Post 5945 av 7374 träffar
                
                
            
                    Propositionsnummer ·
                    1999/00:50 ·
                    
                    Hämta Doc ·
                    
                
                
                
                    Ansvaret för fastställande av diskontot m.m.
                
                
                
                    Ansvarig myndighet: Finansdepartementet
                
                
                
                    Dokument: Prop. 50
                
                
                
                Regeringens proposition 
1999/2000:50
Ansvaret för fastställande av diskontot m.m.
Prop. 
1999/2000:50
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 3 februari 2000
Göran Persson
	Bosse Ringholm
	(Finansdepartementet)
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att Sveriges riksbank inte längre skall vara 
skyldig att bestämma och offentliggöra diskontot. Diskontot är numera 
endast en referensränta utan penningpolitisk betydelse och uppgiften att 
bestämma och publicera diskontot har kommit att bli främmande för 
Riksbankens verksamhet. Eftersom det emellertid finns ett stort behov av 
en officiellt fastställd ränta som kan utgöra riktmärke för annan ränte-
sättning i samhället, föreslås att uppgiften att bestämma och offentliggöra 
diskontot läggs på en annan myndighet. I propositionen föreslås att Riks-
gäldskontoret övertar denna uppgift. 
Vidare föreslås mindre ändringar i ett antal lagar till följd av överflytt-
ningen av uppgiften att bestämma och offentliggöra diskontot. Samtidigt 
knyts räntan på för mycket avräknad fordran vid återbetalning av skatter 
och avgifter till räntebestämmelserna i skattebetalningslagen i stället för 
till diskontot. Syftet är att uppnå en mer enhetlig ordning inom skatte-
området.
Regeringen föreslår slutligen att Riksbanken får delta i finansiering 
inom ramen för Internationella valutafondens verksamhet.
De nya reglerna föreslås träda i kraft den 1 juli 2000.
Innehållsförteckning
1	Förslag till riksdagsbeslut	3
2	Lagtext	4
2.1	Förslag till lag om ändring i lagen (1988:1385) om 
Sveriges riksbank	4
2.2	Förslag till lag om ändring i jordabalken	6
2.3	Förslag till lag om ändring i räntelagen (1975:635)	7
2.4	Förslag till lag om ändring i lagen (1980:1102) om 
handelsbolag och enkla bolag	8
2.5	Förslag till lag om ändring i lagen (1984:649) om 
företagshypotek	9
2.6	Förslag till lag om ändring i lagen (1985:146) om 
avräkning vid återbetalning av skatter och avgifter	10
2.7	Förslag till lag om ändring i lagen (1992:72) om 
koncessionsavgift på televisionens område	11
2.8	Förslag till lag om ändring i sjölagen (1994:1009)	12
2.9	Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1571) om 
insättningsgaranti	13
3	Ärendet och dess beredning	14
4	Bakgrund	15
4.1	Diskontot	15
4.2	Internationella valutafonden (IMF)	15
5	Överväganden	20
5.1	Bestämmandet av diskontot	20
5.2	Ränta på för mycket avräknad statlig fordran	22
5.3	Övriga följdändringar	22
5.4	Riksbankens medverkan i finansiering inom IMF	23
6	Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser	25
7	Ekonomiska konsekvenser	26
8	Författningskommentar	27
8.1	Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:1385) om 
Sveriges riksbank	27
8.2	Förslaget till lag om ändring i lagen (1985:146) om 
avräkning vid återbetalning av skatter och avgifter	27
8.3	Övriga förslag till lagändringar	27
Bilaga 1    Remissinstanser: departementspromemorian Diskontot som
                  referensränta (Ds 
1989:76).…………………………………28
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 3 februari 2000….. 29
1 Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till
1.  lag om ändring i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank,
2.  lag om ändring i jordabalken,
3.  lag om ändring i räntelagen (1975:635),
4.  lag om ändring i lagen (1980:1102) om handelsbolag och enkla 
bolag,
5.  lag om ändring i lagen (1984:649) om företagshypotek,
6.  lag om ändring i lagen (1985:146) om avräkning vid återbetalning 
av skatter och avgifter,
7.  lag om ändring i lagen (1992:72) om koncessionsavgift på 
televisionens område,
8.  lag om ändring i sjölagen (1994:1009),
9.  lag om ändring i lagen (1995:1571) om insättningsgaranti.
2 Lagtext
Regeringen har följande förslag till lagtext.
2.1 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:1385) om 
Sveriges riksbank
Härigenom föreskrivs att 6 kap. 4 § och 7 kap. 4 § lagen (1988:1385) 
om Sveriges riksbank  skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
6 kap.
4 §
Riksbanken skall minst två gånger om året lämna en skriftlig redo-
görelse till riksdagens finansutskott om penningpolitiken.
Riksbanken skall löpande 
offentliggöra statistiska uppgifter 
om valuta- och kreditförhållanden. 
Riksbanken skall även offentlig-
göra beslut om diskontoföränd-
ringar.
Riksbanken skall löpande 
offentliggöra statistiska uppgifter 
om valuta- och kreditförhållanden.
7 kap.
4 §
I valutapolitiskt syfte får 
Riksbanken ta upp utländsk kredit 
och kredit i utländsk valuta, 
bevilja kredit till annan 
centralbank och till Internationella 
valutafonden, bevilja kredit inom 
ramen för verksamheten i Banken 
för internationell 
betalningsutjämning samt bevilja 
kredit för Europeiska unionens 
system för medelfristigt finansiellt 
stöd.
I valutapolitiskt syfte får 
Riksbanken ta upp utländsk kredit 
och kredit i utländsk valuta, 
bevilja kredit till annan 
centralbank, bevilja kredit inom 
ramen för verksamheten i Banken 
för internationell 
betalningsutjämning samt bevilja 
kredit för Europeiska unionens 
system för medelfristigt finansiellt 
stöd.
Efter medgivande av riksdagen får Riksbanken i valutapolitiskt syfte 
bevilja kredit till andra internationella finansorgan som Sverige är 
medlem i och sluta avtal med annan än centralbank om långsiktiga 
internationella låneåtaganden.
Riksbanken får också efter 
medgivande av riksdagen av egna 
medel tillskjuta insatskapital i 
Internationella valutafonden.
Riksbanken får efter medgivan-
de av riksdagen av egna medel 
tillskjuta insatskapital i 
Internationella valutafonden.
Riksbanken får efter 
medgivande av riksdagen också på 
annat sätt än som anges i andra 
och tredje styckena delta i 
finansiering inom ramen för 
Internationella valuta-fondens 
verksamhet. Något med-givande 
behövs dock inte om 
finansieringen har ett valutapo-
litiskt syfte eller om det finns 
särskilda skäl. 
                                     
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000.
2.2 Förslag till lag om ändring i jordabalken
Härigenom föreskrivs att 6 kap. 3 § jordabalken  skall ha följande 
lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
6 kap.
3 § 
När en myndighet vid utsökning 
eller i annat fall fördelar medel 
mellan rättsägare i fastighet, har 
borgenär rätt att för fordran, som 
är förenad med panträtt i fastig-
heten, med den företrädesrätt 
inteckningen medför enligt lag få 
betalning ur medlen intill pant-
brevets belopp. I den mån detta ej 
förslår, erhåller borgenären betal-
ning ur medlen genom ett tillägg. 
Detta får icke överstiga femton 
procent av pantbrevets belopp 
jämte ränta på detta belopp från 
den dag då fastigheten utmättes, 
konkursansökan gjordes eller de 
medel nedsattes som eljest skall 
fördelas. Räntan beräknas för år 
enligt en räntefot som motsvarar 
det av riksbanken fastställda, vid 
varje tid gällande diskontot ökat 
med fyra procentenheter. Föränd-
ringar i diskontot som inträffar 
efter upprättandet av sakägarför-
teckning skall inte beaktas.
När en myndighet vid utsökning 
eller i annat fall fördelar medel 
mellan rättsägare i fastighet, har 
borgenär rätt att för fordran, som 
är förenad med panträtt i fastig-
heten, med den företrädesrätt 
inteckningen medför enligt lag få 
betalning ur medlen intill pant-
brevets belopp. I den mån detta ej 
förslår, erhåller borgenären betal-
ning ur medlen genom ett tillägg. 
Detta får icke överstiga femton 
procent av pantbrevets belopp 
jämte ränta på detta belopp från 
den dag då fastigheten utmättes, 
konkursansökan gjordes eller de 
medel nedsattes som eljest skall 
fördelas. Räntan beräknas för år 
enligt en räntefot som motsvarar 
det av Riksgäldskontoret fast-
ställda, vid varje tid gällande 
diskontot ökat med fyra procent-
enheter. Förändringar i diskontot 
som inträffar efter upprättandet av 
sakägarförteckning skall inte 
beaktas.
Har flera pantbrev överlämnats som pant för fordran och har inteck-
ningarna samma företrädesrätt eller gäller de omedelbart efter varandra, 
skall bestämmelserna i första stycket om pantbrevets belopp avse 
pantbrevens sammanlagda belopp.
En borgenärs rätt till betalning omfattar inte tillägget, om pantbrevet 
har utmätts på ansökan av borgenären eller om pantbrevet är 
pantförskrivet till honom i andra hand.
                                     
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000. Äldre föreskrifter gäller för 
beräkning av ränta som avser tid före ikraftträdandet.
2.3 Förslag till lag om ändring i räntelagen (1975:635)
Härigenom föreskrivs att 5 och 6 §§ räntelagen (1975:635) skall ha 
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
5 §
I fall som avses i 2 § andra 
stycket beräknas ränta för år enligt 
en räntefot som motsvarar det av 
riksbanken fastställda, vid varje tid 
gällande diskontot med tillägg av 
två procentenheter.
I fall som avses i 2 § andra 
stycket beräknas ränta för år enligt 
en räntefot som motsvarar det av 
Riksgäldskontoret fastställda, vid 
varje tid gällande diskontot med 
tillägg av två procentenheter.
6 § 
I fall som avses i 3 eller 4 § 
beräknas ränta för år enligt en 
räntefot som motsvarar det av 
riksbanken fastställda, vid varje tid 
gällande diskontot med tillägg av 
åtta procentenheter. Om det vid 
bestämmande av skadestånd med 
anledning av personskada skall 
avräknas förmåner som utgår 
enligt 5 kap. 3 § 1 
skadeståndslagen (1972:207), 
utgör dock tillägget till diskontot 
för tiden till dess att det har slutligt 
avgjorts vilka sådana förmåner 
som utgår endast två 
procentenheter.
I fall som avses i 3 eller 4 § 
beräknas ränta för år enligt en 
räntefot som motsvarar det av 
Riksgäldskontoret fastställda, vid 
varje tid gällande diskontot med 
tillägg av åtta procentenheter. Om 
det vid bestämmande av 
skadestånd med anledning av 
personskada skall avräknas 
förmåner som utgår enligt 5 kap. 3 
§ 1 skadeståndslagen (1972:207), 
utgör dock tillägget till diskontot 
för tiden till dess att det har slutligt 
avgjorts vilka sådana förmåner 
som utgår endast två 
procentenheter.
                                     
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000. Äldre föreskrifter gäller för 
beräkning av ränta som avser tid före ikraftträdandet.
2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1980:1102) om 
handelsbolag och enkla bolag
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 6 § lagen (1980:1102) om 
handelsbolag och enkla bolag skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
2 kap.
6 §
För varje räkenskapsår skall en 
bolagsman tillgodoräknas dels 
ränta på den insats han hade kvar i 
bolaget vid räkenskapsårets 
början, dels ett skäligt arvode för 
sin förvaltning av bolagets 
angelägenheter. Räntan skall 
beräknas enligt den räntefot som 
motsvarar det av riksbanken 
fastställda diskonto som gällde vid 
räkenskapsårets början med tillägg 
av två procentenheter.
För varje räkenskapsår skall en 
bolagsman tillgodoräknas dels 
ränta på den insats han hade kvar i 
bolaget vid räkenskapsårets 
början, dels ett skäligt arvode för 
sin förvaltning av bolagets 
angelägenheter. Räntan skall 
beräknas enligt den räntefot som 
motsvarar det av Riksgälds-
kontoret fastställda diskonto som 
gällde vid räkenskapsårets början 
med tillägg av två procentenheter.
                                     
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000. Äldre föreskrifter gäller för 
beräkning av ränta som avser tid före ikraftträdandet.
2.5 Förslag till lag om ändring i lagen (1984:649) om 
företagshypotek
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 5 § lagen (1984:649) om 
företagshypotek skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
2 kap.
5 § 
En borgenär som har företags-
hypotek till säkerhet för sin ford-
ran har rätt att vid utmätning eller i 
konkurs, med den företrädesrätt 
inteckningen medför enligt lag, få 
betalt för fordringen ur egendom 
som omfattas av hypoteket intill 
företagshypoteksbrevets belopp. I 
den mån detta inte förslår har 
borgenären rätt att få betalt ur 
egendomen genom ett tillägg. 
Tillägget får inte överstiga femton 
procent av hypoteksbrevets belopp 
jämte ränta på detta belopp från 
den dag då egendomen utmättes 
eller konkursansökan gjordes. 
Räntan beräknas för år enligt en 
räntefot som motsvarar det av 
riksbanken fastställda, vid varje tid 
gällande diskontot ökat med fyra 
procentenheter.
En borgenär som har företags-
hypotek till säkerhet för sin ford-
ran har rätt att vid utmätning eller i 
konkurs, med den företrädesrätt 
inteckningen medför enligt lag, få 
betalt för fordringen ur egendom 
som omfattas av hypoteket intill 
företagshypoteksbrevets belopp. I 
den mån detta inte förslår har 
borgenären rätt att få betalt ur 
egendomen genom ett tillägg. 
Tillägget får inte överstiga femton 
procent av hypoteksbrevets belopp 
jämte ränta på detta belopp från 
den dag då egendomen utmättes 
eller konkursansökan gjordes. 
Räntan beräknas för år enligt en 
räntefot som motsvarar det av 
Riksgäldskontoret fastställda, vid 
varje tid gällande diskontot ökat 
med fyra procentenheter.
Har flera hypoteksbrev överlämnats som säkerhet för fordran och har 
inteckningarna samma företrädesrätt eller gäller de omedelbart efter 
varandra, skall bestämmelserna i första stycket om hypoteksbrevets 
belopp avse hypoteksbrevens sammanlagda belopp.
Borgenärens rätt till betalning ur egendomen gäller, även om ford-
ringen har preskriberats eller inte har anmälts av borgenären efter kallelse 
på okända borgenärer.
En borgenärs rätt till betalning omfattar inte tillägget, om hypoteks-
brevet utgör säkerhet för honom i andra hand.
                                     
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000. Äldre föreskrifter gäller för 
beräkning av ränta som avser tid före ikraftträdandet.
2.6 Förslag till lag om ändring i lagen (1985:146) om 
avräkning vid återbetalning av skatter och avgifter
Härigenom föreskrivs att 10 § lagen (1985:146) om avräkning vid 
återbetalning av skatter och avgifter skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
10 §
Finner kronofogdemyndigheten att för mycket tagits i anspråk genom 
avräkning på grund av att en före avräkningen gjord betalning av det 
allmännas fordran inte beaktats eller fordringen av annan orsak varit 
upptagen till ett för stort belopp, skall kronofogdemyndigheten besluta 
om rättelse.
Den som på grund av rättelsen 
skall få tillbaka ett belopp skall 
även erhålla ränta från utgången av 
den månad då beloppet kom 
kronofogdemyndigheten till handa 
till och med den månad då 
beloppet utbetalas. Räntan 
beräknas enligt en räntesats som 
motsvarar det av riksbanken 
fastställda, vid varje tid gällande 
diskontot. Öretal som uppkommer 
vid ränteberäkningen bortfaller. 
Ränta som understiger femtio 
kronor skall inte utbetalas.
Den som på grund av rättelsen 
skall få tillbaka ett belopp skall 
även erhålla ränta från utgången av 
den månad då beloppet kom 
kronofogdemyndigheten till handa 
till och med den månad då 
beloppet utbetalas. Räntan 
beräknas enligt samma räntesats 
som gäller för beräkning av 
intäktsränta enligt 19 kap. 14 § 
skattebetalnings-lagen (1997:483). 
Öretal som upp-kommer vid 
ränteberäkningen bortfaller. Ränta 
som understiger femtio kronor 
skall inte utbetalas.
Utbetalning med anledning av rättelse görs av kronofogde-
myndigheten.
                                     
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000. Äldre föreskrifter gäller för 
beräkning av ränta som avser tid före ikraftträdandet.
2.7 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:72) om 
koncessionsavgift på televisionens område
Härigenom föreskrivs att 9 § lagen (1992:72) om koncessionsavgift på 
televisionens område skall ha följande lydelse.
Lydelse enligt prop. 1999/2000:55
Föreslagen lydelse
9 §
Om det belopp som programföretaget har betalat för en viss period 
överstiger vad företaget skall betala enligt 3 eller 4a § eller enligt beslut 
av Radio- och TV-verket eller domstol, skall det överskjutande beloppet 
betalas tillbaka till företaget.
Ränta skall betalas på belopp 
som återbetalas. Räntan beräknas 
efter en räntesats motsvarande det 
av riksbanken fastställda diskonto, 
som gällde vid utgången av året 
närmast före det år då åter-
betalningen äger rum. Radio- och 
TV-verket beslutar om ränta.
Ränta skall betalas på belopp 
som återbetalas. Räntan beräknas 
efter en räntesats motsvarande det 
av Riksgäldskontoret fastställda 
diskonto, som gällde vid utgången 
av året närmast före det år då 
återbetalningen äger rum. Radio- 
och TV-verket beslutar om ränta.
                                     
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000. Äldre föreskrifter gäller för 
beräkning av ränta som avser tid före ikraftträdandet.
2.8 Förslag till lag om ändring i sjölagen (1994:1009)
Härigenom föreskrivs att 3 kap. 4 § sjölagen (1994:1009) skall ha 
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
3 kap.
4 §
När en myndighet vid utsökning 
eller i något annat fall fördelar 
medel mellan rättsägare i ett skepp 
eller skeppsbygge har en borgenär 
rätt att för en fordran som är 
förenad med panträtt i egendomen, 
med den företrädesrätt inteck-
ningen medför enligt denna eller 
annan lag, få betalning ur medlen 
intill pantbrevets belopp. I den 
mån detta inte räcker får 
borgenären betalning ur medlen 
genom ett tillägg. Detta får inte 
överstiga femton procent av 
pantbrevets belopp jämte räntan på 
detta belopp från den dag då 
egendomen utmättes, 
konkursansökan gjordes eller de 
medel som av något annat skäl 
skall fördelas sattes ned. Räntan 
beräknas för år enligt en räntefot 
som motsvarar det av Riksbanken 
fastställda, vid varje tid gällande 
diskontot ökat med fyra 
procentenheter. Förändringar i 
diskontot som inträffar efter 
upprättandet av en 
sakägarförteckning skall inte 
beaktas.
När en myndighet vid utsökning 
eller i något annat fall fördelar 
medel mellan rättsägare i ett skepp 
eller skeppsbygge har en borgenär 
rätt att för en fordran som är 
förenad med panträtt i egendomen, 
med den företrädesrätt inteck-
ningen medför enligt denna eller 
annan lag, få betalning ur medlen 
intill pantbrevets belopp. I den 
mån detta inte räcker får 
borgenären betalning ur medlen 
genom ett tillägg. Detta får inte 
överstiga femton procent av 
pantbrevets belopp jämte räntan på 
detta belopp från den dag då 
egendomen utmättes, 
konkursansökan gjordes eller de 
medel som av något annat skäl 
skall fördelas sattes ned. Räntan 
beräknas för år enligt en räntefot 
som motsvarar det av 
Riksgäldskontoret fastställda, vid 
varje tid gällande diskontot ökat 
med fyra procentenheter. 
Förändringar i diskontot som 
inträffar efter upprättandet av en 
sakägarförteckning skall inte 
beaktas.
Om flera pantbrev har överlämnats som pant för en fordran och 
inteckningarna har samma företrädesrätt eller gäller omedelbart efter 
varandra, skall bestämmelserna i första stycket om pantbrevets belopp 
avse pantbrevens sammanlagda belopp.
En borgenärs rätt till betalning omfattar inte tillägget, om pantbrevet 
har utmätts på ansökan av borgenären eller om pantbrevet är 
pantförskrivet till borgenären i andra hand.
                                     
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000. Äldre föreskrifter gäller för 
beräkning av ränta som avser tid före ikraftträdandet.
2.9 Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1571) om 
insättningsgaranti
Härigenom föreskrivs att 13 § lagen (1995:1571) om insättningsgaranti 
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
13 § 
Nämnden skall årligen bestämma hur stort belopp varje institut skall 
betala i avgift. Avgiften skall betalas inom en månad från dagen för 
beslutet.
Avgiften skall motsvara summan av institutets insättningar till den del 
de omfattas av garantin, multiplicerat med lägst 80 procent och högst 120 
procent av det tal som tillämpas enligt 12 § andra eller tredje stycket. 
Avgiften skall bestämmas med hänsyn till institutets kapitaltäcknings-
grad, beräknad enligt 2 kap. 1 § lagen (1994:2004) om kapitaltäckning 
och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag.
Dröjsmålsränta skall tas ut på 
avgifter som inte betalas i rätt tid, 
om det inte finns särskilda skäl 
mot det. Dröjsmålsränta skall 
beräknas för år enligt en räntefot 
som motsvarar det av Riksbanken 
fastställda, vid varje tid gällande 
diskontot med tillägg av åtta 
procentenheter.
Dröjsmålsränta skall tas ut på 
avgifter som inte betalas i rätt tid, 
om det inte finns särskilda skäl 
mot det. Dröjsmålsränta skall 
beräknas för år enligt en räntefot 
som motsvarar det av 
Riksgäldskonto-ret fastställda, vid 
varje tid gällande diskontot med 
tillägg av åtta procentenheter.
                                     
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000. Äldre föreskrifter gäller för 
beräkning av ränta som avser tid före ikraftträdandet
3 Ärendet och dess beredning
Sveriges riksbank anmälde 1988 till Finansdepartementet att banken 
avsåg att avskaffa diskontot. Med anledning av detta utarbetades en 
promemoria inom Finansdepartementet, Diskontot som referensränta (Ds 
1989:76). I denna föreslogs att Riksbankens diskonto skulle finnas kvar, 
men som referensränta i stället för ett penningpolitiskt instrument.
Promemorian remissbehandlades. En förteckning över remissinstans-
erna finns i bilaga 1. Remissvaren finns tillgängliga i lagstiftningsärendet 
(dnr Fi88/2141).
Den dåvarande utformningen i 8 kap. regeringsformen av normgiv-
ningsreglerna rörande riksdagens myndigheter innebar att ärendet kom 
att fördröjas. Handläggningen inom departementet avvaktade den ändring 
av grundlagen som kom att träda i kraft den 1 januari 1992 (bet. 
1990/91:KU20, rskr. 1990/91:101, bet. 1991/92:KU2, rskr. 1991/92:3).
I mars 1992 meddelade Riksbanken att den skulle komma att fastställa 
diskontot helt på basis av ränteutvecklingen under senaste kvartalet och 
att diskontot därmed skulle vara frikopplat från penningpolitiken.
Den 1 januari 1999 trädde lagstiftning i kraft som innebar att 
Riksbankens arbetsuppgifter renodlades (prop. 1997/98:40, bet. 
1997/98:KU15, rskr. 1997/98:147, bet. 1998/99:KU2, rskr. 1998/99:6). 
Frågan om vem som skall beräkna diskontot kom därmed att åter bli 
aktuell och beredningen av detta ärende återupptogs i Regeringskansliet.
I propositionen behandlas också ett ärende som har sitt ursprung i ett 
av Internationella valutafonden (IMF) på senare tid framfört önskemål 
om att Riksbanken skall delta i finansieringen av den utlåning som 
administreras av IMF till förmån enbart för utvecklingsländerna (s.k. 
mjuka lån).
Riksbanken anser att den lagliga grunden för Riksbankens medverkan i 
sådan finansiering är oklar. Riksbanken har därför i en skrivelse till 
regeringen den 25 november 1999 (dnr Fi1999/4605) hemställt att 
regeringen lämnar ett förslag till riksdagen om ändring i 7 kap. 4 § lagen 
(1988:1385) om Sveriges riksbank.
Regeringen har, mot bakgrund av att Riksbanken är den enda berörda 
myndigheten, ansett att det inte finns behov av att låta remissbehandla 
skrivelsen.
Lagrådets yttrande över lagförslagen har inte inhämtats. Ändringarna i 
lagen om Sveriges riksbank berör inte sådana föreskrifter som Lagrådet 
skall granska. Flertalet av de övriga lagar som föreslås bli ändrade berör 
visserligen ämnen som faller under Lagrådets granskningsområde men 
ändringsförslagen innebär, med ett undantag, endast mindre justeringar. 
Undantaget avser förslaget om ändring i lagen om avräkning vid 
återbetalning av skatter och avgifter. Denna ändring innebär dock endast 
en justering av räntenivån på belopp som i vissa fall betalas från det 
allmänna till enskilda. Samtliga de föreslagna lagändringar som faller 
under Lagrådets granskningsområde är därför av sådan beskaffenhet att 
Lagrådets hörande inte behövs. 
4 Bakgrund
4.1 Diskontot
Benämningen diskonto kommer från den tid då allmänheten kunde 
belåna växlar i Riksbanken. Räntan kallades diskonto. Under 
efterkrigstiden utgjorde diskontot den ränta som bankerna betalade för 
sina krediter i Riksbanken. Krediter över ett visst belopp gavs dock till en 
högre ränta, den s.k. straffräntan. Genom diskontot och straffräntan 
påverkade Riksbanken bankernas in- och utlåningsräntor. 
Villkoren och formerna för bankernas upplåning i Riksbanken har 
förändrats under åren. När ränteregleringen avskaffades 1985 försvann 
det nära sambandet mellan Riksbankens nyckelräntor och marknads-
räntorna. Diskontot och straffräntan styrde emellertid fortfarande 
kostnaderna för bankernas kortfristiga lån i Riksbanken. År 1986 ersattes 
dock dessa räntesatser av en räntetrappa. Därmed upphörde diskontot att 
ha betydelse som penningpolitiskt instrument. En förändring av diskontot 
har därefter snarast utgjort en anpassning till rådande ränteläge.
Eftersom åtskilliga lagar och avtal hänvisade till diskontot angavs i den 
då nya lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank att Riksbanken måste 
offentliggöra beslut om ändring av diskontot. År 1988 anmälde Riks-
banken emellertid till Finansdepartementet sin avsikt att avskaffa 
diskontot. Av den departementspromemoria som därefter utarbetades –
Diskontot som referensränta, Ds 1989:76 – och av den efterföljande 
remissbehandlingen framgick att det var väl motiverat att avskaffa 
diskontot som penningpolitiskt instrument. Det kom emellertid även fram 
att det förelåg ett behov av en av ett offentligt organ fastställd ränta som 
riktmärke för annan räntesättning i samhället; en referensränta.
En stor del av promemorians överväganden ägnades åt frågan hur en 
referensränta skulle bestämmas. Även remissinstanserna lade vikt vid 
frågan om beräkningen av referensräntan. Frågan hanterades under våren 
1992 utan författningsändring på så sätt att Riksbanken fortsatte att 
beräkna och offentliggöra diskontot men på basis enbart av den senaste 
ränteutvecklingen. Riksbanken meddelade att diskontot skulle fastställas 
varje kvartal och beräknas som genomsnittet av de under närmast 
föregående kalenderkvartal dagligen noterade räntorna för sexmånaders 
statsskuldväxlar och femåriga statsobligationer, minskat med två och en 
halv procentenheter och avrundat till närmast hel eller halv procentenhet. 
Detta motsvarar departementspromemorians förslag. 
I promemorian diskuterades även vem som skall beräkna referens-
räntan och hur den skall benämnas. Dessa frågor behandlas i denna 
proposition.
4.2 Internationella valutafonden (IMF)
Internationella valutafonden (IMF)
Internationella valutafonden (IMF) bildades – liksom Världsbanken – 
som ett resultat av Bretton Woods-avtalet år 1944. Fondens uppgift är att 
verka för ett stabilt valutasystem och att ge medlemsländerna temporär 
finansiering vid betalningsbalansproblem, förutsatt att det berörda landet 
genomför ekonomiska reformer. Därigenom skall länderna kunna 
korrigera sina problem utan att ta till åtgärder som är destruktiva för 
nationell eller internationell välfärd. Det övergripande syftet är att främja 
internationell handel och tillväxt.
IMF:s roll har förändrats över tiden. Dess primära funktion var till en 
början att upprätthålla ett fast växelkurssystem samt att främja ett 
multilateralt betalningssystem. Fondens verksamhet förändrades gradvis 
till följd av flytande växelkurser på 1970-talet (efter Bretton Woods-
systemets kollaps), en växande internationell kreditmarknad, skuldkrisen 
på 1980-talet och ett utökat medlemsantal. Ett stort antal medlemmar är 
utvecklingsländer. Deras betalningsbalansproblem är av mer bestående 
natur och kräver mer strukturella reformer. År 1976 införde IMF en 
särskild utlåningsform enbart för dessa länder, s.k. mjuk utlåning. Under 
1980-talet utvidgades denna utlåningsform.
IMF:s allmänna resurser 
IMF:s allmänna resurser kan användas för utlåning till samtliga 182 
medlemsländer. Primärt består dessa av medel som medlemsländerna 
tillskjutit i form av insatskapital (s.k. ordinarie resurser). Dessa 
kompletteras av särskilda lånearrangemang.
Insatskapital: Enligt fondens stadga måste varje medlemsland som 
insats erlägga ett belopp som motsvarar en särskild kvot som bestäms 
med hänsyn till bl.a. landets ekonomiska betydelse och storleken av dess 
utrikeshandel. Av den totala kvoten är det endast 25 procent som betalas 
in till IMF. Det inbetalade beloppet utgör den s.k. reservpositionen och 
ingår som en del i Riksbankens valutareserv och är en likvid fordran på 
IMF. Resten av kvoten utgörs av medlemslandets valuta.
Särskilda lånearrangemang: Dessa utgörs av kreditlöften (lines of 
credit) som IMF vid behov kan ta i anspråk vid hot mot den 
internationella monetära stabiliteten. General Arrangements to Borrow 
(GAB) är ett arrangemang i vilket elva industriländer (den s.k. G10-
gruppen inklusive Sverige) ingår. New Arrangements to Borrow (NAB) 
består av 25 medlemsländer (däribland Sverige). GAB- och NAB-
arrangemangen innebär ett sammanlagt resursutrymme för IMF på 34 
miljarder särskilda dragningsrätter (SDR), motsvarande 385,8 miljarder 
kronor.
IMF:s låneprogram till låginkomstländer (s.k. mjuk utlåning)
Vid sidan av utlåning från de allmänna resurserna har som nämnts IMF 
utvecklat låneformer avsedda enbart för IMF:s fattigaste medlemsländer 
(ca 80 länder). Enligt IMF:s stadga skall denna s.k. mjuka utlåning ha 
samma syfte som utlåningen från de allmänna resurserna. I övrigt 
regleras den mjuka utlåningen inte i stadgan. Räntekostnaden för denna 
utlåning är subventionerad genom särskilda bidrag från de rikare 
medlemsländerna. Lånens löptider är långa för att länderna skall komma 
till rätta med sina strukturproblem.
Medlen för den mjuka utlåningen förs på särskilda konton som 
administreras av IMF (administrativa konton). Medlen på de 
administrativa kontona ingår inte i IMF:s allmänna resurser. Det första 
steget mot en särskild låneform för utvecklingsländerna togs år 1976 
genom etablering av Trust Fund. Denna bildades av en del av vinsten när 
IMF sålde en tredjedel av sitt guldinnehav. Lån från Trust Fund 
upphörde år 1981. Arrangemanget följdes år 1986 av Structural 
Adjustment Facility (SAF), som finansierades med återbetalningar av lån 
från Trust Fund. Enhanced Structural Adjustment Facility (ESAF) 
bildades år 1987 och finansieras med särskilda bilaterala lån och gåvor 
från vissa rikare länder samt återbetalningar av lån som lämnats inom 
ramen för SAF.
IMF har dessutom tillsammans med Världsbanken utvecklat ett 
gemensamt initiativ för skuldlättnad för de fattigaste och mest 
skuldtyngda medlemsländerna. Detta s.k. HIPC-initiativ (HIPC – Heavily 
Indebted Poor Countries) som etablerades år 1996 innebär att alla typer 
av långivare, dvs. internationella organisationer samt bilaterala offentliga 
och privata långivare, skall bevilja skuldlättnad i en viss omfattning mot 
att det aktuella landet genomför vissa ekonomiska reformer. IMF deltar i 
HIPC-initiativet med gåvor från eller lån via ESAF.
För att skydda långivarna till huvudstolen inom ESAF finns ett särskilt 
reservkonto som är uppbyggt av medel inom ramen för den mjuka 
utlåningen. Reserven uppgick till ca 2,4 miljarder SDR (27,2 miljarder 
kronor) i april 1999. Ett land som lånar till huvudstolen inom ESAF, kan 
komma överens med IMF om att det vid problem med sin egen 
betalningsbalans kan få tillbaka medlen.
Den utestående mjuka utlåningen uppgick vid slutet av budgetåret 
1998/99 till ca 5,8 miljarder SDR (65,8 miljarder kronor). Motsvarande 
siffra för den allmänna utlåningen var drygt 60 miljarder SDR (681 
miljarder kronor). Den mjuka utlåningen motsvarade alltså inte mer än 
drygt 9 procent av lånen från de allmänna resurserna.
Riksbanken och IMF
Riksbankslagens regler om Riksbankens förhållande till IMF infördes i 
samband med att lagen trädde i kraft år 1989 och innebar till stora delar 
en kodifiering av den ordning som tillämpats. Dessutom överfördes ett 
par bestämmelser från den gamla riksbankslagen om kreditgivning till 
IMF och om IMF:s system med särskilda dragningsrätter till den nya 
lagen.
De bestämmelser som nu är av intresse återfinns i 7 kap. 4 och 6 §§ 
riksbankslagen i dess nuvarande lydelse.
Riksbanken som förbindelseorgan i förhållande till IMF
Enligt 7 kap. 6 § får Riksbanken verka som förbindelseorgan i 
förhållande till internationella finansorgan som Sverige är medlem i. 
Bestämmelsen grundas på artikel V, sektion 1 i IMF:s stadga enligt 
vilken ett medlemslands finansdepartement, centralbank eller annan 
likartad finansiell institution skall fungera som förbindelseorgan mellan 
IMF och medlemslandet.
Inför riksdagens beslut år 1950 att ansluta Sverige till IMF föreslog 
riksbanksfullmäktige att Riksbanken skulle uppträda som 
förbindelseorgan gentemot IMF. Det föredragande statsrådet uttalade i 
den proposition som låg till grund för riksdagens beslut (prop. 1950:89) 
att han inte hade någon erinran mot fullmäktiges förslag. Denna uppgift 
för Riksbanken kom emellertid inte till uttryck i någon lagbestämmelse. 
Detta skedde först i samband med att den nya riksbankslagen infördes 
(jfr SOU 1986:22 s. 119, 124 och 252 samt prop. 1986/87:143 s. 68). 
Enligt ordalydelsen får Riksbanken vara förbindelseorgan. Lagtexten 
utformades så med tanke på att regeringen och eventuellt annan 
myndighet också skall kunna verka som förbindelseorgan.
Riksbankens medverkan i IMF:s finansiering
Bestämmelserna om Riksbankens medverkan i IMF:s finansiering finns 
numera i 7 kap. 4 § riksbankslagen.
Enligt första stycket får Riksbanken i valutapolitiskt syfte bevilja kredit 
till bl.a. IMF. En motsvarighet till den bestämmelsen infördes i den 
gamla riksbankslagen (15 §) i samband med att riksdagen år 1962 
bemyndigade Riksbanken att biträda GAB-arrangemanget. Syftet med 
den äldre regeln var att generellt bemyndiga Riksbanken att träda in som 
part i de kreditavtal som ingicks inom GAB-arrangemangets ram (jfr 
SOU 1986:22 s. 119). När bestämmelsen fördes över till den nya 
riksbankslagen begränsades Riksbankens behörighet på så sätt att 
kreditgivningen måste ha ett valutapolitiskt syfte (jfr SOU 1986:22 s. 252 
och prop. 1986/87:143 s. 67).
I andra stycket sägs bl.a. att Riksbanken efter medgivande av 
riksdagen i valutapolitiskt syfte får sluta avtal om långsiktiga 
internationella låneåtaganden. Bestämmelsen infördes samtidigt som 
den nya riksbankslagen och avsåg främst det tidigare nämnda GAB-
avtalet från år 1962. Enligt förarbetena borde riksdagen ge sitt 
godkännande eftersom det rörde sig om betydande åtaganden (jfr SOU 
1986:22 s. 119, 123 ff. samt prop. 1986/87:143 s. 67). Sveriges 
anslutning till NAB-arrangemanget skedde med stöd av den 
bestämmelsen.
Enligt paragrafens tredje stycke får Riksbanken tillskjuta insatskapital 
i IMF efter medgivande av riksdagen. Bestämmelsen, som infördes i 
samband med den nya riksbankslagen, är en kodifiering av den ordning 
som dittills hade tillämpats. I förarbetena till riksbankslagen uttalades att 
tillskott av insatskapital inte kunde betecknas som en normal 
centralbanksuppgift och att ett medgivande, som hittills, borde ges av 
riksdagen i varje särskilt fall. Det sades också att tillskott av insatskapital 
inte kunde anses vara en uppgift av valutapolitisk art (jfr SOU 1986:22 s. 
124 f och 252 samt prop. 1986/87:143 s. 67).
5 Överväganden
5.1 Bestämmandet av diskontot
Regeringens förslag: Det skall inte åligga Riksbanken att 
bestämma och offentliggöra beslut om diskontoförändringar. Dessa 
uppgifter skall i stället tillkomma Riksgäldskontoret.
Promemorians förslag innebär att diskontot även i fortsättningen 
skall offentliggöras av Riksbanken.
Remissinstanserna: Två remissinstanser har yttrat sig i frågan. Riks-
banken tillstyrker promemorians förslag. Riksgäldskontoret uppger att 
beräkningen och publiceringen av diskontot kan göras av Riksgälds-
kontoret. 
Skälen för regeringens förslag: Riksbanken avsåg redan år 1988 att 
avskaffa diskontot. Det fyllde inte längre någon funktion inom bankens 
verksamhetsområde utan var snarare en belastning i verksamheten på så 
sätt att det alltid förelåg en viss risk, särskilt i internationella 
sammanhang, att en diskontoförändring uppfattades som en 
penningpolitisk styrsignal. I sitt remissvar på den 
departementspromemoria som upprättades med anledning av 
Riksbankens deklarerade avsikt att avskaffa diskontot uppgav 
Riksbanken emellertid att risken för missförstånd i allt väsentligt torde 
bli eliminerad genom den i departementspromemorian föreslagna 
utformningen av beräkningsregeln. Riksbanken lade därvid särskild vikt 
vid att diskontoförändringarna skulle företas vid i förväg angivna, inte 
alltför frekventa, tidpunkter. Banken godtog därför att även 
fortsättningsvis beräkna diskontot och meddelade att diskontot skulle 
bestämmas på visst närmare angivet sätt, vilket var i enlighet med 
departementspromemorians förslag. Som angetts ovan vid redovisningen 
av ärendets bakgrund innebär departementspromemorians förslag att 
diskontot skall fastställas vid varje kvartal och beräknas som 
genomsnittet av de under de senaste tre månaderna dagligen noterade 
räntorna för dels sexmånaders statsskuldväxlar, dels femåriga 
statsobligationer, minskat med två och en halv procentenheter och 
avrundat till närmast hel eller halv procentenhet. Sedan 1992 har 
diskontot alltså beräknats på detta sätt.
Det förhållande att diskontot, trots att det inte längre fyller någon 
penningpolitisk roll, fortfarande skulle kunna uppfattas som en 
penningpolitisk signal kvarstår emellertid. Beräkningen och 
offentliggörandet av diskontot passar därför mindre väl in i Riksbankens 
verksamhet. Detta framträder än tydligare sedan den 1 januari 1999, då 
det genom lagstiftning klargjordes att penningpolitik är Riksbankens 
huvudsakliga uppgift och bankens arbetsuppgifter renodlades i enlighet 
därmed. 
Vid remissbehandlingen av departementspromemorian uppgav Riks-
gäldskontoret att det, på grund av de åligganden kontoret redan hade, 
besatt nödvändig kunskap för att beräkna diskontot. Riksgäldskontoret 
anförde vidare att en överflyttning av uppgiften från Riksbanken till 
Riksgäldskontoret borde övervägas. Riksgäldskontoret var alltså villigt 
att ta på sig uppgiften.
Statslåneräntan och den lägsta räntesats som skall gälla för 
ungdomsbosparandet fastställs av Riksgäldskontoret. Dessutom skall 
kontoret biträda Boverket vid fastställandet av subventionsräntan. 
Uppgiften att fastställa diskontot har ett mer naturligt samband med 
Riksgäldskontorets arbetsuppgifter än med Riksbankens. Regeringen 
föreslår därför att uppgiften att fastställa diskontot flyttas över till 
Riksgäldskontoret. Risken för att en diskontoändring uppfattas som en 
penningpolitisk styrsignal blir på så sätt ännu mindre än i dag. 
Departementspromemorians förslag att låta Riksbanken fortsätta att 
ansvara för publicering av diskontoförändringar hade sin grund i att 
kontinuiteten i diskontots roll som referensränta bedömdes ha ett 
egenvärde. Det bedömdes bli svårt att hitta en räntebenämning som, utan 
att förlora den unika prägel som diskontot har, skulle kunna ersätta 
diskontot. Det antogs även att ett betydande antal lagändringar skulle 
krävas. Promemorian utgick därvid från att diskontot helt skulle 
försvinna och ersättas av någon annan referensränta. 
Den lösning som regeringen nu föreslår innebär dock en enklare 
förändring än den som diskuterades i promemorian. Regeringens förslag 
innebär att benämningen diskonto inte ändras. Det finns starka skäl, inte 
minst hänsynen till konsumentintresset, att behålla ett så välkänt och 
inarbetat begrepp som diskontot. Det är lätt att känna igen och har en 
officiell, allmängiltig prägel. Det är svårt att finna en ny benämning med 
den särprägel som är önskvärd. 
Under senare år har statslåneräntan kommit att bli allt mer känd av 
allmänheten som referensränta. Statslåneräntan har emellertid den stora 
nackdelen att den fastställs en gång per vecka. Den är därmed mindre 
lämplig att tillämpa på avtal där konsumenter är inblandade eftersom det 
kan vara svårt för den enskilde att räkna ut vilken ränta man har rätt till 
eller är skyldig.
Vidare gör regeringen den bedömningen att beräkningsmetoden för 
diskontot för närvarande inte bör ändras. Som framgår av redogörelsen 
för ärendets bakgrund är den ändring av beräkningsmetoden som 
diskuterades i promemorian redan genomförd, sedan Riksbanken år 1992 
började fastställa diskontot på basis av den senaste ränteutvecklingen. En 
översyn av den i dag tillämpade beräkningsmetoden kan dock komma att 
ske i ett annat sammanhang.
Hänvisningar till diskontot finns inte endast i författningar utan också i 
många avtal, t.ex. i bestämmelser om dröjsmålsränta. Enligt regeringens 
bedömning innebär den föreslagna ändringen emellertid inte att dessa 
avtal påverkas på något sätt. Termen diskonto behålls och beräkningen 
av nivån på diskontot skall fortsätta att ske enligt den metod som 
Riksbanken tillämpar i dag. Att Riksgäldskontoret övertar uppgiften att 
fastställa och offentliggöra beslut om diskontoförändringar från 
Riksbanken har inte några konsekvenser för avtal och andra liknande 
rättsliga instrument.
Diskontots fastställande och offentliggörande regleras i författning 
endast av bestämmelsen i 6 kap. 4 § lagen (1988:1385) om Sveriges riks-
bank. Denna bör upphävas och ersättas med bestämmelser i förordnings-
form om att Riksgäldskontoret skall fastställa och offentliggöra diskontot 
enligt närmare angivna riktlinjer för beräkningsmetoden.
5.2 Ränta på för mycket avräknad statlig fordran
Regeringens förslag: Ränta på för mycket avräknad statlig fordran 
skall utgå enligt räntebestämmelse i skattebetalningslagen (1997:483).
Skälen för regeringens förslag: Av lagen (1985:146) om avräkning 
vid återbetalning av skatter och avgifter framgår att om någon har rätt till 
återbetalning eller annan utbetalning på grund av bestämmelse i ett antal 
skatteförfattningar skall i de flesta fall en eventuell fordran som det 
allmänna har mot denna person avräknas från det belopp som skall 
återbetalas. Om för mycket avräknas, skall rättelse och utbetalning ske av 
det felaktigt avräknade beloppet. På denna utbetalning skall enligt 10 § 
ränta utgå med det av Riksbanken fastställda, vid varje tid gällande 
diskontot. 
Till följd av den lagändring som föreslås i föregående avsnitt kommer 
Riksgäldskontoret överta uppgiften att meddela diskontot. Bestämmelsen 
i 10 § lagen om avräkning vid återbetalning av skatter och avgifter måste 
därmed ändras. 
För att uppnå en mer enhetlig ordning inom skatteområdet anser 
regeringen dock att kopplingen till diskontot bör upphöra och att 
ränteberäkningen i stället knytas till räntebestämmelserna i 
skattebetalningslagen (1997:483). Enligt den lagen gäller att en 
skattskyldig tillgodoförs ränta motsvarande 45 procent av den s.k. 
basräntan, dvs. den räntesats som gäller för sexmånaders statsskuldväxlar 
fastställd till helt procenttal (19 kap. 3 och 14 §§ skattebetalningslagen). 
Historiskt sett har 45 procent av basräntan varit en lägre räntesats än 
diskontot. För närvarande är dock skillnaden försumbar.
5.3 Övriga följdändringar
Regeringens förslag: Hänvisning till det av Riksbanken fastställda 
diskontot ersätts med hänvisning till det av Riksgäldskontoret 
fastställda diskontot i 
– jordabalken,
– räntelagen (1975:635),
– lagen (1980:1102) om handelsbolag och enkla bolag,
– lagen (1984:649) om företagshypotek,
– lagen (1992:72) om koncessionsavgift på televisionens område,
– sjölagen (1994:1009),
– lagen (1995:1571) om insättningsgaranti.
Skälen för regeringens förslag: I ett antal författningar förekommer 
hänvisningar till det av Riksbanken fastställda diskontot. Till följd av den 
lagändring som föreslås i avsnitt 5.1 kommer Riksbanken inte längre att 
meddela något diskonto. Regeringen avser att i förordning ge Riksgälds-
kontoret i uppgift att fastställa och offentliggöra diskontot. Därför 
föreslår regeringen att hänvisningarna i lag till det av Riksbanken 
fastställda diskontot ersätts med hänvisning till det av Riksgäldskontoret 
fastställda diskontot.
5.4 Riksbankens medverkan i finansiering inom IMF
Regeringens förslag: Bestämmelserna i 7 kap. 4 § lagen (1988:1385) 
om Sveriges riksbank ändras så att Riksbanken får delta i finansiering 
inom ramen för IMF:s verksamhet.
Riksdagen skall lämna sitt medgivande beträffande de engagemang 
som inte har något valutapolitiskt syfte. Något medgivande behövs 
dock inte om det finns särskilda skäl.
Riksbankens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Skälen för regeringens förslag: IMF har svårigheter att finna 
finansiering för den s.k. mjuka utlåningen, dvs. utlåning till de fattigaste 
och mest skuldtyngda utvecklingsländerna. IMF försöker därför inom 
ramen för fondens stadga arrangera olika finansieringslösningar. De 
arrangemang som hittills varit aktuella förutsätter godkännande eller 
någon form av medverkan från berörda medlemsländer. I det följande ges 
exempel på sådana arrangemang.
I december 1998 beviljades Brasilien ett lån från IMF på 13 miljarder 
SDR (147,5 miljarder kronor). Lånet var delvis finansierat genom ett 
NAB-arrangemang. IMF föreslog att en del av ränteintäkterna från lånet 
skulle användas för att finansiera den mjuka utlåningen. Den aktuella 
delen av ränteintäkterna var ursprungligen avsedd för IMF:s allmänna 
reserver, vilka skyddar fondens ordinarie resurser, dvs. insatskapital från 
centralbankerna. En sådan överföring av ränteintäkterna till den mjuka 
utlåningen förutsatte att de bakomliggande kreditgivarna – bland andra 
Riksbanken – var eniga och medgav överföringen. I likhet med övriga 
kreditgivare medgav Riksbanken överföringen. Riksbankens valutareserv 
påverkades inte härav.
Ett annat fall innebär att ett särskilt reservkonto skall användas för den 
mjuka utlåningen. Det aktuella kontot, the Special Contingent Account-2 
(SCA-2), skall skydda IMF mot eventuella förluster för särskilt riskfylld 
utlåning av de allmänna resurserna till en begränsad grupp 
utvecklingsländer. SCA-2 har byggts upp genom högre avgifter än de 
ordinarie för låntagarländerna och lägre intäkter än de normala för 
långivarländerna. Kontot, som omfattar 1 miljard SDR (11,3 miljarder 
kronor), behövs inte längre. Då kontot upplöses får varje land avgöra om 
det vill ha tillbaka sin andel eller låna ut medlen till IMF:s mjuka 
utlåning. Riksbankens andel utgör ca 10,6 miljoner SDR (120 miljoner 
kronor).
Det är sannolikt att liknande arrangemang i framtiden kommer att 
initieras av IMF. Frågan är vilken legal grund det finns enligt svensk rätt 
för Riksbankens medverkan i sådana finansieringslösningar som nu 
beskrivits. Den frågan får bedömas i första hand med utgångspunkt i 7 
kap. 4 § första stycket riksbankslagen. Enligt den bestämmelsen får 
Riksbanken i valutapolitiskt syfte bevilja kredit till bl.a. IMF. Det är av 
två skäl oklart om den bestämmelsen är tillämplig på de nu aktuella 
arrangemangen.
För det första är det tveksamt om kravet på valutapolitiskt syfte är 
uppfyllt. Den mjuka utlåningen går ju till utvecklingsländer där 
rubbningar i betalningsbalansen och strukturproblem normalt sett inte är 
något hot mot den internationella monetära stabiliteten. Det kan därför 
hävdas att finansiering av mjuk utlåning inte är en åtgärd av 
valutapolitisk art.
För det andra kan finansieringslösningarna innebära att 
medlemsländerna medverkar i annan form än genom kreditgivning. Ett 
exempel på sådana engagemang är det tidigare nämnda fallet om 
överföring av ränteintäkter till IMF:s mjuka utlåning.
Det sagda betyder att det är tveksamt om riksbankslagen ger stöd för 
Riksbankens medverkan i sådana arrangemang som nu är aktuella.
Det återstår då att bedöma om regeringsformens bestämmelser om 
internationella överenskommelser (10 kap. regeringsformen) i stället bör 
tillämpas. De bestämmelserna innebär i huvudsak att regeringen, i vissa 
fall efter riksdagens godkännande, ingår internationella 
överenskommelser eller gör ett internationellt åtagande för Sverige. Ett 
godkännande från riksdagen bör krävas t.ex. om en överenskommelse 
eller ett åtagande innebär ett förfogande över valutareserven (jfr 9 kap. 8 
§ och 10 kap. 2 § regeringsformen). Regeringen kan också uppdra åt en 
förvaltningsmyndighet att ingå en internationell överenskommelse eller 
göra ett internationellt åtagande när riksdagens (eller utrikesnämndens) 
medverkan inte behövs.
Enligt Riksbankens mening passar regeringsformens bestämmelser om 
internationella överenskommelser mindre väl för medverkan i sådana 
arrangemang som nu är aktuella. Regeringen delar denna bedömning.
Enligt IMF:s stadga skall alla medlemmar kunna låna från IMF. För att 
utvecklingsländer även i praktiken skall ha denna möjlighet, bör det 
finnas tillgång till utlåning på mjuka villkor. Sverige stöder IMF:s mjuka 
utlåning. Den mjuka utlåningen har begränsad omfattning i förhållande 
till IMF:s hela utlåningsverksamhet. Det är därför naturligt att 
Riksbanken får möjlighet att finansiera även fondens mjuka utlåning och 
därmed ge sitt stöd till hela fondens verksamhet.
Regeringen instämmer med Riksbanken och anser mot denna bakgrund 
att riksbankslagen bör ändras på så sätt att det blir klart att Riksbanken 
har lagligt utrymme att medverka i sådana finansieringslösningar. För att 
åstadkomma detta bör 7 kap. 4 § riksbankslagen ändras så att finansiering 
av IMF:s verksamhet kan ske i även andra former än genom 
kreditgivning och utan att det föreligger något valutapolitiskt syfte. 
Den nya bestämmelsen bör, i linje med de nuvarande reglerna i 7 kap. 
4 § riksbankslagen, ge Riksbanken en möjlighet men ingen skyldighet att 
medverka i finansiering inom ramen för IMF:s verksamhet. De 
transaktioner som aktualiserat detta ärende har typiskt sett inte något 
valutapolitiskt syfte. En medverkan från Riksbankens sida ligger därför 
utanför en centralbanks egentliga uppgifter. Riksbanken måste i varje 
enskilt fall bedöma om det är lämpligt att delta i finansiering av IMF:s 
verksamhet. Riksbankens engagemang måste naturligtvis hela tiden vara 
förenligt med en ansvarsfull förvaltning av valutareserven. En 
förutsättning för Riksbankens engagemang i den mjuka utlåningen bör 
också vara att Sveriges andel vid varje tillfälle vilar på en rimlig 
bördefördelning mellan de rikare medlemsländerna i IMF. Dessutom bör, 
i enlighet med de nuvarande bestämmelserna, riksdagen som huvudregel 
lämna sitt medgivande beträffande de engagemang som inte har något 
valutapolitiskt syfte
6 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
De föreslagna ändringarna bör träda i kraft den 1 juli 2000. För att 
klargöra att ränta som avser tid före ikraftträdandet av lagändringarna 
även fortsättningsvis skall beräknas med utgångspunkt i det diskonto som 
Riksbanken fastställde för den aktuella tidpunkten, bör en 
övergångsbestämmelse införas i berörda lagar. 
7 Ekonomiska konsekvenser
Överflyttandet av bestämningen och offentliggörandet av diskontot från 
Riksbanken till Riksgäldskontoret kommer inte att medföra några 
kostnader.
Riksbankens medverkan i finansiering inom ramen för IMF:s 
verksamhet bedöms inte få några kostnadsmässiga effekter.
8 Författningskommentar
8.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:1385) om 
Sveriges riksbank
6 kap. 4 § 
Ändringen, som behandlas i avsnitt 5.1, innebär att Riksbanken inte 
längre har någon skyldighet att publicera beslut om diskontoförändringar. 
Detta medför samtidigt att Riksbanken över huvud taget inte skall fatta 
beslut som rör diskontot.
7 kap. 4 §
De föreslagna ändringarna, som behandlas i avsnitt 5.4,  innebär att den 
nuvarande bestämmelsen i första stycket om kreditgivning till IMF 
flyttas till ett nytt fjärde stycke. Den föreslagna nya bestämmelsen 
omfattar inte bara kreditgivning utan även andra finansieringsformer, 
utom långsiktiga internationella låneåtaganden (som t.ex. GAB och 
NAB) och tillskott av insatskapital, vilka regleras i andra respektive 
tredje styckena (se vidare härom i avsnitt 4.2).
Förslaget innebär att Riksbanken kan underlåta att inhämta riksdagens 
medgivande vid finansieringsåtgärder som inte är av valutapolitisk art 
under förutsättning att det finns särskilda skäl. Exempel på sådana skäl 
kan vara att riksdagens medgivande inte hinner inhämtas innan en 
transaktion för den mjuka utlåningen skall genomföras. Ett annat 
exempel bör vara att det aktuella engagemanget är så obetydligt att det 
framstår som obehövligt att vända sig till riksdagen. 
8.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1985:146) om 
avräkning vid återbetalning av skatter och avgifter
10 § 
Ändringen, som behandlas i avsnitt 5.2, innebär att ränta på belopp som 
skall betalas tillbaka skall beräknas på samma sätt som intäktsränta enligt 
skattebetalningslagen, dvs. efter en räntesats som motsvarar 45 procent 
av basräntan.
8.3 Övriga förslag till lagändringar
Ändringarna i de övriga lagar som omfattas av förslaget består i att ordet 
Riksbanken byts ut mot Riksgäldskontoret. Frågan behandlas i avsnitt 
5.3.
Remissinstanser: departementspromemorian 
Diskontot som referensränta (Ds 1989:76) 
Bankinspektionen, Försäkringsinspektionen, Kommerskollegium, Kon-
sumentverket, Statens industriverk, Riksskatteverket, Riksrevisions-
verket, Hovrätten över Skåne och Blekinge, Kammarrätten i Göteborg, 
fullmäktige i Sveriges riksbank, Riksgäldskontoret, Svenska bank-
föreningen, Svenska sparbanksföreningen, Sparbankernas bank, Sveriges 
Föreningsbankers Förbund, Föreningsbankernas bank, Konungariket 
Sveriges stadshypotekskassa, Sveriges allmänna hypoteksbank, Svenska 
skeppshypotekskassan, Finansbolagens Förening, Svenska 
Fondhandlareföreningen, Föreningen svenska 
penningmarknadsmäklarna, Näringsfrihetsombudsmannen, 
Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens Centralorganisation, 
Centralorganisationen SACO/SR, Svenska bankmannaförbundet, 
Svenska Arbetsgivareföreningen, Småföretagens Riksorganisation, 
Företagareförbundet, Sveriges Industriförbund, Svensk Industriförening, 
Svenska kommunförbundet, Svenska Försäkringsbolags Riksförbund, 
Sveriges Köpmannaförbund, Svenska handelskammarförbundet, Sveriges 
Advokatsamfund, Föreningen Auktoriserade Revisorer, Svenska 
revisorssamfundet, Grossistförbundet Svensk Handel, Kooperativa 
förbundet, HSB:s Riksförbund ekonomisk förening, Allmänna 
pensionsfonden – första-tredje fondstyrelserna, Lantbrukarnas 
riksförbund, länstyrelsen i Kopparbergs län, länstyrelsen i Östergötlands 
län, Föreningen Sveriges Kronofogdar, Lantmäteriverket, Stockholms 
Handelskammare och Sydsvenska Handelskammaren.
Finansdepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 3 februari 2000
Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden 
Hjelm-Wallén, Freivalds, Thalén, Ulvskog, Lindh, Sahlin, von Sydow, 
Klingvall, Pagrotsky, Östros, Messing, Engqvist, Rosengren, 
Larsson, Wärnersson, Lejon, Lövdén, Ringholm
Föredragande: statsrådet Ringholm
                                     
Regeringen beslutar proposition 1999/2000:50 Ansvaret för fastställande 
av diskontot m.m.
  Lagen omtryckt 1999:19.
  Balken omtryckt 1971:1209.
  Senaste lydelse 1985:172.
  Senaste lydelse 1984:291.
  Senaste lydelse 1985:174.
  Senaste lydelse 1997:119.
1
Prop. 1999/2000:50
Prop. 1999/2000:50
Prop. 1999/2000:50
27
29
Prop. 1999/2000:50
Bilaga 1
Prop. 1999/2000:50
                