Regeringskansliets rättsdatabaser

Regeringens proposition 2009/10:128 Genomförande av direktiv om förnybar energi Prop. 2009/10:128 Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen. Stockholm den 18 mars 2010 Fredrik Reinfeldt Åsa Torstensson (Näringsdepartementet) Propositionens huvudsakliga innehåll I propositionen behandlas genomförandet av Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/28/EG om främjande av användningen av energi från förnybara energikällor och om ändring och ett senare upphävande av direktiven 2001/77/EG och 2003/30/EG (förnybartdirektivet). Genom direktivet upprättas en gemensam ram för främjande av energi från förnybara energikällor. I propositionen konstateras att huvuddelen av direktivets bestämmelser redan är genomförda i svensk lagstiftning. De delar av direktivet som rör hållbarhetskriterier behandlas inte i föreliggande proposition utan i propositionen Hållbarhetskriterier för biodrivmedel och flytande biobränslen (prop. 2009/10:164). Propositionen innehåller lagförslag som syftar till att genomföra artikel 15 om ursprungsgarantier för el och artikel 16 om åtkomst till och drift av el- och gasnäten. För att genomföra artikel 15 föreslås en ny lag om ursprungsgarantier för el och en ändring i ellagen (1997:857). Lagförslaget om ursprungsgarantier innebär att elproducenter på begäran kan få sådana garantier utfärdade för att visa den producerade elens ursprung. Systemet för ursprungsgarantier föreslås bli elektroniskt, och för att garantera tillförlitligheten hos garantierna ställs bl.a. krav på mätning och rapportering av överförd el, unika identifieringsnummer och att garantierna ska annulleras efter användning. För att genomföra artikel 16 föreslås ändringar i ellagen och naturgaslagen (2005:403). De föreslagna bestämmelserna i ellagen innebär dels att elnätsföretagen ska ange tidsplaner för anslutning av elproduktionsanläggningar, dels att företagen ska offentliggöra principer för hur kostnaderna för teknisk anpassning ska fördelas vid anslutning till elnätet. Ändringarna i naturgaslagen innebär att innehavaren av en naturgasledning ska offentliggöra de metoder som används för att utforma avgifter för anslutning. Regeringens bedömning är att vissa delar av artikel 13 om administrativa förfaranden, regler och normer och av artikel 14 om information och utbildning inte är genomförda i svensk lagstiftning. Enligt direktivet ska dessa artiklar genomföras vid olika tidpunkter, varav den första är den 5 december 2010 och den sista är den 31 december 2014. Regeringens bedömning är att ytterligare underlag från berörda myndigheter bör inhämtas för att kunna genomföra dessa artiklar. Regeringen avser därefter att återkomma med författningsförslag. Regeringen bedömer att staten bör kunna utnyttja ett eventuellt statistiskt överskott av förnybar energi. I propositionen redovisas också regeringens bedömning i frågan om hur s.k. tröskeleffekter vid anslutning av storskaliga produktionsanläggningar för förnybar el till elnätet ska hanteras. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 december 2010. Innehållsförteckning 1 Förslag till riksdagsbeslut 5 2 Lagtext 6 2.1 Förslag till lag om ursprungsgarantier för el 6 2.2 Förslag till lag om ändring i ellagen (1997:857) 10 2.3 Förslag till lag om ändring i naturgaslagen (2005:403) 12 3 Ärendet och dess beredning 13 4 Direktivet om främjande av användningen av energi från förnybara energikällor 14 4.1 Övergripande om direktivet 14 4.2 Genomgång av direktivets bestämmelser 15 5 Handlingsplan 29 6 Samarbetsmekanismer 32 7 Ursprungsgarantier 34 7.1 Bakgrund 34 7.1.1 Förnybartdirektivet och kraftvärmedirektivet 34 7.1.2 Gällande bestämmelser 35 7.1.3 Särskilt om lagförslagets utformning 36 7.2 En ny lag om ursprungsgarantier för el 36 7.2.1 Rätt till ursprungsgarantier för all elproduktion 36 7.2.2 Förutsättningar för utfärdande av ursprungsgarantier 39 7.2.3 Användning och annullering av ursprungsgarantier 41 7.2.4 Berörda myndigheter 42 7.2.5 Förfarandet 43 7.2.6 Register över ursprungsgarantier 45 7.2.7 Tillsyn, avgifter och överklagande m.m. 46 7.3 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser 47 7.4 Ändring i ellagen 48 8 Åtkomst till och drift av näten 48 8.1 Genomgång av artikel 16 i direktivet 48 8.1.1 Inledning 48 8.1.2 Utveckling av nätinfrastrukturen 48 8.1.3 Garanterad överföring 49 8.1.4 Standardregler 52 8.1.5 Kostnader för teknisk anpassning 53 8.1.6 Skyldighet att lämna uppgifter 53 8.1.7 Kostnadsdelning 54 8.1.8 Diskrimineringsförbud 54 8.1.9 Kostnadsfördelar för nätföretagen 55 8.1.10 Utbyggnad av gasnäten 55 8.1.11 Skyldighet för naturgasföretag att offentliggöra uppgifter 55 8.1.12 Ny fjärrvärmeinfrastruktur 56 8.2 Tidsplaner 57 8.3 Principer för kostnadsdelning 59 8.4 Avgifter för anslutning till gasnät 62 9 Tröskeleffekter vid anslutning av större produktionsanläggningar för förnybar el till elnätet 64 9.1 Bakgrund 64 9.2 Överväganden 65 10 Konsekvensanalys 69 10.1 Konsekvenser för myndigheter 69 10.2 Ekonomiska konsekvenser 72 11 Författningskommentarer 75 11.1 Förslaget till lag om ursprungsgarantier för el 75 11.2 Förslaget till lag om ändringar i ellagen (1997:857) 80 11.3 Förslaget till lag om ändring i naturgaslagen (2005:403) 82 Bilaga 1 Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/28/EG av den 23 april 2009 om främjande av användningen av energi från förnybara energikällor 83 Bilaga 2 Prognosrapportering december 2009 130 Bilaga 3 Sammanfattning av Energimyndighetens rapport Ursprungsgarantier 154 Bilaga 4 Energimyndighetens lagförslag 157 Bilaga 5 Förteckning över remissinstanserna avseende Energimyndighetens rapport Ursprungsgarantier 170 Bilaga 6 Lagrådsremissens lagförslag 171 Bilaga 7 Lagrådets yttrande 176 Bilaga 8 Sammanfattning av Energimarknadsinspektionens rapport Förnybara energikällor - Åtkomst till och drift av näten 178 Bilaga 9 Energimarknadsinspektionens lagförslag 179 Bilaga 10 Förteckning över remissinstanserna avseende Energimarknadsinspektionens rapport Förnybara energikällor - Åtkomst till och drift av näten 183 Bilaga 11 Lagrådsremissens lagförslag 184 Bilaga 12 Lagrådets yttrande 186 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 18 mars 2010. 187 Rättsdatablad 188 1 Förslag till riksdagsbeslut Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till 1. lag om ursprungsgarantier för el, 2. lag om ändring i ellagen (1997:857), och 3. lag om ändring i naturgaslagen (2005:403). 2 Lagtext 2.1 Förslag till lag om ursprungsgarantier för el Härigenom föreskrivs1 följande. Inledande bestämmelser 1 § Denna lag syftar till att säkerställa att den som producerar el ska ha rätt att få ursprungsgarantier utfärdade som visar den producerade elens ursprung. 2 § Med ursprungsgaranti avses det elektroniska dokument som tagits fram i enlighet med bestämmelserna i denna lag och vars syfte är att garantera ursprunget på den el som en elleverantör ska lämna uppgift om enligt 8 kap. 12 § ellagen (1997:857). Förutsättningar för utfärdande av ursprungsgarantier 3 § Ursprungsgarantier får utfärdas bara för sådan el som har mätts och rapporterats till den myndighet som regeringen bestämmer (kontoföringsmyndigheten). 4 § Endast en ursprungsgaranti får utfärdas per energienhet. En energienhet ska omfatta en megawattimme el. Identifiering av ursprungsgarantier 5 § Varje ursprungsgaranti ska ha ett identifieringsnummer. Annullering av ursprungsgarantier 6 § En ursprungsgaranti ska annulleras när den har använts för det syfte som anges i 2 §. En ursprungsgaranti ska även annulleras om den inte har använts enligt första stycket inom tolv månader från och med produktionen av den energienhet som ursprungsgarantin avser. Register över ursprungsgarantier 7 § Kontoföringsmyndigheten ska föra ett elektroniskt register över ursprungsgarantier. Förfarande 8 § Ursprungsgarantier ska utfärdas, överföras och annulleras elektroniskt. 9 § Den myndighet som regeringen bestämmer (tillsynsmyndigheten) prövar frågor om rätt till tilldelning av ursprungsgarantier. Producenten av el ska skriftligen ansöka hos tillsynsmyndigheten om rätt till tilldelning av ursprungsgarantier. 10 § Kontoföringsmyndigheten utfärdar, överför och annullerar ursprungsgarantier. 11 § Tillsynsmyndigheten ska informera kontoföringsmyndigheten om beslut om rätt till tilldelning av ursprungsgarantier och överföra de uppgifter som är nödvändiga för utfärdandet av ursprungsgarantierna till myndigheten. 12 § Om den som är antecknad som innehavare av en ursprungsgaranti i registret över sådana garantier skriftligen begär det, ska kontoföringsmyndigheten registrera en överföring av en ursprungsgaranti till en annan innehavare. Om någon annan än den som är antecknad som innehavare i registret begär överföring av en ursprungsgaranti, får kontoföringsmyndigheten registrera överföringen endast om innehavaren lämnat sitt godkännande. 13 § Den som är antecknad som innehavare i registret över ursprungsgarantier ska skriftligen begära att kontoföringsmyndigheten ska annullera en ursprungsgaranti efter att den har använts enligt 2 §. Om en sådan begäran inte har kommit in till kontoföringsmyndigheten inom tolv månader från och med produktionen av den energienhet som ursprungsgarantin avser, ska myndigheten annullera ursprungsgarantin. Ursprungsgarantier från andra medlemsstater i Europeiska unionen 14 § En ursprungsgaranti från en annan medlemsstat i Europeiska unionen ska erkännas, om det inte finns skäl att tvivla på dess riktighet. Om en ursprungsgaranti som avser förnybar el eller högeffektiv kraftvärmeel inte erkänns, ska tillsynsmyndigheten underrätta Europeiska kommissionen och ange varför garantin inte kan erkännas. Tillsyn och återkallelse 15 § Tillsynsmyndigheten ska utöva tillsyn över efterlevnaden av denna lag och av de föreskrifter som meddelats i anslutning till lagen. 16 § Tillsynsmyndigheten har rätt att på begäran få de upplysningar och ta del av de handlingar som behövs för tillsynen. Tillsynsmyndigheten har även rätt att på begäran få tillträde till produktionsanläggningar samt lokaler och områden som hör till sådana anläggningar i den utsträckning det behövs för tillsynen. Denna rätt omfattar inte bostäder. 17 § Tillsynsmyndigheten ska återkalla ett beslut om rätt till tilldelning av ursprungsgarantier 1. om beslutet har fattats på grund av oriktiga eller vilseledande uppgifter och dessa har haft betydelse för rätten att tilldelas ursprungsgarantier, 2. om förutsättningarna i 3 eller 4 §, eller enligt föreskrifter som meddelats i anslutning till lagen, inte uppfylls, 3. om elproducenten inte lämnar de upplysningar, handlingar eller tillträde till produktionsanläggningen som behövs för att tillsynsmyndigheten ska kunna utöva tillsyn, eller 4. om elproducenten begär det. Tillsynsmyndigheten ska snarast informera kontoföringsmyndigheten om ett beslut om återkallelse. Ett beslut om återkallelse ska gälla omedelbart. Skadestånd 18 § Den som lider skada på grund av ett tekniskt fel i registret över ursprungsgarantier har rätt till ersättning av staten. Ersättningen ska sättas ned med skäligt belopp eller helt falla bort, om den skadelidande har medverkat till skadan genom att utan skälig anledning ha låtit bli att vidta åtgärder för att bevara sin rätt eller om den skadelidande på något annat sätt har medverkat till skadan genom eget vållande. Bemyndiganden 19 § Regeringen får meddela föreskrifter om avgifter för utfärdande, överföring och annullering av ursprungsgarantier enligt denna lag. 20 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om definitioner av energikällor och av sätt att producera el. Överklagande 21 § Beslut om rätt till tilldelning enligt 9 § och om återkallelse enligt 17 § får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Andra beslut enligt denna lag får inte överklagas. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. 1. Denna lag träder i kraft den 1 december 2010, då lagen (2006:329) om ursprungsgarantier för högeffektiv kraftvärmeel och förnybar el ska upphöra att gälla. 2. Den upphävda lagen gäller fortfarande för ursprungsgarantier som har utfärdats före den 1 december 2010. 2.2 Förslag till lag om ändring i ellagen (1997:857) Härigenom föreskrivs1 i fråga om ellagen (1997:857) dels att 8 kap. 12 § ska ha följande lydelse, dels att det i lagen ska införas två nya paragrafer, 4 kap. 12 och 13 §§, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 4 kap. 12 § En nätkoncessionshavare som har tagit emot en ansökan om anslutning av en elproduktionsanläggning ska ange en tidsplan för handläggningen av ansökan. När uppgift enligt 11 § första stycket lämnas i fråga om anslutning av en elproduktionsanläggning, ska nätkoncessionshavaren även ange en tidsplan för anslutningen. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar närmare föreskrifter om utformningen av en tidsplan enligt första eller andra stycket. 13 § Den som har nätkoncession ska offentliggöra principer för hur kostnaderna för teknisk anpassning ska fördelas vid anslutning till elnätet. 8 kap. 12 §2 Elleverantörer skall på eller i samband med fakturor avseende försäljning av el och i reklam som vänder sig till elanvändare lämna uppgift om 1. varje enskild energikällas andel av den genomsnittliga sammansättning av energikällor som använts för att framställa den el som elleverantören sålde under närmast föregående kalenderår, och 2. den inverkan på miljön i form av utsläpp av koldioxid samt den mängd kärnbränsleavfall som framställningen av den försålda elen har orsakat. Elleverantörer ska på eller i samband med fakturor avseende försäljning av el och i reklam som vänder sig till elanvändare lämna uppgift om 1. varje enskild energikällas andel av den genomsnittliga sammansättning av energikällor som använts för att framställa den el som elleverantören sålde under närmast föregående kalenderår, och 2. den inverkan på miljön i form av utsläpp av koldioxid samt den mängd kärnbränsleavfall som framställningen av den försålda elen har orsakat. Om elleverantören har köpt el på en elbörs eller importerat den från företag som är belägna utanför Europeiska unionen får uppgifterna enligt första stycket 1 baseras på uppgifter som elbörsen eller företagen tillhandahållit. De uppgifter som anges i första stycket 2 får lämnas genom hänvisning till referenskällor som är tillgängliga för allmänheten. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten får meddela närmare föreskrifter om hur sådana uppgifter som avses i första-tredje styckena skall beräknas och redovisas för elanvändarna. Om en elleverantör överför ursprungsgarantier som avser energi från förnybara energikällor till en annan innehavare, ska den mängd energi som motsvarar ursprungsgarantierna dras från andelen energi från förnybara energikällor när uppgifter lämnas enligt första stycket 1. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten får meddela närmare föreskrifter om hur sådana uppgifter som avses i första-fjärde styckena ska beräknas och redovisas för elanvändarna. Denna lag träder i kraft den 1 december 2010. 2.3 Förslag till lag om ändring i naturgaslagen (2005:403) Härigenom föreskrivs1 i fråga om naturgaslagen (2005:403) dels att 6 kap. 1 § ska ha följande lydelse, dels att det i lagen ska införas en ny paragraf, 6 kap. 1 a §, av följande lydelse. 6 kap. 1 §2 Avgifter och övriga villkor för sådan anslutning som avses i 3 kap. 5 § skall vara skäliga, objektiva och icke-diskriminerande. Avgifter och övriga villkor för sådan anslutning som avses i 3 kap. 5 § ska vara skäliga, objektiva och icke-diskriminerande. Vid utformandet av avgiften för en anslutning skall särskilt beaktas var den ledning eller anläggning som skall anslutas är belägen samt effekten i anslutningspunkten. Vid utformandet av avgiften för en anslutning ska särskilt beaktas var den ledning eller anläggning som ska anslutas är belägen samt effekten i anslutningspunkten. Den som innehar en naturgasledning skall vid begäran om ny anslutning inom skälig tid lämna skriftlig uppgift om avgiften och övriga villkor för anslutningen. 1 a § Den som innehar en naturgasledning ska vid begäran om ny anslutning inom skälig tid lämna skriftlig uppgift om avgiften och övriga villkor för anslutningen. Innehavaren av en naturgasledning ska offentliggöra de metoder som används för att utforma avgifter för anslutning. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar närmare föreskrifter om offentliggörande av metoder enligt andra stycket. Denna lag träder i kraft den 1 december 2010. 3 Ärendet och dess beredning Den 23 april 2009 antog Europaparlamentet och rådet direktiv 2009/28/EG om främjande av användningen av energi från förnybara energikällor och om ändring och ett senare upphävande av direktiven 2001/77/EG och 2003/30/EG (förnybartdirektivet). Direktivet återges i bilaga 1. Genom direktivet upprättas en gemensam ram för främjande av energi från förnybara energikällor. Medlemsstaterna ska införa de bestämmelser i lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa direktivet senast den 5 december 2010. Ursprungsgarantier I artikel 15 i direktivet finns bestämmelser om ursprungsgaranti för el, värme och kyla som produceras från förnybara energikällor. Statens energimyndighet (Energimyndigheten) fick i sitt regleringsbrev för 2007 i uppdrag att i samråd med Affärsverket svenska kraftnät (Svenska kraftnät) följa upp och utvärdera tillämpningen av det befintliga regelverket för ursprungsgarantier avseende högeffektiv kraftvärmeel och förnybar el. I uppdraget ingick att analysera behovet av eventuella förändringar i regelverket och tillämpningen för att uppnå syftet med ursprungsgarantierna och, om det bedömdes lämpligt, lämna förslag till förändringar. Uppdraget redovisades till Näringsdepartementet den 28 september 2007 (dnr N2007/8039/E). Genom regleringsbrev för år 2009 fick Energimyndigheten i uppdrag att i samråd med Energimarknadsinspektionen och Svenska kraftnät ta fram förslag till författningsändringar för att genomföra förnybartdirektivets regler för ursprungsgarantier. Uppdraget redovisades den 30 september 2009. En sammanfattning av Energimyndighetens rapport finns i bilaga 3. Rapportens lagförslag finns i bilaga 4. Energimyndighetens rapport har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 5. En remissammanställning finns tillgänglig i Näringsdepartementet (dnr N2009/7486/E). Energimyndigheten, Svenska kraftnät, Energimarknadsinspektionen och Datainspektionen har beretts möjlighet att lämna synpunkter på ett utkast till lagrådsremiss. Tillträde till el- och gasnät I artikel 16 i direktivet finns bestämmelser om åtkomst till och drift av näten för el och gas. Regeringen gav i regleringsbrevet för budgetåret 2009 Energimarknadsinspektionen i uppdrag att efter samråd med Svenska kraftnät presentera en analys av behovet av författningsändringar till följd av reglerna om nättillträde i direktivet och föreslå eventuella författningsändringar (dnr N2008/8497/E). Energimarknadsinspektionen redovisade uppdraget i rapporten Förnybara energikällor - Åtkomst till och drift av näten (EI R2009:10). En sammanfattning av rapporten finns i bilaga 8. Energimarknadsinspektionens författningsförslag finns i bilaga 9. Rapporten har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 10. En sammanställning av remissvaren finns tillgänglig i Näringsdepartementet (dnr N2009/7648/E). Tröskeleffekter och förnybar energi Regeringen gav i regleringsbrevet för budgetåret 2009 Svenska kraftnät i uppdrag att, efter samråd med Energimarknadsinspektionen och Energimyndigheten, lämna förslag till utformning av ett förändrat regelverk om ansvar för elnätsförstärkningar av nationell betydelse och nätanslutning av stora elproduktionsanläggningar i syfte att minska tröskeleffekterna för utbyggnaden av förnybar elproduktion (dnr N2008/8221/E). Uppdraget redovisades till Regeringskansliet (Näringsdepartementet) den 20 april 2009. Regeringen uppdrog den 25 juni 2009 åt Svenska kraftnät att utifrån den redovisade rapporten lämna förslag till nödvändiga författningsändringar och andra åtgärder för att kunna genomföra förslaget (dnr N2009/5296/E). Uppdraget genomfördes i samråd med Energimarknadsinspektionen och efter samråd med Energimyndigheten. Uppdraget redovisades den 30 oktober 2009. Rapporterna har remissbehandlats. En remissammanställning finns tillgänglig i Näringsdepartementet (dnr N2009/4178/E). Lagrådet Regeringen beslutade den 11 februari 2010 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilagorna 6 och 11. Lagrådets yttranden finns i bilagorna 7 och 12. Regeringen behandlar Lagrådets förslag i avsnitten 7.2.5, 7.2.7, 8.2 och 8.4 samt i författningskommentaren. Regeringen har följt Lagrådets förslag till ändringar i lagen om ursprungsgarantier för el. Dessutom har vissa redaktionella ändringar gjorts i lagtexten. Lagrådet har inte haft några invändningar mot förslaget till lag om ändring i ellagen (1997:857) med anledning av genomförande av artikel 15 i direktivet. Regeringen har inte följt Lagrådets synpunkter på förslagen till lag om ändring i ellagen och i naturgaslagen (2005:403) med anledning av genomförande av artikel 16 i direktivet. 4 Direktivet om främjande av användningen av energi från förnybara energikällor 4.1 Övergripande om direktivet Förnybartdirektivet syftar till att öka EU:s andel förnybar energi från 8,5 till 20 procent under perioden 2005-2020. Varje medlemsstats del i ansvaret att nå detta gemenskapsövergripande mål har slagits fast i en s.k. bördefördelning. För svensk del ställer direktivet bindande krav på att uppnå en andel om 49 procent förnybar energi år 2020. Sverige har redan i dag den högsta andelen förnybar energi i EU och kommer att ha tätpositionen även år 2020. Om det övergripande målet inte kan uppnås med inhemsk energianvändning ges möjlighet att använda de samarbetsmekanismer som finns i direktivet. Direktivet ställer dock ett bindande krav på att alla medlemsstater ska nå ett mål om 10 procent förnybar energi i transportsektorn till år 2020 utan användning av samarbetsmekanismerna. De biodrivmedel som får tillgodoräknas för måluppfyllelsen måste uppfylla de hållbarhetskriterier som direktivet anger för biodrivmedel och andra flytande biobränslen. Syftet med detta är att undvika utarmning av värdefulla naturmiljöer och att säkerställa att användningen av bränslet innebär minskade utsläpp av växthusgaser. Genomförandet av de artiklar som berör hållbarhetskriterierna hanteras i propositionen Hållbarhetskriterier för biodrivmedel och flytande biobränslen (prop. 2009/10:164). Medlemsstaterna ska enligt direktivet lämna en nationell handlingsplan till kommissionen senast den 30 juni 2010. Planen ska också innehålla en beskrivning av de åtgärder som medlemsstaten avser vidta för att nå målen. Se kapitel 5 för en mer utförlig beskrivning. Direktivet innehåller förslag till åtgärder som ska främja en ökad användning av förnybar energi. Till dessa hör exempelvis att förenkla tillståndsprocesser, anpassa byggregler, säkerställa att ursprungsgarantier för förnybar el kan utfärdas, öka informationen om teknik och stödsystem samt underlätta tillträdet till el- och gasnät för förnybar energi. Medlemsstaterna ska vartannat år lämna en rapport till kommissionen om utvecklingen av förnybar energi, styrmedel och åtgärder samt utvecklingen av användning och tillgång till biobränslen och effekter av detta. Kommissionen ska utifrån dessa underlag vartannat år rapportera till ministerrådet och Europaparlamentet om utvecklingen. Vid en kontrollstation 2014 ska kommissionen presentera en rapport innehållande bl.a. en allmän översyn om direktivets samarbetsmekanismer och åtgärder är tillräckliga för att målet på 20 procent förnybar energi i EU ska nås. År 2018 ska kommissionen presentera en färdplan för förnybar energi efter 2020. År 2021 ska kommissionen utvärdera hur direktivet genomförts. 4.2 Genomgång av direktivets bestämmelser Regeringens bedömning: Huvuddelen av direktivets bestämmelser är redan genomförda i svensk lagstiftning. Artikel 15 om ursprungsgarantier för el och artikel 16 om åtkomst till och drift av el- och gasnäten kräver dock författningsändringar. Vissa delar i artikel 13 om administrativa förfaranden, regler och normer och i artikel 14 om information och utbildning är inte genomförda i svensk lagstiftning. Enligt direktivet ska dessa artiklar genomföras vid olika tidpunkter, varav den första är den 5 december 2010 och den sista är den 31 december 2014. Underlag från berörda myndigheter behövs för att ta fram författningsförslag och övriga eventuella åtgärder. I detta avsnitt redogörs för direktivets innehåll på ett övergripande sätt. Av avsnittet framgår även skälen för den bedömning som regeringen har gjort. Direktivet finns i sin helhet i bilaga 1. Artikel 1 - Syfte och tillämpningsområde I artikel 1, som har rubriken Syfte och tillämpningsområde, anges i huvuddrag direktivets innehåll och innebörd. Först anges att det genom direktivet upprättas en gemensam ram för främjande av energi från förnybara energikällor. Det anges vidare att direktivet innehåller bindande nationella mål för den totala andelen energi från förnybara energikällor av den slutliga energianvändningen, och för andelen energi från förnybara energikällor inom transportsektorn. Därefter beskrivs innehållet i direktivet. Det anges att direktivet innehåller bestämmelser om statistiska överföringar mellan medlemsstaterna, gemensamma projekt mellan medlemsstaterna och med tredjeländer, ursprungsgarantier, administrativa förfaranden, information och utbildning samt tillträde till elnätet för energi från förnybara energikällor. Slutligen anges att det i direktivet fastställs hållbarhetskriterier för biodrivmedel och flytande biobränslen. Artikel 1 i direktivet kräver inga genomförandeåtgärder. Artikel 2 - Definitioner Artikel 2 innehåller definitioner. Energi från förnybara energikällor definieras som energi från förnybara, icke fossila energikällor, nämligen vindenergi, solenergi, aerotermisk energi (luftvärme), geotermisk energi, hydrotermisk energi (vattenvärme) och havsenergi, vattenkraft, biomassa, deponigas, gas från avloppsreningsverk samt biogas. Särskilt kan nämnas att biomassa definieras som den biologiskt nedbrytbara delen av produkter, avfall och restprodukter av biologiskt ursprung från jordbruk (inklusive material av vegetabiliskt och animaliskt ursprung), skogsbruk och därmed förknippad industri inklusive fiske och vattenbruk, liksom den biologiskt nedbrytbara delen av industriavfall och kommunalt avfall. Artikeln innehåller vidare definitioner av övriga nyckelbegrepp som förekommer i direktivet, nämligen aerotermisk energi, geotermisk energi, hydrotermisk energi, fjärrvärme, fjärrkyla, slutlig energianvändning, flytande biobränslen, biodrivmedel, ursprungsgaranti, stödsystem, kvoter för energi från förnybara energikällor, slutlig energianvändning samt faktiskt värde, typiskt värde och normalvärde. Definitionen av förnybara energikällor i direktivet innebär att energikällor som inte uppfyller definitionerna i artikel 2 inte får räknas för måluppfyllelse. För biodrivmedel och flytande biobränslen finns, förutom kraven i definitionerna, krav genom s.k. hållbarhetskriterier som innebär att biodrivmedel och flytande biobränslen som inte uppfyller kraven inte får utnyttja stödsystem och får inte räknas med varken i eventuella nationella kvotsystem eller för måluppfyllelse enligt föreliggande direktiv. Hållbarhetskriterierna kräver genomförande åtgärder och behandlas i propositionen Hållbarhetskriterier för biodrivmedel och flyttande biobränslen (prop. 2009/10:164). Artikel 2 i direktivet kräver enligt regeringens bedömning inga särskilda genomförandeåtgärder men kommer att beaktas när övriga krav i direktivet genomförs. Artikel 3 - Bindande nationella övergripande mål och åtgärder för användningen av energi från förnybara energikällor Artikeln består av följande fyra punkter. Övergripande mål förnybar energi I den första punkten (3.1) hänvisas till att varje medlemsstat har ett nationellt övergripande mål för andelen energi från förnybara energikällor under år 2020. Andelen energi från förnybara energikällor skiljer sig åt mellan de olika medlemsstaternas nationellt övergripande mål. Andelen för varje medlemsstat anges i direktivets bilaga 1 del A, till vilken det hänvisas i artikeln. För Sveriges del anges i tabellen i direktivets bilaga att det nationella övergripande målet är att 49 procent av den slutliga energianvändningen ska komma från förnybara energikällor år 2020. I tabellen anges också att andelen energi från förnybara energikällor uppgick till 39,8 procent år 2005. I första punkten anges inledningsvis att varje medlemsstat ska se till att dess andel energi från förnybara energikällor av den slutliga energianvändningen motsvarar minst den andel som anges i medlemsstatens nationellt övergripande mål år 2020. Vidare konstateras att de nationella övergripande målen sammantagna motsvarar gemenskapens mål att minst 20 procent av gemenskapens slutliga energianvändning ska komma från förnybara energikällor. Slutligen anges att för att de mål som fastställs i denna artikel lättare ska kunna uppnås ska varje medlemsstat främja och uppmuntra energieffektivitet och energisparande. Vägledande förlopp I andra punkten (3.2) anges att medlemsstaterna ska vidta effektivt utformade åtgärder som syftar till att säkerställa att andelen energi från förnybara energikällor är minst lika hög som den som anges i det vägledande förloppet i bilaga 1 del B. Det vägledande förloppet utgörs av ett antal genomsnitt vad gäller andelen energi från förnybara energikällor. Dessa genomsnitt anges för på fyra på varandra följande tvåårsperioder med början 2011 och med slut 2018. Åtgärder I tredje punkten (3.3) anges åtgärder som medlemsstaterna får tillämpa för att uppnå de mål som anges i punkterna 1 och 2. Två åtgärder nämns, nämligen stödsystem och åtgärder för samarbete mellan olika medlemsstater och med tredjeländer i syfte att uppnå respektive övergripande nationella mål. Det samarbete som nämns regleras närmare i artiklarna 5-11. Medlemsstaterna har själva rätt att bestämma i vilken omfattning de ska stödja energi från förnybara energikällor som produceras i en annan medlemsstat. Sådant stöd måste dock ske enligt bestämmelserna i artiklarna 5-11 i direktivet och det får inte påverka tillämpningen av artiklarna 107 och 108 om statligt stöd i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF). I artikel 87 regleras främst vilka typer av statligt stöd som är förenliga med den gemensamma marknaden. I artikel 88 regleras hur kommissionen ska övervaka att reglerna i artikel 87 efterföljs av medlemsstaterna. Mål för förnybar energi i transportsektorn Fjärde punkten (3.4) handlar om transportsektorn. Där anges i första stycket att varje medlemsstat ska se till att andelen energi från förnybara energikällor när det gäller alla former av transporter är minst 10 procent av den slutliga energianvändningen i transporter i medlemsstaten år 2020. Till skillnad mot punkten 1, där varje medlemsstat har en individuell andel som ska uppnås till 2020, är andelen i denna punkt, 10 procent, densamma för varje medlemsstat. I andra stycket ges närmare bestämmelser om hur andelen ska beräknas. Exempelvis får förnybar el i vägtransporter räknas upp med en faktor om 2,5 gånger för uppfyllandet av målet i transportsektorn. Skälet till detta är att elmotorn är effektivare än bränslemotorn och att en terawattimme el därmed ersätter mer bensin och diesel än vad en terawattimme biodrivmedel gör. Tredje och fjärde styckena riktar sig till kommissionen. Regeringen presenterade i mars 2009 propositionen En sammanhållen klimat- och energipolitik - Energi (prop. 2008/09:163) som innehöll förslag till mål för förnybar energi, mål för energieffektivisering och förslag till en planeringsram för vindkraft. Riksdagen godkände propositionen i juni 2009 (bet. 2008/09:NU25, rskr. 2008/09:133). Målen i förnybartdirektivet är förenliga med de mål som godkändes av riksdagen, nämligen att andelen förnybar energi år 2020 bör vara minst 50 procent av den totala energianvändningen och att andelen förnybar energi i transportsektorn år 2020 bör vara minst 10 procent. Artikel 3 kräver enligt regeringens bedömning inga ytterligare genomförandeåtgärder. Artikel 4 - Nationella handlingsplaner för energi från förnybara energikällor. I artikel 4 anges att varje medlemsstat ska anta en nationell handlingsplan för energi från förnybara energikällor. I handlingsplanen ska medlemsstaten sätta upp nationella mål för andelen energi från förnybara energikällor som används för transporter, för el samt för värme och kyla år 2020. När dessa mål fastställs ska de effekter som andra energieffektivitetsåtgärder har på den slutliga energianvändningen beaktas. I handlingsplanen ska medlemsstaten även fastställa lämpliga åtgärder för att uppnå dessa nationella övergripande mål. Som exempel på sådana lämpliga åtgärder nämns samarbete mellan lokala, regionala och nationella myndigheter, planerade statistiska överföringar och gemensamma projekt, nationella strategier för att utveckla befintliga biomassaresurser och mobilisera nya sådana för olika användningsområden samt slutligen de åtgärder som krävs för att uppfylla kraven i artiklarna 13-19. Den nationella handlingsplanen ska presenteras i en mall som fastställdes av kommissionen i juni 2009. Den fastställda mallen är mer detaljerad än vad som framgår i artikel 4 och i bilaga VI i direktivet. Medlemsstaterna ska senast den 30 juni 2010 anmäla sina handlingsplaner för energi från förnybara energikällor till kommissionen. Sex månader innan den nationella handlingsplanen ska vara klar ska varje medlemsstat offentliggöra och till kommissionen anmäla ett prognosdokument med ett visst innehåll som framgår av artikeln. Regeringen anmälde Sveriges prognosdokument till kommissionen den 17 december 2009 (dnr N2009/9287/E). I skrivelsen redovisar Sverige en prognos för andelen förnybar energi till 2020 och för utvecklingen fram till det året. Sveriges andel år 2020 förväntas uppgå till 50,2 procent vilket överstiger det uppsatta målet om 49 procent för Sverige men överskottet ligger inom ett osäkerhetsintervall. Mer information om prognosdokumentet finns i bilaga 2. Av artikelns fjärde punkt framgår att om andelen energi från förnybara energikällor i en medlemsstat under en tvåårsperiod hamnar under det vägledande förloppet enligt artikel 3.2, ska medlemsstaten senast den 30 juni följande år lämna in en ändrad nationell handlingsplan till kommissionen. Den ska innehålla lämpliga och proportionerliga åtgärder för att göra det möjligt för medlemsstaten att inom rimlig tid uppfylla det vägledande förloppet. Enligt prognosdokumentet väntas andelen förnybar energi för Sverige ligga över det vägledande förloppet under hela perioden fram till 2020. Kommissionen ska utvärdera de nationella handlingsplanerna som medlemsstaterna ska anta och anmäla. Vid utvärderingen ska kommissionen särskilt granska de åtgärder som medlemsstaten planerar att vidta för att uppfylla målen i det vägledande förloppet enligt artikel 3.2 och om dessa åtgärder är tillräckliga. Kommissionen får utfärda en rekommendation med anledning av en nationell plan. Kommissionen ska skicka medlemsstaternas handlingsplaner och prognosdokument till Europaparlamentet i den form de offentliggörs på den öppenhetsplattform som avses i artikel 24.2 tillsammans med eventuella rekommendationer som kommissionen har utfärdat med anledning av en nationell plan. Regeringen avser att senast den 30 juni 2010 anmäla Sveriges nationella handlingsplan för energi från förnybara energikällor till kommissionen i enlighet med artikel 4 i direktivet. Regeringen kommer i arbetet med handlingsplanen att sätta upp indikativa sektorsmål. Energimyndigheten har den 1 februari 2010 lämnat in ett underlag till handlingsplan till regeringen. Underlaget remissbehandlas för närvarande. Se vidare kapitel 5 för mer information om handlingsplanen. Artikel 5 - Beräkningen av andelen energi från förnybara energikällor I första punkten (5.1) anges den huvudregel som gäller för hur den slutliga energianvändningen från förnybara energikällor i varje medlemsstat ska beräknas. Denna energianvändning ska beräknas som summan av a) den slutliga elanvändningen från förnybara energikällor, b) den slutliga energianvändningen från förnybara energikällor för uppvärmning och kylning och c) den slutliga energianvändningen från förnybara energikällor i transporter. I andra punkten (5.2) anges att om en medlemsstat på grund av force majeure inte kan uppfylla sitt övergripande mål för andelen förnybar energi ska medlemsstaten så snart som möjligt informera kommissionen om detta. Kommissionen kan, om force majeure har påvisats, justera medlemsstatens slutliga energianvändning från förnybara energikällor för år 2020. Enligt tredje punkten (5.3) ska den slutliga elanvändningen från förnybara energikällor beräknas som mängden el producerad i en medlemsstat från förnybara energikällor. Elproduktion från pumpkraftverk som använder tidigare uppumpat vatten får inte räknas med. I anläggningar som använder flera bränslen ska bara den el som kommer från förnybara energikällor tas med i beräkningen. Delningen ska göras med hänsyn till de olika bränslenas energiinnehåll. El från vattenkraft och vindkraft ska redovisas i enlighet med normaliseringsregler i direktivets bilaga II. Fjärde punkten (5.4) anger att den slutliga energianvändningen från förnybara energikällor för uppvärmning och kylning ska beräknas som mängden producerad fjärrvärme och fjärrkyla från förnybara energikällor plus användningen av annan energi från förnybara energikällor inom industri, bostadssektor m.m. för uppvärmning, kylning och processer. I bostadssektorn m.m. ingår hushållen, servicesektorn, jordbruket, skogsbruket och fiskenäringen. I anläggningar som använder flera bränslen ska bara den värme/kyla som kommer från förnybara energikällor tas med i beräkningen. Delningen ska göras med hänsyn till de olika bränslenas energiinnehåll. Aerotermisk, geotermisk och hydrotermisk energi som utvinns från värmepumpar kan under vissa förutsättningar som framgår av direktivets bilaga VII räknas som en del av den slutliga energianvändningen från förnybara energikällor för uppvärmning och kylning. Värmeenergi från passiva energisystem, som exempelvis solinstrålning genom fönster, ska inte räknas med. Femte punkten (5.5) anger att de omräkningsfaktorer som finns i direktivets bilaga III ska användas för att omräkna biodrivmedels volym eller vikt till energienheter. Enligt sjätte punkten (5.6) ska andelen energi från förnybara energikällor beräknas som den slutliga energianvändningen från förnybara energikällor delat med den slutliga energianvändningen från alla energikällor uttryckt i procent. Energianvändningen inom luftfarten som används för att beräkna landets slutliga energianvändningen ska uppgå till högst 6,18 procent av landets slutliga energianvändning. Enligt sjunde punkten (5.7) ska den metod och de definitioner som används vid beräkning av andelen energi från förnybara energikällor vara de som anges i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1099/2008 av den 22 oktober 2008 om energistatistik1. Medlemsstaterna ska säkerställa samstämmigheten i de statistikuppgifter som används vid beräkningen av andelar i direktivet och de statistikuppgifter som lämnas till kommissionen enligt förordning (EG) nr 1099/2008. Energimyndigheten är den myndighet i Sverige som ansvarar för den officiella energistatistiken. Regeringens bedömning är att Energimyndigheten bör ges i uppdrag i sin instruktion att ansvara för att det finns ett tillförlitligt underlag och en beräkningsmodell för att följa utvecklingen av den förnybara energin i Sverige. Energimyndighetens arbete inom Eurostats arbetsgrupp för statistik om förnybar energi är en viktig del i uppföljningen av den förnybara energins utveckling. Artikel 6 - Statistiska överföringar mellan medlemsstaterna Enligt artikeln får medlemsstater komma överens om att en viss mängd energi från förnybara energikällor ska överföras statistiskt från den ena medlemsstaten till den andra. Konsekvensen av en sådan överföring blir att den medlemsstat från vilken överföringen sker inte får tillgodogöra sig den överförda energimängden när man bedömer om medlemsstaten har uppfyllt dels sina nationella övergripande mål enligt artikel 3.1, dels sina krav enligt det vägledande förloppet enligt artikel 3.2. I stället får den medlemsstat till vilken överföringen sker tillgodogöra sig den överförda mängden för nämnda ändamål. Artikel 6 kräver enligt regeringens bedömning inga genomförandeåtgärder eftersom det är upp till medlemsstaterna att utnyttja denna möjlighet. För ytterligare information angående denna artikel se kapitel 6. Artikel 7 - Gemensamma projekt mellan medlemsstaterna Enligt artikeln får två eller flera medlemsstater samarbeta om alla typer av gemensamma projekt som rör produktion av el, värme eller kyla från förnybara energikällor. Ett sådant samarbete får också inbegripa privata aktörer. De medlemsstater som ingår i projektet ska anmäla till kommissionen hur den producerade mängden energi ska fördelas mellan de deltagande medlemsstaterna. De anmälda andelarna får sedan tillgodoräknas respektive medlemsstat när man bedömer om medlemsstaten har uppfyllt kraven i direktivet, främst uppfyllandet av sina nationella övergripande mål enligt artikel 3.1 och kraven enligt det vägledande förloppet enligt artikel 3.2. En förutsättning för att tillgodoräknande ska få ske är att energin har producerats av ett gemensamt projekt som har tagits i drift efter den 25 juni 2009 eller genom ökad kapacitet i en anläggning som har renoverats efter nämnda datum. Artikel 7 kräver enligt regeringens bedömning inga genomförandeåtgärder eftersom det är upp till medlemsstaterna att utnyttja denna möjlighet. För ytterligare information angående denna artikel se kapitel 6. Artikel 8 - Resultaten av gemensamma projekt mellan medlemsstaterna I artikeln regleras skyldighet att rapportera gemensamma projekt enligt artikel 7. Den medlemsstat som har överlåtit andelar till en annan medlemsstat ska rapportera detta till den andra medlemsstaten och till kommissionen på visst angivet sätt. Artikel 8 kräver enligt regeringens bedömning inga genomförandeåtgärder eftersom rapporteringsskyldighet enligt artikeln endast är aktuell om gemensamma projekt enligt artikel 7 kommer till stånd. Artikel 9 - Gemensamma projekt mellan medlemsstater och tredjeländer Enligt artikeln 9 får en eller flera medlemsstater samarbeta med ett eller flera tredjeländer om alla typer av gemensamma projekt som rör elproduktion från förnybara energikällor. Ett sådant samarbete får också inbegripa privata aktörer. Under vissa förutsättningar får deltagande medlemsstater tillgodoräkna sig el från förnybara energikällor som producerats i ett tredjeland när det gäller beräkningen av efterlevnaden av direktivets krav avseende nationella övergripande mål. Dessa förutsättningar är i korthet att elen ska användas i gemenskapen, att elen ska produceras i nybyggda anläggningar tagna i drift efter den 25 juni 2009 eller genom ökad kapacitet i en anläggning som renoverats efter detta datum, samt att elen inte har erhållit något annat stöd från stödsystem i tredje land än investeringsstöd som beviljats anläggningen. Om kravet att elen ska användas i gemenskapen inte uppfylls kan medlemsstater ändå, efter ansökan hos kommissionen, under vissa förutsättningar få tillgodoräkna sig elen, bl.a. krävs att det anläggs en gränsöverskridande överföringsförbindelse med mycket lång ledtid där byggnationen senast påbörjas den 31 december 2016 och den senast kan tas i drift den 31 december 2022. Artikel 9 kräver enligt regeringens bedömning inga genomförandeåtgärder eftersom det är upp till medlemsstaterna att utnyttja denna möjlighet. För ytterligare information angående denna artikel se kapitel 6. Artikel 10 - Effekter av gemensamma projekt mellan medlemsstater och tredjeländer Artikeln reglerar rapporteringsskyldighet för åtgärder enligt artikel 9, på liknande sätt som i artikel 8. Artikel 10 kräver enligt regeringens bedömning inga genomförandeåtgärder eftersom rapporteringsskyldighet enligt artikeln endast är aktuell om gemensamma projekt med tredje land enligt artikel 9 kommer till stånd. Artikel 11 - Gemensamma stödsystem Två eller flera medlemsstater får slå samman sina nationella stödsystem eller delvis samordna stödsystemen. Om så sker får en viss mängd energi från förnybara energikällor som produceras i en deltagande medlemsstat beaktas vid beräkning av det övergripande nationella målet i en annan deltagande medlemsstat. En förutsättning för att så ska få ske är att en statistisk överföring enligt artikel 6 av den aktuella energimängden sker mellan de berörda medlemsstaterna, eller att de deltagande medlemsstaterna fastställer en fördelningsnyckel som ska anmälas till kommissionen. Artikel 11 kräver enligt regeringens bedömning inga genomförandeåtgärder eftersom det är upp till medlemsstaterna att utnyttja denna möjlighet. För ytterligare information angående denna artikel se kapitel 6. Artikel 12 - Kapacitetsökningar I artikel 12 regleras kapacitetsökningar inom ramen för gemensamma projekt enligt artiklarna 7.2 och 9.2 b. Med kapacitetsökningar menas ökad produktionskapacitet i en befintlig anläggning. Avsikten med denna artikel är att tydliggöra att ökad produktionskapacitet i en befintlig anläggning ska jämställas med tillkommande produktionskapacitet i nya anläggningar. Artikel 12 kräver enligt regeringens bedömning inga genomförandeåtgärder. Artikel 13 - Administrativa förfaranden, regler och normer Artikeln består av 6 punkter. Enligt första punkten (13.1) ska medlemsstaterna se till att nationella regler för godkännande, certifiering och licensiering av anläggningar som producerar el, värme eller kyla från förnybara energikällor inklusive tillhörande nätinfrastruktur och av anläggningar för omvandling av biomassa till biodrivmedel eller andra energiprodukter är proportionerliga och nödvändiga. Medlemsstaterna ska särskilt vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa att vissa detaljerade krav som anges i underpunkterna a-f är uppfyllda, framför allt innebärande att omfattande information om handläggning av ansökningar om godkännande, certifiering och licensiering för anläggningar för energi från förnybara energikällor samt om tillgänglig hjälp till sökande görs tillgänglig på lämplig nivå och att administrativa förfaranden förenklas så långt det är möjligt och genomförs på lämplig administrativ nivå. Regeringen noterar i fråga om 13.1 att några generella procedurer för certifiering, licensiering eller godkännande för det slags anläggningar som räknas upp i artikeln inte tillämpas i Sverige. Däremot tillämpas tillståndsplikt eller anmälningsplikt beroende på anläggningars storlek eller typ. Koncessionsförfarande tillämpas avseende viss nätinfrastruktur, men inte generellt. Den svenska lagstiftningen bedöms vara proportionell och nödvändig utifrån de krav som tas upp i artikeln. Offentlighetsprincipen och informationsansvaret är långtgående för samtliga myndigheter oavsett nivå. Miljöbalkens indelning i A-C-nivå som skiljer på tillståndspliktig respektive anmälningspliktig verksamhet är exempel på förenklat administrativt förfarande som omnämns i underpunkten c. Dubbelprövning av vindkraft har också avskaffats (se kapitel 5). Enligt regeringsformen och kommunallagen ska myndigheter behandla alla medborgare lika. Offentlighetsprincipen garanterar transparens. Tillståndsgivning är i de fall de förknippas med kostnader att bedöma som faktiska och skäliga kostnader för handläggning av ärenden. Enkel anmälan tillämpas för mindre anläggningar enligt de relevanta regelverk som gäller. Första punkten i artikel 13 (13.1) kräver enligt regeringens bedömning inga genomförandeåtgärder. I andra punkten (13.2) anges att medlemsstaterna exakt ska definiera tekniska specifikationer som måste uppfyllas av utrustning och system för energi från förnybara energikällor för att de ska omfattas av stödsystemen. Om det finns europeiska standarder på området ska de tekniska specifikationerna utformas enligt de standarderna. I fråga om andra punkten (13.2) framgår av Energimyndighetens underlag till Sveriges nationella handlingsplan (dnr N2010/742/E) att det i Sverige endast undantagsvis finns krav på tekniska kvalitetsnormer för att få stöd, och det är i sådana fall europeiska normer som tillämpas. Ett exempel är stödet enligt förordningen (2008:1247) om stöd för investeringar i solvärme som är kopplat till Solar Key Mark, som är en EU-norm. Andra punkten i artikel 13 kräver enligt regeringens bedömning inga genomförandeåtgärder. I tredje punkten (13.3) anges att medlemsstaterna ska rekommendera alla aktörer att de vid planering, utformning byggande och renovering av industri- eller bostadsområden ser till att det installeras utrustning och system för användning av el, värme och kyla från förnybara energikällor samt för fjärrvärme och fjärrkyla. Medlemsstaterna ska särskilt rikta sina rekommendationer till lokala och regionala administrativa organ. Dessa organ ska också uppmuntras att ta med uppvärmning och kylning från förnybara energikällor i planeringen av stadsinfrastrukturen, när så är lämpligt. I fjärde punkten (13.4) anges att medlemsstaterna i sina byggregler och byggnormer ska införa lämpliga åtgärder för att öka andelen energi från alla typer av energi från förnybara energikällor i byggsektorn. Medlemsstaterna ska, där så är lämpligt, kräva att miniminivåer av energi från förnybara energikällor senast den 31 december 2014 används i nya byggnader och i befintliga byggnader som genomgår betydande renoveringar. Vidare anges i femte punkten (13.5) att medlemsstaterna ska säkerställa att nya offentliga byggnader eller befintliga renoverade sådana ska spela en exemplarisk roll från och med den 1 januari 2012 när det gäller direktivet. I sjätte punkten (13.6) anges att medlemsstaterna i sina byggregler och byggnormer ska främja användningen av värme- och kylsystem som drivs med energi från förnybara energikällor och system som ger betydande sänkningar av energianvändningen exempelvis genom användning av miljömärkning. Det anges även att viss omvandlingsteknik för biomassa, vissa värmepumpar och vissa system för termisk solenergi ska främjas. När det gäller artikelns punkter 13.3-13.6 är en utgångspunkt att med byggsektorn avses bebyggelsen. Byggnaders nettoenergianvändning är lämpliga att reglera genom byggregler och byggnormer, medan en hög andel förnybar energi bör främjas på annat sätt, t.ex. genom beskattning av fossila alternativ, eller genom stöd till investeringar i solenergi eller liknande. Sverige har en mycket hög andel förnybar energi i bebyggelsen, både direkt och indirekt (genom fjärrvärme och fjärrkyla). Att, som det beskrivs i direktivet, exempelvis reglera miniminivåer för förnybar energi i bebyggelsen är ett nytt angreppssätt och bör därför i likhet med övriga delar av artikel 13.3-13.6 utredas för att kunna slå fast behovet och lämpligheten av ett eventuellt förändrat regelverk. Regeringen bedömer att det krävs förändring av regelverket för att genomföra vissa delar i artikel 13 (13.3-13.6). Boverket bör tillsammans med Energimyndigheten och efter samråd med övriga berörda myndigheter få i uppdrag att föreslå lämpliga åtgärder för att öka andelen energi från alla typer av energi från förnybara energikällor i bebyggelsen. Boverket bör också tillsammans med Energimyndigheten och efter samråd med andra berörda myndigheter utreda hur genom byggregler och byggnormer eller på andra sätt med motsvarande verkan miniminivåer av förnybar energi kan ställas som krav där så är lämpligt i nya byggnader och i befintliga byggnader som genomgår betydande renoveringar. Boverket bör även tillsammans med Energimyndigheten och efter samråd med andra berörda myndigheter utforma rekommendationer vid planering m.m. Artikel 14 - Information och utbildning I artikeln åläggs medlemsstaterna en omfattande informationsskyldighet beträffande energi från förnybara energikällor. Medlemsstaterna ska enligt artikel 14.1 säkerställa att information om stödåtgärder finns tillgänglig för alla relevanta aktörer, såsom konsumenter, byggare, installatörer, arkitekter och leverantörer av värme-, kyl- och elutrustning. När det gäller artikel 14.1 konstaterar regeringen att det redan i dag ingår i myndigheternas allmänna informationsansvar att göra information om stödåtgärder tillgänglig för alla relevanta aktörer. Någon särskild genomförandeåtgärd behövs därför inte enligt regeringens bedömning. Enligt artikel 14.2 ska medlemsstaterna säkerställa att information om nettofördelarna med, kostnaderna för och energieffektiviteten hos utrustning och system för användning av värme, kyla och el från förnybara energikällor görs tillgänglig av antingen leverantören av utrustningen eller systemet eller av behörig myndighet. I frågan om de krav som ställs upp i artikel 14.2 är enligt regeringens bedömning ansvaret för information inte helt tydligt i dag. Medlemsstaterna ska enligt artikel 14.3 även säkerställa att certifieringssystem eller motsvarande kvalifikationssystem senast den 31 december 2012 görs eller finns tillgängliga för installatörer av små pannor och ugnar som drivs med biomassa, solcells- och solvärmesystem, system för ytnära jordvärme samt värmepumpar samt ge allmänheten tillgång till information om detta enligt artikel 14.4. När det gäller punkterna 14.3 och 14.4 konstaterar regeringen att det i dag saknas nationellt samordnade certifieringssystem eller motsvarande kvalifikationssystem för installatörer av små anläggningar baserade på förnybar energi. Emellertid har flera branscher infört, eller är på väg att införa, system för certifiering eller motsvarande kvalifikationssystem. Dessa system får i förekommande fall ta hänsyn till befintliga system och strukturer och ska baseras på kriterierna i bilaga IV. Enligt artikel 14.5 ska medlemsstaterna säkerställa att alla relevanta aktörer, särskilt planerare och arkitekter, ges vägledning så att de kan överväga den optimala kombinationen av energi från förnybara energikällor, högeffektiv teknik och fjärrvärme och fjärrkyla när de planerar, utformar, bygger och renoverar industri- eller bostadsområden. Artikel 14.6 anger att medlemsstaterna, med deltagande av lokala och regionala myndigheter, ska utveckla lämpliga program för information för medborgarna om fördelarna med att utveckla och använda energi från förnybara energikällor samt de praktiska detaljerna kring detta. När det gäller artikel 14.5 och 14.6 kan medborgarna i Sverige anses vara väl förtrogna med fördelarna som förnybar energi för med sig. Energimyndigheten bedriver genom stöd till energi- och klimatrådgivare, samarbete med de regionala energikontoren, projekt som Uthållig kommun samt annan informationsverksamhet och kampanjer en omfattande verksamhet som bl.a. syftar till att främja användningen av förnybar energi. Då tyngdpunkten hittills har varit på energieffektivisering behöver det förtydligas att även främjande av förnybar energi omfattas av denna verksamhet. Energimyndigheten bör enligt regeringens bedömning få ett samlat informationsansvar avseende vissa delar av artikel 14 (14.2-14.6). Energimyndigheten bör få i uppdrag att närmare utreda och ansvara för hur information enligt artikel 14.2 om nettofördelarna med, kostnaderna för och energieffektiviteten hos utrustning och system för användning av värme, kyla och el från förnybara energikällor kan göras tillgänglig av antingen leverantören av utrustningen eller systemet eller av berörda myndigheter. Energimyndigheten bör få i uppdrag att tillsammans med Boverket och SWEDAC ta fram förslag till nationellt samordnade system för certifiering eller motsvarande kvalifikationssystem enligt artikel 14.3. I uppdraget bör även ingå att ta fram förslag på hur information, i den mån den inte redan i dag finns tillgänglig, om certifieringssystem eller motsvarande kvalifikationssystem tillhandahålls för allmänheten enligt artikel 14.4. Enligt regeringens bedömning bör Energimyndigheten få i uppdrag att tillsammans med övriga berörda myndigheter säkerställa att alla relevanta aktörer ges vägledning om hur förnybara energikällor kan utnyttjas vid planering, utformning, byggnation och renovering av industri- och bostadsområden för genomförandet av artikel 14.5. Energimyndigheten bör även ansvara för ta fram och tillgängliggöra information, vägledning och utbildning för att informera allmänheten om fördelarna med att utveckla och använda energi från förnybara energikällor för genomförandet av artikel 14.6. Artikel 15 - Ursprungsgaranti för el, värme och kyla som produceras från förnybara energikällor Artikel 15 kräver lagstiftning och behandlas närmare i kapitel 7. Artikel 16 - Åtkomst till och drift av näten Artikel 16 kräver lagstiftning och behandlas närmare i kapitel 8. Artikeln 17-21 - Hållbarhetskriterier m.m. Artiklar 17-21 behandlas i regeringens proposition Hållbarhetskriterier för biodrivmedel och flytande biobränslen (prop. 2009/10:164). Artikel 22 - Medlemsländernas rapportering Artikel 22 ställer krav på att varje medlemsland ska lämna in en rapport till kommissionen om hur främjandet och användningen av energi från förnybara energikällor utvecklas. Första rapporten ska lämnas in senast den 31 december 2011 och därefter ska rapporteringen ske vartannat år. Sista rapporten ska lämnas in senast den 31 december 2021. Rapporterna ska inkludera en stor mängd information om bl.a. * andelen förnybar energi i elsektorn, i transportsektorn och i värme/kylasektorn, * införande av stödsystem för förnybar energi, * eventuella stödsystem för biodrivmedel som framställs av avfall, restprodukter, cellulosa från icke-livsmedel och material som innehåller både cellulosa och lignin, * en beskrivning av hur systemet med ursprungsgarantier fungerar, * framsteg som gjorts när det gäller att utvärdera och förbättra administrativa förfaranden, * åtgärder som vidtagits för att säkra transmission och distribution av energi från förnybara energikällor, * förändringar när det gäller tillgänglighet och användning av biomassaresurser för energiändamål och * uppskattad nettominskning av växthusgasutsläppen till följd av användningen av energi från förnybara energikällor. Energimyndigheten bör enligt regeringens bedömning i sin instruktion få till uppgift att, tillsammans med övriga berörda myndigheter, ansvara för framtagandet av underlag för Sveriges rapportering enligt artikel 22. Artikel 23 - Kommissionens övervakning och rapportering I artikel 23 anges i korthet att kommissionen ska övervaka ursprunget för biodrivmedel och flytande biobränslen som används i gemenskapen samt de konsekvenser som produktionen får på markanvändningen i gemenskapen och i de viktigaste tredjeländerna som tillhandahåller produkterna och upprätthålla en dialog med vissa angivna aktörer avseende bl.a. hur produktionen av biodrivmedel påverkar livsmedelspriserna. Kommissionen ska dessutom vartannat år utifrån medlemsländernas rapporter enligt artikel 22 rapportera till Europaparlamentet och rådet. Kommissionen ska skicka in den första rapporten 2012. Artikeln innehåller detaljerade anvisningar för kommissionens arbete med bl.a. rapportering. Artikel 23 riktar sig till kommissionen och kräver därmed inga nationella genomförandeåtgärder. Artikel 24 - Öppenhetsplattform Direktivet anger att Europeiska kommissionen ska inrätta en offentlig öppenhetsplattform på Internet. I plattformen ska kommissionen offentliggöra medlemsstaternas handlingsplaner, prognosdokument, erbjudande om samarbete kring statistiska överföringar eller gemensamma projekt på begäran av den berörda medlemsstaten, uppgifter om samarbetsmekanismer, medlemsstaternas rapporter enligt artikel 22 samt kommissionens rapporter enligt artikel 23.3. Öppenhetsplattformen är redan inrättad. Artikel 24 riktar sig till kommissionen och kräver därmed inga nationella genomförandeåtgärder. Artikel 25 - Kommittéer Kommissionen ska biträdas av kommittén för energi från förnybara energikällor förutom när det handlar om frågor som rör hållbarhetskriterier för biodrivmedel och flytande biobränslen då kommissionen i stället ska biträdas av kommittén för hållbarhet för biodrivmedel och flytande biobränslen. Artikel 25 kräver inga nationella genomförandeåtgärder. Artikel 26 - Ändringar och upphävanden En del artiklar i direktivet 2001/77/EG om främjande av el producerad från förnybara energikällor på den inre marknaden för el2 och i direktivet 2003/30/EG om främjande av användningen av biodrivmedel eller andra förnybara drivmedel3 upphör att gälla från och med den 1 april 2010. Båda direktiven upphör att gälla med verkan från och med den 1 januari 2012. Artikel 27 - Införlivande Bestämmelser i lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa direktivet ska träda i kraft senast den 5 december 2010 om inget annat anges. Artikel 28 - Ikraftträdande Direktivet träder i kraft den tjugonde dagen efter att det har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning. Den 5 juni 2009 offentliggjordes direktivet i Europeiska unionens officiella tidning (EUT L 140/45), vilket innebär att det trädde i kraft den 25 juni 2009. 5 Handlingsplan I artikel 4 redogörs för vilka krav som förnybartdirektivet ställer på medlemsländer vad det gäller nationella handlingsplaner för energi från förnybara energikällor. Handlingsplaner ska anmälas till kommissionen senast den 30 juni 2010. Innehållet i handlingsplanen styrs av en mall framtagen av kommissionen i juni 2009. Handlingsplanen består enligt denna mall av fem avsnitt. Dessa avsnitt är sammanfattning av nationell politik, förväntad slutligt energianvändning, nationellt övergripande mål och sektorsmål, åtgärder för att uppnå målen och bedömningar. Regeringskansliet arbetar med att ta fram Sveriges nationella handlingsplan. En viktig utgångspunkt är Energimyndighetens redovisning av ett regeringsuppdrag i rapporten Handlingsplan för förnybar energi (ER 2010:08), som lämnades in den 1 februari 2010. Rapporten remissbehandlas för närvarande. Remissvar ska inkomma senast den 1 april 2010. Det finns även andra uppdrag som utgör viktiga underlag för framtagandet av handlingsplanen. Bland dessa räknas ett särskilt uppdrag till Energimyndigheten att utreda utformningen och analysera konsekvenserna av en utvidgad elcertifikatmarknad m.m. (dnr N2010/773/E) och ett särskilt uppdrag till myndigheten att utveckla en sektorsövergripande biogasstrategi (dnr N2009/5373/E). För fastställande av såväl förväntad slutlig energianvändning som nationellt övergripande mål och sektorsmål kommer Energimyndighetens prognos att vara en central utgångspunkt. Denna prognos skickades till kommissionen i december 2009 i enlighet med artikel 4 i förnybartdirektivet i ett så kallat prognosdokument (dnr N2009/9287/E). Prognosen visar att andelen förnybar energi i förhållande till den totala slutliga energianvändningen år 2020 förväntas uppgå till 50,2 procent, vilket överstiger Sveriges övergripande mål enligt direktivet om 49 procent. Andelen förnybar energi för värme- och kyla år 2020 uppgår till 62,1 procent vilket motsvarar en användning av förnybar energi om 123 TWh. Andelen i elsektorn beräknas bli 62,9 procent motsvarande 97 TWh medan andelen i transportsektorn beräknas uppgå till 13,8 procent motsvarande 12 TWh. Om dessa volymer relateras till den totala förväntade slutliga energianvändningen i Sverige på 456 TWh i stället för till den slutliga energianvändningen i respektive sektor, som andelarna ovan visar, blir andelarna för respektive sektor enligt tabell 1. Prognosdokumentet återfinns i bilaga 2. El Värme och kyla Transport Övergripande mål Utfall enligt prognosen (i förhållande till resp. sektors energianvändning) 62,9 % 62,1 % 13,8 % 50,2 % Utfall enligt prognosen (i förhållande till Sveriges totala energianvändning) 21,3 % 26,9 % 2,6 % 50,2 % Tabell 1: Andel förnybar energi för hela energisektorn samt för de olika sektorerna enligt Sveriges prognosdokument. Energimyndighetens prognos visar, som nämnts tidigare, att andelen förnybar energi i transportsektorn år 2020 förväntas uppgå till 13,8 procent. Sverige antog genom propositionen En sammanhållen klimat- och energipolitik - Energi (prop. 2008/09:163) och efterföljande riksdagsbeslut (bet. 2008/09:NU25, rskr 2008/09:133) att målet för andel förnybar energi i transportsektorn ska vara minst 10 procent år 2020. Regeringen uttryckte också i nämnda proposition en långsiktig ambition om en fossiloberoende fordonsflotta till 2030. Vad en fossiloberoende fordonsflotta innebär bör konkretiseras. Vidare bör kopplingen mellan det nationella målet om minst 10 procent andel förnybar energianvändning i transportsektorn till 2020 och visionen till 2030 analyseras. Med utgångspunkt i denna analys bör det övervägas hur arbetet med att uppfylla dessa målsättningar kan koordineras på bästa sätt. I handlingsplanen kommer regeringen, i enlighet med direktivets krav, att ange indikativa sektorsmål även för transportsektorn. En central del i Sveriges nationella handlingsplan för förnybar energi i elsektorn är utvecklingen av elcertifikatsystemet. Regeringen bedömde i propositionen En sammanhållande klimat- och energipolitik - Energi (prop. 2008/09:163) att ett högre mål för elcertifikatsystemet i nivå med 25 TWh till 2020 jämfört med 2002 bör ställas upp. I regeringens proposition Höjt mål och vidareutveckling av elcertifikatsystemet (prop. 2009/10:133) föreslås bl.a. vilka kvoter som ska gälla för kvotpliktiga aktörer fram till och med 2035. Energimyndighetens prognos som ligger till grund för beräkningen av de förväntade andelarna förnybar energi har utgått ifrån den aviserade höjningen av ambitionsnivån för elcertifikatsystemet. En annan viktig del i Sveriges handlingsplan rör de administrativa procedurerna. För att kunna utveckla användningen av förnybar energi i den omfattning som krävs för att kunna uppnå Sveriges mål behöver de administrativa procedurerna förenklas. Regeringen har genomfört ett antal förändringar under de senaste åren för att förenkla de administrativa procedurerna och ett exempel på detta är en planeringsram för vindkraft motsvarande 30 TWh elproduktion. Syftet med planeringsramen är att förenkla för etableringen av vindkraftanläggningar genom att skapa planeringsberedskap i de kommunala översiktsplanerna då kommunerna identifierar och lägger fast lämpliga områden för vindkraft. Efter förslag från regeringen i propositionen Prövning av vindkraft (prop. 2008/09:146) har riksdagen beslutat att den samlade prövningen av vindkraftverken ska ske vid miljötillståndsprövningen. Kraven på detaljplan och bygglov har i huvudsak tagits bort i det fall uppförandet av vindkraftverk har fått tillstånd enligt miljöbalken. Även för mindre vindkraftverk, som inte kräver miljötillstånd, slopas i regel kravet på detaljplan, och genom att det kommer att räcka med bygglov förenklas prövningen även för dessa anläggningar. Det ska fortfarande finnas krav på detaljplan när vindkraft avses att uppföras i områden där det råder stor efterfrågan på mark för bebyggelse eller anläggningar. Till skillnad från tidigare kommer det inte att vara möjligt att överklaga flera olika beslut som tas vid olika tidpunkter i processen, vilket försenar projekten. Kommunerna ges medbestämmande genom att kommunens godkännande krävs för projekt som tillståndsprövas enligt miljöbalken, dvs. större verk eller vindkraftsparker. Regeringen beslutade i november 2008 att göra det möjligt att bygga interna nät i en vindkraftspark utan krav på nätkoncession (SFS 2008:897). Beslutet var ett led i regeringens arbete för att underlätta utbyggnaden av förnybar energi. Frågor som rör elnätet är centrala för hur snabbt utbyggnaden av vindkraft kan ske. Förändringen innebär att den totala tiden för att få alla tillstånd som krävs för att anlägga en vindkraftspark minskar med flera månader. Planering och genomförande av anläggningsarbeten underlättas också kraftigt. Förändringen av regelverket var ett av förslagen i Nätanslutningsutredningens betänkande Bättre kontakt via nätet - om anslutning av förnybar elproduktion (SOU 2008:13). Inom transportsektorn är skattelättnader för biobränslen det huvudsakliga styrmedlet som används. Högre låginblandningsnivåer enligt den senaste revideringen av bränslekvalitetsdirektivet4 utgör också en viktig förutsättning för att kunna öka användningen av förnybar energi inom transportsektorn. Vad det gäller användningen av förnybar energi för värme och kyla är det viktigt att påpeka att denna sektor består av en del olika delsektorer, nämligen hushåll, lokaler, industri samt fjärrvärmeproduktion. Energianvändningen i industrin, hushåll och lokaler syftar både till energi som används för kyla- och värmeproduktion och för processvärme i industrin. Det stora antalet delsektorer inom värme- och kyla gör det svårt att sätta ett relevant mål för sektorn som helhet. Energi- och koldioxidskatten är sektorsövergripande styrmedel som har stor påverkan på denna sektor.5 Dessa styrmedel främjar en ökad användning av förnybar energi och en ökad energieffektivisering. Handel med utsläppsrätter berör industrin och fjärrvärmeproduktion och syftar till att begränsa utsläppen av växthusgaser, vilket innebär att förnybara energikällor blir mer konkurrenskraftiga jämfört med fossila bränslen. Ytterligare ett styrmedel som har påverkan på energianvändning i industrin är programmet för energieffektivisering i energiintensiv industri. 6 Samarbetsmekanismer Regeringens bedömning: Staten bör kunna utnyttja ett eventuellt statistiskt överskott av förnybar energi för överföring till andra medlemsstater. Regeringen avser att analysera vidare de juridiska och statsfinansiella aspekterna av ett sådant utnyttjande. Staten bör öppna för möjligheten för andra medlemsstater att finansiera investeringar inom Sveriges gränser och Sveriges ekonomiska zon genom s.k. gemensamma projekt. Fortsatt arbete bör bedrivas med att ta fram metoder och riktlinjer för användningen av samarbetsmekanismerna både inom ramen för Nordiska ministerrådet och nationellt. Bakgrund: En central del i direktivet om främjande av användningen av energi från förnybara energikällor är de nationella övergripande målen för andelen energi från förnybara energikällor. När de nationella målen fastställdes baserades fördelningen inte på medlemsstaternas tekniska och ekonomiska potentialer för en ökad andel förnybar energi utan på medlemsstaternas betalningsförmåga. Vissa medlemsstater har fått mål som ligger över vad som kan uppnås genom åtgärder i det egna landet. I direktivet ingår därför en möjlighet till flexibilitet mellan medlemsstaterna för uppfyllande av målen. Denna flexibilitet bygger antingen på statistiska överföringar (artikel 6) mellan medlemsstaterna eller på att stater genomför gemensamma projekt (artiklarna 7-10) för produktion av förnybar energi. Dessutom tar direktivet upp möjligheten till gemensamma stödsystem (artikel 11) för två eller flera medlemsstater. Kommissionen presenterade tillsammans med tre direktivförslagen för förnybar energi, för minskade utsläpp av växthusgaser och för ändrat regelverk för handeln med utsläppsrätter i februari 2007 en konsekvensanalys (SEC[2008]85) av effekterna av införandet av dessa förslag. Konsekvensanalysen använde flera scenarier för att utvärdera effekterna av att införa olika ramverk. Bland dessa scenarier fanns ett där målet för andel förnybar energi i varje land skulle nås enbart med inhemska åtgärder och ett där inga begränsningar fanns för import/export av förnybar energi från/till övriga medlemsstater. Analyserna visade att flexibiliteten för att uppnå målet för förnybar energi minskade de totala kostnaderna med flera miljarder euro. I propositionen En sammanhållen klimat- och energipolitik - Energi (prop. 2008/09:163) gjorde regeringen bedömningen att Sverige bör ta tillvara möjligheten att låta andra länder finansiera investeringar i förnybar energi inom Sveriges gränser. I propositionen angavs att praktiska modeller för att möjliggöra sådana samarbetsprojekt skulle utvecklas skyndsamt. Även möjligheterna till att utvidga marknaden för elcertifikat till att omfatta fler länder borde övervägas. Nordiska ministerrådets arbetsgrupp för förnybar energi tog fram en rapport som analyserade samarbetsmekanismerna enligt förnybartdirektivet6 i januari 2010. Rapporten rekommenderar nordiska och övriga länder att skyndsamt analysera hur samarbetsmekanismer enligt direktivet kan komplettera inhemska åtgärder. Enligt rapporten skulle denna analys kunna göras genom en nordisk "Testing Ground". Nordiska ministerrådet beslutade i arbetsprogrammet för 2010 för arbetsgruppen för förnybar energi att utveckla ett tvåårigt projekt (2010 och 2011) för att titta närmare på Norden som en "Testing Ground". Målet med projektet är att bygga kapacitet, kompetens och en gemensam förståelse för samarbetsmekanismerna för förnybar energi genom att ta fram potentiella metoder och riktlinjer för användningen av samarbetsmekanismerna. Myndigheter, företag och andra relevanta aktörer är inblandade i projektet. Aktörerna ska bl.a. titta på hur samarbetsmekanismer kan genomföras i de nationella regelverken och på reglerna för transaktioner i mekanismerna. Projektet ska även inkludera kunskap och erfarenheter från initiativ och aktiviteter som har påbörjats i andra EU-länder. Förhoppningen är att detta ska resultera i både nationella samt nordiska riktlinjer för implementering och harmonisering av samarbetsmekanismer, t.ex. standardiserade kontrakt och ramverk. Inom ramen för det europiska samarbetet har regeringen gett Energimyndigheten i uppdrag att vara deltagande myndighet i gemensamma åtgärder (concerted action) beträffande direktivet om främjande av förnybar energi (dnr N2009/7644/E). En del av arbetet inom ramen för gemensamma åtgärder kommer att vara inriktad på utvecklingen av riktlinjer och system för samarbetsmekanismer. Energimyndigheten ska fortlöpande hålla Regeringskansliet (Näringsdepartementet) underrättat om arbetets fortskridande. Skälen för regeringens bedömning: För att EU ska kunna uppnå sitt mål som helhet och på ett så kostnadseffektivt sätt som möjligt krävs att de länder som har ett överskott av förnybar energi möjliggör för de länder som har ett underskott av sådan energi att använda samarbetsmekanismerna. Användning av samarbetsmekanismer innebär enligt gjorda analyser betydande kostnadsbesparingar för att uppnå EU:s övergripande mål om 20 procent för andelen förnybar energi enligt förnybartdirektivet. Sverige visade i sitt prognosdokument som skickades till kommissionen december 2009 att Sverige kan uppnå sitt övergripande mål om 49 procent utan att behöva använda samarbetsmekanismerna. Det finns dock medlemsstater, som exempelvis Luxemburg, som enligt sina prognosdokument kommer att behöva använda samarbetsmekanismerna för att kunna uppfylla sina mål. Prognosdokumenten finns i den öppenhetsplattform som kommissionen har inrättat i enlighet med artikel 24. I propositionen Höjt mål och vidareutveckling av elcertifikatsystemet (prop. 2009/10:133) behandlas frågan om en gemensam marknad med Norge. Inriktningen är att en gemensam marknad med Norge bör etableras med start från och med den 1 januari 2012. Energimyndigheten har fått i uppdrag att utreda utformningen och analysera konsekvenserna av en utvidgad elcertifikatmarknad m.m. (dnr 2010/773/E). Uppdraget ska slutredovisas senast den 15 september 2010. En delredovisning kommer att ske redan den 15 maj 2010. 7 Ursprungsgarantier 7.1 Bakgrund 7.1.1 Förnybartdirektivet och kraftvärmedirektivet Syftet med en ursprungsgaranti är enligt artikel 15 i förnybartdirektivet, som nu ska genomföras, att för slutkunderna visa hur stor andel eller mängd energi från förnybara energikällor som ingår i energileverantörens energimix, i enlighet med artikel 3.6 i direktiv 2003/54/EG (elmarknadsdirektivet). Ursprungsgarantin uppgift är således att för konsumenten säkerställa ursprunget på el som produceras från förnybara energikällor. Förnybartdirektivet ger medlemsstaterna i uppgift att säkerställa att hela hanteringen av ursprungsgarantierna kan ske elektroniskt och på ett tillförlitligt sätt. Direktivet reglerar vidare storleken på en ursprungsgaranti och som ett skydd mot dubbelräkning anges att endast en ursprungsgaranti får utfärdas för varje energienhet som produceras. En ursprungsgaranti ska användas inom tolv månader från och med produktionen av motsvarande energienhet och annulleras efter det att den använts. Överföring av ursprungsgarantier mellan medlemsstaterna ska kunna ske, och såväl utfärdande, överföring och annullering ska övervakas av medlemsstaterna eller utsedda oberoende behöriga organ. Direktivet anger vilka uppgifter en ursprungsgaranti åtminstone ska innehålla samt att medlemsstaterna, med vissa undantag, är skyldiga att erkänna de ursprungsgarantier som utfärdas av andra medlemsstater. Kraftvärmedirektivets artikel 5 reglerar bl.a. rätten för en producent att få en ursprungsgaranti för el som produceras genom högeffektiv kraftvärme. Med högeffektiv kraftvärme avses samtidig framställning av el och värme som medför en bränslebesparing om minst tio procent jämfört med separat produktion av el och värme. Enligt direktivet ska det finnas mekanismer för att ursprungsgarantierna för högeffektiv kraftvärme ska vara riktiga och tillförlitliga. Direktivet anger vilka uppgifter en sådan ursprungsgaranti åtminstone ska innehålla och att medlemsstaterna ömsesidigt ska erkänna varandras ursprungsgarantier. Lagförslaget i denna proposition är framtaget för att tillgodose kraven gällande ursprungsgarantier i både kraftvärmedirektivet och förnybartdirektivet. Vissa delar av direktiven avseende definitioner av energikällor och mer detaljerade uppgifter om ursprungsgarantiernas innehåll, kommer att genomföras genom bestämmelser i en förordning om ursprungsgarantier som regeringen har för avsikt att ta fram. Detta innebär att vissa bestämmelser som i dag återfinns i lagen (2006:329) om ursprungsgarantier för förnybar el och högeffektiv kraftvärmeel inte tas in i den nya lagen utan i stället förs över till en ny förordning. 7.1.2 Gällande bestämmelser Enligt svensk lagstiftning har en elproducent redan i dag rätt att få en ursprungsgaranti utfärdad vid produktion av förnybar el och högeffektiv kraftvärmeel. Denna möjlighet har funnits sedan den 1 oktober 2003 när det gäller förnybar el och sedan den 1 oktober 2006 när det gäller högeffektiv kraftvärmeel. Lagstiftningen har tillkommit som en följd av genomförandet av Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/77/EG av den 27 september 2001 om främjande av el producerad från förnybara energikällor på den inre marknaden för el7 och genomförandet av Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/8/EG av den 11 februari 2004 om främjande av kraftvärme på grundval av efterfrågan på nyttiggjord värme på den inre marknaden för energi och om ändring av direktiv 92/42/EEG8 (kraftvärmedirektivet). Bestämmelserna om ursprungsgarantier är sedan den 1 oktober 2006 samlade i lagen (2006:329) om ursprungsgarantier för högeffektiv kraftvärmeel och förnybar el. Ytterligare bestämmelser finns i förordningen (2006:331) om ursprungsgarantier för högeffektiv kraftvärmeel och förnybar el och i Energimyndighetens föreskrifter (STEMFS 2006:8). 7.1.3 Särskilt om lagförslagets utformning Energimyndigheten har redovisat ett förslag till utformning av lag i den rapport som inkommit till Näringsdepartementet, bilaga 3. Detta förslag var mer utförligt och omfattande än det förslag som regeringen nu lägger fram. Energimyndigheten har i stora delar använt bestämmelserna i lagen (2003:113) om elcertifikat som förlaga vid framtagandet av rapportens lagförslag. En av remissinstanserna, Kammarrätten i Stockholm, ifrågasätter starkt Energimyndighetens tillvägagångssätt för att genomföra direktivets bestämmelser vad avser ursprungsgarantier. Kammarrätten anser att Energimyndigheten i huvudsak har hämtat bestämmelser från elcertifikatlagen och omarbetat dessa för att de ska passa in i ursprungsgarantilagen och inte närmare utrett om vissa av bestämmelserna är behövliga för systemet med ursprungsgarantier. I sammanhanget beklagar kammarrätten att Energimyndigheten valt att utgå från elcertifikatlagen som förebild och menar att elcertifikatlagen inte har varit helt lätt att tillämpa då den uppvisat en rad brister och tillkortakommanden. Regeringens lagförslag skiljer sig i omfattning och utformning från Energimyndighetens lagförslag. Utgångspunkten har inte varit elcertifikatlagen då regeringen har påbörjat en översyn av denna lagstiftning för att bl.a. komma till rätta med sådana brister som Kammarrätten i Stockholm uppmärksammat. Regeringen har tagit fram ett lagförslag som bättre motsvarar dels det behov som finns för genomförandet av direktiven, dels det behov som finns nationellt för att skapa en plattform för en framtida koppling mellan systemen för ursprungsgarantier och ursprungsmärkning. Regeringens lagförslag har tagits fram efter samråd med Energimyndigheten, Svenska kraftnät och Energimarknadsinspektionen. Myndigheterna har även beretts möjlighet att lämna synpunkter på ett utkast till lagrådsremiss. 7.2 En ny lag om ursprungsgarantier för el 7.2.1 Rätt till ursprungsgarantier för all elproduktion Regeringens förslag: En elproducent ska ha rätt att få ursprungsgarantier utfärdade som visar den producerade elens ursprung. Regeringen föreslås få ett bemyndigande att meddela föreskrifter om definitioner av energikällor och sätt att producera el. Rapportens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens. Energimyndigheten föreslog dock att endast den som producerar el med användning av förnybara energikällor eller högeffektiv kraftvärme ska ha rätt att begära ursprungsgarantier. Remissinstanserna: Svensk Energi och Svenska Gasföreningen anser att ursprungsgarantier bör utfärdas för all el och inte enbart för förnybar el eller el från högeffektiv kraftvärme. De påpekar vidare att de sedan lång tid tillbaka påtalat behovet av föreskrifter gällande ursprungsmärkning. Instanserna anser att innehav av ursprungsgarantier bör ställas som krav på elförsäljare i lagen för att dessa ska kunna sälja produktspecificerad el till kunder. RECS i Sverige anser att ursprungsgarantier bör utfärdas för all el och inte enbart för förnybar el eller el från högeffektiv kraftvärme. Organisationen föreslår vidare att det införs ett krav på att när elprodukter säljs i form av miljömärkta produkter (ursprungsmärkning och miljömärkning) ska ursprunget styrkas med hjälp av ursprungsgarantier, som då annulleras. Detta skulle skapa förutsättningar för konsumenter att få ett trovärdigt instrument för säkerställande av ursprung och utgör även en garanti för att dubbelräkning undviks. Svensk Vindenergi välkomnar att de föreslagna författningsändringarna genomförs och anser att förutsättningar för ursprungsmärkning av all el bör utredas närmare. Sveriges Energiföreningars Riksorganisation (SERO), Svensk Vindkraftförening (SVIF) och Svensk Vattenkraftförening (SVAF) yttrar i ett gemensamt svar att de är positiva till att få ett system med registrerade ursprungsgarantier bl.a. för att stävja handel med "ogiltiga" etiketter på att elleveranser består av en viss energiform. Sveriges Allmännyttiga Bostadsrättsföretag (SABO) tillstyrker förslaget om genomförande av förnybartdirektivets reglering gällande ursprungsgarantier i svensk lagstiftning och påpekar att möjligheten att kunna välja miljömärkt el med ursprungsgarantier är av stort intresse för de kommunala bostadsföretagen. SABO pekar vidare på behovet av reglering rörande elleverantörernas redovisning av såld el för vilken ursprungsgarantier har sålts för att möjliggöra för kunderna att alltid veta vilken miljöpåverkan den el man köper har. Oberoende elhandlare är angelägna om att det snarast utvecklas ett system för ursprungsmärkning av el som är konkurrensneutral och inte kopplad till den fysiska leveransen av elen. Naturskyddsföreningen poängterar behovet och nödvändigheten att skapa ett bättre underlag för beräkning av den s.k. residualen9. Bakgrund: Den 1 oktober 2003 infördes en rätt för elproducenter att få ursprungsgarantier för el som producerats med användande av förnybara energikällor genom lagen (2003:437) om ursprungsgarantier. Lagen tillkom som en del av genomförandet av Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/77/EG av den 27 september 2001 om främjande av el producerad från förnybara energikällor på den inre marknaden för el10. Den 1 juli 2006 trädde en ny lag om ursprungsgarantier i kraft, genom vilken den då gällande regleringen av ursprungsgarantier samordnades med de bestämmelser avseende ursprungsgarantier som tillkom för att genomföra Europarlamentets och rådets direktiv 2004/8/EG av den 11 februari 2004 om främjande av kraftvärme på grundval av efterfrågan på nyttiggjord värme på den inre marknaden för energi och om ändring av direktiv 92/42/EEG11. Lagen om ursprungsgarantier ger en rätt för producenten att få ursprungsgarantier såväl för el som producerats med användande av förnybara energikällor som för el som producerats med användande av högeffektiv kraftvärme. Skälen för regeringens förslag: Det är hittills bara producenter av förnybar el och högeffektiv kraftvärmeel som har kunnat få en ursprungsgaranti utfärdad i Sverige. Genom förnybartdirektivet kopplas dock ursprungsgarantin tydligt ihop med det krav på ursprungsmärkning som finns i direktiv 2003/54/EG (elmarknadsdirektivet). Enligt förnybartdirektivet är syftet med ursprungsgarantin att för slutkunderna visa hur stor andel eller mängd energi från förnybara energikällor som ingår i energileverantörens energimix i enlighet med artikel 3.6 i elmarknadsdirektivet. När elleverantören ska uppfylla det kravet får ursprungsgarantier användas. Vidare anges att en medlemsstat får införa objektiva, transparenta och icke-diskriminerande kriterier för användningen av ursprungsgarantier som uppfyller skyldigheterna i artikel 3.6 i elmarknadsdirektivet. Det elektroniska system för ursprungsgarantier som nu föreslås uppfyller mycket höga krav på tillförlitlighet. En förutsättning för ett gott konsumentskydd är dock även att det går att fastställa ursprunget på så stor del av den producerade elen som möjligt. Det finns i dag bestämmelser om ursprungsmärkning i ellagen. Elleverantörer ska på eller i samband med fakturor avseende försäljning av el och i reklam som vänder sig till elanvändare lämna uppgift om varje enskild energikällas andel av den genomsnittliga sammansättning av energikällor som använts för att framställa den el som elleverantören sålt. Några mer detaljerade föreskrifter har inte tagits fram. I dag uppfylls kraven i ellagen till stor del genom att produktionsmix och residual redovisas för kunden på fakturan utifrån statistik från föregående kalenderår. I vissa fall uppfylls kravet genom att det anges på fakturan att den el som sålts omfattas av ursprungsgarantier. Regeringen har för avsikt att på det nationella planet se över hur systemen för ursprungsgarantier och ursprungsmärkning ska kunna samordnas vid framtagandet av mer detaljerade bestämmelser om hur kraven på ursprungsmärkning ska uppfyllas. Ursprungsgarantierna kan därför på sikt få en stor betydelse vid ursprungsmärkning av el. Mot denna bakgrund är det angeläget att redan nu planera för en sådan utveckling genom att ge en rätt till samtliga elproducenter att begära ursprungsgarantier oavsett vilket energislag som använts vid produktionen. Om bestämmelserna utformas på det sättet möjliggörs ett heltäckande system för ursprungsmärkning med hjälp av ursprungsgarantier. Detta får till följd att även konsumenternas möjligheter till aktiva val av profil på den el som man köper ökar. Förnybartdirektivet tar sin utgångspunkt i märkning av el från förnybara energikällor. Det kan finnas ett intresse på marknaden att saluföra eller köpa el från andra energikällor, exempelvis kärnkraft. Genom detta lagförslag har regeringen därför för avsikt att gå längre än vad genomförandet av förnybartdirektivet kräver och möjliggöra en bredare användning av ursprungsgarantier och därigenom skapa en plattform för tillförlitlig ursprungsmärkning av all el. Däremot avser regeringen inte att utnyttja direktivets möjligheter att införa bestämmelser om att ursprungsgarantier även ska utfärdas på begäran av producenter av värme och kyla från förnybara energikällor. Behoven och effekterna av ett sådant system är inte klarlagda och skulle behöva utredas separat. Det är dock inte aktuellt i dagsläget. Vad som är förnybar energi och högeffektiv kraftvärme definieras i kraftvärmedirektivet och förnybartdirektivet. Eftersom all producerad el ska ingå i systemet med ursprungsgarantier kommer dock fler energikällor och produktionssätt än de som omfattas av direktiven att behöva definieras. Regeringen föreslås därför få ett bemyndigande att meddela föreskrifter om sådana definitioner. 7.2.2 Förutsättningar för utfärdande av ursprungsgarantier Regeringens förslag: En ursprungsgaranti får endast utfärdas för sådan el som har mätts och rapporterats till kontoföringsmyndigheten. Varje ursprungsgaranti ska ha ett identifieringsnummer. Endast en ursprungsgaranti får utfärdas per energienhet och en energienhet omfattar en megawattimme el. Rapportens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens. Energimyndigheten förslag är dock mer omfattande och har en annan utformning, se vidare avsnitt 7.1.3. Remissinstanserna: RECS i Sverige anser att lagen om ursprungsgarantier bör utformas så att en europeisk standard för ursprungsgarantier kan utnyttjas. Oberoende elhandlare poängterar vikten av att systemet med ursprungsgarantier utformas på så sätt att det utgör en garanti mot dubbel försäljning. Konkurrensverket anser att det i rapporten inte har analyserats vilka konsekvenser en "dubbel ersättning" (elcertifikat och ursprungsgaranti) för miljövärdet kommer att få för konsumenterna av el från förnybara energikällor och för effektiviteten i använda styrmedel för en ökad andel av denna el. Konkurrensverket har därutöver inget att invända mot föreslagna regler om ursprungsgarantier. Svenska Bioenergiföreningen (Svebio) anser att Energimyndighetens förslag om införandet av ett separat system för ursprungsgarantier är en onödig byråkratisering. Svebio anser att det är olyckligt att Energimyndigheten drar en gräns mellan elcertifikaten och ursprungsgarantier som bärare av miljövärdet. Skälen för regeringens förslag: En ursprungsgaranti kommer med den nya lagen att vara ett elektroniskt dokument som bär information om den producerade elen. Redan i dag finns i praktiken en hantering av elektroniska ursprungsgarantier för sådan förnybar el och högeffektiv kraftvärmeel som inte omfattas av elcertifikatsystemet, exempelvis el från storskalig vattenkraft. Det rör sig om elektroniska ursprungsgarantier som Svenska kraftnät utfärdar genom att skicka information till GREXCMO, som är ett datasystem för kontoföring av svenska och finska ursprungsgarantier och s.k. RECS-certifikat12. The RECS International Association är en ideell europeisk organisation som arbetar för en gemensam europeisk marknad med handel av certifikat som baseras på ett enhetligt standardiserat IT-system (EECS13). Ursprungsgarantierna som utfärdas i systemet är elektroniska och har unika identifieringsnummer. De utfärdas efterhand som elen produceras och annulleras när de har använts. Kraven på ursprungsgarantier i EECS-standarden och i förnybartdirektivet är desamma. Större delen av de svenska ursprungsgarantierna utfärdas dock i dag av Svenska kraftnät, månadsvis, som s.k. pdf-filer14. Det gäller för sådan förnybar el och högeffektiv kraftvärmeel där produktionen ger rätt till elcertifikat. Skillnaden i hanteringen mellan om producenten kan få elcertifikat eller inte beror på att både elcertifikatet och ursprungsgarantin har ansetts vara bärare av miljövärdet vid tillämpningen av gällande bestämmelser. Det bör poängteras att elcertifikat och ursprungsgarantier i framtiden bör betraktas som två skilda system. Förnybartdirektivet ger stöd för ett sådant synsätt genom att det anges i skälen15 att ursprungsgarantins enda uppgift är att visa för slutkunden att en viss andel eller mängd energi har producerats från förnybara energikällor och att ursprungsgarantier inte innebär någon automatisk rätt till stöd från nationella stödsystem. Ursprungsgarantin är således bärare av miljövärdet gentemot slutkunden. Elcertifikatsystemet, som är ett marknadsbaserat stödsystem som syftar till att öka andelen förnybar energi, bör inte fylla den funktionen. Dagens system med pdf-filer är inte tillförlitligt. Sådana ursprungsgarantier är inte unika dokument. Pdf-filen kan sparas och skrivas ut som ett pappersbevis i ett obegränsat antal och filen kan skapas vid ett obegränsat antal tillfällen. Det finns heller inga kontrollinstrument som förhindrar dubbelräkning. Med den nu föreslagna lagen om ursprungsgarantier kommer alla ursprungsgarantier, oavsett produktionsslag, att ha samma utformning och möjligheter till hantering. I enlighet med förnybartdirektivets krav kommer en ursprungsgaranti att vara ett elektroniskt dokument som ska utfärdas, överföras och annulleras elektroniskt. Tillförlitligheten i systemet är viktig. Förnybartdirektivet, liksom kraftvärmedirektivet, ställer krav på medlemsstaterna att inrätta mekanismer så att ursprungsgarantierna ska vara korrekta, tillförlitliga och skyddade mot bedrägeri. Ursprungsgarantier kommer därför att endast kunna utfärdas för sådan el som har mätts och rapporterats till kontoföringsmyndigheten. För att säkerställa tillförlitligheten kommer ursprungsgarantierna även att få ett unikt identifieringsnummer. Detta är ett krav enligt förnybartdirektivet som också ställer minimikrav på vilka uppgifter som en ursprungsgaranti för övrigt ska innehålla. På varje ursprungsgaranti ska, enligt direktivet, i korthet åtminstone finnas uppgift om från vilken energikälla och i vilken typ av anläggning som elen har producerats, start- och slutdatum för produktion, anläggningens kapacitet, datum då den togs i drift, namnet på anläggningen där energin produceras och var den är belägen, om anläggningen har fått något stöd, och i sådant fall, uppgift om vilket stöd samt datum och land för utfärdande av ursprungsgarantin. Kraftvärmedirektivet har också specifika krav på vilka uppgifter som ska anges. Bland annat ställs krav på att energikällans lägre värmevärde när det gäller elproduktionen ska anges samt hur den värme som framställts samtidigt som elen har använts. Direktiven kommer i denna del att genomföras genom en förordning om ursprungsgarantier. Som ett skydd mot dubbelräkning - dvs. att samma megawattimme el med exempelvis attributet vindkraft, säljs till fler än en kund eller till samma kund flera gånger - ska en ursprungsgaranti annulleras när den har använts. Vid utfärdandet får samma energienhet bara beaktas en gång. Det innebär att endast en ursprungsgaranti kan utfärdas för högeffektiv kraftvärmeel som är förnybar. Detta är en skillnad mot vad som tillämpas i dag då en innehavare av en produktionsanläggning för högeffektiv kraftvärmeel som är förnybar kan tilldelas två olika ursprungsgarantier för samma megawattimme el - en för förnybar el och en för högeffektiv kraftvärmeel. Emellertid ska det även fortsättningsvis särskilt framgå av ursprungsgarantin om elen är producerad från högeffektiv kraftvärme. När det gäller storleken på en ursprungsgaranti kommer den i enlighet med vad som anges i förnybartdirektivet att omfatta en megawattimme el. Den nya lagen om ursprungsgarantier kommer att innebära ett genomförande av förnybartdirektivet och kraftvärmedirektivet men också att samtliga svenska ursprungsgarantier som utfärdas är anpassade till EECS-standarden. Därmed säkerställs möjligheterna till en bred internationell hantering, även inom ramen för RECS-systemet. 7.2.3 Användning och annullering av ursprungsgarantier Regeringens förslag: En ursprungsgaranti är ett elektroniskt dokument som tagits fram enligt lagen och vars syfte är att garantera ursprunget på den el som en elleverantör ska lämna uppgift om enligt 8 kap. 12 § ellagen (1997:857). En ursprungsgaranti ska annulleras när den har använts. En ursprungsgaranti ska även annulleras om den inte har använts inom tolv månader från och med produktionen av den energienhet som ursprungsgarantin avser. Rapportens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens. Energimyndigheten förslag är dock mer omfattande och har en annan utformning, se vidare avsnitt 7.1.3. Remissinstanserna: Sveriges Energiföreningars Riksorganisation (SERO), Svensk Vindkraftförening (SVIF) och Svensk Vattenkraftförening (SVAF) menar i ett gemensamt yttrande att en strikt tolkning av direktivets krav gällande att garantiernas giltighet endast ska vara 12 månader innan de annulleras automatiskt är mycket opraktiskt och bör ändras vid nästa revidering. En tolkning av kravet på självannullering efter 12 månader kunde vara att ursprungsgarantier utfärdade under januari 2010 självannullerades vid utgången av januari 2011. En sådan tolkning skulle avsevärt underlätta administrationen av ursprungsgarantierna. Skälen för regeringens förslag: Enligt förnybartdirektivet är syftet med ursprungsgarantin att garantera ursprunget på den el som en elleverantör ska lämna uppgift vid ursprungsmärkningen av el enligt artikel 3.6 i direktiv 2003/54/EG (elmarknadsdirektivet)16. Det är också det syfte som anges för ursprungsgarantierna i den nu föreslagna svenska lagen. Förnybartdirektivet föreskriver att en ursprungsgaranti som har använts ska annulleras. Den får användas för sitt syfte inom tolv månader från och med produktionen av den energienhet som ursprungsgarantin avser. När tolv månader har gått ska den alltid annulleras om den inte har använts. Förnybartdirektivets formuleringar är tydliga och ger, enligt regeringens uppfattning, inte utrymme för den tolkning som SERO, SVIF och SVAF har framfört. Ursprungsgarantierna kommer att vara elektroniska och det torde inte bli några stora problem för elleverantörerna att hitta system där ursprungsgarantierna annulleras efter att de har använts. Det fungerar redan i dag när det gäller de ursprungsgarantier som hanteras inom RECS-systemet. 7.2.4 Berörda myndigheter Regeringens förslag: En tillsynsmyndighet och en kontoföringsmyndighet ska handlägga frågor om ursprungsgarantier. Rapportens förslag: Överensstämmer huvudsak med regeringens. Energimyndighetens förslag har dock en annan utformning. Remissinstanserna: Kammarrätten i Stockholm framför att elcertifikatsystemet med flera inblandade myndigheter har varit rörigt och påpekar att såvitt avser ursprungsgarantier och ursprungsmärkning är antalet inblandade myndigheter ännu fler. Enligt kammarrättens mening bör det övervägas om antalet inblandade myndigheter kan begränsas. Svensk Energi och Svenska Gasföreningen anser att ansvaret för ursprungsmärkning bör överföras från Energimarknadsinspektionen till Energimyndigheten, eftersom frågan är så intimt förknippad med ursprungsgarantier. RECS i Sverige är övertygad om att betydande förenklingar kan uppnås om ansvar och tillsyn vad gäller ursprungsgarantier och ursprungsmärkning hanteras av samma myndighet och föreslår att som en förenkling att ansvaret och tillsynsfrågan för ursprungsmärkning flyttas över ifrån Energimarknadsinspektionen till Energimyndigheten. Skälen för regeringens förslag: Enligt den föreslagna lagen kommer vissa uppgifter att läggas på en tillsynsmyndighet medan andra uppgifter ska hanteras av en kontoföringsmyndighet. Vilka myndigheterna är kommer regeringen att ange i den förordning om ursprungsgarantier som kommer att utfärdas. Vissa remissinstanser har framfört att ursprungsgarantier och ursprungsmärkning borde hanteras av färre myndigheter än vad som sker i dag. Regeringen delar inte den uppfattningen. Det finns goda skäl för den fördelning mellan myndigheterna som finns enligt gällande bestämmelser om ursprungsgarantier. Uppdelningen av uppgifter är väl avvägd och har sin grund i respektive myndighets uppgifter. Ansvarsuppdelningen är också densamma som i elcertifikatsystemet. Regeringens avsikt är att den uppdelning av uppgifter mellan myndigheterna som finns i dag ska bestå. De system och rutiner som redan finns för hanteringen av ursprungsgarantier kommer på det viset att utnyttjas och det nya elektroniska systemet, liksom den bredare möjligheten att få ursprungsgarantier, bygger vidare på dessa. Begreppet garantimyndighet i den nuvarande lagen om ursprungsgarantier för högeffektiv kraftvärmeel och förnybar el kommer dock att bytas ut mot kontoföringsmyndighet i den föreslagna lagen. Det har också framförts av ett par remissinstanser att ansvaret för ursprungsmärkning bör flyttas över från Energimarknadsinspektionen till Energimyndigheten. Även om frågan om ursprungsmärkning inte hanteras inom ramen för detta lagförslag så berörs den genom kopplingen mellan märkningen och garantierna. Regeringens uppfattning i fråga om ansvaret för ursprungsmärkningen är att det även fortsättningsvis bör ligga kvar på Energimarknadsinspektionen. Skälen för detta är att reglerna om ursprungsmärkning finns i ellagen. Av 12 kap. 1 § ellagen framgår som huvudregel att tillsynen över efterlevnaden av ellagen utövas av nätmyndigheten, dvs. Energimarknadsinspektionen. Det är också naturligt utifrån myndighetens uppgifter som bl.a. är att bevaka konsumentintresset och stärka elkundernas ställning och möjligheter att göra aktiva val. 7.2.5 Förfarandet Regeringens förslag: Det är tillsynsmyndigheten som prövar frågor om rätt till tilldelning av ursprungsgarantier. Kontoföringsmyndigheten utfärdar, överför och annullerar ursprungsgarantierna. När tillsynsmyndigheten har fattat ett beslut om tilldelning ska kontoföringsmyndigheten informeras och de uppgifter som är nödvändiga för utfärdandet av ursprungsgarantin ska överföras från tillsynsmyndigheten. Om den som är antecknad som innehavare i ursprungsgarantiregistret begär det ska kontoföringsmyndigheten registrera en överföring till en annan innehavare. Det är den som är antecknad som innehavare i ursprungsgarantiregistret som ska begära att en ursprungsgaranti ska annulleras efter det att den har använts. Om en sådan begäran inte har inkommit till kontoföringsmyndigheten inom tolv månader från och med produktionen av den energienhet som ursprungsgarantin avser, ska myndigheten annullera ursprungsgarantin. Rapportens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens. Energimyndighetens förslag är dock mer omfattande och har en annan utformning, se vidare avsnitt 7.1.3. Remissinstanserna: Svebio anser att det finns anledning att skapa ett samlat system för bokföring av förnybar elproduktion för elcertifikat och ursprungsgarantier och är övertygad om att ett sådant samlat system även ger samordningsfördelar och att de rapporterande företagen får en mindre rapporteringsbörda. Sveriges Energiföreningars Riksorganisation (SERO), Svensk Vindkraftförening (SVIF) och Svensk Vattenkraftförening (SVAF) anger att basdata för registrering av kontohavare i garantisystemet om respektive kraftverk redan finns i elcertifikatsystemet. Dessa skulle vara enkla att överföra till det nya garantikontosystemet. I stället för att kräva ny registrering av alla uppgifter skulle administrationen förenklas om Energimyndigheten sände ut ett kontoutdrag till kraftverksägarna där de får bekräfta uppgifterna och ansöka om anslutning. När det gäller frågan om erhållet stöd bör blanketten innehålla en krysslista på vilka stöd som varit möjliga att få med angivande av tidsperioden då de gällt. Svebio, SERO, SVIF och SVAF anför att det krav på information om vilken typ av stöd en anläggning får eller har fått kommer att bli administrativt krångligt. Eftersom det skett ägarbyten över tiden kan det bli svårt för den nuvarande ägaren av ett kraftverk att redovisa vad som hänt bakåt i tiden. När det gäller krav på information om datum då anläggningen togs i drift är detta för många äldre kraftverk omöjligt att ange. Årtal eller årtionde bör därför accepteras enligt föreningarna. Skälen för regeringens förslag: Regeringens mål är att förfarandet för utfärdande, överföring och annullering av ursprungsgarantier ska vara administrativt enkelt utan att de krav som förnybartdirektivet och kraftvärmedirektivet ställer eftersätts. Förfarandet bör i så stor omfattning som möjligt vara elektroniskt. Det som kan komma att upplevas som betungande för producenten är att fler uppgifter måste lämnas vid ansökningsförfarandet än vad som är fallet med nuvarande bestämmelser. Vissa remissinstanser har också påpekat att en del uppgifter kan vara svåra att ta fram, exempelvis om vilka stöd anläggningen har fått eller vilket datum anläggningen togs i drift. Vilka uppgifter som ska finnas på en ursprungsgaranti framgår dock direkt av förnybartdirektivet och kraftvärmedirektivet. Det blir myndigheterna som får ta fram rutiner för uppgiftslämnandet. I den omfattning det är möjligt bör rutinerna omfatta att anläggningsspecifika uppgifter som redan finns registrerade i dag ska användas för de nya ursprungsgarantierna. Ansökningsförfarandet kommer att hanteras av tillsynsmyndigheten. Det är också tillsynsmyndigheten som fattar beslut om rätt till tilldelning av ursprungsgarantier och lämnar uppgifter vidare till kontoföringsmyndigheten. Kontoföringsmyndigheten utfärdar garantierna och ska även sköta registreringar av överföringar till nya innehavare och annulleringar av ursprungsgarantier. En ursprungsgaranti ska annulleras om den som är antecknad som innehavare i ursprungsgarantiregistret begär det. Kontoföringsmyndigheten ska annullera garantin på eget initiativ om den inte har använts inom tolv månader från och med produktionen av den energienhet som ursprungsgarantin avser. Lagrådets synpunkter på utformningen av vissa bestämmelser om förfarandet har följts. 7.2.6 Register över ursprungsgarantier Regeringens förslag: Kontoföringsmyndigheten ska föra ett elektroniskt register över ursprungsgarantier. Den som lider skada på grund av ett tekniskt fel i registret har rätt till ersättning av staten. Ersättningen ska sättas ned med skäligt belopp eller helt falla bort, om den skadelidande har medverkat till skadan genom att utan skälig anledning ha låtit bli att vidta åtgärder för att bevara sin rätt eller om den skadelidande på något annat sätt har medverkat till skadan genom eget vållande. Rapportens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens. Energimyndigheten förslag är dock mer omfattande och har en annan utformning, se vidare avsnitt 7.1.3. Remissinstanserna: Kammarrätten i Stockholm anser att den aktuella lagens förhållande till personuppgiftslagen (1998:204) bör ses över. Det bör enligt kammarrättens mening anges vilka bestämmelser i personuppgiftslagen som gäller. Skälen för regeringens förslag: I förnybartdirektivet anges att medlemsstaterna ska säkerställa att ursprungsgarantier utfärdas, överförs och annulleras elektroniskt och att de är tillförlitliga och skyddade mot bedrägeri. Kontoföringsmyndigheten ska därför föra ett register över ursprungsgarantierna. I registret ska ursprungsgarantier utfärdas, överföras och annulleras. Registret är en förutsättning för den elektroniska hanteringen och ett viktigt redskap för att skydda systemet mot bedrägerier. I dag utfärdas merparten av ursprungsgarantierna som s.k. pdf-filer. Svenska kraftnäts befintliga IT-system som i dag hanterar ursprungsgarantier behöver utvecklas alternativt ersättas av ett nytt IT-system för kontoföringen av ursprungsgarantier. Systemen måste vara anpassade så att internationella överföringar av ursprungsgarantier blir möjliga. Förnybartdirektivet och kraftvärmedirektivet anger vilka uppgifter som åtminstone måste finnas på ursprungsgarantierna. Det är dessa uppgifter som producenten ska lämna och det är också de som kommer att finnas i registret jämte uppgifter om eventuella nya innehavare. I personuppgiftslagen (1998:204) definieras personuppgifter som all slags information som direkt eller indirekt kan hänföras till en fysisk person som är i livet. De uppgifter som ska finnas med på ursprungsgarantin enligt de aktuella direktiven avser anläggningen och produktionen av el. Det går dock inte att utesluta att personuppgifter kan komma att registreras i ursprungsgarantiregistret. Det kan exempelvis finnas behov av att registrera kontaktuppgifter för företag och det kan också finnas mindre produktionsanläggningar som ägs av fysiska personer där adressuppgifterna går att hänföra till en fysisk person. I sådana fall ska bestämmelserna i personuppgiftslagen (1998:204) tillämpas på registret. Regeringen bedömer inte att det är nödvändigt med någon särreglering utöver vad som anges i personuppgiftslagen. Ursprungsgarantierna kan ha ett ekonomiskt värde för innehavaren. Därför bör det finnas en möjlighet till skadestånd om det skulle uppstå tekniska fel i registret. Tekniska fel avser fel i innehållet i programvaran eller fel i maskinvaran, dvs. apparaturen för den automatiserade behandlingen. Tekniska fel i registret kan medföra felaktiga registreringar, att registreringar fördröjs, men även att registeruppgifter raderas ut. Sådana fel skulle kunna leda till ekonomiska förluster för ursprungsgarantins innehavare. Det bör därför finnas en rätt till ersättning för skador som kan uppkomma vid tekniska fel. Regeringens avsikt är att peka ut den myndighet som ska företräda staten i ärenden om ersättning för tekniskt fel i ursprungsgarantiregistret i förordningen (1995:1301) om handläggning av skadeståndsanspråk mot staten. 7.2.7 Tillsyn, avgifter och överklagande m.m. Regeringens förslag: Tillsynsmyndigheten ska utöva tillsyn över efterlevnaden av lagen och av de föreskrifter som meddelats i anslutning till lagen. Tillsynsmyndigheten har rätt att på begäran få de upplysningar och ta del av de handlingar som behövs för tillsynen. Tillsynsmyndigheten ska även på begäran få tillträde till produktionsanläggningar. Tillsynsmyndigheten får återkalla ett beslut om rätt till tilldelning av ursprungsgarantier på vissa grunder. En ursprungsgaranti från en annan medlemsstat ska erkännas, om det inte finns skäl att tvivla på dess riktighet. Om en ursprungsgaranti inte erkänns, ska tillsynsmyndigheten underrätta Europeiska kommissionen och ange varför ursprungsgarantin inte kan erkännas. Regeringen får meddela föreskrifter om avgift för utfärdande, överföring och annullering av ursprungsgarantier. Beslut om rätt till tilldelning av ursprungsgarantier och om återkallelse av sådana beslut ska kunna överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Rapportens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens. Energimyndigheten förslag är dock mer omfattande och har en annan utformning, se vidare avsnitt 7.1.3. Remissinstanserna: Kammarrätten i Stockholm finner det märkligt att Energimyndigheten inte nämner vilka konsekvenser den förslagna möjligheten till överklagande av en rad beslut av både tillsynsmyndigheten och kontoföringsmyndigheten till allmän förvaltningsdomstol får för domstolarna. Kammarrätten förutsätter att de allmänna förvaltningsdomstolarna tillförs nödvändiga resurser för att möta den måltillströmning som kan bli aktuell till följd av de föreslagna bestämmelserna. Skälen för regeringens förslag: Tillsynsmyndighetens främsta uppgift när det gäller tillsynen torde bli att kontrollera om de uppgifter om produktionen som en elproducent har lämnat stämmer överens med den verkliga elproduktionen i producentens anläggning. För att kunna utöva tillsyn måste myndigheten få rätt att ta del av de upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen. Det är också viktigt att tillsynsmyndigheten kan få tillträde till produktionsanläggningar för att kontrollera uppgifter om produktionen. Förnybartdirektivet anger att medlemsstaterna i Europeiska unionen ska erkänna varandras ursprungsgarantier. En medlemsstat får, enligt direktivet, endast vägra att erkänna en annan medlemsstats ursprungsgaranti om det finns välgrundade skäl att ifrågasätta dess riktighet, tillförlitlighet och trovärdighet. Om en medlemsstat vägrar att erkänna en annan medlemsstats ursprungsgaranti ska den medlemsstat som vägrar erkänna ursprungsgarantin underrätta Europeiska kommissionen och ange varför ursprungsgarantin inte kan erkännas. Det är tillsynsmyndigheten som inom ramen för tillsynen bör kontrollera att en ursprungsgaranti som överförts till Sverige är riktigt utfärdad i en annan medlemsstat. Om tillsynsmyndigheten finner att det finns skäl att tvivla på riktigheten hos en ursprungsgaranti ska myndigheten fatta beslut om att garantin inte ska erkännas och underrätta Europeiska kommissionen. Om systemet med ursprungsgarantier missbrukas, exempelvis genom att oriktiga uppgifter lämnas eller om tillsynsmyndigheten hindras att utöva tillsyn, så föreslås myndigheten kunna återkalla ett beslut om tilldelning av ursprungsgarantier. Att det finns en möjlighet att återkalla ett beslut och därmed avbryta tilldelningen av ursprungsgarantier anser regeringen är en tillräcklig sanktion då systemet med ursprungsgarantier är frivilligt. Hanteringen av ursprungsgarantierna kommer att medföra kostnader för myndigheterna. Regeringen bör få meddela föreskrifter om avgifter för att täcka kostnaderna för kontoföringsmyndighetens arbetsuppgifter. Vissa beslut som har fattats av myndigheterna bör kunna överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Det rör sig om beslut om rätt till tilldelning av ursprungsgarantier och beslut om återkallelse av sådana beslut. Lagrådet har anfört att i den mån det kan förekomma andra beslut som meddelas enligt lagen bör det, om det är avsikten, uttryckligen anges att andra beslut enligt lagen inte får överklagas. Avsikten är att uppräkningen ska vara uttömmande och regeringen har följt Lagrådets synpunkt och lagt in en ett förtydligande om detta. Den formulering som fanns i lagrådsremissens lagförslag om att beslut enligt föreskrifter som meddelats i anslutning till lagen får överklagas till allmän förvaltningsdomstol har tagits bort. Prövningstillstånd bör krävas vid överklagande till kammarrätten. När det gäller måltillströmningen till domstolarna förväntas denna bli marginell baserat på erfarenheterna från den nuvarande lagstiftningen om ursprungsgarantier. 7.3 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser Regeringens förslag: Den nya lagen träder i kraft den 1 december 2010. Den upphävda lagen gäller fortfarande för ursprungsgarantier som har utfärdats före den 1 december 2010. Rapportens förslag: Energimyndighetens rapport innehåller inget förslag till ikraftträdandebestämmelse. Remissinstanserna: Remissinstanserna har inte lämnat några kommentarer avseende tidpunkten för ikraftträdande. Skälen för regeringens förslag: För att den nya elektroniska hanteringen av ursprungsgarantier ska kunna fungera krävs anpassningar av systemen hos kontoföringsmyndigheten. Dessa anpassningar kräver tid. Ett ikraftträdande bör därför sättas så sent som möjligt. Förnybartdirektivet ska vara genomfört senast den 5 december 2010. Ett lämpligt ikraftträdande är därför den 1 december 2010. Den upphävda lagen ska fortfarande gälla för de ursprungsgarantier som har utfärdats före den 1 december 2010. 7.4 Ändring i ellagen Regeringens förslag: Om en elleverantör överför ursprungsgarantier som avser energi från förnybara energikällor till en annan innehavare, ska den mängd energi som motsvarar ursprungsgarantierna dras från andelen energi från förnybara energikällor när uppgifter lämnas till elanvändare. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten får meddela närmare föreskrifter om hur sådana uppgifter ska beräknas och redovisas för elanvändarna. Rapportens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens. Energimyndighetens förslag har en annan utformning. Remissinstanserna: Remissinstanserna har inte lämnat några synpunkter på förslaget. Skälen för regeringens förslag: Genom den nya bestämmelsen genomförs förnybartdirektivs artikel 15.8 som anger att den mängd energi från förnybara energikällor som motsvarar ursprungsgarantierna och som överförs av en elleverantör till en tredje part ska dras ifrån andelen energi från förnybara energikällor som ingår i dess energimix. Det gällande bemyndigandet till regeringen eller nätmyndigheten bör även omfatta hur uppgifter enligt det nya stycket ska beräknas och redovisas för elanvändarna. 8 Åtkomst till och drift av näten 8.1 Genomgång av artikel 16 i direktivet 8.1.1 Inledning I artikel 16 i förnybartdirektivet finns bestämmelser om åtkomst till och drift av näten. Bestämmelserna motsvarar delvis artikel 7 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/77/EG av den 27 september 2001 om främjande av el producerad från förnybara energikällor på den inre marknaden för el17. Artikel 7 i det direktivet ska enligt artikel 26.1 i förnybartdirektivet utgå med verkan från och med den 1 april 2010. 8.1.2 Utveckling av nätinfrastrukturen Av artikel 16.1 framgår att medlemsstaterna ska vidta lämpliga åtgärder för att utveckla nätinfrastrukturen för transmission och distribution, intelligenta nät, lagringsanläggningar och elsystemet för att möjliggöra en säker drift av elsystemet. Medlemsstaterna ska även vidta lämpliga åtgärder för att påskynda godkännandeförfarandena för nätinfrastruktur och samordna godkännande av nätinfrastruktur med hjälp av administrativa förfaranden och planeringsförfaranden. När det gäller utvecklingen av nätinfrastrukturen bedömer regeringen att det inte finns något krav på lagstiftning. Det kan dock finnas skäl att notera att ellagen under de senaste åren har kompletterats med flera bestämmelser som främjar teknikutveckling och investeringar. Kravet på månadsvis mätning av elmätare, som gäller sedan den 1 juli 2009, har medfört att i princip samtliga mätare i Sverige i dag klarar fjärravläsning. Vidare kan nämnas de nya bestämmelserna i ellagen om leveranssäkerhet (prop. 2005/06:27, bet. 2005/06:NU6, rskr. 2005/06:96, SFS 2005:1110), vilka syftar till att skapa drivkrafter för en leveranssäker elöverföring och undvika att framtida svåra väderförhållanden leder till allvarliga konsekvenser. I fråga om förfarandena för godkännande av nätinfrastruktur bedömer regeringen att det visserligen finns utrymme för ytterligare förbättringar men att det inte krävs lagstiftning för att leva upp till direktivets krav. En rad åtgärder har redan vidtagits för att underlätta etableringen av förnybar el. Regeringen har beslutat en ändring i förordningen (2007:215) om undantag från kravet på nätkoncession enligt ellagen (1997:857), som innebär att ledningar som förbinder två eller flera elektriska anläggningar för produktion (kraftverk) undantas från kravet på nätkoncession (SFS 2008:897). Vidare har en rad lagändringar som syftar till att underlätta utbyggnaden av vindkraft, samtidigt som kraven på en rättssäker och omsorgsfull prövning inte minskar, trätt i kraft den 1 augusti 2009 (prop. 2008/09:146, bet. 2008/09:MJU27, rskr. 2008/09:258). Bland annat har de nuvarande kraven på detaljplan och bygglov i huvudsak tagits bort i det fall uppförandet av ett vindkraftverk har fått tillstånd enligt miljöbalken. Det finns också skäl att peka på de förslag som lämnats i propositionen Enklare och tydligare regler för förnybar elproduktion, m.m. (prop. 2009/10:51). Förslagen syftar framför allt till att göra det lättare att producera och sälja el från förnybara energikällor. 8.1.3 Garanterad överföring Regeringens bedömning: Artikel 16.2 i förnybartdirektivet om garanterad transmission och distribution m.m. av el från förnybara energikällor föranleder att en bestämmelse om rapporteringsskyldighet för Svenska kraftnät bör föras in i förordningen (1994:1806) om systemansvaret för el. I övrigt krävs inga författningsändringar. Rapportens bedömning och förslag: Artikel 16.2 c kräver en genomförandeåtgärd, som innebär ett tillägg till 8 kap. 2 § ellagen av en bestämmelse om rapporteringsskyldighet för den systemansvariga myndigheten och införande av en ny paragraf, 1 kap. 6 a § ellagen, som definierar vad som avses med förnybara energikällor. I övrigt kräver artikel 16.2 inga ytterligare genomförandeåtgärder. Remissinstanserna: Hovrätten för Västra Sverige och Sveriges advokatsamfund har anfört att innebörden av det föreslagna tillägget till bestämmelsen i 8 kap. 2 § ellagen är oklar. SERO anser att Sveriges regering är skyldig att se till att näten klarar av att ta emot all förnybar energi som genereras och att näten behöver förstärkas. Enligt SERO måste vid rapportering en redovisning göras som visar varför en viss förnybar energikälla inte får tillgång till nätet. Vidare behöver det upprättas någon form av kompensation för uteblivna intäkter till de kraftverk som förhindras leverera el på grund av bristande nätkapacitet. Boverket har anfört att anslutningsavgifter och fasta avgifter som elleverantören måste betala kan bli svåröverstigliga hinder för små elleverantörer. Skälen för regeringens bedömning Direktivet Artikel 16.2 i direktivet har följande lydelse. "I enlighet med krav som rör underhållet av nätets tillförlitlighet och säkerhet ska medlemsstaterna, på grundval av transparenta och icke-diskriminerande kriterier som fastställts av de behöriga nationella myndigheterna, a) se till att de systemansvariga för transmissions- och distributionssystemen på sina territorier garanterar transmissionen och distributionen av el från förnybara energikällor, b) sörja för att el från förnybara energikällor får antingen prioriterad åtkomst eller garanterad åtkomst till elnätet, c) se till att de systemansvariga för transmissionssystemen då de avgör inmatningsordningen mellan produktionsanläggningarna prioriterar anläggningar som använder förnybara energikällor, i den mån säkerheten för driften av det nationella elsystemet tillåter det och på grundval av transparenta och icke-diskriminerande kriterier. Medlemsstaterna ska se till att lämpliga nät- och marknadsrelaterade driftsåtgärder vidtas så att andelen el från förnybara energikällor inte minskas mer än nödvändigt. Om betydande åtgärder vidtas för att minska andelen el från förnybara energikällor för att garantera säkerheten i det nationella elsystemet och en trygg energiförsörjning, ska medlemsstaterna se till att de systemansvariga rapporterar till de behöriga tillsynsmyndigheterna om dessa åtgärder och anger vilka avhjälpande åtgärder de har för avsikt att vidta för att förhindra att andelen el från förnybara energikällor minskas mer än vad som är lämpligt." Tidigare bedömning Bestämmelserna i punkterna a och b samt första meningen i punkten c svarar i stort mot vad som sägs i artikel 7.1 i direktiv 2001/77/EG. De viktigaste skillnaderna är att det uttryckligen anges att åtgärderna ska vila på transparenta och icke-diskriminerande kriterier samt att bestämmelsen om prioriterad åtkomst har fått en strängare lydelse. Vid genomförandet av direktiv 2001/77/EG i svensk rätt konstaterade regeringen (prop. 2002/03:85 s. 27) att ellagen (1997:857) var så utformad att alla produktionsanläggningar, inklusive de anläggningar som producerade förnybar el, som var anslutna till elnätet hade en ovillkorlig rätt att mata in el och få elen överförd på elnätet. Frågan om inmatningsordning blev därmed inte aktuell. Bestämmelsen i artikel 7.1 i direktiv 2001/77/EG bedömdes därför redan vara genomförd i den svenska lagstiftningen. Det svenska elnätets kapacitet Enligt regeringens bedömning föreligger i nuläget ingen kapacitetsbrist i stort. När det gäller enskilda nätförstärkningar som kan vara påkallade i anledning av anslutning av anläggningar för förnybar elproduktion uppfattar regeringen inte att det finns några allvarliga problem i fråga om nätföretagens möjligheter att tillgodose behovet. Avgifter till nätföretaget Det kan när det gäller kostnaden för anslutning, som har berörts av Boverket, konstateras att nätföretaget enligt gällande regelverk har rätt att ta ut en skälig avgift för att ansluta en produktionsanläggning till elnätet. I huvudsak innebär detta att anslutningskunden ska svara för de kostnader som orsakas av anslutningen. Regeringen bedömer inte att det är motiverat att frångå denna ordning för att genomföra förnybartdirektivet. Det kan dock framhållas att det redan inom ramen för det befintliga regelverket tas hänsyn till om en nätanslutning är till nytta för andra än den som begärt anslutningen (se avsnitt 8.3). Boverket har lyft fram frågan hur man exempelvis ämnar göra för att underlätta i de fall då solceller på en villa är anslutna till elnätet för att ha möjlighet att leverera el vid överskottsproduktion. Det finns här skäl att peka på förslag till de ändringar i ellagen som regeringen har lagt fram i propositionen Enklare och tydligare regler för förnybar elproduktion, m.m. (prop. 2009/10:51). Ändringarna innebär bl.a. att små elproducenter, som är nettoanvändare av el, inte behöver betala någon nätavgift för sin inmatning. Driftsåtgärder Svenska kraftnät är systemansvarig myndighet enligt 8 kap. 1 § ellagen och har i den egenskapen det övergripande ansvaret för att elektriska anläggningar samverkar driftsäkert så att balans inom hela eller delar av landet kortsiktigt upprätthålls mellan produktion och förbrukning av el. Av 8 kap. 4 § ellagen framgår vidare att en elleverantör bara får leverera el i uttagspunkter där någon har åtagit sig det ekonomiska ansvaret för att det nationella elsystemet tillförs lika mycket el som tas ut i uttagspunkten (balansansvar). Ett sådant åtagande ska göras genom ett avtal med Svenska kraftnät. Svenska kraftnät har bemanning dygnet runt för att se till att frekvensen i näten ständigt hålls mellan gränsvärdena 49,9 och 50,1 Hz. Genom så kallad balansreglering hanterar Svenska kraftnäts balanstjänst den obalans i nätet som uppkommer under själva drifttimmen. Svenska kraftnäts modell för balanshantering innebär att lämpliga nät- och marknadsrelaterade driftsåtgärder vidtas för att upprätthålla balansen i systemet. Samtliga elproduktionsanläggningar, inklusive de som producerar förnybar el, omfattas av modellen. Genom att de balansansvariga har incitament att planera för att hålla sina balanser säkerställs att balanstjänsten inte behöver vidta några större åtgärder för att hålla systemet i balans. Härigenom säkerställs också att andelen el som produceras från förnybara energikällor inte minskas mer än nödvändigt. Någon ytterligare lagstiftning är inte nödvändig i detta avseende. SERO har anfört att det behöver upprättas någon form av kompensation för uteblivna intäkter. Något sådant krav ställs emellertid inte upp i förnybartdirektivet. Regeringen uppfattar inte heller att det finns något uttalat praktiskt behov av en sådan ordning. Rapporteringsskyldighet Bestämmelserna i artikel 16.2 c är sålunda i huvudsak redan genomförda. Det finns dock ingen reglering i Sverige som svarar mot kravet att de systemansvariga ska rapportera vissa åtgärder till de behöriga tillsynsmyndigheterna. Som Energimarknadsinspektionen har konstaterat bör föreskrifter införas om detta. Inspektionen har föreslagit en ny bestämmelse i ellagen. Med hänsyn till att den systemansvarige i detta fall är en statlig myndighet bedömer regeringen att skyldigheten att lämna in en rapport till tillsynsmyndigheten (Energimarknadsinspektionen) kan regleras i förordningsform med stöd av restkompetensen i 8 kap. 13 § regeringsformen. Sammanfattande bedömning Regeringen finner inte skäl att frångå den bedömning som gjordes i samband med att direktiv 2001/77/EG genomfördes i Sverige. Det innebär att det inte är aktuellt med författningsändringar annat än i fråga om Svenska kraftnäts rapporteringsskyldighet. Regeringen avser att införa en bestämmelse om sådan skyldighet i förordningen (1994:1806) om systemansvaret för el. 8.1.4 Standardregler Av artikel 16.3 i förnybartdirektivet framgår att medlemsstaterna ska kräva att de systemansvariga för transmissions- och distributionssystemen utarbetar och offentliggör standardregler för hur kostnaderna för teknisk anpassning ska bäras och fördelas. Energimarknadsinspektionen har bedömt att artikel 16.3 kräver ändringar i ellagen. Regeringen delar den bedömningen. Överväganden och förslag finns i avsnitt 8.3. 8.1.5 Kostnader för teknisk anpassning Enligt artikel 16.4 första meningen i direktivet får medlemsstaterna kräva att de systemansvariga för transmissions- och distributionssystemen helt eller delvis bär de kostnader som avses i artikel 16.3. En motsvarande bestämmelse finns i artikel 7.3 i direktiv 2001/77/EG. Regeringen avstod i samband med genomförandet från att föreslå en sådan reglering med hänvisning till att den skulle rubba en av grundvalarna för den lagstiftning som infördes vid avregleringen av elmarknaden, nämligen att varje elkund ska svara för de kostnader som han orsakar (prop. 2002/03:85 s. 27). Som antytts i avsnitt 8.1.3 finns inte skäl att frångå denna bedömning i anledning av direktivet. Enligt artikel 16.4 andra meningen ska medlemsstaterna se över och vidta nödvändiga åtgärder för att förbättra ramarna och reglerna för att bära och fördela de kostnader som avses i artikel 16.3 senast den 30 juni 2011 och därefter vartannat år för att säkerställa integrationen av nya producenter enligt den punkten. Energimarknadsinspektionen har i detta sammanhang pekat på att Svenska kraftnät i rapporter om tröskeleffekter och förnybar energi har lämnat förslag till åtgärder som kan underlätta anslutningen av för storskalig produktion av förnybar el till det svenska elnätet. Regeringens överväganden med anledning av rapporterna redovisas i kapitel 9. Regeringen konstaterar att den översyn som avses i artikel 16.4 ska vara avslutad senast den 30 juni 2011. Om det visar sig att ytterligare åtgärder behöver vidtas, avser att regeringen att återkomma med förslag i denna del. 8.1.6 Skyldighet att lämna uppgifter Regeringens bedömning: Artikel 16.5 i förnybartdirektivet kräver lagstiftning endast i fråga om skyldigheten för nätföretagen att lämna uppgifter om tidsplaner (se avsnitt 8.2). Rapportens bedömning: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: SERO anser att ellagen bör ändras så att elproducenter tillåts att genomföra anslutningsarbete för egna produktionsanläggningar för förnybar energi. Skälen för regeringens bedömning: Av artikel 16.5 första stycket i förnybartdirektivet framgår att medlemsstaterna ska kräva att de systemansvariga för transmissions- och distributionssystemen ger de nya producenter av energi från förnybara energikällor som vill ansluta sig till systemet de omfattande och detaljerade uppgifter som krävs, däribland omfattande och detaljerade uppskattningar av anslutningskostnaderna, en rimlig och exakt tidsplan för mottagande och handläggning av ansökan om anslutning till nätet samt en rimlig vägledande tidsplan för föreslagen anslutning till nätet. Energimarknadsinspektionen har bedömt att artikel 16.5 första meningen kräver att ändringar görs i ellagen. Regeringen delar i huvudsak inspektionens bedömning. För överväganden och förslag hänvisas till avsnitt 8.2. Enligt artikel 16.5 andra stycket får medlemsstaterna tillåta att de producenter av el från förnybara energikällor som vill ansluta sig till nätet använder sig av en anbudsförfrågan för anslutningsarbetet. Bestämmelsen motsvarar artikel 7.4 andra meningen i direktiv 2001/77/EG. I samband med genomförandet av det sistnämnda direktivet gjorde regeringen följande bedömning (prop. 2002/03:85 s. 28). "Den svenska lagstiftningen bygger på att nätinnehavaren själv svarar för anslutningsarbetet. Han kan därvid utföra arbetet i egen regi eller anlita en entreprenör. Oavsett på vilket sätt nätinnehavaren har utfört anslutningsarbetet har producenten, om han är missnöjd med den avgift han skall betala för anslutningen, alltid rätt att begära prövning av avgiftens skälighet hos nätmyndigheten. Om producenten är missnöjd med nätmyndigheten beslut har han alltid rätt att överklaga beslutet hos allmän förvaltningsdomstol. Lagstiftningen innehåller alltså flera spärrar mot att producenter skall behöva betala oskäliga avgifter för sin anslutning. Det skulle därmed inte medföra några nämnvärda förbättringar för producenterna om de fick rätt att själva svara för upphandlingen. Regeringen avstår därför från att föreslå sådana lagändringar." Regeringen finner inte skäl att med anledning av förnybartdirektivet frångå den tidigare bedömningen. 8.1.7 Kostnadsdelning Av artikel 16.6 i förnybartdirektivet framgår att den kostnadsdelning som avses i artikel 16.3 ska ske genom en mekanism som baseras på objektiva, transparenta och icke-diskriminerande kriterier som tar hänsyn till de fördelar anslutningarna kan innebära för de producenter som ansluter sig i början och de som ansluter sig senare samt för de systemansvariga för transmissions- och distributionssystemen. Bestämmelsen är knuten till artikel 16.3. Som framgått av avsnitt 8.1.4 kräver den artikeln att ändringar görs i ellagen. Överväganden och förslag finns i avsnitt 8.3. 8.1.8 Diskrimineringsförbud I artikel 16.7 i direktivet åläggs medlemsstaterna att se till att transmissions- och distributionsavgifterna inte innebär diskriminering av el från förnybara energikällor eller av gas från förnybara energikällor. Av 4 kap. 1 § andra stycket ellagen framgår att nättariffer ska vara objektiva och icke-diskriminerande. Motsvarande bestämmelser i fråga om gas finns i 6 kap. 1 och 2 §§ naturgaslagen (2005:403). Energimarknadsinspektionen har tillsyn över att el- och gasnätsföretagen uppfyller de nämnda kraven. Artikel 16.7 är därmed redan genomförd i Sverige. 8.1.9 Kostnadsfördelar för nätföretagen Enligt artikel 16.8 i direktivet ska medlemsstaterna se till att de avgifter som systemansvariga för transmissions- och distributionssystemen tar ut för transmission och distribution av el från anläggningar som använder energi från förnybara energikällor motsvarar realiserbara kostnads-fördelar som uppkommer genom anläggningens anslutning till nätet. Av 3 kap. 15 § första stycket ellagen framgår att innehavaren av en produktionsanläggning har rätt till ersättning av den nätkoncessionshavare till vars ledningsnät anläggningen är ansluten. Ersättningen ska motsvara värdet av den minskning av energiförluster som inmatning av el från anläggningen medför i nätkoncessionshavarens ledningsnät samt värdet av den reduktion av nätkoncessionshavarens avgifter för att ha sitt ledningsnät anslutet till annan nätkoncessionshavares ledningsnät som blir möjlig genom att anläggningen är ansluten till ledningsnätet. Regeringen har med stöd av 3 kap. 15 § andra stycket ellagen meddelat närmare föreskrifter om beräkningen av ersättningen i 11 § elförordningen (1994:1250). I de nu berörda bestämmelserna görs ingen åtskillnad mellan olika slags produktionsanläggningar. Regeringen bedömer mot bakgrund av det anförda att artikel 16.8 i direktivet är genomförd i Sverige. 8.1.10 Utbyggnad av gasnäten Av artikel 16.9 i direktivet framgår att medlemsstaterna, i relevanta fall, ska göra en bedömning av behovet av en utbyggnad av nuvarande infrastrukturer inom gasnäten för att underlätta integreringen av gas från förnybara energikällor. Det är inte aktuellt med författningsändringar i anledning av bestämmelsen. 8.1.11 Skyldighet för naturgasföretag att offentliggöra uppgifter Av artikel 16.10 första meningen i direktivet framgår att medlemsstaterna, i relevanta fall, ska kräva att systemansvariga för transmissions- och distributionssystemen offentliggör tekniska bestämmelser i enlighet med artikel 6 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/55/EG av den 26 juni 2003 om gemensamma regler för den inre marknaden för naturgas18, särskilt vad avser nätanslutningsbestämmelser som inbegriper krav rörande gasens kvalitet, lukt och tryck. Enligt artikel 6 i direktiv 2003/55/EG ska medlemsstaterna se till att tekniska säkerhetsregler definieras och att det utarbetas och offentliggörs tekniska regler som fastställer de lägsta tekniska konstruktions- och driftkraven för anslutning till systemet av LNG-anläggningar, lagringsanläggningar, andra överförings- eller distributionssystem och direktledningar. När direktiv 2003/55/EG genomfördes i Sverige gjordes bedömningen att det som i direktivet sades om tekniska regler uppfylldes genom föreskrifter som Sprängämnesinspektionen hade utfärdat (prop. 2004/05:62 s. 102 och 107). Sprängämnesinspektionens naturgasföreskrifter har den 1 januari 2010 ersatts av Myndigheten för samhällsskydd och beredskaps föreskrifter om ledningssystem för naturgas (MSBFS 2009:7). Det finns i dag inte någon uttrycklig reglering av gaskvaliteten i naturgaslagen. Enligt Energimarknadsinspektionen har detta hittills inte inneburit några praktiska problem för aktörerna på den svenska gasmarknaden. Med hänsyn till det anförda bedömer regeringen att kravet i artikel 16.10 första meningen i nuläget inte är relevant i fråga om Sverige och att några genomförandeåtgärder inte behöver vidtas. Enligt artikel 16.10 andra meningen ska medlemsstaterna även kräva att systemansvariga för transmissions- och distributionssystemen offentliggör avgifterna för anslutning till förnybara gaskällor på grundval av transparenta och icke-diskriminerande kriterier. Energimarknadsinspektionen har bedömt att bestämmelsen kräver att ändringar görs i naturgaslagen med hänvisning till att lagen inte innehåller någon bestämmelse om offentliggörande av anslutningsavgifter. Regeringen delar i huvudsak inspektionens bedömning. För överväganden och förslag hänvisas till avsnitt 8.4. 8.1.12 Ny fjärrvärmeinfrastruktur I artikel 4 i förnybartdirektivet finns bestämmelser om nationella handlingsplaner. Varje medlemsstat ska anta en sådan handlingsplan och anmäla denna till kommissionen senast den 30 juni 2010. Artikel 16.11 i direktivet innehåller ett krav på att medlemsstaterna i sina nationella handlingsplaner för energi från förnybara energikällor ska göra en bedömning av behovet av ny infrastruktur för fjärrvärme och fjärrkyla från förnybara energikällor för att målet för 2020 ska uppnås. Medlemsstaterna ska i relevanta fall och i enlighet med denna bedömning vidta åtgärder för att utveckla en fjärrvärmeinfrastruktur som lämpar sig för utvecklingen av produktion av värme och kyla i stora anläggningar för biomassa, solenergi och geotermisk energi. Fjärrvärmenäten i Sverige är redan i dag väl utbyggda i en europeisk jämförelse och nätens längd uppgår till ca 20 000 km i landet. Fjärrvärmen utgör den dominerande uppvärmningsformen i centralorten i 245 av landets 290 kommuner och ungefär hälften av landets uppvärmningsbehov tillgodoses genom fjärrvärme. Användningen av förnybara bränslen i fjärrvärmen har även ökat kraftigt sedan 1970-talet, och biobränsle utgjorde 2008 ca 71 procent av den totala energitillförseln i fjärrvärmeproduktionen. Fjärrvärmebranschen har genom branschföreningen Svensk Fjärrvärme i början av 2010 redovisat en prognos där det prognostiseras att fjärrvärmenätens längd ökar med nära 25 procent till 2015 och att andelen förnybara bränslen fortsätter öka till 2015. I kapitel 5 finns en redogörelse för arbetet med att ta fram Sveriges nationella handlingsplan. 8.2 Tidsplaner Regeringens förslag: En nätkoncessionshavare som har tagit emot en ansökan om anslutning av en elproduktionsanläggning ska ange en tidsplan för handläggningen av ansökan. En nätkoncessionshavare som lämnar uppgift om avgiften för nätanslutning av en elproduktionsanläggning ska även ange en tidsplan för anslutningen. Rapportens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens. Energimarknadsinspektionen har dock föreslagit att skyldigheten ska gälla endast vid begäran om anslutning av en anläggning som producerar el från förnybara energikällor. Inspektionen har även föreslagit att regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten ska bemyndigas att meddela närmare föreskrifter om tidsplan. Remissinstanserna: SERO har anfört att nätägarna ska lämna offerter utan kostnad. Sveriges advokatsamfund anser att det inte är tillräckligt klart vilken rättsverkan sådana tidsplaner är avsedda att ha i sammanhanget. Ett förtydligande bör därför övervägas i denna del. Vidare anser Advokatsamfundet att det är mindre lämpligt att det uppställs olika regler vad gäller skyldigheten att tillhandahålla information avseende tidsplaner för anslutning, beroende på vilken typ av produktionsanläggning som saken gäller. Svensk Energi har påpekat att tiden för handläggning och anslutning till elnätet påverkas av omständigheter som elnätsföretaget inte råder över. Enligt Svensk Energi är antalet förfrågningar om anslutningar fler än vad som realiseras. Resurserna för att ta fram omfattande och detaljerade uppskattningar av anslutningskostnaderna bör kunna koncentreras till de mest sannolika etableringarna. Med hänsyn bl.a. till att elnätsföretagen får så många förfrågningar att de sällan arbetar med enstaka anslutningar är det enligt Svensk Energi orimligt att ge tidsplan eller detaljerad kostnad för enskilda projekt, utan man får försöka gruppera dessa i områden. Svensk Energi anser vidare att det inte vore rimligt om nätmyndigheten föreskrev om en längsta tillåten handläggningstid eller genomförandetid. Skälen för regeringens förslag Direktivets krav Av artikel 16.5 första stycket i förnybartdirektivet framgår att medlemsstaterna ska kräva att de systemansvariga för transmissions- och distributionssystemen ger de nya producenter av energi från förnybara energikällor som vill ansluta sig till systemet de omfattande och detaljerade uppgifter som krävs, däribland a) omfattande och detaljerade uppskattningar av anslutningskostnaderna, b) en rimlig och exakt tidsplan för mottagande och handläggning av ansökan om anslutning till nätet och c) en rimlig vägledande tidsplan för föreslagen anslutning till nätet. Uppskattning av anslutningskostnaderna När det gäller kravet på omfattande och detaljerade uppskattningar av anslutningskostnaderna fanns en i huvudsak likadan bestämmelse i artikel 7.4 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/77/EG av den 27 september 2001 om främjande av el producerad från förnybara energikällor på den inre marknaden för el. I samband med genomförandet av det direktivet konstaterade regeringen att bestämmelsen redan var genomförd i den svenska lagstiftningen genom 4 kap. 11 § ellagen (prop. 2002/03:85 s. 27 f.). Något skäl att göra en annan bedömning i fråga om förnybartdirektivets krav har inte framkommit. Regeringen föreslår därför inga ändringar i de gällande bestämmelserna om skyldighet för nätföretagen att lämna uppgift om anslutningsavgift. Tidsplaner Energimarknadsinspektionen har konstaterat att det i Sverige inte finns någon bestämmelse som ålägger nätföretagen att lämna uppgifter om tidsplan för handläggning av en ansökan om anslutning till nätet eller en tidsplan för anslutning till nätet för anläggningar som producerar el från förnybara energikällor. Ellagens bestämmelser om skyldighet för ett nätföretag att lämna uppgifter till den som vill ansluta en anläggning bör därför kompletteras för att direktivets krav ska införlivas i svensk rätt. Tidsplan för handläggning En tidsplan enligt artikel 16.5 första stycket b ska avse mottagandet och handläggningen av ansökan om anslutning till nätet. Det ligger i sakens natur att en sådan tidsplan, för att vara meningsfull, måste kunna lämnas innan arbetet med att uppskatta kostnaden och tiden för anslutningen är slutfört. Ett nätföretag bör därför lämna en sådan tidsplan i anslutning till att en ansökan har kommit in till företaget. Hur rimlig och exakt tidsplanen blir är beroende av vilka uppgifter elproducenten tillhandahåller. Tidsplan för anslutning Som Svensk Energi har antytt tar arbetet med att upprätta en tidsplan resurser i anspråk för nätföretaget. Det är därför viktigt att skyldigheten inte sträcks längre än vad som är motiverat av direktivets krav. Det bör därför av lagtexten tydligt framgå att en tidsplan för anslutningen ska lämnas endast i fall då en anslutningskund har rätt att få uppgift om anslutningsavgiften. Arbetet med att ta fram en sådan tidsplan bör underlättas av att nätföretaget samtidigt tar fram en uttömmande uppskattning av kostnaderna. Rättsverkan Advokatsamfundet har anfört att det inte är tillräckligt klart vilken rättsverkan tidsplaner är avsedda att ha. Planerna bör enligt regeringens bedömning främst uppfattas som ett hjälpmedel för verksamhetsplaneringen. Det är därför inte motiverat att i ellagstiftningen knyta särskilda rättsverkningar till tidsplanerna. Det bör i stället ligga på nätmyndigheten att inom ramen för sin tillsyn säkerställa att de tidsplaner som nätföretagen lämnar svarar mot de krav som följer av lagen och föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen. Närmare föreskrifter Som Energimarknadsinspektionen har föreslagit bör regeringen eller nätmyndigheten meddela närmare föreskrifter om tidsplanerna. Svensk Energi har anfört att det inte vore rimligt om nätmyndigheten föreskrev om en längsta tillåten handläggningstid eller genomförandetid. Det kan därför finnas skäl att framhålla att de aktuella föreskrifterna snarare bör avse vilken information tidsplanen ska innehålla för att leva upp till direktivets krav på rimlighet och exakthet. Energimarknadsinspektionen har föreslagit att ett normgivningsbemyndigande förs in i ellagen. Ett sådant bemyndigande är inte nödvändigt, eftersom de aktuella bestämmelserna är sådana att de kan meddelas i form av verkställighetsföreskrifter enligt 8 kap. 13 § första stycket 1 regeringsformen. Föreskrifterna kommer emellertid att ha stor praktisk betydelse för nätföretagen. En upplysning bör föras in i ellagen om att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar närmare föreskrifter i frågan. Lagrådet har anfört att en sådan bestämmelse är överflödig och inte bör införas. Regeringen anser dock att det praktiska värdet för aktörerna motiverar en upplysningsbestämmelse. Det kan vidare framhållas att ett flertal sådana bestämmelser sedan tidigare finns i ellagen. Det framstår sålunda som konsekvent att även i detta fall informera om verkställighetsföreskrifter. Typ av produktionsanläggning Som Advokatsamfundet har anmärkt kan det vara mindre lämpligt att ställa upp olika regler vad gäller skyldigheten att tillhandahålla tidsplaner beroende på vilken typ av produktionsanläggning som saken gäller. Sådana tidsplaner måste också antas vara värdefulla även för andra elproducenter. Regeringen föreslår mot denna bakgrund att bestämmelsen ska gälla för anslutningar av produktionsanläggningar i allmänhet. 8.3 Principer för kostnadsdelning Regeringens förslag: Den som har nätkoncession ska offentliggöra principer för hur kostnaderna för teknisk anpassning ska fördelas vid anslutning till elnätet. Rapportens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens. Remissinstanserna: SERO har anfört som sin uppfattning att den kostnadsfördelning som nämns i artikel 16.3 ska regleras genom en tydlig modell som baseras på icke diskriminerande kriterier och som tar hänsyn till de fördelar som initiala och efterföljande producenter likväl som transmissions- och distributionsansvariga erhåller genom anslutningen. Skälen för regeringens förslag Direktivets krav Artikel 16.3 i förnybartdirektivet har följande lydelse. "Medlemsstaterna ska kräva att de systemansvariga för transmissions- och distributionssystemen utarbetar och offentliggör standardregler för hur kostnaderna för teknisk anpassning ska bäras och fördelas, såsom nätanslutningar och nätförstärkningar, förbättrad drift av nätet och föreskrifter om hur anslutningsreglerna ska tillämpas utan diskriminering, något som är nödvändigt för att integrera nya producenter som levererar el från förnybara energikällor till det sammankopplade nätet. Reglerna ska baseras på objektiva, transparenta och icke-diskriminerande kriterier som tar särskild hänsyn till samtliga kostnader och fördelar förknippade med anslutningen av dessa producenter till nätet och de särskilda omständigheterna för producenter i avlägsna regioner och i regioner med låg befolkningstäthet. Reglerna får föreskriva om olika typer av anslutningar." Av artikel 16.6 framgår följande. "Den kostnadsdelning som avses i punkt 3 ska ske genom en mekanism som baseras på objektiva, transparenta och icke-diskriminerande kriterier som tar hänsyn till de fördelar anslutningarna kan innebära för de producenter som ansluter sig i början och de som ansluter sig senare samt för de systemansvariga för transmissions- och distributionssystemen." Motsvarande krav i direktiv 2001/77/EG Artikel 16.3 motsvarar delvis artikel 7.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/77/EG av den 27 september 2001 om främjande av el producerad från förnybara energikällor på den inre marknaden för el. Där ålades medlemsstaterna att inrätta ett rättsligt ramverk om vem som skulle stå för kostnaderna för sådana tekniska anpassningar som behövdes för att ansluta nya producenter av förnybar el till elnätet. Som exempel på sådana anpassningar nämndes nätanslutningar och nätförstärkningar. Som alternativ till ett rättsligt ramverk kunde medlemsstaterna ålägga nätinnehavarna att utarbeta och offentliggöra standardiserade regler i nämnda hänseenden. Enligt artikel 7.5 i direktiv 2001/77/EG skulle medlemsstaterna inrätta ett rättsligt ramverk eller kräva att nätinnehavarna utarbetade och offentliggjorde standardiserade regler för fördelningen av kostnader för systeminstallationer mellan alla producenter som drog nytta av installationerna. Vidare framgick att kostnadsfördelningen skulle genomföras med hjälp av en mekanism, som var grundad på objektiva, klara och tydliga samt icke-diskriminerande kriterier. Dessa kriterier skulle beakta de fördelar som anslutningarna medförde såväl för de ursprungligen anslutna och senare anslutna producenterna som för nätinnehavarna. Genomförandet av direktiv 2001/77/EG Regeringen bedömde att de aktuella bestämmelserna i direktiv 2001/77/EG redan var genomförda i den svenska ellagstiftningen och anförde bl.a. följande (prop. 2002/03:85 s. 27). "Den svenska ellagstiftningen behandlar alla elproducenter lika. Regleringen innebär att kostnaderna för den fysiska anslutningen av en produktionsanläggning till nätet skall betalas av producenten. Den avgift som producenten sålunda skall betala till nätinnehavaren skall, enligt lagstiftningen, vara skälig. Nätmyndigheten har tillsyn över att så blir fallet. Kostnaderna för övriga åtgärder som kan bli nödvändiga till följd av en sådan anslutning, t.ex. en förstärkning av nätet, betalas av nätinnehavaren. Eftersom detta ingår i nätinnehavarens nätverksamhet har nätinnehavaren rätt att ta ut dessa kostnader via nättariffen, dvs. den avgift som alla de elkunder, som är anslutna till det aktuella nätet betalar för sin överföring på nätet. Dessa kostnader brukar av nätinnehavarna inkluderas i nättariffen i den utsträckning åtgärderna medför nytta för andra elkunder än den som blir ansluten." Särskilt om kostnadsdelning mellan elkunder Enligt artikel 16.6 ska de fördelar anslutningarna kan innebära för de producenter som ansluter sig i början och de som ansluter sig senare beaktas vid kostnadsdelningen. Sådan hänsyn tas i Sverige inom ramen för det befintliga regelverket. Om kostnaderna för en nätförstärkning är till nytta för senare anslutande kunder, ska detta beaktas när anslutningsavgiften bestäms (se t.ex. RÅ 2008 ref. 32 och RÅ 2008 not. 115). Behovet av en ny bestämmelse Bestämmelserna i förnybartdirektivet skiljer sig i vissa avseenden från sina motsvarigheter i direktiv 2001/77/EG. Det finns i det nya direktivet ett uttryckligt krav på att nätföretagen ska åläggas att utarbeta och offentliggöra standardregler. Som Energimarknadsinspektionen har konstaterat i sin rapport finns inget krav i nämnda hänseende i den svenska ellagstiftningen. En bestämmelse om detta bör därför införas i ellagen i anslutning till bestämmelserna i 4 kap. 11 § ellagen om rätt till uppgifter om nättariffer m.m. Standardregler Uttrycket standardregler förekommer inte i den gällande lagstiftningen på elområdet. Regeringen uppfattar det som tveksamt om det är lämpligt att detta fall i författningstexten föra in en ny term, som inte redan är förankrad i den svenska elmarknadsrätten. Med standardregler bör förstås principerna för hur kostnaderna för teknisk anpassning ska fördelas vid anslutning till elnätet. Föreskrifter om tillämpningen I fråga om kravet på föreskrifter om hur anslutningsreglerna ska tillämpas utan diskriminering har Energimarknadsinspektionen påpekat att ordet föreskrift kan vara missledande med hänsyn till att det leder tankarna till den föreskriftsrätt en myndighet kan få efter bemyndigande från regeringen. I den engelska versionen används uttrycket "rules", vilket har en vidare mening än det svenska ordet "föreskrifter". Enligt Energimarknadsinspektionen är det som avses att de standardregler som nätföretagen har att utarbeta och offentliggöra ska tillämpas på ett icke-diskriminerande sätt. Inspektionen konstaterar vidare att detta följer redan av kravet i 4 kap. 1 § andra stycket ellagen att nättarifferna ska vara objektiva och icke-diskriminerande. Regeringen delar i huvudsak Energimarknadsinspektionens bedömning. Det diskrimineringsförbud som redan finns i ellagstiftningen innebär att de principer för kostnadsfördelning som nätföretagen utarbetar och offentliggör måste få en utformning som säkerställer att de tillämpas utan diskriminering. Ytterst blir det en uppgift för nätmyndigheten att inom ramen för sin tillsyn försäkra sig om att nätföretagen efterlever dessa krav. 8.4 Avgifter för anslutning till gasnät Regeringens förslag: Innehavaren av en naturgasledning ska offentliggöra de metoder som används för att utforma avgifter för anslutning. Rapportens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens. Energimarknadsinspektionen har även föreslagit att regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten ska bemyndigas att meddela närmare föreskrifter om offentliggörande. Remissinstanserna har tillstyrkt eller inte haft något att erinra mot förslaget. Skälen för regeringens förslag Direktivets krav Av artikel 16.10 andra meningen i förnybartdirektivet framgår att medlemsstaterna ska kräva att systemansvariga för transmissions- och distributionssystemen offentliggör avgifterna för anslutning till förnybara gaskällor på grundval av transparenta och icke-diskriminerande kriterier. Gällande rätt I naturgaslagen (2005:403) finns bestämmelser om naturgasledningar, lagringsanläggningar och förgasningsanläggningar samt om handel med naturgas i vissa fall och om trygg naturgasförsörjning. Enligt 1 kap. 2 § första stycket avses i lagen med naturgas även biogas, gas från biomassa och andra gaser, i den mån det är tekniskt möjligt att använda dessa gaser i naturgassystemet. Enligt 3 kap. 5 § naturgaslagen är den som innehar en naturgasledning skyldig att på skäliga villkor ansluta andra naturgasledningar samt lagringsanläggningar och förgasningsanläggningar. I 6 kap. 1 § första stycket föreskrivs att avgifter och övriga villkor för anslutning ska vara skäliga, objektiva och icke-diskriminerande. Av paragrafens andra stycke framgår att vid utformandet av avgiften för en anslutning ska särskilt beaktas var den ledning eller anläggning som ska anslutas är belägen samt effekten i anslutningspunkten. Av 6 kap. 1 § tredje stycket naturgaslagen framgår att den som innehar en naturgasledning vid begäran om ny anslutning inom skälig tid ska lämna skriftlig uppgift om avgiften och övriga villkor för anslutningen. I förarbetena (prop. 2004/05:62 s. 228) anfördes att eftersom kostnaden för en anslutning varierar från fall till fall måste ledningsinnehavaren få rimlig tid att beräkna dessa kostnader. Offentliggörande Med att offentliggöra bör förstås något mer än att lämna uppgift till berörda intressenter i det enskilda fallet. Det kan noteras att i den engelska versionen av direktivet används ordet "publish". I 6 kap. 4 § första stycket naturgaslagen föreskrivs att den som bedriver överföring av naturgas eller innehar ett naturgaslager eller en förgasningsanläggning ska offentliggöra sin tariff och på begäran utan dröjsmål lämna skriftlig uppgift om tariffen. Syftet med bestämmelsen är att kunder ska kunna få kännedom om tariffen utan att kontakta företaget. I förarbetena (a. prop. s. 230) anges att ett vanligt sätt för offentliggörande är att tariffen läggs ut på företagets webbplats. Som Energimarknadsinspektionen har konstaterat innehåller naturgaslagen inte någon bestämmelse om offentliggörande av anslutningsavgifter, varför en sådan bestämmelse bör införas för att uppfylla direktivet i denna del. Bestämmelsernas utformning Som anförts i förarbetena till 6 kap. 1 § tredje stycket naturgaslagen varierar kostnaden för en anslutning från fall till fall. En föreskrift som endast uttalar att den som innehar en naturgasledning ska offentliggöra avgifterna för anslutning kan därför antas bli svår att tillämpa i praktiken. Regeringen bedömer emellertid att det är förenligt med direktivets krav att föreskriva att ledningsinnehavaren ska offentliggöra metoderna för beräkning av anslutningsavgift. Av direktivet framgår att avgifterna ska grundas på av transparenta och icke-diskriminerande kriterier. Detta kommer redan till uttryck i 6 kap. 1 § första stycket naturgaslagen. I 5 § i samma kapitel stadgas att den som bedriver överföring av naturgas inte får börja tillämpa sin avgift och övriga villkor för anslutning förrän de metoder som har använts för att utforma avgiften har godkänts av tillsynsmyndigheten. Godkännande ska lämnas, om metoderna kan antas leda till att avgiften uppfyller kraven på att den ska vara objektiv och icke-diskriminerande. Som Energimarknadsinspektionen har föreslagit bör det kunna bli aktuellt för regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, tillsynsmyndigheten att meddela närmare föreskrifter om offentliggörandet. Något särskilt normgivningsbemyndigande är inte nödvändigt, eftersom de aktuella bestämmelserna är sådana att de kan meddelas i form av verkställighetsföreskrifter enligt 8 kap. 13 § första stycket 1 regeringsformen. Föreskrifterna har emellertid stor praktisk betydelse för företagen. En upplysning bör därför föras in naturgaslagen om att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar närmare föreskrifter i frågan. Lagrådet har anfört att en sådan bestämmelse är överflödig och inte bör införas. Regeringen bedömer emellertid att det praktiska värdet för aktörerna motiverar en upplysningsbestämmelse i detta fall. Att föra in en upplysning framstår också som konsekvent med hänsyn till att ett flertal sådana bestämmelser redan finns i naturgaslagen. 9 Tröskeleffekter vid anslutning av större produktionsanläggningar för förnybar el till elnätet 9.1 Bakgrund Anslutning av elproduktionsanläggningar och tröskeleffekter Anslutningsledningar från en elproduktionsanläggning till anslutningspunkten på elnätet ska bekostas av ägaren av elproduktionsanläggningen. Därutöver ska den som förorsakar en merkostnad för nätägaren betala för denna. Kostnaden för en förstärkning, ombyggnad eller utbyggnad av nätet som är till direkt nytta för kundens anläggning ska alltså bekostas av denne. Om nätförstärkningen enbart kommer den tillkommande elproduktionsanläggningen till godo ska hela kostnaden betalas av producenten. Om förstärkningen även gynnar andra, ska kostnaden delas med dem. Med tröskeleffekt avses i detta sammanhang det förhållandet att den kraftproducent som ansluter sig till ett nät som saknar ledig kapacitet tvingas betala hela nätförstärkningskostnaden inklusive tillkommande kapacitet som producenten själv inte kan nyttja. De producenter som därefter ansluter till nätet kan ta denna lediga kapacitet i anspråk utan särskild kostnad. Av denna anledning tvekar många producenter att vara först med att ansluta sig till ett sådant nät. Nätföretagen vill inte heller ta risken att göra större nätförstärkningar, om de inte med relativt stor säkerhet vet att den tillkommande kapaciteten kommer att nyttjas i princip fullt ut. Denna situation uppstår i dagsläget framför allt vid en stegvis utbyggnad av vindkraftsparker i ett visst geografiskt område. Tidigare utredningar om hantering av tröskeleffekter vid anslutning av elproduktionsanläggningar Energinätsutredningens delbetänkande Förhandsprövning av nättariffer m.m. (SOU 2007:99) innehåller ett förslag om delning av kostnaderna för anslutning till den del dessa är till nytta för andra. Bestämmelsen är tänkt att gälla för såväl uttagskunder som elproducenter. Förslaget bygger på principen att kostnaderna ska fördelas i förväg utifrån tillgänglig information om framtida anslutningar inom tio år från den första anslutningen. Energinätsutredningens förslag om förtida delning löser problemet med fördelning av kostnaderna mellan tillkommande producenter. Däremot hanterar förslaget inte den ekonomiska risk som elnätsföretaget måste ta för att göra nätförstärkningen. Tillkommande producenter ska visserligen betala sin del efter hand men dels finns ingen garanti för att det tillkommer ytterligare produktionsanläggningar, dels står elnätsföretaget för kostnaden till dess att så sker. Nätanslutningsutredningen föreslog i sitt betänkande Bättre kontakt via nätet - om anslutning av förnybar elproduktion (SOU 2008:13) inrättandet av en särskild elnätsinvesteringsfond för att finansiera nödvändiga nätinvesteringar för anslutning av förnybar el. Nätanslutningsutredningen anslöt sig också till Energinätsutredningens förslag om förtida delning. För det fall förslaget om förtida delning inte genomfördes lämnade Nätanslutningsutredningen ytterligare ett förslag som innebar efterhandsdelning. Svenska kraftnät fick, bl.a. som ett resultat av de förslag som lämnats av Nätanslutningsutredningen, av regeringen i uppdrag att utreda och ge förslag på hur förstärkningar av nätet för att främja utbyggnaden av förnybar elproduktion ska kunna underlättas. Svenska kraftnät har redovisat uppdragen i två rapporter under 2009. 9.2 Överväganden Regeringens bedömning: Ett vidareutvecklat system med s.k. förtida delning av nätförstärkningskostnaden för storskaliga produktionsanläggningar för förnybar el bör införas i syfte att en elproducent endast ska betala en sådan del av den totala kostnaden för den nödvändiga nätförstärkningen som motsvarar varje producents andel av den totala anslutningskapaciteten. Åtgärder och förslag bör utredas vidare av en arbetsgrupp inom Regeringskansliet. Rapporternas förslag: Svenska kraftnät har i sina rapporter Tröskeleffekter och förnybar energi (dnr 1495/2008/AN46 och dnr 2009/1306) som redovisats under 2009 föreslagit åtgärder som syftar till att risktagandet lyfts bort från elnätsföretagen genom att Svenska kraftnät ger ett lån som finansierar den del av anslutningen som ännu inte har tagits i anspråk av tillkommande producenter. Genom förslaget skulle tröskeleffekten minskas eller undanröjas helt genom en s.k. förtida delning av anslutningskostnaden. Detta sker genom att tillkommande producenter som ansluter sig till nätet endast ska betala för den del av den totala kostnaden för den nödvändiga nätförstärkningen som motsvarar varje producents andel av den totala anslutningskapaciteten. Förslaget innebär att tröskeleffekterna för utbyggnaden av förnybar elproduktion minskas genom att risktagande lyfts bort från elnätsföretagen vid stora nätförstärkningar. Det skulle ske genom ett lån som finansierar dels den del av nätförstärkningen som elnätsföretaget inte har nytta av direkt, dels den del som ännu inte tagits i anspråk av tillkommande producenter. Tillkommande elproducenter betalar sedan när de ansluter sin andel av den totala kostnaden för nätförstärkningen i förhållande till sin nominella installerade effekt. På samma sätt betalar elnätsföretaget sin del för de regionnätsförstärkningar som kommer elnätsföretaget till godo senare. Anslutningslånet föreslås beslutas av särskilt utsedd beslutsmyndighet som också i övrigt bör handlägga frågor enligt den föreslagna lagen om lån m.m. för anslutning av förnybar elproduktion samt utöva tillsyn. Lån föreslås lämnas endast för anslutning av elproduktionsanläggningar som i sin helhet är berättigade till elcertifikat och som har en sammanlagd installerad nominell aktiv effekt som överstiger 100 megawatt (MW). Ett kriterium föreslås också vara att anläggningar med en nominell effekt motsvarande minst 30 procent av kapaciteten för nätförstärkningen ska ha tecknat anslutningsavtal med nätföretaget. Dessa ska också ha åtagit sig att erlägga 10 procent av sin del av nätförstärkningskostnaden till nätföretaget, eller direkt till Svenska kraftnät om kostnaden enbart avser stamnätsförstärkningar. När det gäller vindkraft föreslås därutöver gälla att anläggningarna ligger inom ett riksintresseområde för vindbruk och är belägna inom ett av kommunen i översiktsplan utpekat område lämpligt för vindbruk. Om så inte är fallet ska producenten visa att området är lämpligt sett från fysisk planeringssynpunkt. Inom det område som befunnits vara lämpligt ska ytan med en beräknad medelvind om lägst 6,5 meter per sekund vara stor nog att rymma en samlad vindkraftinstallation av nationell betydelse (minst 100 MW). Kostnaderna för förslaget i form av kapitalförluster, räntor och administrativa omkostnader föreslås bli bekostade genom införandet av en särskild nätförstärkningsavgift som årligen ska betalas av Svenska kraftnäts nätkunder, dvs. de som innehar elproduktionsanläggningar anslutna till stamnätet eller innehar nätkoncession och har ledningar anslutna till stamnätet, i förhållande till det antal kilowattimmar som matats in på eller tagits ut från stamnätet. Ett genomförande av förslaget skulle även föranleda en anmälan om statligt stöd enligt fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. Remissinstanserna: Remissinstanserna har i stort varit positiva till förslaget. Energimyndigheten, Sveriges Kommuner och Landsting, Oberoende Elhandlare, Lantbrukarnas riksförbund (LRF) och Statens jordbruksverk tillstyrker förslaget. Kammarrätten i Stockholm ifrågasätter nödvändigheten av de ändringar som föreslås avseende nättariffer i ellagen eftersom principen om förtida delning tillämpas redan i dag inom ramen för det befintliga regelverket. Kammarrätten förordar att Svenska kraftnät både bör bereda och besluta i ärenden enligt den föreslagna lagen om lån då ett system med flera inblandade myndigheter riskerar att bli rörigt. Statskontoret anser att det är svårt att bedöma lämpligheten i Svenska kraftnäts organisationsförslag. Ekonomistyrningsverket (ESV) anser att villkoren för stödet inte bör vara alltför generösa eftersom det finns en risk att anslutningskapaciteten byggs ut i en alltför snabb takt vilket innebär att staten står för överkapaciteten. ESV bedömer vidare att den föreslagna nätförstärkningsavgiften kan vara en skatt. Skatteverket anser att förslagen inte berör frågor inom beskattningsområdet och lämnar därför inga synpunkter på förslaget. Energimarknadsinspektionen anser att konsekvenserna av Svenska kraftnäts förslag behöver utredas vidare innan det läggs till grund för ny lagstiftning särskilt vad det gäller delning av kostnader, prövning av anslutningsavgifter, prioriterad anslutning, effekter på tröskeleffekten, effekter på befintliga producenter av förnybar el, objektivitet och icke-diskriminering. Energimarknadsinspektionen anser också att det finns behov att ta fram ett enklare stödsystem. Svensk Energi och Svensk Vindenergi anser att det årliga lånetaket initialt bör vara högre för att möta ett stort uppdämt behov. Svensk Energi och Svensk Vindenergi anser att det bör vara möjligt att efter särskild prövning bevilja lån till områden med lägre sammanlagd effekt än den föreslagna nivån, större än 100 MW. Svensk Energi och Svensk Vindenergi anser även att det bör utredas om en liknande modell skulle kunna underlätta etablerandet av mindre produktionsområden med en omfattning om några tiotals megawatt där flera intressenter genomför en successiv utbyggnad med anslutning till lokalnät eller underliggande regionnät. Svebio anser att Svenska kraftnäts förslag utgör en rimlig avvägning för att skapa rättvisa mellan olika nya aktörer och slippa tröskeleffekter. Det alternativ som bör prövas är att staten genom direkta bidrag stöttar en utbyggnad av det storskaliga nätet. Det bör övervägas om nivån på den minsta storleken för att ett projekt ska kunna ta del av anslutningslån skulle kunna sättas lägre, exempelvis till 50 MW. Detta eftersom det i framtiden kan förväntas att bioraffinaderier med elproduktion på effektnivån 50 MW kommer att placeras vid sidan av befintlig storskaliga nät. Sveriges Energiföreningars Riksorganisation (SERO), Svensk Vindkraftförening (SVIF) och Svensk Vattenkraftförening (SVAF) anför i sitt gemensamma yttrande att kravet på att anläggningar ska ha en kapacitet större än 100 MW för att elnätsföretag ska vara berättiga att få lån från fonden innebär att enbart ett litet antal storprojekt blir aktuella. Föreningarna anser att det är lika angeläget att även mindre projekt berättigar elnätsföretag att få lån och anser att den nedre storleksgränsen bör tas bort. Svenskt Näringsliv anser att förslaget inte i tillräcklig grad behandlar konsekvensen av att elkunden ska bära kostnaden i form av höjd nättariff eller nätförstärkningsavgift och vill understryka att vissa elkunder kan drabbas hårt. Svenskt Näringsliv efterfrågar en konsekvensbedömning av vilken effekt förslaget skulle kunna få på företagens globala konkurrenskraft. Skälen för regeringens bedömning Tröskeleffekter och utbyggnaden av förnybar elproduktion Regeringens förslag om ett nytt mål för ökningen av den förnybara elproduktionen om 25 TWh till år 2020 jämfört med läget år 2002 väntas innebära en ökad utbyggnad av framför allt vindkraft de kommande åren. En nationell planeringsram för vindkraft har också fastställts till motsvarande en årlig produktionskapacitet på 30 TWh år 2020, varav 20 TWh till lands och 10 TWh till havs, se proposition En sammanhållen klimat- och energipolitik - Energi (prop. 2008/09:163). Energimyndigheten har angivit 423 områden i 20 län som riksintressen för vindbruk. Detta innebär att det kan väntas en vindkraftsutbyggnad som är spridd över hela landet. Det är emellertid en fråga för enskilda aktörer att, utifrån marknadsförutsättningarna, göra en bedömning av var och i vilken takt utbyggnaden ska ske. Många av de anläggningar för förnybar elproduktion, framför allt vindkraftsparker, som i dag byggs och planeras är förlagda till glesbefolkade områden med låg elförbrukning. En ökad utbyggnad av vindkraftsparker framöver kommer därför att medföra ett behov av ökad överföringskapacitet i både region- och stamnäten. Svenska kraftnät arbetar aktivt med att planera och bygga ut stamnätet för att möta den kommande vindkraftsutbyggnaden. En stor del av utbyggnaden kommer att kunna hanteras inom ramen för dagens regelverk för anslutning och kostnadsfördelning. En stor utmaning är dock osäkerheten kring var vindkraften i Sverige kommer att etableras, då det är ett stort antal aktörer som projekterar för utbyggnad av vindkraft. Många andra faktorer påverkar också när och var etablering sker, såsom tillståndsgivning, kostnadsutvecklingen för vindkraftverk samt prisutvecklingen på el och elcertifikat. Tröskeleffekten uppstår främst i de områden som i dag saknar ledig överföringskapacitet och där ett större antal vindkraftsprojektörer planerar för etablering. Problemet med tröskeleffekten har funnits under lång tid men har fått förnyad aktualitet i samband med den kommande stora utbyggnaden av förnybar elproduktion. Frågan om hur nätförstärkningskostnaden respektive risken kan fördelas på ett annorlunda sätt mellan tillkommande elproducenter i ett område jämfört med i dag har också varit föremål för tidigare utredningar. Dessa utredningar har tagit fram förslag som bedömts kräva ytterligare analyser och utredning. Förtida delning av nätförstärkningskostnaden Den förtida delningen bör enligt Svenska kraftnäts förslag ske genom att tillkommande producenter som ansluter sig till nätet ska betala endast för den del av den totala kostnaden för den nödvändiga nätförstärkningen som motsvarar varje producents andel av den totala anslutningskapaciteten. Som Kammarrätten i Stockholm har påpekat tillämpas redan i dag principen om förtida delning inom ramen för det befintliga regelverket. En förutsättning är emellertid att det med relativt stor säkerhet kan bedömas om ytterligare anslutningar till elnätet kommer att ske inom överskådlig tid. Det finns i dag inte heller kriterier för under vilka förutsättningar som en förtida delning ska tillämpas vid större utbyggnader av region- och stamnät som föranleds av t.ex. utbyggnad av vindkraftsparker. Det finns därför skäl att, med utgångspunkt i vad Svenska kraftnät har föreslagit, överväga en utvidgad tillämpning av principen när det gäller anslutning av anläggningar för förnybar elproduktion. Behov av ytterligare utredning Regeringen bedömer att ett vidareutvecklat system med s.k. förtida delning av nätförstärkningskostnaden för storskaliga produktionsanläggningar för förnybar el bör införas i syfte att tydliggöra hur stor andel av denna kostnad som bör belasta respektive elproducent som har nytta av nätförstärkningen. Åtgärder och förslag behöver dock utredas vidare. I detta arbete utgör Svenska kraftnäts rapporter om tröskeleffekter ett underlag. Som framförts av några remissinstanser finns behov av att närmare utreda konsekvenserna av Svenska kraftnäts förslag bl.a. i fråga om förfarandet hos de berörda myndigheterna, utformningen av den förtida delningen, hur den ekonomiska risken bör hanteras samt kriterierna för prioriterad anslutning samt objektivitet och icke-diskriminering. Även frågorna kring eventuellt behov av finansiering samt ett sådant systems förhållande till reglerna om statligt stöd i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt bör utredas vidare. Ett förslag till åtgärder bör utarbetas av en arbetsgrupp inom Regeringskansliet. 10 Konsekvensanalys 10.1 Konsekvenser för myndigheter Energimyndigheten Energimyndigheten är förvaltningsmyndighet för frågor om användning och tillförsel av energi. Myndigheten ska verka för att på kort och lång sikt trygga tillgången på el och annan energi på med omvärlden konkurrenskraftiga villkor. Myndigheten ska vidare inom sitt verksamhetsområde verka för en effektiv och hållbar energianvändning och en kostnadseffektiv energiförsörjning, båda med en låg negativ inverkan på hälsa, miljö och klimat. Myndigheten ska bidra till omställningen till ett ekologiskt uthålligt energisystem. Stränga krav ska ställas på säkerhet och omsorg om hälsa och miljö vid omvandling och utveckling av all energiteknik. Regeringen aviserar i denna proposition att Energimyndigheten ska få ett huvudansvar att följa upp genomförandet av förnybartdirektivet och bidra med underlag för den rapportering som ska lämnas in för första gången den 31 december 2011 och därefter vartannat år. Energimyndigheten ansvarar sedan tidigare för huvuddelen av de åtgärder som bedrivs för att främja en ökning av användning av förnybar energi. Genomförandet av detta direktiv kommer att innebära utökade uppgifter för framför allt Energimyndigheten, Boverket och Svenska kraftnät. Energimyndigheten är den myndighet som berörs mest. Ett antal utredningsuppdrag som ligger inom Energimyndighetens ansvarsområde aviseras i föreliggande proposition, bl.a. vad gäller åtgärder för att öka andelen energi från förnybara energikällor i bebyggelsen tillsammans med Boverket samt förslag till ett nationellt samordnat system för certifiering, besiktning (kontrollorgan) eller motsvarande kvalifikationssystem för installatörer av små anläggningar baserade på förnybar energi tillsammans med Boverket och Styrelsen för ackreditering och teknisk kontroll (SWEDAC). Direktivets rapporteringskrav ställer vidare nya krav på uppföljning och utvärdering för att få underlag om utvecklingen i förhållande till de uppsatta målen. Förnybartdirektivet ställer krav på vägledning till alla relevanta aktörer, särskilt planerare och arkitekter, så att de kan överväga den optimala kombinationen av energi från förnybara energikällor samt krav på information till medborgarna om fördelarna med att utveckla och använda energi från förnybara energikällor. Energimyndigheten kommer att ansvara för att tillsammans med övriga berörda myndigheter säkerställa att alla relevanta aktörer ges vägledning om hur förnybara energikällor kan utnyttjas vid planering, utformning, byggnation och renovering av industri- och bostadsområden. Energimyndigheten kommer även att ansvara för att ta fram och tillgängliggöra information, vägledning och utbildning för att informera allmänheten om fördelarna med att utveckla och använda energi från förnybara energikällor. Energimyndigheten kommer att vara tillsynsmyndighet enligt den nya lagen om ursprungsgarantier för el och utöva tillsyn över efterlevnaden av lagen och av de föreskrifter som ska tas fram i anslutning till lagen. Energimyndighetens uppgift som tillsynsmyndighet enligt den nya lagen om ursprungsgarantier innebär mer omfattande handläggningsuppgifter än motsvarande uppgift enligt den befintliga lagen om ursprungsgarantier för förnybar el och högeffektiv kraftvärmeel. Energimyndigheten ska handlägga ansökningar från elproducenter om att få en ursprungsgaranti utfärdad. Om Energimyndigheten finner att elproducenten uppfyller kraven för att få en ursprungsgaranti ska myndigheten fatta beslut om rätt till tilldelning av ursprungsgarantier. Tillsynsmyndigheten ska meddela kontoföringsmyndigheten om ett beslut att få rätt till tilldelning av ursprungsgarantier och överföra de uppgifter i producentens ansökan som är nödvändiga för utfärdandet av ursprungsgarantin. Tillsynsmyndigheten ska också utöva tillsyn över att elproducenter som ansöker om ursprungsgarantier lämnar korrekta uppgifter för att tilldelas ursprungsgarantier och får rätt att återkalla ett beslut om rätt till tilldelning av ursprungsgarantier enligt de förutsättningar som anges i lagen. Energimyndigheten kommer vid införandet av det nya ursprungsgarantisystemet att behöva ta fram nya rutiner, föreskrifter och IT-stöd. Vid övergången kommer också en anpassning till det nya regelverket behöva ske för anläggningar som i dag tilldelas ursprungsgarantier. Energimyndigheten bedöms också behöva avsätta ökade personalresurser för det löpande arbetet med ursprungsgarantisystemet och för ökade informationsinsatser gentemot elproducenterna. Detta bedöms inte påverka Energimyndighetens totala resursbehov, utan kan ske genom omprioriteringar inom myndighetens verksamhet. Regeringens sammantagna bedömning är att tillkommande arbetsuppgifter till följd av direktivets krav kräver ett antal årsarbetskrafter men kan finansieras inom befintliga ekonomiska ramar. Svenska kraftnät Svenska kraftnät kommer att få i uppgift att vara kontoföringsmyndighet enligt den nya lagen om ursprungsgarantier för el. Uppgifterna som kontoföringsmyndighet enligt den nya lagen är mer omfattande än vad Svenska kraftnät i dag har som garantimyndighet enligt lagen om ursprungsgarantier för förnybar el och högeffektiv kraftvärmeel. Den största förändringen är att kontoföringsmyndigheten får ansvaret för att föra ett register över ursprungsgarantier och att utfärda, överföra och registrera ursprungsgarantier elektroniskt. Ytterligare en förändring är att alla slags elproduktionsanläggningar kan ansöka om att få ursprungsgarantier utfärdade vilket kan leda till en ökad efterfrågan. Svenska kraftnäts befintliga IT-system behöver utvecklas alternativt ersättas av ett nytt IT-system för kontoföringen av ursprungsgarantier. Nya rutiner avseende ursprungsgarantier behöver även utarbetas och fler personresurser behöver avsättas för information och administration av ursprungsgarantisystemet. Svenska kraftnäts löpande kostnader för utfärdande, överföring och annullering av ursprungsgarantier kommer att finansieras genom en avgift enligt de närmare föreskrifter som regeringen kommer att meddela. Energimarknadsinspektionen Förslagen rörande nättillträde (kapitel 8) innebär att nätmyndigheten, Energimarknadsinspektionen, får ett något utökat tillsynsansvar. Regeringen bedömer att detta kan hanteras inom befintliga ekonomiska ramar. Boverket Förnybartdirektivet innehåller en del bestämmelser som syftar till att öka andelen förnybar energi i bebyggelsen. I propositionen aviseras ett antal utredningsuppdrag som ligger inom Boverkets ansvarsområde. Bland annat aviseras uppdrag om att ta fram förslag på lämpliga åtgärder för att öka andelen energi från förnybara energikällor i byggsektorn, uppdrag om att utreda hur genom byggregler och byggnormer, eller på andra sätt med motsvarande verkan, miniminivåer av förnybar energi kan ställas som krav där så är lämpligt i nya byggnader och i befintliga byggnader som genomgår betydande renoveringar samt uppdrag om att utforma rekommendationer vid planering m.m. Regeringen bedömer att uppdragen kan hanteras inom befintlig ekonomisk ram. SWEDAC I propositionen aviserar regeringen ett uppdrag som berör SWEDAC gällande ett nationellt samordnat system för certifiering, besiktning (kontrollorgan) eller motsvarande kvalifikationssystem för installatörer av små anläggningar baserade på förnybar energi i samråd med Boverket och Energimyndigheten. Systemet ska vara tillgängligt senast den 31 december 2012. Regeringen bedömer att uppdragen kan hanteras inom befintlig ekonomisk ram. 10.2 Ekonomiska konsekvenser Statsfinansiella konsekvenser Enligt den svenska prognosen över andelen förnybar energi görs bedömningen att Sverige kommer att nå en andel på 50,2 procent år 2020. Om prognosen slår in innebär det att Sverige når över det mål som ålagts i direktivet. Förnybartdirektivet möjliggör att detta överskott kan överlåtas till ett eller flera länder som bedöms ha ett underskott. Det samma gäller det överskott som prognostiseras för åren fram till 2020. Regeringen anser att möjligheterna till att överlåta ett statistiskt överskott till andra länder bör kunna tas till vara. Därmed kan också intäkter till staten genereras. Det är i dag oklart hur stora värden det kan handla om. Regeringen avser att analysera vidare de juridiska och statsfinansiella aspekterna av ett sådant utnyttjande. Konsekvenser för företag Propositionen innehåller inget färdigt förslag på ett nationellt samordnat system för certifiering, besiktning (kontrollorgan) eller motsvarande kvalifikationssystem för installatörer av utrustning av små anläggningar baserade på förnybar energi som direktivet ställer krav på utan endast ett uppdrag till berörda myndigheter att komma med ett förslag till hur ett sådant system ska utformas. I utformningen av det uppdraget är det viktigt att frågan om konkurrensvillkor för små och medelstora företag samt regelförenklingsperspektivet beaktas. Den föreslagna lagen om ursprungsgarantier innebär att alla elproducenter får en möjlighet att ansöka om ursprungsgarantier för den el de producerar. Att ansöka om en ursprungsgaranti är frivilligt. Den administration som en ansökan om ursprungsgarantier innebär vägs upp av de fördelar som en elproducent kan få av utfärdade ursprungsgarantier. Exempelvis kan en elproducent i dag få ett högre försäljningspris för förnybar el jämfört med el producerad från fossila energikällor. De uppgifter som lämnats vid en tidigare ansökan om godkännande för tilldelning av elcertifikat torde också kunna användas vid ansökan om ursprungsgarantier. Uppgiftslämnandet i samband med godkännande av anläggningar för tilldelning av ursprungsgarantier bör därför kunna begränsas. De uppgifter som sedan tidigare finns hos tillsynsmyndigheten ska inte behöva lämnas på nytt. Detta med syfte att minimera den administrativa bördan för anläggningsinnehavarna. Förslagen angående nättillträde innebär nya ålägganden för el- respektive gasnätsföretagen. Elnätsföretagen ska ange tidsplaner för anslutning av elproduktionsanläggningar och offentliggöra principer för hur kostnaderna för teknisk anpassning ska fördelas vid anslutning till elnätet. Innehavaren av en naturgasledning ska offentliggöra de metoder som används för att utforma avgifter för anslutning. Förslagen innebär vissa ytterligare administrativa kostnader för elnätsföretagen. Ett elnätsföretag driver dock sin verksamhet med nätkoncession, vilket innebär att företaget i princip har ett legalt monopol. Detta får till följd att de ökade administrativa kostnaderna inte påverkar elnätsföretagets avkastning totalt sett, eftersom företaget har rätt att slå ut kostnaderna på samtliga kunder inom ett redovisningsområde. Förslaget som berör gasnätsföretagen avser offentliggörande av uppgifter som gasnätföretagen redan i dag bör ha framtagna. Regeringens bedömning är därför att kostnaderna för offentliggörande bör vara marginella. El- och gaskunder samt allmänheten Elkunderna påverkas positivt av den nya föreslagna lagen om ursprungsgarantier av el. Genom lagen läggs förutsättningar fast för att fastställa elens ursprung på ett tillförlitligt sätt, och därigenom kan elkunderna erbjudas att köpa el av ett visst säkerställt ursprung, t.ex. förnybar el eller högeffektiv kraftvärmeel. Förslagen rörande nättillträde kan leda till högre nättariffer för kunderna på elnäten eftersom elnätsföretagen har rätt att ta ut de nya administrativa kostnaderna genom sina överföringsavgifter. Kostnaden torde dock bli ytterst marginell för den enskilda kunden, eftersom kostnaderna kommer att slås ut på samtliga kunder inom ett redovisningsområde. Detsamma torde gälla för förslaget som berör kunderna på gasnäten. Även dessa kunder kan komma att få en ytterst marginellt höjd nättariff. Domstolarna Enligt den föreslagna lagen om ursprungsgarantier får tillsynsmyndighetens beslut om rätt till tilldelning av ursprungsgarantier och beslut om återkallelse av sådana beslut överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Inga ärenden avseende ursprungsgarantier enligt lagen (2006:329) om ursprungsgarantier för högeffektiv kraftvärmeel och förnybar el har hittills överklagats. Även om den föreslagna lagen innebär en annan hantering än i dag så ändras inte systemet på ett sådant sätt att det finns skäl att tro att antalet överklagade ärenden ska förändras i någon större utsträckning. Fler elproducenter får visserligen möjlighet att ansöka om ursprungsgarantier men de bedömningar som tillsynsmyndigheten ska göra kommer även fortsättningsvis att vara av enkel beskaffenhet. Ärendetillströmningen i domstolarna förväntas bli marginell. När det gäller ändringarna i ellagen och naturgaslagen i anledning av artikel 16 i förnybartdirektivet, kommer Energimarknadsinspektionen att utöva tillsyn över efterlevnaden av de nya bestämmelserna. Inspektionens tillsynsbeslut kan överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Det saknas i nuläget anledning att anta att något större antal tillsynsbeslut kommer att meddelas. Eventuella överklaganden av sådana beslut torde vidare avse begränsade frågeställningar, t.ex. huruvida ett elnätsföretag lämnar tidsplaner på föreskrivet sätt. Under dessa förutsättningar bedömer regeringen att några ytterligare resurser inte behöver tillföras Sveriges Domstolar med anledning av lagförslagen. Övriga konsekvenser Regeringen bedömer att förslagen saknar betydelse för den kommunala självstyrelsen, brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet, sysselsättning och offentlig service i olika delar av landet, jämställdheten mellan kvinnor och män samt möjligheterna att nå de integrationspolitiska målen. Direkta effekter på sysselsättning är inte att förvänta i och med genomförandet av direktivet. Indirekt skapas dock stora möjligheter till sysselsättning via ökad användning av förnybar energi inte minst runt om i landet i områden med relativt svag arbetsmarknad. Det kan röra sig om exempelvis ökat uttag av biobränsle och byggnation eller drift och underhåll av vindkraftsparker. 11 Författningskommentarer 11.1 Förslaget till lag om ursprungsgarantier för el 1 § Av paragrafen framgår syftet med lagen som är att säkerställa att elproducenter kan få ursprungsgarantier utfärdade för den el som produceras. Denna rätt har sin motsvarighet i 1 § lagen (2006:329) om ursprungsgarantier för högeffektiv kraftvärmeel och förnybar el. Den föreslagna lagen innebär dock att rätten till ursprungsgarantier gäller för produktion av all el, oavsett energikälla. Begreppet ursprung omfattar i det här sammanhanget alla egenskaper som den producerade elen har, således även egenskaperna hos högeffektiv kraftvärmeel. Paragrafen behandlas i avsnitt 7.2.1 under rubriken Rätt till ursprungsgarantier för all elproduktion. 2 § I paragrafen definieras vad som avses med en ursprungsgaranti och vad syftet med garantin är. Ursprungsgarantins syfte är att garantera ursprunget på den el som en elleverantör ska lämna uppgift om enligt 8 kap. 12 § ellagen (1997:857). I 8 kap. 12 § ellagen anges att elleverantörer, på eller i samband med fakturor avseende försäljning av el och i reklam som vänder sig till elanvändare, ska lämna uppgift om varje enskild energikällas andel av den genomsnittliga sammansättning av energikällor som använts för att framställa den el som elleverantören sålde under närmast föregående kalenderår. Paragrafen behandlas i avsnitt.7.2.3 under rubriken Användning och annullering av ursprungsgarantier. 3 § En ursprungsgaranti avser en viss mängd el och för att säkerställa tillförlitligheten i systemet måste den mätas och rapporteras. Regleringen motsvarar den som finns i dag. Bestämmelsen i 6 § lagen om ursprungsgarantier för högeffektiv kraftvärmeel och förnybar el är dock utförligare än i den föreslagna lagen där det endast anges att mätning och rapportering ska ske till den myndighet som regeringen bestämmer (kontoföringsmyndigheten). Skälet för detta är att mer detaljerade föreskrifter för mätning och rapportering kommer att meddelas av regeringen i en förordning om ursprungsgarantier. Paragrafen behandlas i avsnitt 7.2.2 under rubriken Förutsättningar för utfärdande av ursprungsgarantier. 4 § Av förnybartdirektivet framgår att en ursprungsgaranti bara får utfärdas för samma energienhet en gång. Syftet är att garantierna inte ska räknas dubbelt. Den paragraf som föreslås i den nya lagen innebär en förändring i förhållande till gällande bestämmelser i lagen om ursprungsgarantier för högeffektiv kraftvärmeel och förnybar el. Av författningskommentaren till 3 § i den sistnämnda lagen framgår att om el har producerats med användning av både högeffektiv kraftvärme och förnybara energikällor kan en elproducent begära att få både en ursprungsgaranti för förnybar el och en ursprungsgaranti för högeffektiv kraftvärmeel utfärdad för samma mängd el. Detta ska inte längre vara möjligt. Om en energienhet exempelvis produceras i ett högeffektivt kraftvärmeverk som eldas med förnybara bränslen ska bara en ursprungsgaranti utfärdas per megawattimme el. Mängden el som en ursprungsgaranti får omfatta framgår av förnybartdirektivet men gäller generellt för ursprungsgarantier, oavsett hur eller från vilken energikälla som elen produceras. Paragrafen behandlas i avsnitt 7.2.2 under rubriken Förutsättningar för utfärdande av ursprungsgarantier. 5 § För att förhindra dubbelräkning och missbruk av systemet med ursprungsgarantier ska varje ursprungsgaranti ha ett unikt identifieringsnummer. Kravet framgår av förnybartdirektivet där också minimikraven på vilka uppgifter som en ursprungsgaranti för övrigt ska innehålla räknas upp. I kraftvärmedirektivet finns också specifika krav på innehåll för ursprungsgarantier för el som produceras med högeffektiv kraftvärme. Direktivens krav i denna del kommer att genomföras genom bestämmelser i en förordning om ursprungsgarantier som regeringen har för avsikt att utfärda. Paragrafen behandlas i avsnitt 7.2.2 under rubriken Förutsättningar för utfärdande av ursprungsgarantier. 6 § I paragrafen anges när en ursprungsgaranti ska annulleras. Den ska annulleras när den har använts av elleverantören för att ange elens ursprung enligt reglerna för ursprungsmärkning som finns i 8 kap. 12 § ellagen (1997:857). Om den inte har använts för detta syfte inom tolv månader från och med produktionen av den energienhet som ursprungsgarantin avser ska den också annulleras. Sistnämnda tidsperiod framgår av förnybartdirektivet men ska gälla generellt för alla ursprungsgarantier, dvs. oavsett från vilken energikälla som elen produceras. Garantin är således en färskvara. Paragrafen behandlas i avsnitt 7.2.3 under rubriken Användning och annullering av ursprungsgarantier. 7 § Direktivet anger att medlemsstaterna ska säkerställa att ursprungsgarantier kan utfärdas, överföras och annulleras elektroniskt. Ett register över ursprungsgarantierna är således centralt för hanteringen. Registret kan komma att innehålla information om kontaktpersoner hos elproducentföretag eller om fysiska personer som äger mindre elproduktionsanläggningar. Om så är fallet ska bestämmelserna i personuppgiftslagen (1998:204) tillämpas. Paragrafen behandlas i avsnitt 7.2.6 under rubriken Register över ursprungsgarantier. 8 § Beträffande förfarandet anges att ursprungsgarantier ska utfärdas, överföras och annulleras elektroniskt. Kravet finns i förnybartdirektivet men avser alla ursprungsgarantier. 9 § I paragrafen fastställs att det är den myndighet som regeringen bestämmer (tillsynsmyndigheten) som ska pröva frågor om rätt till tilldelning av ursprungsgarantier. Det är på producentens begäran som en ursprungsgaranti ska utfärdas. I detta avseende sker ingen ändring jämfört med gällande bestämmelser i lagen om ursprungsgarantier för högeffektiv kraftvärmeel och förnybar el. I förslaget till ny lag är dock utformningen en annan och begreppet anmälan har bytts ut mot ansökan. Producenten ska skriftligen göra en ansökan till myndigheten. Begreppet skriftligen omfattar elektroniska ansökningar. Tillsynsmyndigheten ska fatta beslut efter att ha kontrollerat de uppgifter som producenten har lämnat i sin ansökan. Framför allt torde det bli frågan om den uppgivna energikällan är den som ligger till grund för produktionen av el som myndigheten kommer att få granska närmare. Paragrafen behandlas i avsnitt 7.2.5 under rubriken Förfarandet och har utformats i enlighet med vad Lagrådet har angett i sitt yttrande. 10 § Av paragrafen framgår att det är kontoföringsmyndigheten som utfärdar, överför och annullerar ursprungsgarantier. Paragrafen behandlas i avsnitt 7.2.5 under rubriken Förfarandet och har utformats i enlighet med vad Lagrådet har angett i sitt yttrande. 11 § Tillsynsmyndigheten ska meddela kontoföringsmyndigheten när beslut om rätt till tilldelning av ursprungsgarantier har fattats. Inom ramen för elcertifikatsystemet finns det redan i dag rutiner för elektronisk överföring av uppgifter mellan tillsynsmyndigheten och kontoföringsmyndigheten. Paragrafen behandlas i avsnitt 7.2.5 under rubriken Förfarandet. 12 § Ursprungsgarantier kommer att överföras mellan olika innehavare. Det är exempelvis elproducenten som ska begära ursprungsgarantin men det är elleverantören som kommer att använda den. Det är på skriftlig begäran av den som är antecknad som innehavare i registret över ursprungsgarantier som kontoföringsmyndigheten ska registrera en överföring till en annan innehavare. Om någon annan än den som är antecknad som innehavare i registret begär överföring av en ursprungsgaranti får kontoföringsmyndigheten registrera överföringen endast om innehavaren lämnat sitt godkännande. En medverkan från den som är registrerad som innehavare krävs således alltid. Paragrafen behandlas i avsnitt 7.2.5 under rubriken Förfarandet och har utformats i enlighet med vad Lagrådet har angett i sitt yttrande. 13 § Det är den som är antecknad som innehavare i registret över ursprungsgarantier som skriftligen ska begära att en ursprungsgaranti ska annulleras efter att den har använts för sitt syfte enligt 2 §. Det kan förekomma att ursprungsgarantin inte har använts inom tolv månader från och med produktionen av den energienhet som ursprungsgarantin avser och att någon begäran om annullering således inte kommer in inom den tidsperioden. I sådana fall ska myndigheten annullera ursprungsgarantin. Paragrafen behandlas i avsnitt 7.2.5 under rubrik Förfarandet. 14 § Förnybartdirektivet anger att medlemsstaterna i Europeiska unionen ska erkänna varandras ursprungsgarantier. En medlemsstat får, enligt direktivet, endast vägra att erkänna en annan medlemsstats ursprungsgaranti om det finns välgrundade skäl att ifrågasätta dess riktighet, tillförlitlighet och trovärdighet. Om en medlemsstat vägrar att erkänna en annan medlemsstats ursprungsgaranti ska den medlemsstat som vägrar erkänna ursprungsgarantin underrätta Europeiska kommissionen och ange varför ursprungsgarantin inte kan erkännas. I de svenska bestämmelserna är utgångspunkten att ursprungsgarantierna ska erkännas mellan medlemsstaterna om trovärdigheten inte kan ifrågasättas och detta bör omfatta alla ursprungsgarantier. Skyldigheten att göra en anmälan till Europeiska kommissionen bör däremot bara gälla ursprungsgarantier för förnybar el och högeffektiv kraftvärmeel mot bakgrund av att det endast är i dessa fall som kommissionen har en möjlighet att agera enligt vad som anges i förnybartdirektivet och kraftvärmedirektivet. Det är tillsynsmyndigheten som inom ramen för tillsynen bör kontrollera att en ursprungsgaranti som överförts till Sverige är riktigt utfärdad i en annan medlemsstat. Om tillsynsmyndigheten finner att det finns skäl att tvivla på riktigheten hos en ursprungsgaranti ska myndigheten fatta beslut om att garantin inte ska erkännas och underrätta Europeiska kommissionen. Paragrafen behandlas i avsnitt 7.2.7 under rubriken Tillsyn, avgifter och överklagande m.m. 15 § Tillsynen ska omfatta efterlevnaden av lagen, liksom av de föreskrifter som meddelats i anslutning till lagen. Den nya bestämmelsen omfattar således fler områden än i den gällande lagen om ursprungsgarantier för högeffektiv kraftvärmeel och förnybar el enligt vilken tillsynen endast omfattar att de uppgifter som producenten lämnat överensstämmer med produktionen. I praktiken torde det vara denna fråga som även framöver kommer att dominera vid tillsynsmyndighetens arbete. Det finns dock även andra frågor som bör omfattas av tillsynen, exempelvis frågan om en annan medlemsstats ursprungsgaranti är riktigt utfärdad, se vidare kommentaren till 14 §. Paragrafen behandlas i avsnitt 7.2.7 under rubriken Tillsyn, avgifter och överklagande m.m. 16 § I paragrafen regleras att tillsynsmyndigheten ska ha rätt att på begäran få ta del av upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen. Motsvarande bestämmelse finns i 9 § tredje stycket lagen om ursprungsgarantier för högeffektiv kraftvärmeel och förnybar el. Bestämmelsen är dock utförligare i den nu föreslagna lagen genom att tillsynsmyndigheten även på begäran ska få tillträde till produktionsanläggningar samt lokaler och områden som hör till sådana anläggningar. Mot bakgrund av att tillsynen först och främst kommer att omfatta produktionen av el är det viktigt att tillsynsmyndigheten kan få tillträde till anläggningen för att kontrollera de uppgifter som elproducenten har lämnat. Begäran ska göras till elproducenten. Myndigheten har ingen rätt att få tillträde till bostäder. Om producenten inte lämnar de upplysningar, handlingar eller det tillträde till produktionsanläggningen som krävs för att tillsynsmyndigheten ska kunna utöva tillsyn ska tillsynsmyndigheten kunna återkalla ett beslut om rätt till tilldelning av ursprungsgarantier enligt vad som anges i 17 §. Paragrafen behandlas i avsnitt 7.2.7 under rubriken Tillsyn, avgifter och överklagande m.m. 17 § Paragrafen anger i vilka fall ett beslut om rätt till tilldelning av ursprungsgarantier ska kunna återkallas. Tillsynsmyndigheten ska snarast meddela kontoföringsmyndigheten när ett beslut om återkallelse har fattats. Bestämmelsen har delvis sin motsvarighet i 9 och 10 §§ lagen om ursprungsgarantier för högeffektiv kraftvärmeel och förnybar el. Där anges i korthet att tilldelning av ursprungsgarantier ska upphöra efter att tillsynsmyndigheten har meddelat garantimyndigheten att de uppgifter som producenten lämnat inte överensstämmer med producentens elproduktion. Paragrafen behandlas i avsnitt 7.2.7 under rubriken Tillsyn, avgifter och överklagande m.m. 18 § Paragrafens första stycke innebär ett strikt ansvar för staten, då någon lider skada på grund av ett tekniskt fel i registret över ursprungsgarantier. Vad som avses med tekniskt fel är sådana fel i såväl maskinvaran som programvaran. Ersättningen kan, enligt andra stycket, jämkas om den skadelidande har medverkat till skadan. Regeringens avsikt är att peka ut den myndighet som ska företräda staten i ärenden om ersättning för tekniskt fel i registret över ursprungsgarantier i förordningen (1995:1301) om handläggning av skadeståndsanspråk mot staten. Paragrafen behandlas i avsnitt 7.2.6 under rubriken Register över ursprungsgarantier. 19 § Utfärdande, överföring och annullering av ursprungsgarantier kommer att vara förenat med kostnader för kontoföringsmyndigheten. Regeringen får ett bemyndigande att meddela föreskrifter om kontoföringsmyndighetens rätt att ta ut avgifter för hanteringen. Bemyndigandet har, i fråga om avgift för utfärdande, sin motsvarighet i 11 § lagen om ursprungsgarantier för högeffektiv kraftvärmeel och förnybar el. Paragrafen behandlas i avsnitt 7.2.7 under rubriken Tillsyn, avgifter och överklagande m.m. 20 § Vad som är förnybar energi och högeffektiv kraftvärme definieras i kraftvärmedirektivet och förnybartdirektivet. Eftersom all producerad el ska ingå i systemet med ursprungsgarantier kommer dock fler energikällor och produktionssätt än de som omfattas av direktiven att behöva definieras. Regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, föreslås därför få ett bemyndigande att meddela föreskrifter om sådana definitioner. Paragrafen behandlas i avsnitt 7.2.1 under rubriken Rätt till ursprungsgarantier för all elproduktion. 21 § Beslut som kan överklagas till allmän förvaltningsdomstol är tillsynsmyndighetens beslut om rätt till tilldelning av ursprungsgarantier enligt 9 § och beslut om återkallelse enligt 17 §. Några andra beslut ska inte kunna överklagas enligt lagen. Uppräkningen är uttömmande. Mot bakgrund av vad Lagrådet har anfört i sitt yttrande görs dock ett förtydligande tillägg genom upplysningen i andra meningen. Den föreslagna lagbestämmelsen är snävare i sin utformning än den som finns i lagen om ursprungsgarantier för högeffektiv kraftvärmeel och förnybar el. Paragrafen behandlas i avsnitt 7.2.7 under rubriken Tillsyn, avgifter och överklagande m.m. 11.2 Förslaget till lag om ändringar i ellagen (1997:857) 4 kap. 12 § I paragrafen, som är ny, finns bestämmelser om skyldighet för en nätkoncessionshavare att lämna uppgifter om tidsplaner till den som vill ansluta en elproduktionsanläggning till en ledning eller ett ledningsnät. De nya bestämmelserna har tillkommit mot bakgrund av artikel 16.5 första stycket b och c i förnybartdirektivet. I första stycket finns en bestämmelse om en tidsplan för handläggningen av ansökan om anslutning av en elproduktionsanläggning. En sådan tidsplan ska lämnas i samband med att en begäran om anslutning har kommit in till nätföretaget. Av andra stycket framgår att när nätföretaget fullgör sin skyldighet enligt 11 § första stycket att lämna uppgift om avgiften för att ansluta en elproduktionsanläggning ska företaget även ange en tidsplan för anslutningen. Enligt 11 § andra stycket ska uppgift om avgiften lämnas inom skälig tid. I tredje stycket finns en upplysning om att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar närmare föreskrifter om utformningen av en tidsplan. Sådana föreskrifter kan avse hur planen ska vara strukturerad och vilka uppgifter den ska innehålla. Detta bör ses mot bakgrund av förnybartdirektivets krav att en tidsplan ska vara rimlig m.m. Lagrådet har anfört att bestämningen "närmare" bör utgå. Regeringen konstaterar att bestämningen sedan länge används i ett stort antal författningar just för att markera att det som avses är verkställighetsföreskrifter. Regeringen finner inte skäl att i detta fall avvika från eller ändra den utformning av informationsbestämmelser som har blivit den vanliga. Några särskilda rättsverkningar är inte knutna till en tidsplan enligt paragrafen. Det åligger emellertid nätmyndigheten att inom ramen för sin tillsyn säkerställa att tidsplanerna motsvarar de kvalitetskrav som följer av lagen och föreskrifter i anslutning till lagen. Paragrafen behandlas i avsnitt 8.2. 4 kap. 13 § I paragrafen, som är ny, finns en bestämmelse om offentliggörande av principer för kostnadsfördelning. Bestämmelsen ska ses mot bakgrund av artikel 16.3 i förnybartdirektivet. När det gäller frågan om vilka kostnader som omfattas av bestämmelsen kan vägledning hämtas i direktivet. Där anges som exempel kostnader för nätanslutningar och nätförstärkningar och förbättrad drift av nätet. Av artikel 16.3 andra stycket framgår att principerna för kostnadsfördelning ska baseras på objektiva, transparenta och icke-diskriminerande kriterier som tar särskild hänsyn till samtliga kostnader och fördelar förknippade med anslutningen av dessa producenter till nätet och de särskilda omständigheterna för producenter i avlägsna regioner och i regioner med låg befolkningstäthet. Att principerna för utformning av anslutningsavgifter ska svara mot direktivets krav på icke-diskriminering följer redan av den svenska ellagstiftningen, som behandlar alla elproducenter lika. I 4 kap. 1 § andra stycket anges sålunda att nättariffer, inbegripet anslutningsavgifter, ska vara objektiva och icke-diskriminerande. Av fjärde stycket i samma paragraf framgår att vid utformandet av anslutningsavgiften ska särskilt beaktas anslutningspunktens geografiska läge och den avtalade effekten i anslutningspunkten. En grundläggande princip för utformningen av anslutningsavgifter är vidare att nätföretaget har rätt till ersättning endast för skäliga kostnader för anslutningen (jfr prop. 1993/94:162 s. 58 f.). I detta sammanhang beaktas också om utbyggnaden av nätet kommer nätföretaget eller andra elkunder till godo. Avgiften ska sålunda bestämmas på ett sådant sätt att kostnaderna för teknisk anpassning fördelas mellan nätföretaget, den kund som begärt anslutningen och andra elkunder. Vid utarbetandet av de principer som anges i paragrafen måste nätkoncessionshavaren beakta de gällande kraven på icke-diskriminering och kostnadsskälighet. Paragrafen behandlas i avsnitt 8.3. 8 kap. 12 § Genom det nya fjärde stycket genomförs förnybartdirektivs artikel 15.8. Bestämmelsens utformning avser endast ursprungsgarantier för energi från förnybara energikällor. I femte stycket, som tidigare var fjärde stycket, införs en ändring som innebär att även det nya fjärde stycket omfattas av bemyndigandet till regeringen eller nätmyndigheten. Paragrafen behandlas i avsnitt 7.4 11.3 Förslaget till lag om ändring i naturgaslagen (2005:403) 6 kap. 1 § Bestämmelsen i paragrafens nuvarande tredje stycke har i förslaget flyttats till 1 a § första stycket. Vidare har språkliga justeringar gjorts i första och andra styckena. 6 kap. 1 a § I paragrafen, som är ny, finns bestämmelser om uppgiftsskyldigheter för innehavare av naturgasledningar när det gäller avgifter och andra villkor för anslutning. Första stycket överensstämmer med nuvarande 1 § tredje stycket. Av andra stycket framgår att innehavaren av en naturgasledning ska offentliggöra de metoder som används för att utforma avgifter för anslutning. Bestämmelsen ska ses mot bakgrund av kravet i artikel 16.10 i förnybartdirektivet att medlemsstaterna ska kräva att naturgasföretagen offentliggör avgifterna för anslutning till förnybara gaskällor på grundval av transparenta och icke-diskriminerande kriterier. Att avgifterna ska baseras på transparenta och icke-diskriminerande kriterier följer av 1 § första stycket, där det föreskrivs att avgifterna ska vara skäliga, objektiva och icke-diskriminerande. I 5 § stadgas att den som bedriver överföring av naturgas inte får börja tillämpa sin avgift och övriga villkor för anslutning förrän de metoder som har använts för att utforma avgiften har godkänts av tillsynsmyndigheten. Godkännande ska lämnas, om metoderna kan antas leda till att avgiften uppfyller kraven på att den ska vara objektiv och icke-diskriminerande. I tredje stycket finns en upplysning om att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar närmare föreskrifter om offentliggörande av metoder för beräkning av anslutningsavgift. Lagrådets förslag att bestämningen "närmare" ska utgå har inte följts. Skälen till det har redovisats i författningskommentaren till den motsvarande bestämmelsen i 4 kap. 12 § ellagen. Paragrafen behandlas i avsnitt 8.4. Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/28/EG av den 23 april 2009 om främjande av användningen av energi från förnybara energikällor Prognosrapportering december 2009 Sammanfattning av Energimyndighetens rapport Ursprungsgarantier Den 5 juni 2009 publicerades Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/28/EG av den 23 april 2009 om främjande av användningen av energi från förnybara energikällor och om ändring och ett senare upphävande av direktiv 2001/77/EG och 2003/30/EG (förnybartdirektivet) i Officiella tidningen. Förnybartdirektivet ska implementeras i svensk lagstiftning senaste 18 månader efter publiceringen i Officiella tidningen. I förnybartdirektivets artikel 15 finns reglering gällande ursprungsgarantier för el, värme och kyla som produceras från förnybara energikällor. Energimyndigheten har i samråd med Affärsverket svenska kraftnät och Energimarknadsinspektionen tagit fram förslag på författningsändringar för att implementera förnybartdirektivets reglering gällande ursprungsgarantier i svensk lagstiftning. Under utredningen har också representanter från berörda organisationer och företag erbjudits möjlighet att lämna synpunkter på hur förslagen på författningsändringar ska utformas. För att uppfylla de krav som ställs på ett system för ursprungsgarantier i förnybartdirektivet har i princip en helt ny lag för ursprungsgarantier föreslagits. Den nu föreslagna lagen kommer att bestå av följande kapitel; kapitel 1 Lagens ändamål och definitioner, kapitel 2 Förutsättningarna för att tilldelas ursprungsgarantier, kapitel 3 Kontoföringen av ursprungsgarantier, kapitel 4 Annullering av ursprungsgarantier, kapitel 5 Tillsyn, kapitel 6 Skadestånd och kapitel 7 Överklagande. Genom förslaget, med utgångspunkt från de krav som finns i förnybartdirektivet, kan konstateras att ett mer omfattande och heltäckande system för ursprungsgarantier skapas. Inledningsvis föreslås några ändringar av definitioner gällande ursprungsgarantierna. Det är begreppen biomassa, förnybar energi och ursprungsgaranti som definieras för att överensstämma med definitionerna i förnybartdirektivet. Enligt förslaget kommer det att finnas en tillsynsmyndighet och en kontoföringsmyndighet. En av de mer väsentliga förändringarna som föreslås är att en ursprungsgaranti kommer att vara ett elektroniskt dokument. Det innebär att ett elektroniskt kontoföringssystem måste finnas där ursprungsgarantier kan utfärdas, överföras och annulleras elektroniskt. I föreslaget tydliggörs också att ursprungsgarantier har som syfte att användas till ursprungsmärkning enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/54/EG av den 26 juni 2003 om gemensamma regler för den inre marknaden för el och upphävande av direktiv 96/92/EG (direktiv 2003/54/EG) och för att visa att en viss mängd högeffektiv kraftvärmeel har producerats. Ursprungsgarantierna ska motsvara 1 megawattimme (MWh) producerad förnybar el eller högeffektiv kraftvärmeel. En ursprungsgaranti kommer också enligt förslaget att innehålla mer information än vad som krävs enligt nuvarande lagstiftning. Det är en direkt följd av förnybartdirektivets krav. En anläggningsinnehavare som vill ha tilldelning av ursprungsgarantier måste enligt förslaget ansöka hos tillsynsmyndigheten om att få anläggningen godkänd för tilldelning. Tidigare har en anläggning som är godkänd för tilldelning av elcertifikat automatiskt kunnat registreras för tilldelning av ursprungsgarantier. Med anledning av de krav som förnybartdirektivet ställer angående vilken information en ursprungsgaranti ska innehålla samt att en anläggningsinnehavare ska begära att tilldelas ursprungsgarantier bedömer Energimyndigheten att ett gemensamt ansökningsförfarande inte längre kommer att vara möjligt. Uppgiftslämnandet torde dock kunna begränsas vid ansökan om ursprungsgarantier till sådana uppgifter som inte redan finns registrerade hos tillsynsmyndigheten. Först efter ett beslut om godkännande kan ursprungsgarantier utfärdas. Utfärdande av ursprungsgarantier sköts av kontoföringsmyndigheten. När en anläggning är godkänd för tilldelning av ursprungsgarantier och elen uppfyller såväl kraven för förnybar el som högeffektiv kraftvärmeel ska endast en (1) ursprungsgaranti utfärdas per producerad MWh. Ursprungsgaranti ska i detta fall innehålla erforderlig information gällande både förnybar el och högeffektiv kraftvärmeel. En tidsbegränsning av användningen av ursprungsgarantin införs, där ursprungsgarantin måste användas inom 12 månader från det att motsvarande energienhet producerades. Ursprungsgarantin ska annulleras då den används för angivande av elens ursprungs enligt 8 kap. 12 § ellagen (1997:857) eller i annat fall på begäran av den som innehar den. I de fall 12 månadersperioden har passerats utan att ursprungsgarantin har använts ska ursprungsgarantin annulleras av kontoföringsmyndigheten för att förhindra att ogiltiga ursprungsgarantier finns att tillgå. Det föreslås i föreslagna författningsändringar gällande tillsyn, dels en bestämmelse om möjlighet att återkalla ett godkännande av en anläggning för tilldelning av ursprungsgarantier, dels införs en möjlighet för tillsynsmyndigheten att besluta om sanktionsavgift för det fall att ursprungsgarantier utfärdats felaktigt. Sanktionsavgiften kommer att beräknas med ledning av hur många ursprungsgarantier som utfärdats felaktigt. I lagen föreslås emellertid inte något belopp eller på vilket sätt avgiften per ursprungsgaranti ska fastställas. Förslaget innehåller ett bemyndigande för regeringen, eller efter regeringens bemyndigande tillsynsmyndigheten, att meddela föreskrifter för hur en sådan beräkning ska ske. Skälet till detta är att det under utredningens arbete har kunnat konstateras svårigheter med att finna en beräkningsmodell bl.a. med anledning av att det är svårt att förutse prisbilden på ursprungsgarantierna och om det kommer att vara olika priser på ursprungsgarantierna beroende på hur elen som ursprungsgarantin motsvarar har producerats. Genom att inte reglera detta i lagen utan föreskrifter så bedömer Energimyndigheten att det kan vara lättare att justera storleken på sanktionsavgiften per felaktigt utfärdad ursprungsgaranti när en bättre överblick över prisutveckling m.m. kunnat erhållas. Även i ellagen (1997:857) har förslag på författningsändringar lämnats för att implementera förnybartdirektivets krav. Förslaget innebär att när elleverantören ska redovisa sin sammansättning av energikällor till elanvändarna ska inte den mängd energi från förnybara energikällor för vilken elleverantören har överlåtit ursprungsgarantier ingå i denna sammanställning. Detta för att inte samma förnybara el ska redovisas flera gånger. I uppdraget har inte ingått att i övrigt utvärdera och föreslå författningsändringar gällande systemet för ursprungsmärkning av el. Med de ändringar som nu föreslås bedömer Energimyndigheten att ursprungsgarantierna kommer att få en ökad betydelse jämfört med tidigare. Det kommer att ställa större krav på såväl tillsynsmyndigheten som kontoföringsmyndigheten. Tillsynsmyndigheten ska enligt förslaget fatta beslut att godkänna anläggningar för tilldelning och har också föreslagits få större befogenheter vid utövande av tillsyn. Tillsynsmyndighetens föreskrifter gällande ursprungsgarantier kommer att behöva ändras och det befintliga IT-stödet behöver utvecklas för att anpassas till det nu föreslagna regelverket. Ökade informationsinsatser blir också nödvändigt. Sammantaget innebär förslaget ett ökat resursbehov dels ekonomist dels personellt, både i etableringsfasen och i förvaltningsfasen. Kontoföringsmyndigheten kommer att behöva utveckla befintligt IT-stöd eller utveckla ett separat kontoföringssystem för ursprungsgarantier. Nya rutiner avseende ursprungsgarantier måste utarbetas och fler persontimmar måste avsättas för information och administration av ursprungsgarantierna. När det gäller kopplingen till ursprungsmärkning av el kommer Energimarknadsinspektionen att påverkas. Detta bl.a. genom att författningsförslagen till viss del påverkar hur föreskrifter gällande angivande av elens ursprung kan skrivas. Förutom förslag på författningsändringar fastställs i utredningen att handel med ursprungsgarantier mellan medlemsstaterna ska möjliggöras men att det inte är något som bör hanteras genom lagstiftning. Vidare bör det tydliggöras i t.ex. förarbetet till lagen att det är ursprungsgarantierna och inte elcertifikaten som är bärare av miljövärdet. Då regelverket kring ursprungsgarantier enligt förslaget är mer omfattande samt mot bakgrund av att motsvarande implementeringsarbete som nu genomförs i Sverige också pågår i övriga EU-medlemsstater, bör kontrollstationer införas för systemet för möjlighet till justeringar, anpassningar samt förbättringar. Energimyndighetens lagförslag Författningsändringar i lag (2006:329) om ursprungsgarantier för högeffektiv kraftvärmeel och förnybar el Syftet med detta kapitel är att lämna förslag på författningsändringar i lag (2006:329) om ursprungsgarantier för högeffektiv kraftvärmeel och förnybar el i syfte att införliva förnybarhetsdirektivet samt ge förslag på andra ändringar där förbättringsåtgärder har ansetts önskvärda. Förslagen på författningsändringar är så omfattande att förslag på ny lydelse av hela lagen har lämnats. Förslaget i den del som gäller skadestånd är de aktuella lagrummen hämtade från motsvarande lagrum i lagen om elcertifikat. Kapitlet innehåller emellertid inte några bestämmelser om straff. När det gäller lagen om elcertifikat finns bestämmelser om straff men dessa är då endast riktade till sk. kvotpliktiga aktörer. Några straffbestämmelser riktade till anläggningsinnehavare finns alltså inte. Eftersom det i den föreslagna lagen om ursprungsgarantier inte finns några kvotpliktiga eller motsvarande aktörer bedömer Energimyndigheten att behov av straffbestämmelser inte finns i en lag om ursprungsgarantier. De bestämmelser som avser registreringar på garantikontot avseende överlåtelser, pantsättning och utmätning m.m. är identiska med de bestämmelser i lagen om elcertifikat som reglerar detta. Energimyndigheten har inte närmare utrett om dessa bestämmelser är behövliga för ursprungsgarantier. 1 kap Ändamål och definitioner Lagens ändamål 1 § Denna lag innehåller bestämmelser om att den som producerar el med användning av förnybara energikällor (förnybar el) eller högeffektiv kraftvärme ska ha rätt att från en myndighet få en ursprungsgaranti som visar det. Definitioner 2 § I denna lag avses med 1. biomassa: den biologiskt nedbrytbara delen av produkter, avfall och restprodukter av biologiskt ursprung från jordbruk (inklusive material av vegetabiliskt och animaliskt ursprung), skogsbruk och därmed förknippad industri inklusive fiske och vattenbruk, liksom den biologiskt nedbrytbara delen av industriavfall och kommunalt avfall1, 2. biobränsle: deponigas, gas från en avloppsreningsanläggning, biogas eller bränsle som har framställts ur biomassa, 3. förnybar energikälla: energi från förnybara, icke-fossila energikällor, nämligen vindenergi, solenergi, aerotermisk energi (luftvärme), geotermisk energi, hydrotermisk energi (vattenvärme) och havsenergi, vattenkraft, biomassa, deponigas, gas från avloppsreningsverk samt biogas2, 4. kraftvärme: samtidig framställning av dels el eller mekanisk energi, dels värme, 5. högeffektiv kraftvärme: kraftvärme som ger en bränslebesparing om minst tio procent jämfört med separat framställning av el och värme enligt fastställda referensvärden, 6. producent av förnybar el: den som i en elproduktionsanläggning producerar el helt eller delvis med användning av en eller flera förnybara energikällor, 7. producent av högeffektiv kraftvärmeel: den som i en elproduktionsanläggning producerar el med användning av högeffektiv kraftvärme, 8. slutkund; fysisk eller juridisk person som köper el för egen användning3, 9. ursprungsgaranti: ett elektroniskt dokument som - har som uppgift att utgöra bevis för slutkunden på att en viss andel eller mängd energi producerats från förnybara energikällor i enlighet med kraven i artikel 3.6 i direktiv 2003/54/EG4 - visar att en viss mängd högeffektiv kraftvärmeel har producerats, 10. kontoföringsmyndighet: den myndighet som utfärdar, överför och annullerar5 sådana ursprungsgarantier som avses i denna lag, 11. tillsynsmyndigheten: den myndighet som utövar tillsyn enligt denna lag och de föreskrifter som meddelats med stöd av lagen. Myndigheter 3 § Regeringen ska utse två myndigheter som ska handlägga de frågor som enligt denna lag eller enligt föreskrifter som meddelats med stöd av lagen, ligger på tillsynsmyndigheten respektive kontoföringsmyndigheten. 2 kap Förutsättningar för att tilldelas ursprungsgarantier Elproduktion som berättigar till ursprungsgarantier 1 § Berättigad att tilldelas ursprungsgarantier är en producent av förnybar el som producerar el med användande av en eller flera förnybara energikällor eller en producent av högeffektiv kraftvärmeel som producerar el med användande av kraftvärme. 2 § Kontoföringsmyndigheten ska tilldela en producent av förnybar el en ursprungsgaranti för varje megawattimme förnybar el som har producerats och för vilken ursprungsgaranti får utfärdas6. Om elen har producerats med användning av både förnybara energikällor och andra energikällor och elen inte uppfyller kraven i 3 §, får en ursprungsgaranti utfärdas bara för den andel av elen som har producerats med användning av förnybara energikällor. 3 § Kontoföringsmyndigheten ska tilldela en producent av högeffektiv kraftvärmeel en ursprungsgaranti för varje megawattimme högeffektiv kraftvärmeel som har producerats och för vilken ursprungsgaranti får utfärdas. Om elen har producerats med användning av både högeffektiv kraftvärme och på annat sätt och elen inte uppfyller kraven i 2 §, får en ursprungsgaranti utfärdas bara för den andel av elen som har producerats med användning av högeffektiv kraftvärme. 4 § Om elen har producerats med användande av förnybar energikälla och högeffektiv kraftvärme ska kontoföringsmyndigheten tilldela en producent av förnybar el och högeffektiv kraftvärmeel en ursprungsgaranti för varje producerad megawattimme el för vilken ursprungsgarantier får utfärdas7. 5 § En ursprungsgaranti får utfärdas bara för el beträffande vilken den mängd som matats in i elnät och dess fördelning över tiden har mätts och rapporterats till kontoföringsmyndigheten enligt de föreskrifter som meddelas av regeringen, eller efter regeringens bemyndigande, tillsynsmyndigheten. Om inmatningen från produktionsanläggningen sker till ett elnät som används utan stöd av nätkoncession ska producenten av förnybar el eller producenten av högeffektiv kraftvärmeel svara för mätningen och rapporteringen. Om endast en del av elproduktionen i en anläggning berättigar till ursprungsgarantier ska producenten av förnybar el eller producenten av högeffektiv kraftvärmeel särskilt beräkna och rapportera sådan elproduktion enligt de föreskrifter som meddelas av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, tillsynsmyndigheten. 6 § Ursprungsgarantier får bara utfärdas för produktion av förnybar el eller högeffektiv kraftvärmeel som sker i en produktionsanläggning som tillsynsmyndigheten godkänt för tilldelning av ursprungsgarantier. Tillsynsmyndigheten ska efter skriftlig ansökan från en producent av förnybar el eller högeffektiv kraftvärmeel besluta att en anläggning ska godkännas för tilldelning av ursprungsgarantier, om anläggningen uppfyller kraven 1 § och anläggningen har utrustning för sådan mätning och rapportering som anges i 5 §. En ursprungsgaranti får utfärdas bara för el som har producerats efter det att anläggningen har godkänts för tilldelning av ursprungsgarantier. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, tillsynsmyndigheten får meddela föreskrifter om uppgifter som ska finnas med i en ansökan. 7 § En ursprungsgaranti enligt 3 § får utfärdas bara om uppgifter om den kraftvärmeprocess som har använts för att producera elen har rapporterats till garantimyndigheten. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, kontoföringsmyndigheten får meddela föreskrifter om hur rapportering enligt första stycket ska ske. 8 § Producenten av förnybar el eller producent av högeffektiv kraftvärmeel svarar för att kontoföringsmyndigheten får de uppgifter som myndigheten enligt 5-7 §§ behöver för att kunna utfärda en ursprungsgaranti. 9 § En ursprungsgaranti för förnybar el ska innehålla uppgifter om 1. energikälla som elen producerats från, 2. start och slutdatum för produktionen, 3. namnet på den anläggning där elen producerats och uppgift om var den är belägen, typ av anläggning samt installerad effekt, 4. vilken typ av stöd som anläggningen får eller har fått, 5. datum då anläggningen togs i drift, och 6. datum och land för utfärdande samt ett unikt identifieringsnummer.8 10 § En ursprungsgaranti för högeffektiv kraftvärmeel ska innehålla uppgifter om 1. start och slutdatum för produktionen, 2. den produktionsanläggning där elen har producerats, 3. bränslets lägre värmevärde (det effektiva värmevärdet), 4. hur den värme som framställts genom kraftvärmeprocessen har använts, och 5. den bränslebesparing som gjorts genom användning av högeffektiv kraftvärme jämfört med separat produktion av el och värme. Bränslebesparingen ska bestämmas med tillämpning av fastställda referensvärden för effektivitet och enligt den formel som anges i punkten b i bilaga 3 till Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/8/EG av den 11 februari 2004 om främjande av kraftvärme på grundval av efterfrågan på nyttiggjord värme på den inre marknaden för energi och om ändring av direktiv 92/42/EEG. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, tillsynsmyndigheten får meddela föreskrifter om bestämmande av den bränslebesparing som krävs för att kraftvärme ska anses som högeffektiv, 11 § En ursprungsgaranti får användas inom tolv månader från och med produktionen av motsvarande energienhet9. En ursprungsgaranti används när den anger elens ursprung i förhållande till slutkund enligt 8 kap 12 § ellagen (1997:857). 3 kap Kontoföring av ursprungsgarantier10 Ursprungsgarantiregister 1 § Kontoföringsmyndigheten ska kontoföra ursprungsgarantier i ett ursprungsgarantiregister. Registret ska föras med hjälp av automatiserad behandling. Lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument ska inte tillämpas på kontoföringen av ursprungsgarantier. 2 § Ursprungsgarantiregistret ska bestå av garantikonton, som ska läggas upp för producenter av förnybar el eller producenter av högeffektiv kraftvärmeel. 3 § Kontoföringsmyndigheten ska efter skriftlig ansökan lägga upp ett garantikonto för den som inte omfattas av bestämmelsen i 2 §. En sådan ansökan ska innehålla uppgifter om sökandens namn, identifieringsnummer, telefonnummer och postadress. Registrering av ursprungsgarantier 4 § En ursprungsgaranti utfärdas till en producent av förnybar el eller producent av högeffektiv kraftvärmeel genom att ursprungsgarantin registreras på dennes garantikonto. Registreringen ska ske utan oskäligt dröjsmål sedan rapport om den ursprungsgarantiberättigande elproduktionen kommit kontoföringsmyndigheten till handa. Ansökan om registrering i ursprungsgarantiregistret 5 § Kontoföringsmyndigheten ska, efter ansökan eller underrättelse som avses i 6-9 §§, genast på ett garantikonto registrera de uppgifter som anges i ansökan eller underrättelsen samt ange tidpunkten för registreringen. Om samtliga villkor inte är uppfyllda ska en preliminär registrering av uppgifterna ske. När samtliga villkor är uppfyllda ska en slutlig registrering ske. 6 § När en ursprungsgaranti har överlåtits ska efter ansökan från överlåtaren den överlåtna ursprungsgarantin registreras på förvärvarens garantikonto. Har förvärvaren ansökt om att den överlåtna ursprungsgarantin ska registreras på hans garantikonto, ska en preliminär registrering av överlåtelsen göras på överlåtarens garantikonto. Kontoföringsmyndigheten ska därefter förelägga överlåtaren att yttra sig över ansökan inom två veckor från det att han fått del av föreläggandet. Om överlåtaren inte invänder mot ansökan inom denna tid, ska de överlåtna ursprungsgarantierna registreras på förvärvarens konto. 7 § Har panträtt upplåtits i en ursprungsgaranti ska efter ansökan från pantsättaren pantsättningen registreras på pantsättarens garantikonto. Har panthavaren ansökt om att en pantsättning ska registreras, ska en preliminär registrering av pantsättningen göras på pantsättarens konto. Kontoföringsmyndigheten ska därefter förelägga pantsättaren att yttra sig över ansökan inom två veckor från det att han fått del av föreläggandet. Om pantsättaren inte invänder mot ansökan inom denna tid, ska pantsättningen slutligt registreras på pantsättarens konto. 8 § Om kontoföringsmyndigheten har underrättats om att en innehavare av ett garantikonto gått i konkurs ska detta registreras på garantikontot. Detsamma gäller om myndigheten har underrättats om att en ursprungsgaranti eller en rättighet som är registrerad enligt denna lag har utmätts, belagts med kvarstad eller blivit föremål för betalningssäkring. När kontoföringsmyndigheten har underrättats om att ett konkursbeslut upphävts, att en konkurs avslutats eller att en sådan åtgärd som avses i första stycket har upphävts eller återgått, ska en sådan registrering som nämns i första stycket tas bort. 9 § När en pantsättning av en ursprungsgaranti har upphört, ska efter ansökan från panthavaren registreringen om pantsättningen tas bort från pantsättarens konto. Har pantsättaren gjort en ansökan om att registreringen om pantsättningen ska tas bort, ska en preliminär registrering om pantsättningens upphörande göras på pantsättarens konto. Kontoföringsmyndigheten ska därefter förelägga panthavaren att yttra sig över ansökan inom två veckor från det att han fått del av föreläggandet. Om panthavaren inte invänder mot ansökan inom denna tid, ska registreringen om pantsättningen tas bort. 10 § Den som gör en ansökan enligt 6, 7 eller 9 § ska göra detta på formulär som tillhandahålls av kontoföringsmyndigheten. Ansökan ska vara egenhändigt undertecknad av sökanden eller dennes ombud. En ansökan får signeras och överföras elektroniskt på det sätt som regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, kontoföringsmyndigheten föreskriver. 11 § En ansökan om registrering i ursprungsgarantiregistret ska innehålla uppgifter om 1. den registrering som begärs, 2. överlåtarens eller pantsättarens namn, identifieringsnummer samt postadress, 3. förvärvarens eller panthavarens namn, identifieringsnummer samt postadress, och 4. de garantikonton som berörs av överlåtelsen eller pantsättningen och, i förekommande fall, försäljningspriset för ursprungsgarantierna. 12 § Om en ansökan inte uppfyller kraven i 10 § eller med stöd av den paragrafen meddelade föreskrifter, ska ansökan omedelbart avvisas. 13 § Om en ansökan enligt 3 § inte uppfyller de krav som där anges, eller om en ansökan enligt 6, 7 eller 9 § inte uppfyller de krav som anges i 11 §, ska sökanden föreläggas att komplettera sin ansökan. 14 § Kontoföringsmyndigheten ska avslå en ansökan om garantikonto eller en ansökan om registrering, om ett föreläggande om komplettering enligt 13 § inte följs. Kontoföringsmyndigheten ska även avslå en ansökan om registrering på ett garantikonto, 1. om en överlåtare eller en pantsättare gjort invändning mot en ansökan enligt 6 § andra stycket eller 7 § andra stycket och invändningen inte uppenbarligen saknar fog, 2. om en panthavare gjort invändning enligt 9 § andra stycket och invändningen inte uppenbarligen saknar fog, 3. om ansökan om registrering avser överlåtelse av en ursprungsgaranti för vilket pantsättning är registrerad, eller 4. om den registrering som ansökan avser inte är förenlig med en befintlig registrering enligt 7 eller 8 §. 15 § När kontoföringsmyndigheten gjort en registrering på ett garantikonto, ska kontohavaren skriftligen underrättas om det. Om ansökan överförts elektroniskt enligt föreskrifter meddelade med stöd av 10 §, får även underrättelsen överföras elektroniskt. 16 § En uppgift på ett garantikonto ska rättas, om den innehåller någon uppenbar oriktighet till följd av skrivfel, räknefel eller liknande förbiseende eller till följd av något tekniskt fel. Den vars rätt berörs ska ges möjlighet att yttra sig, om inte rättelsen är till förmån för denne eller yttrandet annars är uppenbart obehövligt. Rättsverkan av en registrering 17 § En innehavare av ett garantikonto ska, med de begränsningar som framgår av registreringar på kontot, anses ha rätt att förfoga över de ursprungsgarantier som finns registrerade på kontot. 18 § Har samma ursprungsgaranti överlåtits till flera var för sig, har den överlåtelse företräde som registrerades först. Registreringen ger dock inte en överlåtelse företräde framför en tidigare överlåtelse om förvärvaren, när överlåtelsen registrerades, kände till eller borde ha känt till den tidigare överlåtelsen. Detta ska tillämpas även på förvärv genom bodelning, arv, testamente, bolagsskifte eller liknande förvärvssätt, när fråga uppkommer om företrädet mellan ett sådant förvärv och en annan överlåtelse. Vid tillämpningen av första och andra styckena ska en preliminär registrering ha samma rättsverkan som en slutlig registrering. 19 § Har en ursprungsgaranti i annat fall än som avses i 18 § överlåtits av någon som inte ägde den, blir överlåtelsen giltig om ursprungsgarantin vid tidpunkten för överlåtelsen var registrerat på överlåtarens garantikonto och överlåtelsen har registrerats samt förvärvaren då varken kände till eller borde ha känt till att överlåtaren inte ägde ursprungsgarantin. Vad nu sagts gäller även vid överlåtelse från den som ägde ursprungsgarantin, men som saknade rätt att förfoga över det genom överlåtelse. Vid tillämpningen av första stycket ska en preliminär registrering ha samma rättsverkan som en slutlig registrering. 20 § En pantsättning av en ursprungsgaranti behandlas lika med en överlåtelse vid tillämpningen av 18 och 19 §§. Behandling av personuppgifter i ursprungsgarantiregistret 21 § Om inget annat följer av denna lag eller av föreskrifter som meddelats med stöd av lagen, tillämpas personuppgiftslagen (1998:204) vid behandling av personuppgifter vid kontoföring av ursprungsgarantier i ursprungsgarantiregistret. Kontoföringsmyndigheten är personuppgiftsansvarig enligt personuppgiftslagen för den behandling av personuppgifter som utförs i ursprungsgarantiregistret. 22 § I fråga om personuppgifter ska registret ha till ändamål att tillhandahålla uppgifter för 1. verksamhet för vilken staten eller kommun ansvarar enligt lag eller annan författning och a) som avser ursprungsgaranti som registreras i ursprungsgarantiregistret, b) som för att kunna fullgöras förutsätter tillgång till information om ursprungsgarantier, eller c) som avser fullgörande av underrättelseskyldighet, 2. omsättning av ursprungsgarantier, samt 3. affärsverksamhet, kreditgivning eller annan allmän eller enskild verksamhet där information om ursprungsgarantier utgör underlag för prövningar eller beslut. 23 § Kontoföringsmyndigheten ska på begäran lämna ut uppgift i ursprungsgarantiregistret till tillsynsmyndigheten. Tillsynsmyndigheten får ha direktåtkomst till ursprungsgarantiregistret. Information m.m. 24 § Kontoföringsmyndigheten ska fortlöpande offentliggöra information om överlåtelser och annullering av ursprungsgarantier. Informationen ska avse tidpunkten för överlåtelsen eller annulleringen, antalet överlåtna eller annullerade ursprungsgarantier. Myndigheten ska vidare fortlöpande offentliggöra antalet ursprungsgarantier som tilldelats för produktionen av förnybar el fördelat per energikälla och produktionen av högeffektiv kraftvärmeel under samma period. 25 § Kontoföringsmyndigheten ska årligen, senast vid januari månads utgång, underrätta garantikontohavaren om innehållet på hans konto per den 31 december föregående kalenderår. 4 kap Annullering av ursprungsgarantier 1 § En ursprungsgaranti ska annulleras 1. när den har använts för angivande av elens ursprung enligt 8 kap. 12 § ellagen (1997:857) på begäran av garantikontohavaren eller 2. när den inte längre kan användas på grund av att tolv månader har gått från det att energienheten för vilken ursprungsgarantin utfärdats producerats eller 3. när garantikontohavaren begär det Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, kontoföringsmyndigheten får meddela närmare föreskrifter om annullering enligt första stycket. 2 § Kontoföringsmyndigheten ska annullera en ursprungsgaranti som inte längre kan användas med anledning av bestämmelserna i 2 kap 11 §. Annullering ska ske dagen efter det att tolvmånader har gått från det att energienheten producerats. 5 kap Tillsyn m.m. Tillsynsmyndighetens allmänna befogenheter 1 § Tillsynsmyndigheten ska utöva tillsyn över efterlevnaden av denna lag och av de föreskrifter som meddelats med stöd av lagen. Tillsynen omfattar dock inte kontoföringsmyndigheten. Om tillsynsmyndigheten i sin tillsyn finner att uppgifterna inte överensstämmer med producentens elproduktion, ska tillsynsmyndigheten underrätta kontoföringsmyndigheten om det. 2 § Tillsynsmyndigheten har rätt att på begäran få de upplysningar och ta del av de handlingar som behövs för tillsynen. En begäran får förenas med vite. 3 § Tillsynsmyndigheten får meddela de förelägganden som behövs för att trygga efterlevnaden av de föreskrifter som omfattas av tillsynen. Ett föreläggande får förenas med vite. 4 § Tillsynsmyndigheten ska på begäran få tillträde till produktionsanläggningar samt lokaler och områden som hör till sådana anläggningar i den utsträckning det behövs för tillsynen. Denna rätt omfattar inte bostäder. Polismyndigheten ska lämna det biträde som behövs för tillsynen. 5 § Om det finns anledning anta att den som omfattas av tillsynen har begått brott, får denne inte föreläggas vid vite att medverka i utredning av en fråga som har samband med den gärning som brottsmisstanken avser. Återkallelse av godkännande 6 § Tillsynsmyndigheten ska återkalla ett godkännande för tilldelning av ursprungsgarantier 1. om anläggningen inte längre uppfyller förutsättningarna för ett godkännande enligt 2 kap 6 §, 2. om godkännandet har lämnats på grund av oriktiga eller vilseledande uppgifter i en ansökan om godkännande och dessa haft betydelse för innehavarens rätt att tilldelas ursprungsgarantier. 7 § När kontoföringsmyndigheten har fått en underrättelse enligt 1§ andra stycket får myndigheten inte utfärda ursprungsgarantier för el som produceras i den anläggning som underrättelsen avser. Ursprungsgarantier får dock utfärdas om producenten av förnybar el eller producent av högeffektiv kraftvärmeel efter underrättelsen har lämnat nya uppgifter och tillsynsmyndigheten meddelat att de nya uppgifterna överensstämmer med elproduktionen. Beslut om sanktionsavgift 8 § Om ursprungsgarantier har tilldelats producenten av förnybar el eller producent av högeffektiv kraftvärmeel på grund av oriktiga eller vilseledande uppgifter i en ansökan om godkännande enligt 2 kap. 6 §, vid rapportering enligt 2 kap. 4 § andra och tredje styckena och om uppgifterna har haft betydelse för innehavarens rätt att få ursprungsgarantier, ska producenten av förnybar el eller högeffektiv kraftvärmeel betala en sanktionsavgift till staten för de ursprungsgarantier som felaktigt har tilldelats producenten av förnybar el eller producent av högeffektiv kraftvärmeel. Frågor om att ta ut en sådan avgift prövas av tillsynsmyndigheten. Avgiften beräknas per ursprungsgaranti som enligt bestämmelserna i första stycket felaktigt har tilldelats producenten av förnybar el eller högeffektiv kraftvärmeel. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, tillsynsmyndigheten får meddela närmare föreskrifter om hur sanktionsavgiften ska beräknas. Ett beslut om sanktionsavgift får inte avse ursprungsgarantier som har tilldelats anläggningens innehavare mer än två år före tillsynsmyndighetens beslut. Vissa särskilda skyldigheter m.m. 9 § Den som tilldelas eller har tilldelats ursprungsgarantier ska genom räkenskaper, anteckningar eller på annat sätt se till att det finns underlag för att styrka dennes rätt att tilldelas ursprungsgarantier. Sådant underlag ska bevaras i tre år efter utgången av året som tilldelningen av ursprungsgarantin skedde. 10 § Producenten av förnybar el eller producent av högeffektiv kraftvärmeel ska efter tillsynsmyndighetens begäran lämna de statistikuppgifter som myndigheten behöver. En sådan begäran får förenas med vite. Avgifter 11 § För utfärdande, kontoföring och överföring av ursprungsgarantier har kontoföringsmyndigheten rätt att ta ut avgifter enligt de närmare föreskrifter som regeringen meddelar. Annullering av ursprungsgarantier ska inte vara avgiftsbelagd. Indrivning 12 § Om en sanktionsavgift enligt 5 kap. 8 § inte har betalats efter betalningsuppmaning, ska avgiften lämnas för indrivning. Bestämmelser om indrivning finns i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m. Vid indrivning får verkställighet enligt utsökningsbalken ske. Elektronisk hantering 13 § Ansökningar med därtill hörande handlingar får överföras elektroniskt till tillsynsmyndigheten och kontoföringsmyndigheten. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, tillsynsmyndigheten och kontoföringsmyndigheten får meddela föreskrifter om sådan överföring. 6 kap Skadestånd 1 § Rätt till ersättning av staten har den som lider skada på grund av tekniskt fel i ursprungsgarantiregistret. Ersättningen ska sättas ned med skäligt belopp eller helt falla bort, om den skadelidande har medverkat till skadan genom att utan skälig anledning låta bli att vidta åtgärder för att bevara sin rätt eller om den skadelidande på något annat sätt har medverkat till skadan genom eget vållande. 2 § En ägare eller rättighetshavare som drabbas av skada till följd av ett beslut om rättelse enligt 3 kap. 16 § har rätt till ersättning av staten. Ersättning lämnas dock inte om den skadelidande med hänsyn till felets art eller andra omständigheter hade bort inse att fel förekommit. 3 § Utöver vad som följer av 1 och 2 §§ gäller bestämmelserna i 48 § personuppgiftslagen (1998:204) om skadestånd vid behandling av personuppgifter enligt denna lag. 4 § Staten företräds i ärenden om ersättning enligt 1 och 2 §§ av den myndighet som regeringen bestämmer. 7 kap Överklagande 1 § Beslut av tillsynsmyndigheten i följande frågor får överklagas hos förvaltningsdomstol: 1. godkännande enligt 2 kap 6 §, 2. begäran som förenats med vite enligt 5 kap 2 §, 3. föreläggande som förenats med vite enligt 5 kap 3 §, 4. återkallelse av godkännande enligt 5 kap 6 §, 5. beslut om sanktionsavgift 5 kap 8 § och 6. begäran som förenats med vite enligt 5 kap 10 §. 2 § Beslut av kontoföringsmyndigheten i följande frågor får överklagas hos förvaltningsdomstol: 1. tilldelning av ursprungsgaranti enligt 3 kap 4 §, 2. registrering på ett garantikonto enligt 3 kap 6, 7 eller 9 §, 3. avvisning enligt 3 kap 12 §, 4. avslag på ansökan enligt 3 kap 14 §, 5. rättelse enligt 3 kap 16 §, 6. avslag på ansökan om information enligt 26 § personuppgiftslagen (1998:204), och 7. annullering av ursprungsgarantier enligt 4 kap 1 §. 3 § Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Förslag på lydelse i ellagen (1997:857) gällande ursprungsmärkning av el Angivande av elens ursprung 12 § Elleverantörer ska på eller i samband med fakturor avseende försäljning av el och i reklam som vänder sig till elanvändare lämna uppgift om 1. varje enskild energikällas andel av den genomsnittliga sammansättning av energikällor som använts för att framställa den el som elleverantören sålde under närmast föregående kalenderår, och 2. den inverkan på miljön i form av utsläpp av koldioxid samt den mängd kärnbränsleavfall som framställningen av den försålda elen har orsakat. Om elleverantören har köpt elen på elbörs eller importerat det från företag som är belägna utanför Europeiska unionen får uppgifterna enligt första stycket baseras på uppgifter som elbörsen eller företagen tillhandahållit. De uppgifter som avses i första stycket 2 får lämnas genom hänvisning till referenskällor som är tillgängliga för allmänheten. Om en elleverantör överlåter ursprungsgarantier som utfärdats med stöd av lagen (2006:329) om ursprungsgarantier för högeffektiv kraftvärmeel och förnybar el ska den mängd energi från förnybara energikällor som motsvarar ursprungsgarantierna inte ingå i de uppgifter som anges i första stycket 1. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten får meddela närmare föreskrifter om hur sådana uppgifter som avses i första - fjärde styckena ska beräknas och redovisas för elanvändarna. Förteckning över remissinstanserna avseende Energimyndighetens rapport Ursprungsgarantier Följande remissinstanser har yttrat sig: Hovrätten för Övre Norrland, Kammarrätten i Stockholm, Länsrätten i Södermanlands län, Statskontoret, Boverket, Konkurrensverket, Affärsverket svenska kraftnät, Energimarknadsinspektionen, Regelrådet, Konsumentverket, Sveriges kommuner och landsting (SKL), Företagarna, Lantbrukarnas Riksförbund (LRF), Svensk Energi och Svenska Gasföreningen (gemensamt svar), Fastighetsägarna Sverige, Näringslivets Regelnämnd, Svensk Vindenergi, Svenska Bioenergiföreningen (Svebio), Svenska Biogasföreningen, Sveriges Allmännyttiga Bostadsföretag (SABO), Sveriges Bostadsrättscentrum (SBC), Renewable Energy Certificate System (RECS) i Sverige, Villaägarnas Riksförbund samt gemensamt svar från Sveriges Energiföreningars Riksorganisation (SERO), Svensk Vindkraftförening (SVIF) och Svensk Vattenkraftförening (SVAF). Följande remissinstanser har inbjudits att yttra sig, men avstått från att lämna yttrande: Naturvårdsverket, Miljömärkning Sverige AB, Svenska Naturskyddsföreningen, Svenskt Näringsliv, LRF Skogsägarna, Svensk Fjärrvärme, Skogsindustrierna, HSB Riksförbund, Konsumenternas elrådgivningsbyrå, Oberoende elhandlare, Riksbyggen, Svensk Elbrukarförening, Svensk Kraftmäkling och Sveriges Konsumenter. Följande remissinstanser har inte yttrat sig med anledning av remissen men har ingått i referensgruppen knuten till Energimyndighetens framtagande av rapporten och lämnat synpunkter inom ramen för detta arbete: Svenska Naturskyddsföreningen, Oberoende elhandlare samt Svensk Kraftmäkling. Lagrådsremissens lagförslag Regeringen har följande förslag till lagtext. Förslag till lag om ursprungsgarantier för el Härigenom föreskrivs1 följande. Inledande bestämmelser 1 § Denna lag syftar till att säkerställa att den som producerar el ska ha rätt att få ursprungsgarantier utfärdade som visar den producerade elens ursprung. 2 § Med ursprungsgaranti avses det elektroniska dokument som tagits fram i enlighet med bestämmelserna i denna lag och vars syfte är att garantera ursprunget på den el som en elleverantör ska lämna uppgift om enligt 8 kap. 12 § ellagen (1997:857). Förutsättningar för utfärdande av ursprungsgarantier 3 § Ursprungsgarantier får utfärdas bara för sådan el som har mätts och rapporterats till den myndighet som regeringen bestämmer (kontoföringsmyndigheten). 4 § Endast en ursprungsgaranti får utfärdas per energienhet. En ursprungsgaranti ska omfatta en megawattimme el. Ursprungsgarantiernas innehåll 5 § Varje ursprungsgaranti ska ha ett identifieringsnummer. Annullering av ursprungsgarantier 6 § En ursprungsgaranti ska annulleras när den har använts för det syfte som anges i 2 §. En ursprungsgaranti ska även annulleras om den inte har använts enligt första stycket inom tolv månader från och med produktionen av den energienhet som ursprungsgarantin avser. Register över ursprungsgarantier 7 § Kontoföringsmyndigheten ska föra ett elektroniskt register över ursprungsgarantier. Förfarande 8 § Ursprungsgarantier ska utfärdas, överföras och annulleras elektroniskt. 9 § Den myndighet som regeringen bestämmer (tillsynsmyndigheten) prövar frågor om rätt till tilldelning av ursprungsgarantier. Kontoföringsmyndigheten utfärdar, överför och annullerar ursprungsgarantier. 10 § Producenten av el ska skriftligen ansöka hos tillsynsmyndigheten om rätt till tilldelning av ursprungsgarantier. 11 § Tillsynsmyndigheten ska informera kontoföringsmyndigheten om beslut om rätt till tilldelning av ursprungsgarantier och överföra de uppgifter som är nödvändiga för utfärdandet av ursprungsgarantierna till myndigheten. 12 § Den som är antecknad som innehavare i registret över ursprungsgarantier ska skriftligen begära att kontoföringsmyndigheten ska registrera en överföring av en ursprungsgaranti från en innehavare till en annan innehavare. Om någon annan än den som är antecknad som innehavare i registret begär överföring av en ursprungsgaranti får kontoföringsmyndigheten endast göra överföringen om den som är antecknad som innehavare skriftligen lämnar sitt godkännande. 13 § Den som är antecknad som innehavare i registret över ursprungsgarantier ska skriftligen begära att kontoföringsmyndigheten ska annullera en ursprungsgaranti efter att den har använts enligt 2 §. Om en sådan begäran inte har kommit in till kontoföringsmyndigheten inom tolv månader från och med produktionen av den energienhet som ursprungsgarantin avser ska myndigheten annullera ursprungsgarantin. Ursprungsgarantier från andra medlemsstater i Europeiska unionen 14 § En ursprungsgaranti från en annan medlemsstat i Europeiska unionen ska erkännas om det inte finns skäl att tvivla på dess riktighet. Om en ursprungsgaranti som avser förnybar el eller högeffektiv kraftvärmeel inte erkänns ska tillsynsmyndigheten underrätta Europeiska kommissionen och ange varför garantin inte kan erkännas. Tillsyn och återkallelse 15 § Tillsynsmyndigheten ska utöva tillsyn över efterlevnaden av denna lag och av de föreskrifter som meddelats i anslutning till lagen. 16 § Tillsynsmyndigheten har rätt att på begäran få de upplysningar och ta del av de handlingar som behövs för tillsynen. Tillsynsmyndigheten har även rätt att på begäran få tillträde till produktionsanläggningar samt lokaler och områden som hör till sådana anläggningar i den utsträckning det behövs för tillsynen. Denna rätt omfattar inte bostäder. 17 § Tillsynsmyndigheten ska återkalla ett beslut om rätt till tilldelning av ursprungsgarantier 1. om beslutet har fattats på grund av oriktiga eller vilseledande uppgifter och dessa har haft betydelse för rätten att tilldelas ursprungsgarantier, 2. om förutsättningarna i 3 eller 4 §, eller enligt föreskrifter som meddelas i anslutning till lagen, inte uppfylls, 3. om elproducenten inte lämnar de upplysningar, handlingar eller tillträde till produktionsanläggningen som behövs för att tillsynsmyndigheten ska kunna utöva tillsyn, eller 4. om elproducenten begär det. Tillsynsmyndigheten ska snarast informera kontoföringsmyndigheten om ett beslut om återkallelse. Ett beslut om återkallelse ska gälla omedelbart. Skadestånd 18 § Den som lider skada på grund av ett tekniskt fel i registret över ursprungsgarantier har rätt till ersättning av staten. Ersättningen ska sättas ned med skäligt belopp eller helt falla bort, om den skadelidande har medverkat till skadan genom att utan skälig anledning ha låtit bli att vidta åtgärder för att bevara sin rätt eller om den skadelidande på något annat sätt har medverkat till skadan genom eget vållande. Avgifter 19 § Regeringen får meddela föreskrifter om avgift för utfärdande, överföring och annullering av ursprungsgarantier enligt denna lag. Bemyndigande 20 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om definitioner av energikällor och sätt att producera el. Överklagande 21 § Beslut om rätt till tilldelning enligt 9 §, om återkallelse enligt 17 § eller enligt föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. 1. Denna lag träder i kraft den 1 december 2010, då lagen (2006:329) om ursprungsgarantier för högeffektiv kraftvärmeel och förnybar el ska upphöra att gälla. 2. Den upphävda lagen gäller fortfarande för ursprungsgarantier som har utfärdats före den 1 december 2010. 2.1 Förslag till lag om ändring i ellagen (1997:857) Härigenom föreskrivs att 8 kap. 12 § ellagen (1997.857) ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 8 kap. 12 § Elleverantörer skall på eller i samband med fakturor avseende försäljning av el och i reklam som vänder sig till elanvändare lämna uppgift om 1. varje enskild energikällas andel av den genomsnittliga sammansättning av energikällor som använts för att framställa den el som elleverantören sålde under närmast föregående kalenderår, och 2. den inverkan på miljön i form av utsläpp av koldioxid samt den mängd kärnbränsleavfall som framställningen av den försålda elen har orsakat. Elleverantörer ska på eller i samband med fakturor avseende försäljning av el och i reklam som vänder sig till elanvändare lämna uppgift om 1. varje enskild energikällas andel av den genomsnittliga sammansättning av energikällor som använts för att framställa den el som elleverantören sålde under närmast föregående kalenderår, och 2. den inverkan på miljön i form av utsläpp av koldioxid samt den mängd kärnbränsleavfall som framställningen av den försålda elen har orsakat. Om elleverantören har köpt el på en elbörs eller importerat den från företag som är belägna utanför Europeiska unionen får uppgifterna enligt första stycket 1 baseras på uppgifter som elbörsen eller företagen tillhandahållit. De uppgifter som anges i första stycket 2 får lämnas genom hänvisning till referenskällor som är tillgängliga för allmänheten. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten får meddela närmare föreskrifter om hur sådana uppgifter som avses i första-tredje styckena skall beräknas och redovisas för elanvändarna. Om en elleverantör överför ursprungsgarantier som avser energi från förnybara energikällor till en annan innehavare ska den mängd energi som motsvarar ursprungsgarantierna dras ifrån andelen energi från förnybara energikällor när uppgifter lämnas enligt första stycket 1. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten får meddela närmare föreskrifter om hur sådana uppgifter som avses i första-fjärde styckena ska beräknas och redovisas för elanvändarna. Denna lag träder i kraft den 1 december 2010. Lagrådets yttrande Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2010-03-03 Närvarande: F.d. regeringsrådet Leif Lindstam, f.d. justitierådet Lars Dahllöf och regeringsrådet Carina Stävberg. En ny lag om ursprungsgarantier för el m.m. Enligt en lagrådsremiss den 11 februari 2010 (Näringsdepartementet) har regeringen beslutat att inhämta Lagrådets yttrande över förslag till 1. lag om ursprungsgarantier för el, 2. lag om ändring i ellagen (1997:857). Förslagen har inför Lagrådet föredragits av ämnessakkunniga Christina Nordenbladh. Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet: Förslaget till lag om ursprungsgarantier för el 9 och 10 §§ I 9 § första stycket anges att den myndighet som regeringen bestämmer (tillsynsmyndigheten) prövar frågor om rätt till tilldelning av ursprungsgarantier. Enligt andra stycket utfärdas, överförs och annulleras ursprungsgarantier av kontoföringsmyndigheten. Av 10 § framgår att producenten av el ska skriftligen ansöka hos tillsynsmyndigheten om rätt till tilldelning av ursprungsgarantier. För att tillsynsmyndigheten ska pröva en fråga om rätt till tilldelning av ursprungsgaranti krävs således att producenten gör en skriftlig ansökan hos tillsynsmyndigheten, varefter tillsynsmyndigheten kontrollerar de uppgifter producenten lämnat i sin ansökan och fattar beslut i frågan. Nästa steg i förfarandet är att tillsynsmyndigheten meddelar kontoföringsmyndigheten att beslut om rätt till tilldelning av ursprungsgaranti har fattats. Det är med hänsyn till förfarandet, enligt Lagrådets mening, logiskt att 9 och 10 §§ disponeras i en annan ordning och förslagsvis ges följande lydelse: 9 § Den myndighet som regeringen bestämmer (tillsynsmyndigheten) prövar frågor om rätt till tilldelning av ursprungsgarantier. Producenten av el ska skriftligen ansöka hos tillsynsmyndigheten om rätt till tilldelning av ursprungsgarantier. 10 § Kontoföringsmyndigheten utfärdar, överför och annullerar ursprungsgarantier. 12 § Enligt första stycket ska den som är antecknad som innehavare i registret över ursprungsgarantier skriftligen begära att kontoföringsmyndigheten ska registrera en överföring av en ursprungsgaranti från en innehavare till en annan innehavare. Om någon annan än den som är antecknad som innehavare i registret begär överföring av en ursprungsgaranti får, enligt andra stycket, kontoföringsmyndigheten endast göra överföringen om den som är antecknad som innehavare skriftligen lämnar sitt godkännande. En ursprungsgaranti kan komma att överföras mellan olika innehavare eftersom en elproducent kan välja att själv inte använda ursprungsgarantin utan i stället överlåta den till en elleverantör. I de fall en elproducent också agerar som elleverantör krävs givetvis ingen sådan åtgärd som anges i paragrafens första stycke. Mot denna bakgrund föreslår Lagrådet att 12 § förtydligas och ges följande lydelse: Om den som är antecknad som innehavare av en ursprungsgaranti i registret över sådana garantier skriftligen begär det, ska kontoföringsmyndigheten registrera en överföring av en ursprungsgaranti till en annan innehavare. Om någon annan än den som är antecknad som innehavare i registret begär överföring av en ursprungsgaranti, får kontoföringsmyndigheten registrera överföringen endast om innehavaren lämnat sitt godkännande. 21 § I paragrafen anges att sådana beslut enligt lagen som avser rätt till tilldelning av ursprungsgarantier eller återkallelse av sådan rätt får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. I den mån det kan förekomma andra beslut som meddelas enligt lagen bör, om det är avsikten, enligt Lagrådets mening uttryckligen anges att andra beslut enligt lagen inte får överklagas. Vidare anges att beslut enligt föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen ska kunna överklagas på samma sätt. Lagrådet konstaterar att detta innebär att alla sådana beslut, oavsett vad de avser, kommer att kunna överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Förslaget till lag om ändring i ellagen Lagrådet lämnar förslaget utan erinran. Sammanfattning av Energimarknadsinspektionens rapport Förnybara energikällor - Åtkomst till och drift av näten Efter EI:s analys av behovet av författningsändringar till följd av reglerna om nättillträde i EU:s Förnybarhetsdirektiv, artikel 16, har vi kommit fram till att författningsändringar bör vidtas gällande några av punkterna i artikeln. De författningsändringar som vi föreslår återfinns i en samlad översikt i kapitel 4. De bedömningar som ligger till grund för förslagen återfinns under respektive punkt i kapitel 5. EI:s samlade bedömning av förhållandet mellan Förnybarhetsdirektivets artikel 16 och rådande svensk lagstiftning är att artikeln till stora delar redan är införlivad. Huvudskälet till det är att produktionsanläggningarna i Sverige har en ovillkorlig rätt att mata in energi till elnäten på skäliga villkor som ska vara objektiva och icke-diskriminerande. Detsamma gäller för överföringen av el på näten. De författningsändringar som vi föreslår handlar i huvudsak om ökat offentliggörande och om preciseringar av redan befintliga skyldigheter för gas- och elnätsföretagen. Energimarknadsinspektionens lagförslag Förslag till lag om ändring i ellagen (1997:857) Härigenom föreskrivs i fråga om ellagen (1997:857) dels att 4 kap. 11 § och 8 kap. 2 § ska ha följande lydelse, dels att det i lagen ska införas en ny paragraf, 1 kap. 6 a § av följande lydelse. 1 kap. 6 a § ellagen Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Med förnybara energikällor enligt 4 kap. 11 § och 8 kap. 2 § denna lag avses sådana energikällor som anges enligt definitionen i artikel 2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/28/EG av den 23 april 2009 om främjande av användningen av energi från förnybara energikällor och om ändring och ett senare upphävande av direktiven 2001/77/EG och 2003/03/EG1. 4 kap. 11 § ellagen Nuvarande lydelse Ny föreslagen lydelse Den som har nätkoncession skall på begäran utan dröjsmål lämna skriftlig uppgift om sin nättariff. Vid begäran om ny anslutning skall uppgift enligt första stycket lämnas inom skälig tid. Den som har nätkoncession skall offentliggöra sin nättariff till den del den avser avgifter och övriga villkor för överföring av el. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten får meddela närmare föreskrifter om offentliggörande av nättariff enligt tredje stycket. Den som har nätkoncession ska på begäran utan dröjsmål lämna skriftlig uppgift om sin nättariff. Vid begäran om ny anslutning ska uppgift enligt första stycket lämnas inom skälig tid. Vid begäran om anslutning av en anläggning som producerar el från förnybara energikällor ska den som har nätkoncession utöver uppgifterna enligt första och andra stycket även ange en tidplan för handläggning av en ansökan om anslutning samt tidplan för anslutning till nätet. Den som har nätkoncession ska offentliggöra sin nättariff till den del den avser avgifter och övriga villkor för överföring av el. Den som har nätkoncession ska offentliggöra standardregler för hur kostnaderna för teknisk anpassning ska bäras och fördelas vid anslutning till nätet. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten får meddela närmare föreskrifter om tidplan enligt tredje stycket och om offentliggörande av nättariff enligt fjärde stycket. 8 kap. 2 § ellagen Nuvarande lydelse Ny föreslagen lydelse Den systemansvariga myndigheten får i den utsträckning det behövs för att kunna utöva systemansvaret, beordra elproducenter att, mot marknadsmässig ersättning, öka eller minska produktionen av el. Om systemansvaret inte kan utövas genom åtgärder som nämns i första stycket, får den systemansvariga myndigheten, i den utsträckning det behövs för att kunna utöva systemansvaret, beordra innehavare av nätkoncession att begränsa eller avbryta överföring av el till elanvändare. I den utsträckning systemansvaret så medger skall begränsning och avbrytande av överföringen genomföras så rättvist som möjligt. Därvid skall, i den utsträckning det är möjligt, koncessionshavarens åtaganden beträffande leveranssäkerheten beaktas. Närmare föreskrifter om den systemansvarigas befogenheter enligt första och andra stycket meddelas av regeringen. Den systemansvariga myndigheten får i den utsträckning det behövs för att kunna utöva systemansvaret, beordra elproducenter att, mot marknadsmässig ersättning, öka eller minska produktionen av el. Om den systemansvariga myndigheten, för att kunna utöva systemansvaret, vidtar betydande åtgärder för att minska andelen el från förnybara energikällor ska den systemansvariga myndigheten rapportera dessa åtgärder till nätmyndigheten samt ange vilka avhjälpande åtgärder man avser att vidta för att förhindra att andelen el från förnybara energikällor minskas mer än vad som är lämpligt. Om systemansvaret inte kan utövas genom åtgärder som nämns i första stycket, får den systemansvariga myndigheten, i den utsträckning det behövs för att kunna utöva systemansvaret, beordra innehavare av nätkoncession att begränsa eller avbryta överföring av el till elanvändare. I den utsträckning systemansvaret så medger ska begränsning och avbrytande av överföringen genomföras så rättvist som möjligt. Därvid ska, i den utsträckning det är möjligt, koncessionshavarens åtaganden beträffande leveranssäkerheten beaktas. Närmare föreskrifter om den systemansvarigas befogenheter enligt första och andra stycket meddelas av regeringen. Denna lag träder i kraft den 1 december 2010. Förslag till lag om ändring i naturgaslagen (2005:403) Härigenom föreskrivs i fråga om naturgaslagen (2005:403) att 6 kap. 1 § ska ha följande lydelse. 6 kap. 1 § naturgaslagen Nuvarande lydelse Ny föreslagen lydelse Avgifter och övriga villkor för sådan anslutning som avses i 3 kap. 5 § skall vara skäliga, objektiva och icke- diskriminerande. Vid utformandet av avgiften för en anslutning skall särskilt beaktas var den ledning eller anläggning som skall anslutas är belägen samt effekten i anslutningspunkten. Den som innehar en naturgasledning skall vid begäran om ny anslutning inom skälig tid lämna skriftlig uppgift om avgiften och övriga villkor för anslutningen. Avgifter och övriga villkor för sådan anslutning som avses i 3 kap. 5 § ska vara skäliga, objektiva och icke- diskriminerande. Vid utformandet av avgiften för en anslutning ska särskilt beaktas var den ledning eller anläggning som ska anslutas är belägen samt effekten i anslutningspunkten. Den som innehar en naturgasledning ska vid begäran om ny anslutning inom skälig tid lämna skriftlig uppgift om avgiften och övriga villkor för anslutningen. Den som innehar naturgasledning ska offentliggöra avgifterna för anslutning. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, tillsynsmyndigheten får meddela närmare föreskrifter om offentliggörande av avgifter för anslutning enligt fjärde stycket. Denna lag träder i kraft den 1 december 2010. Förteckning över remissinstanserna avseende Energimarknadsinspektionens rapport Förnybara energikällor - Åtkomst till och drift av näten Riksrevisionen, Hovrätten för Västra Sverige, Kammarrätten i Sundsvall, Länsrätten i Södermanlands län, Domstolsverket, Försvarsmakten, Försvarets materielverk, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Statens fastighetsverk, Ekonomistyrningsverket, Statskontoret, Uppsala universitet, Skogsstyrelsen, Statens jordbruksverk, Fiskeriverket, Sametinget, Naturvårdsverket, Boverket, Konkurrensverket, Affärsverket svenska kraftnät, Elsäkerhetsverket, Statens energimyndighet, Konsumentverket, Riksantikvarieämbetet, Regelrådet, Sveriges Kommuner och Landsting, Sveriges advokatsamfund, Svenskt Näringsliv, Företagarna, Svenska Naturskyddsföreningen, Lantbrukarnas Riksförbund, Svensk Energi, Svensk Elbrukarförening, Svensk Fjärrvärme, SKGS, Fastighetsägarna Sverige, Konsumenternas Elrådgivningsbyrå, Näringslivets Regelnämnd, Oberoende Elhandlare, Skogsägarna, Svensk Vindenergi, Svenska Gasföreningen, Svenska Biogasföreningen, Sveriges Energiföreningars Riksorganisation, Sveriges Jordägareförbund, Svensk Vindkraftförening och Villaägarnas Riksförbund. Lagrådsremissens lagförslag Förslag till lag om ändring i ellagen (1997:857) Härigenom föreskrivs1 att det i ellagen (1997:857) ska införas två nya paragrafer, 4 kap. 12 och 13 §§, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 4 kap. 12 § En nätkoncessionshavare som har tagit emot en ansökan om anslutning av en elproduktionsanläggning ska ange en tidsplan för handläggningen av ansökan. När uppgift enligt 11 § första stycket lämnas i fråga om anslutning av en elproduktionsanläggning, ska nätkoncessionshavaren även ange en tidsplan för anslutningen. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar närmare föreskrifter om utformningen av en tidsplan enligt första eller andra stycket. 13 § Den som har nätkoncession ska offentliggöra principer för hur kostnaderna för teknisk anpassning ska fördelas vid anslutning till elnätet. Denna lag träder i kraft den 1 december 2010. Förslag till lag om ändring i naturgaslagen (2005:403) Härigenom föreskrivs1 i fråga om naturgaslagen (2005:403) dels att 6 kap. 1 § ska ha följande lydelse, dels att det i lagen ska införas en ny paragraf, 6 kap. 1 a §, av följande lydelse. 6 kap. 1 §2 Avgifter och övriga villkor för sådan anslutning som avses i 3 kap. 5 § skall vara skäliga, objektiva och icke-diskriminerande. Avgifter och övriga villkor för sådan anslutning som avses i 3 kap. 5 § ska vara skäliga, objektiva och icke-diskriminerande. Vid utformandet av avgiften för en anslutning skall särskilt beaktas var den ledning eller anläggning som skall anslutas är belägen samt effekten i anslutningspunkten. Vid utformandet av avgiften för en anslutning ska särskilt beaktas var den ledning eller anläggning som ska anslutas är belägen samt effekten i anslutningspunkten. Den som innehar en naturgasledning skall vid begäran om ny anslutning inom skälig tid lämna skriftlig uppgift om avgiften och övriga villkor för anslutningen. 1 a § Den som innehar en naturgasledning ska vid begäran om ny anslutning inom skälig tid lämna skriftlig uppgift om avgiften och övriga villkor för anslutningen. Innehavaren av en naturgasledning ska offentliggöra de metoder som används för att utforma avgifter för anslutning. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar närmare föreskrifter om offentliggörande av metoder enligt andra stycket. Denna lag träder i kraft den 1 december 2010. Lagrådets yttrande Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2010-03-03 Närvarande: F.d. regeringsrådet Leif Lindstam, f.d. justitierådet Lars Dahllöf och regeringsrådet Carina Stävberg. Tillträde till el- och gasnät för förnybara energikällor Enligt en lagrådsremiss den 11 februari 2010 (Näringsdepartementet) har regeringen beslutat att inhämta Lagrådets yttrande över förslag till 1. lag om ändring i ellagen (1997:857), 2. lag om ändring i naturgaslagen (2005:403). Förslagen har inför Lagrådet föredragits av rättssakkunnige Andreas Lindholm. Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet: I remissen föreslås ändringar i ellagen och naturgaslagen i syfte att genomföra delar av artikel 16 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/28/EG. Förslagen innebär bl.a. att en nätkoncessionshavare och en innehavare av en naturgasledning ska i vissa angivna situationer lämna uppgifter om tidsplaner, principer för kostnadsfördelning, metoder för utformning av avgifter m.m. I lagförslagen finns bestämmelser som innebär att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar närmare föreskrifter i angivna ämnen (4 kap. 12 § tredje stycket ellagen och 6 kap. 1 a § tredje stycket naturgaslagen). Av författningskommentarerna till bestämmelserna framgår att de är avsedda som upplysningar om kommande föreskrifter på lägre konstitutionell nivå än lag. Det synes därför vara fråga om verkställighetsföreskrifter, som även utan upplysningen kan meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Enligt Lagrådets uppfattning är bestämmelserna i sin helhet och särskilt bestämningen "närmare" överflödiga och bör därför utgå. Näringsdepartementet Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 18 mars 2010. Närvarande: Statsministern Reinfeldt, ordförande, och statsråden Odell, Ask, Husmark Pehrsson, Larsson, Erlandsson, Torstensson, Carlgren, Hägglund, Björklund, Carlsson, Littorin, Borg, Sabuni, Billström, Adelsohn Liljeroth, Tolgfors, Krantz, Ohlsson. Föredragande: Statsrådet Torstensson. Regeringen beslutar proposition 2009/10:128 Genomförande av direktiv om förnybar energi. Rättsdatablad Författningsrubrik Bestämmelser som inför, ändrar, upp-häver eller upprepar ett normgivnings-bemyndigande Celexnummer för bakomliggande EG-regler Lag om ursprungsgarantier för el 19 och 20 §§ 32009L0028 32004L0008 Lag om ändring i ellagen (1997:857) 8 kap. 12 § 32009L0028 Lag om ändring i naturgaslagen (2005:403) 32009L0028 1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/28/EG av den 23 april 2009 om främjande av användningen av energi från förnybara energikällor och om ändring och ett senare upphävande av direktiven 2001/77/EG och 2003/30/EG (EUT L 140, 5.6.2009, s. 16, Celex 32009L0028) och Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/8/EG av den 11 februari 2004 om främjande av kraftvärme på grundval av efterfrågan på nyttiggjord värme på den inre marknaden för energi och om ändring av direktiv 92/42/EEG (EUT L 52, 21.2.2004, s. 50, Celex 32004L0008). 1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/28/EG av den 23 april 2009 om främjande av användningen av energi från förnybara energikällor och om ändring och ett senare upphävande av direktiven 2001/77/EG och 2003/30/EG (EUT L 140, 5.6.2009, s. 16, Celex 32009L0028). 2 Senaste lydelse 2005:1110. 1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/28/EG av den 23 april 2009 om främjande av användningen av energi från förnybara energikällor och om ändring och ett senare upphävande av direktiven 2001/77/EG och 2003/30/EG (EUT L 140, 5.6.2009, s. 16, Celex 32009L0028). 2 Senaste lydelse 2006:646. 1 EUT L 304, 14.11.2008, s. 1 (Celex 32008R1099). 2 EGT L 283, 27.10.2001, s. 33 (Celex 32001L0077). 3 EUT L 123, 17.5.2003, s. 42 (Celex 32003L0030). 4 Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/30/EG av den 23 april 2009 om ändring av direktiv 98/70/EG, vad gäller specifikationer för bensin, diesel och gasoljor och införande av ett system för hur växthusgasutsläpp ska övervakas och minskas, om ändring av rådets direktiv 1999/32/EG, vad gäller specifikationen för bränsle som används av fartyg på inre vattenvägar, och om upphävande av direktiv 93/12/EEG (EUT L 140, 5.6.2009, s. 88, Celex 32009L0030). 5 Ekonomiska styrmedel i Energisektorn - en utvärdering av utvecklingen sedan 1990 (ER 2006:06). 6 Analys of the flexible support mechanisms in the Directive on the promotion of the use of energy from renewable sources. JR-100108-P7000-004. 7 EGT L 283, 27.10.2001, s. 33 (Celex 32001L0077). 8 EUT L 52, 21.2.2004, s. 50 (Celex 32004L0008). 9 Den elmix som kvarstår när el som har sålts med olika slags attribut, t.ex. vindkraft, har avräknats. 10 EGT L 283, 27.10.2001, s. 33 (Celex 32001L0077). 11 EUT L 52, 21.2.2004, s. 50 (Celex 32004L0008). 12 Renewable Energy Certificate System. Certifikat som utfärdas enligt EECS-standarden för en internationell frivillig marknad för handel med energi producerad av förnybara energikällor. 13 European Energy Certificate System. 14 Filformatet Portable Document Format. 15 Skäl 52 och 56 i preambeln. 16 Elmarknadsdirektivets artikel 3.6 är genomförd i svensk rätt genom 8 kap. 12 § ellagen (1997:857). 17 EGT L 283, 27.10.2001, s. 33 (Celex 32001L0077). 18 EUT L 176, 15.7.2003, s. 57, Celex 32003L0055. 1 Artikel 2 j Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/28/EG av den 23 april 2009 om främjande av användningen av energi från förnybara energikällor och om ändringar och ett senare upphävande av direktivet 2001/77/EG och 2003/30/EG. 2 Artikel 2 a Direktiv 2009/28/EG 3 Har använt samma definition som för slutförbrukare i Artikel 2.9 Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/54/EG av den 26 juni 2003 om gemensamma regler för den inre marknaden för el och om upphävande av direktivet 96/92/EG 4 Artikel 2 j Direktiv 2009/28/EG 5 Enligt krav i Artikel 15.5 Direktiv 2009/28/EG 6 Artikel 15.2 Direktiv 2009/28/EG 28 7 Artikel 15.2 Direktiv 2009/28/EG 29 8 Artikel 15.6 Direktiv 2009/28/EG 9 Artikel 15.3 Direktiv 2009/28/EG 30 10 För att leva upp till direktivet krav i Artikel 15.4 15.5 Direktiv 2009/28/EG så behöver lagen kompletteras med kapitel för kontoföring av ursprungsgarantierna 1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/28/EG av den 23 april 2009 om främjande av användningen av energi från förnybara energikällor och om ändring och ett senare upphävande av direktiven 2001/77/EG och 2003/30/EG (EUT L 140, 5.6.2009, s. 16, Celex 32009L0028) och Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/8/EG av den 11 februari 2004 om främjande av kraftvärme på grundval av efterfrågan på nyttiggjord värme på den inre marknaden för energi och om ändring av direktiv 92/42/EEG (EUT L 52, 21.2.2004, s. 50, Celex 32004L0008). 1 EUT L140/16, 5.6.2009 (Celex 32009L0028) 1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/28/EG av den 23 april 2009 om främjande av användningen av energi från förnybara energikällor och om ändring och ett senare upphävande av direktiven 2001/77/EG och 2003/30/EG (EUT L 140, 5.6.2009, s. 16, Celex 32009L0028). 1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/28/EG av den 23 april 2009 om främjande av användningen av energi från förnybara energikällor och om ändring och ett senare upphävande av direktiven 2001/77/EG och 2003/30/EG (EUT L 140, 5.6.2009, s. 16, Celex 32009L0028). 2 Senaste lydelse 2006:646. ?? ?? Prop. 2009/10:128 Prop. 2009/10:128 12 11 1 Prop. 2009/10:128 Prop. 2009/10:128 Prop. 2009/10:128 Prop. 2009/10:128 Prop. 2009/10:128 Prop. 2009/10:128 Prop. 2009/10:128 Prop. 2009/10:128 14 13 188 Prop. 2009/10:128 Prop. 2009/10:128 34 33 188 Prop. 2009/10:128 Prop. 2009/10:128 Prop. 2009/10:128 Prop. 2009/10:128 46 47 188 Prop. 2009/10:128 Prop. 2009/10:128 48 47 188 Prop. 2009/10:128 Prop. 2009/10:128 188 188 188 Prop. 2009/10:128 Prop. 2009/10:128 Prop. 2009/10:128 Prop. 2009/10:128 50 51 188 Prop. 2009/10:128 Prop. 2009/10:128 Prop. 2009/10:128 Prop. 2009/10:128 Prop. 2009/10:128 Prop. 2009/10:128 Prop. 2009/10:128 Prop. 2009/10:128 74 73 188 Prop. 2009/10:128 Prop. 2009/10:128 Prop. 2009/10:128 Prop. 2009/10:128 76 75 188 Prop. 2009/10:128 Prop. 2009/10:128 Prop. 2009/10:128 Bilaga 1 Prop. 2009/10:128 Bilaga 1 88 83 188 Prop. 2009/10:128 Bilaga 1 Prop. 2009/10:128 Bilaga 1 Prop. 2009/10:128 Bilaga 2 Prop. 2009/10:128 Bilaga 2 132 131 188 Prop. 2009/10:128 Bilaga 1 Prop. 2009/10:128 Bilaga 1 Prop. 2009/10:128 Bilaga 2 Prop. 2009/10:128 Bilaga 2 Prop. 2009/10:128 Bilaga 3 Prop. 2009/10:128 Bilaga 3 156 155 188 Prop. 2009/10:128 Bilaga 3 Prop. 2009/10:128 Bilaga 3 Prop. 2009/10:128 Bilaga 4 Prop. 2009/10:128 Bilaga 4 164 157 188 Prop. 2009/10:128 Bilaga 4 Prop. 2009/10:128 Bilaga 4 Prop. 2009/10:128 Bilaga 5 Prop. 2009/10:128 Bilaga 5 170 171 188 Prop. 2009/10:128 Bilaga 5 Prop. 2009/10:128 Bilaga 5 Prop. 2009/10:128 Bilaga 6 Prop. 2009/10:128 Bilaga 6 Prop. 2009/10:128 Bilaga 6 Prop. 2009/10:128 Bilaga 6 174 175 188 Prop. 2009/10:128 Bilaga 6 Prop. 2009/10:128 Bilaga 6 Prop. 2009/10:128 Bilaga 7 Prop. 2009/10:128 Bilaga 7 176 177 188 Prop. 2009/10:128 Bilaga 7 Prop. 2009/10:128 Bilaga 7 Prop. 2009/10:128 Bilaga 8 Prop. 2009/10:128 Bilaga 8 178 177 188 Prop. 2009/10:128 Bilaga 8 Prop. 2009/10:128 Bilaga 8 Prop. 2009/10:128 Bilaga 9 Prop. 2009/10:128 Bilaga 9 180 179 188 Prop. 2009/10:128 Bilaga 9 Prop. 2009/10:128 Bilaga 9 182 181 188 Prop. 2009/10:128 Bilaga 9 Prop. 2009/10:128 Bilaga 9 Prop. 2009/10:128 Bilaga 10 Prop. 2009/10:128 Bilaga 10 184 183 188 Prop. 2009/10:128 Bilaga 10 Prop. 2009/10:128 Bilaga 10 Prop. 2009/10:128 Bilaga 11 Prop. 2009/10:128 Bilaga 11 Prop. 2009/10:128 Bilaga 12 Prop. 2009/10:128 Bilaga 12 186 187 188 Prop. 2009/10:128 Bilaga 12 Prop. 2009/10:128 Bilaga 12 Prop. 2009/10:128 Prop. 2009/10:128 Prop. 2009/10:128