Regeringskansliets rättsdatabaser

Regeringens proposition 2010/11:70 Tredje inremarknadspaketet för el och naturgas Prop. 2010/11:70 Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen. Stockholm den 24 mars 2011 Fredrik Reinfeldt Maud Olofsson (Näringsdepartementet) Propositionens huvudsakliga innehåll I propositionen föreslås att en el- eller naturgasleverantör som övertar leveranserna till en kund ska få göra detta 14 dagar efter en anmälan till nätföretaget. Det föreslås vidare nya bestämmelser som syftar till att stärka konsumenternas ställning på el- och naturgasmarknaderna. Det föreslås strängare krav på avgränsning av transmissionsverksamhet, dvs. i huvudsak den överföring av el som sker på stamnätet och den överföring av gas som sker i högtrycksledningar. För att säkerställa att åtskillnadskraven är uppfyllda föreslås krav på certifiering av stamnätsföretag för el och transmissionsnätsoperatörer på naturgasmarknaden. Skyldigheten att upprätta en övervakningsplan med åtgärder för att förebygga diskriminerande beteende på marknaden ska inskränkas till att avse nätföretag som ingår i samma koncern som företag som bedriver produktion eller handel. Ett nätföretag som är skyldigt att upprätta en övervakningsplan ska utse en särskild övervakningsansvarig. El- och naturgasföretag som ingår i koncerner ska när de vänder sig till kunderna eller allmänheten vara skyldiga att tydligt ange vilken sorts verksamhet de bedriver - nätverksamhet eller produktion och handel. Vidare föreslås nya bestämmelser om tidsfrister när det gäller tillsynsmyndighetens behandling av anmälningar mot nätföretag. På naturgasområdet föreslås nya bestämmelser om slutna distributionssystem och tillträde till anläggningar för lagring av naturgas. Det föreslås också att nätmyndigheten ska vara beslutande myndighet vid förhandsprövningen av elnätstariffer även när det gäller intäkter från stamledning, där prövningen enligt gällande bestämmelser ska göras av regeringen. I propositionen föreslås nya lagar om certifiering av företag som bedriver överföring av el i stamledningar respektive naturgas genom högtrycksledningar. Vidare förslås ett antal ändringar i ellagen (1997:857) och naturgaslagen (2005:403). Syftet med förslagen är att genomföra EU:s s.k. tredje inremarknadspaketet för el och naturgas. I propositionen föreslås även att definitionen av intäktsram enligt ellagen förtydligas. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 augusti 2011, med undantag för bestämmelserna om leverantörsbyte, som föreslås träda i kraft den 1 oktober samma år, och bestämmelserna om beslutande myndighet vid förhandsprövningen av elnätstariffer, som föreslås träda i kraft den 1 januari 2012. Innehållsförteckning 1 Förslag till riksdagsbeslut 8 2 Lagtext 9 2.1 Förslag till lag om certifiering av stamnätsföretag för el 9 2.2 Förslag till lag om certifiering av vissa naturgasföretag 13 2.3 Förslag till lag om ändring i ellagen (1997:857) 18 2.4 Förslag till lag om ändring i naturgaslagen (2005:403) 34 3 Ärendet och dess beredning 46 4 Huvuddragen i det tredje inremarknadspaketet för el och naturgas 48 5 Elmarknadsdirektivet 49 5.1 Inledning 49 5.2 Syfte, tillämpningsområde och definitioner 49 5.3 Allmänna regler för organisationen av sektorn 50 5.4 Produktion 56 5.5 Drift av överföringssystem 57 5.6 Oberoende systemansvarig för överföring (ITO) 60 5.7 Drift av distributionssystem 60 5.8 Särredovisning av olika verksamheter samt transparens i bokföringen 63 5.9 Organisation av tillträde till systemet 63 5.10 Nationella tillsynsmyndigheter 64 5.11 Kundmarknader 74 5.12 Slutbestämmelser 74 5.13 Regeringens överväganden 77 6 EU-förordningen om villkor för tillträde till nät för gränsöverskridande elhandel 79 6.1 Huvuddragen i förordningen 79 6.2 Regeringens överväganden 81 7 Byte av elleverantör 83 8 Konsumentfrågor på elområdet 87 8.1 Uppgifter om avtalsinnehåll 87 8.2 Betalningssystem och förbud mot att missgynna konsumenter beroende på valt betalningssätt 90 8.3 Möjlighet att byta elleverantör utan kostnad och rätt till slutfaktura inom sex veckor 92 8.4 Företagens klagomålshantering 93 8.5 Konsumentens rätt till information om ändrade avtalsvillkor 95 9 Stamnätsföretag 98 10 Åtskillnad av stamnätsföretag 100 10.1 Gällande rätt 100 10.2 Åtskilt ägande 101 10.3 Elproduktion knuten till driften av stamnätet 105 10.4 Personell åtskillnad 106 10.5 Skydd för kommersiellt känsliga uppgifter 107 11 Certifiering av stamnätsföretag 108 11.1 Krav på certifiering 108 11.2 Förutsättningar för certifiering 109 11.3 Förfarandet vid certifiering 110 11.3.1 Certifiering efter ansökan 110 11.3.2 Omprövning av certifiering 111 11.3.3 Begäran om uppgifter 113 11.4 Certifiering i förhållande till tredje land 113 11.4.1 Särskilda krav i fråga om företag med anknytning till tredje land 113 11.4.2 Förfarandet vid certifiering 114 11.4.3 Omprövning av certifiering 115 11.5 Överensstämmelse med riktlinjerna 116 11.6 Tillsyn 117 11.7 Överklagande 118 11.8 Verkställighetsföreskrifter 119 12 Åtskillnad av distributionsnätsföretag 119 12.1 Skyldigheten att upprätta en övervakningsplan 119 12.2 Övervakningsansvarig 121 12.3 Kommunikation och varumärkesprofilering 123 13 Beslutande myndighet vid förhandsprövning av nättariffer 125 14 Nätmyndighetens tillsyn 126 14.1 Tillsynsmyndighet enligt elmarknadsdirektivet och förordning (EG) nr 714/2009 126 14.2 Behandling av klagomål 127 14.2.1 Direktivens krav 127 14.2.2 Tidigare bedömning 127 14.2.3 Tidsfrister för handläggning enligt ellagen 129 14.3 Överensstämmelse med riktlinjerna 133 15 Undantag för nya sammanlänkningar 137 16 Gasmarknadsdirektivet 138 16.1 Inledning 138 16.2 Syfte, tillämpningsområde och definitioner 138 16.3 Allmänna regler för organisationen av sektorn 138 16.4 Överföring, lagring och LNG 145 16.5 Oberoende systemansvariga för överföring (ITO) 150 16.6 Distribution och leverans 150 16.7 Särredovisning och transparens i bokföringen 152 16.8 Organisation av tillträde till systemet 152 16.9 Nationella tillsynsmyndigheter 154 16.10 Kundmarknader 163 16.11 Slutbestämmelser 163 16.12 Regeringens överväganden 165 17 EU-förordningen om villkor för tillträde till naturgasöverföringsnäten 166 17.1 Huvuddragen i förordningen 166 17.2 Regeringens överväganden 168 18 Byte av naturgasleverantör 169 19 Konsumentfrågor på naturgasområdet 172 19.1 Uppgifter om avtalsinnehåll och konsumentens rätt till information 172 19.2 Betalningssystem och förbud mot att missgynna en konsument beroende på valt betalningssätt 173 19.3 Möjlighet att byta naturgasleverantör utan kostnad och rätt till slutfaktura inom sex veckor 174 19.4 Företagens klagomålshantering 175 19.5 Konsumentens rätt till information om ändrade avtalsvillkor 176 20 Transmissionsnätsoperatörer på naturgasmarknaden 177 21 Åtskillnad av transmissionsverksamhet på gasmarknaden 181 21.1 Gällande rätt 181 21.2 Åtskilt ägande 182 21.3 Personell åtskillnad 187 21.4 Skydd för kommersiellt känsliga uppgifter 188 21.5 Elproduktion knuten till elnätsverksamhet 189 22 Certifiering av transmissionsnätsoperatörer 190 22.1 Krav på certifiering 190 22.2 Förutsättningar för certifiering 193 22.3 Förfarandet vid certifiering 194 22.3.1 Certifiering efter ansökan 194 22.3.2 Omprövning av certifiering 196 22.3.3 Begäran om uppgifter 197 22.4 Certifiering i förhållande till tredje land 198 22.4.1 Särskilda krav i fråga om företag med anknytning till tredje land 198 22.4.2 Förfarandet vid certifiering 199 22.4.3 Omprövning av certifiering 199 22.5 Överensstämmelse med riktlinjerna 200 22.6 Tillsyn 200 22.7 Överklagande 202 22.8 Verkställighetsföreskrifter 203 23 Åtskillnad av naturgasdistribution 204 23.1 Skyldigheten att upprätta en övervakningsplan 204 23.2 Övervakningsansvarig 206 23.3 Kommunikation och varumärkesprofilering 207 24 Slutna distributionssystem 208 25 Tillträde till lagring 210 26 Undantag för ny infrastruktur 212 27 Tillsyn på naturgasområdet 213 27.1 Tillsynsmyndighet enligt gasmarknadsdirektivet och förordning (EG) nr 715/2009 213 27.2 Tillsynsmyndighetens behandling av klagomål 214 27.3 Överensstämmelse med riktlinjerna 217 28 EU-förordningen om inrättande av en byrå för samarbete mellan energitillsynsmyndigheter 220 28.1 Byråförordningens huvuddrag 220 28.2 Regeringens överväganden 221 29 Definitionen av intäktsram 221 30 Lissabonfördraget 222 31 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser 223 31.1 Lagen om certifiering av stamnätsföretag för el 223 31.2 Lagen om certifiering av vissa naturgasföretag 223 31.3 Ändringarna i ellagen 224 31.4 Ändringarna i naturgaslagen 225 32 Konsekvensanalys 226 32.1 Inledning 226 32.2 Energimarknadsinspektionen 226 32.3 Svenska kraftnät 228 32.4 Övriga myndigheter 229 32.4.1 De allmänna förvaltningsdomstolarna 229 32.4.2 Regeringskansliet 229 32.5 El- och naturgasföretag 229 33 Författningskommentar 233 33.1 Förslaget till lag om certifiering av stamnätsföretag för el 233 33.2 Förslaget till lag om certifiering av vissa naturgasföretag 242 33.3 Förslaget till lag om ändring i ellagen (1997:857) 252 33.4 Förslaget till lag om ändring i naturgaslagen (2005:403) 271 Bilaga 1 Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/72/EG av den 13 juli 2009 288 Bilaga 2 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 714/2009 av den 13 juli 2009 327 Bilaga 3 Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/73/EG av den 13 juli 2009 348 Bilaga 4 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 715/2009 av den 13 juli 2009 391 Bilaga 5 Kommissionens beslut av den 10 november 2010 om ändring av avsnitt 3 i bilaga I till Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 715/2009 410 Bilaga 6 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 713/2009 av den 13 juli 2009 415 Bilaga 7 Sammanfattning av NELGA:s betänkande Tredje inre marknadspaketet för el och naturgas (SOU 2010:30) 429 Bilaga 8 Nya el- och gasmarknadsutredningens lagförslag 437 Bilaga 9 Förteckning över remissinstanserna vid remissbehandlingen av betänkandet Tredje inre marknadspaketet för el och naturgas (SOU 2010:30) 464 Bilaga 10 Sammanfattning av promemorian Avgränsning av gasnätsverksamhet 465 Bilaga 11 Promemorians lagförslag 466 Bilaga 12 Förteckning över remissinstanserna vid remissbehandlingen av promemorian Avgränsning av gasnätsverksamhet 473 Bilaga 13 Lagförslagen i utkastet till lagrådsremiss 474 Bilaga 14 Förteckning över remissinstanserna vid remissbehandlingen av utkastet till lagrådsremiss 510 Bilaga 15 Energimarknadsinspektionens skrivelse 511 Bilaga 16 Energimarknadsinspektionens lagförslag 512 Bilaga 17 Förteckning över remissinstanserna vid remissbehandlingen av Energimarknadsinspektionens skrivelse 514 Bilaga 18 Lagrådsremissens lagförslag 515 Bilaga 19 Lagrådets yttrande 552 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 24 mars 2011. 555 Rättsdatablad 556 1 Förslag till riksdagsbeslut Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till 1. lag om certifiering av stamnätsföretag för el, 2. lag om certifiering av vissa naturgasföretag, 3. lag om ändring i ellagen (1997:857), 4. lag om ändring i naturgaslagen (2005:403). 2 Lagtext 2.1 Förslag till lag om certifiering av stamnätsföretag för el Härigenom föreskrivs följande. 1 kap. Inledande bestämmelser Lagens tillämpningsområde 1 § I denna lag finns bestämmelser om certifiering av stamnätsföretag. Bestämmelser om certifiering finns även i artikel 3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 714/2009 av den 13 juli 2009 om villkor för tillträde till nät för gränsöverskridande elhandel och om upphävande av förordning (EG) nr 1228/2003. Definitioner 2 § Termer och uttryck som används i denna lag har samma betydelse som i ellagen (1997:857). Med tredje land avses länder utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-området). Beslutande myndighet 3 § Frågor om certifiering enligt denna lag prövas av nätmyndigheten. 2 kap. Krav på certifiering 1 § Ett stamnätsföretag får inte bedriva överföring av el i stamledningar utan certifiering enligt denna lag. 2 § Certifiering får beviljas efter ansökan av den som avser att bedriva överföring av el i stamledningar om kraven i 3 kap. 1 a och 1 f-1 j §§ ellagen (1997:857) är uppfyllda. I fråga om en person från tredje land, eller ett företag som kontrolleras av eller kan antas komma att kontrolleras av en eller flera personer från tredje land, krävs vidare att en certifiering inte äventyrar en trygg energiförsörjning i någon medlemsstat i Europeiska unionen. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om krav för certifiering när det gäller en sådan person eller ett sådant företag som avses i andra stycket. 3 kap. Certifiering i förhållande till EES-området Anknytning till tredje land 1 § Om certifiering begärs av en person från tredje land eller ett företag som kontrolleras av eller kan antas komma att kontrolleras av en eller flera personer från tredje land, gäller bestämmelserna i 4 kap. i stället för bestämmelserna i detta kapitel. Inledande prövning 2 § En fråga om certifiering ska behandlas skyndsamt. Om nätmyndigheten inte har meddelat ett beslut i frågan inom fyra månader från det att en fullständig ansökan kom in till myndigheten, ska myndigheten anses ha beviljat certifiering. En certifiering ska gälla först från det att nätmyndigheten har meddelat ett sådant slutligt beslut som avses i 4 §. 3 § Nätmyndigheten ska utan dröjsmål anmäla en certifiering enligt 2 § till Europeiska kommissionen och förse kommissionen med alla relevanta uppgifter om certifieringen. Nätmyndighetens slutliga beslut 4 § Av artikel 3.2 i förordning (EG) nr 714/2009 framgår att nätmyndigheten ska anta sitt slutliga beslut i fråga om certifiering inom två månader efter mottagandet av ett yttrande från Europeiska kommissionen och att nätmyndighetens beslut och kommissionens yttrande ska offentliggöras tillsammans. I ett beslut om certifiering ska det anges att beslutet kan komma att ändras eller upphävas efter begäran av Europeiska kommissionen. Omprövning av certifiering 5 § Ett certifierat stamnätsföretag ska till nätmyndigheten anmäla planerade transaktioner som har betydelse för bedömningen av om företaget uppfyller kraven i 3 kap. 1 a och 1 f-1 j §§ ellagen (1997:857). 6 § Nätmyndigheten ska ompröva en certifiering 1. efter en anmälan enligt 5 §, 2. efter en begäran från Europeiska kommissionen, eller 3. om det annars finns anledning att anta att ett stamnätsföretag inte uppfyller kraven i 3 kap. 1 a och 1 f-1 j §§ ellagen (1997:857). 7 § Nätmyndigheten ska återkalla en certifiering, om stamnätsföretaget inte längre uppfyller kraven i 3 kap. 1 a och 1 f-1 j §§ ellagen (1997:857). 8 § Ett omprövningsärende ska handläggas skyndsamt. Om nätmyndigheten inte har meddelat ett beslut i ärendet inom fyra månader från det att en anmälan enligt 5 § eller en begäran från Europeiska kommissionen kom in till myndigheten, ska certifieringen anses bestå. Om certifieringen inte återkallas vid en prövning enligt första stycket, ska nätmyndigheten utan dröjsmål anmäla detta till Europeiska kommissionen och förse kommissionen med alla relevanta uppgifter i ärendet. I artikel 3.2 i förordning (EG) nr 714/2009 finns bestämmelser som gäller nätmyndighetens slutliga beslut i omprövningsärendet. Begäran om uppgifter 9 § Europeiska kommissionen och nätmyndigheten får begära att från ett stamnätsföretag eller ett företag som bedriver produktion av eller handel med el få de upplysningar och få ta del av de handlingar som de anser behövas för att förutsättningarna för certifiering ska kunna bedömas. 4 kap. Certifiering i förhållande till tredje land Inledande prövning 1 § Om certifiering begärs av en person från tredje land eller ett företag som kontrolleras av eller kan antas komma att kontrolleras av en eller flera personer från tredje land, ska nätmyndigheten anta ett utkast till beslut i certifieringsfrågan inom fyra månader från det att en fullständig ansökan kom in till myndigheten. Nätmyndigheten ska utan dröjsmål skicka utkastet till Europeiska kommissionen tillsammans med all relevant information i ärendet. 2 § Nätmyndigheten ska begära ett yttrande från Europeiska kommissionen om huruvida 1. den verksamhet som certifieringen avser uppfyller kraven i 3 kap. 1 a och 1 f-1 j §§ ellagen (1997:857), och 2. en certifiering kan äventyra en trygg energiförsörjning till Europeiska unionen. Nätmyndighetens slutliga beslut 3 § Nätmyndigheten ska meddela ett slutligt beslut i frågan om certifiering inom fyra månader från det att Europeiska kommissionen har tagit emot en begäran enligt 2 §. Om kommissionen, när den utarbetar sitt yttrande, begär in synpunkter från byrån för samarbete mellan energitillsynsmyndigheter, en medlemsstat eller berörd part, ska tiden i stället vara sex månader. I ett beslut om certifiering ska det anges att beslutet kan komma att ändras eller upphävas efter begäran av Europeiska kommissionen. 4 § En certifiering ska gälla från det att nätmyndigheten har meddelat beslut enligt 3 §. Omprövning av certifiering 5 § Ett stamnätsföretag ska till nätmyndigheten anmäla omständigheter som kan leda till att en eller flera personer från tredje land får kontroll över stamnätsföretaget eller stamnätet. 6 § Nätmyndigheten ska ompröva certifieringen efter en anmälan enligt 5 §. I ett omprövningsärende ska 1-3 §§ tillämpas. Det som föreskrivs där om ansökan ska då i tillämpliga delar gälla i fråga om en anmälan enligt 5 §. 7 § Nätmyndigheten ska återkalla en certifiering om kraven enligt 2 kap. 2 § inte längre är uppfyllda. 5 kap. Tillsyn och överklagande Tillsyn 1 § Nätmyndigheten utövar tillsyn över att stamnätsföretag följer denna lag. 2 § Nätmyndigheten får meddela de förelägganden som behövs för att denna lag ska följas. Ett föreläggande får förenas med vite. Överklagande 3 § Följande beslut av nätmyndigheten får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol: 1. beslut att inte bevilja certifiering enligt 3 kap., 2. beslut att återkalla en certifiering enligt 3 kap., och 3. beslut om föreläggande enligt 2 §. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätt. 4 § Nätmyndighetens beslut enligt 4 kap. att inte bevilja certifiering eller att återkalla en certifiering får överklagas hos regeringen. 1. Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2011. 2. Bestämmelserna i 2 kap. 2 § andra stycket, 3 kap. 1 §, 4 kap. och 5 kap. 4 § tillämpas i ärenden där ansökan eller anmälan kommer in till nätmyndigheten efter den 2 mars 2013. 3. Ett stamnätsföretag får fortsätta att bedriva överföring av el i stamledningar till och med utgången av augusti månad 2011 eller, om företaget har ansökt om certifiering före den tidpunkten, till dess att ett slutligt beslut i frågan om certifiering har vunnit laga kraft trots att kravet i 2 kap. 1 § inte är uppfyllt. 2.2 Förslag till lag om certifiering av vissa naturgasföretag Härigenom föreskrivs följande. 1 kap. Inledande bestämmelser Lagens tillämpningsområde 1 § I denna lag finns bestämmelser om certifiering av transmissionsnätsoperatörer. Det som sägs i lagen om en transmissionsnätsoperatör gäller även den som har det övergripande ansvaret för att balansen kortsiktigt upprätthålls mellan inmatning och uttag av naturgas i det nationella naturgassystemet. Bestämmelser om certifiering finns även i artikel 3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 715/2009 av den 13 juli 2009 om villkor för tillträde till naturgasöverföringsnäten och om upphävande av förordning (EG) nr 1775/2005. Definitioner 2 § Termer och uttryck som används i denna lag har samma betydelse som i naturgaslagen (2005:403). Med tredje land avses länder utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-området). Tillsyns- och beslutsmyndighet 3 § Den myndighet som utövar tillsyn över att 3 kap. 2-2 d §§ naturgaslagen (2005:403) följs är tillsynsmyndighet enligt denna lag. 4 § Frågor om certifiering enligt denna lag prövas av tillsynsmyndigheten. 2 kap. Krav på certifiering 1 § En transmissionsnätsoperatör får inte bedriva överföring av naturgas i en högtrycksledning eller ett nät som i huvudsak består av högtrycksledningar utan certifiering enligt denna lag. Detta gäller inte högtrycksledning som huvudsakligen används i samband med lokal distribution av naturgas. Även den som har det övergripande ansvaret för att balansen kortsiktigt upprätthålls mellan inmatning och uttag av naturgas i det nationella naturgassystemet ska vara certifierad. 2 § Certifiering får beviljas efter ansökan av den som avser att bedriva överföring av naturgas i högtrycksledning eller har det övergripande ansvaret för att balansen kortsiktigt upprätthålls mellan inmatning och uttag av naturgas i det nationella naturgassystemet, om kraven i 3 kap. 2-2 d §§ naturgaslagen (2005:403) är uppfyllda. I fråga om en person från tredje land, eller ett företag som kontrolleras av eller kan antas komma att kontrolleras av en eller flera personer från tredje land, krävs vidare att en certifiering inte äventyrar en trygg energiförsörjning i någon medlemsstat i Europeiska unionen. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om krav för certifiering när det gäller en sådan person eller ett sådant företag som avses i andra stycket. 3 kap. Certifiering i förhållande till EES-området Anknytning till tredje land 1 § Om certifiering begärs av en person från tredje land eller ett företag som kontrolleras av eller kan antas komma att kontrolleras av en eller flera personer från tredje land, gäller bestämmelserna i 4 kap. i stället för bestämmelserna i detta kapitel. Inledande prövning 2 § En fråga om certifiering ska behandlas skyndsamt. Om tillsynsmyndigheten inte har meddelat ett beslut i frågan inom fyra månader från det att en fullständig ansökan kom in till myndigheten, ska myndigheten anses ha beviljat certifiering. En certifiering ska gälla först från det att tillsynsmyndigheten har meddelat ett sådant slutligt beslut som avses i 4 §. Ett beslut om certifiering får förenas med villkor. Dessa ska framgå av beslutet. 3 § Tillsynsmyndigheten ska utan dröjsmål anmäla en certifiering enligt 2 § till Europeiska kommissionen och förse kommissionen med alla relevanta uppgifter om certifieringen. Tillsynsmyndighetens slutliga beslut 4 § Av artikel 3.2 i förordning (EG) nr 715/2009 framgår att tillsynsmyndigheten ska anta sitt slutliga beslut i fråga om certifiering inom två månader efter mottagandet av ett yttrande från Europeiska kommissionen och att beslutet och kommissionens yttrande ska offentliggöras tillsammans. I ett beslut om certifiering ska det anges att beslutet kan komma att ändras eller upphävas efter begäran av Europeiska kommissionen. Omprövning av certifiering 5 § En certifierad transmissionsnätsoperatör ska till tillsynsmyndigheten anmäla planerade transaktioner som har betydelse för bedömningen av om transmissionsnätsoperatören uppfyller kraven i 3 kap. 2-2 d §§ naturgaslagen (2005:403). 6 § Tillsynsmyndigheten ska ompröva en certifiering 1. efter en anmälan enligt 5 §, 2. efter en begäran från Europeiska kommissionen, eller 3. om det annars finns anledning att anta att en transmissionsnätsoperatör inte uppfyller kraven i 3 kap. 2-2 d §§ naturgaslagen (2005:403). 7 § Tillsynsmyndigheten ska återkalla en certifiering, om transmissionsnätsoperatören inte längre uppfyller kraven i 3 kap. 2-2 d §§ naturgaslagen (2005:403). 8 § Ett omprövningsärende ska handläggas skyndsamt. Om tillsynsmyndigheten inte har meddelat ett beslut i ärendet inom fyra månader från det att en anmälan enligt 5 § eller en begäran från Europeiska kommissionen kom in till myndigheten, ska certifieringen anses bestå. Om certifieringen inte återkallas vid en prövning enligt första stycket, ska tillsynsmyndigheten utan dröjsmål anmäla detta till Europeiska kommissionen och förse kommissionen med alla relevanta uppgifter i ärendet. I artikel 3.2 i förordning (EG) nr 715/2009 finns bestämmelser som gäller tillsynsmyndighetens slutliga beslut i omprövningsärendet. Begäran om uppgifter 9 § Europeiska kommissionen och tillsynsmyndigheten får begära att från en transmissionsnätsoperatör eller ett företag som bedriver produktion av eller handel med naturgas få de upplysningar och få ta del av de handlingar som de anser behövas för att förutsättningarna för certifiering ska kunna bedömas. 4 kap. Certifiering i förhållande till tredje land Inledande prövning 1 § Om certifiering begärs av en person från tredje land eller ett företag som kontrolleras av eller kan antas komma att kontrolleras av en eller flera personer från tredje land, ska tillsynsmyndigheten anta ett utkast till beslut i certifieringsfrågan inom fyra månader från det att en fullständig ansökan kom in till myndigheten. Tillsynsmyndigheten ska utan dröjsmål skicka utkastet till Europeiska kommissionen tillsammans med all relevant information i ärendet. 2 § Tillsynsmyndigheten ska begära ett yttrande från Europeiska kommissionen om huruvida 1. den verksamhet som certifieringen avser uppfyller kraven i 3 kap. 2-2 d §§ naturgaslagen (2005:403), och 2. en certifiering kan äventyra en trygg energiförsörjning till Europeiska unionen. Tillsynsmyndighetens slutliga beslut 3 § Tillsynsmyndigheten ska meddela ett slutligt beslut i frågan om certifiering inom fyra månader från det att Europeiska kommissionen har tagit emot en begäran enligt 2 §. Om kommissionen, när den utarbetar sitt yttrande, begär in synpunkter från byrån för samarbete mellan energitillsynsmyndigheter, en medlemsstat eller berörd part, ska tiden i stället vara sex månader. I ett beslut om certifiering ska det anges att beslutet kan komma att ändras eller upphävas efter begäran av Europeiska kommissionen. 4 § En certifiering ska gälla från det att tillsynsmyndigheten har meddelat beslut enligt 3 §. Omprövning av certifiering 5 § En transmissionsnätsoperatör ska till tillsynsmyndigheten anmäla omständigheter som kan leda till att en eller flera personer från tredje land får kontroll över transmissionsnätsoperatören eller dennes transmissionsledningar. 6 § Tillsynsmyndigheten ska ompröva certifieringen efter en anmälan enligt 5 §. I ett omprövningsärende ska 1-3 §§ tillämpas. Det som föreskrivs där om ansökan ska då i tillämpliga delar gälla i fråga om en anmälan enligt 5 §. 7 § Tillsynsmyndigheten ska återkalla en certifiering om kraven enligt 2 kap. 2 § inte längre är uppfyllda. 5 kap. Tillsyn och överklagande Tillsyn 1 § Tillsynsmyndigheten utövar tillsyn över att transmissionsnätsoperatörer följer denna lag. 2 § Tillsynsmyndigheten får meddela de förelägganden som behövs för att denna lag ska följas. Ett föreläggande får förenas med vite. Överklagande 3 § Följande beslut av tillsynsmyndigheten får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol: 1. beslut att inte bevilja certifiering enligt 3 kap., 2. beslut om villkor som meddelas i samband med att tillsynsmyndigheten avgör ärendet enligt artikel 3.2 i förordning (EG) nr 715/2009, 3. beslut att återkalla en certifiering enligt 3 kap., och 4. beslut om föreläggande enligt 2 §. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätt. 4 § Tillsynsmyndighetens beslut enligt 4 kap. att inte bevilja certifiering eller att återkalla en certifiering får överklagas hos regeringen. 1. Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2011. 2. Bestämmelserna i 2 kap. 2 § andra stycket, 3 kap. 1 §, 4 kap. och 5 kap. 4 § tillämpas i ärenden där ansökan eller anmälan kommer in till tillsynsmyndigheten efter den 2 mars 2013. 3. En transmissionsnätsoperatör får fortsätta att bedriva överföring av naturgas i högtrycksledning till och med utgången av augusti månad 2011 eller, om transmissionsnätsoperatören har ansökt om certifiering före den tidpunkten, till dess att ett slutligt beslut i frågan om certifiering har vunnit laga kraft trots att kravet i 2 kap. 1 § inte är uppfyllt. 2.3 Förslag till lag om ändring i ellagen (1997:857) Härigenom föreskrivs i fråga om ellagen (1997:857) dels att 5 kap. 18 § ska upphöra att gälla, dels att rubriken närmast före 5 kap. 18 § ska utgå, dels att 1 kap. 5 a §, 2 kap. 10 §, 3 kap. 1 a och 17 §§, 5 kap. 3, 10-17, 20 och 21 §§, 8 kap. 6 och 9 §§ och 12 kap. 1, 1 a och 3 §§ ska ha följande lydelse, dels att det i lagen ska införas nitton nya paragrafer, 1 kap. 5 b §, 3 kap. 1 f-1 k, 17 a och 23 §§, 11 kap. 13-20 §§, 12 kap. 1 b och 14 §§, samt närmast före 3 kap. 23 §, 11 kap. 13 och 15-20 §§ och 12 kap. 14 § nya rubriker av följande lydelse, dels att det i lagen närmast före 5 kap. 19 § ska införas en ny rubrik som ska lyda "Verkan av beslut". Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 kap. 5 a § Med intäktsram avses i denna lag de samlade intäkter som en nätkoncessionshavare högst får uppbära genom nättariffer under en tillsynsperiod. Med intäktsram avses i denna lag de samlade intäkter som en nätkoncessionshavare högst får uppbära från nätverksamheten under en tillsynsperiod. 5 b § Med stamnätsföretag avses i denna lag den som innehar nätkoncession för stamnätet eller största delen därav. 2 kap. 10 § Nätkoncession får beviljas endast den som från allmän synpunkt är lämplig att utöva nätverksamhet. Nätkoncession för område får beviljas endast den som dessutom är lämplig att bedriva nätverksamhet inom det begärda området. Nätkoncession för en utlandsförbindelse får beviljas och innehas av endast den som innehar nätkoncession för stamnätet eller största delen därav eller en juridisk person där denne har ett bestämmande inflytande. Nätkoncession får dock beviljas även andra om ledningen är av mindre betydelse för det samlade överföringsnätet till utlandet. Nätkoncession för en utlandsförbindelse får beviljas och innehas av endast ett stamnätsföretag eller en juridisk person där ett sådant företag har ett bestämmande inflytande. Nätkoncession får dock beviljas även andra om ledningen är av mindre betydelse för det samlade överföringsnätet till utlandet. 3 kap. 1 a § En juridisk person som bedriver nätverksamhet får inte bedriva produktion av eller handel med el. En juridisk person som bedriver nätverksamhet får inte bedriva produktion av eller handel med el. Ett stamnätsföretag får inte heller bedriva produktion av eller handel med naturgas. Utan hinder av första stycket får produktion av el bedrivas tillsammans med nätverksamhet av samma juridiska person, om produktionen 1. uteslutande är avsedd att täcka nätförluster, eller 2. sker tillfälligt i syfte att ersätta utebliven el vid elavbrott. 1 f § Ett stamnätsföretag ska vara oberoende av företag som bedriver produktion av eller handel med el eller naturgas. 1 g § Den som ensam eller tillsammans med någon annan utövar kontroll över ett företag som bedriver produktion av eller handel med el eller naturgas, får inte utöva kontroll över eller någon rättighet gentemot ett stamnätsföretag. Den som ensam eller tillsammans med någon annan utövar kontroll över ett stamnätsföretag, får inte utöva kontroll över eller någon rättighet gentemot ett företag som bedriver produktion av eller handel med el eller naturgas. Den som ensam eller tillsammans med någon annan får utse ledamöter till styrelsen eller motsvarande organ hos ett stamnätsföretag, får inte utöva kontroll över eller någon rättighet gentemot ett företag som bedriver produktion av eller handel med el. 1 h § Det som anges i 1 g § gäller inte kontroll eller rättighet som utövas av staten genom regeringen. Det som anges i 1 g § första och andra styckena om företag som bedriver produktion av eller handel med el gäller inte en elanvändare som själv producerar eller levererar el eller ensam eller tillsammans med någon annan kontrollerar ett företag som bedriver sådan verksamhet, förutsatt att elanvändaren är nettoförbrukare och värdet av den el som denne säljer till någon annan är obetydligt i förhållande till övrig näringsverksamhet. Vid tillämpningen av andra stycket ska elanvändaren anses vara nettoförbrukare om den genomsnittliga elförbrukningen är större än produktionen per år räknat. I produktionen ska vid beräkningen ingå den el elanvändaren själv producerar och dennes andel i den el som produceras av ett företag som elanvändaren kontrollerar ensam eller tillsammans med någon annan. 1 i § Bestämmelserna i 1 f och 1 g §§ hindrar inte att ett stamnätsföretag bedriver sådan produktion av el som avses i 1 a § andra stycket eller ingår i samma koncern som ett företag som bedriver produktion av el som uteslutande är knuten till driften av stamnätsföretagets ledningsnät. 1 j § En styrelseledamot, verkställande direktör, firmatecknare eller annan person med liknande ställning i ett stamnätsföretag får inte samtidigt ha en motsvarande ställning i ett företag som bedriver produktion av eller handel med el med undantag för ett sådant produktionsföretag som avses i 1 i §. 1 k § Om ett stamnätsföretag ingår i en koncern där en annan del bedriver produktion av eller handel med el, får åtgärder som vidtas av företag i koncernen för att säkerställa att kraven i 1 f, 1 g och 1 j §§ är uppfyllda inte innebära att personal eller kommersiellt känsliga uppgifter överförs från stamnätsföretaget till ett företag som bedriver produktion av eller handel med el. 17 § Den som har nätkoncession skall upprätta en övervakningsplan och se till att övervakningsplanen följs. Ett företag som bedriver nätverksamhet och som ingår i samma koncern som ett företag som bedriver produktion av eller handel med el ska upprätta en övervakningsplan och se till att planen följs. Av övervakningsplanen skall det framgå vilka åtgärder som skall vidtas för att motverka diskriminerande beteende gentemot övriga aktörer på elmarknaden. I planen skall särskilt anges de särskilda skyldigheter som de anställda har för att detta mål skall uppnås. Av övervakningsplanen ska det framgå vilka åtgärder som ska vidtas för att motverka diskriminerande beteende gentemot övriga aktörer på elmarknaden. I planen ska särskilt anges de särskilda skyldigheter som de anställda har för att detta mål ska uppnås. Koncessionshavaren skall årligen upprätta en rapport över de åtgärder som vidtagits enligt planen. Rapporten skall offentliggöras samt ges in till nätmyndigheten. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten får meddela närmare föreskrifter om innehållet i övervakningsplanen och om offentliggörandet av den årliga rapporten. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten får meddela föreskrifter om innehållet i övervakningsplanen. 17 a § Ett nätföretag som är skyldigt att upprätta en övervakningsplan enligt 17 § ska utse en övervakningsansvarig, som självständigt ska bevaka att planen upprättas och följs. Nätföretaget ska se till att den övervakningsansvarige har de befogenheter och tillgång till den information som krävs för att utföra uppdraget. Den övervakningsansvarige ska årligen upprätta en rapport över de åtgärder som vidtagits enligt övervakningsplanen och ge in rapporten till nätmyndigheten. Nätföretaget ska offentliggöra rapporten. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten får meddela föreskrifter om utseende av övervakningsansvarig och dennes uppgifter samt om offentliggörandet av den årliga rapporten. Kommunikation med elanvändare och allmänheten 23 § Om ett nätföretag och ett företag som bedriver produktion av eller handel med el ingår i samma koncern, ska företagen när de vänder sig till enskilda elanvändare eller allmänheten ange sin identitet på ett sådant sätt att det tydligt framgår vilken verksamhet företaget bedriver. 5 kap. 3 § Beslut om fastställande av intäktsramen ska meddelas senast två månader innan tillsynsperioden börjar. Nätmyndigheten ska meddela beslut om fastställande av intäktsramen senast två månader innan tillsynsperioden börjar. Det ska framgå av beslutet vilka uppgifter och metoder som har använts vid fastställandet av ramen. 10 § På ansökan av nätkoncessionshavaren om omprövning kan den beslutande myndigheten ändra en fastställd intäktsram under tillsynsperioden, om det finns omständigheter som bedöms medföra en väsentlig ökning av intäktsramen vid en omprövning enligt 12 § eller om det annars finns särskilda skäl. På ansökan av nätkoncessionshavaren om omprövning kan nätmyndigheten ändra en fastställd intäktsram under tillsynsperioden, om det finns omständigheter som bedöms medföra en väsentlig ökning av intäktsramen vid en omprövning enligt 12 § eller om det annars finns särskilda skäl. En ansökan om omprövning enligt första stycket ska lämnas in till nätmyndigheten. Ansökan ska handläggas skyndsamt. En ansökan om omprövning ska handläggas skyndsamt. 11 § Den beslutande myndigheten ska ändra en fastställd intäktsram under tillsynsperioden om Nätmyndigheten ska ändra en fastställd intäktsram under tillsynsperioden om 1. den nätkoncessionshavare som beslutet gäller har lämnat oriktiga eller bristfälliga uppgifter som i mer än ringa omfattning har inverkat på intäktsramens storlek, 2. beslutet har fattats på ett uppenbart felaktigt eller ofullständigt underlag och detta i mer än ringa omfattning har inverkat på intäktsramens storlek, eller 3. det annars finns särskilda skäl. 12 § En nätkoncessionshavare får inom fyra månader efter tillsynsperiodens slut ansöka om att intäktsramen för perioden ska ökas. En nätkoncessionshavare får inom fyra månader efter tillsynsperiodens slut ansöka hos nätmyndigheten om att intäktsramen för perioden ska ökas. En ansökan enligt första stycket ska lämnas in till nätmyndigheten. Ansökan ska handläggas skyndsamt. Ansökan ska handläggas skyndsamt. 13 § Den beslutande myndigheten ska ompröva den fastställda intäktsramen efter tillsynsperiodens slut, om det finns skäl att anta att ramen är större än vad som är motiverat av senare kända förhållanden och avvikelsen inte är ringa. Nätmyndigheten ska ompröva den fastställda intäktsramen efter tillsynsperiodens slut, om det finns skäl att anta att ramen är större än vad som är motiverat av senare kända förhållanden och avvikelsen inte är ringa. Om det inte finns särskilda hinder, ska ett beslut i frågan om ändring av intäktsramen meddelas senast tio månader efter tillsynsperiodens slut. Om den beslutande myndigheten avser att meddela beslut vid en senare tidpunkt, ska nätkoncessionshavaren underrättas om det inom den nämnda tiden. Har en sådan underrättelse inte skett får myndigheten inte meddela ett omprövningsbeslut som är till nackdel för nätkoncessionshavaren. Om det inte finns särskilda hinder, ska ett beslut i frågan om ändring av intäktsramen meddelas senast tio månader efter tillsynsperiodens slut. Om nätmyndigheten avser att meddela beslut vid en senare tidpunkt, ska nätkoncessionshavaren underrättas om det inom den nämnda tiden. Har en sådan underrättelse inte skett får myndigheten inte meddela ett omprövningsbeslut som är till nackdel för nätkoncessionshavaren. 14 § Vid omprövning enligt 12 eller 13 § ska den beslutande myndigheten kontrollera om de antaganden som legat till grund för beslutet om fastställande av intäktsram överensstämmer med det faktiska utfallet under perioden. Vid bedömningen ska myndigheten tillämpa 6-9 §§ och utgå från de uppgifter och metoder som myndigheten har använt vid fastställandet av intäktsramen och som framgår av beslutet om fastställande. Vid omprövning enligt 12 eller 13 § ska nätmyndigheten kontrollera om de antaganden som legat till grund för beslutet om fastställande av intäktsram överensstämmer med det faktiska utfallet under perioden. Vid bedömningen ska myndigheten tillämpa 6-9 §§ och utgå från de uppgifter och metoder som myndigheten har använt vid fastställandet av intäktsramen och som framgår av beslutet om fastställande. 15 § Om en allmän förvaltningsdomstol har ändrat ett beslut om intäktsram för en nätkoncessionshavare och grunden för ändring av det beslutet är tillämplig även för en annan nätkoncessionshavare, ska den beslutande myndigheten, efter ansökan av den senare nätkoncessionshavaren, ompröva det beslut om intäktsram som gäller för denne. Om en allmän förvaltningsdomstol har ändrat ett beslut om intäktsram för en nätkoncessionshavare och grunden för ändring av det beslutet är tillämplig även för en annan nätkoncessionshavare, ska nätmyndigheten, efter ansökan av den senare nätkoncessionshavaren, ompröva det beslut om intäktsram som gäller för denne. En ansökan om omprövning ska ha kommit in till nätmyndigheten inom tre månader efter det att domstolens avgörande vunnit laga kraft. 16 § Den beslutande myndigheten ska ompröva ett beslut om intäktsramen för en tillsynsperiod, om myndigheten eller en allmän förvaltningsdomstol har beslutat om ändring i fråga om en tidigare tillsynsperiod och det avgörandet har vunnit laga kraft. Nätmyndigheten ska ompröva ett beslut om intäktsramen för en tillsynsperiod, om myndigheten eller en allmän förvaltningsdomstol har beslutat om ändring i fråga om en tidigare tillsynsperiod och det avgörandet har vunnit laga kraft. 17 § Om det finns särskilda skäl, får den beslutande myndigheten på ansökan av en nätkoncessionshavare medge att delar av intäkter under tillsynsperioden tas med i intäktsredovisningen först för senare perioder. Om det finns särskilda skäl, får nätmyndigheten på ansökan av en nätkoncessionshavare medge att delar av intäkter under tillsynsperioden tas med i intäktsredovisningen först för senare perioder. En ansökan enligt första stycket ska ha kommit in till nätmyndigheten senast tre månader efter den tillsynsperiod då intäkterna uppkommit. 20 § Om en nätkoncessionshavares samlade intäkter genom nättariffer under tillsynsperioden har avvikit från intäktsramen, ska det belopp med vilket intäkterna överstigit eller understigit intäktsramen minska respektive öka ramen för den påföljande tillsynsperioden. Om en nätkoncessionshavares samlade intäkter från nätverksamheten under tillsynsperioden har avvikit från intäktsramen, ska det belopp med vilket intäkterna överstigit eller understigit intäktsramen minska respektive öka ramen för den påföljande tillsynsperioden. 21 § Om en nätkoncessionshavares samlade intäkter genom nättariffer under tillsynsperioden har överstigit intäktsramen med mer än fem procent, ska ett överdebiteringstillägg beräknat enligt andra stycket minska intäktsramen för den påföljande tillsynsperioden. Om en nätkoncessionshavares samlade intäkter från nätverksamheten under tillsynsperioden har överstigit intäktsramen med mer än fem procent, ska ett överdebiteringstillägg beräknat enligt andra stycket minska intäktsramen för den påföljande tillsynsperioden. Beräkningen av överdebiteringstillägget ska grundas på den del av nätkoncessionshavarens samlade intäkter genom nättariffer som överstiger intäktsramen. Överdebiteringstillägget ska beräknas efter en räntesats som motsvarar den genomsnittliga referensränta enligt 9 § räntelagen (1975:635) som under tillsynsperioden fastställts av Riksbanken med ett tillägg av femton procentenheter. Beräkningen av överdebiteringstillägget ska grundas på den del av nätkoncessionshavarens samlade intäkter från nätverksamheten som överstiger intäktsramen. Överdebiteringstillägget ska beräknas efter en räntesats som motsvarar den genomsnittliga referensränta enligt 9 § räntelagen (1975:635) som under tillsynsperioden fastställts av Riksbanken med ett tillägg av femton procentenheter. 8 kap. 6 § En elleverantör, som skall börja leverera el i en uttagspunkt skall omedelbart anmäla detta till berörd innehavare av nätkoncession. Anmälan skall även innehålla en uppgift om vem som har åtagit sig balansansvaret i uttagspunkten. En elleverantör, som ska börja leverera el i en uttagspunkt eller överta leveranserna till en elanvändare i dennes uttagspunkt, ska anmäla detta till berörd innehavare av nätkoncession. Anmälan ska även innehålla en uppgift om vem som har åtagit sig balansansvaret i uttagspunkten. En anmälan om att börja leverera el ska göras omedelbart. En elleverantör som övertar leveranserna till en elanvändare i dennes uttagspunkt får bara göra detta från och med den första dagen i en kalendermånad. I ett sådant fall skall en anmälan enligt första stycket ske senast den femtonde dagen i kalendermånaden före övertagandet. En elleverantör får överta leveranserna till en elanvändare i dennes uttagspunkt fjorton dagar efter anmälan enligt första stycket. Bestämmelserna i första och andra styckena gäller inte de elleverantörer som avses i 7 §. En innehavare av nätkoncession som tar emot en anmälan enligt första stycket skall sända underrättelser i anledning därav enligt de närmare föreskrifter som meddelas av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten. En innehavare av nätkoncession som tar emot en anmälan enligt första stycket ska sända underrättelser i anledning därav enligt de närmare föreskrifter som meddelas av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten får meddela närmare föreskrifter om elleverantörers skyldigheter enligt första stycket. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten får meddela ytterligare föreskrifter om elleverantörers skyldigheter enligt första stycket. 9 § Den som övertar balansansvaret i en elanvändares uttagspunkt får bara göra det från och med den första dagen i en kalendermånad. Den elleverantör som enligt 5 § första stycket är leveransskyldig i uttagspunkten skall enligt de närmare föreskrifter som regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten meddelar underrätta berörd innehavare av nätkoncession om övertagandet senast en månad innan det skall ske. Den som övertar balansansvaret i en elanvändares uttagspunkt efter en anmälan enligt 6 § första stycket får göra det från och med den dag då elleverantören övertar leveranserna. I andra fall får balansansvaret bara övertas från och med den första dagen i en kalendermånad. Den elleverantör som enligt 5 § första stycket är leveransskyldig i uttagspunkten ska enligt de närmare föreskrifter som regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten meddelar underrätta berörd innehavare av nätkoncession om övertagandet senast en månad innan det ska ske. Den systemansvariga myndigheten får, om det finns särskilda skäl, i det enskilda fallet medge att balansansvaret i en uttagspunkt skall börja gälla tidigare än vad som följer av första stycket. Den systemansvariga myndigheten får, om det finns särskilda skäl, i det enskilda fallet medge att balansansvaret i en uttagspunkt ska börja gälla tidigare än vad som följer av andra stycket. En innehavare av nätkoncession som tar emot en anmälan enligt första stycket skall sända underrättelser i anledning därav enligt de närmare föreskrifter som meddelas av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten. En innehavare av nätkoncession som tar emot en anmälan enligt andra stycket ska sända underrättelser i anledning därav enligt de närmare föreskrifter som meddelas av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten. 11 kap. Uppgifter i avtal 13 § Ett avtal mellan en konsument och en elleverantör ska innehålla uppgifter om 1. elleverantörens namn, adress, telefonnummer och webbplats, 2. elleverantörens åtagande gentemot konsumenten, 3. när avtalet träffas och vid vilken tidpunkt elleverantören planerar att överta leveranserna till konsumenten, 4. var konsumenten kan finna information om elleverantörens priser och övriga villkor, 5. villkoren för fakturering och betalning, 6. den tid som avtalet löper eller om det löper tills vidare, 7. vad som gäller avseende förlängning av ett avtal som löper under viss tid, 8. villkoren för uppsägning av avtalet, 9. hur ersättningen beräknas vid uppsägning i förtid av ett avtal som löper under viss tid, 10. villkoren för ersättning om elleverantören inte uppfyller sitt åtagande enligt avtalet, och 11. hur elleverantören på sin webbplats samt på begäran på annat sätt tillhandahåller den ytterligare konsumentrelaterade information som anges i 18 §. Information om avtalsvillkoren och uppgifterna enligt första stycket ska lämnas till konsumenten innan avtalet ingås eller bekräftas. 14 § Ett avtal mellan en konsument och en nätkoncessionshavare ska innehålla uppgifter om 1. nätkoncessionshavarens namn, adress, telefonnummer och webbplats, 2. nätkoncessionshavarens åtagande gentemot konsumenten, 3. när avtalet träffas, 4. var konsumenten kan finna information om nätkoncessionshavarens priser och övriga villkor, 5. villkoren för fakturering och betalning, 6. villkoren för uppsägning av avtalet, 7. villkoren för ersättning om nätkoncessionshavaren inte uppfyller sitt åtagande enligt avtalet, och 8. hur nätkoncessionshavaren på sin webbplats samt på begäran på annat sätt tillhandahåller den ytterligare konsumentrelaterade information som anges i 18 §. Betalningssätt 15 § En elleverantör får inte missgynna en konsument endast på grund av det betalningssätt konsumenten har valt. Om en elleverantör eller en nätkoncessionshavare tillämpar ett system med förskottsbetalning för konsumenter, ska detta vara skäligt och grundat på den förväntade förbrukningen. Ändrade avtalsvillkor 16 § En elleverantör som avser att ändra villkoren för ett avtal som löper tills vidare med en konsument ska underrätta konsumenten om ändringen. Underrättelse ska ske genom ett särskilt meddelande till konsumenten. Av meddelandet ska det framgå att konsumenten har rätt att säga upp avtalet. De nya villkoren får inte börja tillämpas förrän tidigast två månader efter det att meddelandet har skickats. Prishöjningar 17 § När en prishöjning har skett ska konsumenten underrättas om detta i den nästkommande fakturan från elleverantören. Det ska framgå när prisändringen trädde i kraft och hur priset ändrats. Information om konsumentens rättigheter 18 § Elleverantörer och nätkoncessionshavare som träffar avtal med konsumenter ska på sina webbplatser lämna tydlig information om 1. konsumentens rättigheter, 2. hur konsumenten ska gå till väga för att lämna klagomål, och 3. vilka organ konsumenten kan vända sig till för information eller tvistlösning. På konsumentens begäran ska informationen lämnas på annat sätt. Elleverantörer och nätkoncessionshavare ska på eller i samband med fakturor till konsumenter och i reklam som vänder sig till konsumenter antingen lämna den information som följer av första stycket eller hänvisa till att informationen finns på webbplatsen och på begäran tillhandahålls på annat sätt. Byte av elleverantör 19 § Ett byte av elleverantör ska genomföras utan särskild kostnad för konsumenten. Vid byte av elleverantör ska konsumenten få en slutfaktura inom sex veckor från den dag då den frånträdande elleverantörens leverans upphörde. Hantering av klagomål 20 § Elleverantörer och nätkoncessionshavare ska ha fastställda rutiner för hanteringen av klagomål från konsumenter. 12 kap. 1 § Tillsynen över efterlevnaden av denna lag och av föreskrifter eller villkor som har meddelats med stöd av lagen utövas, såvitt avser frågor om elsäkerhet och driftsäkerheten hos det nationella elsystemet, av den eller de myndigheter som regeringen bestämmer. Tillsynen i övrigt över efterlevnaden av denna lag och av föreskrifter och villkor som har meddelats med stöd av lagen utövas av nätmyndigheten. Tillsynen enligt andra stycket omfattar inte bestämmelserna i 7, 10 och 11 kap. och inte heller efterlevnaden av elleverantörernas skyldigheter enligt 8 kap. 1-4 §§, 5 § första och andra styckena och 6-11 a §§. Tillsynen enligt andra stycket omfattar inte bestämmelserna i 7 och 10 kap. samt 11 kap. 1-12 §§ och inte heller efterlevnaden av elleverantörernas skyldigheter enligt 8 kap. 1-4 §§, 5 § första och andra styckena och 6-11 a §§. Nätmyndigheten är tillsynsmyndighet enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1228/2003 av den 26 juni 2003 om villkor för tillträde till nät för gränsöverskridande elhandel. Nätmyndigheten är tillsynsmyndighet enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 714/2009 av den 13 juli 2009 om villkor för tillträde till nät för gränsöverskridande elhandel och om upphävande av förordning (EG) nr 1228/2003. 1 a § Ärenden om undantag enligt artikel 7.1, 7.2 och 7.3 i rådets förordning (EG) nr 1228/2003 av den 26 juni 2003 om villkor för tillträde till nät för gränsöverskridande elhandel prövas av regeringen. Ärenden om undantag enligt artikel 17.1, 17.2 och 17.3 i förordning (EG) nr 714/2009 prövas av regeringen. Nätmyndigheten skall utreda ärenden som anges i första stycket och därefter, med eget yttrande, överlämna ärendet till regeringens prövning. Nätmyndigheten skall därvid offentliggöra sitt yttrande. Nätmyndigheten ska utreda ärenden som anges i första stycket och därefter, med eget yttrande, överlämna ärendet till regeringens prövning. Nätmyndigheten ska i samband med överlämnandet offentliggöra sitt yttrande. I fall som avses i artikel 17.5 i förordning (EG) nr 714/2009 ska regeringen meddela beslut efter yttrande från byrån för samarbete mellan energitillsynsmyndigheter. 1 b § I ett beslut av nätmyndigheten enligt sådana riktlinjer som har antagits med stöd av förordning (EG) nr 714/2009 ska det anges att beslutet kan komma att ändras eller upphävas efter begäran av Europeiska kommissionen. 3 § En tillsynsmyndighet får meddela de förelägganden som behövs för att trygga efterlevnaden av de föreskrifter och villkor som omfattas av tillsynen. Ett föreläggande får förenas med vite. Ett föreläggande som avser elsäkerhet eller driftsäkerheten hos det nationella elsystemet eller som avser riktigheten av lämnade uppgifter enligt 8 kap. 11 b § gäller omedelbart. Ett föreläggande gäller omedelbart, om det 1. avser elsäkerhet eller driftsäkerheten hos det nationella elsystemet, 2. avser riktigheten av lämnade uppgifter enligt 8 kap. 11 b §, eller 3. har meddelats med anledning av en anmälan enligt 14 § första stycket. Tidsfrister 14 § Nätmyndigheten ska fatta beslut i ett ärende inom två månader från det att en anmälan kom in till myndigheten om anmälan 1. har lämnats in av någon som har ett intresse i saken, och 2. innehåller ett påstående att en nätkoncessionshavare inte följer bestämmelser som omfattas av nätmyndighetens tillsyn enligt 1 §. Om nätmyndigheten behöver ytterligare tid för att avgöra ärendet får myndigheten förlänga tiden med två månader eller, om sökanden medger det, med den ytterligare tid som kan behövas för att ärendet ska kunna avgöras. Bestämmelserna i första och andra styckena gäller inte nätkoncessionshavarens skyldigheter enligt 3 kap. 6 § första stycket, 7 § första stycket, 11 § första och andra styckena, 14 § första stycket och 15 § första stycket samt 4 kap. 10 § första och tredje styckena. 1. Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2011 i fråga om 8 kap. 6 och 9 §§, den 1 januari 2012 i fråga om 5 kap. 3 och 10-18 §§ och i övrigt den 1 augusti 2011. 2. Ett stamnätsföretag som har ansökt om certifiering enligt lagen (2011:000) om certifiering av stamnätsföretag för el får bedriva verksamhet utan hinder av 3 kap. 1 f och 1 g §§ till dess att ett slutligt beslut i frågan om certifiering har vunnit laga kraft, dock längst till och med den 2 mars 2012. 2.4 Förslag till lag om ändring i naturgaslagen (2005:403) Härigenom föreskrivs i fråga om naturgaslagen (2005:403) dels att 3 kap. 2 och 9 §§, 7 kap. 8 och 9 §§, 9 kap. 1, 3 och 5 §§ och 10 kap. 1, 3 och 4 §§ ska ha följande lydelse, dels att det i lagen ska införas nitton nya paragrafer, 1 kap. 7 a §, 3 kap. 2 a-2 e, 10 och 11 §§, 6 kap. 3 a och 6 §§, 8 kap. 13-20 §§ och 10 kap. 1 a §, samt närmast före 3 kap. 11 § och 8 kap. 13 och 15-20 §§ nya rubriker av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 kap. 7 a § Med transmissionsnätsoperatör avses i denna lag den som bedriver överföring av naturgas i en högtrycksledning eller ett nät som i huvudsak består av högtrycksledningar med undantag för högtrycksledning som huvudsakligen används i samband med lokal distribution av naturgas. 3 kap. 2 § Ett företag som bedriver överföring av naturgas får inte bedriva handel med naturgas. I ett företag som innehar koncession för naturgasledning får inte en styrelseledamot, verkställande direktör eller firmatecknare samtidigt vara styrelseledamot, verkställande direktör eller firmatecknare i ett företag som bedriver handel med naturgas. En transmissionsnätsoperatör får inte bedriva produktion av naturgas eller produktion av eller handel med el. 2 a § En transmissionsnätsoperatör ska vara oberoende av företag som bedriver produktion av eller handel med naturgas eller el. 2 b § Den som ensam eller tillsammans med någon annan utövar kontroll över ett företag som bedriver produktion av eller handel med naturgas eller el, får inte utöva kontroll över eller någon rättighet gentemot en transmissionsnätsoperatör. Den som ensam eller tillsammans med någon annan utövar kontroll över en transmissionsnätsoperatör, får inte utöva kontroll över eller någon rättighet gentemot ett företag som bedriver produktion av eller handel med naturgas eller el. Den som ensam eller tillsammans med någon annan får utse ledamöter till styrelsen eller motsvarande organ hos en transmissionsnätsoperatör, får inte utöva kontroll över eller någon rättighet gentemot ett företag som bedriver produktion av eller handel med naturgas. 2 c § Det som anges i 2 b § gäller inte kontroll eller rättighet som utövas av staten genom regeringen. Bestämmelserna i 2 § andra stycket, 2 a § och 2 b § första och andra styckena hindrar inte att en transmissionsnätsoperatör bedriver sådan produktion av el som avses i 3 kap. 1 a § andra stycket ellagen (1997:857) eller ingår i samma koncern som ett företag som bedriver produktion av el som uteslutande är knuten till driften av transmissionsnätsoperatörens elektriska ledningsnät. 2 d § En styrelseledamot, verkställande direktör, firmatecknare eller annan person med liknande ställning hos en transmissionsnätsoperatör får inte samtidigt ha en motsvarande ställning i ett företag som bedriver produktion av eller handel med naturgas. 2 e § Om en transmissionsnätsoperatör ingår i en koncern där en annan del bedriver produktion av eller handel med naturgas, får åtgärder som vidtas av företag i koncernen för att säkerställa att kraven i 2 a, 2 b och 2 d §§ är uppfyllda inte innebära att personal eller kommersiellt känsliga uppgifter överförs från transmissionsnätsoperatören till ett företag som bedriver produktion av eller handel med naturgas. 9 § Den som bedriver överföring av naturgas skall upprätta en övervakningsplan och se till att övervakningsplanen följs. Ett företag som bedriver överföring av naturgas och som ingår i samma koncern som ett företag som bedriver produktion av eller handel med naturgas ska upprätta en övervakningsplan och se till att planen följs. Av övervakningsplanen skall det framgå vilka åtgärder som skall vidtas för att motverka diskriminerande beteende gentemot övriga aktörer på naturgasmarknaden. I planen skall dessutom anges de särskilda skyldigheter som de anställda har för att detta mål skall uppnås. Av övervakningsplanen ska det framgå vilka åtgärder som ska vidtas för att motverka diskriminerande beteende gentemot övriga aktörer på naturgasmarknaden. I planen ska dessutom anges de särskilda skyldigheter som de anställda har för att detta mål ska uppnås. Den som bedriver överföring av naturgas skall årligen upprätta en rapport över de åtgärder som vidtagits. Rapporten skall ges in till tillsynsmyndigheten och i samband därmed offentliggöras av ingivaren. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, tillsynsmyndigheten får meddela närmare föreskrifter om innehållet i övervakningsplanen och om offentliggörandet av den årliga rapporten. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, tillsynsmyndigheten får meddela föreskrifter om innehållet i övervakningsplanen. 10 § Ett företag som är skyldigt att upprätta en övervakningsplan enligt 9 § ska utse en övervakningsansvarig, som självständigt ska bevaka att planen upprättas och följs. Företaget ska se till att den övervakningsansvarige har de befogenheter och tillgång till den information som krävs för att utföra uppdraget. Den övervakningsansvarige ska årligen upprätta en rapport över de åtgärder som vidtagits enligt övervakningsplanen och ge in rapporten till tillsynsmyndigheten. Företaget ska offentliggöra rapporten. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, tillsynsmyndigheten får meddela föreskrifter om utseende av övervakningsansvarig och dennes uppgifter samt om offentliggörandet av den årliga rapporten. Kommunikation med gasförbrukare och allmänheten 11 § Om ett företag som bedriver överföring av naturgas och ett företag som bedriver produktion av eller handel med naturgas ingår i samma koncern, ska företagen när de vänder sig till enskilda gasförbrukare eller allmänheten ange sin identitet på ett sådant sätt att det tydligt framgår vilken verksamhet företaget bedriver. 6 kap. 3 a § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, tillsynsmyndigheten får meddela föreskrifter om utformningen av tariffer för lagring av naturgas. 6 § Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från de skyldigheter som följer av 5 § i fråga om naturgasledning eller ledningsnät som används för överföring av naturgas uteslutande inom ett geografiskt avgränsat område som används för industriell eller kommersiell verksamhet. 7 kap. 8 § En leverantör av naturgas, som skall börja leverera naturgas till en uttagspunkt, skall omedelbart anmäla detta till innehavaren av naturgasledningen. Anmälan skall även innehålla en uppgift om vem som har åtagit sig balansansvaret i uttagspunkten. En leverantör av naturgas, som ska börja leverera naturgas till en uttagspunkt eller överta leveranserna till en naturgasförbrukare i dennes uttagspunkt, ska anmäla detta till innehavaren av naturgasledningen. Anmälan ska även innehålla en uppgift om vem som har åtagit sig balansansvaret i uttagspunkten. En anmälan om att börja leverera naturgas ska göras omedelbart. En leverantör av naturgas som övertar leveranserna till en naturgasförbrukare i dennes uttagspunkt får bara göra detta från och med den första dagen i en kalendermånad. Anmälan enligt första stycket skall därvid ske senast en månad innan övertagandet skall ske. En leverantör av naturgas får överta leveranserna till en naturgasförbrukare i dennes uttagspunkt fjorton dagar efter anmälan enligt första stycket. En innehavare av naturgasledning som tar emot en anmälan enligt första stycket skall sända underrättelser i anledning därav enligt de närmare föreskrifter som meddelas av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, tillsynsmyndigheten. En innehavare av naturgasledning som tar emot en anmälan enligt första stycket ska sända underrättelser i anledning därav enligt de närmare föreskrifter som meddelas av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, tillsynsmyndigheten. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, tillsynsmyndigheten får meddela närmare föreskrifter om naturgasleverantörers skyldigheter enligt första stycket. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, tillsynsmyndigheten får meddela ytterligare föreskrifter om naturgasleverantörers skyldigheter enligt första stycket. 9 § Den som övertar balansansvaret i en naturgasförbrukares uttagspunkt får bara göra det från och med den första dagen i en kalendermånad. Den leverantör som enligt 7 d § är leveransskyldig i uttagspunkten ska enligt de närmare föreskrifter som regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, tillsynsmyndigheten meddelar underrätta innehavaren av naturgasledning om övertagandet senast en månad innan det ska ske. Den som övertar balansansvaret i en naturgasförbrukares uttagspunkt efter en anmälan enligt 8 § första stycket får göra det från och med den dag då naturgasleverantören övertar leveranserna. I andra fall får balansansvaret bara övertas från och med den första dagen i en kalendermånad. Den leverantör som enligt 7 d § är leveransskyldig i uttagspunkten ska enligt de närmare föreskrifter som regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, tillsynsmyndigheten meddelar underrätta innehavaren av naturgasledning om övertagandet senast en månad innan det ska ske. Den systemansvariga myndigheten får, om det finns särskilda skäl, i det enskilda fallet medge att balansansvaret i en uttagspunkt ska börja gälla tidigare än vad som följer av första stycket. Den systemansvariga myndigheten får, om det finns särskilda skäl, i det enskilda fallet medge att balansansvaret i en uttagspunkt ska börja gälla tidigare än vad som följer av andra stycket. En innehavare av naturgasledning som tar emot en anmälan enligt första stycket ska sända underrättelser i anledning därav enligt de närmare föreskrifter som meddelas av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, tillsynsmyndigheten. En innehavare av naturgasledning som tar emot en anmälan enligt andra stycket ska sända underrättelser i anledning därav enligt de närmare föreskrifter som meddelas av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, tillsynsmyndigheten. 8 kap. Uppgifter i avtal 13 § Ett avtal mellan en konsument och en leverantör av naturgas ska innehålla uppgifter om 1. naturgasleverantörens namn, adress, telefonnummer och webbplats, 2. naturgasleverantörens åtagande gentemot konsumenten, 3. när avtalet träffas och vid vilken tidpunkt naturgasleverantören planerar att överta leveranserna till konsumenten, 4. var konsumenten kan finna information om naturgasleverantörens priser och övriga villkor, 5. villkoren för fakturering och betalning, 6. den tid som avtalet löper eller om det löper tills vidare, 7. vad som gäller avseende förlängning av ett avtal som löper under viss tid, 8. villkoren för uppsägning av avtalet, 9. hur ersättningen beräknas vid uppsägning i förtid av ett avtal som löper under viss tid, 10. villkoren för ersättning om naturgasleverantören inte uppfyller sitt åtagande enligt avtalet, och 11. hur naturgasleverantören på sin webbplats samt på begäran på annat sätt tillhandahåller den ytterligare konsumentrelaterade information som anges i 18 §. Information om avtalsvillkoren och uppgifterna enligt första stycket ska lämnas till konsumenten innan avtalet ingås eller bekräftas. 14 § Ett avtal mellan en konsument och ett företag som bedriver överföring av naturgas ska innehålla uppgifter om 1. företagets namn, adress, telefonnummer och webbplats, 2. företagets åtagande gentemot konsumenten, 3. när avtalet träffas, 4. var konsumenten kan finna information om företagets priser och övriga villkor, 5. villkoren för fakturering och betalning, 6. villkoren för uppsägning av avtalet, 7. villkoren för ersättning om företaget inte uppfyller sitt åtagande enligt avtalet, och 8. hur företaget på sin webbplats samt på begäran på annat sätt tillhandahåller den ytterligare konsumentrelaterade information som anges i 18 §. Betalningssätt 15 § En leverantör av naturgas får inte missgynna en konsument endast på grund av det betalningssätt konsumenten har valt. Om en leverantör av naturgas eller ett företag som bedriver överföring av naturgas tillämpar ett system med förskottsbetalning för konsumenter, ska detta vara skäligt och grundat på den förväntade förbrukningen. Ändrade avtalsvillkor 16 § En naturgasleverantör som avser att ändra villkoren för ett avtal som löper tills vidare med en konsument ska underrätta konsumenten om ändringen. Underrättelse ska ske genom ett särskilt meddelande till konsumenten. Av meddelandet ska det framgå att konsumenten har rätt att säga upp avtalet. De nya villkoren får inte börja tillämpas förrän tidigast två månader efter det att meddelandet har skickats. Prishöjningar 17 § När en prishöjning har skett ska konsumenten underrättas om detta i den nästkommande fakturan från naturgasleverantören. Det ska framgå när prisändringen trädde i kraft och hur priset ändrats. Information om konsumentens rättigheter 18 § Naturgasleverantörer och företag som bedriver överföring av naturgas som tecknar avtal med konsumenter ska på sina webbplatser lämna tydlig information om 1. konsumentens rättigheter, 2. hur konsumenten ska gå till väga för att lämna klagomål, och 3. vilka organ konsumenten kan vända sig till för information eller tvistlösning. Informationen ska på konsumentens begäran lämnas på annat sätt. Byte av naturgasleverantör 19 § Ett byte av naturgasleverantör ska genomföras utan särskild kostnad för konsumenten. Vid byte av naturgasleverantör ska konsumenten få en slutfaktura inom sex veckor från den dag då den frånträdande naturgasleverantörens leverans upphörde. Hantering av klagomål 20 § Leverantörer av naturgas och företag som bedriver överföring av naturgas ska ha fastställda rutiner för hanteringen av klagomål från konsumenter. 9 kap. 1 § Den som har ansökt om koncession som avser byggande av en naturgasledning, en lagringsanläggning eller en förgasningsanläggning får, om den berörda ledningen eller anläggningen är av större omfattning, beviljas undantag från skyldigheterna enligt 3 kap. 2, 5, 6, 8 och 9 §§, 4 kap. 2, 5 och 6 §§ samt 6 och 7 kap. Den som har ansökt om koncession som avser byggande av en naturgasledning, en lagringsanläggning eller en förgasningsanläggning får, om den berörda ledningen eller anläggningen är av större omfattning, beviljas undantag från skyldigheterna enligt 3 kap. 2-2 d, 5, 6 och 8-10 §§, 4 kap. 2, 5 och 6 §§ samt 6 och 7 kap. Detsamma gäller den som har ansökt om koncession som avser ett väsentligt utökande av kapaciteten i en befintlig sådan ledning eller anläggning. Ett beslut om undantag enligt andra stycket får endast avse den utökade kapaciteten i den berörda ledningen eller anläggningen. 3 § Ett beviljat undantag enligt 1 § skall avse en viss bestämd tid. Ett beviljat undantag enligt 1 § ska avse en viss bestämd tid. Ett beslut om undantag skall förenas med de villkor som behövs för att säkerställa att kraven i 2 § uppfylls. Ett beslut om undantag ska förenas med de villkor som behövs för att säkerställa att kraven i 2 § uppfylls. I ett beslut om undantag skall det anges att det kan komma att ändras eller upphävas av Europeiska gemenskapernas kommission. I ett beslut om undantag ska det anges att beslutet kan komma att ändras eller upphävas efter begäran av Europeiska kommissionen. 5 § Ett beslut om undantag skall av regeringen utan dröjsmål anmälas till Europeiska gemenskapernas kommission. Ett beslut om undantag ska av regeringen utan dröjsmål anmälas till Europeiska kommissionen. 10 kap. 1 § Tillsynsmyndigheten utövar tillsyn över efterlevnaden av 1. denna lag och föreskrifter och villkor som har meddelats med stöd av lagen, och 2. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1775/2005 av den 28 september 2005 om villkor för tillträde till naturgasöverföringsnäten. Tillsynsmyndigheten utövar tillsyn över efterlevnaden av 1. denna lag och föreskrifter och villkor som har meddelats med stöd av lagen, och 2. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 715/2009 av den 13 juli 2009 om villkor för tillträde till naturgasöverföringsnäten och om upphävande av förordning (EG) nr 1775/2005. Tillsynen omfattar inte efterlevnaden av bestämmelserna i 7 kap. med undantag för 5 och 6 §§, 8 a kap. med undantag för 1 § och inte heller efterlevnaden av bestämmelserna i 5 och 8 kap. Tillsynen omfattar inte efterlevnaden av bestämmelserna i 7 kap. med undantag för 5 och 6 §§, 8 kap. med undantag för 13-20 §§, 8 a kap. med undantag för 1 § och inte heller efterlevnaden av bestämmelserna i 5 kap. 1 a § I ett beslut av tillsynsmyndigheten enligt sådana riktlinjer som har antagits med stöd av förordning (EG) nr 715/2009 ska det anges att beslutet kan komma att ändras eller upphävas efter begäran av Europeiska kommissionen. 3 § Tillsynsmyndigheten får meddela de förelägganden som behövs för att trygga efterlevnaden av de föreskrifter och villkor som omfattas av tillsynen. Ett föreläggande får förenas med vite. Ett föreläggande som har meddelats med anledning av en anmälan enligt 4 § gäller omedelbart. 4 § Om tillsynsmyndigheten får in en anmälan mot ett naturgasföretag med påstående att företagets anslutningsavgift eller tariff för överföring, lagring eller tillträde till förgasningsanläggning inte är objektiv eller icke-diskriminerande, skall tillsynsmyndigheten fatta beslut i ärendet inom två månader från det att anmälan kom in till myndigheten. Detsamma gäller vid anmälan mot den systemansvariga myndigheten med påstående att dess balansavtal inte är objektiva eller icke-diskriminerande. Tillsynsmyndigheten ska fatta beslut i ett ärende inom två månader från det att en anmälan kom in till myndigheten om anmälan 1. har lämnats in av någon som har ett intresse i saken, och 2. innehåller ett påstående att en innehavare av en naturgasledning, lagringsanläggning eller förgasningsanläggning inte följer bestämmelser som omfattas av myndighetens tillsyn enligt 1 §. Om myndigheten behöver ytterligare tid för att avgöra ärendet får tillsynsmyndigheten förlänga tiden med två månader eller, om sökanden medger det, med den ytterligare tid som kan behövas för att ärendet skall kunna avgöras. Om myndigheten behöver ytterligare tid för att avgöra ärendet får tillsynsmyndigheten förlänga tiden med två månader eller, om sökanden medger det, med den ytterligare tid som kan behövas för att ärendet ska kunna avgöras. Tillsynsmyndighetens beslut gäller omedelbart. Tidsfristerna gäller även vid anmälan mot den systemansvariga myndigheten med påstående att dess balansavtal inte är objektiva eller icke-diskriminerande. 1. Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2011 utom i fråga om 7 kap. 8 och 9 §§, som träder i kraft den 1 oktober 2011. 2. En transmissionsnätsoperatör som har ansökt om certifiering enligt lagen (2011:000) om certifiering av vissa naturgasföretag får bedriva verksamhet utan hinder av 3 kap. 2 § andra stycket, 2 a och 2 b §§ till dess att ett slutligt beslut i frågan om certifiering har vunnit laga kraft, dock längst till och med den 2 mars 2012. 3 Ärendet och dess beredning Tredje inremarknadspaketet för el och naturgas Den 13 juli 2009 antogs det s.k. tredje inremarknadspaketet för el och naturgas av Europaparlamentet och rådet. Paketet består av två direktiv och tre förordningar. Direktiv 2009/72/EG om gemensamma regler för den inre marknaden för el och om upphävande av direktiv 2003/54/EG (EUT L 211, 14.8.2009, s. 55, Celex 32009L0072), i det följande elmarknadsdirektivet, och direktiv 2009/73/EG om gemensamma regler för den inre marknaden för naturgas och om upphävande av direktiv 2003/55/EG (EUT L 211, 14.8.2009, s. 94, Celex 32009L0073), i det följande gasmarknadsdirektivet, skulle i huvudsak genomföras i nationell lagstiftning senast den 3 mars 2011. Förordning (EG) nr 714/2009 om villkor för tillträde till nät för gränsöverskridande elhandel och om upphävande av förordning (EG) nr 1228/2003 (EUT L 211, 14.8.2009, s. 15, Celex 32009R0714), förordning (EG) nr 715/2009 om villkor för tillträde till naturgasöverföringsnäten och om upphävande av förordning (EG) nr 1775/2005 (EUT L 211, 14.8.2009, s. 36, Celex 32009R0715) samt förordning (EG) nr 713/2009 om inrättande av en byrå för samarbete mellan energitillsynsmyndigheter (EUT L 211, 14.8.2009, s. 1, Celex 32009R0713) trädde i kraft den 3 september 2009 och ska tillämpas fr.o.m. den 3 mars 2011. Elmarknadsdirektivet och förordningen om villkor för tillträde till nät för gränsöverskridande elhandel återges i bilagorna 1 och 2. Gasmarknadsdirektivet och förordningen om villkor för tillträde till naturgasöverföringsnäten återges i bilagorna 3 och 4. I bilaga 5 finns kommissionens beslut av den 10 november 2010 om ändring av avsnitt 3 i bilaga I till Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 715/2009 om villkor för tillträde till naturgasöverföringsnäten (EUT L 293, 11.11.2010, s. 67, Celex 32010D0685). Förordningen om inrättande av en byrå för samarbete mellan energitillsynsmyndigheter återges i bilaga 6. Den 30 juli 2009 beslutade regeringen att tillkalla en särskild utredare (dir. 2009:21) med uppdrag att följa det pågående arbetet inom EU med att utforma gemensamma regler för den inre marknaden för el och naturgas och lämna förslag till lagstiftning och regelverk i övrigt som krävs för att genomföra Europeiska gemenskapens reviderade el- och gasmarknadsdirektiv samt, i förekommande fall, föreslå anpassningar i lagstiftning och regelverk i övrigt till Europaparlamentets och rådets förordning om villkor för tillträde till nätet för gränsöverskridande handel med el, förordningen om villkor för tillträde till naturgasöverföringsnäten samt till den föreslagna förordningen om inrättande av en byrå för samarbete mellan energitillsynsmyndigheter. I uppdraget ingick också att utreda behovet av förändrade bestämmelser om funktionell åtskillnad på naturgasmarknaden och, om utredaren finner det lämpligt, lämna förslag till sådana förändringar. Den 4 maj 2010 överlämnade Nya el- och gasmarknadsutredningen (NELGA) sitt betänkande Tredje inre marknadspaketet för el och naturgas - Fortsatt europeisk harmonisering (SOU 2010:30). En sammanfattning av betänkandet finns i bilaga 7. Utredningens lagförslag återges i bilaga 8. Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 9. En sammanfattning av remissinstansernas synpunkter finns tillgänglig i Näringsdepartementet (N2010/3529/E). Med utgångspunkt i de förslag som hade lämnats av NELGA i fråga om genomförandet av artiklarna 9-11 i gasmarknadsdirektivet och de synpunkter som hade kommit in under remissbehandlingen utarbetades i Regeringskansliet promemorian Avgränsning av gasnätsverksamhet, i det följande promemorian. En sammanfattning av promemorian finns i bilaga 10. Promemorians lagförslag återges i bilaga 11. Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 12. En sammanställning av remissvaren finns tillgänglig i Näringsdepartementet (N2010/3529/E). Vidare utarbetades inom Regeringskansliet ett utkast till lagrådsremiss, Tredje inre marknadspaketet för el och naturgas. Utkastets lagförslag finns i bilaga 13. Utkastet till lagrådsremiss har remissbehandlats för att få ett bredare beredningsunderlag när det gäller frågor om byte av elleverantör (avsnitt 7), åtskillnad av stamnätsverksamhet (avsnitt 9 och 10), certifiering av stamnätsföretag för el (avsnitt 11), undantag för ny infrastruktur (avsnitt 15 och 26), kommunikation och varumärkesprofilering på naturgasmarknaden (avsnitt 23.3) och tillträde till lagring av naturgas (avsnitt 25). En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 14. En sammanställning av remissvaren finns tillgänglig i Näringsdepartementet (N2010/3529/E). Regeringen har under beredningen av förslaget även inhämtat synpunkter under hand från naturgasföretagen när det gäller formerna för byte av naturgasleverantör. Definitionen av intäktsram Den 5 maj 2010 lämnade Energimarknadsinspektionen in en skrivelse till Regeringskansliet med förslag till ändringar i ellagen (1997:857) i fråga om definitionen av intäktsram. Skrivelsen, utan bilaga, återges i bilaga 15. Energimarknadsinspektionens lagförslag finns i bilaga 16. Skrivelsen har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 17. En sammanställning av remissvaren finns tillgänglig i Näringsdepartementet (N2010/3736/E). Lagrådet Regeringen beslutade den 10 februari 2011 att inhämta Lagrådets yttrande över det lagförslag som finns i bilaga 18. Lagrådets yttrande finns i bilaga 19. Regeringen har i propositionen i huvudsak följt Lagrådets förslag. Regeringen behandlar Lagrådets förslag i avsnitt 7, 11.3.2, 11.3.3, 18, 22.3.2 och 22.3.3 samt i författningskommentaren. I förhållande till lagrådsremissen har vissa redaktionella ändringar gjorts. 4 Huvuddragen i det tredje inremarknadspaketet för el och naturgas Det tredje inremarknadspaketet för el och naturgas syftar till att fullborda inrättandet av en gemensam inre marknad för el och naturgas. Paketet omfattar bl.a. nya och även mer detaljerade åtgärder som ska främja harmoniseringen och dess effekter. Vidare skapas en byrå för samarbete mellan nationella energitillsynsmyndigheter (Agency for the Cooperation of Energy Regulators, ACER). Genom att harmonisera regelverket och främja utvecklandet av gränsöverskridande handel skapas förutsättningar för effektivt fungerande konkurrensutsatta marknader för el och naturgas. Det tredje inremarknadspaketet omfattar åtgärder inom ett flertal områden, däribland åtgärder som syftar till att skapa en mer effektiv åtskillnad mellan transmissionsverksamhet och konkurrensutsatt verksamhet, bestämmelser som innebär ett utökat konsumentskydd samt ett mer detaljerat regelverk kring de nationella tillsynsmyndigheternas befogenheter och uppgifter. Även behovet av samarbete betonas, varvid ACER ges en viktig roll, framför allt när det gäller regelverket för gränsöverskridande sammanlänkningar. Inom ramen för Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 714/2009 av den 13 juli 2009 om villkor för tillträde till nät för gränsöverskridande elhandel och om upphävande av förordning (EG) nr 1228/2003 och förordning (EG) nr 715/2009 av den 13 juli 2009 om villkor för tillträde till naturgasöverföringsnäten och om upphävande av förordning (EG) nr 1775/2005 skapas två organisationer, Entso för el (ENTSO-E) och Entso för gas (ENTSOG), som ska fungera som samarbetsorgan för de certifierade transmissionsföretagen för el och naturgas. Dessa organisationer har en viktig roll att fylla i harmoniseringen av det europeiska regelverket och kommer bl.a. att arbeta med att ta fram nätföreskrifter och investeringsplaner för de inre marknaderna för el och naturgas. Det tredje inremarknadspaketets processer utgår från att de aktörer som besitter relevant kompetens tar fram det mer detaljerade regelverket, vilket senare godkänns av ACER eller Europeiska kommissionen eller genom ett kommittéförfarande. Denna ansats används exempelvis vid utarbetandet av de nätföreskrifter som ska tas fram av ENTSO-E respektive ENTSOG. 5 Elmarknadsdirektivet 5.1 Inledning I det följande ges en sammanfattande beskrivning av de huvudsakliga förändringar som följer av elmarknadsdirektivet tillsammans med en redovisning av de åtgärder som krävs för att genomföra direktivet i svensk rätt. Elmarknadsdirektivet ersätter Europarlamentets och rådets direktiv 2003/54/EG av den 26 juni 2003 om gemensamma regler för den inre marknaden för el och om upphävande av direktiv 96/92/EG (EGT L 176 15.7.2003, s 57, Celex 32003L0054). Det nya direktivet innehåller emellertid en rad bestämmelser som i sak är oförändrade i förhållande till det äldre direktivet. I dessa delar har regeringen i stort sett gjort samma bedömning som vid det tidigare genomförandet (jfr prop. 2004/05:62 s. 38-66). I vissa frågor har det dock visat sig nödvändigt med kompletterande lagstiftning för att leva upp till kraven i direktiv 2003/54/EG. I dessa delar hänvisas till regeringens propositioner Förhandsprövning av nättariffer (prop. 2008/09:141) och Avgränsning av elnätsverksamhet (prop. 2008/09:216). 5.2 Syfte, tillämpningsområde och definitioner Kapitel I i elmarknadsdirektivet (artiklarna 1 och 2) innehåller bestämmelser om syfte, tillämpningsområde och definitioner. I artikel 1 i elmarknadsdirektivet anges att i direktivet fastställs gemensamma regler för produktion, överföring, distribution och leverans av el samt bestämmelser om konsumentskydd, i syfte att förbättra och integrera konkurrensutsatta elmarknader i gemenskapen. Direktivet innehåller vidare regler för elsektorns organisation och funktion, öppet tillträde till marknaden, kriterier och förfaranden som ska tillämpas för anbud, för beviljande av tillstånd och för driften av system. Direktivet innehåller slutligen krav på samhällsomfattande tjänster och elkonsumenters rättigheter och klargör konkurrenskraven. Artikel 2 innehåller 35 definitioner. Elmarknadsdirektivets syfte och tillämpningsområde överensstämmer i huvudsak med den svenska ellagens syfte och tillämpningsområde. Bestämmelserna i kapitel I i direktivet föranleder således inte någon genomförandeåtgärd. Det kan dock noteras att regeringen i regleringsbreven för budgetåret 2011 har gett Affärsverket svenska kraftnät (Svenska kraftnät), Statens energimyndighet, Elsäkerhetsverket och Energimarknadsinspektionen i uppdrag att inventera vilka termer, definitioner och begrepp som används i författningar som rör energiområdet (dnr N2010/8081/E, N2010/8139/E, N2010/8153/E och N2010/8140/E). Uppdraget ska bedrivas inom ramen för regelförenklingsarbetet och redovisas senast den 1 juli 2011. 5.3 Allmänna regler för organisationen av sektorn Kapitel II i elmarknadsdirektivet (artiklarna 3-6) innehåller allmänna regler för organisationen av sektorn. I artikel 3 hänvisas till bilaga I som innehåller bestämmelser om konsumentskyddsåtgärder. Skyldighet att tillhandahålla allmännyttiga tjänster och skyddet av kunderna Reglerna om konsumentskydd återfinns i artikel 3 i elmarknadsdirektivet samt i bilaga I till elmarknadsdirektivet. Artikel 3 innehåller regler om skyldigheten att tillhandahålla allmännyttiga tjänster och om skyddet för kunderna. Det som anges här gäller alla kunder utom när det framgår av direktivet att regeln syftar till skydd av konsumenten. Artikeln motsvarar artikel 3 i direktiv 2003/54/EG och innehåller 16 punkter, att jämföra med 9 punkter i det tidigare direktivet. Huvuddelen av bestämmelserna är redan genomförda i Sverige. Nedan redovisas de punkter där ändringar har skett eller nya bestämmelser tillkommit i förhållande till direktiv 2003/54/EG. Allmännyttiga och samhällsomfattande tjänster Artikel 3.2 och 3.3 har fått en något annorlunda lydelse utan att det tillkommit några nya krav som kräver genomförande i Sverige. Rätt att välja elhandlare oberoende av medlemsstat I artikel 3.4 stadgas att medlemsstaterna ska se till att alla kunder har rätt att få sin elförsörjning tillhandahållen av en elhandlare, under förutsättning att denne samtycker, oberoende av vilken medlemsstat elhandlaren är registrerad i, så länge elhandlaren följer gällande regler för handel och balans. Med avseende på detta ska medlemsstaterna vidta alla åtgärder som är nödvändiga för att se till att administrativa förfaranden inte diskriminerar leveransföretag som redan är registrerade i en annan medlemsstat. Det finns inga diskriminerande hinder för elleverantörer från andra medlemsstater att sälja el till elkunder i Sverige. Det krävs att företaget har etablerat en filial i landet och att det är registrerat hos Skatteverket. I övrigt måste företaget efterleva samma regler som de svenska leverantörerna. Leverantörsbyte och förbrukningsuppgifter I artikel 3.5, som är ny, slås fast att om en kund, under iakttagande av de avtalsenliga villkoren önskar byta elleverantör, den eller de berörda operatörerna genomför detta byte inom tre veckor. Vidare föreskrivs rätten att erhålla samtliga relevanta förbrukningsuppgifter. För konsumenter finns detta också reglerat i bilaga I till direktivet (se nedan). Det svenska regelverket uppfyller inte i dag kravet om leverantörsbyte inom tre veckor. När det gäller de nödvändiga genomförandeåtgärderna hänvisas till avsnitt 7. I Sverige har kunderna rätt att få del av sina relevanta förbrukningsuppgifter Skyldigheten för nätkoncessionshavaren att mäta och rapportera mängden överförd el framgår av 3 kap. 10 § ellagen samt förordningen (1999:716) om mätning, beräkning och rapportering av överförd el. Statens energimyndighet har utfärdat föreskrifter och allmänna råd om mätning, beräkning och rapportering av överförd el (STEMFS 2007:5), som närmare reglerar förfarandet. Denna del av punkten föranleder således inte någon åtgärd från regeringens sida. Regler när en medlemsstat tillhandahåller ersättning eller exklusiva rättigheter Artikel 3.6 i elmarknadsdirektivet motsvarar artikel 3.4 i direktiv 2003/54/EG. Det har inte tillkommit några krav som kräver genomförande i Sverige. Åtgärder för att skydda slutförbrukare Artikel 3.7 i elmarknadsdirektivet motsvarar artikel 3.5 i direktiv 2003/54/EG och är omformulerad i syfte att stärka konsumentskyddet. Det stadgas bl.a. att varje medlemsstat ska definiera begreppet utsatta kunder, varvid det kan hänvisas till energifattigdom och bl.a. förbud mot avstängning av dessa kunder från leverans i kritiska situationer. Det finns dock inte något krav på medlemsstaterna att införliva en sådan skyddslagstiftning i ellagstiftningen om skyddet är ordnat på annat sätt. I ellagen finns i dag skyddsregler som tar hand om de situationer då en konsument hotas av avstängning. Dessa bestämmelser innebär att överföringen inte får avbrytas om åtgärden medför en ej obetydlig personskada eller omfattande sakskada och att de sociala myndigheterna ska underrättas vid en förestående avstängning så att det sociala skyddsnätet kan träda in. Regeringen bedömer mot denna bakgrund att det inte är påkallat att i lag hänföra sig till termen "utsatta kunder". Däremot bör förordningen (2007:1118) med instruktion för Energimarknadsinspektionen innehålla en bestämmelse av innebörd att Energimarknadsinspektionen ska beakta de utsatta kunderna när den utför sina uppgifter. I det sammanhanget bör termen också definieras (jfr avsnitt 16.3). Åtminstone för hushållskunder, dvs. konsumenter, ska medlemsstaternas åtgärder enligt artikel 3.7 omfatta det konsumentskydd som anges i direktivets bilaga I (se nedan). Åtgärder mot energifattigdom I artikel 3.8 i elmarknadsdirektivet anges att medlemsstaterna ska vidta lämpliga åtgärder för att åtgärda energifattigdom där sådan fastställs. Som exempel på lämpliga åtgärder anges nationella energihandlingsplaner och förmåner inom de sociala trygghetssystemen och att stödja energieffektivitetsförbättringar. Regeringen bedömer att bestämmelsen inte föranleder någon lagstiftningsåtgärd. Angivande av elens ursprung och information om tvistlösning Artikel 3.9 första stycket a och b samt andra och tredje styckena, som innehåller bestämmelser om elleverantörens skyldighet att lämna uppgifter om elens ursprung, överensstämmer i huvudsak med artikel 3.6 i direktiv 2003/54/EG. I artikel 3.9 första stycket c finns ett nytt krav, som innebär att elleverantören är skyldig att på fakturan och i reklam som riktar sig till slutförbrukare informera om deras rättigheter och möjligheter till tvistlösning i händelse av tvist. Det finns i det svenska regelverket inte någon motsvarande bestämmelse, varför det är nödvändigt med lagstiftning. Överväganden och förslag redovisas i avsnitt 8. Social och ekonomisk sammanhållning samt miljöskydd Artikel 3.10 i elmarknadsdirektivet överensstämmer i sak med artikel 3.7 i direktiv 2003/55/EG och föranleder inga särskilda åtgärder. Energieffektivisering I artikel 3.11 åläggs medlemsstaterna att främja energieffektiviteten genom att starkt rekommendera att elföretagen optimerar kundernas elförbrukning Detta kan till exempel ske genom att de tillhandahåller energiförvaltning, erbjuder prissättningssystem som gynnar energieffektivisering eller genom att införa system med smarta mätare eller intelligenta nät, om det är lämpligt. Regeringen bedömer att bestämmelsen i punkten 11 för närvarande inte föranleder någon lagstiftningsåtgärd. Kontaktpunkt för konsumenter Genom artikel 3.12 i elmarknadsdirektivet har det tillkommit en skyldighet för medlemsstaterna att se till att det inrättas gemensamma kontaktpunkter där konsumenterna kan få tillgång till all nödvändig information om sina rättigheter, gällande lagstiftning och möjligheter till tvistlösning i händelse av en tvist. Sådana kontaktpunkter kan vara en del av den allmänna konsumentupplysningen. I Sverige finns inte en sådan kontaktpunkt för konsumenter som avses i artikel 3.12. Frågan kräver inte reglering i lag. Regeringen avser därför att utse en kontaktpunkt för konsumenter i en annan ordning. Effektiv behandling av klagomål och tvistlösning utanför domstol I artikel 3.13 anges att medlemsstaterna ska se till att det finns en oberoende mekanism, t.ex. i form av en energiombudsman eller ett konsumentorgan, för effektiv behandling av klagomål och tvistlösning utanför domstol. Regeringen bedömer att Sverige uppfyller detta dels genom den tillsyn som bedrivs av Energimarknadsinspektionen och Konsumentverket, dels genom att Allmänna reklamationsnämnden kan pröva tvister mellan konsumenter och elleverantörer. Några särskilda lagstiftningsåtgärder i anledning av artikel 3.13 är därför inte nödvändiga. Möjlighet att inte tillämpa vissa bestämmelser i direktivet och medlemsstaternas skyldighet att informera kommissionen Artikel 3.14 och 3.15 i elmarknadsdirektivet motsvarar artikel 3.8 och 3.9 i direktiv 2003/55/EG och föranleder inga närmare överväganden. Kontrollista Artikel 3.16 riktar sig till EU-kommissionen som efter samråd med berörda intressenter ska fastställa en tydlig och kortfattad kontrollista för energianvändare med praktiska upplysningar om energianvändarnas rättigheter. Särskilt om konsumentskyddsåtgärder I bilaga I till elmarknadsdirektivet finns bestämmelser om konsumentskyddsåtgärder. Bilagan överensstämmer till stor del med bilaga A till direktiv 2003/54/EG. På några punkter har dock kraven på medlemsstaterna skärpts, och det finns även nya skrivningar. Som nämnts ovan är medlemsstaterna skyldiga att se till att skyddsåtgärderna enligt artikel 3.7 omfattar de konsumentskyddsåtgärder som anges i bilagan när det gäller hushållskunder. Utgångspunkten är sålunda att elkonsumenterna ska tillförsäkras de rättigheter som anges i bilaga I. I den svenska versionen av bilaga I används termen "elhandlare", när det i den engelska texten står "electricity service provider". I bilaga A till direktiv 2003/54/EG användes beteckningen "eltjänstleverantör". Mot denna bakgrund bedömer regeringen att de aktörer som avses i de flesta fallen är inte endast elhandelsföretag utan även elnätsföretag. I punkten 1 anges att de åtgärder som avses i artikel 3 ska tillförsäkra kunderna en rad rättigheter. Hit hör till en början rätten till ett avtal med eltjänstleverantören. i vilket en rad närmare angivna uppgifter ska finnas. Det som är nytt i förhållande till direktiv 2003/54/EG när det gäller avtalets innehåll är att det ska finnas information om konsumenträttigheter. I sak innehåller punkten 1 även nyheter i följande avseenden. Konsumentens rätt till ett brett val av betalningssätt kompletteras med ett förbud mot oskälig diskriminering mellan olika kunder. Det anges vidare att eventuella system för förskottsbetalningar ska vara skäliga och adekvat återspegla den sannolika förbrukningen. Eltjänstleverantören ska ge alla kunder en god standard såväl när det gäller tillhandahållandet av tjänster och som vid behandlingen av klagomål. Konsumenterna ska ha tillgång till sina förbrukningsuppgifter och möjlighet att ge en elleverantör tillgång till sina mätaruppgifter. De ska vidare få klar och tydlig information om den faktiska elförbrukningen och faktiska kostnader tillräckligt ofta, så att de kan reglera sin egen förbrukning. Kunden ska ha rätt till slutavräkning efter varje byte av elleverantör senast sex veckor efter det att bytet skett. Regeringen bedömer att det finns skäl att mot bakgrund av de nya kraven införa bestämmelser i ellagen om innehållet i konsumentavtal, företagens skyldighet att tillhandahålla information, förbud mot att missgynna en konsument på grund av det betalningssätt konsumenten har valt, förskottsbetalning, företagens behandling av kundernas klagomål och rätten till slutavräkning inom sex veckor. I detta sammanhang finns det vidare skäl att uppmärksamma frågan om konsumentens rättigheter vid ändring av avtalsvillkor och möjligheten att byta elleverantör utan kostnad, även om elmarknadsdirektivet inte i denna del innebär någon ändring i förhållande till direktiv 2003/54/EG. Överväganden och förslag finns i avsnitt 8. I punkten 1 h föreskrivs att konsumenterna ska ha tillgång till sina förbrukningsuppgifter. Samma typ av skrivningar återfinns i artikel 3.5 b i elmarknadsdirektivet. Den part som ansvarar för hanteringen av uppgifterna ska vara skyldig att lämna ut dessa till ett företag med leveranstillstånd. Medlemsstaterna ska fastställa dels uppgifternas format, dels ett förfarande för elleverantör och konsumenter för att få tillgång till uppgifterna. I punkten 1 i slås fast att konsumenten ska ha rätt till klar och tydlig information om den faktiska elförbrukningen och faktiska elkostnader tillräckligt ofta för att de ska kunna reglera sin egen elförbrukning. Vidare ska informationen lämnas inom en rimlig tid med hänsyn till kundens mätningsutrustning och det aktuella elavtalet. Hänsyn ska tas till kostnadseffektivitet och konsumenten ska inte betala ytterligare för denna tjänst. Förordningen (1999:716) om mätning, beräkning och rapportering av överförd el innehåller regler om mätning och rapportering. I 16 § föreskrivs att mätresultatet i en uttagspunkt för en elanvändare som ingår i en förbrukningsprofil ska avse överförd el under högst en kalendermånad. Vidare stadgas i 17 § att nätkoncessionshavare ska rapportera mätresultat enligt 16 § till elanvändare, elleverantör och elproducent. Nätkoncessionshavaren är därmed skyldig att lämna ut mätuppgifterna till det leveransföretag som kunden träffar avtal med. Punkten 1 h föranleder därför inte någon vidare åtgärd. I Statens energimyndighets föreskrifter och allmänna råd om mätning, beräkning och rapportering av överförd el (STEMFS 2007:5) föreskrivs hur mätning och rapportering ska gå till, och vilket format som ska användas. I 6 kap. 8 § i STEMFS 2007:5 föreskrivs att mindre förbrukare av el, dvs. i huvudsak konsumenter, ska få tillgång till sina mätvärden senast vid fakturering. De mätvärden som redovisas ska dock vara månadsvisa; det ska framgå vad mätarställningen var vid varje månadsskifte. Företagen är enligt 3 kap. 11 § andra stycket ellagen förhindrade att ta ut någon avgift från användaren för att mäta och rapportera enligt föreskrifterna. Eftersom det är ovanligt i Sverige att fakturering av elnätsavgifterna sker med en längre tidsintervall än varje kvartal, och uppgifterna som rapporteras är månadsvisa, anser regeringen att direktivets krav på konsumentens tillgång till förbrukningsuppgifter tillräckligt ofta för att kunna styra sin förbrukning är tillgodosett i Sverige. Däremot kan det finnas ett intresse för vissa elanvändare att få del av sina mätvärden varje månad, trots att faktureringen sker mer sällan. Regeringen överväger därför att införa en bestämmelse om att användaren alltid ska ha rätt att få del av mätvärdena varje månad, om användaren begär det. En sådan bestämmelse bör dock inte meddelas i lag utan kan med stöd av bemyndigandet i 3 kap. 10 § tredje stycket ellagen föras in i förordningen om mätning, beräkning och rapportering av överförd el. Det finns inte skäl för att i detta hänseende göra någon åtskillnad mellan konsumenter och andra mindre förbrukare av el. I punkten 2 i bilaga I finns en ny bestämmelse, där det stadgas att medlemsstaterna ska se till att system med smarta mätare som hjälper konsumenterna att aktivt medverka på elmarknaden genomförs. Regeringen bedömer att införandet av månadsvis mätning i Sverige för alla kunder med säkringsabonnemang upp till 63 ampere år 2009 innebär att Sverige redan i dag uppfyller kraven i punkten 2. Energimarknadsinspektionen slutförde nyligen ett uppdrag att vidare utreda frågor kring intelligenta nät och smarta mätare genom att överlämna rapporten Anpassning av elnäten till ett uthålligt energisystem - Smarta mätare och intelligenta nät (EI R2010:18). Rapporten bereds nu inom Regeringskansliet. Övervakning av försörjningstryggheten Artikel 4 i elmarknadsdirektivet, som innehåller bestämmelser om övervakning av försörjningstryggheten, innebär ingen ändring i förhållande till direktiv 2003/54/EG. Tekniska regler I artikel 5 anges att medlemsstaterna ska se till att tekniska säkerhetskriterier definieras och att det utarbetas och offentliggörs tekniska regler. De tekniska reglerna ska fastställa de lägsta tekniska konstruktions- och driftkraven för anslutning till systemet av produktionsanläggningar, distributionssystem, direktanslutna konsumenters utrustning, sammanlänkningar för sammankoppling och direktledningar. De aktuella reglerna ska säkerställa att systemen är driftskompatibla, och de ska vara objektiva och icke-diskriminerande. Den nybildade byrån för samarbete mellan energitillsynsmyndigheter (ACER) får vid behov utfärda rekommendationer för hur dessa regler ska bli förenliga med varandra. Reglerna ska anmälas till kommissionen. Artikel 5 är i huvudsak oförändrad i förhållande till direktiv 2003/54/EG. En nyhet är den roll som ACER ges. Några särskilda genomförandeåtgärder är inte nödvändiga. Främjande av regionalt samarbete Artikel 6 i elmarknadsdirektivet innehåller nya bestämmelser om främjande av regionalt samarbete. I artikel 6.1 behandlas medlemsstaternas och tillsynsmyndigheternas skyldighet att samarbeta med varandra i syfte att integrera sina inhemska marknader på en eller flera regionala nivåer. De regionala samarbetena är ett första steg mot en helt liberaliserad inre europeisk marknad för el. Främst ska samarbetet underlättas mellan de systemansvariga för överföringssystemen bl.a. i gränsöverskridande frågor. De geografiska områden som stipuleras i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 714/2009 om villkor för tillträde till nät för gränsöverskridande elhandel och om upphävande av förordning (EG) nr 1228/2003 ska omfattas av denna skyldighet, men även andra områden får förekomma. Artikel 6.2 handlar om ACER:s uppgifter och tydliggör att byrån ska samarbeta med de nationella tillsynsmyndigheterna och de systemansvariga för överföringssystem för att de olika regionernas regelverk ska vara förenliga med målet att skapa en konkurrensutsatt inre marknad för el. ACER får rätt att utfärda rekommendationer om den anser att det krävs bindande regler för att få ett samarbete att fungera. I artikel 6.3 stadgas att medlemsstaterna vid genomförandet av direktivet ska se till att de systemansvariga för överföringssystemen har ett eller flera regionalt integrerade system som omfattar två eller flera medlemsstater för kapacitetstilldelning och för kontroll av säkerheten för nätet. I artikel 6.4, slutligen, återfinns regler om vertikalt integrerade systemansvariga för överföringssystem som deltar i ett samriskföretag som inrättats för att genomföra samarbetet. Samriskföretaget ska upprätta och genomföra en övervakningsplan med åtgärder som ska vidtas för att förhindra diskriminerande och konkurrensbegränsande beteende. Planen ska underställas byråns godkännande. De övervakningsansvariga för de vertikalt integrerade systemansvariga för överföringssystemen ska oberoende av andra kontrollera att planen följs. Regeringen bedömer att några särskilda åtgärder inte är nödvändiga för att genomföra kraven i artikel 6.1-6.3. NELGA har inte föreslagit någon reglering när det gäller kravet i artikel 6.4 att samriskföretag ska upprätta en övervakningsplan. Det finns i nuläget inga samriskföretag som är verksamma i Sverige. Regelverket behöver dock kompletteras i fråga om vad som ska gälla i en situation där ett vertikalt integrerat företag ingår i ett samriskföretag som agerar på den svenska elmarknaden. Utredningens förslag behöver kompletteras i denna del. Regeringen avser därför att utreda frågan. 5.4 Produktion Kapitel III i elmarknadsdirektivet (artiklarna 7 och 8) innehåller bestämmelser om produktion. Tillståndsförfarande för ny kapacitet Artikel 7 i elmarknadsdirektivet innehåller bestämmelser om tillståndsförfarande för ny produktionskapacitet och motsvarar i huvudsak artikel 6 i direktiv 2003/54/EG. I artikel 7.2 finns nya bestämmelser, som relaterar till det arbete som skett på klimat- och miljöområdet. Några särskilda genomförandeåtgärder är inte påkallade i Sverige. Anbudsförfarande för ny kapacitet Artikel 8 innehåller bestämmelser om anbudsförfarande för ny kapacitet för att trygga försörjningen. I sak överensstämmer bestämmelserna med artikel 7 i direktiv 2003/54/EG. 5.5 Drift av överföringssystem Kapitel IV i elmarknadsdirektivet (artiklarna 9-16) innehåller bestämmelser om drift av överföringssystem. I Sverige är Svenska kraftnät, som förvaltar stamnätet, systemansvarig för överföringssystemet (transmission system operator, TSO). Det bör anmärkas att systemansvarig för överföringssystemet i direktivets mening är någonting annat än systemansvarig myndighet enligt 8 kap. 1 § ellagen. I det följande används även termen "stamnätsföretag" för systemansvarig för överföringssystemet. Åtskillnad av överföringssystem och systemansvariga för överföringssystem (TSO) I artikel 9 i elmarknadsdirektivet anges de krav på åtskillnad och oberoende som ställs på en TSO. Grundläggande är att en aktör som ikläder sig rollen som TSO måste vara åtskild från produktion av eller handel med el. Bestämmelserna i artikel 9 innebär att medlemsstaterna välja mellan tre olika lösningar på ägar- och åtskillnadsfrågan. Den första, som NELGA har beskrivit som en "TSO-lösning", är att ägaren av överföringssystemet och den som har bestämmanderätten över detsamma är samma juridiska person. Den andra möjligheten är en "ISO-lösning" med en oberoende systemansvarig som föreslås av överföringssystemets ägare och som godkänns av EU-kommissionen. Det tredje alternativet i direktivet är en "ITO-lösning", där en oberoende systemansvarig för överföring inom samma koncern utses. För att kunna tillämpa såväl ISO- som ITO-lösningen krävs att överföringssystemet den 3 september 2009 tillhörde ett vertikalt integrerat företag. De bestämmelser om avgränsning av elnätsverksamhet som i dag finns i ellagen uppfyller inte kraven i artikel 9 i elmarknadsdirektivet. Det är således nödvändigt med lagstiftning i denna del. Överväganden och förslag redovisas i avsnitt 10. Certifiering I artikel 10 i elmarknadsdirektivet finns bestämmelser om certifiering av stamnätsföretag. Certifieringen innebär att tillsynsmyndigheten ska göra en förhandsprövning av att åtskillnadskraven i artikel 9 är uppfyllda och därefter fortlöpande kontrollera åtskillnaden i enlighet med de förfaranden som finns angivna i artikel 10 i direktivet och artikel 3 i förordning (EG) nr 714/2009. Om överföringsverksamheten eller överföringssystemet kontrolleras av, eller kan komma att kontrolleras av, en eller flera personer från tredje land gäller mer rigorösa regler enligt artikel 11 i elmarknadsdirektivet. Den systemansvariga för överföringssystemet ska underrätta tillsynsmyndigheten, som i sin tur utan dröjsmål ska underrätta EU-kommissionen om sådana omständigheter. Det saknas för närvarande bestämmelser om certifiering, godkännande och utnämning av systemansvariga för överföringssystem samt om certifiering i förhållande till tredjeländer. Bestämmelser om sådana förfaranden måste sålunda införas i svensk rätt. De närmare övervägandena och förslagen redovisas i avsnitt 11. Uppgifter som åligger de systemansvariga för överföringssystemet (TSO) Artikel 12 i elmarknadsdirektivet motsvarar artikel 9 i direktiv 2003/54/EG. Kravet i artikel 12 a innebär en justering i förhållande till det tidigare direktivet genom att det nu anges att en TSO, utöver ansvaret för att säkerställa systemets långsiktiga förmåga att uppfylla rimliga krav på överföring av el, ska driva, underhålla och utveckla säkra, tillförlitliga och effektiva överföringssystem på affärsmässiga villkor och med vederbörlig hänsyn till miljön. Regeringen bedömer att detta i Sverige kommer till uttryck i de krav som ställs på nätföretagen i ellagen och bestämmelserna om miljöhänsyn i miljöbalken. I artikel 12 b finns en ny bestämmelse som innebär att den systemansvarige ska säkerställa tillräckliga resurser för fullgörandet av skyldigheten att tillhandahålla tjänster. Inte heller i denna del krävs några särskilda genomförandeåtgärder. I artikel 12 h finns ytterligare en nyhet i förhållande till direktiv 2003/54/EG. Där framgår att varje TSO ska ansvara för att inkassera kapacitetsavgifter och betalningar inom ramen för kompensationsmekanismen mellan systemansvariga för överföringsnäten i enlighet med artikel 13 i förordning (EG) nr 714/2009, att bevilja och administrera tredje parts tillträde och ge motiverade förklaringar då sådant tillträde nekas, vilket ska övervakas av de nationella tillsynsmyndigheterna, varvid de systemansvariga för överföringssystemet, då de fullgör sina uppgifter enligt artikel 12, främst ska underlätta marknadsintegrationen. Regeringen bedömer att detta motiverar ändringar i förordningen (2007:1119) med instruktion för Affärsverket svenska kraftnät. I övrigt är inga åtgärder för genomförandet nödvändiga. Oberoende systemansvariga och åtskillnad av ägare till överföringssystem I artiklarna 13 och 14 i elmarknadsdirektivet finns bestämmelser som är relevanta i medlemsstater som tillämpar ISO-alternativet för åtskillnad (jfr ovan). Frågan om artiklarna kräver genomförandeåtgärder är således knuten till hur Sverige väljer att genomföra effektiv åtskillnad enligt artikel 9 i direktivet. Överväganden och förslag i denna del redovisas i avsnitt 10. Inmatning och balans Artikel 15 i elmarknadsdirektivet motsvarar artikel 11 i direktiv 2003/54/EG men innebär även vissa ändringar. Tillsynsmyndigheten har nu en uttalad roll i att godkänna de kriterier som ska ligga till grund för fastställandet av inmatningsordningen mellan produktionsanläggningar och utnyttjandet av sammanlänkningar. Vad gäller inmatningsordningen i Sverige och i Norden styrs inmatningen av den nordiska elbörsen Nord Pool Spot och dess regelverk i kombination med de implicita auktioner som ligger till grund för verksamheten vid elbörsen. Detta innebär att den produktionsvolym som bjuds ut till pris som köparna är villiga att betala kommer att produceras. Producenterna matar från sina produktionsanläggningar in den kraft som sålts på nätet. Producenterna avgör själva vilka anläggningar som ska producera och i vilken ordning de ska nyttjas inom ramen för Nord Pool Spots regelverk. Som ett resultat av den implicita handeln finns det därmed inte ett behov av en inmatningsordning för olika kraftslag. Nord Pool Spots regelverk garanterar att den handel som läggs fast genom Nord Pool Spot har tillgång till nödvändig överföringskapacitet. Den momentana kraftbalansen hanteras på ett liknande marknadsbaserat sätt (reglerkraftsmarknaden) av de nordiska systemansvariga företagen. Regeringen bedömer därför att artikel 15 i elmarknadsdirektivet inte föranleder någon åtgärd från Sveriges sida. Konfidentiell behandling när det gäller systemansvariga för överföringssystem och ägare till överföringssystem Artikel 16 i elmarknadsdirektivet innehåller bestämmelser om konfidentiell behandling när det när det gäller systemansvariga för överföringssystem (TSO) och ägare till överföringssystem (TSOW). Artikel 16.1 första meningen motsvarar i huvudsak artikel 12 i direktiv 2003/54/EG. Till detta har kommit ett förtydligande, som innebär att TSO:n i synnerhet inte ska röja kommersiellt känsliga uppgifter för övriga delar av företaget såvida inte detta är nödvändigt för att genomföra en affärstransaktion. Det anges vidare att för att efterlevnaden av reglerna om åtskillnad av information ska kunna säkerställas, ska medlemsstaterna säkerställa att överföringssystemets ägare och övriga delar av företaget inte har gemensamma funktioner, t.ex. gemensam juridisk avdelning, med undantag för rent administrativa funktioner eller IT-funktioner. Enligt artikel 16.2 får en TSO inte, i samband med anknutna företags försäljning eller köp av el, missbruka kommersiellt känsliga uppgifter som erhållits från tredje part i samband med tillhandahållande av eller förhandlingar om tillträde till systemet. Av artikel 16.3 framgår att information som är nödvändig för en effektiv konkurrens och en välfungerande marknad ska offentliggöras. Denna skyldighet påverkar dock inte kravet att behandla kommersiellt känsliga uppgifter konfidentiellt. Svenska kraftnät är en statlig myndighet och omfattas därför av bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen och offentlighets- och sekretesslagen (2009:400). Regeringen bedömer att de grundläggande kraven på såväl öppenhet som sekretess är tillgodosedda genom den regleringen. Med hänsyn till att stamnätsföretaget är en myndighet framstår det i nuläget inte heller som påkallat att införa särskilda föreskrifter om förbud mot gemensamma funktioner. Om detta skulle komma att aktualiseras i framtiden, kan frågan regleras i förordning. När det gäller offentliggörande av information som är nödvändig för en effektiv konkurrens och en välfungerande marknad bedömer regeringen att det inte behövs någon reglering i lag. Det bör dock anmärkas att regeringen avser att utreda förutsättningarna för en lagreglering när det gäller motsvarande krav i artikel 16.3 i gasmarknadsdirektivet, där de berörda aktörerna i Sverige är privata företag (se avsnitt 16.4). 5.6 Oberoende systemansvarig för överföring (ITO) Kapitel IV i elmarknadsdirektivet (artiklarna 17-23) innehåller bestämmelser om oberoende systemansvariga för överföring (ITO). Bestämmelserna är nya i förhållande till direktiv 2003/54/EG. De detaljerade föreskrifterna i kapitlet syftar till att åstadkomma en effektiv åtskillnad och samma grad av oberoende som vid åtskilt ägande, men utan att ett vertikalt integrerat företag tvingas att avyttra sina tillgångar. Kapitlet har betydelse för de medlemsstater som väljer andra alternativ för effektiv åtskillnad enligt artikel 9 i direktivet än åtskilt ägande. Regeringens närmare överväganden och förslag i fråga om effektiv åtskillnad redovisas i avsnitt 10. 5.7 Drift av distributionssystem Kapitel VI i elmarknadsdirektivet (artiklarna 24-29) innehåller bestämmelser om drift av distributionssystem. Utseende av systemansvariga för distributionssystemet Artikel 24 i elmarknadsdirektivet, som innehåller bestämmelser om utseende av systemansvariga för distributionssystemet, innebär ingen ändring i förhållande till direktiv 2003/54/EG. Uppgifter som åligger de systemansvariga för distributionssystemet Artikel 25 i elmarknadsdirektivet innehåller bestämmelser om de uppgifter som åligger systemansvariga för distributionssystem. Artikeln överensstämmer i huvudsak med artikel 14 i direktiv 2003/54/EG. Artikel 25.1 har dock fått en ny formulering. Där anges att den systemansvarige för distributionssystemet ska säkerställa systemets långsiktiga förmåga att uppfylla rimliga krav på eldistribution, och på affärsmässiga villkor driva, underhålla och utveckla säker, tillförlitlig och effektiv eldistribution inom sitt område, med vederbörlig hänsyn till miljön och främjandet av energieffektivitet. Regeringen bedömer att även det omformulerade kravet är genomfört i Sverige genom de skyldigheter nätföretagen har enligt ellagen och miljöbalken. Åtskillnad av systemansvariga för distributionssystemet Artikel 26 i elmarknadsdirektivet, som innehåller bestämmelser om åtskillnad av systemansvariga för distributionssystemet, överensstämmer i stora delar med artikel 15 i direktiv 2003/54/EG. Artikel 26.2 d innebär emellertid en skärpning i fråga om de krav som ställs när det gäller upprättandet av övervakningsplan. Regeringen bedömer att detta föranleder ändringar i ellagens bestämmelser om övervakningsplan. Överväganden och förslag redovisas i avsnitt 12.1 och 12.2. Vidare finns nya bestämmelser i artikel 26.3, där det till en början anges att medlemsstaterna ska se till att den systemansvarige för distributionssystemet som ingår i ett vertikalt integrerat företag övervakas av tillsynsmyndigheterna eller andra behöriga organ, så att den systemansvarige inte kan dra fördel av sin vertikala integration för att snedvrida konkurrensen. Denna uppgift omfattas redan av Energimarknadsinspektionens tillsyn i fråga om övervakningsplanerna och föranleder därför ingen särskild åtgärd. I artikel 26.3 stadgas också att vertikalt integrerade systemansvariga för distributionssystem inte får, i synnerhet i samband med kommunikation och varumärkesprofilering, ge upphov till förvirring i fråga om den separata identitet som leveransdelen av det integrerade företaget har. Regeringen bedömer att det är motiverat med lagstiftning i denna del. Överväganden och förslag finns i avsnitt 12.3. Enligt artikel 26.4 får medlemsstaterna besluta att inte tillämpa artikel 26.1-26.3 på integrerade elföretag som har mindre än 100 000 anslutna kunder eller levererar till små enskilda system. Detta innebär ingen skillnad i förhållande till direktiv 2003/54/EG. Sverige har i viss utsträckning utnyttjat möjligheten vid genomförandet av det tidigare direktivet. NELGA har föreslagit att regeringen ska utreda om gränsen för undantag för vertikalt integrerade företag ska sänkas. Regeringen bedömer dock att det saknas anledning att ta upp frågan till närmare övervägande i detta sammanhang. Skyldighet till konfidentiell behandling för systemansvariga för distributionssystemet Artikel 27 i elmarknadsdirektivet innehåller bestämmelser om sekretess och innebär ingen ändring i förhållande till direktiv 2003/54/EG. Slutna distributionssystem Artikel 28 i elmarknadsdirektivet är ny och innehåller bestämmelser om slutna distributionssystem. I artikel 28.1 ges medlemsstaterna en möjlighet att föreskriva att den nationella tillsynsmyndigheten ska kunna klassificera vissa elsystem som slutna distributionssystem. För att system ska kunna klassificeras som slutna ska de distribuera el inom en geografiskt avgränsad kommersiell eller industriell plats eller plats där gemensamma tjänster tillhandahålls och som inte distribuerar el till hushållskunder. Vidare krävs att driften eller produktionsprocessen hos systemanvändarna är integrerad av särskilda tekniska skäl eller säkerhetsskäl, eller att systemet huvudsakligen distribuerar el till ägaren eller den driftsansvarige för systemet eller till företag med anknytning till ägaren av eller den driftsansvarige för systemet. Enligt artikel 28.2 får medlemsstaterna, om ett distributionssystem klassificeras som slutet, föreskriva att tillsynsmyndigheten undantar den driftsansvarige från skyldigheten att anskaffa energi för att täcka nätförluster och reservkapacitet inom sitt system. Vidare får tillsynsmyndigheten undanta det slutna systemet från skyldigheten att få tarifferna prövade innan de träder i kraft. Dock föreskrivs i artikel 28.3 att om någon av användarna av det slutna systemet kräver det ska tarifferna ändå prövas innan de träder i kraft. I artikel 28.4 finns ett begränsat undantag från förbudet att ha hushållskunder anslutna till det slutna distributionssystemet. Ett mindre antal hushållskunder som har anställning hos eller liknande koppling till ägaren av distributionssystemet och som befinner sig inom området kan få leveranser av el från det slutna systemet under en begränsad tid. I Sverige finns en möjlighet att bygga och driva mindre elsystem utan nätkoncession. Enligt 2 kap. 4 § första stycket ellagen får regeringen föreskriva undantag från kravet på koncession i fråga om vissa slag av ledningar och stationer eller i fråga om ledningar inom vissa områden. Detta regleras i förordningen (2007:215) om undantag från kravet på nätkoncession enligt ellagen (1997:857), den s.k. IKN-förordningen. Några särskilda genomförandeåtgärder är inte nödvändiga med anledning av artikel 28 i elmarknadsdirektivet. Kombinerat systemansvar Artikel 29 i elmarknadsdirektivet innehåller regler om kombinerat systemansvar. Kombinerat systemansvar, som innebär att en systemansvarig har ansvar för överförings- och distributionssystemen, förekommer inte i Sverige och kan inte heller antas bli aktuellt inom någon överblickbar framtid. Bestämmelserna saknar därför relevans för svenskt vidkommande. 5.8 Särredovisning av olika verksamheter samt transparens i bokföringen Kapitel VII i elmarknadsdirektivet, Särredovisning av olika verksamheter samt transparens i bokföringen omfattar artiklarna 30 och 31. Bestämmelserna är i huvudsak oförändrade i förhållande till direktiv 2003/54/EG och föranleder inga genomförandeåtgärder. 5.9 Organisation av tillträde till systemet Kapitel VIII (artiklarna 32-24) innehåller bestämmelser om organisation av tillträde till systemet. Tillträde för tredje part Artikel 32 i elmarknadsdirektivet, som behandlar frågan om tredjepartstillträde, motsvarar i huvudsak artikel 20 i direktiv 2003/54/EG. Artikel 32.2 har fått en delvis annan lydelse i förhållande till det tidigare direktivet. Liksom tidigare föreskrivs att den systemansvarige för överförings- eller distributionssystemet får vägra tillträde till systemet om det saknar nödvändig kapacitet. Enligt direktiv 2003/54/EG måste väl grundade skäl, som särskilt tog hänsyn till artikel 3, anföras för en sådan vägran. I elmarknadsdirektivet föreskrivs i stället att "vederbörligen motiverade skäl", som särskilt tar hänsyn till artikel 3 och "som grundas på objektiva och tekniskt och ekonomiskt motiverade kriterier", måste anges för en vägran. Av 3 kap. 6 och 7 §§ ellagen framgår att ett den som har nätkoncession är skyldig att på skäliga villkor ansluta en elektrisk anläggning till sin ledning eller sitt ledningsnät. Anslutning kan vägras bara om det finns särskilda skäl. Det är framför allt ledningens eller nätets kapacitet som kan påverka anslutningsskyldigheten. Regeringen bedömer att lagstiftningen uppfyller kravet att det ska finnas vederbörligen motiverade skäl för att nätföretaget ska kunna vägra anslutning. Kravet att skälen ska grundas på objektiva och tekniskt och ekonomiskt motiverade kriterier gäller redan i dag. Ett ytterligare tillägg i förhållande till direktiv 2003/54/EG är att medlemsstaten eller, om medlemsstaten föreskrivit det, tillsynsmyndigheterna ska se till att kriterierna för vägrad anslutning tillämpas konsekvent samt att en systemanvändare som vägrats tillträde har tillgång till ett tvistlösningsförfarande. I Sverige är detta krav uppfyllt genom att nätmyndigheten enligt 3 kap. 6 och 7 §§ ellagen prövar tvister om anslutning på ansökan från en av parterna. Öppnande av marknaderna och ömsesidighet Artikel 33 i elmarknadsdirektivet, som gäller öppnande av marknaderna och ömsesidighet, överensstämmer med artikel 21 i direktiv 2003/54/EG. Direktledningar Artikel 34 i elmarknadsdirektivet, som gäller direktledningar, överensstämmer i sak med artikel 22 i direktiv 2003/54/EG. 5.10 Nationella tillsynsmyndigheter Kapitel IX i elmarknadsdirektivet (artiklarna 35-40) innehåller bestämmelser om de nationella tillsynsmyndigheterna. Bestämmelserna kan i stor utsträckning genomföras genom förordningar, t.ex. genom att en hänvisning till direktiv 2003/54/EG byts ut mot en hänvisning till elmarknadsdirektivet. I det följande behandlas endast de delar närmare där det krävs att de svenska bestämmelserna ändras på andra sätt än genom rena uppdateringar av hänvisningar. Tillsynsmyndighetens utnämning och oberoende Artikel 35 i elmarknadsdirektivet innehåller bestämmelser om tillsynsmyndigheternas utnämning och oberoende och motsvarar artikel 23.1 första och andra meningarna i direktiv 2003/54/EG. Artikel 35 är dock betydligt mer utförlig. I artikel 35.1 stadgas att varje medlemsstat ska utse en nationell tillsynsmyndighet. Det krävs inga särskilda åtgärder för att genomföra detta krav. I Sverige fungerar den nätmyndighet som regeringen utsett enligt ellagen, dvs. Energimarknadsinspektionen, som nationell tillsynsmyndighet enligt elmarknadsdirektivet. I artikel 35.2 och 35.3 finns bestämmelser som saknar relevans i Sverige. I artikel 35.4 anges att medlemsstaterna ska garantera tillsynsmyndighetens oberoende och säkerställa att myndigheten utövar sina befogenheter på ett opartiskt och transparent sätt. I detta syfte ska vissa angivna åtgärder genomföras. Regeringen bedömer att kraven är uppfyllda genom de bestämmelser i 12 kap. 2 § regeringsformen som säkerställer förvaltningsmyndigheternas oberoende och de krav på oväld som kommer till uttryck bl.a. i reglerna om jäv i 11 § förvaltningslagen (1986:223). Slutligen innehåller artikel 35.5 regler om att medlemsstaterna, för att bevara tillsynsmyndighetens oberoende ställning, ska se till att tillsynsmyndigheten kan fatta självständiga beslut oberoende av något politiskt organ. Medlemsstaten ska även se till att myndigheten har särskilda årliga budgetanslag med självständigt ansvar för den anslagna budgetens genomförande och tillräckliga personella och ekonomiska resurser för att kunna utföra sina uppgifter. Därvid ska medlemsstaten se till att ledamöterna i tillsynsmyndighetens styrelse eller, om sådan inte finns, tillsynsmyndighetens högsta ledning utses för en bestämd period på mellan fem och sju år, som ska kunna förnyas en gång. Styrelsens ledamöter eller, om styrelse inte finns, högsta ledningen kan avsättas endast om de inte längre uppfyller villkoren i denna artikel eller har gjort sig skyldiga till tjänstefel enligt nationell lag. Kraven i artikel 35.5 i elmarknadsdirektivet kräver enligt regeringens bedömning inga särskilda genomförandeåtgärder i Sverige. Det finns dock skäl att något närmare beröra frågan om förordnandet av myndighetens ledning. Ledningen för Energimarknadsinspektionen Energimarknadsinspektionen är en enrådighetsmyndighet och leds av en generaldirektör, som anställs av regeringen. För myndigheter i Sverige gäller i dag att om chefen för en förvaltningsmyndighet som lyder omedelbart under regeringen är anställd för en bestämd tid får denne enligt 33 § andra stycket lagen (1994:260) om offentlig anställning förflyttas till en annan statlig anställning om personen inte kan vara kvar på sin ursprungliga post. Förflyttningen får ske om det är påkallat av organisatoriska skäl eller om det annars är nödvändigt för myndighetens bästa. En generaldirektör som i förtid skiljs från sitt uppdrag kan därmed behålla sin inkomst till dess att personens anställningsperiod upphört. Dessa villkor torde därmed säkerställa inspektionens lednings, dvs. generaldirektörens, oberoende från ett ekonomiskt perspektiv. I Sverige anställs myndighetschefer alltid för en bestämd tid. Bakgrunden till detta är dels att regeringen ska kunna upprätthålla en rörlighet i ledningen av statsförvaltningen, dels att det regelverk som finns om särskilda avgångsförmåner för bl.a. generaldirektörer i förordningen (2003:55) om avgångsförmåner för vissa arbetstagare med statlig chefsanställning förutsätter anställning för bestämd tid. En minsta anställningstid om sex år krävs för att förmånerna ska falla ut. Riktlinjerna för detta regelverk har godkänts av riksdagen i det s.k. verksledningsbeslutet (prop. 1986/87:99, bet. 1986/87:KU29, rskr. 1986/87:226) samt i beslutet om en ny lag om offentlig anställning (prop. 1993/94:65, bet. 1993/94:AU16, rskr. 1993/94:257). Gällande policy för myndighetschefer innebär att de efter normalt två anställningsperioder om sex respektive tre år ska bli chefer för någon annan myndighet, om det är aktuellt med fortsatt anställning. Den sedan länge etablerade praxis som nu har beskrivits innebär att syftet med de krav som ställs upp i artikel 35.5 i elmarknadsdirektivet i fråga om tillsynsmyndighetens ledning är tillgodosedda. Tillsynsmyndighetens allmänna mål I artikel 36 i elmarknadsdirektivet finns nya bestämmelser om tillsynsmyndighetens allmänna mål. När myndigheten utför de uppgifter som anges i direktivet ska de vidta alla rimliga åtgärder för att bidra till målen inom ramen för sina skyldigheter och uppgifter enligt artikel 37 (se nedan). Arbetet ska i förekommande fall ske i samarbete med andra nationella myndigheter, varvid konkurrensmyndigheterna nämns särskilt. Artikeln betonar att tillämpningen inte får inkräkta på de andra myndigheternas behörighet. I artikel 36 framhålls bl.a. miljömässig hållbarhet, främjandet av energieffektivitet och produktion av el från förnybara energikällor som tillsynsmyndighetens allmänna mål. Till de allmänna målen hör också att utveckla den gränsöverskridande kapaciteten i syfte att främja gränsöverskridande handel och stärka den inre marknaden för el. Vidare berörs frågor som handlar om att stärka marknadens funktion samt att bidra till att stärka konsumenters ställning. Några ändringar i sak av det gällande svenska regelverket är inte påkallade med anledning av artikel 36 i elmarknadsdirektivet. Tillsynsmyndighetens skyldigheter och befogenheter I artikel 37 behandlas tillsynsmyndighetens skyldigheter och befogenheter. I artikel 37.1 finns en förteckning över den nationella tillsynsmyndighetens skyldigheter indelade i 21 underpunkter (a-u). Dessa skyldigheter är i huvudsak sådana som redan i dag ligger på Energimarknadsinspektionen, antingen i dess egenskap av nätmyndighet eller genom särskilda bestämmelser i förordningen (2007:1118) med instruktion för Energimarknadsinspektionen. Av artikel 37.2 första stycket framgår att om så är föreskrivet i en medlemsstat får de övervakningsuppgifter som avses i artikel 37.1 utföras av andra myndigheter än tillsynsmyndigheten. I sådana fall ska den information som är resultatet av övervakningen göras tillgänglig för tillsynsmyndigheten så snart som möjligt. Enligt artikel 37.2 andra stycket ska tillsynsmyndigheten vid behov rådgöra med systemansvariga för överföringssystemen och nära samarbeta med andra relevanta nationella myndigheter när den fullgör de uppgifter som anges i artikel 37.1. Artikel 37.1 i elmarknadsdirektivet föranleder närmare överväganden i fråga om följande uppgifter för tillsynsmyndigheten. Av artikel 37.1 a framgår att den nationella tillsynsmyndigheten ska fastställa eller godkänna, enligt transparenta kriterier, överförings- eller distributionstariffer eller metoder för beräkning av dem. I Sverige har nätmyndigheten denna uppgift när det gäller distributionstarifferna. När det gäller överföringstarifferna, dvs. avgifterna för överföring av el på stamledning, är det emellertid regeringen som är beslutande myndighet. Frågan behandlas närmare nedan i anslutning till artikel 37.6 i elmarknadsdirektivet. Enligt artikel 37.1 c ska tillsynsmyndigheten samarbeta om gränsöverskridande frågor med tillsynsmyndigheten eller tillsynsmyndigheterna i de andra berörda medlemsstaterna och med ACER. Det kan finnas skäl att komplettera Energimarknadsinspektionens instruktion med en uttrycklig bestämmelse om att inspektionen ska samarbeta med ACER i syfte att harmonisera regelverket för tillsyn av el- och naturgasmarknaderna inom EU. Någon reglering i lag är däremot inte påkallad. Enligt artikel 37.1 e ska tillsynsmyndigheten lämna in en årlig rapport om sin verksamhet och om hur dess skyldigheter har fullgjorts till de berörda myndigheterna i medlemsstaterna, ACER och kommissionen. Rapporten ska omfatta de åtgärder som vidtagits och de resultat som uppnåtts med avseende på samtliga de uppgifter som räknas upp i denna artikel. För svenskt vidkommande innebär detta att Energimarknadsinspektionen ska sammanställa information även i frågor där andra myndigheter, t.ex. Konsumentverket, står för den praktiska tillsynen. I artikel 37.1 h anges att det i tillsynsmyndighetens skyldigheter ingår att övervaka efterlevnaden av reglerna för nätens säkerhet och tillförlitlighet, se över hur reglerna efterlevts tidigare och fastställa eller godkänna normer och krav på tjänsternas och leveransernas kvalitet eller bidra till detta tillsammans med andra behöriga myndigheter. Detta innefattar till en del frågor som ryms inom Svenska kraftnäts uppdrag som tillsynsmyndighet för frågor om driftsäkerheten hos det nationella elsystemet. Svenska kraftnät bör således, i enlighet med artikel 37.2 första stycket andra meningen i elmarknadsdirektivet, rapportera resultatet av sin tillsyn till Energimarknadsinspektionen. Detta kan regleras i myndighetsinstruktionen för Svenska kraftnät. Enligt artikel 37.1 j ska tillsynsmyndigheten övervaka graden och effektiviteten av marknadsöppnande och konkurrens på grossist- och konsumentnivå, även när det gäller elbörser, priser för hushållskunder, inklusive system för förskottsbetalning, andel kunder som byter elhandlare, andel kunder som får sina leveranser avstängda, avgifterna för och utförandet av underhållstjänster och hushållskundernas klagomål, samt övervaka eventuell snedvridning eller inskränkning av konkurrensen, och tillhandahålla relevant information, och göra de berörda konkurrensmyndigheterna uppmärksamma på relevanta fall. I Sverige hanteras dessa frågor i dag av flera olika myndigheter. Konsumentverket spelar en viktig roll genom sitt uppdrag som förvaltningsmyndighet för konsumentfrågor. Enligt förordningen (2009:607) med instruktion för Konsumentverket ska verket bl.a. följa och analysera konsumenternas ställning på marknaderna samt vid behov vidta eller föreslå åtgärder. Sådana synpunkter och information bör när det är påkallat överlämnas till Energimarknadsinspektionen som ansvarar för att rapportera resultaten av övervakningen till EU-kommissionen. Artikel 37.1 j rör även konkurrensförhållandena på elmarknaden. Konkurrensverket har det övergripande ansvaret för att övervaka konkurrensförhållandena oavsett marknad, medan Energimarknadsinspektionen ansvarar för rapporteringen enligt artikel 37.1 e. Myndigheterna kan därmed inom sina respektive ansvarsområden komma i besittning av information om sådana förhållanden eller beteenden på elmarknaden som kan ha en negativ inverkan på konkurrensen. Myndigheterna bör på lämpligt sätt informera varandra om dylika förhållanden. Även artikel 37.1 k rör konkurrensförhållandena på elmarknaden genom att den avser övervakningen av om det förekommer begränsande avtalsvillkor som kan påverka större icke-hushållskunders möjligheter att teckna avtal med fler än en elhandlare samtidigt. Här nämns bl.a. exklusivitetsklausuler vilka generellt sett faller under bestämmelserna i konkurrenslagen (2008:579) och därmed inom Konkurrensverkets uppgifter, i de fall de föranleder konkreta tillsynsåtgärder. Verket kan därför komma i besittning av information om sådana avtalsvillkor. I likhet med vad som anförts i anslutning till artikel 37.1 j bedömer regeringen att myndigheterna på lämpligt sätt bör bistå varandra genom att informera om dylika förhållanden. Enligt artikel 37.1 t ska tillsynsmyndigheten övervaka genomförandet av skyddsåtgärder enligt artikel 42 (se nedan). I artikel 37.2 tredje stycket föreskrivs att varken tillsynsmyndigheter eller ACER är bundna av tidigare praxis vad gäller eventuella godkännande som de kan ge i enlighet med elmarknadsdirektivet. Bestämmelsen föranleder inga åtgärder i Sverige. I artikel 37.3 i elmarknadsdirektivet behandlas de ytterligare skyldigheter tillsynsmyndigheten har när en oberoende systemansvarig (ISO) har utsetts enligt artikel 13 i direktivet. Då en ISO-lösning inte är aktuell för svensk del medför punkten inga åtgärder. Av artikel 37.4 i elmarknadsdirektivet framgår att medlemsstaterna ska säkerställa att tillsynsmyndigheterna får befogenheter att kunna utföra de skyldigheter som anges i artikel 37.1, 37.3 och 37.6 på ett effektivt och snabbt sätt. I fem underpunkter (a-e) anges vissa befogenheter som detta i varje fall ska innefatta. Regeringen bedömer att det som anges i artikel 37.4 inte medför att Energimarknadsinspektionens befogenheter behöver utökas i förhållande till vad som gäller enligt det nuvarande regelverket. Kammarrätten i Stockholm har dock i sitt remissyttrande antytt att artikel 37.4 d i elmarknadsdirektivet kräver att den svenska lagen ändras. Det finns därför skäl att behandla den punkten särskilt. I punkten d anges att tillsynsmyndigheten ska kunna besluta om sanktioner för elföretag som inte fullgör sina skyldigheter enligt elmarknadsdirektivet eller enligt relevanta och rättsligt bindande beslut som fattats av tillsynsmyndigheterna eller ACER. Alternativt ska de kunna lämna förslag till en behörig domstol att besluta om dem. Sanktionerna ska kunna uppgå till tio procent av omsättningen. Enligt kammarrätten är en rimlig tolkning att detta innebär en begränsning av de belopp som medlemsstaterna kan döma ut i sanktioner mot företag som inte följer regelverket. Regeringen uppfattar dock kravet i artikel 37.4 d annorlunda än kammarrätten. Det som föreskrivs i artikel 37.4 är minimibefogenheter för tillsynsmyndigheten. Punkten d bör därför tolkas så, att tillsynsmyndigheten i varje fall ska ha möjlighet att föreslå eller besluta om sanktioner på upp till tio procent av omsättningen. Något hinder för medlemsstaten att sätta ett högre tak eller inget tak alls finns inte enligt regeringens bedömning. När det gäller möjligheten att besluta om sanktioner även i fall företag inte fullgör sina skyldigheter enligt beslut som fattats av ACER bedömer regeringen att detta ryms inom tillsynsmyndighetens befogenheter enligt 12 kap. 3 § ellagen. I artikel 37.5 i elmarknadsdirektivet anges tillsynsmyndigheternas särskilda skyldigheter och befogenheter när en oberoende systemansvarig för överföring har utsetts i enlighet med kapitel V i direktivet. Punkten har inte relevans för Sverige och föranleder inte någon åtgärd. I artikel 37.6 anges att tillsynsmyndigheterna ska ansvara för att i tillräckligt god tid på förhand fastställa eller godkänna åtminstone metoder för att beräkna eller fastställa villkoren för anslutning och tillträde till näten (punkten a), tillhållande av balanstjänster (punkten b) och tillträde till gränsöverskridande infrastruktur (punkten c). Artikel 37.6 a överensstämmer i sak med artikel 23.2 a i direktiv 2003/54/EG. Till skillnad från det direktivet tillåter emellertid inte elmarknadsdirektivet att det formella beslutet fattas av ett annat relevant organ på förslag av tillsynsmyndigheten (jfr artikel 23.3 i direktiv 2003/54/EG). När det gäller förhandsregleringen av nättariffer enligt artikel 27.6 a är det därför nödvändigt att ändra de nuvarande bestämmelserna i 5 kap. ellagen om fastställande av intäktsram. Överväganden och förslag redovisas i avsnitt 13. Artikel 37.6 b behandlar tillhandahållandet av balanstjänster. Dessa ska utföras så ekonomiskt som möjligt och ge goda incitament för nätanvändarna att balansera sin inmatning och sitt uttag. Balanstjänsterna ska tillhandahållas rättvist och utan diskriminering och bygga på objektiva kriterier. I Sverige sluter Svenska kraftnät avtal med de företag som tillhandahåller balanstjänster. Energimarknadsinspektionen ska godkänna metoderna för att utforma balansavtalet i förväg enligt 8 kap 4 a §. Villkoren i avtalen ska vara objektiva och icke-diskriminerande. Enligt regeringens bedömning krävs inte några förändringar i det svenska regelverket för att genomföra artikel 37.6 b. Artikel 37.6 c behandlar tillträde till gränsöverskridande infrastruktur inklusive förfaranden för kapacitetstilldelning och hantering av överbelastning. Enligt NELGA krävs inga förändringar i det svenska regelverket i denna del. Regeringen bedömer emellertid att ändringar kan vara påkallade. Det är dock nödvändigt att utreda frågan ytterligare före ett slutligt ställningstagande. Av artikel 37.7 framgår att metoderna eller villkoren som avses i artikel 37.6 ska offentliggöras. Energimarknadsinspektionens beslut i frågor som rör nättariffer och balansavtal är offentliga. Därutöver har Energimarknadsinspektionen offentliggjort den schablonmetod inspektionen använder vid bedömning av anslutningsavgifternas skälighet. Nätföretagen är enligt 4 kap. 11 § ellagen skyldiga att på begäran lämna uppgift om sina nättariffer. Tariffen ska vidare offentliggöras till den del den avser avgifter och övriga villkor för överföring av el. Den systemansvariga myndigheten ska enligt 8 kap. 4 b § ellagen offentliggöra de villkor som tillämpas i balansavtalen samt på begäran utan dröjsmål lämna skriftlig uppgift om dessa villkor. Regeringen bedömer mot denna bakgrund att den svenska lagstiftningen uppfyller elmarknadsdirektivets krav när det gäller offentliggörande av metoder eller villkor för anslutning och nättillträde samt tillhandahållande av balanstjänster. När det gäller villkoren för tillträde till gränsöverskridande infrastruktur avser regeringen att behandla frågan om offentliggörande samtidigt som den utreder behovet av en förhandsprövning. Enligt artikel 37.8 ska tillsynsmyndigheterna, när det gäller fastställande eller godkännande av tariffer eller metoder och av balanstjänsterna, säkerställa att de systemansvariga för överförings- och distributionssystemen både på kort och lång sikt ges lämpliga incitament att öka effektiviteten, främja integrationen av marknaden och säkra leveranser samt stödja forskningsverksamheten på området. Enligt regeringens bedömning ryms detta inom den nuvarande regleringen av anslutningsavgifter, tariffer och balansavtal. I artikel 37.9 stadgas att tillsynsmyndigheterna ska övervaka hur överbelastningssituationer hanteras inom nationella elnät och sammanlänkningar och hur reglerna för hantering av överbelastning tillämpas. För detta ändamål ska de systemansvariga för överföringssystemen eller marknadsaktörerna översända sina regler för hantering av överbelastning, inbegripet kapacitetstilldelning, till de nationella tillsynsmyndigheterna. De nationella tillsynsmyndigheterna får begära ändringar av dessa regler. Hanteringen av överbelastning regleras i förordning (EG) nr 714/2009. Energimarknadsinspektionen kommer att utöva tillsyn över efterlevnaden av förordningen på samma sätt som inspektionen i dag är tillsynsmyndighet enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1228/2003 av den 26 juni 2003 om villkor för tillträde till nät för gränsöverskridande elhandel (se avsnitt 14.1). Av 12 kap. 2 § ellagen framgår att tillsynsmyndigheten har rätt att på begäran få de upplysningar och ta del av de handlingar som behövs för tillsynen. Som redan nämnts får myndigheten även, enligt 3 § i samma kapitel, meddela de förelägganden som behövs för att trygga efterlevnaden av de föreskrifter som omfattas av tillsynen. Regeringen bedömer mot denna bakgrund att det inte krävs några särskilda genomförandeåtgärder i Sverige. I artikel 37.10 stadgas att tillsynsmyndigheterna ska ha befogenhet att vid behov begära att de systemansvariga för överförings- och distributionssystemen ändrar villkoren för att säkerställa att de är proportionerliga och tillämpas på ett icke-diskriminerande sätt. Av 4 kap. 1 § ellagen framgår att nättariffer ska vara objektiva och icke-diskriminerade. Enligt 12 kap. 3 § ellagen får nätmyndigheten meddela de förelägganden som behövs för att trygga efterlevnaden av de föreskrifter och villkor som omfattas av tillsynen. Energimarknadsinspektionen har därmed en sådan befogenhet som avses i den aktuella punkten. Av artikel 37.10 framgår vidare att i händelse av att fastställandet av överförings- och distributionstariffer försenas ska tillsynsmyndigheterna ha befogenhet att fastställa eller godkänna preliminära överförings- och distributionstariffer, eller metoder härför, och att fatta beslut om lämpliga kompensationsåtgärder om de slutliga tarifferna eller metoderna skiljer sig från dessa preliminära tariffer eller metoder. Den svenska förhandsregleringen av nättariffer innebär att en intäktsram alltid ska fastställas i förväg för nätföretagens intäkter från nätverksamheten. Ramen kan omprövas bl.a. om den visat sig vara för stor eller för liten med hänsyn till senare inträffade förhållanden. Mot denna bakgrund bedömer regeringen att den svenska lagstiftningen uppfyller elmarknadsdirektivets krav. I artikel 37.11 finns bestämmelser om tillsynsmyndighetens handläggning av klagomål mot elnätsföretagen vad avser deras skyldigheter enligt direktivet. Det saknas i dag bestämmelser i ellagstiftningen som fullt ut uppfyller direktivets krav i denna fråga. Regeringen redovisar sina närmare överväganden och förslag till reglering i avsnitt 14.2. Enligt artikel 37.12 får varje berörd part som har rätt att inge klagomål mot ett beslut om metoder som fattats i enlighet med artikel 37 eller, om tillsynsmyndigheten är skyldig att samråda, mot de föreslagna tarifferna eller metoderna, senast inom två månader efter offentliggörandet av beslutet eller förslaget till beslut, eller inom en kortare tidsperiod om medlemsstaterna föreskriver detta, inge ett klagomål för behandling. Ett sådant klagomål ska inte utgöra hinder för verkställighet. Nätmyndighetens beslut om intäktsram kan överklagas, vilket framgår av 13 kap. 5 § ellagen. Av 23 § förvaltningslagen följer att ett skriftligt överklagande ska ha inkommit till den myndighet som meddelade beslutet inom tre veckor från den dag då klaganden fick del av beslutet. Av 5 kap. 19 § ellagen framgår att beslut om intäktsram gälla utan hinder av att det överklagas. Enligt regeringens bedömning krävs inga förändringar i det svenska regelverket i denna del. Artikel 37.13, som innehåller en bestämmelse om åtgärder för att förhindra missbruk av dominerande ställning, överensstämmer i sak med artikel 23.8 första stycket i direktiv 2003/54/EG och föranleder inga särskilda genomförandeåtgärder. Artikel 37.14 motsvarar artikel 23.9 i direktiv 2003/54/EG och gäller sanktioner mot överträdelser av bestämmelser om konfidentiell behandling av uppgifter. Regeringen bedömer att det inte krävs några särskilda genomförandeåtgärder. I artikel 37.15 anges att klagomål enligt artikel 37.11 och 37.12 inte ska påverka rätten att överklaga enligt gemenskapsrätten eller den nationella lagstiftningen. Bestämmelsen, som motsvarar artikel 23.11 i direktiv 2003/54/EG, föranleder inte några särskilda åtgärder. I artikel 37.16 stadgas att tillsynsmyndighetens beslut ska vara fullt motiverade för att medge domstolsprövning. Besluten ska vara tillgängliga för allmänheten samtidigt som den konfidentiella karaktären hos kommersiellt känsliga uppgifter ska bevaras. Den svenska offentlighetsprincipen säkerställer att tillsynsmyndighetens beslut är offentliga och därmed tillgängliga för allmänheten. Bestämmelserna i offentlighets- och sekretesslagen ger Energimarknadsinspektionen möjlighet att behandla relevanta uppgifter konfidentiellt. Enligt 20 § förvaltningslagen gäller som huvudregel att ett beslut varigenom en myndighet avgör ett ärende ska innehålla de skäl som har bestämt utgången, om ärendet avser myndighetsutövning mot någon enskild. Regeringen bedömer mot denna bakgrund att det inte föreligger något behov av förändringar av det svenska regelverket med anledning av denna punkt. Av artikel 37.17 framgår att medlemsstaterna ska se till att det finns lämpliga mekanismer på nationell nivå som ger den part som berörs av tillsynsmyndighetens beslut rätt att överklaga detta till ett organ som är oberoende av de berörda parterna och av någon regering. Regeringen bedömer att den svenska lagstiftningen uppfyller direktivets krav dels genom möjligheten att överklaga nätmyndighetens beslut hos allmän förvaltningsdomstol, dels genom möjligheten till rättsprövning enligt lagen (2006:304) om rättsprövning av vissa regeringsbeslut. Regelverk för gränsöverskridande frågor I artikel 38 i elmarknadsdirektivet behandlas regelverket för gränsöverskridande frågor. I artikel 38.1 stadgas att tillsynsmyndigheterna ska samråda och samarbeta nära med varandra. De ska även bistå varandra och byrån med sådan information som krävs för att de ska kunna fullgöra sina uppgifter enligt elmarknadsdirektivet. Den mottagande myndigheten ska säkerställa att den information som utbyts fortsatt ska ha samma grad av konfidentialitet som den som krävs av den myndighet som lämnade informationen. I artikel 38.2 föreskrivs att tillsynsmyndigheterna ska samarbeta åtminstone regionalt för att främja skapandet av operativa arrangemang för att möjliggöra en optimal näthantering, främja gemensamma elbörser och fördela gränsöverskridande kapacitet, liksom för att möjliggöra en adekvat nivå på sammanlänkningskapaciteten inom och mellan regioner så att en effektiv konkurrens kan utvecklas och leveranssäkerheten kan förbättras. Vidare ska myndigheterna samordna utvecklingen av nätföreskrifter som gäller för relevanta systemansvariga för överföringssystemet och för andra marknadsaktörer samt samordna utarbetandet av regler för hantering av överbelastning. Av artikel 38.3 framgår att de nationella tillsynsmyndigheterna ska ha rätt att ingå samarbetsarrangemang med varandra i syfte att främja tillsynssamarbetet. I artikel 38.4 anges att samarbetet enligt artikel 38.2 vid behov ska ske i nära samråd med andra berörda nationella myndigheter. Detta ska inte påverka deras specifika befogenheter. Slutligen föreskrivs i artikel 38.5 att kommissionen under vissa förutsättningar får anta riktlinjer som anger i vilken utsträckning tillsynsmyndigheterna är skyldiga att samarbeta med varandra och med ACER. Detta ska då ske enligt ett kommittéförfarandet. Energimarknadsinspektionen har redan i dag i uppdrag att för Sveriges räkning delta i utvecklingen av marknaderna för el och naturgas inom Norden och EU samt att arbeta med nordiska och övriga europeiska tillsynsmyndigheter i syfte att verka för en harmoniering av regelverket så att likvärdiga förutsättningar skapas på marknaden för el och naturgas inom Norden och EU (1 § 7 och 8 förordningen med instruktion för Energimarknadsinspektionen). I fråga om kravet på konfidentiell behandling av uppgifter har NELGA pekat på att information mottagen från andra tillsynsmyndigheter kommer att falla in under de sekretessbestämmelser som finns i offentlighets- och sekretesslagen, bl.a. när det gäller uppgifter som rör enskilda företags ekonomiska förhållanden. Utredningen har bedömt att den s.k. utrikessekretessen inte torde vara tillämplig. Mot den bakgrunden har NELGA anfört att det kan finnas ett behov för de svenska tillsynsmyndigheterna att informera relevanta tillsynsmyndigheter i de nordiska och europeiska länder om de begränsningar som de svenska reglerna om offentlighet och sekretess innebär i detta sammanhang. Regeringen utesluter inte att det kan vara påkallat att införa nya bestämmelser om sekretess med anledning av kravet i artikel 38.1 i elmarknadsdirektivet på konfidentiell behandling av uppgifter. Frågan behöver emellertid utredas närmare före ett slutligt ställningstagande. Överensstämmelse med riktlinjerna Artikel 39 i elmarknadsdirektivet innehåller bestämmelser som innebär att en tillsynsmyndighet och EU-kommissionen kan begära att ACER yttrar sig i fråga om ett beslut som fattats av en tillsynsmyndighet överensstämmer med de riktlinjer som avses i direktivet eller i förordning (EG) nr 714/2009. Artikeln innehåller bestämmelser som anger hur processen ska fortgå samt vilka tidsfrister som gäller. Kommissionen får också anta närmare riktlinjer om artikelns tillämpning inom ramen för ett kommittéförfarande enligt artikel 39.9. Av artikel 39.6 följer att EU-kommissionen har rätt att begära att en tillsynsmyndighet återkallar eller ändrar ett beslut som inte stämmer överens med antagna riktlinjer. Tillsynsmyndigheten ska följa kommissionens begäran inom två månader och ska informera kommissionen om detta enligt artikel 39.8. För att säkerställa att den svenska tillsynsmyndigheten kan följa ett beslut av kommissionen enligt artikel 39.6 krävs reglering i lag. Överväganden och förslag finns i avsnitt 14.3. Bevarande av information Artikel 40 i elmarknadsdirektivet innehåller nya bestämmelser om bevarande av information. Medlemsstaterna ska enligt artikel 40.1 kräva att elhandlarna håller relevanta uppgifter om samtliga transaktioner gällande elleveransavtal och elderivat med grossister och systemansvariga för överföringssystemet tillgängliga för de nationella myndigheterna i fem år. Här ingår de nationella tillsynsmyndigheterna, de nationella konkurrensmyndigheterna och kommissionen. Uppgifterna ska vara relevanta för de berörda myndigheternas fullgörande av sina uppgifter. I artikel 40.2 föreskrivs vad uppgifterna ska omfatta. De ska innehålla information om relevanta transaktioner och omfatta uppgifter såsom löptid, tillhandahållande och fullgörande. Informationen ska även omfatta mängd, datum och tider för verkställande, transaktionspriser och metoder för att identifiera den berörda grossisten. Den ska även omfatta specificerad information om alla elleveransavtal och elderivat som inte fullgjorts. Enligt artikel 40.3 får tillsynsmyndigheten besluta att göra delar av informationen tillgänglig för marknadsaktörer, förutsatt att kommersiellt känslig information om enskilda marknadsaktörer eller individuella transaktioner inte lämnas ut. Detta gäller dock inte för information om finansiella instrument som omfattas av Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/39/EG av den 21 april 2004 om marknader för finansiella instrument (EUT L 145, 30.4.2004, s. 1, Celex 32004L0039). I artikel 40.4 ges kommissionen rätt att anta riktlinjer som fastställer metoder och villkor för bevarande av information liksom form och innehåll när det gäller de uppgifter som ska bevaras. Detta ska ske enligt ett kommittéförfarande. Artikel 40.5 innehåller bestämmelser om transaktioner avseende elderivat mellan elhandlare å ena sidan och grossister och systemansvariga för överföringssystemet å andra sidan. Här anges att denna artikel ska tillämpas först när kommissionen antagit riktlinjer i enlighet med artikel 40.4. I artikel 40.6 anges en begränsning för tillämpningen av artikeln genom att föreskriva att bestämmelserna i artikeln inte får skapa ytterligare skyldigheter i förhållande till de myndigheter som avses i artikel 40.1 för de enheter som omfattas av direktiv 2004/39/EG. Avslutningsvis stadgas i artikel 40.7 att om de myndigheter som avses i artikel 40.1 behöver tillgång till de uppgifter som innehas av enheter som omfattas av direktiv 2004/39/EG ska de myndigheter som är ansvariga enligt det direktivet tillhandahålla de begärda uppgifterna. NELGA har pekat på att det i Sverige finns en rad bestämmelser om vilken information som ett företag ska spara. Sådana finns främst i bokföringslagen (1999:1078), men även andra relaterade regelverk kan vara av intresse, liksom i relevanta fall det regelverk som styr de finansiella marknaderna, såsom lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden. Som NELGA också har konstaterat saknas det emellertid i ellagstiftningen bestämmelser som anger vilken typ av information som elhandelsföretag ska spara samt vilka myndigheter som ska ha tillgång till denna. Med hänsyn till att det i artikel 40.1 finns ett uttryckligt krav att elhandelsföretagen ska ge den nationella tillsynsmyndigheten tillgång till den aktuella informationen anser regeringen att det är osäkert om den lagstiftning som utredningen har pekat på är tillräcklig för att helt uppfylla kraven i artikel 40. NELGA har emellertid bedömt att artikeln inte föranleder några förändringar i det svenska regelverket. Med hänsyn till detta och att remissinstanserna inte har tagit upp frågan saknas det beredningsunderlag som krävs för ett slutligt ställningstagande. Det är således nödvändigt att utreda frågan närmare. 5.11 Kundmarknader Kapitel X i elmarknadsdirektivet med bestämmelser om kundmarknader omfattar endast artikel 41. För att underlätta utvecklingen av välfungerande och transparenta kundmarknader för el i gemenskapen ska medlemsstaterna enligt artikel 41 första stycket i elmarknadsdirektivet se till att rollerna och ansvarsområdena för systemansvariga för överföringssystem, systemansvariga för distribution, elhandlare och kunder samt vid behov andra aktörer på marknaden fastställs. Härmed avses roller och ansvarsområden avseende avtalsvillkor, åtaganden mot kunder, regler för utbyte av uppgifter och betalning, äganderätt till uppgifter och mätningsansvar. I artikel 41 andra stycket anges att dessa regler ska offentliggöras och utformas i syfte att underlätta kundernas och elhandlarnas nättillträde och granskas av tillsynsmyndigheterna eller andra relevanta nationella myndigheter. Av myndighetsinstruktionen framgår att Energimarknadsinspektionen bl.a. ska verka för en effektiv konkurrens på elmarknaden och stärka elkundernas ställning och möjliggöra aktiva valmöjligheter genom lättillgänglig och tillförlitlig information. Myndigheten har dock inte någon uttrycklig uppgift att sammanställa och offentliggöra rollbeskrivningar för elmarknadens aktörer. Regeringen bedömer att artikel 41 första och andra styckena i elmarknadsdirektivet kan genomföras genom ett uppdrag till Energimarknadsinspektionen. Enligt artikel 41 tredje stycket ska större icke-hushållskunder ha rätt att ingå avtal med flera leverantörer samtidigt. Det svenska regelverket tillåter svenska elkunder att sluta avtal med fler än en elhandlare och uppfyller därmed direktivets krav även i denna del. 5.12 Slutbestämmelser Kapitel XI i elmarknadsdirektivet (artiklarna 42-51) innehåller slutbestämmelser. Skyddsåtgärder Artikel 42 i elmarknadsdirektivet, som innehåller bestämmelser om skyddsåtgärder överensstämmer i sak med artikel 26 i direktiv 2003/55/EG. Enligt artikel 42 första stycket får en medlemsstat, i händelse av en plötslig kris på energimarknaden, eller om personers, anordningars eller anläggningars fysiska trygghet eller säkerhet hotas, eller om ett systems integritet hotas, vidta tillfälliga skyddsåtgärder. I andra stycket anges att åtgärderna ska orsaka minsta möjliga störning av den inre marknadens funktion och inte får vara mer omfattande än vad som är absolut nödvändigt för att avhjälpa de plötsliga svårigheter som har avstått. Enligt tredje stycket har den medlemsstat som vidtar åtgärderna en anmälningsskyldighet. Åtgärderna ska utan dröjsmål anmälas till andra medlemsstater och till kommissionen som får besluta om ändring eller upphävande i de fall konkurrensen snedvrids och åtgärderna strider mot det gemensamma intresset. Vid genomförandet av direktiv 2003/54/EG medförde motsvarande krav i det direktivet inte några särskilda genomförandeåtgärder i Sverige. NELGA:s uppfattning är att det inte krävs några genomförandeåtgärder med anledning av artikel 42 i elmarknadsdirektivet med hänsyn till att svensk ellagstiftning inte innehåller några sådana bestämmelser som avses i artikeln. Regeringen bedömer emellertid att det finns sådana situationer där anmälningsskyldigheten kan aktualiseras. Situationer då manuell frånkoppling måste vidtas torde kunna medföra att anmälan ska göras enligt artikel 42. Som exempel kan nämnas att man begränsar ett frånkopplingsbehov i Sverige genom att omdirigera el och att det därigenom uppstår en påverkan på den inre marknaden. Manuell frånkoppling regleras i 8 kap. 2 § andra stycket ellagen. Även vissa elberedskapsåtgärder torde kunna omfattas av anmälningsskyldigheten. Det bör åvila den myndighet som får till uppgift att göra anmälan enligt artikeln att göra en bedömning av huruvida de åtgärder som vidtas påverkar den inre marknadens funktion på sådant sätt att de medför anmälningsskyldighet. Som nämnts i avsnitt 5.10 ovan framgår av artikel 37.1 t i elmarknadsdirektivet att den nationella tillsynsmyndigheten ska övervaka genomförandet av skyddsåtgärder enligt artikel 42. Anmälningsskyldigheten enligt artikelns tredje stycke bör därför fullgöras av Energimarknadsinspektionen. Regeringen avser att föreskriva detta i förordning. Lika villkor I artikel 43 i elmarknadsdirektivet finns nya bestämmelser om de åtgärder som medlemsstaterna kan vidta för att säkerställa lika villkor i enlighet med direktivet. Den svenska ellagstiftningen innehåller inte några särskilda bestämmelser om lika villkor. Sådana bestämmelser är inte heller nödvändiga för att genomföra direktivet. Några genomförandeåtgärder är inte påkallade med anledning av artikel 43. Undantag Artikel 44 i elmarknadsdirektivet innehåller bestämmelser om undantag. Artikel 44.1 innehåller bestämmelser om möjlighet till undantag från vissa bestämmelser i direktivet om det uppstår påtagliga problem för driften av de små enskilda systemen. Frågan saknar relevans för Sverige. Artikel 44.2 första stycket behandlar vilka medlemsstater som inte omfattas av artiklarna 9, 26, 32 och 33. I artikel 44.2 andra stycket anges att begreppet "företag som bedriver produktions- eller elleveransverksamhet" i artikel 9.1 b inte omfattar slutförbrukare som bedriver verksamhet inom produktion eller leverans av el, antingen enskilt eller gemensamt med någon annan, förutsatt att slutförbrukarna, inbegripet deras andel av el som produceras i kontrollerande företag, är nettoförbrukare av el, uttryckt i årligt genomsnitt och förutsatt att det ekonomiska värdet av den el som de säljer till tredje part är obetydligt i förhållande till deras övriga affärsverksamhet. Bestämmelsen har betydelse för medlemsstater som väljer att införa åtskilt ägande av stamnätsverksamhet enligt artikel 9 i elmarknadsdirektivet. Behovet av genomförandeåtgärder i Sverige beror således på hur Sverige väljer att genomföra direktivets krav på effektiv åtskillnad av systemansvariga för överföringssystemet (jfr avsnitt 5.5). Frågeställningen behandlas närmare i avsnitt 10.4. Granskningsförfarande Artikel 45 överensstämmer i sak med artikel 27 i direktiv 2003/54/EG. Kommitté Av artikel 46 i elmarknadsdirektivet, som är ny i förhållande till direktiv 2003/54/EG, framgår att kommissionen ska biträdas av en kommitté. Artikeln kräver därför ingen åtgärd för Sveriges del vid införlivande av direktivet. Rapportering Artikel 47 i elmarknadsdirektivet innehåller bestämmelser om EU-kommissionens rapportering till Europaparlamentet och rådet. Artikeln riktar sig till kommissionen och kräver därför inga genomförandeåtgärder i Sverige. Upphävande Artikel 48 i elmarknadsdirektivet innehåller bestämmelser om upphävande. Av bestämmelsen framgår att direktiv 2003/54/EG ska upphöra att gälla från och med den 3 mars 2011 utan att det påverkar medlemsstaternas förpliktelser när det gäller införlivande och implementering av nämnda direktiv. Hänvisningar till direktiv 2003/54/EG ska anses som hänvisningar till detta direktiv och ska läsas i enlighet med jämförelsetabellen i bilaga II. Införlivande Artikel 49 i elmarknadsdirektivet innehåller bestämmelser om direktivets införlivande. Av artikel 49.1 första och andra styckena framgår att medlemsstaterna ska sätta i kraft de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa direktivet senast den 3 mars 2011. Medlemsstaterna ska genast underrätta EU-kommissionen om detta. Det framgår vidare att bestämmelserna ska tillämpas från och med den 3 mars 2011, med undantag av artikel 11 (certifiering i förhållande till tredjeländer), som medlemsstaterna ska tillämpa från och med den 3 mars 2013. I artikel 49.1 tredje stycket anges hur medlemsstaterna ska gå till väga när de antar bestämmelserna i direktivet. I artikel 49.2 anges att medlemsstaterna till kommissionen ska överlämna texten till de centrala bestämmelser i nationell lagstiftning som de antar inom det område som omfattas av detta direktiv. Ikraftträdande och adressater Artiklarna 50 och 51 i elmarknadsdirektivet innehåller bestämmelser om ikraftträdande av direktivet och om direktivets adressater. Det behöver inte vidtas några särskilda lagstiftningsåtgärder med anledning av artiklarna. 5.13 Regeringens överväganden Regeringens överväganden innebär sammanfattningsvis följande. Syfte, tillämpningsområde och definitioner Elmarknadsdirektivets inledande bestämmelser om syfte, tillämpningsområde och definitioner kräver inte någon lagstiftningsåtgärd. Allmänna regler för organisationen av sektorn För att uppfylla kraven i artikel 3.5 i elmarknadsdirektivet bör bestämmelserna om leverantörsbyte ändras så att ett byte kan genomföras inom tre veckor (se avsnitt 7). En bestämmelse om utsatta kunder enligt artikel 3.7 i direktivet bör föras in i instruktion för Energimarknadsinspektionen. Det är nödvändigt med anledning av artikel 3.9 första stycket c att införa bestämmelser om en skyldighet för elleverantörer att lämna information till elförbrukarna om tvistlösning (se avsnitt 8). En kontaktpunkt för konsumenter enligt artikel 3.12 bör utses. Mot bakgrund av de konsumentskyddsåtgärder som anges i bilaga I till elmarknadsdirektivet bör nya bestämmelser om konsumentskydd föras in i ellagen (se avsnitt 8). Slutligen bör Energimarknadsinspektionens och Svenska kraftnäts instruktioner i viss utsträckning ändras och kompletteras för att uppfylla bestämmelserna i kapitel II i elmarknadsdirektivet. Frågan om övervakningsplan för samriskföretag (artikel 6.4) behöver utredas ytterligare. Produktion Den svenska lagstiftningen uppfyller kraven i elmarknadsdirektivet i fråga om tillstånds- och anbudsförfaranden för ny kapacitet. Drift av överföringssystem Det krävs nya bestämmelser i lag för att genomföra kraven i artikel 9 i elmarknadsdirektivet på åtskillnad av överföringssystem och systemansvariga för överföringssystem (se avsnitt 10). Bestämmelser om certifiering av systemansvariga för överföringssystem i enlighet med artiklarna 10 och 11 måste införas (se avsnitt 11). Svenska kraftnäts instruktion bör i viss utsträckning ändras och kompletteras för att uppfylla bestämmelserna i kapitel IV i elmarknadsdirektivet. Drift av distributionssystem Det krävs lagstiftning med anledning av de nya bestämmelserna om övervakningsplan i artikel 26 i elmarknadsdirektivet (se avsnitt 12.2). Vidare bör bestämmelser införas om kommunikation och varumärkesprofilering (se avsnitt 12.3). Särredovisning av olika verksamheter samt transparens i bokföringen Bestämmelserna om särredovisning är i huvudsak oförändrade i förhållande till direktiv 2003/54/EG och föranleder inga genomförandeåtgärder. Organisation av tillträde till systemet Den svenska lagstiftningen uppfyller elmarknadsdirektivets krav i fråga om organisation av tillträde till systemet. Nationella tillsynsmyndigheter Det är nödvändigt att ändra de nuvarande bestämmelserna i 5 kap. ellagen om fastställande av intäktsram (se avsnitt 13). Det krävs nya bestämmelser om nätmyndighetens behandling av klagomål (se avsnitt 14.2). Det svenska regelverket behöver anpassas till kravet i artikel 39 i elmarknadsdirektivet att vissa beslut av tillsynsmyndigheten ska kunna ändras eller återkallas på begäran av EU-kommissionen (se avsnitt 14.3). Följande frågor bör utredas ytterligare: - förhandsreglering av villkoren för tillträde till gränsöverskridande infrastruktur (artikel 37.6 c i elmarknadsdirektivet), - sekretess vid samarbete mellan medlemsstaternas tillsynsmyndigheter (artikel 38.1), - elhandelsföretagens skyldighet att bevara information (artikel 40). Kundmarknader Energimarknadsinspektionen bör få i uppdrag att sammanställa och offentliggöra rollbeskrivningar för aktörerna på elmarknaden. Slutbestämmelser Energimarknadsinspektionen bör få i uppgift att fullgöra skyldigheten att anmäla skyddsåtgärder enligt artikel 42 i elmarknadsdirektivet till övriga medlemsstater och Europeiska kommissionen. 6 EU-förordningen om villkor för tillträde till nät för gränsöverskridande elhandel 6.1 Huvuddragen i förordningen Allmänt Förordning (EG) nr 714/2009 om villkor för tillträde till nät för gränsöverskridande elhandel och om upphävande av förordning (EG) nr 1228/2003 innehåller regler som rör - certifiering av systemansvariga för överföringssystem, - Europeiska nätverket av systemansvariga för överföringssystemen för el (Entso för el, ENTSO-E), - ramriktlinjer för utarbetandet av allmänna villkor för gränsöverskridande överföring av el, - byrån för samarbete mellan energitillsynsmyndigheter (ACER), - regionalt samarbete och regler om en kompensationsmekanism mellan systemansvariga för gränsöverskridande elhandel, - principer för bestämmande av nationella nättariffer och upplysningar om sammanlänkningskapacitet, samt - principer och riktlinjer för tilldelning av tillgänglig överföringskapacitet mellan nationella system. ENTSO-E ges även i uppdrag att arbeta fram "nätföreskrifter". För svenskt vidkommande motsvarar innehållet i dessa nätföreskrifter närmast vad som i det nordiska samarbetet har kallats nätverkskoder, vilka behandlar mer operativa aspekter av hanteringen av överföringsförbindelser. Förordning (EG) nr 714/2009 innehåller också regler om - undantag för nya sammanlänkningar, - tillhandahållande av information till kommissionen, - samrådsförfaranden, - påföljder, och - bemyndiganden för kommissionen att utfärda riktlinjer. Artiklarna i förordning (EG) nr 714/2009 är i huvudsak utformade som principiella bestämmelser vilka ska definieras närmare genom riktlinjer framtagna av kommissionen samt av ACER. Förhållandet till förordning (EG) nr 1228/2003 Förordning (EG) nr 714/2009 ersätter Europaparlamentets och rådets (EG) nr 1228/2003 av den 26 juni 2003 om villkor för tillträde till nät för gränsöverskridande elhandel (EGT L 176, 15.7.2003, s. 1, Celex 32003R1228). Den är dock mer omfattande än den tidigare förordningen. I förordning (EG) nr 714/2009 är artiklarna 3-12 och 25 nya. Bilaga I reviderades redan 2006 och är därmed avsevärt förändrad i förhållande till förordning (EG) nr 1228/2003 i dess ursprungliga lydelse. De nya bestämmelserna rör bl.a. certifiering av systemansvariga för överföringssystem, bildandet av ENTSO-E och dess uppgifter, framtagande av ramriktlinjer för utarbetande av allmänna villkor för överföring i de delar som rör gränsöverskridande frågor (transmission) och marknadsintegration, frågor rörande nätföreskrifter, ACER:s övervakningsuppgifter och regionalt samarbete. Bilaga I omfattar riktlinjer för hantering och tilldelning av tillgänglig överföringskapacitet mellan nationella system. De reviderade riktlinjerna är mer detaljerade samt avspeglar den utveckling som skett på den inre marknaden både vad gäller marknaden som sådan samt vad gäller faktiska och potentiella hinder för dess fortsatta utveckling. Nya organ Inom ramen för det tredje inremarknadspaketet för el och naturgas skapas dels det europeiska nätverket av systemansvariga för överföringssystemen för el i form av ENTSO-E, dels en byrå för samarbete mellan energitillsynsmyndigheter (ACER). Tillskapandet av båda dessa organ är en indikation på den vikt som tillmäts ett ökat samarbete och samordning i syfte att skapa en inre marknad för energi. Särskilt om nätföreskrifterna Det är i sammanhanget viktigt att notera att de nätföreskrifter som ska tas fram av ENTSO-E inte omfattar samma typ av frågeställningar som de föreskrifter som tas fram av Energimarknadsinspektionen. De nätföreskrifter som tas fram av ENTSO-E ska fokusera på frågeställningar som rör gränsöverskridande förbindelser och gränsöverskridande handel med el. 6.2 Regeringens överväganden Inledning En EU-förordning är bindande i sin helhet och direkt tillämplig i varje medlemsstat. Det är endast då svensk rätt kan anses strida mot förordningen eller då förordningen föreskriver en skyldighet eller möjlighet att vidta lagstiftningsåtgärder på det nationella planet som ändringar i svensk rätt aktualiseras. I artikel 21 i förordning (EG) nr 714/2009 föreskrivs att den inte påverkar medlemsstaternas rätt att behålla och införa åtgärder som innehåller mer detaljerade bestämmelser än de som anges i förordningen och i de riktlinjer som kommissionen utfärdar. I det följande redovisar regeringen de bestämmelser i förordning (EG) nr 714/2009 som föranleder lagstiftning eller andra åtgärder i Sverige. En generell ändring som krävs är att hänvisningar i det svenska regelverket till förordning (EG) nr 1228/2003 ändras till att avse förordning (EG) nr 714/2009 (jfr avsnitt 14.1). ENTSO-E I artikel 4 i förordning (EG) nr 714/2009 anges att alla systemansvariga för överföringssystemen för el (stamnätsföretag) ska samarbeta på gemenskapsnivå genom ett europeiskt nätverk (ENTSO-E). I Sverige är stamnätsföretaget Svenska kraftnät. I förordningen (2007:1119) med instruktion för Affärsverket svenska kraftnät anges verkets övergripande verksamhetsområden. I dagsläget saknar instruktionen en explicit hänvisning till Svenska kraftnäts uppgifter i enlighet med förordning (EG) nr 714/2009. En upplysning om att Svenska kraftnät i egenskap av stamnätsföretag har att utföra den systemansvariges uppgifter i enlighet med förordningens bestämmelser och riktlinjer bör införas i myndighetsinstruktionen. Allmänna principer om hantering av överbelastning I artikel 16.6 i förordning (EG) nr 714/2009 samt i punkten 6 i bilaga I anges hur stamnätsföretagen får använda de intäkter de får från kapacitetsfördelning, s.k. kapacitetsavgifter eller flaskhalsintäkter. Här anges bl.a. att de ska ha möjlighet att fondera dessa intäkter för att senare användas för motköp och för specifika fördefinierade investeringsprojekt, som bidrar till att lindra situationer med överbelastning. En sådan lindring kan antas ske på olika sätt genom förstärkningar av befintlig kapacitet eller genom helt nya investeringar i överföringskapacitet. Vad gäller Sverige uppstår dessa flaskhalsintäkter i elbörsen Nord Pool Spots verksamhet när avvikelse råder mellan systempris och områdespris. Svenska kraftnät är mottagare av de intäkter som hänförs till prisområde Sverige. Svenska kraftnät är ett statligt affärsverk och utgör därmed en del av den svenska staten. Ett affärsverk ska i princip finansiera sin verksamhet genom intäkter från de tjänster eller produkter som verket erbjuder. Svenska kraftnäts verksamhet finansieras både genom avgifter och genom statsbudgeten. Det är riksdagen som beslutar om ramarna för Svenska kraftnäts investerings- och finansieringsverksamhet. Beslut tas i samband med att statens budget antas. Svenska kraftnät ska tillämpa en årsvis cyklisk budgethantering (kassamässig budgethantering) samt redovisning. Denna metod tillåter inte att pengar flyttas från ett år till ett annat, dvs. fonderas mellan åren. Dessa regler gäller för staten som helhet. Mot denna bakgrund har Svenska kraftnät hittills inte haft möjlighet att fondera flaskhalsintäkter från år till år. Därmed har det inte heller funnits möjlighet att öronmärka dessa intäkter för användning till motköp och till vissa fördefinierade investeringsprojekt som bidrar till att lindra överbelastningar. I syfte att åstadkomma en möjlighet för Svenska kraftnät att fondera flaskhalsintäkter har regeringen i regleringsbrevet för Svenska kraftnät budgetåret 2011 gett verket rätt att undanta falskhalsintäkter från räntabilitets- och utdelningskravet för Svenska kraftnät (dnr N2010/8081/E). Detta innebär således att flaskhalsintäkter får fonderas hos Svenska kraftnät. Nya sammanlänkningar Artikel 17 i förordning (EG) nr 714/2009 motsvarar artikel 7 i förordning (EG) nr 1228/2003. I 12 kap. 1 a § ellagen finns bestämmelser om tillämpningen av den tidigare förordningen i Sverige. Dessa måste nu ändras. Överväganden och förslag redovisas i avsnitt 15. Sanktioner Bestämmelserna i artikel 22 i förordning (EG) nr 714/2009 innebär att medlemsstaterna ska fastställa sanktioner för överträdelse av bestämmelserna i förordningen. Sanktionerna ska inte vara straffrättsliga. Det svenska regelverket omfattar sedan den 1 juli 2005 bestämmelser som innebär att Energimarknadsinspektionen i sin roll som tillsynsmyndighet enligt 12 kap. 1 § fjärde stycket ellagen har möjlighet att påföra sanktioner i de fall bestämmelserna i förordning (EG) nr 1228/2003 inte följs. Sanktionsmöjligheten framgår av 12 kap. 3 § ellagen enligt vilken tillsynsmyndigheten får meddela de förelägganden som behövs för att trygga efterlevnaden av de föreskrifter och villkor som omfattas av tillsynen. Det är även möjligt att förena ett föreläggande med vite. Sanktionsmöjligheterna gäller mot såväl privata som offentliga aktörer. För att ytterligare betona och tydliggöra Energimarknadsinspektionens roll som tillsynsmyndighet enligt förordningen om gränsöverskridande handel med el anser regeringen att även förordningen (2007:1118) med instruktion för Energimarknadsinspektionen bör kompletteras med en hänvisning till de uppgifter som följer av förordning (EG) nr 714/2009. 7 Byte av elleverantör Regeringens förslag: En elleverantör som övertar leveranserna till en elanvändare i dennes uttagspunkt ska få göra detta 14 dagar efter en anmälan till nätkoncessionshavaren. Den som övertar balansansvaret i en elanvändares uttagspunkt efter en sådan anmälan ska få göra det från och med den dag då elleverantören övertar leveranserna. NELGA:s förslag: Överensstämmer delvis med regeringens. Utredningen har föreslagit att det av lagen ska framgå att en anmälan till nätkoncessionshavaren ska innehålla uppgift om när bytet ska träda i kraft. Om inte annat överenskommits mellan parterna ska bytet genomföras inom tre veckor från dagen för anmälan. Remissinstanserna: Energimarknadsinspektionen har tillstyrkt förslaget att det ska vara möjligt att byta elleverantör varje dag. Däremot anser Energimarknadsinspektionen att tidsfristen om tre veckor kan innebära en försämring för elkunderna, eftersom det i dag är möjligt att genomföra ett byte av elhandlare på 15 dagar. Energimarknadsinspektionen har föreslagit att ett byte av elhandlare ska vara genomfört inom två veckor. Fortum har förordat att parterna ska kunna avtala om att leveransen ska övertas senare än treveckorsfristen. Fortum anser att själva lagförslaget är otydligt och kan tolkas som att ett övertagande även skulle kunna ske före fristens utgång. Fortum har vidare framhållit att i och med att bytet får ta tre veckor borde man kunna lösa nuvarande problem med ångrade leveranser p.g.a. ångerfristen i distans- och hemförsäljningslagen (2005:59), DHL. Enligt Fortum är den stora utmaningen för branschen beträffande ändrade regler för leverantörsbyten att hinna göra ändringar i IT-systemen. Eftersom uppdateringarna i EDIEL-anvisningarna görs den 1 april och den 1 oktober varje år så bör den 1 oktober 2011 vara ett lämpligt datum för ikraftträdande. Även Svensk Energi har förordat detta datum. Svenska kraftnät har anfört att det är oklart vilka parter det är som åsyftas i NELGA:s förslag. Verket har vidare framhållit att det är viktigt att leverantörsbytet genomförs på ett sådant sätt att både den nya och den gamla elleverantören ges rimlig tid att upprätthålla förutsättningarna för den rapportering som bl.a. ligger till grund för balansavräkningen. Svenska kraftnät anser att det torde vara önskvärt att det åtminstone ges minst fem vardagar för rapportering innan leverantörsbytet sker. Konsumentverket har anfört att elhandelsföretagen för alla typer av avtal i dag har uppsägningstider som varierar från en månad upp till tre månader, vilket i praktiken omöjliggör ett byte inom tre veckor. För att möjliggöra elhandelsbyten inom den stipulerade tiden anser Konsumentverket att tiden för uppsägning därför bör regleras i lag till max tre veckor, åtminstone i fall där konsumenterna har avtal som inte är bundna i tid. Verket ifrågasätter vidare NELGA:s resonemang när det gäller ångerrätten enligt DHL och vill istället framhålla vikten av att värna om ångerrätten, särskilt som flertalet av de avtal som ingås mellan konsumenter och elhandlare sker just på distans. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss: Överensstämmer delvis med regeringens. I utkastet föreslås att bytet ska få ske tio vardagar efter en anmälan till nätkoncessionshavaren. Remissinstanserna: Energimarknadsinspektionen har föreslagit att det i lagen ska anges att bytet får ske senast två veckor efter anmälan. Svensk Energi anser att tidsfristen för leverantörsbyten ska vara 14 dagar i stället för tio vardagar. Svensk Energi har vidare anfört att regeln om att den som övertar balansansvaret i en punkt får göra det från och med den dagen elleverantören övertar leveransen bör utvidgas så att det även vid påbörjande av leverans till en kund med timvis mätning blir möjligt att överta balansansvaret den dag leveransen påbörjas. Skälen för regeringens förslag Direktivets krav Av artikel 3.5 a i elmarknadsdirektivet framgår att medlemsstaterna ska säkerställa att om en kund under iakttagande av de avtalsenliga villkoren önskar byta elhandlare, den eller de berörda operatörerna genomför detta byte inom tre veckor. Som framgått i avsnitt 5.3 krävs det lagstiftning för att genomföra direktivet i denna del. Gällande bestämmelser Det finns bestämmelser om leverantörsbyte i 8 kap. 6 § ellagen. I första stycket föreskrivs att en elleverantör som ska börja leverera el i en uttagspunkt omedelbart ska anmäla detta till berörd innehavare av nätkoncession. Anmälan ska även innehålla en uppgift om vem som har åtagit sig balansansvaret i uttagspunkten. Av andra stycket framgår att en elleverantör som övertar leveranserna till en elanvändare i dennes uttagspunkt bara får göra detta från och med den första dagen i en kalendermånad. I ett sådant fall ska en anmälan enligt första stycket ske senast den femtonde dagen i kalendermånaden före övertagandet. Bestämmelsens utformning Det bör framhållas att kravet i direktivet gäller de berörda operatörerna, dvs. nätkoncessionshavarna. Den svenska regleringen ska således säkerställa att nätkoncessionshavaren vidtar de åtgärder som är nödvändiga för att genomföra bytet inom en viss tid. Av direktivet följer att ett byte ska genomföras inom tre veckor, vilket betyder bl.a. att möjligheten att överta leveranserna inte får begränsas till en viss enda dag i månaden. Ett ändamålsenligt sätt att genomföra direktivet är att göra det möjligt för elhandelsföretaget att överta leveranserna en viss tid efter anmälan till nätkoncessionshavaren. Att byten genomförs utspritt över månaden kan också vara någonting positivt för en del av företagen. I dag förekommer det att företag får anställa extra personal över månadsskiften för att kunna hantera byten. Tidsfristen Som Energimarknadsinspektionen har påpekat är det i dag är möjligt att genomföra ett byte av elhandlare på 15 dagar. Det bör enligt regeringens bedömning vara möjligt för de berörda aktörerna att hantera ett byte med två veckors varsel även om begränsningen till en dag i månaden tas bort. NELGA har pekat på komplikationer som kan följa av att konsumenter i vissa fall har rätt att ångra sitt val av elleverantör inom två veckor enligt distans- och hemförsäljningslagen (2005:59). Även Fortum Sverige AB har i sitt remissyttrande berört frågan. Ett krav på att bytet ska kunna genomföras två veckor efter elleverantörens anmälan innebär att aktörerna har i huvudsak samma möjligheter att hantera ångerveckorna som med dagens regelverk. Regeringen bedömer mot denna bakgrund att en lämplig frist för att genomföra leverantörsbytet är 14 dagar från det att elleverantören lämnar in sin anmälan till nätkoncessionshavaren. Av Svensk Energis remissyttrande över förslaget i utkastet till lagrådsremiss framgår att det inte är förenat med några fördelar för företagen att bestämma tiden till tio vardagar. Även Energimarknadsinspektionen har pekat på att det kan vara förenat med svårigheter att upprätthålla en tidsgräns som är beroende av nationella helgdagar. NELGA har föreslagit att det i lagen ska föras in en bestämmelse om att en anmälan till nätkoncessionshavaren ska innehålla uppgift om när bytet ska träda i kraft. I 9 kap. 1 § i Statens energimyndighets föreskrifter och allmänna råd om mätning, beräkning och rapportering av överförd el (STEMFS 2007:5) finns bestämmelser om anmälan vid påbörjande eller övertagande av elleverans. Där framgår bl.a. att elleverantören ska lämna uppgift om startdatum för elleverans. Regeringen bedömer att frågan är av sådan karaktär att den även i fortsättningen bör regleras genom förordning eller myndighetsföreskrifter snarare än genom en bestämmelse i ellagen. Energimarknadsinspektionen har förordat att bestämmelsen får en utformning som tydligare visar att bytet får genomföras snabbare. Regeringen bedömer dock att en anmälan normalt bör göras senast två veckor före bytet och att detta bör återspeglas i lagtexten. Något formellt hinder för att bytet genomförs snabbare bör dock inte finnas. Balansansvaret NELGA har inte lämnat något förslag när det gäller övertagandet av balansansvaret vid byte av elleverantör. I dag gäller enligt 8 kap. 9 § ellagen att den som övertar balansansvaret i en elanvändares uttagspunkt får göra det från och med den första dagen i en kalendermånad. Regeringen bedömer att det är en naturlig följd av de ändrade bestämmelserna om leverantörsbyte att det blir möjligt att överta balansansvaret samtidigt som elleverantören övertar leveranserna. När det gäller övertagande av balansansvar i övriga fall bör ingen ändring ske. Svensk Energi har anfört att regeln även bör gälla vid påbörjande av elleveranser. De aktuella föreskrifterna i 8 kap. 9 § ellagen gäller i dag bara då det verkligen är fråga om ett övertagande av balansansvaret, däremot inte då någon åtar sig balansansvaret i samband med att elleverans till en ny kund påbörjas i uttagspunkten. Någon ändring i detta avseende är inte påkallad för att genomföra elmarknadsdirektivet. Det finns i lagstiftningsärendet inte heller underlag för en sådan ändring som Svensk Energi har förordat. Viss fråga om bemyndiganden Lagrådet har noterat att det i flera av de bestämmelser där det föreslås ändringar, bl.a. 8 kap. 6 § ellagen, sedan tidigare finns bemyndiganden där det föreskrivs att regeringen meddelar eller får meddela närmare föreskrifter i olika avseenden. Bemyndigandena är således utformade på det sätt som tidigare förekom närmast när det var fråga om att erinra om regeringens normgivningsbefogenhet enligt 8 kap. 13 § i den äldre regeringsformen. Det finns enligt Lagrådet anledning att under det fortsatta lagstiftningsarbetet eller i annat sammanhang närmare överväga och kommentera de ändringar i olika bemyndiganden som görs, ävensom att i övrigt se över de bemyndiganden som ellagen och naturgaslagen innehåller. Regeringen bedömer att Lagrådet har fog för sin uppfattning att det i ellagen finns normgivningsbemyndiganden som bör ses över. Det saknas emellertid förutsättningar för att genomföra en sådan översyn inom ramen för det pågående lagstiftningsärendet. Regeringen avser att beakta frågan i samband med kommande ändringar i ellagen. 8 Konsumentfrågor på elområdet 8.1 Uppgifter om avtalsinnehåll Regeringens förslag: Ett avtal mellan en konsument och en elleverantör ska innehålla uppgifter om 1. elleverantörens namn, adress, telefonnummer och webbplats, 2. elleverantörens åtagande gentemot konsumenten, 3. när avtalet träffas och vid vilken tidpunkt elleverantören planerar att överta leveranserna till konsumenten, 4. var konsumenten kan finna information om elleverantörens priser och övriga villkor, 5. villkoren för fakturering och betalning, 6. den tid som avtalet löper, 7. vad som gäller avseende förlängning av ett avtal som löper under viss tid, 8. villkoren för uppsägning av avtalet, 9. hur ersättningen beräknas för att i förtid säga upp ett avtal som löper under viss tid, 10. villkoren för ersättning om elleverantören inte uppfyller sitt åtagande enligt avtalet, och 11. hur elleverantören på sin webbplats samt på begäran på annat sätt tillhandahåller ytterligare konsumentrelaterad information. Även ett avtal mellan en konsument och en nätkoncessionshavare ska innehålla motsvarande information, med undantag för uppgifter om avtalets löptid, förlängning och förtida uppsägning. Information av elleverantörerna ska lämnas till konsumenten innan avtalet ingås eller bekräftas. Elleverantörer och nätkoncessionshavare ska i reklam som riktar sig till konsumenter samt i faktura som avser överföring eller leverans av el till konsumenter hänvisa till att konsumentrelaterad information finns på webbplatsen. NELGA:s förslag: Överensstämmer delvis med regeringens. Utredningen har föreslagit bestämmelser som endast omfattar elleverantörer. NELGA har förutsatt att företagen åläggs att i reklam och fakturor hänvisa till informationen men inte lämnat något författningsförslag i den delen. Remissinstanserna: Konsumentverket anser att det uttryckligen bör framgå av lagen att det vid gatuförsäljning ska överlämnas skriftlig information om avtalsvillkoren. Energimarknadsinspektionen har framhållit att det i elmarknadsdirektivets bilaga I dess engelska version talas om "service provider" och att kraven därmed även bör omfatta nätkoncessionshavare. Fortum Sverige AB anser att den föreslagna bestämmelsen är onödig eftersom direktivets krav redan i dag uppfylls genom ett väl etablerat avtalssystem. Enligt Fortum är bestämmelsen för detaljerad. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss: Överensstämmer i stort sett med regeringens. Enligt utkastet ska även nätkoncessionshavare tillhandahålla information om avtalsinnehållet innan avtalet ingås eller bekräftas. Remissinstanserna: Svensk Energi har framhållit att det saknas anledning att ålägga nätkoncessionshavarna ett krav att tillhandahålla information innan avtalet ingås eller bekräftas. Skälen för regeringens förslag Elmarknadsdirektivets krav I elmarknadsdirektivets bilaga I punkten 1 a stadgas att konsumenten ska ha rätt till ett avtal med sin "elhandlare". Vidare anges en rad uppgifter som alltid ska framgå av avtalet. Villkoren ska vara skäliga och kända på förhand. Information om dem bör under alla omständigheter ges innan avtalet ingås eller bekräftas. Information om konsumentens rättigheter, inbegripet behandlingen av klagomål, ska anges på räkningen eller elföretagens webbplatser. Enligt artikel 3.9 c i elmarknadsdirektivet ska medlemsstaterna se till att elhandlarna på eller i samband med fakturorna och i reklam som riktar sig till slutförbrukare anger information om deras rättigheter och möjligheter till tvistlösning i händelse av tvist. Vilka elföretag berörs av kraven? Bilaga I till elmarknadsdirektivet motsvarar bilaga A till Europarlamentets och rådets direktiv 2003/54/EG av den 26 juni 2003 om gemensamma regler för den inre marknaden för el och om upphävande av direktiv 96/92/EG. I den bilagan används emellertid beteckningen "eltjänstleverantör" i stället för elhandlare. Det kan vidare konstateras att det i den engelska versionen av bilaga I talas om "electricity service provider" regeringen uppfattar därför, i likhet med Energimarknadsinspektionen, att kraven omfattar inte bara elleverantörer utan, i tillämpliga delar, även elnätsföretag. Skäliga avtalsvillkor När det gäller kravet att avtalsvillkoren ska vara skäliga bedömer regeringen i likhet med NELGA att det saknas anledning att i ellagen (1997:857) införa ett generellt krav på skälighet för villkor i avtal mellan konsumenter och elföretag. Den svenska lagstiftningen uppfyller elmarknadsdirektivets krav i denna del genom de möjligheter till jämkning av avtalsvillkor som finns i 36 § lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område och lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden. Information till konsumenten Den svenska elmarknaden fungerar i stort sett i enlighet med elmarknadsdirektivets intentioner när det gäller innehållet i avtal mellan elföretag och konsumenter. Konsumentverket och branschorganisationen Svensk Energi har utarbetat allmänna avtalsvillkor som följs av de företag som är medlemmar i branschorganisationen. Regeringen bedömer dock att det är viktigt att även de elföretag som valt att stå utanför Svensk Energi och inte tillämpar de allmänna avtalsvillkoren tillhandahåller konsumenten information om avtalet i enlighet med elmarknadsdirektivets krav. En lagbestämmelse bör därför införas. Eftersom elnätsföretag oftast inte kommer i kontakt med konsumenterna innan överföringen av el påbörjas finns det inte skäl för att ålägga dem ett krav motsvarande det som bör gälla för elleverantörer, att tillhandahålla information om avtalet innan detta ingås eller bekräftas. Regeringen bedömer att det för nätföretagens del är tillräckligt om avtalet översänds till konsumenten snarast efter att överföringen påbörjats. Regeringen föreslår att de nya bestämmelserna införs i 11 kap. 13, 14 och 18 §§ ellagen. Konsumenträttslig information Enligt elmarknadsdirektivets bilaga I punkten 1 a krävs även att elföretagen tillhandahåller viss konsumentrelaterad information om behandlingen av klagomål och konsumentens rättigheter. Informationen ska finnas i fakturor eller på webbplatser. Sådan information kan komma att bli ganska omfattande. Regeringen bedömer emellertid att det är tillräckligt om informationen finns tydligt angiven på företagens webbplats och att hänvisning till informationen sker i fakturorna. För att även konsumenter utan tillgång till Internet ska kunna ta del av informationen ska denna dock på begäran tillhandahållas på annat sätt. Information om tvistlösning Som redan nämnts finns enligt artikel 3.9 c i elmarknadsdirektivet en skyldighet för elleverantörer att lämna information om slutförbrukares rättigheter och möjligheter till tvistlösning. Regeringen bedömer att kravet bör ses i förhållande till den reglering som uttryckligen avser konsumentskydd. Informationen om tvistlösning bör, liksom informationen om företagens egen klagomålshantering, kunna tillhandahållas i första hand på webbplatsen eller på begäran på annat sätt. För att tillgodose elmarknadsdirektivets krav måste dock företagen åläggas att i fakturor och i reklam åtminstone hänvisa till att informationen finns tillgänglig. Det särskilda informationskravet avseende fakturorna i artikel 3.9 c i elmarknadsdirektivet träffar elleverantörerna, medan informationskravet i bilaga I omfattar både elleverantörer och nätföretag. Med den lösning som föreslås i propositionen, nämligen att informationen finns på webbplatsen, framstår det som rimligt att även kravet att i faktura hänvisa till informationen omfattar både elleverantörer och nätföretag. 8.2 Betalningssystem och förbud mot att missgynna konsumenter beroende på valt betalningssätt Regeringens förslag: Elleverantörer ska inte få missgynna en konsument endast på grund av det betalningssätt konsumenten har valt. Om en elleverantör eller en nätkoncessionshavare tillämpar ett system med förskottsbetalning för konsumenter ska detta vara skäligt och grundas på den förväntade förbrukningen. NELGA:s förslag: Elleverantörer och nätkoncessionshavare förbjuds att diskriminera mellan konsumenter beroende på valt betalningssätt. Elleverantörer och nätkoncessionshavare får bara ta ut förskott från en konsument när det finns skälig anledning att befara att konsumenten inte kommer att fullgöra sina betalningar. En begäran om förskott får avse fyra månaders förväntad förbrukning och förskottsbegäran måste avbrytas när konsumenten under en tid av åtta kalendermånader har fullgjort sin betalningsskyldighet. Remissinstanserna: Kammarrätten i Stockholm har ifrågasatt om det alls är skäligt att tillåta förskottsbetalning. Konsumentverket har anfört att även ställande av säkerhet och möjligheten att avbryta överföringen av el till följd av missad förskottsbetalning bör regleras. Även Energimarknadsinspektionen anser att företagens möjlighet att begära säkerhet bör regleras. Fortum Sverige AB har framhållit att NELGA:s förslag till reglering av förskottsbetalning innebär en överimplementering och att bestämmelsen i lagtexten bör hållas mindre detaljerad. Enligt Fortum bör förbudet mot icke-diskriminering beroende av valt betalningssätt bara träffa elleverantörer. Skälen för regeringens förslag Elmarknadsdirektivets krav I elmarknadsdirektivets bilaga I punkten 1 d stadgas bl.a. att kunderna ska tillförsäkras ett brett val av betalningssätt, som inte får medföra oskälig diskriminering mellan kunderna, samt att eventuella system för förskottsbetalning ska vara skäliga och adekvat återspegla den sannolika elförbrukningen. Val av betalningssätt Någon bestämmelse som direkt tar sikte på att ett elföretag genom prissättning och andra villkor styr in konsumenterna i vissa betalnings- eller faktureringssätt finns inte i svensk rätt. Som angetts i avsnitt 5.3 bedömer regeringen att det finns skäl att mot bakgrund av de nya kraven i elmarknadsdirektivet införa bestämmelser i ellagen om förbud mot att missgynna en konsument på grund av det betalningssätt konsumenten har valt. Regeringen föreslår att en ny bestämmelse införs i 11 kap. 15 § första stycket ellagen. Det är dock positivt för konsumenterna att elleverantörer och nätföretag tillhandahåller flera betalnings- och faktureringsalternativ så att t.ex. de konsumenter som är ovana vid Internet ges en möjlighet att ta emot fakturor genom posten. Till skillnad från elleverantörerna så är nätföretagens prissättning redan reglerad genom bestämmelserna om nättariffer i 4 kap. ellagen. Av 4 kap. 1 § följer att nättariffer ska vara objektiva och icke-diskriminerande. Bestämmelserna gäller oavsett om nätföretaget träffar avtal med en konsument eller en annan kund. Regeringen anser att det saknas anledning att när det gäller nätföretagen införa ytterligare en bestämmelse om icke-diskriminering av konsumenter beroende på valt betalningssätt. System för förskottsbetalning NELGA har föreslagit en reglering av elföretagens möjlighet att begära förskott vid befarat avtalsbrott från konsumentens sida. Regeringen konstaterar emellertid att kravet i bilaga I till elmarknadsdirektivet att eventuella förskottssystem ska vara skäliga har upptagits tillsammans med förbud mot vilseledande försäljningsmetoder och diskrimineringsförbudet. Kravet avseende system för förskottsbetalningar riktar således inte i första hand in sig på befarade framtida avtalsbrott. I dag är denna situation inte närmare reglerad i ellagen. Den finns dock omnämnd och reglerad i de allmänna avtalsvillkor som utarbetats mellan Konsumentverket och Svensk Energi. Den reglering som NELGA har föreslagit går sålunda längre än elmarknadsdirektivet kräver. Regeringen uppfattar inte heller att det i nuläget finns något uttalat praktiskt behov av en särskild lagreglering i frågan. En bestämmelse om förskottsbetalning bör i stället utgå ifrån direktivets ordalydelse och säkerställa att förskottsbetalningen är skälig och grundas på den förväntade förbrukningen. Regeringen föreslår att bestämmelsen införs i 11 kap. 15 § andra stycket ellagen. Särskilt om debitering utifrån insamlade mätvärden Kammarrätten i Stockholm har pekat på frågan om förskottsbetalning alls ska tillåtas. Synpunkten är nära sammankopplad med frågan om det ska krävas att debitering sker utifrån faktisk förbrukning. Generella system med förskott torde numera vara ovanliga på den svenska elmarknaden eftersom mätvärden enligt Statens energimyndighets föreskrifter och allmänna råd om mätning, beräkning och rapportering av överförd el (STEMFS 2007:5), de s.k. mätföreskrifterna, ändå ska rapporteras månadsvis. Enligt gällande standardavtal ska debitering ske efter faktisk förbrukning, om det inte föreligger särskilda skäl. Flera remissinstanser, däribland Konsumentverket och Energimarknadsinspektionen, har förordat att det ändå ska införas en lagbestämmelse så att elföretagen måste grunda sina fakturor på insamlade mätvärden. Enligt Konsumentverket visar statistik från Konsumenternas elrådgivningsbyrå att konsumenterna alltjämt upplever svårigheter med avstämningsfakturor. NELGA har valt att inte gå vidare med ett förslag om att kräva att debiteringen ska ske utifrån insamlade mätvärden. Regeringen finner i nuläget inte skäl att göra någon annan bedömning. Det kan anföras att ett förbud mot avstämningsfakturor och förskottsbetalning inte nödvändigtvis förbättrar för alla konsumenter. Ett sådant förbud skulle exempelvis omöjliggöra konsumentprodukter som fördelar konsumentens förväntade elkostnader jämnare över årets månader. I stället bör direktivets krav i denna del uppfyllas genom en bestämmelse som stadgar att system med förskottsbetalning ska vara skäliga och grundas på den förväntade förbrukningen. En sådan bestämmelse hindrar en elleverantör från att kräva ett förskott som inte står i proportion till hur mycket el som förväntas förbrukas. Den hindrar också elleverantören från att beräkna förskottet på en oskäligt lång tidsperiod. 8.3 Möjlighet att byta elleverantör utan kostnad och rätt till slutfaktura inom sex veckor Regeringens förslag: Ett byte av elleverantör ska alltid genomföras utan särskild kostnad för konsumenten. Efter ett genomfört byte ska konsumenten få sin slutfaktura inom sex veckor från det att frånträdande elleverantör upphörde med leveranserna. NELGA:s förslag: Överensstämmer i stort sett med regeringens. Remissinstanserna: Fortum Sverige AB har framhållit att nätföretagens kostnader för att genomföra leverantörsbytet redan i dag ska täckas av nättarifferna och att nätföretagen därför inte kan ta ut någon särskild avgift. Energimarknadsinspektionen har tillstyrkt förslaget men förordat att det förtydligas i lagtexten att det är slutfakturan som konsumenten ska ha fått del av inom sex veckor från det att frånträdande leverantör upphörde med leveranserna. Skälen för regeringens förslag Elmarknadsdirektivets krav I elmarknadsdirektivets bilaga I punkten 1 e stadgas att kunderna ska tillförsäkras en rätt att byta elhandlare utan kostnad. Av punkten 1 j följer att kunden ska ha fått en slutavräkning senast sex veckor efter att bytet skett. Liksom NELGA gör regeringen den bedömningen att kravet måste gälla genomförandet av bytesprocessen. Det finns inte anledning att hindra parterna från att inom ramen för sin avtalsfrihet träffa avtal med fast pris som löper under viss tid eller avtal om rörligt pris men för en bestämd tidsperiod. I ett sådant system måste det finnas en möjlighet för elleverantörerna att begära ersättning för den förlust som uppstår om konsumenten ändå vill bryta avtalet i förtid. Rätten att byta elleverantör En bestämmelse om rätten att byta elleverantör bör föras in i ellagen med utgångspunkt i direktivets krav. En sådan bestämmelse hindrar frånträdande elleverantör från att ålägga konsumenten särskilda straffavgifter eller administrativa avgifter och på så sätt hindra ett byte. Den hindrar också tillträdande leverantör från att debitera konsumenten administrativa avgifter för att hantera övertagandet av leveranserna. Även den nätkoncessionshavare som tillhandahåller överföringen av el till uttagspunkten träffas av en sådan bestämmelse, även om det redan i dag mot bakgrund av tariffregleringen inte torde vara möjligt för ett nätföretag att ta ut någon avgift av konsumenten för att genomföra bytesprocessen. Regeringen förslår att bestämmelsen införs i 11 kap. 19 § första stycket ellagen. Slutfaktura En uttrycklig bestämmelse bör införas om att konsumenten efter ett genomfört byte ska ha fått slutavräkningen inom sex veckor, eftersom en sådan reglering saknas i dag. Tidsfristen bör räknas från den dag då frånträdande elleverantör upphörde med leveranserna. Det bör förtydligas att det är slutfakturan, och inte bara en avräkning, som ska ha tillställts konsumenten inom sex veckor. Eftersom mätvärdena inhämtas åtminstone månadsvis bör ett sådant krav inte medföra någon särskild olägenhet eller kostnad för företagen. Regeringen föreslår att bestämmelsen införs i 11 kap. 19 § andra stycket ellagen. 8.4 Företagens klagomålshantering Regeringens förslag: Elleverantörer och nätkoncessionshavare ska ha fastställda rutiner för hantering av konsumenternas klagomål. Hur klagomålshanteringen går till ska tydligt beskrivas på företagens webbplats och information om detta ska på begäran tillhandahållas på annat sätt. NELGA:s förslag: Elleverantörer och nätkoncessionshavare ska ha fastställda rutiner för hantering av konsumenternas klagomål. Företagen ska ha en särskild skyldighet att lämna uppgifter om sin klagomålshantering till nätmyndigheten. Regeringen, eller efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten, får meddela närmare föreskrifter om företagens lämnande av uppgifter. Remissinstanserna: Enligt Fortum Sverige AB går utredningens förslag i denna del mycket längre än vad direktivet kräver. Fortum anser att bestämmelsen bör omformuleras utifrån direktivets bilagas ordalydelse. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Energimarknadsinspektionen anser att det krävs en särskild föreskriftsrätt för att på ett tillfredsställande sätt kunna utöva tillsyn över företagens klagomålshantering samt övervaka utvecklingen avseende klagomål. Skälen för regeringens förslag Elmarknadsdirektivets krav Genom elmarknadsdirektivets bilaga I punkten 1 f har det tillkommit ett krav att alla kunder ska ha rätt till en god standard på både tillhandahållandet av tjänster och behandlingen av klagomål från elleverantörens eller nätföretagets sida. Det bör noteras att det av artikel 3.7 i elmarknadsdirektivet följer att konsumenter under alla förhållanden ska omfattas av de åtgärder som anges i bilaga I. Behovet av lagstiftning I dag finns inte något särskilt krav på hur elleverantörerna eller elnätsföretagen ska hantera konsumenternas klagomål. Det är viktigt att konsumenterna tillförsäkras en väl fungerande hantering av klagomål hos elföretagen. Dessa bör därför uttryckligen åläggas att upprätta fastställda rutiner för hur klagomålshanteringen ska gå till. Många elleverantörer och elnätsföretag har redan i dag tydliga och fastställda rutiner kring klagomålshanteringen. Vissa större företag har dessutom inrättat särskilda kundombudsmän som konsumenten kan vända sig till, medan andra företag har andra lösningar. Att genom detaljreglering kräva av företagen att inrätta klagomålshanteringen på ett visst sätt skulle bli kostsamt för företagen och inte nödvändigtvis medföra någon förbättring för konsumenten. Det avgörande bör i stället vara att det finns en tydlig och genomarbetad process hos varje företag. Hur rutinerna ska se ut bör dock vara upp till det enskilda företaget att bestämma. Regeringen föreslår att bestämmelsen införs i 11 kap. 20 § ellagen. Information om klagomålshantering Det är viktigt att konsumenterna nås av information om hur klagomålshanteringen går till hos det företag som man tecknar avtal med. Regeringen föreslår att elnätsföretag och elleverantörer ska tillhandahålla konsumenter viss konsumentrelaterad information på sin webbplats. Informationen ska på begäran tillhandahållas på annat sätt. Systemet kompletteras av att företagen åläggs att hänvisa till denna information dels i avtalet med konsumenten, dels i reklam som riktar sig till konsumenter, dels i faktura som avser överföring eller leverans av el till en konsument. Tillsyn NELGA har föreslagit att elföretagen ska ha en särskild skyldighet att lämna uppgifter om sin klagomålshantering till nätmyndigheten. I propositionen föreslås emellertid att de aktuella bestämmelserna ska omfattas av nätmyndighetens vanliga tillsyn (se avsnitt 14.1). Myndigheten kommer därför att ha möjlighet att begära att få ta del av uppgifterna med stöd av 12 kap. 2 § ellagen. 8.5 Konsumentens rätt till information om ändrade avtalsvillkor Regeringens förslag: En elleverantör som avser att ändra villkoren för ett avtal som löper tills vidare med en konsument ska underrätta konsumenten om ändringen. Underrättelse ska ske genom ett särskilt meddelande till konsumenten. Av meddelandet ska det framgå att konsumenten har rätt att säga upp avtalet. De nya villkoren ska inte få börja tillämpas förrän tidigast två månader efter det att meddelandet har skickats. Elleverantören ska underrätta konsumenten om samtliga prishöjningar i den faktura som följer på prisändringen. NELGA:s förslag: En elleverantör ska underrätta konsumenten i god tid före den dag de ändrade villkoren ska börja gälla. Underrättelse ska ske genom meddelande eller annonsering i dagspress. Konsumenten ska upplysas om en rätt att säga upp avtalet om villkorsändringen är till konsumentens nackdel. Om konsumenten säger upp avtalet och inom tre veckor ingår ett nytt avtal om köp av el får inte de nya villkoren träda i kraft för det befintliga avtalet. Det nya avtalet ska träda i kraft när konsumenten inte längre är bunden av det befintliga avtalet. En konsument får säga upp ett avtal som inte är tidsbestämt utan att påföras någon kostnad till följd av uppsägningen. Remissinstanserna: Energimarknadsinspektionen har anfört att kravet i elmarknadsdirektivet borde betyda att kunden ska kunna frånträda avtalet innan de nya avtalsvillkoren träder i kraft, något som bör gälla oavsett vilken avtalsform det är fråga om. Energimarknadsinspektionen menar att en underrättelse alltid ska gå direkt till kunden. Konsumentverket anser att utredningens förslag i flera hänseenden skulle medföra en försämring för konsumenten jämfört med vad som gäller idag. Enligt verket bör ett särskilt meddelande skickas till konsumenten och det bör framgå av lagen hur lång tid innan de nya villkoren träder i kraft som meddelandet ska skickas. Enligt Fortum Sverige AB är den föreslagna bestämmelsen alltför detaljerad och går längre än direktivets krav. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Svensk Energi anser att den föreslagna tidsfristen om två månader är alltför lång och försvårar en prissättning av fasta priser som kommer att spegla utvecklingen på elbörsen. Enligt Svensk Energi kommer elleverantörerna tvingas kompensera för den ökade risken det innebär att behöva bestämma priset lång tid innan det tillämpas. Skälen för regeringens förslag Elmarknadsdirektivets krav Enligt elmarknadsdirektivets bilaga I punkten 1 b ska kunderna tillförsäkras underrättelse i god tid om varje avsikt att ändra avtalsvillkoren och i samband med denna underrättelse upplysning om att kunderna har rätt att frånträda avtalet. Eltjänstleverantörerna ska på ett transparent och lättbegripligt sätt underrätta sina kunder direkt om varje avgiftshöjning, vid lämplig tidpunkt som inte infaller senare än en normal faktureringsperiod efter det att höjningen trätt i kraft. Medlemsstaterna ska se till att kunder har möjlighet att frånträda avtal om de inte godtar de nya villkor som eltjänstleverantören meddelat. Skyldigheten att underrätta konsumenten Det är viktigt att konsumenten får del av information om att elleverantören avser att ändra avtalsvillkoren. Regeringen instämmer därför i NELGA:s bedömning att en särskild bestämmelse om detta bör införas i ellagen. Enligt regeringens bedömning krävs emellertid inte, som NELGA har föreslagit, någon särskild ordning där elleverantörerna förbjuds att tillämpa nya villkor gentemot de konsumenter som sagt upp avtalet. Det avgörande är i stället att konsumenten tillförsäkras rätten till information i god tid innan de nya villkoren träder i kraft, så att konsumenten har tid för att byta elleverantör. Regeringen instämmer i de synpunkter som Konsumentverket anfört mot utredningens förslag att endast kräva information i god tid innan de nya villkoren börjar gälla. En sådan bestämmelse riskerar att leda till osäkerhet. Därför bör en bestämmelse med en absolut tidsfrist införas. Kravet kan uttryckas på så sätt att de nya villkoren inte får börja tillämpas förrän viss tid förflutit efter att meddelandet gått ut till konsumenten. Regeringen bedömer att en lämplig tidsfrist för företagen är två månader. En sådan frist motsvarar dessutom den som gäller fjärrvärmeföretag enligt 18 § fjärrvärmelagen (2008:263). I kombination med de nya krav som ska gälla för en snabbare bytesprocess (se avsnitt 7) kommer de allra flesta konsumenter ha gott om tid för att sätta sig in i de nya avtalsvillkoren och bedöma om man vill stå kvar i avtalsförhållandet eller söka upp en ny elleverantör att träffa avtal med. Som framgått i avsnitt 8.3 ska någon avgift inte få tas ut av konsumenten för att genomföra själva bytet. Samtliga villkorsändringar ska meddelas konsumenten. Det bör inte vara upp till företagen att bedöma om en förändring sker till nackdel eller inte för konsumenten. Regeringen föreslår att de nya bestämmelserna införs i 11 kap. 16 § ellagen. Uppsägningstiden Ett avtal som löper tills vidare kan alltid sägas upp av konsumenten, men samtliga företag torde tillämpa uppsägningstider. Enligt gällande standardavtal upphör ett avtal som löper tills vidare mellan en elleverantör och en konsument att gälla senast en månad efter att konsumenten sagt upp avtalet. De allra flesta konsumenterna kommer därför att ha god tid för att sätta sig in i de nya villkoren samt eventuellt säga upp avtalet och byta leverantör innan de nya villkoren träder i kraft. Det finns emellertid företag som tillämpar längre uppsägningstider än en månad. Konsumentverket har i sitt remissyttrande anfört att en maximal uppsägningstid bör regleras i ellagen. Regeringen delar uppfattningen att långa uppsägningstider kan ha en begränsande effekt på rörligheten på marknaden. För närvarande anser dock inte regeringen att det finns tillräckliga skäl eller beredningsunderlag för att särskilt reglera uppsägningstiden i ellagen. Frågan behöver dock följas och det kan finnas anledning att återkomma om det visar sig att fler företag på elmarknaden binder upp konsumenterna med långa uppsägningstider. Något krav att reglera uppsägningstiden följer inte av elmarknadsdirektivet. Tidsbestämda avtal En annan vanlig avtalsform på elmarknaden är avtal som löper under en bestämd tid. Sådana avtal bör enligt allmänna avtalsrättsliga principer inte kunna ändras ensidigt av elleverantören under den tid som avtalet löper. Ett sådant avtal får, om möjligt, istället sägas upp till villkorsändring, men i den situationen måste naturligtvis båda parter godkänna de nya villkoren. Den part som utan grund säger upp avtalet ensidigt kan komma att bli skadeståndsskyldig. Det är inte uteslutet att elleverantören i avtalet kan ha förbehållit sig rätten att ensidigt ändra villkoren. De avtal det är fråga om kan emellertid komma att bli föremål för en prövning enligt lagen om avtalsvillkor i konsumentförhållanden. I den bilaga som följer rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95, 21.4.1993, s. 29, Celex 31993L0013) vilket genomförts genom bl.a. lagen om avtalsvillkor i konsumentförhållanden, nämns särskilt som ett oskäligt avtalsvillkor att näringsidkaren förbehåller sig rätten att ensidigt ändra villkoren utan något giltigt skäl som anges i avtalet. Listan har införlivats i svensk rätt på så sätt att den ska ligga till grund för tolkningen av om ett avtalsvillkor kan anses som oskäligt vid en rättslig prövning. En särskild informationsskyldighet för vad som gäller när ett tidsbestämt avtal löper ut finns redan i 8 kap. 5 § ellagen. Sammantaget bedömer regeringen att det nya informationskravet endast bör omfatta avtal som löper tills vidare. Eftersom det inte bör öppnas upp för någon utökad möjlighet att ändra avtal som löper under viss tid anser regeringen, liksom Konsumentverket, att detta bör framgå av lagtexten. Prishöjningar Enligt regeringens bedömning bör en särskild bestämmelse införas som reglerar informationsplikten vid prishöjningar. När elleverantören åtagit sig att under viss tid leverera el till ett fast pris ska detta åtagande naturligtvis följas. Endast i undantagsfall kan utrymme lämnas för prisförändringsklausuler när leverantören åtagit sig att leverera till visst pris. Detta får anses omhändertaget av konsumentskyddslagstiftningen. När det gäller avtal som löper tills vidare, liksom när konsumenten tecknat avtal för viss tid med s.k. rörligt pris, kan dock prisförändringar ske utan att avtalet behöver sägas upp. Det handlar då om prisförändringar som sker inom ramen för ett befintligt avtalsvillkor. Om elleverantören åtagit sig att leverera el till exempelvis ett pris motsvarande det s.k. spotpris som gäller på elbörsen, jämte visst påslag, kan den prisförändring som sker i takt med börsens utveckling inte anses utgöra en villkorsändring. En prishöjning ska ändå meddelas konsumenten. Kravet bör dock motsvara elmarknadsdirektivets minimikrav, dvs. att underrättelse ska ske senast vid efterföljande fakturering. När det gäller avtal som löper tills vidare kan elleverantören utan att säga upp avtalet ändå ändra villkoren för hur priset beräknas eller ta ut ett större påslag än tidigare. Det blir då fråga om en sådan villkorsändring som ska meddelas konsumenten senast två månader i förväg. Regeringen föreslår att den nya bestämmelsen införs i 11 kap. 17 § ellagen. Elnätsföretagen Det kan anföras argument för att även elnätsföretag borde åläggas ett likadant informationskrav. Elnätsföretagen står dock med hänsyn till sin monopolställning i förhållande till elanvändaren under en strängare tillsyn och deras prissättning faller under tariffregleringen i 4 och 5 kap. ellagen. Någon möjlighet för konsumenten att till följd av nya villkor byta elnätsföretag finns inte, annat än genom att flytta. Enligt regeringens bedömning skulle ett lagstadgat informationskrav för nätföretagen inte medföra någon förbättring för konsumenterna. Det bör dock framhållas att inte minst konsumenträtten ställer krav på elnätsföretagen. Enligt nu gällande standardavtal har de elnätsföretag som är medlemmar i Svensk Energi bl.a. åtagit sig att meddela prisförändringar i förväg, åtminstone genom annonsering i dagspress. 9 Stamnätsföretag Regeringens förslag: Med stamnätsföretag ska i ellagstiftningen avses den som innehar nätkoncession för stamnätet eller största delen därav. NELGA har inte lämnat något motsvarande förslag. Remissinstanserna: Affärsverket svenska kraftnät (Svenska kraftnät) har framhållit att det är viktigt att förstå distinktionen mellan direktivens benämning "systemansvarig för överföringssystem" och benämningen "systemansvarig" i det svenska regelverket. Det måste klargöras vilka som omfattas av bestämmelserna om certifiering och tillsyn av TSO. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Kammarrätten i Stockholm har anfört att definitionen av stamnätsföretag framstår som innehållslös eftersom begreppet stamnät inte har definierats i lagen. Enligt kammarrättens mening är en enklare lösning att ange att regeringen i förordning får utse ett stamnätsföretag. I elförordningen kan det då föreskrivas att Svenska kraftnät är stamnätsföretag. Skälen för regeringens förslag: Med termen systemansvarig för överföringssystemet (transmission system operator, TSO) avses i elmarknadsdirektivet varje fysisk eller juridisk person som ansvarar för drift och underhåll och, vid behov, utbyggnad av överföringssystemet inom ett visst område och, i tillämpliga fall, dess sammanlänkningar till andra system och för att säkerställa att systemet på lång sikt kan uppfylla rimliga krav på överföring av el (artikel 2.4). Överföring - eller transmission - är transport av el i sammanlänkade system med högspänningsnät samt nät med extra hög spänning för tillhandahållande till slutförbrukare eller distributörer, men inte leverans (artikel 2.3). I Sverige utgörs överförings- eller transmissionssystemet av stamnätet, som ägs av staten och förvaltas av Affärsverket svenska kraftnät (Svenska kraftnät), som har koncession för nästan alla stamledningar. Svenska kraftnät fyller sålunda rollen som TSO och omfattas av elmarknadsdirektivets krav på effektiv åtskillnad och certifiering. De nya kraven i fråga om systemansvariga för överföringssystem motiverar att det av lagtexten klart framgår vilken aktör det är som avses med kraven på åtskillnad och certifiering. Det bör därför för tydlighetens skull införas en särskild benämning på den aktör som träffas av elmarknadsdirektivets krav på en systemansvarig för överföringssystemet. Det är även viktigt att klart skilja på Svenska kraftnäts egenskaper av TSO respektive systemansvarig myndighet enligt 8 kap. 1 § ellagen. Med hänsyn till det etablerade språkbruket på elområdet i Sverige är "stamnätsföretag" en lämplig beteckning. Den som innehar nätkoncession för stamnätet är i Sverige att betrakta som systemansvarig för överföringssystemet i elmarknadsdirektivets mening. Av 2 kap. 10 § andra stycket ellagen framgår att nätkoncession för utlandsförbindelse, med något undantag, får beviljas endast den som innehar nätkoncession för stamnätet eller största delen därav, dvs. i praktiken Svenska kraftnät. Kammarrätten i Stockholm har pekat på att begreppet stamnät inte har definierats i ellagen. Det kan i denna fråga konstateras att begreppet stamnät, som redan förekommer i ellagstiftningen, är väl inarbetat och tydligt avgränsat i elbranschen. Som kammarrätten har anfört är en tänkbar lösning att låta regeringen i förordning utse ett stamnätsföretag. Detta skulle vara förenligt med föreskriften i artikel 10.2 i elmarknadsdirektivet att ett företag ska utses till systemansvarig för överföringssystem. Det måste emellertid också av lagstiftningen framgå vilka skyldigheter ett stamnätsföretag har. I Sverige är sådana skyldigheter som anges i elmarknadsdirektivet, bl.a. ansvaret för nätdriften, knutna till innehavet av nätkoncession. Det framstår inte som ändamålsenligt att parallellt med denna reglering införa särskilda - och i sak likadana - bestämmelser om stamnätsföretagets skyldigheter. Regeringen bedömer mot denna bakgrund att benämningen "stamnätsföretag" i ellagstiftningen, med utgångspunkt i beskrivningen i nuvarande 2 kap. 10 § ellagen, bör avse den som innehar nätkoncession för stamnätet eller största delen därav. En bestämmelse med denna innebörd föreslås i 1 kap. 5 b § ellagen. 10 Åtskillnad av stamnätsföretag 10.1 Gällande rätt De svenska bestämmelserna om åtskillnad mellan elnätsverksamhet å den ena sidan och elproduktion och handel å den andra finns i 3 kap. ellagen (1997:857). Enligt 3 kap. 1 a § första stycket ellagen får en juridisk person som bedriver nätverksamhet inte bedriva produktion av eller handel med el. Av paragrafens andra stycke framgår dock att produktion av el får bedrivas tillsammans med nätverksamhet av samma juridiska person, om produktionen uteslutande är avsedd att täcka nätförluster eller sker tillfälligt i syfte att ersätta utebliven el vid elavbrott. Bestämmelserna i 3 kap. 1 a § ellagen avser verksamhet som bedrivs av samma juridiska person. Det finns således inget hinder mot att olika företag i samma koncern bedriver nätverksamhet respektive produktion av eller handel med el. I 3 kap. 1 b-1 e §§ ellagen finns bestämmelser om funktionell åtskillnad mellan företag som bedriver nätverksamhet respektive elproduktion och handel inom samma koncern. 10.2 Åtskilt ägande Regeringens förslag: Ett stamnätsföretag ska inte få bedriva produktion av eller handel med naturgas. Ett stamnätsföretag ska vara oberoende av företag som bedriver produktion av eller handel med el eller naturgas. Den som ensam eller tillsammans med någon annan utövar kontroll över ett företag som bedriver produktion av eller handel med el eller naturgas ska inte få utöva kontroll över eller någon rättighet gentemot ett stamnätsföretag. Den som ensam eller tillsammans med någon annan utövar kontroll över ett stamnätsföretag ska inte få utöva kontroll över eller någon rättighet gentemot ett företag som bedriver produktion av eller handel med el eller naturgas. Det som nu har sagts om företag som bedriver produktion av eller handel med el ska inte gälla en elanvändare som själv producerar eller levererar el eller ensam eller tillsammans med någon annan kontrollerar ett företag som bedriver sådan verksamhet, förutsatt att elanvändaren är nettoförbrukare och värdet av den el som denne säljer till någon annan är obetydligt i förhållande till övrig näringsverksamhet. Den som ensam eller tillsammans med någon annan får utse ledamöter till styrelsen eller motsvarande organ hos ett stamnätsföretag ska inte få utöva kontroll över eller någon rättighet gentemot ett företag som bedriver produktion av eller handel med el. Bestämmelserna ska inte gälla kontroll eller rättighet som utövas av staten genom regeringen. NELGA:s förslag: Överensstämmer med regeringens endast i fråga om förbudet mot att stamnätsföretaget bedriver produktion av eller handel med naturgas. NELGA har i övrigt bedömt att det i ellagen finns bestämmelser som motsvarar elmarknadsdirektivets krav på systemansvariga för överföringssystem. Remissinstanserna: Energimarknadsinspektionen har anfört att NELGA inte har behandlat frågan om hur systemansvaret ska organiseras för de överföringsförbindelser som inte förvaltas av Affärsverket svenska kraftnät (Svenska kraftnät) och att det är mycket betydelsefullt att dessa frågor klargörs. Oberoende Elhandlare har anfört att kravet på åtskillnad i ägandet bör ställas även på distributionsnät. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Svenska kraftnät har anfört att avgränsningarna i lagstiftningen måste ges en sådan utformning att det är tillåtet för Svenska kraftnät att handla med el för att genomföra de motköp som används för att undvika överbelastning på stamnätet. Skälen för regeringens förslag Val av åtskillnadslösning När det gäller stamnätsföretag innebär elmarknadsdirektivet en skärpning av kraven på åtskillnad mellan nätverksamheten å ena sidan och produktion av och handel med el å den andra. Medlemsstaterna ställs i princip inför valet mellan att införa fullständigt åtskilt ägande eller att införa en ordning där en "oberoende systemansvarig" (ISO) eller en "oberoende systemansvarig för överföring" (ITO) ansvarar för nätverksamheten. Därutöver finns utrymme för arrangemang som säkerställer ett mer effektivt oberoende än bestämmelserna om ITO. Alternativen till åtskilt ägande förutsätter att överföringssystemet den 3 september 2009 tillhörde ett vertikalt integrerat företag. Regeringen bedömer att Svenska kraftnät redan i dag uppfyller kraven på åtskilt ägande enligt artikel 9 i elmarknadsdirektivet. Det finns inte heller praktiska skäl som motiverar en ISO- eller ITO-lösning i Sverige, även om de formella förutsättningarna skulle finnas för att välja en sådan. Frågan är i stället vilka bestämmelser i lag som är nödvändiga för att Sverige ska anses ha genomfört elmarknadsdirektivet i denna del. Åtskilt ägande enligt elmarknadsdirektivet Åtskilt ägande innebär att nätägaren utses till systemansvarig (TSO) och att nätägaren är oberoende av leverans- eller produktionsintressen (skäl 11 i ingressen till elmarknadsdirektivet). I artikel 9.1 i elmarknadsdirektivet ställs en rad krav upp, som syftar till att genomföra åtskilt ägande. Medlemsstaterna ska se till att kraven är uppfyllda från och med den 3 mars 2012. Förbud mot att samma personer utövar kontroll eller rättigheter Av artikel 9.1 b framgår att samma personer inte får - direkt eller indirekt utöva kontroll över ett företag som bedriver produktions- eller leveransverksamhet och direkt eller indirekt utöva kontroll över eller någon rättighet gentemot en systemansvarig för överföringssystem eller ett överföringssystem, eller - direkt eller indirekt utöva kontroll över en systemansvarig för överföringssystem eller över ett överföringssystem och direkt eller indirekt utöva kontroll över eller någon rättighet gentemot ett företag som bedriver produktions- eller leveransverksamhet. Enligt artikel 9.3 ska i detta sammanhang begreppet "företag som bedriver produktions- eller leveransverksamhet" omfatta det som avses med detta begrepp i gasmarknadsdirektivet och termerna "systemansvarig för överföringssystem" och "överföringssystem" omfatta "systemansvarig för överföringssystem" och "överföringssystem" i den mening som avses i det direktivet. Bestämmelserna om åtskillnad i artikel 9.1 b ska således tillämpas tvärsöver el- och gassektorn (jfr skäl 14 till elmarknadsdirektivet). Enligt artikel 44.2 andra stycket finns ett särskilt undantag för nettoförbrukare. Där föreskrivs att i artikel 9.1 b ska begreppet "företag som bedriver produktions- eller leveransverksamhet" inte omfatta slutförbrukare som bedriver verksamhet inom produktion eller leverans av el, antingen direkt eller genom ett företag som de utövar kontroll över, antingen enskilt eller gemensamt med någon annan, förutsatt att slutförbrukarna, inbegripet deras andel av el som produceras i kontrollerade företag, är nettoförbrukare av el uttryckt i årligt genomsnitt och förutsatt att det ekonomiska värdet av den el som de säljer till tredje part är obetydligt i förhållande till deras övriga affärsverksamhet. Rätten att utse styrelseledamöter (artikel 9.1 c) Vidare föreskrivs i artikel 9.1 c att samma personer inte får, för en systemansvarig för överföringssystem eller för ett överföringssystem, utse ledamöter till styrelsen, tillsynsorganet eller organ som juridiskt företräder företaget, och direkt eller indirekt utöva kontroll över eller någon rättighet gentemot ett företag som bedriver produktions- eller leveransverksamhet. Personell åtskillnad (artikel 9.1 d) I artikel 9.1 d finns en bestämmelse om personell åtskillnad som behandlas närmare i avsnitt 10.4. Vad som avses med rättigheter Av artikel 9.2 framgår att de rättigheter som avses i artikel 9.1 b och c i synnerhet ska omfatta rätten att rösta, befogenheten att utse ledamöter till styrelsen, tillsynsorganet eller organ som juridiskt företräder företaget eller rätten att inneha ägarmajoriteten. Generellt förbud mot kontroll Av artikel 9.12 framgår att ett företag som bedriver någon av funktionerna produktions- eller leveransverksamhet inte under några omständigheter får kunna direkt eller indirekt ta kontroll över eller utöva någon rättighet gentemot ägarmässigt åtskilda systemansvariga för överföringssystem i medlemsstater som tillämpar artikel 9.1. Det svenska regelverket Kravet på åtskilt ägande, som i huvudsak ska gälla även i förhållande till naturgasmarknaden, innebär till en början att ett stamnätsföretag inte får bedriva produktion av eller handel med naturgas. Ett förbud för företag som bedriver överföring att bedriva produktion av eller handel med el finns redan i 3 kap. 1 a § första stycket ellagen. Det bör vidare uttryckligen anges i ellagen att ett stamnätsföretag ska vara oberoende av företag som bedriver produktion av eller handel med el eller naturgas. Bestämmelserna om kontroll i artikel 9.1 b och c i elmarknadsdirektivet förtydligar i viktiga avseenden vad kravet på oberoende innebär. Kraven har ingen motsvarighet i den svenska ellagstiftningen. Det är således nödvändigt att införa tydliga bestämmelser som genomför elmarknadsdirektivet i denna del. Regeringen föreslår att bestämmelserna införs i 3 kap. 1 a § och 1 f -1 h § ellagen. Exemplifieringen i artikel 9.2 är däremot inte av sådan karaktär att den behöver komma till uttryck i författningstext. Staten som ägare av stamnätsföretag och elhandelsföretag Svenska staten äger dels stamnätet, som förvaltas av en särskild myndighet, dels Vattenfallskoncernen, som bedriver såväl regionnätsverksamhet som produktion av och handel med el. Staten, som är en juridisk person, kontrollerar sålunda både stamnätet och en del av den produktion av och handel med el som bedrivs i Sverige. Elmarknadsdirektivet tillåter emellertid att en medlemsstat utövar sådan kontroll, förutsatt att vissa villkor är uppfyllda. Av artikel 9.6 i direktivet framgår att vid tillämpningen av artikel 9 ska, om den person som avses i artikel 9.1 b-d är medlemsstaten eller ett annat offentligt organ, två separata offentliga organ som utövar kontroll över, å ena sidan, en systemansvarig för överföringssystemet eller över ett överföringssystem och, å andra sidan, över ett företag som bedriver antingen produktions- eller leveransverksamhet, inte anses vara samma person eller samma personer. Bestämmelsen i artikel 9.6 innebär att det är möjligt att låta olika delar av staten bedriva transmissionsverksamhet å ena sidan och produktion av eller handel med el å den andra. En förutsättning är dock att verksamheterna inte kontrolleras av samma offentliga organ. För att bestämmelsen över huvud taget ska vara meningsfull måste emellertid sådan kontroll som utövas av den högsta verkställande myndigheten i medlemsstaten vara undantagen. Syftet är i stället att förhindra att samma förvaltningsmyndighet eller samma enskilda beslutsfattare kontrollerar båda verksamheterna. För att förtydliga detta bör det av lagen framgå att den kontroll som utövas av staten genom regeringen inte omfattas av förbudet mot att samma personer utövar kontroll. Regeringen föreslår att en sådan bestämmelse införs i 3 kap. 1 h § första stycket ellagen. Överföringsförbindelser som inte förvaltas av Svenska kraftnät Den reglering som föreslås i propositionen innebär att den ordning som redan råder på den svenska elmarknaden även blir lagstadgad. Att det införs föreskrifter om åtskilt ägande av stamnätsverksamhet har inga nämnvärda praktiska konsekvenser för Svenska kraftnät eller elmarknaden i övrigt. Energimarknadsinspektionen har anfört att det även är betydelsefullt att det klargörs hur systemansvaret ska organiseras för de överföringsförbindelser som inte förvaltas av Svenska kraftnät. Med hänsyn till att NELGA inte behandlat frågan närmare saknar regeringen emellertid underlag bl.a. för att kunna bedöma vilka praktiska konsekvenser ändringar i det gällande regelverket skulle få för de aktuella överföringsförbindelserna. Det saknas därför förutsättningar att ta upp frågan inom ramen för propositionen. Svenska kraftnäts roll som systemansvarig myndighet Svenska kraftnät har påpekat att det måste vara tillåtet för verket att i dess roll som systemansvarig myndighet handla med el för att genomföra de motköp som används för att undvika överbelastning på stamnätet. Förslagen i lagrådsremissen innebär i denna fråga ingen förändring i förhållande till de gällande bestämmelserna. De nya kraven på åtskillnad är i huvudsak ett förbud mot att ingå i samma koncern som ett företag som bedriver produktion av eller handel med el eller naturgas. Svenska kraftnäts möjligheter att inom ramen för den egna verksamheten genomföra motköp påverkas inte. 10.3 Elproduktion knuten till driften av stamnätet Regeringens förslag: Kravet på åtskilt ägande ska inte hindra att ett stamnätsföretag - bedriver produktion av el som uteslutande är avsedd att täcka nätförluster eller sker tillfälligt i syfte att ersätta utebliven el vid elavbrott, eller - ingår i samma koncern som ett företag som bedriver produktion av el som uteslutande är knuten till driften av stamnätsföretagets ledningsnät. NELGA har inte lämnat något motsvarande förslag. Remissinstanserna har inte berört frågan. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss: Överensstämmer delvis med regeringens. Enligt förslaget ska undantaget gälla ett företag i samma koncern som bedriver elproduktion som uteslutande är avsedd att täcka nätförluster eller sker tillfälligt i syfte att ersätta utebliven el vid elavbrott, förutsatt att produktionsföretaget inte levererar el till någon annan än stamnätsföretaget. Remissinstanserna: Energimarknadsinspektionen har föreslagit att undantaget utvidgas till att avse produktion av el som uteslutande är knuten till driften av stamnätet. Svenska kraftnät har anfört att den föreslagna lydelsen är alltför snäv med hänsyn till att dotterbolaget Svenska Kraftnät Gasturbiner AB säljer systemtjänster till affärsverket som inte uppenbart faller inom ramen för avgränsningen. Skälen för regeringens förslag: Den möjlighet som finns enligt 3 kap. 1 a § andra stycket ellagen för nätföretagen att, trots förbudet mot produktion av el, producera el i syfte att ersätta utebliven el vid elavbrott är en viktig del i arbetet med att säkerställa en driftsäker elöverföring. Undantaget har inte bedömts stå i strid med bestämmelserna i det gamla elmarknadsdirektivet, och det nya elmarknadsdirektivet innebär enligt regeringens bedömning inte någon skillnad i detta avseende. Svenska kraftnät och de företag där staten genom Svenska kraftnät direkt eller indirekt har ett bestämmande inflytande bildar tillsammans en affärsverkskoncern. Ett av Svenska kraftnäts tre dotterbolag är Svenska Kraftnät Gasturbiner AB. Bolaget äger och förvaltar gasturbinkraftverk för att tillhandahålla reservkapacitet för driften av stamnätet. Bolagets elva gasturbiner ingår samtliga i Svenska kraftnäts snabba aktiva störningsreserv. Bolaget har inga anställda, utan verksamheten bedrivs med upphandlade tjänster. Verkställande direktören är anställd hos Svenska kraftnät. NELGA har noterat att bolaget inte bedriver kommersiell handel med el och att dess anläggningar endast utnyttjas av Svenska kraftnät vid störningar i kraftsystemet för att säkra driften. Svenska kraftnät är enligt utredningens bedömning inte vertikalt integrerat. En sådan elproduktion som bedrivs genom Svenska Kraftnät Gasturbiner AB måste anses utgöra en integrerad del av en välfungerade nätverksamhet. Bolaget ägnar sig inte heller åt att producera eller sälja el på den konkurrensutsatta marknaden. Det är i dag möjligt för nätföretag att med stöd av undantagsbestämmelsen i 3 kap. 1 a § andra stycket ellagen själva bedriva verksamhet av liknande karaktär. Regeringen bedömer mot denna bakgrund att kravet på åtskilt ägande inte utgör något hinder för att ett stamnätsföretag har ett dotterföretag som bedriver produktion av el som uteslutande är knuten till driften av stamnätsföretagets ledningsnät. Detta bör uttryckligen framgå av lagens bestämmelser. För tydlighetens skull bör det även anges att bestämmelserna om åtskilt ägande inte hindrar att stamnätsföretaget bedriver sådan produktion av el som avses i 3 kap. 1 a § andra stycket ellagen. Regeringen föreslås att den nya bestämmelsen införs i 3 kap. 1 i § ellagen. 10.4 Personell åtskillnad Regeringens förslag: En styrelseledamot, verkställande direktör, firmatecknare eller annan person med liknande ställning i ett stamnätsföretag ska inte samtidigt få ha en motsvarande ställning i ett företag som bedriver produktion av eller handel med el, med undantag för ett företag som bedriver produktion av el som uteslutande är knuten till driften av stamnätsföretagets ledningsnät. NELGA har inte lämnat något motsvarande förslag. Remissinstanserna har inte berört frågan särskilt. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss: Överensstämmer delvis med regeringens. I utkastet föreslås att förbudet ska gälla den som har en ledande ställning i ett stamnätsföretag, såsom en styrelseledamot, verkställande direktör eller firmatecknare. Remissinstanserna har inte berört frågan särskilt. Skälen för regeringens förslag: Av artikel 9.1 d i elmarknadsdirektivet framgår att samma person inte får vara ledamot i styrelsen, tillsynsorganet eller organ som juridiskt företräder företaget för både ett företag som bedriver produktions- eller leveransverksamhet och för en systemansvarig för överföringssystem eller ett överföringssystem. I Sverige finns ett motsvarande förbud i 3 kap. 1 b § andra stycket ellagen när det gäller nätföretag som ingår i en koncern vars samlade elnät har minst 100 000 elanvändare. Bestämmelsen uppfyller inte helt de krav som ställs upp i elmarknadsdirektivet. Det måste i Sverige införas ett krav på personell åtskillnad i fråga om stamnätsföretag oberoende av om företaget ingår i en koncern eller inte. I Sverige bedrivs stamnätsverksamheten av ett statligt affärsverk. Bestämmelsen om personell åtskillnad bör få en utformning som gör att den är tillämplig oavsett vilken ledningsform stamnätsföretaget har. Det kan anmärkas särskilt att det inte är nödvändigt att utsträcka förbudet till att omfatta företag som bedriver produktion av eller handel med naturgas. Kravet på sektorsöverskridande åtskillnad i artikel 9.3 i elmarknadsdirektivet gäller inte den personella åtskillnaden enligt artikel 9.1 d. Det är inte heller nödvändigt att låta förbudet omfatta sådana produktionsföretag som behandlas i avsnitt 10.3. Regeringen föreslår att en ny bestämmelse om personell åtskillnad införs i 3 kap. 1 j § ellagen. 10.5 Skydd för kommersiellt känsliga uppgifter Regeringens förslag: Om ett stamnätsföretag ingår i en koncern där en annan del bedriver produktion av eller handel med el, ska åtgärder som vidtas av företag i koncernen för att säkerställa att kraven på åtskilt ägande är uppfyllda inte få innebära att personal eller kommersiellt känsliga uppgifter överförs från stamnätsföretaget till ett företag som bedriver produktion av eller handel med el. NELGA har inte lämnat något motsvarande förslag. Remissinstanserna har inte berört frågan. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna har inte berört frågan särskilt. Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 9.7 i elmarknadsdirektivet ska medlemsstaterna se till att varken kommersiellt känsliga uppgifter, som innehas av en systemansvarig för överföringssystemet som har ingått i ett vertikalt integrerat företag, eller personal hos en sådan systemansvarig för överföringssystemet överförs till företag som bedriver produktions- eller leveransverksamhet. Kravet saknar enligt regeringens bedömning praktisk betydelse utifrån svenska förhållanden. För att det inte ska råda någon tvekan om att Sverige har genomfört artikel 9 bör dock en bestämmelse som svarar mot kravet i artikel 9.7 föras in i 3 kap. 1 k § ellagen. 11 Certifiering av stamnätsföretag 11.1 Krav på certifiering Regeringens förslag: Stamnätsföretag ska inte få bedriva överföring av el i stamledningar utan certifiering. NELGA:s förslag: Överensstämmer delvis med regeringens. Utredningen har föreslagit att nätkoncession inte ska få beviljas den som söker nätkoncession för linje som avser stamnätet eller större delen därav om inte certifiering har beslutats. En nätkoncession ska återkallas om den som innehar koncession för linje som avser stamnätet eller största delen därav inte blir certifierad eller får certifieringen återkallad Remissinstanserna: Kammarrätten i Stockholm har ifrågasatt den koppling som NELGA har gjort mellan certifiering som TSO och innehav av nätkoncessioner för linje. Kammarrätten anser att den svenska regleringen borde kunna utformas så att Energimarknadsinspektionen ges befogenheter att utse en systemansvarig organisation för stamnätet. Organisationen får utses först då den har certifierats. Affärsverket svenska kraftnät (Svenska kraftnät) har anfört att när en statlig myndighet är TSO framstår motiven för en certifiering som mycket svaga. En sådan ordning stämmer inte heller särskilt väl överens med den svenska förvaltningsmodellen, eftersom den innebär att en statlig myndighet ska certifiera en annan. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna har inte haft något att invända mot förslaget. Skälen för regeringens förslag Elmarknadsdirektivets krav på certifiering I artikel 10 i elmarknadsdirektivet finns bestämmelser om utseende och certifiering av systemansvariga för överföringssystem. Av artikel 10.1 framgår att innan ett företag godkänns och utses till systemansvarig för överföringssystem ska det certifieras enligt ett särskilt förfarande, som regleras dels i artikel 10.4, 10.5 och 10.6 dels i artikel 3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 714/2009 av den 13 juli 2009 om villkor för tillträde till nät för gränsöverskridande elhandel och om upphävande av förordning (EG) nr 1228/2003. Enligt artikel 10.2 i elmarknadsdirektivet ska ett företag som äger ett överföringssystem och som av den nationella tillsynsmyndigheten, till följd av certifieringsförfarandet, intygas uppfylla kraven i artikel 9, av medlemsstaterna godkännas och utses till systemansvarig för överföringssystemet. Utnämningen av systemansvariga för överföringssystemet ska anmälas till kommissionen och offentliggöras i Europeiska unionens officiella tidning. Som Svenska kraftnät har påpekat framstår motiven för en certifiering som mycket svaga i Sverige, där en statlig myndighet är TSO. Regeringen konstaterar emellertid att ett särskilt certifieringsförfarande för stamnätsföretag måste införas för att Sverige ska anses ha genomfört elmarknadsdirektivet. Ett krav på certifiering bör därför ställas upp i lag för att ett stamnätsföretag ska få bedriva överföring av el i stamledningar. NELGA har föreslagit att bestämmelser om certifieringsförfarandet ska införas i 12 kap. ellagen. Så länge det svenska stamnätet ägs av staten och förvaltas av en statlig myndighet kan en certifiering antas bli närmast en engångsföreteelse. Regeringen bedömer att förfarandet i stället bör regleras i en särskild lag för att inte onödan belasta ellagen med bestämmelser som sällan kommer att behöva tillämpas i praktiken. Certifiering och nätkoncession Kammarrätten i Stockholm har ifrågasatt den koppling som NELGA har gjort mellan certifiering som TSO och innehav av nätkoncessioner för linje. En genomförd certifiering kommer att vara ett krav för att ett stamnätsföretag ska få bedriva överföring av el i stamledningar. Ett beslut om certifiering är därför liktydigt med ett tillstånd att bedriva sådan verksamhet i stamnätet. Det framstår därför inte som nödvändigt att därutöver kräva ett formenligt beslut om att godkänna och utse en TSO för att elmarknadsdirektivets bestämmelser ska anses genomförda i Sverige. Att, som NELGA har föreslagit, göra certifieringen till en förutsättning för koncession framstår inte som påkallat mot bakgrund av propositionens förslag. Något sådant krav följer inte heller av elmarknadsdirektivet. 11.2 Förutsättningar för certifiering Regeringens förslag: Certifiering ska få beviljas efter ansökan av den som avser att bedriva överföring av el i stamledningar om kraven på åtskilt ägande är uppfyllda. NELGA:s förslag: Överensstämmer delvis med regeringens. Utredningen har föreslagit att den som innehar, eller söker, koncession för stamnätet eller största delen därav ska ansöka om certifiering hos nätmyndigheten. Remissinstanserna har inte berört frågan särskilt. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss: Överensstämmer i sak med regeringens. Remissinstanserna har inte haft något att invända mot förslaget. Skälen för regeringens förslag: Som redan nämnts avser certifieringen frågan om stamnätsföretaget uppfyller kraven i artikel 9 i elmarknadsdirektivet, dvs. om företaget är oberoende från produktions- och leveransverksamhet. Som framgått i avsnitt 10.2 föreslås i propositionen att artikel 9 ska genomföras i svensk rätt genom bestämmelser om åtskilt ägande. I Sverige ska certifieringsförfarandet således innebära en prövning av om stamnätsföretaget uppfyller dessa krav. Varje företag som avser att bedriva överföring av el i stamledningar bör kunna ansöka om certifiering. 11.3 Förfarandet vid certifiering 11.3.1 Certifiering efter ansökan Regeringens förslag: Nätmyndigheten ska pröva frågor om certifiering. En fråga om certifiering ska behandlas skyndsamt. Om nätmyndigheten inte har meddelat ett beslut i frågan inom fyra månader från det att en fullständig ansökan kom in till myndigheten, ska myndigheten anses ha beviljat certifiering. Nätmyndigheten ska utan dröjsmål anmäla en certifiering till Europeiska kommissionen och förse kommissionen med alla relevanta uppgifter om certifieringen. En certifiering ska gälla först från det att nätmyndigheten har meddelat sitt slutliga beslut enligt artikel 3.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 714/2009 av den 13 juli 2009 om villkor för tillträde till nät för gränsöverskridande elhandel och om upphävande av förordning (EG) nr 1228/2003. NELGA:s förslag: Överensstämmer i stora drag med regeringens. Remissinstanserna: Kammarrätten i Stockholm har anfört att det bör anges i författningstexten att ett beslut om certifiering inte gäller förrän det anmälts till EU-kommissionen. Det bör vidare anges att även ett "tyst beviljande" ska anmälas till kommissionen. Företagarna har framhållit behovet av att underlätta och åtminstone ta hänsyn till företagens administrativa kostnader när föreskrifterna om certifiering utformas. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna har inte haft något att invända mot förslaget. Skälen för regeringens förslag Elmarknadsdirektivet I artikel 10 i elmarknadsdirektivet finns bestämmelser om hur förfarandet för certifiering ska vara utformat. Tillsynsmyndigheten ska fatta beslut om certifiering inom fyra månader från den dag då stamnätsföretaget inkom med en anmälan (artikel 10.5). När denna period har löpt ut ska certifieringen anses vara beviljad. Tillsynsmyndigheten ska utan dröjsmål anmäla det uttryckliga eller underförstådda beslutet om certifiering till EU-kommissionen och förse kommissionen med alla relevanta uppgifter avseende beslutet (artikel 10.6). Artikel 3 i förordning (EG) nr 714/2009 Kommissionen ska agera i enlighet med förfarandet i artikel 3 i förordning (EG) nr 714/2009. Där föreskrivs till en början att kommissionen ska pröva tillsynsmyndighetens anmälan så snart som den mottagits och yttra sig till tillsynsmyndigheten inom två månader efter mottagandet. Kommissionen kan begära att byrån för samarbete mellan energitillsynsmyndigheter (ACER) ska yttra sig om den nationella tillsynsmyndighetens beslut. I det fallet ska tvåmånadersperioden förlängas med två månader. I avsaknad av ett yttrande från kommissionen inom de nämnda perioderna ska kommissionen anses inte göra några invändningar mot tillsynsmyndighetens beslut. Av artikel 3.2 i förordningen framgår att den nationella tillsynsmyndigheten ska anta sitt slutliga beslut om certifiering inom två månader efter mottagandet av ett yttrande från kommissionen och därvid ta största möjliga hänsyn till kommissionens yttrande. Tillsynsmyndighetens beslut och kommissionens yttrande ska offentliggöras tillsammans. Nätmyndighetens handläggning Elmarknadsdirektivets krav i fråga om handläggningstider när ett företag har ansökt om certifiering bör genomföras genom bestämmelser i lag. En ansökan om certifiering ska behandlas skyndsamt. Om nätmyndigheten inte har meddelat ett beslut i frågan inom fyra månader från det att ansökan kom in till myndigheten, ska myndigheten anses ha beviljat certifiering. Nätmyndigheten ska anmäla certifieringen till kommissionen. Förordning (EG) nr 714/2009 är direkt tillämplig i Sverige. Det som föreskrivs i artikel 3.2 i förordningen kräver således ingen särskild lagstiftning. Det är emellertid lämpligt att hänvisning till bestämmelsen i förordningen införs i lagen om certifiering. Certifieringens giltighet Även det som sägs i artikel 10.5 i elmarknadsdirektivet om när beslutet om certifiering ska börja gälla motiverar lagstiftning. För att certifieringen ska gälla krävs därför ett slutligt beslut av nätmyndigheten enligt artikel 3.2 i förordning (EG) nr 714/2009. 11.3.2 Omprövning av certifiering Regeringens förslag: Ett certifierat stamnätsföretag ska till nätmyndigheten anmäla planerade transaktioner som har betydelse för bedömningen av om stamnätsföretaget uppfyller kraven på åtskilt ägande. En certifiering ska omprövas av nätmyndigheten efter en anmälan från stamnätsföretaget eller en begäran från Europeiska kommissionen eller om det annars finns anledning att anta att stamnätsföretaget inte uppfyller åtskillnadskraven. En omprövning ska ske på i huvudsak samma sätt som en prövning av en ansökan om ny certifiering. Nätmyndigheten ska återkalla en certifiering, om företaget inte längre uppfyller kraven. NELGA:s förslag: Överensstämmer delvis med regeringens. Nätmyndigheten ska enligt förslaget på eget initiativ fortlöpande kontrollera att en certifierad systemansvarig uppfyller kraven på åtskillnad. Energimarknadsinspektionen ska ges bemyndigande att utfärda närmare föreskrifter om hur certifieringsprocessen ska gå till samt hur den löpande övervakningen av de certifierade ska verkställas. Remissinstanserna har inte berört frågan särskilt. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss: Överensstämmer i huvudsak med regeringens. Remissinstanserna har inte haft något att invända mot förslaget. Skälen för regeringens förslag: Av artikel 10.3 i elmarknadsdirektivet framgår att systemansvariga för överföringssystemet ska anmäla planerade transaktioner som kan komma att kräva en omprövning av huruvida de uppfyller åtskillnadskraven till den nationella tillsynsmyndigheten. I artikel 10.4 i elmarknadsdirektivet föreskrivs att tillsynsmyndigheterna ska kontrollera att de systemansvariga för överföringssystemet fortlöpande uppfyller kraven i artikel 9. För att säkerställa att kraven uppfylls ska de inleda ett certifieringsförfarande efter anmälan från den systemansvarige, på eget initiativ - om de får vetskap om att en planerad förändring kan leda till överträdelse av artikel 9 eller då de har anledning att misstänka att en sådan överträdelse kan ha skett - samt efter en motiverad begäran från EU-kommissionen. Enligt artikel 10.5 i elmarknadsdirektivet ska tillsynsmyndigheterna fatta beslut om certifiering inom fyra månader från dagen för anmälan eller begäran. En redogörelse för förfarandet lämnas ovan i avsnitt 11.3.1. För att en omprövning ska kunna ske enligt elmarknadsdirektivets krav måste bestämmelser införas i Sverige om förutsättningarna för återkallelse av certifiering och förfarandet vid en sådan prövning. Vidare krävs stöd i lag för att stamnätsföretaget ska vara skyldig att självmant anmäla ändrade förhållanden till nätmyndigheten. Lagrådet har särskilt pekat på att det inte av direktivet framgår något annat än att bestämmelserna om förfarandet vid omprövning bör omfatta samtliga tre fall, dvs. vid anmälan från stamnätsföretaget, vid begäran från EU-kommissionen och vid omprövning på nätmyndighetens initiativ. Regeringen delar i huvudsak den bedömningen. Den fyramånadersfrist som föreskrivs i artikel 10.5 i direktivet är dock uttryckligen knuten till den dag då företaget kom in med anmälan eller kommissionen överlämnade sin begäran. Regeringen bedömer därför att det inte av direktivet följer att en tidsfrist ska gälla även för handläggningen av omprövningsärenden som nätmyndigheten inleder om det finns anledning att anta att förutsättningarna i ellagen inte är uppfyllda. Det är inte heller av andra skäl motiverat att införa en tidsfrist i sådana fall. 11.3.3 Begäran om uppgifter Regeringens förslag: Europeiska kommissionen och nätmyndigheten ska från ett stamnätsföretag eller ett företag som bedriver produktion av eller handel med el få begära att få de upplysningar och få ta del av de handlingar som de anser behövas för att förutsättningarna för certifiering ska kunna bedömas. NELGA:s förslag: Energimarknadsinspektionen ska ges bemyndigande att utfärda närmare föreskrifter om hur den löpande övervakningen av de certifierade ska verkställas. Remissinstanserna har inte berört frågan särskilt. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss: Överensstämmer delvis med regeringens. I utkastet föreslogs att EU-kommissionen och nätmyndigheten skulle ha rätt att få upplysningarna och ta del av handlingarna. Remissinstanserna har inte haft något att invända mot förslaget. Skälen för regeringens förslag: Av artikel 10.7 i elmarknadsdirektivet framgår att tillsynsmyndigheterna och Europeiska kommissionen får begära sådan information från systemansvariga för överföringssystem och företag som bedriver produktions- eller leveransverksamhet som är relevant för fullgörandet av myndigheternas och kommissionens skyldigheter enligt artikel 10. Som Lagrådet har framhållit saknas skäl att i denna del gå längre än vad elmarknadsdirektivet kräver. Det är därför tillräckligt att det i lagen anges att nätmyndigheten och kommissionen får begära viss angiven information. 11.4 Certifiering i förhållande till tredje land 11.4.1 Särskilda krav i fråga om företag med anknytning till tredje land Regeringens förslag: I fråga om en person från tredje land eller ett företag som kontrolleras av eller kan antas komma att kontrolleras av en eller flera personer från tredje land ska det krävas att en certifiering inte äventyrar en trygg energiförsörjning i någon medlemsstat i Europeiska unionen. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela ytterligare föreskrifter om krav för certifiering. NELGA har inte lämnat något motsvarande förslag. Remissinstanserna har inte berört frågan särskilt. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna har inte haft något att invända mot förslaget. Skälen för regeringens förslag: I artikel 11 i elmarknadsdirektivet finns särskilda bestämmelser om certifiering i förhållande till tredje land. Ordningen för certifiering är i dessa fall delvis en annan än den som föreskrivs i artikel 10. Bestämmelserna avser fall där personer från tredje land kan få kontroll över ett transmissionsnät eller en TSO. Av artikel 11.3 i elmarknadsdirektivet framgår bl.a. att certifiering ska vägras om det inte visas att den berörda enheten uppfyller kraven i artikel 9 i direktivet och att ett beviljande av certifiering inte kommer att äventyra en trygg energiförsörjning i medlemsstaten och gemenskapen. Bestämmelserna om certifiering i förhållande till tredje land saknar nuläget praktisk betydelse i Sverige, eftersom stamnätet ägs av staten. Det finns med andra ord inga aktörer som berörs av elmarknadsdirektivets krav i denna del. För att det inte ska råda någon tvekan om att Sverige har genomfört direktivet bör dock bestämmelser om tredjelandscertifiering införas. Det bör således införas bestämmelser som tar sikte på personer från tredje land eller företag som kan komma att kontrolleras av sådana personer. En förutsättning för certifiering ska i sådana fall vara att certifieringen inte äventyrar en trygg energiförsörjning i någon medlemsstat i Europeiska unionen I artikel 11.3 b finns detaljerade krav på vilka omständigheter en prövningsmyndighet ska ha att ta hänsyn till. Det är lämpligt att sådana krav regleras genom förordning eller myndighetsföreskrifter snarare än i lag. Det bör således bli möjligt för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela ytterligare föreskrifter om krav för certifiering. 11.4.2 Förfarandet vid certifiering Regeringens förslag: Om certifiering begärs av en person från tredje land eller ett företag som kontrolleras av eller kan antas komma att kontrolleras av en eller flera personer från tredje land, ska nätmyndigheten anta ett utkast till beslut i certifieringsfrågan inom fyra månader från det att en fullständig ansökan kom in till myndigheten. Nätmyndigheten ska utan dröjsmål skicka utkastet till Europeiska kommissionen tillsammans med all relevant information i ärendet. Nätmyndigheten ska begära ett yttrande från Europeiska kommissionen om huruvida den verksamhet som certifieringen avser uppfyller kraven på åtskilt ägande och om en certifiering kan äventyra en trygg energiförsörjning till Europeiska unionen. Nätmyndigheten ska meddela ett slutligt beslut i frågan om certifiering inom fyra månader från det att Europeiska kommissionen har tagit emot en begäran. Om kommissionen, när den utarbetar sitt yttrande, begär in synpunkter från byrån för samarbete mellan energitillsynsmyndigheter, en medlemsstat eller berörd part, ska tiden i stället vara sex månader. NELGA har inte lämnat något motsvarande förslag. Remissinstanserna har inte berört frågan. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna har inte haft något att invända mot förslaget. Skälen för regeringens förslag: Bestämmelserna i artikel 11 i elmarknadsdirektivet är sådana att det är nödvändigt att införa särskilda bestämmelser om förfarandet när det gäller certifiering som begärs av en person från tredje land eller ett företag som kontrolleras av eller kan antas komma att kontrolleras av en eller flera personer från tredje land. Enligt artikel 11.3 ska den nationella tillsynsmyndigheten anta ett utkast till beslut om certifiering inom fyra månader. I artikel 11.4 föreskrivs att tillsynsmyndigheten utan dröjsmål ska anmäla beslutet till EU-kommissionen tillsammans med all relevant information beträffande beslutet. Av artikel 11.5 framgår att medlemsstaterna ska se till att den berörda nationella myndigheten, innan beslut antas om certifiering, begär ett yttrande från kommissionen om huruvida den berörda enheten uppfyller kraven i artikel 9 och ett beviljande av certifiering kan äventyra en trygg energiförsörjning till gemenskapen. EU-kommissionen ska enligt artikel 11.6 i elmarknadsdirektivet behandla en begäran så snart den mottagits. Inom två månader efter det att begäran har mottagits ska kommissionen avge sitt yttrande till den nationella tillsynsmyndigheten eller, om begäran kommit från en annan utsedd behörig myndigheten, till den myndigheten. När kommissionen utarbetar sitt yttrande kan den begära in synpunkter från ACER, berörd medlemsstat och berörda parter. Om kommissionen framställer en sådan begäran ska den ursprungliga tvåmånadersperioden förlängas med två månader. Om kommissionen inte har avgett något yttrande inom de aktuella tidsramarna, ska den inte anses ha några invändningar mot den nationella tillsynsmyndighetens beslut. Den nationella tillsynsmyndigheten ska enligt artikel 11.8 i elmarknadsdirektivet anta sitt slutliga beslut om certifieringen inom två månader efter utgången av den period som avses i artikel 11.6. Elmarknadsdirektivets krav bör omsättas i svenska föreskrifter om förfarandet hos nätmyndigheten. Av artikel 11.8 följer att nätmyndigheten har att meddela sitt slutliga beslut inom fyra månader från det att EU-kommissionen har mottagit en begäran oavsett om kommissionen yttrar sig eller inte. Om kommissionen begär in synpunkter blir tiden i stället sex månader. Nätmyndigheten måste mot denna bakgrund hålla sig underrättad om när kommissionen mottar begäran om yttrande och om kommissionen begär in synpunkter från ACER m.fl. Vissa av de bestämmelser som finns i artikel 11 i elmarknadsdirektivet avseende förfarandet bör genomföras genom förordning eller myndighetsföreskrifter (se avsnitt 11.8). 11.4.3 Omprövning av certifiering Regeringens förslag: Ett stamnätsföretag ska till nätmyndigheten anmäla omständigheter som kan leda till att en eller flera personer från tredje land får kontroll över företaget eller stamnätet. Nätmyndigheten ska ompröva certifieringen efter en anmälan. Prövningen ska ske på samma sätt som vid en ansökan om en ny certifiering. Nätmyndigheten ska återkalla en certifiering om kraven i fråga om åtskilt ägande eller försörjningstrygghet inte längre är uppfyllda. NELGA har inte lämnat något motsvarande förslag. Remissinstanserna har inte berört frågan särskilt. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna har inte haft något att invända mot förslaget. Skälen för regeringens förslag: Av artikel 11.2 i elmarknadsdirektivet framgår att en TSO ska underrätta tillsynsmyndigheten om eventuella omständigheter som skulle leda till att en eller flera personer från tredjeländer får kontroll över överföringssystemet eller den TSO:n. Direktivets krav bör genomföras genom bestämmelser i lag. Tillsynsmyndigheten ska efter en anmälan pröva certifieringsfrågan i enlighet med det förfarande som beskrivits i avsnitt 11.4.2. 11.5 Överensstämmelse med riktlinjerna Regeringens förslag: I ett beslut om certifiering ska det anges att beslutet kan komma att ändras eller upphävas efter begäran av Europeiska kommissionen. NELGA:s bedömning: Det är inte förenligt med den svenska förvaltningslagen (1986:223) och de principer som ligger till grund för svenska förvaltningsbeslut att ändra ett beslut som gynnar en enskild när detta beslut vunnit laga kraft. Remissinstansernas synpunkter redovisas i avsnitt 14.3. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss: Överensstämmer i sak med regeringens förslag. Remissinstanserna har inte haft något att invända mot förslaget. Skälen för regeringens förslag: I avsnitt 14.3 redovisas regeringens allmänna överväganden med anledning av kraven i artikel 39 i elmarknadsdirektivet, som bl.a. innebär att ett beslut av den nationella tillsynsmyndigheten kan ändras eller upphävas på begäran av EU-kommissionen om det står i strid med de riktlinjer som avses i direktivet eller förordning (EG) nr 714/2009. I artikel 3.5 i förordning (EG) nr 714/2009 anges att Europeiska kommissionen får anta riktlinjer som beskriver förfarandet för tillämpningen av artikel 3.1 och 3.2. Som framgått i avsnitt 11.3 ovan gäller de aktuella bestämmelserna bl.a. förfarandet hos den nationella tillsynsmyndigheten vid en certifiering enligt artikel 10 i elmarknadsdirektivet. Av artikel 11.10 i elmarknadsdirektivet framgår att EU-kommissionen får anta riktlinjer för det förfarande som ska följas vid tillämpningen av artikel 11. Frågan om överensstämmelse med riktlinjer kan således bli aktuell när det gäller ett beslut om certifiering enligt såväl artikel 10 som artikel 11 i elmarknadsdirektivet. För att säkerställa att nätmyndigheten kan efterleva en begäran i enlighet med artikel 39 i elmarknadsdirektivet i fråga om ett sådant beslut bör det enligt regeringen i beslutet anges att det kan komma att ändras eller upphävas efter begäran av Europeiska kommissionen. 11.6 Tillsyn Regeringens förslag: Nätmyndigheten ska utöva tillsyn över att stamnätsföretag följer lagens bestämmelser. Nätmyndigheten ska få meddela de förelägganden som behövs för att lagen ska följas. Ett föreläggande ska få förenas med vite. NELGA:s förslag: Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten ska meddela närmare föreskrifter om hur den löpande kontrollen av den certifierade ska genomföras. Remissinstanserna har inte berört frågan om tillsyn. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss: Överensstämmer delvis med regeringens. I utkastet föreslogs att tillsynen även skulle omfatta företag som bedriver produktion av eller handel med el. Remissinstanserna: Energimarknadsinspektionen anser att det är av vikt att det finns bestämmelser om sanktioner för det fall att verksamheten drivs utan certifiering trots att sådan bort ske. Skälen för regeringens förslag: I 12 kap. ellagen finns bestämmelser om tillsyn över efterlevnaden av lagen och föreskrifter och villkor som har meddelats med stöd av lagen. Med hänsyn till att det i lagrådsremissen föreslås att bestämmelserna om certifiering ska föras in i en särskild lag finns skäl att även beakta behovet av tillsyn över att stamnätsföretag och andra berörda följer bestämmelserna i den lagen. Det kan till en början konstateras att huvuddelen av de bestämmelser som rör avgränsningen av elnätsverksamhet finns i ellagen och omfattas av tillsynsbestämmelserna där. De bestämmelser i den nya lagen om certifiering som kan motivera att det införs bestämmelser om tillsyn och sanktioner är förbudet mot att bedriva överföring av el utan certifiering och skyldigheten att anmäla ändrade förhållanden till nätmyndigheten. Nätmyndigheten, dvs. Energimarknadsinspektionen, bör utöva tillsyn över att stamnätsföretag följer dessa bestämmelser. En effektiv tillsyn förutsätter att nätmyndigheten kan meddela de förelägganden som behövs för att säkerställa efterlevanden. Förelägganden bör kunna förenas med vite. Energimarknadsinspektionen har pekat på att det inte föreslås några särskilda sanktioner om en ansökan om certifiering inte lämnas in. Regeringen konstaterar till en början att de inte kan antas finnas något praktiskt behov av sanktioner när stamnätsföretaget är en statlig myndighet. Om det i framtiden blir aktuellt för en privat aktör att driva stamnätsverksamhet i Sverige får dock förbudet mot att bedriva verksamheten utan certifiering anses utgöra tillräckligt incitament för att lämna in en ansökan. 11.7 Överklagande Regeringens förslag: I ärenden utan anknytning till tredje land ska följande beslut av nätmyndigheten få överklagas hos allmän förvaltningsdomstol: - beslut att inte bevilja certifiering, - beslut att återkalla en certifiering, och - beslut om förelägganden. Prövningstillstånd ska krävas vid överklagande till kammarrätt. Nätmyndighetens slutliga beslut i fråga om en certifiering med anknytning till tredje land ska få överklagas hos regeringen. NELGA:s förslag: Överensstämmer delvis med regeringens. Remissinstanserna har inte berört frågan särskilt. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna har inte haft något att invända mot förslaget. Skälen för regeringens förslag Möjligheten att överklaga Beslut i certifieringsfrågor är av sådan karaktär att de bör kunna överklagas. Möjligheten att överklaga bör dock endast gälla beslut som går nätföretaget emot. I sak gäller detta beslut att inte bevilja certifiering eller att återkalla en beviljad certifiering. Även förelägganden är av sådan ingripande karaktär att de bör kunna överklagas, oavsett om de förenas med vite eller inte. Överklagande hos allmän förvaltningsdomstol Enligt 22 a § förvaltningslagen (1986:223) gäller som allmän regel att beslut av förvaltningsmyndighet överklagas hos allmän förvaltningsdomstol och att prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Det prövningsmyndigheten har att ta ställning till i ett certifieringsärende utan anknytning till tredje land är framför allt om kraven på åtskilt ägande är uppfyllda. Detta är en i allt väsentligt rättslig bedömning. Det framstår därför som naturligt att en eventuell överprövning sker i domstol. Det saknas även i övrigt skäl att ha en annan ordning än den som anges i förvaltningslagen. Överklagande hos regeringen När det gäller certifiering i förhållande till tredje land kan prövningen inte sägas vara av en i huvudsak rättslig natur. Av helt central betydelse är i stället frågan om vilken betydelse certifieringen har för försörjningstryggheten. De avvägningar som måste göras inom ramen för en sådan prövning är sådana att det bör ankomma på regeringen att pröva ett överklagande. 11.8 Verkställighetsföreskrifter En rad bestämmelser i artiklarna 10 och 11 är sådana att föreskrifter i lagform varken är nödvändiga eller motiverade. Hit hör exempelvis bestämmelser om att tillsynsmyndigheten ska underrätta EU-kommissionen i olika frågor och att tillsynsmyndighetens slutliga beslut och kommissionens yttrande ska offentliggöras tillsammans. Vidare bör det ankomma på tillsynsmyndigheten att i eller i samband med beslutet om certifiering ange vilka ledningar som ingår i det aktuella transmissionsnätet. Sådana aspekter av certifieringsförfarandet kan regleras i föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer med stöd av 8 kap. 7 och 11 §§ regeringsformen. 12 Åtskillnad av distributionsnätsföretag 12.1 Skyldigheten att upprätta en övervakningsplan Regeringens förslag: Skyldigheten att upprätta en övervakningsplan ska inskränkas till att avse nätföretag som ingår i samma koncern som företag som bedriver produktion av eller handel med el. NELGA:s bedömning: Överensstämmer inte med regeringens. Utredningen har föreslagit att kravet att upprätta övervakningsplan ska fortsätta åligga samtliga elnätsföretag. Företag som inte är vertikalt integrerade ska dock inte vara skyldiga att utse en övervakningsansvarig. Remissinstanserna: Advokatsamfundet delar den uppfattning som framfördes i ett särskilt yttrande av experten chefsjuristen Bertil Persson att skyldigheten för nätföretag som inte är vertikalt integrerade att upprätta övervakningsplan kan avskaffas då institutet knappast fyller någon funktion. Energimarknadsinspektionen har föreslagit att en enhetlig regel införs för skyldigheten att upprätta en övervakningsplan, ha en övervakningsansvarig samt kraven på kommunikation och varumärkesprofilering. Denna gräns bör vara fler än 20 000 kunder samt att företaget är vertikalt integrerat. Energimarknadsinspektionen har vidare anfört att syftet med övervakningsplaner bör tydliggöras. Skälen för regeringens förslag Kravet på övervakningsplan Elmarknadsdirektivet innehåller krav på övervakningsplan i fråga om såväl stamnätsföretag som lokal- och regionnätsföretag (distributionsnätsföretag). I fråga om stamnätsföretag gäller kravet emellertid endast vertikalt integrerade företag. Som framgått i avsnitt 10 föreslås i propositionen att det i ellagen ska föras in krav på åtskilt ägande av stamnätsföretag. Någon skyldighet enligt elmarknadsdirektivet att ålägga ett sådant företag att upprätta övervakningsplan finns därför inte. När det gäller distributionsnätsföretagen framgår kravet på övervakningsplan av artikel 26 i elmarknadsdirektivet, som innehåller bestämmelser om åtskillnad av systemansvariga för distributionssystemet. I artikel 26.2 finns en rad bestämmelser som ska säkerställa att distributionsnätsföretag som ingår i vertikalt integrerade företag är oberoende av annan verksamhet med avseende på sin organisation och sitt beslutsfattande (s.k. funktionell åtskillnad). Av artikel 26.2 d framgår att nätföretaget ska upprätta en övervakningsplan där det anges vilka åtgärder som vidtagits för att motverka diskriminerande beteende och se till att det kontrolleras att planen följs. En medlemsstat får besluta att inte tillämpa artikel 26.2 på integrerade elföretag som har mindre än 100 000 ansluta kunder eller levererar till små, enskilda system. Den svenska lagstiftningen Krav på övervakningsplan fanns även i artikel 15.2 d i direktiv 2003/54/EG. Bestämmelserna svarade i stort mot vad som föreskrivs i artikel 26.2 d i det nya elmarknadsdirektivet. I Sverige genomfördes kraven i denna del genom 3 kap. 17 § ellagen (1997:857). I den svenska lagstiftningen har emellertid kravet på övervakningsplan utsträckts till att omfatta alla nätkoncessionshavare, oavsett om det aktuella nätföretaget ingår i samma koncern som ett företag som bedriver produktion av eller handel med el eller inte. I motiven till den nya bestämmelsen diskuterades möjligheten att utnyttja direktivets möjlighet till undantag (prop. 2004/05:62 s. 78). Regeringen konstaterade att ett undantag från bestämmelsen om åtskillnad i förlängningen kunde innebära att konkurrensförutsättningarna på marknaden inte blev lika för samtliga företag. Mot denna bakgrund bedömde regeringen att det var viktigt att innehavare av distributionssystem aktivt arbetade med att säkerställa att de i alla lägen agerade objektivt och icke-diskriminerande. Därför borde de omfattas av kravet på upprättande av övervakningsplan. Övervakningsplan för företag som inte är vertikalt integrerade De överväganden som gjordes i samband med genomförandet av direktiv 2003/54/EG tar sålunda framför allt sikte på nätföretag som ingår i en koncern som även bedriver produktion av eller handel med el. NELGA har inte föreslagit några ändringar när det gäller själva skyldigheten att upprätta övervakningsplan. Utredningen har dock föreslagit att det nya kravet i elmarknadsdirektivet att utse en övervakningsansvarig ska gälla endast vertikalt integrerade företag med hänvisning till att det framstår som alltför långtgående att ålägga även icke vertikalt integrerade företag denna skyldighet. I ett särskilt yttrande har experten Bertil Persson anfört att kravet på övervakningsplan på företag som inte är vertikalt integrerade framstår som en onödig byråkratisk överbyggnad som inte fyller någon vettig funktion. I motsats till utredningen anser han därför att kravet kan tas bort. Advokatsamfundet har i sitt remissyttrande anslutit sig till denna bedömning. Även Energimarknadsinspektionen har föreslagit att kravet ska gälla endast vertikalt integrerade företag. Sammanfattning I elmarknadsdirektivet finns inget krav på att ett stamnätsföretag som är ägarmässigt åtskilt från produktions- och leveransverksamhet ska upprätta en övervakningsplan. Med hänsyn till de nya och strängare krav på åtskillnad som föreslås när det gäller stamnätsföretag framstår också skälen för att behålla kravet på övervakningsplan i fråga om ett sådant företag som mycket svaga. När det gäller distributionsnätföretag gäller kravet på övervakningsplan endast vertikalt integrerade företag. Den nuvarande regleringen i 3 kap. 17 § sträcker sig i detta avseende längre än kraven i såväl direktiv 2003/54/EG som det nya elmarknadsdirektivet. Det är också tveksamt om en övervakningsplan fyller någon praktisk funktion i fråga om företag som inte ingår i samma koncern som ett företag som bedriver produktion av eller handel med el. Att bibehålla den nuvarande ordningen framstår mot denna bakgrund inte som förenligt med regeringens målsättning att det ska vara enkelt att starta, driva och äga företag i Sverige. Med hänsyn till det som nu har sagts bedömer regeringen att kravet på övervakningsplan i framtiden endast bör omfatta vertikalt integrerade företag. Energimarknadsinspektionen har föreslagit att kravet endast ska gälla företag som har fler än 20 000 kunder. Det saknas emellertid underlag för att bedöma vilka konsekvenser en sådan nyordning skulle få för elmarknaden. 12.2 Övervakningsansvarig Regeringens förslag: Ett nätföretag som är skyldigt att upprätta en övervakningsplan ska utse en övervakningsansvarig, som självständigt ska bevaka att planen upprättas och följs. Nätföretaget ska se till att den övervakningsansvarige har de befogenheter och tillgång till den information som krävs för att utföra uppdraget. Den övervakningsansvarige ska årligen upprätta en rapport över de åtgärder som vidtagits enligt övervakningsplanen och ge in rapporten till nätmyndigheten. Nätföretaget ska offentliggöra rapporten. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten ska få meddela föreskrifter om utseende av övervakningsansvarig och dennes uppgifter. NELGA:s förslag: Överensstämmer i stora drag med regeringens. Remissinstanserna: Kammarrätten i Stockholm har anfört att en grundläggande fråga är hur en anställd i verkligheten kan vara "helt oberoende" av sin arbetsgivare. De föreskrifter om den övervakningsansvariges ställning som Energimarknadsinspektionen avses meddela kommer i denna fråga att få stor betydelse för elnätsföretagens tillämpning av bestämmelserna. Företagarna har anfört att det speciellt för små företag kan vara svårt att frigöra personella resurser för dessa uppgifter, samtidigt som det är dyrt att anställa ytterligare en person. Skälen för regeringens förslag: Av 3 kap. 17 § andra stycket ellagen framgår att en nätkoncessionshavare årligen ska upprätta en rapport över de åtgärder som vidtagits enligt övervakningsplanen. Rapporten ska offentliggöras samt ges in till nätmyndigheten. I paragrafens fjärde stycke finns ett bemyndigande till regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten att meddela närmare föreskrifter om innehållet i övervakningsplanen och om offentliggörandet av den årliga rapporten. Elmarknadsdirektivet innebär en skärpning när det gäller de krav som ställs i fråga om övervakningsplanen. Den person eller det organ som ansvarar för att övervakningsplanen följs, den övervakningsansvarige, ska sålunda vara helt oberoende och ha tillträde till all nödvändig information om den systemansvarige för distributionssystemet och alla anknutna företag för att kunna utföra sitt uppdrag. Bestämmelserna om övervakningsplan i ellagen måste därför kompletteras för att svara mot direktivets krav. Ett nätföretag bör till en början vara skyldigt att utse en särskild person som ansvarar för att övervakningsplanen upprättas och följs. Det bör uttryckligen anges att det är den övervakningsansvarige som ska upprätta den årliga rapporten och ge in den till nätmyndigheten. När det gäller kravet att den övervakningsansvarige ska vara helt oberoende bör detta inte förstås som att det måste röra sig om en helt utomstående person. Som NELGA har noterat kan man jämföra med de personuppgiftsombud som utses enligt personuppgiftslagen (1998:204) eller det uppdrag som en internrevisor har. Kravet på oberoende medför emellertid att den övervakningsansvarige måste utföra sitt uppdrag självständigt. För att det ska vara möjligt bör nätföretaget vara skyldigt att se till att den övervakningsansvarige har de befogenheter och tillgång till den information som krävs för att utföra uppdraget. För att säkerställa att den övervakningsansvarige har det oberoende som uppdraget kräver bör det vara möjligt för regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten att meddela föreskrifter om utseende av övervakningsvarig och dennes uppgifter. Direktivet ger utrymme för att undanta koncerner som har färre än 100 000 anslutna elkunder från kravet att utse en självständig övervakningsansvarig. Som Företagarna har antytt kan kravet uppfattas som betungande när det gäller små företag. Som angetts i avsnitt 12.1 föreslår emellertid regeringen att kravet på övervakningsplan ska inskränkas till att gälla endast företag som ingår i samma koncern som ett företag som bedriver produktion av eller handel med el. Att införa begränsningar när det gäller skyldigheten att utse en övervakningsansvarig skulle innebära att artikel 26.3 skulle genomföras på olika sätt i fråga om vertikalt integrerade företag beroende på storleken av den aktuella koncernen. Regeringen finner inte skäl att göra någon sådan uppdelning. Regeringen föreslår att de nya bestämmelserna om övervakningsansvarig införs i 3 kap. 17 a § ellagen. 12.3 Kommunikation och varumärkesprofilering Regeringens förslag: Om ett nätföretag och ett företag som bedriver produktion av eller handel med el ingår i samma koncern, ska företagen när de vänder sig till enskilda elanvändare eller allmänheten ange sin identitet på ett sådant sätt att det tydligt framgår vilken verksamhet företaget bedriver. NELGA:s förslag: Överensstämmer delvis med regeringen. Utredningen har föreslagit att ett nätföretag som ingår i en koncern vars samlade elnät har minst 100 000 elanvändare tydligt ska ange avsändarens identitet då det kommunicerar med kunder. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten ska få meddela ytterligare föreskrifter om hur avsändarens identitet ska anges. Remissinstanserna: Kammarrätten i Stockholm har anfört att den av NELGA föreslagna bestämmelsen har fått en avfattning som gör det svårt att utan tillgång till förarbeten förstå bestämmelsens syfte och avsedda tillämpning. Det kan enligt kammarrätten övervägas att utvidga skyldigheten att identifiera avsändaren även till elhandelsföretag. Enligt Konkurrensverket och Konsumentverket bör kravet på tydlig information avseende vilket företag som kontaktar kunden gälla såväl nät- som handelsföretagen, och det bör inte finnas något undantag för företag med färre än 100 000 kunder. Även E.ON Sverige AB, Fortum Sverige AB och Vattenfall AB har förordat att bestämmelsen ska omfatta alla elnätsföretag. Fortum har anfört att kravet i NELGA:s förslag är otydligt samt att det är mycket tveksamt om detta omfattar direktivets krav. Fortum anser att otydligheten riskerar att öppna upp för kommunikation med flera avsändare. Oberoende Elhandlare anser att utredningens förslag är för otydligt och att det bör införas ett förbud mot att elnätsföretagen gör reklam och kundkommunikation tillsammans med elhandel. Skälen för regeringens förslag Elmarknadsdirektivets krav Av artikel 26.3 i elmarknadsdirektivet framgår till en början att om den systemansvarige för distributionssystemet ingår i ett vertikalt integrerat företag ska medlemsstaterna se till att dennes verksamhet övervakas av tillsynsmyndigheterna eller andra behöriga organ, så att den systemansvarige inte kan dra fördel av sin vertikala integration för att snedvrida konkurrensen. Det stadgas vidare att vertikalt integrerade systemansvariga för distributionssystem i synnerhet inte, i samband med kommunikation och varumärkesprofilering, får ge upphov till förvirring i fråga om den separata identitet som leveransdelen av det vertikalt integrerade företaget har. Kommunikation och varumärkesprofilering i praktiken Kommunikation och varumärkesprofilering sker på många sätt bl.a. genom marknadsföring och kontakter genom kundtjänst. Syftet med kommunikationen är dels att behålla befintliga kunder, dels att attrahera nya. Ett väl etablerat och respekterat varumärke utgör en viktig tillgång för ett företag. Förutsättningarna för att bygga ett starkt varumärke är generellt sett väl genomarbetade kommunikationsstrategier, som ofta tas fram till höga kostnader. Värdet av ett varumärke utgörs till en stor del av hur kunderna uppfattar ett företag, och det ingår i vad som också brukar beskrivas som ett företags goodwill. Genomförandet i Sverige För att genomföra bestämmelsen i artikel 26 i elmarknadsdirektivet om kommunikation och varumärkesprofilering krävs ny lagstiftning i Sverige. Med hänsyn till att en reglering kan komma att bli förhållandevis ingripande för de berörda företagen bör en utgångspunkt för genomförandet vara att inte gå längre än vad som är motiverat av syftet med bestämmelsen, nämligen att en energikoncern inte ska kunna dra otillbörlig nytta av den vertikala integrationen. Ett förhållandevis enkelt sätt att uppnå syftet med direktivets krav är att inför ett förbud mot att vertikalt integrerade företag använder samma eller förväxlingsbara namn eller logotyper för sina elnätsföretag respektive sina elhandels- och produktionsföretag. Ett sådant förbud skulle emellertid innebära att de investeringar företagen har gjort i sina näringskännetecken sedan avregleringen 1996 riskerar att omintetgöras. Det är inte heller säkert att ett förbud mot att använda samma namn inom en koncern skulle bidra till att minska eventuell förvirring bland kunderna. I vissa sammanhang kan det också vara till fördel för kunden att veta att två företag ingår i samma koncern. Ett förbud framstår mot denna bakgrund som mer ingripande än vad elmarknadsdirektivet kräver. Regeringen bedömer mot denna bakgrund att det bör vara tillåtet för företag i samma koncern att använda sig av gemensamma näringskännetecken. En förutsättning är dock att detta sker på ett sätt som inte leder till att ett nätföretag blandas ihop med ett elhandelsföretag i samma koncern. För att undvika att skapa förvirring kring avsändarens identitet är det tillräckligt att det tydligt framgår om det är elnätsföretaget eller elhandelsföretaget som är avsändare. Det bör därför i anslutning till företagsnamnet anges vilken sorts verksamhet som företaget bedriver. Som flera remissinstanser har antytt bör även elhandelsföretag omfattas av regleringen för att minska utrymmet för sammanblandning. Regeringen bedömer att syftet med regleringen bäst uppfylls om tydlighetskravet gäller såväl när ett företag vänder sig till enskilda elanvändare, dvs. sina kunder, som när det vänder sig till allmänheten, t.ex. i sin marknadsföring. Regeringen föreslår att den nya bestämmelsen införs i 3 kap. 23 § ellagen. Undantag NELGA har föreslagit att Sverige när det gäller kommunikation och varumärkesprofilering ska utnyttja möjligheten att undanta koncerner med mindre än 100 000 anslutna kunder. Flera remissinstanser, bl.a. Konkurrensverket och Konsumentverket, har gjort invändningar mot utredningens förslag i denna fråga. Det är viktigt att upprätthålla en klar boskillnad mellan elhandelsverksamhet och nätverksamhet. Det är dock väsentligt att de minsta företagen på marknaden inte drabbas i onödan. Det kan finnas skäl att undanta små elkoncerner, om kravet på tydlighet i kommunikation och varumärkesprofilering får ekonomiska konsekvenser för företagen som inte står i proportion till fördelarna för elmarknadens funktion. Regeringen bedömer emellertid att tydlighetskravet med den utformning det fått i propositionen inte kan antas vara förenat med några sådana konsekvenser. Kravet bör således gälla alla vertikalt integrerade företag. 13 Beslutande myndighet vid förhandsprövning av nättariffer Regeringens förslag: Nätmyndigheten ska pröva frågor om intäktsramen även när det gäller intäkter från en stamledning. NELGA:s förslag: Överensstämmer i sak med regeringens. Remissinstanserna: Energimarknadsinspektionen delar utredningens bedömning att EU:s regelverk kräver att det är reglermyndigheten som fastställer intäktsramen för samtliga elnätsföretag, dvs. även för Svenska kraftnät. Svenska kraftnät har avstyrkt förslaget och anfört att intäktsramen för stamnätet kommer att vara helt avgörande för om verket uppfylla det av regeringen fastställda avkastningskravet. Om nätmyndigheten fastställer intäktsramen för stamnätet betyder det därför att den i princip också överprövar regeringens krav på avkastning. Detta vore principiellt felaktigt. Skälen för regeringens förslag: Av artikel 37.6 a i elmarknadsdirektivet framgår att det är den nationella tillsynsmyndigheten som ska ansvara för att fastställa eller godkänna åtminstone metoder för att beräkna eller fastställa villkoren för bl.a. anslutning och tillträde till nationella nät, inklusive överförings- och distributionstariffer eller deras beräkningsmetoder. Till skillnad från direktiv 2003/54/EG tillåter inte elmarknadsdirektivet att något annat organ svarar för fastställandet. När det gäller förhandsprövningen av nättariffer har Sverige genomfört kraven i direktiv 2003/54/EG genom att de samlade intäkter som en nätkoncessionshavare högst får uppbära genom nättariffer under en tillsynsperiod, en intäktsram, fastställs i förväg. Nätmyndigheten fastställer intäktsramen i fråga om lokalnät och regionnät. När det gäller stamnätet fattas beslutet av regeringen. Kraven i elmarknadsdirektivet innebär att det inte längre finns något utrymme för att regeringen fastställer intäktsramen. För att direktivet ska anses vara korrekt genomfört måste ansvaret för att fastställa intäktsramen ligga på nätmyndigheten även när det gäller stamnätet. Svenska kraftnäts invändningar är inte av sådan beskaffenhet att de kan föranleda någon annan bedömning. 14 Nätmyndighetens tillsyn 14.1 Tillsynsmyndighet enligt elmarknadsdirektivet och förordning (EG) nr 714/2009 Regeringens förslag: Nätmyndigheten ska utöva tillsyn över efterlevnaden av de nya bestämmelserna om konsumentskydd. En upplysning förs in i ellagen om att nätmyndigheten är tillsynsmyndighet enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 714/2009 av den 13 juli 2009 om villkor för tillträde till nät för gränsöverskridande elhandel och om upphävande av förordning (EG) nr 1228/2003. NELGA:s förslag: Överensstämmer delvis med regeringens. När det gäller konsumentskyddsbestämmelserna har utredningen föreslagit att tillsynen endast ska omfatta bestämmelser om den information till konsumenter som ska finnas på elföretagens webbplatser, rätten till förbrukningsuppgifter och företagens hantering av konsumenternas klagomål. Remissinstanserna: Energimarknadsinspektionen har påtalat att utredningen inte har tagit fram något förslag på att inspektionen ska ha en övervakningsskyldighet när det gäller bestämmelserna i 11 kap. ellagen. Skälen för regeringens förslag: Av artikel 35.1 i elmarknadsdirektivet framgår att varje medlemsstat ska utse en nationell tillsynsmyndighet. Som redovisats i avsnitt 5.10 krävs inga särskilda åtgärder för att genomföra detta krav. Nätmyndigheten, dvs. Energimarknadsinspektionen, fungerar i Sverige redan i dag som nationell tillsynsmyndighet enligt elmarknadsdirektivet. Av artikel 37.1 n i elmarknadsdirektivet framgår att tillsynsmyndigheten, tillsammans med andra relevanta myndigheter, ska bidra till att konsumentskyddsåtgärderna är effektiva och genomförs. Nätmyndigheten utövar i dag inte tillsyn när det gäller de särskilda bestämmelserna i 11 kap. ellagen om överföring av leverans och el till konsumenter. I propositionen föreslås att nya föreskrifter ska införas i 11 kap. ellagen med anledning av de konsumentskyddsåtgärder som elmarknadsdirektivet föreskriver. Dessa bestämmelser bör enligt regeringen omfattas av nätmyndighetens tillsyn. De tillsynsmyndigheter som avses i artikel 35.1 i elmarknadsdirektivet är tillsynsmyndigheter även enligt förordning (EG) nr 714/2009. Någon särskild lagstiftning krävs inte för att detta ska gälla i Sverige. För att tydliggöra att de sanktioner som anges i 12 kap. 3 § ellagen är tillämpliga även när det gäller efterlevanden av förordning (EG) nr 714/2009 bör det dock finnas en upplysning i ellagen om att nätmyndigheten är tillsynsmyndighet enligt förordningen. En motsvarande upplysning finns i dag i 12 kap. 1 § fjärde stycket ellagen i fråga om Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1228/2003 av den 26 juni 2003 om villkor för tillträde till nät för gränsöverskridande elhandel, som genom det tredje inremarknadspaketet har ersatts av förordning (EG) nr 714/2009. 14.2 Behandling av klagomål 14.2.1 Direktivens krav Det finns i el- respektive gasmarknadsdirektivet bestämmelser som behöver genomföras genom ny lagstiftning när det gäller tillsynsmyndighetens behandling av klagomål mot systemansvariga (se avsnitt 5.10 och 16.9). I artikel 37.11 i elmarknadsdirektivet anges sålunda att varje part som har ett klagomål mot en systemansvarig för överförings- eller distributionssystemet vad avser den systemansvariges skyldigheter i enlighet med direktivet får inge klagomålet till tillsynsmyndigheten, som i egenskap av tvistlösande myndighet ska fatta ett beslut inom två månader från det att klagomålet mottagits. Denna period får förlängas med två månader om tillsynsmyndigheten begär ytterligare upplysningar. Den förlängda perioden får förlängas ytterligare om den klagande samtycker till detta. Ett sådant beslut ska vara bindande så länge det inte har upphävts vid ett överklagande. I artikel 41.11 i gasmarknadsdirektivet finns motsvarande krav i fråga om klagomål mot en systemansvarig för överförings-, lagrings-, LNG- eller distributionssystemet. Kraven i de nya direktiven är bara delvis en ändring i förhållande till det andra inremarknadspaketet för el och naturgas. Enligt artikel 23.5 i direktiv 2003/54/EG (andra elmarknadsdirektivet) gällde samma krav i fråga om handläggningen av klagomål avseende villkor, tariffer och metoder för anslutning och tillträde till nationella nät. I artikel 23.5 i direktiv 2003/55/EG (andra gasmarknadsdirektivet) fanns motsvarande bestämmelser för naturgasområdet. Det som är nytt i det tredje inremarknadspaketet är att området nu utökats till att gälla den systemansvariges skyldigheter "i enlighet med detta direktiv". 14.2.2 Tidigare bedömning Med hänsyn till att kraven i fråga om handläggningen av klagomål i viktiga delar är oförändrade finns skäl att redogöra närmare för de överväganden som regeringen gjorde i samband med genomförandet av det andra inremarknadspaketet för el och naturgas. Regeringen fäste stort avseende vid vad Lagrådet hade anfört i sitt yttrande över den lagrådsremiss som föregick propositionen Ny naturgaslag (prop. 1999/2000:72). När det gällde ett förslag om att tvister om anslutning skulle prövas av tillsynsmyndigheten (3 kap. 1 § fjärde stycket i lagrådsremissens förslag till naturgaslag) anförde Lagrådet i huvudsak följande: "Enligt sista stycket skall 'tvister' om skyldigheter enligt paragrafen för den som innehar en naturgasledning prövas av den myndighet som regeringen bestämmer. Ordet 'tvister' för närmast tankarna till att det skulle vara fråga om sådana tvistemål som i normala fall handläggs av allmän domstol. Mot bakgrund av den övriga regleringen i lagen torde rättsförhållandet dock i själva verket vara förvaltningsrättsligt med den skillnaden att här talas om tvister, vilket inte tillhör vanligheten inom förvaltningsförfarandet. Om innehavaren av en naturgasledning och den som vill få sin ledning ansluten inte kommer överens, kan den sistnämnde anmäla den andre hos tillsynsmyndigheten, dvs. den 'tvistelösande' myndigheten, med påstående om att denne inte fullgör sina skyldigheter enligt paragrafen. Förhållanden av denna art finns på många ställen i förvaltningsrätten. Om t.ex. en hyresvärd och en hyresgäst inte kommer överens i en fråga om hyresvärdens skyldighet att avhjälpa påstådda sanitära brister i lägenheten, kan hyresgästen hos den kommunala nämnd som handhar hälsovårdsfrågor påkalla ingripande för avhjälpande av olägenheterna. Likaså kan en fastighetsägare med åberopande av plan- och bygglagen begära att en byggnadsnämnd ingriper mot byggnadsåtgärder på en grannfastighet och meddelar beslut i saken. Det framgår inte av lagrådsremissen vilket slags rättsmedel som skall användas för att göra tillsynsmyndigheten uppmärksam på den uppkomna 'tvisten'. Utan uttryckliga regler kommer, liksom i fråga om hälsoskydds- eller byggnadsärenden, en anmälan att bli det naturliga medlet. Tidigare har inom förvaltningsrätten en anmälare inte ansetts förvärva partsställning i ärendet hos tillsynsmyndigheten; ärendet har nämligen ansetts angå endast en fråga mellan myndigheten och den som anmälts. Utvecklingen har emellertid gått dithän att partsställning numera tillerkänns en anmälare i allt större utsträckning, vilket särskilt kunnat märkas på byggnadsrättens område. Se t.ex. rättsfallen RÅ 1963 ref. 20 och 1966 ref. 17 samt uttalanden i SOU 1968:27 s. 86 och JO 1980/81 s. 468, 1990/91 s. 337. Den som med stöd av paragrafen begär ingripande av tillsynsmyndigheten bör därför kunna räkna med att få partsställning hos myndigheten. Den myndighet som avses i sista stycket kommer att intaga den ställning som tillsynsmyndigheten brukar i förvaltningsrättslig lagstiftning. Den kommer att kunna vidtaga åtgärder med anledning av enskilds anmälan eller ex officio. Vidare kommer den med stöd av bestämmelserna i 6 kap. 3 § att kunna meddela förelägganden mot tredskande innehavare av naturgasledningar. Tillsynsmyndigheten blir med andra ord en normal förvaltningsmyndighet, vars beslut i vanlig ordning är överklagbara hos allmän förvaltningsdomstol. Vad nu sagts hade också blivit resultatet om sista stycket över huvud taget inte funnits. De regler om myndighetens tillsynsbefogenheter som föreslås skola tas in i 6 kap. 1-3 §§ är i princip tillräckliga för att tillgodose enskilds intressen i det ifrågavarande fallet. Enligt Lagrådets mening kan sista stycket således utgå. En anledning av helt och hållet formell art till att behålla sista stycket skulle möjligen vara att det i den svenska versionen av EU:s direktiv (artikel 21.2) talas om 'tvister' och en behörig myndighet för att lösa dessa." Mot bakgrund av vad Lagrådet uttalat och att det fanns en tillsynsmyndighet som utövade tillsyn över efterlevnaden av bestämmelserna i el- respektive naturgaslagstiftningen fann regeringen att Sverige uppfyllde kraven i direktiven i fråga om rätten att ge in klagomål till en tvistlösande myndighet (prop. 2004/05:62 s. 63 och 123). Det var dock nödvändigt att även införa tidsfrister inom vilka tillsynsmyndigheten skulle fatta beslut. Så skedde genom nya bestämmelser i 3 kap. 6 och 7 §§ ellagen samt 10 kap. 4 § naturgaslagen (2005:403). 14.2.3 Tidsfrister för handläggning enligt ellagen Regeringens förslag: Nätmyndigheten ska fatta beslut i ett ärende inom två månader från det att en anmälan kom in till myndigheten, om anmälan har lämnats in av någon som har ett intresse i saken och innehåller ett påstående att en nätkoncessionshavare inte följer bestämmelser som omfattas av nätmyndighetens tillsyn. Om nätmyndigheten behöver ytterligare tid för att avgöra ärendet får myndigheten förlänga tiden med två månader eller, om sökanden medger det, med den ytterligare tid som kan behövas för att ärendet ska kunna avgöras. De nya bestämmelserna om tidsfrister ska inte gälla nätkoncessionshavarens skyldigheter i fall då det finns särskilda bestämmelser i ellagen om prövningen av tvister. Ett föreläggande som nätmyndigheten meddelar med anledning av en anmälan ska gälla omedelbart. NELGA:s förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens. NELGA har dock föreslagit att reglerna om tidsfrister ska gälla även sådana bestämmelser i ellagen som inte omfattas av nätmyndighetens tillsyn. Remissinstanserna: Kammarrätten i Stockholm har förordat att lagen mer tydligt bör reglera tillsynsmyndighetens uppgifter enligt artikel 37.11 i elmarknadsdirektivet. Det kan enligt kammarrätten lämpligen ske så att det anges i fråga om vilka paragrafer i ellagen som tvistlösning i egentlig mening ska komma i fråga, dvs. där en part på begäran hos tillsynsmyndigheten ska kunna få ett rättsförhållande fastställt mot en annan enskild med bindande verkan. För övriga ärenden bör gälla att en anmälare har rätt att inom den fastställda tidsfristen få ett besked om anmälan har fog för sig och, i så fall, vilken åtgärd myndigheten avser vidta. Förvaltningsrätten i Linköping har anfört att en reglering är nödvändig, både av allmänintresse och av de krav som uppställs i gasmarknadsdirektivet. Förvaltningsrätten har dock påpekat att ingen åtskillnad görs i den föreslagna lydelsen mellan beslut i det enskilda fallet och rena tillsynsbeslut från nätmyndigheten. Förvaltningsrätten ställer sig vidare tveksam till dels om alla beslut som omfattas av bestämmelsen är av den karaktären att de bör kunna överklagas, dels om det är lämpligt att samtliga dessa beslut ska kunna överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Förvaltningsrätten vill slutligen uppmärksamma frågan om datum för ikraftträdande. Flera av de bestämmelser som omfattas av 3 kap. 24 § om klagomål mot nätkoncessionshavare får ny lydelse per den 1 januari 2012, t.ex. 4 kap. 1 § ellagen. För det fall de föreslagna reglerna träder i kraft dessförinnan ges, såvitt förvaltningsrätten förstår, varje part möjlighet att inkomma med klagomål på sin nättariff, med möjlighet att överklaga nätmyndighetens beslut till allmän förvaltningsdomstol. Fortum Sverige AB har anfört att enligt direktivet gäller klagomålen systemansvaret. Sverige har en systemansvarig myndighet, som har det övergripande ansvaret för den nationella balansen. Det finns dock vissa bestämmelser i ellagen som rör systemansvarsfrågor och som omfattar alla nätkoncessionshavare. Förslaget har dock räknat upp en mängd skyldigheter som nätkoncessionshavaren visserligen har, men inte i sin egenskap av systemansvarig. Så som förslaget ser ut skulle dessutom olika regler för överklagande gälla för samma bestämmelse beroende på om kundens klagomål gällde elnätsföretaget eller elhandelsföretaget. Med en reglering i enlighet med direktivet där Energimarknadsinspektionen endast kan pröva frågor rörande nätkoncessionshavarens skyldigheter beträffande systemansvar skulle risken för parallella prövningsinstanser och därmed parallell praxis, som kan vara motstridig, undvikas. Fortum anser därför att tillvägagångssättet vid en tillämpning av artikel 37.11 i elmarknadsdirektivet i stället borde vara att se över om det finns några regler i direktivet som rör systemansvaret och drabbar en enskild och där en enskild inte har någon klagorätt. E.ON Sverige AB har anfört att den föreslagna bestämmelsen innehåller referenser till andra bestämmelser i ellagen som dels inte berör nätkoncessionshavare utan i stället elleverantörer, dels går utöver de skyldigheter som den systemansvarige har enligt bakomliggande elmarknadsdirektiv. Även E.ON har pekat på risken för parallell och motstridig praxisbildning. E.ON anser att en bestämmelse om klagomålshantering inte bör omfatta något utöver vad som anges i artikel 37.11 i elmarknadsdirektivet, dvs. det som rör den systemansvariges skyldigheter i enlighet med direktivet. Konsumentverket anser att förslaget om tvistlösningsförfarande är oklart och svårtolkat och vill poängtera vikten av att konsumenterna har tillgång till ett enkelt och snabbt tvistlösningsförfarande där de kan vända sig till en instans för samtliga frågor oavsett om det gäller tvister med elnätsföretaget eller elhandlaren och oavsett vilket belopp tvisten rör. Energimarknadsinspektionen anser inte att tillsynsmyndigheten ska ha ett tvistlösande förfarande för enskilda konsumenters klagomål gentemot sitt nätföretag. Det blir en mycket märklig situation om Energimarknadsinspektionen ska lösa tvister och fatta bindande beslut om t.ex. klagomålshantering. Svensk Energi har anfört att regelverket bör bli tydligare så till vida att det klart framgår till vilken instans den som vill klaga på nätkoncessionshavarens hantering ska vända sig. Om det öppnas upp för klaganden att vända sig till olika instanser finns risk för att instanserna skapar olika praxis. Allmänna reklamationsnämnden har när anfört att det bör tydliggöras vilka tvistlösningsuppgifter som föreslås falla på tillsynsmyndigheten respektive nämnden. Skälen för regeringens förslag Utgångspunkter Det är viktigt att hålla isär frågorna om, å ena sidan, tillsynsmyndighetens hantering av klagomål enligt artikel 37.11 i elmarknadsdirektivet respektive artikel 41.11 i gasmarknadsdirektivet och, å andra sidan, det krav som finns artikel 3 i båda direktiven att medlemsstaterna ska se till att det finns en oberoende mekanism för att säkerställa effektiv behandling av klagomål och tvistlösning utanför domstol. Den sistnämnda bestämmelsen tar inte sikte på tillsynsmyndigheten i dess roll som "tvistlösande myndighet" (jfr avsnitt 5.3 och 16.3). Som angetts i avsnitt 14.2.2 har regeringen tidigare bedömt att Sverige uppfyllt kraven i det andra inremarknadspaketet för el och gas i fråga om rätten att ge in klagomål till en tvistlösande myndighet genom bestämmelserna om tillsyn i el- respektive naturgaslagen. Det finns inte anledning att göra någon annan bedömning när det gäller motsvarande krav i de nya direktiven. Det är inte motiverat, vare sig med anledning av direktiven eller i övrigt, att ålägga tillsynsmyndigheten en ny funktion som prövningsmyndighet i tvister mellan enskilda och nätföretag. Myndighetens handläggning av anmälningar från enskilda ska även i fortsättningen ske inom ramen för dess vanliga tillsynsverksamhet. Innebörden av den nu föreslagna regleringen blir sålunda att en enskild som anmäler ett missförhållande till tillsynsmyndigheten har rätt att inom en viss tid få veta myndighetens bedömning och om myndigheten kommer att vidta någon tillsynsåtgärd. Detta sagda innebär att det inte, som några remissinstanser har befarat, skapas något nytt utrymme för att parallella prövningar. Bestämmelser om tidsfrister i ellagen Med anledning av andra elmarknadsdirektivet har bestämmelser om tidsfrister införts i 3 kap. 6 och 7 §§ ellagen. Tidsramarna gäller nätmyndighetens prövning av tvister om anslutning till ledning eller ledningsnät. Kraven svarar mot vad som föreskrivs i artikel 37.11 i det nya elmarknadsdirektivet. Det är därför inte nödvändigt att ändra de aktuella bestämmelserna med anledning av direktivet. I övrigt finns emellertid inga bestämmelser i ellagen som uppfyller kraven i artikel 37.11 i elmarknadsdirektivet. Det är alltså nödvändigt att införa nya bestämmelser om tidsfrister för handläggningen av klagomål. Vilka skyldigheter omfattas? I elmarknadsdirektivet anges att rätten att ge in klagomål gäller "den systemansvariges skyldigheter enligt detta direktiv". Den systemansvarige som avses är den systemansvarige för överförings- eller distributionssystemet, dvs. ett nätföretag. I Sverige är den som har den som har nätkoncession enligt 2 kap. ellagen att betrakta som systemansvarig i direktivets mening. Med detta avses någonting annat än det ansvar som åligger den systemansvariga myndigheten enligt 8 kap. 1 § ellagen. Bestämmelsen i artikel 37.11 i elmarknadsdirektivet tar således inte, som Fortum Sverige AB har antytt, sikte på det övergripande ansvaret för den nationella balansen. Frågan är i stället vilka av nätföretagens skyldigheter enligt ellagen som kan sägas följa av elmarknadsdirektivet. NELGA har föreslagit en bestämmelse där det uttryckligen anges vilka bestämmelser i ellagen som en anmälan ska hänföra sig till för att kravet på handläggning inom en viss tid ska gälla. Även Kammarrätten i Stockholm har utgått ifrån att en sådan ordning är ändamålsenlig. Det är emellertid i vissa fall svårt att på ett tydligt sätt avgränsa på vilket sätt nätföretagens skyldigheter enligt elmarknadsdirektivet kommer till uttryck i ellagen. Som ett exempel kan anföras skyldigheten enligt artikel 25.1 att säkerställa systemets långsiktiga förmåga att uppfylla rimliga krav på eldistribution och på affärsmässiga villkor driva, underhålla och utveckla säker, tillförlitlig och effektiv eldistribution med vederbörlig hänsyn till miljön och främjandet av energieffektivitet. Artikel 37.11 i elmarknadsdirektivet avser vidare klagomål från "part", dvs. en enskild som har ett intresse i frågan. De skyldigheter som nätföretagen har enligt direktivet och ellagstiftningen är till större delen av offentligrättslig karaktär. För den enskilde kan det också framstå som godtyckligt om hans eller hennes anmälan behandlas snabbare eller långsammare beroende på om en viss bestämmelse i ellagen går att föra tillbaka på elmarknadsdirektivet. Regeringen bedömer därför att det är en rimligare ordning att knyta tidsfristerna till den enskildes intresse i saken. Det avgörande bör med andra ord vara om den aktuella skyldigheten för nätkoncessionshavaren påverkar anmälarens rättsliga ställning eller om hans eller hennes intresse i saken särskilt har erkänts av rättsordningen. Vilka klagomål ska omfattas av de nya bestämmelserna? En viktig utgångspunkt är att tidsfristerna gäller ärenden inom ramen för nätmyndighetens vanliga tillsynsverksamhet. En grundläggande förutsättning är därför att anmälan gäller efterlevnaden av en bestämmelse som omfattas av nätmyndighetens tillsyn, t.ex. en fråga om skäligheten av ett företags nättariffer enligt 4 kap. ellagen. Som en följd av detta faller bestämmelserna i nuvarande 7, 10 och 11 kap. ellagen utanför det område där tidsfristerna ska gälla. Det bör betonas att de nya bestämmelserna om tidsfrister inte inskränker de möjligheter som i dag finns att anmäla missförhållanden till nätmyndigheten. Även den som inte har ett intresse i saken är oförhindrad att göra en anmälan till nätmyndigheten. En sådan anmälan kommer dock inte att omfattas av tidsfristerna. I några frågor är nätmyndigheten enligt ellagen skyldig att pröva tvister mellan enskilda och nätkoncessionshavare. Detta gäller tvister om anslutning (3 kap. 6 och 7 §§), kostnader för mätning (3 kap. 11 och 14 §§), ersättning vid inmatning av el (3 kap. 15 §) och nättariffer för mindre produktionsanläggningar (4 kap. 10 §). I sådana ärenden gäller särskilda bestämmelser om handläggningen. Nätmyndighetens prövning i dessa fall bör inte omfattas av en allmän regel om tidsfrister. Beslut ska gälla omedelbart Enligt artikel 37.11 i elmarknadsdirektivet ska tillsynsmyndighetens beslut vara bindande så länge det inte har upphävts vid ett överklagande. De beslut där frågan har betydelse är tillsynsåtgärder som riktar sig mot nätföretaget. Ett föreläggande om rättelse enligt 12 kap. 3 § ellagen kan överklagas hos allmän förvaltningsdomstol enligt 13 kap. 5 § i samma lag. Ett föreläggande som har meddelats med anledning av en sådan anmälan som avses i de nya bestämmelserna om tidsfrister bör därför gälla omedelbart. 14.3 Överensstämmelse med riktlinjerna Regeringens förslag: I ett beslut av nätmyndigheten enligt sådana riktlinjer som har antagits med stöd av förordning (EG) nr 714/2009 ska det anges att beslutet kan komma att ändras eller upphävas efter begäran av Europeiska kommissionen. NELGA:s bedömning: Överensstämmer inte med regeringens. Enligt utredningen är det inte förenligt med den svenska förvaltningslagen (1986:223) och de principer som ligger till grund för svenska förvaltningsbeslut att ändra ett beslut som gynnar en enskild när detta beslut vunnit laga kraft. Remissinstanserna: Kammarrätten i Stockholm anser att utgångspunkten för den fortsatta beredningen bör vara att artikel 39.8 i elmarknadsdirektivet ska genomföras i svensk rätt. Kammarrätten har anfört att som medlemsstat i EU är Sverige skyldigt att genomföra de antagna direktivens bestämmelser i nationell lagstiftning och att de principer om s.k. negativ rättskraft för gynnande förvaltningsbeslut som utbildats i rättspraxis inte återfinns i förvaltningslagen och får vika för bestämmelser i speciallagstiftning. Förvaltningsrätten i Linköping har ställt sig tveksam till utredningens ställningstagande att inte förslå någon reglering i syfte att genomföra artikel 39.8 i elmarknadsdirektivet i svensk rätt. Statskontoret har anfört att en konflikt i ett sådant ärende kan äventyra relationen med ACER. Statskontoret har vidare pekat på att Sverige kommer att ingå i ACER:s tillsynsnämnd och kan komma att ställa sig bakom krav på att andra länders tillsynsmyndigheter ska ändra sina beslut. Uppsala universitet har anfört att det i den kommande svenska lagstiftningen bör införas en tydlig möjlighet till återkallelse av besluten i det fall EU-kommissionen begär att tillsynsmyndigheten ska ändra sitt beslut. Sveriges advokatsamfund har konstaterat att med tanke på företrädesprincipen torde, i den mån de gemenskapsrättsliga bestämmelserna härom anses ha direkt effekt, den i direktiven fastslagna möjligheten för kommissionen att föranstalta om en omprövning ha företräde framför motstridiga nationella bestämmelser. Skälen för regeringens förslag Elmarknadsdirektivets krav I artikel 39 i elmarknadsdirektivet finns bestämmelser om ett särskilt förfarande för att säkerställa att de beslut som fattas av nationella tillsynsmyndigheter överensstämmer med de riktlinjer som avses i direktivet eller i förordning (EG) nr 714/2009. Enligt artikel 39.1 i elmarknadsdirektivet får varje tillsynsmyndighet och Europeiska kommissionen begära ett yttrande från byrån för samarbete mellan energitillsynsmyndigheter (ACER) angående huruvida ett beslut som fattats av en tillsynsmyndighet överensstämmer med riktlinjerna. Av artikel 39.6 b i direktivet framgår att förfarandet kan leda fram till ett beslut av kommissionen om att begära att den berörda tillsynsmyndigheten ändrar eller återkallar sitt beslut på grund av att riktlinjerna inte har följts. Enligt artikel 39.8 ska tillsynsmyndigheten följa kommissionens beslut inom två månader och informera kommissionen om detta. De riktlinjer som avses i artikel 39 i elmarknadsdirektivet är dels tillämpningsföreskrifter som utfärdas av EU-kommissionen, dels de riktlinjer som finns i bilaga I till förordning 714/2009. Kommissionen får utfärda riktlinjer enligt artikel 11.10, 14.3, 38.5, 39.9 och 40.4 i elmarknadsdirektivet och artikel 3.5, 6.11, 17.9 och 18.5 i förordning 714/2009. Återkallelse av beslut För att Sverige ska anses ha genomfört elmarknadsdirektivet korrekt krävs att det är möjligt för nätmyndigheten att ändra eller upphäva ett beslut, som myndigheten har meddelat, om kommissionen begär detta med hänvisning till att riktlinjerna inte har följts. I Sverige har en förvaltningsmyndighet ofta möjlighet att ompröva sina beslut. Det finns sålunda utrymme för att ändra förbud, förelägganden och liknande beslut, som är betungande för den enskilde, i både mildrande och skärpande riktning. Avslagsbeslut binder inte heller myndigheten för framtiden. Gynnande beslut kan däremot återkallas bara under vissa förutsättningar. Ett sådant beslut kan bl.a. ändras till nackdel för den enskilde med stöd av ett förbehåll i själva beslutet eller i den författning som ligger till grund för beslutet. Ett exempel på återkallelseförbehåll är 21 § förordningen (1988:764) om statligt stöd till näringslivet, där det föreskrivs att det vid statligt stöd ska gälla som villkor att stödåtgärderna får upphävas eller ändras och stödet återkrävas om Europeiska kommissionen genom beslut som vunnit laga kraft eller Europeiska unionens domstol har funnit att stödet strider mot artikel 107 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. På energiområdet kan noteras bestämmelserna 9 kap. naturgaslagen om undantag för större naturgasinfrastrukturprojekt. Av 9 kap. 3 § tredje stycket framgår att i ett beslut om undantag enligt 1 § i samma kapitel ska det anges att det kan komma att ändras eller upphävas av EU-kommissionen. Bestämmelsen har tillkommit med anledning av artikel 22.4 i andra gasmarknadsdirektivet, där det stadgas bl.a. att kommissionen får kräva att den berörda tillsynsmyndigheten eller medlemsstaten ändrar eller återkallar ett beslut att bevilja ett undantag. NELGA har, när det gäller genomförandet av artikel 39 i elmarknadsdirektivet, anfört att det inte är aktuellt att villkora beslut och hänvisat till att en sådan ordning skulle kunna innebära osäkerhet under en i princip obegränsad tid för den enskilde. Som flera remissinstanser har antytt är emellertid detta inte ett godtagbart skäl för att inte genomföra elmarknadsdirektivet. För att avgöra om det är påkallat med bestämmelser om återkallelseförbehåll i ellagstiftningen krävs dock en genomgång av vilka riktlinjer som avses och vilka beslut av nätmyndigheten som kan bli aktuella. Riktlinjer enligt elmarknadsdirektivet I artikel 11 i elmarknadsdirektivet finns bestämmelser om certifiering av transmissionsnätsoperatörer i fall där det finns en anknytning i tredje land. Frågan om överensstämmelse med riktlinjerna i denna del behandlas i avsnitt 11.5. Artikel 14 i direktivet är inte relevant i Sverige, eftersom Sverige inte har valt den s.k. ISO-lösningen för åtskillnad av systemansvariga för överföringssystem (jfr avsnitt 10). I artikel 38 i elmarknadsdirektivet finns bestämmelser om samarbetet mellan nationella tillsynsmyndigheter. Regeringen bedömer att de riktlinjer som Europeiska kommissionen antar i sådana frågor inte kräver lagstiftning i Sverige. Inte heller de riktlinjer som gäller förfarandet enligt artikel 39 föranleder några närmare överväganden. I artikel 40 finns bestämmelser som rör skyldigheten för elhandlare att bevara viss information. Europeiska kommissionen får enligt artikel 40.4 anta riktlinjer som fastställer metoder och villkor för bevarande av information, liksom form och innehåll när det gäller de uppgifter som ska bevaras. I propositionen föreslås ingen lagstiftning med anledning av artikel 40 (jfr avsnitt 5.10). Regeringen bedömer vidare att de riktlinjer som avses i artikel 40.4 är av sådan karaktär att frågan om att återkalla gynnande förvaltningsbeslut inte kan antas uppkomma i denna del. Riktlinjer enligt förordning (EG) nr 714/2009 I artikel 3.5 i förordning (EG) nr 714/2009 anges att Europeiska kommissionen får anta riktlinjer som beskriver förfarandet för tillämpningen av artikel 3.1 och 3.2. Förfarandet gäller certifieringen av systemansvariga för överföringssystem och behandlas särskilt i avsnitt 11.5. Enligt artikel 6.11 i förordningen får kommissionen i vissa fall på eget initiativ anta nätföreskrifter på de områdens som avses i artikel 8.6. Sådana föreskrifter kan omfatta bl.a. regler för elnätets driftsäkerhet och tillförlitlighet, nätanslutning samt tredjepartstillträde. De systemansvariga för överföringssystemen ska bedriva verksamheten i sina nät enligt dessa nätföreskrifter. I artikel 17 i förordning (EG) nr 714/2009 finns bestämmelser om undantag för nya sammanlänkningar (jfr avsnitt 15). Enligt artikel 17.9 får EU-kommissionen anta riktlinjer för tillämpningen av villkoren om undantag om förfarandet i ärenden om undantag. I artikel 17.8 finns bestämmelser om att kommissionen får begära att den nationella myndigheten ska ändra eller återkalla beslut om beviljande av undantag. Med hänsyn till att de bestämmelserna är direkt tillämpliga i Sverige bedömer regeringen att det inte finns behov av kompletterande föreskrifter i denna del. I artikel 18 i förordning (EG) nr 714/2009 finns bestämmelser om riktlinjer för kompensationsmekanismen mellan systemansvariga för överföringssystemen. I riktlinjerna kan det också fastställas hur de bakomliggande principerna för fastställande av avgifter för producenter och konsumenter som tillämpas i de nationella tariffsystemen stegvis ska harmoniseras. Vid behov ska det även utarbetas riktlinjer för vilken lägsta harmoniseringsgrad som behövs för att uppnå förordningens syfte. Riktlinjer för hantering och tilldelning av tillgänglig överföringskapacitet i sammanlänkningar mellan nationella system fastställs i bilaga I till förordningen. Av artikel 18.5 framgår att EU-kommissionen får anta riktlinjer för de frågor som behandlas i artikel 18 och att den får ändra de riktlinjer som finns i bilaga I. Nätmyndighetens gynnande beslut Det åligger nätmyndigheten i dess roll som nationell tillsynsmyndighet enligt förordning (EG) nr 714/2009 att säkerställa att förordningen och de riktlinjer som har antagits i enlighet med artikel 18 i förordningen följs. I förordningen och dess bilaga I finns bestämmelser om tillsynsmyndighetens granskning av den gränsöverskridande elhandeln. De beslut som tillsynsmyndigheten främst kan ha att meddela inom ramen för sin tillsynsverksamhet är de förelägganden som behövs för att trygga efterlevanden av förordningen. Sådana förelägganden är betungande för den enskilde. Det krävs därför ingen särskild reglering för att nätmyndigheten ska kunna ändra eller upphäva ett beslut om föreläggande. Det är emellertid möjligt för EU-kommissionen att genom nya riktlinjer lägga andra uppgifter på nätmyndigheten. Det går därför inte att utesluta att det kan bli aktuellt för myndigheten att med tillämpning av riktlinjerna meddela besluta som är gynnande för den enskilde. Ett sådant beslut ska kunna ändras eller upphävas av nätmyndigheten efter ett sådant förfarande som anges i artikel 39 i elmarknadsdirektivet. För att säkerställa att så kan ske bör det i ellagen finnas en föreskrift om att beslut enligt riktlinjer som har antagits med stöd av förordning (EG) nr 714/2009 ska villkoras av att det inte ändras efter begäran av Europeiska kommissionen. En sådan bestämmelse behöver inte omfatta tillsynsåtgärder enligt 12 kap. ellagen, eftersom sådana beslut inte är gynnande för den enskilde. Regeringen föreslår att bestämmelsen införs i 12 kap. 1 b § ellagen. 15 Undantag för nya sammanlänkningar Regeringens förslag: Ärenden om undantag för nya sammanlänkningar enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 714/2009 om villkor för tillträde till nät för gränsöverskridande elhandel och om upphävande av förordning (EG) nr 1228/2003 ska prövas av regeringen efter yttrande av nätmyndigheten eller byrån för samarbete mellan energitillsynsmyndigheter. NELGA:s förslag: Överensstämmer delvis med regeringens. Utredningen har inte lämnat något förslag när det gäller medverkan av byrån för samarbete mellan energitillsynsmyndigheter. Remissinstanserna har inte berört frågan särskilt. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna har tillstyrkt eller inte haft något att invända mot förslaget. Skälen för regeringens förslag: Av artikel 17 i förordning (EG) nr 714/2009 framgår att beslut om undantag för nya sammanlänkningar ska fattas av den nationella tillsynsmyndigheten (artikel 17.4) eller byrån för samarbete mellan energitillsynsmyndigheter (ACER) (artikel 17.5). Medlemsstaterna får dock föreskriva att beslutet i stället ska fattas av ett relevant organ i medlemsstaten efter yttrande från tillsynsmyndigheten eller ACER (artikel 17.6). Yttrandet ska offentliggöras tillsammans med beslutet. De nuvarande bestämmelserna i ellagen om beslut om undantag har tillkommit med anledning av motsvarande bestämmelser i artikel 7 i förordning (EG) nr 1228/2003. Enligt den förordningen hade medlemsstaterna rätt att föreskriva att beslut om undantag skulle fattas av en behörig myndighet efter yttrande från tillsynsmyndigheten. I 12 kap. 1 a § föreskrivs sålunda att ärenden om undantag enligt artikel 7.1, 7.2 och 7.3 i förordning (EG) nr 1228/2003 prövas av regeringen. I paragrafens andra stycke föreskrivs att nätmyndigheten ska utreda ärendet och därefter, med eget yttrande, överlämna ärendet till regeringens prövning. Nätmyndigheten ska därvid offentliggöra sitt yttrande. Som skäl för denna ordning anfördes i förarbetena (prop. 2004/05:62 s. 100) att en begäran om undantag för nya utlandsförbindelser naturligen kom att aktualiseras i samband med att en ansökan om nätkoncession för utlandsförbindelse gavs in. Med hänsyn till att beslut om en sådan koncession fattades av regeringen var det lämpligt att regeringen också prövade en begäran om undantag. NELGA har föreslagit att beslut om undantag även i framtiden ska fattas av regeringen. Regeringen bedömer att de skäl som anförts för den gällande regleringen fortfarande har giltighet och finner inte skäl från att i sak frångå NELGA:s förslag. Utredningen har dock inte föreslagit några ändringar med anledning av den roll som ACER nu förutsätts fylla i samband med beslut om undantag. Bestämmelserna bör justeras så att det framgår att regeringen ska fatta sitt beslut efter yttrande av nätmyndigheten eller, i de fall som avses i artikel 17.5, ACER. 16 Gasmarknadsdirektivet 16.1 Inledning I det följande ges en sammanfattande beskrivning av de huvudsakliga förändringar som följer av gasmarknadsdirektivet tillsammans med en redovisning av de åtgärder som krävs för att genomföra direktivet i svensk rätt. Gasmarknadsdirektivet ersätter Europarlamentets och rådets direktiv 2003/55/EG av den 26 juni 2003 om gemensamma regler för den inre marknaden för naturgas och om upphävande av direktiv 98/30/EG (EGT L 176, 15.7.2003, s 57, Celex 32003L0055). Det nya direktivet innehåller emellertid en rad bestämmelser som i sak är oförändrade i förhållande till det äldre direktivet. I dessa delar har regeringen i stort sett gjort samma bedömning som vid det tidigare genomförandet (jfr prop. 2004/05:62 s. 100-127). 16.2 Syfte, tillämpningsområde och definitioner Gasmarknadsdirektivets första kapitel (artiklarna 1 och 2) innehåller bestämmelser om syfte tillämpningsområde och definitioner. I artikel 1 i gasmarknadsdirektivet anges direktivets omfattning, som i materiellt hänseende är oförändrat i förhållande till direktiv 2003/55/EG. Med anledning av det äldre direktivet utvidgades tillämpningsområdet för naturgaslagstiftningen genom 1 kap. 1 och 2 §§ naturgaslagen. NELGA har föreslagit att definitionen av naturgas i naturgaslagen ska justeras så att den svarar mot det som anges i artikel 1.2 i gasmarknadsdirektivet. Vad som åsyftas är att det ska vara säkert att föra in de aktuella gaserna i naturgassystemet. Det som sägs i direktivet utgör emellertid ingen förändring i förhållande till vad som anges i artikel 1.2 i direktiv 2003/55/EG när det gäller frågan om vilka gaser som omfattas. Av den nuvarande definitionen i 1 kap. 2 § naturgaslagen framgår att det ska vara tekniskt möjligt att använda gaserna i systemet. Detta måste anses innefatta ett krav på säkerhet. Regeringen finner därför inte skäl att ändra definitionen. Artikel 2 i gasmarknadsdirektivet innehåller 36 definitioner och föranleder inte några lagstiftningsåtgärder. 16.3 Allmänna regler för organisationen av sektorn Kapitel II i gasmarknadsdirektivet innehåller allmänna regler för organisationen av sektorn och omfattar artiklarna 3-8. Artiklarna 1 och 2 är i materiellt hänseende oförändrade. Artikel 3 innehåller bestämmelser om skyldigheter att tillhandahålla allmännyttiga tjänster och konsumentskydd. Merparten av bestämmelserna i artikel 3 är redan genomförda i Sverige. Åtgärder för att skydda slutförbrukare Artikel 3.3 är omformulerad i syfte att stärka konsumentskyddet. En nyhet är att varje medlemsstat ska definiera begreppet "utsatta kunder", varvid det kan hänvisas till energifattigdom och bland annat föreskrivas förbud mot avstängning av dessa kunder från leverans av gas i kritiska situationer. Det finns dock inte något krav på medlemsstaterna att införliva en sådan skyddslagstiftning i naturgaslagen om skyddet är ordnat på annat sätt. I naturgaslagen finns i dag skyddsregler som tar hand om de situationer då en konsument hotas av avstängning av naturgas. Dessa bestämmelser innebär att överföringen inte får avbrytas om åtgärden medför en ej obetydlig personskada eller omfattande sakskada och att de sociala myndigheterna ska underrättas vid en förestående avstängning så att det sociala skyddsnätet kan träda in. Regeringen bedömer mot denna bakgrund att det inte är påkallat att i lag hänföra sig till termen "utsatta kunder". Däremot bör förordningen (2007:1118) med instruktion för Energimarknadsinspektionen innehålla en bestämmelse av innebörd att Energimarknadsinspektionen ska beakta de utsatta kunderna när den utför sina uppgifter. I det sammanhanget bör termen också definieras (jfr avsnitt 5.3). Åtminstone för hushållskunder, dvs. konsumenter, ska medlemsstaternas åtgärder enligt artikel 3.3 omfatta det konsumentskydd som anges i direktivets bilaga I (se nedan). Åtgärder mot energifattigdom I artikel 3.4 i gasmarknadsdirektivet anges att medlemsstaterna ska vidta lämpliga åtgärder för att åtgärda energifattigdom där sådan fastställs. Som exempel på lämpliga åtgärder anges nationella energihandlingsplaner och förmåner inom de sociala trygghetssystemen och att stödja energieffektivitetsförbättringar. Regeringen bedömer att bestämmelsen inte föranleder någon lagstiftningsåtgärd. Rätt att välja leverantör Bestämmelserna i artikel 3.5 i gasmarknadsdirektivet är nya och behandlar rätten att få sin naturgasförsörjning tryggad av en naturgasleverantör oberoende av vilken medlemsstat naturgasleverantören är registrerad i, allt under förutsättning att denne samtycker. Några hinder för företag från andra medlemsstater att etablera sig som leverantör i Sverige finns inte så länge som företagen uppfyller de krav som ställs på svenska naturgasleverantörer. Artikel 3.5 föranleder därför inte någon åtgärd. Leverantörsbyte och förbrukningsuppgifter I artikel 3.6 i gasmarknadsdirektivet anges att om en kund, under iakttagande av de avtalsenliga villkoren, önskar byta naturgasleverantör ska den eller de berörda operatörerna genomföra bytet inom tre veckor och att kunden har rätt till samtliga relevanta förbrukningsuppgifter. Medlemsstaterna ska säkerställa att alla kunder garanteras dessa rättigheter på ett icke-diskriminerande sätt i fråga om kostnader, arbete och tidsåtgång. När det gäller leverantörsbyte uppfyller inte den gällande lagstiftningen i Sverige direktivets krav. De lagstiftningsåtgärder som krävs behandlas närmare i avsnitt 18. Kravet att kunden ska ha rätt till förbrukningsuppgifter är tillgodosett genom bestämmelserna om mätning och rapportering i 3 kap. 7 § naturgaslagen och de föreskrifter som Energimarknadsinspektionen har meddelat i frågan (EIFS 2008:1). I fråga om konsumenter finns emellertid ytterligare bestämmelser om förbrukningsuppgifter i direktivets bilaga I (se nedan). Även punkten 1 h i direktivets bilaga I behandlar kundernas tillgång till sina förbrukningsuppgifter. Kunden ska genom avtal och utan kostnad kunna ge en registrerad gashandlare tillgång till sina mätaruppgifter. Den part som ansvarar för hanteringen av uppgifterna ska vara skyldig att lämna ut dem till det företaget. Regeringen bedömer att det inte krävs någon ytterligare åtgärd utan att kravet blir i praktiken detsamma som i artikel 3.6. Som framgått ovan är detta omhändertaget genom bestämmelserna om mätning och rapportering. I punkten 1 i i bilagan stadgas att kunderna ska tillförsäkras klar och tydlig information om den faktiska gasförbrukningen och faktiska kostnader tillräckligt ofta, så att de kan reglera sin egen gasförbrukning. Informationen ska lämnas inom en rimlig tidsfrist som beaktar kapaciteten hos kundens mätningsutrustning. Vederbörlig hänsyn ska tas till sådana åtgärders kostnadseffektivitet. Det kan konstateras att de krav som finns när det gäller mätning, avläsningsfrekvens och rapportering för naturgas ser annorlunda ut än vad som gäller för elmarknaden. De närmare bestämmelserna finns i Energimarknadsinspektionens föreskrifter (EIFS 2008:1). Avläsningsfrekvensen beror på hur stor kundens årsförbrukning är. Av den utredning som Svenska Gasföreningen genomförde under 2009 framgår att det i Sverige finns ungefär 600 gaskunder som är dygnsavlästa, 1 200 kunder som är månadsavlästa och 16 500 kunder som är årsavlästa. Ungefär 15 500 kunder, som bor i flerbostadshus och använder gasspis, är inte avlästa alls utan betalar en fast årsavgift. NELGA har bedömt att någon ytterligare reglering när det gäller tillgång till förbrukningsuppgifter på naturgasmarknaden inte bör införas. Mot bakgrund av att det framgår av kravet i direktivet att kapaciteten hos kundens mätningsutrustning ska beaktas så är det alltså bara ungefär 1 800 kunder som möjligen skulle kunna ta del av förbrukningsuppgifter månadsvis. Det kan dessutom antas att en förhållandevis stor andel av de kunder som blir avlästa dygns- eller månadsvis inte faller under konsumentdefinitionen och därmed inte omfattas av kravet i direktivets bilaga I. Sammantaget instämmer regeringen i NELGA:s bedömning att någon ytterligare reglering inte bör införas. Regeringen föreslår nedan att Energimarknadsinspektionen ges i uppdrag att bedöma om det finns skäl för att införa krav på s.k. smarta mätare för naturgaskunder. Om ett sådant krav skulle införas blir det också naturligt att kraven på mätning och rapportering skulle ändras. Åtgärder för måluppfyllelse Artikel 3.7, som innehåller bestämmelser om åtgärder för måluppfyllelse, innebär i materiellt hänseende ingen ändring i förhållande till direktiv 2003/55/EG och föranleder inga åtgärder. Energieffektivisering I artikel 3.8 i gasmarknadsdirektivet åläggs medlemsstaterna att främja energieffektivitet genom att starkt rekommendera att naturgasföretagen optimerar kundernas gasförbrukning. Detta kan till exempel ske genom att de tillhandahåller energiförvaltning, utvecklar prissättningssystem som gynnar energieffektivisering eller genom att införa system med smarta mätare eller intelligenta nät, om det är lämpligt. Regeringen bedömer inte att bestämmelsen föranleder någon lagstiftningsåtgärd. I fråga om smarta mätare finns dock krav i bilaga I till direktivet, vilka behandlas nedan. Kontaktpunkt för konsumenter Genom artikel 3.9 i gasmarknadsdirektivet har det tillkommit en skyldighet för medlemsstaterna att se till att det inrättas gemensamma kontaktpunkter där konsumenterna kan få tillgång till all nödvändig information om sina rättigheter, gällande lagstiftning och möjligheter till tvistlösning i händelse av en tvist. Sådana kontaktpunkter kan vara en del av den allmänna konsumentupplysningen. I artikel 3.9 andra stycket anges vidare att medlemsstaterna ska se till att det finns en oberoende mekanism, t.ex. i form av en energiombudsman eller ett konsumentorgan, för effektiv behandling av klagomål och tvistlösning utanför domstol. I Sverige finns inte en sådan kontaktpunkt för konsumenter som avses i artikel 3.9. Frågan kräver inte reglering i lag. Regeringen avser att utse en kontaktpunkt för konsumenter i en annan ordning (jfr avsnitt 5.3). När det gäller kravet att tillhandahålla en oberoende mekanism för behandling av klagomål och tvistlösning utanför domstol bedömer regeringen att Sverige uppfyller detta dels genom den tillsyn som bedrivs av Energimarknadsinspektionen och Konsumentverket, dels genom att Allmänna reklamationsnämnden kan pröva tvister mellan konsumenter och naturgasleverantörer. Några särskilda lagstiftningsåtgärder i anledning av artikel 3.9 andra stycket är därför inte nödvändiga. Undantag från krav på tillståndsförfarande samt rapportering till kommissionen Artikel 3.10 och 3.11, som behandlar undantag från krav på tillståndsförfarande samt rapportering till kommissionen, motsvarar artikel 3.5 och 3.6 i direktiv 2003/55/EG och är i materiellt hänseende oförändrade. Några särskilda lagstiftningsåtgärder är inte nödvändiga. Kontrollista Artikel 3.12 i gasmarknadsdirektivet riktar sig till EU-kommissionen som, efter samråd med berörda intressenter, ska fastställa en tydlig och kortfattad kontrollista för energianvändare med praktiska upplysningar om energianvändarnas rättigheter. Medlemsstaterna ska se till att gashandlarna eller de systemansvariga för distributionssystemet i samarbete med tillsynsmyndigheten vidtar nödvändiga åtgärder för att alla deras konsumenter ska få ett exemplar av kontrollistan för energianvändare och se till att den finns tillgänglig för allmänheten. Bestämmelserna i artikel 3.12 föranleder enligt regeringens bedömning inga lagstiftningsåtgärder. Särskilt om konsumentskyddsåtgärder Bilaga I till gasmarknadsdirektivet innehåller bestämmelser om konsumentskyddsåtgärder. I punkten 1, som i stor utsträckning har samma innehåll som bilaga A till direktiv 2003/55/EG, anges att de åtgärder som avses i artikel 3 ska tillförsäkra kunderna en rad rättigheter. Hit hör till en början rätten till ett avtal med naturgasföretaget i vilket en rad närmare angivna uppgifter ska finnas. Det som är nytt i förhållande till direktiv 2003/55/EG när det gäller avtalets innehåll är att det ska finnas information om konsumenträttigheter. I sak innehåller punkten 1 även nyheter i följande avseenden. Konsumentens rätt till ett brett val av betalningssätt kompletteras med ett förbud mot oskälig diskriminering mellan kunder beroende på valt betalningssätt. Det anges vidare att eventuella system för förskottsbetalningar ska vara skäliga och adekvat återspegla den sannolika förbrukningen. Naturgasföretagen ska ge alla kunder en god standard såväl när det gäller tillhandahållandet av tjänster som vid behandlingen av klagomål. Konsumenterna ska ha tillgång till sina förbrukningsuppgifter och möjlighet att ge en naturgasleverantör tillgång till sina mätaruppgifter. De ska vidare få klar och tydlig information om den faktiska gasförbrukningen och faktiska kostnader tillräckligt ofta, så att de kan reglera sin egen gasförbrukning. Kunden ska ha rätt till slutavräkning efter varje byte av naturgasleverantör senast sex veckor efter det att bytet skett. Kundernas rätt till förbrukningsuppgifter och slutavräkning har kommenterats ovan. Regeringen bedömer att det finns skäl att mot bakgrund av de nya kraven införa bestämmelser i naturgaslagen om innehållet i konsumentavtal, företagens skyldighet att tillhandahålla information, förbud mot att missgynna en konsument på grund av det betalningssätt konsumenten har valt, förskottsbetalning, klagomålshantering och rätten till slutavräkning. I detta sammanhang finns det vidare skäl att uppmärksamma frågor om konsumentens rättigheter vid ändring av avtalsvillkor och möjligheten att byta gashandlare utan särskild kostnad, även om gasmarknadsdirektivet i dessa delar inte innebär någon ändring i förhållande till direktiv 2003/55/EG. Överväganden och förslag finns i avsnitt 19. Kraven avseende att konsumenten ska få tillgång till sina förbrukningsuppgifter och information om kostnad och förbrukning har berörts ovan. Av punkten 2 i bilaga I framgår att medlemsstaterna ska se till att det genomförs system med smarta mätare som hjälper konsumenterna att aktivt medverka på gasmarknaderna. Genomförandet att dessa mätsystem kan göras till föremål för en ekonomisk bedömning, och bedömningen kan även avse vad för slags smarta mätare som är ekonomiskt rimliga och kostnadseffektiva samt vilken tidsfrist som är rimlig för deras distribution. En sådan bedömning ska göras senast den 3 september 2012. Någon lagstiftningsåtgärd är i nuläget inte påkallad när det gäller smarta mätare. Det är dock nödvändigt att genomföra den föreskrivna bedömningen. Energimarknadsinspektionen bör därför ges i uppdrag att göra en ekonomisk bedömning av de kostnader och den nytta de smarta mätarna för med sig för marknaden och konsumenten. Tillståndsförfaranden Artikel 4, som behandlar tillståndsförfaranden, är oförändrad jämfört med 2003/55/EG och har tidigare inte föranlett några ändringar av svensk lagstiftning Övervakning av försörjningstryggheten I artikel 5 finns bestämmelser om medlemsstaternas övervakning av försörjningstryggheten. Dessa är i materiellt hänseende oförändrade jämfört med direktiv 2003/55/EG. Regional solidaritet Artikel 6 innehåller helt nya bestämmelser om regional solidaritet. I artikeln anges att medlemsstaterna, för att säkerställa försörjningstryggheten på den inre marknaden för naturgas, ska samarbeta i syfte att främja regional och bilateral solidaritet. Bestämmelserna i artikeln har sedan gasmarknadsdirektivets beslutades blivit överspelade genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 994/2010 av den 20 oktober 2010 om åtgärder för att trygga naturgasförsörjningen och om upphävande av rådets direktiv 2004/67/EG (EUT L 295, 12.11.2010, s. 1, Celex 32010R0994), den s.k. gasförsörjningsförordningen, och kräver inga genomförandeåtgärder. Främjande av regionalt samarbete Den nya artikel 7 reglerar hur regionalt samarbete ska främjas Medlemsstaterna, liksom tillsynsmyndigheterna, är enligt artikel 7.1 skyldiga att samarbeta för att underlätta det regionala samarbete som på senare år har utvecklats mellan tillsynsmyndigheter och systemansvariga för överföringssystem på regional nivå. Främst ska samarbetet underlättas mellan de systemansvariga för överföringssystemen bl.a. i gränsöverskridande frågor. Energimarknadsinspektionen har uppgiften att för Sveriges räkning delta i utvecklingen av marknaderna för el och naturgas inom Norden och EU. Energimarknadsinspektionen har även i uppdrag att samarbeta med nordiska och övriga europeiska tillsynsmyndigheter i syfte att verka för en harmonisering av regelverk så att likvärdiga förutsättningar skapas på marknaderna för el och naturgas inom Norden och EU (1 § 7 och 8 förordningen [2007:1118] med instruktion för Energimarknadsinspektionen. I myndighetsinstruktionen anges även att Energimarknadsinspektionen inom sitt område ska fullgöra de uppgifter som följer av direktiv 2003/55/EG (1 § 6 b). Utöver den nödvändiga uppdateringen av myndighetsinstruktionen krävs inga nya föreskrifter i denna del. Enligt artikel 7.2 ska även byrån för samarbete mellan energitillsynsmyndigheter (ACER) samarbeta med de nationella tillsynsmyndigheterna, och den kan också utfärda rekommendationer om den anser att det krävs bindande regler för att samarbetet ska fungera. Bestämmelsen riktar sig till ACER. I artikel 7.3 anges att medlemsstaterna ska se till att de systemansvariga för överföringssystemen har ett eller flera regionalt integrerade system som omfattar två eller flera medlemsstater för kapacitetstilldelning och för kontroll av säkerheten för nätet. Tilldelningen av kapacitet sker via Dragör, som är beläget i Danmark, och som opereras av den danska systemansvarige, Energinet.dk. Det finns redan samarbetsavtal avseende systemdriften mellan det svenska och danska systemet. I artikel 7.4 regleras vad som gäller om vertikalt integrerade systemansvariga för överföringssystem deltar i ett samriskföretag som inrättats för att genomföra samarbetet. I dessa fall ska samriskföretaget upprätta och genomföra en övervakningsplan med åtgärder som ska vidtas för att förhindra diskriminerande och konkurrensbegränsande beteende. Planen ska godkännas av ACER. De övervakningsansvariga hos de vertikalt integrerade systemansvariga för överföringssystemen ska oberoende av andra kontrollera att planen följs. Som framgår i avsnitt 21.2, föreslår regeringen att det ska införas åtskilt ägande på den svenska naturgasmarknaden. Något allmänt krav att upprätta övervakningsplan ska inte gälla i fråga företag som har genomfört åtskilt ägande. Det finns i nuläget inga samriskföretag som är verksamma i Sverige. Regelverket behöver dock kompletteras i enlighet med artikel 7.4 för att reglera vad som ska gälla i en situation där ett vertikalt integrerat företag ingår i ett samriskföretag som agerar på den svenska naturgasmarknaden. NELGA har emellertid inte lämnat några förslag till särskilda bestämmelser om samriskföretag. Utredningens förslag behöver kompletteras i denna del. Regeringen avser därför att utreda frågan. Tekniska regler Artikel 8 anger bl.a. att medlemsstaterna ska se till att tekniska säkerhetskriterier definieras och att det utarbetas och offentliggörs tekniska regler. Bortsett från ett tillägg, som riktar sig till ACER innebär artikeln ingen förändring i sak i förhållande till direktiv 2003/55/EG. 16.4 Överföring, lagring och LNG Kapitel III i gasmarknadsdirektivet (artiklarna 9-16) innehåller regler om överföring, lagring och kondenserad naturgas (LNG). Åtskillnad av systemansvariga Artikel 9 i gasmarknadsdirektivet innehåller tolv punkter som beskriver de krav på effektiv åtskillnad och oberoende som ställs på överföringssystemet som sådant och på en systemansvarig för överföringssystemet (transmission system operator, TSO). I det följande används även termen "transmissionsnätsoperatör" för systemansvarig för överföringssystem. Varje företag som äger ett överföringssystem ska agera som systemansvarig för detta. Detta hindrar dock inte, enligt artikel 9.5, att två eller flera företag som äger överföringssystem bildar ett samriskföretag, som för de berörda överföringssystemen fungerar som systemansvarig i två eller flera medlemsstater. I ett sådant samriskföretag får inget annat företag ingå såvida det inte har godkänts som oberoende systemansvarig i enlighet med artikel 14 eller som en oberoende systemansvarig för överföring i enlighet med kapitel IV i direktivet. Åtskilt ägande Som framgått medger direktivet ett flertal sätt på vilket effektiv åtskillnad kan uppnås. Det åtskilda ägandet beskrivs i artikel 9.1-9.3 och 9.6. Regleringen av åtskilt ägande bygger på konceptet om kontroll som definieras närmare i artikel 2.36. Definitionen är hämtad från rådets förordning (EG) nr 139/2004 av den 20 januari 2004 om kontroll av företagskoncentrationer (EUT L 24, 29.1.2004, s. 1, Celex 32004R0139), EG:s koncentrationsförordning. Med kontroll avses i direktivet rättigheter, avtal eller andra medel som, antingen var för sig eller tillsammans och med hänsyn till alla faktiska eller rättsliga förhållanden, ger möjlighet att utöva ett avgörande inflytande på ett företag. Som påpekats ovan riktar sig bestämmelserna om effektiv åtskillnad till både överföringssystemet och transmissionsnätsoperatören. NELGA har använt uttrycket "TSO-lösning" som beteckning för det åtskilda ägandet enligt artikel 9.1-9.3 och 9.6. Enligt artikel 9.1 råder förbud mot att någon från handel eller produktion direkt eller indirekt utövar kontroll över TSO eller överföringssystem och vice versa. Samma person(er) får inte utse ledamöter till styrelsen, tillsynsorganet eller organ som juridiskt företräder en TSO eller ett överföringssystem och direkt eller indirekt utöva kontroll över eller någon rättighet gentemot ett företag som bedriver handel eller produktion. Vidare får inte samma person vara ledamot i styrelsen, tillsynsorganet eller organ som juridiskt företräder företaget för både företag som bedriver produktions- eller leveransverksamhet och en transmissionsnätsoperatör eller ett överföringssystem. Innebörden av begreppet rättighet exemplifieras närmare i artikel 9.2 och ska i synnerhet omfatta rätten att rösta, befogenheten att utse ledamöter till styrelsen, tillsynsorganet eller organ som juridiskt företräder företaget samt rätten att inneha ägarmajoriteten. Enligt artikel 9.3 utvidgas åtskillnadskraven till att även omfatta åtskillnad i förhållanden till handel eller produktion enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/72/EG av den 13 juli 2009 om gemensamma regler för den inre marknaden för el och om upphävande av direktiv 2003/54/EG (EUT L 211, 14.8.2009, s. 55, Celex 32009L0072), det s.k. elmarknadsdirektivet, och vice versa. Med person avses i direktivet enskilda personer, företag eller andra offentliga eller privata enheter. Av artikel 9.6 följer dock att statlig eller offentlig verksamhet inte ska anses som samma person om produktion eller handel respektive TSO eller överföringssystem drivs av två separata offentliga organ. Problematiken aktualiseras inte på den svenska naturgasmarknaden, eftersom den svenska staten inte äger något transmissionsnät för naturgas och inte heller bedriver produktion av eller handel med gas. Kraven på åtskilt ägande gäller från och med 3 mars 2012. Kommersiellt känsliga uppgifter Artikel 9.7 behandlar skyddet av kommersiellt känsliga uppgifter. I det fall en transmissionsnätsoperatör tidigare har ingått i ett vertikalt integrerat företag, ska medlemsstaterna se till att personal eller kommersiellt känsliga uppgifter enligt artikel 16 som innehas av transmissionsnätsoperatören inte överförs till företag som bedriver handel eller produktion. Senareläggning av förbud Om en TSO inte är ett vertikalt integrerat företag har medlemsstaterna även möjlighet att senarelägga förbuden i artikel 9.1 b och c, dvs. att samtidigt utöva kontroll över handel eller produktion och TSO eller överföringssystem samt att utse styrelseledamöter m.m. i båda verksamheterna. I detta fall medges i artikel 9.4 en förlängd övergångstid till och med 3 mars 2013. Bestämmelsen har tillkommit för att lösa en specifik situation i ett annat medlemsland och problematiken är inte aktuell för svensk naturgasmarknad. Alternativ till åtskilt ägande Gasmarknadsdirektivet innehåller alternativ som inte medför att vertikalt integrerade företag tvingas att sälja sina transmissionsnät eller sin transmissionsverksamhet. Alternativen gäller endast för överföringssystem som den 3 september 2009 tillhörde ett vertikalt integrerat företag. Medlemsstaterna kan enligt artikel 9.8 välja att utse en oberoende systemansvarig (ISO) enligt artikel 14, följa bestämmelserna om oberoende systemansvariga för överföringssystem (ITO) i kapitel IV eller, enligt artikel 9.9 visa att det finns arrangemang som säkerställer att transmissionsnätsoperatören faktiskt är mer oberoende än vad som föreskrivs i kapitel IV. I det senare fallet ska kommissionen på förhand kontrollera att befintliga arrangemang säkerställer ett mer effektivt oberoende än bestämmelserna i kapitel IV och fatta ett beslut om certifiering som tillsynsmyndigheten har att följa (artikel 9.10). Kommissionen får i detta fall ett större inflytande än vad som gäller vid en reguljär certifiering (jfr avsnitt 14.4.3). Förtydliganden Vertikalt integrerade företag som äger ett transmissionssystem får enligt artikel 9.11 inte hindras från att genomföra åtskilt ägande. Slutligen förtydligas i artikel 9.12 att företag som bedriver handel eller produktion inte under några omständigheter får utöva någon form av kontroll över en transmissionsnätsoperatör i en medlemsstat som tillämpar alternativet med åtskilt ägande. Effektiv åtskillnad i Sverige I naturgaslagen finns i dag bestämmelser om juridisk och personell åtskillnad samt särredovisning. Bestämmelserna uppfyller inte kraven i artikel 9 i gasmarknadsdirektivet. Det är således nödvändigt med lagstiftning i denna del. Överväganden och förslag redovisas i avsnitt 21. Certifiering I artikel 10 i gasmarknadsdirektivet finns bestämmelser om certifiering av transmissionsnätsoperatörer. Certifieringen innebär att tillsynsmyndigheten ska göra en förhandsprövning av att åtskillnadskraven i artikel 9 är uppfyllda och därefter fortlöpande kontrollera åtskillnaden i enlighet med de förfaranden som finns angivna i artikel 10 i direktivet och artikel 3 i förordning (EG) nr 715/2009. Om överföringsverksamheten eller överföringssystemet kontrolleras av, eller kan komma att kontrolleras av, en eller flera personer från tredje land gäller mer rigorösa regler enligt artikel 11 i gasmarknadsdirektivet. Den systemansvariga för överföringssystemet ska underrätta tillsynsmyndigheten, som i sin tur utan dröjsmål ska underrätta kommissionen om sådana omständigheter. Det saknas för närvarande bestämmelser om certifiering, godkännande och utnämning av systemansvariga för överföringssystem samt om certifiering i förhållande till tredjeländer. Bestämmelser om sådana förfaranden måste sålunda införas i svensk rätt. De närmare övervägandena och förslagen redovisas i avsnitt 22. Utseende av systemansvariga för lagringssystem och LNG-anläggningar Artikel 12 i gasmarknadsdirektivet innehåller bestämmelser om utseende av systemansvariga för lager och LNG-anläggningar. Bestämmelsen har, jämfört med direktiv 2003/55/EG, ändrats så att den inte längre reglerar utnämnande av systemansvariga för överföringssystem, eftersom dessa nu ska certifieras och godkännas enligt de detaljerade bestämmelserna i artiklarna 10 och 11. Ändringen medför inte någon lagstiftningsåtgärd. Uppgifter som åligger de systemansvariga för överförings-, lagrings- eller LNG-anläggningar Artikel 13 beskriver de uppgifter som åligger de systemansvariga för överförings-, lagrings- eller LNG-anläggningar. Svenska kraftnät har, med hänvisning till experten chefsjuristen Bertil Perssons särskilda yttrande, anfört att den av NELGA föreslagna implementeringen inte är korrekt. Bertil Persson har pekat på dels den nya bestämmelsen i artikel 13.2, dels på den i artikel 13.3 föreskrivna skyldigheten att fastställa transmissionsnätsägarnas avgifter för användande av deras nät för obalanser i energitillförseln på ett sätt som är förenligt med artikel 41.6 I artikel 13.2 finns en ny bestämmelse som innebär att varje systemansvarig för överföringssystem ska bygga upp en tillräcklig gränsöverskridande kapacitet för att integrera en europeisk överföringsstruktur för att tillgodose alla ekonomiskt rimliga och tekniskt genomförbara kapacitetsbehov och ta hänsyn till en tryggad gasförsörjning. Regeringen bedömer att dess generellt hållna krav ryms inom bestämmelsen i 3 kap. 1 § naturgaslagen, där det anges att den som bedriver överföring av naturgas ansvarar för drift och underhåll och vid behov, utbyggnad av sitt ledningssystem och, i tillämpliga fall, dess anslutning till andra ledningssystem. Artikel 13.3, som gäller den systemansvariges regler om balans av överföringssystemet, överensstämmer i huvudsak med artikel 8.2 i direktiv 2003/55/EG, som har genomförts i Sverige genom 7 kap. 5 och 6 §§ naturgaslagen (2005:403). Frågan om fastställande av avgifter enligt artikel 41.6 behandlas i avsnitt 16.9 nedan. Oberoende systemansvariga Enligt artikel 14 i gasmarknadsdirektivet får den berörda medlemsstaten, baserat på förslag från ägaren till överföringssystemet, besluta att utse en oberoende systemansvarig (ISO). Genom detta alternativ uppnås en effektiv åtskillnad då överföringssystemets ägare mer eller mindre fråntas alla uppgifter utom de som är direkt kopplade till själva ägandet och som regleras i artikel 14.5. Den systemansvariges uppgifter enligt artikel 13 övertas i stället av ISO:n. Denne ska vara en aktör som uppfyller kraven på åtskilt ägande från annan verksamhet med handel eller produktion av gas eller el. Härigenom kan samma grad av oberoende uppnås som vid åtskilt ägande, men utan att ett vertikalt integrerat företag tvingas avyttra sina tillgångar. Frågan om artikel 14 kräver genomförandeåtgärder är knuten till hur medlemsstaten väljer att genomföra effektiv åtskillnad enligt artikel 9 i gasmarknadsdirektivet. Överväganden och förslag i denna del redovisas i avsnitt 21. Åtskillnad av ägare till överföringssystem och systemansvariga för lagringssystem I artikel 15 i gasmarknadsdirektivet finns bestämmelser om åtskillnad dels i fråga om ägaren till ett överföringssystem i det fall ISO-alternativet tillämpas, dels i fråga om systemansvariga för ett lagringssystem. En systemansvarig för lagringssystem definieras enligt artikel 2.10 i direktivet som varje fysisk eller juridisk person som bedriver lagringsverksamhet och som ansvarar för driften av en lagringsanläggning. Kraven motsvarar den funktionella åtskillnad som föreskrevs i artikel 9 i direktiv 2003/55/EG. När det gäller ägare till överföringssystem är kraven i artikel 15 relevanta bara i medlemsstater som väljer att använda ISO-alternativet. Närmare överväganden i denna del redovisas i avsnitt 21. I fråga om systemansvariga för lagringssystem finns sedan tidigare krav på juridisk och så kallad personell åtskillnad i 4 kap. 2 § naturgaslagen. Det saknas dock bestämmelser som fullt ut svarar mot det som stadgas i artikel 15 i gasmarknadsdirektivet. Det är därför nödvändigt att införa nya bestämmelser i den svenska lagstiftningen. NELGA har emellertid inte lämnat något författningsförslag i denna del. Det saknas därför i nuläget tillräckligt underlag för att föreslå en reglering. Regeringen avser att utreda frågan och återkomma med ett lagförslag. Konfidentiell behandling när det gäller systemansvariga för överföringssystem och ägare till överföringssystem Artikel 16 i gasmarknadsdirektivet motsvarar i stort artikel 10 i direktiv 2003/55/EG. Det har emellertid tillkommit nya krav. Av artikel 16.1 framgår sålunda, utöver vad som tidigare föreskrevs om sekretess, att berörda systemansvariga i synnerhet inte ska röja kommersiellt känsliga uppgifter för övriga delar av företaget såvida inte detta är nödvändigt för att genomföra en affärstransaktion. För att trygga efterlevnaden av reglerna om åtskillnad av information, ska medlemsstaterna säkerställa att överföringssystemets ägare, inklusive i fall av en systemansvarig med kombinerat ansvar, den systemansvariga för distributionssystemet, och övriga delar av företaget inte heller har gemensamma funktioner, t.ex. gemensam juridisk avdelning, med undantag för rent administrativa funktioner eller IT-funktioner. Det kombinerade systemansvaret som bestämmelsen refererar till regleras i artikel 29. Där ges möjlighet att tillåta ett kombinerat systemansvar för överförings-, LNG-, lagrings- och distributionssystemen under förutsättning att den systemansvarige uppfyller kraven på effektiv åtskillnad. Den svenska naturgaslagen tillåter i dag ett kombinerat systemansvar. Regeringen bedömer därför att det är nödvändigt att införa ett förbud mot gemensamma funktioner i enlighet med artikel 16.1 i gasmarknadsdirektivet. Vidare har det i artikel 16.3 tillkommit ett krav på att information som är nödvändig för en effektiv konkurrens och en väl fungerande marknad ska offentliggöras. Även i denna del bedömer regeringen att lagstiftning är nödvändig. NELGA har inte bedömt att några åtgärder behöver vidtas för att genomföra artikel 16 i gasmarknadsdirektivet. Inte heller remissinstanserna har berört frågan. Det saknas därför i nuläget underlag för en författningsreglering. Regeringen avser att utreda frågan och återkomma med ett förslag. 16.5 Oberoende systemansvariga för överföring (ITO) Kapitel IV i gasmarknadsdirektivet, Oberoende systemansvariga för överföring (ITO), innehåller artiklarna 17-23. Bestämmelserna är nya i förhållande till direktiv 2003/55/EG. De detaljerade föreskrifterna i kapitlet syftar till att åstadkomma en effektiv åtskillnad och samma grad av oberoende som vid åtskilt ägande, men utan att ett vertikalt integrerat företag tvingas att avyttra sina tillgångar. Kapitlet har betydelse för de medlemsstater som väljer andra alternativ för effektiv åtskillnad enligt artikel 9 i direktivet än åtskilt ägande. Regeringens närmare överväganden och förslag i fråga om effektiv åtskillnad redovisas i avsnitt 21. 16.6 Distribution och leverans Kapitel V i gasmarknadsdirektivet (artiklarna 24-29) innehåller bestämmelser om distribution och leverans. Utseende av systemansvariga för distributionssystemet Artikel 24 i gasmarknadsdirektivet med bestämmelser om utseende av systemansvariga för distributionssystemet är oförändrad i förhållande till direktiv 2003/55/EG. Uppgifter som åligger systemansvariga för distributionssystemet Artikel 25 i gasmarknadsdirektivet innehåller bestämmelser om de uppgifter en systemansvarig för ett distributionssystem har. Artikel 25.1 är något omformulerad med krav på att främja energieffektivisering och att den systemansvariga ska se till att nätet har en långsiktig förmåga att uppfylla rimliga krav på distributionen samt att de systemansvariga på affärsmässiga villkor ska driva, underhålla och utveckla näten. Kraven på att främja energieffektivitet torde vara täckt av miljöbalkens bestämmelser. Övriga ändringar innefattas av nuvarande bestämmelser i 3 och 6 kap. naturgaslagen. Det saknas därmed behov av att ändra lagstiftningen. Åtskillnad av systemansvariga för distributionssystemet I artikel 26 i gasmarknadsdirektivet finns bestämmelser om åtskillnad för systemansvariga för distribution. Om den systemansvariga för distribution är en del av ett vertikalt integrerat företag ska denne, åtminstone vad avser juridisk form, organisation och beslutsfattande, vara oberoende av annan verksamhet utan samband med, distribution. Artikel 26.2 innehåller de kriterier som ska uppfyllas för att säkerställa oberoendet. De gällde även enligt direktiv 2003/55 EG Det fanns emellertid en möjlighet enligt det tidigare direktivet att undanta koncerner som hade färre än 100 000 anslutna kunder. Samma möjlighet finns nu genom artikel 26.4 i gasmarknadsdirektivet. Sverige har utnyttjat möjligheten till undantag, vilket inneburit att de svenska naturgasdistributörerna helt har undantagits från kraven i delar av artikel 26.2. Vissa av kraven har dock omsatts i svensk lagstiftning genom bestämmelser i naturgaslagen om juridisk och personell åtskillnad (3 kap. 2 §) och skyldighet att upprätta en övervakningsplan (3 kap. 9 §). Det nya gasmarknadsdirektivet innebär att det ställs strängare krav när det gäller upprättandet av övervakningsplan (artikel 26.2 d). Regeringen bedömer att de nya reglerna i denna del motiverar att de svenska bestämmelserna ses över. Överväganden och förslag redovisas i avsnitt 23.1 och 23.2. Vidare finns nya bestämmelser i artikel 26.3, där det nu framgår att vertikalt integrerade systemansvariga för distributionssystem inte får, i synnerhet i samband med kommunikation och varumärkesprofilering, ge upphov till förvirring i fråga om den separata identitet som leveransdelen av det integrerade företaget har. Regeringen bedömer att det är motiverat med lagstiftning i denna del. Överväganden och förslag finns i avsnitt 23.3. I ett ytterligare tillägg i artikel 26.3 anges att medlemsstaterna ska se till att de systemansvarige för distributionssystemen som ingår i ett vertikalt integrerat företag övervakas av tillsynsmyndigheterna eller andra behöriga organ, så att de inte kan dra fördel av sin vertikala integration för att snedvrida konkurrensen. Denna uppgift omfattas redan av den tillsyn som bedrivs i fråga om övervakningsplanerna och föranleder därför ingen särskild åtgärd. Skyldighet till konfidentiell behandling för systemansvariga för distributionssystemet Artikel 27 i gasmarknadsdirektivet innehåller bestämmelser om sekretess och är oförändrad. Slutna distributionssystem Artikel 28 i gasmarknadsdirektivet innehåller nya bestämmelser om undantag för slutna distributionssystem. Enligt artikel 28.1 får medlemsstaterna föreskriva att den nationella tillsynsmyndigheten ska kunna klassificera vissa gassystem som slutna distributionssystem. Om ett distributionssystem klassificeras som slutet får medlemsstaterna, enligt artikel 28.2 föreskriva att tillsynsmyndigheten undantar det slutna systemet från skyldigheten att få tarifferna, eller de metoder som använts för att beräkna dem, godkända innan de träder i kraft. Användarna av det slutna systemet kan dock i samband med att undantaget beviljas, enligt artikel 28.3 alltid begära att tarifferna ses över och godkänns. Regeringen bedömer att de undantag artikeln medger bör utnyttjas och utvecklar sina överväganden om hur detta ska ske i avsnitt 24. Kombinerat systemansvar I artikel 29 i gasmarknadsdirektivet har det genomförts konsekvensändringar i bestämmelserna om kombinerat systemansvar till följd av kraven på effektiv åtskillnad, och artikeln har även kompletterats med de undantag som gäller för Cypern, Luxemburg och Malta. Den svenska naturgaslagen tillåter i dag ett kombinerat systemansvar och ändringarna föranleder ingen lagstiftningsåtgärd. Det kombinerade systemansvaret kommenteras även ovan i samband med artikel 16 i direktivet. 16.7 Särredovisning och transparens i bokföringen Kapitel VI i gasmarknadsdirektivet innehåller bestämmelser om särredovisning och transparens i bokföringen. Bestämmelserna, som omfattar artiklarna 30 och 31, är oförändrade i materiellt hänseende, bortsett från en förtydligande hänvisning till de nationella tillsynsmyndigheterna som avses i artikel 39.1, och föranleder ingen lagstiftningsåtgärd. 16.8 Organisation av tillträde till systemet Kapitel VII i gasmarknadsdirektivet (artiklarna 32-38) innehåller bestämmelser om organisationen av tillträde till systemet. Tillträde för tredje part Några materiella ändringar har inte gjorts i artikel 32, som innehåller bestämmelser om tredjepartstillträde. Tillträde till lagring Artikel 33 behandlar tillträde till lager. I artikel 33.1 andra stycket finns ett nytt krav på att tillsynsmyndigheten eller medlemsstaterna ska fastställa vilka regler för tillträde som ska tillämpas för lagringsanläggningar och lagring av gas i rörledning. De ska vidare offentliggöra eller ålägga systemansvariga för lagringsanläggningarna och överföringssystem att offentliggöra, vilka lagringsanläggningar eller delar av sådana anläggningar respektive vilken lagring av gas i rörledning som tillhandahålls i enlighet med de olika förfaranden som anges i artikel 33.3 och 33.4. Detta ska dock inte påverka medlemsstaternas möjlighet att välja mellan reglerat eller förhandlat tillträde. Frågan om reglerat eller förhandlat tillträde behandlades i samband med genomförande av direktiv 2003/55/EG. Sverige valde alternativet med reglerat tillträde till lager. I 4 kap. 5 § naturgaslagen anges att den som innehar en lagringsanläggning eller en transmissionsledning är skyldig att på skäliga villkor lagra naturgas för annans räkning. Enligt 6 kap. 2 § ska tariffer för lagring av naturgas vara skäliga objektiva och icke-diskriminerande. Tarifferna ska enligt 6 kap. 4 § offentliggöras och den systemansvarige ska också på begäran lämna skriftlig uppgift om tariffen på begäran. Tarifferna eller villkoren för tillhandahållande av lagringstjänsterna är föremål för Energimarknadsinspektionens tillsyn enligt 10 kap. 1 § naturgaslagen. Sverige har därmed infört reglerat tillträde till lagring i svenska lagringsanläggningar och transmissionsledningar. Genom lagstiftningen får även de kriterier enligt vilka det kan fastställas vilka regler som ska tillämpas för lagringen anses vara fastställda och offentliggjorda. Dessa regler omfattar all lagring i Sverige. Regeringen bedömer inte att det krävs några åtgärder för att genomföra kraven i artikel 33.1 bortsett från utformningen av tarifferna för lagring, som behandlas närmare i artikel 33.4. Överväganden och förslag i denna del finns i avsnitt 25. Artikel 33.2, som innehåller vissa undantag från bestämmelserna i artikel 33.1, är oförändrad i förhållande till direktiv 2003/55/EG. Artikel 33.3, som behandlar förhandlat tillträde, är inte relevant för svenska förhållanden. I artikel 33.4, som behandlar det reglerade tillträdet, finns nu ett krav på samråd med systemanvändarna i samband med utarbetandet av tarifferna eller metoderna för deras fastställande. Bestämmelser om samråd saknas i den nuvarande naturgaslagen och behöver införas. Överväganden och förslag finns i avsnitt 25. Tillträde till tidigare led i rörledningsnätet I artikel 34 finns bestämmelser om tillträde till tidigare led i rörledningsnätet, s.k. uppströmsledningar. Artikeln är oförändrad i förhållande till direktiv 2003/55/EG. Vägrat tillträde Artikel 35, som behandlar vägrat tillträde, innebär ingen ändring i förhållande till direktiv 2003/55/EG. Ny infrastruktur Artikel 36 behandlar undantag för större naturgasinfrastrukturprojekt. Större sådana projekt får på begäran undantas från direktivets bestämmelser om åtskillnad och tredjepartstillträde till reglerade tariffer samt balanstjänster. Bestämmelserna om förutsättningar för undantag och om förfarandet fanns redan i direktiv 2003/55/EG och har genomförts i svensk rätt genom 9 kap. naturgaslagen. Bestämmelserna i artikel 36 innebär inga stora sakliga ändringar i förhållande till direktiv 2003/55/EG. Det har dock tillkommit bestämmelser om förfarandet som motiverar ändringar i den svenska lagstiftningen. Enligt naturgaslagen beviljas undantag av regeringen efter att tillsynsmyndigheten yttrat sig och offentliggjort sitt yttrande. Det framgår sålunda av artikel 36.4 och 36.5 att det i vissa fall är ACER som har att fatta beslutet om undantag. Medlemsstaterna får dock enligt artikel 36.7 föreskriva att det formella beslutet i stället ska fattas av ett relevant organ i medlemsstaten efter yttrande från ACER. Det har vidare införts mer detaljerade bestämmelser om förfarandet i artikel 36.6, 36.8 och 36.9. NELGA har inte bedömt att det krävs några nya genomförandeåtgärder i anledning av artikel 36 i gasmarknadsdirektivet. Utredningen har därför inte utarbetat något författningsförslag. Remissinstanserna har inte berört frågan, som har praktisk betydelse för naturgasföretag som vill investera i ny infrastruktur. Mot den bakgrunden bedömer regeringen att det krävs ytterligare utredning innan ett förslag kan läggas fram. Öppnande av marknaderna och ömsesidighet Artikel 37 som behandlar öppnande av marknader och ömsesidighet är i materiellt hänseende oförändrad och kräver ingen åtgärd. Direktledningar Även artikel 38 som behandlar direktledningar är i materiellt hänseende oförändrad och kräver ingen åtgärd. 16.9 Nationella tillsynsmyndigheter Kapitel VIII, Nationella tillsynsmyndigheter, omfattar artiklarna 39-44. De åtgärder som är nödvändiga för genomförandet i Sverige kan i stor utsträckning ske genom förordningar, t.ex. genom att en hänvisning till direktiv 2003/55/EG byts ut mot en hänvisning till gasmarknadsdirektivet. I det följande behandlas endast de delar närmare där det krävs att de svenska bestämmelserna ändras på andra sätt än genom rena uppdateringar av hänvisningar. Tillsynsmyndighetens utnämning och oberoende I artikel 39 finns bestämmelser om tillsynsmyndigheternas utnämning och oberoende. Artikeln motsvarar i huvudsak artikel 25.1 i direktiv 2003/55/EG. Bestämmelserna har preciserats när det gäller myndighetens oberoende ställning. Av artikel 39.1 i gasmarknadsdirektivet framgår att varje medlemsstat ska utse en nationell tillsynsmyndighet. Det krävs inga särskilda åtgärder för att genomföra detta krav. Tillsynsmyndigheten enligt naturgaslagen, dvs. Energimarknadsinspektionen, fungerar i Sverige som nationell tillsynsmyndighet enligt direktivet. I artikel 39.2 och 39.3 finns bestämmelser om undantag från artikel 39.1. De saknar relevans i Sverige. I artikel 39.4 anges att medlemsstaterna ska garantera tillsynsmyndighetens oberoende och säkerställa att myndigheten utövar sina befogenheter på ett opartiskt och transparent sätt. I detta syfte ska vissa angivna åtgärder genomföras. Regeringen bedömer att kraven i artikeln är uppfyllda genom de bestämmelser i 12 kap. 2 § regeringsformen som säkerställer förvaltningsmyndigheternas oberoende och de krav på opartiskhet som kommer till uttryck bl.a. i reglerna om jäv i 11 § förvaltningslagen (1986:223). Av artikel 39.5 framgår att medlemsstaterna, för att bevara tillsynsmyndighetens oberoende ställning, ska se till att tillsynsmyndigheten kan fatta självständiga beslut oberoende av något politiskt organ. Medlemsstaten ska även se till att myndigheten har särskilda årliga budgetanslag med självständigt ansvar för den anslagna budgetens genomförande och tillräckliga personella och ekonomiska resurser för att kunna utföra sina uppgifter. Därvid ska medlemsstaten se till att ledamöterna i tillsynsmyndighetens styrelse eller, om sådan inte finns, tillsynsmyndighetens högsta ledning utses för en bestämd period på mellan fem och sju år, som ska kunna förnyas en gång. Styrelsens ledamöter eller, om styrelse inte finns, högsta ledningen kan avsättas endast om de inte längre uppfyller villkoren i denna artikel eller har gjort sig skyldiga till tjänstefel enligt nationell lag. Kraven i artikel 39.5 kräver enligt regeringens bedömning inga särskilda genomförandeåtgärder i Sverige. Det finns skäl att något närmare beröra frågan om förordnandet av myndighetens ledning. I den delen kan dock hänvisas till vad som anförts i avsnitt 5.10 med anledning av motsvarande bestämmelser i artikel 35.5 i elmarknadsdirektivet. Tillsynsmyndigheternas allmänna mål Artikel 40 i gasmarknadsdirektivet behandlar tillsynsmyndighetens allmänna mål. Den är ny och anger åtta allmänna mål som myndigheten ska vidta alla rimliga åtgärder för att bidra till. Myndigheten är skyldig att beakta dessa mål när den utför sina uppgifter enligt artikel 41 i direktivet (se nedan). Artiklarna kompletterar således varandra. Uppgifterna ska i förekommande fall utföras i samarbete med andra nationella myndigheter, varvid konkurrensmyndigheterna nämns särskilt. Artikeln betonar att tillämpningen inte får inkräkta på de andra myndigheternas behörighet. I artikel 40 framhålls bl.a. miljömässig hållbarhet, främjandet av energieffektivitet och produktion av gas från förnybara energikällor. Till de allmänna målen hör också att utveckla den gränsöverskridanden kapaciteten i syfte att främja gränsöverskridande handel och stärka den inre marknaden för naturgas. Vidare berörs frågor som handlar om att stärka marknadens funktion och att bidra till att stärka konsumenternas ställning. Några ändringar i sak av det gällande regelverket är inte motiverade med anledning av artikel 40 i gasmarknadsdirektivet. Tillsynsmyndighetens skyldigheter och befogenheter I artikel 41 i gasmarknadsdirektivet finns bestämmelser om tillsynsmyndigheternas skyldigheter och befogenheter. Artikel 41.1 innehåller en förteckning över de nationella tillsynsmyndigheternas skyldigheter indelade i 21 underpunkter (a-u). Dessa skyldigheter är i huvudsak sådana som redan i dag ligger på Energimarknadsinspektionen, antingen i dess egenskap av tillsynsmyndighet enligt naturgaslagen eller genom särskilda bestämmelser i myndighetsinstruktionen. Av artikel 41.2 första stycket framgår att om så är föreskrivet i en medlemsstat får de övervakningsuppgifter som avses i artikel 41.1 utföras av andra myndigheter än tillsynsmyndigheten. I sådana fall ska den information som är resultatet av övervakningen göras tillgänglig för tillsynsmyndigheten så snart som möjligt. Enligt artikel 41.2 andra stycket ska tillsynsmyndigheten vid behov rådgöra med transmissionsnätsoperatörer och samarbeta med andra relevanta nationella myndigheter när de fullgör de uppgifter som anges i artikel 41.1. Artikel 41.1 i gasmarknadsdirektivet föranleder närmare överväganden i fråga om följande uppgifter för tillsynsmyndigheten. Av artikel 41.1 e framgår att tillsynsmyndigheten ska lämna in en årlig rapport om sin verksamhet och om hur dess skyldigheter har fullgjorts till de berörda myndigheterna i medlemsstaterna, ACER och kommissionen. Rapporten ska omfatta de åtgärder som vidtagits och de resultat som uppnåtts med avseende på samtliga de uppgifter som räknas upp i artikel 41. För Sveriges del innebär detta att Energimarknadsinspektionen ska sammanställa information även i frågor där andra myndigheter, t.ex. Konsumentverket, står för den praktiska tillsynen. Enligt artikel 41.1 j ska tillsynsmyndigheten övervaka graden och effektiviteten av marknadsöppnande och konkurrens på grossist- och slutförbrukarnivå, även när det gäller naturgasbörser, priser för hushållskunder, inklusive system för förskottsbetalning, andel kunder som byter gashandlare, andel kunder som får sina leveranser avstängda, avgifterna för och utförandet av underhållstjänster och hushållskundernas klagomål, samt övervaka eventuell snedvridning eller inskränkning av konkurrensen, och tillhandahålla relevant information, och göra de berörda konkurrensmyndigheterna uppmärksamma på relevanta fall. I Sverige hanteras denna övervakning redan av olika myndigheter. För uppgifterna under artikel 41.1 j spelar även Konsumentverket en viktig roll genom sitt uppdrag som förvaltningsmyndighet för konsumentfrågor. Det är därmed rimligt att anta att Konsumentverket kan ha viktiga synpunkter och väsentlig information rörande de aktuella frågorna. Sådana synpunkter och information bör överlämnas till Energimarknadsinspektionen som ansvarar för att rapportera resultaten av övervakningen till EU-kommissionen. Artikel 41.1 j rör även konkurrensförhållandena på gasmarknaden. Energimarknadsinspektionen verkar redan i dag för effektiv konkurrens på naturgasmarknaden. Det är dock Konkurrensverket som har det övergripande ansvaret för att övervaka konkurrensförhållandena oavsett marknad. Myndigheterna kan därmed inom sina respektive ansvarsområden komma i besittning av information om sådana förhållanden eller beteenden på gasmarknaden som kan ha en negativ inverkan på konkurrensen. Myndigheterna bör på lämpligt sätt informera varandra om dylika förhållanden. Även artikel 41.1 k rör konkurrensförhållandena på gasmarknaden genom att den avser övervakningen av förekomsten av begränsande avtalsvillkor som kan påverka större icke-hushållskunders möjligheter att teckna avtal med fler än en gashandlare samtidigt. I likhet med vad som sagts i fråga om artikel 41.1 j bedömer regeringen att övervakningen enligt artikel 41.1 k redan faller inom Energimarknadsinspektionens uppdrag, samtidigt som Konkurrensverket är den myndighet som har det övergripande ansvaret för att övervaka konkurrensförhållandena. Myndigheterna bör på lämpligt sätt informera varandra om dylika förhållanden. I artikel 41.2 tredje stycket i gasmarknadsdirektivet föreskrivs att eventuella godkännanden som ges av en tillsynsmyndighet eller ACER i enlighet med direktivet inte ska påverka tillsynsmyndighetens vederbörligen motiverade framtida användning av sina befogenheter enligt artikel 41 eller sanktioner som åläggs av andra berörda myndigheter eller EU-kommissionen. Bestämmelsen föranleder inga åtgärder i Sverige. I artikel 41.3 i gasmarknadsdirektivet behandlas de ytterligare skyldigheter tillsynsmyndigheten har när en oberoende systemansvarig (ISO) har utsetts enligt artikel 14. Då en ISO-lösning inte är aktuell för svensk del medför punkten inga åtgärder. Av artikel 41.4 i gasmarknadsdirektivet framgår en skyldighet för medlemsstaterna att se till att tillsynsmyndigheterna har tillräckliga befogenheter så att de kan utföra sina uppgifter enligt artikel 41.1, 41.3 och 41.6. I fem underpunkter (a-e) anges vissa befogenheter som detta i varje fall ska innefatta. Regeringen bedömer att det som anges i artikel 41.4 inte medför att Energimarknadsinspektionens befogenheter behöver utökas i förhållande till vad som gäller enligt det nuvarande regelverket. När det gäller artikel 41.4 d finns dock skäl att peka på vad som anförts i avsnitt 5.10 om motsvarande krav i artikel 37.4 d i elmarknadsdirektivet. I artikel 41.5 i gasmarknadsdirektivet behandlas de ytterligare skyldigheter tillsynsmyndigheten har när en oberoende systemansvarig för överföring (ITO) har utsetts enligt kapitel IV. Då en ITO-lösning inte är aktuell för svensk del medför punkten inga förändringar av regelverket. Artikel 41.6 i gasmarknadsdirektivet motsvarar artikel 25.2 i direktiv 2003/55/EG och innehåller bestämmelser om tillsynsmyndighetens förhandsprövning av villkoren för anslutning och tillträde till nationella nät, tillhandahållande av balanstjänster och tillträde till gränsöverskridande infrastruktur. I artikel 41.6 a behandlas anslutning och tillträde till nationella nät, inbegripet transmissions- och distributionstariffer samt villkor och tariffer för tillträde till LNG-anläggningar. I denna del har inga ändringar gjorts i förhållande till direktiv 2003/55/EG. När det gäller anslutningsavgifter och överföringstariffer finns bestämmelser om tillsynsmyndighetens förhandsprövning i 6 kap. 5 § naturgaslagen. Det finns däremot inga nationella föreskrifter i fråga om LNG-tariffer. Ett krav på förhandsprövning fanns även i fråga om dessa i direktiv 2003/55/EG men det har inte genomförts i svensk rätt. Naturgaslagen behöver därför kompletteras med bestämmelser om förhandsprövning av LNG-tariffer. NELGA har emellertid inte lämnat något förslag i denna del. Det är därför nödvändigt att komplettera beredningsunderlaget för att kunna återkomma med ett lagförslag. Artikel 41.6 b gäller förhandsprövning av villkoren för balanstjänster. En bestämmelse om förhandsprövning av villkoren i balansavtalen finns i 7 kap. 5 § andra stycket naturgaslagen. Någon åtgärd är därför inte nödvändig. Artikel 41.6 c behandlar villkoren för tillträde till gränsöverskridande infrastruktur inklusive förfaranden för kapacitetstilldelning och hantering av överbelastning. Swedegas AB är det gasnätsföretag i Sverige som innehar gränsöverskridande infrastruktur för naturgas. Även Svenska kraftnät kan beröras av bestämmelserna i sin egenskap av systemansvarig myndighet. Enligt NELGA krävs inga förändringar i det svenska regelverket i denna del. Regeringen bedömer emellertid att ändringar kan vara påkallade i denna del. Det är dock nödvändigt att utreda frågan ytterligare före ett slutligt ställningstagande. Av artikel 41.7 följer att de metoder och villkor som avses i artikel 41.6 ska offentliggöras. Bestämmelser om offentliggörande finns i naturgaslagen i fråga om anslutningsavgifter (6 kap. 1 a §), tariffer för överföring, lagring och LNG (6 kap. 4 §) samt villkoren i balansavtal (7 kap. 6 §). När det gäller villkoren för tillträde till gränsöverskridande infrastruktur avser regeringen att behandla frågan om offentliggörande samtidigt som den utreder behovet av en förhandsprövning. I artikel 41.8 anges att tillsynsmyndigheten vid fastställandet eller godkännandet av tariffer eller metoder och av balanstjänsterna ska säkerställa att de systemansvariga för överförings- och distributionssystemen både på kort och lång sikt får lämpliga incitament att öka effektiviteten, främja integrationen av marknaden och säkra leveranser samt stödja forskningsverksamheten på området. Enligt regeringens bedömning ryms detta inom den nuvarande regleringen av anslutningsavgifter, tariffer och balansavtal. I artikel 41.9 anges att tillsynsmyndigheten ska övervaka hur överbelastningssituationer hanteras inom nationella gasöverföringsnät och sammanlänkningar och hur reglerna för hantering av överbelastning tillämpas. För detta ändamål ska de systemansvariga för överföringssystemen eller marknadsaktörerna översända sina regler för hantering av överbelastning, inklusive kapacitetstilldelning, till de nationella tillsynsmyndigheterna. De nationella tillsynsmyndigheterna får begära ändringar av dessa regler. Hanteringen av överbelastning regleras i förordning (EG) nr 715/2009. Energimarknadsinspektionen kommer att utöva tillsyn över efterlevnaden av förordningen på samma sätt som inspektionen i dag är tillsynsmyndighet enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1775/2005 av den 28 september 2005 om villkor för tillträde till naturgasöverföringsnäten (se avsnitt 26.1). Av 10 kap. 2 § naturgaslagen framgår att tillsynsmyndigheten har rätt att på begäran få de upplysningar och ta del av de handlingar som behövs för tillsynen. Som redan nämnts får myndigheten även, enligt 3 § i samma kapitel, meddela de förelägganden som behövs för att trygga efterlevnaden av de föreskrifter som omfattas av tillsynen. Regeringen bedömer mot denna bakgrund att det inte krävs några särskilda genomförandeåtgärder i Sverige. Artikel 41.10 behandlar tillsynsmyndighetens befogenheter att begära förändringar i transmissions- och distributionsföretagens villkor, inklusive tariffer eller metoder. Vid förseningar ska tillsynsmyndigheten ha befogenhet att fastställa preliminära tariffer eller metoder och fatta beslut om lämpliga kompensationsåtgärder om de slutliga tarifferna eller metoderna senare kommer att avvika från det preliminära fastställandet. Tillsynsmyndigheten får enligt 10 kap. 3 § naturgaslagen meddela de förelägganden som behövs för att trygga efterlevnaden av de föreskrifter och villkor som omfattas av tillsynen. Enligt regeringens bedömning kommer inte några ytterligare åtgärder att krävas i denna del. Det kan dock noteras att Energimarknadsinspektionen i rapporten Förhandsprövning av gastariffer (EIR 2010:14) har föreslagit intäkter i gasnätverksamhet uttryckligen ska regleras på förhand genom en s.k. intäktsram på det sätt som ska ske i fråga om elnätstarifferna med början 2012. Om förslaget genomförs kommer regelverket att få en annan utformning även i de frågor som berörs av artikel 41.10 i gasmarknadsdirektivet. I artikel 41.11 anges att varje part som har ett klagomål mot en systemansvarig för överförings- lagrings- LNG- eller distributionssystemet i enlighet med detta direktiv får inge klagomål till tillsynsmyndigheten som i egenskap av tvistlösande myndighet ska fatta ett beslut inom två månader från det att klagomålet har mottagits. Denna period får förlängas med två månader om tillsynsmyndigheten begär ytterligare upplysningar. Regeringen bedömer att direktivets krav i denna del kräver ändringar i naturgaslagen. Överväganden och förslag redovisas i avsnitt 26.2. I artikel 41.12, som motsvarar artikel 25.6 i direktiv 2003/55/EG finns bestämmelser om klagomål mot tillsynsmyndighetens beslut om metoder som har fattats i enlighet med artikel 41 eller, om tillsynsmyndigheten är skyldig att samråda, mot de föreslagna tarifferna eller metoderna. Hur och i vilken omfattning sådana bestämmelser ska införas beror på den metod som väljs för att tillgodose kraven i artikel 41.6. När det gäller tillsynsmyndighetens beslut om godkännande av metoder för bestämmande av överföringstariffer eller godkännande av villkoren för tillhandahållande av balanstjänst finns redan bestämmelser om överklagande i 11 kap. 4 § naturgaslagen. Som framgått ovan avser regeringen att utreda behovet av förhandsreglering av villkoren för tillträde till LNG-anläggningar och gränsöverskridande infrastruktur. I det sammanhanget måste även möjligheterna att överklaga tas upp till övervägande. Bestämmelsen i artikel 41.13, som behandlar reglering, kontroll och transparens för att förhindra missbruk av dominerande ställning och underprissättning, innebär i sak ingen ändring i förhållande till direktiv 2003/55 EG. Artikel 41.14, som innehåller ett krav på sanktioner i fråga om sekretessbestämmelser, överensstämmer i sak med artikel 25.9 i direktiv 2003/55/EG. Inte heller artikel 41.15, som rör rätten att överklaga enligt EU-rätten eller den nationella lagstiftningen, innebär någon ändring i förhållande till direktiv 2003/55/EG. I artikel 41.16 anges att tillsynsmyndighetens beslut ska vara fullt motiverade för att medge domstolsprövning. Besluten ska vara tillgängliga för allmänheten samtidigt som den konfidentiella karaktären hos kommersiellt känsliga uppgifter bevaras. Den svenska offentlighetsprincipen säkerställer att tillsynsmyndighetens beslut är tillgängliga för allmänheten. Bestämmelserna i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) ger inspektionen möjlighet att behandla känsliga uppgifter under sekretess. Enligt 20 § förvaltningslagen gäller som huvudregel att ett beslut varigenom en myndighet avgör ett ärende ska innehålla de skäl som har bestämt utgången, om ärendet avser myndighetsutövning mot någon enskild. Under vissa omständigheter kan skälen utelämnas, men myndigheten bör då på begäran av den som är part om möjligt upplysa om dem i efterhand. Några förändringar i regelverket krävs därmed inte. Av artikel 41.17 framgår att det ska vara möjligt för en part som berörs av ett av tillsynsmyndighetens beslut att överklaga detta till ett oberoende organ. För svensk del innebär detta att tillsynsmyndighetens beslut ska kunna överklagas till domstol. I 11 kap. 4 § naturgaslagen finns bestämmelser om överklagande till allmän förvaltningsdomstol. I propositionen föreslås dock att vissa beslut av tillsynsmyndigheten ska överklagas hos regeringen (se avsnitt 22.6). Regeringens beslut kan emellertid prövas av Högsta förvaltningsdomstolen enligt lagen (2006:304) om rättsprövning av vissa regeringsbeslut, om beslutet innefattar en prövning av den enskildes civila rättigheter eller skyldigheter i den mening som avses i artikel 6.1 i den europeiska konventionen den 4 november 1950 om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Mot denna bakgrund krävs inga ändringar i det gällande regelverket. Regelverk för gränsöverskridande frågor Artikel 42 i gasmarknadsdirektivet behandlar regelverket för gränsöverskridande frågor. I artikel 42.1 finns ett allmänt krav på samarbete och samråd mellan tillsynsmyndigheterna. Dessa ska även bistå varandra och byrån med sådan information som krävs för att de ska kunna fullgöra sina uppgifter enligt direktivet. Vid utbyte av information ska den mottagande myndigheten säkerställa att informationen fortsatt har samma grad av konfidentialitet som den som krävs av den myndighet som lämnade informationen. Av artikel 42.2 framgår att tillsynsmyndigheterna ska samarbeta åtminstone regionalt för att främja operativa arrangemang för en optimal näthantering, gemensamma gasbörser, fördelning av gränsöverskridande kapacitet och en tillräcklig sammanlänkningskapacitet inom och mellan regioner, inklusive ny kapacitet. Syftet är att utveckla konkurrensen och förbättra leveranssäkerheten både inom och mellan regioner. Vidare ska myndigheterna samordna utarbetandet av nätföreskrifter och nätverkskoder samt regler för hantering av överbelastning. De nationella tillsynsmyndigheterna har enligt artikel 42.3 rätt att ingå samarbetsarrangemang med varandra för att främja tillsynssamarbetet. Av artikel 42.4 framgår att de åtgärder som avses i artikel 42.2 vid behov ska vidtas i nära samråd med andra berörda nationella myndigheter utan att det påverkar deras specifika befogenheter. Europeiska kommissionen får slutligen i artikel 42.5 anta närmare riktlinjer om samarbetet under ett kommittéförfarande. Som framgått i avsnitt 16.3 har Energimarknadsinspektionen redan i dag uppgiften att för Sveriges räkning delta i utvecklingen av marknaderna för el och naturgas inom Norden och EU. Energimarknadsinspektionen har även i uppdrag att samarbeta med nordiska och övriga europeiska tillsynsmyndigheter i syfte att verka för en harmonisering av regelverk så att likvärdiga förutsättningar skapas på marknaderna för el och naturgas inom Norden och EU. I myndighetsinstruktionen anges även att Energimarknadsinspektionen inom sitt område ska fullgöra de uppgifter som följer av direktiv 2003/55/EG. Utöver den nödvändiga uppdateringen av myndighetsinstruktionen krävs inga nya föreskrifter för att Energimarknadsinspektionen ska kunna fullgöra sina huvudsakliga uppgifter enligt artikel 42 i gasmarknadsdirektivet. I fråga om kravet på konfidentiell behandling av uppgifter har NELGA pekat på att information mottagen från andra tillsynsmyndigheter kommer att falla in under de sekretessbestämmelser som finns i offentlighets- och sekretesslagen, bl.a. när det gäller uppgifter som rör enskilda företags ekonomiska förhållanden. Utredningen har bedömt att den s.k. utrikessekretessen inte torde vara tillämplig. Mot den bakgrunden har NELGA anfört att det kan finnas ett behov för de svenska tillsynsmyndigheterna att informera relevanta tillsynsmyndigheter i de nordiska och europeiska länder om de begränsningar som de svenska reglerna om offentlighet och sekretess innebär i detta sammanhang. Regeringen utesluter inte att det kan vara påkallat att införa nya bestämmelser om sekretess med anledning av kravet i artikel 42.1 i gasmarknadsdirektivet på konfidentiell behandling av uppgifter. Frågan behöver emellertid utredas närmare före ett slutligt ställningstagande. Överensstämmelse med riktlinjerna Artikel 43 i gasmarknadsdirektivet innehåller bestämmelser som innebär att en tillsynsmyndighet och EU-kommissionen kan begära att ACER yttrar sig i fråga om ett beslut som fattats av en tillsynsmyndighet överensstämmer med de riktlinjer som avses i direktivet eller i förordning (EG) nr 715/2009. Artikeln innehåller bestämmelser som anger hur processen ska fortgå samt vilka tidsfrister som gäller. Kommissionen får också anta närmare riktlinjer om artikelns tillämpning inom ramen för ett kommittéförfarande enligt artikel 43.9. Av artikel 43.6 följer att EU-kommissionen har rätt att begära att en tillsynsmyndighet återkallar eller ändrar ett beslut som inte stämmer överens med antagna riktlinjer. Tillsynsmyndigheten ska följa kommissionens begäran inom två månader och ska informera kommissionen om detta enligt artikel 43.8. För att säkerställa att den svenska tillsynsmyndigheten kan följa ett beslut av kommissionen enligt artikel 43.6 krävs reglering i lag. Överväganden och förslag finns i avsnitt 26.3. Bevarande av information Artikel 44 i gasmarknadsdirektivet riktar sig till den konkurrensutsatta delen av marknaden och reglerar gashandelsföretagens skyldigheter att bevara information i fråga om transaktioner gällande gasleveransavtal och gasderivat med grossister och systemansvariga för överföringssystem, lagring och LNG och hålla dem tillgängliga för de nationella myndigheterna under minst fem år. Uppgifterna ska bland annat omfatta löptid, tillhandahållande och fullgörande samt mängd, datum och tider för verkställande, transaktionspriser samt metoder för att identifiera den berörda grossisten. Den ska även omfatta sådan information om gasleveransavtal och gasderivat som inte har fullgjorts. I artikel 2.34 i gasmarknadsdirektivet definieras "avtal om leverans av gas" som ett avtal om leverans av naturgas som inte inbegriper ett gasderivat. Av artikel 2.35 framgår att ett gasderivat definieras som ett finansiellt instrument som anges i en av punkterna 5, 6 eller 7 i avsnitt C i bilaga I till Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/39/EG av den 21 april 2004 om marknader för finansiella instrument och som avser naturgas. Syftet med bestämmelserna är att göra det möjligt för myndigheterna att agera mot marknadsmissbruk genom att de i efterhand ska kunna undersöka och analysera marknadsaktörernas agerande på marknaden. De myndigheter som ska få tillgång till informationen är för svensk del Energimarknadsinspektionen, Konkurrensverket och Finansinspektionen samt därutöver kommissionen. Finansinspektionen blir också enligt artikel 44.7 skyldig att på begäran överlämna uppgifter till nämnda myndigheter när det gäller uppgifter som omfattas av direktiv 2004/39/EG. Detta beror på att de enheter som omfattas av det direktivet inte får åläggas några ytterligare skyldigheter visavi övriga myndigheter i fråga om uppgiftslämnande enligt artikel 44.6. Informationen kan göras tillgänglig för marknadsaktörerna, dock med de begränsningar som framgår av artikel 44.3. Punkten får dessutom inte tillämpas på information om finansiella instrument som omfattas av direktiv 2004/39/EG. Kommissionen får utfärda närmare riktlinjer inom ramen för ett kommittéförfarande. Av artikel 44.5 framgår att artikeln inte får tillämpas i fråga om gasderivat förrän sådana riktlinjer har utfärdats. I regelverket för naturgasmarknaden saknas det för närvarande bestämmelser som riktar sig till gashandelsföretag vilka anger vilken typ av information som gashandelsföretagen ska bevara och hålla tillgängliga för tillsynsmyndigheten på begäran. Det finns dock andra regelverk med bestämmelser om bevarande av information. Gashandelsföretag är underkastade bestämmelserna i bokföringslagen (1999:1078) och, i förekommande fall, det regelverk som styr de finansiella marknaderna, såsom lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden och förordningen (2007:572) om värdepappersmarknaden. För svensk del omfattar Finansinspektionens tillsyn endast de gashandelsföretag som utgör värdepappersbolag och som erbjuder investeringstjänster åt andra än den egna koncernen. Dessa företag är skyldiga att dokumentera sin verksamhet, vilket omfattar i vart fall delar av den information som efterfrågas i gasmarknadsdirektivet. Konkurrensverket får, enligt 5 kap. 1 § första stycket 1 konkurrenslagen (2008:579), ålägga ett företag eller någon annan att tillhandahålla uppgifter, handlingar eller annat, som verket behöver för att fullgöra sina uppgifter enligt konkurrenslagen. Enligt 10 kap. 2 § naturgaslagen har tillsynsmyndigheten rätt att på begäran få de upplysningar och ta del av de handlingar som behövs för tillsynen. Som nämnts omfattar i dagsläget denna tillsyn inte gashandelsföretag. Av artikel 44.1 framgår att emellertid att skyldigheten för gashandelsföretagen att hålla informationen tillgänglig även ska inkludera de nationella tillsynsmyndigheterna och kommissionen. Regeringen bedömer mot denna bakgrund att det kan krävas lagstiftning för att Sverige ska uppfylla det som stadgas i artikel 44.1. NELGA har dock bedömt att det inte krävs några förändringar i det svenska regelverket. Det är därför nödvändigt att ta fram ytterligare beredningsunderlag före ett slutligt ställningstagande. 16.10 Kundmarknader Kapitel IX i gasmarknadsdirektivet, med rubriken "Kundmarknader", omfattar endast artikel 45, som innehåller nya bestämmelser om rollerna och ansvarsområdena för gasnätsföretag, gashandelsföretag och kunder samt vid behov andra aktörer på marknaden. För att underlätta utvecklingen av väl fungerande och transparenta kundmarknader ska medlemsstaterna se till att rollerna och ansvarsområdena beskrivs och offentliggörs i fråga om avtalsvillkor, åtaganden mot kunder, regler för utbyte av uppgifter och betalning, äganderätt till uppgifter och mätningsansvar. Beskrivningarna ska utformas på ett sådant sätt att kundernas och gashandlarnas nättillträde underlättas, och de ska granskas av tillsynsmyndigheten eller andra relevanta myndigheter. Regeringen bedömer att artikel 45 kan genomföras genom ett uppdrag till Energimarknadsinspektionen. Någon reglering i lag är inte nödvändig. 16.11 Slutbestämmelser Kapitel X i gasmarknadsdirektivet (artiklarna 46-56) innehåller slutbestämmelser. Skyddsåtgärder Artikel 46 i gasmarknadsdirektivet innehåller bestämmelser om skyddsåtgärder och innebär ingen ändring i förhållande till direktiv 2005/33/EG. Lika villkor I artikel 47 i gasmarknadsdirektivet finns nya bestämmelser om lika villkor. De åtgärder som medlemsstaterna vidtar för att säkerställa lika villkor i enlighet med direktivet ska vara förenliga med EU-rätten. Åtgärderna ska vara proportionerliga, icke-diskriminerande och transparenta. Dessa åtgärder får bara vidtas efter anmälan till EU-kommissionen och med kommissionens medgivande. Den svenska naturgaslagstiftningen innehåller inte några särskilda bestämmelser om lika villkor. Sådana bestämmelser är inte heller nödvändiga för att genomföra direktivet. Några genomförandeåtgärder är inte påkallade med anledning av artikel 47. Undantag när det gäller take-or-pay-åtaganden, m.m. Artiklarna 48-51 i gasmarknadsdirektivet, som innehåller bestämmelser om take-or-pay-åtaganden, framväxande och enskilda marknader samt granskningsförfarande, innebär i materiellt hänseende ingen ändring i förhållande till direktiv 2003/55/EG. Rapportering Artikel 52 i gasmarknadsdirektivet innehåller närmare regler om kommissionens övervakning och rapportering. Enligt en ny bestämmelse i artikel 52.3 ska kommissionen särskilt granska i vilken utsträckning kraven på åtskillnad enligt ITO-lösningen i kapitel IV har kunnat säkerställa ett effektiv oberoende. En detaljerad rapport i frågan ska föreläggas Europaparlamentet och rådet senast den 3 mars 2013. Artikeln föranleder inga genomförandeåtgärder i Sverige. Upphävanden Artikel 53 i gasmarknadsdirektivet innehåller bestämmelser om upphävande. Av dessa framgår att direktiv 2003/55/EG ska upphöra att gälla från och med den 3 mars 2011 utan att det påverkar medlemsstaternas förpliktelser när det gäller införlivande och tillämpning av det direktivet. Hänvisningar till direktiv 2003/55/EG ska anses som hänvisningar till gasmarknadsdirektivet. Införlivande Artikel 54 i gasmarknadsdirektivet innehåller bestämmelser om direktivets införlivande. Av artikel 54.1 framgår att medlemsstaterna ska sätta i kraft de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa direktivet senast den 3 mars 2011. Medlemsstaterna ska genast underrätta kommissionen om detta. Det framgår vidare att bestämmelserna ska tillämpas från och med den 3 mars 2011, med undantag av artikel 11 (certifiering i förhållande till tredjeländer), som medlemsstaterna ska tillämpa från och med den 3 mars 2013. I artikel 54.1 tredje stycket anges hur medlemsstaterna ska gå till väga när de antar bestämmelserna i direktivet. I artikel 54.2 anges att medlemsstaterna till kommissionen ska överlämna texten till de centrala bestämmelser i nationell lagstiftning som de antar inom det område som omfattas av detta direktiv. Ikraftträdande och adressater Artiklarna 55 och 56 i gasmarknadsdirektivet innehåller bestämmelser om ikraftträdande av direktivet och om direktivets adressater. Några särskilda lagstiftningsåtgärder behövs inte med anledning av artiklarna. 16.12 Regeringens överväganden Regeringens överväganden innebär sammanfattningsvis följande. Syfte, tillämpningsområde och definitioner Gasmarknadsdirektivets inledande bestämmelser om syfte, tillämpningsområde och definitioner kräver inte någon lagstiftningsåtgärd. Allmänna regler för organisationen av sektorn En bestämmelse om utsatta kunder enligt artikel 3.3 i gasmarknadsdirektivet bör föras in i instruktionen för Energimarknadsinspektionen (jfr avsnitt 5.3). Mot bakgrund av de konsumentskyddsåtgärder som anges i bilaga I till gasmarknadsdirektivet bör nya bestämmelser om konsumentskydd föras in i naturgaslagen (se avsnitt 19). För att uppfylla kraven i artikel 3.6 i direktivet bör bestämmelserna om leverantörsbyte ändras så att ett byte kan genomföras inom tre veckor (se avsnitt 18). Det bör göras en ekonomisk bedömning av kostnader och nytta med smarta mätare enligt bilaga I punkten 2. En kontaktpunkt för konsumenter enligt artikel 3.9 bör utses (jfr avsnitt 5.3). Frågan om övervakningsplan för samriskföretag (artikel 7.4) behöver utredas ytterligare. Överföring, lagring och LNG Det krävs nya bestämmelser i lag för att genomföra kraven i artikel 9 i gasmarknadsdirektivet på åtskillnad av överföringssystem och systemansvariga för överföringssystem (se avsnitt 21). Det behöver införas bestämmelser om certifiering av systemansvariga för överföringssystem i enlighet med artiklarna 10 och 11 i direktivet (se avsnitt 22). Följande frågor bör utredas ytterligare: - åtskillnad av systemansvariga för lagringssystem (artikel 15), och - konfidentiell behandling när det gäller systemansvariga för överföringssystem och ägare till överföringssystem (artikel 16). Distribution och leverans Det är motiverat med lagstiftning med anledning av de nya kraven i fråga om övervakningsplan enligt artikel 26.2 d i gasmarknadsdirektivet (se avsnitt 23.2). Vidare bör bestämmelser införas om kommunikation och varumärkesprofilering som svarar mot artikel 26.3 i direktivet (se avsnitt 23.3). Det bör vidare finnas en möjlighet att undanta slutna distributionssystem från tariffregleringen i enlighet med artikel 28 (se avsnitt 24). Särredovisning och transparens i bokföringen Bestämmelserna om särredovisning och transparens i bokföringen föranleder ingen lagstiftningsåtgärd. Organisation av tillträde till systemet Det behöver införas nya bestämmelser om tarifferna för lagring med anledning av kraven i artikel 33.1 och 33.4 i gasmarknadsdirektivet (se avsnitt 25). Regelverket om undantag för ny naturgasinfrastruktur behöver ändras med anledning av nya bestämmelser i artikel 36 i direktivet. Frågan behöver dock utredas ytterligare. Nationella tillsynsmyndigheter Bestämmelserna i naturgaslagen om tidsfrister för behandling av anmälningar mot naturgasföretag måste ändras med anledning av artikel 41.11 i gasmarknadsdirektivet (se avsnitt 27.2). Det svenska regelverket behöver anpassas till kravet i artikel 43 i gasmarknadsdirektivet att vissa beslut av tillsynsmyndigheten ska kunna ändras eller återkallas på begäran av EU-kommissionen (se avsnitt 27.3). Följande frågor bör utredas ytterligare: - förhandsreglering av villkoren för tillträde till LNG-anläggningar och gränsöverskridande infrastruktur (artikel 41.6 a och c och 41.7 i gasmarknadsdirektivet), - sekretess vid samarbete mellan medlemsstaternas tillsynsmyndigheter (artikel 42.1), och - gashandelsföretagens skyldighet att bevara information (artikel 44). Kundmarknader Energimarknadsinspektionen bör få i uppdrag att sammanställa och offentliggöra rollbeskrivningar för aktörerna på gasmarknaden. Slutbestämmelser Gasmarknadsdirektivets slutbestämmelser föranleder inte någon särskild lagstiftningsåtgärd. 17 EU-förordningen om villkor för tillträde till naturgasöverföringsnäten 17.1 Huvuddragen i förordningen Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 715/2009 av den 13 juli 2009 om villkor för tillträde till naturgasöverföringsnäten och om upphävande av förordning (EG) nr 1775/2005 trädde i kraft 3 september 2009 och ska tillämpas från den 3 mars 2011. I detta kapitel ges en översiktlig beskrivning av de huvudsakliga förändringar som följer av den nya förordning (EG) nr 715/2009. Som framgått innebär det tredje energimarknadspaketet och de organisationer som skapas inom ramen för paketet ett ökat samarbete och en ökad samordning i syfte att skapa en väl fungerande inre marknad för el och gas. Liksom tidigare innebär förordning (EG) nr 715/2009 en närmare detaljreglering av hur transmissionsnätsoperatörer ska utöva sin verksamhet. De nya bestämmelserna omfattar även villkoren för tillträde till anläggningar för kondenserad naturgas (LNG) och de lagringsanläggningar som är föremål för reglerat eller förhandlat tillträde. Syftet med ändringarna är att underlätta uppkomsten av en väl fungerande och transparent grossistmarknad med en hög grad av försörjningstrygghet. Det regionala samarbetet mellan transmissionsnätsoperatörer regleras. Förordningen ska underlätta harmonisering av nättillträde för gränsöverskridande handel och fastställer principer för tariffer eller de metoder som används för att beräkna tariffer för tillträde till näten. Det blir inte längre tillåtet att använda speciella tariffer för transitering av gas. Principerna för kapacitetstilldelning, handel med kapacitet, hantering av överbelastning, balanseringsregler och avgifter för obalans regleras. Kraven på transparens skärps och de omfattar även lagringsanläggningar som inte är föremål för tredjepartstillträde. Nyheterna i övrigt berör främst certifieringsproceduren, inrättandet av Entso för gas (ENTSOG), ACER:s övervakning av ENTSOG:s verksamhet och proceduren kring ACER:s framtagande av icke-bindande ramriktlinjer respektive ENTSOG:s framtagande av nätföreskrifter, vilken även involverar EU-kommissionen, medlemsstaterna och berörda intressenter. Proceduren beskrivs i artiklarna 6-7 och artikel 8.1. 8.2 och 8.5-8.7. I avsnitt 3 i bilaga I till förordning (EG) nr 715/2009 behandlas riktlinjer om transparens. Här beslutade kommissionen den 10 november 2010 om ändringar, som trädde i kraft den 1 december 2010. Ändringarna ska tillämpas fr.o.m. den 3 mars 2011. NELGA har därför inte kunnat beakta de ändrade kraven i sitt arbete. Vidare kan nämnas att det för närvarande pågår ett fortsatt arbete med bärighet på förordningens bestämmelser. I sitt betänkande fann NELGA att det var oklart om Sverige i alla delar kan uppfylla kraven i förordning (EG) nr 715/2009. NELGA föreslog därför att den svenska marknadsmodellen skulle utredas närmare. Regeringen beslutade 3 juni 2010 om kommittédirektiv för en utredning om den framtida hanteringen av systemansvar för gas m.m. (dir. 2010:60). I direktiven ingick bland annat att utreda om den svenska marknadsmodellen för naturgas behöver anpassa för att harmonisera med gällande regelverk inom EU och, om utredaren finner det lämpligt, lämna förslag till sådana förändringar. Utredningen har antagit namnet Framtida hantering av systemansvar för gas m.m. (N2010:05) och har att redovisa sitt uppdrag senast den 31 maj 2011. 17.2 Regeringens överväganden Inledning En EU-förordning är bindande i sin helhet och direkt tillämplig i varje medlemsstat. Medlemsstaterna har dock enligt artikel 25 i förordning (EG) nr 715/2009 rätt att behålla eller införa åtgärder som innehåller mer detaljerade bestämmelser än de som anges i förordningen med tillhörande riktlinjer. Några sådana bestämmelser har inte införts i svensk rätt. Det är endast i de fall svensk rätt strider mot förordningen som ändringar i den svenska lagstiftningen kommer att bli nödvändiga. Därutöver kan vissa anpassningar av regelverket i förordningar och instruktioner bli nödvändiga. I propositionen redovisas därför endast de bestämmelser i förordning (EG) nr 715/2009 som regeringen anser medför behov av förändringar i det svenska regelverket. En generell ändring som krävs är att hänvisningar i det svenska regelverket till förordning (EG) nr 1775/2005 ändras till att avse förordning (EG) nr 715/2009 (jfr avsnitt 26.1). Tillsynsmyndigheter Enligt artikel 24 i förordning (EG) nr 715/2009 ska de nationella tillsynsmyndigheterna säkerställa efterlevnaden av förordningen och dess riktlinjer. De ska samarbeta med varandra, med EU-kommissionen och med ACER. I Sverige är Energimarknadsinspektionen tillsynsmyndighet. Sanktioner Enligt artikel 27 ska medlemsstaterna fastställa regler för sanktioner vid överträdelse av bestämmelserna i förordningen Medlemsstaterna ska vidare vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att bestämmelserna genomförs. Sanktionerna ska vara effektiva, proportionerliga och avskräckande. Dessa sanktioner ska inte vara straffrättsliga. EU-förordningens bestämmelser riktar sig till Svenska kraftnät i egenskap av systemansvarig myndighet för naturgas. Svenska kraftnät innehar dock inte något transmissionsnät utan detta innehas av privata aktörer på naturgasmarknaden. Förordningens bestämmelser riktar sig också till dem som innehar transmissionsnät, lager eller LNG-anläggningar vilket är privata aktörer på den svenska naturgasmarknaden. Dessa privata aktörer står under tillsyn av Energimarknadsinspektionen. Som framgått ovan ska tillsynen enligt artikel 24 i förordning (EG) nr 715/2009 även omfatta bestämmelserna i förordningen, som är direkt tillämpligt i Sverige. Tillsynsmyndigheten får enligt 10 kap. 3 § naturgaslagen meddela de förelägganden som behövs för att trygga efterlevnaden av de föreskrifter och villkor som omfattas av tillsynen. Ett föreläggande får förenas med vite. För att tydliggöra att tillsynen omfattar den nya förordning (EG) nr 715/2009 och dessa sanktioner behöver hänvisningen i 10 kap. 1 § 2 naturgaslagen uppdateras till förordning (EG) nr 715/2209. Även Energimarknadsinspektionens instruktion behöver uppdateras med hänvisning till förordning (EG) nr 715/2009, I egenskap av systemansvarig myndighet för naturgas har Svenska kraftnät bl.a. ansvaret för den övergripande balanseringen och för den ekonomiska balansavräkningen. Villkoren för balanstjänsten skall enligt 7 kap. 5 § naturgaslagen godkännas på förhand av Energimarknadsinspektionen och är således underkastad inspektionens tillsyn och sanktionsmöjligheter. I sin egenskap av statlig myndighet står Svenska kraftnät också under Justitiekanslerns och Riksdagens ombudsmäns tillsyn. De sanktioner som de uppräknade instanserna kan göra gällande gentemot Svenska kraftnät torde vara tillräckliga för att säkerställa att förordningens bestämmelser efterlevs. 18 Byte av naturgasleverantör Regeringens förslag: En leverantör av naturgas som övertar leveranserna till en naturgasförbrukare ska få göra detta 14 dagar efter anmälan till innehavaren av naturgasledningen. Den som övertar balansansvaret i en naturgasförbrukares uttagspunkt efter en sådan anmälan ska få göra det från och med den dag då naturgasleverantören övertar leveranserna. NELGA:s förslag: Överensstämmer delvis med regeringens. Utredningen har föreslagit att det av lagen ska framgå att en anmälan till innehavaren av naturgasledningen ska innehålla uppgift om när bytet ska träda i kraft. Om inte annat överenskommits mellan parterna ska bytet genomföras senast tre veckor från dagen för anmälan. Remissinstanserna: Energigas Sverige och E.ON Sverige AB har förespråkat en skrivning som i huvudsak behåller nuvarande rutiner som anger att tidsbundna avtal behålls och som innebär att bytet är reglerat till månadsskiften. De har anfört det inte är skäligt att de ca 17 000 villakunder som är den grupp som främst avses i detta sammanhang ska bekosta en större revidering av nuvarande system för mätvärdesinsamling och rapportering som dessutom ganska nyligen utvecklats inom branschen. Energimarknadsinspektionen har tillstyrkt förslaget att det ska vara möjligt att byta gashandlare varje dag. Energimarknadsinspektionen har dock föreslagit att byte av naturgashandlare ska vara genomfört inom två veckor. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss: Överensstämmer delvis med regeringens. I utkastet föreslås att bytet ska få ske tio vardagar efter en anmälan till nätkoncessionshavaren. Remissinstanserna: Energimarknadsinspektionen har föreslagit att det i lagen ska anges att bytet får ske senast två veckor efter anmälan. Skälen för regeringens förslag Direktivets krav Av artikel 3.6 a i gasmarknadsdirektivet framgår att medlemsstaterna ska säkerställa att om en kund under iakttagande av de avtalsenliga villkoren önskar byta gashandlare, den eller de berörda operatörerna genomför detta byte inom tre veckor. Någon lagstiftning som säkerställer att leverantörsbyte sker inom tre veckor finns inte. En sådan reglering måste därför införas för att genomföra gasmarknadsdirektivet i denna del. Gällande bestämmelser Det finns bestämmelser om leverantörsbyte i 7 kap. 8 § naturgaslagen (2005:403). Av första stycket i paragrafen framgår att en leverantör av naturgas, som ska börja leverera naturgas till en uttagspunkt, omedelbart ska anmäla detta till innehavaren av naturgasledningen. Anmälan ska även innehålla en uppgift om vem som har åtagit sig balansansvaret i uttagspunkten. Enligt andra stycket får en leverantör av naturgas som övertar leveranserna till en naturgasförbrukare i dennes uttagspunkt bara göra detta från och med den första dagen i en kalendermånad. Anmälan enligt första stycket ska därvid ske senast en månad innan övertagandet ska ske. Bestämmelsens utformning Det bör framhållas att kravet i gasmarknadsdirektivet gäller de berörda operatörerna, dvs. ledningsinnehavarna. Den svenska regleringen ska således säkerställa att en innehavare av naturgasledning vidtar de åtgärder som är nödvändiga för att genomföra bytet inom en viss tid. Av gasmarknadsdirektivet följer att ett byte ska genomföras inom tre veckor, vilket betyder bl.a. att möjligheten att överta leveranserna inte kan begränsas till en viss enda dag i månaden. Ett ändamålsenligt sätt att genomföra direktivet i denna del skulle vara att göra det möjligt för gashandelsföretaget att överta leveranserna en viss tid efter anmälan till ledningsinnehavaren. På elmarknaden finns förutsättningar för att införa en motsvarande ordning vid byte av elleverantör (se avsnitt 7). Energigas Sverige och E.ON Sverige AB har antytt att nya rutiner kan få kännbara effekter på gaskundernas avgifter. Ett möjligt alternativ till att leverantörsbytet ska ske en viss tid efter anmälan är att behålla den nuvarande ordningen med fasta bytesdagar, under förutsättning att antalet dagar utökas. Regeringen har under beredningen inhämtat synpunkter under hand på en sådan reglering från naturgasföretagen. Det som därvid har framkommit talar emot att en sådan omreglering är bättre än alternativet utan fasta bytesdagar. Med hänsyn till det anförda bedömer regeringen att det mest ändamålsenliga sättet att uppfylla kravet i gasmarknadsdirektivet är en ordning där en leverantör av naturgas som övertar leveranserna till en naturgasförbrukare får göra det en viss tid efter anmälan till innehavaren av naturgasledningen. Som Energimarknadsinspektionen har anfört bör ett byte kunna genomföras efter två veckor. NELGA har föreslagit att det av lagen ska framgå att en anmälan ska innehålla uppgift om när bytet ska träda i kraft. I 3 kap. 1 § i Energimarknadsinspektionens föreskrifter och allmänna råd om mätning och rapportering av överförd naturgas samt anmälan om leverans och balansansvar (EIFS 2008:1) finns bestämmelser om gasleverantörens anmälan vid påbörjande eller övertagande av gasleverans. Där framgår att anmälan bl.a. ska innehålla uppgift om startdatum för gasleverans. Regeringen bedömer att frågan är av sådan karaktär att den även i fortsättningen bör regleras genom förordning eller myndighetsföreskrifter snarare än genom en bestämmelse i naturgaslagen. Energimarknadsinspektionen har förordat att bestämmelsen får en utformning som tydligare visar att bytet får genomföras snabbare. Regeringen bedömer dock att en anmälan normalt bör göras senast två veckor före bytet och att detta bör återspeglas i lagtexten. Något formellt hinder för att bytet genomförs snabbare bör dock inte finnas. Balansansvaret NELGA har inte lämnat något förslag när det gäller övertagandet av balansansvaret vid byte av gasleverantör. I dag gäller enligt 7 kap. 9 § naturgaslagen att den som övertar balansansvaret i en naturgasförbrukares uttagspunkt bara får göra det från och med den första dagen i en kalendermånad. Det är en naturlig följd av de ändrade bestämmelserna om leverantörsbyte att det också blir möjligt att överta balansansvaret samtidigt som gasleverantören övertar leveranserna. När det gäller övertagande av balansansvar i övriga fall bör ingen ändring ske. Viss fråga om bemyndiganden Lagrådet har noterat att det i flera av de bestämmelser där det föreslås ändringar, bl.a. 7 kap. 8 § naturgaslagen, sedan tidigare finns bemyndiganden där det föreskrivs att regeringen meddelar eller får meddela närmare föreskrifter i olika avseenden. Bemyndigandena är således utformade på det sätt som tidigare förekom närmast när det var fråga om att erinra om regeringens normgivningsbefogenhet enligt 8 kap. 13 § i den äldre regeringsformen. Det finns enligt Lagrådet anledning att under det fortsatta lagstiftningsarbetet eller i annat sammanhang närmare överväga och kommentera de ändringar i olika bemyndiganden som görs, ävensom att i övrigt se över de bemyndiganden som ellagen och naturgaslagen innehåller. Regeringen bedömer att Lagrådet har fog för sin uppfattning att det i naturgaslagen finns normgivningsbemyndiganden som bör ses över. Det saknas emellertid förutsättningar för att genomföra en sådan översyn inom ramen för det pågående lagstiftningsärendet. Regeringen avser att beakta frågan i samband med kommande ändringar i naturgaslagen. 19 Konsumentfrågor på naturgasområdet 19.1 Uppgifter om avtalsinnehåll och konsumentens rätt till information Regeringens förslag: Ett avtal mellan en konsument och en naturgasleverantör ska innehålla uppgifter om 1. naturgasleverantörens namn, adress, telefonnummer och webbplats, 2. naturgasleverantörens åtagande gentemot konsumenten, 3. när avtalet träffas och vid vilken tidpunkt naturgasleverantören planerar att överta leveranserna till konsumenten, 4. var konsumenten kan finna information om naturgasleverantörens priser och övriga villkor, 5. villkoren för fakturering och betalning, 6. den tid som avtalet löper, 7. vad som gäller avseende förlängning av ett avtal som löper under viss tid, 8. villkoren för uppsägning av avtalet, 9. hur ersättningen beräknas för att i förtid säga upp ett avtal som löper under viss tid, 10. villkoren för ersättning om naturgasleverantören inte uppfyller sitt åtagande enligt avtalet, och 11. hur naturgasleverantören på sin webbplats samt på begäran på annat sätt tillhandahåller ytterligare konsumentrelaterad information. Även ett avtal mellan en konsument och ett företag som bedriver överföring av naturgas ska innehålla motsvarande information, med undantag för uppgifter om avtalets löptid, förlängning och förtida uppsägning. Information av naturgasleverantörerna ska lämnas till konsumenten innan avtalet ingås eller bekräftas. Företagen ska på sina webbplatser tillhandahålla information om konsumentens rättigheter, klagomålshanteringen och tvistlösning. NELGA:s förslag: Överensstämmer i stort med regeringens. Dock har NELGA begränsat sitt förslag till att omfatta naturgasleverantörer. Remissinstanserna: Konsumentverket har anfört att de synpunkter som anförts när det gäller implementeringen av elmarknadsdirektivet även gäller gasmarknadsdirektivet i tillämpliga delar. Skälen för regeringens förslag: I gasmarknadsdirektivets bilaga I punkten 1 a stadgas att konsumenten ska ha rätt till ett avtal med sin "gashandlare". Vidare anges en rad uppgifter som alltid ska framgå av avtalet. Villkoren ska vara skäliga och kända på förhand. Information om dem bör under alla omständigheter ges innan avtalet ingås eller bekräftas. Information om konsumentens rättigheter, inbegripet behandlingen av klagomål, ska anges på räkningen eller företagens webbplatser. I likhet med ellagen så anger naturgaslagen i dag inte vad ett avtal mellan en leverantör eller nätägare och en konsument ska innehålla. Vid en jämförelse med andra språkversioner framkommer det att termen "gashandlare" i bilagan inte motsvarar det begrepp som finns uppräknat under definitioner i direktivets artikel 2. Regeringen har i avsnitt 8.1 bedömt att elmarknadsdirektivet bör införlivas på så sätt att både leverantör och nätägare ska ta med vissa villkor i avtalet med en konsument, samt att leverantörerna ska lämna informationen senast i samband med att avtalet ingås eller bekräftas. Det finns inte någon anledning att göra en annan bedömning när det gäller gasmarknadsdirektivets krav. Även när det gäller direktivets krav på skälighet så gör sig det resonemang som redovisats i avsnitt 8 gällande. På samma sätt som för elföretagen bör ett särskilt krav ställas upp om att tillhandahålla viss konsumentrelaterad information, information som kan tillhandahållas på företagets webbplats. En skillnad mot elmarknadsdirektivet är att gasmarknadsdirektivet inte kräver att en särskild hänvisning till tvistlösning ska ske på fakturorna. Enligt regeringens bedömning finns det inte skäl för att i lag ålägga gasföretagen en sådan skyldighet. Regeringen föreslår att bestämmelserna införs i 8 kap. 13, 14 och 18 §§ naturgaslagen. 19.2 Betalningssystem och förbud mot att missgynna en konsument beroende på valt betalningssätt Regeringens förslag: Naturgasleverantörer ska inte få missgynna en konsument endast på grund av det betalningssätt konsumenten har valt. Om en naturgasleverantör eller ett företag som bedriver överföring av naturgas tillämpar ett system med förskottsbetalning för konsumenter ska detta vara skäligt och grundas på den förväntade förbrukningen. NELGA:s förslag: Naturgasleverantörer och gasnätsägare förbjuds att diskriminera mellan konsumenter beroende på valt betalningssätt. Naturgasleverantörer och gasnätsägare får bara ta ut förskott från en konsument när det finns skälig anledning att befara att konsumenten inte kommer att fullgöra sina betalningar. En begäran om förskott får avse fyra månaders förväntad förbrukning och förskottsbegäran måste avbrytas när konsumenten under en tid av åtta kalendermånader har fullgjort sin betalningsskyldighet. Remissinstanserna: Remissinstanserna har inte kommenterat förslaget särskilt. Konsumentverket har framhållit att synpunkterna på implementeringen av elmarknadsdirektivet gör sig gällande även för gasmarknadsdirektivet. Skälen för regeringens förslag: Gasmarknadsdirektivets bilaga I, punkten 1 d stadgar att kunderna ska tillförsäkras ett brett val av betalningssätt som inte får medföra oskälig diskriminering mellan kunderna samt att eventuella system för förskottsbetalning ska vara skäliga och adekvat återspegla den sannolika förbrukningen. Vidare ställs krav på att de allmänna villkoren ska vara skäliga och transparenta och att kunderna ska skyddas mot oskäliga eller vilseledande försäljningsmetoder. Kravet i gasmarknadsdirektivets bilaga I motsvarar det som ställs upp i bilagan till elmarknadsdirektivet. Regeringen har i avsnitt 8.2. bedömt att kraven på såväl villkorens skälighet som att kunderna ska skyddas mot oskäliga eller vilseledande försäljningsmetoder får anses omhändertaget genom annan lagstiftning. Dock bör en bestämmelse införas som förbjuder naturgasleverantörerna att missgynna en konsument endast på grund av det betalningssätt konsumenten har valt. Det finns inte anledning att i nuläget gå så långt som utredningen föreslagit när det gäller att reglera möjligheterna till förskottsbetalning. Enligt regeringens bedömning räcker det med att föreskriva att en begäran om förskott ska vara skälig och grundas på den förväntade förbrukningen. Ett mer utförligt resonemang om detta finns i avsnitt 8.2. Samma skäl gör sig gällande när det gäller att reglera naturgasleverantörernas betalningssystem. När det gäller de kunder som inte blir individuellt avlästa får en förskottsbegäran, om en sådan överhuvudtaget aktualiseras, istället avse kostnaden för en viss tidsperiod. Regeringen föreslår att bestämmelserna införs i 8 kap. 15 § naturgaslagen. 19.3 Möjlighet att byta naturgasleverantör utan kostnad och rätt till slutfaktura inom sex veckor Regeringens förslag: Ett byte av naturgasleverantör ska alltid genomföras utan särskild kostnad för konsumenten. Efter ett genomfört byte ska konsumenten få sin slutfaktura inom sex veckor från det att frånträdande leverantör upphörde med leveranserna. NELGA:s förslag: Överensstämmer i stort sett med regeringens. Remissinstanserna: Remissinstanserna har inte kommenterat förslaget särskilt. Konsumentverket har framhållit att synpunkterna på implementeringen av elmarknadsdirektivet gör sig gällande även för gasmarknadsdirektivet. Skälen för regeringens förslag: I gasmarknadsdirektivets bilaga I punkten 1 e stadgas att kunderna ska tillförsäkras en rätt att byta gashandlare utan kostnad. Av punkten 1 j följer att kunden ska ha fått en slutavräkning senast sex veckor efter att bytet skett. Gasmarknadsdirektivets krav, som återfinns i bilagan, motsvarar det krav som ställs upp i bilagan till elmarknadsdirektivet. I avsnitt 8.3 har regeringen instämt i den bedömning som NELGA har gjort och att det i ellagen bör införas en bestämmelse i konsumentkapitlet som tillförsäkrar konsumenterna en rätt att byta leverantör utan avgift. Samma skäl gör sig gällande när det gäller att implementera motsvarande krav i gasmarknadsdirektivet. Energimarknadsinspektionen har enligt 17 och 17 a §§ naturgasförordningen (2006:1043) rätt att meddela föreskrifter om mätning och rapportering av överförd naturgas. Av 3 kap. 7 § Energimarknadsinspektionens föreskrifter och allmänna råd om mätning och rapportering av överförd naturgas samt anmälan om leverans och balansansvar (EIFS 2008:1) följer att den avlämnande gasleverantören ska underrättas om förbrukning och mätarställning inom tio vardagar efter att den nye leverantören påbörjar leveranserna. Mot den bakgrunden borde det inte föranleda några problem för företagen att ta fram en slutfaktura inom sex veckor från det att leveranserna upphörde. En bestämmelse med ett sådant krav, motsvarande den som införs i ellagen, kan därför införas även i naturgaslagens konsumentkapitel. Regeringen föreslår att bestämmelserna införs i 8 kap. 19 § naturgaslagen. 19.4 Företagens klagomålshantering Regeringens förslag: Naturgasleverantörer och företag som bedriver överföring av naturgas ska ha fastställda rutiner för hantering av konsumenternas klagomål. Hur klagomålshanteringen går till ska tydligt beskrivas på företagens webbplats och information om detta ska på begäran tillhandahållas på annat sätt. NELGA:s förslag: Överensstämmer i stort sett med regeringens. Utredningen har dock föreslagit en särskild skyldighet för företagen att lämna uppgifter till tillsynsmyndigheten samt att regeringen bemyndigas att meddela föreskrifter om uppgiftslämnandet. Remissinstanserna: Remissinstanserna har inte kommenterat förslaget särskilt. Konsumentverket har framhållit att synpunkterna på implementeringen av elmarknadsdirektivet gör sig gällande även för gasmarknadsdirektivet. Skälen för regeringens förslag: Enligt gasmarknadsdirektivets bilaga 1, punkten 1 f ska alla kunder tillförsäkras tillgång till transparenta, okomplicerade och billiga förfaranden för behandling av kundernas klagomål. De ska tillförsäkras en rätt till en god standard på både tillhandahållandet av tjänster och behandlingen av klagomål från sin gashandlares sida. De ska också ha tillgång till förfaranden för tvistlösning utanför domstol. Som anförts ovan bedömer regeringen att kravet i denna del omfattar konsumenter. Hur regeringen ser på kravet avseende en särskild tvistlösningsmekanism behandlas i avsnitt 26.2. Liksom för elleverantörer och elnätsföretag så finns det skäl för att i en särskild bestämmelse kräva av naturgasleverantörer och företag som bedriver överföring av naturgas att ta fram fastställda rutiner för hanteringen av konsumenternas klagomål. För att inte orsaka företagen alltför stora kostnader anser regeringen inte att det är nödvändigt att klagomålshanteringen standardiseras. Ett system där tillsynsmyndigheten föreskriver i detalj hur klagomålshanteringen ska se ut för det enskilda företaget behöver inte nödvändigtvis medföra en förbättring för konsumenterna. Det avgörande bör istället vara att det finns en tydlig och genomarbetad process hos varje företag. Det är viktigt att konsumenterna nås av information om hur klagomålshanteringen går till hos det företag som man tecknar avtal med. Regeringen föreslår att naturgasleverantörer och företag som bedriver överföring av naturgas ska tillhandahålla konsumenter viss konsumentrelaterad information om detta på sin webbplats. Informationen ska på begäran tillhandahållas på annat sätt. NELGA har föreslagit att naturgasföretagen ska ha en särskild skyldighet att lämna uppgifter om sin klagomålshantering till tillsynsmyndigheten. I propositionen föreslås emellertid att de aktuella bestämmelserna ska omfattas av tillsynsmyndighetens vanliga tillsyn (se avsnitt 26.2). Myndigheten kommer därför att ha möjlighet att begära att få ta del av uppgifterna med stöd av 10 kap. 1 § naturgaslagen. 19.5 Konsumentens rätt till information om ändrade avtalsvillkor Regeringens förslag: En naturgasleverantör som avser att ändra villkoren för ett avtal som löper tills vidare med en konsument ska underrätta konsumenten om ändringen. Underrättelse ska ske genom ett särskilt meddelande till konsumenten. Av meddelandet ska det framgå att konsumenten har rätt att säga upp avtalet. De nya villkoren ska inte få börja tillämpas förrän tidigast två månader efter det att meddelandet har skickats. Naturgasleverantören ska underrätta konsumenten om samtliga prishöjningar i den faktura som följer på prisändringen. NELGA:s förslag: En naturgasleverantör ska underrätta konsumenten i god tid före den dag de ändrade villkoren ska börja gälla. Underrättelse ska ske genom meddelande eller annonsering i dagspress. Konsumenten ska upplysas om en rätt att säga upp avtalet om villkorsändringen är till konsumentens nackdel. Om konsumenten säger upp avtalet och inom tre veckor ingår ett nytt avtal om leverans av naturgas får inte de nya villkoren träda i kraft för det befintliga avtalet. Det nya avtalet ska träda i kraft när konsumenten inte längre är bunden av det befintliga avtalet. En konsument får säga upp ett avtal som inte är tidsbestämt utan att påföras någon kostnad till följd av uppsägningen. Remissinstanserna: Remissinstanserna har inte kommenterat förslaget särskilt. Konsumentverket har framhållit att synpunkterna på implementeringen av elmarknadsdirektivet gör sig gällande även för gasmarknadsdirektivet. Skälen för regeringens förslag: Enligt gasmarknadsdirektivets bilaga I punkten 1 b ska kunderna tillförsäkras underrättelse i god tid om varje avsikt att ändra avtalsvillkoren och i samband med denna underrättelse upplysning om att kunderna har rätt att frånträda avtalet. Gastjänstleverantören ska på ett transparent och lättbegripligt sätt underrätta sina kunder direkt om varje avgiftshöjning, vid lämplig tidpunkt som inte infaller senare än en normal faktureringsperiod efter det att höjningen trätt i kraft. Medlemsstaterna ska se till att kunder har möjlighet att frånträda avtal om de inte godtar de nya villkor som gastjänstleverantören meddelat. Även detta krav motsvarar det krav som återfinns i bilagan till elmarknadsdirektivet. NELGA:s förslag överensstämmer med det förslag som lämnats när det gäller att i detta hänseende reglera elleverantörerna. Regeringen har i avsnitt 8.5 utvecklat varför det finns skäl för att lämna ett jämfört med NELGA:s delvis annorlunda förslag. Regeringen föreslår i avsnitt 18 att möjligheterna till att genomföra ett snabbt byte av naturgasleverantör ska förbättras. Enligt förslaget kommer en konsument att varje dag i månaden kunna genomföra ett byte av naturgasleverantör, under iakttagande av den uppsägningstid som gäller enligt det befintliga leveransavtalet. Bytet ska genomföras utan att konsumenten åläggs någon avgift. Det blir alltså ett system som kommer att motsvara det system som gäller för byte av elleverantörer. Mot den bakgrunden bör gasmarknadsdirektivets krav i nu aktuellt hänseende införlivas på precis samma sätt som för elföretagen. Som anförts i avsnitt 8.5 så anser regeringen att direktivet bör implementeras genom att en bestämmelse med ett informationskrav införs. Konsumenterna kan alltid säga upp ett avtal som löper tills vidare. Leverantörsföretagen åläggs att senast två månader innan de avser att börja tillämpa de nya villkoren informera konsumenterna om detta. En särskild bestämmelse om information i samband med fakturering efter prishöjningar bör även införas. Även detta beskrivs mer utförligt i avsnitt 8.5. Regeringen föreslår att bestämmelserna införs i 8 kap. 16 och 17 §§. 20 Transmissionsnätsoperatörer på naturgasmarknaden Regeringens förslag: Med transmissionsnätsoperatör ska i naturgaslagstiftningen avses den som bedriver överföring av naturgas i en högtrycksledning eller ett nät som i huvudsak består av högtrycksledningar med undantag för högtrycksledning som huvudsakligen används i samband med lokal distribution av naturgas. NELGA har inte lämnat något motsvarande förslag. Remissinstanserna: Affärsverket svenska kraftnät (Svenska kraftnät) har framhållit att det är viktigt att förstå distinktionen mellan direktivens benämning "systemansvarig för överföringssystem" och benämningen "systemansvarig" i det svenska regelverket. Det måste klargöras vilka som omfattas av bestämmelserna om certifiering och tillsyn av TSO. Promemorians förslag: Överensstämmer delvis med regeringens. I promemorian föreslås att det med transmissionsnätsoperatör ska avses den som innehar koncession för naturgasledning, med undantag för ledning som huvudsakligen används för lokal distribution av naturgas, eller har det övergripande ansvaret för att balansen kortsiktigt upprätthålls mellan inmatning och uttag av naturgas i det nationella naturgassystemet. Remissinstanserna: Svenska kraftnät har anfört att det hade varit önskvärt med en bedömning av vilka konsekvenser det kan få att promemorians förslag till definition av transmissionsnätsoperatör avviker från gasmarknadsdirektivets definition av systemansvarig för överföringssystemet. Energimarknadsinspektionen har föreslagit att med transmissionsnätsoperatör ska avses den som transporterar naturgas genom ett nät som i huvudsak består av högtrycksledningar undantaget den del av högtrycksledningar som huvudsakligen används för distribution av naturgas men tillstyrkt förlaget när de gäller den systemansvariga myndigheten. E.ON Gas Sverige AB har anfört att förslaget går längre än gasmarknadsdirektivet kräver och att det i första punkten av definitionen borde anges att med transmissionsnätsoperatör avses den som transporterar naturgas genom ett nät som i huvudsak består av koncessionspliktiga högtrycksledningar med undantag för koncessionspliktiga naturgasledningar som huvudsakligen används för lokal distribution av naturgas. Enligt E.ON Gas Sverige AB innebär gasmarknadsdirektivets definition att om samma högtrycksledningar ingår i ett nät som till huvudsak består av ledningar för lokal distribution ska verksamheten över det samlade nätet vara att anse som distribution. Swedegas AB har anfört att definitionen av transmissionsnätsoperatör inte bör omfatta den systemansvariga myndigheten samt att definitionen, med utgångspunkt i det tredje inremarknadspaketets definition av transmission, bör avgränsas utifrån nätets funktion i stället för att kopplas till om ägaren har koncession. Plast- och Kemiföretagen har konstaterat att ett delat ägande av transmissionssystemet skapar dubblering av funktioner och inte kan sägas vara effektivt. Öresundskraft AB och Lunds Energikoncernen AB vill att allt överföringsnät, inklusive grenledningar, klassas som transmissionsnät och ägs av en aktör. Skälen för regeringens förslag Gasmarknadsdirektivets definitioner Med termen systemansvarig för överföringssystemet (transmission system operator, TSO) avses i gasmarknadsdirektivet varje fysisk eller juridisk person som bedriver överföringsverksamhet och som ansvarar för drift och underhåll och, vid behov, utbyggnad av överföringssystemet inom ett visst område och, i tillämpliga fall, dess sammanlänkningar till andra system och för att säkerställa att systemet på lång sikt kan uppfylla rimliga krav på gastransporter (artikel 2.4). Överföring - eller transmission - är transport, vars avsikt är tillhandahållande till kunder, men inte leverans, av naturgas genom ett nät som i huvudsak består av högtrycksrörledningar, undantaget tidigare led i rörledningsnätet och undantaget den del av högtrycksrörledningarna som huvudsakligen används för lokal distribution av naturgas (artikel 2.3). Med system avses i gasmarknadsdirektivet varje överföringsnät, distributionsnät, LNG-anläggning eller lagringsanläggning som ägs eller drivs av ett naturgasföretag, inbegripet lagring av gas i rörledning och dess anläggningar för stödtjänster och sådana som tillhör anknutna företag och som är nödvändiga för att erbjuda tillgång till överföring, distribution och LNG (artikel 2.13). Vissa utgångspunkter Det finns inga starka skäl som talar för att i Sverige införa en reglering som går längre än vad gasmarknadsdirektivet kräver när det gäller åtskillnad av transmissionsverksamhet enligt artikel 9 i direktivet. Den svenska regleringen bör därför få en utformning som gör att den endast omfattar sådana aktörer på naturgasmarknaden som är systemansvariga för överföringssystemet i direktivets mening. Företag som innehar koncession för naturgasledning har behandlats som systemansvariga för överföringssystem vid genomförandet i Sverige av Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/55/EG av den 26 juni 2003 om gemensamma regler för den inre marknaden för naturgas och om upphävande av direktiv 98/30/EG. I det direktivet definierades överföring (transmission) som transport, utom leverans, av naturgas genom ett nät av högtrycksrörledningar som inte ingår i ett tidigare led av rörledningsnätet till kunder. De koncessionspliktiga ledningarna är högtrycksrörledningar. I vissa fall kan emellertid en ledning som innehas med koncession huvudsakligen användas för lokal distribution av naturgas. Transport av naturgas i en sådan ledning omfattas inte av det nya gasmarknadsdirektivets definition av överföring. Det finns inte heller i direktivet något krav på åtskilt ägande när det gäller sådan verksamhet. Det är mot denna bakgrund inte lämpligt att utgå endast från innehavet av koncessionspliktiga ledningar när de nya bestämmelserna om transmissionsverksamhet ska genomföras i Sverige. En lämplig beteckning Mot bakgrund av det som nu har redovisats går det inte att uteslutande ta innehavet av koncessionspliktiga ledningar som utgångspunkt för regleringen av de skyldigheter som gasmarknadsdirektivet lägger på en systemansvarig för överföringssystemet. Det bör vidare för tydlighetens skull införas en särskild benämning på de aktörer som omfattas av de aktuella kraven. Samtidigt framstår termen systemansvarig för överföringssystemet av flera skäl som olämplig i svensk författningstext, inte minst med hänsyn till att det med "överföring av naturgas" i naturgaslagen (2005:403) avses "överföring av naturgas för annans räkning genom såväl transmissionsledningar som distributionsledningar" (1 kap. 6 §). Termen "transmission" är vidare allmänt accepterad bland dem som verkar på naturgasområdet i Sverige när det gäller sådan transport av naturgas i högtrycksledningar som i gasmarknadsdirektivets svenska version betecknas som "överföring". Även förkortningen "TSO" för "transmission system operator" är ofta använd. Mot denna bakgrund framstår "transmissionsnätsoperatör" som en lämplig beteckning i den svenska författningstexten. Definitionen av transmissionsnätsoperatör Som framgått ovan har innehavare av koncession för naturgasledning hittills behandlats som transmissionsnätsoperatörer i Sverige. Flera remissinstanser har förordat en definition av transmissionsnätsoperatör som tydligare ansluter till gasmarknadsdirektivets definitioner. Energimarknadsinspektionen och E.ON Gas Sverige AB har antytt att transmissionsnätsoperatören bör definieras som någon som utför en viss verksamhet genom ett i direktivet definierat nät. Även Svenska kraftnät har berört den aspekten särskilt. E.ON Gas Sverige AB har förordat en definition som utgår ifrån det aktuella företagets befintliga nät taget som en helhet och som bortser från vilken teknisk utformning och funktion de enskilda delarna har tagna för sig. Enligt den tolkning av direktivet som bolaget har gjort är det möjligt att äga och bedriva långväga transport av naturgas i högtrycksledningar som inte används för lokal distribution utan att anses bedriva transmission, förutsatt att huvuddelen av nätföretagets samlade nät utgörs av ledningar som används för distribution. Regeringen uppfattar inte att det i direktivets text finns något tydligt stöd för en sådan tolkning. En sådan tillämpning skulle vidare kunna medföra att ett företag upphörde att vara en TSO endast genom att förvärva ett stort antal distributionsledningar. Dessutom skulle ett distributionsföretag kunna förvärva strategiskt viktiga transmissionsledningar utan att omfattas av kraven på effektiv åtskillnad. Mot bakgrund av vad som framkommit under remissrundan, och för att det tydligt ska framgå att det svenska genomförandet inte går utöver vad gasmarknadsdirektivet kräver, bedömer regeringen att en lämplig utgångspunkt är att beskriva en transmissionsnätsoperatör som den som bedriver transmissionsverksamhet. Lagtexten bör utformas med gasmarknadsdirektivets definition av "överföring" som grund. Det är dock påkallat att göra vissa språkliga anpassningar för att undvika onödiga tolkningstvister. Transport av naturgas för annans räkning, såväl transmission som distribution, betecknas i naturgaslagen som "överföring av naturgas". Det som i artikel 2.3 beskrivs som ett nät kan enligt regeringens bedömning vara såväl en enskild högtrycksledning som flera ledningar. Det som i den svenska versionen av direktivet beskrivs som "den del av högtrycksrörledningarna som huvudsakligen används för lokal distribution" motsvaras i den engelska versionen av "the part of high-pressure pipelines primarily used in the context of local distribution of natural gas". Ett förtydligande kan göras utifrån den engelska lydelsen. Sammanfattningsvis bedömer regeringen att i den svenska naturgaslagstiftningen bör med transmissionsnätsoperatör avses den som bedriver överföring av naturgas i en högtrycksledning eller ett nät som i huvudsak består av högtrycksledningar med undantag för högtrycksledning som huvudsakligen används i samband med lokal distribution av naturgas. Regeringen föreslår att en bestämmelse med definitionen införs i 1 kap. 7 a § naturgaslagen. Den systemansvariga myndigheten I Sverige finns det en aktör som inte är innehavare av koncession för naturgasledning men ändå handhar uppgifter som åligger en TSO enligt det nya gasmarknadsdirektivet. Svenska kraftnät är systemansvarig myndighet för naturgasmarknaden och ansvarar i denna egenskap för att balansen kortsiktigt upprätthålls mellan inmatning och uttag av naturgas i det nationella naturgassystemet. Även Svenska kraftnät träffas av gasmarknadsdirektivets krav på effektiv åtskillnad och certifiering. Som Swedegas AB har påpekat måste emellertid inte detta medföra att även den systemansvariga myndigheten definieras som transmissionsnätsoperatör. 21 Åtskillnad av transmissionsverksamhet på gasmarknaden 21.1 Gällande rätt Kraven på åtskillnad enligt artikel 9 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/55/EG av den 26 juni 2003 om gemensamma regler för den inre marknaden för naturgas och om upphävande av direktiv 98/30/EG har i Sverige genomförts genom bestämmelser i 3 kap. 2 och 9 §§ samt 4 kap. 2 § naturgaslagen (2005:403). Av 3 kap. 2 § första stycket naturgaslagen framgår att ett företag som bedriver överföring av naturgas inte får bedriva handel med naturgas. Förbudet gäller såväl transmissions- som distributionsverksamhet. Enligt paragrafens andra stycke får inte en styrelseledamot, verkställande direktör eller firmatecknare i ett företag som innehar koncession för naturgasledning samtidigt vara styrelseledamot, verkställande direktör eller firmatecknare i ett företag som bedriver handel med naturgas. Denna bestämmelse gäller inte distributionsföretag, eftersom Sverige i denna del har använt möjligheten enligt artikel 13.2 andra stycket i direktiv 2003/55/EG att undanta sådana företag om de har mindre än 100 000 anslutna kunder. I 3 kap. 9 § naturgaslagen finns bestämmelser om övervakningsplan, av vilken det ska framgå vilka åtgärder som ska vidtas för att motverka diskriminerande beteende gentemot övriga aktörer på naturgasmarknaden. 21.2 Åtskilt ägande Regeringens förslag: En transmissionsnätsoperatör ska inte få bedriva produktion av naturgas eller produktion av eller handel med el. En transmissionsnätsoperatör ska vara oberoende av företag som bedriver produktion av eller handel med naturgas eller el. Den som ensam eller tillsammans med någon annan utövar kontroll över ett företag som bedriver produktion av eller handel med naturgas eller el ska inte få utöva kontroll över eller någon rättighet gentemot en transmissionsnätsoperatör. Den som ensam eller tillsammans med någon annan utövar kontroll över en transmissionsnätsoperatör ska inte få utöva kontroll över eller någon rättighet gentemot ett företag som bedriver produktion av eller handel med naturgas eller el. Den som ensam eller tillsammans med någon annan får utse ledamöter till styrelsen eller motsvarande organ hos en transmissionsnätsoperatör ska inte få utöva kontroll över eller någon rättighet gentemot ett företag som bedriver produktion av eller handel med naturgas. Bestämmelserna ska inte gälla kontroll eller rättighet som utövas av staten genom regeringen. NELGA:s förslag: Överensstämmer med regeringens såtillvida att utredningen har föreslagit att naturgaslagen kompletteras i syfte att tydliggöra att ett företag som bedriver överföring av naturgas inte får bedriva produktion av eller handel med el. Utredningen har rekommenderat en TSO-lösning, dvs. åtskilt ägande, vilket i sak överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Swedegas AB har uppfattat att NELGA föreslagit ägarmässig åtskillnad men anfört att utredningens förslag inte fullt ut tar höjd för de krav som framgår av artikel 9.1 och 9.2 i gasmarknadsdirektivet. Swedegas AB anser att ett förtydligande måste göras. Energigas Sverige har anfört att utredningens förslag till lagtext avseende ägarmässig "unbundling" förefaller oklar. Energigas Sverige har betonat att någon ägarmässig åtskillnad av distributionsledningar ej ska ske och anser att den svenska lagstiftningen inte ska ställa mer långtgående krav på åtskillnad än vad gasmarknadsdirektivet kräver. Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna har tillstyrkt eller inte haft något att invända mot förslaget. E.ON Gas Sverige AB har dock anfört att det förhållandet att det görs avsteg från gasmarknadsdirektivets definition av systemansvarig för överföringssystemet medför strukturförändringar på den svenska naturgasmarknaden i sådan omfattning att det svenska systemet kommer att avvika från dem i våra grannländer (jfr avsnitt 20). Förändringarna föreslås dessutom genomföras på ett sätt som får betydande påverkan på ett enskilt rättssubjekt; detta utan att beröra frågan om hur gasmarknadsdirektivet kan implementeras på ett sätt som medför begränsad påverkan på enskilds äganderätt. Skälen för regeringens förslag Effektiv åtskillnad i Sverige Som framgått i avsnitt 16.4 är det nödvändigt att i Sverige införa nya bestämmelser för att genomföra gasmarknadsdirektivets krav på effektiv åtskillnad av överföringssystem och systemansvariga för överföringssystem. En medlemsstat har enligt gasmarknadsdirektivet rätt att välja alternativet åtskilt ägande på sitt territorium. Om en medlemsstat har valt åtskilt ägande, eller om verksamheten bedrivs åtskilt av företaget, är det inte möjligt att i ett senare skede välja alternativet med en ISO enligt artikel 14 i direktivet eller en "oberoende systemansvarig för överföring" (ITO) enligt kapitel IV. Medlemsstaten kan dock välja att tillämpa olika alternativ för effektiv åtskillnad för olika systemansvariga företag. För närvarande finns på den svenska naturgasmarknaden tre aktörer som kan komma att beröras av reglerna om effektiv åtskillnad. Swedegas AB och E.ON Gas Sverige AB bedriver överföring av naturgas i högtrycksledningar. Svenska kraftnät är systemansvarig myndighet för naturgasmarknaden och ansvarar i denna egenskap för att den kortsiktiga balansen mellan inmatning och uttag av gas upprätthålls och för den ekonomiska balansavräkningen. Svenska kraftnät har tilldelats en roll på den svenska naturgasmarknaden i enlighet med artikel 1 fjärde stycket i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 715/2009 av den 13 juli 2009 om villkor för tillträde till naturgasöverföringsnäten och om upphävande av förordning (EG) nr 1775/2005. Där anges att medlemsstaterna får inrätta ett organ som ska genomföra en eller flera av de uppgifter som vanligen handhas av en systemansvarig för överföringssystem. Detta organ ska vara föremål för certifiering anligt artikel 3 i förordningen och utses i enlighet med artikel 10 i gasmarknadsdirektivet. En konsekvens av detta är att Svenska kraftnät ska behandlas som en transmissionsnätsoperatör vid tillämpningen av bestämmelserna om certifiering. Även Svenska kraftnät måste därför efterleva kraven på effektiv åtskillnad. Swedegas AB ägs av EQT Infrastructure Fund. Det framstår i nuläget som att verksamheten bedrivs under former som svarar mot kraven på åtskilt ägande i gasmarknadsdirektivet. Även Svenska kraftnät uppfyller kraven. E.ON Gas Sverige AB ingår i E.ON-koncernen, som även bedriver handel med och produktion av naturgas och el. Bolaget ingår sålunda i ett vertikalt integrerat företag och uppfyller inte kraven på åtskilt ägande. Om bolaget anses utgöra en transmissionsnätsoperatör, kan det således vara nödvändigt för koncernen att genomföra förändringar i verksamheten. Sverige har i princip möjlighet att få till stånd en systemansvarslösning i enlighet med gasmarknadsdirektivets krav för vertikalt integrerade företag genom att utse en ISO på det sätt som föreskrivs i artikel 9.8 a. Vidare följer av artikel 9.8 b att Sverige kan tillämpa ITO-alternativet för ett sådant företag. Om Sverige väljer en sådan lösning kan effektiv åtskillnad komma att genomföras på olika sätt i fråga om Swedegas AB och E.ON Gas Sverige AB. NELGA har inte förespråkat någon sådan ordning utan rekommenderat TSO-lösningen. De remissinstanser som yttrat sig över utredningens betänkande i denna del har inte förordat någon annan lösning. NELGA har bedömt att det inte är en framkomlig väg att argumentera kring om det finns arrangemang som säkerställer ett mer effektivt oberoende än bestämmelserna i kapitel IV i gasmarknadsdirektivet. Det har sålunda inte genom NELGA:s arbete eller remissbehandlingen framkommit att det finns vägande skäl att välja en annan ordning för effektiv åtskillnad än TSO-lösningen. Som framhålls i skäl 8 till gasmarknadsdirektivet är detta också helt klart en effektiv och stabil metod för att lösa inbyggda intressekonflikter och säkra försörjningstryggheten. Artikel 9 i gasmarknadsdirektivet bör därför genomföras i Sverige genom en ordning där en transmissionsnätsoperatör ska vara oberoende av produktion och handel i enlighet med direktivets bestämmelser om åtskilt ägande. Bestämmelser om åtskilt ägande Åtskilt ägande innebär att en transmissionsnätsoperatör ska vara oberoende av företag som bedriver produktion av eller handel med naturgas eller el. I gasmarknadsdirektivet ställs en rad konkreta krav upp för att säkerställa ett sådant oberoende. Det bör mot denna bakgrund införas bestämmelser i naturgaslagen som klart svarar mot de krav som ställs upp i gasmarknadsdirektivet när det gäller åtskilt ägande. De krav som ska vara uppfyllda för att åtskilt ägande ska anses föreligga enligt gasmarknadsdirektivet framgår av artikel 9.1-9.3, 9.6 och 9.12. I artikel 9.5 finns särskilda bestämmelser om samriskföretag, som inte behandlas särskilt i det följande. Det åligger de medlemsstater som väljer en lösning med åtskilt ägande att se till att kraven är uppfyllda fr.o.m. den 3 mars 2012. Förbud mot att samma personer utövar kontroll Av artikel 9.1 a framgår att varje företag som äger ett överföringssystem ska agera som systemansvarig för överföringssystemet. Av artikel 9.1 b framgår att samma personer inte får - direkt eller indirekt utöva kontroll över ett företag som bedriver produktions- eller leveransverksamhet och direkt eller indirekt utöva kontroll över eller någon rättighet gentemot en systemansvarig för överföringssystem eller ett överföringssystem, eller - direkt eller indirekt utöva kontroll över en systemansvarig för överföringssystem eller över ett överföringssystem och direkt eller indirekt utöva kontroll över eller någon rättighet gentemot ett företag som bedriver produktions- eller leveransverksamhet. Enligt artikel 9.3 ska i detta sammanhang begreppet "företag som bedriver produktions- eller leveransverksamhet" omfatta det som avses med detta begrepp i elmarknadsdirektivet och termerna "systemansvarig för överföringssystem" och "överföringssystem" omfatta "systemansvarig för överföringssystem" och "överföringssystem" i den mening som avses i det direktivet. Bestämmelserna om åtskillnad i artikel 9.1 b ska således tillämpas tvärsöver el- och gassektorn (jfr skäl 11 till gasmarknadsdirektivet). Enligt artikel 9.1 c får samma person inte, för en systemansvarig för överföringssystem eller för ett överföringssystem, utse ledamöter till styrelsen, tillsynsorganet eller organ som juridiskt företräder företaget och direkt eller indirekt utöva kontroll över eller någon rättighet gentemot ett företag som bedriver produktions- eller leveransverksamhet. I artikel 9.1 d finns en bestämmelse om personell åtskillnad som behandlas närmare i avsnitt 21.3. Enligt artikel 9.2 ska de rättigheter som avses i artikel 9.1 b och c i synnerhet omfatta rätten att rösta, befogenheten att utse ledamöter till styrelsen, tillsynsorganet eller organ som juridiskt företräder företaget, eller rätten att inneha ägarmajoriteten. I artikel 9.6 finns en bestämmelse som innebär att staten inte ska anses utgöra samma person om transmissionsverksamheten respektive produktion och handel kontrolleras av separata offentliga organ. Av artikel 9.12 framgår att företag som bedriver någon av funktionerna produktions- eller leveransverksamhet inte under några omständigheter får kunna direkt eller indirekt ta kontroll över eller utöva någon rättighet gentemot systemansvariga för överföringssystem med åtskild ägare i medlemsstater som tillämpar artikel 9.1. Skyddet för äganderätten Att genomföra åtskilt ägande i enlighet med artikel 9 i gasmarknadsdirektivet innebär i praktiken att det blir omöjligt att inom samma koncern både äga en del av transmissionsnätet och bedriva produktion av eller handel med naturgas. Det kan således vara nödvändigt för koncernen att avyttra delar av verksamheten. Något bör i detta sammanhang sägas om det äganderättskydd som ställs upp i regeringsformen (RF) och den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen). Enligt bestämmelsen om egendomsskydd i 2 kap. 15 § första stycket RF är vars och ens egendom tryggad genom att ingen kan tvingas avstå sin egendom till det allmänna eller till någon enskild genom expropriation eller något annat sådant förfogande, dvs. tvångsövertagande av äganderätt eller annan särskild rätt med ekonomiskt värde. Enskilda är vidare skyddade mot s.k. rådighetsinskränkningar i användning av mark och byggnader. Inskränkningar i rätten att använda lös egendom faller däremot utanför bestämmelsens tillämpningsområde. Förslagen i propositionen innebär inte att någon enskild frånhänds sin egendom genom ett tvångsövertagande. Förslagen innebär inte heller att enskildas användning av mark eller byggnad inskränks. Kravet på åtskilt ägande utgör med andra ord inte ett sådant intrång i äganderätten som avses i 2 kap. 15 § RF. Hänsyn måste också tas till det egendomsskydd som följer av artikel 1 i första tilläggsprotokollet till Europakonventionen. Enligt bestämmelsen har varje fysisk och juridisk person rätt till respekt för sin egendom. De får inte berövas rätten till sin egendom annat än i det allmännas intresse och under de förutsättningar som anges i lag och i folkrättens grundsatser. Detta hindrar dock inte en stat från att genomföra sådan lagstiftning som är nödvändig bl.a. för att reglera nyttjandet av egendom i överensstämmelse med det allmännas intresse. E.ON Gas Sverige AB har anfört att promemorian inte berör frågan om hur gasmarknadsdirektivet kan implementeras på ett sätt som medför begränsad påverkan på enskilds äganderätt. Bolaget har framfört synpunkten i anslutning till frågan om definition av transmissionsnätsoperatör. Som framgått i avsnitt 20 utgår förslaget i propositionen från att den svenska regleringen i denna del inte ska gå längre än vad som är nödvändigt för att genomföra gasmarknadsdirektivet. Den valda åtskillnadslösningen ska således endast beröra den som är systemansvarig för överföringssystemet i gasmarknadsdirektivets mening. Vid bedömningen av om en inskränkning av egendomsskyddet utgör ett brott mot Europakonventionen ska bl.a. prövas om det har skett en rimlig avvägning mellan det enskilda och det allmänna intresset. En inskränkning får inte innebära att den enskilde tvingas bära en oproportionerlig börda. Rätten till egendom får dock inte sällan stå tillbaka för andra hänsyn som vid en samlad avvägning anses mer skyddsvärda. En effektiv konkurrens på naturgasmarknaden framstår som särskilt viktig ur den inre marknadens perspektiv. För att uppnå en sådan konkurrens är det nödvändigt att göra en effektiv och tydlig åtskillnad mellan transmissionsverksamhet å en sidan och produktion av eller handel med naturgas å den andra. Ett hinder mot att inom samma koncern bedriva båda verksamheterna parallellt framstår inte som oproportionerligt ingripande i förhållande till vad som ska uppnås. Den föreslagna regleringen får sålunda anses förenlig med Europakonventionen. Sammanfattning Kravet på åtskilt ägande, som i huvudsak ska gälla även i förhållande till elmarknaden, innebär till en början att en transmissionsnätsoperatör inte får bedriva produktion av naturgas eller produktion av eller handel med el. Ett förbud för företag som bedriver överföring att bedriva handel med naturgas finns redan i 3 kap. 2 § naturgaslagen. Det bör vidare uttryckligen anges i lagen att en transmissionsnätsoperatör ska vara oberoende av företag som bedriver produktion av eller handel med naturgas eller el. Bestämmelserna om kontroll i artikel 9.1 b och c förtydligar i viktiga avseenden vad kravet på oberoende innebär. Kraven har ingen motsvarighet i den svenska naturgaslagstiftningen. Det är således nödvändigt att införa tydliga bestämmelser som genomför gasmarknadsdirektivet i denna del. Exemplifieringen i artikel 9.2 är däremot inte av sådan karaktär att den behöver komma till uttryck i författningstext. Regeringen föreslår att bestämmelserna införs i 3 kap. 2 a och 2 b §§ naturgaslagen. I Sverige bedriver inte staten transmissionsverksamhet eller produktion av eller handel med naturgas. Det finns dock ett värde i att åtskillnadsfrågorna regleras på ett enhetligt sätt på såväl naturgasmarknaden som elmarknaden. Det bör därför framgå av lagen att den kontroll som utövas av staten genom regeringen inte omfattas av förbudet mot att samma personer utövar kontroll (jfr avsnitt 10.2). Regeringen föreslår att en bestämmelse om detta införs i 3 kap. 2 c första stycket naturgaslagen. 21.3 Personell åtskillnad Regeringens förslag: En styrelseledamot, verkställande direktör, firmatecknare eller annan person med liknande ställning hos en transmissionsnätsoperatör ska inte samtidigt få ha en motsvarande ställning i ett företag som bedriver produktion av eller handel med naturgas. NELGA har inte lämnat något motsvarande förslag. Remissinstanserna: Swedegas AB har anfört att NELGA inte har tagit höjd för att den aktuella företrädaren för det koncessionshavande företaget ej heller får på samma sätt företräda ett företag som bedriver produktion av naturgas eller el eller handel med el. Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens. Remissinstanserna har tillstyrkt eller inte haft något att invända mot promemorians förslag. Skälen för regeringens förslag: Av artikel 9.1 d framgår att samma person inte får vara ledamot i styrelsen, tillsynsorganet eller organ som juridiskt företräder företaget för både ett företag som bedriver produktions- eller leveransverksamhet och en systemansvarig för överföringssystem eller ett överföringssystem. Det som anges i artikeln kan i stort anses gälla i Sverige genom den nuvarande bestämmelsen om personell åtskillnad i 3 kap. 2 § andra stycket naturgaslagen. Bestämmelsen om personell åtskillnad bör emellertid få en utformning som gör att den är tillämplig även när transmissionsnätsoperatören har en annan ledningsform än den som i dag omfattas av 3 kap. 2 § andra stycket naturgaslagen. Kravet på åtskillnad måste vidare utsträckas till att gälla även företag som bedriver produktion av naturgas. Genom att kravet begränsas till att avse transmissionsnätsoperatörer undantas företag vars högtrycksledningar används i samband med lokal distribution. Det är inte nödvändigt att utsträcka förbudet till att omfatta företag som bedriver produktion av eller handel med el. Kravet på sektorsöverskridande åtskillnad i artikel 9.3 i gasmarknadsdirektivet gäller inte den personella åtskillnaden enligt artikel 9.1 d. Regeringen föreslår att bestämmelsen förs in i 3 kap. 2 d § naturgaslagen. 21.4 Skydd för kommersiellt känsliga uppgifter Regeringens förslag: Om en transmissionsnätsoperatör ingår i en koncern där en annan del bedriver produktion av eller handel med naturgas, ska åtgärder som vidtas av företag i koncernen för att säkerställa att kraven på åtskilt ägande är uppfyllda inte få innebära att personal eller kommersiellt känsliga uppgifter överförs från transmissionsnätsoperatören till ett företag som bedriver produktion av eller handel med naturgas. NELGA har inte lämnat något motsvarande förslag. Remissinstanserna har inte berört frågan. Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna har tillstyrkt eller inte haft något att invända mot promemorians förslag. Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 9.7 i gasmarknadsdirektivet ska medlemsstaterna se till att varken kommersiellt känsliga uppgifter, som innehas av en systemansvarig för överföringssystemet som har ingått i ett vertikalt integrerat företag, eller personal hos en sådan systemansvarig för överföringssystemet överförs till företag som bedriver produktions- eller leveransverksamhet. Bestämmelsen bör ses i samband med de åtgärder som kan behöva vidtas för att omstrukturera en koncern med anledning av kraven på åtskilt ägande. Kravet bör inte uppfattas som ett generellt förbud för anställda hos en transmissionsnätsoperatör att vid en senare tidpunkt, oberoende av omstruktureringen, ansöka om anställning hos ett företag som bedriver produktion av eller handel med naturgas. Förbudets adressat måste anses vara de berörda företagen. Det är alltså transmissionsnätsoperatören och andra företag i samma koncern som har att respektera förbudet när de vidtar åtgärder för att säkerställa effektiv åtskillnad. Artikel 9.7 gäller ett vertikalt integrerade företag i gasmarknadsdirektivets mening, dvs. ett naturgasföretag eller en grupp av naturgasföretag där samma person eller personer direkt eller indirekt har rätt att utöva kontroll och där det berörda företaget eller den berörda företagsgruppen bedriver verksamhet inom minst ett av områdena överföring, distribution, LNG eller lagring och minst ett av områdena produktion eller leverans av naturgas. Förbudet ska således inte utsträckas till att omfatta andra koncerner än sådana som bedriver såväl gasnätverksamhet som produktion av eller handel med naturgas. En bestämmelse som svarar mot kravet i artikel 9.7, med beaktande av det som nyss har anförts, bör föras in i naturgaslagen. Regeringen föreslår att den införs i 3 kap. 2 e §. 21.5 Elproduktion knuten till elnätsverksamhet Regeringens förslag: Kravet på åtskilt ägande ska inte hindra att en transmissionsnätsoperatör, som även utövar elnätsverksamhet, - bedriver produktion av el som uteslutande är avsedd att täcka nätförluster eller sker tillfälligt i syfte att ersätta utebliven el vid elavbrott, eller - ingår i samma koncern som ett företag som bedriver produktion av el som uteslutande är knuten till driften av transmissionsnätsoperatörens elektriska ledningsnät. NELGA har inte lämnat något motsvarande förslag. Remissinstanserna har inte berört frågan. Skälen för regeringens förslag: Det finns inget hinder för att en transmissionsnätsoperatör bedriver elnätsverksamhet. Som anförts i avsnitt 10.3 kan den möjlighet som finns enligt 3 kap. 1 a § andra stycket ellagen (1997:857) för elnätsföretagen att producera el i syfte att ersätta utebliven el vid elavbrott vara en viktig del i arbetet med att säkerställa en driftsäker elöverföring. Regeringen bedömer att undantaget är förenligt med EU-rätten. I propositionen föreslås att även den har det övergripande ansvaret för att balansen kortsiktigt upprätthålls mellan inmatning och uttag av naturgas i det nationella naturgassystemet ska behandlas som en transmissionsnätsoperatör vid tillämpningen av de nya bestämmelserna om certifiering. Även den aktören måste uppfylla kraven på åtskilt ägande. För närvarande är det Svenska kraftnät som har den aktuella uppgiften i sin egenskap av systemansvarig myndighet. Som framgått i avsnitt 10.3 utgör kraven på åtskillnad inte något hinder för att det inom affärsverkskoncernen bedrivs sådan elproduktion som är uteslutande motiverad av en ändamålsenlig drift av stamnätet. För att det inte ska kunna råda någon tvekan om att det är möjligt för en transmissionsnätsoperatör att bedriva elnätsverksamhet på samma villkor som gäller för andra elnätsföretag enligt ellagen bör det av naturgaslagen framgå att kravet på åtskilt ägande inte hindrar att en transmissionsnätsoperatör bedriver produktion av el som uteslutande är knuten till driften av företagets elektriska ledningsnät. Kravet på åtskilt ägande bör inte heller utgöra något hinder för att en transmissionsnätsoperatör, som bedriver elnätsverksamhet, har ett dotterföretag som bedriver produktion av el som uteslutande är knuten till nätdriften. I de förslag som har remissbehandlats har det inte funnit någon uttrycklig motsvarighet till den bestämmelse som regeringen nu föreslår. Det har emellertid varit en tydlig utgångspunkt för de remitterade lagförslagen att kraven på åtskillnad inte hindrar att Svenska kraftnät fullgör sina uppgifter som systemansvarig myndighet för det nationella naturgassystemet och kan certifieras som transmissionsnätsoperatör. Beredningskravet får därför anses uppfyllt. Regeringen föreslår att bestämmelsen införs i 3 kap. 2 c § andra stycket naturgaslagen. 22 Certifiering av transmissionsnätsoperatörer 22.1 Krav på certifiering Regeringens förslag: En transmissionsnätsoperatör ska inte få bedriva överföring av naturgas i en högtrycksledning eller ett nät som i huvudsak består av högtrycksledningar utan certifiering. Från detta krav ska högtrycksledning som huvudsakligen används i samband med lokal distribution undantas. Även den som har det övergripande ansvaret för att balansen kortsiktigt upprätthålls mellan inmatning och uttag av naturgas i det nationella naturgassystemet ska vara certifierad. NELGA:s förslag: Överensstämmer delvis med regeringens. Utredningen har föreslagit att koncession för naturgasledning inte ska få beviljas den som innehar koncessionspliktiga naturgasledningar om inte certifiering har beslutats. En koncession ska återkallas om den som innehar koncessionspliktiga naturgasledningar inte certifieras eller får certifieringen återkallad. Remissinstanserna: Affärsverket svenska kraftnät (Svenska kraftnät) har anfört att när en statlig myndighet är TSO framstår motiven för en certifiering som mycket svaga. En sådan ordning stämmer inte heller särskilt väl överens med den svenska förvaltningsmodellen, eftersom den innebär att en statlig myndighet ska certifiera en annan. Promemorians förslag: En transmissionsnätsoperatör ska inte få bedriva överföring av naturgas i en koncessionspliktig naturgasledning utan certifiering. Från detta krav ska ledningar som huvudsakligen används för lokal distribution undantas. Även den systemansvariga myndigheten ska vara certifierad. Remissinstanserna: Svenska kraftnät saknar en bedömning av en situation där tillsynsmyndighetens beslut om certifiering skulle stå i konflikt med regeringens beslut att utse den systemansvariga myndigheten. Energimarknadsinspektionen har föreslagit det i lagbestämmelsen ska stå "den som har det övergripande ansvaret för att balansen kortsiktigt upprätthålls mellan inmatning och uttag av naturgas i det nationella naturgassystemet" i stället för "den systemansvariga myndigheten". E.ON Gas Sverige AB har anfört att förslaget bör kompletteras med bestämmelser rörande effekten av ett överföringsförbud. Swedegas AB har anfört att det bör införas ett krav på formenligt beslut om att godkänna och utse en certifierad transmissionsnätsoperatör till systemansvarig för överföringssystemet. Skälen för regeringens förslag Gasmarknadsdirektivets krav på certifiering I artikel 10 i gasmarknadsdirektivet finns bestämmelser om hur systemansvariga för överföringssystem (TSO) ska utses och certifieras. Av artikel 10.1 framgår att innan ett företag godkänns och utses till systemansvarig för överföringssystem ska det certifieras enligt ett särskilt förfarande, som regleras dels i artikel 10.4, 10.5 och 10.6 dels i artikel 3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 715/2009 av den 13 juli 2009 om villkor för tillträde till naturgasöverföringsnäten och om upphävande av förordning (EG) nr 1775/2005. Enligt artikel 10.2 ska ett företag som äger ett överföringssystem och som av den nationella tillsynsmyndigheten, till följd av certifieringsförfarandet, intygas uppfylla kraven i artikel 9, av medlemsstaterna godkännas och utses till systemansvarig för överföringssystemet. Utnämningen av systemansvariga för överföringssystemet ska anmälas till kommissionen och offentliggöras i Europeiska unionens officiella tidning. Av artikel 1 fjärde stycket i förordning (EG) nr 715/2009 framgår att medlemsstaterna får inrätta ett organ som ska genomföra en eller flera av de uppgifter som brukar handhas av den systemansvariga för överföringssystem. Detta organ ska vara föremål för certifiering enligt artikel 3 i förordningen och utses i enlighet med artikel 10 i gasmarknadsdirektivet. I Sverige fungerar Svenska kraftnät som ett sådant organ i och med att verket, i egenskap av systemansvarig myndighet, fullgör vissa av de uppgifter som ligger på en TSO enligt gasmarknadsdirektivet. Som anförts i avsnitt 16.4 måste ett särskilt certifieringsförfarande för transmissionsnätsoperatörer införas för att Sverige ska anses ha genomfört gasmarknadsdirektivet. Av artikel 1 fjärde stycket i förordning (EG) nr 715/2009 följer vidare att även den systemansvariga myndigheten måste certifieras. Som Svenska kraftnät har påpekat framstår motiven för en certifiering som mycket svaga när en statlig myndighet är TSO. Certifiering är emellertid ett uttryckligt krav enligt förordningen. Svenska kraftnät har vidare pekat på situationen att tillsynsmyndighetens beslut om certifiering står i konflikt med regeringens beslut att utse den systemansvariga myndigheten. Regeringen bedömer att det saknas anledning att anta att en sådan situation skulle uppkomma i praktiken. Det saknas under alla förhållanden skäl att knyta några särskilda rättsverkningar till en certifiering när det gäller den systemansvariga myndigheten. Regeringen förutsätter att myndigheten vidtar de åtgärder som är nödvändiga för att uppfylla kraven för certifiering, om det vid ett certifieringsförfarande skulle visa sig att förutsättningar saknas. Som Energimarknadsinspektionen har antytt kan innebörden av bestämmelserna förtydligas genom att det uttryckligen anges att det är den som har det övergripande ansvaret för att balansen kortsiktigt upprätthålls mellan inmatning och uttag av naturgas i det nationella naturgassystemet som ska certifieras utöver transmissionsnätsoperatörerna. En särskild lag NELGA har föreslagit att bestämmelser om certifieringsförfarandet ska införas i 10 kap. naturgaslagen. Lagstiftningen kan emellertid få en mer överskådlig utformning genom att bestämmelserna om certifiering införs i en särskild lag om certifiering av vissa naturgasföretag. Som framgår av det följande kommer den aktuella lagstiftningen att bli så pass omfattande att den skulle ta upp oproportionerligt mycket utrymme i naturgaslagen. Certifierings rättsverkningar Avsikten med certifieringen är att säkerställa att den som bedriver transmissionsverksamhet efterlever kraven på effektiv åtskillnad. En genomförd certifiering bör därför vara ett krav för att en transmissionsnätsoperatör ska få bedriva överföring av naturgas i ett transmissionsnät, dvs. i en högtrycksledning eller ett nät som i huvudsak består av högtrycksledningar med undantag för högtrycksledning som huvudsakligen används i samband med lokal distribution. I samband med beslutet om certifiering bör tillsynsmyndigheten ta ställning till vilka ledningar som ingår i transmissionsnätet (jfr avsnitt 22.7). Enligt Swedegas AB har en transmissionsnätsoperatör rätt att utses till systemansvarig för överföringssystemet. Regeringen konstaterar till en början att syftet med att utse en systemansvarig är att se till att den som äger ett transmissionsnät lever upp till de skyldigheter som enligt direktivet ligger på en TSO. Detta säkerställs i Sverige genom de krav som naturgaslagstiftningen ställer på innehavare av naturgasledningar. Det råder ingen ovisshet om vem som har driftansvaret för en ledning eller ett ledningsnät och därmed de skyldigheter som följer av naturgaslagen (jfr prop. 2004/05:62 s. 108). Ett formenligt beslut att utse ett företag till TSO framstår mot denna bakgrund inte som meningsfullt. Med hänsyn till att regeringen föreslår att certifiering ska vara en förutsättning för att bedriva överföring av naturgas i högtrycksledningar saknas skäl att, som NELGA har föreslagit, göra certifieringen till en förutsättning för koncession. Något sådant krav följer inte heller av gasmarknadsdirektivet. Effekten av ett överföringsförbud E.ON Gas Sverige AB har pekat på de svårigheter överföringsförbudet kan innebära för slutkunderna om en transmissionsnätsoperatör inte blir certifierad eller att certifieringen återkallas. Regeringen konstaterar att förbudet får sin största betydelse när det gäller ledningar som ännu inte har tagits i drift. Om det redan finns anslutna kunder kan det av hänsyn till dessa vara svårt att genomdriva förbudet i praktiken, även om de formella förutsättningarna finns (jfr avsnitt 22.6). Certifieringen ska emellertid ses i samband med reglerna om effektiv åtskillnad. Tillsynsmyndigheten kan ingripa mot en koncern som bedriver transmissionsverksamhet i strid med kravet på åtskilt ägande med stöd av bestämmelserna i 10 kap. naturgaslagen. Den problembild som E.ON Gas Sverige AB har pekat på måste mot den bakgrunden anses ha begränsad praktisk betydelse. Regeringen finner därför inte skäl att föreslå kompletterande bestämmelser rörande effekten av ett överföringsförbud. 22.2 Förutsättningar för certifiering Regeringens förslag: Certifiering ska få beviljas efter ansökan av den som avser att bedriva överföring av naturgas i högtrycksledning eller har det övergripande ansvaret för att balansen kortsiktigt upprätthålls mellan inmatning och uttag av naturgas i det nationella naturgassystemet, om kraven på åtskilt ägande är uppfyllda. NELGA:s förslag: Överensstämmer delvis med regeringens. Utredningen har föreslagit att den som innehar koncessionspliktiga naturgasledningar ska ansöka om certifiering hos tillsynsmyndigheten och att det för att bli certifierad ska krävas att ledningsinnehavaren uppfyller de nuvarande kraven på åtskillnad i naturgaslagen. Remissinstanserna har inte särskilt berört frågan. Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna har tillstyrkt eller inte haft något att invända mot promemorians förslag. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss: Överensstämmer i sak med regeringens. Remissinstanserna har inte haft någonting att invända mot förslaget. Skälen för regeringens förslag: Som redan nämnts avser certifieringen frågan om transmissionsnätsoperatören uppfyller kraven i artikel 9 i gasmarknadsdirektivet, dvs. om operatören är oberoende från produktions- och leveransverksamhet. Som framgått i avsnitt 21.2 föreslås i promemorian att artikel 9 ska genomföras i svensk rätt genom bestämmelser om åtskilt ägande. I Sverige ska certifieringsförfarandet således innebära en prövning av om transmissionsnätsoperatören uppfyller dessa krav. Varje företag som avser att bedriva överföring av naturgas bör kunna ansöka om certifiering. Vidare måste den systemansvariga myndigheten kunna ansöka. 22.3 Förfarandet vid certifiering 22.3.1 Certifiering efter ansökan Regeringens förslag: Tillsynsmyndigheten ska pröva frågor om certifiering. En fråga om certifiering ska behandlas skyndsamt. Om tillsynsmyndigheten inte har meddelat ett beslut i frågan inom fyra månader från det att en fullständig ansökan kom in till myndigheten, ska myndigheten anses ha beviljat certifiering. Ett beslut om certifiering ska få förenas med villkor. Tillsynsmyndigheten ska utan dröjsmål anmäla en certifiering till Europeiska kommissionen och förse kommissionen med alla relevanta uppgifter om certifieringen. En certifiering ska gälla först från det att tillsynsmyndigheten har meddelat sitt slutliga beslut enligt artikel 3.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 715/2009 av den 13 juli 2009 om villkor för tillträde till naturgasöverföringsnäten och om upphävande av förordning (EG) nr 1775/2005. NELGA:s förslag: Överensstämmer i stora drag med regeringens. Remissinstanserna: Kammarrätten i Stockholm har anfört att det bör anges i författningstexten att ett beslut om certifiering inte gäller förrän det anmälts till EU-kommissionen. Det bör vidare anges att även ett "tyst beviljande" ska anmälas till kommissionen. Företagarna har framhållit behovet av att underlätta och åtminstone ta hänsyn till företagens administrativa kostnader när föreskrifterna om certifiering utformas. Promemorians förslag: Överensstämmer i sak med regeringens. Remissinstanserna: E.ON Gas Sverige AB har anfört att certifieringsproceduren bör kompletteras med en möjlighet att redan före en formenlig certifieringsprocedur få besked huruvida tillsynsmyndigheten anser att ett visst bolag är att anse som transmissionsnätsoperatör. I samband därmed bör ett motiverat överklagbart beslut meddelas rörande vilka av sökandens ledningar som medför att sökanden anses utgöra en transmissionsnätsoperatör. Skälen för regeringens förslag Gasmarknadsdirektivet I artikel 10 i gasmarknadsdirektivet finns bestämmelser om hur förfarandet för certifiering ska vara utformat. Tillsynsmyndigheten ska fatta beslut om certifiering inom fyra månader från den dag då transmissionsnätsoperatören inkom med en anmälan (artikel 10.5). När denna period har löpt ut ska certifieringen anses vara beviljad. Tillsynsmyndigheten ska utan dröjsmål anmäla det uttryckliga eller underförstådda beslutet om certifiering till EU-kommissionen och förse kommissionen med alla relevanta uppgifter avseende beslutet (artikel 10.6). Artikel 3 i förordning (EG) nr 715/2009 Kommissionen ska agera i enlighet med förfarandet i artikel 3 i förordning (EG) nr 715/2009. Där föreskrivs till en början att kommissionen ska pröva tillsynsmyndighetens anmälan så snart som den har mottagits och yttra sig till tillsynsmyndigheten inom två månader efter mottagandet. Kommissionen kan begära att byrån för samarbete mellan energitillsynsmyndigheter (ACER) ska yttra sig om den nationella tillsynsmyndighetens beslut. I det fallet ska tvåmånadersperioden förlängas med ytterligare två månader. I avsaknad av ett yttrande från kommissionen inom de nämnda perioderna ska kommissionen anses inte göra några invändningar mot tillsynsmyndighetens beslut. Av artikel 3.2 i förordningen framgår att den nationella tillsynsmyndigheten ska anta sitt slutliga beslut om certifiering inom två månader efter mottagandet av ett yttrande från kommissionen och därvid ta största möjliga hänsyn till kommissionens yttrande. Tillsynsmyndighetens beslut och kommissionens yttrande ska offentliggöras tillsammans. Tillsynsmyndighetens handläggning Gasmarknadsdirektivets krav i fråga om handläggningstider när ett företag har ansökt om certifiering bör genomföras genom bestämmelser i lag. En ansökan om certifiering ska behandlas skyndsamt. Om tillsynsmyndigheten inte har meddelat ett beslut i frågan inom fyra månader från det att ansökan kom in till myndigheten, ska myndigheten anses ha beviljat certifiering. Tillsynsmyndigheten ska anmäla certifieringen till kommissionen. Förordning (EG) nr 715/2009 är direkt tillämplig i Sverige. Det som föreskrivs i artikel 3.2 i förordningen kräver således ingen särskild lagstiftning. Det är emellertid lämpligt att hänvisning till bestämmelsen i förordningen införs i lagen om certifiering. Villkor Om det när de nya bestämmelserna träder i kraft finns transmissionsnätsoperatörer som inte har genomfört effektiv åtskillnad, bör de berörda koncernerna få möjligt att strukturera om verksamheten. Kraven behöver enligt gasmarknadsdirektivet inte efterlevas fullt ut förrän den 3 mars 2012. För att det ändå ska vara möjligt att ansöka om certifiering i samband med att det nya regelverket träder i kraft bör ett beslut om certifiering kunna förenas med villkor. Tillsynsmyndigheten bör sålunda kunna göra certifieringen beroende av att kravet på åtskilt ägande är uppfyllt vid en viss senare tidpunkt. Certifieringens giltighet Även det som sägs i artikel 10.5 i gasmarknadsdirektivet om när beslutet om certifiering ska börja gälla motiverar lagstiftning. För att certifieringen ska gälla krävs därför ett slutligt beslut av tillsynsmyndigheten enligt artikel 3.2 i förordning (EG) nr 715/2009. Möjlighet att få ett förhandsbesked E.ON Gas Sverige AB har väckt frågan om när och hur frågan om ett företag är en transmissionsnätsoperatör ska prövas om företaget inte självt anser sig vara det. Bolaget har föreslagit att det ska vara möjligt att få ett bindande besked från tillsynsmyndigheten i frågan om certifiering är nödvändig och att myndighetens beslut ska gå att överklaga. Som antytts i avsnitt 22.1 omfattas frågan om ett företag efterlever bestämmelserna om effektiv åtskillnad av tillsynsbestämmelserna i 10 kap. naturgaslagen. Om tillsynsmyndigheten finner att ett företag är en transmissionsnätsoperatör och inte uppfyller kraven på åtskilt ägande, åligger det myndigheten att vidta tillsynsåtgärder. I det sammanhanget måste myndigheten redovisa grunden för åtgärderna. Ytterst kan det bli aktuellt att trygga efterlevanden genom förelägganden enligt 10 kap. 3 § naturgaslagen. Ett sådant beslut kan överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Regeringen bedömer mot denna bakgrund att det inte är påkallat att införa ett sådant särskilt prövningsförfarande som E.ON Gas Sverige AB har föreslagit. 22.3.2 Omprövning av certifiering Regeringens förslag: En certifierad transmissionsnätsoperatör ska till tillsynsmyndigheten anmäla planerade transaktioner som har betydelse för bedömningen av om transmissionsnätsoperatören uppfyller kraven på åtskilt ägande. En certifiering ska omprövas av tillsynsmyndigheten efter en anmälan från transmissionsnätsoperatören eller en begäran från Europeiska kommissionen eller om det annars finns anledning att anta att transmissionsnätsoperatören inte uppfyller åtskillnadskraven. En omprövning ska ske på i huvudsak samma sätt som en prövning av en ansökan om ny certifiering. Tillsynsmyndigheten ska återkalla en certifiering om operatören inte längre uppfyller kraven. NELGA:s förslag: Överensstämmer delvis med regeringens. Tillsynsmyndigheten ska enligt förslaget på eget initiativ fortlöpande kontrollera att en certifierad systemansvarig uppfyller kraven på åtskillnad. Energimarknadsinspektionen ska ges bemyndigande att utfärda närmare föreskrifter om hur certifieringsprocessen ska gå till och hur den löpande övervakningen av de certifierade ska verkställas. Remissinstanserna har inte berört frågan särskilt. Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens. Remissinstanserna har tillstyrkt eller inte haft något att invända mot promemorians förslag. Skälen för regeringens förslag: Av artikel 10.3 i gasmarknadsdirektivet framgår att systemansvariga för överföringssystemet ska anmäla planerade transaktioner som kan komma att kräva en omprövning av huruvida de uppfyller åtskillnadskraven till tillsynsmyndigheten. I artikel 10.4 föreskrivs att tillsynsmyndigheterna ska kontrollera att de systemansvariga för överföringssystemet fortlöpande uppfyller kraven i artikel 9. För att säkerställa att kraven uppfylls ska de i följande fall inleda ett certifieringsförfarande: - efter anmälan från den systemansvarige, - på eget initiativ, då de får vetskap om att en planerad förändring kan leda till överträdelse av artikel 9 eller då de har anledning att misstänka att en sådan överträdelse kan ha skett, och - efter en motiverad begäran från EU-kommissionen. Enligt artikel 10.5 ska tillsynsmyndigheterna fatta beslut om certifiering inom fyra månader från dagen för anmälan eller begäran. En redogörelse för förfarandet lämnas ovan i avsnitt 22.3.1. För att en omprövning ska kunna ske enligt gasmarknadsdirektivets krav måste bestämmelser införas i Sverige om förutsättningarna för återkallelse av certifiering och förfarandet vid en sådan prövning. Vidare krävs stöd i lag för att transmissionsnätsoperatören ska vara skyldig att självmant anmäla ändrade förhållanden till tillsynsmyndigheten. Lagrådet har särskilt pekat på att det inte av direktivet framgår något annat än att bestämmelserna om förfarandet vid omprövning bör omfatta samtliga tre fall, dvs. vid anmälan från transmissionsnätsoperatören, vid begäran från EU-kommissionen och vid omprövning på tillsynsmyndighetens initiativ. Regeringen delar i huvudsak den bedömningen. Den fyramånadersfrist som föreskrivs i artikel 10.5 i direktivet är dock uttryckligen knuten till den dag då företaget kom in med anmälan eller kommissionen överlämnade sin begäran. Regeringen bedömer därför att det inte av direktivet följer att en tidsfrist ska gälla även för handläggningen av omprövningsärenden som tillsynsmyndigheten inleder om det finns anledning att anta att förutsättningarna i naturgaslagen inte är uppfyllda. Det är inte heller av andra skäl motiverat att införa en tidsfrist i sådana fall. 22.3.3 Begäran om uppgifter Regeringens förslag: Europeiska kommissionen och tillsynsmyndigheten ska från en transmissionsnätsoperatör eller ett företag som bedriver produktion av eller handel med naturgas få begära att få de upplysningar och få ta del av de handlingar som de anser behövas för att förutsättningarna för certifiering ska kunna bedömas. NELGA:s förslag: Överensstämmer inte med regeringens. Utredningen har föreslagit att Energimarknadsinspektionen ska ges bemyndigande att utfärda närmare föreskrifter om hur den löpande övervakningen av de certifierade ska verkställas. Remissinstanserna har inte berört frågan särskilt. Promemorians förslag: Överensstämmer delvis med regeringens. I promemorian föreslogs att EU-kommissionen och tillsynsmyndigheten skulle ha rätt att få upplysningarna och ta del av handlingarna Remissinstanserna har tillstyrkt eller inte haft något att invända mot promemorians förslag. Skälen för regeringens förslag: Av artikel 10.7 i gasmarknadsdirektivet framgår att tillsynsmyndigheterna och Europeiska kommissionen får begära sådan information från systemansvariga för överföringssystem och företag som bedriver produktions- eller leveransverksamhet som är relevant för fullgörandet av myndigheternas och kommissionens skyldigheter enligt artikel 10. Som Lagrådet har framhållit saknas skäl att i denna del gå längre än vad gasmarknadsdirektivet kräver. Det är därför tillräckligt att det i lagen anges att tillsynsmyndigheten och kommissionen får begära viss angiven information. 22.4 Certifiering i förhållande till tredje land 22.4.1 Särskilda krav i fråga om företag med anknytning till tredje land Regeringens förslag: I fråga om en person från tredje land eller ett företag som kontrolleras av eller kan antas komma att kontrolleras av en eller flera personer från tredje land ska det krävas att en certifiering inte äventyrar en trygg energiförsörjning i någon medlemsstat i Europeiska unionen. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela ytterligare föreskrifter om krav för certifiering. NELGA:s förslag: Överensstämmer i stort med regeringens. Remissinstanserna har inte berört frågan särskilt. Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna har tillstyrkt eller inte haft något att invända mot promemorians förslag. Skälen för regeringens förslag: I artikel 11 i gasmarknadsdirektivet finns särskilda bestämmelser om certifiering i förhållande till tredje land. Ordningen för certifiering är i dessa fall delvis en annan än den som föreskrivs i artikel 10. Bestämmelserna avser fall där personer från tredje land kan få kontroll över ett transmissionsnät eller en TSO. I sak överensstämmer bestämmelserna helt med motsvarande föreskrifter i artikel 10 i elmarknadsdirektivet. Regeringen gör inga andra överväganden än dem som redovisats i avsnitt 11.4.1 i fråga om certifiering av stamnätsföretag, bortsett från att sannolikheten att regleringen ska får praktisk betydelse i Sverige är större när det gäller transmission av naturgas än när det gäller stamnätet för el. 22.4.2 Förfarandet vid certifiering Regeringens förslag: Om certifiering begärs av en person från tredje land eller ett företag som kontrolleras av eller kan antas komma att kontrolleras av en eller flera personer från tredje land, ska tillsynsmyndigheten anta ett utkast till beslut i certifieringsfrågan inom fyra månader från det att en fullständig ansökan kom in till myndigheten. Tillsynsmyndigheten ska utan dröjsmål skicka utkastet till Europeiska kommissionen tillsammans med all relevant information i ärendet. Tillsynsmyndigheten ska begära ett yttrande från Europeiska kommissionen om huruvida den verksamhet som certifieringen avser uppfyller kraven på åtskilt ägande och om en certifiering kan äventyra en trygg energiförsörjning till Europeiska unionen. Tillsynsmyndigheten ska meddela ett slutligt beslut i frågan om certifiering inom fyra månader från det att Europeiska kommissionen har tagit emot en begäran. Om kommissionen, när den utarbetar sitt yttrande, begär in synpunkter från byrån för samarbete mellan energitillsynsmyndigheter, en medlemsstat eller berörd part, ska tiden i stället vara sex månader. NELGA:s förslag: Överensstämmer i stort med regeringens. Remissinstanserna har inte berört frågan. Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna har tillstyrkt eller inte haft något att invända mot regeringens förslag. Skälen för regeringens förslag: Även i denna del kan hänvisas till motsvarande överväganden i fråga om stamnätsföretag för el (se avsnitt 11.4.2). Vissa av de bestämmelser som finns i artikel 11 avseende förfarandet bör genomföras genom förordning eller myndighetsföreskrifter (se avsnitt 22.8). 22.4.3 Omprövning av certifiering Regeringens förslag: En transmissionsnätsoperatör ska till tillsynsmyndigheten anmäla omständigheter som kan leda till att en eller flera personer från tredje land får kontroll över operatören eller dennes transmissionsledningar. Tillsynsmyndigheten ska ompröva certifieringen efter en anmälan. Prövningen ska ske på samma sätt som vid en ansökan om en ny certifiering. Tillsynsmyndigheten ska återkalla en certifiering om kraven i fråga om åtskilt ägande eller försörjningstrygghet inte längre är uppfyllda. NELGA:s förslag: Överensstämmer delvis med regeringens. Remissinstanserna har inte berört frågan särskilt. Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna har tillstyrkt eller inte haft något att invända mot promemorians förslag. Skälen för regeringens förslag: Av artikel 11.2 i gasmarknadsdirektivet framgår att en TSO ska underrätta tillsynsmyndigheten om eventuella omständigheter som skulle leda till att en eller flera personer från tredjeländer får kontroll över överföringssystemet eller TSO:n. Artikeln överensstämmer med artikel 11.2 i elmarknadsdirektivet. De överväganden som redovisats i avsnitt 11.4.3 är därför tillämpliga även när det gäller transmissionsnätsoperatörer på naturgasmarknaden. 22.5 Överensstämmelse med riktlinjerna Regeringens förslag: I ett beslut om certifiering ska det anges att beslutet kan komma att ändras eller upphävas efter begäran av Europeiska kommissionen. NELGA:s bedömning: Det är inte förenligt med den svenska förvaltningslagen (1986:223) och de principer som ligger till grund för svenska förvaltningsbeslut att ändra ett beslut som gynnar en enskild när detta beslut vunnit laga kraft. Remissinstansernas synpunkter har redovisats i avsnitt 14.3. Skälen för regeringens förslag: Bestämmelserna i artikel 43 i gasmarknadsdirektivet innebär bl.a. att ett beslut av den nationella tillsynsmyndigheten kan ändras eller upphävas på begäran av EU-kommissionen om det står i strid med de riktlinjer som avses i direktivet eller förordning (EG) nr 715/2009. Regeringens allmänna överväganden i denna fråga redovisas i avsnitt 14.3 och 27.3. I artikel 3.5 i förordning (EG) nr 715/2009 anges att Europeiska kommissionen får anta riktlinjer som beskriver förfarandet för tillämpningen av artikel 3.1 och 3.2. Som framgått i avsnitt 22.3 ovan gäller de aktuella bestämmelserna bl.a. förfarandet hos den nationella tillsynsmyndigheten vid en certifiering enligt artikel 10 i gasmarknadsdirektivet. Av artikel 11.10 i gasmarknadsdirektivet framgår att EU-kommissionen får anta riktlinjer där detaljer anges för förfarandet vid tillämpningen av artikel 11. Frågan om överensstämmelse med riktlinjer kan således bli aktuell när det gäller ett beslut om certifiering enligt såväl artikel 10 som artikel 11 i gasmarknadsdirektivet. För att säkerställa att tillsynsmyndigheten kan efterleva en begäran i enlighet med artikel 43 i gasmarknadsdirektivet i fråga om ett sådant beslut bör det i beslutet anges att det kan komma att ändras eller upphävas efter begäran av Europeiska kommissionen. 22.6 Tillsyn Regeringens förslag: Tillsynsmyndigheten ska utöva tillsyn över att transmissionsnätsoperatörer följer lagens bestämmelser. Tillsynsmyndigheten ska få meddela de förelägganden som behövs för att lagen ska följas. Ett föreläggande ska få förenas med vite. NELGA:s förslag: Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, tillsynsmyndigheten ska meddela närmare föreskrifter om hur den löpande kontrollen av den certifierade ska genomföras. Remissinstanserna har inte berört frågan om tillsyn. Promemorians förslag: Överensstämmer delvis med regeringens. I promemorian föreslogs att tillsynen även skulle omfatta företag som bedriver produktion av eller handel med naturgas. Remissinstanserna: E.ON Gas Sverige AB har anmärkt att bolaget inte uppfattar att förslaget till bestämmelse om förelägganden innebär att tillsynsmyndigheten kan förelägga någon att ansöka om certifiering. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Energimarknadsinspektionen anser att det är av vikt att det finns bestämmelser om sanktioner för det fall att verksamheten drivs utan certifiering trots att sådan bort ske. Skälen för regeringens förslag: I 10 kap. naturgaslagen finns bestämmelser om tillsyn över efterlevnaden av lagen och föreskrifter och villkor som har meddelats med stöd av lagen. Med hänsyn till att det i promemorian föreslås att bestämmelserna om certifiering ska föras in i en särskild lag finns skäl att även beakta behovet av tillsyn över att transmissionsnätsoperatörer följer bestämmelserna i den lagen. Det kan till en början konstateras att huvuddelen av de bestämmelser som rör avgränsningen av gasnätsverksamhet finns i naturgaslagen och omfattas av tillsynsbestämmelserna där. De bestämmelser i den nya lagen om certifiering som kan motivera att det införs bestämmelser om tillsyn och sanktioner är förbudet mot att bedriva överföring av naturgas utan certifiering och skyldigheten att anmäla ändrade förhållanden till tillsynsmyndigheten. Tillsynsmyndigheten, dvs. Energimarknadsinspektionen, bör utöva tillsyn över att transmissionsnätsoperatörer följer dessa bestämmelser. En effektiv tillsyn förutsätter att tillsynsmyndigheten kan meddela de förelägganden som behövs för att säkerställa efterlevanden. Förelägganden bör kunna förenas med vite. Som E.ON Gas Sverige AB har anmärkt kan ett föreläggande inte innefatta ett krav att någon ska ansöka om certifiering. Det måste emellertid i normalfallet antas ligga i transmissionsnätsoperatörens eget intresse att ansöka. Regeringen finner inte heller i övrigt skäl att föreslå andra sanktioner än de nu nämnda. 22.7 Överklagande Regeringens förslag: I ärenden utan anknytning till tredje land ska följande beslut av tillsynsmyndigheten få överklagas hos allmän förvaltningsdomstol: - beslut att inte bevilja certifiering, - beslut om villkor som meddelas i samband med att tillsynsmyndigheten avgör ärendet slutligt, - beslut att återkalla en certifiering, och - beslut om förelägganden. Prövningstillstånd ska krävas vid överklagande till kammarrätt. Tillsynsmyndighetens slutliga beslut i fråga om en certifiering med anknytning till tredje land ska få överklagas hos regeringen. NELGA:s förslag: Överensstämmer delvis med regeringens. Remissinstanserna har inte berört frågan särskilt. Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: E.ON Gas Sverige AB har som sin uppfattning anfört att det inte ska krävas prövningstillstånd i kammarrätten. Swedegas AB har anfört att det måste finnas en möjlighet till överprövning av ett beslut som innebär att en viss ledning inte omfattas av certifieringen. Skälen för regeringens förslag Möjligheten att överklaga Beslut i certifieringsfrågor är av sådan karaktär att de bör kunna överklagas. Möjligheten att överklaga bör dock endast gälla beslut som går naturgasföretaget emot. I sak gäller detta till en början beslut att inte bevilja certifiering eller att återkalla en beviljad certifiering. Vidare bör beslut om villkor kunna överklagas. I den delen bör dock möjligheten att överklaga vara begränsad till att avse villkor som ska gälla efter det att EU-kommissionen har yttrat sig. Även förelägganden är av sådan ingripande karaktär att de bör kunna överklagas, oavsett om de förenas med vite eller inte. En certifiering är i praktiken ett tillstånd att bedriva överföring av naturgas i ett transmissionsnät. I samband med beslutet bör tillsynsmyndigheten ta ställning till vilka ledningar som omfattas av transmissionsnätet med hänsyn till den underrättelse som ska ske till EU-kommissionen. Transmissionsnätsoperatören är emellertid oförhindrad att bedriva överföring även i andra ledningar än dem som enligt tillsynsmyndigheten ingår i transmissionsnätet. Myndighetens ställningstagande i den delen har inte heller i övrigt rättsverkningar för transmissionsnätsoperatören. Med hänsyn till detta finns ingen anledning att, som Swedegas AB har förordat, införa en särskild möjlighet att överklaga beslut som innebär att en viss ledning inte omfattas av certifieringen. Överklagande hos allmän förvaltningsdomstol Enligt 22 a § förvaltningslagen (1986:223) gäller som allmän regel att beslut av förvaltningsmyndighet överklagas hos allmän förvaltningsdomstol och att prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Det prövningsmyndigheten har att ta ställning till i ett certifieringsärende utan anknytning till tredje land är framför allt om kraven på åtskilt ägande är uppfyllda. Detta är en i allt väsentligt rättslig bedömning. Det framstår därför som naturligt att en eventuell överprövning sker i domstol. E.ON Gas Sverige AB har som skäl för att det inte ska krävas prövningstillstånd anfört att antalet överklaganden lär bli begränsat och att frågan om certifiering eller villkor kopplade till certifieringen kan få betydande ekonomisk betydelse för berörd part. Regeringen bedömer att detta inte är förhållanden som motiverar ett avsteg från den ordning som anges i förvaltningslagen. Överklagande hos regeringen När det gäller certifiering i förhållande till tredje land kan prövningen inte sägas vara av en i huvudsak rättslig natur. Av helt central betydelse är i stället frågan om vilken betydelse certifieringen har för försörjningstryggheten. De avvägningar som måste göras inom ramen för en sådan prövning är sådana att det bör ankomma på regeringen att pröva ett överklagande. 22.8 Verkställighetsföreskrifter En rad bestämmelser i artiklarna 10 och 11 i gasmarknadsdirektivet är sådana att föreskrifter i lagform varken är nödvändiga eller motiverade. Hit hör exempelvis bestämmelser om att tillsynsmyndigheten ska underrätta EU-kommissionen i olika frågor och att tillsynsmyndighetens slutliga beslut och kommissionens yttrande ska offentliggöras tillsammans. Vidare bör det ankomma på tillsynsmyndigheten att i eller i samband med beslutet om certifiering ange vilka ledningar som ingår i det aktuella transmissionsnätet. Sådana aspekter av certifieringsförfarandet kan regleras i föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer med stöd av 8 kap. 7 och 11 §§ regeringsformen. 23 Åtskillnad av naturgasdistribution 23.1 Skyldigheten att upprätta en övervakningsplan Regeringens förslag: Skyldigheten att upprätta en övervakningsplan ska inskränkas till att avse distributionsföretag som ingår i samma koncern som företag som bedriver produktion av eller handel med naturgas. NELGA:s bedömning: Överensstämmer inte med regeringens. Utredningen har föreslagit att kravet att upprätta övervakningsplan ska fortsätta gälla samtliga företag som bedriver överföring av naturgas. Företag som inte är vertikalt integrerade ska dock inte vara skyldiga att utse en övervakningsansvarig. Remissinstanserna: Sveriges advokatsamfund delar den uppfattning som framfördes i ett särskilt yttrande av experten chefsjuristen Bertil Persson att skyldigheten för nätföretag som inte är vertikalt integrerade att upprätta övervakningsplan kan avskaffas då institutet knappast fyller någon funktion. Skälen för regeringens förslag Kravet på övervakningsplan Gasmarknadsdirektivet innehåller krav på övervakningsplan i fråga om såväl transmissionsnätsoperatörer som företag som bedriver överföring av naturgas i distributionsledningar. I fråga om transmissionsnätsoperatörer gäller kravet emellertid endast vertikalt integrerade företag. Som framgått i avsnitt 21 föreslås i propositionen att det i naturgaslagen (2005:403) ska föras in krav på åtskilt ägande av transmissionsnätsoperatörer. Någon skyldighet enligt gasmarknadsdirektivet att ålägga ett sådant företag att upprätta övervakningsplan finns därför inte. När det gäller distributionsföretagen framgår kravet på övervakningsplan av artikel 26 i gasmarknadsdirektivet, som innehåller bestämmelser om åtskillnad av systemansvariga för distributionssystemet. I artikel 26.2 finns en rad bestämmelser som ska säkerställa att distributionsföretag som ingår i vertikalt integrerade företag är oberoende av annan verksamhet med avseende på sin organisation och sitt beslutsfattande (s.k. funktionell åtskillnad). Av artikel 26.2 d framgår att distributionsföretaget ska upprätta en övervakningsplan, där det anges vilka åtgärder som vidtagits för att motverka diskriminerande beteende, och se till att det kontrolleras att planen följs. En medlemsstat får besluta att inte tillämpa artikel 26.2 på integrerade naturgasföretag som har mindre än 100 000 ansluta kunder eller levererar till små, enskilda system. Den svenska lagstiftningen Krav på övervakningsplan fanns även i artikel 13.2 d i direktiv 2003/55/EG. Bestämmelserna svarade i stort mot vad som föreskrivs i artikel 26.2 d i det nya gasmarknadsdirektivet. I Sverige genomfördes kraven i denna del genom 3 kap. 9 § naturgaslagen. I den svenska lagstiftningen har emellertid kravet på övervakningsplan utsträckts till att omfatta alla som bedriver överföring av naturgas, oavsett om det aktuella företaget ingår i samma koncern som ett företag som bedriver produktion av eller handel med naturgas eller inte. I motiven till den nya bestämmelsen diskuterades möjligheten att utnyttja direktivets möjlighet till undantag (prop. 2004/05:62 s. 156). Regeringen konstaterade att ett undantag från bestämmelsen om åtskillnad i förlängningen kunde innebära att konkurrensförutsättningarna på marknaden inte blev de samma för samtliga företag. Mot denna bakgrund bedömde regeringen att det var viktigt att samtliga innehavare av naturgasledningar aktivt arbetade med att säkerställa att de i alla lägen agerade objektivt och icke-diskriminerande. Därför borde samtliga företag som bedrev överföring av naturgas omfattas av kravet på upprättande av övervakningsplan. Övervakningsplan för företag som inte är vertikalt integrerade Regeringen föreslår i lagrådremissen när det gäller motsvarande krav i elmarknadsdirektivet att skyldigheten att upprätta en övervakningsplan ska inskränkas till att avse elnätsföretag som ingår i samma koncern som företag som bedriver produktion av eller handel med el. De skäl som redovisas för förslaget i avsnitt 12.1 är i allt väsentligt giltiga även när det gäller naturgasföretag. I gasmarknadsdirektivet finns inget krav på att en transmissionsnätsoperatör som är ägarmässigt åtskilt från produktions- och leveransverksamhet ska upprätta en övervakningsplan. Med hänsyn till de nya och strängare krav på åtskillnad som föreslås när det gäller transmissionsnätsoperatörer framstår också skälen för att behålla kravet på övervakningsplan i fråga om ett sådant företag som mycket svaga. När det gäller distributionsföretag gäller gasmarknadsdirektivets krav på övervakningsplan endast vertikalt integrerade företag. Den nuvarande regleringen i 3 kap. 9 § naturgaslagen sträcker sig i detta avseende längre än kraven i såväl direktiv 2003/55/EG som det nya gasmarknadsdirektivet. Det är också tveksamt om en övervakningsplan fyller någon praktisk funktion i fråga om företag som inte ingår i samma koncern som ett företag som bedriver produktion av eller handel med naturgas. Att bibehålla den nuvarande ordningen framstår mot denna bakgrund inte som förenligt med regeringens målsättning att det ska vara enkelt att starta, driva och äga företag i Sverige. Med hänsyn till det som nu har sagts bedömer regeringen att kravet på övervakningsplan i framtiden endast bör omfatta vertikalt integrerade företag. 23.2 Övervakningsansvarig Regeringens förslag: Ett naturgasföretag som är skyldigt att upprätta en övervakningsplan ska utse en övervakningsansvarig, som självständigt ska bevaka att planen upprättas och följs. Företaget ska se till att den övervakningsansvarige har de befogenheter och tillgång till den information som krävs för att utföra uppdraget. Den övervakningsansvarige ska årligen upprätta en rapport över de åtgärder som vidtagits enligt övervakningsplanen och ge in rapporten till tillsynsmyndigheten. Företaget ska offentliggöra rapporten. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, tillsynsmyndigheten ska få meddela föreskrifter om utseende av övervakningsansvarig och dennes uppgifter. NELGA:s förslag: Överensstämmer i stora drag med regeringens. Remissinstanserna: Företagarna har anfört att det speciellt för små företag kan vara svårt att frigöra personella resurser för dessa uppgifter, samtidigt som det är dyrt att anställa ytterligare en person. Skälen för regeringens förslag: Av 3 kap. 9 § tredje stycket naturgaslagen framgår att den som bedriver överföring av naturgas årligen ska upprätta en rapport över de åtgärder som vidtagits enligt övervakningsplanen. Rapporten ska offentliggöras samt ges in till tillsynsmyndigheten. I paragrafens fjärde stycke finns ett bemyndigande till regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, tillsynsmyndigheten att meddela närmare föreskrifter om innehållet i övervakningsplanen och om offentliggörandet av den årliga rapporten. Gasmarknadsdirektivet innebär en skärpning när det gäller de krav som ställs i fråga om övervakningsplanen. Den person eller det organ som ansvarar för att övervakningsplanen följs, den övervakningsansvarige, ska sålunda vara helt oberoende och ha tillträde till all nödvändig information om den systemansvarige för distributionssystemet och alla anknutna företag för att utföra sitt uppdrag. Bestämmelserna om övervakningsplan i naturgaslagen måste därför kompletteras för att svara mot direktivets krav. Ett naturgasföretag som har att upprätta en övervakningsplan bör till en början vara skyldigt att utse en särskild person som ansvarar för att övervakningsplanen upprättas och följs. Det bör uttryckligen anges att det är den övervakningsansvarige som ska upprätta den årliga rapporten och ge in den till tillsynsmyndigheten. När det gäller kravet att den övervakningsansvarige ska vara helt oberoende gör regeringen samma bedömning som i fråga om elnätsföretag (se avsnitt 12.2). Kravet på oberoende medför sålunda att den övervakningsansvarige måste utföra sitt uppdrag självständigt. För att det ska vara möjligt bör naturgasföretaget vara skyldigt att se till att den övervakningsansvarige har de befogenheter och tillgång till den information som krävs för att utföra uppdraget. För att säkerställa att den övervakningsansvarige har det oberoende som uppdraget kräver bör det vara möjligt för regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, tillsynsmyndigheten att meddela föreskrifter om utseende av övervakningsvarig och dennes uppgifter. Direktivet ger utrymme för att undanta koncerner som har färre än 100 000 anslutna elkunder från kravet att utse en självständig övervakningsansvarig. Som Företagarna har antytt kan kravet uppfattas som betungande när det gäller små företag. Som angetts i avsnitt 23.1 ovan föreslår emellertid regeringen att kravet på övervakningsplan ska inskränkas till att gälla endast företag som ingår i samma koncern som ett företag som bedriver produktion av eller handel med naturgas. Regeringen har inte funnit skäl att undanta små elkoncerner från motsvarande krav i elmarknadsdirektivet (se avsnitt 12.2). Det har inte framkommit några starka skäl till att en annan bedömning bör göras på naturgasområdet. Regeringen föreslår att de nya bestämmelserna om övervakningsansvarig införs i 3 kap. 10 § naturgaslagen. 23.3 Kommunikation och varumärkesprofilering Regeringens förslag: Om ett företag som bedriver överföring av naturgas och ett företag som bedriver produktion av eller handel med naturgas ingår i samma koncern, ska företagen när de vänder sig till enskilda gasförbrukare eller allmänheten ange sin identitet på ett sådant sätt att det tydligt framgår vilken verksamhet företaget bedriver. NELGA:s bedömning: Överensstämmer inte med regeringens. Utredningen har föreslagit att undantagsmöjligheten i artikel 26.4 i gasmarknadsdirektivet ska tillämpas avseende artikel 26.3 gällande förbudet för vertikalt integrerade systemansvariga för distributionssystem att i samband med kommunikation och varumärkesprofilering ge upphov till förvirring. Remissinstanserna: Enligt Konkurrensverket bör kravet på tydlig information avseende vilket företag som kontaktar kunden gälla såväl nät- som handelsföretagen, och det bör inte finnas något undantag för företag med färre än 100 000 kunder. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna har tillstyrkt eller inte haft något att invända mot förslaget. Skälen för regeringens förslag: Av artikel 26.3 i gasmarknadsdirektivet framgår till en början att om den systemansvarige för distributionssystemet ingår i ett vertikalt integrerat företag ska medlemsstaterna se till att dennes verksamhet övervakas av tillsynsmyndigheterna eller andra behöriga organ, så att den systemansvarige inte kan dra fördel av sin vertikala integration för att snedvrida konkurrensen. Det stadgas vidare att vertikalt integrerade systemansvariga för distributionssystem i synnerhet inte, i samband med kommunikation och varumärkesprofilering, får ge upphov till förvirring i fråga om den separata identitet som leveransdelen av det vertikalt integrerade företaget har. NELGA har föreslagit att Sverige ska utnyttja möjligheten att undanta koncerner med mindre än 100 000 anslutna kunder, vilket skulle innebära att samtliga vertikalt integrerade naturgasföretag i Sverige kom att omfattas av undantaget. Det är emellertid viktigt att upprätthålla en klar boskillnad mellan handelsverksamhet och distributionsverksamhet. Utgångspunkten bör därför vara att gasmarknadsdirektivets krav på tydlighet i kommunikation och varumärkesprofilering ska genomföras i Sverige om det inte finns starka skäl som talar för att utnyttja undantaget. Ett sådant skäl kan vara att kravet får ekonomiska konsekvenser för företagen som inte står i proportion till fördelarna för energimarknadens funktion. I fråga om små elkoncerner har regeringen bedömt att tydlighetskravet, med den utformning det fått i propositionen, inte kan antas vara förenat med några sådana konsekvenser. När det gäller utformningen av bestämmelser om kommunikation och varumärkesprofilering finns inte anledning att göra några andra överväganden än i fråga om motsvarande krav enligt elmarknadsdirektivet (se avsnitt 12.3). Om ett företag som bedriver överföring av naturgas och ett företag som bedriver produktion av eller handel med naturgas ingår i samma koncern, ska företagen när de vänder sig till enskilda gasförbrukare eller allmänheten ange sin identitet på ett sådant sätt att det tydligt framgår vilken verksamhet företaget bedriver. Med en sådan utformning kan regleringen inte antas vara förenad med sådana kostnader för de berörda företagen att det finns skäl att utnyttja möjligheten till undantag. Regeringen förslår att bestämmelsen införs i 3 kap. 11 § naturgaslagen. 24 Slutna distributionssystem Regeringens förslag: Regeringen ska få meddela föreskrifter om undantag från förhandsregleringen av anslutningsavgifter och överföringstariffer i fråga om naturgasledning eller ledningsnät som används för överföring av naturgas uteslutande inom ett geografiskt avgränsat område som används för industriell eller kommersiell verksamhet. NELGA:s förslag: Överensstämmer inte med regeringens. Utredningen har föreslagit att ett slutet distributionssystem ska vara undantaget från kravet på koncession och kravet på tredjepartstillträde till näten. Vidare ska ett slutet distributionssystem vara undantaget från kravet på reglering av tariffer. Det ska dock införas en bestämmelse som anger att om någon av användarna av det slutna systemet kräver det ska tarifferna ändå prövas innan de träder i kraft. Utredningen har också föreslagit att det i naturgaslagen (2005:403) ska införas en definition av slutna distributionssystem. Remissinstanserna: Energimarknadsinspektionen har avstyrkt förslaget om undantag från kravet på tredjepartstillträde för slutna distributionssystem med hänvisning till att förslaget inte är förenligt med gällande EU-rätt. Skälen för regeringens förslag Gasmarknadsdirektivet I artikel 28 i gasmarknadsdirektivet finns bestämmelser om slutna distributionssystem. Av artikel 28.1 framgår att medlemsstaterna får föreskriva att de nationella tillsynsmyndigheterna, eller andra behöriga myndigheter, klassificerar som ett slutet distributionssystem ett system som distribuerar gas inom en geografiskt avgränsad industriell eller kommersiell plats eller plats där gemensamma tjänster tillhandahålls och som inte levererar gas till hushållskunder, såvida vissa närmare angivna krav är uppfyllda. Det krävs sålunda att driften eller produktionsprocessen hos systemanvändarna är integrerad av särskilda tekniska skäl eller säkerhetsskäl eller att systemet distribuerar gas huvudsakligen till ägaren av eller den driftsansvarige för systemet eller till företag med anknytning till ägaren eller den driftsansvarige. Att ett system klassificeras som ett slutet distributionssystem får betydelse för regleringen av tarifferna för tillträde till systemet. Av artikel 28.2 framgår att medlemsstaterna får föreskriva att de nationella tillsynsmyndigheterna undantar den driftsansvarige för ett slutet distributionssystem från kravet att transmissions- eller distributionstarifferna eller de metoder som använts för att beräkna dem måste godkännas av tillsynsmyndigheten innan de träder i kraft. Enligt artikel 28.3 ska dock de gällande tarifferna eller de metoder som använts för att beräkna dem ses över och godkännas av tillsynsmyndigheten om en användare av det slutna distributionssystemet begär det. Enligt artikel 28.4 finns ett visst utrymme för leverans till hushållskunder, trots det som sägs i artikel 28.1. Undantag enligt artikel 28.2 ska kunna beviljas för tillfällig användning av ett litet antal hushåll som har anställning hos eller liknande koppling till ägaren till distributionssystemet och som befinner sig inom det område som får gas levererad genom ett slutet distributionssystem. Undantag från koncession NELGA har föreslagit att en uttrycklig bestämmelse om koncessionsfrihet för slutna distributionssystem. Utredningens lagförslag utgår emellertid från det lagförslag som har lagts fram av Energinätsutredningen i betänkandet Koncessioner för el- och gasnät (SOU 2009:48). Energinätsutredningens förslag är fortfarande föremål för överväganden inom Regeringskansliet. Slutna distributionssystem utgörs av ledningar som inte kräver koncession enligt nu gällande bestämmelser. Regeringen bedömer därför att det i nuläget inte finns något behov av en sådan bestämmelse som NELGA har föreslagit. Tredjepartstillträde NELGA har föreslagit ett undantag från kravet på tredjepartstillträde till näten. Det framgår emellertid inte av artikel 28 i gasmarknadsdirektivet att ett slutet distributionssystem får undantas från kravet. Regeringen bedömer inte heller att det finns skäl att överväga ett sådant undantag. Undantag från tariffregleringen I 6 kap. 5 § naturgaslagen finns bestämmelser om förhandsprövning av de metoder som används för att utforma anslutningsavgifter och överföringstariffer. Den som bedriver överföring av naturgas får inte börja tillämpa sin avgift och övriga villkor förrän de metoder som har använts för att utforma avgiften eller tariffen har godkänts av tillsynsmyndigheten. Bestämmelserna i paragrafen gäller den som bedriver överföring av naturgas i naturgaslagens mening. Av 1 kap. 6 § framgår att med "överföring av naturgas" avses i lagen överföring av naturgas för annans räkning genom såväl transmissionsledningar som distributionsledningar. Möjligheten att undanta slutna distributionssystem från förhandsprövningen är således utan betydelse när det gäller sådana ledningar inom hamn- och industriområden som uteslutande används för ledningsinnehavarens egen räkning (s.k. interna ledningsnät). Regeringen bedömer mot denna bakgrund att det är tveksamt om möjligheten till undantag för slutna distributionssystem i nuläget har någon uttalad praktisk betydelse. Det är emellertid inte uteslutet att det i framtiden kan visa sig finnas ett sådant behov. Det bör därför finnas utrymme att undanta sådana distributionssystem från regleringen i 6 kap. 5 § naturgaslagen. I artikel 28.1 finns förhållandevis detaljerade krav som ska vara uppfyllda för att ett distributionsnät ska kunna klassificeras som ett slutet distributionssystem. Det är vidare nödvändigt att utforma bestämmelser om undantag med utgångspunkt i svenska förhållanden. Regeringen bedömer att föreskrifter av detta slag bör meddelas i förordning i likhet med vad som gäller i fråga om undantag från kravet på koncession enligt 2 kap. 2 § tredje stycket naturgaslagen. Regeringen föreslår att ett normgivningsbemyndigande införs i 6 kap. 6 § naturgaslagen. 25 Tillträde till lagring Regeringens förslag: Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, tillsynsmyndigheten ska få meddela föreskrifter om utformningen av tariffer för lagring av naturgas. NELGA:s förslag: Överensstämmer inte med regeringens. Utredningen har föreslagit att en bestämmelse införs i naturgaslagen som anger att tillsynsmyndigheten ska samråda med systemanvändarna i samband med utarbetandet av tarifferna eller metoderna för deras fastställande. En definition av begreppet systemanvändare bör införas i naturgaslagen. Remissinstanserna: Energimarknadsinspektionen har avstyrkt förslaget med hänvisning till att motsvarande bestämmelse inte finns för tariffer för överföring av naturgas. Svenska kraftnät har tillstyrkt förslaget men därutöver anfört att den föreslagna implementeringen av artikel 33 inte är korrekt och inte i överensstämmelse med gasmarknadsdirektivet. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna har tillstyrkt eller inte haft något att invända mot förslaget. Skälen för regeringens förslag Gasmarknadsdirektivet I artikel 33 i gasmarknadsdirektivet finns bestämmelser om tillträde till lagring. Sverige har vid genomförandet av direktiv 2003/55/EG valt att införa ett förfarande med reglerat tillträde till lagring för tredje part. Denna ordning uppfyller i huvudsak det som föreskrivs i artikel 33 i gasmarknadsdirektivet. Det som är nytt och av betydelse för svenska förhållanden är till en början kravet i artikel 33.1 andra stycket att tillsynsmyndigheterna, om medlemsstaterna föreskrivit detta, eller medlemsstaterna ska fastställa och offentliggöra kriterier enligt vilka det kan fastställas vilka regler för tillträde som ska tillämpas för lagringsanläggningar och lagring av gas i rörledning. Som framgått i avsnitt 16.8 uppfylls detta krav redan genom den svenska lagstiftningen om reglerat tillträde till lagringsanläggningar och transmissionsledningar. Den nya bestämmelsen i artikel 33.4 att den myndighet som utarbetar tarifferna eller metoderna för deras fastställande ska samråda med systemanvändarna kräver dock ytterligare överväganden. Regler för tillträde NELGA har konstaterat att bestämmelser om att tillsynsmyndigheten ska fastställa vilka regler för tillträde som ska tillämpas för lagringsanläggningar och lagring av gas i rörledning bör införas i naturgaslagen (SOU 2010:30 s. 363). Utredningen har dock inte lämnat något författningsförslag som uppfyller direktivets krav i denna del. Av 4 kap. 5 § naturgaslagen framgår att den som innehar en lagringsanläggning är skyldig att på skäliga villkor lagra naturgas för annans räkning. Den som innehar en transmissionsledning för överföring av naturgas har motsvarande skyldighet. Skyldigheten att lagra naturgas föreligger inte om anläggningen eller ledningens saknar kapacitet för den begärda lagringen eller om det annars finns särskilda skäl. I 6 kap. naturgaslagen finns bestämmelser om tariffer för bl.a. lagring av naturgas. Av 6 kap. 2 § framgår att tarifferna ska vara skäliga, objektiva och icke-diskriminerande. I 3 § i samma kapitel finns ytterligare bestämmelser om utformningen av överföringstariffer. Däremot finns ingen sådan närmare reglering när det gäller tarifferna för lagring. Regeringen bedömer att Sverige i huvudsak uppfyller kraven på att fastställa och offentliggöra kriterier för tillträde till lagring genom de bestämmelser som finns i 4 kap. 5 § naturgaslagen För att genomföra artikel 33.1 andra stycket i Sverige bör det emellertid införas en möjlighet för regeringen eller tillsynsmyndigheten att fastställa mer detaljerade kriterier för utformningen av lagringstariffer än dem som framgår av 6 kap. 2 § naturgaslagen. Ett lämpligt sätta att uppnå detta är att regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, tillsynsmyndigheten meddelar föreskrifter i frågan. Det kan noteras att det när gäller överföringstarifferna finns ett motsvarande bemyndigande i 6 kap. 3 § tredje stycket naturgaslagen. Regeringen föreslår att bestämmelsen införs i 6 kap. 3 a § naturgaslagen. Samråd I artikel 33.4 finns ett krav att tillsynsmyndigheterna, om medlemsstaterna föreskrivit detta, eller medlemsstaterna ska samråda med systemanvändarna i samband med utarbetandet av tarifferna eller metoderna för deras fastställande. Regeringen föreslår i propositionen att utarbetandet ska ske genom föreskrifter om utformandet av lagringstarifferna. Frågan är därför om det krävs särskilda bestämmelser om samråd i samband med sådant föreskriftsarbete. När det gäller bestämmelser om tarifferna som meddelas i förordning krävs enligt regeringens bedömning inga bestämmelser om samråd utöver det som föreskrivs om beredningen av regeringsärenden i 7 kap. 2 § regeringsformen. Om regeringen i förordning bemyndigar tillsynsmyndigheten att meddela föreskrifter om tarifferna, bör frågan om samråd regleras i anslutning till bemyndigandet. Några särskilda bestämmelser i lag är således inte påkallade. 26 Undantag för ny infrastruktur Regeringens förslag: Vid investeringar i större nya naturgasinfrastrukturprojekt ska undantag kunna medges från de nya bestämmelserna om avgränsning av transmissionsverksamhet och om övervakningsansvarig. NELGA har inte lämnat något motsvarande förslag. Remissinstanserna har inte berört frågan. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna har tillstyrkt eller inte haft något att invända mot förslaget. Skälen för regeringens förslag: I 9 kap. naturgaslagen (2005:403) finns bestämmelser om undantag för större naturgasinfrastrukturprojekt. Vid investeringar i större nya naturgasinfrastrukturprojekt, inklusive väsentliga kapacitetsökningar i befintliga infrastrukturer, kan undantag medges från naturgaslagstiftningens bestämmelser om juridisk och personell åtskillnad, om anslutning av naturgasledning, om överföring av naturgas, om mätning och rapportering av överförd naturgas, om anskaffande av energi, om övervakningsplan, om lagring av naturgas, om tillträde till förgasningsanläggningar, om anslutningsavgifter och tariffer samt om övergripande systemansvar och balansansvar (3 kap. 2, 5, 6, 8 och 9 §§, 4 kap. 2, 5 och 6 §§ samt 6-7 kap. naturgaslagen). Bestämmelserna i 9 kap. naturgaslagen har tillkommit med anledning av artikel 22 i Europarlamentets och rådets direktiv 2003/55/EG av den 26 juni 2003 om gemensamma regler för den inre marknaden för naturgas och om upphävande av direktiv 98/30/EG. Motsvarande bestämmelser finns i artikel 36 i gasmarknadsdirektivet. Det som är nytt i gasmarknadsdirektivet är främst bestämmelserna om förfarandet vid beviljande av undantag. Som anförts i avsnitt 16.8 bedömer regeringen att det krävs ytterligare utredning innan ett författningsförslag kan läggas fram i den delen. Bestämmelserna om undantag bör emellertid redan nu justeras med anledning av de ändringar som föreslås när det gäller avgränsningen av transmission av naturgas i förhållande till produktions- och leveransverksamhet och skyldigheten att upprätta övervakningsplan (se avsnitt 21 och 23). Ett beviljat undantag ska således kunna gälla även de nya kraven. 27 Tillsyn på naturgasområdet 27.1 Tillsynsmyndighet enligt gasmarknadsdirektivet och förordning (EG) nr 715/2009 Regeringens förslag: Tillsynsmyndigheten ska utöva tillsyn över efterlevnaden av de nya bestämmelserna om konsumentskydd. En upplysning förs in i naturgaslagen om att tillsynsmyndigheten utövar tillsyn över efterlevanden av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 715/2009 av den 13 juli 2009 om villkor för tillträde till naturgasöverföringsnäten och om upphävande av förordning (EG) nr 1775/2005. NELGA:s förslag: Överensstämmer delvis med regeringens. När det gäller konsumentskyddsbestämmelserna har utredningen föreslagit att tillsynen endast ska omfatta bestämmelserna om den information till konsumenter som ska finnas på naturgasföretagens webbplats och naturgasnätsföretagens hantering av konsumenternas klagomål. Remissinstanserna: Energimarknadsinspektionen har påtalat att utredningen inte har tagit fram något förslag på att inspektionen ska ha en övervakningsskyldighet när det gäller bestämmelserna i 8 kap. naturgaslagen. Skälen för regeringens förslag: Av artikel 39.1 i gasmarknadsdirektivet framgår att varje medlemsstat ska utse en nationell tillsynsmyndighet. Som redovisats i avsnitt 16.9 krävs inga särskilda åtgärder för att genomföra detta krav. Energimarknadsinspektionen fungerar i Sverige som nationell tillsynsmyndighet enligt gasmarknadsdirektivet. Av artikel 41.1 o i gasmarknadsdirektivet framgår att tillsynsmyndigheten, tillsammans med andra relevanta myndigheter, ska bidra till att konsumentskyddsåtgärderna är effektiva och genomförs. Den tillsyn som tillsynsmyndigheten i dag utövar enligt 10 kap. 1 § naturgaslagen omfattar inte bestämmelserna i 8 kap. om överföring av naturgas till konsumenter. I propositionen föreslås att nya föreskrifter ska införas i 8 kap. naturgaslagen med anledning av de konsumentskyddsåtgärder som gasmarknadsdirektivet föreskriver. Dessa bestämmelser bör omfattas av Energimarknadsinspektionens tillsyn. Av 10 kap. 1 § första stycket 2 naturgaslagen framgår i dag att tillsynsmyndigheten utövar tillsyn över efterlevanden av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1775/2005 av den 28 september 2005 om villkor för tillträde till naturgasöverföringsnäten. Den förordningen har genom det tredje inremarknadspaketet ersatts av förordning (EG) nr 715/2009. Bestämmelsen om tillsyn i naturgaslagen bör ändras i enlighet med detta. 27.2 Tillsynsmyndighetens behandling av klagomål Regeringens förslag: Tidsfristerna enligt 10 kap. 4 § naturgaslagen ska gälla om någon som har ett intresse i saken lämnar in en anmälan till tillsynsmyndigheten med påstående att en innehavare av en naturgasledning, lagringsanläggning eller förgasningsanläggning inte följer bestämmelser som omfattas av myndighetens tillsyn. Ett föreläggande som tillsynsmyndigheten har meddelat med anledning av en anmälan ska gälla omedelbart. NELGA:s förslag: Överensstämmer delvis med regeringens. Remissinstanserna har inte särskilt behandlat behandlingen av klagomål på naturgasområdet. När det gäller motsvarande frågeställning på elområdet finns en redovisning av synpunkterna i avsnitt 14.2. Skälen för regeringens förslag Gasmarknadsdirektivet Som framgått i avsnitt 16.9 finns det i gasmarknadsdirektivet bestämmelser som behöver genomföras genom ny lagstiftning när det gäller tillsynsmyndighetens behandling av klagomål mot systemansvariga. I artikel 41.11 i gasmarknadsdirektivet anges sålunda att varje part som har ett klagomål mot en systemansvarig för överförings-, lagrings-, LNG- eller distributionssystemet vad avser den systemansvariges skyldigheter i enlighet med direktivet får inge klagomålet till tillsynsmyndigheten, som i egenskap av tvistlösande myndighet ska fatta ett beslut inom två månader från det att klagomålet mottagits. Denna period får förlängas med två månader om tillsynsmyndigheten begär ytterligare upplysningar. Den förlängda perioden får förlängas ytterligare om den klagande samtycker till detta. Ett sådant beslut ska vara bindande så länge det inte har upphävts vid ett överklagande. Kravet i det nya gasmarknadsdirektivet är bara delvis en ändring i förhållande till motsvarande bestämmelse i artikel 25.5 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/55/EG av den 26 juni 2003 om gemensamma regler för den inre marknaden för naturgas och om upphävande av direktiv 98/30/EG. Det som är nytt är att området nu utökats till att gälla den systemansvariges skyldigheter "i enlighet med detta direktiv". Utgångspunkter När det gäller den bedömning som gjorde i samband med att direktiv 2003/55/EG genomfördes i Sverige hänvisas till avsnitt 14.2.2. Det är viktigt att hålla isär frågorna om, å ena sidan, tillsynsmyndighetens hantering av klagomål enligt artikel 41.11 i gasmarknadsdirektivet och, å andra sidan, det krav som finns artikel 3 i direktivet att medlemsstaterna ska se till att det finns en oberoende mekanism för att säkerställa effektiv behandling av klagomål och tvistlösning utanför domstol. Den sistnämnda bestämmelsen, som behandlats i avsnitt 16.3, tar inte sikte på tillsynsmyndigheten i dess roll som "tvistlösande myndighet". Som angetts i avsnitt 14.2 har regeringen tidigare bedömt att Sverige uppfyllt kraven i direktiv 2003/55/EG i fråga om rätten att ge in klagomål till en tvistlösande myndighet genom bestämmelserna om tillsyn i naturgaslagen. Det finns inte anledning att göra någon annan bedömning när det gäller motsvarande krav i det nya gasmarknadsdirektivet. Det är inte påkallat, vare sig med anledning av direktivet eller i övrigt, att ålägga tillsynsmyndigheten en ny funktion som prövningsmyndighet i tvister mellan enskilda och naturgasföretag. Myndighetens handläggning av anmälningar från enskilda ska även i fortsättningen ske inom ramen för dess vanliga tillsynsverksamhet. Innebörden av regleringen blir sålunda att en enskild som anmäler ett missförhållande till tillsynsmyndigheten har rätt att inom en viss tid få veta myndighetens bedömning och om myndigheten kommer att vidta någon tillsynsåtgärd. Detta sagda innebär att det inte, som några remissinstanser har befarat, skapas något nytt utrymme för att parallella prövningar. Bestämmelser om tidsfrister i naturgaslagen I 10 kap. 4 § naturgaslagen finns bestämmelser om tidsfrister, som har tillkommit med anledning av artikel 25.5 i direktiv 2003/55/EG. Tidsramarna gäller en anmälan mot ett naturgasföretag med påstående om att företagets anslutningsavgift eller tariff för överföring, lagring eller tillträde till förgasningsanläggning inte är objektiv eller icke-diskriminerande. Kraven på handläggning inom viss tid svarar mot vad som föreskrivs i artikel 41.11 i det nya gasmarknadsdirektivet. Kraven i artikel 41.11 i gasmarknadsdirektivet kan i Sverige uppfyllas genom att bestämmelserna om tidsfrister i 10 kap. 4 § naturgaslagen ändras så att de omfattar även andra anmälningar än sådana som rör tariffer. Vilka skyldigheter omfattas? I gasmarknadsdirektivet anges att rätten att ge in klagomål gäller "den systemansvariges skyldigheter i enlighet med detta direktiv". Den systemansvarige som avses är den systemansvarige för överförings-, lagrings-, LNG- eller distributionssystemet. Med naturgaslagens terminologi svarar detta mot en innehavare av en naturgasledning, lagringsanläggning eller förgasningsanläggning. NELGA har föreslagit en bestämmelse där det uttryckligen anges vilka bestämmelser i naturgaslagen som en anmälan ska hänföra sig till för att kravet på handläggning inom en viss tid ska gälla. Det är emellertid i vissa fall svårt att på ett tydligt sätt avgränsa på vilket sätt naturgasföretagets skyldigheter enligt gasmarknadsdirektivet kommer till uttryck i naturgaslagen. Som ett exempel kan anföras skyldigheten enligt artikel 25.1 att varje systemansvarig för ett distributionssystem ska säkerställa systemets långsiktiga förmåga att uppfylla rimliga krav på distribution av gas, och på affärsmässiga villkor driva, underhålla och utveckla ett säkert, tillförlitligt och effektivt system inom sitt område, med vederbörlig hänsyn till miljön och främjandet av energieffektivitet. Artikel 41.11 avser vidare klagomål från "part", dvs. en enskild som har ett intresse i frågan. De skyldigheter som naturgasföretagen har enligt gasmarknadsdirektivet och naturgaslagstiftningen är till större delen av offentligrättslig karaktär. För den enskilde kan det också framstå som godtyckligt om hans eller hennes anmälan behandlas snabbare eller långsammare beroende på om en viss bestämmelse i naturgaslagen går att föra tillbaka på gasmarknadsdirektivet. Regeringen bedömer därför att det är en rimligare ordning att knyta tidsfristerna till den enskildes intresse i saken. Det avgörande bör med andra ord vara om den aktuella skyldigheten för naturgasföretaget påverkar anmälarens rättsliga ställning eller om hans eller hennes intresse i saken särskilt har erkänts av rättsordningen. Vilka klagomål ska omfattas av de nya bestämmelserna? En viktig utgångspunkt är att tidsfristerna gäller ärenden inom ramen för tillsynsmyndighetens vanliga tillsynsverksamhet. En grundläggande förutsättning är därför att anmälan gäller efterlevnaden av en bestämmelse som omfattas av tillsynen enligt 10 kap. 1 § naturgaslagen. Det bör betonas att de nya bestämmelserna om tidsfrister inte inskränker de möjligheter som i dag finns att anmäla missförhållanden till tillsynsmyndigheten. Även den som inte har ett intresse i saken är oförhindrad att göra en anmälan. En sådan anmälan kommer dock inte att omfattas av tidsfristerna. Beslut om föreläggande ska gälla omedelbart I dag gäller enligt 10 kap. 4 § tredje stycket naturgaslagen att tillsynsmyndighetens beslut gäller omedelbart. Bestämmelsen bör förtydligas, så att det framgår att den endast gäller när tillsynsmyndigheten ingriper mot ett naturgasföretag med stöd av 10 kap. 3 §. Ett föreläggande som har meddelats med anledning av en sådan anmälan som avses i de nya bestämmelserna om tidsfrister ska sålunda gälla omedelbart. 27.3 Överensstämmelse med riktlinjerna Regeringens förslag: I ett beslut av tillsynsmyndigheten enligt sådana riktlinjer som har antagits med stöd av förordning (EG) nr 715/2009 ska det anges att beslutet kan komma att ändras eller upphävas efter begäran av Europeiska kommissionen. NELGA:s bedömning: Överensstämmer inte med regeringens. Enligt utredningen är det inte förenligt med den svenska förvaltningslagen (1986:223) och de principer som ligger till grund för svenska förvaltningsbeslut att ändra ett beslut som gynnar en enskild när detta beslut vunnit laga kraft. Remissinstansernas synpunkter redovisas i avsnitt 14.3. Skälen för regeringens förslag Gasmarknadsdirektivets krav I artikel 43 i gasmarknadsdirektivet finns bestämmelser om ett särskilt förfarande för att säkerställa att de beslut som fattas av nationella tillsynsmyndigheter överensstämmer med de riktlinjer som avses i direktivet eller i förordning (EG) nr 715/2009. Enligt artikel 43.1 i gasmarknadsdirektivet får varje tillsynsmyndighet och Europeiska kommissionen begära ett yttrande från byrån för samarbete mellan energitillsynsmyndigheter (ACER) angående huruvida ett beslut som fattats av en tillsynsmyndighet överensstämmer med riktlinjerna. Av artikel 43.6 b i direktivet framgår att förfarandet kan leda fram till ett beslut av kommissionen om att begära att den berörda tillsynsmyndigheten ändrar eller återkallar sitt beslut på grund av att riktlinjerna inte har följts. Enligt artikel 43.8 ska tillsynsmyndigheten följa kommissionens beslut inom två månader och informera kommissionen om detta. De riktlinjer som avses i artikel 43 i gasmarknadsdirektivet är dels tillämpningsföreskrifter som utfärdas av EU-kommissionen, dels de riktlinjer som finns i bilaga I till förordning 715/2009. Kommissionen får utfärda riktlinjer enligt artikel 6.4, 11.10, 15.3, 36.10, 42.5, 43.9 och 44.4 i gasmarknadsdirektivet och artikel 3.5, 6.11 och 23.2 i förordning 715/2009. Återkallelse av beslut För att Sverige ska anses ha genomfört gasmarknadsdirektivet korrekt krävs att det är möjligt för tillsynsmyndigheten att ändra eller upphäva ett beslut, som myndigheten har meddelat, om EU-kommissionen begär detta med hänvisning till att riktlinjerna inte har följts. Av skäl som anförts i avsnitt 14.3, när det gäller genomförandet av motsvarande krav i artikel 39 i elmarknadsdirektivet, kan detta innebära att vissa beslut av tillsynsmyndigheten bör innehålla förbehåll om att de kan ändras eller upphävas till följd av ett beslut av EU-kommissionen. För att avgöra om det är påkallat med bestämmelser om återkallelseförbehåll i naturgaslagstiftningen krävs dock en genomgång av vilka riktlinjer som avses och vilka beslut av den svenska tillsynsmyndigheten som kan bli aktuella. Riktlinjer enligt gasmarknadsdirektivet Bestämmelserna i artikel 6 i gasmarknadsdirektivet rör regional solidaritet och innebär ett åliggande för medlemsstaterna att samarbeta för att säkerställa försörjningstryggheten. Som framgått i avsnitt 16.3 har bestämmelserna i artikeln blivit överspelade genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 994/2010 av den 20 oktober 2010 om åtgärder för att trygga naturgasförsörjningen och om upphävande av rådets direktiv 2004/67/EG. I artikel 11 i gasmarknadsdirektivet finns bestämmelser om certifiering av transmissionsnätsoperatörer i fall där det finns en anknytning i tredje land. Frågan om överensstämmelse med riktlinjerna i denna del behandlas i avsnitt 22.5. Artikel 15 i gasmarknadsdirektivet innehåller bestämmelser dels om åtskillnad av ägare till överföringssystem när en oberoende systemansvarig (ISO) har utsetts, dels om åtskillnad av systemansvariga för lagringssystem. När det gäller ägare till överföringssystem är bestämmelsen inte relevant i Sverige, eftersom Sverige inte har valt den s.k. ISO-lösningen för åtskillnad av systemansvariga för överföringssystem (jfr avsnitt 21.2). Som angetts i avsnitt 16.4 avser regeringen att utreda frågan om åtskillnad av systemansvariga för lagringssystem ytterligare och återkomma med ett lagförslag. I lagrådremissen görs inga ytterligare överväganden med anledning av artikel 15.3. I artikel 36 i gasmarknadsdirektivet finns bestämmelser om undantag för ny infrastruktur. Motsvarande krav i direktiv 2003/55/EG har genomförts i Sverige genom 9 kap. naturgaslagen. Av 9 kap. 3 § tredje stycket framgår att i ett beslut om undantag ska det anges att det kan komma att ändras eller upphävas av EU-kommissionen. Artikel 36.10 föranleder mot den bakgrunden inga ytterligare överväganden i propositionen. Det bör dock anmärkas att regeringen, som angetts i avsnitt 16.8, bedömer att det krävs ytterligare utredning i fråga om regelverket om undantag för ny infrastruktur. I artikel 42 i gasmarknadsdirektivet finns bestämmelser om samarbetet mellan nationella tillsynsmyndigheter. Regeringen bedömer inte att de riktlinjer som Europeiska kommissionen antar i sådana frågor kräver lagstiftning i Sverige. Inte heller de riktlinjer som gäller förfarandet enligt artikel 43 föranleder några närmare överväganden. I artikel 44 i gasmarknadsdirektivet finns bestämmelser som rör skyldigheten för gashandelsföretag att bevara viss information. Europeiska kommissionen får enligt artikel 44.4 anta riktlinjer som fastställer metoder och villkor för bevarande av information, liksom form och innehåll när det gäller de uppgifter som ska bevaras. I propositionen föreslås ingen lagstiftning med anledning av artikel 44 (jfr avsnitt 16.9). Regeringen bedömer vidare att de riktlinjer som avses i artikel 44.4 är av sådan karaktär att frågan om att återkalla gynnande förvaltningsbeslut inte kan antas uppkomma i denna del. Riktlinjer enligt förordning (EG) nr 715/2009 I artikel 3.5 i förordning (EG) nr 715/2009 anges att Europeiska kommissionen får anta riktlinjer som beskriver förfarandet för tillämpningen av artikel 3.1 och 3.2. Förfarandet gäller certifieringen av systemansvariga för överföringssystem och behandlas särskilt i avsnitt 22.5. Enligt artikel 6.11 i förordningen får kommissionen i vissa fall på eget initiativ anta nätföreskrifter på de områdens som avses i artikel 8.6. Sådana föreskrifter kan omfatta bl.a. regler för gasnätets driftsäkerhet och tillförlitlighet, nätanslutning samt tredjepartstillträde. De systemansvariga för överföringssystemen ska bedriva verksamheten i sina nät enligt dessa nätföreskrifter. I artikel 23 i förordning (EG) nr 715/2009 finns bestämmelser om riktlinjer för vilken grad av harmonisering som minst behövs för att uppnå förordningens syfte, med närmare uppgifter om bl.a. tjänster för tredjepartstillträde, principerna för mekanismerna för kapacitetstilldelning och tillhandahållande av information. Riktlinjer för sådana frågor finns i bilaga I till förordningen när det gäller transmissionsnätsoperatörer. Av artikel 23.2 andra stycket framgår att EU-kommissionen får anta riktlinjer för de frågor som behandlas i artikel 23.1 och att den får ändra de riktlinjer som finns i bilaga I. Tillsynsmyndighetens gynnande beslut Det åligger tillsynsmyndigheten i dess roll som nationell tillsynsmyndighet enligt förordning (EG) nr 715/2009 att säkerställa att förordningen och de riktlinjer som har antagits i enlighet med artikel 23 i förordningen följs. I förordningen och dess bilaga I finns bestämmelser om tillsynsmyndighetens granskning av den gränsöverskridande handeln med naturgas. De beslut som tillsynsmyndigheten främst kan ha att meddela inom ramen för sin tillsynsverksamhet är de förelägganden som behövs för att trygga efterlevanden av förordningen. Sådana förelägganden är betungande för den enskilde. Det krävs därför ingen särskild reglering för att tillsynsmyndigheten ska kunna ändra eller upphäva ett beslut om föreläggande. Det finns dock exempel på beslut av tillsynsmyndigheten som kan uppfattas som gynnande för den enskilde. Myndigheten kan sålunda bevilja en transmissionsnätsoperatör undantag från vissa skyldigheter enligt punkterna 3.4.4 och 3.4.5 i avsnitt 3 i bilaga I till förordning (EG) nr 715/2009. Det är vidare möjligt för EU-kommissionen att genom nya riktlinjer lägga andra uppgifter på tillsynsmyndigheten. Det går därför inte att utesluta att det kan bli aktuellt för myndigheten att med tillämpning av riktlinjerna meddela besluta som är gynnande för den enskilde. Ett sådant beslut ska kunna ändras eller upphävas av tillsynsmyndigheten efter ett sådant förfarande som anges i artikel 43 i gasmarknadsdirektivet. För att säkerställa att så kan ske bör det i naturgaslagen finnas en föreskrift om att beslut enligt riktlinjer som har antagits med stöd av förordning (EG) nr 715/2009 ska villkoras av att det inte ändras efter begäran av Europeiska kommissionen. En sådan bestämmelse behöver inte omfatta tillsynsåtgärder enligt 10 kap. naturgaslagen, eftersom sådana beslut inte är gynnande för den enskilde. Regeringen föreslår att bestämmelsen införs i 10 kap. 1 a § naturgaslagen. 28 EU-förordningen om inrättande av en byrå för samarbete mellan energitillsynsmyndigheter 28.1 Byråförordningens huvuddrag Bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) Nr 713/2009 av den 13 juli 2009 om inrättande av en byrå för samarbete mellan energitillsynsmyndigheter (byråförordningen) är nya. Den gemensamma byrån (ACER) innebär en tydlig förstärkning av samarbetet mellan de nationella tillsynsmyndigheterna, i Sverige Energimarknadsinspektionen, inom gemenskapen. Tillsammans med Entso för el (ENTSO-E) och Entso för gas (ENTSOG) som också skapas inom ramen för det tredje inremarknadspaketet för el och naturgas utgör dessa tre organ en tydlig indikation på den vikt som tillmäts ett ökat samarbete och samordning i syfte att skapa en väl fungerande inre marknad för energi. I byråförordningen anges hur ACER ska inrättas, dess rättsliga status och uppgifter. Byrån har till en början mer allmänna uppgifter som rör de syften för vilken den inrättats. Vidare har den uppgifter i fråga om samarbetet mellan systemansvariga för överföringssystem, i fråga om de nationella tillsynsmyndigheterna och angående regler och villkor för tillträde till och driftsäkerheten för gränsöverskridande infrastruktur. ACER har även i uppgift att övervaka el- och gassektorerna på den inre marknaden samt att lämna årliga rapporter om denna övervakning. I byråförordningen ges ACER befogenhet att fatta beslut inom några områden, t.ex. att besluta om undantag och att yttra sig om de nationella certifieringsbesluten. Förordningen öppnar även för att byråns verksamhetsområden kan utvecklas genom andra uppdrag än de nu angivna. Sådana nya uppdrag ska inte omfatta befogenhet att fatta beslut. Byråförordningen innehåller även bestämmelser om krav på samråd inom ACER:s verksamhet. I linje med den ökade tonvikten på transparens finns även bestämmelser kring tillgängligheten till information både för samrådsprocesser och för övrig verksamhet. Byråförordningen utgör grunden för inrättandet av ACER och omfattar därmed även ett antal bestämmelser kring byråns organisation inklusive vad som åligger de styrande och övervakande organen, styrelsen, tillsynsnämnden, direktören och Överklagandenämnden. Även byråns finansiering och budget behandlas. Det bör i detta sammanhang förtydligas att de s.k. nätföreskrifter som beskrivs i byråförordningen för svenskt vidkommande utgörs av nätverkskoder. Nätverkskoder motsvarar till stor del de regler, samarbetsformer och rutiner som återfinns i det svenska och nordiska regelverket, t.ex. Nordic Grid Code 2007 (Nordisk Regelsamling) som omfattar reglerna för hanteringen av de nordiska överföringsförbindelserna. 28.2 Regeringens överväganden En EU-förordning är bindande i sin helhet och direkt tillämplig i varje medlemsstat. Det är endast då svensk rätt kan anses strida mot förordningen eller då förordningen föreskriver en skyldighet eller möjlighet att vidta lagstiftningsåtgärder på det nationella planet som ändringar i svensk lagstiftning är nödvändiga. Det är den svenska nationella tillsynsmyndigheten för el och naturgas, dvs. Energimarknadsinspektionen, som närmast kommer att beröras av byråns verksamhet. För svenskt vidkommande utgör Energimarknadsinspektionen nationell tillsynsmyndighet för el och naturgas i enlighet med hänvisningarna till elmarknadsdirektivet och gasmarknadsdirektivet i artikel 1 i förordningen. Energimarknadsinspektionen är därmed den myndighet som berörs av arbetet inom ACER och som även åläggs vissa uppgifter genom byråförordningens bestämmelser. Energimarknadsinspektionens verksamhet styrs genom förordningen (2007:1118) med instruktion för Energimarknadsinspektionen samt inspektionens regleringsbrev. I Energimarknadsinspektionens instruktion nämns att inspektionen ska fullgöra uppgifter som följer bl.a. av elmarknadsdirektivet, gasmarknadsdirektivet samt EU-förordningen om villkor för tillträde till naturgasöverföringsnäten. Det är därför lämpligt att komplettera myndighetsinstruktion med en upplysning om att Energimarknadsinspektionen även ska fullgöra uppgifter som följer av byråförordningen. 29 Definitionen av intäktsram Regeringens förslag: Med intäktsram ska avses de samlade intäkter som en nätkoncessionshavare högst får uppbära från nätverksamheten under en tillsynsperiod. Rapportens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens. Remissinstanserna har tillstyrkt eller inte haft något att invända mot förslaget. Fortum Distribution AB har dock förtydligat att det är mycket viktigt att tillsynsmetoden som Energimarknadsinspektionen arbetar fram tydligt omfattar alla relaterade kostnader för att säkerställa att intäkternas relaterade kostnader hanteras i regleringsmodellen. Skälen för regeringens förslag: Förhandsregleringen av nättariffer, som ska tillämpas från och med den 1 januari 2012, innebär att de samlade intäkter som en nätkoncessionshavare högst får uppbära genom nättariffer under en tillsynsperiod, en intäktsram, fastställs i förväg. Intäktsramen ska täcka skäliga kostnader för att bedriva nätverksamhet under tillsynsperioden och ge en rimlig avkastning på det kapital som krävs för att bedriva verksamheten. Definitionen av intäktsram finns i 1 kap. 5 a § ellagen. Intäktsramen ska under vissa förutsättningar kunna omprövas under eller efter tillsynsperioden. Om en nätkoncessionshavares samlade intäkter genom nättariffer under tillsynsperioden avviker från intäktsramen, ska detta påverka intäktsramen för den påföljande tillsynsperioden. Under arbetet med att genomföra den nya tillsynsmodellen har Energimarknadsinspektionen uppmärksammat att det finns ett behov av att förtydliga vilka intäkter i nätverksamheten det är som ska stämmas av mot den beräknade intäktsramen. Vid beräkningen av intäktsramen beaktas kostnader som är hänförliga till nätverksamheten. Det går att hitta exempel på när en kostnad kan komma att tas med vid beräkningen av intäktsramen samtidigt som en intäkt hänförliga till samma åtgärd inte beaktas vid bedömningen av om en avvikelse har skett från intäktsramen. Ett sådant möjligt exempel är kostnaden för att flytta en befintlig ledning. En snäv tolkning av vad som är intäkter genom nättariffer medför att avgiften som tas ut för att flytta ledningen inte beaktas vid tariffregleringen. För att undanröja sådana otydligheter bör definitionen av intäktsram justeras något. Energimarknadsinspektionen har föreslagit att definitionen ska omfatta "intäkter som en nätkoncessionshavare högst får uppbära från nätverksamheten genom nättariffen och andra intäkter". Regeringen bedömer emellertid att det går att använda den kortare skrivningen "intäkter som en nätkoncessionshavare högst får uppbära från nätverksamheten" utan att detta innebär någon skillnad i sak. 30 Lissabonfördraget Regeringens förslag: Bestämmelserna i naturgaslagen ska anpassas till Lissabonfördraget. Skälen för regeringens förslag: Lissabonfördraget om ändring av fördraget om Europeiska unionen och fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen (Lissabonfördraget) trädde i kraft den 1 december 2009. Lissabonfördraget innehåller ändringar i och tillägg till de grundläggande fördragen och vissa protokoll som hör till dem. Fördraget om Europeiska unionen kvarstår i modifierad form medan fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen (EG-fördraget) byter namn till fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. I Lissabonfördraget anges bl.a. att Europeiska unionen ersätter och efterträder Europeiska gemenskapen som juridisk person samt att Europeiska gemenskapernas kommission byter namn till Europeiska kommissionen. I 9 kap. naturgaslagen (2005:403) finns det bestämmelser som hänvisar till Europeiska gemenskapernas kommission. Dessa bestämmelser bör anpassas till Lissabonfördraget. 31 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser 31.1 Lagen om certifiering av stamnätsföretag för el Regeringens förslag: Lagen om certifiering av stamnätsföretag för el ska träda i kraft den 1 augusti 2011. Bestämmelserna om certifiering i förhållande till tredje land ska tillämpas i ärenden där ansökan eller anmälan kommer in till nätmyndigheten efter den 2 mars 2013. Ett stamnätsföretag ska få fortsätta bedriva överföring av el i stamledningar till och med utgången av augusti månad 2011 eller, om företaget har ansökt om certifiering före den tidpunkten, till dess att ett slutligt beslut i frågan om certifiering har vunnit laga kraft trots att kravet på certifiering inte är uppfyllt. NELGA:s förslag: Överensstämmer inte med regeringens. Utredningen har föreslagit att den som innehar koncession för stamnätet eller största delen därav när lagen träder i kraft omgående ska ansöka om certifiering. Nätmyndigheten ska pröva en sådan ansökan skyndsamt. Remissinstanserna har inte berört frågan särskilt. Skälen för regeringens förslag: Lagen om certifiering av stamnätsföretag för el bör träda i kraft så snart som möjligt. När det gäller certifiering i förhållande till tredje land framgår emellertid av artikel 49 i elmarknadsdirektivet att bestämmelserna ska tillämpas först fr.o.m. den 3 mars 2013. I denna del bör därför lagens bestämmelser tillämpas i sådana ärenden i vilka ansökan eller anmälan kommer in till nätmyndigheten den 3 mars 2013 eller senare. Affärsverket svenska kraftnät (Svenska kraftnät) kommer att behöva ansöka om certifiering enligt lagen. Det är nödvändigt med övergångsbestämmelser för att Svenska kraftnät ska kunna bedriva stamnätsverksamhet medan certifieringsförfarandet pågår. Förbudet mot att bedriva överföring i stamledningar utan certifiering bör inte gälla i fråga om ett företag som bedriver sådan överföring vid ikraftträdandet förrän certifieringsfrågan prövats slutligt. En förutsättning bör dock vara att företaget ansöker om certifiering före utgången av augusti månad 2011. 31.2 Lagen om certifiering av vissa naturgasföretag Regeringens förslag: Lagen om certifiering av vissa naturgasföretag ska träda i kraft den 1 augusti 2011. Bestämmelserna om certifiering i förhållande till tredje land ska tillämpas i ärenden där ansökan eller anmälan kommer in till tillsynsmyndigheten efter den 2 mars 2013. En transmissionsnätsoperatör ska få fortsätta att bedriva överföring av naturgas i högtrycksledning till och med utgången av augusti månad 2011 eller, om transmissionsnätsoperatören har ansökt om certifiering före den tidpunkten, till dess att ett slutligt beslut i frågan om certifiering har vunnit laga kraft trots att kravet på certifiering inte är uppfyllt. NELGA:s förslag: Den som innehar transmissionsledningar ska när lagen träder i kraft omgående ansöka om certifiering. Tillsynsmyndigheten ska pröva en sådan ansökan skyndsamt. Remissinstanserna har inte berört NELGA:s förslag i denna del särskilt. Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna har inte berört frågan särskilt. Skälen för regeringens förslag: Lagen om certifiering av vissa naturgasföretag bör träda i kraft så snart som möjligt. När det gäller certifiering i förhållande till tredje land framgår emellertid av artikel 54 i gasmarknadsdirektivet att medlemsstaterna ska tillämpa bestämmelserna fr.o.m. den 3 mars 2013. I denna del bör därför lagens bestämmelser tillämpas i sådana ärenden i vilka ansökan eller anmälan kommer in till tillsynsmyndigheten den 3 mars 2013 eller senare. När det gäller kravet på certifiering för att bedriva transmissionsverksamhet måste hänsyn tas till den omställningsperiod som vertikalt integrerade företag behöver för att strukturera om sin verksamhet. Förbudet mot att bedriva överföring i högtrycksledning utan certifiering bör inte gälla i fråga om ett företag som bedriver sådan överföring vid ikraftträdandet förrän certifieringsfrågan prövats slutligt. En förutsättning bör dock vara att företaget ansöker om certifiering före utgången av augusti månad 2011. 31.3 Ändringarna i ellagen Regeringens förslag: Ändringarna i ellagen (1997:857) ska träda i kraft den 1 augusti 2011 utom i fråga om reglerna om byte av elleverantör och balansansvarig, som ska träda i kraft den 1 oktober 2011, och beslutande myndighet vid förhandsprövning av nättariffer, där bestämmelserna ska träda i kraft den 1 januari 2012. Ett stamnätsföretag som har ansökt om certifiering ska få bedriva verksamhet utan hinder av kravet på oberoende av produktion och handel till dess att ett slutligt beslut i frågan om certifiering har vunnit laga kraft, dock längst till och med den 2 mars 2012. NELGA har inte lämnat något motsvarande förslag. Remissinstanserna: Svensk Energi och Fortum Sverige AB har framhållit att ändrade regler för leverantörsbyten kräver ändringar i IT-systemen. Eftersom uppdateringarna i EDIEL-anvisningarna görs den 1 april och 1 oktober varje år, bör den 1 oktober 2011 vara ett lämpligt datum för ikraftträdande. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Svensk Energi har anfört att de nya bestämmelserna om leverantörsbyte bör träda i kraft den 1 april 2012. Skälen för regeringens förslag: Ändringarna i ellagen bör träda i kraft så snart som möjligt. I ett par frågor finns det dock starka praktiska hänsyn som talar för ett något senare ikraftträdande. Som Svensk Energi och Fortum Sverige AB har framhållit bör de berörda företagen få möjlighet att anpassa sina rutiner till de nya föreskrifterna om leverantörsbyte. Svensk Energi har med anledning av förslaget i utkastet till lagrådsremiss anfört att bestämmelserna bör träda i kraft först den 1 april 2012. Med hänsyn till att elmarknadsdirektivet i denna del skulle vara genomfört den 3 mars 2011 bedömer regeringen att det inte finns utrymme för en så lång omställningsperiod. De nya bestämmelserna bör därför träda i kraft den 1 oktober 2011. Regeringen kommer enligt de gällande bestämmelserna om förhandsreglering av nättariffer att fatta beslut om intäktsramen för Svenska kraftnät under den första tillsynsperioden, som börjar den 1 januari 2012. Det är inte lämpligt att med kort varsel ändra förfarandet redan med avseende på den tillsynsperioden. De nya bestämmelserna om beslutande myndighet bör därför träda i kraft först den 1 januari 2012. Svenska kraftnät, som är det enda företag i Sverige som berörs av de nya bestämmelserna om åtskilt ägande, uppfyller enligt regeringens bedömning redan kraven på oberoende av produktion och handel. Det bör dock införas en övergångsbestämmelse som lämnar utrymme för att genomföra eventuella omstruktureringar av verksamheten under en övergångsperiod. Svenska kraftnät bör därför kunna bedriva verksamhet utan hinder av de nya kraven fram till och med den 2 mars 2012, då kraven på åtskilt ägande enligt elmarknadsdirektivet ska vara fullt genomförda i de medlemsstater som har valt den lösningen. En förutsättning bör dock vara att företaget ansöker om certifiering. 31.4 Ändringarna i naturgaslagen Regeringens förslag: Ändringarna i naturgaslagen (2005:403) ska träda i kraft den 1 augusti 2011 utom i fråga om bestämmelserna om byte av naturgasleverantör och balansansvarig, som ska träda i kraft den 1 oktober 2011. En transmissionsnätsoperatör som har ansökt om certifiering ska få bedriva verksamhet utan hinder av kravet på oberoende av produktion och handel till dess att ett slutligt beslut i frågan om certifiering har vunnit laga kraft, dock längst till och med den 2 mars 2012. NELGA har inte lämnat något motsvarande förslag. Remissinstanserna har inte berört frågan särskilt. Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens i fråga om övergångsbestämmelser. Remissinstanserna har inte berört frågan särskilt. Skälen för regeringens förslag: Ändringarna i naturgaslagen bör träda i kraft så snart som möjligt. Hänsyn måste emellertid tas till att det kommer att bli nödvändigt för aktörerna på gasmarknaden att se över sina rutiner för leverantörsbyten. Starka skäl talar därför för att de nya bestämmelserna i den delen bör träda i kraft först den 1 oktober 2011, då en sådan översyn kan antas vara genomförd. Det åligger medlemsstaterna att se till att reglerna om åtskilt ägande tillämpas fullt ut fr.o.m. den 3 mars 2012. Redan dessförinnan måste det certifieringsförfarande som beskrivs i artikel 10 i gasmarknadsdirektivet ha inletts. Det svenska övergångsbestämmelserna bör få en utformning som underlättar för företagen att utnyttja den övergångsperiod som direktivet tillåter. En transmissionsnätsoperatör som ingår i en koncern som även bedriver produktion av eller handel med naturgas eller el ska således inte vara tvungen att uppfylla kravet på åtskilt ägande redan när de nya bestämmelserna träder i kraft. Företaget bör därför kunna bedriva verksamhet utan hinder av de nya kraven fram t.o.m. den 2 mars 2012. En förutsättning bör dock vara att transmissionsnätsoperatören ansöker om certifiering. 32 Konsekvensanalys 32.1 Inledning I propositionen har regeringen presenterat sina förslag till åtgärder för att i den svenska lagstiftningen genomföra det tredje inremarknadspaketet för el och naturgas Vidare föreslås en tydligare definition av begreppet intäktsram i ellagen, vilken dock inte bedöms medföra några konsekvenser. Regeringens förslag påverkar främst Energimarknadsinspektionen, Affärsverket svenska kraftnät (Svenska kraftnät) och de enskilda el- och naturgasföretagen. Förslagen berör också i viss mån de allmänna förvaltningsdomstolarna. 32.2 Energimarknadsinspektionen Energimarknadsinspektionens roll som tillsynsmyndighet Energimarknadsinspektionen fungerar i dag som tillsynsmyndighet för el- och naturgasmarknaderna samt även för fjärrvärmemarknaden. El- respektive gasmarknadsdirektivet kräver dock att tillsynsmyndighetens oberoende förtydligas. Direktiven innehåller också mer utförliga bestämmelser om vad tillsynen ska omfatta. De nya kraven bedöms inte föranleda några utökade resursbehov för Energimarknadsinspektionen. Konsumentskydd Regeringen föreslår i propositionen ett antal åtgärder som syftar till att skydda konsumenten. Energimarknadsinspektionen kommer, tillsammans med andra berörda myndigheter, att få till uppgift att utöva tillsyn över att de nya bestämmelserna efterlevs. Energimarknadsinspektionen bedriver i dag inte någon tillsyn i fråga om de bestämmelser i ellagen (1997:857) och naturgaslagen (2005:403) som särskilt gäller konsumenter. Regeringen bedömer att de företag som träffas av de nya konsumentskyddsbestämmelserna inte kommer att ha några svårigheter med att anpassa sig till de nya kraven i ellagen och naturgaslagen. Mot den bakgrunden bedöms att Energimarknadsinspektionens utökade tillsynsplikt inte kommer att kräva särskilt stora resurser. Åtskilt ägande och certifiering För Energimarknadsinspektionen torde införandet av åtskilt ägande snarast underlätta tillsynen jämfört med dagens situation där tillsynen omfattar den funktionella och personella åtskillnaden. En tillkommande uppgift är dock certifieringen. Förfarandet med certifiering följer direkt av el- och gasmarknadsdirektiven samt tillhörande EU-förordningar. Certifieringen innebär att Energimarknadsinspektionen initialt måste avsätta resurser för att hantera ansökningar, fatta preliminära och slutliga beslut samt förse kommissionen med alla relevanta uppgifter avseende certifieringen. Därutöver behöver informationsinsatser genomföras och rutiner kring certifieringen tas fram. Behovet av resurser är dock begränsat med hänsyn till det ringa antal företag som kommer att behöva ansöka om certifiering. Att endast ett fåtal företag är berörda innebär också att den fortlöpande övervakningen och eventuella omprövningar av certifiering inte kan antas bli särskilt resurskrävande. Förfarandet vid certifiering i förhållande till tredje land är något mer administrativt betungande. Ingenting tyder emellertid i dagsläget på att någon tredjelandscertifiering kommer att bli aktuell. ACER Energimarknadsinspektionen kommer även att behöva delta i samarbetet genom byrån för samarbete mellan energitillsynsmyndigheter (ACER). I dag sker liknande samarbete inom ramen för Council of European Energy Regulators (CEER) och European Regulators Group for Electricity and Gas (ERGEG). Energimarknadsinspektionen har också enligt sin instruktion uppgiften att för Sveriges räkning delta i utvecklingen av marknaderna för el och naturgas inom Norden och EU. Energimarknadsinspektionen har även i uppdrag att verka för en harmonisering av regelverken så att likvärdiga förutsättningar skapas på marknaderna för el och naturgas inom Norden och EU. Regeringen bedömer att de resurser som i dag tas i anspråk för nämnda samarbeten kan omfördelas till att omfatta även samarbetet inom ACER. Sammanfattning Sammanfattningsvis bedömer regeringen att Energimarknadsinspektionens totala resursbehov inte påverkas av de förslag som läggs fram i propositionen. Om förslagen medför nya arbetsuppgifter kan dessa hanteras inom befintliga ekonomiska ramar. 32.3 Svenska kraftnät Åtskillnad och certifiering Svenska kraftnät berörs av bestämmelserna om åtskillnad och certifiering av stamnätsföretag för el och transmissionsnätsoperatörer på naturgasmarknaden. Verket uppfyller redan i dag kraven på åtskilt ägande. Svenska kraftnät kommer att vid ett tillfälle behöva ansöka om certifiering för att kunna utföra sina uppgifter på el- och naturgasmarknaden. Det arbete som krävs för att ta fram en sådan ansökan bedöms ha en försumbar påverkan på Svenska kraftnäts kostnader. Internationellt samarbete Även Svenska kraftnät kommer att påverkas av ett ökat fokus på internationellt samarbete, framförallt inom ramen för ENTSO-E och ENTSOG. Svenska kraftnät bedriver sedan länge ett betydande internationellt samarbete genom medlemskap i ett antal organisationer som behandlar tekniska, marknadsmässiga och ekonomiska aspekter av verksamhet med transmission. Detta samarbete finansieras i dag via stamnätstariffen för el och avgifter som tas ut av de balansansvariga för naturgas. Kostnaderna belastar således inte statsbudgeten. Det ökade samarbetet inom ENTSO-E och ENTSOG som följer av regeringens förslag torde påverka Svenska kraftnäts kostnader endast i begränsad utsträckning. Flaskhalsintäkter Regeringen bedömer även att en bestämmelse bör införas i förordningen (2007:1119) med instruktion för Affärsverket svenska kraftnät som tydliggör att Svenska kraftnät har uppdraget att inkassera kapacitetsavgifter (s.k. flaskhalsintäkter). Svenska kraftnät har i regleringsbrevet för budgetåret 2011 fått möjlighet att behålla dessa medel i verksamheten för att använda dem till att bibehålla eller öka kapaciteten på aktuell förbindelse, eller för mothandel. Förslaget om inkasserandet av flaskhalsintäkter utgör enbart ett förtydligande av den existerande hanteringsordningen och förväntas därmed inte medföra några särskilda konsekvenser. Möjligheten att fondera flaskhalsintäkter innebär att alla eller delar av de erhållna flaskhalsintäkterna får behållas i Svenska kraftnäts verksamhet över åren. Härigenom skulle Svenska kraftnät kunna minska sina upplåningskostnader för investeringar som syftar till att bygga bort flaskhalsarna. Värdet av detta för Svenska kraftnät beror på den framtida omfattningen av flaskhalsintäkter, vilka i dagsläget inte är möjliga att bedöma. Sammanfattning Förslagen i propositionen bedöms inte ha några anslagsmässiga konsekvenser när det gäller Svenska kraftnät. 32.4 Övriga myndigheter 32.4.1 De allmänna förvaltningsdomstolarna Energimarknadsinspektionens slutliga beslut om certifiering föreslås kunna överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Med hänsyn till det ringa antal aktörer som är berörda av kravet på certifiering kan antalet överklaganden - om några sådana över huvud taget skulle bli aktuella - antas bli ytterst litet. Regeringen bedömer att övriga förslag inte påverkar de allmänna förvaltningsdomstolarna. Några ytterligare resurser behöver därför inte tillföras de allmänna förvaltningsdomstolarna med anledning av förslagen i propositionen. 32.4.2 Regeringskansliet Beslut om tredjelandscertifiering föreslås kunna överklagas till regeringen. Det saknas i dagsläget indikationer på att en tredjelandscertifiering kommer att aktualiseras. 32.5 El- och naturgasföretag Berörda företag Förslagen i propositionen kommer att innebära konsekvenser för företag som verkar inom olika delar av el- och naturgasmarknaderna. Företagsgrupper som berörs är elleverantörer och elnätsföretag samt gashandelsföretag och gasnätsföretag. Leverantörsbyte De förändringar som föreslås i fråga om leverantörsbyten omfattar samtliga kunder. Regeringen föreslår att ett övertagande av leveranser ska genomföras av nätföretagen tio vardagar efter en anmälan, dvs. bytet ska inte längre ske en viss dag i månaden. Konsekvensändringar görs också i fråga om övertagande av balansansvar i samband med ett leverantörsbyte. Samtidigt som de nya bestämmelserna innebär behov av förändrade rutiner, undviker företagen arbetsanhopningar i samband med månadsskiften. Även på naturgasmarknaden innebär det nya kravet avseende leverantörsbyten att systemen måste omarbetas. Där har system nyligen utvecklats som är utformade utifrån månadsvis hantering. Med hänsyn till att antalet kunder och leverantörsbyten är förhållandevis litet kan kravet på ändrade rutiner framstå som ganska betungande för gasnätsföretagen. Regeringen har under beredningen inhämtat synpunkter från naturgasföretagen på en alternativ lösning med flera fasta bytesdagar varje månad. Det som därvid framkommit har talat för att den nu föreslagna lösningen är den mest ändamålsenliga för att uppfylla gasmarknadsdirektivets tvingande krav. För att i möjligaste mån minska företagens olägenhet samt ge dem tillfälle att ändra i rutiner och datasystem föreslås att ikraftträdandet i denna del läggs vid en något senare tidpunkt än huvuddelen av lagändringarna. Konsumentskydd Regeringen har lagt fram ett antal förslag i syfte att förstärka och förtydliga konsumenternas ställning på el- och naturgasmarknaderna. Förslagen följer av tvingande bestämmelser i direktiven och behandlar bl.a. vad ett avtal ska innehålla, underrättelse till konsumenterna vid villkorsändringar, information om konsumentens rättigheter, rutiner för klagomålshantering, förbud mot diskriminering på grund av valt betalningssätt, förskottsbetalning, kostnadsfritt leverantörsbyte och slutfaktura. Regeringen överväger också, när det gäller elmarknaden, att i förordning införa en bestämmelse om att användaren alltid ska ha rätt att få del av mätvärdena varje månad, om användaren begär det. Förslagen har utformats så att företagens kostnadsökningar begränsas. Företagen ges därför möjlighet till att tillhandahålla viss information i första hand på sin webbplats. Genom att den särskilda informationsskyldigheten vid villkorsändringar utformats teknikneutralt, kan företagen meddela sig genom e-post till de kunder som godtagit att underrättas på detta sätt. I stor utsträckning följs redan i dag de nya bestämmelserna genom de standardavtal som tillämpas på marknaderna. Sammantaget bedöms därför företagens ökade kostnader till följd av de nya konsumentskyddsbestämmelserna bli begränsade. Åtskillnad av transmissionsverksamhet Direktiven gör det nödvändigt att i Sverige införa nya bestämmelser för effektiv åtskillnad för företag som bedriver transmissionsverksamhet. Konsekvenserna för Svenska kraftnät av kraven på åtskillnad och certifiering har berörts i avsnitt 31.3 ovan. Redovisningen närmast nedan behandlar därför endast naturgasmarknaden. Åtskilt ägande innebär att transmissionsnätsoperatören ska vara oberoende av företag som bedriver produktion av eller handel med naturgas eller el. Oberoendet regleras genom bestämmelser om förbud mot att utöva kontroll, rättigheter eller inflytande över en transmissionsnätsoperatör. I dag finns det på den svenska naturgasmarknaden två gasnätsföretag som kan beröras av kraven på åtskilt ägande. Swedegas AB och E.ON Gas Sverige AB äger högtrycksledningar för naturgas och ansvarar bl.a. för drift och underhåll samt för att respektive system på lång sikt kan uppfylla rimliga krav på gastransporter. Swedegas AB ägs av EQT Infrastructure Fund och det framstår i dagsläget som om verksamheten bedrivs under åtskilt ägande från produktion av eller handel med naturgas och el. Svenska kraftnät uppfyller kravet på åtskilt ägande i fråga om naturgas och bedriver inte produktion av eller handel med el. E.ON Gas Sverige AB ingår i E.ON-koncernen, som även bedriver produktion av och handel med naturgas och el. E.ON Gas Sverige AB är således vertikalt integrerat. E.ON-koncernen kan därför komma att behöva vidta åtgärder för att leva upp till de nya kraven på åtskilt ägande. Sådana åtgärder är en direkt följd av gasmarknadsdirektivets krav på åtskilt ägande och bedöms inte vara av administrativ karaktär. De nya kraven sträcker sig inte heller längre än vad direktivet kräver i detta avseende. Certifiering Transmissionsnätsoperatörer påverkas även av kravet på certifiering. Certifieringen innebär en förhandsprövning av att kravet på effektiv åtskillnad är uppfyllt. Detta innebär för svensk del åtskilt ägande. Förfarandet med certifiering följer direkt av tvingande bestämmelser i gasmarknadsdirektivet och Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 715/2009 av den 13 juli 2009 om villkor för tillträde till naturgasöverföringsnäten och om upphävande av förordning (EG) nr 1775/2005. Certifieringsförfarandet kommer att innebära administration för de berörda aktörerna i samband med framtagande av ansökningar och underlag för dessa ansökningar. Regeringen bedömer emellertid att de administrativa kostnaderna knutna till certifieringen är av mycket begränsad omfattning. När det gäller rapportering av ägarförhållanden torde uppgifterna redan finnas tillgängliga i årsredovisningar och liknande underlag. Det kommer också att vara möjligt att lämna in en ansökan om certifiering innan de nödvändiga åtgärderna för att uppnå åtskilt ägande har fullföljts. Aktörerna blir även skyldiga att fortlöpande hålla Energimarknadsinspektionen informerad om planerade transaktioner som kan kräva en omprövning av certifieringen. Det kommer då bl.a. att röra sig om köp och försäljningar av företag eller andelar i företag. Åtskillnad av distributionsverksamhet Den svenska lagstiftningen för el och naturgas ställer i dag krav på att samtliga företag ska upprätta en övervakningsplan som redovisar vilka åtgärder som har vidtagits för att undvika diskriminerade beteende och se till att planen följs. Direktiven ställer nu krav på att en övervakningsansvarig utses för att utföra denna uppgift. Denne ska vara helt oberoende och ha tillgång till all nödvändig information för att utföra sitt uppdrag. Regeringen föreslår att företagen ska utse en övervakningsansvarig som intar den självständiga ställning som direktiven kräver. Att en sådan person utses bedöms inte medföra några särskilda administrativa kostnader. Samtidigt föreslås att nuvarande skyldighet att upprätta en övervakningsplan begränsas till vertikalt integrerade företag. Genom åtgärden införs administrativa lättnader för vissa av de företag som tidigare har varit skyldiga att upprätta en sådan plan. Direktiven innebär vidare förbud mot att vertikalt integrerade företag drar otillbörlig nytta av den vertikala integrationen vid kommunikation och varumärkesprofilering. De föreslagna lagbestämmelserna ställer endast som krav att företagen, när de vänder sig till kunder eller allmänheten, anger sin identitet på ett sådant sätt att det tydligt framgår om det är nät- eller handelsverksamheten som är avsändare. Gjorda investeringar i varumärken m.m. kommer därför inte att påverkas. Kravet på tydlighet har vägts mot fördelarna för energimarknadernas funktion. Regeringen har härvid bedömt att de begränsade ekonomiska konsekvenser som kan uppkomma motiveras av vikten av att upprätthålla en klar boskillnad mellan nät- och handelsverksamhet. Tillträde till lagring Naturgaslagen innehåller bestämmelser om att tarifferna för lagring av naturgas ska vara skäliga, objektiva och icke-diskriminerande. Tarifferna är föremål för Energimarknadsinspektionens tillsyn. För att genomföra gasmarknadsdirektivets krav på samråd i samband med utarbetande av tariffer föreslås att regeringen eller tillsynsmyndigheten får utfärda närmare föreskrifter på området. De nya bestämmelserna om tillsyn och transparens beträffande villkoren för tillträde till lagring berör ett område som sedan tidigare är reglerat. De föreslagna förändringarna är inte av sådan karaktär att de medför konsekvenser för berörda företag. 33 Författningskommentar 33.1 Förslaget till lag om certifiering av stamnätsföretag för el 1 kap. Inledande bestämmelser Lagens tillämpningsområde 1 § I denna lag finns bestämmelser om certifiering av stamnätsföretag. Bestämmelser om certifiering finns även i artikel 3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 714/2009 av den 13 juli 2009 om villkor för tillträde till nät för gränsöverskridande elhandel och om upphävande av förordning (EG) nr 1228/2003. Lagförslaget har tillkommit med anledning av de krav på certifiering som ställs upp i artiklarna 10 och 11 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/72/EG om gemensamma regler för den inre marknaden för el och om upphävande av direktiv 2003/54/EG (elmarknadsdirektivet). Dessa krav avser enligt direktivets svenska lydelse "systemansvariga för överföringssystem". Av skäl som redovisas i avsnitt 9 föreslås att en sådan aktör i den svenska ellagstiftningen ska benämnas "stamnätsföretag". I andra stycket finns en upplysning om att det finns bestämmelser om certifiering även i artikel 3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 714/2009 av den 13 juli 2009 om villkor för tillträde till nät för gränsöverskridande elhandel och om upphävande av förordning (EG) nr 1228/2003. Dessa har direkt tillämpning i Sverige och ska således inte genomföras i nationell lagstiftning. Definitioner 2 § Termer och uttryck som används i denna lag har samma betydelse som i ellagen (1997:857). Med tredje land avses länder utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-området). Av första stycket framgår att ellagens (1997:857) terminologi används i lagen. I andra stycket finns en definition av tredje land, varmed avses länder utanför EES-området. Beslutande myndighet 3 § Frågor om certifiering enligt denna lag prövas av nätmyndigheten. Av artikel 10 i elmarknadsdirektivet framgår att det är den nationella tillsynsmyndigheten som har att pröva frågor om certifiering. I Sverige är detta den nätmyndighet som avses i 1 kap. 7 § ellagen. Regeringen har utsett Energimarknadsinspektionen till nätmyndighet (1 § elförordningen [1994:1250]) Övervägandena finns i avsnitt 11.3.1. 2 kap. Krav på certifiering 1 § Ett stamnätsföretag får inte bedriva överföring av el i stamledningar utan certifiering enligt denna lag. Av paragrafen framgår att ett stamnätsföretag måste certifieras för att kunna bedriva överföring av el i stamledningar. Med stamnätsföretag avses enligt 1 kap. 5 b § ellagen i den lydelse som föreslås i propositionen den som innehar nätkoncession för stamnätet eller största delen därav. Bestämmelsen har tillkommit med anledning av artikel 10.1 i elmarknadsdirektivet, där det framgår att ett företag måste certifieras innan det godkänns och utses till systemansvarig för överföringssystem. Övervägandena finns i avsnitt 11.1. 2 § Certifiering får beviljas efter ansökan av den som avser att bedriva överföring av el i stamledningar om kraven i 3 kap. 1 a och 1 f-1 j §§ ellagen (1997:857) är uppfyllda. I fråga om en person från tredje land, eller ett företag som kontrolleras av eller kan antas komma att kontrolleras av en eller flera personer från tredje land, krävs vidare att en certifiering inte äventyrar en trygg energiförsörjning i någon medlemsstat i Europeiska unionen. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om krav för certifiering när det gäller en sådan person eller ett sådant företag som avses i andra stycket. Certifieringen ska säkerställa att stamnätsföretaget uppfyller kraven på effektiv åtskillnad enligt artikel 9 i elmarknadsdirektivet. I propositionen föreslås att direktivet i denna del genomförs i Sverige genom att det införs krav på åtskilt ägande i 3 kap. 1 a och 1 f-1 j §§ ellagen. Därför föreskrivs i första stycket att dessa krav ska vara uppfyllda för att certifiering ska få beviljas. Det framgår också att certifiering beviljas på ansökan av den som avser att bedriva överföring av el i stamledningar. Det ställs sålunda inte upp något krav på att den som ansöker om certifiering redan ska vara stamnätsföretag. I andra stycket finns en bestämmelse om särskilda krav i fråga om en sökande med anknytning till tredje land. Med anledning av artikel 11.3 i elmarknadsdirektivet föreskrivs att en certifiering i sådana fall inte får äventyra en trygg energiförsörjning i Europeiska unionen. Av artikel 11.8 framgår vidare att en medlemsstat har rätt att vägra certifiering när en sådan äventyrar en trygg energiförsörjning i den egna medlemsstaten eller en annan medlemsstat. Med person avses såväl juridisk som fysisk person. Genom bemyndigandet i tredje stycket blir det möjligt för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela ytterligare föreskrifter om vilka krav som ska gälla för certifiering när sökanden har anknytning till tredje land. Sådana föreskrifter kan vara påkallade med hänsyn till försörjningstryggheten inom unionen. Övervägandena finns i avsnitt 11.2 och 11.4.1. 3 kap. Certifiering i förhållande till EES-området Anknytning till tredje land 1 § Om certifiering begärs av en person från tredje land eller ett företag som kontrolleras av eller kan antas komma att kontrolleras av en eller flera personer från tredje land, gäller bestämmelserna i 4 kap. i stället för bestämmelserna i detta kapitel. Av paragrafen framgår att det i 4 kap. finns särskilda bestämmelser om förfarandet i fråga om sökande med anknytning till tredje land. Nätmyndigheten måste därför, när den inleder sin prövning, ta ställning till om ärendet gäller en person från tredje land eller ett företag som kontrolleras av eller kan antas komma att kontrolleras av en eller flera personer från tredje land. Övervägandena finns i avsnitt 11.4.2. Inledande prövning 2 § En fråga om certifiering ska behandlas skyndsamt. Om nätmyndigheten inte har meddelat ett beslut i frågan inom fyra månader från det att en fullständig ansökan kom in till myndigheten, ska myndigheten anses ha beviljat certifiering. En certifiering ska gälla först från det att nätmyndigheten har meddelat ett sådant slutligt beslut som avses i 4 §. Av första stycket framgår till en början att en fråga om certifiering ska behandlas skyndsamt. Vidare föreskrivs att om nätmyndigheten inte har meddelat ett beslut i frågan inom fyra månader från det att ansökan kom in till myndigheten, ska myndigheten anses ha beviljat ansökan. Denna bestämmelse har tillkommit med anledning av det som föreskrivs i artikel 10.5 första och andra meningen i elmarknadsdirektivet. Bestämmelsen i andra stycket har tillkommit med anledning av artikel 10.5 tredje meningen i elmarknadsdirektivet. Där föreskrivs att tillsynsmyndighetens uttryckliga eller underförstådda beslut ska börja gälla först efter det att det förfarande som avses i artikel 10.6 har fullföljts. Detta innebär bl.a. att nätmyndigheten inte kan avgöra frågan om certifiering slutligt förrän Europeiska kommissionen har beretts tillfälle att yttra sig. I andra stycket föreskrivs mot denna bakgrund att certifieringen ska gälla från det att nätmyndigheten har meddelat sitt slutliga beslut enligt artikel 3.2 i förordning (EG) nr 714/2009. Dessförinnan får certifieringen anses vara preliminär. Av 2 kap. 1 § framgår att certifieringen är ett krav för att företaget ska få bedriva överföring av el i stamledningar. Ett slutligt beslut om certifiering är sålunda att betrakta som ett tillstånd att bedriva sådan verksamhet. Genom det slutliga beslutet om certifiering har stamnätsföretaget utsetts och godkänts som systemansvarig för överföringssystemet på ett sådant sätt som anges i artikel 10.1 i elmarknadsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 11.3.1. Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets synpunkter. 3 § Nätmyndigheten ska utan dröjsmål anmäla en certifiering enligt 2 § till Europeiska kommissionen och förse kommissionen med alla relevanta uppgifter om certifieringen. Bestämmelsen har tillkommit med anledning av artikel 10.6 i elmarknadsdirektivet. Kommissionen ska agera i enlighet med förfarandet i artikel 3 i förordning (EG) nr 714/2009. Nätmyndighetens slutliga beslut 4 § Av artikel 3.2 i förordning (EG) nr 714/2009 framgår att nätmyndigheten ska anta sitt slutliga beslut i fråga om certifiering inom två månader efter mottagandet av ett yttrande från Europeiska kommissionen och att nätmyndighetens beslut och kommissionens yttrande ska offentliggöras tillsammans. I ett beslut om certifiering ska det anges att beslutet kan komma att ändras eller upphävas efter begäran av Europeiska kommissionen. I första stycket finns en upplysning om att det i artikel 3.2 i förordning (EG) nr 714/2009 finns bestämmelser som ska tillämpas vid certifieringen. Av andra stycket framgår att det i ett beslut om certifiering ska anges att det kan komma att ändras eller upphävas efter begäran av EU-kommissionen. Bestämmelsen har tillkommit med anledning av artikel 39 i elmarknadsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 11.5. Omprövning av certifiering 5 § Ett certifierat stamnätsföretag ska till nätmyndigheten anmäla planerade transaktioner som har betydelse för bedömningen av om företaget uppfyller kraven i 3 kap. 1 a och 1 f-1 j §§ ellagen (1997:857). Bestämmelsen i paragrafen har tillkommit med anledning av artikel 10.3 i elmarknadsdirektivet, där det framgår att systemansvariga för överföringssystemet (stamnätsföretag) ska anmäla planerade transaktioner som kan komma att kräva en omprövning av huruvida de uppfyller kraven i artikel 9 i elmarknadsdirektivet till den nationella tillsynsmyndigheten. I propositionen föreslås att artikel 9 genomförs genom nya bestämmelser om åtskilt ägande i 3 kap. ellagen. Paragrafen behandlas i avsnitt 11.3.2. 6 § Nätmyndigheten ska ompröva en certifiering 1. efter en anmälan enligt 5 §, 2. efter en begäran från Europeiska kommissionen, eller 3. om det annars finns anledning att anta att ett stamnätsföretag inte uppfyller kraven i 3 kap. 1 a och 1 f-1 j §§ ellagen (1997:857). Av paragrafen framgår när en beviljad certifiering ska omprövas. Bestämmelsen har tillkommit mot bakgrund av det som föreskrivs i artikel 10.4 i elmarknadsdirektivet. En omprövning kan leda till att certifieringen återkallas enligt 7 §. Paragrafen behandlas i avsnitt 11.3.2. 7 § Nätmyndigheten ska återkalla en certifiering, om stamnätsföretaget inte längre uppfyller kraven i 3 kap. 1 a och 1 f-1 j §§ ellagen (1997:857). I paragrafen regleras förutsättningarna för att återkalla en certifiering. Om ett certifierat stamnätsföretag inte längre uppfyller åtskillnadskraven, ska certifieringen återkallas. Paragrafen behandlas i avsnitt 11.3.2. 8 § Ett omprövningsärende ska handläggas skyndsamt. Om nätmyndigheten inte har meddelat ett beslut i ärendet inom fyra månader från det att en anmälan enligt 5 § eller en begäran från Europeiska kommissionen kom in till myndigheten, ska certifieringen anses bestå. Om certifieringen inte återkallas vid en prövning enligt första stycket, ska nätmyndigheten utan dröjsmål anmäla detta till Europeiska kommissionen och förse kommissionen med alla relevanta uppgifter i ärendet. I artikel 3.2 i förordning (EG) nr 714/2009 finns bestämmelser som gäller nätmyndighetens slutliga beslut i omprövningsärendet. När det gäller förfarandet gör elmarknadsdirektivet inte skillnad på en ny ansökan och en omprövning av en redan beviljad certifiering. Prövningen ska därför ske i den ordning som föreskrivs i artikel 10.5 och 10.6. Det förfarande som beskrivs i paragrafen är därför i stort detsamma som vid en prövning enligt 2 och 3 §§. Fyramånadersfristen ska räknas från det att en anmälan från stamnätsföretaget eller en begäran från EU-kommissionen kom in till nätmyndigheten. Om omprövningen sker på initiativ av nätmyndigheten enligt 6 § 3 gäller inte tidsfristen. Artikel 3 i förordning (EG) nr 714/2009 är tillämplig bl.a. när det gäller nätmyndighetens slutliga beslut i frågan om certifiering. Paragrafen behandlas i avsnitt 11.3.2. Bestämmelserna har utformats med beaktande av vad Lagrådet har anfört i sitt yttrande. Begäran om uppgifter 9 § Europeiska kommissionen och nätmyndigheten får begära att från ett stamnätsföretag eller ett företag som bedriver produktion av eller handel med el få de upplysningar och få ta del av de handlingar som de anser behövas för att förutsättningarna för certifiering ska kunna bedömas. Bestämmelsen har tillkommit med anledning av artikel 10.7 i elmarknadsdirektivet. Möjligheten att begära uppgifter gäller inte bara stamnätsföretaget utan även företag som bedriver produktion av eller handel med el. Paragrafen behandlas i avsnitt 11.3.3. Bestämmelsen har utformats i enlighet med vad Lagrådet har anfört i sitt yttrande. 4 kap. Certifiering i förhållande till tredje land Inledande prövning 1 § Om certifiering begärs av en person från tredje land eller ett företag som kontrolleras av eller kan antas komma att kontrolleras av en eller flera personer från tredje land, ska nätmyndigheten anta ett utkast till beslut i certifieringsfrågan inom fyra månader från det att en fullständig ansökan kom in till myndigheten. Nätmyndigheten ska utan dröjsmål skicka utkastet till Europeiska kommissionen tillsammans med all relevant information i ärendet. I detta kapitel finns bestämmelser om förfarandet för certifiering när det finns en anknytning till tredje land. De gäller i stället för bestämmelserna i 3 kap. när en person från tredje land eller ett företag som kontrolleras av eller kan antas komma att kontrolleras av en eller flera personer från tredje land ansöker om certifiering. Första stycket har tillkommit med anledning av artikel 11.3 första meningen i elmarknadsdirektivet. Andra stycket svarar mot det som stadgas i artikel 11.4. Paragrafen behandlas i avsnitt 11.4.2. 2 § Nätmyndigheten ska begära ett yttrande från Europeiska kommissionen om huruvida 1. den verksamhet som certifieringen avser uppfyller kraven i 3 kap. 1 a och 1 f-1 j §§ ellagen (1997:857), och 2. en certifiering kan äventyra en trygg energiförsörjning till Europeiska unionen. Bestämmelsen i paragrafen, som behandlas i avsnitt 11.4.2, har tillkommit med anledning av artikel 11.5 i elmarknadsdirektivet. Nätmyndighetens slutliga beslut 3 § Nätmyndigheten ska meddela ett slutligt beslut i frågan om certifiering inom fyra månader från det att Europeiska kommissionen har tagit emot en begäran enligt 2 §. Om kommissionen, när den utarbetar sitt yttrande, begär in synpunkter från byrån för samarbete mellan energitillsynsmyndigheter, en medlemsstat eller berörd part, ska tiden i stället vara sex månader. I ett beslut om certifiering ska det anges att beslutet kan komma att ändras eller upphävas efter begäran av Europeiska kommissionen. Första stycket ska ses mot bakgrund av det som stadgas i artikel 11.6 och 11.8 i elmarknadsdirektivet. Övervägandena i denna del finns i avsnitt 11.4.2. Artikel 11.6 innehåller bestämmelser om handläggningen vid Europeiska kommissionen. Kommissionen ska avge sitt yttrande till den nationella tillsynsmyndigheten inom två månader efter det att den har tagit emot en sådan begäran som avses i 2 §. När kommissionen utarbetar sitt yttrande kan den begära in synpunkter från byrån för samarbete mellan energitillsynsmyndigheter (ACER), berörd medlemsstat och berörda parter. I ett sådant fall ska tvåmånadersperioden förlängas med två månader. Om kommissionen inte har avgett något yttrande inom den nämnda perioden, ska den anses inte göra några invändningar mot nätmyndighetens beslut. Av artikel 11.8 i elmarknadsdirektivet framgår att den nationella tillsynsmyndigheten ska anta sitt slutliga beslut om certifieringen inom två månader efter utgången av den period som avses i artikel 11.6. I första stycket föreskrivs att nätmyndigheten ska meddela sitt beslut inom frister som beräknas med utgångspunkt i den tidpunkt när Europeiska kommissionen mottog myndighetens begäran. Det blir således nödvändigt för nätmyndigheten att ha kännedom om när mottagandet ägde rum. Myndigheten ska meddela sitt beslut inom de angivna tidsramarna oavsett om kommissionen avger något yttrande eller inte. I andra stycket föreskrivs att ett beslut om certifiering ska villkoras. Bestämmelsen har tillkommit mot bakgrund av artikel 39 i elmarknadsdirektivet. Frågan behandlas i avsnitt 11.5. 4 § En certifiering ska gälla från det att nätmyndigheten har meddelat beslut enligt 3 §. I paragrafen förtydligas när ett beslut om certifiering ska börja gälla. När det gäller beslutets rättsverkningar hänvisas till kommentaren till 3 kap. 2 §. Omprövning av certifiering 5 § Ett stamnätsföretag ska till nätmyndigheten anmäla omständigheter som kan leda till att en eller flera personer från tredje land får kontroll över stamnätsföretaget eller stamnätet. Paragrafen, som behandlas i avsnitt 11.4.3, har tillkommit med anledning av artikel 11.2 i elmarknadsdirektivet. 6 § Nätmyndigheten ska ompröva certifieringen efter en anmälan enligt 5 §. I ett omprövningsärende ska 1-3 §§ tillämpas. Det som föreskrivs där om ansökan ska då i tillämpliga delar gälla i fråga om en anmälan enligt 5 §. I första stycket anges att en certifiering ska omprövas efter en anmälan från ett stamnätsföretag enligt 5 §. En omprövning ska i ett sådant fall ske enligt bestämmelserna i detta kapitel även om omständigheterna är sådana som kan föranleda en omprövning enligt 3 kap. 6 §. En omprövning kan leda till att certifieringen återkallas enligt 7 §. Av andra stycket framgår att förfarandet vid omprövningen är detsamma som vid en ansökan om certifiering. Paragrafen behandlas i avsnitt 11.4.3. 7 § Nätmyndigheten ska återkalla en certifiering om kraven enligt 2 kap. 2 § inte längre är uppfyllda. I paragrafen, som behandlas i avsnitt 11.4.3, regleras förutsättningarna för att återkalla en certifiering. En återkallelse ska ske dels om kraven på åtskilt ägande inte längre är uppfyllda, dels om det inte framgår att en fortsatt certifiering inte äventyrar en trygg energiförsörjning i någon medlemsstat i EU. Vidare kan förutsättningar för certifiering saknas enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av 2 kap. 2 § tredje stycket. 5 kap. Tillsyn och överklagande Tillsyn 1 § Nätmyndigheten utövar tillsyn över att stamnätsföretag följer denna lag. Enligt 12 kap. 1 § andra stycket ellagen utövar nätmyndigheten tillsyn över efterlevnaden bl.a. av bestämmelserna i 3 kap. ellagen om avgränsning av elnätsverksamhet. Tillsynen enligt den lagen omfattar sålunda även kraven på åtskillnad. Av 12 kap. 3 § ellagen framgår att tillsynsmyndigheten kan ingripa med förelägganden, som får förenas med vite, mot den som inte följer lagens bestämmelser. Den löpande kontrollen av att stamnätsföretaget uppfyller åtskillnadskraven kan således bedrivas med stöd av bestämmelserna i 12 kap. ellagen. Bestämmelsen i paragrafen kan ses som ett komplement till den tillsyn som sker enligt ellagen. Den tar sikte på de krav som ställs på stamnätsföretaget i 2 kap. 1 §, 3 kap. 5 § och 4 kap. 5 §. Övervägandena finns i avsnitt 11.6. 2 § Nätmyndigheten får meddela de förelägganden som behövs för att denna lag ska följas. Ett föreläggande får förenas med vite. Paragrafen, som behandlas i avsnitt 11.6, reglerar nätmyndighetens befogenheter om det fordras ett ingripande mot ett stamnätsföretag. Överklagande 3 § Följande beslut av nätmyndigheten får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol: 1. beslut att inte bevilja certifiering enligt 3 kap., 2. beslut att återkalla en certifiering enligt 3 kap., och 3. beslut om föreläggande enligt 2 §. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätt. I paragrafen, som behandlas i avsnitt 11.7, finns bestämmelser om överklagande. De beslut som kan överklagas är nätmyndighetens slutliga beslut i certifieringsfrågor enligt 3 kap., om avgörandet innebär att certifiering inte beviljas eller att en beviljad certifiering återkallas, samt beslut om förelägganden. 4 § Nätmyndighetens beslut enligt 4 kap. att inte bevilja certifiering eller att återkalla en certifiering får överklagas hos regeringen. I paragrafen, som behandlas i avsnitt 11.7, finns en bestämmelse om överklagande av nätmyndighetens beslut i fråga om en certifiering i förhållande till tredje land. Ett överklagande ska i sådana fall ske hos regeringen. Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser 1. Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2011. 2. Bestämmelserna i 2 kap. 2 § andra stycket, 3 kap. 1 §, 4 kap. och 5 kap. 4 § tillämpas i ärenden där ansökan eller anmälan kommer in till nätmyndigheten efter den 2 mars 2013. 3. Ett stamnätsföretag får fortsätta att bedriva överföring av el i stamledningar till och med utgången av augusti månad 2011 eller, om företaget har ansökt om certifiering före den tidpunkten, till dess att ett slutligt beslut i frågan om certifiering har vunnit laga kraft trots att kravet i 2 kap. 1 § inte är uppfyllt. Av andra punkten framgår att bestämmelserna om certifiering i förhållande till tredje land ska tillämpas först i fråga om ärenden som inleds från och med den 3 mars 2013 (jfr artikel 49.1 andra stycket i elmarknadsdirektivet). Enligt tredje punkten kan ett stamnätsföretag, som har lämnat in en ansökan om certifiering till nätmyndigheten före utgången av augusti månad 2011, bedriva stamnätsverksamhet utan hinder av det som sägs i 2 kap. 1 § fram till dess att det finns ett lagakraftvunnet avgörande i certifieringsfrågan. Övervägandena finns i avsnitt 31.1. 33.2 Förslaget till lag om certifiering av vissa naturgasföretag 1 kap. Inledande bestämmelser Lagens tillämpningsområde 1 § I denna lag finns bestämmelser om certifiering av transmissionsnätsoperatörer. Det som sägs i lagen om en transmissionsnätsoperatör gäller även den som har det övergripande ansvaret för att balansen kortsiktigt upprätthålls mellan inmatning och uttag av naturgas i det nationella naturgassystemet. Bestämmelser om certifiering finns även i artikel 3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 715/2009 av den 13 juli 2009 om villkor för tillträde till naturgasöverföringsnäten och om upphävande av förordning (EG) nr 1775/2005. Lagförslaget har tillkommit med anledning av de krav på certifiering som ställs upp i artiklarna 10 och 11 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/73/EG av den 13 juli 2009 om gemensamma regler för den inre marknaden för naturgas och om upphävande av direktiv 2003/55/EG (gasmarknadsdirektivet). Dessa krav avser enligt direktivets svenska lydelse "systemansvariga för överföringssystem". Av skäl som redovisas i avsnitt 20 föreslås att en sådan aktör i den svenska naturgaslagstiftningen ska benämnas "transmissionsnätsoperatör". Den föreslagna regleringen ska även ses mot bakgrund av att medlemsstaterna enligt artikel 1 fjärde stycket i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 715/2009 av den 13 juli 2009 om villkor för tillträde till naturgasöverföringsnäten och om upphävande av förordning (EG) nr 1775/2005 får inrätta ett organ i enlighet med gasmarknadsdirektivet vilket ska genomföra en eller flera av de uppgifter som brukar handhas av systemansvariga för överföringssystem. Detta organ ska vara föremål för certifiering. I Sverige utförs de nämnda uppgifterna dels av de företag som innehar koncession för naturgasledning, dels av den systemansvariga myndigheten, som enligt 7 kap. 1 § naturgaslagen (2005:403) har det övergripande ansvaret för att balansen kortsiktigt upprätthålls mellan inmatning och uttag av naturgas i det nationella naturgassystemet. I andra stycket finns en upplysning om att det finns bestämmelser om certifiering även i artikel 3 i förordning (EG) nr 715/2009. Dessa har direkt tillämpning i Sverige och ska således inte genomföras i nationell lagstiftning. Definitioner 2 § Termer och uttryck som används i denna lag har samma betydelse som i naturgaslagen (2005:403). Med tredje land avses länder utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-området). Av första stycket framgår att naturgaslagens terminologi används i lagen. Det innebär bl.a. att med transmissionsnätsoperatör avses den som bedriver överföring av naturgas i en högtrycksledning eller ett nät som i huvudsak består av högtrycksledningar med undantag för högtrycksledning som huvudsakligen används i samband med lokal distribution av naturgas. I andra stycket finns en definition av tredje land, varmed avses länder utanför EES-området. Tillsyns- och beslutsmyndighet 3 § Den myndighet som utövar tillsyn över att 3 kap. 2-2 d §§ naturgaslagen (2005:403) följs är tillsynsmyndighet enligt denna lag. Med tillsynsmyndighet avses tillsynsmyndigheten enligt 1 kap. 9 § naturgaslagen. Det är emellertid möjligt för regeringen att utse flera myndigheter till tillsynsmyndighet enligt den lagen. För att det inte ska kunna råda någon oklarhet i frågan om vilken tillsynsmyndighet som avses anges att det är den myndighet som utövar tillsyn över efterlevnaden av bestämmelserna om åtskilt ägande. För närvarande är Energimarknadsinspektionen tillsynsmyndighet (34 § naturgasförordningen [2006:1043]). 4 § Frågor om certifiering enligt denna lag prövas av tillsynsmyndigheten. Av artikel 10 i gasmarknadsdirektivet framgår att det är den nationella tillsynsmyndigheten som har att pröva frågor om certifiering. Övervägandena finns i avsnitt 22.3.1. 2 kap. Krav på certifiering 1 § En transmissionsnätsoperatör får inte bedriva överföring av naturgas i en högtrycksledning eller ett nät som i huvudsak består av högtrycksledningar utan certifiering enligt denna lag. Detta gäller inte högtrycksledning som huvudsakligen används i samband med lokal distribution av naturgas. Även den som har det övergripande ansvaret för att balansen kortsiktigt upprätthålls mellan inmatning och uttag av naturgas i det nationella naturgassystemet ska vara certifierad. Med transmissionsnätsoperatör avses enligt 1 kap. 7 a § naturgaslagen den som bedriver överföring av naturgas i en högtrycksledning eller ett nät som i huvudsak består av högtrycksledningar med undantag för högtrycksledning som huvudsakligen används i samband med lokal distribution av naturgas. Av artikel 10.1 i gasmarknadsdirektivet framgår att ett företag måste certifieras innan det godkänns och utses till systemansvarig för överföringssystem. Som nämnts i kommentaren till 1 kap. 1 § gäller detta även för ett organ som ska genomföra en eller flera av de uppgifter som brukar handhas av systemansvariga för överföringssystem. Utifrån svenska förhållanden innebär detta till en början att ett företag måste certifieras för att kunna bedriva överföring av naturgas i en högtrycksledning eller ett nät som i huvudsak består av högtrycksledningar, med undantag för ledningar som huvudsakligen används i samband med lokal distribution. Detta kommer till uttryck i första stycket. Vidare måste den systemansvariga myndigheten, som har det övergripande ansvaret för att balansen kortsiktigt upprätthålls mellan inmatning och uttag av naturgas i det nationella naturgassystemet, certifieras. En bestämmelse om detta finns i andra stycket. Övervägandena finns i avsnitt 22.1. 2 § Certifiering får beviljas efter ansökan av den som avser att bedriva överföring av naturgas i högtrycksledning eller har det övergripande ansvaret för att balansen kortsiktigt upprätthålls mellan inmatning och uttag av naturgas i det nationella naturgassystemet, om kraven i 3 kap. 2-2 d §§ naturgaslagen (2005:403) är uppfyllda. I fråga om en person från tredje land, eller ett företag som kontrolleras av eller kan antas komma att kontrolleras av en eller flera personer från tredje land, krävs vidare att en certifiering inte äventyrar en trygg energiförsörjning i någon medlemsstat i Europeiska unionen. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om krav för certifiering när det gäller en sådan person eller ett sådant företag som avses i andra stycket. Certifieringen ska säkerställa att transmissionsnätsoperatören uppfyller kraven på effektiv åtskillnad enligt artikel 9 i gasmarknadsdirektivet. I propositionen föreslås att direktivet i denna del genomförs i Sverige genom att det införs krav på åtskilt ägande i 3 kap. 2-2 d §§ naturgaslagen. Därför föreskrivs i första stycket att dessa krav ska vara uppfyllda för att certifiering ska få beviljas. Det framgår också att certifiering beviljas efter ansökan av den som avser att bedriva överföring av naturgas i högtrycksledning eller har det övergripande ansvaret för att balansen kortsiktigt upprätthålls mellan inmatning och uttag av naturgas i det nationella naturgassystemet. Det ställs sålunda inte upp något krav på att den som ansöker om certifiering redan ska vara transmissionsnätsoperatör. I andra stycket finns en bestämmelse om särskilda krav i fråga om en sökande med anknytning till tredje land. Med anledning av artikel 11.3 i gasmarknadsdirektivet föreskrivs att en certifiering i sådana fall inte får äventyra en trygg energiförsörjning i Europeiska unionen. Av artikel 11.8 framgår vidare att en medlemsstat har rätt att vägra certifiering när en sådan äventyrar en trygg energiförsörjning i den egna medlemsstaten eller en annan medlemsstat. Med person avses såväl fysisk som juridisk person. Genom bemyndigandet i tredje stycket blir det möjligt för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela ytterligare föreskrifter om vilka krav som ska gälla för certifiering. Sådana föreskrifter kan vara påkallade med hänsyn till försörjningstryggheten inom unionen. Övervägandena finns i avsnitt 22.2 och 22.4.1. 3 kap. Certifiering i förhållande till EES-området Anknytning till tredje land 1 § Om certifiering begärs av en person från tredje land eller ett företag som kontrolleras av eller kan antas komma att kontrolleras av en eller flera personer från tredje land, gäller bestämmelserna i 4 kap. i stället för bestämmelserna i detta kapitel. Av paragrafen framgår att det finns särskilda bestämmelser om förfarandet i 4 kap. i fråga om sökande med anknytning till tredje land. Tillsynsmyndigheten måste därför, när den inleder sin prövning, ta ställning till om ärendet gäller en person från tredje land eller ett företag som kontrolleras av eller kan antas komma att kontrolleras av en eller flera personer från tredje land. Övervägandena finns i avsnitt 22.4.2. Inledande prövning 2 § En fråga om certifiering ska behandlas skyndsamt. Om tillsynsmyndigheten inte har meddelat ett beslut i frågan inom fyra månader från det att en fullständig ansökan kom in till myndigheten, ska myndigheten anses ha beviljat certifiering. En certifiering ska gälla först från det att tillsynsmyndigheten har meddelat ett sådant slutligt beslut som avses i 4 §. Ett beslut om certifiering får förenas med villkor. Dessa ska framgå av beslutet. Av första stycket framgår till en början att en fråga om certifiering ska behandlas skyndsamt. Vidare föreskrivs att om tillsynsmyndigheten inte har meddelat ett beslut i frågan inom fyra månader från det att ansökan kom in till myndigheten, ska myndigheten anses ha beviljat certifiering. Denna bestämmelse har tillkommit med anledning av det som föreskrivs i artikel 10.5 i gasmarknadsdirektivet. Bestämmelsen i andra stycket har tillkommit med anledning av artikel 10.5 tredje meningen i gasmarknadsdirektivet. Där föreskrivs att tillsynsmyndighetens uttryckliga eller underförstådda beslut ska börja gälla först efter det att det förfarande som avses i artikel 10.6 har fullföljts. Detta innebär bl.a. att tillsynsmyndigheten inte kan avgöra frågan om certifiering slutligt förrän Europeiska kommissionen har beretts tillfälle att yttra sig. I andra stycket föreskrivs mot denna bakgrund att certifieringen ska gälla från det att tillsynsmyndigheten har meddelat sitt slutliga beslut enligt artikel 3.2 i förordning (EG) nr 715/2009. Dessförinnan får certifieringen anses vara preliminär. Av 2 kap. 1 § första stycket framgår att certifieringen är ett krav för att företaget ska få bedriva överföring av naturgas i transmissionsnät. Ett slutligt beslut om certifiering är sålunda att betrakta som ett tillstånd att bedriva sådan verksamhet. Genom det slutliga beslutet om certifiering har naturgasföretaget utsetts och godkänts som transmissionsnätsoperatör på ett sådant sätt som anges i artikel 10.1 i gasmarknadsdirektivet. Av tredje stycket framgår att en certifiering får förenas med villkor. Detta har särskild betydelse när det gäller en transmissionsnätsoperatör som inte uppfyller kraven på åtskilt ägande. Det blir på detta sätt möjligt för företaget att lämna in en ansökan om certifiering innan de nödvändiga åtgärderna för att uppnå åtskillnad har fullbordats. Tillsynsmyndigheten kan i ett sådant fall göra certifieringen avhängig av att åtskillnaden genomförs. Transmissionsnätsoperatören bör i sin ansökan redogöra för hur detta ska ske. Övervägandena finns i avsnitt 22.3.1. Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets synpunkter. 3 § Tillsynsmyndigheten ska utan dröjsmål anmäla en certifiering enligt 2 § till Europeiska kommissionen och förse kommissionen med alla relevanta uppgifter om certifieringen. Bestämmelsen har tillkommit med anledning av artikel 10.6 i gasmarknadsdirektivet. Kommissionen ska agera i enlighet med förfarandet i artikel 3 i förordning (EG) nr 715/2009. Tillsynsmyndighetens slutliga beslut 4 § Av artikel 3.2 i förordning (EG) nr 715/2009 framgår att tillsynsmyndigheten ska anta sitt slutliga beslut i fråga om certifiering inom två månader efter mottagandet av ett yttrande från Europeiska kommissionen och att beslutet och kommissionens yttrande ska offentliggöras tillsammans. I ett beslut om certifiering ska det anges att beslutet kan komma att ändras eller upphävas efter begäran av Europeiska kommissionen. Första stycket innehåller en upplysning om att det i artikel 3.2 i förordning (EG) nr 715/2009 finns bestämmelser som ska tillämpas vid certifieringen. Av andra stycket framgår att det i ett beslut om certifiering ska anges att det kan komma att ändras eller upphävas efter begäran av EU-kommissionen. Bestämmelsen har tillkommit med anledning av artikel 43 i gasmarknadsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 22.5. Omprövning av certifiering 5 § En certifierad transmissionsnätsoperatör ska till tillsynsmyndigheten anmäla planerade transaktioner som har betydelse för bedömningen av om transmissionsnätsoperatören uppfyller kraven i 3 kap. 2-2 d §§ naturgaslagen (2005:403). Bestämmelsen i paragrafen har tillkommit med anledning av artikel 10.3 i gasmarknadsdirektivet, där det framgår att systemansvariga för överföringssystemet (transmissionsnätsoperatörer) ska anmäla planerade transaktioner som kan komma att kräva en omprövning av huruvida de uppfyller kraven i artikel 9 i direktivet till tillsynsmyndigheten. I propositionen föreslås att artikel 9 genomförs genom nya bestämmelser om åtskilt ägande i 3 kap. naturgaslagen. Övervägandena finns i avsnitt 22.3.2. 6 § Tillsynsmyndigheten ska ompröva en certifiering 1. efter en anmälan enligt 5 §, 2. efter en begäran från Europeiska kommissionen, eller 3. om det annars finns anledning att anta att en transmissionsnätsoperatör inte uppfyller kraven i 3 kap. 2-2 d §§ naturgaslagen (2005:403). Av paragrafen framgår när en beviljad certifiering ska omprövas. Bestämmelsen har tillkommit mot bakgrund av det som föreskrivs i artikel 10.4 i gasmarknadsdirektivet. En omprövning kan leda till att certifieringen återkallas enligt 7 §. Paragrafen behandlas i avsnitt 22.3.2. 7 § Tillsynsmyndigheten ska återkalla en certifiering, om transmissionsnätsoperatören inte längre uppfyller kraven i 3 kap. 2-2 d §§ naturgaslagen (2005:403). I paragrafen regleras förutsättningarna för att återkalla en certifiering. Om en certifierad transmissionsnätsoperatör inte längre uppfyller åtskillnadskraven, ska certifieringen återkallas. Paragrafen behandlas i avsnitt 22.3.2. 8 § Ett omprövningsärende ska handläggas skyndsamt. Om tillsynsmyndigheten inte har meddelat ett beslut i ärendet inom fyra månader från det att en anmälan enligt 5 § eller en begäran från Europeiska kommissionen kom in till myndigheten, ska certifieringen anses bestå. Om certifieringen inte återkallas vid en prövning enligt första stycket, ska tillsynsmyndigheten utan dröjsmål anmäla detta till Europeiska kommissionen och förse kommissionen med alla relevanta uppgifter i ärendet. I artikel 3.2 i förordning (EG) nr 715/2009 finns bestämmelser som gäller tillsynsmyndighetens slutliga beslut i omprövningsärendet. När det gäller förfarandet gör gasmarknadsdirektivet inte skillnad på en ny ansökan och en omprövning av en redan beviljad certifiering. Prövningen ska därför ske i den ordning som föreskrivs i artikel 10.5 och 10.6. Det förfarande som beskrivs i paragrafen är därför i stort detsamma som vid en prövning enligt 2 och 3 §§. Fyramånadersfristen ska räknas från det att en anmälan från transmissionsnätsoperatören eller en begäran från EU-kommissionen kom in till tillsynsmyndigheten. Om omprövningen sker på initiativ av tillsynsmyndigheten enligt 6 § 3 gäller inte tidsfristen. Artikel 3 i förordning (EG) nr 715/2009 är tillämplig bl.a. när det gäller tillsynsmyndighetens slutliga beslut i frågan om certifiering. Paragrafen behandlas i avsnitt 22.3.2. Bestämmelserna har utformats med beaktande av vad Lagrådet har anfört i sitt yttrande. Begäran om uppgifter 9 § Europeiska kommissionen och tillsynsmyndigheten får begära att från en transmissionsnätsoperatör eller ett företag som bedriver produktion av eller handel med naturgas få de upplysningar och få ta del av de handlingar som de anser behövas för att förutsättningarna för certifiering ska kunna bedömas. Bestämmelsen har tillkommit med anledning av artikel 10.7 i gasmarknadsdirektivet. Möjligheten att begära uppgifter gäller inte bara i fråga om transmissionsnätsoperatörer utan även företag som bedriver produktion av eller handel med naturgas. Paragrafen behandlas i avsnitt 22.3.3. Bestämmelsen har utformats i enlighet med vad Lagrådet har anfört i sitt yttrande. 4 kap. Certifiering i förhållande till tredje land Inledande prövning 1 § Om certifiering begärs av en person från tredje land eller ett företag som kontrolleras av eller kan antas komma att kontrolleras av en eller flera personer från tredje land, ska tillsynsmyndigheten anta ett utkast till beslut i certifieringsfrågan inom fyra månader från det att en fullständig ansökan kom in till myndigheten. Tillsynsmyndigheten ska utan dröjsmål skicka utkastet till Europeiska kommissionen tillsammans med all relevant information i ärendet. I detta kapitel finns bestämmelser om förfarandet för certifiering när det finns en anknytning till tredje land. De gäller i stället för bestämmelserna i 3 kap. när en person från tredje land eller ett företag som kontrolleras av eller kan antas komma att kontrolleras av en eller flera personer från tredje land ansöker om certifiering. Första stycket har tillkommit med anledning av artikel 11.3 första meningen i gasmarknadsdirektivet. Andra stycket svarar mot det som stadgas i artikel 11.4. Paragrafen behandlas i avsnitt 22.4.2. 2 § Tillsynsmyndigheten ska begära ett yttrande från Europeiska kommissionen om huruvida 1. den verksamhet som certifieringen avser uppfyller kraven i 3 kap. 2-2 d §§ naturgaslagen (2005:403), och 2. en certifiering kan äventyra en trygg energiförsörjning till Europeiska unionen. Bestämmelsen i paragrafen, som behandlas i avsnitt 22.4.2, har tillkommit med anledning av artikel 11.5 i gasmarknadsdirektivet. Tillsynsmyndighetens slutliga beslut 3 § Tillsynsmyndigheten ska meddela ett slutligt beslut i frågan om certifiering inom fyra månader från det att Europeiska kommissionen har tagit emot en begäran enligt 2 §. Om kommissionen, när den utarbetar sitt yttrande, begär in synpunkter från byrån för samarbete mellan energitillsynsmyndigheter, en medlemsstat eller berörd part, ska tiden i stället vara sex månader. I ett beslut om certifiering ska det anges att beslutet kan komma att ändras eller upphävas efter begäran av Europeiska kommissionen. Första stycket, som behandlas i avsnitt 22.4.2, ska ses mot bakgrund av det som stadgas i artikel 11.6 och 11.8 i gasmarknadsdirektivet. Artikel 11.6 innehåller bestämmelser om handläggningen vid Europeiska kommissionen. Kommissionen ska avge sitt yttrande till den nationella tillsynsmyndigheten inom två månader efter det att den har tagit emot en sådan begäran som avses i 2 §. När kommissionen utarbetar sitt yttrande kan den begära in synpunkter från byrån för samarbete mellan energitillsynsmyndigheter (ACER), berörd medlemsstat och berörda parter. I ett sådant fall ska tvåmånadersperioden förlängas med två månader. Om kommissionen inte har avgett något yttrande inom den nämnda perioden, ska den anses inte göra några invändningar mot tillsynsmyndighetens beslut. Av artikel 11.8 i gasmarknadsdirektivet framgår att den nationella tillsynsmyndigheten ska anta sitt slutliga beslut om certifieringen inom två månader efter utgången av den period som avses i artikel 11.6. I paragrafen föreskrivs att tillsynsmyndigheten ska meddela sitt beslut inom frister som beräknas med utgångspunkt i den tidpunkt när Europeiska kommissionen mottog tillsynsmyndighetens begäran. Det blir således nödvändigt för myndigheten att ha kännedom om när mottagandet ägde rum. Myndigheten ska meddela sitt beslut inom de angivna tidsramarna oavsett om kommissionen avger något yttrande eller inte. I andra stycket föreskrivs att ett beslut om certifiering ska villkoras. Bestämmelsen har tillkommit mot bakgrund av artikel 43 i elmarknadsdirektivet. Frågan behandlas i avsnitt 22.5. 4 § En certifiering ska gälla från det att tillsynsmyndigheten har meddelat beslut enligt 3 §. I paragrafen förtydligas när ett beslut om certifiering ska börja gälla. När det gäller beslutets rättsverkningar hänvisas till kommentaren till 3 kap. 2 §. Omprövning av certifiering 5 § En transmissionsnätsoperatör ska till tillsynsmyndigheten anmäla omständigheter som kan leda till att en eller flera personer från tredje land får kontroll över transmissionsnätsoperatören eller dennes transmissionsledningar. Paragrafen, som behandlas i avsnitt 22.4.3, har tillkommit med anledning av artikel 11.2 i gasmarknadsdirektivet. 6 § Tillsynsmyndigheten ska ompröva certifieringen efter en anmälan enligt 5 §. I ett omprövningsärende ska 1-3 §§ tillämpas. Det som föreskrivs där om ansökan ska då i tillämpliga delar gälla i fråga om en anmälan enligt 5 §. I första stycket anges att en certifiering ska omprövas efter en anmälan från en transmissionsnätsoperatör enligt 5 §. En omprövning ska i ett sådant fall ske enligt bestämmelserna i detta kapitel även om omständigheterna är sådana som kan föranleda en omprövning enligt 3 kap. 6 §. En omprövning kan leda till att certifieringen återkallas enligt 7 §. Av andra stycket framgår att förfarandet vid omprövningen är detsamma som vid en ansökan om certifiering. Paragrafen behandlas i avsnitt 22.4.3. 7 § Tillsynsmyndigheten ska återkalla en certifiering om kraven enligt 2 kap. 2 § inte längre är uppfyllda. I paragrafen, som behandlas i avsnitt 22.4.3, regleras förutsättningarna för att återkalla en certifiering. En återkallelse ska ske dels om kraven på åtskilt ägande inte längre är uppfyllda, dels om det inte framgår att en fortsatt certifiering inte äventyrar en trygg energiförsörjning i någon medlemsstat i EU. Vidare kan förutsättningar för certifiering saknas enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av 2 kap. 2 § tredje stycket. 5 kap. Tillsyn och överklagande Tillsyn 1 § Tillsynsmyndigheten utövar tillsyn över att transmissionsnätsoperatörer följer denna lag. Enligt 10 kap. 1 § första stycket naturgaslagen utövar tillsynsmyndigheten tillsyn över efterlevnaden bl.a. av bestämmelserna i 3 kap. i samma lag om juridisk och personell åtskillnad. Tillsynen enligt naturgaslagen omfattar sålunda även kraven på åtskillnad. Av 10 kap. 3 § naturgaslagen framgår att tillsynsmyndigheten kan ingripa med förelägganden, som får förenas med vite, mot den som inte följer lagens bestämmelser. Den löpande kontrollen av att transmissionsnätsoperatörer uppfyller åtskillnadskraven kan alltså bedrivas med stöd av bestämmelserna i 10 kap. naturgaslagen. Bestämmelsen i paragrafen kan ses som ett komplement till den tillsyn som sker enligt naturgaslagen. Den tar sikte på de krav som ställs på transmissionsnätsoperatörer i 2 kap. 1 §, 3 kap. 5 § och 4 kap. 5 §. Övervägandena finns i avsnitt 22.6. 2 § Tillsynsmyndigheten får meddela de förelägganden som behövs för att denna lag ska följas. Ett föreläggande får förenas med vite. Paragrafen, som behandlas i avsnitt 22.6, reglerar tillsynsmyndighetens befogenheter om det fordras ett ingripande mot en transmissionsnätsoperatör. Överklagande 3 § Följande beslut av tillsynsmyndigheten får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol: 1. beslut att inte bevilja certifiering enligt 3 kap., 2. beslut om villkor som meddelas i samband med att tillsynsmyndigheten avgör ärendet enligt artikel 3.2 i förordning (EG) nr 715/2009, 3. beslut att återkalla en certifiering enligt 3 kap., och 4. beslut om föreläggande enligt 2 §. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätt. I paragrafen, som behandlas i avsnitt 22.7, finns bestämmelser om överklagande. Beslut som kan överklagas är tillsynsmyndighetens slutliga beslut i certifieringsfrågor enligt 3 kap., om avgörandet innebär att certifiering inte beviljas eller att en beviljad certifiering återkallas, samt beslut om förelägganden. Vidare kan beslut om villkor för certifieringen överklagas, om de meddelas efter EU-kommissionens yttrande i ärendet. 4 § Tillsynsmyndighetens beslut enligt 4 kap. att inte bevilja certifiering eller att återkalla en certifiering får överklagas hos regeringen. I paragrafen, som behandlas i avsnitt 22.7, finns en bestämmelse om överklagande av tillsynsmyndighetens slutliga beslut i fråga om en certifiering i förhållande till tredje land. Ett överklagande ska i sådana fall ske hos regeringen. Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser 1. Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2011. 2. Bestämmelserna i 2 kap. 2 § andra stycket, 3 kap. 1 §, 4 kap. och 5 kap. 4 § tillämpas i ärenden där ansökan eller anmälan kommer in till tillsynsmyndigheten efter den 2 mars 2013. 3. En transmissionsnätsoperatör får fortsätta att bedriva överföring av naturgas i högtrycksledning till och med utgången av augusti månad 2011 eller, om transmissionsnätsoperatören har ansökt om certifiering före den tidpunkten, till dess att ett slutligt beslut i frågan om certifiering har vunnit laga kraft trots att kravet i 2 kap. 1 § inte är uppfyllt. Av andra punkten framgår att bestämmelserna om certifiering i förhållande till tredje land ska tillämpas först i fråga om ärenden som inleds från och med den 3 mars 2013 (jfr artikel 54.1 andra stycket i gasmarknadsdirektivet). Enligt tredje punkten kan en transmissionsnätsoperatör, som har lämnat in en ansökan om certifiering till tillsynsmyndigheten före utgången av augusti månad 2011, bedriva transmissionsverksamhet utan hinder av det som sägs i 2 kap. 1 § fram till dess att det finns ett lagakraftvunnet avgörande i certifieringsfrågan. Övervägandena finns i avsnitt 31.2. 33.3 Förslaget till lag om ändring i ellagen (1997:857) 1 kap. 5 a § Med intäktsram avses i denna lag de samlade intäkter som en nätkoncessionshavare högst får uppbära från nätverksamheten under en tillsynsperiod. Paragrafen har ändrats för att tydliggöra att det är nätföretagets samlade intäkter från nätverksamheten som omfattas av intäktsramen. Det är sålunda inte bara de rena överförings- och anslutningsavgifterna som ingår utan även andra intäkter som härrör ur verksamheten, t.ex. arvode vid flyttning av befintliga ledningar. Intäkter som inte är knutna till nätverksamheten, t.ex. avkastning på finansiella tillgångar, berörs inte av intäktsramen. Övervägandena finns i avsnitt 29. 5 b § Med stamnätsföretag avses i denna lag den som innehar nätkoncession för stamnätet eller största delen därav. I paragrafen, som är ny och behandlas i avsnitt 9, införs och definieras termen stamnätsföretag. 2 kap. 10 § Nätkoncession får beviljas endast den som från allmän synpunkt är lämplig att utöva nätverksamhet. Nätkoncession för område får beviljas endast den som dessutom är lämplig att bedriva nätverksamhet inom det begärda området. Nätkoncession för en utlandsförbindelse får beviljas och innehas av endast ett stamnätsföretag eller en juridisk person där ett sådant företag har ett bestämmande inflytande. Nätkoncession får dock beviljas även andra om ledningen är av mindre betydelse för det samlade överföringsnätet till utlandet. Inga ändringar föreslås i första stycket. Andra stycket har ändrats med anledning av att den nya termen stamnätsföretag införs i lagen (1 kap. 5 b §). I sak görs ingen ändring. 3 kap. 1 a § En juridisk person som bedriver nätverksamhet får inte bedriva produktion av eller handel med el. Ett stamnätsföretag får inte heller bedriva produktion av eller handel med naturgas. Utan hinder av första stycket får produktion av el bedrivas tillsammans med nätverksamhet av samma juridiska person, om produktionen 1. uteslutande är avsedd att täcka nätförluster, eller 2. sker tillfälligt i syfte att ersätta utebliven el vid elavbrott. Första stycket har ändrats. Av den andra meningen, som är ny, framgår att ett stamnätsföretag inte får bedriva produktion av eller handel med naturgas. Förbudet har tillkommit med anledning av de krav på åtskillnad som ställs upp i artikel 9 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/72/EG av den 13 juli 2009 om gemensamma regler för den inre marknaden för el och om upphävande av direktiv 2003/54/EG (elmarknadsdirektivet). Inga ändringar föreslås i andra stycket. Övervägandena finns i avsnitt 10.2. 1 f § Ett stamnätsföretag ska vara oberoende av företag som bedriver produktion av eller handel med el eller naturgas. I paragrafen, som är ny och behandlas i avsnitt 10.2, finns en grundläggande bestämmelse om oberoende för stamnätsföretag i förhållande till produktion av eller handel med el eller naturgas. Ett företag som bedriver sådan produktion eller handel får inte under några omständigheter kunna utöva kontroll över stamnätet. Vad oberoendet innebär förtydligas i viktiga avseenden i 1 g-1 j §§. 1 g § Den som ensam eller tillsammans med någon annan utövar kontroll över ett företag som bedriver produktion av eller handel med el eller naturgas, får inte utöva kontroll över eller någon rättighet gentemot ett stamnätsföretag. Den som ensam eller tillsammans med någon annan utövar kontroll över ett stamnätsföretag, får inte utöva kontroll över eller någon rättighet gentemot ett företag som bedriver produktion av eller handel med el eller naturgas. Den som ensam eller tillsammans med någon annan får utse ledamöter till styrelsen eller motsvarande organ hos ett stamnätsföretag, får inte utöva kontroll över eller någon rättighet gentemot ett företag som bedriver produktion av eller handel med el. I paragrafen, som är ny, finns bestämmelser som syftar till att genomföra kravet på åtskilt ägande enligt artikel 9.1 och 9.2 i elmarknadsdirektivet. Åtskilt ägande innebär i huvudsak att den som äger ett elnät är oberoende av leverans- eller produktionsintressen. Kraven i artikel 9 gäller den som ansvarar för stamnätet. Bestämmelserna i paragrafen gäller därför stamnätsföretag. Denna term definieras i 1 kap. 5 b §. Innehavare av koncession för regionledning eller område träffas inte av regleringen. I första stycket föreskrivs att den som ensam eller tillsammans med någon annan utövar kontroll över ett företag som bedriver produktion av eller handel med el eller naturgas inte får utöva kontroll över eller någon rättighet gentemot ett stamnätsföretag. Av andra stycket framgår att den som ensam eller tillsammans med någon annan utövar kontroll över ett stamnätsföretag inte får utöva kontroll över eller någon rättighet gentemot ett företag som bedriver produktion av eller handel med el eller naturgas. Bestämmelserna i dessa stycken svarar mot artikel 9.1 b i elmarknadsdirektivet. I tredje stycket föreskrivs att den som ensam eller tillsammans med någon annan får utse ledamöter till styrelsen eller motsvarande organ hos ett stamnätsföretag inte får utöva kontroll över eller någon rättighet gentemot ett företag som bedriver produktion av eller handel med el. Bestämmelsen har tillkommit med anledning av artikel 9.1 c i elmarknadsdirektivet. Definitionen av kontroll, som finns i artikel 2.34 i elmarknadsdirektivet, är hämtad från rådets förordning (EG) nr 139/2004 av den 20 januari 2004 om kontroll av företagskoncentrationer (den s.k. koncentrationsförordningen). Uttrycket ska inte förstås på något annat sätt i paragrafen. När det gäller tolkningen av vad som avses med rättigheter som inte får utövas kan viss ledning hämtas i artikel 9.2 i elmarknadsdirektivet. Där framhålls att dessa i synnerhet ska omfatta rätten att rösta, befogenheten att utse ledamöter till styrelsen, tillsynsorganet eller organ som juridiskt företräder företaget och rätten att inneha ägarmajoriteten. Bestämmelserna i paragrafen hindrar inte att exempelvis ett elhandelsföretag är minoritetsägare i ett stamnätsföretag som bedrivs i bolagsform. Elhandelsföretaget är emellertid i ett sådant fall förhindrat att utöva de rättigheter som följer av aktieinnehavet i strid med reglerna om åtskillnad. Ägandet måste alltså vara passivt. Övervägandena finns i avsnitt 10.2. 1 h § Det som anges i 1 g § gäller inte kontroll eller rättighet som utövas av staten genom regeringen. Det som anges i 1 g § första och andra styckena om företag som bedriver produktion av eller handel med el gäller inte en elanvändare som själv producerar eller levererar el eller ensam eller tillsammans med någon annan kontrollerar ett företag som bedriver sådan verksamhet, förutsatt att elanvändaren är nettoförbrukare och värdet av den el som denne säljer till någon annan är obetydligt i förhållande till övrig näringsverksamhet. Vid tillämpningen av andra stycket ska elanvändaren anses vara nettoförbrukare om den genomsnittliga elförbrukningen är större än produktionen per år räknat. I produktionen ska vid beräkningen ingå den el elanvändaren själv producerar och dennes andel i den el som produceras av ett företag som elanvändaren kontrollerar ensam eller tillsammans med någon annan. Av paragrafen framgår vissa undantag från de krav som ställs upp i 1 g §. Av artikel 9.6 i elmarknadsdirektivet framgår att kravet på åtskilt ägande inte hindrar att staten bedriver såväl stamnätsverksamhet som produktion av eller handel med el eller naturgas, förutsatt att verksamheterna inte kontrolleras av samma offentliga organ. I detta sammanhang är inte regeringen att betrakta som ett offentligt organ i direktivets mening. Av första stycket framgår att det som sägs i 1 g § inte gäller kontroll eller rättigheter som utövas av staten genom regeringen. Det är däremot inte tillåtet för en förvaltningsmyndighet att kontrollera såväl ett stamnätsföretag som en el- eller naturgasleverantör. Av andra stycket framgår att förbudet mot kontroll i 1 g § första och andra styckena inte gäller elproducenter eller elhandelsföretag som är nettoförbrukare av el, om värdet av den el som företaget säljer till utomstående är obetydligt i förhållande till den övriga näringsverksamheten. I tredje stycket anges vad som ska gälla för att någon ska anses vara nettoförbrukare vid tillämpningen av andra stycket. Bestämmelserna i andra och tredje styckena har tillkommit med anledning av artikel 44.2 andra stycket i elmarknadsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 10.2. 1 i § Bestämmelserna i 1 f och 1 g §§ hindrar inte att ett stamnätsföretag bedriver sådan produktion av el som avses i 1 a § andra stycket eller ingår i samma koncern som ett företag som bedriver produktion av el som uteslutande är knuten till driften av stamnätsföretagets ledningsnät. I paragrafen, som är ny och behandlas i avsnitt 10.3, finns en bestämmelse om undantag från kraven på åtskilt ägande dels i fråga om sådan elproduktion som ett elnätsföretag får bedriva i egen regi enligt 1 a § andra stycket, dels i fråga om elproduktion som bedrivs av ett dotterföretag och som uteslutande är motiverad av nätdriften. 1 j § En styrelseledamot, verkställande direktör, firmatecknare eller annan person med liknande ställning i ett stamnätsföretag får inte samtidigt ha en motsvarande ställning i ett företag som bedriver produktion av eller handel med el med undantag för ett sådant produktionsföretag som avses i 1 i §. I paragrafen, som är ny, finns ett förbud för personer som företräder stamnätsföretaget att samtidigt ha en motsvarande ställning i ett företag som bedriver produktion av eller handel med el. Bestämmelsen har tillkommit med anledning av artikel 9.1 d i elmarknadsdirektivet, där det anges att samma person inte får vara ledamot i styrelsen, tillsynsorganet eller organ som juridiskt företräder företaget för både ett företag som bedriver produktions- eller leveransverksamhet och för en systemansvarig för överföringssystem eller ett överföringssystem. I ett aktiebolag har styrelseledamöterna, den verkställande direktören och andra firmatecknare en sådan ställning. Kravet träffar emellertid även andra legala ställföreträdare. Sålunda har exempelvis generaldirektören i Affärsverket svenska kraftnät en sådan ställning som avses i paragrafen. För tydlighetens skull bör påpekas att om en person innehar någon av de tre angivna funktionerna eller en liknande funktion i ett stamnätsföretag får han eller hon inte ha någon av dessa funktioner i ett företag som bedriver produktion av eller handel med el. När det gäller företag som bedriver eldistribution finns en delvis motsvarande bestämmelse i 1 b § andra stycket. Övervägandena finns i avsnitt 10.4. 1 k § Om ett stamnätsföretag ingår i en koncern där en annan del bedriver produktion av eller handel med el, får åtgärder som vidtas av företag i koncernen för att säkerställa att kraven i 1 f, 1 g och 1 j §§ är uppfyllda inte innebära att personal eller kommersiellt känsliga uppgifter överförs från stamnätsföretaget till ett företag som bedriver produktion av eller handel med el. Paragrafen, som är ny och behandlas i avsnitt 10.5, innehåller en bestämmelse som har tillkommit med anledning av artikel 9.7 i elmarknadsdirektivet. Åtgärder som vidtas av företag i en koncern, där det bedrivs såväl stamnätsverksamhet som produktion av eller handel med el, för att säkerställa åtskilt ägande får inte innebära att personal eller kommersiellt känsliga uppgifter överförs från stamnätsföretaget till ett företag som bedriver produktion av eller handel med el. Med kommersiellt känsliga uppgifter avses uppgifter i stamnätsverksamheten, vilka inte är allmänt kända och utgör en kommersiell fördel för annan aktör, i synnerhet företag som bedriver produktion av eller handel med el. Bestämmelsen riktar sig till företagen i den aktuella koncernen och avser de åtgärder företagen vidtar för att säkerställa effektiv åtskillnad. Det rör sig sålunda inte om något förbud mot att personal hos stamnätsföretaget i ett annat sammanhang söker anställning hos ett företag som bedriver produktion av eller handel med el. 17 § Ett företag som bedriver nätverksamhet och som ingår i samma koncern som ett företag som bedriver produktion av eller handel med el ska upprätta en övervakningsplan och se till att planen följs. Av övervakningsplanen ska det framgå vilka åtgärder som ska vidtas för att motverka diskriminerande beteende gentemot övriga aktörer på elmarknaden. I planen ska särskilt anges de särskilda skyldigheter som de anställda har för att detta mål ska uppnås. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten får meddela föreskrifter om innehållet i övervakningsplanen. I sak har paragrafen ändrats på så sätt att kravet på övervakningsplan enligt första stycket har inskränkts till att avse nätföretag som ingår i samma koncern som företag som bedriver produktion av eller handel med el. Övervägandena finns i avsnitt 12.1. I andra stycket har rent språkliga ändringar gjorts. Nuvarande tredje stycket har utgått. En bestämmelse med i huvudsak motsvarande innehåll finns i 17 a § andra stycket. Bemyndigandet i tredje stycket, som motsvarar nuvarande fjärde stycket, har ändrats till att avse endast föreskrifter om innehållet i övervakningsplanen. Bestämmelsen har utformats i enlighet med Lagrådets synpunkter. Bemyndigandet att meddela föreskrifter om offentliggörandet av den årliga rapporten återfinns i 17 a § tredje stycket. 17 a § Ett nätföretag som är skyldigt att upprätta en övervakningsplan enligt 17 § ska utse en övervakningsansvarig, som självständigt ska bevaka att planen upprättas och följs. Nätföretaget ska se till att den övervakningsansvarige har de befogenheter och tillgång till den information som krävs för att utföra uppdraget. Den övervakningsansvarige ska årligen upprätta en rapport över de åtgärder som vidtagits enligt övervakningsplanen och ge in rapporten till nätmyndigheten. Nätföretaget ska offentliggöra rapporten. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten får meddela föreskrifter om utseende av övervakningsansvarig och dennes uppgifter samt om offentliggörandet av den årliga rapporten. I paragrafen, som är ny, finns bestämmelser om en särskild övervakningsansvarig, som ska ha i uppdrag att bevaka att den övervakningsplan som ska finnas enligt 17 § upprättas och följs. Bestämmelserna om övervakningsansvarig har tillkommit med anledning av de nya kraven i artikel 26.2 d i elmarknadsdirektivet. Av första stycket framgår till en början att det är nätföretaget som ska utse en övervakningsansvarig. Det finns inget hinder mot att företaget utser någon av sina anställda. Den övervakningsansvarige ska emellertid kunna utföra sitt uppdrag helt självständigt. Den person som utses bör mot denna bakgrund vara erfaren och ha god integritet och goda kunskaper inom området. Kravet på oberoende kommer även till uttryck i att nätföretaget ska se till att den övervakningsansvarige har de befogenheter och tillgång till den information som krävs för att utföra uppdraget. Bestämmelserna i andra stycket svarar delvis mot nuvarande 17 § tredje stycket. I enlighet med elmarknadsdirektivets krav åligger det den övervakningsansvarige att årligen upprätta en rapport, som ska offentliggöras, över de åtgärder som vidtagits enligt övervakningsplanen och ge in rapporten till nätmyndigheten. Av tredje stycket framgår att regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten får meddela föreskrifter om utseende av övervakningsansvarig och dennes uppgifter samt om offentliggörandet av den årliga rapporten. Sådana föreskrifter kan avse bl.a. krav att den övervakningsansvarige ska påpeka brister i hanteringen av övervakningsplanen för nätföretaget och lämna uppgifter till nätmyndigheten. Övervägandena finns i avsnitt 12.2. 23 § Om ett nätföretag och ett företag som bedriver produktion av eller handel med el ingår i samma koncern, ska företagen när de vänder sig till enskilda elanvändare eller allmänheten ange sin identitet på ett sådant sätt att det tydligt framgår vilken verksamhet företaget bedriver. Elmarknadsdirektivet innehåller en rad bestämmelser om åtskillnad av systemansvariga för distributionssystemet. I Sverige är detta företag som bedriver region- eller lokalnätsverksamhet. Om ett sådant nätföretag är en del av ett vertikalt integrerat företag, dvs. en koncern där det även bedrivs produktion av eller handel med el, ska de olika verksamheterna hållas tydligt åtskilda. Bestämmelser om detta finns redan i ellagen. Bestämmelsen i paragrafen, som är ny, har tillkommit med anledning av nya krav i elmarknadsdirektivet i fråga om åtskillnad. Nätföretaget ska inte kunna dra fördel av den vertikala integrationen för att snedvrida konkurrensen. I artikel 26.3 i direktivet stadgas mot denna bakgrund att vertikalt integrerade nätföretag inte får ge upphov till förvirring i fråga om den separata identitet som leveransdelen av det vertikalt integrerade företaget har. Av paragrafen följer att om ett elnätsföretag och ett företag som bedriver produktion av eller handel med el ingår i samma koncern, ska såväl nätföretaget som elhandelsföretaget ange sin identitet på ett sådant sätt att det tydligt framgår vilken verksamhet företaget bedriver. Kravet gäller när företagen vänder sig till elanvändare och till allmänheten. Sålunda omfattas fakturor, information som bifogas fakturor, webbplatser, alla former av reklam och s.k. varumärkesprofilering. Bestämmelsen hindrar inte att företag i samma koncern använder sig av ett gemensamt kännetecken. Företagen måste emellertid ange sin identitet på ett sätt som inte leder till oklarhet i frågan om företaget bedriver nätverksamhet eller elhandel. Ett lämpligt sätt att göra detta är att det i anslutning till den benämning under vilken företaget driver sin verksamhet (firman) tydligt anges om det är nätföretaget eller elhandelsföretaget som är avsändare. Övervägandena finns i avsnitt 12.3. 5 kap. 3 § Nätmyndigheten ska meddela beslut om fastställande av intäktsramen senast två månader innan tillsynsperioden börjar. Det ska framgå av beslutet vilka uppgifter och metoder som har använts vid fastställandet av ramen. 10 § På ansökan av nätkoncessionshavaren om omprövning kan nätmyndigheten ändra en fastställd intäktsram under tillsynsperioden, om det finns omständigheter som bedöms medföra en väsentlig ökning av intäktsramen vid en omprövning enligt 12 § eller om det annars finns särskilda skäl. En ansökan om omprövning ska handläggas skyndsamt. 11 § Nätmyndigheten ska ändra en fastställd intäktsram under tillsynsperioden om 1. den nätkoncessionshavare som beslutet gäller har lämnat oriktiga eller bristfälliga uppgifter som i mer än ringa omfattning har inverkat på intäktsramens storlek, 2. beslutet har fattats på ett uppenbart felaktigt eller ofullständigt underlag och detta i mer än ringa omfattning har inverkat på intäktsramens storlek, eller 3. det annars finns särskilda skäl. 12 § En nätkoncessionshavare får inom fyra månader efter tillsynsperiodens slut ansöka hos nätmyndigheten om att intäktsramen för perioden ska ökas. Ansökan ska handläggas skyndsamt. 13 § Nätmyndigheten ska ompröva den fastställda intäktsramen efter tillsynsperiodens slut, om det finns skäl att anta att ramen är större än vad som är motiverat av senare kända förhållanden och avvikelsen inte är ringa. Om det inte finns särskilda hinder, ska ett beslut i frågan om ändring av intäktsramen meddelas senast tio månader efter tillsynsperiodens slut. Om nätmyndigheten avser att meddela beslut vid en senare tidpunkt, ska nätkoncessionshavaren underrättas om det inom den nämnda tiden. Har en sådan underrättelse inte skett får myndigheten inte meddela ett omprövningsbeslut som är till nackdel för nätkoncessionshavaren. 14 § Vid omprövning enligt 12 eller 13 § ska nätmyndigheten kontrollera om de antaganden som legat till grund för beslutet om fastställande av intäktsram överensstämmer med det faktiska utfallet under perioden. Vid bedömningen ska myndigheten tillämpa 6-9 §§ och utgå från de uppgifter och metoder som myndigheten har använt vid fastställandet av intäktsramen och som framgår av beslutet om fastställande. 15 § Om en allmän förvaltningsdomstol har ändrat ett beslut om intäktsram för en nätkoncessionshavare och grunden för ändring av det beslutet är tillämplig även för en annan nätkoncessionshavare, ska nätmyndigheten, efter ansökan av den senare nätkoncessionshavaren, ompröva det beslut om intäktsram som gäller för denne. En ansökan om omprövning ska ha kommit in till nätmyndigheten inom tre månader efter det att domstolens avgörande vunnit laga kraft. 16 § Nätmyndigheten ska ompröva ett beslut om intäktsramen för en tillsynsperiod, om myndigheten eller en allmän förvaltningsdomstol har beslutat om ändring i fråga om en tidigare tillsynsperiod och det avgörandet har vunnit laga kraft. 17 § Om det finns särskilda skäl, får nätmyndigheten på ansökan av en nätkoncessionshavare medge att delar av intäkter under tillsynsperioden tas med i intäktsredovisningen först för senare perioder. En ansökan enligt första stycket ska ha kommit in till nätmyndigheten senast tre månader efter den tillsynsperiod då intäkterna uppkommit. I 3 och 10-17 §§ har ändringar gjorts som innebär att det alltid är nätmyndigheten som är beslutande myndighet i frågor om intäktsramen. Övervägandena finns i avsnitt 13. 20 § Om en nätkoncessionshavares samlade intäkter från nätverksamheten under tillsynsperioden har avvikit från intäktsramen, ska det belopp med vilket intäkterna överstigit eller understigit intäktsramen minska respektive öka ramen för den påföljande tillsynsperioden. 21 § Om en nätkoncessionshavares samlade intäkter från nätverksamheten under tillsynsperioden har överstigit intäktsramen med mer än fem procent, ska ett överdebiteringstillägg beräknat enligt andra stycket minska intäktsramen för den påföljande tillsynsperioden. Beräkningen av överdebiteringstillägget ska grundas på den del av nätkoncessionshavarens samlade intäkter från nätverksamheten som överstiger intäktsramen. Överdebiteringstillägget ska beräknas efter en räntesats som motsvarar den genomsnittliga referensränta enligt 9 § räntelagen (1975:635) som under tillsynsperioden fastställts av Riksbanken med ett tillägg av femton procentenheter. Ändringar har gjorts i 20 och 21 §§ med anledning av att definitionen av intäktsram enligt 1 kap. 5 a § har justerats. 8 kap. 6 § En elleverantör, som ska börja leverera el i en uttagspunkt eller överta leveranserna till en elanvändare i dennes uttagspunkt, ska anmäla detta till berörd innehavare av nätkoncession. Anmälan ska även innehålla en uppgift om vem som har åtagit sig balansansvaret i uttagspunkten. En anmälan om att börja leverera el ska göras omedelbart. En elleverantör får överta leveranserna till en elanvändare i dennes uttagspunkt fjorton dagar efter anmälan enligt första stycket. Bestämmelserna i första och andra styckena gäller inte de elleverantörer som avses i 7 §. En innehavare av nätkoncession som tar emot en anmälan enligt första stycket ska sända underrättelser i anledning därav enligt de närmare föreskrifter som meddelas av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten får meddela ytterligare föreskrifter om elleverantörers skyldigheter enligt första stycket. Paragrafen, som innehåller bestämmelser om byte av elleverantör, har ändrats med anledning av artikel 3.5 a i elmarknadsdirektivet. Ändringarna i första stycket är av redaktionell karaktär. De sakliga ändringarna framgår av andra stycket. Där anges nu att en elleverantör får överta leveranserna till en elanvändare 14 dagar efter en anmälan om bytet till berörd nätkoncessionshavare. Något krav att elleverantören ska anmäla övertagandet inom en viss tid efter avtalet med elanvändaren finns inte. Inga ändringar har gjorts i tredje stycket. I fjärde stycket har endast en språklig ändring gjorts. I femte stycket har "närmare" ersatts av "ytterligare". Normgivningsbemyndigandet har därmed utformats med beaktande av Lagrådets synpunkter. Övervägandena finns i avsnitt 7. 9 § Den som övertar balansansvaret i en elanvändares uttagspunkt efter en anmälan enligt 6 § första stycket får göra det från och med den dag då elleverantören övertar leveranserna. I andra fall får balansansvaret bara övertas från och med den första dagen i en kalendermånad. Den elleverantör som enligt 5 § första stycket är leveransskyldig i uttagspunkten ska enligt de närmare föreskrifter som regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten meddelar underrätta berörd innehavare av nätkoncession om övertagandet senast en månad innan det ska ske. Den systemansvariga myndigheten får, om det finns särskilda skäl, i det enskilda fallet medge att balansansvaret i en uttagspunkt ska börja gälla tidigare än vad som följer av andra stycket. En innehavare av nätkoncession som tar emot en anmälan enligt andra stycket ska sända underrättelser i anledning därav enligt de närmare föreskrifter som meddelas av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten. Paragrafen, som behandlas i avsnitt 7, innehåller bestämmelser om övertagande av balansansvar. I första stycket har ändringar gjorts med anledning av de nya bestämmelserna om leverantörsbyte. Den som övertar balansansvaret ska kunna göra det samtidigt som den nye elleverantören övertar leveranserna. När det är fråga om ett övertagande av balansansvaret utan samband med ett leverantörsbyte gäller bestämmelserna i andra stycket, som i huvudsak motsvarar nuvarande första stycket. Föreskrifterna i första och andra styckena gäller bara då det verkligen är fråga om ett övertagande av balansansvaret, däremot inte då någon åtar sig balansansvaret i samband med att elleverans till en ny kund påbörjas i uttagspunkten, dvs. i samband med att kunden flyttar, eller då någon åtar sig balansansvaret i en helt ny uttagspunkt eller i en uttagspunkt efter återinkoppling (prop. 1998/99:137 s. 53). Tredje och fjärde styckena motsvarar nuvarande andra och tredje styckena och har endast justerats redaktionellt och språkligt. 11 kap. 13 § Ett avtal mellan en konsument och en elleverantör ska innehålla uppgifter om 1. elleverantörens namn, adress, telefonnummer och webbplats, 2. elleverantörens åtagande gentemot konsumenten, 3. när avtalet träffas och vid vilken tidpunkt elleverantören planerar att överta leveranserna till konsumenten, 4. var konsumenten kan finna information om elleverantörens priser och övriga villkor, 5. villkoren för fakturering och betalning, 6. den tid som avtalet löper eller om det löper tills vidare, 7. vad som gäller avseende förlängning av ett avtal som löper under viss tid, 8. villkoren för uppsägning av avtalet, 9. hur ersättningen beräknas vid uppsägning i förtid av ett avtal som löper under viss tid, 10. villkoren för ersättning om elleverantören inte uppfyller sitt åtagande enligt avtalet, och 11. hur elleverantören på sin webbplats samt på begäran på annat sätt tillhandahåller den ytterligare konsumentrelaterade information som anges i 18 §. Information om avtalsvillkoren och uppgifterna enligt första stycket ska lämnas till konsumenten innan avtalet ingås eller bekräftas. Paragrafen är ny och har tillkommit mot bakgrund av de krav som ställs upp i elmarknadsdirektivets bilaga I, punkten 1 a. Ändamålet med bestämmelsen är att säkerställa att konsumenten får information om de viktigaste villkoren i avtalet med elleverantören innan avtalet ingås. Av första stycket första punkten framgår till en början att det av avtalet tydligt ska framgå vem elleverantören är och hur konsumenten kan komma i kontakt med företaget. Enligt punkten 2 ska elleverantörens samtliga åtaganden gentemot konsumenten framgå, exempelvis att ett fast pris ska gälla för elleveranserna. Om elleverantören åtagit sig att t.ex. leverera el från förnybara energikällor ska även det ses som en del av åtagandet enligt avtalet. Enligt punkten 3 ska det framgå när avtalet ingåtts och när elleverantören avser att överta leveranserna. Hänvisning ska enligt punkten 4 ske till var konsumenten kan hitta information om de priser som gäller vid varje tidpunkt samt övriga villkor. Av punkten 5 följer att avtalet ska innehålla uppgift om det faktureringsintervall som har överenskommits. Även elleverantörens sätt att räkna fram uppgifterna i fakturan är en del av villkoren för fakturering och betalning. Om elleverantören tillämpar ett system med förskottsbetalning och i efterhand stämmer av fakturerat belopp gentemot den faktiska förbrukningen ska det tydligt framgå. Enligt punkten 6 ska den tid som avtalet löper anges eller annars om det löper tills vidare. Om avtalet löper under viss tid ska det enligt punkten 7 anges hur avtalet förlängs och vad som gäller i dessa fall. Villkoren för uppsägning av avtalet, som ska finnas med enligt punkten 8, kan exempelvis gälla uppsägningstider och uppgift om elleverantören kräver skriftlig uppsägning. Enligt punkten 9 ska det framgå hur ersättningen beräknas om konsumenten vill frånträda ett avtal i förtid, eller om detta kan ske utan kostnad för konsumenten. Elleverantören har en möjlighet att ta ut ersättning för den förlust som uppstår om avtalet frånträds under löpande avtalstid. Även om någon summa inte kan anges i avtalet ska principerna för hur ersättningen beräknas förklaras för konsumenten. Syftet är att konsumenten ska få en uppfattning om vad det kostar att i förtid avbryta avtalsförhållandet och därigenom kunna avgöra om det lönar sig att byta elleverantör trots ett befintligt tidsbestämt avtal. I punkten 10 föreskrivs att det ska framgå vilka villkor som gäller för ersättning till konsumenten om elleverantören inte kan fullgöra sitt åtagande. Elleverantören ska enligt 18 § tillhandahålla ytterligare information om bl.a. konsumenternas rättigheter enligt 11 kap. och vart konsumenterna ska vända sig med klagomål. Den informationen kan lämnas på webbplatsen, men en hänvisning dit ska enligt punkten 11 finnas med i den information som tillhandahålls i samband med att avtalet ingås. I andra stycket anges att konsumenten ska få information om avtalets innehåll innan det ingås eller bekräftas. Även om avtalet ingås med hjälp av en mellanman måste informationen tillhandahållas konsumenten innan denne kan bekräfta avtalet. En speciell situation är den när konsumenten anvisas en elleverantör enligt 8 kap. 8 §. Någon möjlighet för elleverantören att invänta att konsumenten bekräftar avtalet finns då inte. I stället gäller enligt 8 kap. 8 § fjärde stycket att elleverantören utan dröjsmål ska underrätta elanvändaren om de villkor som elleverantören avser att tillämpa och om den dag då leveransen påbörjas. Övervägandena finns i avsnitt 8.1. 14 § Ett avtal mellan en konsument och en nätkoncessionshavare ska innehålla uppgifter om 1. nätkoncessionshavarens namn, adress, telefonnummer och webbplats, 2. nätkoncessionshavarens åtagande gentemot konsumenten, 3. när avtalet träffas, 4. var konsumenten kan finna information om nätkoncessionshavarens priser och övriga villkor, 5. villkoren för fakturering och betalning, 6. villkoren för uppsägning av avtalet, 7. villkoren för ersättning om nätkoncessionshavaren inte uppfyller sitt åtagande enligt avtalet, och 8. hur nätkoncessionshavaren på sin webbplats samt på begäran på annat sätt tillhandahåller den ytterligare konsumentrelaterade information som anges i 18 §. Paragrafen är ny och har liksom 13 § tillkommit mot bakgrund av de krav som ställs upp i elmarknadsdirektivets bilaga I, punkten 1 a. Trots den utformning som bestämmelsen fått i bilagan i dess svenska lydelse, där beteckningen "elhandlare" används, är det tydligt att kraven även gäller när nätkoncessionshavare träffar avtal med konsumenter. Eftersom en nätkoncessionshavare inte kan binda konsumenten för en bestämd tid och dessutom är ensam om att kunna tillhandahålla överföringen av el till uttagspunkten, saknas dock i vissa fall skäl för att ställa upp sådana krav som enligt 13 § gäller för en elleverantör. Eftersom nätkoncessionshavaren knappast har möjlighet att kontakta konsumenten innan denne börjar ta ut el ur uttagspunkten saknas det skäl för att ålägga nätkoncessionshavaren ett krav att tillhandahålla information innan avtalet ingås. I övrigt hänvisas till kommentaren under 13 §. Övervägandena finns i avsnitt 8.1. 15 § En elleverantör får inte missgynna en konsument endast på grund av det betalningssätt konsumenten har valt. Om en elleverantör eller en nätkoncessionshavare tillämpar ett system med förskottsbetalning för konsumenter, ska detta vara skäligt och grundat på den förväntade förbrukningen. Paragrafen är ny och har tillkommit mot bakgrund av kraven i elmarknadsdirektivets bilaga I, punkten 1 d. Av första stycket följer att konsumenterna fritt ska kunna välja mellan de olika betalningssätt som elleverantörerna erbjuder utan att genom oskäligt höga avgifter eller andra villkor tvingas in i en viss betalningsmodell eller ett visst faktureringssätt. Bestämmelsen hindrar dock inte att en elleverantör tar ut en något högre faktureringsavgift för de konsumenter som väljer ett för elleverantören dyrare faktureringssätt, så länge den högre avgiften är skälig och motsvarar kostnaden. Bestämmelsen i första stycket gäller inte nätkoncessionshavare. Att nätföretag inte får ställa upp oskäliga villkor beroende på valt betalningssätt följer i stället av 4 kap. 1 §. I andra stycket stadgas att ett betalningssystem som bygger på förskottsbetalning ska vara skäligt och grundas på den förväntade förbrukningen. Något förbud mot att fakturera konsumenter i förskott finns inte, även om detta torde vara ovanligt. Bestämmelsen kräver att förskottsfakturan beräknas utifrån den enskilde konsumentens förväntade förbrukning. Skälighetskravet tar främst sikte på att förskottsbegäran inte kan avse en alltför lång tidsperiod. Bestämmelsen omfattar både elleverantörer och nätkoncessionshavare. Övervägandena finns i avsnitt 8.2. 16 § En elleverantör som avser att ändra villkoren för ett avtal som löper tills vidare med en konsument ska underrätta konsumenten om ändringen. Underrättelse ska ske genom ett särskilt meddelande till konsumenten. Av meddelandet ska det framgå att konsumenten har rätt att säga upp avtalet. De nya villkoren får inte börja tillämpas förrän tidigast två månader efter det att meddelandet har skickats. Paragrafen är ny och har tillkommit mot bakgrund av elmarknadsdirektivets bilaga I, punkten 1 b. Paragrafen omfattar avtal som löper tills vidare mellan en elleverantör och en konsument. När det gäller avtal som löper under en viss tid kan elleverantören som huvudregel inte ensidigt ändra villkoren under avtalets löptid. En särskild informationsskyldighet gäller i stället enligt 8 kap. 5 § när en sådan avtalsperiod närmar sig sitt slut. Av första stycket framgår att elleverantören måste underrätta konsumenten i förväg om ändringar i avtalsvillkoren. Med villkoren för ett avtal avses samtliga åtaganden för båda parter, såsom prissättning, faktureringssätt, uppsägningstider eller åtaganden att tillhandahålla el från en viss produktionskälla. Om avtalet är ett avtal om rörligt pris är dock en prisförändring som sker på föreskrivet sätt inte någon ändring av avtalsvillkoren. Inte heller en ändring av påförda energiskatter innebär att avtalet ändras. Ett informationskrav som även omfattar avtalsenliga prisförändringar följer dock av 17 §. Underrättelse till konsumenten ska ske genom ett särskilt meddelande. Bestämmelsen är teknikneutral. Det är sålunda möjligt för elleverantören att underrätta kunden genom t.ex. ett e-postmeddelande. Det ligger dock i sakens natur att detta endast kan ske när konsumenten själv har anmält en e-postadress till elleverantören och godtagit att underrättas på detta sätt. Samtliga villkorsändringar ska meddelas konsumenten, som samtidigt ska informeras om att han eller hon har rätt att säga upp avtalet. Av 19 § följer att den konsument som väljer att säga upp avtalet och träffa avtal med en annan elleverantör ska få genomföra bytet utan att åläggas någon särskild avgift för detta. Av andra stycket följer att elleverantören inte kan börja tillämpa de nya avtalsvillkoren förrän tidigast två månader efter det att meddelandet skickats till konsumenten. Det bör framgå redan av meddelandet vid vilken tidpunkt som de nya villkoren kommer att träda i kraft. Övervägandena finns i avsnitt 8.5. 17 § När en prishöjning har skett ska konsumenten underrättas om detta i den nästkommande fakturan från elleverantören. Det ska framgå när prisändringen trädde i kraft och hur priset ändrats. Paragrafen, som är ny, har tillkommit med anledning av elmarknadsdirektivets bilaga I, punkten 1 b. Kravet att särskilt uppmärksamma konsumenten på en prishöjning omfattar situationen att elleverantören har meddelat nya villkor och höjt priset för elleveransen. Kravet gäller då utöver den informationsplikt som följer av 16 §. Även när priset höjs i enlighet med avtalet, t.ex. om priset är kopplat till elbörsens utveckling, ska elleverantören uppmärksamma konsumenten på prisändringen i samband med den efterföljande fakturan. Om konsumentpriset räknas fram utifrån ett genomsnittspris på elbörsen under en viss tidsperiod, får genomsnittspriset jämföras med föregående periods genomsnittspris. Det är inte nödvändigt att redogöra för börsens upp- och nedgångar under den period som faktureringen avser. Det är bara prishöjningar som omfattas av kravet på information, även om det kan ligga i elleverantörens intresse att uppmärksamma konsumenten när en sänkning av priset sker. Övervägandena finns i avsnitt 8.5. 18 § Elleverantörer och nätkoncessionshavare som träffar avtal med konsumenter ska på sina webbplatser lämna tydlig information om 1. konsumentens rättigheter, 2. hur konsumenten ska gå till väga för att lämna klagomål, och 3. vilka organ konsumenten kan vända sig till för information eller tvistlösning. På konsumentens begäran ska informationen lämnas på annat sätt. Elleverantörer och nätkoncessionshavare ska på eller i samband med fakturor till konsumenter och i reklam som vänder sig till konsumenter antingen lämna den information som följer av första stycket eller hänvisa till att informationen finns på webbplatsen och på begäran tillhandahålls på annat sätt. Paragrafen är ny och har tillkommit mot bakgrund av artikel 3.9 c i elmarknadsdirektivet och direktivets bilaga I, punkten 1 a. Av första stycket framgår att elleverantörer och nätkoncessionshavare är skyldiga att tillhandahålla konsumenter viss information. Informationen kan komma att bli ganska omfattande och det är därför tillräckligt att den finns tillgänglig på företagets webbplats. På begäran av en enskild konsument ska dock enligt andra stycket informationen lämnas på annat sätt. Den information det är fråga om är dels en allmän information om en konsuments rättigheter enligt detta kapitel, dels information om hur företaget har inrättat sin klagomålshantering. Information ska också finnas om den kontaktpunkt som regeringen utser samt vilka möjligheter som finns för en konsument att vända sig till Allmänna reklamationsnämnden och Energimarknadsinspektionen. Enligt 13 och 14 §§ ska även ett avtal som träffas med en konsument innehålla en uppgift om att den nu aktuella informationen finns på webbplatsen. I tredje stycket stadgas att elleverantörer och nätkoncessionshavare som fakturerar konsumenter eller utformar reklam riktad till konsumenter ska lämna den information som anges i första stycket antingen i fakturan eller reklamen eller annars hänvisa till att informationen finns på webbplatsen. Övervägandena finns i avsnitt 8.1 och 8.4. 19 § Ett byte av elleverantör ska genomföras utan särskild kostnad för konsumenten. Vid byte av elleverantör ska konsumenten få en slutfaktura inom sex veckor från den dag då den frånträdande elleverantörens leverans upphörde. Paragrafen är ny och har tillkommit mot bakgrund av kraven i artikel 3 i elmarknadsdirektivet och direktivets bilaga I, punkten 1 e och j. Bestämmelsen i första stycket gäller såväl de berörda elleverantörerna som nätkoncessionshavaren. Bestämmelsen innebär ett förbud mot att ta ut någon avgift särskilt för att genomföra bytesprocessen eller avsluta avtalsförhållandet. Det finns däremot inte något hinder mot att den elleverantör som avslutar avtalsförhållandet med konsumenten tar ut den vanliga fakturaavgiften även i samband med upprättandet av slutfakturan. Bytesprocessen förutsätter att konsumenten följer villkoren avseende det gällande avtalets löptid och uppsägningstid. Om konsumenten vill frånträda ett tidsbestämt avtal i förtid, eller ett tidsobestämt avtal utan att iaktta föreskriven uppsägningstid kan konsumenten bli skyldig att betala en avtalsenlig avgift till elleverantören. Hur denna avgift ska beräknas ska enligt 13 § första stycket 9 framgå av avtalet. Av andra stycket framgår att den frånträdande elleverantören måste tillhandahålla konsumenten en slutfaktura inom sex veckor räknat från den dag då leveranserna upphörde. Övervägandena finns i avsnitt 8.3. 20 § Elleverantörer och nätkoncessionshavare ska ha fastställda rutiner för hanteringen av klagomål från konsumenter. Paragrafen är ny och har tillkommit mot bakgrund av elmarknadsdirektivets bilaga I, punkten 1 f. Bestämmelsen medför ett krav på elleverantörer och nätkoncessionshavare att ta fram fasta rutiner för att ta emot och hantera klagomål från konsumenter. Hur rutinerna ser ut och vart konsumenten ska vända sig ska tydligt framgå av den konsumentrelaterade information som företaget enligt 18 § ska ange på sin webbplats. Övervägandena finns i avsnitt 8.4. 12 kap. 1 § Tillsynen över efterlevnaden av denna lag och av föreskrifter eller villkor som har meddelats med stöd av lagen utövas, såvitt avser frågor om elsäkerhet och driftsäkerheten hos det nationella elsystemet, av den eller de myndigheter som regeringen bestämmer. Tillsynen i övrigt över efterlevnaden av denna lag och av föreskrifter och villkor som har meddelats med stöd av lagen utövas av nätmyndigheten. Tillsynen enligt andra stycket omfattar inte bestämmelserna i 7 och 10 kap. samt 11 kap. 1-12 §§ och inte heller efterlevnaden av elleverantörernas skyldigheter enligt 8 kap. 1-4 §§, 5 § första och andra styckena och 6-11 a §§. Nätmyndigheten är tillsynsmyndighet enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 714/2009 av den 13 juli 2009 om villkor för tillträde till nät för gränsöverskridande elhandel och om upphävande av förordning (EG) nr 1228/2003. Innehållet i första och andra styckena är oförändrat. I tredje stycket görs en ändring som innebär att nätmyndighetens tillsyn också omfattar elleverantörers och nätkoncessionshavares skyldigheter enligt de nya bestämmelserna i 11 kap. 13-20 §§. I fjärde stycket anges att nätmyndigheten är tillsynsmyndighet enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 714/2009 av den 13 juli 2009 om villkor för tillträde till nät för gränsöverskridande elhandel och om upphävande av förordning (EG) nr 1228/2003. Ändringen är föranledd av att den förordningen har ersatt förordning (EG) nr 1228/2003. Övervägandena finns i avsnitt 14.1. 1 a § Ärenden om undantag enligt artikel 17.1, 17.2 och 17.3 i förordning (EG) nr 714/2009 prövas av regeringen. Nätmyndigheten ska utreda ärenden som anges i första stycket och därefter, med eget yttrande, överlämna ärendet till regeringens prövning. Nätmyndigheten ska i samband med överlämnandet offentliggöra sitt yttrande. I fall som avses i artikel 17.5 i förordning (EG) nr 714/2009 ska regeringen meddela beslut efter yttrande från byrån för samarbete mellan energitillsynsmyndigheter. I första stycket har hänvisningen till förordning (EG) nr 1228/2003 bytts ut mot en hänvisning till motsvarande bestämmelser i förordning (EG) nr 714/2009. Andra stycket har justerats språkligt. I tredje stycket finns en ny bestämmelse, som har tillkommit med anledning av att det i vissa fall är byrån för samarbete mellan energitillsynsmyndigheter (ACER) som ska meddela beslutet om undantag eller avge yttrande till det relevanta organet i medlemsstaten. Vilka dessa situationer är anges i artikel 17.5 i förordning (EG) nr 714/2009. Därför föreskrivs nu i tredje stycket att regeringen i sådana fall ska meddela beslut efter yttrande från ACER i stället för nätmyndigheten. Av artikel 17.6 andra meningen följer att ACER:s yttrande ska offentliggöras tillsammans med regeringens beslut i ärendet. Övervägandena finns i avsnitt 15. 1 b § I ett beslut av nätmyndigheten enligt sådana riktlinjer som har antagits med stöd av förordning (EG) nr 714/2009 ska det anges att beslutet kan komma att ändras eller upphävas efter begäran av Europeiska kommissionen. I paragrafen, som är ny, finns en bestämmelse om att nätmyndighetens beslut enligt sådana riktlinjer som har antagits med stöd av förordning (EG) nr 714/2009 ska villkoras av att beslutet inte ändras eller upphävs på begäran av EU-kommissionen. Bestämmelsen tar sikte på beslut som nätmyndigheten meddelar med tillämpning av riktlinjerna. Förelägganden och andra åtgärder som beslutas enligt reglerna i detta kapitel omfattas inte. Paragrafen, som har tillkommit med anledning av artikel 39 i elmarknadsdirektivet, behandlas i avsnitt 14.3. 3 § En tillsynsmyndighet får meddela de förelägganden som behövs för att trygga efterlevnaden av de föreskrifter och villkor som omfattas av tillsynen. Ett föreläggande får förenas med vite. Ett föreläggande gäller omedelbart, om det 1. avser elsäkerhet eller driftsäkerheten hos det nationella elsystemet, 2. avser riktigheten av lämnade uppgifter enligt 8 kap. 11 b §, eller 3. har meddelats med anledning av en anmälan enligt 14 § första stycket. Inga ändringar föreslås i första stycket. I andra stycket har en ändring gjorts som innebär nätmyndighetens beslut om föreläggande med anledning av en anmälan enligt 14 § gäller omedelbart. Ändringen har gjorts med hänsyn till artikel 37.11 i elmarknadsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 14.2. 14 § Nätmyndigheten ska fatta beslut i ett ärende inom två månader från det att en anmälan kom in till myndigheten om anmälan 1. har lämnats in av någon som har ett intresse i saken, och 2. innehåller ett påstående att en nätkoncessionshavare inte följer bestämmelser som omfattas av nätmyndighetens tillsyn enligt 1 §. Om nätmyndigheten behöver ytterligare tid för att avgöra ärendet får myndigheten förlänga tiden med två månader eller, om sökanden medger det, med den ytterligare tid som kan behövas för att ärendet ska kunna avgöras. Bestämmelserna i första och andra styckena gäller inte nätkoncessionshavarens skyldigheter enligt 3 kap. 6 § första stycket, 7 § första stycket, 11 § första och andra styckena, 14 § första stycket och 15 § första stycket samt 4 kap. 10 § första och tredje styckena. Paragrafen är ny och har tillkommit med anledning av artikel 37.11 i elmarknadsdirektivet, där det finns bestämmelser om vilka tidsfrister som ska gälla när en part lämnar in ett klagomål till tillsynsmyndigheten mot en systemansvarig för överförings- eller distributionssystemet. Som anges i första stycket gäller paragrafen en anmälan från någon som har ett intresse i saken. De angivna tidsfristerna gäller alltså endast när anmälaren har rättigheter som berörs av en regelöverträdelse från nätkoncessionshavarens sida. Det bör dock betonas att bestämmelsen inte inskränker de möjligheter andra personer har att anmäla missförhållanden till nätmyndigheten. Det bör vidare anmärkas att paragrafen inte innebär någon förändring i fråga om i vilka situationer nätmyndigheten kan ingripa mot ett försumligt nätföretag eller vilka medel myndigheten kan tillgripa. En anmälan ska således föranleda en bedömning av om det är motiverat med en åtgärd inom ramen för nätmyndighetens vanliga tillsynsverksamhet. Nätmyndigheten ska normalt fatta beslut i ärendet inom två månader från det att anmälan kom in till myndigheten. Av andra stycket framgår dock att tiden kan förlängas i vissa fall. Av tredje stycket framgår att vissa av nätkoncessionshavarens skyldigheter är undantagna från bestämmelserna i paragrafen. När det gäller dessa skyldigheter finns särskilda bestämmelser om prövningen av tvister. Övervägandena finns i avsnitt 14.2. Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser 1. Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2011 i fråga om 8 kap. 6 och 9 §§, den 1 januari 2012 i fråga om 5 kap. 3 och 10-18 §§ och i övrigt den 1 augusti 2011. 2. Ett stamnätsföretag som har ansökt om certifiering enligt lagen (2011:000) om certifiering av stamnätsföretag för el får bedriva verksamhet utan hinder av 3 kap. 1 f och 1 g §§ till dess att ett slutligt beslut i frågan om certifiering har vunnit laga kraft, dock längst till och med den 2 mars 2012. Av första punkten framgår att huvuddelen av lagändringarna träder i kraft den 1 augusti 2011. De nya bestämmelserna om byte av elleverantör träder dock i kraft först den 1 oktober samma år för att göra det möjligt för företagen att lägga om sina rutiner. De ändringar i 5 kap. som innebär att nätmyndigheten ska fatta beslut om intäktsramen även när det gäller intäkter från stamledning träder i kraft den 1 januari 2012. I andra punkten finns en bestämmelse som syftar till att göra det möjligt för vertikalt integrerade företag att genomföra övergången till åtskilt ägande fram till den 3 mars 2012, då kraven på åtskilt ägande ska vara fullt genomförda i de medlemsstater som har valt den lösningen. Ett stamnätsföretag, som ingår i en koncern som bedriver produktion av eller handel med el eller naturgas, kan under övergångstiden bedriva verksamhet trots att kraven på oberoende inte är uppfyllda. En förutsättning är dock att företaget ansökt om certifiering. Övervägandena finns i avsnitt 31.3. 33.4 Förslaget till lag om ändring i naturgaslagen (2005:403) 1 kap. 7 a § Med transmissionsnätsoperatör avses i denna lag den som bedriver överföring av naturgas i en högtrycksledning eller ett nät som i huvudsak består av högtrycksledningar med undantag för högtrycksledning som huvudsakligen används i samband med lokal distribution av naturgas. I paragrafen, som är ny, definieras termen transmissionsnätsoperatör. I praktiken svarar uttrycket mot det som i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/73/EG av den 13 juli 2009 om gemensamma regler för den inre marknaden för naturgas och om upphävande av direktiv 2003/55/EG (gasmarknadsdirektivet) benämns systemansvarig för överföringssystemet. Transmissionsnätsoperatör har dock definierats som den som bedriver överföring av naturgas i en högtrycksledning eller ett nät som i huvudsak består av högtrycksledningar med undantag för högtrycksledning som huvudsakligen används i samband med lokal distribution av naturgas. Lokal distribution bör förstås som överföring av naturgas till slutförbrukare inom ett begränsat område. Ett sådant område torde i de allra flesta fall vara lätt att avgränsa med hänsyn till distributionsnätens hittillsvarande uppbyggnad, som har skett genom utbyggnad inom orter med större befolkningskoncentrationer. De ledningar som undantas används sålunda inte för "överföring" (transmission) i gasmarknadsdirektivets mening utan fungerar som en del av det lokala distributionsnätet. I direktivet undantas inte ledningar som används för regional distribution. Definitionen behandlas i avsnitt 20. 3 kap. 2 § Ett företag som bedriver överföring av naturgas får inte bedriva handel med naturgas. En transmissionsnätsoperatör får inte bedriva produktion av naturgas eller produktion av eller handel med el. Paragrafen har ändrats mot bakgrund av gasmarknadsdirektivets strängare krav på åtskillnad mellan transmissionsverksamhet å ena sidan och produktion och handel å den andra. I första stycket har ingen ändring gjorts. Det nuvarande andra stycket har utgått ur paragrafen. En bestämmelse med i huvudsak motsvarande innehåll har införts i 2 d §. I andra stycket föreskrivs i stället att en transmissionsnätsoperatör inte får bedriva produktion av naturgas eller produktion av eller handel med el. Övervägandena finns i avsnitt 21.2. 2 a § En transmissionsnätsoperatör ska vara oberoende av företag som bedriver produktion av eller handel med naturgas eller el. I paragrafen, som är ny och behandlas i avsnitt 21.2, finns en grundläggande bestämmelse om oberoende för transmissionsnätsoperatörer i förhållande till produktion av eller handel med naturgas eller el. Ett företag som bedriver sådan produktion eller handel får inte under några omständigheter kunna utöva kontroll över en transmissionsnätsoperatör. Vad oberoendet innebär förtydligas i viktiga avseenden i 2 b-2 d §§. 2 b § Den som ensam eller tillsammans med någon annan utövar kontroll över ett företag som bedriver produktion av eller handel med naturgas eller el, får inte utöva kontroll över eller någon rättighet gentemot en transmissionsnätsoperatör. Den som ensam eller tillsammans med någon annan utövar kontroll över en transmissionsnätsoperatör, får inte utöva kontroll över eller någon rättighet gentemot ett företag som bedriver produktion av eller handel med naturgas eller el. Den som ensam eller tillsammans med någon annan får utse ledamöter till styrelsen eller motsvarande organ hos en transmissionsnätsoperatör, får inte utöva kontroll över eller någon rättighet gentemot ett företag som bedriver produktion av eller handel med naturgas. I paragrafen, som är ny, finns bestämmelser som syftar till att genomföra kravet på åtskilt ägande enligt artikel 9.1 och 9.2 i gasmarknadsdirektivet. Åtskilt ägande innebär i huvudsak att den som äger ett naturgasnät är oberoende av leverans- och produktionsintressen. Kraven i artikel 9 gäller den som ansvarar för transmissionsnätet. Bestämmelserna i paragrafen gäller därför transmissionsnätsoperatörer. Denna term definieras i 1 kap. 7 a §. Innehavare av distributionsledningar är undantagna. I första stycket föreskrivs att den som ensam eller tillsammans med någon annan utövar kontroll över ett företag som bedriver produktion av eller handel med naturgas eller el inte får utöva kontroll över eller någon rättighet gentemot en transmissionsnätsoperatör. Av andra stycket framgår att den som ensam eller tillsammans med någon annan utövar kontroll över en transmissionsnätsoperatör inte får utöva kontroll över eller någon rättighet gentemot ett företag som bedriver produktion av eller handel med naturgas eller el. Bestämmelserna i dessa stycken svarar mot artikel 9.1 b i gasmarknadsdirektivet. I tredje stycket föreskrivs att den som ensam eller tillsammans med någon annan får utse ledamöter till styrelsen eller motsvarande organ hos en transmissionsnätsoperatör inte får utöva kontroll över eller någon rättighet gentemot ett företag som bedriver produktion av eller handel med naturgas. Bestämmelsen har tillkommit med anledning av artikel 9.1 c i gasmarknadsdirektivet. Definitionen av kontroll, som finns i artikel 2.36 i gasmarknadsdirektivet, är hämtad från rådets förordning (EG) nr 139/2004 av den 20 januari 2004 om kontroll av företagskoncentrationer (den s.k. koncentrationsförordningen). Uttrycket ska inte förstås på något annat sätt i paragrafen. När det gäller tolkningen av vad som avses med rättigheter som inte får utövas kan viss ledning hämtas i artikel 9.2 i gasmarknadsdirektivet. Där framhålls att dessa i synnerhet ska omfatta rätten att rösta, befogenheten att utse ledamöter till styrelsen, tillsynsorganet eller organ som juridiskt företräder företaget och rätten att inneha ägarmajoriteten. Bestämmelserna i paragrafen hindrar inte att exempelvis ett gashandelsföretag är minoritetsägare i en transmissionsnätsoperatör. Gashandelsföretaget är emellertid i ett sådant fall förhindrat att utöva de rättigheter som följer av aktieinnehavet i strid med reglerna om åtskillnad. Ägandet måste alltså vara passivt. Övervägandena finns i avsnitt 21.2. 2 c § Det som anges i 2 b § gäller inte kontroll eller rättighet som utövas av staten genom regeringen. Bestämmelserna i 2 § andra stycket, 2 a § och 2 b § första och andra styckena hindrar inte att en transmissionsnätsoperatör bedriver sådan produktion av el som avses i 3 kap. 1 a § andra stycket ellagen (1997:857) eller ingår i samma koncern som ett företag som bedriver produktion av el som uteslutande är knuten till driften av transmissionsnätsoperatörens elektriska ledningsnät. I paragrafen anges vissa undantag från de krav som ställs upp i 2-2 b §§. Av artikel 9.6 i gasmarknadsdirektivet framgår att kravet på åtskilt ägande inte hindrar att staten bedriver såväl transmissionsverksamhet som produktion av eller handel med naturgas eller el, förutsatt att verksamheterna inte kontrolleras av samma offentliga organ. I detta sammanhang är inte regeringen att betrakta som ett offentligt organ i direktivets mening. Av första stycket framgår att det som sägs i 2 b § inte gäller kontroll eller rättigheter som utövas av staten genom regeringen. Det är däremot inte tillåtet för en förvaltningsmyndighet att kontrollera såväl en transmissionsnätsoperatör som en el- eller naturgasleverantör. I andra stycket finns en särskild bestämmelse som gäller en transmissionsnätsoperatör som även bedriver elnätsverksamhet. När det gäller ett sådant företag görs undantag från kraven på åtskilt ägande i fråga om sådan elproduktion som är motiverad av nätdriften. Övervägandena i denna fråga finns i avsnitt 21.5. 2 d § En styrelseledamot, verkställande direktör, firmatecknare eller annan person med liknande ställning hos en transmissionsnätsoperatör får inte samtidigt ha en motsvarande ställning i ett företag som bedriver produktion av eller handel med naturgas. Paragrafen, som är ny, motsvarar i huvudsak nuvarande 2 § andra stycket. Bestämmelsen har dock justerats något, främst mot bakgrund av att kraven i artikel 9.1 d i gasmarknadsdirektivet ska tillämpas även i fråga om transmissionsnätsoperatörer som inte är privata rättssubjekt. I artikel 9.1 d i gasmarknadsdirektivet anges att samma person inte får vara ledamot i styrelsen, tillsynsorganet eller organ som juridiskt företräder företaget för både ett företag som bedriver produktions- eller leveransverksamhet och för en systemansvarig för överföringssystem eller ett överföringssystem. I ett aktiebolag har styrelseledamöterna, den verkställande direktören och andra firmatecknare en sådan ställning. Kravet träffar emellertid även andra legala ställföreträdare. Sålunda har exempelvis generaldirektören i Affärsverket svenska kraftnät en sådan ledande ställning som avses i paragrafen. För tydlighetens skull bör påpekas att om en person innehar någon av de tre angivna funktionerna eller en liknande funktion i ett stamnätsföretag får han eller hon inte ha någon av dessa funktioner i ett företag som bedriver produktion av eller handel med el. Övervägandena finns i avsnitt 21.3. 2 e § Om en transmissionsnätsoperatör ingår i en koncern där en annan del bedriver produktion av eller handel med naturgas, får åtgärder som vidtas av företag i koncernen för att säkerställa att kraven i 2 a, 2 b och 2 d §§ är uppfyllda inte innebära att personal eller kommersiellt känsliga uppgifter överförs från transmissionsnätsoperatören till ett företag som bedriver produktion av eller handel med naturgas. Paragrafen, som är ny och behandlas i avsnitt 21.4, innehåller bestämmelser som har tillkommit med anledning av artikel 9.7 i gasmarknadsdirektivet. Åtgärder som vidtas av företag i en koncern, där det bedrivs såväl transmissionsverksamhet som produktion av eller handel med naturgas, för att säkerställa åtskilt ägande får inte innebära att personal eller kommersiellt känsliga uppgifter överförs från transmissionsnätsoperatören till ett företag som bedriver produktion av eller handel med naturgas. Med kommersiellt känsliga uppgifter avses uppgifter i transmissionsverksamheten, vilka inte är allmänt kända och utgör en kommersiell fördel för annan aktör, i synnerhet företag som bedriver produktion av eller handel med naturgas. Bestämmelsen riktar sig till företagen i den aktuella koncernen och avser de åtgärder företagen vidtar för att säkerställa effektiv åtskillnad. Det rör sig sålunda inte om något förbud mot att personal hos transmissionsnätsoperatören i ett annat sammanhang söker anställning hos ett företag som bedriver produktion av eller handel med naturgas. 9 § Ett företag som bedriver överföring av naturgas och som ingår i samma koncern som ett företag som bedriver produktion av eller handel med naturgas ska upprätta en övervakningsplan och se till att planen följs. Av övervakningsplanen ska det framgå vilka åtgärder som ska vidtas för att motverka diskriminerande beteende gentemot övriga aktörer på naturgasmarknaden. I planen ska dessutom anges de särskilda skyldigheter som de anställda har för att detta mål ska uppnås. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, tillsynsmyndigheten får meddela föreskrifter om innehållet i övervakningsplanen. I sak har paragrafen ändrats på så sätt att kravet på övervakningsplan enligt första stycket har inskränkts till att avse ledningsinnehavare som ingår i samma koncern som företag som bedriver produktion av eller handel med naturgas. Övervägandena finns i avsnitt 23.1. I andra stycket har endast rent språkliga ändringar gjorts. Nuvarande tredje stycket har utgått. En bestämmelse med i huvudsak motsvarande innehåll finns i 10 § andra stycket. Bemyndigandet i tredje stycket, som motsvarar nuvarande fjärde stycket, har ändrats till att avse endast föreskrifter om innehållet i övervakningsplanen. Bestämmelsen har utformats i enlighet med Lagrådets synpunkter. Bemyndigandet att meddela föreskrifter om offentliggörandet av den årliga rapporten återfinns i 10 § tredje stycket. 10 § Ett företag som är skyldigt att upprätta en övervakningsplan enligt 9 § ska utse en övervakningsansvarig, som självständigt ska bevaka att planen upprättas och följs. Företaget ska se till att den övervakningsansvarige har de befogenheter och tillgång till den information som krävs för att utföra uppdraget. Den övervakningsansvarige ska årligen upprätta en rapport över de åtgärder som vidtagits enligt övervakningsplanen och ge in rapporten till tillsynsmyndigheten. Företaget ska offentliggöra rapporten. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, tillsynsmyndigheten får meddela föreskrifter om utseende av övervakningsansvarig och dennes uppgifter samt om offentliggörandet av den årliga rapporten. I paragrafen, som är ny, finns bestämmelser om en särskild övervakningsansvarig, som ska ha i uppdrag att bevaka att den övervakningsplan som ska finnas enligt 9 § upprättas och följs. Bestämmelserna om övervakningsansvarig har tillkommit med anledning av de nya kraven i artikel 26.2 d i gasmarknadsdirektivet. Av första stycket framgår till en början att det är det berörda naturgasföretaget som ska utse en övervakningsansvarig. Det finns inget hinder mot att företaget utser någon av sina anställda. Den övervakningsansvarige ska emellertid kunna utföra sitt uppdrag helt självständigt. Den person som utses bör mot denna bakgrund vara erfaren och ha god integritet och goda kunskaper inom området. Kravet på oberoende kommer även till uttryck i att naturgasföretaget ska se till att den övervakningsansvarige har de befogenheter och tillgång till den information som krävs för att utföra uppdraget. Bestämmelserna i andra stycket svarar delvis mot nuvarande 9 § tredje stycket. I enlighet med gasmarknadsdirektivets krav åligger det den övervakningsansvarige att årligen upprätta en rapport, som ska offentliggöras, över de åtgärder som vidtagits enligt övervakningsplanen och ge in rapporten till tillsynsmyndigheten. Av tredje stycket framgår att regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, tillsynsmyndigheten får meddela föreskrifter om utseende av övervakningsansvarig och dennes uppgifter samt om offentliggörandet av den årliga rapporten. Sådana föreskrifter kan avse bland annat krav att den övervakningsansvarige ska påpeka brister i hanteringen av övervakningsplanen för naturgasföretaget och lämna uppgifter till tillsynsmyndigheten. Övervägandena finns i avsnitt 23.2. 11 § Om ett företag som bedriver överföring av naturgas och ett företag som bedriver produktion av eller handel med naturgas ingår i samma koncern, ska företagen när de vänder sig till enskilda gasförbrukare eller allmänheten ange sin identitet på ett sådant sätt att det tydligt framgår vilken verksamhet företaget bedriver. Gasmarknadsdirektivet innehåller en rad bestämmelser om åtskillnad av systemansvariga för distributionssystemet. I Sverige är detta företag som bedriver överföring av gas i distributionsledningar. Om ett sådant företag är en del av ett vertikalt integrerat företag, dvs. en koncern där det även bedrivs produktion av eller handel med naturgas, ska de olika verksamheterna hållas åtskilda. Bestämmelsen i paragrafen, som är ny, har tillkommit med anledning av nya krav i gasmarknadsdirektivet i fråga om åtskillnad. Distributionsföretaget ska inte kunna dra fördel av den vertikala integrationen för att snedvrida konkurrensen. I artikel 26.3 stadgas mot denna bakgrund att vertikalt integrerade distributionsföretag inte får ge upphov till förvirring i fråga om den separata identitet som leveransdelen av det vertikalt integrerade företaget har. Av paragrafen följer att om ett distributionsföretag och ett företag som bedriver produktion av eller handel med naturgas ingår i samma koncern, ska såväl distributionsföretaget som gashandelsföretaget ange sin identitet på ett sådant sätt att det tydligt framgår vilken verksamhet företaget bedriver. Kravet gäller när företagen vänder sig till gasförbrukare och till allmänheten. Sålunda omfattas fakturor, information som bifogas fakturor, webbplatser, alla former av reklam och s.k. varumärkesprofilering. Bestämmelsen hindrar inte att företag i samma koncern använder sig av ett gemensamt kännetecken. Företagen måste emellertid ange sin identitet på ett sätt som inte leder till oklarhet i frågan om företaget bedriver distributionsverksamhet eller gashandel. Ett lämpligt sätt att göra detta är att det i anslutning till den benämning under vilken företaget driver sin verksamhet (firman) tydligt anges att det är distributionsföretaget eller gashandelsföretaget som är avsändare. Övervägandena finns i avsnitt 23.3. 6 kap. 3 a § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, tillsynsmyndigheten får meddela föreskrifter om utformningen av tariffer för lagring av naturgas. I paragrafen, som är ny, finns ett bemyndigande till regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, tillsynsmyndigheten att meddela föreskrifter om utformningen av tariffer för lagring av naturgas. Bestämmelsen har tillkommit med anledning av artikel 33.1 i gasmarknadsdirektivet. När det gäller tariffer för överföring finns bestämmelser om utformningen i 3 och 5 §§. Paragrafen behandlas i avsnitt 25. 6 § Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från de skyldigheter som följer av 5 § i fråga om naturgasledning eller ledningsnät som används för överföring av naturgas uteslutande inom ett geografiskt avgränsat område som används för industriell eller kommersiell verksamhet. I paragrafen, som är ny, finns ett bemyndigande till regeringen att meddela föreskrifter om undantag från förhandsregleringen av anslutningsavgifter och överföringstariffer i fråga om slutna distributionssystem. Föreskrifter om undantag kan få praktisk betydelse framför allt när det gäller naturgasledningar inom hamn- och industriområden, förutsatt att ledningarna inte uteslutande används för överföring av gas för ledningsinnehavarens egen räkning. Förhandsregleringen enligt 5 § gäller endast den som bedriver överföring för annans räkning (jfr 1 kap. 6 §). De närmare förutsättningarna för att undanta slutna distributionssystem från tariffregleringen framgår av artikel 28 i gasmarknadsdirektivet. Direktivets krav måste således beaktas vid utformningen av nationella föreskrifter om undantag. Paragrafen behandlas i avsnitt 24. 7 kap. 8 § En leverantör av naturgas, som ska börja leverera naturgas till en uttagspunkt eller överta leveranserna till en naturgasförbrukare i dennes uttagspunkt, ska anmäla detta till innehavaren av naturgasledningen. Anmälan ska även innehålla en uppgift om vem som har åtagit sig balansansvaret i uttagspunkten. En anmälan om att börja leverera naturgas ska göras omedelbart. En leverantör av naturgas får överta leveranserna till en naturgasförbrukare i dennes uttagspunkt fjorton dagar efter anmälan enligt första stycket. En innehavare av naturgasledning som tar emot en anmälan enligt första stycket ska sända underrättelser i anledning därav enligt de närmare föreskrifter som meddelas av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, tillsynsmyndigheten. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, tillsynsmyndigheten får meddela ytterligare föreskrifter om naturgasleverantörers skyldigheter enligt första stycket. Paragrafen, som innehåller bestämmelser om byte av naturgasleverantör, har ändrats med anledning av artikel 3.6 a i gasmarknadsdirektivet. Ändringarna i första stycket är av redaktionell karaktär. De sakliga ändringarna framgår av andra stycket. Där anges nu att en naturgasleverantör får överta leveranserna till en naturgasförbrukare 14 dagar efter en anmälan om bytet till innehavaren av naturgasledningen. Något krav att leverantören ska anmäla övertagandet inom en viss tid efter avtalet med förbrukaren finns inte. I tredje stycket har endast en språklig ändring gjorts. I fjärde stycket har "närmare" ersatts av "ytterligare". Normgivningsbemyndigandet har därmed utformats i enlighet med Lagrådets synpunkter. Övervägandena finns i avsnitt 18. 9 § Den som övertar balansansvaret i en naturgasförbrukares uttagspunkt efter en anmälan enligt 8 § första stycket får göra det från och med den dag då naturgasleverantören övertar leveranserna. I andra fall får balansansvaret bara övertas från och med den första dagen i en kalendermånad. Den leverantör som enligt 7 d § är leveransskyldig i uttagspunkten ska enligt de närmare föreskrifter som regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, tillsynsmyndigheten meddelar underrätta innehavaren av naturgasledning om övertagandet senast en månad innan det ska ske. Den systemansvariga myndigheten får, om det finns särskilda skäl, i det enskilda fallet medge att balansansvaret i en uttagspunkt ska börja gälla tidigare än vad som följer av andra stycket. En innehavare av naturgasledning som tar emot en anmälan enligt andra stycket ska sända underrättelser i anledning därav enligt de närmare föreskrifter som meddelas av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, tillsynsmyndigheten. Paragrafen, som behandlas i avsnitt 18, innehåller bestämmelser om övertagande av balansansvar. I första stycket har ändringar gjorts med anledning av de nya bestämmelserna om leverantörsbyte i 8 § andra stycket. Den som övertar balansansvaret ska kunna göra det samtidigt som den nye naturgasleverantören övertar leveranserna. Bestämmelsen i andra stycket tar sikte på det fallet att balansansvaret övertas utan samband med leverantörsbyte. Tredje och fjärde styckena motsvarar nuvarande andra och tredje styckena och har endast justerats redaktionellt. 8 kap. 13 § Ett avtal mellan en konsument och en leverantör av naturgas ska innehålla uppgifter om 1. naturgasleverantörens namn, adress, telefonnummer och webbplats, 2. naturgasleverantörens åtagande gentemot konsumenten, 3. när avtalet träffas och vid vilken tidpunkt naturgasleverantören planerar att överta leveranserna till konsumenten, 4. var konsumenten kan finna information om naturgasleverantörens priser och övriga villkor, 5. villkoren för fakturering och betalning, 6. den tid som avtalet löper eller om det löper tills vidare, 7. vad som gäller avseende förlängning av ett avtal som löper under viss tid, 8. villkoren för uppsägning av avtalet, 9. hur ersättningen beräknas vid uppsägning i förtid av ett avtal som löper under viss tid, 10. villkoren för ersättning om naturgasleverantören inte uppfyller sitt åtagande enligt avtalet, och 11. hur naturgasleverantören på sin webbplats samt på begäran på annat sätt tillhandahåller den ytterligare konsumentrelaterade information som anges i 18 §. Information om avtalsvillkoren och uppgifterna enligt första stycket ska lämnas till konsumenten innan avtalet ingås eller bekräftas. Paragrafen är ny och har tillkommit mot bakgrund av de krav som ställs upp i gasmarknadsdirektivets bilaga I, punkten 1 a. Ändamålet med bestämmelserna är att säkerställa att konsumenten får information om de viktigaste villkoren i avtalet med naturgasleverantören innan avtalet ingås. Av första stycket första punkten framgår till en början att det av avtalet tydligt ska framgå vem naturgasleverantören är och hur konsumenten kan komma i kontakt med företaget. Enligt punkten 2 ska naturgasleverantörens samtliga åtaganden gentemot konsumenten framgå, exempelvis om ett fast pris ska gälla för gasleveranserna. Enligt punkten 3 ska det framgå när avtalet ingåtts och när naturgasleverantören planerar att överta leveranserna. Hänvisning ska enligt punkten 4 ske till hur konsumenten kan hitta information om de priser som gäller vid varje tidpunkt samt övriga villkor. Av punkten 5 följer att avtalet ska innehålla uppgift om det faktureringsintervall som har överenskommits. Även naturgasleverantörens sätt att räkna fram uppgifterna i fakturan är en del av villkoren för fakturering och betalning. Om naturgasleverantören tillämpar ett system med förskottsbetalning och i efterhand stämmer av fakturerat belopp gentemot den faktiska förbrukningen ska det tydligt framgå. Enligt punkten 6 ska den tid som avtalet löper anges eller annars om det löper tills vidare. Om avtalet löper under viss tid ska det enligt punkten 7 anges hur avtalet förlängs och vad som gäller i dessa fall. Villkoren för uppsägning av avtalet, som ska finnas med enligt punkten 8, kan exempelvis gälla uppsägningstider och uppgift om naturgasleverantören kräver skriftlig uppsägning. Enligt punkten 9 ska det framgå hur ersättningen beräknas om konsumenten vill frånträda ett tidsbestämt avtal i förtid eller om detta kan ske utan kostnad för konsumenten. Naturgasleverantören har en möjlighet att begära ersättning för den förlust som uppstår vid ett frånträdande under löpande avtalstid. Även om någon summa inte kan anges i avtalet ska principerna för hur ersättningen beräknas förklaras för konsumenten. Syftet är att konsumenten ska få en uppfattning om vad det kostar att i förtid avbryta avtalsförhållandet och därigenom kunna avgöra om det lönar sig att byta naturgasleverantör trots ett befintligt tidsbestämt avtal. I punkten 10 föreskrivs att det ska framgå vilka villkor som gäller för ersättning till konsumenten om naturgasleverantören inte kan fullgöra sitt åtagande. Naturgasleverantören ska enligt 18 § tillhandahålla ytterligare information om bl.a. konsumenternas rättigheter enligt detta kapitel och hur konsumenterna ska gå till väga för att lämna klagomål. Den informationen kan lämnas på webbplatsen, men en hänvisning dit ska enligt punkten 11 finnas med i den information som tillhandahålls i samband med att avtalet ingås. I andra stycket anges att konsumenten ska få information om avtalets innehåll innan det ingås eller bekräftas. Även om avtalet ingås med hjälp av en mellanman måste informationen tillhandahållas konsumenten innan denne kan bekräfta avtalet. En speciell situation är den när konsumenten anvisas en leverantör enligt 7 kap. 8 a § . Någon möjlighet för leverantören att invänta att konsumenten bekräftar avtalet finns då inte. I stället gäller enligt 7 kap. 8 a § fjärde stycket att leverantören utan dröjsmål ska underrätta gasförbrukaren om de villkor som leverantören avser att tillämpa och om den dag då leveransen påbörjas. Övervägandena finns i avsnitt 19.1. 14 § Ett avtal mellan en konsument och ett företag som bedriver överföring av naturgas ska innehålla uppgifter om 1. företagets namn, adress, telefonnummer och webbplats, 2. företagets åtagande gentemot konsumenten, 3. när avtalet träffas, 4. var konsumenten kan finna information om företagets priser och övriga villkor, 5. villkoren för fakturering och betalning, 6. villkoren för uppsägning av avtalet, 7. villkoren för ersättning om företaget inte uppfyller sitt åtagande enligt avtalet, och 8. hur företaget på sin webbplats samt på begäran på annat sätt tillhandahåller den ytterligare konsumentrelaterade information som anges i 18 §. Paragrafen är ny och har liksom 13 § tillkommit mot bakgrund av de krav som ställs upp i gasmarknadsdirektivets bilaga I, punkten 1 a. Trots den utformning som bestämmelsen fått i bilagan i dess svenska lydelse, där beteckningen "gashandlare" används, är det tydligt att kraven även gäller när företag som bedriver gasnätsverksamhet träffar avtal med konsumenter. Eftersom företaget inte kan binda konsumenten för en bestämd tid och dessutom är ensamt om att kunna tillhandahålla överföringen av gas till uttagspunkten, saknas dock i vissa fall skäl för att ställa upp samma krav som enligt 13 § gäller för en naturgasleverantör. I övrigt hänvisas till kommentaren under 13 §. Eftersom företaget knappast har möjlighet att kontakta konsumenten innan denne börjar ta ut naturgas ur uttagspunkten saknas det skäl för att ålägga företaget ett krav motsvarande det som gäller för leverantörer, att tillhandahålla information innan avtalet ingås. Övervägandena finns i avsnitt 19.1. 15 § En leverantör av naturgas får inte missgynna en konsument endast på grund av det betalningssätt konsumenten har valt. Om en leverantör av naturgas eller ett företag som bedriver överföring av naturgas tillämpar ett system med förskottsbetalning för konsumenter, ska detta vara skäligt och grundat på den förväntade förbrukningen. Paragrafen är ny och har tillkommit mot bakgrund av kraven i gasmarknadsdirektivets bilaga I, punkten 1 d. Av första stycket följer att konsumenterna fritt ska kunna välja mellan de olika betalningssätt som naturgasleverantörerna erbjuder utan att genom oskäligt höga avgifter eller andra villkor tvingas in i en viss betalningsmodell eller ett visst faktureringssätt. Bestämmelsen hindrar dock inte att en naturgasleverantör tar ut en något högre faktureringsavgift för de konsumenter som väljer ett för företaget dyrare faktureringssätt, så länge den högre avgiften är skälig och motsvarar kostnaden. I andra stycket stadgas att ett betalningssystem som bygger på förskottsbetalning ska vara skäligt och grundas på den förväntade förbrukningen. Något förbud mot att fakturera konsumenter i förskott finns dock inte. Bestämmelsen kräver att förskottsfakturan beräknas utifrån den enskilde konsumentens förväntade förbrukning. För de konsumenter som inte blir individuellt avlästa får i stället ett eventuellt förskott avse en viss del av årskostnaden. Skälighetskravet tar främst sikte på att begäran om förskott inte kan avse en alltför lång tidsperiod. Bestämmelsen omfattar både naturgasleverantörer och företag som bedriver överföring av naturgas. Övervägandena finns i avsnitt 19.2. 16 § En naturgasleverantör som avser att ändra villkoren för ett avtal som löper tills vidare med en konsument ska underrätta konsumenten om ändringen. Underrättelse ska ske genom ett särskilt meddelande till konsumenten. Av meddelandet ska det framgå att konsumenten har rätt att säga upp avtalet. De nya villkoren får inte börja tillämpas förrän tidigast två månader efter det att meddelandet har skickats. Paragrafen är ny och har tillkommit mot bakgrund av gasmarknadsdirektivets bilaga I, punkten 1 b. Paragrafen omfattar avtal som löper tills vidare mellan en naturgasleverantör och en konsument. När det gäller avtal som löper under en viss tid kan naturgasleverantören som huvudregel inte ensidigt ändra villkoren under avtalets löptid. Av första stycket framgår att naturgasleverantören måste underrätta konsumenten i förväg om ändringar i avtalsvillkoren. Med villkoren för ett avtal avses samtliga åtaganden för båda parter, såsom prissättning, faktureringssätt och uppsägningstider. Om avtalet är ett avtal om rörligt pris är dock en prisförändring som sker på föreskrivet sätt inte någon ändring av avtalsvillkoren. Inte heller en ändring av påförda energiskatter innebär att avtalet ändras. Ett informationskrav som även omfattar avtalsenliga prisförändringar följer dock av 17 §. Underrättelse till konsumenten ska ske genom ett särskilt meddelande. Bestämmelsen är teknikneutral. Naturgasleverantören kan således underrätta sina kunder genom t.ex. e-postmeddelanden. Det ligger dock i sakens natur att detta endast kan ske när konsumenten själv har anmält en e-postadress till naturgasleverantören och godtagit att underrättas på detta sätt. Samtliga villkorsändringar ska meddelas konsumenten, som samtidigt ska informeras om att han eller hon har rätt att säga upp avtalet. Av 19 § följer att den konsument som väljer att säga upp avtalet och träffa avtal med en annan naturgasleverantör ska få genomföra bytet utan att åläggas någon särskild avgift för detta. Av andra stycket följer att naturgasleverantören inte kan börja tillämpa de nya avtalsvillkoren förrän tidigast två månader efter det att meddelandet skickats till konsumenten. Det bör framgå redan av meddelandet vid vilken tidpunkt som de nya villkoren kommer att träda i kraft. Övervägandena finns i avsnitt 19.5. 17 § När en prishöjning har skett ska konsumenten underrättas om detta i den nästkommande fakturan från naturgasleverantören. Det ska framgå när prisändringen trädde i kraft och hur priset ändrats. Paragrafen, som är ny, har tillkommit med anledning av gasmarknadsdirektivets bilaga I, punkten 1 b. Kravet att särskilt uppmärksamma konsumenten på en prishöjning omfattar situationen att naturgasleverantören har meddelat nya villkor och höjt priset för gasleveransen. Kravet gäller då utöver den informationsplikt som följer av 16 §. Även när priset höjs i enlighet med avtalet, ska naturgasleverantören uppmärksamma konsumenten på prisändringen i samband med den efterföljande fakturan. Det är bara prishöjningar som omfattas av kravet på information, även om det kan ligga i naturgasleverantörens intresse att uppmärksamma konsumenten när en sänkning av priset sker. Övervägandena finns i avsnitt 19.5. 18 § Naturgasleverantörer och företag som bedriver överföring av naturgas som tecknar avtal med konsumenter ska på sina webbplatser lämna tydlig information om 1. konsumentens rättigheter, 2. hur konsumenten ska gå till väga för att lämna klagomål, och 3. vilka organ konsumenten kan vända sig till för information eller tvistlösning. Informationen ska på konsumentens begäran lämnas på annat sätt. Paragrafen är ny och har tillkommit mot bakgrund av gasmarknadsdirektivets bilaga I, punkten 1 a. Såväl naturgasleverantörer som företag som bedriver överföring av naturgas är skyldiga att tillhandahålla konsumenter viss information. Informationen kan komma att bli ganska omfattande, och det är därför tillräckligt att den finns tillgänglig på företagets webbplats. På begäran av en enskild konsument ska dock informationen lämnas på annat sätt. Den information det är fråga om är dels en allmän information om en konsuments rättigheter enligt detta kapitel, dels information om hur företaget har inrättat sin klagomålshantering. Information ska också finnas om den kontaktpunkt som regeringen utser samt vilka möjligheter som finns för en konsument att vända sig till Allmänna reklamationsnämnden och Energimarknadsinspektionen. Enligt 13 och 14 §§ ska även ett avtal som träffas med en konsument hänvisa till att denna information finns på webbplatsen. Övervägandena finns i avsnitt 19.1. 19 § Ett byte av naturgasleverantör ska genomföras utan särskild kostnad för konsumenten. Vid byte av naturgasleverantör ska konsumenten få en slutfaktura inom sex veckor från den dag då den frånträdande naturgasleverantörens leverans upphörde. Paragrafen är ny och har tillkommit mot bakgrund av kraven i artikel 3 i gasmarknadsdirektivet och direktivets bilaga I, punkten 1 e. Bestämmelsen i första stycket gäller såväl de berörda naturgasleverantörerna som det företag som innehar naturgasledningen och genomför bytet. Bestämmelsen innebär ett förbud mot att ta ut någon avgift särskilt för att genomföra bytesprocessen eller avsluta avtalsförhållandet. Att den naturgasleverantör som avslutar avtalsförhållandet med konsumenten tar ut den vanliga fakturaavgiften även i samband med upprättandet av slutfakturan finns det inte något hinder mot. Bytesprocessen förutsätter att konsumenten följer villkoren avseende det gällande avtalets löptid och uppsägningstid. Om konsumenten vill frånträda ett tidsbestämt avtal i förtid eller ett tidsobestämt avtal utan att iaktta föreskriven uppsägningstid, kan han eller hon bli skyldig att betala en avtalsenlig avgift till naturgasleverantören. Hur denna avgift ska beräknas ska enligt 13 § framgå av avtalet. Av andra stycket framgår att den frånträdande naturgasleverantören måste tillhandahålla konsumenten en slutfaktura inom sex veckor räknat från den dag då leveranserna upphörde. Övervägandena finns i avsnitt 19.3. 20 § Leverantörer av naturgas och företag som bedriver överföring av naturgas ska ha fastställda rutiner för hanteringen av klagomål från konsumenter. Paragrafen är ny och har tillkommit mot bakgrund av gasmarknadsdirektivets bilaga I, punkten 1 f. Bestämmelsen medför ett krav på naturgasleverantörer och företag som bedriver överföring av naturgas att ta fram fasta rutiner för att ta emot och hantera klagomål från konsumenter. Hur rutinerna ser ut och vart konsumenten ska vända sig ska tydligt framgå av den konsumentrelaterade information som företaget enligt 18 § ska ange på sin webbplats. Övervägandena finns i avsnitt 19.4. 9 kap. 1 § Den som har ansökt om koncession som avser byggande av en naturgasledning, en lagringsanläggning eller en förgasningsanläggning får, om den berörda ledningen eller anläggningen är av större omfattning, beviljas undantag från skyldigheterna enligt 3 kap. 2-2 d, 5, 6 och 8-10 §§, 4 kap. 2, 5 och 6 §§ samt 6 och 7 kap. Detsamma gäller den som har ansökt om koncession som avser ett väsentligt utökande av kapaciteten i en befintlig sådan ledning eller anläggning. Ett beslut om undantag enligt andra stycket får endast avse den utökade kapaciteten i den berörda ledningen eller anläggningen. I första stycket har ändringar gjorts med anledning av de nya bestämmelserna i 3 kap. 2 a-2 d och 10 §§. Undantag ska kunna beviljas även i fråga om dessa bestämmelser. I andra och tredje styckena har inga ändringar gjorts. Övervägandena finns i avsnitt 26. 3 § Ett beviljat undantag enligt 1 § ska avse en viss bestämd tid. Ett beslut om undantag ska förenas med de villkor som behövs för att säkerställa att kraven i 2 § uppfylls. I ett beslut om undantag ska det anges att beslutet kan komma att ändras eller upphävas efter begäran av Europeiska kommissionen. Inga ändringar i sak föreslås i paragrafen. I första och andra styckena har rent språkliga ändringar gjorts. I tredje stycket har "Europeiska gemenskapernas kommission" bytts ut mot "Europeiska kommissionen" för att anpassa bestämmelsen till Lissabonfördraget. Vidare har lydelsen ändrats så att det tydligare framgår att det inte är kommissionen som fattar själva beslutet om ändring eller upphävande. 5 § Ett beslut om undantag ska av regeringen utan dröjsmål anmälas till Europeiska kommissionen. Paragrafen har anpassats till Lissabonfördraget på samma sätt som 3 §. 10 kap. 1 § Tillsynsmyndigheten utövar tillsyn över efterlevnaden av 1. denna lag och föreskrifter och villkor som har meddelats med stöd av lagen, och 2. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 715/2009 av den 13 juli 2009 om villkor för tillträde till naturgasöverföringsnäten och om upphävande av förordning (EG) nr 1775/2005. Tillsynen omfattar inte efterlevnaden av bestämmelserna i 7 kap. med undantag för 5 och 6 §§, 8 kap. med undantag för 13-20 §§, 8 a kap. med undantag för 1 § och inte heller efterlevnaden av bestämmelserna i 5 kap. I första stycket 2 anges att tillsynen omfattar efterlevnaden av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 715/2009 av den 13 juli 2009 om villkor för tillträde till naturgasöverföringsnäten och om upphävande av förordning (EG) nr 1775/2005. Ändringen är föranledd av att den förordningen har ersatt förordning (EG) nr 1775/2005. I andra stycket görs en ändring som innebär att tillsynen också omfattar naturgasföretagens skyldigheter enligt de nya bestämmelserna i 8 kap. 13-20 §§. Paragrafen behandlas i avsnitt 27.1. 1 a § I ett beslut av tillsynsmyndigheten enligt sådana riktlinjer som har antagits med stöd av förordning (EG) nr 715/2009 ska det anges att beslutet kan komma att ändras eller upphävas efter begäran av Europeiska kommissionen. I paragrafen, som är ny, finns en bestämmelse om att tillsynsmyndighetens beslut enligt sådana riktlinjer som har antagits med stöd av förordning (EG) nr 715/2009 ska villkoras av att det inte ändras eller upphävs efter begäran av EU-kommissionen. Bestämmelsen tar sikte på beslut som tillsynsmyndigheten meddelar med tillämpning av riktlinjerna. Förelägganden och andra åtgärder som beslutas enligt reglerna i detta kapitel omfattas inte. Paragrafen, som har tillkommit med anledning av artikel 43 i gasmarknadsdirektivet, behandlas i avsnitt 27.3. 3 § Tillsynsmyndigheten får meddela de förelägganden som behövs för att trygga efterlevnaden av de föreskrifter och villkor som omfattas av tillsynen. Ett föreläggande får förenas med vite. Ett föreläggande som har meddelats med anledning av en anmälan enligt 4 § gäller omedelbart. Inga ändringar föreslås i första stycket. Andra stycket är nytt och motsvarar delvis nuvarande 4 § tredje stycket. Övervägandena finns i avsnitt 27.2. 4 § Tillsynsmyndigheten ska fatta beslut i ett ärende inom två månader från det att en anmälan kom in till myndigheten om anmälan 1. har lämnats in av någon som har ett intresse i saken, och 2. innehåller ett påstående att en innehavare av en naturgasledning, lagringsanläggning eller förgasningsanläggning inte följer bestämmelser som omfattas av myndighetens tillsyn enligt 1 §. Om myndigheten behöver ytterligare tid för att avgöra ärendet får tillsynsmyndigheten förlänga tiden med två månader eller, om sökanden medger det, med den ytterligare tid som kan behövas för att ärendet ska kunna avgöras. Tidsfristerna gäller även vid anmälan mot den systemansvariga myndigheten med påstående att dess balansavtal inte är objektiva eller icke-diskriminerande. Paragrafen har ändrats med anledning av artikel 41.11 i gasmarknadsdirektivet, där det finns bestämmelser om vilka tidsfrister som ska gälla när en part lämnar in ett klagomål till tillsynsmyndigheten mot en systemansvarig för överförings-, lagrings-, LNG- eller distributionssystemet. Som anges i första stycket gäller paragrafen en anmälan från någon som har ett intresse i saken. De angivna tidsfristerna gäller alltså endast när anmälaren har rättigheter som berörs av en regelöverträdelse från naturgasföretagets sida. Tillsynsmyndigheten ska i sådana fall normalt fatta beslut i ärendet inom två månader från det att anmälan kom in till myndigheten. Det bör dock betonas att bestämmelsen inte inskränker de möjligheter andra personer har att anmäla missförhållanden till myndigheten. Det bör vidare anmärkas att förslaget inte innebär någon förändring i fråga om i vilka situationer tillsynsmyndigheten kan ingripa mot ett försumligt naturgasföretag eller vilka medel myndigheten kan tillgripa. En anmälan ska således föranleda en bedömning av om det är motiverat med en åtgärd inom ramen för myndighetens vanliga tillsynsverksamhet. I andra stycket har endast en rent språklig ändring gjorts. Bestämmelsen i tredje stycket motsvarar nuvarande första stycket andra meningen. Nuvarande tredje stycket har ersatts med en ny bestämmelse i 3 § andra stycket. Övervägandena finns i avsnitt 27.2. Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser 1. Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2011 utom i fråga om 7 kap. 8 och 9 §§, som träder i kraft den 1 oktober 2011. 2. En transmissionsnätsoperatör som har ansökt om certifiering enligt lagen (2011:000) om certifiering av vissa naturgasföretag får bedriva verksamhet utan hinder av 3 kap. 2 § andra stycket, 2 a och 2 b §§ till dess att ett slutligt beslut i frågan om certifiering har vunnit laga kraft, dock längst till och med den 2 mars 2012. Av första punkten framgår att de nya bestämmelserna träder i kraft den 1 augusti 2011 utom de nya reglerna om byte av naturgasleverantör och balansansvarig, som träder i kraft den 1 oktober 2011. I andra punkten finns en bestämmelse som syftar till att göra det möjligt för vertikalt integrerade företag att genomföra övergången till åtskilt ägande under ordnade former fram till den 3 mars 2012, då kraven på åtskilt ägande ska vara fullt genomförda i de medlemsstater som har valt den lösningen. En transmissionsnätsoperatör, som ingår i en koncern som bedriver produktion av eller handel med naturgas eller el, kan under övergångstiden bedriva verksamhet trots att kraven på oberoende inte är uppfyllda. En förutsättning är dock att transmissionsnätsoperatören ansökt om certifiering. Övervägandena finns i avsnitt 31.4. Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/72/EG av den 13 juli 2009 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 714/2009 av den 13 juli 2009 Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/73/EG av den 13 juli 2009 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 715/2009 av den 13 juli 2009 Kommissionens beslut av den 10 november 2010 om ändring av avsnitt 3 i bilaga I till Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 715/2009 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 713/2009 av den 13 juli 2009 Sammanfattning av NELGA:s betänkande Tredje inre marknadspaketet för el och naturgas (SOU 2010:30) Bakgrund Nya el- och gasmarknadsutredningen (utredningen) har i uppdrag att genomföra det tredje inre marknadspaketet för el och naturgas i det svenska regelverket. Utredningens uppdrag utgör en del av det arbete inom EU som syftar till att skapa en gemensam inre marknad för el och naturgas. Paketet omfattar bl.a. nya och även mer detaljerade åtgärder som ska främja harmoniseringen och dess effekter. Därutöver skapas även en byrå för samarbete mellan de nationella tillsynsmyndigheterna (ACER). Genom att harmonisera regelverket och främja utvecklandet av gränsöverskridande handel skapas förutsättningar för effektivt fungerande konkurrensutsatta marknader för el och naturgas. Det tredje inre marknadspaketet för el och naturgas utgörs avföljande rättsakter: - Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/72/EG av den 13 juli2009 om gemensamma regler för den inre marknaden för el och om upphävande av direktiv 2003/54/EG (elmarknadsdirektivet). - Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 714/2009 av den 13 juli 2009 om villkor för tillträde till nät för gränsöverskridande elhandel och om upphävande av förordning (EG) nr 1228/2003 (elförordningen). - Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/73/EG av den 13 juli 2009 om gemensamma regler för den inre marknaden för naturgas och om upphävande av direktiv 2003/55/EG (gasmarknadsdirektivet). - Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 715/2009 av den 13 juli 2009 om villkor för tillträde till naturgasöverföringsnäten och om upphävande av förordning (EG) nr 1775/2005 (gasförordningen). - Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 713/2009 av den 13 juli 2009 om inrättande av en byrå för samarbete mellan energitillsynsmyndigheter (byråförordningen). Det tredje paketet omfattar åtgärder inom flera områden. Däribland åtgärder som syftar till att skapa en mer effektiv åtskillnad mellan transmissionsverksamhet och konkurrensutsatt verksamhet, bestämmelser som innebär ett utökat kundskydd, samt ett mer detaljerat regelverk kring nationella tillsynsmyndigheters befogenheter och uppgifter. Även behovet av samarbete betonas, varvid byrån för samarbete mellan nationella tillsynsmyndigheter på el och naturgasområdet (ACER) som nu inrättas ges en viktig roll. Inom ramen för el- och naturgasförordningarna skapas två organisationer, Entso för el (ENTSO-E) och Entso för gas (ENTSOG), som ska fungera som samarbetsorgan för de certifierade transmissionsföretagen inom el och naturgas. Dessa organisationer har en viktig roll att fylla i harmoniseringen av det europeiska regelverket och kommer bl.a. att arbeta med att ta fram nätverkskoder och investeringsplaner för de inre marknaderna för el och naturgas. Det tredje marknadspaketets processer utgår från att de aktörer som besitter relevant kompetens tar fram det mer detaljerade regelverket för rutiner och rekommendationer etc. vilket sedan ska noteras/godkännas/fastställas av ACER och/eller kommissionen. Denna ansats används exempelvis vid utarbetandet av de nätföreskrifter som ska arbetas fram av ENTSO-E respektive ENTSOG. Utredningen väljer att använda beteckningen nätverkskoder för elmarknaden då denna bättre avspeglar detta regelverks funktion för svenskt vidkommande. Uppdraget Utredningens uppdrag är att ta fram sådana förslag till lagstiftning och regelverk i övrigt som krävs för att genomföra elmarknadsdirektivet och gasmarknadsdirektivet i det svenska regelverket. Därutöver har utredningen även i uppgift att föreslå anpassningar i lagstiftning och regelverk i övrigt med anledning av förordningen om villkor för tillträde till nätet för gränsöverskridande handel med el, förordningen om villkor för tillträde till naturgasöverföringsnäten samt till förordningen om inrättandet av en byrå för sam- arbete mellan tillsynsmyndigheterna. Uppdraget omfattar även att utreda behovet av förändrade bestämmelser om funktionell åtskillnad på naturgasmarknaden. Kända faktiska förhållanden på de svenska marknaderna för el och naturgas ligger till grund för utredningens analys. Utredningens förslag avser förändringar i ellagen, naturgaslagen, elförordningen och naturgasförordningen. Därutöver föreslås även förändringar i Energimarknadsinspektionens, Svenska kraftnäts, Energimyndighetens, Konsumentverkets samt Konkurrensverkets instruktioner. Utredningen föreslår även en ny förordning om certifiering - certifieringsförordningen. Utredningen väljer att begränsa regelförändringarna till ett minimum, dvs. utredningen föreslår endast förändringar nödvändiga för att uppfylla direktivens uttalade krav. Detta förhållningssätt innebär exempelvis att de allmänna avtalsvillkor som utgör praxis för stora delar av de berörda företagen legat till grund för många av utredningens förslag rörande konsumentskydd. Utredningen lägger även stor vikt vid att konsumenternas rättigheter tryggas i enlighet med det tredje paketets intentioner. Det tredje inre markandspaketet för el och naturgas Elmarknads- och gasmarknadsdirektiven, samt el- och gasförordningarna Förstärkt och förtydligad ställning för kunderna Direktiven talar ibland om konsumenter i den svenska bemärkelsen konsument som fysisk person, ibland om kunder varvid avses samtliga kunder, dvs. både juridiska och fysiska personer. Vissa av utredningens förslag berör bara konsumenterna men andra berör hela kundkollektivet. Det finns stora likheter mellan de reviderade el- och gasmarknadsdirektiven bl.a. vad gäller konsumentfrågor. Sverige tillämpar redan i dagsläget bestämmelser liknande de som direktiven anger inom ramen för de allmänna avtalsvillkor som tillämpas av flertalet företag på el- och naturgasmarknaderna. Utredningen har i möjligaste mån valt att föreslå bestämmelser som överensstämmer med befintlig praxis i syfte att undvika större kostnadsökningar än nödvändigt för de berörda företagen. Utredningen har lagt ett flertal förslag vars syfte är att förstärka och förtydliga kundernas ställning på el- och naturgasmarknaderna. Flera förslag rör relationen mellan konsumenter och el- eller gashandelsföretag respektive el- eller gasnätsföretag. Utredningen föreslår att ett avtal mellan en konsument och en el- eller gasleverantör ska innehålla uppgifter om leverantörens namn, adress och telefonnummer, leverantörens åtagande gentemot konsumenten, datum när avtalet ingåtts, var konsumenten kan finna information om leverantörens priser och övriga villkor samt jämförpriser, när fakturering ska ske och med vilket intervall, den tid som avtalet löper, vad som gäller med avseende på förlängning av avtalet om det löper under en viss tid, villkoren för uppsägning av avtalet, principen för hur kostnaden ska beräknas för att i förtid avbryta ett avtal som löper under viss tid, villkoren för ersättning och återbetalning om tjänster inte tillhandahålls enligt avtalet med avseende på felaktig eller försenad fakturering och vad som gäller när preliminär fakturering i större utsträckning än vad som avtalats skett, hur ett tvistlösningsförfarande enligt ellagen respektive naturgaslagen inleds samt konsumentens övriga rättigheter gentemot el- och naturgasleverantören. Här rör det sig i huvudsak om en kodifiering av befintliga allmänna avtalsvillkor. Utredningen föreslår en bestämmelse som anger att en konsument får säga upp ett avtal om leverans av el eller naturgas utan att påföras någon kostnad, avgift eller annan förpliktelse till följd av uppsägningen. Denna rätt avser avtal som inte är tidsbestämda. Utredningen föreslår även att företagen ska informera konsumenterna innan en villkorsändring träder i kraft, samt att konsumenterna ska ha rätt att utan kostnad häva avtalet om de inte accepterar villkorsändringen. Genom att föreslå att avisering av villkorsändringar ska ske innan de träder i kraft avviker utredningen från direktivens bestämmelser i denna punkt. Ett ytterligare förslag innebär att det på fakturan ska finnas en hänvisning till företagets hemsida där det ska finnas information om var det finns möjligheter till tvistlösning. Företagens hemsida ska även innehålla information om konsumenternas rättigheter. Utredningen föreslår bestämmelser som begränsar hur länge företagen kan ta ut förskottsbetalning samt när det ska ske en förnyad prövning av om kravet på förskottsbetalning ska kvarstå. För naturgaskonsumenter innebär bestämmelsen att tiden för hur länge företagen kan ta ut förskottsbetalning förkortas. Även principer för hur man ska beräkna förskottsbetalningen föreslås. Utredningen föreslår ett förbud mot diskriminerande avtalsvillkor beroende av valt betalningssätt i syfte att undvika diskriminering mellan olika grupper av konsumenter. Utredningen föreslår även att konsumenter ska få en slutfaktura inom sex veckor vid byte av el- eller gasleverantör. Utredningen lägger även ett förslag om en förkortning av bytesprocessen för el- och naturgasleverantörer till tre veckor. Enligt utredningens bedömning innebär detta förslag att företagens IT-system och rutiner måste anpassas för att kunna hantera den förkortade tiden för bytesprocessen. Utredningens förslag avser själva bytesprocessen, dvs. den tid det längst får ta att genomföra en leverantörsbyte. Utredningen föreslår även att det ska införas regler som innebär en skyldighet för el- och gashandelsföretag samt el- och gasnätsföretag att ha en väl fungerande klagomålshantering. Energimarknadsinspektionen ska vara tillsynsmyndighet och övervaka företagens klagomålshantering. Utredningen föreslår även en bestämmelse som innebär att elnätföretagen är skyldiga att tillhandhålla konsumenten information om dennes elförbrukning minst en gång per månad. Uppgifterna måste vara tillgängliga per kalendermånad samt vara tillgängliga på ett sådant sätt att samtliga kunder har möjlighet att ta del av dem. Utredningen har övervägt motsvarande bestämmelse för naturgas, men mot bakgrund av förhållandena på den svenska naturgasmarknaden valt att inte lägga ett sådant förslag. Utredningen föreslår även att elnätsföretag med fler än 100 000 anslutna kunder som ingår i vertikalt integrerade koncerner ska ange avsändaren i samband med kommunikation med en eller flera kunder. Syftet är att det ska vara tydligt när det är monopolföretaget inom en koncern som är avsändare och när det är övriga företag för att undvika förvirring om avsändaren. För att inte gå utöver direktivens krav har utredningen valt att avgränsa bestämmelsen till enbart elnätsföretag. I syfte att inte i onödan fördyra för mindre företag föreslår utredningen att undantaget för företag med färre än 100 000 anslutna kunder ska tillämpas. Utredningen föreslår också att alla vertikalt integrerade el- och gasnätsföretag oavsett antal anslutna kunder ska utse en övervakningsansvarig som ska ansvara för företagets övervakningsplan. Den övervakningsansvarige kan utses inom företaget. För att underlätta tillträde till elnäten föreslår utredningen att elnätsföretagen ska avge motiverade beslut i de fall de vägrar tillträde för tredje part till nätet eller vägrar överföra el för annans räkning på sitt nät. Härmed blir det lättare för den som vägrats tillträde att bedöma om det finns anledning att klaga på beslutet. Utredningen föreslår att en definition av utsatta kunder ska tas in i el- respektive naturgaslagen. Åtskillnad Mot bakgrund av direktivens nya och mer detaljerade regler kring åtskillnad föreslår utredningen bl.a. krav på åtskillnad mellan elnätsverksamhet och produktion och/eller handel med gas, respektive åtskillnad mellan gasnätsverksamhet och produktion och/eller handel med el. Utredningen har lagt förslag rörande reglerna kring åtskillnad på naturgasmarknaden. Naturgaslagen bör kompletteras med en bestämmelse som anger att ett företag som bedriver överföring av naturgas inte får bedriva produktion och/eller handel med naturgas eller annan typ av gas som är tekniskt möjlig och säker att föra in i naturgassystemet. Den del av bestämmelsen som är ny rör produktion och omfattar även biogasproduktion. Certifiering Utredningen föreslår även bestämmelser som innebär att transmissionsföretag och andra relevanta aktörer ska ansöka om certifiering. Bestämmelserna om certifiering är att viktiga från ett europeiskt perspektiv då de avses bidra till att åtskillnadsreglerna vad gäller transmissionsföretag upprätthålls på den inre marknaden. De certifierade företagen kommer att delta i arbetet i ENTSO-E och ENTSOG. Vad gäller naturgas föreslår utredningen även bestämmelser som rör certifiering i förhållande till tredje land. Slutna distributionssystem m.m. Utredningen föreslår att det ska införas bestämmelser om slutna distributionssystem i naturgaslagen. Förslaget avser att befästa dagens väl fungerande praxis samtidigt som det bidrar till en ökad tydlighet och långsiktighet för marknadens aktörer. Vad beträffar lagring av naturgas föreslår utredningen att en bestämmelse införs i naturgaslagen som anger att tillsynsmyndigheterna ska samråda med systemanvändarna i samband med utarbetandet av tarifferna för lager och för lagring i transmissionsledning eller metoderna för deras fastställande. Energimarknadsinspektionen Det tredje energimarknadspaketet omfattar bestämmelser som syftar till att harmonisera och säkerställa tillsynsmyndigheternas oberoende och självständighet. Energimarknadsinspektionen kommer att få nya uppgifter samtidigt som befintliga uppgifter påverkas vad gäller omfattning och nivå. För att säkerställa att Energimarknadsinspektionen ska ha möjlighet att genomföra dessa uppgifter är det viktigt att inspektionen ges tillgång till nödvändiga resurser och kompetens. Utredningen föreslår att Energimarknadsinspektionens instruktion ska uppdateras med hänvisningar till de reviderade el- och gasmarknadsdirektiven och gasförordningen samt kompletteras med hänvisningar till elförordningen och byråförordningen. Utredningen föreslår att inspektionens chef ska förordnas för en period av fem till sju år samt att förordnandet endast ska kunna förnyas vid ett tillfälle. Utredningen lägger ett förslag som innebär att varje part som har ett klagomål mot ett el- eller gasnätföretag avseende dennes skyldigheter enligt ellagen respektive naturgaslagen får klaga hos Energimarknadsinspektionen som ska fatta beslut inom två månader. Besluten ska gälla omedelbart och vara överklagbara. De nya bestämmelserna omfattar inte tvister som redan är reglerade i ellagen. Energimarknadsinspektionen ska även hantera de nya reglerna om certifiering som beskrivits ovan. Förslagen innebär även att inspektionen ska offentliggöra beskrivningar av roller och ansvarsområden för företag som bedriver nätverksamhet för el eller naturgas, el- eller naturgashandlare och kunder samt vid behov andra aktörer. Utredningen föreslår även att Energimarknadsinspektionen ska fatta beslut om intäktsramar för stamnätet. Vad gäller byråförordningen så kommer Energimarknadsinspektionen i sin egenskap av nationell tillsynsmyndighet att delta i byråns arbete. Svenska kraftnät Utredningen föreslår att Svenska kraftnäts instruktion ska kompletteras med bestämmelser som tydliggör att Svenska kraftnät ska inkassera kapacitetsavgifter (s.k. flaskhalsintäkter), delta i utvecklingen av regionala marknader för el och naturgas inom Norden och EU, delge Energimarknadsinspektionen resultatet av sin tillsyn över det nationella elsystemets driftssäkerhet samt utföra de uppgifter som åligger den systemansvariga för överföringssystem för el enligt elförordningen. Utredningen föreslår att Svenska kraftnät ska få möjlighet att fondera kapacitetsavgifterna från år till år för att använda dem till att bibehålla eller öka kapaciteten på aktuell förbindelse eller för mothandel. Givet dagens förutsättningar kan Svenska kraftnät förväntas delta i arbetet i ENTSO-E och ENTSOG i egenskap av certifierat företag. Övriga myndigheter Utredningens förslag berör även Energimyndigheten, Konsumentverket samt Konkurrensverket. Energimyndigheten föreslås bistå Svenska kraftnät och andra certifierade systemansvariga med hjälp vad gäller energiprognoser för el och naturgas. Vad gäller Konsumentverket innebär utredningens förslag i huvudsak att Konsumentverket ska bistå Energimarknadsinspektionen med information om konsumenterna på el- och naturgasmarknaderna. Utredningen föreslår även att Konkurrensverkets instruktion ändras så att verket nu ska bistå Energimarknadsinspektionen med underlag vid inspektionens årliga rapportering om el- och naturgasmarknaderna. Övriga organisationer Utredningen föreslår att Konsumenternas elrådgivningsbyrå ska utses till kontaktpunkt för konsumenterna vad gäller el- och gashandelsfrågor, samt el- och gasnätsfrågor. Direktiven innehåller även bestämmelser som anger att konsumenter ska ha tillgång till ett tvistlösningsinstitut utanför domstol med ett snabbt, enkelt och billigt förfarande. Utredningen gör bedömningen att den befintliga hanteringen vid ARN är tillfyllest och att det i dagsläget inte finns anledning att förändra regelverket i denna del. Övrigt Direktiven omfattar även krav på att en nationell tillsynsmyndighet ska ändra bindande beslut då kommissionen finner att beslutet i fråga inte överensstämmer med riktlinjerna i direktiven eller förordningarna. Sammantaget är det utredningens bedömning att det inte vore förenligt med den svenska förvaltningslagen och de principer som ligger till grund för svenska förvaltningsbeslut att ändra ett beslut som gynnar en enskild när detta beslut vunnit laga kraft. Byråförordningen Byråförordningen är ny och omfattar bestämmelser som dels rör byråns inrättande och organisation, dels rör dess uppgifter. ACER får bl.a. till uppgift att stärka tillsynen över marknaderna och agera som tvistlösande i vissa frågor som rör gränsöverskridande förbindelser. Byrån har möjlighet att under vissa omständigheter fatta beslut inom några av de områden som vanligen tillfaller de nationella tillsynsmyndigheterna. Det nya regelverket omfattar även bestämmelser som anger hur vissa frågor ska processas. Byrån har här en viktig roll i det att den ska avge yttrande rörande flera frågor. Många uppgifter omfattas av bestämmelserna i övriga rättsakter i paketet och berör förutom ACER även kommissionen, nationella tillsynsmyndigheter samt ENTSO-E och ENTSOG. Dessa uppgifter har hanterats med utgångspunkt från de förstnämnda direktiven och förordningen vad gäller förslag till ny och förändrad lagstiftning. Här föreslår utredningen endast att Energimarknadsinspektionens instruktion ska kompletteras med en hänvisning till byråförordningen. Det kommer även att vara möjligt för medlemsstaterna att utstationera personal i form av nationella experter vid byrån. En sådan utstationering torde vara av intresse för Sverige. Nya utredningar på naturgasmarknaden och elmarknaden föreslås Med anledning av bestämmelserna i det tredje paketet föreslår utredningen även att vissa frågor bör utredas vidare. På naturgasmarknaden anser utredningen att hanteringen av systemansvaret skyndsamt bör utredas. Syftet är att identifiera nödvändiga förändringar i det svenska regelverket för att möjliggöra en hantering av systemansvaret i enlighet med gasmarknadsdirektivets TSO-lösning. Även den svenska marknadsmodellen för naturgas bör utredas i mer detalj för att avgöra om den behöver anpassas för att harmonisera med gällande regelverk inom EU. En viktig fråga är hur hanteringen av systemansvaret och valet av marknadsmodell kan bidra till att effektivisera den svenska naturgasmarkanden och bidra till att öka möjligheterna till konkurrens på den inre marknaden. Vad gäller elmarknaden föreslår utredningen en översyn av gränsen för undantaget på elmarknaden för vertikalt integrerade företag som gäller för företag med färre än 100 000 anslutna elkunder. Syftet med översynen är att undantaget bättre ska avspegla de faktiska förhållandena på den svenska marknaden där undantaget i dag omfattar alla utom ca fem företag. Utredningen föreslår att Energimarknadsinspektionen ska utvärdera införandet av smarta mätare för el och naturgas och bedöma de kostnader och den nytta dessa för med sig för såväl marknaden som konsumenten. Vid en sådan bedömning är det viktigt att notera att förhållandena på el- och naturgasmarknaderna skiljer sig åt på ett flertal punkter. Ökade krav på åtskillnad på naturgasmarknaden Utöver genomförandet av det tredje inre marknadspaketet har utredningen även i uppdrag att utreda behovet av förändrade bestämmelser om funktionell åtskillnad på naturgasmarknaden. Utredningen gör bedömningen att motsvarigheten till de genomförda ändringarna i ellagen inte torde vara nödvändiga vad gäller transmissionsverksamheten på naturgasmarknaden. Oavsett att de skulle kunna bidra till att tydliggöra effekterna av en väl fungerande åtskillnad och ett väl fungerande oberoende, anser utredningen emellertid inte att detta i sig utgör tillräcklig grund för att införa nya regler för transmissionsföretag på naturgasmarknaden. Finansiering Utredningen föreslår att Energimarknadsinspektionens behov av utökade resurser fortsatt finansieras genom inspektionens anslag, vilket även föreslås omfatta ersättningen till den kontaktpunkt som föreslås utses för konsumenterna på el- och naturgasmarknaderna. Svenska kraftnäts kostnader för internationellt samarbete kommer att på samma sätt som tidigare täckas av stamnätstariffen. De uppgifter som därutöver åläggs Svenska kraftnät torde rymmas inom verkets befintliga ramar. Uppdragen att utreda systemansvaret och marknadsmodellen för naturgas samt översynen av gränsen för undantag för företag med färre än 100 000 anslutna kunder på elmarknaden torde till stor del inrymmas i den utredningsverksamhet som bedrivs inom departementet eller Energimarknadsinspektionen. Nya el- och gasmarknadsutredningens lagförslag Förslag till lag om ändring i ellagen (1997:857) Härigenom föreskrivs i fråga om ellagen (1997:857) dels att 2 kap 10 §, 2 kap. 18 §, 3 kap 1 a §, 3 kap. 6 §, 3 kap. 7 §, 3 kap. 9 §, 3 kap. 17 §, 5 kap. 18 §, 8 kap. 6 §, 12 kap. 1 § och 12 kap. 1 a § ska ha följande lydelse dels att det i lagen ska införas 14 nya paragrafer, 1 kap 8 §, 3 kap. 17 a §, 3 kap. 23 §, 3 kap. 24 §, 11 kap. 13-20 §§, 12 kap 1 b §, och 12 kap. 14 §, dels att rubriken närmast före 3 kap. 23 § ska lyda "Kommunicering med kunder", rubriken närmast före 3 kap. 24 § ska lyda "Nätmyndighetens hantering av klagomål mot nätkoncessionshavare", rubriken närmast före 11 kap. 13 § ska lyda "Elavtal", rubriken närmast före 11 kap. 16 § ska lyda "Information om konsumentens rättigheter", rubriken närmast före 11 kap. 17 § ska lyda "Förskottsbetalning", rubriken närmast före 11 kap 18 § ska lyda "Byte av elleverantör och förbrukningsuppgifter", rubriken närmast före 11 kap. 20 § ska lyda "Klagomålshantering", rubriken närmast före 12 kap. 1 b § ska lyda "Nätmyndighetens ledning" samt att rubriken närmast före 12 kap. 14 § ska lyda "Certifiering". Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 kap. Inledande bestämmelser Lagens tillämpningsområde Definitioner 8 § Med utsatta kunder avses de elkonsumenter som är berättigade till bistånd enligt 4 kap. 1 § socialtjänstlagen (2001:453). 2 kap. Nätkoncession m.m. Förutsättningar för meddelande av nätkoncession 10 § Nätkoncession får beviljas endast den som från allmän synpunkt är lämplig att utöva nätverksamhet. Nätkoncession för område får beviljas endast den som dessutom är lämplig att bedriva nätverksamhet inom det begärda området. Nätkoncession för en utlandsförbindelse får beviljas och innehas av endast den som innehar nätkoncession för stamnätet eller största delen därav eller en juridisk person där denne har ett bestämmande inflytande. Nätkoncession får dock beviljas även andra om ledningen är av mindre betydelse för det samlade överföringsnätet till utlandet. Nätkoncession får inte beviljas den som söker nätkoncession för linje som avser stamnätet eller större delen därav om inte certifiering enligt 12 kap. 14 § har beslutats. Överlåtelse och upphörande av nätkoncession 18 § En nätkoncession skall återkallas helt eller delvis, 1. om en ledning eller ett ledningsnät inte längre behövs för en säker elförsörjning, 2. om staten, med stöd av 1 kap. 5 § lagen (2004:875) om särskild förvaltning av vissa elektriska anläggningar, löser in den eller de ledningar som avses med nätkoncessionen, eller 3. om koncessionshavaren inte längre uppfyller villkoren enligt 10 § andra stycket första meningen för att inneha nätkoncessionen. En nätkoncession ska återkallas helt eller delvis, 1. om en ledning eller ett ledningsnät inte längre behövs för en säker elförsörjning, 2. om staten, med stöd av 1 kap. 5 § lagen (2004:875) om särskild förvaltning av vissa elektriska anläggningar, löser in den eller de ledningar som avses med nätkoncessionen, 3. om koncessionshavaren inte längre uppfyller villkoren enligt 10 § andra stycket första meningen för att inneha nätkoncessionen, eller 4. om den som innehar koncession för linje som avser stamnätet eller största delen därav inte blir certifierad eller får certifieringen återkallad enligt 12 kap. 14 §. Frågor om återkallelse av nätkoncession prövas av nätmyndigheten. Avser nätkoncessionen en utlandsförbindelse, prövas dock frågan om återkallelse av regeringen. 3 kap. Nätverksamhet m.m. Avgränsning av nätverksamhet 1 a § En juridisk person som bedriver nätverksamhet får inte bedriva produktion av eller handel med el. Utan hinder av första stycket får produktion av el bedrivas tillsammans med nätverksamhet av samma juridiska person, om produktionen 1. uteslutande är avsedd att täcka nätförluster, eller 2. sker tillfälligt i syfte att ersätta utebliven el vid elavbrott. En juridisk person som har nätkoncession för linje som avser stamnätet eller största delen därav får inte bedriva produktion av eller handel med naturgas. Skyldighet att ansluta anläggning 6 § Den som har nätkoncession för linje är, om det inte finns särskilda skäl, skyldig att på skäliga villkor ansluta en elektrisk anläggning till ledningen. Den som har nätkoncession för linje är, om det inte finns särskilda skäl, skyldig att på skäliga villkor ansluta en elektrisk anläggning till ledningen. Om anslutning vägras, ska koncessionshavaren skriftligen motivera sitt beslut. Av motiveringen ska framgå vilka ekonomiska eller tekniska skäl som beslutet grundar sig på. Tvister om koncessionshavarens skyldigheter enligt första stycket prövas av nätmyndigheten. Beslut i ett sådant ärende skall fattas inom två månader från det att ansökan kommit in till nätmyndigheten. Om myndigheten behöver ytterligare tid för att avgöra ärendet får nätmyndigheten förlänga tiden med två månader eller, om sökanden medger det, med den ytterligare tid som kan behövas för att ärendet skall kunna avgöras. Tvister om koncessionshavarens skyldigheter enligt första stycket prövas av nätmyndigheten. Beslut i ett sådant ärende ska fattas inom två månader från det att ansökan kommit in till nätmyndigheten. Om myndigheten behöver ytterligare tid för att avgöra ärendet får nätmyndigheten förlänga tiden med två månader eller, om sökanden medger det, med den ytterligare tid som kan behövas för att ärendet ska kunna avgöras. Nätmyndighetens beslut enligt andra stycket gäller omedelbart. En tvist om villkoren för anslutning prövas inte, om det visas att ansökan om prövning kommit in till nätmyndigheten senare än två år efter det att nätkoncessionshavaren sänt ett skriftligt ställningstagande till berörd part under dennes senaste kända adress. 7 § Den som har nätkoncession för område är, om det inte finns särskilda skäl, skyldig att på skäliga villkor ansluta en elektrisk anläggning inom området till ledningsnätet. Den som har nätkoncession för område är, om det inte finns särskilda skäl, skyldig att på skäliga villkor ansluta en elektrisk anläggning inom området till ledningsnätet. Om anslutning vägras, ska koncessionshavaren skriftligen motivera sitt beslut. Av motiveringen ska framgå vilka ekonomiska eller tekniska skäl som beslutet grundar sig på. Tvister om koncessionshavarens skyldigheter enligt första stycket prövas av nätmyndigheten. Beslut i ett sådant ärende skall fattas inom två månader från det att ansökan kommit in till nätmyndigheten. Om myndigheten behöver ytterligare tid för att avgöra ärendet får nätmyndigheten förlänga tiden med två månader eller, om sökanden medger det, med den ytterligare tid som kan behövas för att ärendet skall kunna avgöras. Tvister om koncessionshavarens skyldigheter enligt första stycket prövas av nätmyndigheten. Beslut i ett sådant ärende ska fattas inom två månader från det att ansökan kommit in till nätmyndigheten. Om myndigheten behöver ytterligare tid för att avgöra ärendet får nätmyndigheten förlänga tiden med två månader eller, om sökanden medger det, med den ytterligare tid som kan behövas för att ärendet ska kunna avgöras. Nätmyndighetens beslut enligt andra stycket gäller omedelbart. En tvist om villkoren för anslutning prövas inte, om det visas att ansökan om prövning kommit in till nätmyndigheten senare än två år efter det att nätkoncessionshavaren sänt ett skriftligt ställningstagande till berörd part under dennes senaste kända adress. Skyldighet att överföra el 9 § Den som har nätkoncession är skyldig att på skäliga villkor överföra el för annans räkning. Den som har nätkoncession är skyldig att på skäliga villkor överföra el för annans räkning. Om överföring vägras, ska koncessionshavaren skriftligt motivera sitt beslut. Av motiveringen ska framgå vilka ekonomiska eller tekniska skäl som beslutet grundar sig på Överföringen av el skall vara av god kvalitet. Överföringen av el ska vara av god kvalitet. En nätkoncessionshavare är skyldig att avhjälpa brister hos överföringen i den utsträckning kostnaderna för att avhjälpa bristerna är rimliga i förhållande till de olägenheter för elanvändarna som är förknippade med bristerna. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilka krav som skall vara uppfyllda för att överföringen av el skall vara av god kvalitet. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilka krav som ska vara uppfyllda för att överföringen av el ska vara av god kvalitet. Upprättande av övervakningsplan 17 § Den som har nätkoncession skall upprätta en övervakningsplan och se till att övervakningsplanen följs. Den som har nätkoncession ska upprätta en övervakningsplan och se till att övervakningsplanen följs. Av övervakningsplanen skall det framgå vilka åtgärder som skall vidtas för att motverka diskriminerande beteende gentemot övriga aktörer på elmarknaden. I planen skall särskilt anges de särskilda skyldigheter som de anställda har för att detta mål skall uppnås. Av övervakningsplanen ska det framgå vilka åtgärder som ska vidtas för att motverka diskriminerande beteende gentemot övriga aktörer på elmarknaden. I planen ska särskilt anges de särskilda skyldigheter som de anställda har för att detta mål ska uppnås. Koncessionshavaren skall årligen upprätta en rapport över de åtgärder som vidtagits enligt planen. Rapporten skall offentliggöras samt ges in till nätmyndigheten. Koncessionshavaren ska årligen upprätta en rapport över de åtgärder som vidtagits enligt planen. Rapporten ska offentliggöras samt ges in till nätmyndigheten. Då en övervakningsansvarig utsetts enligt 17 a § ska denne ansvara för att rapporten upprättas samt ges in till nätmyndigheten. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten får meddela närmare föreskrifter om innehållet i övervakningsplanen och om offentliggörandet av den årliga rapporten. 17 a § Ett företag som bedriver nätverksamhet och som ingår i en koncern, vari det också ingår företag som bedriver produktion eller handel med el, ska utse en övervakningsansvarig. Den övervakningsansvarige ska vara helt oberoende och självständigt svara för att den övervakningsplan som stadgas i 17 § har upprättats på rätt sätt samt att den följs av nätföretaget. Den övervakningsansvarige ska påpeka de brister i hanteringen av övervakningsplanen han finner för nätföretaget. Den övervakningsansvarige ska vid behov samråda med nätmyndigheten om hur bestämmelserna om övervakningsplanen ska tillämpas. Den övervakningsansvarige ska årligen upprätta en rapport över de åtgärder som vidtagits enligt övervakningsplanen. Rapporten ska offentliggöras och ges in till nätmyndigheten. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten får meddela föreskrifter om utnämnandet av den övervakningsansvarige och dennes uppdrag. Kommunicering med kunder 23 § Ett företag som avses i 1 b § ska tydligt ange avsändarens identitet då det kommunicerar med kunder. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten får meddela ytterligare föreskrifter om hur avsändarens identitet ska anges. Nätmyndighetens hantering av klagomål mot nätkoncessionshavare 24 § Om nätmyndigheten får in en anmälan mot en nätkoncessionshavare med påstående om att koncessionshavaren inte efterlever någon av bestämmelserna i 3 kap. 9 a §, 9 d §, 10 §, 16 §, 23 §, 4 kap. 1-6 §§, 8-9 a §§, 11 §, 8 kap. 4 §, 4 d-10 §§, 12 och 13 §§ samt 11 kap. ska nätmyndigheten fatta beslut i ärendet inom två månader från det att anmälan kom in till myndigheten. Om nätmyndigheten behöver begära in ytterligare uppgifter för att avgöra ärendet, får myndigheten förlänga tiden med två månader. Om sökanden medger det, får myndigheten förlänga tiden med den ytterligare tid som behövs för att ärendet ska kunna avgöras. Nätmyndighetens beslut ska gälla omedelbart. 5 kap. Skälighetsbedömning av nätkoncessionshavares intäkter 18 § Nätmyndigheten är beslutande myndighet enligt 3, 10-13 och 15-17 §§. När det gäller intäkter från en stamledning är dock regeringen beslutande myndighet. Nätmyndigheten ska lämna förslag till beslut som rör intäktsramen för en stamledning till regeringen för prövning. Regeringen ska förkasta eller godta förslaget. Regeringens beslut ska offentliggöras. Nätmyndighetens förslag ska framgå av beslutet. Nätmyndigheten är beslutande myndighet enligt 3, 10-13 och 15-17 §§. 8 kap. Övergripande systemansvar och balansansvar m.m. Balansansvar 6 § En elleverantör, som skall börja leverera el i en uttagspunkt skall omedelbart anmäla detta till berörd innehavare av nätkoncession. Anmälan skall även innehålla en uppgift om vem som har åtagit sig balansansvaret i uttagspunkten. En elleverantör, som ska börja leverera el i en uttagspunkt ska omedelbart anmäla detta till berörd innehavare av nätkoncession. Anmälan ska även innehålla en uppgift om vem som har åtagit sig balansansvaret i uttagspunkten. En elleverantör som övertar leveranserna till en elanvändare i dennes uttagspunkt får bara göra detta från och med den första dagen i en kalendermånad. I ett sådant fall skall en anmälan enligt första stycket ske senast den femtonde dagen i kalendermånaden före övertagandet. En elleverantör kan överta leveranserna till en elanvändare i dennes uttagspunkt varje dag i månaden. En anmälan enligt första stycket ska innehålla uppgift om när bytet ska träda i kraft. Om inte annat överenskommits mellan parterna ska bytet genomföras inom tre veckor från dagen för anmälan. Bestämmelserna i första och andra styckena gäller inte de elleverantörer som avses i 7 §. En innehavare av nätkoncession som tar emot en anmälan enligt första stycket skall sända underrättelser i anledning därav enligt de närmare föreskrifter som meddelas av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten får meddela närmare föreskrifter om elleverantörers skyldigheter enligt första stycket. En innehavare av nätkoncession som tar emot en anmälan enligt första stycket ska sända underrättelser i anledning därav enligt de närmare föreskrifter som meddelas av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten får meddela närmare föreskrifter om elleverantörers skyldigheter enligt första och andra styckena. 11 kap. Särskilda bestämmelser om överföring och leverans av el till konsumenter Avtal om leverans av el 13 § Ett avtal mellan en konsument och en elleverantör ska innehålla uppgifter om 1. elleverantörens namn, adress och telefonnummer, 2. elleverantörens åtagande gentemot konsumenten, 3. datum när avtalet ingåtts, 4. var konsumenten kan finna information om elleverantörens priser och övriga villkor samt jämförpriser, 5. när fakturering ska ske och med vilket intervall, 6. den tid som avtalet löper, 7. vad som gäller med avseende på förlängning av avtalet i fråga om avtal som löper under en viss tid, 8. villkoren för uppsägning av avtalet, 9. principen för hur kostnaden ska beräknas för att i förtid avbryta ett avtal som löper under viss tid, 10. villkoren för ersättning och återbetalning om tjänster inte tillhandahålls enligt avtalet med avseende på a) felaktig eller försenad fakturering och b) vad som gäller när preliminär fakturering har skett i större utsträckning än vad som avtalats, 11. hur ett tvistlösningsförfarande enligt denna lag inleds, samt 12. konsumentens övriga rättigheter gentemot elleverantören. Information om avtalets innehåll ska lämnas till konsumenten innan avtal ingås. En skriftlig bekräftelse på att avtal har ingåtts och vad som avtalats ska lämnas till konsumenten snarast efter avtalets ingående. 14 § Elleverantörer eller nätkoncessionshavare får inte diskriminera mellan konsumenter beroende på valt betalningssätt. 15 § Om elleverantören ändrar avtalsvillkoren, ska konsumenten underrättas om ändringen i god tid före den dag då de ändrade villkoren ska börja gälla. Sådan underrättelse ska ske genom ett särskilt meddelande till konsumenten eller genom annonsering i den dagstidning som har störst spridning i den kommun där leveransen sker och med information på elleverantörens webbplats. I underrättelsen ska en upplysning lämnas om att konsumenten har rätt att säga upp avtalet om avtalsvillkoren förändrats till nackdel för konsumenten och vad konsumenten i sådant fall har att iaktta. Vad som stadgas i första stycket ska inte gälla vid förändringar som är hänförliga till skatter eller avgifter till det allmänna. Om konsumenten säger upp avtalet på grund av ändrade avtalsvillkor och inom tre veckor ingår ett nytt avtal om köp av el, får ändringarna inte träda i kraft för det aktuella avtalet. Det nya avtalet ska träda i kraft när konsumenten inte längre är bunden av det gamla avtalet. En konsument får säga upp ett avtal om elleverans, som inte är tidsbestämt, utan att påföras någon kostnad, avgift eller annan förpliktelse till följd av uppsägningen. Information till konsumenten 16 § Information om konsumentens rättigheter enligt detta kapitel ska finnas angiven på elleverantörens och på nätkoncessionshavarens webbplats. Informationen ska på konsumentens begäran kunna lämnas på annat sätt. Informationen ska vara tydlig. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten meddelar närmare föreskrifter om den information som konsumenten har rätt till enligt första stycket. Förskottsbetalning 17 § En elleverantör eller nätkoncessionshavare som har skälig anledning att befara att en konsument inte kommer att fullgöra sina betalningsförpliktelser har rätt att begära förskottsbetalning för försäljning eller överföring av el. Om förskottsbetalning har begärts enligt första stycket får förskottet inte utgöra ett större belopp än vad som motsvarar fyra månaders beräknade avgifter för leveransen eller överföringen. Har konsumenten under en tid av åtta kalendermånader från det att förskottsbetalning första gången betalades i rätt tid fullgjort sina betalningsförpliktelser ska kravet på förskottsbetalning avbrytas. Byte av elleverantör 18 § Ett byte av elleverantör i enlighet med 8 kap. 6 § andra stycket ska genomföras utan särskild kostnad för konsumenten. I det fall en konsument byter elleverantör under löpande avtalstid kan konsumenten bli skyldig att ersätta frånträdande elleverantör. Vid byte av elleverantör i enlighet med 8 kap. 6 § andra stycket ska konsumenten ha fått en slutavräkning senast inom sex veckor från dagen då den frånträdande elleverantörens leverans upphörde. Rätt till förbrukningsuppgifter 19 § Konsumenten har rätt till sina förbrukningsuppgifter en gång per kalendermånad från nätkoncessionshavaren. Konsumenten ska utan kostnad och på ett enkelt sätt få del av förbrukningsuppgifterna. Uppgifterna ska lämnas per uttagspunkt. Det är den som är abonnent i uttagspunkten som har rätt till uppgiften. Klagomålshantering 20 § Elleverantörer och nätkoncessionshavare ska ha fastställda rutiner för hantering av klagomål från konsumenter. Elleverantörer och nätkoncessionshavare ska till nätmyndigheten lämna uppgifter om sin hantering av klagomål från konsumenter. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten får meddela närmare föreskrifter om lämnandet av uppgifter enligt andra stycket. 12 kap. Tillsyn m.m. Tillsynsmyndigheter m.m. 1 § Tillsynen över efterlevnaden av denna lag och av föreskrifter eller villkor som har meddelats med stöd av lagen utövas, såvitt avser frågor om elsäkerhet och driftsäkerheten hos det nationella elsystemet, av den eller de myndigheter som regeringen bestämmer. Tillsynen i övrigt över efterlevnaden av denna lag och av föreskrifter och villkor som har meddelats med stöd av lagen utövas av nätmyndigheten. Tillsynen enligt andra stycket omfattar inte bestämmelserna i 7, 10 och 11 kap. och inte heller efterlevnaden av elleverantörernas skyldigheter enligt 8 kap. 1-4 §§, 5 § första och andra styckena och 6-11 a §§. Tillsynen enligt andra stycket omfattar inte bestämmelserna i 7, 10 och 11 kap. 1-15 §§, 17 och 18 §§, och inte heller efterlevnaden av elleverantörernas skyldigheter enligt 8 kap. 1-4 §§, 5 § första och andra styckena och 6-11 a §§. Nätmyndigheten är tillsynsmyndighet enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1228/2003 av den 26 juni 2003 om villkor för tillträde till nät för gränsöverskridande elhandel. Nätmyndigheten är tillsynsmyndighet enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 714/2009 av den 13 juli 2009 om villkor för tillträde till nät för gränsöverskridande elhandel. 1 a § Ärenden om undantag enligt artikel 7.1, 7.2 och 7.3 i rådets förordning (EG) nr 1228/2003 av den 26 juni 2003 om villkor för tillträde till nät för gränsöverskridande elhandel prövas av regeringen. Ärenden om undantag enligt artikel 17.1, 17.2 och 17.3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 714/2009 av den 13 juli 2009 om villkor för tillträde till nät för gränsöverskridande elhandel prövas av regeringen. Nätmyndigheten skall utreda ärenden som anges i första stycket och därefter, med eget yttrande, överlämna ärendet till regeringens prövning. Nätmyndigheten skall därvid offentliggöra sitt yttrande. Nätmyndigheten ska utreda ärenden som anges i första stycket och därefter, med eget yttrande, överlämna ärendet till regeringens prövning. Nätmyndigheten ska därvid offentliggöra sitt yttrande. Nätmyndighetens ledning 1 b § Regeringen ska förordna generaldirektören för nätmyndigheten för en period av fem till sju år. Förordnandet kan endast förnyas en gång. Certifiering 14 § Den som innehar, eller söker, koncession för stamnätet eller största delen därav ska ansöka om certifiering hos nätmyndigheten. För att bli certifierad krävs att nätföretaget uppfyller bestämmelserna i 3 kap. 1 a-1 d §§. En certifiering ska återkallas av nätmyndigheten om nätföretaget inte längre uppfyller kraven i andra stycket. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten meddelar föreskrifter om certifieringsprocessen samt hur den löpande kontrollen av den certifierade ska genomföras. 13 kap. Övriga bestämmelser Överklagande 5 § Beslut av nätmyndigheten enligt 2 kap. 18-20 §§, 3 kap. 3, 6-8, 9 b, 11, 14 och 15 §§, 4 kap. 6, 7 och 10 §§, 5 kap. 3, 11-13, 15-17, 26 och 27 §§, 8 kap. 4 a § samt 12 kap. 8 och 11 §§, beslut av en tillsynsmyndighet enligt 12 kap. 2-4 §§ samt beslut av den systemansvariga myndigheten om ersättning till den som enligt 8 kap. 2 § beordrats öka eller minska produktionen av el får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Beslut av nätmyndigheten enligt 2 kap. 18-20 §§, 3 kap. 3, 6-8, 9 b, 11, 14, 15 och 24 §§, 4 kap. 6, 7 och 10 §§, 5 kap. 3, 11-13, 15-17, 26 och 27 §§, 8 kap. 4 a § samt 12 kap. 8, 11 och 14 §§, beslut av en tillsynsmyndighet enligt 12 kap. 2-4 §§ samt beslut av den systemansvariga myndigheten om ersättning till den som enligt 8 kap. 2 § beordrats öka eller minska produktionen av el får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Regeringen får meddela föreskrifter om överklagande av andra beslut enligt denna lag eller enligt föreskrifter som meddelats med stöd av lagen. Övergångsbestämmelser 1. Denna lag träder i kraft den ... 2. Den som innehar koncession för stamnätet eller största delen därav när denna lag träder i kraft ska omgående ansöka om certifiering i enlighet med bestämmelserna i 12 kap. 14 §. Nätmyndigheten ska pröva en sådan ansökan skyndsamt. Förslag till lag om ändring av naturgaslagen (2005:403) Härigenom föreskrivs i fråga om naturgaslagen (2005:403) dels att 1 kap. 2 §, 2 kap. 1 §, 2 kap. 14 §, 3 kap. 2 §, 3 kap. 5 §, 3 kap. 6 §, 3 kap. 9 §, 6 kap. 5 §, 7 kap. 8 §, 10 kap. 1 § och 11 kap. 4 § ska ha följande lydelse, dels att det i lagen ska införas 16 nya paragrafer 1 kap. 8 a §, 8 b § och 10 §, 2 kap. 8 a §, 3 kap. 10-11 §§, 8 kap. 13-19 §§, 10 kap. 3 a §, 14-15 §§, dels att rubriken närmast före 1 kap. 10 § ska lyda "Utsatta kunder", rubriken närmast före 3 kap. 11 § ska lyda "Tillsynsmyndighetens hantering av klagomål mot naturgasföretag", rubriken närmast före 8 kap. 13 § ska lyda "Avtal om leverans av naturgas", rubriken närmast före 8 kap. 16 § ska lyda "Information till konsumenter", rubriken närmast före 8 kap. 17 § ska lyda "Förskottsbetalning", rubriken närmast före 8 kap. 18 § ska lyda "Byte av leverantör av naturgas", rubriken närmast före 8 kap. 19 § ska lyda "Klagomålshantering", rubriken närmast före 10 kap. 3 a § ska lyda "Tillsynsmyndighetens ledning", rubriken närmast före 10 kap. 14 § ska lyda "Certifiering". Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 kap. Inledande bestämmelser Definitioner 2 § Med naturgas avses i denna lag även biogas, gas från biomassa och andra gaser, i den mån det är tekniskt möjligt att använda dessa gaser i naturgassystemet. Med naturgas avses i denna lag även biogas, gas från biomassa och andra gaser i den mån det är tekniskt möjligt och säkert att använda dessa gaser i naturgassystemet. Med naturgas avses även flytande (kondenserad) naturgas. 8 a § Med systemanvändare avses i denna lag varje fysisk eller juridisk person som levererar natur- gas till eller får leveranser av naturgas från naturgassystemet. 8 b § Med slutet distributionssystem avses i denna lag en naturgasledning eller ett nät av naturgasledningar som uteslutande används för att överföra naturgas inom en geografiskt avgränsad industriell eller kommersiell plats och där överföring av naturgas inte sker till konsumenter. Utsatta kunder 10 § Med utsatta kunder avses de naturgaskonsumenter som är berättigade till bistånd enligt 4 kap. 1 § socialtjänstlagen (2001:453). 2 kap. Koncession Allmänt om koncession 1 § En naturgasledning får inte byggas eller användas utan tillstånd (koncession) av regeringen. Åtgärder för att bereda plats för en naturgasledning, såsom sprängning, schaktning, skogsavverkning, markberedning eller liknande åtgärder, får inte vidtas innan koncession har meddelats. Koncession krävs inte för en naturgasledning som är belägen efter en mät- och reglerstation. Koncession krävs inte för en naturgasledning 1. vars huvudsakliga användning är att överföra naturgas till slutförbrukare inom ett avgränsat geografiskt område, eller 2. som utgör ett slutet distributionssystem eller en del av ett sådant. För att omfattas av undantaget från koncession enligt andra stycket punkten 2 ska driften eller produktionsprocessen hos systemanvändarna vara integrerad av tekniska skäl eller av säkerhetsskäl, eller att systemet huvudsakligen distribuerar naturgas till ägaren eller den driftsansvarige för systemet eller till företag med anknytning till ägaren av systemet eller den driftsansvarige för systemet. Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från kravet på koncession enligt första stycket i fråga om vissa slag av naturgasledningar eller vissa slag av åtgärder med naturgasledningar. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, tillsynsmyndigheten får i det enskilda fallet medge undantag från kravet på koncession enligt andra stycket. Undantag ska ges för en bestämd tid. 8 a § Koncession får inte beviljas den som innehar koncessionspliktiga naturgasledningar om inte certifiering enligt 10 kap. 14 § har beslutats. Återkallelse av koncession 14 § En koncession får återkallas helt eller delvis 1. om den berörda ledningen eller anläggningen inte har använts under tre år i följd och inte längre behövs för en säker energiförsörjning, eller 2. om koncessionshavaren i väsentlig mån inte fullgör sina skyldigheter enligt denna lag, enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen, enligt villkoren i koncessionen eller enligt de säkerhetsföreskrifter som gäller för den berörda ledningens eller anläggningens drift. 2. om koncessionshavaren i väsentlig mån inte fullgör sina skyldigheter enligt denna lag, enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen, enligt villkoren i koncessionen eller enligt de säkerhetsföreskrifter som gäller för den berörda ledningens eller anläggningens drift, eller 3. om den som innehar koncessionspliktiga naturgasledningar inte certifieras enligt 10 kap. 14 § eller får certifieringen återkallad. 3 kap. Skyldigheter för innehavare av naturgasledningar Juridisk och personell åtskillnad 2 § Ett företag som bedriver överföring av naturgas får inte bedriva handel med naturgas. Ett företag som bedriver överföring av naturgas får inte bedriva produktion av eller handel med naturgas. I ett företag som innehar koncession för naturgasledning får inte en styrelseledamot, verkställande direktör eller firmatecknare samtidigt vara styrelseledamot, verkställande direktör eller firmatecknare i ett företag som bedriver handel med naturgas. Ett företag som bedriver överföring av naturgas får inte bedriva produktion av eller handel med el. Anslutning av naturgasledning m.m. 5 § Den som innehar en naturgasledning är skyldig att på skäliga villkor ansluta andra naturgasledningar samt lagringsanläggningar och förgasningsanläggningar. Detsamma gäller vid återinkoppling av en befintlig naturgasledning, ändring av den avtalade kapaciteten i anslutningspunkten samt ändring av tiden för överföringen. Skyldighet föreligger inte om den först nämnda ledningen saknar kapacitet för den begärda åtgärden eller om det annars finns särskilda skäl. Skyldigheten gäller inte den som innehar en naturgasledning som uteslutande används för egen räkning. Skyldigheten gäller inte den som innehar en naturgasledning som 1. uteslutande används för egen räkning, eller 2. utgör ett slutet distributionssystem eller en del av ett sådant system. Överföring av naturgas 6 § Den som innehar en naturgasledning är skyldig att på skäliga villkor överföra naturgas. Skyldigheten gäller inte den som innehar en naturgasledning som uteslutande används för egen räkning. Skyldigheten gäller inte den som innehar en naturgasledning som 1. uteslutande används för egen räkning, eller 2. utgör ett slutet distributionssystem eller en del av ett sådant system. Övervakningsplan 9 § Den som bedriver överföring av naturgas skall upprätta en övervakningsplan och se till att övervakningsplanen följs. Av övervakningsplanen skall det framgå vilka åtgärder som skall vidtas för att motverka diskriminerande beteende gentemot övriga aktörer på naturgasmarknaden. I planen skall dessutom anges de särskilda skyldigheter som de anställda har för att detta mål skall uppnås. Den som bedriver överföring av naturgas skall årligen upprätta en rapport över de åtgärder som vidtagits. Rapporten skall ges in till tillsynsmyndigheten och i samband därmed offentliggöras av ingivaren. Den som bedriver överföring av naturgas ska upprätta en övervakningsplan och se till att övervakningsplanen följs. Av övervakningsplanen ska det framgå vilka åtgärder som ska vidtas för att motverka diskriminerande beteende gentemot övriga aktörer på naturgasmarknaden. I planen ska dessutom anges de särskilda skyldigheter som de anställda har för att detta mål ska uppnås. Den som bedriver överföring av naturgas ska årligen upprätta en rapport över de åtgärder som vidtagits. Rapporten ska ges in till tillsynsmyndigheten och i samband därmed offentliggöras av ingivaren. Då en övervakningsansvarig utsetts enligt 10 § ska denne ansvara för att rapporten upprättas samt ges in till tillsynsmyndigheten. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, tillsynsmyndigheten får meddela närmare föreskrifter om innehållet i övervakningsplanen och om offentliggörandet av den årliga rapporten. 10 § Ett företag som bedriver nätverksamhet och som ingår i en koncern, vari det också ingår företag som bedriver produktion eller handel med naturgas, ska utse en övervakningsansvarig. Den övervakningsansvarige ska vara helt oberoende och självständigt svara för att den övervakningsplan som anges i 9 § har upprättats på rätt sätt samt att den följs av nätföretaget. Den övervakningsansvarige ska påtala brister i hanteringen av övervakningsplanen för nätföretaget. Den övervakningsansvarige ska vid behov samråda med tillsynsmyndigheten om hur bestämmelserna i övervakningsplanen ska tillämpas. Den övervakningsansvarige ska årligen upprätta en rapport över de åtgärder som vidtagits enligt övervakningsplanen. Rapporten ska offentliggöras och ges in till tillsynsmyndigheten. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, tillsynsmyndigheten får meddela föreskrifter om utnämnande av den övervakningsansvarige och dennes uppdrag. Tillsynsmyndighetens hantering av klagomål mot naturgasföretag 11 § Om tillsynsmyndigheten får in en anmälan mot en innehavare av naturgasledning eller en innehavare av förgasningsanläggning med påstående om att företaget inte efterlever någon av bestämmelserna i 3-4 kap., 7 kap. 4-9 §§ och 12 och 13 §§ samt 8 kap. denna lag ska tillsynsmyndigheten fatta beslut i ärendet inom två månader från det att anmälan kom in till myndigheten. Om tillsynsmyndigheten behöver begära in ytterligare uppgifter för att avgöra ärendet, får myndigheten förlänga tiden med två månader. Om sökanden medger det, får myndigheten förlänga tiden med den ytterligare tid som behövs för att ärendet ska kunna avgöras. Tillsynsmyndighetens beslut ska gälla omedelbart. 6 kap. Anslutningsavgifter och tariffer Tariffer för överföring, lagring och förgasning 2 § Tariffer för överföring och lagring av naturgas samt för tillträde till en förgasningsanläggning skall vara skäliga, objektiva och icke-diskriminerande. Tariffer för överföring och lagring av naturgas samt för tillträde till en förgasningsanläggning ska vara skäliga, objektiva och icke-diskriminerande. Tillsynsmyndigheten ska i fråga om tariffer för lagring av naturgas samråda med systemanvändarna vid utarbetandet av tarifferna eller metoderna för deras fastställande. 5 § Den som bedriver överföring av naturgas får inte börja tillämpa sin avgift och övriga villkor för sådan anslutning som avses i 3 kap. 5 § eller sin överföringstariff förrän de metoder som har använts för att utforma avgiften eller tariffen har godkänts av tillsynsmyndigheten. Godkännande skall lämnas, om metoderna kan antas leda till att avgiften eller tariffen uppfyller kraven på att den skall vara objektiv och icke-diskriminerande. Godkännande ska lämnas, om metoderna kan antas leda till att avgiften eller tariffen uppfyller kraven på att den ska vara objektiv och icke-diskriminerande. När det gäller en naturgasledning som utgör ett slutet distributionssystem eller en del av ett sådant krävs godkännande enligt första stycket endast om en kund begär det. Om tillsynsmyndigheten inte godkänner de metoder som avses med en ansökan, skall myndigheten i beslutet ange de metoder som i stället skall tilllämpas. Beslut enligt första och andra styckena gäller omedelbart. Tillsynsmyndigheten skall delge sådana beslut enligt 16 § första stycket och 17 § första stycket delgivningslagen (1970:428). Om tillsynsmyndigheten inte godkänner de metoder som avses med en ansökan, ska myndigheten i beslutet ange de metoder som i stället ska tillämpas. Beslut enligt första och tredje styckena gäller omedelbart. Tillsynsmyndigheten ska delge sådana beslut enligt 16 § första stycket och 17 § första stycket delgivningslagen (1970:428). 7 kap. Övergripande systemansvar och balansansvar Övergripande systemansvar 8 § En leverantör av naturgas, som skall börja leverera naturgas till en uttagspunkt, skall omedelbart anmäla detta till innehavaren av naturgasledningen. Anmälan skall även innehålla en uppgift om vem som har åtagit sig balansansvaret i uttagspunkten. En leverantör av naturgas som övertar leveranserna till en naturgasförbrukare i dennes uttagspunkt får bara göra detta från och med den första dagen i en kalendermånad. Anmälan enligt första stycket skall därvid ske senast en månad innan övertagandet skall ske. En leverantör av naturgas, som ska börja leverera naturgas till en uttagspunkt, ska omedelbart anmäla detta till innehavaren av naturgasledningen. Anmälan ska även innehålla en uppgift om vem som har åtagit sig balansansvaret i uttagspunkten. En leverantör av naturgas kan överta leveranserna till en naturgasförbrukare i dennes uttagspunkt varje dag i månaden. En anmälan enligt första stycket ska innehålla uppgift om när bytet ska träda i kraft. Om inte annat överenskommits mellan parterna ska bytet genomföras senast tre veckor från dagen för anmälan. En innehavare av naturgasledning som tar emot en anmälan enligt första stycket skall sända underrättelser i anledning därav enligt de närmare föreskrifter som meddelas av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, tillsynsmyndigheten. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, tillsynsmyndigheten får meddela närmare föreskrifter om naturgasleverantörers skyldigheter enligt första stycket. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, tillsynsmyndigheten får meddela närmare föreskrifter om naturgasleverantörens skyldigheter enligt första och andra styckena. 8 kap. Särskilda bestämmelser om överföring av naturgas till konsumenter Avtal om leverans av naturgas 13 § Ett avtal mellan en konsument och en leverantör av naturgas ska innehålla uppgifter om 1. naturgasleverantörens namn, adress och telefonnummer, 2. naturgasleverantörens åtagande gentemot konsumenten, 3. datum när avtalet ingåtts, 4. var konsumenten kan finna information om naturgasleverantörens priser och övriga villkor samt jämförpriser, 5. när fakturering ska ske och med vilket intervall, 6. den tid som avtalet löper, 7. vad som gäller med avseende på förlängning av avtalet i fråga om avtal som löper under en viss tid, 8. villkoren för uppsägning av avtalet, 9. principen för hur kostnaden ska beräknas för att i förtid avbryta ett avtal som löper under viss tid, 10. villkoren för ersättning och återbetalning om tjänster inte tillhandahålls enligt avtalet med avseende på a) felaktig eller försenad fakturering och b) vad som gäller när preliminär debitering har skett i större utsträckning än vad som avtalats, 11. hur ett tvistlösningsförfarande enligt denna lag inleds, samt 12. konsumentens övriga rättigheter gentemot naturgasleverantören. Information om avtalets innehåll ska lämnas till konsumenten innan avtal ingås. En skriftlig bekräftelse på att avtal har ingåtts och vad som avtalats ska lämnas till konsumenten snarast efter avtalets ingående. 14 § En leverantör av naturgas eller ett företag som bedriver gasnätsverksamhet får inte diskriminera mellan konsumenter beroende av valt betalningssätt. 15 § Om en leverantör av naturgas ändrar avtalsvillkoren, ska konsumenten skriftligen underrättas om ändringen i god tid före den dag då de ändrade avtalsvillkoren ska börja gälla. Sådan underrättelse ska ske genom ett särskilt meddelande till konsumenten eller genom annonsering i den dagstidning som har störst spridning i den kommun där leveransen sker och med information på naturgasleverantörens webbplats. I underrättelsen ska en upplysning lämnas om att konsumenten har rätt att säga upp avtalet om avtalsvillkoren ändras till nackdel för konsumenten och vad konsumenten i sådant fall har att iaktta. Vad som stadgas i första stycket ska inte gälla vid ändringar som är hänförliga till skatter eller avgifter till det allmänna. Om en konsument säger upp avtalet på grund av ändrade avtalsvillkor och inom tre veckor ingår ett nytt avtal om köp av naturgas får ändringarna inte träda i kraft för det aktuella avtalet. Det nya avtalet ska träda i kraft när konsumenten inte längre är bunden av det gamla avtalet. En konsument får säga upp ett avtal om leverans av naturgas, som inte är tidsbestämt, utan att påföras någon kostnad, avgift eller annan förpliktelse till följd av uppsägningen. Information till konsumenter 16 § Information om konsumentens rättigheter enligt detta kapitel ska finnas angiven på naturgasleverantörens och på företag som bedriver gasnätsverksamhets webbplats. Informationen ska på konsumentens begäran lämnas på annat sätt. Informationen ska vara tydlig. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, tillsynsmyndigheten meddelar närmare föreskrifter om den information som konsumenten har rätt till enligt första stycket. Förskottsbetalning 17 § En leverantör av naturgas eller ett företag som bedriver naturgasnätsverksamhet som har skälig anledning att befara att en konsument inte kommer att fullgöra sina betalningsförpliktelser har rätt att begära förskottsbetalning för försäljning eller överföring av naturgas. Om förskottsbetalning har begärts enligt första stycket får förskottet inte utgöra ett större belopp än vad som motsvarar fyra månaders beräknade avgifter för leveransen eller överföringen. Har konsumenten under en tid av åtta kalendermånader från det att förskottsbetalning första gången betalades i rätt tid fullgjort sina betalningsförpliktelser ska kravet på förskottsbetalning avbrytas. Byte av leverantör av naturgas 18 § Ett byte av naturgasleverantör enligt 7 kap. 8 § ska genomföras utan särskild kostnad för konsumenten. I det fall en konsument byter naturgasleverantör under pågående avtalstid kan konsumenten bli skyldig att ersätta frånträdande leverantör. Vid byte av naturgasleverantör enligt 7 kap. 8 § ska konsumenten ha fått en slutavräkning senast inom sex veckor från dagen då leveransen av naturgas upphörde. Klagomålshantering 19 § Leverantörer av naturgas och naturgasnätsföretag ska ha fastställda rutiner för hantering av klagomål från konsumenter. Leverantörer av naturgas och naturgasnätsföretag ska tillsynsmyndigheten lämna uppgifter om sin hantering av klagomål från konsumenter. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, tillsynsmyndigheten får meddela närmare föreskrifter om lämnandet av uppgifter enligt andra stycket. 10 kap. Tillsyn m.m. Tillsyn 1 § Tillsynsmyndigheten utövar tillsyn över efterlevnaden av 1. denna lag och föreskrifter och villkor som har meddelats med stöd av lagen, och 2. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1775/2005 av den 28 september 2005 om villkor för tillträde till naturgasöverföringsnäten. Tillsynen omfattar inte efterlevnaden av bestämmelserna i 7 kap. med undantag för 5 och 6 §§, 8 a kap. med undantag för 1 § och inte heller efterlevnaden av bestämmelserna i 5 och 8 kap. Lag (2008:901). 2. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 715/2009 av den 13 juli 2009 om villkor för tillträde till naturgasöverföringsnät. Tillsynen omfattar inte efterlevnaden av bestämmelserna i 7 kap. med undantag för 5 och 6 §§, 8 a kap. med undantag för 1 § och inte heller efterlevnaden av bestämmelserna i 5 och 8 kap. med undantag för 16 § och 19 §. Lag (2008:901). Tillsynsmyndighetens ledning 3 a § Regeringen ska förordna generaldirektören för tillsynsmyndigheten för en period av fem till sju år. Förordnandet kan endast förnyas en gång. Certifiering 14 § Den som innehar koncessionspliktiga naturgasledningar ska ansöka om certifiering hos tillsynsmyndigheten. För att bli certifierad krävs att den som innehar koncessionspliktiga naturgasledningar uppfyller bestämmelserna i 3 kap. 2 §. En certifiering ska återkallas av tillsynsmyndigheten om den som innehar koncessionspliktiga naturgasledningar inte längre uppfyller kraven i andra stycket. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, tillsynsmyndigheten meddelar närmare föreskrifter om certifieringsprocessen samt hur den löpande kontrollen av den certifierade ska genomföras. 15 § Tillsynsmyndigheten ska vägra certifiering om 1. sökanden inte uppfyller bestämmelserna enligt 3 kap. 2 §, eller 2. om sökanden inte kan visa att ett beviljande av certifiering inte kommer att äventyra en trygg energiförsörjning i Sverige och Europeiska unionen. 11 kap. Övriga bestämmelser Överklagande 4 § Beslut av tillsynsmyndigheten enligt 2 kap. 15 och 16 §§, 6 kap. 5 § första stycket, 7 kap. 5 § andra stycket samt 10 kap. 3, 4, 7 och 10 §§ samt beslut av den systemansvariga myndigheten om ersättning enligt 7 kap. 2 § samt om åtgärder och ersättning enligt 8 a kap. 5 och 6 §§ får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Beslut av tillsynsmyndigheten enligt 2 kap. 15 och 16 §§, 3 kap. 11 §, 6 kap. 5 § första stycket, 7 kap. 5 § andra stycket samt 10 kap. 3, 4, 7, 10, och 14-15 §§ samt beslut av den systemansvariga myndigheten om ersättning enligt 7 kap. 2 § samt om åtgärder och ersättning enligt 8 a kap. 5 och 6 §§ får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Regeringen får meddela föreskrifter om överklagande av andra beslut enligt denna lag eller enligt föreskrifter som meddelats med stöd av lagen. Lag (2006:646). Övergångsbestämmelser 1. Denna lag träder i kraft den ... 2. Den som innehar transmissionsledningar ska när denna lag träder i kraft omgående ansöka om certifiering i enlighet med bestämmelserna i 10 kap. 14 §. Tillsynsmyndigheten ska pröva en sådan ansökan skyndsamt. Förteckning över remissinstanserna vid remissbehandlingen av betänkandet Tredje inre marknadspaketet för el och naturgas (SOU 2010:30) Riksrevisionen, Svea hovrätt, Kammarrätten i Stockholm, Domstolsverket, Försvarsmakten, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Statens fastighetsverk, Ekonomistyrningsverket, Statskontoret, Förvaltningsrätten i Linköping, Uppsala universitet (Juridiska fakultetsnämnden), Länsstyrelsen i Skåne län, Länsstyrelsen i Dalarnas län, Länsstyrelsen i Norrbottens län, Skogsstyrelsen, Statens jordbruksverk, Naturvårdsverket, Boverket, Konkurrensverket, Affärsverket svenska kraftnät, Energimarknadsinspektionen, Elsäkerhetsverket, Statens energimyndighet, Konsumentverket, Regelrådet, Sveriges kommuner och landsting, Svenska naturskyddsföreningen, Sveriges advokatsamfund, Svenskt näringsliv, Företagarna, Lantbrukarnas riksförbund, Svensk Energi, Svensk Fjärrvärme, Skogsindustrierna, Näringslivets Regelnämnd, Energigas Sverige, Oberoende elhandlare, Svenska Bioenergiföreningen (Svebio), SKGS, Konsumenternas Elrådgivningsbyrå, Sveriges konsumenter, Fastighetsägarna Sverige, Skogsägarna, Svensk Elbrukarförening, Svensk vindenergi, Svensk vindkraftförening, Sveriges energiföreningars riksorganisation, Villaägarnas riksförbund och Nord Pool Spot AB. Härutöver har Swedegas AB, Vattenfall AB, Fortum Sverige AB, E.ON Sverige AB och Allmänna reklamationsnämnden inkommit med yttrande Sammanfattning av promemorian Avgränsning av gasnätsverksamhet I denna promemoria, som har upprättats inom Näringsdepartementet, finns förslag till ändringar i naturgaslagen (2005:403) samt förslag till en ny lag om certifiering av vissa naturgasföretag. Förslagen syftar till att genomföra artiklarna 9-11 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/73/EG av den 13 juli 2009 om gemensamma regler för den inre marknaden för naturgas och om upphävande av direktiv 2003/55/EG (gasmarknadsdirektivet). Promemorians författningsförslag har tagits fram med utgångspunkt i de förslag och rekommendationer som har lämnats av Nya el- och gasmarknadsutredningen (NELGA) i betänkandet Tredje inre marknadspaketet för el och naturgas (SOU 2010:30) samt de synpunkter som har kommit in under remissbehandlingen av betänkandet. Syftet med promemorian är att komplettera utredningens förslag när det gäller utformningen av de bestämmelser om effektiv åtskillnad av transmissionsverksamhet som måste införas i naturgaslagen med anledning av artikel 9 i gasmarknadsdirektivet. Promemorian innehåller även ett förslag till lag om certifiering i enlighet med artiklarna 10 och 11 i direktivet. Promemorians förslag innebär att artikel 9 i gasmarknadsdirektivet genomförs genom nya regler om åtskilt ägande av transmissionsnätsoperatörer. En transmissionsnätsoperatör måste vidare certifieras för att få bedriva överföring av naturgas i transmissionsledningar. En förutsättning för certifiering är att kraven på åtskilt ägande är uppfyllda. För att underlätta nödvändiga omstruktureringar föreslås vissa övergångsbestämmelser Promemorians lagförslag Förslag till lag om certifiering av vissa naturgasföretag Härigenom föreskrivs följande. 1 kap. Inledande bestämmelser Lagens tillämpningsområde 1 § I denna lag finns bestämmelser om certifiering av transmissionsnätsoperatörer. Bestämmelser om certifiering finns även i artikel 3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 715/2009 av den 13 juli 2009 om villkor för tillträde till naturgasöverföringsnäten och om upphävande av förordning (EG) nr 1775/2005. Definitioner 2 § Termer och uttryck som används i denna lag har samma betydelse som i naturgaslagen (2005:403). Med tredje land avses länder utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Tillsynsmyndighet 3 § Den myndighet som utövar tillsyn över efterlevnaden av bestämmelserna i 3 kap. 2-2 b §§ naturgaslagen (2005:403) är tillsynsmyndighet enligt denna lag. 2 kap. Krav på certifiering 1 § En transmissionsnätsoperatör får inte bedriva överföring av naturgas i en koncessionspliktig naturgasledning, som inte huvudsakligen används för lokal distribution, utan certifiering enligt denna lag. Även den systemansvariga myndigheten ska vara certifierad. 2 § Certifiering får beviljas endast om kraven i 3 kap. 2-2 b §§ naturgaslagen (2005:403) är uppfyllda. I fråga om en person från tredje land eller ett företag som kontrolleras av eller kan antas komma att kontrolleras av en eller flera personer från tredje land krävs vidare att en certifiering inte äventyrar en trygg energiförsörjning i någon medlemsstat i Europeiska unionen. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om ytterligare krav för certifiering. 3 kap. Förfarandet vid certifiering Inledande bestämmelser 1 § Tillsynsmyndigheten ska pröva frågan om certifiering på ansökan av den som avser att bedriva överföring av naturgas i transmissionsledningar eller av den systemansvariga myndigheten. I fråga om en person från tredje land eller ett företag som kontrolleras av eller kan antas komma att kontrolleras av en eller flera personer från tredje land gäller i övrigt bestämmelserna i 4 kap. i stället för bestämmelserna i detta kapitel. Handläggningen hos tillsynsmyndigheten 2 § En fråga om certifiering ska behandlas skyndsamt. Om tillsynsmyndigheten inte har meddelat ett beslut i frågan inom fyra månader från det att en fullständig ansökan kom in till myndigheten, ska myndigheten anses ha beviljat certifiering. En certifiering får förenas med villkor. 3 § Tillsynsmyndigheten ska utan dröjsmål anmäla en certifiering enligt 2 § till Europeiska kommissionen och förse kommissionen med alla relevanta uppgifter avseende certifieringen. Tillsynsmyndighetens slutliga beslut 4 § Av artikel 3.2 i förordning (EG) nr 715/2009 framgår att tillsynsmyndigheten ska anta sitt slutliga beslut i fråga om certifiering inom två månader efter mottagandet av ett yttrande från Europeiska kommissionen och att beslutet och kommissionens yttrande ska offentliggöras tillsammans. 5 § En certifiering ska gälla från det att tillsynsmyndigheten har meddelat ett sådant slutligt beslut som avses i 4 §. Omprövning av certifiering 6 § En certifierad transmissionsnätsoperatör ska till tillsynsmyndigheten anmäla planerade transaktioner som kan komma att kräva en omprövning av huruvida transmissionsnätsoperatören uppfyller kraven i 3 kap. 2-2 b §§ naturgaslagen (2005:403). 7 § Tillsynsmyndigheten ska ompröva en certifiering 1. efter en anmälan enligt 6 §, 2. efter en begäran från Europeiska kommissionen, eller 3. om det annars finns anledning att anta att en transmissionsnätsoperatör inte uppfyller kraven i 3 kap. 2-2 b §§ naturgaslagen (2005:403). 8 § Tillsynsmyndigheten ska återkalla en certifiering, om transmissionsnätsoperatören inte längre uppfyller kraven i 3 kap. 2-2 b §§ naturgaslagen (2005:403). 9 § I ett omprövningsärende ska 2 och 3 §§ tillämpas. Det som där föreskrivs om ansökan ska då i tillämpliga delar gälla i fråga om en anmälan enligt 6 § eller en begäran från Europeiska kommissionen. I artikel 3.2 i förordning (EG) nr 715/2009 finns bestämmelser som gäller tillsynsmyndighetens slutliga beslut i omprövningsärendet. Skyldighet att lämna uppgifter 10 § Europeiska kommissionen och tillsynsmyndigheten har på begäran rätt att från en transmissionsnätsoperatör eller ett företag som bedriver produktion av eller handel med naturgas få de upplysningar och ta del av de handlingar som krävs för att bedöma förutsättningarna för certifiering. 4 kap. Certifiering i förhållande till tredje land Handläggningen hos tillsynsmyndigheten 1 § Om certifiering begärs av en person från tredje land eller ett företag som kontrolleras av eller kan antas komma att kontrolleras av en eller flera personer från tredje land, ska tillsynsmyndigheten anta ett utkast till beslut i certifieringsfrågan inom fyra månader från det att en fullständig ansökan kom in till myndigheten. Tillsynsmyndigheten ska utan dröjsmål översända utkastet till Europeiska kommissionen tillsammans med all relevant information i ärendet. 2 § Tillsynsmyndigheten ska begära ett yttrande från Europeiska kommissionen i frågan om 1. den verksamhet som certifieringen avser uppfyller kraven i 3 kap. 2-2 b §§ naturgaslagen (2005:403), och 2. en certifiering kan äventyra en trygg energiförsörjning till Europeiska unionen. Tillsynsmyndighetens slutliga beslut 3 § Tillsynsmyndigheten ska meddela ett slutligt beslut i frågan om certifiering inom fyra månader från det att Europeiska kommissionen har mottagit en begäran enligt 2 §. Om kommissionen, när den utarbetar sitt yttrande, begär in synpunkter från byrån för samarbete mellan energitillsynsmyndigheter, en medlemsstat eller berörd part, ska tiden i stället vara sex månader. 4 § En certifiering ska gälla från det att tillsynsmyndigheten har meddelat beslut enligt 3 §. Omprövning av certifiering 5 § En transmissionsnätsoperatör ska till tillsynsmyndigheten anmäla omständigheter som kan leda till att en eller flera personer från tredje land får kontroll över transmissionsnätsoperatören eller dennes transmissionsledningar. 6 § Tillsynsmyndigheten ska ompröva certifieringen efter en anmälan enligt 5 §. I ett omprövningsärende ska 1-3 §§ tillämpas. Det som där sägs om ansökan ska ha motsvarande tillämpning i fråga om en anmälan enligt 5 §. 7 § Tillsynsmyndigheten ska återkalla en certifiering om kraven enligt 2 kap. 1 § inte längre är uppfyllda. 5 kap. Övriga bestämmelser Tillsyn 1 § Tillsynsmyndigheten utövar tillsyn över att transmissionsnätsoperatörer och företag som bedriver produktion av eller handel med naturgas följer denna lag. 2 § Tillsynsmyndigheten får meddela de förelägganden som behövs för att denna lag ska följas. Ett föreläggande får förenas med vite. Överklagande 3 § Tillsynsmyndighetens beslut att avslå en ansökan om certifiering enligt 3 kap. 2 §, slutliga beslut enligt artikel 3.2 i förordning (EG) nr 715/2009 och beslut enligt 2 § får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. 4 § Tillsynsmyndighetens beslut enligt 4 kap. 3 § får överklagas hos regeringen. 1. Denna lag träder i kraft den 3 mars 2011. 2. Bestämmelserna i 2 kap. 2 § andra stycket, 3 kap. 1 § andra stycket, 4 kap. och 5 kap. 4 § tillämpas i ärenden där ansökan eller anmälan kommer in till tillsynsmyndigheten från och med den 3 mars 2013. 3. Det som sägs i 2 kap. 1 § ska inte gälla den som är transmissionsnätsoperatör vid ikraftträdandet och ansöker om certifiering enligt 3 kap. 1 § förrän certifieringsfrågan har prövats slutligt. Förslag till lag om ändring i naturgaslagen (2005:403) Härigenom föreskrivs i fråga om naturgaslagen (2005:403) dels att 3 kap. 2 § ska ha följande lydelse, dels att det i lagen ska införas fyra nya paragrafer, 1 kap. 8 a § och 3 kap. 2 a-2 c §§. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 kap. 8 a § Med transmissionsnätsoperatör avses i denna lag den som 1. innehar koncession för naturgasledning, med undantag för ledning som huvudsakligen används för lokal distribution av naturgas, eller 2. har det övergripande ansvaret för att balansen kortsiktigt upprätthålls mellan inmatning och uttag av naturgas i det nationella naturgassystemet. 3 kap. 2 § Ett företag som bedriver överföring av naturgas får inte bedriva handel med naturgas. I ett företag som innehar koncession för naturgasledning får inte en styrelseledamot, verkställande direktör eller firmatecknare samtidigt vara styrelseledamot, verkställande direktör eller firmatecknare i ett företag som bedriver handel med naturgas. En transmissionsnätsoperatör får inte bedriva produktion av naturgas eller produktion av eller handel med el. 2 a § En transmissionsnätsoperatör ska vara oberoende av företag som bedriver produktion av eller handel med naturgas eller el. Den som ensam eller tillsammans med någon annan utövar kontroll över ett företag som bedriver produktion av eller handel med naturgas eller el får inte utöva kontroll över eller någon rättighet gentemot en transmissionsnätsoperatör. Den som ensam eller tillsammans med någon annan utövar kontroll över en transmissionsnätsoperatör får inte utöva kontroll över eller någon rättighet gentemot ett företag som bedriver produktion av eller handel med naturgas eller el. Den som ensam eller tillsammans med någon annan får utse ledamöter till styrelsen eller motsvarande organ hos en transmissionsnätsoperatör får inte utöva kontroll över eller någon rättighet gentemot ett företag som bedriver produktion av eller handel med naturgas. 2 b § Den som har en ledande ställning hos en transmissionsnätsoperatör, såsom en styrelseledamot, verkställande direktör eller firmatecknare, får inte samtidigt ha en sådan ställning i ett företag som bedriver produktion av eller handel med naturgas. 2 c § Om en transmissionsnätsoperatör ingår i en koncern där en annan del bedriver produktion av eller handel med naturgas, får inte åtgärder som vidtas av företag i koncernen för att säkerställa att kraven i 2 a och 2 b §§ är uppfyllda innebära att personal eller kommersiellt känsliga uppgifter överförs från transmissionsnätsoperatören till ett företag som bedriver produktion av eller handel med naturgas. 1. Denna lag träder i kraft den 3 mars 2011. 2. En transmissionsnätsoperatör som har ansökt om certifiering enligt lagen (2011:000) om certifiering av vissa naturgasföretag får bedriva verksamhet utan hinder av 3 kap. 2 § andra stycket och 2 a § till dess att certifieringsfrågan har prövats slutligt, dock längst till och med den 2 mars 2012. Förteckning över remissinstanserna vid remissbehandlingen av promemorian Avgränsning av gasnätsverksamhet Affärsverket svenska kraftnät, Energimarknadsinspektionen, Statens energimyndighet, Konkurrensverket, Energigas Sverige, Företagarna, Plast- och Kemiföretagen, Svenskt Näringsliv, E.ON Gas Sverige AB och Swedegas AB. Härutöver har Öresundskraft AB och Lunds Energikoncernen AB inkommit med ett yttrande. Lagförslagen i utkastet till lagrådsremiss Förslag till lag om certifiering av stamnätsföretag för el Härigenom föreskrivs följande. 1 kap. Inledande bestämmelser Lagens tillämpningsområde 1 § I denna lag finns bestämmelser om certifiering av stamnätsföretag. Bestämmelser om certifiering finns även i artikel 3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 714/2009 av den 13 juli 2009 om villkor för tillträde till nät för gränsöverskridande elhandel och om upphävande av förordning (EG) nr 1228/2003. Definitioner 2 § Termer och uttryck som används i denna lag har samma betydelse som i ellagen (1997:857). Med tredje land avses länder utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. 2 kap. Krav på certifiering 1 § Ett stamnätsföretag får inte bedriva överföring av el i stamledningar utan certifiering enligt denna lag. 2 § Certifiering får beviljas endast om kraven i 3 kap. 1 a och 1 f-1 j §§ ellagen (1997:857) är uppfyllda. I fråga om en person från tredje land eller ett företag som kontrolleras av eller kan antas komma att kontrolleras av en eller flera personer från tredje land krävs vidare att en certifiering inte äventyrar en trygg energiförsörjning i någon medlemsstat i Europeiska unionen. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om ytterligare krav för certifiering när det gäller en sådan person eller ett sådant företag som avses i andra stycket. 3 kap. Förfarandet vid certifiering Inledande bestämmelser 1 § Nätmyndigheten ska pröva frågan om certifiering på ansökan av den som avser att bedriva överföring av el i stamledningar. I fråga om en person från tredje land eller ett företag som kontrolleras av eller kan antas komma att kontrolleras av en eller flera personer från tredje land gäller i övrigt bestämmelserna i 4 kap. i stället för bestämmelserna i detta kapitel. Handläggningen hos nätmyndigheten 2 § En fråga om certifiering ska behandlas skyndsamt. Om nätmyndigheten inte har meddelat ett beslut i frågan inom fyra månader från det att en fullständig ansökan kom in till myndigheten, ska myndigheten anses ha beviljat certifiering. 3 § Nätmyndigheten ska utan dröjsmål anmäla en certifiering enligt 2 § till Europeiska kommissionen och förse kommissionen med alla relevanta uppgifter avseende certifieringen. Nätmyndighetens slutliga beslut 4 § Av artikel 3.2 i förordning (EG) nr 714/2009 framgår att nätmyndigheten ska anta sitt slutliga beslut i fråga om certifiering inom två månader efter mottagandet av ett yttrande från Europeiska kommissionen och att nätmyndighetens beslut och kommissionens yttrande ska offentliggöras tillsammans. I ett beslut om certifiering ska det anges att det kan komma att ändras eller upphävas av Europeiska kommissionen. 5 § En certifiering ska gälla från det att nätmyndigheten har meddelat ett sådant slutligt beslut som avses i 4 §. Omprövning av certifiering 6 § Ett certifierat stamnätsföretag ska till nätmyndigheten anmäla planerade transaktioner som kan komma att kräva en omprövning av huruvida företaget uppfyller kraven i 3 kap. 1 a och 1 f-1 j §§ ellagen (1997:857). 7 § Nätmyndigheten ska ompröva en certifiering 1. efter en anmälan enligt 6 §, 2. efter en begäran från Europeiska kommissionen, eller 3. om det annars finns anledning att anta att ett stamnätsföretag inte uppfyller kraven i 3 kap. 1 a och 1 f-1 j §§ ellagen (1997:857). 8 § Nätmyndigheten ska återkalla en certifiering, om stamnätsföretaget inte längre uppfyller kraven i 3 kap. 1 a och 1 f-1 j §§ ellagen (1997:857). 9 § I ett omprövningsärende ska 2 och 3 §§ tillämpas. Det som där föreskrivs om ansökan ska då i tillämpliga delar gälla i fråga om en anmälan enligt 6 § eller en begäran från Europeiska kommissionen. I artikel 3.2 i förordning (EG) nr 714/2009 finns bestämmelser som gäller nätmyndighetens slutliga beslut i omprövningsärendet. Skyldighet att lämna uppgifter 10 § Europeiska kommissionen och nätmyndigheten har på begäran rätt att från ett stamnätsföretag eller ett företag som bedriver produktion av eller handel med el få de upplysningar och ta del av de handlingar som krävs för att bedöma förutsättningarna för certifiering. 4 kap. Certifiering i förhållande till tredje land Handläggningen hos nätmyndigheten 1 § Om certifiering begärs av en person från tredje land eller ett företag som kontrolleras av eller kan antas komma att kontrolleras av en eller flera personer från tredje land, ska nätmyndigheten anta ett utkast till beslut i certifieringsfrågan inom fyra månader från det att en fullständig ansökan kom in till myndigheten. Nätmyndigheten ska utan dröjsmål översända utkastet till Europeiska kommissionen tillsammans med all relevant information i ärendet. 2 § Nätmyndigheten ska begära ett yttrande från Europeiska kommissionen i frågan om 1. den verksamhet som certifieringen avser uppfyller kraven i 3 kap. 1 a och 1 f-1 j §§ ellagen (1997:857), och 2. en certifiering kan äventyra en trygg energiförsörjning till Europeiska unionen. Nätmyndighetens slutliga beslut 3 § Nätmyndigheten ska meddela ett slutligt beslut i frågan om certifiering inom fyra månader från det att Europeiska kommissionen har mottagit en begäran enligt 2 §. Om kommissionen, när den utarbetar sitt yttrande, begär in synpunkter från byrån för samarbete mellan energitillsynsmyndigheter, en medlemsstat eller berörd part, ska tiden i stället vara sex månader. I ett beslut om certifiering ska det anges att det kan komma att ändras eller upphävas av Europeiska kommissionen. 4 § En certifiering ska gälla från det att nätmyndigheten har meddelat beslut enligt 3 §. Omprövning av certifiering 5 § Ett stamnätsföretag ska till nätmyndigheten anmäla omständigheter som kan leda till att en eller flera personer från tredje land får kontroll över stamnätsföretaget eller stamnätet. 6 § Nätmyndigheten ska ompröva certifieringen efter en anmälan enligt 5 §. I ett omprövningsärende ska 1-3 §§ tillämpas. Det som där sägs om ansökan ska ha motsvarande tillämpning i fråga om en anmälan enligt 5 §. 7 § Nätmyndigheten ska återkalla en certifiering om kraven enligt 2 kap. 1 § inte längre är uppfyllda. 5 kap. Övriga bestämmelser Tillsyn 1 § Nätmyndigheten utövar tillsyn över att stamnätsföretag och företag som bedriver produktion av eller handel med el följer denna lag. 2 § Nätmyndigheten får meddela de förelägganden som behövs för att denna lag ska följas. Ett föreläggande får förenas med vite. Överklagande 3 § Följande beslut av nätmyndigheten får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol: 1. beslut att inte bevilja certifiering vid en prövning enligt 3 kap., 2. beslut att återkalla en certifiering enligt 3 kap., och 3. beslut enligt 2 §. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. 4 § Nätmyndighetens beslut vid en prövning enligt 4 kap. att inte bevilja certifiering eller att återkalla en certifiering får överklagas hos regeringen. 1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2011. 2. Bestämmelserna i 2 kap. 2 § andra stycket, 3 kap. 1 § andra stycket, 4 kap. och 5 kap. 4 § tillämpas i ärenden där ansökan eller anmälan kommer in till nätmyndigheten från och med den 3 mars 2013. 3. Det som sägs i 2 kap. 1 § ska inte gälla ett företag som är stamnätsföretag vid ikraftträdandet och ansöker om certifiering enligt 3 kap. 1 § förrän certifieringsfrågan har prövats slutligt. Förslag till lag om certifiering av vissa naturgasföretag Härigenom föreskrivs följande. 1 kap. Inledande bestämmelser Lagens tillämpningsområde 1 § I denna lag finns bestämmelser om certifiering av transmissionsnätsoperatörer. Det som i lagen sägs om en transmissionsnätsoperatör gäller även den som har det övergripande ansvaret för att balansen kortsiktigt upprätthålls mellan inmatning och uttag av naturgas i det nationella naturgassystemet. Bestämmelser om certifiering finns även i artikel 3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 715/2009 av den 13 juli 2009 om villkor för tillträde till naturgasöverföringsnäten och om upphävande av förordning (EG) nr 1775/2005. Definitioner 2 § Termer och uttryck som används i denna lag har samma betydelse som i naturgaslagen (2005:403). Med tredje land avses länder utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Tillsynsmyndighet 3 § Den myndighet som utövar tillsyn över efterlevnaden av bestämmelserna i 3 kap. 2-2 b §§ naturgaslagen (2005:403) är tillsynsmyndighet enligt denna lag. 2 kap. Krav på certifiering 1 § En transmissionsnätsoperatör får inte bedriva överföring av naturgas i en högtrycksledning eller ett nät som i huvudsak består av högtrycksledningar utan certifiering enligt denna lag. Detta gäller inte högtrycksledning som huvudsakligen används i samband med lokal distribution av naturgas. Även den som har det övergripande ansvaret för att balansen kortsiktigt upprätthålls mellan inmatning och uttag av naturgas i det nationella naturgassystemet ska vara certifierad. 2 § Certifiering får beviljas endast om kraven i 3 kap. 2-2 b §§ naturgaslagen (2005:403) är uppfyllda. I fråga om en person från tredje land eller ett företag som kontrolleras av eller kan antas komma att kontrolleras av en eller flera personer från tredje land krävs vidare att en certifiering inte äventyrar en trygg energiförsörjning i någon medlemsstat i Europeiska unionen. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om ytterligare krav för certifiering när det gäller en sådan person eller ett sådant företag som avses i andra stycket. 3 kap. Förfarandet vid certifiering Inledande bestämmelser 1 § Tillsynsmyndigheten ska pröva frågan om certifiering på ansökan av den som avser att bedriva överföring av naturgas i högtrycksledning eller har det övergripande ansvaret för att balansen kortsiktigt upprätthålls mellan inmatning och uttag av naturgas i det nationella naturgassystemet. I fråga om en person från tredje land eller ett företag som kontrolleras av eller kan antas komma att kontrolleras av en eller flera personer från tredje land gäller i övrigt bestämmelserna i 4 kap. i stället för bestämmelserna i detta kapitel. Handläggningen hos tillsynsmyndigheten 2 § En fråga om certifiering ska behandlas skyndsamt. Om tillsynsmyndigheten inte har meddelat ett beslut i frågan inom fyra månader från det att en fullständig ansökan kom in till myndigheten, ska myndigheten anses ha beviljat certifiering. En certifiering får förenas med villkor. 3 § Tillsynsmyndigheten ska utan dröjsmål anmäla en certifiering enligt 2 § till Europeiska kommissionen och förse kommissionen med alla relevanta uppgifter avseende certifieringen. Tillsynsmyndighetens slutliga beslut 4 § Av artikel 3.2 i förordning (EG) nr 715/2009 framgår att tillsynsmyndigheten ska anta sitt slutliga beslut i fråga om certifiering inom två månader efter mottagandet av ett yttrande från Europeiska kommissionen och att beslutet och kommissionens yttrande ska offentliggöras tillsammans. I ett beslut om certifiering ska det anges att det kan komma att ändras eller upphävas av Europeiska kommissionen. 5 § En certifiering ska gälla från det att tillsynsmyndigheten har meddelat ett sådant slutligt beslut som avses i 4 §. Omprövning av certifiering 6 § En certifierad transmissionsnätsoperatör ska till tillsynsmyndigheten anmäla planerade transaktioner som kan komma att kräva en omprövning av huruvida transmissionsnätsoperatören uppfyller kraven i 3 kap. 2-2 b §§ naturgaslagen (2005:403). 7 § Tillsynsmyndigheten ska ompröva en certifiering 1. efter en anmälan enligt 6 §, 2. efter en begäran från Europeiska kommissionen, eller 3. om det annars finns anledning att anta att en transmissionsnätsoperatör inte uppfyller kraven i 3 kap. 2-2 b §§ naturgaslagen (2005:403). 8 § Tillsynsmyndigheten ska återkalla en certifiering, om transmissionsnätsoperatören inte längre uppfyller kraven i 3 kap. 2-2 b §§ naturgaslagen (2005:403). 9 § I ett omprövningsärende ska 2 och 3 §§ tillämpas. Det som där föreskrivs om ansökan ska då i tillämpliga delar gälla i fråga om en anmälan enligt 6 § eller en begäran från Europeiska kommissionen. I artikel 3.2 i förordning (EG) nr 715/2009 finns bestämmelser som gäller tillsynsmyndighetens slutliga beslut i omprövningsärendet. Skyldighet att lämna uppgifter 10 § Europeiska kommissionen och tillsynsmyndigheten har på begäran rätt att från en transmissionsnätsoperatör eller ett företag som bedriver produktion av eller handel med naturgas få de upplysningar och ta del av de handlingar som krävs för att bedöma förutsättningarna för certifiering. 4 kap. Certifiering i förhållande till tredje land Handläggningen hos tillsynsmyndigheten 1 § Om certifiering begärs av en person från tredje land eller ett företag som kontrolleras av eller kan antas komma att kontrolleras av en eller flera personer från tredje land, ska tillsynsmyndigheten anta ett utkast till beslut i certifieringsfrågan inom fyra månader från det att en fullständig ansökan kom in till myndigheten. Tillsynsmyndigheten ska utan dröjsmål översända utkastet till Europeiska kommissionen tillsammans med all relevant information i ärendet. 2 § Tillsynsmyndigheten ska begära ett yttrande från Europeiska kommissionen i frågan om 1. den verksamhet som certifieringen avser uppfyller kraven i 3 kap. 2-2 b §§ naturgaslagen (2005:403), och 2. en certifiering kan äventyra en trygg energiförsörjning till Europeiska unionen. Tillsynsmyndighetens slutliga beslut 3 § Tillsynsmyndigheten ska meddela ett slutligt beslut i frågan om certifiering inom fyra månader från det att Europeiska kommissionen har mottagit en begäran enligt 2 §. Om kommissionen, när den utarbetar sitt yttrande, begär in synpunkter från byrån för samarbete mellan energitillsynsmyndigheter, en medlemsstat eller berörd part, ska tiden i stället vara sex månader. I ett beslut om certifiering ska det anges att det kan komma att ändras eller upphävas av Europeiska kommissionen. 4 § En certifiering ska gälla från det att tillsynsmyndigheten har meddelat beslut enligt 3 §. Omprövning av certifiering 5 § En transmissionsnätsoperatör ska till tillsynsmyndigheten anmäla omständigheter som kan leda till att en eller flera personer från tredje land får kontroll över transmissionsnätsoperatören eller dennes transmissionsledningar. 6 § Tillsynsmyndigheten ska ompröva certifieringen efter en anmälan enligt 5 §. I ett omprövningsärende ska 1-3 §§ tillämpas. Det som där föreskrivs om ansökan ska då i tillämpliga delar gälla i fråga om en anmälan enligt 5 §. 7 § Tillsynsmyndigheten ska återkalla en certifiering om kraven enligt 2 kap. 1 § inte längre är uppfyllda. 5 kap. Övriga bestämmelser Tillsyn 1 § Tillsynsmyndigheten utövar tillsyn över att transmissionsnätsoperatörer och företag som bedriver produktion av eller handel med naturgas följer denna lag. 2 § Tillsynsmyndigheten får meddela de förelägganden som behövs för att denna lag ska följas. Ett föreläggande får förenas med vite. Överklagande 3 § Följande beslut av tillsynsmyndigheten får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol: 1. beslut att inte bevilja certifiering vid en prövning enligt 3 kap., 2. beslut om villkor som meddelas i samband med att tillsynsmyndigheten avgör ärendet enligt artikel 3.2 i förordning (EG) nr 715/2009, 3. beslut att återkalla en certifiering enligt 3 kap., och 4. beslut enligt 2 §. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. 4 § Tillsynsmyndighetens beslut vid en prövning enligt 4 kap. att inte bevilja certifiering eller att återkalla en certifiering får överklagas hos regeringen. 1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2011. 2. Bestämmelserna i 2 kap. 2 § andra stycket, 3 kap. 1 § andra stycket, 4 kap. och 5 kap. 4 § tillämpas i ärenden där ansökan eller anmälan kommer in till tillsynsmyndigheten från och med den 3 mars 2013. 3. Det som sägs i 2 kap. 1 § ska inte gälla den som är transmissionsnätsoperatör vid ikraftträdandet och ansöker om certifiering enligt 3 kap. 1 § förrän certifieringsfrågan har prövats slutligt. Förslag till lag om ändring i ellagen (1997:857) Härigenom föreskrivs i fråga om ellagen (1997:857) dels att 5 kap. 18 § ska upphöra att gälla, dels att rubriken närmast före 5 kap. 18 § ska utgå, dels att 1 kap 5 a §, 2 kap. 10 §, 3 kap. 1 a och 17 §§, 5 kap. 3, 10-17, 20 och 21 §§, 8 kap. 6 och 9 §§, 12 kap. 1 och 1 a §§ och 13 kap. 5 § ska ha följande lydelse, dels att det lagen ska införas tjugo nya paragrafer, 1 kap. 5 b §, 3 kap. 1 f-1 k, 17 a och 23 a §§, 11 kap. 12-20 §§, 12 kap. 1 b, 14 och 15 §§, samt närmast före 3 kap. 23 §, 11 kap. 13 § och 12 kap. 14 § nya rubriker av följande lydelse och närmast före 5 kap. 19 § en ny rubrik som ska lyda "Verkan av beslut". Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 kap. 5 a § Med intäktsram avses i denna lag de samlade intäkter som en nätkoncessionshavare högst får uppbära genom nättariffer under en tillsynsperiod. Med intäktsram avses i denna lag de samlade intäkter som en nätkoncessionshavare högst får uppbära från nätverksamheten under en tillsynsperiod. 5 b § Med stamnätsföretag avses den som innehar nätkoncession för stamnätet eller största delen därav. 2 kap. 10 § Nätkoncession får beviljas endast den som från allmän synpunkt är lämplig att utöva nätverksamhet. Nätkoncession för område får beviljas endast den som dessutom är lämplig att bedriva nätverksamhet inom det begärda området. Nätkoncession för en utlandsförbindelse får beviljas och innehas av endast den som innehar nätkoncession för stamnätet eller största delen därav eller en juridisk person där denne har ett bestämmande inflytande. Nätkoncession får dock beviljas även andra om ledningen är av mindre betydelse för det samlade överföringsnätet till utlandet. Nätkoncession för en utlandsförbindelse får beviljas och innehas av endast ett stamnätsföretag eller en juridisk person där ett sådant företag har ett bestämmande inflytande. Nätkoncession får dock beviljas även andra om ledningen är av mindre betydelse för det samlade överföringsnätet till utlandet. 3 kap. 1 a § En juridisk person som bedriver nätverksamhet får inte bedriva produktion av eller handel med el. En juridisk person som bedriver nätverksamhet får inte bedriva produktion av eller handel med el. Ett stamnätsföretag får inte heller bedriva produktion av eller handel med naturgas. Utan hinder av första stycket får produktion av el bedrivas tillsammans med nätverksamhet av samma juridiska person, om produktionen 1. uteslutande är avsedd att täcka nätförluster, eller 2. sker tillfälligt i syfte att ersätta utebliven el vid elavbrott. 1 f § Ett stamnätsföretag ska vara oberoende av företag som bedriver produktion av eller handel med el eller naturgas. 1 g § Den som ensam eller tillsammans med någon annan utövar kontroll över ett företag som bedriver produktion av eller handel med el eller naturgas får inte utöva kontroll över eller någon rättighet gentemot ett stamnätsföretag. Den som ensam eller tillsammans med någon annan utövar kontroll över ett stamnätsföretag får inte utöva kontroll över eller någon rättighet gentemot ett företag som bedriver produktion av eller handel med el eller naturgas. Den som ensam eller tillsammans med någon annan får utse ledamöter till styrelsen eller motsvarande organ hos ett stamnätsföretag får inte utöva kontroll över eller någon rättighet gentemot ett företag som bedriver produktion av eller handel med el. 1 h § Det som anges i 1 g § gäller inte kontroll eller rättighet som utövas av staten genom regeringen. Det som sägs i 1 g § första och andra styckena om företag som bedriver produktion av eller handel med el gäller inte en elanvändare som själv producerar eller levererar el eller ensam eller tillsammans med någon annan kontrollerar ett företag som bedriver sådan verksamhet, förutsatt att elanvändaren är nettoförbrukare och värdet av den el som denne säljer till någon annan är obetydligt i förhållande till övrig näringsverksamhet. Vid tillämpningen av andra stycket ska elanvändaren anses vara nettoförbrukare om den genomsnittliga elförbrukningen är större än produktionen per år räknat. I produktionen ska i detta sammanhang ingå den el elanvändaren själv producerar och dennes andel i den el som produceras av ett företag som elanvändaren kontrollerar ensam eller tillsammans med någon annan. 1 i § Utan hinder av det som föreskrivs i 1 f och 1 g §§ får ett stamnätsföretag ingå i samma koncern som ett företag som bedriver produktion av el, om produktionen är sådan som avses i 1 a § andra stycket, förutsatt att produktionsföretaget inte levererar el till någon annan än stamnätsföretaget. 1 j Den som har en ledande ställning i ett stamnätsföretag, såsom en styrelseledamot, verkställande direktör eller firmatecknare, får inte samtidigt ha en sådan ställning i ett företag som bedriver produktion av eller handel med el med undantag för ett sådant produktionsföretag som avses i 1 i §. 1 k § Om ett stamnätsföretag ingår i en koncern där en annan del bedriver produktion av eller handel med el, får inte åtgärder som vidtas av företag i koncernen för att säkerställa att kraven i 1 f, 1 g och 1 j §§ är uppfyllda innebära att personal eller kommersiellt känsliga uppgifter överförs från stamnätsföretaget till ett företag som bedriver produktion av eller handel med el. 17 § Den som har nätkoncession skall upprätta en övervakningsplan och se till att övervakningsplanen följs. Ett företag som bedriver nätverksamhet och som ingår i samma koncern som ett företag som bedriver produktion av eller handel med el ska upprätta en övervakningsplan och se till att övervakningsplanen följs. Av övervakningsplanen skall det framgå vilka åtgärder som skall vidtas för att motverka diskriminerande beteende gentemot övriga aktörer på elmarknaden. I planen skall särskilt anges de särskilda skyldigheter som de anställda har för att detta mål skall uppnås. Av övervakningsplanen ska det framgå vilka åtgärder som ska vidtas för att motverka diskriminerande beteende gentemot övriga aktörer på elmarknaden. I planen ska särskilt anges de särskilda skyldigheter som de anställda har för att detta mål ska uppnås. Koncessionshavaren skall årligen upprätta en rapport över de åtgärder som vidtagits enligt planen. Rapporten skall offentliggöras samt ges in till nätmyndigheten. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten får meddela närmare föreskrifter om innehållet i övervakningsplanen och om offentliggörandet av den årliga rapporten. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten får meddela närmare föreskrifter om innehållet i övervakningsplanen. 17 a § Ett nätföretag som är skyldigt att upprätta en övervakningsplan enligt 17 § ska utse en övervakningsansvarig, som självständigt ska bevaka att övervakningsplanen upprättas och följs. Nätföretaget ska se till att den övervakningsansvarige har de befogenheter och tillgång till den information som krävs för att utföra uppdraget. Den övervakningsansvarige ska årligen upprätta en rapport över de åtgärder som vidtagits enligt övervakningsplanen och ge in rapporten till nätmyndigheten. Nätföretaget ska offentliggöra rapporten. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten får meddela föreskrifter om utseende av övervakningsansvarig och dennes uppgifter samt om offentliggörandet av den årliga rapporten. Kommunikation med elanvändare och allmänheten 23 § Om ett nätföretag och ett företag som bedriver produktion av eller handel med el ingår i samma koncern, ska företagen när de vänder sig enskilda elanvändare eller allmänheten ange sin identitet på ett sådant sätt att det tydligt framgår vilken verksamhet företaget bedriver. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten får meddela föreskrifter om hur ett företags identitet ska anges enligt första stycket. 5 kap. 3 § Beslut om fastställande av intäktsramen ska meddelas senast två månader innan tillsynsperioden börjar. Nätmyndigheten ska meddela beslut om fastställande av intäktsramen senast två månader innan tillsynsperioden börjar. Det ska framgå av beslutet vilka uppgifter och metoder som har använts vid fastställandet av ramen. 10 § På ansökan av nätkoncessionshavaren om omprövning kan den beslutande myndigheten ändra en fastställd intäktsram under tillsynsperioden, om det finns omständigheter som bedöms medföra en väsentlig ökning av intäktsramen vid en omprövning enligt 12 § eller om det annars finns särskilda skäl. På ansökan av nätkoncessionshavaren om omprövning kan nätmyndigheten ändra en fastställd intäktsram under tillsynsperioden, om det finns omständigheter som bedöms medföra en väsentlig ökning av intäktsramen vid en omprövning enligt 12 § eller om det annars finns särskilda skäl. En ansökan om omprövning enligt första stycket ska lämnas in till nätmyndigheten. Ansökan ska handläggas skyndsamt. En ansökan om omprövning ska handläggas skyndsamt. 11 § Den beslutande myndigheten ska ändra en fastställd intäktsram under tillsynsperioden om 1. den nätkoncessionshavare som beslutet gäller har lämnat oriktiga eller bristfälliga uppgifter som i mer än ringa omfattning har inverkat på intäktsramens storlek, 2. beslutet har fattats på ett uppenbart felaktigt eller ofullständigt underlag och detta i mer än ringa omfattning har inverkat på intäktsramens storlek, eller 3. det annars finns särskilda skäl. Nätmyndigheten ska ändra en fastställd intäktsram under tillsynsperioden om 1. den nätkoncessionshavare som beslutet gäller har lämnat oriktiga eller bristfälliga uppgifter som i mer än ringa omfattning har inverkat på intäktsramens storlek, 2. beslutet har fattats på ett uppenbart felaktigt eller ofullständigt underlag och detta i mer än ringa omfattning har inverkat på intäktsramens storlek, eller 3. det annars finns särskilda skäl. 12 § En nätkoncessionshavare får inom fyra månader efter tillsynsperiodens slut ansöka om att intäktsramen för perioden ska ökas. En nätkoncessionshavare får inom fyra månader efter tillsynsperiodens slut ansöka hos nätmyndigheten om att intäktsramen för perioden ska ökas. En ansökan enligt första stycket ska lämnas in till nätmyndigheten. Ansökan ska handläggas skyndsamt. Ansökan ska handläggas skyndsamt. 13 § Den beslutande myndigheten ska ompröva den fastställda intäktsramen efter tillsynsperiodens slut, om det finns skäl att anta att ramen är större än vad som är motiverat av senare kända förhållanden och avvikelsen inte är ringa. Nätmyndigheten ska ompröva den fastställda intäktsramen efter tillsynsperiodens slut, om det finns skäl att anta att ramen är större än vad som är motiverat av senare kända förhållanden och avvikelsen inte är ringa. Om det inte finns särskilda hinder, ska ett beslut i frågan om ändring av intäktsramen meddelas senast tio månader efter tillsynsperiodens slut. Om den beslutande myndigheten avser att meddela beslut vid en senare tidpunkt, ska nätkoncessionshavaren underrättas om det inom den nämnda tiden. Har en sådan underrättelse inte skett får myndigheten inte meddela ett omprövningsbeslut som är till nackdel för nätkoncessionshavaren. Om det inte finns särskilda hinder, ska ett beslut i frågan om ändring av intäktsramen meddelas senast tio månader efter tillsynsperiodens slut. Om nätmyndigheten avser att meddela beslut vid en senare tidpunkt, ska nätkoncessionshavaren underrättas om det inom den nämnda tiden. Har en sådan underrättelse inte skett får myndigheten inte meddela ett omprövningsbeslut som är till nackdel för nätkoncessionshavaren. 14 § Vid omprövning enligt 12 eller 13 § ska den beslutande myndigheten kontrollera om de antaganden som legat till grund för beslutet om fastställande av intäktsram överensstämmer med det faktiska utfallet under perioden. Vid bedömningen ska myndigheten tillämpa 6-9 §§ och utgå från de uppgifter och metoder som myndigheten har använt vid fastställandet av intäktsramen och som framgår av beslutet om fastställande. Vid omprövning enligt 12 eller 13 § ska nätmyndigheten kontrollera om de antaganden som legat till grund för beslutet om fastställande av intäktsram överensstämmer med det faktiska utfallet under perioden. Vid bedömningen ska myndigheten tillämpa 6-9 §§ och utgå från de uppgifter och metoder som myndigheten har använt vid fastställandet av intäktsramen och som framgår av beslutet om fastställande. 15 § Om en allmän förvaltningsdomstol har ändrat ett beslut om intäktsram för en nätkoncessionshavare och grunden för ändring av det beslutet är tillämplig även för en annan nätkoncessionshavare, ska den beslutande myndigheten, efter ansökan av den senare nätkoncessionshavaren, ompröva det beslut om intäktsram som gäller för denne. Om en allmän förvaltningsdomstol har ändrat ett beslut om intäktsram för en nätkoncessionshavare och grunden för ändring av det beslutet är tillämplig även för en annan nätkoncessionshavare, ska nätmyndigheten, efter ansökan av den senare nätkoncessionshavaren, ompröva det beslut om intäktsram som gäller för denne. En ansökan om omprövning ska ha kommit in till nätmyndigheten inom tre månader efter det att domstolens avgörande vunnit laga kraft. 16 § Den beslutande myndigheten ska ompröva ett beslut om intäktsramen för en tillsynsperiod, om myndigheten eller en allmän förvaltningsdomstol har beslutat om ändring i fråga om en tidigare tillsynsperiod och det avgörandet har vunnit laga kraft. Nätmyndigheten ska ompröva ett beslut om intäktsramen för en tillsynsperiod, om myndigheten eller en allmän förvaltningsdomstol har beslutat om ändring i fråga om en tidigare tillsynsperiod och det avgörandet har vunnit laga kraft. 17 § Om det finns särskilda skäl, får den beslutande myndigheten på ansökan av en nätkoncessionshavare medge att delar av intäkter under tillsynsperioden tas med i intäktsredovisningen först för senare perioder. Om det finns särskilda skäl, får nätmyndigheten på ansökan av en nätkoncessionshavare medge att delar av intäkter under tillsynsperioden tas med i intäktsredovisningen först för senare perioder. En ansökan enligt första stycket ska ha kommit in till nätmyndigheten senast tre månader efter den tillsynsperiod då intäkterna uppkommit. 20 § Om en nätkoncessionshavares samlade intäkter genom nättariffer under tillsynsperioden har avvikit från intäktsramen, ska det belopp med vilket intäkterna överstigit eller understigit intäktsramen minska respektive öka ramen för den påföljande tillsynsperioden. Om en nätkoncessionshavares samlade intäkter från nätverksamheten under tillsynsperioden har avvikit från intäktsramen, ska det belopp med vilket intäkterna överstigit eller understigit intäktsramen minska respektive öka ramen för den påföljande tillsynsperioden. 21 § Om en nätkoncessionshavares samlade intäkter genom nättariffer under tillsynsperioden har överstigit intäktsramen med mer än fem procent, ska ett överdebiteringstillägg beräknat enligt andra stycket minska intäktsramen för den påföljande tillsynsperioden. Om en nätkoncessionshavares samlade intäkter från nätverksamheten under tillsynsperioden har överstigit intäktsramen med mer än fem procent, ska ett överdebiteringstillägg beräknat enligt andra stycket minska intäktsramen för den påföljande tillsynsperioden. Beräkningen av överdebiteringstillägget ska grundas på den del av nätkoncessionshavarens samlade intäkter genom nättariffer som överstiger intäktsramen. Överdebiteringstillägget ska beräknas efter en räntesats som motsvarar den genomsnittliga referensränta enligt 9 § räntelagen (1975:635) som under tillsynsperioden fastställts av Riksbanken med ett tillägg av femton procentenheter. Beräkningen av överdebiteringstillägget ska grundas på den del av nätkoncessionshavarens samlade intäkter från nätverksamheten som överstiger intäktsramen. Överdebiteringstillägget ska beräknas efter en räntesats som motsvarar den genomsnittliga referensränta enligt 9 § räntelagen (1975:635) som under tillsynsperioden fastställts av Riksbanken med ett tillägg av femton procentenheter. 8 kap. 6 § En elleverantör, som skall börja leverera el i en uttagspunkt skall omedelbart anmäla detta till berörd innehavare av nätkoncession. Anmälan ska även innehålla en uppgift om vem som har åtagit sig balansansvaret i uttagspunkten. En elleverantör, som ska börja leverera el i en uttagspunkt eller överta leveranserna till en elanvändare i dennes uttagspunkt, ska anmäla detta till berörd innehavare av nätkoncession. Anmälan ska även innehålla en uppgift om vem som har åtagit sig balansansvaret i uttagspunkten. Anmälan om påbörjande av leverans ska ske omedelbart. En elleverantör som övertar leveranserna till en elanvändare i dennes uttagspunkt får bara göra detta från och med den första dagen i en kalendermånad. I ett sådant fall skall en anmälan enligt första stycket ske senast den femtonde dagen i kalendermånaden före övertagandet. En elleverantör får överta leveranserna till en elanvändare i dennes uttagspunkt tio vardagar efter anmälan enligt första stycket. Bestämmelserna i första och andra styckena gäller inte de elleverantörer som avses i 7 §. En innehavare av nätkoncession som tar emot en anmälan enligt första stycket skall sända underrättelser i anledning därav enligt de närmare föreskrifter som meddelas av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten. En innehavare av nätkoncession som tar emot en anmälan enligt första stycket ska sända underrättelser i anledning därav enligt de närmare föreskrifter som meddelas av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten får meddela närmare föreskrifter om elleverantörers skyldigheter enligt första stycket. 9 § Den som övertar balansansvaret i en elanvändares uttagspunkt får bara göra det från och med den första dagen i en kalendermånad. Den elleverantör som enligt 5 § första stycket är leveransskyldig i uttagspunkten skall enligt de närmare föreskrifter som regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten meddelar underrätta berörd innehavare av nätkoncession om övertagandet senast en månad innan det skall ske. Den som övertar balansansvaret i en elanvändares uttagspunkt efter en anmälan enligt 6 § första stycket får göra det från och med den dag då elleverantören övertar leveranserna. I andra fall får balansansvaret bara övertas från och med den första dagen i en kalendermånad. Den elleverantör som enligt 5 § första stycket är leveransskyldig i uttagspunkten ska enligt de närmare föreskrifter som regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten meddelar underrätta berörd innehavare av nätkoncession om övertagandet senast en månad innan det ska ske. Den systemansvariga myndigheten får, om det finns särskilda skäl, i det enskilda fallet medge att balansansvaret i en uttagspunkt skall börja gälla tidigare än vad som följer av första stycket. Den systemansvariga myndigheten får, om det finns särskilda skäl, i det enskilda fallet medge att balansansvaret i en uttagspunkt ska börja gälla tidigare än vad som följer av första stycket. En innehavare av nätkoncession som tar emot en anmälan enligt första stycket skall sända underrättelser i anledning därav enligt de närmare föreskrifter som meddelas av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten. En innehavare av nätkoncession som tar emot en anmälan enligt första stycket ska sända underrättelser i anledning därav enligt de närmare föreskrifter som meddelas av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten. 11 kap. Konsumentskydd 13 § Ett avtal mellan en konsument och en elleverantör ska innehålla uppgifter om 1. elleverantörens namn, adress, telefonnummer och webbplats, 2. elleverantörens åtagande gentemot konsumenten, 3. när avtalet träffas och vid vilken tidpunkt elleverantören planerar att överta leveranserna till konsumenten, 4. var konsumenten kan finna information om elleverantörens priser och övriga villkor, 5. villkoren för fakturering och betalning, 6. den tid som avtalet löper, 7. vad som gäller avseende förlängning av ett avtal som löper under viss tid, 8. villkoren för uppsägning av avtalet, 9. hur ersättningen beräknas för att i förtid säga upp ett avtal som löper under viss tid, 10. villkoren för ersättning om elleverantören inte uppfyller sitt åtagande enligt avtalet, och 11. hur elleverantören på sin webbplats samt på begäran på annat sätt tillhandahåller den ytterligare konsumentrelaterade information som anges i 18 §. Information om avtalsvillkoren och uppgifterna enligt första stycket ska lämnas till konsumenten innan avtalet ingås eller bekräftas. 14 § Ett avtal mellan en konsument och en nätkoncessionshavare ska innehålla uppgifter om 1. nätkoncessionshavarens namn, adress, telefonnummer och webbplats, 2. nätkoncessionshavarens åtagande gentemot konsumenten, 3. när avtalet träffas, 4. var konsumenten kan finna information om nätkoncessionshavarens priser och övriga villkor, 5. villkoren för fakturering och betalning, 6. villkoren för uppsägning av avtalet, 7. villkoren för ersättning om nätkoncessionshavaren inte uppfyller sitt åtagande enligt avtalet, och 8. hur nätkoncessionshavaren på sin webbplats samt på begäran på annat sätt tillhandahåller den ytterligare konsumentrelaterade information som anges i 18 §. Information om avtalsvillkoren och uppgifterna enligt första stycket ska lämnas till konsumenten innan avtalet ingås eller bekräftas. 15 § En elleverantör får inte diskriminera mellan konsumenter beroende på valt betalningssätt. Om en elleverantör eller en nätkoncessionshavare tillämpar system med förskottsbetalning för konsumenter, ska detta vara skäligt och grundas på den förväntade förbrukningen. 16 § En elleverantör som avser att ändra villkoren för ett avtal som löper tills vidare med en konsument ska underrätta konsumenten om ändringen. Underrättelse ska ske genom ett särskilt meddelande till konsumenten. Av meddelandet ska det framgå att konsumenten har rätt att säga upp avtalet. De nya villkoren får inte börja tillämpas förrän tidigast två månader efter det att ett meddelande enligt första stycket har skickats. 17 § När en prishöjning har skett ska konsumenten underrättas om detta i den efterföljande fakturan. Det ska framgå när prisändringen trädde i kraft och hur priset ändrats. 18 § Elleverantörer och nätkoncessionshavare som träffar avtal med konsumenter ska på sina webbplatser lämna tydlig information om 1. konsumentens rättigheter, 2. hur konsumenten ska gå till väga för att lämna klagomål, och 3. vilka organ konsumenten kan vända sig till för information eller tvistlösning. Informationen ska på konsumentens begäran lämnas på annat sätt. Elleverantörer och nätkoncessionshavare ska på eller i samband med fakturor till konsumenter och i reklam som vänder sig till konsumenter antingen lämna den information som följer av första stycket eller hänvisa till att informationen finns på webbplatsen och på begäran tillhandahålls på annat sätt. 19 § Ett byte av elleverantör ska genomföras utan särskild kostnad för konsumenten. Vid byte av elleverantör ska konsumenten få en slutfaktura inom sex veckor från den dag då den frånträdande elleverantörens leverans upphörde. 20 § Elleverantörer och nätkoncessionshavare ska ha fastställda rutiner för hanteringen av klagomål från konsumenter. 12 kap. 1 § Tillsynen över efterlevnaden av denna lag och av föreskrifter eller villkor som har meddelats med stöd av lagen utövas, såvitt avser frågor om elsäkerhet och driftsäkerheten hos det nationella elsystemet, av den eller de myndigheter som regeringen bestämmer. Tillsynen i övrigt över efterlevnaden av denna lag och av föreskrifter och villkor som har meddelats med stöd av lagen utövas av nätmyndigheten. Tillsynen enligt andra stycket omfattar inte bestämmelserna i 7, 10 och 11 kap. och inte heller efterlevnaden av elleverantörernas skyldigheter enligt 8 kap. 1-4 §§, 5 § första och andra styckena och 6-11 a §§. Tillsynen enligt andra stycket omfattar inte bestämmelserna i 7 och 10 kap. samt 11 kap. 1-12 §§ och inte heller efterlevnaden av elleverantörernas skyldigheter enligt 8 kap. 1-4 §§, 5 § första och andra styckena och 6-11 a §§. Nätmyndigheten är tillsynsmyndighet enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1228/2003 av den 26 juni 2003 om villkor för tillträde till nät för gränsöverskridande elhandel. Nätmyndigheten är tillsynsmyndighet enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 714/2009 av den 13 juli 2009 om villkor för tillträde till nät för gränsöverskridande elhandel och om upphävande av förordning (EG) nr 1228/2003. 1 a § Ärenden om undantag enligt artikel 7.1, 7.2 och 7.3 i rådets förordning (EG) nr 1228/2003 av den 26 juni 2003 om villkor för tillträde till nät för gränsöverskridande elhandel prövas av regeringen. Ärenden om undantag enligt artikel 17.1, 17.2 och 17.3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 714/2009 av den 13 juli 2009 om villkor för tillträde till nät för gränsöverskridande elhandel och om upphävande av förordning (EG) nr 1228/2003 prövas av regeringen. Nätmyndigheten skall utreda ärenden som anges i första stycket och därefter, med eget yttrande, överlämna ärendet till regeringens prövning. Nätmyndigheten skall därvid offentliggöra sitt yttrande. Nätmyndigheten ska utreda ärenden som anges i första stycket och därefter, med eget yttrande, överlämna ärendet till regeringens prövning. Nätmyndigheten ska därvid offentliggöra sitt yttrande. I fall som avses i artikel 17.5 i förordning (EG) nr 714/2009 ska regeringen dock meddela beslut efter yttrande från byrån för samarbete mellan energitillsynsmyndigheter. 1 b § I ett beslut av nätmyndigheten enligt riktlinjer som har antagits med stöd av förordning (EG) nr 714/2009 ska det anges att det kan komma att ändras eller upphävas av Europeiska kommissionen. Tidsfrister 14 § Om någon som har ett intresse i saken lämnar in en anmälan till nätmyndigheten med påstående att en nätkoncessionshavare inte följer bestämmelser som omfattas av myndighetens tillsyn enligt 1 §, ska nätmyndigheten fatta beslut i ärendet inom två månader från det att anmälan kom in till myndigheten. Om nätmyndigheten behöver ytterligare tid för att avgöra ärendet får myndigheten förlänga tiden med två månader eller, om sökanden medger det, med den ytterligare tid som kan behövas för att ärendet ska kunna avgöras. Bestämmelserna i första och andra styckena gäller inte nätkoncessionshavarens skyldigheter enligt 3 kap. 6 § första stycket, 7 § första stycket, 11 § första och andra styckena, 14 första stycket och 15 § första stycket samt 4 kap. 10 § första och tredje styckena. 15 § Nätmyndighetens beslut enligt 14 § gäller omedelbart. 13 kap. 5 § Beslut av nätmyndigheten enligt 2 kap. 18-20 §§, 3 kap. 3, 6-8, 9 b, 11, 14 och 15 §§, 4 kap. 6, 7 och 10 §§, 5 kap. 3, 11-13, 15-17, 26 och 27 §§, 8 kap. 4 a § samt 12 kap. 8 och 11 §§, beslut av en tillsynsmyndighet enligt 12 kap. 2-4 §§ samt beslut av den systemansvariga myndigheten om ersättning till den som enligt 8 kap. 2 § beordrats öka eller minska produktionen av el får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Beslut av nätmyndigheten enligt 2 kap. 18-20 §§, 3 kap. 3, 6-8, 9 b, 11, 14, 15 §§, 4 kap. 6, 7 och 10 §§, 5 kap. 3, 11-13, 15-17, 26 och 27 §§, 8 kap. 4 a § samt 12 kap. 8, 11 och 14 §§, beslut av en tillsynsmyndighet enligt 12 kap. 2-4 §§ samt beslut av den systemansvariga myndigheten om ersättning till den som enligt 8 kap. 2 § beordrats öka eller minska produktionen av el får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Regeringen får meddela föreskrifter om överklagande av andra beslut enligt denna lag eller enligt föreskrifter som meddelats med stöd av lagen. Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser 1. Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2011 i fråga om 8 kap. 6 och 9 §§, den 1 januari 2012 i fråga om 5 kap. 3 och 10-18 §§ och i övrigt den 1 juli 2011. 2. Ett stamnätsföretag som har ansökt om certifiering enligt lagen (2011:000) om certifiering av stamnätsföretag för el får bedriva verksamhet utan hinder av det som anges i 3 kap. 1 f och 1 g §§ till dess att certifieringsfrågan har prövats slutligt, dock längst till och med den 2 mars 2012. Förslag till lag om ändring i naturgaslagen (2005:403) Härigenom föreskrivs i fråga om naturgaslagen (2005:403) dels att 3 kap. 2 och 9 §§, 7 kap. 8 och 9 §§, 9 kap. 1, 3 och 5 §§ och 10 kap. 1 och 4 §§ ska ha följande lydelse, dels att det lagen ska införas sjutton nya paragrafer, 1 kap. 7 a §, 3 kap. 2 a-2 c, 10 och 11 §§, 6 kap. 3 a och 6 §§, 8 kap. 13-20 §§ och 10 kap. 1 a §, samt närmast före 3 kap. 11 § och 8 kap. 13 § nya rubriker av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 kap. 7 a § Med transmissionsnätsoperatör avses i denna lag den som bedriver överföring av naturgas i en högtrycksledning eller ett nät som i huvudsak består av högtrycksledningar med undantag för högtrycksledning som huvudsakligen används i samband med lokal distribution av naturgas. 3 kap. 2 § Ett företag som bedriver överföring av naturgas får inte bedriva handel med naturgas. I ett företag som innehar koncession för naturgasledning får inte en styrelseledamot, verkställande direktör eller firmatecknare samtidigt vara styrelseledamot, verkställande direktör eller firmatecknare i ett företag som bedriver handel med naturgas. En transmissionsnätsoperatör får inte bedriva produktion av naturgas eller produktion av eller handel med el. 2 a § En transmissionsnätsoperatör ska vara oberoende av företag som bedriver produktion av eller handel med naturgas eller el. Den som ensam eller tillsammans med någon annan utövar kontroll över ett företag som bedriver produktion av eller handel med naturgas eller el får inte utöva kontroll över eller någon rättighet gentemot en transmissionsnätsoperatör. Den som ensam eller tillsammans med någon annan utövar kontroll över en transmissionsnätsoperatör får inte utöva kontroll över eller någon rättighet gentemot ett företag som bedriver produktion av eller handel med naturgas eller el. Den som ensam eller tillsammans med någon annan får utse ledamöter till styrelsen eller motsvarande organ hos en transmissionsnätsoperatör får inte utöva kontroll över eller någon rättighet gentemot ett företag som bedriver produktion av eller handel med naturgas. 2 b § Den som har en ledande ställning hos en transmissionsnätsoperatör, såsom en styrelseledamot, verkställande direktör eller firmatecknare, får inte samtidigt ha en sådan ställning i ett företag som bedriver produktion av eller handel med naturgas. 2 c § Om en transmissionsnätsoperatör ingår i en koncern där en annan del bedriver produktion av eller handel med naturgas, får inte åtgärder som vidtas av företag i koncernen för att säkerställa att kraven i 2 a och 2 b §§ är uppfyllda innebära att personal eller kommersiellt känsliga uppgifter överförs från transmissionsnätsoperatören till ett företag som bedriver produktion av eller handel med naturgas. 9 § Den som bedriver överföring av naturgas skall upprätta en övervakningsplan och se till att övervakningsplanen följs. Ett företag som bedriver överföring av naturgas och som ingår i samma koncern som ett företag som bedriver produktion av eller handel med naturgas ska upprätta en övervakningsplan och se till att övervakningsplanen följs. Av övervakningsplanen skall det framgå vilka åtgärder som skall vidtas för att motverka diskriminerande beteende gentemot övriga aktörer på naturgasmarknaden. I planen skall dessutom anges de särskilda skyldigheter som de anställda har för att detta mål skall uppnås. Av övervakningsplanen ska det framgå vilka åtgärder som ska vidtas för att motverka diskriminerande beteende gentemot övriga aktörer på naturgasmarknaden. I planen ska dessutom anges de särskilda skyldigheter som de anställda har för att detta mål ska uppnås. Den som bedriver överföring av naturgas skall årligen upprätta en rapport över de åtgärder som vidtagits. Rapporten skall ges in till tillsynsmyndigheten och i samband därmed offentliggöras av ingivaren. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, tillsynsmyndigheten får meddela närmare föreskrifter om innehållet i övervakningsplanen och om offentliggörandet av den årliga rapporten. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, tillsynsmyndigheten får meddela närmare föreskrifter om innehållet i övervakningsplanen. 10 § Ett företag som är skyldigt att upprätta en övervakningsplan enligt 9 § ska utse en övervakningsansvarig, som självständigt ska bevaka att övervakningsplanen upprättas och följs. Företaget ska se till att den övervakningsansvarige har de befogenheter och tillgång till den information som krävs för att utföra uppdraget. Den övervakningsansvarige ska årligen upprätta en rapport över de åtgärder som vidtagits enligt övervakningsplanen och ge in rapporten till tillsynsmyndigheten. Naturgasföretaget ska offentliggöra rapporten. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, tillsynsmyndigheten får meddela föreskrifter om utseende av övervakningsansvarig och dennes uppgifter samt om offentliggörandet av den årliga rapporten. Kommunikation med gasförbrukare och allmänheten 11 § Om ett företag som bedriver överföring av naturgas och ett företag som bedriver produktion av eller handel med naturgas ingår i samma koncern, ska företagen när de vänder sig enskilda gasförbrukare eller allmänheten ange sin identitet på ett sådant sätt att det tydligt framgår vilken verksamhet företaget bedriver. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, tillsynsmyndigheten får meddela föreskrifter om hur ett företags identitet ska anges enligt första stycket. 6 kap. 3 a § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, tillsynsmyndigheten får meddela föreskrifter om utformningen av tariffer för lagring av naturgas. 6 § Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från kraven i 5 § i fråga om naturgasledning eller ledningsnät som används för överföring av naturgas uteslutande inom ett geografiskt avgränsat område som används för industriell eller kommersiell verksamhet. 7 kap. 8 § En leverantör av naturgas, som skall börja leverera naturgas till en uttagspunkt, skall omedelbart anmäla detta till innehavaren av naturgasledningen. Anmälan skall även innehålla en uppgift om vem som har åtagit sig balansansvaret i uttagspunkten. En leverantör av naturgas, som ska börja leverera naturgas till en uttagspunkt eller överta leveranserna till en naturgasförbrukare i dennes uttagspunkt, ska anmäla detta till innehavaren av naturgasledningen. Anmälan ska även innehålla en uppgift om vem som har åtagit sig balansansvaret i uttagspunkten. Anmälan om påbörjande av leverans ska ske omedelbart. En leverantör av naturgas som övertar leveranserna till en naturgasförbrukare i dennes uttagspunkt får bara göra detta från och med den första dagen i en kalendermånad. Anmälan enligt första stycket skall därvid ske senast en månad innan övertagandet skall ske. En leverantör av naturgas får överta leveranserna till en naturgasförbrukare i dennes uttagspunkt tio vardagar efter anmälan enligt första stycket. En innehavare av naturgasledning som tar emot en anmälan enligt första stycket skall sända underrättelser i anledning därav enligt de närmare föreskrifter som meddelas av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, tillsynsmyndigheten. En innehavare av naturgasledning som tar emot en anmälan enligt första stycket ska sända underrättelser i anledning därav enligt de närmare föreskrifter som meddelas av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, tillsynsmyndigheten. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, tillsynsmyndigheten får meddela närmare föreskrifter om naturgasleverantörers skyldigheter enligt första stycket. 9 § Den som övertar balansansvaret i en naturgasförbrukares uttagspunkt får bara göra det från och med den första dagen i en kalendermånad. Den leverantör som enligt 7 d § är leveransskyldig i uttagspunkten ska enligt de närmare föreskrifter som regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, tillsynsmyndigheten meddelar underrätta innehavaren av naturgasledning om övertagandet senast en månad innan det ska ske. Den som övertar balansansvaret i en naturgasförbrukares uttagspunkt efter en anmälan enligt 8 § första stycket får göra det från och med den dag då naturgasleverantören övertar leveranserna. I andra fall får balansansvaret bara övertas från och med den första dagen i en kalendermånad. Den leverantör som enligt 7 d § är leveransskyldig i uttagspunkten ska enligt de närmare föreskrifter som regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, tillsynsmyndigheten meddelar underrätta innehavaren av naturgasledning om övertagandet senast en månad innan det ska ske. Den systemansvariga myndigheten får, om det finns särskilda skäl, i det enskilda fallet medge att balansansvaret i en uttagspunkt ska börja gälla tidigare än vad som följer av första stycket. En innehavare av naturgasledning som tar emot en anmälan enligt första stycket ska sända underrättelser i anledning därav enligt de närmare föreskrifter som meddelas av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, tillsynsmyndigheten. 8 kap. Konsumentskydd 13 § Ett avtal mellan en konsument och en leverantör av naturgas ska innehålla uppgifter om 1. naturgasleverantörens namn, adress, telefonnummer och webbplats, 2. naturgasleverantörens åtagande gentemot konsumenten, 3. när avtalet träffas och vid vilken tidpunkt naturgasleverantören planerar att överta leveranserna till konsumenten, 4. var konsumenten kan finna information om naturgasleverantörens priser och övriga villkor, 5. villkoren för fakturering och betalning, 6. den tid som avtalet löper, 7. vad som gäller avseende förlängning av ett avtal som löper under viss tid, 8. villkoren för uppsägning av avtalet, 9. hur ersättningen beräknas för att i förtid säga upp ett avtal som löper under viss tid, 10. villkoren för ersättning om naturgasleverantören inte uppfyller sitt åtagande enligt avtalet, och 11. hur naturgasleverantören på sin webbplats samt på begäran på annat sätt tillhandahåller den ytterligare konsumentrelaterade information som anges i 18 §. Information om avtalsvillkoren och uppgifterna enligt första stycket ska lämnas till konsumenten innan avtalet ingås eller bekräftas. 14 § Ett avtal mellan en konsument och ett företag som bedriver överföring av naturgas ska innehålla uppgifter om 1. företagets namn, adress, telefonnummer och webbplats, 2. företagets åtagande gentemot konsumenten, 3. när avtalet träffas, 4. var konsumenten kan finna information om företagets priser och övriga villkor, 5. villkoren för fakturering och betalning, 6. villkoren för uppsägning av avtalet, 7. villkoren för ersättning om företaget inte uppfyller sitt åtagande enligt avtalet, och 8. hur företaget på sin webbplats samt på begäran på annat sätt tillhandahåller den ytterligare konsumentrelaterade information som anges i 18 §. Information om avtalsvillkoren och uppgifterna enligt första stycket ska lämnas till konsumenten innan avtalet ingås. 15 § En leverantör av naturgas får inte diskriminera mellan konsumenter beroende på valt betalningssätt. Om en leverantör av naturgas eller ett företag som bedriver överföring av naturgas tillämpar system med förskottsbetalning för konsumenter, ska detta vara skäligt och grundas på den förväntade förbrukningen. 16 § En naturgasleverantör som avser att ändra villkoren för ett avtal som löper tills vidare med en konsument ska underrätta konsumenten om ändringen. Underrättelse ska ske genom ett särskilt meddelande till konsumenten. Av meddelandet ska det framgå att konsumenten har rätt att säga upp avtalet. De nya villkoren får inte börja tillämpas förrän tidigast två månader efter det att ett meddelande enligt första stycket har skickats. 17 § När en prishöjning har skett ska konsumenten underrättas om detta i den efterföljande fakturan. Det ska framgå när prisändringen trädde i kraft och hur priset ändrats. 18 § Naturgasleverantörer och företag som bedriver överföring av naturgas som tecknar avtal med konsumenter ska på sina webbplatser lämna tydlig information om 1. konsumentens rättigheter, 2. hur konsumenten ska gå till väga för att lämna klagomål, och 3. vilka organ konsumenten kan vända sig till för information eller tvistlösning. Informationen ska på konsumentens begäran lämnas på annat sätt. 19 § Ett byte av naturgasleverantör ska genomföras utan särskild kostnad för konsumenten. Vid byte av naturgasleverantör ska konsumenten få en slutfaktura inom sex veckor från den dag då den frånträdande naturgasleverantörens leverans upphörde. 20 § Leverantörer av naturgas och företag som bedriver överföring av naturgas ska ha fastställda rutiner för hanteringen av klagomål från konsumenter. 9 kap. 1 § Den som har ansökt om koncession som avser byggande av en naturgasledning, en lagringsanläggning eller en förgasningsanläggning får, om den berörda ledningen eller anläggningen är av större omfattning, beviljas undantag från skyldigheterna enligt 3 kap. 2, 5, 6, 8 och 9 §§, 4 kap. 2, 5 och 6 §§ samt 6 och 7 kap. Den som har ansökt om koncession som avser byggande av en naturgasledning, en lagringsanläggning eller en förgasningsanläggning får, om den berörda ledningen eller anläggningen är av större omfattning, beviljas undantag från skyldigheterna enligt 3 kap. 2-2 c, 5, 6 och 8-10 §§, 4 kap. 2, 5 och 6 §§ samt 6 och 7 kap. Detsamma gäller den som har ansökt om koncession som avser ett väsentligt utökande av kapaciteten i en befintlig sådan ledning eller anläggning. Ett beslut om undantag enligt andra stycket får endast avse den utökade kapaciteten i den berörda ledningen eller anläggningen. 3 § Ett beviljat undantag enligt 1 § skall avse en viss bestämd tid. Ett beviljat undantag enligt 1 § ska avse en viss bestämd tid. Ett beslut om undantag skall förenas med de villkor som behövs för att säkerställa att kraven i 2 § uppfylls. Ett beslut om undantag ska förenas med de villkor som behövs för att säkerställa att kraven i 2 § uppfylls. I ett beslut om undantag skall det anges att det kan komma att ändras eller upphävas av Europeiska gemenskapernas kommission. I ett beslut om undantag ska det anges att det kan komma att ändras eller upphävas av Europeiska kommissionen. 5 § Ett beslut om undantag skall av regeringen utan dröjsmål anmälas till Europeiska gemenskapernas kommission. Ett beslut om undantag ska av regeringen utan dröjsmål anmälas till Europeiska kommissionen. 10 kap. 1 § Tillsynsmyndigheten utövar tillsyn över efterlevnaden av 1. denna lag och föreskrifter och villkor som har meddelats med stöd av lagen, och 2. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1775/2005 av den 28 september 2005 om villkor för tillträde till naturgasöverföringsnäten. Tillsynsmyndigheten utövar tillsyn över efterlevnaden av 1. denna lag och föreskrifter och villkor som har meddelats med stöd av lagen, och 2. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 715/2009 av den 13 juli 2009 om villkor för tillträde till naturgasöverföringsnäten och om upphävande av förordning (EG) nr 1775/2005. Tillsynen omfattar inte efterlevnaden av bestämmelserna i 7 kap. med undantag för 5 och 6 §§, 8 a kap. med undantag för 1 § och inte heller efterlevnaden av bestämmelserna i 5 och 8 kap. Tillsynen omfattar inte efterlevnaden av bestämmelserna i 7 kap. med undantag för 5 och 6 §§, 8 kap. med undantag för 13-20 §§, 8 a kap. med undantag för 1 § och inte heller efterlevnaden av bestämmelserna i 5 kap. 1 a § I ett beslut av tillsynsmyndigheten enligt riktlinjer som har antagits med stöd av förordning (EG) nr 715/2009 ska det anges att det kan komma att ändras eller upphävas av Europeiska kommissionen. 4 § Om tillsynsmyndigheten får in en anmälan mot ett naturgasföretag med påstående att företagets anslutningsavgift eller tariff för överföring, lagring eller tillträde till förgasningsanläggning inte är objektiv eller icke-diskriminerande, skall tillsynsmyndigheten fatta beslut i ärendet inom två månader från det att anmälan kom in till myndigheten. Detsamma gäller vid anmälan mot den systemansvariga myndigheten med påstående att dess balansavtal inte är objektiva eller icke-diskriminerande. Om någon som har ett intresse i saken lämnar in en anmälan till tillsynsmyndigheten med påstående att en innehavare av en naturgasledning, lagringsanläggning eller förgasningsanläggning inte följer bestämmelser som omfattas av myndighetens tillsyn enligt 1 §, ska tillsynsmyndigheten fatta beslut i ärendet inom två månader från det att anmälan kom in till myndigheten. Detsamma gäller vid anmälan mot den systemansvariga myndigheten med påstående att dess balansavtal inte är objektiva eller icke-diskriminerande. Om myndigheten behöver ytterligare tid för att avgöra ärendet får tillsynsmyndigheten förlänga tiden med två månader eller, om sökanden medger det, med den ytterligare tid som kan behövas för att ärendet skall kunna avgöras. Om myndigheten behöver ytterligare tid för att avgöra ärendet får tillsynsmyndigheten förlänga tiden med två månader eller, om sökanden medger det, med den ytterligare tid som kan behövas för att ärendet ska kunna avgöras. Tillsynsmyndighetens beslut gäller omedelbart. 1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2011 utom i fråga om 7 kap. 8 och 9 §§, som träder i kraft den 1 oktober 2011. 2. En transmissionsnätsoperatör som har ansökt om certifiering enligt lagen (2011:000) om certifiering av vissa naturgasföretag får bedriva verksamhet utan hinder av det som anges i 3 kap. 2 § andra stycket och 2 a § till dess att certifieringsfrågan har prövats slutligt, dock längst till och med den 2 mars 2012. Förteckning över remissinstanserna vid remissbehandlingen av utkastet till lagrådsremiss Kammarrätten i Stockholm, Konsumentverket, Konkurrensverket, Affärsverket svenska kraftnät, Energimarknadsinspektionen, Statens energimyndighet, Svenskt Näringsliv, Svensk Energi, Energigas Sverige, Oberoende Elhandlare och Näringslivets Regelnämnd. Härutöver har E.ON Gas Sverige AB och Swedegas AB inkommit med yttrande. Energimarknadsinspektionens skrivelse Förslag till ändring i ellagen (1997:857) Genom de lagändringar som trädde i kraft den 1 januari 2010 (SFS 2009:892) i bl.a. 5 kap. ellagen införs förhandsreglering av elnätstariffer i Sverige. De samlade intäkter som en nätkoncessionshavare högst får uppbära genom nättariffer under en tillsynsperiod ska fastställas i förväg (prop. 2008/09 :141 s. 30) i stället för som idag, i efterhand. Den första tillsynsperioden enligt 5 kap. 1 § börjar den 1 januari 2012. I korthet innebär den nya tillsynsmetoden att nätmyndigheten (Energimarknadsinspektionen) ska, för varje nätföretag, i förväg fastställa en skälig intäktsram för en tillsynsperiod som enligt huvudregeln är fyra år. (När det gäller intäkter från en stamledning är dock regeringen beslutande myndighet. Nätmyndigheten ska lämna förslag till beslut som rör intäktsramen för en stamledning till regeringen för prövning som ska förkasta eller godta förslaget.) Efter tillsynsperioden ska myndigheten göra en avstämning utifrån det faktiska utfallet i nätverksamheten. Om de samlade intäkterna under en tillsynsperiod är högre eller lägre än den fastställda intäktsramen, ska intäktsramen för följande tillsynsperiod justeras i motsvarande mån i höjande eller sänkande riktning. Enligt 5 kap. 6 § ellagen ska intäktsramen täcka skäliga kostnader för att bedriva nätverksamhet under tillsynsperioden och ge en rimlig avkastning på det kapital som krävs för att bedriva verksamheten (kapitalbas). Hos Energimarknadsinspektionen har det under beredningen av den nya tillsynsmetoden uppkommit en fråga om vilka intäkter i nätverksamhet det är som ska stämmas av mot den beräknade intäktsramen. Efter en närmare utredning i ärendet har Energimarknadsinspektionen funnit att den nuvarande definitionen av intäktsram till sin ordalydelse tycks ha fått en snävare betydelse än vad som måste ha varit lagstiftarens intentioner med utformningen av regelverket. Detta förhållande skulle vid en strikt tolkning av ellagen, kunna resultera i att nätföretagen berättigas till högre intäkter än vad som annars skulle ha vara fallet till förfång för elanvändarna. För att lagstiftningen till sin ordalydelse bättre ska stämma överens med lagstiftarens intentioner föreslår Energimarknadsinspektionen att vissa förtydliganden sker i 1 kap. 5 a § samt 5 kap. 20-21 §§ ellagen. Förslag till ändringar samt en närmare analys av problemställningen återfinns i bifogad bilaga. Energimarknadsinspektionen har som en del i beredningen av nämnda bilaga inhämtat synpunkter från branschen via branschorganisationen Svensk Energi. Såvitt Energimarknadsinspektionen kunnat bedöma delar Svensk Energi Energimarknadsinspektionens inställning om behovet av föreslagna lagändringar. Energimarknadsinspektionens lagförslag Härigenom föreskrivs i fråga om ellagen (1997 :857) att 1 kap. 5 a § och 5 kap. 20 och 21 §§ ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 kap. 5 a § Med intäktsram avses i denna lag de samlade intäkter som en nätkoncessionshavare högst får uppbära genom nättariffer under en tillsynsperiod. Med intäktsram avses i denna lag de samlade intäkter som en nätkoncessionshavare högst får uppbära från nätverksamheten genom nättariffer och andra intäkter under en tillsynsperiod. 5 kap. 20 § Om en nätkoncessionshavares samlade intäkter genom nättariffer under tillsynsperioden har avvikit från intäktsramen, ska det belopp med vilket intäkterna överstigit eller understigit intäktsramen minska respektive öka ramen för den påföljande tillsynsperioden. Om en nätkoncessionshavares samlade intäkter från nätverksamheten genom nättariffer och andra intäkter under tillsynsperioden har avvikit från intäktsramen, ska det belopp med vilket intäkterna överstigit eller understigit intäktsramen minska respektive öka ramen för den påföljande tillsynsperioden. 5 kap. 21 § Om en nätkoncessionshavares samlade intäkter genom nättariffer under tillsynsperioden har överstigit intäktsramen med mer än fem procent, ska ett överdebiteringstillägg beräknat enligt andra stycket minska intäktsramen för den påföljande tillsynsperioden. Om en nätkoncessionshavares samlade intäkter från nätverksamheten genom nättariffer och andra intäkter under tillsynsperioden har överstigit intäktsramen med mer än fem procent, ska ett överdebiteringstillägg beräknat enligt andra stycket minska intäktsramen för den påföljande tillsynsperioden. Beräkningen av överdebiteringstillägget ska grundas på den del av nätkoncessionshavarens samlade intäkter genom nättariffer som överstiger intäktsramen. Överdebiteringstillägget ska beräknas efter en räntesats som motsvarar den genomsnittliga referensränta enligt 9 § räntelagen (1975:635) som under tillsynsperioden fastställs av Riksbanken med tillägg av femton procentenheter. Beräkningen av överdebiteringstillägget ska grundas på den del av nätkoncessionshavarens samlade intäkter från nätverksamheten genom nättariffer och andra intäkter som överstiger intäktsramen. Överdebiteringstillägget ska beräknas efter en räntesats som motsvarar den genomsnittliga referensränta enligt 9 § räntelagen (1975:635) som under tillsynsperioden fastställs av Riksbanken med tillägg av femton procentenheter. Denna lag träder i kraft den xxx Förteckning över remissinstanserna vid remissbehandlingen av Energimarknadsinspektionens skrivelse Kammarrätten i Jönköping, Förvaltningsrätten i Linköping, Konkurrensverket, Affärsverket svenska kraftnät, Elsäkerhetsverket, Statens energimyndighet, Konsumentverket, Sveriges kommuner och landsting, Svenskt näringsliv, Företagarna, Lantbrukarnas riksförbund, Svensk energi, HSB Riksförbund, Oberoende elhandlare, Sveriges Allmännyttiga Bostadsföretag (SABO), Sveriges Energiföreningars Riksorganisation, Fastighetsägarna Sverige, Villaägarnas riksförbund och Konsumenternas Elrådgivningsbyrå. Härutöver har Fortum Distribution AB inkommit med yttrande. Lagrådsremissens lagförslag Lagtext Förslag till lag om certifiering av stamnätsföretag för el Härigenom föreskrivs följande. 1 kap. Inledande bestämmelser Lagens tillämpningsområde 1 § I denna lag finns bestämmelser om certifiering av stamnätsföretag. Bestämmelser om certifiering finns även i artikel 3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 714/2009 av den 13 juli 2009 om villkor för tillträde till nät för gränsöverskridande elhandel och om upphävande av förordning (EG) nr 1228/2003. Definitioner 2 § Termer och uttryck som används i denna lag har samma betydelse som i ellagen (1997:857). Med tredje land avses länder utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Beslutande myndighet 3 § Frågor om certifiering enligt denna lag prövas av nätmyndigheten. 2 kap. Krav på certifiering 1 § Ett stamnätsföretag får inte bedriva överföring av el i stamledningar utan certifiering enligt denna lag. 2 § Certifiering får beviljas efter ansökan av den som avser att bedriva överföring av el i stamledningar om kraven i 3 kap. 1 a och 1 f-1 j §§ ellagen (1997:857) är uppfyllda. I fråga om en person från tredje land, eller ett företag som kontrolleras av eller kan antas komma att kontrolleras av en eller flera personer från tredje land, krävs vidare att en certifiering inte äventyrar en trygg energiförsörjning i någon medlemsstat i Europeiska unionen. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om krav för certifiering när det gäller en sådan person eller ett sådant företag som avses i andra stycket. 3 kap. Förfarandet vid certifiering Företag med anknytning till tredje land 1 § Om certifiering begärs av en person från tredje land eller ett företag som kontrolleras av eller kan antas komma att kontrolleras av en eller flera personer från tredje land, gäller bestämmelserna i 4 kap. i stället för bestämmelserna i detta kapitel. Inledande prövning 2 § En fråga om certifiering ska behandlas skyndsamt. Om nätmyndigheten inte har meddelat ett beslut i frågan inom fyra månader från det att en fullständig ansökan kom in till myndigheten, ska myndigheten anses ha beviljat certifiering. 3 § Nätmyndigheten ska utan dröjsmål anmäla en certifiering enligt 2 § till Europeiska kommissionen och förse kommissionen med alla relevanta uppgifter om certifieringen. Nätmyndighetens slutliga beslut 4 § Av artikel 3.2 i förordning (EG) nr 714/2009 framgår att nätmyndigheten ska anta sitt slutliga beslut i fråga om certifiering inom två månader efter mottagandet av ett yttrande från Europeiska kommissionen och att nätmyndighetens beslut och kommissionens yttrande ska offentliggöras tillsammans. I ett beslut om certifiering ska det anges att beslutet kan komma att ändras eller upphävas efter begäran av Europeiska kommissionen. 5 § En certifiering ska gälla från det att nätmyndigheten har meddelat ett sådant slutligt beslut som avses i 4 §. Omprövning av certifiering 6 § Ett certifierat stamnätsföretag ska till nätmyndigheten anmäla planerade transaktioner som har betydelse för bedömningen av om företaget uppfyller kraven i 3 kap. 1 a och 1 f-1 j §§ ellagen (1997:857). 7 § Nätmyndigheten ska ompröva en certifiering 1. efter en anmälan enligt 6 §, 2. efter en begäran från Europeiska kommissionen, eller 3. om det annars finns anledning att anta att ett stamnätsföretag inte uppfyller kraven i 3 kap. 1 a och 1 f-1 j §§ ellagen (1997:857). 8 § Nätmyndigheten ska återkalla en certifiering, om stamnätsföretaget inte längre uppfyller kraven i 3 kap. 1 a och 1 f-1 j §§ ellagen (1997:857). 9 § I ett omprövningsärende ska 2 och 3 §§ tillämpas. Det som föreskrivs där om ansökan ska då i tillämpliga delar gälla i fråga om en anmälan enligt 6 § eller en begäran från Europeiska kommissionen. I artikel 3.2 i förordning (EG) nr 714/2009 finns bestämmelser som gäller nätmyndighetens slutliga beslut i omprövningsärendet. Skyldighet att lämna uppgifter 10 § Europeiska kommissionen och nätmyndigheten har på begäran rätt att från ett stamnätsföretag eller ett företag som bedriver produktion av eller handel med el få de upplysningar och ta del av de handlingar som krävs för att bedöma förutsättningarna för certifiering. 4 kap. Certifiering i förhållande till tredje land Inledande prövning 1 § Om certifiering begärs av en person från tredje land eller ett företag som kontrolleras av eller kan antas komma att kontrolleras av en eller flera personer från tredje land, ska nätmyndigheten anta ett utkast till beslut i certifieringsfrågan inom fyra månader från det att en fullständig ansökan kom in till myndigheten. Nätmyndigheten ska utan dröjsmål skicka utkastet till Europeiska kommissionen tillsammans med all relevant information i ärendet. 2 § Nätmyndigheten ska begära ett yttrande från Europeiska kommissionen om huruvida 1. den verksamhet som certifieringen avser uppfyller kraven i 3 kap. 1 a och 1 f-1 j §§ ellagen (1997:857), och 2. en certifiering kan äventyra en trygg energiförsörjning till Europeiska unionen. Nätmyndighetens slutliga beslut 3 § Nätmyndigheten ska meddela ett slutligt beslut i frågan om certifiering inom fyra månader från det att Europeiska kommissionen har tagit emot en begäran enligt 2 §. Om kommissionen, när den utarbetar sitt yttrande, begär in synpunkter från byrån för samarbete mellan energitillsynsmyndigheter, en medlemsstat eller berörd part, ska tiden i stället vara sex månader. I ett beslut om certifiering ska det anges att beslutet kan komma att ändras eller upphävas efter begäran av Europeiska kommissionen. 4 § En certifiering ska gälla från det att nätmyndigheten har meddelat beslut enligt 3 §. Omprövning av certifiering 5 § Ett stamnätsföretag ska till nätmyndigheten anmäla omständigheter som kan leda till att en eller flera personer från tredje land får kontroll över stamnätsföretaget eller stamnätet. 6 § Nätmyndigheten ska ompröva certifieringen efter en anmälan enligt 5 §. I ett omprövningsärende ska 1-3 §§ tillämpas. Det som föreskrivs där om ansökan ska då i tillämpliga delar gälla i fråga om en anmälan enligt 5 §. 7 § Nätmyndigheten ska återkalla en certifiering om kraven enligt 2 kap. 2 § inte längre är uppfyllda. 5 kap. Tillsyn och överklagande Tillsyn 1 § Nätmyndigheten utövar tillsyn över att stamnätsföretag och företag som bedriver produktion av eller handel med el följer denna lag. 2 § Nätmyndigheten får meddela de förelägganden som behövs för att denna lag ska följas. Ett föreläggande får förenas med vite. Överklagande 3 § Följande beslut av nätmyndigheten får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol: 1. beslut att inte bevilja certifiering enligt 3 kap., 2. beslut att återkalla en certifiering enligt 3 kap., och 3. beslut om föreläggande enligt 2 §. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätt. 4 § Nätmyndighetens beslut enligt 4 kap. att inte bevilja certifiering eller att återkalla en certifiering får överklagas hos regeringen. 1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2011. 2. Bestämmelserna i 2 kap. 2 § andra stycket, 3 kap. 1 §, 4 kap. och 5 kap. 4 § tillämpas i ärenden där ansökan eller anmälan kommer in till nätmyndigheten efter den 2 mars 2013. 3. Ett stamnätsföretag får fortsätta att bedriva överföring av el i stamledningar till och med utgången av augusti månad 2011 eller, om företaget har ansökt om certifiering före den tidpunkten, till dess att ett slutligt beslut i frågan om certifiering har vunnit laga kraft trots att kravet i 2 kap. 1 § inte är uppfyllt. Förslag till lag om certifiering av vissa naturgasföretag Härigenom föreskrivs följande. 1 kap. Inledande bestämmelser Lagens tillämpningsområde 1 § I denna lag finns bestämmelser om certifiering av transmissionsnätsoperatörer. Det som sägs i lagen om en transmissionsnätsoperatör gäller även den som har det övergripande ansvaret för att balansen kortsiktigt upprätthålls mellan inmatning och uttag av naturgas i det nationella naturgassystemet. Bestämmelser om certifiering finns även i artikel 3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 715/2009 av den 13 juli 2009 om villkor för tillträde till naturgasöverföringsnäten och om upphävande av förordning (EG) nr 1775/2005. Definitioner 2 § Termer och uttryck som används i denna lag har samma betydelse som i naturgaslagen (2005:403). Med tredje land avses länder utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Tillsyns- och beslutsmyndighet 3 § Den myndighet som utövar tillsyn över att 3 kap. 2-2 d §§ naturgaslagen (2005:403) följs är tillsynsmyndighet enligt denna lag. 4 § Frågor om certifiering enligt denna lag prövas av tillsynsmyndigheten. 2 kap. Krav på certifiering 1 § En transmissionsnätsoperatör får inte bedriva överföring av naturgas i en högtrycksledning eller ett nät som i huvudsak består av högtrycksledningar utan certifiering enligt denna lag. Detta gäller inte högtrycksledning som huvudsakligen används i samband med lokal distribution av naturgas. Även den som har det övergripande ansvaret för att balansen kortsiktigt upprätthålls mellan inmatning och uttag av naturgas i det nationella naturgassystemet ska vara certifierad. 2 § Certifiering får beviljas efter ansökan av den som avser att bedriva överföring av naturgas i högtrycksledning eller har det övergripande ansvaret för att balansen kortsiktigt upprätthålls mellan inmatning och uttag av naturgas i det nationella naturgassystemet, om kraven i 3 kap. 2-2 d §§ naturgaslagen (2005:403) är uppfyllda. I fråga om en person från tredje land, eller ett företag som kontrolleras av eller kan antas komma att kontrolleras av en eller flera personer från tredje land, krävs vidare att en certifiering inte äventyrar en trygg energiförsörjning i någon medlemsstat i Europeiska unionen. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om krav för certifiering när det gäller en sådan person eller ett sådant företag som avses i andra stycket. 3 kap. Förfarandet vid certifiering Företag med anknytning till tredje land 1 § Om certifiering begärs av en person från tredje land eller ett företag som kontrolleras av eller kan antas komma att kontrolleras av en eller flera personer från tredje land, gäller bestämmelserna i 4 kap. i stället för bestämmelserna i detta kapitel. Inledande prövning 2 § En fråga om certifiering ska behandlas skyndsamt. Om tillsynsmyndigheten inte har meddelat ett beslut i frågan inom fyra månader från det att en fullständig ansökan kom in till myndigheten, ska myndigheten anses ha beviljat certifiering. Ett beslut om certifiering får förenas med villkor. Dessa ska framgå av beslutet. 3 § Tillsynsmyndigheten ska utan dröjsmål anmäla en certifiering enligt 2 § till Europeiska kommissionen och förse kommissionen med alla relevanta uppgifter om certifieringen. Tillsynsmyndighetens slutliga beslut 4 § Av artikel 3.2 i förordning (EG) nr 715/2009 framgår att tillsynsmyndigheten ska anta sitt slutliga beslut i fråga om certifiering inom två månader efter mottagandet av ett yttrande från Europeiska kommissionen och att beslutet och kommissionens yttrande ska offentliggöras tillsammans. I ett beslut om certifiering ska det anges att beslutet kan komma att ändras eller upphävas efter begäran av Europeiska kommissionen. 5 § En certifiering ska gälla från det att tillsynsmyndigheten har meddelat ett sådant slutligt beslut som avses i 4 §. Omprövning av certifiering 6 § En certifierad transmissionsnätsoperatör ska till tillsynsmyndigheten anmäla planerade transaktioner som har betydelse för bedömningen av om transmissionsnätsoperatören uppfyller kraven i 3 kap. 2-2 d §§ naturgaslagen (2005:403). 7 § Tillsynsmyndigheten ska ompröva en certifiering 1. efter en anmälan enligt 6 §, 2. efter en begäran från Europeiska kommissionen, eller 3. om det annars finns anledning att anta att en transmissionsnätsoperatör inte uppfyller kraven i 3 kap. 2-2 d §§ naturgaslagen (2005:403). 8 § Tillsynsmyndigheten ska återkalla en certifiering, om transmissionsnätsoperatören inte längre uppfyller kraven i 3 kap. 2-2 d §§ naturgaslagen (2005:403). 9 § I ett omprövningsärende ska 2 och 3 §§ tillämpas. Det som föreskrivs där om ansökan ska då i tillämpliga delar gälla i fråga om en anmälan enligt 6 § eller en begäran från Europeiska kommissionen. I artikel 3.2 i förordning (EG) nr 715/2009 finns bestämmelser som gäller tillsynsmyndighetens slutliga beslut i omprövningsärendet. Skyldighet att lämna uppgifter 10 § Europeiska kommissionen och tillsynsmyndigheten har på begäran rätt att från en transmissionsnätsoperatör eller ett företag som bedriver produktion av eller handel med naturgas få de upplysningar och ta del av de handlingar som krävs för att bedöma förutsättningarna för certifiering. 4 kap. Certifiering i förhållande till tredje land Inledande prövning 1 § Om certifiering begärs av en person från tredje land eller ett företag som kontrolleras av eller kan antas komma att kontrolleras av en eller flera personer från tredje land, ska tillsynsmyndigheten anta ett utkast till beslut i certifieringsfrågan inom fyra månader från det att en fullständig ansökan kom in till myndigheten. Tillsynsmyndigheten ska utan dröjsmål skicka utkastet till Europeiska kommissionen tillsammans med all relevant information i ärendet. 2 § Tillsynsmyndigheten ska begära ett yttrande från Europeiska kommissionen om huruvida 1. den verksamhet som certifieringen avser uppfyller kraven i 3 kap. 2-2 d §§ naturgaslagen (2005:403), och 2. en certifiering kan äventyra en trygg energiförsörjning till Europeiska unionen. Tillsynsmyndighetens slutliga beslut 3 § Tillsynsmyndigheten ska meddela ett slutligt beslut i frågan om certifiering inom fyra månader från det att Europeiska kommissionen har tagit emot en begäran enligt 2 §. Om kommissionen, när den utarbetar sitt yttrande, begär in synpunkter från byrån för samarbete mellan energitillsynsmyndigheter, en medlemsstat eller berörd part, ska tiden i stället vara sex månader. I ett beslut om certifiering ska det anges att beslutet kan komma att ändras eller upphävas efter begäran av Europeiska kommissionen. 4 § En certifiering ska gälla från det att tillsynsmyndigheten har meddelat beslut enligt 3 §. Omprövning av certifiering 5 § En transmissionsnätsoperatör ska till tillsynsmyndigheten anmäla omständigheter som kan leda till att en eller flera personer från tredje land får kontroll över transmissionsnätsoperatören eller dennes transmissionsledningar. 6 § Tillsynsmyndigheten ska ompröva certifieringen efter en anmälan enligt 5 §. I ett omprövningsärende ska 1-3 §§ tillämpas. Det som föreskrivs där om ansökan ska då i tillämpliga delar gälla i fråga om en anmälan enligt 5 §. 7 § Tillsynsmyndigheten ska återkalla en certifiering om kraven enligt 2 kap. 2 § inte längre är uppfyllda. 5 kap. Tillsyn och överklagande Tillsyn 1 § Tillsynsmyndigheten utövar tillsyn över att transmissionsnätsoperatörer och företag som bedriver produktion av eller handel med naturgas följer denna lag. 2 § Tillsynsmyndigheten får meddela de förelägganden som behövs för att denna lag ska följas. Ett föreläggande får förenas med vite. Överklagande 3 § Följande beslut av tillsynsmyndigheten får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol: 1. beslut att inte bevilja certifiering enligt 3 kap., 2. beslut om villkor som meddelas i samband med att tillsynsmyndigheten avgör ärendet enligt artikel 3.2 i förordning (EG) nr 715/2009, 3. beslut att återkalla en certifiering enligt 3 kap., och 4. beslut om föreläggande enligt 2 §. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätt. 4 § Tillsynsmyndighetens beslut enligt 4 kap. att inte bevilja certifiering eller att återkalla en certifiering får överklagas hos regeringen. 1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2011. 2. Bestämmelserna i 2 kap. 2 § andra stycket, 3 kap. 1 §, 4 kap. och 5 kap. 4 § tillämpas i ärenden där ansökan eller anmälan kommer in till tillsynsmyndigheten efter den 2 mars 2013. 3. En transmissionsnätsoperatör får fortsätta att bedriva överföring av naturgas i högtrycksledning till och med utgången av augusti månad 2011 eller, om transmissionsnätsoperatören har ansökt om certifiering före den tidpunkten, till dess att ett slutligt beslut i frågan om certifiering har vunnit laga kraft trots att kravet i 2 kap. 1 § inte är uppfyllt. Förslag till lag om ändring i ellagen (1997:857) Härigenom föreskrivs i fråga om ellagen (1997:857) dels att 5 kap. 18 § ska upphöra att gälla, dels att rubriken närmast före 5 kap. 18 § ska utgå, dels att 1 kap 5 a §, 2 kap. 10 §, 3 kap. 1 a och 17 §§, 5 kap. 3, 10-17, 20 och 21 §§, 8 kap. 6 och 9 §§ och 12 kap. 1, 1 a och 3 §§ ska ha följande lydelse, dels att det lagen ska införas nitton nya paragrafer, 1 kap. 5 b §, 3 kap. 1 f-1 k, 17 a och 23 §§, 11 kap. 13-20 §§, 12 kap. 1 b och 14 §§, samt närmast före 3 kap. 23 §, 11 kap. 13 och 15-20 §§ och 12 kap. 14 § nya rubriker av följande lydelse och närmast före 5 kap. 19 § en ny rubrik som ska lyda "Verkan av beslut". Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 kap. 5 a § Med intäktsram avses i denna lag de samlade intäkter som en nätkoncessionshavare högst får uppbära genom nättariffer under en tillsynsperiod. Med intäktsram avses i denna lag de samlade intäkter som en nätkoncessionshavare högst får uppbära från nätverksamheten under en tillsynsperiod. 5 b § Med stamnätsföretag avses i denna lag den som innehar nätkoncession för stamnätet eller största delen därav. 2 kap. 10 § Nätkoncession får beviljas endast den som från allmän synpunkt är lämplig att utöva nätverksamhet. Nätkoncession för område får beviljas endast den som dessutom är lämplig att bedriva nätverksamhet inom det begärda området. Nätkoncession för en utlandsförbindelse får beviljas och innehas av endast den som innehar nätkoncession för stamnätet eller största delen därav eller en juridisk person där denne har ett bestämmande inflytande. Nätkoncession får dock beviljas även andra om ledningen är av mindre betydelse för det samlade överföringsnätet till utlandet. Nätkoncession för en utlandsförbindelse får beviljas och innehas av endast ett stamnätsföretag eller en juridisk person där ett sådant företag har ett bestämmande inflytande. Nätkoncession får dock beviljas även andra om ledningen är av mindre betydelse för det samlade överföringsnätet till utlandet. 3 kap. 1 a § En juridisk person som bedriver nätverksamhet får inte bedriva produktion av eller handel med el. En juridisk person som bedriver nätverksamhet får inte bedriva produktion av eller handel med el. Ett stamnätsföretag får inte heller bedriva produktion av eller handel med naturgas. Utan hinder av första stycket får produktion av el bedrivas tillsammans med nätverksamhet av samma juridiska person, om produktionen 1. uteslutande är avsedd att täcka nätförluster, eller 2. sker tillfälligt i syfte att ersätta utebliven el vid elavbrott. 1 f § Ett stamnätsföretag ska vara oberoende av företag som bedriver produktion av eller handel med el eller naturgas. 1 g § Den som ensam eller tillsammans med någon annan utövar kontroll över ett företag som bedriver produktion av eller handel med el eller naturgas, får inte utöva kontroll över eller någon rättighet gentemot ett stamnätsföretag. Den som ensam eller tillsammans med någon annan utövar kontroll över ett stamnätsföretag, får inte utöva kontroll över eller någon rättighet gentemot ett företag som bedriver produktion av eller handel med el eller naturgas. Den som ensam eller tillsammans med någon annan får utse ledamöter till styrelsen eller motsvarande organ hos ett stamnätsföretag, får inte utöva kontroll över eller någon rättighet gentemot ett företag som bedriver produktion av eller handel med el. 1 h § Det som anges i 1 g § gäller inte kontroll eller rättighet som utövas av staten genom regeringen. Det som anges i 1 g § första och andra styckena om företag som bedriver produktion av eller handel med el gäller inte en elanvändare som själv producerar eller levererar el eller ensam eller tillsammans med någon annan kontrollerar ett företag som bedriver sådan verksamhet, förutsatt att elanvändaren är nettoförbrukare och värdet av den el som denne säljer till någon annan är obetydligt i förhållande till övrig näringsverksamhet. Vid tillämpningen av andra stycket ska elanvändaren anses vara nettoförbrukare om den genomsnittliga elförbrukningen är större än produktionen per år räknat. I produktionen ska vid beräkningen ingå den el elanvändaren själv producerar och dennes andel i den el som produceras av ett företag som elanvändaren kontrollerar ensam eller tillsammans med någon annan. 1 i § Bestämmelserna i 1 f och 1 g §§ hindrar inte att ett stamnätsföretag bedriver sådan produktion av el som avses i 1 a § andra stycket eller ingår i samma koncern som ett företag som bedriver produktion av el som uteslutande är knuten till driften av stamnätsföretagets ledningsnät. 1 j En styrelseledamot, verkställande direktör, firmatecknare eller annan person med liknande ställning i ett stamnätsföretag får inte samtidigt ha en motsvarande ställning i ett företag som bedriver produktion av eller handel med el med undantag för ett sådant produktionsföretag som avses i 1 i §. 1 k § Om ett stamnätsföretag ingår i en koncern där en annan del bedriver produktion av eller handel med el, får inte åtgärder som vidtas av företag i koncernen för att säkerställa att kraven i 1 f, 1 g och 1 j §§ är uppfyllda innebära att personal eller kommersiellt känsliga uppgifter överförs från stamnätsföretaget till ett företag som bedriver produktion av eller handel med el. 17 § Den som har nätkoncession skall upprätta en övervakningsplan och se till att övervakningsplanen följs. Ett företag som bedriver nätverksamhet och som ingår i samma koncern som ett företag som bedriver produktion av eller handel med el ska upprätta en övervakningsplan och se till att övervakningsplanen följs. Av övervakningsplanen skall det framgå vilka åtgärder som skall vidtas för att motverka diskriminerande beteende gentemot övriga aktörer på elmarknaden. I planen skall särskilt anges de särskilda skyldigheter som de anställda har för att detta mål skall uppnås. Av övervakningsplanen ska det framgå vilka åtgärder som ska vidtas för att motverka diskriminerande beteende gentemot övriga aktörer på elmarknaden. I planen ska särskilt anges de särskilda skyldigheter som de anställda har för att detta mål ska uppnås. Koncessionshavaren skall årligen upprätta en rapport över de åtgärder som vidtagits enligt planen. Rapporten skall offentliggöras samt ges in till nätmyndigheten. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten får meddela närmare föreskrifter om innehållet i övervakningsplanen och om offentliggörandet av den årliga rapporten. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten får meddela föreskrifter om innehållet i övervakningsplanen. 17 a § Ett nätföretag som är skyldigt att upprätta en övervakningsplan enligt 17 § ska utse en övervakningsansvarig, som självständigt ska bevaka att övervakningsplanen upprättas och följs. Nätföretaget ska se till att den övervakningsansvarige har de befogenheter och tillgång till den information som krävs för att utföra uppdraget. Den övervakningsansvarige ska årligen upprätta en rapport över de åtgärder som vidtagits enligt övervakningsplanen och ge in rapporten till nätmyndigheten. Nätföretaget ska offentliggöra rapporten. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten får meddela föreskrifter om utseende av övervakningsansvarig och dennes uppgifter samt om offentliggörandet av den årliga rapporten. Kommunikation med elanvändare och allmänheten 23 § Om ett nätföretag och ett företag som bedriver produktion av eller handel med el ingår i samma koncern, ska företagen när de vänder sig till enskilda elanvändare eller allmänheten ange sin identitet på ett sådant sätt att det tydligt framgår vilken verksamhet företaget bedriver. 5 kap. 3 § Beslut om fastställande av intäktsramen ska meddelas senast två månader innan tillsynsperioden börjar. Nätmyndigheten ska meddela beslut om fastställande av intäktsramen senast två månader innan tillsynsperioden börjar. Det ska framgå av beslutet vilka uppgifter och metoder som har använts vid fastställandet av ramen. 10 § På ansökan av nätkoncessionshavaren om omprövning kan den beslutande myndigheten ändra en fastställd intäktsram under tillsynsperioden, om det finns omständigheter som bedöms medföra en väsentlig ökning av intäktsramen vid en omprövning enligt 12 § eller om det annars finns särskilda skäl. På ansökan av nätkoncessionshavaren om omprövning kan nätmyndigheten ändra en fastställd intäktsram under tillsynsperioden, om det finns omständigheter som bedöms medföra en väsentlig ökning av intäktsramen vid en omprövning enligt 12 § eller om det annars finns särskilda skäl. En ansökan om omprövning enligt första stycket ska lämnas in till nätmyndigheten. Ansökan ska handläggas skyndsamt. En ansökan om omprövning ska handläggas skyndsamt. 11 § Den beslutande myndigheten ska ändra en fastställd intäktsram under tillsynsperioden om Nätmyndigheten ska ändra en fastställd intäktsram under tillsynsperioden om 1. den nätkoncessionshavare som beslutet gäller har lämnat oriktiga eller bristfälliga uppgifter som i mer än ringa omfattning har inverkat på intäktsramens storlek, 2. beslutet har fattats på ett uppenbart felaktigt eller ofullständigt underlag och detta i mer än ringa omfattning har inverkat på intäktsramens storlek, eller 3. det annars finns särskilda skäl. 12 § En nätkoncessionshavare får inom fyra månader efter tillsynsperiodens slut ansöka om att intäktsramen för perioden ska ökas. En nätkoncessionshavare får inom fyra månader efter tillsynsperiodens slut ansöka hos nätmyndigheten om att intäktsramen för perioden ska ökas. En ansökan enligt första stycket ska lämnas in till nätmyndigheten. Ansökan ska handläggas skyndsamt. Ansökan ska handläggas skyndsamt. 13 § Den beslutande myndigheten ska ompröva den fastställda intäktsramen efter tillsynsperiodens slut, om det finns skäl att anta att ramen är större än vad som är motiverat av senare kända förhållanden och avvikelsen inte är ringa. Nätmyndigheten ska ompröva den fastställda intäktsramen efter tillsynsperiodens slut, om det finns skäl att anta att ramen är större än vad som är motiverat av senare kända förhållanden och avvikelsen inte är ringa. Om det inte finns särskilda hinder, ska ett beslut i frågan om ändring av intäktsramen meddelas senast tio månader efter tillsynsperiodens slut. Om den beslutande myndigheten avser att meddela beslut vid en senare tidpunkt, ska nätkoncessionshavaren underrättas om det inom den nämnda tiden. Har en sådan underrättelse inte skett får myndigheten inte meddela ett omprövningsbeslut som är till nackdel för nätkoncessionshavaren. Om det inte finns särskilda hinder, ska ett beslut i frågan om ändring av intäktsramen meddelas senast tio månader efter tillsynsperiodens slut. Om nätmyndigheten avser att meddela beslut vid en senare tidpunkt, ska nätkoncessionshavaren underrättas om det inom den nämnda tiden. Har en sådan underrättelse inte skett får myndigheten inte meddela ett omprövningsbeslut som är till nackdel för nätkoncessionshavaren. 14 § Vid omprövning enligt 12 eller 13 § ska den beslutande myndigheten kontrollera om de antaganden som legat till grund för beslutet om fastställande av intäktsram överensstämmer med det faktiska utfallet under perioden. Vid bedömningen ska myndigheten tillämpa 6-9 §§ och utgå från de uppgifter och metoder som myndigheten har använt vid fastställandet av intäktsramen och som framgår av beslutet om fastställande. Vid omprövning enligt 12 eller 13 § ska nätmyndigheten kontrollera om de antaganden som legat till grund för beslutet om fastställande av intäktsram överensstämmer med det faktiska utfallet under perioden. Vid bedömningen ska myndigheten tillämpa 6-9 §§ och utgå från de uppgifter och metoder som myndigheten har använt vid fastställandet av intäktsramen och som framgår av beslutet om fastställande. 15 § Om en allmän förvaltningsdomstol har ändrat ett beslut om intäktsram för en nätkoncessionshavare och grunden för ändring av det beslutet är tillämplig även för en annan nätkoncessionshavare, ska den beslutande myndigheten, efter ansökan av den senare nätkoncessionshavaren, ompröva det beslut om intäktsram som gäller för denne. Om en allmän förvaltningsdomstol har ändrat ett beslut om intäktsram för en nätkoncessionshavare och grunden för ändring av det beslutet är tillämplig även för en annan nätkoncessionshavare, ska nätmyndigheten, efter ansökan av den senare nätkoncessionshavaren, ompröva det beslut om intäktsram som gäller för denne. En ansökan om omprövning ska ha kommit in till nätmyndigheten inom tre månader efter det att domstolens avgörande vunnit laga kraft. 16 § Den beslutande myndigheten ska ompröva ett beslut om intäktsramen för en tillsynsperiod, om myndigheten eller en allmän förvaltningsdomstol har beslutat om ändring i fråga om en tidigare tillsynsperiod och det avgörandet har vunnit laga kraft. Nätmyndigheten ska ompröva ett beslut om intäktsramen för en tillsynsperiod, om myndigheten eller en allmän förvaltningsdomstol har beslutat om ändring i fråga om en tidigare tillsynsperiod och det avgörandet har vunnit laga kraft. 17 § Om det finns särskilda skäl, får den beslutande myndigheten på ansökan av en nätkoncessionshavare medge att delar av intäkter under tillsynsperioden tas med i intäktsredovisningen först för senare perioder. Om det finns särskilda skäl, får nätmyndigheten på ansökan av en nätkoncessionshavare medge att delar av intäkter under tillsynsperioden tas med i intäktsredovisningen först för senare perioder. En ansökan enligt första stycket ska ha kommit in till nätmyndigheten senast tre månader efter den tillsynsperiod då intäkterna uppkommit. 20 § Om en nätkoncessionshavares samlade intäkter genom nättariffer under tillsynsperioden har avvikit från intäktsramen, ska det belopp med vilket intäkterna överstigit eller understigit intäktsramen minska respektive öka ramen för den påföljande tillsynsperioden. Om en nätkoncessionshavares samlade intäkter från nätverksamheten under tillsynsperioden har avvikit från intäktsramen, ska det belopp med vilket intäkterna överstigit eller understigit intäktsramen minska respektive öka ramen för den påföljande tillsynsperioden. 21 § Om en nätkoncessionshavares samlade intäkter genom nättariffer under tillsynsperioden har överstigit intäktsramen med mer än fem procent, ska ett överdebiteringstillägg beräknat enligt andra stycket minska intäktsramen för den påföljande tillsynsperioden. Om en nätkoncessionshavares samlade intäkter från nätverksamheten under tillsynsperioden har överstigit intäktsramen med mer än fem procent, ska ett överdebiteringstillägg beräknat enligt andra stycket minska intäktsramen för den påföljande tillsynsperioden. Beräkningen av överdebiteringstillägget ska grundas på den del av nätkoncessionshavarens samlade intäkter genom nättariffer som överstiger intäktsramen. Överdebiteringstillägget ska beräknas efter en räntesats som motsvarar den genomsnittliga referensränta enligt 9 § räntelagen (1975:635) som under tillsynsperioden fastställts av Riksbanken med ett tillägg av femton procentenheter. Beräkningen av överdebiteringstillägget ska grundas på den del av nätkoncessionshavarens samlade intäkter från nätverksamheten som överstiger intäktsramen. Överdebiteringstillägget ska beräknas efter en räntesats som motsvarar den genomsnittliga referensränta enligt 9 § räntelagen (1975:635) som under tillsynsperioden fastställts av Riksbanken med ett tillägg av femton procentenheter. 8 kap. 6 § En elleverantör, som skall börja leverera el i en uttagspunkt skall omedelbart anmäla detta till berörd innehavare av nätkoncession. Anmälan skall även innehålla en uppgift om vem som har åtagit sig balansansvaret i uttagspunkten. En elleverantör, som ska börja leverera el i en uttagspunkt eller överta leveranserna till en elanvändare i dennes uttagspunkt, ska anmäla detta till berörd innehavare av nätkoncession. Anmälan ska även innehålla en uppgift om vem som har åtagit sig balansansvaret i uttagspunkten. En anmälan om att börja leverera el ska göras omedelbart. En elleverantör som övertar leveranserna till en elanvändare i dennes uttagspunkt får bara göra detta från och med den första dagen i en kalendermånad. I ett sådant fall skall en anmälan enligt första stycket ske senast den femtonde dagen i kalendermånaden före övertagandet. En elleverantör får överta leveranserna till en elanvändare i dennes uttagspunkt fjorton dagar efter anmälan enligt första stycket. Bestämmelserna i första och andra styckena gäller inte de elleverantörer som avses i 7 §. En innehavare av nätkoncession som tar emot en anmälan enligt första stycket skall sända underrättelser i anledning därav enligt de närmare föreskrifter som meddelas av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten. En innehavare av nätkoncession som tar emot en anmälan enligt första stycket ska sända underrättelser i anledning därav enligt de närmare föreskrifter som meddelas av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten får meddela närmare föreskrifter om elleverantörers skyldigheter enligt första stycket. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten får meddela ytterligare föreskrifter om elleverantörers skyldigheter enligt första stycket. 9 § Den som övertar balansansvaret i en elanvändares uttagspunkt får bara göra det från och med den första dagen i en kalendermånad. Den elleverantör som enligt 5 § första stycket är leveransskyldig i uttagspunkten skall enligt de närmare föreskrifter som regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten meddelar underrätta berörd innehavare av nätkoncession om övertagandet senast en månad innan det skall ske. Den som övertar balansansvaret i en elanvändares uttagspunkt efter en anmälan enligt 6 § första stycket får göra det från och med den dag då elleverantören övertar leveranserna. I andra fall får balansansvaret bara övertas från och med den första dagen i en kalendermånad. Den elleverantör som enligt 5 § första stycket är leveransskyldig i uttagspunkten ska enligt de närmare föreskrifter som regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten meddelar underrätta berörd innehavare av nätkoncession om övertagandet senast en månad innan det ska ske. Den systemansvariga myndigheten får, om det finns särskilda skäl, i det enskilda fallet medge att balansansvaret i en uttagspunkt skall börja gälla tidigare än vad som följer av första stycket. Den systemansvariga myndigheten får, om det finns särskilda skäl, i det enskilda fallet medge att balansansvaret i en uttagspunkt ska börja gälla tidigare än vad som följer av första stycket. En innehavare av nätkoncession som tar emot en anmälan enligt första stycket skall sända underrättelser i anledning därav enligt de närmare föreskrifter som meddelas av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten. En innehavare av nätkoncession som tar emot en anmälan enligt första stycket ska sända underrättelser i anledning därav enligt de närmare föreskrifter som meddelas av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten. 11 kap. Uppgifter i avtal 13 § Ett avtal mellan en konsument och en elleverantör ska innehålla uppgifter om 1. elleverantörens namn, adress, telefonnummer och webbplats, 2. elleverantörens åtagande gentemot konsumenten, 3. när avtalet träffas och vid vilken tidpunkt elleverantören planerar att överta leveranserna till konsumenten, 4. var konsumenten kan finna information om elleverantörens priser och övriga villkor, 5. villkoren för fakturering och betalning, 6. den tid som avtalet löper eller om det löper tills vidare, 7. vad som gäller avseende förlängning av ett avtal som löper under viss tid, 8. villkoren för uppsägning av avtalet, 9. hur ersättningen beräknas vid uppsägning i förtid av ett avtal som löper under viss tid, 10. villkoren för ersättning om elleverantören inte uppfyller sitt åtagande enligt avtalet, och 11. hur elleverantören på sin webbplats samt på begäran på annat sätt tillhandahåller den ytterligare konsumentrelaterade information som anges i 18 §. Information om avtalsvillkoren och uppgifterna enligt första stycket ska lämnas till konsumenten innan avtalet ingås eller bekräftas. 14 § Ett avtal mellan en konsument och en nätkoncessionshavare ska innehålla uppgifter om 1. nätkoncessionshavarens namn, adress, telefonnummer och webbplats, 2. nätkoncessionshavarens åtagande gentemot konsumenten, 3. när avtalet träffas, 4. var konsumenten kan finna information om nätkoncessionshavarens priser och övriga villkor, 5. villkoren för fakturering och betalning, 6. villkoren för uppsägning av avtalet, 7. villkoren för ersättning om nätkoncessionshavaren inte uppfyller sitt åtagande enligt avtalet, och 8. hur nätkoncessionshavaren på sin webbplats samt på begäran på annat sätt tillhandahåller den ytterligare konsumentrelaterade information som anges i 18 §. Betalningssätt 15 § En elleverantör får inte missgynna en konsument endast på grund av det betalningssätt konsumenten har valt. Om en elleverantör eller en nätkoncessionshavare tillämpar ett system med förskottsbetalning för konsumenter, ska detta vara skäligt och grundat på den förväntade förbrukningen. Ändrade avtalsvillkor 16 § En elleverantör som avser att ändra villkoren för ett avtal som löper tills vidare med en konsument ska underrätta konsumenten om ändringen. Underrättelse ska ske genom ett särskilt meddelande till konsumenten. Av meddelandet ska det framgå att konsumenten har rätt att säga upp avtalet. De nya villkoren får inte börja tillämpas förrän tidigast två månader efter det att meddelandet har skickats. Prishöjningar 17 § När en prishöjning har skett ska konsumenten underrättas om detta i den nästkommande fakturan från elleverantören. Det ska framgå när prisändringen trädde i kraft och hur priset ändrats. Information om konsumentens rättigheter 18 § Elleverantörer och nätkoncessionshavare som träffar avtal med konsumenter ska på sina webbplatser lämna tydlig information om 1. konsumentens rättigheter, 2. hur konsumenten ska gå till väga för att lämna klagomål, och 3. vilka organ konsumenten kan vända sig till för information eller tvistlösning. På konsumentens begäran ska informationen lämnas på annat sätt. Elleverantörer och nätkoncessionshavare ska på eller i samband med fakturor till konsumenter och i reklam som vänder sig till konsumenter antingen lämna den information som följer av första stycket eller hänvisa till att informationen finns på webbplatsen och på begäran tillhandahålls på annat sätt. Byte av elleverantör 19 § Ett byte av elleverantör ska genomföras utan särskild kostnad för konsumenten. Vid byte av elleverantör ska konsumenten få en slutfaktura inom sex veckor från den dag då den frånträdande elleverantörens leverans upphörde. Hantering av klagomål 20 § Elleverantörer och nätkoncessionshavare ska ha fastställda rutiner för hanteringen av klagomål från konsumenter. 12 kap. 1 § Tillsynen över efterlevnaden av denna lag och av föreskrifter eller villkor som har meddelats med stöd av lagen utövas, såvitt avser frågor om elsäkerhet och driftsäkerheten hos det nationella elsystemet, av den eller de myndigheter som regeringen bestämmer. Tillsynen i övrigt över efterlevnaden av denna lag och av föreskrifter och villkor som har meddelats med stöd av lagen utövas av nätmyndigheten. Tillsynen enligt andra stycket omfattar inte bestämmelserna i 7, 10 och 11 kap. och inte heller efterlevnaden av elleverantörernas skyldigheter enligt 8 kap. 1-4 §§, 5 § första och andra styckena och 6-11 a §§. Tillsynen enligt andra stycket omfattar inte bestämmelserna i 7 och 10 kap. samt 11 kap. 1-12 §§ och inte heller efterlevnaden av elleverantörernas skyldigheter enligt 8 kap. 1-4 §§, 5 § första och andra styckena och 6-11 a §§. Nätmyndigheten är tillsynsmyndighet enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1228/2003 av den 26 juni 2003 om villkor för tillträde till nät för gränsöverskridande elhandel. Nätmyndigheten är tillsynsmyndighet enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 714/2009 av den 13 juli 2009 om villkor för tillträde till nät för gränsöverskridande elhandel och om upphävande av förordning (EG) nr 1228/2003. 1 a § Ärenden om undantag enligt artikel 7.1, 7.2 och 7.3 i rådets förordning (EG) nr 1228/2003 av den 26 juni 2003 om villkor för tillträde till nät för gränsöverskridande elhandel prövas av regeringen. Ärenden om undantag enligt artikel 17.1, 17.2 och 17.3 i förordning (EG) nr 714/2009 prövas av regeringen. Nätmyndigheten skall utreda ärenden som anges i första stycket och därefter, med eget yttrande, överlämna ärendet till regeringens prövning. Nätmyndigheten skall därvid offentliggöra sitt yttrande. Nätmyndigheten ska utreda ärenden som anges i första stycket och därefter, med eget yttrande, överlämna ärendet till regeringens prövning. Nätmyndigheten ska i samband med överlämnandet offentliggöra sitt yttrande. I fall som avses i artikel 17.5 i förordning (EG) nr 714/2009 ska regeringen dock meddela beslut efter yttrande från byrån för samarbete mellan energitillsynsmyndigheter. 1 b § I ett beslut av nätmyndigheten enligt sådana riktlinjer som har antagits med stöd av förordning (EG) nr 714/2009 ska det anges att beslutet kan komma att ändras eller upphävas efter begäran av Europeiska kommissionen. 3 § En tillsynsmyndighet får meddela de förelägganden som behövs för att trygga efterlevnaden av de föreskrifter och villkor som omfattas av tillsynen. Ett föreläggande får förenas med vite. Ett föreläggande som avser elsäkerhet eller driftsäkerheten hos det nationella elsystemet eller som avser riktigheten av lämnade uppgifter enligt 8 kap. 11 b § gäller omedelbart. Ett föreläggande gäller omedelbart, om det 1. avser elsäkerhet eller driftsäkerheten hos det nationella elsystemet, 2. avser riktigheten av lämnade uppgifter enligt 8 kap. 11 b §, eller 3. har meddelats med anledning av en anmälan enligt 14 § första stycket. Tidsfrister 14 § Nätmyndigheten ska fatta beslut i ett ärende inom två månader från det att en anmälan kom in till myndigheten om anmälan 1. har lämnats in av någon som har ett intresse i saken, och 2. innehåller ett påstående att en nätkoncessionshavare inte följer bestämmelser som omfattas av nätmyndighetens tillsyn enligt 1 §. Om nätmyndigheten behöver ytterligare tid för att avgöra ärendet får myndigheten förlänga tiden med två månader eller, om sökanden medger det, med den ytterligare tid som kan behövas för att ärendet ska kunna avgöras. Bestämmelserna i första och andra styckena gäller inte nätkoncessionshavarens skyldigheter enligt 3 kap. 6 § första stycket, 7 § första stycket, 11 § första och andra styckena, 14 första stycket och 15 § första stycket samt 4 kap. 10 § första och tredje styckena. 1. Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2011 i fråga om 8 kap. 6 och 9 §§, den 1 januari 2012 i fråga om 5 kap. 3 och 10-18 §§ och i övrigt den 1 juli 2011. 2. Ett stamnätsföretag som har ansökt om certifiering enligt lagen (2011:000) om certifiering av stamnätsföretag för el får bedriva verksamhet trots 3 kap. 1 f och 1 g §§ till dess att ett slutligt beslut i frågan om certifiering har vunnit laga kraft, dock längst till och med den 2 mars 2012. Förslag till lag om ändring i naturgaslagen (2005:403) Härigenom föreskrivs i fråga om naturgaslagen (2005:403) dels att 3 kap. 2 och 9 §§, 7 kap. 8 och 9 §§, 9 kap. 1, 3 och 5 §§ och 10 kap. 1, 3 och 4 §§ ska ha följande lydelse, dels att det lagen ska införas nitton nya paragrafer, 1 kap. 7 a §, 3 kap. 2 a-2 e, 10 och 11 §§, 6 kap. 3 a och 6 §§, 8 kap. 13-20 §§ och 10 kap. 1 a §, samt närmast före 3 kap. 11 § och 8 kap. 13 och 15-20 §§ nya rubriker av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 kap. 7 a § Med transmissionsnätsoperatör avses i denna lag den som bedriver överföring av naturgas i en högtrycksledning eller ett nät som i huvudsak består av högtrycksledningar med undantag för högtrycksledning som huvudsakligen används i samband med lokal distribution av naturgas. 3 kap. 2 § Ett företag som bedriver överföring av naturgas får inte bedriva handel med naturgas. I ett företag som innehar koncession för naturgasledning får inte en styrelseledamot, verkställande direktör eller firmatecknare samtidigt vara styrelseledamot, verkställande direktör eller firmatecknare i ett företag som bedriver handel med naturgas. En transmissionsnätsoperatör får inte bedriva produktion av naturgas eller produktion av eller handel med el. 2 a § En transmissionsnätsoperatör ska vara oberoende av företag som bedriver produktion av eller handel med naturgas eller el. 2 b § Den som ensam eller tillsammans med någon annan utövar kontroll över ett företag som bedriver produktion av eller handel med naturgas eller el, får inte utöva kontroll över eller någon rättighet gentemot en transmissionsnätsoperatör. Den som ensam eller tillsammans med någon annan utövar kontroll över en transmissionsnätsoperatör, får inte utöva kontroll över eller någon rättighet gentemot ett företag som bedriver produktion av eller handel med naturgas eller el. Den som ensam eller tillsammans med någon annan får utse ledamöter till styrelsen eller motsvarande organ hos en transmissionsnätsoperatör, får inte utöva kontroll över eller någon rättighet gentemot ett företag som bedriver produktion av eller handel med naturgas. 2 c § Det som anges i 2 b § gäller inte kontroll eller rättighet som utövas av staten genom regeringen. Bestämmelserna i 2 § andra stycket, 2 a § och 2 b § första och andra styckena hindrar inte att en transmissionsnätsoperatör bedriver sådan produktion av el som avses i 3 kap. 1 a § andra stycket ellagen (1997:857) eller ingår i samma koncern som ett företag som bedriver produktion av el som uteslutande är knuten till driften av transmissionsnätsoperatörens elektriska ledningsnät. 2 d § En styrelseledamot, verkställande direktör, firmatecknare eller annan person med liknade ställning hos en transmissionsnätsoperatör får inte samtidigt ha en motsvarande ställning i ett företag som bedriver produktion av eller handel med naturgas. 2 e § Om en transmissionsnätsoperatör ingår i en koncern där en annan del bedriver produktion av eller handel med naturgas, får inte åtgärder som vidtas av företag i koncernen för att säkerställa att kraven i 2 a, 2 b och 2 d §§ är uppfyllda innebära att personal eller kommersiellt känsliga uppgifter överförs från transmissionsnätsoperatören till ett företag som bedriver produktion av eller handel med naturgas. 9 § Den som bedriver överföring av naturgas skall upprätta en övervakningsplan och se till att övervakningsplanen följs. Ett företag som bedriver överföring av naturgas och som ingår i samma koncern som ett företag som bedriver produktion av eller handel med naturgas ska upprätta en övervakningsplan och se till att övervakningsplanen följs. Av övervakningsplanen skall det framgå vilka åtgärder som skall vidtas för att motverka diskriminerande beteende gentemot övriga aktörer på naturgasmarknaden. I planen skall dessutom anges de särskilda skyldigheter som de anställda har för att detta mål skall uppnås. Av övervakningsplanen ska det framgå vilka åtgärder som ska vidtas för att motverka diskriminerande beteende gentemot övriga aktörer på naturgasmarknaden. I planen ska dessutom anges de särskilda skyldigheter som de anställda har för att detta mål ska uppnås. Den som bedriver överföring av naturgas skall årligen upprätta en rapport över de åtgärder som vidtagits. Rapporten skall ges in till tillsynsmyndigheten och i samband därmed offentliggöras av ingivaren. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, tillsynsmyndigheten får meddela närmare föreskrifter om innehållet i övervakningsplanen och om offentliggörandet av den årliga rapporten. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, tillsynsmyndigheten får meddela föreskrifter om innehållet i övervakningsplanen. 10 § Ett företag som är skyldigt att upprätta en övervakningsplan enligt 9 § ska utse en övervakningsansvarig, som självständigt ska bevaka att övervakningsplanen upprättas och följs. Företaget ska se till att den övervakningsansvarige har de befogenheter och tillgång till den information som krävs för att utföra uppdraget. Den övervakningsansvarige ska årligen upprätta en rapport över de åtgärder som vidtagits enligt övervakningsplanen och ge in rapporten till tillsynsmyndigheten. Naturgasföretaget ska offentliggöra rapporten. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, tillsynsmyndigheten får meddela föreskrifter om utseende av övervakningsansvarig och dennes uppgifter samt om offentliggörandet av den årliga rapporten. Kommunikation med gasförbrukare och allmänheten 11 § Om ett företag som bedriver överföring av naturgas och ett företag som bedriver produktion av eller handel med naturgas ingår i samma koncern, ska företagen när de vänder sig till enskilda gasförbrukare eller allmänheten ange sin identitet på ett sådant sätt att det tydligt framgår vilken verksamhet företaget bedriver. 6 kap. 3 a § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, tillsynsmyndigheten får meddela föreskrifter om utformningen av tariffer för lagring av naturgas. 6 § Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från de skyldigheter som följer av 5 § i fråga om naturgasledning eller ledningsnät som används för överföring av naturgas uteslutande inom ett geografiskt avgränsat område som används för industriell eller kommersiell verksamhet. 7 kap. 8 § En leverantör av naturgas, som skall börja leverera naturgas till en uttagspunkt, skall omedelbart anmäla detta till innehavaren av naturgasledningen. Anmälan skall även innehålla en uppgift om vem som har åtagit sig balansansvaret i uttagspunkten. En leverantör av naturgas, som ska börja leverera naturgas till en uttagspunkt eller överta leveranserna till en naturgasförbrukare i dennes uttagspunkt, ska anmäla detta till innehavaren av naturgasledningen. Anmälan ska även innehålla en uppgift om vem som har åtagit sig balansansvaret i uttagspunkten. En anmälan om att börja leverera naturgas ska göras omedelbart. En leverantör av naturgas som övertar leveranserna till en naturgasförbrukare i dennes uttagspunkt får bara göra detta från och med den första dagen i en kalendermånad. Anmälan enligt första stycket skall därvid ske senast en månad innan övertagandet skall ske. En leverantör av naturgas får överta leveranserna till en naturgasförbrukare i dennes uttagspunkt fjorton dagar efter anmälan enligt första stycket. En innehavare av naturgasledning som tar emot en anmälan enligt första stycket skall sända underrättelser i anledning därav enligt de närmare föreskrifter som meddelas av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, tillsynsmyndigheten. En innehavare av naturgasledning som tar emot en anmälan enligt första stycket ska sända underrättelser i anledning därav enligt de närmare föreskrifter som meddelas av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, tillsynsmyndigheten. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, tillsynsmyndigheten får meddela närmare föreskrifter om naturgasleverantörers skyldigheter enligt första stycket. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, tillsynsmyndigheten får meddela ytterligare föreskrifter om naturgasleverantörers skyldigheter enligt första stycket. 9 § Den som övertar balansansvaret i en naturgasförbrukares uttagspunkt får bara göra det från och med den första dagen i en kalendermånad. Den leverantör som enligt 7 d § är leveransskyldig i uttagspunkten ska enligt de närmare föreskrifter som regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, tillsynsmyndigheten meddelar underrätta innehavaren av naturgasledning om övertagandet senast en månad innan det ska ske. Den som övertar balansansvaret i en naturgasförbrukares uttagspunkt efter en anmälan enligt 8 § första stycket får göra det från och med den dag då naturgasleverantören övertar leveranserna. I andra fall får balansansvaret bara övertas från och med den första dagen i en kalendermånad. Den leverantör som enligt 7 d § är leveransskyldig i uttagspunkten ska enligt de närmare föreskrifter som regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, tillsynsmyndigheten meddelar underrätta innehavaren av naturgasledning om övertagandet senast en månad innan det ska ske. Den systemansvariga myndigheten får, om det finns särskilda skäl, i det enskilda fallet medge att balansansvaret i en uttagspunkt ska börja gälla tidigare än vad som följer av första stycket. En innehavare av naturgasledning som tar emot en anmälan enligt första stycket ska sända underrättelser i anledning därav enligt de närmare föreskrifter som meddelas av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, tillsynsmyndigheten. 8 kap. Uppgifter i avtal 13 § Ett avtal mellan en konsument och en leverantör av naturgas ska innehålla uppgifter om 1. naturgasleverantörens namn, adress, telefonnummer och webbplats, 2. naturgasleverantörens åtagande gentemot konsumenten, 3. när avtalet träffas och vid vilken tidpunkt naturgasleverantören planerar att överta leveranserna till konsumenten, 4. var konsumenten kan finna information om naturgasleverantörens priser och övriga villkor, 5. villkoren för fakturering och betalning, 6. den tid som avtalet löper eller om det löper tills vidare, 7. vad som gäller avseende förlängning av ett avtal som löper under viss tid, 8. villkoren för uppsägning av avtalet, 9. hur ersättningen beräknas vid uppsägning i förtid av ett avtal som löper under viss tid, 10. villkoren för ersättning om naturgasleverantören inte uppfyller sitt åtagande enligt avtalet, och 11. hur naturgasleverantören på sin webbplats samt på begäran på annat sätt tillhandahåller den ytterligare konsumentrelaterade information som anges i 18 §. Information om avtalsvillkoren och uppgifterna enligt första stycket ska lämnas till konsumenten innan avtalet ingås eller bekräftas. 14 § Ett avtal mellan en konsument och ett företag som bedriver överföring av naturgas ska innehålla uppgifter om 1. företagets namn, adress, telefonnummer och webbplats, 2. företagets åtagande gentemot konsumenten, 3. när avtalet träffas, 4. var konsumenten kan finna information om företagets priser och övriga villkor, 5. villkoren för fakturering och betalning, 6. villkoren för uppsägning av avtalet, 7. villkoren för ersättning om företaget inte uppfyller sitt åtagande enligt avtalet, och 8. hur företaget på sin webbplats samt på begäran på annat sätt tillhandahåller den ytterligare konsumentrelaterade information som anges i 18 §. Betalningssätt 15 § En leverantör av naturgas får inte missgynna en konsument endast på grund av det betalningssätt konsumenten har valt. Om en leverantör av naturgas eller ett företag som bedriver överföring av naturgas tillämpar ett system med förskottsbetalning för konsumenter, ska detta vara skäligt och grundat på den förväntade förbrukningen. Ändrade avtalsvillkor 16 § En naturgasleverantör som avser att ändra villkoren för ett avtal som löper tills vidare med en konsument ska underrätta konsumenten om ändringen. Underrättelse ska ske genom ett särskilt meddelande till konsumenten. Av meddelandet ska det framgå att konsumenten har rätt att säga upp avtalet. De nya villkoren får inte börja tillämpas förrän tidigast två månader efter det att meddelandet har skickats. Prishöjningar 17 § När en prishöjning har skett ska konsumenten underrättas om detta i den nästkommande fakturan från naturgasleverantören. Det ska framgå när prisändringen trädde i kraft och hur priset ändrats. Information om konsumentens rättigheter 18 § Naturgasleverantörer och företag som bedriver överföring av naturgas som tecknar avtal med konsumenter ska på sina webbplatser lämna tydlig information om 1. konsumentens rättigheter, 2. hur konsumenten ska gå till väga för att lämna klagomål, och 3. vilka organ konsumenten kan vända sig till för information eller tvistlösning. Informationen ska på konsumentens begäran lämnas på annat sätt. Byte av naturgasleverantör 19 § Ett byte av naturgasleverantör ska genomföras utan särskild kostnad för konsumenten. Vid byte av naturgasleverantör ska konsumenten få en slutfaktura inom sex veckor från den dag då den frånträdande naturgasleverantörens leverans upphörde. Hantering av klagomål 20 § Leverantörer av naturgas och företag som bedriver överföring av naturgas ska ha fastställda rutiner för hanteringen av klagomål från konsumenter. 9 kap. 1 § Den som har ansökt om koncession som avser byggande av en naturgasledning, en lagringsanläggning eller en förgasningsanläggning får, om den berörda ledningen eller anläggningen är av större omfattning, beviljas undantag från skyldigheterna enligt 3 kap. 2, 5, 6, 8 och 9 §§, 4 kap. 2, 5 och 6 §§ samt 6 och 7 kap. Den som har ansökt om koncession som avser byggande av en naturgasledning, en lagringsanläggning eller en förgasningsanläggning får, om den berörda ledningen eller anläggningen är av större omfattning, beviljas undantag från skyldigheterna enligt 3 kap. 2-2 d, 5, 6 och 8-10 §§, 4 kap. 2, 5 och 6 §§ samt 6 och 7 kap. Detsamma gäller den som har ansökt om koncession som avser ett väsentligt utökande av kapaciteten i en befintlig sådan ledning eller anläggning. Ett beslut om undantag enligt andra stycket får endast avse den utökade kapaciteten i den berörda ledningen eller anläggningen. 3 § Ett beviljat undantag enligt 1 § skall avse en viss bestämd tid. Ett beviljat undantag enligt 1 § ska avse en viss bestämd tid. Ett beslut om undantag skall förenas med de villkor som behövs för att säkerställa att kraven i 2 § uppfylls. Ett beslut om undantag ska förenas med de villkor som behövs för att säkerställa att kraven i 2 § uppfylls. I ett beslut om undantag skall det anges att det kan komma att ändras eller upphävas av Europeiska gemenskapernas kommission. I ett beslut om undantag ska det anges att beslutet kan komma att ändras eller upphävas efter begäran av Europeiska kommissionen. 5 § Ett beslut om undantag skall av regeringen utan dröjsmål anmälas till Europeiska gemenskapernas kommission. Ett beslut om undantag ska av regeringen utan dröjsmål anmälas till Europeiska kommissionen. 10 kap. 1 § Tillsynsmyndigheten utövar tillsyn över efterlevnaden av 1. denna lag och föreskrifter och villkor som har meddelats med stöd av lagen, och 2. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1775/2005 av den 28 september 2005 om villkor för tillträde till naturgasöverföringsnäten. Tillsynsmyndigheten utövar tillsyn över efterlevnaden av 1. denna lag och föreskrifter och villkor som har meddelats med stöd av lagen, och 2. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 715/2009 av den 13 juli 2009 om villkor för tillträde till naturgasöverföringsnäten och om upphävande av förordning (EG) nr 1775/2005. Tillsynen omfattar inte efterlevnaden av bestämmelserna i 7 kap. med undantag för 5 och 6 §§, 8 a kap. med undantag för 1 § och inte heller efterlevnaden av bestämmelserna i 5 och 8 kap. Tillsynen omfattar inte efterlevnaden av bestämmelserna i 7 kap. med undantag för 5 och 6 §§, 8 kap. med undantag för 13-20 §§, 8 a kap. med undantag för 1 § och inte heller efterlevnaden av bestämmelserna i 5 kap. 1 a § I ett beslut av tillsynsmyndigheten enligt sådana riktlinjer som har antagits med stöd av förordning (EG) nr 715/2009 ska det anges att beslutet kan komma att ändras eller upphävas efter begäran Europeiska kommissionen. 3 § Tillsynsmyndigheten får meddela de förelägganden som behövs för att trygga efterlevnaden av de föreskrifter och villkor som omfattas av tillsynen. Ett föreläggande får förenas med vite. Ett föreläggande som har meddelats med anledning av en anmälan enligt 4 § första stycket gäller omedelbart. 4 § Om tillsynsmyndigheten får in en anmälan mot ett naturgasföretag med påstående att företagets anslutningsavgift eller tariff för överföring, lagring eller tillträde till förgasningsanläggning inte är objektiv eller icke-diskriminerande, skall tillsynsmyndigheten fatta beslut i ärendet inom två månader från det att anmälan kom in till myndigheten. Detsamma gäller vid anmälan mot den systemansvariga myndigheten med påstående att dess balansavtal inte är objektiva eller icke-diskriminerande. Tillsynsmyndigheten ska fatta beslut i ett ärende inom två månader från det att en anmälan kom in till myndigheten om anmälan 1. har lämnats in av någon som har ett intresse i saken, och 2. innehåller ett påstående att en innehavare av en naturgasledning, lagringsanläggning eller förgasningsanläggning inte följer bestämmelser som omfattas av myndighetens tillsyn enligt 1 §. Om myndigheten behöver ytterligare tid för att avgöra ärendet får tillsynsmyndigheten förlänga tiden med två månader eller, om sökanden medger det, med den ytterligare tid som kan behövas för att ärendet skall kunna avgöras. Om myndigheten behöver ytterligare tid för att avgöra ärendet får tillsynsmyndigheten förlänga tiden med två månader eller, om sökanden medger det, med den ytterligare tid som kan behövas för att ärendet ska kunna avgöras. Tillsynsmyndighetens beslut gäller omedelbart. Tidsfristerna gäller även vid anmälan mot den systemansvariga myndigheten med påstående att dess balansavtal inte är objektiva eller icke-diskriminerande. 1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2011 utom i fråga om 7 kap. 8 och 9 §§, som träder i kraft den 1 oktober 2011. 2. En transmissionsnätsoperatör som har ansökt om certifiering enligt lagen (2011:000) om certifiering av vissa naturgasföretag får bedriva verksamhet trots 3 kap. 2 § andra stycket, 2 a och 2 b §§ till dess att ett slutligt beslut i frågan om certifiering har vunnit laga kraft, dock längst till och med den 2 mars 2012. Lagrådets yttrande Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2011-03-10 Närvarande: F.d. justitierådet Inger Nyström, f.d. regeringsrådet Lars Wennerström och justitierådet Eskil Nord. Tredje inremarknadspaketet för el och naturgas Enligt en lagrådsremiss den 10 februari 2011 (Näringsdepartementet) har regeringen beslutat att inhämta Lagrådets yttrande över förslag till 1. lag om certifiering av stamnätsföretag för el, 2. lag om certifiering av vissa naturgasföretag, 3. lag om ändring i ellagen (1997:857), 4. lag om ändring i naturgaslagen (2005:403). Förslagen har inför Lagrådet föredragits av rättssakkunnige Andreas Lindholm och rättssakkunnige Jonas Manole. Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet: I lagrådsremissen föreslås nya lagar om certifiering av företag som bedriver överföring av el i stamledningar respektive naturgas genom högtrycksledningar. Vidare föreslås ett antal ändringar i ellagen (1997:857) och naturgaslagen (2005:403). Syftet med förslagen är att genomföra EU:s s.k. tredje inremarknadspaket för el och naturgas. Förslaget till lag om certifiering av stamnätsföretag för el 3 kap. 2 och 5 §§ Av 2 § framgår bland annat att om nätmyndigheten inte har meddelat beslut inom fyra månader från det att ansökan kom in till myndigheten ska myndigheten anses ha beviljat ansökan. Av 5 § framgår dock att en certifiering ska gälla först sedan myndigheten har meddelat ett sådant slutligt beslut i certifieringsfrågan som avses i 3 kap. 4 §, dvs. efter det att Europeiska kommissionen yttrat sig. Med hänsyn till det nära samband som föreligger mellan bestämmelserna i 2 och 5 §§ förordar Lagrådet att innehållet i 5 § får bilda ett andra stycke i 2 § av följande lydelse: En certifiering ska gälla först från det att nätmyndigheten har meddelat ett sådant slutligt beslut som avses i 4 §. 3 kap. 9 § Paragrafen gäller för förfarandet vid omprövning av certifiering. Avsikten är att förfarandet vid en omprövning enligt 7 § ska motsvara förfarandet vid den inledande prövningen av en fråga om certifiering. Varken av direktivet eller av den föreslagna lagtexten framgår något annat än att paragrafen bör omfatta samtliga punkter i 7 §. Förfarandet enligt 2 och 3 §§ kan dock inte tillämpas fullt ut, vilket i lagtexten markerats på så sätt att en anmälan enligt 6 § ska hanteras enligt förfarandet för ansökan "i tillämpliga delar". Enligt Lagrådets mening är det tydligare om det anges vad som ska tillämpas och vad som inte ska tillämpas. Paragrafens första stycke skulle kunna förtydligas genom att ges följande lydelse: Vid en omprövning enligt 7 § av en beviljad certifiering ska det förfarande som beskrivs i 2 och 3 §§ tillämpas, med följande avvikelser: 1. certifieringen ska anses bestå ifall fyramånadersfristen i 2 § försuttits, 2. någon anmälan enligt 3 § ska inte göras om omprövningen avslutats inom fyramånadersfristen i 2 § med en återkallelse av certifieringen. 3 kap. 10 § Av paragrafens underrubrik "Skyldighet att lämna uppgifter" framgår att syftet med paragrafen är att slå fast en skyldighet för ett stamnätsföretag eller ett företag som bedriver produktion av eller handel med el att lämna vissa angivna uppgifter på begäran av Europeiska kommissionen eller nätmyndigheten. Det kan vidare antecknas att nätmyndigheten enligt 5 kap. 2 § får meddela de förelägganden som behövs för att denna lag ska följas och att ett sådant föreläggande får förenas med vite. En jämförelse mellan förevarande paragraf och den artikel den sägs motsvara, artikel 10.7 i elmarknadsdirektivet, ger vid handen att paragrafen går längre än vad direktivet kräver. I artikeln sägs nämligen endast att tillsynsmyndigheterna och kommissionen får begära viss i artikel 10 angiven information. Mot nu angivna bakgrund föreslår Lagrådet att paragrafen justeras så att den närmare ansluter till artikel 10.7 genom att ges t.ex. följande lydelse: Europeiska kommissionen och nätmyndigheten får begära att från ett stamnätsföretag eller ett företag som bedriver produktion av eller handel med el få de upplysningar och få ta del av de handlingar som de anser behövas för att förutsättningarna för certifiering ska kunna bedömas. Godtas detta förslag bör även underrubriken före paragrafen ändras. Den skulle förslagsvis kunna lyda: Begäran om uppgifter. Förslaget till lag om certifiering av vissa naturgasföretag 3 kap. 9 § Lagrådet hänvisar till vad som anförts under 3 kap. 9 § i förslaget till lag om certifiering av stamnätsföretag för el. 3 kap. 10 § Lagrådet hänvisar till vad som anförts under 3 kap. 10 § i förslaget till lag om certifiering av stamnätsföretag för el. Viss fråga om bemyndiganden I flera av de bestämmelser i ellagen och naturgaslagen där det i lagrådsremissen föreslås ett antal ändringar finns sedan tidigare ett antal bemyndiganden där det föreskrivs att regeringen meddelar eller får meddela närmare föreskrifter i olika avseenden (se bland annat 8 kap. 6 § ellagen och 7 kap. 8 § naturgaslagen). Bemyndigandena är således utformade på det sätt som tidigare förekom närmast när det var fråga om att erinra om regeringens normgivningsbefogenhet enligt 8 kap. 13 § i den äldre regeringsformen (jfr Lavin, Lagrådet och den offentliga makten, 2001, s. 74 f). Bemyndigandena har i stort bibehållits i de nu aktuella paragraferna men på ett par ställen har ordet "närmare" som just ger uttryck för att fråga är om verkställighetsföreskrifter fått utgå utan att detta särskilt kommenterats annat än som att fråga skulle vara om endast redaktionella ändringar (se 3 kap. 17 § och 8 kap. 6 § ellagen samt 3 kap. 9 § och 7 kap. 8 § naturgaslagen). Mot bakgrund härav - samt med beaktande av de bestämmelser som nu gällande regeringsform innehåller rörande delegering av riksdagens normgivningsmakt och regeringens befogenheter att självständigt meddela föreskrifter - finns det anledning att under det fortsatta lagstiftningsarbetet eller i annat sammanhang närmare överväga och kommentera de ändringar i olika bemyndiganden som görs, ävensom att i övrigt se över de bemyndiganden som ellagen och naturgaslagen innehåller. I övrigt föranleder förslagen inte någon erinran. Näringsdepartementet Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 24 mars 2011. Närvarande: Statsministern Reinfeldt, ordförande, och statsråden Björklund, Ask, Olofsson, Larsson, Carlgren, Hägglund, Borg, Sabuni, Billström, Adelsohn Liljeroth, Tolgfors, Ohlsson, Norman, Attefall, Kristersson, Elmsäter-Svärd, Hatt. Föredragande: Statsrådet Olofsson. Regeringen beslutar proposition 2010/11:70 Tredje inremarknadspaketet för el och naturgas. Rättsdatablad Författningsrubrik Bestämmelser som inför, ändrar, upp-häver eller upprepar ett normgivnings-bemyndigande Celexnummer för bakomliggande EU-regler Lag om certifiering av stamnätsföretag för el 2 kap. 2 § 32009L0072 Lag om certifiering av vissa naturgasföretag 2 kap. 2 § 32009L0073 Lag om ändring i ellagen (1997:857) 3 kap. 17 och 17 a §§ samt 8 kap. 6 och 9 §§ 32009L0072 Lag om ändring i naturgaslagen (2005:403) 3 kap. 9 och 10 §§, 6 kap. 3 a och 6 §§ samt 7 kap. 8 och 9 §§ 32009L0073 Prop. 2010/11:70 Prop. 2010/11:xx 8 7 1 Prop. 2010/11:70 Prop. 2010/11:70 Prop. 2010/11:70 Prop. 2010/11:70 44 45 1 Prop. 2010/11:xx Prop. 2010/11:xx Prop. 2010/11:70 Prop. 2010/11:70 48 47 1 Prop. 2010/11:xx Prop. 2010/11:xx Prop. 2010/11:xx Prop. 2010/11:xx 2 49 1 Prop. 2010/11:xx Prop. 2010/11:xx Prop. 2010/11:70 Prop. 2010/11:70 78 79 1 Prop. 2010/11:xx Prop. 2010/11:xx Prop. 2010/11:70 Prop. 2010/11:70 82 81 1 Prop. 2010/11:xx Prop. 2010/11:xx Prop. 2010/11:70 Prop. 2010/11:70 86 85 1 Prop. 2010/11:xx Prop. 2010/11:xx Prop. 2010/11:70 Prop. 2010/11:70 98 97 1 Prop. 2010/11:xx Prop. 2010/11:xx Prop. 2010/11:70 Prop. 2010/11:70 100 99 1 Prop. 2010/11:xx Prop. 2010/11:xx Prop. 2010/11:70 Prop. 2010/11:70 106 107 1 Prop. 2010/11:xx Prop. 2010/11:xx Prop. 2010/11:70 Prop. 2010/11:70 118 119 1 Prop. 2010/11:xx Prop. 2010/11:xx Prop. 2010/11:70 Prop. 2010/11:70 124 125 1 Prop. 2010/11:xx Prop. 2010/11:xx Prop. 2010/11:70 Prop. 2010/11:70 126 125 1 Prop. 2010/11:xx Prop. 2010/11:xx Prop. 2010/11:70 Prop. 2010/11:70 136 135 1 Prop. 2010/11:xx Prop. 2010/11:xx Prop. 2010/11:xx Prop. 2010/11:70 138 137 1 Prop. 2010/11:xx Prop. 2010/11:xx Prop. 2010/11:70 Prop. 2010/11:70 166 165 1 Prop. 2010/11:xx Prop. 2010/11:xx Prop. 2010/11:70 Prop. 2010/11:70 168 169 1 Prop. 2010/11:xx Prop. 2010/11:xx Prop. 2010/11:70 Prop. 2010/11:70 170 171 1 Prop. 2010/11:xx Prop. 2010/11:xx Prop. 2010/11:70 Prop. 2010/11:70 176 177 1 Prop. 2010/11:xx Prop. 2010/11:xx Prop. 2010/11:70 Prop. 2010/11:70 180 181 1 Prop. 2010/11:xx Prop. 2010/11:xx Prop. 2010/11:70 Prop. 2010/11:70 188 189 1 Prop. 2010/11:xx Prop. 2010/11:xx Prop. 2010/11:70 Prop. 2010/11:70 202 203 1 Prop. 2010/11:xx Prop. 2010/11:xx Prop. 2010/11:70 Prop. 2010/11:70 208 207 1 Prop. 2010/11:xx Prop. 2010/11:xx Prop. 2010/11:70 Prop. 2010/11:70 210 209 1 Prop. 2010/11:xx Prop. 2010/11:xx Prop. 2010/11:70 Prop. 2010/11:70 212 211 1 Prop. 2010/11:xx Prop. 2010/11:xx Prop. 2010/11:xx Prop. 2010/11:70 214 213 1 Prop. 2010/11:xx Prop. 2010/11:xx Prop. 2010/11:70 Prop. 2010/11:70 220 219 1 Prop. 2010/11:xx Prop. 2010/11:xx Prop. 2010/11:xx Prop. 2010/11:70 222 221 1 Prop. 2010/11:xx Prop. 2010/11:xx Prop. 2010/11:70 Prop. 2010/11:xx 222 223 1 Prop. 2010/11:xx Prop. 2010/11:xx Prop. 2010/11:xx Prop. 2010/11:xx 224 223 1 Prop. 2010/11:xx Prop. 2010/11:xx Prop. 2010/11:70 Prop. 2010/11:70 226 225 1 Prop. 2010/11:xx Prop. 2010/11:xx Prop. 2010/11:70 Prop. 2010/11:70 232 231 1 Prop. 2010/11:xx Prop. 2010/11:xx Prop. 2010/11:70 Prop. 2010/11:70 286 287 1 Prop. 2010/11:xx Prop. 2010/11:xx Prop. 2010/11:70 Bilaga 1 Prop. 2010/11:70 Bilaga 1 326 325 1 Prop. 2010/11:xx Bilaga 1 Prop. 2010/11:xx Bilaga 1 Prop. 2010/11:70 Bilaga 2 Prop. 2010/11:70 Bilaga 2 346 347 1 Prop. 2010/11:xx Bilaga 2 Prop. 2010/11:xx Bilaga 2 Prop. 2010/11:70 Bilaga 3 Prop. 2010/11:70 Bilaga 3 390 389 1 Prop. 2010/11:xx Bilaga 3 Prop. 2010/11:xx Bilaga 3 Prop. 2010/11:70 Bilaga 4 Prop. 2010/11:70 Bilaga 4 408 409 1 Prop. 2010/11:xx Bilaga 4 Prop. 2010/11:xx Bilaga 4 Prop. 2010/11:70 Bilaga 5 Prop. 2010/11:70 Bilaga 5 414 413 1 Prop. 2010/11:xx Bilaga 5 Prop. 2010/11:xx Bilaga 5 Prop. 2010/11:70 Bilaga 6 Prop. 2010/11:70 Bilaga 6 428 427 1 Prop. 2010/11:xx Bilaga 6 Prop. 2010/11:xx Bilaga 6 Prop. 2010/11:70 Bilaga 7 Prop. 2010/11:70 Bilaga 7 436 435 1 Prop. 2010/11:xx Bilaga 7 Prop. 2010/11:xx Bilaga 7 Prop. 2010/11:70 Bilaga 8 Prop. 2010/11:70 Bilaga 8 462 463 1 Prop. 2010/11:xx Bilaga 8 Prop. 2010/11:xx Bilaga 8 Prop. 2010/11:70 Bilaga 9 Prop. 2010/11:70 Bilaga 9 464 463 1 Prop. 2010/11:xx Bilaga 9 Prop. 2010/11:xx Bilaga 9 Prop. 2010/11:70 Bilaga 10 Prop. 2010/11:70 Bilaga 10 464 465 1 Prop. 2010/11:xx Bilaga 10 Prop. 2010/11:xx Bilaga 10 Prop. 2010/11:70 Bilaga 11 Prop. 2010/11:70 Bilaga 11 470 471 1 Prop. 2010/11:xx Bilaga 11 Prop. 2010/11:xx Bilaga 11 Prop. 2010/11:70 Bilaga 12 Prop. 2010/11:70 Bilaga 12 472 473 1 Prop. 2010/11:xx Bilaga 12 Prop. 2010/11:xx Bilaga 12 Prop. 2010/11:70 Bilaga 13 Prop. 2010/11:70 Bilaga 13 506 507 1 Prop. 2010/11:xx Bilaga 13 Prop. 2010/11:xx Bilaga 13 Prop. 2010/11:70 Bilaga 14 Prop. 2010/11:70 Bilaga 14 508 509 1 Prop. 2010/11:xx Bilaga 14 Prop. 2010/11:xx Bilaga 14 Prop. 2010/11:70 Bilaga 15 Prop. 2010/11:70 Bilaga 15 510 509 1 Prop. 2010/11:xx Bilaga 15 Prop. 2010/11:xx Bilaga 15 Prop. 2010/11:70 Bilaga 16 Prop. 2010/11:70 Bilaga 16 510 511 1 Prop. 2010/11:xx Bilaga 16 Prop. 2010/11:xx Bilaga 16 Prop. 2010/11:70 Bilaga 17 Prop. 2010/11:70 Bilaga 17 512 513 1 Prop. 2010/11:xx Bilaga 17 Prop. 2010/11:xx Bilaga 17 Prop. 2010/11:70 Bilaga 18 Prop. 2010/11:70 Bilaga 18 546 547 1 Prop. 2010/11:xx Bilaga 18 Prop. 2010/11:xx Bilaga 18 Prop. 2010/11:70 Bilaga 19 Prop. 2010/11:70 Bilaga 19 554 553 1 Prop. 2010/11:xx Bilaga 19 Prop. 2010/11:xx Bilaga 19 Prop. 2010/11:70 Prop. 2010/11:70 554 555 1 Prop. 2010/11:xx Prop. 2010/11:xx Prop. 2010/11:70 Prop. 2010/11:70 556 555 1 Prop. 2010/11:xx Prop. 2010/11:xx