Regeringskansliets rättsdatabaser

Regeringens proposition 2010/11:49 Ansvarsfördelning mellan bosättningskommun och vistelsekommun Prop. 2010/11:49 Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen. Stockholm den 13 januari 2011 Jan Björklund Maria Larsson (Socialdepartementet) Propositionens huvudsakliga innehåll I propositionen föreslås ändringar i fråga om ansvarig kommun i socialtjänstlagen (2001:453) och lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade, förkortad LSS. Förslagen syftar till att förtydliga kommunernas ansvar och därigenom skapa bättre förutsättningar för att undvika tvister och stärka den enskildes rättssäkerhet. Samtliga regler om ansvarsfördelning mellan kommuner när det gäller stöd och hjälp enligt socialtjänstlagen samlas i ett nytt kapitel. Grundprincipen om vistelsekommunens yttersta ansvar för stöd och hjälp enligt socialtjänstlagen kvarstår. Om det står klart att en annan kommun enligt de nya reglerna ansvarar för stöd- och hjälpinsatser för en enskild, ska dock vistelsekommunens ansvar vara begränsat till akuta situationer. Om den enskilde är bosatt i en annan kommun än vistelsekommunen, föreslås att bosättningskommunen ska ansvara för stöd- och hjälpinsatser. Detta ska även gälla om den enskilde tillfälligt vistas i en annan kommun än den egna oavsett om det är en längre eller en kortare tid, t.ex. under en semester eller studieperiod. Det kan också avse personer som utsätts för våld eller andra övergrepp och som måste vistas i en annan kommun än bosättningskommunen. Med bosättningskommun avses den kommun där den enskilde är stadigvarande bosatt eller en annan kommun om den enskilde har starkast anknytning till den kommunen. Det föreslås också att det i socialtjänstlagen och LSS ska införas en skyldighet för vistelsekommunen att på begäran av bosättningskommunen bistå med utredning och verkställighet i vissa fall. Det ska gälla när äldre personer, personer med funktionsnedsättning eller allvarligt sjuka har behov av insatser för att kunna vistas en kortare tid i en annan kommun. Bosättningskommunen ska ersätta vistelsekommunen för sådan verkställighet enligt den ersättningsnivå som bosättningskommunen tilllämpar. Både i socialtjänstlagen och LSS föreslås att en kommun ska ha ett sammanhållet ansvar för en person som genom ett beslut av kommunen blir bosatt eller placerad i en annan kommun. En kommun som beslutat om en sådan insats i en annan kommun behåller ansvaret för insatser enligt såväl socialtjänstlagen som LSS, oavsett vilken lag som legat till grund för beslutet. En kommun som beslutat om boende i en annan kommun, t.ex. i ett tillfälligt härbärge, behåller ansvaret för stöd- och hjälpinsatser om det inte är klarlagt vilken kommun som är den enskildes bosättningskommun. Detta gäller framförallt hemlösa. I propositionen föreslås ett skriftligt förfarande vid begäran om överflyttning av ärenden, och tidsgränser för avgörande av sådana frågor. En möjlighet att i förväg ansöka om insatser i en annan kommun föreslås för personer som på grund av våld eller andra övergrepp behöver flytta till en annan kommun. I LSS föreslås undantag från bosättningskommunens ansvar när en kommun verkställer en boendeinsats i annan kommun. För att verkställa ett beslut i en annan kommun krävs särskilda skäl och den kommun som beslutat om boendet behåller ansvaret både för boendeinsatsen och för andra insatser som personen kan behöva enligt LSS. Vidare föreslås en utvidgning av möjligheten att ansöka om förhandsbesked enligt LSS. Även en person som redan bor i en kommun ska kunna ansöka om förhandsbesked om en annan kommun har ansvar för personens insatser enligt LSS. Socialstyrelsen bör ges i uppdrag att följa upp och utvärdera utvecklingen och konsekvenserna av regeringens förslag. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 maj 2011. Innehållsförteckning 1 Förslag till riksdagsbeslut 6 2 Lagförslag 7 2.1 Förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen (2001:453) 7 2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade 15 2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall 20 2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:137) om mottagande av asylsökande m.fl. 21 2.5 Förslag till lag om ändring i socialförsäkringsbalken 22 2.6 Förslag till lag om ändring i lagen (2010:801) om införande av skollagen (2010:800) 23 3 Ärendet och dess beredning 24 4 Bakgrund 24 4.1 Gällande rätt 24 4.1.1 Socialtjänstlagen 24 4.1.2 Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade 27 4.2 Behov av förändringar 30 4.2.1 Inledning 30 4.2.2 Socialtjänstlagen 31 4.2.3 Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade 32 5 Regler om ansvar enligt socialtjänstlagen 34 5.1 Grundprincipen om vistelsekommunens yttersta ansvar kvarstår men begränsas 34 5.2 Bosättningskommunens ansvar 38 5.2.1 Bosättningsbegreppet och bosättningskommunens ansvar 38 5.2.2 Personer som är hemlösa 40 5.2.3 Personer som utsätts för våld eller andra övergrepp 41 5.2.4 Ansvarig kommun vid semester och andra tillfälliga vistelser under kortare tid 43 5.3 Ansvar hos kommun som beslutat om boende i annan kommun 46 5.4 Folkbokföringskommunens ansvar vid vistelse på kriminalvårdsanstalt eller på sjukhus 47 6 Skyldighet för vistelsekommunen att i vissa fall bistå bosättningskommunen 48 6.1 Vistelsekommunens skyldighet att bistå bosättningskommunen enligt socialtjänstlagen 48 6.2 Ersättning mellan kommuner 53 6.3 Särskild avgift vid dröjsmål med verkställighet 56 7 Huvudregel och undantag för ansvar enligt LSS 57 7.1 Vistelsekommunen ansvarar för akuta stöd- och serviceinsatser 57 7.2 Kommun som beslutat om boende i annan kommun enligt LSS behåller ansvaret 60 8 Överflyttning av ärenden enligt socialtjänstlagen 67 9 Rätt att ansöka om insatser i annan kommun 69 9.1 Möjligheten att flytta till en annan kommun enligt socialtjänstlagen 69 9.2 Förhandsbesked enligt LSS 71 10 Sammanhållet ansvar för bistånd enligt socialtjänstlagen och LSS-insatser 73 11 Ensamkommande barn 76 11.1 Ansvaret för mottagandet av ensamkommande barn 76 11.2 Särskilt förordnad vårdnadshavare för ensamkommande barn 77 12 Övriga frågor 78 12.1 Särskild reglering för vissa grupper 78 12.2 Behörighet att avgöra frågan om ansvarig kommun 80 12.3 Hemsjukvård 80 13 Konsekvenser 82 14 Uppföljning och utvärdering 83 15 Ikraftträdande och övergångsbestämmelser 83 16 Författningskommentar 84 16.1 Förslaget till lag om ändring i socialtjänstlagen (2001:453) 84 16.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade 91 16.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall 96 16.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:137) om mottagande av asylsökande m.fl. 96 16.5 Förslag till lag om ändring i socialförsäkringsbalken 96 16.6 Förslag till lag om ändring i lagen (2010:801) om införande av skollagen (2010:800) 97 Bilaga 1 Sammanfattning av betänkandet Ingen får vara Svarte Petter (SOU 2009:38) 98 Bilaga 2 Författningsförslag i betänkandet (SOU 2009:38) 108 Bilaga 3 Remissinstanser till betänkandet (SOU 2009:38) 119 Bilaga 4 Sammanfattning av departementspromemorian Ansvarsfördelning mellan kommuner i vissa fall (Ds 2010:21) 120 Bilaga 5 Författningsförslag i promemorian (Ds 2010:21) 121 Bilaga 6 Remissinstanser till promemorian (Ds 2010:21) 128 Bilaga 7 Lagrådsremissens lagförslag 129 Bilaga 8 Lagrådets yttrande 146 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 13 januari 2011 153 1 Förslag till riksdagsbeslut Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till 1. lag om ändring i socialtjänstlagen (2001:453), 2. lag om ändring i lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade, 3. lag om ändring i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall, 4. lag om ändring i lagen (1994:137) om mottagande av asylsökande m.fl., 5. lag om ändring i socialförsäkringsbalken, 6. lag om ändring i lagen (2010:801) om införande av skollagen (2010:800). 2 Lagförslag Regeringen har följande förslag till lagtext. 2.1 Förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen (2001:453) Härigenom föreskrivs i fråga om socialtjänstlagen (2001:453) dels att 2 kap. 2 och 3 §§ samt 16 kap. 1 och 2 §§ ska upphöra att gälla, dels att rubrikerna närmast före 16 kap. 1 och 2 §§ ska utgå, dels att 2 kap. 1 §, 6 kap. 9 och 15 §§ samt 16 kap. 3, 4, 6 a och 6 e §§ ska ha följande lydelse, dels att det i lagen ska införas ett nytt kapitel, 2 a kap., samt en ny paragraf, 16 kap. 6 i §, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 2 kap. 1 § Varje kommun svarar för socialtjänsten inom sitt område. Varje kommun svarar för socialtjänsten inom sitt område, och har det yttersta ansvaret för att enskilda får det stöd och den hjälp som de behöver. Detta innebär ingen inskränkning i det ansvar som vilar på andra huvudmän. Bestämmelser om ansvarsfördelningen mellan kommuner i fråga om stöd och hjälp enligt denna lag finns i 2 a kap. I fråga om den som omfattas av lagen (1994:137) om mottagande av asylsökande m.fl. finns särskilda bestämmelser om bistånd i den lagen. 2 a kap. Om ansvarsfördelningen mellan kommuner i fråga om stöd och hjälp enligt denna lag Ansvarig kommun 1 § Den kommun där den enskilde vistas ansvarar för stöd och hjälp enligt 2 kap. 1 §, om inte annat följer av 3-5 §§. 2 § Om det står klart att en annan kommun än vistelsekommunen ansvarar för stöd och hjälp åt en enskild, är vistelsekommunens ansvar begränsat till akuta situationer. 3 § Om den enskilde är bosatt i en annan kommun än vistelsekommunen, ansvarar bosättningskommunen för det stöd och den hjälp som den enskilde behöver. Med bosättningskommun avses i detta kapitel 1. den kommun där den enskilde är stadigvarande bosatt, eller 2. om den enskilde är stadigvarande bosatt i en kommun men har sin starkaste anknytning till en annan kommun, den sistnämnda kommunen, eller 3. om den enskilde saknar stadigvarande bostad, den kommun till vilken han eller hon har sin starkaste anknytning. 4 § En kommun behåller ansvaret för stöd och hjälp åt en enskild som till följd av ett beslut av kommunen vistas i en annan kommun i 1. familjehem enligt 6 kap. denna lag eller 9 § 8 lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade, 2. hem för vård eller boende enligt 6 kap., 3. boende för service och omvårdnad för äldre människor enligt 5 kap. 5 § andra stycket eller 7 kap. 1 § första stycket 2, 4. bostad med särskild service enligt 5 kap. 7 § tredje stycket eller 7 kap. 1 § första stycket 2, 5. bostad med särskild service eller annan särskilt anpassad bostad enligt 9 § 8 eller 9 lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, eller 6. annat boende, om det inte är klarlagt vilken kommun som är den enskildes bosättningskommun. 5 § Den kommun där den enskilde är folkbokförd ansvarar för stöd och hjälp 1. under kriminalvård i anstalt, 2. under vård på sjukhus eller i annan sjukvårdsinrättning på initiativ av någon annan än en kommun, 3. som aktualiserats inför avslutningen av vård enligt 1 eller 2. Vistelsekommunens skyldighet att bistå bosättningskommunen 6 § När en enskild avser att vistas en kortare tid i en annan kommun än bosättningskommunen, och till följd av hög ålder, funktionsnedsättning eller allvarlig sjukdom behöver stöd och hjälp för detta, är vistelsekommunen skyldig att på begäran 1. bistå med den utredning som bosättningskommunen behöver för att kunna pröva den enskildes behov av stöd och hjälp, 2. verkställa bosättningskommunens beslut. 7 § Om en bosättningskommun har begärt verkställighet enligt 6 § 2, ska bosättningskommunen ersätta vistelsekommunen för verkställighetskostnaderna. Ersättningen ska betalas enligt den ersättningsnivå som bosättningskommunen tillämpar för motsvarande insatser. Ansökan om insatser i en annan kommun 8 § En person som önskar flytta till en annan kommun, får ansöka om insatser i den kommunen om han eller hon 1. till följd av hög ålder, funktionsnedsättning eller allvarlig sjukdom har ett varaktigt behov av omfattande vård- eller omsorgsinsatser och därför inte kan bosätta sig i den andra kommunen utan att de insatser som han eller hon behöver lämnas, eller 2. på grund av våld eller andra övergrepp behöver flytta till en annan kommun men inte kan göra det utan att de insatser som han eller hon behöver lämnas. 9 § En ansökan enligt 8 § ska behandlas som om den enskilde var bosatt i inflyttningskommunen. Är den sökandes behov tillgodosedda i bosättningskommunen, får hänsyn inte tas till den omständigheten när ansökan prövas. Bosättningskommunen är skyldig att på begäran bistå med den utredning som den andra kommunen behöver för att kunna pröva ansökan. Överflyttning av ärende 10 § Ett ärende som avser vård eller någon annan åtgärd i fråga om en enskild person kan flyttas över till en annan kommun. En kommun som anser att ett ärende ska flyttas över ska begära det hos den andra kommunen. Ärendet ska då flyttas över om den som berörs av ärendet har starkast anknytning till den andra kommunen och det med hänsyn till den enskildes önskemål, hjälpbehovets varaktighet och omständigheterna i övrigt framstår som lämpligt. En begäran enligt andra stycket ska vara skriftlig. Den andra kommunen ska skriftligen och utan dröjsmål meddela sin inställning. 11 § Om berörda kommuner inte är överens om att flytta över ärendet, får den kommun som begärt överflyttning ansöka om det hos Socialstyrelsen. En sådan ansökan får också göras av en kommun, som inte inom en månad har fått svar från en annan kommun på en begäran om överflyttning. Socialstyrelsen ska pröva ansökningen så snart som möjligt. Beslut i ärendet ska meddelas inom tre månader från det att ansökan kom in, om det inte finns särskilda skäl för en längre handläggningstid. 12 § Uppgifter som behövs för att en kommun ska kunna ta över ett ärende enligt 10 eller 11 § ska lämnas ut av den kommun som överlämnar ärendet. 6 kap. 9 § Ett medgivande enligt 6 § att ta emot ett barn för stadigvarande vård och fostran meddelas av socialnämnden i vårdnadshavarens hemkommun. Ett medgivande enligt 6 § att ta emot ett barn för stadigvarande vård och fostran meddelas av socialnämnden i samma kommun som enligt 2 a kap. ansvarar för att tillgodose vårdnadshavarens behov av stöd och hjälp. Den nämnd som har lämnat medgivande enligt 6 § fullgör skyldigheterna enligt 7 §. 15 § Ett medgivande enligt 12 § att ta emot ett barn med hemvist utomlands i syfte att adoptera det och ett samtycke enligt 14 § till att adoptionsförfarandet får fortsätta meddelas av socialnämnden i den eller de sökandes hemkommun. I de fall samtycke enligt 14 § lämnats av socialnämnden i en annan kommun fullgör i stället den nämnden skyldigheterna enligt 7 §. Ett medgivande enligt 12 § att ta emot ett barn med hemvist utomlands i syfte att adoptera det och ett samtycke enligt 14 § till att adoptionsförfarandet får fortsätta meddelas av socialnämnden i samma kommun som enligt 2 a kap. ansvarar för att tillgodose den eller de sökandes behov av stöd och hjälp. Den socialnämnd som lämnat samtycke enligt 14 § ska fullgöra skyldigheterna enligt 7 §. 16 kap. 3 § Socialnämndens beslut får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol, om nämnden har meddelat beslut i fråga om - ansökan enligt 2 kap. 3 §, - ansökan enligt 2 a kap. 8 §, - bistånd enligt 4 kap. 1 §, - vägran eller nedsättning av fortsatt försörjningsstöd enligt 4 kap. 5 §, - förbud eller begränsning enligt 5 kap. 2 §, - medgivande enligt 6 kap. 6 §, - medgivande enligt 6 kap. 12 §, - återkallelse av medgivande enligt 6 kap. 13 §, - samtycke enligt 6 kap. 14 §, eller - avgifter eller förbehållsbelopp enligt 8 kap. 4-9 §§. Beslut i frågor som avses i första stycket gäller omedelbart. En förvaltningsrätt eller kammarrätt får dock förordna att dess beslut ska verkställas först sedan det har vunnit laga kraft. På begäran av sökanden får verkställandet av beslut om bistånd enligt 4 kap. 1 § senareläggas om verkställandet sker inom ett valfrihetssystem enligt lagen (2008:962) om valfrihetssystem. 4 § Socialstyrelsens beslut får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol i ärenden om 1. tillstånd enligt 7 kap. 1 §, 2. omhändertagande av personakt enligt 7 kap. 5 §, 3. föreläggande enligt 13 kap. 5 och 8 §§, 4. återkallelse av tillstånd och förbud enligt 13 kap. 9-11 §§, samt 5. överflyttning av ärende enligt 16 kap. 1 §. 5. överflyttning av ärende enligt 2 a kap. 11 §. I fråga om överklagande av Socialstyrelsens beslut enligt 7 kap. 4 § gäller i tillämpliga delar bestämmelserna i 6 kap. 7-11 §§ offentlighets- och sekretesslagen (2009:400). Andra beslut av Socialstyrelsen enligt denna lag får inte överklagas. Beslut av Socialstyrelsen och domstol i fråga som avses i första stycket 2, 3 och 4 gäller omedelbart. 6 a § En kommun som inte inom skälig tid tillhandahåller bistånd enligt 4 kap. 1 § som någon är berättigad till enligt ett beslut av socialnämnden, ska åläggas att betala en särskild avgift. Detsamma gäller en kommun som inte inom skälig tid på nytt tillhandahåller biståndet efter det att verkställigheten av ett sådant beslut avbrutits. En kommun som inte inom skälig tid tillhandahåller bistånd enligt 4 kap. 1 § som någon är berättigad till enligt en domstols avgörande, ska åläggas att betala en särskild avgift. Detsamma gäller en kommun som inte inom skälig tid på nytt tillhandahåller biståndet efter det att verkställigheten av ett sådant avgörande avbrutits. Särskild avgift ska inte åläggas om den enskilde enligt 3 § tredje stycket begärt att få senarelägga verkställandet. Om en bosättningskommun med stöd av 2 a kap. 6 § 2 har begärt att en vistelsekommun ska verkställa ett beslut, ska vistelsekommunen i fall som avses i första och andra styckena betala den särskilda avgiften enligt denna paragraf. Avgifter enligt denna paragraf tillfaller staten. 6 e § Särskild avgift enligt 6 a § första stycket får dömas ut bara om ansökan enligt 6 c § delgetts kommunen inom två år från tidpunkten för det gynnande beslutet om biståndet eller inom två år från det att verkställigheten av det gynnande beslutet avbrutits. Särskild avgift enligt 6 a § andra stycket får dömas ut bara om ansökan enligt 6 c § delgetts kommunen inom två år från det att domen om biståndet vunnit laga kraft eller inom två år från det att verkställigheten av domen avbrutits. Om en vistelsekommun enligt 6 a § fjärde stycket ska betala den särskilda avgiften, ska första och andra styckena avse vistelsekommunen. 6 i § Om en bosättningskommun har begärt verkställighet enligt 2 a kap. 6 § 2 ska skyldigheten i 6 f-6 h §§ att rapportera till Socialstyrelsen och till kommunfullmäktige avse även vistelsekommunen. 1. Denna lag träder i kraft den 1 maj 2011. 2. En kommun är skyldig att slutföra en utredning och fatta beslut i ett ärende som inkommit till kommunen före ikraftträdandet, om inte kommunen och en annan kommun som är ansvarig för ärendet enligt de nya föreskrifterna kommer överens om överflyttning av ärendet och den enskilde samtycker till det. 3. En kommun som beviljat insatser före ikraftträdandet ska behålla ansvaret för insatserna till dess att kommunen och en annan kommun som är ansvarig för ärendet enligt de nya föreskrifterna kommer överens om överflyttning av ärendet och den enskilde samtycker till det. 4. Föreskrifterna i 2 a kap. 6 och 7 §§ ska inte tillämpas i ärenden där beslut meddelats före ikraftträdandet. 1.1 2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade dels att 17 a § ska upphöra att gälla, dels att 16, 27, 28 a och 28 e §§ ska ha följande lydelse, och dels att det i lagen ska införas sex nya paragrafer, 16 a-16 e och 28 i §§, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 16 § En kommuns ansvar enligt denna lag gäller gentemot dem som är bosatta i kommunen. Om en person som anges i 1 § tänker bosätta sig i en kommun, skall kommunen på ansökan meddela förhandsbesked om rätten till insatser från kommunen enligt 9 §. Vid prövningen av en ansökan om förhandsbesked skall bestämmelserna i denna lag gälla. Kommunen skall utan dröjsmål planera och förbereda insatser som förhandsbeskedet ger den enskilde rätt till om han bosätter sig i kommunen. Förhandsbeskedet gäller under sex månader räknat från den dag då insatserna blir tillgängliga för den enskilde. Om behov av insatser enligt denna lag uppkommer under en tillfällig vistelse i en kommun skall kommunen ge det stöd och den hjälp som omedelbart behövs. Såvitt avser landstingets förpliktelser gäller vad som sägs i denna paragraf om kommunen i stället landstinget. En kommuns ansvar enligt denna lag gäller gentemot dem som är bosatta i kommunen. Ansvaret för insatser enligt 9 § 2-10 omfattar dock inte dem som är bosatta i kommunen genom beslut av en annan kommun i fall som avses i 16 c eller 16 d §. Om en person som anges i 1 § tänker bosätta sig i en kommun, ska kommunen på ansökan meddela förhandsbesked om rätten till insatser enligt 9 §. Vid prövningen av en ansökan om förhandsbesked ska bestämmelserna i denna lag gälla. Kommunen ska utan dröjsmål planera och förbereda insatser som förhandsbeskedet ger den enskilde rätt till om han eller hon bosätter sig i kommunen. Förhandsbeskedet gäller under sex månader räknat från den dag då insatserna blir tillgängliga för den enskilde. Förhandsbesked enligt andra stycket ska också meddelas på ansökan av en person som redan är bosatt i kommunen, om en annan kommun enligt 16 c eller 16 d § har ansvaret enligt denna lag, och om ansökan avser 1. insats enligt 9 § 8 eller 9, eller 2. andra insatser enligt 9 § och den enskilde ordnar eget boende. Om behov av insatser enligt denna lag uppkommer under en tillfällig vistelse i en kommun ska kommunen ansvara för det stöd och den hjälp som behövs i akuta situationer. I fråga om landstingets förpliktelser gäller vad som sägs i denna paragraf om kommunen i stället landstinget. 16 a § När en enskild avser att vistas en kortare tid i en annan kommun än bosättningskommunen, är vistelsekommunen skyldig att på begäran 1. bistå med den utredning som bosättningskommunen behöver för att kunna pröva den enskildes ansökan om insatser enligt 9 §, 2. verkställa bosättningskommunens beslut. 16 b § Om en bosättningskommun har begärt verkställighet enligt 16 a § 2, ska bosättningskommunen ersätta vistelsekommunen för verkställighetskostnaderna. Ersättningen ska betalas enligt den ersättningsnivå som bosättningskommunen tillämpar för motsvarande insatser. 16 c § Om det finns särskilda skäl, får en kommun verkställa ett beslut enligt 9 § 8 eller 9 i en annan kommun. Den kommun som har beslutat om boendet har ansvaret enligt denna lag gentemot den person som till följd av beslutet är bosatt i den andra kommunen. 16 d § En kommun har ansvar enligt denna lag gentemot en person som till följd av ett beslut av kommunen är bosatt i en annan kommun i 1. familjehem eller hem för vård eller boende enligt 6 kap. socialtjänstlagen (2001:453), 2. boende för service och omvårdnad för äldre människor enligt 5 kap. 5 § andra stycket eller 7 kap. 1 § första stycket 2 socialtjänstlagen, eller 3. bostad med särskild service enligt 5 kap. 7 § tredje stycket eller 7 kap. 1 § första stycket 2 socialtjänstlagen. 16 e § Ansvar enligt 16 c och 16 d §§ upphör om bosättningskommunen påbörjar verkställighet av insatser efter förhandsbesked enligt 16 § tredje stycket. 27 § Beslut av en sådan nämnd som avses i 22 § eller av Socialstyrelsen får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol om beslutet avser 1. insatser för en enskild enligt 9 §, 2. utbetalning till någon annan enligt 11 §, 3. återbetalning enligt 12 §, 4. förhandsbesked om rätt till insatser enligt 16 § andra stycket, 4. förhandsbesked om rätt till insatser enligt 16 § andra eller tredje stycket, 5. tillstånd till enskild verksamhet enligt 23 §, 6. omhändertagande av personakt enligt 23 d §, 7. föreläggande enligt 26 c och 26 f §§, eller 8. återkallelse av tillstånd och förbud enligt 26 g-26 i §§. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. I fråga om överklagande av Socialstyrelsens beslut enligt 23 c § gäller i tillämpliga delar bestämmelserna i 6 kap. 7-11 §§ offentlighets- och sekretesslagen (2009:400). Beslut i frågor som avses i första stycket gäller omedelbart. Förvaltningsrätten eller kammarrätten får dock förordna att dess beslut ska gälla först sedan det vunnit laga kraft. 28 a § En kommun eller ett landsting som inte inom skälig tid tillhandahåller en insats enligt 9 § som någon är berättigad till enligt ett beslut av en sådan nämnd som avses i 22 §, ska åläggas att betala en särskild avgift. Detsamma gäller en kommun eller ett landsting som inte inom skälig tid på nytt tillhandahåller insatsen efter det att verkställigheten av ett sådant beslut avbrutits. En kommun eller ett landsting som inte inom skälig tid tillhandahåller en insats enligt 9 § som någon är berättigad till enligt en domstols avgörande, ska åläggas att betala en särskild avgift. Detsamma gäller en kommun eller ett landsting som inte inom skälig tid på nytt tillhandahåller insatsen efter det att verkställigheten av ett sådant avgörande avbrutits. Om en bosättningskommun med stöd av 16 a § 2 har begärt att en vistelsekommun ska verkställa ett beslut, ska vistelsekommunen i fall som avses i första och andra styckena betala den särskilda avgiften enligt denna paragraf. Avgifter enligt denna paragraf tillfaller staten. 28 e § Särskild avgift enligt 28 a § första stycket får dömas ut bara om ansökan enligt 28 c § delgetts kommunen eller landstinget inom två år från tidpunkten för det gynnande beslutet om insatsen eller inom två år från det att verkställigheten av det gynnande beslutet avbrutits. Särskild avgift enligt 28 a § andra stycket får dömas ut bara om ansökan enligt 28 c § delgetts kommunen eller landstinget inom två år från det att domen om insatsen vunnit laga kraft eller inom två år från det att verkställigheten av domen avbrutits. Om en vistelsekommun enligt 28 a § tredje stycket ska betala den särskilda avgiften, ska första och andra styckena avse vistelsekommunen. 28 i § Om en bosättningskommun har begärt verkställighet enligt 16 a § 2, ska skyldigheten i 28 f-28 h §§ att rapportera till Socialstyrelsen och till kommunfullmäktige avse även vistelsekommunen. 1. Denna lag träder i kraft den 1 maj 2011. 2. En kommun är skyldig att slutföra en utredning och fatta beslut i ett ärende som inkommit till kommunen före ikraftträdandet, om inte en annan kommun efter ansökan från den enskilde övertar ansvaret för ärendet enligt de nya föreskrifterna om ansvarig kommun. 3. I fråga om enskilda som påbörjat en tillfällig vistelse i en annan kommun före ikraftträdandet ska äldre föreskrifter tillämpas i stället för 16 § fjärde stycket samt 16 a och 16 b §§. 4. En kommun som före ikraftträdandet beviljat insatser enligt denna lag ska behålla ansvaret för insatserna till dess att en annan kommun, efter ansökan från den enskilde, övertar ansvaret enligt de nya föreskrifterna om ansvarig kommun. 5. I fråga om ansvar för personer som omfattas av gällande avtal som ingåtts med stöd av 4 § andra och tredje styckena lagen (1993:388) om införande av lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade, ska avtalet gälla istället för de nya föreskrifterna i 16 c §. 2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall Härigenom föreskrivs att 47 § lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 47 § Med socialnämnden avses i denna lag socialnämnden i den kommun som enligt 2 kap. 2 § socialtjänstlagen (2001:453) har ansvaret för att den enskilde får det stöd och den hjälp som han eller hon behöver. Att överflyttning av ärenden till en annan socialnämnd kan ske i vissa fall framgår av 16 kap. 1 § socialtjänstlagen. Beslut om tvångsvård enligt 5 § och med anledning av omhändertagande enligt 13 § fattas av den förvaltningsrätt inom vars domkrets den ansvariga kommunen är belägen. Den förvaltningsrätt som meddelade beslutet om vård beslutar också i frågor som avses i 44 § första stycket. Med socialnämnden avses i denna lag socialnämnden i den kommun som enligt 2 a kap. socialtjänstlagen (2001:453) har ansvaret för att den enskilde får det stöd och den hjälp som han eller hon behöver. Att överflyttning av ärenden till en annan socialnämnd kan ske i vissa fall framgår av 2 a kap. 10 och 11 §§ socialtjänstlagen. Beslut om tvångsvård enligt 5 § och beslut med anledning av omhändertagande enligt 13 § fattas av den förvaltningsrätt inom vars domkrets den ansvariga kommunen är belägen. Den förvaltningsrätt som meddelade beslutet om vård beslutar också i frågor som avses i 44 § första stycket. Denna lag träder i kraft den 1 maj 2011. 2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:137) om mottagande av asylsökande m.fl. Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1994:137) om mottagande av asylsökande m.fl. ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 3 § Utlänningar som avses i 1 § första stycket 1 och 2 skall av Migrationsverket erbjudas plats på en förläggning. Vad som sägs i första stycket gäller inte ensamkommande barn som omfattas av 1 § första stycket 1 och 2. För dessa barn skall Migrationsverket i stället anvisa en kommun som skall ordna boendet. Migrationsverket skall anvisa en kommun som har träffat överenskommelse med verket om mottagande av ensamkommande barn, om det inte finns särskilda skäl att anvisa någon annan kommun. När Migrationsverket anvisat en kommun skall barnet anses vistas i den kommunen i den mening som avses i 2 kap. 2 § socialtjänstlagen (2001:453). En utlänning som avses i 1 § första stycket 1 och 2 och som inte önskar utnyttja en erbjuden plats på en förläggning skall ändå registreras vid en sådan. Alla ensamkommande barn som omfattas av 1 § första stycket 1 och 2 skall registreras vid en förläggning. Migrationsverket svarar sedan för att bistånd lämnas enligt bestämmelserna i denna lag. För utlänningar som avses i 1 § första stycket 3 skall biståndet lämnas av socialnämnden i den kommun där utlänningen vistas. Utlänningar som avses i 1 § första stycket 1 och 2 ska av Migrationsverket erbjudas plats på en förläggning. Vad som sägs i första stycket gäller inte ensamkommande barn som avses 1 § första stycket 1 och 2. För dessa barn ska Migrationsverket i stället anvisa en kommun som ska ordna boendet. Migrationsverket ska anvisa en kommun som har träffat överenskommelse med verket om mottagande av ensamkommande barn, om det inte finns särskilda skäl att anvisa någon annan kommun. När Migrationsverket anvisat en kommun ska barnet anses vistas i den kommunen i den mening som avses i 2 a kap. 1 § socialtjänstlagen (2001:453). En utlänning som avses i 1 § första stycket 1 och 2 och som inte önskar utnyttja en erbjuden plats på en förläggning ska ändå registreras vid en sådan. Alla ensamkommande barn som avses 1 § första stycket 1 och 2 ska registreras vid en förläggning. Migrationsverket svarar sedan för att bistånd lämnas enligt denna lag. För utlänningar som avses i 1 § första stycket 3 ska biståndet lämnas av socialnämnden i den kommun där utlänningen vistas. Denna lag träder i kraft den 1 maj 2011. 2.5 Förslag till lag om ändring i socialförsäkringsbalken Härigenom föreskrivs att 51 kap. 21 och 22 §§ socialförsäkringsbalken ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 51 kap. 21 § När en försäkrad ansöker om eller beviljas assistansersättning ska den kommun där han eller hon är bosatt höras i ärendet, om det inte är obehövligt. När en försäkrad ansöker om eller beviljas assistansersättning ska den kommun som enligt 16, 16 c eller 16 d § lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade har ansvar för insatser åt den försäkrade höras i ärendet, om det inte är obehövligt. Beslut om assistansersättning och beslut enligt 17-19 §§ ska sändas till kommunen. 22 § För den som beviljats assistansersättning ska den kommun där den försäkrade är bosatt ersätta kostnaderna för de första 20 assistanstimmarna per vecka. För den som beviljats assistansersättning ska den kommun som enligt 16, 16 c eller 16 d § lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade har ansvar för insatser åt den försäkrade ersätta kostnaderna för de första 20 assistanstimmarna per vecka. Denna lag träder i kraft den 1 maj 2011. 2.6 Förslag till lag om ändring i lagen (2010:801) om införande av skollagen (2010:800) Härigenom föreskrivs att det i lagen (2010:801) om införande av skollagen (2010:800) ska införas en ny paragraf, 4 a §, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 4 a § Vid tillämpningen av 2 a kap. 9 § tredje stycket i 1985 års skollag ska hänvisningen till 16 kap. 1 § socialtjänstlagen (2001:453) i stället avse 2 a kap. 10 eller 11 § samma lag. Denna lag träder i kraft den 1 maj 2011. 3 Ärendet och dess beredning I april 2009 överlämnade Vistelseutredningen betänkandet Ingen får vara Svarte Petter - Tydligare ansvarsfördelning inom socialtjänsten (SOU 2009:38) till regeringen. Utredaren hade bl.a. i uppdrag att utreda vistelsebegreppet i socialtjänstlagen (2001:453) i vissa situationer. En sammanfattning av betänkandet och dess lagförslag finns i bilaga 1 och bilaga 2. Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 3. En sammanställning över remissyttrandena finns tillgänglig i Socialdepartementet (S2009/3464/ST). Förutom de förslag som läggs fram i denna proposition har utredaren även lämnat andra förslag. Som komplement till utredarens förslag när det gäller vissa enskilda som för en begränsad tid vill vistas i en annan kommun än den där han eller hon är bosatt, t.ex. under semestern, utarbetades och analyserades ett alternativt förslag i departementspromemorian Ansvarsfördelning mellan kommuner i vissa fall (Ds 2010:21). Promemorians förslag ersätter motsvarande förslag i betänkandet. Promemorians förslag avser även lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade. I promemorian behandlades också förslag till andra ändringar i den lagen. Dessa avser när en kommun verkställer beslut om boendeinsats i en annan kommun, en utvidgning av möjligheten att ansöka om förhandsbesked och bestämmelser som stärker en kommuns sammanhållna ansvar för olika insatser. En sammanfattning av departementspromemorian och dess lagförslag finns i bilaga 4 och bilaga 5. Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 6. En sammanställning över remissyttrandena finns tillgänglig i Socialdepartementet (S2010/4745/ST). Lagrådet Regeringen beslutade den 25 november 2010 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 7. Lagrådets yttrande finns i bilaga 8. Lagrådets synpunkter behandlas i avsnitt 6.1 och i författningskommentaren. Regeringen har i huvudsak följt Lagrådets förslag. Några redaktionella ändringar har även gjorts i förhållande till lagrådsremissen. 4 Bakgrund 4.1 Gällande rätt 4.1.1 Socialtjänstlagen Vistelsekommunens ansvar Enligt 2 kap. 1 § socialtjänstlagen (2001:453) svarar varje kommun för socialtjänsten inom sitt område. Bestämmelsen slår fast den grundläggande regeln att kommunen har ansvaret för socialtjänsten. Enligt 2 kap. 2 § första stycket socialtjänstlagen har kommunen det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver. Enligt förarbetena till motsvarande bestämmelser i den tidigare socialtjänstlagen (1980:620) bör emellertid vistelsekommunens ansvar inte leda till att vistelsekommunen ska vidta alla de åtgärder som kan behövas när den enskilde är bosatt i annan kommun. I sådana fall bör vistelsekommunen kunna flytta över ärendet till hemkommunen, om den enskildes hjälpbehov lämpligen kan tillgodoses där, i vart fall när den enskilde under längre tid har behov av insatser, men däremot inte vid tillfälligt hjälpbehov under t.ex. en resa. Socialnämnden i vistelsekommunen är dock ensam ansvarig för att behövliga åtgärder kommer till stånd till dess att socialnämnden i den andra kommunen har samtyckt till att ta över ärendet (prop. 1979/80:1 del A s. 523f). Regeringsrätten har i ett par mål yttrat sig i fråga om ansvarig kommun för hemtjänstinsatser under sommarvistelse (se RÅ 84 2:33 II och RÅ 1988 ref. 24). Regeringsrättens slutsats är att om en enskild har behov av hemtjänst under en tillfällig vistelse är det den kommun där den enskilde vistas som ska ansvara för att tillgodose behovet. Att den enskilde kan få hemtjänst i sin hemkommun saknar betydelse om den enskilde har behov av hemtjänst under den tillfälliga vistelsen. Kommunerna har inom socialtjänstverksamheten det yttersta ansvaret för att enskilda får den hjälp de behöver även i fråga om insatser som egentligen vilar på en annan huvudman. Av detta yttersta ansvar följer en skyldighet för kommunen att i samverkan med andra samhällsorgan medverka till att den enskilde får arbete, bereds sjukvård eller får det stöd eller den hjälp som han i övrigt behöver. Med ansvaret följer också en skyldighet för kommunen att tillfälligt ge den enskilde behövlig vård i väntan på att ansvarig huvudman vidtar behövliga insatser (a. prop. s. 523). Regeringsrätten har flera gånger prövat omfattningen av detta yttersta ansvar, och konstaterat att skyldigheten att vidta åtgärder inträder i akuta nödsituationer, om den enskilde inte kan invänta insatser från den rätta huvudmannen. När inträder vistelsekommunens ansvar? Det är den kommun där den enskilde befinner sig när hjälpbehovet inträder som har ansvaret för stöd och hjälp till den enskilde. Denna avsikt framgår av förarbetena till 3 § i den tidigare gällande socialtjänstlagen, som motsvarar nuvarande 2 kap. 2 § (prop. 1979/80:1, del A s 523f). Enligt 2 kap. 3 § socialtjänstlagen (2001:453) kan dock enskilda i vissa fall ansöka om insatser i en annan kommun än den där de befinner sig. Det gäller dem som till följd av ålderdom, funktionshinder eller allvarlig sjukdom har ett varaktigt behov av omfattande vård- och omsorgsinsatser och därför inte kan bosätta sig i den andra kommunen utan att behövliga insatser erbjuds där. De personer som åsyftas är huvudsakligen de som har så omfattande behov att de är i behov av vård och omsorg dygnet runt (prop. 1996/97:124 s. 175). I RÅ 2008 ref. 18 har Regeringsrätten anfört att 2 kap. 3 § inte ska tolkas motsatsvis, och att det även i andra situationer kan vara möjligt för enskilda att ansöka om insatser i en annan kommun än den där de befinner sig. Enligt domen ska därför en ansökan från en person som avser att tillbringa sin semester i kommunen prövas även om den enskilde ännu inte vistas där. När upphör vistelsekommunens ansvar? Den kommun som beslutat om en insats för en enskild ansvarar för beslutet så länge insatsen pågår. Ansvaret upphör först när insatsen är avslutad. Ansvaret för ärendet kan dessförinnan under vissa förutsättningar flyttas över till en annan kommun enligt 16 kap. 1 § socialtjänstlagen. Detta förutsätter bl.a. att den andra kommunen accepterar överflyttningen. Om kommunerna inte kommer överens i frågan kan Socialstyrelsen efter ansökan besluta om överflyttning av ärendet. Vidare har Regeringsrätten i RÅ 1989 ref. 50 slagit fast att en kommun som beslutat om insatser för en enskild har fortsatt behörighet att besluta om insatser för den enskilde så länge samma hjälpbehov kvarstår. Enligt 11 kap. 4 § socialtjänstlagen ska socialnämnden slutföra en utredning som rör ett barns behov av skydd och stöd eller vård av missbrukare, även om den som utredningen avser byter vistelsekommun. Skyldigheten upphör om den nya vistelsekommunen övertar ärendet eller det annars flyttas över. Undantag från vistelsekommunens ansvar I 16 kap. 2 § socialtjänstlagen finns undantag från vistelsekommunens ansvar. Enligt första stycket har den kommun som beslutat om en vistelse i en annan kommun i vissa fall ansvar för bistånd, individuellt behovsprövat stöd och individuellt behovsprövade sociala tjänster som den enskilde kan behöva. Detta gäller om en enskild efter beslut av socialnämnden vistas i en annan kommun i familjehem, hem för vård eller boende, särskilda boendeformer för äldre eller bostäder med särskild service för människor med funktionsnedsättning. Ansvaret gäller även om personen i fråga har blivit folkbokförd i vistelsekommunen (prop. 1996/97:124, s 158-159). På samma sätt har folkbokföringskommunen enligt 16 kap. 2 § andra stycket socialtjänstlagen ansvar för stöd och hjälp till en enskild under kriminalvård i anstalt, under vård på sjukhus eller i annan sjukvårdsinrättning på initiativ av någon annan än en kommun. Detta ansvar gäller också insatser som aktualiserats inför avslutningen av sådan vård. Avtalsmöjligheter Att en vistelsekommun, eller en annan kommun, har ansvar för stöd- och hjälpinsatser innebär att den kommunen ska utreda, besluta om, finansiera och verkställa de insatser som den enskilde kan behöva. Att kommunen ska verkställa insatserna innebär dock inte att kommunen måste utföra den faktiska insatsen själv. Enligt 2 kap. 5 § socialtjänstlagen får en kommun sluta avtal med annan om att utföra uppgifter inom socialtjänsten. Sådant avtal kan träffas med en enskild utförare eller med en annan kommun. Uppgifter som innefattar myndighetsutövning får dock inte överlämnas till en enskild. Särskild avgift Enligt 16 kap. 6 a § socialtjänstlagen ska en kommun som inte inom skälig tid tillhandahåller bistånd enligt 4 kap. 1 § socialtjänstlagen som någon är berättigad till enligt ett beslut av socialnämnden eller enligt en domstols avgörande, åläggas att betala en särskild avgift till staten. Detsamma gäller en kommun som inte inom skälig tid på nytt tillhandahåller biståndet efter det att verkställigheten avbrutits. Avgiften ska inte åläggas om den enskilde själv begärt att insatsen ska senareläggas. Det är Socialstyrelsen som ansöker om att särskild avgift ska betalas, och frågan prövas av förvaltningsrätten. Kommunen kan åläggas särskild avgift även om verkställigheten påbörjas efter att Socialstyrelsen ansökt hos förvaltningsrätten. För att särskild avgift ska kunna dömas ut ska ansökan delges kommunen inom två år från beslutet eller domen. Sanktionsavgiften har införts som påtryckningsmedel för att gynnande beslut ska verkställas inom skälig tid. Någon generell tidsfrist för vad som är skälig tid har inte angetts i förarbetena till bestämmelserna. Det måste alltid göras en bedömning i det enskilda fallet, och det kan ta längre tid att verkställa vissa former av bistånd jämfört med andra. Socialnämnderna ska en gång per kvartal rapportera till Socialstyrelsen och till kommunens revisorer om de beslut som inte verkställts inom tre månader från beslutet. Socialnämnderna ska också rapportera när ett sådant beslut har verkställts. 4.1.2 Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade Ansvariga huvudmän för stöd- och serviceinsatser Enligt 16 § första stycket lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade, förkortad LSS, har en kommun ansvar gentemot dem som är bosatta i kommunen. Enligt förarbetena till lagen kan ledning hämtas från reglerna om folkbokföring när det gäller bedömningen av var en person ska anses bosatt (prop. 1992/93:159 s. 185). Som regel kan en person anses bosatt på den ort där han eller hon är folkbokförd. Även landstinget har förpliktelser enligt lagen. Ett landsting ansvarar i dessa situationer gentemot dem som är bosatta i landstinget. Om inte något annat avtalats ansvarar kommunen för samtliga i lagen definierade insatser för särskilt stöd och särskild service (9 §) utom rådgivning och annat personligt stöd som ställer krav på särskild kunskap om problem och livsbetingelser för människor med stora och varaktiga funktionsnedsättningar (9 § 1). Den senare insatsen ansvarar landstinget för, om inte annat avtalats (2 § första stycket). Om behov av insatser enligt LSS uppkommer under en tillfällig vistelse i en kommun ska vistelsekommunen ge det stöd och den hjälp som omedelbart behövs (16 § tredje stycket). Det kan enligt förarbetena röra sig om exempelvis en tillfällig genomresa eller några månaders boende i en sommarbostad (a. prop. s. 186). Det ansvar som avses här är ansvaret för att resurser ställs till förfogande vid akuta situationer. Rätten att flytta För att underlätta för personer som tillhör personkretsen i 1 § LSS att flytta mellan olika kommuner finns i LSS en bestämmelse som innebär att den enskilde kan ansöka om förhandsbesked i fråga om de stöd- och serviceinsatser som han eller hon anser sig behöva i den nya kommunen (16 § andra stycket). På detta sätt kan den enskilde i förväg få besked av inflyttningskommunen om rätt till insatser i den kommunen. Av samma lagrum följer att kommunen genast ska börja planera och förbereda insatser som förhandsbeskedet ger personen rätt till om han eller hon ska bosätta sig i kommunen. Om insatser beviljas gäller förhandsbeskedet under sex månader räknat från den dag då insatserna blir tillgängliga. För att ha rätt till förhandsbesked ska enligt förarbetena avsikten att flytta till en annan kommun vara klar och bestämd (a. prop. s. 185). Den enskilde kan till exempel inte kräva förhandsbesked av flera kommuner för samma tid. Rätten att träffa avtal Enligt 17 § första stycket LSS kan kommunen eller landstinget med bibehållet ansvar sluta avtal med någon annan om att tillhandahålla insatser enligt lagen. Ett sådant uppdragsavtal kan träffas med en annan kommun eller med en enskild utförare. Det ska enligt förarbetena (a. prop. s. 186) vara fråga om själva utförandet av stödet eller insatsen. Myndighetsutövningen med bl.a. beslutsfattande kan inte överlåtas. Enligt en ny bestämmelse som träder i kraft den 1 januari 2011 ska en kommun i vissa fall underrättas om ett avtal som en annan kommun har träffat med en enskild utförare. Det gäller när ett boende i familjehem, i bostad med särskild service för barn eller ungdomar (9 § 8 LSS), i bostad med särskild service för vuxna eller i annan särskilt anpassad bostad för vuxna (9 § 9 LSS) ska tillhandahållas i kommunen (prop. 2009/10:176 Personlig assistans och andra insatser - åtgärder för ökad kvalitet och trygghet). Möjlighet att verkställa ett beslut i en annan kommun Ett beslut om en boendeinsats är inte alltid möjligt att tillgodose i bosättningskommunen. Kommunen har därför möjlighet att verkställa ett beslut om boende i en annan kommun, men behålla ansvaret enligt LSS för personen, trots att han eller hon inte längre kommer att vara bosatt i kommunen. Det sker genom att kommunen enligt 17 a § LSS får träffa avtal med en annan kommun eller en enskild vårdgivare i en annan kommun om kostnadsansvar för LSS-insatser för en enskild som genom en boendeinsats inte längre kommer att vara bosatt i kommunen. Det ansvar som kommunerna kan avtala om kan omfatta alla LSS-insatser som kan bli aktuella under den tid den enskilde är bosatt i den andra kommunen. Bestämmelsen utgör ett undantag från bosättningskommunens ansvar enligt 16 §, och från lokaliseringsprincipen i 2 kap. 1 § kommunallagen (1991:900). En förutsättning för att ett avtal enligt 17 a § ska kunna ingås är att det föreligger särskilda skäl. Bestämmelsen infördes i syfte att underlätta för t.ex. personer som har en ovanlig diagnos eller som har komplicerade funktionsnedsättningar, att få tillgång till anpassade boendelösningar och särskild kompetens som det kan vara svårt att tillhandahålla i små kommuner. Bestämmelsen ger också möjlighet för kommuner med ett litet befolkningsunderlag att samverka om bl.a. gemensamma gruppbostäder för att kunna erbjuda fler boendealternativ än vad som annars varit fallet. Möjligheten att träffa avtal enligt 17 a § LSS infördes den 1 januari 2001. Enligt förarbetena (prop. 2000/01:6 s. 10) är avsikten inte att förändra den enskildes rätt att flytta till en annan kommun. Avtalsmöjligheten för kommunerna ska således inte påverka den enskildes rätt att ansöka om förhandsbesked. Om han eller hon önskar flytta ska ansökan om förhandsbesked behandlas som om den enskilde var bosatt i kommunen dit ansökan lämnas. Regeringsrättens tolkning av rätten till förhandsbesked när en person redan är bosatt i kommunen Frågan om vilken kommun som ansvarar för LSS-insatser, och rätten att ansöka om förhandsbesked när en person är bosatt i ett LSS-boende i en annan kommun, har prövats i en dom från Regeringsrätten, RÅ 2007 ref 40. Av domen följer att den som redan är bosatt i en kommun inte kan ansöka om förhandsbesked där. Detta gäller oavsett om bosättningen skett på eget initiativ eller till följd av kommunens beslut och avtal enligt 17 a §. Däremot är bosättningskommunen skyldig att pröva en ansökan om insatser enligt huvudregeln i 16 §, även om kommunen har ett avtal med den ursprungliga bosättningskommunen, enligt vilket den senare ska behålla kostnadsansvaret. Olika avtal och avtalens giltighet Även före den 1 januari 2001 då 17 a § LSS infördes träffade kommunerna avtal om kostnadsansvar. De avtal som ingicks löpte tills dess någon part sade upp avtalet. Det saknades dock lagstöd för att träffa dessa avtal (prop. 2000/01:6, s 7 f). Enligt 4 § andra och tredje stycket lagen (1993:388) om införande av lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade har kommuner en möjlighet att träffa avtal för personer som flyttat från kommunen. Sådana avtal träffades fram till den 1 januari 1996 då den nya lagen (LSS) skulle vara genomförd. Ett sådant avtal upphör att gälla om den enskilde flyttar till en tredje kommun eller tillbaka till den första kommunen. Det finns således avtal som kan avse tre olika tidsperioder: Avtal som träffats före den 1 januari 1996, avtal som ingåtts under tiden från och med 1 januari 1996 till och med den 31 december 2000 samt avtal som ingåtts efter den 1 januari 2001. Särskild avgift och rapporteringsskyldighet Motsvarande regler om rapporteringsskyldighet och särskild avgift, som finns i socialtjänstlagen (2001:453) när det gäller ej verkställda beslut och domar, finns även i LSS (28 a-28 h §§). Se vidare avsnitt 4.1.1. Ansvarig kommun vid ärenden om assistansersättning Ärenden om assistansersättning handläggs av Försäkringskassan. Det regleras från och med den 1 januari 2011 i 51 kap. socialförsäkringsbalken, förkortad SFB. När en person som uppbär assistansersättning får assistansen utförd genom kommunens försorg får Försäkringskassan besluta att assistansersättningen ska betalas ut till kommunen i den utsträckning den motsvarar den avgift kommunen får ta ut för assistansen (51 kap. 17 § SFB). Den kommun där den som beviljats assistansersättning är bosatt ska ersätta kostnaderna för de första 20 assistanstimmarna per vecka (51 kap. 22 § SFB). När en person har beviljats assistansersättning ska därför Försäkringskassan underrätta bosättningskommunen om beslutet och det belopp som kommunen ska betala. Kommunen ska även underrättas om ändringar av beslutet om dessa har betydelse för kommunens ersättningsskyldighet (51 kap. 23 § SFB). Vid handläggning av ärenden hos Försäkringskassan ska den kommun, i vilken den som ansöker om eller erhåller assistansersättning är bosatt, kunna höras i ärenden om assistansersättning (51 kap. 21 § SFB). Beslut om assistansersättning ska sändas till den kommun där den som beviljats ersättning är bosatt. 4.2 Behov av förändringar 4.2.1 Inledning Principen om vistelsekommunens ansvar har en lång historia i Sverige. Enligt socialhjälpslagen från 1956 skulle den enskilde garanteras hjälp omedelbart, oavsett i vilken kommun den hjälpsökande befann sig. Den enskildes rätt till bistånd var dock fortfarande begränsad till vissa verksamhetsområden. Bakgrunden till att det infördes en bestämmelse om kommunens yttersta ansvar i den ursprungliga socialtjänstlagen var att det ansågs angeläget att markera att socialtjänsten i första hand skulle vara en kommunal angelägenhet. Kommunens yttersta ansvar ansågs som en förutsättning för att den enskildes ekonomiska och personliga trygghet skulle kunna garanteras. Med ansvaret följde också en skyldighet för kommunen att tillfälligt ge den enskilde behövlig vård i väntan på att ansvarig huvudman vidtar behövliga insatser. Det slogs även fast att det var vistelsekommunen, dvs. den kommun där den enskilde befinner sig när behovet av hjälp inträder, som har det yttersta ansvaret för att den enskilde får den hjälp han eller hon behöver. Sedan socialtjänstlagen (1980:620) trädde i kraft år 1982 har det genomförts ett antal förändringar i kommunernas ansvarsfördelning. Dessa bestämmelser har främst tillkommit för att tydliggöra ansvarsfrågan och har ofta lett till att det gjorts undantag från vistelsekommunens ansvar i riktning mot att en kommun ska ha ett sammanhållet ansvar. Även Regeringsrätten har i ett flertal avgöranden uttalat principer för vilken kommun som ska vara ansvarig i olika situationer. Alla dessa omständigheter sammantagna har lett till oklarheter om vem som har ansvaret, vilket i sin tur lett till att människor som ofta flyttar eller vistas i olika kommuner hänvisas runt och inte får den hjälp som de behöver. 4.2.2 Socialtjänstlagen Vistelsekommunens ansvar Vistelsekommunens ansvar infördes med den grundläggande och praktiska avsikten att en person ska kunna få stöd och hjälp av den kommun där han eller hon befinner sig när behovet uppstår. Det framgår dock av förarbetena till den ursprungliga socialtjänstlagen (proposition 1979/80:1 om socialtjänsten, s. 523) att vistelsekommunens ansvar inte innebär någon skyldighet att vidta alla de åtgärder som kan behövas när den enskilde är bosatt i en annan kommun. Olika tolkningar Den begränsning av vistelsekommunens ansvar som framgår av förarbetena (se ovan) har inte formaliserats i lag eller andra föreskrifter, vilket bidragit till att tolkningen av hur långt vistelsekommunens ansvar sträcker sig varierar mellan kommuner. Dessa olika tolkningar av förarbetsuttalanden, lagändringar och praxisuttalanden, liksom kommunernas tillämpning av denna praxis, har bidragit till att grundprincipen om vistelsekommunens ansvar med åren allt mer har tunnats ut. Detta har bidragit till en osäkerhet om vad som är gällande rätt. Tolkningsproblem uppstår bl.a. i de fall då personer med behov av stöd- och hjälpinsatser rör sig mellan olika kommuner eller saknar fast förankring i en viss kommun. Det kan exempelvis handla om en hemlös person eller en person som har utsatts för våld av en närstående och som tagit sig till ett skyddat boende i en annan kommun. I dessa situationer är det relativt vanligt med tvister om vilken kommun som har ansvaret för att bistå den enskilde. Tvisterna leder ofta till att kommunerna fokuserar på ansvarsfrågan i stället för på den enskildes behov av stöd och hjälp. Det förekommer t.ex. att den enskilde hänvisas fram och tillbaka mellan olika kommuner, ibland utan att få någon hjälp förrän ansvarsfrågan är löst. Tvisterna utgör då ett rättssäkerhetsproblem för den enskilde, i den meningen att han eller hon inte får tillgång till de insatser som han eller hon har laglig rätt till. Kommunernas ansvarsfördelning behöver anpassas till ett förändrat samhälle med ökad rörlighet, krav på flexibilitet och ökad valfrihet samt krav på samhällets möjligheter att erbjuda effektivt skydd till vissa grupper. Övergripande om det som föreslås i socialtjänstlagen För att den enskildes rätt till hjälp och stöd ska kunna garanteras är det viktigt att tydliggöra hur långtgående och omfattande vistelsekommunens ansvar ska vara. För att förtydliga kommunernas ansvar enligt socialtjänstlagen och skapa förutsättningar för att undvika tvister i så stor utsträckning som möjligt föreslås ändringar och nya bestämmelser i lagen. Anledningen till detta är att kommuner och andra instanser efterfrågar en tydligare och mer detaljerad reglering, då det skett en uppluckring i tillämpningen av bestämmelserna om vistelsekommunens ansvar på det sätt som beskrivits ovan. Förslagen är inte avsedda att påverka bedömningen av när en person har rätt till bistånd eller omfattningen av biståndet. Syftet är således inte att ändra betydelsen eller omfattningen av begreppet skälig levnadsnivå, såsom det utvecklats i praxis. Förslagen är inte heller avsedda att påverka kommunens yttersta ansvar för att människor ska få stöd och hjälp i olika situationer, oavsett vem som är huvudman. Det föreslås att bosättningskommunen ska ha ansvar för insatser enligt socialtjänstlagen. Detta ska gälla oavsett om personen vistas i bosättningskommunen eller tillfälligt i en annan kommun. Med bosättningskommun avses den kommun där den enskilde är stadigvarande bosatt eller en annan kommun till vilken han eller hon har sin starkaste anknytning. Vistelsekommunens ansvar omfattar dock alltid akuta situationer. Förslagen innebär vidare att vistelsekommunen liksom nu kommer att ha det yttersta ansvaret och vara garanten för att det alltid finns en kommun som har ett ansvar när inte någon annan har det. Vistelsekommun är den kommun där den enskilde befinner sig när han eller hon ansöker om stöd och hjälp eller det på annat sätt framkommer att personen behöver stöd och hjälp från kommunen. För äldre personer, personer med funktionsnedsättning eller personer som har en allvarlig sjukdom, som vill genomföra en kortare vistelse (högst cirka sex månader) i en annan kommun ansvarar bosättningskommunen enligt förslaget. Om bosättningskommunen begär det ska vistelsekommunen biträda med utredning och verkställighet. När en person vistas i en kommun på grund av att en annan kommun beslutat om insatser i den kommunen ska den beslutande kommunen även fortsättningsvis behålla ansvaret för de insatser som personen behöver enligt socialtjänstlagen. Ansvaret upphör bl.a. när behovet av insatser inte behövs längre eller när ärendet flyttas över till bosättningskommunen. Det föreslås även en utvidgning av rätten att få ansöka om biståndsinsatser för att kunna flytta. 4.2.3 Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade Boende i en annan kommun än hemkommunen LSS-kommittén konstaterar i betänkandet Möjlighet att leva som andra (SOU 2008:77) att det uppstått oklarheter om ansvarsfördelning mellan kommuner bl.a. i samband med att kommuner samverkar om att tillhandahålla ett boende enligt LSS. Det drabbar ytterst den enskilda personen när det gäller långsiktighet i stödet och framtida möjligheter att tillförsäkras goda levnadsvillkor. Kommittén föreslår därför att en kommuns möjlighet att behålla ansvaret för en person som beviljas boende enligt LSS i en annan kommun än hemkommunen borde förtydligas. I regeringens proposition 2009/10:176 Personlig assistans och andra insatser - åtgärder för ökad kvalitet och trygghet bedömde regeringen att frågorna krävde ytterligare överväganden och att man avsåg att återkomma i frågan. Sammanhållet ansvar I betänkandet Möjlighet att leva som andra tar LSS-kommittén även upp behovet av ett sammanhållet ansvar för stöd och service när människor är placerade eller bosatta i en annan kommun än den som beviljat insatserna. Kommittén föreslår att den kommun som placerar en person i en annan kommun enligt socialtjänstlagen även ska ansvara för stöd- och serviceinsatser enligt LSS. Som kommittén påpekar finns det många fördelar med ett sammanhållet ansvar och för att markera vikten av ett sådant finns det behov av att reglera detta. Det finns dock behov även av det omvända mot vad kommittén föreslår, dvs. om en person beviljats ett boende enligt LSS i en annan kommun än den som beslutat om insatsen, så ska den beslutande kommunen även ansvara för insatser enligt socialtjänstlagen. Tillfällig vistelse i annan kommun De ändringar som föreslås i denna proposition när det gäller frågan om vilken kommun som ska ansvara för insatser enligt socialtjänstlagen vid tillfällig vistelse i en annan kommun under kortare tid behöver även föras in i lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade. Skälet till detta är att det inte kan anses befogat att ha olika regler i socialtjänstlagen och LSS när personer t.ex. studerar, åker på semester eller vistas på ett sommarställe. 5 Regler om ansvar enligt socialtjänstlagen 5.1 Grundprincipen om vistelsekommunens yttersta ansvar kvarstår men begränsas Regeringens bedömning: Grundprincipen bör även i fortsättningen vara att den kommun där den enskilde vistas har det yttersta ansvaret för att han eller hon får stöd och hjälp. Regeringens förslag: Det ska framgå av lagen att en annan kommun än vistelsekommunen kan ha ansvar för stöd och hjälp. Om det står klart att en annan kommun har ansvaret, ska vistelsekommunens ansvar vara begränsat till akuta situationer. Bestämmelser om vilken kommun som ansvarar för stöd och hjälp införs i ett nytt kapitel i socialtjänstlagen. De nuvarande bestämmelser som reglerar sådant ansvar flyttas till det nya kapitlet. Utredarens förslag och bedömning: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag och bedömning. Utredaren gör bedömningen att vistelsebegreppets innebörd bör förtydligas, bl.a. på det sättet att den som inte fysiskt vistas i någon kommun i Sverige inte ska kunna beviljas stöd- och hjälpinsatser. Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker utredarens förslag och bedömning att vistelsekommunens ansvar ska kvarstå men begränsas. Justitieombudsmannen instämmer i att vistelsekommunens ansvar bör vara kvar och menar att de föreslagna ändringarna framstår som lämpade för ändamålet. Även Kammarrätten i Stockholm instämmer i att vistelsekommunens ansvar bör kvarstå och att det behövs förtydliganden i fråga om kommunernas ansvar. Kammarrätten ifrågasätter om den av utredaren föreslagna 2 a kap. 1 § innebär ett snävare vistelsebegrepp än nuvarande 2 kap. 2 §. Också Jönköpings kommun ifrågasätter den ändrade formulering av 2 kap. 2 § socialtjänstlagen, eftersom den paragrafen i nuvarande lydelse gett upphov till den grundläggande principen om vistelsekommunens yttersta ansvar. Några remissinstanser, t.ex. Tyresö kommun, anser att det är oklart vilka insatser som omfattas av begreppet akuta stöd- och hjälpinsatser. Haparanda kommun och Sollentuna kommun efterfrågar ett tydligare resonemang kring betydelsen av den enskildes vilja att återvända till bosättningskommunen. Länsstyrelsen i Västra Götaland anser inte att en enskild mot sin vilja ska behöva återvända till en bosättningskommun för att få de insatser som behövs. Socialstyrelsen menar att det inte klargörs vad som bör gälla för personer som efter en tids bosättning utomlands avser att flytta tillbaka till Sverige. Länsstyrelsen i Stockholms län samt Huddinge kommun anser att förslaget behöver förtydligas i de fall då ett barn bor växelvis hos vårdnadshavare i olika kommuner. UNICEF anser att förtydliganden behövs när det gäller en kommuns ansvar för barn som vistas utomlands, och för utländska barn som vistas tillfälligt i Sverige. Skälen för regeringens bedömning och förslag Vistelsekommunens yttersta ansvar bör kvarstå För den enskilde personen är det viktigt att det finns en tydlig reglering av ansvarsfördelningen mellan kommunerna så att det inte uppstår konflikter mellan kommunerna som förtar den enskildes rätt till stöd och hjälp. Som beskrivits i avsnitt 4.2.1 har tolkningen av vistelsebegreppet och vistelsekommunens ansvar kommit att variera mellan olika kommuner och i olika situationer. Avsikten med de förslag som läggs i denna proposition är därför att tydliggöra ansvaret mellan vistelsekommunen och bosättningskommunen för att minska antalet tolkningstvister och underlätta samarbete mellan kommunerna. Regeringen delar den uppfattning som utredaren framfört om att principen om vistelsekommunens ansvar ska kvarstå. Det är enligt regeringens bedömning av grundläggande betydelse att den enskilde alltid ska garanteras omedelbar hjälp oavsett i vilken kommun han eller hon befinner sig när hjälpen behövs. Ansvaret innebär att en person aldrig kan nekas bistånd i en kommun med beskedet att behovet kan tillgodoses i en annan kommun om det inte står klart vilken kommun som ska ha ansvaret. Detta innebär att den kommun som tar emot en ansökan om biståndsinsatser, eller som får vetskap om att en person eller en familj kan ha behov av biståndsinsatser, aldrig kan avvisa eller avsluta ett ärende utan att vara överens med en annan kommun om vem som bär det huvudsakliga ansvaret. Några remissinstanser, t.ex. Kammarrätten i Stockholm och Jönköpings kommun, har ifrågasatt behovet och lämpligheten av att ändra i lagtexten om man inte avser att göra några ändringar i sak när det gäller kommunens yttersta ansvar. Regeringen instämmer i att det ska göras så liten ändring som möjligt när ändring i sak inte är avsedd. Av redaktionella skäl och i överensstämmelse med utredarens förslag föreslår dock regeringen att bestämmelsen om vistelsekommunens yttersta ansvar ändras så att den del som reglerar vilken kommun som är ansvarig, dvs. vistelsekommunen, flyttas till det nya kapitlet om ansvarig kommun. Övriga delar kvarstår oförändrade. Utredaren framför i betänkandet att kravet på vistelse i en kommun bör leda till att stöd- och hjälpinsatser i regel inte ska beviljas personer som befinner sig utomlands. Regeringen föreslår inte någon ändring i denna del då konsekvenserna av att slå fast en sådan tolkning av vistelsebegreppet inte är tillräckligt utredda. Av 1 § andra stycket lagen (1994:137) om mottagande av asylsökande m.fl. framgår att de personer som omfattas av den lagen inte har rätt till bistånd enligt 4 kap. 1 § socialtjänstlagen för förmåner av motsvarande karaktär. För stöd och hjälp som en asylsökande kan ha rätt till enligt socialtjänstlagen ska samma principer som för andra enskilda gälla i fråga om ansvarig kommun. För utländska medborgare som inte är bosatta i Sverige men som vistas här för besök, följer av Regeringsrättens praxis (RÅ 1995 ref 70) att vistelsekommunen endast ansvarar för akuta insatser. Regeringen föreslår inte några förändringar i detta avseende. Ansvaret ska begränsas när den enskilde är bosatt i en annan kommun Utredaren anser att vistelsekommunens ansvar ska begränsas om den enskilde är bosatt i en annan kommun än vistelsekommunen. Enligt utredaren är denna ansvarsfördelning redan etablerad i många kommuner. Samma begränsning föreslås om en annan kommun beslutat om placering i vistelsekommunen eller om en folkbokföringskommun enligt lag har ansvar för den enskilde. Regeringen instämmer i huvudsak i utredarens förslag och föreslår att vistelsekommunens ansvar ska vara begränsat i de fall då den enskilde är bosatt i en annan kommun eller när den kommun som beslutat om boende i annan kommun eller folkbokföringskommunen är huvudansvarig kommun. Begränsningen föreslås innebära att vistelsekommunen ska ansvara endast i akuta situationer. Detta bör dock bara gälla om det står klart att en annan kommun har ansvaret för den enskildes stöd- och hjälpbehov. Om det är oklart i vilken kommun den enskilde är bosatt, ska vistelsekommunen alltid ansvara för att den enskilda personen får allt det stöd och den hjälp som han eller hon behöver, inte bara för insatser som en akut situation kan föranleda. Förslaget bör kunna leda till en tydligare ansvarsfördelning mellan kommunerna i olika situationer, vilket innebär ett skydd för enskilda som i dag kan hamna mellan stolarna när kommunerna förhandlar om vilken kommun som är ansvarig. De regler som föreslås torde dessutom i stor utsträckning utgöra praxis i dag. Det yttersta ansvaret omfattar alltid en skyldighet för vistelsekommunen att vidta insatser vid akuta nödsituationer. Det är som nämnts tidigare en viktig utgångspunkt att den enskilde alltid ska kunna garanteras omedelbar hjälp oavsett i vilken kommun han eller hon befinner sig när hjälpbehovet inträder. Om det står klart att det finns en annan kommun som ansvarar för den enskildes stöd- och hjälpinsatser är det dock rimligt att vistelsekommunens ansvar för att vidta åtgärder begränsas till akuta situationer. På samma sätt som kommunen ibland måste vidta åtgärder i en annan huvudmans ställe, kan vistelsekommunen komma att behöva vidta åtgärder innan bosättningskommunen eller den kommun som beslutat om boende i annan kommun agerar om den enskilde befinner sig i en akut situation. Vistelsekommunens ansvar omfattar utredning, beslut, verkställighet och kostnader för de insatser som behöver vidtas. Akuta situationer Begreppet akuta stöd- och hjälpinsatser är enligt utredaren ett vedertaget begrepp inom socialtjänsten. Flera remissinstanser menar dock att begreppet kan komma att medföra tolkningsproblem. Regeringen delar dessa remissinstansers farhågor som t.ex. innebär att enskilda kan drabbas när en vistelsekommun är osäker på vad som omfattas av begreppet och vilka insatser kommunen är behörig att vidta. Regeringen anser istället att det begrepp som används av förvaltningsdomstolar vid beskrivningen av kommunernas yttersta ansvar, dvs. akuta situationer eller akuta nödsituationer, bättre beskriver gränserna för en vistelsekommuns ansvar. Genom att definiera situationen, i stället för insatserna som vistelsekommunen ska tillhandahålla, menar regeringen att kommunerna lättare ska kunna hjälpa en person som inte befinner sig i sin bosättningskommun men som behöver insatser som inte kan vänta. Akuta situationer ska tolkas på det sätt som begreppet utvecklats i praxis. Framförallt avses sådana situationer som uppstår oväntat och oförutsett, men även andra fall kan förekomma då en enskild inte kan invänta insatser från en annan kommun eller annan huvudman. Det ankommer då på vistelsekommunen att tillhandahålla de insatser som den akuta situationen kräver. Avgörande är hur förhållandena ser ut i det enskilda fallet. Det kan t.ex. handla om akuta vård- och stödinsatser, men även sådana insatser som krävs för att den enskilde ska kunna återvända till sin bosättningskommun eller ta kontakt med den kommun som beslutat om boende i annan kommun. Det kan röra sig om hjälp att arrangera en hemresa, bistånd i form av pengar till mat och husrum fram till avresan eller ett tillfälligt boende för någon som utsatts för hot. Om den enskilde inte kan eller vill återvända omedelbart, t.ex. på grund av sjukdom, är vistelsekommunen skyldig att bistå med sådana stöd- och hjälpinsatser som den akuta situationen kräver. Många remissinstanser har framfört att det kan uppstå oklarheter om vilket ansvar vistelsekommunen har när en enskild inte omedelbart vill återvända. Regeringen anser att även i dessa situationerna gäller det begränsade ansvaret. Om till exempel en hotad person med barn på egen hand givit sig iväg till ett tillfälligt boende som ligger i en annan kommun och inte vill, vågar eller kan återvända till sin bosättningskommun ankommer det på vistelsekommunen att bistå med de nödvändiga stöd- och hjälpinsatser som den akuta situationen kräver, till exempel ekonomiskt bistånd, boende och insatser som barnet kan behöva. En bedömning av vilka insatser som är nödvändiga får göras i varje enskilt fall och kan jämföras med de situationer då någon vänder sig till kommunen i ett ärende som vilar på en annan huvudman, t.ex. vårdinsatser. Regler om ansvarsfördelning mellan kommuner samlas I syfte att ge en tydligare och mer överskådlig bild av samtliga bestämmelser som behandlar ansvarsfördelning mellan kommuner samlas dessa i ett nytt särskilt kapitel, 2 a kap. Härigenom blir det lättare att få en bättre överblick av de regler som gäller. De bestämmelser som reglerar gränserna för kommunens ansvar för socialtjänst i förhållande till andra huvudmäns ansvar överförs dock inte till det nya kapitlet. 5.2 Bosättningskommunens ansvar Regeringens förslag: Om den enskilde är bosatt i en annan kommun än vistelsekommunen, ska bosättningskommunen ansvara för det stöd och den hjälp enligt socialtjänstlagen som den enskilde behöver. Med bosättningskommun avses den kommun där den enskilde är stadigvarande bosatt, eller den kommun som den enskilde har sin starkaste anknytning till om det är en annan kommun än den där han eller hon är stadigvarande bosatt eller om den enskilde inte har någon stadigvarande bostad. Utredarens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens. Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanser tillstyrker förslaget. Flera remissinstanser befarar dock nya gränsdragningsproblem. Bl.a. Mölndals kommun, Stockholms kommun och Sollentuna kommun, efterfrågar en definition av begreppet bosättningskommun och ifrågasätter kriterierna för vad som ska utgöra starkast anknytning. Länsstyrelsen i Stockholms län anser att begreppet starkast anknytning bör definieras i lagtexten samt att de kriterier som nämns bör förtydligas. Flera remissinstanser påpekar vikten av tydlighet när det gäller gruppen hemlösa. Länsstyrelsen i Dalarna anser att den hemlöses uppfattning av relationen till sin familj ska vägas in. Flera kommuner, t.ex. Värmdö kommun anser att även den enskildes egen uppfattning bör vara avgörande. Piteå kommun anser att en hemlös ska anses vara bosatt i folkbokföringskommunen. Stockholms Stadsmission anser att flera av de kriterier som utredaren föreslår är motsägelsefulla. De anser i stället att ansvaret för alla stöd- och hjälpinsatser (av icke akut art) ska åvila vistelsekommunen som ska anses vara bosättningskommun om en person utan stadigvarande boende avser att stanna där. Skälen för regeringens förslag 5.2.1 Bosättningsbegreppet och bosättningskommunens ansvar Regeringen anser att en och samma kommun så långt möjligt bör ha det samlade ansvaret för den hjälp och det stöd som den enskilde är i behov av. I de allra flesta fall har varje människa en bosättningskommun som de på ett självklart sätt tillhör. De flesta som regelbundet är i behov av hjälp och stöd enligt socialtjänstlagen har också en biståndshandläggare eller ett socialkontor i sin kommun som de har regelbunden kontakt med. Enligt förarbetena till 1980 års socialtjänstlag framgår att tanken redan då var att vistelsekommunens ansvar inte skulle innebära någon skyldighet att vidta alla de åtgärder som kan behövas när den enskilde är bosatt i en annan kommun (prop. 1979/80:1 s. 523). Enligt utredaren är detta redan en etablerad praxis bland många kommuner. Regeringen anser därför att denna praxis bör framgå tydligt av lag. Regeringen instämmer därför i utredarens förslag att bosättningskommunen ska ansvara för de stöd- och hjälpinsatser som den enskilde behöver om den enskilde är bosatt i en annan kommun än vistelsekommunen. Bosättningskommunen ska ansvara för att utreda behovet av, besluta om, verkställa och finansiera de stöd och hjälpinsatser som den enskilde behöver. Detta oavsett om den enskilde vistas i bosättningskommunen eller i en annan kommun. Frågan om när en vistelse i en annan kommun än bosättningskommunen ska innebära att bosättningskommunen ändras, bör avgöras av vad den enskilde har för avsikter med vistelsen. Om han eller hon har för avsikt att återvända till sin bosättningskommun och har kvar sin bostad anser regeringen att bedömningen av vilken kommun som är bosättningskommun som regel inte bör ändras. Regeringen anser dock, till skillnad från utredaren, att vistelsekommunen ska anses vara bosättningskommun så snart den enskilde uppger att han eller hon inte ämnar återvända till ursprungskommunen. Regeringen vill med detta betona att det är viktigt att kommunerna är lyhörda och inte kräver att en person som inte avser att återvända till den tidigare hemkommunen ska återvända. Anger en person att han eller hon inte avser att återvända så måste kommunen respektera detta. I detta sammanhang bör också uppmärksammas att regeringens förslag innebär ett klargörande av att vistelsekommunen alltid ansvarar för stöd och hjälp till den enskilde så länge inte bosättningskommunen är klarlagd. Vistelsekommunen kan således inte avsäga sig sitt ansvar för den enskilde genom att hänvisa till folkbokföringskommunen. Bosättningskommunen - den kommun till vilken den enskilde har starkast anknytning I betänkandets lagförslag finns ingen allmän definition av vad som menas med bosättningskommun. Utredaren gör bedömningen att en bosättningskommun är den kommun där den enskilde är stadigvarande bosatt och att man i flertalet fall kan utgå ifrån att en person är bosatt där han eller hon är folkbokförd. Utredaren föreslår en särskild reglering för hemlösa och anger en rad kriterier som ska ha betydelse vid bedömningen av var en hemlös ska anses ha sin starkaste anknytning. Dessa kriterier överensstämmer till stor del med de kriterier som anges i folkbokföringslagen (1991:481) för att avgöra var den enskilde ska vara folkbokförd. Flera remissinstanser har efterfrågat en definition av begreppet bosättningskommun. Många har också påpekat att det inte finns någon prioriteringsordning i fråga om de kriterier som utredaren anger. Enligt regeringens förslag ska bosättningsbegreppet vara avgörande för vilken kommun som ansvarar för stöd- och hjälpinsatser. Därför är det av stor betydelse att reglerna för vad som är en bosättningskommun är tydliga. Regeringen anser att bosättningskommun ska vara den kommun som den enskilde har starkast anknytning till, och att detta bör framgå av lagtexten. Om en enskild har ett stadigvarande boende kan man utgå ifrån att han eller hon har starkast anknytning till den kommunen, och att detta är den kommun där den enskilde är folkbokförd. Om det i det enskilda fallet finns omständigheter som innebär att folkbokföringsuppgifterna inte överensstämmer med det stadigvarande boendet, t.ex. då någon ofta flyttar eller när uppgifterna av andra skäl inte är uppdaterade, bör den enskilde i stället anses ha starkast anknytning till den kommun där han eller hon borde vara folkbokförd enligt folkbokföringsreglerna (se bl.a. 12 § folkbokföringslagen (1991:481). En person som är kvarskriven är, i enlighet med folkbokföringslagen, folkbokförd på sin tidigare adress trots att det stadigvarande boendet finns i en annan kommun. Av den föreslagna lagtexten följer att bosättningskommunen ska anses vara den kommun där det stadigvarande boendet finns, och inte folkbokföringskommunen. Om en enskild däremot inte har ett stadigvarande boende, vilket framförallt gäller hemlösa, men även de som flyttar mellan tillfälliga boenden, ska den kommun till vilken den enskilde i övrigt har starkast anknytning anses vara bosättningskommun. Detta kan också gälla ett barn som bor växelvis hos vårdnadshavare som bor i olika kommuner. Även vid denna bedömning kan ledning hämtas från praxis i anslutning till 12 § folkbokföringslagen. Omständigheter som bör vara betydelsefulla vid bedömningen i dessa fall är t.ex. den enskildes sociala nätverk och den enskildes egen uppfattning om till vilken kommun han eller hon har sin starkaste anknytning. För att underlätta bedömningen av vilken kommun som är bosättningskommun avser regeringen att ge Socialstyrelsen i uppdrag att ta fram vägledning som stöd till kommunerna för bedömningen av till vilken kommun en enskild ska anses ha starkast anknytning. 5.2.2 Personer som är hemlösa Hemlösa ska anses bosatta i den kommun till vilken de har starkast anknytning Hemlösa personer befinner sig i en utsatt situation och är många gånger i stort behov av socialtjänstinsatser. Det har enligt utredaren vuxit fram en praxis i kommunerna att fästa alltför stor vikt vid den enskildes folkbokföring. Detta medför bl.a. att hemlösa personer kan hänvisas till en kommun som de inte längre har någon direkt anknytning till. Det förekommer även enligt utredaren att dessa personer helt vägras bistånd med hänvisning till att de inte är folkbokförda i kommunen. Regeringen anser inte att det är rimligt att en person hänvisas fram och tillbaka mellan olika kommuner och att ingen tar ansvar för personens behov av stöd och hjälp. Det är därför viktigt att det i lagen tydliggörs vad som ska gälla för de som är hemlösa eller på annat sätt saknar stadigvarande bostad. Om den enskilde saknar stadigvarande bostad ska den kommun till vilken han eller hon har sin starkaste anknytning vara bosättningskommun (se föreslagna 2 a kap. 3 § 3). Den enskildes egen uppfattning om vilken kommun som är bosättningskommun bör vara av betydelse vid bedömningen i dessa fall (se närmare avsnitt 5.2.1). Regeringen delar utredarens uppfattning att en kommun som beslutat om att placera en hemlös person i en tillfällig boendeform ska behålla ansvaret för de stöd- och hjälpinsatser som han eller hon kan behöva (se avsnitt 5.3). 5.2.3 Personer som utsätts för våld eller andra övergrepp Regeringens bedömning: Det bör inte införas någon särskild reglering om ansvar för personer som utsätts för våld eller andra övergrepp och som bor i tillfälligt boende i en annan kommun. Utredarens förslag: Den kommun som har beslutat om ett tillfälligt boende i en annan kommun för en person som utsatts för våld, hot eller andra trakasserier, ska behålla ansvaret för de stöd- och hjälpinsatser som den enskilde kan behöva under den tillfälliga vistelsen. Remissinstanserna: De remissinstanser som yttrat sig är i princip positiva till förslaget. Länsstyrelsen i Skåne län anser att bosättningskommunen även bör ha ansvaret när någon måste ta sig till annan ort innan socialtjänsten hinner fatta ett biståndsbeslut. Skälen för regeringens bedömning Allmänt om personer som utsätts för våld eller andra övergrepp Personer som utsätts för våld eller andra övergrepp är en utsatt grupp som i vissa fall kan tvingas flytta mellan olika kommuner, antingen tillfälligt eller permanent. Många gånger drabbas hela familjen av situationen då de kan tvingas flytta många gånger innan de hittar en stadigvarande lösning eller hotet upphör. I vissa fall kan den enskilde återvända till sin gamla bostadsort efter en tid, även om det inte alltid är till den tidigare bostaden. En person som utsätts för våld eller andra övergrepp och dennes anhöriga kan få sina personuppgifter skyddade genom olika åtgärder, t.ex. sekretessmarkering eller kvarskrivning. I de allra flesta fall är även polisen involverad i denna typ av ärenden och ansvarar för att den enskilde och dess anhöriga får det skydd som krävs. Alla händelser polisanmäls dock inte utan den hotade kan vända sig direkt till en ideell organisation eller socialtjänsten. Polisens och socialtjänstens bedömningar kan också se olika ut i det enskilda fallet. År 2007 ändrades 5 kap. 11 § socialtjänstlagen för att tydliggöra socialnämndens skyldighet att särskilt beakta brottsoffers behov av stöd och hjälp, framför allt när det gäller kvinnor och barn som bevittnat våld. Socialtjänsten ansvarar för att bistå med stöd och hjälp oavsett om polisen i det enskilda fallet gör en annan bedömning eller inte är inkopplad. Socialstyrelsen presenterade i december 2009 allmänna råd (SOSFS 2009:22) om socialnämndens arbete med våldsutsatta kvinnor och barn som bevittnat våld för att stödja kommunerna i sitt arbete. Tillfälligt boende Det är inte acceptabelt att den enskilde nekas stöd och hjälp med hänvisning till att en annan kommun har ansvaret. Ett uteblivit stöd för denna grupp av personer, t.ex. de med skyddat boende, kan få mycket allvarliga konsekvenser både för den hotade personen och för hans eller hennes anhöriga. Till skillnad från utredaren anser regeringen att det inte behövs någon särskild reglering för dessa fall. Av den föreslagna formuleringen i 2 a kap. 2 och 3 §§ SoL (se avsnitt 5.2) framgår att bosättningskommunen ska ha kvar ansvaret för en enskild även när denne vistas tillfälligt i en annan kommun. Om en person som utsätts för våld eller andra övergrepp tillfälligt måste flytta för att undvika att utsättas för brott, följer det således av nämnda paragraf att bosättningskommunen behåller ansvaret. En person som utsätts för våld eller andra övergrepp måste ibland ge sig av snabbt och hinner inte få, eller behöver inte, socialtjänstens stöd för att ta sig bort från hemmet. Om den hotade på eget initiativ akut beger sig till en annan kommun och under vistelsen där söker stöd och hjälp gäller vistelsekommunens yttersta ansvar i den akuta situationen. Enligt förslagen i denna proposition har bosättningskommunen det huvudsakliga ansvaret för den enskilde även om han eller hon vistas i en annan kommun. Vistelsekommunen är dock enligt regeringens förslag alltid skyldig att genomföra de insatser som den akuta situationen kräver, t.ex. skyddat boende och ekonomiskt bistånd, i avvaktan på att bosättningskommunen erbjuder behövliga insatser. Vid bedömningen av när en vistelsekommun övergår till att vara bosättningskommun, kan det finnas anledning att ta särskild hänsyn till denna grupps speciella situation och därmed tillåta den enskilde att vistas tillfälligt i en kommun under längre tid utan att den gamla bosättningskommunens ansvar upphör och övergår till vistelsekommunen i egenskap av ny bosättningskommun. Detta gäller självfallet under förutsättning att den enskilde inte uppger sig vilja byta bosättningskommun permanent. Regeringen vill understryka vikten av att kommunerna hanterar ärenden som rör personer med skyddade personuppgifter med stor försiktighet. Dessa personer lever många gånger under stor press och upplever ofta rädsla för att deras personuppgifter ska röjas vilket kan vara förödande. Ett röjande skulle exempelvis kunna leda till att den enskilde och dennes familj tvingas flytta igen. Permanent boende Enligt utredaren förekommer det många gånger tvister om ansvarsfördelningen mellan kommunerna när en hotad person måste byta bostadsort permanent. Regeringen föreslår i likhet med utredaren att socialtjänstlagen ska kompletteras med en bestämmelse som ger den enskilde rätt att i förväg ansöka om stöd- och hjälpinsatser hos den kommun som han eller hon vill flytta till (se avsnitt 9.1). Exempel Emil och hans familj har under en längre tid utsatts för hot om våld i kommun X där de bor. Socialtjänsten i X kommun gör bedömningen att Emil och hans familj i vart fall under en period bör bo i en annan kommun och beslutar om ett tillfälligt skyddat boende i kommun Y. Kommun X som fortfarande är Emils bosättningskommun har kvar ansvaret för familjens stöd- och hjälpbehov, t.ex. det skyddade boendet. Det visar sig att Emil och hans familj under inga omständigheter vill återvända till kommun X utan vill fortsätta bo permanent i kommun Y. Eftersom Emils familj inte längre har för avsikt att återvända, är vistelsen i kommun Y inte längre tillfällig. Kommun Y har därmed övergått till att vara familjens bosättningskommun med hela ansvaret för familjens stöd- och hjälpbehov. Kommun X som har ett pågående ärende om skyddat boende, får ansöka skriftligt om att detta ärende flyttas över till kommun Y. Om familjen har en stadigvarande bostad kvar i kommun X och det inte står klart att familjen faktiskt bytt bosättningskommun, har familjen ändå möjlighet att ansöka om insatser i kommun Y enligt de föreslagna reglerna i 2 a kap. 8 § 2. Emma bor i kommun A. Hon hotas och flyr akut tillsammans med sin son till en annan kommun (B) där hon ansöker om hjälp. Vistelsekommunen (B) beviljar i den akuta situationen stöd till skyddat boende. Hon beviljas även ekonomiskt bistånd eftersom hon inte fick med sig någonting vid sin flykt. Vistelsekommunen (B) hänvisar dock Emma till kommun A för mer långsiktiga insatser, eftersom kommun A fortfarande är den bosättningskommun som hon tänker återvända till. Kommun A är enligt de föreslagna bestämmelserna i 2 a kap. 3 § skyldig att ansvara för Emmas stöd- och hjälpbehov även om hon tillfälligt befinner sig i en annan kommun. Om kommun B fattat ett beslut som löper under längre tid får kommun B ansöka skriftligt om överflyttning av ärendet till kommun A. Om Emma inte vill kontakta sin bosättningskommun (A), är vistelsekommunen B, så länge Emma har för avsikt att återvända till kommun A, skyldig att vidta alla de insatser som krävs i den akuta situationen (föreslagna 2 a kap. 2 § socialtjänstlagen). Även Anna bor i kommun A och lever under ständiga hot och trakasserier. Hennes situation är dock inte lika akut som Emmas. Kommun A erbjuder henne insatser i kommunen, men hon inser att situationen är ohållbar i längden och att hon därför måste flytta till en annan kommun. Innan hon flyttar vill hon dock förvissa sig om att hon kan få hjälp med skyddat boende i den nya kommunen. Hon ansöker därför i förväg om insatser i kommun B enligt den föreslagna 2 a kap. 8 § 2 socialtjänstlagen. 5.2.4 Ansvarig kommun vid semester och andra tillfälliga vistelser under kortare tid Regeringens bedömning: Det bör inte finnas undantag från bosättningskommunens ansvar vid en enskilds tillfälliga vistelse under en kortare tid i annan kommun, t.ex. vid semester eller kortare studieperioder. Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanser: Det övervägande antalet remissinstanser instämmer i bedömningen. Sex remissinstanser, Göteborgs kommun, Jönköpings kommun, Lunds kommun, Skellefteå kommun, Sigtuna kommun samt Stockholms kommun, avstyrker eller är tveksamma till bedömningen och förordar i stället att vistelsekommunen ska ha ansvaret vid tillfälliga vistelser. Lunds kommun avstyrker eftersom man anser att den föreslagna lösningen skulle begränsa den enskildes rörelsefrihet och möjlighet att välja var han eller hon i tillfälliga perioder önskar få sitt behov av insatser tillgodosett. Förslaget skulle innebära att en enskild som önskar resa någonstans, först måste få ett besked av hemkommunen om resan kan genomföras. Skellefteå kommun anser att begreppet "begränsad tid" kommer att orsaka svårigheter och påpekar att det kan bli fråga om mycket annat än semestervistelser och att vistelsetiderna kan variera kraftigt. Stockholms kommun anser att kommuner med många sommarboende genom förändringarna i fastighetsskatten har fått en kompensation för ökade kostnader medan Stockholm som har förhållandevis få sommarboende riskerar att drabbas ekonomiskt både av den mellankommunala regleringen av fastighetsskatten och av detta förslag. Stockholms kommun anser att den kommun som utför tjänsterna ska svara för kostnaderna och att det innebär onödigt krångel med fakturering. Piteå kommun anser att det är angeläget att se över gränsdragningen och övergången mellan tillfällig vistelse, planerad längre tids vistelse och permanent boende. Specialpedagogiska skolmyndigheten efterfrågar en förklaring av vad som menas med "kortare tids studier på annan ort" och betonar vikten av att studerande med funktionsnedsättning ska kunna fullfölja årslånga studier på folkhögskola med stöd från hemkommunen, vilket även Folkbildningsrådet anfört. Kommunförbundet i Stockholms län anser att det bör tydliggöras vem som har ansvaret i de fall då den enskilde inte har behov av bistånd i bosättningskommunen utan endast i semesterkommunen. Pensionärernas Riksorganisation menar att fördelarna med bosättningskommunens ansvar överväger nackdelarna. Sveriges Pensionärsförbund (SPF) ser med stor tillfredsställelse att förslaget underlättar för äldre att åtnjuta hjälp även när de önskar befinna sig tillfälligt i annan kommun. SPF uppfattar också förslaget som en praktisk tillämpning av de nyligen införda stadgandena rörande individuellt värdighetsmål i socialtjänsten. Skälen för regeringens bedömning Vistelseutredningen föreslår i betänkandet Ingen får vara Svarte Petter (SOU 2009:38) att vistelsekommunen ska ansvara för stöd- och hjälpinsatser till en person som avser att vistas i kommunen för en begränsad tid och till följd av hög ålder, funktionsnedsättning eller allvarlig sjukdom har behov av sådana insatser för att kunna genomföra vistelsen. Utredarens förslag innebär ett undantag från principen om att vistelsekommunen endast ska ansvara för akuta insatser när en annan kommun har huvudansvaret. I promemorian Ansvarsfördelning mellan kommuner i vissa fall (Ds 2010:21) har det föreslagits att bosättningskommunen ska behålla det huvudsakliga ansvaret för enskilda i så stor utsträckning som möjligt. Ett sådant system är praktiskt för den enskilde och underlättar för honom eller henne att röra sig mellan olika kommuner. Personen behöver inte på nytt ansöka om insatser varje gång han eller hon tillfälligt önskar vistas i en annan kommun under en begränsad tid. Han eller hon behöver bara vända sig till sin ordinarie biståndsbedömare i bosättningskommunen. För personen blir det enklare att planera en eventuell semestervistelse med sin ordinarie biståndshandläggare. Handläggaren känner personen och hans eller hennes behov. Det blir istället biståndsbedömaren i bosättningskommunen som får stå för samordning och kontakterna med vistelsekommunens hemtjänst för att diskutera de praktiska detaljerna kring individens hjälpbehov. Regeringen delar den bedömning som redovisas i promemorian. Lunds kommun befarar att bestämmelsen skulle begränsa den enskildes rörelsefrihet. Regeringens avsikt är dock den motsatta, d.v.s. att underlätta och förenkla för den enskilde att röra sig mellan olika kommuner. Bosättningskommunen ska således ansvara för den enskilde personen så länge han eller hon inte bosätter sig i en annan kommun eller får starkare anknytning till den andra kommunen. Detta gäller också om den enskilde tillfälligt vistas i en annan kommun, oavsett hur länge vistelsen pågår. Det kan handla om en längre tids studier eller arbete på annan ort, men också en semestervistelse under några månader i sommarhuset, en kurs på annan ort eller ett kortare besök med ledsagning för att gå på teater. Ansvaret ska gälla så länge inte bedömningen av vilken kommun som är bosättningskommun förändras på grund av att vistelsen och anknytningen till den andra kommunen blir så stark att den ska betraktas som bosättningskommun. Skulle det under en tillfällig vistelse uppkomma helt nya behov, t.ex. på grund av att den enskildes hälsa försämras, är det vistelsekommunens ansvar att besluta om nödvändiga insatser i den akuta situationen. Det handlar främst om behov som inte är kända utan uppstår oförutsett under vistelsen (se avsnitt 5.1). Regeringen delar inte den uppfattning som framförts av några remissinstanser att behovet av bistånd ska begränsas till vissa insatser. Behovet av bistånd enligt socialtjänstlagen ska prövas på sedvanligt sätt utifrån vad som är skälig levnadsnivå, och kan omfatta flera olika åtgärder beroende på omständigheterna i den enskilda fallet. Avsikten är inte att bedömningen av vad som utgör skälig levnadsnivå ska ändras. Kommunförbundet i Stockholms län anser att det bör tydliggöras vem som har ansvaret i de fall då den enskilde inte har behov av bistånd i bosättningskommunen utan endast i semesterkommunen. Enligt förslagen så ska bosättningskommunen pröva ansökningen i detta fall. Om däremot behovet skulle uppstå akut under det att personen vistas i sommarbostaden är det enligt här föreslagna regler vistelsekommunens ansvar. För att underlätta för vissa persongrupper att genomföra kortare vistelser i andra kommuner föreslås särskilda skyldigheter för vistelsekommunerna i dessa fall, se avsnitt 6. 5.3 Ansvar hos kommun som beslutat om boende i annan kommun Regeringens förslag: Placeringskommunens ansvar för insatser ska inte vara begränsat utan omfatta alla stöd- och hjälpinsatser enligt socialtjänstlagen. En kommun ska också behålla ansvaret för stöd- och hjälpinsatser om en enskild till följd av ett beslut vistas i en annan kommun i annat boende, om det inte är klarlagt vilken kommun som är den enskildes bosättningskommun. Utredarens förslag: Överensstämmer i princip med regeringens. Remissinstanserna: De flesta av de remissinstanser som yttrat sig i frågan är positiva. Örebro kommun anser att det är oklart hur länge ansvaret ska kvarstå samt hur omfattade ansvaret ska vara. Skälen för regeringens förslag: Enligt gällande rätt ska placeringskommunen ansvara för bistånd enligt 4 kap. 1 § socialtjänstlagen, individuellt behovsprövat stöd och individuellt behovsprövade sociala tjänster enligt 3 kap. 6 § och 5 kap. 1 och 9 §§ socialtjänstlagen som den enskilde kan behöva när han eller hon efter beslut av en kommun vistas i en annan kommun i familjehem, hem för vård eller boende eller sådan boendeform eller bostad som avses i 5 kap. 5 § andra stycket, 5 kap. 7 § tredje stycket och 7 kap. 1 § första stycket 2. Placeringskommunens ansvar upphör om ärendet överflyttas enligt 16 kap. 1 §. Enligt utredarens lagförslag ska placeringskommunen ansvara för samtliga stöd- och hjälpinsatser i dessa fall. Regeringen delar utredarens uppfattning och vill därmed främja enhetlighet och ett sammanhållet vårdansvar för den enskilde. Utredaren föreslår också att en kommun som beslutat om att placera en person i en tillfällig boendeform ska behålla ansvaret för de stöd- och hjälpinsatser som han eller hon kan behöva. Regeringen stödjer utredarens förslag. Regeringen föreslår att den kommun som beslutat om boende i en annan kommun behåller ansvaret för stöd- och hjälpinsatser, om det inte är klarlagt vilken kommun som är den enskildes bosättningskommun. Det avser framförallt olika grupper av personer som är hemlösa, t.ex. enskilda för vilka bosättningskommunen inte är klarlagd eller när en hotad person som beviljats skyddat boende inte har någon klar bosättningskommun. Så snart bosättningskommunen är klarlagd kan kommunen ansöka om att ärendet överflyttas dit. Denna bestämmelse omfattar samtliga insatser som den enskilde kan ha behov av, inte bara de som har samband med det ursprungliga hjälpbehovet. Den kommun som beslutat om boende i en annan kommun enligt LSS ska enligt regeringens bedömning också behålla ansvaret för insatser enligt socialtjänstlagen (se vidare avsnitt 10 om förslag om ett sammanhållet ansvar). 5.4 Folkbokföringskommunens ansvar vid vistelse på kriminalvårdsanstalt eller på sjukhus Regeringens förslag: Den kommun där den enskilde är folkbokförd ska ansvara för samtliga stöd- och hjälpinsatser enligt socialtjänstlagen under kriminalvård i anstalt och vård på sjukhus samt inför avslutningen av sådan vård. Utredarens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Kriminalvården efterfrågar ett förtydligande av att folkbokföringskommunens ansvar under kriminalvård i anstalt även ska avse tiden under pågående utslussningsaktiviteter, till exempel vid en vistelse på behandlingshem i annan kommun än hemkommunen. Socialstyrelsen påpekar att flera kommuner kan komma att bli ansvariga i ett och samma ärende, t.ex. bosättningskommun, folkbokföringskommun samt vistelsekommun. Skälen för regeringens förslag: Enligt gällande rätt ska folkbokföringskommunen ansvara för bistånd enligt 4 kap. 1 § socialtjänstlagen, individuellt behovsprövat stöd och individuellt behovsprövade sociala tjänster enligt 3 kap. 6 § och 5 kap. 1 och 9 §§ socialtjänstlagen när en enskild vistas i kriminalvårdsanstalt eller på sjukhus, samt vid avslutande av sådan vård. Enligt utredarens lagförslag ska folkbokföringskommunen ansvara för samtliga stöd- och hjälpinsatser i dessa fall. Regeringen, som med de lagändringar som föreslås, vill främja enhetlighet och ett sammanhållet ansvar för den enskilde, delar utredarens uppfattning. Kriminalvården har efterfrågat ett förtydligande kring omfattningen av folkbokföringskommunens ansvar när den enskilde verkställer en påföljd. I förarbetena till socialtjänstlagen (prop. 1996/97:124) konstaterar regeringen att folkbokföringskommunen ska vara ansvarig när den enskilde genom beslut av annan huvudman avtjänar fängelsestraff. Ansvaret gäller såväl under vistelse på anstalten som i anslutning till att vården upphör. När en person inte är folkbokförd i Sverige har vistelsekommunen biståndsansvaret (prop. 1996/97:124 s.161 ff och s. 191). Folkbokföringskommunens ansvar omfattar hela den tid den enskilde avtjänar sitt fängelsestraff, således både under anstaltstiden och under den tid utslussningsåtgärder pågår. Regeringen anser därför inte att det finns behov av att göra några förändringar i lagtexten. Regeringen delar Socialstyrelsen uppfattning att det kan uppstå situationer när det tolkas som att flera kommuner kan ha ansvaret samtidigt. Regeringen saknar däremot underlag för att föreslå ett förtydligande i dessa fall. När problemet uppstår får det i stället lösas genom överenskommelser eller en begäran om överflyttning. 6 Skyldighet för vistelsekommunen att i vissa fall bistå bosättningskommunen 6.1 Vistelsekommunens skyldighet att bistå bosättningskommunen enligt socialtjänstlagen Regeringens förslag: Vistelsekommunen ska i vissa fall vara skyldig att på begäran av bosättningskommunen bistå med utredning och verkställa beslut. Det ska inte gälla vid alla vistelser utan endast när en person till följd av hög ålder, funktionsnedsättning eller allvarlig sjukdom har behov av insatser för att kunna genomföra en kortare vistelse i en annan kommun än bosättningskommunen. Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: En övervägande del av remissinstanserna är positiva till förslaget. Datainspektionen ifrågasätter om sekretessbelagda uppgifter i nu aktuella fall kan lämnas ut med stöd av 10 kap 2 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400). Myndigheten anser att även bestämmelsen i 6 § lag (2001:454) om behandling av personuppgifter inom socialtjänsten kan innebära en begränsning när det gäller möjligheten att utan författningsstöd lämna ut personuppgifter mellan kommunerna. Socialstyrelsen anser att man i första hand bör använda möjligheten att inhämta samtycke från den enskilde. Myndigheten anser vidare att även placeringskommunen, i de fall denna inte sammanfaller med bosättningskommunen, bör ges möjlighet att begära att vistelsekommunen bistår med verkställighet. Tyresö kommun anser inte att det är rimligt att vistelsekommunen vid tillfälliga vistelser ska bistå med verkställighet för insatser som kräver längre tids planering. Norrtälje kommun anser att avsedda insatser ytterligare bör preciseras att gälla t.ex. hemtjänst, ledsagning, avlösning, eftersom det annars kan leda till negativa konsekvenser för den enskilde då kommuner kan ha olika utbyggd social omsorgsverksamhet. Sveriges Kommuner och Landsting anser att de föreslagna bestämmelserna bör kompletteras med regler om skyldighet för bosättningskommunen att, innan beslut fattas, samråda med vistelsekommunen. Organisationen menar att förslaget annars möjliggör för bosättningskommunen att fatta beslut om stöd- och hjälpinsatser med en utformning som vistelsekommunen saknar rimlig möjlighet att verkställa. Skälen för regeringens förslag Sveriges befolkning blir allt äldre. Många lever friska och är aktiva högt upp i åldrarna men kan ändå behöva hemtjänst. Många äldre män och kvinnor eller personer med funktionsnedsättning som har fritidshus i en annan kommun än bosättningskommunen vistas vanligtvis där under kortare eller längre tid under året. Dessa personer och även allvarligt sjuka människor är ofta i behov av insatser enligt socialtjänstlagen för att över huvud taget kunna genomföra semestervistelser eller andra kortare besök i annan kommun. För att underlätta för dessa personer anser regeringen att det behövs särskilda regler. Som nämnts i avsnitt 5.2.4. ska bosättningskommunen ansvara för stöd och hjälpinsatser även när en person tillfälligt vistas i en annan kommun. Bosättningskommunen ansvarar då för utredning, kostnader, beslut och verkställighet. För att underlätta genomförandet av sådana vistelser för beskrivna grupper finns det ett behov av att i lag reglera vistelsekommunens ansvar. För att bosättningskommunen ska kunna utreda behovet av insatser och därigenom möjliggöra vistelsen för den enskilde kan det krävas att vistelsekommunen bistår bosättningskommunen med utredning. Vistelsekommunen ska, om bosättningskommunen begär det, även vara skyldig att bistå med att verkställa beslut om insatser. Vistelsekommunen ska då ansvara för att insatserna utförs i enlighet med de regler som gäller enligt socialtjänstlagen, t.ex. beträffande dokumentation och god kvalitet. Rapportering om missförhållanden (enligt den s.k. lex Sarah) ska i så fall i första hand göras till den nämnd som bedriver verksamheten. Bistå i utredningen I vissa fall kan vistelsekommunen behöva bistå bosättningskommunen i utredningen. Den enskilde kan behöva helt eller delvis andra insatser i t.ex. sin sommarstuga än i sitt ordinarie boende. Insatserna kan behöva anpassas till omgivningen och miljön där de ska utföras. Det kan t.ex. finnas skillnader i närmiljön som påverkar hans eller hennes förmåga att klara sig utan hjälp. Vistelsekommunen kan då behöva bistå genom att besöka det ställe som den enskilde kommer att vistas på eller ge information om avstånd och tillgänglighet på den aktuella orten. I de flesta fall bör det dock röra sig om en mindre behovsutredning, särskilt om vistelsen är återkommande. Lagen (1992:1574) om bostadsanpassningsbidrag m.m. gäller bara permanent boende och blir därför inte aktuell vid tillfälliga semestervistelser. Om det finns behov av hjälpmedel gäller bestämmelserna i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763). Sveriges Kommuner och Landsting anser att de föreslagna bestämmelserna bör kompletteras med regler om skyldighet för bosättningskommunen att, innan beslut fattas, samråda med vistelsekommunen. Ett antal kommuner berör även frågor kring vistelsekommunens möjligheter att verkställa beslut som bosättningskommunen fattar. Det kan handla om att bl.a. ha rätt kompetens, att tjänsteutbudet ser olika ut och svårigheter att rekrytera personal under vissa perioder. Enligt 3 kap. 5 § socialtjänstlagen ska kommunens biståndsinsatser för den enskilde utformas och genomföras tillsammans med honom eller henne och vid behov i samverkan med andra samhällsorgan. En utredning enligt 11 kap. 1 § socialtjänstlagen ska vidare föregås av en prövning. När det gäller omfattningen av en sådan prövning uttalades i prop. 1979/80:1 som låg till grund för den ursprungliga socialtjänstlagen att med utredning avses all den verksamhet som syftar till att göra det möjligt för kommunen att fatta ett beslut. Med hänvisning till angivna bestämmelser och uttalanden i förarbeten vill regeringen framhålla vikten av att den kommun som ska besluta om insatser i en annan kommun under utredningen samverkar med den kommun som ska tillhandahålla insatserna. Enligt regeringens bedömning behövs därför ingen särskild reglering i detta avseende. Lagrådet har anfört att det bör övervägas om vistelsekommunens skyldighet att bistå i utredningen ska omfatta alla de uppgifter som bosättningskommunen begär, i stället för de uppgifter som bosättningskommunen behöver. Regeringen anser att det i detta ärende inte finns underlag för en sådan ändring. Verkställa beslutet Bosättningskommunen kan välja att själv verkställa beslutet i vistelsekommunen, antingen i egen regi eller via en extern utförare. Enligt 2 kap. 5 § socialtjänstlagen har kommunen möjlighet att sluta avtal med annan utförare som exempelvis annan kommun eller enskild utförare. Vistelsekommunen bör emellertid vara skyldig att bistå bosättningskommunen med verkställighet om bosättningskommunen anser sig ha behov av det. I många fall är det orimligt för bosättningskommunen att själv utöva verkställighet i en annan kommun, särskilt om det är långa avstånd. Om vistelsekommunen ligger långt ifrån bosättningskommunen och det inte går att få tag på någon enskild utförare på plats skulle det kunna innebära höga kostnader och tidskrävande resor för utförarorganisationen i bosättningskommunen att behöva ta sig till platsen för att genomföra insatser som kanske behövs dagligen. När en person avser att tillfälligt vistas i en annan kommun än bosättningskommunen, men till följd av hög ålder, funktionsnedsättning eller allvarlig sjukdom har behov av stöd- och hjälpinsatser för att kunna genomföra vistelsen bedömer regeringen därför att det är rimligt att vistelsekommunen åläggs att vid behov och på begäran från bosättningskommunen verkställa beslutet på plats. Även vistelsekommun kan välja att själv utföra insatsen eller anlita en extern utförare för detta. I de flesta fall handlar det sannolikt om likvärdiga insatser som den enskilde har i sin bosättningskommun och ett nytt biståndsbeslut behöver då inte fattas. Men det kan innebära att omkostnaderna för att genomföra insatser i vistelsekommunen blir mer omfattande än vad en likvärdig insats för bosättningskommunen skulle bli, t.ex. kostnader för längre resor i samband med inköp eller liknande. För att det ska vara möjligt att genomföra vissa insatser krävs att bosättningskommunen i god tid informerar och samråder med vistelsekommunen. Att så ska ske framgår även av bestämmelserna om samverkan i socialtjänstlagen, se ovan. Kortare tid För att tydliggöra omfattningen av vistelsekommunens skyldighet att bistå med utredning och verkställighet anser regeringen att det finns skäl att begränsa tiden för vistelsekommunens ansvar. Med kortare tid menas i detta fall kortare vistelser upp till cirka sex månader samt att den enskilde avser att återvända till sin bosättningskommun. Alla slags vistelser omfattas som inte i sig medför att bosättningen ändras, t.ex. semestervistelser, kortare tids studier eller arbete. Tillfälliga vistelser kan givetvis vara längre än sex månader. I dessa fall kan bosättningskommunen däremot inte begära att vistelsekommunen ska bistå med verkställighet och utredning. Det innebär t.ex. att personer med funktionsnedsättning som studerar på folkhögskola längre än ett halvår på annan ort utan att vara folkbokförd där (se t.ex. 9 § folkbokföringslagen) givetvis kan göra det om bosättningskommunen beviljat biståndsinsatser till det under en längre tidsperiod. Det är dock bosättningskommunen som då ansvarar för utredning och verkställighet. Enligt 2 kap 5 § socialtjänstlagen kan kommunen när det behövs sluta avtal med annan att utföra kommunens uppgifter inom socialtjänsten. Genom ett sådant avtal får en kommun tillhandahålla tjänster åt en annan kommun. Krav på god kvalitet I socialtjänstlagen finns bestämmelser om god kvalitet (3 kap. 3 § SoL). Där anges att insatser inom socialtjänsten ska vara av god kvalitet. Enligt socialtjänstlagen ska det finnas personal med lämplig utbildning och erfarenhet. Kvaliteten i verksamheten ska systematiskt och fortlöpande utvecklas och säkras. Kravet på god kvalitet gäller både i kommunal och i enskild verksamhet. Det gäller för såväl handläggning av ärenden som genomförande av insatser. Kvalitetsparagrafen i socialtjänstlagen gäller direkt för den som bedriver verksamheten även om den bedrivs i enskild regi och den gäller oavsett om avtalet mellan kommunen och huvudmannen för en enskild verksamhet skulle sakna uttryckliga bestämmelser om t.ex. systematiskt kvalitetsarbete och personalens kompetens. Oavsett om insatserna verkställs av bosättningskommunen eller av vistelsekommunen ska kraven på god kvalitet vara uppfyllda. Sekretess I de fall då en bosättningskommun begär bistånd med utredningen av ärenden av en vistelsekommun måste uppgifter kunna lämnas mellan kommunerna. Datainspektionen har ifrågasatt möjligheterna för kommuner att lämna ut uppgifter till varandra med stöd av 10 kap. 2 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400). Socialstyrelsen har anfört att man i första hand bör använda möjligheten att inhämta samtycke från den enskilde. I socialtjänstlagen finns flera bestämmelser som ålägger en kommun skyldighet att bistå en annan kommun med utredning. Så är fallet när någon ansöker om insatser i en annan kommun (nuvarande 2 kap. 3 §) och när en kommun beslutar om insatser för ett barn eller en missbrukare som bytt vistelsekommun (11 kap. 4 §). Liksom i de fallen bör den förpliktelse som här åläggs kommunen att lämna information innebära att eventuell sekretess bryts (se t.ex. prop. 2002/03:53 s. 109), varvid den enskildes samtycke inte behövs. Dokumentation Dokumentation av ärenden enligt socialtjänstlagen ska ske enligt bestämmelserna i 11 kap. 5-6 §§. Dokumentationen ska utvisa beslut och åtgärder som görs samt faktiska omständigheter och händelser av betydelse. Dokumentationen ska utformas med respekt för den enskildes integritet och han eller hon bör hållas underrättad om de anteckningar som förs om honom eller henne. För insatser enligt LSS ska dokumentation ske enligt bestämmelserna i 21 a §-21 b § LSS. Dokumentationen i denna lag motsvarar i stort vad som sägs i socialtjänstlagen. Socialstyrelsen har i mars 2006 meddelat föreskrifter och allmänna råd om dokumentation vid handläggning av ärenden och genomförande av insatser enligt socialtjänstlagen, lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall och lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade (SOSFS 2006:5). Socialstyrelsen har också som komplement gett ut en handbok. Den tredje upplagan av Handläggning och dokumentation inom socialtjänsten utkom i juni 2010. Den som ansvarar för verkställighet av insatser enligt socialtjänstlagen och LSS, ansvarar även för att den dokumentation som ska ske i samband med genomförandet av insatsen blir utförd enligt gällande bestämmelser. Detta gäller såväl bosättningskommunen som vistelsekommunen. Lex Sarah Den 1 januari 1999 trädde den så kallade lex Sarah-bestämmelsen om anmälningsskyldighet vid allvarliga missförhållanden i kraft (14 kap. 2 § socialtjänstlagen). Motsvarande bestämmelse i LSS trädde i kraft den 1 juli 2005 (24 a § LSS). Den 1 juli 2011 kommer anmälningsskyldigheten att ersättas med en rapporteringsskyldighet för personal och andra som fullgör uppgifter inom viss verksamhet, och utvidgas till att avse hela socialtjänsten, inklusive den personal som fullgör uppgifter vid Statens institutionsstyrelse (prop. 2009/10:131, lex Sarah och socialtjänsten - förslag om vissa förändringar). Alla missförhållanden eller påtagliga risker för missförhållanden ska rapporteras till den som bedriver enskild verksamhet, till ledningen för Statens institutionsstyrelse eller till berörd socialnämnd. Rapporteringsskyldigheten gäller bara i den egna verksamheten (a. prop. s. 35f). Ett allvarligt missförhållande, eller en påtaglig risk för ett allvarligt missförhållande, ska också snarast anmälas till Socialstyrelsen av socialnämnden, av den som bedriver yrkesmässig enskild verksamhet eller av Statens institutionsstyrelses ledning. Arbetsmiljölagen Enligt arbetsmiljölagen (1977:1160) är det huvudsakligen arbetsgivaren som har ansvar för åtgärder, planering och liknande insatser enligt lagen. Tanken i detta fall är inte att bosättningskommunen ska anlita vistelsekommunens personal som inhyrd arbetskraft och på så sätt överta något ansvar för dem. Avsikten är att vistelsekommunen ska utföra verkställigheten och därmed ansvara för personalen på samma sätt när kommunen verkställer insatser åt sina egna medlemmar. Tillsyn Den statliga tillsynen är en viktig förutsättning för att offentliga regleringar omsätts i praktiken och bidrar till att eventuella brister blir kända. På det sociala området är tillsynen också ett viktigt verktyg för att följa upp kvaliteten i olika verksamheter. Den tillsynsreform som trädde i kraft den 1 januari 2010 innebär att Socialstyrelsen har ansvaret för tillsynen enligt socialtjänstlagen och LSS. Tillsynsreformen innebär också att tillsynen tydliggjorts, förändrats och stärkts. Begreppet tillsyn har definierats och tillsynsrollen har klargjorts i lag. För att ge ökad tyngd åt tillsynen har Socialstyrelsen fått utökade sanktionsmöjligheter. Socialstyrelsen har också fått ett utökat bemyndigande att meddela föreskrifter. Föreskrifter får utfärdas inom fler områden jämfört med tidigare, om det behövs till skydd för enskildas liv, personliga säkerhet eller hälsa. Dessutom har barnperspektivet i tillsynen stärkts. Tillsynsreformen har även lett till att tillsynen enligt socialtjänstlagen och LSS organisatoriskt samordnats med tillsynen över hälso- och sjukvården. Tillsynen granskar bl.a. att kommuner och enskilda utövare som ansvarar för verkställigheten av ett beslut lever upp till kraven om god kvalitet. 6.2 Ersättning mellan kommuner Regeringens förslag: Bosättningskommunen ska ersätta vistelsekommunen för kostnader med anledning av verkställighet som vistelsekommunen bistått med enligt socialtjänstlagen när en person till följd av hög ålder, funktionsnedsättning eller allvarlig sjukdom har behov av insatser för att kunna genomföra en kortare tids vistelse i en annan kommun än bosättningskommunen. Ersättningen för verkställighet ska betalas enligt den ersättningsnivå som bosättningskommunen tillämpar. Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Det begränsade antalet remissinstanser som yttrat sig kring ersättning har invändningar mot förslaget. Några remissinstanser, bl.a. Strömstads kommun, anser att utgångspunkten för ersättningen mellan kommunerna bör vara vistelsekommunens kostnad för verkställighet. Norrtälje kommun anför därvid att ersättning kan baseras på helt andra förutsättningar än de som den faktiska hjälpen ges under. Även Specialpedagogiska skolmyndigheten avstyrker att ersättningen för verkställighet ska betalas enligt den ersättningsnivå som bosättningskommunen tillämpar eftersom exempelvis folkhögskolestuderande med funktionsnedsättning ofta har ett större hjälpbehov i vistelsekommunen än i sin bosättningskommun. Gotlands kommun anser att vistelsekommunen ska ha rätt till ersättning även för bistånd i utredningen. Detta anser även Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter som också efterfrågar ett resonemang om kostnader för hjälpmedel som behövs i det tillfälliga boendet. Göteborgs kommun och Skellefteå kommun förordar en fastställd nationell ersättningsnivå. Skälen för regeringens förslag Nuvarande reglering I dag är det i praktiken vistelsekommunen som utreder behovet av hemtjänst, utför insatserna och står för kostnaderna när en enskild till följd av hög ålder, funktionsnedsättning eller allvarlig sjukdom har behov av stöd- och hjälpinsatser för att kunna genomföra vistelsen. Detta innebär att den enskilde på nytt måste ansöka om bistånd varje gång han eller hon avser att vistas i en annan kommun och att ett nytt biståndsbeslut måste fattas. Enligt 8 kap. 2 § socialtjänstlagen får kommunen ta ut skäliga avgifter för hemtjänst enligt de grunder som kommunen bestämmer. Avgiften får tas ut av den kommun som beviljar hemtjänsten. Den enskilde betalar således eventuell avgift till vistelsekommunen i dessa fall. Det kommunalekonomiska utjämningssystemet Det kommunalekonomiska utjämningssystemet tar inte hänsyn till eventuella kostnader för hemtjänst till personer som endast vistas tillfälligt i kommunen. Det kommunalekonomiska utjämningssystemet syftar till att skapa likvärdiga ekonomiska förutsättningar för alla kommuner och landsting i landet att kunna tillhandahålla sina invånare likvärdig service oberoende av kommuninvånarnas inkomster och andra strukturella förhållanden. Kostnadsutjämningen utjämnar för kostnader som kommunen inte själv kan påverka. En grundprincip är att endast utjämna för strukturella skillnader i verksamheter som är obligatoriska för kommunerna och landstingen. Eftersom det kommunalekonomiska utjämningssystemet utgår från antalet folkbokförda invånare i kommunen respektive landstinget den första november året före utjämningsåret, tar inte systemet hänsyn till eventuella kostnader för bistånd till personer som endast vistas tillfälligt i kommunen. Kostnaderna för hemtjänst i annan kommun Utredaren har i betänkandet Ingen får vara Svarte Petter (SOU 2009:38) analyserat omfattningen av och kostnaderna för den hemtjänst som beviljas till personer som inte är folkbokförda i kommunen. Socialstyrelsen har på utredarens begäran genomfört en registerundersökning avseende omfattningen av hemtjänst till personer som inte är folkbokförda i kommunen. Av registerundersökningen framgår att landets kommuner hade beviljat mycket få hemtjänsttimmar till personer som inte var folkbokförda i kommunen. Vid den höstmätning som gjordes 2007 uppgick andelen hemtjänsttimmar till personer som inte var folkbokförda i kommunen till 0,5 procent och vid sommarmätningen 2008 till 0,4 procent. Utredaren konstaterar sammanfattningsvis att omfattningen av och kostnaderna för hemtjänst som beviljas personer som inte är folkbokförda i kommunen är små ur ett nationellt perspektiv (SOU 2009:38, avsnitt 3.8 s. 97 ff). I ett särskilt yttrande till utredaren anförs att det är principiellt viktigt att de ekonomiska styrsystemen utformas så att ansvaret för verksamhet och ekonomisk kompensation för denna hänger ihop. På samma sätt som kommunen har ekonomiskt ansvar och ersätter utförandekommunen då ungdomar går i gymnasieskolan i en annan kommun är det rimligt att bosättningskommunen har ekonomiskt ansvar för de individer som behöver hemtjänst och får det t.ex. i sommarstugan i en annan kommun. Regeringen anser att det är rimligt att bosättningskommunen behåller det ekonomiska ansvaret över enskilda när de avser att vistas i en annan kommun än bosättningskommunen för en begränsad tid, men till följd av hög ålder, funktionsnedsättning eller allvarlig sjukdom har behov av stöd- och hjälpinsatser för att kunna genomföra vistelsen. När den enskilde får hemtjänst i en annan kommun t.ex. där sommarstugan är belägen, så avlastas hemtjänsten i det ordinarie boendet i bosättningskommunen. Olika alternativa lösningar Ett ersättningssystem för hur bosättningskommunen ska ersätta vistelsekommunen för de timmar hemtjänst eller annat den tillhandahåller kan utformas på olika sätt. Det är viktigt att systemet för ersättning mellan kommunerna inte är administrativt krångligt och kostsamt utan förefaller lämpligt och väl avvägt. En lösning skulle kunna vara att ersättningen utgår ifrån en fastslagen schablonnivå på nationell nivå. Fördelarna med detta system skulle vara att ersättningen blir densamma i hela landet. Nackdelarna är att metoden med nationell schablon tenderar att bli trubbig och administrativt omständlig. Det blir svårt att anpassa och ändra nivån och ersättningsnivån tar inte heller hänsyn till de lokala förutsättningarna. Ändringar kan ta lång tid att genomföra. En annan lösning skulle kunna vara att vistelsekommunen ersätts med den faktiska kostnad som denna haft för verkställighet. Fördelen är att vistelsekommunen får ersättning för den faktiska kostnaden. Som flera remissinstanser har påpekat kan samma insatser vara mer kostsamma att genomföra i vistelsekommunen än de är att genomföra i bosättningskommunen, exempelvis om en person vistas på en ö som personalen måste ta sig till. Nackdelen är att framräkningen av kostnaden och fakturahanteringen innebär en ökad administration för båda kommunerna. En tredje lösning är att bosättningskommunen ersätter kostnaderna för verkställighet som vistelsekommunen bistått med enligt den ersättningsnivå som bosättningskommunen normalt tillämpar. Det framstår enligt regeringen som mest rimligt att den kommun som fattar beslutet och ansvarar för kostnaderna enligt socialtjänstlagen också har kontroll över de ekonomiska konsekvenserna som ett genomförande har. I de flesta fall bör den enskilde kunna ta med sig sitt beslut och den kostnad som det innebär för t.ex. hemtjänsten i bosättningskommunen till vistelsekommunen. Detta leder till mindre administration för båda kommunerna. Vistelsekommunen kommer att få olika ersättningar beroende på vilken kommun som ersättningen utgår ifrån. Så är emellertid redan fallet i dag när kommunen väljer att anlita en extern utförare för att verkställa insatser. Den hjälp i utredningen som vistelsekommunen kan behöva bistå bosättningskommunen med bör enligt regeringen ses som en del i samverkan mellan kommunerna och bedöms inte bli så omfattande att det är rimligt att administrera med ersättning. Bosättningskommunen ska således endast ersätta vistelsekommunen för den verkställighet som den på begäran bistått med. Regler för ersättning till vistelsekommunen ska gälla både för biståndsinsatser enligt socialtjänstlagen och för insatser enligt LSS (se avsnitt 7.1). 6.3 Särskild avgift vid dröjsmål med verkställighet Regeringens förslag: Vistelsekommunen ska ansvara för särskild avgift enligt socialtjänstlagen när bosättningskommunen begärt att vistelsekommunen ska verkställa ett beslut. Bestämmelserna om preskriptionstider för när särskild avgift kan dömas ut, ska i dessa fall gälla för vistelsekommunen. Bestämmelserna om rapporteringsskyldighet ska även gälla vistelsekommunen. Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens. Remissinstanserna: De flesta remissinstanser som yttrat sig över förslaget är positiva. Norrtälje kommun anser att ansvarsfrågan blir oklar om bosättningskommunen ska ansvara för rapportering om icke verkställda beslut samtidigt som vistelsekommunen ska ansvara för avgift för inte verkställt beslut. Skellefteå kommun anser att den särskilda avgiften och rapporteringsskyldigheten endast kan få begränsad betydelse som påtryckningsmedel i detta sammanhang, eftersom tillfälliga vistelser som regel endast varar från någon vecka till några månader Skälen för regeringens förslag: Enligt bestämmelserna i socialtjänstlagen och LSS ska den kommun som inte inom skälig tid tillhandahåller bistånd åläggas att betala en särskild avgift (se avsnitt 4.1.1). Bosättningskommunen ska enligt förslaget ansvara för att tillhandahålla stöd- och hjälpinsatser även när den enskilde tillfälligt vistas i en annan kommun, och ska då också enligt nuvarande regler vara skyldig att betala särskild avgift vid dröjsmål med verkställigheten. Vistelsekommunen ska emellertid vara skyldig att på begäran bistå med att verkställa de beslut som bosättningskommunen fattar. Det kan då ifrågasättas om det är rimligt att bosättningskommunen ska ha kvar ansvaret för eventuell särskild avgift på grund av dröjsmål med verkställigheten. Som Skellefteå kommun har påpekat skulle visserligen den särskilda avgiften få begränsad betydelse som påtryckningsmedel, men regeringen instämmer ändå i den bedömning som görs i promemorian, att det är rimligare att vistelsekommunen ansvarar för särskild avgift, om bosättningskommunen har begärt att vistelsekommunen ska verkställa beslutet, eftersom bosättningskommunen därefter inte kan råda över eventuella dröjsmål. Regeringen föreslår därför i enlighet med promemorian, att ansvaret för avgiften i dessa fall ska åvila vistelsekommunen. Med hänsyn till detta bör de preskriptionstider som gäller för utdömande av särskild avgift även gälla vistelsekommunen i dessa fall. Enligt 16 kap. 6 f-6 h §§ socialtjänstlagen är socialnämnden skyldig att rapportera om gynnande nämndbeslut som inte verkställts inom tre månader (se avsnitt 4.1.1). Socialstyrelsen har påpekat att även vistelsekommunen kan behöva underrätta sin socialnämnd om att beslut inte kunnat verkställas i rimlig tid, eftersom vistelsekommunens socialnämnd bör ha kännedom om detta, i och med att kommunen kan bli skyldig att betala särskild avgift. Även Norrtälje kommun har haft synpunkter på att det finns oklarheter ifråga om rapporteringsskyldigheten i detta sammanhang. För att Socialstyrelsen ska ha möjlighet att ansöka om särskild avgift anser regeringen att myndigheten måste få rapporter om vilka beslut som inte verkställts. Även vistelsekommunen bör därför vara skyldig att rapportera till Socialstyrelsen om beslut som inte verkställs. Regeringen föreslår lagändringar med detta innehåll. Det finns dock inte laglig möjlighet för vistelsekommunens revisorer att granska verkställigheten av beslut som fattats av en annan kommun (9 kap. 10 § 2 kommunallagen [1991:900]). Någon skyldighet för vistelsekommunen att rapportera till kommunens revisorer föreslås därför inte. Däremot bör skyldigheten att lämna statistikrapporter till kommunfullmäktige gälla även en vistelsekommun som bistår med verkställighet. 7 Huvudregel och undantag för ansvar enligt LSS 7.1 Vistelsekommunen ansvarar för akuta stöd- och serviceinsatser Regeringens förslag: Det ska i LSS inte finnas undantag från bosättningskommunens ansvar vid en enskilds tillfälliga vistelse i en annan kommun. Vistelsekommunen ska endast ansvara i akuta situationer. Vistelsekommunen ska i vissa fall vara skyldig att på begäran av bosättningskommunen bistå med utredning samt verkställa beslut. Det ska gälla när en person som tillhör personkretsen i LSS har behov av insatser för att kunna genomföra en kortare tids vistelse i en annan kommun än bosättningskommunen. Bosättningskommunen ska ersätta vistelsekommunen för kostnader med anledning av verkställighet som vistelsekommunen bistått med. Ersättningen för verkställighet ska betalas enligt den ersättningsnivå som bosättningskommunen tillämpar. Vistelsekommunen ska ansvara för särskild avgift enligt LSS när bosättningskommunen begärt att vistelsekommunen ska bistå med att verkställa ett beslut. Preskriptionstider för utdömande av särskild avgift ska i de fallen gälla vistelsekommunen. Bestämmelserna om rapporteringsskyldighet ska även gälla vistelsekommunen. Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens. Remissinstanserna: Många av de instanser som kommenterat förslaget i denna del är positiva till regleringen och att den blir samma i socialtjänstlagen och LSS. Sex kommuner (Göteborgs kommun, Jönköpings kommun, Lunds kommun, Sigtuna kommun, Skellefteå kommun, Stockholms kommun) avstyrker eller är tveksamma till förslaget att ändra vistelsekommunens ansvar vid tillfälliga vistelser. Socialstyrelsen anser att det är positivt att reglerna i socialtjänstlagen och LSS får ett likartat innehåll när det gäller ansvarsfördelning mellan kommuner i vissa fall. Den lösning som väljs verkar enligt Socialstyrelsen vara väl avvägd. Specialpedagogiska skolmyndigheten betonar vikten av en definition av vad som menas med kortare tids studier på annan ort. Skellefteå kommun efterlyser en närmare analys av vilka insatser det kan röra sig om och vilka som kan komma att omfattas av förslaget. Tyresö kommun tillstyrker förslaget endast till den del som omfattar insatserna ledsagning, avlösning och korttidstillsyn enligt LSS. Kommunen anser inte att det är rimligt att vistelsekommunen vid tillfälliga vistelser ska bistå med insatser som kräver längre tids planering och där en viktig utgångspunkt är kontinuitet. Skälen för regeringens förslag Tillfällig vistelse i en annan kommun Enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade gäller vistelsekommunens ansvar när ett behov av insatser enligt lagen uppkommer under en tillfällig vistelse. Vistelsekommunen ska ge det stöd och den hjälp som omedelbart behövs. En tillfällig vistelse kan enligt författningskommentaren till LSS (prop. 1992/93:159 s. 186) vara såväl en tillfällig genomresa som några månaders boende i en sommarbostad. Enligt regeringens bedömning kan det inte anses befogat att ha olika regler i socialtjänstlagen och LSS när en person tillfälligt vistas i en annan kommun. Motsvarande regler som föreslås vid vistelse i en annan kommun enligt socialtjänstlagen bör därför även införas i LSS. Det innebär, till skillnad från vad som gäller i dag, att bosättningskommunen ska ansvara för de insatser som behövs vid tillfällig vistelse. Vistelsekommunen ska endast svara för de stöd- och hjälpinsatser som behövs i akuta situationer. Se avsnitt 5.2.4. Vistelsekommunen föreslås bistå med utredning och verkställighet Motsvarande regler som föreslås gälla för vistelsekommunen att på begäran bistå bosättningskommunen med utredningen och att ansvara för verkställighet av ett beslut enligt socialtjänstlagen bör även införas i LSS. Behovet av bistånd enligt LSS ska prövas på sedvanligt sätt och kan därför omfatta flera olika åtgärder beroende på omständigheterna i det enskilda fallet. Bosättningskommunen kan välja att själv verkställa beslutet i vistelsekommunen. Enligt 17 § LSS har kommunen även möjlighet att sluta avtal med annan utförare, t.ex. en annan kommun eller en enskild utförare. Vistelsekommunen bör emellertid vara skyldig att bistå bosättningskommunen med verkställighet om bosättningskommunen anser sig ha behov av det. I 6 § LSS finns bestämmelser om god kvalitet. Där anges att verksamheten enligt LSS ska vara av god kvalitet. Det ska finnas den personal som behövs för att ge ett gott stöd och en god service och omvårdnad. Kvaliteten i verksamheten ska systematiskt och fortlöpande utvecklas och säkras. Kravet på god kvalitet gäller både i kommunal och i enskild verksamhet. Det gäller för såväl handläggning av ärenden som genomförande av insatser. Se vidare avsnitt 6.1. Bosättningskommunen föreslås ersätta vistelsekommunen för verkställighet På samma sätt som när det gäller socialtjänstlagen framstår det enligt regeringens bedömning som rimligast att den kommun som fattar beslutet och ansvarar för kostnaderna enligt LSS också har kontroll över de ekonomiska konsekvenser som ett genomförande har. I de flesta fall bör den enskilde kunna ta med sig sitt beslut, och den kostnad som det innebär till vistelsekommunen, dvs. att ersättning sker enligt den ersättningsnivå som bosättningskommunen tillämpar. Detta leder till mindre administration för båda kommunerna. Det går inte i förväg att bedöma hur en kommuns kostnader för LSS-insatser påverkar en kommuns årliga utfall. Det utjämningssystem som finns för insatser enligt LSS har en annan konstruktion än det kommunalekonomiska utjämningssystemet. Systemet regleras i lagen (2008:342) om utjämning av kostnader för stöd och service till vissa funktionshindrade. Kommuner som har låga kostnader för LSS-insatser betalar till systemet medan kommuner med höga kostnader för LSS-insatser får pengar ur systemet. Antalet insatser liksom typ av insatser som en boendekommun beslutar om och verkställer påverkar utfallet liksom ett antal andra faktorer. Utjämningssystemet bygger på schabloner (genomsnittskostnader) för varje insats och hela utjämningen härrör från kostnader för den samlade LSS-verksamheten i riket och har inget med de faktiska kostnaderna för en bestämd insats att göra. Det är bosättningskommunen som har ansvar för beslutet och att beslutet verkställs och det är därför bosättningskommunen som redovisar insatserna inom ramen för det utjämningssystem som finns för LSS. Bosättningskommunens redovisning till utjämningssystemet föreslås däremot inte påverka den ersättning som kommunen ska betala till vistelsekommunen eftersom utjämningssystemet inte bygger på kostnader för enskilda insatser utan bygger på helt andra förutsättningar. Någon möjlighet att överklaga ersättningsbeslutet föreslås inte. Se vidare avsnitt 6.2. Särskild avgift vid dröjsmål med verkställighet En kommun som inte inom skälig tid tillhandahåller insatser enligt LSS kan åläggas att betala en särskild avgift enligt 28 a-28 e §§ LSS (se avsnitt 4.1.2). I avsnitt 6.3 föreslås att en vistelsekommun som på begäran av en bosättningskommun ska verkställa ett beslut enligt socialtjänstlagen för en person som vistas tillfällig i kommunen, ska ansvara för skyldigheten att betala särskild avgift vid oskäligt dröjsmål med verkställigheten. Vistelsekommunen föreslås även bli rapporteringsskyldig. Regeringen anser, i överensstämmelse med promemorians förslag, att samma regler bör gälla enligt LSS. 7.2 Kommun som beslutat om boende i annan kommun enligt LSS behåller ansvaret Regeringens förslag: Det införs undantag i LSS när det gäller en kommuns ansvar gentemot dem som är bosatta i kommunen. Om en kommun har verkställt ett beslut om boende enligt LSS eller enligt socialtjänstlagen i en annan kommun, behåller den kommun som beslutat om boendet ansvaret för LSS-insatser, vilket inkluderar även insatser som aktualiseras i den nya bosättningskommunen. Ett beslut om boende i en annan kommun får, liksom nu, bara fattas om det finns särskilda skäl. Ansvaret upphör när en annan kommun påbörjar verkställighet av insatser efter förhandsbesked. I socialförsäkringsbalken ska det anges att det är den kommun som ansvarar för en persons insatser enligt LSS som ska ersätta kostnaderna för de första 20 assistanstimmarna och som kan höras i ärenden hos Försäkringskassan. Promemorians förslag: Överensstämmer i stort med regeringens. I promemorian anges på ett annat sätt när ansvaret ska upphöra. Förslaget om ändring i socialförsäkringsbalken finns inte med i promemorian. Remissinstanserna: Merparten av de instanser som kommenterat förslaget är positiva eller har inget att erinra. Försäkringskassan påpekar att det i lagen (1993:389) om assistansersättning finns regler som kan leda till att den kommun, där den enskilde faktiskt är bosatt, får svara för kostnaderna för de första 20 assistanstimmarna per vecka trots att det är en annan kommun som beslutat om och betalar för LSS-insatser enligt förslaget. Försäkringskassan anser att frågan om vilken kommun som i ett sådant här läge bör stå för kostnaderna för de första 20 timmarna bör regleras mellan kommunerna. Skellefteå kommun anser att ansvaret för de samlade insatserna vid en längre tids bosättning bör gå över till den faktiska bosättningskommunen. Västra Götalands läns landsting ser inga hinder med förslaget förutsatt att insatsen råd och stöd kan debiteras hemlandstinget. Skälen för regeringens förslag Mål och grundläggande bestämmelser Verksamhet enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade, förkortad LSS, ska främja jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet i samhällslivet för de personer som omfattas av lagen. Målet är att personerna får möjlighet att leva som andra. Verksamheten ska vara grundad på respekt för människornas självbestämmanderätt och integritet. Personerna ska i största möjliga utsträckning ges inflytande och medbestämmande över insatser som ges. De offentliga åtgärderna måste vara inriktade på att människor med funktionsnedsättning ska kunna leva ett så normalt liv som möjligt. Man ska kunna ha sin familj på nära håll, ha kvar sina vänner och odla intressen inom närområdet. En grundläggande utgångspunkt är att stöd- och serviceinsatser ska tillgodoses i och av den kommun där personen är bosatt. Han eller hon ska inte behöva bosätta sig långt från den kommun där anhöriga, vänner och bekanta bor. Erfarenheter och oklarheter i lagstiftningen Det kan uppstå lägen när det inte är möjligt att tillgodose boendeinsatser i hemkommunen. Små kommuner kan ha svårt att klara detta under en kortare eller längre tid, t.ex. om det behövs särskild kompetens för att tillgodose en enskild persons behov. Kommuner träffar därför kostnadsavtal med annan kommun eller enskild vårdgivare i en annan kommun att tillhandahålla boendeinsatser enligt LSS. Sedan den 1 januari 2001 regleras rätten att träffa sådana avtal i 17 a § LSS. Det finns även äldre avtal som slöts fram till den 1 januari 1996 enligt 4 § lagen (1993:388) om införande av lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade och avtal efter denna tidpunkt som träffats utan motsvarande lagstöd. Under 2005 hade Socialstyrelsen regeringens uppdrag att i samverkan med länsstyrelserna följa upp de olika avtalskonstruktionerna bl.a. när det gällde uppsägningar av avtal och hur uppsägningar påverkade brukarens livsvillkor. Bakgrunden var att det fanns en rad oklarheter om vad som hände med ingångna avtal och vilka rättsliga konsekvenser det fick för brukarna. I rapporten "Nästan hemma - Uppföljning av avtal enligt 17 a § LSS och andra äldre avtal" (december 2005) redovisades bl.a. att ett stort antal avtal sagts upp, särskilt äldre avtal. Huvudskälet till uppsägningarna när det gällde vuxna personer, var att det införts ett kostnadsutjämningssystem för verksamhet enligt LSS. Därmed ansågs det befogat att säga upp främst äldre avtal. Men även nyare avtal sades upp i viss omfattning. I rapporten konstaterades att uppsägningar endast i ett fåtal fall lett till konflikter mellan kommuner men att det i dessa fall förekommit att enskildas rättssäkerhet åsidosatts. I tillsynsärenden hade länsstyrelsen främst kritiserat att den enskildes inflytande och medbestämmande åsidosatts. I rapporten redovisades även synpunkter från intresseorganisationer. Det hade enligt organisationerna hänt att brukare kommit i kläm i samband med att avtal sagts upp, med personligt lidande som följd. Enligt Socialstyrelsen och länsstyrelserna behövdes klargöranden i lagstiftningen om bl.a. tillämpning av 17 a § på äldre avtal, om bestämmelsens tillämpbarhet på familjehem och möjligheten att ansöka om förhandsbesked i en kommun där personen redan var bosatt. Justitieombudsmannen (JO) överlämnade till Socialdepartementet i november 2005 ett beslut som avsåg en tvist mellan två kommuner på grund av att ett avtal sagts upp. JO riktade allvarlig kritik i ärendet för bristande verkställighet och framhöll vikten av att den enskilde brukaren var delaktig i planeringen. (JO:s beslut den 10 november 2005, dnr 2426-2005). Hur vanligt är det med avtal? Enligt LSS-kommitténs slutbetänkande (SOU 2008:77) bodde den 1 oktober 2007 sammanlagt 1 113 personer i bostad enligt LSS i en annan kommun än den som betalade för insatsen. Av dessa var 561 barn och 552 vuxna. Drygt 40 procent av alla barn med bostad enligt LSS bodde i en annan kommun än den som betalade för insatsen. Bland vuxna med boende enligt LSS var motsvarande andel 3 procent. Antalet har ökat något sedan dess. Under 2009 hade cirka 600 vuxna och cirka 700 barn insatser i en annan kommun än den betalande. LSS-kommitténs och promemorians förslag LSS-kommittén fick i uppdrag att titta närmare på ansvarsfrågan och lämna förslag till hur personer med funktionsnedsättning, som är i behov av insatser, kan erbjudas professionella och specialiserade insatser i en annan kommun än hemkommunen utan att det påverkar den kommunens ansvar. Kommittén lyfter i betänkandet Möjlighet att leva som andra (SOU 2008:77) fram att problemet med bestämmelsen om att teckna avtal (17 a § LSS) är att den mest verkar reglera avtalsförhållandet mellan den beslutsfattande kommunen och den externa utföraren. Det har bidragit till att kommuner i stället för att tillämpa förvaltningsrättsliga principer kring uppsägning av beslut, har tillämpat civilrättsliga regler om hävande av avtal. Kommittén föreslår att det av LSS ska framgå att den beslutsfattande kommunen behåller ansvaret för den enskilde brukarens insatser trots att denne till följd av beslut om boendeinsats kommer att folkbokföras i en annan kommun. Förslaget påverkar enligt betänkandet inte den enskildes rätt att ansöka om insats enligt LSS i boendekommunen, vilket innebär att fler än en kommun kan pröva en persons rättigheter enligt LSS samtidigt. Kommittén föreslår vidare inga regler för när den beslutsfattande kommunens ansvar ska upphöra eller övergångsbestämmelser. I promemorian föreslås att det ska införas ett undantag i LSS när det gäller en kommuns ansvar gentemot dem som är bosatta i kommunen. Om en kommun har verkställt ett beslut om boende enligt LSS i en annan kommun ska den kommun som beslutat om boendet behålla ansvaret för LSS-insatser, vilket inkluderar även insatser som aktualiseras i den nya bosättningskommunen. Ett beslut om boende i en annan kommun får bara fattas om det finns särskilda skäl. Regeringsrättens praxis Regeringsrätten har i en dom den 14 juni 2007 klargjort en kommuns ansvar enligt LSS gentemot en person som är bosatt i en annan kommun än den ursprungliga hemkommunen (RÅ 2007 ref 40). En begäran om LSS-insatser i den kommun där personen faktiskt bor och är folkbokförd ska prövas enligt huvudregeln om boendekommunens ansvar (16 § första stycket) och inte som en ansökan om förhandsbesked (16 § andra stycket). Regeringsrättens dom innebär att olika kommuner kan komma att ha ansvar för olika LSS-insatser för samma person, eftersom båda kommunerna har ansvar och därmed inte kan avvisa en ansökan. En annan konsekvens är att en person kan bli tvingad att söka insatser i den nya boendekommunen, som han eller hon inte själv valt att bo i, om den ursprungliga kommunen säger upp avtalet. Detta eftersom huvudregeln i LSS är att bosättningskommunen har ansvaret för insatser enligt LSS och med bosättning avses i regel den ort där den enskilde är folkbokförd. Undantag från regeln om bosättningskommunens ansvar Regeringen delar den uppfattning som framförs i promemorian och anser att det är befogat att en kommuns ansvar är detsamma oavsett om beslutet verkställs inom kommunens gränser eller utanför. Det behöver därför införas ett undantag från grundregeln på liknande sätt som det i dag finns undantag från vistelsebegreppet i socialtjänstlagen. Som en följd härav föreslår regeringen ett undantag från bestämmelsen om bosättningskommunens ansvar som innebär att en kommuns ansvar gentemot dem som är bosatta i kommunen inte ska gälla när en annan kommun verkställer ett beslut om LSS-boende i kommunen. För att undvika att en person är aktuell för LSS-insatser hos två kommuner samtidigt behöver den kommun som har verkställt boendet också ansvara för andra LSS-insatser som kan aktualiseras i samband med eller efter bosättning i den nya kommunen, t.ex. daglig verksamhet och ledsagarservice. Det ger den kommun som verkställt ett beslut i en annan kommun ett sammanhållet ansvar för LSS-insatser. Ansvarstvister mellan kommuner inom ramen för LSS och som ofta påverkar den enskilde negativt, kan motverkas genom en sådan regel. Regeringen föreslår därför att det i LSS införs en regel med innebörd att om ett behov av LSS-insatser uppkommer under pågående bosättning i en annan kommun ska ansökan prövas av den kommun som beslutat om boende i annan kommun och inte av den nya bosättningskommunen. Sammantaget leder förslagen till att den kommun som verkställt ett beslut i en annan kommun behåller ansvaret oavsett om ett avtal sägs upp eller om en person behöver andra insatser enligt LSS under tid han eller hon bor i den andra kommunen. Förslagen kommer att motverka onödiga tvister mellan kommuner, och regeringen bedömer att det även kommer att stärka den enskildes rättssäkerhet och trygghet. Det ger samtidigt den enskilde ökat inflytande över vilken kommun som ska vara ansvarig kommun för personens LSS-insatser. Förslagen markerar också att boendet i den andra kommunen är tillfälligt och att hemkommunen bör sträva efter att erbjuda lämpligt boende på hemmaplan. Människor ska genom begäran om förhandsbesked till boende enligt LSS eller en annan insats (t.ex. personlig assistans i eget boende) enligt samma lag i en kommun, själva kunna välja när de vill flytta och tillhöra en annan kommun (se avsnitt 9.2). Kommunens möjlighet att säga upp ett avtal ska inte kunna ta över denna rätt. Förslagen innebär förutom ett undantag från huvudregeln i LSS om en kommuns ansvar gentemot dem som är bosatta i kommunen också ett undantag från den kommunalrättsliga lokaliseringsprincipen, som kommer till uttryck i 2 kap. 1 § kommunallagen (1991:900), av vilken följer att kommunen endast får svara för insatser som har anknytning till kommunens egna medlemmar. Vidare skiljer sig förslaget från nuvarande rättspraxis. För att ytterligare förstärka det sammanhållna ansvaret föreslår regeringen även att insatser, som den enskilde har behov av enligt socialtjänstlagen, ska beslutas av den kommun som beslutat och verkställt boendet enligt LSS. Se vidare avsnitt 10. Individuell plan Enligt gällande bestämmelser i LSS ska kommuner och landsting, om den enskilde begär det, upprätta en individuell plan i vilken bl.a. beslutade och planerade insatser redovisas. Det ska ske i samband med att en insats enligt lagen beviljas (10 §). Från och med den 1 januari 2011 tydliggörs rätten till individuell plan. I samband med att en insats beviljas ska den enskilde erbjudas att en individuell plan upprättas. Den som har beviljats en insats ska även när som helst kunna begära att en plan upprättas, om det inte redan har skett (prop. 2009/10:176 Personlig assistans och andra insatser - åtgärder för ökad kvalitet och trygghet). Regeringen anser att det - med hänsyn till lämnade förslag - är följdriktigt att samma kommun som beviljar och planerar insatser också ansvarar för att en individuell plan upprättas. Insatsen rådgivning och annat personligt stöd För en av insatserna i 9 § 1 LSS - rådgivning och annat personligt stöd som ställer krav på särskild kunskap om problem och livsbetingelser för människor med stora och varaktiga funktionshinder - svarar som regel landstinget. Undantag kan förekomma när landstinget enligt 17 § LSS avtalat något annat. Regeringen anser att landstinget inom vilket den enskilde faktiskt bor ska ansvara för insatsen rådgivning och annat personligt stöd såvida inte något annat avtalats. Skälet till detta är att det finns anledning att anta att personen kommer att ha kontakt med det landstinget genom hälso- och sjukvården. Detta talar för att det landstinget, i enlighet med huvudregeln i 16 § första stycket LSS, också ska ha ansvar för råd och stöd enligt LSS. På det sättet kan även landstinget ha ett samlat vårdansvar för personen. Regeringen gör därför ingen ändring i nuvarande ordning. Det finns inget skäl att göra någon ändring i kostnadsfördelningen mellan landstingen på det sätt som Västra Götalands läns landsting framfört, särskilt då gällande regler är oförändrade. Särskilda skäl att verkställa ett beslut i en annan kommun En boendeinsats enligt LSS kan i dag ges i en annan kommun endast under förutsättning att det finns särskilda skäl. Särskilda skäl kan t.ex. råda för att underlätta för personer som har en ovanlig diagnos eller som har komplicerade funktionsnedsättningar, att få tillgång till anpassade boendelösningar och särskild kompetens som det kan vara svårt att tillhandahålla i små kommuner. Det ger också möjlighet för kommuner med ett litet befolkningsunderlag att samverka om bl.a. gemensamma gruppbostäder för att kunna erbjuda fler boendealternativ än vad som annars varit fallet. Målet bör vara att den enskilde efter en kortare eller längre tid ska flytta hem och att hemkommunen under tiden skapat ett stöd med god kvalitet på hemmaplan. Regeringen anser inte att det finns någon anledning att ändra kravet på att det ska föreligga särskilda skäl för att verkställa ett beslut om boende i en annan kommun. Kommunerna har ett grundläggande ansvar för sina invånares tillgång till bostäder med god tillgänglighet och standard oberoende av stöd- och vårdbehov. Utgångspunkten för LSS-insatser som verkställs i en annan kommun är därför att dessa i flertalet fall ska vara tidsbegränsade till sin karaktär och att kommuner ska bygga upp verksamheter för sina invånare i stället för att köpa dem av andra kommuner. Behövs det alternativa lösningar måste dessa lösningar utformas så att de inte äventyrar den enskildes valfrihet och integritet. När upphör ansvaret för den kommun som beslutat om boende eller placering i annan kommun? Regeringen anser att den kommun som beslutat om boende i annan kommun ska behålla ansvaret till dess att behovet av insatser upphör eller att ansvaret enligt gällande bestämmelser i LSS och socialtjänstlagen på annat sätt övergår till en annan kommun. Skellefteå kommun efterfrågar någon form av tidsgräns (en längre tids bosättning) då ansvaret för de samlade insatserna bör gå över till den faktiska bosättningskommunen. Piteå kommun vill att ärenden ska kunna flyttas över till en annan kommun. Regeringen bedömer att tidsgränser eller möjligheter för en kommun att begära överflyttning av ett ärende till en annan kommun, inte är lämpligt med hänsyn till motiven till den uppstramning av ansvaret som föreslås i denna proposition. Den enskilde har själv inte valt att bo i denna kommun och det föreligger särskilda skäl till att en kommun beviljat boende enligt LSS i en annan kommun. Personens rätt att själv bestämma var man vill vara bosatt måste vara överordnad en kommuns önskan att flytta över ärendet till den andra kommunen. Vill personen tillhöra den andra kommunen föreslås därför i stället en möjlighet att ansöka om förhandsbesked. Om en person önskar flytta från en kommun till en annan, har han eller hon rätt att enligt 16 § andra stycket LSS få förhandsbesked om rätten till insatser från den nya kommunen (den tilltänkta inflyttningskommun). Det gäller både när en person ansökt om förhandsbesked om rätt till insatser i en annan kommun enligt LSS eller önskar flytta till en annan kommun enligt socialtjänstlagen. Enligt regeringens bedömning räcker det inte med att personen beviljats insatser i den andra kommunen för att en kommuns ansvar ska upphöra. När det gäller personer som är berättigade till insatser enligt LSS är det viktigt att den enskilde personen kan känna sig trygg med att det inte uppstår ett glapp i stöd- och serviceinsatserna när personen flyttar till en annan kommun. Det får därför anses motiverat att en kommuns ansvar upphör först när en annan kommun efter ett positivt förhandsbesked verkställer en insats enligt LSS. I de fall den enskilde anskaffar ett eget boende, men behöver andra insatser enligt LSS, bör det på motsvarande sätt vara berättigat att ansvaret upphör först när sådana insatser verkställs av den andra kommunen. Ansvaret kan upphöra även i andra fall, t.ex. om den enskilde bosätter sig i en tredje kommun. En förutsättning för den beslutande kommunens ansvar är nämligen att den enskilde är bosatt i en annan kommun till följd av beslutet. För att en person även ska kunna tillhöra bosättningskommunen, utan att först behöva flytta till en annan kommun eller återvända till hemkommunen, föreslås en utvidgning av möjligheten att ansöka om förhandsbesked (se avsnitt 9.2). Ansvarig kommun vid ärenden om assistansersättning Försäkringskassan (FK) har uppmärksammat regeringen på konsekvenser som kan bli följden om man genomför remitterade förslag i LSS. Det avser vissa bestämmelser i regleringen av assistansersättning. Enligt 51 kap. 22 § socialförsäkringsbalken, förkortad SFB, ska den kommun där den försäkrade är bosatt ersätta kostnaderna för de första 20 assistanstimmarna. Det kan enligt FK uppstå situationer där en person är folkbokförd och bosatt i en kommun i ett boende med stöd av LSS, som beslutats och bekostas av en tidigare bosättningskommun och där personen beviljas ytterligare LSS-insats i form av personlig assistans. Efter anmälan från en kommun eller egen ansökan kan personen beviljas assistansersättning av FK. FK kommer då att debitera den aktuella bosättningskommunen. Detta är den kommun där personen faktiskt är bosatt men det är alltså inte den kommunen som beslutar om och betalar för LSS-insatserna enligt förslagen. FK tror inte att situationen kan bli så vanlig men den kan trots allt uppstå. Regeringen föreslår därför en följdändring i SFB så att den kommun som ansvarar för beslut om insatser i den andra kommunen får stå för kostnaderna. I 51 kap. 21 § SFB regleras att när en person ansöker om eller beviljas assistansersättning ska den kommun där han eller hon är bosatt höras i ärendet om det behövs. Regeringen föreslår på motsvarande sätt som ovan en följdändring i SFB så att FK vid behov ska höra den kommunen som ansvarar för beslutet om insatser i den andra kommunen där personen för närvarande är bosatt. 8 Överflyttning av ärenden enligt socialtjänstlagen Regeringens förslag: En kommun som anser att ett ärende ska flyttas till en annan kommun ska begära detta skriftligen. Den andra kommunen ska skriftligen och utan dröjsmål meddela sin inställning. Om inställningen inte anges inom en månad, ska kommunen kunna ansöka om överflyttning av ärendet hos Socialstyrelsen. Socialstyrelsen ska fatta beslut så snart som möjligt, dock senast inom tre månader från det att ansökan kom in. Om det finns särskilda skäl får beslutet fattas senare. Regeringens bedömning: Socialstyrelsen bör inte kunna besluta om ersättning till den kommun som ansökt om överflyttning. Utredarens förslag: Överensstämmer huvudsakligen med regeringens. Remissinstanserna: I princip samtliga av de remissinstanser som har yttrat sig i frågan är positiva till förslaget. Föreningen Sveriges Socialchefer anser att begreppet utan dröjsmål bör förtydligas. Barnombudsmannen anser att barn och unga bör behandlas med förtur. Skälen för regeringens förslag och bedömning Kommunerna har en möjlighet att överföra ärenden emellan sig enligt 16 kap 1 § socialtjänstlagen. Enligt utredaren har flera kommuner trots detta beskrivit att det är svårt att flytta över ärenden till en annan kommun. Kommunerna kommer sällan överens om en överflyttning och de allra flesta överflyttningar sker först efter beslut av länsstyrelsen. Utredaren menar att det finns en utbredd osäkerhet bland kommunerna när det gäller överflyttning av ärenden. Osäkerheten gäller inte minst hur en överflyttning går till rent praktiskt. Enligt utredaren förekommer det att kommuner medvetet förhalar det slutliga beslutet i överflyttningsärenden för att på det sättet skjuta på ansvaret så länge det går. Regeringen bedömer därför, i likhet med utredaren, att det finns behov av att reglera tillvägagångssättet vid överflyttning av ärenden när kommunerna inte kan komma överens. Skriftlig begäran om överflyttning av ärende Enligt utredaren får ibland den kommun som begär överflyttning vänta i flera månader innan den andra kommunen meddelar om den accepterar en överflyttning. Detta är en bidragande orsak till att kommunerna upplever att det är svårt att flytta över ärenden. Även den enskilde riskerar att drabbas på grund av att den kommun som fortfarande har ansvaret kan avvakta att vidta nya insatser till dess att frågan om överflyttning är avgjord. I syfte att förenkla och påskynda överflyttningsprocessen föreslår regeringen att en kommun som önskar flytta över ett ärende till en annan kommun ska begära detta skriftligen hos den andra kommunen. Den kommun som tar emot en begäran om överflyttning ska utan dröjsmål skriftligen meddela den andra kommunen sin inställning. Utan dröjsmål innebär att frågan ska hanteras så snart som möjligt. Detta är särskilt viktigt när ett ärende rör barn och unga. Barnets bästa ska alltid beaktas. Den kommun som har tagit emot en begäran om överflyttning torde i regel hinna bilda sig en uppfattning om ärendet inom några veckor och bör således kunna meddela sin inställning till frågan om överflyttning inom en månad från det att begäran kom in. Om kommunen inte har lämnat svar inom en månad från tidpunkten för att begäran kom in till kommunen, får den andra kommunen ansöka om överflyttning hos Socialstyrelsen. Socialstyrelsen ska kunna besluta om överflyttning Sedan den 1 januari 2010 har Socialstyrelsen ansvar för att besluta i ärenden om överflyttning. Socialstyrelsen ska fatta beslut så snart som möjligt och senast inom tre månader från det att ansökan om överflyttning kommit in. Tre månader är enligt regeringens bedömning en rimlig tid i dessa ärenden. Länsstyrelsernas genomsnittliga handläggningstid för dessa ärenden har varit tre till fem månader. Handläggningstiden har dock kunnat variera från ett par veckor och upp till sju månader. Anledningen till att handläggningen ibland dragit ut på tiden, uppges i första hand ha varit kommunernas handläggning före och efter ansökan hos länsstyrelsen. Eftersom ett skriftligt förfarande mellan kommunerna kan antas innebära att ansökningarna om överflyttning inte behöver kompletteras i samma utsträckning som tidigare bedömer regeringen att den genomsnittliga handläggningstiden för dessa ärenden kommer att minska. Om det föreligger särskilda skäl bör tiden för beslutet kunna senareläggas. Särskilda skäl kan t.ex. vara att Socialstyrelsen inte har kunnat få in ett fullgott beslutsunderlag inom den föreskrivna tiden, t.ex. ett yttrande från kommunen. Däremot ska det i regel inte utgöra särskilda skäl att en kommuns socialnämnd inte sammanträder inom den föreskrivna tiden och att kommunen av det skälet inte kan lämna in sitt yttrande i tid. Det ankommer på kommunerna att vid behov kalla till extra sammanträden eller delegera beslutanderätten om det är möjligt. Ingen ersättning Utredaren föreslår att Socialstyrelsen bör kunna förordna att den kommun som ett ärende flyttas över till ska ersätta den andra kommunen för kostnader som uppkommit efter tiden för ansökan till Socialstyrelsen. Detta torde enligt utredaren främst bli aktuellt i de fall då handläggningen drar ut på tiden och Socialstyrelsen därför senarelägger tidpunkten för beslutet. Regeringen bedömer att konsekvenserna av förslaget i denna del inte är tillräckligt utredda och lämnar inget förslag i denna del. 9 Rätt att ansöka om insatser i annan kommun 9.1 Möjligheten att flytta till en annan kommun enligt socialtjänstlagen Regeringens förslag: En person som önskar flytta till en annan kommun får ansöka om insatser i den kommunen om han eller hon på grund av våld eller andra övergrepp behöver flytta till en annan kommun men inte kan göra det utan att de insatser som han eller hon behöver lämnas. Ansökan ska behandlas som om den enskilde var bosatt i kommunen och hänsyn ska inte tas till att sökandens behov är tillgodosedda i bosättningskommunen. Bosättningskommunen är skyldig att bistå i utredningen. Beslutet ska kunna överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Utredarens förslag: Överensstämmer i princip med regeringens förslag. Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker förslaget men anser att omständigheterna kring tillämpningen bör tydliggöras, t.ex. hur allvarligt hotet måste vara för att bestämmelsen ska vara tillämplig. Några remissinstanser efterfrågar ett tydliggörande när det gäller bedömningen av hotets allvar och ifrågasätter möjligheten att använda polisens hot- och riskbedömningar. Socialstyrelsen anser att utredarens krav att en så allvarlig hotbild måste föreligga för att bestämmelsen ska vara tilllämplig är väldigt snäv och efterfrågar att utredaren hade tydliggjort hur en hot- och riskbedömning i så fall ska gå till. Länsstyrelsen i Västra Götaland och Länsstyrelsen i Östergötland anser inte att det är rimligt med krav på att samråda med polisen kring hot- och riskbedömningar eftersom det skulle kräva den hotades medgivande, utan i så fall bör socialtjänsten själv ha den kompetens som krävs. Haparanda kommun och Södertälje kommun anser också att det är oklart hur bedömningen av allvarlig hotbild ska göras. Malmö kommun ifrågasätter om det finns möjligheter att göra en sådan hotbildsbedömning som krävs. Kommunen påpekar också att möjligheten till förhandsbesked och hjälp med bostad innan flytt kan föranleda ökade kostnader och problem för storstadskommunerna där det ofta föreligger bostadsbrist. Även Solna kommun poängterar att personer som hotas ofta söker sig till storstadskommuner. Rikskvinnoorganisationen för kvinnojourer och tjejer i Sverige (Roks) ställer sig kritiska till de orimligt höga kraven på hotbild för en hotad att kunna flytta till en annan kommun. Skälen för regeringens förslag Regeringen delar utredarens förslag att socialtjänstlagen ska kompletteras med en bestämmelse som i vissa fall ger den enskilde rätt att i förväg ansöka om stöd- och hjälpinsatser hos den kommun som han eller hon vill flytta till. Bestämmelsen ska som utredaren föreslår endast avse personer som på grund av våld eller andra övergrepp måste byta bostadsort permanent. Regeringen föreslår att reglerna som ger en hotad person möjlighet att ansöka om insatser för att kunna flytta till en annan kommun förs in i samma bestämmelse som reglerar nuvarande möjligheter till detta för vissa andra grupper. Regeringen föreslår även att ett sådant beslut ska kunna överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. En bedömning av vilka insatser som behövs får göras i varje enskilt fall. Det kan t.ex. röra sig om hjälp med att ordna ett boende, ekonomiskt bistånd och insatser för eventuella barn. Om den enskilde inte kan ordna en bostad på egen hand bör det vara möjligt för honom eller henne att ansöka om hjälp med bostad hos inflyttningskommunen. Om ärendet involverar barn måste barnets situation särskilt uppmärksammas och hänsyn tas till barnets bästa. Hot- och riskbedömningar Utredaren föreslår att det ska föreligga en så allvarlig hotbild och så allvarliga övergrepp att den enskilde inte har någon annan utväg än att flytta till en annan kommun för att bestämmelsen ska vara tillämplig. I denna bedömning menar utredaren att det kan vara nödvändigt för socialtjänsten att samråda med polisen. Det finns ingen bindande reglering som kräver att vare sig polisen eller socialtjänsten alltid ska göra hot- och riskbedömningar när en person utsätts för hot. Rikspolisstyrelsen har dock tagit fram föreskrifter och allmänna råd för Polisens personsäkerhetsarbete (FAP 480-3). Det finns även nationella riktlinjer av vilka framgår att alla polismyndigheter ska ha möjlighet att på ett effektivt och professionellt sätt skydda medarbetare och andra hotade i samhället. Den som utsätts för eller förväntas utsättas för allvarligt hot mot liv och hälsa eller frihet ska efter en strukturerad hot- och riskbedömning erbjudas adekvata skyddsåtgärder med hög kvalitet. Nivån på skyddsåtgärderna ska anpassas efter de enskilda individens behov, miljö och situation. Rikspolisstyrelsen har också tagit fram nationella riktlinjer för polisens hot- och riskbedömningar. Socialstyrelsen har på regeringens uppdrag tagit fram bedömningsinstrument som kan användas i socialtjänstens arbete med våldsutsatta kvinnor och barn som bevittnat våld. Instrumenten presenterades i december 2009 men utvecklingen kommer att fortsätta även under 2010. Bedömningsinstrumenten är anpassade till socialtjänstens verksamhet och behov. De syftar till att göra bedömningarna mer enhetliga. Totalt har sex olika kvalitetssäkrade bedömningsinstrument tagits fram, varav två som gäller för barn. Ett instrument finns för screening av våld samt två för att beskriva hur våldet tar sig uttryck, både när det gäller fysiskt våld och psykisk utsatthet och hot. Det finns även ett instrument för att bedöma farlighet (riskbedömning). Dessa bedömningsinstrument avser enbart våldsutsatta kvinnor och barn som bevittnar våld. Det föreligger sekretess mellan polisen och socialtjänsten och myndigheterna kan inte utan medgivande och särskild prövning utlämna information mellan sig. Det förekommer att polisen låter socialtjänsten ta del av de rekommendationer som framkommit i hot- och riskbedömningen men det är inte alltid man bedömer att det är lämpligt. Det förekommer inte alltför sällan att polisens och socialtjänstens bedömningar ser olika ut i det enskilda fallet. Regeringen, som i huvudsak instämmer med utredarens förslag, anser inte att kravet om att det ska föreligga ett allvarligt hot för att ansöka om insatser är tillräckligt utrett. Det kan i praktiken vara svårt för socialtjänsten att utreda och analysera graden av risk för hot eller våld. Socialtjänstens bedömning kan inte heller vara avhängig de hot- och riskbedömningar som görs av polisen. Enligt regeringens bedömning får socialtjänsten i inflyttningskommunen göra en sedvanlig bedömning och beakta de omständigheter som föreligger i varje enskilt fall, t.ex. om personen lever med skyddad identitet eller skyddas av besöksförbud. I detta arbete kan socialtjänsten använda de framtagna bedömningsinstrumenten. 9.2 Förhandsbesked enligt LSS Regeringens förslag: Förhandsbesked ska kunna meddelas enligt LSS på ansökan av en person som redan är bosatt i en kommun under förutsättning att en annan kommun har ansvaret för LSS-insatserna. När kommunen efter förhandsbesked börjar verkställa insatser upphör ansvaret för den andra kommunen. Beslutet om förhandsbesked ska kunna överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: I stort sett alla instanser som kommenterat förslaget är positiva eller har inget att erinra. Många anser att förslaget förtydligar ansvaret och förbättrar situationen för den enskilde personen. Förvaltningsrätten i Jönköping ifrågasätter dock förslaget eftersom den enskilde alltid har möjlighet att vända sig till bosättningskommunen med en ansökan. Skälen för regeringens förslag Regler för förhandsbesked i dag och rättspraxis I 16 § andra stycket LSS finns en bestämmelse som syftar till att underlätta för personer inom målgruppen att flytta mellan kommuner. Om en person önskar flytta från en kommun till en annan, har han eller hon rätt att få förhandsbesked av inflyttningskommunen om rätt till insatser i den kommunen. En ansökan om förhandsbesked ska behandlas på samma villkor som om personen var bosatt i kommunen. Kommunen ska utan dröjsmål planera och förbereda insatser som förhandsbeskedet ger personen rätt till om han eller hon bosätter sig i kommunen. Förhandsbeskedet gäller under sex månader räknat från den dag då insatserna blir tillgängliga för den enskilde. Enligt rättspraxis (RÅ 2007 ref 40) gäller inte möjligheten att kunna ansöka om förhandsbesked för personer som redan är bosatta i kommunen även om bosättningen följer av en annan kommuns beslut. Personen ska i stället ansöka om insatser som om kommunen redan var deras hemkommun. En utvidgning av rätten att ansöka om förhandsbesked Regeringsrättens nyss nämnda dom får till följd att personer kan sväva i ovisshet om de får behålla det boende och andra insatser, som en annan kommun beviljat dem i bosättningskommunen, till dess att bosättningskommunen beslutat om vilka insatser den enskilda har rätt till. De människor som berörs av detta får inget förhandsbesked och möjlighet att överväga om de vill flytta. Det innebär också att två kommuner enligt lagen kan ha samma ansvar för en person, vilket leder till oklarheter om vilken kommun en person ska vända sig till. Det kan också innebära att ansvar för olika LSS-insatser delas mellan olika kommuner. Med hänvisning till vad som sagts om vikten av ett sammanhållet ansvar och att människor själva måste få bestämma var de vill vara bosatta anser regeringen att dagens ordning är otillfredsställande. En lösning kan vara att den kommun som ursprungligen verkställt beslutet i den andra kommunen behåller ansvaret till dess att bosättningskommunen kan verkställa beslutet. Det ger då en viss respit för den enskilde att tacka nej om han eller hon inte är nöjd med beviljade insatser. Det kan dock finnas fall där den ansvariga kommunen - den kommun som på grund av särskilda skäl verkställt beslutet i annan kommun - under tiden tagit fram och erbjuder en annan boendelösning i hemkommunen, där personen inte längre vill bo. Det komplicerar såväl ansvarsfrågan som den enskildes möjlighet att välja. Regeringen anser att en mer fördelaktig lösning ur ett brukarperspektiv är att föreslå en utvidgning av möjligheten att ansöka om förhandsbesked enligt 16 § andra stycket. En sådan utvidgning skulle innebära att en person, som önskar byta hemkommun och flytta mer permanent från en kommun till en annan, alltid ska ansöka om förhandsbesked om boende enligt 9 § LSS, eller någon annan insats om personen anskaffar ett eget boende. Detta oavsett var personen har sin bosättning (sin folkbokföring). En sådan ordning skulle även leda till en tydlig ansvarsfördelningen mellan kommuner. Förslaget innebär att en kommun, som verkställer ett beslut om boende i en annan kommun har kvar ansvaret till dess att en annan kommun efter förhandsbesked till den enskilde verkställer LSS-insatser för denne. Även om en enskild person alltid kan ansöka om en insats i en annan kommun, som förvaltningsrätten i Jönköping invänder, bör en sådan ansökan inte beviljas eftersom den faktiska bosättningskommunen inte med regeringens förslag är behörig att besluta om insatser enligt LSS i annat än akuta situationer. 10 Sammanhållet ansvar för bistånd enligt socialtjänstlagen och LSS-insatser Regeringens förslag: En kommun ska ha ansvaret för insatser enligt LSS gentemot en person som efter beslut av kommunen kommer att vara bosatt i en annan kommun i ett familjehem, i ett hem för vård eller boende, i boende för service och omvårdnad för äldre människor eller i en bostad med särskild service enligt socialtjänstlagen. Motsvarande ansvar gäller för insatser enligt socialtjänstlagen när en kommun har ansvaret för insatser enligt LSS i en annan kommun än den egna. Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanser: Samtliga instanser som kommenterat förslaget är positiva eller har inget att erinra. Förvaltningsrätten i Jönköping anser att det bör övervägas om man i samma bestämmelse bör ange att ett sammanhållet vårdansvar även ska gälla vid placering av barn och unga med stöd av lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Göteborgs kommun anser att kommuner i praktiken redan arbetar på detta sätt även om det är något otydligt i lagstiftningen. Lunds kommun framhåller att bosättningskommunen bör ansvara för de totala kostnaderna med anledning av placeringen och för de insatser som bosättningskommunen beslutat om. Norrtälje kommun förordar att bosättningskommunen ansvarar även för avgiftsbeslut och att avtal tecknas med vistelsekommunen som utför tjänsten. Skellefteå kommun anser att om vistelsen blir långvarig bör det samlade ansvaret gå över till den andra kommunen. Skälen för regeringens förslag Sammanhållet ansvar i dag I socialtjänstlagen (2001:453) regleras ett sammanhållet vårdansvar för att garantera att barn i familjehem ska få god vård och fostran och i övrigt gynnsamma uppväxtförhållanden. Det sammanhållna vårdansvaret innebär även att ansvarig nämnd ska verka för att barnet får lämplig utbildning och att nämnden ska lämna vårdnadshavarna och dem som vårdar barnet råd, stöd och annan hjälp som de behöver. Det innebär även att placeringskommunen utreder behovet av, beslutar om och finansierar de hjälp- och stödinsatser som beviljas den enskilde även om verkställigheten överlämnas till en privat eller en offentlig vård- eller servicegivare i en annan kommun. Av förarbetena (prop. 1996/97:124, s. 158-159) framgår att placeringskommunen inte kan klara alla sina åtaganden utan hjälp från vistelsekommunen och att det därför förutsätts att detta kan regleras genom frivilliga överenskommelser kommunerna emellan. Det framgår även att avgiften ska fastställas efter den taxa som tillämpas i placeringskommunen. Förslag från LSS-kommittén LSS-kommittén konstaterar i sitt slutbetänkande Möjlighet att leva som andra (SOU 2008:77) att det sammanhållna vårdansvaret inte omfattar insatser på grund av funktionsnedsättning. Då barn som placerats i annan kommun behöver LSS-insatser uppstår ofta diskussioner om vilken kommun som ska ansvara för dessa. Oklarheter om detta kan leda till rättsosäkerhet och en situation där man riskerar att inte ha barnet i fokus. Kommittén föreslår att en kommun ska ha ett sammanhållet ansvar för alla som placeras i en annan kommun med stöd av socialtjänstlagen. Ett tillägg bör därför enligt kommittén göras om att den placerande kommunen enligt socialtjänstlagen även har ett sammanhållet ansvar för insatser enligt LSS. En hänvisning bör enligt kommittén också införas i LSS för att markera detta. Sammanhållet ansvar för bistånd enligt socialtjänstlagen och insatser enligt LSS Regeringen anser att det sammanhållna ansvaret för socialtjänstinsatser som i dag finns i socialtjänstlagen även ska omfatta dem som vistas i LSS-boende i en annan kommun och föreslår en sådan regel. De främsta motiven till detta är att undvika rättsosäkerhet och att ytterligare markera betydelsen av det sammanhållna ansvaret. Regeringen delar Sigtuna kommuns uppfattning att det både ökar berördas möjligheter att få rätt insatser, oavsett utifrån vilken lag insatserna ska prövas, och att den enskilde personen synliggörs i stället för de diskussioner som förs om vem som ska ha ansvaret. Förslaget är ett undantag från reglerna i socialtjänstlagen om vistelsekommunens ansvar och bör enligt regeringens bedömning regleras i den lagen. Regeringen anser även att motsvarande sammanhållna ansvar ska gälla för insatser enligt LSS när en kommun verkställt ett beslut om boende enligt socialtjänstlagen i en annan kommun och föreslår därför även en sådan regel. Det innebär att om en person som t.ex. vistas i ett familjehem enligt socialtjänstlagen även har behov av LSS-insatser, ska den kommun som har beslutat om placeringen i familjehemmet även ha ansvaret för LSS-insatserna. Förslaget bör enligt regeringens bedömning regleras i LSS. På samma sätt som i dag, när det gäller det sammanhållna ansvaret i socialtjänstlagen, så förutsätts behovet av hjälp från vistelsekommunen regleras genom frivilliga överenskommelser kommunerna emellan. Kommunerna har i dessa fall initiativet att besluta om boende i den andra kommunen och har därför möjlighet att förvissa sig om att insatserna kan genomföras i den andra kommunen innan beslut fattas. Någon skyldighet för den andra kommunen att bistå med utredning och verkställighet bör därför inte föreslås i dessa fall. När det gäller avgifterna så bör den kommun som har ansvaret för att verkställa besluten, dvs. placeringskommun eller den kommun som svarar för ett boende enligt LSS i en annan kommun, ansvara för avgifterna. Förvaltningsrätten i Jönköping anser att det bör övervägas om den reglering som här föreslås om ett sammanhållet ansvar även ska omfatta placering med stöd av lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, förkortad LVU. Regeringens avsikt är att även sådana placeringar ska omfattas av det sammanhållna vårdansvaret. Enligt 10 § andra stycket LVU gäller bestämmelserna i socialtjänstlagen för vårdens innehåll och utformning. Enligt 6 kap. 1 § socialtjänstlagen ska den som behöver vårdas eller bo i ett annat hem än det egna tas emot i familjehem eller i ett HVB. Även de särskilda ungdomshem som avses i 12 § LVU är en form av HVB (se t.ex. 6 kap. 3 § socialtjänstlagen och 3 kap. 10 § socialtjänstförordningen [2001:937]). Placering i familjehem eller HVB kan alltså beslutas antingen enligt socialtjänstlagen eller enligt LVU. Regeringen anser därför inte att det behövs någon särskild reglering för att LVU-placeringar ska omfattas i detta fall. Exempel Grundprincipen i förslagen är att det är den kommun som verkställer ett beslut om en placering eller ett boende i en annan kommun enligt socialtjänstlagen eller LSS som ska ha fortsatt samordnat ansvar för insatser enligt de båda lagarna - både insatser som sammanfaller med beslutet om boendet eller placeringen och insatser som uppkommer i den andra kommunen. En persons aktiva önskan att tillhöra en annan kommun än hemkommunen avgör som regel när ansvaret för hemkommunen upphör. En kommuns ansvar upphör även som regel när ett ärende flyttas över enligt socialtjänstlagen till en annan kommun. Anders (A) har av X kommun, på grund av särskilda skäl, erbjudits och beviljats en bostad med särskild service (9 § 9 LSS) i Y kommun. Beslutet ska omprövas en gång per år och avsikten enligt beslutet är att A så småningom ska kunna få en bostad med särskild service i hemkommunen. A bosätter sig i Y kommun och behov uppstår först av daglig verksamhet och sedan av ledsagning. Det är X kommun som prövar ansökningarna. Efter tre år har kommunen ordnat en bostad med särskild service i hemkommunen så att A kan återvända till kommun X. Kommunen informerar A i god tid innan att han kommer erbjudas boende i hemkommunen. A vill emellertid bo kvar i Y kommun i det boende som han nu innehar. A ska därför ansöka om förhandsbesked till i första hand bostad med särskild service men också daglig verksamhet och ledsagning i Y kommun vilket han också gör. Y kommun prövar förhandsbeskedet men erbjuder ett annat boende i stället - ett boende som A inte är nöjd med. A kan då välja att avvakta och överklaga beslutet om förhandsbesked (X kommun behåller ansvaret eftersom förhandsbeskedet inte verkställts), acceptera erbjudandet från Y kommun (Y kommun övertar ansvaret) eller acceptera erbjudandet från X kommun (X behåller ansvaret). Bertil (B) har på grund av särskilda skäl erbjudits och beviljats en bostad med särskild service av X kommun i Y kommun. B har också en sysselsättningsinsats enligt socialtjänstlagen. B bor i Y kommun under två år. B:s närmaste anhöriga flyttar till Z kommun. B vill bo nära sina anhöriga. B ansöker om förhandsbesked till de insatser han behöver enligt LSS i Z kommun och beviljas dessa. B bosätter sig i Z kommun och den kommunen övertar ansvaret för B:s insatser enligt LSS. Z kommun ska även pröva sysselsättningsinsats enligt socialtjänstlagen. Erik (E) har en omfattande psykisk funktionsnedsättning och är placerad i ett hem för vård eller boende (HVB) enligt socialtjänstlagen av X kommun i Y kommun. E tillhör målgruppen i LSS och ansöker om ledsagning och kontaktperson enligt LSS. X kommun ska pröva ansökningarna eftersom de har ansvar för HVB-insatsen enligt socialtjänstlagen. E kan inte ansöka om vara sig insatser eller förhandsbesked till dessa i Y kommun eftersom det inte handlar om boende eller alternativ till boende. Efter ett tag vill inte E längre vistas i HVB utan får rådet att ansöka om en bostad med särskild service enligt LSS. E vill tillhöra Y kommun där han nu vistats en längre tid. E ansöker då om förhandsbesked till bostad med särskild service, kontaktperson och ledsagning i Y kommun. Ansökan beviljas och verkställs. X kommuns ansvar upphör. Om E väljer att bo kvar i HVB kan Y kommun överta insatser enligt socialtjänstlagen och LSS om X kommun begär att ärendet ska flyttas över till Y kommun och Y kommun går med på detta eller Socialstyrelsen efter ansökan från X kommun beslutat om överflyttning till Y kommun. 11 Ensamkommande barn 11.1 Ansvaret för mottagandet av ensamkommande barn I juli 2006 övertog kommunerna ansvaret för omhändertagandet av och boendet för ensamkommande barn (lagen (1994:137) om mottagande av asylsökande m.fl.). Migrationsverket har det övergripande ansvaret för mottagandet av ensamkommande barn och ska teckna överenskommelser med kommunerna om mottagande av barnen. De senaste åren har antalet asylsökande ensamkommande barn till Sverige ökat dramatiskt och det råder stor brist på mottagningsplatser. Antalet barn har ökat från 388 barn 2004 till 2 250 barn 2009. Utredarens bedömning är att nuvarande ansvarsfördelning mellan Migrationsverket och kommunerna i huvudsak fungerar bra. Flera remissinstanser motsätter sig denna bedömning och menar att ansvarsfördelningen i praktiken inte fungerar på ett tillfredställande sätt. Malmö kommun menar t.ex. att eftersom barnen inte kommer vidare från ankomstkommunerna på grund av brist på platser i kommuner med överenskommelser om boendeplatser kan man inte säga att ansvarsfördelningen fungerar bra. Barn och ungdomar får permanent uppehållstillstånd under tiden de vistas i ankomstkommunerna vilket innebär ett åtagande utöver ett tillfälligt mottagande. Mölndals kommun menar att lagändringen från 2006 inte fungerar enligt intentionerna om kommunernas ansvar för de ensamkommande barnens boende. Barnen blir kvar i ankomstkommuner och får inte direkt tillgång till de insatser som behövs. Sveriges Kommuner och Landsting menar att ansvarsfördelningen inte fungerar i praktiken. Det kan t.ex. uppstå problem mellan en anvisningskommun och annan kommun där man har placerat barnet, när barnet får uppehållstillstånd och bor i en annan kommun än anvisningskommunen. Regeringen konstaterar att den nuvarande platsbristen i kommunerna gör att barnen blir kvar längre i ankomstkommunerna än vad som är lämpligt. Antalet platser har inte motsvarat behovet och det är därför angeläget att antalet platser i kommunerna utökas för att möjliggöra att barnens behov av skydd och stöd tillgodoses på ett bra sätt. Migrationsverket har utökat antalet ansökningsenheter till nio för att avlasta de fyra stora ankomstkommunerna. I syfte att utöka antalet platser har regeringen föreslagit att länsstyrelserna från och med den 1 januari 2011 ska få ett utvidgat uppdrag att under Migrationsverkets ledning förhandla lokalt och regionalt med kommuner, kommunalförbund och andra berörda aktörer om mottagande av ensamkommande barn (Budgetpropositionen för 2011, prop. 2010/11:1, UO 8, s. 34). Reformen om kommunernas ansvar för mottagande av ensamkommande barn har varit i kraft mer än fyra år och regeringen anser därför att det finns skäl att följa upp reformens genomförande (a. st.). Utredaren gör även bedömningen att ett ärende som rör ensamkommande barn som beviljats uppehållstillstånd bör flyttas över till en annan kommun om barnet har sin starkaste anknytning till den andra kommunen och det med hänsyn till barnets önskemål, hjälpbehovets varaktighet och omständigheterna i övrigt framstår som lämpligt. De remissinstanser som yttrat sig delar utredarens bedömning. Barnombudsmannen påpekar att eftersom det ensamkommande barnets situation snabbt kan förändras, exempelvis då en förälder eller ett syskon lokaliseras i en annan del av landet, så är det viktigt att detta vägs in i en samlad bedömning när man ska avgöra till vilken kommun barnet har den starkaste anknytningen. Regeringen vill understryka vikten av att ensamkommande barn behandlas på samma sätt som andra barn som är i behov av stöd och hjälp. Överflyttning av ärenden ska därför göras utifrån samma principer som för ärenden som rör andra barn. En närmare analys kring begreppet starkaste anknytning finns under avsnitt 5.2.1. 11.2 Särskilt förordnad vårdnadshavare för ensamkommande barn Regeringens bedömning: Bestämmelsen om vilken kommun som ska ansöka om eller anmäla behov av särskilt förordnad vårdnadshavare för ensamkommande barn bör inte ändras. Utredarens förslag: Den kommun där barnet är bosatt ska ansvara för ansökan eller anmälan om behov av särskilt förordnad vårdnadshavare. Remissinstanserna: De flesta remissinstanser som yttrat sig tillstyrker förslaget. Gotlands kommun avstyrker förslaget och anser att ansökan om särskild förordnad vårdnadshavare istället ska göras av socialnämnden i den kommun där barnet vistas eller, om barnet vårdas i ett annat hem än det egna den socialnämnd som lämnat medgivandet till eller som placerat barnet där. Piteå kommun anser att anvisningskommunen ska ansvara för att få till stånd ett förordnande om särskilt förordnad vårdnadshavare eftersom den kommunen har bäst kännedom om barnet. Länsstyrelsen i Stockholms län föreslår att bestämmelsen kompletteras med en tid inom vilken socialnämnden är skyldig att väcka talan om eller anmäla behov av en särskilt förordnad vårdnadshavare från den dag barnet beviljades uppehållstillstånd. Skälen för regeringens bedömning: Utredaren menar att det på grund av olika tolkningar av lagstiftningen är oklart vilken kommun som ska vara ansvarig för att ansöka eller anmäla behov av särskilt förordnad vårdnadshavare när det gäller ensamkommande barn. Han anser att det är lämpligast att en sådan ansökan eller anmälan görs av den kommun som barnet har starkast anknytning till, dvs. i regel den kommun där barnet folkbokförs när han eller hon beviljas uppehållstillstånd, eftersom den kommunen har bäst förutsättningar att lämna förslag på lämplig person för uppdraget. En ansökan eller anmälan om behov av särskilt förordnad vårdnadshavare är för ett enskilt barn en engångsåtgärd som regleras i lagen (2005:429) om god man för ensamkommande barn. Bestämmelsen rör inte vilken kommun som ska ansvara för insatser enligt socialtjänstlagen. Enligt 10 § lagen om god man för ensamkommande barn är det socialnämnden i den kommun där barnet vistas som har att agera för att en särskilt förordnad vårdnadshavare utses. Enligt förarbetena (prop. 2004/05:136 s. 52) menas med att barnet vistas i en viss kommun att barnet uppehåller sig där. Det krävs inte att barnet är varaktigt bosatt i kommunen. Att barnet bor i ett familjehem eller ett anläggningsboende på orten bör för detta ändamål alltid anses tillräckligt. Bestämmelsen om ansvarig kommun torde således redan i dag i de flesta fall överensstämma med vad som föreslås av utredaren, varför det inte finns skäl att ändra på bestämmelsen. 12 Övriga frågor 12.1 Särskild reglering för vissa grupper Regeringens bedömning: Det bör inte införas en bestämmelse som ger en kommun utökad befogenhet att i vissa fall bevilja stöd- och hjälpinsatser till barn eller till personer med missbruksproblem. Utredarens förslag: De kommuner som har beviljat stöd- och hjälpinsatser som avser ett barn eller en missbrukare ska vara behöriga att besluta om ytterligare insatser även om barnet eller missbrukaren inte längre vistas i kommunen. Remissinstanserna: Ett antal remissinstanser tillstyrker förslaget, men flera av dessa har påpekat risken för fortsatt otydlighet eftersom bestämmelsen endast ger kommunen en behörighet och inte en skyldighet att besluta om ytterligare insatser. Detta kan leda till fortsatta tvister mellan kommunerna. Det efterfrågas också tydliggörande vad som ska gälla för barn och unga som befinner sig utomlands. Gotlands och Åre kommun avstyrker förslaget. Åre kommun menar att bestämmelsen kan komma att skapa fler oklarheter än den reder ut och innebära en risk för nya gränsdragningsproblem. Gotlands kommun anför att den föreslagna ändringen inte behövs. Om barn eller missbrukare far så illa att tvångsåtgärder är tillämpliga är det vistelsekommunens ansvar att vidta akuta åtgärder. Det är inte säkert att den enskilde får snabbare hjälp om hon eller han vänder sig till sin ordinarie handläggare, eftersom det kan vara svårt att utreda en persons situation på avstånd. I stället för att få hjälp och stöd kan den enskilde riskera att hamna i en konflikt mellan två kommuner. Flera remissinstanser ifrågasätter eller är ytterst tveksamma till om bestämmelsen behövs, däribland Justitieombudsmannen (JO), som i vart fall ifrågasätter om bestämmelsen är nödvändig när det gäller barn. De situationer som avses torde omfattas av regelsystemet i övrigt. JO menar att ett barn får presumeras ha samma vistelsekommun som sina vårdnadshavare och att det är den kommunen som ska anses vara behörig att bistå den unge med stöd och hjälp oavsett om kommunen tidigare beviljat några stöd- och hjälpinsatser och oavsett om den unge avvikit till en annan kommun eller tillfälligt befinner sig utomlands. Vidare menar JO att det är oklart om den föreslagna regeln innebär att den tidigare beviljade insatsen måste ha haft direkt samband med den enskildes missbruk eller om därmed avses även andra stöd- och hjälpinsatser som har beviljats en person som är missbrukare. Barnombudsmannen samt UNICEF vill uppmärksamma de barn med svenskt medborgarskap som av olika skäl sänds till sina ursprungsländer av sina vårdnadshavare (de så kallade dumpade barnen). Jönköpings kommun anser att paragrafens lydelse innebär en försvagning i förhållande till gällande praxis som innebär att en kommun som har beviljat en insats har ett fortsatt ansvar för den enskilde så länge som insatsen pågår oavsett var den enskilde befinner sig. Skälen för regeringens bedömning: Enligt RÅ 1989 ref. 50 har en kommun som beviljat en insats fortsatt behörighet att besluta om insatser för den enskilde så länge samma hjälpbehov kvarstår, oavsett var den enskilde befinner sig. Vidare har Regeringsrätten i RÅ 2006 ref. 36 (som rörde svensk domsrätt) slagit fast att en kommun är behörig att fatta beslut i fråga om ett barn som befinner sig utomlands så länge barnet har tillräckligt stark anknytning kvar till kommunen. I RÅ 1987 ref. 174 fastslogs också att en kommun behåller ansvaret enligt socialtjänstlagen för en enskild som vistas utomlands men har kvar sitt egentliga bo och hemvist i kommunen. Det kan även nämnas att socialnämnden enligt 11 kap. 4 § socialtjänstlagen är skyldig att slutföra en utredning om barn enligt 11 kap. 2 § socialtjänstlagen och fatta beslut i ärendet även om barnet byter vistelsekommun. Detsamma gäller om en utredning inletts enligt 11 kap. 1 § socialtjänstlagen och ärendet avser vård av missbrukare. Regeringen har också genom den föreslagna regleringen i 2 a kap. 3 § socialtjänstlagen klargjort att bosättningskommunen ansvarar för den enskilde även om denne tillfälligt vistas i en annan kommun. Detta gäller givetvis även barn och missbrukare. Mot bakgrund av vad som redovisats om gällande rätt och föreslagen ny reglering anser regeringen att risken för att skapa nya oklara ansvarsförhållanden är större än den nytta som en ny regel om behörighet skulle kunna medföra. Regeringen föreslår därför inte någon sådan ändring. 12.2 Behörighet att avgöra frågan om ansvarig kommun Regeringens bedömning: Socialstyrelsen bör inte ges behörighet att avgöra frågan om vilken kommun som är ansvarig för att bistå en enskild person. Utredarens förslag: Om två eller flera kommuner inte är överens om vem som är ansvarig för att bistå en enskild person får de begära att Socialstyrelsen avgör frågan. Remissinstanserna: Många remissinstanser är positiva till förslaget. Flera instanser avstyrker dock eller ställer sig tveksamma till förslaget på grund av risken för dubbel prövning, t.ex. Justitieombudsmannen, Kammarrätten i Stockholm, Länsrätten i Göteborg (numera Förvaltningsrätten i Göteborg), Länsstyrelsen i Skåne och Länsstyrelsen i Värmland samt Solna kommun. Vissa remissinstanser anser att även enskilda ska kunna väcka talan, t.ex. DHR, Stadsmissionen och Barnombudsmannen. Några instanser, bl.a. Statens institutionsstyrelse, Polismyndigheten i Stockholm samt länsstyrelserna i Västra Götaland och Östergötland anser att tiden är för kort för att möjliggöra en rimlig prövning och att bestämmelsen riskerar att förlora sitt syfte. Skälen för regeringens bedömning: För att minska risken för att den enskilde far illa på grund av oenighet i ansvarsfrågan anser utredaren att det bör finnas en möjlighet att snabbt få frågan avgjord av en utomstående instans och föreslår därför att Socialstyrelsen ges behörighet att besluta om ärendeansvar. Flera remissinstanser avstyrker eller är tveksamma till utredarens förslag. Regeringen instämmer i dessa remissinstansers synpunkter och anser därför att förslaget inte bör genomföras. 12.3 Hemsjukvård Utredarens bedömning är att omfattningen av den hemsjukvård som ges till personer som inte är folkbokförda i kommunen är mycket liten ur ett nationellt perspektiv. Utredaren anser därför att frågan om betalningsansvaret bör lösas genom samverkan på lokal nivå. Flera remissinstanser efterfrågar en tydligare reglering kring huvudman och kostnadsansvar när det gäller hemsjukvård, t.ex. Borgholms kommun. Socialstyrelsen noterar att det inte föreslås någon reglering för hemsjukvården och betonar att det är viktigt att följa utvecklingen inom detta område för att undvika risker för patientsäkerheten och att onödiga tvister uppstår. Östergötlands läns landsting påtalar de problem av ekonomisk art som uppkommer då en person får hemsjukvård i en kommun som har utökat ansvar för detta men kommer från ett landsting som fortfarande har detta ansvar. Kommunerna har allt större ansvar för hemsjukvården Alltmer avancerade hälso- och sjukvårdsinsatser utförs i dag i den enskildes hem, dvs. i ordinärt eller särskilt boende. Allt fler patienter får hemsjukvård. Människor rör sig i dag också mellan kommuner och landsting på ett helt annat sätt än tidigare. Det är viktigt att hemsjukvårdens framtida organisation utgår ifrån patientens behov där alla delar i vårdkedjan samverkar. Enligt Socialstyrelsen är det lättare att tillgodose den enskildes behov i en samlad organisation. Enbart förändringar av huvudmannaskapet löser dock inte hemsjukvårdspatientens alla behov av hälso- och sjukvård. Enligt Socialstyrelsens lägesrapport 2008 tycks de kommuner som har ett samlat hemsjukvårdsansvar ha uppnått en effektivisering i resursanvändningen. I dag ansvarar cirka två tredjedelar av landets kommuner för hemsjukvården både i särskilt och ordinärt boende. Målet är att på frivillig väg få ett enhetligt kommunalt huvudmannaskap för den kommunala hälso- och sjukvården och hemsjukvården i landet. Tvister när det gäller hemsjukvård Skyldigheten att erbjuda hälso- och sjukvård regleras i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763). Samtliga landsting tillämpar Riksavtalet för utomlänsvård. Avtalet innebär att en patients hemlandsting ersätter kostnaderna för vården till det landsting där patienten vårdas. Avtalet omfattar endast landsting, inte kommuner. Eftersom riksavtalet inte reglerar ersättning för kommunal hemsjukvård kan tvister uppkomma mellan kommuner som ansvarar för hemsjukvård och kommuner som inte har detta ansvar. Landstingen kan reglera kostnaderna för hälso- och sjukvårdsinsatser mellan sig enligt Riksavtalet, medan detta inte är fallet för kommunerna. Ett landsting och en kommun kan inte heller inom ramen för detta avtal reglera sådana kostnader mellan sig. Det finns däremot inget som hindrar att ett landsting, med stöd av bestämmelser i hälso- och sjukvårdslagen, genom en enskild överenskommelse lämnar ersättning till en kommun som övertagit landstingets skyldighet att erbjuda hemsjukvård. Om alla kommuner inom ett landstings område ingår i en överlåtelse av skyldighet att erbjuda hemsjukvård får kommunerna lämna ekonomiska bidrag till varandra, om det behövs för kostnadsutjämning mellan kommunerna (prop. 2007/08:1, utg. omr. 9, s. 127-128, bet. 2007/08:SoU1). Nationell samordnare I juni 2010 tillsatte regeringen en nationell samordnare som fick i uppdrag att stödja landsting och kommuner i processen att föra över ansvaret för hemsjukvården från landstingen till kommunerna (dir. 2010:71). Syftet med uppdraget är att på frivillig väg få ett enhetligt kommunalt huvudmannaskap för den kommunala hälso- och sjukvården och hemsjukvården i landet. Den nationella samordnaren ska även utreda frågan om kommunerna ska ges befogenhet att kunna anställa eller på annat sätt tillhandahålla läkare samt i övrigt belysa frågan om kommunernas faktiska förutsättningar att bedriva hemsjukvård. Samordnaren ska göra följande: - identifiera och analysera vilka hinder och problem som finns för att resten av landets kommuner på frivillig väg ska överta ansvaret för hemsjukvården, - formulera strategier samt ta fram regionalt anpassade modeller för hur ett frivilligt övertagande av hemsjukvården från landstingen till kommunerna kan genomföras i de landsting där landstinget är huvudman för hemsjukvården, - utreda om kommunerna ska ges befogenhet att anställa eller på annat sätt tillhandahålla läkare samt i övrigt belysa frågan om kommunernas faktiska förutsättningar att bedriva hemsjukvård, - analysera konsekvenserna av ett eventuellt sådant förslag, samt - om samordnaren bedömer att en sådan befogenhet ska ges, lämna nödvändiga författningsförslag. Uppdraget ska redovisas senast den 30 juni 2011. Regeringen avser att avvakta resultatet av utredarens arbete innan ställning tas till vidare åtgärder. 13 Konsekvenser Regeringen bedömer inte att förslagen i denna proposition innebär några nya uppgifter för kommunerna. Förslaget som innebär att bosättningskommunen ska ersätta vistelsekommunen för verkställighet i vissa fall när det gäller särskilda målgrupper (avsnitt 6.2) leder till en mindre omfördelning av kostnader mellan kommuner, men de medför inte några ökade kostnader för kommunkollektivet som helhet. Detta förslag är i högre grad anpassat till utjämningssystemet jämfört med dagens tillämpning som innebär att vistelsekommunen ansvarar för kostnaderna. Utredaren i Vistelseutredningen Ingen får vara Svarte Petter (SOU 2009:38 s. 97 ff) konstaterar att omfattningen av och kostnaden för den hemtjänst som beviljas personer som inte är folkbokförda i kommunen är mycket liten ur ett nationellt perspektiv. Regeringen bedömer inte att det finns något behov av förändringar i det kommunalekonomiska utjämningssystemet. Förslagen innebär en tydligare lagstiftning när det gäller ansvarsfördelningen mellan kommunerna och bedöms därför minska antalet tvister i domstol. Den utökade överklagningsrätt som föreslås bedöms inte heller föranleda någon ökning av antalet tvister. Genomförandet av förslagen bedöms inte heller i övrigt medföra några andra konsekvenser för stat, kommun, landsting eller företag. Förslagen har ingen särskild administrativ påverkan på förutsättningarna för små företag eller för sysselsättning och offentlig service i olika delar i landet. Förslagen påverkar inte den fria rörligheten inom EU och medför inte några övriga särskilda konsekvenser för EU/EES-medborgare. De nya bestämmelserna avser inte att utvidga skyldigheterna att verkställa insatser utanför Sverige. Förslaget bedöms inte heller få konsekvenser för barn. 14 Uppföljning och utvärdering Regeringens bedömning: Socialstyrelsen bör ges i uppdrag att följa upp och utvärdera konsekvenserna av regeringens förslag. Skälen för regeringens bedömning: Förslagen i denna proposition innebär förändringar i fråga om vilken kommun som ska ansvara för stöd och hjälp enligt socialtjänstlagen och stöd och service enligt LSS i olika situationer. Syftet är att skapa tydlighet och bättre förutsättningar för att undvika tvister samt att stärka den enskildes rättssäkerhet. Även om bosättningskommunen redan i dag enligt praxis i många situationer har ansvar för stöd- och hjälpinsatser, innebär de föreslagna reglerna till vissa delar en förändring av gällande rätt. Bosättningskommunen får ett mer omfattande ansvar jämfört med vad som gäller i dag. Det är därför viktigt att noga följa upp och utvärdera förslagens konsekvenser, inte minst ur den enskildes perspektiv. 15 Ikraftträdande och övergångsbestämmelser Regeringens förslag: De föreslagna ändringarna och de nya paragraferna ska träda i kraft den 1 maj 2011. Särskilda övergångsbestämmelser införs till ändringarna i socialtjänstlagen och LSS, bl.a. med innebörd att de ärenden som inkommit till en kommun före ikraftträdandet ska handläggas av den kommun som då var behörig, om inte ärendet flyttas över. I fråga om ansvar för personer som omfattas av avtal som träffats enligt lagen (1993:388) om införande av lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade, ska avtalet gälla istället för nya 16 c §. Utredarens och promemorians förslag: Överensstämmer delvis med regeringens. Remissinstanserna: Sveriges Kommuner och Landsting har anfört att de nya bestämmelserna om ett sammanhållet ansvar för personer som vistas i boende i annan kommun bör få genomslag så snart som möjligt, vilket innebär att övergångsreglerna bör ge möjlighet till ett successivt införande av de nya reglerna. Skälen för regeringens förslag: De nya reglerna bör träda i kraft så snart som möjligt och i god tid före nästa sommarsemesterperiod. Avsikten med de föreslagna reglerna är bl.a. att underlätta för den enskilde i kontakterna med kommuner, på så sätt att den enskilde i de flesta fall inte ska behöva ha kontakt med olika kommuner i fråga om sina behov av insatser. Regeringen anser att reglerna bör få genomslag så snart som möjligt utan att det för den skull äventyrar den enskildes pågående insatser. Detta bör regleras i övergångsregler till socialtjänstlagen och LSS. De avtal som kommuner i dag har ingått med varandra är ofta inte tidsbegränsade utan löper tills vidare. För att de nya bestämmelserna ska få genomslag inom överskådlig tid är det rimligt att även de personer som i dag bor i en bostad enligt LSS i en annan kommun än den som betalar för insatsen omfattas av förslagen. Den föreslagna lagregleringen bör därför omfatta även kommuner som ingått avtal. Eftersom de nya föreskrifterna om ansvar är tvingande för kommunerna kommer dessa avtal inte kunna tillämpas i de delar som omfattar frågor som nu lagregleras. Det är kommunernas ansvar att vidta de åtgärder som kan behövas med anledning av detta. De avtal som träffades före 1996 och löper vidare bör dock även fortsättningsvis gälla. Merparten av dessa avtal har tecknats före kommunaliseringen av omsorgerna. För dessa personer gäller reglerna i 4 § andra och tredje styckena lagen (1993:388) om införande av lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade. De nya reglerna ska därför inte omfatta dem. Regeringen föreslår att detta regleras i övergångsbestämmelser till förslagen. 16 Författningskommentar 16.1 Förslaget till lag om ändring i socialtjänstlagen (2001:453) 2 kap. 1 § Paragrafens första mening är oförändrad. Bestämmelsen om kommunernas yttersta ansvar som tidigare reglerats i 2 kap. 2 § har flyttats till denna paragrafs första stycke utan att någon ändring i sak är avsedd. Föreskrifterna om vilken kommun som har ansvaret har flyttats till nya 2 a kap. Paragrafens andra stycke är nytt och upplyser om att det i 2 a kap. finns bestämmelser om ansvarsfördelning mellan kommunerna. Hänvisningen till lagen (1994:137) om mottagande av asylsökande m.fl. har överförts från 2 kap. 2 § till denna paragrafs tredje stycke med vissa redaktionella ändringar. Förslaget behandlas i avsnitt 5.1. Paragrafen har i allt väsentligt utformats i enlighet med Lagrådets förslag. 2 § Paragrafen har upphävts. Bestämmelserna i första-tredje styckena har med vissa redaktionella ändringar överförts till 2 kap. 1 § och 2 a kap. 1 §. 3 § Paragrafen har upphävts. Bestämmelsen har med vissa redaktionella ändringar överförts till nya 2 a kap. 8 § 1 och 9 §. 2 a kap. Kapitlet är nytt och samlar de regler som rör ansvarsfördelning mellan kommuner i fråga om stöd och hjälp enligt socialtjänstlagen (2001:453). Kapitelrubriken har utformats i enlighet med Lagrådets förslag. 1 § I paragrafen föreskrivs att det är vistelsekommunen som har ansvar för stöd och hjälp, vilket tidigare följt av 2 kap. 2 §. Med stöd och hjälp avses här genom hänvisningen till 2 kap. 1 § allt som ryms inom kommunens yttersta ansvar. Vistelsekommun är den kommun där den enskilde vistas när det aktuella behovet uppstår och den enskilde ansöker om en insats. Var behovet ursprungligen har uppstått saknar betydelse. I paragrafen finns en ny upplysning om att en annan kommun än vistelsekommunen kan ha ansvar för stöd och hjälp. Därvid avses bosättningskommunen i 3 §, den kommun som fattat beslut i 4 § och folkbokföringskommunen i 5 §. Paragrafen behandlas i avsnitt 5.1 och har utformats i enlighet med Lagrådets förslag. 2 § I paragrafen som är ny föreskrivs att vistelsekommunens ansvar är begränsat till akuta situationer i de fall då det står klart att en annan kommun har ansvar för stöd och hjälp åt en enskild. Begreppet akuta situationer har utvecklats i praxis i fråga om kommunernas yttersta ansvar (se t.ex. RÅ 1995 ref. 70, 1996 ref. 13, 1996 not 53). De insatser som kan bli aktuella är exempelvis hjälp att arrangera en hemresa, logi och matpengar fram till avresan eller insatser i övrigt som den enskilde inte kan vänta med. Av denna paragraf följer att vistelsekommunens ansvar är begränsat först när det står klart att en annan kommun har ansvar. Det kan i vissa fall vara tveksamt om förutsättningarna för att en annan kommuns ansvar enligt någon av bestämmelserna i 2 a kap. är uppfyllda. Vistelsekommunens ansvar är i sådana fall inte begränsat till akuta situationer. Paragrafen behandlas i avsnitt 5.1. 3 § Paragrafen är ny och behandlas i avsnitt 5.2. I första stycket föreskrivs att om en enskild är bosatt i en annan kommun än vistelsekommunen, är det bosättningskommunen som ansvarar för stöd och hjälp. I de flesta fall sammanfaller dock bosättningskommun och vistelsekommun. Ansvaret innebär att bosättningskommunen utreder behovet av, beslutar om, verkställer och finansierar de stöd- och hjälpinsatser som den enskilde kan behöva. Den faktiska verkställigheten kan överlämnas till annan genom avtal, enligt de regler som gäller för detta. En förutsättning för att en bosättningskommun ska ha ansvar enligt denna paragraf är att det är klarlagt vilken kommun som är den enskildes bosättningskommun. Om så inte är fallet gäller vistelsekommunens ansvar enligt 1 §. Så länge en kommun är bosättningskommun ansvarar kommunen för den enskildes behov, oavsett om han eller hon vistas i kommunen eller inte. Det gäller exempelvis om den enskilde tillfälligt besöker en annan kommun på semester, studier eller liknande, så länge inte anknytningen till vistelsekommunen blir så stark att den kommunen i stället bör ses som bosättningskommun (se andra stycket). I så fall kan begäran om överflyttning ske enligt 10 och 11 §§. Vistelsekommunen har alltid det yttersta ansvaret vid akuta situationer enligt 2 §. Om det krävs för att en enskild som kommunen har ansvar för ska få sina behov tillgodosedda, kan insatserna behöva vidtas utanför kommunen. Någon ändring i förhållande till vad som nu gäller i fråga om rätten till insatser och skälig levnadsnivå är inte avsedd. En enskilds bosättningskommun ska anses vara den där han eller hon är stadigvarande bosatt (första punkten) eller en annan kommun som den enskilde har sin starkaste anknytning till (andra och tredje punkterna). Den kommun som den enskilde är stadigvarande bosatt i är i de allra flesta fall den kommun där han eller hon är eller borde vara folkbokförd. Ledning kan vid denna bedömning hämtas i reglerna i folkbokföringslagen (1991:481) och den praxis som utvecklats i anslutning till den lagen. Detta gäller dock inte kvarskrivna eftersom de i enlighet med folkbokföringslagens bestämmelser är folkbokförda på en annan adress än den där de är stadigvarande bosatta. I det fallet blir det faktiska boendet och inte folkbokföringsadressen avgörande. I vissa fall kan en enskild ha starkare anknytning till en annan kommun än den där han eller hon är stadigvarande bosatt, t.ex. personer som flyttar ofta. För dessa personer ska bosättningskommunen anses vara den kommun till vilken den enskilde har starkast anknytning. Även här kan ledning sökas i reglerna om var en person borde vara folkbokförd och de omständigheter som anges i 12 § folkbokföringslagen. Som övriga omständigheter bör exempelvis beaktas var den enskilde har sitt sociala nätverk och vilken uppfattning han eller hon själv har i fråga om sin anknytning till olika kommuner. Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag. 4 § Paragrafen motsvarar i huvudsak nuvarande 16 kap. 2 § första stycket. Enligt bestämmelsen ska den beslutande kommunen behålla ansvaret för enskilda som till följd av ett beslut av kommunen vistas i en annan kommun i vissa särskilt angivna boendeformer. Med familjehem och hem för vård eller boende avses alla former av sådana hem, även särskilda ungdomshem som avses i 6 kap. 3 §. Med hänsyn till att det redan av den nya 3 § följer att en bosättningskommun ska ansvara för enskilda som tillfälligt vistas i en annan kommun, kommer denna paragraf framförallt att få betydelse i de fall då det inte finns någon klarlagd bosättningskommun, och i de fall då den enskilde inte bara tillfälligt vistas i den andra kommunen, utan får anses bli stadigvarande bosatt där. Så kan exempelvis ofta vara fallet vid insatser som avser bostad med särskild service enligt socialtjänstlagen och vid LSS-boenden. I paragrafen har den ändringen gjorts att ansvaret för den kommun som beslutat om boende i annan kommun utvidgas till att omfatta alla stöd- och hjälpinsatser, och inte bara de specifika insatser som anges i nuvarande lydelse. Vidare ska den beslutande kommunen behålla ansvaret för en enskild i ytterligare två situationer. Det gäller dels vid vissa boendeformer enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade enligt femte punkten, och dels, enligt sjätte punkten, vid beslut som leder till andra former av boenden i en annan kommun, om den enskilde inte har en klarlagd bosättningskommun. I sjätte punkten åsyftas framförallt hemlösa, men också andra enskilda för vilka bosättningskommunen inte är klarlagd. Med annat boende menas främst härbärgen och liknande, men också andra boendeformer, även eget boende som ordnas för en enskild. Så snart bosättningskommunen är klarlagd kan den kommun som beslutat om boendet begära överflyttning av ärendet. Av praxis följer att en kommun som beslutat om insatser för en enskild är behörig att vidta åtgärder för den enskilde så länge samma hjälpbehov kvarstår. I denna paragraf slås dock fast en skyldighet för den kommun som beslutat om boende i annan kommun att fatta de beslut som behövs för den enskilde. Vidare omfattar denna bestämmelse samtliga insatser som den enskilde kan ha behov av, inte bara de som har samband med det ursprungliga hjälpbehovet. Bestämmelsen om att ansvaret upphör om ärendet överflyttas enligt nuvarande 16 kap. 1 § tas bort. Detta följer redan av överflyttningsbestämmelserna i 2 a kap. 10-12 §§. Någon ändring i sak är inte avsedd. Ansvaret kan naturligtvis upphöra av andra skäl, t.ex. att den enskildes behov upphör. Vissa språkliga och redaktionella justeringar av paragrafen har gjorts i förhållande till nuvarande lydelse. Paragrafen behandlas i avsnitt 5.3. 5 § Paragrafen överensstämmer i huvudsak med vad som tidigare föreskrivits i 16 kap. 2 § andra stycket. I paragrafen har den ändringen gjorts att ansvaret för folkbokföringskommunen utvidgas till att omfatta alla stöd- och hjälpinsatser som den enskilde kan ha behov av, och inte bara de specifika insatser som anges i nuvarande lydelse. Bestämmelsen om att ansvaret upphör om ärendet överflyttas enligt nuvarande 16 kap. 1 § tas bort. Detta följer redan av överflyttningsbestämmelserna, som föreslås flyttade till 2 a kap. 10-12 §§. Någon ändring i sak är inte avsedd. 6 § Paragrafen som är ny behandlas i avsnitt 6.1. I paragrafen regleras vistelsekommunens skyldigheter när en enskild avser att tillfälligt under en kortare tid vistas i en annan kommun än bosättningskommunen. Härmed avses semesterresor och andra kortare vistelser upp till sex månader. Enligt 2 a kap. 3 § är bosättningskommunen i dessa fall ansvarig för de stöd- och hjälpinsatser som en enskild kan behöva. Vistelsekommunen ska enligt första punkten bistå bosättningskommunen med den utredning som den kan behöva för att besluta i ärendet. Alla utredningsåtgärder som kan anses erforderliga för ett fullgott beslutsunderlag omfattas av skyldigheten. Skyldigheten har utformats med nuvarande 2 kap. 3 § tredje stycket och 11 kap. 4 § första stycket som förebilder. Eftersom bestämmelsen ålägger den informationsgivande kommunen en förpliktelse att lämna information kan utlämnandet ske utan hinder av eventuell sekretess. Vistelsekommunen ska också enligt andra punkten bistå med att verkställa de beslut som bosättningskommunen fattar, om bosättningskommunen begär det. Vistelsekommunens uppgift i detta avseende följer direkt av lag och ska därför inte ses som ett utförande genom avtal enligt 2 kap. 5 §. Vistelsekommunen kan välja att själv utföra insatsen eller att genom avtal låta någon annan utföra den. Vistelsekommunen svarar för kvaliteten i den insats som utförs och att verksamheten uppfyller de övriga krav som finns. Skyldigheterna gäller när den enskilde till följd av hög ålder, funktionsnedsättning eller allvarlig sjukdom har behov av insatser för att kunna genomföra vistelsen. Samma persongrupp avses som i 8 § 1 (se kommentar till nuvarande 2 kap. 3 § i prop. 1996/97:124 s 175). Begreppet allvarlig sjukdom syftar på svåra sjukdomstillstånd med ett fortskridande förlopp, där det knappast kan bli fråga om ett helt tillfrisknande. Uttrycket ålderdom har ändrats till hög ålder utan att någon ändring i sak är avsedd. Vistelsekommunen är bara skyldig att bistå med utredning och med att verkställa beslut om bosättningskommunen begär det. Bosättningskommunen kan behöva hjälp med att informera sig om vilka förhållanden som gäller på plats och förvissa sig om att insatserna är genomförbara. Om bosättningskommunen kan utreda ärendet på egen hand och väljer att utföra insatsen, antingen med egen personal eller genom avtal med privata utförare, har vistelsekommunen inte något ansvar enligt denna paragraf. Vistelsekommunen har dock fortfarande ansvar i akuta situationer enligt 3 §. Med uttrycket att en enskild avser att vistas i en kommun under kortare tid ska förstås att vistelsen föranleds av den enskildes önskemål och sker på den enskildes initiativ. Paragrafen omfattar inte den situationen att en kommun vill verkställa en insats i en annan kommun (jämför 5 §). Paragrafen har i allt väsentligt utformats i enlighet med Lagrådets förslag. 7 § Enligt paragrafen, som är ny, ska bosättningskommunen ersätta vistelsekommunen för kostnader för att verkställa beslut som bosättningskommunen har fattat, när bosättningskommunen har begärt bistånd med verkställighet enligt 6 § 2. Sådan ersättning ska betalas enligt bosättningskommunens ersättningsnivå för motsvarande insatser. Förslaget behandlas i avsnitt 6.2. Paragrafen har i allt väsentligt utformats i enlighet med Lagrådets förslag. 8 § Paragrafens första punkt motsvarar huvudsakligen nuvarande 2 kap. 3 § första stycket, men vissa redaktionella ändringar har gjorts. I stället för ålderdom används begreppet hög ålder, och i stället för funktionshinder används uttrycket funktionsnedsättning. Någon ändring i sak är dock inte avsedd. I andra punkten, som är ny, ges en möjlighet för personer som utsätts för våld eller andra övergrepp att ansöka om insatser i en annan kommun som han eller hon behöver flytta till. Med våld eller andra övergrepp avses samma sak som i 5 kap. 11 § andra stycket. Den här paragrafen är dock till skillnad från 5 kap. 11 § inte begränsad till kvinnor och inte heller till att övergreppen ska ha begåtts av en närstående. I övrigt hänvisas till förarbetena till den paragrafen. I begreppet övergrepp kan också inrymmas sådana gärningar som beskrivs i förslaget till den nya 4 kap. 4 b § brottsbalken om olaga förföljelse (se prop. 2010/11:45). Behovet att flytta ska vara styrt av den enskildes utsatta situation, och även behovet av insatser ska följa av situationen. Det kan exempelvis röra sig om hjälp med att ordna boende eller ekonomiskt bistånd. I andra punkten används begreppet insatser, till skillnad från begreppet omfattande vård- eller omsorgsinsatser som används i första punkten. Skälet till det är att insatser enligt andra punkten kan vara av en annan karaktär än de som avses i första punkten. Vilka personer som ska anses ha behov av att flytta på grund av våld eller andra övergrepp får avgöras i varje enskilt fall utifrån den enskildes situation, men omfattar i vart fall den som har skyddade personuppgifter. Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag. 9 § Paragrafen motsvarar i huvudsak nuvarande 2 kap. 3 § första stycket andra meningen samt andra och tredje styckena och gäller vid handläggning av ansökningar om insatser i annan kommun men vissa redaktionella ändringar har gjorts. Paragrafen omfattar nya 8 § 2, enligt vilken en person som utsätts för våld eller andra övergrepp har rätt att ansöka om insatser i en annan kommun. Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag. 10 § Paragrafens två första stycken motsvarar i huvudsak nuvarande 16 kap. 1 § första och andra styckena, men vissa redaktionella ändringar har gjorts. Det har förtydligats att en kommun som anser att ett ärende ska flyttas över ska begära överflyttning hos den andra kommunen, och att skyldigheten att flytta över ett ärende gäller först om en sådan begäran har framställts. I tredje stycket, som är nytt, föreskrivs att en begäran om överflyttning ska vara skriftlig och att den andra kommunen utan dröjsmål ska meddela sin inställning. Härmed avses att svar normalt bör lämnas inom en månad. Även svaret ska vara skriftligt. Paragrafen har utformats i linje med Lagrådets förslag. 11 § Paragrafens första stycke motsvarar delvis nuvarande 16 kap. 1 § tredje stycket, men vissa redaktionella ändringar har gjorts. Dessutom har tillkommit ytterligare en möjlighet för en kommun att hos Socialstyrelsen ansöka om överflyttning. Det gäller när kommunen inte fått svar från en annan kommun på en begäran om överflyttning. Andra stycket är nytt och föreskriver att Socialstyrelsen ska pröva ansökningen så snart som möjligt. Om det inte finns särskilda skäl ska beslut fattas inom tre månader från det att ansökan kom in. Särskilda skäl kan t.ex. vara att det kommer fram nya omständigheter eller att det är svårt att få fram nödvändiga uppgifter. Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag. 12 § Paragrafen motsvarar, med vissa redaktionella ändringar, nuvarande 16 kap. 1 § fjärde stycket och avser utlämnande av uppgifter vid överflyttning av ärenden. Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag. 6 kap. 9 § I paragrafen har endast den ändringen gjorts att i stället för vårdnadshavarens hemkommun ska hänvisningen vara till den kommun som enligt 2 a kap. ska ansvara för vårdnadshavarens stöd- och hjälpinsatser. Det kan exempelvis vara bosättningskommunen enligt 2 a kap. 3 §. 15 § I paragrafens första stycke har endast hänvisningen till de sökandes hemkommun ändrats till den kommun som enligt 2 a kap. ska ansvara för sökandenas behov av stöd och hjälp. Ändringen i andra stycket är endast redaktionell. 16 kap. 1 § Paragrafen har upphävts. Bestämmelsen har med vissa redaktionella ändringar överförts till nya 2 a kap. 10-12 §§. 2 § Paragrafen har upphävts. Bestämmelsen har med vissa ändringar överförts till nya 2 a kap. 4 och 5 §§. 3 § I första stycket har den ändringen gjorts att 2 kap. 3 § har ändrats till 2 a kap. 8 §, där rätten att söka insatser i annan kommun nu regleras. Vidare innebär ändringen en rätt att överklaga socialnämndens beslut i fråga om ansökan om insatser i en annan kommun för den som måste flytta på grund av våld eller andra övergrepp. 4 § I första styckets femte punkt har den ändringen gjorts att 16 kap. 1 § har ändrats till 2 a kap. 11 §, där Socialstyrelsens beslut om överflyttning av ärenden regleras. 6 a § I fjärde stycket som är nytt föreskrivs att vistelsekommunen ansvarar för skyldighet att betala särskild avgift så snart bosättningskommunen enligt 2 a kap. 6 § 2 har begärt att vistelsekommunen ska verkställa beslut. Om en begäran att bistå med verkställigheten inte har framställts ligger ansvaret för särskild avgift på bosättningskommunen enligt huvudregeln i paragrafen. Förslaget behandlas i avsnitt 6.3. Paragrafen har i allt väsentligt utformats i enlighet med Lagrådets förslag. 6 e § Enligt tredje stycket, som är nytt, ska bestämmelserna i paragrafen avse vistelsekommunen om denna är ansvarig för att betala särskild avgift enligt 6 a §. Detta gäller så snart en bosättningskommun har begärt bistånd med verkställighet. Tidsfristerna räknas från bosättningskommunens beslut eller från en lagakraftvunnen dom. Förslaget behandlas i avsnitt 6.3. Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag. 6 i § Paragrafen är ny och förskriver en skyldighet för en vistelsekommun som ska bistå en bosättningskommun med verkställighet, att till Socialstyrelsen rapportera om beslut som inte har verkställts och att lämna statistikrapporter till kommunfullmäktige i vistelsekommunen. Skyldigheten för bosättningskommunen att rapportera finns dock också kvar. Förslaget behandlas i avsnitt 6.3. Paragrafen har utformats i linje med Lagrådets förslag. Övergångsbestämmelser Lagen träder i kraft den 1 maj 2011. De ärenden som inkommit till en kommun före ikraftträdandet ska handläggas enligt de äldre föreskrifterna. Den kommun som före ikraftträdandet tagit emot en ansökan eller på annat sätt inlett en utredning, eller redan beviljat insatser, ska behålla ansvaret för ärendet till dess att ärendet flyttas över till en annan kommun. En kommun kan således inte avbryta en utredning eller upphäva ett gynnande beslut med hänvisning till att den inte längre är ansvarig kommun enligt de nya reglerna. För att överflyttning ska få ske krävs enligt andra och tredje punkterna att den enskilde samtycker. Föreskrifterna i 2 a kap. 6 § om skyldigheterna för vistelsekommunen att bistå bosättningskommunen under enskilda personers kortare vistelse ska inte tillämpas när ett biståndsbeslut meddelats före ikraftträdandet. Föreskrifterna om ersättning i 2 a kap. 7 § ska inte heller tillämpas i de fallen. 16.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade 16 § I första stycket har det införts undantag från huvudregeln om bosättningskommunens ansvar för insatser enligt lagen. Undantaget gäller för dem som är bosatta i kommunen genom beslut av en annan kommun i fall som avses i 16 c eller 16 d §, och gäller ansvar för alla insatser enligt 9 § utom insatsen rådgivning och annat personligt stöd enligt 9 § 1. Landstingets ansvar enligt 2 § första stycket för rådgivning och annat personligt stöd kommer således att följa huvudregeln om bosättningskommunens ansvar. Förslaget behandlas i avsnitt 7.2. Ändringarna i andra stycket är endast redaktionella. I det nya tredje stycket föreskrivs en skyldighet för en kommun att meddela förhandsbesked om rätt till insatser för en enskild som redan är bosatt i kommunen. Detta gäller under förutsättning att det vid ansökan om förhandsbesked är en annan kommun som enligt 16 c eller 16 d § har ansvar för insatserna enligt LSS. Vidare gäller att ansökan ska avse en boendeinsats enligt LSS, eller andra insatser om den enskilde inte längre har behov av boendeinsats utan på egen hand ordnar boendet. På det sättet förbättras möjligheterna till ett sammanhållet ansvar. Hänvisningen till andra stycket innebär att övriga föreskrifter i fråga om förhandsbesked ska gälla också den nya möjligheten till förhandsbesked. Om en enskild har behov av en boendeinsats i kommunen, och därutöver behöver exempelvis ledsagning eller kontaktperson, måste ansökan om förhandsbesked omfatta även boendet för att ansökan ska kunna prövas av bosättningskommunen. Om den enskilde däremot väljer att avstå från boendeinsats enligt LSS och istället avser att ordna boendet på egen hand inom kommunen, och därför bara ansöker om exempelvis personlig assistans, kan ansökan om förhandsbesked prövas. Kommunen ska inte annat än undantagsvis kunna avslå en ansökan om en insats genom förhandsbesked på den grunden att behovet redan är tillgodosett av den gamla kommunen (se RÅ 2004 ref 110). I de fall då någon är bosatt i en kommun till följd av en annan kommuns beslut om boende, ska följaktligen bosättningskommunen inte pröva en ansökan om insatser enligt huvudregeln i första stycket första meningen. Bosättningskommunen ska antingen hänvisa den enskilde till den kommun som är ansvarig för LSS-insatser, dvs. den kommun som beslutat om boendet, eller, om den enskilde så önskar och om det framgår att den enskilde har för avsikt att varaktigt bosätta sig i den nya kommunen, istället pröva ansökan som en begäran om förhandsbesked. Detta innebär en ändring i förhållande till vad Regeringsrätten kommit fram till (se RÅ 2007 ref 40). Förslaget behandlas i 9.2. Enligt fjärde stycket (tidigare tredje stycket) ska en vistelsekommun bara ansvara för stöd och hjälp i akuta situationer, på motsvarande sätt som föreslås i 2 a kap. 2 § socialtjänstlagen (2001:453). Enligt förarbetena till bestämmelsen i dess tidigare lydelse skulle vistelsekommunen svara för insatser som behövs vid en tillfällig genomresa eller några månaders boende i en sommarbostad. Med den nya lydelsen ska i stället bosättningskommunen svara för de insatser som den enskilde kan behöva vid en tillfällig vistelse i en annan kommun, om det inte rör sig om en akut situation under vistelsen. Förslaget behandlas i avsnitt 7.1. I femte stycket (tidigare fjärde stycket) är ändringarna endast redaktionella. Paragrafen har i allt väsentligt utformats i enlighet med Lagrådets förslag. 16 a § Paragrafen är ny och motsvarar 2 a kap. 6 § socialtjänstlagen (2001:453). I paragrafen regleras en skyldighet för en kommun att bistå en bosättningskommun med utredning och verkställighet av insatser när en enskild avser att under en kortare tid vistas i kommunen. Härmed avses semesterresor och andra tillfälliga vistelser upp till sex månader. Enligt 16 § första stycket första meningen är, enligt huvudregeln, bosättningskommunen ansvarig för de stöd- och hjälpinsatser som en enskild kan behöva. En vistelsekommun ansvarar emellertid för akuta situationer, vilket framgår av 16 § fjärde stycket. Vistelsekommunen ska enligt den nya paragrafen bistå bosättningskommunen med den utredning som kan behövas för att besluta i ärendet. Alla utredningsåtgärder som kan anses erforderliga för ett fullgott beslutsunderlag omfattas av skyldigheten. Skyldigheten har utformats med nuvarande 2 kap. 3 § tredje stycket och 11 kap. 4 § första stycket socialtjänstlagen som förebild. Eftersom bestämmelsen ålägger den informationsgivande kommunen en förpliktelse att lämna information kan utlämnandet ske utan hinder av eventuell sekretess. Vistelsekommunen ska också bistå med att verkställa de beslut som bosättningskommunen fattar, om bosättningskommunen begär det. Vistelsekommunens uppgift i detta avseende följer direkt av lag och ska därför inte ses som ett utförande genom avtal enligt 17 §. Vistelsekommunen kan välja att själv utföra insatsen eller att genom avtal låta någon annan utföra den. Vistelsekommunen svarar för kvaliteten i den insats som utförs och att verksamheten uppfyller de övriga krav som finns. Vistelsekommunen är bara skyldig att bistå med utredning och med att verkställa beslut om bosättningskommunen begär det. Bosättningskommunen kan exempelvis behöva begära bistånd för att förvissa sig om vilka förhållanden som gäller på plats och att insatserna är genomförbara. Om bosättningskommunen kan utreda ärendet på egen hand och väljer att utföra insatsen, antingen med egen personal eller genom avtal med privata utförare, har vistelsekommunen inte något ansvar annat än i akuta situationer enligt 16 § fjärde stycket. Med uttrycket att en enskild avser att vistas i en kommun ska förstås att vistelsen föranleds av den enskildes önskemål och sker på den enskildes initiativ. Paragrafen omfattar inte den situationen att en kommun vill verkställa en insats i en annan kommun (jämför 16 c §). Förslaget behandlas vidare i avsnitt 7.1. Paragrafen har i allt väsentligt utformats i enlighet med Lagrådets förslag. 16 b § Paragrafen är ny och motsvarar 2 a kap. 7 § socialtjänstlagen (2001:453). Regleringen innebär att bosättningskommunen ska ersätta vistelsekommunen för kostnader för att verkställa beslut som bosättningskommunen har fattat, när bosättningskommunen har begärt bistånd med verkställighet enligt 16 a § 2. Sådan ersättning ska betalas enligt bosättningskommunens ersättningsnivå för motsvarande insatser. Förslaget behandlas i avsnitt 7.1. Paragrafen har i huvudsak utformats i enlighet med Lagrådets förslag. 16 c § Paragrafen är ny och ersätter 17 a § som upphävs. I paragrafen regleras undantag från huvudregeln om kommunens ansvar gentemot dem som är bosatta i kommunen enligt 16 § första stycket första meningen. I paragrafen ges det en möjlighet för en kommun att verkställa ett beslut om boendeinsats enligt 9 § 8 eller 9 i en annan kommun. Liksom tidigare krävs särskilda skäl för detta (se prop. 2000/01:6 och bet. 2000/01:SoU4). Av 17 § framgår att kommunen kan sluta avtal med någon annan om att tillhandahålla en insats åt en enskild. Verkställighet i en annan kommun kan således ske genom avtal med den andra kommunen eller med en enskild utförare. Kommunen som beslutar om insatsen behåller ansvaret för LSS-insatser för den enskilde även om han eller hon genom beslutet blir bosatt i den andra kommunen. Kommunerna ska således inte längre träffa avtal med varandra om vilken kommun som har kostnadsansvar för en enskilds boendeinsatser. Om det uppstår behov av andra LSS-insatser ska således den ursprungliga kommunen ansvara också för dem. Ansvaret omfattar utredning av rätten till insatser och beslut om insatser enligt lagen samt kostnadsansvar och verkställighetsansvar. Liksom i fråga om boendet kan kommunen enligt 17 § träffa avtal med någon annan när det gäller verkställigheten, om inte kommunen väljer att själv utföra insatsen i den andra kommunen. Paragrafen reglerar bara vad som gäller i fråga om verkställighet av en boendeinsats i en annan kommun. Regleringen innebär inte någon inskränkning i möjligheterna för en kommun att verkställa andra insatser än boendeinsatser i en annan kommun. Den nya bosättningskommunen åläggs ingen skyldighet att bistå den ansvariga kommunen med utredning eller verkställighet på det sätt som föreslås beträffande tillfälliga vistelser på den enskildes initiativ (16 a §). Det förutsätts i stället att den beslutande kommunen försäkrat sig om möjligheten att verkställa insatser innan beslut om verkställighet i annan kommun fattas. Ett landstings ansvar för insatsen rådgivning och annat personligt stöd enligt 9 § 1 påverkas inte av denna bestämmelse. Det innebär att en person som genom en kommuns beslut och verkställighet enligt denna paragraf blir bosatt i en annan kommun enligt huvudregeln i 16 § ska vända sig till det landsting där han eller hon är bosatt för att söka en sådan insats, även om det är ett annat landsting än det ursprungliga. Förslaget behandlas vidare i avsnitt 7.2. Lagrådet har föreslagit att ordet "är" ändras till "blir". Eftersom begreppet "den person som till följd av beslutet är bosatt" innebär en begränsning av ansvaret till de som faktiskt är bosatta i kommunen, och inte de som sedan flyttar därifrån till en tredje kommun, bör inte en sådan ändring göras. 16 d § Paragrafen är ny och innebär att en kommuns ansvar för LSS-insatser även omfattar den som är bosatt i en annan kommun i vissa boendeformer som beskrivs i socialtjänstlagen (2001:453). Förslaget behandlas i avsnitt 10. 16 e § Paragrafen är ny. Reglerna i 16 c och 16 d §§ är inte avsedda att inskränka den enskildes rätt att själv bestämma var han eller hon vill bo. Om den enskilde önskar bosätta sig permanent i den nya bosättningskommunen kan han eller hon ansöka om förhandsbesked enligt nya 16 § tredje stycket. Den ursprungliga kommunens ansvar upphör så snart den nya bosättningskommunen efter att ha meddelat förhandsbesked börjar verkställa insatser för den enskilde. Det räcker därför inte med att en ansökan om förhandsbeskedet har prövats. Liksom i de fall då någon ännu inte är bosatt i kommunen och söker förhandsbesked, måste den enskilde nämligen ha möjlighet att avstå från att välja den nya kommunen. Så snart den enskilde har för avsikt att nyttja de erbjudna insatserna och de börjar verkställas upphör den ursprungliga kommunens ansvar. Därmed inträder den nya bosättningskommunens ansvar för insatser enligt huvudregeln i 16 § första stycket första meningen. Detta innebär en förändring i förhållande till vad som följt av RÅ 2007 ref 40. Ansvaret kan givetvis upphöra också i andra fall, exempelvis om behovet upphör. Vidare följer av ordalydelsen "är bosatt" i 16 c och 16 d §§ att en kommuns ansvar upphör om den enskilde bosätter sig i en tredje kommun på eget initiativ. Förslaget behandlas vidare i avsnitt 9.2 17 a § Paragrafen har upphävts. Jämför med nya 16 c §. 27 § Ändringen innebär att även förhandsbesked till en person som redan är bosatt i den kommun som meddelar förhandsbeskedet kan överklagas. Förslaget behandlas i avsnitt 9.2. 28 a § I paragrafen har det förts in ett nytt tredje stycke, som motsvarar 16 kap. 6 a § fjärde stycket socialtjänstlagen (2001:453), och innebär att vistelsekommunen ansvarar för skyldighet att betala särskild avgift så snart en bosättningskommun har begärt att vistelsekommunen ska verkställa beslut enligt 16 a §. Om en begäran om att bistå med verkställighet inte har framställts ligger ansvaret för särskilda avgifter på bosättningskommunen enligt huvudregeln i paragrafen. Förslaget behandlas i avsnitt 7.1. Paragrafen har i allt väsentligt utformats enligt Lagrådets förslag. 28 e § Tredje stycket är nytt och motsvarar 16 kap. 6 e § tredje stycket socialtjänstlagen (2001:453). Se kommentaren till den paragrafen. Förslaget behandlas i avsnitt 7.1. Paragrafen har i allt väsentligt utformats enligt Lagrådets förslag. 28 i § Paragrafen är ny och motsvarar 16 kap. 6 i § socialtjänstlagen (2001:453). Se kommentaren till den paragrafen. Bosättningskommunen har kvar den rapporteringsskyldighet som följer av 28 f-28 h §§. Förslaget behandlas i avsnitt 7.1. Paragrafen har utformats i linje med Lagrådets förslag. Övergångsbestämmelser Lagen träder i kraft den 1 maj 2011. Bestämmelserna om en kommuns ansvar för insatser för personer som bereds boendeinsats och blir bosatta i en annan kommun ska gälla även när verkställighet av boende i annan kommun påbörjats före ikraftträdandet, trots att det kan finnas avtal mellan kommunerna enligt de äldre föreskrifterna. De avtal som löper med andra villkor kan därför inte tillämpas i de delar som inte överensstämmer med de nya reglerna. De nya föreskrifterna ska dock inte gälla kommuner som ingått avtal med stöd av lagen (1993:388) om införande av lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade. Sådana avtal ska kommunerna fortsätta att tillämpa om de inte kommer överens om något annat. Den kommun som före ikraftträdandet tagit emot en ansökan om insatser ska slutföra ärendet och behålla ansvaret för beviljade insatser till dess att en annan kommun övertar ansvaret enligt de nya föreskrifterna. Det kräver att den enskilde ansöker om insatser i den andra kommunen, eftersom det i LSS inte finns någon möjlighet till överflyttning av ett ärende. De nya föreskrifterna i 16-16 b §§ ska inte tillämpas när en enskild påbörjat en tillfällig vistelse i en annan kommun före ikraftträdandet. Punkterna 2-4 har utformats enligt Lagrådets förslag. 16.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall 47 § Ändringarna i första stycket är endast följdändringar på grund av de ändringar som föreslås i socialtjänstlagen (2001:453). Ändringen i andra stycket är endast redaktionell och har utformats i linje med Lagrådets förslag. 16.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:137) om mottagande av asylsökande m.fl. 3 § Ändringen i andra stycket följer av de föreslagna ändringarna i socialtjänstlagen (2001:453). Övriga ändringar är endast språkliga. Förslaget har utformats i enlighet med Lagrådets förslag. 16.5 Förslag till lag om ändring i socialförsäkringsbalken 51 kap. 21 § I paragrafens första stycke görs den ändringen att den kommun som ansvarar för insatser enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) åt den försäkrade ska höras i ärenden om assistansersättning, i stället för den kommun som den enskilde är bosatt i. Ändringen är föranledd av de föreslagna ändringarna om ansvarig kommun enligt LSS. Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag. 22 § I paragrafen görs den ändringen att den kommun som ansvarar för insatser enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) ska ersätta kostnaderna för de första 20 assistanstimmarna, i stället för den kommun som den enskilde är bosatt i. Ändringen är föranledd av de föreslagna ändringarna om ansvarig kommun i LSS och innebär exempelvis att den kommun som beslutat om placering i hem för vård eller boende enligt socialtjänstlagen (2001:453) ska ersätta kostnaderna i stället för den kommun där den enskilde är bosatt. Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag. 16.6 Förslag till lag om ändring i lagen (2010:801) om införande av skollagen (2010:800) 4 a § Paragrafen är ny och föranleds av ändringarna i socialtjänstlagen (2001:453). Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag. Prop. 2010/11:49 Prop. 2010/11:49 20 19 1