Post 3183 av 7187 träffar
Vissa ändringar i läkemedelslagen
Ansvarig myndighet: Socialdepartementet
Dokument: Prop. 44
Regeringens proposition
2010/11:44
Vissa ändringar i läkemedelslagen
Prop.
2010/11:44
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 16 december 2010
Fredrik Reinfeldt
Göran Hägglund
(Socialdepartementet)
Propositionens huvudsakliga innehåll
Propositionen innehåller förslag som syftar till att anpassa svensk rätt till Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1394/2007 om läkemedel för avancerad terapi och om ändring av direktiv 2001/83/EG och förordning (EG) nr 726/2004.
Genom artikel 28.2 i förordning (EG) nr 1394/2007 införs ett tillägg i artikel 3, med en ny punkt 7, i Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/83/EG av den 6 november 2001 om upprättande av gemenskapsregler för humanläkemedel. Genom detta tillägg anges att direktiv 2001/83/EG inte ska omfatta sådana läkemedel för avancerad terapi som bereds enligt ett icke-rutinmässigt förfarande och i enlighet med särskilda kvalitetsnormer och som används i samma medlemsstat under en läkares exklusiva yrkesmässiga ansvar i enlighet med ett enskilt recept för en specialanpassad produkt för en enskild patient. I samma artikel stadgas dock att tillstånd för tillverkning av sådana produkter ska ges av den behöriga myndigheten i medlemsstaten. Vidare anges det att medlemsstaterna ska se till att nationella krav på kvalitet, spårbarhet och säkerhetsövervakning motsvarar dem som gäller på gemenskapsnivå (numera unionsnivå) för läkemedel för avancerad terapi. Bestämmelsen i artikel 3.7 i direktiv 2001/83/EG kallas i denna proposition för bestämmelsen om sjukhusundantag.
För att genomföra ovan nämnda krav på tillverkningstillstånd, kvalitet, spårbarhet och säkerhetsövervakning föreslås vissa ändringar i läkemedelslagen (1992:859).
Vissa ytterligare tillägg i läkemedelslagen föreslås också. Detta för att värna om folkhälsan vid beredning och användning av läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag.
Vidare föreslås ett förtydligande i 14 § fjärde stycket 1 läkemedelslagen om att vad som anges där om läkemedel för genterapi och somatisk cellterapi även ska gälla vävnadstekniska produkter.
Läkemedelsverket föreslås även få utöva tillsyn över förordning (EG) nr 1394/2007 och att, på begäran, få de upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen. Verket ska vidare få meddela de förelägganden och förbud som behövs för efterlevnaden av nämnda förordning.
Därutöver föreslås vissa ändringar i läkemedelslagen i fråga om apoteks försäljning av teknisk sprit.
Författningsändringarna föreslås träda i kraft den 1 maj 2011.
Innehållsförteckning
1 Förslag till riksdagsbeslut 5
2 Förslag till lag om ändring i läkemedelslagen (1992:859) 6
3 Ärendet och dess beredning 15
4 Bakgrund 16
4.1 Läkemedel för avancerad terapi 16
4.2 Läkemedel för avancerad terapi i Sverige 17
4.3 Förordningar och direktiv om läkemedel för avancerad terapi 17
4.4 Bestämmelsen om sjukhusundantag 19
5 Gällande rätt 20
5.1 Hälso- och sjukvårdslagen 20
5.2 Läkemedelslagen 21
5.3 Lagen om medicintekniska produkter 22
5.4 Lagen om etikprövning av forskning som avser människor 23
5.5 Lagen om blodsäkerhet 23
5.6 Lagen om kvalitets- och säkerhetsnormer vid hantering av mänskliga vävnader och celler 24
5.7 Patientdatalagen 25
6 Reglering av bestämmelsen om sjukhusundantag 26
6.1 Definition och reglering av bestämmelsen om sjukhusundantag 26
6.2 Läkemedel 39
6.3 Tillverkningstillstånd och handläggning 39
6.4 Användningen av läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag 43
6.5 Särskilda kvalitetsnormer 48
6.6 Kvalitetsnormer avseende kombinationsläkemedel för avancerad terapi 50
6.7 Spårbarhet 51
6.8 Säkerhetsövervakning 56
6.8.1 Krav för säkerhetsövervakning 58
6.8.2 Biverkningsrapportering för kombinationsläkemedel för
avancerad terapi 68
6.9 Ytterligare bestämmelser avseende läkemedel som omfattas av sjukhusundantaget 69
6.10 Bemyndigande för kvalitet och säkerhetsövervakning 73
7 Övrig reglering i anledning av förordning (EG) nr 1394/2007 om läkemedel för avancerad terapi 74
7.1 Klinisk läkemedelsprövning 74
7.2 Tillsyn 76
8 Apoteks försäljning av teknisk sprit 77
9 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser 78
10 Ekonomiska konsekvenser m.m. 79
11 Författningskommentar 82
Bilaga 1 Europaparlamentets och rådets förordning (EG)
nr 1394/2007 av den 13 november 2007. om läkemedel
för avancerad terapi och om ändring av direktiv
2001/83/EG och förordning (EG) nr 726/2004 85
Bilaga 2 Regulation (EC) No 1394/2007 of the European
parliament and of the council of 13 November 2007
on advanced therapy medicinal products and
amending Directive 2001/83/EC No 726/2004 102
Bilaga 3 Rättelse till Europaparlamentets och rådets förordning
(EG) nr 1394/2007 av den 13 november 2007
om läkemedel för avancerad terapi och om ändring
av direktiv 2001/83/EG och förordning /EG) nr
726/2004 119
Bilaga 4 Corrigendum to Regulation (EC) No 1394/2007
of the European Parliament and of the Council
of 13 November 2007 on advanced therapy
medicinal products and amending Directive
2001/83/EC and Regulation (EC) No 726/2004 120
Bilaga 5 Författningsförslag i promemorian om Genomförande
av bestämmelsen om sjukhusundatag (Ds 2010:13) 121
Bilaga 6 Förteckning över remissinstanser avseende prome-
morian om Genomförande av bestämmelsen
om sjukhusundantag (Ds 2010:13) 132
Bilaga 7 Lagrådsremissens lagförslag 133
Bilaga 8 Lagrådets yttrande 138
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den
16 december 2010 140
1
Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i läkemedelslagen (1992:859).
2
Förslag till lag om ändring i läkemedelslagen (1992:859)
Härigenom föreskrivs i fråga om läkemedelslagen (1992:859)
dels att 8 c, 14, 16 och 22 a-24 §§ ska ha följande lydelse,
dels att det i lagen ska införas två nya paragrafer, 2 d och 16 b §§, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
2 d §
För ett läkemedel för avancerad terapi, såsom det definieras i artikel 2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1394/2007 av den 13 november 2007 om läkemedel för avancerad terapi och om ändring av direktiv 2001/83/EG och förordning (EG) nr 726/2004, som bereds i Sverige enligt ett icke-rutinmässigt förfarande och som är en specialanpassad produkt för en enskild patient i enlighet med en läkares förskrivning och som används här i landet på sjukhus ska följande bestämmelser i tillämpliga delar gälla:
- 1 § första stycket, om vad som avses med läkemedel,
- 4 §, om krav på läkemedel,
- 15, 16 och 16 b §§, om tillverkning,
- 19 § första och tredje styckena, om hantering i övrigt,
- 20 § första stycket 10 och andra stycket, om gemensamma bestämmelser om vissa tillstånd och viss handläggning,
- 21 a §, om vissa förbud mot marknadsföring,
- 22 och 22 d §§, om förordnande och utlämnande,
- 23 och 24 §§, om tillsyn,
- 25 § första, tredje och sjunde- nionde styckena, om avgifter,
- 26 och 27 §§, om ansvar m.m.,
- 28 §, om överklagande,
- 29 §, om ytterligare föreskrifter, och
- 30 §, om läkemedelskontrollen i krig m.m.
Vad som föreskrivs i 9 § i fråga om läkemedel som godkänts för försäljning ska också gälla för ett sådant läkemedel som avses i första stycket.
De skyldigheter enligt 9 a och 9 b §§ som gäller för den som har fått ett läkemedel godkänt, ska gälla även för den som har tillstånd att tillverka ett sådant läkemedel som avses i första stycket. Den myndighet som regeringen bestämmer får i det enskilda fallet besluta om undantag från dessa skyldigheter.
Om ett sådant läkemedel som avses i första stycket innehåller en medicinteknisk produkt enligt 2 § lagen (1993:584) om medicintekniska produkter, ska denna produkt uppfylla de väsentliga krav som avses i föreskrifter som har meddelats med stöd av 6 § samma lag.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om krav på kvalitet och säkerhetsövervakning för ett sådant läkemedel som avses i första stycket.
8 c §
I de fall ett läkemedel godkänts med tillämpning av 8 a § måste de skyddstider som anges i denna paragraf ha förflutit från det att det ursprungliga godkännandet för referensläkemedlet beviljats innan försäljning av det godkända läkemedlet får ske. Skyddstiden är, om inte annat följer av andra-fjärde styckena, tio år.
Om innehavaren av godkännandet för ett referensläkemedel som är avsett att tillföras människor under de första åtta åren av tioårsperioden beviljats ett godkännande för en eller flera nya behandlingsindikationer, som under den vetenskapliga utvärderingen före godkännandet bedöms medföra en väsentligt högre medicinsk nytta jämfört med existerande behandlingsformer, får perioden om tio år utsträckas till maximalt elva år.
Perioden om tio år som anges i första stycket skall förlängas till tretton år för veterinärmedicinska läkemedel avsedda för fisk eller bin eller andra arter som fastställts i enlighet med förfarandet i artikel 89.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/82/EG av den 6 november 2001 om upprättande av gemenskapsregler för veterinärmedicinska läkemedel, senast ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/28/EG.
För veterinärmedicinska läkemedel som är avsedda för djurarter som används för livsmedelsproduktion och som innehåller en ny aktiv substans som den 30 april 2004 ännu inte var godkänd inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet skall den period om tio år som anges i första stycket förlängas med ett år för varje gång godkännandet utvidgas till att omfatta en annan djurart som används för livsmedelsproduktion, om det har godkänts under de fem närmast påföljande åren efter att det ursprungliga godkännande för försäljning beviljades. Denna period skall dock inte överskrida sammanlagt tretton år när det gäller ett godkännande för försäljning som gäller fyra eller fler djurarter som används för livsmedelsproduktion. Förlängning av denna tioårsperiod till elva, tolv eller tretton år för ett veterinärmedicinskt läkemedel avsett för en djurart som används för livsmedelsproduktion skall beviljas endast under förutsättning att innehavaren av godkännandet för försäljning också från början har ansökt om fastställande av maximalt tillåtna resthalter i livsmedel för den art som omfattas av godkännandet.
Perioden om tio år som anges i första stycket ska förlängas till tretton år för veterinärmedicinska läkemedel avsedda för fisk eller bin eller andra arter som fastställts i enlighet med förfarandet i artikel 89.2a i Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/82/EG av den 6 november 2001 om upprättande av gemenskapsregler för veterinärmedicinska läkemedel, senast ändrat genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 596/2009.
För veterinärmedicinska läkemedel som är avsedda för djurarter som används för livsmedelsproduktion och som innehåller en ny aktiv substans som den 30 april 2004 ännu inte var godkänd inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet ska den period om tio år som anges i första stycket förlängas med ett år för varje gång godkännandet utvidgas till att omfatta en annan djurart som används för livsmedelsproduktion, om det har godkänts under de fem närmast påföljande åren efter att det ursprungliga godkännande för försäljning beviljades. Denna period ska dock inte överskrida sammanlagt tretton år när det gäller ett godkännande för försäljning som gäller fyra eller fler djurarter som används för livsmedelsproduktion. Förlängning av denna tioårsperiod till elva, tolv eller tretton år för ett veterinärmedicinskt läkemedel avsett för en djurart som används för livsmedelsproduktion ska beviljas endast under förutsättning att innehavaren av godkännandet för försäljning också från början har ansökt om fastställande av maximalt tillåtna resthalter i livsmedel för den art som omfattas av godkännandet.
Regeringen, eller efter regeringens bemyndigande Läkemedelsverket, meddelar närmare bestämmelser om förutsättningarna för åberopande av dokumentation för referensläkemedel samt skyddstider och uppgiftsskydd.
Regeringen, eller efter regeringens bemyndigande Läkemedelsverket, meddelar närmare föreskrifter om förutsättningarna för åberopande av dokumentation för referensläkemedel samt skyddstider och uppgiftsskydd.
14 §
En klinisk läkemedelsprövning får endast genomföras sedan tillstånd till prövning har meddelats eller anses beviljat enligt tredje stycket. Frågor om tillstånd prövas av Läkemedelsverket.
Om Läkemedelsverket finner att tillstånd inte kan beviljas, skall sökanden underrättas om detta. Sökanden får vid endast ett tillfälle ändra innehållet i ansökan för att avhjälpa de brister som Läkemedelsverket funnit. Om ansökan inte ändras skall den avslås.
Om Läkemedelsverket inte har fattat beslut inom 60 dagar från det att en fullständig ansökan kom in till verket, skall tillstånd anses beviljat i enlighet med ansökan.
Vad som sägs i tredje stycket gäller inte vid ansökan om tillstånd att genomföra en klinisk läkemedelsprövning som innefattar
1. läkemedel för genterapi och somatisk cellterapi, inklusive xenogen cellterapi,
Om Läkemedelsverket finner att tillstånd inte kan beviljas, ska sökanden underrättas om detta. Sökanden får vid endast ett tillfälle ändra innehållet i ansökan för att avhjälpa de brister som Läkemedelsverket funnit. Om ansökan inte ändras ska den avslås.
Om Läkemedelsverket inte har fattat beslut inom 60 dagar från det att en fullständig ansökan kom in till verket, ska tillstånd anses beviljat i enlighet med ansökan.
Tredje stycket gäller inte vid ansökan om tillstånd att genomföra en klinisk läkemedelsprövning som innefattar
1. vävnadstekniska produkter samt läkemedel för genterapi och somatisk cellterapi, inklusive xenogen cellterapi,
2. läkemedel som innehåller genetiskt modifierade organismer,
3. läkemedel som inte godkänts för försäljning i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/83/EG av den 6 november 2001 om upprättande av gemenskapsregler för humanläkemedel, senast ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/27/EG, och som omfattas av bilagan till förordning (EG) nr 726/2004, eller
3. läkemedel som inte godkänts för försäljning i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/83/EG av den 6 november 2001 om upprättande av gemenskapsregler för humanläkemedel, senast ändrat genom kommissionens direktiv 2009/120/EG, och som omfattas av bilagan till förordning (EG) nr 726/2004, eller
4. läkemedel vars aktiva beståndsdel eller beståndsdelar är en biologisk produkt som härstammar från människa eller djur eller innehåller biologiska komponenter som härstammar från människa eller djur eller vars framställning kräver sådana komponenter.
16 §
Yrkesmässig tillverkning av läkemedel och mellanprodukter får bedrivas endast av den som har Läkemedelsverkets tillstånd. En inrättning som har Läkemedelsverkets tillstånd att tillverka läkemedel för ett visst tillfälle (extemporeapotek) ska vid sådan tillverkning vara bemannad med en eller flera farmaceuter.
Yrkesmässig tillverkning av läkemedel och mellanprodukter samt tillverkning av ett sådant läkemedel som avses i 2 d § första stycket får bedrivas endast av den som har Läkemedelsverkets tillstånd. En inrättning som har Läkemedelsverkets tillstånd att tillverka läkemedel för ett visst tillfälle (extemporeapotek) ska vid sådan tillverkning vara bemannad med en eller flera farmaceuter.
Vid tillverkning av läkemedel för ett visst tillfälle på öppenvårdsapotek eller sjukhusapotek krävs inte något sådant tillstånd.
Andra stycket gäller inte för ett sådant läkemedel som avses i 2 d § första stycket.
Bestämmelser om tillstånd till maskinell dosdispensering på öppenvårdsapotek finns i 6 kap. lagen (2009:366) om handel med läkemedel.
16 b §
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om de villkor som ska gälla vid tillverkning av ett sådant läkemedel som avses i 2 d § första stycket.
22 a §
Läkemedel som innehåller mer än 1,8 viktprocent etylalkohol (alkoholhaltigt läkemedel) får endast lämnas ut från apotek.
Alkoholhaltigt läkemedel, som innehåller mer än 10 viktprocent etylalkohol, får lämnas ut från apotek, förutom till annat apotek, endast mot recept eller annan beställning av den som enligt vad
Alkoholhaltigt läkemedel, som innehåller mer än 10 viktprocent etylalkohol, eller teknisk sprit får lämnas ut från apotek, förutom till annat apotek, endast mot recept eller annan beställning av den som
regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, föreskriver är behörig att förordna eller beställa sådant läkemedel.
Vad som föreskrivs i första och andra styckena gäller inte i sådant fall som avses i 4 kap. 1 § andra stycket lagen (2009:366) om handel med läkemedel. Regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, får om ett alkoholhaltigt läkemedel inte kan antas vara ägnat att missbrukas i berusningssyfte, medge undantag från vad som föreskrivs i första och andra styckena.
enligt vad regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, föreskriver är behörig att förordna eller beställa sådant läkemedel eller teknisk sprit.
Med teknisk sprit avses i denna lag detsamma som i 1 kap. 4 § alkohollagen (2010:1622).
Första och andra styckena gäller inte i sådant fall som avses i 4 kap. 1 § andra stycket lagen (2009:366) om handel med läkemedel. Regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, får om ett alkoholhaltigt läkemedel inte kan antas vara ägnat att missbrukas i berusningssyfte, medge undantag från första och andra styckena.
22 b §
Alkoholhaltiga läkemedel får inte lämnas ut om det finns särskild anledning att anta att varan är avsedd att användas i berusningssyfte.
Alkoholhaltiga läkemedel eller teknisk sprit får inte lämnas ut om det finns särskild anledning att anta att varan är avsedd att användas i berusningssyfte.
Om det finns anledning att anta att alkoholhaltigt läkemedel av annat slag än som avses i 22 a § andra stycket kan missbrukas i berusningssyfte, får regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Läkemedelsverket utfärda särskilda föreskrifter om utlämnande.
Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Läkemedelsverket får meddela föreskrifter om utlämnande, om det finns anledning att anta att alkoholhaltigt läkemedel av annat slag än som avses i 22 a § andra stycket kan missbrukas i berusningssyfte.
Regeringen, eller efter regeringens bemyndigande, Läkemedelsverket får, om det behövs för att förhindra missbruk, besluta om ytterligare föreskrifter om försäljning av alkoholhaltiga läkemedel.
Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Läkemedelsverket får, om det behövs för att förhindra missbruk, meddela ytterligare föreskrifter om försäljning av alkoholhaltiga läkemedel eller teknisk sprit.
22 c §
Om Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd enligt 8 kap. 10 eller 11 § patientsäkerhetslagen (2010:659) har begränsat eller dragit in en läkares eller en tandläkares behörighet att förskriva alkoholhaltiga läkemedel, teknisk sprit eller andra särskilda läkemedel än narkotiska läkemedel, får sådant läkemedel på ordination av läkaren eller tandläkaren inte lämnas ut. Detsamma gäller när Ansvarsnämnden för djurens hälso- och sjukvård har dragit in eller begränsat en veterinärs behörighet att förskriva alkoholhaltiga läkemedel.
Om Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd enligt 8 kap. 10 eller 11 § patientsäkerhetslagen (2010:659) har begränsat eller dragit in en läkares eller en tandläkares behörighet att förskriva alkoholhaltiga läkemedel, teknisk sprit eller andra särskilda läkemedel än narkotiska läkemedel, får sådant läkemedel eller teknisk sprit på ordination av läkaren eller tandläkaren inte lämnas ut. Detsamma gäller när Ansvarsnämnden för djurens hälso- och sjukvård har dragit in eller begränsat en veterinärs behörighet att förskriva alkoholhaltiga läkemedel eller teknisk sprit.
22 d §
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vad som ska gälla vid förordnande och utlämnande av ett läkemedel.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vad som ska gälla vid förordnande och utlämnande av ett läkemedel eller teknisk sprit.
23 §
Läkemedelsverket har tillsyn över efterlevnaden av
1. denna lag och föreskrifter och villkor som har meddelats med stöd av lagen,
2. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 726/2004 och föreskrifter och villkor som har meddelats med stöd av förordningen, samt
3. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1901/2006 av den 12 december 2006 om läkemedel för pediatrisk användning och om ändring av förordning (EEG) nr 1768/92, direktiv 2001/20/EG, direktiv 2001/83/EG och förordning (EG) nr 726/2004 samt föreskrifter och villkor som har meddelats med stöd av förordningen.
2. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 726/2004 och föreskrifter och villkor som har meddelats med stöd av förordningen,
3. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1901/2006 av den 12 december 2006 om läkemedel för pediatrisk användning och om ändring av förordning (EEG) nr 1768/92, direktiv 2001/20/EG, direktiv 2001/83/EG och förordning (EG) nr 726/2004 samt föreskrifter och villkor som har meddelats med stöd av förordningen, samt
4. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1394/2007.
24 §
Läkemedelsverket har rätt att på begäran få de upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen.
Läkemedelsverket får meddela de förelägganden och förbud som behövs för efterlevnaden av
1. lagen och föreskrifter och villkor som har meddelats med stöd av lagen,
2. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 726/2004 och föreskrifter och villkor som har meddelats med stöd av förordningen, samt
3. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1901/2006 samt föreskrifter och villkor som har meddelats med stöd av förordningen.
2. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 726/2004 och föreskrifter och villkor som har meddelats med stöd av förordningen,
3. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1901/2006 samt föreskrifter och villkor som har meddelats med stöd av förordningen, samt
4. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1394/2007.
För tillsynen har Läkemedelsverket rätt till tillträde dels till områden, lokaler och andra utrymmen som används i samband med tillverkning eller annan hantering av läkemedel, av utgångsmaterial eller av förpackningsmaterial till läkemedel, dels till utrymmen där prövning av läkemedels egenskaper utförs. Läkemedelsverket får i sådana utrymmen göra undersökningar och ta prover. Läkemedelsverket har dock inte med stöd av denna lag rätt till tillträde till bostäder.
På begäran skall den som förfogar över sådana varor som avses i tredje stycket lämna nödvändigt biträde vid undersökningen. För uttaget prov betalas inte ersättning. Beslut om föreläggande eller förbud får förenas med vite. Vägras tillträde eller biträde får Läkemedelsverket också förelägga vite.
På begäran ska den som förfogar över sådana varor som avses i tredje stycket lämna nödvändigt biträde vid undersökningen. För uttaget prov betalas inte ersättning. Beslut om föreläggande eller förbud får förenas med vite. Vägras tillträde eller biträde får Läkemedelsverket också förelägga vite.
1. Denna lag träder i kraft den 1 maj 2011.
2. Ett företag eller ett sjukhus som vid ikraftträdandet tillverkar sådant läkemedel som avses i 2 d § första stycket får fortsätta med tillverkningen till och med den 31 oktober 2011 trots föreskrifterna om tillståndskrav i 16 § i dess nya lydelse. Om en ansökan om tillstånd görs före den 1 november 2011, får tillverkningen fortsätta till dess att beslut har meddelats i ansökningsärendet.
3
Ärendet och dess beredning
Europaparlamentet och rådet antog den 13 november 2007 förordningen (EG) nr 1394/2007 om läkemedel för avancerad terapi och om ändring i direktiv 2001/83/EG och förordning (EG) nr 726/2004. Förordningen, jämte rättelser, finns i svenska och engelska lydelser som bilagor 1-4.
Inom Socialdepartementet har det utarbetats en departementspromemoria, Genomförande av bestämmelsen om sjukhusundantag (Ds 2010:13). I departementspromemorian föreslås de lag- och förordningsändringar som bedöms nödvändiga för att anpassa svensk rätt till förordning (EG) nr 1394/2007.
Departementspromemorians lag- och förordningsförslag finns i bilaga 5 och en förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 6. En sammanställning över remissyttrandena finns tillgänglig i Socialdepartementet (S 2010/3397/HS).
De föreslagna ändringarna i läkemedelslagen (1992:859) avseende teknisk sprit är en följd av den nya alkohollagen (2010:1622) som träder i kraft den 1 januari 2011 (prop. 2009/10:125, bet. 2010/11:SoU4, rskr 2010/11:36). De föreslagna ändringarna har beretts med Läkemedelsverket, som har tillstyrkt ändringarna.
Vidare är ändringen i 8 c § läkemedelslagen en följd av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 596/2009 av den 18 juni 2009 om anpassning till rådets beslut 1999/468/EG av vissa rättsakter som omfattas av det förfarande som anges i artikel 251 i fördraget, med avseende på det föreskrivande förfarandet med kontroll. Läkemedelsverket har getts tillfälle att yttra sig över den föreslagna ändringen och gjort bedömningen att den bör införas.
Lagrådet
Regeringen beslutade den 14 oktober 2010 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 7. Lagrådets yttrande finns i bilaga 8. Regeringen har följt Lagrådets förslag. Lagrådets yttrande kommenteras närmare i författningskommentaren.
De ändringar som föreslås i läkemedelslagen (1992:859) om apoteks utlämnande av teknisk sprit är följdändringar som föranletts av den nya alkohollagen (2010:1622). Ändringen i 8 c § läkemedelslagen har föranletts av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 596/2009. Regeringen anser att de föreslagna lagändringarna författningstekniskt och även i övrigt är av sådan beskaffenhet att Lagrådets hörande skulle sakna betydelse. Lagrådets yttrande har därför inte inhämtats i dessa delar.
4
Bakgrund
4.1 Läkemedel för avancerad terapi
Med läkemedel för avancerad terapi avses ett humanläkemedel som antingen utgör ett läkemedel för genterapi, somatisk cellterapi eller vävnadsteknisk produkt. Detta framgår av definitionen i artikel 2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1394/2007 av den 13 november 2007 om läkemedel för avancerad terapi och om ändring av direktiv 2001/83/EG och förordning (EG) nr 726/2004.
Läkemedel för avancerad terapi är ett framväxande biomedicinskt område som erbjuder nya behandlingsmöjligheter för sjukdomar och kroppsliga dysfunktioner hos människan. Inom den Europeiska unionen utförs kliniska prövningar av ett antal produkter för genterapi och somatisk cellterapi avseende behandlingar av ärftliga sjukdomar, cancer, diabetes, Parkinsons sjukdom och andra neurodegenerativa sjukdomar. Vävnadstekniska produkter är ett nytt område inom biotekniken som kombinerar olika aspekter av läkarvetenskapen med cell- och molekylärbiologi och materialvetenskap, i syfte att regenerera, återställa eller ersätta mänsklig vävnad. För närvarande används vävnadstekniska produkter vid behandling av sjukdomar och skador på hud, brosk och ben.
Läkemedel för genterapi och läkemedel för somatisk cellterapi definieras i del IV i bilaga I till direktiv 2001/83/EG om upprättande av gemenskapsregler för humanläkemedel. Vävnadstekniska produkter definieras däremot i artikel 2 i förordning (EG) nr 1394/2007.
Av del IV i bilaga I till direktiv 2001/83/EG framgår att läkemedel för genterapi är ett biologiskt läkemedel vars aktiva substans innehåller eller består av rekombinant nukleinsyra (nukleinsyra som bildats genom att genetiskt material från flera källor kombinerats) som administreras till människor för att reglera, återställa, ersätta, lägga till eller avlägsna en gensekvens och vars terapeutiska, profylaktiska eller diagnostiska effekt är direkt knuten till dess rekombinanta nukleinsyresekvens eller till produkten av denna sekvens genetiska uttryck.
Enligt samma bilaga är läkemedel för somatisk cellterapi ett biologiskt läkemedel som innehåller eller består av celler eller vävnader som har utsatts för en så väsentlig modifiering att deras biologiska egenskaper, fysiologiska funktioner eller strukturegenskaper, av relevans för den avsedda kliniska användningen, har ändrats. Det kan även vara ett biologiskt läkemedel som innehåller eller består av celler eller vävnader som inte är avsedda att ha samma väsentliga funktion hos mottagaren som hos givaren. Preparatet ska vidare tillhandahållas med uppgift om att det har förmåga att, eller administreras till människor för att behandla, förebygga eller diagnostisera sjukdom genom att dess celler eller vävnader har en farmakologisk, immunologisk eller metabolisk verkan.
När det gäller en vävnadsteknisk produkt ska denna, enligt artikel 2.1 b i förordningen (EG) nr 1394/2007, innehålla eller bestå av bearbetade celler eller vävnader, och tillhandahållas med uppgift om att den har egenskaper för regenerering, återställande eller ersättning av mänskliga vävnader. Produkten kan även användas i eller ges till människor i detta syfte. En vävnadsteknisk produkt kan innehålla vävnader eller celler av humant och/eller animaliskt ursprung. Celler och vävnader i en vävnadsteknisk produkt ska betraktas som bearbetade om de har utsatts för väsentlig modifiering, så att deras biologiska egenskaper, fysiologiska funktioner eller strukturegenskaper, som är relevanta för avsedd förmåga att regenerera, återställa eller ersätta, har uppnåtts. Celler och vävnader anses också vara bearbetade om avsikten inte är att cellerna eller vävnaderna ska ha samma väsentliga funktion eller funktioner hos mottagaren som hos givaren.
Ett läkemedel för avancerad terapi kan även innehålla en eller flera medicintekniska produkter. Om den medicintekniska produkten ingår som en integrerad del av läkemedlet för avancerad terapi benämns läkemedlet som ett kombinationsläkemedel för avancerad terapi. Detta dock under förutsättning att läkemedlets cell- eller vävnadsdel innehåller viabla celler eller vävnader, eller att dess cell- eller vävnadsdel som innehåller icke-viabla celler eller vävnader ska kunna ha en verkan på människokroppen som kan anses primär i förhållande till nämnda produkters verkan (artikel 2.1 d i förordning (EG) nr 1394/2007).
4.2 Läkemedel för avancerad terapi i Sverige
För närvarande har endast ett läkemedel för avancerad terapi godkänts för försäljning inom EU. Preparatet är ett cellbaserat läkemedel som består av kondrocyter och som används för att reparera broskskador i knän. Läkemedlet finns inte ännu på den svenska marknaden.
I övrigt används läkemedel för avancerad terapi, både i Sverige och inom EU, för kliniska läkemedelsprövningar eller på enstaka patienter t.ex. för behandling av sällsynta sjukdomar. De läkemedel för avancerad terapi som finns i Sverige är behandlingsmetoder som används inom sjukvården. Dessa läkemedel bygger på odling av patientens egna celler i de flesta fall, men även användning av celler från andra personer än patienten förekommer. Flera av universitetssjukhusen bedriver forskning om utveckling och klinisk användning av cellterapier. Även ett antal bioteknikföretag bedriver forskning om och tillverkning av läkemedel för avancerad terapi. Denna verksamheten inom svensk bioteknikindustri är för närvarande helt inriktad på läkemedel för somatisk cellterapi.
4.3 Förordningar och direktiv om läkemedel för avancerad terapi
Läkemedel för avancerad terapi är definierat i artikel 2 i förordning (EG) nr 1394/2007 samt i artikel 1 i direktiv 2001/83/EG. Definitionen infördes i artikel 1 genom artikel 28.1 i förordning (EG) nr 1394/2007. Direktiv 2001/83/EG tillämpas på läkemedel för avancerad terapi som är avsedda att släppas ut på marknaden i medlemsstaterna och som har tillverkats på industriell väg eller som har tillverkats med hjälp av en industriell process (artikel 2.1). Direktivet innehåller krav på bland annat godkännande av försäljning, tillverkning, import, märkning, läkemedelsklassificering, partihandel med läkemedel, marknadsföring, säkerhetsövervakning, tillsyn och sanktioner.
För att kunna hålla en hög vetenskaplig nivå på utvärderingen av högteknologiska läkemedel och därigenom bevara patienternas och läkarnas förtroende för utvärderingen, ansågs det emellertid att det behövdes ett centraliserat och obligatoriskt förfarande för godkännande av sådana läkemedel, främst de som är resultatet av biotekniska processer. Detta sågs som särskilt viktigt i samband med tillkomsten av sådana nya behandlingsmetoder som genterapi och cellterapi. I mars 2004 antog Europaparlamentet och rådet förordning (EG) nr 726/2004 om inrättande av gemenskapsförfaranden för godkännande av och tillsyn över humanläkemedel och veterinärmedicinska läkemedel samt om inrättande av en europeisk läkemedelsmyndighet. Enligt artikel 3 och bilagan i denna förordning får bland annat läkemedel för avancerad terapi endast släppas ut på marknaden inom gemenskapen (numera unionen) om gemenskapen (unionen) beviljat godkännande för försäljning enligt bestämmelserna i förordningen. Därmed ska även de regler om tillsyn, påföljder och säkerhetsövervakning som finns i förordning (EG) nr 726/2004 tillämpas på läkemedel för avancerad terapi.
Den 13 november 2007 antog Europaparlamentet och rådet förordning (EG) nr 1394/2007 om läkemedel för avancerad terapi och om ändring av direktiv 2001/83/EG och förordning (EG) nr 726/2004. Förordningen trädde i kraft den 30 december 2007 och tillämpas från och med den 30 december 2008.
Förordning (EG) nr 1394/2007 utgör lex specialis genom vilken ytterligare bestämmelser införs utöver dem som fastställs i direktiv 2001/83/EG. Förordningens tillämpningsområde omfattar de läkemedel för avancerad terapi som är avsedda att släppas ut på marknaden i medlemsstaterna och som har tillverkats på industriell väg eller med hjälp av en industriell process (jmf. punkt 6 i ingressen till förordningen).
Innan förordning (EG) nr 1394/2007 antogs, klassificerades preparat för genterapi och somatisk cellterapi som läkemedel och vid tillverkning skulle myndigheternas föreskrifter och anvisningar iakttas. Vävnadstekniska produkter, som definieras i förordning (EG) nr 1394/2007, föll däremot tidigare utanför definitionen av läkemedel och för dessa produkter har inte heller i övrigt funnits myndighetsnormer på unionsnivå. Genom förordningen klassificeras nu även vävnadstekniska produkter som läkemedel och i förordningens artikel 2 återfinns definitionerna på dels vävnadsteknisk produkt, dels läkemedel för avancerad terapi.
Som nämnts i avsnitt 4.1 framgår det av definitionen i artikel 2 att ett läkemedel för avancerad terapi även kan innehålla en eller flera medicintekniska produkter. Om den medicintekniska produkten ingår som en integrerad del av läkemedlet kan detta, under vissa förutsättningar, falla under begreppet kombinationsläkemedel för avancerad terapi.
Förordning (EG) nr 1394/2007 innehåller bestämmelser om krav för godkännande för försäljning, förfarande för godkännande för försäljning, produktresumé, märkning, bipacksedel, krav efter godkännande och bestämmelser rörande kommittén för avancerade terapier.
4.4 Bestämmelsen om sjukhusundantag
För de läkemedel för avancerad terapi som är avsedda att släppas ut på marknaden och som tillverkas på industriell väg eller med hjälp av en industriell process gäller förordning (EG) nr 726/2004, förordning (EG) nr 1394/2007 och direktiv 2001/83/EG.
Genom artikel 28.2 i förordning (EG) nr 1394/2007 infördes ett tillägg i artikel 3 i direktiv 2001/83/EG. I detta tillägg, artikel 3.7, framgår att direktiv 2001/83/EG inte ska gälla för ett läkemedel för avancerad terapi som bereds enligt ett icke-rutinmässigt förfarande och i enlighet med särskilda kvalitetsnormer och som används i samma medlemsstat på ett sjukhus under en läkares exklusiva yrkesmässiga ansvar i enlighet med ett enskilt recept för en specialanpassad produkt för en enskild patient. I punkten 6 i ingressen till förordning (EG) nr 1394/2007 anges att denna förordning utgör lex specialis (lagtolkningsprincip som innebär att den mest specialiserade författningen har företräde framför den mer generella), genom vilken ytterligare bestämmelser införs utöver dem som fastställs i direktiv 2001/83/EG. Vidare anges det att läkemedel som anges i artikel 3.7 i direktiv 2001/83/EG inte bör omfattas av denna förordning. Med beaktande av att läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag inte omfattas av direktiv 2001/83/EG är inte heller förordning (EG) nr 1394/2007 tillämplig. Inte heller förordning (EG) nr 726/2004 är tillämpligt på dessa specialanpassade läkemedel. Således behöver inte dessa specialanpassade läkemedel godkännas genom den centrala europeiska proceduren.
Även om dessa specialanpassade läkemedel inte omfattas av nämnda direktiv och förordningar så anges det i punkten 6 i ingressen till förordning (EG) nr 1394/2007 att det ändå är viktigt att se till att tillämpliga unionsbestämmelser om kvalitet och säkerhet inte undergrävs. Av andra stycket i artikel 3.7 i direktiv 2001/83/EG anges att tillstånd för tillverkning av sjukhusundantag ska ges av behörig myndighet i medlemsstaten. Vidare ska medlemsstaterna se till att nationella krav på spårbarhet, säkerhetsövervakning och särskilda säkerhetsnormer motsvarar de som gäller på gemenskapsnivå (numera unionsnivå) för läkemedel för avancerade terapier för vilkas godkännande krävs enligt förordning (EG) nr 726/2004.
Uttrycket "särskilda säkerhetsnormer" i bestämmelsens andra stycke är troligen en felaktig svensk översättning. Det kan noteras att i den engelska versionen av förordningen används orden "specific quality standards" både för uttrycket "särskilda kvalitetsnormer" och "särskilda säkerhetsnormer", i första och andra styckena av artikel 3.7. Med beaktande härav görs bedömningen att det även i andra stycket rätteligen bör står "särskilda kvalitetsnormer" och inte "särskilda säkerhetsnormer".
Syftet med undantaget var att göra det möjligt för sjukhus att under vissa bestämda förutsättningar fortsätta bedriva den verksamhet som ligger i gränslandet mellan forskning, behandling, läkemedelsutveckling och läkemedelstillverkning, utan att behöva ansöka om försäljningsgodkännande enligt den centrala europeiska proceduren.
Under utarbetandet av förordning (EG) nr 1394/2007 användes begreppet sjukhusundantag för de specialanpassade läkemedel som beskrivs i artikel 3.7 i direktiv 2001/83/EG. Med tanke på att dessa produkter endast får användas på sjukhus och att de är undantagna från de unionsbestämmelser som rör läkemedel för avancerad terapi kommer bestämmelsen i artikel 3.7 i direktiv 2001/83/EG att benämnas som "bestämmelsen om sjukhusundantag" i denna proposition.
Enligt bestämmelsen om sjukhusundantag ska aktuella läkemedel användas på sjukhus. Däremot finns ingen sådan begränsning såvitt avser tillverkning. Därmed kan dessa läkemedel tillverkas såväl på sjukhus som vid företag. Det ska dock noteras att läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag ska beredas enligt ett "icke-rutinmässigt förfarande" och det ska vara specialanpassat för en enskild patient. Detta får anses innebära att endast ett fåtal patienter kan behandlas med dessa specialanpassade läkemedel (se avsnitt 6.1). Om det finns behov att använda dessa terapier på fler än ett fåtal patienter, bör en systematisk utvärdering av effekten och säkerheten av dessa experimentella behandlingar ske inom ramen för en klinisk läkemedelsprövning.
Som ovan nämns, regleras inte läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag i någon EU-förordning. För att genomföra de krav på tillverkningstillstånd, spårbarhet, säkerhetsövervakning och särskilda kvalitetsnormer som uppställs i artikel 3.7 i direktiv 2001/83/EG i svensk rätt krävs ändringar i lag, förordning och myndighetsföreskrifter. Denna proposition innehåller därför förslag till lagändringar för att i svensk rätt genomföra de skyldigheter som följer av nämnda artikel.
5 Gällande rätt
5.1 Hälso- och sjukvårdslagen
Hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) har karaktären av en ramlag som huvudsakligen innehåller mål och riktlinjer för hälso- och sjukvården. Med hälso- och sjukvård avses enligt denna lag åtgärder för att medicinskt förebygga, utreda och behandla sjukdomar och skador. Begreppet hälso- och sjukvård omfattar således dels sjukdomsförebyggande åtgärder, dels den egentliga sjukvården. Till hälso- och sjukvården hör även sjuktransporter samt att ta hand om avlidna. Inom begreppet hälso- och sjukvård ryms också åtgärder med anledning av kroppsfel, barnsbörd, abort och steriliseringar. Hälso- och sjukvårdens ansvar omfattar sådan verksamhet som bedöms kräva insatser av medicinskt utbildad personal eller av sådan personal i samarbete med personal med administrativ, teknisk, farmacevtisk, psykologisk eller social kompetens (prop. 1981/82:97 s. 40 och 44). Hälso- och sjukvård ska bedrivas så att den uppfyller kraven på en god vård. Vården ska bygga på respekt för patientens självbestämmande och integritet. Patienten ska ges individuellt anpassad information om sitt hälsotillstånd och om de metoder för undersökning, vård och behandling som finns. Vården och behandlingen ska så långt möjligt utformas och genomföras i samråd med patienten.
För att vetenskapen ska gå framåt, bedrivs även forskningsverksamhet på människor inom hälso- och sjukvården. I denna verksamhet uppställs villkor om att allt patientdeltagande är frivilligt, patienterna avger ett informerat samtycke och att projektet har godkänts vid etikprövning enligt lagen (2003:460) om etikprövning av forskning som avser människor (se även nedan). En särställning intar det försöks- och utvecklingsarbete som bedrivs inom hälso- och sjukvården. Denna verksamhet omfattas inte av lagen om etikprövning av forskning och underkastas således inte granskning av någon forskningsetisk kommitté innan den sätts igång. Emellertid får sådan verksamhet inte bedrivas om erfarenheter talar mot att projektet skulle bli framgångsrikt. Att dess åtgärder ibland måste vidtas får anses ligga i linje med hälso- och sjukvårdslagens krav på "god" vård. Eventuella felbehandlingar eller misstag kan i förekommande fall underkastas prövning av Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, eller exempelvis efter anmälan enligt Lex Maria, av Socialstyrelsen. Från den 1 januari 2011 ska enskildas klagomål mot hälso- och sjukvården och dess personal prövas av Socialstyrelsen.
5.2 Läkemedelslagen
Med läkemedel avses i läkemedelslagen (1992:859) varje substans eller kombination av substanser som tillhandahålls med uppgift om att den har egenskaper för att förebygga eller behandla sjukdom hos människor eller djur. Med läkemedel avses även varje substans eller kombination av substanser som kan användas på eller tillföras människor eller djur i syfte att återställa, korrigera eller modifiera fysiologiska funktioner genom farmakologisk, immunologisk eller metabolisk verkan eller för att ställa diagnos.
Lagen tillämpas endast på sådana läkemedel för människor (humanläkemedel) eller djur (veterinärmedicinska läkemedel), som är avsedda att släppas ut på marknaden i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet och som har tillverkats på industriell väg eller som har tillverkats med hjälp av en industriell process. Enligt författningskommentaren får förutsättningen "industriell väg" anses innebära ett krav på storskalig produktion och att produktionen inte enbart är för enskild individ eller är endast tillfällig. Vidare torde begreppet "industriell process" innebära att tillverkningen sker i ett eller flera steg med en standardiserad metod (upparbetning eller vidareförädling av en råvara eller ett halvfabrikat) (jfr. prop. 2005/06:70 s. 242).
Enligt läkemedelslagen ska ett läkemedel vara av god kvalitet och ändamålsenligt. Läkemedelsverket har tillsyn över efterlevnaden av lagen och de föreskrifter och villkor som meddelats med stöd av denna lag.
Lagen innehåller regler om bland annat godkännande av läkemedel, tillverkning, import, handel, avgifter och ansvar. Lagen innehåller även bestämmelser om säkerhetsövervakning. Enligt dessa bestämmelser ska Läkemedelsverket ansvara för ett system för säkerhetsövervakning, som har till syfte att samla in, registrera, lagra och vetenskapligt utvärdera uppgifter om biverkningar av läkemedel som godkänts för försäljning. Den som har fått ett läkemedel godkänt ska bland annat följa utvecklingen på läkemedelsområdet och även registrera, lagra, utvärdera och rapportera information om biverkningar av läkemedlet.
I läkemedelslagen finns också bestämmelser om klinisk undersökning på människor eller djur av ett läkemedels egenskaper (klinisk läkemedelsprövning). Sådana undersökningar får utföras för att utreda i vad mån läkemedlet är ändamålsenligt. I bestämmelserna om klinisk läkemedelsprövning görs även en hänvisning till lagen (2003:460) om etikprövning av forskning som avser människor (se avsnitt 5.4).
5.3 Lagen om medicintekniska produkter
Enligt lagen (1993:584) om medicintekniska produkter är en medicinteknisk produkt en produkt som enligt tillverkarens uppgift ska användas, separat eller i kombination med annat, för att hos människor påvisa, förebygga, övervaka, behandla eller lindra en sjukdom, eller påvisa, övervaka, behandla, lindra eller kompensera en skada eller en funktionsnedsättning. Med begreppet avses även en produkt som enligt tillverkarens uppgift ska användas, separat eller i kombination med annat, för att hos människor undersöka, ändra eller ersätta anatomin eller en fysiologisk process, eller kontrollera befruktning.
Om produkten uppnår sin huvudsakligen avsedda verkan med hjälp av farmakologiska, immunologiska eller metaboliska medel är den dock inte en medicinteknisk produkt enligt denna lag.
Med tillverkare avses den fysiska eller juridiska person som har ansvaret för utformningen, tillverkningen, paketeringen och märkningen av en produkt innan den av tillverkaren själv eller av annan för tillverkarens räkning släpps ut på marknaden som tillverkarens produkt. De förpliktelser som åligger en tillverkare enligt lagen om medicintekniska produkter ska gälla även den fysiska eller juridiska person som, i syfte att i eget namn släppa ut en produkt på marknaden, sätter ihop, förpackar, bearbetar eller märker en färdig produkt eller anger avsett syfte med produkten. Vad som nu sagts gäller inte den person som, utan att vara tillverkare, för en enskild patient och för det avsedda syftet sätter ihop eller anpassar medicintekniska produkter som redan finns på marknaden.
Lagen innehåller krav på medicintekniska produkter. En medicinteknisk produkt ska vara lämplig för sin användning. En produkten är att anse som lämplig om den är rätt levererad och installerad samt underhålls och används i enlighet med tillverkarens märkning, bruksanvisning eller marknadsföring, och uppnår de prestanda som tillverkaren avsett och tillgodoser höga krav på skydd för liv, personlig säkerhet och hälsa hos patienter, användare och andra. Med stöd av ett bemyndigande i förordningen (1993:876) om medicintekniska produkter får Läkemedelsverket meddela föreskrifter för att bland annat säkerställa väsentliga krav på produkterna.
En medicinteknisk produkt får släppas ut på marknaden eller tas i bruk i Sverige endast om den uppfyller de krav och villkor som gäller enligt lagen eller enligt föreskrifter som meddelats med stöd av lagen.
Enligt förordningen om medicintekniska produkter är det Läkemedelsverket som har tillsyn över efterlevnaden av lagen om medicintekniska produkter samt de föreskrifter som verket meddelat med stöd av lagen. Socialstyrelsen har emellertid tillsyn över de medicintekniska produkter som tillverkas inom hälso- och sjukvården och tandvården och som endast ska användas i den egna verksamheten. Lagen innehåller i övrigt även regler om bland annat avgifter, tystnadsplikt och ansvar.
5.4 Lagen om etikprövning av forskning som avser människor
Lagen (2003:460) om etikprövning av forskning som avser människor (etikprövningslagen) trädde i kraft den 1 januari 2004. Syftet med lagen är bland annat att skydda den enskilda människan och respekten för människovärdet vid forskning.
Lagen är tillämplig bland annat på forskning som innebär ett fysiskt ingrepp på en forskningsperson eller utförs enligt en metod som syftar till att påverka en forskningsperson fysiskt eller psykiskt eller som innebär en uppenbar risk att denne skadas fysiskt eller psykiskt. Lagen gäller även för forskning som innebär ett fysiskt ingrepp på en avliden människa eller som avser studier på vissa biologiska material som kan härledas till givaren.
Etikprövningslagen innehåller bestämmelser om att forskningspersonen ska ha fått information om forskningen och lämnat sitt samtycke till den. Vidare ställer lagen upp ett krav på godkännande av den forskning som omfattas av lagen och anger allmänna utgångspunkter för den prövningen. Ansökningarna ska prövas av någon av de sex regionala etikprövningsnämnderna som finns i Göteborg, Linköping, Lund, Stockholm, Umeå och Uppsala. Lagen innehåller bestämmelser om dessa regionala nämnder samt bestämmelser om en central nämnd som bland annat ska pröva överklaganden av en regional nämnds beslut och utöva tillsyn över efterlevnaden av lagen och de föreskrifter som meddelats med stöd av lagen. Lagen innehåller i övrigt bestämmelser om bland annat straff och vissa bemyndiganden.
5.5 Lagen om blodsäkerhet
Lagen (2006:496) om blodsäkerhet innehåller bestämmelser som syftar till att skydda människors hälsa när blod och blodkomponenter från människor hanteras för att användas vid transfusion eller tillverkning av läkemedel eller medicintekniska produkter. Lagen är tillämplig på blodverksamhet vid blodcentraler, dock är den inte tillämplig på hantering av enbart blodstamceller sedan dessa har utvunnits ur blodet. Vid framställning, förvaring och distribution av blod och blodkomponenter som är avsedda att användas som råvara vid tillverkning av läkemedel eller medicintekniska produkter gäller inte bestämmelserna i lagen om blodsäkerhet. Istället gäller reglerna i läkemedelslagen (1992:859) respektive lagen (1993:584) om medicintekniska produkter.
Blodverksamhet får bedrivas endast av den som har tillstånd. Av förordningen (2006:497) om blodsäkerhet framgår att sådant tillstånd kan beslutas av endera Socialstyrelsen eller Läkemedelsverket, beroende på verksamhetsområde. Enligt samma förordning är dessa båda myndigheter bemyndigade att, inom sina respektive ansvarsområden, utöva tillsyn över efterlevnaden av lagen om blodsäkerhet och av de föreskrifter och villkor som har meddelats med stöd av lagen.
Den som har tillstånd att bedriva blodverksamhet ska, enligt lagen, föra ett register med uppgifter om blodverksamheten, blodgivare, blodmottagare och gjorda kontroller av blod och blodkomponenter. Registret får ha till ändamål endast att göra det möjligt att spåra blod och blodkomponenter och att förhindra att smittat blod och blodkomponenter överförs till människor. En vårdinrättning som har tagit emot blod eller blodkomponenter för transfusion ska till den blodcentral som levererade enheterna lämna uppgift om blodmottagarens identitet.
Lagen innehåller i övrigt bestämmelser om bland annat anmälan om allvarliga avvikande händelser, avgifter, återkallelse av tillstånd och ansvar.
5.6 Lagen om kvalitets- och säkerhetsnormer vid hantering av mänskliga vävnader och celler
Lagen (2008:286) om kvalitets- och säkerhetsnormer vid hantering av mänskliga vävnader och celler innehåller bestämmelser om hantering av sådana mänskliga vävnader och celler som är avsedda för användning på människor eller för tillverkning av läkemedel avsedda för användning på människor.
Lagen är tillämplig på verksamhet vid vävnadsinrättningar. En vävnadsinrättning är en inrättning där fysisk eller juridisk person bedriver verksamhet som innefattar kontroll, bearbetning, konservering, förvaring eller distribution av mänskliga vävnader eller celler avsedda för användning på människor eller för tillverkning av läkemedel avsedda för användning på människor. Verksamheten kan också innefatta tillvaratagande, import eller export av mänskliga vävnader eller celler. Lagen är inte tillämplig vid forskning där mänskliga vävnader och celler används för annat syfte än för användning på människor. Den är inte heller tilllämplig när vävnader och celler tas från och används på samma människa vid samma kirurgiska ingrepp eller på organ eller delar av organ. Vidare är lagen inte tillämplig när lagen (2006:496) om blodsäkerhet är tillämplig. Slutligen är lagen inte heller tillämplig vid bearbetning, konservering, förvaring och distribution av mänskliga vävnader och celler som är avsedda för framställning av läkemedel. I dessa fall gäller i stället läkemedelslagen (1992:859).
Verksamhet vid en vävnadsinrättning får bedrivas endast av den som har tillstånd. Enligt förordningen (2008:414) om kvalitets- och säkerhetsnormer vid hantering av mänskliga vävnader och celler beslutar Socialstyrelsen eller Läkemedelsverket, beroende på verksamhetsområde, om sådant tillstånd.
Den som har tillstånd att bedriva en vävnadsinrättning ska föra ett register med uppgifter om sin verksamhet, givare och mottagare av mänskliga vävnader och celler, och kontroller som utförts av mänskliga vävnader och celler. Registret får ha till ändamål endast att säkerställa spårbarhet av mänskliga vävnader och celler för att förhindra överföring av sjukdomar. En organisation med ansvar för användning på människa ska lämna uppgifter om mottagarens identitet till den vävnadsinrättning som har distribuerat vävnaderna eller cellerna.
Enligt förordningen om kvalitets- och säkerhetsnormer vid hantering av mänskliga vävnader och celler utövar Socialstyrelsen och Läkemedelsverket, inom sina respektive ansvarsområden, tillsyn över efterlevnaden av lagen om kvalitets- och säkerhetsnormer vid hantering av mänskliga vävnader och celler och av de föreskrifter och villkor som har meddelats i anslutning till den lagen.
Lagen om kvalitets- och säkerhetsnormer vid hantering av mänskliga vävnader och celler innehåller i övrigt bestämmelser om bland annat anmälan av allvarliga biverkningar och allvarliga avvikande händelser, återkallelse av tillstånd och ansvar.
5.7 Patientdatalagen
Patientdatalagen (2008:355) trädde i kraft den 1 juli 2008. Den är en sammanhållen reglering av personuppgiftsbehandlingen inom hälso- och sjukvården och innebär bland annat att patientjournallagen (1985:562) och lagen (1998:544) om vårdregister ersätts av den nya lagen. Patientdatalagen gäller för alla vårdgivare oavsett huvudmannaskap och tillämpas vid vårdgivares behandling av personuppgifter inom hälso- och sjukvården. I lagen finns också bestämmelser om skyldigheten att föra patientjournal. Lagen gäller i tillämpliga delar även uppgifter om avlidna personer.
Patientdatalagen omfattar personuppgiftsbehandling i den individinriktade patientvården inom hälso- och sjukvården. Till denna kärnverksamhet hör åtgärder för att förebygga, utreda och behandla sjukdomar och skador hos enskilda oberoende av om verksamheten utförs i enlighet med hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) eller annan lag såsom t.ex. smittskyddslagen (2004:168) eller lagen (2006:351) om genetisk integritet m.m. Här ingår även annan närliggande patientverksamhet som insemination, transplantationsingrepp på givare och blodgivning m.m. Av patientdatalagen framgår även att det vid vård av patienter ska föras en patientjournal som ska innehålla de uppgifter som behövs för en god och säker vård av patienten. Om uppgifterna finns tillgängliga, ska en patientjournal innehålla bland annat uppgift om patientens identitet, väsentliga uppgifter om bakgrunden till vården, uppgifter om ställd diagnos och anledningen till mera betydande åtgärder samt väsentliga uppgifter om vidtagna och planerade åtgärder. Därutöver får en patientjournal innehålla de uppgifter som enligt lag eller annan författning ska antecknas i en patientjournal. En journalhandling ska bevaras minst tio år efter det att den sista uppgiften fördes in i handlingen. Enligt patientdataförordningen (2008:360) får dock Socialstyrelsen meddela föreskrifter om att vissa slags journalhandlingar ska bevaras under längre tid än de tio år som sägs i patientdatalagen.
I förhållandet mellan personuppgiftslagen (1998:204) och patientdatalagen gäller personuppgiftslagen vid sådan behandling som är helt eller delvis automatiserad eller där uppgifterna ingår i eller är avsedda att ingå i en strukturerad samling av personuppgifter som är tillgängliga för sökning eller sammanställning enligt särskilda kriterier, om inget annat sägs i patientdatalagen eller i föreskrifter som meddelats med stöd av patientdatalagen. Av 9 § personuppgiftslagen framgår att personuppgifter inte får bevaras längre tid än vad som är nödvändigt med hänsyn till ändamålen med behandlingen.
6 Reglering av bestämmelsen om sjukhusundantag
6.1 Definition och reglering av bestämmelsen om sjukhusundantag
Regeringens förslag: En ny bestämmelse som definierar läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag ska införas i läkemedelslagen. Ett sådant läkemedel är ett läkemedel för avancerad terapi som bereds i Sverige enligt ett icke-rutinmässigt förfarande och som är en specialanpassad produkt för en enskild patient i enlighet med en läkares förskrivning och som används här i landet på sjukhus.
Vissa bestämmelser i läkemedelslagen ska i tillämpliga delar gälla för dessa produkter.
Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Läkemedelsverket anför att en central frågeställning för tillämpningen är hur beredningen enligt ett icke-rutinmässigt förfarande ska tolkas och särskilt hur det förhåller sig till tillverkning med hjälp av industriell process. Framställningen av sjukhusundantagsprodukter kommer åtminstone delvis att ske på ett sätt som överensstämmer med beskrivningen av industriell process. Det är för närvarande oklart vilka de avgörande skillnaderna är mellan de olika begreppen och det är tänkbart att det uppstår svårigheter vid tillämpning. Enligt verkets uppfattning kan ett läkemedel inte både omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag och läkemedelslagen i sin helhet. Läkemedelsverket anser vidare att den definition som föreslogs i promemorian inte anger att produkten ska användas i enlighet med den enskilda förskrivningen för en patient, vilket kan leda till att bestämmelsen tolkas som att en sjukhusundantagsprodukt som tagits fram för en viss patient också kan användas för en annan patient. En sådan tillämpning är enligt Läkemedelsverkets uppfattning inte riktig. Även om det i promemorian finns kommentarer till hur bestämmelsen är avsedd att tolkas anser Läkemedelsverket att lagtexten bör förtydligas.
Svenska Läkaresällskapet anser att för att räknas som ett läkemedel för avancerad terapi bör rekvisitet "industriell process" på något sätt bibehållas, t.ex. genom att det fastslås att det krävs en metod vid framställningen som kan jämställas med en industriell process.
Sveriges Kommuner och Landsting anser att uttrycket "på ett sjukhus" i den föreslagna bestämmelsen 2 d § läkemedelslagen bör förtydligas. Vidare anför Sveriges Kommuner och Landsting att det bör klargöras i vilken utsträckning det kommer att vara möjligt med framtida anpassningar av behandling med avancerad terapi som genomgått en klinisk läkemedelsprövning.
Stockholms läns landsting och Karolinska Institutet anger att gränsdragningen mellan bestämmelsen om sjukhusundantag och klinisk prövning är otydligt definierad och riskerar att arbiträrt fokuseras till patientantal istället för syfte. Ett annat problem som kan förutses är att i de fall en suboptimal kommersiell produkt blivit registrerad på marknaden (viss klinisk effekt, som skulle vara bättre om behandlingen modifierades i vissa patienter eller patientgrupper), kommer lagstiftningen inte att tillåta att modifiering av patientbehandlingen sker, vilket kommer omöjliggöra förbättringar. Skåne läns landsting anser att användning av läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag är en experimentell behandling som i sin helhet är att betrakta som medicinsk forskning och att den experimentella behandlingen kan ses som ett specialfall av kliniskprövning med n=1.
Vetenskapsrådet anser att förslaget bör modifieras så att bestämmelsen om sjukhusundantag även omfattar icke-kommersiella kliniska studier.
Stockholms läns landsting, Sveriges Kommuner och Landsting samt Karolinska Institutet anför att möjlighet till export och import av läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag är ytterst viktig. Detta för att mindre länder ska kunna erbjuda behandling med avancerad terapi som vårdalternativ för svårt sjuka patienter även om kompetens inte finns inom landets gränser.
Flera remissinstanser (Stockholms läns landsting, Landstinget i Uppsala län, Skåne läns landsting, Västra Götalands läns landsting, Vetenskapsrådet, Sveriges Kommuner och Landsting samt Svenska Läkaresällskapet) pekar på gränsdragningssvårigheter mellan vad som ska betraktas som läkemedel för avancerad terapi och vad som ska anses falla under lagen (2008:286) om kvalitets- och säkerhetsnormer vid hantering av mänskliga vävnader och celler. Landstinget i Uppsala län och Svenska Läkaresällskapet föreslår att i dessa ärenden ska Läkemedelsverket och Socialstyrelsen, i likhet med vad som föreskrivs i förordning (EG) nr 1394/2007, bistås av en vetenskaplig kommitté för att garantera hög vetenskaplig nivå på utvärdering och bedömning.
Övriga remissinstanser har inte haft någon erinran mot promemorians förslag.
Skälen för regeringens förslag: I artikel 3 i direktiv 2001/83/EG av den 6 november 2001 om upprättande av gemenskapsregler för humanläkemedel anges i vilken omfattning direktiv 2001/83/EG inte ska gälla. I artikel 3.7 anges följande:
"läkemedel för avancerad terapi, enligt definitionen i förordning (EG) nr 1394/2007, som bereds enligt ett icke-rutinmässigt förfarande och i enlighet med särskilda kvalitetsnormer och som används i samma medlemsstat på ett sjukhus under en läkares exklusiva yrkesmässiga ansvar i enlighet med ett enskilt recept för en specialanpassad produkt för en enskild patient.
Tillstånd för tillverkning av sådana produkter ska ges av den behöriga myndigheten i medlemsstaten. Medlemsstaterna ska se till att nationella krav på spårbarhet och säkerhetsövervakning och de särskilda säkerhetsnormerna enligt denna punkt motsvarar dem som gäller på gemenskapsnivå för läkemedel för avancerad terapi för vilka godkännande krävs enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 726/2004 av den 31 mars 2004 om inrättande av gemenskapsförfaranden för godkännande av och tillsyn över humanläkemedel och veterinärmedicinska läkemedel samt om inrättande av en europeisk läkemedelsmyndighet."
Artikel 3.7 infördes i direktiv 2001/83/EG genom artikel 28.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1394/2007 av den 13 november 2007 om läkemedel för avancerad terapi och om ändring av direktiv 2001/83/EG och förordning (EG) nr 726/2004.
Bestämmelsen i artikel 3.7 i direktiv 2001/83/EG benämns i denna proposition som bestämmelsen om sjukhusundantag (se avsnitt 4.4).
Som ovan nämns anger artikel 3 i direktiv 2001/83/EG i vilken omfattning direktiv 2001/83/EG inte ska gälla. Således kommer läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag inte att omfattas av direktiv 2001/83/EG. I punkt 6 i ingressen till förordning (EG) nr 1394/2007 anges att förordningen utgör lex specialis, genom vilken ytterligare bestämmelser införs utöver dem som fastställs i direktiv 2001/83/EG. Vidare anges att läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag inte bör omfattas av förordning (EG) nr 1394/2007. Eftersom läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag inte ska omfattas av direktiv 2001/83/EG så ska inte heller förordning (EG) nr 1394/2007 vara tillämpligt på dessa läkemedel.
I Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 726/2004 av den 31 mars 2004 om inrättande av gemenskapsförfaranden för godkännande av och tillsyn över humanläkemedel och veterinärmedicinska läkemedel samt om inrättande av en europeisk läkemedelsmyndighet anges att syftet med förordningen är bland annat att inrätta förfarande på unionsnivå för godkännande av, tillsyn över och säkerhetsövervakning av humanläkemedel. I artikel 3.1 jämte bilagan anges att vissa specificerade läkemedel, däribland läkemedel för avancerad terapi, får endast släppas ut på marknaden inom gemenskapen (numera unionen) om dessa läkemedel beviljas godkännande för försäljning enligt bestämmelserna i förordningen. Med beaktande av att läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag inte omfattas av direktiv 2001/83/EG är emellertid inte heller förordning (EG) nr 726/2004 tillämplig.
Definition av läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag
Läkemedelslagens omfattning
Ett läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag är enligt artikel 3.7 i direktiv 2001/83/EG ett läkemedel för avancerad terapi. Enligt artikel 2 i förordning (EG) nr 1394/2007 är ett läkemedel för avancerad terapi ett humanläkemedel som antingen utgör ett läkemedel för genterapi, ett läkemedel för somatisk cellterapi eller en vävnadsteknisk produkt. Om preparatet innehåller en eller flera medicintekniska produkter eller aktiva medicintekniska produkter för implantation kan det under vissa förhållanden anses vara ett kombinationsläkemedel för avancerad terapi (artikel 2.1 d).
Ett läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag ska beredas enligt ett "icke-rutinmässigt förfarande". Någon närmare förklaring av innebörden av detta uttryck återfinns inte i förordningen. En viss avgränsning av vad ett "icke-rutinmässigt förfarande" kan avse, kan ges genom att beakta innehållet i artikel 2 i direktiv 2001/83/EG. I denna artikel anges att direktiv 2001/83/EG ska tillämpas på humanläkemedel som är avsedda att släppas ut på marknaden i medlemsländerna och som har tillverkats på industriell väg eller som har tillverkats med hjälp av en industriell process. Denna bestämmelse är genomförd i svensk rätt genom 2 § läkemedelslagen (1982:859). I förarbetena till läkemedelslagen anförs att "industriell väg" får anses innebära ett krav på storskalig produktion och att produktionen inte enbart är för enskild individ eller endast tillfällig. Uttrycket "icke-rutinmässigt förfarande" kan således inte omfatta tillverkning på industriell väg.
Enligt förarbetena till läkemedelslagen torde begreppet "industriell process" innebära att tillverkningen sker i ett eller flera steg med en standardiserad metod (upparbetning eller vidareförädling av en råvara eller ett halvfabrikat) (jmf prop. 2005/06:70, s. 242). Enligt promemorian (Ds 2010:13) om genomförande av bestämmelsen om sjukhusundantag anförs att när det gäller läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag är det inte uteslutet att ett läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag kan komma att i vissa steg beredas genom en standardiserad metod och därvid omfattas av läkemedelslagen. Det är emellertid även troligt att ett sådant läkemedel kan komma att tillverkas på ett sätt som varken kan hänföras till industriell väg eller med hjälp av industriell process. För att reglera läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag föreslås det i promemorian att ett tillägg införs i läkemedelslagen, vari anges vilka bestämmelser i läkemedelslagen som ska gälla för dessa läkemedel, oavsett om de är att anse som industriellt framställda eller inte.
Enligt Läkemedelsverket är utgångspunkten för promemorians förslag till reglering av sjukhusundantagsprodukter att dessa inte omfattas av läkemedelslagen, på grund av att de inte är industriellt tillverkade. Läkemedel som omfattas av sjukhusundantaget tar sikte på läkemedel som beretts enligt ett icke-rutinmässigt förfarande och inte tillverkats industriellt. Dessa läkemedel kan därmed inte samtidigt omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag och läkemedelslagens regler om industriellt tillverkade läkemedel. De läkemedel som bedöms vara industriellt tillverkade kan på motsvarande sätt inte omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag. En central frågeställning för tillämpningen av de föreslagna reglerna är hur begreppet "icke-rutinmässigt förfarande" ska tolkas, och särskilt hur det förhåller sig till tillverkning med hjälp av industriell process, mot bakgrund av hur det senare begreppet beskrivs i tidigare förarbeten (tillverkning i ett eller flera steg med en standardiserad metod). Det är troligt att framställningen av sjukhusundantagsprodukter åtminstone delvis kommer att ske på ett sätt som överensstämmer med beskrivningen av industriell process. Om begreppet tillverkning med hjälp av industriell process innebär att tillverkningen sker i ett eller flera steg med en standardiserad metod (upparbetning eller vidareförädling av en råvara eller ett halvfabrikat) såsom anges i förarbetena kan tillämpningsområdet för bestämmelsen om sjukhusundantag bli mycket begränsat, eventuellt obefintligt. Det är oklart vilka de avgörande skillnaderna är mellan de olika begreppen och det är tänkbart att det uppstår svårigheter vid tillämpningen.
Svenska Läkaresällskapet anför att för att räknas som ett läkemedel för avancerad terapi bör rekvisitet "industriell process" på något sätt bibehållas, t.ex. genom att det fastslås att det krävs en metod vid framställningen som kan jämställas med en industriell process. Om läkemedel inte behöver vara tillverkat på industriell väg eller med hjälp av industriell process kan gränsen för vad som ska räknas som läkemedel komma att utvidgas och blir alltmer flytande på ett sätt som kan ge förstärkt tolkningsbesvär.
Landstinget i Uppsala län anför att läkemedel för avancerad terapi består av vävnader eller celler som bearbetats och därvid antingen utsatts för en väsentlig modifiering eller att de inte avses ha samma funktion hos mottagaren som hos donatorn. Landstinget drar slutsatsen att anledningen till att läkemedel för avancerad terapi som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag räknas som läkemedel är att en del av hanteringen och framställning omfattar metod eller metoder som innebär en "väsentlig modifiering", som kan jämställas med en "industriell process".
Regeringen anser att undantagsbestämmelsen i artikel 3.7 i direktiv 2001/83/EG omfattar de läkemedel som regleras i direktivet. Med tanke på att direktiv 2001/83/EG tillämpas på läkemedel som bland annat har tillverkats med hjälp av en industriell process (artikel 2), så avser undantagsbestämmelsen i artikel 3.7 i nämnda direktiv läkemedel för avancerad terapi som är tillverkade med hjälp av industriell process. Emellertid anser regeringen att även de läkemedel för avancerad terapi som inte tillverkas med hjälp av industriell process ska regleras genom nationell lagstiftning. Regeringen föreslår att det i läkemedelslagen införs en ny bestämmelse, 2 d §, som definierar sjukhusundantagsprodukter och som anger i vilken omfattning läkemedelslagen ska gälla. Vid bedömningen om denna bestämmelse är tillämplig kommer utgångspunkten vara att rekvisiten i bestämmelsen är uppfyllda, och detta oavsett om läkemedlet kan anses vara tillverkat med hjälp av industriell process eller inte. Det kan härvid noteras att 2 § läkemedelslagen inte kommer att vara tillämplig för de läkemedel som omfattas av 2 d § denna lag. Detta till följd av att dessa läkemedel inte behöver vara tillverkade på industriell väg eller med hjälp av en industriell process.
Icke-rutinmässigt förfarande
Frågan är när läkemedlet kan anses vara berett enligt ett "icke-rutinmässigt förfarande". Läkemedel för avancerad terapi är nya och komplexa preparat och utvecklingen av dessa produkter går snabbt framåt. Det går därvid inte att, på detta stadium, i detalj ange vad uttrycket "icke-rutinmässigt förfarande" ska avse utan det överlåts till Läkemedelsverket att tolka detta begrepp.
Vetenskapsrådet anser att bestämmelsen om sjukhusundantag även ska omfatta icke-kommersiella kliniska studier. Stockholms läns landsting och Karolinska Institutet anför att gränsdragning mellan läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag och kliniska prövning är otydligt definierad och riskerar att fokusera på patientantal i stället för syfte. Bägge remissinstanser menar att denna brist på gränsdragning kan med felaktig tolkning få allvarliga och omfattande negativa konsekvenser för genomförandet av studier inom offentlig sjukvård avseende framtagande av behandlingar som inte är ämnade för kommersialisering. Stockholms läns landsting och Karolinska Institutet anför vidare att den ekonomiska kostnaden ökar kraftigt med en klinisk prövning, vilket tillsammans med prioritering av offentliga medel till de stora patientgrupperna, avsaknaden av prövningsfinansiering från forskningsfonder och frånvaron av ekonomiskt incitament från läkemedelsindustrin riskerar att leda till att utprövning av nya experimentella behandlingsformer aldrig kan genomföras och svårt sjuka patienter ges få alternativ.
Läkemedelsverket anför att vid prövningen av om det rör sig om en beredning enligt icke-rutinmässigt förfarande bör hänsyn tas till samtliga förekommande omständigheter. Syftet, sammanhanget och omfattningen är faktorer som bör kunna tillmätas betydelse. Till exempel kan det ha betydelse om avsikten är att ta fram ett kommersiellt läkemedel och i så fall hur långt man har kommit i denna process. En beredning som framställs i syfte att behandla en patient i ett enskilt fall, men där det inte finns några konkreta planer på fortsatt produktutveckling, bör exempelvis falla inom bestämmelsen om sjukhusundantag. Läkemedelsverket understryker dock att begreppet "icke-rutinmässig" beredning inte kan omfatta beredning för mer än ett fåtal patienter. Regeringen delar Läkemedelsverkets synpunkter. Vad gäller frågan om att bestämmelsen om sjukhusundantag även ska omfatta icke-kommersiella kliniska studier så är klinisk prövning av läkemedel reglerad på unionsnivå och undantaget enligt artikel 3.7 i direktiv 2001/83/EG kan inte få en vidare omfattning i svensk rätt än vad som anges i direktivet.
Sveriges Kommuner och Landsting har önskat ett klargörande i vilken utsträckning det kommer att vara möjligt med framtida anpassningar av behandling med avancerad terapi som genomgått en klinisk läkemedelsprövning. Även Stockholms läns landsting och Karolinska Institutet anför att det vore olyckligt om en suboptimal kommersiell produkt som blivit registrerad på marknaden (viss klinisk effekt, som skulle vara bättre om behandlingen modifierades för vissa patienter eller patientgrupper) inte kan modifieras för optimal patientbehandling på grund av att bestämmelsen om sjukhusundantag omöjliggör förbättring av patientbehandlingar utan produktägarens samtycke. Regeringen finner det inte möjligt att i detta skede bedöma huruvida bestämmelsen om sjukhusundantag kan tillämpas på en modifierad användning av godkända läkemedel utan överlåter denna bedömning till Läkemedelsverket i de enskilda ärendena.
Import och export
I definitionen i artikel 3.7 i direktiv 2001/83/EG anges att dessa läkemedel ska både beredas och användas i samma medlemsstat. Därmed omfattas inte de produkter som importeras eller exporteras. Stockholms läns landsting, Sveriges Kommuner och Landsting samt Karolinska Institutet pekar på att möjligheten av import och export även av läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag är viktig. Dessa remissinstanser betonar att det är nödvändigt med internationella vård- och forskningssamarbeten, speciellt för de mindre medlemsländerna. Mindre medlemsländer måste kunna erbjuda avancerad terapi enligt bestämmelsen om sjukhusundantag som vårdalternativ även om kompetens för beredning av läkemedlet inte finns inom landets gränser. För att få tillräcklig erfarenhet av behandlingar är det också nödvändigt med internationellt samarbete om vård. Att omöjliggöra samarbete, mellan i synnerhet de nordiska länderna, leder till ineffektiv sjukvård och riskerar att bryta upp etablerade samarbeten. Alternativet att i stället skicka patienter mellan medlemsländer torde inte, i detta sammanhang, vara en optimal lösning.
Nu aktuell proposition avser att genomföra en bestämmelse i direktiv 2001/83/EG, vari anges att läkemedlet i fråga ska vara berett i en medlemsstat och användas i samma medlemsstat. Om detta inte är uppfyllt får i stället bestämmelserna i förordning (EG) nr 726/2004 och förordning (EG) nr 1394/2007 tillämpas. Sveriges Kommuner och Landsting föreslår därvid att frågan tas upp på EU-nivå eftersom bestämmelser om import och exportbegränsning redan finns i den europeiska lagstiftningen. Regeringen avser att följa utvecklingen på detta område inom EU.
Användning på sjukhus
Vidare anges i artikel 3.7 att läkemedlet ska användas på ett sjukhus. I promemorian (Ds 2010:13) om genomförande av bestämmelsen om sjukhusundantag föreslogs att det i definitionen skulle anges att användning av aktuellt läkemedel skulle ske "på ett sjukhus". Sveriges Kommuner och Landsting anser att uttrycket "på ett sjukhus" i den föreslagna bestämmelsen bör förtydligas.
Enligt 5 § lagen om hälso- och sjukvård (1982:763) är ett sjukhus en vårdinrättning för hälso- och sjukvård som kräver intagning av patienten, s.k. sluten vård. Med sluten vård avses vård av patienter med sjukdomar eller skador som inte kan utredas eller behandlas i öppenvården. Vid ett sjukhus kan det även finnas kliniker och specialistmottagningar som bedriver öppenvårdsverksamhet. Begreppet sjukhus finns i ett antal författningar, men trots att det inte är närmare definierat, har det inte medfört några tillämpningsproblem. För att inte tynga författningstexten ytterligare, anses begreppet sjukhus inte behövas förtydligas närmare i lagförslaget. Däremot bör det i definitionen anges att användningen ska ske "på sjukhus" för att undvika eventuella missförstånd om att det endast är användning på ett specifikt sjukhus som avses.
Beredning
Av bestämmelsen om sjukhusundantag framgår att ett läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag får endast användas på ett sjukhus. När det däremot gäller beredningen av produkten, finns inte denna begränsning. Ett läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag får således beredas antingen på ett sjukhus eller vid ett företag som inte anses vara ett sjukhus. För sådan tillverkning krävs dock att tillverkningstillstånd beviljats. Om produkten anses tillverkad till viss del på ett sjukhus och till viss del på ett företag, ska både sjukhuset och företaget ha tillverkningstillstånd för sina respektive tillverkningar (se vidare avsnitt 6.3).
Recept
Ett läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag ska användas "i enlighet med ett enskilt recept för en specialanpassad produkt för en enskild patient".
Enligt artikel 1.19 i direktiv 2001/83/EG definieras begreppet "recept" som varje förskrivning av läkemedel som utfärdas av en yrkesverksam person med sådan behörighet. När det gäller läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag får det anses innebära att en läkare förskriver läkemedlet och att denne/denna därvid, på sitt ansvar, ger anvisningar om speciella egenskaper eller sammansättningar åt produkten som är avsedd för en enskild patient. Detta innebär att ett läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag, under förutsättning att beredningen inte anses vara rutinmässig, kan tas fram flera gånger för samma patient under förutsättning att det finns en förskrivning för varje tillfälle. Det innebär även att en förskrivning kan användas för att ta fram ett läkemedel som används vid flera tillfällen till den aktuella patienten, under förutsättning att läkemedlet går att lagra. På det sättet skiljer sig förskrivningen inte från ett recept avseende konventionella läkemedel som kan användas flera gånger. Läkemedelsverket anger att det bör framgå av definitionen att produkten ska användas i enlighet med den enskilda förskrivningen för en patient. Läkemedelsverket anför vidare att promemorians förslag till definition om sjukhusundantagsprodukter skiljer sig något från definitionen i den bakomliggande direktivtexten. I promemorians förslag anges inte att produkten ska användas i enlighet med den enskilda förskrivning för en patient, vilket kan leda till att bestämmelsen tolkas som att en sjukhusundantagsprodukt som tagits fram för en viss patient också kan användas för en annan patient. En sådan tillämpning är enligt Läkemedelsverkets uppfattning inte riktig. Läkemedelsverket anser att lagtexten bör förtydligas.
Regeringen anser inte att definitionen i artikel 3.7 utesluter att ett framtaget läkemedel förskrivs och används på mer än en patient. Detta kan dock endast ske om förutsättningarna för att läkemedlet kan anses vara en sjukhusundantagsprodukt är uppfyllda. Föreslagen lagtext ger utrymme för en sådan användning.
Läkares yrkesmässiga ansvar
Enligt artikel 3.7 i direktiv 2001/83/EG ska användandet av läkemedlet ske "under en läkares exklusiva yrkesmässiga ansvar". I promemorian (Ds 2010:13) om genomförande av bestämmelsen om sjukhusundantag anförs att det med tanke på att läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag är högriskprodukter borde det, i de flesta fall, utses en patientansvarig läkare i enlighet med 27 § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763). Denna bestämmelse i hälso- och sjukvårdslagen upphörde att gälla den 1 juli 2010. I stället har verksamhetschefen fått ett förtydligat ansvar för att tillgodose patientens behov av trygghet, kontinuitet, samordning och säkerhet i vården (29 a § hälso- och sjukvårdslagen). Inom hälso- och sjukvården ska det finnas en verksamhetschef (29 § hälso- och sjukvårdslagen), som svarar för verksamheten. Verksamhetschefen ska vara den person som patienter, anhöriga, personal och tillsynsmyndigheter kan vända sig till rörande frågor om verksamheten. Han eller hon ansvarar för att det medicinska omhändertagandet av patienten uppfyller kraven på god vård. Med god vård avses t.ex. att vården bedrivs så att den tillgodoser patientens behov av kontinuitet och säkerhet i vården (2 a § hälso- och sjukvårdslagen). Utöver verksamhetschefens ansvar framgår behandlande läkares ansvar av bestämmelserna i lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område. Denna lag upphör att gälla den 1 januari 2011 och ersätts med patientsäkerhetslagen (2010:659). Läkarens ansvar framgår därefter av den nya lagen.
Övrigt
Den definition av aktuellt läkemedel som föreslås, utelämnar hänvisning till "en läkares exklusiva yrkesmässiga ansvar" och "i enlighet med ett enskilt recept". Definitionen föreslås få följande lydelse i läkemedelslagen: ett läkemedel för avancerad terapi, såsom det definieras i artikel 2 i förordning (EG) nr 1394/2007, som bereds i Sverige enligt ett icke-rutinmässigt förfarande och som är en specialanpassad produkt för en enskild patient i enlighet med en läkares förskrivning och som används här i landet på sjukhus. Även denna föreslagna bestämmelsen i läkemedelslagen kommer att kallas för bestämmelsen om sjukhusundantag i denna proposition. Detta med hänsyn till att bestämmelsen i svensk rätt ska ha samma innebörd som den i direktiv 2001/83/EG.
Med beaktande av att nämnda läkemedel ska vara ett specialanpassat läkemedel för en enskild patient och vara berett enligt ett icke-rutinmässigt förfarande kan individuellt anpassade varianter av en sjukhusundantagsprodukt endast ges till ett fåtal patienter. Om specialanpassade varianter av läkemedlet ges till mer än ett fåtal patienter kan läkemedlet bedömas falla utanför bestämmelsen i 2 d § läkemedelslagen. Det går emellertid inte att, på detta stadium och i denna proposition, ange hur många patienter som kan behandlas genom varianter av läkemedlet innan det anses vara rutinmässigt, utan det får överlåtas till Läkemedelsverkets eller domstols bedömning i det enskilda fallet.
För det fall något av rekvisiten i 2 d § inte kan anses vara uppfyllt omfattas inte läkemedlet av ovan nämnda undantag. Läkemedlet omfattas då i stället av de gängse reglerna för läkemedel för avancerad terapi. Ett sådant läkemedel ska godkännas genom det centraliserade förfarande som anges i förordning (EG) nr 726/2004, vilket kräver att det först har prövats inom ramen för klinisk läkemedelsprövning.
Lagen om kvalitets- och säkerhetsnormer vid hantering av mänskliga vävnader och celler
Läkemedel för avancerad terapi, och därmed även de läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag, kan innehålla mänskliga vävnader eller celler.
Sedan år 2008 finns lagen (2008:286) om kvalitets- och säkerhetsnormer vid hantering av mänskliga vävnader och celler. Lagen innehåller bestämmelser om hantering av mänskliga vävnader och celler som är avsedda för användning på människor eller för tillverkning av läkemedel avsedda för användning på människor. Denna lag är dock inte tillämplig vid bearbetning, konservering, förvaring och distribution av mänskliga vävnader och celler som är avsedda för framställning av läkemedel. I dessa fall gäller i stället läkemedelslagen (1992:859) (7 §).
Ett avgränsningsproblem kan möjligtvis komma att uppstå mellan vad som är att anse som bearbetning av mänskliga vävnader och celler avsedda för användning på människa och vad som är att anse som ett läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag.
Lagen om kvalitets- och säkerhetsnormer vid hantering av mänskliga vävnader och celler tillkom för att genomföra direktiv 2004/23/EG av den 31 mars 2004 om fastställande av kvalitets- och säkerhetsnormer för donation, tillvaratagande, kontroll, bearbetning, konservering, förvaring och distribution av mänskliga vävnader och celler, i svensk rätt. Lagen om kvalitets- och säkerhetsnormer vid hantering av mänskliga vävnader och celler har samma omfattning som direktiv 2004/23/EG.
När det gäller läkemedel för avancerad terapi framgår det av artikel 2 i förordning (EG) nr 1394/2007 att detta läkemedel antingen utgör ett läkemedel för genterapi, ett läkemedel för somatisk cellterapi eller en vävnadsteknisk produkt. De två förstnämnda läkemedlen, läkemedel för genterapi och somatisk cellterapi, är definierade i del IV i bilaga 1 till direktiv 2001/83/EG. Enligt definitionen är ett läkemedel för genterapi ett biologiskt läkemedel vars aktiva substans innehåller eller består av rekombinant nukleinsyra (nukleinsyra som bildats genom att genetiskt material från flera källor kombinerats) som administreras till människor för att reglera, återställa, ersätta, lägga till eller avlägsna en gensekvens och vars terapeutiska, profylaktiska eller diagnostiska effekt är direkt knuten till dess rekombinanta nukleinsyresekvens eller till produkten av denna sekvens genetiska uttryck. Läkemedel för somatisk cellterapi är ett biologiskt läkemedel som innehåller eller består av celler eller vävnader som har utsatts för en så väsentlig modifiering att deras biologiska egenskaper, fysiologiska funktioner eller strukturegenskaper, av relevans för den avsedda kliniska användningen, har ändrats. Det kan även vara ett biologiskt läkemedel som innehåller eller består av celler eller vävnader som inte är avsedda att ha samma väsentliga funktion hos mottagaren som hos givaren. Preparatet ska tillhandahållas med uppgift om att det har förmåga att, eller administreras till människor för att behandla, förebygga eller diagnostisera sjukdom genom att dess celler eller vävnader har en farmakologisk, immunlogisk eller metabolisk verkan. När det gäller en vävnadsteknisk produkt ska denna, enligt artikel 2.1 b i förordningen 1394/2007, innehålla eller bestå av bearbetade celler eller vävnader, och tillhandahållas med uppgift om att den har egenskaper för regenerering, återställande eller ersättning av mänskliga vävnader. Produkten kan även användas i eller ges till människor i detta syfte. Celler och vävnader i en vävnadsteknisk produkt ska betraktas som bearbetade om de har utsatts för väsentlig modifiering, så att deras biologiska egenskaper, fysiologiska funktioner eller strukturegenskaper, som är relevanta för avsedd förmåga att regenerera, återställa eller ersätta, har uppnåtts. Celler och vävnader anses också vara bearbetade om avsikten inte är att cellerna eller vävnaderna ska ha samma väsentliga funktion eller funktioner hos mottagaren som hos givaren. I bilaga 1 till förordning (EG) nr 1394/2007 anges när en modifiering inte anses vara väsentlig; skärande bearbetning, malning, formning, centrifugering, blötläggning i antibiotika eller antimikrobiella lösningar, sterilisering, strålning, separering, koncentrering eller rening av celler, filtrering, frystorkning, frysning, frysförvaring och förglasning.
Mot bakgrund av vad ovan anförts, kan den slutsats dras att vid bearbetning av celler och vävnader enligt lagen om kvalitets- och säkerhetsnormer vid hantering av mänskliga vävnader och celler är syftet att bibehålla egenskaperna hos det biologiska materialet så att det har samma funktion eller funktioner hos mottagaren som hos donatorn.
När det däremot gäller läkemedel för avancerad terapi och sådana läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag, krävs det att cellerna eller vävnaderna har utsatts för en väsentlig modifiering eller att avsikten är att de inte ska ha samma väsentliga funktion hos mottagaren som hos givaren (läkemedel för somatisk cellterapi och vävnadstekniska produkter) eller att det är fråga om läkemedel för genterapi.
Flera remissinstanser (Stockholms läns landsting, Landstinget i Uppsala län, Skåne läns landsting, Västra Götalands läns landsting, Vetenskapsrådet, Sveriges Kommuner och Landsting, Svenska Läkaresällskapet) har pekat på gränsdragningssvårigheter mellan vad som ska betraktas som läkemedel för avancerad terapi och vad som ska anses falla under lagen om kvalitets- och säkerhetsnormer vid hantering av mänskliga vävnader och celler. Det överlämnas till Läkemedelsverket respektive Socialstyrelsen att i enskilda fall bedöma huruvida celler och vävnader har utsatts för en sådan väsentlig modifiering att de är att betrakta som läkemedel eller om det är fråga om transplantation eller annan användning på människa.
Landstinget i Uppsala län och Svenska Läkaresällskapet anser att istället för vissa av de tillägg och ändringar i läkemedelsförfattningarna som presenterades i promemorian (Ds 2010:13) om genomförande av bestämmelsen om sjukhusundantag bör lagen (2008:286) och förordningen (2008:414) om kvalitets- och säkerhetsnormer vid hantering av mänskliga vävnader och celler tillämpas. Dessa författningar är enligt landstinget och Svenska Läkaresällskapet i flera fall mer relevanta än dem som promemorian refererar till i läkemedelslag och läkemedelsförordning. Detta gäller särskilt bestämmelser om säkerhetsövervakning, uppföljning, spårbarhet, registerhållning, arkivering och avgifter. Regeringen anser dock att produkter som faller under läkemedelslagen även ska regleras inom detta rättsområde.
Landstinget i Uppsala län och Svenska Läkaresällskapet föreslår även att Läkemedelsverket och Socialstyrelsen bistås av en vetenskaplig kommitté för att garantera hög vetenskaplig nivå på utvärdering och bedömning. Regering anser att det inte behövs en sådan kommitté, men om sådana behov framkommer vid tillämpningen avser regeringen att återkomma till frågan.
Klinisk prövning, forskning och bestämmelsen om sjukhusundantag
En fråga som uppkommer är i vilken relation bestämmelsen om sjukhusundantag står till bestämmelserna om klinisk prövning av humanläkemedel eller forskning på människor.
I punkten 16 i ingressen till förordning (EG) nr 1394/2007 anges att klinisk prövning av läkemedel för avancerad terapi bör genomföras i enlighet med de övergripande principerna och etiska kraven som återfinns i Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/20/EG av den 4 april 2001 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar rörande tillämpning av god klinisk sed vid kliniska prövningar av humanläkemedel. Av artikel 4 i förordningen framgår att artiklarna 6.7, 9.4 och 9.6 i direktiv 2001/20/EG om läkemedel för genterapi och somatisk cellterapi även ska tillämpas på vävnadstekniska produkter. Direktiv 2001/20/EG genomfördes i svensk rätt genom tillägg och ändringar i 13-14 §§ och 20 § läkemedelslagen (SFS 2004:197, prop. 2003/04:32). Med anledning av artikel 4 i förordning (EG) nr 1394/2007 föreslås ett tillägg i 14 § läkemedelslagen för att förtydliga att det som gäller för läkemedel för genterapi och somatisk cellterapi avseende klinisk läkemedelsprövning, även ska gälla för vävnadstekniska produkter (se vidare avsnitt 7.1).
Vad gäller läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag så framgår det av artikel 3.7 i direktiv 2001/83/EG att detta direktiv inte ska gälla dessa läkemedel. Inte heller förordning (EG) nr 1394/2007, som utgör lex specialis i förhållande till direktiv 2001/83/EG, ska tillämpas på dessa produkter. Detta framgår av punkten 6 i ingressen till förordning (EG) nr 1394/2007.
Med tanke på att klinisk prövning av läkemedel för avancerad terapi är reglerad i nämnda direktiv och förordning, och att produkter som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag inte ska omfattas av dessa rättsakter, kan den slutsatsen dras att läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag inte är preparat som behöver genomgå klinisk prövning enligt direktiv 2001/83/EG, förordning (EG) nr 1394/2007 eller läkemedelslagen.
Dessa rättsakter kan dock bli tillämpliga på sådant läkemedel som har ansetts omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag men som upphör att uppfylla de rekvisit som gäller för ett sådant läkemedel, t.ex. om det inte längre anses att vara berett enligt ett "icke-rutinmässigt förfarande". En systematisk utvärdering av säkerhet och effekt bör då i stället ske inom ramen för en klinisk läkemedelsprövning.
Lagen (2003:460) om etikprövning av forskning som avser människor (etikprövningslagen) innehåller bestämmelser om etikprövning av forskning som avser människor och biologiskt material från människor. Syftet med lagen är att skydda den enskilda människan och respekten för människovärdet vid forskning. Begreppet "forskning" är i lagen definierat som "vetenskapligt experimentellt eller teoretiskt arbete för att inhämta ny kunskap och utvecklingsarbete på vetenskaplig grund dock inte sådant arbete som utförs inom ramen för högskoleutbildning på grundnivå eller på avancerad nivå".
Enligt förarbetena till etikprövningslagen ska arbetet syfta till att inhämta ny kunskap. Att arbetet ska ske på ett vetenskapligt sätt innebär att arbetet ska vara del av en kunskapsprocess där kunskap systematiseras och struktureras genom teoriutveckling och tillämpning av metodiska arbetsredskap (prop. 2007/08:44 s. 50).
I promemorian (Ds 2010:13) om genomförande av bestämmelsen om sjukhusundantag anfördes att läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag är specialanpassade produkter för enskilda patienter som bereds enligt ett icke-rutinmässigt förfarande. Enligt promemorian kunde användandet av sådana specialanpassade läkemedel inte anses vara del av "en kunskapsprocess där kunskap systematiseras och struktureras genom teoriutveckling och tillämpning av metodiska arbetsredskap". Användandet av dessa läkemedel kunde därmed inte anses falla inom begreppet forskning såsom det begreppet är definierat i etikprövningslagen. Därmed ansågs etikprövningslagen inte behöva tillämpas på läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag. Användandet av dessa läkemedel ansågs istället ske inom en försöksverksamhet under verksamhetschefens och behandlande läkares ansvar. Skånes läns landsting anser att användningen av läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag kan vara att anse som forskning. Landstinget anför att framtagandet av dessa läkemedel sker via ett vetenskapligt experimentellt arbete i en kontinuerlig kunskapsprocess där varje moment innehåller teoriutveckling. Övergången från pre-klinisk till klinisk är bara ett nytt steg i den här processen. Den planerade experimentella behandlingen innebär att patienten deltar i ett experiment där man vill registrera en reaktion hos dem. Därmed är 4 § 2 i etikprövningslagen tillämplig. Den experimentella behandlingen utförs med en metod som syftar till att påverka forskningspersonen fysiskt eller psykiskt. I det aktuella fallet ges ett specialläkemedel som påverkar patienten och det görs fysiska ingrepp. Processen är i sin helhet att betrakta som medicinsk forskning och den experimentella behandlingen kan ses som ett specialfall av klinisk prövning med n=1.
Utrymmet för bestämmelsen om sjukhusundantaget är mycket begränsat och kan endast gälla användning på ett fåtal patienter. Även om användningen av ett läkemedel endast omfattar ett fåtal patienter kan sådan försöksverksamhet under vissa betingelser ändå anses falla under begreppet forskning och ska då etikprövas enligt etikprövningslagen. I andra fall kan användningen anses falla utanför begreppet forskning varvid etikprövningslagen inte blir tillämplig. Behandlingen är i stället att anse som en försöksverksamhet under verksamhetschefens och behandlande läkares ansvar. Vad som är att anse som forskning eller inte får bedömas från fall till fall. Vid användning av läkemedel inom ramen för försöksverksamhet under betingelser som inte anses vara forskning är det dock viktigt att nya läkemedel utvärderas på ett strukturerat sätt (se avsnitt 6.4).
6.2
Läkemedel
Regeringens förslag: Läkemedelslagens definition av läkemedel ska vara tillämplig på läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna har inte haft någon erinran mot promemorians förslag.
Skälen för regeringens förslag: Ett läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag är enligt artikel 3.7 i direktiv 2001/83/EG ett läkemedel för avancerad terapi. Av definitionen i artikel 2 i förordning (EG) nr 1394/2007 framgår att läkemedel för avancerad terapi definieras som ett humanläkemedel. Av samma artikel anges även att definitionerna i bland annat artikel 1 i direktiv 2001/83/EG ska gälla för läkemedel för avancerad terapi. Av artikel 1.2 anges att med läkemedel avses varje substans eller kombination av substanser som tillhandahålls med uppgift om att den har egenskaper för att förebygga eller behandla sjukdom hos människor. Läkemedel kan, enligt samma artikel, även vara varje substans eller kombination av substanser som kan användas på eller administreras till människor i syfte att antingen återställa, korrigera eller modifiera fysiologiska funktioner genom farmakologisk, immunologisk eller metabolisk verkan eller för att ställa diagnos. Denna definition genomfördes i svensk rätt genom 1 § första stycket läkemedelslagen (1992:859) och den svenska ordalydelsen är identisk med den i artikel 1.2 i direktiv 2001/83/EG. Den enda skillnaden är att orden "administreras till" har ersättas med "tillföras" i den svenska läkemedelslagen. Läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag är således ett läkemedel såsom det anges i 1 § första stycket läkemedelslagen. Det föreslås därför att denna bestämmelse i läkemedelslagen ska vara tillämplig på dessa läkemedel.
6.3 Tillverkningstillstånd och handläggning
Regeringens förslag: Tillverkning av läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag får endast bedrivas av den som har Läkemedelsverkets tillstånd.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om de villkor som ska gälla vid tillverkning av dessa läkemedel. En bestämmelse om detta ska föras in i läkemedelslagen.
Läkemedelslagens bestämmelser om tillverkning och handläggning av tillstånd ska i vissa delar vara tillämpliga på läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Stockholms läns landsting, Landstinget i Uppsala län, Skåne läns landsting, Västra Götalands läns landsting, Svenska Läkaresällskapet och Karolinska Institutet anser såvitt avser handläggningstiden att det behövs tydligare regler anpassade till den sjukvårdsmässiga verkligheten. Därvid föreslås att Läkemedelsverket ska kunna meddela tillverkningstillstånd omedelbart eller skapa rutin för tillståndsgivning i efterhand. Sveriges Kommuner och Landsting anför att det inte framgår av promemorian om det för ett sjukhus utöver tillverkningstillstånd även måste finnas tillstånd att bedriva verksamhet vid en vävnadsinrättning. Landstinget i Uppsala län anger att det bör övervägas om det utöver tillverkningstillstånd även ska krävas tillstånd att bedriva verksamhet vid en vävnadsinrättning från Läkemedelsverket enligt 3 § förordningen (2008:414) om kvalitets- och säkerhetsnormer vid hantering av mänskliga vävnader och celler. Övriga remissinstanser har inte haft någon erinran mot promemorians förslag.
Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 3.7 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/83/EG om upprättande av gemenskapsregler för humanläkemedel ska tillstånd för tillverkning av läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag ges av den behöriga myndigheten i medlemsstaten.
I 15 § första stycket läkemedelslagen (1992:859) anges att med tillverkning avses framställning, förpackning eller ompackning av läkemedel eller mellanprodukt. Beredning av läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag bör falla inom denna bestämmelse såsom framställning av läkemedel. Denna bestämmelse bör vara tillämplig även vad gäller läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag. Det föreslås därför att denna bestämmelse i läkemedelslagen ska vara tillämplig även på läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag.
I 16 § läkemedelslagen anges att yrkesmässig tillverkning av läkemedel och mellanprodukter får bedrivas endast av den som har Läkemedelsverkets tillstånd. Enligt förarbetena anges att i begreppet yrkesmässig ligger att tillverkningen sker regelmässigt eller i större omfattning och dessutom att den syftar till försäljning av läkemedlet. Från tillståndstvånget undantas därför tillverkning uteslutande för undervisnings- och forskningsverksamhet (prop. 1991/92:107, s. 99 f.). Läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag används vid försöksverksamhet och ska beredas enligt ett icke-rutinmässigt förfarande och vara specialanpassat för en enskild patient. Tillverkningen av dessa produkter behöver inte anses vara regelmässig eller i större omfattning och därvid inte omfattas av begreppet yrkesmässig. Därmed omfattar 16 § inte tillverkning av dessa produkter. Det föreslås att ett tillägg införs i 16 § läkemedelslagen, vari anges att tillverkning av läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag får bedrivas endast av den som har tillstånd. Därmed anges det inte att tillverkningen av dessa läkemedel måste vara "yrkesmässig".
Det förutses att tillstånden till tillverkning av sjukhusundantagsprodukter kommer att vara generella för exempelvis vissa processer eller metoder. Inom ramen för dessa generella tillverkningstillstånd kan individuellt anpassade varianter av produkten tas fram. Det är dock även möjligt att ge tillstånd för tillverkning åt en eller några patienter. Ett läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag kan komma att till viss del tillverkas på ett sjukhus och till viss del på ett företag. Det är därmed fråga om två tillverkare. Båda dessa ska ha tillverkningstillstånd.
Enligt 16 § läkemedelslagen är det Läkemedelsverket som ger tillverkningstillstånd. I Sverige är Läkemedelsverket central förvaltningsmyndighet för kontroll och tillsyn av läkemedel, medicintekniska produkter och vissa andra produkter som med hänsyn till egenskaper eller användning står läkemedel nära. Verket utövar tillsyn och kontroll även över tillverkningen av läkemedel och medicintekniska produkter. Läkemedelsverket har med stöd av bemyndiganden utarbetat föreskrifter om bland annat tillstånd för tillverkning av läkemedel och god tillverkningssed för läkemedel (LVFS 2004:6 och 2004:7). Läkemedelsverket har enligt läkemedelslagen redan nu till uppgift att pröva ansökningar om tillstånd från den som avser att bedriva yrkesmässig tillverkning av läkemedel. På grund härav föreslås att Läkemedelsverket bör vara den myndighet som ansvarar för tillståndsgivningen även vad avser läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag. Det föreslås därför att det i 16 § läkemedelslagen ska framgår att tillverkning av dessa läkemedel får bedrivas endast av den som har Läkemedelsverkets tillstånd.
I 16 § andra stycket anges att vid tillverkning av läkemedel för visst tillfälle på öppenvårdsapotek eller sjukhusapotek krävs inget tillstånd enligt 16 § första stycket. Läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag är högriskprodukter som inte ska få tillverkas utan tillstånd. Det föreslås att ett sådant förtydligande tas in i 16 § läkemedelslagen.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om de villkor som ska gälla vid denna tillverkning. Ett sådant bemyndigande föreslås införas i läkemedelslagen. Med tanke på att det är Läkemedelsverket som ska bevilja tillstånd för tillverkning av läkemedel som omfattas av sjukhusundantaget avser regeringen att bemyndiga verket att meddela dessa föreskrifter och att en bestämmelse om detta införs i läkemedelsförordningen.
Mänskliga vävnader och celler
Landstinget i Uppsala län anger att det bör övervägas om det utöver tillverkningstillstånd även ska krävas tillstånd att bedriva verksamhet vid en vävnadsinrättning från Läkemedelsverket enligt 3 § förordningen (2008:414) om kvalitets- och säkerhetsnormer vid hantering av mänskliga vävnader och celler. Liknande synpunkt har Sveriges Kommuner och Landsting framfört.
Vid sidan av ett tillstånd för tillverkning av sjukhusundantagsläkemedel kan ett sjukhus eller annan tillverkare behöva ha ett tillstånd att bedriva verksamhet vid en vävnadsinrättning. Detta under förutsättning att sjukhuset eller tillverkaren uppfyller kriterierna i lagen (2008:286) om kvalitets- och säkerhetsnormer vid hantering av mänskliga vävnader och celler. Ett tillverkningstillstånd för sjukhusundantagsläkemedel kan således inte ersätta ett tillstånd för vävnadsinrättningar. Det kommer att vara Läkemedelsverket som i de enskilda fallen får bedöma om ett sjukhus eller annan tillverkare även behöver tillstånd för att bedriva verksamhet vid vävnadsinrättning.
Vid tillståndsgivandet kan fråga uppkomma om produkter som innehåller mänskliga vävnader eller celler är bearbetade på det sätt att de är att bedöma som läkemedel eller om produkten ska anses vara obearbetade och att det är fråga om transplantation eller annan användning på människa. Läkemedelsverket bör i dessa frågor kunna samråda med Socialstyrelsen.
Handläggningstider och möjlighet att återkalla tillstånd m.m.
I 20 § första stycket läkemedelslagen anges att Läkemedelsverkets beslut om bland annat tillverkningstillstånd enligt 16 § samma lag ska fattas inom den tid regeringen föreskriver. Det föreslås att 20 § första stycket 10 läkemedelslagen ska tillämpas även på läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag.
I promemorian (Ds 2010:13) om genomförande av bestämmelsen om sjukhusundantag föreslås att Läkemedelsverket ska få 120 dagar för att fatta beslut om tillstånd till tillverkning. Stockholms läns landsting, Landstinget i Uppsala län, Skåne läns landsting, Västra Götalands läns landsting, Svenska Läkaresällskapet och Karolinska Institutet anför att det i samband med sjukvård måste finnas möjligheter att sätta in terapier utan att i förväg inhämta nödvändiga tillstånd eftersom det kan handla om livräddande åtgärder. Dessa remissinstanser anser därför att det är viktigt att det finns utrymme för omedelbar tillståndsgivning eller att tillverkningstillstånd ska kunna ges i efterhand. Ett annan alternativ som föreslås är någon form av undantag från tillverkningstillstånd när det föreligger en överhängande risk för patientens liv och hälsa.
Avvägning behövs göras mellan, å ena sidan, behovet av snabba, ibland livräddande insatser för de patienter som aktuella läkemedel kan hjälpa, å andra sidan, möjligheten att kvalitetssäkra läkemedlet genom bland annat tillverkningstillstånd. Enligt regeringen förutses det att tillverkningstillstånd kommer att vara generella, varvid individuellt anpassade varianter av produkten kan tas fram inom ramen för ett tillstånd. Därvid torde även sjukhushuvudmännens beslutsstruktur och etiska bedömningar ha möjlighet att beakta möjlig användning av dessa läkemedel, samtidigt som tillverkningstillstånd från Läkemedelsverket inte behöver ges för varje individuell användning.
Med tanke på att läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag är komplexa och förenade med risker bedöms den föreslagna handläggningstiden om 120 dagar för att fatta beslut som rimlig. Med hänsyn till denna tidsrymd är det troligt att tillstånd kommer att vara generella snarare än för tillverkning för en enskild patient. Att en tillverkare skulle få ansöka om tillverkningstillstånd i efterhand anser inte regeringen önskvärd och lämnar därför inte utrymme för sådana lösningar.
I artikel 3.7 i direktiv 2001/83/EG anges inte specifikt att tillstånd till tillverkning ska kunna upphävas eller återkallas. För patienternas säkerhet är det naturligtvis av vikt att tillstånd till tillverkning kan återkallas. Enligt 20 § andra stycket läkemedelslagen får tillstånd enligt bland annat 16 § samma lag återkallas om någon av de väsentliga förutsättningar som förelåg när tillståndet meddelades inte längre föreligger eller något krav av särskild betydelse för kvalitet och säkerhet inte följts. Denna bestämmelse föreslås vara tillämplig på läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag.
6.4 Användningen av läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag
Regeringens bedömning: Det behövs ingen lagändring för att reglera användningen av läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag.
Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Läkemedelsverket finner det tänkbart att 2 h § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) kan komma att tillämpas vid användandet av läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag. Läkemedelsverket anser att det bör vara obligatoriskt för sjukhushuvudmannen att etikpröva användningen av sjukhusundantagsprodukter. Skåne läns landsting anför att förslaget kommer att leda till att lagstiftningen inte är förenlig med de etiska krav som ställs i Helsingforsdeklarationen. I förslaget saknas viktiga mekanismer för att säkerställa patientens skydd mot de inneboende risker som experimentella kliniska behandlingar medför såsom att det inte finns skydd för eller deklaration av potentiella intressekonflikter mellan förskrivande läkare och tillverkare av läkemedlet, det finns ingen oberoende etisk bedömning av risk/nytta och det finns inget krav på informerat samtycke från den enskilde patienten. Även om det finns ett stort medicinsk behov av att utveckla den här typen av läkemedel är det viktigt att ha samma grad av noggrannhet för dessa undantag som för små molekyler, biologiska läkemedel och vacciner. Om det från lagstiftarens sida finns önskemål om att i vissa situationer ha mindre extensiv preklinisk dokumentation innan den här typen av läkemedel testas kliniskt finns det andra och bättre sätt att tillgodose detta. Experimentell klinisk behandling bör ske enligt Good Clinical Practice. Skåne läns landsting anför vidare att besluts- och ansvarsstruktur saknas; vem får initiera behandling, vem ska betala för den experimentella behandlingen samt vem ska betala de merkostnader som den kan ha för vården som t.ex. extra undersökningar och blodprov samt eventuell vård och behandling av biverkningar. Även om detta är behandlingar på försöksstadiet är det av största vikt att sjukhushuvudmännen tar fram en ordnad beslutsstruktur för användning och utvärdering (effekt och säkerhet) av dessa läkemedel.
Sveriges Kommuner och Landsting anser man bör utreda möjligheterna för att användning av läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag bör kontrolleras av en etikprövningsnämnd. Liknande synpunkt har framförts av Stockholms läns landsting och Karolinska Institutet. Statens Medicinsk-Etiska Råd anför att förslaget innebär att man på enskilda patienter kan sätta in behandlingar utan att det görs en etisk prövning i varje enskilt fall. Rådet erinrar om vikten av tydliga, nationella regler om etisk prövning i varje enskilt fall när det gäller användningen av läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag. Flera remissinstanser (Läkemedelsverket, Stockholms läns landsting, Skåne läns landsting, Västra Götalands läns landsting, Sveriges Kommuner och Landsting, Läkemedelsindustriföreningen och Karolinska Institutet) anser att formerna för försäkringsskydd bör utredas och klargöras. Övriga remissinstanser har inte haft någon erinran mot promemorians bedömning.
Skälen för regeringens bedömning: Läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag används i viss utsträckning redan i dag i svensk sjukvård för behandling av bland annat sällsynta sjukdomar. Läkemedel för avancerad terapi, även de som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag, är högriskprodukter. Det är därför av stor vikt att det vid användningen av dessa produkter finns insyn och att utvärderingar görs av användandet av dessa produkter. Det är även viktigt att etiska bedömningar görs i den mån det kan anses behövas.
I promemorian (Ds 2010:13) om genomförande av bestämmelsen om sjukhusundantag anfördes att användningen av sjukhusundantagsläkemedel var behandlingar på försöksstadiet och lagen (2003:460) om etikprövning av forskning som avser människor ansågs därför inte tillämplig. I stället angavs vikten av att sjukhushuvudmännen hade en ordnad beslutstruktur som även gav utrymme för etiska bedömningar. Läkemedelsverket anför att det är tänkbart att 2 h § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) om etiska bedömningar av nya metoder i vården kan komma att tillämpas vid användandet av läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag. Detta inte minst mot bakgrund av att det inte är enkelt att entydigt klassificera forskning samt att gränserna mellan olika slag av forskning inte är tydliga, vilket påpekas i lagmotiven (prop. 2009/10:83 s. 6). Läkemedelsverket anser att det bör vara obligatoriskt för sjukhushuvudmännen att etikpröva användningen av sjukhusundantagsprodukter och att det kan överlämnas till sjukhushuvudmännen att genomföra etikbedömningen på det sätt som anses ändamålsenligt. Skånes läns landsting anför att besluts- och ansvarsstruktur saknas. Frågor lämnas obesvarade såsom vem får initiera behandling, vem ska betala för den experimentella behandlingen samt vem ska betala de merkostnader som den kan ha för vården som t.ex. extra undersökningar och blodprov samt eventuell vård och behandling av biverkningar. Landstinget anser vidare att även om detta är behandlingar på försöksstadiet är det av största vikt att sjukhushuvudmännen tar fram en ordnad beslutsstruktur för användning och utvärdering (effekt och säkerhet) av dessa läkemedel.
Sveriges Kommuner och Landsting anser att det bör utredas om användningen av läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag bör kontrolleras av en etikprövningsnämnd. Liknande synpunkt har framförts av Stockholms läns landsting och Karolinska Institutet. Statens Medicinsk-Etiska Råd anför att bestämmelsen om sjukhusundantag innebär att man på patienter kan sätta in behandlingar, med t.ex. nanoteknik eller genteknik med förändring av könsceller, utan att det görs en etisk prövning i varje enskilt fall. Enligt rådets mening är detta inte tillfredsställande. Rådet anför vidare att det finns risk att användandet av avancerad teknik eller behandling med viss teknik "faller mellan stolarna". Rådet understryker därför vikten av tydliga, nationella regler om etisk prövning i varje enskilt fall när det gäller användningen av läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag.
Som anges i avsnitt 6.1 är användning av läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag behandlingar på försöks- eller forskningsstadiet.
De behandlingar som anses utgöra forskning ska prövas enligt lagen om etikprövning av forskning som avser människor (etikprövningslagen). Därmed ska dessa behandlingar prövas av en etikprövningsnämnd. När det däremot gäller behandlingar på försöksstadiet sker det på verksamhetschefens och behandlande läkares ansvar. Det är dock viktigt att dessa nya läkemedel utvärderas på ett strukturerat sätt.
En ordnad beslutsstruktur
För användning av de läkemedel som inte anses falla under etikprövningslagen är det, med tanke på att läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag är högriskprodukter, mycket viktigt att användandet av dessa produkter ingår i en ordnad beslutsstruktur. Vidare är det av vikt att användandet av dessa läkemedel utvärderas. Det är därvid viktigt att etikprövning ingår i den ordnade beslutsstrukturen. Sjukhushuvudmännen bör därför ha en struktur, som även ger utrymme för etiska bedömningar, om användningen av dessa läkemedel. Socialstyrelsen har tagit fram föreskrifter om ledningssystem för kvalitet och patientsäkerhet i hälso- och sjukvården (SOSFS 2005:12). Enligt 3 kap. 1 § dessa föreskrifter ska vårdgivaren bland annat ge direktiv och säkerställa att ledningssystem för varje verksamhet är ändamålsenlig med mål, organisation, rutiner, metoder och vårdprocesser som säkerställer kvaliteten. I 4 kap. 2 § nämnda föreskrifter anges att ledningssystemet ska säkerställa att det finns rutiner bland annat för hur nya metoder för diagnostik, vård och behandling ska tas fram, provas ut och introduceras så att patientsäkerheten säkerställs.
Vidare anges det i 2 h § hälso- och sjukvårdslagen att innan en ny diagnos- eller behandlingsmetod, som kan ha betydelse för människovärde och integritet, börjar tillämpas i hälso- och sjukvården, ska vårdgivaren se till att metoden har bedömts från individ- och samhälliga aspekter. Denna bestämmelse är inte avsedd att omfatta försöksverksamhet. Emellertid bör beslutsstrukturen, som bör innehålla etiska bedömningar, även kunna användas vid de sjukhus som bereder och/eller använder läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag. När det gäller användningen av läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag kan ytterligare föreskrifter behöva meddelas. Eventuella kompletterande föreskrifter kan ges genom myndighetsföreskrifter av Socialstyrelsen. Stöd för sådan normgivning finns bland annat i förordning (1985:796) med vissa bemyndiganden för Socialstyrelsen att meddela föreskrifter m.m. Regeringen avser även att noga följa utvecklingen.
Skånes läns landsting anför vidare att förslaget kommer att leda till att lagstiftningen inte är förenlig med de etiska krav som ställs i Helsingforsdeklarationen. I förslaget saknas viktiga mekanismer för att säkerställa patientens skydd mot de inneboende risker som experimentella kliniska behandlingar medför såsom att det inte finns skydd för eller deklaration av potentiella intressekonflikter mellan förskrivande läkare och tillverkare av läkemedlet, det finns ingen oberoende etisk bedömning av risk/nytta och det finns inget krav på informerat samtycke från den enskilde patienten. Även om det finns ett stort medicinsk behov av att utveckla den här typen av läkemedel är det viktigt att ha samma grad av noggrannhet för dessa undantag som för små molekyler, biologiska läkemedel och vacciner. Om det från lagstiftarens sida finns önskemål om att i vissa situationer ha mindre extensiv preklinisk dokumentation innan den här typen av läkemedel testas kliniskt finns det andra och bättre sätt att tillgodose detta. Experimentell klinisk behandling bör ske enligt Good Clinical Practice.
Flera av de etiska aspekter som Skånes läns landsting tar upp, exempelvis potentiella intressekonflikter mellan förskrivande läkare och tillverkare av läkemedlet, bör belysas av den beslutstruktur som vårdgivarna bör tillhandahålla. Eventuella kompletterande föreskrifter kan även ges genom myndighetsföreskrifter av Socialstyrelsen. Vad gäller ett informerat medgivande till behandlingen av den enskilde patienten framgår det av 2 a § hälso- och sjukvårdslagen att hälso- och sjukvården ska bedrivas så att den uppfyller kraven på god kvalitet vilket bland annat innebär att den ska bygga på respekt för patientens självbestämmande och integritet. Vården och behandlingen ska så långt möjligt utformas och genomföras i samråd med patienten. Enligt 2 b § samma lag ska patienten ges individuellt anpassad information om sitt hälsotillstånd och om de metoder för undersökning, vård och behandling som finns. Dessa regler gäller även vid användningen av läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag.
Ersättning vid skada
Vid användandet av läkemedel kan skador uppkomma. En patient som skadas i samband med hälso- och sjukvård kan under vissa förutsättningar få patientskadeersättning enligt patientskadelagen (1996:799). Enligt 6 § denna lag kan ersättning lämnas om det föreligger övervägande sannolikhet för att skadan orsakats av undersökning, vård, behandling eller liknande åtgärd (s.k. behandlingsskada). Ersättning för behandlingsskada utges under förutsättning att skadan kunnat undvikas antingen genom ett annat utförande av det valda förfarandet eller genom val av ett annat tillgängligt förfarande som enligt en bedömning i efterhand från medicinsk synpunkt skulle ha tillgodosett vårdbehovet på ett mindre riskfyllt sätt. Ersättning kan även lämnas när skada uppkommit genom fel hos medicinteknisk produkt eller sjukvårdsutrustning använd vid undersökning, vård, behandling eller liknande åtgärd eller felaktig hantering därav (s.k. materialskada). Vidare kan ersättning lämnas vid felaktig diagnostisering, skador som orsakats av smittämnen eller skador som orsakats genom olycksfall i samband med undersökning, vård, behandling eller liknande åtgärd. Dessutom lämnas ersättning om skadan är orsakad av förordnande eller utlämnande av läkemedel i strid med föreskrifter eller anvisningar (s.k. medicineringsskada).
Skador som beror av läkemedlets egenskaper omfattas inte av patientskadelagen. Dessa patienter har tre andra möjligheter att begära ersättning. För det första kan de väcka talan vid domstol och yrka ersättning under åberopande av skadeståndslagen (1972:207). För att få skadestånd enligt skadeståndslagen måste skadan ha orsakats uppsåtligen eller av vårdslöshet.
En annan möjlighet är att yrka ersättning enligt produktansvarslagen (1992:18). Tillverkaren har ett strikt ansvar för en produkt som orsakar en skada. För att få ersättning enligt produktansvarslagen måste produkten ha haft en säkerhetsbrist. Systemfel och utvecklingsfel räknas dock inte som säkerhetsbrist. Många läkemedelsskador orsakas emellertid just genom systemfel och utvecklingsfel. Vidare är biverkningar som tillverkaren informerat om jämställda med systemfel hos läkemedlet. Detta medför att möjligheten att få ersättning med stöd av produktansvarslagen är begränsad.
Den tredje möjligheten är att använda sig av läkemedelsförsäkringen. Den grundar sig på en frivillig överenskommelse mellan läkemedelsföretagen och kan inte bli föremål för domstolsprövning. Försäkringen kan ersätta läkemedelsskador oavsett om det är klarlagt hur skadorna har vållats eller om produkten som använts haft en säkerhetsrisk. Vidare krävs endast "övervägande sannolikhet" för att ett orsakssamband ska anses föreligga mellan läkemedel och läkemedelsskada.
Ersättning av en läkemedelskada enligt försäkringen lämnas efter en skälighetsbedömning. Ersättning lämnas därvid inte om skadan skäligen borde ha godtagits som följd av läkemedlets användning. Vid denna bedömning tas hänsyn till arten och svårhetsgraden av det som behandlingen avsett, den skadades hälsotillstånd i övrigt, skadans omfattning samt anledningen för fackmannen att räkna med läkemedlets verkningar och möjligheten för henne eller honom att förutse dessas följder.
Vidare utges ersättning enligt läkemedelsförsäkringen endast för skada orsakad av ett läkemedel som en delägare i LFF Service AB (tidigare Läkemedelsförsäkringsföreningen) har tillhandahållit. Enlig LFF Service AB omfattas nästa alla läkemedelsbolag som verkar i Sverige (98 procent av alla sålda läkemedel) av försäkringen (se www.lakemedelsforsakringen.se). Det är således en mycket liten del läkemedel i Sverige som inte omfattas av läkemedelsförsäkringen.
Några av delägarna i LFF Service AB är bioteknikföretag som kan komma att tillverka sjukhusundantagsprodukter. Även sjukhus kan komma att tillverka sjukhusundantagsläkemedel. Det enda sjukhus som är delägare i LFF Service AB är Karolinska Universitetssjukhuset och detta med anledning av att sjukhuset utför kliniska prövningar av läkemedel som det tagit fram. För närvarande är således inte sjukhus, med undantag av Karolinska Universitetssjukhuset, delägare i LFF Service AB.
I promemorian angavs att det bör utredas i vilken utsträckning ersättning enligt läkemedelsförsäkringen kan komma att utges för skador orsakade av läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag och om, och i så fall på vilket sätt, tillverkare av dessa läkemedel bör vara delägare i LFF Service AB. Någon sådan utredning kunde inte göras inom ramen för promemorian (Promemoria [Ds 2010:13] om genomförande av bestämmelsen om sjukhusundantag, sid 70).
Flera remissinstanser (Läkemedelsverket, Stockholms läns landsting, Skåne läns landsting, Västra Götalands läns landsting, Sveriges Kommuner och Landsting, Läkemedelsindustriföreningen och Karolinska Institutet) anser att oklarheten gällande försäkringsfrågan är otillfredsställande och anser att denna fråga bör skyndsamt utredas och klargöras. Läkemedelsverket anför att det bör övervägas om patientskadelagen kan ändras så att den omfattar behandling med sjukhusundantagsläkemedel och ersättning därmed kan utgå för behandlingsskada.
I dag kan patienter som behandlas med läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag under vissa förutsättningar få ersättning enligt patientskadelagen, skadeståndslagen och produktansvarslagen. I de fall tillverkarna är delägare i LFF Service AB kan även läkemedelsförsäkringen vara tillämplig. Därutöver är det en fråga för de sjukhus som tillverkar läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag om de avser att bli delägare i LFF Service AB och på vilket sätt det i så fall ska ske. Det är därvid av betydelse att se om dessa patienter kan komma att få någon ersättning av försäkringen. Regeringen kommer att noga följa utvecklingen i denna fråga.
6.5 Särskilda kvalitetsnormer
Regeringens förslag: Läkemedelslagens krav på läkemedel och krav vid tillverkning av dessa läkemedel ska vara tillämpliga på läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Skåne läns landsting ifrågasätter hur kravet på att läkemedel ska vara ändamålsenliga enligt 4 § läkemedelslagen (1992:859) kan uppfyllas såvitt avser läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag. Övriga remissinstanser har inte haft någon erinran mot promemorians förslag.
Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 3.7 första stycket i Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/83/EG om upprättande av gemenskapsregler för humanläkemedel ska läkemedel som omfattas av den bestämmelsen beredas "i enlighet med särskilda kvalitetsnormer". I artikelns andra stycke anges att medlemsstaterna ska se till att nationella krav på bland annat "särskilda säkerhetsnormer" motsvarar de som gäller på gemenskapsnivå (numera unionsnivå) för läkemedel för avancerad terapi. När det gäller nämnda uttryck, "särskilda kvalitetsnormer" och "särskilda säkerhetsnormer", i första och andra styckena av bestämmelsen, så kan det noteras att i den engelska versionen av förordningen används orden "specific quality standards" för båda dessa uttryck. Med beaktande härav görs bedömningen att det även i andra stycket rätteligen bör står "särskilda kvalitetsnormer" och inte "särskilda säkerhetsnormer".
De kvalitetsnormer som bör uppfyllas omfattas även av begreppet "god tillverkningssed". Enligt artikel 5 i förordning (EG) nr 1394/2007 ska kommissionen, efter att ha hört den Europeiska läkemedelsmyndigheten, utarbeta riktlinjer som följer principerna om god tillverkningssed och är specifika för läkemedel för avancerade terapi. Detta arbete pågår men är ännu inte slutfört. Några specifika kvalitetskrav för läkemedel för avancerad terapi finns således inte.
I artikel 6 i förordning (EG) nr 1394/2007 anges att en medicinteknisk produkt eller en aktiv medicinteknisk produkt för implantation som ingår i ett kombinationsläkemedel för avancerad terapi ska uppfylla de väsentliga krav som anges i bilaga 1 till direktiv 93/42/EEG respektive bilaga 1 till direktiv 90/385/EEG. Frågan om kraven enligt artikel 6 även ska tillämpas avseende läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag tas upp i avsnitt 6.6.
I 4 § första stycket läkemedelslagen anges att ett läkemedel ska vara av god kvalitet och vara ändamålsenligt. Ett läkemedel är ändamålsenligt om det är verksamt för sitt ändamål och vid normal användning inte har skadeverkningar som står i missförhållande till den avsedda effekten. Skåne läns landsting har ifrågasatt hur kravet på ändamålsenlighet i 4 § läkemedelslagen kan uppfyllas när det gäller specialläkemedel, dvs. att läkemedlet är verksamt för sitt ändamål och vid normal användning inte har skadeverkningar som står i missförhållande till den avsedda effekten. Landstinget frågar hur detta ska uppfyllas för ett läkemedel där det inte finns kliniska data och begränsad pre-klinisk dokumentation.
En bedömning om ändamålsenlighet kan inte bli bättre än vad kunskapsunderlaget medger. En prövning av läkemedlet innebär sålunda en avvägning mellan de för- och nackdelar som är kända vid tillfället. En bedömning om ett läkemedel är ändamålsenligt får således göras även om den inte är underbygd på sedvanlig dokumentation. Således anser regeringen att 4 § läkemedelslagen ska vara tillämplig på läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag.
När det gäller tillverkning av läkemedel framgår det av 15 § första stycket att det med tillverkning avses framställning, förpackning eller ompackning av läkemedel eller mellanprodukt. I avsnitt 6.3 föreslås det att denna bestämmelse även bör tillämpas på läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag. I 15 § andra stycket anges att tillverkning ska äga rum i ändamålsenliga lokaler och utföras med hjälp av ändamålsenlig utrustning. En sakkunnig med tillräcklig kompetens och tillräckligt inflytande ska se till att kraven på läkemedlens och mellanprodukternas kvalitet och säkerhet uppfylls.
Dessa krav bör även gälla läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag.
I läkemedelslagen bör det således anges att bestämmelserna i 4 § första stycket och 15 § andra stycket läkemedelslagen bör vara tillämpliga på dessa produkter.
I 7 kap. 3 § läkemedelsförordningen (2006:272) anges att när inspektion har företagits hos en tillverkare av läkemedel eller mellanprodukt, ska en rapport upprättas över inspektionen med uppgift om huruvida tillverkaren följer de principer och riktlinjer för god tillverkningssed som fastställts i gemenskapslagstiftningen och de övriga krav som gäller för verksamheten. Vidare ska ett intyg om god tillverkningssed utfärdas för tillverkaren om inspektionen leder till slutsatsen att tillverkaren följer de principer och riktlinjer för god tillverkningssed som fastställts i gemenskapslagstiftningen.
Läkemedelsverket har meddelat föreskrifter om god tillverkningssed för läkemedel (LVFS 2004:6). Dessa föreskrifter är baserade på direktiv 2003/94/EG om fastställande av principer och riktlinjer för god tillverkningssed i fråga om humanläkemedel och prövningsläkemedel för humant bruk. Eventuella kompletteringar som kan behövas göras avseende god tillverkningssed för läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag bör genomföras genom myndighetsföreskrifter. Stöd för sådan normgivning föreslås införas i 16 b § läkemedelslagen (se avsnitt 6.3). Ytterligare krav på kvalité bör kunna genomföras i de föreskrifter Läkemedelsverket föreslås få meddela med stöd av 2 d § läkemedelslagen och läkemedelsförordningen (se avsnitt 6.10).
6.6 Kvalitetsnormer avseende kombinationsläkemedel för avancerad terapi
Regeringens förslag: Om ett läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag innehåller en medicinteknisk produkt som definieras i lagen om medicintekniska produkter ska denna produkt uppfylla de väsentliga krav som anges i föreskrifter som meddelats med stöd av bemyndigande i samma lag.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna har inte haft någon erinran mot promemorians förslag.
Skälen för regeringens förslag: Av artikel 2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1394/2007 om läkemedel för avancerad terapi och om ändring av direktiv 2001/83/EG och förordning (EG) nr 726/2004 framgår att ett kombinationsläkemedel för avancerad terapi är ett läkemedel för avancerad terapi som har en eller flera medicintekniska produkter, eller en eller flera aktiva medicintekniska produkter för implantation, som ingår som en integrerad del av läkemedlet. Enligt definitionen ska även cell- eller vävnadsdelen i ett sådant kombinationsläkemedel innehålla viabla celler eller vävnader, eller så ska den innehålla icke-viabla celler eller vävnader som ska kunna ha en verkan på människokroppen som kan anses primär i förhållanden till de medicintekniska produkternas verkan.
I artikel 6 i förordning (EG) nr 1394/2007 anges att en medicinteknisk produkt eller en aktiv medicinteknisk produkt för implantation som ingår i ett kombinationsläkemedel för avancerad terapi ska uppfylla de väsentliga kraven i bilaga 1 till direktiv 93/42/EEG om medicintekniska produkter respektive bilaga 1 till direktiv 90/385/EEG om aktiva medicintekniska produkter för implantation. Som anges i punkt 6 i ingressen till förordning (EG) nr 1394/2007 bör läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag inte omfattas av denna förordning, samtidigt som det är viktigt at se till att tillämpliga unionsbestämmelser om bland annat kvalitet inte undergrävs. De krav som uppställs i artikel 6 avser kvalitet och bör således upprätthållas även för läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag.
Direktiv 93/42/EEG om medicintekniska produkter och direktiv 90/385/EEG om aktiva medicintekniska produkter för implantation genomfördes i svensk rätt genom lagen (1993:584) om medicintekniska produkter. Ett tillägg i läkemedelslagen föreslås, varigenom det ska framgår att om ett läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag innehåller en eller flera medicintekniska produkter ska denna produkt uppfylla de väsentliga krav som anges i föreskrifter som meddelats med stöd av bemyndigande i 6 § lagen om medicintekniska produkter.
Artikel 7 i förordning (EG) nr 1394/2007 anger att ansökningar för godkännande av ett läkemedel för avancerad terapi som innehåller bland annat medicintekniska produkter ska innehålla en beskrivning av produktens fysiska egenskaper och verkan samt en beskrivning av tillverkningsmetoden för produkten. Beskrivningarna ska göras i enlighet med bilaga I till Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/83/EG om upprättande av gemenskapsregler för humanläkemedel. Genom denna informationsskyldighet ges myndigheter ökade möjligheter att bedöma kvalitén på produkterna i fråga. Detta krav bör även gälla vid ansökan om tillverkningstillstånd för läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag. Kravet bör lämpligen genomföras genom myndighetsföreskrifter. Stöd för sådan normgivning föreslås införas i 16 b § läkemedelslagen (1992:859) och i läkemedelsförordningen (2006:272) (se avsnitt 6.3).
6.7 Spårbarhet
Regeringens bedömning: Kravet på spårbarhet i artikel 3.7 i direktiv 2001/83/EG om upprättande av gemenskapsregler för humanläkemedel bedöms inte kräva någon ytterligare lagreglering.
Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Läkemedelsverket anser att det vore lämpligt att för tydlighetens skull införa en lagregel som anger att tillverkarens skyldighet att bevara uppgifter om spårbarhet kvarstår även om tillverkningstillståndet återkallas eller upphävs. Landstinget i Uppsala län och Svenska Läkaresällskapet anser att bestämmelserna i lag (2008:286) och förordning (2008:414) om kvalitets- och säkerhetsnormer vid hantering av mänskliga vävnader och celler är mer relevanta än de bestämmelser som finns i läkemedelsförfattningarna. Övriga remissinstanser har inte haft någon erinran mot promemorians förslag.
Skälen för regeringens bedömning: Enligt artikel 3.7 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/83/EG om upprättande av gemenskapsregler för humanläkemedel ska medlemsstaterna se till att de nationella kraven på bland annat spårbarhet motsvarar de krav som gäller på gemenskapsnivå (numera unionsnivå) för läkemedel för avancerad terapi enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 726/2004 av den 31 mars 2004 om inrättande av gemenskapsförfaranden för godkännande av och tillsyn över humanläkemedel och veterinärmedicinska läkemedel samt om inrättande av en europeisk läkemedelsmyndighet.
De krav på spårbarhet som uppställs avseende läkemedel för avancerad terapi återfinns i artikel 15 i förordning (EG) nr 1394/2007 om läkemedel för avancerad terapi och om ändring av direktiv 2001/83/EG och förordning (EG) nr 726/2004. I artikel 15.1 anges att innehavaren av ett godkännande för försäljning av ett läkemedel för avancerad terapi ska inrätta och upprätthålla ett system som säkerställer att den enskilda produkten och dess utgångs- och råmaterial, inklusive alla ämnen som kommer i kontakt med de vävnader eller celler som denna kan innehålla, kan spåras avseende ursprung, tillverkning, förpackning, lagring, transport och leverans till det sjukhus eller den institution eller privatklinik där produkten används.
Som framgår av artikel 3.7 i direktiv 2001/83/EG, får de läkemedel som beskrivs där endast användas på sjukhus för att de ska omfattas av bestämmelsen.
När det gäller tillverkning av läkemedel finns det genom Läkemedelsverkets föreskrifter om god tillverkningssed för läkemedel (LVFS 2004:6) krav på att alla steg i tillverkningsprocessen ska medge full spårbarhet. Det finns således redan bestämmelser i svensk rätt som rör spårbarhet och identifiering vid tillverkning av läkemedel. De krav som uppställs i artikel 15.1 i direktivet bör, såvitt avser läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag, regleras genom behörig myndighets föreskrifter. Landstinget i Uppsala län och Svenska Läkaresällskapet anser att reglerna i lag (2008:286) och förordning (2008:414) om kvalitets- och säkerhetsnormer vid hantering av mänskliga vävnader och celler är mer lämpliga än dem som finns i läkemedelsförfattningarna. Detta på grund av att hantering och användning av läkemedel för avancerad terapi enligt bestämmelsen om sjukhusundantag har stora likheter med hantering och användning av vävnader och celler för transplantation på människa. Regeringen anser dock att produkter som faller under läkemedelslagen även ska regleras inom detta rättsområde.
I artikel 15.2 i förordning (EG) nr 1394/2007 anges att sjukhus, institutionen eller privatpraktiken där läkemedel för avancerad terapi används ska inrätta och upprätthålla ett system för spårbarhet av patienter och produkter. Systemet ska innehålla tillräckligt detaljerade uppgifter för att varje produkt ska kunna kopplas till den patient som är mottagare, och vice versa.
Som ovan nämnts, kommer läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag endast att användas på sjukhus. I patientdatalagen (2008:355) finns bestämmelser om skyldigheten att föra patientjournal. Lagen omfattar personuppgiftsbehandling i den individinriktade patientvården inom hälso- och sjukvården. I 3 kap. 1 § patientdatalagen fastslås att vid vård av patienter ska det föras patientjournal. Av 3 kap. 6 § samma lag framgår att en patientjournal ska innehålla de uppgifter som behövs för en god och säker vård av patienten. Om uppgifterna finns tillgängliga, ska en patientjournal innehålla uppgift om bland annat patientens identitet, väsentliga uppgifter om bakgrunden till vården, uppgifter om ställd diagnos och anledningen till mera betydande åtgärder samt väsentliga uppgifter om vidtagna och planerade åtgärder. De uppgifter som ett sjukhus ska spara för att möjliggöra ett system för spårbarhet enligt artikel 15.2 i förordning (EG) nr 1394/2007 bedöms vara sådana som enligt 3 kap. 6 § patientdatalagen ska finnas antecknade i en patientjournal. Eventuella kompletterande föreskrifter kan ges genom myndighetsföreskrifter av Socialstyrelsen. Stöd för sådan normgivning finns bland annat i förordning (1985:796) med vissa bemyndiganden för Socialstyrelsen att meddela föreskrifter m.m.
Angående kravet på att sjukhusen ska ha ett system för spårbarhet av patienter och produkter så har Socialstyrelsen meddelat föreskrifter om ledningssystem i kvalitet och patientsäkerhet i hälso- och sjukvården (SOSFS 2005:12). I dessa föreskrifter anges att kvalitetssystem ska innehålla rutiner för hur alla åtgärder rörande en viss patient ska kunna identifieras och spåras i dokumentationen. Eventuella kompletteringar bör kunna genomföras genom myndighetsföreskrifter. Stöd för sådan normgivning finns bland annat i förordning (1985:796) med vissa bemyndiganden för Socialstyrelsen att meddela föreskrifter m.m.
Mänskliga vävnader och celler samt blodceller
I artikel 15.3 i förordning (EG) nr 1394/2007 stadgas att om ett läkemedel för avancerad terapi innehåller mänskliga vävnader eller celler ska innehavaren av godkännandet för försäljning, liksom även sjukhuset, institutionen eller privatkliniken där produkten används, se till att de spårbarhetssystem som inrättats i enlighet med artiklarna 15.1 och 15.2 kompletterar och uppfyller kraven i artiklarna 8 och 14 i direktiv 2004/23/EG beträffande mänskliga vävnader och celler utom blodceller, och artiklarna 14 och 24 i direktiv 2002/98/EG beträffande mänskliga blodceller.
Om ett sjukhus tillverkar och använder ett läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag och detta läkemedel innehåller mänskliga vävnader och celler utom blodceller, och dessa vävnader eller celler är distribuerade till sjukhuset direkt från en vävnadsinrättning kan det nämnas att spårbarhetskravet rörande mänskliga vävnader och celler bör uppfyllas genom 21 § lagen om kvalitets- och säkerhetsnormer vid hantering av mänskliga vävnader och celler. I denna bestämmelse anges att den som har tillstånd att bedriva en vävnadsinrättning ska föra ett register med uppgifter om bland annat givare och mottagare av mänskliga vävnader och celler. I 21 a § samma lag anges att en organisation med ansvar för användning på människa ska lämna uppgifter om mottagarens identitet till den vävnadsinrättning som har distribuerat vävnaderna eller cellerna. Begreppet "en organisation med ansvar för användning på människa" definieras i 2 § samma lag som en vårdinrättning, en avdelning på ett sjukhus eller en annan inrättning som använder mänskliga vävnader eller celler på människa. Att uppgiftsskyldigheten enligt 21 a § även omfattar en organisation med ansvar för användning på människor som använder läkemedel som består av eller innehåller mänskliga vävnader och celler framgår av förarbetena till lagen om kvalitets- och säkerhetsnormer vid hantering av mänskliga vävnader och celler (prop. 2008/09:36 s. 43).
Om det är ett företag som tillverkar ett läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag och detta läkemedel innehåller mänskliga vävnader och celler (med undantag från blodceller), så ska den distribuerande vävnadsinrättningen se till att företaget lämnar uppgifter till vävnadsinrättningen bland annat om vävnadernas och cellernas identitet, identifikation av läkemedelsats för vilken vävnader och cellerna har använts och datum för användning eller kassation. Detta framgår av 4 kap. 14 § Läkemedelsverkets föreskrifter (LVFS 2008:12) om hantering av mänskliga vävnader och celler avsedda för läkemedelstillverkning.
Om ett företag i stället får mänskliga vävnader och celler från ett sjukhus som endast tillvaratar vävnader och celler utan att det sjukhuset har tillstånd att bedriva verksamhet som vävnadsinrättning krävs det att företaget har tillstånd att tillverka läkemedel och tillstånd att bedriva vävnadsinrättning.
Det företag som bereder ett läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag bör även meddela det sjukhus som använder preparatet från vilken vävnadsinrättning som de mänskliga vävnaderna eller cellerna kom från. Detta torde kunna regleras genom myndighetsföreskrifter. Stöd för sådan normgivning finns i förordningen om kvalitets- och säkerhetsnormer vid hantering av mänskliga celler och vävnader. Sjukhusen som använder läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantaget kommer att spara information som är relevant för spårbarheten i patientens patientjournal i enlighet med 3 kap. 1 § patientdatalagen (2008:355).
Gällande läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag som innehåller mänskliga blodceller så ska den som bedriver blodverksamhet enligt 16 § lagen (2006:496) om blodsäkerhet föra register över blodverksamheten. Registret ska medge spårbarhet av bland annat givaren. Detta framgår även av 3 kap. 5 § Läkemedelsverkets föreskrifter (LVFS 2006:16) om blodverksamhet. Vidare ska det företag eller sjukhus som tillverkar dessa läkemedel och som har fått blod från en blodcentral säkerställa spårbarheten till tillverkad läkemedelsats genom att bevara vissa uppgifter enligt 3 kap. 6 § Läkemedelsverkets föreskrifter (LVFS 2006:16) om blodverksamhet. De uppgifter som ska sparas är bland annat identifikation av blodenhetens leverantör, identifikation av använd blodenhet, bekräftelse av slutdestination för de blodenheter som inte använts för det ursprungliga ändamålet och datum för användning eller avyttring av blodenhet. De sjukhus som använder läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantaget kommer även att spara information som är relevant för spårbarheten i patientens patientjournal i enlighet med 3 kap. 6 och 7 §§ patientdatalagen.
Sammanfattningsvis görs bedömningen att det redan finns bestämmelser i svensk rätt som rör spårbarhet och det krävs inte några ytterligare bestämmelser i lag med anledning av artikel 15.3 i förordning (EG) nr 1394/2007.
Bevarandetider
I artikel 15.4 anges det att innehavaren av godkännande för försäljning ska spara de uppgifter som anges i artikel 15.1 under minst 30 år efter produktens utgångsdatum, eller längre tid om kommissionen har ställt detta som villkor för godkännande för försäljning. Ett liknande krav bör ställas på den som tillverkar läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag.
Enligt 3 kap. 6 § Läkemedelsverkets föreskrifter (LVFS 2006:16) om blodverksamhet ska köparen av blodkomponenterna/tillverkaren säkerställa att spårbarhet till tillverkad läkemedelssats uppfylls genom att vissa i paragrafen uppräknade uppgifter ska dokumenteras av köparen/tillverkaren och sparas i minst 30 år. De uppgifter som ska sparas är bland annat identifikation av blodenhetens leverantör, identifikation av använd blodenhet och den läkemedelssats för vilken blodenheten använts. Eventuella kompletteringar som kan behövas bör genomföras genom myndighetsföreskrifter. Stöd för sådan normgivning finns bland annat i läkemedelsförordningen (2006:272).
När det gäller mänskliga vävnader och celler, förutom blodceller, så ska vävnadsinrättningen se till att läkemedelstillverkaren lämnar uppgifter till vävnadsinrättningen om bland annat vävnadernas och cellernas identitet och datum för användande eller kassation. Som ovan nämnts, regleras denna skyldighet i 4 kap. 14 § Läkemedelsverkets föreskrifter (LVFS 2008:12) om hantering av mänskliga vävnader och celler avsedda för läkemedelstillverkning. Enligt 4 kap. 15 § samma föreskrifter ska vävnadsinrättningen därefter bevara uppgifterna i minst trettio år efter den slutliga användningen.
Även de sjukhusundantagsläkemedel som inte innehåller mänskliga vävnader eller celler (inklusive blodceller), bör uppfylla de krav på bevarande som anges i artikel 15.4. Några sådana bestämmelser finns inte i svensk rätt. Bestämmelser med sådant innehåll bedöms dock kunna införas genom myndighetsföreskrifter. Stöd för sådan normgivning finns i läkemedelsförordningen.
I detta sammanhang kan noteras att det sjukhus som använder läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag kommer att bevara information, relevant för spårbarheten, i patientens patientjournal. En journalhandling ska, enligt 3 kap. 17 § patientdatalagen, bevaras i minst tio år efter det att den sista uppgiften fördes in i handlingen. Enligt 4 § patientdataförordningen (2008:360) får Socialstyrelsen meddela föreskrifter om att vissa slags journalhandlingar ska bevaras under längre tid än de tio år som anges i 3 kap. 17 § första stycket patientdatalagen. Genom detta bemyndigande får Socialstyrelsen föreskriva att uppgifter som var relevanta i anledning av användningen av sjukhusundantagsläkemedel ska bevaras i minst 30 år.
Om tillverkaren går i konkurs eller tillverkningstillståndet återkallas
I artikel 15.5 i förordning (EG) nr 1394/2007 anges det att om innehavaren av godkännandet av försäljning går i konkurs eller träder i likvidation och godkännandet för försäljning inte överförs till annan juridisk person, ska de uppgifter som avses i artikel 15.1 överlämnas till den Europeiska läkemedelsmyndigheten.
Det torde inte vara aktuellt att i de fall som beskrivs i artikel 15.1 överlämna uppgifter om läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag till den Europeiska läkemedelsmyndigheten. Detta med beaktande av att sådana läkemedel är nationella produkter som både bereds och används i Sverige.
Det bör istället säkerställas att tillverkaren överlämnar uppgifterna till de sjukhus som använt läkemedlet. Dessa sjukhus får därmed ta över skyldigheten att bevara uppgifter som är nödvändiga för att garantera spårbarhet. Någon bestämmelse i lag bedöms inte krävas utan en sådan reglering bör kunna genomföras genom myndighetsföreskrifter. Stöd för sådan normgivning finns i läkemedelsförordningen.
I artikel 15.6 anges det att om ett godkännande för försäljning återkallas tillfälligt, dras tillbaka eller upphävs ska innehavaren fortfarande följa bestämmelserna i artiklarna 15.1, 15.3 och 15.4. Samma krav bör gälla för en tillverkare av läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag vars tillverkningstillstånd återkallas enligt 20 § andra stycket läkemedelslagen (1992:859) (se avsnitt 6.3). Tillverkarens skyldigheter att bevara uppgifter för spårbarhet upphör inte på grund av att tillverkningstillståndet återkallas eller upphävs. Enligt Läkemedelsverkets uppfattning vore det lämpligt att för tydlighetens skull införa en lagregel som anger att tillverkarens skyldighet att bevara uppgifter om spårbarhet kvarstår även om tillverkningstillståndet återkallas eller upphävs. Med beaktande av att skyldigheter för tillverkaren att bevara uppgifter för spårbarhet regleras genom myndighetsföreskrifter bör ett sådant förtydligande inte införas i lag utan i relevanta myndighetsföreskrifter. Stöd för sådan normgivning finns i läkemedelsförordningen.
6.8 Säkerhetsövervakning
Regeringens förslag: Läkemedelsverkets system för säkerhetsövervakning ska även omfatta läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag.
Den som har tillstånd att tillverka läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag ska vara skyldig att följa utvecklingen på området och som ett led i säkerhetsövervakningen registrera, lagra, utvärdera och rapportera information om biverkningar av läkemedlet. Tillståndshavaren ska även ha en sakkunnig person till sitt förfogande som fortlöpande ansvarar för säkerhetsövervakningen av läkemedlet. Denna sakkunniga person ska vara bosatt i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Den myndighet som regeringen bestämmer ska i det enskilda fallet få besluta om undantag från dessa skyldigheter.
Läkemedelsverket ska ha tillsyn över läkemedel som omfattas av 2 d § läkemedelslagen och, på begäran, ha rätt att få de upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen. Läkemedelsverket ska även få meddela de förelägganden och förbud som behövs för efterlevnaden av nämnda bestämmelse. Beslut om föreläggande och förbud ska få förenas med vite. För tillsynen ska Läkemedelsverket ha rätt till tillträde i områden, lokaler och andra utrymmen som används vid tillverkning eller annan hantering av läkemedel. Läkemedelsverket ska få göra undersökningar och ta prover i sådana utrymmen. Läkemedelsverket ska dock inte ha rätt till tillträde till bostäder. På begäran ska den som förfogar över relevant material för undersökningen lämna nödvändigt biträde. Vägras tillträde eller biträde ska Läkemedelsverket få förelägga vite.
Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna har inte haft någon erinran mot promemorians förslag. Svenska Läkaresällskapet anser emellertid att bestämmelserna i 9 och 9 a §§ läkemedelslagen (1992:859) passar mindre väl för läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag. För dessa produkter passar bestämmelserna i lag (2008:286) om kvalitets- och säkerhetsnormer vid hantering av mänskliga vävnader och celler samt författning meddelade i anledning av denna lag betydligt bättre. I stället för att hänvisa till 9 och 9 a §§ läkemedelslagen bör övervägas att hänvisa till 20, 20 a och 20 b §§ lagen om kvalitets- och säkerhetsnormer vid hantering av mänskliga vävnader och celler. Landstinget i Uppsala län framför liknande synpunkter.
Skälen för regeringens förslag: I artikel 3.7 andra stycket i Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/83/EG om upprättande av gemenskapsregler för humanläkemedel anförs att medlemsstaterna ska se till att de nationella kraven på säkerhetsövervakning motsvarar de krav som gäller på gemenskapsnivå (numera unionsnivå) för läkemedel för avancerad terapi för vilkas godkännande krävs enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 726/2004 av den 31 mars 2004 om inrättande av gemenskapsförfaranden för godkännande av och tillsyn över humanläkemedel och veterinärmedicinska läkemedel samt om inrättande av en europeisk läkemedelsmyndighet.
De krav på säkerhetsövervakning som ställs på läkemedel för avancerad terapi som ska godkännas enligt förordning (EG) nr 726/2004 framgår av artikel 14 i förordningen (EG) nr 1394/2007 om läkemedel för avancerad terapi och om ändring av direktiv 2001/83/EG och förordning (EG) nr 726/2004.
Landstinget i Uppsala län och Svenska Läkaresällskapet anser att det finns stor likheter mellan i läkemedel för avancerad terapi och hanteringen av mänskliga vävnader och celler som är avsedda för användning på människa i enlighet med lag (2008:286) om kvalitets- och säkerhetsnormer vid hantering av mänskliga vävnader och celler samt förordning (2008:414) med samma rubrik. Vad gäller regler för säkerhetsövervakning, rapportering av allvarliga händelser och biverkningar anser dessa remissinstanser att bestämmelserna om kvalitets- och säkerhetsnormer vid hantering av mänskliga vävnader och celler är mer relevanta än dem i läkemedelslagen och läkemedelsförordningen (2006:272).
Som framgår nedan har vissa av de krav som uppställs i artikel 14 i förordning (EG) nr 1394/2007 redan genomförts inom läkemedelslagstiftningen i svensk rätt. Regeringen anser därför att läkemedel bör regleras i en sammanhållen lagstiftning i den omfattning det bedöms lämpligt. Det är värt att notera att läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag ska ha tillverkningstillstånd av Läkemedelsverket som även får tillsyn över verksamheten. Det bör således stå klart för tillverkare och användare att produkten bedöms vara ett läkemedel och inte att anse som vävnader eller celler för transplantation på människa.
Alla krav som anges i artikel 14 bedöms inte vara tillämpliga på läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag. I detta kapitel görs en bedömning vilka av kraven som bör ställas på dessa produkter.
6.8.1 Krav för säkerhetsövervakning
I artikel 14.1 i förordning (EG) nr 1394/2007 anges att, utöver kraven för säkerhetsövervakning i artiklarna 21-29 i förordning (EG) nr 726/2004, ska den sökande i ansökan om godkännande för försäljning ange vilka åtgärder som planeras för att säkra uppföljningen av effekterna och biverkningarna av läkemedel för avancerad terapi.
Kravet på att i ansökan om godkännanden för försäljning ange vilka åtgärder som planeras för att säkra uppföljning av effekter och biverkningar, bör ställas även på den som ansöker om tillstånd till tillverkning av läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag. Kravet bedöms kunna genomföras i svensk rätt genom myndighetsföreskrifter. Stöd för sådan normgivning föreslås införas i läkemedelslagen (1992:859), se avsnitt 6.3. Genom det föreslagna bemyndigandet kommer regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att få meddela föreskrifter om ansökan om tillverkningstillstånd och de villkor som ska gälla vid tillverkning av dessa produkter. Som anges i avsnitt 6.3 föreslås Läkemedelsverket att bli den myndighet som får meddela föreskrifter på nämnda område. Detta bemyndigande föreslås införas i läkemedelsförordningen.
Enligt artikel 14.1 i förordning (EG) nr 1394/2007 ska även de krav på säkerhetsövervakning som anges i artiklarna 21-29 i förordningen 726/2004 gälla för den som ansöker om godkännande för försäljning av ett läkemedel för avancerad terapi. Eftersom de nationella kraven på bland annat säkerhetsövervakning ska motsvara de som finns på unionsnivå bör de krav som ställs i artiklarna 21-29 i förordning (EG) nr 726/2004 i görligaste mån även ställas på läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag. Samtliga artiklar om säkerhetsövervakning i förordning (EG) nr 726/2004 bedöms dock inte möjliga att tillämpa på läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag på grund av dessa preparats speciella karaktär. Nedan följer en bedömning över vilka krav som bör ställas gällande dessa produkter.
Riktlinjer vid tolkning av vissa definitioner
Artikel 21 i förordning (EG) nr 726/2004 anger att artikel 106.2 i direktiv 2001/83/EG ska tillämpas med avseende på vad som anges i kapitel 3 om säkerhetsövervakning i förordning (EG) nr 726/2004. I artikel 106.2 anges att vid tolkning av definitionerna av begreppen biverkning, allvarlig biverkning, oförutsedd biverkning, periodiska säkerhetsrapporter, säkerhetsstudie efter det att produkten godkänts och missbruk av läkemedel ska innehavaren av ett godkännande för försäljning och de behöriga myndigheterna följa de riktlinjer som avses i artikel 106.1. Dessa riktlinjer ska även följas vid tolkningen av de principer som beskrivs i avdelning IX "Säkerhetsövervakning" i direktiv 2001/83/EG. Enligt artikel 106.1 ska kommissionen utforma riktlinjer för insamling, kontroll och redovisning av rapporter om biverkningar. Kommissionen ska även utforma riktlinjer för tekniska krav för informationsutbyte på elektronisk väg om säkerhetsövervakning i enlighet med de närmare villkor som antas på internationell nivå och offentliggöra en hänvisning till en internationellt vedertagen medicinsk terminologi. Vidare ska innehavarna av godkännanden för försäljning i enlighet med riktlinjerna använda en internationellt vedertagen medicinsk terminologi i sina rapporter om biverkningar. Riktlinjerna ska offentliggöras i volym 9 i publikationen Läkemedelsregler inom Europeiska unionen. Ett krav på att artikel 106.2 ska tillämpas vid säkerhetsövervakning av humanläkemedel enligt förordning (EG) nr 726/2007 bör även uppställas vid säkerhetsövervakningen av läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag.
Artikel 106 i direktiv 2001/83/EG är genomförd i svensk rätt genom 4 kap. 1 § läkemedelförordningen. I denna bestämmelse anges att Läkemedelsverkets system för säkerhetsövervakning ska utformas i enlighet med de riktlinjer som Europeiska kommission meddelat enligt, bland annat, artikel 106 i direktiv 2001/83/EG. Någon reglering i lag bedöms inte behöva göras.
Nationella system för säkerhetsövervakning
Artikel 22 i förordning (EG) nr 726/2004 innehåller krav på att den Europeiska läkemedelsmyndigheten ska erhålla alla upplysningar om misstänkta biverkningar av humanläkemedel som har godkänts av gemenskapen (numera unionen) i enlighet med förordning (EG) nr 726/2004. Detta ska ske i nära samarbete med de nationella system för säkerhetsövervakning som upprättats enligt artikel 102 i direktiv 2001/83/EG. Innehavaren av godkännande av försäljning och medlemsstaternas behöriga myndigheter ska se till att all relevant information om misstänkta biverkningar av läkemedel kommer till den Europeiska läkemedelsmyndighetens kännedom i enlighet med bestämmelserna i förordning (EG) nr 726/2004. Patienter ska vidare uppmanas att informera hälso- och sjukvårdspersonal om alla eventuella biverkningar.
De nationella system för säkerhetsövervakning som upprättats enligt artikel 102 i direktiv 2001/83/EG och som det hänvisas till i artikel 22 i förordning (EG) nr 726/2007, infördes i svensk rätt genom 9 § läkemedelslagen. I denna bestämmelse anges att Läkemedelsverket ska ansvara för ett system för säkerhetsövervakning, som har till syfte att samla in, registrera, lagra och vetenskapligt utvärdera uppgifter om biverkningar av läkemedel som godkänts för försäljning. Vid utvärderingen ska i fråga om humanläkemedel beaktas även all tillgänglig information om felaktig användning och missbruk av läkemedel som kan ha betydelse för bedömningen av nyttan och riskerna med läkemedlen.
För att möjliggöra säkerhetsövervakning av läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag bör bestämmelsen i 9 § läkemedelslagen även vara tillämplig rörande dessa preparat. Ett tillägg med denna innebörd bör införas i läkemedelslagen. Svenska Läkaresällskapet har ansett att istället för 9 § läkemedelslagen bör hänvisning ske till 20-20 b §§ lagen om kvalitets- och säkerhetsnormer vid hantering av mänskliga vävnader och celler. Landstinget i Uppsala län framför liknande synpunkt. Regeringen anser dock att produkter som omfattas av läkemedelslagen bör i sin helhet regleras genom denna lag.
Som nämns ovan, ska patienter enligt artikel 22 uppmanas att informera hälso- och sjukvårdspersonal om alla eventuella biverkningar. Detta krav bör vara tillämpligt även vad avser dessa produkter. Kravet bör införas i svensk rätt genom myndighetsföreskrifter.
Sakkunnig person
Enligt artikel 23 första stycket i förordning (EG) nr 726/2004 ska innehavaren av ett godkännande för försäljning av ett humanläkemedel som beviljats i enlighet med förordning (EG) nr 726/2004, fortlöpande och oavbrutet ha till sitt förfogande en person med lämplig kompetens som svarar för säkerhetsövervakningen. Denne person ska vara bosatt i gemenskapen (numera unionen). Han eller hon ska ansvara för att upprätta och administrera ett system som garanterar att upplysningar om alla misstänkta biverkningar som meddelats företagets personal och läkemedelskonsulenter samlas in, bedöms och sammanställs på ett sådant sätt att de finns tillgängliga på en och samma plats inom gemenskapen (unionen) (artikel 23 a). Den kvalificerade personen ska utarbeta periodiska säkerhetsrapporter i enlighet med artikel 24.3 i förordning (EG) nr 726/2004 (artikel 23 b). Den kvalificerade personen är även ansvarig för att se till att varje begäran från behöriga myndigheter om kompletterande upplysningar som är nödvändiga att bedöma riskerna eller nyttan med ett läkemedel besvaras fullständigt och snabbt, med uppgift om i vilken omfattning läkemedlet säljs eller föreskrivs (artikel 23 c). Vidare ska den kvalificerade personen förse de behöriga myndigheterna med all annan information av vikt för bedömningen av nyttan och riskerna med ett läkemedel, i synnerhet information om säkerhetsstudier efter godkännandet (artikel 23 d). Dessa krav bör rimligen även ställas på den som har tillstånd att tillverka läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag.
I 9 b § läkemedelslagen anges att den som fått ett läkemedel godkänt är skyldig att till sitt förfogande ha en sakkunnig med tillräcklig kompetens som fortlöpande ansvarar för säkerhetsövervakning av läkemedlet. Den sakkunnige ska vara bosatt i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. För att genomföra de krav som uppställs i artikel 23 bör bestämmelsen i 9 b § läkemedelslagen vara tillämplig även på den som har tillstånd till tillverkning av ett läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag. Ett tillägg med denna innebörd föreslås införas i läkemedelslagen.
Tillstånd till tillverkning av sjukhusundantagsprodukter förutses vara generella och ges för exempelvis en viss metod eller process. Inom ramen för ett generellt tillverkningstillstånd kan individuellt anpassade varianter av produkten tas fram. Dock kan tillverkningstillstånd även ges för tillverkning till en viss patient eller ett fåtal patienter. De skyldigheter som uppställs i 9 b § läkemedelslagen kan uppställas endast så länge tillverkaren har tillverkningstillstånd. Om tillståndet är begränsat till tillverkning av läkemedel för en patient kan det ifrågasättas om det ska krävas av tillverkaren att han eller hon har en sakkunnig till sitt förfogande som fortlöpande ansvarar för säkerhetsövervakningen av läkemedlet. Det kan även finnas andra situationer där de skyldigheter som anges i 9 b § läkemedelslagen inte bör ställas på en tillverkare av sjukhusundantagsläkemedel. Det bör därvid finnas möjligheter att i det enskilda fallet besluta om undantag från skyldigheten att ha en sakkunnig till sitt förfogande. Läkemedelsverket bör bemyndigas att besluta om sådant undantag.
De krav som uppställs i artikel 23 i förordning (EG) nr 726/2004 återfinns även i 5 § Läkemedelsverkets föreskrifter (LVFS 2001:12) om säkerhetsövervakning av läkemedel. De kompletteringar som behöver göras för att kraven i artikel 23 även ska omfatta den som har tillstånd att tillverka läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag bör göras genom myndighetsföreskrifter. Stöd för sådan normgivning avses införas i 2 d § läkemedelslagen (se avsnitt 6.10).
Registrering samt rapportering av biverkningar till medlemsstaterna
Av artikel 24.1 i förordning (EG) nr 726/2004 framgår att innehavaren av godkännandet för försäljning av ett humanläkemedel ska se till att alla misstänkta allvarliga biverkningar av det läkemedel som godkänts i enlighet med förordningen, som inträffat i gemenskapen (unionen) och som anmälts till innehavaren av hälso- och sjukvårdspersonal, registreras och rapporteras till de medlemsstaterna där biverkningarna inträffat. Detta ska göras senast 15 dagar efter det att informationen mottogs. Vidare anges det i samma bestämmelse att innehavaren ska registrera alla andra misstänkta allvarliga biverkningar som inträffar i gemenskapen (numera unionen), som denne rimligen kan förväntas få kännedom om. Innehavaren ska omgående rapportera dessa biverkningar till behörig myndighet i de medlemsländer där biverkningarna inträffat och till den Europeiska läkemedelsmyndigheten. Sådan rapportering ska ske senast 15 dagar efter det att innehavaren mottog informationen.
Enligt artikel 24.3 första stycket ska innehavaren av godkännandet för försäljning av ett humanläkemedel utarbeta detaljerade register över alla misstänkta biverkningar som inträffar inom och utanför gemenskapen (unionen) och som anmälts till innehavaren av hälso- och sjukvårdspersonal. I artikelns andra stycke uppställs krav på att dessa register överlämnas till den Europeiska läkemedelsmyndigheten och medlemsstaterna i form av en uppdaterad periodisk säkerhetsrapport, s.k. PSUR. Sådana rapporter ska lämnas efter begäran eller minst var sjätte månad efter godkännandet fram till utsläppandet av läkemedlet på marknaden. Efter det att läkemedlet släppts på marknaden i gemenskapen (unionen) ska uppdaterade periodiska säkerhetsrapporter överlämnas antingen på begäran eller var sjätte månad under de två första åren, därefter en gång om året under de två följande åren. Därefter ska rapporterna överlämnas vart tredje år eller på begäran.
De krav som uppställs i artiklarna 24.1 och 24.3 bör gälla även den som har tillstånd till tillverkning av läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag.
Det krav som uppställs i artiklarna 24.1 och 24.3 återfinns i artikel 104.1-3 och 104.6 i direktiv 2001/83/EG, dock med den skillnaden att någon biverkningsrapportering inte behöver göras till den Europeiska läkemedelsmyndigheten. Artiklarna 104-106 i direktiv 2001/83/EG genomfördes i svensk rätt genom 9 a § läkemedelslagen. Enligt denna bestämmelse ska den som har fått ett läkemedel godkänt följa utvecklingen på läkemedelsområdet och inom ramen för godkännandet ändra läkemedlet om det behövs. Som ett led i säkerhetsövervakningen ska den som har fått ett läkemedel godkänt även registrera, lagra, utvärdera och rapportera information om biverkningar av läkemedlet i enlighet med vad som föreskrivs av regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer. Innehavaren av godkännanden är personuppgiftsansvarig för sådana behandlingar av personuppgifter som kan komma att utföras enligt 9 a § läkemedelslagen.
Enligt förarbetena synes lydelsen av bestämmelsen i 9 a § läkemedelslagen ge mer intryck för ett krav att upprätthålla en allmän kunskap inom läkemedelsområdet på viss nivå än de specifika krav på åtgärder som direktivets bestämmelse ger uttryck för. Att innehavare av ett godkännande upprätthåller en sådan allmänkompetens inom läkemedelsområdet ansågs emellertid nödvändigt enligt förarbetena till bestämmelsen. Detta bland annat därför att information rörande exempelvis oönskade effekter av andra läkemedel än det som ett visst godkänt läkemedel avser kan visa sig ha betydelse för hur uppföljningen av det sistnämnda läkemedlet bör utformas. Även om det kunde ifrågasättas huruvida lydelsen i dåvarande 9 § läkemedelslagen (nuvarande 9 a § samma lag) omfattar de skyldigheter som direktiv 2001/83/EG föreskriver på det sätt som är lämpligt, ansågs det enligt förarbetena dock lämpligt att den bestämmelsen i läkemedelslagen som just avser säkerhetsövervakning även på ett konkret sätt ger uttryck för de skyldigheter som åvilar en innehavare av ett godkännande. Samtidigt klargjordes det att genomförandet av de i direktiven angivna detaljbestämmelserna om säkerhetsövervakning måste meddelas i förordning eller föreskrifter (prop. 2005/06:70 s. 143). Med beaktande av vad som anfördes i förarbetena till nuvarande bestämmelsen i 9 a § läkemedelslagen, görs bedömningen att de krav som uppställs i artiklarna 24.1 och 24.3 bör genomföras genom att även 9 a § läkemedelslagen är tillämplig för den som har tillstånd att tillverka läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag. Svenska Läkaresällskapet har ansett att istället för 9 a § läkemedelslagen bör hänvisning ske till 20-20 §§ lagen om kvalitets- och säkerhetsnormer vid hantering av mänskliga vävnader och celler. Landstinget i Uppsala län framför liknande synpunkt. Regeringen anser att bestämmelser om läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag ska genomföras i läkemedelslagstiftningen.
I likhet med vad som anges i detta avsnitt under rubriken om sakkunnig person, förutses det att tillstånd för tillverkning av sjukhusundantagsprodukter ska vara generella och att individuellt anpassade varianter av sjukhusundantagsprodukten kan tas fram inom ramen för tillståndet. Dock kan tillverkningstillstånd även ges för tillverkning till en viss patient eller ett fåtal patienter. De skyldigheter som uppställs i 9 a § läkemedelslagen kan dock uppställas endast så länge tillverkaren har tillverkningstillstånd. Om tillståndet är begränsat till att avse läkemedel för endast en patient kan det ifrågasättas om de krav som anges i dessa bestämmelser ska ställas på tillverkaren. Det kan även finnas andra situationer där de skyldigheter som anges i 9 a § läkemedelslagen inte bör ställas på en tillverkare av sjukhusundantagsläkemedel. Det bör därvid finnas möjligheter att i det enskilda fallet helt eller delvis besluta om undantag från skyldigheten att följa utvecklingen på läkemedelsområdet och att som ett led i säkerhetsövervakningen registrera, lagra, utvärdera och rapportera information om biverkningar av läkemedlet. Läkemedelsverket bör bemyndigas att medge sådant undantag.
De krav som anges i artiklarna 24.1 och 24.3 återfinns även i 4 kap. 2 § första stycket läkemedelsförordningen. I denna bestämmelse anges att den som har ett godkännande för försäljning av ett läkemedel ska föra register med alla uppgifter om misstänkta biverkningar av läkemedlet som förekommit i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet eller i tredje land och som kommit till innehavarens kännedom. Innehavaren ska rapportera alla sådana biverkningar till Läkemedelsverket. De krav som anges i artiklarna 24.1 och 24.3 återfinns även i 6, 6 a §§, 7 § 1, 2 och 4 samt 9 § Läkemedelsverkets föreskrifter (LVFS 2001:12) om säkerhetsövervakning av läkemedel.
De eventuella kompletteringar som kan behövas införas i svensk rätt för att kraven i artiklarna 24.1 och 24.3 även ska omfatta tillverkaren av läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag bedöms kunna göras genom bestämmelse i förordning och myndighetsföreskrifter. Stöd för sådan normgivning föreslås införas i 2 d § läkemedelslagen (se avsnitt 6.10).
I artikel 24.1 andra stycket anges att innehavaren av ett godkännande ska rapportera misstänkta allvarliga biverkningar även till den Europeiska läkemedelsmyndigheten. Någon liknande skyldighet återfinns inte i läkemedelslagen. Det föreslås att detta krav genomförs genom Läkemedelsverkets rapporteringsskyldighet till den Europeiska läkemedelsmyndigheten enligt artikel 25 i förordning (EG) nr 726/2004, se nedan. Därvid kommer den som har tillstånd att tillverka läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag att rapportera misstänkta allvarliga biverkningar till Läkemedelsverket som i sin tur får rapportera vidare till den Europeiska läkemedelsmyndigheten i enlighet med artikel 25. Denna rapporteringsväg kan medföra att den Europeiska läkemedelsmyndigheten kan komma att få rapport om misstänkta allvarliga biverkningar 15 dagar senare än vad som föreskrivs i förordningen (EG) nr 726/2004. Denna tidsutdräkt får dock anses acceptabel med tanke på läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag är nationella produkter som inte får exporteras.
Rapportering av biverkningar som inträffat i tredjeland
I artikel 24.2 anges att innehavaren av godkännandet för försäljning av ett humanläkemedel ska se till att alla misstänkta oförutsedda allvarliga biverkningar och varje form av misstänkt överföring av smittämnen via ett läkemedel som inträffat i tredjeland rapporteras till medlemsstaterna och den Europeiska läkemedelsmyndigheten. Med beaktande av att läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag inte kommer att exporteras bedöms kraven enligt denna artikel inte vara tillämpliga på läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag.
Information till allmänheten
I artikel 24.5 första och andra styckena anges att innehavaren av ett godkännande för försäljning inte får, utan att ha underrättat den Europeiska läkemedelsmyndigheten, ge allmänheten information som rör säkerhetsövervakning i fråga om dess godkända läkemedel. Vidare ansvarar innehavaren av godkännandet för försäljning för att informationen presenteras objektivt och inte är vilseledande. Med tanke på att läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag är specialanpassade produkter framtagna för en enskild patient kommer sådan information som avses i artikel 24.5 första och andra styckena inte att bli aktuell att ge till allmänheten. De krav som anges i artikel 24.5 första och andra styckena bedöms därmed inte vara aktuella att ställa på läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag.
Påföljder
I artikel 24.5 sista stycket anförs att medlemsstaterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att se till att innehavare av godkännande för försäljning som åsidosätter sina skyldigheter kan bli föremål för effektiva, proportionella och avskräckande påföljder. Särskilt med beaktande av patientsäkerheten görs bedömningen att kravet i artikel 24.5 sista stycket även bör omfatta läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag.
Vid genomförandet av artikel 24.5 i svensk rätt anfördes i förarbetena att den sanktion som närmast bör komma ifråga vid åsidosättande av skyldigheter rörande säkerhetsövervakning, är föreläggande eller förbud och att koppla viten till sådana påbud. Det föreslogs därvid att det i läkemedelslagen skulle införas bestämmelser angående tillsyn enligt förordningen enligt vilka Läkemedelsverket skulle ges möjlighet att förelägga aktörer att prestera vad som åläggs dem i denna (jfr. prop. 2005/06:70 s. 154). Därvid infördes tillägg i 23 och 24 §§ läkemedelslagen.
I 23 § läkemedelslagen anges att Läkemedelsverket har tillsyn över efterlevnaden av bland annat läkemedelslagen, föreskrifter och villkor som har meddelats med stöd av läkemedelslagen samt förordning (EG) nr 726/2004. I 24 § läkemedelslagen framgår att Läkemedelsverket har rätt att på begäran få de upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen. Läkemedelsverket får vidare meddela förelägganden och förbud som behövs för efterlevnaden av bland annat läkemedelslagen, föreskrifter och villkor som meddelats med stöd av läkemedelslagen samt förordning (EG) nr 726/2004. Av 24 § tredje stycket framgår att Läkemedelsverket därvid har rätt till tillträde dels till områden, lokaler och andra utrymmen som används i samband med tillverkning eller annan hantering av läkemedel, av utgångsmaterial eller av förpackningsmaterial till läkemedel, dels till utrymmen där prövning av läkemedels egenskaper utförs. Läkemedelsverket får i sådana utrymmen göra undersökningar och ta prover. Läkemedelsverket har dock inte med stöd av läkemedelslagen rätt till tillträde till bostäder. Enligt bestämmelsens fjärde stycke ska den som förfogar över sådana varor som avses i tredje stycket, på begäran, lämna nödvändigt biträde vid undersökningen. För uttaget prov betalas inte ersättning. Beslut om föreläggande eller förbud får förenas med vite. Vägras tillträde eller biträde får Läkemedelsverket också förelägga vite.
För att genomföra kraven enligt artikel 24.5 sista stycket, föreslås att det i 2 d § läkemedelslagen anges att även 23 och 24 §§ i denna lag ska vara tillämpliga på läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag. Därmed kommer Läkemedelsverket att få tillsyn över de som har tillstånd att tillverka sjukhusundantagsprodukter. Läkemedelsverket får även rätt att på begäran få de upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen och meddela de föreläggande och förbud som behövs för efterlevandet av läkemedelslagen och föreskrifter och villkor som meddelats med stöd av lagen.
Läkemedelsverkets rapporteringsskyldighet
Information till tillverkare
Enligt artikel 25 i förordning (EG) nr 726/2004 ska varje medlemsstat se till att alla misstänkta allvarliga biverkningar av ett humanläkemedel, godkänt enligt förordningen, som inträffar på dess territorium registreras och rapporteras till både den Europeiska läkemedelsmyndigheten och till innehavaren av godkännandet för försäljning. Denna rapportering ska ske omgående efter det att biverkningen kommit till medlemsstatens kännedom, dock senast 15 dagar efter mottagandet av upplysningarna. Den Europeiska läkemedelsmyndigheten ska vidarebefordra upplysningarna till de nationella system för säkerhetsövervakning som upprättats i enlighet med artikel 102 i direktiv 2001/83/EG.
När det gäller läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag, bör ovan nämnda rapportering ske till den som har tillstånd att tillverka det aktuella läkemedlet. I detta avseende återfinns i 4 kap. 3 § första stycket läkemedelsförordningen en reglering med samma innebörd som den i artikel 25. Av 4 kap. 3 § första stycket läkemedelsförordningen framgår att Läkemedelsverket ska utan dröjsmål vidarebefordra uppgift om misstänkta allvarliga biverkningar av ett läkemedel till den som har fått läkemedlet godkänt för försäljning, dock senast inom 15 dagar från det att verket tagit emot anmälan om biverkningarna. Ytterligare bestämmelser för att rapportering även ska ske till den som har tillstånd att tillverka en sjukhusundantagsprodukt bedöms kunna genomföras genom bestämmelser i förordning och myndighetsföreskrifter.
Information till den Europeiska läkemedelsmyndigheten och andra medlemsstater
Enligt artikel 25 ska medlemsstaterna även se till att alla misstänka allvarliga biverkningar av ett humanläkemedel, godkänt i enlighet med förordning (EG) nr 726/2004, som inträffar på dess territorium registreras och rapporteras till den Europeiska läkemedelsmyndigheten. Denna rapportering ska ske senast 15 dagar efter mottagandet av upplysningarna. Enligt artikel 25 andra stycket ska den Europeiska läkemedelsmyndigheten vidarebefordra upplysningar till de nationella system för säkerhetsövervakning som upprättats i enlighet med artikel 102 i direktiv 2001/83/EG. I artikel 102 anges medlemsstaterna ska ha ett system för säkerhetsövervakning som ska användas för att samla in information av betydelse för säkerhetsövervakningen, särskilt i fråga om biverkningar hos människor, samt för att vetenskapligt utvärdera denna information. Medlemsstaterna ska se till att lämplig information som samlas in med hjälp av detta system överlämnas till de andra medlemsstaterna och till den Europeiska läkemedelsmyndigheten. Informationen ska registreras i den databas som avses i artikel 57.1 andra stycket i förordning (EG) nr 726/2004. Informationen ska vara tillgänglig för alla medlemsstater och utan dröjsmål för allmänheten.
Enligt Landstinget i Uppsala län synes en rapportering till den Europeiska läkemedelsmyndigheten vara tämligen meningslös. Landstinget ställer sig frågan vad den Europeiska läkemedelsmyndigheten ska med en sådan rapport innan en utredning av en händelse, som har inträffat i en komplicerad sjukvårdande situation, där en produkt har använts enligt en icke-standardiserad process för en enstaka patient under specifika förhållanden inom ett land. Det viktiga när det gäller dessa läkemedel är preliminär rapportering till ansvarig myndighet, slutlig rapport efter den lokala utredning som utförs, att myndigheten informerar andra myndigheter om det kan anses behövas samt att en årsrapport lämnas till kommissionen - och gärna även till den Europeiska läkemedelsmyndigheten - i enlighet med bestämmelser i lagen (2008:286) om kvalitets- och säkerhetsnormer vid hantering av mänskliga vävnader och celler samt Läkemedelsverkets föreskrifter (LVFS 2008:12) om hantering av mänskliga vävnader och celler avsedda för läkemedelstillverkning.
Läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag är högriskprodukter. För att uppnå en ökad säkerheten vid användandet av dessa läkemedel föreslås det att misstänkta biverkningar avseende dessa preparat rapporteras till den Europeiska läkemedelsmyndigheten. Informationen kan registreras i den databas som avses i artikel 57.1 i förordningen (EG) nr 726/2004. Därmed kommer informationen även att vara tillgänglig för behöriga myndigheter inom EU. Vid underhandskontakter med Läkemedelsverket har framkommit att den föreslagna rapporteringen kan vara till nytta för den Europeiska läkemedelsmyndigheten och andra medlemsländer. Vidare åligger det Läkemedelsverket, och inte användarna eller tillverkarna, att informera den Europeiska läkemedelsmyndigheten. Kravet på rapportering till den Europeiska läkemedelsmyndigheten bedöms inte kräva lagändringar utan bör genomföras genom bestämmelser i förordning och myndighetsföreskrifter.
Instruktion för insamling, kontroll och presentation av rapporter m.m.
Enligt artikel 26 första stycket i förordning (EG) nr 726/2004 ska kommissionen i samråd med den Europeiska läkemedelsmyndigheten, medlemsstaterna och berörda parter utarbeta en instruktion för insamling, kontroll och presentation av rapporter om biverkningar. En sådana instruktion har utarbetats och återfinns i volym 9 A i publikationen Läkemedelsregler inom Europeiska unionen.
Enligt artikel 26 andra stycket ska innehavarna av godkännande för försäljning, i överensstämmelse med instruktionen, använda en internationellt vedertagen medicinsk terminologi vid översändande av rapporter om biverkningar. Detta krav bör även vara tillämpligt på läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag och genomföras genom myndighetsföreskrifter. Stöd för sådan normgivning föreslås införas i 2 d § läkemedelslagen (se avsnitt 6.10).
I artikel 26 fjärde stycket anges att under fem år efter det att läkemedlet släpptes ut på marknaden i gemenskapen (unionen) får den Europeiska läkemedelsmyndigheten begära att innehavaren av godkännandet för försäljning vidtar åtgärder för att specifika uppgifter om säkerhetsövervakningen samlas in från vissa patientgrupper. Med tanke på att läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag bereds enligt ett icke-rutinmässigt förfarande och är specialanpassade produkter för enskilda patienter bedöms kravet i artikel 26 fjärde stycket inte vara tillämpligt på dessa läkemedel. Även om tillverkningstillstånd för läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag kan komma att beviljas för ett visst läkemedel bedöms inte detta krav vara relevant eftersom dessa produkter inte kommer att användas i den omfattningen att insamling av uppgifter för vissa patientgrupper kan komma att bli aktuellt.
Olika samarbeten samt möjligheten att ändra förordningen
I artikel 27 i förordning (EG) nr 726/2004 anges att den Europeiska läkemedelsmyndigheten ska samarbeta med Världshälsoorganisationen när det gäller internationell säkerhetsövervakning. Av artikel 28 framgår att den Europeiska läkemedelsmyndigheten och medlemsstaternas behöriga myndigheter ska samarbeta för att kontinuerligt utveckla system för säkerhetsövervakning med kapacitet att uppnå en hög standard på folkhälsoskydd för alla läkemedel, oberoende av hur godkännandet beviljats. Samarbetet ska även omfatta användning av samarbetsmetoder. Syftet med samarbetet är att maximera användningen av tillgängliga resurser inom gemenskapen (unionen). I artikel 29 anges att alla ändringar som kan komma att krävas för att uppdatera bestämmelserna i kapitel 3 i förordning (EG) nr 726/2004, för att beakta den vetenskapliga och tekniska utvecklingen, ska antas i enlighet med förfarandet i artikel 87.2. Dessa artiklar föranleder inga förslag till ytterligare lagbestämmelser.
Riskhanteringssystem m.m.
I artikel 14.2 i förordning (EG) nr 1394/2007 anges att, om det finns särskild anledning till oro, ska kommissionen på den Europeiska läkemedelsmyndighetens inrådan, som villkor för ett godkännande för försäljning, kräva att ett riskhanteringssystem införs som syftar till att identifiera, karakterisera, förebygga eller minimera risker i samband med läkemedel för avancerad terapi, och som omfattar en utvärdering av effektiviteten av detta system, eller att innehavaren av godkännandet för försäljning genomför särskilda studier efter det att läkemedlet börjat saluföras och lämnar in dessa till myndigheten för granskning. I artikelns andra stycke anges att den Europeiska läkemedelsmyndigheten dessutom får begära in ytterligare rapporter där effektiviteten av ett eventuellt riskhanteringssystem och resultaten av sådana studier utvärderas.
Såvitt avser läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag bör det kunna krävas att om det finns särskild anledning till oro ska den som tillverkar sjukhusundantagsprodukter införa ett riskhanteringssystem och upprätta rapporter om effektiviteten av ett sådant system. Enligt Läkemedelsverkets uppfattning är de aktuella produkterna av sådant slag att utgångspunkten bör vara att det krävs att riskhanteringssystem inrättas. Med tanke på att dessa läkemedel är nationella produkter bör det emellertid inte, såsom anges i artikel 14.2, vara den Europeiska läkemedelsmyndigheten som ställer dessa krav utan Läkemedelsverket. Kraven bör genomföras i svensk rätt genom myndighetsföreskrifter och stöd för sådan normgivning föreslås införas i 2 d § läkemedelslagen (se avsnitt 6.10).
Det förefaller däremot inte lämpligt att kräva att en tillverkare av sjukhusundantagsprodukter ska genomföra särskilda studier. Detta på grund av att dessa produkter är specialanpassade produkter för enskilda patienter och det förefaller inte troligt att det kommer finnas ett tillräckligt stort underlag för att genomföra sådana studier.
Enligt artikel 14.2 tredje stycket i förordning (EG) nr 1394/2007 ska en utvärdering av effektiviteten av sådana riskhanteringssystem och resultaten av sådana studier medtas i de uppdaterade periodiska säkerhetsrapporter som avses i artikel 24.3 i förordningen 726/2004. Som anges i avsnitt om artikel 24 i förordning (EG) nr 726/2004 kommer även en tillverkare av läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag att avge periodiska säkerhetsrapporter. Dessa säkerhetsrapporter bör kunna innehålla även en utvärdering av effektiviteten av riskhanteringssystemen. Detta krav bör införas i svensk rätt genom myndighetsföreskrifter. Som ovan nämnts, föreslås att stöd för sådan normgivning införs i 2 d § läkemedelslagen (se avsnitt 6.10).
I artikel 14.3 i förordning (EG) nr 1394/2007 anges att den Europeiska läkemedelsmyndigheten ska utan dröjsmål meddela kommissionen om den finner att innehavaren av godkännandet för försäljning inte uppfyller kravet i artikel 14.2. Av artikel 14.4 framgår att Europeiska läkemedelsmyndigheten ska utarbeta detaljerad riktlinjer för tillämpningen av artikel 14.1-3. Dessa artiklar, 14.3 och 14.4, bedöms inte vara tillämpliga när det gäller läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag.
6.8.2 Biverkningsrapportering för kombinationsläkemedel för avancerad terapi
Om ett kombinationsläkemedel för avancerad terapi (dvs. ett läkemedel för avancerad terapi som innehåller en eller flera medicinteknisk produkt eller aktiva medicintekniska produkter för implantation) ger upphov till allvarliga komplikationer eller biverkningar ska den Europeiska läkemedelsmyndigheten, enligt artikel 14.5 i förordningen (EG) nr 1394/2007, informera de behöriga nationella myndigheter som ansvarar för genomförandet av direktiv 90/385/EEG om aktiva medicintekniska produkter för implantation, direktiv 93/42/EEG om medicintekniska produkter och direktiv 2004/23/EG om mänskliga vävnader och celler förutom blodceller. Det kan här nämnas att i stället för begreppet "allvarlig komplikation" används i svensk rätt "allvarlig avvikande händelse" vid genomförandet av det direktiv som reglerar hantering av mänskliga vävnader och celler (dir. 2004/23/EG).
Denna biverkningsrapporteringen för kombinationsläkemedel för avancerad terapi såvitt avser medicintekniska produkter kommer att ske till den Europeiska läkemedelsmyndigheten genom en databas vid namn EudraVigilance. Detta är en databas som är upprättad av den Europeiska läkemedelsmyndigheten för att registrera biverkningar av humanläkemedel. Vid kontakter med Läkemedelsverket har framkommit att denna centrala databas även kan hantera rapporter avseende sådana läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag och som även innehåller medicintekniska produkter. Det bedöms därvid lämpligt att Sverige vidarebefordrar anmälningar om sådana allvarliga komplikationer och biverkningar som orsakats av en sjukhusundantagsprodukt som innehåller en medicinteknisk produkt till andra medlemsländer genom den centrala databasen EudraVigilance. Information ska även ges till de behöriga myndigheter som ansvarar för genomförandet av direktiv 2004/23/EG om vävnader och celler, förutom blodceller. Dessa krav bedöms kunna genomföras i svensk rätt genom bestämmelser i förordning och myndighetsföreskrifter.
6.9 Ytterligare bestämmelser avseende läkemedel som omfattas av sjukhusundantaget
Regeringens förslag: Läkemedelslagens bestämmelser om deklaration och hantering av läkemedel, vissa förbud mot marknadsföring, förordnande och utlämnande av läkemedel, avgifter, ansvar, överklagande och läkemedelskontrollen i krig ska även vara tillämpliga på läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag. Även bemyndiganden att meddela föreskrifter om förordnanden och utlämning, avgifter och om skydd för människors hälsa och miljö ska vara tillämpliga.
Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. I promemorian föreslogs inte att ett bemyndigande om förordnande och utlämnande av läkemedel skulle gälla för sådant läkemedel som avses i 2 d § läkemedelslagen (1992:859).
Remissinstanserna: Sveriges Läkarförbund har angett att det anser att alla produktresuméer för läkemedel bör innehålla samtliga ingående substanser. Övriga remissinstanser har inte haft någon erinran mot promemorians förslag.
Skälen för regeringens förslag
Allmänt
De krav som anges i artikel 3.7 i direktiv 2001/83/EG är minimumkrav som bör ställas på de läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag. Det finns anledning att beakta om ytterligare krav bör ställas på dessa läkemedel. Sådana ytterligare krav bör dock uppfylla följande kriterier:
* kraven behövs för att värna om folkhälsan,
* kraven överensstämmer med syftet avseende sjukhusundantags
produkter, och
* kraven behövs för att skapa en tydlig lagreglering på området.
Nedan nämnda områden anses uppfylla dessa kriterier.
Märkning
Enligt 4 § första stycket läkemedelslagen (1992:859) ska ett läkemedel vara av god kvalitet och ändamålsenlig. I avsnitt 6.5. föreslås detta krav även gälla för läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag. I andra stycket samma paragraf anges att ett läkemedel ska vara fullständigt deklarerat, ha godtagbar och särskiljande benämning och vara försett med tydlig märkning. Detta krav bör, i den omfattning det är möjligt, även vara tillämpligt på sjukhusundantagsprodukter för att värna om folkhälsan. Kravet får även anses överensstämma med syftet avseende bestämmelsen om sjukhusundantag och tillgodoser att lagregleringen blir tydlig.
Av 4 § andra stycket läkemedelslagen framgår att regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Läkemedelsverket får medge undantag från kravet på fullständig deklaration. Även denna möjlighet att meddela undantag bör kunna tillämpas vid regleringen av sjukhusundantagsprodukter.
Läkarförbundet anser att alla produktresuméer för läkemedel bör innehålla samtliga ingående substanser (aktiva substanser, övriga beståndsdelar, hjälpämnen och konserveringssystem). Dessa substanser bör också vara så precist angivna och kodade enligt ett enhetligt och vedertaget kodverk, att information om dem ska kunna kopplas till alla delar av hanteringen av läkemedlet i fråga. Förbundet menar att detta är en förutsättning för att IT-systemen ska vara till hjälp vid värderingar av agens för exempelvis biverkningar, överkänslighet och ärenden för läkemedelsförsäkringar. Regeringen överlåter åt Läkemedelsverket att närmare bedöma frågan. Därvid kan noteras att Läkemedelsverket har behörighet att meddela ytterligare föreskrifter om märkning av läkemedlet. Stöd för sådan normgivning återfinns i 29 § läkemedelslagen. Denna bestämmelse föreslås nedan även vara tillämplig gällande läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag.
Hantering av läkemedel
I 19 § första stycket läkemedelslagen föreskrivs att den som yrkesmässigt tillverkar, importerar, säljer, transporterar, förvarar eller på annat sätt yrkesmässigt hanterar läkemedel ska vidta de åtgärder och i övrigt iaktta sådan försiktighet som behövs för att hindra att ett läkemedel skadar människor, egendom eller miljö samt se till att läkemedlets kvalitet inte försämras. Tillverkning av läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag kan, såsom anges i avsnitt 6.3, inte anses vara yrkesmässig. Emellertid kan den som yrkesmässigt transporterar, förvarar eller på annat sätt yrkesmässigt hanterar läkemedel, i denna verksamhet även komma att transportera, förvara eller hantera läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag. Även om transporten, förvaringen eller hanteringen inte kan anses yrkesmässig endast på grund av läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag, så är sjukhusundantagsprodukter läkemedel som ska hanteras med sådan försiktighet som anges i 19 § första stycket. Därmed bör 19 § första stycket gälla för sjukhusundantagsläkemedel i tillämpliga delar.
Av 19 § tredje stycke framgår att de som i andra fall hanterar läkemedel ska vidta de åtgärder och iaktta de försiktighetsmått i övrigt som behövs för att förhindra att läkemedlen skadar människor, egendom eller miljö. Denna bestämmelse om hantering av läkemedel bör även gälla för sjukhusundantagsprodukter.
Marknadsföring
I 21 a § läkemedelslagen stadgas ett förbud mot marknadsföring av humanläkemedel som inte har godkänts för försäljning samt ett förbud mot att rikta marknadsföring av humanläkemedel till barn.
Med begreppet marknadsföring i bestämmelsen avses marknadsföring i den mening som avses i direktiv 2001/83/EG (jmf prop. 2005/06:70 s. 193 f.). Enligt definitionen av begreppet i artikel 86 i detta direktiv är marknadsföring varje form av information vid uppsökande försäljning, lokala reklamkampanjer eller förmånserbjudande som syftar till förskrivning, leverans, försäljning eller konsumtion av läkemedel. Härefter följer en uppräkning av vilka åtgärder som särskilt avses, t.ex. läkemedelsreklam som riktas till allmänheten eller till personer som är behöriga att förskriva läkemedel. I artikel 86.2 redovisas vissa undantag som inte omfattas av regleringen. Sådana åtgärder är t.ex. vissa faktamässiga och informativa medelanden och referensmaterial. Bestämmelsen bör även tillämpas på sjukhusundantagsprodukter för att värna om folkhälsan. Bestämmelsen får även anses överensstämma med syftet med regleringen om sjukhusundantag och tillgodoser att lagregleringen kring dessa produkter blir tydlig. Därvid görs bedömningen att 21 a § läkemedelslagen även bör gälla för läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag.
Förordnande
Av 22 § läkemedelslagen framgår att den som förordnar eller lämnar ut läkemedel ska särskilt iaktta kraven på sakkunnig och omsorgsfull vård samt på upplysning till och samråd med patienten eller företrädare för denne. Denna bestämmelse föreslås även gälla för sjukhusundantagsprodukter.
I 22 d § läkemedelslagen anges att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vad som ska gälla vid förordnande och utlämnande av ett läkemedel. Detta bemyndigande trädde i kraft den 1 juli 2010. Bestämmelsen bör även gälla för sjukhusundantagsprodukter.
Avgifter
Som framgår av avsnitt 6.3, föreslås ett krav på tillstånd enligt 16 § läkemedelslagen för tillverkning av läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag.
Enligt 25 § första stycket läkemedelslagen ska den som ansöker om bland annat tillstånd för tillverkning av läkemedel betala en ansökningsavgift. Enligt paragrafens tredje stycke ska även en årsavgift tas ut så länge som ett tillstånd gäller. I paragrafens sjunde stycke anges att den som får vetenskaplig rådgivning av Läkemedelsverket i samband med utvecklingen av ett läkemedel ska betala en särskild avgift för det. I dess åttonde stycke anges att en särskild avgift ska även betalas av den som på begäran får ett intyg av Läkemedelsverket om bland annat tillstånd att tillverka läkemedel. Av paragrafens sista stycke framgår att det är regeringen som beslutar om avgifternas storlek och får meddela ytterligare föreskrifter om sådana avgifter. Dessa föreskrifter återfinns från och med den 1 januari 2011 i förordningen (2010:1167) om avgifter för den statliga kontrollen av läkemedel som ersätter förordningen (1993:595) med samma namn. Enligt samma stycke får Läkemedelsverket, efter bemyndigande av regeringen, meddela ytterligare föreskrifter om avgifter som inte gäller avgifternas storlek.
Enligt artikel 3.7 i direktiv 2001/83/EG ska läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag ges tillverkningstillstånd. Det får därvid anses ligga i sakens natur att ansöknings- och årsavgifter ska betalas av den som ansöker om eller innehar tillverkningstillstånd avseende dessa läkemedel. I den mån det kan bli aktuellt bör även den som får vetenskaplig rådgivning av Läkemedelsverket eller som får intyg om tillverkningstillstånd betala en särskild avgift. Således bör 25 § första, tredje, sjunde-nionde styckena läkemedelslagen tillämpas gällande sjukhusundantagsprodukter.
Ansvar och förverkande
I 26 § första och andra styckena läkemedelslagen anges att den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot vissa artiklar i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 726/2004 av den 31 mars 2004 om inrättande av gemenskapsförfaranden för godkännande av och tillsyn över humanläkemedel och veterinärmedicinska läkemedel samt om inrättande av en europeisk läkemedelsmyndighet eller 5, 14, 16, 17 eller 19 § läkemedelslagen döms till böter eller fängelse i högst ett år, om gärningen inte är belagd med straff enligt brottsbalken eller enligt lagen (2000:1225) om straff för smuggling. I ringa fall ska inte dömas till ansvar. Av de uppräknade bestämmelserna är det endast 16 och 19 §§ som föreslås bli tillämpliga gällande läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag.
Av 27 § läkemedelslagen framgår att läkemedel som varit föremål för brott enligt läkemedelslagen eller värdet därav ska förklaras förverkat, om det inte är uppenbart oskäligt.
Tillverkning av läkemedel utan föreskrivet tillstånd och hantering av läkemedel i strid med kraven i 19 § kan således föranleda straffansvar. Dessutom kan läkemedlet i fråga bli föremål för förverkande. Det finns ingen anledning att behandla läkemedel som omfattas av den föreslagna bestämmelsen om sjukhusundantag på något annat sätt. Således bör 26 och 27 §§ även tillämpas på sjukhusundantagsprodukter.
Överklagande
Enligt 28 § läkemedelslagen får ett beslut som Läkemedelsverket i ett enskilt fall meddelat enligt lagen eller enligt föreskrifter som meddelats med stöd av läkemedelslagen överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Beslut som Läkemedelsverket, förvaltningsrätten eller kammarrätten i ett enskilt fall meddelar gäller omedelbart, om inte annat har förordnats. Denna bestämmelse bör även gälla för läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag.
Ytterligare föreskrifter
Enligt 29 § läkemedelslagen får regeringen besluta om ytterligare föreskrifter behövs för att skydda människor eller djurs hälsa eller miljö. Regeringen får även överlåta åt Läkemedelsverket att besluta om sådana föreskrifter. Sådan subdelegation har förordnats till Läkemedelsverket i 10 kap. 5 § läkemedelsförordningen (2006:272).
Med tanke på att läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag rör komplexa och tekniskt avancerade läkemedel som håller på att utvecklas inom ett forskningsintensivt område kan det vara svårt att i dag förutse vilka regleringar som kan behövas göras. På grund härav görs bedömningen att även 29 § läkemedelslagen bör omfatta sjukhusundantagsprodukter.
Läkemedelskontroll i krig
Av 30 § läkemedelslagen framgår att regeringen bemyndigas att meddela särskilda föreskrifter om läkemedelskontrollen i krig, vid krigsfara eller under sådana utomordentliga förhållanden som är föranledda av krig eller av krigsfara som Sverige befunnit sig i. Även denna bestämmelse bör tillämpas på sjukhusundantagsprodukter.
6.10 Bemyndigande för kvalitet och säkerhetsövervakning
Regeringens förslag: Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela ytterligare föreskrifter om krav på kvalitet och säkerhetsövervakning för läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna har inte haft någon erinran mot promemorians förslag.
Skälen för regeringens förslag: Av artikel 3.7 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/83/EG om upprättande av gemenskapsregler för humanläkemedel framgår att detta direktiv inte ska gälla läkemedel för avancerad terapi som är specialanpassat för en enskild patient och som bland annat är berett enligt ett icke-rutinmässigt förfarande. Artikel 3.7 infördes i direktiv 2001/83/EG genom artikel 28.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1394/2007 om läkemedel för avancerad terapi och om ändring av direktiv 2001/83/EG och förordning (EG) nr 726/2004. Undantagsbestämmelsen i artikel 3.7 i direktiv 2001/83/EG kallas i denna proposition för sjukhusundantag (se avsnitt 4.4). I artikel 3.7 i direktiv 2001/83/EG anges vidare att för dessa läkemedel ska de nationella kraven på spårbarhet, säkerhetsövervakning och särskilda kvalitetsnormer motsvara de krav som gäller på gemenskapsnivå (unionsnivå) för läkemedel för avancerad terapi (se vidare avsnitt 6.1 och 6.5).
I avsnitt 6.5 och 6.8 har det framgått vilka skyldigheter som bedömts kunna genomföras genom föreskrifter på lägre nivå än lag. Det föreslås därför att det införs bemyndiganden för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela de ytterligare föreskrifter som kan behövas för att uppfylla skyldigheterna vad gäller kvalitet och säkerhetsövervakning. Regeringen har för avsikt att bemyndiga Läkemedelsverket att meddela föreskrifter inom dessa områden.
När det gäller spårbarhet regleras det genom tidigare meddelade bemyndiganden till Socialstyrelsen respektive Läkemedelsverket.
7 Övrig reglering i anledning av förordning (EG) nr 1394/2007 om läkemedel för avancerad terapi
7.1 Klinisk läkemedelsprövning
Regeringens förslag: En ansökan om tillstånd att genomföra en klinisk läkemedelsprövning som innefattar vävnadstekniska produkter ska inte kunna anses beviljad i enlighet med ansökan, även om Läkemedelsverket inte fattat beslut inom 60 dagar från det att en fullständig ansökan kommit in till myndigheten.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna har inte haft någon erinran mot promemorians förslag.
Skälen för regeringens förslag: Genom artikel 28.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1394/2007 av den 13 november 2007 om läkemedel för avancerad terapi och om ändring av direktiv 2001/83/EG och förordning (EG) nr 726/2004, görs ett tillägg i artikel 1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/83/EG av den 6 november 2001 om upprättande av gemenskapsregler för humanläkemedel. Genom detta tillägg framgår att läkemedel för avancerad terapi är en produkt enligt definitionen i artikel 2 i förordning (EG) nr 1394/2007 om läkemedel för avancerad terapi. I artikel 2.1 i förordning (EG) nr 1394/2007 om läkemedel för avancerad terapi definieras begreppet läkemedel för avancerad terapi. Enligt definitionen är ett sådant läkemedel ett humanläkemedel som antingen utgör ett läkemedel för genterapi eller somatisk cellterapi enligt definitionerna i bilaga I i direktiv 2001/83/EG, eller en vävnadsteknisk produkt.
I artikel 4 i förordning (EG) nr 1394/2007 anges att bestämmelserna i artiklarna 6.7, 9.4 och 9.6 i direktiv 2001/20/EG om läkemedel för genterapi och somatisk cellterapi ska tillämpas på vävnadstekniska produkter. Artikel 6.7 anger i vilka fall en etikkommitté kan förlänga tidsfristen om 60 dagar för att avge yttrande till 90 dagar när det gäller bland annat läkemedel för genterapi eller somatisk cellterapi. I samma bestämmelse anges även att denna 90-dagars tidsfrist kan förlängas ytterligare 90 dagar i de fall en grupp eller kommitté ska konsulteras i enlighet med en medlemsstats bestämmelser och förfarande. För xenogen (artfrämmande) cellterapi finns dock ingen tidsbegränsning av tillståndsfristen.
I artikel 9.4 anges att behandlingen av en ansökan om klinisk prövning ska genomföras av den behöriga myndigheten i en medlemsstat så snabbt som möjligt och får inte överstiga 60 dagar. Någon förlängning av tidsfristen får inte meddelas utom när det gäller de läkemedel som anges i artikel 9.6. För dessa får tidsfristen förlängas med högst 30 dagar. De läkemedel som anges i artikel 9.6 är bland annat läkemedel för genterapi och somatisk cellterapi. Vidare anges det i artikel 9.6 att för kliniska prövningar som innefattar läkemedel för genterapi eller somatisk cellterapi, inklusive xenogen cellterapi, krävs skriftligt tillstånd innan prövningarna påbörjas. Artiklarna 9.4 och 9.6 genomfördes i svensk rätt genom bland annat tillägg i 14 § läkemedelslagen (1992:859) och genom 3 kap. 5 § läkemedelsförordningen (2006:272).
I 14 § läkemedelslagen anges att en klinisk läkemedelsprövning får endast genomföras sedan tillstånd till prövning har meddelats eller anses beviljat enligt 14 § tredje stycket 1. Frågor om tillstånd prövas av Läkemedelsverket. I tredje stycket anförs att om Läkemedelsverket inte fattat beslut inom 60 dagar från det att en fullständig ansökan kom in till verket, ska tillstånd anses beviljat i enlighet med ansökan. Av bestämmelsens fjärde stycke framgår att vad som sägs i tredje stycket inte gäller vid ansökan om klinisk läkemedelsprövning som innefattar bland annat läkemedel för genterapi och somatisk cellterapi, inklusive xenogen (artfrämmande) cellterapi.
En EU-forordning är i alla delar bindande och direkt tillämplig i Sverige (artikel 288 i fördraget om Europeiska Unionens funktionssätt). En förordning behöver således inte genomföras i svensk lag. Bestämmelserna i förordning (EG) nr 1394/2007 är således direkt tillämpliga i Sverige.
För att tydliggöra innehållet i artikel 4 i förordning (EG) nr 1394/2007 och underlätta för läsaren, föreslås att ett tillägg införs i 14 § fjärde stycket 1, genom vilket det kommer att framgå att även för ansökningar om tillstånd att genomföra klinisk läkemedelprövning som innefattar en vävnadsteknisk produkt ska tillstånd inte anses som beviljat om Läkemedelsverket inte fattat beslut inom 60 dagar.
7.2 Tillsyn
Regeringens förslag: Läkemedelsverket ska ha tillsyn över efterlevnaden av förordning (EG) nr 1394/2007 om läkemedel för avancerad terapi och ha rätt att på begäran få de upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen. Läkemedelsverket ska vidare få meddela de förelägganden och förbud som behövs för efterlevnaden av nämnda förordning. Beslut om föreläggande och förbud ska få förenas med vite. För tillsynen ska Läkemedelsverket ha rätt till tillträde i områden, lokaler och andra utrymmen som används vid tillverkning eller annan hantering av läkemedel. Läkemedelsverket ska få göra undersökningar och ta prover i sådana utrymmen. Läkemedelsverket ska dock inte ha rätt till tillträde till bostäder. På begäran ska den som förfogar över relevant material för undersökningen lämna nödvändigt biträde. Vägras tillträde eller biträde ska Läkemedelsverket få förelägga vite.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna har inte haft någon erinran mot promemorians förslag.
Skälen för regeringens förslag: Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1394/2007 av den 13 november 2007 om läkemedel för avancerad terapi och om ändring av direktiv 2001/83/EG och förordning (EG) nr 726/2004 trädde i kraft den tjugonde dagen efter det att den offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning (den 30 december 2007).
En EU-förordning har allmän giltighet. Den är till alla delar bindande och direkt tillämplig i varje medlemsstat (artikel 288 i fördraget om Europeiska Unionens funktionssätt). Den ska således inte genomföras i svensk rätt för att bli giltig i Sverige. En medlemsstat kan dock på egen hand införa sanktioner för att säkerställa att förordningen efterlevs i medlemsstaten.
I artikel 15.1 i förordning (EG) nr 1394/2007 anges att kraven i artiklarna 21-29 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 726/2004 av den 31 mars 2004 om inrättande av gemenskapsförfaranden (numera unionsförfaranden) för godkännande av och tillsyn över humanläkemedel och veterinärmedicinska läkemedel samt om inrättande av en europeisk läkemedelsmyndighet ska uppfyllas av den som ansöker om godkännande för försäljning av läkemedel för avancerad terapi. I artikel 24.5 sista stycket sistnämnda förordning anförs att medlemsstaterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att se till att innehavare av godkännande för försäljning som åsidosätter sina skyldigheter kan bli föremål för effektiva, proportionella och avskräckande påföljder. Vid genomförandet av artikel 24.5 i svensk rätt anfördes i förarbetena att den sanktion som närmast bör komma ifråga är föreläggande eller förbud i förening med vite i likhet med bestämmelserna i dåvarande 24 § läkemedelslagen (1992:859). Det ansågs därvid nödvändigt med en ändring av bestämmelserna som reglerade tillsyn och sanktionen med koppling till förordning (EG) nr 726/2004 (jfr. prop. 2005/06:70 s. 154). Av samma anledning föreslås att det införs ett tillägg i 23 och 24 §§ läkemedelslagen varigenom det framgår av dessa bestämmelser även ska avse efterlevandet av förordning (EG) nr 1394/2007.
8 Apoteks försäljning av teknisk sprit
Regeringens förslag: Läkemedelslagens bestämmelser om förordnande och utlämnande kompletteras med bestämmelser avseende teknisk sprit. Apotek får lämna ut teknisk sprit, förutom till annat apotek, mot recept eller annan beställning av den som är behörig att förskriva teknisk sprit. På samma sätt som gäller för alkoholhaltiga läkemedel, får teknisk sprit inte lämnas ut om det finns särskild anledning att anta att varan är avsedd att användas i berusningssyfte. Med teknisk sprit avses detsamma som i 1 kap. 4 § alkohollagen.
Skälen för regeringens förslag: Försäljning av teknisk sprit regleras fram till årsskiftet 2010/2011 i lagen (1961:181) om försäljning av teknisk sprit m.m. (LFT). I och med att en ny alkohollag träder i kraft den 1 januari 2011 kommer LFT att upphöra att gälla och regleringen av handeln med teknisk sprit förs in i den nya alkohollagen. Det tidigare systemet med tillstånd för att sälja teknisk sprit har ersatts med en rätt för den som är godkänd som upplagshavare enligt 9 § lagen (1994:1564) om alkoholskatt att sälja teknisk sprit. Apoteks försäljning av teknisk sprit är inte tillståndspliktig, vilket uttryckligen anges i lagen. Införandet av reglerna om apoteks försäljning och utlämnande av teknisk sprit i läkemedelslagen (1992:859) innebär inte någon ändring i sak. I LFT anges att teknisk sprit får säljas eller lämnas ut från apotek, förutom till annat apotek, endast efter ordination eller beställning av den som enligt regeringen, eller efter regeringens bemyndigande, Läkemedelsverket föreskriver är behörig att förordna eller beställa sådana varor. Vidare föreskrivs i LFT att teknisk sprit inte får lämnas ut om det finns särskild anledning att anta att den är avsedd för annat än vissa typiskt avsedda ändamål, såsom utvärtes bruk eller sterilisering av instrument. Förskrivning av teknisk sprit får alltså inte avse förtäring. Motsvarande bestämmelser har inte förts över till den nya alkohollagen (2010:1622), då regeringens bedömning är att sådana bestämmelser bättre hör hemma i författning som reglerar hanteringen av läkemedel och apoteks försäljning. Läkemedelslagen bör således kompletteras med bestämmelser som reglerar apoteks försäljning av teknisk sprit och att teknisk sprit inte får lämnas ut om det finns anledning att anta att den är avsedd att användas i berusningssyfte.
9
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
Regeringens förslag: Ändringarna i läkemedelslagen ska träda i kraft den 1 maj 2011.
Ett företag eller ett sjukhus som vid ikraftträdandet tillverkar läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag får fortsätta med tillverkningen till och med den 31 oktober 2011 trots föreskrifterna om tillståndskrav i 16 § i dess nya lydelse. Om en ansökan om tillstånd görs före den 1 november 2011, får tillverkningen fortsätta till dess att beslut har meddelats i ansökningsärendet.
Promemorians förslag: Överensstämmer delvis med regeringens förslag. I promemorian föreslogs att lagändringarna skulle träda i kraft den 1 januari 2011. Vidare föreslogs det att ett företag eller sjukhus som vid ikraftträdandet av lagändringarna tillverkade läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag skulle få fortsätta med tillverkningen till och med den 1 juni 2011 trots de tillståndskravet i 16 § i dess nya lydelse.
Remissinstanserna har inte haft någon erinran mot promemorians förslag.
Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 30 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1394/2007 av den 13 november 2007 om läkemedel för avancerad terapi och om ändring av direktiv 2001/83/EG och förordning (EG) 726/2004 ska förordningen träda i kraft den tjugonde dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning (den 30 december 2007). Av samma artikel framgår att förordningen ska tillämpas från och med den 30 december 2008.
De föreslagna ändringarna i läkemedelslagen (1992:859), både de som avser bestämmelsen om sjukhusundantag och de som avser apoteks utlämnande av teknisk sprit, bör träda i kraft så snart som möjligt. Ändringarna i läkemedelslagen föreslås träda i kraft den 1 maj 2011.
Vidare bör ett företag eller ett sjukhus som tillverkar läkemedel som kan anses omfattas av 2 d § läkemedelslagen få fortsätta att tillverka dessa produkter till och med den 31 oktober 2011 trots föreskrifterna om tillståndskrav i 16 § i dess nya lydelse. Om en ansökan om tillstånd görs före den 1 november 2011, får tillverkningen fortsätta till dess att beslut har meddelats i ansökningsärendet.
Ändringarna i läkemedelslagen kräver ett förberedelsearbete hos bland annat Läkemedelsverket. I detta arbete kan samråd behöva ske mellan berörda myndigheter. Det är viktigt att ikraftträdandet av den föreslagna lagstiftningen kan samordnas med utfärdandet av de myndighetsföreskrifter och allmänna råd som lagstiftningen föranleder och att myndighetsföreskrifterna kan träda i kraft samtidigt som lagändringarna, dvs. den 1 maj 2011.
10 Ekonomiska konsekvenser m.m.
Regeringens bedömning: Kostnaderna för tillverkningstillstånd innebär endast marginella kostnadsökningar för sjukhushuvudmännen. Sjukhushuvudmännens kostnader till följd av krav på säkerhetsövervakning och spårbarhet bedöms inte heller påverka verksamheternas behov av resurser.
De föreslagna bestämmelserna beräknas inte medföra någon ökning av arbetsbördan för domstolarna och rättsväsendet i övrigt som inte kan tas om hand inom befintliga anslagsramar.
Promemorians förslag och bedömning: Överensstämmer delvis med regeringens bedömning. I promemorian gjordes bedömningen att för sjukhushuvudmännen kommer förslaget att innebära en kostnad på omkring 2 miljoner kronor per år för avgifter gällande ansökningar och innehav av tillstånd att tillverka läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag. Den beräknade kostnaden baserades på att avgiften för ansökan om tillverkningstillstånd uppgick till 110 000 kronor och årsavgiften till 41 250 kronor. Regeringen angav att den hade för avsikt att kompensera berörda landsting för dessa kostnader.
Remissinstanserna: Landstinget i Uppsala län och Svenska Läkaresällskapet anser att en avgift om 110 000 kronor för ansökan om tillverkningstillstånd och 41 250 kronor som grundavgift för tillverkning ter sig orimliga. Dessa remissinstanserna anser även att förslaget om att landstingen ska kompenseras dessa kostnader som opraktiskt och svårt att hantera. Avgiftsreduktion anses vara bättre, eller helst bör avgiften för tillverkningstillstånd ingå i den avgift som gäller för vävnadsinrättningar enligt 11 § förordning (2008:414) om kvalitets- och säkerhetsnormer vid hantering av mänskliga vävnader och celler. Alternativt bör avgifterna vara låga med möjlighet till befrielse från årsavgift. Regelrådet anför att förslaget medför såvitt kan bedömas begränsade effekter för företag. Regelrådet avger därför inte något yttrande i ärendet. Övriga remissinstanser har inte haft någon erinran mot promemorians förslag och bedömning.
Skälen för regeringens bedömning: Till följd av de krav som anges i denna proposition kommer olika typer av åtgärder att behöva vidtas hos sjukhushuvudmännen och de företag som tillverkar läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag. Bland annat ska företag och sjukhus ansöka om tillstånd för tillverkning hos Läkemedelsverket och det är denna myndighet som kommer att utöva tillsyn rörande tillverkningen av dessa preparat. Vidare berörs även Socialstyrelsen som har tillsyn över hur läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantagen används på sjukhusen.
Kostnadsberäkningarna kompliceras av att det inte finns några faktiska uppgifter om antalet preparat som kan komma att anses som läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag.
Enligt förslagen ska Läkemedelsverket få ta ut avgift för sin verksamhet på området. Med beaktande härav görs bedömningen att förslaget inte kommer att påverka verkets behov av resurser. Vad gäller Socialstyrelsen görs bedömningen att tillsynen över användningen av läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag bör kunna utföras inom befintliga anslagsramar.
I fråga om tillverkande företag och sjukhus är förslaget ett led i att ge dessa en flexibilitet vid utvecklandet av dessa komplexa och tekniska läkemedel samtidigt som en balans mellan kvalitet och säkerhet säkerställs för dessa produkter. Emellertid kommer vissa kostnader att uppstå för såväl sjukhus som för företag, bland annat genom tillståndsavgifter. Det förutses att de flesta tillstånden kommer att vara generella, varvid individuellt anpassade varianter av sjukhusundantagsprodukter kan tas fram inom ramen för tillståndet.
För sjukhusens del uppskattas det att antalet tillverkningstillstånd blir ett 10-tal. I promemorian angavs att det av 6 § förordning (1993:595) om avgifter för den statliga kontrollen av läkemedel framgår att avgiften för en ansökan om tillstånd att tillverka läkemedel är 110 000 kronor och årsavgiften (grundavgiften för högst tre läkemedelsformer) för tillverkning är 41 250 kronor. Detta beräknades innebära en kostnad på omkring 2 miljoner kronor per år för sjukhusen. Regeringen uttryckte sin avsikt att kompensera berörda landsting för dessa kostnader inom statsbudgetens finansiella ramar (Promemorian [Ds 2010:13] om genomförande av bestämmelsen om sjukhusundantag, s. 123 f.).
Landstinget i Uppsala län och Svenska Läkaresällskapet anser att ovan nämnda avgifter ter sig orimliga. Dessa remissinstanser anser även att en rutin som innebär att landstingen kompenseras för dessa kostnader förefaller opraktiskt och svår att hantera. Istället föreslås en avgiftsreduktion, eller att avgift för tillverkningstillstånd ska ingå i den avgift som ska betalas av vävnadsinrättningar enligt 11 § förordning (2008:414) om kvalitets- och säkerhetsnormer vid hantering av mänskliga vävnader och celler. Ett annat förslag är att avgifterna ska vara lägre än vad som förutses i promemorian och med möjlighet till befrielse från årsavgiften. Läkemedelsverket har i sitt remissyttrande erinrat om verkets förslag till ny förordning om avgifter för den statliga kontrollen av läkemedel. Enligt detta förslag kommer inte någon avgift tas ut vid ansökan om tillverkningstillstånd för sjukhusundantagsprodukter. Vidare föreslås att årsavgiften för tillverkningstillstånd av dessa läkemedel ska vara 30 000 kronor. Förslaget finns tillgängligt i Socialdepartementet (S 2010/2633/HS). Regeringen har för avsikt att införa denna avgift i förordningen om avgifter för den statliga kontrollen av läkemedel. Således kommer endast en årsavgift om 30 000 kronor per tillverkningstillstånd att tas ut.
Som ovan nämns förutses att antalet tillverkningstillstånd för sjukhusens del kommer att uppgå till ett 10-tal. Det är endast ett begränsat antal sjukhus som kommer att tillverka dessa specialanpassade läkemedel och som därmed kommer att inneha tillverkningstillstånd. Att kompensera sjukhushuvudmännen för en ringa kostnad om 30 000 kronor förefaller opraktiskt och skulle skapa ökade administrativa kostnader. Det är inte heller möjligt att kompensera landstingen generellt eftersom endast ett fåtal sjukhus är berörda. Regeringen bedömer därför att det inte föreligger behov eller att det är praktiskt genomförbart att kompensera landstingen. Kostnader förutses även uppstå till följd av de krav på säkerhetsövervakning och spårbarhet som uppställs. För sjukhusens del bedöms dessa kostnader inte vara större än att de ryms inom befintliga resurser.
För domstolarnas del torde föreslagna bestämmelser om ansvar och överklagande endast innebära en marginell ökning av antalet mål och därför endast försumbar kostnadsökning. De föreslagna bestämmelserna bedöms inte medföra någon ökning av arbetsbördan för domstolarna och rättsväsendet i övrigt som inte kan tas om hand inom befintliga anslagsramar.
Konsekvensutredning
Innan en myndighet beslutar föreskrifter eller allmänna råd, ska myndigheten enligt förordningen (2007:1244) om konsekvensutredning vid regelgivning bland annat utreda föreskrifternas kostnadsmässiga och andra konsekvenser i den omfattning som behövs i det enskilda fallet och dokumentera utredningen i konsekvensutredningen.
Propositionen innehåller förslag för att genomföra artikel 3.7 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/83/EG om upprättande av gemenskapsregler för humanläkemedel. Artikel 3.7 införs i direktiv 2001/83/EG genom bestämmelsen i artikel 28.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1394/2007 om läkemedel för avancerad terapi och om ändring av direktiv 2001/83/EG och förordning (EG) nr 726/2004.
Några alternativa lösningar synes inte föreligga för genomförandet av ovan nämnda direktivsändring än att föra in ändringar i läkemedelslagen (1992:859).
De aktörer som kommer att beröras av förslagen är företag och sjukhus. Därutöver berörs även Läkemedelsverket som ger tillverkningstillstånd och utövar tillsyn på området. Socialstyrelsen berörs så till vida att den utövar tillsyn vid sjukhusens användning av läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag. Vad gäller de kostnadsmässiga konsekvenser regleringen medför har detta redovisats ovan.
Som ovan nämns infördes bestämmelsen om sjukhusundantag som ett led i att ge flexibilitet vid utvecklandet av dessa komplexa och tekniska läkemedel samtidigt som en balans mellan kvalitet och säkerhet säkerställs för dessa produkter.
Att uppställa krav på kvalitet och säkerhet är av stor betydelse för att värna om människors hälsa. En reglering av området kan även öka möjligheterna för företagen att dra till sig investeringar och kunnig personal, vilket är viktiga komponenter för en god och säker utveckling av läkemedel.
Bedömningen görs att regleringen inte får effekt för företagens arbetsförutsättningar, konkurrensförmåga eller villkor i övrigt. Förslaget bedöms inte heller ha några sociala eller miljömässiga konsekvenser.
Regleringen överstämmer med de skyldigheter som följer med Sveriges anslutning till EU.
Förordning (EG) nr 1394/2007 trädde i kraft den tjugonde dagen efter det att den offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning (den 30 december 2007). Enligt artikel 30 i förordningen ska förordningen tillämpas från och med den 30 december 2008. Det är således angeläget att författningsändringarna kan antas så snart som möjligt.
11 Författningskommentar
2 d §
Paragrafen är ny.
I första stycket anges en definition av ett läkemedel som i denna proposition benämns som "läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag". Definitionen bygger på den definition som finns i artikel 3.7 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/83/EG om upprättande av gemenskapsregler för humanläkemedel. Den närmare innebörden av denna definition anges i avsnitt 6.1.
Artikel 3.7 anger att direktiv 2001/83/EG inte gäller ovan nämnda läkemedel. I punkt 6 i ingressen till förordning (EG) nr 1394/2007 om läkemedel för avancerad terapi och om ändring av direktiv 2001/83/EG och förordning (EG) 726/2004 anges att denna förordning utgör lex specialis, genom vilken ytterligare bestämmelser införs utöver dem som fastställs i direktiv 2001/83/EG. Vidare anges att läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag inte bör omfattas av denna förordning. Med beaktande av att läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag inte omfattas av direktiv 2001/83/EG är inte heller förordning (EG) nr 1394/2007 tillämplig på dessa läkemedel. Av samma anledning är inte heller förordning (EG) nr 726/2004 om inrättande av gemenskapsförfaranden för godkännande av och tillsyn över humanläkemedel och veterinärmedicinska läkemedel samt om inrättande av en europeisk läkemedelsmyndighet tillämplig på dessa specialanpassade läkemedel. Läkemedel för avancerad terapi ska godkännas genom det centraliserade europeiska förfarandet för godkännande enligt förordning (EG) nr 726/2004. Genom regleringen i artikel 3.7 i direktiv 2001/83/EG undantas dessa specialanpassade läkemedel från den centraliserade proceduren. I stället fastställs det i artikel 3.7 att medlemsstaterna ska utfärda tillverkningstillstånd och att vissa krav på kvalitet, spårbarhet och säkerhetsövervakning ska upprätthållas.
Enligt 2 § läkemedelslagen (1992:859) är denna lag tillämplig på sådana läkemedel som är avsedda att släppas ut på marknaden i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet och som har tillverkats på industriell väg eller som har tillverkats med hjälp av en industriell process. Ett läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag kan komma att tillverkas med hjälp av en industriell process och därvid omfattas av läkemedelslagen. Emellertid förutses det att dessa läkemedel även kan komma att beredas på ett sätt som inte kan anses innebära tillverkning med hjälp av en industriell process. Sådana läkemedel omfattas inte av läkemedelslagen. De läkemedel som definieras i första stycket ska emellertid omfatta de läkemedel som kan anses tillverkade med hjälp av industriell process och de som inte kan anses tillverkade med hjälp av industriell process. I första stycket anges även vilka bestämmelser i läkemedelslagen som ska vara tillämpliga på nämnda läkemedel. Det kan härvid noteras att 2 § läkemedelslagen inte ska gälla för dessa läkemedel. Detta till följd av att läkemedel som omfattas av första stycket inte behöver vara tillverkade på industriell väg eller med hjälp av en industriell process. Lagrådet noterar att i vissa fall är de hänvisade bestämmelserna inte tillämpliga i sin helhet. Exempelvis kan den definition av begreppet läkemedel som finns i 1 § första stycket endast omfatta människor i det aktuella hänseendet och inte djur. Lagrådet noterar även att av de hänvisningar som finns i 20 § första och andra styckena är det endast hänvisningen till 16 § som är aktuell. Likaså kan hänvisningen till 26 § endast gälla 16 och 19 §§. För att erinra om detta förhållande görs ett tillägg, i enlighet med Lagrådets förslag, om att angivna bestämmelser gäller i tillämpliga delar.
I andra och tredje styckena anges att bestämmelsen i 9 § läkemedelslagen om säkerhetsövervakning även ska gälla för läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag. Vidare ska de skyldigheter som anges i 9 a och 9 b §§ och som gäller för den som fått ett läkemedel godkänt även gälla för den som fått tillstånd att tillverka sjukhusundantagsläkemedel. Det kan komma att finnas situationer där det inte anses lämpligt eller rimligt att uppställa de krav som anges i 9 a och 9 b §§ läkemedelslagen. Exempelvis kan så vara fallet om tillverkningstillståndet endast avser tillverkning av läkemedel för en enskild patient. Därvid ska den myndighet som regeringen bestämmer få besluta om undantag i det enskilda fallet från dessa skyldigheter. Stycket är utformat i enlighet med Lagrådets förslag. Förslaget i denna del behandlas i avsnitt 6.8.
Om ett läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag innehåller en eller flera medicintekniska produkter ska denna eller dessa medicintekniska produkter uppfylla de väsentliga krav som anges i föreskrifter som meddelats med stöd av 6 § lagen (1993:584) om medicintekniska produkter. Detta anges i fjärde stycket. Förslaget i denna del behandlas i avsnitt 6.6.
Slutligen införs ett bemyndigande i femte stycket om att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om krav på kvalitet och säkerhetsövervakning för läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag. Stycket är utformat enligt Lagrådets förslag.
Förslaget i denna del behandlas i avsnitt 6.10.
8 c §
Ändringen införs i anledning av att Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/82/EG av den 6 november 2001 om upprättande av gemenskapsregler för veterinärmedicinska läkemedel ändrats genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 596/2009. I sak innebär ändringen att ett nytt förfarande används vid fastställandet av de veterinärmedicinska läkemedel som är avsedda för fisk eller bin eller andra arter för vilka skyddstiden enligt 8 c § första stycket ska förlängas till tretton år.
14 §
Tillägget är ett förtydligande av vad som anges i artikel 4 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1394/2007 om läkemedel för avancerad terapi och om ändring i direktiv 2001/83/EG och förordning (EG) nr 726/2004. Ändringen avser läkemedel för avancerad terapi, dock inte sådana läkemedel som omfattas av den föreslagna 2 d § läkemedelslagen (1992:859). Att sjukhusundantagsläkemedel inte omfattas av 14 § framgår av 2 d § där 14 § inte finns uppräknad bland de bestämmelser som ska gälla för ett sådant läkemedel.
I artikel 4 i förordning (EG) nr 1394/2007 anges att bestämmelserna i artiklarna 6.7, 9.4 och 9.6 i direktiv 2001/20/EG om läkemedel för genterapi och somatisk cellterapi även ska tillämpas på vävnadstekniska produkter. Artiklarna 9.4 och 9.6 genomfördes i svensk rätt genom bland annat 14 § läkemedelslagen.
Enligt 14 § tredje stycket ska en ansökan om tillstånd till klinisk läkemedelsprövning anses beviljad om Läkemedelsverket inte fattat beslut inom 60 dagar från det att en fullständig ansökan kom in till verket. Denna presumtion gäller dock inte läkemedel för genterapi eller somatisk cellterapi enligt fjärde stycket 1. Av artikel 4 i förordning (EG) nr 1394/2007 framgår att för kliniska prövningar som innefattar vävnadstekniska produkter krävs skriftligt tillstånd innan prövning påbörjas. En presumtion om att en ansökan ska anses beviljad om Läkemedelsverket inte fattat beslut inom 60 dagar såsom anges i 14 § tredje stycket ska således inte heller gälla för vävnadstekniska produkter. Eftersom detta regleras i en förordning är förhållandet redan gällande rätt i Sverige. Med tanke på att läkemedel för avancerad terapi kan bestå av antingen läkemedel för genterapi, somatisk cellterapi eller vävnadsteknisk produkt bör även den sistnämnda produkten nämnas i fjärde stycket punkt 1. Detta för att förtydliga rättsförhållandet och, framför allt, förenkla för läsaren.
Förslaget behandlas i avsnitt 7.1.
16 §
Genom tillägget införs ett krav på att den som tillverkar läkemedel som omfattas av bestämmelsen om sjukhusundantag ska ha Läkemedelsverkets tillstånd för detta.
I 16 § andra stycket anges att det inte krävs tillstånd för tillverkning av läkemedel för visst tillfälle på öppenvårdsapotek eller sjukhusapotek. I tredje stycket införs ett förtydligande att vad som anförs i paragrafens andra stycke om tillverkning av läkemedel för visst tillfälle vid öppenvårdsapotek och sjukhusapotek inte ska gälla sjukhusundantagsläkemedel.
Förslaget behandlas i avsnitt 6.3.
16 b §
Paragrafen är ny.
I bestämmelsen anges att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om de villkor som ska gälla vid tillverkning av sådant läkemedel som avses i 2 d § läkemedelslagen (1992:859). Med stöd av detta bemyndigande kan föreskrifter meddelas om exempelvis huruvida mänskliga vävnader eller celler ska komma från en sådan vävnadsinrättning som anges i lagen (2008:286) om kvalitets- och säkerhetsnormer vid hantering av mänskliga vävnader och celler.
Förslaget behandlas i avsnitt 6.3.
22 a §
I paragrafens andra stycke har begreppet teknisk sprit tillkommit på två ställen. Ändringen är en följd av att lagen (1961:181) om försäljning av teknisk sprit m.m. upphör att gälla i samband med att den nya alkohollagen (2010:1622) träder i kraft. Se prop. 2009/10:125, bet. 2010/11:SoU4, rskr 2010/11:36.
I ett nytt tredje stycke anges att begreppet teknisk sprit har samma innebörd som anges i definitionen i 1 kap. 4 § i alkohollagen.
Förslaget behandlas i avsnitt 8.
22 b §
Bestämmelsen, som reglerar att alkoholhaltigt läkemedel inte får lämnas ut om det kan antas att varan är avsedd att användas i berusningssyfte, har utvidgats till att också avse utlämnande av teknisk sprit. Bestämmelsen motsvarar 5 a § tredje stycket i lagen (1961:181) om försäljning av teknisk sprit m.m. som upphört att gälla vid årsskiftet 2010/11.
Ändringarna i andra och tredje styckena är enbart språkliga.
22 c och d §§
Bestämmelserna har utvidgats till att också omfatta teknisk sprit och är en följd av att lagen (1961:181) om försäljning av teknisk sprit m.m. upphör att gälla. Jfr. kommentaren till 22 a §.
23 §
En hänvisning till Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1394/2007 om läkemedel för avancerad terapi och om ändring i direktiv 2001/83/EG och förordning (EG) nr 726/2004 läggs till i bestämmelsen varvid Läkemedelsverket även får tillsynsansvar över efterlevnaden av denna förordning.
Förslaget behandlas i avsnitt 7.2.
24 §
En hänvisning till Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1394/2007 om läkemedel för avancerad terapi och om ändring i direktiv 2001/83/EG och förordning (EG) nr 726/2004 läggs till i bestämmelsen för att ge Läkemedelsverket motsvarande befogenhet vid utövandet av tillsynen som gäller vid tillsynen av efterlevande av läkemedelslagen.
Förslaget behandlas i avsnitt 7.2.
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelse
Bestämmelserna om ikraftträdande m.m. behandlas i avsnitt 9.
Punkt 1
I denna punkt anges att lagen träder i kraft den 1 maj 2011.
Punkt 2
I denna punkt anges att ett företag eller ett sjukhus som vid ikraftträdandet tillverkar sådant läkemedel som avses i 2 d § första stycket ska få fortsätta med tillverkningen till och med den 31 oktober 2011 trots föreskrifterna om tillståndskrav i 16 § i dess nya lydelse. Om en ansökan om tillstånd görs före den 1 november 2011, får tillverkningen fortsätta till dess att beslut har meddelats i ansökningsärendet.
Prop. 2010/11:44
Prop. 2010/11:44
12
13
1