Regeringskansliets rättsdatabaser

Regeringens proposition 2010/11:121 EU:s viseringskodex Prop. 2010/11:121 Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen. Stockholm den 7 april 2011 Fredrik Reinfeldt Tobias Billström (Justitiedepartementet) Propositionens huvudsakliga innehåll Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 810/2009 om införande av en gemenskapskodex om viseringar (viseringskodex) trädde i kraft den 5 oktober 2009. Viseringskodexen är direkt tillämplig i Sverige. I propositionen lämnas förslag till de ändringar i utlänningslagen som föranleds av viseringskodexen. I viseringskodexen finns bestämmelser om rätt att överklaga avslagsbeslut i enlighet med nationell lagstiftning. Det föreslås därför bestämmelser om överklagande av viseringsbeslut i utlänningslagen. Det föreslås också vissa andra kompletteringar, t.ex. vad gäller representation mellan medlemsstater och samarbete med externa tjänsteleverantörer. Propositionen innehåller också förslag innebärande att de bestämmelser om viseringar i utlänningslagen som inte är förenliga med viseringskodexen tas bort. Viseringskodexen började tillämpas den 5 april 2010. Kodexens bestämmelser om rätt att överklaga beslut i viseringsärenden ska börja tillämpas den 5 april 2011. Lagförslagen föreslås träda i kraft den 1 juli 2011. Propositionen bygger på en överenskommelse mellan regeringen och Miljöpartiet de gröna. Innehållsförteckning 1 Förslag till riksdagsbeslut 4 2 Förslag till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716) 5 3 Ärendet och dess beredning 11 4 Schengensamarbetet 11 4.1 Bakgrund 11 4.2 Schengenkonventionen och CCI 11 4.3 VIS-förordningen 12 4.4 Ändringsförordningen till CCI 13 4.5 Andra EU-rättsakter med bestämmelser om viseringar 13 5 Viseringskodexen 13 5.1 Avdelning I, Allmänna bestämmelser 14 5.2 Avdelning II, Visering för flygplatstransitering 14 5.3 Avdelning III, Förfaranden och villkor för utfärdande av viseringar 15 5.4 Avdelning IV, Förvaltning och organisation 22 5.5 Avdelning V, Lokalt Schengensamarbete 24 5.6 Avdelning VI, Slutbestämmelser 24 6 Nationella bestämmelser om viseringar 25 6.1 Nationella viseringsbestämmelser 25 6.2 Viseringens innebörd och viseringskrav 25 6.3 Grundläggande förutsättningar för beviljande av visering 25 6.4 Olika slags viseringar 26 6.4.1 Enhetlig visering 26 6.4.2 Nationell visering 27 6.4.3 Nödfallsvisering 27 6.5 Ansökan och beslut om visering 28 6.5.1 Beslutsfattande myndigheter 28 6.5.2 Handläggning av viseringsärenden 29 6.6 Återkallelse av visering 29 6.7 Praxis 30 6.8 Avgifter för visering 30 7 Överväganden och förslag 31 7.1 Inledning 31 7.2 Definition av begreppet Schengenvisering 31 7.3 Den allmänna bestämmelsen om visering 32 7.4 Grunderna för beviljande av visering 33 7.5 Enhetlig visering och bevisregeln 34 7.6 Beslut om visering av behörig myndighet i en Schengenstat 35 7.7 Nationell visering 36 7.8 Beslutande myndigheter 37 7.9 Bemyndiganden och överenskommelser om representation, m.m. 38 7.10 Förutsättningar för återkallelse och upphävande av visering 42 7.11 Beslutande myndigheter vid beslut om återkallelse och upphävande av visering 43 7.12 Motivering av beslut 44 7.13 Rätten att överklaga beslut 45 7.14 Behörig domstol 49 8 Ekonomiska konsekvenser 50 9 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser 52 10 Författningskommentar 52 Bilaga 1 Viseringskodexen 58 Bilaga 2 Sammanfattning SOU 2009:77 116 Bilaga 3 Författningsförslag SOU 2009:77 122 Bilaga 4 Förteckning över remissinstanserna 129 Bilaga 5 Lagrådets yttrande 130 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 7 april 2011 131 Rättsdatablad 132 1 Förslag till riksdagsbeslut Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716). 2 Förslag till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716) Härigenom föreskrivs i fråga om utlänningslagen (2005:716) dels att 3 kap. 2 och 3 §§ ska upphöra att gälla, dels att 2 kap. 3 §, 3 kap. 1, 4, 5 och 6 §§, 7 kap. 1, 2 och 8 §§, 13 kap. 10 §, 14 kap. 3 § samt 16 kap. 1 § ska ha följande lydelse, dels att rubriken närmast före 1 kap. 4 § ska lyda "Schengenkonventionen, Schengenstat och Schengenvisering", dels att det i lagen ska införas två nya paragrafer, 1 kap. 4 a § och 14 kap. 5 a §, samt närmast före 14 kap. 5 a § en ny rubrik av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 kap. 4 a § Med Schengenvisering avses i denna lag en visering enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 810/2009 av den 13 juli 2009 om införande av en gemenskapskodex om viseringar (viseringskodex). 2 kap. 3 § Visering är ett tillstånd att resa in i och vistas i Sverige under en viss kortare tid. En utlänning som reser in i eller vistas i Sverige skall ha visering, om han eller hon inte har uppehållstillstånd eller har ställning som varaktigt bosatt. En utlänning som reser in i eller vistas i Sverige ska ha Schengenvisering eller nationell visering, om han eller hon inte har uppehållstillstånd eller har ställning som varaktigt bosatt. 3 kap. 1 § En utlänning får beviljas visering om han eller hon 1. har ett gällande pass eller annan handling som skall godtas som pass, 2. på begäran kan visa upp dokument, av vilka framgår syftet med och förutsättningarna för den planerade vistelsen i landet, 3. har en medicinsk reseförsäkring för vistelsen, 4. har tillräckliga medel för sitt uppehälle såväl under vistelsen som för återresa till utreselandet eller transitresa till ett sådant tredje land som medger inresa, eller på laglig väg kan skaffa sig sådana medel, 5. inte har meddelats inreseförbud, samt 6. inte anses äventyra den allmänna ordningen, rikets säkerhet eller någon av Schengenstaternas internationella förbindelser. Villkor för beviljande av Schengenvisering finns i viseringskodexen. 4 § Om villkoren för visering i 1 § och 2 § andra stycket inte är uppfyllda får en nationell visering beviljas om det är nödvändigt av humanitära skäl, på grund av Sveriges internationella förpliktelser eller om det annars finns ett starkt nationellt intresse att bevilja visering. En sådan visering ger endast tillstånd att resa in och vistas i Sverige. Vid bedömningen av om en nationell visering skall beviljas skall en avvägning göras mellan hur angeläget syftet med besöket är och risken för att den person som beviljas viseringen inte kommer att lämna Sverige efter viseringstidens utgång. En nationell visering får, när det finns särskilda skäl, beviljas för längre tid än tre månader, dock högst ett år. Den får beviljas för längre tid än utlänningens pass gäller endast när det finns särskilda skäl. Om det finns särskilda skäl får nationell visering beviljas. En sådan visering ger tillstånd att resa in i och vistas i Sverige. Viseringen får endast beviljas för längre tid än tre månader, dock högst ett år. Den får beviljas för längre tid än utlänningens pass gäller endast när det finns särskilda skäl. Om en nationell visering utfärdas, skall övriga Schengenstater underrättas. 5 § Beslut om visering meddelas av Migrationsverket. Beslut om visering får också meddelas av Regeringskansliet. Beslut om Schengenvisering får utöver vad som följer av viseringskodexen meddelas av Migrationsverket. Beslut om nationell visering får meddelas av Migrationsverket och Regeringskansliet. 6 § Regeringen eller efter regeringens bemyndigande Migrationsverket får meddela föreskrifter om att andra myndigheter har rätt att besluta om visering. Regeringen får meddela föreskrifter om att ett organ som är knutet till Sveriges exportråd har rätt att besluta om visering. Regeringen får ingå överenskommelse med en Schengenstat om att den statens behöriga myndigheter får meddela beslut om enhetlig visering. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Migrationsverket får meddela föreskrifter om att andra myndigheter har rätt att besluta om visering. Regeringen får meddela föreskrifter om att ett organ som är knutet till Sveriges exportråd har rätt att bevilja visering. Regeringen eller, efter regeringens bestämmande, Regeringskansliet får ingå överenskommelse med en Schengenstat om att den statens behöriga myndigheter får besluta om Schengenvisering. Regeringen eller, efter regeringens bestämmande, Regeringskansliet får besluta om samarbete med en extern tjänsteleverantör eller med en kommersiell mellanhand i enlighet med viseringskodexen. 7 kap. 1 § Visering, uppehållstillstånd och arbetstillstånd får återkallas för en utlänning som medvetet har lämnat oriktiga uppgifter eller medvetet har förtigit omständigheter, som varit av betydelse för att få tillståndet. Nationell visering, uppehållstillstånd och arbetstillstånd får återkallas för en utlänning som medvetet har lämnat oriktiga uppgifter eller medvetet har förtigit omständigheter, som varit av betydelse för att få tillståndet. I viseringskodexen finns bestämmelser om upphävande och återkallelse av Schengenvisering. Om utlänningen har vistats här i landet i mer än fyra år med uppehållstillstånd när frågan om återkallelse prövas av den myndighet som först beslutar i saken, får uppehållstillståndet återkallas enligt första stycket endast om det finns synnerliga skäl för det. 2 § Utöver vad som sägs i 1 § får visering, uppehållstillstånd och arbetstillstånd återkallas, om det finns särskilda skäl för det. Utöver vad som sägs i 1 § får nationell visering, uppehållstillstånd och arbetstillstånd återkallas, om det finns särskilda skäl för det. Uppehållstillstånd får dock återkallas enligt första stycket endast för en utlänning som ännu inte har rest in i Sverige. 8 § Återkallelse av uppehållstillstånd och arbetstillstånd beslutas av Migrationsverket. Återkallelse av visering beslutas av den myndighet som har beviljat viseringen eller av Migrationsverket. Återkallelse av uppehållstillstånd och arbetstillstånd beslutas av Migrationsverket. Återkallelse och upphävande av Schengenvisering får utöver vad som följer av viseringskodexen beslutas av Migrationsverket. Återkallelse av nationell visering beslutas av den myndighet som har beviljat viseringen eller av Migrationsverket. Uppehållstillstånd eller visering som har beviljats av Regeringskansliet får återkallas endast av Regeringskansliet. Uppehållstillstånd eller nationell visering som har beviljats av Regeringskansliet får återkallas endast av Regeringskansliet. 13 kap. 10 § Ett beslut i fråga om uppehållstillstånd eller om tredjelandsmedborgares ställning som varaktigt bosatt i Sverige skall alltid innehålla de skäl som ligger till grund för beslutet. Vid beslut i fråga om visering eller arbetstillstånd får skälen som ligger till grund för beslutet utelämnas. En utlänning har dock alltid rätt till motivering av ett beslut i fråga om visering, om beslutet går utlänningen emot och utlänningen omfattas av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) eller av avtalet mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan och Schweiz å andra sidan om fri rörlighet för personer, utan att vara medborgare i ett EES-land eller i Schweiz. Vid beslut i fråga om nationell visering eller arbetstillstånd får skälen som ligger till grund för beslutet utelämnas. En utlänning har dock alltid rätt till motivering av ett beslut i fråga om nationell visering, om beslutet går utlänningen emot och utlänningen omfattas av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) eller av avtalet mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan och Schweiz å andra sidan om fri rörlighet för personer, utan att vara medborgare i en EES-stat eller i Schweiz. 14 kap. 3 § Migrationsverkets beslut får överklagas till en migrationsdomstol, om beslutet innebär - avslag på en ansökan om visering eller återkallelse av visering för en utlänning som är familjemedlem till en EES-medborgare, utan att själv vara EES-medborgare, - avvisning eller utvisning, - avslag på en ansökan om uppehållstillstånd eller om tredjelandsmedborgares ställning som varaktigt bosatt i Sverige, eller - återkallelse av ett uppehållstillstånd eller av tredjelandsmedborgares ställning som varaktigt bosatt i Sverige. Migrationsverkets beslut om avslag på en ansökan om arbetstillstånd eller beslut om återkallelse av arbetstillstånd får överklagas till en migrationsdomstol, om frågan om tillstånd har behandlats i samband med ett beslut om avvisning eller utvisning. Visering 5 a § En myndighets beslut om avslag på ansökan om Schengenvisering eller om upphävande eller återkallelse av Schengenvisering, får överklagas till en migrationsdomstol. En myndighets beslut om avslag på ansökan om nationell visering eller återkallelse av nationell visering för en utlänning som omfattas av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) eller av avtalet mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan och Schweiz å andra sidan om fri rörlighet för personer, utan att vara medborgare i en EES-stat eller i Schweiz, får överklagas till en migrationsdomstol. 16 kap. 1 § Regeringen meddelar föreskrifter om vilka förvaltningsrätter som ska vara migrationsdomstolar och att endast en av dessa ska vara behörig att pröva säkerhetsärenden. Migrationsöverdomstol är Kammarrätten i Stockholm. Regeringen meddelar föreskrifter om vilka förvaltningsrätter som ska vara migrationsdomstolar och vilken migrationsdomstol som är behörig att pröva säkerhetsärenden. Regeringen meddelar även föreskrifter om behörig migrationsdomstol för viseringsmål. Migrationsöverdomstol är Kammarrätten i Stockholm. Om migrationsdomstol och Migrationsöverdomstolen och förfarandet i dessa gäller vad som allmänt är föreskrivet om förvaltningsrätt och kammarrätt och rättskipningen i dessa, om inte något annat följer av denna lag. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2011. 3 Ärendet och dess beredning Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 810/2009 om införande av en gemenskapskodex om viseringar (viseringskodex) antogs den 13 juli 2009. Förordningen finns i bilaga 1. Regeringen beslutade den 2 oktober 2008 att ge en särskild utredare i uppdrag att bl.a. lämna förslag till de författningsändringar som behövs med anledning av viseringskodexen. Utredningen, som antog namnet Viseringsutredningen, överlämnade den 24 september 2009 delbetänkandet EU:s Viseringskodex (SOU 2009:77). En sammanfattning av betänkandet och utredningens lagförslag finns i bilagorna 2 och 3. Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 4. En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i Justitiedepartementet (Ju2009/7818/EMA). Propositionen bygger på en överenskommelse mellan regeringen och Miljöpartiet de gröna. Lagrådet Regeringen beslutade den 24 mars 2011 att inhämta Lagrådets yttrande. Lagrådsremissens lagförslag stämmer överens med propositionens. Lagrådets yttrande finns i bilaga 5. Lagrådet har lämnat förslaget utan erinran. 4 Schengensamarbetet 4.1 Bakgrund Schengensamarbetet har två syften. Det ska dels främja den fria rörligheten för personer, dels stärka åtgärderna mot internationell kriminalitet och olaglig invandring. Den fria rörligheten ska främjas genom att personkontroller vid nationsgränserna mellan Schengenstaterna upphör för alla som lagligen vistas i Schengenområdet. För att den fria rörligheten för personer inte ska leda till ökad internationell brottslighet och olaglig invandring innefattar Schengensamarbetet ett antal olika kompensatoriska åtgärder i form av bl.a. yttre gränskontroll, polisiärt och rättsligt samarbete samt regler om transportörsansvar. 4.2 Schengenkonventionen och CCI De grundläggande EU-rättsliga bestämmelserna om viseringar fanns tidigare i Schengenkonventionen (konventionen om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985 mellan regeringarna i Beneluxstaterna, Förbundsrepubliken Tyskland och Frankrike om gradvis avskaffande av kontroller vid de gemensamma gränserna [SÖ 1998:49]). I Schengenkonventionen återfanns bestämmelser om viseringar i tredje kapitlet. Bestämmelser om viseringar för kortare vistelser fanns under avsnitt 1, artiklarna 9-17. Dessa artiklar har upphävts genom artikel 56.1 i viseringskodexen. Schengenkonventionens bestämmelser om viseringar för kortare vistelse kompletterades med utförliga bestämmelser för de tillämpande myndigheterna i de av Europeiska unionens råd beslutade Gemensamma konsulära anvisningarna angående viseringar till diplomatiska beskickningar och karriärkonsulat (Common Consular Instructions on visas for diplomatic missions and consular posts, CCI). Dessa anvisningar har upphävts genom artikel 56.2.a i viseringskodexen. 4.3 VIS-förordningen Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 767/2008 av den 9 juli 2008 om informationssystemet för viseringar (VIS) och utbytet mellan medlemsstaterna av uppgifter om viseringar för kortare vistelse (VIS-förordningen) trädde i kraft den 2 september 2008. Kommissionen ska enligt VIS-förordningen besluta när VIS ska tas i drift. Förordningen ska tillämpas från och med den dagen. Det planerade datumet för driftsstart är den 11 oktober 2011. De övergripande målen för inrättandet av VIS är att förbättra genomförandet av den gemensamma viseringspolitiken, det konsulära samarbetet och samrådet mellan viseringsmyndigheter. VIS ska underlätta utbytet av uppgifter om viseringsansökningar och beslut med anledning av sådana ansökningar. Syftet är att underlätta handläggningen av viseringsansökningar, att förebygga kringgåendet av kriterierna för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en ansökan, att underlätta kampen mot bedrägerier och kontrollen vid de yttre gränserna och inom medlemsstaternas territorium, att underlätta tillämpningen av rådets förordning (EG) nr 343/2003 (Dublin II-förordningen) samt att bidra till att förebygga hot mot någon av medlemsstaternas inre säkerhet. VIS-förordningen anger villkor och förfaranden för utbyte av uppgifter mellan medlemsstaterna. I VIS-förordningen finns också närmare bestämmelser om bl.a. viseringsmyndigheternas registrering och användning av uppgifterna i VIS, andra myndigheters åtkomst till dessa uppgifter samt om lagring och ändring av uppgifterna. Departementspromemorian Författningsändringar med anledning av VIS-förordningen (Ds 2009:5) innehåller förslag till författningsändringar som behövs med anledning av förordningen. Förslagen bereds för närvarande inom Regeringskansliet. VIS-förordningen kompletteras av ett rådsbeslut om åtkomst till VIS för brottsbekämpande myndigheter och Europol i syfte att förhindra, upptäcka eller utreda terroristbrott och andra grova brott (rådets beslut 2008/633/RIF av den 23 juni 2008). Riksdagen har godkänt utkastet till rådsbeslut (prop. 2007/08:132, bet. 2007/08:Ju27, rskr. 2007/08:250). Författningsändringar med anledning av rådsbeslutet bereds för närvarande inom Regeringskansliet. 4.4 Ändringsförordningen till CCI Den 29 maj 2009 trädde Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 390/2009 av den 23 april 2009 om ändring av de gemensamma konsulära anvisningarna angående viseringar till diplomatiska beskickningar och karriärkonsulat i samband med införande av biometri samt bestämmelser om hur viseringsansökningar ska tas emot och behandlas (ändringsförordningen) i kraft. Ändringsförordningen tillkom för att i avvaktan på viseringskodexen skapa en rättslig grund för upptagande av biometri i samband med viseringsansökningar, vilket föreskrivs i VIS-förordningen. Enligt dåvarande tidsplan skulle VIS komma att tas i drift innan viseringskodexen skulle börja tillämpas. Ändringsförordningen gav också en rättslig ram för bl.a. samarbete mellan medlemsstaterna och mellan medlemsstater och externa tjänsteleverantörer samt för hur medlemsstaternas viseringsmyndigheter skulle organiseras. Ändringsförordningens bestämmelser överensstämmer i allt väsentligt med viseringskodexens bestämmelser. Bestämmelserna i Ändringsförordningen har upphävts genom artikel 56.2. a och artikel 56.2. g i viseringskodexen. 4.5 Andra EU-rättsakter med bestämmelser om viseringar Vilka tredjelandsmedborgare som är viseringsskyldiga regleras i rådets förordning (EG) nr 539/2001 av den 15 mars 2001 om fastställande av förteckningen över tredje länder vars medborgare är skyldiga att inneha visering när de passerar de yttre gränserna och förteckningen över de tredje länder vars medborgare är undantagna från detta krav. Ytterligare bestämmelser som rör viseringar finns bl.a. i rådets förordning (EG) nr 1683/95 av den 29 maj 1995 om en enhetlig utformning av viseringshandlingar och Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 562/2006 av den 15 mars 2006 om en gemenskapskodex om gränspassage för personer (kodex om Schengengränserna), förkortad gränskodexen. I gränskodexen anges bl.a. vilka inresevillkor som gäller för tredjelandsmedborgare för vistelser som inte är avsedda att vara längre än tre månader under en sexmånadersperiod. Bestämmelser om nödfallsviseringar fanns i rådets förordning (EG) nr 415/2003 av den 27 februari 2003 om utfärdande av viseringar vid gränsen, inbegripet till sjömän i transit. Denna förordning har upphävts genom artikel 56.2. f i viseringskodexen. Vilka andra rättsakter med bestämmelser som rör viseringar som upphävts genom viseringskodexen framgår av artikel 56 i kodexen. 5 Viseringskodexen Viseringskodexen trädde i kraft den 5 oktober 2009 och flertalet bestämmelser började tillämpas den 5 april 2010. Vissa bestämmelser om kommittéförfarande och underrättelser började dock tillämpas redan den dag som viseringskodexen trädde i kraft och överklagandebestämmelserna ska tillämpas först från och med den 5 april 2011. 5.1 Avdelning I, Allmänna bestämmelser Artikel 1 innehåller förordningens syfte och tillämpningsområde. Genom viseringskodexen införs gemensamma förfaranden och villkor för utfärdande av viseringar för transitering genom medlemsstaternas territorium eller för planerade vistelser på medlemsstaternas territorium som inte varar längre än tre månader under en sexmånadersperiod (artikel 1.1). Bestämmelserna ska vara tillämpliga på alla tredjelandsmedborgare som enligt rådets förordning (EG) nr 539/2001 måste ha visering när de passerar de yttre gränserna. De ska dock inte påverka rätten till fri rörlighet för tredjelandsmedborgare som är familjemedlemmar till unionsmedborgare eller som har samma rätt till sådan rörlighet enligt avtal mellan å ena sidan gemenskapen och dessa medlemsstater samt, å andra sidan, dessa tredjeländer (artikel 1.2). Viseringskodexens bestämmelser omfattar också visering för flygplanstransitering (artikel 1.3). Artikel 2 innehåller definitioner. Med begreppet visering avses enligt artikel 2.2 ett tillstånd som utfärdas av en medlemsstat för transitering genom eller en planerad vistelse inom medlemsstaternas territorium som inte varar mer än tre månader under en sexmånadersperiod från och med dagen för första inresan till medlemsstaternas territorium eller för transitering genom de internationella transitområdena på flygplatser i medlemsstaterna. Med enhetlig visering avses enligt artikel 2.3 en visering som gäller inom medlemsstaternas hela territorium. En visering med territoriellt begränsad giltighet är enligt artikel 2.4 en visering som är giltig för en eller flera men inte alla medlemsstaters territorium. Med konsulat avses enligt artikel 2.9 en medlemsstats diplomatiska beskickning eller en medlemsstats konsulat som har tillstånd att utfärda viseringar och som förestås av en karriärkonsul enligt Wienkonventionen. Med kommersiell mellanhand avses enligt artikel 2.11 en privat byrå som tillhandahåller administrativa tjänster, transportbolag eller resebyrå (researrangör och återförsäljare). 5.2 Avdelning II, Visering för flygplatstransitering Bestämmelser om vilka tredjelandsmedborgare som är skyldiga att inneha visering för flygplatstransitering finns i artikel 3. 5.3 Avdelning III, Förfaranden och villkor för utfärdande av viseringar Myndigheter som medverkar vid förfaranden i samband med viseringsansökningar (kapitel I) Artikel 4 innehåller bestämmelser om vilka myndigheter som är behöriga att handlägga viseringsansökningar. Som huvudregel ska enligt artikel 4.1 sådana ansökningar handläggas av konsulat, som också ska fatta beslut med anledning av dem. Med avvikelse från huvudregeln får enligt artikel 4.2 ansökningar prövas och beslut fattas vid medlemsstaternas yttre gränser av myndigheter som ansvarar för personkontroller vid sådana gränser. En medlemsstat kan begära att även andra myndigheter än de nu nämnda ska medverka vid prövningen av och vid beslut om ansökningar (artikel 4.4). I artikel 5 finns bestämmelser om vilken medlemsstat som är behörig att pröva och fatta beslut med anledning av en viseringsansökan. Artikel 6 behandlar territoriell behörighet, dvs. i vilket land tredjelandsmedborgaren ska lämna in ansökan. Artikel 7 behandlar behörighet att utfärda viseringar till tredjelandsmedborgare som vistas lagligt på en medlemsstats territorium. I artikel 8 finns bestämmelser om överenskommelser om representation mellan medlemsstaterna. En medlemsstat kan samtycka till att representera en annan medlemsstat som enligt artikel 5 är behörig att pröva ansökningar och utfärda viseringar på den medlemsstatens vägnar (artikel 8.1). Enligt huvudregeln omfattar överenskommelser om representation endast rätt att bevilja viseringsansökningar. Om den representerande medlemsstaten överväger att avslå en ansökan ska den överlämna ansökan till den representerade medlemsstatens behöriga myndigheter (artikel 8.2). Av artikel 8.4. d framgår dock att den representerande medlemsstaten får bemyndigas att avslå viseringsansökningar. Ansökan (kapitel II) Artikel 9 innehåller praktiska bestämmelser om inlämnande av viseringsansökningar. Enligt huvudregeln ska ansökan ges in tidigast tre månader före den tidpunkt då det planerade besöket ska inledas (artikel 9.1). Det får ställas krav på att sökandena ska avtala om ett besök för att ge in sin ansökan. Besöket ska i regel äga rum inom två veckor från den dag då det begärdes (artikel 9.2). Brådskande fall behandlas i artikel 9.3. Av artikel 9.4 framgår att ansökningar får lämnas in till konsulatet av sökanden eller under vissa förutsättningar av ackrediterade kommersiella mellanhänder. Av samma artikel framgår vidare att ansökningar i vissa fall får lämnas in till honorärkonsulat och externa tjänsteleverantörer. Allmänna regler för inlämnande av viseringsansökningar finns i artikel 10. Den sökande ska som huvudregel infinna sig personligen för att lämna in sin ansökan (artikel 10.1). Undantag kan dock göras för sökande vars integritet och pålitlighet är kända (artikel 10.2). Vid inlämnandet av ansökan ska sökanden enligt artikel 10.3 ge in ansökningsformulär, resehandlingar och fotografi. Han eller hon ska också, i tillämpliga fall, tillåta upptagande av fingeravtryck. Sökanden ska också betala viseringsavgift, tillhandahålla styrkande handlingar samt, i tillämpliga fall, ge in bevis på innehav av en tillräcklig och giltig medicinsk reseförsäkring. Artikel 11 innehåller bestämmelser om ansökningsformulär. Artikeln innehåller bl.a. föreskrifter om vilka språk formuläret ska finnas tillgängligt på. Ansökningsformuläret finns som bilaga I till viseringskodexen. Artikel 12 består av en uppräkning av de krav som ställs på en giltig resehandling. Resehandlingen ska enligt artikeln vara giltig i minst tre månader antingen efter datumet för den planerade avresan från medlemsstaternas territorium eller, i fall det rör sig om flera besök, efter datumet för den senaste avresan från detta territorium. Vidare föreskrivs att resehandlingen ska innehålla åtminstone två lediga sidor och ha utfärdats under de senaste tio åren. Artikel 13 behandlar biometriska kännetecken. Medlemsstaterna ska ta upp biometriska kännetecken bestående av ett fotografi och fingeravtryck av tio fingrar från sökanden i enlighet med de garantier som fastställs i Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna samt i Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter (artikel 13.1). Artikel 13.2 innehåller bestämmelser för hur de biometriska kännetecknen ska tas upp. När en sökande ska lämna in sin första ansökan med biometri krävs personlig inställelse. Vid det tillfället ska ett fotografi som skannats eller tagits vid ansökningstillfället samt fingeravtryck av tio fingrar, upptagna plant och digitalt registrerade, samlas in. Artikel 13.3 innehåller bestämmelser om när tidigare lämnade fingeravtryck kan användas vid en senare ansökan. Artiklarna 13.4-13.6 innehåller bestämmelser om registrering i VIS, tekniska standarder och krav på personal som upptar biometriska kännetecken. I artikel 13.7 anges de kategorier av sökande som ska undantas från kravet på att lämna fingeravtryck. Bland annat ska barn under 12 år undantas. Artikel 14 innehåller bestämmelser om vilka styrkande handlingar en viseringssökande ska ge in. Det rör sig bl.a. om handlingar som ska ange syftet med resan och handlingar som gör det möjligt att bedöma sökandens avsikt att lämna medlemsstaternas territorium innan giltighetstiden för den önskade viseringen löper ut. I bestämmelsen hänvisas vidare till bilaga II, där det finns en icke uttömmande förteckning över styrkande handlingar som konsulaten kan kräva att viseringssökanden ger in. Konsulat får enligt artikel 14.6 göra undantag från kraven på styrkande handlingar när det gäller sökande vars integritet och pålitlighet de känner till. I artikel 15 finns bestämmelser om medicinsk reseförsäkring. Sökanden ska styrka att han eller hon har en lämplig och giltig reseförsäkring som täcker eventuella kostnader som kan uppstå i samband med hemtransport av medicinska skäl, brådskande läkarhjälp och/eller akut sjukhusvård eller vid dödsfall. Den medicinska reseförsäkringen ska som huvudregel vara giltig inom samtliga medlemsstaters territorium och omfatta den period som den berörda personens planerade vistelse eller transitering varar och ha ett försäkringsbelopp som uppgår till minst 30 000 EUR (artikel 15.3). Artikel 15.4 innehåller föreskrifter om var försäkringen ska tecknas. Under vissa förutsättningar kan försäkringskravet anses uppfyllt om det kan presumeras att en lämplig försäkringsnivå föreligger (artikel 15.6). Innehavare av diplomatpass är enligt artikel 15.7 undantagna från kravet på medicinsk reseförsäkring. Artikel 16 innehåller föreskrifter om avgift för viseringsansökningar. Denna avgift är som huvudregel 60 EUR för vuxna och barn som fyllt tolv år och 35 EUR för barn mellan sex och tolv år (artikel 16.1 respektive 16.2). I artikel 16.4 anges i vilka fall avgift inte ska tas ut. Det gäller bl.a. för barn under sex år. Enligt artikel 16.5 kan undantag från viseringsavgift beviljas för vissa kategorier av sökande. Medlemsstaterna ska inom det lokala Schengensamarbetet sträva efter att harmonisera tillämpningen av dessa undantag. Artikel 16.6 anger när det i enskilda fall är tillåtet att avstå från att ta ut avgift. Artikel 16.7 anger vilken valuta som ska användas vid betalning av avgiften och vilken växelkurs som ska användas vid betalning i euro. Artikel 17 behandlar den särskilda avgift - serviceavgift - som externa tjänsteleverantörer får ta ut utöver viseringsavgiften. Även om medlemsstaterna anlitar externa tjänsteleverantörer har de en skyldighet att bibehålla möjligheten för samtliga sökande att lämna in ansökningarna direkt till medlemsstaternas konsulat (artikel 17.5). Prövning av och beslut om viseringsansökningar (kapitel III) I artikel 18 finns bestämmelser om fastställande av vilket konsulat som är behörigt. När en viseringsansökan har lämnats in ska det aktuella konsulatet enligt artikel 18.1 pröva om det är behörigt att pröva ansökan och fatta beslut. Om konsulatet inte är behörigt, ska ansökningsformuläret utan dröjsmål lämnas tillbaka, viseringsavgiften återbetalas och konsulatet ge anvisning om vilket konsulat som är behörigt (artikel 18.2). Artikel 19 innehåller bestämmelser om när en ansökan kan tas upp till prövning. Enligt artikel 19.1 ska det behöriga konsulatet kontrollera att viseringsansökan har lämnats in i rätt tid, är fullständig, att biometriska kännetecken har tagits upp och att viseringsavgiften har betalats. När konsulatet finner att dessa villkor är uppfyllda, ska ansökan tas upp till prövning (artikel 19.2). I artikel 19.2 finns även en upplysning om att uppgifter i VIS endast får registreras av behörig konsulär personal i enlighet med bestämmelserna om detta i VIS-förordningen. Om konsulatet finner att villkoren inte är uppfyllda ska ansökan inte tas upp till prövning och konsulatet ska utan dröjsmål lämna tillbaka ansökningsformuläret och andra handlingar som getts in av sökanden, förstöra upptagna biometriska kännetecken och återbetala viseringsavgiften (artikel 19.3). Undantagsvis kan enligt artikel 19.4 en viseringsansökan som inte uppfyller villkoren ändå tas upp till prövning av humanitära skäl eller på grund av nationella intressen eller internationella förpliktelser. När en ansökan tas upp till prövning, ska konsulatet enligt artikel 20.1 stämpla sökandens resehandling. I bilaga III till viseringskodexen finns närmare bestämmelser om utformningen av stämpeln och hur den ska föras på resehandlingen. Diplomatpass, tjänstepass och andra särskilda pass ska dock enligt artikel 20.2 inte stämplas. Bestämmelserna i artikel 20 ska tillämpas fram till dess VIS är fullständigt operativt (artikel 20.3). I artikel 21 finns bestämmelser om kontroll av inresevillkor och riskbedömning vid prövningen av viseringsansökningar. Enligt artikel 21.1 ska det, vid prövning av en ansökan om enhetlig visering, fastställas att sökanden uppfyller inresevillkoren i gränskodexen. Risken för olaglig invandring, risken för medlemsstaternas säkerhet och sökandens avsikt att innan viseringstiden har gått ut lämna medlemsstaternas territorium bör särskilt uppmärksammas vid bedömningen. VIS ska enligt artikel 21.2 rådfrågas vid varje ansökan i enlighet med reglerna om detta i VIS-förordningen och medlemsstaterna ska se till att alla sökkriterier i artikel 15 i VIS-förordningen används fullt ut för att undvika oriktiga identifieringar och avslag på oriktiga grunder. Vad som särskilt ska kontrolleras för att avgöra om sökanden uppfyller inresekraven i gränskodexen framgår av artikel 21.3. Vad som ska kontrolleras i övrigt, vad bedömningen ska grundas på samt hur förfarandet i övrigt ska gå till framgår av artiklarna 21.4-21.9. I artikel 22 finns bestämmelser om föregående samråd med andra medlemsstaters centrala myndigheter. En medlemsstat kan enligt artikel 22.1 kräva att andra medlemsstater samråder med medlemsstatens centrala myndigheter innan de utfärdar viseringar till medborgare från vissa tredjeländer eller specifika kategorier av sådana medborgare. Krav på samråd gäller inte för viseringar för flygplatstransitering. Artikel 22.2 innehåller tidsfrister för svar på konsultationer. I artiklarna 22.3-22.4 finns bestämmelser om underrättelser om begäran om samråd. Beslut i viseringsärendet ska enligt artikel 23.1 fattas inom femton kalenderdagar från det att en ansökan som ska tas upp till prövning har lämnats in. Denna period kan enligt artikel 23.2 och artikel 23.3 i enskilda fall utsträckas till 60 kalenderdagar. Såvida inte viseringsansökan återtas, ska beslut enligt artikel 23.4 fattas om att utfärda en enhetlig visering, att utfärda en visering med territoriellt begränsad giltighet, att avslå viseringsansökan eller att avbryta handläggningen av ansökan och vidarebefordra den till den representerade medlemsstatens behöriga myndigheter. Utfärdande av visering (kapitel IV) I artikel 24 finns bestämmelser om utfärdande av enhetlig visering. Beslut om viseringens giltighetstid och längden på den tillåtna vistelsen ska grundas på den prövning avseende inresevillkor och risker som ska göras i enlighet med artikel 21. En enhetlig visering kan utfärdas för en, två eller flera inresor men giltighetstiden får inte överstiga fem år. När det gäller transitering ska den tillåtna vistelsens längd motsvara den tid det tar att fullgöra syftet med transiteringen (artikel 24.1). I bestämmelsen finns också närmare anvisningar om hur giltighetstiden för enhetliga viseringar för flera inresor ska bestämmas (artikel 24.2). Artikel 24.3 innehåller bestämmelser om registrering av uppgifter i VIS vid beslut att utfärda enhetlig visering. Artikel 25 innehåller bestämmelser om utfärdande av visering med territoriellt begränsad giltighet. En sådan visering ska undantagsvis utfärdas om en medlemsstat finner det nödvändigt att av humanitära skäl, av hänsyn till nationella intressen eller på grund av internationella förpliktelser avvika från principen att inresevillkoren i gränskodexen ska vara uppfyllda eller om konsultation enligt artikel 22 resulterat i att en annan medlemsstat har invänt mot utfärdandet av en enhetlig visering eller att något samråd enligt artikel 22 inte hunnit genomföras. En visering med territoriellt begränsad giltighet får undantagsvis även utfärdas om det gäller en vistelse som ska äga rum inom samma sexmånadersperiod inom vilken sökanden redan har använt en enhetlig visering eller en visering med territoriellt begränsad giltighet som medger en vistelse på tre månader (artikel 25.1). I bestämmelsen föreskrivs vidare att visering med territoriellt begränsad giltighet som huvudregel endast ska vara giltig på den utfärdande medlemsstatens territorium. Undantagsvis kan dock en sådan visering vara giltig även på andra medlemsstaters territorium, förutsatt att dessa samtycker till detta (artikel 25.2). Artiklarna 25.3-25.5 innehåller ytterligare bestämmelser om när en territoriellt begränsad visering får utfärdas samt om underrättelseskyldighet och registrering i VIS. Artikel 26 innehåller bestämmelser om utfärdande av visering för flygplatstransitering. Artikel 27 ger anvisningar om hur viseringsmärket ska fyllas i. Artikel 28 beskriver hur man ska göra för att makulera ett redan ifyllt viseringsmärke. Artikel 29 beskriver hur ett viseringsmärke ska påföras resehandlingen. Av artikel 30 framgår att innehav av en enhetlig eller en territoriellt begränsad visering inte automatiskt ger rätt till inresa. Artikel 31 innehåller bestämmelser som ger en medlemsstat möjlighet att kräva att dess centrala myndigheter underrättas om viseringar som utfärdas till särskilda tredjelandsmedborgare eller särskilda kategorier av sådana medborgare, med undantag för viseringar för flygplatstransitering (artikel 31.1). Bestämmelsen innehåller vidare regler om underrättelse till och från kommissionen samt om registrering i VIS (artiklarna 31.2-32.4). Artikel 32 behandlar avslag på en viseringsansökan. En ansökan om visering ska avslås om sökanden ger in en resehandling som är en efterbildning eller förfalskning, inte kan styrka ändamålet och villkoren för den planerade vistelsen, inte tillhandahåller bevis på att han eller hon har tillräckliga medel för sitt uppehälle, redan har tillbringat tre månader av den innevarande sexmånadersperioden på medlemsstaternas territorium på grundval av en enhetlig eller territoriellt begränsad visering, finns registrerad på en spärrlista i Schengens informationssystem (SIS) i syfte att vägras inresa, anses vara ett hot mot medlemsstaternas allmänna ordning, inre säkerhet eller folkhälsa eller inte tillhandahåller bevis på lämplig och giltig medicinsk reseförsäkring i tillämpliga fall. Ansökan ska också avslås om det föreligger rimliga tvivel på äktheten hos de styrkande handlingar sökanden har lämnat in eller innehållets sanningsenlighet, tillförlitligheten av sökandens utsagor eller dennes avsikt att lämna medlemsstaternas territorium innan den sökta viseringen löper ut (artikel 32.1). Beslutet, med uppgift om skälen för avslaget, ska meddelas sökanden med hjälp av ett standardformulär som finns i bilaga VI (artikel 32.2). En sökande som har fått avslag på sin ansökan om visering ska enligt artikel 32.3 ha rätt att överklaga beslutet. Överklagandet ska riktas till den medlemsstat som har fattat det slutliga avslagsbeslutet i enlighet med den medlemsstatens nationella lagstiftning. Medlemsstaterna ska tillhandahålla sökanden information i enlighet med bilaga VI om hur beslutet överklagas. Om en medlemsstat representerat en annan medlemsstat men utan rätt att avslå ansökan ska enligt artikel 32.4 den representerande medlemsstatens konsulat underrätta sökanden om beslut som fattats av den representerade medlemsstaten. Information om nekad visering ska enligt artikel 34.5 registreras i VIS. Ändring av en utfärdad visering (kapitel V) Artikel 33 behandlar förlängning av visering. Enligt bestämmelsen ska giltighetstiden och/eller vistelsetiden för en utfärdad visering kostnadsfritt förlängas om en medlemsstats centrala myndigheter anser att innehavaren av viseringen har styrkt att det föreligger force majeure eller humanitära skäl som hindrar honom eller henne att lämna medlemsstaternas territorium före utgången av viseringens giltighetstid eller den vistelsetid som viseringen medger (artikel 33.1). Giltighetstiden och/eller vistelsetiden för en visering får också förlängas mot en avgift på 30 EUR om viseringsinnehavaren har styrkt att han eller hon har starka personliga skäl som motiverar en sådan förlängning (artikel 33.2). Utgångspunkten enligt artikel 33.3 är att den förlängda viseringen ska ha samma territoriella giltighet som den ursprungliga viseringen. De myndigheter som har behörighet att förlänga viseringen är myndigheterna i den medlemsstat på vars territorium tredjelandsmedborgaren befinner sig då han eller hon ansöker om förlängning (artikel 33.4). Artiklarna 33.5-33.7 innehåller bestämmelser om underrättelseskyldighet till kommissionen, utförande av förlängningen och registrering i VIS. I artikel 34 finns bestämmelser om upphävande och återkallelse av en visering. En visering ska upphävas om det blir uppenbart att villkoren för utfärdandet av viseringen inte var uppfyllda när viseringen utfärdades. En visering ska som huvudregel upphävas av de behöriga myndigheterna i den medlemsstat som utfärdade viseringen. En visering kan även upphävas av de behöriga myndigheterna i en annan medlemsstat. I det sistnämnda fallet ska myndigheterna i den medlemsstat som utfärdade viseringen underrättas om upphävandet (artikel 34.1). Om det är uppenbart att villkoren för utfärdandet av viseringen inte längre är uppfyllda, ska en visering återkallas. Härvid gäller samma behörighetsregler som för upphävande av en visering (artikel 34.2). En visering kan också återkallas på begäran av innehavaren av viseringen (artikel 34.3). Om innehavaren av en visering vid gränsen underlåter att lägga fram styrkande handlingar, ska detta inte automatiskt leda till ett beslut om upphävande eller återkallelse av viseringen (artikel 34.4). Artikel 34.5 anger hur man ska förfara med viseringen vid en återkallelse eller ett upphävande. Av artikel 34.6 framgår att ett beslut om upphävande eller återkallelse av en visering och de skäl som ligger till grund för beslutet ska meddelas sökanden med hjälp av ett standardformulär som finns i bilaga VI. En viseringsinnehavare vars visering har upphävts eller återkallats på annan grund än innehavarens begäran ska enligt artikel 34.7 ha rätt att överklaga. Överklagandet ska riktas till den medlemsstat som har fattat beslutet om upphävande eller återkallelse i enlighet med den medlemsstatens nationella lagstiftning. Medlemsstaterna ska tillhandahålla sökanden information om hur beslutet överklagas i enlighet med bilaga VI. Information om en upphävd eller en återkallad visering ska enligt artikel 34.8 registreras i VIS. Viseringar som utfärdas vid de yttre gränserna (kapitel VI) Artikel 35 innehåller föreskrifter om viseringsansökningar som lämnas in vid de yttre gränserna. I undantagsfall kan visering utfärdas vid yttre gräns. Det krävs att sökanden uppfyller inresevillkoren i gränskodexen med undantag för kravet på visering, att sökanden inte har kunnat ansöka om visering på förhand och - vid behov - visar dokumentation som styrker att han eller hon har oförutsedda och tvingande skäl för inresa samt att det anses klarlagt att sökanden kommer att återvända till sitt ursprungsland eller bosättningsland eller transitera genom andra länder än de medlemsstater som tillämpar Schengenregelverket fullt ut (artikel 35.1). Om en ansökan om visering lämnas in vid den yttre gränsen kan kravet på att sökanden ska ha en medicinsk reseförsäkring under vissa förutsättningar åsidosättas (artikel 35.2). En visering som utfärdas vid den yttre gränsen ska enligt artikel 35.3 vara en enhetlig visering som ger innehavaren rätt till vistelse i högst 15 dagar, beroende på syftet och villkoren för den avsedda vistelsen. Om det är fråga om transitering, ska den beviljade viseringstiden överensstämma med den nödvändiga tiden för transitering. Om inresevillkoren i gränskodexen inte är uppfyllda, får en visering med begränsad territoriell giltighet utfärdas (artikel 35.4). När det gäller tredjelandsmedborgare som tillhör den kategori av personer som omfattas av ett krav på föregående samråd, föreskrivs som huvudregel att visering inte ska utfärdas vid den yttre gränsen. Undantagsvis får en territoriellt begränsad visering utfärdas (artikel 35.5). Utöver de skäl för avslag av viseringsansökningar som allmänt gäller ska en viseringsansökan vid den yttre gränsen enligt artikel 35.6 avslås om sökanden har kunnat ansöka om visering på förhand och inte vid behov kan ge in information som styrker att det finns oförutsedda och tvingande skäl för inresa. Bestämmelserna om motivering av och meddelande om avslagsbeslut samt rätten till överklagande är tillämpliga även beträffande ansökningar om visering som utfärdas vid de yttre gränserna (artikel 35.7). Artikel 36 behandlar visering som utfärdas vid de yttre gränserna till sjömän i transit. En sådan visering får utfärdas för en sjöman som måste inneha visering vid passage av medlemsstaternas yttre gränser om sjömannen uppfyller de allmänna kraven för visering som utfärdas vid de yttre gränserna och han eller hon passerar gränsen i fråga för att gå ombord på, åter gå ombord på eller gå i land från ett fartyg som han eller hon kommer att arbeta på eller har arbetat på som sjöman (artikel 36.1). Artikel 36.2 innehåller anvisningar för handläggningen. Artikel 36.3 anger att artikel 36 inte ska påverka tillämpningen av artiklarna 35.3-5.5. 5.4 Avdelning IV, Förvaltning och organisation I artikel 37 finns bestämmelser om organisation av viseringsavdelningarna. Medlemsstaterna ska ansvara för organisationen av viseringsavdelningarna vid sina konsulat. För att undvika att vaksamheten sjunker och för att skydda personalen från att utsättas för påtryckningar på lokal nivå, ska det i tillämpliga fall införas system för att rotera personal som är i direkt kontakt med viseringssökande. Tillgången till VIS och SIS och andra konfidentiella uppgifter ska inskränkas till ett begränsat antal vederbörligen bemyndigade medarbetare. Lämpliga åtgärder för att förebygga obehörig tillgång till sådana databaser ska vidtas (artikel 37.1). I artikel 37 finns också föreskrifter om förvaring och hantering av viseringsmärken samt om arkivering av viseringsansökningarna (artikel 37.2 och 37.3). I artikel 38 finns bestämmelser om resurser till handläggning av viseringsansökningar och övervakning av konsulat. Artikel 39 behandlar personalens uppförande gentemot viseringssökande. Artikel 40 innehåller bestämmelser om former för samarbete. Varje medlemsstat ansvarar enligt artikel 40.1 för organisationen för handläggning av ansökningar. Ansökningar ska som huvudregel lämnas in vid medlemsstaternas konsulat. I artikel 40.2 anges att medlemsstaterna ska utrusta sina konsulat och de myndigheter som har ansvar för att utfärda viseringar vid gränserna med erforderlig utrustning för upptagande av biometriska kännetecken och/eller samarbeta med en eller flera andra medlemsstater inom ramen för det lokala Schengensamarbetet eller genom andra lämpliga kontakter i form av begränsad representation, samlokalisering eller gemensamt ansökningscentrum. Under särskilda omständigheter eller av skäl som rör lokala förhållanden och när de nyss nämnda samarbetsformerna inte är lämpliga för den berörda medlemsstaten, får en medlemsstat som en sista utväg enligt artikel 40.3 samarbeta med en extern tjänsteleverantör. Valet av organisation av viseringshandläggningen får inte medföra att sökanden måste infinna sig personligen på mer än ett ställe för att lämna in en ansökan (artikel 40.4). Artikel 40.5 innehåller bestämmelser om underrättelseskyldighet till kommissionen. I artikel 41 finns föreskrifter om samarbete mellan medlemsstaterna. När alternativet samlokalisering väljs ska enligt artikel 41.1 personal vid en eller flera medlemsstaters konsulat handlägga de ansökningar, inklusive insamling av biometriska kännetecken, som har lämnats in till dem på en annan medlemsstats konsulat och dela utrustningen med denna medlemsstat. När gemensamma ansökningscentrum inrättas ska enligt artikel 41.2 personal från två eller flera medlemsstaters konsulat ha gemensamma lokaler i en byggnad där de sökande kan lämna in ansökningar, inklusive biometriska kännetecken. När sökanden kommer till det gemensamma ansökningscentret ska han eller hon hänvisas till den medlemsstat som ska ansvara för behandlingen av ansökan. Om samarbetet med andra medlemsstater skulle avbrytas, ska medlemsstaterna enligt artikel 41.3 säkerställa att fullständig service upprätthålls. Artikel 42 innehåller bestämmelser om användning av honorärkonsuler. Honorärkonsuler får enligt artikel 42.1 bemyndigas att utföra någon eller alla de uppgifter som kan överlåtas till externa tjänsteleverantörer enligt artikel 43.6. Artikel 42.3 och 42.4 innehåller bestämmelser om vad som gäller om den honorära konsuln är respektive inte är statstjänsteman hos den berörda medlemsstaten. Artikel 43 behandlar samarbete med externa tjänsteleverantörer. I artikeln finns allmänna regler om medlemsstaternas samarbete med sådana leverantörer (artiklarna 43.1-43.3 och artiklarna 43.7-43.13). Av artikel 43.4 framgår att prövning av ansökningar, intervjuer, i förekommande fall beslut i ärenden samt utskrift och påförande av viseringsmärken endast ska utföras av konsulaten. Av artikel 43.5 framgår vidare att externa tjänsteleverantörer inte får ha tillgång till VIS. En extern tjänsteleverantör får enligt artikel 43.6 ges behörighet bl.a. att tillhandahålla information och ansökningsformulär, samla in uppgifter och ansökningshandlingar inbegripet upptagande av biometriska kännetecken och ta emot ansökningsavgift. I artikel 43.9 anges särskilt att samarbetet med en extern tjänsteleverantör inte får begränsa eller utesluta något ansvar enligt en berörd medlemsstats nationella lagstiftning vid överträdelser av skyldigheter med avseende på sökandens personuppgifter eller genomförandet av uppgifterna som avses i artikel 43.6. Bestämmelsen i artikel 43.9 påverkar inte de rättsliga åtgärder som får vidtas direkt mot den externa tjänsteleverantören enligt den nationella lagstiftningen i det berörda tredjelandet. I artikel 44 finns bestämmelser om kryptering och säker överföring av uppgifter. Artikel 45 behandlar medlemsstaternas samarbete med kommersiella mellanhänder. Medlemsstaterna får enligt artikel 45.1 samarbeta med kommersiella organ som är mellanhänder (dvs. privata byråer som tillhandahåller administrativa tjänster, transportbolag eller resebyråer) när det gäller att ta emot viseringsansökningar. Kommersiella mellanhänder får dock inte ta upp biometriska kännetecken. Samarbetet med en kommersiell mellanhand ska grundas på en ackreditering av den aktuella medlemsstatens behöriga myndigheter (artikel 45.2). Ytterligare bestämmelser om samarbete med kommersiella mellanhänder finns i artiklarna 45.3-45.5. Enligt artikel 46 ska medlemsstaterna sammanställa årlig statistik i enlighet med vad som framgår av bilaga XII till kodexen. Enligt artikel 47 ska medlemsstaternas centrala myndigheter och konsulat förse allmänheten med all relevant information som rör ansökan om visering. Vilken information som särskilt avses specificeras närmare i bestämmelsen. Det gäller bl.a. kriterier, villkor och förfaranden som ska följas vid en ansökan, var ansökan kan lämnas in, tidsfrister för prövning av ansökan och hur man överklagar ett avslagsbeslut (artikel 47.1). När två medlemsstater samarbetar med varandra i form av representation ska dessa stater informera allmänheten om detta innan samarbetet påbörjas (artikel 47.2). 5.5 Avdelning V, Lokalt Schengensamarbete Artikel 48 behandlar lokalt Schengensamarbete mellan medlemsstaternas konsulat. Medlemsstaternas konsulat och kommissionen ska - för att säkerställa en harmoniserad tillämpning av den gemensamma viseringspolitiken som i förekommande fall tar hänsyn till lokala förhållanden - samarbeta inom varje jurisdiktion (artikel 48.1). Inom ramen för det lokala Schengensamarbetet ska det införas ett gemensamt informationsblad om enhetliga viseringar, viseringar med begränsad territoriell giltighet och viseringar för flygplatstransitering (artikel 48.2). I artikeln räknas vidare upp en mängd olika typer av information som ska utbytas inom det lokala konsulära samarbetet, t.ex. information om användning av falska dokument eller rutter för olaglig invandring (artikel 48.3). Det finns även bestämmelser om möten som ska anordnas inom det lokala konsulära samarbetet och rapporter som ska utarbetas med anledning av dessa möten (artiklarna 48.4-48.6). 5.6 Avdelning VI, Slutbestämmelser Artikel 49 föreskriver att medlemsstater som står värd för de olympiska och paralympiska spelen ska tillämpa särskilda förfaranden och villkor för ett enklare utfärdande av viseringar i enlighet med bilaga XI till kodexen. Artikel 50 innehåller föreskrifter om förfarandet för ändring av olika bilagor. I artikel 51 regleras utarbetande av anvisningar för den praktiska tillämpningen av viseringskodexen. Artikel 52 föreskriver att kommissionen ska biträdas av en kommitté, Viseringskommittén. I artikel 53 finns föreskrifter om medlemsstaternas skyldighet att lämna underrättelser till kommissionen I artikel 54 finns en bestämmelse om ändring av vissa bestämmelser i VIS-förordningen. Artikel 55 innehåller en bestämmelse om ändring av en bestämmelse i gränskodexen. Genom artikel 56 upphävs en rad bestämmelser i olika EU-rättsakter. Det rör sig bl.a. om artiklarna 9-17 i Schengenkonventionen (artikel 56.1), CCI:n och artikel 2 i ändringsförordningen till CCI:n, rådets förordning (EG) nr 415/2003 av den 27 februari 2003 om utfärdandet av viseringar vid gränsen, inbegripet till sjömän i transit, samt Gemensam åtgärd 96/197/RIF av den 4 mars 1996 om ett system för flygplatstransitering (artikel 56.2). När det gäller hänvisningar till de upphävda rättsakterna ska de anses som hänvisningar till viseringskodexen och läsas i enlighet med en jämförelsetabell som finns i bilaga XIII till kodexen (artikel 56.3). I artikel 57 finns föreskrifter om att kommissionen ska lägga fram rapporter för Europaparlamentet och rådet om tillämpningen av förordningen i olika avseenden. Artikel 58 behandlar ikraftträdande. Viseringskodexen träder i kraft den tjugonde dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning (artikel 58.1) och ska börja tillämpas den 5 april 2010 (artikel 58.2). Vissa artiklar ska dock börja tillämpas den 5 oktober 2010, den dag som viseringskodexen trädde i kraft (artikel 58.3). Det rör sig om bestämmelserna om Viseringskommittén, artikel 52, och vissa föreskrifter som rör medlemsstaternas underrättelseskyldighet gentemot kommissionen, artiklarna 53.1. a-h och 53.2. När det gäller upphävandet av bestämmelserna om Schengens rådfrågningssystem hänvisas till bestämmelserna om detta i VIS-förordningen (artikel 58.4). Beträffande överklagandebestämmelserna i viseringskodexen föreskrivs slutligen att de ska tillämpas från och med den 5 april 2011 (artikel 58.5). 6 Nationella bestämmelser om viseringar 6.1 Nationella viseringsbestämmelser Nationella bestämmelser om viseringar finns i utlänningslagen (2005:716), förkortad UtlL, och utlänningsförordningen (2006:97), förkortad UtlF. Med stöd av utlänningsförordningen har Migrationsverket utfärdat föreskrifter om handläggningen av viseringsärenden, MIGRF 15/2010. 6.2 Viseringens innebörd och viseringskrav Visering är enligt 2 kap. 3 § UtlL ett tillstånd att resa in i och vistas i Sverige under en viss kortare tid. En utlänning som reser in i eller vistas i Sverige ska enligt 2 kap. 3 § UtlL ha visering, om han eller hon inte har uppehållstillstånd eller ställning som varaktigt bosatt. Från denna regel finns dock ett flertal undantag. Medborgare i de övriga nordiska länderna är enligt 2 kap. 8 § första stycket UtlL undantagna från kravet på visering. Enligt en delegationsbestämmelse i 2 kap. 9 § UtlL får regeringen vidare föreskriva andra undantag från kravet på visering. Sådana föreskrifter finns i 3 kap. 1 § UtlF. Särskilda bestämmelser för diplomater och avlönade konsulära tjänstemän som är anställda i Sverige av främmande stater samt deras familjer och anställda finns i 2 kap. 10 § första stycket UtlL och 3 kap. 9 § UtlF. Viseringskrav och undantag från krav på visering följer också av EU-rätten, jfr avsnitt 7.3. Med enhetlig visering avses enligt 1 kap. 5 § UtlF en visering som utfärdas enligt föreskrifterna i Schengenkonventionen. 6.3 Grundläggande förutsättningar för beviljande av visering I 3 kap. 1 § UtlL redogörs för de grundläggande förutsättningarna för att en visering ska beviljas. Utlänningen ska ha ett gällande pass eller annan handling som ska godtas som pass. Han eller hon ska vidare - på begäran - kunna visa upp dokument, av vilka syftet med och förutsättningarna för den planerade vistelsen i Sverige framgår. Utlänningen ska också ha en medicinsk reseförsäkring för vistelsen och ha tillräckliga medel för sitt uppehälle såväl under vistelsen som för återresa till utreselandet eller transitresa till ett sådant tredje land som medger inresa eller på laglig väg kunna skaffa sig sådana medel. Utlänningen får inte ha meddelats inreseförbud eller anses äventyra den allmänna ordningen, rikets säkerhet eller någon av Schengenstaternas internationella förbindelser. I enlighet med uttalanden i förarbetena till den tidigare gällande utlänningslagen (prop. 1988/89:86 s. 58) överensstämmer grunderna för att neka visering i stort med de materiella grunderna för avvisning, dvs. att utlänningen kan antas komma att sakna medel för sin vistelse och återresa, kan antas komma att försörja sig på ett oärligt sätt eller arbeta utan arbetstillstånd eller kan antas komma att begå brott eller ägna sig åt samhällsfarlig verksamhet. I praxis är också en viktig förutsättning att utlänningen inte vid ansökningen kan antas ha för avsikt att bosätta sig här. Dock kan visering beviljas, trots att det finns risk för att sökanden inte kommer att lämna landet vid viseringstidens utgång, om det finns mycket starka humanitära skäl eller om det är fråga om deltagande i seminarier, idrottsligt eller kulturellt utbyte eller seriösa affärsbesök med stora ekonomiska intressen. Bevis om visering ska enligt 3 kap. 6 § UtlF föras in i utlänningens pass eller i någon annan resehandling. När beviset avser en enhetlig visering ska resehandlingens giltighetstid överstiga viseringens med minst tre månader. Giltigheten av en enhetlig visering får dessutom enligt 3 kap. 7 § UtlF inte omfatta en Schengenstat som inte har godkänt det pass eller den resehandling, i vilket viseringen ska föras in. 6.4 Olika slags viseringar 6.4.1 Enhetlig visering Allmänna bestämmelser En visering för inresa och vistelse i högst tre månader ska enligt 3 kap. 2 § första stycket UtlL utfärdas som en enhetlig visering i enlighet med föreskrifterna i Schengenkonventionen. En enhetlig visering är giltig vid inresa och vistelse i Schengenstaterna på sätt som framgår av viseringen. En enhetlig visering får enligt andra stycket i samma paragraf inte beviljas om det vid en samlad bedömning framstår som sannolikt att avsikten med vistelsen är en annan än den uppgivna eller att utlänningen inte kommer att lämna Sverige eller Schengenstaterna efter viseringstidens utgång. En enhetlig visering som har utfärdats av en behörig myndighet i någon annan Schengenstat gäller enligt 3 kap. 3 § UtlL i Sverige. Visering för flygplatstransitering Medborgare i vissa länder ska enligt 3 kap. 3 § UtlF ha en enhetlig visering för flygplatstransitering. Medborgare i dessa länder behöver emellertid inte ha denna typ av visering om de har visering för inresa i landet, har giltigt uppehållstillstånd för längre tid än tre månader i ett EU-land eller har beviljats visering för vistelse under längre tid än tre månader i en EES-stat. Detsamma gäller om den aktuella personen innehar diplomatpass, tjänstepass, FN:s "laissez passer" och ett intyg om att de färdas i tjänsten som är utfärdat av FN eller något av dess fackorgan eller underordnande organ, EG:s "laissez passer" eller vatikanpass. Även den som är besättningsmedlem på luftfartyg eller fartyg är undantagen från den viseringsskyldighet som föreskrivs i bestämmelsen. Undantag görs slutligen för vissa konventionsflyktingar. Visering för sjömän I 3 kap. 4 § UtlF finns bestämmelser om visering för sjömän. En sådan visering får utfärdas till en utlänning som är sjöman och som i samband med av- eller påmönstring ska resa in i landet eller fortsätta till en annan Schengenstat. Sjömansviseringen gäller för högst fem dagar. Gruppvisering Enligt 3 kap. 5 § UtlF får en enhetlig visering, om det finns särskilda skäl, utfärdas som en gruppvisering för flera utlänningar. En gruppvisering får utfärdas för högst 30 dagar. En gruppvisering för sjömän får dock beviljas för högst fem dagar. 6.4.2 Nationell visering Om villkoren för en enhetlig visering inte är uppfyllda får en nationell visering beviljas om det är nödvändigt av humanitära skäl, på grund av Sveriges internationella förpliktelser eller om det annars finns ett starkt nationellt intresse att bevilja viseringen (3 kap. 4 § UtlL). En sådan visering ger endast tillstånd att resa in i och vistas i Sverige. Vid bedömningen av om en nationell visering ska beviljas ska en avvägning göras mellan hur angeläget syftet med besöket är och risken för att den person som beviljas viseringen inte kommer att lämna Sverige efter viseringstidens utgång. En nationell visering får - när det finns särskilda skäl - beviljas för längre tid än tre månader, dock högst ett år. En sådan visering får beviljas för längre tid än utlänningens pass gäller endast när det finns särskilda skäl. Om en nationell visering utfärdas ska övriga Schengenstater underrättas. 6.4.3 Nödfallsvisering Bestämmelser om nödfallsvisering finns i 3 kap. 2 § UtlF. En sådan visering utfärdas vid gränsen och gäller högst 15 dagar och för en inresa. En nödfallsvisering får beviljas en utlänning som är skyldig att ha en visering men kommer till Sverige utan att ha en sådan, om han eller hon på grund av tidsbrist eller av tvingande skäl inte har kunnat ansöka om visering. En nödfallsvisering kan utfärdas både som en enhetlig och som en nationell visering. 6.5 Ansökan och beslut om visering 6.5.1 Beslutsfattande myndigheter Beslut om visering meddelas enligt 3 kap. 5 § UtlL av Migrationsverket. Ett sådant beslut får också meddelas av Regeringskansliet. Regeringen och - efter regeringens bemyndigande - Migrationsverket får enligt 3 kap. 6 § första stycket UtlL ge andra myndigheter rätt att besluta om visering. I 3 kap. 6 § andra stycket UtlL bemyndigas regeringen att ge ett organ som är knutet till Sveriges exportråd rätt att besluta om visering. Detta bemyndigande har möjliggjort bestämmelsen i 3 kap. 11 § första stycket UtlF, enligt vilken visering får meddelas av Sveriges exportråds kontor i Taiwan. En visering för en utlänning som är sjöman beslutas enligt 3 kap. 11 § andra stycket UtlF av polismyndigheten vid gränsen. När en polismyndighet anser det tveksamt om en sådan visering ska utfärdas, ska myndigheten begära besked från Migrationsverket. Enligt 3 kap. 12 § första stycket UtlF får Migrationsverket ge en svensk beskickning eller ett svenskt konsulat rätt att besluta i ärenden om viseringar. Innan en svensk beskickning eller ett svenskt konsulat ges rätt att avslå ansökningar om visering, ska Migrationsverket samråda med Regeringskansliet (Utrikesdepartementet). Regeringskansliet (Utrikesdepartementet) får dessutom enligt paragrafens andra stycke ge en sådan myndighet rätt att bevilja viseringar inom departementets ansvarsområde. Migrationsverket får slutligen enligt tredje stycket ge en polismyndighet rätt att besluta om beviljande av nödfallsviseringar. Migrationsverket har med stöd av den nämnda bestämmelsen bemyndigat svenska beskickningar och konsulat att bevilja och avslå ansökningar om visering. Migrationsverket har även bemyndigat samtliga polismyndigheter att bevilja nödfallsviseringar. Migrationsverket har nyligen ersatt dessa föreskrifter med nya (MIGRFS 15/2010) som anger att det av viseringskodexen framgår vilka myndigheter som är behöriga att medverka vid förfaranden i samband med viseringar för kortare tid. Migrationsverket bemyndigar i samma föreskrift samtliga utlandsmyndigheter och handelskontoret i Taipei att besluta om viseringar för längre vistelse. Enligt 3 kap. 6 § tredje stycket UtlL får regeringen ingå överenskommelse med en Schengenstat om att den statens behöriga myndigheter får meddela beslut om enhetlig visering. Denna bestämmelse innebär att en annan Schengenstat kan utfärda en enhetlig visering för Sveriges räkning, t.ex. om Sverige saknar diplomatisk representation i det land där viseringen söks. Sverige har ingått en rad sådana överenskommelser. Bemyndigandet omfattar dock bara rätt att bevilja viseringar (prop. 1999/2000:64 s. 73 f). Regeringen får enligt 3 kap. 7 § UtlL meddela ytterligare föreskrifter om visering. Detta bemyndigande syftar till att täcka de särskilda bestämmelserna om visering för genomresa, nödfallsvisering, m.m. liksom andra föreskrifter som kan behövas (prop. 2004/05:170 s. 273). 6.5.2 Handläggning av viseringsärenden Handläggningen av viseringsärenden är i huvudsak skriftlig. Ansökningsblanketten för Schengenvisering efterfrågar endast kortfattade uppgifter främst om sökandens identitet, ursprung, resväg och syftet med besöket. På grundval av dessa uppgifter går det inte att göra några långtgående bedömningar av sökandens individuella skäl eller anknytningen till hemlandet jämfört med anknytningen till Sverige. Detsamma gäller sökandens trovärdighet. I bilagor ska sökanden lämna närmare uppgifter om syftet med besöket, t.ex. om det gäller ett affärs- eller konferensbesök, släkt- eller vänbesök, turiständamål, genomresa eller medicinsk behandling. För släkt- eller vänbesök krävs att den person som sökanden ska besöka lämnar uppgifter. Vid s.k. vänbesök ska t.ex. sökanden och den han eller hon ska besöka ange hur länge de har känt varandra, avsikten med besöket, vem som ska bekosta resa och uppehälle samt om det finns andra skäl som gör besöket särskilt angeläget. I vissa fall genomförs kompletterande intervjuer med sökanden. I ärenden om visering tillämpas enligt 13 kap. 9 § UtlL förvaltningslagens bestämmelser om rätt för en part att få del av uppgifter endast när utlänningen är bosatt eller annars vistas i Sverige. Beslut i viseringsärenden behöver enligt 13 kap. 10 § första stycket UtlL normalt inte motiveras. Det görs dock regelmässigt när beslut om avslag på en ansökan meddelas. När det gäller en utlänning som omfattas av EES-avtalet eller av avtalet mellan EU och dess medlemsstater å ena sidan och Schweiz å andra sidan om fri rörlighet för personer utan att vara medborgare i ett EES-land eller Schweiz, har han eller hon emellertid alltid rätt till motivering om beslutet går honom eller henne emot. Beslut om visering får som huvudregel inte överklagas. Migrationsverkets beslut om avslag på en ansökan om visering för en utlänning som är familjemedlem till en EES-medborgare, utan att själv vara EES-medborgare, får dock enligt 14 kap. 3 § UtlL överklagas. 6.6 Återkallelse av visering En visering får enligt 7 kap. 1 § UtlL återkallas om utlänningen medvetet har lämnat oriktiga uppgifter eller medvetet har förtigit omständigheter som varit av betydelse för att få viseringen. Enligt 7 kap. 2 § första stycket UtlL får återkallelse även ske om det finns andra särskilda skäl. Ett sådant särskilt skäl kan vara att utlänningen redan vid inresan visar sig sakna medel för sitt uppehälle (prop. 1979/80:96 s. 91). Beslut om återkallelse av visering meddelas enligt 7 kap. 8 § UtlL av den myndighet som har meddelat viseringen eller av Migrationsverket. En visering som har beviljats av Regeringskansliet får dock återkallas endast av Regeringskansliet. 6.7 Praxis Som framgår av avsnitt 4.5 fastställs vilka länders medborgare som ska vara viseringsskyldiga respektive viseringsfria i rådets förordning (EG) nr 539/2001 om fastställande av förteckningen över tredje länder vars medborgare är skyldiga att inneha visering när de passerar de yttre gränserna och av förteckningen över de tredje länder vars medborgare är undantagna från detta krav. Trots detta har viseringspraxis fram till dess att viseringskodexen började tillämpas fortfarande varit en nationell angelägenhet. Eftersom avslag på viseringsansökningar inte får överklagas har Migrationsverket, i sin egenskap av central utlänningsmyndighet, haft en praxisbildande roll i viseringsfrågor. Enligt förordningen (2007:996) med instruktion för Migrationsverket ska verket fatta beslut om viseringspraxis (2 §). Generaldirektören fastställer allmänna riktlinjer för handläggning av viseringsärenden och beslutar i praxisbildande enskilda ärenden. De allmänna riktlinjerna, som finns publicerade på Migrationsverkets hemsida, bygger på uttalanden av regering och riksdag samt innehållet i olika författningsbestämmelser. Riktlinjerna innehåller också anvisningar som har sitt ursprung från tidigare beslut av Migrationsverkets styrelse. Vidare innehåller riktlinjerna vissa uppgifter som är hämtade från EU-rättsliga dokument inom ramen för Schengensamarbetet. 6.8 Avgifter för visering Bestämmelser om ansökningsavgift för viseringar som ges in till en svensk utlandsmyndighet finns i förordningen (1997:691) om avgifter vid utlandsmyndigheterna. Ansökningavgiften för de flesta typer av viseringar är för närvarande 60 euro. För medborgare i vissa länder med vilka EU ingått viseringsförenklingsavtal är avgiften 35 euro eller, för vissa personkategorier, helt borttagen. Ansökningsavgift ska betalas när ansökan ges in och betalas i regel i ansökningslandets valuta. Avgifterna tillfaller staten. En utlandsmyndighets beslut om avgift får överklagas till Regeringskansliet, vars beslut inte går att överklaga. I utlänningsförordningen finns bestämmelser om avgifter för nödfallsvisering, sjömansvisering och gruppvisering som beslutas av andra myndigheter än utlandsmyndigheter. 7 Överväganden och förslag 7.1 Inledning Viseringskodexen är en EU-förordning. En EU-förordning är bindande och direkt tillämplig i varje medlemsstat. När en EU-förordning träder i kraft utesluter den tillämpning av nationella bestämmelser som är oförenliga med förordningen. Till skillnad från ett rådsbeslut eller ett direktiv ska en EU-förordning inte genomföras i nationell rätt. I den mån nationella bestämmelser reglerar samma förhållanden som en EU-förordning och står i strid med eller kan tolkas annorlunda än bestämmelserna i förordningen ska de upphävas. Bestämmelserna i en EU-förordning får som huvudregel inte återges i nationell lagstiftning. Bestämmelserna får dock återges när det är nödvändigt för att den nationella lagstiftningen ska bli begriplig och sammanhållen. En EU-förordning kan även i olika avseenden ge upphov till kompletterande nationella föreskrifter. Förordningen kan uttryckligen innehålla förpliktelser för medlemsstaterna att införa (eller behålla) utfyllande bestämmelser. Medlemsstaterna kan t.ex. vara skyldiga att införa sanktioner för överträdelse av bestämmelser i förordningen. Vidare kan en EU-förordning ge utrymme för medlemsstaterna att besluta om kompletterande regler i övrigt. Med utgångspunkt i dessa EU-rättsliga principer görs nedan en bedömning av vilka svenska författningsändringar som föranleds av bestämmelserna i viseringskodexen. 7.2 Definition av begreppet Schengenvisering Regeringens förslag: I utlänningslagen avses med Schengenvisering en visering enligt viseringskodexen. Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Ingen remissinstans har yttrat sig särskilt i denna del. Skälen för regeringens förslag: Utlänningslagens första kapitel innehåller bl.a. vissa definitioner. Av 1 kap. 4 § UtlL framgår vad som i lagen avses med Schengenkonventionen och Schengenstater. Efter att viseringskodexen börjat tillämpas regleras viseringar för kortare vistelser heltäckande i kodexen som är en utbyggnad av Schengensamarbetet. Visering enligt viseringskodexen benämns därför Schengenvisering vilket bör framgå av utlänningslagens första kapitel. 7.3 Den allmänna bestämmelsen om visering Regeringens förslag: Bestämmelsen i 2 kap. 3 § första meningen UtlL, som anger att visering är ett tillstånd att resa in i och vistas i Sverige under en viss kortare tid, tas bort. Paragrafens andra mening ändras så att den föreskriver att en utlänning som reser in i eller vistas i Sverige ska ha en Schengenvisering eller en nationell visering, om han eller hon inte har uppehållstillstånd eller ställning som varaktigt bosatt. Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Remissinstanserna: Ingen remissinstans har yttrat sig särskilt i denna del. Skälen för regeringens förslag: Av definitionen av visering i artikel 2.2 i viseringskodexen framgår att en visering med stöd av kodexen inte kan utfärdas för en vistelse som överstiger tre månader under en sexmånadersperiod. I 2 kap. utlänningslagen finns villkor för att en utlänning ska få resa in i samt vistas och arbeta i Sverige. Avseende viseringar stadgas i 2 kap. 3 § första stycket första meningen UtlL att visering är ett tillstånd att resa in i och vistas i Sverige under en viss kortare tid. För hur långa vistelser visering kan ges anges inte i paragrafen. Om det finns särskilda skäl får en nationell visering enligt 3 kap. 4 § andra stycket UtlL beviljas för längre tid än tre månader, dock högst ett år. Följaktligen hindrar inte gällande bestämmelser att en nationell visering beviljas för kortare vistelser än tre månader. Denna ordning är inte förenlig med viseringskodexen, som heltäckande reglerar visering för kortare vistelser. Bestämmelsen i 2 kap. 3 § första stycket första meningen UtlL är i övrigt allmänt hållen och inte direkt oförenlig med kodexens definition. En visering är emellertid enligt kodexen normalt ett tillstånd att resa in i och vistas på medlemsstaternas territorium och är alltså inte begränsad till en viss medlemsstat. Det kan därför framstå som missvisande att bestämmelsen anger visering som ett tillstånd som gäller för inresa till och vistelse i Sverige. Enligt regeringens mening bör därför bestämmelsen tas bort. I 2 kap. 3 § första stycket andra meningen UtlL anges att en utlänning som reser in i eller vistas i Sverige ska ha visering, om han eller hon inte har uppehållstillstånd eller har ställning som varaktigt bosatt. Det finns dock i utlänningslagen och utlänningsförordningen många undantag från denna bestämmelse. Rätt för vissa kategorier av tredjelandsmedborgare att fritt röra sig inom Schengenområdet följer också av EU-rätten. Lydelsen av 2 kap. 3 § andra meningen UtlL är inte oförenlig med viseringskodexen. Efter viseringskodexens ikraftträdande finns det bara två huvudtyper av visering, Schengenvisering och nationell visering. Kravet på visering i 2 kap. 3 § andra meningen UtlL kommer i praktiken att innebära ett krav på antingen Schengenvisering eller nationell visering. Detta förhållande bör framgå direkt av lagtexten. Den aktuella meningen bör därför ändras så att den föreskriver att en utlänning som reser in i eller vistas i Sverige ska ha Schengenvisering eller nationell visering, om han eller hon inte har uppehållstillstånd eller har ställning som varaktigt bosatt. Utredningen föreslår att det i 2 kap. 3 § UtlL ska införas en hänvisning till att det i viseringskodexen finns bestämmelser om Schengenvisering och till att det finns bestämmelser om nationella viseringar i 3 kap. 4 § UtlL. Eftersom det i den föreslagna 3 kap. 1 § UtlL kommer att finnas en hänvisning till bestämmelserna i viseringskodexen anser regeringen att några hänvisningsbestämmelser inte behöver införas i 2 kap. utlänningslagen. 7.4 Grunderna för beviljande av visering Regeringens förslag: Bestämmelserna i 3 kap. 1 § UtlL ersätts med en hänvisning av vilken framgår att villkoren för beviljande av Schengenvisering finns i viseringskodexen. Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Säkerhetspolisen efterlyser en analys av om vissa formuleringar i viseringskodexen som nu ersätter 3 kap. 1 § 6 UtlL innebär materiella ändringar. Skälen för regeringens förslag: Villkoren för utfärdande av en Schengenvisering regleras uttömmande i viseringskodexen som även hänvisar till de inresevillkor som uppställs i gränskodexen. Någon möjlighet att ha kompletterande bestämmelser i nationell lag finns inte. Villkoren för beviljande av en visering enligt viseringskodexen ska inte heller återges i nationell lag. Den nuvarande bestämmelsen i 3 kap. 1 § UtlL måste därför tas bort. För att tydliggöra att det i viseringskodexen finns bestämmelser om villkor för utfärdande av Schengenvisering bör i stället i 3 kap. 1 § UtlL tas in en hänvisning till viseringskodexen. Enligt nuvarande 3 kap. 1 § 6 UtlL får en utlänning beviljas visering under förutsättning att han eller hon inte anses äventyra den allmänna ordningen, rikets säkerhet eller någon av Schengenstaternas internationella förbindelser. Vid prövningen av om en enhetlig visering ska beviljas enligt viseringskodexen ska det enligt artikel 21.1 bl.a. fastställas huruvida sökanden uppfyller inresekraven i gränskodexen, bortsett från kravet om innehav av visering. När konsulatet kontrollerar om inresekraven enligt gränskodexen är uppfyllda ska det enligt artikel 21.3 bl.a. kontrollera att sökanden inte anses utgöra något hot mot medlemsstaternas allmänna ordning, inre säkerhet eller folkhälsa. Som Säkerhetspolisen anfört framgår inte klart hur viseringskodexens bestämmelser i denna del förhåller sig till 3 kap. 1 § 6 UtlL. Tolkningen av viseringskodexens bestämmelser kan dock inte avgöras i nationell lagstiftning utan måste överlämnas till rättstillämpningen och är ytterst en fråga för EU-domstolen. 7.5 Enhetlig visering och bevisregeln Regeringens förslag: Bestämmelserna i 3 kap. 2 § UtlL, som bl.a. anger när en enhetlig visering ska utfärdas, tas bort. Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Juridiska fakulteten vid Lunds universitet anser att bevisregeln i 3 kap. 2 § andra stycket UtlL varken motsvarar eller strider mot bestämmelserna i viseringskodexen och bör finnas kvar. Skälen för regeringens förslag: Bestämmelserna om enhetlig visering i Schengenkonventionen upphävs genom viseringskodexen. Till skillnad från Schengenkonventionen definierar viseringskodexen inte en territoriellt begränsad visering som en form av enhetlig visering. Enligt definitionen i viseringskodexen är en territoriellt begränsad visering en särskild typ av visering. Enligt 3 kap. 2 § första stycket UtlL ska en visering för inresa och vistelse i högst tre månader som beviljas med stöd av 1 § utfärdas som en enhetlig visering i enlighet med föreskrifterna i Schengenkonventionen. Hänvisningen till Schengenkonventionen har efter att viseringskodexen börjat tillämpas förlorat sin betydelse. Eftersom viseringskodexen anger förutsättningarna för utfärdande av olika typer av viseringar ska dessa förutsättningar inte anges i utlänningslagen. Bestämmelserna i 3 kap. 2 § första stycket UtlL bör därför tas bort. I artikel 32.1 i viseringskodexen anges när en viseringsansökan ska avslås. När det gäller beviskraven sägs bl.a. att en ansökan ska avslås om sökanden inte kan styrka ändamålet och villkoren för den planerade vistelsen eller om det föreligger rimliga tvivel på äktheten hos ingivna handlingar. En annan grund för avslag enligt samma artikel är att det förekommer rimliga tvivel angående sökandens avsikt att lämna medlemsstaternas territorium när den sökta viseringen löper ut. Vid prövningen av en ansökan om enhetlig visering ska enligt artikel 21.1 i viseringskodexen särskild uppmärksamhet ägnas åt att bedöma huruvida sökanden utgör en risk för olaglig invandring eller en risk för medlemsstaternas säkerhet och huruvida sökanden har för avsikt att lämna medlemsstaternas territorium när den visering som sökanden ansökt om löper ut. I 3 kap. 2 § andra stycket UtlL finns en bevisregel som tillkom i samband med 2005 års utlänningslag. Bestämmelsen är en kodifiering av då gällande praxis. Om det vid en samlad bedömning framstår som sannolikt att avsikten med vistelsen är en annan än den uppgivna eller att utlänningen inte kommer att lämna Sverige eller Schengenstaternas territorium efter viseringstidens utgång, får enligt bestämmelsen en enhetlig visering inte beviljas. Juridiska fakulteten vid Lunds universitet anser att formuleringen i artikel 32.1 viseringskodexen att sökanden ska styrka ändamålet och villkoren för vistelsen kommer att uppfattas som en skärpning av beviskravet vilket inte skulle motsvara den EU-rättsliga lagstiftarens avsikt och att bestämmelsen i 3 kap. 2 § andra stycket UtlL därför bör vara kvar. Ett viktigt syfte med införandet av viseringskodexen är att harmonisera medlemsstaternas handläggning av viseringsärenden. Av skäl 22 till viseringskodexen framgår bl.a. att anvisningar bör utarbetas för att säkerställa en harmoniserad tillämpning av kodexen på operativ nivå. Sådana anvisningar har också beslutats genom kommissionens beslut av den 19 mars 2010 om införande av en handledning för handläggning av viseringsansökningar och ändring av utfärdade viseringar. Regeringen - som inte delar juridiska fakultetens farhåga om hur beviskravet kommer att uppfattas - anser inte att det är förenligt med viseringskodexen att Sverige ställer upp nationella beviskrav. Vilka beviskrav som ska gälla vid tillämpning av viseringskodexen är en fråga om tolkning av viseringskodexens bestämmelser. Den tolkningen måste överlämnas till rättstillämpningen och är ytterst en fråga för EU-domstolen. 7.6 Beslut om visering av behörig myndighet i en Schengenstat Regeringens förslag: Bestämmelsen i 3 kap. 3 § UtlL, som anger att enhetliga viseringar som utfärdats av behöriga myndigheter i en annan Schengenstat gäller i Sverige, tas bort. Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Ingen remissinstans har yttrat sig särskilt i denna del. Skälen för regeringens förslag: Av artikel 5 i viseringskodexen framgår vilken medlemsstat som i olika situationer är behörig att pröva en ansökan om visering. Av definitionerna i artikel 2 i viseringskodexen framgår att en enhetlig visering gäller inom samtliga medlemsstaters territorium, att visering med territoriellt begränsad giltighet är giltig endast för en eller flera men inte för alla medlemsstaters territorium och att visering för flygplatstransitering är giltig för transitering genom de internationella transitområdena på en eller flera av medlemsstaternas flygplatser. För att en visering med territoriellt begränsad giltighet ska gälla i en annan medlemsstat än den utfärdande fordras att den aktuella staten medger det. I 3 kap. 3 § UtlL anges att en enhetlig visering enligt Schengenkonventionen som har utfärdats av en behörig myndighet i någon Schengenstat gäller i Sverige. En grundläggande förutsättning för en gemensam viseringskodex är att beslut som fattas av en medlemsstat gäller även i övriga medlemsstater. Mot bakgrund av att detta nu framgår direkt av viseringskodexen ska det inte regleras i utlänningslagen. Bestämmelsen i 3 kap. 3 § UtlL bör därför tas bort. 7.7 Nationell visering Regeringens förslag: Bestämmelserna i 3 kap. 4 § UtlL, som anger förutsättningarna för att bevilja nationell visering, ändras så att det framgår att en sådan visering ska få beviljas om det finns särskilda skäl och endast för längre tid än tre månader, dock högst ett år. Bestämmelsen i samma paragraf, som anger att övriga Schengenstater ska underrättas när en nationell visering utfärdas, tas bort. Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Ingen remissinstans har yttrat sig särskilt i denna del. Skälen för regeringens förslag: I artikel 25 i viseringskodexen regleras utfärdande av visering med territoriellt begränsad giltighet som har en giltighetstid om högst tre månader under en sexmånadersperiod. Bestämmelserna i 3 kap. 4 § första stycket UtlL har sin grund i artikel 16 i Schengenkonventionen som reglerade territoriellt begränsade Schengenviseringar. Artikel 16 i Schengenkonventionen har upphävts genom viseringskodexen. Territoriellt begränsade Schengenviseringar regleras nu uttömmande i viseringskodexen. Bestämmelserna i 3 kap. 4 § första stycket bör därför tas bort. I 3 kap. 4 § andra stycket UtlL regleras sådana nationella viseringar som brukar benämnas D-viseringar. De beviljas för längre tid än tre månader, dock högst ett år. Sådana viseringar ger endast tillstånd att resa in i och vistas i Sverige och omfattas inte av viseringskodexen. Däremot finns en bestämmelse om visering för längre vistelse i artikel 18 i Schengenkonventionen. Genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 265/2010 om ändring av konventionen om tillämpning av Schengenavtalet och av förordning (EG) nr 562/2006 vad gäller rörlighet för personer med visering för längre vistelse har bl.a. bestämmelserna i artikel 18 och 21 i Schengenkonventionen ändrats. Ändringarna trädde i kraft samtidigt som viseringskodexen började tillämpas den 5 april 2010. Av artikel 18 i Schengenkonventionen framgår nu bl.a. att viseringar för längre vistelse ska vara nationella viseringar utfärdade av någon av medlemsstaterna i enlighet med dess nationella lagstiftning eller unionslagstiftningen och att de får ha en giltighetstid om högst ett år. Förutsättningarna för beviljande av nationella viseringar är alltså varje medlemsstats angelägenhet i den mån gemensamma EU-bestämmelser inte beslutats. Av artikel 21 i Schengenkonventionen framgår nu att innehavare av viseringar som utfärdats i enlighet med artikel 18 har samma rätt till fri rörlighet som innehavare av uppehållstillstånd. Nationell visering för längre vistelser än tre månader får enligt gällande svensk rätt endast beviljas om det finns särskilda skäl. Vid införandet av bestämmelsen om nationell visering för längre vistelser, anfördes att särskilda skäl exempelvis kunde vara att det rör sig om nära släktingar som önskar vistas här i landet för släktbesök längre tid än tre månader eller affärsbesök (prop. 2004/05:170 s. 272 f). Någon materiell ändring av förutsättningarna för att bevilja nationella viseringar av nu aktuellt slag är inte avsedd. Nationella viseringar omfattas inte av viseringskodexen. Därmed finns inte någon skyldighet att underrätta övriga Schengenstater om att en sådan visering utfärdas. Det finns inte heller av någon annan anledning skäl att införa en underrättelseskyldighet i dessa fall. Bestämmelsen i 3 kap. 4 § tredje stycket UtlL, som anger att övriga Schengenstater ska underrättas om en nationell visering utfärdas, bör därför tas bort. 7.8 Beslutande myndigheter Regeringens förslag: Bestämmelsen i 3 kap. 5 § UtlL, som anger att beslut om visering meddelas av Migrationsverket, anpassas till viseringskodexen. Bestämmelsen i samma paragraf, som anger att beslut om visering får meddelas av Regeringskansliet, begränsas till att endast avse nationella viseringar. Utredningens bedömning: Utredningen gör bedömningen att bestämmelserna i 3 kap. 5 § UtlL ska kvarstå oförändrade. Remissinstanserna: Rikspolisstyrelsen anser att det av utlänningslagen bör framgå när en polismyndighet har möjlighet att fatta beslut om visering. Skälen för regeringens förslag: Viseringsansökningar ska enligt artikel 4.1 i viseringskodexen som huvudregel handläggas av konsulaten, som också ska fatta beslut med anledning av ansökningarna. Med avvikelse från huvudregeln i artikel 4.1 får enligt artikel 4.2 viseringsansökningar vid medlemsstaternas yttre gränser prövas och beslutas av de myndigheter som ansvarar för personkontroller i enlighet med artiklarna 35 och 36. En medlemsstat kan vidare enligt artikel 4.4 i viseringskodexen begära (eng. require) att andra myndigheter än de som anges i punkterna 1 och 2 ska medverka vid prövningen av och besluten om ansökningarna. Beslut om visering meddelas enligt 3 kap. 5 § UtlL av Migrationsverket. Enligt samma lagrum får även Regeringskansliet besluta om visering. Innebörden av artikel 4.4 i viseringskodexen är att en medlemsstat kan ha nationella bestämmelser som anger att andra myndigheter än konsulat och myndigheter som ansvarar för personkontroller vid yttre gräns kan handlägga och fatta beslut i viseringsärenden. Migrationsverkets behörighet att besluta i viseringsärenden kan därmed bevaras. Av artikel 4.1 och 4.2 i viseringskodexen framgår att konsulaten och myndigheter som ansvarar för personkontroller vid yttre gräns har en självständig på kodexen grundad behörighet att handlägga och besluta i viseringsärenden. Rätten att besluta omfattar både bifall och avslag. Det innebär att en polismyndighet vid yttre gräns har behörighet att handlägga och besluta om viseringar. Rikspolisstyrelsen har föreslagit att en bestämmelse som anger när en polismyndighet har rätt att besluta om visering ska föras in i utlänningslagen. Eftersom detta framgår av viseringskodexen bör någon motsvarande bestämmelse inte föras in i utlänningslagen. Regeringskansliet (Utrikesdepartementet) har enligt nuvarande ordning behörighet att utfärda både Schengenviseringar och nationella viseringar. Antalet viseringar som utfärdas av Regeringskansliet är dock begränsat och avser i huvudsak nationella viseringar som utfärdas med stöd av 3 kap. 4 § UtlL. Regeringskansliets behörighet att besluta om viseringar är i och för sig förenlig med viseringskodexens artikel 4.4. Det saknas dock enligt regeringens mening anledning att Regeringskansliet ska utfärda Schengenviseringar. I de fall Regeringskansliet behöver utfärda viseringar kan nationella viseringar med giltighet överstigande tre månader. Kortare tidsbegränsade uppehållstillstånd kan också utfärdas. Regeringskansliet behöver därför endast kunna utfärda nationella viseringar. 7.9 Bemyndiganden och överenskommelser om representation, m.m. Regeringens förslag: Bestämmelsen i 3 kap. 6 § andra stycket UtlL, ändras så att ett organ knutet till Sveriges exportråd endast ska kunna bemyndigas att bevilja visering. Vidare ändras bestämmelsen i 3 kap. 6 § tredje stycket UtlL så att regeringen eller, efter regeringens bestämmande, Regeringskansliet ska få ingå en överenskommelse med en Schengenstat om att den statens behöriga myndigheter får besluta om Schengenvisering. Dessutom införs ett nytt fjärde stycke i samma paragraf enligt vilket regeringen eller, efter regeringens bestämmande, Regeringskansliet ska få besluta om samarbete med en extern tjänsteleverantör eller en kommersiell mellanhand i enlighet med viseringskodexen. Utredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens förslag. Utredningens förslag innefattar inte något bemyndigande att ingå överenskommelse med extern tjänsteleverantör eller kommersiell mellanhand. Remissinstanserna: Migrationsverket, ambassaden London och ambassaden Peking anser att Sverige bör kunna ingå representationsöverenskommelser med andra Schengenstater som även omfattar avslag på viseringsansökningar. Ambassaden London, ambassaden Moskva och VisitSweden anser att det är mycket viktigt att Sverige kan ingå överenskommelser med externa tjänsteleverantörer och kommersiella mellanhänder. Ambassaden Moskva och VisitSweden påpekar att det kvarstår tekniska problem som måste lösas innan överenskommelser med externa tjänsteleverantörer kan ingås. Datainspektionen anser att det vid representation mellan medlemsstater är oklart vilket lands myndighet som har ansvaret för inhämtade uppgifter innan dessa nått behörig myndighet i den representerade medlemsstaten. Skälen för regeringens förslag Behöriga myndigheter Som framgår av avsnitt 7.8 kan en medlemsstat enligt artikel 4.4 i viseringskodexen begära att andra myndigheter än utlandsmyndigheter och myndigheter som ansvarar för personkontroller vid yttre gräns ska medverka vid prövningen av och besluten om viseringsansökningar. Enligt 3 kap. 6 § andra stycket UtlL får regeringen meddela föreskrifter om att ett organ knutet till Sveriges exportråd har rätt att besluta om visering. Ett sådant bemyndigande finns i 3 kap. 11 § UtlF beträffande Sveriges exportråds kontor i Taiwan, som innebär att kontoret får meddela visering. Bemyndigandet i utlänningslagen är alltså vidare än motsvarande bestämmelse i utlänningsförordningen. Enligt regeringens mening är det mindre lämpligt att ett organ som inte är en myndighet beslutar om avslag på viseringsansökningar. Bemyndigandet bör därför inskränkas till att endast omfatta beviljande av visering. Överenskommelser om representation Enligt artikel 8 i viseringskodexen kan en medlemsstat samtycka till att representera en annan medlemsstat som enligt viseringskodexens bestämmelser är behörig att pröva ansökan och utfärda viseringar på den medlemsstatens vägnar. En medlemsstat kan också företräda en annan medlemsstat begränsat till att endast ta emot viseringsansökningar och registrera biometriska kännetecken. Om konsulatet i den representerande medlemsstaten har för avsikt att avslå ansökan ska ansökan enligt huvudregeln överlämnas till de behöriga myndigheterna i den representerade medlemsstaten för beslut i viseringsärendet. Den representerande medlemsstatens konsulat kan även enligt artikel 8 bemyndigas att avslå viseringsansökningar. En bilateral överenskommelse ska då ingås mellan den medlemsstat som representerar en annan medlemsstat och den medlemsstat som representeras. Medlemsstater som saknar eget konsulat i ett tredje land ska sträva efter att ingå överenskommelser om representation i det landet. Av 3 kap. 6 § tredje stycket UtlL framgår att regeringen får ingå överenskommelse med en Schengenstat om att den statens behöriga myndigheter får meddela beslut om enhetlig visering. Begreppet enhetlig visering syftar på enhetlig visering enligt (genom viseringskodexen upphävda) artikel 10 i Schengenkonventionen. Av förarbetena till 3 kap. 6 § tredje stycket UtlL framgår att bemyndigandet endast omfattar positiva beslut (prop. 1999/2000:64 s. 73 f). Regeringen kan alltså med stöd av 3 kap. 6 § UtlL överenskomma med en annan Schengenstat att den staten ska utfärda viseringar för Sveriges räkning men inte att den andra staten avslår ansökningar om visering för Sveriges räkning. Sverige saknar representation genom en utlandsmyndighet i många tredje länder. I de flesta av dessa länder finns dock någon eller några andra Schengenstater representerade. Med stöd av 3 kap. 6 § UtlL har regeringen därför ingått överenskommelser med en rad Schengenstater om att den statens behöriga myndigheter i det berörda tredje landet får meddela beslut om beviljande av enhetlig visering för Sveriges räkning. För att Sverige ska kunna överlåta åt andra medlemsstater att även avslå ansökningar om visering behöver bemyndigandet i 3 kap. 6 § UtlL utvidgas. Som Migrationsverket, ambassaden London och ambassaden Peking påpekat är det viktigt att bestämmelser införs som gör att representationsbestämmelserna i viseringskodexen kan användas fullt ut. Regeringen anser mot denna bakgrund att bemyndigandet i 3 kap. 6 § tredje stycket UtlL bör ändras så att det omfattar såväl positiva som negativa beslut i viseringsärenden. Representation är sedan länge ett reguljärt inslag i Schengensamarbetet som nu regleras i viseringskodexen. Sverige är för närvarande representerat av en annan Schengenstat på 79 orter i världen och representerar andra Schengenstater på 18 orter. De överenskommelser som har ingåtts har ofta gällt en eller ett par orter vilket innebär att överenskommelserna och regeringsbesluten blivit relativt många. Nya och ändrade behov föranleder fortlöpande nya överenskommelser. Den andra Schengenstaten är ofta beredd att ingå överenskommelsen genom sitt utrikesministerium. Det finns inte någon anledning att upprätthålla ordningen med att beslut om representationsöverenskommelser i varje enskilt fall ska fattas av regeringen. I stället bör även Regeringskansliet kunna fatta sådana beslut efter regeringens bestämmande antingen genom regeringsbeslut eller genom föreskrifter i en förordning. Såsom Datainspektionen påpekat saknas det i viseringskodexen bestämmelser om vilken medlemsstats myndighet som har ansvaret för inhämtade uppgifter innan dessa nått den representerade medlemsstatens myndigheter. Av artikel 8.3 i viseringskodexen framgår dock att mottagandet och överföringen av akter vid representation ska genomföras i enlighet med relevanta uppgiftsskydds- och säkerhetsregler. Vilken medlemsstats myndigheter som är ansvariga får alltså bedömas enligt allmänna regler om behandling av personuppgifter. Externa tjänsteleverantörer, kommersiella mellanhänder, m.m. I artikel 40.2 b i viseringskodexen föreskrivs att medlemsstaterna ska samarbeta med en eller flera andra medlemsstater inom ramen för det lokala Schengensamarbetet eller genom andra lämpliga kontakter i form av begränsad representation, samlokalisering eller ett gemensamt ansökningscentrum. När dessa typer av samarbete visar sig vara olämpliga kan en medlemsstat enligt artikel 40.3 som en sista utväg välja att samarbeta med en extern tjänsteleverantör. Samarbete med en extern tjänsteleverantör får endast ske under särskilda omständigheter som rör lokala förhållanden såsom att ett stort antal sökande inte gör det möjligt att organisera mottagandet av ansökningar och insamlingen av uppgifter inom rimlig tid och under anständiga förhållanden eller att det inte är möjligt att säkerställa god geografisk täckning av det berörda tredjelandet på något annat sätt. Om medlemsstaten väljer att samarbeta med en extern tjänsteleverantör ska medlemsstaterna enligt artikel 43.1 i viseringskodexen sträva efter att samarbeta med en extern tjänsteleverantör tillsammans med en eller flera andra medlemsstater utan att det påverkar reglerna om offentlig upphandling och konkurrensreglerna. Samarbetet ska enligt artikel 43.2 baseras på ett rättsligt instrument (samarbetsavtal) som ska uppfylla vissa krav som specificeras närmare i bilaga X till viseringskodexen. Av artikel 43.4 i viseringskodexen framgår att det endast är konsulaten, aldrig den externa tjänsteleverantören, som kan pröva och besluta om viseringsansökningar. Behörighet att fatta beslut under handläggningen, t.ex. om ansökan ska tas upp till prövning eller inte, kan enligt viseringskodexen inte heller överlåtas till den externa tjänsteleverantören. Den externa tjänsteleverantören får enligt artikel 43.6 i viseringskodexen ges behörighet att utföra någon eller några av följande uppgifter. * Tillhandahållande av allmän information om viseringskrav och ansökningsformulär. * Information till den sökande om de styrkande handlingar som krävs, på grundval av en checklista. * Insamling av uppgifter och mottagande av ansökningar (inbegripet upptagande av biometriska kännetecken) och överföring av ansökan till konsulatet. * Uppbörd av viseringsavgiften. * Hantering av tidsbeställning för personlig inställelse vid konsulatet eller den externa tjänsteleverantören. * Insamling av resehandlingarna, inbegripet i förekommande fall ett beslut om avslag, från konsulatet och återlämnande av dessa till sökandena. Schengenländernas samarbete med externa tjänsteleverantörer har numera nått en relativt stor omfattning och förekommer på många orter. De företag som etablerat sig i branschen kan erbjuda viseringssökandena flera fördelar jämfört med ländernas myndigheter, såsom ändamålsenliga, välbelägna lokaler och generösa öppettider. För myndigheterna kan samarbetet vara en lösning på besvärande ordnings- och säkerhetsproblem som följer med tillströmning av ett stort antal viseringssökande till kanslier med otillräckliga ytor och mottagningskapacitet i övrigt. Ambassaden London, ambassaden Moskva och VisitSweden har anfört att det är viktigt att Sverige kan ingå överenskommelser med externa tjänsteleverantörer och att sådana överenskommelser kan vara nödvändiga för att utlandsmyndigheterna ska kunna fullgöra sina skyldigheter på ett ändamålsenligt sätt. Regeringen delar denna bedömning. Medlemsstaterna kan enligt artikel 45 i viseringskodexen samarbeta med kommersiella mellanhänder när det gäller att ta emot ansökningar. Med kommersiella mellanhänder avses enligt artikel 2.11 en privat byrå som tillhandahåller administrativa tjänster, transportbolag eller resebyrå (researrangör och återförsäljare). Uppgiften att ta upp biometriska kännetecken får enligt viseringskodexen inte överlåtas till kommersiella mellanhänder. Samarbetet med en kommersiell mellanhand ska enligt artikel 45.2 i viseringskodexen grundas på en ackreditering av den aktuella medlemsstatens behöriga myndigheter. Behörighet att ingå överenskommelser Viseringskodexen reglerar endast möjligheten för en medlemsstat att under vissa förutsättningar ingå överenskommelser om representation och överenskommelser om samarbete med externa tjänsteleverantörer eller kommersiella mellanhänder. Kodexen behandlar däremot inte vilket organ hos en medlemsstat som är behörigt att ingå sådana överenskommelser. Att fatta beslut i viseringsärenden utgör myndighetsutövning. Även de uppgifter som kan komma att utföras av externa tjänsteleverantörer (och kommersiella mellanhänder) kan innefatta myndighetsutövning. Ett exempel är att externa tjänsteleverantörer kan komma att ta upp biometriska kännetecken. Det finns i utlänningslagen inte någon bestämmelse om samarbete med extern tjänsteleverantör eller kommersiell mellanhand. En bestämmelse som bemyndigar regeringen eller, efter regeringens bestämmande, Regeringskansliet att ingå överenskommelser med externa tjänsteleverantörer eller kommersiella mellanhänder bör därför införas i utlänningslagen. Såsom bl.a. ambassaden Moskva påpekat måste det innan en överenskommelse med en extern tjänsteleverantör ingås finnas tekniska lösningar som bl.a. tillgodoser kraven på datasäkerhet. Även övriga krav som kodexen ställer måste i varje enskilt fall vara uppfyllda. Eftersom de föreslagna bestämmelserna i 3 kap. 6 § tredje och fjärde styckena UtlL innebär att myndighetsutövning kan överlämnas till andra staters behöriga myndigheter och till utländska inrättningar måste riksdagens beslut fattas med iakttagande av bestämmelsen i 10 kap. 8 § regeringsformen. Detta innebär att riksdagens beslut ska fattas med kvalificerad majoritet eller i grundlagsordning (10 kap. 8 § andra stycket och 6 § andra stycket regeringsformen). 7.10 Förutsättningar för återkallelse och upphävande av visering Regeringens förslag: Tillämpningsområdet för bestämmelserna i 7 kap. 1 och 2 §§ UtlL om återkallelse av visering begränsas till att avse endast återkallelse av nationell visering. En hänvisning till att det i viseringskodexen finns bestämmelser om upphävande och återkallelse av Schengenvisering införs i 7 kap. 1 § UtlL. Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Ingen remissinstans har yttrat sig särskilt i denna del. Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 34 i viseringskodexen ska en visering upphävas om det blir uppenbart att villkoren för utfärdande av viseringen inte var uppfyllda vid tidpunkten för utfärdandet. En visering ska återkallas om det blir uppenbart att förutsättningarna för utfärdandet av viseringen inte längre är uppfyllda. En visering kan också återkallas på viseringsinnehavarens begäran. Enligt 7 kap. 1 § UtlL får en visering återkallas för en utlänning som medvetet har lämnat oriktiga uppgifter eller medvetet har förtigit omständigheter som varit av betydelse för att få visering. Därutöver får visering enligt 7 kap. 2 § UtlL återkallas, om det finns särskilda skäl för det. Särskilt skäl för att återkalla en visering kan vara att utlänningen redan vid inresan visar sig sakna medel för att klara sitt uppehälle eller ägnar sig åt annan verksamhet i Sverige än som förutsattes när viseringen utfärdades (prop. 1979/80:96 s. 91 och prop. 1988/89:86 s. 63). Mot bakgrund av att förutsättningarna för upphävande och återkallelse av Schengenviseringar följer direkt av kodexen ska tillämpningsområdet för utlänningslagens bestämmelser om återkallelse begränsas till att avse endast nationella viseringar. För att tydliggöra vad som gäller i fråga om upphörande eller återkallelse av en Schengenvisering bör det i 7 kap. 1 § UtlL tas in en hänvisning till att det i viseringskodexen finns sådana bestämmelser. 7.11 Beslutande myndigheter vid beslut om återkallelse och upphävande av visering Regeringens förslag: Bestämmelsen i 7 kap. 8 § första stycket UtlL om beslutande myndighet vid återkallelse av visering ändras så att återkallelse och upphävande av Schengenvisering utöver vad som följer av viseringskodexen ska få beslutas av Migrationsverket samt att återkallelse av nationell visering ska få beslutas av den myndighet som beviljat viseringen eller av Migrationsverket. Andra stycket samma paragraf ändras så att nationell visering som beslutats av Regeringskansliet endast ska få återkallas av Regeringskansliet. Utredningen förslag: Överensstämmer delvis med regeringens förslag. Utredningen föreslår att bestämmelsen i 7 kap. 8 § UtlL ska begränsas till att gälla nationella viseringar. Remissinstanserna: Rikspolisstyrelsen anför att det inte skulle vara konsekvent att låta utlänningslagen innehålla uttryckliga bestämmelser om vilka myndigheter som har att besluta om visering men inte vilka myndigheter som kan besluta om återkallelse och upphävande av visering utöver nationell visering. Rikspolisstyrelsen anser att det är oklart om en polismyndighet kan återkalla eller upphäva en visering som utfärdats av en annan medlemsstat. Vidare anser Rikspolisstyrelsen att en möjlighet för en polismyndighet att i tveksamma fall överlämna en fråga om upphävande eller återkallelse till Migrationsverket bör övervägas. Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 34 i viseringskodexen ska en visering som huvudregel återkallas eller upphävas av de behöriga myndigheterna i den medlemsstat som utfärdade viseringen. En visering kan också återkallas eller upphävas av en annan medlemsstats behöriga myndigheter. I så fall ska den utfärdande statens behöriga myndigheter underrättas. De behöriga myndigheterna i medlemsstaterna framgår av artikel 4 i viseringskodexen. Som huvudregel ska viseringsansökningarna prövas av konsulaten. I artikel 4.2 finns en särskild bestämmelse som innebär att ansökningar vid yttre gräns får prövas av de myndigheter som ansvarar för personkontroller vid yttre gräns. Genom artikel 55 i viseringskodexen görs en ändring i gränskodexen som innebär en uttrycklig befogenhet för behöriga gränskontrolltjänstemän att i förekommande fall återkalla eller upphäva en visering. Andra myndigheter kan också vara behöriga enligt artikel 4.4. i viseringskodexen men då krävs nationella bestämmelser om detta. Enligt 7 kap. 8 § första stycket UtlL återkallas visering av den myndighet som beviljat viseringen eller av Migrationsverket. Av 7 kap. 8 § andra stycket UtlL framgår att en visering som har beviljats av Regeringskansliet endast får återkallas av Regeringskansliet. Regeringen anser liksom utredningen att det framgår direkt av viseringskodexen att såväl utlandsmyndighet som polismyndighet vid yttre gräns är behörig att återkalla och upphäva Schengenviseringar. Till skillnad från utredningen gör regeringen dock bedömningen att Migrationsverkets behörighet att återkalla och upphäva viseringar inte framgår direkt av viseringskodexen och därför måste regleras i nationell rätt. En sådan bestämmelse skulle kunna införas i förordning men eftersom övriga återkallelsebestämmelser finns i utlänningslagen bör den placeras i 7 kap. 8 § UtlL. De ändringar som regeringen föreslår i fråga om behörighet att besluta om Schengenviseringar i 3 kap. 5 § UtlL och behörighet att återkalla och upphäva Schengenviseringar i 7 kap. 8 § UtlL kommer att vara överensstämmande och endast reglera den behörighet som inte följer direkt av viseringskodexen. Detta tillvägagångssätt ger den konsekvens i regleringen som Rikspolisstyrelsen har efterlyst. Enligt regeringens mening finns inte skäl att i lag reglera möjligheten för polismyndighet att rådfråga Migrationsverket vid återkallelse eller upphävande av visering. Nationella viseringar bör även fortsättningsvis återkallas av den myndighet som har beviljat viseringen eller av Migrationsverket. Nationella viseringar som beviljats av Regeringskansliet bör endast få återkallas av Regeringskansliet i enlighet med vad som gäller för återkallelse av viseringar utfärdade av Regeringskansliet enligt nuvarande 7 kap. 8 § andra stycket UtlL. 7.12 Motivering av beslut Regeringens förslag: Tillämpningsområdet för bestämmelserna i 13 kap. 10 § andra stycket UtlL, som behandlar möjligheten att utelämna skälen som ligger till grund för viseringsbeslut, begränsas till att endast avse nationell visering. Utredningens förslag: Utredningen föreslår att det i 13 kap. 10 § UtlL ska anges att avslagsbeslut beträffande Schengenvisering ska motiveras. Remissinstanserna: Ambassaden Moskva anser att även avslag beträffande nationella viseringar bör motiveras. Skälen för regeringens förslag: Ett beslut om avslag på en viseringsansökan ska enligt artikel 32.2 i viseringskodexen innehålla de skäl som ligger till grund för avslaget. Skäl för beslutet ska ges med hjälp av ett standardformulär i bilaga VI till viseringskodexen. Detsamma gäller enligt artikel 34.6 för beslut om återkallelse eller upphävande av visering. Av 13 kap. 10 § andra stycket UtlL framgår att skälen som ligger till grund för ett beslut om visering får utelämnas. För utlänningar som omfattas av EES-avtalet eller av avtalet mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan och Schweiz å andra sidan om fri rörlighet för personer utan att vara medborgare i ett EES-land eller i Schweiz, ska dock beslut som går sökanden emot motiveras. Bestämmelsen att beslut om visering inte behöver motiveras utgör ett undantag från den allmänna skyldigheten enligt 20 § förvaltningslagen (1986:223) att motivera beslut som går sökanden emot. Skyldigheten att motivera avslagsbeslut och beslut om återkallelse eller upphävande av Schengenvisering framgår direkt av viseringskodexen. Beträffande ansökningar där sökanden är familjemedlem till en EES-medborgare eller en medborgare i Schweiz utan att själv vara en sådan medborgare följer av Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier (rörlighetsdirektivet) att sökanden ska ges exakt och fullständig information om skälen till avslaget på ansökan. Det innebär enligt regeringens mening att en mer fullständig motivering än enligt standardformuläret ska lämnas i dessa fall. Då även detta torde framgå av viseringskodexen (jfr artikel 1.2) finns inte skäl att lagreglera motivering av beslut om avslag på ansökan om Schengenvisering. Utlänningslagen bör därför i fortsättningen endast reglera motiveringsskyldigheten såvitt avser nationell visering. Nationell visering beviljas av diskretionära skäl och beslut om avslag på sådan ansökan kan med vissa undantag inte överklagas (se närmare avsnitt 7.13). På grund härav bör skälen till avslagsbeslut kunna utelämnas. Av rörelsedirektivet följer som ovan nämnts att avslagsbeslut för familjemedlemmar till EES-medborgare och medborgare i Schweiz som inte själva är sådana medborgare måste motiveras, vilket bör framgå av lagtexten. 7.13 Rätten att överklaga beslut Regeringens förslag: Bestämmelsen i 14 kap. 3 § UtlL, som behandlar överklagande av vissa viseringsbeslut, tas bort. I stället införs en ny paragraf, 14 kap. 5 a §, som anger att en myndighets beslut om avslag på en ansökan om Schengenvisering och beslut om upphävande eller återkallelse av Schengenvisering får överklagas till en migrationsdomstol. Enligt paragrafen får vidare beslut om avslag på en ansökan om nationell visering eller återkallelse av en nationell visering för en utlänning som är familjemedlem till en EES-medborgare utan att själv vara EES-medborgare överklagas till en migrationsdomstol. Utredningens förslag och bedömning: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Utredningen föreslår en annan lagteknisk lösning. Remissinstanserna: Domstolsverket, Ambassaden Moskva, Länsrätten i Göteborg (numera Förvaltningsrätten i Göteborg) och VisitSweden tillstyrker förslaget att viseringsbeslut ska kunna överklagas. Länsrätten i Stockholms län (numera Förvaltningsrätten i Stockholm) har vissa lagtekniska synpunkter och anser att det bör utredas vem som ska vara den enskildes motpart i vissa situationer. Sveriges Advokatsamfund anser att sökanden i utlänningslagen bör tillförsäkras en rätt att överklaga samtliga förvaltningsrättsliga beslut i viseringsärenden. Ambassaden Moskva anser att även avslagsbeslut beträffande nationella viseringar bör kunna överklagas. Kammarrätten i Stockholm anser att det bör klargöras om överklagandemöjligheten omfattar även de fall där en viseringsansökan endast delvis bifalles. Juridiska fakulteten vid Lunds universitet anser att det finns behov av kompletterande överväganden vad gäller muntliga inslag i överklagandet. Skälen för regeringens förslag Viseringskodexens bestämmelser Artikel 32 i viseringskodexen behandlar beslut om avslag på ansökningar om Schengenvisering. Sådana beslut ska en sökande enligt artikel 32.3 ha rätt att överklaga. Överklagandet ska lämnas in till den medlemsstat som har fattat det slutliga avslagsbeslutet och handläggas i enlighet med den medlemsstatens nationella lagstiftning. Av artikel 34.7 i viseringskodexen framgår att en sökande även ska ha rätt att överklaga beslut om upphävande eller återkallelse av visering, om inte viseringen återkallas på viseringsinnehavarens begäran enligt artikel 34.3. Överklagande av återkallande eller upphävande av visering ska riktas mot den medlemsstat som fattade beslutet och i enlighet med den medlemsstatens nationella lagstiftning. Bestämmelserna om överklagande ska enligt artikel 35.7 i viseringskodexen tillämpas även beträffande ansökningar om sådana viseringar som utfärdas vid de yttre gränserna. Nationella bestämmelser En förvaltningsmyndighets beslut enligt utlänningslagen får överklagas endast i de fall som särskilt anges i 14 kap. utlänningslagen. När det gäller viseringar finns endast en bestämmelse om överklagande. Den avser sökande som är familjemedlem till en EES-medborgare eller medborgare i Schweiz utan att själv vara EES-medborgare eller medborgare i Schweiz. För sådana utlänningar föreskrivs i 14 kap. 3 § UtlL att Migrationsverkets beslut får överklagas till en migrationsdomstol om beslutet innebär ett avslag på en ansökan om visering eller återkallelse av visering. Andra beslut i viseringsärenden kan alltså inte överklagas. En migrationsdomstols beslut överklagas enligt 16 kap. 9 § UtlL till Migrationsöverdomstolen. Prövningstillstånd krävs enligt 16 kap. 11 § UtlL vid överklagande av en migrationsdomstols beslut. Nya överklagandebestämmelser i utlänningslagen För att den svenska lagstiftningen ska vara förenlig med viseringskodexen krävs kompletterande lagstiftning om överklagande. Ett alternativ skulle vara att följa utlänningslagens nuvarande systematik där rätten till överklagande inte bara följer särskilt angivna typer av beslut utan även vilken myndighet som fattat det beslut som överklagas. Den ordningen föreslår utredningen. Behörigheten för utlandsmyndigheterna och de myndigheter som ansvarar för personkontroller vid yttre gräns att besluta i Schengenviseringsärenden följer emellertid direkt av viseringskodexens bestämmelser i artikel 4.1 och 4.2 och inte av utlänningslagen. Dessa myndigheter kommer att fatta beslut i flertalet ärenden om Schengenvisering. Eftersom det inte framgår av utlänningslagen att utlandsmyndigheter och myndigheter som ansvarar för personkontroller vid yttre gräns har behörighet att besluta om Schengenvisering är det enligt regeringens mening mer ändamålsenligt att följa viseringskodexens systematik och i lagen endast ange vilka beslut som får överklagas. Bestämmelsen om överklagande av vissa av Migrationsverkets beslut om visering i 14 kap. 3 § UtlL bör därför tas bort och en ny bestämmelse om överklagande av beslut om Schengenvisering införas. Rätten att överklaga beslut om avslag på ansökan om visering och beslut om återkallelse eller upphävande av visering för en utlänning som är familjemedlem till en EES-medborgare eller medborgare i Schweiz utan att själv vara EES-medborgare eller medborgare i Schweiz följer av rörlighetsdirektivet. Mot den bakgrunden bör det av utlänningslagen framgå att denna kategori kan överklaga avslagsbeslut och beslut om återkallelse även avseende nationella viseringar. Migrationsdomstolens beslut kan överklagas till Migrationsöverdomstolen i enlighet med vad som framgår av 16 kap. 9 § UtlL. Prövningstillstånd krävs vid överklagande av migrationsdomstolens beslut. Vilka beslut får överklagas? Att avslag på viseringsansökningar samt beslut om upphävande respektive återkallande av viseringar måste kunna överklagas framgår av artiklarna 32.3, 34.7 och 35.7 i viseringskodexen. Artikel 36 innehåller bestämmelser om sjömansviseringar som utfärdas vid den yttre gränsen. I artikel 36 finns dock ingen bestämmelse om överklagande. Sveriges Advokatsamfund har anfört att samtliga förvaltningsrättsliga beslut i viseringsärenden bör kunna överklagas. Kammarrätten i Stockholm har efterfrågat ett klargörande om rätten att överklaga även omfattar de fall där en viseringsansökan endast delvis bifalles. Av viseringskodexen framgår att sökanden ska ge in en ansökan om Schengenvisering i enlighet med bilaga I till viseringskodexen. Resans huvudsakliga syfte ska anges i formuläret. Om en enhetlig, en territoriellt begränsad eller en visering för flygplatstransitering ska utfärdas, för vilken tid viseringen ska utfärdas eller om ansökan ska avslås, avgörs av den myndighet som prövar ansökan. Enligt viseringskodexen ska sökande som fått avslag på sin viseringsansökan ha rätt att överklaga. Rätten att överklaga omfattar endast avslagsbeslut och inte beslut om att ansökan inte tas upp till prövning eller beslut om olika handläggningsåtgärder. Om ett beslut som innebär att sökanden beviljats visering i en annan form eller för en kortare tidsperiod än han eller hon önskat är att betrakta som ett beslut om avslag är en fråga om tolkning av viseringskodexen. En sådan tolkning kan inte avgöras i nationell lagstiftning utan måste överlämnas till rättstillämpningen och är ytterst en fråga för EU-domstolen. En visering som utfärdas vid yttre gräns för sjömän i transit är en Schengenvisering och bör kunna överklagas på samma sätt som övriga sådana viseringar även om det inte framgår uttryckligen av viseringskodexen. En Schengenvisering kan också förlängas i enlighet med artikel 33 i viseringskodexen. I artikel 33 finns inte någon bestämmelse om överklagande för det fall viseringen inte förlängs. Beslut att inte förlänga en Schengenvisering omfattas därmed inte av rätten att överklaga. Regeringen anser att en rätt att överklaga sådana beslut inte bör införas i utlänningslagen. Av artikel 34 i viseringskodexen framgår att beslut om upphävande eller återkallelse av en Schengenvisering måste kunna överklagas. Ambassaden Moskva anser att avslag på ansökan om nationell visering ska kunna överklagas. Eftersom nationella viseringar inte omfattas av viseringskodexens bestämmelser finns inget krav på att avslagsbeslut ska kunna överklagas. Vid planerad kortare vistelse som överstiger tre månader ska en tredjelandsmedborgare som huvudregel ansöka om tidsbegränsat uppehållstillstånd. Nationell visering kan beviljas av diskretionära skäl, bl.a. när förutsättningarna för beviljande av ett tidsbegränsat uppehållstillstånd inte är uppfyllda. Med hänsyn till den nationella viseringens diskretionära karaktär anser regeringen inte att en rätt att överklaga beslut om avslag på en ansökan om nationell visering bör införas i utlänningslagen. Av rörelsedirektivet följer dock att avslagsbeslut för familjemedlemmar till EES-medborgare och medborgare i Schweiz som inte själva är sådana medborgare måste kunna överklagas. Vem är motpart? Av 7 a § förvaltningsprocesslagen (1971:291) framgår att om en enskild överklagar en förvaltningsmyndighets beslut ska den myndighet som först beslutade i saken vara den enskildes motpart i domstol. Detta innebär att en utlandsmyndighet, polismyndighet eller Migrationsverket är den enskildes motpart när beslut om visering överklagas till migrationsdomstol. Även annan myndighet som har bemyndigats att besluta om visering enligt 3 kap. 6 § första stycket UtlL kan komma att uppträda som motpart till den enskilde i viseringsärenden. Länsrätten i Stockholms län har anfört att det bör utredas vem som är utlänningens motpart när ett beslut om avslag fattats av Sveriges exportråd eller av en annan stats behöriga myndighet. Som angivits ovan i avsnitt 7.9 kommer organ knutet till Sveriges exportråd endast att kunna bemyndigas att bevilja visering. Dess beslut kan därför inte överklagas. Om en annan medlemsstat representerar Sverige och i denna egenskap avslår en ansökan om visering ska överklagandet riktas mot den medlemsstaten. Svensk domstol kommer alltså inte att pröva ansökningar som beslutats av andra medlemsstaters myndigheter. Handläggning av överklaganden Huvudregeln vid handläggning av mål i migrationsdomstol och Migrationsöverdomstolen är enligt 16 kap. 5 § första stycket UtlL att förfarandet är skriftligt. Enligt andra stycket samma paragraf får det ingå muntlig förhandling beträffande viss fråga, när det kan antas vara till fördel för utredningen eller främja ett snabbt avgörande av målet. Muntlig förhandling ska enligt tredje stycket hållas i migrationsdomstol om utlänning som för talan i målet begär det samt förhandlingen inte är obehövlig och inte heller särskilda skäl talar mot det. Juridiska fakulteten vid Lunds universitet anser att det finns ett behov av kompletterande överväganden om hur muntliga inslag ordnas tekniskt och i vilka fall rekvisiten för muntliga inslag i migrationsdomstolen kan tänkas vara uppfyllda. De grunder som en viseringsansökan kan avslås på framgår av artikel 32 i viseringskodexen. Förutsättningarna för upphävande och återkallande av visering anges i artikel 34. I de allra flesta fall kommer domstolens prövning att vara inriktad på att bedöma om sökanden genom olika ingivna handlingar uppfyllt kravet för att beviljas visering. Till detta kommer att viseringsmål bör handläggas skyndsamt och att utlänningen befinner sig utomlands i avvaktan på att viseringsmålet prövas och därför inte kan infinna sig vid en förhandling i svensk domstol. Samma förhållande föreligger redan beträffande ansökningar om uppehållstillstånd där sökanden befinner sig utomlands. Regeringen gör bedömningen att det i viseringsmål endast i yttersta undantagsfall kan finnas skäl för muntlig förhandling i domstol. Om muntliga uppgifter i något fall behövs finns olika tekniska lösningar, t.ex. telefon- och videoförhör. Regeringen anser att det inte finns skäl att med anledning av överklagande av viseringsärenden på nytt överväga frågan om muntlighet i migrationsdomstol. 7.14 Behörig domstol Regeringens förslag: En bestämmelse som upplyser om regeringens behörighet att meddela föreskrifter om behörig migrationsdomstol för viseringsmål tas in i utlänningslagen. Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens bedömning. Utredningen föreslår dock ett bemyndigande i utlänningslagen som ger regeringen rätt att bestämma vilken domstol som ska vara behörig att handlägga viseringsärenden. Remissinstanserna: Kammarrätten i Stockholm, Länsrätten i Stockholms län (numera Förvaltningsrätten i Stockholm), Länsrätten i Göteborg (numera Förvaltningsrätten i Göteborg) och Migrationsverket tillstyrker förslaget. Länsrätten i Skåne län (numera Förvaltningsrätten i Malmö) och Domstolsverket anser att viseringsmål bör handläggas vid samtliga tre migrationsdomstolar. Skälen för regeringens förslag: Enligt 16 kap. 1 § UtlL är de förvaltningsrätter som regeringen bestämmer migrationsdomstolar. Vilka förvaltningsrätter som är migrationsdomstolar och deras domsområden regleras i förordningen (1977:937) om allmänna förvaltningsdomstolars behörighet m.m. Regeringen har i flera sammanhang uttalat att koncentration av måltyper till en viss domstol som huvudregel bör undvikas (jfr t.ex. prop. 2008/09:165 s. 105). Målen bör därför handläggas av samtliga migrationsdomstolar, om det inte på grund av målens speciella karaktär finns anledning att låta endast en av domstolarna handlägga dem. Enligt regeringen finns det inget behov av sådan särskild kompetens vid handläggningen av viseringsmål i domstol som skulle motivera koncentration av denna måltyp till en av de tre migrationsdomstolarna. För att endast en migrationsdomstol ska handlägga viseringsmål talar dock svårigheten att fördela målen mellan de tre migrationsdomstolarna, eftersom den absoluta merparten av besluten fattas på beskickningar utomlands som saknar naturlig geografisk koppling till någon domstol. Att tillskapa en reglering som fördelar överklagandena mellan migrationsdomstolarna utifrån t.ex. vilken beskickning som har meddelat det överklagade beslutet eller vilken världsdel ansökan görs i är svårt och det finns heller inte underlag för att välja en sådan lösning i detta lagstiftningsärende. Regeringen anser mot denna bakgrund att det i fråga om viseringsmål finns skäl att frångå vad som normalt gäller för utlänningsmål i fråga om antalet behöriga migrationsdomstolar och inledningsvis låta endast en av migrationsdomstolarna handlägga dessa mål. Föreskrifter om behörig migrationsdomstol för viseringsmål bör meddelas i förordning. Om förslaget om en utvidgad möjlighet att överklaga viseringsbeslut skulle leda till ett mycket stort antal mål, kan det bli aktuellt att på nytt överväga frågan. 8 Ekonomiska konsekvenser Regeringens bedömning: Bestämmelserna i viseringskodexen om överklagande av beslut i viseringsärenden leder till en kostnadsökning för domstolarna med 17 miljoner kronor för år 2011 och därefter med 25 miljoner kronor årligen. Regeringen har i 2011 års budgetproposition föreslagit hur dessa kostnader ska finansieras. Kostnaderna för Migrationsverket, utrikesrepresentationen och polismyndigheterna är marginella och kan finansieras inom befintliga anslag. Utredningens bedömning: Viseringskodexens bestämmelser om rätt att överklaga leder till en årlig kostnadsökning med sammanlagt 27,5 miljoner kronor, varav 25 miljoner kronor för domstolsväsendet och 2,5 miljoner kronor för utrikesrepresentationen Remissinstanserna: Kammarrätten i Stockholm anser att utredningens bedömning av hur många beslut som kan komma att överklagas är väl försiktig. Länsrätten i Stockholms län (numera Förvaltningsrätten i Stockholm) framhåller att utredningens beräkningar av antalet överklagade beslut i viseringsärenden bygger på antaganden och därför får anses mycket osäkra. Domstolsverket har inga erinringar mot beräkningarna av de ekonomiska konsekvenserna vad gäller anslaget Domstolsprövning i utlänningsärenden. Däremot anser verket att åtminstone en viss ökning av kostnaderna för översättning kommer att uppstå. Ambassaden London framhåller att överklagandeärendena medför att en ny börda läggs på utlandsmyndigheterna, vilket måste beaktas i resurstilldelningen. Ambassaden Moskva anser att utlandsmyndigheternas kostnader för att hantera ett överklagande kan bli betydligt högre än utredningens beräkningar. Skälen för regeringens bedömning: Förslaget att beslut om avslag på viseringsansökningar ska kunna överklagas till migrationsdomstol och Migrationsöverdomstolen innebär att domstolarna får en ökad måltillströmning. Detta innebär ökade kostnader. Antalet viseringsärenden beräknas under år 2011 att uppgå till totalt 220 000. Av dessa ansökningar kan cirka 3 000 antas bli överlämnade till Migrationsverket. Andelen avslagsbeslut för utlandsmyndigheterna beräknas uppgå till 8 procent vilket innebär att de beräknas fatta 17 000 beslut om avslag. Migrationsverket antas fatta 1 200 beslut om avslag. Överklagandefrekvensen i olika typer av utlänningsärenden och förvaltningsärenden på andra områden varierar. Av de Schengenstater som redan nu har ett system för överklagande av beslut i viseringsärenden varierar överklagandefrekvensen kraftigt. I Nederländerna överklagas 22 procent av avslagsbesluten medan endast 11 procent överklagas i Norge. Mot bakgrund av ovanstående gör utredningen bedömningen att överklagandefrekvensen till migrationsdomstol kommer att uppgå till i genomsnitt cirka 20 procent. Det totala antalet viseringsmål som kommer att handläggas årligen av migrationsdomstolen skulle utifrån det antagandet uppgå till cirka 3 600. Utredningen bedömer att högst 500 överklaganden kommer att handläggas av Migrationsöverdomstolen per år. Länsrätten i Stockholms län framhåller att beräkningarna av antalet överklagade beslut i viseringsärenden bygger på antaganden och därför får anses mycket osäkra. Regeringen instämmer i att det är svårt att uppskatta hur många som väljer att överklaga ett avslag på en viseringsansökan men finner ingen anledning att frångå utredningens bedömning. Det finns ingen möjlighet att finansiera kostnadsökningen för domstolsväsendet genom en höjning av viseringsavgifterna. Regeringen anser därför att en omfördelning bör ske inom utgiftsområde 8 Migration så att domstolarna på ett effektivt sätt ska kunna uppfylla Sveriges förpliktelser enligt viseringskodexen. Bestämmelsen om rätt att överklaga viseringsbeslut ska tillämpas från den 5 april 2011. Under år 2011 beräknar regeringen att kostnaderna för domstolarna kommer att uppgå till 17 miljoner kronor och därefter till 25 miljoner kronor per år. Därutöver kommer Migrationsverket, utlandsmyndigheterna och polismyndigheter att få vissa ökade kostnader i samband med handläggning av överklaganden. Regeringen bedömer dock att dessa kostnadsökningar är marginella och att de bör rymmas inom respektive myndighets förvaltningsanslag. Genom viseringskodexen införs rutiner på utlandsmyndigheterna som syftar till att förenkla handläggningen och på sikt sänka kostnaderna. Regeringen delar därför inte Ambassaden Moskvas uppfattning att utlandsmyndigheternas kostnader kan bli betydligt högre än beräknat. Övriga förslag i denna proposition bedöms inte leda till några kostnadsökningar. 9 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser Regeringens förslag: De föreslagna författningsändringarna träder i kraft den 1 juli 2011. Regeringens bedömning: Det behövs inga övergångsbestämmelser. Skälen för regeringens förslag och bedömning: När viseringsutredningen lämnade sitt delbetänkande hade viseringskodexen ännu inte publicerats i Europeiska Unionens officiella tidning och därmed ännu inte trätt i kraft. Utredningen lämnade därför inte något förslag avseende ikraftträdande. Viseringskodexen trädde därefter i kraft den 5 oktober 2009 och ska, förutom överklagandebestämmelserna, tillämpas från och med den 5 april 2010. Bestämmelserna om överklagande ska tillämpas från och med den 5 april 2011. Lagförslagen bör därför träda i kraft så snart som möjligt, vilket bedöms vara den 1 juli 2011. Det finns inte något behov av övergångsbestämmelser. 10 Författningskommentar Förslaget till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716) 1 kap. 4 a § Med Schengenvisering avses i denna lag en visering enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 810/2009 av den 13 juli 2009 om införande av en gemenskapskodex om viseringar (viseringskodex). Paragrafen, som är ny, anger vad som i lagen avses med begreppet Schengenvisering. Övervägandena finns i avsnitt 7.2. Med Schengenvisering avses enligt paragrafen en visering enligt viseringskodexen, dvs. en visering för planerad vistelse som inte varar längre än tre månader under en sexmånadersperiod. En sådan visering kan vara en enhetlig visering som gäller inom medlemsstaternas hela territorium, en visering med territoriellt begränsad giltighet eller en visering för flyplatstransitering. 2 kap. 3 § En utlänning som reser in i eller vistas i Sverige ska ha Schengenvisering eller nationell visering, om han eller hon inte har uppehållstillstånd eller har ställning som varaktigt bosatt. Paragrafen behandlar i vilka fall en utlänning ska ha visering för inresa och vistelse i Sverige. Övervägandena finns i avsnitt 7.3. I paragrafen görs ett förtydligande av att det för inresa och vistelse i Sverige krävs Schengenvisering eller nationell visering. Vilka tredjelandsmedborgare som är viseringspliktiga framgår av rådets förordning (EG) nr 539/2001 av den 15 mars 2001 om fastställande av förteckningen över tredje länder vars medborgare är skyldiga att inneha visering när de passerar de yttre gränserna och av förteckningen över de tredje länder vars medborgare är undantagna från detta krav. Att utlänningar med uppehållstillstånd eller nationell visering utfärdade i en annan EES-stat, Schweiz eller Liechtenstein har fri rörlighet under vissa förutsättningar framgår av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 265/2010 av den 25 mars 2010 om ändring av konventionen om tillämpning av Schengenavtalet och av förordning (EG) nr 562/2006 vad gäller rörlighet för personer med visering för längre vistelse. Det finns även andra EU-rättsakter som behandlar rätten till fri rörlighet för utländska medborgare. 3 kap. 1 § Villkor för beviljande av Schengenvisering finns i viseringskodexen. Paragrafen behandlar Schengenvisering. Övervägandena finns i avsnitt 7.4. Paragrafen innehåller en hänvisning till viseringskodexens bestämmelser. 4 § Om det finns särskilda skäl får nationell visering beviljas. En sådan visering ger tillstånd att resa in i och vistas i Sverige. Viseringen får endast beviljas för längre tid än tre månader, dock högst ett år. Den får beviljas för längre tid än utlänningens pass gäller endast när det finns särskilda skäl. Paragrafen behandlar nationell visering. Övervägandena finns i avsnitt 7.7. En nationell visering omfattas inte av viseringskodexen. Den ger endast tillstånd att resa in i och vistas i Sverige. En sådan visering får endast beviljas om det finns särskilda skäl. Särskilda skäl kan t.ex. vara att sökanden önskar besöka nära släktingar i Sverige under längre tid än tre månader eller att en Schengenvisering för tid understigande tre månader av någon orsak inte kan utfärdas. Nationell visering får endast beviljas för längre tid än tre månader. Den får dock inte beviljas för längre tid än ett år. 5 § Beslut om Schengenvisering får utöver vad som följer av viseringskodexen meddelas av Migrationsverket. Beslut om nationell visering får meddelas av Migrationsverket och Regeringskansliet. Paragrafen anger vilka myndigheter som får meddela beslut om visering. Övervägandena finns i avsnitt 7.8. Av artikel 4.1 jämförd med artikel 2.9 i viseringskodexen framgår att beskickningar och karriärkonsulat får meddela beslut om Schengenvisering. Av artikel 4.2 i viseringskodexen framgår att myndighet som ansvarar för personkontroller vid yttre gräns har samma behörighet vid gränsen. Den föreslagna paragrafen innebär att även Migrationsverket får besluta om Schengenvisering och nationell visering samt att Regeringskansliet får besluta om nationell visering. 6 § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Migrationsverket får meddela föreskrifter om att andra myndigheter har rätt att besluta om visering. Regeringen får meddela föreskrifter om att ett organ som är knutet till Sveriges exportråd har rätt att bevilja visering. Regeringen eller, efter regeringens bestämmande, Regeringskansliet får ingå överenskommelse med en Schengenstat om att den statens behöriga myndigheter får besluta om Schengenvisering. Regeringen eller, efter regeringens bestämmande, Regeringskansliet får besluta om samarbete med en extern tjänsteleverantör eller med en kommersiell mellanhand i enlighet med viseringskodexen. Paragrafen innehåller bemyndiganden om viseringar, om överenskommelser med andra Schengenstater och om samarbete med externa tjänsteleverantörer och kommersiella mellanhänder. Övervägandena finns i avsnitt 7.9. Andra stycket ändras så att organ knutna till Sveriges exportråd endast kan bemyndigas att bevilja viseringar. Tredje stycket ändras så att det framgår att regeringen eller, efter regeringens bestämmande, Regeringskansliet kan ingå överenskommelser om representation i enlighet med artikel 8 i viseringskodexen och att dessa överenskommelser även kan omfatta rätten att avslå viseringsansökningar. Av fjärde stycket, som är nytt, framgår att regeringen eller, efter regeringens bestämmande, Regeringskansliet får besluta om samarbete med en extern tjänsteleverantör i enlighet med artikel 43 i viseringskodexen och med en kommersiell mellanhand i enlighet med artikel 45 i viseringskodexen. 7 kap. 1 § Nationell visering, uppehållstillstånd och arbetstillstånd får återkallas för en utlänning som medvetet har lämnat oriktiga uppgifter eller medvetet har förtigit omständigheter, som varit av betydelse för att få tillståndet. I viseringskodexen finns bestämmelser om upphävande och återkallelse av Schengenvisering. Om utlänningen har vistats här i landet i mer än fyra år med uppehållstillstånd när frågan om återkallelse prövas av den myndighet som först beslutar i saken, får uppehållstillståndet återkallas enligt första stycket endast om det finns synnerliga skäl för det. Paragrafen innehåller bestämmelser om återkallelse av visering, uppehållstillstånd och arbetstillstånd. Övervägandena finns i avsnitt 7.10. Första stycket ändras såvitt avser visering. Ändringen innebär att bestämmelsen endast omfattar återkallelse av nationell visering. I andra stycket, som är nytt, finns en upplysningsbestämmelse som anger att det i viseringskodexen finns bestämmelser om upphävande och återkallelse av Schengenvisering. 2 § Utöver vad som sägs i 1 § får nationell visering, uppehållstillstånd och arbetstillstånd återkallas, om det finns särskilda skäl för det. Uppehållstillstånd får dock återkallas enligt första stycket endast för en utlänning som ännu inte har rest in i Sverige. Paragrafen innehåller bestämmelser om återkallelse av visering, uppehållstillstånd och arbetstillstånd. Övervägandena finns i avsnitt 7.10. Första stycket ändras såvitt avser visering. Ändringen innebär att bestämmelsen endast omfattar återkallelse av nationell visering. 8 § Återkallelse av uppehållstillstånd och arbetstillstånd beslutas av Migrationsverket. Återkallelse och upphävande av Schengenvisering får utöver vad som följer av viseringskodexen beslutas av Migrationsverket. Återkallelse av nationell visering beslutas av den myndighet som har beviljat viseringen eller av Migrationsverket. Uppehållstillstånd eller nationell visering som har beviljats av Regeringskansliet får återkallas endast av Regeringskansliet. Paragrafen reglerar vilka myndigheter som är behöriga att återkalla och upphäva beslut om visering, uppehållstillstånd och arbetstillstånd. Övervägandena finns i avsnitt 7.11. Av viseringskodexen framgår att utlandsmyndighet och, vid yttre gräns, myndighet som ansvarar för personkontroller är behöriga att besluta om återkallelse och upphävande av Schengenvisering. Första stycket andra meningen, som är ny, innebär att även Migrationsverket får fatta sådana beslut. Första stycket tredje meningen ändras så att den endast omfattar återkallelse av nationell visering. Andra stycket ändras såvitt avser visering. Ändringen innebär att bestämmelsen endast avser återkallelse av nationell visering. 13 kap. 10 § Ett beslut i fråga om uppehållstillstånd eller om tredjelandsmedborgares ställning som varaktigt bosatt i Sverige skall alltid innehålla de skäl som ligger till grund för beslutet. Vid beslut i fråga om nationell visering eller arbetstillstånd får skälen som ligger till grund för beslutet utelämnas. En utlänning har dock alltid rätt till motivering av ett beslut i fråga om nationell visering, om beslutet går utlänningen emot och utlänningen omfattas av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) eller av avtalet mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan och Schweiz å andra sidan om fri rörlighet för personer, utan att vara medborgare i en EES-stat eller i Schweiz. Paragrafen behandlar motivering av beslut. Övervägandena finns i avsnitt 7.12. Andra stycket ändras så att paragrafen endast omfattar motivering av nationell visering. Att beslut om avslag på en ansökan om Schengenvisering och beslut om återkallelse eller upphävande av en Schengenvisering ska motiveras framgår av viseringskodexen. Ändringen i sista meningen är endast språklig. 14 kap. 3 § Migrationsverkets beslut får överklagas till en migrationsdomstol, om beslutet innebär - avvisning eller utvisning, - avslag på en ansökan om uppehållstillstånd eller om tredjelandsmedborgares ställning som varaktigt bosatt i Sverige, eller - återkallelse av ett uppehållstillstånd eller av tredjelandsmedborgares ställning som varaktigt bosatt i Sverige. Migrationsverkets beslut om avslag på en ansökan om arbetstillstånd eller beslut om återkallelse av arbetstillstånd får överklagas till en migrationsdomstol, om frågan om tillstånd har behandlats i samband med ett beslut om avvisning eller utvisning. Paragrafen behandlar överklagande av Migrationsverkets beslut. Övervägandena finns i avsnitt 7.13. Bestämmelsen i första stycket om överklagande av Migrationsverkets beslut om avslag på en ansökan om visering eller återkallelse av visering för en utlänning som är anhörig till en EES-medborgare eller medborgare i Schweiz utan att själv vara EES-medborgare eller medborgare i Schweiz, tas bort. Bestämmelser om överklagande av beslut om avslag på en ansökan om visering och överklagande av beslut om återkallelse eller upphävande av visering finns i 5 a §. Visering 5 a § En myndighets beslut om avslag på ansökan om Schengenvisering eller om upphävande eller återkallelse av Schengenvisering, får överklagas till en migrationsdomstol. En myndighets beslut om avslag på ansökan om nationell visering eller återkallelse av nationell visering för en utlänning som omfattas av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) eller av avtalet mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan och Schweiz å andra sidan om fri rörlighet för personer, utan att vara medborgare i en EES-stat eller i Schweiz får överklagas till en migrationsdomstol. Paragrafen, som är ny, reglerar överklagande av beslut om visering. Övervägandena finns i avsnitt 7.13. I första stycket anges att beslut om avslag på ansökan om Schengenvisering får överklagas till en migrationsdomstol. Bestämmelsen omfattar avslagsbeslut som fattats av utlandsmyndighet, myndighet som ansvarar för personkontroller vid yttre gräns, Migrationsverket och eventuella andra myndigheter som har bemyndigats med stöd av 3 kap. 6 § första stycket UtlL. Endast beslut om avslag på en ansökan får överklagas. Beslut att inte ta upp en ansökan till prövning och beslut under handläggningen, t.ex. att kalla sökanden till intervju, får inte överklagas. Däremot får beslut om återkallelse eller upphävande av Schengenvisering överklagas. Bestämmelsen omfattar alla typer av Schengenviseringar dvs. enhetlig visering, territoriellt begränsad visering och visering för flygplatstransitering. Andra stycket behandlar överklagande av beslut om avslag på ansökan om nationell visering och beslut om återkallelse av nationell visering. Sådana beslut kan endast överklagas om sökanden är familjemedlem till en EES-medborgare utan att själv vara EES-medborgare. Övriga personkategorier kan inte överklaga ett beslut om avslag på ansökan om nationell visering. 16 kap. 1 § Regeringen meddelar föreskrifter om vilka förvaltningsrätter som ska vara migrationsdomstolar och vilken migrationsdomstol som är behörig att pröva säkerhetsärenden. Regeringen meddelar även föreskrifter om behörig migrationsdomstol för viseringsmål. Migrationsöverdomstol är Kammarrätten i Stockholm. Om migrationsdomstol och Migrationsöverdomstolen och förfarandet i dessa gäller vad som allmänt är föreskrivet om förvaltningsrätt och kammarrätt och rättskipningen i dessa, om inte något annat följer av denna lag. Paragrafen innehåller bestämmelser om migrationsdomstolar och Migrationsöverdomstolen. Övervägandena finns i avsnitt 7.14. I första stycket har tagits in en upplysning om att regeringen meddelar föreskrifter om behörig migrationsdomstol för viseringsmål. Övriga ändringar är endast språkliga. Viseringskodexen Sammanfattning SOU 2009:77 Uppdraget Viseringsutredningen har fått i uppdrag att lämna förslag till de författningsändringar som behöver göras med anledning av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 00/2009 av den ... om införande av en gemenskapskodex om viseringar (viseringskodexen) och förordning om ändring av de gemensamma konsulära anvisningarna (Common Consular Instructions on visas for diplomatic missions and consular posts, CCI:n), ändringsförordningen. Viseringskodexen antogs den 25 juni 2009, men har ännu (augusti 2009) inte publicerats i EUT och inte heller trätt i kraft. Ändringsförordningen publicerades i EUT den 28 maj 2009 och trädde i kraft den 29 maj 2009. Utredningen ska också lämna förslag till de författningsändringar som behöver göras med anledning av förordningen (EG) nr 1030/2002 om en enhetlig utformning av uppehållstillstånd för tredjelandsmedborgare. I detta delbetänkande redovisas uppdraget såvitt gäller de författningsändringar som föranleds av antagandet av Viseringskodexen och ändringsförordningen. Viseringskodexens och ändringsförordningens bestämmelser om representation, samarbetsformer och upptagande av biometri är i huvudsak likalydande. Ändringsförordningen kommer på sikt sannolikt att upphävas. Mot bakgrund härav har överväganden och bedömningar om författningsändringar gjorts mot bakgrund av Viseringskodexens bestämmelser. Schengenregelverket på viseringsområdet I Schengenkonventionen finns bestämmelser om viseringar för kortare vistelser och för längre vistelser. Schengenkonventionens bestämmelser om viseringar kompletteras med utförliga bestämmelser för de tillämpande myndigheterna i de av Europeiska unionens råd beslutade gemensamma konsulära anvisningarna (Common Consular Instructions on visas for diplomatic missions and consular posts, CCI). Bestämmelserna i CCI:n preciserar också under vilka förutsättningar som visering ska beviljas. Det finns också rättsakter som bl.a. bestämmer vilka länders medborgare som ska vara skyldiga att ha visering och vilka länders medborgare som ska vara undantagna från viseringskravet för att få resa in i Sverige och de övriga Schengenstaterna; rådets förordning (EG) nr 539/2001 av den 15 mars 2001 om fastställande av förteckningen över tredje länder vars medborgare är skyldiga att inneha visering när de passerar de yttre gränserna och förteckningen över de tredje länder vars medborgare är undantagna från detta krav. Bestämmelser om nödfallsviseringar finns i rådets förordning (EG) nr 415/2003 av den 27 februari 2003 om utfärdande av viseringar vid gränsen, inbegripet till sjömän i transit. Beträffande visering för flygplatstransitering antog ministerrådet den 4 mars 1996 en gemensam åtgärd om ett system med sådana viseringar (96/197/RIF). I bilagan till den gemensamma åtgärden räknas upp de länder vars medborgare måste ha en sådan visering. Rådets förordning (EG) nr 1683/95 om en enhetlig utformning av viseringshandlingar gäller också på området. Informationssystemet för viseringar (VIS) Den 8 juni 2004 beslutade rådet att inrätta ett informationssystem för viseringar (VIS) som ett system för utbyte av uppgifter mellan medlemsstater. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 767/2008 av den 9 juli 2008 om informationssystemet för viseringar (VIS) och utbytet mellan medlemsstaterna av uppgifter om viseringar för kortare vistelser (VIS-förordningen) fastställer ändamål, funktioner och ansvarsfördelningen för VIS. Den fastställer också villkor och förfaranden för utbyte av uppgifter mellan medlemsstaterna för att underlätta prövningen av viseringsansökningar och beslut som fattas i anslutning till dessa. VIS-förordningen innehåller allmänna bestämmelser om syfte, tillämpningsområde och mål, definitioner, vilka uppgiftskategorier som ska registreras i VIS, vilka som ska ha tillgång till VIS samt allmänna principer som ska tillämpas vid användningen av VIS. Förordningen innehåller vidare en s.k. broklausul, som reglerar brottsbekämpande myndigheters och Europols tillgång till uppgifter i VIS för att förhindra, upptäcka eller utreda terroristbrott och andra grova brott. I VIS-förordningen finns också närmare bestämmelser om viseringsmyndigheternas registrering och användning av uppgifterna i VIS, andra myndigheters åtkomst till dessa uppgifter samt om lagring och ändring av uppgifterna. Förordningen reglerar även drift och ansvar samt rättigheter och skyldigheter med avseende på uppgiftsskydd. Förordning om ändring av de gemensamma konsulära anvisningarna Av artikel 5.1 i VIS-förordningen framgår vilka uppgifter som i samband med en viseringsansökan ska registreras i VIS, bl.a. ett fotografi av sökanden och sökandens fingeravtryck. CCI:n saknade tidigare helt bestämmelser om upptagande av biometri. I CCI:n fanns tidigare alltså ingen rättslig grund för viseringsmyndigheterna att kräva biometriska uppgifter från personer som ansökte om visering. Genom den s.k. ändringsförordningen som trädde i kraft den 29 maj 2009 har en rättslig grund för upptagningen av biometriska kännetecken skapats. Viseringskodexen I Haagprogrammet för stärkt frihet, säkerhet och rättvisa i Europeiska unionen framhålls "nödvändigheten av att ytterligare utveckla den gemensamma viseringspolitiken som en del av ett mångsidigt system som syftar till att underlätta lagligt resande och ta itu med olaglig invandring genom ytterligare harmonisering av nationell lagstiftning och hanteringsförfaranden vid lokala konsulära beskickningar." Ett av de viktigaste inslagen för detta är införandet av en gemenskapskodex om viseringar såsom ett gemensamt regelverk för viseringspolitiken, särskilt genom konsolidering och utveckling av gällande bestämmelser. Genom Viseringskodexen upphävs en rad bestämmelser i olika EG-rättsliga rättsakter. Det rör sig bl.a. om bestämmelserna i Schengenkonventionen om viseringar för kortare vistelse, CCI:n och artikel 2 i ändringsförordningen samt rådets förordning (EG) nr 415/2003 av den 27 februari 2003 om utfärdandet av viseringar vid gränsen, inbegripet till sjömän i transit. Efter Viseringskodexens ikraftträdande kommer viseringar för kortare vistelser heltäckande att regleras av Viseringskodexen. Viseringskodexen innehåller allmänna bestämmelser om syfte och mål. Bestämmelserna i Viseringskodexen ska vara tillämpliga på alla tredjelandsmedborgare som enligt rådets förordning (EG) nr 539/2001 av den 15 mars 2001 om fastställande av förteckningen över tredje länder vars medborgare är skyldiga att inneha visering när de passerar de yttre gränserna, och av förteckningen över de tredje länder vars medborgare är undantagna från detta krav. Viseringskodexen påverkar emellertid inte rätten till fri rörlighet för tredjelandsmedborgare som är familjemedlemmar till unionsmedborgare eller som har samma rätt till sådan rörlighet enligt avtal mellan å ena sidan gemenskapen och dessa medlemsstater samt, å andra sidan, dessa tredjeländer. I förordningen anges vidare vilka tredjeländer vars medborgare är skyldiga att inneha visering för flygplatstransitering, samtidigt som det fastställs förfaranden och villkor för utfärdande av viseringar för transitering genom de internationella transitområdena på medlemsstaternas flygplatser. Liksom ändringsförordningen innehåller Viseringskodexen bestämmelser för upptagande av biometri (fingeravtryck och fotografi) i samband med en viseringsansökan. I Viseringskodexen finns också föreskrifter avseende överenskommelser om representation medlemsstaterna emellan och andra samarbetsformer. Avslag på viseringsansökan samt återkallande och upphävande av en visering ska enligt Viseringskodexen kunna överklagas av sökanden. I den mån en medlemsstats nationella lagstiftning inte redan innehåller regler för överprövning av sådana beslut uppställer Viseringskodexen krav på att medlemsstaten inrättar nationella regler härom. EG-rättsliga utgångspunkter Såväl Viseringskodexen som ändringsförordningen är EG-förordningar. Sådana förordningar blir automatiskt en del av medlemsstaternas nationella rättssystem och gäller enligt sin lydelse på samma sätt som nationella lagar. Enligt EG-rättsliga principer får medlemsstaterna inte vidta några implementeringsåtgärder när det gäller EG-förordningar. En EG-förordnings bestämmelser får som huvudregel inte återges i nationell lagstiftning eftersom detta skulle kunna dölja att de rättigheter som har sitt ursprung i förordningen är av gemenskapsrättslig natur. Om det finns nationella författningsbestämmelser som motsvarar eller strider mot en EG-förordnings bestämmelser måste de nationella bestämmelserna utmönstras. Bestämmelser i en EG-förordning får dock återges i nationell lagstiftning när det är nödvändigt för att den nationella lagstiftningen ska bli begriplig och sammanhållen. En EG-förordning kan också i olika avseenden ge upphov till kompletterande nationella föreskrifter. Bedömningar av behovet av svenska författningsändringar i detta delbetänkande görs med utgångspunkt i dessa EG-rättsliga principer. Överenskommelser om representation och samarbetsformer Viseringskodexen innehåller bestämmelser om representation mellan medlemsstaterna och samarbetsformer. En medlemsstat kan samtycka till att representera en annan medlemsstat som enligt Viseringskodexens bestämmelser är behörig att pröva ansökan och utfärda viseringar på den medlemsstatens vägnar. En medlemsstat kan också företräda en annan medlemsstat på ett begränsat sätt på så vis att den tar emot viseringsansökningar och registrerar biometriska kännetecken. Till följd av Schengensamarbetet finns redan i dag bestämmelser i utlänningslagen (2005:716) om Sveriges möjlighet att ingå överenskommelser med annan Schengenstat om att den statens behöriga myndigheter får meddela beslut om s.k. enhetlig visering. I 3 kap. 6 § UtlL anges att regeringen får ingå överenskommelse med en Schengenstat om att den statens behöriga myndigheter får meddela beslut om enhetliga viseringar. Andra samarbetsformer som regleras av kodexen, samlokalisering och gemensamma ansökningscentrum samt samarbete med s.k. externa tjänsteleverantörer m.m., saknar motsvarighet i svensk lag. Som nämnts ovan upphävs Schengenkonventionens bestämmelser om visering för kortare vistelser genom Viseringskodexen. För att den svenska lagstiftningen ska vara förenlig med Viseringskodexen föreslås att bestämmelsen i 3 kap. 6 § UtlL ändras så att den istället tar sikte på överenskommelser om representation enligt Viseringskodexen. Övriga samarbetsformer regleras uttömmande av Viseringskodexen. Någon anledning eller ens EG-rättslig möjlighet att meddela kompletterande nationella föreskrifter härom finns därför inte. Upptagande av biometri I svensk lag finns inga bestämmelser om upptagande av biometri i samband med viseringsansökningar. Den rättsliga grunden för att ta upp biometri (fingeravtryck och fotografi) i samband med viseringsansökningar finns i Viseringskodexen. Någon kompletterande nationell lagstiftning krävs därför inte. Möjligheten att överklaga Att avslag på viseringsansökningar samt beslut om upphävande respektive återkallande av viseringar får överklagas framgår klart av Viseringskodexen. Huruvida bestämmelserna om överklagande är tillämpliga även i andra fall är dock oklart. Enligt utredningens mening får det överlämnas till rättstillämpningen att närmare avgöra räckvidden av Viseringskodexens överklagandebestämmelser. Utlänningslagen saknar för närvarande generella bestämmelser om rätt att överklaga avslagsbeslut avseende viseringar. För att den svenska lagstiftningen ska vara förenlig med kodexen krävs författningsändringar och kompletterande lagstiftning avseende överklagande. Utredningen föreslår att det i utlänningslagen införs bestämmelser om rätt att överklaga beslut om avslag på en viseringsansökan samt återkallande och upphävande av en visering. Beslut om visering meddelas enligt 3 kap. 5 § UtlL, av Migrationsverket och Regeringskansliet. Enligt 3 kap. 6 § samma lag får emellertid regeringen eller - efter regeringens bemyndigande - Migrationsverket meddela föreskrifter om att andra myndigheter har rätt att besluta om visering. Regeringen får också meddela föreskrifter om att ett organ som är knutet till Sveriges exportråd har rätt att besluta om visering. Utredningen föreslår att det nuvarande bemyndigandesystemet ska behållas. Såvitt avser instansordningen föreslås att viseringsbeslut bör kunna överklagas till en enda migrationsdomstol och därefter till Migrationsöverdomstolen. Vid överklagande till Migrationsöverdomstolen innebär det att utlänningslagens bestämmelser om prövningstillstånd gäller. Övriga överväganden Efter Viseringskodexens ikraftträdande kommer det att finnas två huvudtyper av viseringar. Viseringar som utfärdats enligt Viseringskodexen och s.k. nationella viseringar för längre vistelser. Den förstnämnda typen av viseringar har som framgår sin grund i Viseringskodexens bestämmelser. En sådan visering kan vara enhetlig, av territoriellt begränsad giltighet eller endast giltig för flygplatstransitering. Även visering som utfärdas vid de yttre gränserna (nödfallsvisering och sjömansvisering) har sin grund i Viseringskodexens bestämmelser. Viseringskodexen utgör en utveckling av Schengensamarbetet. Utredningen föreslår att en visering som utfärdas med stöd av Viseringskodexen benämns Schengenvisering och att det i utlänningslagen tas in en definition härom. I Viseringskodexen regleras vilken stat som är behörig att pröva en ansökan om visering. Direkt av Viseringskodexen följer också att en enhetlig visering gäller inom samtliga medlemsstaters territorium. Mot bakgrund av detta föreslås att bestämmelsen i 3 kap. 3 § UtlL som stadgar att beslut om enhetlig visering som meddelats av en behörig myndighet i en annan Schengenstat gäller i Sverige utmönstras. Utredningen förslår vidare att bestämmelserna i utlänningslagen anpassas efter Viseringskodexen och att föreskrifter som framgår direkt av EG-förordningen - beviskrav, villkor för beviljande av viseringar, grunder för upphävande och återkallande av visering, begreppet enhetlig visering enligt Schengenkonventionen - utmönstras. Utredningen lämnar inte några förslag avseende utlänningsförordningen (2006:97) utan pekar bara på vissa oförenligheter med Viseringskodexens bestämmelser. Utredningen föreslår att utlänningsförordningen ses över. Författningsförslag SOU 2009:77 1.1 Förslag till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716) Härigenom föreskrivs i fråga om utlänningslagen (2005:716) dels att 3 kap. 2 och 3 §§ ska upphöra att gälla, dels att 2 kap. 3 §, 3 kap. 1, 4 och 6 §§, 7 kap. 1, 2 och 8 §§, 13 kap. 10 §, 14 kap. 2 och 3 §§ samt 16 kap. 1 § ska ha följande lydelse, dels att rubriken närmast före 1 kap. 4 § ska lyda "Schengenkonventionen, Schengenstat och Schengenvisering", dels att rubriken närmast före rubriken till 14 kap. 2 § ska ha följande lydelse, dels att det i 1 kap. införs en ny paragraf, 4 a §, och i 14 kap. införs en ny paragraf, 2 a §, med följande lydelse, dels att det närmast före 14 kap. 2 a § införs en ny rubrik av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 kap. 4 a § Med Schengenvisering avses i denna lag en visering enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 00/2009 av den ... om införande av en gemenskapskodex om viseringar (Viseringskodexen). 2 kap. 3 § Visering är ett tillstånd att resa in i och vistas i Sverige under en viss kortare tid. En utlänning som reser in i eller vistas i Sverige skall ha visering, om han eller hon inte har uppehållstillstånd eller har ställning som varaktigt bosatt. En utlänning som reser in i eller vistas i Sverige ska ha Schengenvisering eller nationell visering, om han eller hon inte har uppehållstillstånd eller har ställning som varaktigt bosatt. I Viseringskodexen finns bestämmelser om Schengenvisering. Bestämmelser om nationell visering finns i 3 kap. 4 §. 3 kap. 1 § En utlänning får beviljas visering om han eller hon 1. har ett gällande pass eller annan handling som skall godtas som pass, 2. på begäran kan visa upp dokument, av vilka framgår syftet med och förutsättningarna för den planerade vistelsen i landet, 3. har en medicinsk reseförsäkring för vistelsen, 4. har tillräckliga medel för sitt uppehälle såväl under vistelsen som för återresa till utreselandet eller transitresa till ett sådant tredje land som medger inresa, eller på laglig väg kan skaffa sig sådana medel, 5. inte har meddelats inreseförbud, samt 6. inte anses äventyra den allmänna ordningen, rikets säkerhet eller någon av Schengenstaternas internationella förbindelser. Villkor för beviljande av en Schengenvisering finns i Viseringskodexen. 2 § En visering för inresa och vistelse i högst tre månader som beviljas med stöd av 1 § skall utfärdas som en enhetlig visering i enlighet med föreskrifterna i Schengenkonventionen. En enhetlig visering är giltig vid inresa och vistelse i Schengenstaterna på sätt som framgår av viseringen. Om det vid en samlad bedömning framstår som sannolikt att avsikten med vistelsen är en annan än den uppgivna eller att utlänningen inte kommer att lämna Sverige eller Schengenstaternas territorium efter viseringstidens utgång, får en enhetlig visering inte beviljas. 3 § En enhetlig visering enligt Schengenkonventionen som har utfärdats av en behörig myndighet i någon Schengenstat gäller i Sverige. 4 § Om villkoren för visering i 1 § och 2 § andra stycket inte är uppfyllda får en nationell visering beviljas om det är nödvändigt av humanitära skäl, på grund av Sveriges internationella förpliktelser eller om det annars finns ett starkt nationellt intresse att bevilja visering. En sådan visering ger endast tillstånd att resa in och vistas i Sverige. Vid bedömningen av om en nationell visering skall beviljas skall en avvägning göras Om villkoren för visering i 1 § och 2 § andra stycket inte är uppfyllda får en nationell visering beviljas om det är nödvändigt av humanitära skäl, på grund av Sveriges internationella förpliktelser eller om det annars finns ett starkt nationellt intresse att bevilja visering. En sådan visering ger endast tillstånd att resa in och vistas i Sverige. Vid bedömningen av om en nationell visering skall beviljas skall en avvägning göras mellan hur angeläget syftet med besöket är och risken för att den person som beviljas viseringen inte kommer att lämna Sverige efter viseringstidens utgång. En nationell visering får, när det finns särskilda skäl, beviljas för längre tid än tre månader, dock högst ett år. Den får beviljas för längre tid än utlänningens pass gäller endast när det finns särskilda skäl. Om en nationell visering utfärdas, skall övriga Schengenstater underrättas. Om det finns särskilda skäl får en nationell visering beviljas. En sådan visering ger endast tillstånd att resa in i och vistas i Sverige. Viseringen får endast beviljas för längre tid än tre månader, dock högst ett år. Den får beviljas för längre tid än utlänningens pass gäller endast när det finns särskilda skäl. 6 § Regeringen eller efter regeringens bemyndigande Migrationsverket får meddela föreskrifter om att andra myndigheter har rätt att besluta om visering. Regeringen får meddela föreskrifter om att ett organ som är knutet till Sveriges exportråd har rätt att besluta om visering. Regeringen får ingå överenskommelse med en Schengenstat om att den statens behöriga myndigheter får meddela beslut om enhetlig visering. Regeringen får ingå överenskommelse med en Schengenstat om att den statens behöriga myndigheter får meddela beslut om Schengenvisering. 7 kap. 1 § Visering, uppehållstillstånd och arbetstillstånd får återkallas för en utlänning som medvetet har förtigit omständigheter, som varit av betydelse för att få tillståndet. Nationell visering, uppehållstillstånd och arbetstillstånd får återkallas för en utlänning som medvetet har förtigit omständigheter, som varit av betydelse för att få tillståndet. I Viseringskodexen finns särskilda bestämmelser om upphävande och återkallelse av Schengenvisering. Om utlänningen har vistats här i landet, mer än fyra år med uppehållstillstånd när frågan om återkallelse prövas av den myndighet som först beslutar i saken, får uppehållstillståndet återkallas enligt första stycket endast om det finns synnerliga skäl för det. 2 § Utöver vad som sägs i 1 § får visering, uppehållstillstånd och arbetstillstånd återkallas, om det finns särskilda skäl för det. Utöver vad som sägs i 1 § får nationell visering, uppehållstillstånd och arbetstillstånd återkallas, om det finns särskilda skäl för det. Uppehållstillstånd får dock återkallas enligt första stycket endast för en utlänning som ännu inte har rest in i Sverige. 8 § Återkallelse av uppehållstillstånd och arbetstillstånd beslutas av Migrationsverket. Återkallelse av visering beslutas av den myndighet som har beviljat viseringen eller av Migrationsverket Uppehållstillstånd eller visering som har beviljats av Regeringskansliet får återkallas endast av Regeringskansliet. Återkallelse av uppehållstillstånd och arbetstillstånd beslutas av Migrationsverket. Återkallelse av nationell visering beslutas av den myndighet som har beviljat viseringen eller av Migrationsverket. Uppehållstillstånd eller nationell visering som har beviljats av Regeringskansliet får återkallas endast av Regeringskansliet. 13 kap. 10 § Ett beslut i fråga om uppehållstillstånd eller om tredjelandsmedborgares ställning som varaktigt bosatt i Sverige skall alltid innehålla de skäl som ligger till grund för beslutet. Vid beslut i fråga om visering eller arbetstillstånd får skälen som ligger till grund för beslutet utelämnas. En utlänning har dock alltid rätt till motivering av ett beslut i fråga om visering, om beslutet går utlänningen emot och utlänningen omfattas av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) eller av avtalet mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan och Schweiz å andra sidan om fri rörlighet för personer, utan att vara medborgare i ett EES-land eller i Schweiz. Vid beslut i fråga om visering eller arbetstillstånd får skälen som ligger till grund för beslutet utelämnas. En utlänning har dock alltid rätt till motivering av ett beslut i fråga om visering, om beslutet går utlänningen emot och 1. utlänningen omfattas av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) eller av avtalet mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan och Schweiz å andra sidan om fri rörlighet för personer, utan att vara medborgare i ett EES-land eller i Schweiz, eller 2. beslutet fattas enligt Viseringskodexen. 14 kap. Avvisning och utvisning samt uppehållstillstånd och arbetstillstånd Avvisning och utvisning samt uppehållstillstånd, arbetstillstånd och visering. Polismyndighetens beslut 2 § En polismyndighets beslut om avvisning får överklagas till Migrationsverket. En polismyndighets beslut om avslag på en ansökan om Schengenvisering samt upphävande eller återkallelse av en Schengenvisering får överklagas till en migrationsdomstol. Utlandsmyndighetens beslut m.m. 2 a § En utlandsmyndighets beslut samt beslut av annat organ, efter bemyndigande enligt 3 kap. 6 §, om avslag på en ansökan om Schengenvisering samt upphävande eller återkallelse av en Schengenvisering får överklagas till en migrationsdomstol. 3 § Migrationsverkets beslut får överklagas till en migrationsdomstol, om beslutet innebär - avslag på en ansökan om visering eller återkallelse av visering för en utlänning som är familjemedlem till en EES-medborgare, utan att själv vara EES-medborgare, - avvisning eller utvisning, - avslag på en ansökan om uppehållstillstånd eller om tredjelandsmedborgares ställning som varaktigt bosatt i Sverige, eller - återkallelse av ett uppehållstillstånd eller av tredjelandsmedborgares ställning som varaktigt bosatt i Sverige. Migrationsverkets beslut om avslag på en ansökan om Schengenvisering samt upphävande eller återkallelse av Schengenvisering får överklagas till en migrationsdomstol. Migrationsverkets beslut om avslag på en ansökan om arbetstillstånd eller beslut om återkallelse av arbetstillstånd får överklagas till en migrationsdomstol, om frågan om tillstånd har behandlats i samband med ett beslut om avvisning eller utvisning. 16 kap. 1 § De länsrätter som regeringen bestämmer skall vara migrationsdomstolar. Migrationsöverdomstol är Kammarrätten i Stockholm. Regeringen får meddela föreskrifter om vilka länsrätter som ska vara migrationsdomstolar och att endast en av dessa ska vara behörig att pröva viseringsärenden. Migrationsöverdomstol är Kammarrätten i Stockholm. Om migrationsdomstol och Migrationsöverdomstolen och förfarandet i dessa gäller vad som allmänt är föreskrivet om länsrätt och kammarrätt och rättskipningen i dessa, om inte något annat följer av denna lag. Denna lag träder i kraft den ... Förteckning över remissinstanserna Följande myndigheter och organisationer har anmodats respektive erbjudits att lämna synpunkter på betänkandet. 1. Riksdagens ombudsmän 2. Kammarrätten i Stockholm 3. Länsrätten i Stockholms län 4. Länsrätten i Skåne län 5. Länsrätten i Göteborg 6. Justitiekanslern 7. Domstolsverket 8. Rikspolisstyrelsen 9. Säkerhetspolisen 10. Migrationsverket 11. Kustbevakningen 12. Tullverket 13. Datainspektionen 14. Högskoleverket 15. Ambassaden Bangkok 16. Ambassaden Damaskus 17. Ambassaden London 18. Ambassaden Moskva 19. Ambassaden Peking 20. Ambassaden Teheran 21. Barnombudsmannen 22. Juridiska fakulteten vid Lunds universitet 23. Diskrimineringsombudsmannen 24. Sveriges advokatsamfund 25. Flyktinggruppernas och asylkommittéernas riksråd - FARR 26. Rådgivningsbyrån för asylsökande och flyktingar 27. Rädda Barnen 28. Svenska Röda Korset 29. VisitSweden Lagrådets yttrande Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2011-03-29 Närvarande: F.d. justitierådet Bo Svensson, f.d. regeringsrådet Leif Lindstam och justitierådet Ann-Christine Lindeblad. EU:s viseringskodex Enligt en lagrådsremiss den 24 mars 2011 (Justitiedepartementet) har regeringen beslutat att inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716). Förslaget har inför Lagrådet föredragits av kanslirådet Christina Kopparberg. Lagrådet lämnar förslaget utan erinran. Justitiedepartementet Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 7 april 2011 Närvarande: Statsministern Reinfeldt, ordförande, och statsråden Björklund, Larsson, Erlandsson, Borg, Sabuni, Billström, Adelsohn Liljeroth, Tolgfors, Björling, Ohlsson, Norman, Attefall, Engström, Kristersson, Elmsäter-Svärd Föredragande: statsrådet Billström Regeringen beslutar proposition 2010/11:121 EU:s viseringskodex. Rättsdatablad Författningsrubrik Bestämmelser som inför, ändrar, upp-häver eller upprepar ett normgivnings-bemyndigande Celexnummer för bakomliggande EU-regler Utlänningslagen (2005:716) 3 kap. 6 § 32009R0810 Prop. 2010/11: Prop. 2010/11: 4 3 1 Prop. 2010/11:121 Prop. 2010/11:121 Prop. 2010/11:121 Prop. 2010/11:121 56 57 1 Prop. 2010/11:121 Bilaga 1 Prop. 2010/11:121 Bilaga 1 114 121 1 Prop. 2010/11:121 Bilaga 2 Prop. 2010/11:121 Bilaga 2 120 1 Prop. 2010/11:121 Bilaga 3 Prop. 2010/11:121 Bilaga 3 128 127 1 Prop. 2010/11: Prop. 2010/11:121 Bilaga 4 130 129 1 Prop. 2010/11: Prop. 2010/11: Prop. 2010/11:121 Bilaga 5 Prop. 2010/11: Bilaga 2 130 131 1 Prop. 2010/11: Bilaga 2 Prop. 2010/11: Bilaga 2 Prop. 2010/11: Prop. 2010/11:121 132 131 1 Prop. 2010/11: Prop. 2010/11: Prop. 2010/11:121 Prop. 2010/11: 132 133 1 Prop. 2010/11: Prop. 2010/11: