar att bevaka att barnet inte ges möjlighet att uttrycka åsikter om det skulle vara olämpligt för just det barnet. Barnet är aldrig skyldigt att redogöra för sin inställning, utan ska bara ges möjlighet att framföra åsikter. 8 a § Förslaget behandlas i avsnitt 9.1. Paragrafen är ny och ger en enskild rätt att i ärenden om insatser enligt 9 § muntligen vid besök lämna uppgifter inför nämnden. Den nämnd som avses är den som ska fatta beslut i ärendet. Om beslutsrätten har delegerats, har den enskilde rätt att framföra uppgifterna till den som på nämndens vägnar ska fatta beslut. Om särskilda skäl föreligger kan beslutsfattaren vägra den enskilde ett personligt sammanträffande. Ett sådant särskilt skäl kan vara att en framställning i ett viss ärende är uppenbart ogrundad, eller att den enskilde upprepade gånger begär att få lämna uppgifter med stöd av denna bestämmelse. Ett personligt sammanträffande får däremot inte nekas enbart av den anledningen att beslutsfattaren anser att den personliga inställelsen saknar värde ur utredningssynpunkt. Den enskilde ska underrättas om sin rätt enligt bestämmelsen. Bestämmelsen omfattar bara ärenden om insatser enligt 9 §, inte andra ärenden såsom tillstånds- eller tillsynsärenden. Motsvarande bestämmelse om företrädesrätt finns i 11 kap. 9 § socialtjänstlagen (2001:453). 9 § Ändringen i paragrafen är endast en följdändring av att lagen (1993:389) om assistansersättning upphävs och bestämmelserna överförs till socialförsäkringsbalken som träder i kraft den 1 januari 2011. 9 a § I paragrafen införs ett nytt fjärde stycke. Förslaget behandlas i avsnitt 8.3 och gäller rätten till två eller fler assistenter samtidigt, så kallad dubbel assistans. Sådan rätt föreligger först när möjligheterna att tillgodose behovet med hjälp av bidrag enligt lagen (1992:1574) om bostadsanpassningsbidrag m.m. eller genom hjälpmedel har utretts. Med hjälpmedel avses sådana som regleras i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763). Att möjligheterna ska ha utretts innebär att beslut i ett ärende om bidrag enligt lagen om bostadsanpassningsbidrag m.m. och en bedömning av en arbetsterapeut eller motsvarande utredning ska bifogas en ansökan om dubbel assistans. Det är inte nödvändigt att den enskilde överklagar ett eventuellt avslagsbeslut för att frågan ska anses tillräckligt utredd. Den som redan har tagit reda på sina möjligheter i dessa avseenden behöver inte på nytt undersöka förutsättningarna, utan kan bifoga de beslut eller den utredning som redan finns. Om bostadsanpassningsbidrag eller hjälpmedel överhuvudtaget inte är aktuellt får möjligheterna anses utredda redan med ett sådant konstaterande. Så snart en utredning har presenterats av den enskilde ska han eller hon ha rätt till dubbel assistans, under förutsättning att övriga krav är uppfyllda, även om det finns möjlighet att tillgodose behovet på annat sätt, t.ex. genom beviljade hjälpmedel, så länge hjälpmedlen inte rent faktiskt är installerade eller bostadsanpassningen genomförd. Den enskilde kan således välja att, trots att hjälpmedel eller bostadsanpassningsbidrag har beviljats vidhålla sin begäran om att behoven i stället ska tillgodoses med hjälp av flera assistenter. Om den enskilde däremot fått tillgång till de beviljade hjälpmedlen eller bostadsanpassningen, och behoven därigenom blir tillgodosedda, föreligger inte rätt till dubbel assistans, vilket följer av 7 §. Det bör följa av myndighetens serviceskyldighet att ge den enskilde information och vägledning om vilken utredning som krävs. Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag. 10 § Förslaget behandlas i avsnitt 9.3. Ändringen i paragrafen innebär att den enskilde alltid ska erbjudas en individuell plan i samband med att en insats beviljas. Den enskilde som beviljats en insats ska när som helst kunna begära att en plan upprättas, om det inte redan har skett i samband med beviljandet av insatsen. Denna möjlighet gäller även för dem som beviljats insatser före ikraftträdandet. Om planens innehåll sammanfaller med en individuell plan som ska upprättas enligt 2 kap. 7 § socialtjänstlagen (2001:453) behöver inte dubbla planer upprättas. 15 § Förslaget behandlas i avsnitt 9.4. I paragrafen införs en ny åttonde punkt. Bestämmelsen motsvarar 5 § andra stycket första meningen lagen (1993:389) om assistansersättning, förkortad LASS, och innebär att en kommun som tagit emot en ansökan om personlig assistans ska anmäla till Försäkringskassan om den enskilde kan antas ha rätt till assistansersättning. Någon ändring i sak i förhållande till bestämmelsen i LASS är inte avsedd. Ändringen i sjätte punkten är endast redaktionell. 17 § Förslaget behandlas i avsnitt 9.2. Ändringen innebär att en kommun som träffar avtal med en enskild om att tillhandahålla en boendeinsats enligt 9 § 8 eller 9 i en annan kommun, ska underrätta den kommunen. Med avtal i den nya andra meningen åsyftas sådana som beskrivs i paragrafens första mening, dvs. avtal som en kommun kan ingå med någon som ska tillhandahålla insatser. 18 § Ändringen i paragrafen är endast en följdändring av att lagen (1993:389) om assistansersättning upphävs och reglerna överförs till 51 kap. socialförsäkringsbalken som träder i kraft den 1 januari 2011. 19 § Ändringarna i paragrafen är dels redaktionella och dels följdändringar av att de lagar som det hänvisas till upphävs och bestämmelserna överförs till socialförsäkringsbalken som träder i kraft den 1 januari 2011. 23 § Förslaget behandlas i avsnitt 5.2. Ändringen i första stycket innebär att enskilda som yrkesmässigt bedriver verksamhet med personlig assistans måste ha tillstånd av Socialstyrelsen. Tillståndsplikten omfattar både fysiska och juridiska personer. De bestämmelser om tillståndspliktig verksamhet som finns i lagen ska därför gälla även för assistansverksamhet. Se härvid även kommentaren till 51 kap. 2 § andra stycket socialförsäkringsbalken. Kommunernas anmälningsplikt i andra stycket omfattar inte verksamhet med personlig assistans. Detta innebär inte att de undantas från Socialstyrelsens tillsynsansvar. Socialstyrelsen bör kunna utgå ifrån att de flesta kommuner bedriver assistansverksamhet. Tillståndsplikten gäller inte enskilda som beviljats ekonomiskt stöd för personlig assistans enligt 9 § 2 eller assistansersättning enligt socialförsäkringsbalken och som anställt egna personliga assistenter. Det följer av att de assistansberättigade inte bedriver yrkesmässig verksamhet. De ska i stället göra en anmälan till Socialstyrelsen enligt paragrafens tredje stycke som är nytt. 25 § Förslaget behandlas i avsnitt 5.1. Genom ändringen förtydligas att all verksamhet enligt lagen står under Socialstyrelsens tillsyn. Det gäller således både enskild och kommunal verksamhet. Det gäller både tillståndspliktig och anmälningspliktig verksamhet och sådan verksamhet som varken är tillstånds- eller anmälningspliktig. Tillsynen omfattar även personlig assistans som tillhandahålls den som beviljats assistansersättning enligt socialförsäkringsbalken (se 51 kap. 2 § andra stycket socialförsäkringsbalken, och kommentaren till den paragrafen) samt personliga assistenter som anställts direkt av den assistansberättigade. 26 i § Förslaget behandlas i avsnitt 6.4. Paragrafen är ny och av den framgår att Socialstyrelsen får återkalla tillstånd om skyldigheterna enligt lagen om registerkontroll av personal som utför vissa insatser åt barn med funktionshinder inte iakttas och underlåtenheten är allvarlig. Underlåtenheten kan vara allvarlig t.ex. om den upprepas trots påpekanden. Socialstyrelsen får förbjuda fortsatt verksamhet om verksamheten inte är tillståndspliktig. En assistansberättigad som själv anställer sina assistenter omfattas inte av skyldigheten att kontrollera registerutdrag, utan har endast en möjlighet att göra det, och kan därmed aldrig bli föremål för sanktioner. 27 § Av ändringen följer att beslut om återkallelse eller förbud på grund av underlåtenhet att fullgöra skyldigheterna enligt lagen om registerkontroll av personal som utför vissa insatser åt barn med funktionshinder kan överklagas. 28 § Ändringen är endast redaktionell. Hänvisningen till första meningen i 23 § första stycket har tagits bort. Förslaget behandlas i avsnitt 5.2. Ikraftträdande och övergångsbestämmelser Första - tredje punkterna Lagen träder i kraft den 1 januari 2011. En enskild som yrkesmässigt bedriver verksamhet med personlig assistans vid ikraftträdandet får fortsätta sin verksamhet utan tillstånd. Tillstånd ska sökas senast den 1 april 2011. Verksamheten får efter tillståndsansökningen fortsätta i avvaktan på tillståndsmyndighetens beslut i ärendet. De enskilda som själva anställt sina personliga assistenter ska anmäla detta till Socialstyrelsen senast den 1 april 2011. Fjärde punkten Det nya fjärde stycket i 9 a § tillämpas först i ärenden där ansökan kommer in efter ikraftträdandet. Bestämmelsen tillämpas också vid omprövning som görs i ärenden efter ikraftträdandet. 12.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:620) om belastningsregister 9 § Förslaget behandlas i avsnitt 6.4. I paragrafens andra stycke anges när en enskild har rätt att få ett begränsat registerutdrag om sig själv. Av tredje stycket följer att regeringen bemyndigas att meddela föreskrifter om vilka uppgifter ett sådant utdrag ska innehålla. 12.4 Förslaget till lag om ändring i socialförsäkringsbalken 51 kap. 2 § Andra stycket är nytt och anger att de bestämmelser som avser utförandet av insatsen personlig assistans i lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS, också ska tillämpas på personlig assistans enligt 51 kap. socialförsäkringsbalken och att bestämmelserna i lagen om registerkontroll av personal som utför vissa insatser åt barn med funktionshinder ska tillämpas om den personliga assistansen tillhandahålls ett barn med funktionshinder. Genom hänvisningen till LSS i paragrafens första stycke följer att den personliga assistans som tillhandahålls en enskild som beviljas assistansersättning, är motsvarande insats som tillhandahålls enligt LSS. Därigenom följer dock inte automatiskt att reglerna i LSS blir tillämpliga på personlig assistans som tillhandahålls efter beslut enligt detta kapitel. Genom det nya andra stycket kommer bl.a. reglerna om kvalitet i verksamheten, tillståndsplikt och tillsyn att omfatta sådan personlig assistans som utförs åt någon som beviljats assistansersättning enligt detta kapitel. En följd härav blir också att de föreskrifter, som rör utförandet av insatsen personlig assistans, som meddelas med stöd av bemyndigande i lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade kommer att gälla även personlig assistans enligt socialförsäkringsbalken. Även samtliga bestämmelser i lagen om registerkontroll av personal som utför vissa insatser åt barn med funktionshinder ska tillämpas när den personliga assistansen tillhandahålls ett barn med funktionshinder. Förslaget behandlas i avsnitt 5.5. I detta sammanhang kan nämnas att paragrafens första stycke, som inte är ändrat, bl.a. hänvisar till 9 a § lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade. Det nya stycket i 9 a § som reglerar rätten till flera assistenter samtidigt kommer därför att omfatta även assistansersättning enligt socialförsäkringsbalken, se avsnitt 8.3. Paragrafen har omformulerats och preciserats i förhållande till Lagrådets förslag. 1 Senaste lydelse 1997:723. 2 Senaste lydelse 2000:1030. 3 Senaste lydelse 2004:826. 4 Senaste lydelse 2002:199. 5 Senaste lydelse 2009:597. 6 Senaste lydelse 2009:597. 7 Senaste lydelse 2009:813. 1 Senaste lydelse 2007:172. ?? ?? Prop. 2009/10:176 Prop. 2009/10:176 2 63 1