Regeringskansliets rättsdatabaser

Regeringens proposition 2025/26:262 Utmönstring av permanent uppehållstillstånd och anpassning av svensk rätt till EU:s migrations- och asylpakt Prop. 2025/26:262 Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen. Stockholm den 30 april 2026 Lotta Edholm Johan Forssell (Justitiedepartementet) Propositionens huvudsakliga innehåll Regeringen genomför ett paradigmskifte inom svensk migrationspolitik. Målet är att minska den asylrelaterade invandringen till hållbara nivåer för att skapa bättre förutsättningar för integration och för att minska utanförskapet. Ett viktigt led i det arbetet är att anpassa det svenska regelverket för beviljande av internationellt skydd och asylförfarandet till EU:s rättsliga miniminivå. I propositionen föreslår regeringen därför att möjligheten för vissa utlänningar att beviljas permanent uppehållstillstånd ska utmönstras ur utlänningslagen (2005:716). Propositionen innehåller även förslag om anpassning av svensk rätt till EU:s migrations- och asylpakt. Förslagen innebär bl.a. följande: Terminologin och systematiken för det svenska asylförfarandet ändras. Det s.k. gränsförfarandet för asyl tillämpas i fler situationer än de som är obligatoriska enligt EU-rätten. Rätten till offentligt biträde vid handläggningen av ärenden om internationellt skydd hos Migrationsverket begränsas. Polismyndigheten, Migrationsverket respektive regionerna ansvarar för utförandet av det nya s.k. screeningförfarandet. Åldersgränsen för att ta fingeravtryck och fotografier i vissa fall under migrationsprocessen sänks till sex år. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 12 juli 2026, förutom ändringarna i den nya mottagandelagen som föreslås träda i kraft den 2 oktober 2026. Innehållsförteckning 1Förslag till riksdagsbeslut10 2Lagtext12 2.1Förslag till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716)12 2.2Förslag till lag om ändring i föräldrabalken66 2.3Förslag till lag om ändring i socialförsäkringsbalken67 2.4Förslag till lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga68 2.5Förslag till lag om ändring i folkbokföringslagen (1991:481)69 2.6Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård71 2.7Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård73 2.8Förslag till lag om ändring i lagen (1994:137) om mottagande av asylsökande m.fl.75 2.9Förslag till lag om ändring i studiestödslagen (1999:1395)76 2.10Förslag till lag om ändring i lagen (2001:82) om svenskt medborgarskap79 2.11Förslag till lag om ändring i lagen (2001:454) om behandling av personuppgifter inom socialtjänsten82 2.12Förslag till lag om ändring i lagen (2005:429) om god man för ensamkommande barn83 2.13Förslag till lag om ändring i lagen (2008:290) om godkännande för forskningshuvudmän att ta emot gästforskare86 2.14Förslag till lag om ändring i lagen (2008:344) om hälso- och sjukvård åt asylsökande m.fl.88 2.15Förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)90 2.16Förslag till lag om ändring i plan- och bygglagen (2010:900)91 2.17Förslag till lag om ändring i lagen (2013:156) om samhällsorientering för vissa nyanlända invandrare92 2.18Förslag till lag om ändring i lagen (2013:407) om hälso- och sjukvård till vissa utlänningar som vistas i Sverige utan nödvändiga tillstånd93 2.19Förslag till lag om ändring i utlänningsdatalagen (2016:27)94 2.20Förslag till lag om ändring i lagen (2016:38) om mottagande av vissa nyanlända invandrare för bosättning98 2.21Förslag till lag om ändring i lagen (2017:584) om ansvar för etableringsinsatser för vissa nyanlända invandrare100 2.22Förslag till lag om ändring i lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område101 2.23Förslag till lag om ändring i lagen (2022:700) om särskild kontroll av vissa utlänningar103 2.24Förslag till lag om ändring i lagen (2024:79) om placering av barn i skyddat boende110 2.25Förslag till lag om ändring i lagen (2024:691) om folkbokföring av utlänningar med tillfälligt skydd i vissa fall111 2.26Förslag till lag om ändring i lagen (2025:945) om ändring i utlänningsdatalagen (2016:27)112 2.27Förslag till lag om ändring i mottagandelagen (2026:000)114 2.28Förslag till lag om ändring i lagen (2026:000) om ändring i lagen (2023:339) om ändring i lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område123 2.29Förslag till lag om ändring i lagen (2026:000) om ändring i lagen (2025:947) om ändring i lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område125 3Ärendet och dess beredning127 4Utmönstring av permanent uppehållstillstånd i vissa fall129 4.1Hittillsvarande regler129 4.2Behovet av ändrade regler130 4.3Möjligheten att beviljas permanent uppehållstillstånd för vissa grupper bör tas bort131 4.4Utlänningar som har utvisats på grund av brott bör inte kunna beviljas permanent uppehållstillstånd138 4.5Reglerna om permanent uppehållstillstånd bör ändras även för s.k. spårbytare139 4.6Vissa följdändringar gällande anhöriginvandring140 4.7Möjligheten att upphäva ett avlägsnandebeslut bör utökas i vissa fall145 4.8Vissa ändringar rörande svenskt medborgarskap147 5Anpassning av svensk rätt till migrations- och asylpakten150 5.1Migrations- och asylpakten i korthet150 5.2Svensk rätt bör anpassas till rättsakterna i migrations- och asylpakten150 5.3Ett nytt kapitel i utlänningslagen om internationellt skydd154 6Asylprocedurförordningen155 6.1Inledning155 6.2Systematiken i asylförfarandet155 6.3Definitioner157 6.4Beslutande myndighet159 6.5Kommunikation med sökanden162 6.6Undantag från rätten att stanna kvar i Sverige under det administrativa förfarandet163 6.7Personliga intervjuer169 6.8Åldersbedömning av underåriga171 6.9Prövningen av och handläggningstiden för ansökningar om internationellt skydd175 6.10Beslut om ansökningar om internationellt skydd178 6.11Beslut om återvändande180 6.12Nekad prövning av ansökningar om internationellt skydd183 6.13Uppenbart ogrundade ansökningar186 6.14Återkallelse av ansökningar om internationellt skydd188 6.15Gränsförfarandet för asyl190 6.16Efterföljande ansökningar201 6.17Säkra länder208 6.18Återkallelse av internationellt skydd211 6.19Rätten till effektivt rättsmedel212 6.20Överklagandefrister215 6.21Överklagandets suspensiva verkan220 6.22Handläggningstid hos migrationsdomstolarna226 7Skyddsgrundsförordningen230 7.1Inledning230 7.2Flyktingar och subsidiärt skyddsbehövande230 7.3Uppehållstillstånd för familjemedlemmar (familjesammanhållning)233 7.4Uppehållstillstånd för personer som beviljats internationellt skydd238 7.5Resehandlingar242 7.6Vissa ändringar i bestämmelserna om ställning som varaktigt bosatt246 7.7Medborgare i andra EU-stater248 7.8Behov av ändringar i andra författningar252 8Screeningförordningen253 8.1Inledning253 8.2Ansvariga för screening254 8.3Platser för screening262 8.4Rätten att hålla kvar någon för screening263 8.5Hälsokontroll266 8.6Sårbarhetskontroll268 8.7Identifiering eller verifiering av identitet och säkerhetskontroll271 8.8Nya möjligheter att använda lagrad biometri276 8.9Nya uppgiftsskyldigheter277 8.10Frågor om personuppgiftsbehandling281 9Eurodacförordningen286 9.1Inledning286 9.2Utökad upptagning av biometriska uppgifter287 9.3Sänkt åldersgräns för att ta fingeravtryck i vissa fall292 9.4Eurodacförordningens förhållande till dataskyddsregleringen296 10Asyl- och migrationshanteringsförordningen298 10.1Inledning298 10.2Överklagande av beslut om överföring299 11Mottagandedirektivet301 11.1Inledning301 11.2Direktivet har behandlats i flera lagstiftningsärenden302 11.3Ytterligare åtgärder för att genomföra direktivet303 11.4Boende på bestämd plats när en sökande befinner sig i gränsförfarandet303 11.5Ytterligare omständigheter ska få beaktas vid bedömningen av om det finns risk för att sökande avviker306 11.6En utökad underrättelseskyldighet för sökande av internationellt skydd308 11.7Begränsning av tillträde till arbetsmarknaden vid påskyndat prövningsförfarande309 11.8Begränsning av rätten till dagersättning och tillträde till arbetsmarknaden om sökanden befinner sig i fel medlemsstat310 11.9Ytterligare grund för nedsättning av dagersättning313 11.10Kraven på underårigas skolgång och utbildning kräver inte författningsåtgärder316 11.11Kraven på språkkurser och yrkesutbildning för sökande kräver inte författningsåtgärder320 11.12Kraven på bedömning av särskilda mottagandebehov kräver inte författningsåtgärder323 11.13Kraven på tillgång till kostnadsfritt rättsligt bistånd och biträde kräver inte författningsåtgärder325 12Förordningen om återvändandegränsförfarande327 12.1Inledning327 12.2Gränsförfarandet för återvändande327 13Vidarebosättningsförordningen330 13.1Inledning330 13.2Uppehållstillståndens giltighetstid för vidarebosatta och deras familjemedlemmar331 14Ensamkommande barn334 14.1Anpassning av svensk rätt till migrations- och asylpaktens bestämmelser om företrädare för ensamkommande barn334 14.2Anpassning av svensk rätt till skyddsgrundsförordningens bestämmelser om ensamkommande barn349 15Kostnadsfri rättslig rådgivning, rättsligt bistånd och biträde353 15.1Utlänningslagens regler om offentligt biträde bör anpassas till migrations- och asylpakten och EU:s rättsliga miniminivå353 15.2Rätten till kostnadsfri rättslig rådgivning356 15.2.1Rätten till offentligt biträde för den som söker internationellt skydd bör begränsas356 15.2.2Ersättningen för kostnadsfri rättslig rådgivning bör tidsbegränsas365 15.2.3Rätten till offentligt biträde för kostnadsfri rättslig rådgivning bör uteslutas i vissa fall369 15.2.4Vissa beslut om offentligt biträde för kostnadsfri rättslig rådgivning bör inte få överklagas särskilt370 15.3Kostnadsfritt rättsligt bistånd och biträde i överklagandeprocessen enligt asylprocedurförordningen371 15.3.1Rätten till kostnadsfritt rättsligt bistånd och biträde vid ett överklagande bör tillgodoses genom offentligt biträde371 15.3.2Den enskilde bör inte ha rätt till offentligt biträde i vissa fall373 15.3.3En domstols beslut att neka eller entlediga ett offentligt biträde bör inte kunna överklagas376 15.4Kostnadsfritt rättsligt bistånd och biträde i överklagandeprocessen enligt asyl- och migrationshanteringsförordningen377 15.4.1Rätten till kostnadsfritt rättsligt bistånd och biträde vid ett överklagande bör tillgodoses genom offentligt biträde377 15.4.2Ett offentligt biträde bör inte förordnas om överklagandet anses sakna rimliga utsikter till framgång378 15.4.3Ett beslut att neka offentligt biträde i överklagandeprocessen bör inte kunna överklagas380 16Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser381 16.1Ikraftträdande381 16.2Övergångsbestämmelser382 17Konsekvenser388 18Författningskommentar401 18.1Förslaget till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716)401 18.2Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken430 18.3Förslaget till lag om ändring i socialförsäkringsbalken430 18.4Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga431 18.5Förslaget till lag om ändring i folkbokföringslagen (1991:481)431 18.6Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård432 18.7Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård432 18.8Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:137) om mottagande av asylsökande m.fl.432 18.9Förslaget till lag om ändring i studiestödslagen (1999:1395)433 18.10Förslaget till lag om ändring i lagen (2001:82) om svenskt medborgarskap434 18.11Förslaget till lag om ändring i lagen (2001:454) om behandling av personuppgifter inom socialtjänsten435 18.12Förslaget till lag om ändring i lagen (2005:429) om god man för ensamkommande barn435 18.13Förslaget till lag om ändring i lagen (2008:290) om godkännande för forskningshuvudmän att ta emot gästforskare437 18.14Förslaget till lag om ändring i lagen (2008:344) om hälso- och sjukvård åt asylsökande m.fl.437 18.15Förslaget till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)438 18.16Förslaget till lag om ändring i plan- och bygglagen (2010:900)439 18.17Förslaget till lag om ändring i lagen (2013:156) om samhällsorientering för vissa nyanlända invandrare439 18.18Förslaget till lag om ändring i lagen (2013:407) om hälso- och sjukvård till vissa utlänningar som vistas i Sverige utan nödvändiga tillstånd439 18.19Förslaget till lag om ändring i utlänningsdatalagen (2016:27)439 18.20Förslaget till lag om ändring i lagen (2016:38) om mottagande av vissa nyanlända invandrare för bosättning441 18.21Förslaget till lag om ändring i lagen (2017:584) om ansvar för etableringsinsatser för vissa nyanlända invandrare441 18.22Förslaget till lag om ändring i lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område442 18.23Förslaget till lag om ändring i lagen (2022:700) om särskild kontroll av vissa utlänningar442 18.24Förslaget till lag om ändring i lagen (2024:79) om placering av barn i skyddat boende445 18.25Förslaget till lag om ändring i lagen (2024:691) om folkbokföring av utlänningar med tillfälligt skydd i vissa fall446 18.26Förslaget till lag om ändring i lagen (2025:945) om ändring i utlänningsdatalagen (2016:27)446 18.27Förslaget till lag om ändring i mottagandelagen (2026:000)446 18.28Förslaget till lag om ändring i lagen (2026:000) om ändring i lagen (2023:339) om ändring i lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område451 18.29Förslaget till lag om ändring i lagen (2026:000) om ändring i lagen (2025:947) om ändring i lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område451 Skyddsgrundsförordningen453 Rättelse skyddsgrundsförordningen487 Asylprocedurförordningen488 Rättelse asylprocedurförordningen564 Förordningen om återvändandegränsförfarande566 Vidarebosättningsförordningen576 Rättelse vidarebosättningsförordningen594 Asyl- och migrationshanteringsförordningen595 Rättelse asyl- och migrationshanteringsförordningen666 Screeningförordningen669 Rättelse screeningförordningen697 Eurodacförordningen699 Rättelse Eurodacförordningen768 Mottagandedirektivet771 Rättelse mottagandedirektivet806 Sammanfattning av delbetänkandet Utmönstring av permanent uppehållstillstånd och vissa anpassningar till miniminivån enligt EU:s migrations- och asylpakt (SOU 2025:31)807 Delbetänkandets lagförslag812 Förteckning över remissinstanserna829 Sammanfattning av promemorian Migrations- och asylpakten (Ds 2025:30)830 Promemorians lagförslag842 Förteckning över remissinstanserna932 Sammanfattning av slutbetänkandet Vissa åtgärder för stärkt återvändandeverksamhet och utlänningskontroll (SOU 2024:80) i relevanta delar933 Slutbetänkandets lagförslag i relevanta delar936 Förteckning över remissinstanserna937 Lagrådsremissens lagförslag939 Lagrådets yttrande1055 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 30 april 20261078 Förslag till riksdagsbeslut Regeringens förslag: Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716). Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i föräldrabalken. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i socialförsäkringsbalken. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i folkbokföringslagen (1991:481). Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1994:137) om mottagande av asylsökande m.fl. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i studiestödslagen (1999:1395). Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2001:82) om svenskt medborgarskap. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2001:454) om behandling av personuppgifter inom socialtjänsten. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2005:429) om god man för ensamkommande barn. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2008:290) om godkännande för forskningshuvudmän att ta emot gästforskare. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2008:344) om hälso- och sjukvård åt asylsökande m.fl. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400). Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i plan- och bygglagen (2010:900). Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2013:156) om samhällsorientering för vissa nyanlända invandrare. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2013:407) om hälso- och sjukvård till vissa utlänningar som vistas i Sverige utan nödvändiga tillstånd. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i utlänningsdatalagen (2016:27). Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2016:38) om mottagande av vissa nyanlända invandrare för bosättning. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2017:584) om ansvar för etableringsinsatser för vissa nyanlända invandrare. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2022:700) om särskild kontroll av vissa utlänningar. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2024:79) om placering av barn i skyddat boende. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2024:691) om folkbokföring av utlänningar med tillfälligt skydd i vissa fall. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2025:945) om ändring i utlänningsdatalagen (2016:27). Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i mottagandelagen (2026:000). Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2026:000) om ändring i lagen (2023:339) om ändring i lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2026:000) om ändring i lagen (2025:947) om ändring i lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område. Lagtext Regeringen har följande förslag till lagtext. Förslag till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716) Härigenom föreskrivs i fråga om utlänningslagen (2005:716) dels att 4 kap., 1 kap. 3 och 6 a §§, 5 kap. 1 c och 2 §§, 12 kap. 8 b, 19 och 19 a §§, 13 kap. 1 och 19 §§ och 14 kap. 14 a § ska upphöra att gälla, dels att rubrikerna närmast före 1 kap. 3 och 6 a §§, 13 kap. 19 § och 14 kap. 14 a § ska utgå, dels att 1 kap. 1, 7, 9, 14 och 15 §§, 2 kap. 1 a, 1 d, 2, 8 a och 8 c §§, 5 kap. 1–1 b, 2 a, 2 b, 3, 3 a, 3 d, 3 g, 5, 6, 8, 17 och 18 §§, 5 a kap. 1 och 1 a §§, 5 b kap. 10 §, 6 a kap. 2, 4 och 10 §§, 8 kap. 16, 17, 19, 21 och 27 §§, 9 kap. 4, 6 och 8 §§, 11 kap. 5 §, 12 kap. 3, 7, 8 a, 9 a, 16, 16 b, 16 c, 17 a, 18, 18 a och 19 b §§, 13 kap. 9 a, 10 och 17 §§, 14 kap. 5, 6, 6 a, 8 och 11 §§, 15 kap. 1 och 3 §§, 16 kap. 9 och 11 §§, 17 kap. 1 §, 18 kap. 1, 1 a, 3 och 4 §§, 20 kap. 2 §, 21 kap. 2 och 5 §§, 22 kap. 2 §, 23 kap. 2 a § och rubrikerna närmast före 5 kap. 1 och 2 a §§, 12 kap. 8 a och 9 a §§, 13 kap. 10 § och 14 kap. 6 § ska ha följande lydelse, dels att rubriken till 2 kap. ska lyda ”Villkor för att en utlänning ska få resa in i samt vistas och arbeta i Sverige samt bestämmelser om främlingspass och resedokument”, dels att det ska införas ett nytt kapitel, 4 kap., tjugotvå nya paragrafer, 1 kap. 3 c–3 e §§, 2 kap. 1 e–1 g och 12 §§, 5 a kap. 7 a §, 7 kap. 7 j §, 8 kap. 16 a och 18 a §§, 9 kap. 2 a, 2 b och 11 a §§, 14 kap. 1 a §, 16 kap. 3 b och 9 a §§, 17 kap. 4 och 5 §§ och 18 kap. 1 b–2 a §§, och närmast före 1 kap. 3 c och 3 e §§, 5 kap. 1 a och 1 b §§, 5 a kap. 7 a §, 8 kap. 16 a §, 9 kap. 2 a § och 14 kap. 1 a § nya rubriker av följande lydelse. Lydelse enligt SFS 2026:385 Föreslagen lydelse 1 kap. 1 § I denna lag finns föreskrifter om – lagens innehåll, vissa definitioner och allmänna bestämmelser (1 kap.), – villkor för att en utlänning ska få resa in i samt vistas och arbeta i Sverige (2 kap.), – villkor för att en utlänning ska få resa in i samt vistas och arbeta i Sverige samt bestämmelser om främlingspass och resedokument (2 kap.), – visering (3 kap.), – uppehållsrätt (3 a kap.), – uppehållsstatus, uppehållsrätt och bevis för gränsarbetare som kompletterar bestämmelserna i utträdesavtalet mellan Förenade kungariket och EU (3 b kap.), – flyktingar och andra skyddsbehövande (4 kap.), – internationellt skydd (4 kap.), – uppehållstillstånd (5 kap.), – ställning som varaktigt bosatt i Sverige (5 a kap.), – uppehållstillstånd för forskning, studier inom högre utbildning, viss praktik, visst volontärarbete och au pair-arbete (5 b kap.), – arbetstillstånd (6 kap.), – EU-blåkort (6 a kap.), – tillstånd för företagsintern förflyttning, ICT (6 b kap.), – tillstånd för säsongsarbete (6 c kap.), – återkallelse av tillstånd (7 kap.), – avvisning och utvisning (8 kap.), – utvisning på grund av brott (8 a kap.), – kontroll- och tvångsåtgärder (9 kap.), – anmälningsskyldighet och områdesbegränsning för vissa utlänningar (9 a kap.), – förvar och uppsikt avseende utlänningar (10 kap.), – hur en utlänning som hålls i förvar ska behandlas (11 kap.), – verkställighet av beslut om avvisning och utvisning (12 kap.), – handläggningen av ärenden hos förvaltningsmyndigheterna m.m. (13 kap.), – överklagande av förvaltningsmyndighets beslut (14 kap.), – nöjdförklaring (15 kap.), – migrationsdomstolar och Migrationsöverdomstolen (16 kap.), – skyldighet att lämna uppgifter (17 kap.), – offentligt biträde (18 kap.), – kostnadsansvar (19 kap.), – bestämmelser om straff m.m. (20 kap.), – tillfälligt skydd (21 kap.), – tribunalvittnen (22 kap.), och – särskilda bemyndiganden (23 kap.). Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Det gemensamma europeiska systemet för migration och internationellt skydd 3 c § I denna lag avses med – skyddsgrundsförordningen: Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1347 av den 14 maj 2024 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande och för innehållet i det beviljade skyddet, om ändring av rådets direktiv 2003/109/EG och om upphävande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU, – asylprocedurförordningen: Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1348 av den 14 maj 2024 om upprättande av ett gemensamt förfarande för internationellt skydd i unionen och om upphävande av direktiv 2013/32/EU, – förordningen om återvändandegränsförfarande: Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1349 av den 14 maj 2024 om inrättande av ett gränsförfarande för återvändande och om ändring av förordning (EU) 2021/1148, – vidarebosättningsförordningen: Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1350 av den 14 maj 2024 om inrättande av en unionsram för vidarebosättning och inresa av humanitära skäl samt om ändring av förordning (EU) 2021/1147, – asyl- och migrationshanteringsförordningen: Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1351 av den 14 maj 2024 om asyl- och migrationshantering, om ändring av förordningarna (EU) 2021/1147 och (EU) 2021/1060 och om upphävande av förordning (EU) nr 604/2013, – screeningförordningen: Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1356 av den 14 maj 2024 om införande av screening av tredjelandsmedborgare vid de yttre gränserna och om ändring av förordningarna (EG) nr 767/2008, (EU) 2017/2226, (EU) 2018/1240 och (EU) 2019/817, och – Eurodacförordningen: Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1358 av den 14 maj 2024 om inrättande av Eurodac för jämförelse av biometriska uppgifter för att effektivt tillämpa Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) 2024/1351 och (EU) 2024/1350 och rådets direktiv 2001/55/EG, och identifiera tredjelandsmedborgare och statslösa personer som vistas olagligt och om framställningar från medlemsstaternas brottsbekämpande myndigheter och Europol om jämförelse med Eurodacuppgifter för brottsbekämpande ändamål, om ändring av Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) 2018/1240 och (EU) 2019/818 och om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 603/2013. 3 d § Med internationellt skydd, ansökan om internationellt skydd, flyktingstatus och status som subsidiärt skyddsbehövande avses i denna lag detsamma som i skyddsgrundsförordningen och asylprocedurförordningen. Flyktingförklaring 3 e § Med flyktingförklaring avses i denna lag en förklaring enligt 5 kap. 1 b § första stycket om att en medborgare i en annan EU-stat är flykting i enlighet med Genèvekonventionen av den 28 juli 1951 angående flyktingars rättsliga ställning och protokollet till denna av den 31 januari 1967. Lydelse enligt SFS 2026:385 Föreslagen lydelse 7 § Säkerhetsärenden enligt denna lag är ärenden där Säkerhetspolisen av skäl som rör Sveriges säkerhet eller som annars har betydelse för allmän säkerhet förordar – att en utlänning ska avvisas eller utvisas, – att en utlännings ansökan om uppehållstillstånd eller arbetstillstånd ska avslås eller att en utlännings uppehållstillstånd eller arbetstillstånd ska återkallas, – att en utlänning inte ska beviljas statusförklaring eller att en utlännings statusförklaring ska återkallas, – att en utlänning inte ska beviljas internationellt skydd eller att en utlännings internationella skydd ska återkallas, – att en flyktingförklaring inte ska beviljas eller att en flyktingförklaring ska återkallas, – att en utlänning inte ska beviljas resedokument, – att en utlänning inte ska beviljas resedokument eller att en utlännings resedokument som har utfärdats med stöd av artikel 25 i skyddsgrundsförordningen ska återkallas, – att en utlänning inte ska beviljas främlingspass eller att en utlännings främlingspass ska återkallas, – att en utlännings ansökan om ställning som varaktigt bosatt ska avslås eller att en utlännings ställning som varaktigt bosatt ska återkallas, eller – att en utlänning som av allmän domstol har utvisats på grund av brott inte ska meddelas ett beslut om inhibition av verkställigheten eller beviljas ett uppehållstillstånd enligt 12 kap. 16 e § eller att ett beslut om inhibition av verkställigheten ska upphävas för en sådan utlänning enligt 12 kap. 17 d §. Ett ärende hos Migrationsverket om huruvida ny prövning ska beviljas enligt 12 kap. 19 eller 19 b § är ett säkerhetsärende om beslutet om avvisning eller utvisning har fattats i ett säkerhetsärende. Detsamma gäller ett ärende hos Migrationsverket om prövning enligt 12 kap. 17 a, 17 b, 17 c eller 17 d §, om beslutet om avvisning eller utvisning har fattats i ett säkerhetsärende. Ett ärende hos Migrationsverket om huruvida prövning ska beviljas enligt 12 kap. 19 b § är ett säkerhetsärende om beslutet om avvisning eller utvisning har fattats i ett säkerhetsärende. Detsamma gäller ett ärende hos Migrationsverket om prövning enligt 12 kap. 17 a, 17 b, 17 c eller 17 d §, om beslutet om avvisning eller utvisning har fattats i ett säkerhetsärende. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 9 § Det som föreskrivs om avvisning och utvisning i denna lag gäller i tillämpliga delar också för beslut om överföring enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 604/2013 av den 26 juni 2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat (omarbetning) (Dublinförordningen). Det som föreskrivs om avvisning och utvisning i denna lag gäller i tillämpliga delar också för beslut om återvändande i ärenden om internationellt skydd enligt asylprocedurförordningen och för beslut om överföring enligt asyl- och migrationshanteringsförordningen. 14 § Om en utlänning har ansökt om uppehållstillstånd, statusförklaring, resedokument eller ställning som varaktigt bosatt och Säkerhetspolisen har ansökt om att utlänningen ska utvisas enligt lagen (2022:700) om särskild kontroll av vissa utlänningar, ska ansökningarna handläggas tillsammans enligt den lagen. Om en utlänning har ansökt om uppehållstillstånd, internationellt skydd, flyktingförklaring, resedokument eller ställning som varaktigt bosatt och Säkerhetspolisen har ansökt om att utlänningen ska utvisas enligt lagen (2022:700) om särskild kontroll av vissa utlänningar, ska ansökningarna handläggas tillsammans enligt den lagen. En ansökan om uppehållstillstånd, statusförklaring, resedokument eller ställning som varaktigt bosatt av en utlänning som är utvisad enligt lagen om särskild kontroll av vissa utlänningar eller har meddelats motsvarande beslut enligt äldre lag och befinner sig i Sverige, ska handläggas enligt den lagen. En ansökan om uppehållstillstånd, internationellt skydd, flyktingförklaring, resedokument eller ställning som varaktigt bosatt av en utlänning som är utvisad enligt lagen om särskild kontroll av vissa utlänningar eller har meddelats motsvarande beslut enligt äldre lag och befinner sig i Sverige, ska handläggas enligt den lagen. 15 § Ska det vid tillämpningen av denna lag göras en bedömning av om det finns risk för att en utlänning avviker, får hänsyn endast tas till om denne 1. tidigare har hållit sig undan, 2. har uppgett att han eller hon inte har för avsikt att lämna landet efter ett beslut om avvisning eller utvisning, 3. har uppträtt under någon identitet som var felaktig, 4. inte har medverkat till att klarlägga sin identitet och därigenom försvårat prövningen av sin ansökan om uppehållstillstånd, 4. inte har medverkat till att klarlägga sin identitet och därigenom försvårat prövningen av sin ansökan om uppehållstillstånd eller internationellt skydd, 5. medvetet har lämnat oriktiga uppgifter eller undanhållit väsentlig information, 6. tidigare har överträtt ett meddelat återreseförbud, 7. har dömts för ett brott som kan leda till fängelse, eller 8. har utvisats av allmän domstol på grund av brott. För en sökande av internationellt skydd får även hänsyn tas till om sökanden är skyldig att befinna sig i en annan medlemsstat i enlighet med artikel 17.4 i asyl- och migrationshanteringsförordningen eller har överförts till den medlemsstat där sökanden är skyldig att befinna sig i enlighet med samma artikel, efter att ha avvikit till en annan medlemsstat. Hänsyn får även tas till om sökandens ansökan om internationellt skydd har avvisats enligt artikel 39.1 i asylprocedurförordningen eller avslagits som uppenbart ogrundad. 2 kap. 1 a § Om en utlänning inte har någon handling som gäller som pass och saknar möjlighet att skaffa en sådan handling, får Migrationsverket utfärda ett främlingspass för honom eller henne. Har en utlänning beviljats uppehållstillstånd som alternativt skyddsbehövande enligt 4 kap. 2 § eller beviljats skyddsstatus-förklaring enligt 4 kap. 3 c §, ska Migrationsverket utfärda ett främlingspass för utlänningen, om han eller hon inte kan få ett nationellt pass. Främlingspass ska dock inte utfärdas om tvingande hänsyn till den nationella säkerheten eller den allmänna ordningen kräver att så inte sker. En resehandling som utfärdas med stöd av artikel 25 i skyddsgrundsförordningen för en utlänning som innehar status som subsidiärt skyddsbehövande eller för en familjemedlem till en person som har beviljats internationellt skydd ska utfärdas i form av ett främlingspass. Migrationsverket får utfärda främlingspass även i andra fall, om det finns särskilda skäl. 1 d § Migrationsverket får återkalla ett främlingspass om det finns skäl för det med hänsyn till Sveriges säkerhet eller allmän säkerhet. Migrationsverket får återkalla ett främlingspass som har utfärdats med stöd av 1 a § första eller tredje stycket om det finns skäl för det med hänsyn till Sveriges säkerhet eller allmän säkerhet. Ett främlingspass som har utfärdats enligt 1 a § andra stycket får dock återkallas endast om tvingande hänsyn till den nationella säkerheten eller den allmänna ordningen kräver det. 1 e § Migrationsverket ska återkalla ett främlingspass som avses i 1 a § andra stycket om innehavarens status som subsidiärt skyddsbehövande återkallas eller, i fråga om familjemedlemmar till en person som har beviljats internationellt skydd, innehavarens uppehållstillstånd återkallas. Detsamma gäller om tvingande hänsyn till den nationella säkerheten eller den allmänna ordningen kräver det. 1 f § Migrationsverket får utfärda en särskild passhandling för resor utanför Sverige (resedokument) för en statslös utlänning. Ett resedokument ska dock inte utfärdas om tvingande hänsyn till den nationella säkerheten eller den allmänna ordningen kräver att så inte sker. Migrationsverket ska återkalla ett resedokument som avses i första stycket om innehavaren upphör att vara statslös. Första stycket gäller även en medborgare i en annan EU-stat som har beviljats flyktingförklaring. Migrationsverket ska återkalla ett resedokument som har utfärdats för en sådan person om innehavaren upphör att vara flykting. 1 g § Bestämmelser om resedokument för en utlänning som innehar flyktingstatus finns i artikel 25 i skyddsgrundsförordningen. Migrationsverket ska återkalla ett resedokument som har utfärdats med stöd av artikel 25 i skyddsgrundsförordningen om innehavarens flyktingstatus återkallats eller om tvingande hänsyn till den nationella säkerheten eller den allmänna ordningen kräver det. 2 § Regeringen får meddela föreskrifter om i vilka fall svenska myndigheter får utfärda pass för utlänningar. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilka handlingar som får godtas som pass. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om främlingspass. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om främlingspass och resedokument. 8 a § Kravet på visering enligt 3 § gäller inte för en utlänning som 1. är EES-medborgare, 2. har uppehållskort eller permanent uppehållskort som har utfärdats i Sverige eller av en behörig myndighet i en annan EES-stat, 3. har uppehållstillstånd, 4. har ställning som varaktigt bosatt i Sverige, eller 5. återtas enligt 6 a kap. 14 § eller 6 b kap. 19 §. Kravet på visering enligt 3 § för inresa gäller inte heller för en utlänning som återtas enligt 4 kap. 5 d §, 5 a kap. 7 § eller 5 b kap. 25 §. Kravet på visering enligt 3 § för inresa gäller inte heller för en utlänning som återtas enligt 5 a kap. 7 eller 7 a § eller 5 b kap. 25 §. 8 c § Kravet på arbetstillstånd enligt 7 § gäller inte för en utlänning som 1. är medborgare i Danmark, Finland, Island eller Norge, 2. har uppehållsrätt, eller 2. har uppehållsrätt, 3. har permanent uppehållstillstånd. 3. har permanent uppehållstillstånd, eller 4. har ställning som varaktigt bosatt i Sverige. 12 § I artikel 6 i screening-förordningen finns bestämmelser om att personer som avses i artikel 5.1 och 5.2 i den förordningen inte ska ges tillstånd att resa in i landet under pågående screening. I artikel 43.2 och 43.3 i asylprocedurförordningen finns bestämmelser om att personer som söker internationellt skydd och som är föremål för gränsförfarandet för asyl inte får tillåtas att resa in i landet. I artikel 4.1 i förordningen om återvändandegränsförfarande finns en bestämmelse om att tredjelandsmedborgare och statslösa personer vars ansökan har avslagits inom ramen för gränsförfarandet för asyl inte ska ges tillstånd att resa in i landet. 4 kap. Internationellt skydd Undantag från rätten att stanna kvar i Sverige 1 §    I de situationer som anges i artikel 10.4 a–c i asylprocedurförordningen ska en utlänning som har ansökt om internationellt skydd inte ha rätt att stanna kvar i Sverige under det administrativa förfarandet. I 8 kap. 16 a § andra stycket finns bestämmelser om beslut om avvisning och utvisning i de situationer som anges i artikel 10.4 a och c. I 12 kap. 8 a § finns bestämmelser om verkställighet av sådana beslut. 2 §    I de situationer som anges i artikel 56 i asylprocedurförordningen, och med undantag från artikel 68.5 d i den förordningen, ska en utlänning som har gjort en efterföljande ansökan inte ha rätt att stanna kvar i Sverige. I de situationer som anges i artikel 68.6 i asylprocedurförordningen, och med undantag från artikel 68.5 d i den förordningen, ska en utlänning som har överklagat ett beslut om en efterföljande ansökan inte ha rätt att stanna kvar i Sverige. Nekad prövning av en ansökan 3 §    En ansökan om internationellt skydd får nekas prövning i de situationer som anges i artikel 38.1 i asylprocedurförordningen. Uppenbart ogrundad ansökan 4 §    En ogrundad ansökan om internationellt skydd får förklaras som uppenbart ogrundad om någon av de situationer som anges i artikel 42.1 eller 42.3 i asylprocedurförordningen föreligger vid tidpunkten för prövningens avslutande. Gränsförfarandet för asyl 5 §    Utöver den obligatoriska tillämpning av gränsförfarandet för asyl som följer av artikel 45 i asylprocedurförordningen ska en ansökan om internationellt skydd, med de begränsningar som följer av samma förordning, prövas inom ramen för gränsförfarandet i de fall som anges i artikel 43.1 i förordningen. Det gäller dock inte om det föreligger extraordinära omständigheter. Säkra länder 6 §    Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om förteckningar över säkra tredjeländer och säkra ursprungsländer. Beslutande myndighet 7 §    Migrationsverket är beslutande myndighet enligt skyddsgrundsförordningen och asylprocedurförordningen. 8 §    Om en utlänning som av allmän domstol har utvisats på grund av brott ansöker om internationellt skydd får Migrationsverket inte bevilja internationellt skydd. Om Migrationsverket finner att utlänningen bör beviljas internationellt skydd, ska verket inte besluta i ärendet utan med ett eget yttrande lämna över detta till den migrationsdomstol som verkets beslut om internationellt skydd hade kunnat överklagas till. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 5 kap. Uppehållstillstånd som skyddsbehövande Uppehållstillstånd för den som har beviljats internationellt skydd 1 § Flyktingar och alternativt skyddsbehövande som befinner sig i Sverige har rätt till uppehållstillstånd. Bestämmelser om uppehållstillstånd för personer som har beviljats internationellt skydd finns i artikel 24 i skyddsgrunds–förordningen. Uppehållstillstånd får dock vägras en flykting om han eller hon 1. genom ett synnerligen grovt brott har visat att det skulle vara förenat med allvarlig fara för allmän ordning och säkerhet att låta honom eller henne stanna i Sverige, eller 2. har bedrivit verksamhet som inneburit fara för rikets säkerhet och det finns anledning att anta att han eller hon skulle fortsätta verksamheten här. Ett uppehållstillstånd som har beviljats en flykting med stöd av artikel 24 i skyddsgrundsförordningen ska gälla i tre år. Varje nytt uppehållstillstånd som därefter beviljas med stöd av förordningen ska också gälla i tre år. Ett uppehållstillstånd som har beviljats en subsidiärt skyddsbehövande med stöd av artikel 24 i skyddsgrundsförordningen ska gälla i tretton månader. Varje nytt uppehållstillstånd som därefter beviljas med stöd av förordningen ska gälla i två år. Uppehållstillstånd för familjesammanhållning 1 a § Ett uppehållstillstånd som beviljas en flykting enligt 1 § ska vara tidsbegränsat och gälla i tre år. Varje nytt tidsbegränsat uppehållstillstånd som därefter beviljas ska gälla i två år. Bestämmelser om uppehållstillstånd för sådana familjemedlemmar som avses i artikel 3.9 i skyddsgrundsförordningen och artikel 5.4 i vidarebosättningsförordningen, till personer som har beviljats internationellt skydd (familjesammanhållning), finns i artikel 23 i skyddsgrundsförordningen och i artikel 9 i vidarebosättningsförordningen. Ett uppehållstillstånd som beviljas en alternativt skyddsbehövande enligt 1 § ska vara tidsbegränsat och gälla i tretton månader. Varje nytt tidsbegränsat uppehållstillstånd som därefter beviljas ska gälla i två år. En ansökan om permanent uppehållstillstånd ska, när giltighetstiden för ett uppehållstillstånd löper ut, beviljas om flyktingen eller den alternativt skyddsbehövande har haft tidsbegränsat uppehållstillstånd i minst tre år och förutsättningarna för uppehållstillstånd enligt 1 § och de särskilda kraven i 7 § är uppfyllda. Första–tredje styckena gäller inte om tvingande hänsyn till den nationella säkerheten eller den allmänna ordningen kräver en kortare giltighetstid. Giltighetstiden får dock inte vara kortare än ett år. Om en utlänning som har ett tidsbegränsat uppehållstillstånd beviljas statusförklaring efter ansökan enligt 4 kap. 3 c §, ska uppehållstillståndets giltighetstid omprövas och bestämmas i enlighet med vad som föreskrivs i första, andra och fjärde styckena. Flyktingförklaring och uppehållstillstånd för medborgare i en annan EU-stat 1 b § En asylansökan får avvisas om sökanden 1. i en annan EU-stat har förklarats vara flykting eller alternativt skyddsbehövande, 2. i ett land som inte är en EU-stat har förklarats vara flykting eller har motsvarande skydd, om sökanden kommer att släppas in i det landet och där är skyddad mot förföljelse och mot att sändas vidare till ett annat land där han eller hon riskerar förföljelse, eller 3. kan sändas till ett land där han eller hon – inte riskerar att utsättas för förföljelse, – inte riskerar att utsättas för dödsstraff, kroppsstraff, tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, – är skyddad mot att sändas vidare till ett land där han eller hon inte har motsvarande skydd, – har möjlighet att ansöka om skydd som flykting, och – har en sådan anknytning till det aktuella landet att det är rimligt för honom eller henne att resa dit. En medborgare i en annan EU-stat som omfattas av definitionen av flykting i Genèvekonventionen av den 28 juli 1951 angående flyktingars rättsliga ställning och protokollet till denna av den 31 januari 1967, och som inte är utesluten från att anses som flykting enligt konventionen, ska förklaras vara flykting (flyktingförklaring). En flyktingförklaring får dock vägras om personen 1. genom ett synnerligen grovt brott har visat att det skulle vara förenat med allvarlig fara för allmän ordning eller säkerhet att låta honom eller henne stanna i Sverige, eller 2. har bedrivit verksamhet som inneburit fara för rikets säkerhet och det finns anledning att anta att han eller hon skulle fortsätta verksamheten här. I fall som avses i första stycket 3 får dock ansökan inte avvisas om 1. sökanden har en make, ett barn eller en förälder som är bosatt i Sverige och sökanden inte har en lika nära familjeanknytning till det land dit verkställigheten av ett avvisnings- eller utvisningsbeslut kan ske, eller 2. sökanden på grund av tidigare långvarig vistelse i Sverige med uppehållstillstånd eller uppehållsrätt har fått särskild anknytning hit och saknar sådan anknytning eller anknytning genom anhöriga i det land dit verkställigheten av ett avvisnings- eller utvisningsbeslut kan ske. En flyktingförklaring ska återkallas om personen inte längre anses vara flykting och får återkallas om det föreligger sådana omständigheter som innebär att en flyktingförklaring skulle få vägras. Beslut enligt första och andra styckena meddelas av Migrationsverket. En medborgare i en annan EU-stat som har förklarats vara flykting och som befinner sig i Sverige ska beviljas uppehållstillstånd. Ett sådant uppehållstillstånd ska vara tidsbegränsat och gälla i tre år. Varje nytt tidsbegränsat uppehållstillstånd som därefter beviljas ska gälla i tre år. Uppehållstillstånd för familjemedlemmar till skyddsbehövande som återtagits enligt 4 kap. 5 d § Uppehållstillstånd för familjemedlemmar till skyddsbehövande som har återtagits enligt 5 a kap. 7 a § 2 a § Om en flykting eller en alternativt skyddsbehövande som har återtagits enligt 4 kap. 5 d § har getts uppehållstillstånd, ska uppehållstillstånd för samma tid ges också till hans eller hennes familjemedlemmar som har återtagits enligt samma bestämmelse. Om en flykting eller en subsidiärt skyddsbehövande som har återtagits enligt 5 a kap. 7 a § har getts uppehållstillstånd, ska uppehållstillstånd för samma tid ges också till hans eller hennes familjemedlemmar som har återtagits enligt samma bestämmelse. Uppehållstillstånd får dock vägras en familjemedlem som utgör ett hot mot allmän ordning och säkerhet. 2 b § Permanent uppehållstillstånd skall ges till den som beviljats ställning som varaktigt bosatt i Sverige. Den som har beviljats ställning som varaktigt bosatt i Sverige ska beviljas ett tidsbegränsat uppehållstillstånd som ska gälla i fem år. Varje nytt tidsbegränsat uppehållstillstånd som därefter beviljas ska gälla i fem år. Om en utlänning som har ett tidsbegränsat uppehållstillstånd beviljas ställning som varaktigt bosatt i Sverige ska uppehållstillståndets giltighetstid omprövas och bestämmas i enlighet med första stycket. 3 § Uppehållstillstånd ska, om inte annat följer av 17–17 b §§, ges till 1. en utlänning som är make eller sambo till någon som är bosatt eller som har beviljats uppehållstillstånd för bosättning i Sverige, 2. ett utländskt barn som är ogift och a) har en förälder som är bosatt i eller har beviljats uppehållstillstånd för bosättning i Sverige, eller b) har en förälder som är gift eller sambo med någon som är bosatt i eller har beviljats uppehållstillstånd för bosättning i Sverige, 3. ett utländskt barn som är ogift och som har adopterats eller som avses bli adopterat av någon som vid tidpunkten för adoptionsbeslutet var och fortfarande är bosatt i eller har beviljats uppehållstillstånd för bosättning i Sverige, om barnet inte omfattas av 2 och om adoptionsbeslutet – har meddelats eller avses komma att meddelas av svensk domstol, – gäller i Sverige enligt lagen (1997:191) med anledning av Sveriges tillträde till Haagkonventionen om skydd av barn och samarbete vid internationella adoptioner, eller – gäller i Sverige enligt lagen (2018:1289) om adoption i internationella situationer, 3. ett utländskt barn som är ogift och som har adopterats eller som avses bli adopterat av någon som vid tidpunkten för adoptionsbeslutet var och fortfarande är bosatt i eller har beviljats uppehållstillstånd för bosättning i Sverige, om barnet inte omfattas av 2 och om adoptionsbeslutet – har meddelats eller avses komma att meddelas av svensk domstol, – gäller i Sverige enligt lagen (1997:191) med anledning av Sveriges tillträde till Haagkonventionen om skydd av barn och samarbete vid internationella adoptioner, eller – gäller i Sverige enligt lagen (2018:1289) om adoption i internationella situationer, och 4. en utlänning som är förälder till ett ogift utländskt barn som är flykting eller alternativt skyddsbehövande, om barnet vid ankomsten till Sverige var skilt från båda sina föräldrar eller från någon annan vuxen person som får anses ha trätt i föräldrarnas ställe, eller om barnet lämnats ensamt efter ankomsten, och 4. en utlänning som är förälder till ett ogift utländskt barn som är flykting eller subsidiärt skyddsbehövande, om barnet vid ankomsten till Sverige var skilt från båda sina föräldrar eller från någon annan vuxen person som får anses ha trätt i föräldrarnas ställe, eller om barnet lämnats ensamt efter ankomsten. 5. en utlänning som är förälder till ett ogift utländskt barn som är flykting eller alternativt skyddsbehövande, eller en annan vuxen person som får anses ha trätt i föräldrarnas ställe, om utlänningen befinner sig i Sverige och beslutet om hans eller hennes asylansökan fattas i samband med beslutet om barnets asylansökan. När en ansökan om uppehållstillstånd grundas på ett beslut om adoption som har meddelats av svensk domstol, ska den anknytning som har uppkommit genom beslutet godtas i ärendet om uppehållstillstånd. Uppehållstillstånd enligt första stycket 1 och 2 ska även beviljas om den person som utlänningen åberopar anknytning till (anknytningspersonen) har beviljats ett tidsbegränsat uppehållstillstånd enligt 1 eller 6 § eller enligt 12 kap. 18 § och har välgrundade utsikter att beviljas varaktigt uppehållstillstånd. Uppehållstillstånd enligt första stycket 1 och 2 ska även beviljas om den person som utlänningen åberopar anknytning till (anknytningspersonen) 1. har beviljats ett tidsbegränsat uppehållstillstånd enligt 2 b eller 6 § eller enligt 12 kap. 18 §, eller som flykting eller subsidiärt skyddsbehövande med stöd av artikel 24 i skyddsgrundsförordningen eller motsvarande äldre bestämmelser, och 2. har välgrundade utsikter att beviljas varaktigt uppehållstillstånd. Tredje stycket gäller inte om utlänningen är en sådan familjemedlem som avses i artikel 23.1 i skyddsgrundsförordningen. 3 a § Uppehållstillstånd får, om inte annat anges i 17 § andra stycket, ges till 1. en utlänning som har för avsikt att ingå äktenskap eller inleda ett samboförhållande med en person som a) är bosatt eller som har beviljats uppehållstillstånd för bosättning i Sverige, om förhållandet framstår som seriöst och inte särskilda skäl talar mot att tillstånd ges, eller b) har beviljats ett tidsbegränsat uppehållstillstånd enligt 1 eller 6 § eller enligt 12 kap. 18 § och som har välgrundade utsikter att beviljas varaktigt uppehållstillstånd, om förhållandet framstår som seriöst och har etablerats redan i hemlandet och inte särskilda skäl talar mot att tillstånd ges, b) har beviljats ett tidsbegränsat uppehållstillstånd enligt 2 b eller 6 § eller enligt 12 kap. 18 §, eller som flykting eller subsidiärt skyddsbehövande med stöd av artikel 24 i skyddsgrundsförordningen eller motsvarande äldre bestämmelser, och som har välgrundade utsikter att beviljas varaktigt uppehållstillstånd, om förhållandet framstår som seriöst och har etablerats redan i hemlandet och inte särskilda skäl talar mot att tillstånd ges, 2. en utlänning som på något annat sätt än som avses i 3 § eller i denna paragraf är nära anhörig till någon som är bosatt eller som har beviljats uppehållstillstånd för bosättning i Sverige eller som har beviljats ett tidsbegränsat uppehållstillstånd enligt 1 eller 6 § eller enligt 12 kap. 18 § och som har välgrundade utsikter att beviljas varaktigt uppehållstillstånd, om han eller hon har ingått i samma hushåll som den personen och det finns ett särskilt beroendeförhållande mellan släktingarna som fanns redan i hemlandet, 2. en utlänning som på något annat sätt än som avses i 3 § eller i denna paragraf är nära anhörig till någon som är bosatt eller som har beviljats uppehållstillstånd för bosättning i Sverige eller som har beviljats ett tidsbegränsat uppehållstillstånd enligt 2 b eller 6 § eller enligt 12 kap. 18 §, eller som flykting eller subsidiärt skyddsbehövande med stöd av artikel 24 i skyddsgrundsförordningen eller motsvarande äldre bestämmelser, och som har välgrundade utsikter att beviljas varaktigt uppehållstillstånd, om han eller hon har ingått i samma hushåll som den personen och det finns ett särskilt beroendeförhållande mellan släktingarna som fanns redan i hemlandet, 3. en utlänning som är förälder till och vårdnadshavare för samt sammanbor med ett barn som är bosatt i Sverige, 4. en utlänning som ska utöva umgänge, som inte är av begränsad omfattning, med ett barn som är bosatt i Sverige, och 5. en utlänning som har svenskt ursprung eller som under lång tid har vistats i Sverige med uppehållstillstånd. Om en utlänning har getts uppehållstillstånd enligt första stycket 1 ska uppehållstillstånd för samma tid också ges till utlänningens ogifta barn. När det finns synnerliga skäl får uppehållstillstånd också i andra fall än som avses i första och andra styckena beviljas en utlänning som 1. är adopterad i Sverige i vuxen ålder, 2. är anhörig till en utlänning som är flykting eller alternativt skyddsbehövande, eller 2. är anhörig till en utlänning som är flykting eller subsidiärt skyddsbehövande, eller 3. på annat sätt har särskild anknytning till Sverige. Uppehållstillstånd enligt första stycket 1 a, 3 och 4 och tredje stycket 2 ska inte beviljas om anknytningspersonen har beviljats ett tidsbegränsat uppehållstillstånd enligt 1 eller 6 § eller enligt 12 kap. 18 §. Uppehållstillstånd enligt första stycket 1 a, 3 och 4 och tredje stycket 2 ska inte beviljas om anknytningspersonen har beviljats ett tidsbegränsat uppehållstillstånd enligt 2 b eller 6 § eller enligt 12 kap. 18 §, eller som flykting eller subsidiärt skyddsbehövande med stöd av artikel 24 i skyddsgrundsförordningen eller motsvarande äldre bestämmelser. 3 d § Om anknytningspersonen har beviljats uppehållstillstånd som flykting eller förklarats vara flykting gäller kraven i 3 b § endast om Om anknytningspersonen har beviljats internationellt skydd som flykting gäller kraven i 3 b § endast om 1. ansökan om uppehållstillstånd görs senare än tre månader efter det att anknytningspersonen har beviljats uppehållstillstånd som flykting eller förklarats vara flykting, 1. ansökan om uppehållstillstånd görs senare än tre månader efter det att anknytningspersonen har beviljats internationellt skydd som flykting, 2. familjeåterförening är möjlig i ett land utanför EU som familjen har en särskild anknytning till, eller 3. utlänningen och anknytningspersonen inte har sammanbott utomlands en längre tid och det inte heller på annat sätt står klart att förhållandet är väl etablerat. Vid tillämpning av första stycket 3 ska det anses stå klart att ett förhållande är väl etablerat om utlänningen är anknytningspersonens make eller sambo och äktenskapet ingåtts eller samboförhållandet förelegat före anknytningspersonens inresa i Sverige. Vad som sägs i första och andra styckena gäller även om anknytningspersonen har beviljats uppehållstillstånd som alternativt skyddsbehövande eller förklarats vara alternativt skyddsbehövande, om utlänningen befinner sig i Sverige och beslutet om hans eller hennes asylansökan fattas i samband med beslutet om anknytningspersonens asylansökan. 3 g § Ett uppehållstillstånd som beviljas enligt 3 eller 3 a § på grund av anknytning till en utlänning som har beviljats ett tidsbegränsat uppehållstillstånd enligt 1 eller 6 § eller enligt 12 kap. 18 § ska vara tidsbegränsat och gälla för samma tid som uppehållstillståndet för anknytningspersonen. Ett uppehållstillstånd som beviljas enligt 3 eller 3 a § på grund av anknytning till en utlänning som har beviljats ett tidsbegränsat uppehållstillstånd enligt 6 § eller enligt 12 kap. 18 §, eller som flykting eller subsidiärt skyddsbehövande med stöd av artikel 24 i skyddsgrundsförordningen eller motsvarande äldre bestämmelser, ska vara tidsbegränsat och gälla för samma tid som uppehållstillståndet för anknytningspersonen. Ett uppehållstillstånd som beviljas enligt 3 eller 3 a § på grund av anknytning till någon som är bosatt eller har beviljats uppehållstillstånd för bosättning i Sverige, eller som beviljas i andra fall enligt 3 a § första eller tredje stycket, ska vara tidsbegränsat och gälla i två år. Ett uppehållstillstånd som beviljas enligt 3 eller 3 a § på grund av anknytning till någon som är bosatt eller har beviljats uppehållstillstånd för bosättning i Sverige, eller ett tidsbegränsat uppehållstillstånd enligt 2 b §, eller som beviljas i andra fall enligt 3 a § första eller tredje stycket, ska vara tidsbegränsat och gälla i två år. Om ett nytt tidsbegränsat uppehållstillstånd beviljas enligt 3 eller 3 a § ska det gälla i två år. Uppehållstillståndet får dock inte gälla för längre tid än uppehållstillståndet för anknytningspersonen. En utlänning som med stöd av 3 § första stycket 1 eller 2 b eller 3 a § första stycket 1 eller andra stycket har beviljats ett tidsbegränsat uppehållstillstånd får beviljas ett nytt uppehållstillstånd på den grunden endast om förhållandet består. Om ett nytt tidsbegränsat uppehållstillstånd beviljas enligt 3 eller 3 a § ska det gälla i två år. Uppehållstillståndet får dock inte gälla för längre tid än uppehållstillståndet för anknytningspersonen. Om anknytningspersonen har beviljats ett tidsbegränsat uppehållstillstånd som flykting ska det nya tidsbegränsade uppehållstillståndet i stället gälla för samma tid som uppehållstillståndet för anknytningspersonen. En utlänning som med stöd av 3 § första stycket 1 eller 2 b eller 3 a § första stycket 1 eller andra stycket har beviljats ett tidsbegränsat uppehållstillstånd får beviljas ett nytt uppehållstillstånd på den grunden endast om förhållandet består. En ansökan om permanent uppehållstillstånd får, när giltighetstiden för ett uppehållstillstånd löper ut, beviljas om en utlänning har haft tidsbegränsat uppehållstillstånd i minst tre år och förutsättningarna för uppehållstillstånd enligt 3 eller 3 a § och de särskilda kraven i 7 § är uppfyllda. En ansökan om permanent uppehållstillstånd får, när giltighetstiden för ett uppehållstillstånd löper ut och om annat inte följer av femte stycket, beviljas om en utlänning har haft tidsbegränsat uppehållstillstånd i minst tre år och förutsättningarna för uppehållstillstånd enligt 3 eller 3 a § och de särskilda kraven i 7 § är uppfyllda. Ett permanent uppehållstillstånd enligt fjärde stycket får inte beviljas om en utlänning har haft ett uppehållstillstånd som har beviljats enligt 3 eller 3 a § på grund av anknytning till någon som har beviljats ett tidsbegränsat uppehållstillstånd enligt 2 b eller 6 § eller enligt 12 kap. 18 §, eller som flykting eller subsidiärt skyddsbehövande med stöd av artikel 24 i skyddsgrundsförordningen eller motsvarande äldre bestämmelser. Lydelse enligt rskr. 2025/26:238 Föreslagen lydelse 5 § Ett permanent uppehållstillstånd får beviljas en utlänning som i sammanlagt fyra år under de senaste sju åren har haft 1. uppehållstillstånd för arbete, 2. uppehållstillstånd för forskning, forskning vid rörlighet för längre vistelse eller utbildning på forskarnivå, 3. ett av Sverige utfärdat EU-blåkort, 4. ett av Sverige utfärdat ICT-tillstånd eller ICT-tillstånd för rörlighet för längre vistelse, eller 5. ett av Sverige utfärdat tillstånd för säsongsarbete. Ett permanent uppehållstillstånd får även beviljas en utlänning som sedan minst 1. två år har ett tidsbegränsat uppehållstillstånd för närings-verksamhet, om verksamheten är etablerad, eller 2. tre år har ett tidsbegränsat uppehållstillstånd för forskning, forskning vid rörlighet för längre vistelse, utbildning på forskarnivå eller ett av Sverige utfärdat EU-blåkort. Uppehållstillstånd får beviljas en utlänning som har sin försörjning ordnad på annat sätt än genom anställning. I 7 och 8 §§ finns bestämmelser om särskilda krav för permanent uppehållstillstånd. Vid tillämpningen av första stycket ska inte räknas tid under vilken utlänningen har haft ett uppehållstillstånd för arbete efter avslag på asylansökan. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 6 § Om uppehållstillstånd inte kan ges på annan grund, får tillstånd beviljas en utlänning om det vid en samlad bedömning av utlänningens situation finns sådana synnerligen ömmande omständigheter att han eller hon bör tillåtas stanna i Sverige. Vid bedömningen ska utlänningens hälsotillstånd, anpassning till Sverige och situation i hemlandet särskilt beaktas. Barn får beviljas uppehållstillstånd enligt första stycket även om de omständigheter som kommer fram inte har samma allvar och tyngd som krävs för att tillstånd ska beviljas vuxna personer. Ett uppehållstillstånd som beviljas enligt första stycket ska vara tidsbegränsat och gälla i tretton månader. Varje nytt tidsbegränsat uppehållstillstånd som därefter beviljas ska gälla i två år. En ansökan om permanent uppehållstillstånd får, när giltighetstiden för ett uppehållstillstånd löper ut, beviljas om utlänningen har haft tidsbegränsat uppehållstillstånd i minst tre år och förutsättningarna för uppehållstillstånd med stöd av första stycket och de särskilda kraven i 7 § är uppfyllda. Ett uppehållstillstånd som beviljas enligt första stycket ska vara tidsbegränsat och gälla i tretton månader. Varje nytt tidsbegränsat uppehållstillstånd som därefter beviljas ska gälla i två år. 8 § Kravet i 7 § 1 gäller inte om 1. utlänningen är ett barn, 2. utlänningen har rätt att uppbära inkomstgrundad ålderspension, garantipension eller äldreförsörjningsstöd enligt socialförsäkringsbalken, eller 3. det finns särskilda skäl. Kravet i 7 § 2 gäller inte om utlänningen är under 15 år. Kraven i 7 § gäller inte en utlänning som ska beviljas permanent uppehållstillstånd med stöd av 2, 2 b eller 2 c § eller när en ansökan om permanent uppehållstillstånd ska göras av någon annan än utlänningen. Kraven i 7 § gäller inte när en ansökan om permanent uppehållstillstånd ska göras av någon annan än utlänningen. 17 § Vid prövningen av en ansökan om uppehållstillstånd enligt detta kapitel ska det, utom i fall som avses i 1, 2, 2 a, 2 d, 3 eller 4 §, särskilt beaktas om den sökande gjort sig skyldig till brott eller brott i förening med annan misskötsamhet. Vid prövning av uppehållstillstånd enligt 3 a § första stycket 1 och andra stycket ska det särskilt beaktas om utlänningen eller utlänningens barn kan antas bli utsatt för våld eller för annan allvarlig kränkning av sin frihet eller frid om uppehållstillstånd skulle beviljas. Vid prövningen av en ansökan om uppehållstillstånd enligt detta kapitel ska det, utom i fall som avses i 1 a, 1 b, 2 a, 2 d, 3 eller 4 §, särskilt beaktas om den sökande gjort sig skyldig till brott eller brott i förening med annan misskötsamhet. Vid prövning av uppehållstillstånd enligt 3 a § första stycket 1 och andra stycket ska det särskilt beaktas om utlänningen eller utlänningens barn kan antas bli utsatt för våld eller för annan allvarlig kränkning av sin frihet eller frid om uppehållstillstånd skulle beviljas. Uppehållstillstånd enligt 3 § första stycket 2 eller 3 och 3 a § andra stycket får beviljas endast efter medgivande också av den förälder till vilken anknytning inte åberopas, om den föräldern har del i vårdnaden av barnet. Uppehållstillstånd ska inte beviljas en person som har ställning som varaktigt bosatt i en annan EU-stat, eller hans eller hennes anhöriga, om personen utgör ett hot mot allmän ordning och säkerhet. Lydelse enligt rskr. 2025/26:238 Föreslagen lydelse 18 § En utlänning som vill ha uppehållstillstånd i Sverige ska ha ansökt om och beviljats ett sådant tillstånd före inresan i landet. En ansökan om uppehållstillstånd får inte bifallas efter inresan. Första stycket gäller dock inte om 1. utlänningen har rätt till uppehållstillstånd här som flykting eller alternativt skyddsbehövande enligt 1 § eller kan beviljas uppehållstillstånd här med stöd av 21 kap. 2, 3, 4 eller 6 §, 1. utlänningen kan beviljas uppehållstillstånd här med stöd av 21 kap. 2, 3, 4 eller 6 §, 2. utlänningen med stöd av 6 § bör beviljas uppehållstillstånd här, 3. en ansökan om uppehållstillstånd avser förlängning av ett tidsbegränsat uppehållstillstånd som beviljats en utlänning med stöd av 3 eller 3 a §, 4. utlänningen kan beviljas eller har ett tidsbegränsat uppehållstillstånd här med stöd av 15 §, 5. utlänningen enligt 3 § första stycket 1–4, 3 a § första stycket 1–4 eller andra stycket har stark anknytning till en person som är bosatt i Sverige och det inte skäligen kan krävas att utlänningen reser till ett annat land för att ge in ansökan där, 6. utlänningen har rätt till uppehållstillstånd med stöd av 3 § första stycket 5, 6. utlänningen har rätt till uppehållstillstånd med stöd av artikel 23 i skyddsgrundsförordningen, 7. utlänningen kan beviljas uppehållstillstånd enligt 15 d §, 8. följande villkor är uppfyllda: a) utlänningen ansöker om förlängning av ett tidsbegränsat uppehållstillstånd, för arbete som har beviljats enligt 10 § i de fall som avses i 6 kap. 2 § första stycket, eller för att bedriva näringsverksamhet enligt 10 a §, b) utlänningen har ett tidsbegränsat uppehållstillstånd för arbete som har beviljats enligt 10 § i de fall som avses i 6 kap. 2 § första stycket och ansöker om ett tidsbegränsat uppehållstillstånd för att bedriva näringsverksamhet enligt 10 a § eller tvärtom inom giltighetstiden för det tidigare tillståndet och förutsättningarna för det tillståndet varit uppfyllda, eller c) en ansökan avser ett uppehållstillstånd som familjemedlem till en utlänning som avses i a eller b, om ansökan ges in inom giltighetstiden för det tidigare tillståndet som familjemedlem och utlänningen beviljas uppehållstillstånd enligt de bestämmelser som anges där, 9. utlänningen har ett uppehållstillstånd enligt 10 § eller 5 b kap. 3 § och antingen slutfört en högskoleutbildning som avser studier som motsvarar minst två terminer eller fullföljt minst två terminer vid en utbildning på forskarnivå eller har ett uppehållstillstånd enligt 5 b kap. 1, 2, 4, 7 eller 8 §, 10. utlänningen har rätt till uppehållstillstånd enligt 2 a eller 2 d §, eller 11. det annars finns synnerliga skäl. Första stycket gäller inte heller om utlänningen har beviljats en visering för att besöka en arbetsgivare i Sverige eller är undantagen från kravet på visering om han eller hon ansöker om ett uppehållstillstånd för arbete inom ett slag av arbete där det råder stor efterfrågan på arbetskraft. En ytterligare förutsättning är att arbetsgivaren skulle förorsakas olägenheter om utlänningen måste resa till ett annat land för att ge in ansökan där eller att det annars finns särskilda skäl. Första stycket gäller inte heller en utlänning som har beviljats ett uppehållstillstånd enligt 9 §, om ansökan avser ett tidsbegränsat uppehållstillstånd för arbete enligt 10 § i de fall som avses i 6 kap. 2 § första stycket eller för att bedriva näringsverksamhet enligt 10 a § och ges in inom giltighetstiden för det tidigare tillståndet. Vid skälighetsbedömningen enligt andra stycket 5 ska konsekvenserna för ett barn av att skiljas från sin förälder särskilt beaktas, om det står klart att uppehållstillstånd skulle ha beviljats om prövningen gjorts före inresan i Sverige. I fråga om uppehållstillstånd för en utlänning som ska avvisas eller utvisas enligt ett beslut som har fått laga kraft gäller föreskrifterna i 20 § samt 12 kap. 16 b, 16 c, 16 e, 16 g, 17 a, 17 c och 18–20 §§. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 5 a kap. 1 § En ansökan från en utlänning om ställning som varaktigt bosatt i Sverige ska beviljas om sökanden de senaste fem åren utan avbrott har vistats i Sverige med uppehållstillstånd eller på annan grund som lagligen bosatt. Vid beräkningen av vistelsetiden för en sökande som har flyktingstatusförklaring enligt 4 kap. 3 § eller alternativ skyddsstatusförklaring enligt 4 kap. 3 a § första stycket, räknas även tiden mellan den dag då ansökan om asyl eller ansökan om ny prövning gavs in och den dag då asyl beviljades. Vid beräkningen av vistelsetiden för en sökande som har beviljats internationellt skydd, räknas även tiden mellan den dag då ansökan om internationellt skydd gjordes och den dag då uppehållstillstånd som flykting eller subsidiärt skyddsbehövande beviljades med stöd av artikel 24 i skyddsgrundsförordningen eller motsvarande äldre bestämmelser. Vid beräkningen av vistelsetiden ska vistelse i Sverige av tillfälliga skäl eller för studier inte räknas. Vistelse utanför Sverige under kortare tid än sex månader i följd och inte mer än tio månader sammanlagt under femårsperioden ska inte anses vara avbrott i vistelsen. Om en person som har beviljats internationellt skydd i Sverige påträffas i en annan EU-stat, utan att ha rätt att vistas eller bosätta sig där i enlighet med relevant nationell rätt, unionsrätt eller internationell rätt, ska vistelsetid i Sverige dessförinnan inte beaktas vid beräkningen av den vistelsetid som avses i första stycket. 1 a § En ansökan från en utlänning om ställning som varaktigt bosatt i Sverige ska beviljas om sökanden 1. har utnyttjat möjligheten till rörlighet för längre vistelse för EU-blåkortsinnehavare, 2. har vistats inom Europeiska unionens medlemsstaters territorier utan avbrott under minst fem år och under denna tid haft EU-blåkort, nationellt uppehållstillstånd för högkvalificerad anställning, uppehållstillstånd för forskning eller uppehållstillstånd som flykting eller alternativt skyddsbehövande i en eller flera medlemsstater, och 2. har vistats inom Europeiska unionens medlemsstaters territorier utan avbrott under minst fem år och under denna tid haft EU-blåkort, nationellt uppehållstillstånd för högkvalificerad anställning, uppehållstillstånd för forskning eller uppehållstillstånd som flykting eller subsidiärt skyddsbehövande i en eller flera medlemsstater, och 3. de senaste två åren räknat från tiden för ansökan har haft EU-blåkort enligt 6 a kap. 1 §. Vistelse utanför den medlemsstat där utlänningen har uppehållstillstånd under kortare tid än tolv månader i följd och inte mer än arton månader sammanlagt ska vid beräkning av vistelsetiden enligt första stycket 2 inte anses vara avbrott i vistelsen. Återtagande av skyddsbehövande som har ställning som varaktigt bosatta i en annan EUstat och deras familjemedlemmar 7 a § Om en annan EU-stat har ålagt en utlänning som har ställning som varaktigt bosatt i den staten och som har internationellt skydd i Sverige att lämna den staten, ska han eller hon återtas till Sverige. Detsamma gäller hans eller hennes familjemedlemmar, om de har ålagts att lämna den andra EUstaten genom ett beslut som har fattats i samband med beslutet avseende utlänningen. 5 b kap. 10 § Ett uppehållstillstånd enligt 1–8 §§ ska inte beviljas en utlänning som 1. är EES-medborgare eller medborgare i Schweiz eller är familjemedlem till en sådan medborgare, 2. har beviljats uppehållstillstånd som flykting eller alternativt skyddsbehövande enligt 5 kap. 1 § eller motsvarande äldre bestämmelser, eller har ansökt om ett sådant tillstånd och ansökan ännu inte har avgjorts slutligt, 2. har beviljats uppehållstillstånd som flykting eller subsidiärt skyddsbehövande med stöd av artikel 24 i skyddsgrundsförordningen eller motsvarande äldre bestämmelser, eller har ansökt om internationellt skydd och ansökan ännu inte har avgjorts slutligt, 3. har beviljats uppehållstillstånd med tillfälligt skydd eller uppehållstillstånd efter tillfälligt skydd enligt 21 kap., 4. har ställning som varaktigt bosatt i en annan EU-stat, 5. har ett avvisnings- eller utvisningsbeslut som fått laga kraft och som inte kan verkställas, 6. har ansökt om ett EU-blåkort, om ansökan ännu inte har avgjorts slutligt, eller 7. har beviljats ett ICT-tillstånd för praktiktjänstgöring. 6 a kap. 2 § Ett EU-blåkort ska inte beviljas en utlänning som 1. är EES-medborgare eller medborgare i Schweiz, 2. har ansökt om uppehållstillstånd som flykting eller alternativt skyddsbehövande enligt 5 kap. 1 § och ansökan ännu inte har avgjorts slutligt, 2. har ansökt om internationellt skydd och ansökan ännu inte har avgjorts slutligt, 3. har beviljats uppehållstillstånd med tillfälligt skydd eller uppehållstillstånd efter tillfälligt skydd enligt 21 kap., 4. har beviljats uppehållstillstånd enligt 5 kap. 15 b §, 12 kap. 18 § första stycket 1 eller 22 kap. eller har ansökt om sådant tillstånd och ansökan ännu inte har avgjorts slutligt, 5. har ansökt om uppehållstillstånd för att utföra forskning i Sverige enligt ett mottagningsavtal som har ingåtts enligt lagen (2008:290) om godkännande för forskningshuvudmän att ta emot gästforskare, 6. har ställning som varaktigt bosatt i en annan EU-stat och utövar sin rätt att vistas i Sverige som arbetstagare eller egen företagare, 7. reser in i Sverige i enlighet med åtaganden enligt ett internationellt avtal som underlättar inresa och tillfällig vistelse för vissa kategorier av personer med anknytning till handel och investeringar, med undantag för utlänningar som har beviljats ett ICT-tillstånd eller ett ICT-tillstånd för rörlighet för längre vistelse, 8. har ett lagakraftvunnet avvisnings- eller utvisningsbeslut som inte kan verkställas, eller 9. är utstationerad i Sverige enligt lagen (1999:678) om utstationering av arbetstagare, med undantag för utlänningar som har beviljats ett ICT-tillstånd eller ett ICT-tillstånd för rörlighet för längre vistelse. Lydelse enligt rskr. 2025/26:238 Föreslagen lydelse 4 § En utlänning som vill ha ett EU-blåkort i Sverige ska ha ansökt om och beviljats ett sådant tillstånd före inresan i landet. En ansökan får inte bifallas efter inresan. Första stycket gäller dock inte om 1. utlänningen ansöker om förlängning av tillståndstiden för ett EU- blåkort, 2. utlänningen har ett tidsbegränsat uppehållstillstånd för studier och har slutfört studier som motsvarar 180 högskolepoäng, 3. utlänningen har genomfört ett forskningsprojekt i Sverige enligt ett mottagningsavtal som har ingåtts enligt lagen (2008:290) om godkännande för forskningshuvudmän att ta emot gästforskare, 4. utlänningen har ett uppehållstillstånd som flykting eller alternativt skyddsbehövande enligt 5 kap. 1 § eller motsvarande äldre bestämmelser, 4. utlänningen har ett uppehållstillstånd som flykting eller subsidiärt skyddsbehövande enligt artikel 24 i skyddsgrundsförordningen eller motsvarande äldre bestämmelser, 5. utlänningen har ett av Sverige utfärdat ICT-tillstånd eller ICT- tillstånd för rörlighet för längre vistelse, 6. utlänningen har ett av Sverige utfärdat uppehålls- och arbetstillstånd för säsongsarbete, 7. utlänningen har uppehållsrätt på grund av familjeanknytning till en EES-medborgare, 8. utlänningen har uppehållstillstånd på grund av familjeanknytning till en medborgare i Schweiz, 9. utlänningen har ett tidsbegränsat uppehållstillstånd enligt 5 kap. 9 §, 10. utlänningen har ett tidsbegränsat uppehållstillstånd för arbete som har beviljats enligt 5 kap. 10 § i de fall som avses i 6 kap. 2 § första stycket eller för att bedriva näringsverksamhet enligt 5 kap. 10 a §, och förutsättningarna för det tillståndet varit uppfyllda, eller 11. det finns synnerliga skäl. Det som föreskrivs i första stycket gäller inte heller för en utlänning som utnyttjar möjligheten till rörlighet för längre vistelse enligt 3 c §, om ansökan lämnas in senast en månad efter inresan i Sverige. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 10 § Bestämmelserna om uppehållstillstånd för familjemedlemmar i detta kapitel gäller inte för familjemedlemmar till 1. EES-medborgare som har rätt till fri rörlighet i Sverige, 2. medborgare i Schweiz som har rätt till fri rörlighet i Sverige, eller 3. innehavare av ett EU-blåkort som har en flyktingstatusförklaring eller en alternativ skyddsstatusförklaring i Sverige. 3. innehavare av ett EU-blåkort som har internationellt skydd i Sverige. Vid tillämpning av bestämmelserna om uppehållstillstånd på grund av anknytning i 5 kap. likställs en innehavare av ett EU-blåkort som har en flyktingstatusförklaring eller en alternativ skyddsstatusförklaring i Sverige med en utlänning som har ett tidsbegränsat uppehållstillstånd enligt 5 kap. 1 §. Vid tillämpning av bestämmelserna om uppehållstillstånd på grund av anknytning i 5 kap. likställs en innehavare av ett EU-blåkort som har internationellt skydd i Sverige med en utlänning som har ett tidsbegränsat uppehållstillstånd enligt artikel 24 i skyddsgrundsförordningen. 7 kap. 7 j § I artikel 24 i skyddsgrundsförordningen finns bestämmelser om att uppehållstillstånd som har utfärdats med stöd av den artikeln får återkallas endast om utlänningens internationella skydd har återkallats. Uppehållstillståndet ska återkallas om förutsättningarna för det är uppfyllda. I artikel 23 i skyddsgrundsförordningen finns bestämmelser om återkallelse av uppehållstillstånd för familjemedlemmar till personer som har beviljats internationellt skydd (familjesammanhållning). Därutöver ska ett sådant uppehållstillstånd återkallas om 1. anknytningspersonens internationella skydd har återkallats, 2. utlänningen är utesluten eller skulle vara utesluten från internationellt skydd, 3. det finns starka indikationer på att äktenskapet har ingåtts eller samboförhållandet inletts enbart för att ge utlänningen rätt till uppehållstillstånd, eller 4. förhållandet upphör. 8 kap. 16 § Avslås eller avvisas en ansökan om uppehållstillstånd eller återkallas ett sådant tillstånd och befinner sig utlänningen i Sverige, ska det samtidigt meddelas beslut om avvisning eller utvisning, om inte särskilda skäl talar mot det. Detsamma gäller om en ansökan om uppehållsstatus avslås och utlänningen befinner sig i Sverige. Första stycket gäller inte om ansökan avvisas enligt 5 kap. 1 c § andra stycket. Beslut om avvisning, utvisning eller återvändande i ärenden om internationellt skydd 16 a § I artikel 37 i asylprocedurförordningen finns bestämmelser om beslut om återvändande när en ansökan om internationellt skydd 1. nekas prövning, 2. avslås som ogrundad eller uppenbart ogrundad, eller 3. avslås som implicit eller uttryckligen återkallad. I de situationer som anges i 4 kap. 1 § ska det, såvitt avser artikel 10.4 a och c i asylprocedurförordningen och om inte synnerliga skäl talar emot det, snarast möjligt meddelas ett beslut om avvisning eller utvisning som ska få verkställas utan att det har fått laga kraft. Ett sådant beslut behöver inte meddelas om det redan finns ett verkställbart beslut om avvisning, utvisning eller återvändande. 17 § Migrationsverket ska pröva frågan om avvisning om utlänningen 1. söker asyl här, 2. har en nära familjemedlem som söker asyl här, eller 1. har en nära familjemedlem som söker internationellt skydd här, eller 3. kan komma att avvisas med stöd av 2 § 7 eller 3 § andra stycket. 2. kan komma att avvisas med stöd av 2 § 7 eller 3 § andra stycket. I andra fall får såväl Migrationsverket som Polismyndigheten pröva frågan om avvisning. Om Polismyndigheten anser det tveksamt om en utlänning bör avvisas, ska ärendet lämnas över till Migrationsverket. 18 a § Migrationsverket ska pröva frågan om återvändande i enlighet med artikel 37 i asylprocedurförordningen. Migrationsverket ska pröva frågan om avvisning eller utvisning enligt 16 a § andra stycket. 19 § Migrationsverket får besluta att verkets beslut om avvisning enligt 17 § första stycket 1 eller 2 får verkställas även om det inte har fått laga kraft (avvisning med omedelbar verkställighet), om det är uppenbart att det inte finns grund för asyl och att uppehållstillstånd inte heller ska beviljas på någon annan grund (uppenbart ogrundad ansökan). Migrationsverket får också besluta om avvisning med omedelbar verkställighet om en asylansökan avvisas med stöd av 5 kap. 1 b § första stycket 1 eller 2. Migrationsverket får besluta att verkets beslut om avvisning enligt 17 § första stycket 1 får verkställas även om det inte har fått laga kraft (avvisning med omedelbar verkställighet), om det är uppenbart att uppehållstillstånd inte ska beviljas. Det får endast anses uppenbart att det inte finns grund för asyl om 1. utlänningens uppgifter saknar betydelse för prövningen av ansökan, 2. utlänningens uppgifter saknar tillförlitlighet, eller 3. utlänningen kommer från ett säkert ursprungsland enligt en sådan förteckning som avses i 1 kap. 6 a §, och han eller hon a) är medborgare i det landet eller är en statslös person som tidigare har haft sin vanliga vistelseort där, och b) inte har lagt fram några allvarliga skäl för att landet inte ska anses som ett säkert ursprungsland för honom eller henne. I 12 kap. 7 § finns närmare bestämmelser om verkställigheten av beslut om avvisning med omedelbar verkställighet. 21 § Ett beslut om avvisning eller utvisning ska innehålla en tidsfrist inom vilken utlänningen frivilligt ska lämna landet i enlighet med beslutet (tidsfrist för frivillig avresa). Tidsfristen ska bestämmas till två veckor om utlänningen avvisas och till fyra veckor om utlänningen utvisas. Om det finns särskilda skäl får en längre tidsfrist bestämmas. En tidsfrist för frivillig avresa ska dock inte meddelas om 1. det finns risk för att utlänningen avviker, 2. utlänningen utgör en risk för allmän ordning och säkerhet, 3. utlänningen genom ett avvisningsbeslut nekas att resa in i landet, 4. utlänningen hejdas i samband med att han eller hon olagligen passerar en yttre gräns och då avvisas, eller 5. utlänningen avvisas av Migrationsverket med omedelbar verkställighet. För EES-medborgare och deras familjemedlemmar gäller i stället för första stycket 12 kap. 15 § tredje stycket. Första och andra styckena gäller inte för en utlänning som omfattas av förordningen om återvändandegränsförfarande. Då gäller i stället det som sägs om tidsfrist för frivillig avresa i artikel 4.5 i den förordningen. 27 § När ett överklagat ärende eller mål om avvisning eller utvisning avgörs, får också beslut fattas i fråga om uppehållstillstånd och arbetstillstånd. Detta gäller även om dessa frågor inte har tagits upp av utlänningen. Vid prövning av ett beslut om avvisning eller utvisning får en migrationsdomstol eller Migrationsöverdomstolen besluta att utlänningen ska förbjudas att återvända till Sverige för viss tid, även om ingen lägre instans har meddelat ett sådant förbud. När Migrationsverket, en migrationsdomstol eller Migrationsöverdomstolen prövar ett beslut om avvisning eller utvisning, får ett sådant beslut samtidigt meddelas angående den som är under 16 år och som står under utlänningens vårdnad. Detta gäller även om ingen lägre instans har prövat denna fråga. I mål hos en migrationsdomstol och Migrationsöverdomstolen gäller detta dock inte om det för barnet har åberopats omständigheter som avses i 4 kap. 1, 2 eller 2 a §. När Migrationsverket, en migrationsdomstol eller Migrationsöverdomstolen prövar ett beslut om avvisning eller utvisning, får ett sådant beslut samtidigt meddelas angående den som är under 16 år och som står under utlänningens vårdnad. Detta gäller även om ingen lägre instans har prövat denna fråga. I mål hos en migrationsdomstol och Migrationsöverdomstolen gäller detta dock inte om det för barnet har åberopats omständigheter som avses i artikel 3.5 och 3.6 i skyddsgrundsförordningen. 9 kap. Kontroll av personer enligt screeningförordningen 2 a § Polismyndigheten och Migrationsverket ansvarar för att utföra identifiering eller verifiering av identitet enligt artikel 14 i screeningförordningen. Polismyndigheten ansvarar för att utföra säkerhetskontroll enligt artikel 15 i screeningförordningen. Polismyndigheten och Migrationsverket ansvarar för att utföra sårbarhetskontroll enligt artikel 12.3, registrering av biometriska uppgifter enligt artikel 8.5 d, ifyllande av screeningformuläret enligt artikel 17 och avslutande åtgärder enligt artikel 18 i screeningförordningen. Tullverket och Kustbevakningen är skyldiga att hjälpa Polismyndigheten och Migrationsverket med utförandet av åtgärder enligt första stycket. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela närmare föreskrifter om vilka platser som screening ska genomföras på enligt screeningförordningen. 2 b § En polisman får kroppsvisitera en person i samband med identifiering eller verifiering av identitet enligt artikel 14 eller säkerhetskontroll enligt artikel 15 i screeningförordningen och undersöka hans eller hennes bagage, handresgods, handväskor och liknande. En sådan åtgärd får genomföras i den utsträckning som det är nödvändigt för att ta reda på personens identitet eller för att bedöma om personen skulle kunna utgöra ett hot mot den inre säkerheten. En särskilt förordnad passkontrollant, en tulltjänsteman eller en tjänsteman vid Kustbevakningen som enligt 2 a § hjälper Polismyndigheten har samma befogenheter som en polisman enligt första stycket. Vid åtgärder enligt denna paragraf gäller 2 § tredje–femte styckena. Om en åtgärd enbart innebär att ett föremål som en person har med sig undersöks, får åtgärden genomföras av en annan anställd vid Polismyndigheten än en polisman eller av en anställd vid Migrationsverket. 4 § Om en utlänning ansöker om uppehållstillstånd när han eller hon kommer till Sverige eller därefter, får Migrationsverket eller Polismyndigheten ta hand om hans eller hennes pass eller andra identitetshandlingar i väntan på att utlänningen får tillstånd att vistas här i landet eller lämnar det. Om en utlänning ansöker om uppehållstillstånd eller internationellt skydd när han eller hon kommer till Sverige eller därefter, får Migrationsverket eller Polismyndigheten ta hand om hans eller hennes pass eller andra identitetshandlingar i väntan på att utlänningen får tillstånd att vistas här i landet eller lämnar det. 6 § En utlännings biljett för resan från Sverige får tas om hand av Migrationsverket eller Polismyndigheten i väntan på att utlänningen får tillstånd att vistas här i landet eller lämnar det. Detta gäller om 1. utlänningen saknar pass, visering, uppehållstillstånd eller arbetstillstånd när detta krävs för inresa eller vistelse i Sverige, eller 2. utlänningen kan antas komma att ansöka om uppehållstillstånd. 2. utlänningen kan antas komma att ansöka om uppehållstillstånd eller internationellt skydd. Biljetten får tas om hand endast om – det framstår som sannolikt att utlänningen inte kommer att få tillstånd att vistas här, och – det finns anledning att anta att utlänningen annars gör sig av med biljetten och inte själv kan betala kostnaden för sin resa från Sverige. 8 § Migrationsverket eller Polismyndigheten får fotografera en utlänning och, om utlänningen har fyllt 14 år, ta hans eller hennes fingeravtryck om Migrationsverket och Polismyndigheten får fotografera en utlänning och, om utlänningen har fyllt sex år, ta hans eller hennes fingeravtryck om 1. utlänningen inte kan styrka sin identitet när han eller hon kommer till Sverige, 2. utlänningen ansöker om uppehållstillstånd som flykting enligt 4 kap. 1 § eller som alternativt skyddsbehövande enligt 4 kap. 2 §, 2. biometriska uppgifter ska tas i enlighet med artikel 15.1, 18.1, 18.2, 20.1, 22.1, 23.1, 24.1 eller 26.1 i Eurodacförordningen, 3. det finns grund för att besluta om förvar, eller 4. varken utlänningens identitet eller rätt att vistas i Sverige kan klarläggas vid en kontroll enligt 9 §. I de fall som avses i artiklarna 18.1, 18.2 och 20.1 i Eurodacförordningen får även en utlandsmyndighet ta fotografi och fingeravtryck enligt första stycket 2. Det fotografi och de fingeravtryck som tagits med stöd av första stycket 4 ska omedelbart förstöras om det framkommer att utlänningen har rätt att vistas i Sverige. Det fotografi och de fingeravtryck som har tagits med stöd av första stycket 4 eller artikel 23.1 i Eurodacförordningen ska omedelbart förstöras om det framkommer att utlänningen har rätt att vistas i Sverige. 11 a § Den som ska genomgå screening enligt screeningförordningen får hållas kvar för utredning i samband med screeningen. Detta gäller dock inte om ett beslut har meddelats om förvar enligt 10 kap. Rätten att hålla kvar någon för utredning gäller som längst under tolv timmar eller, om det finns särskilda skäl, under ytterligare tolv timmar. En åtgärd enligt första stycket får utföras av en polisman, en särskilt förordnad passkontrollant, en tulltjänsteman eller en tjänsteman vid Kustbevakningen. 11 kap. 5 § En utlänning som hålls i förvar ska ha tillgång till hälso- och sjukvård i samma omfattning som den som ansökt om uppehållstillstånd enligt 4 kap. 1, 2 eller 2 a § även om utlänningen inte har ansökt om ett sådant tillstånd. En utlänning som hålls i förvar ska ha tillgång till hälso- och sjukvård i samma omfattning som den som ansökt om internationellt skydd även om utlänningen inte har ansökt om sådant skydd. Om en utlänning som hålls i förvar behöver sjukhusvård under förvarstiden, ska han eller hon ges tillfälle till sådan vård. Verksamhetschefen för den sjukhusenhet där en utlänning vårdas ska se till att Migrationsverket eller den som förestår den lokal där utlänningen ska vistas genast underrättas, om utlänningen önskar lämna eller redan har lämnat sjukhuset. 12 kap. 3 § Ett beslut om avvisning eller utvisning av en utlänning som avses i 4 kap. 2 § första stycket 1, i fall av väpnad konflikt, får inte verkställas till utlänningens hemland eller till ett land där han eller hon riskerar att sändas vidare till hemlandet, om det finns synnerliga skäl mot det. Ett beslut om avvisning eller utvisning av en utlänning som avses i artiklarna 3.6 och 15 c i skyddsgrundsförordningen får inte verkställas till utlänningens hemland eller till ett land där han eller hon riskerar att sändas vidare till hemlandet, om det finns synnerliga skäl mot det. 7 § Migrationsverkets beslut om avvisning enligt 8 kap. 17 § första stycket 1 eller 2 eller utvisning får verkställas även om beslutet inte har fått laga kraft, om Migrationsverkets beslut om avvisning enligt 8 kap. 17 § första stycket 1 eller utvisning får verkställas även om beslutet inte har fått laga kraft, om 1. utlänningen har förklarat sig nöjd med beslutet (nöjdförklaring), eller 2. Migrationsverket enligt 8 kap. 19 § har beslutat att verkets beslut om avvisning får verkställas trots att det inte fått laga kraft. Avvisning och utvisning av utlänning som ansökt om uppehållstillstånd som flykting eller alternativt skyddsbehövande Verkställighet av beslut om avvisning, utvisning och återvändande i ärenden om internationellt skydd 8 a § Om en utlänning har ansökt om uppehållstillstånd som flykting enligt 4 kap. 1 § eller som alternativt skyddsbehövande enligt 4 kap. 2 §, får ett beslut om avvisning eller utvisning inte verkställas innan ansökan har prövats och då avslagits genom ett beslut som har fått laga kraft eller innan ett beslut att avvisa ansökan enligt 5 kap. 1 b § har fått laga kraft. Ett beslut om avvisning eller utvisning enligt 8 kap. 16 a § andra stycket får verkställas även om det inte har fått laga kraft. Bestämmelser om när andra beslut om avvisning, utvisning eller återvändande i ärenden om internationellt skydd får verkställas finns i artikel 68.1–68.3 i asylprocedurförordningen. Första stycket gäller inte om Migrationsverket har beslutat om omedelbar verkställighet enligt 8 kap. 19 §. Då gäller i stället att beslutet om avvisning får verkställas när ansökan om uppehållstillstånd har avslagits eller avvisats av Migrationsverket. Om beslutet om avvisning överklagas ska den migrationsdomstol som ska pröva överklagandet pröva om verkställigheten av avvisningsbeslutet tills vidare ska avbrytas (inhibition). Beslutet om avvisning får inte verkställas innan denna prövning har gjorts. Ett avvisningsbeslut som gäller ett ensamkommande barn får dock aldrig verkställas förrän tidigast en vecka från den dag då barnet fick del av beslutet. Bestämmelser om när en migrationsdomstol eller Migrationsöverdomstolen, i samband med att domstolen prövar en fråga om internationellt skydd, får tillåta en utlänning att stanna kvar i Sverige, finns i artikel 68.4 och 68.7 i asylprocedurförordningen. Första och andra styckena hindrar inte att utlänningen överlämnas, utlämnas eller överförs till en annan stat eller internationell domstol eller tribunal för att lagföras eller avtjäna en frihetsberövande påföljd. En begäran om tillåtelse att stanna kvar i Sverige i enlighet med artikel 68.5 a i asylprocedurförordningen ska ha kommit in till migrationsdomstolen inom en vecka från den dag då utlänningen fick del av beslutet. Om en begäran om tillåtelse att stanna kvar i Sverige har lämnats in i enlighet med artikel 68.4 och 68.5 i asylprocedurförordningen, inom ramen för ett gränsförfarande för asyl, ska begäran prövas inom en vecka från den dag då begäran kom in till migrationsdomstolen. Verkställighet av ett beslut om överföring enligt Dublinförordningen Verkställighet av ett beslut om överföring enligt asyl- och migrationshanteringsförordningen 9 a § Om en utlänning har överklagat ett beslut som Migrationsverket eller Polismyndigheten har fattat om överföring enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 604/2013 av den 26 juni 2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat (omarbetning) (Dublinförordningen), och inom överklagandetiden har yrkat inhibition av beslutet, får beslutet inte verkställas innan en migrationsdomstol har prövat frågan om inhibition. Detta gäller endast första gången utlänningen yrkar inhibition. Ett beslut att avslå ett sådant yrkande om inhibition ska vara motiverat. Om en utlänning har överklagat ett beslut som Migrationsverket eller Polismyndigheten har fattat om överföring enligt asyl- och migrationshanteringsförordningen, och inom överklagandetiden har yrkat inhibition av beslutet, får beslutet inte verkställas innan en migrationsdomstol har prövat frågan om inhibition. Detta gäller endast första gången utlänningen yrkar inhibition. Ett beslut att avslå ett sådant yrkande om inhibition ska vara motiverat. 16 § Om Migrationsverket efter omprövning beviljar en utlänning tidsbegränsat uppehållstillstånd, får verket samtidigt upphäva ett av verket fattat beslut om avvisning eller utvisning. Om Migrationsverket, en migrationsdomstol eller Migrationsöverdomstolen beviljar en utlänning uppehållstillstånd får samtidigt ett beslut om avvisning eller utvisning som inte har meddelats av allmän domstol upphävas, om utlänningen har beviljats flyktingstatusförklaring eller alternativ skyddsstatusförklaring. Om Migrationsverket, en migrationsdomstol eller Migrationsöverdomstolen beviljar en utlänning uppehållstillstånd får samtidigt ett beslut om avvisning eller utvisning som inte har meddelats av allmän domstol upphävas, om utlänningen har beviljats internationellt skydd eller ställning som varaktigt bosatt i Sverige. Om Migrationsverket beviljar ett tidsbegränsat uppehållstillstånd utan att upphäva beslutet om avvisning eller utvisning, får beslutet om avvisning eller utvisning inte verkställas medan tillståndet gäller. Motsvarande gäller om en migrationsdomstol eller Migrationsöverdomstolen i ett överklagat ärende beviljar ett tidsbegränsat uppehållstillstånd utan att upphäva beslutet om avvisning eller utvisning. I 5 kap. 20 § föreskrivs att Migrationsverket inte får bevilja uppehållstillstånd för den som av allmän domstol har utvisats på grund av brott. Lydelse enligt SFS 2026:385 Föreslagen lydelse 16 b § I fråga om den som av allmän domstol har utvisats på grund av brott får, om det finns ett bestående hinder mot att beslutet om utvisning verkställs, en migrationsdomstol eller Migrationsöverdomstolen, efter Migrationsverkets ställningstagande i ärendet, bevilja uppehållstillstånd och arbetstillstånd. Detta gäller om det 1. finns hinder enligt 1, 2 eller 3 § mot att utvisningsbeslutet verkställs, 2. finns anledning att anta att det avsedda mottagarlandet inte kommer att vara villigt att ta emot utlänningen, eller 3. finns medicinska hinder. Uppehållstillstånd och arbetstillstånd får också beviljas om det finns synnerliga skäl. Vid bedömningen av om det finns synnerliga skäl ska följande särskilt beaktas: – brottslighetens art och omfattning, – den tid som har förflutit sedan utvisningsbeslutet meddelades, – utlänningens skötsamhet och risken för fortsatt brottslighet, och – utlänningens hälsotillstånd och levnadsförhållanden i övrigt. Om migrationsdomstolen eller Migrationsöverdomstolen finner att utlänningen är flykting enligt 4 kap. 1 § eller alternativt skyddsbehövande enligt 4 kap. 2 § gäller även det som anges i 5 kap. 1 §. Om ett internationellt organ, som har behörighet att pröva klagomål från enskilda, funnit att en allmän domstols beslut om utvisning på grund av brott i ett enskilt ärende strider mot ett svenskt konventionsåtagande gäller även det som anges i 5 kap. 4 §. Om ett internationellt organ, som har behörighet att pröva klagomål från enskilda, funnit att en allmän domstols beslut om utvisning på grund av brott i ett enskilt ärende strider mot ett svenskt konventionsåtagande gäller även det som anges i 5 kap. 4 §. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 16 c § Ett uppehållstillstånd som beviljas enligt 16 b § ska vara tidsbegränsat. Utvisningsbeslutet får inte verkställas medan ett tidsbegränsat tillstånd gäller. Om ett utvisningsbeslut upphävs enligt 16 d §, får utlänningen beviljas ett permanent uppehållstillstånd. Detta gäller dock endast om utlänningen efter det att utvisningsbeslutet vann laga kraft har beviljats tidsbegränsade uppehållstillstånd i sammanlagt minst fem år. I 5 kap. 7 och 8 §§ finns bestämmelser om särskilda krav för permanent uppehållstillstånd. Lydelse enligt SFS 2026:385 Föreslagen lydelse 17 a § Om det finns ett hinder, som inte är bestående, mot att ett avvisnings- eller utvisningsbeslut verkställs ska Migrationsverket, en migrationsdomstol eller Migrationsöverdomstolen, besluta om inhibition av verkställigheten, om 1. utlänningen förekommer i ett säkerhetsärende enligt 1 kap. 7 §, 2. utlänningen är utesluten från att anses som flykting eller alternativt skyddsbehövande, 2. utlänningen är utesluten från att anses som flykting eller subsidiärt skyddsbehövande, 3. utlänningen har vägrats flyktingstatusförklaring, 3. utlänningen har vägrats flyktingstatus enligt artikel 14.2 skyddsgrundsförordningen, 4. utlänningen utgör ett hot mot allmän ordning eller säkerhet, eller 5. det i övrigt finns särskilda omständigheter hänförliga till utlänningens levnadssätt som motiverar det. Om det finns synnerliga skäl får utlänningen i stället beviljas ett tidsbegränsat uppehållstillstånd. Uppehållstillståndet ska gälla i högst ett år. 18 § Migrationsverket får bevilja uppehållstillstånd om det i ett ärende om verkställighet av ett beslut om avvisning eller utvisning som fått laga kraft kommer fram nya omständigheter som innebär att 1. det finns ett hinder mot verkställighet enligt 1, 2 eller 3 §, 2. det finns anledning att anta att det avsedda mottagarlandet inte kommer att vara villigt att ta emot utlänningen, eller 3. det finns medicinska hinder eller någon annan särskild anledning att beslutet inte bör verkställas. Barn får beviljas uppehållstillstånd enligt första stycket 3 även om de omständigheter som kommer fram inte har samma allvar och tyngd som krävs för att tillstånd ska beviljas vuxna personer. Vid bedömningen enligt första stycket 3 av om det finns någon annan särskild anledning att ett beslut inte bör verkställas ska konsekvenserna för ett barn av att skiljas från sin förälder särskilt beaktas, om det står klart att uppehållstillstånd på grund av stark anknytning enligt 5 kap. 3 § första stycket 1–4 eller 5 kap. 3 a § första stycket 1–4 eller andra stycket skulle ha beviljats om prövningen gjorts före inresan i Sverige. Migrationsverket får också besluta om inhibition. Första stycket 1 gäller inte om nya omständigheter ska prövas inom ramen för en efterföljande ansökan enligt artikel 55 i asylprocedurförordningen. Första–fjärde styckena gäller inte för en utlänning som omfattas av bestämmelserna i 17 a §. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 18 a § Ett uppehållstillstånd som beviljas enligt 18 § första stycket för att det finns ett hinder mot verkställighet enligt 2 § ska vara tidsbegränsat och gälla i tre år om inte tvingande hänsyn till den nationella säkerheten eller den allmänna ordningen kräver en kortare giltighetstid. Giltighetstiden får dock inte vara kortare än ett år. Ett uppehållstillstånd som i andra fall beviljas enligt 18 § första stycket ska gälla i längst tretton månader. Varje nytt tidsbegränsat uppehållstillstånd som därefter beviljas ska gälla i ett år. En ansökan om permanent uppehållstillstånd får, när giltighetstiden för ett uppehållstillstånd löper ut, beviljas om utlänningen har haft tidsbegränsat uppehållstillstånd i minst tre år och hindret mot verkställighet enligt 18 § första stycket är bestående och de särskilda kraven i 5 kap. 7 § är uppfyllda. 19 b § Om en utlänning som av allmän domstol har utvisats på grund av brott åberopar sådana omständigheter som anges i 19 § första stycket 1 och dessa omständigheter inte kunnat åberopas av utlänningen tidigare, eller utlänningen visar giltig ursäkt för att inte ha åberopat omständigheterna tidigare, ska Migrationsverket ta upp frågan om uppehållstillstånd till prövning. Om en utlänning som av allmän domstol har utvisats på grund av brott åberopar sådana omständigheter som kan antas utgöra ett bestående sådant hinder mot verkställigheten som avses i 1, 2 eller 3 § och dessa omständigheter inte kunnat åberopas av utlänningen tidigare, eller utlänningen visar giltig ursäkt för att inte ha åberopat omständigheterna tidigare, ska Migrationsverket ta upp frågan om uppehållstillstånd till prövning. Är förutsättningarna enligt första stycket inte uppfyllda, ska Migrationsverket besluta att inte bevilja prövning. Utvisningsbeslutet får inte verkställas innan Migrationsverket har avgjort frågan om prövning ska ske eller, om prövning beviljas, innan frågan om uppehållstillstånd har prövats i en instans och ansökan därvid avslagits. Vad som sägs i första stycket gäller inte om utlänningen ansöker om uppehållstillstånd som flykting enligt 4 kap. 1 § eller som alternativt skyddsbehövande enligt 4 kap. 2 § och en sådan ansökan inte tidigare under utlänningens vistelse i Sverige har prövats genom ett lagakraftvunnet beslut. I ett sådant fall ska Migrationsverket pröva ansökan. Första stycket gäller inte om utlänningen ansöker om internationellt skydd och en sådan ansökan inte tidigare har prövats genom ett beslut som fått laga kraft. I ett sådant fall ska Migrationsverket pröva ansökan. 13 kap. 9 a § När Migrationsverket inleder ett ärende om återkallelse av statusförklaring ska utlänningen underrättas. I ärenden om internationellt skydd ska kommunikation med sökanden ske genom att underrättelse lämnas eller skickas till honom eller henne. Vid sådan kommunikation ska delgivning användas. En statusförklaring får inte återkallas utan att utlänningen har fått tillfälle att yttra sig. Motivering av beslut Myndighetens beslut Lydelse enligt SFS 2026:385 Föreslagen lydelse 10 § Ett beslut ska vara skriftligt och innehålla de skäl som ligger till grund för beslutet om det avser – uppehållsrätt, – resedokument, – uppehållstillstånd, – arbetstillstånd, – statusförklaring, – flyktingförklaring, – ställning som varaktigt bosatt i Sverige, – avvisning eller utvisning, – återreseförbud, – upphävande av allmän domstols beslut om utvisning på grund av brott, – förlängning eller upphävande av tidsfrist för frivillig avresa, – inhibition av verkställigheten, – anmälningsskyldighet, – förvar eller uppsikt, – kroppsvisitation, eller – rumsvisitation. Vid beslut i fråga om nationell visering får skälen som ligger till grund för beslutet utelämnas. En utlänning har dock alltid rätt till motivering av ett beslut i fråga om nationell visering, om beslutet går utlänningen emot och utlänningen är en familjemedlem till en EES-medborgare eller omfattas av avtalet mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan och Schweiz å andra sidan om fri rörlighet för personer, utan att vara EES-medborgare eller medborgare i Schweiz. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 17 § Om den som ansöker om uppehållstillstånd som flykting enligt 4 kap. 1 § eller som alternativt skyddsbehövande enligt 4 kap. 2 § uppger att han eller hon är ett ensamkommande barn ska Migrationsverket, om det finns skäl att ifrågasätta att sökanden är under 18 år, så snart som möjligt göra en åldersbedömning och fatta ett tillfälligt beslut om sökandens ålder. Om det är uppenbart att sökanden är 18 år eller äldre krävs dock inte någon sådan åldersbedömning eller något sådant beslut. Migrationsverket ska göra en åldersbedömning i enlighet med artikel 25 i asylprocedurförordningen och så snart som möjligt fatta ett tillfälligt beslut om sökandens ålder. Om det är uppenbart att sökanden är 18 år eller äldre krävs dock inte något sådant beslut. Ett slutligt ställningstagande till sökandens ålder ska göras i samband med det slutliga beslutet i ärendet om uppehållstillstånd. Ett slutligt ställningstagande till sökandens ålder ska göras i samband med det slutliga beslutet i ärendet om internationellt skydd. Ett beslut enligt första stycket gäller omedelbart. 14 kap. Beslut enligt asylprocedurförordningen och asyl- och migrationshanteringsförordningen 1 a § Beslut som anges i artikel 67.1 eller 67.2 i asylprocedurförordningen och beslut om överföring enligt asyl- och migrationshanteringsförordningen får överklagas till en migrationsdomstol. Beslut om att återkalla internationellt skydd i de fall som avses i artikel 66.6 i asylprocedurförordningen får dock inte överklagas. Ett överklagande av ett beslut som avses i artikel 67.7 a i asylprocedurförordningen eller ett beslut om överföring enligt asyl- och migrationshanteringsförordningen ska ha kommit in till den beslutande myndigheten inom en vecka från den dag då den som överklagar fick del av beslutet. Ett överklagande av ett beslut som avses i artikel 67.7 b i asylprocedurförordningen ska ha kommit in till den beslutande myndigheten inom tre veckor från den dag då den som överklagar fick del av beslutet. 5 § Migrationsverkets beslut att inte bevilja ny prövning enligt 12 kap. 19 § får överklagas till en migrationsdomstol. Detsamma gäller verkets beslut att inte bevilja prövning enligt 12 kap. 16 a eller 19 b §. Migrationsverkets beslut att inte bevilja prövning enligt 12 kap. 16 a eller 19 b § får överklagas till en migrationsdomstol. Statusförklaring och resedokument Resedokument och flyktingförklaring 6 § Migrationsverkets beslut enligt 4 kap. 3, 3 a, 3 c och 4 §§ i fråga om statusförklaring eller resedokument eller om återkallelse av statusförklaring får överklagas till en migrationsdomstol. Migrationsverkets beslut enligt 2 kap. 1 f § och 1 g § andra stycket samt artikel 25 i skyddsgrundsförordningen i fråga om resedokument och enligt 5 kap. 1 b § i fråga om flyktingförklaring eller återkallelse av flyktingförklaring får överklagas till en migrationsdomstol. Ett beslut om återkallelse av resedokument på den grund att innehavaren upphör att vara flykting får dock överklagas endast i samband med ett överklagande av ett beslut om återkallelse av flyktingstatusförklaring. Ett beslut om återkallelse av resedokument enligt 2 kap. 1 f § tredje stycket på den grunden att innehavaren upphör att vara flykting eller enligt 2 kap. 1 g § andra stycket på den grunden att innehavarens flyktingstatus återkallas får dock överklagas endast i samband med ett överklagande av ett beslut om återkallelse av flyktingförklaring eller flyktingstatus. 6 a § Migrationsverkets beslut om avslag på en ansökan om främlingspass eller om återkallelse av ett främlingspass får överklagas till en migrationsdomstol. Ett beslut om återkallelse av främlingspass enligt 2 kap. 1 e § på den grunden att innehavarens status som subsidiärt skyddsbehövande återkallas får endast överklagas i samband med ett överklagande av ett beslut om återkallelse av status som subsidiärt skyddsbehövande. Ett beslut om återkallelse av främlingspass enligt 2 kap. 1 e § på den grunden att innehavarens uppehållstillstånd återkallas får endast överklagas i samband med ett överklagande av ett beslut om återkallelse av uppehållstillståndet. 8 § Beslut av Polismyndigheten, Säkerhetspolisen eller Migrationsverket enligt denna lag får överklagas särskilt, och då i samma ordning som det beslut varigenom myndigheten avgör ärendet, när myndighetens beslut avser 1. fråga om offentligt biträde, eller 2. ersättning i ett ärende som handläggs enligt denna lag. Första stycket gäller även Polismyndighetens, Säkerhetspolisens eller Migrationsverkets beslut om avvisande av ombud eller biträde eller om jäv. Första stycket 1 gäller inte Migrationsverkets beslut enligt 18 kap. 1 a eller 1 b §. Beslut av Regeringskansliet i frågor enligt första och andra styckena får överklagas till en migrationsdomstol. Lydelse enligt SFS 2026:385 Föreslagen lydelse 11 § Migrationsverkets beslut i ett säkerhetsärende får överklagas av Säkerhetspolisen i fråga om avvisning, utvisning, uppehållstillstånd, arbetstillstånd, statusförklaring, resedokument, främlingspass, ställning som varaktigt bosatt, inhibition av verkställigheten enligt 12 kap. 17 a § första stycket eller 17 d §, förvar, uppsikt och upphävande av ett beslut om avvisning eller utvisning med stöd av 12 kap. 16 § andra stycket. Migrationsverkets beslut i ett säkerhetsärende får överklagas av Säkerhetspolisen i fråga om avvisning, utvisning, uppehållstillstånd, arbetstillstånd, internationellt skydd, resedokument, flyktingförklaring, främlingspass, ställning som varaktigt bosatt, inhibition av verkställigheten enligt 12 kap. 17 a § första stycket eller 17 d §, förvar, uppsikt och upphävande av ett beslut om avvisning eller utvisning med stöd av 12 kap. 16 § andra stycket. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 15 kap. 1 § En utlänning som har rätt att överklaga ett beslut om avvisning eller utvisning kan förklara att han eller hon avstår från att överklaga beslutet eller domen i den delen (nöjdförklaring). En utlänning som har rätt att överklaga ett beslut om avvisning eller utvisning kan förklara att han eller hon avstår från att överklaga beslutet eller domen i den delen (nöjdförklaring). Detta gäller inte en utlänning som har rätt att överklaga ett beslut om avvisning, utvisning eller återvändande enligt artikel 67 i asylprocedurförordningen. 3 § En nöjdförklaring kan inte tas tillbaka. Om utlänningen har överklagat beslutet eller domen när nöjdförklaringen avges, ska utlänningen genom nöjdförklaringen anses ha tagit tillbaka sitt överklagande av beslutet om avvisning eller utvisning. Om utlänningen har ansökt om uppehållstillstånd, arbetstillstånd, statusförklaring, resedokument eller främlingspass, ska utlänningen genom nöjdförklaringen anses ha tagit tillbaka sin ansökan. En nöjdförklaring kan inte tas tillbaka. Om utlänningen har överklagat beslutet eller domen när nöjdförklaringen avges, ska utlänningen genom nöjdförklaringen anses ha tagit tillbaka sitt överklagande av beslutet om avvisning eller utvisning. Om utlänningen har ansökt om uppehållstillstånd, arbetstillstånd, resedokument eller främlingspass, ska utlänningen genom nöjdförklaringen anses ha tagit tillbaka sin ansökan. 16 kap. 3 b § En migrationsdomstol ska senast inom två månader från den dag då överklagandet kom in till domstolen avgöra ett mål om internationellt skydd som avser ett sådant beslut som anges i artikel 67.1 i asylprocedurförordningen om att 1. neka prövning av en ansökan, 2. avslå en ansökan som uppenbart ogrundad, eller 3. avslå en ansökan som implicit återkallad. En migrationsdomstol ska senast inom åtta månader från den dag då överklagandet kom in till domstolen avgöra ett mål om internationellt skydd som avser ett sådant beslut som anges i artikel 67.1 i asylprocedurförordningen om att 1. avslå en ansökan som ogrundad, eller 2. återkalla internationellt skydd. Migrationsdomstolen får förlänga en sådan tidsfrist som avses i första eller andra stycket om det är nödvändigt med anledning av behovet av ytterligare utredning eller någon annan särskild omständighet. Första–tredje styckena gäller inte ett mål om internationellt skydd som prövas inom ramen för ett gränsförfarande för asyl. Ett sådant mål ska avgöras inom tre veckor från den dag då överklagandet kom in till domstolen. 9 § En migrationsdomstols beslut överklagas till Migrationsöverdomstolen. En migrationsdomstols beslut i mål om avvisning som i första instans prövats av Polismyndigheten får dock inte överklagas i andra fall än de som avses i 14 kap. 2 § andra meningen. En migrationsdomstols beslut om förvar i annat fall än efter överklagande i förvarsfrågan får överklagas särskilt till Migrationsöverdomstolen. En migrationsdomstols beslut att inte förordna ett offentligt biträde enligt 18 kap. 2 eller 2 a § får inte överklagas. Detsamma gäller en migrationsdomstols beslut att entlediga ett offentligt biträde enligt 18 kap. 2 §. Migrationsöverdomstolens beslut får inte överklagas. 9 a § Ett överklagande av en migrationsdomstols beslut om överföring enligt asyl- och migrationshanteringsförordningen ska ha kommit in till den migrationsdomstol som meddelade beslutet inom en vecka från den dag då den som överklagar fick del av beslutet. Lydelse enligt SFS 2026:385 Föreslagen lydelse 11 § Prövningstillstånd krävs vid överklagande av en migrationsdomstols beslut till Migrationsöverdomstolen. Vid överklagande av en migrationsdomstols beslut enligt 9 § andra stycket krävs dock inte prövningstillstånd. Prövningstillstånd krävs inte heller vid överklagande av en migrationsdomstols beslut i fråga om 1. statusförklaring eller uppehållstillstånd som flykting enligt 4 kap. 1 § eller som alternativt skyddsbehövande enligt 4 kap. 2 § efter överlämnande enligt 4 kap. 6 § andra stycket eller 5 kap. 20 § andra stycket, eller 1. internationellt skydd efter överlämnande enligt 4 kap. 8 §, eller 2. inhibition av verkställigheten enligt 12 kap. 16 e § första stycket. Prövningstillstånd krävs inte heller om migrationsdomstolen i ett överklagat mål upphäver ett beslut om inhibition av verkställigheten som har meddelats med stöd av 12 kap. 17 a § första stycket. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 17 kap. 1 § Socialnämnden ska lämna ut uppgifter om en utlännings personliga förhållanden, om Polismyndigheten, Säkerhetspolisen, Migrationsverket, en migrationsdomstol eller Migrationsöverdomstolen begär det och uppgifterna behövs för att avgöra ett ärende om uppehållstillstånd eller ett ärende om ställning som varaktigt bosatt i Sverige eller för att verkställa ett beslut om avvisning eller utvisning. Detsamma gäller när fråga har uppkommit om utlänningen har uppehållsrätt. Socialnämnden ska lämna ut uppgifter om en utlännings personliga förhållanden, om Polismyndigheten, Säkerhetspolisen, Migrationsverket, en migrationsdomstol eller Migrationsöverdomstolen begär det och uppgifterna behövs för att avgöra ett ärende om internationellt skydd, ett ärende om uppehållstillstånd eller ett ärende om ställning som varaktigt bosatt i Sverige eller för att verkställa ett beslut om avvisning eller utvisning. Detsamma gäller när fråga har uppkommit om utlänningen har uppehållsrätt. 4 § Polismyndigheten, Migrationsverket, Tullverket och Kustbevakningen ska till varandra lämna de uppgifter som behövs för att myndigheterna ska kunna fullgöra sina uppdrag enligt 9 kap. 2 a §. 5 § Den region som har utfört en hälsokontroll enligt artikel 12.1 i screeningförordningen ska på eget initiativ till Polismyndigheten lämna de uppgifter som behövs och som framkommit vid kontrollen. Lydelse enligt SFS 2026:385 Föreslagen lydelse 18 kap. 1 § Offentligt biträde ska förordnas för den som åtgärden avser, om det inte måste antas att behov av biträde saknas, i mål och ärenden om 1. avvisning, dock inte hos Polismyndigheten om inte utlänningen enligt 10 kap. 1 eller 2 § hållits i förvar sedan mer än tre dagar, 2. utvisning enligt 8 kap. 6 eller 10 § eller 11 § andra stycket, 3. verkställighet av beslut om avvisning eller utvisning enligt denna lag, om beslut om inhibition meddelats av Migrationsverket, en migrationsdomstol eller Migrationsöverdomstolen eller om ny prövning beviljats, 3. verkställighet av beslut om avvisning eller utvisning enligt denna lag, om beslut om inhibition meddelats av Migrationsverket, en migrationsdomstol eller Migrationsöverdomstolen, 4. anmälningsskyldighet enligt 9 a kap., 5. verkställighet av beslut om avvisning eller utvisning enligt denna lag, dock endast när det gäller fråga om förvar enligt 10 kap. 1 eller 2 § och utlänningen hållits i förvar sedan mer än tre dagar, och 6. hemsändande enligt 23 kap. 2 §. Offentligt biträde ska alltid förordnas i mål och ärenden enligt första stycket 1 och 2 för barn som har ansökt om uppehållstillstånd som flykting enligt 4 kap. 1 § eller som alternativt skyddsbehövande enligt 4 kap. 2 §, om barnet saknar vårdnadshavare här i landet. Offentligt biträde ska också förordnas för ett barn som saknar vårdnadshavare här i landet om ny prövning har beviljats barnet. Offentligt biträde ska alltid förordnas för barn som hålls i förvar enligt 10 kap. 2 §, om barnet saknar vårdnadshavare här i landet. I mål och ärenden enligt asylprocedurförordningen eller asyl- och migrationshanteringsförordningen, med undantag för mål och ärenden om förvar enligt artikel 44 i asyl- och migrationshanteringsförordningen, gäller i stället 1 a–2 a §§. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 a § I mål som rör överklagande av Migrationsverkets beslut i fråga om statusförklaring och beslut att inte bevilja ny prövning ska på utlänningens begäran offentligt biträde förordnas om utlänningen befinner sig i Sverige och det inte är uppenbart att överklagandet inte kommer att bifallas. I ärenden enligt asylprocedurförordningen ska på utlänningens begäran offentligt biträde förordnas för den som har rätt till kostnadsfri rättslig rådgivning enligt artikel 16 i den förordningen. I de situationer som anges i artikel 16.3 i den förordningen ska offentligt biträde dock inte förordnas. Offentligt biträde ska alltid förordnas i mål enligt första stycket för barn som befinner sig i Sverige och som saknar vårdnadshavare här i landet. Ersättning för arbete får endast lämnas för kostnadsfri rättslig rådgivning som motsvarar högst två timmars arbete eller, om det finns skäl för det, högst tre timmars arbete. I övrigt ska 27 § rättshjälpslagen (1996:1619) tillämpas i fråga om rätt till ersättning. 1 b § I ärenden enligt asyl- och migrationshanteringsförordningen ska på utlänningens begäran offentligt biträde förordnas för den som har rätt till kostnadsfri rättslig rådgivning enligt artikel 21 i den förordningen. Ersättning för arbete får endast lämnas för kostnadsfri rättslig rådgivning som motsvarar högst en timmes arbete. I övrigt ska 27 § rättshjälpslagen (1996:1619) tillämpas i fråga om rätt till ersättning. Ett förordnande enligt första stycket gäller till dess att ansvarig medlemsstat fastställs. 2 § Vid överklagande av beslut enligt asylprocedurförordningen ska en migrationsdomstol eller Migrationsöverdomstolen på utlänningens begäran förordna offentligt biträde för den som åtgärden avser om ett sådant inte redan har förordnats. I de situationer som anges i artikel 17.2 b och d i den förordningen ska offentligt biträde dock inte förordnas. En migrationsdomstol ska entlediga ett offentligt biträde som har förordnats med stöd av 1 a § i de situationer som anges i artikel 17.2 b och d i asylprocedurförordningen. 2 a § Vid överklagande av beslut enligt asyl- och migrationshanteringsförordningen ska en migrationsdomstol eller Migrationsöverdomstolen på utlänningens begäran förordna offentligt biträde för den som åtgärden avser. Om överklagandet anses sakna rimliga utsikter till framgång ska offentligt biträde dock inte förordnas. 3 § Den som är förordnad som offentligt biträde för ett barn som saknar vårdnadshavare här i landet är utan särskilt förordnande barnets ställföreträdare i det mål eller ärende som förordnandet avser. Detta gäller dock inte om det finns en god man för barnet enligt lagen (2005:429) om god man för ensamkommande barn. Den som är förordnad som offentligt biträde för ett barn som saknar vårdnadshavare här i landet är utan särskilt förordnande barnets ställföreträdare i det mål eller ärende som förordnandet avser. Detta gäller dock inte om det finns en god man för barnet enligt lagen (2005:429) om god man för ensamkommande barn eller om det har utsetts en företrädare eller tillfällig företrädare för barnet enligt artikel 23.2 i asylprocedurförordningen. 4 § Den som är förordnad som god man för ett barn enligt lagen (2005:429) om god man för ensamkommande barn skall ansöka om uppehållstillstånd för barnet, om detta inte är uppenbart obehövligt. Om en sådan god man inte är förordnad, gäller vad som nu sagts i stället den som är förordnad som offentligt biträde för barnet. Den som är förordnad som god man för ett barn enligt lagen (2005:429) om god man för ensamkommande barn ska ansöka om uppehållstillstånd för barnet, om detta inte är uppenbart obehövligt. Om en sådan god man inte är förordnad, gäller vad som nu sagts i stället den som är förordnad som offentligt biträde för barnet. I artikel 23.6–23.8 i asylprocedurförordningen anges de uppgifter som en företrädare eller tillfällig företrädare ska utföra, om en sådan har utsetts för ett ensamkommande barn enligt artikel 23.2 i den förordningen. 20 kap. 2 § Till fängelse i högst ett år eller, om brottet är ringa, till böter döms en utlänning som uppsåtligen uppehåller sig i Sverige fastän han eller hon enligt ett verkställt beslut om utvisning enligt 8 a kap. inte har haft rätt att återvända hit. Bestämmelserna i första stycket gäller inte om utlänningen har flytt hit av skäl som avses i 4 kap. 1, 2 eller 2 a §. Första stycket gäller inte om utlänningen har flytt hit av skäl som avses i artikel 3.5 eller 3.6 i skyddsgrundsförordningen. I ringa fall ska åtal för brott enligt första stycket inte väckas annat än om det är motiverat från allmän synpunkt. 21 kap. 2 § En utlänning som omfattas av ett beslut om tillfälligt skydd enligt direktiv 2001/55/EG och som i enlighet med direktivet överförs till eller tas emot i Sverige ska ges ett tidsbegränsat uppehållstillstånd, uppehållstillstånd med tillfälligt skydd. Uppehållstillstånd med tillfälligt skydd får vägras utlänningen endast om det föreligger sådana omständigheter som innebär att en utlänning är utesluten från att vara flykting enligt 4 kap. 2 b § eller att en flykting får vägras uppehållstillstånd enligt 5 kap. 1 §. Uppehållstillstånd med tillfälligt skydd får vägras utlänningen endast om det föreligger sådana omständigheter som innebär att en utlänning är utesluten från att vara flykting enligt artikel 12 i skyddsgrundsförordningen eller får vägras flyktingstatus enligt artikel 14.2 i samma förordning. 5 § Att en utlänning har beviljats uppehållstillstånd med tillfälligt skydd hindrar inte att en ansökan om uppehållstillstånd som flykting enligt 4 kap. 1 § prövas. Detsamma gäller för ansökan om flyktingstatusförklaring enligt 4 kap. 3 § och en ansökan om resedokument enligt 4 kap. 4 §. Att en utlänning har beviljats uppehållstillstånd med tillfälligt skydd hindrar inte att en ansökan om internationellt skydd prövas. Prövningen av en ansökan enligt första stycket får skjutas upp endast om det finns särskilda skäl för det. Om ansökan inte har prövats innan det tillfälliga skyddet har upphört att gälla, ska den prövas så snart det kan ske efter denna tidpunkt. Om en ansökan enligt första stycket inte har prövats innan det tillfälliga skyddet har upphört att gälla, ska den prövas så snart det kan ske efter denna tidpunkt. 22 kap. 2 § Ett tidsbegränsat uppehållstillstånd om minst ett år ska ges till en utlänning för vilken en framställan om omplacering av vittne eller nära anhörig till vittne har gjorts från en internationell domstol eller tribunal, om framställan bedöms vara berättigad. Med vittne avses i denna paragraf den som har vittnat eller kommer att vittna i förhandlingar inför en internationell domstol eller tribunal i enlighet med dess procedur- eller bevisupptagningsregler. Med nära anhörig till vittne avses vittnets – make eller sambo, – barn som är beroende av vittnet, samt – annan anhörig till vittnet som ingår i samma hushåll som vittnet och mellan vilka det föreligger ett särskilt beroendeförhållande. Om en framställan enligt första stycket anses berättigad får uppehållstillstånd vägras endast om det föreligger sådana omständigheter som innebär att en utlänning är utesluten från att anses som flykting enligt 4 kap. 2 b § eller att en flykting får vägras uppehållstillstånd enligt 5 kap. 1 §. Om en framställan enligt första stycket anses berättigad får uppehållstillstånd vägras endast om det föreligger sådana omständigheter som innebär att en utlänning är utesluten från att anses som flykting enligt artikel 12 i skyddsgrundsförordningen eller får vägras flyktingstatus enligt artikel 14.2 i samma förordning. 23 kap. 2 a § Regeringen får meddela föreskrifter om avgifter för handläggningen av ärenden om uppehållstillstånd och arbetstillstånd. Sådana föreskrifter får inte innebära att avgift tas ut för handläggning av ärenden om uppehållstillstånd som gäller 1. skyddsbehov, 1. skyddsbehov, utom i fråga om utfärdande av uppehållstillstånd enligt skyddsgrundsförordningen, 2. familjeåterförening med personer som fått uppehållstillstånd på grund av skyddsbehov eller synnerligen ömmande omständigheter, 3. vidarebosättning i Sverige, eller 4. personer som omfattas av EES-avtalet eller andra internationella avtal. 1. Denna lag träder i kraft den 12 juli 2026. 2. Äldre föreskrifter gäller fortfarande för förfaranden som rör ansökningar om asyl och statusförklaring samt anmälningar om verkställighetshinder som har lämnats in före den 12 juni 2026 och på vilka Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/32/EU av den 26 juni 2013 om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd är tillämpligt. Detsamma gäller för förfaranden som rör återkallelse av statusförklaring, om ärendet har inletts före den 12 juni 2026. 3. Vid tillämpningen av de nya föreskrifterna i denna lag jämställs flyktingstatusförklaring med flyktingstatus och alternativ skyddsstatusförklaring med status som subsidiärt skyddsbehövande. 4. För en flykting för vilken det har utfärdats ett resedokument enligt 4 kap. 4 § i den äldre lydelsen gäller 4 kap. 4 § andra stycket och 14 kap. 6 § i den äldre lydelsen. För en alternativt skyddsbehövande för vilken det har utfärdats ett främlingspass enligt 2 kap. 1 a § i den äldre lydelsen gäller 2 kap. 1 d § i den äldre lydelsen. 5. För en utlänning som har beviljats tillfälligt skydd enligt 21 kap. ska, i fråga om uppgifter som tas med stöd av Eurodacförordningen, den äldre lydelsen av 9 kap. 8 § tillämpas till och med den 12 juni 2029. Förslag till lag om ändring i föräldrabalken Härigenom föreskrivs att det i föräldrabalken ska införas två nya paragrafer, 6 kap. 8 b och 8 c §§, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 6 kap. 8 b § En särskilt förordnad vårdnadshavare ska inte utses för ett barn för vilket det ska utses en förmyndare enligt artikel 33.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1347 av den 14 maj 2024 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande och för innehållet i det beviljade skyddet, om ändring av rådets direktiv 2003/109/EG och om upphävande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU. 8 c § Bestämmelserna i denna balk om särskilt förordnad vårdnadshavare gäller även för en sådan förmyndare som avses i artikel 33.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1347. I artikel 33.2 i förordningen anges vilka särskilda uppgifter som en förmyndare som har utsetts enligt förordningen ska utföra. Denna lag träder i kraft den 12 juli 2026. Förslag till lag om ändring i socialförsäkringsbalken Härigenom föreskrivs att 5 kap. 3 § socialförsäkringsbalken ska ha följande lydelse. Lydelse enligt SFS 2026:381 Föreslagen lydelse 5 kap. 3 § Den som kommer till Sverige och kan antas komma att vistas här under längre tid än ett år ska anses vara bosatt här i landet. Detta gäller dock inte om synnerliga skäl talar mot det. En utlänning som har ett uppehållstillstånd med tillfälligt skydd, eller uppehållstillstånd efter tillfälligt skydd, enligt 21 kap. 2, 3, 4 eller 6 § utlänningslagen (2005:716) ska inte anses vara bosatt här. Detta gäller dock inte, om utlänningen har beviljats en flyktingstatusförklaring enligt 4 kap. 3 c § utlänningslagen eller ett resedokument enligt 4 kap. 4 § utlänningslagen. En utlänning som har ett uppehållstillstånd med tillfälligt skydd, eller uppehållstillstånd efter tillfälligt skydd, enligt 21 kap. 2, 3, 4 eller 6 § utlänningslagen (2005:716) ska inte anses vara bosatt här. Detta gäller dock inte, om utlänningen har beviljats internationellt skydd med stöd av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1347 av den 14 maj 2024 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande och för innehållet i det beviljade skyddet, om ändring av rådets direktiv 2003/109/EG och om upphävande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU. En utlänning som har meddelats ett beslut om inhibition av verkställigheten enligt 12 kap. 16 e § första stycket eller 17 a § första stycket utlänningslagen ska inte anses vara bosatt här. En i Sverige bosatt person som lämnar landet ska fortfarande anses vara bosatt här i landet om utlandsvistelsen kan antas vara längst ett år. 1. Denna lag träder i kraft den 12 juli 2026. 2. För en utlänning som har beviljats flyktingstatusförklaring enligt 4 kap. 3 c § utlänningslagen (2005:716) i dess lydelse före den 12 juli 2026 eller ett resedokument enligt 4 kap. 4 § utlänningslagen i dess lydelse före den 12 juli 2026 gäller 5 kap. 3 § andra stycket i den äldre lydelsen. Förslag till lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga Härigenom föreskrivs att 21 a § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 21 a § Beslut om vård med stöd av denna lag hindrar inte beslut om 1. avvisning eller utvisning enligt utlänningslagen (2005:716), 2. utvisning enligt lagen (2022:700) om särskild kontroll av vissa utlänningar, 3. utlämning enligt lagen (1957:668) om utlämning för brott, 4. överlämnande enligt lagen (2011:1165) om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder, 5. utlämning enligt lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling, 6. utlämning enligt lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt, 7. överlämnande enligt lagen (2002:329) om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen, 8. överlämnande enligt lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder, eller 8. överlämnande enligt lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder, 9. utlämning enligt lagen (2006:615) om samarbete med Specialdomstolen för Sierra Leone. 9. utlämning enligt lagen (2006:615) om samarbete med Specialdomstolen för Sierra Leone, eller 10. återvändande enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1348 av den 14 maj 2024 om upprättande av ett gemensamt förfarande för internationellt skydd i unionen och om upphävande av direktiv 2013/32/EU. Vård med stöd av denna lag upphör när ett beslut enligt första stycket 1–9 har verkställts. Vård med stöd av denna lag upphör när ett beslut enligt första stycket 1–10 har verkställts. Denna lag träder i kraft den 12 juli 2026. Förslag till lag om ändring i folkbokföringslagen (1991:481) Härigenom föreskrivs att 4 § folkbokföringslagen (1991:481) ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 4 § En utlänning som måste ha uppehållsrätt eller uppehållstillstånd för att få vistas i Sverige, får folkbokföras endast om detta villkor är uppfyllt eller om det finns synnerliga skäl för att han eller hon ändå ska folkbokföras. En utlänning som har beviljats uppehållstillstånd med tillfälligt skydd, eller uppehållstillstånd efter tillfälligt skydd, enligt 21 kap. 2, 3, 4 eller 6 § utlänningslagen (2005:716) ska inte folkbokföras, om utlänningen kan antas komma att vistas i landet med stöd av det beviljade tillståndet under kortare tid än tre år. Detta gäller dock inte, om utlänningen har beviljats en flyktingstatusförklaring enligt 4 kap. 3 c § utlänningslagen eller en motsvarande förklaring enligt äldre bestämmelser eller ett resedokument enligt 4 kap. 4 § utlänningslagen eller om det i övrigt finns synnerliga skäl för folkbokföring. En utlänning som har beviljats uppehållstillstånd med tillfälligt skydd, eller uppehållstillstånd efter tillfälligt skydd, enligt 21 kap. 2, 3, 4 eller 6 § utlänningslagen (2005:716) ska inte folkbokföras, om utlänningen kan antas komma att vistas i landet med stöd av det beviljade tillståndet under kortare tid än tre år. Detta gäller dock inte, om utlänningen har beviljats internationellt skydd med stöd av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1347 av den 14 maj 2024 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande och för innehållet i det beviljade skyddet, om ändring av rådets direktiv 2003/109/EG och om upphävande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU eller om det i övrigt finns synnerliga skäl för folkbokföring. Av 2 § lagen (2024:691) om folkbokföring av utlänningar med tillfälligt skydd i vissa fall framgår att andra stycket inte gäller för den som omfattas av den lagen. 1. Denna lag träder i kraft den 12 juli 2026. 2. För en utlänning som har beviljats flyktingstatusförklaring enligt 4 kap. 3 c § utlänningslagen (2005:716) i dess lydelse före den 12 juli 2026, eller en förklaring enligt motsvarande äldre bestämmelser, eller ett resedokument enligt 4 kap. 4 § utlänningslagen i dess lydelse före den 12 juli 2026 gäller 4 § i den äldre lydelsen. Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård Härigenom föreskrivs att 29 § lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 29 § Har beträffande någon som vårdas enligt denna lag beslut meddelats om 1. avvisning eller utvisning enligt utlänningslagen (2005:716), 2. utvisning enligt lagen (2022:700) om särskild kontroll av vissa utlänningar, 3. utlämning enligt lagen (1957:668) om utlämning för brott, 4. överlämnande enligt lagen (2011:1165) om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder, 5. utlämning enligt lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling, 6. utlämning enligt lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt, 7. överlämnande enligt lagen (2002:329) om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen, 8. överlämnande enligt lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder, eller 8. överlämnande enligt lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder, 9. utlämning enligt lagen (2006:615) om samarbete med Specialdomstolen för Sierra Leone, 9. utlämning enligt lagen (2006:615) om samarbete med Specialdomstolen för Sierra Leone, eller 10. återvändande enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1348 av den 14 maj 2024 om upprättande av ett gemensamt förfarande för internationellt skydd i unionen och om upphävande av direktiv 2013/32/EU, får trots tvångsvården verkställighet av beslutet ske, om det begärs av den myndighet som ska verkställa beslutet och chefsöverläkaren finner att patientens tillstånd tillåter att beslutet verkställs. Tvångsvården upphör i sådant fall när beslutet har verkställts. I fråga om en patient som är utlänning upphör tvångsvården vid verkställighet av ett beslut om hemsändande som har meddelats med stöd av 23 kap. 2 § utlänningslagen. Denna lag träder i kraft den 12 juli 2026. Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård Härigenom föreskrivs att 17 § lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 17 § Bestämmelserna i 29 § första stycket lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård gäller i fråga om upphörande av rättspsykiatrisk vård i samband med 1. avvisning eller utvisning enligt utlänningslagen (2005:716) av en patient som genomgår rättspsykiatrisk vård utan särskild utskrivningsprövning, 2. utvisning enligt lagen (2022:700) om särskild kontroll av vissa utlänningar, 3. överlämnande, och 3. överlämnande, 4. utlämning. 4. utlämning, och 5. återvändande enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1348 av den 14 maj 2024 om upprättande av ett gemensamt förfarande för internationellt skydd i unionen och om upphävande av direktiv 2013/32/EU. I fråga om den som genomgår rättspsykiatrisk vård enligt 31 kap. 3 § brottsbalken med särskild utskrivningsprövning och som ska avvisas eller utvisas efter beslut enligt utlänningslagen (2005:716) får trots tvångsvården verkställighet av beslutet ske om I fråga om den som genomgår rättspsykiatrisk vård enligt 31 kap. 3 § brottsbalken med särskild utskrivningsprövning och som ska avvisas eller utvisas efter beslut enligt utlänningslagen eller återvända efter beslut enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1348 får trots tvångsvården verkställighet av beslutet ske om 1. det begärs av den myndighet som ska verkställa beslutet, och 2. chefsöverläkaren finner att förutsättningarna för vårdens upphörande i 16 § första stycket 1 är uppfyllda och att patientens tillstånd tillåter att beslutet verkställs. Tvångsvården upphör i sådant fall när beslutet har verkställts. Om beslut har meddelats att verkställigheten av en påföljd som innebär överlämnande enligt 31 kap. 3 § brottsbalken till rättspsykiatrisk vård ska föras över till en annan stat, upphör den rättspsykiatriska vården vid verkställighet av beslutet. Denna lag träder i kraft den 12 juli 2026. Förslag till lag om ändring i lagen (1994:137) om mottagande av asylsökande m.fl. Härigenom föreskrivs att 1 c § lagen (1994:137) om mottagande av asylsökande m.fl. ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 c § Det som föreskrivs i 1 § första stycket 1 om utlänningar som avses där gäller också för utlänningar som har ansökt om internationellt skydd enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1348 av den 14 maj 2024 om upprättande av ett gemensamt förfarande för internationellt skydd i unionen och om upphävande av direktiv 2013/32/EU. Ett beslut om överföring enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 604/2013 av den 26 juni 2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös har lämnat in i någon medlemsstat (omarbetning) (Dublinförordningen) ska anses som ett beslut om avvisning eller utvisning vid tillämpningen av denna lag. Ett beslut om återvändande i ärenden om internationellt skydd och ett beslut om överföring enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1351 av den 14 maj 2024 om asyl- och migrationshantering, om ändring av förordningarna (EU) 2021/1147 och (EU) 2021/1060 och om upphävande av förordning (EU) nr 604/2013 ska anses som ett beslut om avvisning eller utvisning vid tillämpningen av denna lag. Denna lag träder i kraft den 12 juli 2026. Förslag till lag om ändring i studiestödslagen (1999:1395) Härigenom föreskrivs att 2 kap. 4 § och 3 kap. 4 § studiestödslagen (1999:1395) ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 2 kap. 4 § Studiehjälp får lämnas till studerande som är svenska medborgare. Studiehjälp får också lämnas till studerande som inte är svenska medborgare, om de studerande 1. är bosatta i Sverige och har permanent uppehållstillstånd här, och 2. har bosatt sig i Sverige huvudsakligen i annat syfte än att genomgå utbildning här. Kravet på permanent uppehållstillstånd i andra stycket 1 gäller inte för personer som har fått en varaktig anknytning till Sverige och som är 1. utländska medborgare med uppehållsrätt enligt 3 a kap. 3 eller 4 § utlänningslagen (2005:716), 2. schweiziska medborgare med uppehållstillstånd, eller 3. familjemedlemmar till schweiziska medborgare som avses i 2 och själva har uppehållstillstånd. Studiehjälp får lämnas även om kravet på permanent uppehållstillstånd i andra stycket 1 inte är uppfyllt, om den studerande har beviljats ett tidsbegränsat uppehållstillstånd med stöd av 5 kap. 1, 3, 3 a eller 6 § eller 12 kap. 18 § första stycket 1 utlänningslagen eller med stöd av lagen (2017:353) om uppehållstillstånd för studerande på gymnasial nivå eller om det finns särskilda skäl. Studiehjälp får lämnas även om kravet på permanent uppehållstillstånd i andra stycket 1 inte är uppfyllt, om 1. den studerande har beviljats internationellt skydd med stöd av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1347 av den 14 maj 2024 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande och för innehållet i det beviljade skyddet, om ändring av rådets direktiv 2003/109/EG och om upphävande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU), 2. den studerande har beviljats ett tidsbegränsat uppehållstillstånd med stöd av artikel 23 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1347 eller med stöd av 5 kap. 3, 3 a eller 6 § eller 12 kap. 18 § första stycket 1 utlänningslagen eller med stöd av lagen (2017:353) om uppehållstillstånd för studerande på gymnasial nivå, eller 3. det finns särskilda skäl. I 1 kap. 4–7 §§ finns bestämmelser om att vissa utländska medborgare ska jämställas med svenska medborgare. 3 kap. 4 § Studiemedel får lämnas till studerande som är svenska medborgare. Studiemedel får också lämnas till studerande som inte är svenska medborgare, om de studerande 1. är bosatta i Sverige och har permanent uppehållstillstånd här, och 2. har bosatt sig i Sverige huvudsakligen i annat syfte än att genomgå utbildning här. Kravet på permanent uppehållstillstånd i andra stycket 1 gäller inte för personer som har en varaktig anknytning till Sverige och som är 1. utländska medborgare med uppehållsrätt enligt 3 a kap. 3 eller 4 § utlänningslagen (2005:716), 2. schweiziska medborgare med uppehållstillstånd, eller 3. familjemedlemmar till schweiziska medborgare som avses i 2 och själva har uppehållstillstånd. Studiemedel får lämnas även om kravet på permanent uppehållstillstånd i andra stycket 1 inte är uppfyllt, om den studerande har beviljats ett tidsbegränsat uppehållstillstånd med stöd av 5 kap. 1, 3, 3 a eller 6 § eller 12 kap. 18 § första stycket 1 utlänningslagen eller med stöd av lagen (2017:353) om uppehållstillstånd för studerande på gymnasial nivå eller om det finns särskilda skäl. Studiemedel får lämnas även om kravet på permanent uppehållstillstånd i andra stycket 1 inte är uppfyllt, om 1. den studerande har beviljats internationellt skydd med stöd av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1347 av den 14 maj 2024 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande och för innehållet i det beviljade skyddet, om ändring av rådets direktiv 2003/109/EG och om upphävande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU, 2. den studerande har beviljats ett tidsbegränsat uppehållstillstånd med stöd av artikel 23 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1347 eller med stöd av 5 kap. 3, 3 a eller 6 § eller 12 kap. 18 § första stycket 1 utlänningslagen eller med stöd av lagen (2017:353) om uppehållstillstånd för studerande på gymnasial nivå, eller 3. det finns särskilda skäl. I 1 kap. 4–6 §§ finns bestämmelser om att vissa utländska medborgare ska jämställas med svenska medborgare. 1. Denna lag träder i kraft den 12 juli 2026. 2. För en utlänning som har beviljats ett tidsbegränsat uppehållstillstånd enligt 5 kap. 1 § utlänningslagen (2005:716) i dess lydelse före den 12 juli 2026 gäller 2 kap. 4 § fjärde stycket och 3 kap. 4 § fjärde stycket i den äldre lydelsen. Förslag till lag om ändring i lagen (2001:82) om svenskt medborgarskap Härigenom föreskrivs att 6, 8, 11 a och 20 §§ lagen (2001:82) om svenskt medborgarskap ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 6 § Ett barn som har fötts i Sverige och som sedan födelsen är statslöst förvärvar svenskt medborgarskap efter anmälan av den eller dem som har vårdnaden om barnet, om barnet har permanent uppehållstillstånd och hemvist här i landet. Kravet på permanent uppehållstillstånd i första stycket gäller inte ett barn som har haft hemvist här i landet sedan fem år eller under sammanlagt tio år och som har beviljats ett tidsbegränsat uppehållstillstånd med stöd av 5 kap. 1, 3, 3 a eller 6 § eller 12 kap. 18 § utlänningslagen (2005:716). Kravet på permanent uppehållstillstånd i första stycket gäller inte ett barn som har haft hemvist här i landet sedan fem år eller under sammanlagt tio år och som har beviljats ett tidsbegränsat uppehållstillstånd med stöd av 5 kap. 3, 3 a eller 6 § eller 12 kap. 18 § utlänningslagen (2005:716) eller med stöd av artikel 23 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1347 av den 14 maj 2024 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande och för innehållet i det beviljade skyddet, om ändring av rådets direktiv 2003/109/EG och om upphävande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU, eller som flykting eller subsidiärt skyddsbehövande med stöd av artikel 24 i samma förordning eller motsvarande äldre bestämmelser. Lydelse enligt rskr. 2025/26:237 Föreslagen lydelse 8 § En utlänning som är född i Sverige och sedan födelsen är statslös förvärvar svenskt medborgarskap efter anmälan om han eller hon 1. har fyllt arton men inte tjugoett år vid anmälningstillfället, 2. har permanent uppehållstillstånd i Sverige eller har beviljats ett tidsbegränsat uppehållstillstånd med stöd av 5 kap. 1, 3, 3 a eller 6 § eller 12 kap. 18 § utlänningslagen (2005:716), 2. har permanent uppehållstillstånd i Sverige eller har beviljats ett tidsbegränsat uppehållstillstånd med stöd av 5 kap. 3, 3 a eller 6 § eller 12 kap. 18 § utlänningslagen (2005:716) eller med stöd av artikel 23 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1347, eller som flykting eller subsidiärt skyddsbehövande med stöd av artikel 24 i samma förordning eller motsvarande äldre bestämmelser, 3. har haft hemvist här i landet sedan fem år eller under sammanlagt tio år, och 4. inte har dömts för ett brott mot Sveriges säkerhet eller dömts till frihetsberövande påföljd i fem år eller längre. 11 a § I stället för vad som anges i 11 § första stycket 3 ska sökanden ha haft hemvist här i landet 1. sedan två år i fråga om den som a) är dansk, finländsk, isländsk eller norsk medborgare, eller b) tidigare har varit svensk medborgare, 2. sedan fem år i fråga om den som är statslös, eller 3. sedan sju år i fråga om den som a) är att bedöma som flykting enligt 4 kap. 1 § utlänningslagen (2005:716), a) är att bedöma som flykting enligt artikel 3.5 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1347, b) är gift eller sambo med en svensk medborgare, eller c) inte har fyllt tjugoett år vid ansökningstillfället. Första stycket 3 b gäller endast om äktenskapet eller samboförhållandet har varat i minst fem år och sökandens make eller sambo har varit svensk medborgare i minst fem år. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 20 § Det som föreskrivs i denna lag om krav på permanent uppehållstillstånd gäller inte för den som är medborgare i Danmark, Finland, Island eller Norge. Det som föreskrivs i denna lag om krav på permanent uppehållstillstånd gäller inte för den som 1. är medborgare i Danmark, Finland, Island eller Norge, eller 2. har välgrundade utsikter att beviljas varaktigt uppehållstillstånd och a) har beviljats ett tidsbegränsat uppehållstillstånd enligt 5 kap. 2 b eller 6 § eller enligt 12 kap. 18 § utlänningslagen (2005:716), eller som flykting eller subsidiärt skyddsbehövande med stöd av artikel 24 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1347 eller motsvarande äldre bestämmelser, eller b) har beviljats ett tidsbegränsat uppehållstillstånd enligt 5 kap. 3 eller 3 a § utlänningslagen (2005:716) på grund av anknytning till en sådan utlänning som avses i a. Kravet i första stycket 2 på välgrundade utsikter att beviljas varaktigt uppehållstillstånd gäller inte för den som har hemvist i Sverige sedan tio år. I fråga om medborgare i övriga länder inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) och sådana familjemedlemmar som avses i 3 a kap. 2 § utlänningslagen (2005:716) ska vid tillämpningen av denna lag uppehållsrätt likställas med ett permanent uppehållstillstånd. Detsamma gäller för de utlänningar som har beviljats uppehållsstatus i Sverige enligt avtalet om Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands utträde ur Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen (EUT L 29, 31.1.2020, s. 7). Denna lag träder i kraft den 12 juli 2026. Förslag till lag om ändring i lagen (2001:454) om behandling av personuppgifter inom socialtjänsten Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (2001:454) om behandling av personuppgifter inom socialtjänsten ska ha följande lydelse. Lydelse enligt prop. 2025/26:190 Föreslagen lydelse 2 § I denna lag avses med socialtjänst 1. verksamhet enligt lagstiftningen om socialtjänst, den särskilda lagstiftningen om vård utan samtycke av unga eller av missbrukare och den särskilda lagstiftningen om insatser för barn i form av skyddat boende, 2. verksamhet som i annat fall enligt lag handhas av socialnämnd, 3. verksamhet som i övrigt bedrivs av Statens institutionsstyrelse, 4. verksamhet hos kommunal invandrarbyrå, 5. verksamhet enligt lagstiftning om stöd och service till vissa funktionshindrade, 6. handläggning av ärenden om bistånd som lämnas av socialnämnd enligt lagstiftning om mottagande av asylsökande m.fl. 6. handläggning av ärenden om bistånd som lämnas av socialnämnd enligt lagstiftning om mottagande av sökande av internationellt skydd och andra utlänningar, 7. handläggning av ärenden om tillstånd till parkering för rörelsehindrade, 8. verksamhet enligt lagen (2007:606) om utredningar för att förebygga vissa skador och dödsfall, och 9. verksamhet enligt lagen (2026:000) om utredningar för att förebygga suicid. Med socialtjänst avses även tillsyn, uppföljning, utvärdering, kvalitetssäkring och administration av verksamhet som avses i första stycket 1–8. Med socialtjänst avses vidare uppföljning, utvärdering, kvalitetssäkring och administration av verksamhet som avses i första stycket 9. Denna lag träder i kraft den 12 juli 2026. Förslag till lag om ändring i lagen (2005:429) om god man för ensamkommande barn Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2005:429) om god man för ensamkommande barn dels att 2 § ska ha följande lydelse, dels att det ska införas tre nya paragrafer, 1 a, 1 b och 4 a §§, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 a § I denna lag avses med – asylprocedurförordningen: Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1348 av den 14 maj 2024 om upprättande av ett gemensamt förfarande för internationellt skydd i unionen och om upphävande av direktiv 2013/32/EU, – asyl- och migrationshanteringsförordningen: Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1351 av den 14 maj 2024 om asyl- och migrationshantering, om ändring av förordningarna (EU) 2021/1147 och (EU) 2021/1060 och om upphävande av förordning (EU) nr 604/2013, – screeningförordningen: Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1356 av den 14 maj 2024 om införande av screening av tredjelandsmedborgare vid de yttre gränserna och om ändring av förordningarna (EG) nr 767/2008, (EU) 2017/2226, (EU) 2018/1240 och (EU) 2019/817, och – Eurodacförordningen: Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1358 av den 14 maj 2024 om inrättande av Eurodac för jämförelse av biometriska uppgifter för att effektivt tillämpa Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) 2024/1351 och (EU) 2024/1350 och rådets direktiv 2001/55/EG, och identifiera tredjelandsmedborgare och statslösa personer som vistas olagligt och om framställningar från medlemsstaternas brottsbekämpande myndigheter och Europol om jämförelse med Eurodacuppgifter för brottsbekämpande ändamål, om ändring av Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) 2018/1240 och (EU) 2019/818 och om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 603/2013. 1 b § Denna lag gäller även i fråga om en sådan företrädare eller tillfällig företrädare som avses i artikel 23.2 i asylprocedurförordningen, artikel 23.2 i asyl- och migrationshanteringsförordningen, artikel 13.3 i screeningförordningen och artikel 14.1 i Eurodacförordningen. Av artikel 23.9 i asylprocedurförordningen, artikel 23.2 i asyl- och migrationshanteringsförordningen, artikel 13.4 i screeningförordningen och artikel 14.1 i Eurodacförordningen framgår vilka krav som ställs på en sådan företrädare eller tillfällig företrädare. I artikel 23.2 och 23.6–23.8 i asylprocedurförordningen och artikel 23.2 och 23.3 i asyl- och migrationshanteringsförordningen anges de tidsfrister som ska följas när en företrädare eller tillfällig företrädare förordnas enligt de förordningarna samt vilka särskilda uppgifter som en sådan företrädare eller tillfällig företrädare ska utföra. Av artikel 23.9 i asylprocedurförordningen, artikel 23.2 i asyl- och migrationshanteringsförordningen, artikel 13.4 i screeningförordningen och artikel 14.1 i Eurodacförordningen framgår vilka krav som ställs på en sådan företrädare eller tillfällig företrädare. Lydelse enligt rskr. 2025/26:222 Föreslagen lydelse 2 § Om barnet vid ankomsten till Sverige är skilt från båda sina föräldrar eller från någon annan vuxen person som får anses ha trätt i föräldrarnas ställe, ska överförmyndaren förordna en god man att i vårdnadshavares och förmyndares ställe ansvara för barnets personliga förhållanden och sköta dess angelägenheter. Detta gäller oavsett om barnet söker uppehållstillstånd i landet eller inte. En god man ska också förordnas, om barnets föräldrar eller en annan vuxen person, som får anses ha trätt i föräldrarnas ställe, på grund av dödsfall eller sjukdom eller av någon annan orsak upphör att kunna utöva förmynderskapet eller vårdnaden efter barnets ankomst till Sverige men innan barnet har fått uppehållstillstånd här. En god man ska inte förordnas, om det är uppenbart obehövligt. En god man ska inte förordnas, om det är uppenbart obehövligt eller om en företrädare eller en tillfällig företrädare ska utses enligt asylprocedurförordningen eller asyl- och migrationshanteringsförordningen. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 4 a § Vid förordnande av en företrädare eller tillfällig företrädare enligt asylprocedurförordningen ska Migrationsverket lämna den information som anges i artikel 23.5 i den förordningen till barnet och företrädaren eller den tillfälliga företrädaren. Denna lag träder i kraft den 12 juli 2026. Förslag till lag om ändring i lagen (2008:290) om godkännande för forskningshuvudmän att ta emot gästforskare Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (2008:290) om godkännande för forskningshuvudmän att ta emot gästforskare ska ha följande lydelse. Lydelse enligt rskr. 2025/26:238 Föreslagen lydelse 3 § Bestämmelserna om gästforskare i denna lag är inte tillämpliga på en tredjelandsmedborgare som 1. har beviljats uppehållstillstånd som flykting eller alternativt skyddsbehövande enligt 5 kap. 1 § utlänningslagen (2005:716) eller motsvarande äldre bestämmelser, eller har ansökt om ett sådant tillstånd och ansökan ännu inte har avgjorts slutligt, 1. har beviljats internationellt skydd med stöd av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1347 av den 14 maj 2024 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande och för innehållet i det beviljade skyddet, om ändring av rådets direktiv 2003/109/EG och om upphävande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU, eller har ansökt om internationellt skydd enligt samma förordning och ansökan ännu inte har avgjorts slutligt, 2. har beviljats uppehållstillstånd med tillfälligt skydd eller uppehållstillstånd efter tillfälligt skydd enligt 21 kap. utlänningslagen, 2. har beviljats uppehållstillstånd med tillfälligt skydd eller uppehållstillstånd efter tillfälligt skydd enligt 21 kap. utlänningslagen (2005:716), 3. har ett avvisnings- eller utvisningsbeslut som fått laga kraft och som inte kan verkställas, 4. har ställning som varaktigt bosatt i en annan EU-stat, 5. är familjemedlem till en EES-medborgare eller till en medborgare i Schweiz, 6. har ansökt om uppehålls- och arbetstillstånd för högkvalificerad anställning (EU-blåkort) enligt 6 a kap. utlänningslagen och ansökan ännu inte har avgjorts slutligt, eller 7. har beviljats uppehålls- och arbetstillstånd för att tjänstgöra som praktikant inom ramen för företagsintern förflyttning av personal (ICT-tillstånd) enligt 6 b kap. utlänningslagen. 1. Denna lag träder i kraft den 12 juli 2026. 2. För en utlänning som har sökt eller beviljats uppehållstillstånd enligt 5 kap. 1 § utlänningslagen (2005:716) i dess lydelse före den 12 juli 2026, eller motsvarande äldre bestämmelser, gäller 3 § i den äldre lydelsen. Förslag till lag om ändring i lagen (2008:344) om hälso- och sjukvård åt asylsökande m.fl. Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2008:344) om hälso- och sjukvård åt asylsökande m.fl. dels att 1 och 4 §§ ska ha följande lydelse, dels att det ska införas en ny paragraf, 9 §, och närmast före 9 § en ny rubrik av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 § I denna lag finns bestämmelser om regionernas skyldigheter att, utöver vad som följer av hälso- och sjukvårdslagen (2017:30) och tandvårdslagen (1985:125), erbjuda hälso- och sjukvård och tandvård åt asylsökande och vissa andra utlänningar. I denna lag finns bestämmelser om regionernas skyldigheter att, utöver vad som följer av hälso- och sjukvårdslagen (2017:30) och tandvårdslagen (1985:125), erbjuda hälso- och sjukvård och tandvård åt sökande av internationellt skydd och vissa andra utlänningar. Lydelse enligt SFS 2026:386 Föreslagen lydelse 4 § Denna lag omfattar utlänningar som 1. har ansökt om uppehållstillstånd i Sverige som flykting enligt 4 kap. 1 § eller som alternativt skyddsbehövande enligt 4 kap. 2 § utlänningslagen (2005:716) eller motsvarande äldre bestämmelser och som inte är folkbokförda här i landet, 1. har ansökt om internationellt skydd enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1348 av den 14 maj 2024 om upprättande av ett gemensamt förfarande för internationellt skydd i unionen och om upphävande av direktiv 2013/32/EU och som inte är folkbokförda här i landet, 2. har ansökt om eller beviljats uppehållstillstånd med tillfälligt skydd eller uppehållstillstånd efter tillfälligt skydd med stöd av bestämmelserna i 21 kap. 2, 3, 4 eller 6 § utlänningslagen och som inte är folkbokförda här i landet, 2. har ansökt om eller beviljats uppehållstillstånd med tillfälligt skydd eller uppehållstillstånd efter tillfälligt skydd med stöd av bestämmelserna i 21 kap. 2, 3, 4 eller 6 § utlänningslagen (2005:716) och som inte är folkbokförda här i landet, 3. hålls i förvar enligt 10 kap. 1 eller 2 § utlänningslagen och som inte har placerats i kriminalvårdsanstalt, häkte eller polisarrest, 4. vistas här med stöd av tidsbegränsat uppehållstillstånd enligt 5 kap. 15 eller 15 d § utlänningslagen, eller 5. har meddelats ett beslut om inhibition av verkställigheten enligt 12 kap. 16 e § första stycket eller 17 a § första stycket utlänningslagen. Sådana utlänningar som avses i första stycket 1 eller 2 omfattas av lagen även om de har meddelats ett beslut om avvisning eller utvisning. Det gäller dock inte en utlänning som håller sig undan så att beslutet inte kan verkställas. Sådana utlänningar som avses i första stycket 1 eller 2 omfattas av lagen även om de har meddelats ett beslut om avvisning, utvisning eller återvändande. Det gäller dock inte en utlänning som håller sig undan så att beslutet inte kan verkställas. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Hälsokontroll 9 § Regionerna ansvarar för att utföra sådan hälsokontroll som avses i 17 kap. 5 § utlänningslagen (2005:716), i fråga om utlänningar som omfattas av denna lag. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om det närmare innehållet i hälsokontrollen. 1. Denna lag träder i kraft den 12 juli 2026. 2. För en utlänning som har ansökt om uppehållstillstånd som flykting enligt 4 kap. 1 § utlänningslagen (2005:716) i dess lydelse före den 12 juli 2026 eller som alternativt skyddsbehövande enligt 4 kap. 2 § utlänningslagen i dess lydelse före den 12 juli 2026 gäller 4 § i den äldre lydelsen. Förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) Härigenom föreskrivs att 26 kap. 1 § offentlighets- och sekretesslagen ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 26 kap. 1 § Sekretess gäller inom socialtjänsten för uppgift om en enskilds personliga förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående till denne lider men. Med socialtjänst förstås i denna lag 1. verksamhet enligt lagstiftningen om socialtjänst, 2. verksamhet enligt den särskilda lagstiftningen om vård av unga och av missbrukare utan samtycke och den särskilda lagstiftningen om insatser för barn i form av skyddat boende, och 3. verksamhet som i annat fall enligt lag handhas av socialnämnd eller av Statens institutionsstyrelse. Till socialtjänst räknas också 1. verksamhet hos annan myndighet som innefattar omprövning av socialnämnds beslut eller särskild tillsyn över nämndens verksamhet, och 2. verksamhet hos kommunal invandrarbyrå. Med socialtjänst jämställs 1. ärenden om bistånd åt asylsökande och andra utlänningar, 1. ärenden om bistånd åt sökande av internationellt skydd och andra utlänningar, 2. ärenden om tillstånd till parkering för rörelsehindrade, 3. ärenden hos patientnämnd om allmän omvårdnad, och 4. verksamhet enligt lagstiftningen om stöd och service till vissa funktionshindrade. Sekretessen gäller inte om annat följer av 5, 6 eller 7 §. För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år. Denna lag träder i kraft den 12 juli 2026. Förslag till lag om ändring i plan- och bygglagen (2010:900) Härigenom föreskrivs att 16 kap. 13 a § plan- och bygglagen (2010:900) ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 16 kap. 13 a § Om tillströmningen av asylsökande eller personer som ansöker om uppehållstillstånd med tillfälligt skydd har varit eller kan väntas bli särskilt omfattande och det är nödvändigt för att snabbt kunna anordna boenden för sådana utlänningar, eller för personer som har uppehållstillstånd med tillfälligt skydd eller som har uppehållstillstånd efter tillfälligt skydd och som inte är folkbokförda här i landet, får regeringen meddela föreskrifter om undantag från Om tillströmningen av personer som söker internationellt skydd eller ansöker om uppehållstillstånd med tillfälligt skydd har varit eller kan väntas bli särskilt omfattande och det är nödvändigt för att snabbt kunna anordna boenden för sådana utlänningar, eller för personer som har uppehållstillstånd med tillfälligt skydd eller som har uppehållstillstånd efter tillfälligt skydd och som inte är folkbokförda här i landet, får regeringen meddela föreskrifter om undantag från 1. kraven på att hänsyn ska tas till allmänna intressen vid lokalisering av bebyggelse enligt 2 kap. 6, 9 och 10 §§, 2. kraven på tomter, allmänna platser och områden för andra anläggningar än byggnader enligt 8 kap. 9–12 §§, 3. kraven på bygglov, rivningslov och marklov enligt 9 kap., och 4. bestämmelserna om genomförandet av bygg-, rivnings- och markåtgärder i 10 kap. 2–4 §§. Sådana föreskrifter om undantag ska vara proportionella i förhållande till de intressen som de bestämmelser som anges i första stycket 1–4 avser att skydda och främja. Föreskrifterna får endast avse åtgärder för ändring av byggnadsverk eller nybyggnad av enkla byggnadsverk och avse åtgärder som pågår under högst tre år. Denna lag träder i kraft den 12 juli 2026. Förslag till lag om ändring i lagen (2013:156) om samhällsorientering för vissa nyanlända invandrare Härigenom föreskrivs att 1 a § lagen (2013:156) om samhällsorientering för vissa nyanlända invandrare ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 a § Lagen gäller för nyanlända invandrare som har fyllt 18 år men inte har uppnått riktåldern för pension enligt 2 kap. 10 a–10 d §§ socialförsäkringsbalken, är folkbokförda i en kommun och har beviljats uppehållstillstånd enligt Lagen gäller för nyanlända invandrare som har fyllt 18 år men inte har uppnått riktåldern för pension enligt 2 kap. 10 a–10 d §§ socialförsäkringsbalken, är folkbokförda i en kommun och har beviljats uppehållstillstånd 1. 5 kap. 1, 2, 4 eller 6 § utlänningslagen (2005:716), 1. som flykting eller subsidiärt skyddsbehövande med stöd av artikel 24 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1347 av den 14 maj 2024 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande och för innehållet i det beviljade skyddet, om ändring av rådets direktiv 2003/109/EG och om upphävande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU eller motsvarande äldre bestämmelser, 2. 12 kap. 18 § utlänningslagen, eller 2. enligt 5 kap. 4 eller 6 §, 12 kap. 18 §, 21 kap. eller 22 kap. utlänningslagen (2005:716), eller 3. 21 eller 22 kap. utlänningslagen. 3. efter vidarebosättning. Denna lag träder i kraft den 12 juli 2026. Förslag till lag om ändring i lagen (2013:407) om hälso- och sjukvård till vissa utlänningar som vistas i Sverige utan nödvändiga tillstånd Härigenom föreskrivs att det i lagen (2013:407) om hälso- och sjukvård till vissa utlänningar som vistas i Sverige utan nödvändiga tillstånd ska införas en ny paragraf, 12 §, och närmast före 12 § en ny rubrik av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Hälsokontroll 12 § Regionerna ansvarar för att utföra sådan hälsokontroll som avses i 17 kap. 5 § utlänningslagen (2005:716), i fråga om utlänningar som omfattas av denna lag. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om det närmare innehållet i hälsokontrollen. Denna lag träder i kraft den 12 juli 2026. Förslag till lag om ändring i utlänningsdatalagen (2016:27) Härigenom föreskrivs att 2, 5, 11, 15 och 20 §§ utlänningsdatalagen (2016:27) ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 2 § Denna lag gäller vid behandling av personuppgifter i Migrationsverkets och utlandsmyndigheternas verksamhet som rör 1. utlänningars inresa i Sverige, i en stat som ingår i Europeiska unionen, i en stat som är ansluten till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet eller i Schweiz, 2. utlänningars vistelse eller arbete i Sverige och utresa eller avlägsnande från Sverige, 3. statusförklaring, 4. mottagande av asylsökande och andra utlänningar, 4. mottagande av sökande av internationellt skydd och andra utlänningar, 5. bistånd och stöd till utlänningar, 6. svenskt medborgarskap, 7. statlig ersättning för kostnader för utlänningar, 8. bosättning av utlänningar, eller 9. utfärdande av resehandlingar. 5 § Denna lag gäller inte när personuppgifter behandlas med stöd av 1. lagen (2006:444) om passagerarregister, 2. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 810/2009 av den 13 juli 2009 om införande av en gemenskapskodex om viseringar (viseringskodex), 3. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 603/2013 av den 26 juni 2013 om inrättande av Eurodac för jämförelse av fingeravtryck för en effektiv tillämpning av förordning (EU) nr 604/2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat och för när medlemsstaternas brottsbekämpande myndigheter begär jämförelser med Eurodacuppgifter för brottsbekämpande ändamål, samt om ändring av förordning (EU) nr 1077/2011 om inrättande av en Europeisk byrå för den operativa förvaltningen av stora it-system inom området frihet, säkerhet och rättvisa (omarbetning), 3. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1358 av den 14 maj 2024 om inrättande av Eurodac för jämförelse av biometriska uppgifter för att effektivt tillämpa Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) 2024/1351 och (EU) 2024/1350 och rådets direktiv 2001/55/EG, och identifiera tredjelandsmedborgare och statslösa personer som vistas olagligt och om framställningar från medlemsstaternas brottsbekämpande myndigheter och Europol om jämförelse med Eurodacuppgifter för brottsbekämpande ändamål, om ändring av Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) 2018/1240 och (EU) 2019/818 och om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 603/2013, 4. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1860 av den 28 november 2018 om användning av Schengens informationssystem för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna, 5. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1861 av den 28 november 2018 om inrättande, drift och användning av Schengens informationssystem (SIS) på området in- och utresekontroller, om ändring av konventionen om tillämpning av Schengenavtalet och om ändring och upphävande av förordning (EG) nr 1987/2006, 6. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1862 av den 28 november 2018 om inrättande, drift och användning av Schengens informationssystem (SIS) på området polissamarbete och straffrättsligt samarbete, om ändring och upphävande av rådets beslut 2007/533/RIF och om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1986/2006 och kommissionens beslut 2010/261/EU, 7. lagen (2021:1187) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordningar om Schengens informationssystem och föreskrifter som har meddelats i anslutning till den lagen, eller 8. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/2226 av den 30 november 2017 om inrättande av ett in- och utresesystem för registrering av in- och utreseuppgifter och av uppgifter om nekad inresa för tredjelandsmedborgare som passerar medlemsstaternas yttre gränser, om fastställande av villkoren för åtkomst till in- och utresesystemet för brottsbekämpande ändamål och om ändring av konventionen om tillämpning av Schengenavtalet och förordningarna (EG) nr 767/2008 och (EU) nr 1077/2011. 11 § Migrationsverket, Polismyndigheten och utlandsmyndigheterna får behandla personuppgifter om det behövs för 1. handläggning av ärenden eller en myndighets biträde i sådana ärenden i verksamhet som avses i 2 och 3 §§, 2. kontroll av utlänning i samband med inresa och utresa samt kontroll under vistelsen i Sverige, 3. utförande av arbetsuppgifter som gäller mottagande och bosättning av asylsökande och andra utlänningar, 3. utförande av arbetsuppgifter som gäller mottagande och bosättning av sökande av internationellt skydd och andra utlänningar, 4. framställning av statistik, 5. utförande av testverksamhet, eller 6. fullgörande av en rättslig skyldighet att registrera eller på annat sätt dokumentera en personuppgift. Migrationsverket och Polismyndigheten får även behandla personuppgifter om det behövs för bedömningen av personers lämplighet för uppdrag som offentligt biträde eller tolk. 15 § Migrationsverket får föra separata register över fingeravtryck och fotografier som tas med stöd av 9 kap. 8 och 8 h §§ utlänningslagen (2005:716). Med begränsning av de ändamål som annars gäller enligt 11 och 13 §§ får uppgifter om fingeravtryck eller fotografier i registren användas endast 1. vid prövning av ansökningar om uppehållstillstånd där skäl som anges i 4 kap. 1–2 a §§ utlänningslagen åberopas, 1. vid prövning av ansökningar om internationellt skydd med stöd av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1347 av den 14 maj 2024 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande och för innehållet i det beviljade skyddet, om ändring av rådets direktiv 2003/109/EG och om upphävande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU, 2. i ärenden om avvisning och utvisning, 3. i testverksamhet, 4. om det behövs för att kontrollera identiteten av en person på ett fotografi som kommit in till Migrationsverket, 5. om det behövs för att Migrationsverket ska kunna kontrollera ett fingeravtryck mot biometriregister som förs enligt lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område, 6. vid kontroll av utlänningar under vistelsen i Sverige, eller 6. vid kontroll av utlänningar under vistelsen i Sverige, 7. om det behövs för att Polismyndigheten ska kunna jämföra fingeravtryck eller fotografier i registren enligt 6 a kap. lagen om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område. 7. om det behövs för att Polismyndigheten ska kunna jämföra fingeravtryck eller fotografier i registren enligt 6 a kap. lagen om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område, eller 8. vid identifiering eller verifiering av identitet enligt artikel 14 och säkerhetskontroll enligt artikel 15 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1356 av den 14 maj 2024 om införande av screening av tredjelandsmedborgare vid de yttre gränserna och om ändring av förordningarna (EG) nr 767/2008, (EU) 2017/2226, (EU) 2018/1240 och (EU) 2019/817. Regeringen kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela 1. ytterligare föreskrifter om vilka uppgifter som får behandlas i registren över fingeravtryck och fotografier, och 2. föreskrifter om gallring. 20 § Polismyndigheten har rätt att ta del av personuppgifter som Migrationsverket behandlar enligt 11 eller 15 § vid direktåtkomst enligt 19 §. Säkerhetspolisen och utlandsmyndigheterna har motsvarande rätt att vid direktåtkomst ta del av uppgifter som Migrationsverket behandlar enligt 11 §. Migrationsverket ska på begäran av Polismyndigheten, Säkerhetspolisen eller en utlandsmyndighet lämna ut personuppgifter som verket behandlar enligt 11§ 1 eller 2. Migrationsverket ska också på begäran av Polismyndigheten lämna ut personuppgifter som verket behandlar enligt 15 § andra stycket 1, 2, 5, 6 eller 7. Migrationsverket ska på begäran av Polismyndigheten, Säkerhetspolisen eller en utlandsmyndighet lämna ut personuppgifter som verket behandlar enligt 11 § 1 eller 2. Migrationsverket ska också på begäran av Polismyndigheten lämna ut personuppgifter som verket behandlar enligt 15 § andra stycket 1, 2, 5, 6, 7 eller 8. Om det finns skäl för det ska Migrationsverket på eget initiativ lämna uppgifter som avses i andra stycket andra meningen till Polismyndigheten. Denna lag träder i kraft den 12 juli 2026. Förslag till lag om ändring i lagen (2016:38) om mottagande av vissa nyanlända invandrare för bosättning Härigenom föreskrivs att 2, 4 och 7 §§ lagen (2016:38) om mottagande av vissa nyanlända invandrare för bosättning ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 2 § Lagen gäller en nyanländ som har beviljats ett uppehållstillstånd som kan ligga till grund för folkbokföring, om det har beviljats enligt Lagen gäller en nyanländ som har beviljats ett uppehållstillstånd som kan ligga till grund för folkbokföring, om 1. 5 kap. 1, 2, 4 eller 6 § utlänningslagen (2005:716), 1. uppehållstillståndet har beviljats en flykting eller subsidiärt skyddsbehövande med stöd av artikel 24 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1347 av den 14 maj 2024 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande och för innehållet i det beviljade skyddet, om ändring av rådets direktiv 2003/109/EG och om upphävande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU eller motsvarande äldre bestämmelser, 2. 12 kap. 18 § utlänningslagen, eller 2. uppehållstillståndet har beviljats enligt 5 kap. 4 eller 6 §, 12 kap. 18 §, 21 kap. eller 22 kap. utlänningslagen (2005:716), eller 3. 21 eller 22 kap. utlänningslagen. 3. uppehållstillståndet har beviljats efter vidarebosättning. 4 § Lagen gäller dock inte barn under 18 år som vid ankomsten till Sverige var skilda från båda sina föräldrar eller från någon annan vuxen person som får anses ha trätt i föräldrarnas ställe, eller som efter ankomsten står utan sådan ställföreträdare (ensamkommande barn), om inte barnet har beviljats uppehållstillstånd enligt 5 kap. 2 § utlänningslagen (2005:716). Lagen gäller dock inte barn under 18 år som vid ankomsten till Sverige var skilda från båda sina föräldrar eller från någon annan vuxen person som får anses ha trätt i föräldrarnas ställe, eller som efter ankomsten står utan sådan ställföreträdare (ensamkommande barn), om inte barnet har beviljats uppehållstillstånd efter vidarebosättning. 7 § Anvisningar till kommuner ska i första hand omfatta nyanlända som är registrerade och bor på Migrationsverkets asylboenden och nyanlända som har beviljats uppehållstillstånd enligt 5 kap. 2 § utlänningslagen (2005:716). Anvisningar till kommuner ska i första hand omfatta nyanlända som är registrerade och bor på Migrationsverkets asylboenden och nyanlända som har beviljats uppehållstillstånd efter vidarebosättning. Vid fördelningen av anvisningar mellan kommuner ska hänsyn tas till kommunens arbetsmarknadsförutsättningar, befolkningsstorlek, sammantagna mottagande av nyanlända och ensamkommande barn samt omfattningen av asylsökande som vistas i kommunen. Vid fördelningen av anvisningar mellan kommuner ska hänsyn tas till kommunens arbetsmarknadsförutsättningar, befolkningsstorlek, sammantagna mottagande av nyanlända och ensamkommande barn samt omfattningen av personer som söker internationellt skydd som vistas i kommunen. Denna lag träder i kraft den 12 juli 2026. Förslag till lag om ändring i lagen (2017:584) om ansvar för etableringsinsatser för vissa nyanlända invandrare Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (2017:584) om ansvar för etableringsinsatser för vissa nyanlända invandrare ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 § Lagen gäller för nyanlända invandrare som har fyllt 20 år men inte har uppnått riktåldern för pension enligt 2 kap. 10 a–10 d §§ socialförsäkringsbalken och som har ett uppehållstillstånd som kan ligga till grund för folkbokföring, om det har beviljats enligt Lagen gäller för nyanlända invandrare som har fyllt 20 år men inte har uppnått riktåldern för pension enligt 2 kap. 10 a–10 d §§ socialförsäkringsbalken och som har ett uppehållstillstånd som kan ligga till grund för folkbokföring, om 1. 5 kap. 1, 2, 4 eller 6 § utlänningslagen (2005:716), 1. uppehållstillståndet har beviljats en flykting eller subsidiärt skyddsbehövande med stöd av artikel 24 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1347 av den 14 maj 2024 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande och för innehållet i det beviljade skyddet, om ändring av rådets direktiv 2003/109/EG och om upphävande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU eller motsvarande äldre bestämmelser, 2. 12 kap. 18 § utlänningslagen, eller 2. uppehållstillståndet har beviljats enligt 5 kap. 4 eller 6 §, 12 kap. 18 §, 21 kap. eller 22 kap. utlänningslagen (2005:716), eller 3. 21 eller 22 kap. utlänningslagen. 3. uppehållstillståndet har beviljats efter vidarebosättning. Denna lag träder i kraft den 12 juli 2026. Förslag till lag om ändring i lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område Härigenom föreskrivs att 1 kap. 2 § lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område ska ha följande lydelse. Lydelse enligt rskr. 2025/26:232 Föreslagen lydelse 1 kap. 2 § Denna lag gäller inte vid behandling av personuppgifter enligt 1. vapenlagen (2026:000), 2. lagen (1998:620) om belastningsregister, 3. lagen (1998:621) om misstankeregister, 4. lagen (2006:444) om passagerarregister, 5. lagen (2014:400) om Polismyndighetens elimineringsdatabas, 6. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1860 av den 28 november 2018 om användning av Schengens informationssystem för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna, 7. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1861 av den 28 november 2018 om inrättande, drift och användning av Schengens informationssystem (SIS) på området in- och utresekontroller, om ändring av konventionen om tillämpning av Schengenavtalet och om ändring och upphävande av förordning (EG) nr 1987/2006, 8. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1862 av den 28 november 2018 om inrättande, drift och användning av Schengens informationssystem (SIS) på området polissamarbete och straffrättsligt samarbete, om ändring och upphävande av rådets beslut 2007/533/RIF och om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1986/2006 och kommissionens beslut 2010/261/EU, 9. lagen (2021:1187) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordningar om Schengens informationssystem och föreskrifter som har meddelats i anslutning till den lagen, eller 9. lagen (2021:1187) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordningar om Schengens informationssystem och föreskrifter som har meddelats i anslutning till den lagen, 10. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/2226 av den 30 november 2017 om inrättande av ett in- och utresesystem för registrering av in- och utreseuppgifter och av uppgifter om nekad inresa för tredjelandsmedborgare som passerar medlemsstaternas yttre gränser, om fastställande av villkoren för åtkomst till in- och utresesystemet för brottsbekämpande ändamål och om ändring av konventionen om tillämpning av Schengenavtalet och förordningarna (EG) nr 767/2008 och (EU) nr 1077/2011. 10. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/2226 av den 30 november 2017 om inrättande av ett in- och utresesystem för registrering av in- och utreseuppgifter och av uppgifter om nekad inresa för tredjelandsmedborgare som passerar medlemsstaternas yttre gränser, om fastställande av villkoren för åtkomst till in- och utresesystemet för brottsbekämpande ändamål och om ändring av konventionen om tillämpning av Schengenavtalet och förordningarna (EG) nr 767/2008 och (EU) nr 1077/2011, eller 11. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1358 av den 14 maj 2024 om inrättande av Eurodac för jämförelse av biometriska uppgifter för att effektivt tillämpa Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) 2024/1351 och (EU) 2024/1350 och rådets direktiv 2001/55/EG, och identifiera tredjelandsmedborgare och statslösa personer som vistas olagligt och om framställningar från medlemsstaternas brottsbekämpande myndigheter och Europol om jämförelse med Eurodacuppgifter för brottsbekämpande ändamål, om ändring av Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) 2018/1240 och (EU) 2019/818 och om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 603/2013. Denna lag träder i kraft den 12 juli 2026. Förslag till lag om ändring i lagen (2022:700) om särskild kontroll av vissa utlänningar Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2022:700) om särskild kontroll av vissa utlänningar dels att 1 kap. 2–6 §§, 2 kap. 6 §, 5 kap. 1 §, 6 kap. 6 §, 7 kap. 1, 16–18 och 22 §§, 8 kap. 1 § och rubrikerna närmast före 7 kap. 1 och 16 §§ ska ha följande lydelse, dels att det närmast efter rubriken ”Tillämpliga bestämmelser i annan författning” ska införas en ny paragraf, 1 kap. 3 a §, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 kap. 2 § Om Säkerhetspolisen har ansökt om att en utlänning ska utvisas enligt 2 kap. 1 § och utlänningen har ansökt om uppehållstillstånd, statusförklaring, resedokument eller ställning som varaktigt bosatt i Sverige, ska ansökningarna handläggas tillsammans enligt denna lag. Detsamma gäller om utlänningen ansöker om uppehållstillstånd, statusförklaring, resedokument eller ställning som varaktigt bosatt i Sverige under handläggningen av ärendet om utvisning. Om Säkerhetspolisen har ansökt om att en utlänning ska utvisas enligt 2 kap. 1 § och utlänningen har ansökt om uppehållstillstånd, internationellt skydd, flyktingförklaring, resedokument eller ställning som varaktigt bosatt i Sverige, ska ansökningarna handläggas tillsammans enligt denna lag. Detsamma gäller om utlänningen ansöker om uppehållstillstånd, internationellt skydd, flyktingförklaring, resedokument eller ställning som varaktigt bosatt i Sverige under handläggningen av ärendet om utvisning. 3 § En ansökan om uppehållstillstånd, statusförklaring, resedokument eller ställning som varaktigt bosatt i Sverige som görs av en utlänning som har utvisats enligt 2 kap. 1 § ska handläggas enligt denna lag. En ansökan om uppehållstillstånd, internationellt skydd, flyktingförklaring, resedokument eller ställning som varaktigt bosatt i Sverige som görs av en utlänning som har utvisats enligt 2 kap. 1 § ska handläggas enligt denna lag. 3 a § I denna lag avses med – skyddsgrundsförordningen: Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1347 av den 14 maj 2024 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande och för innehållet i det beviljade skyddet, om ändring av rådets direktiv 2003/109/EG och om upphävande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU, och – asylprocedurförordningen: Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1348 av den 14 maj 2024 om upprättande av ett gemensamt förfarande för internationellt skydd i unionen och om upphävande av direktiv 2013/32/EU. 4 § I skyddsgrundsförordningen finns följande bestämmelser som tillämpas vid handläggning enligt denna lag: 1. artikel 13 om beviljande av flyktingstatus, 2. artikel 18 om beviljande av status som subsidiärt skyddsbehövande, 3. artikel 23 om uppehållstillstånd för familjemedlemmar till personer som har beviljats internationellt skydd (familjesammanhållning), 4. artikel 24 om uppehållstillstånd för den som har beviljats flyktingstatus eller status som subsidiärt skyddsbehövande, och 5. artikel 25 om utfärdande av resedokument för den som har flyktingstatus. Följande bestämmelser i utlänningslagen (2005:716) ska tillämpas vid handläggning enligt denna lag: 1. 2 kap. 1 f och 1 g §§ om resedokument, 1. 4 kap. 3–4 §§ om statusförklaring och resedokument, 2. 4 kap. 3 § om nekad prövning av en ansökan, 2. 5 kap. 1–1 b, 2 a, 3–10 a, 12–16 och 17–19 §§ om uppehållstillstånd, och 3. 5 kap. 1, 2 a, 3–10 a, 12–16 och 17–19 §§ om uppehållstillstånd, 4. 5 kap. 1 b § om flyktingförklaring och uppehållstillstånd, och 3. 6 kap. 3 § om arbetstillstånd. 5. 6 kap. 3 § om arbetstillstånd. 5 § I Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 604/2013 av den 26 juni 2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat (Dublinförordningen) finns bestämmelser om överföring av asylsökande som tillämpas gentemot andra EU-stater, Island, Norge, Schweiz och Liechtenstein. I Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1351 av den 14 maj 2024 om asyl- och migrationshantering, om ändring av förordningarna (EU) 2021/1147 och (EU) 2021/1060 och om upphävande av förordning (EU) nr 604/2013 (asyl- och migrationshanteringsförordningen) finns bestämmelser om överföring av sökande av internationellt skydd som tillämpas gentemot andra EU-stater, Island, Norge, Schweiz och Liechtenstein. 6 § Med EES-medborgare och familjemedlem till EES-medborgare avses i denna lag detsamma som i 1 kap. 3 b § andra stycket och 3 a kap. 2 § utlänningslagen (2005:716). Med flykting och alternativt skyddsbehövande avses detsamma som i 4 kap. 1–2 c §§ utlänningslagen. Med internationellt skydd, ansökan om internationellt skydd, flyktingstatus och status som subsidiärt skyddsbehövande avses i denna lag detsamma som i skyddsgrundsförordningen och asylprocedurförordningen. Med flyktingförklaring avses i denna lag detsamma som i utlänningslagen. 2 kap. 6 § När en utlänning utvisas enligt 1 § får den beslutande myndigheten samtidigt återkalla en statusförklaring. Det som sägs om återkallelse i 4 kap. 5 b och 5 c §§ utlänningslagen (2005:716) ska också tillämpas vid beslutet. När en utlänning utvisas enligt 1 § får den beslutande myndigheten samtidigt återkalla en status som flykting eller subsidiärt skyddsbehövande som beviljats med stöd av skyddsgrundsförordningen eller motsvarande äldre bestämmelser eller en flyktingförklaring som beviljats enligt 5 kap. 1 b § utlänningslagen (2005:716). I skyddsgrundsförordningen finns bestämmelser om återkallelse av flyktingstatus i artikel 14 och om återkallelse av status som subsidiärt skyddsbehövande i artikel 19. Det som sägs om återkallelse i 5 kap. 1 b § utlänningslagen ska tillämpas vid återkallelse av en flyktingförklaring. När en utlänning utvisas enligt 1 § ska den beslutande myndigheten även återkalla ställning som varaktigt bosatt i Sverige. 5 kap. 1 § De tvångsmedel som anges i 2–3 a och 5–7 §§ får användas om ett beslut om utvisning enligt denna lag tills vidare inte kan verkställas på grund av ett beslut om inhibition eller ett tidsbegränsat uppehållstillstånd. Detta gäller också om ett beslut om avvisning eller utvisning enligt 8 eller 8 a kap. utlänningslagen (2005:716) inte kan verkställas och utlänningen skulle kunna utvisas enligt 2 kap. 1 §. Detta gäller också om ett beslut om avvisning eller utvisning enligt 8 eller 8 a kap. utlänningslagen (2005:716) eller ett beslut om återvändande i ärenden om internationellt skydd enligt artikel 37 i asylprocedurförordningen inte kan verkställas och utlänningen skulle kunna utvisas enligt 2 kap. 1 §. 6 kap. 6 § Om det inte måste antas att utlänningen saknar behov av biträde, ska ett offentligt biträde förordnas i mål och ärenden om 1. utvisning, 2. användning av tvångsmedel enligt 5 kap. 8 eller 9 §, 3. verkställighet av utvisning, a) när ett beslut om inhibition eller tidsbegränsat uppehållstillstånd har meddelats, eller b) om frågan gäller förvar och utlänningen har hållits i förvar i mer än tre dagar. Utöver detta ska ett offentligt biträde förordnas för en utlänning som inte har fyllt 18 år och som saknar vårdnadshavare i Sverige, om utlänningen är tagen i förvar eller har ansökt om uppehållstillstånd som flykting eller alternativt skyddsbehövande. Utöver detta ska ett offentligt biträde förordnas för en utlänning som inte har fyllt 18 år och som saknar vårdnadshavare i Sverige, om utlänningen är tagen i förvar eller har ansökt om internationellt skydd. 7 kap. Beslut om utvisning, uppehållstillstånd, statusförklaring och närliggande frågor Beslut om utvisning, uppehållstillstånd, internationellt skydd och närliggande frågor 1 § Migrationsverkets beslut i fråga om utvisning, uppehållstillstånd, statusförklaring, resedokument och ställning som varaktigt bosatt i Sverige får överklagas till regeringen. Migrationsverkets beslut i fråga om utvisning, uppehållstillstånd, internationellt skydd, flyktingförklaring, resedokument och ställning som varaktigt bosatt i Sverige får överklagas till regeringen. Handläggning enligt utlänningslagen av vissa överklaganden Handläggning av vissa överklaganden 16 § Om Migrationsverket har avslagit både en ansökan om utvisning enligt denna lag och en ansökan från utlänningen om uppehållstillstånd, statusförklaring, resedokument eller ställning som varaktigt bosatt i Sverige, ska ett överklagande från utlänningen handläggas enligt utlänningslagen (2005:716). Detta gäller dock inte om också Säkerhetspolisen överklagar Migrationsverkets beslut. Om Migrationsverket har avslagit både en ansökan om utvisning enligt denna lag och en ansökan från utlänningen om uppehållstillstånd, internationellt skydd, flyktingförklaring, resedokument eller ställning som varaktigt bosatt i Sverige, ska denna lag inte tillämpas i fråga om ett överklagande från utlänningen. Detta gäller dock inte om också Säkerhetspolisen överklagar Migrationsverkets beslut. 17 § Om regeringen handlägger ett ärende om utvisning och utlänningen ansöker om uppehållstillstånd, statusförklaring, resedokument eller ställning som varaktigt bosatt i Sverige, får regeringen upphäva det överklagade beslutet och överlämna ärendet till Migrationsverket för handläggning. Detta gäller dock inte när det gäller sådana ansökningar om uppehållstillstånd som avses i 2 kap. 9 § första stycket. Om regeringen handlägger ett ärende om utvisning och utlänningen ansöker om uppehållstillstånd, internationellt skydd, flyktingförklaring, resedokument eller ställning som varaktigt bosatt i Sverige, får regeringen upphäva det överklagade beslutet och överlämna ärendet till Migrationsverket för handläggning. Detta gäller dock inte när det gäller sådana ansökningar om uppehållstillstånd som avses i 2 kap. 9 § första stycket. 18 § Om regeringen beslutar att en utlänning inte ska utvisas och utlänningen har ansökt om uppehållstillstånd, statusförklaring, resedokument eller ställning som varaktigt bosatt i Sverige, får regeringen överlämna ärendet i dessa delar till Migrationsverket för prövning enligt utlänningslagen (2005:716). Om regeringen beslutar att en utlänning inte ska utvisas och utlänningen har ansökt om uppehållstillstånd, internationellt skydd, flyktingförklaring, resedokument eller ställning som varaktigt bosatt i Sverige, får regeringen överlämna ärendet i dessa delar till Migrationsverket för prövning. Vid en sådan prövning ska denna lag inte tillämpas. Det framgår av 2 kap. 9 § tredje stycket att regeringen i vissa fall ska överlämna en ansökan om uppehållstillstånd till Migrationsverket när regeringen beslutar att en utlänning inte ska utvisas. 22 § En nöjdförklaring kan inte tas tillbaka. Om utlänningen har överklagat beslutet när nöjdförklaringen lämnas, ska han eller hon genom nöjdförklaringen anses ha tagit tillbaka sitt överklagande. Om utlänningen har ansökt om uppehållstillstånd, statusförklaring, resedokument eller ställning som varaktigt bosatt i Sverige, ska han eller hon genom nöjdförklaringen anses ha tagit tillbaka sin ansökan. En nöjdförklaring kan inte tas tillbaka. Om utlänningen har överklagat beslutet när nöjdförklaringen lämnas, ska han eller hon genom nöjdförklaringen anses ha tagit tillbaka sitt överklagande. Om utlänningen har ansökt om uppehållstillstånd, internationellt skydd, flyktingförklaring, resedokument eller ställning som varaktigt bosatt i Sverige, ska han eller hon genom nöjdförklaringen anses ha tagit tillbaka sin ansökan. 8 kap. 1 § Till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter döms en utlänning som uppehåller sig i Sverige trots att han eller hon enligt ett verkställt beslut om utvisning enligt denna lag inte har haft rätt att återvända hit. Detta gäller dock inte om utlänningen har flytt hit för att undgå sådan förföljelse som avses i 4 kap. 1 § utlänningslagen (2005:716). Till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter döms en utlänning som uppehåller sig i Sverige trots att han eller hon enligt ett verkställt beslut om utvisning enligt denna lag inte har haft rätt att återvända hit. Detta gäller dock inte om utlänningen har flytt hit för att undgå sådan förföljelse som avses i artikel 3.5 i skyddsgrundsförordningen. Är brottet ringa ska åtal för ett sådant brott inte väckas annat än om det är motiverat från allmän synpunkt. 1. Denna lag träder i kraft den 12 juli 2026. 2. Äldre föreskrifter gäller fortfarande för förfaranden som rör ansökningar om asyl och statusförklaring som har lämnats in före den 12 juni 2026 och på vilka Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/32/EU av den 26 juni 2013 om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd är tillämpligt. Detsamma gäller för förfaranden som rör återkallelse av statusförklaring, om ärendet har inletts före den 12 juni 2026. 3. I fråga om återkallelse av resedokument för en flykting för vilken det har utfärdats ett resedokument enligt 4 kap. 4 § utlänningslagen (2005:716) i dess lydelse före den 12 juli 2026 gäller hänvisningen i 1 kap. 4 § 1 i den äldre lydelsen till 4 kap. 4 § andra stycket utlänningslagen i dess lydelse före den 12 juli 2026. Förslag till lag om ändring i lagen (2024:79) om placering av barn i skyddat boende Härigenom föreskrivs att 7 kap. 3 § lagen (2024:79) om placering av barn i skyddat boende ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 7 kap. 3 § Beslut enligt denna lag hindrar inte beslut om 1. avvisning eller utvisning enligt utlänningslagen (2005:716), 2. utvisning enligt lagen (2022:700) om särskild kontroll av vissa utlänningar, 3. utlämning enligt lagen (1957:668) om utlämning för brott, 4. utlämning enligt lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling, 5. utlämning enligt lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt, 6. överlämnande enligt lagen (2002:329) om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen, 7. överlämnande enligt lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder, 8. utlämning enligt lagen (2006:615) om samarbete med Specialdomstolen för Sierra Leone, eller 8. utlämning enligt lagen (2006:615) om samarbete med Specialdomstolen för Sierra Leone, 9. överlämnande enligt lagen (2011:1165) om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder. 9. överlämnande enligt lagen (2011:1165) om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder, eller 10. återvändande enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1348 av den 14 maj 2024 om upprättande av ett gemensamt förfarande för internationellt skydd i unionen och om upphävande av direktiv 2013/32/EU. Ett beslut om en insats med stöd av denna lag upphör att gälla när ett beslut enligt första stycket 1–9 har verkställts. Ett beslut om en insats med stöd av denna lag upphör att gälla när ett beslut enligt första stycket 1–10 har verkställts. Denna lag träder i kraft den 12 juli 2026. Förslag till lag om ändring i lagen (2024:691) om folkbokföring av utlänningar med tillfälligt skydd i vissa fall Härigenom föreskrivs 3 § lagen (2024:691) om folkbokföring av utlänningar med tillfälligt skydd i vissa fall ska följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 3 § Lagen gäller inte för en utlänning som har beviljats en flyktingstatusförklaring enligt 4 kap. 3 c § utlänningslagen (2005:716) eller ett resedokument enligt 4 kap. 4 § utlänningslagen eller om det i övrigt finns sådana synnerliga skäl för folkbokföring som avses i 4 § andra stycket folkbokföringslagen (1991:481). Lagen gäller inte för en utlänning som har beviljats internationellt skydd med stöd av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1347 av den 14 maj 2024 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande och för innehållet i det beviljade skyddet, om ändring av rådets direktiv 2003/109/EG och om upphävande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU eller om det i övrigt finns sådana synnerliga skäl för folkbokföring som avses i 4 § andra stycket folkbokföringslagen (1991:481). 1. Denna lag träder i kraft den 12 juli 2026. 2. För en utlänning som har beviljats flyktingstatusförklaring enligt 4 kap. 3 c § utlänningslagen (2005:716) i dess lydelse före den 12 juli 2026 eller ett resedokument enligt 4 kap. 4 § utlänningslagen i dess lydelse före den 12 juli 2026 gäller 3 § i den äldre lydelsen. Förslag till lag om ändring i lagen (2025:945) om ändring i utlänningsdatalagen (2016:27) Härigenom föreskrivs att 15 § utlänningsdatalagen (2016:27) i stället för lydelsen enligt lagen (2025:945) om ändring i den lagen ska ha följande lydelse. Lydelse enligt SFS 2025:945 Föreslagen lydelse 15 § Migrationsverket får föra separata register över fingeravtryck och fotografier som tas med stöd av 9 kap. 8, 8 h och 8 j §§ utlänningslagen (2005:716). Med begränsning av de ändamål som annars gäller enligt 11 och 13 §§ får uppgifter om fingeravtryck eller fotografier i registren användas endast 1. vid prövning av ansökningar om uppehållstillstånd där skäl som anges i 4 kap. 1–2 a §§ utlänningslagen åberopas, 1. vid prövning av ansökningar om internationellt skydd med stöd av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1347 av den 14 maj 2024 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande och för innehållet i det beviljade skyddet, om ändring av rådets direktiv 2003/109/EG och om upphävande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU, 2. i ärenden om avvisning och utvisning, 3. i testverksamhet, 4. om det behövs för att kontrollera identiteten av en person på ett fotografi som kommit in till Migrationsverket, 5. om det behövs för att Migrationsverket ska kunna kontrollera ett fingeravtryck mot biometriregister som förs enligt lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område, 6. vid kontroll av utlänningar under vistelsen i Sverige, eller 6. vid kontroll av utlänningar under vistelsen i Sverige, 7. om det behövs för att Polismyndigheten ska kunna jämföra fingeravtryck eller fotografier i registren enligt 6 a kap. lagen om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område. 7. om det behövs för att Polismyndigheten ska kunna jämföra fingeravtryck eller fotografier i registren enligt 6 a kap. lagen om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område, eller 8. vid identifiering eller verifiering av identitet enligt artikel 14 och säkerhetskontroll enligt artikel 15 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1356 av den 14 maj 2024 om införande av screening av tredjelandsmedborgare vid de yttre gränserna och om ändring av förordningarna (EG) nr 767/2008, (EU) 2017/2226, (EU) 2018/1240 och (EU) 2019/817. Regeringen kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela 1. ytterligare föreskrifter om vilka uppgifter som får behandlas i registren över fingeravtryck och fotografier, och 2. föreskrifter om gallring. Förslag till lag om ändring i mottagandelagen (2026:000) Härigenom föreskrivs i fråga om mottagandelagen (2026:000) dels att 1 kap. 2, 5, 6 och 9–12 §§, 2 kap. 4, 5, 7 och 9 §§, 3 kap. 2 och 3 §§, 4 kap. 1, 3–5 och 8 §§, 5 kap. 5 §, 6 kap. 1, 3, 4, 7 och 8 §§, 10 kap. 1 § och rubrikerna närmast före 1 kap. 12 § och 6 kap. 3 § ska ha följande lydelse, dels att det ska införas en ny paragraf, 6 kap. 1 a §, av följande lydelse. Lydelse enligt prop. 2025/26:229 Föreslagen lydelse 1 kap. 2 § Lagen omfattar en utlänning som 1. har ansökt om uppehållstillstånd i Sverige som flykting eller alternativt skyddsbehövande enligt 4 kap. 1 eller 2 § utlänningslagen (2005:716), eller 1. har ansökt om internationellt skydd enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1348 av den 14 maj 2024 om upprättande av ett gemensamt förfarande för internationellt skydd i unionen och om upphävande av direktiv 2013/32/EU eller flyktingförklaring enligt 5 kap. 1 b § utlänningslagen (2005:716), eller 2. har ansökt om uppehållstillstånd med tillfälligt skydd eller uppehållstillstånd efter tillfälligt skydd enligt 21 kap. 2, 3, 4 eller 6 § utlänningslagen. 5 § En utlänning som enligt 3 § första stycket 2 har upphört att omfattas av lagen och som har återvänt till Sverige omfattas återigen av lagen om 1. utlänningen har ansökt om uppehållstillstånd och ärendet ännu inte har avgjorts genom ett beslut som har fått laga kraft, eller 1. utlänningen har ansökt om internationellt skydd enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1348 eller uppehållstillstånd och ärendet ännu inte har avgjorts genom ett beslut som har fått laga kraft, eller 2. utlänningen har meddelats ett beslut om avvisning eller utvisning som har fått laga kraft och inte har upphört att gälla. 6 § Lagen omfattar inte en utlänning 1. som har ansökt om nytt eller fortsatt uppehållstillstånd om utlänningen vid tidpunkten för ansökan hade uppehållstillstånd eller uppehållsrätt och var folkbokförd i Sverige, 1. som har ansökt om internationellt skydd enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1348 eller nytt eller fortsatt uppehållstillstånd, om utlänningen vid tidpunkten för ansökan hade uppehållstillstånd eller uppehållsrätt och var folkbokförd i Sverige, 2. som är under 18 år och bor hos en vårdnadshavare som inte omfattas av lagen, 3. som är medborgare i någon av Europeiska unionens medlemsstater, om det inte finns synnerliga skäl för att utlänningen ska omfattas av lagen, 4. som ansöker om eller har ett uppehållstillstånd enligt 5 kap. 15 eller 15 b § utlänningslagen (2005:716), 5. vars ansökan om uppehållstillstånd handläggs enligt lagen (2022:700) om särskild kontroll av vissa utlänningar, eller 5. vars ansökan om uppehållstillstånd, internationellt skydd eller flyktingförklaring handläggs enligt lagen (2022:700) om särskild kontroll av vissa utlänningar, eller 6. som har meddelats ett beslut om inhibition av verkställigheten enligt 12 kap. 16 e § första stycket eller 17 a § första stycket utlänningslagen, om inte annat följer av 2 § lagen (2026:000) om bistånd till vissa utlänningar vid inhibition av verkställigheten. 9 § Med en asylsökande avses i denna lag en utlänning vars ansökan om uppehållstillstånd som flykting eller alternativt skyddsbehövande enligt 4 kap. 1 eller 2 § utlänningslagen (2005:716) är under prövning. Med en sökande av internationellt skydd avses i denna lag en utlänning som har ansökt om internationellt skydd enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1348 eller flyktingförklaring enligt 5 kap. 1 b § utlänningslagen (2005:716) och vars ansökan är under prövning. Med en asylsökande avses dock inte ett ensamkommande barn, en utlänning med tillfälligt skydd eller en utlänning som har meddelats ett beslut om avvisning eller utvisning som får verkställas omedelbart. Med en sökande av internationellt skydd avses dock inte ett ensamkommande barn, en utlänning med tillfälligt skydd eller en utlänning som har meddelats ett beslut om avvisning eller utvisning som får verkställas omedelbart. 10 § Med en utlänning med uppehållstillstånd avses i denna lag en utlänning som har ett uppehållstillstånd. Med en utlänning med uppehållstillstånd avses även en utlänning, som inte är en asylsökande, vars ansökan om ett nytt eller fortsatt uppehållstillstånd är under prövning. Detta gäller inte om utlänningen har meddelats ett beslut om avvisning eller utvisning som får verkställas omedelbart. Med en utlänning med uppehållstillstånd avses även en utlänning, som inte är en sökande av internationellt skydd, vars ansökan om ett nytt eller fortsatt uppehållstillstånd är under prövning. Detta gäller inte om utlänningen har meddelats ett beslut om avvisning eller utvisning som får verkställas omedelbart. Med en utlänning med uppehållstillstånd avses dock inte ett ensamkommande barn eller en utlänning med tillfälligt skydd. 11 § Med en utlänning med avlägsnandebeslut avses i denna lag en utlänning som har meddelats ett beslut om avvisning eller utvisning, som fått laga kraft eller som får verkställas omedelbart. Med en utlänning med avlägsnandebeslut avses dock inte ett ensamkommande barn, en utlänning med tillfälligt skydd, en asylsökande eller en utlänning med uppehållstillstånd. Med en utlänning med avlägsnandebeslut avses dock inte ett ensamkommande barn, en utlänning med tillfälligt skydd, en sökande av internationellt skydd eller en utlänning med uppehållstillstånd. Asyl- och migrationshanterings-förordningen Allmänna bestämmelser 12 § Ett beslut om överföring enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1351 av den 14 maj 2024 om asyl- och migrationshantering, om ändring av förordningarna (EU) 2021/1147 och (EU) 2021/1060 och om upphävande av förordning (EU) nr 604/2013 ska anses som ett beslut om avvisning eller utvisning vid tillämpningen av denna lag. Ett beslut om återvändande i ärenden om internationellt skydd och ett beslut om överföring enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1351 av den 14 maj 2024 om asyl- och migrationshantering, om ändring av förordningarna (EU) 2021/1147 och (EU) 2021/1060 och om upphävande av förordning (EU) nr 604/2013 ska anses som ett beslut om avvisning eller utvisning vid tillämpningen av denna lag. 2 kap. 4 § Migrationsverket får anvisa en kommun att ordna boende för 1. en utlänning med tillfälligt skydd, och 2. en asylsökande, om tillströmningen av asylsökande har varit eller kan väntas bli särskilt omfattande och det är nödvändigt för att behovet av platser på asylboenden ska kunna tillgodoses. 2. en sökande av internationellt skydd, om tillströmningen av sökande av internationellt skydd har varit eller kan väntas bli särskilt omfattande och det är nödvändigt för att behovet av platser på asylboenden ska kunna tillgodoses. 5 § Vid fördelningen av anvisningar enligt 4 § mellan kommuner ska hänsyn tas till varje kommuns arbetsmarknadsförutsättningar, befolkningsstorlek, sammantagna mottagande av nyanlända och ensamkommande barn samt omfattningen av asylsökande som vistas i kommunen. Vid fördelningen av anvisningar enligt 4 § mellan kommuner ska hänsyn tas till varje kommuns arbetsmarknadsförutsättningar, befolkningsstorlek, sammantagna mottagande av nyanlända och ensamkommande barn samt omfattningen av sökande av internationellt skydd som vistas i kommunen. 7 § En kommun ska lämna bistånd enligt denna lag till en utlänning med tillfälligt skydd och till ett ensamkommande barn, om utlänningen vistas i kommunen och biståndet behövs till dess att Migrationsverket tar ansvar för att bistånd lämnas. Detsamma gäller i fråga om en asylsökande som vistas i kommunen om tillströmningen av asylsökande har varit eller kan väntas bli särskilt omfattande och Migrationsverket bedömer att bistånd behöver lämnas. Detsamma gäller i fråga om en sökande av internationellt skydd som vistas i kommunen om tillströmningen av sökande av internationellt skydd har varit eller kan väntas bli särskilt omfattande och Migrationsverket bedömer att bistånd behöver lämnas. 9 § En kommun ska efter anvisning av Migrationsverket ordna boende för en asylsökande och en utlänning med tillfälligt skydd. En kommun ska efter anvisning av Migrationsverket ordna boende för en sökande av internationellt skydd och en utlänning med tillfälligt skydd. I 5 § lagen (2016:38) om mottagande av vissa nyanlända invandrare för bosättning finns bestämmelser om en kommuns skyldighet att efter anvisning ta emot en nyanländ för bosättning i kommunen. Det som sägs om asylboende i denna lag gäller även när kommunen ordnar ett sådant boende som avses i första och andra styckena, så länge utlänningen omfattas av denna lag. 3 kap. 2 § Migrationsverket ska tilldela en asylsökande och en utlänning med avlägsnandebeslut en plats på ett asylboende. Migrationsverket ska tilldela en sökande av internationellt skydd och en utlänning med avlägsnandebeslut en plats på ett asylboende. 3 § Migrationsverket får besluta att en asylsökande som har fyllt 16 år ska bo enbart på en viss bestämd plats, om det är nödvändigt med hänsyn till allmän ordning eller om det finns risk för att utlänningen avviker. Migrationsverket får besluta att en sökande av internationellt skydd som har fyllt 16 år ska bo enbart på en viss bestämd plats, om det är nödvändigt med hänsyn till allmän ordning eller om det finns risk för att utlänningen avviker. Vid bedömningen av om det finns risk för att utlänningen avviker ska 1 kap. 15 § utlänningslagen (2005:716) tillämpas. Migrationsverket får besluta att en sökande vars ansökan om internationellt skydd prövas inom ramen för gränsförfarandet för asyl enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1348 under prövningen av ansökan ska bo enbart på en viss bestämd plats i närheten av Sveriges yttre gräns eller i anvisade områden inom svenskt territorium. 4 kap. 1 § En asylsökande och en utlänning med avlägsnandebeslut får inte lämna det län där det tilldelade asylboendet finns. En sökande av internationellt skydd och en utlänning med avlägsnandebeslut får inte lämna det län där det tilldelade asylboendet finns. Om utlänningen inte bor på det tilldelade asylboendet av sådana skäl som anges i 6 kap. 3 § andra stycket, får utlänningen inte lämna det län där han eller hon bor. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om att utöka områdena enligt första och andra styckena med en eller flera angränsande kommuner. 3 § En asylsökande som har fyllt 16 år och bor på det tilldelade asylboendet ska medverka vid närvarokontroll på boendet. En asylsökande som har meddelats ett beslut om anmälningsskyldighet enligt 5 § behöver dock inte medverka vid sådan närvarokontroll. En sökande av internationellt skydd som har fyllt 16 år och bor på det tilldelade asylboendet ska medverka vid närvarokontroll på boendet. En sökande av internationellt skydd som har meddelats ett beslut om anmälningsskyldighet enligt 5 § behöver dock inte medverka vid sådan närvarokontroll. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om omfattningen av närvarokontrollerna. 4 § Migrationsverket ska ge en asylsökande tillstånd att inte medverka vid närvarokontroll, om det finns särskilda skäl. Migrationsverket ska ge en sökande av internationellt skydd tillstånd att inte medverka vid närvarokontroll, om det finns särskilda skäl. 5 § Migrationsverket får besluta att en asylsökande som har fyllt 16 år ska anmäla sig till verket vid en viss angiven tidpunkt eller vid vissa angivna tidpunkter för att säkerställa att beslut enligt 3 kap. 3 § följs eller om det finns risk för att den asylsökande avviker. Migrationsverket får besluta att en sökande av internationellt skydd som har fyllt 16 år ska anmäla sig till verket vid en viss angiven tidpunkt eller vid vissa angivna tidpunkter för att säkerställa att beslut enligt 3 kap. 3 § följs eller om det finns risk för att den sökande avviker. Vid bedömningen av om det finns risk för att den asylsökande avviker ska 1 kap. 15 § utlänningslagen (2005:716) tillämpas. Vid bedömningen av om det finns risk för att den sökande avviker ska 1 kap. 15 § utlänningslagen (2005:716) tillämpas. 8 § En asylsökande som ordnar boende på egen hand ska hålla Migrationsverket underrättat om sin bostadsadress. En sökande av internationellt skydd som ordnar boende på egen hand ska hålla Migrationsverket underrättat om sin bostadsadress, ett telefonnummer på vilket han eller hon kan nås och, om sådan finns, sin e-postadress. 5 kap. 5 § En asylsökande och ett ensamkommande barn får undantas från kravet i utlänningslagen (2005:716) på arbetstillstånd endast om utlänningens ärende om uppehållstillstånd enligt 5 kap. 1 § den lagen inte har avgjorts inom sex månader från det att ansökan lämnades in och förutsatt att förseningen inte beror på utlänningen. En utlänning som har ansökt om internationellt skydd får beviljas tillträde till arbetsmarknaden genom att undantas från kravet i utlänningslagen (2005:716) på arbetstillstånd endast om utlänningens ärende inte har avgjorts inom sex månader från det att ansökan registrerades och förutsatt att förseningen inte beror på utlänningen. Om en utlänning som har ansökt om internationellt skydd befinner sig i ett påskyndat prövningsförfarande i enlighet med artikel 42.1 a–f i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1348, ska utlänningen inte beviljas tillträde till arbetsmarknaden. Om tillträde redan har beviljats ska det upphävas. Migrationsverket avgör om förutsättningarna enligt första stycket är uppfyllda. Migrationsverket avgör om förutsättningarna enligt första eller andra stycket är uppfyllda. En utlänning som har ansökt om internationellt skydd, som är skyldig att vistas i en viss medlemsstat enligt artikel 17.4 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1351, och som skriftligen underrättats om ett beslut om överföring har inte rätt till tillträde till arbetsmarknaden. 6 kap. 1 § En utlänning som omfattas av denna lag har rätt till bistånd i form av dagersättning och särskilt bidrag om utlänningen saknar inkomst eller egna tillgångar och, i tillämpliga fall, uppfyller villkoren i 3–6 §§. En utlänning som omfattas av denna lag har rätt till bistånd i form av dagersättning och särskilt bidrag om utlänningen saknar inkomst eller egna tillgångar och, i tillämpliga fall, uppfyller villkoren i 1 a och 3–6 §§. Dagersättning lämnas för den dagliga livsföringen. Särskilt bidrag lämnas för annat angeläget behov. 1 a § En utlänning som är skyldig att vistas i en viss medlemsstat enligt artikel 17.4 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1351 och som skriftligen underrättats om ett beslut om överföring har endast rätt till dagersättning om utlänningen inte erbjuds plats på ett asylboende där fri kost ingår. Särskilda villkor för asylsökande och utlänningar med avlägsnandebeslut Särskilda villkor för sökande av internationellt skydd och utlänningar med avlägsnandebeslut 3 § En asylsökande och en utlänning med avlägsnandebeslut har rätt till dagersättning och särskilt bidrag endast om utlänningen bor enbart på det tilldelade asylboendet. En sökande av internationellt skydd och en utlänning med avlägsnandebeslut har rätt till dagersättning och särskilt bidrag endast om utlänningen bor enbart på det tilldelade asylboendet. Första stycket gäller inte för en utlänning som 1. bor tillsammans med en medlem av den närmaste familjen som är bosatt i Sverige, eller 2. med hänsyn till sina personliga förhållanden har synnerliga skäl att inte bo på asylboende. 4 § En asylsökande som har fyllt 16 år har rätt till dagersättning endast om den asylsökande medverkar till att klarlägga sin identitet. En sökande av internationellt skydd som har fyllt 16 år har rätt till dagersättning endast om den sökande medverkar till att klarlägga sin identitet. En utlänning med avlägsnandebeslut som har fyllt 16 år har rätt till dagersättning endast om utlänningen medverkar till åtgärder för att beslutet ska kunna verkställas. 7 § Dagersättningen får sättas ned för en utlänning som har fyllt 18 år om utlänningen försvårar utredningen i ett pågående ärende om uppehållstillstånd genom att hålla sig undan. Ersättningen får inte sättas ned i den del som är avsedd att täcka utgifter för utlänningens egen mathållning. Dagersättningen får sättas ned för en utlänning som har fyllt 18 år om utlänningen försvårar utredningen i ett pågående ärende om internationellt skydd eller uppehållstillstånd genom att hålla sig undan, underlåta att samarbeta med de behöriga myndigheterna eller inte uppfylla de förfarandekrav som fastställts. Ersättningen får inte sättas ned i den del som är avsedd att täcka utgifter för utlänningens egen mathållning. Om utlänningen efter en nedsättning av dagersättningen på nytt försvårar utredningen i ärendet genom att hålla sig undan får ersättningen sättas ned helt om utlänningen erbjuds plats på ett asylboende där fri kost ingår. Om utlänningen efter en nedsättning av dagersättningen på nytt försvårar utredningen på sätt som anges i första stycket, får dagersättningen sättas ned helt om utlänningen erbjuds plats på ett asylboende där fri kost ingår. 8 § Dagersättningen får sättas ned helt för en utlänning under 1. två till fyra veckor om utlänningen gjort sig skyldig till allvarlig misskötsamhet på ett asylboende, 2. en vecka för varje dag som utlänningen inte följt skyldigheten att inte lämna ett begränsat område enligt 4 kap. 1 §, 3. två veckor för varje tillfälle som utlänningen inte följt sin anmälningsskyldighet enligt 4 kap. 5 §, eller 3. två veckor för varje tillfälle som utlänningen inte följt sin anmälningsskyldighet enligt 4 kap. 5 §, 4. en vecka om utlänningen för andra gången inom en månads tid inte följt anmälningsskyldigheten enligt 4 kap. 6 §. 4. en vecka om utlänningen för andra gången inom en månads tid inte följt anmälningsskyldigheten enligt 4 kap. 6 §, eller 5. två veckor om utlänningen låtit bli att delta i samhällsintroduktion enligt 5 kap. 1 §. Dagersättningen får inte sättas ned enligt första stycket 2–4 till följd av omständigheter som utlänningen inte rått över. Dagersättningen får inte sättas ned enligt första stycket 2–5 till följd av omständigheter som utlänningen inte rått över. 10 kap. 1 § Migrationsverkets beslut enligt denna lag får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Beslut om anvisning till en kommun att ordna boende och beslut om tilldelning av eller erbjudande om boendeplats får dock inte överklagas. Beslut om anvisning till en kommun att ordna boende, beslut om tilldelning av eller erbjudande om boendeplats, eller beslut om boende på en bestämd plats eller inom ett särskilt anvisat område när sökanden befinner sig i gränsförfarandet enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1348, får dock inte överklagas. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. 1. Denna lag träder i kraft den 2 oktober 2026. 2. En utlänning som har ansökt om uppehållstillstånd i Sverige som flykting eller alternativt skyddsbehövande enligt 4 kap. 1 eller 2 § utlänningslagen (2005:716) i lydelsen före den 12 juli 2026 ska vid tillämpningen av denna lag anses som en utlänning som har ansökt om internationellt skydd enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1348. Förslag till lag om ändring i lagen (2026:000) om ändring i lagen (2023:339) om ändring i lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område Härigenom föreskrivs att 1 kap. 2 § lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område i stället för lydelsen enligt lagen (2026:000) om ändring i lagen (2023:339) om ändring i lagen om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område ska ha följande lydelse. Lydelse enligt rskr. 2025/26:232 Föreslagen lydelse 1 kap. 2 § Denna lag gäller inte vid behandling av personuppgifter enligt 1. vapenlagen (2026:000), 2. lagen (1998:620) om belastningsregister, 3. lagen (1998:621) om misstankeregister, 4. lagen (2006:444) om passagerarregister, 5. lagen (2014:400) om Polismyndighetens elimineringsdatabas, 6. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1860 av den 28 november 2018 om användning av Schengens informationssystem för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna, 7. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1861 av den 28 november 2018 om inrättande, drift och användning av Schengens informationssystem (SIS) på området in- och utresekontroller, om ändring av konventionen om tillämpning av Schengenavtalet och om ändring och upphävande av förordning (EG) nr 1987/2006, 8. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1862 av den 28 november 2018 om inrättande, drift och användning av Schengens informationssystem (SIS) på området polissamarbete och straffrättsligt samarbete, om ändring och upphävande av rådets beslut 2007/533/RIF och om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1986/2006 och kommissionens beslut 2010/261/EU, 9. lagen (2021:1187) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordningar om Schengens informationssystem och föreskrifter som har meddelats i anslutning till den lagen, 10. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/2226 av den 30 november 2017 om inrättande av ett in- och utresesystem för registrering av in- och utreseuppgifter och av uppgifter om nekad inresa för tredjelandsmedborgare som passerar medlemsstaternas yttre gränser, om fastställande av villkoren för åtkomst till in- och utresesystemet för brottsbekämpande ändamål och om ändring av konventionen om tillämpning av Schengenavtalet och förordningarna (EG) nr 767/2008 och (EU) nr 1077/2011, eller 10. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/2226 av den 30 november 2017 om inrättande av ett in- och utresesystem för registrering av in- och utreseuppgifter och av uppgifter om nekad inresa för tredjelandsmedborgare som passerar medlemsstaternas yttre gränser, om fastställande av villkoren för åtkomst till in- och utresesystemet för brottsbekämpande ändamål och om ändring av konventionen om tillämpning av Schengenavtalet och förordningarna (EG) nr 767/2008 och (EU) nr 1077/2011, 11. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1358 av den 14 maj 2024 om inrättande av Eurodac för jämförelse av biometriska uppgifter för att effektivt tillämpa Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) 2024/1351 och (EU) 2024/1350 och rådets direktiv 2001/55/EG, och identifiera tredjelandsmedborgare och statslösa personer som vistas olagligt och om framställningar från medlemsstaternas brottsbekämpande myndigheter och Europol om jämförelse med Eurodacuppgifter för brottsbekämpande ändamål, om ändring av Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) 2018/1240 och (EU) 2019/818 och om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 603/2013, eller 11. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1240 av den 12 september 2018 om inrättande av ett EU-system för reseuppgifter och resetillstånd (Etias) och om ändring av förordningarna (EU) nr 1077/2011, (EU) nr 515/2014, (EU) 2016/399, (EU) 2016/1624 och (EU) 2017/2226. 12. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1240 av den 12 september 2018 om inrättande av ett EU-system för reseuppgifter och resetillstånd (Etias) och om ändring av förordningarna (EU) nr 1077/2011, (EU) nr 515/2014, (EU) 2016/399, (EU) 2016/1624 och (EU) 2017/2226. Förslag till lag om ändring i lagen (2026:000) om ändring i lagen (2025:947) om ändring i lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område Härigenom föreskrivs att 1 kap. 2 § lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område i stället för lydelsen enligt lagen (2026:000) om ändring i lagen (2025:947) om ändring i lagen om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område ska ha följande lydelse. Lydelse enligt rskr. 2025/26:232 Föreslagen lydelse 1 kap. 2 § Denna lag gäller inte vid behandling av personuppgifter enligt 1. vapenlagen (2026:000), 2. lagen (1998:620) om belastningsregister, 3. lagen (1998:621) om misstankeregister, 4. lagen (2006:444) om passagerarregister, 5. lagen (2014:400) om Polismyndighetens elimineringsdatabas, 6. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1860 av den 28 november 2018 om användning av Schengens informationssystem för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna, 7. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1861 av den 28 november 2018 om inrättande, drift och användning av Schengens informationssystem (SIS) på området in- och utresekontroller, om ändring av konventionen om tillämpning av Schengenavtalet och om ändring och upphävande av förordning (EG) nr 1987/2006, 8. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1862 av den 28 november 2018 om inrättande, drift och användning av Schengens informationssystem (SIS) på området polissamarbete och straffrättsligt samarbete, om ändring och upphävande av rådets beslut 2007/533/RIF och om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1986/2006 och kommissionens beslut 2010/261/EU, 9. lagen (2021:1187) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordningar om Schengens informationssystem och föreskrifter som har meddelats i anslutning till den lagen, 10. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/2226 av den 30 november 2017 om inrättande av ett in- och utresesystem för registrering av in- och utreseuppgifter och av uppgifter om nekad inresa för tredjelandsmedborgare som passerar medlemsstaternas yttre gränser, om fastställande av villkoren för åtkomst till in- och utresesystemet för brottsbekämpande ändamål och om ändring av konventionen om tillämpning av Schengenavtalet och förordningarna (EG) nr 767/2008 och (EU) nr 1077/2011, 11. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1358 av den 14 maj 2024 om inrättande av Eurodac för jämförelse av biometriska uppgifter för att effektivt tillämpa Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) 2024/1351 och (EU) 2024/1350 och rådets direktiv 2001/55/EG, och identifiera tredjelandsmedborgare och statslösa personer som vistas olagligt och om framställningar från medlemsstaternas brottsbekämpande myndigheter och Europol om jämförelse med Eurodacuppgifter för brottsbekämpande ändamål, om ändring av Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) 2018/1240 och (EU) 2019/818 och om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 603/2013, 11. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1240 av den 12 september 2018 om inrättande av ett EU-system för reseuppgifter och resetillstånd (Etias) och om ändring av förordningarna (EU) nr 1077/2011, (EU) nr 515/2014, (EU) 2016/399, (EU) 2016/1624 och (EU) 2017/2226, eller 12. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1240 av den 12 september 2018 om inrättande av ett EU-system för reseuppgifter och resetillstånd (Etias) och om ändring av förordningarna (EU) nr 1077/2011, (EU) nr 515/2014, (EU) 2016/399, (EU) 2016/1624 och (EU) 2017/2226, eller 12. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 767/2008 av den 9 juli 2008 om Informationssystemet för viseringar (VIS) och utbytet av information mellan medlemsstaterna om viseringar för kortare vistelse, viseringar för längre vistelse och uppehållstillstånd (VIS-förordningen). 13. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 767/2008 av den 9 juli 2008 om Informationssystemet för viseringar (VIS) och utbytet av information mellan medlemsstaterna om viseringar för kortare vistelse, viseringar för längre vistelse och uppehållstillstånd (VIS-förordningen). Ärendet och dess beredning Regeringen beslutade den 2 oktober 2023 att ge en särskild utredare i uppdrag att göra en översyn av det svenska regelverket för beviljande av asyl och asylförfarandet och bl.a. lämna förslag till författningsändringar som syftar till att anpassa regelverket till EU:s rättsliga miniminivå (dir. 2023:137). I uppdraget ingick även att ta ställning till hur möjligheten att beviljas permanent uppehållstillstånd ska utmönstras för vissa utlänningar. Den 21 november 2024 beslutade regeringen om tilläggsdirektiv för utredningen (dir. 2024:115) som innebar en ändring av uppdraget med anledning av att Europaparlamentet och rådet under våren 2024 antog följande tio rättsakter om migration och asyl, fortsättningsvis migrations- och asylpakten: Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1347 av den 14 maj 2024 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande och för innehållet i det beviljade skyddet, om ändring av rådets direktiv 2003/109/EG och om upphävande av direktiv 2011/95/EU (skyddsgrundsförordningen) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1348 av den 14 maj 2024 om upprättande av ett gemensamt förfarande för internationellt skydd i unionen och om upphävande av direktiv 2013/32/EU (asylprocedurförordningen) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1349 av den 14 maj 2024 om inrättande av ett gränsförfarande för återvändande och om ändring av förordning (EU) 2021/1148 (förordningen om återvändandegränsförfarande) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1350 av den 14 maj 2024 om inrättande av en unionsram för vidarebosättning och inresa av humanitära skäl samt om ändring av förordning (EU) 2021/1147 (vidarebosättningsförordningen) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1351 av den 14 maj 2024 om asyl- och migrationshantering, om ändring av förordningarna (EU) 2021/1147 och (EU) 2021/1060 och om upphävande av förordning (EU) nr 604/2013 (asyl- och migrationshanteringsförordningen) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1352 av den 14 maj 2024 om ändring av förordningarna (EU) 2019/816 och (EU) 2019/818 i syfte att införa screening för tredjelandsmedborgare vid de yttre gränserna (förordningen om ändringar för enhetlighet i samband med screening) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1356 av den 14 maj 2024 om införande av screening av tredjelandsmedborgare vid de yttre gränserna och om ändring av förordningarna (EG) nr 767/2008, (EU) 2017/2226, (EU) 2018/1240 och (EU) 2019/817 (screeningförordningen) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1358 av den 14 maj 2024 om inrättande av Eurodac för jämförelse av biometriska uppgifter för att effektivt tillämpa Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) 2024/1351 och (EU) 2024/1350 och rådets direktiv 2001/55/EG, och identifiera tredjelandsmedborgare och statslösa personer som vistas olagligt och om framställningar från medlemsstaternas brottsbekämpande myndigheter och Europol om jämförelse med Eurodacuppgifter för brottsbekämpande ändamål, om ändring av Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) 2018/1240 och (EU) 2019/818 och om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 603/2013 (Eurodacförordningen) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1359 av den 14 maj 2024 om hantering av kris- och force majeure-situationer på migrations- och asylområdet och om ändring av förordning (EU) 2021/1147 (krishanteringsförordningen) Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2024/1346 av den 14 maj 2024 om normer för mottagande av personer som ansöker om internationellt skydd (omarbetning) (mottagandedirektivet). Förordningarna och, i förekommande fall, rättelse av förordningarna finns – med undantag för förordningen om ändringar för enhetlighet i samband med screening och krishanteringsförordningen – i bilaga 1–13. Mottagandedirektivet och rättelse av direktivet finns i bilaga 14 och 15. Utredningen, som antog namnet Miniminivåutredningen, överlämnade den 9 april 2025 delbetänkandet Utmönstring av permanent uppehållstillstånd och vissa anpassningar till miniminivån enligt EU:s migrations- och asylpakt (SOU 2025:31). En sammanfattning av delbetänkandet och dess lagförslag finns i bilaga 16 och 17. Delbetänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 18. Remissvaren finns tillgängliga på regeringens webbplats, regeringen.se, och i Justitiedepartementet (Ju2025/00838). I Justitiedepartementet har departementspromemorian Migrations- och asylpakten (Ds 2025:30) tagits fram med förslag på ytterligare författningsändringar som krävs för att anpassa svensk rätt till förordningarna i migrations- och asylpakten samt för att genomföra det nya direktivet. En sammanfattning av promemorian finns i bilaga 19. Promemorians lagförslag finns i bilaga 20. Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 21. Remissvaren finns tillgängliga på regeringens webbplats, regeringen.se, och i Justitiedepartementet (Ju2025/02509). Regeringen beslutade dessförinnan, i juni 2022, att ge en särskild utredare i uppdrag att se över delar av regelverket kopplat till återvändande och föreslå åtgärder i syfte att stärka återvändandeverksamheten (dir. 2022:91). Tilläggsdirektiv beslutades i augusti 2023 (dir. 2023:126) och maj 2024 (dir. 2024:54). Utredningen, som antog namnet Utredningen om stärkt återvändandeverksamhet, överlämnade såvitt nu är relevant i november 2024 slutbetänkandet Vissa åtgärder för stärkt återvändandeverksamhet och utlänningskontroll (SOU 2024:80). En sammanfattning av slutbetänkandet i relevanta delar finns i bilaga 22 och slutbetänkandets lagförslag i relevanta delar finns i bilaga 23. Slutbetänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 24. Remissvaren finns tillgängliga på regeringens webbplats, regeringen.se, och i Justitiedepartementet (Ju2024/02572). I denna proposition behandlas samtliga lagförslag i delbetänkandet SOU 2025:31 och promemorian Ds 2025:30, förutom de förslag om uppsikt och förvar som bygger på de förslag som lämnas i betänkandet Ett nytt regelverk för uppsikt och förvar (SOU 2025:16). De förslagen behandlas i propositionen Skärpta regler för uppsikt och förvar (prop. 2025/26:265). I denna proposition behandlas även lagförslag om sänkt åldersgräns vid biometriupptagning i vissa fall i slutbetänkandet SOU 2024:80. Övriga förslag i SOU 2024:80 behandlas i propositionen Stärkt återvändandeverksamhet (prop. 2025/26:263). Riksdagen har tillkännagett för regeringen det som utskottet anför om krav på kunskaper i svenska och samhällskunskap för permanent uppehållstillstånd (bet. 2020/21:SfU28 punkt 19, rskr. 2020/21:412). Tillkännagivandet, som behandlas i avsnitt 4.3, är slutbehandlat. Lagrådet Regeringen beslutade den 23 mars 2026 att inhämta Lagrådets yttrande över lagförslagen i bilaga 25. Lagrådets yttrande finns i bilaga 26. Regeringen följer delvis Lagrådets synpunkter och förslag som behandlas i avsnitt 5.2, 6.6, 6.11, 6.12, 6.15, 6.17, 6.22, 7.3, 7.5–7.8, 8.2, 8.4, 8.9, 11.6, 11.8, 11.9, 15.1, 15.2 och 16.2 samt i författningskommentaren. I förhållande till lagrådsremissen görs dessutom vissa språkliga och redaktionella ändringar. Regeringen föreslår även att en definition av begreppet flyktingförklaring införs i 1 kap. 6 § lagen (2022:700) om särskild kontroll av vissa utlänningar. Förslaget är författningstekniskt och i övrigt av sådan beskaffenhet att Lagrådets hörande skulle sakna betydelse. Regeringen har därför inte inhämtat Lagrådets yttrande över förslaget. Utmönstring av permanent uppehållstillstånd i vissa fall Hittillsvarande regler I utlänningslagen (2005:716), förkortad UtlL, finns bestämmelser om uppehållstillstånd för bl.a. skyddsbehövande och deras anhöriga. En utlänning som beviljas asyl i Sverige får som huvudregel ett tidsbegränsat uppehållstillstånd (5 kap. 1 a §). Ett permanent uppehållstillstånd kan som huvudregel beviljas först efter det att en utlänning har haft ett tidsbegränsat uppehållstillstånd i minst tre år och uppfyller vissa krav på försörjning och hederligt levnadssätt (5 kap. 7 §). Detsamma gäller för personer som beviljas uppehållstillstånd på grund av synnerligen ömmande omständigheter (5 kap. 6 §). Även anhöriga till dessa utlänningar kan beviljas permanent uppehållstillstånd under liknande förutsättningar (5 kap. 3 g §) En utlänning som har tagits emot i Sverige inom ramen för ett beslut som regeringen har meddelat om överföring av skyddsbehövande till Sverige (vidarebosättning) beviljas permanent uppehållstillstånd redan vid det första beslutstillfället (5 kap. 2 §). En person som har vistats i Sverige de senaste fem åren utan avbrott med uppehållstillstånd eller på annan grund som lagligen bosatt kan ansöka om ställning som varaktigt bosatt i Sverige (5 a kap. 1 §). En sådan ställning ger vissa rättigheter som följer av rådets direktiv 2003/109/EG av den 25 november 2003 om varaktigt bosatta tredjelandsmedborgares ställning (fortsättningsvis direktivet om varaktigt bosatta). Enligt direktivet ska en person med ställning som varaktigt bosatt få ett EU-uppehållstillstånd med en giltighetstid om minst fem år. I Sverige har dessa personer hittills beviljats ett permanent uppehållstillstånd (5 kap. 2 b §). I vissa ärenden om verkställighet av ett beslut om avvisning eller utvisning som har fått laga kraft får Migrationsverket bevilja permanent uppehållstillstånd om det finns ett hinder mot verkställighet som är bestående och utlänningen uppfyller de särskilda kraven för permanent uppehållstillstånd (12 kap. 18 a §). Utlänningar som av allmän domstol har utvisats på grund av brott kan beviljas uppehållstillstånd om det föreligger vissa verkställighetshinder eller det annars finns synnerliga skäl. En sådan utlänning får under vissa förutsättningar beviljas permanent uppehållstillstånd (12 kap. 16 c §). Barn är undantagna från kravet på försörjning för permanent uppehållstillstånd och kravet på hederligt levnadssätt gäller endast barn som är äldre än 15 år (5 kap. 8 §). Det innebär att barn som regel beviljas permanent uppehållstillstånd efter tre år med tidsbegränsat uppehållstillstånd om tillståndsgrunden kvarstår. Behovet av ändrade regler Asylinvandringen till Sverige har under lång tid varit omfattande. Den tidigare stora invandringen i kombination med bristande integration har bidragit till att Sverige står inför stora utmaningar med ett växande utanförskap. För att bryta och vända den utvecklingen genomför regeringen ett paradigmskifte inom svensk migrationspolitik med målet att kraftigt minska antalet asylsökande som söker sig till Sverige och beviljade uppehållstillstånd. Sedan regeringen tillträdde 2022 har antalet asylsökande minskat med nästan 60 procent trots ett fortsatt högt söktryck till andra europeiska länder. Regeringen bedömer dock att fler åtgärder kan göras inom ramen för regeringens paradigmskifte för att ytterligare minska antalet asylansökningar i Sverige och behålla dem på en låg nivå. Utgångspunkten i det arbetet bör vara att den svenska regleringen inte ska vara mer generös än vad EU-rätten och andra internationella åtaganden kräver. Det finns därför skäl att se över de nuvarande reglerna om permanent uppehållstillstånd som beviljas på grund av skyddsbehov eller andra asylrelaterade grunder. Möjligheten att beviljas permanent uppehållstillstånd för vissa grupper bör tas bort Regeringens förslag Möjligheten att beviljas permanent uppehållstillstånd ska utmönstras för en utlänning som är flykting, alternativt skyddsbehövande eller vidarebosatt, har ställning som varaktigt bosatt i Sverige, beviljas uppehållstillstånd på grund av synnerligen ömmande omständigheter, beviljas uppehållstillstånd på grund av vissa bestående verkställighetshinder, eller beviljas uppehållstillstånd på grund av anknytning till en sådan utlänning som nämns ovan. En utlänning med ställning som varaktigt bosatt i Sverige ska beviljas ett tidsbegränsat uppehållstillstånd som ska gälla i fem år. Om en utlänning som har ett tidsbegränsat uppehållstillstånd beviljas ställning som varaktigt bosatt i Sverige ska uppehållstillståndets giltighetstid omprövas och bestämmas till fem år. En sådan utlänning ska också undantas från kravet på arbetstillstånd. Utredningens förslag Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Utredningen föreslår inte att uppehållstillståndets giltighetstid ska omprövas och bestämmas till fem år om en utlänning som har ett tidsbegränsat uppehållstillstånd beviljas ställning som varaktigt bosatt i Sverige. Utredningen föreslår att även anhöriga till personer med ställning som varaktigt bosatt i Sverige ska undantas från kravet på arbetstillstånd och att det ska införas en upplysningsbestämmelse om att kravet på arbetstillstånd inte gäller för en person med ställning som varaktigt bosatt i Sverige. Vidare föreslår utredningen att personer med ställning som varaktigt bosatt i Sverige ska undantas från kravet på att en ansökan om uppehållstillstånd ska ha gjorts och beviljats före inresan i Sverige. Remissinstanserna En majoritet av remissinstanserna som yttrar sig över förslaget att utmönstra permanent uppehållstillstånd instämmer inte i eller avstyrker förslaget, däribland Diskrimineringsombudsmannen, Lunds universitet, Länsstyrelsen i Norrbottens län, Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas, transpersoners, queeras och intersexpersoners rättigheter (RFSL), Svenska Röda Korset, Sveriges advokatsamfund, UNHCR:s representation för de nordiska och baltiska länderna (UNHCR) och UNICEF Sverige. Asylrättscentrum anser dessutom att det är oklart om förslaget är förenligt med Sveriges konventionsåtaganden. Flertalet remissinstanser, bl.a. Institutet för mänskliga rättigheter, Jönköpings kommun och Region Skåne, anser att förslaget riskerar att leda till att personer får en sämre hälsa på grund av ökad oro och osäkerhet. Andra remissinstanser, t.ex. Arbetsförmedlingen, Akademikerförbundet SSR, Flyktinggruppernas riksråd (FARR), Länsstyrelsen i Västra Götalands län, Socialstyrelsen, Sveriges akademikers centralorganisation och Svenska kyrkan anför att förslaget riskerar att få negativa konsekvenser för utlänningars etablering och integration i Sverige. Flera remissinstanser, bl.a. Barnombudsmannen och Rädda Barnen, är särskilt kritiska till att förslaget även omfattar barn och anför att det riskerar att påverka bl.a. barnets rätt till hälsa och utveckling negativt. Vissa remissinstanser, t.ex. Länsstyrelsen i Östergötland, avstyrker särskilt förslaget att utmönstra permanent uppehållstillstånd för personer som är vidarebosatta. Migrationsverket anför att det är önskvärt med ett så konsekvent och enhetligt regelverk som möjligt men att det kan försvåra integrationen om permanent uppehållstillstånd utmönstras för personer som är vidarebosatta. Migrationsverket tillstyrker utredningens förslag om att permanent uppehållstillstånd ska utmönstras för personer som är varaktigt bosatta i Sverige men efterfrågar, liksom Kammarrätten i Stockholm, ett förtydligande av vad som ska gälla för de som redan har ett uppehållstillstånd och som ansöker om ställning som varaktigt bosatt i Sverige. Sveriges universitetslärare och forskare avstyrker förslaget om att personer med ställning som varaktigt bosatt i Sverige inte längre ska få permanent uppehållstillstånd då de anser att det kan äventyra Sveriges möjligheter att attrahera högkvalificerade tredjelandsmedborgare. Företagarna anser att förslagets konsekvenser för arbetsgivare inte analyserats och Luleå kommun anser att förslaget riskerar att leda till en obalans på arbetsmarknaden. Svenska Röda Korset efterfrågar en ventil som möjliggör att permanent uppehållstillstånd ska kunna beviljas om det är nödvändigt för att säkerställa barnets bästa, bl.a. för att undvika att barn som tillbringat sina formativa år i Sverige utvisas när de har fyllt 18 år. Migrationsverket framhåller att utredningens förslag kommer att få stor påverkan på myndighetens verksamhet, bland annat genom ett ökat antal förlängningsärenden och en ökad komplexitet i ärendena. Försäkringskassan och Pensionsmyndigheten efterfrågar en analys av eventuella behov av ändringar i socialförsäkringsbalken med anledning av förslaget. Skälen för regeringens förslag Möjligheten att beviljas permanent uppehållstillstånd för vissa grupper bör tas bort Den svenska asylprövningen utgår ifrån uppehållstillståndet som sådant. En asylsökande som inte uppfyller kriterierna för att beviljas internationellt skydd kan i vissa fall beviljas uppehållstillstånd på andra grunder, såsom anknytning (enligt 5 kap. 3 och 3 a §§ UtlL) eller synnerligen ömmande omständigheter (enligt 5 kap. 6 § samma lag), eller på grund av vissa verkställighetshinder (enligt 12 kap. 18 § samma lag). Utgångspunkten för regeringens politik är att asylrelaterade uppehållstillstånd ska vara tidsbegränsade och leda till antingen svenskt medborgarskap, återvandring eller återvändande. För att begränsa asylinvandringen är det viktigt att de svenska reglerna är anpassade till EU:s rättsliga miniminivå i så stor utsträckning som möjligt. Att utmönstra möjligheten att bevilja permanenta uppehållstillstånd är ett viktigt led i det arbetet. Enligt regeringens mening finns det därför starka skäl för att inrätta en ordning med enbart tidsbegränsade uppehållstillstånd genom att utmönstra möjligheten för vissa grupper att beviljas permanent uppehållstillstånd. Utmönstringen bör omfatta uppehållstillstånd som beviljas på grund av skyddsbehov, synnerligen ömmande omständigheter och vissa bestående verkställighetshinder enligt 12 kap. 18 § UtlL. Det är rimligt att samma utgångspunkt även bör gälla för anhöriga som beviljas uppehållstillstånd på grund av anknytning till dessa utlänningar. Möjligheten att bevilja en utlänning permanent uppehållstillstånd bör därför inte heller längre omfatta en anhörig som har uppehållstillstånd på grund av anknytning till någon som har ett tidsbegränsat uppehållstillstånd på dessa grunder. Gällande förslagets förenlighet med Sveriges konventionsåtaganden, som Asylrättscentrum ifrågasätter, konstaterar regeringen att det av artikel 24 i skyddsgrundsförordningen framgår att uppehållstillståndet ska ha en initial giltighetstid på minst tre år för personer som har beviljats flyktingstatus och minst ett år för personer som har beviljats status som subsidiärt skyddsbehövande. När uppehållstillstånden löper ut ska de förnyas med minst tre år för personer som har beviljats flyktingstatus och med minst två år för personer som beviljats status som subsidiärt skyddsbehövande. Regeringen föreslår i avsnitt 7.4 att dessa giltighetstider fortsättningsvis ska gälla även för uppehållstillstånd som beviljas till internationellt skyddsbehövande i Sverige. Det finns inga bestämmelser i förordningen eller i någon internationell konvention som innebär att ett uppehållstillstånd måste vara permanent. Det kan vidare noteras att skyddsgrundsförordningen är grundad på en fullständig och absolut tillämpning av Genèvekonventionen (jfr skäl 2). Det framgår även att vid tillämpning av förordningen bör i första hand beaktas vad som bedöms vara barnets bästa, i enlighet med FN:s konvention om barnets rättigheter, barnkonventionen (skäl 15). Flera remissinstanser, t.ex. Barnombudsmannen, framhåller att förslaget om utmönstring av möjligheten att beviljas permanent uppehållstillstånd särskilt drabbar barn. Rättigheterna i barnkonventionen ska ses som en helhet och de är ömsesidigt förstärkande (se prop. 2017/18:186 s. 96). Att säkerställa barnets rättigheter innebär inte alltid enkla och givna lösningar. EU-rätten innehåller inte några särskilda bestämmelser om uppehållstillståndens giltighetstid för barn. Även om förslaget, som några av remissinstanserna för fram, kan innebära sämre förutsebarhet och trygghet för vissa barn jämfört med hittillsvarande regler bedömer regeringen att svensk rätt även fortsättningsvis kommer att vara i enlighet med EU-rätten och Sveriges internationella åtaganden, däribland barnkonventionen. Regeringen anser inte att det bör införas en undantagsbestämmelse för barn, som Svenska Röda Korset föreslår. Flera remissinstanser menar att förslaget är negativt för utlänningars etablering och integration i Sverige samt riskerar att leda till negativa effekter för enskildas hälsa. Liknande synpunkter har förts fram bl.a. i samband med införandet av en ordning där uppehållstillstånd som beviljas en flykting eller alternativt skyddsbehövande som huvudregel skulle vara tidsbegränsade (prop. 2020/21:191 s. 56 och 57). Det framgår av utredningens redogörelse att det har tagit lång tid för nyanlända att etablera sig i Sverige och skaffa egna inkomster även under åren då det har varit möjligt att få permanent uppehållstillstånd. Utredningen har inte heller funnit något tillförlitligt stöd för slutsatsen att nyanländas etablering i det svenska samhället försämrats ytterligare som en följd av införandet av en permanent ordning med tidsbegränsade uppehållstillstånd för bl.a. skyddsbehövande. Regeringen bedömer i likhet med utredningen att risken för att förslaget skulle komma att motverka etablering på arbetsmarknaden, som Företagarna och Luleå kommun ger uttryck för, får anses vara begränsad. Det gäller särskilt med beaktande av förslaget i denna proposition att den som uppfyller kraven för att beviljas ställning som varaktigt bosatt i Sverige ska beviljas ett längre uppehållstillstånd. Som utredningen konstaterar kan det inte uteslutas att utmönstringen av permanenta uppehållstillstånd medför en viss ökad risk för negativa hälsoeffekter, t.ex. psykisk ohälsa, och att det särskilt riskerar att påverka barn. Detta beror på att förslaget kan leda till att stora grupper under allt längre perioder kommer att leva i Sverige under förhållanden som framstår som tillfälliga. Med hänsyn till statens intresse av att kunna reglera invandringen och för att se till att de svenska reglerna inte är mer förmånliga än vad EU-rätten kräver, bedömer regeringen att åtgärden ändå är lämplig. Migrationsverket och Sveriges advokatsamfund anför att förslaget riskerar att leda till en ökad administrativ börda. Migrationsverket lyfter fram som exempel att det i förlängningsprocessen kan uppstå en fråga om upphörande av skyddsbehov på grund av en förbättrad säkerhetssituation i ursprungslandet som aktualiserar ett ärende om återkallelse och att eventuella andra grunder för vistelse i Sverige kan behöva utredas. Samtidigt för Migrationsverket fram att en följd av förslaget är att myndigheten kan arbeta mer proaktivt ur ett kontrollperspektiv i samband med förlängningsärenden. Regeringen konstaterar att även om en ordning med enbart tidsbegränsade uppehållstillstånd kan leda till en viss ökad arbetsbörda för myndigheter och domstolar är det en konsekvens som ligger i linje med syftet med förslaget, dvs. att asylrelaterade uppehållstillstånd ska vara tidsbegränsade och leda till antingen svenskt medborgarskap eller, om skyddsbehovet upphört, återvandring eller återvändande. Som Migrationsverket påpekar medför förlängningsärenden också större kontrollmöjligheter. Till skillnad från Sveriges advokatsamfund bedömer regeringen inte att förslaget medför en sådan ökad arbetsbelastning för Migrationsverket och domstolarna att det finns en risk för att det kan bidra till förhastade och bristfälliga beslut. Pensionsmyndigheten och Försäkringskassan anser att förslaget behöver kompletteras med en analys angående en eventuell ökad risk för att rätten till bosättningsbaserade förmåner upphör om personen glömmer att ansöka om förlängning av sitt uppehållstillstånd i tid (5 kap. 12 § andra stycket socialförsäkringsbalken). Regeringen konstaterar att den som har ett tidsbegränsat uppehållstillstånd som avser en längre tid än tolv månader i regel har rätt till bosättningsbaserade förmåner. Därutöver ryms inte sådana eventuella ändringar i socialförsäkringsbalken inom lagstiftningsprojektet. Även med beaktande av de negativa konsekvenser som förslaget om utmönstring av möjligheten att beviljas permanent uppehållstillstånd för vissa grupper kan innebära för enskilda och myndigheter så bedömer regeringen sammanfattningsvis att skälen för en sådan utmönstring väger tyngre. Förslaget bör därför genomföras. Personer som är vidarebosatta Flertalet remissinstanser avstyrker förslaget om att permanent uppehållstillstånd ska utmönstras även för personer som är vidarebosatta, däribland Lunds universitet, Länsstyrelsen i Östergötlands län, Svenska Röda Korset och UNHCR. De anför bl.a. att utmönstring av permanent uppehållstillstånd för denna grupp inte bedöms medföra att färre människor söker sig till Sverige, vilket är ett av syftena med förslaget. Migrationsverket anser även att förslaget kan påverka integrationen av vidarebosatta negativt. En utlänning som tas emot inom ramen för den s.k. flyktingkvoten har sedan lång tid tillbaka beviljats ett permanent uppehållstillstånd redan vid det första beslutstillfället. Genom migrations- och asylpakten regleras vidarebosättning i vidarebosättningsförordningen. Den som vidarebosätts kommer i fortsättningen att omfattas av skyddsgrundsförordningens bestämmelser om uppehållstillstånd och beviljas status som flykting eller subsidiärt skyddsbehövande (se avsnitt 13). Unionsramen syftar till att ge den som vidarebosätts tillgång till en varaktig lösning i enlighet med unionsrätten och nationell rätt. Det finns dock inget krav enligt vidarebosättningsförordningen på att medlemsstaterna ska bevilja permanent uppehållstillstånd till en person som är vidarebosatt. Så länge som statusen som flykting eller subsidiärt skyddsbehövande inte återkallas kommer en sådan person att som utgångspunkt ha rätt till en förlängning av uppehållstillståndet. Efter fem år är det även möjligt, för den som uppfyller kraven för det, att beviljas ställning som varaktigt bosatt i Sverige. Förslaget om att utmönstra möjligheten att beviljas permanent uppehållstillstånd för bl.a. utlänningar som är vidarebosatta innebär alltså att tidsbegränsade uppehållstillstånd kommer att vara den nya varaktiga lösningen för dessa utlänningar. Som Migrationsverket anför är det önskvärt med ett så konsekvent och enhetligt regelverk som möjligt. Regeringen bedömer därför, till skillnad från bl.a. Asylrättscentrum och Lunds universitet, att det finns skäl för att utmönstra möjligheten att beviljas permanent uppehållstillstånd även för personer som är vidarebosatta och att ett sådant förslag är förenligt med EU-rättens miniminivå. Personer som har ställning som varaktigt bosatta i Sverige En utlänning som får ställning som varaktigt bosatt i Sverige beviljas enligt hittillsvarande ordning ett permanent uppehållstillstånd. Det finns dock inte något krav enligt EU-rätten på att en sådan person ska beviljas permanent uppehållstillstånd. Minimikravet enligt artikel 8 i direktivet om varaktigt bosatta är i stället att en sådan person ska få ett uppehållstillstånd med en giltighetstid om minst fem år. I syfte att anpassa reglerna till miniminivån enligt EU-rätten och för att främja ett enhetligt och ändamålsenligt regelverk bedömer regeringen att en utlänning som har ställning som varaktigt bosatt i Sverige inte längre bör beviljas ett permanent uppehållstillstånd. Uppehållstillståndets giltighetstid bör i stället ändras så att den överensstämmer med direktivets miniminivå, dvs. fem år. Som Migrationsverket och Kammarrätten i Stockholm uppmärksammar kan det uppstå situationer där en person redan har ett uppehållstillstånd och ansöker om ställning som varaktigt bosatt i Sverige. Sverige har en skyldighet enligt direktivet att bevilja ställning som varaktigt bosatt till tredjelandsmedborgare under vissa förutsättningar. Detta gäller även om personen redan har ett permanent uppehållstillstånd. En person som har permanent uppehållstillstånd och som beviljas ställning som varaktigt bosatt behåller sitt permanenta uppehållstillstånd och behöver alltså inte beviljas något nytt uppehållstillstånd. Även en person som redan har ett tidsbegränsat uppehållstillstånd och som beviljas ställning som varaktigt bosatt i Sverige har dock rätt till ett uppehållstillstånd som ska vara giltigt i minst fem år. I en sådan situation bör därför giltighetstiden för uppehållstillståndet omprövas och bestämmas till fem år från omprövningstidpunkten för att överensstämma med direktivet. Sveriges universitetslärare och forskare anser att förslaget kan äventyra Sveriges möjligheter att locka till sig högkvalificerade tredjelandsmedborgare. Som organisationen själva beskriver så omfattas inte personer som har uppehållstillstånd på grund av arbete, utbildning på forskarnivå, näringsverksamhet eller försörjning på annat sätt av utredningens förslag. Med hänsyn till detta och att personer med ställning som varaktigt bosatta föreslås beviljas ett uppehållstillstånd med jämförelsevis lång giltighetstid bedömer regeringen att förslaget inte bör påverka Sveriges attraktivitet som ett land för högkvalificerad arbetskraft i någon större utsträckning. Sveriges universitetslärare och forskare uppmärksammar även att personer som är schweiziska medborgare och deras familjemedlemmar inte kan beviljas uppehållstillstånd på grund av forskarstudier eller forskning och inte heller EU-blåkort. Det innebär att den enda möjligheten för dem att i dagsläget beviljas ett permanent uppehållstillstånd är genom att beviljas ställning som varaktigt bosatt i Sverige. Regeringen bedömer att den försämring som förslaget kan innebära för dessa medborgare inte motiverar att de behandlas på annat sätt än andra tredjelandsmedborgare som har ställning som varaktigt bosatta. Detta med hänsyn till den långa giltighetstiden som föreslås för ett sådant uppehållstillstånd och övriga ändringar för varaktigt bosatta som föreslås i denna proposition. För att åstadkomma ett långsiktigt hållbart regelverk som inte går utöver EU-rättens miniminivå föreslår regeringen sammanfattningsvis att möjligheten för personer med ställning som varaktigt bosatt i Sverige att beviljas permanent uppehållstillstånd ska utmönstras och ersättas av ett tidsbegränsat uppehållstillstånd som ska gälla i fem år. En utlänning som ska arbeta i Sverige på grund av en anställning här eller utomlands ska ha arbetstillstånd (2 kap. 7 § UtlL). Kravet på arbetstillstånd gäller däremot inte för en utlänning som har permanent uppehållstillstånd (2 kap. 8 c § samma lag). Eftersom personer som har ställning som varaktigt bosatt i Sverige hittills har beviljats permanent uppehållstillstånd, har de inte behövt arbetstillstånd för att få arbeta i Sverige. Det ligger i linje med bestämmelsen om likabehandling i artikel 11.1.a i direktivet om varaktigt bosatta som innebär att en sådan person ska ha tillträde till arbetsmarknaden och verksamhet som egenföretagare, under förutsättning att dessa verksamheter inte medför någon offentlig myndighetsutövning (prop. 2005/06:77 s. 159). Eftersom personer som har ställning som varaktigt bosatta i Sverige föreslås beviljas ett tidsbegränsat uppehållstillstånd i stället för ett permanent uppehållstillstånd, bedömer regeringen att dessa personer i stället bör undantas från kravet på arbetstillstånd. Utredningen föreslår att även anhöriga till en person som har ställning som varaktigt bosatt ska undantas från kravet på arbetstillstånd. Anhöriga till en person som har permanent uppehållstillstånd på grund av ställning som varaktigt bosatt beviljas redan i dag ett tidsbegränsat uppehållstillstånd som är giltigt i två år (5 kap. 3 g § UtlL). Regeringen föreslår nedan att detsamma ska gälla för anhöriga till en person med ställning som varaktigt bosatt som beviljas tidsbegränsat uppehållstillstånd. Förslaget att utmönstra permanent uppehållstillstånd för personer med ställning som varaktigt bosatt i Sverige innebär alltså inte någon ändring i denna del och påverkar inte dessa anhörigas möjligheter att arbeta i Sverige. Till skillnad från utredningen lämnar regeringen därför inte något förslag om att anhöriga till personer med ställning som varaktigt bosatt ska undantas från kravet på arbetstillstånd. En utlänning som vill ha uppehållstillstånd i Sverige ska som huvudregel ansöka om och beviljas ett sådant tillstånd före inresan i landet (5 kap. 18 § UtlL). Utredningen föreslår att personer med ställning som varaktigt bosatt i Sverige ska undantas från denna huvudregel. En ansökan från en utlänning om ställning som varaktigt bosatt i Sverige ska beviljas om sökanden bl.a. de senaste fem åren utan avbrott har vistats i Sverige med uppehållstillstånd. En sådan utlänning beviljas uppehållstillstånd som en följd av att han eller hon beviljas ställning som varaktigt bosatt i Sverige och inte efter en ansökan om uppehållstillstånd. Att möjligheten för dessa personer att beviljas permanent uppehållstillstånd utmönstras medför ingen skillnad i detta avseende jämfört med nuvarande ordning. Regeringen bedömer därför att det inte finns behov av ett sådant undantag från huvudregeln om att ansökan om uppehållstillstånd ska göras före inresan till Sverige som utredningen föreslår. Den bedömningen gäller även när det är fråga om förlängning av ett sådant uppehållstillstånd. I fråga om rätten till studiestöd för utbildning i Sverige jämställs personer med ställning som varaktigt bosatt i Sverige redan i dag med svenska medborgare (1 kap. 6 § studiestödslagen [1999:1395]). Att permanent uppehållstillstånd utmönstras för denna grupp påverkar inte deras möjlighet att få studiestöd i Sverige. Riksdagens tillkännagivande är slutbehandlat Riksdagen har tillkännagett för regeringen det som utskottet anför om krav på kunskaper i svenska och samhällskunskap för permanent uppehållstillstånd (bet. 2020/21:SfU28 punkt 19, rskr. 2020/21:412). Den 22 juni 2022 beslutade regeringen kommittédirektiven Språk- och samhällskunskapskrav för permanent uppehållstillstånd (dir. 2022:79). I uppdraget ingick bl.a. att föreslå hur språk- och samhällskunskapskrav för permanent uppehållstillstånd ska utformas och kontrolleras på ett sätt som är ändamålsenligt, rättssäkert och effektivt och att föreslå vilka undantag som ska kunna göras från kraven. Den 29 maj 2023 överlämnade utredningen betänkandet Kunskapskrav för permanent uppehållstillstånd (SOU 2023:25) till regeringen. I betänkandet, som har remitterats, föreslås att det ska införas krav på kunskaper i det svenska språket och om det svenska samhället för att permanent uppehållstillstånd ska kunna beviljas. Utgångspunkten för förslagen i betänkandet är att alla utlänningar som har beviljats tidsbegränsat uppehållstillstånd ska omfattas av kunskapskravet för permanent uppehållstillstånd, dvs. såväl asylrelaterade uppehållstillstånd som uppehållstillstånd som beviljas på grund av t.ex. arbete eller studier. Kunskapskravet i det svenska språket har vidare bestämts till en nivå som relativt många utlänningar i dessa grupper har möjlighet att uppnå. Utredningens överväganden har alltså utgått från att även utlänningar med asylrelaterade uppehållstillstånd ska omfattas av språk- och samhällskunskapskrav för permanenta uppehållstillstånd. Med anledning av förslagen i denna proposition om att möjligheten att beviljas permanenta uppehållstillstånd ska utmönstras för utlänningar med asylrelaterade uppehållstillstånd och vissa andra grupper bedömer regeringen att de förslag om språk- och samhällskunskapskrav för permanent uppehållstillstånd som lämnats i SOU 2023:25 inte längre är ändamålsenliga. Regeringen har i propositionen Skärpta krav för svenskt medborgarskap (prop. 2025/26:175) vidare lämnat förslag om krav på tillräckliga kunskaper i svenska och om det svenska samhället för att få svenskt medborgarskap. Mot denna bakgrund bedömer regeringen att det saknas skäl att gå vidare med förslagen om språk- och samhällskunskapskrav för permanent uppehållstillstånd. Tillkännagivandet får därmed anses slutbehandlat. Utlänningar som har utvisats på grund av brott bör inte kunna beviljas permanent uppehållstillstånd Regeringens förslag En utlänning som har utvisats på grund av brott ska inte kunna beviljas permanent uppehållstillstånd. Utredningens förslag Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna Ingen remissinstans yttrar sig över förslaget. Skälen för regeringens förslag Regeringen instämmer i utredningens bedömning att det inte vore rimligt om utlänningar som har utvisats på grund av brott även fortsättningsvis i vissa fall ska kunna beviljas permanent uppehållstillstånd. Regeringen bedömer att det vore stötande mot den allmänna rättskänslan att utlänningar som har utvisats på grund av brott skulle hamna i en bättre situation än exempelvis skyddsbehövande och varaktigt bosatta. Möjligheten för brottsutvisade utlänningar att beviljas permanent uppehållstillstånd bör därför utmönstras. Reglerna om permanent uppehållstillstånd bör ändras även för s.k. spårbytare Regeringens förslag Vid beräkning av den tid som krävs för att kunna förvärva uppehållstillstånd på grund av arbete ska inte tiden räknas då en utlänning haft uppehållstillstånd för arbete efter avslag på asylansökan (s.k. spårbyte). Utredningens förslag Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna De flesta remissinstanser yttrar sig inte särskilt över förslaget. Några remissinstanser, bl.a. Asylrättscentrum och Akademikerförbundet SSR, anser att s.k. spårbytare fortsatt bör ha möjlighet att beviljas permanent uppehållstillstånd på samma sätt som andra personer som beviljas arbetstillstånd. Skälen för regeringens förslag Tidigare fanns en möjlighet för utlänningar som har fått avslag på sin asylansökan att med stöd av numera upphävda 5 kap. 15 a § UtlL beviljas ett tidsbegränsat uppehållstillstånd för arbete, om vissa villkor var uppfyllda, s.k. spårbyte. Sedan den 1 april 2025 kan denna grupp inte längre ansöka om förlängning av sitt tidsbegränsade uppehållstillstånd på denna grund. Däremot kan vissa s.k. spårbytare beviljas permanent uppehållstillstånd med stöd av 5 kap. 5 § UtlL om förutsättningarna för det är uppfyllda. Någon motsvarande möjlighet finns inte för personer som har internationellt skydd även om de arbetar. Vissa remissinstanser, t.ex. Asylrättscentrum och Akademikerförbundet SSR, anser att rättssäkerhetsskäl och krav på likabehandling talar för att spårbytare bör likställas med andra personer som har beviljats uppehållstillstånd på grund av arbete och fortsatt ha möjlighet att beviljas permanent uppehållstillstånd. Remissinstanserna anser att förslaget annars riskerar att leda till att berörda personer, trots etablering på svensk arbetsmarknad, måste lämna Sverige. Regeringen bedömer dock att det utifrån principen om likabehandling och vikten av en reglerad invandring är viktigt att en utlänning som har fått ett lagakraftvunnet avslagsbeslut på sin asylansökan inte ska hamna i ett bättre läge än den som beviljats ett tidsbegränsat uppehållstillstånd på grund av skyddsbehov. Det finns därför skäl för att den tid under vilken utlänningen har haft ett uppehållstillstånd med stöd av upphävda 5 kap. 15 a § UtlL inte ska beaktas vid prövningen av om det finns förutsättningar att beviljas permanent uppehållstillstånd. Vissa följdändringar gällande anhöriginvandring Regeringens förslag En utlänning med tidsbegränsat uppehållstillstånd som varaktigt bosatt i Sverige ska kunna vara anknytningsperson om han eller hon har välgrundade utsikter att beviljas varaktigt uppehållstillstånd. Ett uppehållstillstånd som beviljas på grund av anknytning till en person som har beviljats tidsbegränsat uppehållstillstånd som varaktigt bosatt i Sverige ska vara tidsbegränsat och gälla i två år. Utredningens förslag Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Utredningen föreslår att en utlänning som har ställning som varaktigt bosatt i Sverige ska kunna vara anknytningsperson om han eller hon har välgrundade utsikter att beviljas varaktigt uppehållstillstånd. Remissinstanserna De flesta remissinstanser yttrar sig inte särskilt över förslaget. Kammarrätten i Stockholm ifrågasätter om möjligheten för en person som är varaktigt bosatt att vara anknytningsperson ska knytas till ställningen som varaktigt bosatt i stället för det tidsbegränsade uppehållstillståndet som ställningen ger rätt till, eftersom det innebär att begränsningarna omfattar även varaktigt bosatta som har permanent uppehållstillstånd. Flertalet remissinstanser är kritiska till utredningens bedömning att förslaget om utmönstring av möjligheten att beviljas permanent uppehållstillstånd inte medför ett behov av fler ändringar i regelverket om anhöriginvandring. Flera organisationer, däribland Institutet för mänskliga rättigheter, Rädda Barnen, Svenska Röda Korset och Sveriges advokatsamfund, anser att förslaget att utmönstra permanent uppehållstillstånd får negativa konsekvenser för möjligheten till anhöriginvandring. Asylrättscentrum befarar att det kommer att undergräva EU-rättsliga regler om familjeåterförening. Flyktinggruppernas riksråd (FARR) är kritiska till att möjligheten till familjeåterförening för vissa grupper begränsas. Sveriges advokatsamfund och FARR ifrågasätter om kravet på välgrundade utsikter att beviljas varaktigt uppehållstillstånd är tillräckligt tydligt efter det att permanent uppehållstillstånd utmönstrats. Asylrättscentrum ifrågasätter om svensk rätt är förenlig med artikel 15 i rådets direktiv 2003/86/EG av den 22 september 2003 om rätt till familjeåterförening (familjeåterföreningsdirektivet) efter det att permanent uppehållstillstånd utmönstrats. Skälen för regeringens förslag En utlänning som är vidarebosatt eller som har ställning som varaktigt bosatt i Sverige bör fortsatt kunna vara anknytningsperson I 5 kap. UtlL finns bestämmelser om uppehållstillstånd på grund av anknytning. Bestämmelserna i 5 kap. 3 § tar sikte på bl.a. anknytningspersonens make eller sambo samt ogifta barn till anknytningspersonen eller anknytningspersonens make eller sambo. Paragrafen bygger huvudsakligen på familjeåterföreningsdirektivet. I 5 kap. 3 a § finns ytterligare bestämmelser om uppehållstillstånd på grund av anknytning som inte grundar sig på familjeåterföreningsdirektivet. För att en utlänning ska kunna vara anknytningsperson krävs det som utgångspunkt att han eller hon har ett permanent uppehållstillstånd i Sverige. Sedan den 20 juli 2021 finns dock en möjlighet för utlänningar som har ett tidsbegränsat uppehållstillstånd som flykting, alternativt skyddsbehövande, på grund av synnerligen ömmande omständigheter eller på grund av bestående verkställighetshinder att vara anknytningsperson i vissa fall. Bestämmelserna infördes i samband med övergången till en permanent ordning med tidsbegränsade uppehållstillstånd som huvudregel för skyddsbehövande m.fl. I dessa fall ställs krav på att anknytningspersonen ska ha välgrundade utsikter att beviljas varaktigt uppehållstillstånd (5 kap. 3 och 3 a §§ UtlL). Regeringen föreslår i denna proposition att en utlänning som vidarebosätts inte längre ska beviljas permanent uppehållstillstånd vid det första beslutstillfället utan i stället beviljas ett tidsbegränsat uppehållstillstånd i enlighet med vad som gäller för den som beviljas internationellt skydd (se avsnitt 7.4 och 13.2). Dessa utlänningar kommer alltså fortsättningsvis att kunna vara anknytningspersoner på samma villkor som andra skyddsbehövande som har tidsbegränsat uppehållstillstånd, dvs. om de har välgrundade utsikter att beviljas varaktigt uppehållstillstånd. Det är rimligt att även utlänningar som har ställning som varaktigt bosatta i Sverige och som i enlighet med förslaget i avsnitt 4.3 fortsättningsvis kommer att beviljas tidsbegränsat uppehållstillstånd ska kunna vara anknytningspersoner under liknande förutsättningar som skyddsbehövande, dvs. om de har välgrundade utsikter att beviljas varaktigt uppehållstillstånd. Bedömningen av om en sådan utlänning har välgrundade utsikter att beviljas varaktigt uppehållstillstånd får göras utifrån utgångspunkten att en person som har ställning som varaktigt bosatt i Sverige har en principiell rätt till uppehållstillstånd såvida inte ställningen återkallas. Anhöriga till personer med ställning som varaktigt bosatt i Sverige bör även fortsättningsvis beviljas ett tidsbegränsat uppehållstillstånd med en giltighetstid om två år i likhet med vad som gäller i dag när uppehållstillstånd beviljas på anknytning till en utlänning som har permanent uppehållstillstånd (jfr 5 kap. 3 g § UtlL). Anhöriginvandring som omfattas av familjeåterföreningsdirektivet Prövningen av om en anknytningsperson har välgrundade utsikter att beviljas varaktigt uppehållstillstånd görs i förhållande till hur troligt det är att skyddsbehovet eller, i fråga om andra personer än skyddsbehövande, grunden för uppehållstillståndet kvarstår vid tidpunkten för när personen som tidigast kan ansöka om permanent uppehållstillstånd. Det förutsätter dock inte att det görs någon prövning av om personen uppfyller kraven för ett sådant uppehållstillstånd. Även möjligheten att beviljas uppehållstillstånd under en längre tid på annan grund kan beaktas (jfr prop. 2020/21:191 s. 160–163 och prop. 2023/24:18 s. 12 och 35). Vissa remissinstanser, t.ex. Asylrättscentrum, anser att förslaget om att utmönstra permanent uppehållstillstånd innebär att det blir otydligt vad som avses med begreppet varaktigt uppehållstillstånd och efterfrågar förtydliganden kring hur prövningen ska göras. Begreppet varaktigt uppehållstillstånd är ett EU-rättsligt begrepp och tolkningen av begreppet ska följa EU-rätten. I avvaktan på eventuell praxisutveckling inom EU bör dock vägledning fortsatt kunna hämtas från hittillsvarande förarbeten och praxis i relevanta delar. Redan enligt gällande rätt kan möjligheten att beviljas uppehållstillstånd under en längre tid beaktas vid prövningen. Även ett sådant längre uppehållstillstånd som regeringen föreslår ska beviljas till en utlänning som beviljas ställning som varaktigt bosatt i Sverige (se avsnitt 4.3) bör alltså kunna beaktas. I övrigt bör det även fortsättningsvis överlämnas till rättstillämparen att ge vägledning kring hur prövningen ska göras. Till skillnad från FARR anser regeringen att utformningen av kravet på välgrundade utsikter att beviljas varaktigt uppehållstillstånd är tillräckligt tydlig för att kunna tillämpas även efter det att permanent uppehållstillstånd utmönstras. Utöver det som föreslås ovan bedömer regeringen att det saknas behov av ytterligare lagändringar i fråga om anhöriginvandring som grundar sig på familjeåterföreningsdirektivet. Anhöriginvandring som inte omfattas av familjeåterföreningsdirektivet I 5 kap. 3 a § UtlL finns ytterligare bestämmelser om uppehållstillstånd på grund av anknytning utanför kärnfamiljen som inte har sin grund i familjeåterföreningsdirektivet. I dessa sammanhang behöver Sveriges konventionsåtaganden beaktas, främst rätten till privat- och familjeliv enligt artikel 8 i Europakonventionen och artikel 7 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna samt principen om barnets bästa i artikel 3 i barnkonventionen. Vid införandet av den nuvarande ordningen med tidsbegränsade uppehållstillstånd som huvudregel bedömdes att vissa kategorier av personer som omfattas av den aktuella paragrafen bör ges möjlighet att beviljas uppehållstillstånd på grund av anknytning till bl.a. en utlänning som har beviljats ett tidsbegränsat uppehållstillstånd på grund av skyddsbehov (prop. 2020/21:191 s. 89). Detta för att reglerna om anhöriginvandring i alla delar ska vara förenliga med Sveriges konventionsåtaganden. Som redogörs för ovan kommer en utlänning som har ett sådant tidsbegränsat uppehållstillstånd även fortsättningsvis att kunna vara anknytningsperson om han eller hon har välgrundade utsikter att beviljas varaktigt uppehållstillstånd. Dessa grunder för anhöriginvandring bedöms därmed inte påverkas av förslaget om utmönstring av möjligheten att beviljas permanent uppehållstillstånd. Andra personkategorier som inte bedöms påverkas av förslaget är utlänningar som har svenskt ursprung eller som under lång tid har vistats i Sverige med uppehållstillstånd, är adopterade i Sverige i vuxen ålder eller som på ett annat sätt har särskild anknytning till Sverige (jfr 5 kap. 3 a § första stycket 5 samt tredje stycket 1 och 3 UtlL). Övriga personkategorier som anges i 5 kap. 3 a § UtlL påverkas av förslaget att utmönstra permanent uppehållstillstånd, eftersom det ställs som krav att en utlänning som är anknytningsperson har ett permanent uppehållstillstånd för att anhöriginvandring ska beviljas. Det gäller personer som har för avsikt att ingå äktenskap eller inleda ett samboförhållande och som inte har etablerat en relation i hemlandet (5 kap. 3 a § första stycket 1 a), som är förälder till och vårdnadshavare för samt sammanbor med ett barn som är bosatt i Sverige (5 kap. 3 a § första stycket 3), som ska utöva umgänge som inte är av begränsad omfattning med ett i Sverige bosatt barn (5 kap. 3 a § första stycket 4), eller i andra fall än som avses i 5 kap. 3 a § första och andra styckena. Detsamma gäller när det finns synnerliga skäl och personen är anhörig till en utlänning som är flykting eller alternativt skyddsbehövande (5 kap. 3 a § tredje stycket 2). Regeringen bedömer, i likhet med vad som uttalats i tidigare förarbeten, att det som regel inte kan anses strida mot något svenskt konventionsåtagande att inte bevilja uppehållstillstånd när anknytningspersonen har ett tidsbegränsat uppehållstillstånd (jfr prop. 2020/21:191 s. 90 och 91). Förslaget om utmönstring av permanent uppehållstillstånd innebär att dessa anhöriga inte kommer att kunna beviljas uppehållstillstånd på grund av anknytning så länge som anknytningspersonen har ett tidsbegränsat uppehållstillstånd. De får i stället vänta tills anknytningspersonen har blivit svensk medborgare innan uppehållstillstånd kan beviljas. Det kan innebära att det kan dröja en längre tid innan uppehållstillstånd kan beviljas jämfört med hittillsvarande ordning. Regeringen föreslår i avsnitt 4.8 att de grupper som omfattas av förslaget om utmönstring av möjligheten att beviljas permanent uppehållstillstånd ändå ska kunna förvärva svenskt medborgarskap enligt motsvarande förutsättningar som för permanenta uppehållstillstånd. I propositionen Skärpta krav för svenskt medborgarskap (prop. 2025/26:175) föreslås också att barn ska ges en självständig möjlighet att ansöka om svenskt medborgarskap och att det ska gälla ett lägre hemvistkrav för barn än för vuxna. För utomnordiska barn som är under 15 år föreslås hemvistkravet vara tre år, dvs. samma tid som gäller i dag innan ett barn kan beviljas permanent uppehållstillstånd. Även med beaktande av dessa förslag kan det nu aktuella förslaget om utmönstring av permanent uppehållstillstånd i enskilda fall leda till att barn under en längre tid lever åtskilda från en förälder. I likhet med utredningen bedömer regeringen att förslaget om utmönstring av permanent uppehållstillstånd inte ger anledning till ändring i 5 kap. 3 a § för att den paragrafen fortsatt ska vara förenlig med svenska konventionsåtaganden. För det fall att det i ett enskilt fall likväl skulle strida mot ett svenskt konventionsåtagande att inte bevilja uppehållstillstånd finns det fortsatt en möjlighet att bevilja uppehållstillstånd med stöd av 5 kap. 3 a § tredje stycket 3. Av 1 kap. 10 § UtlL tydliggörs också att i fall som rör ett barn ska särskilt beaktas vad hänsynen till barnets hälsa och utveckling samt barnets bästa i övrigt kräver. Regeringen bedömer inte att förslaget bidrar till en ökad risk för diskriminering, som Diskrimineringsombudsmannen anför. Bland andra Svenska Röda Korset ser mycket allvarligt på de konsekvenser för anhöriginvandring som utmönstringen av permanent uppehållstillstånd kan leda till, bl.a. att unga personer som har fyllt 18 år i större utsträckning riskerar att inte kunna beviljas uppehållstillstånd som anhöriga och därmed utvisas samt att fler personer tvingas leva åtskilda från sina familjer. Som nämns ovan föreslår regeringen i propositionen Skärpta krav för svenskt medborgarskap (prop. 2025/26:175) att barn ska få möjlighet att självständigt förvärva svenskt medborgarskap, vilket kan medföra att barn blir svenska medborgare tidigare än enligt nuvarande ordning. Det kan därmed motverka sådana eventuella negativa konsekvenser för enskilda som Svenska Röda Korset pekar på. Det kan även noteras att regeringen avser att genomföra ett förslag baserat på SOU 2025:95 så att regleringen om uppehållstillstånd för nära anhöriga utanför kärnfamiljen ska anpassas för att även kunna tillämpas i förlängningssituationer, främst sådana som rör unga vuxna som tidigare beviljats uppehållstillstånd på grund av anknytning som barn men som vid förlängningstillfället har fyllt 18 år. Regeringen anser sammanfattningsvis att det, utöver det som föreslås ovan, saknas behov av ytterligare lagändringar i fråga om uppehållstillstånd på grund av sådan anknytning som inte grundar sig på familjeåterföreningsdirektivet. Möjligheten att beviljas ett eget uppehållstillstånd enligt familjeåterföreningsdirektivet Enligt familjeåterföreningsdirektivet har anhöriga i vissa fall rätt att beviljas ett eget uppehållstillstånd som är oberoende av anknytningspersonen (artikel 15). En sådan rätt finns senast efter fem års vistelse för makar, sambor och barn har som uppnått myndig ålder (artikel 15.1). Detsamma gäller i vissa särskilt ömmande fall (artikel 15.3) Giltighetstiden och villkoren för ett eget uppehållstillstånd ska fastställas enligt nationell rätt (artikel 15.4). När ordningen med tidsbegränsade uppehållstillstånd som huvudregel infördes bedömdes att en möjlighet att beviljas permanent uppehållstillstånd om vissa särskilda krav är uppfyllda överensstämmer med artikel 15 i familjeåterföreningsdirektivet. Detta bedömdes uppfyllas även om den anhörige inte uppfyllde de specifika kraven för permanent uppehållstillstånd efter fem års vistelse. Möjligheten för anhöriga att beviljas uppehållstillstånd som varaktigt bosatt i Sverige noterades och det bedömdes att familjeåterföreningsdirektivet varken uppställer krav på en minsta giltighetstid för uppehållstillstånd eller att uppehållstillståndet ska vara förnybart (prop. 2020/21:191 s. 101). Anhöriga som har vistats i Sverige med uppehållstillstånd i fem år utan avbrott kan enligt hittillsvarande ordning beviljas ställning som varaktigt bosatt i Sverige och därmed få ett uppehållstillstånd som är oberoende av anknytningspersonens uppehållstillstånd. Till skillnad från Asylrättscentrum bedömer regeringen att en sådan ordning är förenlig med familjeåterföreningsdirektivet även med beaktande av det försörjningskrav som finns för att beviljas ställning som varaktigt bosatt i Sverige. Därtill finns det en möjlighet för vissa utlänningar att beviljas ett fortsatt uppehållstillstånd i vissa fall. Det gäller om utlänningen har särskild anknytning till Sverige eller om förhållandet har upphört främst på grund av att i förhållandet utlänningen, eller utlänningens barn, utsatts för våld eller för annan allvarlig kränkning av sin frihet eller frid. Det gäller även om andra starka skäl talar för att utlänningen ska beviljas fortsatt uppehållstillstånd. Ett sådant uppehållstillstånd ska vara tidsbegränsat och gälla i tretton månader (5 kap. 16 § UtlL). Dessa regler är föremål för översyn och behandlas i betänkandet Skärpta villkor för anhöriginvandring (SOU 2025:95), som för närvarande bereds inom Regeringskansliet. Uppehållstillstånd kan även beviljas bl.a. när det finns synnerliga skäl och utlänningen har en särskild anknytning till Sverige (5 kap. 3 a § tredje stycket UtlL) eller om det vid en samlad bedömning av utlänningens situation finns sådana synnerligen ömmande omständigheter att han eller hon bör tillåtas stanna i Sverige (5 kap. 6 § UtlL). Sammanfattningsvis bedömer regeringen att svensk rätt även fortsättningsvis är förenlig med artikel 15 i familjeåterföreningsdirektivet. Möjligheten att upphäva ett avlägsnandebeslut bör utökas i vissa fall Regeringens förslag Om en utlänning beviljas uppehållstillstånd ska samtidigt ett beslut om avvisning eller utvisning som inte har meddelats av allmän domstol få upphävas, om utlänningen har beviljats ställning som varaktigt bosatt i Sverige. Utredningens bedömning Utredningens bedömning stämmer inte överens med regeringens förslag. Utredningen bedömer att möjligheten att upphäva ett avlägsnandebeslut inte ska utökas. Remissinstanserna Migrationsverket anför att det finns vägande skäl att utöka möjligheten att i vissa situationer upphäva ett avlägsnandebeslut för den som har ställning som varaktigt bosatt i Sverige och i vissa fall för den som har beviljats uppehållstillstånd på grund av verkställighetshinder med stöd av 12 kap. 18 § UtlL. Övriga remissinstanser yttrar sig inte i denna del. Skälen för regeringens förslag Om permanent uppehållstillstånd meddelas, upphör ett beslut om avvisning eller utvisning som inte har meddelats av allmän domstol att gälla (12 kap. 22 § fjärde stycket UtlL). Om Migrationsverket, en migrationsdomstol eller Migrationsöverdomstolen beviljar en utlänning uppehållstillstånd får samtidigt ett beslut om avvisning eller utvisning som inte har meddelats av allmän domstol upphävas, om utlänningen har beviljats flyktingstatusförklaring eller alternativ skyddsstatusförklaring (12 kap. 16 § andra stycket UtlL). Om Migrationsverket beviljar ett tidsbegränsat uppehållstillstånd utan att upphäva beslutet om avvisning eller utvisning, får beslutet om avvisning eller utvisning inte verkställas medan tillståndet gäller (12 kap. 16 § tredje stycket UtlL). Enligt hittillsvarande ordning upphör ett eventuellt avlägsnandebeslut som inte har meddelats av allmän domstol i samband med att en person beviljas ställning som varaktigt bosatt i Sverige, eftersom han eller hon då beviljas permanent uppehållstillstånd. Som Migrationsverket lyfter fram har en utlänning som har beviljats ställning som varaktigt bosatt i Sverige en principiell rätt till uppehållstillstånd och vistelse i Sverige så länge ställningen finns. Om en person med ställning som varaktigt bosatt omfattas av ett avlägsnandebeslut som inte har meddelats av allmän domstol krävs det att ställningen återkallas för att beslutet ska kunna verkställas. Det innebär att det för dessa personer, på motsvarande sätt som för utlänningar som har beviljats en skyddsstatusförklaring, som regel saknas behov av att låta avlägsnandebeslutet fortsätta att gälla. Om Migrationsverket beslutar att återkalla ställningen kan verket i stället fatta ett nytt avlägsnandebeslut och det finns då också förutsättningar för att besluta om tidsfrist för frivillig avresa eller ett återreseförbud, viket kan medföra fördelar ur ett återvändandeperspektiv. Till skillnad från utredningen bedömer regeringen därför att möjligheten att upphäva ett avlägsnandebeslut för en utlänning som har tidsbegränsat uppehållstillstånd även bör omfatta den som har beviljats ställning som varaktigt bosatt i Sverige. Migrationsverket anser att det i vissa fall även bör finnas en möjlighet, om det föreligger särskilda skäl, att upphäva ett avlägsnandebeslut när ett tidsbegränsat uppehållstillstånd beviljas med stöd av 12 kap. 18 § UtlL. Det bör enligt Migrationsverket aktualiseras när ett uppehållstillstånd beviljas på grund av verkställighetshinder som den enskilde inte kan påverka eller en verkställighet skulle strida mot rättigheter som följer av artikel 20 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget). Regeringen har tidigare uttalat att i sådana ärenden där det inte finns samma principiella rätt till uppehållstillstånd i samband med en förlängning som när en utlänning behöver internationellt skydd eller har ställning som varaktigt bosatt kan det finnas skäl att låta avlägsnandebeslutet fortsätta att gälla (jfr prop. 2024/25:92 s. 25). Regeringen gör inte någon annan bedömning nu. Möjligheten att upphäva avlägsnandebeslut för utlänningar med tidsbegränsade uppehållstillstånd som beviljas med stöd av 12 kap. 18 § UtlL bör därför inte utökas. Vissa ändringar rörande svenskt medborgarskap Regeringens förslag Det ska införas ett undantag från kravet på permanent uppehållstillstånd för förvärv av svenskt medborgarskap för en utlänning som har välgrundade utsikter att beviljas varaktigt uppehållstillstånd och som har ett tidsbegränsat uppehållstillstånd på grund av att han eller hon är flykting, alternativt skyddsbehövande eller subsidiärt skyddsbehövande, har ställning som varaktigt bosatt i Sverige, har beviljats uppehållstillstånd på grund av synnerligen ömmande omständigheter, har beviljats uppehållstillstånd på grund av vissa bestående verkställighetshinder, eller har beviljats uppehållstillstånd på grund av anknytning till en sådan utlänning som nämns ovan. Kravet på välgrundade utsikter att beviljas varaktigt uppehållstillstånd ska inte gälla för en utlänning som har hemvist i Sverige sedan tio år. Utredningens förslag Utredningens förslag stämmer överens med regeringens. Remissinstanserna De flesta remissinstanser yttrar sig inte särskilt om förslaget. Vissa remissinstanser, bl.a. Migrationsverket och Länsstyrelsen i Skåne län, tillstyrker utredningens förslag. Andra remissinstanser, däribland Sveriges advokatsamfund och Asylrättscentrum är kritiska mot förslaget att ett tydligt och prövat kriterium som permanent uppehållstillstånd ersätts av ett krav på att utlänningen har välgrundade utsikter att beviljas varaktigt uppehållstillstånd. De anser att förslaget att utmönstra permanent uppehållstillstånd innebär en väsentlig förändring av förutsättningarna att förvärva svenskt medborgarskap. Svenska Röda Korset anser att förslaget riskerar att leda till ökade krav som försvårar för t.ex. personer med funktionsnedsättning, sjuka eller äldre. Skälen för regeringens förslag En utlänning som inte längre kan beviljas permanent uppehållstillstånd bör även fortsättningsvis kunna förvärva svenskt medborgarskap… En grundläggande förutsättning för förvärv av svenskt medborgarskap genom såväl anmälan som naturalisation är att utlänningen är nordisk medborgare eller har permanent uppehållstillstånd, uppehållsrätt eller uppehållsstatus i Sverige (se bl.a. 8 och 11 §§ lagen [2001:82] om svenskt medborgarskap, fortsättningsvis medborgarskapslagen). Regeringen föreslår i avsnitt 4.3 att möjligheten att beviljas permanent uppehållstillstånd ska utmönstras för vissa grupper. Syftet med förslaget är att åstadkomma en ordning med enbart tidsbegränsade uppehållstillstånd för bl.a. skyddsbehövande, där den som vill stanna i Sverige bör göra det som svensk medborgare i stället för med stöd av ett permanent uppehållstillstånd. Det finns också en rätt till medborgarskap i vissa fall enligt ett antal konventioner som Sverige har tillträtt, bl.a. 1997 års europeiska konvention om medborgarskap. Det krävs därför vissa ändringar i medborgarskapslagen för att även utlänningar som enligt förslaget i avsnitt 4.3 inte längre kommer att kunna beviljas permanent uppehållstillstånd ska kunna förvärva svenskt medborgarskap. …om han eller hon har välgrundade utsikter att få varaktigt uppehållstillstånd Det är viktigt att kraven för att förvärva svenskt medborgarskap inte sänks när permanent uppehållstillstånd utmönstras för vissa grupper. För att beviljas ett permanent uppehållstillstånd krävs att utlänningen kan försörja sig och att det med hänsyn till utlänningens förväntade levnadssätt inte råder tveksamhet om att permanent uppehållstillstånd bör beviljas (5 kap. 7 § UtlL). Någon motsvarande prövning görs inte vid beviljande av tidsbegränsade uppehållstillstånd. Regeringen föreslår i propositionen Skärpta krav för svenskt medborgarskap (prop. 2025/26:175) att det bl.a. bör införas krav på en längre hemvisttid och egen försörjning för att kunna förvärva svenskt medborgarskap. I propositionen föreslås även skärpningar av kravet på ett hederligt levnadssätt för att kunna förvärva svenskt medborgarskap. Ändringarna föreslås träda i kraft den 6 juni 2026. I likhet med utredningen bedömer regeringen att det saknas skäl att i denna proposition föreslå ytterligare försörjningskrav eller krav på förväntat levnadssätt motsvarande vad som gäller för permanent uppehållstillstånd enligt 5 kap. 7 § UtlL. Regeringen bedömer att en utlänning som saknar möjlighet att beviljas permanent uppehållstillstånd inte utan vidare ska kunna förvärva svenskt medborgarskap, även om utlänningen försörjer sig och har ett hederligt levnadssätt. Till skillnad från Svenska kyrkan anser regeringen att det utöver ett tidsbegränsat uppehållstillstånd bör krävas att en utlänning har välgrundade utsikter att beviljas varaktigt uppehållstillstånd för att förvärva svenskt medborgarskap. En sådan reglering överensstämmer med vad som krävs för att i vissa fall beviljas uppehållstillstånd på grund av anknytning enligt utlänningslagen. Bedömningen av om rekvisitet är uppfyllt bör göras på motsvarande sätt som enligt reglerna i utlänningslagen (jfr avsnitt 4.6). Asylrättscentrum är kritiskt till kravet på ”välgrundade utsikter att beviljas varaktigt uppehållstillstånd”, både på grund av dess koppling till EU-rätten och för att permanent uppehållstillstånd utmönstras för vissa grupper. Som regeringen bedömer i avsnitt 4.6 gällande användningen av kravet ”välgrundade utsikter att beviljas varaktigt uppehållstillstånd” vid uppehållstillstånd på grund av anknytning är det möjligt att ställa ett sådant krav, trots att möjligheten att beviljas permanent uppehållstillstånd utmönstras för vissa grupper. Regeringen anser vidare i likhet med utredningen att den omständigheten att begreppet har sitt ursprung i EU-rätten och att det därmed finns en risk för att eventuell praxisutveckling inom EU kan komma att påverka tolkningen, inte innebär ett hinder mot att införa begreppet i medborgarskapslagen. Till skillnad från Asylrättscentrum och Sveriges advokatsamfund instämmer regeringen i utredningens bedömning att det inte är motiverat att ta bort huvudregeln om permanent uppehållstillstånd som ett krav för förvärv av medborgarskap för övriga utlänningar som även fortsättningsvis kommer att ha möjlighet att beviljas permanent uppehållstillstånd. Regeringen bedömer inte att det leder till en inkonsekvent och osäker ordning att endast göra undantag från kravet på permanent uppehållstillstånd för vissa grupper. En sådan ordning är även mer förutsebar för de grupper som inte omfattas av utredningens förslag, eftersom förutsättningarna för dem att förvärva svenskt medborgarskap kvarstår oförändrade. Den föreslagna ordningen innebär visserligen, som Sveriges advokatsamfund belyser, att prövningen av om en utlänning har välgrundade utsikter att beviljas varaktigt uppehållstillstånd är en prognosbaserad prövning jämfört med prövningen av om utlänningen har ett permanent uppehållstillstånd eller inte. Som utredningen konstaterar kommer dock förslagen om längre hemvisttider i propositionen Skärpta krav för svenskt medborgarskap (prop. 2025/26:175) att medföra att personen normalt har varit i Sverige under en längre tid när prövningen görs, vilket bör underlätta för den prövning som ska göras. Utredningen föreslår att en berörd utlänning även ska kunna förvärva svenskt medborgarskap om utlänningen har haft hemvist i Sverige i tio år. Av 1997 års europeiska konvention om medborgarskap följer att konventionsstater inte får fastställa en hemvisttid längre än tio år för förvärv av medborgarskap efter naturalisation. Att det kan uppstå situationer där en utlänning har längre hemvisttid i Sverige än tio år kan fortfarande vara i enlighet med konventionen, så länge som hemvisttiden har sin grund i att utlänningen inte uppfyller ett krav som avser något annat än hemvisttid. Ett sådant krav kan vara krav på egen försörjning eller hederligt levnadssätt. Till skillnad från utredningen bedömer regeringen att kravet på välgrundade utsikter att beviljas varaktigt uppehållstillstånd är förenligt med konventionens bestämmelser om hemvisttid. Det kan dock ifrågasättas hur länge som det är ändamålsenligt att uppställa ett sådant krav. En utlänning som har hemvist i Sverige sedan tio år bör i normalfallet uppfylla kravet på välgrundade utsikter att beviljas varaktigt uppehållstillstånd. För att kravet inte ska vara uppfyllt i en sådan situation bör det i princip vara fråga om att det finns grund för återkallelse av uppehållstillståndet. I en sådan situation faller det sig ändå naturligt att Migrationsverket avvaktar utfallet av en sådan prövning innan medborgarskap beviljas. Regeringen föreslår därför i likhet med utredningen, att en utlänning som har haft en hemvisttid om minst tio år i Sverige bör undantas från kravet på välgrundade utsikter att beviljas varaktigt uppehållstillstånd för att kunna förvärva svenskt medborgarskap. Förslaget om ”välgrundade utsikter att beviljas varaktigt uppehållstillstånd” bedöms inte innebära att ökade krav ställs på utlänningar för att förvärva svenskt medborgarskap. Regeringen delar därför inte Svenska Röda Korsets farhåga om att förslaget riskerar att försvåra för utsatta grupper, t.ex. personer med funktionsnedsättning eller sjuka att förvärva svenskt medborgarskap. I det sammanhanget kan nämnas att regeringen i prop. 2025/26:175 föreslår att en möjlighet att göra undantag från naturalisationskraven om det finns särskilda skäl fortsatt ska gälla. I vissa fall kommer en utlänning att ha ett tidsbegränsat uppehållstillstånd samtidigt som han eller hon har ett gällande avvisnings- eller utvisningsbeslut. Enligt gällande rätt får hemvisttid i medborgarskapsärenden inte tillgodoräknas förrän vid den tidpunkt då ett avlägsnandebeslut upphävs. Som utgångspunkt bör en person som har tidsbegränsat uppehållstillstånd och ett gällande avlägsnandebeslut inte uppfylla kravet på välgrundade utsikter att beviljas varaktigt uppehållstillstånd. Så kan vara fallet när en utlänning har beviljats uppehållstillstånd på grund av praktiska verkställighetshinder som inte är bestående. Det bör överlämnas till rättstillämparen att närmare avgöra hur hemvisttiden ska beräknas för en utlänning som har eller har haft ett lagakraftvunnet avlägsnandebeslut. Anpassning av svensk rätt till migrations- och asylpakten Migrations- och asylpakten i korthet Genom rättsakterna i migrations- och asylpakten fastställs nya regler för att hantera migration och inrätta ett gemensamt asylsystem på EU-nivå. Reglerna avser fyra huvudsakliga områden: säkra yttre gränser, snabba och effektiva förfaranden, solidaritet och ansvarsfördelning mellan medlemsstater samt ett fördjupat samarbete med länder utanför EU. De nya reglerna förväntas leda till bl.a. bättre kontroll över gränserna genom att ett nytt förfarande för screening vid de yttre gränserna införs, liksom obligatoriska gränsförfaranden och särskilda återvändandeprocedurer samt utökade registreringar i Eurodac. Asylprocesserna förväntas också bli mer enhetliga och snabbare genom att medlemsstaterna ska följa gemensamma kriterier för skydd, tydligare regler för mottagandevillkor och förbättrade garantier för sökandes rättigheter. Migrations- och asylpakten innehåller även nya mekanismer för solidaritet mellan medlemsstaterna, både operativt och finansiellt. Reglerna för vilken medlemsstat som är ansvarigt för ansökan om internationellt skydd förtydligas också. Svensk rätt bör anpassas till rättsakterna i migrations- och asylpakten Regeringens förslag Ändringar som är nödvändiga för att anpassa svensk lagstiftning till asylprocedurförordningen, skyddsgrundsförordningen, screeningförordningen, Eurodacförordningen, asyl- och migrationshanteringsförordningen, förordningen om återvändandegränsförfarande och vidarebosättningsförordningen ska göras. Bestämmelser som är nödvändiga för att genomföra det nya omarbetade mottagandedirektivet ska införas i den nya mottagandelagen. Där utrymme finns för Sverige att välja om eller hur bestämmelser i förordningarna eller direktivet ska tillämpas ska utgångspunkten vara att den svenska regleringen inte ska vara mer generös än vad EU-rätten och andra internationella åtaganden kräver. Hänvisningar till asylprocedurförordningen, skyddsgrundsförordningen, screeningförordningen, Eurodacförordningen, asyl- och migrationshanteringsförordningen, förordningen om återvändandegränsförfarande och vidarebosättningsförordningen ska vara dynamiska, dvs. avse förordningarna i de vid varje tidpunkt gällande lydelserna. Promemorians förslag och bedömning Promemorians förslag och bedömning överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna Flera remissinstanser avstyrker eller är kritiska till att förslag har utgångspunkt i den miniminivå som följer av EU-rätten, däribland Asylrättscentrum, Diskrimineringsombudsmannen, Institutet för mänskliga rättigheter, Länsstyrelsen i Stockholm, Svenska Röda Korset och Sveriges advokatsamfund. RFSL Ungdom förstår ambitionen om miniminivå men anser att avvägningarna motsvarar att Sverige har ett annat geografiskt utgångsläge än vad som är fallet. Ingen remissinstans yttrar sig särskilt över att hänvisningar till förordningarna ska vara dynamiska. Många remissinstanser är vidare kritiska till remisstiden och flera, bl.a. Asylrättscentrum, Domstolsverket, Förvaltningsrätten i Luleå, Härnösands kommun och Lunds universitet, anför att remisstiden har påverkat möjligheterna att analysera förslagen och dess konsekvenser. Ett fåtal remissinstanser, däribland Länsstyrelsen i Norrbottens län och Uppsala universitet, avstår från att yttra sig över förslagen med hänsyn till remisstiden. Bland andra Civil Rights Defenders, Institutet för mänskliga rättigheter och Sveriges advokatsamfund ifrågasätter om beredningskravet i regeringsformen är uppfyllt. Skälen för regeringens förslag Utgångspunkter för anpassningen till rättsakterna i EU:s migrations- och asylpakt EU:s migrations- och asylpakt består av tio rättsakter. Rättsakterna utgörs av helt nya förordningar, förordningar som tidigare har varit direktiv, omarbetade förordningar och ett omarbetat direktiv. En EU-förordning är bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater. Det betyder att en förordning ska tillämpas direkt av nationella myndigheter och domstolar på samma sätt som nationella lagar och andra föreskrifter. Medlemsstaterna är skyldiga att se till att det inte finns nationella bestämmelser som står i strid med en EU-förordning. En fråga som är reglerad i en EU-förordning får som huvudregel inte regleras nationellt. Bestämmelserna får dock återges när det är nödvändigt för att den nationella regleringen ska bli begriplig eller sammanhållen. En EU-förordning kan även innebära att det finns såväl behov av, som möjligheter till, kompletterande bestämmelser i nationell rätt. Ett EU-direktiv är i sin tur bindande med avseende på det resultat som ska uppnås men överlåter åt de nationella myndigheterna att bestämma form och tillvägagångssätt för genomförandet (artikel 288 EUF-fördraget). En medlemsstat behöver vid genomförandet inte använda sig av samma terminologi och systematik som i direktivet så länge det avsedda resultatet uppnås. För att ett direktiv ska bli gällande i svensk rätt måste det genomföras, dvs. införlivas i den svenska rättsordningen. Förordningarna som ingår i migrations- och asylpakten gäller direkt i Sverige och ska följas av svenska myndigheter. I fråga om flera av förordningarna finns det behov av att anpassa svensk rätt så att tillämpningen av förordningarna ska fungera på ett ändamålsenligt sätt och för att Sverige ska uppfylla sina åtaganden enligt förordningarna. I denna proposition görs bedömningen att nationella bestämmelser som kompletterar förordningarna behöver införas i bl.a. utlänningslagen och att flera befintliga bestämmelser behöver utmönstras för att undvika dubbelreglering. Där utrymme finns för Sverige att välja om eller hur bestämmelser i förordningarna ska tillämpas anser regeringen, till skillnad mot bl.a. Asylrättscentrum, Diskrimineringsombudsmannen, Institutet för mänskliga rättigheter, Länsstyrelsen i Stockholm, Svenska Röda Korset och Sveriges advokatsamfund, att den svenska regleringen inte bör vara mer generös än vad EU-rätten och andra internationella åtaganden kräver, förutsatt att det inte finns starka skäl som talar för en annan ordning. Som utvecklas i avsnitt 4.2 genomför regeringen ett paradigmskifte inom svensk migrationspolitik med målet att bl.a. kraftigt minska antalet asylsökande som söker sig till Sverige. Även om antalet asylsökande redan har minskat med nästan 60 procent bedömer regeringen att fler åtgärder kan vidtas för att ytterligare minska antalet ansökningar om internationellt skydd och för att hålla dessa på en låg nivå. Eftersom förordningarna i migrations- och asylpakten i allt väsentligt kommer att tillämpas från och med den 12 juni 2026 krävs skyndsamma anpassningar av svensk rätt. Utgångspunkten bör därför vara att endast anpassningar bör göras som är nödvändiga för effektiv och rättssäker tillämpning av de aktuella rättsakterna samt som säkerställer ett ansvarsfullt och restriktivt regelverk som inte är mer förmånligt än vad EU-rätten och andra internationella åtaganden kräver. Regeringen bedömer att delar av det nya omarbetade mottagandedirektivet genomförs genom de förslag som lämnats i propositionen En ny mottagandelag (prop. 2025/26:229). Vidare behandlas behovet av lagstiftningsåtgärder med anledning av bestämmelserna om förvar i propositionen Skärpta regler för uppsikt och förvar (prop. 2025/26:265). I denna proposition övervägs och lämnas förslag på ytterligare lagstiftningsåtgärder för att genomföra direktivet. Utgångspunkten bör även i fråga om detta genomförande vara att säkerställa ett regelverk som inte är mer förmånligt än vad EU-rätten och andra internationella åtaganden kräver. I promemorian görs bedömningen att bestämmelserna i förordningen om ändring för enhetlighet i samband med screening inte kräver några ändringar i svensk rätt. Även när det gäller övriga rättsakter görs bedömningen att vissa bestämmelser i rättsakterna inte kräver några författningsändringar. Regeringen kommer som utgångspunkt endast att beröra dessa bedömningar i den utsträckning som remissinstansernas synpunkter ger anledning till det, eller om det behövs för förståelsen av regelverket. I promemorian föreslås vidare att krishanteringsförordningen ska kompletteras enbart med en förordningsbestämmelse i nationell rätt samt att även flera av de övriga rättsakterna ska kompletteras med bestämmelser på förordningsnivå. De synpunkter som remissinstanserna lämnar på promemorians förslag i dessa delar kommer som utgångspunkt att beaktas inom ramen för arbetet med regleringen på förordningsnivå. Hänvisningarna till EU-förordningarna bör vara dynamiska I flera av lagförslagen i propositionen förekommer hänvisningar till förordningar i EU:s migrations- och asylpakt. Hänvisningar till en EU-förordning kan göras antingen statiska eller dynamiska. En statisk hänvisning innebär att hänvisningen avser förordningen i en viss angiven lydelse. En dynamisk hänvisning innebär att hänvisningen avser förordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen. Förordningarna i EU:s migrations- och asylpakt kan förväntas bli föremål för återkommande översyn och ändringar. För att minska risken för framtida oklarheter eller brister i lagstiftningen och för att säkerställa att ändringar i EU-regleringen får omedelbart genomslag finns det anledning att utforma hänvisningarna så att de avser EU-bestämmelserna i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen. Regeringen anser därför, i likhet med vad som föreslås i promemorian, att samtliga hänvisningar till förordningarna i migrations- och asylpakten bör vara dynamiska. Hänvisningarna kommer alltså att omfatta eventuella ändringar i förordningarna. Frågan om huruvida beredningskravet är uppfyllt Lagrådet, och flera remissinstanser, ifrågasätter remisstiden för promemorian. Lagrådet anser att förslagen är otillräckligt genomlysta och att beredningsarbetet är behäftat med allvarliga brister. Till följd av migrations- och asylpakten anser dock Lagrådet att det, med undantag för vissa förslag (jfr avsnitt 15), inte är något alternativ att låta rådande rättsläge bestå. Regeringen är medveten om att remisstiden, som avseende promemorian har varit knappt sju veckor över jul och nyår, har varit relativt kort. Det beredningskrav som gäller för regeringsärenden enligt 7 kap. 2 § regeringsformen innebär dock inte att beredningen behöver vara lika i alla fall. I vissa fall kan beredningen behöva avvika från gängse rutiner (jfr konstitutionsutskottets betänkanden 2009/10:KU10 s. 76 och 77 och 2022/23:KU20 s. 109). Det paradigmskifte som genomförs på migrationsrättens område är angeläget och prioriterat. Som konstateras ovan kommer förordningarna i migrations- och asylpakten därtill i allt väsentligt att tillämpas från och med den 12 juni 2026. Det har därför krävts skyndsamma anpassningar av svensk rätt och som Lagrådet konstaterar är det inte ett alternativ att låta det rådande rättsläget bestå. Den aktuella remissen har skickats ut till både ett stort antal och en bred krets av remissinstanser, varav de flesta har svarat på remissen. Många har även lämnat utförliga svar. Synpunkter har följaktligen lämnats av såväl domstolar och förvaltningsmyndigheter som kommuner och organisationer. Flera av remissinstanserna har dessutom ingått i den referensgrupp som har varit knuten till den utredare som har bistått Justitiedepartementet vid framtagandet av promemorian. Det rådrum som har lämnats för att möjliggöra för remissinstanserna att bedöma förslagen och dess konsekvenser kan därför inte anses ha varit alltför begränsat. Det beredningsunderlag som ligger till grund för förslagen i denna proposition innehåller vidare enligt regeringens bedömning en erforderlig redogörelse av de frågor som behöver beaktas när förslagen kopplade till paradigmskiftet samt anpassningarna av svensk rätt till rättsakterna i migrations- och asylpakten övervägs. Regeringen bedömer sammantaget att förslagen och dess konsekvenser har blivit tillräckligt belysta och att beredningskravet enligt regeringsformen är uppfyllt. Ett nytt kapitel i utlänningslagen om internationellt skydd Regeringens förslag Det hittillsvarande kapitlet i utlänningslagen om flyktingar och andra skyddsbehövande ska upphävas och ersättas av ett nytt kapitel om internationellt skydd. Promemorians förslag Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna Ingen remissinstans invänder mot förslaget. Skälen för regeringens förslag I dag återfinns centrala bestämmelser om flyktingar och andra skyddsbehövande i det nuvarande 4 kap. utlänningslagen. I kapitlet finns bl.a. bestämmelser om vem som är flykting eller alternativt skyddsbehövande och när någon ska förklaras vara flykting eller alternativt skyddsbehövande. Det finns också bestämmelser om när någon upphör att vara flykting eller alternativt skyddsbehövande och när en sådan statusförklaring ska återkallas. Många av bestämmelserna i kapitlet genomför Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/32/EU av den 26 juni 2013 om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd (omarbetning), fortsättningsvis det omarbetade asylprocedurdirektivet, eller Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU av den 13 december 2011 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande, och för innehållet i det beviljade skyddet (omarbetning), fortsättningsvis det omarbetade skyddsgrundsdirektivet. Migrations- och asylpakten innebär att det omarbetade asylprocedurdirektivet och det omarbetade skyddsgrundsdirektivet upphävs och ersätts av två förordningar – asylprocedurförordningen och skyddsgrundsförordningen – vilka till stora delar innehåller bestämmelser som är direkt tillämpliga i medlemsstaterna. I denna proposition bedömer regeringen att en rad ändringar behöver göras i utlänningslagen med anledning av de nya förordningarna, dels att flera befintliga bestämmelser behöver utmönstras, dels att nya bestämmelser behöver införas som kompletterar förordningarna eller upplyser om bestämmelser i förordningarna. Särskilt när det gäller det nuvarande 4 kap. UtlL handlar det om stora förändringar. Regeringen bedömer därför att det är lämpligt att det nuvarande kapitlet upphävs och ersätts av ett nytt kapitel med bestämmelser om internationellt skydd. Vissa frågor som rör internationellt skydd bör även fortsatt regleras på andra håll i utlänningslagen. Asylprocedurförordningen Inledning Asylprocedurförordningens övergripande mål är att effektivisera, förenkla och harmonisera medlemsstaternas asylförfaranden genom att inrätta ett gemensamt förfarande för internationellt skydd i unionen. Förordningen ersätter det omarbetade asylprocedurdirektivet. Nuvarande svenska regler om asylförfarandet bygger till stor del på bestämmelserna i det omarbetade asylprocedurdirektivet. Systematiken i asylförfarandet Regeringens förslag Systematiken i det svenska asylförfarandet ska ändras för att överensstämma med systematiken i EU:s asylförfarande. Promemorians bedömning Promemorians bedömning överensstämmer delvis med regeringens förslag. I promemorian görs även bedömningen att prövningsramen i ett ärende om internationellt skydd bör begränsas till frågan om internationellt skydd. Remissinstanserna Migrationsverket är positivt till att systematiken i det svenska asylförfarandet ska följa systematiken i asylprocedurförordningen och skyddsgrundsförordningen samt att prövningsramen i ett ärende om internationellt skydd begränsas till frågan om internationellt skydd. Även Förvaltningsrätten i Malmö är i huvudsak positivt till att det svenska asylförfarandet fullt ut ska följa systematiken i EU:s asylförfarande genom att prövningsramen begränsas till frågan om internationellt skydd. Flera andra remissinstanser är kritiska till en begränsad prövningsram och bl.a. Asylrättscentrum, Förvaltningsrätten i Göteborg, Förvaltningsrätten i Luleå och Förvaltningsrätten i Stockholm, anser att det saknas erforderlig analys av hur en begränsad prövningsram är tänkt att fungera i praktiken samt vilka konsekvenser som en sådan begränsning kan medföra. Förtydliganden efterfrågas från flera håll, bl.a. från Kammarrätten i Stockholm. Flera remissinstanser, däribland Förvaltningsrätten i Luleå, framhåller risken för att en begränsad prövningsram kommer att öka komplexiteten i migrationsprocessen och medföra tillämpningssvårigheter. Flera påtalar risken för parallella processer särskilt och att detta väcker frågor om hur prövningarna förhåller sig till varandra. Exempelvis Förvaltningsrätten i Göteborg ser en risk för att parallella processer kan medföra praktiska och processuella konsekvenser samt ökade kostnader och resursanvändning. Förvaltningsrätten i Stockholm, som inte anser att det i tillräcklig grad har klarlagts att en bredare prövningsram skulle vara svår att upprätthålla, ser också en risk för motstridiga och osammanhängande avgöranden. Frågor om prövningen av synnerligen ömmande omständigheter, hur Sveriges internationella åtaganden ska säkerställas liksom andra rättssäkerhetsaspekter lyfts vidare från flera håll, bl.a. av Asylrättscentrum, Förvaltningsrätten i Göteborg och Sveriges kristna råd. Skälen för regeringens förslag Det EU-rättsliga asylförfarandet bygger på att en tredjelandsmedborgare eller statslös person ansöker om internationellt skydd, dvs. flyktingstatus eller status som subsidiärt skyddsbehövande. Att internationellt skydd beviljas innebär ett erkännande av utlänningen som flykting eller subsidiärt skyddsbehövande (artikel 3.4–3.6 och 3.12 i asylprocedurförordningen). För den som har beviljats internationellt skydd tillkommer vissa rättigheter, bl.a. uppehållstillstånd (artikel 24 i skyddsgrundsförordningen). Systematiken i asylförfarandet, där sakfrågan är internationellt skydd, har genom åren varit densamma inom EU rätten. I svensk rätt har, vid genomförandet av det nuvarande omarbetade asylprocedurdirektivet liksom tidigare direktiv på området, en delvis annan ordning valts. Det svenska asylförfarandet bygger, till skillnad från EU-rätten, på att en tredjelandsmedborgare eller statslös person ansöker om uppehållstillstånd, där skyddsskäl kan utgöra en grund för uppehållstillstånd. Andra grunder för uppehållstillstånd är t.ex. arbete, studier, familjeanknytning och synnerligen ömmande omständigheter. I de fall en person söker skydd i Sverige anses personen ha ansökt om uppehållstillstånd på grund av skyddsbehov. I ett sådant fall prövas också frågan om personen ska förklaras vara flykting eller alternativt skyddsbehövande (4 kap. 3 och 3 a §§ UtlL). Om en utlänning redan har ett uppehållstillstånd på annan grund kan han eller hon dock ansöka om en sådan statusförklaring separat (4 kap. 3 c § UtlL). Den huvudsakliga sakfrågan i det svenska asylförfarandet är alltså uppehållstillstånd. Det har genom Migrationsöverdomstolens praxis utvecklats vad detta närmare innebär för t.ex. prövningen av ett ärende. Migrationsöverdomstolen har bl.a. slagit fast att när ett avslag på en ansökan om uppehållstillstånd är förenat med ett beslut om avvisning eller utvisning är saken i målet uppehållstillstånd (MIG 2007:31). Asylprocedurförordningens och skyddsgrundsförordningens direkta tillämplighet innebär att den systematik för asylförfarandet som följer av förordningarna kommer att få direkt verkan i Sverige. Det kommer ofrånkomligen innebära förändringar för det svenska asylförfarandet jämfört med vad som gäller i dag. En förändring är att en ansökan om skydd inte längre kommer att kunna betraktas som en ansökan om uppehållstillstånd. I stället ska en sådan ansökan registreras och handläggas som en ansökan om internationellt skydd i enlighet med förordningens förfarandebestämmelser (se vidare avsnitt 6.4). Rätten till uppehållstillstånd följer också, som nämns ovan, direkt av att internationellt skydd beviljas och är således inte en fråga som, på det sätt som sker i dag, kan prövas särskilt (se även avsnitt 7.4). Asylprocedurförordningen innehåller vidare särskilda förfaranderegler om bl.a. kommunikation med sökanden, personliga intervjuer, prövningen och handläggningen av en ansökan, beslut om återvändande, överklagandefrister och den suspensiv verkan av ett överklagande. De nya bestämmelserna i asylprocedurförordningen och skyddsgrundsförordningen medför behov av anpassning av svensk rätt för att det svenska asylförfarandet ska överensstämma med systematiken i EU:s asylförfarande. I följande avsnitt redogörs för de anpassningar som bedöms behövas i bl.a. utlänningslagen med anledning av detta, liksom de övriga anpassningar som bedöms nödvändiga för en effektiv och rättssäker tillämpning av förordningarna samt som säkerställer ett ansvarsfullt och restriktivt regelverk som inte är mer förmånligt än vad EU-rätten och andra internationella åtaganden kräver (jfr avsnitt 5.2). I promemorian görs vissa bedömningar när det gäller prövningsramen för ett ärende om internationellt skydd. Flera remissinstanser framför synpunkter eller efterfrågar klargöranden i denna del. Även om tillämpningen skulle underlättas av att lagstiftaren ger vägledning kring prövningsramen i ärenden om internationellt skydd anser regeringen, mot bakgrund bl.a. av förordningarnas direkta tillämplighet, att det är genom rättstillämpningen som frågor kopplade till prövningsramen bör besvaras. Definitioner Regeringens förslag Definitionen av begreppet asyl i utlänningslagen ska tas bort. Begreppen asyl, asylansökan och asylsökande ska utmönstras ur utlänningslagen och ersättas med uttryck som överensstämmer med den terminologi som finns i asylprocedurförordningen och skyddsgrundsförordningen. Bestämmelser i utlänningslagen som avser uppehållstillstånd och som även omfattar asylansökningar ska vidare kompletteras så att de även fortsatt omfattar ansökningar om internationellt skydd. Med internationellt skydd och ansökan om internationellt skydd ska avses samma sak i utlänningslagen som i asylprocedurförordningen och skyddsgrundsförordningen. Promemorians förslag Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna Ingen remissinstans yttrar sig särskilt över förslagen. Skälen för regeringens förslag Vissa definitioner och begrepp bör upphävas och utmönstras ur utlänningslagen Artikel 3 i asylprocedurförordningen innehåller definitioner av olika begrepp som används i förordningen, bl.a. internationellt skydd och ansökan om internationellt skydd. Artikeln är direkt tillämplig. Dessa begrepp definieras även i artikel 3 i skyddsgrundsförordningen. Begreppen asyl, asylansökan och asylsökande används i det svenska asylförfarandet och begreppen samt varianter av dessa finns på flera ställen i svensk rätt, framför allt i utlänningslagen och utlänningsförordningen (2006:97), förkortad UtlF. Med begreppet asyl avses enligt 1 kap. 3 § UtlL ett uppehållstillstånd som beviljas en utlänning därför att han eller hon är flykting eller alternativt skyddsbehövande. Med begreppet asylansökan avses i regel en ansökan om uppehållstillstånd med åberopande av skyddsskäl (se vidare avsnitt 6.2). I utlänningslagen förekommer begreppet asylansökan bl.a. i 5 kap. 1 b § UtlL i fråga om när en sådan ansökan får avvisas. Begreppet asylsökande förekommer i sin tur i 5 kap. 1 c § UtlL i vilken det hänvisas till Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 604/2013 av den 26 juni 2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat (omarbetning), förkortad Dublinförordningen. Även varianter av begreppen förekommer, t.ex. i 8 kap. 17 § UtlL där söker asyl används. Som redogörs för i promemorian skedde en förändring av terminologin i EU:s asylregelverk i samband med det omarbetade asylprocedurdirektivet då begreppen asylsökande och asylansökan utmönstrades och ersattes med begreppen sökande och ansökan om internationellt skydd. Motsvarande förändring gjordes inte i svensk rätt. Vid genomförandet av det omarbetade asylprocedurdirektivet ansågs dock begreppet asylansökan motsvara begreppet ansökan om internationellt skydd (prop. 2016/17:17 s. 31). Så som begreppet asylansökan används i svensk lagstiftning motsvarar det emellertid inte det EU-rättsliga begreppet ansökan om internationellt skydd i asylprocedurförordningen. Som utvecklas i avsnitt 6.2 avser det nuvarande svenska begreppet i regel en ansökan om uppehållstillstånd på grund av skyddsbehov medan det EU-rättsliga begreppet avser en ansökan om internationellt skydd, dvs. om flyktingstatus eller status som subsidiärt skyddsbehövande. I utlänningslagen finns därför bestämmelser som reglerar uppehållstillstånd på grund av skyddsbehov (asylansökan), men där endast begreppet uppehållstillstånd används, t.ex. i 9 kap. 4 § och 17 kap. 1 § UtlL. Eftersom artikel 3 i asylprocedurförordningen, som definierar olika begrepp inom asylförfarandet, är direkt tillämplig behöver utlänningslagen anpassas till förordningens terminologi. Det innebär att bestämmelsen i 1 kap. 3 § UtlL, som definierar begreppet asyl, bör upphävas. Vidare bör begreppen asyl, och de olika varianterna av asylansökan och asylsökande utmönstras ur utlänningslagen och ersättas med de EUrättsliga begreppen internationellt skydd, ansökan om internationellt skydd respektive sökande av internationellt skydd eller en annan formulering som är förenlig med terminologin i asylprocedurförordningen. Därutöver bör de bestämmelser i utlänningslagen som avser uppehållstillstånd och som även omfattar asylansökningar kompletteras så att de även fortsatt omfattar ansökningar om internationellt skydd. Det bör också förtydligas i utlänningslagen att det med begreppen internationellt skydd och ansökan om internationellt skydd avses samma sak som i asylprocedurförordningen och skyddsgrundsförordningen. I avsnitt 7.2 behandlas ytterligare definitioner och begrepp som förekommer i förordningarna. Beslutande myndighet Regeringens förslag Migrationsverket ska vara beslutande myndighet enligt asylprocedurförordningen och skyddsgrundsförordningen. Migrationsverket ska dock inte få bevilja internationellt skydd för en utlänning som av allmän domstol har utvisats på grund av brott. Om en sådan utlänning ansöker om internationellt skydd och Migrationsverket finner att han eller hon bör beviljas internationellt skydd, ska verket inte få besluta i ärendet utan ska i stället med ett eget yttrande lämna över ärendet till den migrationsdomstol som verkets beslut om internationellt skydd hade kunnat överklagas till. Promemorians förslag och bedömning Promemorians förslag och bedömning överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna Ingen remissinstans yttrar sig särskilt över förslaget om att Migrationsverket ska vara beslutande myndighet i enlighet med asylprocedurförordningen och skyddsgrundsförordningen. Migrationsverket är dock kritiskt till promemorians bedömning om att behålla den särskilda ordningen för utlänningar som utvisats på grund av brott. Migrationsverket bedömer att det inte är möjligt att avvika från artikel 4.1 i asylprocedurförordningen genom åberopande av artikel 72 i EUF-fördraget. Detta bl.a. med hänvisning till att asylprocedurförordningen innehåller flera bestämmelser som särskilt reglerar situationen att utlänningar har dömts för brott eller utgör ett hot mot allmän ordning och säkerhet, uttalanden från EU-domstolen om när avsteg med stöd av artikel 72 i EUF-fördraget kan ske samt ett förändrat regelverk om utvisning på grund av brott. Även Förvaltningsrätten i Luleå uppmärksammar EU-domstolens praxis och att EU-domstolen har antagit en mycket restriktiv hållning gällande tillämpningen av artikel 72 i EUF-fördraget. Förvaltningsrätten anser därtill att det uppkommer praktiska och processuella oklarheter när en annan instans ges behörighet i frågor som enligt asylprocedurförordningen är avsedda att hanteras av den beslutande myndigheten. Skälen för regeringens förslag Beslutande myndighet Enligt artikel 4.1 i asylprocedurförordningen ska varje medlemsstat i enlighet med nationell rätt utse en beslutande myndighet som ska utföra de uppgifter som den tilldelas enligt dels asylprocedurförordningen, dels skyddsgrundsförordningen. Detta gäller särskilt att ta emot och pröva ansökningar om internationellt skydd, fatta beslut om internationellt skydd samt fatta beslut om återkallelse av internationellt skydd. Enligt nuvarande ordning enligt utlänningslagen beslutar Migrationsverket i frågor om bl.a. statusförklaring, återkallelse av statusförklaring och uppehållstillstånd på grund av skyddsbehov (4 kap. 6 § första stycket och 5 kap. 20 § UtlL). Migrationsverket får dock inte bevilja statusförklaring för en utlänning som av allmän domstol har utvisats på grund av brott (4 kap. 6 § andra stycket UtlL). Denna särskilda ordning för utlänningar som utvisats på grund av brott innebär bl.a. att Migrationsverket tar emot och utreder ansökningar om internationellt skydd (asyl) och får avslå eller avvisa en sådan ansökan. Om verket däremot finner att utlänningen bör beviljas statusförklaring, ska verket inte besluta i ärendet utan med eget yttrande lämna över detta till den migrationsdomstol till vilken verkets beslut om statusförklaring hade kunnat överklagas. Det har bedömts att Sverige – i enlighet med artikel 72 i EUF-fördraget – kan göra undantag från bestämmelserna om ansvarig myndighet enligt det omarbetade asylprocedurdirektivet med hänsyn till behovet av att upprätthålla lag och ordning och att skydda den inre säkerheten. Inte heller asylprocedurförordningen påverkar utövandet av medlemsstaternas ansvar att upprätthålla lag och ordning och skydda den inre säkerheten i enlighet med artikel 72 i EUF-fördraget (skäl 97 i asylprocedurförordningen). I avsnitt 5.3 föreslås att nuvarande 4 kap. utlänningslagen upphävs och att ett nytt 4 kap. om internationellt skydd införs. Förslaget innebär att även de nuvarande bestämmelserna om beslutande myndighet i 4 kap. 6 § UtlL upphävs. Det behöver därför införas nya bestämmelser i utlänningslagen om beslutande myndighet. Regeringen delar den bedömning som görs i promemorian om att Migrationsverket – i likhet med nuvarande ordning – bör besluta i frågor som tillkommer den beslutande myndigheten enligt asylprocedurförordningen och skyddsgrundsförordningen. I promemorian görs även bedömningen att den särskilda ordningen för utlänningar som utvisats på grund av brott bör behållas. Migrationsverket ifrågasätter om det är rättsligt möjligt att behålla denna särskilda ordning i fråga om beslutande myndighet. Regeringen gör dock i nuläget inte någon annan bedömning än den som görs i promemorian och anser således att ordningen bör behållas. Det bör därför införas bestämmelser i utlänningslagen med innebörden att Migrationsverket är den beslutande myndigheten enligt artikel 4.1 i asylprocedurförordningen samt att Migrationsverket inte får bevilja internationellt skydd för en utlänning som av allmän domstol har utvisats på grund av brott. Om en sådan utlänning ansöker om internationellt skydd och Migrationsverket finner att utlänningen bör beviljas internationellt skydd, bör verket, på motsvarande sätt som i dag, inte besluta i ärendet utan med eget yttrande lämna över detta till den migrationsdomstol till vilken verkets beslut om statusförklaring hade kunnat överklagas. Eventuella praktiska eller processuella frågor som uppkommer med anledning av att den särskilda ordningen behålls bör enligt regeringen lämpligen besvaras i tillämpningen. Myndigheter som bör ta emot och registrera ansökningar som görs Tillgången till det gemensamma asylförfarandet bygger enligt asylprocedurförordningen på ett tillvägagångssätt i tre steg, som består i att göra, registrera och lämna in en ansökan. Det första steget som utlöser tillämpningen av förordningen är att göra en ansökan, en så kallad viljeyttring (artikel 26). En tredjelandsmedborgare eller statslös person anses ha gjort en ansökan när han eller hon uttrycker sin önskan om att erhålla internationellt skydd från en medlemsstat, dvs. viljeyttring om internationellt skydd. Steg två är registrering av ansökan som görs, dvs. registrering av viljeyttringen (artikel 27). Steg tre är inlämnandet av ansökan, dvs. den handling som formaliserar ansökan om internationellt skydd (artikel 28). En nyhet i asylprocedurförordningen är att medlemsstaterna ska anförtro andra relevanta myndigheter uppgiften att ta emot ansökningar som görs om internationellt skydd, dvs. att ta emot viljeyttringar, samt upplysa sökandena om var och hur en ansökan om internationellt skydd kan lämnas in (artikel 4.2). Förordningen kräver alltså att en viljeyttring om internationellt skydd ska kunna tas emot av flera myndigheter, inte bara den beslutande myndigheten. En annan nyhet är att medlemsstaterna ska utse en behörig myndighet att registrera ansökningar som görs (viljeyttringar) om internationellt skydd (artikel 4.3 i asylprocedurförordningen). Regeringen anser, i likhet med den bedömning som görs i promemorian, att dessa delar kan regleras i förordning och detta kommer därför att hanteras i förordningsarbetet. Kommunikation med sökanden Regeringens förslag Kommunikation med sökanden i ärenden om internationellt skydd ska ske genom att underrättelse lämnas eller skickas till sökanden. Vid sådan kommunikation ska delgivning användas. Promemorians förslag Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Promemorians förslag inkluderar inte möjligheten att även lämna underrättelse till sökanden. Remissinstanserna De flesta av remissinstanserna uttalar sig inte särskilt om förslaget om kommunikation med sökanden. Migrationsverket anser att förslaget bör utformas så att kommunikation med sökanden även kan ske genom att underrättelse lämnas till sökanden. Utifrån hur boendena framöver kommer vara organiserade och förordningens tidsfrister är det enligt Migrationsverket troligt att kommunikation ofta kan komma att ske genom att underrättelse lämnas till den sökande. Förvaltningsrätten i Göteborg anser att det finns behov av klargöranden gällande om förslaget endast avser handläggningen i första instans eller om det också omfattar överklagandeförfarandet. Skälen för regeringens förslag En nyhet i asylprocedurförordningen är skyldigheten för medlemsstater att i nationell rätt fastställa metoden för kommunikation med sökanden och den tidpunkt då ett meddelande ska anses ha mottagits av sökanden (artikel 9.3 andra stycket). I 25 § förvaltningslagen (2017:900) finns allmänna förvaltningsrättsliga bestämmelser om kommunikation. Av första stycket framgår att en myndighet innan den fattar ett beslut i ett ärende ska, om det inte är uppenbart obehövligt, underrätta den som är part om allt material av betydelse för beslutet och ge parten tillfälle att inom en bestämd tid yttra sig över materialet. Myndigheten får avstå sådan kommunikation i vissa särskilt angivna situationer. Av andra stycket framgår att myndigheten bestämmer hur underrättelse ska ske och att underrättelse får ske genom delgivning. I ärenden om visering, tidsbegränsat uppehållstillstånd, arbetstillstånd och återkallelse av permanent uppehållstillstånd, ställning som varaktigt bosatt i Sverige eller främlingspass enligt utlänningslagen tillämpas bestämmelserna om kommunikation i 25 § förvaltningslagen endast om utlänningen är bosatt eller annars vistas i Sverige. Detta framgår av 13 kap. 9 § UtlL. Med anledning av att 25 § förvaltningslagen dels innehåller begränsningar om när kommunikation ska ske, dels anger att myndigheten får avgöra när delgivning ska ske, delar regeringen den bedömning som görs i promemorian att regleringen inte är tillräcklig för att uppfylla asylprocedurförordningens krav i fråga om nationella föreskrifter om kommunikation och delgivning. Regeringen instämmer också i vad Migrationsverket anför om att kommunicering bör kunna ske genom att underrättelsen lämnas till sökanden. Kommunicering med sökanden i ärenden om internationellt skydd bör därför regleras särskilt. Det bör framgå att sådan kommunikation ska ske genom att underrättelser lämnas eller skickas till sökanden och att delgivning ska ske. Förvaltningsrätten i Göteborg undrar om de föreslagna bestämmelserna om kommunikation med sökanden även omfattar överklagandeförfarandet. Som framgår ovan har bestämmelserna sin grund i artikel 9.3 andra stycket i asylprocedurförordningen. Regeringen bedömer, utifrån hur den artikeln är utformad, att det aktuella stycket tar sikte på det administrativa förfarandet, inte överklagandeförfarandet. Detsamma gäller nu föreslagna bestämmelser. Det kan noteras att det i 13 kap. 9 a § UtlL även finns bestämmelser om kommunicering i ärenden om återkallelse av statusförklaring, dvs. återkallelse av status som flykting eller alternativt skyddsbehövande. EU-rättsliga bestämmelser om kommunicering vid återkallande av internationellt skydd finns i artikel 66 i asylprocedurförordningen och behovet av anpassning med anledning av dessa bestämmelser behandlas i avsnitt 6.18. Undantag från rätten att stanna kvar i Sverige under det administrativa förfarandet Regeringens förslag En utlänning som har ansökt om internationellt skydd ska inte ha rätt att stanna kvar i Sverige under det administrativa förfarandet i de situationer som anges i artikel 10.4 a–c i asylprocedurförordningen, dvs. i vissa situationer när en efterföljande ansökan har gjorts, sökanden ska utlämnas, överlämnas eller överföras till en annan stat, en internationell domstol eller tribunal eller sökanden utgör en fara för den allmänna ordningen eller den nationella säkerheten. I de situationer som anges i artikel 10.4 a och c ska Migrationsverket snarast möjligt meddela ett beslut om avvisning eller utvisning som ska få verkställas utan att det har fått laga kraft, om inte synnerliga skäl talar emot det. Beslut om avvisning eller utvisning ska dock inte behöva meddelas om det redan finns ett verkställbart beslut om avvisning, utvisning eller återvändande. Promemorians förslag Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna Av de remissinstanser som yttrar sig särskilt över förslaget om att införa undantag från rätten att stanna kvar i Sverige under det administrativa förfarandet är flertalet kritiska. Asylrättscentrum, Institutet för mänskliga rättigheter och Sveriges advokatsamfund avstyrker förslaget, bl.a. med hänvisning till att förslaget enligt deras mening innebär stora risker för rättssäkerheten. Asylrättscentrum framhåller risken för att beslut fattas i strid med principen om non-refoulement, inte minst när den enskilde inte kommer vara tillgänglig för en muntlig utredning. Enligt Institutet för mänskliga rättigheter är det en komplex uppgift att bedöma huruvida en ansökan getts in enbart för att förhindra verkställighet och myndigheten anser inte att det framgår hur en sådan bedömning ska göras innan en prövning av ansökan har skett. Institutet ifrågasätter vidare att ett signalvärde värderas högre än risken att bryta mot grundläggande folkrättsliga principer och åtaganden, däribland principen om non-refoulement. Sveriges advokatsamfund anser att förslaget riskerar att göra processen rättsosäker, eftersom snabbheten och tidsfaktorn prioriteras, vilket kan komma att få allvarliga konsekvenser för den enskilde. Advokatsamfundet noterar också att det i denna process inte obligatoriskt finns något rättsligt stöd från en jurist eller advokat. Advokatsamfundet, som betonar att Sverige inte behöver införa de föreslagna undantagen från rätten att stanna kvar i Sverige, anser vidare att det föreslagna undantaget om att beslut om avvisning och utvisning inte ska meddelas om synnerliga skäl talar emot är alltför snäv. Även Diskrimineringsombudsmannen, Förvaltningsrätten i Luleå och Lunds universitet lyfter rättssäkerhetsaspekter. Förvaltningsrätten i Luleå ifrågasätter bl.a. vilka rättssäkerhetsgarantier som finns när förslaget, så som domstolen uppfattar det, innebär att det varken kommer att finnas någon reell möjlighet till en effektiv överprövning av om förutsättningarna för undantag faktiskt är uppfyllda eller någon möjlighet för domstolen att besluta om inhibition. Domstolen anser att det bör klargöras hur förbudet mot refoulement ska upprätthållas på ett rättssäkert sätt samt om den allmänna inhibitionsregeln i förvaltningsprocesslagen (1971:291) är tillämplig i dessa situationer. Lunds universitet i sin tur anser att den omständigheten att den svenska lagstiftningen saknar en uttrycklig reglering av rätten att vistas i Sverige, samtidigt som förslaget innebär att lagen kommer att innehålla bestämmelser som anger undantag från en sådan rätt, kan ge upphov till rättssäkerhetsproblem. Universitetet anser dock att det är positivt att det kommer att finnas möjlighet till undantag från att fatta beslut om avvisning eller utvisning när synnerliga skäl föreligger. Skälen för regeringens förslag Rätten att stanna kvar i Sverige under det administrativa förfarandet Enligt artikel 10.1 i asylprocedurförordningen ska sökande av internationellt skydd ha rätt att stanna kvar på territoriet i den medlemsstat där de är skyldiga att befinna sig i enlighet med artikel 17.4 i asyl- och migrationshanteringsförordningen till dess att den beslutande myndigheten har fattat beslut om ansökan inom ramen för det administrativa förfarande som fastställs i kapitel III i asylprocedurförordningen. Det administrativa förfarandet omfattar prövningen av ansökan om internationellt skydd hos den beslutande myndigheten. Rätten att stanna kvar utgör inte rätt till uppehållstillstånd och innebär inte heller rätt att resa till andra medlemsstater utan resehandling i enlighet med artikel 6.3 i det nya omarbetade mottagandedirektivet (artikel 10.2). Rätten att stanna kvar följer direkt av förordningen och något behov av kompletterande bestämmelser eller andra ändringar av svensk rätt med anledning av de nu nämnda bestämmelserna bedöms inte finnas. Rätten att stanna kvar under det administrativa förfarandet är inte utan undantag. Enligt artikel 10.3 i asylprocedurförordningen har sökanden inte rätt att stanna kvar om personen är föremål för ett överlämnande till en annan medlemsstat i överensstämmelse med skyldigheter i enlighet med en europeisk arresteringsorder. Som konstateras i promemorian följer detta undantag direkt av förordningen och kräver inte några författningsändringar. Därutöver får medlemsstaterna enligt artikel 10.4 föreskriva ytterligare undantag från rätten att stanna kvar i följande situationer. Undantag vid efterföljande ansökan i vissa fall Den första situationen där medlemsstaterna får föreskriva undantag från rätten att stanna kvar i landet under det administrativa förfarandet avser vissa fall då sökanden gör en efterföljande ansökan i enlighet med artikel 55 i asylprocedurförordningen, dvs. en ansökan som görs efter det att ett slutligt beslut har fattats om en tidigare ansökan från samma sökande (artikel 10.4 a). Därutöver ska de villkor som fastställs i artikel 56 i samma förordning vara uppfyllda, t.ex. att en andra eller ytterligare efterföljande ansökan har gjorts efter att ett slutligt beslut om att prövning av en tidigare efterföljande ansökan har avslagits som ogrundad eller uppenbart ogrundad. En grundläggande förutsättning är också att en tillämpning av undantag från rätten att stanna kvar i landet ska vara förenlig med principen om non-refoulement. Regeringen konstaterar att sökanden i de fall som avses i artikel 56 redan har fått en prövning av behovet av internationellt skydd. För att minska risken för att rätten att söka internationellt skydd missbrukas anser regeringen att det är angeläget att rätten att stanna i landet i dessa fall begränsas. Undantag vid utlämnande, överlämnande eller överförande Den andra situationen avser fall då sökanden utlämnas, överlämnas eller överförs, eller kommer att utlämnas, överlämnas eller överföras, till en annan medlemsstat, ett tredjeland, Internationella brottmålsdomstolen eller annan internationell domstol eller tribunal för lagföring eller för verkställighet av ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd (artikel 10.4 b). En medlemsstat får endast utlämna, överlämna eller överföra en sökande i enlighet med artikel 10.4 b om den behöriga myndigheten anser att ett sådant beslut inte kommer resultera i direkt eller indirekt refoulement i strid med den medlemsstatens skyldigheter enligt internationell rätt eller unionsrätten (artikel 10.5). En motsvarande reglering finns i artikel 9.2 och 9.3 i det omarbetade asylprocedurdirektivet. Artikel 9.2 i direktivet har genomförts i svensk rätt genom bestämmelserna i 12 kap. 8 a § tredje stycket och 8 b § andra stycket UtlL. Bestämmelserna är utformade som undantag från huvudregeln i 12 kap. 8 a § första stycket respektive 8 b § första stycket UtlL om när ett beslut om avvisning eller utvisning får verkställas beträffande en utlänning som ansökt om uppehållstillstånd som flykting eller alternativt skyddsbehövande. Vid bestämmelsens införande uttalade regeringen att den syftar till att bibehålla ett effektivt straffrättsligt samarbete mellan medlemsstaterna eller mellan en medlemsstat och tredjeland eller internationell tribunal och bestämmelsen infördes för att Sverige effektivt skulle kunna bistå andra stater i det straffrättsliga samarbetet (prop. 2009/10:31 s. 179). Enligt regeringen är detta skäl som alltjämt gör sig gällande. Undantag när sökanden utgör en fara för den allmänna ordningen eller den nationella säkerheten Den tredje och sista situationen avser fall då sökanden utgör en fara för den allmänna ordningen eller den nationella säkerheten, utan att det påverkar tillämpningen av bestämmelserna om uteslutning från att vara flykting eller subsidiärt skyddsbehövande i skyddsgrundsförordningen, och under förutsättning att tillämpningen av ett sådant undantag inte leder till att sökanden avlägsnas till ett tredjeland i strid med principen om non-refoulement (artikel 10.4 c). Regeringen delar bedömningen i promemorian att det också i den här situationen är angeläget att sökanden inte tillåts stanna kvar i landet längre tid än nödvändigt. Möjligheten att undanta sökande från rätten att stanna kvar i Sverige under det administrativa förfarandet bör nyttjas Flera remissinstanser är kritiska till förslaget i promemorian om att nyttja möjligheten att undanta sökande från rätten att stanna i Sverige i de ovan angivna situationer. Kritiken grundar sig främst i en oro för att det kommer att försämra rättssäkerheten och riskera att sökande avlägsnas i strid med principen om non-refoulement. Som anförs ovan är situationerna i artikel 10.4 a och c sådana där regeringen anser att det är angeläget att sökanden inte tillåts stanna längre tid i landet än nödvändigt. I fråga om artikel 10.4 b gör sig även andra faktorer gällande, så som ett effektivt straffrättsligt samarbete med andra länder. Möjligheten för medlemsstaterna att föreskriva undantag i de nu aktuella fallen följer av asylprocedurförordningen. Utgångspunkten är därmed att det är förenligt med internationella åtaganden att i nationell rätt införa undantag för dessa situationer (jfr skäl 108 i asylprocedurförordningen). Det framgår också av artikel 10.4 a–c och artikel 10.5 att undantag endast får tillämpas om det kan ske utan påverkan på principen om non-refoulement. En bedömning av om förutsättningarna för undantag är uppfyllda, däribland att det inte är fråga om en situation som omfattas av principen om non-refoulement, måste således alltid göras innan undantag kan tillämpas. I sammanhanget kan även noteras att sökanden, på motsvarande sätt som i dag, kommer att vara den som ska göra sitt behov av internationellt skydd sannolikt. Därtill har Migrationsverket en utredningsskyldighet. Den utredningsskyldigheten gäller också vid en prövning av om undantag från rätten att stanna kvar under det administrativa förfarandet aktualiseras. Att nyttja förordningens möjligheter att föreskriva om undantag från rätten att vistas i landet skickar enligt regeringen en tydlig och viktig signal om att Sverige inte tillåter vistelse i landet i de aktuella situationerna. För enskilda som omfattas av undantag kan det innebära att de behöver lämna landet vid en tidigare tidpunkt jämfört med vad som är fallet i dag. Regeringen bedömer dock sammantaget att det är både en lämplig och proportionerlig ordning. Att förordningens möjligheter att föreskriva om undantag från rätten att vistas i landet nyttjas ligger även i linje med utgångspunkten att den svenska regleringen inte ska vara mer förmånlig än vad EU-rätten och andra internationella åtaganden kräver. Regeringen anser sammantaget, till skillnad mot Asylrättscentrum, Institutet för mänskliga rättigheter och Sveriges advokatsamfund men i likhet med den bedömning som görs i promemorian, att möjligheten att göra undantag från rätten att stanna kvar i Sverige under det administrativa förfarandet i de situationer som artikel 10.4 a–c i asylprocedurförordningen medger bör nyttjas. I promemorian föreslås att regleringen ska utformas som undantag från huvudregeln i förordningen om rätten att stanna kvar under det administrativa förfarandet. Som Lunds universitet konstaterar finns i dag inte någon uttrycklig bestämmelse i svensk rätt om en utlännings rätt att vistas i Sverige under tiden hans eller hennes asylansökan prövas. Detta regleras i stället indirekt genom bestämmelserna om beslut om avvisning och utvisning i 8 kap. UtlL och verkställighet av sådana beslut i 12 kap. UtlL. Lunds universitet befarar att undantag från en rätt som inte finns föreskriven i utlänningslagen kan ge upphov till problem ur ett rättssäkerhetsperspektiv. Regeringen delar inte den oron. När asylprocedurförordningen börjar tillämpas kommer en sådan uttrycklig rätt att stanna kvar i Sverige under det administrativa förfarandet att följa direkt av asylprocedurförordningen. I ärenden om internationellt skydd kommer asylprocedurförordningens bestämmelser att tillämpas direkt tillsammans med bl.a. nationella bestämmelser som kompletterar förordningens bestämmelser. Även om det inte följer systematiken i utlänningslagen bedöms det lämpligt, och ur tillämpningssynpunkt fördelaktigt, att den nya regleringen utformas som undantag från huvudregeln i förordningen. Eftersom undantaget i artikel 10.4 b i asylprocedurförordningen föreslås nyttjas bör bestämmelsen i 12 kap. 8 a § tredje stycket och 12 kap. 8 b § andra stycket UtlL, som genomför motsvarande bestämmelser i artikel 9.2 i det omarbetade asylprocedurdirektivet, upphävas. Beslut om avvisning eller utvisning För att den nya regleringen ska få en faktisk rättsverkan bör det, så som föreslås i promemorian, föreskrivas att Migrationsverket ska meddela beslut om avvisning eller utvisning i de situationer som anges i artikel 10.4 a och c i asylprocedurförordningen. Det finns visserligen bestämmelser om beslut om återvändande i artikel 37 i samma förordning, se vidare avsnitt 6.11. De bestämmelserna är dock inte tillämpliga i de nu aktuella situationerna och frågan måste därför regleras i nationell rätt i förenlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/115/EG av den 16 december 2008 om gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna, förkortad återvändandedirektivet. Eftersom artikel 10.4 b tar sikte på undantag i fall där sökanden ska utlämnas, överlämnas eller överföras är en motsvarande reglering om avvisning eller utvisning inte aktuell för den situationen. Regeringen delar vidare bedömningen i promemorian att ett beslut om avvisning eller utvisning bör meddelas så snart en sådan situation som avses i artikel 10.4 a eller c har bedömts föreligga. Detta bör komma till uttryck i lagtexten genom att det föreskrivs att beslut om avvisning eller utvisning ska meddelas snarast möjligt. Om det redan finns ett verkställbart beslut om avvisning, utvisning eller återvändande bör det inte vara nödvändigt att meddela ett nytt beslut. Besluten om avvisning eller utvisning bör också kunna verkställas även om de inte har fått laga kraft. För att säkerställa ett ändamålsenligt och effektivt asylförfarande, samt för att undvika oönskade konsekvenser av ett alltför strikt regelverk, bör det dock finnas ett visst utrymme att i undantagsfall underlåta att meddela beslut om avvisning eller utvisning. I lagtexten bör det utrymmet, i enlighet med vad som föreslås i promemorian, komma till uttryck genom att det föreskrivs att beslut om avvisning eller utvisning ska meddelas om inte synnerliga skäl talar mot det. Synnerliga skäl skulle exempelvis kunna vara att prövningen av ansökan om internationellt skydd kräver sökandens närvaro i landet, t.ex. för att kunna genomföra en personlig intervju eller kommunicera direkt med sökanden och sådan utredning eller kommunikation bedöms ha avgörande betydelse för prövningen. Regeringen anser – till skillnad mot Sveriges advokatsamfund – att rekvisitet synnerliga skäl ger ett tillräckligt och väl avgränsat utrymme att hantera undantagsfall utan att huvudregeln riskerar att urholkas. En mer generös ventil skulle enligt regeringens mening kunna motverka syftet med bestämmelsen om undantag från rätten att stanna i Sverige under handläggningen av en ansökan enligt artikel 10.4 a och c. Regeringen delar inte heller Lagrådets bedömning att de nämnda exemplen motiverar att rekvisitet för tillämpning av ventilen ska anges som särskilda skäl. Beslut om avvisning och utvisning som meddelas i de situationer som anges i artikel 10.4 a och c bör i övrigt följa den ordning som i allmänhet gäller för beslut om avvisning och utvisning i utlänningslagen. Det innebär bl.a. att bestämmelserna om verkställande myndighet i 12 kap. 14 och 14 a §§ UtlL samt om överklagande i 14 kap. 3 § UtlL kommer att gälla även för dessa beslut. Ett beslut om avvisning eller utvisning som meddelas med stöd av den nya regleringen kommer alltså kunna överklagas till en migrationsdomstol och det finns således, som Förvaltningsrätten i Luleå efterfrågar, en möjlighet att få en överprövning av om förutsättningarna för undantagen är uppfyllda. En migrationsdomstol kan även, på motsvarande sätt som i fråga om andra beslut om avvisning eller utvisning, besluta om inhibition av verkställigheten i enlighet med 28 § förvaltningsprocesslagen. Asylprocedurförordningen ställer inga krav på förfarandet för tillämpningen av undantagen i artikel 10.4. I skäl 78 anges dock att den beslutande myndigheten bör utfärda ett beslut enligt nationell rätt som bekräftar att kriterierna är uppfyllda för att sökanden inte ska tillåtas att stanna kvar med hänvisning till att den efterföljande ansökan bedöms ha lämnats in endast för att försena eller hindra en verkställighet. Enligt regeringen bör en sådan bedömning av om kriterierna för att tillämpa undantagen i artikel 10.4 a och c är uppfyllda kunna ingå i ett beslut om avvisning eller utvisning, i de fall ett sådant beslut meddelas. I andra fall anser regeringen, i likhet med bedömningen i avsnitt 6.16 och 6.21, att frågan om formen för ett eventuellt ställningstagande av om kriterierna är uppfyllda bör utvecklas genom rättstillämpningen utifrån allmänna förvaltningsrättsliga principer. Detsamma gäller frågan huruvida ett sådant ställningstagande är överklagbart. När det gäller undantag från rätten att stanna kvar i Sverige efter beslut om en efterföljande ansökan respektive efter överklagande av ett beslut om en efterföljande ansökan, se avsnitt 6.16 och 6.21. Personliga intervjuer Regeringens förslag Hittillsvarande regler i utlänningslagen om muntlig handläggning hos Migrationsverket när en utlänning har ansökt om asyl i Sverige ska upphävas. Regeringens bedömning Möjligheten för medlemsstaterna att i nationell rätt föreskriva att en rättslig rådgivare enbart får göra inlägg i slutet av den personliga intervjun bör inte nyttjas. Promemorians förslag och bedömning Promemorians förslag och bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna De flesta remissinstanser yttrar sig inte särskilt över förslaget eller bedömningen. Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas, transpersoners, queeras och intersexpersoners rättigheter (RFSL) och Rädda Barnen är positiva till bedömningen att inte nyttja möjligheten att föreskriva att en rättslig rådgivare enbart får göra inlägg i slutet av den personliga intervjun. Även Lunds universitet är positiv till bedömningen och anser att detta kan bidra till förbättrade processuella garantier. Rädda barnen framhåller vikten av att även barn får personliga intervjuer, även de barn som söker internationellt skydd tillsammans med sina föräldrar. Skälen för regeringens förslag och bedömning I artiklarna 11–14 i asylprocedurförordningen finns bestämmelser om personliga intervjuer. Av dessa framgår bl.a. att en sökande som huvudregel ska ges tillfälle till personlig intervju innan den beslutande myndigheten fattar beslut om att inte pröva en ansökan om internationellt skydd i sak eller innan den fattar beslut i sak för en sådan ansökan. Vid intervjun ska sökanden ges möjlighet att förklara varför de grunder för att neka prövning av ansökan inte är tillämpliga respektive lägga fram de faktorer som krävs för att underbygga sin ansökan (artiklarna 11 och 12). I artikel 13 regleras krav på den personliga intervjun, bl.a. avseende den personal som ska genomföra intervjun och om när en personlig intervju inte behöver genomföras. Artikeln innehåller också bestämmelser om bl.a. närvaro av tolk för att säkerställa ändamålsenlig kommunikation mellan sökanden och den person som genomför intervjun och om sökandens rätt att bistås av en rättslig rådgivare vid den personliga intervjun (se även avsnitt 15.2 om kostnadsfri rättslig rådgivning). Artikel 14 reglerar bl.a. rapportering om den personliga intervjun och om ljudupptagning under intervjun. Bestämmelserna om personliga intervjuer i asylprocedurförordningen är direkt tillämpliga. I fråga om rättsliga rådgivare som deltar vid en personlig intervju får dock medlemsstaterna, i sin nationella rätt, föreskriva att den rättsliga rådgivaren enbart får göra inlägg i slutet av intervjun (artikel 13.13 tredje stycket). I utlänningslagen finns regler om muntlig handläggning hos Migrationsverket när en utlänning har ansökt om asyl i Sverige i 13 kap. 1 § UtlL. Enligt dessa får Migrationsverket avgöra ett ärende utan muntlig handläggning endast om utlänningen förklaras vara flykting enligt 4 kap. 3 § första stycket. Det föreskrivs också att handläggningen kan ske i form av en muntlig förhandling eller i annan form. I 13 kap. 10 a § första stycket UtlL finns vidare en upplysning om att det i 13 § förvaltningslagen finns bestämmelser om bl.a. tolkning. I andra stycket föreskrivs att myndigheten, vid bl.a. muntlig handläggning i ärenden där offentligt biträde kan komma i fråga, om det är möjligt, ska anlita en tolk som är auktoriserad. I annat fall ska en annan lämplig person anlitas. Bestämmelser om muntlig handläggning finns även i 8 kap. 9 a § första stycket UtlF, som bl.a. föreskriver att det vid den muntliga handläggningen ska föras protokoll och att utlänningen ska få tillfälle att kontrollera protokollet och tillfrågas om han eller hon har något att invända mot innehållet innan Migrationsverket avgör ett ärende om internationellt skydd. Eftersom bestämmelser om muntlig handläggning (personliga intervjuer) i ärenden om internationellt skydd kommer följa direkt av asylprocedurförordningen bör de svenska bestämmelserna om muntlig handläggning i 13 kap. 1 § UtlL tas bort. Bestämmelserna om tolk i 13 kap. 10 a § UtlL bör däremot behållas eftersom det är en generell reglering som fortsatt är tillämplig på andra ärenden än om internationellt skydd. När det gäller behovet av ändringar i utlänningsförordningen med anledning av asylprocedurförordningens bestämmelser om personliga intervjuer kommer detta att hanteras i förordningsarbetet. När det gäller möjligheten enligt artikel 13.13 att i nationell rätt föreskriva att en rättslig rådgivare enbart får göra inlägg i slutet av den personliga intervjun, handlar det i grunden om att upprätthålla ordningen under intervjun. I promemorian görs bedömningen att möjligheten i artikel 13.13 inte ska nyttjas, bl.a. med motiveringen att ordningsfrågor som uppstår under en personlig intervju kan och bör i regel hanteras på annat sätt än genom lagstiftning. Lunds universitet, RFSL och Rädda Barnen är positiva till att möjligheten i artikel 13.13 inte nyttjas. Även regeringen instämmer i den bedömningen. Med anledning av vad Rädda Barnen anför om personliga intervjuer för barn vill regeringen framhålla att när och hur personliga intervjuer ska hållas inom ramen för ett ärende om internationellt skydd regleras med direkt effekt i asylprocedurförordningen, och att det ankommer på Migrationsverket att tillämpa regelverket om personliga intervjuer i enlighet med förordningens bestämmelser. Regeringen noterar i sammanhanget att den beslutande myndigheten i enlighet med artikel 22.3 i asylprocedurförordningen ska ge en underårig tillfälle till en personlig intervju, förutom om detta går emot barnets bästa. Den personliga intervjun ska genomföras på ett barnorienterat och för sammanhanget lämpligt sätt som tar hänsyn till barnets ålder och mognad (se även skäl 23 i förordningen som bl.a. hänvisar till artikel 12 i barnkonventionen). Åldersbedömning av underåriga Regeringens förslag Migrationsverket ska göra en åldersbedömning i enlighet med artikel 25 i asylprocedurförordningen och så snart som möjligt fatta ett tillfälligt beslut om sökandens ålder. Om det är uppenbart att sökanden är 18 år eller äldre ska det dock inte krävas något sådant beslut. Ett slutligt ställningstagande till sökandens ålder ska göras i samband med det slutliga beslutet i ärendet om internationellt skydd. Ett tillfälligt beslut om ålder ska gälla omedelbart. Regeringens bedömning Det bör inte införas en uppgiftsskyldighet för den som bedriver verksamhet inom socialtjänst eller hälso- och sjukvård att på begäran av Migrationsverket lämna ut uppgifter som behövs för att kunna lämna ett sakkunnigutlåtande om en utlännings ålder. Promemorians förslag Promemorians förslag överensstämmer delvis med regeringens förslag och bedömning. I promemorian föreslås en uppgiftsskyldighet för den som bedriver verksamhet inom socialtjänst eller hälso- och sjukvård för vilken det råder sekretess att på begäran av Migrationsverket lämna uppgifter om en utlänning som behövs för att kunna lämna ett sakkunnigutlåtande om utlänningens ålder, om ett sådant utlåtande behövs i ett ärende om internationellt skydd. Remissinstanserna Av de remissinstanser som yttrar sig särskilt över förslaget om uppgiftsskyldighet är bl.a. Asylrättscentrum och Burlövs kommun kritiska och framhåller att förslaget riskerar att leda till förtroendeskador och försvåra socialtjänstens verksamhet som bygger på att individen har tillit till socialtjänsten. Burlövs kommun hänvisar även till befintlig uppgiftsskyldighet för socialnämnd och anför att det inte finns tillräckliga skäl för en mer specifik sådan skyldighet, särskilt sett till de negativa konsekvenser som en sådan kan medföra. Stockholms kommun avstyrker förslaget såvitt avser skyldighet för socialtjänsten att lämna sakkunnigutlåtanden och förespråkar i stället en ordning som innebär att socialtjänsten ska lämna uppgifter till Migrationsverket. Migrationsverket välkomnar förslaget om uppgiftsskyldighet men ifrågasätter samtidigt om förslaget är tillräckligt med hänsyn till att ordalydelsen multidisciplinär åldersbedömning i asylprocedurförordningen kan förstås som att den ska innefatta bedömning av flera discipliner eller yrkesgrupper. Migrationsverket föreslår bl.a. att det ska vara möjligt att inhämta utlåtanden från fler sakkunniga och att en annan myndighet ska få i uppdrag att ta fram ramar och information om utformningen av den multidisciplinära bedömningen. Förvaltningsrätten i Göteborg bedömer att förslaget inte är tillräckligt för att uppnå den multidisciplinära bedömning som avses i asylprocedurförordningen och att det krävs en annan organisation än den som finns i dag. Några remissinstanser, bl.a. Region Stockholm, Region Västernorrland, Stockholms kommun och Sveriges Kommuner och Regioner (SKR), efterfrågar förtydliganden avseende uppgiftsskyldighetens omfattning. Sveriges advokatsamfund anser att det behöver tydliggöras att det inte ska vara en enskild handläggare på Migrationsverket som ska göra den multidisciplinära utredningen, även om Migrationsverket ansvarar för att den genomförs. Rädda barnen anser att det behöver vara tydligt att Migrationsverket ska inhämta information från olika professioner vad gäller bedömningen av barnets ålder. Endast ett fåtal remissinstanser yttrar sig särskilt över förslaget om tillfälliga beslut om sökandens ålder. Sveriges advokatsamfund, som avstyrker förslaget, ifrågasätter lämpligheten i att ge Migrationsverket en ensidig möjlighet att ha en uppfattning om en sökandes ålder. Advokatsamfundet anser att förslaget dessutom strider mot asylprocedurförordningen. Asylrättscentrum efterfrågar förtydliganden kring hur förslaget om tillfälliga beslut förhåller sig till screeningförfarandet. Asylrättscentrum lyfter också fram konsekvenser av felaktiga bedömningar om ålder, vilka enligt Asylrättscentrum kan bli allvarligare än tidigare i och med införandet av gränsförfaranden och ökade processuella krav i asylprocessen. Asylrättscentrum anser även att en barnkonsekvensanalys gällande proportionalitet och funktionalitet av tillfälliga beslut utifrån det nya systemet saknas. Stockholms kommun anser att det behöver klargöras vad reglerna om åldersbedömning enligt asylprocedurförordningen får för konsekvenser för andra verksamheter än Migrationsverket. Kommunen påpekar att med gällande regelverk ska varje myndighet självständigt ta ställning till sökandes ålder, men Migrationsverkets beslut blir ofta tungt vägande vid prövningen. Skälen för regeringens förslag och bedömning En åldersbedömning i två steg Huruvida en sökande av internationellt skydd är underårig eller inte kan ha betydelse för möjligheten att erhålla status som skyddsbehövande. Det har också betydelse för om sökanden t.ex. ska tillförsäkras vissa rättigheter under mottagandet och särskilda förfarandegarantier under asylförfarandet. Många sökande saknar dock identitetshandlingar eller andra bevis för hur gamla de är. Av olika anledningar förekommer också att sökande inte känner till eller inte vill uppge sitt födelsedatum. I dag gör Migrationsverket inom ramen för ett asylärende en åldersbedömning av de sökande som uppger att de är under 18 år men där verket finner skäl att ifrågasätta detta. Det kan även förekomma att det finns skäl att ifrågasätta att en person uppger sig vara vuxen. Även i ett sådant fall är det viktigt att bedöma den sökandes ålder för att kunna avgöra om särskilda regler gällande barn ska tillämpas. Åldersbedömning är vidare av vikt när det gäller att skapa förutsättningar för en god boendemiljö för barn, för att förbättra förutsättningarna att motverka människohandel och barnäktenskap samt för att tillse att samhällets resurser som har avsatts för barn inte felaktigt går till vuxna sökande. I asylprocedurförordningen finns bestämmelser om åldersbedömning i artikel 25. Bestämmelserna är direkt tillämpliga och innebär att en åldersbedömning ska genomföras i två steg. Av artikeln framgår att det i ett första steg får göras en multidisciplinär bedömning. Om det efter den multidisciplinära bedömningen fortfarande föreligger tvivel avseende en sökandes ålder får, i ett andra steg, medicinska undersökningar (som regleras i artikel 24) användas som sista utväg för att fastställa sökandens ålder inom ramen för prövningen av en ansökan. I samtliga fall bör åldersbedömningarna genomföras på ett sådant sätt att barnets bästa kommer i främsta rummet under hela förfarandet (artikel 22.1 och skäl 37). Den multidisciplinära bedömningen En multidisciplinär bedömning får enligt artikel 25.1 i asylprocedurförordningen göras av den beslutande myndigheten för att fastställa sökandens ålder om det till följd av uttalanden av sökanden, tillgängliga skriftliga bevis eller andra relevanta indikationer föreligger tvivel om huruvida sökanden är underårig. Den multidisciplinära bedömningen, som enligt artikeln ska utföras av kvalificerade yrkesutövare, kan inbegripa en psykosocial bedömning. Bestämmelserna i artikel 25.1 är som nämns ovan direkt tillämpliga och riktar sig till den beslutande myndigheten, dvs. till Migrationsverket (jfr avsnitt 6.4). I promemorian hänvisas i fråga om den multidisciplinära bedömningen till att Migrationsverket, med stöd av bestämmelserna om utredningsansvar och remissförfaranden i 23 och 26 §§ förvaltningslagen, har möjlighet att vända sig till sakkunniga inom olika relevanta yrkesgrupper för att hämta in sakkunnigutlåtande om en sökandes ålder. Det föreslås också att det ska införas en uppgiftsskyldighet för den som bedriver verksamhet inom socialtjänst eller hälso- och sjukvård för vilken det råder sekretess att på begäran av Migrationsverket lämna sådana uppgifter om en utlänning som behövs för att kunna lämna ett sakkunnigutlåtande om utlänningens ålder, om ett sådant utlåtande behövs i ett ärende om internationellt skydd. Som bl.a. Asylrättscentrum och Burlövs kommun är inne på väcker en sådan uppgiftsskyldighet vissa betänkligheter, bl.a. kopplat till risken för förtroendeskador för de verksamheter som berörs av skyldigheten. Regeringen anser att det också finns frågetecken kring om en sådan uppgiftsskyldighet är nödvändig för att den multidisciplinära bedömning som avses i förordningen ska kunna göras. Enligt regeringens mening bör genomförandet av den multidisciplinära bedömningen i stället kunna lösas på praktisk väg, t.ex. genom att Migrationsverket anlitar kvalificerade yrkesutövare. Eftersom det inte tillräckligt tydligt har framkommit att en sådan uppgiftsskyldighet som föreslås i promemorian är nödvändig finns det i nuläget inte skäl att gå vidare med förslaget. Medicinska undersökningar Om Migrationsverket efter en multidisciplinär bedömning anser att det fortsatt råder tvivel om sökandes ålder får enligt artikel 25.2 i asylprocedurförordningen medicinska undersökningar användas som sista utväg för att fastställa sökandens ålder. Det handlar i praktiken om att utröna huruvida sökanden är underårig eller inte. Om resultatet inte är entydigt vad gäller sökandens ålder, eller inkluderar ett åldersintervall under 18 år, ska medlemsstaterna utgå ifrån att sökanden är underårig. I de fall som en medicinsk undersökning utförs ska resultaten från den medicinska undersökningen och den multidisciplinära bedömningen analyseras tillsammans för att medge ett så tillförlitligt resultat som möjligt (artikel 25.3). Medicinska undersökningar förekommer redan i dag och utförs av Rättsmedicinalverket på uppdrag av Migrationsverket. Asylprocedurförordningens bestämmelser om medicinska undersökningar kräver inga lagändringar. Behovet av ändringar på förordningsnivå kommer att hanteras i förordningsarbetet. Den svenska ordningen med tillfälliga beslut om ålder bör behållas Enligt gällande rätt ska Migrationsverket, om den som ansöker om uppehållstillstånd som flykting eller alternativt skyddsbehövande uppger att han eller hon är ett ensamkommande barn – och det finns skäl att ifrågasätta att sökanden är under 18 år – så snart som möjligt göra en åldersbedömning och fatta ett tillfälligt beslut om sökandens ålder. Om det är uppenbart att sökanden är 18 år eller äldre krävs dock inte någon sådan åldersbedömning eller något sådant beslut (13 kap. 17 § första stycket UtlL). Ett tillfälligt beslut om ålder får överklagas särskilt (14 kap. 8 b § UtlL). Tillfälliga beslut om sökandens ålder behandlas inte i asylprocedurförordningen. Förordningen föreskriver alltså inget särskilt förfarande med tillfälliga beslut om ålder och således inte heller bestämmelser om effektivt rättsmedel mot sådana beslut. Det får därför anses stå medlemsstaterna fritt att ha ett sådant förfarande under förutsättning att förordningens bestämmelser i övrigt respekteras. Migrationsverkets åldersbedömningar får direkt inverkan på både asylförfarandet och mottagandet av sökanden. Vid införandet av den nuvarande ordningen med tillfälliga beslut bedömdes därför att det utifrån såväl ett barnrättsperspektiv som ett ekonomiskt perspektiv fanns skäl att ändra den då gällande ordningen som innebar att Migrationsverket som huvudregel tog ställning till en sökandes ålder först i samband med det slutliga beslutet (prop. 2016/17:121 s. 11). I praktiken har Migrationsverkets åldersbedömningar även betydelse i andra sammanhang, i förhållande till andra myndigheter och aktörer. Som konstateras i promemorian kan den svenska ordningen med tillfälliga beslut anses bidra till en tydligare formalisering av den åldersbedömning som ska göras enligt asylprocedurförordningen. Det beror på att Migrationsverket fattar beslut om sökandens ålder som sökanden har möjlighet att överklaga särskilt. Asylrättscentrum menar att konsekvenserna av felaktiga bedömningar om ålder kan bli allvarligare än tidigare. Regeringen delar inte den bedömningen. Asylprocedurförordningen innebär visserligen vissa förändringar av asylförfarandet jämfört med vad som gäller i dag, bl.a. påskyndade förfaranden. Genom att det tidigt i processen fattas beslut om sökandes ålder möjliggörs dock en snabb domstolsprövning av åldersfrågan vilket, på liknande sätt som i dag, minskar risken för att felaktiga bedömningar kvarstår under en längre tid. Enligt artikel 3 i barnkonventionen ska vid alla åtgärder som rör barn i första hand beaktas vad som bedöms vara barnets bästa. Att barnets bästa ska komma i främsta rummet framgår även av artikel 22 i asylprocedurförordningen och av 1 kap. 10 § UtlL. Att Migrationsverket fortsatt fattar tillfälliga beslut om ålder får, även i den nya ordning som asylprocedurförordningen innebär, anses öka möjligheterna att tillgodose barnets rättigheter och särskilda skyddsbehov under processen (jfr prop. 2016/17:121 s. 31). Även om vissa sökande kan uppleva en osäkerhet eller otrygghet under åldersbedömningen i avvaktan på ett tillfälligt beslut bedöms det sammantaget positivt ur ett barnrättsperspektiv att ordningen med tillfälliga beslut behålls. Med hänsyn till det anförda anser regeringen att ordningen med tillfälliga beslut om ålder bör behållas. De hittillsvarande reglerna behöver dock anpassas med anledning av att asylprocedurförordningen nu innehåller bestämmelser om när och hur en ålderbedömning ska göras. Det innebär att det bör hänvisas till förordningens bestämmelser och att begränsningen till sökande som är ensamkommande barn bör tas bort, eftersom en sådan begränsning saknas i förordningen. Bestämmelserna behöver också anpassas utifrån att systematiken i det svenska asylförfarandet förändras. Bestämmelserna om åldersbedömning i artikel 25 i asylprocedurförordningen samt om tillfälliga beslut om ålder i utlänningslagen är tillämpliga inom ramen för prövningen av ett ärende om internationellt skydd. I förhållande till andra verksamheter innebär förslagen ingen förändring i förhållande till vad som gäller i dag. Bestämmelserna är inte tillämpliga i screeningförfarandet. Prövningen av och handläggningstiden för ansökningar om internationellt skydd Regeringens förslag Att en utlänning har beviljats uppehållstillstånd med tillfälligt skydd ska inte hindra att en ansökan om internationellt skydd prövas. Hittillsvarande bestämmelse som anger att prövningen av en sådan ansökan får skjutas upp om det finns skäl för det ska tas bort. Promemorians förslag Promemorians förslag överensstämmer delvis med regeringens. I fråga om 21 kap. 5 § UtlL föreslås endast att den omständigheten att en utlänning har beviljats uppehållstillstånd med tillfälligt skydd inte ska hindra att en ansökan om internationellt skydd som flykting prövas. Remissinstanserna Kammarrätten i Stockholm ifrågasätter om det, i fråga om säkerhetsärenden, behövs en upplysningsbestämmelse om handläggningstider för ärenden om internationellt skydd. Asylrättscentrum och Migrationsverket anser att 21 kap. 5 § UtlL också bör ändras med anledning av ett nytt avgörande från EU-domstolen. I övrigt yttrar sig ingen remissinstans särskilt över förslagen. Skälen för regeringens förslag Prövningen av en ansökan om internationellt skydd I artikel 34 finns bestämmelser om prövningen av en ansökan. Av artikel 34.1 följer att den beslutande myndigheten ska pröva och fatta beslut om ansökningar om internationellt skydd i enlighet med de grundläggande principerna och garantierna i kapitel II i förordningen. Enligt artikel 34.2 ska den beslutande myndigheten fatta beslut om ansökningar om internationellt skydd efter vederbörlig bedömning av om en ansökan kan tas upp till prövning eller efter vederbörlig sakprövning av ansökan. I artiklarna 38 och 39 i asylprocedurförordningen finns närmare bestämmelser om när en ansökan om internationellt ska tas upp till prövning och när en ansökan ska prövas i sak. Av artikel 34.5 i asylprocedurförordningen framgår vidare att den beslutande myndigheten får prioritera prövningen av en ansökan om internationellt skydd särskilt om den exempelvis bedömer att ansökan kan förväntas vara välgrundad, sökanden har särskilda mottagningsbehov eller det finns skälig anledning att betrakta sökanden som en fara för den nationella säkerheten eller den allmänna ordningen i medlemsstaten. Bestämmelserna i artikel 34 är direkt tillämpliga och bedöms inte i sig medföra något behov av författningsändringar (se dock nedan om 21 kap. 5 § UtlL). Handläggningstiden för prövningen av en ansökan I artikel 35 finns bestämmelser om prövningsförfarandets varaktighet, dvs. handläggningstiden för prövningen av en ansökan om internationellt skydd. Enligt artikel 35.1 ska en prövning för att fastställa om en ansökan ska tas upp till prövning, med vissa undantag som anges i artikeln, avslutas så snart som möjligt och senast inom två månader från den dag då ansökan lämnades in. Ett påskyndat förfarande ska i sin tur avslutas så snart som möjligt och senast tre månader från den dag då ansökan lämnades in (artikel 35.3). Ett förfarande för prövning i sak – under förutsättning att det inte är ett påskyndat prövningsförfarande – ska vidare avslutas så snart som möjligt och inte senare än sex månader från den dag då ansökan lämnades in (artikel 35.4). Tidsfristerna som anges i artiklarna 35.1 och 35.4 får under vissa förutsättningar förlängas med ytterligare två respektive sex månader. Det gäller bl.a. om ärendet involverar komplexa faktiska eller rättsliga omständigheter eller om ett oproportionellt stort antal tredjelandsmedborgare eller statslösa personer gör en ansökan om internationellt skydd inom samma tidsperiod med följden att det blir omöjligt att avsluta förfarandet inom de fastställda tidsfristerna (artiklarna 35.2 och 35.5). Enligt artikel 35.7 har den beslutande myndigheten även möjlighet att skjuta upp avslutandet av prövningsförfarandet om den, på grund av osäkra förhållanden i ursprungslandet som förväntas vara av tillfällig natur, inte rimligen kan fatta beslut inom de tidsfrister som fastställs i artikel 35.4. Nu nämnda bestämmelser i artikel 35 är direkt tillämpliga. I dag finns bestämmelser om Migrationsverkets handläggningstid i 8 kap. 10 § UtlF, som bl.a. föreskriver att ett ärende om uppehållstillstånd på grund av skyddsbehov ska avgöras senast inom sex månader från det att ansökan lämnades in. Om det finns särskilda skäl får tiden förlängas med högst nio månader. Därutöver föreskrivs i 1 kap. 13 § UtlL att säkerhetsärenden ska handläggas skyndsamt. I promemorian föreslås att bestämmelsen i 1 kap. 13 § UtlL ska kompletteras med en upplysning om att det i asylprocedurförordningen finns bestämmelser om handläggningstider för ärenden om internationellt skydd. Regeringen anser dock, som även Kammarrätten i Stockholm är inne på, att någon sådan upplysning inte behövs. När det gäller behovet av ändringar på förordningsnivå kommer detta att hanteras i förordningsarbetet. I sammanhanget kan noteras att det för mål inom ramen för ett gränsförfarande föreslås särskilda handläggningstider, se vidare avsnitt 6.15. Särskilt om bestämmelserna i 21 kap. 5 § UtlL I 21 kap. 5 § UtlL finns bestämmelser som behandlar situationen att en utlänning som har beviljats uppehållstillstånd med tillfälligt skydd ansöker om uppehållstillstånd som flykting, flyktingsstatusförklaring eller resedokument. Av första stycket framgår att den omständigheten att en person har beviljats uppehållstillstånd med tillfälligt skydd inte hindrar att en sådan ansökan prövas. I andra stycket regleras förutsättningar för att skjuta upp prövningen av ansökningar enligt första stycket. Där anges också att om ansökan inte har prövats innan det tillfälliga skyddet har upphört att gälla, ska den prövas så snart det kan ske efter denna tidpunkt. Genom bestämmelser i paragrafen genomförs delar av rådets direktiv 2001/55/EG av den 20 juli 2001 om miniminormer för att ge tillfälligt skydd vid massiv tillströmning av fördrivna personer och om åtgärder för att främja och om åtgärder för att främja medlemsstaternas insatser för att ta emot dessa personer och bära följderna av detta (massflyktsdirektivet). I promemorian görs bedömningen att bestämmelserna i 21 kap. 5 § UtlL endast bör anpassas till den EU-rättsliga systematiken för asylförfarandet. I promemorian föreslås därför att enbart det första stycket i paragrafen ändras och detta på så sätt att det av stycket i stället ska följa att den omständigheten att en utlänning har beviljats uppehållstillstånd med tillfälligt skydd inte hindrar att en ansökan om internationellt skydd som flykting prövas. Som Asylrättscentrum och Migrationsverket påpekar har EU-domstolen nyligen avgjort ett mål med relevans för utformningen av 21 kap. 5 § UtlL. I målet gör EU-domstolen bedömningen att bestämmelser, såväl i det omarbetade asylprocedurdirektivet – vilka motsvarar bestämmelser i asylprocedurförordningen – som i massflyktsdirektivet, utgör hinder för att en medlemsstat avvisar en ansökan om internationellt skydd i form av status som subsidiärt skyddsbehövande enbart av det skälet att sökanden har beviljats tillfälligt skydd, se EU-domstolens dom den 20 november 2025 i mål C-195/25 (Framholm). För att det ska vara tydligt att ett uppehållstillstånd med tillfälligt skydd inte heller hindrar att en ansökan om internationellt skydd som subsidiärt skyddsbehövande prövas bör 21 kap. 5 § första stycket UtlL ändras så att lydelsen också inkluderar sådana ansökningar. Regeringen anser vidare, till skillnad mot vad som föreslås i promemorian, att även 21 kap. 5 § andra stycket UtlL bör ändras. I andra styckets första mening föreskrivs att prövningen av en ansökan enligt första stycket får skjutas upp endast om det finns särskilda skäl för det. Som framgår ovan i detta avsnitt kommer bestämmelser om prövningsförfarandets varaktighet – däribland när tidsfristerna för prövningen får förlängas och när avslutandet av prövningsförfarandet får skjutas upp – framöver att regleras i artikel 35 i asylprocedurförordningen. Eftersom dessa bestämmelser är direkt tillämpliga bör meningen utgå. I övrigt bör bestämmelserna i 21 kap. 5 § UtlL lämnas oförändrade eftersom de, som framhålls i promemorian, är hänförliga till genomförandet av massflyktsdirektivet. Beslut om ansökningar om internationellt skydd Regeringens förslag Beslut om statusförklaring ska inte längre omfattas av utlänningslagens bestämmelser om motivering av beslut. Hittillsvarande regler om att en asylansökan ska avvisas vid beslut om överföring enligt Dublinförordningen ska upphävas. Promemorians förslag Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna Ingen remissinstans yttrar sig särskilt över förslagen. Skälen för regeringens förslag Beslutets form och innehåll samt delgivning Artikel 36 i asylprocedurförordningen reglerar formen, innehållet, underrättelse och delgivning av ett beslut om ansökan internationellt skydd. Av artikel 36.1 följer att ett beslut om en ansökan om internationellt skydd ska vara skriftligt och delges sökanden så snart som möjligt i enlighet med nationell rätt i den berörda medlemsstaten. Enligt artikel 36.2 ska – om prövning av en ansökan nekas eller om den avslås som ogrundad eller som uppenbart ogrundad med avseende på flyktingstatus eller status som subsidiärt skyddsbehövande, som uttryckligen återkallad eller som implicit återkallad – de faktiska och rättsliga skälen till det anges i beslutet. Av artikel 36.3 följer att sökanden skriftligen ska informeras om resultatet av beslutet och om hur han eller hon kan överklaga ett beslut om att neka prövning av en ansökan eller om att avslå en ansökan som ogrundad eller som uppenbart ogrundad med avseende på flyktingstatus eller status som subsidiärt skyddsbehövande, eller som implicit återkallad. Den informationen får lämnas som en del av beslutet om ansökan om internationellt skydd. Om sökanden inte bistås av en rättslig rådgivare ska den informationen lämnas på ett språk som sökanden förstår eller rimligen kan förväntas förstå. I artikel 36.4 och 36.5 finns ytterligare bestämmelser som rör situationen när sökanden bistås av en rättslig rådgivare eller när beslutet rör ansökningar görs på underårigas vägnar eller för vuxna i beroendeställning. I svensk rätt finns bestämmelser om formen och innehållet i ett beslut om bl.a. uppehållstillstånd och statusförklaring i 13 kap. 10 § UtlL, som anger att besluten ska vara skriftliga och innehålla de skäl som ligger till grund för beslutet. Vidare föreskrivs i 8 kap. 10 g § UtlF att en utlänning som har ansökt om uppehållstillstånd som flykting eller som alternativt skyddsbehövande ska underrättas om Migrationsverkets beslut på ett språk som han eller hon kan förstå. Detsamma gäller en utlänning som har ansökt om ny prövning enligt 12 kap. 19 eller 19 b §§ UtlL. Allmänna bestämmelser om underrättelse och delgivning av beslut finns i 33 § förvaltningslagen. Delgivningsförfarandet regleras i sin tur av delgivningslagen (2010:1932). Enligt 1 § delgivningslagen gäller den lagen när delgivning ska ske i mål eller ärende hos domstol eller annan myndighet eller när delgivning i annat fall ska ske enligt lag eller annan författning. Eftersom artikel 36 är direkt tillämplig i sin helhet bör de svenska bestämmelserna i 13 kap. 10 § UtlL om beslutets form och innehåll ändras så att dessa inte längre omfattar beslut om statusförklaring. I övrigt finns inget behov av lagändringar med anledning av artikel 36, vars bestämmelser kommer att tillämpas i stället för de allmänna bestämmelserna om underrättelse och delgivning i 33 § förvaltningslagen. Behovet av ändringar på förordningsnivå kommer att hanteras i förordningsarbetet. Villkor för sakprövning och beslut om internationellt skydd I artikel 39 i asylprocedurförordningen finns bestämmelser om när en ansökan inte ska prövas i sak (artikel 39.1) och om att den beslutande myndigheten, när en ansökan prövas i sak, ska fatta ett beslut om huruvida sökanden uppfyller kraven på flyktingstatus och, om så inte är fallet, avgöra huruvida sökanden uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande i enlighet med skyddsgrundsförordningen (artikel 39.2). Om den beslutande myndigheten har fastställt att sökanden inte uppfyller kraven för att beviljas internationellt skydd enligt skyddsgrundsförordningen ska ansökan avslås som ogrundad (artikel 39.3). Artikeln innehåller även bestämmelser som innebär att medlemsstaterna får bemyndiga den beslutande myndigheten att under vissa förutsättningar förklara en ogrundad ansökan som uppenbart ogrundad (artikel 39.4). Den sistnämnda möjligheten att i nationell rätt bemyndiga den beslutande myndigheten att förklara en ogrundad ansökan som uppenbart ogrundad behandlas i avsnitt 6.13. Artikelns övriga bestämmelser är direkt tillämpliga och kräver endast i ett avseende författningsändringar i svensk rätt. I 5 kap. 1 c § andra stycket UtlL föreskrivs i dag att en asylansökan ska avvisas vid beslut om överföring enligt Dublinförordningen. Den svenska bestämmelsen motsvarar artikel 39.1 a i förordningen, som anger att en ansökan inte ska prövas i sak om en annan medlemsstat är ansvarig i enlighet med asyl- och migrationshanteringsförordningen. Den bör därför upphävas. Även upplysningen om Dublinförordningen i det första stycket i paragrafen bör, som konstateras i promemorian, tas bort. Beslut om återvändande Regeringens förslag Utlänningslagens hittillsvarande bestämmelser om att beslut om avvisning eller utvisning inte ska meddelas om asylansökan avvisas vid beslut om överföring enligt Dublinförordningen ska upphävas. Även bestämmelsen om att Migrationsverket ska pröva frågan om avvisning om utlänningen söker asyl här ska upphävas. Migrationsverket ska pröva frågan om återvändande i enlighet med artikel 37 i asylprocedurförordningen, dvs. när en ansökan om internationellt skydd nekas prövning, avslås som ogrundad eller uppenbart ogrundad eller som implicit eller uttryckligen återkallad. Det som föreskrivs om avvisning och utvisning i utlänningslagen ska i tillämpliga delar också gälla för beslut om återvändande. Promemorians förslag Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna Förvaltningsrätten i Luleå ifrågasätter om det är nödvändigt och ändamålsenligt att det i utlänningslagen förekommer tre olika begrepp – avvisning, utvisning och beslut om återvändande – med i praktiken samma innebörd. Förvaltningsrätten i Stockholm, som också påtalar de olika benämningarna, anser att det finns risk för onödig begreppsförvirring, särskilt eftersom beslut om återvändande ska ha samma innebörd som ett beslut om avvisning eller utvisning. I övrigt yttrar sig ingen remissinstans särskilt över förslagen. Skälen för regeringens förslag En nyhet i asylprocedurförordningen jämfört med det omarbetade asylprocedurdirektivet är bestämmelserna om beslut om återvändande. Av artikel 37 i asylprocedurförordningen framgår bl.a. att om en ansökan om internationellt skydd nekas prövning eller om ansökan avslås som ogrundad eller uppenbart ogrundad med avseende på både flyktingstatus och status som subsidiärt skyddsbehövande, eller som implicit eller uttryckligen återkallad, ska medlemsstaterna utfärda ett beslut om återvändande som är förenligt med återvändandedirektivet och i överensstämmelse med principen om non-refoulement. Om ett beslut om återvändande eller annat beslut om skyldighet att återvända redan har utfärdats innan en ansökan om internationellt skydd görs krävs dock inget beslut om återvändande enligt artikeln. I svensk rätt finns bestämmelser om beslut om återvändande i 8 kap. utlänningslagen, vilket där benämns som avvisning eller utvisning. Det svenska regelverket har till stor del sin grund i återvändandedirektivet. Bestämmelserna innebär bl.a. att en utlänning som inte är EES-medborgare eller familjemedlem till en EES-medborgare får avvisas, t.ex. om han eller hon saknar pass när det krävs pass för inresa eller vistelse i Sverige, eller saknar visering, uppehållstillstånd eller något annat tillstånd som krävs för inresa, vistelse eller arbete i Sverige (8 kap. 2 § 1 och 2 UtlL). En utlänning som inte är EES-medborgare eller familjemedlem till en EES-medborgare och som inte avvisas enligt 8 kap. 2 § 1 eller 2 får utvisas ur Sverige om han eller hon uppehåller sig här men saknar pass eller de tillstånd som krävs för att få uppehålla sig i landet (8 kap. 6 § UtlL). Avslås eller avvisas en ansökan om uppehållstillstånd eller återkallas ett sådant tillstånd och befinner sig utlänningen i Sverige, ska det samtidigt meddelas beslut om avvisning eller utvisning, om inte särskilda skäl talar mot det (8 kap. 16 § första stycket UtlL). Detta gäller dock inte om en asylansökan avvisas enligt 5 kap. 1 c § andra stycket, dvs. vid beslut om överföring enligt Dublinförordningen (8 kap. 16 § andra stycket UtlL). Utlänningslagen innehåller också särskilda bestämmelser om att Migrationsverket ska pröva frågan om avvisning om utlänningen söker asyl här (8 kap. 17 § första stycket 1). I likhet med den bedömning som görs i promemorian bedömer regeringen att artikel 37 i asylprocedurförordningen är direkt tillämplig och utgör den nya grunden för att meddela beslut om återvändande i de fall som omfattas av artikeln. Bedömningen görs mot bakgrund av utformningen av artikel 37 samt att artikel 67.1 föreskriver en rätt till effektivt rättsmedel mot återvändandebeslut utfärdade enligt artikel 37. Eftersom artikel 37 utgör den nya grunden för beslut om återvändande i ärenden om ansökningar om internationellt skydd, bör den nuvarande bestämmelsen i 8 kap. 16 § andra stycket UtlL upphävas. Även bestämmelsen i 8 kap. 17 § första stycket 1 om att Migrationsverket prövar frågan om avvisning om utlänningen söker asyl i landet bör upphävas. Detta föranleder även behov av följdändring i 12 kap. 7 § UtlL, som hänvisar till 8 kap. 17 § första stycket 1. Eftersom artikel 37 inte reglerar vilken myndighet som ska meddela ett beslut om återvändande bör en ny bestämmelse införas i utlänningslagen som föreskriver att Migrationsverket ska pröva frågan om återvändande i enlighet med artikeln. I sammanhanget kan noteras att det i ärenden om internationellt skydd även kan bli aktuellt att besluta om att en person ska lämna landet i andra situationer än de som omfattas av artikel 37 i asylprocedurförordningen. Till exempel föreslås i avsnitt 6.6 att det ska införas bestämmelser om beslut om avvisning eller utvisning i vissa fall när sökande inte ska ha rätt att stanna kvar i Sverige under det administrativa förfarandet. Även i de fall ett uppehållstillstånd som beviljats med stöd av artikel 24 i skyddsgrundsförordningen återkallas (om återkallelse av uppehållstillstånd, se vidare avsnitt 7.4) kan, på samma sätt som i dag, beslut om avvisning eller utvisning komma att meddelas med stöd av befintliga bestämmelser i 8 kap. 16 § UtlL. I ärenden om internationellt skydd kommer således både beslut om återvändande enligt asylprocedurförordningen och beslut om avvisning och utvisning enligt utlänningslagen att kunna aktualiseras. För att underlätta rättstillämpningen och öka överskådligheten även för enskilda bör utlänningslagen kompletteras med en upplysning om att det i artikel 37 i asylprocedurförordningen finns bestämmelser om beslut om återvändande när en ansökan om internationellt skydd nekas prövning, avslås som ogrundad eller uppenbart ogrundad, eller som implicit eller uttryckligen återkallad. Som Förvaltningsrätten i Luleå och Förvaltningsrätten i Stockholm anför utgör avvisning, utvisning och återvändande olika begrepp som i praktiken tar sikte på samma situation, nämligen att en utlänning ska lämna landet. Eftersom begreppet återvändande används i asylprocedurförordningen anser regeringen att det begreppet även bör användas i utlänningslagen när det handlar om upplysningar om eller kompletteringar av förordningens innehåll. Det ger en enhetlig terminologi i förhållande till förordningen, vilket bör underlätta såväl för rättstillämparen som för enskilda. De nationella begreppen avvisning och utvisning är i sin tur väl etablerade i svensk rätt och inte i sig föremål för översyn inom ramen för denna proposition. I promemorian föreslås att den aktuella upplysningsbestämmelsen ska utformas så att verbet förklaras används i fråga om implicit eller uttrycklig återkallelse. I avsnitt 6.22 föreslår regeringen, med anledning av synpunkter från Lagrådet, att uttrycket avslå en ansökan som implicit återkallad ska användas i en bestämmelse i utlänningslagen som kompletterar asylprocedurförordningen. Detta motsvarar den formulering som används i artikel 37 i asylprocedurförordningen avseende implicit eller uttrycklig återkallelse. För att få en enhetlig terminologi i förhållande till förordningen även i detta avseende bör samma uttryck som i förordningen användas också i nu aktuell bestämmelse. Återvändandebeslut som meddelas med stöd av artikel 37 ska, som tidigare nämnts, vara förenliga med återvändandedirektivet. Det innebär att återvändandedirektivets bestämmelser är tillämpliga i den utsträckning som motsvarande frågor inte regleras direkt i asylprocedurförordningen. Exempelvis regleras rätten till ett effektivt rättsmedel mot återvändandebeslut direkt i artikel 67.1 i asylprocedurförordningen, medan frågor om tidsfrist för frivillig avresa och återreseförbud inte regleras i förordningen. Regeringen delar bedömningen i promemorian att utlänningslagen bör kompletteras med en upplysning om att det som föreskrivs om avvisning och utvisning i utlänningslagen i tillämpliga delar också gäller för beslut om återvändande i ärenden om internationellt skydd. Nekad prövning av ansökningar om internationellt skydd Regeringens förslag Möjligheten att avvisa en ansökan om internationellt skydd ska utökas på så sätt att en sådan ansökan ska få nekas prövning i samtliga situationer som anges i artikel 38.1 i asylprocedurförordningen, dvs. om ett land som inte är en medlemsstat anses vara ett första asylland eller ett säkert tredjeland och det inte är uppenbart att sökanden inte kommer att tillåtas resa in eller resa in på nytt i det landet, en annan medlemsstat än den som prövar ansökan har beviljat sökanden internationellt skydd, en internationell brottmålsdomstol eller tribunal har tillhandahållit sökanden en säker omplacering till en medlemsstat eller ett tredjeland, eller sökanden är föremål för beslut om återvändande i enlighet med artikel 6 i återvändandedirektivet, ansökan gjordes först sju arbetsdagar efter det att sökanden mottog beslutet och inga nya relevanta faktorer har framkommit efter utgången av den perioden. De hittillsvarande undantagen från när en asylansökan får avvisas ska tas bort. Utredningens förslag Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna De flesta remissinstanser yttrar sig inte särskilt över förslaget. Några remissinstanser, bl.a. Asylrättscentrum, Institutet för mänskliga rättigheter och Flyktinggruppernas riksråd (FARR), avstyrker förslaget om att utöka situationerna då en ansökan får avvisas med hänvisning bl.a. till att rättssäkerheten kan påverkas negativt. Vissa remissinstanser, t.ex. Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas, transpersoners, queeras och intersexpersoners rättigheter (RFSL), anser att förslaget också kan öka risken för att beslut fattas i strid med principen om non-refoulement, särskilt för hbtqi-personer, och Asylrättscentrum framför att de som omfattas av särskilda förfarandegarantier bör undantas från förslaget. UNHCR:s representation för de nordiska och baltiska länderna (UNHCR), Institutet för mänskliga rättigheter och FARR avstyrker särskilt att de hittillsvarande undantagen från när en ansökan får avvisas tas bort och menar att det ökar risken för att beslut fattas i strid med rätten till privat- och familjeliv eller barnets bästa. Kammarrätten i Stockholm anser att sådana eventuella normkonflikter i första hand bör lösas genom lagstiftning, exempelvis undantagsbestämmelser. FARR påpekar att det i många fall är mer ändamålsenligt att pröva en ansökan i sak eftersom det underlättar det senare verkställighetsarbetet. Förvaltningsrätten i Luleå framför att de nya grunderna för att avvisa ansökningar torde få en begränsad betydelse i praktiken, men efterfrågar viss vägledning om hur de ska tolkas. Skälen för regeringens förslag Den som ansöker om internationellt skydd har som huvudregel rätt att få sin ansökan prövad i sak. I vissa situationer får dock en ansökan avvisas utan att det görs någon materiell prövning. I svensk rätt regleras förutsättningarna för att avvisa en asylansökan bl.a. i hittillsvarande 5 kap. 1 b § UtlL, som i allt väsentligt överensstämmer med det omarbetade asylprocedurdirektivet (jfr prop. 2016/17:17 s. 72 och 73). I paragrafen finns också undantag från när en ansökan får avvisas och som inte följer av EU-rätten. Genom artikel 38.1 i asylprocedurförordningen ges medlemsstaterna möjlighet att neka prövning av en ansökan om internationellt skydd i fler situationer än vad som hittills varit möjligt. De tre första situationerna i artikeln (punkterna a–c) motsvarar huvudsakligen bestämmelserna i 5 kap. 1 b § första stycket UtlL. Det innebär att det redan i dag finns en möjlighet att neka prövning av en ansökan när det finns ett första asylland (punkten a), ett säkert tredjeland (punkten b) eller när en annan medlemsstat har beviljat sökanden internationellt skydd (punkten c). De två återstående situationerna (punkterna d och e) saknar motsvarighet i det omarbetade asylprocedurdirektivet och i svensk rätt. Punkten d gäller om en internationell brottmålsdomstol eller tribunal har tillhandahållit sökanden en säker omplacering till en medlemsstat eller ett tredjeland. Enligt punkten e får en ansökan också nekas prövning om sökanden är föremål för ett beslut om återvändande i enlighet med artikel 6 i återvändandedirektivet och ansökan gjordes först efter sju arbetsdagar från den dag sökanden mottog beslutet om återvändande, under förutsättning att sökanden informerats om konsekvenserna av att inte göra en ansökan inom den tidsfristen och att inga nya relevanta faktorer har kommit fram efter utgången av den perioden. Förordningen innehåller inte något krav på sådana undantag från möjligheten att avvisa en ansökan med hänvisning till att det finns ett säkert tredjeland som följer av hittillsvarande 5 kap. 1 b § andra stycket UtlL, dvs. om sökanden har familj i Sverige eller genom långvarig vistelse i Sverige har fått särskild anknytning hit och saknar motsvarande familjeanknytning eller egen anknytning till det land dit verkställighet kan ske. Som bl.a. Förvaltningsrätten i Luleå framhåller kan de nya grunderna för att neka prövning av en ansökan om internationellt skydd visserligen tänkas ha begränsad betydelse. Utgångspunkten för den svenska anpassningen till EU-rätten är dock att svensk rätt inte mer än nödvändigt ska avvika från EU:s rättsliga miniminivå. Det bör därför finnas en möjlighet att neka prövning av en ansökan även i dessa situationer. Möjligheten att neka prövning av en ansökan om sökanden är föremål för ett beslut om återvändande i enlighet med artikel 6 i återvändandedirektivet och gör sin ansökan först efter sju arbetsdagar från återvändandebeslutet kan också främja det övergripande syftet att åstadkomma ett snabbt och effektivt förfarande. Regeringen anser därför i likhet med utredningen att en ansökan om internationellt skydd bör få nekas prövning i samtliga de situationer som följer av artikel 38.1 i asylprocedurförordningen och att hittillsvarande undantag från när en ansökan får avvisas ska tas bort. I hittillsvarande 5 kap. 1 b § första stycket UtlL har det i lagtexten uttryckts som en möjlighet att i de angivna situationerna ”avvisa” en ansökan. I likhet med Lagrådet anser regeringen att begreppet ”neka prövning” är mer ändamålsenligt och bättre överensstämmer med begreppsanvändningen i asylprocedurförordningen. Grunderna för att neka prövning av en ansökan följer av asylprocedurförordningen och utgångspunkten är därmed att det är förenligt med internationella åtaganden att i nationell rätt införa sådana regler (jfr skäl 108 i asylprocedurförordningen). Förslaget innebär vidare endast en utökning av redan befintliga grunder för att avvisa en ansökan. Såväl Migrationsverket som domstolarna har alltså god vana att göra den prövning som krävs för att säkerställa att ett sådant beslut inte fattas i strid med principen om non-refoulement eller andra internationella åtaganden. Till skillnad från t.ex. Institutet för mänskliga rättigheter och RFSL bedömer därför regeringen att förslaget inte medför en ökad risk för att beslut tas i strid med asylrätten eller principen om non-refoulement. I artikel 34.2 i asylprocedurförordningen anges bl.a. att den beslutande myndigheten ska pröva ansökningarna objektivt, opartiskt och på individuell basis och Migrationsverket har därtill en långtgående utredningsskyldighet i ärenden om internationellt skydd. Mot bakgrund av dessa rättssäkerhetsgarantier får det förutsättas att en god rättssäkerhet upprätthålls även för sådana särskilt utsatta grupper av sökanden som kan ha svårare att föra fram sina skyddsskäl, t.ex. hbtqi-personer, som bl.a. RFSL lyfter fram. Den bedömningen görs även med beaktande av förslaget om vissa begränsningar i rätten till offentligt biträde i den administrativa processen (se avsnitt 15). Asylprocedurförordningen kräver inte heller att sökande i behov av särskilda förfarandegarantier ska vara undantagna vid tillämpningen av artikel 38.1. Något sådant undantag, som Asylrättscentrum förespråkar, bör därför inte införas. Några remissinstanser, bl.a. UNHCR, är kritiska mot att det inte föreslås undantag för när en ansökan får nekas prövning. I likhet med utredningen anser regeringen att den nya bestämmelsen, precis som den hittillsvarande, ska vara fakultativ. De omständigheter som omfattas av hittillsvarande undantag från när en ansökan kan avvisas i vissa situationer, t.ex. att det finns familjeanknytning till en person i Sverige, kan alltså fortfarande beaktas inom ramen för den individuella prövning som ska göras (jfr skäl 50 i asylprocedurförordningen) och leda till bedömningen att ansökan ändå bör prövas i sak. Att undantagen tas bort innebär alltså endast att det i dessa situationer inte längre finns ett uttryckligt förbud mot att neka prövning av en ansökan om det finns ett säkert tredjeland som sökanden kan sändas till. Även andra omständigheter kan leda till att en ansökan inte ska nekas prövning trots att det rör sig om situationer som anges i artikel 38.1 i asylprocedurförordningen. Det kan t.ex. handla om att en nekad prövning av en ansökan, som bl.a. UNHCR, Institutet för mänskliga rättigheter och FARR framhåller, skulle stå i strid med ett svenskt konventionsåtagande som t.ex. Europakonventionen eller barnkonventionen. Även utan uttryckliga undantag följer det av 1 kap. 10 § UtlL att det i fall som rör ett barn särskilt ska beaktas vad hänsyn till barnets hälsa och utveckling samt barnets bästa i övrigt kräver, vilket också gäller prövningen av om en ansökan ska avvisas (jfr prop. 2016/17:17 s. 66). Det följer också av artikel 3 i barnkonventionen och artikel 22 i asylprocedurförordningen att barnets bästa ska komma i främsta rummet när myndigheter fattar beslut. Till skillnad från Institutet för mänskliga rättigheter bedömer därför regeringen att förslaget inte innebär en särskild risk för att barns rätt till privat- och familjeliv kränks, eftersom hänsyn till detta ska tas vid bedömningen av om en ansökan ska nekas prövning. Som FARR är inne på kan även effektivitetsskäl tala för att en ansökan bör prövas i sak. Även i en sådan situation tillåter bestämmelsens fakultativa utformning att en ansökan, trots att förutsättningarna för att neka prövning är uppfyllda, inte nekas prövning. Kammarrätten i Stockholm anser att normkonflikter inte bör lösas genom en fakultativ bestämmelse utan genom t.ex. undantagsbestämmelser. Som framkommer ovan kan det finnas andra skäl än en normkonflikt till att en ansökan bör prövas i sak trots att förutsättningarna för att neka prövning av ansökan i övrigt är uppfyllda. Regeringen anser därför att den föreslagna utformningen är ändamålsenlig. Genom att det i paragrafen hänvisas direkt till grunderna i artikel 38.1 i asylprocedurförordningen undviks dessutom en parallell tillämpning av olika rättsakter, vilket bl.a. Förvaltningsrätten i Luleå ställer sig positiv till. Därigenom tydliggörs också att tolkningen av grunderna för att neka prövning av en ansökan ska göras utifrån EU-rätten och med beaktande av den rättspraxis som utvecklas över tid. Regeringen anser alltså sammanfattningsvis att möjligheterna att neka prövning av en ansökan om internationellt skydd som följer av artikel 38.1 i asylprocedurförordningen bör nyttjas fullt ut och att befintliga undantag i hittillsvarande 5 kap. 1 b § andra stycket UtlL bör tas bort. Uppenbart ogrundade ansökningar Regeringens förslag En ogrundad ansökan ska få förklaras som uppenbart ogrundad om någon av de situationer som anges i artikel 42.1 eller 42.3 i asylprocedurförordningen föreligger vid tidpunkten för prövningens avslutande. Utredningens förslag Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna De flesta remissinstanser yttrar sig inte särskilt över förslaget. Akademikerförbundet SSR, Asylrättscentrum, Flyktinggruppernas riksråd (FARR), Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas, transpersoners, queeras och intersexpersoners rättigheter (RFSL) och UNHCR:s representation för de nordiska och baltiska länderna (UNHCR) avstyrker förslaget med hänvisning till rättssäkerhetsskäl. Flera remissinstanser är kritiska till förslaget med hänvisning till att det kommer leda till att fler personer inte har rätt att stanna kvar i landet under en överklagandeprocess vilket kan försämra rättssäkerheten och riskera att ett avlägsnande sker i strid med principen om non-refoulement. Diskrimineringsombudsmannen menar att förslaget till viss del kan medföra en ökad risk för diskriminering av personer med viss etnisk tillhörighet. Kammarrätten i Stockholm, Migrationsverket och Förvaltningsrätten i Luleå ifrågasätter behovet av en reglering som saknar rättsföljd. Kammarrätten i Stockholm efterfrågar också ett förtydligande av om ett beslut att förklara en ogrundad ansökan som uppenbart ogrundad är överklagbart och Asylrättscentrum undrar i vilken mån ett sådant beslut måste motiveras. Skälen för regeringens förslag I artikel 39 i asylprocedurförordningen finns bl.a. bestämmelser om beslut efter prövning av en ansökan i sak (jfr avsnitt 6.10). I artikel 39.4 i asylprocedurförordningen finns en möjlighet för medlemsstaterna att enligt nationell rätt bemyndiga den beslutande myndigheten att förklara en ogrundad ansökan som uppenbart ogrundad om någon av de omständigheter som avses i artikel 42.1 och 42.3 i förordningen är tillämpliga vid tidpunkten för prövningens avslutande. I artikel 42 i asylprocedurförordningen regleras i vilka situationer den beslutande myndigheten ska tillämpa ett påskyndat förfarande. Samma grunder som innebär att ett påskyndat förfarande tillämpas kan alltså även ligga till grund för att en ansökan förklaras som uppenbart ogrundad. I svensk rätt finns en möjlighet att betrakta en ansökan om asyl som uppenbart ogrundad i vissa fall som regleras i hittillsvarande 8 kap. 19 § UtlL. Enligt den paragrafen, som handlar om beslut om omedelbar verkställighet, ska en ansökan anses vara uppenbart ogrundad om det är uppenbart att det inte finns grund för asyl och att uppehållstillstånd inte heller ska beviljas på någon annan grund. Asylprocedurförordningen ger förutsättningar att anse en ogrundad ansökan som uppenbart ogrundad i betydligt fler fall. En väsentlig skillnad mot svensk rätt är dock att den omständigheten att en ansökan förklaras vara uppenbart ogrundad inte har betydelse för när ett återvändandebeslut får verkställas (jfr artikel 68.2 och 68.3 i asylprocedurförordningen). Precis som Kammarrätten i Stockholm, Migrationsverket och Förvaltningsrätten i Luleå uppmärksammar finns det inte heller någon annan direkt rättsföljd kopplad till att en ansökan förklaras vara uppenbart ogrundad enligt asylprocedurförordningen. Att en ansökan bedömts som uppenbart ogrundad kan ändå få betydelse. I denna proposition föreslås t.ex. att det kan vara en sådan omständighet som kan beaktas vid bedömningen av om det finns en avvikanderisk enligt 1 kap. 15 § UtlL (se avsnitt 11.5). Utgångspunkten för den svenska anpassningen till EU-rätten är vidare att svensk rätt inte mer än nödvändigt ska avvika från EU:s rättsliga miniminivå. Regeringen anser därför att Migrationsverket bör få möjlighet att förklara en ogrundad ansökan om internationellt skydd som uppenbart ogrundad om de situationer som räknas upp i artikel 42.1 eller 42.3 i asylprocedurförordningen föreligger vid prövningens avslutande. Några remissinstanser, bl.a. Diskrimineringsombudsmannen och Asylrättscentrum, är oroliga för att förslagen ska medföra en risk för diskriminering och påverka rättssäkerheten negativt. En ansökan ska prövas objektivt, opartiskt och på individuell basis och ett beslut där en ansökan avslås som uppenbart ogrundad ska motiveras (se artiklarna 34.2 och 36.2 i asylprocedurförordningen). Ett sådant beslut får också överklagas, vilket följer av artikel 67.1 b i asylprocedurförordningen. Regeringen delar därför inte remissinstansernas oro för att förslaget kan medföra en ökad risk för diskriminering eller en försämrad rättssäkerhet och anser sammanfattningsvis att förslaget bör genomföras. Återkallelse av ansökningar om internationellt skydd Regeringens förslag Hittillsvarande bestämmelser om när en ansökan om uppehållstillstånd som flykting eller alternativt skyddsbehövande får betraktas som återkallad ska upphävas. Promemorians förslag Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna Ingen remissinstans yttrar sig särskilt över förslaget. Asylrättscentrum, Sveriges advokatsamfund, Institutet för mänskliga rättigheter och Svenska Röda Korset är dock kritiska till asylprocedurförordningens bestämmelser om implicit återkallande av ansökningar. Asylrättscentrum, Institutet för mänskliga rättigheter och Sveriges advokatsamfund anser att den sökande måste få möjlighet att förklara och avhjälpa eventuella brister innan en ansökan anses implicit återkallad. De anser därför att det bör införas en bestämmelse i svensk rätt som innebär att Migrationsverket ska ge sökanden möjlighet att ange skäl till att ansökan inte ska anses implicit återkallad. Enligt Asylrättscentrum riskerar annars rätten till asyl i artikel 18 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna att undergrävas, eftersom det kan medföra att sökanden – exempelvis på grund av omständigheter som legat utanför dennes kontroll – i praktiken nekas tillgång till asylförfarandet. Sveriges advokatsamfund anser att det finns en uppenbar risk att sökanden, särskilt om de är särskilt utsatta på något vis, riskerar att missa något led i processen speciellt utifrån generella krav på skyndsamhet. Svenska Röda Korset anser att bestämmelserna om implicit återkallande av ansökningar påverkar rätten till asyl på ett genomgripande sätt och att dessa riskerar att stå i strid med grundläggande principer i EU-rätten och internationell rätt om rätten till en individuell och effektiv prövning. Skälen för regeringens förslag I artiklarna 40 och 41 i asylprocedurförordningen finns bestämmelser om uttryckligt respektive implicit återkallande av ansökningar om internationellt skydd. Bestämmelserna är direkt tillämpliga. Enligt artikel 40 får en sökande när som helst under asylförfarandet återkalla sin ansökan på eget initiativ. Återkallelsen ska ske skriftligen, antingen av sökanden personligen eller av den rättsliga rådgivare som företräder honom eller henne enligt nationell rätt. Vid återkallelsen ska de behöriga myndigheterna informera sökanden om alla förfarandemässiga konsekvenser av ett sådant återkallande på ett språk som han eller hon förstår eller rimligen kan förväntas förstå. Den beslutande myndigheten ska därefter fatta ett beslut som förklarar att ansökan uttryckligen har återkallats. Beslutet ska vara slutligt och ska inte kunna överklagas. Om den beslutande myndigheten vid tidpunkten för återkallelsen redan har funnit att sökanden inte uppfyller kraven för att beviljas internationellt skydd enligt skyddsgrundsförordningen, får den fortfarande fatta ett beslut om att avslå ansökan som ogrundad eller uppenbart ogrundad. Enligt artikel 41 ska ansökan förklaras som implicit återkallad i vissa särskilt angivna situationer, däribland om sökanden utan godtagbara skäl inte har lämnat in sin ansökan i enlighet med vad som föreskrivs i förordningen eller sökanden vägrar att samarbeta genom att inte lämna sådan information som ska registreras om sökanden eller genom att inte lämna sina biometriska uppgifter (artikel 41.1). Den beslutande myndigheten ska anta ett beslut som förklarar att ansökan implicit har återkallats (artikel 41.2). Regeringen konstaterar att i asylprocedurförordningen benämns ett sådant beslut som att avslå en ansökan som implicit återkallad (se bl.a. artiklarna 36.2, 37 och 67.1 c). Även om uttrycket avslå i svensk förvaltningsrätt normalt är förbehållet beslut som föregås av en prövning i sak, innebär ett beslut att avslå en ansökan som implicit återkallad enligt asylprocedurförordningen inte någon prövning i sak (jfr artikel 39.1 c). Av artikel 41 framgår vidare att den behöriga myndigheten får skjuta upp förfarandet för att ge sökanden möjlighet att motivera eller korrigera underlåtenhet eller handlingar innan det fattas ett beslut där ansökan förklaras vara implicit återkallad (artikel 41.4). En ansökan får avslås som ogrundad eller uppenbart ogrundad om den beslutande myndigheten, i det skede då ansökan återkallas implicit, redan har funnit att sökanden inte uppfyller kraven för att beviljas internationellt skydd enligt skyddsgrundsförordningen (artikel 41.5). Enligt svensk rätt har en sökande rätt att återkalla sin ansökan enligt allmänna principer inom förvaltningsrätten. Om en ansökan återkallas ska ärendet skrivas av (prop. 2009/10:31 s. 201). Utöver de allmänna principerna om rätt att återkalla en ansökan finns i 13 kap. 19 § UtlL bestämmelser om när en ansökan om uppehållstillstånd som flykting eller som alternativt skyddsbehövande får betraktas om återkallad. Enligt den paragrafen ska en sådan ansökan betraktas som återkallad om sökanden inte håller Migrationsverket underrättat om sin bostadsadress i enlighet med 19 a § lagen (1994:137) om mottagande av asylsökande m.fl., förkortad LMA. Det gäller dock inte om utlänningen kan visa att underlåtenheten beror på omständigheter som han eller hon inte har kunnat råda över. Det gäller inte heller om utlänningen är ett barn. Eftersom bestämmelserna i artikel 41 i asylprocedurförordningen om implicit återkallande av ansökningar är direkt tillämpliga bör de svenska bestämmelserna i 13 kap. 19 § UtlL upphävas. Asylrättscentrum, Institutet för mänskliga rättigheter och Sveriges advokatsamfund anser att det i svensk rätt bör införas en bestämmelse som innebär att Migrationsverket ska ge sökanden möjlighet att, på det sätt som anges i artikel 41.4 i asylprocedurförordningen, ange skäl till att ansökan inte ska anses implicit återkallad. Regeringen konstaterar att det skulle innebära en mer förmånlig reglering än vad som följer av artikel 41.4 i förordningen. Bestämmelserna i artikel 41.4 i förordningen föreskriver att behöriga myndigheter får skjuta upp förfarande för att ge sökanden möjlighet att motivera eller korrigera underlåtenhet eller handlingar innan beslut. Bestämmelserna är som ovan konstaterats direkt tillämpliga och de riktar sig till den behöriga myndigheten, dvs. Migrationsverket. Medlemsstaterna får införa mer gynnsamma regler än de som regleras i asylprocedurförordningen när det föreskrivs i förordningen (skäl 6). Någon sådan möjlighet att införa mer gynnsamma regler bedöms dock inte föreskrivas vad gäller de nu aktuella bestämmelserna om implicit återkallande av ansökningar. Det saknas därmed skäl för regeringen att närmare överväga en sådan nationell bestämmelse som Asylrättscentrum och Sveriges advokatsamfund förespråkar. Med anledning av Asylrättscentrums och Svenska Röda Korsets farhågor beträffande förenligheten med grundläggande principer i bl.a. EU-rätten vill regeringen anföra följande. Av skälen till asylprocedurförordningen framgår att förordningen står i överensstämmelse med de grundläggande rättigheter och principer som erkänns i stadgan om de grundläggande rättigheterna (skäl 108). Där framgår vidare att asylprocedurförordningen särskilt syftar till att främja tillämpningen av de artiklar i stadgan som bl.a. avser rätten till asyl (artikel 18) och rätten till ett effektivt rättsmedel och till en opartisk domstol (artikel 47). Utgångspunkten är således att bestämmelserna i förordningen, inklusive de direkt tillämpliga bestämmelserna om implicit återkallande av ansökningar, är förenliga med grundläggande rättigheter i bl.a. stadgan. Gränsförfarandet för asyl Regeringens förslag Utöver den obligatoriska tillämpning av gränsförfarandet för asyl som följer av artikel 45 i asylprocedurförordningen ska en ansökan om internationellt skydd, med de begränsningar som följer av samma förordning, prövas inom ramen för gränsförfarandet i de andra fall som anges i artikel 43.1 i förordningen. Det ska dock inte gälla om det föreligger extraordinära omständigheter. En migrationsdomstol ska avgöra ett mål om internationellt skydd som är föremål för ett gränsförfarande senast inom tre veckor från det att överklagandet kom in till domstolen. En begäran om tillåtelse att stanna kvar i landet som lämnas in i enlighet med artikel 68.4 och 68.5 i asylprocedurförordningen inom ramen för ett gränsförfarande ska prövas av en migrationsdomstol inom en vecka från den dag då begäran kom in till migrationsdomstolen. Promemorians förslag Promemorians förslag överensstämmer i allt väsentligt med regeringens. Remissinstanserna Ett flertal remissinstanser, bl.a. Asylrättscentrum, Diskrimineringsombudsmannen, Institutet för mänskliga rättigheter, RFSL Ungdom, Sveriges advokatsamfund och Sveriges kristna råd, avstyrker eller är kritiska till förslaget om att gränsförfarandet för asyl ska tillämpas i fler situationer än de obligatoriska. Flera av dessa remissinstanser är kritiska till gränsförfarandet som sådant och anser bl.a. att en utökad användning, med bl.a. den påskyndade process detta innebär, riskerar att leda till att personer som har behov av särskilda förfarande- och mottagningsgarantier inte identifieras i tid och därmed felaktigt kan komma att omfattas av ett gränsförfarande. Exempelvis anser Myndigheten för delaktighet att det finns en påtaglig risk för att funktionsnedsättningar som inte är omedelbart synliga, såsom kognitiva svårigheter, psykisk ohälsa eller neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, inte uppmärksammas i ett tidigt skede. Jämställdhetsmyndigheten avstyrker ett mer standardiserat gränsförfarande och anser att det riskerar att missa könsrelaterade asylgrunder som kräver individuella och mer djupgående prövningsförfaranden. Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas, transpersoners, queeras och intersexpersoners rättigheter (RFSL) menar i sin tur att det finns en stor risk för att t.ex. hbtqi-personer felaktigt kommer att omfattas av gränsförfarandet. Exempelvis om sökanden kommer från länder varifrån färre än 20 procent beviljas skydd. Även Sveriges kristna råd lyfter asylprocedurförordningens bestämmelser om 20 procent och befarar att dessa kan komma att osynliggöra situationen för sårbara minoriteteter, inte minst religiösa minoriteter och personer med funktionsnedsättning. Flera remissinstanser lyfter också andra rättssäkerhetsaspekter, t.ex. Institutet för mänskliga rättigheter som ifrågasätter rimligheten i att göra så fundamentala och svåra bedömningar inom mycket snäva tidsramar och Svenska Röda Korset som bl.a. anser att det bör säkerställas att gränsförfarandet fungerar som en integrerad del i migrationshanteringen med garantier för exempelvis rättssäkerhet. Flera remissinstanser lyfter situationen för barn särskilt, bl.a. Rädda Barnen, Svenska Röda Korset och Sveriges advokatsamfund som anser att det finns stora risker med gränsförfarandet utifrån ett barnrättsperspektiv. Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor framhåller att snabbare processer visserligen kan bidra till effektivitet, men riskerar samtidigt att minska möjligheten att identifiera barns individuella skyddsbehov, begränsa barns och ungas faktiska möjlighet att komma till tals, samt leda till bristfälliga bedömningar av skyddsbehov, ålder och sårbarhet. Några remissinstanser, bl.a. Institutet för mänskliga rättigheter och Svenska Röda Korset, anser att barn bör undantas från förslaget. Asylrättscenrum är inne på samma linje och menar att det är olämpligt att personer med särskilda behov, ensamkommande barn och barnfamiljer kan omfattas av gränsförfarandet. Även UNHCR:s kontor för de nordiska och baltiska länderna (UNHCR) anser att vissa grupper bör undantas. Institutet för mänskliga rättigheter anser att nationell lagstiftning måste innehålla bl.a. tydliga kriterier och rutiner för tidig identifiering av sårbarhet och effektiva ventilmekanismer för övergång till reguljärt förfarande. Även Myndigheten för delaktighet anser att det finns behov av nationell reglering, och då för att säkerställa skälig anpassning och rättssäkerhet vid tillämpning av gränsförfarandet. Vissa remissinstanser efterfrågar klargöranden i andra frågor kopplade till gränsförfarandet, exempelvis efterfrågar Sveriges advokatsamfund förtydliganden gällande rätten till rättslig rådgivning under gränsförfarandet och Sveriges regioner och kommuner (SKR) klargöranden kring rätten till hälso- och sjukvård och ansvarsfördelningen för sociala insatser under bl.a. gränsförfarandet. När det gäller den föreslagna ventilbestämmelsen anser flera remissinstanser, bl.a. Institutet för mänskliga rättigheter, Sveriges advokatsamfund och Sveriges kristna råd, att den är alltför snäv. Kammarrätten i Stockholm anser att det bör övervägas om inte en mer vidsträckt undantagsbestämmelse bör införas. Detta eftersom uttrycket exceptionella omständigheter förefaller ge bestämmelsen en snävare omfattning än vad som avses i och med att ”särskilt beaktansvärda” skäl hänförliga till sökanden ska kunna beaktas. Bland andra Asylrättscentrum och Diskrimineringsombudsmannen anser att innebörden av ventilen är oklar och efterfrågar förtydliganden. Förvaltningsrätten i Stockholm och Förvaltningsrätten i Göteborg är kritiska till den föreslagna tidsfristen om tre veckor för migrationsdomstolens prövning av mål som är föremål för ett gränsförfarande och menar att fristen i stället bör vara fyra veckor. Förvaltningsrätten i Stockholm framhåller bl.a. tvåpartsprocessen i domstol och att det ofta finns behov av såväl kommunicering som underhandsbeslut i olika frågor, vilket skiljer sig från processen hos Migrationsverket. Förvaltningsrätten i Göteborg anför i sin tur att ett återförvisat ärende inte torde hanteras inom ramen för gränsförfarandet. Därmed finns enligt domstolen inte behov av att ta höjd för tid för att hantera en eventuell återförvisning. Även Domstolsverket anser att en handläggningstid på tre veckor framstår som alldeles för kort. Flera remissinstanser är även kritiska till det påskyndade prövningsförfarandet som följer av asylprocedurförordningen. Skälen för regeringens förslag Om gränsförfarandet för asyl Asylprocedurförordningen innehåller bestämmelser om vissa särskilda förfaranden, bl.a. ett påskyndat prövningsförfarande och ett gränsförfarande för asyl. Det påskyndade prövningsförfarandet regleras i artikel 42 och innebär att prövningen av en ansökan om internationellt skydd ska ske snabbare i vissa särskilt angivna situationer. Dessa omfattar bl.a. när sökanden endast har tagit med uppgifter som saknar betydelse för prövningen av hans eller hennes rätt att anses som berättigad till internationellt skydd, när det finns skälig anledning att betrakta sökanden som en fara för den nationella säkerheten eller den allmänna ordningen samt när ansökan är en efterföljande ansökan för vilken prövning inte nekas. Bestämmelserna om påskyndat prövningsförfarande är direkt tillämpliga. Varken bestämmelserna eller remissynpunkterna avseende detta förfarande berörs närmare i denna proposition. Gränsförfarandet för asyl regleras i artiklarna 43–54 och innebär att en person, som inte har tillåtits att resa in i landet och som ansöker om internationellt skydd, i vissa särskilda fall hålls kvar vid gränsen eller i ett transitområde under tiden hans eller hennes ansökan prövas. Prövningen inom ett gränsförfarande får som huvudregel pågå i högst tolv veckor från det att ansökan registreras till dess att sökanden inte längre har rätt att stanna kvar och inte tillåts stanna kvar. Om prövningen inte avslutats inom denna tidsfrist ska sökanden – med vissa undantag – tillåtas att resa in i landet. Prövningen fortsätter då antingen inom ramen för det påskyndade prövningsförfarandet eller det reguljära förfarandet. Syftet med gränsförfarandet är att vid de yttre gränserna snabbt kunna bedöma i princip om ansökningar är ogrundade eller inte kan tas upp till prövning och, på ett sätt som fullt ut respekterar principen om non-refoulement, snabbt återsända personer som inte har rätt att stanna kvar. Detta samtidigt som det säkerställs att personer med välgrundade ansökningar hänförs till det reguljära förfarandet och ges snabb tillgång till internationellt skydd (skäl 58). Möjligheten att tillämpa ett gränsförfarande vid prövningen av en ansökan om internationellt skydd finns även i det omarbetade asylprocedurdirektivet. Den möjligheten har inte nyttjats i svensk rätt och något särskilt gränsförfarande tillämpas därför inte i Sverige i dag. Asylprocedurförordningens bestämmelser om gränsförfarandet för asyl innebär dels en skyldighet för medlemsstaterna att tillämpa gränsförfarandet i vissa fall, dels ett utrymme för medlemsstaterna att tillämpa gränsförfarandet i fler situationer än de obligatoriska (artiklarna 43.1 och 45.1). Gränsförfarandet bör tillämpas i fler fall än de obligatoriska De grundläggande förutsättningarna för att få tillämpa ett gränsförfarande finns i artikel 43.1 i asylprocedurförordningen. Enligt artikeln får en medlemsstat pröva en ansökan om internationellt skydd inom ramen för ett gränsförfarande efter att screening har genomförts i enlighet med screeningförordningen och sökanden ännu inte har tillåtits att resa in i landet (om screening, se vidare avsnitt 8). Ett gränsförfarande får dock endast tillämpas under förutsättning att sökanden inte uppfyller inresevillkoren enligt artikel 6 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/399 av den 9 mars 2016 om en unionskodex om gränspassage för personer (kodex om Schengengränserna), fortsättningsvis gränskodexen, vilka bl.a. innebär krav på giltig resehandling och giltig visering när sådan krävs. Gränsförfarandet får äga rum (a) efter en ansökan som gjorts vid ett yttre gränsövergångsställe eller i ett transitområde, (b) efter omhändertagande vid irreguljär passage av en yttre gräns, (c) efter landsättning på medlemsstatens territorium i samband med en sök- och räddningsinstans eller (d) efter omfördelning enligt artikel 67 i asyl- och migrationshanteringsförordningen. Möjligheterna att tillämpa gränsförfarandet begränsas ytterligare genom bestämmelserna i artikel 44.1 som anger vilka beslutssituationer som kan omfattas av ett gränsförfarande. Sammanfattningsvis kan sägas att ett gränsförfarande får tillämpas i situationer där en person – som inte har tillåtits att resa in i Sverige – ansöker om internationellt skydd och där ansökan antingen avvisas (nekas prövning) eller prövas i sak och vissa av grunderna för ett påskyndat prövningsförfarande är tillämpliga. Dessa grunder kan i korthet beskrivas som situationer där ansökningar om internationellt skydd bedöms vara ogrundade (t.ex. för att sökanden framfört irrelevanta, falska eller osannolika uppgifter till stöd för sitt skyddsbehov), ansökan är en efterföljande ansökan för vilken prövning inte nekas eller situationer där det annars finns särskilda omständigheter (t.ex. för att sökanden betraktas som en fara för den nationella säkerheten eller den allmänna ordningen). Artikel 45 reglerar när en medlemsstat är skyldig att tillämpa ett gränsförfarande på en ansökan om internationellt skydd. Av artikel 45.1 framgår att det är i de fall som avses i artikel 43.1 om någon av de omständigheter som avses i artikel 42.1 c, f eller j är tillämplig. En sådan omständighet är då sökanden – efter att ha beretts full möjlighet att visa godtagbara skäl – anses uppsåtligen ha vilselett myndigheterna genom att lämna oriktiga uppgifter eller falska handlingar eller genom att undanhålla relevanta uppgifter eller handlingar, särskilt med avseende på sin identitet eller sitt medborgarskap, som kunde ha påverkat beslutet i negativ riktning. Andra omständigheter är att det finns skälig anledning att betrakta sökanden som en fara för den nationella säkerheten eller den allmänna ordningen eller att sökanden är medborgare i eller, när det gäller statslösa personer, tidigare stadigvarande bosatt i ett tredjeland för vilket andelen beviljanden av den beslutande myndighetens beslut om internationellt skydd är 20 procent eller lägre, såvida inte den beslutande myndigheten bedömer att sökanden tillhör en kategori av personer för vilka andelen 20 procent eller lägre inte kan anses vara representativ med avseende på deras behov av skydd. Flera remissinstanser är kritiska till användningen av gränsförfarandet för asyl och särskilt till att tillämpa gränsförfarandet i fler situationer än de obligatoriska. Kritiken grundar sig främst på att förfarandet innebär en påskyndad process, vilket enligt några remissinstater väcker frågor om rimligheten i att kunna pröva ansökningar om internationellt skydd inom så begränsade tidsramar. Det framhålls också att den snabba processen kan innebära risk för att personer med särskilda behov inte identifieras i tid, och därigenom felaktigt hålls i ett gränsförfarande. Några remissinstanser anser vidare att det är olämpligt att personer med särskilda behov, ensamkommande barn eller barnfamiljer kan komma att omfattas av ett gränsförfarande. Som framgår ovan innebär asylprocedurförordningens bestämmelser att Sverige framöver kommer att vara skyldigt att pröva vissa ansökningar om internationellt skydd inom ramen för ett gränsförfarande. Något utrymme för medlemsstaterna att i sin nationella rätt t.ex. undanta vissa grupper från det obligatoriska gränsförfarandet finns inte. När det gäller frågan om att tillämpa gränsförfarandet även i andra fall än de obligatoriska anser regeringen, till skillnad mot bl.a. Institutet för mänskliga rättigheter, RFSL Ungdom och Sveriges advokatsamfund men i likhet med den bedömning som görs i promemorian, att möjligheten som förordningen ger i detta avseende bör nyttjas. Som anförs inledningsvis i avsnittet är syftet med gränsförfarandet för asyl att vid de yttre gränserna, på ett snabbt och säkert sätt, kunna i princip bedöma om ansökningar är ogrundade eller inte kan tas upp till prövning och också snabbt kunna återsända personer som inte har rätt att stanna kvar. Att fler ärenden kan handläggas inom ramen för ett gränsförfarande bör därmed kunna få positiva effekter för asylprocessen som helhet. Det innebär bl.a. att det reguljära förfarandet i större utsträckning kan förbehållas prövningen av ansökningar som är välgrundade och ärenden som kräver närmare utredning. Det bör också kunna underlätta återvändandearbetet. Regeringen delar inte heller den oro som flera remissinstanser ger uttryck för gällande att en utökad användning av gränsförfarandet kommer att leda till försämrad rättssäkerhet för de enskilda som omfattas av förfarandet. Med anledning av remissinstansernas synpunkter vill regeringen betona att gränsförfarandet, även vid en utökad användning, endast kommer att få tillämpas i vissa särskilt angivna situationer. Som redogörs för ovan är dessa situationer i regel sådana där en ansökan om internationellt skydd relativt enkelt kan bedömas som ogrundad med hänsyn till vad sökanden anfört som grund för sitt skyddsbehov. Det handlar alltså om ansökningar som inte heller i dag bör kräva någon längre handläggningstid. Även inom ramen för ett gränsförfarande ska en fullständig och rättvis prövning ske av en ansökan (artikel 51.2 i asylprocedurförordningen). När det gäller de tidsfrister som gäller för gränsförfarandet är regeringens uppfattning därför att dessa framför allt bör ses som ett skydd mot att sökanden hålls kvar i ett gränsförfarande under en alltför lång tid. Konsekvensen av att tidsfristen för prövningen av en ansökan löper ut är nämligen, som nämns ovan, att sökanden ska tillåtas att resa in på medlemsstatens territorium, utom i vissa särskilda fall (se artiklarna 43.3 och 51.2). Det handlar också om situationer där det finns andra skäl som motiverar ett gränsförfarande, exempelvis om sökanden bedöms utgöra ett säkerhetshot – en omständighet som i sig innebär att särskild skyndsamhet är påkallad. Utöver de grundläggande förutsättningar för tillämpningen av ett gränsförfarande föreskriver asylprocedurförordningen flera undantag som innebär att gränsförfarandet inte får användas. Ett sådant undantag gäller ensamkommande barn där förordningen föreskriver att gränsförfaranden endast får tillämpas om det finns rimlig anledning att betrakta sökanden som en fara för den nationella säkerheten eller den allmänna ordningen i medlemsstaten eller om barnet annars hade kunnat utvisas med tvång på grund av allvarliga skäl hänförliga till nationell säkerhet eller allmän ordning enligt nationell rätt (artikel 53.1). När det gäller underåriga som söker internationellt skydd tillsammans med andra familjemedlemmar kan familjen som helhet komma att omfattas av ett gränsförfarande. I artikel 22 i asylprocedurförordningen föreskrivs dock särskilda garantier för underåriga och av artikel 22.1 följer att barnets bästa ska komma i främsta rummet när de behöriga myndigheterna tillämpar asylprocedurförordningen. Vidare anges i artikel 54.2 – som reglerar platser för genomförande av gränsförfaranden – att medlemsstaterna ska säkerställa att familjer med underåriga vistas i mottagningsanläggningar som är lämpade för deras behov efter att en bedömning av barnets bästa har gjorts och ska säkerställa en levnadsstandard som är lämplig för den underårigas fysiska, psykiska, andliga, moraliska och sociala utveckling i fullständig överensstämmelse med kraven i kapitel IV i mottagandedirektivet. Kapitel IV i mottagandedirektivet innehåller bestämmelser avseende sökande med särskilda mottagandebehov (se vidare avsnitt 11.12). De nu redovisade bestämmelserna i asylprocedurförordningen om garantier för underåriga är direkt tillämpliga och gäller även i de fall en medlemsstat väljer att nyttja möjligheten att tillämpa gränsförfarandet i fler situationer än de obligatoriska. Regeringens bedömer att underårigas särskilda behov har beaktats genom asylprocedurförordningens bestämmelser. Regeringen delar därför inte den oro som bl.a. Asylrättscentrum, Institutet för mänskliga rättigheter och Svenska Röda Korset ger uttryck för när det gäller underåriga som kan komma att omfattas av ett gränsförfarande. I artikel 53.2 första stycket föreskrivs ytterligare undantag från tillämpningen av gränsförfarandet. Av artikeln följer att medlemsstaterna inte får tillämpa, eller ska upphöra att tillämpa, gränsförfarandet i varje skede av förfarandet om (a) den beslutande myndigheten anser att grunderna för att neka prövning av en ansökan eller för att tillämpa det påskyndade prövningsförfarandet inte är tillämpliga eller inte längre är tillämpliga, (b) det nödvändiga stödet inte kan ges till sökande med särskilda mottagandebehov i enlighet med kapitel IV i mottagandedirektivet, (c) det nödvändiga stödet inte kan ges till sökande i behov av särskilda förfarandegarantier, (d) det finns relevanta medicinska skäl att inte tillämpa gränsförfarandet, inklusive skäl som rör psykisk hälsa, eller (e) de garantier och förhållanden för förvar som föreskrivs i artiklarna 10–13 i mottagandedirektivet inte är uppfyllda och gränsförfarandet inte kan tillämpas på sökanden utan förvar. I dessa fall ska den behöriga myndigheten tillåta sökanden att resa in på medlemsstatens territorium och i stället tillämpa det förfarande som fastställs i kapitel III som är lämpligt (artikel 53.2 andra stycket). I kapitel IV i mottagningsdirektivet (som artikel 53.2 hänvisar till) finns bl.a. artikel 25.1 som föreskriver att medlemsstaterna så snart som möjligt efter det att en person har ansökt om internationellt skydd individuellt ska bedöma om sökanden har särskilda mottagandebehov. Enligt artikel 20 i asylprocedurförordningen, som är direkt tillämplig, ska de behöriga myndigheterna vidare göra en individuell bedömning av om sökanden är i behov av särskilda förfarandegarantier. Om sökanden konstaterats vara i behov av särskilda förfarandegarantier ska de få det stöd som behövs för att de ska kunna utnyttja de rättigheter och fullgöra de skyldigheter som följer av förordningen. Om den beslutande myndigheten anser att det stöd som behövs inte kan ges inom ramen för gränsförfarandet ska förfarandet inte tillämpas, eller upphöra att tillämpas, på sökanden (artikel 21). I samband med genomförandet av det omarbetade asylprocedurdirektivet bedömdes att prövningen av om en person är i behov av särskilda förfarandegarantier redan är integrerad i våra nationella förfarandebestämmelser och att en sådan bedömning inte bör göras i ett separat förfarande. Regeringen gör ingen annan bedömning nu. Som konstaterades då har varje förvaltningsmyndighet ett ansvar för att ärenden blir tillräckligt utredda. I ärenden om internationellt skydd har Migrationsverket en långtgående utredningsskyldighet och ansvaret är större än i många andra typer av ansökningsärenden. Denna skyldighet blir särskilt betydelsefull i situationer där den enskilde har svårigheter att föra sin talan. Utöver utredningsskyldigheten har varje förvaltningsmyndighet en serviceskyldighet. Detta innebär att Migrationsverket ska ge sökanden stöd och vägledning under asylprocessen. I det ingår även en skyldighet att uppmärksamma om en sökande, på grund av vissa individuella omständigheter, har behov av någon extra stödåtgärd samt att i rimlig utsträckning tillgodose sådana behov. Migrationsverkets utrednings- och serviceskyldighet gäller under hela asylförfarandet (jfr prop. 2016/17:17 s. 57–58). Även bedömningen av om sökande har särskilda mottagandebehov enligt mottagandedirektivet (som artikel 53.2 hänvisar till) täcks av nu nämnda skyldigheter och är således också redan väl integrerad i befintliga nationella bestämmelser. Myndigheten för delaktighet och Institutet för mänskliga rättigheter anser att det bör införas nationell lagstiftning för bl.a. tidig identifiering av sårbarhet och behov av extra stöd. Regeringen anser dock att asylprocedurförordningen innehåller tydliga kriterier för identifiering av sårbara personer och om att tillämpningen av gränsförfaranden ska upphöra om nödvändigt stöd inte kan ges sökanden inom ramen för ett gränsförfarande. Förordningen gäller som lag i Sverige och de aktuella bestämmelserna om att ge sökanden nödvändigt stöd under asylprocessen är direkt tillämpliga. Regeringen bedömer vidare att ett separat förfarande riskerar att onödigt komplicera och fördröja handläggningen. Samma bedömning görs även i avsnitt 11.12 i förhållande till artikel 25 i mottagandedirektivet. Regeringen bedömer vidare – till skillnad mot RFSL och Sveriges kristna råd – att asylprocedurförordningen också innehåller tydliga kriterier för att beakta individuella skäl i de fall gränsförfaranden tillämpas för ansökningar som görs av personer som kommer från ett tredjeland för vilket andelen beviljanden av den beslutande myndighetens beslut om internationellt skydd är 20 procent eller lägre. Enligt artikel 44.1 i förordningen, tillsammans med artikel 42.3 j, ska ett gränsförfarande inte tillämpas om den beslutande myndigheten bedömer att sökanden tillhör en kategori av personer för vilka andelen 20 procent eller lägre inte kan anses vara representativ med avseende på deras behov av skydd. Den möjlighet som förordningen ger att tillämpa gränsförfarandet i fler fall innebär att förfarandet, utöver de obligatoriska situationerna, även kan tillämpas i fall där exempelvis en ansökan avvisas (nekas prövning), sökanden har framfört irrelevanta, falska eller osannolika uppgifter till stöd för sitt skyddsbehov eller ansökan är en efterföljande ansökan för vilken prövning inte nekas. Som redogörs för ovan innehåller asylprocedurförordningen flera rättssäkerhetsgarantier, bl.a. särskilda garantier för underåriga och krav på att barnets bästa ska beaktas, undantag från gränsförfarandet om nödvändigt stöd inte kan ges samt fasta tidsfrister som förhindrar att sökanden hålls kvar i förfarandet under längre tid än nödvändigt. Därtill föreslår regeringen nedan en nationell ventilbestämmelse, som möjliggör att avstå från användningen av gränsförfarandet i de icke-obligatoriska fallen när rättssäkerheten annars riskerar att åsidosättas. Genom förordningens bestämmelser och den nationella ventilbestämmelsen bedömer regeringen att prövningen av ansökningar om internationellt skydd kommer att kunna ske på ett rättssäkert sätt även vid en utökad tillämpning av gränsförfarandet. Regeringen ifrågasätter inte att en utökad tillämpning kan leda till vissa andra negativa effekter för de personer som omfattas av förfarandet. Det kan t.ex. inte uteslutas att enskilda sökande, inklusive barn, upplever en osäkerhet eller otrygghet under gränsförfarandet, som bl.a. innebär att sökanden inte tillåts resa in i landet. Samtidigt innebär den omständigheten att ansökan prövas inom ramen för ett gränsförfarande att asylprocessen sannolikt får ett snabbare avslut än om ansökan hanteras inom ramen för det reguljära förfarandet, vilket bör vara positivt även för sökanden. De tydliga tidsramar som gäller för gränsförfarandet bör också kunna bidra till ökad förutsägbarhet i processen. Den omständigheten att ansökan prövas inom ramen för gränsförfarandet kan också ge en förvarning om att sökanden kanske inte kommer att få stanna i landet och han eller hon kan därmed förbereda sig på detta redan i ett tidigt skede. Sammantaget bedömer regeringen att det är både lämpligt och proportionerligt att utvidga tillämpningen av gränsförfarandet till fler situationer. Att möjligheten att utvidga tillämpningen av gränsförfarandet nyttjas ligger även i linje med utgångspunkten att svensk rätt inte ska vara mer förmånlig än vad än vad EU-rätten kräver. Rätten till rättslig rådgivning enligt asylprocedurförordningen – som lyfts av Sveriges advokatsamfund – behandlas i avsnitt 15.2. En ventil bör införas för de icke-obligatoriska fallen Även om asylprocedurförordningens bestämmelser om när ett gränsförfarande inte ska tillämpas kommer att gälla även i de situationer som inte är obligatoriska enligt förordningen kan det inte helt uteslutas att det i de icke-obligatoriska fallen kan uppstå ytterligare situationer där det finns starka skäl att avstå från att tillämpa ett gränsförfarande. Regeringen bedömer, i likhet med bedömningen i promemorian, att bestämmelserna i förordningen bör kompletteras med en nationell ventil. I promemorian föreslås att ventilen utformas så att ansökningar inte ska prövas inom ramen för ett gränsförfarande om det föreligger exceptionella omständigheter. Flera remissinstanser, bl.a. Institutet för mänskliga rättigheter, Sveriges advokatsamfund och Sveriges kristna råd, är kritiska och anser att exceptionella omständigheter innebär en alltför snäv ventil. Enligt Kammarrätten i Stockholm framstår uttrycket också som snävare än vad som är avsett eftersom det i promemorian anges att det skulle kunna vara skäl hänförliga till sökanden som är särskilt beaktansvärda. Lagrådet i sin tur konstaterar att exceptionella omständigheter förekommer sparsamt i författningstext och då synes ge uttryck för en väsentligt större restriktivitet än vad som är tanken med förslaget. Lagrådet förordar att undantaget i stället utformas så att det ska gälla vid extraordinära omständigheter. Regeringen konstaterar att varken exceptionella omständigheter eller extraordinära omständigheter förekommer sedan tidigare i utlänningslagen, där rekvisiten synnerliga skäl och särskilda skäl är vanligare i liknande undantagsbestämmelser. Medan de senare uttrycken i regel används för att kunna beakta individuella omständigheter i ett enskilt ärende bör den nu aktuella ventilen, så som anförs i promemorian, kunna omfatta både individuella skäl hänförliga till sökanden och praktiska eller organisatoriska skäl. Eftersom asylprocedurförordningen redan innehåller undantagsbestämmelser som tar sikte på omständigheter hänförliga till sökanden bör ventilen dessutom endast kunna tillämpas i mycket speciella situationer. Mot denna bakgrund anser regeringen, i likhet med Lagrådet, att begreppet extraordinära omständigheter bättre speglar avsikten med ventilen. I sammanhanget vill regeringen understryka att ventilen endast kommer att kunna tillämpas i fråga om de icke-obligatoriska fallen. Ventilen kan alltså inte tillämpas i de fall asylprocedurförordningen föreskriver ett obligatoriskt gränsförfarande, då gäller i stället enbart förordningens bestämmelser. Bland andra Asylrättscentrum och Diskrimineringsombudsmannen efterfrågar förtydliganden när det gäller vad ventilen är avsedd att omfatta. Extraordinära omständigheter bör enligt regeringen exempelvis kunna finnas i en situation med en markant ökning av antalet personer som söker skydd i Sverige inom en kort tidsperiod, tekniska eller logistiska problem samt säkerhetsrelaterade händelser som medför att det skulle vara förenat med mycket stora praktiska svårigheter eller medföra risker för rättssäkerheten att tillämpa ett gränsförfarande i de situationer som inte är obligatoriska enligt förordningen. När det gäller skäl hänförliga till sökanden bedömer regeringen att förordningens undantagsbestämmelser i de allra flesta fall bör vara tillräckliga för att upprätthålla rättssäkerheten och även motverka oönskade effekter av en utökad tillämpning av gränsförfarandet. Det kan dock inte helt uteslutas att det kan finnas omständigheter hänförliga till sökanden som faller utanför asylprocedurförordningens undantagsbestämmelser, men som ändå gör att en tillämpning av gränsförfarandet i det enskilda fallet inte kan anses förenlig med en rättssäker och ändamålsenlig handläggning. Även i en sådan situation bör ventilen kunna tillämpas. Även om tillämpningen skulle underlättas av ytterligare vägledning kring hur begreppet ska tolkas anser regeringen inte att det är lämpligt att mer detaljerat ange vilka omständigheter som ska kunna beaktas. Det riskerar att motverka syftet att åstadkomma en flexibel reglering som är hållbar över tid. Begreppets närmare innebörd bör därför utvecklas genom rättstillämpningen. Begränsning i fråga om tillåtelse till inresa Personer som ansöker om internationellt skydd och som är föremål för ett gränsförfarande enligt asylprocedurförordningen, dvs. att ansökan om internationellt skydd hanteras vid gränsen, får enligt artikel 43.2 i förordningen inte tillåtas resa in på medlemsstaternas territorium. Detta dock utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna 51.2 och 53.2. Enligt artikel 43.3 ska vidare sökanden – med avvikelse från artikel 51.2 första stycket sista meningen – inte tillåtas att resa in på medlemsstatens territorium enligt de i artikel 43.3 särskilt angivna fallen, vilket bl.a. avser situationer då sökanden utgör en fara för den allmänna ordningen eller den nationella säkerheten eller har nekats tillåtelse att stanna kvar i landet under en överklagandeprocess. I artikel 54.4 föreskrivs vidare att kravet på vistelse på en viss ort i landet – inom ramen för ett gränsförfarande – inte betraktas som ett tillstånd att resa in och vistas i landet. Av artikel 54.5 framgår också att i de fall en sökande inom ramen för ett gränsförfarande reser i landet utgör detta i sig inte en inresa i landet. I likhet med vad som föreslås i fråga om screeningförfarandet och återvändandegränsförfarandet (se avsnitt 8.2 och 12.2), bör utlänningslagen kompletteras med en upplysning om att det i artikel 43.2 och 43.3 i asylprocedurförordningen finns bestämmelser om att personer som söker internationellt skydd och som är föremål för gränsförfarandet för asyl inte får tillåtas att resa in i Sverige. Regeringen bedömer, till skillnad mot den bedömning som görs i promemorian, att det inte är nödvändigt med motsvarande upplysning i fråga om innehållet i artikel 54.4 och 54.5. Frågor som rör begreppet inresa och hälso- och sjukvård behandlas i avsnitt 8.3 och 8.5. Enligt artikel 43.4 i asylprocedurförordningen ska varje medlemsstat fastställa en mekanism för övervakning av grundläggande rättigheter i samband med gränsförfarandet. Den frågan behandlas inte inom ramen för detta lagstiftningsärende och berörs därför inte närmare i denna proposition (se även avsnitt 8.1). Handläggningstid för gränsförfaranden Av artikel 51.2 andra stycket i asylprocedurförordningen framgår att medlemsstaterna ska fastställa bestämmelser om prövningsförfarandets varaktighet, om varaktigheten av en prövning i domstol av en begäran om tillåtelse att stanna kvar som lämnats in i enlighet med artikel 68.4 och 68.5 och, i tillämpliga fall, om överklagandeförfarandets varaktighet. Den fastställda varaktigheten ska säkerställa att alla dessa steg i förfarandet avslutas inom tolv veckor från det att ansökan registrerades. Tolvveckorsfristen får endast förlängas om det rör sig om överföring enligt asyl- och migrationshanteringsförordningen och den medlemsstat till vilken personen överförs tillämpar gränsförfarandet. Asylprocedurförordningen föreskriver alltså en skyldighet för medlemsstaterna att i nationell rätt reglera hur länge prövningen ska få pågå i de olika stegen. I promemorian föreslås att Migrationsverket ska avgöra ett ärende om internationellt skydd som handläggs inom ett gränsförfarande senast inom sex veckor från den dag då ansökan om internationellt skydd registrerades. En migrationsdomstol ska i sin tur avgöra ett mål senast inom tre veckor från den dag då överklagandet kom in till domstolen. Förslagen motiveras bl.a. utifrån att den i promemorian föreslagna överklagandefristen om sju dagar behöver rymmas inom tolvveckorsfristen samt att det bör finnas viss marginal för en eventuell återförvisning från en migrationsdomstol till Migrationsverket. Regeringen delar bedömningen i promemorian om att det bör föreskrivas en längre handläggningstid för Migrationsverket än för domstolarna. Det är rimligt utifrån att Migrationsverket utgör första prövningsinstans. När det gäller domstolarnas prövning anser Domstolsverket, Förvaltningsrätten i Stockholm och Förvaltningsrätten i Göteborg att den i promemorian föreslagna tidsfristen om tre veckor är för kort. Som Förvaltningsrätten i Stockholm påtalar utgör domstolsprocessen en tvåpartsprocess som inte sällan innebär processuella åtgärder som kan ta tid i anspråk. Regeringen konstaterar samtidigt att de situationer där prövning ska ske inom ramen för ett gränsförfarande i regel är sådana där en ansökan om internationellt skydd relativt enkelt kan bedömas som ogrundad. Mål inom ramen för ett gränsförfarande torde därför i regel också vara av sådan beskaffenhet att de kan avgöras med en lagfaren domare. I sammanhanget kan också noteras att migrationsdomstolar redan i dag har en vana av mål som behöver hanteras inom korta frister. Till skillnad från Förvaltningsrätten i Göteborg bedömer regeringen vidare att ett återförvisat ärende inte per automatik faller utanför gränsförfarandet. Tvärtom kan en medlemsstat vara fortsatt skyldig att handlägga ärendet inom ramen för gränsförfarandet under hela handläggningen av ansökan och en eventuell överklagandeprocess, dvs. även efter det att tolvveckorsfristen har löpt ut (artikel 43.3). Mot denna bakgrund anser regeringen, i likhet med promemorian, att det är nödvändigt att ta höjd för en återförvisning och att även beakta överklagandefristen, vilken även i denna proposition föreslås vara en vecka (se avsnitt 6.20). Regeringen anser sammantaget att sex veckor för Migrationsverkets prövning och tre veckor för domstolarnas prövning framstår som en välavvägd ordning. Regeringen bedömer vidare, i likhet med bedömningen som görs i promemorian, att en begäran om tillåtelse att stanna kvar i Sverige – som har lämnats in till en migrationsdomstol i enlighet med artikel 68.4 och 68.5 i asylprocedurförordningen – ska avgöras senast inom en vecka. Handläggningstiderna för domstol bör regleras i utlänningslagen. Handläggningstiden för Migrationsverket bör i stället regleras på förordningsnivå. Efterföljande ansökningar Regeringens förlag Bestämmelserna i 12 kap. 18 § första stycket 1 UtlL om uppehållstillstånd på grund av verkställighetshinder enligt 12 kap. 1, 2 eller 3 § UtlL ska inte gälla om nya omständigheter ska prövas inom ramen för en efterföljande ansökan enligt artikel 55 i asylprocedurförordningen, dvs. en ytterligare ansökan om internationellt skydd som görs efter det att ett slutligt beslut har fattats om en tidigare ansökan. Hittillsvarande bestämmelser om ny prövning ska tas bort. Bestämmelserna om prövning av nya omständigheter för utlänningar som har utvisats på grund av brott ska vidare ändras på så sätt att Migrationsverket ska ta upp frågan om uppehållstillstånd till prövning om en utlänning som av allmän domstol har utvisats på grund av brott åberopar sådana omständigheter som kan antas utgöra ett bestående sådant hinder mot verkställigheten som avses i 12 kap. 1, 2 eller 3 § UtlL och dessa omständigheter inte kunnat åberopas av utlänningen tidigare, eller utlänningen visar giltig ursäkt för att inte ha åberopat omständigheterna tidigare. Detta ska dock inte gälla om utlänningen ansöker om internationellt skydd och en sådan ansökan inte tidigare har prövats genom ett beslut som fått laga kraft. I ett sådant fall ska Migrationsverket pröva ansökan om internationellt skydd. En utlänning som har gjort en efterföljande ansökan om internationellt skydd ska inte ha rätt att stanna kvar i Sverige i de situationer som anges i artikel 56 i asylprocedurförordningen, dvs. i vissa fall när en första efterföljande ansökan har lämnats in enbart för att försena eller hindra verkställigheten, eller en ytterligare efterföljande ansökan har lämnats in efter att tidigare efterföljande ansökningar antingen nekats prövning eller avslagits som ogrundade eller uppenbart ogrundade. Promemorians förslag Promemorians förslag överensstämmer delvis med regeringens. I promemorian föreslås att bestämmelserna i 12 kap. 18 § första stycket 1 UtlL ska upphävas. I promemorian föreslås vidare, i fråga om bestämmelserna om ny prövning, att dessa endast delvis ska upphävas. Remissinstanserna Migrationsverket instämmer i bedömningen att bestämmelsen i 12 kap. 18 § första stycket 1 bör upphävas. Migrationsverket anser dock att det kan finnas skäl att alltjämt ha kvar en ventil som möjliggör att uppehållstillstånd kan beviljas för utlänningar som utesluts från att anses som skyddsbehövande eller som vägras flyktingstatusförklaring på motsvarande sätt som finns för utlänningar som utvisas på grund av brott. Enligt Migrationsverket bör även 12 kap. 19–19 b §§ UtlL upphävas i sin helhet med hänsyn till asylprocedurförordningens regler om efterföljande ansökningar. Kammarrätten i Stockholm anser i sin tur att 12 kap. 18 § första stycket 1 bör behållas och hänvisar bl.a. till att det av praxis från EU-domstolen framgår att principen om non-refoulement ska iakttas i varje skede av ett återvändandeförfarande och att den skyldigheten inte är begränsad till exempelvis ett förfarande vid en efterföljande ansökan. Det innebär enligt domstolen att Migrationsverkets skyldighet att ex officio beakta om det finns verkställighetshinder på grund av skyddsskäl behöver finnas kvar. Det bör dock enligt domstolen förtydligas att bestämmelsen inte är tillämplig i de fall frågan om verkställighetshinder prövas med anledning av en efterföljande ansökan. Asylrättscentrum, som har liknande synpunkter, ifrågasätter att de alla situationer som i dag regleras i 12 kap. 18 § första stycket 1 UtlL omfattas av bestämmelserna om efterföljande ansökningar i asylprocedurförordningen. Asylrättscentrum anför bl.a. att konsekvenserna av att upphäva bestämmelsen i utlänningslagen inte har analyserats tillräckligt och att en ordning där det inte går att bevilja uppehållstillstånd i de situationer som i dag täcks av 12 kap. 18 § första stycket 1 skulle stå i strid med Sveriges internationella förpliktelser. Förvaltningsrätten i Luleå anser att det är oklart om en utlänning vars tidigare asylansökan har prövats enligt utlänningslagen omfattas av asylprocedurförordningens bestämmelser om efterföljande ansökningar. Av de remissinstanser som yttrar sig särskilt över förslaget om att införa undantag från rätten att stanna kvar i Sverige i enlighet med artikel 56 i asylprocedurförordningen är flertalet kritiska. Asylrättscentrum anser att det inte bör införas en sådan möjlighet att göra undantag och hänvisar till att förslaget riskerar att leda till allvarliga rättighetskränkningar och ytterst till att beslut fattas i strid med principen om non-refoulement. Svenska Röda Korset är inne på samma linje och framhåller att begränsningar i rätten att stanna kvar i landet, såväl vid efterföljande ansökningar som under överklagandeprocessen, tillsammans med förslag om kraftigt förkortade överklagandefrister innebär en reell risk att personer utvisas innan domstolen hunnit pröva deras sak. Enligt Svenska Röda Korset undergräver detta rätten till ett effektivt rättsmedel och ökar risken för att beslut fattas i strid med principen om non-refoulement. Sveriges advokatsamfund anser att förslaget riskerar att göra processen rättsosäker, eftersom snabbheten och tidsfaktorn prioriteras, vilket kan komma att få allvarliga konsekvenser för den enskilde. Advokatsamfundet noterar också att det i denna process inte obligatoriskt finns något rättsligt stöd från en jurist eller advokat. Institutet för mänskliga rättigheter avstyrker förslaget. Enligt Institutet är det en komplex uppgift att bedöma huruvida en ansökan getts in enbart för att förhindra verkställighet och myndigheten anser inte att det framgår hur en sådan bedömning ska göras innan en prövning har skett. Institutet menar också att det kan vara svårt för den enskilde att veta hur en efterföljande ansökan ska formuleras och att det kan vara så att sökanden först i ett senare skede kan föra fram sina skyddsskäl på ett korrekt sätt. Institutet ifrågasätter vidare att ett signalvärde värderas högre än risken att bryta mot grundläggande folkrättsliga principer och åtaganden, däribland principen om non-refoulement. Förvaltningsrätten i Luleå i sin tur efterfrågar förtydliganden kring om begränsningen av vistelserätten är avsedd att ske genom ett formlöst ställningstagande eller genom ett särskilt beslut samt om ett sådant beslut i så fall ska vara överklagbart. Skälen för regeringens förslag Efterföljande ansökningar samt avvisning av efterföljande ansökningar I artikel 55 i asylprocedurförordningen finns bestämmelser om efterföljande ansökningar. Med efterföljande ansökan avses en ytterligare ansökan om internationellt skydd som görs i någon medlemsstat efter det att ett slutligt beslut har fattats om en tidigare ansökan, inbegripet fall där ansökan har avslagits såsom uttryckligen eller implicit återkallad (artiklarna 3.19 och 55.2). Om en ny ansökan görs innan ett slutligt beslut har fattats om en tidigare ansökan, betraktas den som en ytterligare utsaga, inte som en ny ansökan (artikel 55.1). En efterföljande ansökan ska enligt artikel 55.6 i förordningen prövas i sak om nya faktorer har lagts fram av sökanden eller framkommit, om inte prövning av ansökan ska nekas på någon annan grund som föreskrivs i artikel 38.1, vilket t.ex. kan vara att ett annat land som inte är en medlemsstat anses vara ett första asylland för sökanden eller att en annan medlemsstat än den som prövar ansökan har beviljat sökanden internationellt skydd. Om inga nya faktorer har lagts fram eller framkommit, ska prövning nekas enligt artikel 38.2 (artikel 55.7). Av artikel 38.2 i asylprocedurförordningen följer att den beslutande myndigheten ska neka prövning av en ansökan om denna är en efterföljande ansökan där inga nya faktorer har framkommit eller lagts fram av sökanden i enlighet med artikel 55.3 och 55.5. Det innebär att det ska handla om nya faktorer som på ett avgörande sätt förbättrar sökandens möjligheter att anses berättigad till internationellt skydd eller som avser en grund för att vägra pröva ansökan som tidigare tillämpas om prövning av den tidigare ansökan nekats samt att sökanden, utan egen förskyllan, varit oförmögen att lägga fram dessa i samband med den tidigare ansökan. Faktorer som sökanden hade kunnat lägga fram tidigare behöver inte beaktas, om de inte på ett avgörande sätt ökar sannolikheten för att prövning av ansökan inte kommer att nekas eller att sökanden anses berättigad till internationellt skydd eller om en tidigare ansökan avslogs som implicit återkallad utan prövning i sak. I utlänningslagen finns bestämmelser som delvis motsvarar de om efterföljande ansökningar i asylprocedurförordningen i 12 kap. 18 § första stycket 1 och 19 § första och andra styckena. I 12 kap. 18 § första stycket 1 UtlL föreskrivs att Migrationsverket får bevilja uppehållstillstånd om det i ett ärende om verkställighet av ett beslut om avvisning eller utvisning som fått laga kraft kommer fram nya omständigheter som innebär att det finns ett hinder mot verkställighet enligt 12 kap. 1, 2 eller 3 § UtlL. Bestämmelserna innebär att Migrationsverket har en skyldighet att ex officio beakta sådana nya omständigheter som kommer fram i verkställighetsärendet och som enligt bestämmelsen utgör hinder mot verkställighet. Bestämmelserna i 12 kap. 19 § UtlL genomför det omarbetade asylprocedurdirektivet. Av paragrafens första stycke följer att om ett beslut om uppehållstillstånd inte kan meddelas enligt 12 kap. 18 § UtlL ska Migrationsverket ta upp frågan om uppehållstillstånd till ny prövning om utlänningen i ett ärende om verkställighet av ett beslut om avvisning eller utvisning som fått laga kraft åberopar sådana nya omständigheter som kan antas utgöra ett bestående sådant hinder mot verkställigheten som avses i 12 kap. 1, 2 eller 3 §. Vidare ska omständigheterna inte ha kunnat åberopas av utlänningen tidigare, eller så ska utlänningen visa giltig ursäkt för att inte ha åberopat omständigheterna tidigare. Av andra stycket följer att Migrationsverket inte ska bevilja ny prövning om förutsättningarna inte är uppfyllda. Motsvarande reglering för den som av allmän domstol har utvisats på grund av brott finns i 12 kap. 19 b § UtlL. Bestämmelserna i artikel 55 om prövningen av efterföljande ansökningar och artikel 38.2 om att neka prövning (avvisning) av efterföljande ansökningar är direkt tillämpliga. I promemorian görs bedömningen att bestämmelserna i 12 kap. 18 § första stycket 1 UtlL behöver upphävas då det som regleras däri omfattas av bestämmelserna om efterföljande ansökningar i asylprocedurförordningen. Som bl.a. Kammarrätten i Stockholm anför kan dock principen om non-refoulement behöva beaktas även i andra situationer än de som omfattas av asylprocedurförordningens bestämmelser om efterföljande ansökningar. Bestämmelsen i 12 kap. 18 § första stycket 1 UtlL bör därför finnas kvar. Det bör dock, som Kammarrätten i Stockholm föreslår, förtydligas att bestämmelsen inte ska tillämpas i de fall nya omständigheter ska prövas inom ramen för en efterföljande ansökan i enlighet med asylprocedurförordningen. Med en sådan ordning saknas behov av en särskild ventil likt den som Migrationsverket efterfrågar. När det gäller de nuvarande bestämmelserna om ny prövning i 12 kap. 19 § första och andra styckena UtlL anser regeringen – i likhet med den bedömning som görs i promemorian – att dessa motsvaras av bestämmelserna i artikel 55 i asylprocedurförordningen och därför bör upphävas. Paragrafen har även ett tredje stycke, som i dag föreskriver att Migrationsverket ska besluta om inhibition i ett verkställighetsärende om en utlänning ansöker om uppehållstillstånd som flykting eller alternativt skyddsbehövande och en sådan ansökan inte tidigare under utlänningens vistelse i Sverige har prövats genom ett beslut som fått laga kraft. Migrationsverket anser – till skillnad mot bedömningen i promemorian – att även 12 kap. 19 § tredje stycket UtlL bör upphävas. Frågan om när en utlänning som söker internationellt skydd har rätt att stanna kvar i landet regleras i artiklarna 10 och 68 i asylprocedurförordningen. I vissa situationer ges medlemsstaterna även utrymme att införa nationella undantag från dessa bestämmelser (se avsnitten 6.6 och 6.21 samt nedan i detta avsnitt). Eftersom det av asylprocedurförordningen, tillsammans med nationella kompletterande bestämmelser, följer när en utlänning som söker internationellt skydd har rätt att stanna kvar i Sverige delar regeringen den bedömning som Migrationsverket gör om att det saknas behov av att behålla den nationella regleringen om inhibition i verkställighetsärenden i 12 kap. 19 § tredje stycket UtlL. Paragrafen bör därför, i likhet med vad Migrationsverket förordar, upphävas i sin helhet. Det föranleder ändringar i 1 kap. 7 § och 14 kap. 5 § UtlL, som hänvisar till paragrafen. I 12 kap. 19 a § UtlL behandlas verkställighet av beslut när nya omständigheter har åberopats enligt 12 kap. 19 § samt en migrationsdomstols möjligheter att besluta om inhibition i de fall ett beslut att inte bevilja ny prövning överklagas. Bestämmelser om när en sökande har rätt att stanna i Sverige inom ramen för en efterföljande ansökan samt när en domstol har rätt att tillåta en sökande stanna kvar i landet i avvaktan på resultatet av ett överklagande regleras i artiklarna 10.4, 56 och 68 i asylprocedurförordningen (se avsnitt 6.6 respektive 6.21). Med hänsyn till detta bör även 12 kap. 19 a § UtlL upphävas. Migrationsverket anser – till skillnad mot bedömningen i promemorian – att också bestämmelserna i 12 kap. 19 b § UtlL om prövning av verkställighetshinder för utlänningar som av allmän domstol har utvisats på grund av brott bör upphävas. Som framgår av avsnitt 6.4 bedömer regeringen dock att den särskilda ordningen för utlänningar som utvisats för brott bör behållas. Därför bör även bestämmelserna om prövning vid verkställighetshinder för utlänningar som av allmän domstol har utvisats på grund av brott behållas. Viss anpassning av bestämmelserna bör dock ske, dels med anledning av att 12 kap. 19 § UtlL föreslås upphävas, dels så att bestämmelserna i fråga om ansökan om skydd tar sikte på en ansökan om internationellt skydd i stället för, som i dag, en ansökan om uppehållstillstånd på grund av skyddsbehov. Anpassning bör också ske så att bestämmelserna inte begränsas till om en ansökan om internationellt skydd inte tidigare prövats under utlänningens vistelse i Sverige. Detta med anledning av att ordningen med efterföljande ansökningar enligt asylprocedurförordningen inte är begränsad till om en ansökan om internationellt skydd tidigare prövats i den aktuella medlemsstaten, utan det räcker att ett slutligt beslut har fattats om en tidigare ansökan (artikel 3 och 55.2 i asylprocedurförordningen). Förvaltningsrätten i Luleå anser – mot bakgrund av definitionerna av begreppen efterföljande ansökan och slutligt beslut i artikel 3 i asylprocedurförordningen – att det är oklart om reglerna om efterföljande ansökningar i asylprocedurförordningen ska tillämpas när en tidigare ansökan har prövats enligt utlänningslagen. Som redogörs för ovan är en efterföljande ansökan en ytterligare ansökan om internationellt skydd som görs i någon medlemsstat efter det att ett slutligt beslut har fattats om en tidigare ansökan. Ett slutligt beslut är i sin tur ett beslut om huruvida en tredjelandsmedborgare eller statslös person ska beviljas flyktingstatus eller status som subsidiärt skyddsbehövande enligt skyddsgrundsförordningen och som inte längre kan bli föremål för rättsmedel i enlighet med asylprocedurförordningen eller har vunnit laga kraft i enlighet med nationell rätt (artikel 3.8 i asylprocedurförordningen). Enligt artikel 41 i skyddsgrundsförordningen ska det omarbetade skyddsgrundsdirektivet upphöra att gälla med verkan från och med den 12 juni 2026, samma dag som skyddsgrundsförordningen börjar tillämpas. Artikeln anger vidare att hänvisningar till det upphävda direktivet ska anses som hänvisningar till skyddsgrundsförordningen och ska läsas i enlighet med jämförelsetabellen i bilaga II. Regeringen bedömer att artikel 41 i skyddsgrundförordningen innebär att även beslut som meddelats enligt utlänningslagen om huruvida en tredjelandsmedborgare eller statslös person ska beviljas status som flykting eller alternativt skyddsbehövande, som har sin grund i det omarbetade skyddsgrundsdirektivet, får anses vara ett sådant slutligt beslut som avses i artikel 3.8 i asylprocedurförordningen. Detta innebär i sin tur att ansökningar som tidigare prövats enligt utlänningslagen omfattas av asylprocedurförordningens regler om efterföljande ansökningar från och med 12 juni 2026. Detta förutsätter dock att den nya efterföljande ansökan görs den 12 juni 2026 eller senare, i enlighet med bestämmelserna om ikraftträdande och tillämpning i artikel 79 i asylprocedurförordningen (se avsnitt 16 om ikraftträdande- och övergångsbestämmelser). Undantag från rätten att stanna kvar i Sverige efter beslut om en efterföljande ansökan Efter att den beslutande myndigheten har fattat beslut i ett ärende om internationellt skydd har sökanden, eller i förekommande fall den som är föremål för ett återkallande av internationellt skydd, som huvudregel rätt att stanna kvar på medlemsstaternas territorium till dess att tidsfristen inom vilken de kan utöva rätten till ett effektivt rättsmedel inför en domstol i första instans har löpt ut. Har de utövat denna rätt inom utsatt tid har de också rätt att stanna kvar i avvaktan på resultatet av överklagandet (artikel 68.2). I artikel 68.3 i förordningen regleras vissa undantag från denna rätt, bl.a. har personen som utgångspunkt inte rätt att stanna kvar om den behöriga myndigheten har fattat ett beslut om att avslå en efterföljande ansökan som ogrundad eller uppenbart ogrundad (om dessa artiklar och överklagandets suspensiva verkan, se avsnitt 6.21). Enligt artikel 56 i asylprocedurförordningen får medlemsstaterna – utan att det påverkar tillämpningen av principen om non-refoulement – även medge undantag från den nu nämnda rätten att stanna kvar på deras territorium och göra ett undantag från artikel 68.5 d, om (a) en första efterföljande ansökan har lämnats in endast för att försena eller hindra verkställigheten av ett beslut som skulle leda till att sökanden omedelbart avlägsnas från den medlemsstaten och inte prövas vidare i enlighet med artikel 55.7, eller (b) en andra eller ytterligare efterföljande ansökan görs i någon medlemsstat efter ett slutligt beslut om att prövning av en tidigare efterföljande ansökan nekas eller att den avslås som ogrundad eller uppenbart ogrundad. Artikel 56 tar sikte på tiden från och med det att ett beslut har meddelats i fråga om efterföljande ansökan. Det kan jämföras med artikel 10.4 som möjliggör undantag från rätten att stanna kvar i Sverige under det administrativa förfarandet (se avsnitt 6.6) respektive artikel 68.6 som möjliggör undantag under tiden från och med då ett beslut om en efterföljande ansökan överklagas till domstol (se avsnitt 6.21). Bestämmelserna i artikel 56 innebär, i likhet med bestämmelserna i artikel 68.6, ett undantag från artikel 68.5 d i förordningen enligt vilken sökanden, eller den person som är föremål för ett återkallande av internationellt skydd, inte får avlägsnas från territoriet så länge som fristen för begäran till en domstol om tillåtelse att stanna kvar i Sverige inte har löpt ut, eller om en sådan begäran har lämnats in, i avvaktan på domstolens beslut. I avsnitt 6.21 föreslås att fristen för en sådan begäran ska vara en vecka. Trots att tillämpningsområdet för undantaget i artikel 56 därmed är tidsmässigt begränsat bedömer regeringen att undantaget kan få praktisk betydelse, exempelvis i situationer där verkställighet pågår. Som redogjorts för ovan avser de situationer som räknas upp i artikel 56 fall där det antingen rör sig om en första efterföljande ansökan som lämnats in enbart för att försena eller hindra verkställigheten, eller minst en andra efterföljande ansökan som lämnas in efter att tidigare efterföljande ansökningar antingen nekats prövning eller avslagits som ogrundade eller uppenbart ogrundade. Regeringen anser att det är angeläget att det i dessa situationer finns möjlighet att verkställa ett beslut om återvändande, avvisning eller utvisning utan att behöva invänta tidsfristen enligt artikel 68.5 d. Regeringen anser därför, i likhet med den bedömning som görs i promemorian men till skillnad mot bl.a. Asylrättscentrum och Institutet för mänskliga rättigheter, att möjligheten som ges att i enlighet med artikel 56 i nationell rätt föreskriva undantag från rätten att stanna kvar i Sverige efter beslut om en efterföljande ansökan bör nyttjas. Regeringen anser inte, som några remissinstanser är inne på, att en tillämpning av undantaget i artikel 56 medför sådana risker för rättssäkerheten att det av den anledningen finns skäl att avstå från att nyttja undantaget. Som framgår ovan är det aktuella undantaget begränsat till vissa speciella situationer. Det följer även av artikel 56 att undantaget endast får tillämpas i de fall det inte påverkar tillämpningen av principen om non-refoulement. Det innebär att en bedömning av om förutsättningarna för undantag är uppfyllda, inklusive att det inte är fråga om en situation som skulle strida mot non-refoulement, måste göras i varje enskilt fall. Om det råder tvivel om att kriterierna är uppfyllda kan undantaget inte tillämpas. Regeringen vill i sammanhanget även framhålla, i likhet med vad som anförs i avsnitt 6.6, att möjligheten för medlemsstaterna att föreskriva undantag i de nu aktuella fallen följer av asylprocedurförordningen. Utgångspunkten är därmed att det är förenligt med såväl Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna som andra internationella åtaganden att införa ett sådant undantag. Det är även sökanden, på motsvarande sätt som i dag, som är den som ska göra sitt behov av internationellt skydd sannolikt. Därtill gäller Migrationsverkets utredningsskyldighet. För enskilda som omfattas av undantaget kan förslaget innebära att ett beslut som de har fått om återvändande, avvisning eller utvisning får verkställas vid en tidigare tidpunkt jämfört med vad som är fallet i dag. Regeringen bedömer dock sammantaget att det är både en lämplig och proportionerlig ordning. Att förordningens möjligheter att föreskriva om undantag från rätten att vistas i landet nyttjas ligger även i linje med utgångspunkten att svenska nationella bestämmelser om internationellt skydd inte ska vara mer förmånliga än vad EU-rätten kräver. Den nya bestämmelsen bör, i likhet med de överväganden som görs i avsnitt 6.6, utformas som ett undantag från huvudregeln i förordningen. En sådan nationell undantagsbestämmelse får rättsverkan genom att ett beslut om avvisning, utvisning eller återvändande kan verkställas direkt. I de fall en domstol meddelar ett beslut som tillåter att utlänningen stannar kvar får dock verkställighet inte ske förrän beslutet har upphört att gälla eller målet har avgjorts av domstolen. Förvaltningsrätten i Luleå undrar om avsikten är att bedömningen ska ske i form av ett formlöst ställningstagande eller ett särskilt beslut samt om ett sådant beslut i så fall ska vara överklagbart. Asylprocedurförordningen ställer inga krav på förfarandet för tillämpningen av undantagen i artikel 56. Regeringen anser att bedömningen av om kriterierna för att tillämpa undantagen är uppfyllda bör kunna ingå i ett beslut om återvändande, när ett sådant beslut meddelas i samband med beslutet om den efterföljande ansökan. I andra fall anser regeringen, i likhet med bedömningen i avsnitt 6.21, att frågan om formen för ett eventuellt ställningstagande av om kriterierna är uppfyllda bör utvecklas genom rättstillämpningen utifrån allmänna förvaltningsrättsliga principer. Detsamma gäller frågan huruvida ett sådant ställningstagande är överklagbart. Säkra länder Regeringens förslag Definitionen av begreppet säkert ursprungsland i utlänningslagen ska tas bort. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska, utöver förteckning över säkra ursprungsländer, även få meddela föreskrifter om förteckning över säkra tredjeländer. Promemorians förslag Promemorians förslag överensstämmer delvis med regeringens. I promemorian föreslås även ett förtydligande i utlänningslagen om att det med begreppen säkert tredjeland och säkert ursprungsland i utlänningslagen avses samma sak som i asylprocedurförordningen. Remissinstanserna De flesta remissinstanser uttalar sig inte särskilt över förslagen. Svenska Röda Korset är kritiskt till förslaget om att det på nationell nivå ska vara möjligt att fastställa säkra ursprungsländer och säkra tredjeländer. Att utöka användningen av säkra länder och tillämpa nationella listor, trots att EU-rätten inte kräver detta, ökar enligt Svenska Röda Korset bl.a. risken för avvisningar till länder där den enskilde saknar reell möjlighet att få skydd och beslut i strid med principen om non-refoulement. Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas, transpersoners, queeras och intersexpersoners rättigheter (RFSL) framhåller vikten av att en individuell prövning görs även om ett land enligt bestämmelserna i asylprocedurförordningen anses säkert. RFSL ser en risk för att i synnerhet sårbara personer med skyddsbehov, exempelvis på grund av hbtqi-skäl, kan komma att skickas till tredjeländer som enligt asylprocedurförordningens definition kan bedömas som “säkra” t.ex. enbart på grund av att de har ratificerat Genèvekonventionen. Enligt RFSL är det av yttersta vikt att säkerställa att Sverige fortsatt gör individuella prövningar och använder tillgänglig, relevant och aktuell landinformation för bedömningen av om ett land är säkert för en sökande. Skälen för regeringens förslag Artiklarna 57–64 i asylprocedurförordningen innehåller bestämmelser om s.k. säkra länder. Bestämmelserna om säkra länder utgör verktyg för att snabbt kunna pröva vissa ansökningar om internationellt skydd. I artikel 57 anges under vilka förutsättningar ett tredjeland ska anses säkerställa ett effektivt skydd. Exempelvis anses ett tredjeland säkerställa ett effektivt skydd om landet har ratificerat och respekterar konventionen av den 28 juli 1951 angående flyktingars rättsliga ställning, kompletterad genom New York-protokollet av den 31 januari 1967 (Genèvekonventionen). Artiklarna 58 och 59 reglerar när ett tredjeland får betraktas som första asylland respektive säkert tredjeland. Genom tillämpning av bestämmelserna om första asylland och säkert tredjeland har medlemsstaterna möjlighet att neka prövning av en ansökan om internationellt skydd (artikel 38.1 a och b, se även avsnitt 6.12 för överväganden om att i enlighet med artikel 38.1 bemyndiga beslutande myndighet att neka sådan prövning). I artikel 61 regleras begreppet säkert ursprungsland. En central fråga vid bedömningen av om en ansökan om internationellt skydd är välgrundad är sökandens möjlighet till skydd i det egna ursprungslandet. Begreppet säkert ursprungsland har bedömts utgöra ett viktigt verktyg för att få till stånd en snabb prövning av ansökningar som sannolikt är ogrundade. I asylprocedurförordningen anges därför gemensamma kriterier för att fastställa tredjeländer som säkra ursprungsländer i syfte att stärka tillämpningen av säkert ursprungsland (jfr skäl 79). Bestämmelserna om första asylland och säkert tredjeland i artiklarna 57–59 är direkt tillämpliga. Begreppen förekommer inte i utlänningslagen. Däremot finns bestämmelser med delvis motsvarande innebörd i 5 kap. 1 b § första stycket 2 och 3 UtlL (jfr prop. 2016/17:17 s. 72 och 73). I avsnitt 6.12 föreslås att bestämmelserna i 5 kap. 1 b § UtlL ska ändras. Asylprocedurförordningens bestämmelser om första asylland och säkert tredjeland bedöms inte medföra behov av ytterligare ändringar än de som föreslås i det nämnda avsnittet. När det gäller säkert ursprungsland finns en definition av det begreppet i 1 kap. 6 a § första stycket UtlL. Eftersom även bestämmelserna om säkert ursprungsland i förordningen är direkt tillämpliga bör definitionen i utlänningslagen tas bort. I artiklarna 60, 62 och 63 finns bestämmelser om fastställande av ett tredjeland som säkert tredjeland eller som säkert ursprungsland på unionsnivå. Möjligheten att på unionsnivå fastställa förteckningar över säkra tredjeländer och säkra ursprungsländer syftar till att öka konvergensen i tillämpningen av ordningen med säkra länder. Medlemsstaterna har dock även möjlighet att behålla eller införa lagstiftning som gör det möjligt att nationellt fastställa säkra tredjeländer eller säkra ursprungsländer utöver de som fastställs på unionsnivå. Detta följer av artikel 64.1 i förordningen. I dag finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om en förteckning över säkra ursprungsländer (1 kap. 6 a § andra stycket UtlL). Det är Migrationsverket som har i uppgift att ta fram en sådan förteckning samt som har ansvar för att regelbundet se över situationen i de länder som tagits upp på förteckningen. Om ett land inte längre bedöms vara ett säkert ursprungsland ska det omedelbart tas bort från förteckningen. Migrationsverket ska underrätta Europeiska kommissionen om vilka länder som finns med på förteckningen (4 kap. 2 a och 2 b §§ UtlF). Någon motsvarande möjlighet beträffande säkra tredjeländer finns inte i dag. Regeringen delar bedömningen i promemorian att det även fortsatt bör vara möjligt för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om förteckning över säkra ursprungsländer. Som föreslås i promemorian bör en sådan möjlighet även införas i fråga om säkra tredjeländer. Att det finns en viss flexibilitet på nationell nivå bedöms nödvändigt för en ändamålsenlig och aktuell tillämpning av bestämmelserna om säkra länder. Genom nationella förteckningar över säkra ursprungsländer och säkra tredjeländer möjliggörs även en snabbare prövning av ansökningar om internationellt skydd i fler fall. Att möjligheten att ha en nationell förteckning finns kvar, och utökas, bör således kunna bidra till att asylförfarandet effektiviseras och förenklas. I promemorian föreslås att det också förs in en upplysning om att asylprocedurförordningen innehåller bestämmelser om fastställande av säkra tredjeländer respektive säkra ursprungsländer på nationell nivå. Lagrådet föreslår att upplysningsbestämmelsen utgår. Regeringen följer Lagrådets förslag. Regeringen ser, till skillnad mot bedömningen i promemorian, inte heller behov av ett förtydligande i utlänningslagen om att det med begreppen säkert tredjeland och säkert ursprungsland i lagen avses samma sak som i asylprocedurförordningen. Behovet av ändringar på förordningsnivå i fråga om första asylland, säkert tredjeland och säkra ursprungsländer kommer att hanteras i förordningsarbetet. Med anledning av synpunkterna från Svenska Röda Korset och RFSL vill regeringen betona att tillämpningen av säkra länder ska följa asylprocedurförordningens bestämmelser, som är direkt tillämpliga. Som framgår ovan föreskriver förordningen bl.a. under vilka förutsättningar som ett tredjeland kan anses vara ett första asylland, ett säkert tredjeland eller ett säkert ursprungsland. Förordningen föreskriver vidare att begreppen första asylland, säkert tredjeland och säkert ursprungsland endast får tillämpas inom ramen för en individuell bedömning samt att fastställandet av säkra tredjeländer och säkra ursprungsländer ska grunda sig på ett urval av relevanta och tillgängliga informationskällor, bl.a. information från medlemsstater, asylbyrån, Europeiska utrikestjänsten, FN:s flyktingkommissariat, Europarådet och andra berörda internationella organisationer (artiklarna 58, 59 och 61). Regeringen delar därför inte remissinstanserna oro för att tillämpningen av bestämmelserna om säkra länder kommer att medföra en ökad risk för att personer kommer att stå utan skydd. Återkallelse av internationellt skydd Regeringens förslag Hittillsvarande bestämmelser i utlänningslagen om kommunicering i ärenden om återkallelse av statusförklaring ska upphävas. Promemorians förslag Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna Av de remissinstanser som yttrar sig särskilt över förslaget är det ingen som invänder mot att bestämmelserna om kommunicering vid återkallelse av statusförklaring upphävs. Förvaltningsrätten i Luleå efterfrågar dock en djupare analys när det gäller konsekvenserna av de materiella skillnader som finns mellan dagens bestämmelser om återkallande av internationellt skydd och bestämmelserna om detta i asylprocedurförordningen och skyddsgrundsförordningen. Lunds universitet anser i sin tur att det är oklart hur förfarandet om återkallelse enligt artikel 65 i asylprocedurförordningen förhåller sig till frågan om förlängning av uppehållstillstånd och menar att den svenska lagstiftaren behöver göra överväganden i denna fråga. Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas, transpersoners, queeras och intersexpersoners rättigheter (RFSL) framför invändningar mot hur återkallelseärenden inleds och hanteras enligt gällande rätt och förutsätter bl.a. att regeringen vidtar åtgärder för att säkerställa att återkallelse framöver sker på lagliga, förutsebara och rättssäkra grunder och i enlighet med asylprocedurförordningen. Skälen för regeringens förslag I artikel 65 i asylprocedurförordningen finns bestämmelser om när den beslutande myndigheten dvs. Migrationsverket (se avsnitt 6.4) ska inleda en utredning om återkallande av internationellt skydd. Artikel 66 i förordningen innehåller förfaranderegler för återkallande av internationellt skydd. Artikel 66.1 föreskriver bl.a. att den berörda personen ska underrättas skriftligen om att hans eller hennes rätt att betraktas som en person som beviljats internationellt skydd håller på att omprövas och skälen för en sådan omprövning samt informeras om skyldigheten att samarbeta. Vidare ska bl.a. personen ges möjlighet att i en skriftlig förklaring ange sina skäl till att hans eller hennes internationella skydd inte bör återkallas. Av artikel 66.3 följer bl.a. att beslutet att återkalla det internationella skyddet ska lämnas skriftligen så snart som möjligt samt att de faktiska och rättsliga skälen för återkallandet ska anges i beslutet och information om på vilket sätt beslutet kan överklagas och de relevanta tidsfristerna ska lämnas skriftligen. Enligt artikel 66.6 ska förfarandereglerna enligt artikel 66 inte tillämpas om tredjelandsmedborgaren eller den statslösa personen otvetydigt avsäger sig sitt erkännande som en person som beviljats internationellt skydd (artikel 66.6 a), har blivit medborgare i en medlemsstat (artikel 66.6 b), eller senare har beviljats internationellt skydd i en annan medlemsstat (artikel 66.6 c). Artiklarna 65 och 66 i asylprocedurförordningen om återkallelse av internationellt skydd är direkt tillämpliga. Den nuvarande svenska regleringen i 13 kap. 9 a § UtlL genomför delvis det omarbetade asylprocedurdirektivets förfaranderegler om återkallande av internationellt skydd, som i vissa delar också motsvarar bestämmelserna i asylprocedurförordningen. Av de svenska bestämmelserna följer att en utlänning ska underrättas när Migrationsverket inleder ett ärende om återkallelse av statusförklaring och att en sådan förklaring inte får återkallas utan att utlänningen har getts möjlighet att yttra sig. Eftersom bestämmelserna i artikel 66 om Migrationsverkets underrättelseskyldighet och en utlännings rätt att yttra sig är direkt tillämpliga bör de nuvarande bestämmelserna i 13 kap. 9 a § UtlL tas bort. Förvaltningsrätten i Luleå och Lunds universitetet efterfrågar en närmare analys av, och vissa klargöranden kring, asylprocedurförordningens bestämmelser om återkallelse av internationellt skydd. Bestämmelserna i artiklarna 65 och 66 i asylprocedurförordningen är, som konstateras ovan, direkt tillämpliga. Asylprocedurförordningen gäller som lag i Sverige och det är tillämparen, i första hand Migrationsverket som ansvarar för att tolka och tillämpa bestämmelserna i förordningen, med vägledning ytterst från EU-domstolens praxis. Frågor kopplade till tolkningen och tillämpningen av asylprocedurförordningens bestämmelser om återkallelse av internationellt skydd, inklusive hur bestämmelser förhåller sig till varandra samt eventuella materiella skillnader jämfört med gällande rätt, bör därför lämpligen besvaras i tillämpningen. Regeringen ser inte något behov av ytterligare åtgärder från lagstiftarens sida med anledning asylprocedurförordningens bestämmelser om återkallelse av internationellt skydd, utöver det förslag som lämnas i detta avsnitt. När det gäller skyddsgrundsförordningens bestämmelser om återkallelse av internationellt skydd behandlas dessa i avsnitt 7.2. Rätten till effektivt rättsmedel Regeringens förslag Beslut som anges i artikel 67.1 och 67.2 i asylprocedurförordningen ska få överklagas till en migrationsdomstol i enlighet med vad som föreskrivs i förordningen. Beslut om att återkalla internationellt skydd i de fall som avses i artikel 66.6 i förordningen, dvs. när tredjelandsmedborgaren eller den statslösa personen otvetydigt avsäger sig sitt erkännande som en person som beviljats internationellt skydd, har blivit medborgare i en medlemsstat eller senare har beviljats internationellt skydd i en annan medlemsstat, ska inte få överklagas. Hittillsvarande bestämmelser om rätten att överklaga Migrationsverkets beslut i fråga om statusförklaring och beslut att avvisa en asylansökan ska upphävas. Utlänningslagens bestämmelser om nöjdförklaring ska inte gälla en utlänning som har rätt att överklaga beslut om avvisning, utvisning eller återvändande enligt asylprocedurförordningen. Regeringens bedömning Den nuvarande instansordningen med två domstolsinstanser för ärenden om internationellt skydd bör behållas. Promemorians förslag och bedömning Promemorians förslag och bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna Institutet för mänskliga rättigheter och Sveriges advokatsamfund avstyrker förslaget om att införa ett undantag från rätten till effektivt rättsmedel i enlighet med artikel 67.1 andra stycket i asylprocedurförordningen. Institutet för mänskliga rättigheter framhåller det är av stor betydelse att möjligheten att överklaga finns i de fall där felaktigheter uppstått och att rätten till domstolsprövning är en grundläggande rättighet enligt artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och artikel 13 i Europakonventionen. Även Sveriges advokatsamfund framhåller att rätten till en domstolsprövning är en grundläggande rättighet både i förhållande till stadgan och Europakonventionen samt vidare att rätten är av central betydelse i en demokratisk rättsstat. Advokatsamfundet anser att rättsområdets karaktär och de konsekvenser som kan uppstå för den enskilde om beslut inte kan prövas fullt ut, är skäl för att inte nyttja möjligheten att vissa beslut inte ska kunna överklagas. När det gäller bedömningen att den nuvarande instansordningen ska behållas instämmer Institutet för mänskliga rättigheter i bedömningen. I övrigt yttrar sig ingen remissinstans särskilt över förslagen eller bedömningen. Skälen för regeringens förslag och bedömning Rätt till effektivt rättsmedel mot beslut som räknas upp i artikel 67.1 och 67.2 i asylprocedurförordningen I artikel 67 i asylprocedurförordningen finns bestämmelser om rätt till effektivt rättsmedel. Enligt artikel 67.1 första stycket ska sökande och personer som är föremål för återkallande av internationellt skydd ha rätt till ett effektivt rättsmedel inför domstol mot (a) ett beslut om att neka prövning av en ansökan, (b) ett beslut om att avslå en ansökan som ogrundad eller uppenbart ogrundad med avseende på både flyktingstatus och status som subsidiärt skyddsbehövande, (c) ett beslut om att avslå en ansökan som implicit återkallad, (d) ett beslut om att återkalla internationellt skydd, (e) beslut om återvändande som utfärdats i enlighet med artikel 37 i förordningen. Enligt artikel 67.2 ska personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande även ha rätt till ett effektivt rättsmedel mot beslut som innebär att deras ansökan betraktas som ogrundad med avseende på flyktingstatus. Nu nämnda bestämmelser i asylprocedurförordningen om rätt till effektivt rättsmedel mot vissa beslut om internationellt skydd är direkt tillämpliga. Motsvarande svenska bestämmelser om rätt att överklaga Migrationsverkets beslut i fråga om statusförklaring eller om återkallelse av statusförklaring (14 kap. 6 § UtlL) och beslut att avvisa en asylansökan med tillämpning av 5 kap. 1 b § eller 1 c § andra stycket (14 kap. 14 a § UtlL) bör därför upphävas. Även frågan om rätt till domstolsprövning av beslut om återvändande som meddelats med stöd av artikel 37 i asylprocedurförordningen regleras direkt av artikel 67.1. För andra beslut om avvisning eller utvisning i ärenden om internationellt skydd kommer dock utlänningslagens bestämmelser att gälla. Det innebär att t.ex. beslut om avvisning eller utvisning som fattas under det administrativa förfarandet (se avsnitt 6.6) samt beslut om avvisning eller utvisning som meddelas i samband med ett beslut om att återkalla internationellt skydd (se avsnitt 6.18) kommer att kunna överklagas till en migrationsdomstol i enlighet med 14 kap. 3 § UtlL. Beslut som enligt asylprocedurförordningen får överklagas bör i övrigt följa gällande svensk processordning för migrationsmål. Detta innebär bl.a. att beslut bör få överklagas till en migrationsdomstol. Undantag från rätten att överklaga beslut om att återkalla internationellt skydd i vissa fall Enligt artikel 67.1 andra stycket i asylprocedurförordningen får medlemsstaterna – genom undantag från artikel 67.1 d – föreskriva i sin nationella rätt att de fall som avses i artikel 66.6 inte ska kunna överklagas. Det handlar om fall där tredjelandsmedborgaren eller den statslösa personen otvetydigt avsäger sig sitt erkännande som en person som beviljats internationellt skydd (artikel 66.6 a), har blivit medborgare i en medlemsstat (artikel 66.6 b) eller senare har beviljats internationellt skydd i en annan medlemsstat (artikel 66.6 c). Institutet för mänskliga rättigheter och Sveriges advokatsamfund anser, till skillnad mot den bedömning som görs i promemorian, att möjligheten att undanta rätten till effektivt rättsmedel i de aktuella fallen inte bör nyttjas. Regeringen konstaterar att det rör sig om undantag i fall då det på olika sätt står klart att frågan om internationellt skydd inte längre är aktuell. Eftersom frågan om internationellt skydd i de aktuella situationerna får anses förfallen, bedömer regeringen att det inte föreligger något beaktansvärt behov av ett effektivt rättsmedel mot ett beslut om att återkalla internationellt skydd i dessa fall. Att utnyttja förordningens möjlighet till undantag kan dessutom bidra till att förfarandet för att återkalla internationellt skydd i de aktuella fallen kan avslutas snabbare, utan att rättssäkerheten i sig äventyras. Det kan i sin tur möjliggöra en mer ändamålsenlig användning av domstolarnas resurser. Att nyttja möjligheten till undantag ligger även i linje med utgångspunkten att svenska nationella bestämmelser om internationellt skydd inte ska vara mer förmånliga än vad EU-rätten. Sammantaget anser regeringen därför – till skillnad mot Institutet för mänskliga rättigheter och Sveriges advokatsamfund – att möjligheten att i svensk rätt införa undantag från rätten till effektivt rättsmedel i de fall som avses i artikel 66.6 i förordningen bör nyttjas. Utlänningslagens bestämmelser om nöjdförklaring ska anpassas Enligt 15 kap. 1 § UtlL kan en utlänning som har rätt att överklaga ett beslut om avvisning eller utvisning förklara att han eller hon avstår från att överklaga beslutet eller domen i den delen (nöjdförklaring). I 15 kap. 2 § UtlL preciseras vilken myndighet eller domstol som är behörig att ta emot en nöjdförklaring och vad som i övrigt krävs för att nöjdförklaringen ska bli giltig. Av 15 kap. 3 § UtlL framgår vilka verkningar en nöjdförklaring har, bl.a. att en nöjdförklaring inte kan återkallas och medför att utlänningen inte längre kan överklaga beslutet. I asylprocedurförordningen regleras inte – till skillnad från det omarbetade asylprocedurdirektivet – en möjlighet att i nationell rätt föreskriva ett särskilt förfarande om avstående från rätten att överklaga beslut. Utlänningslagens bestämmelser om nöjdförklaring bör därför anpassas så att de inte omfattar utlänningar vars beslut om avvisning, utvisning eller återvändande får överklagas enligt artikel 67 i asylprocedurförordningen. Den nuvarande instansordningen bör behållas Den svenska instansordning med två domstolsinstanser för migrationsrättsliga ärenden, däribland ärenden om internationellt skydd, avviker från vad som i allmänhet gäller inom förvaltningsprocessen med tre domstolsinstanser; förvaltningsrätt, kammarrätt och Högsta förvaltningsdomstolen. Instansordningen med två domstolsinstanser framgår av 16 kap. 9 § UtlL som bl.a. föreskriver att en migrationsdomstols beslut överklagas till Migrationsöverdomstolen och att Migrationsöverdomstolens beslut inte får överklagas. Asylprocedurförordningen ställer endast krav på att Migrationsverkets beslut ska kunna överprövas i en domstolsinstans. I promemorian konstateras att det fortsatt finns behov av att det skapas enhetlig svensk praxis inom rättsområdet. Regeringen delar den bedömningen och anser, i likhet med Institutet för mänskliga rättigheter, att den nuvarande instansordningen med två domstolsinstanser bör behållas. Överklagandefrister Regeringens förslag Ett överklagande av ett beslut som avses i artikel 67.7 a i asylprocedurförordningen ska ha kommit in till den beslutande myndigheten inom en vecka från den dag då den som överklagar fick del av beslutet. För beslut som avses i artikel 67.7 b i förordningen ska motsvarande överklagandefrist vara tre veckor. Regeringens bedömning Överklagandefristen till Migrationsöverdomstolen bör vara tre veckor. Promemorians förslag och bedömning Promemorians förslag och bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna De flesta remissinstanser yttrar sig inte särskilt över förslagen. Asylrättscentrum avstyrker dock förslaget om en veckas överklagandefrist för beslut som anges i artikel 67.7 a i asylprocedurförordningen. Asylrättscentrum framhåller att överklagandet i de aktuella situationerna saknar suspensiv verkan samt att sökanden enligt förslag i SOU 2025:31 inte kommer att ha ett offentligt biträde. För att den sökande ska ha tillgång till ett effektivt rättsmedel anser Asylrättscentrum att överklagandefristen i stället bör vara så lång som asylprocedurförordningen medger, dvs. tio dagar. Även Institutet för mänskliga rättigheter anser att fristen bör vara så lång som möjligt. Institutet anser att korta tidsfrister, särskilt i kombination med begränsad tillgång till juridisk rådgivning och ökade hinder för att stanna kvar under en överklagandeprocess, innebär en reell risk för att människor utvisas innan juridiska möjligheter uttömts. Enligt institutet kan detta strida mot rätten till effektivt rättsmedel enligt artikel 13 i Europakonventionen och artikel 47 i stadgan om de grundläggande rättigheterna. Sveriges advokatsamfund är kritiskt till förslagen och anser att de snäva överklagandetidsfrister som föreslås, i kombination med förslagen om offentligt biträde, riskerar att omöjliggöra för sökanden att tillgodogöra sig sina rättigheter. Advokatsamfundet framhåller att det juridiska stödet framför allt kommer att finnas i överklagandeprocessen. Kort tid för biträden att etablera kontakt med sin klient, gå igenom hela ärendet och upprätta överklagandet riskerar enligt advokatsamfundet att leda till en rättsosäker process. Även Svenska Röda Korset är kritiskt och framhåller att olika överklagandefrister skapar förvirring och ökar risken för rättsförluster. Diskrimineringsombudsmannen anser att förslaget om en veckas överklagandefrist utgör ett betydande avsteg från nu gällande rätt och rådande rättssäkerhetsgarantier, samt att det specifikt drabbar den som har en annan etnisk tillhörighet än svensk och som kommer hit för att söka skydd. Skälen för regeringens förslag och bedömning Särskilda bestämmelser om överklagandefrister för beslut enligt asylprocedurförordningen bör införas En nyhet i asylprocedurförordningen är att medlemsstaterna i sin nationella rätt ska föreskriva tidsfrister för överklagande av sådana beslut som anges i artikel 67.1. Detta framgår av artikel 67.7. I svensk rätt finns inte några specialbestämmelser om överklagandefrister för ärenden enligt utlänningslagen. Därför gäller de generella bestämmelser om tidsfrister för överklagande som finns i förvaltningslagen. I 44 § förvaltningslagen anges att ett överklagande av ett beslut ska ha kommit in till beslutsmyndigheten inom tre veckor från den dag då den som överklagar fick del av beslutet genom den myndigheten. Som framgår nedan i detta avsnitt innebär asylprocedurförordningens bestämmelser att tre veckors överklagandefrist inte kan behållas för alla migrationsärenden. Särskilda överklagandefrister för beslut som anges i artikel 67.7 i förordningen bör därför införas i utlänningslagen. En överklagandefrist om en vecka ska gälla för beslut enligt artikel 67.7 a i asylprocedurförordningen Av artikel 67.7 a i asylprocedurförordningen följer att det i nationell rätt ska föreskrivas en överklagandefrist om minst fem dagar och högst tio dagar i fråga om ett beslut om att neka en ansökan prövning eller ett beslut om att avslå en ansökan som implicit återkallad, som ogrundad eller som uppenbart ogrundad, om någon av de omständigheter som avses i artikel 42.1 eller 42.3 gällde vid tidpunkten för beslutet. När det gäller artikel 42.1 och 42.3 så reglerar dessa när ett påskyndat prövningsförfarande ska tillämpas. Förordningens bestämmelser innebär, som Diskrimineringsombudsmannen anför, ett avsteg från den överklagandefrist om tre veckor som gäller för migrationsmål i dag. Medlemsstaternas handlingsutrymme i detta avseende framgår tydligt av artikel 67.7 a genom att det är föreskrivs att tidsfristen ska vara minst fem dagar och högst tio dagar. Som konstateras i promemorian bör de beslut som anges i artikel 67.7 a regelmässigt av enkel karaktär och bör i normalfallet inte vara särskilt juridiskt komplicerade, även om det också inom denna kategori kan finnas komplicerade ärenden. I promemorian föreslås en överklagandefrist om sju dagar (en vecka) för dessa beslut. Asylrättscentrum och Institutet för mänskliga rättigheter anser att fristen i stället bör vara den enligt förordningen maximalt tillåtna, dvs. tio dagar. Regeringen är medveten om att längre överklagandefrister ger sökanden bättre möjlighet att förstå beslutet, rådgöra med rättslig rådgivare och formulera ett välgrundat överklagande. Tredjelandsmedborgare och statslösa som söker internationellt skydd och som inte bistås av en rättslig rådgivare under handläggningen av en ansökan kan också av olika anledningar ha större svårigheter att förstå beslutet och formulera ett överklagande, bl.a. med hänsyn till språkförståelsen. Detta gäller även om asylprocedurförordningen föreskriver att information om resultatet av beslutet ska lämnas på ett språk som sökanden förstår (artikel 36.3). I avsnitt 15 föreslås också, som Asylrättscentrum, Institutet för mänskliga rättigheter och Sveriges advokatsamfund är inne på, vissa förändringar i fråga om rätten till kostnadsfritt offentligt biträde, bl.a. att rätten till kostnadsfritt offentligt biträde under handläggningen av ansökan ska vara begränsad till sådan kostnadsfri rättslig rådgivning som asylprocedurförordningen föreskriver och att denna ska vara tidsbegränsad. En kortare överklagandefrist än tio dagar kan mot denna bakgrund uppfattas som väl kort. En alltför kort överklagandefrist riskerar också att s.k. ramöverklaganden, dvs. överklaganden där inga grunder för överklagandet anges, lämnas in i större utsträckning. Även om sökanden som regel kommer att ha rätt till rättsligt biträde i en överklagandeprocess kan nämnda förslag i fråga om begränsning av rätten till kostnadsfritt offentligt biträde innebära att det offentliga biträdet i en överklagandeprocess kan behöva mer tid för genomgång av ärendet, eftersom denne inte varit med under handläggningen av ansökan i samma utsträckning som i dag. Ramöverklaganden kräver ofta handläggningsåtgärder från domstolens sida som i sin tur tar domstolens resurser i anspråk. Som konstateras i promemorian är ramöverklaganden emellertid inte ovanliga ens med nuvarande överklagandefrist om tre veckor. Det kan därför ifrågasättas i vilken mån rättsväsendet och effektiviteten i asylförfarandet är betjänt av längre överklagandefrister – i detta fall en överklagandefrist om maximalt tio dagar jämfört med en något kortare frist. Som anförs inledningsvis i avsnittet är dessutom nu aktuella beslut regelmässigt av enklare karaktär. Det handlar alltså i normalfallet om ärenden med begränsad komplexitet. I sammanhanget är också de tidsfrister som gäller för prövningen av en ansökan inom ramen för ett gränsförfarande för asyl av betydelse. Ett gränsförfarande ska normalt avslutas inom tolv veckor från det att ansökan registreras till dess att sökanden inte längre har rätt att stanna kvar och inte tillåts stanna kvar (se avsnitt 6.15). Sökanden inom ramen för ett gränsförfarande har som huvudregel rätt att stanna kvar i landet i vart fall till dess att tidsfristen inom vilken de kan begära tillåtelse att stanna kvar i landet löpt ut och i avvaktan på domstolens beslut om huruvida sökanden ska tillåtas att stanna kvar (artikel 68). I fråga om ensamkommande barn gäller att de har rätt att stanna kvar i landet till dess att tidsfristen inom vilken de kan utöva rätten till ett effektivt rättsmedel inför en domstol i första instans har löpt ut och, om de har utövat denna rätt inom utsatt tid, i avvaktan på resultatet av överklagandet. Överklagandefristen till migrationsdomstolen räknas alltså in i tidsfristerna för gränsförfarandet. Överklagandefristens längd kan således ha betydelse för möjligheten att avsluta ett gränsförfarande inom föreskrivna tidsramar. Regeringen anser, mot bakgrund av det ovan anförda och till skillnad mot bl.a. Institutet för mänskliga rättigheter och Sveriges advokatsamfund, att även en tidsfrist i enlighet med det minimum om fem dagar som föreskrivs i asylprocedurförordningen i och för sig framstår som välavvägd med beaktande av behovet av ett snabbt asylförfarande och kraven på rättssäkerhet. Som Svenska Röda Korset är inne på kan dock olika överklagandefrister skapa osäkerhet kring vilka tidsfrister som faktiskt gäller. För att underlätta både för rättstillämpare och enskilda bör överklagandefristen därför så långt det är möjligt samordnas. I avsnitt 10.2 föreslås en överklagandefrist om en vecka för beslut om överföring enligt artikel 43 i asyl- och migrationshanteringsförordningen, vilket är den minsta överklagandefrist som får bestämmas enligt den rättsakten. Även om kortare överklagandefrist generellt sett inte bör införas har omständigheterna kring beslut enligt asyl- och migrationshanteringsförordningen sammantaget bedömts så speciella att en kortare frist föreslås. Den i promemorian föreslagna överklagandefristen om en vecka för nu aktuella beslut skulle alltså överensstämma med vad som föreslås i fråga om beslut om överföring enligt asyl- och migrationshanteringsförordningen, som också är beslut som regelmässigt bör vara av enklare karaktär och inte särskilt juridiskt komplicerade. Att samma överklagandefrist tillämpas för beslut av enklare karaktär bör kunna bidra till att minska risken för osäkerhet kring vilken överklagandefrist som gäller. Regeringen anser därför, i likhet med vad som föreslås i promemorian, att det i det här avseendet finns starka skäl att frångå den minsta överklagandefrist som föreskrivs i förordningen och i stället bestämma fristen vid överklagande till migrationsdomstol till en vecka. En sådan ordning bedöms förenlig med rätten till ett effektivt rättsmedel i artikel 47 i stadgan om de grundläggande rättigheterna och artikel 13 i Europakonventionen. I likhet med vad som gäller i dag bör överklagandet ges in till den myndighet som har fattat beslutet, dvs. till Migrationsverket. En överklagandefrist om tre veckor ska gälla för beslut enligt artikel 67.7 b i asylprocedurförordningen Av artikel 67.7 b i asylprocedurförordningen följer att det i fråga om alla andra fall, dvs. övriga beslut enligt artikel 67.1, ska föreskrivas en överklagandefrist om minst två veckor och högst en månad. Övriga beslut enligt artikel 67.1 kan vara av mycket skiftande karaktär. De kan vara av enkel beskaffenhet men också mycket komplicerade. I dag gäller som ovan nämns en överklagandefrist om tre veckor i ärenden enligt utlänningslagen (44 § förvaltningslagen). Den överklagandefristen är väl inarbetad. För att minska risken för såväl rättsförluster som ineffektiva asylförfaranden på grund av ett alltför snårigt regelverk är det fördelaktigt om överklagandefristerna i så stor utsträckning som möjligt kan vara enhetliga för migrationsärenden. En överklagandefrist i enlighet med det minimum som föreskrivs i förordningen skulle innebära en veckas kortare frist. Det kan ifrågasättas om den tidsvinsten – ställt mot intresset av att det ska vara lätt att göra rätt – är ett tillräckligt starkt skäl för att korta fristen. I promemorian görs bedömningen att övervägande skäl talar för att i denna del frångå den minsta frist om två veckor som föreskrivs i förordningen och i stället behålla den nuvarande överklagandefristen på tre veckor. Regeringen instämmer i den bedömningen. För att det ska vara tydligt för rättstillämparen och enskilda att olika frister gäller för de beslut som anges i artikel 67.1 i förordningen bör även överklagandefristen för nu aktuella beslut regleras i utlänningslagen. Särskilt om beslut om återvändande, avvisning eller utvisning När det gäller beslut om återvändande, avvisning eller utvisning som fattas i samband med ett beslut om internationellt skydd eller om att återkalla internationellt skydd, ska beslutet överklagas tillsammans med och inom samma tidsfrister som det relaterade beslutet. Detta följer direkt av artikel 67.1 tredje stycket i asylprocedurförordningen. Av artikeln följer vidare att om ett beslut om återvändande i stället utfärdas som en separat akt i enlighet med artikel 37 får det överklagas i separata rättsliga förfaranden. Inom det svenska asylförfarandet fattas inte beslut om återvändande i s.k. separat akt på det sätt som avses i artikel 37. En särskild överklagandefrist för återvändandebeslut i separat akt bör därför inte införas i nationell rätt. Överklagandefristen om tre veckor till Migrationsöverdomstolen bör behållas Artikel 67.7 i asylprocedurförordningen om överklagandefrister avser endast överklagande av beslut till första domstolsinstans, dvs. till migrationsdomstol. Överklagandefrister för högre domstolsinstans regleras inte i asylprocedurförordningen utan är en fråga för medlemsstaterna (jfr skäl 89). De tidsramar som uppställs i asylprocedurförordningen inkluderar inte en process i Migrationsöverdomstolen. En sökande eller en person som är föremål för ett återkallande av internationellt skydd kommer inte heller att ha rätt att stanna kvar i landet efter det att en migrationsdomstol har prövat överklagandet. Regeringen delar bedömningen som görs i promemorian att fristen för överklagande av en migrationsdomstols beslut till Migrationsöverdomstolen, i likhet med i dag, bör vara tre veckor. Detta kräver inga författningsåtgärder. Överklagandets suspensiva verkan Regeringens förslag Utlänningslagens hittillsvarande bestämmelser om beslut om avvisning med omedelbar verkställighet efter en ansökan om asyl ska upphävas. Även hittillsvarande bestämmelser om verkställighet av ett beslut om avvisning eller utvisning beträffande en utlänning som ansökt om uppehållstillstånd som flykting eller alternativt skyddsbehövande samt om inhibition av verkställighet i sådana fall ska upphävas. En begäran om tillåtelse att stanna kvar i Sverige i enlighet med artikel 68.5 a i asylprocedurförordningen, ska ha kommit in till migrationsdomstolen inom en vecka från den dag då utlänningen fick del av beslutet. En utlänning som har överklagat ett beslut om en efterföljande ansökan ska inte ha rätt att stanna kvar i Sverige i de situationer som anges i artikel 68.6 i asylprocedurförordningen, dvs. i vissa fall om överklagandet anses ha lämnats in enbart för att försena eller hindra verkställigheten av ett beslut om återvändande. Promemorians förslag Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna Av de remissinstanser som yttrar sig särskilt i denna del är flera kritiska till att ett överklagande, enligt asylprocedurförordningens direkt tillämpliga bestämmelser, kommer att sakna automatisk suspensiv verkan i flera situationer. När det gäller förslagen är Sveriges advokatsamfund kritiskt till att en begäran om tillåtelse att stanna kvar i Sverige i enlighet med artikel 68.5 a i asylprocedurförordningen ska ha kommit in till migrationsdomstolen inom sju dagar. Advokatsamfundet anser att de snäva tidsgränser som föreslås för att ansöka om bl.a. inhibition riskerar att omöjliggöra för den enskilde sökanden att kunna tillgodogöra sig sina rättigheter. Svenska Röda Korset, som är inne på samma linje, framhåller att förslaget om att ett överklagande i vissa fall inte ska ha omedelbar suspensiv verkan utan att den enskilde måste ansöka om detta inom sju dagar är en ny och problematisk ordning som riskerar att försvåra tillgången till en effektiv rättslig prövning. Advokatsamfundet framhåller vidare att det måste informeras om rätten att begära inhibition på ett tydligt vis. Även Institutet för mänskliga rättigheter lyfter behovet av tydliga informationsinsatser och anför att det i nationell rätt bör säkerställas sådana insatser i förhållande till möjligheten att begära inhibition. Asylrättscentrum avstyrker förslaget om att i nationell rätt nyttja möjligheten enligt artikel 68.6 i asylprocedurförordningen att föreskriva om undantag från rätten att stanna kvar i Sverige. Asylrättscentrum menar att det föreslagna undantaget sannolikt kommer få en begränsad praktisk tillämpning och att det saknas tillräckliga skäl för att införa en sådan ordning, särskilt med hänsyn till de rättssäkerhetsrisker som förslaget medför. Enligt Asylrättscentrum innebär förslaget risk för att avlägsnandebeslut verkställs innan en effektiv rättslig prövning har genomförts och att beslut kan komma att fattas i strid med principen om non-refoulement. Även Svenska Röda Korset är kritiskt till förslaget och framhåller att begränsningar i rätten att stanna kvar i landet under bl.a. överklagandeprocessen, tillsammans med förslag om kraftigt förkortade överklagandefrister, innebär en reell risk att personer utvisas innan domstolen hunnit pröva deras sak. Enligt Svenska Röda Korset undergräver detta rätten till ett effektivt rättsmedel och ökar risken för att beslut fattas i strid med principen om non-refoulement. Förvaltningsrätten i Luleå ifrågasätter i sin tur om det är nödvändigt och lämpligt att utnyttja möjligheten i artikel 68.6 i asylprocedurförordningen. Enligt domstolen rimmar en sådan ordning illa med migrationsdomstolarnas huvudsakliga uppgift att överpröva underinstansens beslut och riskerar också att innebära en mer komplicerad och resurskrävande bedömning än att ex officio pröva frågan om inhibition enligt artikel 68.4 i asylprocedurförordningen. Förvaltningsrätten efterfrågar vidare förtydliganden kring om begränsningen av vistelserätten är avsedd att ske genom ett formlöst ställningstagande eller genom ett särskilt beslut samt om ett sådant beslut i så fall ska vara överklagbart. Skälen för regeringens förslag Rätten att stanna kvar i Sverige under överklagandeprocessen I artikel 68 i asylprocedurförordningen finns bestämmelser om överklagandets suspensiva verkan. Enligt artikel 68.1 ska verkningarna av ett beslut om återvändande automatiskt och tillfälligt upphävas så länge som sökanden eller en person som är föremål för ett återkallande av internationellt skydd har rätt att stanna kvar eller tillåts att stanna kvar i enlighet med artikeln. Med beslut om återvändande i denna bestämmelse avses enligt regeringens tolkning såväl beslut om återvändande enligt artikel 37 i asylprocedurförordningen, som beslut om avvisning eller utvisning enligt utlänningslagen. Av artikel 68.2 framgår vidare att sökande och personer som är föremål för ett återkallande av internationellt skydd ska ha rätt att stanna kvar på medlemsstaternas territorium till dess att tidsfristen inom vilken de kan utöva rätten till ett effektivt rättsmedel inför en domstol i första instans har löpt ut och, om de har utövat denna rätt inom utsatt tid, i avvaktan på resultatet av överklagandet. Överklagandets suspensiva verkan avser alltså endast överklagandeprocessen i första domstolsinstans. Detta innebär i sin tur att beslut om återvändande, avvisning eller utvisning – för en utlänning som ansökt om internationellt skydd eller är föremål för ett återkallande av internationellt skydd – som huvudregel får verkställas först när en migrationsdomstol har avgjort frågan om internationellt skydd. Migrationsdomstolens avgörande behöver dock inte få laga kraft för att utlänningen ska kunna avlägsnas från Sverige. I artikel 68.3 regleras undantag från rätten att stanna kvar i landet under överklagandeprocessen. Undantagen avser bl.a. fall där myndigheten – inom ramen för ett påskyndat förfarande eller ett gränsförfarande – har beslutat att ansökan är ogrundad eller uppenbart ogrundad, eller att en efterföljande ansökan avslås som ogrundad eller uppenbart ogrundad. Undantagen avser också beslut om implicit återkallad ansökan samt i vissa särskilda fall även beslut att neka prövning av en ansökan eller att återkalla det internationella skyddet. Bestämmelserna innebär att ett överklagande, i de fall som räknas upp i artikeln, inte har suspensiv verkan. Flera remissinstanser är kritiska till att ett överklagande i flera situationer kommer att sakna automatisk suspensiv verkan. Bestämmelserna i artikel 68.1–68.3 är direkt tillämpliga. Vad remissinstanserna anför i denna del berörs därför inte närmare i propositionen. I svensk rätt finns bestämmelser som innebär att Migrationsverket, i fråga om beslut om avvisning efter en ansökan om asyl, får besluta om avvisning med omedelbar verkställighet om det är uppenbart att det inte finns grund för asyl och att uppehållstillstånd inte heller ska beviljas på någon annan grund (uppenbart ogrundad ansökan). Migrationsverket får också besluta om avvisning med omedelbar verkställighet om en asylansökan avvisas med stöd av 5 kap. 1 b § första stycket 1 eller 2 UtlL (8 kap. 19 § första stycket UtlL). I 8 kap. 19 § andra stycket UtlL föreskrivs när det får anses uppenbart att det inte finns grund för asyl. Bestämmelserna genomför delvis artikel 46.6 i det omarbetade asylprocedurdirektivet (prop. 2016/17:17 s. 91). Artikel 46.6 i det omarbetade asylprocedurdirektivet motsvarar i sin tur i huvudsak artikel 68.3 i asylprocedurförordningen. Eftersom artikel 68.3 är direkt tillämplig bör de nuvarande bestämmelserna om beslut om avvisning med omedelbar verkställighet efter en ansökan om asyl i 8 kap. 19 § första och andra styckena upphävas. Av 12 kap. 8 a § första och andra styckena UtlL framgår vidare att om en utlänning har ansökt om uppehållstillstånd som flykting eller som alternativt skyddsbehövande, får ett beslut om avvisning eller utvisning inte verkställas innan ansökan har prövats och då avslagits genom ett beslut som har fått laga kraft eller innan ett beslut att avvisa ansökan enligt 5 kap. 1 b § UtlL har fått laga kraft. Detta gäller dock inte om Migrationsverket har beslutat om omedelbar verkställighet enligt 8 kap. 19 § UtlL. Då gäller i stället att beslutet om avvisning som huvudregel får verkställas när ansökan om uppehållstillstånd har avslagits eller avvisats av Migrationsverket. Enligt 12 kap. 8 b § UtlL gäller inte 12 kap. 8 a § första stycket om en utlänning har utvisats på grund av brott. Då gäller i stället att beslutet om utvisning får verkställas när ansökan om uppehållstillstånd har avslagits eller avvisats av Migrationsverket. Även dessa bestämmelser bör utgå och, så som föreslås i promemorian, ersättas av en upplysning om att det i asylprocedurförordningen finns bestämmelser om när ett beslut om avvisning, utvisning eller återvändande i ärenden om internationellt skydd får verkställas. En migrationsdomstol får tillåta en utlänning att stanna kvar i Sverige Enligt artikel 68.4 i asylprocedurförordningen ska en domstol – i de undantagsfall som regleras i artikel 68.3 – ha befogenhet att på begäran från sökanden eller den person som är föremål för ett återkallande av internationellt skydd avgöra om utlänningen bör tillåtas att stanna kvar på medlemsstaternas territorium i avvaktan på resultatet av överklagandet. Svenska bestämmelser som till viss del motsvarar den regleringen finns i ovan nämnda 12 kap. 8 a § andra stycket UtlL. Bestämmelserna föreskriver att om ett beslut om avvisning överklagas – och en utlänning har ansökt om uppehållstillstånd som flykting eller som alternativt skyddsbehövande – ska den migrationsdomstol som ska pröva överklagandet pröva om verkställigheten av avvisningsbeslutet tills vidare ska avbrytas (inhibition). Beslutet om avvisning får inte verkställas innan denna prövning har gjorts. Eftersom bestämmelserna i artikel 68.4 om en domstols möjligheter att tillåta en utlänning stanna kvar under prövningen av frågan om internationellt skydd är direkt tillämpliga bör de nuvarande bestämmelserna om inhibition i 8 kap. 19 § andra stycket UtlL utgå. De bör av tydlighetsskäl ersättas av en upplysning om att det i artikel 68.4 i asylprocedurförordningen finns bestämmelser om när en migrationsdomstol får tillåta sökanden eller personen som är föremål för ett återkallande av internationellt skydd att stanna kvar i Sverige. Av artikel 68.4 framgår vidare att domstolen, i enlighet med nationell rätt, ska ha befogenhet att ex officio besluta i frågan om tillåtelse att stanna kvar i landet. I 28 § förvaltningsprocesslagen finns allmänna bestämmelser som ger domstol, inklusive migrationsdomstol, möjlighet att besluta att det överklagade beslutet, om det annars skulle gälla omedelbart, tills vidare inte ska gälla (inhibition) och även i övrigt besluta rörande saken (interimistiskt beslut). Bestämmelserna innebär även en möjlighet för domstolen att fatta sådana beslut ex officio. Regeringen bedömer att den allmänna regleringen uppfyller asylprocedurförordningens krav på en nationell reglering om beslut ex officio. Därmed saknas behov av ytterligare författningsåtgärder med anledning av artikel 68.4. I artikel 68.5 regleras vissa förfarandegarantier och i vilka situationer en sökande eller person som är föremål för ett återkallande av internationellt skydd inte ska avlägsnas. Av artikel 68.5 a framgår att sökanden eller den person som är föremål för ett återkallande av internationellt skydd ska ges en tidsfrist på minst fem dagar från den dag då beslutet delgavs honom eller henne för att begära tillåtelse att stanna kvar på territoriet i avvaktan på resultatet av överklagandet. Enligt artikel 68.5 d ska utlänningen i sin tur inte avlägsnas från den ansvariga medlemsstatens territorium (i) så länge som tidsfristen för begäran till en domstol om tillåtelse att stanna kvar inte har löpt ut, eller (ii) om utlänningen har begärt tillåtelse att stanna kvar inom den fastställda tidsfristen, i avvaktan på domstolens beslut om huruvida sökanden eller den person som är föremål för ett återkallande av internationellt skydd ska tillåtas att stanna kvar på territoriet. Regeringen delar bedömningen i promemorian att det med hänsyn till rättssäkerhetsaspekter och behovet av ett enkelt och effektivt asylförfarande finns skäl att i nationell rätt reglera den tidsfrist som ska gälla för att framställa en begäran om tillåtelse att stanna kvar i landet i enlighet med artikel 68.5 a. Regeringen anser vidare, i likhet med bedömningen i promemorian men till skillnad mot Sveriges advokatsamfund och Svenska Röda Korset, att fristen för att framställa en sådan begäran bör bestämmas till en vecka och att en bestämmelse med den innebörden bör införas i utlänningslagen. Fristen överensstämmer därmed med fristen på en vecka för att begära inhibition enligt asyl- och migrationshanteringsförordningen (se avsnitt 10.2). Bestämmelserna i artikel 68.5 är i övrigt direkt tillämpliga och medför inget behov av författningsåtgärder. Som Sveriges advokatsamfund och Institutet om mänskliga rättigheter lyfter är det viktigt att enskilda får tydlig information om bl.a. tidsfristen för att framställa en begäran om tillåtelse att stanna kvar i landet. Regeringen konstaterar att artikel 68.5 e i asylprocedurförordningen föreskriver att sökanden, eller den person som är föremål för ett återkallande av internationellt skydd, i god tid ska informeras om sina rättigheter enligt artikel 68.5. Detta omfattar bl.a. information om tidsfristen för att framställa en begäran om tillåtelse att stanna kvar i landet. Undantag från rätten att stanna kvar i Sverige efter överklagande av beslut om en efterföljande ansökan I artikel 68.6 ges medlemsstaterna möjlighet att vid efterföljande ansökningar, med avvikelse från punkt 5 d, införa nationella bestämmelser som innebär att sökanden inte ska ha rätt att stanna kvar i landet under tidsfristen för att begära tillåtelse att stanna kvar i landet. Undantaget från rätten att stanna kvar gäller endast i fråga om efterföljande ansökningar och får endast tillämpas under förutsättning att principen om non-refoulement respekteras, samt då överklagandet anses ha lämnats in enbart för att försena eller hindra verkställigheten av ett beslut om återvändande som skulle leda till att sökanden omedelbart avlägsnas från medlemsstatens territorium. Undantaget tar alltså sikte på fall där det är fråga om ett missbruk av rätten att överklaga. Undantagsbestämmelsen i artikel 68.6, som tar sikte på tiden från och med då ett beslut om en efterföljande ansökan överklagas till domstol, innebär ett undantag från artikel 68.5 d om rätt att stanna under den tid som fristen att begära tillåtelse att stanna kvar i Sverige löper, eller om en sådan begäran har lämnats in, i avvaktan på domstolens beslut. Som framgår ovan föreslås den fristen vara en vecka från det att utlänning fick del av beslutet. Tillämpningsområdet för undantaget i artikel 68.6, liksom undantaget i artikel 56 (se avsnitt 6.16), är därmed tidsmässigt begränsat. Trots detta kan undantaget enligt regeringens mening få praktisk betydelse, exempelvis i situationer där utlänningen överklagar samtidigt som verkställighet pågår. Regeringen anser att det är angeläget att det även i de situationer som anges i artikel 68.6 – alltså då ett överklagande av ett beslut om en efterföljande ansökan enbart lämnats in för att försena eller förhindra ett avlägsnande – finns möjligheter att verkställa ett beslut om återvändande, avvisning eller utvisning utan att behöva invänta tidsfristen enligt artikel 68.5 d. Regeringen anser inte, som Asylrättscentrum och Svenska Röda Korset är inne på, att en tillämpning av undantaget i artikel 68.6 medför sådana risker för rättssäkerheten att det av den anledningen finns skäl att avstå från att nyttja den möjlighet till undantag från rätten att stanna kvar i Sverige som förordningen ger. Som framgår ovan är det aktuella undantaget begränsat till vissa speciella situationer som avser missbruk av rätten att överklaga. Det följer även av artikel 68.6 att undantaget endast får tillämpas i de fall det inte påverkar tillämpningen av principen om non-refoulement. Det innebär, på motsvarande sätt som i fråga om de undantag som behandlas i avsnitt 6.6 och 6.16, att en bedömning av om förutsättningarna för undantag är uppfyllda, inklusive att det inte är fråga om en situation som skulle strida mot non-refoulement, måste göras i varje enskilt fall. I sammanhanget vill regeringen betona att även denna möjlighet för medlemsstaterna att föreskriva undantag följer av asylprocedurförordningen. Regeringens utgångspunkt är därmed att det är förenligt med EU-rätten och internationella åtaganden att införa undantaget. Den omständigheten att det, som Förvaltningsrätten i Luleå pekar på, i vissa fall är möjligt för domstol att pröva frågan om rätten att stanna kvar i Sverige ex officio innebär enligt regeringen inte att det saknas behov av att nyttja den möjlighet till undantag som artikel 68.6 ger. Regeringen noterar att artikel 68.4 i förordningen, enligt vilken domstol i vissa fall ska kunna pröva frågan om rätten att stanna kvar ex officio, tar sikte på en annan och senare fas i processen än undantagsbestämmelsen i artikel 68.6, som alltså enbart avser tidsfristen i artikel 68.5 d. Regeringen delar inte heller domstolens bedömning att ett införande av undantaget skulle påverka domstolarnas huvuduppgift att överpröva beslut. Det aktuella undantaget är som nämnts begränsat till vissa speciella situationer. Även om det, som Förvaltningsrätten i Luleå framhåller, i vissa fall skulle kunna vara svårt att avgöra om en utlänning har lämnat in ett överklagande enbart för att försena eller hindra en verkställighet bedömer regeringen att prövningen av om förutsättningarna för undantag är uppfyllda i de flesta fall bör vara förhållandevis enkel. Skulle det i ett enskilt fall råda osäkerhet kring om kriterierna för undantag är uppfyllda är inte heller förutsättningarna för att tillämpa undantaget uppfyllda. Sammantaget anser regeringen, till skillnad mot bl.a. Asylrättscentrum och Förvaltningsrätten i Luleå, att möjligheten som ges att i enlighet med artikel 68.6 i nationell rätt föreskriva undantag från rätten att stanna kvar i Sverige bör nyttjas. För enskilda som omfattas av undantaget kan det innebära att ett beslut som de har fått om återvändande, avvisning eller utvisning får verkställas vid en tidigare tidpunkt jämfört med vad som är fallet i dag. Regeringen bedömer att det är både en lämplig och proportionerlig ordning. Att nyttja förordningens möjligheter att föreskriva undantag från rätten att vistas i landet ligger även i linje med utgångspunkten att svenska nationella bestämmelser om internationellt skydd inte ska vara mer förmånliga än vad EU-rätten kräver. Den nya bestämmelsen bör, i likhet med de överväganden som görs i avsnitt 6.6 och 6.16, utformas som ett undantag från huvudregeln i förordningen. En sådan nationell undantagsbestämmelse får rättsverkan genom att artikel 68.5, i de fall bestämmelsen är tillämplig, inte kommer att utgöra ett hinder mot verkställighet av ett beslut om avvisning, utvisning eller återvändande. I de fall en domstol meddelar beslut om att sökanden har rätt att stanna kvar i landet innan utlänningen har avlägsnats föreligger dock verkställighetshinder fram till dess att beslutet om tillåtelse att stanna har upphört eller målet om internationellt skydd har avgjorts av domstolen. Förvaltningsrätten i Luleå undrar om avsikten är att bedömningen ska ske i form av ett formlöst ställningstagande eller ett särskilt beslut samt om ett sådant beslut i så fall ska vara överklagbart. Asylprocedurförordningen ställer inga krav på förfarandet för tillämpningen av undantaget i artikel 68.6. Regeringen bedömer dock att det framstår som mest ändamålsenligt att den domstol som prövar överklagandet också är den som tar ställning till om överklagandet har lämnats in enbart för att försena eller hindra verkställigheten av ett beslut om återvändande, avvisning eller utvisning. I likhet med övervägandena i avsnitt 6.16 bör dock frågan om formen för ett eventuellt ställningstagande av om kriterierna är uppfyllda utvecklas genom rättstillämpningen utifrån allmänna förvaltningsrättsliga principer. Detsamma gäller frågan huruvida ett sådant ställningstagande är överklagbart. Ingen automatisk rätt att stanna kvar i Sverige under överklagandeprocessen hos Migrationsöverdomstolen I artikel 68.7 i asylprocedurförordningen regleras rätten att stanna kvar i de fall en utlänning överklagar till en andra domstolsinstans, dvs. till Migrationsöverdomstolen. Av artikeln framgår att en sökande, eller en person som är föremål för ett återkallande av internationellt skydd, inte har rätt att stanna kvar på medlemsstatens territorium i en sådan situation. Detta påverkar dock inte den domstolens möjligheter att besluta om att tillåta sökanden eller den person som är föremål för ett återkallande av internationellt skydd att stanna kvar i landet – på dennes begäran eller ex officio – om principen om non-refoulement åberopas. Bestämmelserna i artikel 68.7, som är direkt tillämpliga, innebär alltså ingen automatisk rätt att stanna kvar i Sverige under överklagandeprocessen hos Migrationsöverdomstolen. Det kan vidare noteras att den möjlighet som artikeln ger Migrationsöverdomstolen att besluta om att tillåta utlänningen att stanna kvar utgör en väsentlig förändring i förhållande till nuvarande ordning, där Migrationsöverdomstolens befogenhet att besluta om inhibition inte är begränsad till om principen om non-refoulement har åberopats (jfr 28 § förvaltningsprocesslagen). För tydlighetens skull bör det i detta sammanhang även påpekas att den tidsfrist som föreslås för begäran om tillåtelse att stanna kvar i landet enligt artikel 68.5 a inte gäller begäran om tillåtelse att stanna kvar i landet under processen i Migrationsöverdomstolen, utan endast för processen i första domstolsinstans, dvs. migrationsdomstol. Handläggningstid hos migrationsdomstolarna Regeringens förslag Det ska införas tidsfrister för migrationsdomstolarnas prövning av beslut som anges i artikel 67.1 i asylprocedurförordningen. Mål som avser beslut att neka prövning av en ansökan, beslut att avslå en ansökan som uppenbart ogrundad och beslut att avslå en ansökan som implicit återkallad ska avgöras senast inom två månader. Mål som avser beslut att avslå ansökan som ogrundad och beslut att återkalla internationellt skydd ska avgöras senast inom åtta månader. Migrationsdomstolen ska få förlänga denna tid, om det är nödvändigt med anledning av behovet av ytterligare utredning eller någon annan särskild omständighet. Promemorians förslag Promemorians förslag överensstämmer i allt väsentligt med regeringens. Remissinstanserna De flesta remissinstanser yttrar sig inte särskilt över förslagen. Förvaltningsrätten i Göteborg och Förvaltningsrätten i Luleå har inga invändningar mot de föreslagna handläggningstiderna utifrån nuvarande målinflöde och oförändrade resurser. Förvaltningsrätten i Göteborg konstaterar dock att det finns förslag om författningsändringar som innebär att de sökandes tillgång till offentligt biträde under handläggningen hos Migrationsverket begränsas kraftigt, vilket enligt förvaltningsrätten rimligen kommer att medföra längre handläggningstider hos migrationsdomstolarna. Förvaltningsrätten i Göteborg saknar också ett resonemang kring hur behovet av lagändringar vid ändrade förhållanden snabbt ska kunna tillgodoses, t.ex. för att möta ett ökat målinflöde. Förvaltningsrätten i Luleå efterfrågar exempel, bl.a. av vad som kan anses utgöra skäl för förlängning, samt förtydliganden kring huruvida det ska börja löpa en ny handläggningstid om ett beslut överklagas på nytt efter en återförvisning. Förvaltningsrätten i Stockholm framhåller att handläggningstiderna inledningsvis kan komma att påverkas av den övergångsperiod som kommer att infalla när de nya rättsakterna börjar tillämpa samt av ett ökat behov av att begära förhandsbesked från EU-domstolen för att tolka bl.a. rättsakterna inom migrations- och asylpakten. Skälen för regeringens förslag Enligt artikel 69 i asylprocedurförordningen ska medlemsstaterna, utan att det påverkar en tillräcklig och fullständig prövning av ett överklagande, i sin nationella rätt föreskriva rimliga tidsfrister för domstolens prövning av beslut i enlighet med artikel 67.1. Besluten som avses i artikel 67.1 är beslut om att neka prövning av en ansökan, beslut om att avslå en ansökan som ogrundad eller uppenbart ogrundad med avseende på både flyktingstatus och status som subsidiärt skyddsbehövande, beslut om att avslå en ansökan som implicit återkallad, beslut om att återkalla internationellt skydd och beslut om återvändande som utfärdats i enlighet med artikel 37 i asylprocedurförordningen. I svensk rätt finns i dag inte några tidsfrister föreskrivna för domstolens prövning av beslut i ärenden om asyl. I 16 kap. 4 § UtlL anges dock att mål om avvisning eller utvisning ska handläggas skyndsamt. I 17 § förordningen (1996:382) med förvaltningsrättsinstruktion anges vidare att ett mål ska avgöras så snart det kan ske. Det anges också att ett mål, eller en fråga som har kommit upp i ett mål, ska handläggas med förtur, om målet eller frågan av någon särskild anledning bör avgöras skyndsamt. Vilka mål som är förtursmål bestäms i respektive domstols arbetsordning. Regeringen instämmer i bedömningen som görs i promemorians att bestämmelserna i 16 kap. 4 § UtlL respektive 17 § förordningen med förvaltningsrättsinstruktion inte är tillräckliga för att uppfylla asylprocedurförordningens krav i fråga om nationella föreskrifter om tidsfrister för domstolens prövning. Särskilda handläggningstider för migrationsdomstolarnas prövning av sådana beslut som avses i artikel 67.1 i asylprocedurförordningen bör därför införas i svensk rätt. Som konstateras i promemorian skiljer sig besluten som avses i artikel 67.1 i asylprocedurförordningen åt i fråga om karaktär och komplexitet. Beslut att neka prövning av en ansökan, beslut att avslå en ansökan som uppenbart ogrundad och beslut att avslå en ansökan som implicit återkallad får regelmässigt anses vara av enklare karaktär. Övriga beslut som räknas upp i artikel 67.1 kan däremot variera både i fråga om karaktär och komplexitet. Exempelvis kan en prövning av beslut om att avslå en ansökan som ogrundad vara förhållandevis enkel. Beroende på omständigheterna i det enskilda fallet kan dock en sådan prövning också vara komplicerad och således ta längre tid att handlägga. I promemorian föreslås att det i nationell rätt ska införas bestämmelser som innebär en handläggningstid för mål som regelmässigt är av enkel beskaffenhet och en annan handläggningstid för övriga mål. Regeringen instämmer i bedömningen att en sådan uppdelning för olika mål bör göras. Regeringen anser vidare att de handläggningstider som föreslås i promemorian framstår som väl avvägda. Detta även med beaktande av vad Förvaltningsrätten i Göteborg anför om andra förslag som lämnas i denna proposition samt vad Förvaltningsrätten i Stockholm anför om att handläggningstiderna inledningsvis kan komma att påverkas när de nya rättsakterna börjar tillämpas och av ett ökat behov av att begära förhandsavgöranden från EU-domstolen. Regeringen anser därför att det bör föreskrivas att mål som avser beslut enligt asylprocedurförordningen att neka prövning av en ansökan, att avslå en ansökan som uppenbart ogrundad och att avslå en ansökan som implicit återkallad ska avgöras senast inom två månader. För mål som rör övriga beslut som avses i artikel 67.1 i förordningen bör det föreskrivas att målen ska avgöras senast inom åtta månader. Som konstateras i avsnitt 6.20 om överklagandefrister fattas inte inom det svenska asylförfarandet beslut om återvändande i s.k. separat akt på det sätt som avses i artikel 37 i asylprocedurförordningen. Det saknas därför skäl att reglera en särskild handläggningstid för återvändandebeslut enligt artikel 37. För sådana beslut får handläggningstiden följa det relaterade beslutet. I sammanhanget kan noteras att det för mål inom ramen för gränsförfarandet för asyl föreslås särskilda tidsfrister, om dessa frister se vidare avsnitt 6.15. I promemorian föreslås att lagtexten i fråga om implicit återkallelse ska innehålla både verbet avslå och verbet avskriva. Lagrådet har synpunkter på att verbet avslå är förbehållet ett beslut som innefattar en sakprövning. Lagrådet konstaterar att ordet avslå visserligen finns i asylprocedurförordningen, men det bör enligt Lagrådet inte föras över till lagtext. Regeringen delar inte Lagrådets uppfattning i denna del. Som Lagrådet är inne på, och som även regeringen konstaterar i avsnitt 6.14, innebär uttrycket avslå en ansökan som implicit återkallad enligt asylprocedurförordningen inte en sakprövning. Det aktuella uttrycket motsvarar dock formuleringen i bl.a. artikel 67.1 i asylprocedurförordningen. Ett beslut att avslå en ansökan som implicit återkallad får också vissa rättsverkningar genom att det kan betraktas som ett slutligt beslut enligt förordningen (jfr artikel 3.8). Det innebär i sin tur att en ytterligare ansökan om internationellt skydd från samma sökande ska behandlas som en efterföljande ansökan (artiklarna 3.19 och 55.2, se även avsnitt 6.16). Detta talar enligt regeringen för att samma uttryck bör användas i lagtexten som i förordningen när det, som i detta fall, handlar om kompletteringar av förordningens innehåll. Regeringen ser vidare, med anledning av Lagrådets synpunkter, att den i promemorian föreslagna utformningen där även verbet avskriva anges i lagtexten är otydligt och riskerar att väcka frågor. Regeringen bedömer att regleringen skulle bli tydligare och mer ändamålsenlig om enbart uttrycket avslå en ansökan som implicit återkallad används i lagtexten. Det skulle innebära en enhetlig terminologi i förhållande till förordningen, vilket bör underlätta tillämpningen. Även om de nu föreslagna tidsfristerna bedöms som tillräckliga i de allra flesta fall bör det, för att regleringen ska vara flexibel och hållbar över tid, också införas en möjlighet för domstolarna att i undantagsfall förlänga fristerna. Som föreslås i promemorian bör en sådan förlängning kunna ske om det är nödvändigt med anledning av behovet av ytterligare utredning eller någon annan särskild omständighet. Det innebär att bestämmelserna ska tillämpas restriktivt. Förvaltningsrätten i Luleå efterfrågar exempel på vad som kan anses utgöra skäl för förlängning. Som konstateras i promemorian kan det förekomma mål som t.ex. är särskilt komplicerade och därför kräver att mer omfattande utredningsåtgärder vidtas. Det kan också tänkas att det i ett enskilt fall finns andra särskilda omständigheter som medför att handläggningen drar ut på tiden på ett sådant sätt att en förlängning av fristen bedöms som nödvändig. Regeringen anser att det inte är lämpligt att genom förarbetsuttalanden mer detaljerat reglera när förlängning av tidsfristerna bör ske. Det skulle motverka syftet att åstadkomma en flexibel reglering som är hållbar över tid och där tillbörlig hänsyn kan tas till omständigheterna i varje enskilt fall med beaktade av bl.a. utvecklingen i rättspraxis. Det kan inte uteslutas att det, som Förvaltningsrätten i Göteborg är inne på, vid ett markant ökat inflöde av mål till domstolarna skulle kunna uppstå en situation där antalet mål som inte hinner handläggas inom de nu föreslagna tidsfristerna ökar. Regeringen bedömer dock att risken för att en sådan situation uppstår i nuläget är liten. Det pågår en omfattande omläggning av migrationspolitiken och regeringen vidtar en rad åtgärder i syfte att bl.a. minska den asylrelaterade invandringen till Sverige. Antalet asylsökande i Sverige var under 2024 också det lägsta på många år. Utvecklingen får följas. Skyddsgrundsförordningen Inledning Skyddsgrundsförordningens huvudsyfte är dels att säkerställa att medlemsstaterna tillämpar gemensamma kriterier för att fastställa vilka personer som har ett verkligt behov av internationellt skydd, dels att säkerställa att en gemensam uppsättning rättigheter är tillgänglig för personer som beviljats internationellt skydd i samtliga medlemsstater. Den syftar också till att begränsa sekundära förflyttningar mellan medlemsstaterna för personer som ansöker om och åtnjuter internationellt skydd. I förordningen, som är tillämplig på tredjelandsmedborgare och statslösa personer, anges vilka kriterier som ska vara uppfyllda för att en sådan person ska anses vara i behov av internationellt skydd, dvs. vara antingen flykting eller subsidiärt skyddsbehövande. Dessa personer ska beviljas flyktingstatus eller status som subsidiärt skyddsbehövande. I förordningen regleras också ett antal rättigheter som följer av statusen, bl.a. uppehållstillstånd och resehandlingar. Skyddsgrundsförordningen, som bygger på bl.a. Genèvekonventionen, ersätter det omarbetade skyddsgrundsdirektivet. Den nuvarande svenska regleringen avseende internationellt skydd har till stor del sin grund i omarbetade skyddsgrundsdirektivet. Flyktingar och subsidiärt skyddsbehövande Regeringens förslag Begreppen flyktingstatusförklaring, alternativt skyddsbehövande, alternativ skyddsstatusförklaring och statusförklaring ska utmönstras ur utlänningslagen och ersättas med uttryck som överensstämmer med den terminologi som följer av skyddsgrundsförordningen och asylprocedurförordningen. Med flyktingstatus och status som subsidiärt skyddsbehövande ska avses samma sak i utlänningslagen som i skyddsgrundsförordningen och asylprocedurförordningen. Promemorians förslag Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna De flesta av remissinstanserna yttrar sig inte särskilt över förslagen. Några remissinstanser påpekar dock att det finns skillnader mellan de nuvarande definitionerna i utlänningslagen och definitionerna i skyddsgrundsförordningen, däribland Förvaltningsrätten i Göteborg som bl.a. anför att definitionen av flykting i utlänningslagen är vidare än den i skyddsgrundsförordningen eftersom även förföljelse på grund av kön och sexuell läggning uttryckligen anges i utlänningslagen, men faller in under ”viss samhällsgrupp” i förordningen. Även Förvaltningsrätten i Luleå påpekar denna diskrepans och anser att det av tydlighetsskäl bör klargöras att förföljelse på grund av kön och sexuell läggning alltjämt utgör grund för flyktingskap hänförligt till ”viss samhällsgrupp”. Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas, transpersoners, queeras och intersexpersoners rättigheter (RFSL) framför att varken intersexvariation eller tillskriven tillhörighet till en viss samhällsgrupp nämns i skyddsgrundsförordningen och understryker vikten av att dessa grunder även fortsättningsvis erkänns nationellt. Förvaltningsrätten i Göteborg påpekar vidare att det saknas en redogörelse och ett resonemang kring att skyddsgrundsförordningen innebär förändringar i fråga om uteslutande från att vara flykting. Enligt Förvaltningsrätten i Luleå finns även behov av vägledning och klargöranden beträffande artikel 5.2 i skyddsgrundsförordningen, som ger möjlighet att vägra internationellt skydd i de fall sökanden har skapat sig skyddsskäl ”sur place” med det enda eller huvudsakliga syftet att erhålla internationellt skydd. Några remissinstanser, bl.a. RFSL och Rädda Barnen, anför synpunkter på hur prövningen av skyddsskäl bör gå till. Skälen för regeringens förslag Vissa definitioner och begrepp bör utmönstras ur utlänningslagen I artikel 3.5 i skyddsgrundsförordningen finns en definition av begreppet flykting. En motsvarande definition finns även i asylprocedurförordningen. Definitionen kompletteras av bestämmelser i artiklarna 9–12 i skyddsgrundsförordningen. Av dessa artiklar framgår bl.a. vad som ska betraktas som förföljelse och vilka faktorer som ska beaktas vid bedömningen av skälen till förföljelsen samt när en person upphör att vara eller är utesluten från att vara flykting. Om en person kan betraktas som flykting ska han eller hon beviljas flyktingstatus enligt artikel 13. Av artikel 14 framgår när en flyktingstatus ska återkallas. I artikel 3.6 i skyddsgrundsförordningen finns vidare en definition av begreppet person som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande. Även här finns en motsvarande definition i asylprocedurförordningen. Definitionen kompletteras av bestämmelser i artiklarna 15–17 i skyddsgrundsförordningen. Av dessa artiklar framgår bl.a. vad som avses med allvarlig skada samt när en person upphör eller är utesluten från att vara subsidiärt skyddsbehövande. Om en person uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande ska han eller hon beviljas status som subsidiärt skyddsbehövande enligt artikel 18. Av artikel 19 framgår när status som subsidiärt skyddsbehövande ska återkallas. I artiklarna 5–8 i skyddsgrundsförordningen finns bestämmelser om internationellt skyddsbehov ”sur place”, aktörer som utövar förföljelse eller tillfogar allvarlig skada, aktörer som ger skydd och internt skyddsalternativ. Dessa bestämmelser kompletterar definitionerna av såväl flykting som subsidiärt skyddsbehövande. Samtliga nu redovisade bestämmelser i skyddsgrundsförordningen är direkt tillämpliga. I svensk rätt används begreppen flyktingstatusförklaring, alternativt skyddsbehövande och alternativ skyddsstatusförklaring i stället för de EU-rättsliga begreppen flyktingstatus, subsidiärt skyddsbehövande och status som subsidiärt skyddsbehövande. Vem som är flykting respektive alternativt skyddsbehövande regleras i dag i 4 kap. 1–2 c §§ UtlL. Bestämmelser om när någon ska förklaras vara flykting respektive alternativt skyddsbehövande finns vidare i 4 kap. 3 och 3 a §§ UtlL. I 4 kap. 5–5 c §§ UtlL regleras när någon upphör att vara flykting eller alternativt skyddsbehövande och när en flyktingstatusförklaring respektive en alternativ skyddsstatusförklaring ska återkallas. Eftersom skyddsgrundsförordningen innehåller direkt tillämpliga bestämmelser som reglerar dessa frågor bör de nuvarande bestämmelserna i 4 kap. 1–3 a och 5–5 c §§ UtlL upphävas. I avsnitt 5.3 föreslås att hela det nuvarande 4 kap. UtlL ska upphävas. Förslaget innebär att även de nu nämnda bestämmelserna tas bort. Begreppen flyktingstatusförklaring, alternativt skyddsbehövande och alternativ skyddsstatusförklaring förekommer även på andra håll i utlänningslagen, bl.a. i 5 kap. 3 § första stycket 4 och 6 a kap. 10 § UtlL. Även begreppet statusförklaring förekommer, se t.ex. 1 kap. 7 § UtlL. Med anledning av att skyddsgrundsförordningen är direkt tillämplig bör nämnda begrepp utmönstras ur utlänningslagen och ersättas med flyktingstatus, subsidiärt skyddsbehövande respektive status som subsidiärt skyddsbehövande, eller en annan formulering som är förenlig med terminologin i skyddsgrundsförordningen och asylprocedurförordningen. I förekommande fall bör även hänvisningar till ovan nämnda bestämmelser i 4 kap. utgå. Frågan om utmönstring och ersättande av vissa andra definitioner och begrepp i utlänningslagen med anledning av förordningarna tas upp i avsnitt 6.3. Några remissinstanser efterfrågar förtydliganden avseende bl.a. förföljelsegrunderna i flyktingdefinitionen i skyddsgrundsförordningen. Eftersom definitionen av flykting i artikel 3.5 i skyddsgrundsförordningen är direkt tillämplig är det tillämparen, och ytterst EU-domstolen, som får uttolka vad som innefattas i begreppet ”viss samhällsgrupp”. Regeringen kan dock konstatera, med anledning av vad bl.a. Förvaltningsrätten i Göteborg och Förvaltningsrätten i Luleå anför i fråga om ”kön” och ”sexuell läggning”, att det i artikel 10.1 andra stycket i förordningen anges att begreppet tillhörighet till viss samhällsgrupp ska – beroende på omständigheterna i ursprungslandet – omfatta tillhörighet till en grupp som har sexuell läggning som gemensam egenskap. Det anges vidare att det ska tas vederbörlig hänsyn till genusrelaterade aspekter, inbegripet könsidentitet och könsuttryck, vid bedömningen av om en person ska anses tillhöra en viss samhällsgrupp eller när ett karaktäristiskt drag hos en sådan grupp ska fastställas (se även skäl 40 i förordningen). Vad gäller tillskriven tillhörighet till viss samhällsgrupp kan det också konstateras att artikel 10.2 i förordningen anger att det vid bedömningen av om en sökande har en välgrundad fruktan för förföljelse är irrelevant huruvida sökanden faktiskt har de egenskaper i fråga om t.ex. tillhörighet till viss samhällsgrupp som är skälet till förföljelsen, förutsatt att en sådan egenskap tillskrivs sökanden av den aktör som utövar förföljelsen. Även artiklarna i skyddsgrundsförordningen som behandlar internationellt skyddsbehov ”sur place” och uteslutande från att vara flykting eller subsidiärt skyddsbehövande är direkt tillämpliga. Frågor om när och hur de ska tillämpas bör därför också lämpligen besvaras i tillämpningen. Den närmare prövningen av skyddsskäl är också något som i första hand ligger på tillämparen. Vissa begrepp i utlänningslagen bör ha samma innebörd som i skyddsgrundsförordningen och asylprocedurförordningen I avsnitt 6.3 föreslås att det i utlänningslagen ska förtydligas att med begreppen internationellt skydd och ansökan om internationellt skydd avses samma sak som i asylprocedurförordningen och skyddsgrundsförordningen. Ett motsvarande förtydligande bör göras i fråga om begreppen flyktingstatus och status som subsidiärt skyddsbehövande. Uppehållstillstånd för familjemedlemmar (familjesammanhållning) Regeringens förslag En ansökan om uppehållstillstånd för familjesammanhållning enligt artikel 23 i skyddsgrundsförordningen ska kunna bifallas trots att utlänningen vistas i Sverige. Bestämmelserna i utlänningslagen om uppehållstillstånd på grund av anknytning för make, sambo eller barn ska inte gälla för en utlänning som ansöker om uppehållstillstånd och som omfattas av bestämmelserna om familjesammanhållning i skyddsgrundsförordningen. Ärenden om uppehållstillstånd för familjesammanhållning ska även undantas från tillämpningsområdet för utlänningslagens bestämmelser om särskilda skäl mot att bevilja uppehållstillstånd. Hittillsvarande bestämmelser om uppehållstillstånd på grund av anknytning för en förälder eller en annan vuxen person som får anses ha trätt i föräldrarnas ställe samt om undantag från försörjningskravet vid anhöriginvandring, vilka enbart tar sikte på familjesammanhållning, ska tas bort. Utöver vad som anges i artikel 23 i skyddsgrundsförordningen om återkallelse av uppehållstillstånd för familjemedlemmar till personer som beviljats internationellt skydd ska ett sådant uppehållstillstånd få återkallas om anknytningspersonens internationella skydd har återkallats, familjemedlemmen är utesluten eller skulle vara utesluten från internationellt skydd, det finns starka indikationer på att familjemedlemmens äktenskap ingåtts eller samboförhållande inletts enbart för att ge familjemedlemmen rätt till uppehållstillstånd, eller förhållandet upphör. Regeringens bedömning Möjligheten att tillämpa skyddsgrundsförordningens bestämmelser om familjesammanhållning även på andra nära släktingar bör inte nyttjas. Promemorians förslag och bedömning Promemorians förslag och bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna De flesta av remissinstanserna yttrar sig inte särskilt över förslagen eller bedömningen. Diskrimineringsombudsmannen anser att möjligheten att tillämpa skyddsgrundsförordningens bestämmelser om familjesammanhållning på andra nära släktingar ska nyttjas. Enligt Diskrimineringsombudsmannen riskerar regleringen annars att drabba särskilt utsatta personer, så som äldre och personer med funktionsnedsättning, som före ankomsten till Sverige levde som en del av familjen och är beroende av den person som beviljats internationellt skydd. Rädda Barnen och Sveriges advokatsamfund anser också att möjligheten ska nyttjas. Rädda Barnen anför att åtminstone syskon bör ha rätt till familjesammanhållning och menar att det annars finns en risk att regleringen strider mot rätten till familjeliv enligt Europakonventionen. Sveriges advokatsamfund i sin tur hänvisar till synen på familj i andra sammanhang och anför att det finns starka skäl för att nyttja utrymmet som förordningen ger. Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas, transpersoners, queeras och intersexpersoners rättigheter (RFSL) beklagar att möjligheten inte nyttjas. RFSL ser i övrigt en risk för att t.ex. samkönade par som har tvingats dölja sin relation och som inte har kunnat sammanbo i ursprungslandet kommer att vara uteslutna från möjligheten att få uppehållstillstånd för familjesammanhållning. RFSL understryker vikten av att dessa personer inte diskrimineras och önskar att det tydliggörs att de inte utesluts. När det gäller förslagen om återkallelse av uppehållstillstånd anser Rädda Barnen att det ska vara möjligt att avstå från att återkalla ett uppehållstillstånd på den grunden att en relation har upphört i de fall ett barn berörs. Detta för att säkerställa att barnets rätt enligt barnkonventionen till båda sina föräldrar tas i beaktande. Skälen för regeringens förslag och bedömning Rätt till uppehållstillstånd för familjesammanhållning I artikel 23 i skyddsgrundsförordningen finns bestämmelser om sammanhållning av familjer. Enligt artikel 23.1 ska de behöriga myndigheterna i den medlemsstat som beviljade en person internationellt skydd, i enlighet med nationella förfaranden, utfärda uppehållstillstånd till den personens familjemedlemmar, vilka inte för egen del uppfyller kraven för att beviljas internationellt skydd och som ansöker om uppehållstillstånd i den aktuella medlemsstaten. Uppehållstillstånd ska dock inte utfärdas till en familjemedlem som är utesluten eller skulle vara utesluten från internationellt skydd (artikel 23.3). Vidare ska uppehållstillstånd inte utfärdas till en make/maka eller ogift partner i ett stabilt förhållande om det finns starka indikationer på att äktenskapet eller partnerskapet ingicks enbart för att möjliggöra för den berörda personen att resa in i eller bosätta sig i den berörda medlemsstaten (artikel 23.4). Uppehållstillstånd ska inte heller utfärdas om så krävs av skäl hänförliga till nationell säkerhet eller allmän ordning (artikel 23.5). Giltighetstiderna för familjemedlemmarnas uppehållstillstånd regleras i artikel 23.2 i förordningen. Med familjemedlem avses i förordningen make eller maka, ogift partner i en stadigvarande relation, ogifta barn till den person som beviljats internationellt skydd samt förälder eller annan vuxen som ansvarar för en underårig som beviljats internationellt skydd. En förutsättning är dock att dessa familjemedlemmar befinner sig på samma medlemsstats territorium i fråga om ansökan om internationellt skydd och vidare att familjen existerade redan innan sökanden av internationellt skydd anlände till medlemsstaternas territorium (artikel 3.9). Förordningens bestämmelser är alltså endast tillämpliga på familjemedlemmar som befinner sig i samma medlemsstat som den person som beviljats internationellt skydd och syftar inte till att ge någon rätt till familjeåterförening för familjemedlemmar som t.ex. befinner sig i hemlandet. I svensk rätt finns bestämmelser om uppehållstillstånd på grund av anknytning för bl.a. make, sambo och barn i 5 kap. 3 § UtlL. De svenska bestämmelserna är, med några få undantag, tillämpliga även i andra situationer än som avser familjesammanhållning. Till exempel grundar sig flera av bestämmelserna på familjeåterföreningsdirektivet. I 5 kap. 3 § första stycket 5 UtlL finns en bestämmelse som enbart syftar till familjesammanhållning. Den anger att uppehållstillstånd ska ges till en utlänning som är förälder, eller en annan vuxen person som får anses ha trätt i föräldrarnas ställe, till ett barn som är flykting eller alternativt skyddsbehövande om utlänningen befinner sig i Sverige och beslutet om hans eller hennes asylansökan fattas i samband med beslutet om barnets asylansökan. I 5 kap. 3 d § tredje stycket UtlL finns vidare en bestämmelse om undantag från det försörjningskrav som annars gäller som huvudregel vid anhöriginvandring, vilken också tar sikte enbart på familjesammanhållning. Bestämmelserna om uppehållstillstånd på grund av anknytning i 5 kap. 3 § UtlL innebär att det som utgångspunkt finns en rätt för make, sambo och barn att beviljas uppehållstillstånd. Vissa undantag finns dock, till exempel om utlänningen utgör ett hot mot allmän ordning och säkerhet eller om det medvetet har lämnats oriktiga uppgifter som är av betydelse för att få uppehållstillstånd (5 kap. 17–17 b §§ UtlL). Artikel 23.1–23.6 i skyddsgrundsförordningen är direkt tillämpliga. För att det ska vara tydligt såväl för enskilda som för tillämparen att skyddsgrundsförordningen innehåller bestämmelser om uppehållstillstånd för familjesammanhållning bör en upplysning om detta införas i utlänningslagen. För att anpassa det svenska regelverket till förordningen bör utlänningar som omfattas av bestämmelserna om familjesammanhållning i artikel 23 i skyddsgrundsförordningen också undantas från bestämmelserna om uppehållstillstånd på grund av anknytning för make, sambo och barn i 5 kap. 3 § första stycket 1 och 2 UtlL samt från tillämpningsområdet för bestämmelserna om särskilda skäl mot att bevilja uppehållstillstånd i 5 kap. 17 § första stycket UtlL. Dessutom bör de hittillsvarande bestämmelser i 5 kap. som endast syftar till familjesammanhållning upphävas. Möjligheten att tillämpa skyddsgrundsförordningens bestämmelser om familjesammanhållning på andra nära släktingar bör inte nyttjas Av artikel 23.7 i skyddsgrundsförordningen framgår att medlemsstaterna får tillämpa bestämmelserna om familjesammanhållning på andra nära släktingar, inklusive syskon, som levde tillsammans som en del av familjen innan sökanden anlände till medlemsstatens territorium och är beroende av den person som beviljats internationellt skydd. Regeringen anser, till skillnad mot Diskrimineringsombudsmannen, Rädda Barnen och Sveriges advokatsamfund, att den möjlighet som artikeln ger att tillämpa bestämmelserna även på andra nära släktingar inte bör nyttjas. Regeringen anser att anpassningen av svensk rätt till skyddsgrundsförordningens bestämmelser om uppehållstillstånd för familjesammanhållning bör utgå från de minimikrav som förordningen uppställer. Regeringen konstaterar också att det finns bestämmelser i utlänningslagen som gör det möjligt för andra nära släktingar att under vissa förutsättningar beviljas uppehållstillstånd på grund av anknytning (se t.ex. 5 kap. 3 a § första stycket 2 UtlL). I de fall sökanden befinner sig i Sverige kan även bestämmelserna om synnerligen ömmande omständigheter i 5 kap. 6 § UtlL aktualiseras. Regeringen bedömer att den regleringen både är förenlig med Sveriges internationella åtaganden, inklusive rätten till familjeliv enligt artikel 8 i Europakonventionen, och tillräcklig. Eftersom förordningens bestämmelser om rätt till uppehållstillstånd på grund av familjesammanhållning, inklusive förordningens definition av begreppet familjemedlemmar, är direkt tillämpliga bör det ankomma på tillämparen och ytterst EU-domstolen, att avgöra vilka som omfattas av bestämmelserna. Regeringen vill dock, med anledning av RFSL:s önskemål om förtydligande, betona att förordningen inte är begränsad till olikkönade par. Inte heller i utlänningslagen görs någon åtskillnad mellan samkönade och olikkönade relationer. En ansökan om uppehållstillstånd på grund av familjesammanhållning ska kunna bifallas även när utlänningen vistas i Sverige Huvudregeln enligt utlänningslagen är att en utlänning som vill ha uppehållstillstånd i Sverige ska ha ansökt om och beviljats ett sådant tillstånd före inresan i landet (5 kap. 18 § första stycket). En ansökan om uppehållstillstånd får alltså inte bifallas efter inresan. Från denna huvudregel finns flera undantag, bl.a. när utlänningen har rätt till uppehållstillstånd enligt 5 kap. 3 § första stycket 5 UtlL, dvs. i familjesammanhållningsfall när sökanden är förälder till ett barn som är flykting eller alternativt skyddsbehövande, eller annan vuxen person som får anses ha trätt i föräldrarnas ställe. I promemorian föreslås att det nämnda undantaget ska behållas och utvidgas så att det uttryckligen undantar samtliga situationer som omfattas av artikel 23 i skyddsgrundsförordningen. Regeringen instämmer i förslaget. Återkallelse av uppehållstillstånd för familjesammanhållning I artikel 23.5 i skyddsgrundsförordningen anges att uppehållstillstånd som har beviljats för familjesammanhållning ska återkallas om det krävs av skäl hänförliga till nationell säkerhet eller allmän ordning. Denna bestämmelse är direkt tillämplig och kräver inte i sig några författningsåtgärder. För att det ska vara tydligt att det i skyddsgrundsförordningen finns bestämmelser om återkallelse av uppehållstillstånd för familjemedlemmar bör en bestämmelse som upplyser om detta införas i utlänningslagen. Skyddsgrundsförordningen utesluter inte att uppehållstillstånd som har beviljats med stöd av artikel 23 också återkallas på andra grunder. Eftersom ett uppehållstillstånd för familjesammanhållning är särskilt förmånligt – på grund av de specifika rättigheter som förordningen medför – är det rimligt att uppehållstillståndet även kan återkallas om förutsättningarna för att bevilja ett tillstånd enligt förordningen inte längre är uppfyllda. Utöver den situation som regleras direkt i förordningen bör återkallelse därför kunna ske om anknytningspersonens flyktingstatus eller status som subsidiärt skyddsbehövande har återkallats eller om utlänningen själv är utesluten eller skulle vara utesluten från internationellt skydd (jfr artikel 23.1 och 23.3). Enligt artikel 23.4 ska uppehållstillstånd inte heller utfärdas om det finns starka indikationer på att äktenskapet eller partnerskapet ingåtts enbart för att möjliggöra för den berörda personen att resa in i eller bosätta sig i den berörda medlemsstaten. Återkallelse bör kunna ske även i en sådan situation. För att bättre stämma överens med terminologin i svensk rätt samt med hur liknande situationer regleras i utlänningslagen i dag bör uttrycket samboförhållande användas i stället för partnerskap och det avgörande bör vara om äktenskapet har ingåtts eller samboförhållandet inletts enbart för att ge utlänningen rätt till uppehållstillstånd. Återkallelse bör vidare kunna ske om den anknytningsgrundande relationen upphör. I lagrådsremissen föreslås att den sistnämnda återkallelsegrunden formuleras som att uppehållstillstånd ska återkallas om förhållandet upphör. Lagrådet framför att det blir lagstiftningsmässigt märkligt att införa en regel som tar sikte på att ”förhållandet” upphör när det uppenbarligen ska gälla för alla anknytningsgrundande omständigheter i bestämmelsen. Enligt Lagrådet bör det av både lagtext och författningskommentar klart framgå att även om det sker ett slags spårbyte, t.ex. att ett äktenskap upphör men samboförhållandet består, så föreligger det inte grund för återkallelse. Lagrådet föreslår att bestämmelsen ska utformas som att någon anknytningsgrundande omständighet inte längre föreligger. Regeringen, som inte delar Lagrådets uppfattning i denna del, anser att den i lagrådsremissen föreslagna utformningen är ändamålsenlig. Den föreslagna formuleringen ”förhållandet upphör” motsvarar vad som i dag anges i 7 kap. 3 § andra stycket UtlL, som är en bestämmelse som också reglerar återkallelse av uppehållstillstånd när en anknytningsgrundande relation upphör. Att den nu föreslagna bestämmelsen utformas på motsvarande sätt kommer således att främja en enhetlig reglering, vilket i sin tur bör kunna främja bl.a. praxisbildning. Lydelsen bör därför inte ändras i enlighet med vad Lagrådet förordar. Visst förtydligande görs dock i författningskommentaren. Regeringen anser, i likhet med förslaget i promemorian, att bestämmelserna bör utformas så att uppehållstillståndet som beviljats med stöd av artikel 23 i förordningen ska återkallas när förutsättningarna för återkallelse är uppfyllda. Regeringen anser inte att det, så som Rädda Barnen efterfrågar, bör vara möjligt att avstå från att återkalla ett sådant uppehållstillstånd i vissa situationer. I en sådan situation som Rädda Barnen beskriver bör uppehållstillståndet för familjesammanhållning återkallas och en eventuell fråga om uppehållstillstånd enligt en annan grund prövas enligt de bestämmelser som gäller för den grunden, med beaktande bl.a. av principen om barnets bästa. Regeringen bedömer att en sådan ordning är förenlig med Sveriges internationella åtaganden, inklusive barnkonventionen. Uppehållstillstånd för personer som beviljats internationellt skydd Regeringens förslag Hittillsvarande bestämmelser i utlänningslagen om rätt till uppehållstillstånd för flyktingar och alternativt skyddsbehövande ska tas bort. Vissa andra bestämmelser i utlänningslagen som hänvisar till hittillsvarande bestämmelser om uppehållstillstånd för skyddsbehövande eller hänför sig till sådana uppehållstillstånd ska anpassas till den systematik för asylförfarandet som framgår av skyddsgrundsförordningen och asylprocedurförordningen. Ett uppehållstillstånd som har beviljats en flykting med stöd av skyddsgrundsförordningen ska gälla i tre år. Ett uppehållstillstånd som har beviljats en subsidiärt skyddsbehövande ska gälla i tretton månader. Varje nytt uppehållstillstånd som därefter beviljas med stöd av förordningen ska gälla i tre år för flyktingar och två år för subsidiärt skyddsbehövande. I skyddsgrundsförordningen finns bestämmelser om att uppehållstillstånd som har utfärdats med stöd av förordningen endast får återkallas om utlänningens flyktingstatus eller status som subsidiärt skyddsbehövande har återkallats. Om förutsättningarna för återkallelse av ett sådant uppehållstillstånd är uppfyllda ska tillståndet återkallas. Bemyndigandet för regeringen att meddela föreskrifter om avgifter för handläggningen av ärenden om uppehållstillstånd och arbetstillstånd ska ändras så att regeringen får meddela föreskrifter om avgifter även i fråga om utfärdande av uppehållstillstånd enligt skyddsgrundsförordningen. Promemorians förslag Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. I promemorian föreslås ingen ändring i bemyndigandet att meddela föreskrifter om avgifter för handläggningen av ärenden om uppehållstillstånd och arbetstillstånd. Remissinstanserna Några remissinstanser är kritiska till de förslagna giltighetstiderna för uppehållstillstånd som har utfärdats för personer som beviljats internationellt skydd, däribland Rädda Barnen som anser att det i vart fall bör utfärdas uppehållstillstånd med en längre giltighetstid än det minimum som föreskrivs enligt EU-rätten. Rädda Barnen anser vidare att giltighetstiden ska vara lika lång för flyktingar och subsidiärt skyddsbehövande. Sveriges advokatsamfund avstyrker förslaget om att uppehållstillståndet ska återkallas när personens internationella skydd har återkallats och anför bl.a. att det inte i tillräcklig grad beaktats att det kan finnas situationer där det finns skäl att låta utlänningen behålla uppehållstillståndet. Även Diskrimineringsombudsmannen är kritisk till detta förslag. Skälen för regeringens förslag Rätt till uppehållstillstånd för den som beviljats internationellt skydd Enligt artikel 24.1 i skyddsgrundsförordningen ska personer som beviljats internationellt skydd ha rätt till uppehållstillstånd så länge som de innehar flyktingstatus eller status som subsidiärt skyddsbehövande. I svensk rätt finns bestämmelser om flyktingars och alternativt skyddsbehövandes rätt till uppehållstillstånd i 5 kap. 1 § UtlL. Eftersom skyddsgrundsförordningens bestämmelser om rätt till uppehållstillstånd är direkt tillämpliga bör de svenska bestämmelserna utgå och ersättas med en upplysning om att det i skyddsgrundsförordningen finns bestämmelser om uppehållstillstånd för personer som beviljats internationellt skydd. Som utvecklas i avsnitt 7.3 är huvudregeln enligt utlänningslagen att en utlänning som vill ha uppehållstillstånd i Sverige ska ha ansökt om och beviljats ett sådant tillstånd före inresan i landet. I dag finns ett undantag från den regeln i fråga om utlänningar som har rätt till uppehållstillstånd som flykting eller alternativt skyddsbehövande enligt 5 kap. 1 § UtlL (5 kap. 18 § första stycket 1). Bestämmelserna i artikel 24.1 i skyddsgrundsförordningen innebär att uppehållstillstånd framöver kommer att vara en rättighet som följer av att internationellt skydd har beviljats. Med hänsyn till detta bör det hittillsvarande undantaget för flyktingar och alternativt skyddsbehövande i 5 kap. 18 § första stycket 1 utgå. Regeringen gör ingen annan bedömning i fråga om förlängning av ett uppehållstillstånd som har beviljats med stöd av artikel 24 i förordningen. Även den hittillsvarande hänvisningen till 5 kap. 1 § UtlL i bestämmelserna om särskilda skäl mot att bevilja uppehållstillstånd bör utgå helt (5 kap. 17 § första stycket UtlL). Andra bestämmelser i utlänningslagen som hänvisar till bestämmelserna om uppehållstillstånd för skyddsbehövande eller hänför sig till sådana uppehållstillstånd bör också anpassas så att de är förenliga med att rätten till uppehållstillstånd nu regleras i artikel 24 i skyddsgrundsförordningen samt i övrigt till den förändrade systematik som skyddsgrundsförordningen och asylprocedurförordningen medför. Det gäller t.ex. 5 b kap. 10 § och 6 a kap. 2 § UtlL. Uppehållstillståndens giltighetstid I artikel 24.4 i skyddsgrundsförordningen finns bestämmelser om giltighetstid för uppehållstillstånd som beviljas vid internationellt skydd. Av artikeln framgår att uppehållstillstånd ska ha en initial giltighetstid på minst tre år för personer som beviljats flyktingstatus och minst ett år för personer som beviljats status som subsidiärt skyddsbehövande. När uppehållstillstånden löper ut ska de förnyas med minst tre år för personer som beviljats flyktingstatus och med minst två år för personer som beviljats status som subsidiärt skyddsbehövande. Eftersom artikel 24.4 anger vilken giltighetstid uppehållstillstånden minst ska ha har medlemsstaterna, på motsvarande sätt som enligt det omarbetade skyddsgrundsdirektivet, ett visst handlingsutrymme när det kommer till hur långa tillstånd som ska beviljas. Det innebär också att tillståndens giltighetstid även fortsatt bör regleras i svensk rätt. Ett uppehållstillstånd som i dag beviljas en flykting ska vara tidsbegränsat och gälla i tre år. Ett uppehållstillstånd som beviljas en alternativt skyddsbehövande ska vara tidsbegränsat och gälla i tretton månader. Varje nytt tidsbegränsat uppehållstillstånd som därefter beviljas ska gälla i två år (5 kap. 1 a § första och andra styckena UtlL). Om tvingande hänsyn till den nationella säkerheten eller den allmänna ordningen kräver det kan en kortare giltighetstid bestämmas. Giltighetstiden får dock inte vara kortare än ett år (5 kap. 1 a § fjärde stycket UtlL). Flyktingar och alternativt skyddsbehövande som har haft tidsbegränsat uppehållstillstånd i minst tre år kan även beviljas permanent uppehållstillstånd om vissa förutsättningar är uppfyllda (5 kap. 1 a § tredje stycket UtlL). I avsnitt 4 föreslås dock att möjligheten att beviljas permanent uppehållstillstånd ska tas bort för bl.a. personer med uppehållstillstånd på grund av skyddsbehov. Regeringen konstaterar att de minimikrav i fråga om giltighetstider som föreskrivs i skyddsgrundsförordningen med några få undantag motsvarar de giltighetstider som gäller för uppehållstillstånd som beviljas för flyktingar och alternativt skyddsbehövande. En skillnad är att det för flyktingar enligt förordningen ska utfärdas ett uppehållstillstånd med tre års giltighetstid även vid förnyelse. En annan skillnad är att alternativt skyddsbehövande enligt utlänningslagen beviljas ett första uppehållstillstånd som gäller i tretton månader, jämfört med minst ett år enligt förordningen. Vidare kan enligt gällande rätt en kortare giltighetstid bestämmas om tvingande hänsyn till den nationella säkerheten eller den allmänna säkerheten kräver det. Rädda Barnen anser att giltighetstiderna bör vara längre än de som föreskrivs i förordningen och att de bör vara lika långa för flyktingar och subsidiärt skyddsbehövande. Regeringen å andra sidan instämmer i bedömningen som görs i promemorian att giltighetstiderna som utgångspunkt bör motsvara förordningens minimikrav. När det gäller giltighetstiden för det första uppehållstillstånd som utfärdas för subsidiärt skyddsbehövande, anser regeringen dock, i likhet med vad som anförs i promemorian, att det finns anledning att frångå den föreskrivna minsta giltighetstiden om ett år och i stället behålla den giltighetstid om tretton månader som i dag gäller för alternativt skyddsbehövande. Som konstateras i promemorian har giltighetstiden betydelse för om den subsidiärt skyddsbehövande kan anses bosatt här i landet, vilket i sin tur har betydelse för rätten till bl.a. vissa bosättningsbaserade socialförsäkringsförmåner. Detta innebär sammantaget att de nuvarande bestämmelserna om giltighetstider för skyddsbehövande behöver ändras så att de hädanefter dels omfattar uppehållstillstånd som har beviljats med stöd av skyddsgrundsförordningen, dels motsvarar förordningens krav på minsta giltighetstid, utom så vitt avser subsidiärt skyddsbehövande. Ett uppehållstillstånd som har beviljats med stöd av förordningen för en flykting bör alltså gälla i tre år och för en subsidiärt skyddsbehövande i tretton månader. Varje nytt uppehållstillstånd som därefter beviljas med stöd av förordningen bör gälla i tre år för flyktingar och två år för subsidiärt skyddsbehövande. Som konstateras i promemorian medför förslaget om att uppehållstillstånd för flyktingar ska gälla i tre år även vid förnyelse behov av följdändring i bestämmelserna om giltighetstid för uppehållstillstånd som beviljas på grund av anknytning. Återkallelse av uppehållstillstånd som har utfärdats för flyktingar och subsidiärt skyddsbehövande Av artikel 24.5 i skyddsgrundsförordningen framgår att de behöriga myndigheterna får återkalla eller vägra att förnya ett uppehållstillstånd endast om de har återkallat flyktingstatus i enlighet med artikel 14 eller status som subsidiärt skyddsbehövande i enlighet med artikel 19. Bestämmelserna är direkt tillämpliga och innebär att återkallelse inte får ske så länge personen fortfarande innehar internationellt skydd. Bestämmelser om återkallelse av uppehållstillstånd finns i 7 kap. utlänningslagen. För att det ska vara tydligt att dessa bestämmelser inte är tillämpliga i fråga om uppehållstillstånd som utfärdas med stöd av skyddsgrundsförordningen bör det införas en upplysning i utlänningslagen om att det i skyddsgrundsförordningen finns bestämmelser som innebär att sådana uppehållstillstånd endast får återkallas om utlänningens flyktingstatus eller status som subsidiärt skyddsbehövande har återkallats. Regeringen anser vidare, till skillnad mot Sveriges advokatsamfund, att det även bör införas en bestämmelse med innebörd att uppehållstillståndet ska återkallas när förutsättningarna för återkallelse är uppfyllda. En sådan bestämmelse bedöms inte bara vara förenlig med skyddsgrundsförordningen utan även rimlig utifrån att uppehållstillståndet är en rättighet som följer av att internationellt skydd har beviljats. Om det i ett enskilt fall finns en annan grund för uppehållstillstånd än skyddsbehov får frågan om uppehållstillstånd prövas enligt de bestämmelser som gäller för den grunden. Regeringen bör få meddela föreskrifter om avgifter för utfärdande av uppehållstillstånd enligt skyddsgrundsförordningen I artikel 24.3 i skyddsgrundsförordningen föreskrivs en möjlighet att ta ut en avgift för utfärdande av uppehållstillstånd. I 23 kap. 2 a § UtlL finns ett bemyndigande för regeringen att meddela föreskrifter om avgifter för handläggningen av ärenden om uppehållstillstånd och arbetstillstånd. Bemyndigandet är försett med flera undantag, bl.a. för handläggning av ärenden om uppehållstillstånd som gäller skyddsbehov. Det bör vara möjligt för regeringen att meddela föreskrifter om avgifter för utfärdande av uppehållstillstånd enligt skyddsgrundsförordningen. Bemyndigandet bör därför ändras så att detta medges. Huruvida avgift bör tas ut är en fråga som får hanteras i förordningsarbetet. Resehandlingar Regeringens förslag Migrationsverket ska få utfärda resedokument för en statslös utlänning om inte tvingande hänsyn till den nationella säkerheten eller den allmänna ordningen kräver att så inte sker. Ett sådant resedokument ska återkallas om utlänningen upphör att vara statslös. Migrationsverket ska återkalla ett resedokument som har utfärdats enligt skyddsgrundsförordningen om innehavarens flyktingstatus återkallas eller om tvingande hänsyn till den nationella säkerheten eller den allmänna ordningen kräver det. Ärenden där Säkerhetspolisen av säkerhetsskäl förordar att en sådan utlännings resedokument ska återkallas ska vara säkerhetsärenden enligt utlänningslagen. Beslut om resedokument som har utfärdas enligt skyddsgrundsförordningen ska få överklagas till en migrationsdomstol. Beslut om att återkalla resedokument på den grunden att innehavarens flyktingstatus återkallas ska endast få överklagas i samband med ett överklagande av ett beslut om återkallelse av flyktingstatus. En resehandling som utfärdas enligt skyddsgrundsförordningen för en utlänning som innehar status som subsidiärt skyddsbehövande, eller för en familjemedlem till en person som har beviljats internationellt skydd, ska utfärdas i form av ett främlingspass. Ett sådant främlingspass ska återkallas om innehavarens status som subsidiärt skyddsbehövande återkallas eller, i fråga om familjemedlemmar, innehavarens uppehållstillstånd återkallas. Det ska också återkallas om tvingande hänsyn till den nationella säkerheten eller den allmänna ordningen kräver det. Beslut om att återkalla ett främlingspass på den grunden att innehavarens status som subsidiärt skyddsbehövande återkallas, eller på den grunden att innehavarens uppehållstillstånd som familjemedlem till en person som har beviljats internationellt skydd återkallas, ska endast få överklagas i samband med överklagande av ett beslut om återkallelse av status respektive om återkallelse av uppehållstillstånd. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela ytterligare föreskrifter om resedokument. Promemorians förslag Promemorians förslag överensstämmer delvis med regeringens. I promemorian föreslås inte att resehandlingar för personer som innehar status som subsidiärt skyddsbehövande och för familjemedlemmar till personer som har beviljats flyktingstatus eller status som subsidiärt skyddsbehövande ska utfärdas i form av främlingspass. Remissinstanserna De flesta av remissinstanserna yttrar sig inte särskilt över förslagen om resehandlingar. Migrationsverket är kritiskt till förslagen och framhåller att begreppet ”resehandlingar” är ett vedertaget begrepp som i dag används som samlingsbegrepp för såväl resedokument och främlingspass som övriga handlingar som används för att kunna resa mellan länder. Enligt Migrationsverket får förslagen förstås som att verket ska utfärda en ny form av handling som kallas ”resehandling” till personer som har beviljats internationellt skydd och till deras familjemedlemmar. Migrationsverket konstaterar att denna handling därmed skulle skilja sig åt från de resedokument och främlingspass som i dag beviljas den aktuella gruppen. Att ta fram en helt ny handling är enligt Migrationsverket en tidskrävande, kostsam och komplicerad process. En sådan handling skulle också behöva godkännas av andra länder och stater för att kunna fungera som en resehandling. Migrationsverket, som inte känner till att någon annan medlemsstat kommer att införa en ny form av resehandling, förordar att det i nationell rätt inte hänvisas till ”resehandling” på det sätt som föreslås utan att nuvarande bestämmelser om resedokument och främlingspass i stället anpassas för att vara förenliga med artikel 25 i skyddsgrundsförordningen. Sveriges advokatsamfund är kritiskt till förslagen om återkallelse av resehandlingar och anser att dessa inte bör införas. Skälen för regeringens förslag Utfärdande av resehandlingar Av artikel 25 i skyddsgrundsförordningen framgår att behöriga myndigheter ska utfärda resehandlingar till personer som innehar flyktingstatus eller status som subsidiärt skyddsbehövande. Resehandlingar ska dock inte utfärdas om tvingande hänsyn till den nationella säkerheten eller den allmänna ordningen kräver något annat. För utfärdande av resehandlingar till personer som innehar status som subsidiärt skyddsbehövande krävs dessutom att personen inte kan få eller förnya ett nationellt pass. Enligt artikel 25.1 i skyddsgrundsförordningen ska resehandlingar för den som innehar flyktingstatus utfärdas i den form som anges i bilagan till Genèvekonventionen. Såväl resehandlingar för den som innehar flyktingstatus som för den som innehar status som subsidiärt skyddsbehövande ska vidare uppfylla de minimistandarder för säkerhetsdetaljer och biometriska kännetecken som anges i rådets förordning (EG) nr 2252/2004 av den 13 december 2004 om standarder för säkerhetsdetaljer och biometriska kännetecken i pass och resehandlingar som utfärdas av medlemsstaterna. För en flykting eller en statslös person får resedokument i dag utfärdas för resor utanför Sverige enligt 4 kap. 4 § UtlL och 2 kap. 7–10 §§ UtlF. Den svenska regleringen bygger på Genèvekonventionens bestämmelser om resedokument för flyktingar. Eftersom artikel 25.1 i skyddsgrundsförordningen ger uttryck för samma sak och i allt väsentligt motsvarar nu gällande artikel 25.1 i det omarbetade skyddsgrundsdirektivet bedömer regeringen, i likhet med Migrationsverket, att det alltjämt är resedokument som ska utfärdas för flyktingar. Eftersom rätten till resedokument liksom kriterierna för att utfärda resedokument för den som innehar flyktingstatus enligt skyddsgrundsförordningen framgår direkt av förordningen bör dock den nuvarande regleringen om resedokument för flyktingar inte behållas. Bestämmelser om resedokument för statslösa personer behöver däremot finnas kvar i utlänningslagen. För att det ska vara tydligt att det i fråga om den som innehar flyktingstatus finns bestämmelser om resedokument i skyddsgrundsförordningen bör det i stället införas en bestämmelse i utlänningslagen som upplyser om detta. (Angående resedokument för EU-medborgare som förklarats vara flyktingar, se avsnitt 7.7.) När det gäller en utlänning som har beviljats uppehållstillstånd som alternativt skyddsbehövande eller statusförklaring som alternativt skyddsbehövande ska Migrationsverket, enligt gällande rätt och under vissa förutsättningar, utfärda ett främlingspass (2 kap. 1 a § andra stycket UtlL). Ett sådant främlingspass får återkallas i vissa situationer, bl.a. om tvingande hänsyn till den nationella säkerheten eller den allmänna ordningen kräver det (2 kap. 1 d § andra stycket UtlL). Ytterligare bestämmelser om främlingspass finns i 2 kap. 1 b, 1 c och 2 §§ UtlL samt i 2 kap. 12–16 §§ UtlF. Artikel 25.2 i skyddsgrundsförordningen motsvarar i allt väsentligt nu gällande artikel 25.2 i det omarbetade skyddsgrundsdirektivet. Det finns därför, som även Migrationsverket anför, inte anledning att frångå den nuvarande ordningen och införa en ny form av resehandling för subsidiärt skyddsbehövande. Rätten till resehandling för subsidiärt skyddsbehövande och kriterierna för att utfärda en sådan följer dock direkt av skyddsgrundsförordningen och den svenska regleringen behöver därför, på liknande sätt som i fråga om flyktingar, anpassas för att undvika dubbelreglering. För att det ska vara tydligt vilken sorts resehandling som ska utfärdas till subsidiärt skyddsbehövande bör detta preciseras. Bestämmelserna i 2 kap. 1 a § andra stycket UtlL bör därför ändras så att det där i stället anges att en resehandling som utfärdas med stöd av artikel 25 i skyddsgrundsförordningen för subsidiärt skyddsbehövande ska utfärdas i form av ett främlingspass. Av artikel 23.6 i skyddsgrundsförordningen framgår, till skillnad från nu gällande artikel 23 i det omarbetade skyddsgrundsdirektivet, att familjemedlemmar till personer som har beviljats internationellt skydd ska ha de rättigheter som fastställs i bl.a. artikel 25 i förordningen, dvs. de ska ha rätt till resehandlingar enligt artikel 25. I svensk rätt kan familjemedlemmar till personer med flyktingstatus eller status som alternativt skyddsbehövande redan i dag få resehandlingar i form av främlingspass. Regeringen anser att det inte finns anledning att frångå den ordningen. Rätten till resehandling för familjemedlemmar och kriterierna för att utfärda en sådan följer dock direkt av förordningen. Det bör därför, på motsvarande sätt som för subsidiärt skyddsbehövande, preciseras i utlänningslagen att en resehandling som utfärdas för familjemedlemmar med stöd av skyddsgrundsförordningen ska utfärdas i form av ett främlingspass. I dag finns ett bemyndigande för regeringen att meddela ytterligare föreskrifter om resedokument i 4 kap. 4 § tredje stycket UtlL. Det bör fortsatt vara möjligt för regeringen att meddela ytterligare föreskrifter, bl.a. om giltighetstider för resedokumenten. Bestämmelser med den innebörden bör därför även fortsättningsvis finnas i utlänningslagen. Det bör också, på motsvarande sätt som i dag gäller för främlingspass, vara möjligt för den myndighet som regeringen bestämmer att meddela sådana föreskrifter. Behovet av anpassningar på förordningsnivå kommer att hanteras i förordningsarbetet. Återkallelse av resedokument och främlingspass som har utfärdats för flyktingar och subsidiärt skyddsbehövande samt deras familjemedlemmar Frågan om återkallelse av resehandlingar som har utfärdats med stöd av skyddsgrundsförordningen regleras inte i förordningen. Som konstateras i promemorian får det därför anses vara upp till varje medlemsstat att reglera återkallelse av resehandlingar under förutsättning att förordningens bestämmelser i övrigt respekteras. Ett resedokument ska enligt gällande rätt återkallas om innehavaren upphör att vara flykting (4 kap. 4 § andra stycket UtlL). Eftersom rätten till resehandlingar enligt artikel 25 i skyddsgrundsförordningen förutsätter att personen i fråga har beviljats internationellt skydd får det anses vara givet att resehandlingar som utfärdas med stöd av förordningen måste kunna återkallas i de fall det internationella skyddet återkallas. Regeringen anser därför, till skillnad mot Sveriges advokatsamfund, att ett resedokument ska återkallas om innehavarens flyktingstatus återkallas. Eftersom resedokument inte ska utfärdas med stöd av skyddsgrundsförordningen om tvingande hänsyn till den nationella säkerheten eller den allmänna ordningen kräver något annat bör resedokument även kunna återkallas om tvingande hänsyn till den nationella säkerheten eller den allmänna ordningen kräver det. Lagrådet förordar att lagtexten utformas så att prepositionen ”till” upprepas efter disjunktionen ”eller” (”tvingande hänsyn till den nationella säkerheten eller till den allmänna ordningen”). Regeringen konstaterar att skrivningen ”tvingande hänsyn till den nationella säkerheten eller den allmänna ordningen” är unionsrättslig och motsvarar formuleringarna i artikel 25.1 och 25.2 i skyddsgrundsförordningen. Skrivningen är inte heller ny utan förekommer i utlänningslagen redan i dag. Mot den bakgrunden bör varken den föreslagna bestämmelsen eller motsvarande bestämmelser nedan i fråga om främlingspass utformas på det sätt som Lagrådet förordar. Ett främlingspass får som ovan nämns återkallas i vissa situationer. Återkallelse får bl.a. ske om tvingande hänsyn till den nationella säkerheten eller den allmänna ordningen kräver det (2 kap. 1 d § andra stycket UtlL). Fortsättningsvis bör gälla att ett främlingspass ska återkallas om tvingande hänsyn till den nationella säkerheten eller den allmänna ordningen kräver det. På motsvarande sätt som föreslås för flyktingar bör ett främlingspass som har utfärdats för en subsidiärt skyddsbehövande återkallas om statusen återkallas. Det bör även vara obligatoriskt att återkalla främlingspass som har utfärdats till familjemedlemmar med stöd av skyddsgrundsförordningen om tvingande hänsyn till den nationella säkerheten eller den allmänna ordningen kräver det. Ett främlingspass som har utfärdats till en familjemedlem enligt skyddsgrundsförordningen bör också återkallas om familjemedlemmens uppehållstillstånd återkallas. Det bedöms i övrigt inte finnas behov av ändringar av bestämmelserna i utlänningslagen om återkallelse av främlingspass med anledning av den nya skyddsgrundsförordningen. I promemorian föreslås att ärenden där Säkerhetspolisen av säkerhetsskäl förordar att en utlänning inte ska beviljas resehandling enligt skyddsgrundsförordningen, eller att en sådan utlännings resehandling ska återkallas, ska vara säkerhetsärenden enligt utlänningslagen. Regeringen instämmer i denna bedömning. Beslut om resedokument och främlingspass ska även fortsatt kunna överklagas Varken skyddsgrundsförordningen eller asylprocedurförordningen reglerar frågan om överklagande av beslut om resehandlingar enligt skyddsgrundsförordningen. Eftersom förordningarna inte reglerar frågan, får det anses vara upp till varje medlemsstat att reglera överklagbarheten av sådana beslut. I dag får Migrationsverkets beslut i fråga om resedokument överklagas till en migrationsdomstol (14 kap. 6 § UtlL). Ett beslut om återkallelse av resedokument på den grunden att innehavaren upphör att vara flykting får dock överklagas endast i samband med överklagande av ett beslut om återkallelse av flyktingstatusförklaring. Beslut om avslag på en ansökan om eller om återkallelse av främlingspass får överklagas enligt 14 kap. 6 a § UtlL. Regeringen anser, i likhet med den bedömning som görs i promemorian, att det även fortsatt bör vara möjligt att överklaga beslut om att inte utfärda en resehandling. På samma sätt som i dag bör också ett beslut om återkallelse av resedokument på den grunden att innehavarens flyktingstatus återkallas endast kunna överklagas i samband med ett överklagande av ett beslut om återkallelse av flyktingstatus. Motsvarande bör gälla för beslut om återkallelse av främlingspass för subsidiärt skyddsbehövande på den grund att statusen återkallats, liksom beslut om återkallelse av främlingspass för en familjemedlem på den grunden att uppehållstillståndet återkallats. Vissa ändringar i bestämmelserna om ställning som varaktigt bosatt Regeringens förslag Vid beräkning av vistelsetiden för att beviljas ställning som varaktigt bosatt för en sökande som har beviljats internationellt skydd ska även tiden få tillgodoräknas mellan den dag då ansökan om internationellt skydd gjordes och den dag då uppehållstillstånd som flykting eller subsidiärt skyddsbehövande beviljades med stöd av artikel 24 i skyddsgrundsförordningen eller motsvarande äldre bestämmelser. Om en person som har beviljats internationellt skydd i Sverige påträffas i en annan EU-stat, utan att ha rätt att vistas eller bosätta sig där i enlighet med relevant nationell rätt, unionsrätt eller internationell rätt, ska vistelsetid i Sverige som föregår en sådan situation inte få tillgodoräknas vid beräkningen av den vistelsetid som krävs för att beviljas ställning som varaktigt bosatt. En utlänning som har flyktingstatus eller status som subsidiärt skyddsbehövande i Sverige och ställning som varaktigt bosatt i en annan EU-stat ska återtas till Sverige om den andra EU-staten har ålagt utlänningen att lämna den staten. Detsamma ska gälla utlänningens familjemedlemmar om de har ålagts att lämna den andra EU-staten genom ett beslut som fattats i samband med beslutet om utlänningen. Promemorians förslag Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. I promemorian föreslås att den period som ska få tillgodoräknas vid en ansökan om ställning som varaktigt bosatt för en sökande av internationellt skydd ska vara perioden mellan den dag då ansökan om internationellt skydd gjordes och den dag då internationellt skydd beviljades. Remissinstanserna Ingen remissinstans yttrar sig särskilt över förslagen. Skälen för regeringens förslag Artikel 40 i skyddsgrundsförordningen innehåller bestämmelser om ändringar i direktivet om varaktigt bosatta. Ändringarna innebär att artikel 4.2 tredje stycket om beräkning av vistelsetid för den som har beviljats internationellt skydd får en ny lydelse och att det läggs till en ny artikel 4.3a i direktivet med innebörden att om en person som beviljats internationellt skydd påträffas i en annan medlemsstat utan att ha rätt att vistas eller bosätta sig där får personen, vid beräkning av den vistelsetid som krävs för att beviljas ställning som varaktigt bosatt, inte tillgodoräkna sig vistelsetid i den medlemsstat som har beviljat internationellt skydd som föregår att personen i fråga påträffades i den andra medlemsstaten. Av den nya punkten framgår att medlemsstaterna får föreskriva att beräkningen av vistelsetiden inte ska avbrytas. Direktivet om varaktigt bosatta har genomförts i svensk rätt genom bestämmelser i bl.a. 5 a kap. UtlL. När det gäller personer som har beviljats internationellt skydd finns särskilda bestämmelser om beräkning av vistelsetid för att beviljas ställning som varaktigt bosatt i 5 a kap. 1 § andra stycket UtlL. Den nuvarande regleringen motsvarar i sak artikel 4.2 i dess nya lydelse och reglerna bör därför anpassas till den terminologi som framgår av skyddsgrundsförordningen och asylprocedurförordningen (jfr avsnitt 6.3 och 7.2). I promemorian föreslås att den period som ska få tillgodoräknas vid en ansökan om ställning som varaktigt bosatt ska vara perioden mellan den dag då ansökan om internationellt skydd gjordes och den dag då internationellt skydd beviljades. För att överensstämma med direktivets lydelse och även vad som gäller i svensk rätt i dag bör dock perioden vara den dag då ansökan om internationellt skydd gjordes och den dag då uppehållstillstånd med stöd av artikel 24 i skyddsgrundsförordningen beviljades. Om uppehållstillstånd har beviljats enligt motsvarande äldre bestämmelser bör beviljandet av det uppehållstillståndet i stället vara den avgörande tidpunkten. Utlänningslagen bör vidare ändras för att tillgodose innehållet i artikel 4.3a i direktivet. Det innebär att det bör införas bestämmelser i lagen med innebörd att om en person som har beviljats internationellt skydd i Sverige påträffas i en annan EU-stat, utan att ha rätt att vistas eller bosätta sig där i enlighet med relevant nationell rätt, unionsrätt eller internationell rätt, ska vistelsetid i Sverige dessförinnan inte beaktas vid beräkningen av den vistelsetid som krävs för att beviljas ställning som varaktigt bosatt. Enligt Lagrådet krävs – för att den föreslagna beräkningsregeln ska kunna tillämpas på ett godtagbart sätt – att det av lagtexten framgår vad som avses med ”påträffas” och när, i tidsmässigt hänseende, påträffandet ska anses relevant. Lagrådet anser vidare att beräkningsregeln bör förses med en begränsning så att den slår till bara i den mån det med hänsyn till omständigheterna bedöms skäligt att inte ta hänsyn till den tidigare vistelsetiden. När det först gäller frågan om den föreslagna beräkningsregeln bör förenas med undantag konstaterar regeringen att den som har uppehållstillstånd i Sverige kan resa in i och vistas i andra stater inom Schengenområdet i 90 dagar under en 180-dagarsperiod förutsatt att personen bl.a. har en giltig passhandling (jfr artikel 6 i gränskodexen). Personer som har beviljats internationellt skydd kan även ansöka om rätt att vistas i en annan medlemsstat än den som beviljade dem internationellt skydd i enlighet med vissa unionsregler och nationella regler. Tillämpningsområdet för ett sådant undantag från beräkningsregeln som Lagrådet förordar torde därmed vara begränsat och regeringen ser i nuläget inte behov av att förena regeln med undantag. I sammanhanget noteras också att syftet med artikel 4.3a i direktivet om varaktigt bosatta är att säkerställa att personer som har beviljats internationellt skydd respekterar tillåtna vistelse- eller bosättningsperioder (jfr skäl 66 i skyddsgrundsförordningen). Regeringen delar inte heller Lagrådets uppfattning att lagtexten bör preciseras i fråga om vad som avses med ”påträffas”, eller när påträffandet ska anses relevant. Den föreslagna bestämmelsen har utformats för att ligga så nära direktivets ordalydelse som möjligt. I dag finns bestämmelser om återtagande av skyddsbehövande som har ställning som varaktigt bosatt i en annan EU-stat och deras familjemedlemmar i 4 kap. 5 d § UtlL. Dessa bestämmelser bör behållas men anpassas till terminologin i skyddsgrundsförordningen och asylprocedurförordningen (jfr avsnitt 7.2). Medborgare i andra EU-stater Regeringens förslag En medborgare i en annan EU-stat som omfattas av definitionen av flykting i Genèvekonventionen och New York-protokollet, ska förklaras vara flykting (flyktingförklaring), under förutsättning att personen inte är utesluten från att anses vara flykting enligt samma konvention. Flyktingförklaring ska kunna vägras om personen i fråga genom ett synnerligen grovt brott har visat att det skulle vara förenat med allvarlig fara för allmän ordning eller säkerhet att låta honom eller henne stanna i Sverige, eller om personen har bedrivit verksamhet som inneburit fara för rikets säkerhet och det finns anledning att anta att han eller hon skulle fortsätta verksamheten här. En flyktingförklaring som har beviljats en medborgare i en annan EU-stat ska återkallas om det kommer fram att personen i fråga inte längre kan anses vara flykting enligt Genèvekonventionen. En flyktingförklaring ska vidare få återkallas om det föreligger sådana omständigheter som innebär att en flyktingförklaring skulle få vägras. Migrationsverket ska vara beslutande myndighet i dessa fall. Bestämmelserna i utlänningslagen om motivering av beslut ska anpassas så att de omfattar flyktingförklaring. Beslut om flyktingförklaring eller återkallelse av flyktingförklaring ska kunna överklagas till en migrationsdomstol. En medborgare i en annan EU-stat som har förklarats vara flykting ska beviljas uppehållstillstånd. Ett sådant uppehållstillstånd ska vara tidsbegränsat och gälla i tre år. Varje nytt tidsbegränsat uppehållstillstånd som därefter beviljas ska också gälla i tre år. Ärenden om uppehållstillstånd på grund av flyktingförklaring ska undantas från tillämpningsområdet för utlänningslagens bestämmelser om särskilda skäl mot att bevilja uppehållstillstånd. Migrationsverket ska få utfärda resedokument för medborgare i andra EU-stater som har förklarats vara flyktingar enligt Genèvekonventionen, om inte tvingande hänsyn till den nationella säkerheten eller allmänna ordningen kräver att så inte sker. Ett sådant resedokument ska återkallas om innehavaren upphör att vara flykting. Beslut om resedokument ska kunna överklagas till en migrationsdomstol. Ett beslut om återkallelse av resedokument på den grunden att innehavaren har upphört att vara flykting ska dock få överklagas endast i samband med överklagande av ett beslut om återkallelse av flyktingförklaring. Ärenden där Säkerhetspolisen av säkerhetsskäl förordar att en utlänning inte ska beviljas flyktingförklaring eller att en flyktingförklaring ska återkallas ska vara säkerhetsärenden enligt utlänningslagen. Säkerhetspolisen ska få överklaga Migrationsverkets beslut i fråga om flyktingförklaring i ett säkerhetsärende. En ansökan om flyktingförklaring ska också kunna handläggas enligt lagen om särskild kontroll av vissa utlänningar. Promemorians förslag Promemorians förslag överensstämmer delvis med regeringens. I promemorian lämnas inga förslag om att vägra en flyktingförklaring i vissa fall eller om återkallelse av en flyktingförklaring i de fall en flyktingförklaring skulle få vägras. Det lämnas inte heller några förslag om att ärenden om flyktingförklaring ska kunna vara säkerhetsärenden eller kunna handläggas enligt lagen om särskild kontroll av vissa utlänningar. Remissinstanserna Migrationsverket instämmer i förslagen men anser att det också bör vara möjligt att vägra flyktingförklaring för en medborgare i en annan EU-stat när det finns skälig anledning att betrakta personen som en fara för säkerheten eller när personen i fråga utgör en samhällsfara med hänsyn till att vederbörande genom en lagakraftvunnen dom har dömts för ett synnerligen allvarligt brott. Säkerhetspolisen anser att det, på motsvarande sätt som i fråga om flyktingsstatusförklaring i dag, ska vara möjligt att vägra uppehållstillstånd på grund av säkerhetsskäl. I övrigt yttrar sig ingen remissinstans särskilt över förslagen. Skälen för regeringens förslag Även medborgare i andra EU-stater kan ansöka om skydd i Sverige. Skyddsgrundsförordningen, som tar sikte på tredjelandsmedborgare och statslösa personer, omfattar inte unionsmedborgare. I denna proposition föreslås flera anpassningar av svensk rätt till skyddsgrundsförordningen. Som konstateras i promemorian bör det, för att säkerställa att Sverige alltjämt uppfyller sina skyldigheter enligt Genèvekonventionen, införas särskilda bestämmelser i utlänningslagen som fortsatt ger unionsmedborgare en möjligt att ansöka om skydd som flykting. Enligt hittillsvarande 4 kap. 3 § första stycket UtlL ska en utlänning, som med åberopande av skyddsskäl har ansökt om uppehållstillstånd, förklaras vara flykting (flyktingstatusförklaring) om han eller hon omfattas av definitionen i 4 kap. 1 § UtlL och inte är utesluten från att anses som flykting enligt 4 kap. 2 b § UtlL. Som föreslås i promemorian bör de särskilda bestämmelserna om unionsmedborgares möjligheter att ansöka om skydd hänvisa direkt till Genèvekonventionen och New York-protokollet i fråga om vem som är att betrakta som flykting. Bestämmelserna bör lämpligen utformas på så vis att en unionsmedborgare ska förklaras vara flykting om han eller hon omfattas av definitionen av flykting i, och inte är utesluten från att anses som flykting enligt, konventionen och protokollet. För att särskilja unionsmedborgare från de tredjelandsmedborgare och statslösa personer som omfattas av skyddsgrundsförordningen bör begreppet flyktingförklaring användas i stället för det nuvarande begreppet flyktingstatusförklaring. Det bör också, i enlighet med vad Lagrådet föreslår, införas en definition av flyktingförklaring i utlänningslagen. Som konstateras i promemorian ska en ansökan om skydd från en medborgare i en annan EU-stat, i enlighet med protokoll (nr 24) om asyl för medborgare i Europeiska unionens medlemsstater (EUT C 202, 7.6.2016, s. 304–305) behandlas med utgångspunkten att den är uppenbart ogrundad. Sådana ansökningar från unionsmedborgare kan alltså i normalfallet avslås. Även med det i beaktande instämmer regeringen i Migrationsverkets bedömning att det också bör vara möjligt att vägra en flyktingförklaring i vissa situationer. Av 4 kap. 3 § andra stycket UtlL framgår att en flyktingstatusförklaring ska vägras en person som genom ett synnerligen grovt brott har visat att det skulle vara förenligt med allvarlig fara för allmän ordning och säkerhet att låta honom eller henne stanna i Sverige, eller har bedrivit verksamhet som inneburit fara för rikets säkerhet och det finns anledning att anta att han eller hon skulle fortsätta verksamheten här. En flyktingförklaring för en medborgare i en annan EU-stat bör kunna vägras i motsvarande situationer. Det kan noteras att de nuvarande vägransgrunderna har sin grund i unionsrätten, som i sin tur har sin grund i Genèvekonventionen. Genom att använda samma grunder för att vägra flyktingförklaring som i dag används i fråga om flyktingstatusförklaring bör rättstillämpningen underlättas, eftersom det finns stöd i den praxis som har utarbetats kring dessa grunder. Samma vägransgrunder som i dag bör därför gälla. Uttrycket allmän ordning eller säkerhet bör dock användas i stället för allmän ordning och säkerhet (jfr prop. 2025/26:145 s. 53). För att säkerställa att Sverige uppfyller sina internationella åtaganden bör en flyktingförklaring enligt ovan återkallas om personen inte längre är att betrakta som flykting enligt Genèvekonventionen. En flyktingförklaring bör vidare, på motsvarande sätt som gäller i dag för en flyktingstatusförklaring, få återkallas om det föreligger sådana omständigheter som innebär att en flyktingförklaring skulle få vägras. I enlighet med vad som föreslås i promemorian bör en medborgare i en annan EU-stat som förklarats vara flykting enligt Genèvekonventionen och som befinner sig i Sverige beviljas uppehållstillstånd (jfr hittillsvarande 5 kap. 1 § UtlL). Ett sådant uppehållstillstånd bör vara tidsbegränsat och gälla i tre år. Varje nytt uppehållstillstånd som beviljas bör också gälla i tre år. Giltighetstiden motsvarar vad som i avsnitt 7.4 föreslås gälla för flyktingar som omfattas av skyddsgrundsförordningen. Regeringen ser, till skillnad mot Säkerhetspolisen, inte behov av att införa särskilda vägransgrunder för ett sådant uppehållstillstånd. Det bedöms tillräckligt att en flyktingförklaring kan vägras i de situationer som Säkerhetspolisen pekar på. Migrationsverket bör i likhet med vad som gäller i dag vara beslutande myndighet när medborgare i andra EU-stater ansöker om skydd som flykting. Detta behöver regleras i fråga om beslut om flyktingförklaring och om återkallelse av en sådan förklaring. När det gäller beslut om uppehållstillstånd följer det redan av 5 kap. 20 § UtlL att Migrationsverket är beslutande myndighet. Ett beslut om flyktingförklaring bör på motsvarande sätt som gäller för flyktingsstatusförklaring i dag vara skriftligt och innehålla de skäl som ligger till grund för beslutet. Det bör vidare, i likhet med hittillsvarande reglering, vara möjligt att överklaga ett beslut om flyktingförklaring och återkallelse av flyktingförklaring till en migrationsdomstol. Den som anses vara flykting enligt Genèvekonventionen har rätt till resedokument. Resedokument, på motsvarande sätt som i dag i fråga om flyktingstatusförklaring, bör därför utfärdas för medborgare i andra EU-stater som förklarats vara flyktingar enligt Genèvekonventionen, om inte tvingande hänsyn till den nationella säkerheten eller allmänna ordningen kräver att så inte sker. Vidare bör ett sådant resedokument återkallas om innehavaren upphör att vara flykting. Det bör också, så som gäller i dag, vara möjligt att överklaga ett beslut om att neka eller återkalla ett resedokument. Ett beslut om återkallelse av resedokument på den grunden att innehavaren har upphört att vara flykting bör få överklagas endast i samband med överklagande av ett beslut om återkallelse av flyktingförklaring. I dag kan ärenden om flyktingstatusförklaring vara säkerhetsärenden enligt utlänningslagen och Migrationsverkets beslut i ett sådant ärende får överklagas av Säkerhetspolisen. För att den nya ordningen inte ska innebära någon skillnad i det avseendet bör flyktingförklaring kunna utgöra ett säkerhetsärende. Vidare bör ansökningar om flyktingförklaring kunna handläggas enligt lagen om särskild kontroll av vissa utlänningar. Ärenden om resedokument kan redan vara säkerhetsärenden enligt utlänningslagen och handläggas enligt lagen om särskild kontroll av vissa utlänningar. Behov av ändringar i andra författningar Regeringens förslag Ändringar ska göras även i andra författningar för att dessa ska stämma överens med den terminologi och den systematik för asylförfarandet som följer av skyddsgrundsförordningen och asylprocedurförordningen. Promemorians förslag Promemorians förslag överensstämmer delvis med regeringens. I promemorian lämnas inga förslag om ändring i lagen (2001:454) om behandling av personuppgifter inom socialtjänsten eller lagen om särskild kontroll av vissa utlänningar. Inte heller lämnas förslag om nu aktuella ändringar i den beslutade men inte ikraftträdda nya mottagandelagen. Remissinstanserna De flesta remissinstanserna yttrar sig inte särskilt över förslagen. Centrala studiestödsnämnden (CSN) förordar bl.a. att rätten till studiestöd ska knytas till det uppehållstillstånd som utfärdas med stöd av artikel 24 i skyddsgrundsförordningen i stället för till internationellt skydd. Förvaltningsrätten i Göteborg och Migrationsverket anser att terminologin i bl.a. den nya mottagandelagen ska ändras. Förvaltningsrätten i Göteborg framhåller bl.a. att det inte är tillfredställande att lagen (1994:137) om mottagande av asylsökande m.fl. (LMA) under en kort period kommer innehålla äldre begrepp som i övrigt utmönstras från svensk rätt. Skälen för regeringens förslag I de föregående avsnitten i denna proposition föreslås flera ändringar i utlänningslagen för att anpassa lagen till den terminologi som följer av skyddsgrundsförordningen och asylprocedurförordningen samt till den förändrade systematik för asylförfarandet som förordningarna innebär. Motsvarande ändringar behöver göras i flera andra författningar, bl.a. i lagen om särskild kontroll av vissa utlänningar och, som Förvaltningsrätten i Göteborg och Migrationsverket påpekar, i den beslutade men inte ännu ikraftträdda nya mottagandelagen. Dessutom behöver följdändringar göras i vissa lagar med anledning av att bestämmelser i utlänningslagen föreslås upphävas eller ändras, exempelvis i 5 kap. 3 § socialförsäkringsbalken, 4 § folkbokföringslagen (1991:481) och 3 § lagen (2024:691) om folkbokföring av utlänningar med tillfälligt skydd i vissa fall. I 2 kap. 4 § och 3 kap. 4 § studiestödslagen (1999:1395) finns bestämmelser om att studiestöd får lämnas i vissa situationer även när den studerande inte är svensk medborgare eller har permanent uppehållstillstånd, bl.a. när den studerande har beviljats ett tidsbegränsat uppehållstillstånd med stöd av 5 kap. 1 § UtlL. I avsnitt 7.4 föreslås ändringar i 5 kap. 1 § UtlL som innebär att hänvisningar till den bestämmelsen måste ersättas. CSN förordar att rätten till studiestöd för den aktuella gruppen ska knytas till det uppehållstillstånd som utfärdas med stöd av artikel 24 i skyddsgrundsförordningen. Regeringen delar dock den bedömning som görs i promemorian att rätten till studiestöd i stället bör knytas till att internationellt skydd har beviljats. Detta står enligt regeringen i bättre överensstämmelse med skyddsgrundsförordningen. I propositionen En ny mottagandelag (prop. 2025/26:229) föreslås att den nya mottagandelagen ska träda i kraft den 1 oktober 2026. Lagen (1994:137) om mottagande av asylsökande m.fl. (LMA) kommer då upphöra att gälla. Regeringen delar bedömningen i promemorian att 1 c § LMA bör anpassas så att LMA kan tillämpas fram till dess att den nya mottagandelagen träder i kraft. Eftersom uttrycket asylsökande utmönstras ur utlänningslagen bör ett tillägg göras i paragrafen om att det som föreskrivs om utlänningar i 1 § första stycket 1 LMA också gäller för utlänningar som har ansökt om internationellt skydd. Nuvarande hänvisning till Dublinförordningen bör vidare ändras så att hänvisning i stället sker till asyl- och migrationshanteringsförordningen. Som tidigare innebär detta t.ex. att rätten till bistånd upphör när ett beslut om överföring enligt asyl- och migrationshanteringsförordningen får laga kraft. En bestämmelse om att det som föreskrivs om avvisning och utvisning i LMA i tillämpliga delar också gäller för beslut om återvändande bör även införas. Det motsvarar vad som föreslås i fråga om utlänningslagen (se avsnitt 6.12). Lagrådet påpekar att i de flesta andra lagar än utlänningslagen föreslås att EU:s rättsakter anges med hela det officiella namnet. Lagtexten blir då svårläst enligt Lagrådet och än mer så när ett materiellt tillägg följer på det långa namnet på rättsakten, som t.ex. i den föreslagna ändringen av 4 § andra stycket folkbokföringslagen. Den bestämmelsen är enligt Lagrådet inte erforderligt tydligt formulerad och Lagrådet föreslår olika lösningar. Regeringen håller i och för sig med Lagrådet om att det finns en risk för att bestämmelser där EU:s rättsakter anges med fullständiga beteckningar blir svårlästa. De förslag på lösningar som Lagrådet lämnar kräver dock noggranna överväganden. Frågan om hänvisningar i nationell rätt till EU:s rättsakter är vidare en fråga av övergripande karaktär som aktualiseras även inom andra rättsområden. I detta lagstiftningsärende finns det inte utrymme för att göra erforderliga överväganden i detta avseende och därför bör de fullständiga hänvisningar till EU:s rättsakter som föreslås i lagrådsremissen kvarstå. Screeningförordningen Inledning Screeningförordningen introducerar ett förfarande kallat screening för samtliga tredjelandsmedborgare som påträffas i samband med att de illegalt korsat yttre gräns, inne på en medlemsstats territorium utan att ha uppfyllt inresevillkoren eller efter att ha landsatts i samband med en efterforskning och räddningstjänst till havs, oavsett om de söker internationellt skydd eller inte. Dessutom omfattas personer som söker internationellt skydd vid gränsen men inte uppfyller inresevillkoren. Däremot omfattas inte personer som har rest in med giltiga tillstånd, men vars giltighet löpt ut under deras vistelse. Syftet med screeningen är att kontrollera personerna och inhämta tillgänglig information om dem, för att när screeningen har avslutats överlämna ärendet och den information som framkommit till behörig myndighet för asylprövning eller återvändande. I de fall screening sker vid gränsen ska den genomföras utan dröjsmål och under alla omständigheter slutföras inom sju dagar. När screening sker inne på territoriet ska den avslutas inom tre dagar från omhändertagandet av personen. Under pågående screening ska de tredjelandsmedborgare som genomgår screening vara skyldiga att vara tillgängliga för screeningmyndigheterna. Screeningen innefattar flera olika delar; en hälsokontroll, en sårbarhetkontroll, identifiering eller verifiering av identitet, registrering av biometriska uppgifter och en säkerhetskontroll samt ifyllande av ett screeningformulär och avslutande åtgärder. Varje medlemsstat ska tillhandahålla en oberoende övervakningsmekanism, som bl.a. ska säkerställa efterlevnad av de grundläggande rättigheterna och att rätten till asyl inte inskränks. Denna fråga behandlas inte inom ramen för detta lagstiftningsärende och berörs därför inte närmare här. Ansvariga för screening Regeringens förslag Polismyndigheten och Migrationsverket ska ansvara för utförandet av identifiering eller verifiering av identitet, sårbarhetskontrollen, registrering av biometriska uppgifter samt ifyllande av screeningformuläret och för den avslutande delen av screeningen. Polismyndigheten ska ansvara för utförandet av säkerhetskontrollen. Regionerna ska ansvara för utförandet av hälsokontrollen. Tullverket och Kustbevakningen ska vara skyldiga att hjälpa Polismyndigheten och Migrationsverket med identifiering eller verifiering av identitet och säkerhetskontroll. Promemorians förslag Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna Polismyndigheten välkomnar att både Polismyndigheten och Migrationsverket ska utses till screeningmyndigheter samt förslaget om ansvarsfördelningen myndigheterna emellan. Polismyndigheten välkomnar även att regionerna ska ansvara för utförandet av hälsokontrollerna. Migrationsverket har inget att erinra mot förslagen. Verket framför dock att det är tveksamt om verket kommer att ha ett tillräckligt tydligt lagstöd för att göra de kontroller som krävs om en utlänning kallas till verket för utredning enligt 9 kap. 9 § UtlL. Säkerhetspolisen instämmer i förslaget att Polismyndigheten ska utses som ansvarig myndighet för utförande av säkerhetskontrollen i screeningförfarandet. Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) framför bl.a. att det inte är möjligt att ta ställning till förslaget om att regionerna ska ansvara för hälsokontrollen innan förslag på föreskrifter om vad en hälsokontroll ska omfatta har presenterats. Region Norrbotten, Region Skåne, Region Stockholm och Region Västerbotten framför liknande synpunkter. Kustbevakningen anser bl.a. att det är otydligt i vilken uträckning och på vilket sätt Kustbevakningen ska vara skyldig att bistå Polismyndigheten och Migrationsverket. Tullverket ställer sig negativt till förslaget om att utöka myndighetens roll i asyl- och migrationsprocessen på det sätt som förslaget kan komma att innebära och framför liknande synpunkter. Diskrimineringsombudsmannen framhåller bl.a. vikten av kompetens hos den personal som utför sårbarhetskontrollen. Hänsyn måste tas till de grupper vars sårbarhet inte är direkt synlig och som på grund av skyddsskälens karaktär inte har vana att beskriva sina erfarenheter för någon annan. Särskild uppmärksamhet måste enligt myndigheten riktas mot personer med olika typer av funktionsnedsättningar. Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas, transpersoners, queeras och intersexpersoners rättigheter (RFSL) understryker bl.a. vikten av att samtliga parallellt förekommande sårbarhetsgrunder identifieras löpande under screeningen. Även RFSL Ungdom hänvisar till att screeningmyndigheterna enligt artikel 12.3 i screeningförordningen kan bistås av icke-statliga organisationer i sårbarhetskontrollerna. Asylrättscentrum framför bl.a. att ett delat ansvar i fråga om sårbarhetskontrollen kan vara fördelaktigt i vissa avseenden, men att det då är viktigt att den enskilde och tillsynsmyndigheter har kunskap om vilken myndighet som ansvarar för vad i processen för att kunna utkräva ansvar. Institutet för mänskliga rättigheter, Sveriges kristna råd och UNHCR framför liknande synpunkter. Svenska Röda Korset anser att analysen gällande ansvarsfördelningen är otillräcklig. Institutet för mänskliga rättigheter uttrycker vidare bl.a. oro över den rättsliga osäkerhet som råder i fråga om tillgången till andra rättigheter under screeningprocessen och gränsförfarandet när en person inte anses ha rest in i landet. Rädda Barnen understryker att barn som befinner sig i landet men som inte har rätt att resa in i landet fortfarande är berättigade till alla sina rättigheter enligt barnkonventionen. Burlövs kommun önskar bl.a. ett förtydligande av socialtjänstens ansvar för personer utan tillåtelse till inresa men som fysiskt är inom kommunens geografiska område. Skälen för regeringens förslag Vilka ska vara ansvariga för screening? Medlemsstaterna ska enligt screeningförordningen utse screeningmyndigheter och säkerställa att den personal som genomför screening har tillräckliga kunskaper och har den utbildning som krävs i enlighet med artikel 16 i gränskodexen (artikel 8.9 första stycket). Med screeningmyndighet avses enligt artikel 2.10 alla behöriga myndigheter som genom nationell rätt har utsetts att utföra en eller flera av uppgifterna enligt förordningen, med undantag för de hälsokontroller som avses i artikel 12.1. Ansvaret för genomförandet av screeningförfarandets olika moment enligt artikel 8.5 kan alltså delas mellan flera myndigheter. Regeringen anser, i likhet med vad som anges i promemorian, att en och samma myndighet bör ha helhetsansvaret för samordningen av processen som sådan. Polismyndigheten har i dag ansvaret för genomförandet av den gränskontroll som ska ske enligt gränskodexen (9 kap. 1 § UtlL). Det ter sig därför enligt regeringen som mest ändamålsenligt att huvudansvaret för screeningen läggs på Polismyndigheten. Detta bör dock lämpligen komma i uttryck i förordning. Däremot bör det i lag regleras vilka delar som Polismyndigheten ensam eller tillsammans med Migrationsverket ska ansvara för att utföra. Polismyndigheten bör ensam ansvara för säkerhetskontrollen och –tillsammans med Migrationsverket – för identifiering eller verifiering av identitet Screening är ett helt nytt förfarande, som saknar motsvarighet i dagens reglering om gränspassage och gränskontroll. Samtidigt uppvisar förfarandet flera likheter med dagens inresekontroll, t.ex. vad gäller kontroll av identitet och resehandlingar samt upptagande och registrering av biometriska uppgifter, såsom fingeravtryck. Som redogörs för i promemorian ansvarar Polismyndigheten enligt 9 kap. 1 § UtlL för den kontroll som ska ske enligt gränskodexen. Tullverket och Kustbevakningen är skyldiga att bistå Polismyndigheten vid en sådan kontroll och Kustbevakningen ska utöva kontroll av sjötrafiken. Även Migrationsverket får i vissa fall efter överenskommelse med Polismyndigheten hjälpa till vid kontrollen. Polismyndigheten ska i dag såsom ansvarig för inresekontrollen genomföra kontroller vid yttre gräns av inresandes identitet genom kontroll av resehandlingar och tagande av fingeravtryck. Här ingår även sökning i relevanta databaser, bl.a. SIS och Interpols databas över stulna och förkomna resehandlingar. Verifiering ska enligt gränskodexen också ske i syfte att säkerställa att personen inte anses utgöra ett hot mot den allmänna ordningen, inre säkerheten, folkhälsan eller internationella förbindelser i någon av medlemsstaterna. Regeringen anser mot denna bakgrund att det framstår som mest ändamålsenligt att den myndighet som i dag ansvarar för kontrollen enligt gränskodexen också ansvarar för de delar av screeningprocessen som har stora likheter med den inresekontroll och inre utlänningskontroll som i dag genomförs enligt gränskodexen och i 9 kap. UtlL. Polismyndigheten bör därför ansvara för identifiering eller verifiering av identitet enligt artikel 14 samt säkerhetskontroll enligt artiklarna 15 och 16. Som Säkerhetspolisen framhåller kommer myndigheten att ha en roll i screeningprocessen genom att myndigheten har tillgång till information som kan vara av relevans för genomförandet av säkerhetskontroll. Erforderlig informationsöverföring får ske i samverkan mellan Säkerhetspolisen och Polismyndigheten. Migrationsverket har hög kompentens vad gäller att bedöma resehandlingar från tredjeländer och har därigenom god kännedom om hur resehandlingar från olika länder ska se ut för att avgöra om en handling är äkta eller inte. Det finns därför ett värde i att också Migrationsverket kan utföra momentet identifiering eller verifiering av identitet. Migrationsverket bör därför tillsammans med Polismyndigheten vara ansvarig screeningmyndighet med behörighet att utföra detta moment. Regeringen återkommer till den närmare ansvarsfördelningen mellan Polismyndigheten och Migrationsverket i egenskap av screeningmyndigheter. Polismyndigheten och Migrationsverket bör tillsammans även ansvara för sårbarhetskontrollen och registrering av uppgifter i Eurodac… Flera remissinstanser uttrycker oro för att sårbarhetsfaktorer inte kommer att kunna fångas upp under screeningen och att det kan medföra att dessa faktorer inte kommer att beaktas under den fortsatta processen om personen söker internationellt skydd. Även vikten av utbildning och kompetens betonas. Regeringen har förståelse för de farhågor som remissinstanserna ger uttryck för. Regeringen anser dock att Polismyndigheten besitter sådan kompentens som krävs för att fånga upp och kontrollera signaler eller indikationer på att en individ befinner sig i en sårbar situation, t.ex. om en person är offer för människohandel eller är utsatt för våld. Polismyndigheten bör därför genomföra sårbarhetskontroller, både i fråga om dem som söker internationellt skydd och avseende övriga tredjelandsmedborgare och statslösa som ska genomgå screening. Regeringen behandlar i avsnitt 8.7 frågan om behovet av nationella föreskrifter till artikel 12.3. I det avsnittet återkommer regeringen också till frågan om identifiering av sårbarhetsfaktorer och konstaterar bl.a. att sårbarhetskontrollen under screeningen endast är preliminär och inte hindrar att förekomsten av sårbarhetsfaktorer även kan identifieras i den efterföljande processen. Den sårbarhetskontroll som ska genomföras enligt artikel 12.3 uppvisar, som konstateras i promemorian, stora likheter med den utredning som Migrationsverket i dag företar i ett ärende om uppehållstillstånd p.g.a. en ansökan om internationellt skydd. Det åligger Migrationsverket att i ett sådant ärende utreda sökandens skyddsskäl, vilket bl.a. sker genom den asylutredning som ska företas i ett sådant ärende. Detta förfarande får anses ha naturliga beröringspunkter med en sådan sårbarhetskontroll som avses i screeningförordningen. Dessutom motsvarar Migrationsverkets personal de krav på utbildning och kompetens som ställs i artikel 12.3. Det framstår därför som ändamålsenligt att, som konstateras i promemorian, även Migrationsverket är ansvarig screeningmyndighet med behörighet att utföra sårbarhetskontroller enligt artikel 12.3 i screeningförordningen, och då främst i fråga om de tredjelandsmedborgare som söker internationellt skydd. Regeringen återkommer nedan till den närmare ansvarsfördelningen mellan Polismyndigheten och Migrationsverket i egenskap av screeningmyndigheter. Slutligen kan det noteras att det – som framhålls av RFSL och RFSL Ungdom – framgår av artikel 12.3 att screeningmyndigheterna får bistås av icke-statliga aktörer i utförandet av sårbarhetskontrollen. Bestämmelsen är direkt tillämplig och ger alltså ansvariga myndigheter möjlighet att engagera andra aktörer i arbetet, utan att det krävs några kompletterande bestämmelser om det i nationell rätt. Migrationsverket har i dag möjlighet att registrera biometriska uppgifter i Eurodac. Den nya Eurodacförordningen innebär att biometriska uppgifter ska tas från fler personkategorier och det blir obligatoriskt för medlemsstaterna att ta och överföra sådana uppgifter från personer som vistas olagligt i en medlemsstat (se avsnitt 9). Det är Polismyndigheten som i huvudsak kommer att ta biometriska uppgifter från denna personkategori, vilket alltså innebär att myndigheten i större utsträckning än vad som sker i dag kommer att uppta biometriska uppgifter till Eurodac. Det krävs inte några kompletterande bestämmelser i nationell rätt för att möjliggöra för Polismyndigheten att registrera sådana uppgifter enligt Eurodacförordningen. Mot denna bakgrund anser regeringen att ansvaret som screeningmyndighet i fråga om registrering av uppgifter i Eurodac ska tillkomma både Polismyndigheten och Migrationsverket. Med anledning av Migrationsverkets synpunkt om verket har tillräckligt lagstöd för att utföra kontroller enligt 9 kap. 9 § UtlL kan regeringen konstatera följande. Migrationsverket kan med stöd av 9 kap. 9 § UtlL kalla en utlänning till myndigheten för att kontrollera dennes vistelserätt i landet. Konstateras det vid en sådan kontroll att utlänningen ska genomgå screening enligt artikel 7 i screeningförordningen, är alltså screeningförordningens bestämmelser styrande för det efterföljande förloppet. Skyldigheten att genomgå screening och i den processen lämna biometriska uppgifter enligt Eurodacförordningen följer alltså direkt av screeningförordningen. Några författningsändringar med anledning av detta är inte nödvändigt. …samt screeningformuläret och avslutande åtgärder Regeringen anser att båda screeningmyndigheterna, dvs. Polismyndigheten och Migrationsverket, bör vara ansvariga för att fylla i relevanta delar i screeningformuläret enligt artikel 17. Båda bör även ansvara för den avslutande delen av screeningförfarandet enligt artikel 18. Som anges i promemorian innebär detta att viss information kan komma att behövas delas mellan dessa myndigheter. Frågor om informationsutbyte behandlas i avsnitt 8.10. Ansvarig myndighet för hälsokontrollen är inte en screeningmyndighet och bör därför inte självständigt kunna fylla i screeningformuläret. För att uppgifterna från hälsokontrollen ska kunna föras in i screeningformuläret bör regionerna rapportera uppgifterna från kontrollen till en screeningmyndighet. Denna fråga behandlas i avsnitt 8.10. Kustbevakningen och Tullverket bör hjälpa till med identifiering eller verifiering av identitet och säkerhetskontrollen I promemorian görs bedömningen att Kustbevakningen och Tullverket ska bistå de ansvariga screeningmyndigheterna med identifiering eller verifiering av identitet och säkerhetskontrollen. Kustbevakningen och Tullverket ifrågasätter den bedömningen i vissa avseenden och menar bl.a. att ansvarsfördelningen är oklar. De är dessutom tveksamma till om de fullt ut har kapaciteten eller kompetensen att bistå screeningmyndigheterna på det sätt som föreslås. Enligt 9 kap. 1 § UtlL är Tullverket och Kustbevakningen skyldiga att hjälpa Polismyndigheten vid en kontroll av personer enligt gränskodexen. Som både Kustbevakningen och Tullverket påtalar sker detta endast undantagsvis och i mycket begränsad omfattning. I normalfallet kommer screening att äga rum vid särskilda platser anvisade för ändamålet och inte vid ett gränsövergångsställe eller i samband med gränsövervakning. Det kan dock inte uteslutas att screening kan komma att äga rum i direkt anslutning till ett gränsövergångsställe (se avsnitt 8.3 angående platser för screening). Eftersom detta endast kommer att ske undantagsvis kommer tulltjänstemän och tjänstemän vid Kustbevakningen normalt sett inte att befinna sig vid en screeningplats. Avsikten är inte att Kustbevakningen eller Tullverket ska bistå Polismyndigheten i större utsträckning än vad som gäller i dag i fråga om gränskontroll eller gränsövervakning eller att myndigheterna på något sätt ska vara skyldiga att bemanna de särskilt anvisade platserna för screening. Det kan också i sammanhanget framhållas att momentet identifiering eller verifiering av identitet endast ska utföras i den mån detta inte har gjorts i samband med en kontroll enligt gränskodexen (artikel 14.1 i screeningförordningen). Det momentet innebär alltså i praktiken inte några nya arbetsuppgifter för Kustbevakningen eller Tullverket utöver vad som följer av 9 kap. 1 § UtlL. Migrationsverket ansvarar inte för en kontroll enligt gränskodexen och det finns inte någon skyldighet för Tullverket eller Kustbevakningen att bistå Migrationsverket i en sådan kontroll enligt regelverket om gränskontroll. För det fall Migrationsverket skulle utföra screeningmomentet identifiering eller verifiering av identitet i direkt anslutning till ett gränsövergångsställe finns det dock ett värde i att även Migrationsverket kan bistås av Kustbevakningen eller Tullverket på motsvarande sätt som föreslås beträffande Polismyndigheten. Som framhålls ovan är det dock endast undantagsvis som screening kommer att äga rum i detta sammanhang, varför bistånd även i detta fall endast kan ske i begränsad omfattning. Lagrådet konstaterar bl.a. att eftersom det är fråga om ingripande åtgärder som screeningmyndigheterna får vidta gentemot den enskilde bör det enligt Lagrådet alltför vardagliga begreppet hjälpa till inte användas. Av lagtexten bör det i stället framgå att Tullverket och Kustbevakningen har en skyldighet att bistå screeningmyndigheterna och att denna skyldighet dessutom inte kan aktualiseras förrän en screeningmyndighet har begärt bistånd (jfr författningskommentaren). Regeringen håller inte med Lagrådet om att begreppet hjälpa till förminskar den skyldighet som Tullverket och Kustbevakningen åläggs genom den nu föreslagna regleringen. Begreppet används dessutom i dag med samma innebörd i bl.a. 9 kap. 1 § UtlL. I fråga om synpunkten att det av lagtexten bör framgå att skyldigheten inte aktualiseras förrän en screeningmyndighet har begärt bistånd konstaterar regeringen att ett sådant rekvisit inte finns i t.ex. 9 kap. 1 §, trots att sådan hjälp även i de fallen i praktiken förutsätter att en begäran om hjälp framförs (jfr prop. 1995/96:159 s. 13 och prop. 2004/05:170 s. 291). Detta kan sägas ligga i sakens natur. Regeringen ser inte heller att avsaknaden av ett uttryckligt krav i lagtexten på begäran om hjälp skulle föranleda några tillämpningssvårigheter. Ett sådant tillägg bör därför inte göras. Tullverkets och Kustbevakningens skyldighet att bistå myndigheterna bör vidare gälla under förutsättning att så kan ske utan att myndigheternas egna åligganden eftersätts. Regeringen instämmer i den bedömning som görs i promemorian om att någon uttrycklig reglering i lag i detta avseende inte heller är behövlig (se motsvarande bedömning avseende myndigheternas bistånd vid in- och utresekontroll, prop. 1995/96:159 s. 13). Nu nämnda myndigheter ska alltså endast bistå Polismyndigheten och Migrationsverket vid nämnda kontrollmoment i screeningprocessen och är därmed inte screeningmyndigheter. I artiklarna 20–22 i screeningförordningen respektive i förordningen om ändringar för enhetlighet i samband med screening (EU 2024/1352 av den 14 maj 2024) införs ändringar i flera europeiska informationssystem bl.a. i syfte att medge åtkomst för screeningmyndigheter till respektive informationssystem. Att Kustbevakningen eller Tullverket inte är screeningmyndigheter innebär – som Kustbevakningen påtalar – att myndigheterna inte kommer att ha möjlighet att inom ramen för screeningförfarandet inhämta uppgifter från dessa informationssystem för dels identifiering eller verifiering av identitet, dels för att utföra en säkerhetskontroll. Bistånd i ett sådant avseende kan alltså inte lämnas av myndigheterna, utan biståndet kommer främst att avse hjälp att utföra sådana tvångsåtgärder som föreslås i avsnitt 8.4 och 8.7. Regionerna bör ansvara för hälsokontrollen Ansvarig myndighet för hälsokontrollen är enligt definitionen i artikel 2.10 inte en screeningmyndighet. För att det ska vara tydligt vilken aktör som ansvarar för denna del av screeningprocessen bör det utses en ansvarig myndighet för hälsokontrollen. Asylsökande har rätt till viss hälso- och sjukvård enligt lagen (2008:344) om hälso- och sjukvård åt asylsökande m.fl. Detsamma gäller personer som har ansökt om eller har uppehållstillstånd i vissa fall. Utlänningar som saknar uppehållstillstånd kan ha rätt till vård enligt lagen (2013:407) om hälso- och sjukvård till vissa utlänningar som vistas i Sverige utan nödvändiga tillstånd. Respektive lag reglerar en skyldighet för regionerna att erbjuda personer som omfattas av lagen en hälsoundersökning. Den obligatoriska hälsoundersökning som ska genomföras enligt screeningförordningen kan i delar antas motsvara en hälsoundersökning enligt nämnda författningar, även om en hälsokontroll enligt screeningförordningen i normalfallet sannolikt kommer att vara mindre omfattande. Regeringen återkommer i avsnitt 8.6 till hälsokontrollens närmare innehåll och behovet av nationella föreskrifter med anledning av artikel 12.1. Som konstateras i promemorian finns det inom den hälso- och sjukvårdsverksamhet som bedrivs av regionerna den kompetens som krävs för att genomföra hälsokontroller enligt screeningförordningen. Vidare har regionerna de system som krävs för att t.ex. remittera vidare en person som vid en hälsokontroll enligt screeningförordningen skulle uppvisa symptom på sådan allmänfarlig sjukdom som innebär att personens måste isoleras enligt smittskyddslagen (2004:168). Regeringen anser mot denna bakgrund, i likhet med vad som anges i promemorian, att regionerna bör ansvara för hälsokontrollen enligt artikel 12.1 för samtliga tredjelandsmedborgare som omfattas av screeningförordningens tillämpningsområde. Det kan i sammanhanget framhållas att inte samtliga regioner vid införandet av screening kommer att beröras av förslaget, eftersom screeningplatser med stor sannolikhet endast kommer att förläggas till vissa regioner (se avsnitt 8.3 om platser lämpliga för screening). Antalet screeningplatser kan dock, som konstateras i avsnitt 8.3, öka beroende på om antalet sökande av internationellt skydd stiger. Regionernas ansvar för genomförandet av hälsokontrollen bör följa av lag. Ansvaret bör regleras i lagen om hälso- och sjukvård åt asylsökande m.fl. respektive lagen om hälso- och sjukvård till vissa utlänningar som vistas i Sverige utan nödvändiga tillstånd. I anledning av bl.a. Institutet för mänskliga rättigheter synpunkter om den enskildes rättigheter under screeningen konstaterar regeringen följande. En tredjelandsmedborgare som genomgår screening enligt artikel 5 i screeningförordningen ska enligt artikel 6 inte ges tillstånd att resa in i landet. Personen har alltså inte någon formell rätt till inresa och vistelse. Personen i fråga befinner sig dock givetvis fysiskt på den plats där screeningen ska genomföras och måste därför faktiskt anses vistas i landet på den plats där screeningen genomförs. Det innebär bl.a. att en sådan person har rätt till den vård som anges i lagen om hälso- och sjukvård åt asylsökande m.fl. och lagen om hälso- och sjukvård till vissa utlänningar som vistas i Sverige utan nödvändiga tillstånd och att den region i vilken personen vistas i ska stå för denna vård. Detta föranleder inte några andra författningsåtgärder än att det utlänningslagen bör införas en upplysningsbestämmelse om innehållet i artikel 6. Några remissinstanser påtalar ett behov av förtydligande av vad som gäller i fråga om andra insatser än vård, såsom insatser inom socialtjänsten när en person inte har tillstånd att resa in landet enligt screeningförordningen. Regeringen konstaterar, som också anges ovan, att även om en person inte har tillstånd att resa in i landet, befinner sig personen rent fysiskt här. Att tillstånd till inresa saknas medför enligt regeringens mening ingen skillnad i rätten till insatser enligt olika lagstiftningar, än för andra personer som vistas i landet under samma förutsättningar i övrigt, dvs. sökande av internationellt skydd eller utlänningar som inte söker internationellt skydd och som befinner sig i Sverige utan att haft rätt att resa in i landet eller som försöker resa in utan giltiga tillstånd. Rätten till insatser får alltså lösas genom befintlig reglering på området. Ansvarsfördelningen mellan Polismyndigheten och Migrationsverket Det är nödvändigt att ansvarsfördelningen mellan screeningmyndigheterna är tydlig för att undvika oklarheter om vilken myndighet som ska utföra ett visst moment i det enskilda fallet. Detta är särskilt viktigt med hänsyn till att myndigheterna måste förhålla sig till de tidsgränser inom vilken screeningen måste vara färdigställd. Som framhålls av bl.a. Asylrättscentrum är det också viktigt att det för den enskilde och för tillsynsmyndigheterna står klart vilken myndighet som i det enskilda fallet ansvarar för utförandet av varje moment i screeningförfarandet. Regeringen har förståelse för att det, som uttrycks av Svenska Röda Korset, kan framstå som otydligt hur ansvarsfördelningen myndigheterna emellan kommer att se ut i praktiken. Det är dock varken praktiskt möjligt eller lämpligt för regeringen att ge ytterligare anvisningar i denna fråga. Hur det praktiska samarbetet mellan myndigheterna ska se ut i fråga om utförandet av de olika screeningmomenten får, som konstateras i promemorian, i stället lösas genom en dialog myndigheterna emellan. Platser för screening Regeringens bedömning Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan meddela närmare föreskrifter om vilka platser som screening ska genomföras på enligt screeningförordningen. Promemorians bedömning Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna Polismyndigheten förordar att den myndighet som utses till huvudansvarig för screeningprocessen bör bemyndigas att meddela föreskrifter om platser lämpliga för screening. Sveriges kommuner och regioner (SKR) anser att platser för screening behöver vara lämpliga både utifrån de statliga myndigheternas uppdrag och kommunala och regionala verksamheter. För att säkerställa detta anser SKR att det bör regleras att beslut om anvisning av platser för screening ska föregås av samråd med berörda kommuner och regioner. Sigtuna kommun understryker vikten av dialog med den berörda kommunen innan ytterligare verksamhet förläggs till kommunen. Skälen för regeringens bedömning Screening vid yttre gräns ska enligt screeningförordningen genomföras vid de lämpliga platser som har anvisats av varje medlemsstat, som vanligtvis är belägna vid eller i närheten av de yttre gränserna, eller på andra platser inom dess territorium (artikel 8.1). Screening inom territoriet ska genomföras på en lämplig plats som har anvisats av varje medlemsstat inom en medlemsstats territorium (artikel 8.2). Behovet av antalet platser för screening kan variera kraftigt mellan olika tidpunkter. En faktor som kan påverka behovet av ett ökat antal platser kan t.ex. vara att antalet sökande av internationellt skydd ökar kraftigt. Omvänt kan behovet av platser för screening minska beroende på omvärldsläget. Regeringen anser därför att det inte är lämpligt att i lag reglera på vilka platser i landet som screening ska genomföras. Det bör i stället ligga på regeringen eller de myndigheter regeringen bestämmer att anvisa vilka platser vid yttre gräns respektive inom territoriet som screeningen ska genomföras. Det är fråga om sådana föreskrifter som enligt 8 kap. 7 § regeringsformen får meddelas av regeringen eller den myndighet till vilken föreskriftsrätten enligt 11 § samma kapitel har vidaredelegerats. Något bemyndigande behövs därför inte. Rätten att hålla kvar någon för screening Regeringens förslag En tredjelandsmedborgare som omfattas av kravet på screening ska få hållas kvar för utredning i samband med screening. Detta ska inte gälla om ett beslut har meddelats om förvar. Rätten att hålla kvar någon för utredning ska som längst gälla under tolv timmar eller, om det finns särskilda skäl, under ytterligare tolv timmar. En polisman, en särskilt förordnad passkontrollant, en tulltjänsteman eller en tjänsteman vid Kustbevakningen ska få besluta att hålla kvar en person som vägrar att stanna kvar för genomförande av screening. Beslutet om kvarhållande ska inte kunna överklagas. Promemorians förslag Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna Polismyndigheten är positiv till förslaget och välkomnar att även andra än polismän ska kunna hålla kvar en person som ska genomgå screening. Myndigheten anser dock att även tjänstemän vid Migrationsverket ska ges denna befogenhet. Kustbevakningen framför bl.a. att det angeläget att myndigheten vid ett ingripande ges samma befogenheter som Polismyndigheten och Tullverket att använda tvång och våld för att utföra uppgiften. Tullverket anser att, för det fall myndigheten skulle tillföras den nya arbetsuppgift som föreslås, det också är rimligt att myndigheten får befogenhet att hålla kvar en person för genomförande av screening. Sveriges advokatsamfund och Institutet för mänskliga rättigheter avstyrker förslaget bl.a. med hänsyn till tidsgränsen. Institutet är också kritiskt till att frågan om transporter av personer som ska genomgå screening inte är tillfredsställande utredd ur ett rättighetsperspektiv. Institutet anser vidare att frågan om boende vid längre kvarhållande behöver klargöras. Diskrimineringsombudsmannen framför liknande synpunkter vad gäller boende under den tid som skyldigheten att kvarstanna gäller. Asylrättscentrum efterlyser en analys av hur personer som omfattas av skyldigheten att kvarstanna ska behandlas. Rädda barnen framhåller bl.a. att de boenden som behövs under screeningförfarandet ska vara anpassade efter barns särskilda behov. Sveriges kommuner och regioner framför bl.a. att det inte förs något resonemang om vilken myndighet som ansvarar för stöd och hjälp till personer som omfattas av kraven på screening och som är i behov av insatser utöver boende. Vad gäller rätten till information framhåller Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas, transpersoners, queeras och intersexpersoners rättigheter (RFSL) bl.a. vikten av att särskilt sårbara grupper får tillgång till adekvat information och rådgivning. Skälen för regeringens förslag Utlänningen bör kunna hållas kvar för screening… Medlemsstaterna ska i sin nationella rätt fastställa bestämmelser som säkerställer att tredjelandsmedborgare hålls tillgängliga för behöriga myndigheter under screeningen på de platser som medlemsstater har anvisat. Syftet är att förebygga varje risk för avvikande och potentiella hot mot den inre säkerheten eller hot mot folkhälsan som ett sådant avvikande kan medföra (artiklarna 6 och 7.1 i screeningförordningen). I artikel 9.1 anges att personer som ska genomgå screening ska hållas tillgängliga för myndigheterna. Regeringen delar Lagrådets bedömning att de nya regler i utlänningslagen som artikel 9 i screeningförordningen föranleder bör utformas så att de avser myndigheternas möjlighet att hålla kvar den enskilde i samband med screeningen. För att säkerställa att screeningen kan genomföras bör dessutom en polisman, en särskilt förordnad passkontrollant, en tulltjänsteman eller en tjänsteman vid Kustbevakningen få besluta att hålla kvar personen i fråga mot dennes vilja. Dessa tjänstemän har redan i dag rätt att vidta tvångsåtgärder i olika utsträckning med stöd av utlänningslagen. Mot denna bakgrund bör det inte vara främmande för dem att också åläggas en skyldighet att kvarhålla en person som ska genomgå screening. Polismyndigheten bör dock så snart som det är möjligt överta ansvaret för den kvarhållna personen. Migrationsverkets personal har i dag inte några möjligheter att utöva tvångsåtgärder enligt 9 kap. UtlL. Denna ordning bör inte ändras. Det saknas vidare beredningsunderlag att inom ramen för detta lagstiftningsärende överväga att utvidga nämnda tjänstemäns befogenheter ytterligare. …som längst under tolv timmar eller om det finns särskilda skäl under ytterligare tolv timmar I promemorian föreslås att den enskildes skyldighet att stanna kvar eller myndighetens rätt att kvarhålla en person för utredning i samband med screening ska vara som längst tolv timmar. Tiden bör kunna utsträckas under ytterligare högst tolv timmar om det finns särskilda skäl. Sådana särskilda skäl kan t.ex. föreligga om personen som ska genomgå screening påträffas inom landet och måste transporteras en längre sträcka till platsen för screening. Regeringen anser, till skillnad från bl.a. Sveriges advokatsamfund, att den föreslagna tidsgränsen är väl avvägd. Det ligger dessutom i sakens natur att utlänningen inte ska kvarhållas längre än nödvändigt (jfr 1 kap. 8 § UtlL). Tidsgränsen kan vidare jämföras med 9 kap. 12 § UtlL som föreskriver att Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen får omhänderta en utlänning för verkställande ett beslut om avvisning eller utvisning under högst 24 timmar eller, om det finns särskilda skäl, under ytterligare 24 timmar. Den föreslagna tidsgränsen för kvarstannande går alltså inte utöver tidsgränsen i den paragrafen. Det kan inte anses att kvarhållande under screening är mer ingripande än omhändertagande inför avvisning eller utvisning. Genom att förlänga tiden för kvarhållande undviks också mer ingripande åtgärder, såsom beslut om förvar, för de personer för vilka screeningen inte kan färdigställas inom föreskriven tid. Behöver utlänningen hållas kvar längre tid än 24 timmar, måste ett beslut om förvar fattas. Detta får dock ske endast om de särskilda förutsättningarna för ett sådant tvångsomhändertagande föreligger. Beslutas inte om förvar så måste utlänningen släppas. En person som hålls kvar i upp till sammanlagt 24 timmar kan naturligtvis behöva en plats för sömn under denna tid. Det krävs därför att myndigheterna tillhandahåller ett tillfälligt boende under tiden som ett kvarhållande pågår. Som bl.a. Diskrimineringsombudsmannen framhåller behöver boendeförhållandena anpassas efter de skyddssökandes behov, t.ex. på grund av funktionsnedsättning. Frågan om boende bör dock regleras i förordning och behandlas därför inte närmare här. Detsamma gäller på vilket sätt den enskildes rätt till information enligt artikel 11 i screeningförordningen ska tillgodoses. Frågan om vem som ska ansvara för transporter under screeningprocessen behandlas inte heller inom ramen för detta lagstiftningsärende. Beslutet om kvarhållande bör inte kunna överklagas Med hänsyn till att en utlänning inte kan hållas kvar för screening i något fall längre än 24 timmar skulle ett eventuellt överklagande som regel inte hinna prövas innan frågan förlorat sin aktualitet. En möjlighet att överklaga skulle därför, som konstateras i promemorian, sakna praktisk betydelse. Europadomstolen har i några avgöranden konstaterat att artikel 5.4 i Europakonventionen, som ger den enskilde rätt att begära att en domstol snabbt prövar lagligheten av ett frihetsberövande, inte tar sikte på sådana kortvariga frihetsberövanden (se t.ex. Slivenko mot Lettland, no 48321/99 [GC], 9 oktober 2003, §§ 159–159 och Rozhkov mot Ryssland (no. 2), no 38898/04, 31 januari 2017, § 65). Till detta kommer att beslut om kvarhållande enligt 9 kap. 11 § UtlL inte heller får överklagas (jfr 14 kap. 1 § UtlL). Den som felaktigt har drabbats av åtgärden har möjlighet att begära skadestånd av staten (prop. 2016/17:191 s. 22 och 23). Förslaget är förenligt med regler till skydd för den personliga integriteten och barnkonventionen Att begränsa någons frihet kan innebära en inskränkning av fri- och rättigheter. Enligt 2 kap. 8 § regeringsformen är var och en gentemot det allmänna skyddad mot frihetsberövanden. För andra än svenska medborgare här i riket får särskilda begränsningar göras genom lag i fråga om bl.a. skyddet mot frihetsberövande (2 kap. 25 § första stycket 4 regeringsformen). Friheten skyddas även i Europakonventionen (artikel 5). Inskränkningar i skyddet får endast ske i vissa fall och i den ordning som lagen föreskriver, bl.a. när någon är berövad friheten i syfte att säkerställa ett fullgörande av någon i lag föreskriven skyldighet (5.1 [b]) eller för att förhindra att han eller hon obehörigen reser in i landet (5.1 [f]). Av artikel 37 barnkonventionen framgår att inget barn får olagligt eller godtyckligt berövas sin frihet. Av barnkonventionen framgår också att ett eventuellt frihetsberövande i enlighet med lag får endast användas som sista utväg och för kortast lämpliga tid. Gränsdragningen mellan frihetsberövanden och andra ingripanden i rörelsefriheten är inte helt självklar. Europadomstolen har framhållit att det finns en mängd olika faktorer att ta hänsyn till, såsom karaktären, varaktigheten och resultatet av åtgärden samt det sätt på vilket åtgärden verkställs (jfr prop. 2023/24:12 s. 22). Ett beslut om att hålla kvar någon för screening innebär en frihetsinskränkning. Den föreslås dessutom kunna verkställas med tvång. Inskränkningarna är samtidigt tidsmässigt relativt kortvariga. Rätten att hålla kvar någon gäller inte längre än nödvändigt och inte i något fall längre än 24 timmar. Förslagen innebär inte heller någon rätt till placering i arrest eller någon annan motsvarande möjlighet till inlåsning. Vid en samlad bedömning anser emellertid regeringen att det i vissa fall skulle kunna hävdas att förslaget utgör en begränsning av skyddet mot frihetsberövande. Att genomgå screening är för de tredjelandsmedborgare som omfattas obligatoriskt. Skyldigheten att säkerställa att dessa personer också stannar kvar för det följer av screeningförordningen. Oavsett om det i vissa fall skulle kunna hävdas att åtgärderna innebär en begränsning av skyddet mot frihetsberövande anser regeringen – till skillnad från vissa remissinstanser – att åtgärderna inte är för ingripande som vissa remissinstanser ger uttryck för utan att intresset av att kunna genomföra screening på ett effektivt och ändamålsenligt sätt väger tyngre än skyddet mot frihetsberövande. Regeringen betonar vikten av att den ansvariga myndigheten förser personen med information som tillgänglighetsanpassas efter individens behov och förutsättningar. Om en åtgärd direkt eller indirekt rör ett barn ska det alltid prövas om åtgärden är förenlig med de rättigheter som tillförsäkras ett barn enligt barnkonventionen. Rättigheterna i barnkonventionen är odelbara och ömsesidigt förstärkande (prop. 2017/18:186 s. 96). Det betyder bl.a. att de hänsyn som enligt barnkonventionen ska tas till barnets bästa och barnets rätt till sin integritet måste beaktas vid avvägningen mot det behov som finns av åtgärden. Andra, mindre ingripande åtgärder ska alltid väljas i första hand. Åtgärder ska genomföras på ett barnvänligt och barnanpassat sätt. Hälsokontroll Regeringens förslag Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om innehållet i en hälsokontroll enligt screeningförordningen. Promemorians förslag Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna Region Stockholm framför att förslaget är otydligt avseende hälsokontrollens omfattning och i fråga om den ska ersätta regionernas nuvarande uppdrag om hälsoundersökning till asylsökande och vissa andra utländska medborgare enligt lagen (2008:344) om hälso- och sjukvård åt asylsökande m.fl. och lagen (2013:407) om hälso- och sjukvård till vissa utländska medborgare som vistas i Sverige utan nödvändiga tillstånd. Rädda barnen understryker att hälsokontrollen även ska fokusera på utlänningens mentala hälsa, vilket kan inkludera att t.ex. identifiera trauman. Skälen för regeringens förslag I artikel 12.1 i screeningförordningen anges bl.a. att tredjelandsmedborgare som är föremål för screening enligt artiklarna 5 och 7 ska genomgå en preliminär hälsokontroll som ska utföras av kvalificerad medicinsk personal i syfte att fastställa eventuella behov av hälsovård eller isolering av folkhälsoskäl. Tredjelandsmedborgare som genomgår screening enligt artiklarna 5 och 7 ska ha tillgång till akutsjukvård och nödvändig behandling av sjukdomar. Vidare följer av artikel 12.2 i screeningförordningen att för de tredjelandsmedborgare som har ansökt om internationellt skydd får den hälsokontroll som avses i artikel 12.1 ingå i den hälsoundersökning som avses i artikel 24 i asylprocedurförordningen. Som konstateras i avsnitt 8.2 om ansvarig myndighet för hälsokontrollen enligt screeningförordningen kan denna kontroll antas ha vissa likheter med den hälsoundersökning som regionerna ska erbjuda asylsökande och andra utlänningar (se 7 § lagen [2008:334] om hälso- och sjukvård åt asylsökande m.fl. och 10 § lagen [2013:407] om hälso- och sjukvård till vissa utlänningar som vistas i Sverige utan nödvändiga tillstånd). Vidare kan paralleller dras till den hälsokontroll som ska göras vid platsen för inresa enligt 3 kap. 8 § första respektive andra stycket smittskyddslagen (2004:168). Som anges i promemorian baseras en hälsokontroll vid inresa enligt smittskyddslagen och en hälsoundersökning som regionerna ska erbjuda asylsökande och andra utlänningar på ett samtal med den enskilde om dennes hälsotillstånd, exponering för smittrisk samt de övriga uppgifter som kan behövas från smittskyddssynpunkt. Regeringen anser att ett samtal med motsvarande innebörd bör utgöra grunden i den hälsokontroll som ska göras enligt screeningförordningen för att uppnå det i artikel 12.1 angivna syftet, dvs. fastställa eventuella behov av hälsovård eller isolering av folkhälsoskäl. När det gäller hälsovård torde samtalet främst avse behov av akutsjukvård och nödvändig behandling av sjukdomar (se sista meningen i artikel 12.1). Det kan dock i det enskilda fallet finnas anledning till en kroppsundersökning, blodprovstagning eller annat liknande förfarande. Eftersom artikel 12.1 endast anger syftet med hälsokontrollen och inte vilka moment som ska ingå i en sådan kontroll finns det skäl att i nationell rätt komplettera med regler om hälsokontrollens närmare innehåll. Detta gäller både i förhållande till behovet av hälsovård och i fråga om det finns anledning att vidta åtgärder för att avvärja hot mot folkhälsan. Det framstår därför som mest ändamålsenligt att det i föreskrifter på lägre nivå än lag anges mer i detalj vad en hälsokontroll enligt artikel 12.1 i screeningförordningen ska bestå i. Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer bör därmed bemyndigas att meddela föreskrifter om hälsokontrollens innehåll. Ett sådant bemyndigande bör införas i lagen om hälso- och sjukvård åt asylsökande m.fl. och i lagen om hälso- och sjukvård till vissa utlänningar som vistas i Sverige utan nödvändiga tillstånd. Regeringen vill i sammanhanget framhålla att den hälsokontroll som ska utföras enligt artikel 12.1 i screeningförordningen inte är avsedd att ersätta de frivilliga hälsoundersökningar som regleras i 7 § lagen om hälso- och sjukvård åt asylsökande m.fl. och i 10 § lagen om hälso- och sjukvård till vissa utlänningar som vistas i Sverige utan nödvändiga tillstånd. Som framgår av artikel 12.2 kan dock – för de personer som ansökt om internationellt skydd – hälsokontrollen ingå i hälsoundersökningen som ska genomföras enligt artikel 24 i asylprocedurförordningen. Artikeln är direkt tillämplig och kräver inte några författningsändringar. Vidare framgår det av artikel 12.1 att personer som ska genomgå en hälsokontroll enligt screeningförordningen har rätt till akutvård och nödvändig behandling av sjukdomar. Personer som ska genomgå screening omfattas av antingen lagen om hälso- och sjukvård åt asylsökande m.fl. eller lagen om hälso- och sjukvård till vissa utlänningar. Vuxna personer som omfattas av dessa lagar har rätt till bl.a. vård som inte kan anstå. Begreppet vård som inte kan anstå innefattar vård och behandling av sjukdomar och skador i de fall där även en måttlig fördröjning bedöms kunna medföra allvarliga följder för patienten (prop. 2007/08:105 s. 38) och får anses innefatta akut sjukvård och nödvändig behandling av sjukdomar. Personer under 18 år har enligt nämnda lagar rätt till vård i samma omfattning som erbjuds dem som är bosatta inom regionen. Det krävs därmed inte heller några författningsåtgärder för att Sveriges åtaganden enligt artikeln i detta avseende ska anses uppfyllda. Sårbarhetskontroll Regeringens bedömning Screeningförordningens regler om sårbarhetskontroll nödvändiggör inte några författningsändringar. Promemorians bedömning Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna Ett fåtal remissinstanser har synpunkter i frågan. Myndigheten för delaktighet delar inte bedömningen att det inte krävs kompletterande nationell reglering och framför bl.a. att avsaknaden av nationella minimikrav, metodstöd och systematisk kvalitetsuppföljning innebär en risk för betydande variation i bedömningar mellan regioner och enskilda handläggare, vilket bl.a. ökar risken för godtyckliga bedömningar och att vissa sjukdomar eller funktionsnedsättningar inte uppmärksammas i ett tidigt skede. Svenska Röda Korset framför liknande synpunkter. Asylrättscentrum framför bl.a. att det finns en uppenbar risk för att den initiala sårbarhetskontrollen i vissa komplicerade fall inte kommer att kunna påvisa om personen är sårbar. Institutet för mänskliga rättigheter ser bl.a. med oro på att det snabba förfarandet i screeningsprocessen kommer att leda till att myndigheterna gör för hastiga bedömningar och att personer med svårupptäckt sårbarhet inte kommer att kunna identifieras. Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas, transpersoners, queeras och intersexpersoners rättigheter (RFSL) framför att om personens asylskäl exempelvis grundar sig på dennes könsidentitet eller könsuttryck ska den bedömning som görs inom ramen för sårbarhetskontrollen inte kunna vara till hans eller hennes nackdel i bedömningen av dennes skyddsbehov. Jämställdhetsmyndigheten avstyrker införandet av ett standardiserat gräns- och screeningförfarande och anser att ett sådant förfarande riskerar att inte identifiera könsrelaterade asylgrunder som kräver individuella och mer djupgående prövningsförfaranden. Sveriges advokatsamfund framför att det är viktigt att bedömningsgrunderna för sårbarhetskontrollerna dokumenteras. RFSL Ungdom framför att ansvariga myndigheter bör kunna förses med tydliga hänvisningar till existerande vägledning som finns rörande sårbarhetskontroller från t.ex. the European Union Agency for Asylum (EUAA) vad gäller hbtqi-personer. Skälen för regeringens förslag Det krävs inte några författningsändringar i nationell rätt om sårbarhetskontrollen… I likhet med hälsokontrollen som regleras i artikel 12.1 i screeningförordningen är regleringen om sårbarhetskontroll i artikel 12.3 allmänt hållen och anger endast syftet med kontrollen, dvs. att identifiera personer som är sårbara eller har särskilda behov. Det saknas alltså regler i förordningen om hur sårbarhetskontrollen ska genomföras och vilka moment som ska ingå i den. Som anges i promemorian finns det därför utrymme i nationell rätt att komplettera artikel 12.3 med nationella bestämmelser om sårbarhetskontrollens genomförande. Skäl 38 i screeningförordningen innehåller en icke uttömmande uppräkning av personer som kan anses vara sårbara, vilken innefattar gravida kvinnor, äldre personer, familjer med en ensamstående förälder, personer med en omedelbart identifierbar fysisk eller psykisk funktionsnedsättning, personer som synligt har utsatts för psykiska eller fysiska trauman och ensamkommande barn. Det kan alltså vara fråga om grupper av personer med vitt skilda behov. I vissa fall kan det med enkelhet konstateras att en person faller inom denna kategori, t.ex. vad gäller ensamkommande barn. I andra fall kan det vara mer komplicerat att avgöra om en person är att anse som sårbar. Som Myndigheten för delaktighet framför kan t.ex. funktionsnedsättningar som inte syns, bl.a. kognitiva och neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, vara svårare att upptäcka. Som framhålls av remissinstanserna kan en person också vara sårbar av flera anledningar. En person kan t.ex. ha utsatts för tortyr eller andra övergrepp p.g.a. sin sexuella läggning och till följd därav lida av psykisk ohälsa. Flera remissinstanser pekar också på att det kan vara svårt för personer att berätta för den personal som ska genomföra sårbarhetskontrollen om sådana omständigheter. I fråga om en person som t.ex. misstänks vara offer för människohandel kan det, krävas flera samtal med den enskilde och annan utredning, såsom hur dennes resväg till Sverige har sett ut, för att komma fram till denna slutsats. Regeringen har förståelse för de synpunkter som framförs av remissinstanserna vad gäller behovet av nationella kompletterande bestämmelser om sårbarhetskontrollens innehåll. Eftersom personer med vitt skilda behov kan anses vara sårbara är det emellertid förenat med svårigheter att slå fast ett enhetligt förfarande för identifiering av sårbara personer. Det bör i stället vara omständigheterna i det enskilda fallet som avgör hur sårbarhetskontrollen närmare bör utföras av de myndigheter som är ansvariga för denna kontroll. De ansvariga myndigheterna för sårbarhetskontrollen är fria att utarbeta riktlinjer av hur sårbarhetskontrollen ska genomföras. Som framhålls av bl.a. Svenska Röda Korset är sårbarhetskontrollen enligt screeningförordningen dessutom endast preliminär. Den ska åtföljas av uppföljande bedömningar enligt asylprocedurförordningen, det nya omarbetade mottagandedirektivet och återvändandedirektivet. Av artikel 12.5 framgår också att sårbarhetskontrollen får ingå i de sårbarhetsbedömningar som görs enligt nämnda rättsakter (om artikel 12.5, se vidare nedan). Det är därför inte avgörande att samtliga sårbarhetsfaktorer identifieras under screeningprocessen och bedömningen om huruvida en person är sårbar i ett eller flera avseenden får göras med viss generositet. En slutgiltig bedömning om huruvida en person är sårbar får göras i ett senare skede av mottagandet. Regeringen delar sammanfattningsvis den bedömning som görs i promemorian om att kompletterande bestämmelser i nationell rätt till artikel 12.3 inte behövs. …eller gällande stöd för sökande med särskilda mottagandebehov I artikel 12.4 i screeningförordningen anges att om det finns tecken på sårbarhet eller särskilda mottagande- eller förfarandebehov ska den berörda tredjelandsmedborgaren i god tid få lämpligt stöd vid lämpliga anläggningar med hänsyn till vederbörandes fysiska och psykiska hälsa. I artikel 25 i det nya omarbetade mottagandedirektivet regleras mottagandet av personer med särskilda mottagandebehov. I bedömningen av om det föreligger särskilda mottagandebehov ska personer som omfattas av direktivet hänvisas till lämplig läkare eller psykolog för vidare bedömning av deras psykiska och fysiska tillstånd, om det finns tecken på att deras psykiska eller fysiska hälsa kan påverka deras mottagandebehov (artikel 25.2). De behöriga myndigheterna ska ta hänsyn till resultatet av undersökningen vid beslut om vilken typ av särskilt mottagningsstöd som kan ges till sökanden. I avsnitt 11.12 gör regeringen bedömningen att det inte krävs författningsändringar med anledning av bestämmelserna om sökande med särskilda mottagandebehov. I nämnda avsnitt konstateras bl.a. att även om artikel 25.2 är ny så motsvarar den i stort det som följer av artikel 20 i asylprocedurförordningen. Artikeln föranleder därför ingen åtgärd eftersom det enligt uppgift från Migrationsverket redan finns fastställda förfaranden för detta med särskilt utbildad personal. I artikel 14 i återvändandedirektivet anges vidare att tredjelandsmedborgare så långt som det är möjligt ska tillhandahållas akutsjukvård och nödvändig behandling av sjukdomar samt att utsatta personers särskilda behov ska beaktas. Direktivet är genomfört i svensk rätt (prop. 2011/12:60). Mot denna bakgrund anser regeringen att personer med särskilda mottagandebehov har rätt till sådant stöd som anges i artikel 12.4. Några ytterligare lagstiftningsåtgärder krävs därmed inte. Identifiering eller verifiering av identitet och säkerhetskontroll Regeringens förslag En polisman ska få kroppsvisitera en person som är skyldig att genomgå screening enligt screeningförordningen i samband med identifiering eller verifiering av identitet eller en säkerhetskontroll och undersöka hans eller hennes bagage, handresgods, handväskor och liknande. En sådan åtgärd ska få genomföras i den utsträckning som det är nödvändigt för att ta reda på personens identitet eller för att bedöma om personen skulle kunna utgöra ett hot mot den inre säkerheten. När en särskilt förordnad passkontrollant, en tulltjänsteman eller en tjänsteman vid Kustbevakningen bistår Polismyndigheten vid screeningen ska de ha samma befogenheter gällande kroppsvisitation som en polisman har. En åtgärd som enbart innebär att ett föremål som en person har med sig undersöks ska även få genomföras av en annan anställd vid Polismyndigheten än en polisman eller av en anställd vid Migrationsverket. Kroppsvisitationen ska inte få göras mer ingående än vad som krävs med hänsyn till ändamålet och ett vittne ska om möjligt närvara. En kvinna ska inte få kroppsvisiteras av eller i närvaro av andra män än läkare eller legitimerade sjuksköterskor. Om en visitation innebär att enbart ett föremål som en kvinna har med sig undersöks, ska visitationen dock få genomföras och bevittnas av en man. Det ska föras protokoll över kroppsvisitationen. Promemorians förslag Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna De flesta remissinstanser yttrar sig inte särskilt. Tullverket instämmer i förslaget, om det införs en skyldighet för myndigheten att hjälpa till vid screening. Rädda barnen framför att en särskild utbildning kan behövas för den personal som ska t.ex. kroppsvisitera barn. Kustbevakningen framför att myndigheten ser ett behov för tjänstemän vid berörda myndigheter att i samband med aktuella screeningmoment, oberoende av på vilken plats personen påträffas, kunna genomsöka transportmedel i syfte att finna pass, identitetshandlingar och annan för screeningmomenten relevant dokumentation. Myndigheten föreslår att frågan utreds vidare. Skälen för regeringens förslag Screeningförordningens krav… Artikel 14 i screeningförordningen innehåller bestämmelser om identifiering eller verifiering av identitet. I den mån det inte redan har skett i samband med tillämpningen av artikel 8 i gränskodexen, vilken reglerar in- och utresekontroll av personer, ska identiteten på tredjelandsmedborgare som genomgår screening verifieras eller fastställas. Det kan ske med hjälp av identitetshandlingar, resehandlingar eller annan dokumentation, uppgifter eller information som tillhandahållits av eller erhållits från den berörda tredjelandsmedborgaren och biometriska uppgifter. Artikel 14.2–14.5 reglerar sökningar i unionsdatabaser, såsom CIR och SIS. Enligt artikel 14.6 ska kontrollerna om möjligt också omfatta verifiering av minst ett av de biometriska kännetecknen i en identitetshandling, resehandling eller annan handling. Säkerhetskontrollen syftar enligt artikel 15 till att verifiera om de personer som ska genomgå screening skulle kunna utgöra ett hot mot den inre säkerheten. Säkerhetskontrollen får även omfatta föremål i personens besittning. I syfte att utföra säkerhetskontrollen och i den mån det ännu inte har gjorts under de kontroller som avses i artikel 8.3 i gränskodexen, ska enligt artikel 15.2 sökningar göras i relevanta unionsdatabaser. Här nämns särskilt SIS, in- och utresesystemet, Etias, VIS, och Ecris-TCN, Europoluppgifter och Interpols databaser. Sökningar får också göras i relevanta nationella databaser. Artikel 15.3–15.4 reglerar vissa begränsningar i fråga om sökningar i in- och utresesystemet, Etias och VIS. …motsvaras av nationell rätt Förordningens krav har väsentliga likheter med den kontroll som i dag sker vid yttre gräns enligt gränskodexen och de åtgärder som kan vidtas vid en inre utlänningskontroll i syfte att fastställa en persons identitet. En polisman får redan i dag i samband med inresekontroll enligt gränskodexen kroppsvisitera en utlänning och undersöka hans eller hennes bagage, handresgods, handväskor och liknande, i den utsträckning som det är nödvändigt för att ta reda på utlänningens identitet (9 kap. 2 § första stycket UtlL). En utlänning som vistas i Sverige är skyldig att på begäran av en polisman överlämna pass eller andra handlingar som visar att han eller hon har rätt att uppehålla sig i Sverige (9 kap. 9 § UtlL). Om en utlänning inte på begäran överlämnar pass eller andra handlingar som visar att han eller hon har rätt att uppehålla sig i Sverige, får en polisman använda samma tvångsmedel som föreskrivs i 9 kap. 2 § första stycket UtlL för att söka efter sådana handlingar (9 kap. 9 a § första stycket UtlL). Av 5 § lagen (2023:474) om polisiära befogenheter i gränsnära områden framgår bl.a. att om en utlänning vid en kontroll inte på begäran överlämnar pass eller andra handlingar som visar att han eller hon har rätt att uppehålla sig i Sverige, får en polisman eller en kustbevakningstjänsteman kroppsvisitera utlänningen eller genomsöka ett transportmedel. Ett inresevillkor enligt artikel 6 i gränskodexen är att personen inte finns registrerad i SIS eller utgör en risk för bl.a. den allmänna ordningen eller den inre säkerheten. Enligt artikel 8 i gränskodexen ska en inresekontroll omfatta dessa omständigheter. I 9 kap. UtlL saknas uttryckliga bestämmelser som anger användandet av tvångsåtgärder i syftet att upptäcka om en person skulle kunna utgöra ett hot mot den inre säkerheten. En sådan kontroll får dock anses indirekt innefattas i de åtgärder som kan vidtas för att identifiering enligt 9 kap. 2 § UtlL, eftersom fastställande av en persons identitet är avgörande för att kunna göra en säkerhetsbedömning. Vidare görs redan i dag kontroller i EU-gemensamma system, såsom SIS, i detta syfte (se artikel 15.2 om sökningar i dessa system). Det bör vara möjligt att kroppsvisitera en utlänning En fungerade screeningprocess bygger på att identiteten på de personer som ska genomgå processen så långt det är möjligt fastställs. Det främsta verktyget för att klarlägga en utlännings identitet är normalt hans eller hennes hemlandspass eller andra identitetshandlingar som utfärdats av en behörig myndighet i hemlandet. Om en person som ska genomgå screening inte medverkar till att klargöra sin identitet är det, som konstateras i promemorian, viktigt att ansvarig screeningmyndighet har ändamålsenliga verktyg till sitt förfogande. Tillvägagångsättet för identifiering eller verifiering av identitet enligt artikel 14 har som sagt väsentliga likheter med den kontroll som i dag sker vid yttre gräns enligt gränskodexens regler respektive i de åtgärder som kan vidtas vid en inre utlänningskontroll i syfte att fastställa en persons identitet. Regeringen anser därför att de tvångsåtgärder som kan användas vid en sådan kontroll för att fastställa en utlännings identitet bör vara vägledande för vilka åtgärder som i detta syfte ska kunna användas vid screening, såväl vid yttre gräns som inom territoriet. Det bör därför, i likhet med vad som föreslås i promemorian, införas en möjlighet till kroppsvisitation som motsvarar den befogenhet till kroppsvisitation som gäller i samband med inresekontroll enligt gränskodexen. Regeringen anser alltså att det bör införas en möjlighet att kroppsvisitera en person som ska genomgå screening enligt artikel 5.1, 5.2 eller 7.1 i screeningförordningen i samband med identifiering eller verifiering av identitet enligt artikel 14 och undersöka hans eller hennes bagage, handresgods, handväskor och liknande. I likhet med vad som gäller enligt 9 kap. 2 § första stycket UtlL bör kroppsvisitation och undersökning av bagage endast få vidtas i den utsträckning som det är nödvändigt för att ta reda på utlänningens identitet. Kroppsvisitationen bör i första hand utföras av en polisman i likhet med vad som gäller enligt 9 kap. 2 § första stycket och. 9 a § första stycket UtlL. Vid genomförande av motsvarande tvångsåtgärd vid inresa gäller att när inresekontrollen sköts av särskilt förordnade passkontrollanter, tulltjänstemän eller tjänstemän vid Kustbevakningen har de samma befogenheter som en polisman har att genomföra en sådan åtgärd. Även andra gränskontrolltjänstemän än polismän bör därför kunna utföra en sådan åtgärd. Gränskontrolltjänsteman definieras i artikel 2.14 i gränskodexen som en offentlig tjänsteman som i enlighet med nationell rätt tjänstgör vid ett gränsövergångsställe eller längs gränsen eller i omedelbar närhet av en sådan gräns och som enligt gränskodexen och nationell rätt utför gränskontroll. Det bör därför uttryckligen framgå av lag – i likhet med 9 kap. 2 § UtlL – att även sådana tjänstemän kan utföra kroppsvisitation. I sammanhanget kan det noteras att en särskilt förordnad passkontrollant utför screening inom Polismyndighetens ansvar och uppdrag, medan tulltjänstemän och tjänstemän vid Kustbevakningen bistår vid screeningen enligt vad som anges i avsnitt 8.2. En åtgärd som enbart innebär att ett föremål som en person har med sig undersöks bör dock även få genomföras av en annan anställd vid Polismyndigheten än en polisman eller en anställd vid Migrationsverket (jfr 9 kap. 9 a § andra stycket UtlL). De särskilda regler om verkställighet som gäller vid en kroppsvisitation som utförs i samband med en inresekontroll (9 kap. 2 § tredje–femte styckena UtlL) bör vara tillämpliga även vid en kroppsvisitation i samband med identifiering eller verifiering av identitet enligt screeningförordningen. Det innebär bl.a. att kroppsvisitationen inte får göras mer ingående än vad som krävs med hänsyn till ändamålet med åtgärden, att vittne om möjligt ska närvara och att det ska föras protokoll över åtgärden. Som nämns ovan följer det av screeningförordningen att identifiering enligt artikel 14 ska göras i den utsträckning det inte har gjorts enligt reglerna i gränskodexen. Det bör alltså inte förekomma att en person genomgår kroppsvisitation både enligt de nationella regler som kompletterar gränskodexen och enligt det nu aktuella förslaget. För att kunna bedöma om en person skulle kunna utgöra ett hot mot den inre säkerheten bör screeningmyndigheterna kunna ta del av dennes pass eller andra resehandlingar. Detta är av vikt inte enbart i syfte att kontrollera identitet, utan även för att efterforska hur personen tidigare har rest, t.ex. om personen i sitt pass har viseringar från länder där olika terrorgrupper har etablerat sig. Det är därför av betydelse även ur säkerhetssynpunkt att det i samband med screening kan genomföras en kroppsvisitation för att söka efter pass eller andra resehandlingar. Även andra handlingar som kan ha betydelse för säkerhetsbedömningen kan påträffas vid en sådan kontroll, t.ex. anteckningar om resvägar eller kontaktpersoner i Sverige. De överväganden som görs ovan beträffande kroppsvisitation i syfte att fastställa identitet gör sig även gällande i fråga om kroppsvisitation i samband med en säkerhetskontroll. En motsvarande möjlighet till den ovan föreslagna möjligheten till kroppsvisitation för identifiering eller verifiering av identitet bör därför införas för säkerhetskontrollen enligt artikel 15. Åtgärden får vidare anses uppfylla de krav som ställs i skäl 51 i screeningförordningen. I sammanhanget bör också nämnas att om det bedöms att en person skulle kunna utgöra ett hot mot den inre säkerheten kan ett säkerhetsärende inledas enligt 1 kap. 7 § UtlL. Även LSU skulle kunna aktualiseras i vissa fall. Sverige har endast yttre gräns till luft och sjö. Någon färjetrafik mellan svensk hamn och tredje land finns inte i dag. I likhet med den bedömning som görs i promemorian anser därför regeringen att behovet av att kunna söka igenom transportmedel vid yttre gräns, som Kustbevakningen skulle vilja, inte är motiverat. Förslaget är förenligt med regler till skydd för den personliga integriteten och barnkonventionen Den föreslagna åtgärden måste ställas mot den inskränkning i den enskildes fri- och rättigheter som den innebär. Var och en är gentemot det allmänna skyddad mot bl.a. kroppsvisitation (2 kap. 6 § första stycket regeringsformen). För andra än svenska medborgare här i riket får särskilda begränsningar göras genom lag i fråga om bl.a. skyddet mot kroppsvisitation (2 kap. 25 § första stycket 3 regeringsformen). I artikel 8.1 i Europakonventionen anges att var och en har rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens. Av artikel 16 i barnkonventionen framgår att inget barn får utsättas för godtyckliga eller olagliga ingripanden i sitt privat- och familjeliv, sitt hem eller sin korrespondens och inte heller för olagliga angrepp på sin heder och sitt anseende. Kroppsvisitation är en åtgärd som inskränker rätten till skydd för privatlivet. Sådana inskränkningar godtas endast om de har stöd i lag och om de i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till något av de i artikeln uppräknade allmänna eller enskilda intressena, däribland statens säkerhet, den allmänna säkerheten och förebyggande av oordning eller brott (artikel 8.2). För att åtgärden ska vara tillåten ska det alltså finnas ett angeläget samhälleligt behov av den. Inskränkningen måste också stå i rimlig relation till det intresse den är avsedd att tillgodose. Med kroppsvisitation avses en undersökning av kläder och annat som någon bär på sig. Även en undersökning av det som någon bär med sig, t.ex. en väska, räknas hit. En sådan undersökning innebär ett visst besvär för den kontrollerade. Som anges i det föregående kan åtgärden dock vara ett viktigt verktyg för att klarlägga en persons identitet i samband med genomförandet av screening. Det är rimligt att myndigheterna, på samma sätt som vid inre utlänningskontroller som görs inom landet och vid gränsnära områden, kan kroppsvisitera en person som ska genomgå screening och som inte frivilligt överlämnar pass eller andra handlingar. Det finns inte några mindre ingripande åtgärder som är lika väl lämpade och effektiva för ändamålet. Ändamålet med åtgärden får anses godtagbart och den föreslagna befogenheten kan inte anses gå utöver vad som är nödvändigt. Behovet av att kunna kroppsvisitera en person för att söka efter identitetshandlingar i samband med screening väger tyngre än behovet av skydd för den enskildes integritet. Regeringen konstaterar därmed, i likhet med vad som anges i promemorian, att förslaget är förenligt med både regeringsformen och Europakonventionen. Som utvecklas i promemorian är förslaget tillämpligt även på barn, såväl i sällskap med sina vårdnadshavare som ensamma. En grundläggande utgångspunkt är att enskilda inte i onödan ska utsättas för tvångsåtgärder. Det är även grundläggande att all lagstiftning ska utformas i överensstämmelse med barnkonventionen, som gäller som svensk lag. Om en åtgärd direkt eller indirekt rör ett barn ska det alltid prövas om åtgärden är förenlig med de rättigheter som tillförsäkras ett barn enligt barnkonventionen. Rättigheterna i barnkonventionen är, som anges ovan, odelbara och ömsesidigt förstärkande. Det betyder bl.a. att de hänsyn som enligt barnkonventionen ska tas till barnets bästa och barnets rätt till sin integritet måste beaktas vid avvägningen mot det behov som finns av åtgärden. Andra, mindre ingripande åtgärder ska alltid väljas i första hand. Åtgärder ska genomföras på ett barnvänligt och barnanpassat sätt. Nya möjligheter att använda lagrad biometri Regeringens förslag Fingeravtryck och fotografier som finns lagrade i Migrationsverkets register över fingeravtryck och fotografier ska få användas av Migrationsverket och Polismyndigheten vid identifiering eller verifiering av identitet och vid säkerhetskontroll under screeningprocessen. Migrationsverket ska på begäran av Polismyndigheten lämna ut uppgifter om fingeravtryck eller fotografier som verket behandlar i fråga om identifiering eller verifiering av identitet och säkerhetskontroll enligt screeningförordningen. Promemorians förslag Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. I promemorian föreslås inte att det ska vara möjligt att använda eller till Polismyndigheten lämna ut biometriska uppgifter vid en säkerhetskontroll under screeningprocessen. Remissinstanserna De flesta remissinstanser yttrar sig inte särskilt i frågan. Polismyndigheten välkomnar förslaget samt tillägger att säkerhetskontrollen enligt artikel 15 i screeningförordningen är tätt sammanlänkad med identifiering och verifiering av identitet. Det finns därför ett behov av att kunna behandla biometri även då. Skälen för regeringens förslag I svensk rätt regleras det, såvitt avser Migrationsverket och Polismyndigheten, i 15 § utlänningsdatalagen (2016:27) för vilka ändamål lagrade fingeravtryck och fotografier i Migrationsverkets register kan användas. I promemorian görs bedömningen att för att screeningprocessen ska få avsedd effekt är det nödvändigt att i nämnda paragraf lägga till att fingeravtryck och fotografier som har lagrats i Migrationsverkets register ska få användas vid identifiering eller verifiering av identitet enligt artikel 14 i screeningförordningen. Regeringen delar den bedömningen. Med hänsyn till de påtagliga beröringspunkter som säkerhetskontrollen enligt artikel 15 har med identifieringen (se avsnitt 8.2) bedömer regeringen, i likhet med Polismyndigheten, att uppgifterna i Migrationsverkets register även ska få användas i samband med den säkerhetskontroll som ska göras under screeningprocessen. I övrigt instämmer regeringen i promemorians bedömning att det inte krävs några ytterligare lagändringar i nationell rätt för att screeningmyndigheterna ska kunna behandla biometri på nu aktuellt sätt under screeningprocessen. För att möjliggöra att Polismyndigheten ska få ta del av dessa uppgifter behöver Migrationsverkets uppgiftsskyldighet gentemot Polismyndigheten utsträckas till att omfatta det nu föreslagna ändamålet. Regeringen återkommer till frågor om personuppgiftbehandling och förslagens förenlighet med gällande regler i avsnitt 8.11. Nya uppgiftsskyldigheter Regeringens förslag Polismyndigheten, Migrationsverket, Tullverket och Kustbevakningen ska till varandra lämna ut de uppgifter som behövs för att myndigheterna ska kunna fullgöra sina uppdrag i fråga om identifiering eller verifiering av identitet och säkerhetskontroll enligt screeningförordningen. Den region som har utfört en hälsokontroll enligt screeningförordningen ska på eget initiativ till Polismyndigheten lämna de uppgifter som behövs och som har framkommit vid kontrollen. Promemorians förslag Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. I promemorian föreslås inte att Tullverket och Kustbevakningen ska omfattas av uppgiftsskyldigheten. Remissinstanserna De flesta remissinstanser yttrar sig inte särskilt i frågan. Migrationsverket anser att även verket bör få ta del av hälsoinformationen från regionerna. Region Stockholm framför att det inte är tydligt hur Polismyndigheten ska använda uppgifterna från regionerna utöver att dokumentera dem i screeningformuläret. Regionen framhåller bl.a. vikten av att hälso- och sjukvårdens starka sekretess upprätthålls även inom screeningförfarandet. Även Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) anser att de uppgifter från hälsokontrollen som regionerna föreslås vara skyldiga att lämna till Polismyndigheten ska omfattas av stark sekretess. Region Västernorrland framför liknande synpunkter. Tullverket och Kustbevakningen ifrågasätter bl.a. att det i promemorian inte gjorts en analys av hur informationsutbytet ska gå till när de bistår screeningmyndigheterna. Skälen för regeringens förslag En ny uppgiftsskyldighet för Migrationsverket och Polismyndigheten I avsnitt 8.2 föreslås att Polismyndigheten och Migrationsverket ska ansvara för att utföra vissa moment under screeningprocessen. I och med att både Polismyndigheten och Migrationsverket föreslås få ett ansvar för utförandet av screeningen kommer detta sannolikt i praktiken att kräva ett mycket nära samarbete myndigheterna emellan. För att samarbetet ska fungera ändamålsenligt förutsätts ett effektivt informationsutbyte. Den information som avses i detta sammanhang är uppgifter som rör de moment i screeningprocessen där myndigheterna har ett gemensamt ansvar för utförandet, dvs. identifiering eller verifiering av identitet enligt artikel 14 i screeningförordningen, sårbarhetskontrollen enligt artikel 12.3, registrering av biometriska uppgifter enligt artikel 8.5 d samt ifyllande av screeningformuläret enligt artikel 17 och den avslutande delen av screeningen enligt artikel 18. Det kan exempelvis röra sig om uppgifter om namn, födelsedatum, kön, nationalitet och skäl till att screeningen utfördes. Sådana uppgifter bedömer regeringen ofta kommer att skyddas av sekretess enligt 21 kap. 5 § och 37 kap. 1 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), förkortad OSL. Till det ska läggas att bestämmelserna i 20 § utlänningsdatalagen endast avser en skyldighet för Migrationsverket att lämna vissa uppgifter till Polismyndigheten. Med hänsyn till ansvarsfördelningen i screeningprocessen kommer uppgifter med stor sannolikhet även att behöva lämnas från Polismyndigheten till Migrationsverket. Den s.k. generalklausulen i 10 kap. 27 § OSL är inte heller avsedd att hantera situationer där det krävs ett regelmässigt informationsutbyte mellan myndigheter (se prop. 1979/80:2 del A s. 91, jfr t.ex. prop. 2015/16:65 s. 94 och prop. 2016/17:58 s. 126). I december 2025 trädde en ny generell sekretessbrytande bestämmelse i kraft som innebär att en myndighet i många fall kan lämna uppgifter till en annan myndighet om det behövs för att bl.a. utreda brott och andra överträdelser av regler (se 10 kap. 15 a § OSL). Även denna bestämmelse gör det möjligt att under vissa förutsättningar lämna ut sekretessbelagda uppgifter gällande utlänningar som vistas i landet utan tillstånd. Bestämmelsen innebär emellertid inte en skyldighet för myndigheterna att regelmässigt lämna sådana uppgifter som behövs för screeningförfarandet. Regeringen anser mot denna bakgrund att det i stället bör införas en ny uppgiftsskyldighet i utlänningslagen med innebörden att Polismyndigheten och Migrationsverket ska utbyta de uppgifter som behövs för att de ska kunna fullgöra sina uppdrag som screeningmyndigheter enligt föreslagna 9 kap. 2 a § UtlL. Uppgiftsskyldigheten medför i sin tur att den sekretessbrytande bestämmelsen i 10 kap. 28 § OSL blir tillämplig. Lagrådet ifrågasätter att uppgiftsskyldigheten ska iakttas på eget initiativ. Det torde enligt Lagrådet vara tillräckligt att den mottagande myndigheten gör bedömningen att myndigheten har behov av vissa slags uppgifter och då begär dem. Regeringen håller inte med och anser att det med hänsyn till uppgifternas karaktär och det täta informationsutbyte som kan väntas ske bör vara möjligt att lämna uppgifter så väl på eget initiativ som på begäran. Av samma skäl saknas anledning att förena uppgiftsskyldigheten med ett krav på att uppgiftsutlämnandet ska föregås av en intresseavvägning. Som utvecklas i författningskommentaren förutsätts emellertid att uppgiftslämnandet föregås av en nyanserad bedömning hos den överlämnande myndigheten. Det finns inte anledning till någon ytterligare sekretessreglering. Som redogörs för i promemorian bedöms uppgifterna skyddas av s.k. utlänningssekretess enligt 21 kap. 5 § respektive 37 kap 1 § OSL hos båda myndigheterna. Tullverket och Kustbevakningen bör omfattas av uppgiftsskyldigheten Som föreslås i avsnitt 8.2 ska Kustbevakningen och Tullverket bistå Polismyndigheten och Migrationsverket vid screeningmomentet identifiering och verifiering av identitet enligt artikel 14 i screeningförordningen samt bistå Polismyndigheten vid en säkerhetskontroll enligt artikel 15 (se föreslagna 9 kap. 2 a § UtlL). Som anges i avsnitt 8.2 kommer det endast att bli fråga om bistånd i undantagssituationer. Det kommer alltså inte att krävas ett dagligt informationsutbyte mellan screeningmyndigheterna å sin sida och Kustbevakningen och Tullverket å andra sidan. Vidare avser biståndet inte screeningprocessen i sin helhet, utan det är begränsat till två moment i processen. Det kan likväl, trots nämnda begränsningar, inte uteslutas att det kan behövas ett effektivt informationsutbyte mellan screeningmyndigheterna, Kustbevakningen och Tullverket när det väl blir aktuellt för dessa myndigheter att hjälpa till. Regeringen anser därför, att den nya uppgiftsskyldigheten som föreslås bör omfatta även dem. Med hänsyn till uppgifternas karaktär och behovet av ett effektivt informationsutbyte finns det inte heller vad gäller dessa myndigheter anledning att låta uppgiftsskyldigheten föregås av en intresseavvägning. Uppgifterna skyddas av den s.k. utlänningssekretessen enligt 21 kap. 5 § respektive 37 kap. 1 § OSL även hos dessa myndigheterna. Någon ytterligare reglering i detta avseende behövs därför inte. En ny uppgiftsskyldighet bör gälla även för regionerna Som utvecklats i avsnitt 8.6 kommer hälsokontrollen sannolikt att baseras på ett samtal med den enskilde om dennes hälsotillstånd och eventuell smittexponering. Det kan inte uteslutas att det i det enskilda fallet även kommer att ske en frivillig provtagning i samband med hälsokontrollen. De uppgifter som framkommer vid en hälsokontroll enligt artikel 12.1 i screeningförordningen är sådana som typiskt sett skyddas av sekretess enligt 25 kap. OSL. Det har i tidigare lagstiftningsärenden ansetts särskilt befogat med stark sekretess i verksamheter inom hälso- och sjukvården, eftersom dessa verksamheter bygger på respekten för individens självbestämmande och integritet. Regeringen har uttalat att det vid överväganden om att utöka uppgiftslämnandet från hälso- och sjukvården finns tungt vägande motstående intressen att beakta. Utöver risken för ökat intrång i skyddet för den personliga integriteten är det framför allt frågan om påverkan på hälso- och sjukvårdens huvuduppdrag som bör tillmätas betydelse. En farhåga är att ett ökat uppgiftslämnande kan leda till sådana förtroendeskador som medför att verksamheterna får svårare att utföra sina uppdrag (prop. 2024/25:65 s. 129). Regeringen har i flera sammanhang bedömt att uppgiftsskyldigheter därmed inte bör omfatta uppgifter som skyddas av hälso- och sjukvårdssekretess (se t.ex. prop. 2023/24:85 s. 45–47 och prop. 2024/25:65 s. 130). Screeningförordningen ställer krav på att de uppgifter som framkommer vid en hälsokontroll enligt artikel 12.1 ska föras in i det screeningformulär som screeningmyndigheterna ska fylla i enligt artikel 17. Som följer av artikel 2.10 definieras screeningmyndigheter som alla behöriga myndigheter som genom nationell rätt har utsetts att utföra en eller flera av uppgifterna enligt förordningen, med undantag för de hälsokontroller som avses i artikel 12.1. Utförare av hälsokontrollen är alltså inte screeningmyndigheter och är därmed enligt artikel 17 inte behöriga att föra in uppgifter i screeningformuläret. För att uppgifterna från hälsokontrollen ska kunna föras in i formuläret är det därför en förutsättning att uppgifterna lämnas till en screeningmyndighet som i sin tur för in uppgifterna. I och med screeningförordningens krav på att en screeningmyndighet ska föra in uppgifterna från hälsokontrollen i screeningformuläret finns det inte – trots den risk för den personliga integriteten som framhållits i flera förarbetsuttalanden – utrymme för en annan lösning än att regionerna ska vara skyldiga att lämna de uppgifter som framkommit vid en hälsokontroll till en screeningmyndighet. Eftersom screeningförordningens krav på införande av uppgifter i formuläret är absolut, finns det inte heller något utrymme att förena en bestämmelse om uppgiftsskyldighet med en intresseavvägning, dvs. en möjlighet för regionerna att göra en bedömning av om det intresse som sekretessen ska skydda har företräde framför intresset av att uppgiften lämnas ut. Lagrådet ifrågasätter att denna uppgiftsskyldighet ska ske på eget initiativ. Synpunkten lämnas mot bakgrund av att paragrafen inte lämnar något utrymme till urval, utan regionen ska till synes lämna alla uppgifter som framkommit vid kontrollen. Det är regionerna som åläggs ansvaret att utföra hälsokontrollerna enligt screeningförordningen och har därmed bäst förutsättningar att avgöra när och vilka uppgifter som ska lämnas. Uppgiftsskyldigheten bör därför enligt regeringen ske på eget initiativ. Att regionerna ska lämna de uppgifter som har framkommit vid kontrollen till Polismyndigheten innebär att regionerna ska rapportera resultatet av kontrollen. Det är alltså inte alla uppgifter som framkommit vid kontrollen som ska lämnas. För att klargöra detta bör det av lagtexten framgå att endast de uppgifter som behövs ska lämnas. Migrationsverket önskar även ta del av dessa uppgifter från regionerna och framhåller att uppgifter om en persons hälsotillstånd enligt myndigheten kan vara av betydelse för skyddsbedömningen och bedömningen av särskilda förfarandegarantier enligt asylprocedurförordningen och för beslut om boende, stödinsatser och andra rättigheter enligt mottagandelagen och utlänningslagen. För att minska integritetsintrånget så långt det är möjligt anser regeringen att uppgifterna endast bör lämnas till en av screeningmyndigheterna. Polismyndigheten, som föreslås vara huvudansvarig screeningmyndighet, bör vara ensam mottagare av uppgifterna för att sedan tillse att de förs in i screeningformuläret. Sammantaget bör det alltså införas en uppgiftsskyldighet för regionerna med innebörden att uppgifterna på eget initiativ ska lämnas till Polismyndigheten. Bestämmelsen medför i sin tur att den sekretessbrytande bestämmelsen i 10 kap. 28 § OSL blir tillämplig. Uppgifterna om den enskildes hälsotillstånd som Polismyndigheten enligt den föreslagna uppgiftsskyldigheten ska motta från regionerna skyddas av sekretess hos Polismyndigheten enligt bestämmelserna om sekretess i ärenden som rör utlänningar. Regeringen har förståelse för de farhågor som framförs av remissinstanserna i detta avseende. Den tillämpliga bestämmelsen om sekretess i 37 kap. 1 § första stycket OSL innebär emellertid en presumtion för sekretess för uppgifter om en enskilds personliga förhållanden. Uppgifterna får därigenom ett fullgott skydd hos Polismyndigheten. Risken för att uppgifter sprids på ett sätt som innebär men för den personliga integriteten med anledning av regionernas uppgiftsskyldighet bör därför vara låg. Utlämnande av uppgifter som rör enskildas hälsotillstånd torde i den aktuella situationen tvärtom nästan alltid anses vara till men för den enskilde. Regeringen anser därför att någon ytterligare reglering i detta avseende inte är påkallad. Regeringen konstaterar att det kommer att krävas rutiner vid ett informationsutbyte för att inte fler personer inom Polismyndigheten än nödvändigt hanterar känsliga och sekretessbelagda uppgifter. Det kan även finnas sekretess mellan olika verksamhetsgrenar inom Polismyndigheten som behöver beaktas (se 8 kap. 2 § OSL). Hur det säkerställs är ytterst en fråga för myndigheten. Regeringen återkommer till frågor om personuppgiftbehandling och förslagens förenlighet med gällande regler i nästa avsnitt. Frågor om personuppgiftsbehandling Regeringens bedömning Förslagen är förenliga med EU:s dataskyddsförordning samt utlänningsdatalagen, Kustbevakningens och Tullverkets dataskyddsförfattningar och patientdatalagen. Promemorians bedömning Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna Kustbevakningen och Tullverket framför bl.a. att det i den fortsatta beredningen behöver en analys göras av huruvida de bestämmelser som föreslås har stöd i befintlig dataskyddsreglering. Skälen för regeringens bedömning Förslagen innebär en ökad personuppgiftsbehandling Screeningförordningen reglerar inte personuppgiftsbehandling. Screeningförordningen förutsätter dock att den enskilde tredjelandsmedborgarens personuppgifter behandlas av screeningmyndigheterna i de olika moment som ingår i screeningprocessen och att dessa samlas i det screeningformulär som ska upprättas enligt artikel 17. Det rör sig om uppgifter om bl.a. namn, födelsedatum, kön, nationalitet, skäl till att screeningen utfördes, uppgifter från hälsokontrollen och från sårbarhetskontrollen om ansökan om internationellt skydd har gjorts. Det kan vidare röra sig om huruvida sökningarna i relevanta databaser har lett till en träff, skälen till den irreguljära resan samt rese- och identitetshandlingar. Vidare ska biometriska uppgifter upptas under screeningprocessen. De myndigheter som kommer att behandla personuppgifter under screeningprocessen är de föreslagna screeningmyndigheterna, dvs. Migrationsverket och Polismyndigheten, samt regionerna som föreslås ansvara för hälsokontrollen. Därutöver kan, som påpekas av Tullverket och Kustbevakningen, även dessa myndigheter komma att behandla personuppgifter i de fall som de bistår screeningmyndigheterna. EU:s dataskyddsförordning Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning), kallad EU:s dataskyddsförordning, utgör den generella regleringen av personuppgiftsbehandling inom EU. Varje behandling av personuppgifter måste enligt EU:s dataskyddsförordning vila på en rättslig grund (artikel 6). Den behandling av personuppgifter som myndigheter utför görs huvudsakligen med stöd av de rättsliga grunder som kommer till uttryck i artikel 6.1 c eller e, och som enligt artikel 6.3 ska fastställas i enlighet med unionsrätten eller nationell rätt. Den rättsliga grunden enligt artikel 6.1 c innebär att behandlingen är laglig om den är nödvändig för att fullgöra en rättslig förpliktelse som åvilar den personuppgiftsansvarige. Den rättsliga grunden enligt artikel 6.1 e i dataskyddsförordningen innebär att behandlingen är laglig om den är nödvändig för att utföra en uppgift av allmänt intresse eller som ett led i den personuppgiftsansvariges myndighetsutövning. Regeringen har tidigare bedömt att all verksamhet som en myndighet bedriver, inom ramen för sin befogenhet, är av allmänt intresse (prop. 2017/18:105 s. 56 och 57). Lagen (2018:218) med kompletterande bestämmelser till EU:s dataskyddsförordning, kallad dataskyddslagen, innehåller kompletterande bestämmelser till EU:s dataskyddsförordning. Av 2 kap. 2 § 1 i den lagen framgår att personuppgifter får behandlas med stöd av artikel 6.1 e i EU:s dataskyddsförordning bl.a. om behandlingen är nödvändig för att utföra en uppgift av allmänt intresse. Screeningmyndigheterna, dvs. Migrationsverket och Polismyndigheten, föreslås utföra uppgifter av allmänt intresse som följer av lag eller annan författning, dvs. screeningförordningen och de nationella bestämmelser som kompletterar förordningen. Dessutom innehåller förordningen rättsliga förpliktelser som innebär att personuppgifter behöver behandlas. Såväl artikel 6.1 c som artikel 6.1 e kan således utgöra rättslig grund för den personuppgiftsbehandling som screeningmyndigheterna behöver utföra enligt förslagen. Detsamma gäller Kustbevakningens och Tullverkets personuppgiftsbehandling i biståndssituationer. I överensstämmelse med artikel 6.3 är syftet med behandlingen fastställd i den rättsliga grunden. Även de övriga kraven i den artikeln, bl.a. i fråga om proportionalitet, är enligt regeringens bedömning uppfyllda. En närmare proportionalitetsbedömning redovisas nedan under rubriken Förslagen är nödvändiga och proportionerliga. Screeningmyndigheterna, Kustbevakningen, Tullverket och regionerna kommer i sin verksamhet att även behandla känsliga personuppgifter. Det är fråga om bl.a. biometriska uppgifter, uppgifter om den enskildes hälsotillstånd och uppgifter som kan framkomma i samband med sårbarhetskontrollen såsom uppgifter om en fysisk persons sexualliv eller sexuella läggning. Behandlingen av känsliga personuppgifter regleras i artikel 9 i EU:s dataskyddsförordning. Sådan behandling är som huvudregel förbjuden. I artikel 9.2 anges ett antal undantagsfall när sådan behandling får ske. Ett sådant undantag är om behandlingen är nödvändig av hänsyn till ett viktigt allmänt intresse, på grundval av unionsrätten eller medlemsstaternas nationella rätt, vilken ska stå i proportion till det eftersträvade syftet, vara förenligt med det väsentliga innehållet i rätten till dataskydd och innehålla bestämmelser om lämpliga och särskilda åtgärder för att säkerställa den registrerades grundläggande rättigheter och intressen (artikel 9.2 g). Vad som är ett allmänt intresse är inte definierat i EU:s dataskyddsförordning. I förarbetena till dataskyddslagen konstateras att det är svårt att på ett generellt plan definiera vad som skiljer ett allmänt intresse från ett viktigt allmänt intresse. Regeringen har dock uttalat att det utgör ett viktigt allmänt intresse att svenska myndigheter, även utanför området myndighetsutövning, kan bedriva den verksamhet som tydligt faller inom ramen för deras befogenheter på ett korrekt, rättssäkert och effektivt sätt (prop. 2017/18:105 s. 83 och prop. 2022/23:34 s. 130). Mot den bakgrunden har berörda myndigheter rättsligt stöd enligt EU:s dataskyddsförordning att behandla även känsliga personuppgifter. Sammanfattningsvis bedömer regeringen att berörda myndigheter har rättsligt stöd enligt EU:s dataskyddsförordning att behandla personuppgifter i screeningprocessen. Utlänningsdatalagen Stöd för behandling av personuppgifter kan också framgå av särskilda registerförfattningar. Migrationsverkets behandling av personuppgifter regleras i utlänningsdatalagen (2016:27) och utlänningsdataförordningen (2016:30). Utlänningsdatalagen gäller även vid behandling av personuppgifter i Polismyndighetens verksamhet som rör utlänningars inresa och vistelse i Sverige och utresa eller avlägsnande från Sverige (3 §). Lagen gäller inte vid behandling av personuppgifter som omfattas av tillämpningsområdet för brottsdatalagen (2011:1177). Utlänningsdatalagen syftar till att ge Migrationsverket, Polismyndigheten och utlandsmyndigheterna möjlighet att behandla personuppgifter på ett ändamålsenligt sätt i sin verksamhet enligt utlännings- och medborgarskapslagstiftningen och att skydda människor mot att deras personliga integritet kränks vid sådan behandling. Utlänningsdatalagen innehåller specifika ändamålsbestämmelser som anger den yttersta ram inom vilken personuppgifter får behandlas (se 11–13 §§ utlänningsdatalagen). Migrationsverket och Polismyndigheten får, som redogörs för närmare i promemorian, behandla personuppgifter om det behövs för t.ex. handläggning av ärenden som rör inresa och vistelse i Sverige, kontroll av en utlänning i samband med inresa och utresa, samt kontroll under vistelsen i Sverige (se 11 § första stycket 1 och 2 utlänningsdatalagen). Screeningförordningen och de kompletterande bestämmelserna i nationell rätt bedöms falla inom tillämpningsområdet för 11 §. Av 13 § första stycket utlänningsdatalagen följer att personuppgifter som behandlas enligt 11 § även får behandlas när det är nödvändigt för att tillhandahålla information till riksdagen eller regeringen, en annan myndighet eller en enskild, om uppgifterna lämnas med stöd av lag eller förordning, eller en utländsk myndighet, ett EU-organ eller en mellanfolklig organisation, om utlämnandet av uppgifterna följer av Sveriges medlemskap i EU eller av uppgiftsskyldighet enligt en internationell konvention som Sverige har tillträtt eller enligt ett av riksdagen godkänt avtal med främmande stat eller mellanfolklig organisation. Personuppgifter som behandlas enligt 11 och 12 §§ får enligt 13 § andra stycket behandlas även för andra ändamål, under förutsättning att uppgifterna inte behandlas på ett sätt som är oförenligt med det ändamål för vilket uppgifterna samlades in. Vidare tillåter utlänningsdatalagen behandling av känsliga personuppgifter för ändamål som avses i 11 §, dvs. bl.a. i fråga om ärenden om en utlännings inresa i Sverige och i samband med gränskontroll (14 §). Bestämmelsen i 11 § får, som anges ovan, enligt regeringens mening anses vara tillämplig även på de åtgärder som vidtas inom ramen för screeningprocessen. Kustbevakningens och Tullverkets dataskyddsförfattningar Kustbevakningens personuppgiftsbehandling i den operativa verksamheten regleras främst genom kustbevakningsdatalagen (2019:429), som kompletterar EU:s dataskyddsförordning. Av kustbevakningsdatalagen framgår att lagen gäller för behandling av personuppgifter i Kustbevakningens operativa verksamhet som bl.a. rör sjöövervakning (2 §). Personuppgifter får behandlas om det är nödvändigt för att övervaka den allmänna ordningen och säkerheten till sjöss samt bedriva den kontroll och tillsyn som Kustbevakningen är skyldig att utföra (7 § 1). Av 12 § framgår att känsliga personuppgifter enligt 9.1 EU:s dataskyddsförordning får behandlas när det är absolut nödvändigt för syftet med behandlingen. Kustbevakningen bedriver kontinuerligt sjöövervakning genom att patrullera längs den svenska kusten med såväl fartyg som flygplan. Även viss patrullering med bil förekommer som ett led i övervakningen av hamnområden. Att inhämta, bearbeta och riktat sprida information från olika samverkansmyndigheter och samverkansorgan är också ett grundläggande moment inom sjöövervakningen. I Kustbevakningens uppgift att bedriva sjöövervakning ingår, enligt 2 § förordningen (2019:84) med instruktion för Kustbevakningen, att ansvara för eller bistå andra myndigheter med övervakning, brottsbekämpande verksamhet samt kontroll och tillsyn i enlighet med vad som närmare anges i 3–10 §§ (se prop. 2018/19:16 s. 44). Att bistå Migrationsverket och Polismyndigheten under delar av screeningprocessen som regeringen nu föreslår får anses ha ett naturligt samband med den verksamhet som anges i 7 § 1 kustbevakningsdatalagen. Mot denna bakgrund bedöms Kustbevakningen ha erforderligt rättsligt stöd för att kunna behandla personuppgifter i screeningprocessen i en sådan biståndssituation som föreslås i avsnitt 8.2. För behandling av personuppgifter i Tullverkets verksamhet finns bestämmelser som kompletterar EU:s dataskyddsförordning i tulldatalagen (2026:127). Enligt 2 § tulldatalagen får Tullverket behandla personuppgifter i verksamhet med bl.a. övervakning, revision och annan kontroll eller analys, fullgörande av förpliktelser som följer av internationella åtaganden samt någon annan liknande uppgift som Tullverket ska utföra såsom t.ex. tillsyn, kontroll, uppföljning och planering av verksamheten. Uppgifter som behandlas enligt 2 § får även behandlas för andra ändamål, under förutsättning att uppgifterna inte behandlas på ett sätt som är oförenligt med det ändamål för vilket de samlades in (8 §). Sådana känsliga personuppgifter som avses i artikel 9.1 i EU:s dataskyddsförordning, får behandlas om det är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med behandlingen (9 §). Att bistå Migrationsverket och Polismyndigheten under delar av screeningprocessen som regeringen nu föreslår och i förekommande fall behandla personuppgifter inom ramen för sådant bistånd, innebär dock att Tullverkets personuppgiftsbehandling sker i en annan verksamhet än myndighetens egen. Det kan konstateras att EU:s dataskyddsförordning kommer att gälla för en stor del av den personuppgiftsbehandling som kan komma att följa av Tullverkets bistånd. Det kan samtidigt inte uteslutas att tulldatalagen kan komma att gälla i vissa fall. Vilket av regelverken som gäller för en viss behandling av personuppgifter får ytterst avgöras utifrån vilken myndighet som behandlar de aktuella personuppgifterna och vad syftet med behandlingen är. Sammanfattningsvis bedöms Tullverket, liksom Kustbevakningen, ha erforderligt rättsligt stöd för att kunna behandla personuppgifter i screeningprocessen i en sådan biståndssituation som föreslås i avsnitt 8.2. Närmare om behandling av personuppgifter i samband med en hälsokontroll Patientdatalagen (2008:355) kompletterar EU:s dataskyddsförordning och är tillämplig vid vårdgivares behandling av personuppgifter (1 kap. 1 och 4 §§). Lagen är tillämplig i en vårdgivares kärnverksamhet, alltså då vårdgivaren tillhandahåller hälso- och sjukvård åt patienter De bestämmelser som tillåter behandling av personuppgifter och känsliga personuppgifter inom tillämpningsområdet för patientdatalagen har ansetts förenliga med EU:s dataskyddsförordning (se prop. 2017/18:171 s. 76, 77, 162 och 163). I fråga om hälso- och sjukvården får känsliga personuppgifter enligt EU:s dataskyddsförordning behandlas bl.a. om personuppgiftsbehandling är nödvändig av skäl som hör samman med bl.a. tillhandahållande av hälso- och sjukvård (artikel 9.2 h). Enligt 2 kap. 7 a § patientdatalagen får personuppgifter som avses i artikel 9.1 i EU:s dataskyddsförordning, dvs. känsliga personuppgifter, behandlas med stöd av artikel 9.2 h i förordningen under förutsättning att kravet på tystnadsplikt i artikel 9.3 i förordningen är uppfyllt. Regionerna föreslås genomföra hälsokontrollerna under screeningprocessen. Som konstateras i avsnitt 8.2 bedöms denna kontroll ha likheter med den hälsoundersökning som regionerna ska erbjuda asylsökande och andra utlänningar enligt gällande regelverk på området. Den behandling av känsliga uppgifter och personuppgifter som kan vänas ske i samband med kontrollen bedöms ha stöd i såväl EU:s dataskyddsförordning som patientdatalagen. Förslagen är nödvändiga och proportionerliga Som redovisas ovan finns det rättsligt stöd för den personuppgiftsbehandling som screeningförordningen tillsammans med de föreslagna kompletterande reglerna till förordningen kommer att medföra. Enligt regeringen lever behandlingen även upp till kravet på proportionalitet. Syftet med behandlingen är att myndigheterna ska kunna säkerställa att screeningprocessen kan genomföras på ett effektivt sätt och i enlighet med förordningens bestämmelser. Behandlingen är vidare nödvändig för att Sverige ska kunna uppfylla sina åtaganden enligt screeningförordningen. Personuppgiftsbehandlingen är sammantaget förenlig med det krav på proportionalitet som följer av EU:s dataskyddsförordning. Eurodacförordningen Inledning Eurodac är ett EU-gemensamt informationssystem innehållande fingeravtryck, som har skapats för att hjälpa till att fastställa vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd. Systemet inrättades genom 2000 års Eurodacförordning (Rådets förordning [EG] nr 2725/2000 av den 11 december 2000 om inrättande av Eurodac för jämförelse av fingeravtryck för en effektiv tillämpning av Dublinkonventionen). Syftet var att underlätta tillämpningen av Dublinförordningen, som före 2003 benämndes Dublinkonventionen. I juni 2013 antogs en omarbetad Eurodacförordning (Europaparlamentets och rådets förordning [EU] nr 603/2013 av den 26 juni 2013 om inrättande av Eurodac för jämförelse av fingeravtryck för en effektiv tillämpning av förordning [EU] nr 604/2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat och för när medlemsstaternas brottsbekämpande myndigheter begär jämförelser med Eurodacuppgifter för brottsbekämpande ändamål, samt om ändring av förordning [EU] nr 1077/2011 om inrättande av en Europeisk byrå för den operativa förvaltningen av stora it-system inom området frihet, säkerhet och rättvisa [omarbetning]). Den största förändringen var att brottsbekämpande myndigheter under vissa villkor gavs tillgång till uppgifter i Eurodac för att förhindra, upptäcka och utreda terroristbrott och andra allvarliga brott. Syftet med den nu aktuella omarbetade Eurodacförordningen är att omvandla det befintliga Eurodacsystemet till en omfattande databas för asyl och migration som innehåller mer exakta och fullständiga uppgifter om olika kategorier av personer, däribland personer som ansöker om internationellt skydd och personer som reser olagligt till unionen. Förordningen syftar i synnerhet till att stödja asylsystemet och hjälpa till med att hantera olagliga förflyttningar över medlemsstaternas yttre gränser, bidra till genomförandet av vidarebosättningsförordningen och massflyktsdirektivet, bidra till skyddet av barn och fastställa villkoren för åtkomst till Eurodac för brottsbekämpande ändamål. Utökad upptagning av biometriska uppgifter Regeringens förslag Migrationsverket och Polismyndigheten ska få fotografera en utlänning och ta hans eller hennes fingeravtryck om utlänningen omfattas av en skyldighet enligt Eurodacförordningen att lämna biometriska uppgifter. Vid vidarebosättning ska fotografi och fingeravtryck även få tas av en utlandsmyndighet. Möjligheten att ta fingeravtryck och fotografier vid en ansökan om uppehållstillstånd på grund av skyddsskäl ska samtidigt upphävas. Det fotografi och de fingeravtryck som tas vid en inre utlänningskontroll för överföring till Eurodac ska omedelbart förstöras när kontrollen har genomförts, om det framkommer att utlänningen har rätt att vistas i Sverige. De biometriska uppgifter som inte ska förstöras ska få lagras i Migrationsverkets register över fotografier och fingeravtryck. Promemorians förslag Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna De flesta remissinstanserna yttrar sig inte särskilt över förslagen. Sveriges advokatsamfund är kritiskt till att Eurodac utvidgas från en fingertrycksdatabas till ett system med övervakningsverktyg för lagring av biometriska uppgifter. Malmö kommun anser att hantering av biometriska data utgör en inskränkning av rätten till skydd för privatliv och integritet. Migrationsverket anser att regeringen bör överväga att införa ett tillägg i utlänningsdatalagen för att möjliggöra återanvändning av biometriska uppgifter som finns lagrade i det nationella registret i syfte att uppfylla skyldigheter enligt Eurodacförordningen. Skälen för regeringens förslag Hittillsvarande ordning kan med vissa kompletteringar bestå Eurodac innehåller fingeravtryck från de tredjelandsmedborgare eller statslösa personer som har fyllt 14 år och som ansöker om internationellt skydd eller som grips i samband med att de olagligen passerar en medlemsstats yttre gräns. En medlemsstat får även ta fingeravtryck från de personer som har påträffats utan rätt till det på dess territorium för att kontrollera om personerna tidigare har lämnat in en ansökan om internationellt skydd i en annan medlemsstat. Genom 2024 års Eurodacförordning görs det bl.a. ändringar i fråga om vilka uppgifter som ska tas och överföras till Eurodac. De centrala förändringarna är att även fotografier ska överföras och att fingeravtryck ska tas från sex års ålder. Dessa biometriska uppgifter ska tas och överföras från personer som ansöker om internationellt skydd (artikel 15.1), har registrerats för genomförande av ett inreseförfarande enligt vidarebosättningsförordningen (artikel 18.1 och 18.2), har beviljats inresa i enlighet med ett nationellt vidarebosättningsprogram (artikel 20.1), omhändertas av de behöriga kontrollmyndigheterna i samband med att de olagligen passerar en medlemsstats yttre gräns (artikel 22.1), vistas olagligen inom en medlemsstats territorium (artikel 23.1), har landsatts efter en sök- och räddningsinsats som avses i asyl- och migrationshanteringsförordningen (artikel 24.1) eller har beviljats tillfälligt skydd på medlemsstatens territorium i enlighet med massflyktsdirektivet (artikel 26.1). Bestämmelserna anger de närmare förutsättningarna för upptagning av och överföring av biometriska uppgifter till Eurodac, exempelvis när uppgifterna ska tas och vilka tidsfrister som gäller för överföring. Förordningen föreskriver också en skyldighet för berörda personer att lämna sina biometriska uppgifter. Den anger däremot inte vilka nationella myndigheter som ska vara behöriga att vidta åtgärden. Detta måste regleras i nationell rätt. Det är i dag Migrationsverket och Polismyndigheten som enligt 9 kap. 8 § UtlL har befogenhet att ta fingeravtryck till Eurodac. Dessa uppgifter får, förutom i de fall där det framkommit att utlänningen har rätt att vistas i Sverige, lagras i det nationella register som Migrationsverket för med stöd av 15 § utlänningsdatalagen. Fotografier som tas med stöd av utlänningslagen lagras med stöd av utlänningsdatalagen i den centrala utlänningsdatabasen (CUD) hos Migrationsverket. Uppgifterna i registren ska gallras när den registrerade blir svensk medborgare eller i andra fall senast tio år efter det att uppgiften registrerades (3 § utlänningsdataförordningen). I promemorian görs bedömningen att Polismyndigheten och Migrationsverket även fortsättningsvis ska vara de nationella myndigheter som ska ansvara för upptagandet av biometriska uppgifter enligt Eurodacförordningen. Vidare föreslås att även utlandsmyndigheterna ska få ta upp biometriska uppgifter, eftersom upptagandet i ärenden om vidarebosättning som regel sker vid en utlandsmyndighet. Regeringen instämmer i den bedömningen. Den nuvarande ordningen för att uppta biometriska uppgifter till Eurodac bör som utgångspunkt bestå. Polismyndigheten har redan i dag befogenhet att verkställa beslut om att ta upp fingeravtryck till Eurodac som Migrationsverket fattar med stöd av paragrafen, vilket har bedömts utgöra en av de tvångsåtgärder som kan tillgripas om en person vägrar att lämna sina biometriska uppgifter till Eurodac (jfr bl.a. 10 § första stycket 4 polislagen [1984:387], prop. 1983/84:111 s. 95 och Polislagen – en kommentar, Juno, Munck m.fl., 2025-02-09, kommentaren till 10 § polislagen). Vidare finns redan i dag möjlighet att med stöd av paragrafen lagra uppgifter i Migrationsverkets register (jfr 15 § utlänningsdatalagen). Även de ytterligare uppgifter som ska tas enligt Eurodacförordningen bedöms kunna sparas i Migrationsverkets register över fingeravtryck och fotografier, vilket regeringen återkommer till nedan. Bestämmelserna i 9 kap. 8 § UtlL bör kompletteras på så sätt att Migrationsverket, Polismyndigheten och i förekommande fall en utlandsmyndighet ska få fotografera en utlänning och ta hans eller hennes fingeravtryck om utlänningen omfattas av en skyldighet att lämna biometriska uppgifter i enlighet med bl.a. artikel 15.1, 18.1, 18.2, 20.1, 22.1, 23.1, 24.1 eller 26.1 Eurodacförordningen. Som en del av svensk rätts anpassning till den EU-rättsliga systematiken bör möjligheten att ta fingeravtryck och fotografier vid en ansökan om uppehållstillstånd på grund av skyddsskäl upphävas (jfr avsnitt 7.2). Efterföljande behandling av biometriska uppgifter som upptagits till Eurodac De biometriska uppgifter som har tagits till Eurodac kommer att finnas kvar hos Migrationsverket även efter det att uppgifterna har registrerats i Eurodac. Det finns inga bestämmelser i Eurodacförordningen om hur uppgifterna då ska hanteras. För behandling av uppgifterna hos Migrationsverket, som i det här fallet inte behandlar uppgifterna i ett brottsbekämpande syfte, finns det bestämmelser i EU:s dataskyddsförordning, som kompletteras av dataskyddslagen (2018:218) och utlänningsdatalagen. Dataskyddsförordningen innehåller allmänna bestämmelser som gäller för all personuppgiftsbehandling som faller inom dess tillämpningsområde. Bestämmelserna innebär bl.a. att personuppgifter inte får behandlas på ett sätt som är oförenligt med de ändamål för vilka de samlades in och inte får förvaras i en form som möjliggör identifiering av den registrerade under en längre tid än vad som är nödvändigt för de ändamål för vilka personuppgifterna behandlas. Behandlingen av personuppgifter måste vila på en rättslig grund, t.ex. vara nödvändig för att utföra en uppgift av allmänt intresse. Biometriska uppgifter räknas som känsliga personuppgifter och behandling får endast ske i undantagsfall. Ett sådant undantag är att behandlingen är nödvändig av hänsyn till ett viktigt allmänt intresse, på grundval av unionsrätten eller medlemsstaternas nationella rätt, vilken ska stå i proportion till det eftersträvade syftet, vara förenligt med det väsentliga innehållet i rätten till dataskydd och innehålla bestämmelser om lämpliga och särskilda åtgärder för att säkerställa den registrerades grundläggande rättigheter och intressen. Som regeringen har konstaterat tidigare är den rättsliga grunden för den personuppgiftsbehandling som får utföras enligt utlänningsdatalagen fastställd i den nationella rätten på ett sådant sätt som krävs enligt dataskyddsförordningen (prop. 2017/18:254 s. 15 f.). Migrationsverket har genom 15 § utlänningsdatalagen redan i dag rättsligt stöd för att föra register över fingeravtryck och fotografier som tagits med stöd av bl.a. 9 kap. 8 § UtlL. Paragrafen reglerar uttömmande för vilka ändamål som uppgifterna i registren får användas. I lagstiftningsarbetet om anpassning av utlänningsdatalagen till dataskyddsförordningen gjordes bedömningen att den personuppgiftsbehandling som regleras i 15 § utlänningsdatalagen är förenlig med förordningen (prop. 2017/18:254 s. 35). Även i andra lagstiftningsärenden har regeringen gjort bedömningen att personuppgiftsbehandlingen enligt 15 § utlänningsdatalagen är nödvändig av hänsyn till ett viktigt allmänt intresse och att förutsättningarna för att tillämpa undantaget i dataskyddsförordningen även i övrigt är uppfyllda (prop. 2021/22:81 s. 52 och prop. 2024/25:176 s. 45). Hänvisningen i 15 § utlänningsdatalagen till 9 kap. 8 § UtlL innebär fortsättningsvis att även fingeravtryck och fotografier som tas upp med stöd av Eurodacförordningen ska få lagras i Migrationsverkets register. Någon lagändring i det avseendet är inte nödvändig. Som konstateras i promemorian uppstår emellertid frågan om det finns behov av att lagra även dessa nya uppgifter. En ny möjlighet att ta upp och lagra fingeravtryck och fotografier utgör en inskränkning av rätten till skydd för privat- och familjeliv enligt artikel 8 i Europakonventionen. För att en sådan inskränkning ska vara tillåten krävs att den har stöd i lag och det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till bland annat den nationella säkerheten, den allmänna säkerheten eller till förebyggande av oordning eller brott. Den utökade möjligheten att ta upp biometriska uppgifter innebär även en begränsning av de rättigheter som följer av artikel 7 och 8 i EU-stadgan. Vidare måste behandlingen vara förenlig med EU:s dataskyddsförordning. Det finns skillnader mellan Eurodacförordningen och utlänningsdatalagen när det gäller på vilket sätt fingeravtryck eller fotografier får användas. Svenska myndigheter ska enligt Eurodacförordningen använda uppgifterna bl.a. i syfte att underlätta tillämpningen av asyl- och migrationshanteringsförordningen och vidarebosättningsförordningen. Uppgifterna ska vidare användas i identifieringssyfte, bl.a. i förhållande till andra EU-gemensamma informationssystem och för personer som vistas olagligt i medlemsstaterna för att avgöra vilka lämpliga åtgärder som ska vidtas av medlemsstaterna. Uppgifterna används även för att förhindra, upptäcka och utreda allvarlig brottslighet samt för vissa statistiska ändamål på EU-nivå. De fingeravtryck eller fotografier som finns i Migrationsverkets register får emellertid enligt utlänningsdatalagen användas för delvis andra syften, som prövning av ansökningar där skyddsskäl åberopas, i ärenden om avvisning och utvisning, om det behövs för att kontrollera identiteten av en person på ett fotografi som har kommit in till Migrationsverket och om det behövs för att Migrationsverket ska kunna kontrollera ett fingeravtryck mot det fingeravtrycks- och signalementsregister som Polismyndigheten för (15 § andra stycket 1, 2, och 4–6 utlänningsdatalagen). Utredning av en persons identitet är av betydelse för Migrationsverkets handläggning av ärenden både vad gäller prövning av asylskäl, fastställande av ansvarig medlemsstat enligt EU-förordningar och för att underlätta vid eventuell återresa eller svenskt medborgarskap. Fingeravtryckskontroller är en viktig del av det arbetet. Vidare kan en sökning mot Polismyndighetens fingeravtrycksregister visa om personen är känd sedan tidigare som dömd eller misstänkt gärningsman i Sverige. En sådan sökning kan även i vissa fall visa om en person är internationellt efterlyst av Interpol. Liksom för sökningen mot Migrationsverkets eget register kan sökningen mot Polismyndighetens register utgöra en viktig del i arbetet att klarlägga identiteten, genom att det där finns uppgifter om namn, nationalitet m.m. Sökningen kan därmed på samma sätt som en sökning i Migrationsverkets eget register bidra till att verifiera tidigare känd identitet eller, om annan identitet påträffas, aktualisera ytterligare utredning. Informationen kan också vara av vikt inför utredningssamtal för att kunna vidta eventuella åtgärder, exempelvis i fall då en sökande varit dömd för våldsbrott. I vissa fall kan även en träff mot fingeravtryck insända från Interpol hjälpa den sökande att styrka asylskäl om exempelvis efterlysningen är utfärdat av en stat där dödsstraff utmäts. Migrationsverket använder sig även vid behov av automatiserade fotojämförelser som ett komplement till andra undersökningar när det gäller att knyta inkomna fotografier till en identitet. Detta förfarande medför bl.a. att handläggningstiderna i asylprocessen kan kortas, fler uppenbart ogrundade asylansökningar kan upptäckas, identiteten på fler personer kan fastställas och arbetet med återresor kan effektiviseras (prop. 2015/16:65 s. 74–75 och prop. 2017/18:254 s. 35). Riksdagen har nyligen beslutat att ytterligare uppgifter ska få lagras i registren. Det gäller fingeravtryck och fotografier som tagits vid en inre utlänningskontroll för att kontroll i enlighet med VIS-förordningen eller vid en ansökan om nationell visering (prop. 2024/25:176 s. 42–46 och 57–59). Lagändringarna börjar gälla den dag regeringen bestämmer. Enligt regeringen innebär en möjlighet att spara och jämföra biometriska uppgifter från ansökningar om nationell visering en minskad risk för att den som ansöker om nationell visering, eller något annat tillstånd för inresa och vistelse, kan göra det under fler än en identitet. Det ökar också möjligheterna för svenska myndigheter att fastställa identiteten på en utlänning som påträffas i Sverige och som inte kan styrka sin identitet eller rätt att vistas i landet (prop. 2024/25:176 s. 43). Vidare har regeringen i lagstiftningsarbetena beträffande in- och utreseförordningen (Europaparlamentets och rådets förordning [EU] 2017/2226 av den 30 november 2017 om inrättande av ett in- och utresesystem för registrering av in-och utreseuppgifter och av uppgifter om nekad inresa för tredjelandsmedborgare som passerar medlemsstaternas yttre gränser, om fastställande av villkoren för åtkomst till in- och utresesystemet för brottsbekämpande ändamål och om ändring av konventionen om tillämpning av Schengenavtalet och förordningarna [EG] nr 767/2008 och [EU] nr 1077/2011) och den reviderade VIS-förordningen (Europaparlamentets och rådets förordning [EU] 2021/1134 av den 7 juli 2021 om ändring av Europaparlamentets och rådets förordningar [EG] nr 767/2008, [EG] nr 810/2009, [EU] 2016/399, [EU] 2017/2226, [EU] 2018/1240, [EU] 2018/1860, [EU] 2018/1861, [EU] 2019/817 och [EU] 2019/1896 och om upphävande av rådets beslut 2004/512/EG och 2008/633/RIF, i syfte att reformera informationssystemet för viseringar) anfört att möjligheten att spara och jämföra biometriska uppgifter är ett viktigt verktyg för att motverka att personer som inte har rätt att vistas i Sverige ändå fortsätter att uppehålla sig här, vilket är angeläget för upprätthållandet av den inre säkerheten. Det har bedömts ligga i linje med förordningarnas syften. Jämförelser av biometriska uppgifter har även bedömts som avgörande för att kunna upptäcka personer som uppträder under olika identiteter (prop. 2021/22:81 s. 51 och prop. 2024/25:176 s. 58). Som konstateras i promemorian innebär lagring i Migrationsverkets register av fotografier och fingeravtryck som tas till Eurodac alltså att uppgifterna får lagras för delvis andra syften än vad som gäller om uppgifterna enbart lagras i Eurodac. Som redogjorts för ovan och i promemorian ger registret svenska myndigheter större möjligheter till en effektiv migrationsprocess, att identifiera personer i olika ärenden, motverka användandet av falska identiteter samt upptäcka personer som har begått brott i Sverige än vad som följer av enbart Eurodacförordningen. Regeringen instämmer därför i bedömningen i promemorian att det finns behov av att i Migrationsverkets register spara de ytterligare biometriska uppgifter som tas till Eurodac och att de angivna intressena är ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle med hänsyn till förebyggande av nationell och allmän säkerhet samt förebyggande av oordning. Intresset av att svenska myndigheter ges ökade möjligheter till en effektiv migrationsprocess, att identifiera personer i olika ärenden, att motverka användandet av falska identiteter samt att upptäcka personer som har begått brott i Sverige väger tyngre än det intrång i den personliga integriteten som lagring av de biometriska uppgifterna innebär för den enskilde. Intrånget går inte heller utöver målen med lagringen. I den bedömningen beaktas bl.a. att det i utlänningsdatalagen är uttömmande reglerat för vilka ändamål som fotografier och fingeravtryck som tagits med stöd av utlänningslagen får behandlas och att det i utlänningsdataförordningen finns bestämmelser om gallring. Personuppgiftsbehandlingen är nödvändig av hänsyn till ett viktigt allmänt intresse. Förutsättningarna för att tillämpa undantaget i dataskyddsförordningen är även i övrigt uppfyllda. Sammantaget bedömer regeringen att behandlingen är proportionerlig och förenlig med Europakonventionen, EU-stadgan och dataskyddsförordningen. I dag sparas inte de fotografier eller fingeravtryck som tas i samband med en inre utlänningskontroll om det framkommer att personen har rätt att vistas i Sverige (9 kap. 8 § andra stycket UtlL). Av tydlighetskäl bör det regleras att de uppgifter som tas till Eurodac i samband med en inre utlänningskontroll omedelbart ska förstöras om det framkommer att utlänningen har rätt att vistas i Sverige. Det saknas inom ramen för detta lagstiftningsärende förutsättningar att möjliggöra sådan återanvändning av lagrade uppgifter för att uppfylla skyldigheter enligt Eurodacförordningen som Migrationsverket efterfrågar. Sänkt åldersgräns för att ta fingeravtryck i vissa fall Regeringens förslag Fingeravtryck ska få tas upp från en utlänning som är lägst sex år om utlänningen inte kan styrka sin identitet när han eller hon kommer till Sverige, om utlänningen omfattas av en skyldighet att lämna biometriska uppgifter i enlighet med Eurodacförordningen, om det finns grund för att besluta om förvar eller om utlänningen påträffas vid en inre utlänningskontroll utan att kunna identifieras. Utredningens förslag (SOU 2024:80) Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna Majoriteten av remissinstanserna är positiva till förslaget eller har inga invändningar mot det. Bland dessa kan Länsstyrelsen i Stockholms län, Migrationsverket, Polismyndigheten och Statskontoret nämnas. Jämställdhetsmyndigheten instämmer också i utredningens förslag och menar att den utökade möjligheten att ta fingeravtryck på barn kan förbättra möjligheterna att identifiera barn som befinner sig i utsatthet. Ett antal remissinstanser riktar kritik mot eller avstyrker förslaget ur bl.a. ett barnrättsperspektiv. Rädda Barnen anser att förslaget kan vara positivt ur ett barnrättsperspektiv om det underlättar familjeåterförening och kan motverka att barn försvinner eller far illa, men ifrågasätter ändå om åtgärden kan anses proportionerlig. Organisationen anser bl.a. att det ska finnas ett uttryckligt förbud mot tvångsåtgärder vid upptagning av fingeravtryck och fotografering av barn. Några remissinstanser, däribland Sveriges advokatsamfund, anser att utredningen inte i tillräcklig grad överväger och bedömer åtgärdernas konsekvenser utifrån ett barnrättsperspektiv. IMER-förbundet, Sveriges Stadsmissioner och Lunds universitet (Samhällsvetenskapliga fakulteten) anser att en sänkt åldersgräns utgör ett intrång i den personliga och kroppsliga integriteten och står i skarp kontrast till barnkonventionens princip om barnets bästa och icke- diskrimineringsprincip. Institutet för mänskliga rättigheter, som avstyrker förslaget, påpekar bl.a. att det kan finnas risk för att ännu yngre barn kommer att tvingas lämna fingeravtryck, eftersom det inte går att garantera att den åldersbedömning som Migrationsverket gör är korrekt. Promemorians förslag Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna Institutet för mänskliga rättigheter avstyrker förslaget med hänvisning till att det inte kan antas ha en signifikant påverkan på antalet utvisningar som kan verkställas. Institutet menar därmed att ingreppet i den personliga integriteten varken kan anses vara nödvändigt eller proportionerlig. Rädda Barnen motsätter sig att biometriska uppgifter tas av barn, men anser att när så sker måste användning av våld mot barn eller deras föräldrar undvikas. Burlövs kommun anser att förslaget kan innebära vinster ur ett barnskydds- och trygghetsperspektiv men endast är acceptabelt om åtgärden utformas och tillämpas på ett sätt som är förenligt med barnkonventionen. Kommunen efterfrågar därför förstärkta skyddsmekanismer kopplade till proportionalitet och nödvändighet. Malmö kommun ifrågasätter den sänkta åldersgränsen med hänvisning till att uppgifterna kan komma att samlas in med tvång och delas mellan medlemsstaterna. Skälen för regeringens förslag Fingeravtryck ska få tas från den som har fyllt sex år Enligt 9 kap. 8 § UtlL får fingeravtryck tas från barn som har fyllt 14 år. Som framgår ovan är en av de centrala förändringarna i 2024 års Eurodacförordning att åldersgränsen för upptagande av biometriska uppgifter sänks till sex år. Bestämmelserna i 9 kap. 8 § UtlL behöver därför anpassas till förordningen. Eftersom paragrafen också utgör grund för upptagande av fingeravtryck i andra situationer än till Eurodac aktualiseras frågan om åldersgränsen ska sänkas till sex år även i dessa fall. I samband med att åldersgränsen på 14 år infördes uttalades att principen om barnets bästa starkt talar för att den nya möjligheten ta fingeravtryck vid en inre utlänningskontroll även skulle gälla i förhållande till barn. Det konstaterades bl.a. att det finns barn som lever i Sverige utan att ansöka om uppehållstillstånd eller som efter att ha fått avslag på en sådan ansökan lever kvar i landet utan att ha kontakt med myndigheterna. Barn som lever utanför samhället på detta sätt löper särskilt stor risk för att fara illa och behöver skyddas (prop. 2020/21:159 s. 18 och 19). Dessa överväganden gör sig gällande även i dag. Gränsen för när fingeravtryck får tas upp från underåriga varierar såväl i svensk utlänningsrätt som i de EU-rättsakter som reglerar upptagning av fingeravtryck. I många fall gäller dock en åldersgräns om sex år. Exempel på detta finns i de nationella bestämmelserna om ansökan om pass, uppehållstillstånd eller uppehållstillståndskort (2 § passförordningen [1979:664] samt 9 kap. 8 a § andra stycket och 8 g § andra stycket UtlL). Förutom i Eurodacförordningen finns en åldersgräns på sex år t.ex. i EU:s reviderade VIS-förordning och i EU:s id-kortförordning (Rådets förordning [EU] 2025/1208 av den 12 juni 2025 om säkrare identitetskort för unionsmedborgare och uppehållshandlingar som utfärdas till unionsmedborgare och deras familjemedlemmar när de utövar rätten till fri rörlighet). En studie som föregick revideringen av VIS-förordningen visade att en sänkning av åldersgränsen för lagring av fingeravtryck i VIS från tolv år till sex år skulle bidra till att målen för systemet uppnås på ett bättre sätt, till exempel när det gäller att underlätta kampen mot identitetsbedrägerier. Studien visade också att en sänkning av åldersgränsen kan stärka förebyggandet av och kampen mot kränkningar av barns rättigheter, särskilt genom att möjliggöra identifiering eller verifiering av identiteten på barn som befinner sig i en situation där deras rättigheter har kränkts eller kan kränkas. Som exempel anges barn som är offer för människohandel eller försvunna barn eller barn som söker asyl utan att medföljas av en vuxen. (European Commission: Directorate-General for Migration and Home Affairs, Feasibility and implications of lowering the fingerprinting age for children and on storing a scanned copy of the visa applicants’ travel document in the Visa Information System (VIS) – Final Report, 2018, samt skäl 10 i den reviderade VIS-förordningen.) Dessutom har en generell studie om fingeravtrycksigenkänning för barn som har genomförts på uppdrag av EU-kommissionen visat att fingeravtryck som tagits på barn från sex års ålder kan användas för igenkänning och automatisk jämförelse om avtrycket är av bra kvalitet (European Commission Joint Research Centre, Fingerprint Recognition for Children, 2013. Report EUR 26193 EN). I kommissionens förslag till Eurodacförordning betonas dessutom behovet av att kunna identifiera de barn som anländer olagligt till unionen, antingen ensamma eller tillsammans med sina familjer. Att även mindre barn identifieras bedöms kunna bidra till familjeåterförening och förebygga risken för att barn exploateras (kommissionens förslag till Eurodacförordning 2016, Bryssel den 4.5.2016, COM(2016) 272 final, 2016/0132 (COD), s. 13 och kommissionens förslag till Eurodacförordning 2020, Bryssel den 23.9.2020, COM(2020) 614 final, 2016/0132 (COD), s. 41 och skäl 44). Mot denna bakgrund anser regeringen att en möjlighet att ta upp fingeravtryck med stöd av 9 kap. 8 § UtlL från den som är yngre än 14 år skulle öka möjligheterna att identifiera barn som t.ex. har avvikit under migrationsprocessen eller skilts från sina föräldrar och på så sätt bättre skydda dem mot att fara illa. Med hänsyn till intresset av en enhetlig åldersgräns bör den nedre åldersgränsen bestämmas till sex år. Det kan förekomma fall, som Institutet för mänskliga rättigheter påpekar, då den exakta åldern för barnet inte kan fastställas helt säkert, med följden att ännu yngre barn än sex år tvingas lämna fingeravtryck. Regeringen kan dock konstatera att myndigheterna redan i dag behöver göra bedömningar av barns ålder i samband med att de tar upp fingeravtryck. Frågeställningen är alltså inte ny och det framstår som osannolikt att detta blir ett svårt problem för myndigheterna att hantera i praktiken. Förslaget om sänkt åldersgräns är förenligt med principen om barnets bästa En grundläggande utgångspunkt är att enskilda inte i onödan ska utsättas för tvångsåtgärder. Det är även grundläggande att all lagstiftning ska utformas i överensstämmelse med barnkonventionen som gäller som svensk lag. Enligt konventionen ska det vid alla åtgärder som rör barn i första hand beaktas vad som bedöms vara barnets bästa, vare sig åtgärderna vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ (artikel 3). Vidare gäller bl.a. att inget barn får utsättas för godtyckliga eller olagliga ingripanden i sitt privatliv (artikel 16). Som påpekas i promemorian och av utredningen och flera remissinstanser innebär en möjlighet att ta upp fingeravtryck från barn i större utsträckning än i dag vissa negativa konsekvenser för barn. Det utgör ett påtvingat kroppsligt ingrepp och ett intrång i den personliga integriteten. Förslaget medför även att barns fingeravtryck och fotografier i många fall kommer att lagras i Migrationsverkets register över fingeravtryck och fotografier (jfr förslaget i avsnitt 9.2). Även detta utgör ett intrång i den personliga integriteten. Regeringen anser att de skäl som ligger bakom en sänkning av åldersgränsen för att få fingeravtryck tagna väger mycket tungt och kan motivera dessa intrång. Som framgår ovan anses det dessutom enligt gällande rätt som proportionerligt och nödvändigt att ta fingeravtryck från barn som är yngre än 14 år i flera situationer. De skäl som talar för att sänka åldersgränsen för upptagning av fingeravtryck gör sig gällande även i fråga om lagring av uppgifterna i Migrationsverkets register. Lagringen av fingeravtryck är också en nödvändig förutsättning för att den utökade möjligheten att ta upp fingeravtryck och använda dessa i större utsträckning än i dag ska få avsedd effekt och att fingeravtrycken ska kunna användas för identifiering. Intresset av att lagra uppgifterna väger upp den integritetskränkning som lagringen innebär, även med beaktande av det särskilda skydd för barn som barnkonventionen ställer upp. Även om det kan verka skrämmande för barn att få sina fingeravtryck tagna kan det hanteras genom att fingeravtrycken alltid tas på ett barnvänligt och barnanpassat sätt med beaktande av principen om barnets bästa på samma sätt som i andra situationer då fingeravtryck tas på barn. Barnet behöver få information som syftet med åtgärden på ett barnvänligt och barnanpassat sätt. Särskilt stöd kan behövas exempelvis för ensamkommande barn eller barn med funktionsnedsättning. Barnets bästa ska alltså vara centralt både i hur fingeravtryck tas och vid bedömningen av i vilka situationer det är lämpligt att fingeravtryck tas. Regeringen anser sammantaget, till skillnad från bl.a. Rädda Barnen och Institutet för mänskliga rättigheter, att det är proportionerligt i förhållande till syftet med åtgärden och det intrång som åtgärden innebär samt kan anses förenligt med barnets bästa att med stöd av 9 kap. 8 § UtlL ta fingeravtryck från barn som har fyllt sex år. Eurodacförordningens förhållande till dataskyddsregleringen Regeringens förslag Eurodacförordningen ska undantas från tillämpningsområdet för lagen om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område. Regeringens bedömning Det krävs inte några lagändringar för att dataskyddslagen ska vara tillämplig vid behandling av personuppgifter enligt Eurodacförordningen. Promemorians förslag och bedömning Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna Ingen remissinstans yttrar sig i denna del. Skälen för regeringens förslag och bedömning Allmänt om dataskyddsregleringen EU:s dataskyddsförordning reglerar behandling av personuppgifter inom EU. Dataskyddsförordningen kompletteras av dataskyddslagen. Dataskyddsförordningen är dock inte tillämplig på den behandling av personuppgifter som myndigheter utför i syfte att förebygga, förhindra, utreda, avslöja eller lagföra brott eller verkställa straffrättsliga påföljder (artikel 2.2 d i dataskyddsförordningen). För personuppgiftsbehandling inom detta område gäller i stället dataskyddsdirektivet, som har genomförts i svensk rätt genom brottsdatalagen. Brottsdatalagen gäller vid behandling av personuppgifter som utförs av behöriga myndigheter i syfte att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet, utreda eller lagföra brott eller verkställa straffrättsliga påföljder. Den gäller också vid behandling av personuppgifter som en behörig myndighet utför i syfte att upprätthålla allmän ordning och säkerhet (1 kap. 2 §). Eurodacförordningens förhållande till de allmänna dataskyddsreglerna I Eurodacförordningen anges att dataskyddsförordningen är tillämplig när medlemsstaterna behandlar personuppgifter i enlighet med förordningen, såvida inte behandlingen utförs av medlemsstaternas utsedda myndigheter eller kontrollmyndigheter i syfte att förhindra, utreda, upptäcka eller lagföra terroristbrott eller andra grova brott, däribland att värna om den allmänna säkerheten och förhindra hot mot den. I dessa fall är i stället dataskyddsdirektivet tillämplig på behandling av personuppgifter som utförs av myndigheterna i dessa syften (jfr skäl 77 och 78). Behandling av personuppgifter enligt Eurodacförordningen kan alltså omfattas av antingen dataskyddsförordningen eller brottsdatalagens tillämpningsområde. Ett första krav för att brottsdatalagen ska vara tillämplig är att behandlingen av personuppgifter utförs av en myndighet som fullgör uppgifter inom brottsdatalagens tillämpningsområde, en så kallad behörig myndighet. Därutöver krävs att behandlingen av personuppgifter i det enskilda fallet sker antingen i ett brottsbekämpande syfte eller i syfte att upprätta allmän ordning och säkerhet. När en behörig myndighet behandlar personuppgifter för något annat syfte gäller inte lagen (1 kap. 2 och 6 §§ brottsdatalagen och prop. 2017/18:232 s. 430). Enligt Eurodacförordningen ska de nationella bestämmelser som har antagits i enlighet med dataskyddsdirektivet vara tillämpliga på behandling av personuppgifter som utförs av behöriga myndigheter i medlemsstaterna i syfte att förhindra, utreda, avslöja eller lagföra terroristbrott eller andra allvarliga brott enligt förordningen (skäl 78). Brottsdatalagen är alltså tillämplig vid behandling av personuppgifter enligt förordningen, om behandlingen sker i syfte att förhindra, utreda, avslöja eller lagföra terroristbrott eller andra allvarliga brott. Dataskyddsförordningen är direkt tillämplig vid de nationella myndigheternas behandling av personuppgifter enligt förordningen, i den mån behandlingen inte sker i syfte att förhindra, utreda, upptäcka eller lagföra terroristbrott eller andra grova brott (jfr skäl 53 och 54). Dataskyddslagen innehåller bestämmelser som kompletterar dataskyddsförordningen på nationell nivå. Det bedöms inte krävas några ändringar i nationell rätt för att dataskyddslagen ska vara tillämplig vid behandling av personuppgifter enligt Eurodacförordningen. Eurodacförordningens förhållande till utlänningsdatalagen och polisens brottsdatalag Utöver dataskyddslagen och brottsdatalagen finns ett antal kompletterande registerförfattningar som reglerar hur personuppgifter får hanteras i vissa verksamheter. Utlänningsdatalagen gäller vid behandling av personuppgifter i Migrationsverkets, Polismyndighetens och utlandsmyndigheternas verksamheter enligt utlännings- och medborgarskapslagstiftningen. Dataskyddslagen är subsidiär i förhållande till utlänningsdatalagen. Lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område, polisens brottsdatalag, gäller utöver brottsdatalagen vid behandling av personuppgifter för brottsbekämpande ändamål vid Polismyndigheten, Ekobrottsmyndigheten och Säkerhetspolisen. Polisens brottsdatalag tar alltså över i de fall som den avviker från brottsdatalagen. Personuppgiftsbehandling som sker i enlighet med Eurodacförordningen faller alltså under det generella tillämpningsområdet för både utlänningsdatalagen och polisens brottsdatalag. När en EU-förordning träder i kraft blir den automatiskt en del av medlemsstatens nationella rättssystem. Medlemsstaterna får i princip inte vidta några implementeringsåtgärder, utan förordningen ska tillämpas som lag. Vid införandet av utlänningsdatalagen gjordes därför undantag från lagens tillämpningsområde i fråga om vissa direkt tillämpliga EU-förordningar, bl.a. Eurodacförordningen, i syfte att säkerställa att frågor inte blir dubbelreglerade samt att det inte införs regler som står i strid med direkt tillämpliga EU-förordningar. I förarbetena till polisens brottsdatalag anges att det inte är möjligt att i polisens brottsdatalag reglera all personuppgiftsbehandling som Polismyndigheten genomför inom brottsdatalagens tillämpningsområde och att lagen därför inte bör gälla vid behandling av personuppgifter som regleras särskilt i vissa andra uppräknade författningar (prop. 2017/18:269 s. 148). Med anledning av detta har ett antal undantag gjorts från lagens tillämpningsområde, bl.a. för personuppgiftsbehandling som sker med stöd av SIS-förordningarna, Etias-förordningen (Europaparlamentets och rådets förordning [EU] 2018/1240 av den 12 september 2018 om inrättande av ett EU-system för reseuppgifter och resetillstånd [Etias] och om ändring av förordningarna [EU] nr 1077/2011, [EU] nr 515/2014, [EU] 2016/399, [EU] 2016/1624 och [EU] 2017/2226), den reviderade VIS-förordningen och in- och utreseförordningen (se prop. 2021/22:81 s. 55, prop. 2020/21:222 s. 58, prop. 2022/23:66 s. 39 och 40 och prop. 2024/25:176 s. 62 och 63). I likhet med bedömningen i promemorian anser regeringen att det även i fråga om Eurodacförordningen bör gälla att sådan personuppgiftsbehandling som sker med stöd av förordningen undantas från tillämpningsområdet för polisens brottsdatalag. Asyl- och migrationshanteringsförordningen Inledning Asyl- och migrationshanteringsförordningen ersätter Dublinförordningen. Den nya förordningen, som har ett vidare syfte än Dublinförordningen, fastställer en gemensam ram för hantering av asyl och migration inom unionen. Förordningen innehåller i likhet med Dublinförordningen kriterier och mekanismer för att fastställa vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd. Förordningen inför även en obligatorisk solidaritetsmekanism som möjliggör ansvarsfördelning mellan medlemsstaterna. Syftet är att stärka medlemsstaternas beredskap att hantera migration, klara situationer med migrationstryck och underlätta solidaritetsstöd mellan medlemsstaterna. Överklagande av beslut om överföring Regeringens förslag Ett beslut om överföring enligt artikel 43 i asyl- och migrationshanteringsförordningen ska få överklagas till en migrationsdomstol i enlighet med det som föreskrivs i förordningen. Ett överklagande av ett sådant beslut ska ha kommit in till den beslutande myndigheten inom en vecka från den dag då den som överklagar fick del av beslutet. Vid överklagande av en migrationsdomstols beslut ska överklagandet ha kommit in till den migrationsdomstol som meddelade beslutet inom en vecka från den dag då den som överklagar fick del av beslutet. Promemorians förslag Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna De flesta remissinstanser yttrar sig inte särskilt över förslagen. Sveriges advokatsamfund är kritiskt och avstyrker förslaget om en kortare överklagandefrist. Enligt advokatsamfundet riskerar förslaget att medföra en avsevärd försämring av den enskildes rätt till domstolsprövning och försämrad rättssäkerhet. Advokatsamfundet framför bl.a. att en överklagandefrist om tre veckor är nödvändig för att den enskilde ska få tillräcklig tid för att förstå beslutets innebörd, söka juridisk rådgivning och utforma ett överklagande. Även Institutet för mänskliga rättigheter är kritiskt till tidsfristerna om en vecka för överklagande av vissa beslut. Skälen för regeringens förslag En särskild reglering om överklagande av överföringsbeslut Asyl- och migrationshanteringsförordningen anger, i likhet med Dublinförordningen, kriterier och mekanismer för att fastställa vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd. Förordningen innehåller vissa nyheter i förhållande till Dublinförordningen. Exempelvis har, för att säkerställa ett snabbt fastställande av ansvarig medlemsstat, flera tidsfrister förkortats. Merparten av bestämmelserna i förordningen, inklusive de flesta bestämmelserna om tidsfrister, är direkt tillämpliga och berörs inte närmare i denna proposition. Några bestämmelser i förordningen som behöver uppmärksammas särskilt är däremot bestämmelserna om rättsmedel. Som tidigare ska sökanden eller, i fråga om återtagande, en sådan annan person som avses i förordningen, ha rätt till ett effektivt rättsmedel i form av överklagande eller omprövning i domstol när det gäller ett beslut om överföring. Detta framgår av artikel 43.1 första stycket i förordningen. Av andra stycket, som saknar tidigare motsvarighet, framgår begränsningar av omfattningen av en sådan prövning. Av artikel 43.2 framgår vidare att medlemsstaterna ska föreskriva en tidsperiod om minst en vecka men högst tre veckor efter meddelandet av ett beslut om överföring, inom vilken den berörda personen får utöva sin rätt enligt artikel 43.1 (i Dublinförordningen anges i stället att en skälig tidsfrist ska föreskrivas). Det finns i dag inte någon uttrycklig bestämmelse i utlänningslagen som reglerar möjligheten till överklagande av överföringsbeslut enligt Dublinförordningen. Enligt 1 kap. 9 § UtlL ska det som föreskrivs om avvisning och utvisning i utlänningslagen i tillämpliga delar även gälla för sådana beslut om överföring. Både Migrationsverkets och Polismyndighetens beslut om överföring kan alltså överklagas till en migrationsdomstol (14 kap. 2 och 3 §§ UtlL samt rättsfallet MIG 2016:4). Regeringen anser, i och med den nya asyl- och migrationshanteringsförordningen, att överklagande av överföringsbeslut bör regleras särskilt. De beslut om överföring som anges i artikel 43 i asyl- och migrationshanteringsförordningen bör få överklagas till en migrationsdomstol i enlighet med den artikeln. Inte heller när det gäller frister för att överklaga beslut om överföring enligt Dublinförordningen finns någon särskild reglering i svensk rätt i dag. Det innebär att allmänna förvaltningsrättsliga regler gäller och att överklagandet ska ha kommit in inom tre veckor från den dag då den som överklagar fick del av beslutet (44 § förvaltningslagen). Artikel 43.2 i asyl- och migrationshanteringsförordningen hindrar inte att den nuvarande överklagandefristen behålls. Som konstateras i promemorian kan en bibehållen överklagandefrist ha flera fördelar. Jämfört med en kortare överklagandefrist kan det bl.a., som Sveriges advokatsamfund är inne på, ge den enskilde mer tid att förstå beslutets innebörd, söka juridisk rådgivning och formulera ett överklagande. Tre veckor är dessutom en frist som är väl etablerad i svensk rätt, vilket kan bidra till förutsebarhet och enhetlighet i rättstillämpningen. Kortare överklagandefrist bör därför generellt sett inte införas. Regeringen konstaterar samtidigt att tre veckor är den maximala tidsfrist som får föreskrivas enligt förordningen och att det av skälen till förordningen också framgår att tidsfristerna för bl.a. överklaganden bör harmoniseras och förkortas för att säkerställa ett snabbt fastställande av ansvarig medlemsstat, utan att det för den delen påverkar sökandens grundläggande rättigheter (skäl 64). Det talar för en kortare tidsfrist för beslut om överföring. Som utvecklas i avsnitt 5.2 anser regeringen också att utgångspunkten bör vara att svensk rätt inte ska vara mer förmånlig än vad EU-rätten kräver, förutsatt att det inte finns starka skäl som talar för att avvika från den mest restriktiva regleringen. Som framhålls i promemorian bör de beslut om överföring som avses i asyl- och migrationshanteringsförordningen regelmässigt vara av enklare karaktär. Den prövning som ska göras bör inte vara särskilt juridiskt komplicerad utan begränsad till vissa objektivt konstaterbara fakta. Det handlar alltså om ärenden med begränsad komplexitet. Med hänsyn till detta delar regeringen den bedömning som görs i promemorian att en veckas överklagandefrist för överföringsbeslut enligt asyl- och migrationshanteringsförordningen framstår som välavvägd med beaktande av behovet av ett snabbt förfarande och kraven på rättssäkerhet. Regeringen anser därför, till skillnad mot Sveriges advokatsamfund och Institutet för mänskliga rättigheter, att omständigheterna i detta fall sammantaget är så speciella att överklagandefristen vid överklagande till migrationsdomstol bör vara en vecka. I bedömningen har hänsyn tagits till vilken påverkan en kortare överklagandefrist kan få för bl.a. barn, särskilt ensamkommande barn. Regeringen konstaterar att det enligt artikel 23.2 i asyl- och migrationshanteringsförordningen ska utses en företrädare eller tillfällig företrädare som har till uppgift att bistå barnet i asylprocessen (se avsnitt 14.1). I likhet med vad som gäller i dag bör överklagandet ges in till den myndighet som har fattat beslutet. I dag kan beslut om överföring fattas av både Migrationsverket och Polismyndigheten. I promemorian föreslås ingen ändring i det avseendet. Regeringen ser inte heller något skäl att ändra vilka myndigheter som ska vara beslutande med anledning av den nya asyl- och migrationshanteringsförordningen. Motsvarande överklagandefrist, dvs. en vecka, bör även gälla vid överklagande till Migrationsöverdomstolen. Ett beslut om överföring är omedelbart verkställbart. Av 12 kap. 9 a § UtlL framgår att om en utlänning har överklagat ett överföringsbeslut enligt Dublinförordningen, och inom överklagandetiden yrkat inhibition, får beslutet inte verkställas innan en migrationsdomstol har prövat frågan om inhibition. Detta gäller endast första gången som utlänningen yrkar inhibition. Det framgår också av paragrafen att ett beslut om att avslå ett sådant yrkande ska vara motiverat. Den nuvarande ordningen i 12 kap. 9 a § UtlL är i enlighet med förordningen och bör behållas. Hittillsvarande hänvisning till Dublinförordningen bör ändras så att hänvisning i stället sker till asyl- och migrationshanteringsförordningen. Det kan konstateras att den ovan föreslagna ordningen med en tidsfrist om en vecka för överklagande av överföringsbeslut innebär att även en begäran om inhibition måste göras inom en vecka. Hänvisningar till Dublinförordningen Återstående hänvisningar till Dublinförordningen i utlänningslagen och i lagen om särskild kontroll av vissa utlänningar bör ändras så att de i stället avser asyl- och migrationshanteringsförordningen. Mottagandedirektivet Inledning Det nya omarbetade mottagandedirektivet trädde i kraft den 11 juni 2024 och ska genomföras i svensk rätt senast den 12 juni 2026. Omarbetningen av direktivet har bl.a. syftat till att fastställa standardvillkor för mottagande av sökande för att ge dem en tillräcklig levnadsstandard och jämförbara levnadsvillkor i alla medlemsstater. En harmonisering av mottagningsvillkoren för sökande syftar till att begränsa sekundära förflyttningar som orsakas av skillnader i mottagningsvillkoren (skäl 11). Direktivet innehåller artiklar om bl.a. utbildning, sysselsättning samt materiella mottagningsvillkor som mat, logi, kläder och hygienprodukter. För att säkerställa att sökande behandlas lika i hela unionen ska direktivet vara tillämpligt under alla stadier och på alla typer av förfaranden för internationellt skydd, på alla platser och anläggningar där sökande inkvarteras och så länge som de får uppehålla sig på medlemsstaternas territorium i egenskap av sökande. Materiella mottagningsvillkor bör finnas tillgängliga för sökande från det att de uttrycker sin vilja att ansöka om internationellt skydd till tjänstemän vid de behöriga myndigheterna i enlighet med asylprocedurförordningen (skäl 7). Sökande omfattas av direktivet så länge som ansökan om internationellt skydd inte har avgjorts slutligt. Om ansökan avslås och det finns verkställbara beslut om avvisning eller utvisning omfattas personerna i stället av återvändandedirektivet. Direktivet har behandlats i flera lagstiftningsärenden I september 2021 fick en särskild utredare i uppdrag att föreslå bl.a. en ny ordning för det initiala mottagandet av asylsökande, hur en anmälningsplikt kan utformas och hur områdesbegränsningar kan införas samt att se över det svenska regelverket i fråga om mottagningsvillkor så att det inte är mer förmånligt än miniminivåerna enligt EU-rätten (se dir. 2021:71, dir. 2022:16, dir. 2023:93 och dir. 2024:47). Utredningen lämnade i november 2022 delbetänkandet En ny ordning för asylsökandes boende (SOU 2022:64). Vissa av förslagen i delbetänkandet har lett till lagstiftning (se prop. 2024/25:49). I oktober 2024 lämnade utredningen slutbetänkandet Mottagandelagen – En ny lag för ordnat asylmottagande och effektivt återvändande (SOU 2024:68). Den 26 mars 2026 beslutade regeringen propositionen En ny mottagandelag (prop. 2025/26:229). I den behandlas dels återstående delar av delbetänkandets förlag, dels slutbetänkandets förslag. Det föreslås bl.a. en ny lag som ska ersätta LMA. Syftet med den nya mottagandelagen är att förbättra förutsättningarna för ett ordnat mottagande och en effektivare återvändandeprocess samt att minska utanförskapet. Lagen ska gälla för asylsökande och utlänningar som omfattas av massflyktsdirektivet. Lagen kommer att ha ett bredare tillämpningsområde än mottagandedirektivet, som omfattar en utlänning som har sökt skydd så länge ansökan inte har avgjorts slutligt. Utlänningar som omfattas av lagen ska även fortsättningsvis ha rätt till bistånd i form av boende, dagersättning och särskilt bidrag. Villkoren för rätten till dagersättning skärps och dagersättningen ska kunna sättas ned om en utlänning inte fullgör sina skyldigheter. Sökande ska bl.a. vara skyldiga att vistas inom ett begränsat geografiskt område och medverka i närvarokontroller på asylboendet. Därutöver ska Migrationsverket kunna fatta individuella beslut om boendeskyldighet och anmälningsskyldighet. En anmälningsskyldighet införs för utlänningar som har meddelats ett avlägsnandebeslut. Sökande och ensamkommande barn ska ges rätt att arbeta utan arbetstillstånd först efter en viss tid i Sverige. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 oktober 2026. Regeringen konstaterar att delar av mottagandedirektivet genomförs i den propositionen. Regeringen gav i augusti 2023 en särskild utredare i uppdrag att göra en översyn av reglerna om förvar i utlänningslagen i syfte att skapa ett modernt och ändamålsenligt regelverk. Utredningen överlämnade i januari 2024 delbetänkandet Förbättrad ordning och säkerhet vid förvar (SOU 2024:5). Förslagen i delbetänkandet har lett till lagstiftning (se prop. 2024/25:161). I februari 2025 överlämnade utredningen slutbetänkandet Ett nytt regelverk för uppsikt och förvar (SOU 2025:16). Regeringen har samma dag som denna proposition beslutats även beslutat propositionen Skärpta regler för uppsikt och förvar (prop. 2025/26:265). Regeringen föreslår bl.a. utökade möjligheter för att ta en utlänning i förvar och att tiden som en utlänning får vara förvarstagen inför en av- eller utvisning ska motsvara den längsta tid som är tillåten enligt EU-rätten. Det föreslås även nya alternativ till förvar, bland annat att utlänningen ska kunna åläggas en skyldighet att vistas inom ett visst område, som ska kunna förenas med villkor om elektronisk övervakning. Regeringen föreslår också att det ska vara möjligt att placera förvarstagna som utgör en säkerhetsrisk på en särskild säkerhetsavdelning på förvaret. Vidare föreslås bl.a. att rätten till offentligt biträde stärks, särskilt för barn. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 21 juli 2026 med undantag för ett fåtal ändringar i utlänningslagen som föreslås träda i kraft den 1 oktober 2026 respektive den 1 december 2027 eller den tidigare dag som regeringen bestämmer. Regeringen behandlar inom ramen för det lagstiftningsärendet behovet av lagstiftningsändringar med anledning av mottagandedirektivets bestämmelser om förvar. Ytterligare åtgärder för att genomföra direktivet I detta avsnitt behandlas genomförandet av mottagandedirektivet i de delar som inte omfattas av nämnda lagstiftningsärenden. En utgångspunkt vid genomförandet bör vara att svensk rätt inte ska vara mer förmånlig än vad EU-rätten kräver. Boende på bestämd plats när en sökande befinner sig i gränsförfarandet Regeringens förslag Migrationsverket ska få besluta att en sökande, vars ansökan om internationellt skydd prövas inom ramen för gränsförfarandet enligt asylprocedurförordningen, under prövningen av ansökan ska bo enbart på en bestämd plats i närheten av den yttre gränsen eller i andra anvisade områden inom svenskt territorium. Ett sådant beslut ska inte få överklagas. Promemorians förslag Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna De flesta remissinstanser yttrar sig inte särskilt över förslaget. Asylrättscentrum avstyrker förslaget och invänder mot att beslutet inte ska kunna överklagas. UNHCR:s representation för de nordiska och baltiska länderna (UNHCR) anser att beslut som inskränker rörelsefriheten ska omfattas av rätten att överklaga enligt artikel 29 i mottagandedirektivet. Vidare påtalar UNHCR bl.a. att beslutet ska meddelas skriftligen och ta hänsyn till relevanta aspekter av sökandens situation, inklusive särskilda mottagandebehov samt följa proportionalitetsprincipen. Rädda barnen påtalar att regeringen måste säkerställa att barns rättigheter genomsyrar utformningen av boenden för sökande. Skälen för regeringens förslag Migrationsverket ska få besluta att sökanden ska bo på en bestämd plats Av artikel 43.2 i asylprocedurförordningen framgår att när en sökande av internationellt skydd är föremål för gränsförfarandet enligt förordningen ska de åtgärder som medlemsstaterna vidtar för att förhindra irreguljär inresa på sitt territorium utformas i enlighet med mottagandedirektivet. Vidare framgår av artikel 54.1 i asylprocedurförordningen bl.a. att under prövningen av ansökningar som är föremål för ett gränsförfarande ska en medlemsstat, i enlighet med artikel 9 i mottagandedirektivet, som en allmän regel kräva att de sökande vistas vid eller i närheten av den yttre gränsen eller transitområdena, eller på andra anvisade områden inom sitt territorium, med fullt beaktande av den medlemsstatens särskilda geografiska förhållanden. För att säkerställa att svensk rätt är förenlig med artiklarna 43.2 och 54.1 i asylprocedurförordningen krävs regler i svensk rätt som särskilt begränsar rörelsefriheten för sökande vars ansökan om internationellt skydd prövas inom ramen för gränsförfarandet. Migrationsverket bör få befogenhet att besluta om boendeplats för sökande inom gränsförfarandet. Kommissionen har varit tydlig med sin tolkning att rörelsebegränsningen enligt artikel 9 inte utgör ett frihetsberövande. Det är i gränsförfarandet en obligatorisk åtgärd som medlemsstaterna är skyldiga att tillämpa. Asylprocedurförordningen och mottagandedirektivet måste förutsättas vara förenliga med rätten till rörelsefrihet enligt artikel 2 i Europakonventionens fjärde tilläggsprotokoll. Av artikel 54.1 i asylprocedurförordningen framgår att en sökande ska vistas vid eller i närheten av den yttre gränsen eller transitområdena, eller på andra anvisade områden inom sitt territorium. Migrationsverket planerar visserligen för att tillhandahålla boenden i närheten av internationella flygplatser, vilka i nuläget bedöms kunna erbjuda ett tillräckligt antal platser för sökande i gränsförfarandet (se Migrationsverkets rapport Redovisning av uppdraget att förbereda för ett reformerat mottagningssystem, Ju2024/00608). Det är enligt regeringens mening lämpligt att ta höjd för möjligheten att kunna tillhandahålla boenden för sökanden i gränsförfarandet även på andra platser om behov skulle uppstå. Som UNHCR påpekar bör Migrationsverket vid sitt beslut om sökandens boende ta hänsyn till relevanta aspekter av sökandens situation, inklusive särskilda mottagandebehov samt följa proportionalitetsprincipen. Detta ligger i linje med FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Förslaget omfattar barn och aktualiserar därför även barnkonventionen som gäller som lag i Sverige. Förslaget syftar till att säkerställa att svensk rätt är förenlig med asylprocedurförordningen. Migrationsverket har ett ansvar för att asylboendena lokaliseras och utformas med hänsyn till barns särskilda behov av och rätt till bl.a. trygghet, fysisk och psykisk hälsa, utbildning och en meningsfull fritid. Vid alla åtgärder som rör barn, ska i första hand beaktas vad som bedöms vara barnets bästa (i enlighet med artikel 3 i barnkonventionen). Även vid bedömningen av vilket boende familjen ska tilldelas eller erbjudas plats på ska Migrationsverket ta hänsyn till principen om barnets bästa. Enligt förslaget till den nya mottagandelagen ska familjer, i enlighet med mottagandedirektivet, hållas samman om familjemedlemmarna samtycker till det och det inte finns särskilda skäl att frångå principen om familjesammanhållning. Att Migrationsverket ska ta hänsyn till om personen är i behov av särskilt stöd och beakta den speciella situationen för sökande med särskilda mottagandebehov framgår av artiklarna 20, 24 och 25 i mottagandedirektivet. Barnfamiljer, ensamkommande barn och personer med funktionsnedsättning är exempel på utlänningar som mer sannolikt har sådana särskilda behov. Det ska inte vara möjligt att överklaga beslutet Av artikel 29.1 i mottagandedirektivet framgår att medlemsstaterna ska se till att beslut som fattas enligt artikel 9 – som påverkar sökande individuellt – kan överklagas. Beslutet om boende på bestämd plats inom ramen för gränsförfarandet är visserligen ett beslut i ett enskilt fall, men det kommer inte vara möjligt för Migrationsverket att beakta andra omständigheter än att utlänningens ansökan om internationellt skydd prövas inom ramen för gränsförfarandet enligt asylprocedurförordningen. Prövningen hos överinstansen skulle därmed vara mycket begränsad om ett sådant beslut skulle kunna överklagas. Det är inte heller möjligt att överklaga att personen befinner sig i gränsförfarandet. För det fall sökande har särskilda mottagandebehov tar Migrationsverket hänsyn till detta vid placeringen med stöd av artiklarna 20, 24 och 25 i direktivet. Bedömningen av särskilda mottagandebehov behöver inte följa ett administrativt förfarande och kan inte heller överklagas (jfr artikel 25.3 och 29). Sammanfattningsvis instämmer regeringen i promemorians bedömning att det inte bör vara möjligt att överklaga beslut om boende på bestämd plats under gränsförfarandet. Ytterligare omständigheter ska få beaktas vid bedömningen av om det finns risk för att sökande avviker Regeringens förslag För sökande av internationellt skydd ska det, vid bedömningen av om det finns risk för att den sökande avviker, även få tas hänsyn till om sökanden är skyldig att befinna sig i en annan medlemsstat i enlighet med asyl- och migrationshanteringsförordningen. Detsamma ska gälla om en sökande har överförts till den medlemsstat där sökanden är skyldig att befinna sig i enlighet med asyl- och migrationshanteringsförordningen, efter att ha avvikit till en annan medlemsstat. Vidare ska hänsyn få tas till om ansökan om internationellt skydd har avvisats enligt asylprocedurförordningen eller avslagits som uppenbart ogrundad. Promemorians förslag Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna De flesta remissinstanser yttrar sig inte särskilt över förslaget. Asylrättscentrum avstyrker förslaget när det gäller att hänsyn får tas till om ansökan om internationellt skydd har avvisats enligt asylprocedurförordningen eller avslagits som uppenbart ogrundad, eftersom det riskerar leda till schablonmässiga bedömningar som inte vilar på en individuell och framåtsyftande prövning av faktisk avvikanderisk eller hot mot allmän ordning. Förvaltningsrätten i Göteborg invänder inte mot att komplettera de nationella kriterierna för avvikanderisk men anser att skälet för utvidgningen inte har motiverats i tillräcklig utsträckning, bl.a. samspelet med bestämmelser om beslut om boendeskyldighet och rörelsebegränsning i nya mottagandelagen. Skälen för regeringens förslag Hänsyn bör tas till var den sökande är skyldig att befinna sig enligt asyl- och migrationshanteringsförordningen De hänsyn som får tas vid bedömningen av om det finns risk för att en utlänning avviker vid tillämpningen av utlänningslagen regleras i 1 kap. 15 § UtlL. Enligt paragrafen får hänsyn endast tas till om utlänningen tidigare har hållit sig undan, har uppgett att han eller hon inte har för avsikt att lämna landet efter ett beslut om avvisning eller utvisning, har uppträtt under någon identitet som var felaktig, inte har medverkat till att klarlägga sin identitet och därigenom försvårat prövningen av sin ansökan om uppehållstillstånd, medvetet har lämnat oriktiga uppgifter eller undanhållit väsentlig information, tidigare har överträtt ett meddelat återreseförbud, har dömts för ett brott som kan leda till fängelse, eller har utvisats av allmän domstol på grund av brott. Uppräkningen av omständigheter är uttömmande och de kan ensamma eller i förening läggas till grund för riskbedömningen (se prop. 2011/12:60 s. 88). Regeringen föreslår i propositionen En ny mottagandelag (prop. 2025/26:229) att det vid bedömningen av om det finns risk för att utlänningen avviker i samband med individuella beslut om boende på bestämd plats och anmälningsskyldighet ska 1 kap. 15 § UtlL tillämpas (3 kap. 3 § andra stycket och 4 kap. 5 § andra stycket nya mottagandelagen). Någon ändring av 1 kap. 15 § UtlL föreslås inte. Av artikel 9.1 i mottagandedirektivet framgår att medlemsstaterna vid behov får besluta att en sökande endast får bo på en bestämd plats av hänsyn till allmän ordning eller för att effektivt hindra sökanden från att avvika, när det finns risk för avvikande. Detta gäller särskilt sökande som är skyldiga att befinna sig i en annan medlemsstat i enlighet med artikel 17.4 i asyl- och migrationshanteringsförordningen eller sökande som har överförts till den medlemsstat där de är skyldiga att befinna sig i enlighet med samma artikel, efter att ha avvikit till en annan medlemsstat. Vidare framgår av skälen till direktivet bl.a. att det faktum att en sökande tidigare har avvikit till en annan medlemsstat är en viktig faktor för bedömningen av risken för att sökanden kan avvika (skäl 16). Med risk för avvikande avses enligt artikel 2.11 i mottagandedirektivet förekomsten av specifika skäl och omständigheter i ett enskilt fall, grundade på objektiva kriterier fastställda i nationell rätt, vilka ger anledning att anta att en sökande kan komma att avvika. För att säkerställa att de omständigheter som framgår av artikel 9.1 a och b i mottagandedirektivet vid behov kan beaktas vid bedömningen av risken för avvikande bör 1 kap. 15 § UtlL kompletteras på så vis att hänsyn även får tas till om sökanden är skyldig att befinna sig i en annan medlemsstat i enlighet med artikel 17.4 i asyl- och migrationshanteringsförordningen eller har överförts till den medlemsstat där sökanden är skyldig att befinna sig i enlighet med samma artikel , efter att ha avvikit till en annan medlemsstat. Om bedömningen görs att det finns risk för avvikande utifrån en sökandes skyldigheter enligt artikel 17.4 i asyl- och migrationshanteringsförordningen kan detta ligga till grund för bedömningen att sökande ska bo på en bestämd plats enligt 3 kap. 3 § nya mottagandelagen eller vara skyldig att anmäla sig till Migrationsverket enligt 4 kap. 5 § i samma lag. Hänsyn bör tas till om ansökan om internationellt skydd har avvisats enligt asylprocedurförordningen eller avslagits som uppenbart ogrundad Det framgår av skälen till mottagandedirektivet att om medlemsstaterna i sin nationella rätt definierar de objektiva kriterier som är relevanta för att fastställa en risk för avvikande enligt direktivet, kan de beakta sådana faktorer som sökandens samarbete med behöriga myndigheter eller efterlevnad av förfarandekrav, sökandens anknytning till medlemsstaten och huruvida ansökan om internationellt skydd har avvisats som inte prövningsbar eller avslagits som uppenbart ogrundad (skäl 24). Regeringen delar promemorians bedömning att det, mot bakgrund av detta, finns anledning att komplettera 1 kap. 15 § UtlL på så sätt att hänsyn får tas till om ansökan om internationellt skydd har avvisats enligt artikel 39.1 i asylprocedurförordningen. Enligt den bestämmelsen ska en ansökan inte prövas i sak om a) en annan medlemsstat är ansvarig i enlighet med asyl- och migrationshanteringsförordningen, b) prövning av en ansökan nekas i enlighet med artikel 38 i asylprocedurförordningen eller c) en ansökan uttryckligen eller implicit återkallas, utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna 40.2 och 41.5 i asylprocedurförordningen. Vidare ska 1 kap. 15 § UtlL, som föreslås i promemorian, kompletteras utifrån vad som anges i skälen om att ansökan avslagits som uppenbart ogrundad. Av artikel 39.4 i asylprocedurförordningen följer en möjlighet för medlemsstaterna att enligt nationell rätt bemyndiga den beslutande myndigheten att förklara en ogrundad ansökan som uppenbart ogrundad om någon av de omständigheter som avses i artikel 42.1 och 42.3 i förordningen är tillämpliga vid tidpunkten för prövningens avslutande. I artikel 42 i asylprocedurförordningen regleras i vilka situationer den beslutande myndigheten ska tillämpa ett påskyndat förfarande. En uppenbart ogrundad ansökan om internationellt skydd prövas därmed som utgångspunkt inom ramen för det påskyndade prövningsförfarandet. Som framgår av avsnitt 6.13 ska Migrationsverket få förklara en ogrundad ansökan som uppenbart ogrundad om någon av de situationer som räknas upp i artikel 42.1 och 42.3 i asylprocedurförordningen är tillämpliga vid tidpunkten för prövningens avslutande. Förändringen av 1 kap. 15 § UtlL medför ingen presumtion för avvikanderisk, som Asylrättscentrum är inne på, utan att det tillförs en - av flera - omständigheter som kan beaktas inom ramen för prövningen i det enskilda fallet. En utökad underrättelseskyldighet för sökande av internationellt skydd Regeringens förslag En sökande av internationellt skydd ska hålla Migrationsverket underrättat om ett telefonnummer på vilket han eller hon kan nås och, i förekommande fall, e-postadress. Promemorians förslag Promemorians förslag överensstämmer i sak med regeringens. Remissinstanserna Ingen remissinstans yttrar sig i denna del. Skälen för regeringens förslag Mottagandedirektivet innehåller en tvingande bestämmelse om att medlemsstaterna ska kräva att en sökande av internationellt skydd ger behöriga myndigheter sin aktuella adress, ett telefonnummer som sökanden kan nås på samt en e-postadress om sådan finns (artikel 7.6). Regeringen föreslår i propositionen En ny mottagandelag (prop. 2025/26:229) att det av 4 kap. 8 § nya mottagandelagen ska framgå att en asylsökande som ordnar boende på egen hand ska hålla Migrationsverket underrättat om sin bostadsadress. För att fullt ut genomföra direktivets krav bör underrättelseskyldigheten även omfatta telefonnummer och, om sådan finns, e-postadress. Lagrådet ifrågasätter om det inte skulle vara mer ändamålsenligt om underrättelseskyldigheten, förutom bostadsadress, skulle omfatta erforderliga andra kontaktuppgifter och att den innebörden närmare fick utformas i den praktiska tillämpningen. Enligt lagrådsremissens förslag skulle nämligen sökanden alltid vara tvungen att underrätta behöriga myndigheter om sitt telefonnummer, även om sökanden inte har ett sådant. Regeringen håller med Lagrådet om att paragrafen bör omformuleras men anser att den bör utformas på ett sätt som närmare anknyter till direktivet. Regeringen föreslår därför att paragrafen ska ändras endast så att det framgår att sökanden ska tillhandahålla ett telefonnummer på vilket han eller hon kan nås. Det framgår av asylprocedurförordningen att en vägran att uppge sin adress innebär att en ansökan ska förklaras som implicit återkallad (artikel 41.1 c). Det behöver därför inte uttryckligen framgå av lagtexten så som det föreslås i promemorian. Begränsning av tillträde till arbetsmarknaden vid påskyndat prövningsförfarande Regeringens förslag En sökande av internationellt skydd som befinner sig i ett påskyndat prövningsförfarande i enlighet med asylprocedurförordningen ska inte beviljas tillträde till arbetsmarknaden. Om sådant tillträde redan har beviljats ska det upphävas. Tidsperioden för en sökandes tillträde till arbetsmarknaden ska börja löpa från den dag då ansökan om internationellt skydd registrerades. Promemorians förslag Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna Ingen remissinstans yttrar sig särskilt i denna del. Skälen för regeringens förslag Medlemsstaterna är skyldiga att se till att en sökande av internationellt skydd har tillträde till arbetsmarknaden senast sex månader efter det att ansökan registrerades (artikel 17 första stycket i mottagandedirektivet). Tidsgränsen på sex månader är alltså en maximal gräns för möjligheten att begränsa sökandes tillträde till arbetsmarknaden. I propositionen En ny mottagandelag (prop. 2025/26:229) möjliggörs tillträde till arbetsmarknaden först sex månader från det att asylansökan lämnades in, om Migrationsverket då inte har fattat ett beslut i asylärendet och förseningen inte beror på den asylsökande. Regeringen instämmer i promemorians bedömning att det krävs ytterligare regler i fråga om sökande som befinner sig i ett påskyndat prövningsförfarande. Ett påskyndat prövningsförfarande i artikel 42 i asylprocedurförordningen är till skillnad från vad som gällde enligt de tidigare asylprocedurdirektiven obligatoriskt i de situationer som räknas upp. Förordningen är direkt tillämplig, och det kommer därför att vara förordningen som reglerar under vilka omständigheter Migrationsverket ska tillämpa ett påskyndat prövningsförfarande. Syftet med ett påskyndat prövningsförfarande är att möjliggöra en påskyndad prövning av ansökningar om internationellt skydd som bedöms vara sannolikt ogrundade eller där det föreligger allvarliga säkerhets- eller ordningsproblem. Medlemsstaterna är skyldiga att neka eller återkalla tillträde till arbetsmarknaden för sökande som omfattas av ett påskyndat förfarande (artikel 17.1 andra stycket i mottagandedirektivet). Det är därför nödvändigt att införa en begränsning av tillträdet till arbetsmarknaden för sökande som omfattas av ett påskyndat förfarande i enlighet med artikel 42.1 a–f i asylprocedurförordningen. Den nya mottagandelagen bör kompletteras i enlighet därmed. Den nya mottagandelagen bör även ändras utifrån direktivets nya lydelse så att den nämnda tidsperioden om sex månader börja löpa från den dag då ansökan registrerades, och inte när den lämnades in. Begränsning av rätten till dagersättning och tillträde till arbetsmarknaden om sökanden befinner sig i fel medlemsstat Regeringens förslag En sökande av internationellt skydd, som är skyldig att vistas i en viss medlemsstat enligt asyl- och migrationshanteringsförordningen och som har skriftligen underrättats om ett beslut om överföring, ska inte ha rätt till dagersättning eller tillträde till arbetsmarknaden. En förutsättning för begränsning av dagersättningen ska vara att utlänningen har erbjudits plats på ett asylboende med fri kost. Promemorians förslag Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna Ingen remissinstans yttrar sig i denna del. Skälen för regeringens förslag Av artikel 21 i mottagandedirektivet framgår att från den tidpunkt då en sökande har underrättats om ett beslut om överföring till ansvarig medlemsstat enligt asyl- och migrationshanteringsförordningen upphör rätten till materiella mottagningsvillkor (artikel 19 och 20), tillträde till arbetsmarknaden (artikel 17) samt språkkurser och yrkesutbildning (artikel 18) i andra medlemsstater än den där sökanden är skyldig att befinna sig. Detta påverkar dock inte skyldigheten att säkerställa en levnadsstandard i enlighet med unionsrätten, inbegripet EU:s rättighetsstadga, och internationella förpliktelser. Det sagda speglar det villkor som framgår av artikel 18.1 i asyl- och migrationshanteringsförordningen. Som framgår av den artikeln har inte sökanden rätt att välja i vilken medlemsstat som ansökan om internationellt skydd ska lämnas in. Sökanden är enligt artikel 17.4 i förordningen skyldig att befinna sig i en viss medlemsstat. Artikel 18 i förordningen behandlar konsekvenserna vid bristande efterlevnad av detta. Av skälen till förordningen (skäl 58) framgår att för att säkerställa att de förfaranden som fastställs i förordningen iakttas och undanröja hinder för en effektiv tillämpning av förordningen, i synnerhet för att undvika att tredjelandsmedborgare och statslösa personer avviker eller på ett otillåtet sätt förflyttar sig mellan medlemsstaterna, har skyldigheter för sökanden fastställts. Bristande efterlevnad av sådana skyldigheter innebär konsekvenser för sökandens mottagningsvillkor. Av artikel 18 i förordningen framgår att en sökande som har underrättats om sina skyldigheter och konsekvenserna av att inte följa dem inte har rätt till mottagningsvillkor enligt artiklarna 17–20 i direktivet i någon annan medlemsstat än den där han eller hon är skyldig att befinna sig. Detta gäller från den tidpunkt då sökanden har delgetts överföringsbeslutet (artikel 18.1). Undantag gäller om det finns rimliga skäl att anta att sökanden kan ha utsatts för något av de brott som anges i vissa artiklar i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/36/EU om förebyggande och bekämpande av människohandel, om skydd av dess offer och om ersättande av rådets rambeslut 2002/629/RIF (artikel 18.3). Vid tillämpningen ska medlemsstaterna beakta individuella omständigheter, inbegripet en verklig risk för kränkningar av grundläggande rättigheter i den medlemsstat där sökanden är skyldig att befinna sig. Alla åtgärder ska vara proportionella (artikel 18.4). Regeringen instämmer i promemorians bedömning att även om det i artikel 18 i asyl- och migrationshanteringsförordningen, som är direkt tillämplig, framgår att en sökande inte har rätt till mottagningsvillkor om denne befinner sig i fel medlemsstat finns det skäl att i nationella regler om mottagandet uttryckligen klargöra detta. Det är direktivet som behandlar själva sakfrågan – det vill säga rätten till mottagningsvillkor – medan asyl- och migrationshanteringsförordningen i detta avseende främst reglerar var sökanden av internationellt skydd är skyldig att befinna sig. När det gäller konsekvenserna för sökanden vid bristande efterlevnad hänvisar förordningen till direktivet. Bestämmelserna bör därför införas i den nya mottagandelagen. En sökande av internationellt skydd som är skyldig att vistas i en viss medlemsstat enligt artikel 17.4 i asyl- och migrationshanteringsförordningen och som har delgetts ett beslut om överföring bör alltså inte ha rätt till dagersättning eller tillträde till arbetsmarknaden enligt den nya mottagandelagen. Som Lagrådet påpekar uppfattas användningen av ordet ”delgetts” som att beslutet måste ha nått sökanden på det sätt som regleras i delgivningslagen (2010:1932). Detta är inte något krav enligt asyl- och migrationshanteringsförordningen. Av artikel 42.2 i den förordningen framgår att utlänningen skriftligen ska underrättas om beslutet om överföring. Regeringen föreslår därför att ordet ”delgetts” ersätts med ”skriftligen underrättats”. Begränsningen av rätten till dagersättning får inte leda till att personen förlorar sina möjligheter att tillgodose grundläggande behov. Som föreslås i promemorian ska det därför framgå att begränsningen av dagersättningen endast får ske om sökanden erbjuds plats på ett asylboende och fri kost ingår. Det bör införas en ny paragraf i den nya mottagandelagen där detta framgår (6 kap. 1 a §). Därutöver framgår det av 3 kap. 9 § nya mottagandelagen att Migrationsverket (och kommuner som ordnar boende efter anvisning) ska se till att den som bor på boende kan få sina grundläggande behov tillgodosedda. Det är endast dagersättningen som omfattas av begränsningen och inte särskilt bidrag. Enligt 6 kap. 1 § andra stycket nya mottagandelagen ska dagersättning lämnas för den dagliga livsföringen och särskilt bidrag för annat angeläget behov. Eftersom regeringen anser att mer detaljerade bestämmelser om dagersättningen och det särskilda bidraget, liksom i dag, inte bör regleras i lag utan i förordning eller myndighetsföreskrifter har frågan om vad särskilt bidrag avser täcka enligt den nya mottagandeförordningen ännu inte behandlats (se prop. 2025/26:229 s. 75). För en person som inte har dagersättning får enligt nuvarande bestämmelser vid behov avgifter för bl.a. sjukvård i stället täckas genom att personen beviljas särskilt bidrag. Regeringen delar därför bedömningen att det endast är dagersättningen som ska omfattas av möjligheten till begränsning. I artikel 18 i asyl- och migrationshanteringsförordningen finns ytterligare bestämmelser om förutsättningarna för begränsningarna. Som framgår av promemorian kan inte ett överföringsbeslut från en annan medlemsstat automatiskt ligga till grund för att neka mottagningsvillkor i en ny medlemsstat. I praktiken innebär detta att en sökande som har lämnat en medlemsstat där ett överföringsbeslut redan meddelats, och därefter ansöker om internationellt skydd i en annan medlemsstat, har rätt till mottagningsvillkor enligt artiklarna 17–20 i direktivet tills ett nytt överföringsbeslut fattas av den nya medlemsstaten. Begränsning av mottagningsvillkor kräver alltså ett nytt beslut och kan inte ske automatiskt med hänvisning till ett tidigare beslut meddelat av en annan medlemsstat. Sökande som omfattas av ett överföringsbeslut enligt asyl- och migrationshanteringsförordningen behöver inte hållas avskilda eller liknande utan kan vistas i samma boende som övriga sökande, men med begränsade rättigheter. Om den överförande medlemsstaten blir den ansvariga medlemsstaten ska mottagningsvillkoren åter gälla. Sökanden är då i den medlemsstat där denne enligt artikel 17.4 b i asyl- och migrationshanteringsförordningen är skyldig att befinna sig. Ytterligare grund för nedsättning av dagersättning Regeringens förslag Dagersättningen till en utlänning som har fyllt 18 år ska få sättas ned om utlänningen försvårar utredningen i ett pågående ärende om internationellt skydd eller uppehållstillstånd genom att han eller hon underlåter att samarbeta med de behöriga myndigheterna eller inte uppfyller de förfarandekrav som fastställts. Vidare ska utlänningens dagersättning få sättas ned helt för en tid om två veckor om utlänningen låter bli att delta i den obligatoriska samhällsintroduktionen. Dagersättningen ska inte få sättas ned till följd av omständigheter som utlänningen inte rått över. Promemorians förslag Förslaget i promemorian överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna Institutet för mänskliga rättigheter är kritiskt till möjligheterna till nedsättning av dagersättning och avstyrker förslaget om indragning av dagersättning om sökanden underlåter att delta i den obligatoriska samhällsintroduktionen. Enligt institutet kan en tillfällig nedsättning anses få oproportionerliga effekter på rätten till tillfredsställande levnadsstandard i det enskilda fallet. Rädda Barnen anser bl.a. att revideringen inte fullt ut tillgodoser barnets rätt till skälig levnadsstandard enligt barnkonventionen. I övrigt yttrar sig inte remissinstanserna särskilt över förslagen i dessa delar. Skälen för regeringens förslag Nya grunder för att kunna sätta ned dagersättning om en utlänning försvårar utredningen i ärendet om uppehållstillstånd I propositionen En ny mottagandelag (prop. 2025/26:229) föreslås att det ska vara möjligt att sätta ned dagersättningen för en utlänning som försvårar utredningen i ärendet om uppehållstillstånd genom att hålla sig undan (6 kap. 7 § den nya mottagandelagen). Denna nedsättningsgrund hänför sig till artikel 23.2 b i mottagandedirektivet och har funnits även tidigare, om än med annan lydelse (jämför artikel 20.1 b i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/33/EU av den 26 juni 2013 om normer för mottagande av personer som ansöker om internationellt skydd), här kallat 2013 års mottagandedirektiv. Direktivets bestämmelse är dock vidare än den nuvarande nationella regleringen. Av artikel 23.2 b framgår att dagersättning även får sättas ned om sökanden underlåter att samarbeta med de behöriga myndigheterna eller inte uppfyller de förfarandekrav som fastställts. Det framgår av promemorian att Migrationsverket har framfört att den nuvarande grunden i nationell rätt riskerar att minska myndighetens möjligheter att säkerställa att sökanden medverkar i utredningen i ett ärende om uppehållstillstånd. Det har påpekats att det finns flera sätt för en sökande att försvåra handläggningen, utöver att hålla sig undan. Exempel som nämnts är att inte infinna sig vid kallelser, att vara svår att nå, att vägra styrka sin identitet eller att på annat sätt medvetet sabotera utredningen. Enligt Migrationsverket är det angeläget att kunna sätta ned dagersättningen även i sådana fall, för att upprätthålla incitamenten till samarbete. För att ge Migrationsverket ändamålsenliga verktyg i handläggningen föreslås därför att dagsersättningen ska kunna sättas ned om utlänningen underlåter att samarbeta med de behöriga myndigheterna eller inte uppfyller de förfarandekrav som fastställts. Enligt Lagrådet kan den i lagrådsremissen föreslagna bestämmelsen om nedsättning av dagersättning, som den nu är utformad, aktualisera nedsättning vid allt objektivt sett bristande samarbete med myndigheterna och i alla situationer, även i fall av t.ex. sjukdom. Möjligheten att sätta ned ersättningen bör enligt Lagrådet av rättssäkerhetsskäl endast kunna aktualiseras när sökanden inte uppfyller sina skyldigheter i ansökningsförfarandet. Vidare bör enligt Lagrådet möjligheten att sätta ned dagersättningen rimligen kunna aktualiseras bara om sökanden på något sätt kan klandras för att skyldigheterna inte uppfylls, alltså när sökanden underlåter att göra det som åligger honom eller henne i förfarandet. Regeringen håller i allt väsentligt med Lagrådet och föreslår därför en delvis annan utformning av bestämmelsen. Det är inte bara i linje med mottagandedirektivets ordalydelse utan står också i bättre överensstämmelse med de situationer som avses och utvecklas närmare i författningskommentaren. Enligt regeringens mening bör paragrafen även i övrigt utformas så nära direktivets lydelse som möjligt. Den bör därför inte, som Lagrådet föreslår, avgränsas till att enbart omfatta ansökningsförfarandet. Nedsättning av dagersättning när sökanden inte deltar i obligatorisk samhällsintroduktion I propositionen En ny mottagandelag (prop. 2025/26:229) föreslås vidare att dagersättningen ska kunna sättas ned fullt ut under viss tid (6 kap. 8 § den nya mottagandelagen). Första punkten i paragrafen behandlar nedsättning av dagersättning för en utlänning som gör sig skyldig till allvarlig misskötsamhet på ett asylboende. Andra punkten rör nedsättning av dagersättning för utlänningar som inte följer sin skyldighet att vistas inom ett begränsat område. I tredje punkten regleras nedsättning av dagersättning för utlänningar som inte följer sin individuella anmälningsskyldighet. Vidare framgår det av fjärde punkten att dagersättningen kan sättas ned för en utlänning med ett avlägsnandebeslut som för andra gången inom en månads tid inte följer den generella anmälningsskyldigheten. I artikel 23.2 f i mottagandedirektivet finns en ny möjlighet för medlemsstaterna att inskränka dagersättningen om sökanden underlåter att delta i obligatoriska integrationsåtgärder, om sådana tillhandahålls eller möjliggörs av medlemsstaten, såvida det inte finns omständigheter som ligger utom sökandens kontroll. Sedan den 1 mars 2025 har en lagreglerad skyldighet införts att delta i samhällsintroduktion. Sökande som har fyllt 16 år ska delta, med undantag för de som med hänsyn till sina personliga förhållanden har synnerliga skäl att inte delta (3 c § LMA). Ett exempel på en sådan obligatorisk integrationsåtgärd som tillhandahålls i Sverige är alltså numera den samhällsintroduktion för sökande som anordnas av Migrationsverket. Mottagandeutredningen föreslog i sitt delbetänkande (SOU 2022:64) att en konsekvens för sökande som inte deltar i samhällsintroduktionen ska vara att undantaget från kravet på arbetstillstånd inte ska gälla. Regeringen valde dock att inte gå vidare med det förslaget och ansåg inte heller att underlåtenhet att delta i samhällsintroduktionen bör leda till en straffrättslig påföljd. I Mottagandeutredningens delbetänkande påpekades att det är mycket tveksamt om det är förenligt med 2013 års mottagandedirektiv att sätta ned dagersättningen på grund av att sökanden inte deltar i samhällsintroduktionen (jämför artikel 20). Regeringen delade denna uppfattning i det efterföljande lagstiftningsärendet (prop. 2024/25:49 s. 63). Samtidigt konstaterade regeringen att det följer av det nya direktivet att medlemsstaterna, under vissa förutsättningar, får inskränka de materiella mottagningsvillkoren om en sökande underlåter att delta i obligatoriska integrationsåtgärder, förutsatt att det inte finns omständigheter utanför den sökandes kontroll (artikel 23.2 f). Regeringen ansåg därför att möjligheten att sänka dagersättningen vid uteblivet deltagande i samhällsintroduktionen utan giltigt skäl bör övervägas och analyseras i förhållande till det nya direktivet. Det fanns dock inte möjlighet att genomföra en sådan analys inom ramen för det lagstiftningsarbetet. För närvarande är därför skyldigheten att delta i samhällsintroduktionen inte förenad med någon särskild sanktion (jfr SOU 2022:64 s. 219–220 och prop. 2024/25:49 s. 63). Mot bakgrund av att det numera finns möjlighet enligt mottagandedirektivet att sätta ned dagersättningen om sökande låter bli att delta i obligatoriska integrationsåtgärder anser regeringen att en sådan grund bör införas i svensk rätt. Det ska därför införas en möjlighet att sätta ned dagersättningen vid uteblivet deltagande i samhällsintroduktionen utan giltigt skäl. På så sätt säkerställs att regelverket är anpassat till EU:s miniminivå. En sådan reglering stärker dessutom incitamenten för en utlänning att delta i samhällsintroduktionen, vilket kan bidra till att främja integration redan under asylprocessen. När det gäller den nya grunden för nedsättning av dagsersättning vid allvarlig misskötsamhet på ett asylboende föreslås i nya mottagandelagen att beslutet om nedsättning ska gälla för ett visst antal dagar. Detta beror på att misskötsamhet normalt begås vid separata tillfällen och alltså inte kan anses som pågående. När det gäller grunden för nedsättning att sökande inte deltar i samhällsintroduktionen är detta fråga om en integrationsåtgärd vid ett visst tillfälle. Även detta beslut om nedsättning bör gälla för ett visst antal dagar. Det är lämpligt att dagersättningen sätts ned under två veckor vid varje tillfälle som sökande åläggs delta i samhällsintroduktionen, men inte deltar. På samma sätt som vid överträdelse av bl.a. en områdesbegränsning eller anmälningsskyldighet bör det vara en möjlighet och inte en skyldighet för Migrationsverket att beslut om nedsättning av dagersättning. Utlänningens dagersättning bör inte heller sättas ned om överträdelsen berott på omständigheter som denne inte har rått över. Ett beslut om indragning får inte heller leda till att utlänningen inte kan tillgodose grundläggande behov. Behovet av kost, kläder och basala hygienartiklar kan därför behöva tillgodoses av Migrationsverket. Vid prövningen av om dagersättningen ska sättas ned bör hänsyn tas till om personen har särskilda mottagandebehov. Barn har rätt till den levnadsstandard som krävs för barnets fysiska, psykiska, andliga moraliska och sociala utveckling (artikel 27 i barnkonventionen). Vid ärenden som rör barn ska även i första hand beaktas vad som bedöms vara barnets bästa. Regeringen konstaterar att utlänningar behöver ges rätt förutsättningar att följa reglerna för dagersättning, bl.a. genom tillgänglig information som är anpassad efter individens förutsättningar och behov. Kraven på underårigas skolgång och utbildning kräver inte författningsåtgärder Regeringens bedömning Svensk rätt lever upp till kraven i mottagandedirektivet på underårigas skolgång och utbildning. Några ändringar i lag är inte nödvändiga. Det innebär att dagens reglering om att underåriga barn till sökande och underåriga sökande, även om de inte omfattas av skolplikt, har rätt att gå i skolan inom det allmänna utbildningssystemet på liknande villkor som svenska medborgare. Promemorians bedömning Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna De flesta remissinstanser yttrar sig inte särskilt över bedömningen. Institutet för mänskliga rättigheter är dock kritiskt till att det inte införs ändringar när det gäller skolplikt. När det gäller promemorians förslag om att i förordning utöka tidsperioden för när barn senast ska tas emot i skolan till två månader anser Burlövs kommun att det är hanterbart under förutsättning att Migrationsverket förser förskola och skola med nödvändig information så det finns goda förutsättningar för planering. Vidare påtalar Burlövs kommun vikten av att vårdnadshavare eller god man informeras om möjligheten att ansöka om skola samt påpekar att promemorian inte behandlar vad som ska gälla i fråga om barn med funktionsnedsättning. Malmö kommun anser att den föreslagna ändringen är bättre anpassad till rådande förhållande och i högre grad tar höjd för oförutsedda händelser. Även Sigtuna kommun är positiv till förslaget men betonar att placeringarna innebär en hård belastning på skolans elevhälsa. Statens skolverk, Institutet för mänskliga rättigheter och Rädda barnen avstyrker förslaget om att ändra tidsperioden till två månader. Även Diskrimineringsombudsmannen är kritisk till förslaget, eftersom barns rätt till utbildning väger tyngre än det behov av flexibilitet som anges i promemorian. Länsstyrelsen i Örebro län anser att befintligt regelverk bör behållas. Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) anser å ena sidan att förslaget kan underlätta berörda kommuners planering om belastningen på skolan är hög, men å andra sidan att det saknas resonemang om ansvar för insatser för barn som ännu inte börjat i skolan. SKR påtalar också att det saknas resonemang om kopplingen till tidsfristen om tre månader i gränsförfarandet. Även Vänersborgs kommun anser att det saknas tydlighet kring vad som gäller för barn innan de erbjuds skolplats. Skälen för regeringens bedömning Utgångspunkter för sökandes rätt till utbildning Enligt artikel 16.1 i mottagandedirektivet ska medlemsstaterna bevilja underåriga barn till sökande och underåriga sökande samma tillträde till utbildning som de egna medborgarna och på liknande villkor, så länge som en utvisningsåtgärd mot sådana underåriga eller deras föräldrar inte faktiskt har verkställts. I ett andra stycke framgår bl.a. att underårigas utbildning som regel ska vara integrerad med utbildningen för medlemsstaternas egna medborgare och vara av samma kvalitet. Av artikel 16.2 framgår att tillträde till ett utbildningssystem ska beviljas så snart som möjligt, dock senast två månader från den dag då ansökan lämnades in, med hänsyn tagen till skollov. Utbildningen ska tillhandahållas inom det allmänna utbildningssystemet. Endast tillfälligt får denna utbildning ges utanför det allmänna utbildningssystemet under en period av högst en månad. Alla barn har rätt till utbildning enligt artikel 28 i barnkonventionen. Barn som är bosatta i Sverige har rätt till utbildning i alla former som ska erbjudas enligt skollagen (2010:800) och omfattas också av skolplikten. Skolplikten inträder som huvudregel höstterminen det kalenderår då barnet fyller sex år (7 kap. 10 § skollagen). Skolplikten upphör som huvudregel vid utgången av vårterminen det tionde året eller, om eleven går i specialskolan, det elfte året efter det att eleven börjat fullgöra skolplikten (7 kap. 12 § skollagen). Med bosatt i landet avses enligt skollagen personer som ska vara folkbokförda här enligt folkbokföringslagen. Detta framgår av 29 kap. 2 § första stycket skollagen. Vissa grupper av personer som inte är folkbokförda ska enligt 29 kap. 2 § andra stycket skollagen också anses vara bosatta i landet vid tillämpningen av lagen. Dessa barn omfattas dock inte av skolplikten, men har rätt till utbildning. Det gäller bl.a. personer som omfattas av 1 § första stycket eller 1 a § första stycket LMA (29 kap. 2 § andra stycket 1 skollagen). Det rör sig alltså om alla som tillhör personkretsen i LMA, inklusive de barn som undantas från tillämpningsområdet eftersom de bor tillsammans med vuxna som har uppehållstillstånd. Sådana personer ska anses vara bosatta här även om de har meddelats ett beslut om avvisning eller utvisning (29 kap. 2 § tredje stycket skollagen). Barnen har också rätt till förskola och förskoleklass på samma sätt som barn som är bosatta i Sverige, och till gymnasieutbildning om den påbörjas före 18 års ålder (8 kap. 3 § och 29 kap. 2 och 3 §§ skollagen). I sammanhanget noteras att enligt en redan beslutad lagändring blir förskoleklass en del av grundskolan från och med höstterminen 2028 (se prop. 2024/25:143, bet. 2024/25:UbU17 och rskr. 2024/25:289). Barn och elever med funktionsnedsättning har rätt till en likvärdig utbildning som tar hänsyn till deras olika behov (1 kap. 4 och 9 §§ skollagen). Även personer som vistas i landet utan stöd av myndighetsbeslut eller författning ska anses vara bosatta vid tillämpningen av lagen (29 kap. 2 § andra stycket 5 skollagen). Det kan t.ex. röra sig om personer som tidigare har haft uppehållstillstånd och som håller sig undan verkställigheten av ett beslut om avvisning eller utvisning eller som inte har gett sig tillkänna för någon myndighet (prop. 2012/13:58 s. 39). Även denna grupp har en omfattande rätt till utbildning, men omfattas inte av skolplikten. Rätten till utbildning omfattar dock inte förskola, fritidshem eller annan pedagogisk verksamhet såsom öppen förskola (29 kap. 3 § tredje stycket skollagen). En person som tillhör personkretsen i LMA och som håller sig undan ett beslut om avvisning eller utvisning så att det inte kan verkställas jämställs med personer som vistas här utan tillstånd vid tillämpningen av skollagen och har alltså en mer begränsad rätt till utbildning. Det är barnets hemkommun som har ansvar för att erbjuda barn skolgång. Med hemkommun avses den kommun som barnet stadigvarande vistas i, eller, om barnet saknar stadigvarande vistelseort, den kommun som barnet för tillfället uppehåller sig i (29 kap. 6 § andra stycket skollagen). Migrationsverket ersätter kommunerna för kostnader i samband med undervisningen enligt förordningen (2017:193) om statlig ersättning för asylsökande m.fl. Enligt skolförordningen (2011:185) ska barnen tas emot i skolan så snart det är lämpligt med hänsyn till deras personliga förhållanden, men mottagandet bör ske senast en månad efter ankomsten (4 kap. 1 a § skolförordningen). Direktivets krav tillgodoses genom nuvarande ordning Kommunerna är skyldiga att tillhandahålla plats i skolan även för sökande av internationellt skydd. Fråga har uppkommit om den ändrade lydelsen i artikel 16 innebär att även barn till sökande och underåriga sökande ska omfattas av skolplikt om medlemsstatens egna medborgare gör det. Vidare är Institutet för mänskliga rättigheter kritiskt till att det inte införs ändringar när det gäller skolplikt. Överväganden om barn till sökande och underåriga sökande ska omfattas av skolplikt har tidigare gjorts i Sverige. Det har då inte ansetts vara rimligt att ålägga dessa barn, och deras föräldrar, en sådan plikt innan något beslut har fattats om att de får stanna här i landet. Rätten till utbildning är därför ett erbjudande om utbildning som inte medför skolplikt. Det har tidigare även konstaterats att nästan alla dessa barn i grundskoleåldern redan tar del av undervisningen i grundskolan. Vidare har det konstaterats att när så inte sker har kommunen en viktig uppgift att uppmuntra föräldrarna att låta barnen gå i skolan. Skolan bör också i dialog med föräldrarna uppmuntra till regelbunden närvaro i skolan och kommunen har en skyldighet att följa upp skolgången (se prop. 2000/01:115 s. 19 och SOU 2010:5 s. 70 och 71). Som framgår av bestämmelsen i direktivet och som också uttalats i skälen bör underåriga barn till sökande och underåriga sökande beviljas ”samma” tillträde till utbildning som medlemsstaternas egna medborgare och på ”liknande” villkor (skäl 48). Detta bör dock inte anses innebära att rätten till utbildning för barn till sökande och underåriga sökande ska likställas med en skyldighet att delta i utbildning på samma sätt som för barn som omfattas av skolplikt. Lydelsen i direktivet tar snarare sikte på att erbjuda utbildning på liknande villkor som för de egna medborgarna. Regeringen delar därför den bedömning som görs i promemorian om att den svenska ordningen, där utbildning erbjuds men inte är obligatorisk, bör anses vara förenlig med direktivet. För den som håller sig undan omfattar rätten till utbildning inte förskola, fritidshem eller annan pedagogisk verksamhet såsom öppen förskola. Förskolan är en del av det svenska utbildningssystemet. I förskolan har utbildningsbegreppet ett brett pedagogiskt perspektiv där omsorg, utveckling och lärande bildar en helhet (prop. 2009/10:165 s. 218 och 219). Eftersom förskolan är en del av det allmänna utbildningssystemet i Sverige talar det möjligen för att direktivets krav på utbildning även omfattar förskola. I samband med att rätt till utbildning infördes för barn som vistas i Sverige utan tillstånd anförde regeringen dock följande (prop. 2012/13:58 s. 13): Regeringen anser inte att rätten till utbildning för barn som vistas i landet utan tillstånd bör omfatta förskola och fritidshem. Att utöka rätten till utbildning för dessa barn innebär en avvägning mellan å ena sidan upprätthållandet av en reglerad invandring och å andra sidan barnets rätt till utbildning. Regeringen anser att en rimlig avvägning är att barnen ges rätt till utbildning i förskoleklass, grundskola och gymnasieskola med motsvarande skolformer, men inte tillgång till förskola och fritidshem. Därtill kommer att en tillgång till förskola och fritidshem skulle innebära flera praktiska svårigheter t.ex. vad gäller administration av avgifter. Dessutom ser regeringen det som osannolikt att familjer som vistas i landet utan tillstånd skulle välja att skicka små barn till förskola. Denna ordning är förenlig med direktivets krav och bör gälla även i fortsättningen. Dessa barn får tillgång till de centrala delarna av utbildningsgången, det vill säga de delar som omfattas av skolplikten. Tidsgränsen för när barnet senast ska tas emot i skolan övervägs inte inom ramen för detta lagstiftningsärende Enligt 4 kap. 1 a § skolförordningen ska barn tas emot i skolan så snart det är lämpligt med hänsyn till deras personliga förhållanden, men mottagandet bör ske senast en månad efter ankomsten. Enligt direktivet ska skolgång erbjudas så snart som möjligt, dock senast två månader från den dag då ansökan om internationellt skydd lämnades in. Tidigare medgav direktivet en tidsfrist om tre månader, men denna har nu förkortats. Migrationsverket har under arbetet med promemorian påtalat att tidsgränsen för när barnet senast ska tas emot i skolan bör anpassas till direktivets yttersta tidsgräns, det vill säga två månader. Enligt Migrationsverket skulle en sådan anpassning bättre överensstämma med systematiken enligt reglerna i rättsakterna. Det gäller inte enbart familjer och ensamkommande barn i gränsförfarandet utan också för de personer som befinner sig i förfarandet enligt asyl- och migrationshanteringsförordningen, där det kan komma bli fråga om rörelsebegränsning i större utsträckning. Även om rörelsebegränsningen i sig inte utgör ett hinder för barnen att gå i skolan så utgör den, i vart fall i gränsförfarandet, en skyndsam handläggning där familjerna behöver vara tillgängliga i asylprocessen. Frågan om när barnet senast ska tas emot i skolan bör även fortsatt regleras på förordningsnivå. Den frågan övervägs därför inte närmare inom ramen för detta lagstiftningsärende. Kraven på språkkurser och yrkesutbildning för sökande kräver inte författningsåtgärder Regeringens bedömning Mottagandedirektivets nya bestämmelse om språkkurser och yrkesutbildning tillgodoses genom de insatser som redan finns för sökande av internationellt skydd och kräver inte några författningsåtgärder. Promemorians bedömning Bedömningen i promemorian överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna De flesta remissinstanser yttrar sig inte särskilt över förslaget. Länsstyrelsen i Stockholms län, Länsstyrelsen i Västernorrlands län och Länsstyrelsen i Västra Götalands län anser att uppdrag enligt 2 § förordningen (2016:1363) avseende insatser för asylsökande och vissa nyanlända invandrare bör utökas till att även omfatta minderåriga. Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) påtalar att dessa insatser endast omfattar vuxna. Vidare påpekar Länsstyrelsen i Stockholms län att insatserna enligt förordningen förutsätter att civilsamhällets aktörer eller kommuner agerar och att det finns en risk med att förlita sig på sådan frivillighet för att uppfylla direktivet. Länsstyrelsen i Västra Götalands län anser att länsstyrelsens uppdrag inom tidiga insatser och Migrationsverkets uppdrag om organiserad sysselsättning behöver ses över för att säkerställa att sökande får kontinuerlig tillgång till lämpliga insatser och socialt stöd. Länsstyrelsen i Örebro län vill bl.a. påpeka vikten av tidiga insatser för sökande som inte bor på asylboende. SKR påtalar att Migrationsverkets insatser på mottagnings- och återvändandecenter är otillräckliga och att Migrationsverket bör få i uppdrag att skapa en trygg boendemiljö för boenden, främja hälsa och beredskap för att hantera social oro och förebygga behov av akuta insatser från kommun och region. SKR anser att Migrationsverkets ansvar bör förtydligas i den nya mottagandelagen. Flens kommun anser bl.a. att det bör krävas av Migrationsverket att ordna insatser för de boende, särskilt för barn och ungdomar. Skälen för regeringens bedömning Enligt artikel 18 i mottagandedirektivet ska medlemsstaterna säkerställa att sökande har tillträde till språkkurser, kurser i samhällsutbildning eller yrkesutbildning som bedöms vara lämpliga för att främja deras självständighet, samarbete med behöriga myndigheter eller möjligheter att få arbete. Alternativt ska medlemsstaterna, beroende på det nationella systemet, underlätta tillgången till sådana kurser. Redan i dag anordnas insatser för sökande av internationellt skydd. Sedan den 1 mars 2025 gäller en lagreglerad skyldighet för sökande att delta i samhällsintroduktion. Sökande som har fyllt 16 år ska delta, med undantag för den som med hänsyn till sina personliga förhållanden har synnerliga skäl att inte delta (3 c § LMA). Samhällsintroduktionen ska hjälpa sökande att förstå asylprocessen och det svenska samhället. Det finns även bestämmelser om sysselsättning i 4–7 §§ LMA. Migrationsverket får därigenom i lämplig omfattning anordna sysselsättning för sökande av internationellt skydd. Genom sådan organiserad sysselsättning kan utlänningar få delta i svenskundervisning, skötseln av förläggningar eller annan verksamhet som bidrar till att göra vistelsen meningsfull. Migrationsverket kan också uppdra åt andra att anordna sysselsättning. Enligt förarbetena är syftet med Migrationsverkets ansvar för organiserad sysselsättning att ge sökande en meningsfull sysselsättning och undvika passivisering i väntan på beslut (prop. 1993/94:94 s. 38). Detta har tidigare varit utformat som ett tvingande uppdrag för Migrationsverket. Under arbetet med den nya mottagandelagen har det dock konstaterats att Migrationsverket under de senaste åren inte har anordnat organiserad sysselsättning med stöd av bestämmelserna i LMA. I stället har länsstyrelserna fått i uppdrag av regeringen att verka för att det för bl.a. sökande av internationellt skydd ska finnas insatser (prop. 2024/25:49 s. 68). Mottagandeutredningen föreslog i sitt delbetänkande (SOU 2022:64) att bestämmelserna om att Migrationsverket ska anordna organiserad sysselsättning ska upphävas. Som skäl angavs att bestämmelserna inte har tillämpats på länge och att sökande i stället har möjlighet att delta i de insatser som samordnas av länsstyrelsen (så kallade ”TIA-insatser”). Bestämmelserna upphävdes dock inte. Det konstaterades att de syften som angavs vid införandet av bestämmelserna om organiserad sysselsättning i allt väsentligt fortfarande är relevanta. Vidare konstaterades att med beaktande av den förändring som genomförts – där utgångspunkten är att sökande ska bo på asylboenden – kan det t.ex. finnas behov för Migrationsverket att anordna sysselsättning på vissa asylboenden som ett komplement till TIA-insatser för att motverka passivitet. Det påtalades dessutom att det vid vissa asylboenden kan finnas begränsade förutsättningar för lokala aktörer att ordna sysselsättning. Även i sådana fall behöver Migrationsverket fortsatt ha möjlighet att anordna sysselsättning. Det konstaterades samtidigt att Migrationsverkets möjligheter att anordna sysselsättning i perioder kan vara begränsad. Uppdraget till Migrationsverket är därför inte längre utformat som ett tvingande uppdrag för myndigheten (prop. 2024/25:49 s. 69). Länsstyrelsen ska enligt 2 § förordningen om länsstyrelsernas uppdrag avseende insatser för asylsökande och vissa nyanlända invandrare verka för att det inom länet finns insatser för personer som fyllt 18 år och som omfattas av LMA. Med insatser avses verksamhet som har till syfte att främja kunskaper i svenska språket, kunskaper om det svenska samhället och den svenska arbetsmarknaden, eller hälsa. Länsstyrelsen har alltså uppdraget att samordna arbetet med tidiga insatser för sökande av internationellt skydd i länet (även kallat ”TIA”). Syftet med insatserna är att underlätta etableringsprocessen och samtidigt göra väntetiden medan ansökan prövas mer meningsfull. Det finns flera ideella organisationer, studieförbund och folkhögskolor som anordnar aktiviteter för sökande, såsom t.ex. svenskundervisning, samhällsinformation och språkcafé. Det är länsstyrelsen som samordnar och administrerar särskilt statsbidrag för dessa insatser (se förordningen [2016:1364] om statsbidrag till verksamheter för asylsökande m.fl.). På samhällsportalen Informationsverige.se finns ett digitalt språkinlärningspaket som syftar till att stärka kunskaperna i svenska för bl.a. sökande av internationellt skydd. Språkinlärningspaketet riktar sig till de fem största språkgrupperna av sökande. Av länsstyrelsernas återrapportering framgår att insatserna bedöms ha uppnått goda resultat och gett en meningsfull sysselsättning för deltagarna, motverkat passivisering, bidragit till kunskap om och kontakter med den svenska arbetsmarknaden och främjat en framtida etablering för dem som beviljas uppehållstillstånd (Länsstyrelsens återrapportering av uppdrag 3.B.19 enligt regleringsbrevet 2023). Migrationsverket samverkar med länsstyrelserna och de organisationer som erbjuder insatser genom att bl.a. informera om insatserna på samhällsintroduktionen. Det finns alltså i dag insatser både genom Migrationsverkets försorg och genom insatser från civilsamhället via länsstyrelsernas så kallade TIA-insatser. Några remissinstanser lyfter fram behov av att säkerställa att insatserna når samtliga sökande, inklusive minderåriga och personer som inte bor på asylboenden, samt att tillgången till insatser i viss mån kan påverkas av lokala förutsättningar och civilsamhällets engagemang. Regeringen bedömer dock att detta i stor utsträckning hanteras genom det förändrade mottagningssystemet. När utgångspunkten är att sökande av internationellt skydd ska bo på asylboende i större utsträckning skapas det goda förutsättningar att nå ut till sökande med information om dessa insatser. Det kommer därmed att bli enklare för civilsamhället att informera om de aktiviteter som erbjuds och uppmuntra sökande att delta. Det blir också enklare för Migrationsverket att nå ut med information om asylprocessen och det svenska samhället samt för sökande att delta i samhällsintroduktionen. När fler sökande samlas på asylboenden bör det också bli lättare för civilsamhället att bidra med insatser som förbereder sökande för att arbeta, såsom svenskundervisning och nätverksträffar. Regeringen anser därför att de insatser som finns i nuläget lever upp till de krav som ställs enligt direktivet. Det krävs därför inga författningsåtgärder med anledning av direktivet i denna del. Regeringen bedömer vidare att det inte finns skäl att utvidga TIA-insatserna till att omfatta minderåriga. Insatser för minderåriga finns i andra former, framför allt genom skolan. Kraven på bedömning av särskilda mottagandebehov kräver inte författningsåtgärder Regeringens bedömning Mottagandedirektivets krav om att medlemsstaterna så snart som möjligt efter det att en person har ansökt om internationellt skydd ska bedöma om sökanden har särskilda mottagandebehov kräver inte några författningsändringar. Promemorians bedömning Bedömningen i promemorian överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna De flesta remissinstanser yttrar sig inte särskilt över bedömningen. Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas, transpersoners, queeras och intersexpersoners rättigheter (RFSL) och RFSL Ungdom anser att det finns fog för att införa krav i svensk rätt på löpande bedömningar av särskilda mottagandebehov och särskilda förfarandegarantier. Myndigheten för delaktighet framför bl.a. att avsaknaden av nationella minimikrav, metodstöd och systematisk kvalitetsuppföljning innebär en risk för betydande variation i bedömningar mellan regioner och enskilda handläggare, vilket bl.a. ökar risken för godtyckliga bedömningar och att funktionsnedsättningar, som inte är omedelbart synliga, inte uppmärksammas i ett tidigt skede. Institutet för mänskliga rättigheter anser att det finns behov av en mer fördjupad analys utifrån olika gruppers särskilda behov och rättigheter och hur dessa tillgodoses i praktiken. Vidare anförs att flera rapporter visar att Sverige brister i att tillgodose rättigheter hos personer som har särskilda behov i mottagandet. Länsstyrelsen i Stockholms län och Svenska Röda Korset påtalar att det är av stor vikt att särskilt sårbara gruppers behov tillgodoses i alla delar av processen. Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) anser att det saknas resonemang kring vem som har ansvaret för att bl.a. tillgodose de särskilda mottagandebehoven. Skälen för regeringens bedömning Medlemsstaterna ska enligt artikel 25.1 i mottagandedirektivet så snart som möjligt efter det att en person har ansökt om internationellt skydd individuellt bedöma om sökanden har särskilda mottagandebehov. Bedömningen kan integreras i befintliga nationella förfaranden eller i den bedömning som avses i artikel 20 i asylprocedurförordningen. Den ska inledas genom att identifiera särskilda mottagandebehov baserat på synliga tecken, sökandens utsagor eller beteende, eller i tillämpliga fall, utsagor från sökandens föräldrar eller företrädare. Bedömningen ska slutföras inom 30 dagar från det att ansökan om internationellt skydd gjordes, eller inom den tidsfrist som anges i asylprocedurförordningen om bedömningen integrerats där. Identifierade särskilda mottagandebehov ska tillgodoses. Om särskilda mottagandebehov framkommer senare under asylförfarandet ska dessa också bedömas och tillgodoses. Medlemsstaterna ska säkerställa att särskilda mottagandebehov beaktas under hela asylförfarandet och att situationen för dessa sökande följs upp på ett lämpligt sätt. Av artikel 25.2 i mottagandedirektivet, som är ny, framgår att vid bedömningen av särskilda mottagandebehov ska medlemsstaterna säkerställa att den personal som utför bedömningen är utbildad och får utbildning i att upptäcka tecken på sådana behov och i hur dessa ska tillgodoses. Information om sökandens särskilda behov ska dokumenteras i den akt som innehas av behöriga myndigheter, tillsammans med beskrivning av synliga tecken, sökandes utsagor eller beteenden samt föreslagna åtgärder och ansvariga myndigheter för att tillgodose behoven. Med på förhand inhämtat samtycke i enlighet med nationell rätt ska hänvisning ske till läkare eller psykolog för vidare bedömning av psykiskt och fysiskt tillstånd, om det finns tecken på att psykisk eller fysisk hälsa kan påverka mottagandebehoven. Vid behov ska tolkning tillhandahållas av utbildad personal men om sådan saknas, och det riskerar att fördröja behandlingen, får andra vuxna bistå med tolkning med sökandens samtycke. Resultatet av undersökningen ska beaktas vid beslut om vilket särskilt mottagningsstöd som ska ges. I artiklarna 20 och 21 i asylprocedurförordningen finns bestämmelser om särskilda förfarandegarantier. Enligt artikel 20 ska de behöriga myndigheterna göra en individuell bedömning av om sökanden är i behov av särskilda förfarandegarantier. Bedömningen får integreras i befintliga nationella förfaranden eller i den bedömning som avses i artikel 25 i mottagandedirektivet och behöver inte vara utformad som ett administrativt förfarande. Tredjelandsmedborgare som är föremål för screening ska enligt artikel 12.3 i screeningförordningen genomgå en preliminär sårbarhetskontroll av specialiserad personal vid screeningmyndigheterna som är utbildad för det ändamålet, i syfte att identifiera om en tredjelandsmedborgare kan vara en statslös person, sårbar eller ett offer för tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling, eller har särskilda behov i den mening som avses i återvändandedirektivet, artikel 25 i mottagandedirektivet och artikel 20 i asylprocedurförordningen. Se mer om detta i avsnitt 8.6. Regeringen har i samband med genomförandet av det omarbetade asylprocedurdirektivet ansett att bedömningen av behovet av särskilda förfarandegarantier redan är integrerad i nationella förfarandebestämmelser och inte bör göras i ett separat förfarande. Regeringen konstaterade i samband med detta att varje förvaltningsmyndighet har ett ansvar för att ärenden blir tillräckligt utredda. I asylärenden har Migrationsverket en långtgående utredningsskyldighet och ansvaret är större än i många andra typer av ansökningsärenden. Denna skyldighet blir särskilt betydelsefull i situationer där den enskilde har svårigheter att föra sin talan. Utöver utredningsskyldigheten har varje förvaltningsmyndighet en serviceskyldighet. Dessa skyldigheter innebär att Migrationsverket ska ge sökanden stöd och vägledning under asylprocessen. I detta ingår även en skyldighet att uppmärksamma om en sökande, på grund av vissa individuella omständigheter, har behov av någon extra stödåtgärd samt att i rimlig utsträckning tillgodose sådana behov. Migrationsverkets utrednings- och serviceskyldighet gäller under hela asylförfarandet (prop. 2016/17:17 s. 57–58). De överväganden som regeringen redogjorde för när det gäller utrednings- och serviceskyldighet i samband med genomförandet av det omarbetade asylprocedurdirektivet gäller fortfarande. Även bedömningen av om sökande har särskilda mottagandebehov enligt direktivet täcks av dessa skyldigheter. Denna bedömning är alltså redan väl integrerad i befintliga nationella bestämmelser. RFSL och RFSL Ungdom anser att det bör införas krav i svensk rätt på löpande bedömningar av särskilda mottagandebehov. Regeringen gör dock bedömningen att ett separat förfarande riskerar att onödigt komplicera och fördröja handläggningen. Som påtalats ovan gäller dessutom Migrationsverkets utrednings- och serviceskyldighet under hela asylförfarandet. Det saknas alltså skäl att göra en annan bedömning än den som regeringen enligt vad som framgår ovan gjorde när det gäller asylprocedurdirektivet. Artikel 25 i mottagandedirektivet om bedömning av särskilda mottagandebehov föranleder alltså inte några författningsändringar. Eftersom bedömningen kan integreras med artikel 20 i asylprocedurförordningen, som är direkt tillämplig, behövs inte heller i övrigt några författningsändringar. Det kan i samband med detta noteras att även om artikel 25.2 i mottagandedirektivet är ny så motsvarar den i stort det som följer av artikel 20 i asylprocedurförordningen. Tillägget föranleder ingen åtgärd eftersom det enligt uppgift från Migrationsverket redan finns fastställda förfaranden för detta med särskilt utbildad personal. Som Institutet för mänskliga rättigheter påtalar ställer mottagandedirektivet krav på tidig och kvalificerad identifiering av särskilda mottagandebehov. Detta är också viktigt för att säkerställa att funktionsnedsättningar, som inte är direkt synliga, uppmärksammas. Migrationsverkets långtgående utrednings- och serviceskyldighet liksom de krav på utbildad personal som följer av asylprocedurförordningen tillgodoser direktivets krav i detta avseende. Kraven på tillgång till kostnadsfritt rättsligt bistånd och biträde kräver inte författningsåtgärder Regeringens bedömning Mottagandedirektivets krav när det gäller tillgång till kostnadsfritt rättsligt bistånd och biträde kräver inte några författningsändringar. Promemorians bedömning Bedömningen i promemorian överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna De flesta remissinstanser yttrar sig inte särskilt över förslaget. Asylrättscentrum ifrågasätter om rätten till rättslig rådgivning och biträde enligt artikel 29 i mottagandedirektivet är genomförd genom gällande rätt i situationer där offentligt biträde inte förordnas eller entledigas av domstol. Migrationsverket påtalar att det är tveksamt om rättshjälpslagen (1996:1619) kan tillämpas, eftersom det krävs särskilda skäl för den som inte är svensk medborgare och som vare sig är eller tidigare har varit bosatt i Sverige. Skälen för regeringens bedömning När det gäller artikel 29.1 i mottagandedirektivet, om vilka beslut som får överklagas, har en motsvarighet funnits sedan tidigare. I det nya direktivet finns nyheter i artiklarna 7–9 (jämför artikel 7 i 2013 års mottagandedirektiv). Det görs tillägg om att även beslut att neka tillfälliga tillstånd att lämna ett anvisat geografiskt område ska kunna överklagas. Liksom tidigare ska beslut som innebär begränsningar av sökandens rörelsefrihet – som påverkar sökanden individuellt – kunna överklagas. Även bestämmelserna om kostnadsfritt rättsligt bistånd och biträde motsvarar innehållet i det tidigare direktivet, förutom när det gäller förvar, där rätten till det i viss mån nu har utökats. Rätten till kostnadsfritt rättsligt bistånd och offentligt biträde vid prövning och omprövning av förvarsbeslut hanteras i propositionen Skärpta regler för uppsikt och förvar (prop. 2025/26:265). Rättsligt bistånd genom statens försorg ges genom att sökanden får ett offentligt biträde. Bestämmelser om rätten till offentligt biträde finns i 18 kap. UtlL. Eftersom det offentliga biträdets roll och uppdrag i migrationsprocessen inte är närmare reglerade i utlänningslagen och inte heller har preciserats på annat sätt är de allmänna reglerna i lagen (1996:1620) om offentligt biträde tillämpliga. Enligt 1 § lagen om offentligt biträde ska biträde förordnas i ett mål eller ärende enligt särskild föreskrift i lag och som huvudregel fattas beslut om förordnande av den myndighet som handlägger ärendet eller målet. Om ett biträde förordnas står staten för kostnaderna för biträdets arbete och för den utredning som är skäligen påkallad för att tillvarata den enskildes rätt och som inte kan tillhandahållas av ansvarig myndighet eller domstol. Biträdet har rätt till skälig ersättning från staten för sitt arbete (4 och 5 §§ lagen om offentligt biträde samt 27 § rättshjälpslagen). Det är alltså staten som står för kostnaden för det offentliga biträdet. Rättslig rådgivning kan därutöver ges i en rättslig angelägenhet av bl.a. en advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå i sammanlagt högst två timmar, se 4 § rättshjälpslagen. Den som är omyndig och saknar inkomst och tillgångar kan få sådan rådgivning gratis. För övriga ges denna rådgivning mot en avgift som kan sättas ned till hälften om sökandens ekonomiska förhållanden ger anledning till det. Den som inte är svensk medborgare och som vare sig är eller tidigare har varit bosatt i Sverige får beviljas rättshjälp endast om angelägenheten ska behandlas i Sverige och det finns särskilda skäl, se 12 § rättshjälpslagen. Även om det föreslås ändringar när det gäller rätten till offentligt biträde (se avsnitt 15) så föreslås biträdets roll i överklagandeprocessen i huvudsak vara densamma som i dag. Ett kostnadsfritt rättsligt bistånd och biträde i överklagandeprocessen omfattar utarbetande av de inlagor som krävs enligt nationell rätt, förberedande av överklagandet och, vid en eventuell förhandling i domstol, deltagande i förhandlingen. Trots att det krävs särskilda skäl för rättshjälp vill regeringen även framhålla möjligheten att ansöka om rättshjälp och att domstolens utredningsskyldighet bl.a. syftar till att tillgodose grundläggande rättssäkerhetsgarantier vid förfarandet i allmän förvaltningsdomstol. Regeringen anser därför att nuvarande lagstiftning uppfyller direktivets krav. Förordningen om återvändandegränsförfarande Inledning Genom förordningen om återvändandegränsförfarande inrättas ett gränsförfarande för återvändande. Förordningen är tillämplig på tredjelandsmedborgare och statslösa personer vars ansökan om internationellt skydd har avslagits inom ramen för det gränsförfarande för asyl som föreskrivs i asylprocedurförordningen. Syftet med förordningen är att etablera ett gemensamt och obligatoriskt återvändandegränsförfarande för dessa personer. Förordningen innehåller bl.a. bestämmelser som innebär att personer som omfattas av förfarandet ska begränsas i sin rörlighet och inte får ges tillstånd att resa in i landet under processens gång. Gränsförfarandet för återvändande Regeringens förslag För en utlänning som omfattas av förordningen om återvändandegränsförfararande ska bestämmelserna i den förordningen om tidsfrist för frivillig avresa tillämpas i stället för utlänningslagen. Promemorians bedömning Bedömningen i promemorian stämmer inte överens med regeringens förslag. I promemorian bedöms att bestämmelserna om tidsfrist för frivillig avresa i förordningen om återvändandegränsförfararande inte kräver några lagändringar. Remissinstanserna Ingen av remissinstanserna yttrar sig särskilt över promemorians bedömning. Svenska Röda Korset är dock kritiskt till ordningen att en utlänning inte ska tillåtas att resa in i Sverige under sin vistelse i landet och anför att det innebär frihetsinskränkningar och försvagade rättigheter för individen samt oklarheter när det gäller ansvarsfördelningen för myndigheter och kommuner. Kammarrätten i Stockholm ifrågasätter också om det kommer att vara möjligt att överklaga ett beslut om frivillig avresa. Skälen för regeringens förslag Begränsning i fråga om tillåtelse till inresa Merparten av bestämmelserna i förordningen om återvändandegränsförfarande är direkt tillämpliga och berörs inte närmare i denna proposition. Artikel 4 i förordningen innehåller bestämmelser om själva gränsförandet för återvändande. Det framgår bl.a. att medlemsstaterna ska kräva att de personer som omfattas av förordningen under en period på högst tolv veckor vistas på platser vid eller i närheten av den yttre gränsen eller i transitområden (artikel 4.2). Om ett beslut om återvändande inte kan verkställas inom den tidsperioden ska medlemsstaterna enligt artikel 4.4 fortsätta med förfaranden för återvändande enligt återvändandedirektivet (direktiv 2008/115/EG). Artikel 4.1 föreskriver att tredjelandsmedborgare och statslösa personer, vars ansökan om internationellt skydd har avslagits inom ramen för gränsförfarandet för asyl, inte får tillåtas att resa in på den berörda medlemsstatens territorium. Eftersom utlänningslagen innehåller en bestämmelse om att en utlänning som huvudregel anses som inrest i landet när han eller hon har passerat in över gränsen för svenskt territorium (1 kap. 5 § första stycket) bör, i likhet med vad som föreslås i fråga om gränsförfarandet för asyl respektive screeningförfarandet (se avsnitt 6.15 och 8.2), utlänningslagen kompletteras med en upplysning om förordningens innehåll i denna del. Svenska Röda Korset är kritiskt till att en utlänning inte ska tillåtas att resa in i Sverige under sin vistelse i landet och anför bl.a. att det innebär frihetsinskränkningar och försvagade rättigheter för individen. Även om en utlänning som omfattas av artikel 4.1 i förordningen inte får ges tillstånd att resa in i landet måste, som regeringen anför i avsnitt 8.3, personen anses fysiskt vistas inom landets gränser. Det innebär bl.a., vilket utvecklas i nämnda avsnitt, att en sådan person har rätt till den vård som anges i lagen om hälso- och sjukvård åt asylsökande m.fl. och lagen om hälso- och sjukvård till vissa utlänningar som vistas i Sverige utan nödvändiga tillstånd. Den region som personen vistas i ska stå för den vården. I likhet med promemorian bedömer regeringen att detta inte kräver någon ytterligare författningsåtgärd. Beslut om tidsfrist för frivillig avresa Av artikel 4.5 i förordningen framgår bl.a. att de personer som avses i artikel 4.1 ska – utan att det påverkar deras möjlighet att när som helst återvända frivilligt – beviljas en tidsfrist för frivillig avresa, såvida det inte finns risk för avvikande eller om deras ansökan inom ramen för gränsförfarandet för asyl har avslagits som uppenbart ogrundad eller om den berörda personen utgör en risk för allmän ordning, allmän säkerhet eller nationell säkerhet i medlemsstaterna. Tidsfristen för frivillig avresa ska endast beviljas på begäran och får varken överstiga 15 dagar eller ge rätt att resa in på den berörda medlemsstatens territorium. Vid tillämpningen av artikel 4.5 ska dessa personer överlämna alla giltiga resehandlingar som de innehar till de behöriga myndigheterna så länge det är nödvändigt för att förhindra avvikande. Förordningen omfattar de personer vars ansökan om internationellt skydd har avslagits inom ramen för det gränsförfarande som regleras i asylprocedurförordningen. En person som omfattas av förordningen om återvändandegränsförfarande har alltså fått ett avslagsbeslut tillsammans med ett beslut om återvändande i enlighet med artikel 37 i asylprocedurförordningen. Återvändandebeslut som meddelats med stöd av artikel 37 ska vara förenliga med återvändandedirektivet. Vid tillämpningen av artikel 4 i förordningen om återvändandegränsförfarande ska också ett flertal artiklar i återvändandedirektivet gälla (artikel 4.3). I 8 kap. UtlL finns bestämmelser om beslut om återvändande, dvs. avvisning eller utvisning, som i stora delar bygger på återvändandedirektivet. I avsnitt 6.11 gör regeringen bedömningen att artikel 37 i asylprocedurförordningen utgör den nya grunden för att meddela beslut om återvändande i de fall som omfattas av den artikeln, dvs. när en ansökan om internationellt skydd nekas prövning eller avslås. I samma avsnitt noterar regeringen att det i ärenden om internationellt skydd även kan bli aktuellt att besluta om att en person ska lämna landet i andra situationer än de som omfattas av artikel 37 i asylprocedurförordningen. I de fallen är också återvändandedirektivet tillämpligt. I ärenden om internationellt skydd kommer alltså både beslut om återvändande enligt asylprocedurförordningen och beslut om avvisning eller utvisning enligt utlänningslagen att kunna aktualiseras. I promemorian bedöms att artikel 4.5 i förordningen om återvändandegränsförfarande inte kräver några lagändringar. Asylprocedurförordningen innehåller inte några bestämmelser om frivillig avresa i samband med ett beslut om återvändande. I 8 kap. 21 § UtlL regleras däremot frågan om frivillig avresa i samband med ett beslut om avvisning eller utvisning. Av första stycket i paragrafen framgår att ett beslut om avvisning eller utvisning ska innehålla en tidsfrist inom vilken utlänningen frivilligt ska lämna landet i enlighet med beslutet (tidsfrist för frivillig avresa). Tidsfristen ska bestämmas till två veckor om utlänningen avvisas och till fyra veckor om utlänningen utvisas. Om det finns särskilda skäl får en längre tidsfrist bestämmas. I andra stycket i samma paragraf anges under vilka förutsättningar som en tidsfrist för frivillig avresa inte ska meddelas. I utlänningslagen finns även andra bestämmelser som behandlar tidsfrist för frivillig avresa, bl.a. när en sådan tidsfrist börjar löpa och när ett återreseförbud ska meddelas i stället (8 kap. 22 och 23 §§), möjligheten att upphäva eller förlänga en sådan tidsfrist och att sådana beslut ska vara skriftliga och motiverade (12 kap. 14 a och 14 b §§ samt 13 kap. 10 §), när ett beslut om avvisning eller utvisning som innehåller en tidsfrist för frivillig avresa ska verkställas och vad som händer om utlänningen inte har lämnat landet när en sådan tidsfrist löpt ut (12 kap. 15 och 15 a §§) samt möjligheten att överklaga ett beslut om att upphäva en tidsfrist för frivillig avresa (14 kap. 7 a §). Eftersom det i artikel 4.5 i förordningen om återvändandegränsförfarande finns särskilda bestämmelser om tidsfrist för frivillig avresa som i vissa avseenden avviker från 8 kap. 21 § UtlL föreslår regeringen, till skillnad från promemorian, att det ska införas en upplysning om att för en utlänning som omfattas av förordningen ska förordningens bestämmelser om tidsfrist för frivillig avresa tillämpas i stället. Den reglering som i övrigt finns i utlänningslagen om tidsfrist för frivillig avresa bedöms vara förenlig med förordningen och kräver därmed inga lagändringar. Kammarrätten i Stockholm undrar om det är möjligt att överklaga ett beslut om frivillig avresa. Som konstateras i promemorian fattas ett beslut om tidsfrist för frivillig avresa direkt med stöd av artikel 4.5 i förordningen om återvändandegränsförfararande för en utlänning som omfattas av den förordningen. Av artikel 3 i återvändandedirektivet, som ska gälla vid tillämpningen av förordningen, framgår bl.a. att med frivillig avresa avses fullgörande av skyldigheten att återvända inom den tidsram som fastställts i beslutet om återvändande. I likhet med vad som gäller enligt utlänningslagens bestämmelser om frivillig avresa bör alltså ett beslut om frivillig avresa enligt artikel 4.5 i förordningen fastställas i beslutet om återvändande. Ett beslut om tidsfrist för frivillig avresa enligt artikel 4.5 i förordningen bör därmed, på samma sätt som ett beslut om en sådan tidsfrist enligt 8 kap. 21 § UtlL, kunna överklagas i samband med ett beslut om avvisning, utvisning eller återvändande (14 kap. 3 § UtlL och artikel 67 i asylprocedurförordningen). Detsamma bör gälla beslut enligt artikel 4.5 i förordningen om att giltiga resehandlingar ska överlämnas till de behöriga myndigheterna så länge det är nödvändigt för att förhindra avvikande. Som anges ovan kan även ett beslut om att upphäva en tidsfrist för frivillig avresa överklagas (14 kap. 7 a § UtlL). Vidarebosättningsförordningen Inledning Vidarebosättning är en möjlighet som kan erbjudas tredjelandsmedborgare och statslösa personer i behov av internationellt skydd att resa in i ett annat land på ett lagligt och säkert sätt. Riksdagen beslutar varje år om storleken på det svenska programmet för vidarebosättning genom medelstilldelning i statsbudgeten. Efter riksdagens beslut får Migrationsverket i uppdrag av regeringen att genomföra organiserad uttagning av flyktingar och skyddsbehövande till Sverige genom vidarebosättning. Genom vidarebosättningsförordningen har en ram för vidarebosättning och inresa av humanitära skäl inrättats inom EU (unionsramen). Förordningen, som i allt väsentligt redan är tillämplig i medlemsstaterna, reglerar tredjelandsmedborgares och statslösa personers inresa till medlemsstaternas territorium för att bevilja dem internationellt skydd eller humanitär status enligt nationell rätt och innehåller bestämmelser om förfarandet för sådan inresa. Unionsramen kompletteras av en unionsplan som antas av rådet på förslag av kommissionen. I unionsplanen anges bl.a. det totala antalet personer som ska beviljas inresa till medlemsstaternas territorium, information om medlemsstaternas deltagande och en specificering av de regioner eller tredjeländer från vilka vidarebosättning ska ske. Medlemsstaternas bidrag till unionsplanen och de indikationer för vidarebosättning och inresa av humanitära skäl som medlemsstaterna lämnar är frivilliga. Vidarebosättningsförordningen medför därmed inte någon rätt för tredjelandsmedborgare eller statslösa personer att begära eller beviljas inresa till medlemsstatens territorium. Förordningen innebär inte heller någon skyldighet för medlemsstaterna att bevilja inresa. Uppehållstillståndens giltighetstid för vidarebosatta och deras familjemedlemmar Regeringens förslag Samma giltighetstider för uppehållstillstånd ska gälla för personer som har beviljats internationellt skydd enligt vidarebosättningsförordningen som för personer som har beviljats sådant skydd enligt skyddsgrundsförordningen. Hittillsvarande reglering om uppehållstillstånd för vidarebosatta ska tas bort. För familjemedlemmar till personer som har beviljats internationellt skydd enligt vidarebosättningsförordningen ska samma giltighetstider för uppehållstillstånd gälla som för familjemedlemmar till personer som har beviljats internationellt skydd enligt skyddsgrundsförordningen. Utredningens förslag Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens förslag. Utredningen föreslår att en flyktings uppehållstillstånd vid förlängning ska vara giltigt i två år. Utredningen föreslår inte att nuvarande regler om uppehållstillstånd för vidarebosatta ska upphävas. Remissinstanserna De flesta remissinstanser har inga invändningar mot förslaget om uppehållstillståndens giltighetstid. UNHCR:s kontor för de nordiska och baltiska länderna (UNHCR) anser att såväl flyktingar som subsidiärt skyddsbehövande som vidarebosätts bör beviljas ett uppehållstillstånd som är giltigt i fem år. Migrationsverket, som visserligen är positivt inställt till att giltighetstiderna är desamma som för andra med internationellt skydd, anser att giltighetstiden för ett uppehållstillstånd som beviljas vid det första beslutstillfället bör vara längre, särskilt för vidarebosatta som är subsidiärt skyddsbehövande. Promemorians förslag Promemorians förslag överensstämmer delvis med regeringens förslag och bedömning. I promemorian lämnas inte något förslag i fråga om de nuvarande reglerna om uppehållstillstånd för vidarebosatta. Remissinstanserna De flesta remissinstanserna yttrar sig inte särskilt över förslagen om uppehållstillstånd för vidarebosatta och deras familjemedlemmar. Några länsstyrelser, bl.a. Länsstyrelsen i Skåne län och Länsstyrelsen i Stockholms län, avstyrker förslagen och anser att vidarebosatta fortsatt bör beviljas permanenta uppehållstillstånd. Migrationsverket anser att det är önskvärt med ett så konsekvent och enhetligt regelverk som möjligt och är därför positivt till förslagen om tillståndstider som sådana. Migrationsverket förordar dock att vidarebosatta ska beviljas ett längre tidsbegränsat tillstånd vid första beslutstillfället. Vidare anser myndigheten att det bör förtydligas när 5 kap. 2 § UtlL respektive vidarebosättningsförordningen ska tillämpas. Skälen för regeringens förslag Giltighetstiden för uppehållstillstånd som beviljas för vidarebosatta I artikel 9 i vidarebosättningsförordningen regleras förfarandet för inresa i Sverige. Förfarandet består av flera steg, däribland framställan, identifiering, registrering, bedömning och ett beslut om inresa. Om en medlemsstats beslut om inresa är positivt ska medlemsstaten vidare, enligt artikel 9.15 i förordningen, fatta beslut om att bevilja flyktingstatus, om personen i fråga uppfyller kraven för flyktingstatus, eller status som subsidiärt skyddsbehövande, om personen i stället uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande. Av samma artikel framgår att ett sådant beslut ska ha samma verkan som ett beslut om beviljade av flyktingstatus eller status som subsidiärt skyddsbehövande enligt artikel 13 eller 18 i skyddsgrundsförordningen, när personen i fråga har rest in på en medlemsstats territorium. Av förordningen följer att medlemsstaterna även får bevilja internationellt skydd i vissa andra situationer (jfr artikel 9.17 i förordningen). Merparten av bestämmelserna i vidarebosättningsförordningen, inklusive de flesta bestämmelserna om förfarandet, är direkt tillämpliga och berörs inte närmare i denna proposition. När det gäller uppehållstillstånd för vidarebosatta personer som beviljas internationellt skydd anges dock i artikel 9.15 i förordningen att medlemsstaterna får utfärda uppehållstillstånd som gäller permanent eller tills vidare på förmånligare villkor (i enlighet med artikel 13 i direktivet om varaktigt bosatta). Frågan om uppehållstillståndens längd har därmed överlämnats till medlemsstaterna. I dag beviljas en utlänning som är vidarebosatt ett permanent uppehållstillstånd (5 kap. 2 § UtlL). I avsnitt 4.3 föreslår regeringen att utlänningar som vidarebosätts inte längre ska kunna beviljas permanent uppehållstillstånd och att de fortsättningsvis endast ska beviljas tidsbegränsade uppehållstillstånd. I det här avsnittet behandlas frågan om hur lång giltighetstiden för ett sådant tidsbegränsat uppehållstillstånd ska vara. I avsnitt 7.4 föreslås att ett uppehållstillstånd som beviljats med stöd av artikel 24 i skyddsgrundsförordningen ska gälla i tre år för flyktingar och tretton månader för subsidiärt skyddsbehövande. Varje nytt uppehållstillstånd som därefter beviljas ska gälla i tre år för flyktingar och i två år för subsidiärt skyddsbehövande. Förslagen innebär i allt väsentligt en anpassning till de minimumkrav för giltighetstider som föreskrivs i skyddsgrundsförordningen. Regeringen instämmer, till skillnad mot bl.a. UNHCR, i den bedömning som görs i promemorian om att motsvarande giltighetstider bör gälla för uppehållstillstånd för vidarebosatta personer som har beviljats status som flykting eller som subsidiärt skyddsbehövande. På så vis sker en anpassning till de minimikrav som följer av EU-rätten samtidigt som ett enhetligt regelverk främjas för personer som har beviljats internationellt skydd. Regeringen bedömer att detta innebär en ändamålsenlig ordning och anser inte att det första uppehållstillståndet som beviljas bör ha en längre giltighetstid, vilket Migrationsverket förespråkar. Förslagen om giltighetstider som lämnas i avsnitt 6.4 omfattar även vidarebosatta personer. Någon särskild reglering om giltighetstid för uppehållstillstånd som har beviljats för den gruppen behövs därför inte. Rätten till uppehållstillstånd för den som har beviljats internationellt skydd i Sverige kommer fortsättningsvis att följa av skyddsgrundsförordningen. Det gäller även i fall av vidarebosättning som följer av Migrationsverkets instruktion men som inte omfattas av unionsplanen (jfr 3 § 9 förordningen [2019:502] med instruktion för Migrationsverket). Nuvarande regler om uppehållstillstånd för vidarebosatta i 5 kap. 2 § UtlL bör därför upphävas. Det finns därmed inte, som Migrationsverket efterfrågar, något behov av förtydligande av när den paragrafen ska tillämpas. Giltighetstiden för uppehållstillstånd som beviljas för familjemedlemmar Av artiklarna 9.16 och 9.18 i vidarebosättningsförordningen framgår att medlemsstaterna i tillämpliga fall även ska fatta beslut om att utfärda ett uppehållstillstånd för en sådan familjemedlem till en tredjelandsmedborgare eller en statslös person som avses i artikel 5.4, som inte för egen del uppfyller kraven för internationellt skydd. Ett sådant beslut ska ha samma verkan som ett beslut om utfärdande av uppehållstillstånd som avses i artikel 23.1 i skyddsgrundsförordningen (dvs. uppehållstillstånd för familjesammanhållning), när personen i fråga har rest in på en medlemsstats territorium. Av artikel 23.2 i skyddsgrundsförordningen framgår att uppehållstillstånd för familjemedlemmar ska ha samma sista giltighetsdag som det tillstånd som har utfärdats till den person som beviljats internationellt skydd, och att det ska kunna förnyas för lika lång tid. I avsnitt 7.3 bedömer regeringen att bl.a. artikel 23.2 i skyddsgrundsförordningen är direkt tillämplig. Det föreslås vidare att det i utlänningslagen införs en upplysning om att det i skyddsgrundsförordningen finns bestämmelser om utfärdande av uppehållstillstånd för familjesammanhållning. Regeringen bedömer, i likhet med bedömningen i promemorian, att motsvarande giltighetstider för uppehållstillstånd bör gälla för uppehållstillstånd som beviljas för sådana familjemedlemmar som avses i artikel 5.4 i vidarebosättningsförordningen. För att underlätta för tillämparen bör en motsvarande upplysning som den som föreslås i avsnitt 7.3 införas i fråga om familjemedlemmar enligt vidarebosättningsförordningen. Ensamkommande barn Anpassning av svensk rätt till migrations- och asylpaktens bestämmelser om företrädare för ensamkommande barn Regeringens förslag Lagen om god man för ensamkommande barn ska även gälla för en sådan företrädare eller tillfällig företrädare som avses i asylprocedurförordningen, asyl- och migrationshanteringsförordningen, screeningförordningen och Eurodacförordningen. Om en företrädare eller tillfällig företrädare ska utses enligt asylprocedurförordningen eller asyl- och migrationshanteringsförordningen, ska det inte förordnas en god man. Ett offentligt biträde ska inte vara ställföreträdare för ett barn om det för barnet har utsetts en företrädare eller tillfällig företrädare enligt asylprocedurförordningen. Promemorians förslag Förslaget i promemorian stämmer överens med regeringens. Remissinstanserna Polismyndigheten ser positivt på att befintliga system för att utse företrädare för ensamkommande barn används även i de situationer som blir aktuella genom screeningförfarandet vid registrering i Eurodac. Mot bakgrund av de tidsfrister som anges i screeningförordningen och Eurodacförordningen framhåller Polismyndigheten vikten av att företrädare utses skyndsamt. Även Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd ser positivt på förslagen om anpassning av svensk rätt till bestämmelserna om företrädare i de olika rättsakterna. Flera remissinstanser, bl.a. Bodens kommun, Burlövs kommun, Härnösands kommun, Flens kommun, Länsstyrelsen Örebro län, Länsstyrelsen i Stockholms län, Socialstyrelsen, Malmö kommun, Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd, Mölndals kommun, Sigtuna kommun, Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) och Västerås kommun, framhåller att regleringen om företrädare och tillfällig företrädare för barn i asylprocedurförordningen ställer höga krav på juridisk kompentens och utbildning av företrädare och att det nationella systemet med god man inte är anpassat för att utse sådana företrädare. Socialstyrelsen framför vidare att om företrädaren inte har de kvalifikationer, den utbildning och den sakkunskap som krävs för att företräda barnet finns det en risk för att ensamkommande barns rättigheter inte efterlevs fullt ut och noterar att det inte finns någon bestämmelse om rätt till offentligt biträde för ensamkommande barn i asylprocedurförordningen. SKR anser att en mer ändamålsenlig ordning är att Migrationsverket i stället utser ett offentligt biträde med specialistkompetens som tillfällig företrädare för det ensamkommande barnet eller att kommuner anställer professionella företrädare. Ett annat alternativ är enligt SKR att använda offentliga biträden och att ensamkommande barn undantas från förslaget om reducerad tillgång till offentligt biträde (jfr avsnitt 15). Även Länsstyrelsen i Örebro län och Länsstyrelsen i Västernorrlands län framför att förslagen väcker frågor kring genomförandet, bl.a. i relation till nämnda förslag om begränsningen i rätten till offentligt biträde. Institutet för mänskliga rättigheter efterfrågar en grundligare analys av ensamkommande barns tillgång till rättsligt stöd och framför att det saknas en analys kring hur systemet med företrädare ska fungera i praktiken, hur kompetenskraven ska säkerställas och hur systemet ska organiseras för att fungera effektivt och att barnets rättigheter till fullo tillgodotas. Länsstyrelsen i Västra Götalands län och Mölndals kommun framför likande synpunkter. Migrationsverket framför att det bör framgå vilka bestämmelser i lagen (2005:429) om god man för ensamkommande barn som bara gäller för gode män och vilka som även rör företrädare och tillfälliga företrädare. Migrationsverket anser också att det behöver regleras i lag vilken myndighet som är behörig att utse tillfällig företrädare och företrädare. Burlövs kommun, Länsstyrelsen i Skåne län, SKR, Stockholms kommun och Vänersborgs kommun framför liknande synpunkter. Migrationsverket anser vidare att även Polismyndigheten i egenskap av ansvarig screeningmyndighet bör kunna göra en ansökan om god man. Föreningen Sveriges Överförmyndare (FSÖ) framhåller att den kommunala socialjouren, som organisatoriskt ligger helt utanför överförmyndarverksamheten, saknar möjlighet att fatta beslut om förordnande av god man eller företrädare. Eventuell medverkan från socialjouren kan därför enligt FSÖ endast avse initiering av ett ärende. FSÖ framför vidare att det kan finnas skäl att överväga om vissa initiala moment, t.ex. att barn ska åtföljas av en företrädare vid screening, bör ligga på statlig nivå till dess att en kommunal överförmyndare haft faktisk möjlighet att lämplighetspröva och förordna en företrädare. Vidare framför FSÖ att det inte är realistiskt att förutsätta att gode män står i jourberedskap eller kan inställa sig med mycket kort varsel under kvällar, nätter och helger, eftersom uppdraget är av ideell natur. Bodens kommun, Burlövs kommun, Rättviks kommun, Sigtuna kommun och Stockholms kommun framför liknande synpunkter. Länsstyrelsen i Stockholms län saknar ett resonemang om hantering i händelse av att tillfällig företrädare inte kan utses skyndsamt och screening därmed inte genomföras inom lagstadgad tidsperiod. Länsstyrelsen i Skåne län framför att många frågor som rör den praktiska tillämpningen är obesvarade, t.ex. boende under screening och gränsförfarandeprocess samt de utbildningar för företrädare som kommer att krävas. SKR framför att det inte framgår av promemorian om avsikten är att Migrationsverket först ska anvisa det ensamkommande barnet till kommunen där screeningen sker och sedan anvisa barnet vidare till en ny kommun, eller om kommunen där screening genomförs ska räknas som barnets ankomstkommun. Det måste också enligt SKR tydliggöras vilken hantering som gäller i de fall barnet påträffas eller ger sig tillkänna i en kommun som ligger långt ifrån en screeningort. Enligt SKR bör det också tydliggöras hur asylprocedurförordningen förhåller sig till nationell lagstiftning då överförmyndaren och socialnämnden inte är bundna av Migrationsverkets beslut om uppskrivning av ålder, utan måste fatta egna beslut om upphörande av uppdraget. Vidare framför flera remissinstanser, bl.a. Rädda barnen, Länsstyrelsen i Örebro län och SKR, att kommuner inte kan säkerställa att en företrädare utses för fler än 30 barn, vilket utgör gränsen enligt asylprocedurförordningen, och att ett nationellt ställföreträdarregister därför är en förutsättning för att kommunerna ska kunna tillgodose detta krav. Stockholms kommun ifrågasätter om en företrädare som utses enligt asylprocedurförordningen inte alls får förekomma i belastningsregistret och framför att det bör tydliggöras om förordningens krav är högre ställt än vad som gäller för andra ställföreträdare enligt föräldrabalken. Länsstyrelsen i Örebro län framför att det är positivt att barn kan framföra klagomål mot företrädare enligt asylprocedurförordningen, men att det inte är tydligt vilken instans som ska ta emot och hantera klagomål från barnet gentemot företrädaren. Skälen för regeringens förslag Utgångspunkter Som redogörs för närmare i promemorian innehåller flera av förordningarna i migrations- och asylpakten bestämmelser om företrädare för ensamkommande barn. Enligt artikel 23 i asylprocedurförordningen ska, om ansökan om internationellt skydd görs av en person som uppger sig vara underårig, eller för vilken det finns objektiva skäl att anta att han eller hon är underårig, och som är ensamkommande, de behöriga myndigheterna utse en företrädare eller en tillfällig företrädare som har till uppgift att bistå barnet i asylprocessen. I artikel 23.2 i asyl- och migrationshanteringsförordningen finns bestämmelser om företrädare eller tillfällig företrädare för ensamkommande barn som ska bistå barnet i de processer som regleras i den förordningen. Artikeln är i många delar likalydande med motsvarande bestämmelser i artikel 23.2 i asylprocedurförordningen, bl.a. vad gäller förordnande av tillfällig företrädare eller företrädare. Även screeningförordningen innehåller bestämmelser om företrädare för ensamkommande barn. Ett ensamkommande barn ska åtföljas och bistås under screeningen på ett barnvänligt och åldersanpassat sätt och på ett språk som barnet förstår, av en företrädare eller, om någon sådan inte har utsetts, av en person som är utbildad för att värna om barnets bästa och allmänna välbefinnande (artikel 13.3 i screeningförordningen). En person med sådan utbildning ska vara den person som har utsetts att tillfälligt agera som företrädare enligt det nya omarbetade mottagandedirektivet, om en sådan person har utsetts. Den person som ansvarar för att åtfölja och bistå ett ensamkommande barn får inte ansvara för någon del av screeningen, ska agera oberoende och får inte ta emot order från vare sig personer som ansvarar för screeningen eller från screeningmyndigheterna (artikel 13.4). Enligt artikel 8.3 i screeningförordningen ska screening som huvudregel avslutas inom sju dagar om personen omhändertas efter otillåten passage av yttre gräns. För personer inom denna kategori för vilka artiklarna 22.1 och 22.4 i Eurodacförordningen är tillämpliga gäller att om dessa personer fysiskt uppehåller sig vid den yttre gränsen i mer än 72 timmar, ska screeningen av dem genomföras därefter och screeningperioden förkortas till fyra dagar. Om personen i stället påträffas inom riket efter att utan tillstånd ha passerat yttre gräns ska screeningen slutföras inom tre dagar (artikel 8.4 i samma förordning). Artikel 14 i Eurodacförordningen innehåller bestämmelser om upptagande av biometriska uppgifter från underåriga. Av tredje stycket i artikel 14.1 framgår att en underårig utan medföljande vuxen ska åtföljas av en företrädare eller, om ingen företrädare har utsetts, en person som är utbildad att värna om barnets bästa och allmänna välbefinnande under hela den tid då hans eller hennes biometriska uppgifter tas. En person med sådan utbildning ska vara den person som har utsetts att tillfälligt agera som företrädare enligt det nya omarbetade mottagandedirektivet, om en sådan person har utsetts. En person med sådan utbildning ska inte vara den tjänsteman som ansvarar för att ta de biometriska uppgifterna, ska agera oberoende och får inte ta order från den tjänsteman eller den avdelning som ansvarar för att ta de biometriska uppgifterna. Registrering av biometri ingår som ett moment i screeningprocessen (artikel 8.5 d i screeningförordningen), om inte sådan registrering redan har skett. Antalet asylsökande har minskat varje år de senaste åren. Det har redan genomförts flera åtstramningar i migrationslagstiftningen som har bidragit till denna minskning. Ytterligare åtstramningar kommer att genomföras, vilket med all sannolikhet kommer att medföra att än färre personer kommer att ansöka om internationellt skydd de kommande åren. Ensamkommande barn som påträffas vid yttre gräns eller inom territoriet ska från och med den 12 juni 2026 genomgå screeningprocessen, oavsett om barnet ansöker om internationellt skydd eller inte. Antalet barn som ska genomgå screening får därför antas vara något högre än antalet barn som ansöker om internationellt skydd, men det rör sig fortfarande om ett förhållandevis litet antal ensamkommande barn som kommer att genomgå screening varje år. Antalet kommer sannolikt att minska som en konsekvens av att antalet personer som ansöker om internationellt skydd minskar. Därutöver kommer platser för screening att förläggas till ett fåtal kommuner (se avsnitt 8.4 om platser för screening). För ensamkommande barn som ska genomgå screening ska en företrädare följa barnet under processen. Eftersom barnet ska slutföra screening inom sju eller tre dagar, beroende på om barnet påträffats vid yttre gräns eller inom territoriet, ska en företrädare förordnas inom denna tid för att screeningen ska kunna slutföras inom föreskriven tid. Endast i ett fåtal fall bör det vara fråga om barn som påträffas inom territoriet utan att ha givit sig till känna eller upptäckts vid yttre gräns. Behovet av att utse en företrädare utom kontorstid, dvs. på kvällar och helger, bör därmed vara ytterst begränsat. Screeningförordningen öppnar dessutom upp för att en tillfällig företrädare kan bistå barnet under screeningen, då det av artikel 13.3 framgår att en sådan kan bistå barnet om en företrädare inte hunnit utses. Detsamma gäller vid upptagande av biometri enligt artikel 14 i Eurodacförordningen. Sedan barnet har genomgått screening kommer barnet sannolikt att hänvisas av Migrationsverket till en annan kommun för mottagande om barnet har ansökt om internationellt skydd. När asylprocedurförordningen och övriga rättsakter i migrations- och asylpakten träder i kraft den 12 juni 2026 ska det förordnas en företrädare för dessa barn. En sådan företrädare bör ersätta en god man enligt lagen om god man för ensamkommande barn, vilket regeringen återkommer till nedan. En god man bör alltså inte utses samtidigt som en företrädare enligt asylprocedurförordningen förordnas. Som konstateras i promemorian gjordes vid genomförandet av asylprocedurdirektivet och senare det omarbetade asylprocedurdirektivet bedömningen att det svenska systemet med förordnande om god man för ensamkommande barn skulle utgöra utgångspunkten för genomförandet av direktivens bestämmelser om företrädare för dessa barn (prop. 2009/10:31 s. 196–200 och prop. 2016/17:17 s. 59–67). Ett stort antal remissinstanser anser att det finns flera svårigheter att tillämpa dagens regelverk om god man för ensamkommande barn i fråga om sådana företrädare som omfattas av migrations- och asylpaktens regler. Flera remissinstanser framhåller bl.a. att de krav som i förordningarna ställs på företrädarens kompentens och de uppgifter som denne ska utföra kan medföra att det blir svårare att rekrytera personer till uppdrag som företrädare. En ytterligare synpunkt som framförs av flera remissinstanser är att det inte är möjligt för kommunerna att förordna företrädare med kort varsel och på kvällar och helger utanför kontorstid. Regeringen har förståelse för de svårigheter som lyfts fram av remissinstanserna. Att låta systemet med god man utgöra utgångspunkten för anpassning av svensk rätt till migrations- och asylpaktens bestämmelser framstår under omständigheterna likväl som det bästa möjliga alternativet. Dagens system med god man för ensamkommande barn bör därför även i fortsättningen vara utgångspunkten vid förordnande av företrädare för barn enligt EU-regelverket på området. Eftersom en företrädare för de barn som ansöker om internationellt skydd ska ersätta en god man enligt lagen om god man för ensamkommande barn finns det starka skäl som talar för att kommunernas överförmyndare bör ha ansvaret att förordna sådana företrädare. Som anges ovan är det också endast i undantagsfall som det kommer vara fråga om att förordna en företrädare under kvällar och helger, och det kommer endast att gälla i det fåtal kommuner dit screeningplatser förläggs. Det bör därför inte, som flera remissinstanser befarar, krävas någon omfattande jourverksamhet för att hantera förordnande av företrädare. Regeringen avser dock att följa frågan. Vad gäller frågan om skyndsamhetskravet, se nedan. Asylprocedurförordningens bestämmelser i förhållande till lagen om god man för ensamkommande barn och barnkonventionen I lagen om god man för ensamkommande barn finns det bestämmelser som i viss mån kan anses överlappa asylprocedurförordningen. Asylprocedurförordningens bestämmelser om företrädare gäller endast om barnet ansöker om internationellt skydd. Med hänsyn till att lagen om god man för ensamkommande barn omfattar en vidare krets av barn än asylprocedurförordningen, delar regeringen promemorians bedömning om att bestämmelser där det kan vara fråga om dubbelreglering inte bör utmönstras ur lagen. I stället bör det i lagen införas upplysningsbestämmelser som hänvisar till förordningen. För att anpassa att de nationella reglerna om god man för ensamkommande barn till asylprocedurförordningens regler om företrädare och tillfällig företrädare för barn bör de nationella reglerna om god man för ensamkommande barn gälla även för företrädare eller tillfällig företrädare som utses enligt artikel 23.2 i asylprocedurförordningen. Detta bör regleras i lagen om god man för ensamkommande barn. Om en företrädare eller tillfällig företrädare ska utses enligt förordningen bör inte en god man förordnas. Därigenom undviks en situation där både en god man och en företrädare förordnas för barnet. Vidare undviks att en god man utses i stället för en företrädare eller tillfällig företrädare. Även om en företrädare – och inte en god man – förordnas bör bestämmelserna i lagen gälla för företrädaren, t.ex. i fråga om vem som kan ansöka om en företrädare (3 §), när förordandet ska upphöra (5 §) och tillsyn (12 §). Av 18 kap. 3 § UtlL framgår att den som är förordnad som offentligt biträde för ett barn som saknar vårdnadshavare här i landet också är barnets ställföreträdare i det mål eller ärende som förordnandet avser, utan att något särskilt förordnande om det behövs. Bestämmelsen avser inte – till skillnad från artikel 23.2 i asylprocedurförordningen – endast barn som ansöker om internationellt skydd utan omfattar en vidare krets av barn än nämnda artikel. Om en företrädare eller tillfällig företrädare har utsetts enligt artikel 23.2 i asylprocedurförordningen bör i stället förordningens direkt tillämpliga bestämmelser om företrädaren eller den tillfälliga företrädaren och deras respektive uppgifter gälla. En bedömning av barnets bästa ska i första hand beaktas vid tillämpningen av asylprocedurförordningen, i enlighet med artikel 24 i EU:s rättighetsstadga och barnkonventionen (artikel 22 och skäl 23 i förordningen). Barnkonventionen gäller som svensk lag genom lagen (2018:1197) om Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter. Vid inkorporeringen gjordes bedömningen att bl.a. lagen om god man för ensamkommande barn överensstämde med innebörden av artikel 22 i barnkonventionen, vilken fastslår att barn på flykt har rätt till särskilt skydd, hjälp och stöd (SOU 2020:63 s. 916–918). Ovan görs bedömningen att lagen om god man för ensamkommande barn ska gälla även för en företrädare som utses enligt asylprocedurförordningen. Den föreslagna regleringen bedöms därför inte stå i strid med barnkonventionens regelverk. I sammanhanget kan noteras att barn ska informeras och höras innan företrädare utses, se vidare nedan. Ansökan om företrädare enligt asylprocedurförordningen I 2 § lagen om god man för ensamkommande barn anges under vilka omständigheter som en god man ska förordnas. Överförmyndaren ska bl.a. förordna en god man om barnet vid ankomsten till Sverige är skilt från båda sina föräldrar eller från någon annan vuxen person som får anses ha trätt i föräldrarnas ställe. Enligt förarbetena till lagen om god man för ensamkommande barn ska inte en god man utses om barnet anländer till Sverige i sällskap av en förälder som inte är vårdnadshavare, även om denne inte har formell rätt att företräda barnet (prop. 2004/05:136 s. 26). I asylprocedurförordningen definieras ett ensamkommande barn som en underårig som anländer till medlemsstaternas territorium utan en medföljande vuxen som enligt lag eller praxis i den berörda medlemsstaten ansvarar för honom eller henne, så länge den underåriga inte faktiskt tas om hand av en sådan vuxen, inbegripet en underårig som lämnas ensam utan medföljande vuxen efter det att han eller hon rest in på medlemsstaternas territorium. Förordningen är direkt tillämplig och någon ytterligare reglering är inte nödvändig. Hur förordningens bestämmelser ska tillämpas i ett enskilt fall får avgöras i praxis. Migrationsverket framför att det uttryckligen bör framgå av lagen om god man för ensamkommande barn vilka som är behöriga att ansöka om en företrädare eller tillfällig företrädare samt att även Polismyndigheten bör vara behörig att göra en sådan ansökan. En ansökan om god man kan enligt 3 § första stycket lagen om god man för ensamkommande barn göras av Migrationsverket och socialnämnden i den kommun där barnet vistas. Överförmyndaren får också själv ta upp frågan. I och med att lagen om god man för ensamkommande barn föreslås gälla även för en företrädare eller tillfällig företrädare kommer alltså en ansökan om förordnande av en sådan företrädare att kunna göras av Migrationsverket eller socialnämnden i aktuell kommun. Det saknas behov av ett förtydligande i detta avseende eller någon ytterligare reglering. Regeringen ser inte heller ett behov av att låta Polismyndigheten kunna ansöka om företrädare eller tillfällig företrädare, oaktat att myndigheten föreslås vara huvudansvarig för screeningprocessen. Asylprocedurförordningens bestämmelser om tidsfrister avseende förordnande av företrädare i artikel 23.2 Enligt artikel 23.2 i asylprocedurförordningen ska den behöriga myndigheten så snart som möjligt och i alla händelser i god tid för de ändamål som avses i artikel 23.6 och, i tillämpliga fall, i artikel 23.7 utse en person med den kompetens och sakkunskap som krävs för att tillfälligt bistå den underåriga i syfte att skydda hans eller hennes bästa och allmänna välfärd, vilket gör det möjligt för den underåriga att utnyttja sina rättigheter enligt förordningen och, i tillämpliga fall, verka som företrädare till dess att en företrädare har utsetts, så snart som möjligt och senast 15 arbetsdagar från den dag då ansökan görs, utse en företrädare. Denna artikel är direkt tillämplig och kräver därmed inte några författningsändringar. Det bör dock införas en upplysningsbestämmelse i lagen om god man för ensamkommande barn som anger att förordningen innehåller regler om tidsfrister för ett förordnande av företrädare. Det följer också direkt av förordningen att den tillfälliga företrädarens uppdrag är avslutat när en ordinarie företrädare är utsedd enligt artikel 23.2 b. Det krävs alltså inte någon nationell bestämmelse om entledigande av den tillfälliga företrädaren. Utöver de ovan behandlade tidsfristerna enligt vilka företrädare ska utses gäller enligt artikel 14 i Eurodacförordningen och artikel 13 i screeningförordningen att ett ensamkommande barn ska åtföljas av en företrädare eller, om ingen företrädare har utsetts, en person som är utbildad att värna om barnets bästa och allmänna välbefinnande under hela den tid då barnets biometriska uppgifter tas respektive under screeningprocessen. Upptagande och registrering av biometri görs under screeningprocessen, om inte sådan registrering redan har skett. Screeningprocessen får enligt screeningförordningen uppgå till tre eller sju dagar beroende på om utlänningen har upptäckts inom riket eller vid yttre gräns (om Eurodacförordningens och screeningförordningens bestämmelser om företrädare för ensamkommande barn, se vidare nedan). De allra flesta barn påträffas vid yttre gräns och tidsgränsen om sju dagar gäller därför i normalfallet. Av artikel 23.6 och 23.7 i asylprocedurförordningen framgår att den tillfälliga företrädaren eller företrädaren ska bistå vid förfaranden enligt bl.a. Eurodac. Mot bakgrund av nämnda regler i screeningförordningen och Eurodacförordningen har regeringen förståelse för Polismyndighetens synpunkt att det kan övervägas om det i lagen om god man för ensamkommande barn ska införas ett särskilt skyndsamhetskrav för dessa ärenden. Redan i dag finns det dock ett krav på att ett förordnande av god man sker skyndsamt (3 § andra stycket). Det förhållande att en företrädare ska bistå redan vid upptagning av biometriska uppgifter och under screeningen ställer ytterligare krav på skyndsamhet. Ett sådant skyndsamhetskrav framgår direkt av förordningarna. Bestämmelserna i artikel 23.3 och 23.4 om förlängd tidsfrist respektive att en fysisk person ska förordnas som företrädare är direkt tillämpliga och kräver inte några författningsåtgärder. Det praktiska tillvägagångssättet när det gäller förordnandet av en företrädare vid screening berör endast det fåtal kommuner där screeningplatser kommer att förläggas. Det utländska barn som är i fråga har enligt artikel 6 i screeningförordningen inte tillstånd att resa in i landet. Detsamma gäller i ett gränsförfarande enligt artikel 54.4 i asylprocedurförordningen. Barnet vistas dock fysiskt inom territoriet, även om det enligt nämnda bestämmelser saknar legal rätt att resa in i landet. Det är därför överförmyndaren i den kommun där barnet fysiskt vistas som är skyldig att förordna en företrädare eller tillfällig företrädare (11 kap. 25 § andra stycket föräldrabalken). Eftersom endast ett fåtal kommuner kommer att beröras av screeningförordningens bestämmelser om sådant skyndsamt tillsättande av företrädare som krävs, bör frågan kunna lösas praktiskt av de enskilda kommunerna, t.ex. genom inrättande av en jourverksamhet. När barnet har genomgått screening kan Migrationsverket anvisa en annan kommun för mottagande. Den kommunen tar då över ansvaret för att tillsätta en ordinarie företrädare om en tillfällig företrädare eller annan person har företrätt barnet under screeningen. Om kommunen där barnet har genomgått screening har tillsatt en företrädare enligt asylprocedurförordningen för ändamålet och barnet därefter byter vistelsekommun, kommer tillsynen över företrädaren att utövas av överförmyndaren för den nya vistelsekommunen. Ett byte av vistelsekommun kan också medföra att en ny företrädare behöver utses (se prop. 1996/97:113 s. 22). Lagstiftningen hindrar därmed inte att den behöriga överförmyndaren fattar ett beslut om företrädare och att den andra överförmyndaren sedan tar över tillsynen när barnet flyttar dit. För att detta ska fungera väl krävs en god samverkan mellan kommunerna. Den praktiska hanteringen bör även underlättas av att det så tidigt som möjligt kan klargöras vilken kommun som ska få mottagandeansvaret för barnet och om mottagandekommunen kan lämna förslag på en företrädare till vistelsekommunen, som sedan beslutar. Asylprocedurförordningens bestämmelser om information till barnet I artikel 23.5 i asylprocedurförordningen regleras vilken information som behörig myndighet ska lämna till det ensamkommande barnet. Artikeln är direkt tillämplig och kräver därmed inte lagstiftning. Det bör däremot i lagen om ensamkommande barn regleras att det är Migrationsverket som ska lämna informationen. Den information som ska lämnas till barnet enligt asylprocedurförordningen inkluderar under vilka former klagomål på företrädaren eller den tillfälliga företrädaren kan lämnas. Regeringen återkommer nedan till att hanteringen av sådana klagomål bör hanteras av överförmyndaren inom ramen för den tillsyn som bedrivs enligt lagen om god man för ensankommande barn. Informationen bör alltså inkludera en uppgift om det förfarandet, vilket inte föranleder några kompletterande nationella bestämmelser. I sammanhanget bör det noteras att 3 § lagen om god man för ensamkommande barn kommer att vara tillämplig även vid förordnande av en företrädare. Det innebär bl.a. att barnet ska få tillfälle att yttra sig innan förordnandet kan ske, vilket inte står i strid med asylprocedurförordningen. Den information som ska lämnas enligt 3 § i nämnda lag är i allt väsentligt densamma som ska lämnas enligt artikel 23.5 i asylprocedurförordningen. Som anges ovan finns det dock inte skäl att utmönstra bestämmelser ur lagen om god man för ensamkommande barn, med hänsyn till att lagen omfattar en vidare krets av barn än de som omfattas av asylprocedurförordningen. Företrädarens uppgifter I artikel 23.6 i asylprocedurförordningen regleras de uppgifter som en tillfällig företrädare har. Den tillfälliga företrädaren ska träffa barnet och bl.a. förse det med relevant information om de förfaranden som föreskrivs i asylprocedurförordningen, bistå i samband med förfarande för åldersbedömning och förse barnet med relevant information samt bistå honom eller henne i samband med de förfaranden som föreskrivs i asyl- och migrationshanteringsförordningen respektive Eurodacförordningen. När så är lämpligt ska uppgifterna utföras tillsammans med den rättsliga rådgivaren. Enligt artikel 23.7 i asylprocedurförordningen får den tillfälliga företrädaren vidare bemyndigas att bistå den underåriga med registreringen och inlämnandet av ansökan om internationellt skydd eller att lämna in ansökan på den underårigas vägnar i enlighet med artikel 33 i samma förordning. Artikel 23.6 och 23.7 är direkt tillämpliga och kräver inte några författningsändringar, men de föranleder upplysningsbestämmelser i lagen om god man för ensamkommande barn. I första stycket i artikel 23.8 i asylprocedurförordningen anges de uppgifter som en företrädare som utses enligt förordningen har. Företrädaren ska träffa barnet och bl.a. – utöver de uppgifter som den tillfälliga företrädaren har enligt artikel 23.6 – bistå vid registreringen av ansökan och vid inlämnandet av ansökan eller lämna in ansökan på det ensamkommande barnets vägnar i enlighet med artikel 33 samt i tillämpliga fall bistå vid förberedelserna inför och närvara vid den personliga intervjun och informera det ensamkommande barnet om syftet med och möjliga konsekvenser av den personliga intervjun och om hur man förbereder sig för intervjun. Enligt andra stycket i artikel 23.8 i asylprocedurförordningen ska företrädaren och den rättsliga rådgivaren vid den personliga intervjun ha möjlighet att ställa frågor eller yttra sig inom den ram som fastställs av den person som genomför intervjun. Den beslutande myndigheten får enligt tredje stycket kräva att det ensamkommande barnet närvarar vid den personliga intervjun, även om företrädaren eller den rättsliga rådgivaren är närvarande. Samtliga bestämmelser i artikel 23.8 är direkt tillämpliga och kräver inte några författningsåtgärder i nationell rätt. En bestämmelse som upplyser om företrädarens uppgifter enligt artikel 23.8 i asylprocedurförordningen bör däremot införas i lagen om god man för ensamkommande barn. I 18 kap. 4 § UtlL anges att den som är förordnad som god man för ett barn enligt lagen om god man för ensamkommande barn ska ansöka om uppehållstillstånd för barnet, om detta inte är uppenbart obehövligt. Om en sådan god man inte är förordnad, ska i stället den som är förordnad som offentligt biträde för barnet utföra denna uppgift. Paragrafen omfattar en vidare krets av ensamkommande barn än artikel 23 i asylprocedurförordningen, som avser barn som ansöker om internationellt skydd. Utlänningslagen bör därmed kompletteras med en upplysning om att det i artikel 23.6–23.8 i asylprocedurförordningen anges vilka uppgifter en företrädare eller en tillfällig företrädare ska utföra, om en sådan har utsetts enligt den förordningen. Asylprocedurförordningens bestämmelser om företrädarens kompetens och om kriminalregister I artikel 23.9 i asylprocedurförordningen anges att företrädaren ska utföra sina uppgifter i enlighet med principen om barnets bästa och ha de kvalifikationer, den utbildning och den sakkunskap som krävs. Företrädare ska enligt bestämmelsen få regelbunden utbildning för att utföra sina uppgifter. Även dessa bestämmelser är direkt tillämpliga och kräver alltså inte några författningsåtgärder, men de föranleder en upplysningsbestämmelse om artikelns innehåll. Ansvaret för att ordna utbildning för företrädaren faller på den som utser företrädaren, dvs. överförmyndaren, vilket är förenat med vissa kostnader för kommunerna. Regeringen återkommer till denna fråga i konsekvensanalysen (se avsnitt 17). Enligt artikel 20 i asylprocedurförordningen ska de behöriga myndigheterna göra en individuell bedömning av om sökanden är i behov av särskilda förfarandegarantier på grund av t.ex. funktionsnedsättning (se även skäl 17 i den nämnda förordningen och avsnitt 6.15). Om sökanden konstaterats vara i behov av särskilda förfarandegarantier ska de enligt artikel 21 få det stöd som behövs för att de ska kunna utnyttja de rättigheter och fullgöra de skyldigheter som följer av förordningen. Detta gäller alltså även vid förordnande av en företrädare för ett ensamkommande barn. Enligt artikel 23.9 i asylprocedurförordningen får företrädaren inte förekomma i ett kriminalregister, särskilt inte vad gäller brott eller förseelser mot barn. Enligt artikel 23.10 ska ansvariga myndigheter granska kriminalregistret med jämna mellanrum. Artiklarna är direkt tillämpliga. Enligt 4 § lagen om god man för ensamkommande barn ska en lämplighetsprövning göras innan en person utses till god man. Detta kommer, enligt vad regeringen föreslår ovan, att vara tillämpligt även för en företrädare eller tillfällig företrädare som utses enligt asylprocedurförordningen. En överförmyndare har rätt att hämta in vissa uppgifter ur belastningsregistret i ärenden där en lämplighetsprövning ska göras bl.a. i fråga om den person som överförmyndaren avser att utse till god man, se 11 § första stycket 14 förordningen (1999:1134) om belastningsregister. Regeringen får i arbetet med förordningsändringar återkomma till behovet av eventuella ändringar i detta avseende. Som redogörs för i promemorian motsvaras i svensk rätt ett kriminalregister av det nationella belastningsregistret. En sådan kontroll mot belastningsregistret som avses i artikel 23.9 och 23.10 ryms därmed inom den lämplighetsprövning som enligt nationell rätt ska göras av en person innan denne förordnas som god man. Bestämmelserna om kriminalregister i asylprocedurförordningen kräver därmed inte några lagstiftningsåtgärder. Stockholms kommun framför att gode män som förekommer i belastningsregistret eller har skulder ändå kan bedömas som lämpliga och önskar ett förtydligande av om kraven i detta avseende är högre ställda vad gäller företrädare som utses enligt asylprocedurförordningen. Regeringen konstaterar i detta sammanhang att tolkningen av EU-förordningen är förbehållen de myndigheter och domstolar som tillämpar förordningen i medlemsstaterna. I sista hand är det EU-domstolen som genom sin praxisbildning uttolkar innebörden av en EU-förordning. Artikel 23.10 om begränsningen i antalet barn som en företrädare kan bli förordnad för är direkt tillämplig och kräver inte heller några författningsåtgärder. När en överförmyndare i dag inom ramen för lämplighetsprövningen kontrollerar hur många uppdrag som en god man har, krävs det att överförmyndaren tar kontakt med andra överförmyndare för att undersöka detta. Regeringen har förståelse för de synpunkter som förs fram av flera remissinstanser om att låta företrädare omfattas av det i prop. 2025/26:92 föreslagna nationella registret över ställföreträdare. Detta är emellertid inte möjligt att åstadkomma inom ramen för det här lagstiftningsprojektet, då beredningsunderlag för ett sådant förslag saknas. Upphörande av förordnandet som företrädare enligt asylprocedurförordningen Enligt fjärde stycket i artikel 23.2 i asylprocedurförordningen ska de uppgifter som företrädaren eller den tillfälliga företrädaren har upphöra att gälla om de behöriga myndigheterna, efter den åldersbedömning som avses i artikel 25.1, inte utgår från att sökanden är underårig eller anser att sökanden inte är underårig eller om sökanden inte längre är ett ensamkommande barn. I övrigt innehåller inte förordningen några bestämmelser om när förordnandet som företrädare ska upphöra eller om det krävs ett särskilt beslut för att förordnandet ska upphöra. I 5 § lagen om god man för ensamkommande barn anges i vilka situationer ett godmanskap ska upphöra. Det gäller bl.a. om någon av barnets föräldrar eller någon annan vuxen person som får anses ha trätt i föräldrarnas ställe anländer till Sverige och är i stånd att utöva förmynderskapet och vårdnaden eller om en särskilt förordnad vårdnadshavare utses för barnet. Enligt tredje stycket i paragrafen upphör godmanskapet automatiskt när barnet fyller 18 år. Bestämmelserna om upphörande av förordnandet som företrädare eller tillfällig företrädare i fjärde stycket i artikel 23.2 är direkt tillämpliga. De överensstämmer i stort med motsvarande nationella bestämmelser om när ett godmanskap ska upphöra att gälla. Som följer av artikel 33 i skyddsgrundsförordningen kan det finnas behov av att förordnandet kvarstår en tid efter det att barnets ansökan om internationellt skydd har beviljats (se nedan). Skulle barnets ansökan i stället avslås hindrar inte asylprocedurförordningen att förordnandet kvarstår till dess att barnet lämnat Sverige. I övrigt anser regeringen att de nationella reglerna om upphörande av godmanskap bör gälla även för den som utsetts som företrädare eller tillfällig företrädare, t.ex. i det fall barnet varaktigt lämnar Sverige. De nationella reglerna om upphörande av godmanskapet bör därför, som anges i promemorian, inte ändras. Överförmyndaren beslutar enligt 5 § andra stycket lagen om god man för ensamkommande barn om upphörande av godmanskapet. Som anges ovan upphör dock godmanskapet automatiskt när barnet fyller 18 år. Migrationsverket anser i detta sammanhang att det bör införas en hänvisning i 5 § lagen om god man för ensamkommande barn till fjärde stycket i artikel 23.2 i asylprocedurförordningen. Myndigheten anser att det enligt asylprocedurförordningen är fråga om ett automatiskt upphörande av förordnandet som inte kräver ett beslut av överförmyndaren. Regeringen konstaterar att det av artikeln följer att uppgifterna som företrädare eller tillfällig företrädare ska upphöra att gälla när de situationer som anges i artikeln är för handen. Att det enligt nationell rätt i en av dessa situationer, dvs. när barnet inte längre är ensamkommande, krävs ett beslut av överförmyndaren anser regeringen inte står i strid med förordningens bestämmelser. Det framstår vidare som ändamålsenligt att prövningen av om ett barn inte längre är att se som ensamkommande görs av överförmyndaren. I 6 och 7 §§ lagen om god man för ensamkommande barn finns bestämmelser om entledigande av god man, både avseende entledigande på egen begäran och om personen visats sig olämplig för uppdraget, och om vem som kan ansöka om entledigande. Asylprocedurförordningen innehåller inte några motsvarande regler. Det ligger dock i sakens natur att det bör finnas en möjlighet att kunna entlediga en företrädare, om personen t.ex. är förhindrad att utföra sitt uppdrag eller om barnet flyttas till en annan kommun än den som utsett företrädaren. I konsekvens med vad som föreslås ovan kommer dessa bestämmelser att gälla även i fråga om en företrädare eller en tillfällig företrädare. Möjligheten att entlediga en företrädare som har visat sig olämplig för uppdraget behandlas vidare nedan. Tillsyn av företrädare eller tillfälliga företrädare som utsetts enligt asylprocedurförordningen Medlemsstaterna ska enligt artikel 23.10 i asylprocedurförordningen säkerställa att det finns administrativa eller rättsliga myndigheter eller andra enheter med ansvar för att regelbundet övervaka företrädare eller tillfälliga företrädare och hur de utför sina uppgifter samt hantera de klagomål som ensamkommande barn lämnat in mot utsedda företrädare eller tillfälliga företrädare. Enligt 12 § lagen om god man för ensamkommande barn och 16 kap. föräldrabalken står en god man under tillsyn av överförmyndaren. En god man kan vidare enligt 6 § andra stycket lagen om god man för ensamkommande barn entledigas om personen har visat sig olämplig för uppdraget. I konsekvens med vad som föreslagits ovan bör dessa bestämmelser gälla även i fråga om en företrädare eller tillfälliga företrädare. Den nationella tillsynen över institutet med gode män får anses tillräckligt för att tillgodose kravet i artikel 23.10 om rättsliga myndigheters övervakning. Inom ramen för den tillsyn som i dag bedrivs av överförmyndaren får anses rymmas att hantera klagomål som framställs från ett ensamkommande barn gentemot dess utsedda företrädare eller tillfälliga företrädare. I sammanhanget kan också noteras att överförmyndaren i sin tur står under tillsyn av länsstyrelsen. Det krävs alltså inte några ytterligare åtgärder för att säkerställa övervakningen av den som utses som företrädare enligt asylprocedurförordningen. Det nya omarbetade mottagandedirektivets bestämmelser om företrädare Som redogörs för närmare i promemorian är det nya omarbetade mottagandedirektivets bestämmelser om företrädare för ensamkommande barn i artikel 27.1 i flera delar likalydande med motsvarande bestämmelserna i artikel 23.2 i asylprocedurförordningen, bl.a. i fråga om förordnande av företrädare eller tillfällig företrädare och inom vilka tidsfrister ett sådant förordnande ska ske. Som framgår av artikel 27.4 i det nya omarbetade mottagandedirektivet kan en företrädare enligt direktivet vara densamma som har förordnats enligt artikel 23.2 i asylprocedurförordningen. Eftersom en företrädare enligt asylprocedurförordningen och en företrädare enligt nämnda direktiv har uppgifter som i stort motsvarar varandra finns det starka skäl som talar för att det bör vara samma person som utses som företrädare enligt direktivet och enligt förordningen. Det krävs därmed inte ytterligare lagstiftningsåtgärder för att det omarbetade mottagandedirektivets bestämmelser om företrädare för ensamkommande barn ska anses genomförda i svensk rätt. Företrädare för ensamkommande barn enligt asyl- och migrationshanteringsförordningen I likhet med asylprocedurförordningen omfattas endast barn som ansöker om internationellt skydd av bestämmelserna i artikel 23 i asyl- och migrationshanteringsförordningen om företrädare eller tillfällig företrädare. Samtliga bestämmelser i artikel 23.2 i asyl- och migrationshanteringsförordningen är direkt tillämpliga och kräver därmed inte några författningsåtgärder (gällande förordnande av företrädare och inom vilka tidsfrister detta ska ske, se ovan om asylprocedurförordningen). En upplysningsbestämmelse bör dock föras in i lagen om god man för ensamkommande barn med motsvarande innehåll som föreslås beträffande asylprocedurförordningen, dvs. att reglerna i lagen om god man för ensamkommande barn även ska gälla en sådan tillfällig företrädare eller företrädare som anges i artikel 23.2 i asyl- och migrationshanteringsförordningen. I likhet med motsvarande förslag i fråga om asylprocedurförordningen bör det följa av lagen om god man för ensamkommande barn att om företrädare eller tillfällig företrädare ska utses enligt förordningen, ska det inte förordnas en god man för barnet. Vidare bör det – i likhet med vad som föreslås beträffande asylprocedurförordningens motsvarande bestämmelser – införas upplysningsbestämmelser som hänvisar till asyl- och migrationshanteringsförordningens bestämmelser om tidsfrister för förordnande av företrädare respektive tillfällig företrädare ska ske samt om vilka krav som ställs på en företrädare enligt första stycket i artikel 23.2 i förordningen. I sista stycket i artikel 23.2 anges att en företrädare enligt asyl- och migrationshanteringsförordningen får vara densamma som företrädaren enligt asylprocedurförordningen. Det framstår som lämpligt att samma person kan utses som företrädare enligt de båda förordningarna. Att två olika personer ska företräda ett och samma barn kan inte anses vara ändamålsenligt. Detta är dock en tillämpningsfråga som inte bör regleras i författning. Företrädaren ska enligt artikel 23.3 bistå det ensamkommande barnet med att tillhandahålla information som är relevant för bedömningen av barnets bästa i enlighet med artikel 23.4, inbegripet utövandet av rätten att bli hörd, och ska stödja barnets kontakter med andra aktörer, såsom organisationer som arbetar med att spåra familjer, om behov finns i detta avseende. Artikel 23.3 om företrädarens uppgifter är också direkt tillämplig. En upplysningsbestämmelse om att företrädarens uppgifter är reglerade i artikeln bör föras in i lagen om god man för ensamkommande barn. Företrädare enligt screeningförordningen Ensamkommande barn ska enligt artikel 13.3 i screeningförordningen åtföljas av en företrädare vid screeningen. Artikeln omfattar både barn som ansökt om internationellt skydd och barn som inte gjort en sådan ansökan. En företrädare eller tillfällig företrädare som har utsetts enligt asylprocedurförordningen kan alltså bistå barnet vid screeningen enligt artikel 13.3. Detta gäller dock under premissen att barnet har ansökt om internationellt skydd, vilket är en förutsättning för att en företrädare eller tillfällig företrädare ska förordnas enligt asylprocedurförordningen (och även enligt det nya omarbetade mottagandedirektivet). Det bör därmed föras in en upplysningsbestämmelse i lagen om god man för ensamkommande barn att reglerna i lagen även gäller en sådan företrädare som anges i artikel 13.3 i screeningförordningen. I fråga om barn som inte ansöker om internationellt skydd bör en god man enligt lagen om ensamkommande barn utses att företräda barnet. I och med att en god man som förordnas enligt lagen om god man för ensamkommande barn ska kunna utföra uppgifterna som företrädare enligt förordningen, bör det – till skillnad från vad som föreslås ovan beträffande företrädare enligt asylprocedurförordningen respektive asyl- och migrationshanteringsförordningen – inte framgå av lagen att om en företrädare har utsetts enligt screeningförordningen ska det inte förordnas en god man enligt lagen. Antingen är det ju en företrädare eller tillfällig företrädare enligt asylprocedurförordningen eller en god man som ska utföra uppgiften som företrädare i screeningprocessen. Artikel 13.4 om företrädarens oberoende och kompetens är direkt tillämplig. En upplysningsbestämmelse om dess innehåll bör föras in i lagen om god man för ensamkommande barn. Även artikel 13.5 om en begränsning av antalet barn som en företrädare kan ansvara för är direkt tillämplig, i likhet med motsvarande bestämmelse i asylprocedurförordningen, och kräver inte några författningsändringar. Vad som anges ovan beträffande det föreslagna nationella ställföreträdarregistret gör sig gällande även i detta sammanhang. Enligt artikel 13.6 får det faktum att en företrädare eller en person som tjänstgör tillfälligt som företrädare enligt det nya omarbetade mottagandedirektivet inte har utsetts inte hindra ett ensamkommande barn från att utöva rätten att ansöka om internationellt skydd. Artikeln är direkt tillämplig och kräver inte heller den några lagstiftningsåtgärder. Screeningförordningen innehåller inte några särskilda bestämmelser om när förordnandet som företrädare ska upphöra. Har en företrädare utsetts enligt asylprocedurförordningen fortsätter företrädarens uppdrag i enlighet med den förordningens bestämmelser. Har en företrädare utsetts enbart för att bistå under screeningprocessen bör uppdraget upphöra när denna process är slutförd. Av 5 § första stycket 4 lagen om god man för ensamkommande barn framgår att uppdraget som god man ska upphöra att gälla när det är uppenbart att en god man av någon anledning inte längre behövs. Lagens bestämmelser gäller enligt vad som sagts ovan även en företrädare enligt screeningförordningen. Denna grund för upphörande är tillämplig i en situation som den beskrivna. Något behov av lagstiftningsåtgärder finns alltså inte beträffande upphörande av uppgiften som företrädare enligt screeningförordningen. Företrädare enligt Eurodacförordningen Upptagande av biometriska uppgifter enligt Eurodacförordningen kommer i stor utsträckning att ske under screeningprocessen. Bestämmelsen om företrädare för ensamkommande barn i artikel 14.1 i förordningen är vidare i princip likalydande med bestämmelsen i artikel 13.3 i screeningförordningen. Samma överväganden gör sig därför gällande i fråga om företrädare enligt Eurodacförordningen som enligt screeningförordningen. En företrädare som har utsetts enligt asylprocedurförordningen för ett barn som ansökt om internationellt skydd kan alltså bistå barnet under processen med upptagande av biometriska uppgifter. Att en sådan företrädare som utses enligt asylprocedurförordningen ska bistå under denna process följer vidare av artikel 23.6 c och 23.8 f i den förordningen. För barn som inte ansöker om internationellt skydd och därför inte träffas av asylprocedurförordningens bestämmelser bör – av samma skäl som anförs beträffande screeningförordningen – en god man utses enligt nationell rätt. Mot denna bakgrund bör lagen om god man för ensamkommande barn även gälla i fråga om en sådan företrädare som anges i artikel 14.1 i Eurodacförordningen, se resonemanget i fråga om screeningförordningens bestämmelser om företrädare. Det bör vidare införas en upplysningsbestämmelse om vilka krav som ställs på företrädaren enligt artikeln. I övrigt kräver bestämmelsen inte några lagstiftningsåtgärder. Det som sägs beträffande upphörande av uppgiften som företrädare i avsnittet ovan om screeningförordningen gör sig gällande även beträffande en företrädare enligt Eurodacförordningen. Anpassning av svensk rätt till skyddsgrundsförordningens bestämmelser om ensamkommande barn Regeringens förslag Bestämmelserna om särskilt förordnad vårdnadshavare i föräldrabalken ska även gälla för en sådan förmyndare som omfattas av skyddsgrundsförordningen. En särskilt förordnad vårdnadshavare ska dock inte utses enligt föräldrabalken om en förmyndare ska utses enligt skyddsgrundsförordningen. Promemorians förslag Förslaget i promemorian stämmer i huvudsak överens med regeringens. I promemorian lämnas inte något förslag om att det inte ska förordnas en särskilt förordnad vårdnadshavare enligt föräldrabalken om en förmyndare ska utses enligt skyddsgrundsförordningen. Remissinstanserna Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd är positiv till förslagen om anpassning av svensk rätt till förordningens bestämmelser om förmyndare för ensamkommande barn. Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) och Stockholms kommun önskar förtydliganden av bl.a. vilken myndighet som ska ansvara för att utse en förmyndare enligt skyddsgrundsförordningen. Stockholms kommun anför vidare att behovet av eventuella regler om tystnadsplikt behöver utredas vidare, liksom vilken myndighet som ska ansvara för utbildning av förmyndare. SKR och Stockholms kommun anser att frågan om huruvida det svenska regelverket är tillräckligt för att tillgodose kraven på rättsliga myndigheters tillsyn och övervakning av förmyndare bör analyseras mer noggrant samt att det saknas resonemang om hur klagomål som ensamkommande barn lägger fram mot sina förmyndare ska prövas. SKR och Stockholms kommun framför vidare att det krävs ett nationellt ställföreträdarregister, som socialnämnden bör ges tillgång till, för att kommunerna ska kunna tillgodose kravet om att en förmyndare inte får förordnas för fler än 30 barn. Skälen för regeringens förslag Begreppet förmyndare i förhållande till särskilt förordnad vårdnadshavare Enligt artikel 33.1 i skyddsgrundsförordningen ska behöriga myndigheter så snart som möjligt efter det att ett ensamkommande barn har beviljats internationellt skydd vidta nödvändiga åtgärder enligt nationell rätt för att utse en förmyndare. I dag utses normalt en särskilt förordnad vårdnadshavare när ett ensamkommande barn har beviljats uppehållstillstånd i Sverige. Artikel 33.1 i skyddsgrundsförordningen om förordnande av en förmyndare avser just det förhållande att barnets ansökan om internationellt skydd har beviljats och därmed fått uppehållstillstånd. Mot den bakgrunden bör en förmyndare i förordningens mening, vilket också konstateras i promemorian, anses kunna motsvara en särskilt förordnad vårdnadshavare. Skyddsgrundsförordningens bestämmelser om tillsättande av förmyndare Reglerna om särskilt förordnad vårdnadshavare i föräldrabalken bör mot bakgrund av det sagda gälla även en sådan förmyndare som avses i artikel 33.1 i skyddsgrundsförordningen. Det innebär att en förmyndare bör tillsättas på samma sätt som en särskilt förordnad vårdnadshavare, dvs. genom ansökan eller anmälan av socialnämnden i den kommun som barnet befinner sig samt att reglerna i balken om tillsyn och entledigande av en särskilt förordnad vårdnadshavare bör gälla även för en förmyndare (mer om dessa frågor nedan). För att undvika att en förmyndare och en särskilt förordnad vårdnadshavare tillsätts för samma barn bör det föreskrivas att om en förmyndare ska utses enligt skyddsgrundsförordningen ska inte en särskilt förordnad vårdnadshavare utses. På det sättet undviks att en särskilt förordnad vårdnadshavare utses i stället för en förmyndare. När skyddsgrundsförordningen har trätt i kraft ska alltså endast en ansökan om förmyndare enligt förordningen göras för ett ensamkommande barn som har fått uppehållstillstånd i Sverige p.g.a. att barnet erhållit internationellt skydd. Behöriga myndigheter får låta samma person som varit företrädare enligt artikel 23.2 b i asylprocedurförordningen eller enligt artikel 27.1 b i det nya omarbetade mottagandedirektivet fortsätta som förmyndare, utan att det krävs att personen utses formellt (andra stycket i artikel 33.1 i skyddsgrundsförordningen). Har en företrädare utsetts enligt nämnda rättsakter ska denne enligt tredje stycket i artikel 33.1 kvarstå som ansvarig till dess att en förmyndare är utsedd. SKR och Stockholms kommun efterfrågar ett förtydligande av om en företrädare som utsetts enligt skyddsgrundsförordningen ska kunna fortsätta som förmyndare utan att personen utses formellt till förmyndare. Som remissinstanserna konstaterar krävs det enligt nationell rätt ett beslut om att förordna en särskilt förordnad vårdnadshavare, dvs. en person som utsetts till god man blir inte per automatik förordnad till vårdnadshavare när ett ensamkommande barn har fått uppehållstillstånd. Av andra stycket i artikel 33.1 i skyddsgrundsförordningen följer dock att behöriga myndigheter får låta samma person kvarstå som företrädare, dvs. det är inte ett krav enligt förordningen att så sker. Att i fråga om förordnande av en förmyndare enligt skyddsgrundsförordningen låta de nationella bestämmelserna om särskilt förordnad vårdnadshavare gälla, vilka alltså kräver ett särskilt beslut för att tillsätta en särskilt förordnad vårdnadshavare, bedöms inte stå i strid med förordningens bestämmelser. Andra stycket i artikel 33.1 kräver alltså inte några författningsändringar. Det är inte ovanligt att det dröjer en viss tid att utse en särskilt förordnad vårdnadshavare efter det att barnet har fått uppehållstillstånd. Enligt lagen om god man för ensamkommande barn kvarstår godmanskapet till dess en särskilt förordnad vårdnadshavare är utsedd. Detta överensstämmer med tredje stycket i artikel 33.1, dvs. att en företrädare enligt asylprocedurförordningen kan fortsätta som förmyndare i väntan på att en sådan utses, utan att det kräver ett formellt beslut. Bestämmelserna i lagen om god man omfattar en vidare krets av barn än de som ansöker om internationellt skydd. Någon utmönstring av motsvarande bestämmelser i svensk rätt bör därmed inte ske. Den aktuella bestämmelsen i förordningen kräver alltså inte några lagstiftningsåtgärder. Organisationer eller fysiska personer vars intressen står i strid med, eller skulle kunna stå i strid med, det ensamkommande barnets intressen ska inte kunna utses till förmyndare för barnet i fråga (fjärde stycket i artikel 33.1). Om en organisation utses som förmyndare ska den så snart som möjligt utse en fysisk person som ska vara ansvarig för att utföra uppdraget som förmyndare för barnet (femte stycket i samma artikel). Bestämmelserna i fjärde och femte styckena i artikel 33.1 är direkt tillämpliga. Enligt nationell rätt utses en fysisk person som ska vara lämplig att utföra uppdrag som särskilt förordnad vårdnadshavare. En person kan inte anses lämplig som vårdnadshavare om han eller hon befinner sig i en intressekonflikt med barnet. Svensk rätt står alltså inte i strid med förordningens bestämmelser och det finns inte heller anledning att utmönstra några bestämmelser i svensk rätt med hänvisning till förordningens bestämmelser. Förmyndarens uppgifter Enligt första stycket i artikel 33.2 i skyddsgrundsförordningen ska en förmyndare säkerställa att det ensamkommande barnet har tillgång till alla rättigheter som följer av förordningen, bistå och, i tillämpliga fall, företräda det ensamkommande barnet om dess flyktingstatus eller status som subsidiärt skyddsbehövande återkallas, och i tillämpliga fall bistå med efterforskning av familjemedlemmar i enlighet med punkt 7. Bestämmelsen om en förmyndarens uppgifter i första stycket i artikel 33.2 är direkt tillämplig och kräver inte några författningsåtgärder. En upplysningsbestämmelse om att förordningen innehåller sådana bestämmelser bör föras in i 6 kap. föräldrabalken. Förmyndarens kompetens och lämplighet I andra stycket i artikel 33.2 i skyddsgrundsförordningen regleras frågan om förmyndarens kompetens och lämplighet. Enligt punkten a i artikeln ska förmyndaren ha nödvändig sakkunskap och få inledande och kontinuerlig lämplig utbildning om ensamkommande barns rättigheter och behov, inbegripet eventuella tillämpliga normer till skydd för barn. Bestämmelsen är direkt tillämplig och kräver därmed inte några författningsåtgärder. Vad gäller kravet på utbildning kan det konstateras att socialnämnden hos rätten ska ansöka eller anmäla om särskilt förordnad vårdnadshavare (6 kap. 8 a och 9 §§ föräldrabalken). Detsamma ska alltså gälla i frågan om förordnande av förmyndare enligt förslaget ovan. Ansvaret för att ge förmyndaren behövlig utbildning ligger därför på socialnämnden. Regeringen anser att ytterligare regler i detta avseende inte är behövligt. Vad gäller punkten b i artikeln saknas i bestämmelser i svensk rätt om tystnadsplikt beträffande särskilt förordnade vårdnadshavare och de uppgifter som en sådan vårdnadshavare får kännedom om inom ramen för uppdraget. Som konstateras i promemorian ställer inte artikeln krav på att det i nationell rätt ska finnas sådana bestämmelser, utan den anger endast att förmyndaren ska vara bunden av de regler om tystnadsplikt enligt nationell rätt om uppgifter förmyndaren får kännedom om genom sitt arbete. Artikeln kräver därmed inte några författningsåtgärder i detta avseende. I fråga om punkten c i samma artikel anges att personen som ska utses till förmyndare inte får ha begått brott mot barn eller andra brott som reser tvivel om personens lämplighet. Enligt 6 kap. 10 a § första stycket föräldrabalken ska en person lämpad för uppdraget utses som särskilt förordnad vårdnadshavare. Denna bestämmelse blir, i och med att det ovan föreslås att samma regler ska gälla för en förmyndare som för en särskilt förordnad vårdnadshavare, tillämplig vid tillsättandet av en förmyndare. Det får anses ingå i den allmänna lämplighetsbedömningen att en person som utses till förmyndare enligt förordningen, och för vilken reglerna om särskilt förordnad vårdnadshavare enligt nationell rätt ska tillämpas, inte har ett sådant brottsligt förflutet som anges i artikeln. Att i nationell rätt införa ett krav på uppvisande av utdrag ur belastningsregistret är, med hänsyn till bestämmelsens utformning, inte behövligt. Inte heller i denna del krävs det några författningsåtgärder. I sammanhanget kan även nämnas att en socialnämnd har rätt att hämta in vissa uppgifter ur misstanke- och belastningsregistren i ärenden där en lämplighetsprövning ska göras bl.a. i fråga om vårdnad, boende eller umgänge enligt 6 kap. föräldrabalken samt beslut (11 § första stycket 8 förordningen om belastningsregister och 4 § första stycket 8 förordningen [1999:1135] om misstankeregister). Som anges ovan får regeringen i arbetet med förordningsändringar återkomma till behovet av eventuella ändringar i bl.a. dessa bestämmelser. Artikel 33.3 om att en förmyndare ska ansvara för ett begränsat antal barn är direkt tillämplig och kräver inte några författningsåtgärder. SKR och Stockholms kommun anser att det finns behov av att inkludera även dessa förmyndare i det nationella ställföreträdarregistret som föreslås i prop. 2025/26:92. Det föreslagna registret omfattar särskilt förordnade vårdnadshavare enligt föräldrabalken och de som har en sådan ställföreträdare. Eftersom reglerna om särskilt förordnade vårdnadshavare föreslås gälla även för förmyndare enligt skyddsgrundsförordningen, kommer förmyndare enligt skyddsgrundsförordningen omfattas av det föreslagna registret. Vidare kan det noteras att Skatteverket registrerar uppgifter i folkbokföringsverksamheten om vem som är vårdnadshavare för ett barn. Detta kommer således också att omfatta de barn för vilka förmyndare enligt skyddsgrundsförordningen har utsetts. Tillsyn Enligt artikel 33.4 i skyddsgrundsförordningen ska medlemsstaterna säkerställa att det finns rättsliga myndigheter eller andra entiteter, som ska granska förmyndarnas arbete och utan dröjsmål pröva alla klagomål som ensamkommande barn lägger fram mot sina förmyndare. De behöriga myndigheterna ska enligt tredje stycket i artikeln vid behov ersätta en person som agerar förmyndare, särskilt om de anser att den personen inte har utfört sitt uppdrag på ett tillfredsställande sätt. De behöriga myndigheterna ska enligt fjärde stycket informera barnet om hur det kan gå tillväga för att i förtroende och under säkra former lägga fram ett klagomål mot sin förmyndare. Som konstateras i promemorian framgår det av 6 kap. 10 c § första stycket föräldrabalken att socialnämnden kan väcka talan vid domstol om entledigande av en särskilt förordnad vårdnadshavare som inte visat sig lämplig för uppdraget. Vidare är den särskilt förordnande vårdnadshavaren även förmyndare – enligt föräldrabalken – för barnet (10 kap. 3 § föräldrabalken). Överförmyndaren ska enligt 16 kap. föräldrabalken utöva tillsyn över förmyndares verksamhet, vilket bl.a. inkluderar granskning av förvaltningen av barnets tillgångar. Bestämmelserna får anses tillräckliga för att tillmötesgå kravet i artikel 33.4 om rättsliga myndigheters övervakning av förmyndare enligt förordningen. Inom ramen för denna tillsyn får anses rymmas att också hantera klagomål som framställs från ensamkommande barn gentemot dess utsedda förmyndare. Informationsskyldigheten enligt fjärde stycket bör uppfyllas av den socialnämnd som har ansökt om eller anmält behov av att en förmyndare ska utses enligt skyddsgrundsförordningen. Någon författningsåtgärd är i detta avseende alltså inte behövlig. Regeringen anser sammanfattningsvis att gällande rätt uppfyller artikel 33.4 och att det därmed inte krävs några ytterligare åtgärder för att säkerställa övervakningen av den som utses som förmyndare enligt skyddsgrundsförordningen. Kostnadsfri rättslig rådgivning, rättsligt bistånd och biträde Utlänningslagens regler om offentligt biträde bör anpassas till migrations- och asylpakten och EU:s rättsliga miniminivå Regeringens bedömning Rätten till offentligt biträde enligt utlänningslagen behöver anpassas och kompletteras för att tillgodose kraven på tillgång till kostnadsfri rättslig rådgivning samt kostnadsfritt rättsligt bistånd och biträde i asylprocedurförordningen och asyl- och migrationshanteringsförordningen. I mål och ärenden som omfattas av förordningarna bör rätten till ett offentligt biträde inte avvika från EU:s rättsliga miniminivå mer än nödvändigt. Utredningens bedömning Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna De flesta remissinstanser har inte yttrat sig särskilt över behovet av anpassning till de nya förordningarna. Asylrättscentrum för fram att det inte finns något krav på att Sverige ska ändra ett befintligt system med kostnadsfritt offentligt biträde. Några remissinstanser, bl.a. Rädda Barnen, ifrågasätter syftet att så långt som möjligt begränsa asylsökandes rättigheter och anpassa svensk lagstiftning till EU:s rättsliga miniminivå för att antalet asylsökande som söker sig till Sverige ska minska. Svenska Kyrkan för fram att regler på EU:s miniminivå innebär att rättigheter för människor som söker asyl, däribland barn, begränsas jämfört med i dag och Svenska Röda Korset anser att det innebär ett steg bort från den rättssäkerhet och humanitet som tidigare kännetecknat svensk asylrätt. Skälen för regeringens bedömning Utlänningsrätten är ett av förhållandevis få rättsområden inom förvaltningsrätten där myndigheter och domstolar i vissa fall har en skyldighet att förordna offentligt biträde för den enskilde. Trots ett flertal större lagändringar på utlänningsrättens område har rätten till offentligt biträde inte genomgått några betydande förändringar sedan 1978, då det infördes en presumtion för att förordna offentligt biträde i ärenden om utvisning. Rätten till offentligt biträde i svensk utlänningsrätt är betydligt mer långtgående än vad såväl det första som det omarbetade asylprocedurdirektivet föreskriver. I bl.a. ärenden där skyddsbehov åberopas och där det är fråga om ut- eller avvisning ska, enligt 18 kap. 1 § första stycket 1 och 2 UtlL, ett offentligt biträde förordnas om det inte måste antas att behov av biträde saknas. Sammanfattningsvis råder det en presumtion för att förordna offentligt biträde i mål och ärenden där skyddsbehov åberopas. I ärenden om överföring enligt den omarbetade Dublinförordningen är i stället huvudregeln att offentligt biträde inte förordnas, även om det i undantagsfall kan finnas skäl att förordna offentligt biträde även i sådana ärenden och mål (jfr rättsfallen MIG 2014:29 I och II). Bestämmelserna om offentligt biträde i utlänningslagen kompletteras av lagen om offentligt biträde som är tillämplig om inte annat är särskilt föreskrivet i annan lag. Av 5 § lagen om offentligt biträde framgår att bestämmelserna i 26–29 §§ rättshjälpslagen om förordnande och byte av rättshjälpsbiträde och om ersättning till rättshjälpsbiträde ska tillämpas i fråga om offentligt biträde. I asylprocedurförordningen och asyl- och migrationshanteringsförordningen fastställs bl.a. regler om rätten till kostnadsfri rättslig rådgivning, rättsligt bistånd och biträde. Till skillnad från den nu gällande svenska ordningen är innehållet i och omfattningen av dessa rättigheter beroende av i vilken del av processen som ärendet befinner sig. I den administrativa fasen föreskrivs en rätt till kostnadsfri rättslig rådgivning, medan rätten till kostnadsfritt rättsligt bistånd och biträde aktualiseras först inom ramen för en eventuell överklagandeprocess. I likhet med utredningen bedömer regeringen att det krävs vissa kompletteringar och ändringar i de svenska reglerna om offentligt biträde för att tillgodose rätten till kostnadsfri rättslig rådgivning, rättsligt bistånd och biträde enligt förordningarna. I samband med de anpassningar som behöver göras finns det också skäl att i övrigt se över rätten till offentligt biträde i asylförfarandet för att svensk rätt inte mer än nödvändigt ska avvika från EU:s rättsliga miniminivå. Vissa remissinstanser, t.ex. Asylrättscentrum och Sveriges advokatsamfund, liksom Lagrådet ifrågasätter behovet av ändringar i fråga om rätten till offentligt biträde och utgångspunkten att svensk rätt även i det avseendet bör anpassas till EU-rättens miniminivå. Lagrådet anför att i en fråga som denna, där det ytterst gäller den enskildes rätt till rättvis prövning och då förslagen innebär en försämring för den enskilde, bör ändamålet med förslagen tydligt lyftas fram och bli föremål för en adekvat beredning och sakliga överväganden. Som Asylrättscentrum för fram finns det visserligen inte något krav på att Sverige ska ändra det befintliga systemet med kostnadsfritt offentligt biträde även under den administrativa fasen, eftersom förordningarna ger utrymme för mer förmånliga regler. De hittillsvarande svenska reglerna om rätten till offentligt biträde i den administrativa fasen går emellertid långt utöver vad som krävs enligt EU-rätten. Som regeringen anför i avsnitt 4.2 är det angeläget att asylinvandringen till Sverige minskar och bibehålls på en låg nivå för att bryta och vända utvecklingen med ett växande utanförskap. Ett led i det arbetet är att svensk rätt inte ska vara mer generös än vad EU-rätten och andra internationella åtaganden kräver. Regeringens utgångspunkt är därför att den svenska regleringen även i fråga om offentligt biträde ska utgå från EU:s rättsliga miniminivå om det inte finns starka skäl som talar emot. Även om det, som Svenska Kyrkan anför, innebär att vissa rättigheter som finns i dag kommer att begränsas handlar det inte, som Svenska Röda Korset för fram, om att göra avsteg från rättssäkerheten utan om att skapa ett effektivt och ändamålsenligt system med bibehållen rättssäkerhet. Som Lagrådet är inne på talar även statsfinansiella skäl för att rätten till offentligt biträde inte bör gå utöver vad som krävs för att upprätthålla en ändamålsenlig och rättssäker prövning (se vidare avsnitt 17). Regeringen anser till skillnad från Lagrådet att förslaget har blivit tillräckligt belyst och att dess ändamål har varit föremål för en adekvat beredning och sakliga överväganden. Rätten till kostnadsfri rättslig rådgivning Rätten till offentligt biträde för den som söker internationellt skydd bör begränsas Regeringens förslag I ärenden hos Migrationsverket enligt asylprocedurförordningen eller asyl- och migrationshanteringsförordningen som inte gäller förvar ska ett offentligt biträde förordnas endast för den som begär det och som har rätt till kostnadsfri rättslig rådgivning enligt artikel 16 i asylprocedurförordningen eller artikel 21 i asyl- och migrationshanteringsförordningen. Statens kostnadsansvar för det offentliga biträdets arbete ska begränsas till ersättning för arbete med sådan rådgivning. Ett förordnade om offentligt biträde för kostnadsfri rättslig rådgivning enligt asyl- och migrationshanteringsförordningen ska gälla till dess att ansvarig medlemsstat fastställs. Utredningens förslag Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna De flesta remissinstanser som yttrar sig avstyrker eller är kritiska till förslaget om att begränsa hittillsvarande rätt till offentligt biträde hos Migrationsverket till kostnadsfri rättslig rådgivning enligt förordningarna. Några remissinstanser, bl.a. Migrationsverket, Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas, transpersoners, queeras och intersexpersoners rättigheter (RFSL) och Länsstyrelserna i Skånes, Västernorrlands och Örebros län, framhåller att det i och för sig är positivt att rättslig rådgivning kommer att ges individuellt och av ett offentligt biträde. Sveriges advokatsamfund för fram att den föreslagna begränsningen i uppdraget kan innebära att de advokatetiska riktlinjerna hindrar advokater från att acceptera uppdraget som offentligt biträde. Även Förvaltningsrätten i Göteborg och Förvaltningsrätten i Luleå ser en risk för att förslagen kan leda till att uppdraget blir mindre attraktivt för jurister. Ett stort antal remissinstanser, bl.a. Diskrimineringsombudsmannen, UNHCR:s representation för de nordiska och baltiska länderna (UNHCR), Justitiekanslern och Riksdagens ombudsmän (JO), befarar att förslagen kommer att få stora negativa konsekvenser för rättssäkerheten. Flera remissinstanser, däribland Asylrättscentrum och Svenska kyrkan, pekar på att det finns sökande, t.ex. personer som på grund av skador till följd av tortyr, som har särskilda svårigheter att själva presentera sina skyddsskäl. Det kan enligt RFSL också röra sig om personer med juridiskt komplexa skyddsskäl som t.ex. hbtqi-personer. Flera remissinstanser, bl.a. Svenska kyrkan och Svenska Röda Korset, understryker att det kan uppstå komplexa situationer när t.ex. en familj ansöker om internationellt skydd och pekar på vikten av att rådgivningen ges individuellt för att uppmärksamma eventuella intressekonflikter. Migrationsverket påtalar att förslaget riskerar att få konsekvenser för myndighetens effektivitet och kvalitet i asylprocessen och därmed påverka myndighetens förmåga att upprätthålla ett beslutsfattande med hög rättslig kvalitet, vilket gör att verket kommer att behöva vidta ytterligare åtgärder för att uppfylla sin service- och utredningsskyldighet. Ett flertal remissinstanser, däribland Förvaltningsrätten i Luleå och Kammarrätten i Stockholm, ser en risk för att nya skyddsskäl lyfts fram först i samband med ett överklagande och att förslaget kan leda till att tyngdpunkten i processen förskjuts från myndigheten till domstolen. Några remissinstanser, t.ex. Migrationsverket och Svenska Röda Korset, förespråkar att den ”ventil” för särskilt komplicerade ärenden som övervägts i utredningen införs då de anser att den skulle minska risken för att ärenden återförvisas och motverka en förskjutning av tyngdpunkten i utredningen till andra instans. Vissa remissinstanser, bl.a. Asylrättscentrum och Sveriges advokatsamfund, anser att förslagen kan stå i strid med Europakonventionen och Genèvekonventionen. Sveriges advokatsamfund lyfter fram att detta gäller särskilt i säkerhetsärenden samt ärenden om uteslutning av skyddsstatus och återkallelse av uppehållstillstånd. De för också fram, tillsammans med ett antal andra remissinstanser som bl.a. Institutet för mänskliga rättigheter, UNICEF Sverige och RFSL, att förslagen inte är förenliga med barnkonventionen. Även Barnombudsmannen, som avstyrker förslagen i den del de rör barn, ser påtagliga risker med förslagen ur ett barnrätts- och rättssäkerhetsperspektiv. Flera remissinstanser, däribland Länsstyrelserna i Västra Götaland och Örebros län, Malmö kommun och UNHCR, förespråkar en särreglering för ensamkommande barn. UNICEF Sverige för fram att ensamkommande barn är i särskilt behov av att få stöd under processen för att kunna föra sin talan på ett betryggande sätt, särskilt utifrån ett rättssäkerhetsperspektiv. Bland annat Länsstyrelsen i Östergötlands län, Sveriges kommuner och regioner och Föreningen för Sveriges överförmyndare lyfter fram att en konsekvens av förslaget är att stora delar av ansvaret i ärenden med ensamkommande barn flyttas över till god man. Flera remissinstanser, däribland Asylrättscentrum och RFSL, understryker att en god man inte kan jämställas med eller ersätta den juridiska kompetens som ett offentligt biträde har. Skälen för regeringens förslag Rätten till kostnadsfri rättslig rådgivning bör tillgodoses genom att ett offentligt biträde förordnas Enligt asylprocedurförordningen och asyl- och migrationshanteringsförordningen har den som omfattas av förordningarna som utgångspunkt rätt till kostnadsfri rättslig rådgivning i den administrativa fasen respektive förfarandet för att fastställa ansvarig medlemsstat. Precis som Svenska Kyrkan framhåller är begreppet ”kostnadsfri rättslig rådgivning” nytt i svensk rätt. Innehållet är mer begränsat i sin omfattning än vad som i dag gäller enligt svensk rätt, där ett offentligt biträde i asylprocessen redan i det administrativa förfarandet har uppgifter som snarare motsvarar det som i förordningarna betecknas som rättsligt bistånd och biträde. Av artikel 15.2 i asylprocedurförordningen framgår att sökanden, utan att det påverkar dennes rätt att välja sin egen rättsliga rådgivare eller annan rådgivare på egen bekostnad, får begära kostnadsfri rättslig rådgivning vid det administrativa förfarandet och kostnadsfritt rättsligt bistånd och biträde vid överklagandeförfarandet. Av artikel 16.1 framgår att medlemsstaterna på begäran av sökanden ska tillhandahålla kostnadsfri rättslig rådgivning vid det administrativa förfarandet. I artikel 16.2. redogörs för vad som ska ingå i den kostnadsfria rättsliga rådgivningen. Även i förfarandet att fastställa ansvarig medlemsstat får sökanden, enligt artikel 21.2 i asyl- och migrationshanteringsförordningen, begära kostnadsfri rättslig rådgivning. Sådan kostnadsfri rättslig rådgivning är begränsad till de åtgärder som framgår av artikel 21.6. Av artikel 15.4 i asylprocedurförordningen och artikel 21.4 i asyl- och migrationshanteringsförordningen framgår också att medlemsstaterna får organisera tillhandahållandet av rättslig rådgivning i enlighet med sina nationella system. Förordningarna tillåter att kostnadsfri rättslig rådgivning ges i grupp. I likhet med utredningen anser dock regeringen att rätten till kostnadsfri rättslig rådgivning bör tillgodoses genom att ett offentligt biträde även fortsättningsvis förordnas och att rådgivningen ska ges individuellt. Detta även om de föreslagna reglerna därmed blir något mer förmånliga än vad som krävs enligt EU:s rättsliga miniminivå. Att rådgivningen ska ges individuellt är ingen skillnad mot vad som gäller i dag. Med denna ordning tillgodoses också förordningarnas krav enligt artikel 19.1 i asylprocedurförordningen och artikel 21.3 i asyl- och migrationshanteringsförordningen att fastställa vilka som är behöriga att tillhandahålla kostnadsfri rättslig rådgivning. Regeringen är medveten om att förslagen, som Sveriges advokatsamfund framhåller, innebär en stor förändring och begränsning av uppdraget för ett offentligt biträde i den administrativa fasen jämfört med hittillsvarande ordning. Det finns dock betydande fördelar med att den kostnadsfria rättsliga rådgivningen ges av ett offentligt biträde, eftersom det är en tydligt avgränsad grupp med höga kvalifikationskrav. En sådan ordning uppfyller både kraven i förordningarna på vilka som får lämna kostnadsfri rättslig rådgivning och utgör samtidigt en garanti för att rådgivningen håller en hög kvalitet. Det innebär att rådgivaren har förståelse för hela processen, vilket ger bättre förutsättningarna att lämna rådgivning på ett effektivt sätt. Som framgår nedan i avsnitt 15.3 och 15.4 föreslås inga ändringar i det offentliga biträdets roll i överklagandeprocessen, vilket bör minska risken för att det uppstår svårigheter att hitta kvalificerade biträden som Förvaltningsrätten i Göteborg och Förvaltningsrätten i Luleå uttrycker en oro över. Det får i överklagandeprocessen också antas vara en fördel att biträdet, om än i begränsad omfattning, har varit i kontakt med ärendet och sökanden redan i den administrativa fasen. Den kostnadsfria rättsliga rådgivningen enligt asylprocedurförordningen omfattar bl.a. bistånd med inlämnandet av ansökan om internationellt skydd. Enligt artikel 15.2 i asylprocedurförordningen ska den sökande så snart som möjligt och senast vid registrering av ansökan enligt artikel 27 informeras om sin rätt att begära bl.a. kostnadsfri rättslig rådgivning. Handläggningen av en sådan begäran ska hanteras i enlighet med bestämmelserna i lagen om offentligt biträde i de delar där annat inte är särskilt föreskrivet (jfr 1 § lagen om offentligt biträde). Av såväl asylprocedurförordningen som asyl- och migrationshanteringsförordningen framgår att kostnadsfri rättslig rådgivning ska ges på begäran av sökanden. Att ett offentligt biträde endast ska förordnas på begäran av utlänningen bör därför komma till uttryck direkt i lagtexten. Förordnandet enligt asylprocedurförordningen ska avse såväl rättslig rådgivning hos Migrationsverket som, i förekommande fall, rättsligt bistånd vid förberedandet av ett eventuellt överklagande. Förordnandet enligt asyl- och migrationshanteringsförordningen ska emellertid vara begränsat till kostnadsfri rättslig rådgivning hos Migrationsverket. Sådan kostnadsfri rådgivning gäller endast rådgivning i förfarandet för att fastställa ansvarig medlemsstat. När ansvarig medlemsstat har fastställts finns ingen ytterligare rätt till kostnadsfri rådgivning. Till skillnad från vad som gäller enligt asylprocedurförordningen ges det inte i asyl- och migrationshanteringsförordningen någon rätt till rättsligt bistånd med att förbereda ett eventuellt överklagande. Förordnandet bör därför upphöra i samband med att ansvarig medlemsstat fastställs. Ett förordnande gäller som huvudregel till dess att beslutet i ärendet eller målet fått laga kraft, om inte biträdet dessförinnan har entledigats (jfr rättsfallet MIG 2007:50). Att förordnandet upphör i samband med att ansvarig medlemsstat fastställs utgör ett avsteg från den huvudregeln och det bör därför regleras särskilt. För att tydliggöra att det är rätten till kostnadsfri rättslig rådgivning enligt förordningarna som utgör grunden för förordnandet bör det framgå direkt av lagtexten att en förutsättning för att förordna ett offentligt biträde är att det finns en rätt till kostnadsfri rättslig rådgivning enligt asylprocedurförordningen eller asyl- och migrationshanteringsförordningen. Migrationsverket får avgöra om förutsättningarna för rätten till rådgivning enligt endera förordning är uppfyllda och hantera själva förordnandet. I båda förordningarna uppställs det krav på att det ska finnas närmare förfaranderegler om hur en begäran om tillhandahållande av kostnadsfri rättslig rådgivning samt kostnadsfritt rättsligt bistånd och biträde ska lämnas in och handläggas (artikel 19.2. i asylprocedurförordningen och artikel 21.5 i asyl- och migrationshanteringsförordningen). Regeringen bedömer att befintliga regler i lagen om offentligt biträde motsvarar kraven i förordningarna. Det krävs därför inte några kompletterande bestämmelser i denna del. Statens kostnadsansvar bör begränsas till sådan rådgivning som förordningarna föreskriver Eftersom det offentliga biträdets roll och uppdrag i migrationsprocessen inte är närmare reglerade i utlänningslagen och inte heller har preciserats på annat sätt, är de allmänna reglerna i lagen om offentligt biträde samt rättshjälpslagen tillämpliga. Det offentliga biträdets uppgift är att tillvarata huvudmannens rätt och biträdet ska ersättas för det arbete och för den utredning som är skäligen påkallad för detta (jfr 4 § lagen om offentligt biträde och 27 § rättshjälpslagen). Av 5 § lagen om offentligt biträde framgår att till offentligt biträde får förordnas en advokat, en biträdande jurist på advokatbyrå eller någon annan person som har avlagt de kunskapsprov som krävs för behörighet till domaranställning. Endast den som på grund av sina kunskaper och erfarenheter och i övrigt är särskilt lämplig för uppdraget får förordnas. Om den enskilde har föreslagit en person som är behörig, ska den personen förordnas om det inte finns särskilda skäl mot det. Ett offentligt biträdes uppdrag enligt lagen om offentligt biträde och rättshjälpslagen bedöms omfatta de arbetsuppgifter som inbegrips i kostnadsfri rättslig rådgivning enligt båda förordningarna. Utöver dessa arbetsuppgifter inbegriper uppdraget också arbetsuppgifter som tydligt faller utanför begreppet kostnadsfri rättslig rådgivning, bl.a. biträde vid muntlig utredning och författandet av inlagor. Med utgångspunkt i att de nationella reglerna inte ska vara mer förmånliga än vad EU-rätten kräver bör därför statens kostnadsansvar för det offentliga biträdets arbete i den administrativa fasen begränsas till sådan kostnadsfri rättslig rådgivning som förordningarna föreskriver. Flera remissinstanser, bl.a. JO, Rädda barnen och Svenska kyrkan, för fram att förslaget påverkar rättssäkerheten negativt och pekar särskilt på den föreslagna förändringen i det offentliga biträdets roll hos Migrationsverket, bl.a. att biträdet inte längre kommer att biträda den sökande vid den muntliga utredningen. Regeringen delar inte denna bedömning. Även om det offentliga biträdet inte längre bistår en sökande vid muntlig utredning finns det inget som utesluter att biträdet lämnar rättslig rådgivning som ett led i att förbereda sökanden inför muntlig utredning, vilket t.ex. Svenska kyrkan lyft fram som särskilt viktigt för en bibehållen rättssäkerhet. Regeringen vill också framhålla att den rättsliga rådgivningen fortsatt kommer att ges av juridiskt kunniga personer i form av offentliga biträden. Som JO för fram ökar det förutsättningarna för att utredningen ska bli fullständig. Även rättslig rådgivning som ges individuellt av ett offentligt biträde bör kunna bidra till ett förbättrat och mer fullständigt underlag, eftersom sökanden har ett större förståelse för vad som är relevant för ansökan. Migrationsverket har inom ramen för sin utredningsskyldighet ett mycket stort ansvar för att se till att myndighetens ärenden är tillräckligt utredda. Regeringens bedömning är därför, till skillnad från UNHCR, att en muntlig utredning kan genomföras på ett rättssäkert sätt även om sökanden inte har ett biträde närvarande. Några remissinstanser, däribland Justitiekanslern och Förvaltningsrätten i Göteborg, är tveksamma till att den begränsade rådgivningen vägs upp av Migrationsverkets utredningsskyldighet. Regeringen konstaterar, precis som Migrationsverket, att förändringen kommer att leda till ökade krav på myndigheten vad avser såväl utrednings- som serviceåtgärder. Regeringens uppfattning är att Migrationsverkets utredningsskyldighet, tillsammans med den kostnadsfria rättsliga rådgivningen och andra rättssäkerhetsgarantier som följer direkt av förordningen, bl.a. att den muntliga utredningen kommer att spelas in enligt artikel 14.2 i asylprocedurförordningen, är tillräckliga för att garantera rättssäkerheten i det administrativa förfarandet. Som nämns ovan utgör förslaget en stor förändring i synen på rättsligt biträde i den administrativa fasen. Det ska samtidigt framhållas att EU-rätten inte heller tidigare har ställt krav på en ordning med fri tillgång till rättsligt biträde i den administrativa fasen. En sådan rätt, i likhet med asylprocedurförordningen, tillkommer först vid ett eventuellt överklagande. Någon förändring i det offentliga biträdets uppdrag i samband med ett överklagande föreslås inte (se avsnitt 15.3 och 15.4). Det innebär att det vid ett eventuellt avslagsbeslut som huvudregel kommer att finnas ett offentligt biträde som kan biträda sökanden, precis som i dag. Genom förslaget om att det ska förordnas ett individuellt offentligt biträde hamnar det svenska systemet också, enligt såväl utredningens som regeringens bedömning, något över det som får anses vara minimikraven enligt EU-rätten. Även detta utgör en garanti för att asylprocessen alltjämt kommer att vara rättssäker och effektiv. Reglerna om offentligt biträde i utlänningslagen behöver ändras Förslagen innebär att de hittillsvarande reglerna i 18 kap. UtlL inte ska tillämpas i mål och ärenden som omfattas av asylprocedurförordningen och asyl- och migrationshanteringsförordningen. Förslagen som lämnas bl.a. i avsnitt 6 om ändringar i utlänningslagen som en följd av förordningarna innebär också att vissa av de situationer där offentligt biträde kan beviljas enligt gällande rätt inte längre kommer att aktualiseras. Det innebär bl.a. att hittillsvarande rätt till offentligt biträde vid beviljad ny prövning, överklagande av Migrationsverkets beslut i fråga om statusförklaring eller att inte bevilja ny prövning och skyldigheten att alltid förordna biträde för barn som saknar vårdnadshavare här i landet bör tas bort. Kammarrätten i Stockholm anser att det är oklart vad som ska gälla vid mål och ärenden om förvar. De nu aktuella förslagen syftar endast till att begränsa rätten till offentligt biträde i de situationer där förordningarna reglerar rätten till kostnadsfri rättslig rådgivning samt kostnadsfritt rättsligt biträde och bistånd. Det bör därför, i linje med Kammarrätten i Stockholms påpekande, i förtydligande syfte införas uttryckliga undantag för mål och ärenden om förvar enligt artikel 44 i asyl- och migrationshanteringsförordningen från de nya bestämmelsernas tillämpningsområde. Förslagen innebär vidare t.ex. att ett biträde inte ska kunna förordnas med stöd av 18 kap. 1 § första stycket 3 UtlL om en migrationsdomstol fattar ett beslut om inhibition enligt artikel 68 i asylprocedurförordningen. Ett biträde ska inte heller förordnas med stöd av 18 kap. 1 § UtlL i ett ärende om återkallande av internationellt skydd, eftersom detta omfattas av asylprocedurförordningen. Migrationsverket lyfter fram att det kan uppstå situationer där en del av ärendet omfattas av asylprocedurförordningen och därmed begränsningen i rätten till offentligt biträde medan det i andra delar av ärendet kan bli aktuellt att tillämpa bestämmelserna i 18 kap. 1 § UtlL. De ändringar som regeringen nu föreslår i 18 kap. UtlL tar endast sikte på offentligt biträde i mål och ärenden enligt asylprocedurförordningen och asyl- och migrationshanteringsförordningen. Det finns i det här lagstiftningsärendet inte något utrymme att göra en sådan översyn av 18 kap. UtlL som Migrationsverket efterlyser. Det krävs inte någon särreglering för vissa kategorier av utlänningar I de hittillsvarande reglerna om offentligt biträde i utlänningsärenden intar vissa personkategorier en särställning, däribland ensamkommande barn. För ensamkommande barn som ansöker om asyl förordnas det i svensk rätt i princip undantagslöst ett offentligt biträde sedan lång tid tillbaka, bl.a. för att barnet ska kunna föra sin talan på ett ur rättssäkerhetssynpunkt betryggande sätt (prop. 1988/89:86 s. 135 samt prop. 2004/05:136 s. 18 f.). Vad gäller rätten till kostnadsfri rättslig rådgivning så gör varken asylprocedurförordningen eller asyl- och migrationshanteringsförordningen någon skillnad på vuxna och barn. Ensamkommande barn har alltså samma rätt till kostnadsfri rättslig rådgivning som andra sökande av internationellt skydd. I förordningarna tillerkänns ensamkommande barn i stället vissa särskilda garantier (jfr avsnitt 14). Flera remissinstanser, däribland Asylrättscentrum, Barnombudsmannen, Institutet för mänskliga rättigheter, Svenska Röda Korset, Sveriges advokatsamfund och Flyktinggruppernas riksråd (FARR), ifrågasätter om förslaget att utmönstra nuvarande rätt till offentligt biträde i den administrativa processen för ensamkommande barn är förenligt med barnkonventionen. Bland annat UNICEF Sverige menar att förslaget strider mot principen om barnets bästa i artikel 3, dvs. att det vid alla åtgärder som rör barn i första hand ska beaktas vad som bedöms vara barnets bästa. Som regeringen anför ovan är det angeläget att det svenska regelverket inte mer än nödvändigt avviker från EU:s rättsliga miniminivå. Som Lagrådet påpekar måste dock bl.a. barnkonventionen beaktas när det gäller barn. Att beakta och säkerställa barnets rättigheter handlar om att vid olika åtgärder göra en intresseavvägning mellan barnets bästa och motstående intressen, t.ex. statens intresse av en reglerad invandring. Barnets rättigheter i det här sammanhanget måste förstås som en rätt till en rättssäker prövning och, precis som Institutet för mänskliga rättigheter är inne på, en rätt för barnet att få uttrycka sin åsikt och bli hörd (jfr 1 kap. 11 § UtlL). Även om förslaget innebär en försämring jämfört med vad som gäller enligt nuvarande ordning bedömer regeringen att dessa rättigheter fortsatt kommer att uppfyllas genom förslaget. Genom de förfarandegarantier som förordningarna ställer upp, barnets rätt till kostnadsfri rättslig rådgivning, barnets företrädare och Migrationsverkets utredningsskyldighet kommer rättssäkerheten och barnets rätt att få komma till tals att upprätthållas. Enligt regeringens mening krävs därför inte någon särreglering för ensamkommande barn eller någon sådan ventil som Lagrådet förespråkar för att uppfylla kraven enligt barnkonventionen eller andra internationella överenskommelser. Den nuvarande rätten till offentligt biträde för ensamkommande barn under hela den administrativa fasen bör därför, precis som för övriga ärenden som omfattas av förordningarna, utmönstras och ersättas med en rätt till tidsbegränsad kostnadsfri rättslig rådgivning. Flera remissinstanser, bl.a. Länsstyrelsen i Skåne län och Länsstyrelsen i Västernorrlands län, lyfter fram att de föreslagna förändringarna innebär en ansvarsförflyttning från det offentliga biträdet till den gode mannen och att en god man inte har samma juridiska kompetens som ett offentligt biträde. Som redogörs för ovan finns det i förordningarna direkt tillämpliga regler om företrädare för ensamkommande barn och vilka krav som ställs på dessa företrädare. Förslagen i denna del syftar endast till att anpassa nuvarande regler om offentligt biträde i processen om internationellt skydd. Ändringar med anledning av förordningarnas krav på företrädare behandlas i avsnitt 14. Utöver ärenden som berör ensamkommande barn framhåller Sveriges advokatsamfund att det krävs att sökanden ges full tillgång till offentligt biträde redan i första instans i säkerhetsärenden och ärenden där uteslutande och återkallelse kan bli aktuellt för att Sverige ska uppfylla sina internationella konventionsåtaganden. Samfundet pekar bl.a. på att principen om ”equality of arms” och kravet på insyn innebär att det krävs ett rättsligt biträde i dessa typer av ärenden. Regeringen anser emellertid att det inte heller krävs någon särreglering för dessa ärendetyper. Förutsättningarna för uteslutning och återkallelse av status och uppehållstillstånd regleras direkt av förordningarna i EU:s migrations- och asylpakt. Asylprocedurförordningen ställer inte upp något krav på kostnadsfritt rättsligt biträde hos förvaltningsmyndigheten i ärendetypen. De nu aktuella förslagen om offentligt biträde omfattar inte ärenden enligt lagen (2022:700) om särskild kontroll av vissa utlänningar. I säkerhetsärenden enligt 1 kap. 7 § UtlL innebär förslagen ingen skillnad i rätten till offentligt biträde jämfört med andra ärenden. Till skillnad från Sveriges advokatsamfund bedömer regeringen att Sveriges internationella åtaganden inte kräver en full tillgång till kostnadsfritt offentligt biträde i den administrativa fasen. Genom den kostnadsfria rättsliga rådgivningen och möjligheten till kostnadsfritt rättsligt bistånd och biträde vid ett eventuellt överklagande tillgodoses såväl principen om ”equality of arms” som rätten till en rättvis rättegång. Några remissinstanser, bl.a. Asylrättscentrum, Institutet för mänskliga rättigheter och Sveriges advokatsamfund, anser att förslagen står i strid med bl.a. EU-stadgan och Genèvekonventionen. Förslagen är förenliga med EU-förordningarna. Redan på den grunden får det förutsättas att de inte, som Institutet för mänskliga rättigheter för fram, står i strid med rätten till ett effektivt rättsmedel enligt EU-stadgan. Enligt skäl 2 i asylprocedurförordningen framgår det vidare att Genèvekonventionen är en integrerad del av Europeiska unionens mål med asyl- och migrationspakten. Regler som baseras på asylprocedurförordningen får därför, till skillnad från vad Sveriges advokatsamfund för fram, antas uppfylla villkoren även enligt den konventionen. Regeringen gör därför bedömningen att förslagen är förenliga med Sveriges internationella åtaganden och att det inte krävs någon särreglering för vissa kategorier av utlänningar. Tyngdpunkten i prövningen bör fortsatt ligga hos Migrationsverket Förvaltningsrätten i Göteborg och Förvaltningsrätten i Malmö lyfter fram att förslagen kan leda till att vissa mål och ärenden blir mer resurskrävande och att det finns en risk för ett ökat antal återförvisningar från domstol. Att ett mål återförvisas behöver inte bero på felaktig rättstillämpning eller brister i handläggningen utan kan också bero på, som bl.a. Domstolsverket och Kammarrätten i Stockholm framhåller, att nya grunder eller argumentation förts fram först i domstol. Det kan i sin tur ha sin förklaring i att förhållandena i ursprungslandet har förändrats, ny lagstiftning tillkommit eller ny bevisning har lagts fram i ärendet. Regeringen delar bl.a. Förvaltningsrätten i Luleå och Länsstyrelsen i Skånes uppfattning om att en förskjutning av tyngdpunkten i asylprocessen skulle kunna innebära mer resurskrävande mål hos domstolarna och en ökad risk för att mål återförvisas till Migrationsverket. Det riskerar också, som bl.a. Förvaltningsrätten i Stockholm lyfter fram, att leda till längre handläggningstider. Detta är inte önskvärt. För att bibehålla effektiviteten och rättssäkerheten i processen och begränsa risken för återförvisningar är det därför viktigt att tyngdpunkten i processen alltjämt ligger hos myndigheten. Att sökanden inte kommer att ha rätt till ett offentligt biträde på samma sätt som i dag innebär inte någon förändring i detta avseende. Det beror på att den individuella rådgivningen kommer att ge sökanden en förståelse för förfarandet samt de skyldigheter som finns och därmed förutsättningar att lyfta fram samtliga relevanta omständigheter tidigt i processen. Det bör också bidra till att minska risken för förlängda handläggningstider. Även i detta sammanhang bör det också framhållas att Migrationsverket har en omfattande utredningsskyldighet när det gäller de materiella frågor som kan uppstå under förfarandet. I detta inbegrips också, som Sveriges advokatsamfund pekar ut, att Migrationsverket hanterar alla nödvändiga delar av handläggningen, inklusive sådana arbetsuppgifter som tidigare kunnat överlämnas till det offentliga biträdet. Samtidigt kommer det att i direkt tillämpliga bestämmelser i EU:s migrations- och asylpakt ställas högre krav än i dag på sökanden när det gäller att samarbeta med Migrationsverket och att lägga fram alla faktorer som de har tillgång till och som underbygger ansökan om internationellt skydd. Flera remissinstanser, däribland Asylrättscentrum, Migrationsverket och Svenska Röda Korset, förespråkar att den ventil som utredningen har övervägt, och som innebär att Migrationsverket skulle kunna förordna offentliga biträden på samma sätt som i dag i särskilt komplicerade ärenden, införs. Som utredningen finner är det emellertid inte möjligt att avgöra i hur många fall ett offentligt biträdes åtgärder skulle medföra en konkret effektivitetsvinst eller t.ex. motverka att ett ärende återförvisas. Det är inte heller möjligt att beräkna omfattningen av den arbetsbesparing som det skulle innebära för Migrationsverket. En stor risk med ett undantag är i stället att det stora flertalet sökande kommer göra gällande att de omfattas av undantaget. Detta skulle leda till ett utökat administrativt arbete för Migrationsverket och riskerar att förlänga den samlade handläggningstiden för ärendena. Regeringen anser därför att någon sådan ventil inte bör införas. De föreslagna reglerna påverkar inte sökandens möjlighet att anlita ett eget biträde De nya bestämmelserna om rätt till offentligt biträde avser endast att tillgodose förordningarnas krav på medlemsstaterna att tillhandahålla kostnadsfri rättslig rådgivning. Av artikel 15.1 i asylprocedurförordningen framgår att en sökande har rätt att samråda med en rättslig eller annan rådgivare i frågor som rör deras ansökningar i samtliga skeden av förfarandet. Av artikel 15.2 i asylprocedurförordningen framgår att rätten för en sökande att begära kostnadsfri rättslig rådgivning ska ske utan att det påverkar sökandens rätt att välja sin egen rättsliga rådgivare eller en annan rådgivare på egen bekostnad. Motsvarande rätt för sökanden att välja en juridisk eller annan rådgivare på egen bekostnad i förfarandet för att fastställa ansvarig medlemsstat framgår av artiklarna 21.1 och 21.2. i asyl- och migrationshanteringsförordningen. De föreslagna reglerna om offentligt biträde för kostnadsfri rättslig rådgivning begränsar alltså inte sökandens rätt att på egen bekostnad biträdas av en rådgivare eller ombud under alla skeden av asylprocessen. Den nuvarande möjligheten att enligt 14 § förvaltningslagen anlita någon som är lämplig för uppdraget som ombud eller biträde bedöms inte utgöra någon otillåten dubbelreglering i förhållande till bestämmelserna om kostnadsfri rättslig rådgivning. Ersättningen för kostnadsfri rättslig rådgivning bör tidsbegränsas Regeringens förslag I ärenden enligt asylprocedurförordningen ska ersättning som utgångspunkt kunna medges för två timmars kostnadsfri rättslig rådgivning. Om det finns skäl för det ska ersättningen dock få motsvara högst tre timmars arbete. I ärenden om att fastställa ansvarig medlemsstat enligt asyl- och migrationshanteringsförordningen ska ersättning kunna medges för högst en timmes rådgivning. Utredningens förslag Utredningens förslag stämmer delvis överens med regeringens. Utredningen föreslår att ersättning för rådgivning i ärenden enligt asylprocedurförordningen ska kunna ges för högst en timmes kostnadsfri rådgivning, eller högst två timmar om det finns skäl för det. Remissinstanserna De flesta remissinstanser avstyrker eller är kritiska till förslagen om att tidsbegränsa rätten till kostnadsfri rättslig rådgivning. Bland annat Justitiekanslern för fram att förslaget om att sökande endast ska ha rätt till en timmes kostnadsfri rättslig rådgivning under asylprocessen innebär en risk för att rättssäkerheten påverkas negativt. Även bl.a. Flyktinggruppernas riksråd (FARR), Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas, transpersoners, queeras och intersexpersoners rättigheter (RFSL) och Svenska Röda Korset anser att tidsgränsen är för snäv. Institutet för mänskliga rättigheter understryker att tidsgränsen kan få stora konsekvenser för utsatta grupper av sökande, t.ex. personer med funktionsnedsättning. Svenska kyrkan för fram att det saknas en motivering till den valda tidsgränsen. Asylrättscentrum framhåller att den föreslagna tidsgränsen i ärenden enligt asylprocedurförordningen framstår som godtyckligt bestämd och begränsar rätten till rättslig rådgivning på ett otillbörligt sätt, särskilt eftersom rättslig rådgivning måste anses omfatta tillhandahållande av rådgivning under hela det administrativa förfarandet. Även Migrationsverket och Kammarrätten i Stockholm menar att det är tveksamt om tidsbegränsningarna uppfyller kraven enligt förordningarna. Bland annat Länsstyrelserna i Norrbottens, Skånes och Västernorrlands län anser att den rättsliga rådgivningen måste ges vid flera tillfällen för att tillgodose rättssäkerheten. Migrationsverket för fram att det är svårt att se hur den begränsade tiden ska kunna fördelas på flera tillfällen. Sveriges advokatsamfund gör gällande att alla sökande bör ges minst två timmars kostnadsfri rättslig rådgivning. Diskrimineringsombudsmannen pekar också på att förslagets utformning om att ytterligare tid kan ersättas om det finns skäl till det kan leda till skönsmässiga bedömningar. Några remissinstanser, däribland Asylrättscentrum och Sveriges advokatsamfund, anser att det är särskilt problematiskt att ytterligare kostnadsfri rättslig rådgivning inte kan beviljas om ett ärende återförvisas. Kammarrätten i Stockholm lyfter fram att Migrationsverket inte kommer att kunna reda ut kvarvarande frågor med biträdet, och att detta kan leda till ytterligare komplikationer i en efterföljande domstolsprocess. Skälen för regeringens förslag Det bör införas tidsgränser för tillhandahållandet av kostnadsfri rättslig rådgivning I artikel 19.4 i asylprocedurförordningen anges att medlemsstaterna får införa belopps- eller tidsgränser för tillhandahållandet av kostnadsfri rättslig rådgivning, förutsatt att gränserna inte är godtyckliga eller otillbörligt begränsar tillgången till rätten. I asyl- och migrationshanteringsförordningen finns inga uttryckliga motsvarande regler. Av artikel 21.4 framgår emellertid att medlemsstaterna får organisera tillhandahållet av rättslig rådgivning i enlighet med sina nationella system. I likhet med utredningen bedömer regeringen att asyl- och migrationshanteringsförordningen ger möjlighet att tidsbegränsa även tillhandahållandet av kostnadsfri rättslig rådgivning i förfarandet att fastställa ansvarig medlemsstat, förutsatt att rådgivningen tillhandahåller den information som förordningen kräver och begränsningarna inte är godtyckliga eller otillbörligt begränsar tillgången till rätten till kostnadsfri rättslig rådgivning. Regeringens utgångspunkt är att den svenska regleringen inte ska vara mer generös än motsvarande regler i andra medlemsstater. Mot denna bakgrund bör Sverige nyttja möjligheten att införa tidsgränser för tillhandahållandet av kostnadsfri rättslig rådgivning. I ärenden enligt asylprocedurförordningen bör ersättning för rådgivning kunna ges för högst tre timmars rådgivning Det saknas uttryckliga regler i asylprocedurförordningen som klargör omfattningen av de tidsgränser som får göras. I stället framgår att tidsgränserna inte får vara godtyckliga eller otillbörligt begränsa tillgången till kostnadsfri rättslig rådgivning. Med hänsyn till rådgivningens allmänna karaktär, dess förhållandevis begränsade innehåll och att den dessutom ska ges individuellt av en kvalificerad jurist bedömer utredningen att möjligheten till ersättning för den kostnadsfria rättsliga rådgivningen som utgångspunkt bör vara begränsad till en timme. I likhet med utredningen anser regeringen att rådgivningen bör kunna ges förhållandevis effektivt av en kvalificerad jurist och att flera inslag i den kostnadsfria rättsliga rådgivningen är av allmän karaktär. Samtidigt finns det inslag i rätten till rådgivning enligt asylprocedurförordningen som har närmare anknytning till sökandens ärende, t.ex. sådan rådgivning om de rättsliga frågor som uppstår under förfarandet som bl.a. Kammarrätten i Stockholm pekar på. För att säkerställa att de krav som ställs i förordningen efterlevs, vilket bl.a. Migrationsverket ser som tveksamt med utredningens förslag, anser regeringen att rådgivning enligt asylprocedurförordningen bör kunna ersättas i något större omfattning än vad utredningen föreslår. Detta bedöms också minska den risk för en försämrad rättssäkerhet som bl.a. Justitiekanslern pekar ut. Regeringen anser därför, i likhet med Sveriges advokatsamfund, att kostnadsfri rättslig rådgivning enligt asylprocedurförordningen som utgångspunkt ska kunna tillhandahållas under två timmar. När det gäller sådan rådgivning som ska ges enligt asylprocedurförordningen kan det dock tänkas uppstå rättsliga eller individuella frågor som inte heller ryms inom två timmars rättslig rådgivning. Det får också, som utredningen framhåller, antas att det finns en naturlig variation i enskildas behov av rådgivning, bl.a. utifrån olika individuella omständigheter, t.ex. utbildningsbakgrund som Svenska kyrkan lyfter, eller situationen i hemlandet. Detsamma gäller i fråga om antalet rättsliga frågor som kan tänkas uppstå under ett förfarande, t.ex. beroende på en förändrad situation i hemlandet eller tillkommande identitetshandlingar eller annan bevisning. Det kan också tänkas finnas vissa sårbara personkategorier, vilket bl.a. RFSL, Diskrimineringsombudsmannen och Institutet för mänskliga rättigheter understryker, som har ett större behov av rådgivning. Även om variationen i enskildas behov av rådgivning som huvudregel får anses tillgodosedd redan genom att rådgivning ska kunna ges för motsvarande två timmar bedömer regeringen att det bör införas en möjlighet för Migrationsverket att bevilja ytterligare en timmes ersättning för rättslig rådgivning om det finns skäl för det. Sådana skäl kan t.ex. vara att det uppstår fler rättsliga frågor, att behov av rådgivning uppstår efter att ärendet återförvisats eller att sökanden av annat skäl är i behov av ytterligare rådgivning för att dennes rätt ska vara tillgodosedd. Individuella skäl för ytterligare rådgivning kan, som bl.a. Institutet för mänskliga rättigheter påpekar, t.ex. vara komplicerade skyddsskäl eller svårigheter att tillgodogöra sig rådgivningen på grund av ålder eller funktionsnedsättning. Genom kravet på att det ska finnas skäl för att ersätta ytterligare rådgivning understryks att huvudregeln är att det är två timmars rådgivning som ersätts. Kravet innebär vidare att det måste göras en prövning av om ytterligare ersättning är motiverad. Till skillnad från Diskrimineringsombudsmannen ser regeringen ingen risk för att kravet leder till skönsmässiga bedömningar. Lagrådet förordar att en ventilregel införs så att det arbete som god advokatsed kräver under alla förhållanden ska kunna ersättas även efter det att tidsgränsen har nåtts. Med tanke på de förhållandevis begränsade uppgifter som utgör rättslig rådgivning anser regeringen att förslaget om ersättning för maximalt tre timmars rådgivning i ärenden enligt asylprocedurförordningen är väl avvägt. Tidsbegränsningen är sådan att innehållet i den kostnadsfria rättsliga rådgivningen som följer av asylprocedurförordningen tillgodoses samtidigt som reglerna är flexibla med den tillkommande möjligheten till ytterligare en timmes rådgivning i de fall det finns skäl för det. Enligt regeringens mening framstår tidsbegränsningen inte som godtyckligt bestämd och innebär inte en otillbörlig begränsning av tillgången till kostnadsfri rättslig rådgivning. Även om lämnande av information kan ta tid t.ex. vid användning av tolk får huvuddelen av den rättsliga rådgivningen antas vara av mer generell natur vilket, tillsammans med förslaget om att rådgivningen ska lämnas av erfarna jurister, bör leda till att rådgivningen kan ges förhållandevis effektivt. En erfaren jurist har också bättre förutsättningar att begränsa kontakterna med sökanden till att avse kostnadsfri rättslig rådgivning och, som bl.a. Lagrådet och Förvaltningsrätten i Göteborg lyfter ett behov av, hantera ytterligare kontakter från sökanden även efter det att den kostnadsfria rättsliga rådgivningen tillhandahållits. Tidsbegränsningen ger uttryck för den samlade tid som kan ersättas vilket innebär att rådgivning kan ges vid mer än ett tillfälle, och att rådgivningen kan anpassas utifrån sökandens behov och önskemål. Till skillnad från Lagrådet ser regeringen därför inte ett behov av en ventil. Regeringen föreslår sammanfattningsvis att ersättning för kostnadsfri rättslig rådgivning enligt asylprocedurförordningen ska utgå för högst två timmars rådgivning och, om det finns skäl för det, högst tre timmars rådgivning. I ärenden enligt asyl- och migrationshanteringsförordningen bör ersättning för rådgivning begränsas till högst en timme I ärenden om att fastställa ansvarig medlemsstat enligt asyl- och migrationshanteringsförordningen är Migrationsverkets prövning begränsad till vissa objektivt konstaterbara fakta och den kostnadsfria rådgivningen är av sådan karaktär att den har en mycket tydlig koppling till den initiala delen av processen. Regeringen bedömer därför, till skillnad från bl.a. Asylrättscentrum, att ersättning motsvarande en timmes rådgivning är tillräckligt för att tillgodose kraven i asyl- och migrationshanteringsförordningen och att det saknas skäl att införa en möjlighet till ytterligare ersättning för offentliga biträden som har förordnats för rättslig rådgivning enligt asyl- och migrationshanteringsförordningen. Regeringen föreslår därför att ersättning för kostnadsfri rättslig rådgivning enligt asyl- och migrationshanteringsförordningen ska utgå för högst en timmes rådgivning. Det saknas skäl för ytterligare kostnadsfri rådgivningstid vid återförvisning Om ett ärende enligt någon av förordningarna återförvisas från domstol tillkommer inte en ny rätt till kostnadsfri rättslig rådgivning. Det innebär att om all rådgivningstid har utnyttjats finns det ingen ytterligare rätt till kostnadsfri rättslig rådgivning. Några remissinstanser, däribland Asylrättscentrum, Sveriges advokatsamfund och FARR, anser att ytterligare kostnadsfri rådgivningstid bör beviljas efter det att ett ärende återförvisats. Sveriges advokatsamfund framhåller att det finns en risk för att de brister som föranlett återförvisningen inte läks om inte ytterligare kostnadsfri rådgivning ges. Asylrättscentrum lyfter fram att en återförvisning på grund av nya omständigheter också bör kräva ytterligare rådgivning. Kammarrätten i Stockholm pekar på att Migrationsverket inte kommer kunna reda ut kvarvarande frågor med biträdet, och att detta kan leda till ytterligare komplikationer i en efterföljande domstolsprocess. Regeringen delar inte remissinstansernas bedömning. Genom förslaget att två timmars rådgivning ska kunna ersättas, med möjlighet till en ytterligare timmes rådgivning om det finns skäl för det, bedömer regeringen att även behovet av rådgivning efter en återförvisning är tillgodosett. Det bör i detta sammanhang betonas att syftet med kostnadsfri rättslig rådgivning är att ge vägledning kring processen och om ett ärende återförvisas så gäller i allt väsentligt samma processuella regler som tidigare. Det får vidare förutsättas att det genom domstolens avgörande är tydligt vilken brist eller vilka nya omständigheter som har föranlett återförvisningen och att någon ytterligare rådgivning inte bör krävas för att utredningen ska kunna kompletteras. Det finns därmed inte ett behov av att särreglera eller bevilja ytterligare kostnadsfri rättslig rådgivning för det fall att ett ärende återförvisas. Rätten till offentligt biträde för kostnadsfri rättslig rådgivning bör uteslutas i vissa fall Regeringens förslag Offentligt biträde ska inte förordnas i de situationer som anges i artikel 16.3 i asylprocedurförordningen, dvs. när en ansökan är en första efterföljande ansökan som anses ha lämnats in endast för att försena eller hindra verkställigheten av ett beslut om återvändande som skulle leda till att sökanden omedelbart avlägsnas från medlemsstaten, när ansökan är en andra eller ytterligare efterföljande ansökan eller när sökanden redan bistås och biträds av en rättslig rådgivare. Utredningens förslag Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna De flesta remissinstanser har inte yttrat sig särskilt över förslaget. Svenska kyrkan avstyrker förslaget liksom Asylrättscentrum, som framhåller att uteslutningsgrunderna inte är obligatoriska och att det därför inte är nödvändigt att införa regler om att utesluta rätten till kostnadsfri rättslig rådgivning. Institutet för mänskliga rättigheter påtalar vikten av att det sker en individuell prövning och för fram att bl.a. undantag från kostnadsfri rättslig rådgivning kan medföra att en sådan noggrann prövning inte görs. Skälen för regeringens förslag Rätten till kostnadsfri rättslig rådgivning enligt asylprocedurförordningen är inte absolut. Av artikel 19.3 framgår att medlemsstaterna ska fastställa särskilda regler om uteslutande av tillhandahållandet av bl.a. kostnadsfri rättslig rådgivning i enlighet med artikel 16.3. Av den bestämmelsen framgår att tillhandahållandet av kostnadsfri rättslig rådgivning vid det administrativa förfarandet får uteslutas i tre olika situationer. Den första situationen gäller när ansökan är en första efterföljande ansökan som anses ha lämnats in endast för att försena eller hindra verkställigheten av ett beslut om återvändande som skulle leda till att sökanden omedelbart avlägsnas från medlemsstaten. Den andra situationen gäller när ansökan är en andra eller ytterligare efterföljande ansökan och den tredje situationen när sökanden redan bistås och biträds av en rättslig rådgivare. Med utgångspunkten att svensk rätt inte mer än nödvändigt ska avvika från EU:s rättsliga miniminivå anser regeringen, till skillnad från bl.a. Asylrättscentrum och Svenska kyrkan, att rätten till kostnadsfri rättslig rådgivning bör uteslutas i samtliga de situationer som asylprocedurförordningen tillåter. Att kostnadsfri rättslig rådgivning utesluts i dessa situationer förändrar inte Migrationsverkets skyldighet att pröva ärendena individuellt, som Institutet för mänskliga rättigheter påtalar vikten av. Möjligheten att utesluta rätten till kostnadsfri rättslig rådgivning vid fastställandet av ansvarig medlemsstat regleras av artikel 21.7 i asyl- och migrationshanteringsförordningen. Enligt artikeln får kostnadsfri rättslig rådgivning i förfarandet för att fastställa ansvarig medlemsstat uteslutas om sökanden redan bistås och företräds av en juridisk rådgivare. Regeln är direkt tillämplig och kräver ingen nationell anpassning. Vissa beslut om offentligt biträde för kostnadsfri rättslig rådgivning bör inte få överklagas särskilt Regeringens förslag Beslut om att inte förordna ett offentligt biträde för kostnadsfri rättslig rådgivning och beslut om ersättning för sådan rådgivning ska inte kunna överklagas särskilt. Utredningens förslag Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna De flesta remissinstanser har inte yttrat sig särskilt över förslaget. Asylrättscentrum avstyrker förslaget och anför att artikel 47 i EU-stadgan innebär att besluten bör få överklagas särskilt för att motverka godtyckliga bedömningar och förhindra att en för strikt praxis utvecklas hos Migrationsverket. Sveriges advokatsamfund ställer sig tveksam till förslaget och anför att det riskerar att ytterligare försämra rättssäkerheten i systemet. Skälen för regeringens förslag Av 14 kap. 8 § UtlL framgår bl.a. att Migrationsverkets beslut som avser fråga om offentligt biträde eller ersättning i ett ärende som handläggs enligt den lagen får överklagas särskilt. Regeringen anser i likhet med utredningen att beslut om att utesluta kostnadsfri rättslig rådgivning inte ska kunna överklagas särskilt. Till skillnad från bl.a. Asylrättscentrum och Sveriges advokatsamfund ser regeringen inte någon risk för att frånvaron av möjlighet att överklaga ett sådant beslut särskilt skulle leda till att en alltför strikt praxis utvecklas hos Migrationsverket. Två av de situationer då rätten till kostnadsfri rättslig rådgivning enligt asylprocedurförordningen får uteslutas består av objektiva kriterier. Den tredje situationen, när en efterföljande ansökan lämnats in endast för att försena eller hindra verkställigheten av ett beslut om återvändande som skulle leda till att sökanden omedelbart avlägsnas från medlemsstaten, ger ett visst utrymme för bedömningar. Rekvisitet ”endast” är emellertid ett högt ställt krav där utrymmet för godtyckliga bedömningar, som Asylrättscentrum framför en oro för, bör vara mycket begränsat. Den ersättning som kan komma i fråga när det gäller kostnadsfri rättslig rådgivning är också av mycket begränsad och schabloniserad karaktär. Det finns inte heller något krav enligt förordningarna att ett sådant beslut ska kunna överklagas särskilt. Mot bakgrund av att det i skäl 108 i asylprocedurförordningen och i skäl 87 i asyl- och migrationshanteringsförordningen anges att förordningarna står i överensstämmelse med de grundläggande rättigheter och principer som erkänns särskilt i stadgan utgår regeringen, till skillnad från Asylrättscentrum, från att förslaget inte står i strid med artikel 47 i stadgan. I syfte att åstadkomma en stram och effektiv asylprocess ska det enligt regeringen därför inte vara möjligt att överklaga beslut om uteslutande av kostnadsfri rättslig rådgivning eller beslut om ersättning för sådan rådgivning särskilt. Kostnadsfritt rättsligt bistånd och biträde i överklagandeprocessen enligt asylprocedurförordningen Rätten till kostnadsfritt rättsligt bistånd och biträde vid ett överklagande bör tillgodoses genom offentligt biträde Regeringens förslag Vid överklagande av beslut enligt asylprocedurförordningen ska en migrationsdomstol eller Migrationsöverdomstolen på utlänningens begäran förordna ett offentligt biträde för den som åtgärden avser om ett sådant inte redan har förordnats. Utredningens förslag Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. I förhållande till utredningens förslag görs ett tillägg om att även Migrationsöverdomstolen ska omfattas av förslaget. Remissinstanserna De flesta remissinstanser har inte yttrat sig särskilt över förslaget. Några remissinstanser, bl.a. Asylrättscentrum och Förvaltningsrätten i Göteborg, är positiva till utredningens bedömning att ingen tidsgräns bör införas. Skälen för regeringens förslag Vid överklagandeförfarandet enligt asylprocedurförordningen har medlemsstaterna som utgångspunkt en skyldighet att på begäran av sökanden säkerställa att han eller hon får kostnadsfritt rättsligt bistånd och biträde. Sådant kostnadsfritt rättsligt bistånd och biträde ska enligt artikel 17.1 i asylprocedurförordningen omfatta utarbetande av de inlagor som krävs enligt nationell rätt, förberedande av överklagandet och, vid en eventuell muntlig förhandling, deltagande i förhandlingen. Även personer som är föremål för återkallande av internationellt skydd har rätt till kostnadsfritt rättsligt bistånd och biträde vid överklagande. Regeringen bedömer i likhet med utredningen att rätten till kostnadsfritt rättsligt bistånd och biträde bör tillgodoses genom att ett offentligt biträde förordnas. Av artikel 19.4 i asylprocedurförordningen framgår att medlemsstaterna även i överklagandeförfarandet får införa belopps- eller tidsgränser för tillhandahållandet av kostnadsfritt rättsligt bistånd och biträde. Till skillnad från vad som gäller vid rättslig rådgivning är arbetsmomenten som täcks av rättsligt bistånd och biträde inte av sådan karaktär att det på ett förhållandevis enkelt sätt går att uppskatta tidsåtgången för åtgärderna. Rättsligt bistånd och biträde innefattar t.ex. inte bara rådgivning utan avser även bistånd och biträde med överklagandet. Därtill påverkas arbetets omfattning också av hur målet handläggs, exempelvis om migrationsdomstolen håller muntlig förhandling eller inte. Då det inte är möjligt att göra en adekvat uppskattning av vilken generell tidsåtgång som är rimlig instämmer regeringen i likhet med flera remissinstanser, däribland Förvaltningsrätten i Göteborg, i utredningens bedömning att det inte är ändamålsenligt att införa belopps- eller tidsgränser för ett biträdes uppdrag i överklagandeförfarandet enligt asylprocedurförordningen. I stället bör de allmänna reglerna om skälig ersättning för arbete i lagen om offentligt biträde och rättshjälpslagen, samt tillhörande praxis, tillämpas vid överklagandeförfarandet enligt förordningen. Vid överklagande av beslut enligt asylprocedurförordningen till en migrationsdomstol kommer i de flesta fall ett offentligt biträde redan att vara förordnat. I vissa situationer, t.ex. vid överklagande av beslut om återkallande av internationellt skydd där det inte finns en rätt till kostnadsfri rättslig rådgivning, kommer det däremot inte finnas något offentligt biträde förordnat. För att tillgodose rätten till kostnadsfritt bistånd och biträde i dessa situationer bör det införas en skyldighet för migrationsdomstolen att, med vissa undantag, förordna ett offentligt biträde vid överklagande av beslut enligt asylprocedurförordningen om utlänningen begär det. Rätten till kostnadsfritt bistånd och biträde vid överklagandeförfarandet gäller, om inte detta uttryckligen undantas, också vid ett överklagande till Migrationsöverdomstolen. Regeringen bedömer i avsnitt 15.3.2 att något sådant undantag inte bör införas. Motsvarande skyldighet som finns för en migrationsdomstol att förordna ett offentligt biträde bör därför gälla även för Migrationsöverdomstolen vid ett överklagande av en migrationsdomstols avgörande i ett mål enligt asylprocedurförordningen. Skyldigheten att förordna ett offentligt biträde i en sådan situation bör framför allt aktualiseras om det är sannolikt att prövningstillstånd meddelas i målet och överklagandet inte saknar rimliga utsikter till framgång (jfr avsnitt 15.3.2). I de fall Migrationsverket inte har förordnat ett offentligt biträde, ska myndigheten informera sökanden om möjligheten att förordna ett offentligt biträde vid överklagande av Migrationsverkets beslut. Detta gäller alltså såväl ärenden där ansökan om internationellt skydd har bedömts som ogrundad som ärenden om t.ex. återkallelse av skyddsstatusförklaring. Ett offentligt biträde kommer i dessa fall, om sökanden begär det, att förordnas först i samband med att överklagandet lämnas in till domstolen. Utlänningen får i ett sådant fall framställa en begäran om att ett offentligt biträde ska förordnas för honom eller henne. Om domstolen därefter finner skäl att förordna ett offentligt biträde bör biträdet i sedvanlig ordning ges rimlig tid för att sätta sig in i ärendet samt ges möjlighet att komplettera överklagandet och i övrigt vidta sådana åtgärder som är nödvändiga för att tillvarata den enskildes rätt i överklagandeförfarandet. Den enskilde bör inte ha rätt till offentligt biträde i vissa fall Regeringens förslag Vid överklagande av beslut enligt asylprocedurförordningen ska offentligt biträde inte förordnas i de situationer som anges i artikel 17.2 b och d i asylprocedurförordningen, dvs. om det anses att överklagandet saknar rimliga utsikter till framgång eller utgör ett missbruk av förfarandet eller sökanden redan bistås eller biträds av en rättslig rådgivare. Om ett offentligt biträde finns förordnat ska en migrationsdomstol entlediga det offentliga biträdet i samma situationer. Utredningens förslag Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna De flesta remissinstanser yttrar sig inte särskilt över förslagen. Asylrättscentrum, Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas, transpersoners, queeras och intersexpersoners rättigheter (RFSL) och Flyktinggruppernas riksråd (FARR) avstyrker förslaget om att biträde ska kunna nekas eller entledigas. Asylrättscentrum för fram att rättssäkerhetsskäl talar för att förhandsbedömningar i asylmål bör undvikas. RFSL pekar på att risken för godtycklighet är stor, eftersom domstolarna endast har Migrationsverkets bedömning att utgå ifrån. Sveriges advokatsamfund understryker att det är viktigt att reglerna inte omfattar de sökande som får juridiskt biträde eller rådgivning av frivilligorganisationer, eftersom det skulle omöjliggöra mycket av det stödarbete som görs i dag. FARR anser att den risk för en förskjutning av prövningens tyngdpunkt till domstolen, som de samlade förslagen innebär, gör det ännu viktigare för rättssäkerheten att den sökande har ett offentligt biträde i överklagandeprocessen. Även Riksdagens ombudsmän (JO) och Diskrimineringsombudsmannen är kritiska till förslaget och för fram att det påverkar rättssäkerheten negativt samt öppnar upp för skönsmässiga bedömningar. Skälen för regeringens förslag I asylprocedurförordningen finns det enligt artikel 17.2 a–d utrymme för medlemsstaterna att utesluta rätten till rättsligt bistånd och biträde i vissa situationer. Den första situationen gäller om sökanden, som ska redogöra för sin ekonomiska situation, anses ha tillräckliga medel för att på egen bekostnad kunna betala för rättsligt bistånd och biträde (punkten a). Den andra situationen gäller när det anses att överklagandet saknar rimliga utsikter till framgång eller utgör ett missbruk av förfarandet (punkten b). Den tredje situationen gäller om överklagandet eller prövningen sker i andra eller högre instans enligt nationell rätt, inbegripet förnyad behandling eller en ytterligare omprövning (punkten c). Den fjärde och sista situationen gäller om sökanden redan bistås eller biträds av en rättslig rådgivare (punkten d). I den mån medlemsstaten avser utesluta rätten till kostnadsfritt rättsligt bistånd och biträde ska enligt artikel 19.3 i asylprocedurförordningen medlemsstaten fastställa särskilda regler om det. Utredningen bedömer att punkten a inte är ändamålsenlig, bl.a. eftersom det får antas att de flesta inte har medel att själva bekosta ett biträde och att utredningen av om sökanden har medel får antas inverka menligt på handläggning. Utredningen bedömer även att punkten c inte är ändamålsenlig, eftersom den skulle inverka menligt på praxisbildningen. Utredningen anser därför att det finns starka skäl att inte föreslå en begränsning i tillgången till offentligt biträde i dessa situationer. Motsvarande starka hänsyn gör sig enligt utredningen inte gällande avseende punkterna b och d. Regeringen instämmer i utredningens bedömning. Flera remissinstanser är kritiska till förslaget att införa någon av möjligheterna att utesluta rätten till offentligt biträde. Kritiken gäller särskilt möjligheten att utesluta offentligt biträde när överklagandet ”saknar rimliga utsikter till framgång”. Svenska Röda Korset framhåller att det krävs en tydlig definition av vad som avses med begreppet, medan RFSL ifrågasätter hur en sådan preliminär bedömning ska kunna göras på ett rättssäkert sätt. Regeringen konstaterar att möjligheten att utesluta rätten till kostnadsfritt rättsligt bistånd och biträde då överklagandet saknar rimliga utsikter till framgång inte är ny utan finns reglerad även i det omarbetade asylprocedurdirektivet. I samband med genomförandet av det omarbetade asylprocedurdirektivet bedömde emellertid regeringen att det inte fanns något hinder att behålla de något mer förmånliga reglerna som innebar att offentligt biträde i princip kan nekas endast om en ansökan eller överklagande är uppenbart ogrundat (prop. 2016/17:17 s. 54). Regeringens förevarande förslag innebär en direkthänvisning till asylprocedurförordningen och begreppet ”saknar rimliga utsikter till framgång” ska därför tolkas utifrån EU-rätten. Domstolen ska alltså göra en preliminär bedömning av överklagandets utsikter till framgång. Precis som RFSL för fram handlar det om en bedömning som görs innan en fullständig materiell prövning har gjorts. Sådana bedömningar är inte nya för migrationsdomstolarna utan de görs redan i t.ex. frågor om intermistiska beslut eller inhibition och kan inte antas innebära att rättssäkerheten blir lidande. Förslaget är i enlighet med asylprocedurförordningen och bedöms inte heller medföra någon beaktansvärd ökad risk för skönsmässiga bedömningar, som JO och Diskrimineringsombudsmannen befarar. Några remissinstanser, bl.a. Sveriges advokatsamfund och Asylrättscentrum, framhåller vikten av att inte utesluta rätten till offentligt biträde för den som får stöd av civilsamhällesorganisationer eller frivilligorganisationer. Sveriges advokatsamfund anser att reglerna måste vara tydliga så att den som fått hjälp eller biträtts av en sådan organisation hos Migrationsverket inte ska nekas biträde vid ett överklagande med hänvisning till att sökanden redan bistås eller biträds av en rättslig rådgivare. Regeringen konstaterar att asylprocedurförordningen ger möjlighet att införa grunder för uteslutande av kostnadsfritt rättsligt bistånd och biträde under vissa specifika förutsättningar som anges direkt i förordningen. Regeringen anser att den möjligheten ska utnyttjas. Bedömningen av om det finns förutsättningarna för att utesluta rätten till rättsligt bistånd och biträde, där grunderna regleras direkt i förordningen, ska göras av rättstillämparen i varje enskilt fall. Regeringen anser därför att det bör införas bestämmelser med innebörden att den enskilde inte har rätt till offentligt biträde i överklagandeförfarandet enligt asylprocedurförordningen när det gäller de situationer som räknas upp i artikel 17.2 b och d i förordningen. Rätt till offentligt biträde ska alltså inte föreligga när det anses att överklagandet saknar rimliga utsikter till framgång eller utgör ett missbruk av förfarandet samt när sökanden redan bistås eller biträds av en rättslig rådgivare. I de situationer där Migrationsverket inte har förordnat ett offentligt biträde, och migrationsdomstolen får en begäran om att förordna ett offentligt biträde, bör sådana förhållanden alltså utgöra hinder mot att förordna ett biträde. I de mål där det sedan tidigare finns ett offentligt biträde som förordnats med stöd av bestämmelserna om offentligt biträde för kostnadsfri rättslig rådgivning bör motsvarande situationer leda till att migrationsdomstolen entledigar det offentliga biträdet. Domstolens prövning i denna del bör som utgångspunkt göras i samband med den inledande granskningen av överklagandet. Det finns emellertid inget som hindrar att ett offentligt biträde entledigas först i ett senare skede av processen om det finns grund för det. I de fall det finns ett biträde förordnat och biträdet inte entledigas någon gång under handläggningen hos Migrationsverket eller i domstol gäller förordnandet däremot, precis som i dag, till dess att beslutet i ärendet eller målet får laga kraft. Begränsningen i rätten till offentligt biträde när det gäller de situationer som räknas upp i artikel 17.2 b och d i asylprocedurförordningen bör även gälla vid ett överklagande till Migrationsöverdomstolen. Med hänsyn till kravet på prövningstillstånd bör Migrationsöverdomstolen dock inte ha motsvarande skyldighet som en migrationsdomstol att entlediga ett offentligt biträde i dessa situationer. En domstols beslut att neka eller entlediga ett offentligt biträde bör inte kunna överklagas Regeringens förslag En migrationsdomstols beslut att entlediga ett offentligt biträde som har förordnats för att tillhandahålla kostnadsfri rättslig rådgivning eller att inte förordna ett offentligt biträde vid överklagande av beslut enligt asylprocedurförordningen ska inte få överklagas. Utredningens förslag Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna De flesta remissinstanser har inte yttrat sig särskilt över förslaget. Asylrättscentrum, Sveriges advokatsamfund och Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas, transpersoners, queeras och intersexpersoners rättigheter (RFSL) avstyrker eller är kritiska till förslaget. Remissinstanserna för fram att effektivitetsargument inte ska få företräde framför rättssäkerhet och att en utebliven möjlighet att kunna överklaga ett beslut om att nekas offentligt biträde skulle utgöra en stor rättsäkerhetsbrist i det svenska asylsystemet. Asylrättscentrum pekar på att artikel 47 i EU-stadgan och rättssäkerheten innebär att ett sådant beslut ska kunna överklagas. Skälen för regeringens förslag Det finns inte några bestämmelser i asylprocedurförordningen som ger den enskilde rätt att överklaga en domstols beslut att utesluta rätten till kostnadsfritt rättsligt bistånd och biträde i överklagandeprocessen. I syfte att åstadkomma ett stramt regelverk, samt för att undvika onödiga kostnader och separata förfaranden sent i asylprocessen, föreslår utredningen att ett beslut om att utesluta rätten till offentligt biträde på de grunder som nu införs inte ska kunna överklagas. Regeringen konstaterar att asylprocedurförordningen inte kräver att denna typ av beslut ska kunna överklagas och en begränsning av möjligheten att kunna överklaga ett sådant beslut är därför i enlighet med EU:s rättsliga miniminivå. Mot denna bakgrund bedömer regeringen, till skillnad från Asylrättscentrum, att förslaget är i överensstämmelse med EU-stadgan. Utöver detta talar också starka effektivitetsskäl för att ett sådant beslut inte ska kunna överklagas. En möjlighet att överklaga ett beslut att neka offentligt biträde kan innebära att handläggningen av själva ärendet riskerar att avstanna i avvaktan på utfallet av överklagandet, vilket är negativt för såväl den enskilde som effektiviteten i systemet. Till skillnad från Asylrättscentrum, RFSL och Sveriges advokatsamfund anser regeringen att skälen för att begränsa möjligheten att överklaga denna typ av beslut väger tyngre och att frånvaron av en sådan möjlighet inte innebär att rättssäkerheten eftersätts i någon beaktansvärd omfattning. En bestämmelse med innebörden att beslut om att entlediga eller inte förordna ett offentligt biträde enligt de nya reglerna bör därför införas. Bestämmelsen bör även omfatta den situationen att sökanden på nytt begär offentligt biträde i migrationsdomstolen och att begäran om detta avslås. Kostnadsfritt rättsligt bistånd och biträde i överklagandeprocessen enligt asyl- och migrationshanteringsförordningen Rätten till kostnadsfritt rättsligt bistånd och biträde vid ett överklagande bör tillgodoses genom offentligt biträde Regeringens förslag Vid överklagande av beslut enligt asyl- och migrationshanterings-förordningen ska en migrationsdomstol eller Migrationsöverdomstolen på utlänningens begäran förordna offentligt biträde för den som åtgärden avser. Utredningens förslag Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. I förhållande till utredningens förslag görs ett tillägg om att även Migrationsöverdomstolen ska omfattas av förslaget. Remissinstanserna De flesta remissinstanser har inte yttrat sig särskilt över förslaget. Några remissinstanser är positiva till utredningens förslag, bl.a. Asylrättscentrum som välkomnar att ingen tidsgräns införs. Skälen för regeringens förslag Av artikel 43.1 i asyl- och migrationshanteringsförordningen framgår att sökanden eller en annan person som avses i artikel 36.1 b och c ska ha rätt till ett effektivt rättsmedel, i form av överklagande eller omprövning i domstol av de faktiska och rättsliga omständigheterna när det gäller ett beslut om överföring. Av artikel 43.4 i samma förordning framgår att medlemsstaterna ska säkerställa att den berörda personen har tillgång till rättsligt bistånd samt, vid behov, språkligt stöd. Enligt artikel 43.5 ska medlemsstaterna säkerställa att rättsligt bistånd och biträde på begäran tillhandahålls kostnadsfritt, om den berörda personen inte själv kan stå för kostnaderna. Av artikel 43.5 femte stycket framgår att rättsligt bistånd åtminstone ska innefatta sammanställning av de handlingar som krävs inom ramen för förfarandet. Rättsligt biträde ska åtminstone inbegripa företrädande i domstol och kan begränsas till tillgång till juridiska rådgivare eller andra rådgivare som anvisas särskilt i nationell rätt. Regeringen anser, i likhet med utredningen, att rätten till rättsligt bistånd och biträde enligt asyl- och migrationshanteringsförordningen bör tillgodoses genom ett offentligt biträde. Som regeringen föreslår i avsnitt 15.2.1 kommer det tidigare förordnandet av offentligt biträde för rättslig rådgivning emellertid att upphöra i samband med att myndigheten fastställer ansvarig medlemsstat. En migrationsdomstol eller Migrationsöverdomstolen bör därför, på begäran, förordna offentligt biträde vid överklagande av beslut enligt asyl- och migrationshanteringsförordningen. Om sökanden önskar kostnadsfritt rättsligt bistånd och biträde måste en sådan begäran framställas i samband med en eventuell överklagandeprocess. Prövningen av begäran om biträde ska ske av den domstol som ska pröva överklagandet. Enligt artikel 43.5 sjätte stycket i asyl- och migrationshanterings-förordningen ska förfarandena för tillgång till rättsligt bistånd och biträde fastställas i nationell rätt. Utredningen bedömer att detta ger ett utrymme för medlemsstater att begränsa tillgången till rättsligt bistånd och biträde enligt förordningen, förutsatt att begränsningen inte sker godtyckligt och sökandens tillgång till rättslig prövning inte hindras. I likhet med utredningen bedömer regeringen att domstolsprövningen i dessa ärenden rör förhållandevis begränsade frågor. I de fall där det finns skäl att förordna offentligt biträde får det antas finnas en viss variation i vilken tidsåtgång som krävs för att tillvarata sökandens intressen. Det är därför inte lämpligt eller ändamålsenligt att införa en schabloniserad tidsgräns för vilken ersättning som ska ges i överklagandeförfarandet. Möjligheten att införa en tidsbegränsning bör därför inte utnyttjas. De allmänna reglerna om skälig ersättning för arbete i lagen om offentligt biträde och rättshjälpslagen bör därmed tillämpas på överklagandeförfarandet enligt förordningen. Ett offentligt biträde bör inte förordnas om överklagandet anses sakna rimliga utsikter till framgång Regeringens förslag Ett offentligt biträde ska inte förordnas i mål enligt asyl- och migrationshanteringsförordningen om överklagandet anses sakna rimliga utsikter till framgång. Utredningens förslag Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna De flesta remissinstanser har inte yttrat sig särskilt över förslaget. Asylrättscentrum, Sveriges advokatsamfund och Svenska Röda Korset är kritiska till förslaget. Asylrättscentrum och Sveriges advokatsamfund är kritiska till att utredningen hänvisar till äldre nationell praxis och framhåller att det är viktigt att uteslutandet av rätten till offentligt biträde inte tillämpas summariskt. Både Asylrättscentrum och Svenska Röda Korset pekar på att det kan vara svårt för en sökande att på egen hand påvisa att det finns hinder för en överföring. Sveriges advokatsamfund är tveksamma till utredningens slutsats om att offentligt biträde endast kommer att behövas i ett fåtal ärenden. Diskrimineringsombudsmannen för fram att förslaget ökar risken för skönsmässiga bedömningar. Skälen för regeringens bedömning Rätten till kostnadsfritt rättsligt bistånd och biträde är inte absolut. I artikel 43.5 andra stycket i asyl- och migrationshanteringsförordningen anges att medlemsstaterna får föreskriva att kostnadsfritt rättsligt bistånd och biträde inte ska beviljas om den behöriga myndigheten eller en domstol anser att överklagandet eller omprövningen saknar rimliga utsikter till framgång, under förutsättning att tillgången till rättsligt bistånd och biträde inte begränsas på ett godtyckligt sätt. Utredningen bedömer att det bör införas en möjlighet att utesluta rätten till offentligt biträde och lämnar ett sådant förslag. Regeringen instämmer i utredningens bedömning. En möjlighet att utesluta rätten till offentligt biträde i mål enligt asyl- och migrationshanteringsförordningen när överklagandet saknar rimliga utsikter till framgång ligger i linje med att den svenska rätten inte ska vara mer förmånlig än vad EU-rätten kräver. Enligt praxis från Migrationsöverdomstolen saknas i princip rätt att få ett offentligt biträde förordnat för sig vid överklagande av överföringsbeslut. Utöver den nationella praxisen har EU-domstolen, som Asylrättscentrum lyfter fram, i flera avgöranden uttolkat vilka omständigheter som kan utgöra hinder för en överföring och som borde kunna vara vägledande vid bedömningen om ett offentligt biträde ska förordnas. I väntan på eventuell praxisutveckling inom EU-rätten bör vägledning när det gäller vilken prövning som ska göras av om överklagandet anses sakna rimliga utsikter till framgång även fortsättningsvis kunna hämtas från hittillsvarande praxis (jfr rättsfallen MIG 2014:29 I och II). Till skillnad från Sveriges advokatsamfund anser regeringen inte att en hänvisning till hittillsvarande praxis riskerar att undergräva genomförandet av den nya regleringen. Med hänsyn till såväl Migrationsverkets som domstolens utredningsskyldighet bedömer regeringen, till skillnad från Svenska Röda Korset, att en möjlighet att inte förordna offentligt biträde inte utgör en beaktansvärd risk för att centrala omständigheter inte kommer fram. Förslaget bedöms inte heller öka risken för skönsmässiga bedömningar, vilket Diskrimineringsombudsmannen pekar ut som en risk, i någon beaktansvärd omfattning. Regeringen anser mot denna bakgrund att det inte bör förordnas offentligt biträde i mål enligt asyl- och migrationshanteringsförordningen om överklagandet saknar rimligt utsikter till framgång. Ett beslut att neka offentligt biträde i överklagandeprocessen bör inte kunna överklagas Regeringens förslag En migrationsdomstols beslut att inte förordna offentligt biträde vid överklagande av beslut enligt asyl- och migrationshanteringsförordningen ska inte få överklagas. Utredningens förslag Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna De flesta remissinstanser har inte yttrat sig särskilt över förslaget. Asylrättscentrum, Sveriges advokatsamfund och Svenska Röda Korset avstyrker eller är kritiska till förslaget. Asylrättscentrum för fram att tillgången till rättsligt bistånd och biträde inte får begränsas på ett godtyckligt sätt. Asylrättscentrum anser, i likhet med Sveriges advokatsamfund, att det därför krävs en möjlighet att kunna överklaga ett beslut om att neka offentligt biträde i överklagandeprocessen. Skälen för regeringens förslag Det finns inte några bestämmelser i asyl- och migrationshanteringsförordningen som ger den enskilde rätt att överklaga en domstols beslut att utesluta rätten till kostnadsfritt rättsligt bistånd och biträde i överklagandeprocessen. Till skillnad från bl.a. Asylrättscentrum bedömer regeringen att det inte krävs en möjlighet att överpröva en domstols beslut om att neka offentligt biträde för att säkerställa att begränsningen inte är godtycklig. I syfte att åstadkomma ett stramt regelverk, samt för att undvika onödiga kostnader och separata förfaranden sent i överföringsprocessen, bör ett beslut att inte förordna ett offentligt biträde, liksom i ärenden enligt asylprocedurförordningen, därmed inte få överklagas till Migrationsöverdomstolen. Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser Ikraftträdande Regeringens förslag Lagändringarna i mottagandelagen, som ännu inte har trätt i kraft, ska träda i kraft den 2 oktober 2026. Övriga lagändringar ska träda i kraft den 12 juli 2026. Utredningens förslag (SOU 2024:80) Utredningens förslag stämmer inte överens med regeringens. Utredningen föreslår att förslaget om sänkt åldersgräns för att ta fingeravtryck i vissa fall ska träda i kraft den 1 juli 2026. Remissinstanserna Migrationsverket påpekar att det vore fördelaktigt om de nu aktuella förslagen samordnas med förslag som lämnas av andra utredningar och träder i kraft samtidigt. I övrigt yttrar sig inte remissinstanserna över förslaget. Utredningens förslag (SOU 2025:31) Utredningens förslag stämmer inte överens med regeringens. Utredningen föreslår att lagändringarna ska träda i kraft den 12 juni 2026. Remissinstanserna Ingen remissinstans yttrar sig särskilt i denna del. Promemorians förslag Promemorians förslag stämmer inte överens med regeringens. I promemorian föreslås att ändringarna i den nya mottagandelagen ska träda i kraft den 1 oktober 2026 och att övriga lagändringar ska träda i kraft den 12 juni 2026. Remissinstanserna De flesta remissinstanser yttrar sig inte särskilt i denna del. Migrationsverket anför att det föreslagna ikraftträdandet för ändringarna i den nya mottagandelagen kommer att påverka myndighetens möjligheter att uppfylla kraven i asylprocedurförordningen och asyl- och migrationshanteringsförordningen, som ska börja tillämpas den 12 juni 2026. Förvaltningsrätten i Malmö framför liknande synpunkter. Skälen för regeringens förslag Bestämmelserna i asylprocedurförordningen, skyddsgrundsförordningen, screeningförordningen, Eurodacförordningen, asyl- och migrationshanteringsförordningen och förordningen om återvändandegränsförfarande ska, såvitt nu är relevant, börja tillämpas från och med den 12 juni 2026. Lagändringarna som föreslås i denna proposition med anledning av dessa förordningar bör därför träda i kraft så snart som möjligt efter det, vilket bedöms vara den 12 juli 2026. Även de föreslagna lagändringarna med anledning av vidarebosättningsförordningen bör träda i kraft den dagen. Mottagandedirektivet ska genomföras i svensk rätt senast den 12 juni 2026. I propositionen En ny mottagandelag (prop. 2025/26:229) föreslås att den nya mottagandelagen ska träda i kraft den 1 oktober 2026. Eftersom den nya mottagandelagen är utgångspunkten för förslagen i denna proposition som genomför direktivet kan ikraftträdande inte ske tidigare. Ändringarna som nu föreslås i den nya mottagandelagen bör därför träda i kraft den 2 oktober 2026. Övriga lagändringar bör träda i kraft så snart som möjligt, vilket i likhet med bedömningen ovan är den 12 juli 2026. Övergångsbestämmelser Regeringens förslag Hittillsvarande föreskrifter i utlänningslagen ska gälla för förfaranden som rör ansökningar om asyl och statusförklaring samt anmälningar om verkställighetshinder som har lämnats in före den 12 juni 2026 och på vilka det omarbetade asylprocedurdirektivet är tillämpligt. Detsamma ska gälla för förfaranden som rör återkallelse av statusförklaring, om ärendet har inletts före den 12 juni 2026. Vid tillämpningen av de nya föreskrifterna i utlänningslagen ska flyktingstatusförklaring jämställas med flyktingstatus och alternativ skyddsstatusförklaring med status som subsidiärt skyddsbehövande. Utlänningslagens bestämmelser om återkallelse av resedokument och om överklagande av beslut i fråga om resedokument ska gälla i hittillsvarande lydelse för resedokument som har utfärdats för en flykting enligt hittillsvarande bestämmelser. Vidare ska utlänningslagens bestämmelser om återkallelse av främlingspass gälla för främlingspass som har utfärdats för en alternativt skyddsbehövande enligt hittillsvarande bestämmelser. För personer som har beviljats tillfälligt skydd ska, i fråga om biometriska uppgifter som tas med stöd av Eurodacförordningen, hittillsvarande bestämmelser i utlänningslagen tillämpas till och med den 12 juni 2029. I mottagandelagen, som ännu inte trätt i kraft, ska med en utlänning som har ansökt om internationellt skydd enligt asylprocedurförordningen också avses en utlänning som har ansökt om uppehållstillstånd i Sverige som flykting eller alternativt skyddsbehövande enligt hittillsvarande bestämmelser. Bestämmelserna i socialförsäkringsbalken om när den som kommer till Sverige ska anses vara bosatt här i landet, i folkbokföringslagen om förutsättningarna för folkbokföring av utlänningar som måste ha uppehållsrätt eller uppehållstillstånd för att få vistas i Sverige och i lagen om folkbokföring av utlänningar med tillfälligt skydd i vissa fall i fråga om undantag från lagens tillämpningsområde ska fortsätta att gälla i den hittillsvarande lydelsen för en utlänning som har beviljats flyktingstatusförklaring eller ett resedokument. Bestämmelserna i studiestödslagen om när studiehjälp och studiemedel får lämnas till studerande som inte är svenska medborgare ska fortsätta att gälla i den hittillsvarande lydelsen för en utlänning som har beviljats tidsbegränsat uppehållstillstånd enligt hittillsvarande bestämmelser. Bestämmelsen i lagen om godkännande för forskningshuvudmän att ta emot gästforskare om undantag från lagens tillämpningsområde ska gälla i hittillsvarande lydelse för den som enligt hittillsvarande bestämmelser har beviljats uppehållstillstånd och för en utlänning som har ansökt om uppehållstillstånd enligt samma bestämmelse och vars ansökan ännu inte har avgjorts slutligt. Bestämmelsen i lagen om hälso- och sjukvård åt asylsökande m.fl. om vem som omfattas av lagen ska gälla i den hittillsvarande lydelsen för den som har ansökt om uppehållstillstånd som flykting eller som alternativt skyddsbehövande enligt hittillsvarande bestämmelser. Hittillsvarande föreskrifter i lagen om särskild kontroll av vissa utlänningar ska gälla för förfaranden som rör ansökningar om asyl och statusförklaring som har lämnats in före den 12 juni 2026 och på vilka det omarbetade asylprocedurdirektivet är tillämpligt. Detsamma ska gälla för förfaranden som rör återkallelse av statusförklaring, om ärendet har inletts före den 12 juni 2026. Vidare ska hittillsvarande föreskrifter om återkallelse av resedokument i den lagen gälla för resedokument som utfärdats för en flykting enligt hittillsvarande bestämmelser i utlänningslagen. Utredningens förslag (SOU 2024:80) Utredningens förslag stämmer överens med regeringens. Remissinstanserna Ingen remissinstans yttrar sig över förslaget. Utredningens förslag (SOU 2025:31) Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens förslag. Utredningen föreslår att äldre föreskrifter ska gälla för förfaranden som omfattas av Dublinförordningen. Utredningen föreslår också att äldre föreskrifter ska gälla för ärenden om svenskt medborgarskap som har inletts före ikraftträdandet liksom för överklaganden av sådana beslut som har meddelats före ikraftträdandet. Remissinstanserna Ingen remissinstans yttrar sig över förslaget. Promemorians förslag Promemorians förslag och bedömning överensstämmer delvis med regeringens förslag. I promemorian föreslås inte att flyktingstatusförklaring ska jämställas med flyktingstatus och alternativ skyddsstatusförklaring med status som subsidiärt skyddsbehövande vid tillämpningen av de nya föreskrifterna i utlänningslagen. Vidare föreslås inga övergångsbestämmelser till utlänningslagen i fråga om resedokument eller främlingspass. I promemorian föreslås att utlänningslagens bestämmelser om uppehållstånd på grund av anknytning och om giltighetstiden för uppehållstillstånd på grund av anknytning ska fortsätta att gälla om anknytningspersonen har beviljats ett tidsbegränsat uppehållstillstånd som flykting eller alternativt skyddsbehövande enligt hittillsvarande regler. I promemorian görs vidare bedömningen att det inte finns behov av övergångsbestämmelser till den nya mottagandelagen, folkbokföringslagen, lagen om godkännande för forskningshuvudmän att ta emot gästforskare, lagen om hälso- och sjukvård åt asylsökande m.fl. eller lagen om särskild kontroll av vissa utlänningar. I promemorian föreslås övergångsbestämmelser till lagen om samhällsorientering för vissa nyanlända invandrare, lagen om mottagande av vissa nyanlända invandrare för bosättning och lagen om ansvar för etableringsinsatser för vissa nyanlända invandrare. Remissinstanserna De flesta remissinstanser yttrar sig inte särskilt över förslagen. Förvaltningsrätten i Luleå önskar ett förtydligande om vad som gäller för ansökningar om internationellt skydd som ges in efter den 12 juni 2026 när ett lagakraftvunnet beslut har fattats dessförinnan enligt tidigare regelverk. Förvaltningsrätten i Göteborg anser att övergångsbestämmelsen om förfaranden för återkallande av internationellt skydd kan uppfattas som oklar, eftersom det inte framgår vad som avses med att en prövning inleds. Migrationsverket delar promemorians uppfattning att det som utgångspunkt saknas behov av övergångsbestämmelser kopplade till att skyddsgrundsförordningen ska börja tillämpas. Migrationsverket anser dock att vissa av de föreslagna ändringarna i bestämmelserna om uppehållstillstånd på grund av anknytning och den föreslagna övergångsbestämmelsen, som tar sikte på dessa bestämmelser, kan få till följd att ensamkommande barn som är alternativt skyddsbehövande inte kan vara anknytningspersoner. Skälen för regeringens förslag Övergångsbestämmelser till utlänningslagen Utgångspunkten inom förvaltningsrätten är att den lag som gäller vid tidpunkten för tillämpningen ska tillämpas om inget annat föreskrivs. En direkt tillämpning av materiella lagändringar måste dock uppfylla rimliga krav på rättssäkerhet och förutsebarhet. Regeringen anser att det är angeläget att de förslagna lagändringarna som avser förslaget om utmönstring av permanent uppehållstillstånd får fullt genomslag så snart som möjligt. Lagförslagen med anledning av utmönstringen av permanent uppehållstillstånd för vissa grupper bör därför som utgångspunkt inte omfattas av några övergångsbestämmelser. Lagrådet anser att det är nödvändigt att införa övergångsbestämmelser till förslaget i avsnitt 4.5 om ändring i 5 kap. 5 § UtlL, som innebär att tid under vilken en utlänning har haft uppehållstillstånd som spårbytare inte ska beaktas vid prövningen av om det finns förutsättningar att beviljas permanent uppehållstillstånd, för att förslaget ska vara förenligt med Europakonventionen. Regeringen konstaterar att 5 kap. 5 § UtlL är en nationell grund för uppehållstillstånd som inte har sin grund i EU-rätten eller internationella konventioner. När det gäller prövningen av utlänningars rätt att resa in i, kvarstanna i eller avvisas från ett land är den fasta praxisen från Europadomstolen att en sådan prövning inte rör utlänningens civila rättigheter eller skyldigheter och att artikel 6 i Europakonventionen därmed inte är tillämplig (se t.ex. Europadomstolens dom den 5 oktober 2000 i avgörandet Maaouia mot Frankrike och rättsfallet MIG 2012:11). Lagrådets synpunkt väcker även frågan om den intjänade tiden kan anses vara skyddad av konventionen enligt den praxis om legitima förväntningar som har utvecklats av Europadomstolen inom ramen för artikel 1 i det första tilläggsprotokollet. Även legitima förväntningar om ekonomiska förmåner kan vara sådana att de får anses utgöra egendom enligt artikeln (se t.ex. Europadomstolens dom den 13 december 2016 i avgörandet Béláné Nagy mot Ungern). Trots att begreppet egendom har fått en vid innebörd ska det röra sig om materiell eller immateriell egendom av ekonomisk art. Till skillnad från Lagrådet bedömer regeringen därför att rättsverkan av den tid som utlänningen har haft uppehållstillstånd som spårbytare före ikraftträdandet inte åtnjuter skydd enligt artikel 1 i det första tilläggsprotokollet till Europakonventionen. Regeringen anser inte heller att det finns skäl i övrigt att införa övergångsbestämmelser till detta förslag eller till de andra lagförslagen som syftar till att utmönstra permanent uppehållstillstånd för vissa grupper. Av artikel 79.3 i asylprocedurförordningen framgår att förordningen ska tillämpas på förfarandet för beviljande av internationellt skydd för ansökningar som har lämnats in från och med den 12 juni 2026. Ansökningar som har lämnats in före den dagen ska i stället omfattas av det omarbetade asylprocedurdirektivet. Hittillsvarande föreskrifter i utlänningslagen bör därför gälla för förfaranden som rör ansökningar om asyl och statusförklaring samt anmälningar om verkställighetshinder som har lämnats in före den 12 juni 2026. Detta bör med hänsyn till vad som föreskrivs i asylprocedurförordningen gälla även om ändringarna i utlänningslagen föreslås träda i kraft den 12 juli 2026. Med anledning av vad Förvaltningsrätten i Luleå anför konstaterar regeringen att nationella bestämmelser inte får tillämpas på förfaranden som rör ansökningar som har lämnats in efter den 12 juni 2026. Av asylprocedurförordningen framgår vidare att den ska tillämpas på förfarandet för återkallande av internationellt skydd, om prövningen av återkallande av internationellt skydd inleddes tidigast den 12 juni 2026. Mot den bakgrunden bör även hittillsvarande föreskrifter i utlänningslagen gälla för förfaranden som rör återkallelse av statusförklaring, om prövningen har inletts före den 12 juni 2026. Förvaltningsrätten i Göteborg anser dock att det är otydligt vid vilken tidpunkt som en prövning inleds. Enligt regeringens uppfattning sker det när ett ärende om återkallelse av statusförklaring inleds. Det bör därför tydliggöras i övergångsbestämmelsen att det är inledandet av ärendet som är den relevanta tidpunkten. Skyddsgrundsförordningen ska tillämpas från och med den 12 juni 2026. Samma dag upphör det omarbetade skyddsdirektivet att gälla. Det innebär att skyddsgrundsförordningen ska tillämpas även på ärenden om internationellt skydd som har inletts före men ännu inte avgjorts den 12 juni 2026. Något generellt behov av övergångsbestämmelser med anledning av de i propositionen föreslagna anpassningarna till skyddsgrundsförordningen finns inte. Vissa av de föreslagna ändringarna medför dock behov av övergångsbestämmelser. I propositionen föreslås att begreppen flyktingstatusförklaring och alternativ skyddsstatusförklaring ska ersättas av flyktingstatus respektive status som subsidiärt skyddsbehövande. Det som föreslås gälla för flyktingstatus eller status som subsidiärt skyddsbehövande i utlänningslagen bör i tillämpliga delar också gälla en tidigare beviljad flyktingstatusförklaring eller alternativ skyddsstatusförklaring. Vid tillämpningen av de nya föreskrifterna i lagen bör därför flyktingstatusförklaring jämställas med flyktingstatus och alternativ skyddsstatusförklaring med status som subsidiärt skyddsbehövande. Därigenom bör bl.a. den situation som Migrationsverket lyfter fram kunna undvikas. I propositionen föreslås vidare ändringar i bestämmelserna om resedokument och främlingspass. För att det fortsatt ska vara möjligt att återkalla resedokument som har utfärdats för en flykting enligt hittillsvarande regler bör en övergångsbestämmelse införas till utlänningslagen som innebär att hittillsvarande bestämmelser om återkallelse fortsatt ska vara tillämpliga. Även hittillsvarande bestämmelser om överklagande av beslut i fråga om resedokument bör fortsatt vara tillämpliga. Vidare bör hittillsvarande bestämmelser om återkallelse av främlingspass fortsatt vara tillämpliga i fråga om främlingspass som har utfärdats för alternativt skyddsbehövande enligt nu gällande ordning. Regeringen anser däremot att det inte bör införas en sådan övergångsbestämmelse avseende bestämmelser om uppehållstillstånd på grund av anknytning och om giltighetstiden för uppehållstillstånd på grund av anknytning som föreslås i promemorian. I propositionen föreslås i stället att det i berörda bestämmelser läggs in en hänvisning till motsvarande äldre bestämmelser. Enligt artikel 63 i Eurodacförordningen ska förordningen tillämpas från och med den 12 juni 2026 och författningsändringarna bör träda i kraft samma dag. Artikel 26 ska emellertid tillämpas från och med den 12 juni 2029 och förordningen ska inte tillämpas på personer som åtnjuter tillfälligt skydd i enlighet med genomförandebeslut (EU) 2022/382517 och eventuellt annat motsvarande nationellt skydd som beviljats i enlighet med det beslutet, eventuella framtida ändringar av genomförandebeslutet och eventuella förlängningar av det tillfälliga skyddet. Det bör därför anges att för personer som har beviljats tillfälligt skydd enligt 21 kap. UtlL ska, i fråga om uppgifter som tas med stöd av Eurodacförordningen, den hittillsvarande lydelsen av 9 kap. 8 § UtlL tillämpas till och med den 12 juni 2029. I övrigt saknas behov av övergångsbestämmelser till utlänningslagen till följd av de ändringar som föreslås i lagen med anledning av rättsakterna i migrations- och asylpakten. Övergångsbestämmelser till nya mottagandelagen Till skillnad mot den bedömning som görs i promemorian anser regeringen att det finns behov av att införa övergångsbestämmelser till mottagandelagen, som träder i kraft den 1 oktober 2026, för att säkerställa att de personer som har ansökt om internationellt skydd före den dagen kommer att omfattas av den nya lagen. Med en utlänning som har ansökt om internationellt skydd enligt asylprocedurförordningen avses därför också en utlänning som har ansökt om uppehållstillstånd i Sverige som flykting eller alternativt skyddsbehövande enligt 4 kap. 1 eller 2 § UtlL. Som Lagrådet föreslår bör övergångsbestämmelserna utformas så att tidpunkten överensstämmer med när lagändringarna i utlänningslagen träder i kraft. Detta kan t.ex. bli aktuellt för en person som har sökt skydd enligt hittillsvarande regelverk och som, efter att den nya mottagandelagen har trätt i kraft, ska omfattas av lagen på grund av ett beslut om avvisning eller utvisning som får verkställas. Därutöver föreslås, som i promemorian, anpassning av 1 c § LMA för att lagen ska kunna tillämpas fram till dess att den nya mottagandelagen träder i kraft (se avsnitt 7.8). Övergångsbestämmelser till övriga lagar I delbetänkandet SOU 2025:31 föreslås övergångsbestämmelser till ändringarna i 20 § lagen (2001:82) om svenskt medborgarskap som möjliggör att personer som inte längre kan beviljas permanent uppehållstillstånd ändå ska kunna förvärva svenskt medborgarskap. Detta motiveras med att liknande övergångsbestämmelser föreslås i betänkandet Skärpta krav för svenskt medborgarskap (SOU 2025:1). I propositionen Skärpta krav för svenskt medborgarskap (prop. 2025/26:175), som behandlar lagförslagen i det betänkandet, föreslår regeringen inte några övergångsbestämmelser. Regeringen bedömer därför att det inte heller krävs några övergångsbestämmelser till de nu föreslagna ändringarna i 20 § i samma lag. Regeringen delar den bedömning som görs i promemorian att det finns behov av övergångsbestämmelser till vissa av de ändringar som görs i socialförsäkringsbalken, studiestödslagen och lagen om folkbokföring av utlänningar med tillfälligt skydd i vissa fall. Vidare bedömer regeringen, till skillnad från promemorian, att övergångsbestämmelser behövs till ändringarna i folkbokföringslagen (1991:481) och lagen (2008:290) om gästforskare samt till vissa av ändringarna i lagen (2008:344) om hälso- och sjukvård åt asylsökande m.fl. Som Lagrådet föreslår bör övergångsbestämmelserna utformas så att tidpunkten i dessa överensstämmer med när respektive lagändring träder i kraft. Till skillnad från vad som föreslås i promemorian anser regeringen att det inte behövs övergångsbestämmelser till ändringarna i lagen (2013:156) om samhällsorientering för vissa nyanlända invandrare, lagen (2016:38) om mottagande av vissa nyanlända invandrare för bosättning eller lagen (2017:584) om ansvar för etableringsinsatser för vissa nyanlända invandrare. I dessa lagar bör det i stället, i relevanta delar, hänvisas till motsvarande äldre bestämmelser. Ovan föreslås att hittillsvarande föreskrifter i utlänningslagen bör gälla för förfaranden som rör ansökningar om asyl och statusförklaring som har lämnats in före den 12 juni 2026 och förfaranden som rör återkallelse av statusförklaring, om prövningen har inletts före den 12 juni 2026. Vidare föreslås att hittillsvarande föreskrifter i utlänningslagen om återkallelse av resedokument ska gälla för resedokument som har utfärdats för en flykting enligt hittillsvarande regler. Motsvarande bör gälla i fråga om äldre föreskrifter i lagen om särskild kontroll av vissa utlänningar. Övergångsbestämmelser med den innebörden bör därför införas i den lagen. Konsekvenser Regeringens bedömning Den nya reglering som migrations- och asylpakten innebär och de nationella anpassningar som föreslås kan leda till vissa ökade kostnader för Migrationsverket, Polismyndigheten och migrationsdomstolarna från och med 2026. Kostnaderna bedöms rymmas inom myndigheternas befintliga anslag. Även begränsade kostnader som kan uppkomma för andra statliga myndigheter ryms inom befintliga ekonomiska ramar. Förslagen om utmönstring av permanent uppehållstillstånd för vissa grupper kan leda till vissa ökade kostnader för t.ex. Migrationsverket. Kostnaderna bedöms rymmas inom myndigheternas befintliga ekonomiska ramar. Förslagen bedöms inte medföra några ekonomiska konsekvenser för kommuner och regioner. Förslaget om begränsning av rätten till offentligt biträde hos Migrationsverket bedöms innebära att kostnaderna för offentliga biträden minskar. Förslaget om företrädare för ensamkommande barn kan medföra vissa begränsade administrativa och ekonomiska konsekvenser framför allt för ankomstkommunerna. Även för regioner bedöms kravet på nya hälsokontroller kunna leda till mindre kostnadsökningar. Staten ersätter kommuner och regioner för kostnader som är relaterade till mottagande av sökande av internationellt skydd, bl.a. genom vissa ersättningsförordningar. Den kommunala självstyrelsen bedöms inte heller påverkas. Övriga förslag bedöms inte leda till ökade kostnader för kommunerna eller regionerna. Förslagen om utmönstring av permanent uppehållstillstånd för vissa grupper och den nya regleringen som migrations- och asylpakten tillsammans med de nationella anpassningarna innebär bedöms på sikt ge positiva samhällsekonomiska konsekvenser. Utredningens bedömning (SOU 2024:80) Bedömningen i utredningen stämmer överens med regeringens. Remissinstanserna Migrationsverket påtalar att utredningens förslag tillsammans med förslag på lagändringar från andra utredningar kommer att ställa krav på utbildningsinsatser, uppdatering av befintliga rutiner och mallar samt behov av tekniska lösningar. Det kommer att vara resurskrävande för myndigheten. Polismyndigheten påtalar bl.a. att ett mer effektivt kontroll-arbete kan kräva mer resurser och därmed också medföra ökade kostnader för myndigheten, men det är i nuläget inte möjligt att bedöma vilka ekonomiska konsekvenser förslagen kommer att få. Utredningens bedömning (SOU 2025:31) Bedömningen i utredningen stämmer överens med regeringens. Remissinstanserna Flera remissinstanser, däribland Sveriges advokatsamfund, Justitiekanslern och Länsstyrelsen i Norrbottens län, pekar på att förslaget om bl.a. begränsning av rätten till offentligt biträde hos Migrationsverket får konsekvenser för enskilda i form av försämrad rättssäkerhet. Ett flertal remissinstanser, bl.a. Asylrättscentrum, Barnombudsmannen, Sveriges kommuner och regioner (SKR), Svenska kyrkan och Länsstyrelsen i Östergötlands län, anser att det inte har gjorts en ordentlig analys av förslagens konsekvenser för bl.a. kommuner, civilsamhället och enskilda eller för jämställdheten. Institutet för mänskliga rättigheter saknar en analys av bl.a. förslaget om begränsning av rätten till offentligt biträde hos Migrationsverkets förenlighet med EU-stadgan. Ett flertal remissinstanser, bl.a. UNICEF, pekar särskilt ut barnkonsekvensanalysen som bristfällig. Migrationsverket menar att förslaget om begränsning av rätten till offentligt biträde kan förmodas leda till ökade kostnader för Migrationsverkets processföring i domstol och en ökad risk för återförvisning, som i sin tur kan leda till ökade kostnader i form av att sökanden blir kvar en längre period i mottagningssystemet. Gällande förslaget att utmönstra permanent uppehållstillstånd för vissa grupper anser Migrationsverket att förslaget kommer att få stor påverkan på myndighetens verksamhet genom ett ökat antal förlängningsärenden och en ökad komplexitet. Centrala studiestödsnämnden (CSN) anser att utmönstring av permanent uppehållstillstånd kommer att leda till ökade kostnader för myndigheten. Flertalet remissinstanser, t.ex. Arbetsförmedlingen, Jönköpings kommun och Länsstyrelsen i Skåne län, anför att förslaget om utmönstring av permanent uppehållstillstånd för vissa grupper riskerar att medföra negativa konsekvenser för enskilda, bl.a. i form av ökad risk för ohälsa. Förvaltningsrätterna i Göteborg, Luleå, Malmö och Stockholm, Domstolsverket samt Kammarrätten i Stockholm anför att förslagen kommer att leda till ökade kostnader för domstolarna och att det särskilt gäller förslaget om begränsning av rätten till offentligt biträde hos Migrationsverket. Bland annat SKR, flera länsstyrelser, Linköpings kommun och Malmö kommun för fram att förslaget om att begränsa ensamkommande barns möjligheter att få ett offentligt biträde som biträder under samtliga skeden av den administrativa fasen kommer att få ekonomiska och andra konsekvenser för landets överförmyndare. Stockholms kommun anför att frånvaron av offentligt biträde kan leda till att sökanden i större utsträckning vänder sig till kommunens medborgarkontor. Promemorians bedömning Bedömningen i promemorian stämmer överens med regeringens. Remissinstanserna Flera remissinstanser, däribland Migrationsverket, Malmö kommun, Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas, transpersoners, queeras och intersexpersoners rättigheter (RFSL), Diskrimineringsombudsmannen, Institutet för mänskliga rättigheter, Förvaltningsrätten i Stockholm och Sveriges advokatsamfund, påtalar påverkan på eller efterfrågar analyser avseende konsekvenser för bl.a. enskilda, jämställdheten, rättssäkerheten och det civila samhället. Sårbara grupper, så som barn, hbtqi-personer och funktionshindrade, framhålls särskilt från flera håll. Flera remissinstanser, däribland Asylrättscentrum, Myndigheten för delaktighet, Länsstyrelserna i Örebro, Västra Götalands och Östergötlands län, Rädda barnen och Svenska Röda Korset, ifrågasätter vidare förslagens förenlighet med EU-rätten och Sveriges internationella åtaganden. Ett flertal remissinstanser, bl.a. SKR, Svenska Röda Korset, Region Norrbotten, Bodens kommun, Flens kommun, Rättviks kommun, Vänersborgs kommun och Mölndals kommun påpekar att förslagen innehåller oklarheter avseende ansvarsfördelningen mellan myndigheter som gör det svårt att överblicka de organisatoriska och ekonomiska konsekvenserna. Flera av dessa remissinstanser anser att kompensation ska utgå för eventuellt ökade kostnader. Region Skåne och Länsstyrelsen i Västra Götaland framför liknande synpunkter. Migrationsverket anser att promemorians slutsatser om förändringarna i ansvar för kommuner framstår som något otydliga och påpekar likt bland annat Mölndals kommun, Sigtuna kommun, Länsstyrelsen i Stockholms län och SKR att de kommuner där mottagande- och återvändandecenter inrättas kommer att påverkas i större omfattning. Remissinstanserna lyfter bl.a. fram att förslagen kan komma att innebära ökade kostnader men även behov av tydligare rutiner, utbildningsinsatser och administration. Några remissinstanser, däribland Länsstyrelserna i Skåne, Västra Götaland och Stockholm, är positiva till ökade krav på företrädare för ensamkommande barn men bedömer att förändringarna kommer att ställa högre krav på såväl överförmyndarverksamheten som på företrädare, vilket kan leda till ökade kostnader. Även SKR, Stockholms kommun, Härnösands kommun, Bodens kommun, Flens kommun och Mölndals kommun framhåller att förslagen om företrädare för ensamkommande barn kan medföra ökade kostnader för berörda kommuner. Migrationsverket anser att beräkningarna av de direkta kostnaderna innehåller stora osäkerheter. För myndigheten medför genomförandet av migrations- och asylpakten stora och genomgripande förändringar där omfattande utveckling ska genomföras och nya arbetsuppgifter tillförs. Även om Migrationsverket har möjlighet att söka medel från EU:s asyl-, migrations- och integrationsfond (AMIF) finns det enligt myndigheten inte någon garanti för att medel beviljas eller att de kan användas uteslutande till det här arbetet. Migrationsverket understryker därför behovet av att kostnadsutvecklingen noga följs. Domstolsverket anser att det intensifierade reformarbetet på migrationsområdet gör det svårt att överblicka konsekvenserna men att de direkta kostnaderna för 2026 inte kommer att rymmas inom befintliga anslagsramar. Vidare anser Domstolsverket att det saknas underlag för att kunna ta ställning till om de beräknade direkta kostnaderna för 2027 och 2028 kommer att rymmas inom befintliga anslag. Kammarrätten i Stockholm samt förvaltningsrätterna i Göteborg, Luleå och Malmö instämmer i dessa synpunkter. Medan Polismyndigheten, CSN och Institutet för mänskliga rättigheter bedömer att förslagen kommer att leda till ökade kostnader för myndigheterna anser Tullverket att det är svårt att bedöma omfattningen av de nya arbetsuppgifterna och därmed även vilka konsekvenser förslagen kommer att få. Kriminalvården, Rättsmedicinalverket och Statens servicecenter framför liknande synpunkter. Skälen för regeringens bedömning Utgångspunkter för regeringens bedömning Förslagen om utmönstring av permanent uppehållstillstånd för vissa grupper syftar till att minska den asylrelaterade invandringen till hållbara nivåer under en längre tid. Detta för att skapa bättre förutsättningar för integration och för att minska utanförskapet. Migrations- och asylpakten syftar till att etablera ett gemensamt och harmoniserat system för asyl och migration inom EU. De nya reglerna bygger på fyra huvudsakliga områden: säkra yttre gränser, snabba och effektiva förfaranden, solidaritet och ansvarsfördelning mellan medlemsstater samt ett fördjupat samarbete med länder utanför EU. Framför allt screeningen och kravet på att tillämpa gränsförfaranden innebär förändringar jämfört med nuvarande ordning. Förslagen i denna proposition medför en ny och utökad reglering av migrations- och asylsystemet som får konsekvenser för såväl det allmänna som för enskilda. När det gäller migrations- och asylpakten är det dock främst innehållet i de tio rättsakterna – varav nio är direkt tillämpliga EU-förordningar – och inte de förslag som lämnas i propositionen som innebär att sådana konsekvenser uppkommer. Ekonomiska konsekvenser för Migrationsverket Migrations- och asylpakten och förslagen om anpassning av svensk rätt till rättsakterna i den innebär omfattande förändringar jämfört med nuvarande ordning. För Migrationsverket kommer det att krävas kompetenshöjning, framtagande och omarbetning av rättslig styrning, samt stöd i form av rutiner, vägledningar, mallar och liknande för samtliga delar som rör ansvaret som screeningmyndighet, asylförfarandet och mottagandet. Därutöver behövs bl.a. viss anpassning och vidareutveckling av it-system samt förstärkt extern samordning. I likhet med Migrationsverket bedömer regeringen att anpassningen av verksamheten till migrations- och asylpakten, tillsammans med de kompletterande nationella bestämmelserna, medför vissa ökade kostnader. Samtidigt innebär vissa förslag, t.ex. förslagen om begränsning av rätten till offentligt biträde hos Migrationsverket, att vissa kostnader för Migrationsverket minskar. Migrationsverket menar att det i dagsläget finns för stora osäkerheter i beräkningarna och att det inte går att få en heltäckande bild avseende genomförandet varken på kort eller lång sikt. Regeringen instämmer i den bedömning som görs i promemorian om att den långsiktiga kostnadsutvecklingen är osäker och kan komma att påverkas av bl.a. framtida beslut om verksamhetens omfattning och organisation. Regeringen har i budgetpropositionen för 2025 och 2026 tillfört Migrationsverket medel för omläggningen av migrationspolitiken. Regeringen har även i budgetpropositionen för 2024 och 2025 tillfört Migrationsverket medel för bl.a. en ny ordning för mottagandet av asylsökande och en utökad kapacitet att hantera biometriska uppgifter. Migrationsverket har beviljats medel från AMIF på 109 miljoner kronor för 2026 och ca 50 miljoner kronor för 2027, och har även möjlighet att söka nya medel. EU har beslutat att tilldela Sverige medel inom ramen för AMIF bl.a. för kostnader för att genomföra EU:s migrations- och asylpakt. I budgetpropositionen för 2026 tillför regeringen 220 miljoner kronor för 2026, 143 miljoner kronor för 2027 och 435 miljoner kronor för 2028 för att möjliggöra att medlen kan nyttjas. I den prognos som Migrationsverket lämnade i februari 2026 bedömer myndigheten att den nedåtgående trenden i antalet asylsökande till Sverige kommer att fortsätta med anledning av genomförandet av migrations- och asylpakten i kombination med ett minskat antal sökande till EU. Regeringen delar Migrationsverkets bedömning. Förslagen om anpassning av svensk rätt till migrations- och asylpakten väntas minska antalet asylsökande till Sverige. Sammantaget bedömer regeringen att de direkta kostnader som uppstår med anledning av förslagen om anpassning av svensk rätt till migrations- och asylpakten ryms inom befintliga ekonomiska ramar. Som Migrationsverket lyfter kan förslagen som avser utmönstring av permanent uppehållstillstånd för vissa grupper innebära ett ökat antal förlängningsärenden hos Migrationsverket och en ökad komplexitet i ärendena, vilket kan medföra ökade kostnader för myndigheten. Regeringen delar dock utredningens bedömning att de kostnadsökningar som förslagen i denna del kan medföra bör vara begränsade och därför ryms inom Migrationsverkets befintliga ekonomiska ramar. Förslaget om begränsning av rätten till offentligt biträde hos Migrationsverket bedöms innebära att kostnaderna för offentliga biträden hos Migrationsverket minskar. Kostnaderna för offentligt biträde bedöms även minska till följd av att det väntas komma färre sökande till Sverige under kommande år. Regeringen har därför i budgetpropositionen för 2026 minskat anslaget 1:6 Offentligt biträde i utlänningsärenden med 159 miljoner kronor för 2026, 212 miljoner kronor för 2027 och 214 miljoner kronor fr.o.m. 2028. Ekonomiska konsekvenser för Polismyndigheten Migrations- och asylpakten medför ekonomiska konsekvenser för Polismyndigheten, särskilt inom den gränspolisiära verksamheten där myndigheten föreslås få ansvar för screeningförfarandet. Kostnaderna under perioden 2026–2028 avser främst framtagande och genomförande av utbildningsinsatser, utveckling av it-stöd, inköp av utrustning samt personalkostnader för dygnet runt-bemanning vid screeningplatser. Polismyndigheten har beviljats EU-medel från AMIF för ett verksamhetsutvecklingsprojekt. Polismyndigheten har även beviljats EU-medel från Instrumentet för gränsförvaltning och viseringspolitik (BMVI) på 35 miljoner kronor för it-utvecklingen 2026, vilket bedöms täcka majoriteten av den utveckling som krävs för uppstart av de nya processerna. Vidare finns möjlighet att ansöka om ytterligare medel från AMIF och BMVI. Polismyndigheten har också genom budgetpropositionen för 2024 och 2025 tillförts medel för fortsatt tillväxt. Polismyndigheten menar dock att om de medel som myndigheten tillförts för tillväxt 2024 och 2025 även ska rymma de nytillkomna behoven kommer det motverka målet om ökad polistäthet. Myndigheten delar därför inte uppfattningen att dessa ökade kostnader kan rymmas inom myndighetens befintliga anslagsram. Mot bakgrund av att Polismyndigheten har tillförts resurser som innebär att myndighetens anslag ökar markant 2026 och 2027, samt har tilldelats EU-medel, bedömer regeringen att de direkta kostnader som uppstår med anledning av förslagen om anpassning av svensk rätt till migrations- och asylpakten ryms inom Polismyndighetens befintliga ekonomiska ramar. Ekonomiska konsekvenser för migrationsdomstolarna Migrations- och asylpakten tillsammans med förslagen om anpassning av svensk rätt bedöms också leda till vissa ökade kostnader för domstolsväsendet. Kostnaderna avser främst utbildning av personal, ökade personalresurser i samband med handläggning av utlänningsmål samt teknisk utveckling av målhanteringssystemen. Kostnaderna bedöms upphöra eller minska successivt efter genomförandefasen, i takt med att arbetssätt och tekniska lösningar implementeras och blir en del av den ordinarie verksamheten. Domstolsverket menar att det intensifierade reformarbetet på migrationsområdet gör att det inte enbart går att bedöma varje utredningsförslag för sig och att reformerna sannolikt innebär en kraftig ökning av målvolymerna, vilket medför ett ökat behov av ordinarie domare och annan kvalificerad personal. Enligt Domstolsverket står det dock redan klart att de direkta kostnaderna för 2026 inte kommer att rymmas inom befintliga anslagsramar, medan det i nuläget saknas underlag för att kunna ta ställning till om de beräknade direkta kostnaderna för 2027 och 2028 kommer att rymmas inom befintliga anslag. Några domstolar, däribland förvaltningsrätterna i Malmö och Luleå delar Domstolsverkets bedömning. I likhet med promemorian bedömer regeringen att den långsiktiga kostnadsutvecklingen är osäker. Den kan bl.a. komma att påverkas av framtida beslut om verksamhetens omfattning och organisation. Regeringen har förståelse för att reformarbetet som sker på migrationsområdet kan försvåra en samlad bedömning av de ekonomiska konsekvenserna och kan innebära utmaningar för domstolarna. Kostnaderna som uppstår med anledning av förslagen om anpassning av svensk rätt till migrations- och asylpakten bedöms dock upphöra eller minska succesivt efter genomförandefasen. Vidare bedömer regeringen att de direkta kostnaderna som uppstår med anledning av förslagen ryms inom befintliga anslagsramar. Domstolsverket har även vissa möjligheter att fördela medel mellan år för att hantera tillfälliga kostnadsökningar. Till skillnad från bl.a. Kammarrätten i Stockholm och Domstolsverket bedömer dock regeringen att förslagen om offentligt biträde inte leder till betydande ökade kostnader eller en generell förskjutning av kostnaderna till domstolsväsendet. Ekonomiska konsekvenser för andra rättsvårdande myndigheter Migrations- och asylpakten och förslagen om anpassning av svensk rätt innebär vissa konsekvenser även för andra rättsvårdande myndigheter. I rollen som Migrationsverkets remissinstans gör Säkerhetspolisen i dag säkerhetsbedömningar vid ansökningar om bl.a. uppehållstillstånd. Säkerhetspolisen är även verkställande myndighet i säkerhetsärenden. Med de nya reglerna kommer dessa uppgifter att kvarstå, men förutsättningarna förändras i vissa delar genom snabbare processer och nya regelverk. Säkerhetspolisen berörs genom nya arbetsuppgifter och nya samverkansformer, framför allt med Polismyndigheten och Migrationsverket, bl.a. i fråga om säkerhetskontroller som ska utföras enligt screeningförordningen där myndigheten kommer att samverka med Polismyndigheten angående registerslagningar. För att möta kraven i de nya regelverken krävs vissa investeringar på såväl kort som lång sikt. De marginella kostnader som kan uppstå för myndigheten bedöms rymmas inom befintliga ekonomiska ramar. I propositionen föreslås att Kustbevakningen ska bistå Polismyndigheten och Migrationsverket under screeningförfarandet med identifiering eller verifiering av identitet samt bistå Polismyndigheten vid säkerhetskontroller. Ett sådant bistånd kommer endast att aktualiseras i undantagssituationer. Regeringen bedömer att de marginella kostnader som kan uppstå för Kustbevakningen med anledning av förslaget ryms inom befintliga ekonomiska ramar. I propositionen föreslås även att Tullverket under screeningförfarandet ska bistå Polismyndigheten och Migrationsverket vid identifiering eller verifiering av identitet och Polismyndigheten vid säkerhetskontroller. Tullverket anser att förslaget kommer att föranleda större konsekvenser för myndigheten än vad som anförs i promemorian och behov av bl.a. utbildning, it-utveckling och ändrade rutiner. Regeringen konstaterar att biståndet, i likhet med vad som är fallet beträffande Kustbevakningen, endast kommer att aktualiseras i undantagssituationer. Regeringen bedömer därför att det aktuella förslaget endast kan leda till marginellt ökade kostnader för Tullverket och att dessa ryms inom befintliga ekonomiska ramar. I promemorian föreslås att Kriminalvården ska få en kompletterande roll i det initiala skedet av asylprocessen, främst i situationer där personer som är frihetsberövade uttrycker en vilja att ansöka om internationellt skydd. Kriminalvården anser att förslaget föranleder större konsekvenser för myndigheterna än vad som anförs i promemorian, bl.a. i form av ökat behov av kompetensutveckling. Regeringen, som kommer att återkomma till detta förslag i förordningsarbetet, instämmer i bedömningen i promemorian att Kriminalvården endast berörs i begränsad omfattning och att kostnaderna inte antas vara större än att de ryms inom befintliga ekonomiska ramar. Rättsmedicinalverket är den myndighet som på begäran av Migrationsverket utför medicinska undersökningar för åldersbedömningar. I propositionen föreslås, i syfte att anpassa svensk rätt till asylprocedurförordningen, att ålderbedömningarna inte längre ska omfatta endast ensamkommande barn utan även sökanden av internationellt skydd vars ålder inte kunnat fastställas på annat sätt. Rättsmedicinalverket framför att det är svårt att avgöra hur inflödet av ärenden kommer att påverkas. Enligt Rättsmedicinalverket kommer dock myndighetens totalkostnader kvarstå, men med en högre kostnad per ärende, och det kan även uppstå vissa utvecklingskostnader. Regeringen bedömer att de eventuella ökade kostnader som kan uppstå med anledning av förslagen ryms inom befintliga ekonomiska ramar. Ekonomiska konsekvenser för andra myndigheter CSN anför att förslagen om utmönstring av permanent uppehållstillstånd och anpassning av svensk rätt till migrations- och asylpakten kommer att innebära en ökad manuell hantering och prövning av utländska medborgares rätt till studiestöd, och därmed en ökad årlig kostnad för myndigheten som behöver finansieras. Regeringen bedömer att de eventuella kostnader som uppstår till följd av förslagen är marginella och ryms inom CSN:s befintliga ekonomiska ramar. Redan i dag utför Statens servicecenter vissa uppgifter för Migrationsverkets räkning. Även med beaktande av Statens servicecenters synpunkt om behovet av dialog med Migrationsverket kring omfattningen av tillkommande uppgifter delar regeringen bedömningen i promemorian att förslagens påverkan på dess verksamhet kommer att bli begränsad och att eventuella kostnader som uppstår till följd av förslagen är marginella och ryms inom befintliga anslag. Regeringen instämmer i den bedömning som görs i promemorian om att det – i och med att bl.a. screeningförordningen och asylprocedurförordningen börjar tillämpas – uppstår ett ökat behov av uppföljning och granskning av hur rättssäkerheten och skyddet för individers rättigheter säkerställs i praktiken. Kostnaderna för hanteringen av dessa konsekvenser bedöms dock vara marginella och bedöms rymmas inom befintliga ekonomiska ramar. Det ska i sammanhanget nämnas att varje medlemsstat ska enligt screeningförordningen tillhandahålla en oberoende övervakningsmekanism som bl.a. ska se till att de grundläggande rättigheterna respekteras under hela screeningprocessen, att principen om non-refoulement efterlevs och att nationella regler om förvar följts, om sådana regler tillämpas under screeningen (artikel 10.2 i screeningförordningen). Även enligt asylprocedurförordningen ska medlemsstaterna fastställa en mekanism för övervakning av grundläggande rättigheter i samband med gränsförfarandet som uppfyller kriterierna i artikel 10 i screeningförordningen (artikel 43.4 asylprocedurförordningen). Frågan om övervakningsmekanismen och konsekvenserna hänförliga till den hanteras inte inom ramen för denna proposition. Ekonomiska konsekvenser för kommuner och regioner Mottagandet av sökande av internationellt skydd är ett statligt ansvar och staten ersätter kommuner och regioner för de kostnader som uppstår i den kommunala verksamheten. Sådan ersättning ges bl.a. genom vissa ersättningsförordningar, t.ex. förordningen (2017:193) om statlig ersättning för asylsökande m.fl. och förordningen (1996:1357) om statlig ersättning för hälso- och sjukvård till asylsökande. Flera remissinstanser, bland annat SKR, menar att förslagen om att begränsa rätten till ett offentligt biträde som biträder under hela handläggningen hos Migrationsverket för ensamkommande barn innebär att ansvar och arbete förs över till gode män och ökar kostnaderna för kommunernas överförmyndarnämnder, inklusive arvoden, utbildning, rekrytering och extern kompetens. Regeringen konstaterar att nu nämnda förslag inte innebär någon formell ansvarsförskjutning till den gode mannen. Regeringen bedömer att dessa förslag inte innebär några nya eller utvidgade åtaganden för kommunerna och att finansieringsprincipen därmed inte aktualiseras. Som Stockholms kommun för fram kan det inte uteslutas att individer, såväl ensamkommande barn som andra sökande, därutöver söker hjälp på annat håll. Med hänsyn till att de allra flesta sökande kommer att ha rätt till ett offentligt biträde såväl hos Migrationsverket som vid en överklagandeprocess bedömer regeringen att förslaget om att begränsa rätten till offentligt biträde hos Migrationsverket inte kan förväntas ha någon nämnvärd påverkan på kommunerna. Förslagen om utmönstring av permanenta uppehållstillstånd för vissa grupper riskerar enligt SKR att medföra en mer omfattande uppgift för kommuner och regioner att kontrollera att personer har giltiga uppehållstillstånd, vilket kan medföra ökade kostnader och en undanträngning av resurser från kärnuppdragen. Regeringen konstaterar att huvudregeln redan i dag är att de kategorier som omfattas av förslaget, bl.a. skyddsbehövande, ska beviljas tidsbegränsade uppehållstillstånd och att förslagen alltså inte innebär någon ny uppgift för kommunerna. Syftet med förslagen är vidare att minska den asylrelaterade invandringen till hållbara nivåer under en längre tid vilket i sig bör minska omfattningen av dessa uppgifter. I likhet med utredningen bedömer regeringen att förslaget om utmönstring av permanent uppehållstillstånd inte bedöms medföra några ekonomiska konsekvenser för kommuner och regioner. Däremot innebär bestämmelserna i bl.a. asylprocedurförordningen om att en tillfällig företrädare ska utses för ensamkommande barn behov av en skyndsam process för förordnande av företrädare och tillfälliga företrädare för ensamkommande barn. Kommunerna kan därmed behöva säkerställa att sådana företrädare har tillräcklig kompetens om asylprocessen, barns rättigheter och de nya regelverk som följer av migrations- och asylpakten. Detta kan kräva vissa utbildningsinsatser, tydligare rutiner för tillsyn samt förstärkt samverkan med Migrationsverket för att säkerställa en rättssäker och sammanhållen hantering av barnens behov. Kommunerna kan även behöva säkerställa att systemet med företrädare fungerar i de situationer som aktualiseras genom screeningförfarandet och registrering i Eurodac, samt att de krav som följer direkt av förordningarna kan tillgodoses i praktiken. Det sistnämnda kommer framför allt att påverka de kommuner där platser för screening inrättas. Antalet ensamkommande barn som ska genomgå screening bedöms vara förhållandevis litet och antalet kommer sannolikt att minska. Platser för screening kommer dessutom att förläggas till ett fåtal kommuner och behovet av att utse en företrädare utom kontorstid bör därför vara ytterst begränsat. Mot denna bakgrund bedömer regeringen att de ekonomiska konsekvenserna som uppstår med anledning av förslagen är begränsade. Regeringen föreslår att regionerna ska ansvara för utförandet av hälsokontroller enligt screeningförordningen. Regionerna har redan i dag ett lagstadgat ansvar för att erbjuda hälsoundersökning till asylsökande och vissa andra utlänningar. Hälsokontrollen enligt screeningförordningen skiljer sig emellertid från dagens ordning på flera sätt. Förordningens krav innebär att regionerna måste organisera och dimensionera verksamheten på ett nytt sätt. Samtidigt kommer det inte att behövas en ny parallell vårdstruktur utanför den etablerade hälso- och sjukvården. Hälsokontrollen bedöms därmed kunna medföra ett marginellt behov av utökning vad gäller t.ex. personal, logistik och administration. Regeringen delar, även med hänsyn till vad bl.a. Bodens kommun, Vänersborgs kommun, Region Skåne och Länsstyrelsen i Västra Götalands län framför, bedömningen i promemorian att förslagen om anpassningar av svensk rätt i huvudsak syftar till att anpassa begrepp och ansvarsfördelning till EU:s gemensamma regelverk, snarare än att ändra det kommunala och regionala ansvaret. Förslagen bedöms alltså inte påverka kommunernas och regionernas organisation eller verksamhetsformer eller innebära någon ny överlåtelse av beslutanderätt eller ekonomiskt åtagande för kommunerna. Regeringen noterar Länsstyrelsen i Örebro läns och Mölndals kommuns synpunkter på nuvarande ersättningsmodell, särskilt avseende kostnader för ensamkommande barn. Regeringen bedömer att det är osäkert om förslagen innebär att de kommuner där center kopplade till screening- och gränsförfarande inrättas påverkas i sådan omfattning att särskilda ersättningsmodeller behöver införas. Staten har det huvudsakliga ansvaret för mottagande av asylsökande m.fl. och utgångspunkten är att staten ska ersätta kommunerna och regionerna för de kostnader som de har för insatser som de är skyldiga att tillhandahålla. Regeringen bedömer att förslaget om att utse företrädare för ensamkommande barn inom ramen för asylprocedurförordningen, asyl- och migrationshanteringsförordningen, mottagandedirektivet och screeningförordningen kan innebära vissa begränsade administrativa och ekonomiska konsekvenser framför allt för ankomstkommunen. Regeringen avser att noga följa konsekvenserna och kostnadsutvecklingen och kan vid behov överväga om det finns skäl att se över vissa förordningsstyrda ersättningar. I likhet med Stockholms kommun och Burlövs kommun men till skillnad från Kalix kommun bedömer regeringen att förslagen inte medför sådana nya obligatoriska åtaganden som innebär att den kommunala finansieringsprincipen aktualiseras. Förslagen saknar vidare betydelse för den kommunala självstyrelsen. Konsekvenser för brottsbekämpningen De nya reglerna i migrations- och asylpakten tillsammans med förslagen om anpassning av svensk rätt förväntas bl.a. leda till bättre kontroll över gränserna genom att ett nytt förfarande för screening vid de yttre gränserna införs, liksom gränsförfaranden och särskilda återvändandeprocedurer samt utökade registreringar i Eurodac. Vidare medför förslagen i propositionen En ny mottagandelag (prop. 2025/26:229) att sökande av internationellt skydd i större utsträckning kommer befinna sig på asylboende. Genom de nya regelverken kommer staten få bättre kontroll över var individer befinner sig. Detta är en viktig del i att bl.a. motverka att individer avviker och utbredningen av det s.k. skuggsamhället. Detta minskar i sin tur risken för att individer hamnar i utsatthet och exploateras i brottslig verksamhet. Därtill innebär utbyggnaden av de gemensamma informationssystemen, däribland Eurodac, att medlemsstaterna får bättre möjligheter till informationsutbyte och kontroll. Detta stärker förutsättningarna för att motverka både avsiktligt fusk och administrativa misstag, men även för att förebygga brott kopplade till människosmuggling och människohandel. Sammantaget bedöms migrations- och asylpakten och förslagen om anpassning av svensk rätt kunna bidra till att motverka brottslighet, stärka det brottsförebyggande arbetet och reducera risken för fusk, även om övergången till de nya systemen kan medföra vissa inledande utmaningar. Konsekvenser för de migrations- och integrationspolitiska målen Utmönstring av permanent uppehållstillstånd för vissa grupper förväntas medföra att Sverige blir mindre attraktivt som asylland, vilket bör bidra till att minska den asylrelaterade invandringen till hållbara nivåer under en längre tid. Det kan bidra till bättre förutsättningar för integration och för att minska utanförskap, vilket bedöms främja regeringens migrations- och integrationspolitiska mål. Samtidigt kan förslagen innebära att den psykosociala trygghet som i dag följer av ett permanent uppehållstillstånd inte kommer att kunna uppnås för vissa förrän personen förvärvar svenskt medborgarskap, vilket kan få negativa konsekvenser för integrationen. Även genomförandet av migrations- och asylpakten bedöms ha betydelse för regeringens migrationspolitiska mål. På kort sikt innebär genomförandet anpassningar i myndigheternas verksamhet, särskilt för Migrationsverket, Polismyndigheten och domstolsväsendet. På längre sikt kan migrations- och asylpakten bidra till att stärka flera migrationspolitiska mål. En mer enhetlig och förutsägbar tillämpning av EU-rätten kan främja en kontrollerad invandring och rättssäkra processer samt minska skillnader i asylprövning mellan medlemsstater. Detta kan i sin tur bidra till att minska den irreguljära migrationen och motverka sekundära förflyttningar inom EU. Tillämpningen av gräns- och screeningförfaranden kan stärka förmågan att tidigt identifiera personer med skyddsbehov och särskilda sårbarheter, vilket ligger i linje med målet att ge skydd till människor som har rätt till det enligt EU-rätten och internationella åtaganden. De förstärkta reglerna om återvändande och ökad samordning mellan medlemsstaternas myndigheter kan på sikt förbättra förutsättningarna för att personer utan skyddsskäl lämnar landet, vilket stärker rättssäkerheten och systemets legitimitet. Sammantaget bedöms genomförandet av migrations- och asylpakten kunna bidra till att regeringens migrationspolitiska mål uppnås. Migrations- och asylpakten och de föreslagna anpassningarna kan på flera sätt även påverka möjligheterna att nå de nationella integrationspolitiska målen. Om de nya reglerna leder till snabbare och mer harmoniserade asylprövningar kan personer som beviljas skydd få tidigare och tydligare besked om sin rätt till uppehållstillstånd. Det skapar bättre förutsättningar för tidig integration genom att språkinlärning, utbildning och inträde på arbetsmarknaden kan påbörjas tidigare för den som beviljas uppehållstillstånd. Mer förutsägbara mottagningsvolymer och kortare handläggningstider kan därmed stärka förutsättningarna att uppnå det integrationspolitiska målet. Konsekvenser för enskilda Som regeringen ovan konstaterar följer många av ändringarna i migrations- och asylsystemet av förordningarna i migrations- och asylpakten, vilka gäller som lag i Sverige och ska tillämpas direkt av svenska myndigheter. Det finns rörande väsentliga delar av de nya regelverken alltså inte något handlingsutrymme för Sverige att överväga andra alternativ. Regeringen anser mot den bakgrunden, till skillnad från bl.a. Asylrättscentrum, Myndigheten för delaktighet, Diskrimineringsombudsmannen, Rädda Barnen och Stockholms kommun, att analysen av förslagens konsekvenser för bl.a. enskilda och sårbara grupper, såsom hbtqi-personer och personer med funktionsnedsättning, och när det gäller jämställdheten och rättssäkerheten, är tillräcklig. Detsamma gäller förslagens förenlighet med Sveriges EU-rättsliga och internationella åtaganden, däribland Europakonventionen. Konsekvenserna för enskilda med anledning av de nationella anpassningar som föreslås liksom förslagen som avser utmönstringen av permanent uppehållstillstånd för vissa grupper har i erforderlig utsträckning analyserats i relevanta delar under skälen för berört förslag. Även om förslagen i vissa delar kan innebära en inskränkning i enskildas rättigheter eller en ökad risk för intrång i den personliga friheten och integriteten är inskränkningarna och intrången nödvändiga för att uppnå legitima ändamål och proportionerliga i förhållande till syftet. Vidare kommer det i många fall vara upp till beslutande myndigheter att göra en sammantagen bedömning av åtgärdernas proportionalitet i det enskilda fallet. Det är inte en ny uppgift för berörda myndigheter att inom ramen för utlänningslagstiftningen göra en proportionalitetsbedömning. Vid alla åtgärder som rör barn ska också i första hand beaktas vad som bedöms vara barnets bästa. Barnkonventionen ska ses som en helhet och rättigheterna i konventionen är ömsesidigt förstärkande och ska tolkas i relation till varandra (jfr prop. 2017/18:186 s. 77 och 96.). Att säkerställa barnets rättigheter innebär inte alltid enkla och givna lösningar. Det handlar ytterst om att väga olika intressen mot varandra och i praktiken kan det innebära att göra val och prioriteringar. Som framhålls i promemorian bedöms migrations- och asylpakten få särskild betydelse för barn och ungdomar som söker eller beviljas internationellt skydd. Migrations- och asylpakten syftar till att stärka barns och ungdomars rättigheter och etablering inom ramen för EU:s gemensamma asylsystem. Korta tidsfrister och gränsförfaranden kan visserligen innebära praktiska utmaningar att fullt ut tillgodose barnets bästa. Förslaget om begränsning av rätten till offentligt biträde innebär vidare en försämring för barn i förhållande till det nuvarande svenska regelverket även om de är i överensstämmelse med asylprocedurförordningens bestämmelser. Som redogörs för i andra delar av propositionen innehåller dock rättsakterna i migrations- och asylpakten flera rättssäkerhetsgarantier, bl.a. särskilda garantier för underåriga, undantag för ensamkommande barn samt krav på att barnets bästa ska beaktas i samband med gränsförfarandet för asyl. All lagstiftning som rör barn ska också utformas i överensstämmelse med barnkonventionens bestämmelser och utifrån principen om barnets bästa. Även förslagen som avser utmönstring av permanent uppehållstillstånd för vissa grupper kan få särskild betydelse för barn. Regeringen bedömer att förslagen kan innebära att den psykosociala trygghet som följer av ett permanent uppehållstillstånd inte kommer att kunna uppnås för vissa förrän personen förvärvar svenskt medborgarskap. Förslaget bedöms därmed medföra viss risk för ökad ohälsa, särskilt för barn. Syftet med förslaget om utmönstring av permanent uppehållstillstånd är dock att minska den asylrelaterade invandringen till hållbara nivåer under en längre tid för att skapa bättre förutsättningar för integration och för att minska utanförskapet, vilket bedöms vara positivt för barn. Sammanfattningsvis bedömer regeringen att förslagen, både enskilda och sammantagna, är förenliga med regeringsformen och EU-rätten samt respekterar de konventionsåtaganden och internationella avtal som Sverige har att följa. Övriga konsekvenser SKR anser att förslagen om utmönstring av permanent uppehållstillstånd för vissa grupper riskerar att leda till en administrativ börda för arbetsgivare och efterfrågar en analys av konsekvenserna för arbetsgivares benägenhet och intresse för att anställa den berörda gruppen. Redan i dag gäller som huvudregel att de kategorier som omfattas av förslaget, bl.a. skyddsbehövande, ska beviljas tidsbegränsade uppehållstillstånd. Det är alltså inte någon ny ordning för arbetsgivare även om förslagen innebär att fler personer kan leva i Sverige under längre tid med tidsbegränsade uppehållstillstånd. Den eventuella osäkerhet som förslagen kan leda bedöms motverkas genom de möjligheter som föreslås att den som har ställning som varaktigt bosatt ska beviljas ett uppehållstillstånd med längre giltighetstid och att de kategorier som omfattas av utmönstringen fortsatt ska kunna ansöka om svenskt medborgarskap om de har välgrundade utsikter att beviljas varaktigt uppehållstillstånd. Fler män än kvinnor kommer till Sverige som asylsökande vilket innebär att förslagen sammantaget kommer att beröra fler män än kvinnor. Utmönstringen av permanent uppehållstillstånd för vissa grupper liksom förslagen om anpassning av svensk rätt till migrations- och asylpakten bedöms inte få några konsekvenser för jämställdheten som motiverar att de utformas på annat sätt. Som anförs i promemorian och som några remissinstanser påpekar kan migrations- och asylpakten, tillsammans med de nationella anpassningar som föreslås, få indirekta konsekvenser för civilsamhället. Ett förändrat regelverk kan leda till större efterfrågan på juridisk rådgivning, praktiskt stöd och sociala insatser som bedrivs av ideella organisationer och aktörer med humanitär inriktning. Regeringen bedömer att en sådan ökad efterfrågan kan innebära ett ökat tryck på dessa organisationer. Till skillnad mot Region Stockholm bedömer regeringen att förslagen inte medför några negativa konsekvenser för miljön. Författningskommentar Förslaget till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716) Flera paragrafer som ändras i denna lag ändras för att stämma överens med den terminologi och den systematik för asylförfarandet som följer av skyddsgrundsförordningen och asylprocedurförordningen. Vidare ändras flera paragrafer till följd av att paragrafer som de hänvisar till upphävs eller ändras. Dessa ändringar kommenteras i det följande endast när det är särskilt påkallat. Övervägandena finns i avsnitt 6.3, 6.4, 6.6, 6.11, 6.16, 7.2, 7.4 och 7.6. 1 kap. 1 § Paragrafen, som innehåller en innehållsförteckning till lagen, ändras till följd av att rubrikerna till 2 och 4 kap. ändras. 3 c § Paragrafen, som är ny, anger vad som i lagen avses med skyddsgrundsförordningen, asylprocedurförordningen, förordningen om återvändandegränsförfarande, vidarebosättningsförordningen, asyl- och migrationshanteringsförordningen, screeningförordningen och Eurodacförordningen. Övervägandena finns i avsnitt 5.2. De hänvisningar till förordningarna som finns i lagen är dynamiska, dvs. avser förordningarna i deras vid varje tidpunkt gällande lydelse. 3 d § Paragrafen, som är ny, anger vad som i lagen avses med begreppen internationellt skydd, ansökan om internationellt skydd, flyktingstatus och status som subsidiärt skyddsbehövande. Övervägandena finns i avsnitt 6.3 och 7.2. I paragrafen anges att det med begreppen avses samma sak som i skyddsgrundsförordningen och asylprocedurförordningen. Med internationellt skydd avses därmed flyktingstatus eller status som subsidiärt skyddsbehövande (artikel 3.3 i skyddsgrundsförordningen och artikel 3.5 i asylprocedurförordningen). Med flyktingstatus avses en medlemsstats, dvs. Sveriges, erkännande av en tredjelandsmedborgare eller en statslös person som flykting i enlighet med skyddsgrundsförordningen (artikel 3.1 i skyddsgrundsförordningen och artikel 3.3 i asylprocedurförordningen). Med status som subsidiärt skyddsbehövande avses en medlemsstats, dvs. Sveriges, erkännande av en tredjelandsmedborgare eller statslös person som en person som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande i enlighet med skyddsgrundsförordningen (artikel 3.2 i skyddsgrundsförordningen och artikel 3.4 i asylprocedurförordningen). 3 e § Paragrafen, som är ny, anger vad som i lagen avses med flyktingförklaring. Paragrafen utformas i allt väsentligt enligt Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 7.7. Av paragrafen framgår att med flyktingförklaring avses en förklaring enligt 5 kap. 1 b § första stycket att en medborgare i en annan EU-stat är flykting i enlighet med Genèvekonventionen av den 28 juli 1951 angående flyktingars rättsliga ställning och protokollet till denna av den 31 januari 1967. Se vidare kommentaren till 5 kap. 1 b §. 7 § I paragrafen anges vilka ärenden som utgör säkerhetsärenden. Övervägandena finns i avsnitt 6.16, 7.2, 7.5 och 7.7. Första stycket ändras på så sätt att även ärenden där Säkerhetspolisen förordar att en flyktingförklaring enligt 5 kap. 1 b §, dvs. i fråga om en medborgare i en annan EU-stat, inte ska beviljas eller att en sådan flyktingförklaring ska återkallas ska vara säkerhetsärenden. Detsamma gäller ärenden där Säkerhetspolisen förordar att resedokument som utfärdats med stöd av artikel 25 i skyddsgrundsförordningen ska återkallas. Första stycket ändras också på så sätt att lydelsen anpassas till terminologin i skyddsgrundsförordningen och asylprocedurförordningen. Andra stycket ändras till följd av att hittillsvarande 12 kap. 19 § upphävs. 9 § Av paragrafen framgår att det som gäller för avvisning och utvisning i lagen i tillämpliga delar också gäller för beslut om återvändande enligt asylprocedurförordningen och för beslut om överföring enligt asyl- och migrationshanteringsförordningen. Övervägandena finns i avsnitt 6.11 och 10.2. Paragrafen kompletteras så att den avser även återvändandebeslut enligt artikel 37 i asylprocedurförordningen. Det innebär att bestämmelserna om avvisning och utvisning i tillämpliga delar gäller för beslut om återvändande enligt asylprocedurförordningen. Därmed är bl.a. bestämmelser om tidsfrist för frivillig avresa och återreseförbud, när ett beslut om avvisning eller utvisning upphör att gälla (preskription) samt vilken myndighet som ansvarar för verkställigheten tillämpliga även vid återvändandebeslut enligt förordningen. Paragrafen ändras också så att den hänvisar till asyl- och migrationshanteringsförordningen i stället för Dublinförordningen. 14 § Paragrafen anger i vilka fall ärenden ska handläggas enligt lagen (2022:700) om särskild kontroll av vissa utlänningar i stället för enligt utlänningslagen. Övervägandena finns i avsnitt 7.2 och 7.7. Paragrafen ändras på så sätt att ärenden om flyktingförklaring, dvs. i fråga om en medborgare i en annan EU-stat, läggs till. Paragrafen ändras också på så sätt att lydelsen anpassas till terminologin i skyddsgrundsförordningen och asylprocedurförordningen. 15 § Paragrafen anger vilka omständigheter som får beaktas vid bedömningen av om det finns risk för att en utlänning avviker. Övervägandena finns i avsnitt 6.3 och 11.5. I första stycket 4 läggs ansökan om internationellt skydd till som en följd av den systematik för asylförfarandet som följer av skyddsgrundsförordningen och asylprocedurförordningen. Genom andra stycket, som är nytt, införs ytterligare omständigheter som får beaktas vid bedömningen av om det finns en risk för att en person som har ansökt om internationellt skydd avviker. För en sådan sökande får det vid bedömningen av avvikanderisk även tas hänsyn till var den sökande är skyldig att befinna sig enligt artikel 17.4 i asyl- och migrationshanteringsförordningen. Hänsyn får därmed tas till om sökanden är skyldig att befinna sig i en annan medlemsstat eller har överförts till den medlemsstat där sökanden är skyldig att befinna sig, efter att ha avvikit till en annan medlemsstat. Hänsyn får även tas till om sökandens ansökan om internationellt skydd har avvisats enligt artikel 39.1 i asylprocedurförordningen eller avslagits som uppenbart ogrundad. Listan på omständigheter som får beaktas enligt stycket är uttömmande och kan ensamma eller i förening med omständigheter enligt första stycket läggas till grund för bedömningen att det finns risk för avvikande. 2 kap. 1 a § Paragrafen innehåller bestämmelser om utfärdande av främlingspass. Övervägandena finns i avsnitt 7.5. Andra stycket ändras på så sätt att det, i stället för den hittillsvarande regleringen om främlingspass för alternativt skyddsbehövande, anges att resehandlingar som med stöd av artikel 25 i skyddsgrundsförordningen utfärdas för personer som innehar status som subsidiärt skyddsbehövande och för familjemedlemmar till personer som har beviljats internationellt skydd ska utfärdas i form av ett främlingspass. 1 d § Paragrafen innehåller bestämmelser om möjligheten att återkalla vissa främlingspass av säkerhetsskäl. Övervägandena finns i avsnitt 7.5. Första stycket ändras som en följd av att regleringen om återkallelse av främlingspass som utfärdats för subsidiärt skyddsbehövande och för familjemedlemmar till flyktingar och subsidiärt skyddsbehövande ändras och flyttas till 1 e §. Det hittillsvarande andra stycket tas av samma skäl bort. I paragrafen regleras nu endast återkallelse av främlingspass av säkerhetsskäl i de fall som främlingspasset inte har utfärdats med stöd av skyddsgrundsförordningen. 1 e § Paragrafen, som är ny, innehåller bestämmelser om återkallelse av främlingspass för personer som innehar status som subsidiärt skyddsbehövande och familjemedlemmar till personer som har beviljats internationellt skydd. Övervägandena finns i avsnitt 7.5. I paragrafen, som delvis motsvarar hittillsvarande 1 d § andra stycket, anges att Migrationsverket ska återkalla ett främlingspass om innehavarens status som subsidiärt skyddsbehövande återkallas eller uppehållstillståndet återkallas för en familjemedlem till en person som har beviljats internationellt skydd. Ett främlingspass som har utfärdats för en person som innehar status som subsidiärt skyddsbehövande ska också återkallas om tvingande hänsyn till den nationella säkerheten eller den allmänna ordningen kräver det. Motsvarande gäller även för familjemedlemmar till personer som har beviljats internationellt skydd. Det innebär en skyldighet att återkalla ett främlingspass i dessa situationer. Uttrycket tvingande hänsyn till den nationella säkerheten eller den allmänna ordningen är unionsrättsligt med den innebörd som följer av unionsrätten. 1 f § Paragrafen, som är ny, innehåller bestämmelser om resedokument för statslösa utlänningar och för medborgare i en annan EU-stat. Övervägandena finns i avsnitt 7.5 och 7.7. Första och andra styckena motsvarar hittillsvarande 4 kap. 4 § första och andra styckena i fråga om en statslös utlänning. Av tredje stycket framgår att Migrationsverket även får utfärda resedokument för en medborgare i en annan EU-stat som har förklarats vara flykting enligt 5 kap. 1 b § första stycket, om inte tvingande hänsyn till den nationella säkerheten eller den allmänna ordningen kräver att så inte sker. Ett resedokument som har utfärdats för en sådan person ska på motsvarande sätt som för en statslös person återkallas om innehavaren upphör att vara flykting. Angående uttrycket tvingande hänsyn till den nationella säkerheten eller den allmänna ordningen, se kommentaren till 1 e §. 1 g § Paragrafen, som är ny, innehåller bestämmelser om resedokument för utlänningar som innehar flyktingstatus enligt skyddsgrundsförordningen. Övervägandena finns i avsnitt 7.5. I första stycket finns en upplysning om att det i artikel 25 i skyddsgrundsförordningen finns bestämmelser om resedokument för personer som innehar flyktingstatus. Av andra stycket framgår att Migrationsverket ska återkalla ett resedokument som har utfärdats med stöd av artikel 25 i skyddsgrundsförordningen om innehavarens flyktingstatus återkallas liksom om tvingande hänsyn till den nationella säkerheten eller den allmänna ordningen kräver det. Det innebär en skyldighet att återkalla ett resedokument i dessa situationer. Angående uttrycket tvingande hänsyn till den nationella säkerheten eller den allmänna ordningen, se kommentaren till 1 e §. 2 § Paragrafen innehåller bemyndiganden om pass, främlingspass och resedokument. Övervägandena finns i avsnitt 7.5. Tredje stycket ändras på så sätt att regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer även får meddela ytterligare föreskrifter om resedokument. Det motsvarar delvis vad som tidigare gällt enligt hittillsvarande 4 kap. 4 § tredje stycket. 8 c § I paragrafen regleras undantag från kravet på arbetstillstånd. Övervägandena finns i avsnitt 4.3. Genom punkten 4, som är ny, införs ett undantag från kravet på arbetstillstånd för en utlänning med ställning som varaktigt bosatt i Sverige som en följd av att det uppehållstillstånd som beviljas en sådan utlänning ska vara tidsbegränsat (se kommentaren till 5 kap. 2 b §). 12 § I paragrafen, som är ny, finns en upplysning om att det finns bestämmelser i screeningförordningen, asylprocedurförordningen och förordningen om återvändandegränsförfarande om att en person under vissa omständigheter inte ska ges tillstånd att resa in i landet. Övervägandena finns i avsnitt 6.15, 8.2 och 11.2. En person som befinner sig i screeningprocessen, i ett gränsförfarande för asyl eller i ett återvändandegränsförfarande har enligt förordningarna inte någon formell rätt till inresa och vistelse i landet. Personen i fråga befinner sig dock fysiskt på den plats där screeningen, gränsförfarandet för asyl respektive återvändandegränsförfarandet äger rum och vistas därför rent faktiskt i landet på denna plats. Det innebär bl.a. att en sådan person har rätt till den vård som anges i lagen om hälso- och sjukvård åt asylsökande m.fl. och lagen om hälso- och sjukvård till vissa utlänningar som vistas i Sverige utan nödvändiga tillstånd och att den region som personen vistas i ska stå för denna vård. 4 kap. 1 § Paragrafen, som är ny, reglerar undantag från rätten att stanna kvar i Sverige under det administrativa förfarandet i vissa särskilda situationer. Övervägandena finns i avsnitt 6.6. Av paragrafen framgår att en utlänning som har ansökt om internationellt skydd inte ska ha rätt att stanna kvar i Sverige under det administrativa förfarandet i de situationer som anges i artikel 10.4 a–c i asylprocedurförordningen (jfr 2 §). Det administrativa förfarandet omfattar prövningen av ansökan om internationellt skydd hos den beslutande myndigheten. Situationerna som avses handlar om vissa fall när en efterföljande ansökan har gjorts, sökanden ska utlämnas, överlämnas eller överföras till en annan stat, en internationell domstol eller tribunal eller sökanden utgör en fara för den allmänna ordningen eller säkerheten. Av paragrafen framgår vidare att det i 8 kap. 16 a § och 12 kap. 8 a § finns bestämmelser om beslut om avvisning och utvisning respektive verkställighet av sådana beslut i de situationer som anges i artikel 10.4 a och c. 2 § Paragrafen, som är ny, reglerar undantag från rätten att stanna kvar i Sverige i vissa särskilda situationer efter att ett beslut har meddelats i fråga om en efterföljande ansökan respektive ett sådant beslut har överklagats. Övervägandena finns i avsnitt 6.16 och 6.21. Av första stycket framgår att en utlänning som har gjort en efterföljande ansökan inte ska ha rätt att stanna kvar i Sverige i de situationer som anges i artikel 56 i asylprocedurförordningen. Med efterföljande ansökan avses en ytterligare ansökan om internationellt skydd som görs i någon medlemsstat efter det att ett slutligt beslut har fattats om en tidigare ansökan, inbegripet fall där ansökan har avslagits såsom uttryckligen eller implicit återkallad (artikel 3.19 i asylprocedurförordningen). Situationerna som avses handlar om vissa fall när en första efterföljande ansökan har lämnats in enbart för att försena eller hindra verkställigheten, eller en ytterligare efterföljande ansökan har lämnats in efter att tidigare efterföljande ansökningar antingen nekats prövning eller avslagits som ogrundade eller uppenbart ogrundade. Artikeln tar sikte på tiden från och med att ett beslut har meddelats i fråga om en efterföljande ansökan (jfr andra stycket och 1 §). Av andra stycket framgår att en utlänning som har överklagat ett beslut om en efterföljande ansökan inte ska ha rätt att stanna kvar i Sverige i de situationer som anges i artikel 68.6 i asylprocedurförordningen. Det handlar om vissa situationer när överklagandet anses ha lämnats in enbart för att försena eller hindra verkställigheten av ett beslut om återvändande. Artikeln tar sikte på tiden från det att beslut om en efterföljande ansökan har överklagats till domstol (jfr första stycket och 1 §). 3 § I paragrafen, som är ny, anges i vilka situationer som en ansökan om internationellt skydd får nekas prövning. Paragrafen utformas enligt Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 6.12. Paragrafens innehåll motsvarar delvis hittillsvarande 5 kap. 1 b § med den skillnaden att en ansökan om internationellt skydd får nekas prövning i fler situationer och att dessa situationer följer direkt av artikel 38.1 i asylprocedurförordningen. Paragrafen ändras även språkligt på så sätt att det anges att en ansökan får nekas prövning i stället för att avvisas. Någon ändring i sak är inte avsedd. Till skillnad från vad som gäller enligt hittillsvarande 5 kap. 1 b § andra stycket finns inte något förbud mot att neka prövning av en ansökan i vissa situationer. En bedömning måste dock fortsatt göras i varje enskilt fall av om en ansökan ska nekas prövning. De omständigheter som omfattas av hittillsvarande undantag från när en ansökan kan avvisas, t.ex. att det finns familjeanknytning till en person i Sverige, kan därmed fortfarande beaktas inom ramen för den individuella prövning som ska göras och leda till bedömningen att ansökan ändå bör prövas i sak. Andra exempel på situationer där en ansökan inte ska nekas prövning trots att förutsättningarna i övrigt är uppfyllda är om det i ett enskilt fall bedöms att ett svenskt konventionsåtagande, t.ex. Europakonventionen eller barnkonventionen, kräver att ansökan prövas i sak. Även effektivitetsskäl kan tala för att en ansökan ska prövas i sak, t.ex. för att underlätta verkställigheten av ett beslut om återvändande eller utvisning. 4 § Paragrafen, som är ny, reglerar när en ogrundad ansökan om internationellt skydd får förklaras som uppenbart ogrundad. Övervägandena finns i avsnitt 6.13. I paragrafen föreskrivs, med stöd av artikel 39.4 i asylprocedurförordningen, att en ogrundad ansökan om internationellt skydd får förklaras som uppenbart ogrundad i de situationer som anges i artikel 42.1 eller 42.3 i samma förordning. Det handlar bl.a. om situationer då en sökande har vilselett myndigheterna eller gjort sig av med identitets- eller resehandlingar eller om sökanden kommer från ett säkert ursprungsland. Bedömningen av om det finns förutsättningar att förklara en ogrundad ansökan som uppenbart ogrundad ska göras vid tidpunkten för prövningens avslutande. 5 § Paragrafen, som är ny, innehåller bestämmelser om gränsförfarandet för asyl enligt asylprocedurförordningen. Paragrafen utformas enligt Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 6.15. Av paragrafen framgår att en ansökan om internationellt skydd, utöver den obligatoriska tillämpning av gränsförfarandet för asyl som följer av artikel 45 i asylprocedurförordningen och med de begränsningar som följer av samma förordning, ska prövas inom ramen för gränsförfarandet i de fall som anges i artikel 43.1 i förordningen. Gränsförfarandet ska dock inte tillämpas om det föreligger extraordinära omständigheter. Extraordinära omständigheter kan t.ex. finnas i en situation med en markant ökning av antalet personer som söker skydd i Sverige inom en kort tidsperiod, tekniska eller logistiska problem samt säkerhetsrelaterade händelser som medför att det skulle vara förenat med mycket stora praktiska svårigheter eller medföra risker för rättssäkerheten att tillämpa ett gränsförfarande. Det kan även röra sig om skäl hänförliga till sökanden som faller utanför asylprocedurförordningens undantagsbestämmelser men som ändå gör att en tillämpning av gränsförfarandet i det enskilda fallet inte kan anses förenlig med en rättssäker och ändamålsenlig handläggning. Det ska handla om mycket speciella situationer. 6 § Paragrafen, som är ny, innehåller bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om förteckningar över säkra tredjeländer och säkra ursprungsländer. Paragrafen motsvarar delvis hittillsvarande 1 kap. 6 a § andra stycket. Paragrafen utformas enligt Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 6.17. 7 § Paragrafen, som är ny, innehåller bestämmelser om beslutande myndighet i ärenden om internationellt skydd. Paragrafen utformas enligt Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 6.4. I paragrafen föreskrivs att Migrationsverket är beslutande myndighet enligt skyddsgrundsförordningen och asylprocedurförordningen. Detta innebär att Migrationsverket ska utföra de uppgifter som den beslutande myndigheten har enligt förordningarna, bl.a. ta emot och pröva ansökningar om internationellt skydd, fatta beslut om ansökningar om internationellt skydd och om återkallande av internationellt skydd. 8 § Paragrafen, som är ny, innehåller bestämmelser om beslutande myndighet i ärenden om internationellt skydd för utlänningar som av allmän domstol har utvisats på grund av brott. Paragrafen utformas efter synpunkter från Lagrådet. Övervägandena finns i avsnitt 6.4. Paragrafen motsvarar hittillsvarande 4 kap. 6 § andra stycket med den skillnaden att lydelsen anpassas till terminologin i skyddsgrundsförordningen och asylprocedurförordningen. Den innebär avsteg från asylprocedurförordningens bestämmelser om beslutande myndighet i ärenden om internationellt skydd för utlänningar som av allmän domstol har utvisats på grund av brott. Om en utlänning som har utvisats på grund av brott ansöker om internationellt skydd och Migrationsverket finner att han eller hon bör beviljas internationellt skydd ska Migrationsverket inte meddela något beslut i ärendet. Migrationsverket ska i stället med ett eget yttrande lämna över ärendet till den migrationsdomstol som verkets beslut om internationellt skydd hade kunnat överklagas till. Om en utlänning som har utvisats på grund av brott ansöker om internationellt skydd och Migrationsverket finner att ansökan inte ska prövas eller att utlänningen inte ska beviljas internationellt skydd ska verket däremot på vanligt sätt avslå ansökan. 5 kap. 1 § Paragrafen innehåller bestämmelser om uppehållstillstånd för personer som har beviljats internationellt skydd. Övervägandena finns i avsnitt 7.4 och 13.2. Paragrafen får ett nytt innehåll och utökas med ett nytt tredje stycke. I första stycket finns en upplysning om att bestämmelser om uppehållstillstånd för personer som beviljats internationellt skydd finns i artikel 24 i skyddsgrundsförordningen. I andra stycket regleras giltighetstiden för uppehållstillstånd som har utfärdats för en flykting med stöd av artikel 24 i skyddsgrundsförordningen, vilket inkluderar vidarebosatta personer. För en utlänning som har beviljats internationellt skydd som flykting ska ett uppehållstillstånd som har utfärdats med stöd av förordningen gälla i tre år, såväl första gången ett sådant tillstånd utfärdats som vid förnyelse. Stycket motsvarar delvis hittillsvarande 1 a § första stycket. I tredje stycket regleras giltighetstiden för uppehållstillstånd som har utfärdats för en subsidiärt skyddsbehövande med stöd av artikel 24 i skyddsgrundsförordningen, vilket inkluderar vidarebosatta personer. För en utlänning som har beviljats internationellt skydd som subsidiärt skyddsbehövande ska ett uppehållstillstånd som har utfärdats med stöd av förordningen gälla i tretton månader. Varje nytt uppehållstillstånd som därefter utfärdas med stöd av förordningen ska gälla i två år. Stycket motsvarar delvis hittillsvarande 1 a § andra stycket. 1 a § Paragrafen, som får ett nytt innehåll, innehåller en upplysning om att bestämmelser om uppehållstillstånd för familjesammanhållning för familjemedlemmar till personer som har beviljats internationellt skydd enligt skyddsgrundsförordningen och vidarebosättningsförordningen finns i artikel 23 i skyddsgrundsförordningen och i artikel 9 i vidarebosättningsförordningen. Övervägandena finns i avsnitt 4.3, 7.3 och 13.2. Hittillsvarande första och andra styckena om giltighetstiden för uppehållstillstånd för flyktingar och alternativt skyddsbehövande ändras och flyttas till 1 §. Hittillsvarande tredje–femte styckena tas bort. 1 b § Paragrafen innehåller bestämmelser om flyktingförklaring och återkallelse av flyktingförklaring samt uppehållstillstånd på grund av flyktingförklaring för medborgare i en annan EU-stat. Övervägandena finns i avsnitt 7.7. Paragrafen får nytt innehåll. De hittillsvarande bestämmelserna om när en asylansökan får avvisas ändras och flyttas till 4 kap. 3 §. Av första stycket framgår när en medborgare i en annan EUstat ska förklaras vara flykting och när en sådan flyktingförklaring ska vägras. Första stycket hänvisar, både i fråga om definitionen av flykting och när en person är utesluten från att anses som en flykting, till Genèvekonventionen av den 28 juli 1951 och protokollet till denna av den 31 januari 1967. En ansökan om skydd från en medborgare i en annan EU-stat ska, i enlighet med protokoll (nr 24) om asyl för medborgare i Europeiska unionens medlemsstater (EUT C 202, 7.6.2016, s. 304–305), behandlas med utgångspunkten att den är uppenbart ogrundad. En sådan ansökan ska alltså i normalfallet avslås. Av andra stycket framgår att en flyktingförklaring som har beviljats enligt första stycket ska återkallas om det kommer fram att personen inte längre är flykting enligt Genèvekonventionen. Det framgår vidare att en sådan flyktingförklaring får återkallas om det föreligger sådana omständigheter som innebär att en flyktingförklaring skulle få vägras. I tredje stycket, som är nytt, anges att Migrationsverket är beslutande myndighet i fråga om flyktingförklaring enligt första stycket och återkallelse av flyktingförklaring enligt andra stycket. Av fjärde stycket, som är nytt, framgår att en medborgare i en annan EUstat som har förklarats vara flykting enligt första stycket och som befinner sig i Sverige ska beviljas uppehållstillstånd. Uppehållstillstånd som beviljas till en sådan flykting ska vid det första beslutstillfället vara tidsbegränsat och gälla i tre år. Om uppehållstillståndet förlängs ska giltighetstiden vid varje beslutstillfälle bestämmas till tre år. Att Migrationsverket är beslutande myndighet i fråga om uppehållstillstånd framgår av 20 §. 2 b § Paragrafen reglerar uppehållstillstånd för personer som har beviljats ställning som varaktigt bosatt i Sverige. Övervägandena finns i avsnitt 4.3. Paragrafen ändras som en följd av att möjligheten att beviljas permanent uppehållstillstånd utmönstras för denna grupp. Ändringen i första stycket innebär att en utlänning som har beviljats ställning som varaktigt bosatt i Sverige ska beviljas ett tidsbegränsat uppehållstillstånd som ska gälla i fem år, i stället för ett permanent uppehållstillstånd. Varje uppehållstillstånd som därefter beviljas ska gälla för samma tid. Av andra stycket, som är nytt, framgår att om en utlänning redan har ett uppehållstillstånd som är tidsbegränsat ska uppehållstillståndets giltighetstid omprövas och bestämmas i enlighet med första stycket, dvs. fem år från beslutstidpunkten. 3 § Paragrafen innehåller bestämmelser om uppehållstillstånd på grund av anknytning. Övervägandena finns i avsnitt 4.6, 7.2 och 7.3. Ändringen i första stycket 4 innebär en anpassning till terminologin i skyddsgrundsförordningen och asylprocedurförordningen. Första stycket 5 upphävs som en följd av att bestämmelser om uppehållstillstånd för familjesammanhållning finns i skyddsgrundsförordningen. Tredje stycket ändras som en följd av att 1 § ändras och att bestämmelser om uppehållstillstånd för den som beviljats internationellt skydd finns i skyddsgrundsförordningen. Ändringen innebär att den som har beviljats tidsbegränsat uppehållstillstånd som flykting eller subsidiärt skyddsbehövande enligt skyddsgrundsförordningen eller motsvarande äldre bestämmelser kan vara anknytningsperson i de fall som avses i första stycket 1 och 2. Som tidigare är det en förutsättning för att uppehållstillstånd ska beviljas i dessa fall att anknytningspersonen bedöms ha välgrundade utsikter att beviljas varaktigt uppehållstillstånd. Tredje stycket ändras också på så sätt att det införs en bestämmelse om att uppehållstillstånd enligt första stycket 1 och 2 kan beviljas om anknytningspersonen har beviljats ett tidsbegränsat uppehållstillstånd på grund av ställning som varaktigt bosatt i Sverige. Personer med ställning som varaktigt bosatta i Sverige får en ställning som i princip innebär en rätt till uppehållstillstånd i samband med en förlängning så länge ställningen inte återkallas. Dessa personer har därför normalt sådana välgrundade utsikter som avses. Av fjärde stycket, som är nytt, framgår att det som anges i tredje stycket inte gäller om utlänningen är en sådan familjemedlem som avses i bestämmelserna om uppehållstillstånd för familjesammanhållning i skyddsgrundsförordningen. I de fallen gäller i stället bestämmelserna om uppehållstillstånd i skyddsgrundsförordningen. 3 a § Paragrafen innehåller bestämmelser om uppehållstillstånd på grund av anknytning. Övervägandena finns i avsnitt 4.6, 7.2 och 7.3. Första stycket 1 b och 2 ändras dels till följd av att 1 § ändras och att bestämmelser om uppehållstillstånd för den som har beviljats internationellt skydd nu finns i skyddsgrundsförordningen, dels till följd av utmönstringen av möjligheten att beviljas permanent uppehållstillstånd för den som har ställning som varaktigt bosatt i Sverige i 2 b §. Ändringen innebär att den som har beviljats tidsbegränsat uppehållstillstånd som flykting, subsidiärt skyddsbehövande enligt skyddsgrundsförordningen eller motsvarande äldre bestämmelser, eller på grund av ställning som varaktigt bosatt i Sverige kan vara anknytningsperson i de fall som avses i punkterna. Tredje stycket 2 ändras endast på så sätt att lydelsen anpassas till terminologin i skyddsgrundsförordningen och asylprocedurförordningen. Fjärde stycket ändras till följd av ändringarna i 1 och 2 b §§. Ändringarna innebär att uppehållstillstånd enligt första stycket 1 a, 3 och 4 och tredje stycket 2 inte heller ska beviljas om den person som utlänningen åberopar anknytning till har beviljats ett tidsbegränsat uppehållstillstånd på grund av ställning som varaktigt bosatt i Sverige eller har ett uppehållstillstånd som har utfärdats med stöd av artikel 24 i skyddsgrundsförordningen eller motsvarande äldre bestämmelser. 3 g § Paragrafen reglerar giltighetstiden för uppehållstillstånd som beviljas på grund av anknytning enligt 3 eller 3 a §. Övervägandena finns i avsnitt 4.6 och 7.4. Första stycket ändras som en följd av att 1 § ändras och att bestämmelser om uppehållstillstånd för den som beviljats internationellt skydd nu finns i skyddsgrundsförordningen. Andra stycket ändras som en följd av att giltighetstiden för uppehållstillstånd som beviljas personer som har ställning som varaktigt bosatta i Sverige ändras. Ett uppehållstillstånd som beviljas på grund av anknytning till en utlänning som har beviljats ställning som varaktigt bosatt i Sverige ska vara tidsbegränsat och gälla i två år. Ändringen i tredje stycket innebär att om ett nytt tidsbegränsat uppehållstillstånd beviljas enligt 3 eller 3 a §, och anknytningspersonen har beviljats tidsbegränsat uppehållstillstånd som flykting, ska det nya tidsbegränsade uppehållstillståndet gälla för samma tid som uppehållstillståndet för anknytningspersonen. Fjärde stycket ändras till följd av att det införs ett nytt femte stycke som innehåller undantag för när permanent uppehållstillstånd får beviljas. I det nya femte stycket regleras att ett permanent uppehållstillstånd inte får beviljas en utlänning som har haft uppehållstillstånd enligt 3 eller 3 a § på grund av anknytning till någon som har beviljats ett tidsbegränsat uppehållstillstånd enligt 2 b eller 6 § eller enligt 12 kap. 18 § eller som flykting eller subsidiärt skyddsbehövande med stöd av artikel 24 i skyddsgrundsförordningen eller motsvarande äldre bestämmelser. Ändringen innebär att en sådan utlänning, på motsvarande sätt som anknytningspersonen, inte längre har möjlighet att beviljas permanent uppehållstillstånd. 5 § Paragrafen innehåller bestämmelser om permanent uppehållstillstånd på grund av bl.a. arbete. Övervägandena finns i avsnitt 4.5. I femte stycket, som är nytt, regleras att tiden som en utlänning har haft uppehållstillstånd som s.k. spårbytare enligt den numera upphävda 15 a § inte får beaktas vid bedömningen av om det finns förutsättningar att bevilja permanent uppehållstillstånd enligt paragrafen. 6 § Paragrafen reglerar uppehållstillstånd på grund av synnerligen ömmande omständigheter. Övervägandena finns i avsnitt 4.3. Tredje stycket ändras så att möjligheten att beviljas permanent uppehållstillstånd utmönstras för personer som beviljas uppehållstillstånd på grund av synnerligen ömmande omständigheter. 8 § Paragrafen innehåller bestämmelser om när undantag kan göras från de särskilda kraven för permanent uppehållstillstånd i 7 §. Övervägandena finns i avsnitt 4.3. Tredje stycket ändras på så sätt att undantaget från de särskilda kraven för permanent uppehållstillstånd för utlänningar som är vidarebosatta eller som har ställning som varaktigt bosatta i Sverige tas bort som en följd av att dessa utlänningar inte längre kan beviljas permanent uppehållstillstånd, jfr kommentaren till 2 b §. 17 § Paragrafen innehåller bl.a. bestämmelser om omständigheter som särskilt ska beaktas i ärenden om uppehållstillstånd som inte omfattas av EU-rätten. Övervägandena finns i avsnitt 7.3, 7.4, 7.7 och 13.2. Hänvisningarna i första stycket ändras. Ändringarna innebär att de omständigheter som enligt första stycket särskilt ska beaktas vid prövning av en ansökan om uppehållstillstånd inte ska gälla i ärenden om uppehållstillstånd enligt 1 a och 1 b §§, dvs. i ärenden om uppehållstillstånd på grund av familjesammanhållning enligt skyddsgrundsförordningen respektive för medborgare i en annan EUstat som har förklarats vara flykting enligt Genèvekonventionen av den 28 juli 1951 om flyktingars rättsliga ställning och protokollet till denna av den 31 januari 1967. Första stycket ändras även till följd av att 1 § ändras och att 2 § tas bort. 18 § Paragrafen innehåller bestämmelser om när en ansökan om uppehållstillstånd ska ha gjorts och beviljats. Övervägandena finns i avsnitt 7.3. och 7.4. Andra stycket 1 ändras på så sätt att den hittillsvarande regleringen om att det som anges i första stycket inte gäller om utlänningen har rätt till uppehållstillstånd som flykting eller alternativt skyddsbehövande enligt 1 § tas bort. Detta är en följd av att uppehållstillstånd för skyddsbehövande är en rättighet som följer av att internationellt skydd beviljas. Andra stycket 6 ändras som en följd av att rätten till uppehållstillstånd för familjesammanhållning nu regleras i skyddsgrundsförordningen. Enligt punkten får en ansökan om uppehållstillstånd för familjesammanhållning beviljas inifrån landet. 5 a kap. 1 § Paragrafen innehåller bestämmelser om när ställning som varaktigt bosatt ska beviljas. Ändringarna genomför artikel 4.2 tredje stycket och 4.3a i direktivet om varaktigt bosatta, i lydelsen enligt skyddsgrundsförordningen. Övervägandena finns i avsnitt 7.2 och 7.6. Andra stycket ändras genom att lydelsen anpassas till terminologin i skyddsgrundsförordningen och asylprocedurförordningen. I femte stycket, som är nytt, regleras hur vistelsetiden enligt första stycket ska beräknas för en person som har beviljats internationellt skydd i Sverige och som påträffas i en annan EU-stat, utan att ha rätt att vistas eller bosätta sig där i enlighet med relevant nationell rätt, unionsrätt eller internationell rätt. Vistelsetid i Sverige som föregår en sådan situation får inte tillgodoräknas vid beräkningen enligt första stycket. Beräkningsregeln tar sikte på situationer där det har förekommit en otillåten vistelse eller bosättning i en annan EU-stat. Den otillåtna vistelsen eller bosättningen måste ha skett under en tidsperiod som är relevant för prövningen av ansökan om ställning som varaktigt bosatt. En situation där sökanden rent tillfälligt har beträtt en annan EU-stats territorium ska i normalfallet inte aktualisera en tillämpning av bestämmelsen. En bedömning får dock göras i det enskilda fallet av om sökanden har vistats eller bosatt sig i den andra medlemsstaten utan att ha rätt till det i enlighet med relevant nationell rätt i den staten, unionsrätt eller internationell rätt. För en tillämpning av stycket krävs att sökanden har påträffats i den andra medlemsstaten. En tillämpning av stycket kan till exempel aktualiseras i en situation där sökanden har påträffats i en annan EU-stat i samband med en utlänningskontroll och där den andra medlemsstaten har meddelat ett beslut om att sökanden ska lämna landet. 7 a § Paragrafen, som är ny, innehåller bestämmelser om återtagande av skyddsbehövande som har ställning som varaktigt bosatt i en annan EU-stat och deras familjemedlemmar. Övervägandena finns i avsnitt 7.6. Paragrafen motsvarar hittillsvarande 4 kap. 5 d § med den ändringen att lydelsen anpassas till den terminologi som finns i skyddsgrundsförordningen och asylprocedurförordningen. 7 kap. 7 j § Paragrafen, som är ny, innehåller bestämmelser om återkallelse av uppehållstillstånd som har utfärdats med stöd av skyddsgrundsförordningen. Övervägandena finns i avsnitt 7.3 och 7.4. Första stycket innehåller en upplysning om att det i artikel 24 i skyddsgrundsförordningen finns bestämmelser om att uppehållstillstånd som har utfärdats med stöd av den artikeln får återkallas endast om utlänningens internationella skydd återkallats. Vidare innehåller stycket en tvingande bestämmelse om att ett uppehållstillstånd som utfärdats med stöd av artikel 24 i skyddsgrundsförordningen ska återkallas om förutsättningarna för det är uppfyllda. Andra stycket innehåller en upplysning om att det i artikel 23 i skyddsgrundsförordningen finns bestämmelser om återkallelse av uppehållstillstånd för familjemedlemmar till personer som beviljats internationellt skydd. De bestämmelser i förordningen som åsyftas innebär att familjemedlemmens uppehållstillstånd ska återkallas om så krävs av skäl hänförliga till nationell säkerhet eller allmän ordning. Av stycket framgår vidare att återkallelse därutöver ska ske om anknytningspersonens internationella skydd har återkallats eller familjemedlemmen är utesluten eller skulle vara utesluten från internationellt skydd, liksom om det finns starka indikationer på att äktenskapet har ingåtts eller samboförhållandet inletts enbart för att ge utlänningen rätt till uppehållstillstånd eller om det anknytningsgrundande förhållandet, dvs. relationen, upphör. Det handlar om situationer där det inte heller finns förutsättningar för att bevilja uppehållstillstånd för familjesammanhållning. 8 kap. 16 § Paragrafen innehåller bestämmelser om beslut om avvisning och utvisning bl.a. när en ansökan om uppehållstillstånd avslås eller avvisas eller ett uppehållstillstånd återkallas. Övervägandena finns i avsnitt 6.11. Det hittillsvarande andra stycket tas bort till följd av att beslut om återvändande i samband med en ansökan om internationellt skydd regleras i asylprocedurförordningen. 16 a § Paragrafen, som är ny, innehåller bestämmelser om beslut om avvisning, utvisning och återvändande i ärenden om internationellt skydd. Övervägandena finns i avsnitt 6.6 och 6.11. I första stycket finns en upplysning om att det finns bestämmelser om beslut om återvändande i artikel 37 i asylprocedurförordningen. Artikel 37 är direkt tillämplig och utgör grunden för att meddela beslut om återvändande i de fall en ansökan om internationellt skydd nekas prövning eller om ansökan avslås som ogrundad eller uppenbart ogrundad med avseende på både flyktingstatus och status som subsidiärt skyddsbehövande, eller som uttryckligen eller implicit återkallad. I artikel 38 i asylprocedurförordningen regleras i vilka situationer som en ansökan kan nekas prövning, se även 4 kap. 3 §. I artikel 39.3 regleras när en ansökan ska avslås som ogrundad. I artikel 39.4 finns en möjlighet för medlemsstaterna att enligt nationell rätt bemyndiga den beslutande myndigheten att förklara en ogrundad ansökan som uppenbart ogrundad. En sådan möjlighet för Migrationsverket finns i 4 kap. 4 §. I artikel 40 regleras förutsättningarna för att förklara en ansökan som uttryckligen återkallad. Det handlar om att sökanden på eget initiativ återkallar sin ansökan. I artikel 41 regleras vidare i vilka situationer en ansökan ska förklaras som implicit återkallad. Det handlar bl.a. om situationer där sökanden inte fullgjort sina skyldigheter eller vägrat att samarbeta, t.ex. om sökanden utan godtagbara skäl inte har lämnat in sin ansökan i enlighet med vad som föreskrivs i förordningen eller sökanden inte lämnat sådan information som ska registreras om sökanden eller sina biometriska uppgifter. Ett beslut att avslå en ansökan som uttryckligen eller implicit återkallad enligt asylprocedurförordningen innebär, trots verbet avslå, inte någon prövning i sak (jfr artikel 39.1 c i förordningen). Ett sådant beslut får dock vissa rättsverkningar som följer av förordningen. Av 18 a § första stycket framgår att det är Migrationsverket som prövar frågan om återvändande i enlighet med artikel 37. I andra stycket finns en bestämmelse om att det i de situationer som anges i 4 kap. 1 §, såvitt avser artikel 10.4 a och c i asylprocedurförordningen och om inte synnerliga skäl talar emot, snarast möjligt ska meddelas ett beslut om avvisning eller utvisning som ska få verkställas utan att det har fått laga kraft. Ett sådant beslut behöver dock inte meddelas om det redan finns ett verkställbart beslut om avvisning, utvisning eller återvändande. Synnerliga skäl kan exempelvis vara att prövningen av ansökan om internationellt skydd kräver sökandens närvaro i landet, exempelvis för att kunna genomföra en personlig intervju eller kommunicera direkt med sökanden och sådan utredning eller kommunikation bedöms ha avgörande betydelse för prövningen. Av 18 a § andra stycket framgår att det är Migrationsverket som prövar frågan om avvisning och utvisning enligt förevarande stycke. 17 § Paragrafen innehåller bestämmelser om vilken myndighet som ska pröva frågan om avvisning i vissa situationer. Övervägandena finns i avsnitt 6.3 och 6.11. Hittillsvarande första stycket 1 upphävs till följd av att beslut om återvändande i ärenden om internationellt skydd regleras i asylprocedurförordningen. Asylprocedurförordningens bestämmelser om beslut om återvändande avser endast den utlänning som ansöker om internationellt skydd och omfattar inte dennes familjemedlemmar. Som en följd av ändringen får de efterföljande punkterna ny numrering. Det nya första stycket 1 ändras vidare så att lydelsen överensstämmer med terminologin i skyddsgrundsförordningen och asylprocedurförordningen. 18 a § Paragrafen, som är ny, reglerar beslutande myndighet i fråga om beslut om återvändande, avvisning och utvisning i ärenden om internationellt skydd i vissa fall. Övervägandena finns i avsnitt 6.6 och 6.11. Av första stycket framgår att det är Migrationsverket som ska pröva frågan om återvändande i enlighet med artikel 37 i asylprocedurförordningen, dvs. om en ansökan om internationellt skydd nekas prövning, avslås som ogrundad eller uppenbart ogrundad, eller förklaras uttryckligen eller implicit återkallad. Av andra stycket framgår att Migrationsverket också ska pröva frågan om avvisning eller utvisning enligt 16 a § andra stycket, dvs. i vissa situationer där en utlänning inte har rätt att stanna kvar i Sverige under det administrativa förfarandet. 19 § Paragrafen behandlar Migrationsverkets möjligheter att besluta om avvisning med omedelbar verkställighet. Övervägandena finns i avsnitt 6.21. Första stycket ändras på så sätt att hittillsvarande bestämmelser om beslut om avvisning med omedelbar verkställighet efter en ansökan om asyl tas bort. Detta görs med anledning av att frågan om verkställighet i ärenden om internationellt skydd regleras i asylprocedurförordningen. Hänvisningarna i stycket ändras också som en följd av att 17 § ändras. Det hittillsvarande tredje stycket blir andra stycket och det hittillsvarande andra stycket tas bort. 21 § Paragrafen innehåller bestämmelser om tidsfrist för frivillig avresa. Övervägandena finns i avsnitt 12.2. I fjärde stycket, som är nytt, finns en upplysning om att första och andra styckena inte gäller för en utlänning som omfattas av förordningen om återvändandegränsförfarande. Den förordningen är tillämplig på tredjelandsmedborgare och statslösa personer vars ansökan har avslagits inom ramen för det gränsförfarande för asyl som föreskrivs i asylprocedurförordningen. För en sådan utlänning gäller i stället att ett beslut om avvisning, utvisning eller återvändande ska innehålla en tidsfrist för frivillig avresa i enlighet med artikel 4.5 i förordningen om återvändandegränsförfarande, om inte någon av de undantagssituationer som anges i den artikeln är för handen. 9 kap. 2 a § Paragrafen, som är ny, innehåller bestämmelser om kontroll av personer enligt screeningförordningen. Övervägandena finns i avsnitt 8.2 och 8.4. Av första stycket framgår att Polismyndigheten och Migrationsverket ansvarar för utförandet av identifiering eller verifiering av identitet enligt artikel 14 i screeningförordningen och att Polismyndigheten ansvarar för utförandet av säkerhetskontroll enligt artikel 15 i screeningförordningen. Dessa myndigheter är s.k. screeningmyndigheter. Enligt andra stycket ansvarar Polismyndigheten och Migrationsverket för att utföra sårbarhetskontroll enligt artikel 12.3, registrering av biometriska uppgifter enligt artikel 8.5 d, ifyllande av screeningformuläret enligt artikel 17 och för avslutande delen av screeningen enligt artikel 18 i screeningförordningen. I tredje stycket föreskrivs en skyldighet för Tullverket och Kustbevakningen att hjälpa till vid kontroll enligt första stycket. Tullverkets och Kustbevakningens skyldighet att bistå Polismyndigheten och Migrationsverket förutsätter i praktiken att en begäran om bistånd framförs från Polismyndigheten eller Migrationsverket. Tullverkets och Kustbevakningens skyldighet att bistå myndigheterna bör vidare gälla under förutsättning att det kan ske utan att myndigheternas egna åligganden eftersätts. I fjärde stycket finns en upplysning om att regeringen eller de myndigheter som regeringen bestämmer med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen kan meddela föreskrifter om vilka platser vid yttre gräns enligt artikel 5.1 och 5.2 samt inom territoriet enligt artikel 7.1 i screeningförordningen som screening ska genomföras på. 2 b § Paragrafen, som är ny, reglerar möjligheten att kroppsvisitera en utlänning för att bl.a. söka efter pass eller andra handlingar inom ramen för screening. Övervägandena finns i avsnitt 8.7. En polisman får enligt första stycket kroppsvisitera en person i samband med en kontroll enligt artikel 14 eller 15 i screeningförordningen. Med kroppsvisitation avses en undersökning av kläder och annat som någon bär på sig. Även undersökning av det som någon bär med sig brukar hänföras till kroppsvisitation (se prop. 1988/89:86 s. 169). En sådan åtgärd får endast vidtas i den utsträckning som det är nödvändigt för att ta reda på personens identitet eller för att bedöma om personen skulle kunna utgöra ett hot mot den inre säkerheten. Det följer direkt av screeningförordningen att identifiering eller verifiering av identitet enligt artikel 14 ska göras i den utsträckning som det inte har gjorts enligt reglerna i gränskodexen. Det får inte förekomma att en person genomgår kroppsvisitation både enligt 2 § och enligt denna paragraf i syfte att ta reda på personens identitet. Av andra stycket framgår att när en särskilt förordnad passkontrollant, en tulltjänsteman eller en tjänsteman vid Kustbevakningen bistår Polismyndigheten har de samma befogenheter som en polisman enligt första stycket. Med särskilt förordnad passkontrollant avses en civilanställd inom Polismyndigheten som för ändamålet har genomgått viss utbildning. Enligt tredje stycket gäller det som sägs i 2 § tredje–femte styckena vid genomförandet av kroppsvisitationen. Det innebär att en kroppsvisitation inte får göras mer ingående än vad som krävs med hänsyn till ändamålet med åtgärden och att all den hänsyn som omständigheterna medger ska iakttas. Om möjligt ska ett vittne närvara. En kvinna får inte kroppsvisiteras av eller i närvaro av andra män än läkare eller legitimerade sjuksköterskor. Om en visitation innebär att enbart ett föremål som en utlänning har med sig undersöks, får visitationen dock genomföras och bevittnas av en man. Protokoll ska föras över en kroppsvisitation. I protokollet ska det anges vad som har förekommit vid visitationen. Av stycket följer också att en åtgärd som enbart innebär att ett föremål som en person har med sig undersöks får genomföras av en annan anställd vid Polismyndigheten än en polisman eller av en anställd vid Migrationsverket (jfr 9 a §). 8 § I paragrafen regleras vissa situationer där Migrationsverket, Polismyndigheten och utlandsmyndigheter får fotografera en utlänning och ta hans eller hennes fingeravtryck. Övervägandena finns i avsnitt 7.2, 9.2 och 9.3. Första stycket ändras så att åldersgränsen för när fingeravtryck får tas sänks från 14 till sex år. Förutsättningarna för att från barn ta fingeravtryck till Eurodac framgår av Eurodacförordningen. I övriga situationer som regleras i paragrafen bör i enlighet med proportionalitetsprincipen som kommer till uttryck i 1 kap. 8 § fingeravtryck tas från barn endast när det finns behov av det. Kravet enligt proportionalitetsprincipen på att en åtgärd ska vara rimlig innebär att det inte får föreligga ett klart missförhållande mellan det allmännas intresse av att ta fingeravtryck och den belastning som detta medför för den enskilde. Inom ramen för proportionalitetsbedömningen ska barnets bästa enligt 1 kap. 10 § och artikel 3 i barnkonventionen beaktas. En bedömning av om det är proportionerligt att ta barnets fingeravtryck ska göras i det enskilda fallet (se bl.a. prop. 2024/25:161 s. 66 och 67). Första stycket 2 ändras till följd av att svensk rätt anpassas till den EU-rättsliga systematiken. En utlänning får fotograferas och avkrävas fingeravtryck om han eller hon omfattas av skyldigheten att lämna biometriska uppgifter i enlighet med Eurodacförordningen. Vad som avses med Eurodacförordningen framgår av 1 kap. 3 c §. Andra stycket, som är nytt, ger även utlandsmyndigheter möjlighet att i vissa fall ta fotografier och fingeravtryck. I 1 kap. 2 § andra stycket förordningen (2014:115) med instruktion för utrikesrepresentationen anges vilka myndigheter som är utlandsmyndigheter. Tredje stycket motsvarar i huvudsak hittillsvarande andra stycket men kompletteras med att det fotografi och de fingeravtryck som har tagits enligt artikel 23.1 i Eurodacförordningen omedelbart ska förstöras om det framkommer att utlänningen har rätt att vistas i Sverige. I annat fall kan de fotografier eller fingeravtryck som tagits med stöd av paragrafen lagras i ett register med stöd av 15 § utlänningsdatalagen (2016:27). 11 a § Paragrafen, som är ny, innehåller bestämmelser om att en person som ska genomgå screening får hållas kvar för utredning i samband med genomförande av screening. Övervägandena finns i avsnitt 8.4. Paragrafen utformas enligt Lagrådets förslag. I första stycket föreskrivs att en person som ska genomgå screening enligt screeningförordningen får hållas kvar för utredning i samband med screeningen. Detta gäller dock inte om ett beslut om förvar har meddelats enligt 10 kap. Enligt andra stycket gäller rätten att kvarhålla som längst under tolv timmar eller, om det finns särskilda skäl, under ytterligare tolv timmar. Sådana särskilda skäl kan föreligga om personen som ska genomgå screening påträffas inom landet och måste transporteras en längre sträcka till platsen för screening. Särskilda skäl kan också vara för handen om det vid yttre gräns vid ett enstaka tillfälle skett ett ökat inflöde av personer som ska genomgå screening. Utlänningen har inte någon skyldighet att stanna kvar längre än nödvändigt (jfr 1 kap. 8 §). Behöver utlänningen hållas kvar längre tid än 24 timmar, måste ett beslut om förvar tas enligt reglerna i 10 kap. Det får dock ske endast om de särskilda förutsättningarna för förvar föreligger. Beslutas inte om förvar måste utlänningen släppas. Av tredje stycket framgår att en polisman, en särskilt förordnad passkontrollant, en tulltjänsteman eller en tjänsteman vid Kustbevakningen får vidta en sådan åtgärd som avses i första stycket. 12 kap. 8 a § Paragrafen innehåller bestämmelser om verkställighet av beslut om avvisning, utvisning och återvändande i ärenden om internationellt skydd. Paragrafen utformas enligt Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 6.6, 6.15 och 6.21. Paragrafen får ett nytt innehåll och de hittillsvarande bestämmelserna om verkställighet av beslut om avvisning eller utvisning beträffande en utlänning som ansökt om uppehållstillstånd som flykting eller alternativt skyddsbehövande, samt om inhibition av sådan verkställighet, tas bort. Av första stycket framgår att ett beslut om avvisning eller utvisning enligt 8 kap. 16 a § andra stycket, dvs. beslut som fattas under prövningen av en ansökan om internationellt skydd i de situationer som anges i artikel 10.4 a och c i asylprocedurförordningen, får verkställas även om det inte har fått laga kraft. I första stycket finns också en upplysning om att det i artikel 68.1–68.3 i asylprocedurförordningen finns bestämmelser om när andra beslut om avvisning, utvisning eller återvändande i ärenden om internationellt skydd får verkställas. I andra stycket finns en upplysning om att artikel 68.4 och 68.7 i asylprocedurförordningen innehåller bestämmelser om när en migrationsdomstol respektive Migrationsöverdomstolen, i samband med att domstolen prövar en fråga om internationellt skydd, får tillåta sökanden eller personen som är föremål för ett återkallande av internationellt skydd stanna kvar i Sverige. Av tredje stycket framgår att en begäran om tillåtelse att stanna kvar i Sverige i enlighet med artikel 68.5 a i asylprocedurförordningen ska ha kommit in till migrationsdomstolen inom en vecka från den dag då utlänningen fick del av beslutet. Tidsfristen gäller endast när en sådan begäran framställs hos migrationsdomstolen. Av fjärde stycket, som är nytt, framgår att om en begäran om tillåtelse att stanna kvar i Sverige har lämnats in i enlighet med artikel 68.4 och 68.5 i asylprocedurförordningen, inom ramen för ett gränsförfarande för asyl, ska begäran prövas inom en vecka från den dag då begäran kom in till migrationsdomstolen. 9 a § Paragrafen innehåller bestämmelser om verkställighet av beslut om överföring enligt asyl- och migrationshanteringsförordningen. Övervägandena finns i avsnitt 10.1. Paragrafen ändras endast på så sätt att hänvisningen till Dublinförordningen ersätts av en hänvisning till asyl- och migrationshanteringsförordningen. 16 § Paragrafen reglerar bl.a. möjligheten att upphäva ett beslut om avvisning eller utvisning i samband med att ett uppehållstillstånd beviljas. Övervägandena finns i avsnitt 4.7 och 7.2. I andra stycket införs en möjlighet för Migrationsverket, en migrationsdomstol eller Migrationsöverdomstolen att upphäva ett beslut om avvisning eller utvisning som inte har meddelats av allmän domstol när uppehållstillstånd beviljas en utlänning med ställning som varaktigt bosatt i Sverige. Stycket anpassas också till terminologin i skyddsgrundsförordningen och asylprocedurförordningen. 16 c § Paragrafen innehåller bestämmelser om uppehållstillstånd för den som av allmän domstol har utvisats på grund av brott. Övervägandena finns i avsnitt 4.4. Hittillsvarande andra och tredje styckena tas bort så att möjligheten att beviljas permanent uppehållstillstånd utmönstras för den som av allmän domstol har utvisats på grund av brott. 18 § Paragrafen innehåller bestämmelser om verkställighetshinder. Övervägandena finns i avsnitt 6.16. Av femte stycket, som är nytt, framgår att första stycket 1, som tar sikte på hinder mot verkställighet enligt 1, 2 eller 3 §, inte ska tillämpas om nya omständigheter ska prövas inom ramen för en efterföljande ansökan enligt asylprocedurförordningen. 18 a § Paragrafen innehåller bestämmelser om giltighetstid för uppehållstillstånd som beviljats enligt 18 § första stycket. Övervägandena finns i avsnitt 4.3. Hittillsvarande tredje stycket tas bort så att möjligheten att beviljas permanent uppehållstillstånd utmönstras för personer som beviljas uppehållstillstånd på grund av vissa verkställighetshinder enligt 18 §. 19 b § Paragrafen innehåller bestämmelser om prövning av frågan om uppehållstillstånd för en utlänning som av allmän domstol har utvisats på grund av brott i ett ärende om verkställighet av ett beslut om avvisning eller utvisning som fått laga kraft. Övervägandena finns i avsnitt 6.16. Första stycket ändras som en följd av att hittillsvarande 19 § första stycket upphävs. Fjärde stycket ändras till följd av att systematiken i asylförfarandet ändras och till att ordningen om efterföljande ansökningar om internationellt skydd enligt asylprocedurförordningen inte är begränsad till om en ansökan om internationellt skydd tidigare har prövats under utlänningens vistelse i Sverige. 13 kap. 9 a § Paragrafen innehåller bestämmelser om kommunikation med sökanden i ärenden om internationellt skydd. Övervägandena finns i avsnitt 6.5 och 6.18. Paragrafen får nytt innehåll och de hittillsvarande bestämmelserna som reglerat kommunicering i ärenden om återkallelse av statusförklaring tas bort. I paragrafen anges att i ärenden om internationellt skydd ska kommunikation med sökanden ske genom att underrättelse lämnas eller skickas till honom eller henne. Det föreskrivs vidare att delgivning ska användas vid sådan kommunikation. Vid delgivning gäller delgivningslagen (2010:1932). 10 § Paragrafen innehåller bestämmelser om utformningen av vissa beslut. Övervägandena finns i avsnitt 6.10 och 7.7. Första stycket ändras på så sätt att beslut om statusförklaring tas bort och beslut som avser flyktingförklaring läggs till. Ändringarna innebär att beslut om flyktingförklaring för medborgare i en annan EU-stat enligt 5 kap. 1 b § ska vara skriftliga och innehålla de skäl som ligger till grund för beslutet. När det gäller beslut om internationellt skydd regleras beslutens form och innehåll i artikel 36 i asylprocedurförordningen. 17 § Paragrafen innehåller bestämmelser om tillfälliga beslut om ålder. Övervägandena finns i avsnitt 6.8. Första stycket ändras som en följd av att asylprocedurförordningen innehåller bestämmelser om åldersbedömning. Av stycket framgår att Migrationsverket ska göra en åldersbedömning i enlighet med artikel 25 i asylprocedurförordningen och så snart som möjligt fatta ett tillfälligt beslut om sökandens ålder. Paragrafen är inte längre begränsad till ensamkommande barn. Är det uppenbart att sökanden är 18 år eller äldre krävs inte något tillfälligt beslut. Andra stycket ändras som en följd av att systematiken i asylförfarandet ändras. 14 kap. 1 a § Paragrafen, som är ny, innehåller bestämmelser om överklagande av beslut enligt asylprocedurförordningen och asyl- och migrationshanteringsförordningen. Övervägandena finns i avsnitt 6.19, 6.20 och 10.2. Av första stycket framgår att beslut som anges i artikel 67.1 eller 67.2 i asylprocedurförordningen och beslut om överföring enligt asyl- och migrationshanteringsförordningen får överklagas till en migrationsdomstol. Beslut om att återkalla internationellt skydd i de fall som avses i artikel 66.6 i asylprocedurförordningen får dock inte överklagas. Det senare innebär att ett beslut om att återkalla internationellt skydd inte får överklagas i situationer där tredjelandsmedborgaren eller den statslösa personen otvetydigt avsäger sig sitt erkännande som en person som beviljats internationellt skydd, har blivit medborgare i en medlemsstat eller senare har beviljats internationellt skydd i en annan medlemsstat. Av andra stycket framgår att ett överklagande av ett beslut som avses i artikel 67.7 a i asylprocedurförordningen och ett beslut om överföring enligt asyl- och migrationshanteringsförordningen ska ha kommit in till den beslutande myndigheten inom en vecka från den dag då den som överklagar fick del av beslutet. Den tidsfrist som gäller för överklagande i dessa fall är alltså en vecka. Överklagandet ska ges in till den myndighet som har meddelat det beslut som överklagas. När det gäller beslut om överföring enligt asyl- och migrationshanteringsförordningen kan det vara antingen Migrationsverket eller Polismyndigheten. Av tredje stycket framgår att ett överklagande av ett beslut som avses i artikel 67.7 b i asylprocedurförordningen ska ha kommit in till den beslutande myndigheten, dvs. Migrationsverket, inom tre veckor från den dag då den som överklagar fick del av beslutet. 6 § Paragrafen behandlar överklagande av beslut om resedokument och flyktingförklaring. Övervägandena finns i avsnitt 6.19, 7.2, 7.5 och 7.7. I första stycket tas de hittillsvarande bestämmelserna om överklagande av beslut om statusförklaring och återkallelse av statusförklaring bort. Möjligheten att överklaga beslut om flyktingstatus och status som subsidiärt skyddsbehövande regleras direkt i asylprocedurförordningen. Första stycket ändras i övrigt på så sätt att beslut i fråga om flyktingförklaring, återkallelse av flyktingförklaring samt resedokument för en medborgare i en annan EU-stat som har förklarats vara flykting läggs till. Dessa beslut får överklagas till en migrationsdomstol. Även beslut i fråga om resedokument som har utfärdats med stöd av artikel 25 i skyddsgrundsförordningen läggs till och får därmed också överklagas till en migrationsdomstol. Vidare ändras hänvisningen till hittillsvarande 4 kap. 4 § som en följd av att den paragrafen upphävs och att bestämmelserna om resedokument för statslösa flyttas till 2 kap. 1 f §. Ändringarna i andra stycket innebär att beslut om återkallelse av resedokument som har utfärdats till en medborgare i en annan EUstat som har förklarats vara flykting enligt 5 kap. 1 b § första stycket på den grunden att innehavaren upphör att vara flykting får överklagas i samband med ett beslut om återkallelse av flyktingförklaring. Motsvarande gäller för beslut om återkallelse av resedokument som utfärdats med stöd av artikel 25 i skyddsgrundsförordningen på den grunden att innehavarens flyktingstatus har återkallats. Ett sådant beslut får överklagas endast i samband med ett överklagande av ett beslut om återkallelse av flyktingstatus. 6 a § Paragrafen reglerar överklagande av beslut om främlingspass. Övervägandena finns i avsnitt 7.5. Andra stycket, som är nytt, innebär att ett beslut att återkalla ett främlingspass på den grunden att innehavarens status som subsidiärt skyddsbehövande upphör får endast överklagas i samband med ett överklagande av ett beslut om återkallelse av status som subsidiärt skyddsbehövande. Tredje stycket, som är nytt, innebär att ett beslut att återkalla ett främlingspass på den grunden att innehavarens uppehållstillstånd som familjemedlem till en person som har beviljats flyktingstatus eller status som subsidiärt skyddsbehövande återkallas får endast överklagas i samband med ett överklagande av ett beslut om återkallelse av uppehållstillståndet. 8 § I paragrafen regleras överklagande av beslut om bl.a. offentligt biträde och ombud. Övervägandena finns i avsnitt 15.2.4. I tredje stycket, som får ett nytt innehåll, införs ett undantag från möjligheten att särskilt överklaga Migrationsverkets beslut i fråga om offentligt biträde. Undantaget gäller när myndigheten beslutar om att inte förordna offentligt biträde eller om ersättning till sådant biträde enligt 18 kap. 1 a eller 1 b §. Fjärde stycket motsvarar hittillsvarande tredje stycket. 11 § I paragrafen regleras i vilka fall Migrationsverkets beslut i säkerhetsärenden får överklagas av Säkerhetspolisen. Paragrafen utformas enligt Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 7.2 och 7.7. I paragrafen görs ett tillägg så att även säkerhetsärenden som rör flyktingförklaring för en medborgare i en EU-stat omfattas. Paragrafen anpassas även till den terminologi som finns i skyddsgrundsförordningen och asylprocedurförordningen. 15 kap. 1 § Paragrafen innehåller bestämmelser om nöjdförklaring. Övervägandena finns i avsnitt 6.19. Paragrafen ändras på så sätt att bestämmelserna om nöjdförklaring inte ska tillämpas på en utlänning som har rätt att överklaga ett beslut om avvisning, utvisning eller återvändande enligt artikel 67 i asylprocedurförordningen. 3 § Paragrafen innehåller bestämmelser om att en nöjdförklaring inte kan tas tillbaka. Övervägandena finns i avsnitt 6.19. Paragrafen ändras på så sätt att statusförklaring utgår och därmed inte längre omfattas av bestämmelsen. 16 kap. 3 b § Paragrafen, som är ny, innehåller bestämmelser om handläggningstid hos migrationsdomstol. Paragrafen utformas efter synpunkter från Lagrådet. Övervägandena finns i avsnitt 6.15 och 6.22. I första stycket föreskrivs att mål som avser beslut enligt artikel 67.1 i asylprocedurförordningen om att neka prövning av en ansökan om internationellt skydd, beslut att avslå en ansökan om internationellt skydd som uppenbart ogrundad eller beslut att avslå en ansökan om internationellt skydd som implicit återkallad ska avgöras av migrationsdomstol senast inom två månader. I fråga om sådana beslut se även kommentaren till 8 kap. 16 a §. Ett beslut att avslå en ansökan som implicit återkallad enligt asylprocedurförordningen innebär, trots verbet avslå, inte någon prövning i sak (jfr artikel 39.1 c i förordningen). I andra stycket föreskrivs att mål som avser beslut enligt artikel 67.1 i asylprocedurförordningen om att avslå en ansökan som ogrundad och beslut att återkalla internationellt skydd ska avgöras inom åtta månader. När det gäller beslut om återvändande enligt artikel 37 i asylprocedurförordningen följer dessa handläggningstiden för det relaterade beslutet. Det innebär att återvändandebeslut ska avgöras inom två månader när det relaterar till beslut enligt första stycket och inom åtta månader när det relaterar till beslut enligt andra stycket. I tredje stycket anges att migrationsdomstolen får förlänga tidsfristen som avses i första eller andra styckena, om det är nödvändigt med anledning av behovet av ytterligare utredning eller någon annan särskild omständighet. Möjligheten att förlänga en tidsfrist ska tillämpas restriktivt. I fjärde stycket föreskrivs att mål om internationellt skydd hos en migrationsdomstol som prövas inom ramen för ett gränsförfarande för asyl ska avgöras inom tre veckor från den dag då överklagandet kom in till domstolen. 9 § Paragrafen behandlar överklagande av en migrationsdomstols och Migrationsöverdomstolens beslut. Övervägandena finns i avsnitt 15.3.3 och 15.4.3. Av tredje stycket, som får ett nytt innehåll, framgår att vissa beslut om offentligt biträde som en migrationsdomstol fattar inte får överklagas. Det gäller beslut enligt 18 kap. 2 § om att inte förordna eller entlediga ett offentligt biträde i de situationer då rätten till kostnadsfritt rättsligt bistånd och biträde får uteslutas enligt artikel 17.2 b och d i asylprocedurförordningen. Det gäller också beslut enligt 18 kap. 2 a § om att inte förordna offentligt biträde när överklagandet anses sakna rimliga utsikter till framgång. Fjärde stycket motsvarar hittillsvarande tredje stycket. 9 a § Paragrafen, som är ny, innehåller bestämmelser om överklagandefrist för en migrationsdomstols beslut om överföring enligt asyl- och migrationshanteringsförordningen. Övervägandena finns i avsnitt 10.2. Av paragrafen framgår att ett överklagande av en migrationsdomstols beslut om överföring enligt artikel 43 i asyl- och migrationshanteringsförordningen ska ha kommit in till den migrationsdomstol som meddelade beslutet inom en vecka från den dag klaganden fick del av beslutet. 17 kap. 4 § Paragrafen, som är ny, inför en ny uppgiftsskyldighet för Polismyndigheten, Migrationsverket, Tullverket och Kustbevakningen. Övervägandena finns i avsnitt 8.9. Myndigheterna ska till varandra lämna ut de uppgifter som behövs för att myndigheterna ska kunna fullgöra sina uppdrag enligt 9 kap. 2 a §. Paragrafen möjliggör sådant uppgiftsutlämnande som väntas ske vid samtal mellan myndigheterna om bl.a. födelsedatum, kön, nationalitet och skäl till att screeningen ska utföras. Skyldigheten att lämna uppgifter gäller dels utan föregående begäran, dvs. på eget initiativ, dels på begäran av en myndighet. Vid utlämnande på eget initiativ är det den utlämnande myndigheten som bedömer om uppgiften behövs. Att uppgiften behövs innebär att tröskeln för utelämnande är förhållandevis låg. Det måste dock finnas någon konkret omständighet som ger stöd för bedömningen att uppgiften behövs hos den mottagande myndigheten. Det är tillräckligt att en uppgift kan kopplas till ett konstaterat behov eller ett behov som typiskt sett kan förväntas finnas i mottagarens arbete med kontroll av personer enligt screeningförordningen. Vid utlämnande på begäran är det den begärande myndigheten som har bäst förutsättningar att bedöma om en uppgift behövs, men det är den utlämnande myndigheten som avgör vilka specifika uppgifter som ska lämnas ut. Den utlämnande myndigheten kan som regel utgå från att uppgifter som begärs ut behövs hos den begärande myndigheten. Den begärande myndigheten måste inför en begäran noga överväga vilka uppgifter som myndigheten har behov av, och myndighetens begäran måste vara tydlig och tillräckligt precis för att kunna besvaras (jfr prop. 2024/25:65 s. 204 och 205). I situationer där behovet inte är klart kan de berörda aktörerna, i samråd med varandra, gemensamt se till att endast relevanta uppgifter utbyts (jfr prop. 2024/25:180 s. 22). 5 § Paragrafen, som är ny, inför en skyldighet för den region som har utfört en hälsokontroll enligt artikel 12.1 i screeningförordningen att på eget initiativ rapportera resultatet av kontrollen till Polismyndigheten. Övervägandena finns i avsnitt 8.9. Paragrafen utformas efter synpunkter från Lagrådet. Paragrafen möjliggör att Polismyndigheten kan bistå regionerna med att föra över uppgifterna till screeningformuläret enligt artikel 17 i screeningförordningen. Det är regionen i fråga som i första hand bedömer om uppgiften behöver lämnas för det ändamålet. Se vidare i författningskommentaren till 4 § vad gäller behovsbedömningen. 18 kap. 1 § Paragrafen innehåller bestämmelser om offentligt biträde. Övervägandena finns i avsnitt 15.1 och 15.2. Första stycket 3 ändras på så sätt att rätten till offentligt biträde vid verkställighet av beslut om avvisning eller utvisning om ny prövning beviljats tas bort som en följd av att möjligheten till ny prövning i hittillsvarande 12 kap. 19 § upphävs. Det hittillsvarande andra stycket tas bort som en följd av att förutsättningarna för att förordna ett offentligt biträde för ett ensamkommande barn som söker internationellt skydd omfattas av asylprocedurförordningens tillämpningsområde och därmed av de nya bestämmelserna i 1 a § och den nya 2 §. Andra stycket utgörs fortsättningsvis av hittillsvarande tredje stycket. I det nya tredje stycket anges att i mål och ärenden enligt asylprocedurförordningen eller asyl- och migrationshanteringsförordningen, med undantag för mål och ärenden om förvar enligt artikel 44 i den senare förordningen, gäller i stället 1 a–2 a §§. Det innebär t.ex. att ett offentligt biträde inte ska förordnas med stöd av första stycket 3 om en migrationsdomstol fattar ett beslut om inhibition enligt artikel 68 i asylprocedurförordningen. Ett biträde ska inte heller förordnas med stöd av paragrafen i ett ärende om återkallande av internationellt skydd, eftersom ett sådant ärende omfattas av asylprocedurförordningen. Undantaget för mål och ärenden om förvar enligt artikel 44 i asyl- och migrationshanteringsförordningen innebär att offentligt biträde fortsatt ska förordnas med stöd av paragrafen i sådana mål och ärenden om förvar. 1 a § Paragrafen reglerar när offentligt biträde ska förordnas hos Migrationsverket i ärenden som omfattas av asylprocedurförordningen. Övervägandena finns i avsnitt 15.2.1–15.2.3. Paragrafen får ett nytt innehåll. De hittillsvarande bestämmelserna om offentligt biträde i mål om överklagande av Migrationsverkets beslut i fråga om statusförklaring och ny prövning tas bort som en följd av att dessa måltyper fortsättningsvis omfattas av asylprocedurförordningen. I första stycket anges att offentligt biträde ska förordnas för den som har rätt till kostnadsfri rättslig rådgivning enligt förordningen. För att Migrationsverket ska förordna ett offentligt biträde krävs att utlänningen framställer en begäran om att ett biträde ska förordnas. Ett offentligt biträde ska inte förordnas i de situationer som anges i artikel 16.3 i förordningen, dvs. när ansökan är en första efterföljande ansökan som anses ha lämnats in endast för att försena eller hindra verkställigheten av ett beslut om återvändande som skulle leda till att sökanden omedelbart avlägsnas från medlemsstaten, när ansökan är en andra eller ytterligare efterföljande ansökan eller om sökanden redan bistås och biträds av en rättslig rådgivare. Det finns alltså en presumtion för att förordna ett offentligt biträde för kostnadsfri rättslig rådgivning om utlänningen begär det. Av andra stycket framgår att den ersättning som får lämnas för kostnadsfri rättslig rådgivning är begränsad i förhållande till vad som anges om ersättning för arbete i 27 § rättshjälpslagen (1996:1619). För kostnadsfri rättslig rådgivning får ersättning lämnas som motsvarar högst två timmars arbete. Om det finns skäl för det får ersättningen dock motsvara högst tre timmars arbete. Genom kravet på att det ska finnas skäl för att ersätta ytterligare rådgivning, understryks att huvudregeln är att det är två timmars rådgivning som ersätts. Kravet innebär vidare att det måste göras en prövning av om ytterligare ersättning är motiverad. Skäl för ytterligare ersättning kan t.ex. vara att det uppstår fler rättsliga frågor som ger rätt till kostnadsfri rättslig rådgivning, att ytterligare behov av rådgivning uppstår efter det att ärendet återförvisats eller att sökanden av annat skäl, t.ex. komplicerade skyddsskäl eller svårigheter att ta till sig rådgivningen på grund av ålder eller funktionsnedsättning, är i behov av ytterligare rådgivning för att dennes rätt ska tillgodoses. Begränsningen i förhållande till 27 § rättshjälpslagen avser endast ersättning för arbete med sådan kostnadsfri rättslig rådgivning som ges inom ramen för det administrativa förfarandet. Begränsningen gäller alltså inte sådant kostnadsfritt rättsligt bistånd och biträde som aktualiseras vid ett överklagande, t.ex. arbete med förberedande av överklagandet (se artikel 17.1 i asylprocedurförordningen). Det offentliga biträdets rätt till ersättning för tidsspillan och utlägg hos Migrationsverket ska även fortsättningsvis bedömas enligt 27 § rättshjälpslagen. 1 b § Paragrafen, som är ny, reglerar när offentligt biträde ska förordnas hos Migrationsverket i ärenden som omfattas av asyl- och migrationshanteringsförordningen. Övervägandena finns i avsnitt 15.2.1–15.2.3. I första stycket anges att offentligt biträde ska förordnas i ärenden enligt asyl- och migrationshanteringsförordningen för den som har rätt till kostnadsfri rättslig rådgivning enligt den förordningen. För att ett offentligt biträde ska förordnas krävs att utlänningen framställer en begäran om det. Av andra stycket framgår att den ersättning som får lämnas för kostnadsfri rättslig rådgivning är begränsad i förhållande till vad som anges om ersättning för arbete i 27 § rättshjälpslagen. Ersättning som lämnas för kostnadsfri rättslig rådgivning får motsvara högst en timmes arbete. Begränsningen avser endast ersättning för arbete. Det offentliga biträdets rätt till ersättning för tidsspillan och utlägg ska även fortsättningsvis bedömas enligt 27 § rättshjälpslagen. I tredje stycket anges att förordnandet enligt första stycket gäller till dess att ansvarig medlemsstat fastställs. Detta utgör ett avsteg från den hittillsvarande ordningen att ett förordnande upphör först när ärendet eller målet har avslutats (jfr rättsfallet MIG 2007:50). 2 § Paragrafen, som är ny, handlar om offentligt biträde i mål som omfattas av asylprocedurförordningen. Övervägandena finns i avsnitt 15.3. I första stycket anges i vilka situationer en migrationsdomstol eller Migrationsöverdomstolen ska förordna ett offentligt biträde i överklagandeförfarandet, när ett biträde inte har förordnats. Detta gäller inte bara när rätten till kostnadsfri rättslig rådgivning har uteslutits i enlighet med 1 a § utan även i t.ex. ärenden om återkallelse av internationellt skydd där det inte finns någon rätt till kostnadsfri rättslig rådgivning enligt förordningen. Ett offentligt biträde ska dock inte förordnas i de situationer som anges i artikel 17.2 b och d i förordningen. Ett offentligt biträde ska alltså inte förordnas om överklagandet saknar rimliga utsikter till framgång eller utgör ett missbruk av förfarandet eller om sökanden redan bistås eller biträds av en rättslig rådgivare. Av 1 § andra stycket lagen (1996:1620) om offentligt biträde framgår att den lagen gäller om inte annat är särskilt föreskrivet. Till skillnad från vad som gäller i det administrativa förfarandet (jfr 1 a §) är det offentliga biträdets uppdrag i överklagandeförfarandet inte begränsat utan de allmänna reglerna om skälig ersättning i lagen om offentligt biträde och rättshjälpslagen är tillämpliga. För att domstolen ska förordna ett offentligt biträde krävs att utlänningen framställer en begäran om att ett biträde ska förordnas. I andra stycket anges i vilka situationer som en migrationsdomstol ska entlediga ett offentligt biträde som har förordnats med stöd av 1 a §. Ett offentligt biträde ska entledigas i de situationer som anges i artikel 17.2 b och d i asylprocedurförordningen, dvs. motsvarande situationer som utgör hinder mot att förordna ett offentligt biträde enligt första stycket. Domstolens prövning i denna del ska som utgångspunkt göras i samband med den inledande granskningen av överklagandet. Det finns emellertid inget som hindrar att ett offentligt biträde entledigas först i ett senare skede av processen om det finns grund för det. Detta gäller oberoende av om det har framkommit nya omständigheter eller inte. 2 a § Paragrafen, som är ny, handlar om offentligt biträde i mål som omfattas av asyl- och migrationshanteringsförordningen. Övervägandena finns i avsnitt 15.4. I paragrafen anges att offentligt biträde ska förordnas av en migrationsdomstol eller Migrationsöverdomstolen vid överklagande av beslut enligt asyl- och migrationshanteringsförordningen, med undantag för när överklagandet anses sakna rimliga utsikter till framgång. I väntan på eventuell praxisutveckling inom EU-rätten kan vägledning när det gäller om överklagandet anses sakna rimliga utsikter till framgång även fortsättningsvis hämtas från hittillsvarande praxis (jfr rättsfallen MIG 2014:29 I och II). Till skillnad från vad som gäller vid förfarandet för att fastställa ansvarig medlemsstat är det offentliga biträdets uppdrag vid överklagandeförfarandet inte begränsat, utan de allmänna reglerna om skälig ersättning i lagen om offentligt biträde samt rättshjälpslagen är tillämpliga. För att domstolen ska förordna ett offentligt biträde krävs att utlänningen framställer en begäran om att ett biträde ska förordnas. 3 § Paragrafen innehåller bestämmelser om när ett offentligt biträde, som är förordnad för ett barn som saknar vårdnadshavare här i landet, utan särskilt förordnande också är barnets ställföreträdare. Övervägandena finns i avsnitt 14.1. Av tillägget i andra meningen framgår att ett offentligt biträde inte är ställföreträdare för barnet, om det för barnet har utsetts en företrädare eller tillfällig företrädare enligt artikel 23.2 i asylprocedurförordningen. 4 § Paragrafen innehåller bestämmelser om den gode mannens och det offentliga biträdets skyldighet att ansöka om uppehållstillstånd för barnets räkning. Övervägandena finns i avsnitt 14.1. I andra stycket, som är nytt, finns en upplysning om att det i artikel 23.6–23.8 i asylprocedurförordningen finns bestämmelser om de uppgifter som en företrädare eller tillfällig företrädare ska utföra, om en sådan har utsetts enligt artikel 23.2 i den förordningen. Det handlar bl.a. om att företrädaren eller den tillfälliga företrädaren ska träffa barnet och förse det med relevant information på ett barnanpassat sätt om de förfaranden som föreskrivs i asylprocedurförordningen och säkerställa att barnet har förstått. I övrigt görs endast en språklig ändring. 21 kap. 5 § I paragrafen behandlas situationen att en utlänning som har beviljats uppehållstillstånd med tillfälligt skydd ansöker om internationellt skydd. Övervägandena finns i avsnitt 6.9. Första stycket ändras för att stämma överens med den systematik för asylförfarandet som följer av skyddsgrundsförordningen och asylprocedurförordningen. Stycket ändras också för att tydliggöra att den omständigheten att en utlänning som har beviljats uppehållstillstånd med tillfälligt skydd inte hindrar att en ansökan om internationellt skydd som subsidiärt skyddsbehövande prövas. Av stycket i dess nya lydelse framgår att en utlänning som beviljats uppehållstillstånd med tillfälligt skydd inte hindrar en prövning av en ansökan om internationellt skydd, dvs. såväl i form av flyktingstatus som subsidiär skyddsstatus. Andra stycket ändras på så sätt att den hittillsvarande första meningen i stycket tas bort. Detta är en följd av att det i artikel 35 i asylprocedurförordningen finns direkt tillämpliga bestämmelser om prövningen av en ansökan om internationellt skydd. Där regleras bl.a. under vilka förutsättningar handläggningstiderna får förlängas och när avslutandet av prövningsförfarandet får skjutas upp. 23 kap. 2 a § I paragrafen finns ett bemyndigande för regeringen att meddela föreskrifter om avgifter för handläggningen av ärenden om uppehållstillstånd och arbetstillstånd. Övervägandena finns i avsnitt 7.4. Ändringen i andra stycket 1 innebär att regeringen får meddela föreskrifter om avgifter i fråga om utfärdande av uppehållstillstånd enligt skyddsgrundsförordningen. Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser Övervägandena finns i avsnitt 16. Punkt 2 innebär att äldre föreskrifter fortfarande gäller för förfaranden som rör ansökningar om asyl och statusförklaring samt anmälningar om verkställighetshinder som har lämnats in före den 12 juni 2026 och på vilka det omarbetade asylprocedurdirektivet är tillämpligt. Detsamma gäller för förfaranden som rör återkallelse av statusförklaring, om ärendet har inletts före den 12 juni 2026. De äldre föreskrifterna gäller i dessa situationer endast för själva förfarandet. Skyddsgrundsförordningen tillämpas utan övergångsbestämmelser, vilket innebär att den tillämpas även i ärenden som har inletts före men ännu inte avgjorts den 12 juni 2026. Punkt 3 innebär att en flyktingstatusförklaring som har beviljats enligt äldre föreskrifter ska jämställas med en flyktingstatus och att en alternativ skyddsstatusförklaring som har beviljats enligt äldre föreskrifter ska jämställas med en status som subsidiärt skyddsbehövande vid tillämpningen av de nya föreskrifterna i lagen. Punkt 4 innebär att för resedokument som utfärdats för en flykting enligt 4 kap. 4 § i den äldre lydelsen gäller äldre föreskrifter om återkallelse och överklagande. Vidare gäller äldre bestämmelser om återkallelse för främlingspass i fråga om främlingspass som har utfärdats för en alternativt skyddsbehövande enligt 2 kap. 1 a § i den äldre lydelsen. Punkt 5 innebär att för utlänningar som har beviljats tillfälligt skydd enligt 21 kap. ska, i fråga om uppgifter som tas med stöd av Eurodacförordningen, den äldre lydelsen av 9 kap. 8 § tillämpas till och med den 12 juni 2029. Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken 6 kap. 8 b § Paragrafen, som är ny, innehåller en bestämmelse om hur en särskilt förordnad vårdnadshavare enligt föräldrabalken förhåller sig till en förmyndare enligt skyddsgrundsförordningen. Övervägandena finns i avsnitt 14.2. Av paragrafen framgår att en särskilt förordnad vårdnadshavare inte ska utses för ett barn om en förmyndare ska utses enligt artikel 33.1 i skyddsgrundsförordningen. 8 c § Paragrafen, som är ny, anger vilka regler som gäller för en förmyndare enligt skyddsgrundsförordningen. Övervägandena finns i avsnitt 14.2. Enligt första stycket gäller bestämmelserna i föräldrabalken om särskilt förordnad vårdnadshavare även för en sådan förmyndare som avses i artikel 33.1 i skyddsgrundsförordningen. Det innebär bl.a. att bestämmelserna i 10 a–10 c §§ om lämplighet och entledigande av en särskilt förordnad vårdnadshavare är tillämpliga även i fråga om en sådan förmyndare. I andra stycket finns en upplysning om att en förmyndare enligt skyddsgrundsförordningen har de uppgifter som anges i artikel 33.2 i förordningen. Förslaget till lag om ändring i socialförsäkringsbalken 5 kap. 3 § I paragrafen anges när en person som kommer till Sverige ska anses vara bosatt i landet. Övervägandena finns i avsnitt 7.8. Ändringarna i andra stycket innebär en anpassning till terminologin och de lagändringar som görs med anledning av skyddsgrundsförordningen och asylprocedurförordningen. Med den nya lydelsen kommer även subsidiärt skyddsbehövande att omfattas av bestämmelsen, vilket är en följd av de ändringar som görs i 21 kap. 5 § utlänningslagen (2005:716). Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser Övervägandena finns i avsnitt 16. Punkt 2 innebär att för den som har beviljats flyktingstatusförklaring enligt 4 kap. 3 c § utlänningslagen i dess lydelse före den 12 juli 2026 eller ett resedokument enligt 4 kap. 4 § utlänningslagen i dess lydelse före den 12 juli 2026 gäller 5 kap. 3 § andra stycket i den äldre lydelsen. Övergångsbestämmelsen utformas enligt Lagrådets förslag. Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga 21 a § Paragrafen innehåller bestämmelser om vad som gäller i fråga om förhållandet mellan lagen och viss annan lagstiftning. Övervägandena finns i avsnitt 7.8. I första stycket 10, som är ny, anges att första stycket också omfattar återvändande enligt asylprocedurförordningen. Den nya punkten införs som en följd av terminologin i asylprocedurförordningen. Andra stycket ändras så att bestämmelserna också omfattar första stycket 10. Förslaget till lag om ändring i folkbokföringslagen (1991:481) 4 § Paragrafen innehåller bestämmelser om förutsättningar för folkbokföring av utlänningar som måste ha uppehållsrätt eller uppehållstillstånd för att få vistas i Sverige. Övervägandena finns i avsnitt 7.8. Ändringarna i andra stycket innebär en anpassning till terminologin i skyddsgrundsförordningen och asylprocedurförordningen. Vidare tas hänvisningen till resedokument i utlänningslagen (2005:716) bort. Med den nya lydelsen omfattas även subsidiärt skyddsbehövande av bestämmelsen, vilket är en följd av de ändringar som görs i 21 kap. 5 § utlänningslagen. Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser Övervägandena finns i avsnitt 16. Punkt 2 innebär att för den som har beviljats flyktingstatusförklaring enligt 4 kap. 3 c § utlänningslagen i dess lydelse före den 12 juli 2026, eller en förklaring enligt motsvarande äldre bestämmelser, eller ett resedokument enligt 4 kap. 4 § utlänningslagen i dess lydelse före den 12 juli 2026 gäller 4 § i den äldre lydelsen. Övergångsbestämmelsen utformas enligt Lagrådets förslag. Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård 29 § Paragrafen innehåller bestämmelser om verkställighet av bl.a. beslut om avvisning eller utvisning enligt utlänningslagen (2005:716) av en person som vårdas enligt lagen. Övervägandena finns i avsnitt 7.8. I första stycket 10, som är ny, anges att första stycket också omfattar återvändande enligt asylprocedurförordningen. Den nya punkten införs som en följd av de nya begrepp som finns i asylprocedurförordningen. Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård 17 § Paragrafen innehåller bestämmelser om verkställighet av bl.a. beslut om avvisning eller utvisning enligt utlänningslagen (2005:716) av en person som vårdas enligt lagen. Övervägandena finns i avsnitt 7.8. I första stycket 5, som är ny, anges att första stycket också omfattar återvändande enligt asylprocedurförordningen. Den nya punkten införs som en följd av de nya begrepp som finns i asylprocedurförordningen. Även ändringarna i andra stycket är en följd av de nya begreppen som finns i asylprocedurförordningen. Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:137) om mottagande av asylsökande m.fl. 1 c § Paragrafen innehåller bestämmelser om vad som ska gälla för utlänningar som har ansökt om internationellt skydd samt hur beslut om återvändande i ärenden om internationellt skydd och beslut om överföring enligt asyl- och migrationshanteringsförordningen ska hanteras vid tillämpningen av lagen. Övervägandena finns i avsnitt 7.8. Av första stycket framgår att det som föreskrivs om utlänningar i 1 § första stycket 1 också gäller för utlänningar som har ansökt om internationellt skydd. Hittillsvarande hänvisning till Dublinförordningen utgår. Av andra stycket framgår i stället att ett beslut om återvändande i ärenden om internationellt skydd enligt asylprocedurförordningen och om överföring enligt asyl- och migrationshanteringsförordningen ska anses som ett beslut om avvisning eller utvisning enligt denna lag. Det innebär t.ex. att rätten till bistånd upphör när ett beslut om överföring enligt asyl- och migrationshanteringsförordningen får laga kraft. Förslaget till lag om ändring i studiestödslagen (1999:1395) 2 kap. 4 § Paragrafen innehåller bestämmelser om vilka studerande som får lämnas studiehjälp. Övervägandena finns i avsnitt 7.8. Fjärde stycket anpassas till följd av att 5 kap. 1 § utlänningslagen (2005:716) ändras. Anpassningen innebär att den rätt till studiehjälp som hittills knutits till att ett tidsbegränsat uppehållstillstånd som skyddsbehövande har beviljats nu i stället knyts till att internationellt skydd har beviljats. Detta innebär också att bestämmelserna i 4 a §, om vad som gäller när ett uppehållstillstånd har upphört att gälla inte är tillämpliga för denna grupp utan rätten till studiehjälp kvarstår så länge den studerande har internationellt skydd. I fjärde stycket görs också ett tillägg om att familjemedlemmar som har beviljats ett tidsbegränsat uppehållstillstånd med stöd av artikel 23 i skyddsgrundsförordningen har rätt till studiehjälp (jfr hittillsvarande 5 kap. 3 § utlänningslagen). 3 kap. 4 § Paragrafen innehåller bestämmelser om vilka studerande som får lämnas studiemedel. Övervägandena finns i avsnitt 7.8. Fjärde stycket anpassas till följd av att 5 kap. 1 § utlänningslagen ändras. Anpassningen innebär att den rätt till studiemedel som hittills knutits till att ett tidsbegränsat uppehållstillstånd som skyddsbehövande har beviljats nu i stället knyts till att internationellt skydd har beviljats. Detta innebär också att bestämmelserna i 4 a §, om vad som gäller när ett uppehållstillstånd har upphört att gälla inte är tillämpliga för denna grupp utan rätten till studiehjälp kvarstår så länge den studerande har internationellt skydd. I fjärde stycket görs också ett tillägg om att familjemedlemmar som har beviljats ett tidsbegränsat uppehållstillstånd med stöd av artikel 23 i skyddsgrundsförordningen har rätt till studiemedel. Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser Övervägandena finns i avsnitt 16. Punkt 2 innebär att den som har beviljats tidsbegränsat uppehållstillstånd som flykting eller alternativt skyddsbehövande med stöd av 5 kap. 1 § utlänningslagen i dess lydelse före den 12 juli 2026 fortfarande omfattas av bestämmelserna i 2 kap. 4 § fjärde stycket och 3 kap. 4 § fjärde stycket. Övergångsbestämmelsen utformas enligt Lagrådets förslag. Förslaget till lag om ändring i lagen (2001:82) om svenskt medborgarskap 6 § I paragrafen finns bestämmelser om förutsättningarna för barn som är födda i Sverige och som sedan födelsen är statslösa att förvärva svenskt medborgarskap efter anmälan. Paragrafen utformas enligt Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 7.8. Andra stycket ändras som en följd av att 5 kap. 1 och 3 §§ utlänningslagen (2005:716) ändras och att bestämmelser om uppehållstillstånd för den som beviljats internationellt skydd och bestämmelser om uppehållstillstånd på grund av familjesammanhållning nu finns i skyddsgrundsförordningen. 8 § I paragrafen finns bestämmelser om att en utlänning som är född i Sverige och sedan födelsen är statslös under vissa förutsättningar förvärvar svenskt medborgarskap vid anmälan. Paragrafen utformas enligt Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 7.8. Första stycket 2 anpassas som en följd av att 5 kap. 1 och 3 §§ utlänningslagen ändras och att bestämmelser om uppehållstillstånd för den som beviljats internationellt skydd och bestämmelser om uppehållstillstånd på grund av familjesammanhållning nu finns i skyddsgrundsförordningen. 11 a § I paragrafen finns bestämmelser om undantag från huvudregeln om hemvistkravets längd i fråga om naturalisation i 11 §. Övervägandena finns i 7.8. Första stycket 3 a anpassas till att 4 kap. 1 § utlänningslagen upphävs och att definitionen av vem som är flykting nu finns i skyddsgrundsförordningen. 20 § Paragrafen reglerar i vilka fall som kravet på permanent uppehållstillstånd inte behöver vara uppfyllt för att en person ska kunna förvärva svenskt medborgarskap. Paragrafen utformas enligt Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 4.8. I första stycket införs ytterligare ett undantag från kravet på permanent uppehållstillstånd för vissa utlänningar som har tidsbegränsat uppehållstillstånd. Det handlar om utlänningar som tidigare har kunnat beviljas permanent uppehållstillstånd men som till följd av att den möjligheten har utmönstrats ur utlänningslagen för dessa kategorier av utlänningar numera saknar möjlighet att beviljas ett sådant uppehållstillstånd. Det gäller, enligt den nya punkten 2 a, en utlänning som är flykting, alternativt skyddsbehövande, subsidiärt skyddsbehövande, varaktigt bosatt i Sverige eller som har beviljats uppehållstillstånd på grund av synnerligen ömmande omständigheter eller för vissa verkställighetshinder. Av den nya punkten 2 b framgår att även en utlänning som har tidsbegränsat uppehållstillstånd på grund av anknytning till en sådan person omfattas. Utöver ett tidsbegränsat uppehållstillstånd på någon av de grunder som anges i paragrafen krävs det enligt punkten 2 även att utlänningen har välgrundade utsikter att beviljas varaktigt uppehållstillstånd. Kravet är utformat med förebild i det rekvisit som finns för att en utlänning som har tidsbegränsat uppehållstillstånd i vissa fall ska kunna vara anknytningsperson vid anhöriginvandring enligt 3 eller 3 a § utlänningslagen. Det innebär att vägledning i relevanta delar kan hämtas från förarbeten och praxis avseende det rekvisitet. Även möjligheten att beviljas uppehållstillstånd på grund av ställning som varaktigt bosatt i Sverige kan beaktas vid prövningen. En utlänning som har en sådan ställning har som regel sådana välgrundade utsikter att beviljas varaktigt uppehållstillstånd som avses. Bedömningen av om kravet på välgrundade utsikter att beviljas varaktigt uppehållstillstånd är uppfyllt ska göras utifrån omständigheterna vid prövningstidpunkten. Utgångspunkten är att bedömningen av villkoren för svenskt medborgarskap ska utgå ifrån rådande förhållanden vid prövningstillfället i respektive instans (jfr rättsfallen MIG 2013:22 och MIG 2018:19). I det nya andra stycket finns ett undantag från kravet på välgrundade utsikter att beviljas varaktigt uppehållstillstånd i första stycket 2 för en utlänning som har hemvist i Sverige sedan tio år och som har ett sådant tidsbegränsat uppehållstillstånd som avses i samma punkt. Tredje stycket motsvarar innehållet i hittillsvarande andra stycket. För utlänningar som är statslösa och omfattas av undantagen från permanent uppehållstillstånd i 6 och 8 §§ ska dessa undantag fortsatt tillämpas i första hand. För sådana utlänningar gäller inte något krav på välgrundade utsikter att beviljas varaktigt uppehållstillstånd. Förslaget till lag om ändring i lagen (2001:454) om behandling av personuppgifter inom socialtjänsten 2 § Paragrafen innehåller bestämmelser om vad som avses med socialtjänst. Övervägandena finns i avsnitt 7.8. Ändringen i första stycket 6 innebär en anpassning till den nya terminologi som följer av skyddsgrundsförordningen och asylprocedurförordningen. Förslaget till lag om ändring i lagen (2005:429) om god man för ensamkommande barn 1 a § I paragrafen, som är ny, anges vad som i lagen avses med asylprocedurförordningen, asyl- och migrationshanteringsförordningen, screeningförordningen och Eurodacförordningen. De hänvisningar till förordningarna som finns i lagen är dynamiska, dvs. avser förordningarna i deras vid varje tidpunkt gällande lydelse. 1 b § Paragrafen, som är ny, innehåller bl.a. bestämmelser om lagens tillämplighet i fråga om sådana företrädare eller tillfälliga företrädare som avses i asylprocedurförordningen, asyl- och migrationshanteringsförordningen, screeningförordningen och Eurodacförordningen. Övervägandena finns i avsnitt 14.1. Första stycket innebär att lagen gäller även för en sådan företrädare eller tillfällig företrädare som förordnas enligt de uppräknade artiklarna i nämnda förordningar. Det innebär t.ex. att Migrationsverket och socialnämnden i den kommun där barnet vistas får ansöka om sådan företrädare (jfr 3 §). Även om ett barn inte har rätt att resa in i landet enligt artikel 6 i screeningförordningen eller artikel 54.4 i asylprocedurförordningen, vistas det efter ankomst hit inom territoriet. Om ett ensamkommande barn t.ex. anländer till yttre gräns under kvälls- eller helgtid kan Migrationsverket därför vända sig till överförmyndaren i den kommun där barnet vistas med en ansökan om företrädare. Även socialnämnden i den kommunen kan ansöka om sådan företrädare. Vidare är bestämmelserna om lämplighetsprövning i 4 §, upphörande av godmanskapet i 5 § samt entledigande av god man i 6 § tillämpliga i fråga om en företrädare eller tillfällig företrädare som utses enligt nämnda förordningar. Även bestämmelserna om tillsyn i 12 § och 16 kap. föräldrabalken är tillämpliga för en företrädare eller tillfällig företrädare som utses enligt förordningarna. En sådan företrädare står därmed under tillsyn av överförmyndaren. I andra stycket upplyses om att det i artikel 23.9 i asylprocedurförordningen, artikel 23.2 i asyl- och migrationshanteringsförordningen, artikel 13.4 i screeningförordningen och artikel 14.1 i Eurodacförordningen finns bestämmelser om vilka krav som ställs på en företrädare som avses i respektive förordning. I tredje stycket upplyses om att det i artikel 23.2 och 23.6–23.8 i asylprocedurförordningen och artikel 23.2 och 23.3 i asyl- och migrationshanteringsförordningen finns bestämmelser om tidsfrister som ska iakttas vid förordnande av företrädare eller tillfällig företrädare enligt förordningarna samt vilka särskilda uppgifter en företrädare eller tillfällig företrädare som har utsetts enligt respektive förordning ska utföra. 2 § I paragrafen anges när en god man ska utses för ett ensamkommande barn. Övervägandena finns i avsnitt 14.1. Tillägget i tredje stycket innebär att en god man inte ska förordnas om en företrädare eller tillfällig företrädare ska utses enligt asylprocedurförordningen eller asyl- och migrationshanteringsförordningen. Genom tillägget undviks en situation där både en god man och en företrädare samtidigt förordnas för barnet eller att en god man utses i stället för en företrädare eller tillfällig företrädare. Även om en företrädare ska utses är bestämmelserna i lagen tillämpliga, t.ex. vad gäller vem som kan ansöka om en företrädare (3 §), när förordandet ska upphöra (5 §) och tillsyn (12 §), se 1 b § och kommentaren till den paragrafen. Företrädare enligt screeningförordningen och Eurodacförordningen utses antingen enligt asylprocedurförordningen eller förordnas som god man enligt första stycket, beroende på om det ensamkommande barnet ansöker om internationellt skydd eller inte. Screeningförordningen och Eurodacförordningen omfattas därför inte av förevarande paragraf. 4 a § Av paragrafen, som är ny, framgår att Migrationsverket ska lämna den information som anges i artikel 23.5 i asylprocedurförordningen vid förordnande av företrädare (även en tillfällig sådan) enligt den förordningen. Övervägandena finns i avsnitt 14.1. Informationen ska lämnas till barnet och företrädaren eller den tillfälliga företrädaren. Informationen till barnet ska lämnas på ett barnvänligt sätt och på ett språk som han eller hon kan förstå. Förslaget till lag om ändring i lagen (2008:290) om godkännande för forskningshuvudmän att ta emot gästforskare 3 § Paragrafen innehåller bestämmelser om lagens tillämpningsområde. Övervägandena finns i avsnitt 7.8. Punkt 1 anpassas till följd av att 5 kap. 1 § utlänningslagen (2005:716) ändras. Den som har beviljats internationellt skydd enligt skyddsgrundsförordningen eller som har ansökt om internationellt skydd och ansökan ännu inte har avgjorts slutligt, omfattas av bestämmelserna. Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser Övervägandena finns i avsnitt 16. Punkt 2 innebär att för den som har beviljats uppehållstillstånd enligt 5 kap. 1 § utlänningslagen i dess lydelse före den 12 juli 2026, eller motsvarande äldre bestämmelser, och för den som har ansökt om uppehållstillstånd enligt samma bestämmelse och ansökan ännu inte har avgjorts slutligt gäller 3 § i den äldre lydelsen. Övergångsbestämmelsen utformas enligt Lagrådets förslag. Förslaget till lag om ändring i lagen (2008:344) om hälso- och sjukvård åt asylsökande m.fl. 1 § I paragrafen finns vissa inledande bestämmelser till lagen. Övervägandena finns i avsnitt 7.8. Ändringen innebär en anpassning till terminologin i skyddsgrundsförordningen och asylprocedurförordningen. 4 § I paragrafen finns bestämmelser om vilka utlänningar som omfattas av lagen. Övervägandena finns i avsnitt 7.8. Ändringarna i första stycket 1 innebär en anpassning till terminologin och de lagändringar som görs med anledning av skyddsgrundsförordningen och asylprocedurförordningen och innebär ingen ändring i sak. Ändringarna i andra stycket innebär också en anpassning till terminologin. 9 § I paragrafen, som är ny, regleras regionernas ansvar för att utföra den hälsokontroll som avses i 17 kap. 5 § utlänningslagen (2005:716) och ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om det närmare innehållet i en sådan hälsokontroll. Övervägandena finns i avsnitt 8.2 och 8.5. Paragrafen utformas enligt Lagrådets förslag. Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser Övervägandena finns i avsnitt 16. Punkt 2 innebär att för en utlänning som har ansökt om uppehållstillstånd som flykting enligt 4 kap. 1 § utlänningslagen (2005:716) i dess lydelse före den 12 juli 2026, eller som alternativt skyddsbehövande enligt 4 kap. 2 § utlänningslagen i dess lydelse före den 12 juli 2026 gäller 4 § i den äldre lydelsen. Övergångsbestämmelsen utformas enligt Lagrådets förslag. Förslaget till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) 26 kap. 1 § Paragrafen reglerar sekretess inom socialtjänstens område för uppgift om enskilds personliga förhållande. Övervägandena finns i avsnitt 7.8. Ändringen i fjärde stycket 1 innebär en anpassning till terminologin i skyddsgrundsförordningen och asylprocedurförordningen. Förslaget till lag om ändring i plan- och bygglagen (2010:900) 16 kap. 13 a § Paragrafen innehåller ett bemyndigande för regeringen att meddela föreskrifter om undantag från vissa krav i plan- och bygglagen. Övervägandena finns i avsnitt 7.8. Ändringen i första stycket innebär en anpassning till terminologin i skyddsgrundsförordningen och asylprocedurförordningen. Förslaget till lag om ändring i lagen (2013:156) om samhällsorientering för vissa nyanlända invandrare 1 a § Paragrafen innehåller bestämmelser om lagens tillämpningsområde. Övervägandena finns i avsnitt 7.8 och 13.2. Paragrafen anpassas som en följd av att 5 kap. 1 § utlänningslagen (2005:716) ändras och att bestämmelser om uppehållstillstånd för den som har beviljats internationellt skydd i stället finns i skyddsgrundsförordningen. Paragrafen anpassas också till följd av att den hittillsvarande 5 kap. 2 § utlänningslagen upphävs. Förslaget till lag om ändring i lagen (2013:407) om hälso- och sjukvård till vissa utlänningar som vistas i Sverige utan nödvändiga tillstånd 12 § I paragrafen, som är ny, regleras regionernas ansvar för att utföra den hälsokontroll som avses i 17 kap. 5 § utlänningslagen (2005:716) och ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om det närmare innehållet i en sådan hälsokontroll. Övervägandena finns i avsnitt 8.2 och 8.5. Paragrafen utformas enligt Lagrådets förslag. Förslaget till lag om ändring i utlänningsdatalagen (2016:27) 2 § Paragrafen innehåller bestämmelser om lagens tillämpningsområde. Övervägandena finns i avsnitt 7.8. Punkt 4 ändras som en följd av de nya begrepp som används i asylprocedurförordningen samt skyddsgrundsförordningen. 5 § Paragrafen innehåller bestämmelser om att lagen inte gäller vid behandling av personuppgifter enligt vissa uppräknade författningar och EU-rättsakter. Övervägandena finns i avsnitt 9.4. I tredje punkten ändras hänvisningen till att avse den numera gällande Eurodacförordningen. Hänvisningen är dynamisk, dvs. den avser förordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen. 11 § Paragrafen innehåller bestämmelser om när Migrationsverket, Polismyndigheten och utlandsmyndigheterna får behandla personuppgifter. Övervägandena finns i avsnitt 7.8. Ändringen i punkt 3 innebär endast en anpassning till terminologin i skyddsgrundsförordningen och asylprocedurförordningen. 15 § Paragrafen reglerar Migrationsverkets möjlighet att föra separata register över fingeravtryck och fotografier samt bestämmelser om vad uppgifterna får användas till. Övervägandena finns i avsnitt 7.8 och 8.8. Ändringen i andra stycket 1 innebär endast en anpassning till terminologin i skyddsgrundsförordningen och asylprocedurförordningen. Andra stycket 8, som är ny, innebär att andra stycket också ska tillämpas vid identifiering eller verifiering av identitet enligt artikel 14 screeningförordningen eller vid en säkerhetskontroll enligt artikel 15 i samma förordning. 20 § Paragrafen reglerar Polismyndighetens, Säkerhetspolisens och utlandsmyndigheternas rätt att ta del av vissa personuppgifter som Migrationsverket behandlar och vissa skyldigheter för Migrationsverket att på begäran lämna ut personuppgifter till samma myndigheter. Övervägandena finns i avsnitt 8.8. Ändringen i andra stycket görs med anledning av det nya ändamål för behandling av uppgifter om fingeravtryck och fotografier som läggs till i 15 § andra stycket 8. Ändringen innebär att Polismyndigheten har rätt att på begäran ta del av uppgifter som behandlas i Migrationsverkets register över fingeravtryck och fotografier vid identifiering eller verifiering av identitet enligt artikel 14 eller vid en säkerhetskontroll enligt artikel 15 i screeningförordningen. Genom att Polismyndigheten har rätt att ta del av uppgifterna uppkommer en sådan uppgiftsskyldighet som enligt 10 kap. 28 § första stycket offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) bryter den sekretess som kan gälla för uppgifterna hos Migrationsverket. Förslaget till lag om ändring i lagen (2016:38) om mottagande av vissa nyanlända invandrare för bosättning 2 § Paragrafen innehåller bestämmelser om lagens tillämpningsområde. Övervägandena finns i avsnitt 7.8 och 13.2. Paragrafen anpassas som en följd av att 5 kap. 1 § utlänningslagen (2005:716) ändras och att bestämmelser om uppehållstillstånd för den som har beviljats internationellt skydd i stället finns i skyddsgrundsförordningen. Paragrafen anpassas också till följd av att den hittillsvarande 5 kap. 2 § utlänningslagen upphävs. 4 § Paragrafen innehåller bestämmelser om lagens tillämpningsområde. Övervägandena finns i avsnitt 13.2. Paragrafen anpassas till följd av att den hittillsvarande 5 kap. 2 § utlänningslagen upphävs. 7 § Paragrafen innehåller bestämmelser om vilka som i första hand ska omfattas av anvisningar till kommun. Övervägandena finns i avsnitt 7.8. och 13.2. Första stycket anpassas till följd av att den hittillsvarande 5 kap. 2 § utlänningslagen upphävs. Ändringen i andra stycket innebär en anpassning till terminologin i skyddsgrundsförordningen och asylprocedurförordningen. Förslaget till lag om ändring i lagen (2017:584) om ansvar för etableringsinsatser för vissa nyanlända invandrare 1 § Paragrafen innehåller bestämmelser om lagens tillämpningsområde. Övervägandena finns i avsnitt 7.8 och 13.2. Paragrafen anpassas som en följd av att 5 kap. 1 § utlänningslagen (2005:716) ändras och att bestämmelser om uppehållstillstånd för den som har beviljats internationellt skydd i stället finns i skyddsgrundsförordningen. Paragrafen anpassas också till följd av att den hittillsvarande 5 kap. 2 § utlänningslagen upphävs. Förslaget till lag om ändring i lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område 1 kap. 2 § I paragrafen anges att lagen inte gäller vid behandling av personuppgifter enligt vissa uppräknade författningar och EU-rättsakter. Övervägandena finns i avsnitt 9.4. I punkt 11, som är ny, läggs Eurodacförordningen till. Ändringen innebär att lagen inte gäller vid behandling av personuppgifter enligt Eurodacförordningen. Hänvisningen till Eurodacförordningen är dynamisk, dvs. avser förordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen. Förslaget till lag om ändring i lagen (2022:700) om särskild kontroll av vissa utlänningar Flera paragrafer som ändras i denna lag ändras för att stämma överens med den terminologi och den systematik för asylförfarandet som följer av skyddsgrundsförordningen och asylprocedurförordningen samt kompletteras med ansökan om flyktingförklaring enligt 5 kap. 1 b § utlänningslagen (2005:716) avseende medborgare i en annan EU-stat. Dessa ändringar kommenteras i det följande endast när det är särskilt påkallat. Övervägandena finns i avsnitt 7.7 och 7.8. 1 kap. 3 a § Paragrafen, som är ny, anger vad som i lagen avses med asylprocedurförordningen och skyddsgrundsförordningen. De hänvisningar till förordningarna som finns i lagen är dynamiska, dvs. avser förordningarna i deras vid varje tidpunkt gällande lydelse. Övervägandena finns i avsnitt 7.8. 4 § I paragrafen upplyses om och hänvisas till vissa migrationsrättsliga bestämmelser som tillämpas vid handläggning enligt denna lag. Övervägandena finns i avsnitt 7.7 och 7.8. I första stycket, som är nytt, upplyses om vissa artiklar i skyddsgrundsförordningen som tillämpas vid handläggning enligt lagen och som ersätter hittillsvarande hänvisningar till paragrafer i utlänningslagen som har upphävts. Det hittillsvarande första stycket betecknas andra stycket och ändras på så sätt att hänvisningar till paragrafer i utlänningslagen som har ändrats uppdateras och hänvisningar till paragrafer som upphävts tas bort. 5 § I paragrafen finns en upplysning om att asyl- och migrationshanteringsförordningen ska tillämpas i förhållande till vissa stater. Övervägandena finns i avsnitt 7.8 och 10.2. Paragrafen ändras så att den upplyser om asyl- och migrationshanteringsförordningen i stället för Dublinförordningen. Dessutom ersätts begreppet asylsökande av begreppet sökande av internationellt skydd för att motsvara den terminologi som används i skyddsgrundsförordningen och asylprocedurförordningen. 6 § I paragrafen anges att vissa begrepp som används i lagen har samma betydelse som i utlänningslagen, skyddsgrundsförordningen och asylprocedurförordningen. Övervägandena finns i avsnitt 7.8. I andra stycket ersätts begreppen flykting och alternativt skyddsbehövande för att motsvara den terminologi som används i skyddsgrundsförordningen och asylprocedurförordningen, och hänvisningen till 4 kap. 1–2 c §§ utlänningslagen tas bort. Med internationellt skydd avses flyktingstatus eller status som subsidiärt skyddsbehövande (artikel 3.3 i skyddsgrundsförordningen och artikel 3.5 i asylprocedurförordningen). Med flyktingstatus avses en medlemsstats, dvs. Sveriges, erkännande av en tredjelandsmedborgare eller en statslös person som flykting i enlighet med skyddsgrundsförordningen (artikel 3.1 i skyddsgrundsförordningen och artikel 3.3 i asylprocedurförordningen). Med status som subsidiärt skyddsbehövande avses en medlemsstats, dvs. Sveriges, erkännande av en tredjelandsmedborgare eller statslös person som en person som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande i enlighet med skyddsgrundsförordningen (artikel 3.2 i skyddsgrundsförordningen och artikel 3.4 i asylprocedurförordningen). I tredje stycket anges att begreppet flyktingförklaring har samma betydelse som i utlänningslagen. Begreppet definieras i nya 1 kap. 3 e § utlänningslagen. Se författningskommentaren till den paragrafen. 2 kap. 6 § I paragrafen anges att status som flykting eller subsidiärt skyddsbehövande som beviljats med stöd av skyddsgrundsförordningen eller motsvarande äldre bestämmelser, eller en flyktingförklaring som beviljats enligt 5 kap. 1 b § utlänningslagen, får återkallas i samband med ett beslut om utvisning enligt 1 §. Övervägandena finns i avsnitt 7.7 och 7.8. I första stycket ersätts begreppet statusförklaring med status som flykting eller subsidiärt skyddsbehövande för att motsvara den terminologi som används i skyddsgrundsförordningen och asylprocedurförordningen. Dessutom kompletteras paragrafen med flyktingförklaring som har beviljats enligt 5 kap. 1 b § utlänningslagen. Vidare innebär ändringarna att de hittillsvarande hänvisningarna till 4 kap. 5 b och 5 c §§ utlänningslagen ersätts med en upplysning om att bestämmelser om återkallelse finns i skyddsgrundsförordningen. Det framgår också att det som sägs om återkallelse i 5 kap. 1 b § utlänningslagen ska tillämpas vid återkallelse av en flyktingförklaring. 5 kap. 1 § I paragrafen anges de grundläggande förutsättningarna för ett beslut om att använda tvångsmedel enligt lagen. Övervägandena finns i avsnitt 7.8. De tvångsmedel som anges i 2–3 a och 5–7 §§ kan enligt andra stycket användas även i fall där en utlänning redan har avvisats eller utvisats enligt andra migrationsrättsliga bestämmelser om det visar sig att utlänningen utgör ett sådant allvarligt säkerhetshot att denna lag skulle ha kunnat tillämpas på honom eller henne, om det inte redan hade funnits ett beslut om avlägsnande. Andra stycket ändras på så sätt att det kompletteras med återvändandebeslut enligt artikel 37 i asylprocedurförordningen. Artikel 37 utgör den nya grunden för att meddela beslut om återvändande i de fall en ansökan om internationellt skydd nekas prövning eller om ansökan avslås som ogrundad eller uppenbart ogrundad med avseende på både flyktingstatus och status som subsidiärt skyddsbehövande, eller som implicit eller uttryckligen återkallad. 6 kap. 6 § I paragrafen anges rätten till ett offentligt biträde. Övervägandena finns i avsnitt 7.8. I andra stycket ersätts begreppet ansökt om uppehållstillstånd som flykting eller alternativt skyddsbehövande av begreppet ansökt om internationellt skydd. Detta som en följd av att systematiken i asylförfarandet ändras genom skyddsgrundsförordningen och asylprocedurförordningen. 7 kap. 16 § I paragrafen anges att lagen inte ska tillämpas i fråga om vissa överklaganden från en utlänning. Övervägandena finns i avsnitt 7.7 och 7.8. I paragrafen ersätts begreppet statusförklaring av begreppet internationellt skydd för att motsvara den terminologi som används i skyddsgrundsförordningen och asylprocedurförordningen. Paragrafen kompletteras också med ansökan om flyktingförklaring enligt 5 kap. 1 b § utlänningslagen. Även hänvisningen till utlänningslagen vad gäller handläggningen av vissa överklaganden från utlänningen ändras och ersätts med en upplysning om att denna lag inte ska tillämpas. Detta innebär att andra migrationsrättsliga bestämmelser i stället ska tillämpas i fråga om sådana överklaganden. 18 § I paragrafen behandlas möjligheten för regeringen att, efter ett avslag på en ansökan om utvisning, överlämna vissa ärenden till Migrationsverket för prövning. Övervägandena finns i avsnitt 7.7 och 7.8. Ändringarna i paragrafen är av samma slag som ändringarna i 16 §, se författningskommentaren till den paragrafen. 8 kap. 1 § I paragrafen finns en straffbestämmelse som gäller för en utvisad utlänning som påträffas i Sverige i strid med gällande återreseförbud. Övervägandena finns i avsnitt 7.8. Enligt första stycket kan straffansvar inte bli aktuellt för en utlänning som har flytt till Sverige för att undgå flyktinggrundande förföljelse. Vad gäller definitionen av sådan förföljelse ersätts den hittillsvarande hänvisningen till 4 kap. 1 § utlänningslagen av en hänvisning till artikel 3.5 i skyddsgrundsförordningen. Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser Övervägandena finns i avsnitt 16.2. Punkt 2 innebär att äldre föreskrifter fortfarande gäller för förfaranden som rör ansökningar om asyl och statusförklaring som har lämnats in före den 12 juni 2026 och på vilka det omarbetade asylprocedurdirektivet är tillämpligt. Detsamma gäller för förfaranden som rör återkallelse av statusförklaring, om ärendet har inletts före den 12 juni 2026. De äldre föreskrifterna gäller i dessa situationer endast för själva förfarandet. Skyddsgrundsförordningen tillämpas utan övergångsbestämmelser, vilket innebär att den tillämpas även i ärenden som har inletts före men ännu inte avgjorts den 12 juni 2026. Punkt 3 innebär att äldre föreskrifter om återkallelse fortfarande gäller för resedokument som utfärdats för en flykting enligt 4 kap. 4 § utlänningslagen i dess lydelse före den 12 juli 2026. Förslaget till lag om ändring i lagen (2024:79) om placering av barn i skyddat boende 7 kap. 3 § Paragrafen innehåller bestämmelser om vad som gäller i fråga om förhållandet mellan lagen och viss annan lagstiftning. Övervägandena finns i avsnitt 7.8. I första stycket 10, som är ny, anges att beslut enligt lagen inte heller hindrar beslut om återvändande. Ändringen föranleds av den nya terminologin i asylprocedurförordningen. Genom ändringen i andra stycket omfattar stycket också beslut enligt den nya punkten 10. Förslaget till lag om ändring i lagen (2024:691) om folkbokföring av utlänningar med tillfälligt skydd i vissa fall 3 § Paragrafen innehåller bestämmelser om vilka utlänningar som inte omfattas av lagen. Övervägandena finns i avsnitt 7.8. Ändringarna innebär en anpassning till terminologin i skyddsgrundsförordningen och asylprocedurförordningen. Vidare tas hänvisningen till resedokument i utlänningslagen (2005:716) bort. Med den nya lydelsen omfattas även subsidiärt skyddsbehövande av paragrafen, vilket är en följd av de ändringar som görs i 21 kap. 5 § utlänningslagen. Ikraftträdande – och övergångsbestämmelser Övervägandena finns i avsnitt 16. Punkt 2 innebär att för den som har beviljats flyktingstatusförklaring enligt 4 kap. 3 c § utlänningslagen i dess lydelse före den 12 juli 2026 eller ett resedokument enligt 4 kap. 4 § utlänningslagen i dess lydelse före den 12 juli 2026 gäller 3 § i den äldre lydelsen. Övergångsbestämmelsen utformas enligt Lagrådets förslag. Förslaget till lag om ändring i lagen (2025:945) om ändring i utlänningsdatalagen (2016:27) 15 § Paragrafen reglerar Migrationsverkets möjlighet att föra separata register över fingeravtryck och fotografier samt bestämmelser om vad uppgifterna får användas till. Paragrafen träder i kraft den dag som regeringen bestämmer. Övervägandena finns i avsnitt 7.8 och 8.8. Se vidare i författningskommentaren till samma paragraf i avsnitt 18.19. Förslaget till lag om ändring i mottagandelagen (2026:000) Flertalet paragrafer som ändras i denna lag ändras för att stämma överens med den terminologi och den systematik för asylförfarandet som följer av skyddsgrundsförordningen och asylprocedurförordningen. Merparten av dessa ändringar kommenteras inte särskilt. Övervägandena finns i avsnitt 7.8. 1 kap. 12 § Av paragrafen följer att ett beslut om återvändande i ärenden om internationellt skydd enligt asylprocedurförordningen och ett beslut om överföring enligt asyl- och migrationshanteringsförordningen ska anses som ett beslut om avvisning eller utvisning enligt denna lag. Övervägandena finns i avsnitt 7.8. Paragrafen ändras endast på så sätt att den kompletteras med återvändandebeslut enligt artikel 37 i asylprocedurförordningen. 3 kap. 3 § Paragrafen reglerar beslut om boendeskyldighet och hur risk för avvikande ska bedömas. Övervägandena finns i avsnitt 11.4. I paragrafen byts begreppet asylsökande ut mot det EU-rättsliga begreppet sökande av internationellt skydd enligt asylprocedurförordningen. Enligt tredje stycket, som är nytt, får Migrationsverket besluta att en sökande vars ansökan om internationellt skydd prövas inom ramen för gränsförfarandet enligt asylprocedurförordningen under prövningen av ansökan enbart ska bo på en bestämd plats. Genom ändringen anpassas svensk rätt till artiklarna 43.2 och 54.1 i asylprocedurförordningen, i förening med artikel 9 i det nya omarbetade mottagandedirektivet. Stycket är utformat så att det ger Migrationsverket befogenhet att besluta om boendeplats inom gränsförfarandet samtidigt som det tydliggörs att sökanden är skyldig att bo på den plats som anvisats. Till skillnad från när Migrationsverket vid behov kan fatta ett beslut om boendeskyldighet för en sökande enligt första stycket görs ingen individuell bedömning utifrån hänsyn till allmän ordning eller för att hindra den sökande från att avvika. Utgångspunkten för beslutet är i stället att sökandes ansökan prövas inom ramen för gränsförfarandet enligt asylprocedurförordningen. I artikel 45 i asylprocedurförordningen finns bestämmelser om när en ansökan om internationellt skydd ska prövas inom ramen för ett gränsförfarande. Vidare ska en ansökan om internationellt skydd även i andra fall prövas inom ramen för ett gränsförfarande om förutsättningarna enligt artikel 43 i asylprocedurförordningen är uppfyllda, och det inte föreligger extraordinära omständigheter som gör att förfarandet inte bör tillämpas (se vidare i författningskommentaren till 4 kap. 5 § utlänningslagen [2005:716]). Till skillnad från första stycket gäller tredje stycket även sökande som är under 16 år. Vid alla åtgärder som rör barn, ska i första hand beaktas vad som bedöms vara barnets bästa (i enlighet med artikel 3 i barnkonventionen och 1 kap. 10 § utlänningslagen). Migrationsverket ska ta hänsyn till om personen är i behov av särskilt stöd och beakta den speciella situationen för sökande med särskilda mottagandebehov. Barnfamiljer och ensamkommande barn är exempel på utlänningar som mer sannolikt har sådana särskilda behov. 4 kap. 8 § Paragrafen reglerar en skyldighet för sökande av internationellt skydd som ordnar boende på egen hand att hålla Migrationsverket underrättat om kontaktuppgifter. Övervägandena finns i avsnitt 11.6. Paragrafen utformas efter synpunkter från Lagrådet. Underrättelseskyldigheten ska fortsättningsvis även omfatta telefonnummer, och om sådan finns, e-postadress. Vidare byts begreppet asylsökande ut till sökande av internationellt skydd. I artikel 41.1 c i asylprocedurförordningen finns bestämmelser om att en ansökan om internationellt skydd ska förklaras som implicit återkallad om sökanden i vissa situationer vägrar att uppge sin adress. 5 kap. 5 § Paragrafen innehåller bestämmelser om tillträde till arbetsmarknaden för sökande av internationellt skydd. Övervägandena finns i avsnitt 11.7 och 11.8. Paragrafen utformas efter synpunkter från Lagrådet. Första stycket ändras på så sätt att fristen om sex månader ska beräknas från den dag då ansökan registrerades (se artikel 17.1 i mottagandedirektivet). Vidare byts begreppen asylsökande och ensamkommande barn ut till utlänning som har ansökt om internationellt skydd. Det innebär att stycket inte ansluter till någon definition i 1 kap. utan i stället gäller för alla utlänningar som omfattas av lagen och ansökt om internationellt skydd enligt asylprocedurförordningen. Den personkrets som omfattas är dock densamma och innefattar fortfarande ensamkommande barn. Dessutom görs en redaktionell ändring för att det tydligare ska framgå att det är fråga om att utlänningen beviljas tillträde till arbetsmarknaden. I andra stycket, som är nytt, införs en begränsning av tillträdet till arbetsmarknaden för sökande som omfattas av ett påskyndat förfarande i enlighet med artikel 42.1 a–f i asylprocedurförordningen. Artikeln är till skillnad mot de tidigare asylprocedurdirektiven obligatorisk i de situationer som räknas upp där. Artikeln är samtidigt direkt tillämplig, och det kommer därför att vara förordningen som reglerar under vilka omständigheter som Migrationsverket ska tillämpa ett påskyndat prövningsförfarande. Genom paragrafen genomförs artikel 17.1 andra stycket i det nya omarbetade mottagandedirektivet. Tredje stycket motsvarar i huvudsak hittillsvarande andra stycket men kompletteras med en upplysning om att Migrationsverket även beslutar i fråga om huruvida förutsättningarna enligt andra stycket är uppfyllda. I fjärde stycket, som är nytt, införs begränsning av tillträde till arbetsmarknaden för en sökande av internationellt skydd som är skyldig att vistas i en annan medlemsstat enligt artikel 17.4 i asyl- och migrationshanteringsförordningen och som har delgetts ett beslut om överföring. Genom paragrafen genomförs artikel 21 i det nya omarbetade mottagandedirektivet. Under förutsättning att överföringsbeslut har meddelats av beslutande myndighet i Sverige har sökanden inte rätt till tillträde till arbetsmarknaden från den tidpunkt då sökanden skriftligen underrättats om beslutet. I artikel 18 i asyl- och migrationshanteringsförordningen finns ytterligare förutsättningar som ska beaktas. Upphör överföringsbeslutet att gälla har sökanden återigen rätt till tillträde till arbetsmarknaden. 6 kap. 1 § Paragrafen anger de allmänna villkoren för att en utlänning ska ha rätt till bistånd i form av dagersättning och särskilt bidrag och vilka behov sådant bistånd lämnas för. Övervägandena finns i avsnitt 11.8. Första stycket ändras endast på så sätt att det kompletteras med en hänvisning till den nya 1 a §, genom vilken rätten till dagersättning under vissa förutsättningar begränsas. 1 a § Genom paragrafen, som är ny, införs en begränsning av rätten till dagersättning för en sökande av internationellt skydd som är skyldig att vistas i en annan medlemsstat enligt artikel 17.4 i asyl- och migrationshanteringsförordningen och som har delgetts ett beslut om överföring. Övervägandena finns i avsnitt 11.8. Paragrafen utformas efter synpunkter från Lagrådet. Genom paragrafen genomförs artikel 21 i det nya omarbetade mottagandedirektivet. Under förutsättning att ett överföringsbeslut har meddelats har sökanden inte rätt till dagersättning från den tidpunkt då sökanden skriftligen underrättas om beslutet. Det är endast dagersättningen som omfattas av paragrafen och inte särskilt bidrag. Begränsning av rätt till dagersättning förutsätter att sökande erbjuds plats på ett asylboende där fri kost ingår. I artikel 18 i asyl- och migrationshanteringsförordningen finns ytterligare förutsättningar för en sådan begränsning. 7 § Paragrafen reglerar förutsättningarna för att sätta ned dagersättningen för utlänningar som försvårar utredningen genom att bland annat hålla sig undan. Övervägandena finns i avsnitt 11.9. Tillämpningsområdet utvidgas till att även gälla i de fall då utlänningen underlåter att samarbeta med de behöriga myndigheterna eller inte uppfyller de förfarandekrav som fastställts. Med ändringen genomförs artikel 23.2 b i det nya omarbetade mottagandedirektivet. Exempel på situationer som avses genom tillägget är om utlänningen inte infinner sig vid kallelser, är svår att nå, vägrar styrka sin identitet eller att på annat sätt aktivt saboterar utredningen. Första stycket ändras också på så sätt att pågående ärende om internationellt skydd läggs till enligt asylprocedurförordningen. 8 § Paragrafen reglerar nedsättning av dagersättning helt under viss tid till följd av misskötsamhet av olika slag. Övervägandena finns i avsnitt 11.9. I första stycket 5, som är ny, utvidgas tillämpningsområdet till att även gälla fall då utlänningen låter bli att delta i den samhällsintroduktion som utlänningen ska delta i enligt 5 kap. 1 §. Med ändringen genomförs artikel 23.2 f i det nya omarbetade mottagandedirektivet. Dagersättningen får därmed sättas ned helt för en viss tid för en sökande som har fyllt 16 år och som utan giltiga skäl inte deltagit i den obligatoriska samhällsintroduktionen. Stycket innebär en möjlighet, men inte en skyldighet, att under vissa förutsättningar sätta ned dagersättningen. Vid prövningen av om dagersättningen ska sättas ned ska hänsyn tas till om utlänningen har särskilda mottagandebehov. Om åtgärden rör barn ska i första hand beaktas vad som bedöms vara barnets bästa i enlighet med artikel 3 i barnkonventionen och 1 kap. 10 § UtlL. Det kan därmed finnas skäl att underlåta att besluta om nedsättning om beslutet i det enskilda fallet skulle drabba ett barn oskäligt hårt. Det kan även finnas skäl för att delvis avstå från att besluta om nedsättning som grundar sig på flera punkter samtidigt, om den sammantagna sanktionen framstår som oproportionerlig (jfr författningskommentaren i propositionen En ny mottagandelag [prop. 2025/26:229]). Beslutet om nedsättning av dagersättning ska gälla två veckor. Nedsättningen får göras vid varje tillfälle som skyldigheten inte följs. 10 kap. 1 § Paragrafen innehåller bestämmelser om överklagande. Övervägandena finns i avsnitt 11.4. Andra stycket, som innehåller överklagandeförbud, utvidgas till att även omfatta beslut om boende på bestämd plats eller inom ett särskilt anvisat område när sökande befinner sig i gränsförfarandet. Det går inte heller att överklaga att personen befinner sig i gränsförfarandet. Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser Övervägandena finns i avsnitt 16. Punkt 2 medför att den som har ansökt uppehållstillstånd i Sverige som flykting eller alternativt skyddsbehövande enligt 4 kap. 1 eller 2 § utlänningslagen i dess lydelse före den 12 juli 2026 fortfarande ska omfattas av förevarande lags tillämpningsområde och definitioner. Övergångsbestämmelsen utformas enligt Lagrådets förslag. Förslaget till lag om ändring i lagen (2026:000) om ändring i lagen (2023:339) om ändring i lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område 1 kap. 2 § I paragrafen anges att lagen inte gäller vid behandling av personuppgifter enligt vissa uppräknade författningar och EU-rättsakter. Övervägandena finns i avsnitt 9.4. I punkt 11, som är ny, läggs Eurodacförordningen till. Hittillsvarande punkt 11 blir punkt 12. Se vidare författningskommentaren till samma paragraf i avsnitt 18.22. Förslaget till lag om ändring i lagen (2026:000) om ändring i lagen (2025:947) om ändring i lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område 1 kap. 2 § I paragrafen anges att lagen inte gäller vid behandling av personuppgifter enligt vissa uppräknade författningar och EU-rättsakter. Övervägandena finns i avsnitt 9.4. I punkt 11, som är ny, läggs Eurodacförordningen till. Hittillsvarande punkt 11 blir punkt 12 och hittillsvarande punkt 12 blir punkt 13. Se vidare författningskommentaren till samma paragraf i avsnitt 18.22. Skyddsgrundsförordningen Rättelse skyddsgrundsförordningen Asylprocedurförordningen Rättelse asylprocedurförordningen Förordningen om återvändandegränsförfarande Vidarebosättningsförordningen Rättelse vidarebosättningsförordningen Asyl- och migrationshanteringsförordningen Rättelse asyl- och migrationshanteringsförordningen Screeningförordningen Rättelse screeningförordningen Eurodacförordningen Rättelse Eurodacförordningen Mottagandedirektivet Rättelse mottagandedirektivet Sammanfattning av delbetänkandet Utmönstring av permanent uppehållstillstånd och vissa anpassningar till miniminivån enligt EU:s migrations- och asylpakt (SOU 2025:31) Uppdraget Inför detta delbetänkande har utredningen i huvudsak haft i uppdrag att analysera och ta ställning till om det enligt svensk rätt ska vara möjligt att neka prövning av en asylansökan i fler situationer än vad som följer direkt av asylprocedurförordningen. analysera och ta ställning till om nationella myndigheter ska bemyndigas att förklara ogrundade asylansökningar som uppenbart ogrundade i enlighet med den möjlighet som finns enligt asylprocedurförordningen. analysera och ta ställning till behovet av anpassningar av svensk rätt i förhållande till bestämmelser i EU:s migrations- och asylpakt rörande rättslig rådgivning samt rättsligt bistånd och biträde. ta ställning till hur möjligheten att beviljas permanent uppehållstillstånd ska utmönstras för utlänningar som beviljas uppehållstillstånd på grund av skyddsbehov, vidarebosättning, synnerligen eller särskilt ömmande omständigheter, på grund av vissa verkställighetshinder, arbete efter avslag på asylansökan och som varaktigt bosatta, liksom för anhöriga till dessa grupper lämna nödvändiga författningsförslag. Här följer en sammanfattning av utredningens förslag, som i förekommande fall syftar till att anpassa relevanta svenska regler till EU:s rättsliga miniminivå. Avvisning av asylansökningar Utredningen föreslår att det införs bestämmelser i utlänningslagen som gör det möjligt att avvisa en asylansökan i samtliga de situationer som asylprocedurförordningen medger att så sker. I förhållande till nuvarande ordning innebär detta att beslutsmyndigheten ges möjlighet att avvisa en asylansökan i fler fall än vad som är möjligt i dag. Det gäller dels när en internationell brottmålsdomstol eller tribunal har tillhandahållit sökanden säker omplacering till en medlemsstat eller ett tredjeland, dels under vissa förutsättningar när sökanden är föremål för ett beslut om återvändande i enlighet med artikel 6 i det s.k. återvändandedirektivet. Uppenbart ogrundade asylansökningar Utredningen föreslår att det införs bestämmelser i utlänningslagen som gör det möjligt för Migrationsverket att förklara en asylansökan som uppenbart ogrundad i samtliga de situationer som asylprocedurförordningen medger det. Förutsättningarna för att verkställa ett avlägsnandebeslut utan att det har fått laga kraft regleras däremot i asylprocedurförordningen genom i huvudsak direkt tillämpliga bestämmelser. Möjligheten att förklara en asylansökan som uppenbart ogrundad kommer därför att ha begränsad betydelse för enskilda, men får antas medföra vissa positiva effekter för myndigheter och domstolar. Rättslig rådgivning, rättsligt bistånd och biträde Migrationsverket Utredningen föreslår att rätten till kostnadsfri rättslig rådgivning enligt asylprocedurförordningen respektive asyl- och migrationshanteringsförordningen ska tillgodoses genom att ett offentligt biträde förordnas för sökanden. Statens kostnadsansvar ska begränsas till att avse sådan kostnadsfri rådgivning som förordningarna föreskriver. Det ska införas tidsgränser för tillhandahållandet av sådan rådgivning. Som utgångspunkt ska asylsökande ha rätt till en timmes kostnadsfri rättslig rådgivning under asylprocessen hos Migrationsverket. Om det finns skäl ska Migrationsverket kunna bevilja ersättning för ytterligare en timmes sådan rådgivning. Den nuvarande möjligheten att beviljas ett offentligt biträde som bistår sökanden under alla skeden av asylprocessen hos Migrationsverket tas därmed bort. I förfarandet för att fastställa ansvarig medlemsstat ska sökanden ha rätt till en timmes kostnadsfri rättslig rådgivning. Migrationsverket ska ges möjlighet att underlåta att förordna ett offentligt biträde i vissa situationer i enlighet med vad som medges enligt förordningarna. Bestämmelserna om handläggning av frågor om offentligt biträde ska i huvudsak kvarstå oförändrade. Ett förordnande som offentligt biträde i asylprocessen gäller som utgångspunkt till dess att Migrationsverkets beslut fått laga kraft, men i vissa situationer ska migrationsdomstolarna avsluta förordnandet (se nedan). I förfarandet för att fastställa ansvarig medlemsstat upphör det offentliga biträdets förordnande avseende den kostnadsfria rättsliga rådgivningen i samband med att ansvarig medlemsstat fastställs. Domstolarna Enligt asylprocedurförordningen respektive asyl- och migrationshanteringsförordningen är utgångspunkten att sökanden har rätt till kostnadsfritt rättsligt biträde i en eventuell överklagandeprocess. Samtidigt föreskriver förordningarna en möjlighet för medlemsstaterna att utesluta denna rätt i vissa fall. Utredningen föreslår att det i enlighet med förordningarna införs bestämmelser med innebörden att migrationsdomstolarna i vissa situationer ska underlåta att förordna ett offentligt biträde eller entlediga ett befintligt offentligt biträde. Vid överklagande av Migrationsverkets beslut enligt asylprocedurförordningen ska det inte finnas någon rätt till kostnadsfritt rättsligt biträde om det anses att överklagandet saknar rimliga utsikter till framgång eller utgör ett missbruk av förfarandet eller om sökanden redan bistås eller biträds av en rättslig rådgivare. Ett förordnande som offentligt biträde i asylprocessen gäller normalt till dess att Migrationsverkets beslut fått laga kraft, men migrationsdomstolarna ska när överklagandet har kommit in ta ställning till om det finns skäl för att avsluta förordnandet i enlighet med någon av grunderna ovan. Migrationsdomstolens beslut om att avsluta ett förordnande som offentligt biträde får inte överklagas särskilt. Om domstolen avslutar ett förordnande föreligger det inte heller någon rätt till kostnadsfritt rättsligt biträde om sökanden fullföljer sin talan avseende asylansökan till Migrationsöverdomstolen. Vid överklagande av Migrationsverkets beslut i förfarandet för att fastställa ansvarig medlemsstat ska begäran om kostnadsfritt rättsligt bistånd och biträde ges in till och handläggas av migrationsdomstolarna. I dessa situationer ska domstolen ta ställning till om det finns skäl för att förordna ett offentligt biträde i överklagandeprocessen. Det ska inte finnas någon rätt till kostnadsfritt bistånd och biträde om överklagandet bedöms sakna rimliga utsikter till framgång. Ett överklagande av ett överföringsbeslut bör som utgångspunkt anses sakna sådana rimliga utsikter till framgång som avses. En migrationsdomstols beslut att inte förordna ett offentligt biträde i överklagandeförfarandet får inte överklagas. Utmönstring av möjligheten att beviljas permanent uppehållstillstånd för vissa grupper Utredningen föreslår att det etableras en ordning med enbart tidsbegränsade uppehållstillstånd för flyktingar, alternativt skyddsbehövande, vidarebosatta (kvotflyktingar), varaktigt bosatta samt för utlänningar som beviljas uppehållstillstånd på grund av synnerligen ömmande omständigheter och vid vissa verkställighetshinder. Detta ska ske genom att bestämmelserna som reglerar möjligheten att beviljas permanent uppehållstillstånd upphävs samt genom att det införs bestämmelser om tidsbegränsade uppehållstillstånd för utlänningar som i dag beviljas permanent uppehållstillstånd vid det första beslutstillfället, dvs. kvotflyktingar och varaktigt bosatta i Sverige. Den som beviljas ett tidsbegränsat uppehållstillstånd enligt den föreslagna ordningen ska som regel även fortsatt kunna vara anknytningsperson om personen har välgrundade utsikter att beviljas varaktigt uppehållstillstånd. Vid beräkningen av den tid som kan läggas till grund för att beviljas ett permanent uppehållstillstånd enligt 5 kap. 5 § utlänningslagen ska inte kunna beaktas sådan tid under vilken utlänningen haft ett uppehållstillstånd som spårbytare, dvs. haft uppehållstillstånd för arbete efter avslag på asylansökan. Svenskt medborgarskap vid tidsbegränsat uppehållstillstånd Utredningen föreslår att den som omfattas av utredningens förslag om utmönstring av möjligheten att beviljas permanent uppehållstillstånd ska kunna förvärva svenskt medborgarskap om denne vid beslutstillfället bedöms ha välgrundade utsikter att beviljas varaktigt uppehållstillstånd. Övriga ändringar Som en följd av att möjligheten att beviljas permanent uppehållstillstånd utmönstras för vissa grupper föreslår utredningen vissa ändringar i studiestödslagen för att kvotflyktingar även fortsatt ska kunna beviljas studiestöd på samma sätt som andra skyddsbehövande Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser Författningsändringarna som rör anpassningar till EU:s migrations- och asylpakt bör träda i kraft när asylprocedurförordningen respektive asyl- och migrationshanteringsförordningen ska börja att tillämpas, vilket är den 12 juni 2026 respektive den 1 juli 2026. Eftersom vissa av författningsändringarna rör båda förordningarna bör det förra ikraftträdandedatumet gälla för samtliga författningsändringar som rör anpassningar till EU:s migrations- och asylpakt. Samma ikraftträdandedatum bör gälla även för författningsändringarna som är hänförliga till förslaget om att utmönstra möjligheten att beviljas permanent uppehållstillstånd för vissa grupper Utlänningslagens bestämmelser i dess äldre lydelser bör alltjämt gälla för asylansökningar och förfaranden som omfattas av det omarbetade asylprocedurdirektivet respektive den omarbetade Dublinförordningen. Övergångsbestämmelser föreslås även i fråga om ändringarna i lagen om svenskt medborgarskap. I övrigt föreslås inte några särskilda övergångsbestämmelser. Konsekvenser Utredningen bedömer att framlagda förslag är förenliga med Sveriges internationella åtaganden och regeringsformen. Genom utredningens förslag anpassas lagstiftningen avseende asylförfarandet i vissa avseenden till miniminivån enligt EU-rätten, vilket får vissa konsekvenser för de utlänningar som berörs. Kostnaderna för asylprövningen och mottagandet av asylsökande förväntas inte minska som en följd av utredningens förslag om anpassningar till asylprocedurförordningens bestämmelser om att avvisa en asylansökan respektive förklara en asylansökan som uppenbart ogrundad. Däremot bedöms statens kostnader för offentliga biträden minska som en följd av begränsningarna av rätten till offentligt biträde i asylprocessen. Genom att möjligheten att beviljas permanent uppehållstillstånd försvinner för vissa grupper kan antalet ärenden om förlängning av tidsbegränsade uppehållstillstånd förväntas öka något, vilket innebär ökade kostnader för staten. Utifrån den historiskt låga nivån av antalet asylsökande till Sverige är det inte möjligt att uppskatta i vilken utsträckning förslagen kan förväntas leda till ett minskat antal asylansökningar och minskad asylrelaterad anhöriginvandring. Utredningens samlade förslag förväntas dock medföra att Sverige blir mindre attraktivt som asylland, vilket bör bidra till att antalet asylsökande även på sikt kommer att ligga på det som för närvarande är historiskt låga nivåer. Det är utredningens sammantagna bedömning att förslagen totalt sett inte kommer att föranleda några kostnadsökningar för staten. Statens minskade kostnader för offentliga biträden i asylärenden bör i stället medföra att statens kostnader sammantaget minskar något som en följd av utredningens förslag. Det går emellertid inte att göra någon tillförlitlig beräkning i detta avseende eftersom det föreligger flera osäkerhetsfaktorer. Beroende på den framtida utvecklingen i vår omvärld skulle utredningens förslag kunna medföra vissa kostnadsökningar för staten som en konsekvens av det ökade antalet förlängningsärenden som utredningens förslag kan antas innebära. Delbetänkandets lagförslag Förslag till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716) Härigenom föreskrivs i fråga om utlänningslagen (2005:716) dels att 1 kap. 9 §, 2 kap. 8 c §, 5 kap. 1 a, 1 b, 2, 2 b, 3, 3 a, 3 g, 5, 6, 8 och 18 §§, 6 kap. 1 §, 12 kap. 16 c och 18 a §§, 14 kap. 8 §, 16 kap. 9 § och 18 kap. 1 och 1 a §§ ska ha följande lydelse. dels att det ska införas tre nya paragrafer, 1 kap. 4 h §, 5 kap. 1 d § samt 18 kap. 1 b §. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 kap. 4 h § Med asylprocedurförordningen avses i denna lag Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1348 av den 14 maj 2024 om upprättande av ett gemensamt förfarande för internationellt skydd i unionen och om upphävande av direktiv 2013/32/EU. 9 § Det som föreskrivs om avvisning och utvisning i denna lag gäller i tillämpliga delar också för beslut om överföring enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 604/2013 av den 26 juni 2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat (omarbetning) (Dublinförordningen). Det som föreskrivs om avvisning och utvisning i denna lag gäller i tillämpliga delar också för beslut om överföring enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1351 av den 14 maj 2024 om asyl- och migrationshantering, om ändring av förordningarna (EU) 2021/1147 och (EU) 2021/1060 och om upphävande av förordning (EU) nr 604/2013 (asyl- och migrationshanteringsförordningen). 2 kap. 8 c § Kravet på arbetstillstånd enligt 7 § gäller inte för en utlänning som 1. är medborgare i Danmark, Finland, Island eller Norge, 2. har uppehållsrätt, eller 3. har permanent uppehållstill-stånd. 2. har uppehållsrätt, 3. har permanent uppehållstill-stånd, eller 4. har ställning som varaktigt bosatt i Sverige eller, oavsett medborgarskap, make eller sambo till en sådan utlänning samt deras barn som är under 21 år eller beroende av dem för sin försörjning. 5 kap. 1 a § Ett uppehållstillstånd som beviljas en flykting enligt 1 § ska vara tidsbegränsat och gälla i tre år. Varje nytt tidsbegränsat uppehållstillstånd som därefter beviljas ska gälla i två år. Ett uppehållstillstånd som beviljas en alternativt skyddsbehövande enligt 1 § ska vara tidsbegränsat och gälla i tretton månader. Varje nytt tidsbegränsat uppehållstillstånd som därefter beviljas ska gälla i två år. En ansökan om permanent uppehållstillstånd ska, när giltighetstiden för ett uppehållstillstånd löper ut, beviljas om flyktingen eller den alternativt skyddsbehövande har haft tidsbegränsat uppehållstillstånd i minst tre år och förutsättningarna för uppehållstillstånd enligt 1 § och de särskilda kraven i 7 § är uppfyllda. Första–tredje styckena gäller inte om tvingande hänsyn till den nationella säkerheten eller den allmänna ordningen kräver en kortare giltighetstid. Giltighetstiden får dock inte vara kortare än ett år. Första och andra styckena gäller inte om tvingande hänsyn till den nationella säkerheten eller den allmänna ordningen kräver en kortare giltighetstid. Giltighetstiden får dock inte vara kortare än ett år. Om en utlänning som har ett tidsbegränsat uppehållstillstånd beviljas statusförklaring efter ansökan enligt 4 kap. 3 c §, ska uppehållstillståndets giltighetstid omprövas och bestämmas i enlighet med vad som föreskrivs i första, andra och fjärde styckena. Om en utlänning som har ett tidsbegränsat uppehållstillstånd beviljas statusförklaring efter ansökan enligt 4 kap. 3 c §, ska uppehållstillståndets giltighetstid omprövas och bestämmas i enlighet med vad som föreskrivs i första–tredje styckena. 1 b § En asylansökan får avvisas om sökanden 1. i en annan EU-stat har förklarats vara flykting eller alternativt skyddsbehövande, 2. i ett land som inte är en EU-stat har förklarats vara flykting eller har motsvarande skydd, om sökanden kommer att släppas in i det landet och där är skyddad mot förföljelse och mot att sändas vidare till ett annat land där han eller hon riskerar förföljelse, eller 3. kan sändas till ett land där han eller hon – inte riskerar att utsättas för förföljelse, – inte riskerar att utsättas för dödsstraff, kroppsstraff, tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, – är skyddad mot att sändas vidare till ett land där han eller hon inte har motsvarande skydd, – har möjlighet att ansöka om skydd som flykting, och – har en sådan anknytning till det aktuella landet att det är rimligt för honom eller henne att resa dit. I fall som avses i första stycket 3 får dock ansökan inte avvisas om 1. sökanden har en make, ett barn eller en förälder som är bosatt i Sverige och sökanden inte har en lika nära familjeanknytning till det land dit verkställigheten av ett avvisnings- eller utvisningsbeslut kan ske, eller 2. sökanden på grund av tidigare långvarig vistelse i Sverige med uppehållstillstånd eller uppehållsrätt har fått särskild anknytning hit och saknar sådan anknytning eller anknytning genom anhöriga i det land dit verkställigheten av ett avvisnings- eller utvisningsbeslut kan ske. En asylansökan får avvisas i de situationer som räknas upp i artikel 38.1 i asylprocedurförordningen. 1 d § Migrationsverket får förklara en ogrundad asylansökan som uppenbart ogrundad i de situationer som räknas upp i artikel 42.1 och 42.3 i asylprocedurförordningen. 2 § En utlänning som tagits emot i Sverige inom ramen för ett beslut som regeringen har meddelat om överföring av skyddsbehövande till Sverige (vidarebosättning) ska beviljas ett permanent uppehållstillstånd. En utlänning som tagits emot i Sverige inom ramen för ett beslut som regeringen har meddelatom överföring av skyddsbehövande till Sverige (vidarebosättning) ska beviljas ett tidsbegränsat uppehållstillstånd som ska gälla i tre år för en flykting och tretton månader för en alternativt skyddsbehövande. Första stycket gäller inte om tvingande hänsyn till den nationella säkerheten eller den allmänna ordningen kräver en kortare giltighetstid. Giltighetstiden får dock inte vara kortare än ett år. 2 b § Permanent uppehållstillstånd skall ges till den som beviljats ställning som varaktigt bosatt i Sverige. Den som beviljats ställning som varaktigt bosatt i Sverige ska beviljas ett tidsbegränsat uppehållstillstånd som ska gälla i fem år. Varje nytt tidsbegränsat uppehållstillstånd som därefter beviljas ska gälla i fem år. 3 § Uppehållstillstånd ska, om inte annat följer av 17–17 b §§, ges till 1. en utlänning som är make eller sambo till någon som är bosatt eller som har beviljats uppehållstillstånd för bosättning i Sverige, 2. ett utländskt barn som är ogift och a) har en förälder som är bosatt i eller har beviljats uppehållstillstånd för bosättning i Sverige, eller b) har en förälder som är gift eller sambo med någon som är bosatt i eller har beviljats uppehållstillstånd för bosättning i Sverige, 3. ett utländskt barn som är ogift och som har adopterats eller som avses bli adopterat av någon som vid tidpunkten för adoptionsbeslutet var och fortfarande är bosatt i eller har beviljats uppehållstillstånd för bosättning i Sverige, om barnet inte omfattas av 2 och om adoptionsbeslutet – har meddelats eller avses komma att meddelas av svensk domstol, – gäller i Sverige enligt lagen (1997:191) med anledning av Sveriges tillträde till Haagkonventionen om skydd av barn och samarbete vid internationella adoptioner, eller – gäller i Sverige enligt lagen (2018:1289) om adoption i internationella situationer, 4. en utlänning som är förälder till ett ogift utländskt barn som är flykting eller alternativt skyddsbehövande, om barnet vid ankomsten till Sverige var skilt från båda sina föräldrar eller från någon annan vuxen person som får anses ha trätt i föräldrarnas ställe, eller om barnet lämnats ensamt efter ankomsten, och 5. en utlänning som är förälder till ett ogift utländskt barn som är flykting eller alternativt skyddsbehövande, eller en annan vuxen person som får anses ha trätt i föräldrarnas ställe, om utlänningen befinner sig i Sverige och beslutet om hans eller hennes asylansökan fattas i samband med beslutet om barnets asylansökan. När en ansökan om uppehållstillstånd grundas på ett beslut om adoption som har meddelats av svensk domstol, ska den anknytning som har uppkommit genom beslutet godtas i ärendet om uppehållstillstånd. Uppehållstillstånd enligt första stycket 1 och 2 ska även beviljas om den person som utlänningen åberopar anknytning till (anknytningspersonen) har beviljats ett tidsbegränsat uppehållstillstånd enligt 1 eller 6 § eller enligt 12 kap. 18 § och har välgrundade utsikter att beviljas varaktigt uppehållstillstånd. Uppehållstillstånd enligt första stycket 1 och 2 ska även beviljas om den person som utlänningen åberopar anknytning till (anknytningspersonen) har ställning som varaktigt bosatt i Sverige eller har beviljats ett tidsbegränsat uppehållstillstånd enligt 1, 2 eller 6 § eller enligt 12 kap. 18 § och har välgrundade utsikter att beviljas varaktigt uppehållstillstånd. 3 a § Uppehållstillstånd får, om inte annat anges i 17 § andra stycket, ges till 1. en utlänning som har för avsikt att ingå äktenskap eller inleda ett samboförhållande med en person som a) är bosatt eller som har beviljats uppehållstillstånd för bosättning i Sverige, om förhållandet framstår som seriöst och inte särskilda skäl talar mot att tillstånd ges, eller b) har beviljats ett tidsbegränsat uppehållstillstånd enligt 1 eller 6 § eller enligt 12 kap. 18 § och som har välgrundade utsikter att beviljas varaktigt uppehållstillstånd, om förhållandet framstår som seriöst och har etablerats redan i hemlandet och inte särskilda skäl talar mot att tillstånd ges, b) har ställning som varaktigt bosatt i Sverige eller har beviljats ett tidsbegränsauppehållstillstånd enligt 1, 2 eller 6 § eller enligt 12 kap. 18 § och som har välgrundade utsikter att beviljas varaktigt uppehållstillstånd, om förhållandet framstår som seriöst och har etablerats redan i hemlandet och inte särskilda skäl talar mot att tillstånd ges, 2. en utlänning som på något annat sätt än som avses i 3 § eller i denna paragraf är nära anhörig till någon som är bosatt eller som har beviljats uppehållstillstånd förbosättning i Sverige eller som har beviljats ett tidsbegränsat uppehållstillstånd enligt 1 eller 6 § eller enligt 12 kap. 18 § och som har välgrundade utsikter att beviljas varaktigt uppehållstillstånd, om han eller hon har ingått i samma hushåll som den personen och det finns ett särskilt beroendeförhållande mellan släktingarna som fanns redan i hemlandet, 2. en utlänning som på något annat sätt än som avses i 3 § eller i denna paragraf är nära anhörig till någon som är bosatt eller som har beviljats uppehållstillstånd för bosättning i Sverige eller som har ställning som varaktigt bosatt i Sverige eller har beviljats ett tidsbegränsat uppehållstillstånd enligt 1, 2 eller 6 § eller enligt 12 kap. 18 § och som har välgrundade utsikter att beviljas varaktigt uppehållstillstånd, om han eller hon har ingått i samma hushåll som den personen och det finns ett särskilt beroendeförhållande mellan släktingarna som fanns redan i hemlandet, 3. en utlänning som är förälder till och vårdnadshavare för samt sammanbor med ett barn som är bosatt i Sverige, 4. en utlänning som ska utöva umgänge, som inte är av begränsad omfattning, med ett barn som är bosatt i Sverige, och 5. en utlänning som har svenskt ursprung eller som under lång tid har vistats i Sverige med uppehållstillstånd. Om en utlänning har getts uppehållstillstånd enligt första stycket 1 ska uppehållstillstånd för samma tid också ges till utlänningens ogifta barn. När det finns synnerliga skäl får uppehållstillstånd också i andra fall än som avses i första och andra styckena beviljas en utlänning som 1. är adopterad i Sverige i vuxen ålder, 2. är anhörig till en utlänning som är flykting eller alternativt skyddsbehövande, eller 3. på annat sätt har särskild anknytning till Sverige Uppehållstillstånd enligt första stycket 1 a, 3 och 4 och tredje stycket 2 ska inte beviljas om anknytningspersonen har beviljats ett tidsbegränsat uppehållstillstånd enligt 1 eller 6 § eller enligt 12 kap. 18 §. Uppehållstillstånd enligt första stycket 1 a, 3 och 4 och tredje stycket 2 ska inte beviljas om anknytningspersonen har ställning som varaktigt bosatt i Sverige eller har beviljats ett tidsbegränsat uppehållstillstånd enligt 1, 2 eller 6 § eller enligt 12 kap. 18 §. 3 g § Ett uppehållstillstånd som beviljas enligt 3 eller 3 a § på grund av anknytning till en utlänning som har beviljats ett tidsbegränsat uppehållstillstånd enligt 1 eller 6 § eller enligt 12 kap. 18 § ska vara tidsbegränsat och gälla för samma tid som uppehållstillståndet för anknytningspersonen. Ett uppehållstillstånd som beviljas enligt 3 eller 3 a § på grund av anknytning till en utlänning som har beviljats ett tidsbegränsat uppehållstillstånd enligt 1, 2 eller 6 § eller enligt 12 kap. 18 § ska vara tidsbegränsat och gälla för samma tid som uppehållstillståndet för anknytningspersonen. Ett uppehållstillstånd som beviljas enligt 3 eller 3 a § på grund av anknytning till någon som är bosatt eller har beviljats uppehållstillstånd för bosättning i Sverige, eller som beviljas i andra fall enligt 3 a § första eller tredje stycket, ska vara tidsbegränsat och gälla i två år. Ett uppehållstillstånd som beviljas enligt 3 eller 3 a § på grund av anknytning till någon som har ställning som varaktigt bosatt i Sverige, eller är bosatt eller har beviljats uppehållstillstånd för bosättning i Sverige, eller som beviljas i andra fall enligt 3 a § första eller tredje stycket, ska vara tidsbegränsat och gälla i två år. Om ett nytt tidsbegränsat uppehållstillstånd beviljas enligt 3 eller 3 a § ska det gälla i två år. Uppehållstillståndet får dock inte gälla för längre tid än uppehållstillståndet för anknytningspersonen. En utlänning som med stöd av 3 § första stycket 1 eller 2 b eller 3 a § första stycket 1 eller andra stycket har beviljats ett tidsbegränsat uppehållstillstånd får beviljas ett nytt uppehållstillstånd på den grunden endast om förhållandet består. En ansökan om permanent uppehållstillstånd får, när giltighetstiden för ett uppehållstillstånd löper ut, beviljas om en utlänning har haft tidsbegränsat uppehållstillstånd i minst tre år och förutsättningarna för uppehållstillstånd enligt 3 eller 3 a § och de särskilda kraven i 7 § är uppfyllda. Fjärde stycket gäller inte de fall som avses i första stycket eller när uppehållstillstånd enligt andra stycket beviljas på grund av anknytning till någon som har ställning som varaktigt bosatt i Sverige. 5 § Ett permanent uppehållstillstånd får beviljas en utlänning som i sammanlagt fyra år under de senaste sju åren har haft 1. uppehållstillstånd för arbete eller ett av Sverige utfärdat EU-blåkort, ICT-tillstånd, ICT-tillstånd för rörlighet för längre vistelse eller tillstånd för säsongsarbete, eller 2. uppehållstillstånd för studier som avser utbildning på forskarnivå. Ett permanent uppehållstillstånd får även beviljas en utlänning som sedan minst två år har ett tidsbegränsat uppehållstillstånd för näringsverksamhet, om verksamheten är etablerad. Uppehållstillstånd får beviljas en utlänning som har sin försörjning ordnad på annat sätt än genom anställning. I 7 och 8 §§ finns bestämmelser om särskilda krav för permanent uppehållstillstånd. Vid beräkningen enligt första stycket räknas inte tid under vilken utlänningen har haft uppehållstillstånd enligt den upphävda bestämmelsen i 15 a §. 6 § Om uppehållstillstånd inte kan ges på annan grund, får tillstånd beviljas en utlänning om det vid en samlad bedömning av utlänningens situation finns sådana synnerligen ömmande omständigheter att han eller hon bör tillåtas stanna i Sverige. Vid bedömningen ska utlänningens hälsotillstånd, anpassning till Sverige och situation i hemlandet särskilt beaktas. Barn får beviljas uppehållstillstånd enligt första stycket även om de omständigheter som kommer fram inte har samma allvar och tyngd som krävs för att tillstånd ska beviljas vuxna personer. Ett uppehållstillstånd som beviljas enligt första stycket ska vara tidsbegränsat och gälla i tretton månader. Varje nytt tidsbegränsat uppehållstillstånd som därefter beviljas ska gälla i två år. En ansökan om permanent uppehållstillstånd får, när giltighetstiden för ett uppehållstillstånd löper ut, beviljas om utlänningen har haft tidsbegränsat uppehållstillstånd i minst tre år och förutsättningarna för uppehållstillstånd med stöd av första stycket och de särskilda kraven i 7 § är uppfyllda. Ett uppehållstillstånd som beviljas enligt första stycket ska vara tidsbegränsat och gälla i tretton månader. Varje nytt tidsbegränsat uppehållstillstånd som därefter beviljas ska gälla i två år. 8 § Kravet i 7 § 1 gäller inte om 1. utlänningen är ett barn, 2. utlänningen har rätt att uppbära inkomstgrundad ålderspension, garantipension eller äldreförsörjningsstöd enligt socialförsäkringsbalken, eller 3. det finns särskilda skäl. Kravet i 7 § 2 gäller inte om utlänningen är under 15 år. Kraven i 7 § gäller inte en utlänning som ska beviljas permanent uppehållstillstånd med stöd av 2, 2 b eller 2 c § eller när en ansökan om permanent uppehållstillstånd ska göras av någon annan än utlänningen. Kraven i 7 § gäller inte när en ansökan om permanent uppehållstillstånd ska göras av någon annan än utlänningen. 18 § En utlänning som vill ha uppehållstillstånd i Sverige ska ha ansökt om och beviljats ett sådant tillstånd före inresan i landet. En ansökan om uppehållstillstånd får inte bifallas efter inresan. Första stycket gäller dock inte om 1. utlänningen har rätt till uppehållstillstånd här som flykting eller alternativt skyddsbehövande enligt 1 § eller kan beviljas uppehållstillstånd här med stöd av 21 kap. 2, 3, 4 eller 6 §, 2. utlänningen med stöd av 6 § bör beviljas uppehållstillstånd här, 3. en ansökan om uppehållstillstånd avser förlängning av ett tidsbegränsat uppehållstillstånd som beviljats en utlänning med stöd av 3 eller 3 a §, 4. utlänningen kan beviljas eller har ett tidsbegränsat uppehållstillstånd här med stöd av 15 §, 5. utlänningen enligt 3 § första stycket 1–4, 3 a § första stycket 1–4 eller andra stycket har stark anknytning till en person som är bosatt i Sverige och det inte skäligen kan krävas att utlänningen reser till ett annat land för att ge in ansökan där, 6. utlänningen har rätt till uppehållstillstånd med stöd av 3 § första stycket 5, 7. utlänningen kan beviljas uppehållstillstånd enligt 15 d §, 8. följande villkor är uppfyllda: a) utlänningen ansöker om förlängning av ett tidsbegränsat uppehållstillstånd, för arbete som har beviljats enligt 10 § i de fall som avses i 6 kap. 2 § första stycket, eller för att bedriva näringsverksamhet enligt 10 a §, b) utlänningen har ett tidsbegränsat uppehållstillstånd för arbete som har beviljats enligt 10 § i de fall som avses i 6 kap. 2 § första stycket och ansöker om ett tidsbegränsat uppehållstillstånd för att bedriva näringsverksamhet enligt 10 a § eller tvärtom inom giltighetstiden för det tidigare tillståndet och förutsättningarna för det tillståndet varit uppfyllda, eller c) en ansökan avser ett uppehållstillstånd som familjemedlem till en utlänning som avses i a eller b, om ansökan ges in inom giltighetstiden för det tidigare tillståndet som familjemedlem och utlänningen beviljas uppehållstillstånd enligt de bestämmelser som anges där, 9. utlänningen har ett uppehållstillstånd enligt 10 § eller 5 b kap. 3 § och antingen slutfört studier som motsvarar 30 högskolepoäng eller fullföljt en termin vid forskarutbildning eller har ett uppehållstillstånd enligt 5 b kap. 1, 2, 4, 7 eller 8 §, 10. utlänningen har rätt till uppehållstillstånd enligt 2 a eller 2 d §, eller 10. utlänningen har rätt till uppehållstillstånd enligt 2 a, 2 b eller 2 d §, eller 11. det annars finns synnerliga skäl. Första stycket gäller inte heller om utlänningen har beviljats en visering för att besöka en arbetsgivare i Sverige eller är undantagen från kravet på visering om han eller hon ansöker om ett uppehållstillstånd för arbete inom ett slag av arbete där det råder stor efterfrågan på arbetskraft. En ytterligare förutsättning är att arbetsgivaren skulle förorsakas olägenheter om utlänningen måste resa till ett annat land för att ge in ansökan där eller att det annars finns särskilda skäl. Första stycket gäller inte heller en utlänning som har beviljats ett uppehållstillstånd enligt 9 §, om ansökan avser ett tidsbegränsat uppehållstillstånd för arbete enligt 10 § i de fall som avses i 6 kap. 2 § första stycket eller för att bedriva näringsverksamhet enligt 10 a § och ges in inom giltighetstiden för det tidigare tillståndet. Vid skälighetsbedömningen enligt andra stycket 5 ska konsekvenserna för ett barn av att skiljas från sin förälder särskilt beaktas, om det står klart att uppehållstillstånd skulle ha beviljats om prövningen gjorts före inresan i Sverige. I fråga om uppehållstillstånd för en utlänning som ska avvisas eller utvisas enligt ett beslut som har fått laga kraft gäller föreskrifterna i 20 § samt 12 kap. 16 b, 16 c och 18–20 §§. I 7 § lagen (2017:353) om uppehållstillstånd för studerande på gymnasial nivå föreskrivs ytterligare undantag från första stycket under perioden 20 juli 2021–19 januari 2025. 6 kap. 1 § Arbetstillstånd ska ges för viss tid. Det får avse ett visst slag av arbete och förenas med de övriga villkor som behövs. Att en utlänning som har permanent uppehållstillstånd inte behöver ha arbetstillstånd framgår av 2 kap. 8 c § 3. Att en utlänning som har permanent uppehållstillstånd eller har ställning som varaktigt bosatt i Sverige och dennes familjemedlemmar inte behöver ha arbetstillstånd framgår av 2 kap. 8 c § 3 och 4. 12 kap. 16 c § Ett uppehållstillstånd som beviljas enligt 16 b § ska vara tidsbegränsat. Utvisningsbeslutet får inte verkställas medan ett tidsbegränsat tillstånd gäller. Om ett utvisningsbeslut upphävs enligt 16 d §, får utlänningen beviljas ett permanent uppehållstillstånd. Detta gäller dock endast om utlänningen efter det att utvisningsbeslutet vann laga kraft har beviljats tidsbegränsade uppehållstillstånd i sammanlagt minst fem år. I 5 kap. 7 och 8 §§ finns bestämmelser om särskilda krav för permanent uppehållstillstånd. 18 a § Ett uppehållstillstånd som beviljas enligt 18 § första stycket för att det finns ett hinder mot verkställighet enligt 2 § ska vara tidsbegränsat och gälla i tre år om inte tvingande hänsyn till den nationella säkerheten eller den allmänna ordningen kräver en kortare giltighetstid. Giltighetstiden får dock inte vara kortare än ett år. Ett uppehållstillstånd som i andra fall beviljas enligt 18 § första stycket ska gälla i längst tretton månader. Varje nytt tidsbegränsat uppehållstillstånd som därefter beviljas ska gälla i ett år. En ansökan om permanent uppehållstillstånd får, när giltighetstiden för ett uppehållstillstånd löper ut, beviljas en om utlänningen har haft tidsbegränsat uppehållstillstånd i minst tre år och hindret mot verkställighet enligt 18 § första stycket är bestående och de särskilda kraven i 5 kap. 7 § är uppfyllda. 14 kap. 8 § Beslut av Polismyndigheten, Säkerhetspolisen eller Migrationsverket enligt denna lag får överklagas särskilt, och då i samma ordning som det beslut varigenom myndigheten avgör ärendet, när myndighetens beslut avser 1. fråga om offentligt biträde, eller 2. ersättning i ett ärende som handläggs enligt denna lag. Första stycket gäller även Polismyndighetens, Säkerhetspolisens eller Migrationsverkets beslut om avvisande av ombud eller biträde eller om jäv. Beslut av Regeringskansliet i frågor enligt första och andra styckena får överklagas till en migrationsdomstol. Första stycket gäller inte Migrationsverkets beslut enligt 18 kap. 1 a § eller 1 b §. 16 kap. 9 § En migrationsdomstols beslut överklagas till Migrationsöverdomstolen. En migrationsdomstols beslut i mål om avvisning som i första instans prövats av Polismyndigheten får dock inte överklagas i andra fall än de som avses i 14 kap. 2 § andra meningen. En migrationsdomstols beslut om förvar i annat fall än efter överklagande i förvarsfrågan får överklagas särskilt till Migrationsöverdomstolen En migrationsdomstols beslut att entlediga ett offentligt biträde som förordnats enligt 18 kap. 1 a § får inte överklagas. Detsamma gäller en migrationsdomstols beslut att inte förordna ett offentligt biträde enligt 18 kap. 1 a § fjärde stycket eller 1 b § tredje stycket. Migrationsöverdomstolens beslut får inte överklagas. 18 kap. 1 § Offentligt biträde ska förordnas för den som åtgärden avser, om det inte måste antas att behov av biträde saknas, i mål och ärenden om 1. avvisning, dock inte hos Polismyndigheten om inte utlänningen enligt 10 kap. 1 eller 2 § hållits i förvar sedan mer än tre dagar, 2. utvisning enligt 8 kap. 6 eller 10 § eller 11 § andra stycket, 3. verkställighet av beslut om avvisning eller utvisning enligt denna lag, om beslut om inhibition meddelats av Migrationsverket, en migrationsdomstol eller Migrationsöverdomstolen eller om ny prövning beviljats, 3. verkställighet av beslut om avvisning eller utvisning enligt denna lag, om beslut om inhibition meddelats av Migrationsverket, en migrationsdomstol eller Migrationsöverdomstolen, 4. verkställighet av beslut om avvisning eller utvisning enligt denna lag, dock endast när det gäller fråga om förvar enligt 10 kap. 1 eller 2 § och utlänningen hållits i förvar sedan mer än tre dagar, och 5. hemsändande enligt 23 kap. 2 §. Offentligt biträde ska alltid förordnas i mål och ärenden enligt första stycket 1 och 2 för barn som har ansökt om uppehållstillstånd som flykting enligt 4 kap. 1 § eller som alternativt skyddsbehövande enligt 4 kap. 2 §, om barnet saknar vårdnadshavare här i landet. Offentligt biträde ska också förordnas för ett barn som saknar vårdnadshavare här i landet om ny prövning har beviljats barnet. Offentligt biträde ska alltid förordnas för barn som hålls i förvar enligt 10 kap. 2 §, om barnet saknar vårdnadshavare här i landet. I mål och ärenden enligt asylprocedurförordningen eller asyl- och migrationshanteringsförordningen gäller i stället vad som är föreskrivet i 1 a § respektive 1 b §. 1 a § I mål som rör överklagande av Migrationsverkets beslut i fråga om statusförklaring och beslut att inte bevilja ny prövning ska på utlänningens begäran offentligt biträde förordnas om utlänningen befinner sig i Sverige och det inte är uppenbart att överklagandet inte kommer att bifallas. Med undantag för de situationer som räknas upp i artikel 16.3 i asylprocedurförordningen, ska offentligt biträde förordnas för den som har rätt till kostnadsfri rättslig rådgivning enligt artikel 16.2 i förordningen. Offentligt biträde ska alltid förordnas i mål enligt första stycket för barn som befinner sig i Sverige och som saknar vårdnadshavare här i landet. Den som har lämnat rådgivning enligt första stycket har rätt till ersättning av allmänna medel för sammanlagt högst en timmes rådgivning. Om det finns skäl till det får ersättning medges för sammanlagt högst två timmars rådgivning. Vid överklagande av beslut enligt förordningen ska en migrationsdomstol entlediga det offentliga biträdet i de situationer som räknas upp i artikel 17.2 b och d i förordningen. Om offentligt biträde inte förordnas enligt första stycket ska en migrationsdomstol, när det gäller överklagande av beslut enligt förordningen, förordna offentligt biträde för den som åtgärden avser. Detta gäller inte i de situationer som räknas upp i artikel 17.2 b och d i förordningen. I fråga om förfarandet för inlämning och behandling av begäran om tillhandahållande av kostnadsfri rättslig rådgivning samt kostnadsfritt rättsligt bistånd och biträde gäller vad som är föreskrivet i lagen (1996:1620) om offentligt biträde. 1 b § Offentligt biträde ska förordnas för den som har rätt till kostnadsfri rättslig rådgivning enligt artikel 21.6 i asyl- och migrationshanteringsförordningen. Den som har lämnat rådgivning enligt första stycket har rätt till ersättning av allmänna medel för sammanlagt högst en timmes rådgivning. Vid överklagande av beslut enligt förordningen ska en migrationsdomstol förordna offentligt biträde för den som åtgärden avser, med undantag för när överklagandet anses sakna rimliga utsikter till framgång. I fråga om förfarandet för inlämning och behandling av begäran om tillhandahållande av kostnadsfri rättslig rådgivning samt kostnadsfritt rättsligt bistånd och biträde gäller vad som är föreskrivet i lagen (1996:1620) om offentligt biträde. 1. Denna lag träder i kraft den 12 juni 2026. 2. Äldre bestämmelser ska gälla för asylansökningar och förfaranden på vilka asylprocedurdirektivet respektive Dublinförordningen är tillämplig i enlighet med artikel 79.3 i asylprocedurförordningen respektive artikel 84 i asyl- och migrationshanteringsförordningen. Förslag till lag om ändring i studiestödslagen (1999:1395) Härigenom föreskrivs att 2 kap. 4 § och 3 kap. 4 § studiestödslagen (1999:1395) ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 2 kap. 4 § Studiehjälp får lämnas till studerande som är svenska medborgare. Studiehjälp för också lämnas till studerande som inte är svenska medborgare, om de studerande 1. är bosatta i Sverige och har permanent uppehållstillstånd här, och 2. har bosatt sig i Sverige huvudsakligen i annat syfte än att genomgå utbildning här. Kravet på permanent uppehållstillstånd i andra stycket 1 gäller inte för personer som har fått en varaktig anknytning till Sverige och som är 1. utländska medborgare med uppehållsrätt enligt 3 a kap. 3 eller 4 § utlänningslagen (2005:716), 2. schweiziska medborgare med uppehållstillstånd, eller 3. familjemedlemmar till schweiziska medborgare som avses i 2 och själva har uppehållstillstånd. Studiehjälp får lämnas även om kravet på permanent uppehållstillstånd i andra stycket 1 inte är uppfyllt, om den studerande har beviljats ett tidsbegränsat uppehållstillstånd med stöd av 5 kap. 1, 3, 3 a eller 6 § eller 12 kap. 18 § första stycket 1 utlänningslagen eller med stöd av lagen (2017:353) om uppehållstillstånd för studerande på gymnasial nivå eller om det finns särskilda skäl. Studiehjälp får lämnas även om kravet på permanent uppehållstillstånd i andra stycket 1 inte är uppfyllt, om den studerande har beviljats ett tidsbegränsat uppehållstillstånd med stöd av 5 kap. 1, 2, 3, 3 a eller 6 § eller 12 kap. 18 § första stycket 1 utlänningslagen eller med stöd av lagen (2017:353) om uppehållstillstånd för studerande på gymnasial nivå eller om det finns särskilda skäl. I 1 kap. 4–7 §§ finns bestämmelser om att vissa utländska medborgare ska jämställas med svenska medborgare. 3 kap. 4 § Studiemedel får lämnas till studerande som är svenska medborgare. Studiemedel får också lämnas till studerande som inte är svenska medborgare, om de studerande 1. är bosatta i Sverige och har permanent uppehållstillstånd här, och 2. har bosatt sig i Sverige huvudsakligen i annat syfte än att genomgå utbildning här. Kravet på permanent uppehållstillstånd i andra stycket 1 gäller inte för personer som har en varaktig anknytning till Sverige och som är 1. utländska medborgare med uppehållsrätt enligt 3 a kap. 3 eller 4 § utlänningslagen (2005:716), 2. schweiziska medborgare med uppehållstillstånd, eller 3. familjemedlemmar till schweiziska medborgare som avses i 2 och själva har uppehållstillstånd. Studiemedel får lämnas även om kravet på permanent uppehållstillstånd i andra stycket 1 inte är uppfyllt, om den studerande har beviljats ett tidsbegränsat uppehållstillstånd med stöd av 5 kap. 1, 3, 3 a eller 6 § eller 12 kap. 18 § första stycket 1 utlänningslagen eller med stöd av lagen (2017:353) om uppehållstillstånd för studerande på gymnasial nivå eller om det finns särskilda skäl. Studiemedel får lämnas även om kravet på permanent uppehållstillstånd i andra stycket 1 inte är uppfyllt, om den studerande har beviljats ett tidsbegränsat uppehållstillstånd med stöd av 5 kap. 1, 2, 3, 3 a eller 6 § eller 12 kap. 18 § första stycket 1 utlänningslagen eller med stöd av lagen (2017:353) om uppehållstillstånd för studerande på gymnasial nivå eller om det finns särskilda skäl. I 1 kap. 4–6 §§ finns bestämmelser om att vissa utländska medborgare ska jämställas med svenska medborgare. Denna lag träder i kraft den 12 juni 2026. Förslag till lag om ändring i lagen (2001:82) om svenskt medborgarskap Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2001:82) om svenskt medborgarskap att 20 § ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 20 § Det som föreskrivs i denna lag om krav på permanent uppehållstillstånd gäller inte för den som är medborgare i Danmark, Finland, Island eller Norge. Det som föreskrivs i denna lag om krav på permanent uppehållstillstånd gäller inte för den som är medborgare i Danmark, Finland, Island eller Norge. Detsamma gäller för de utlänningar som har beviljats tidsbegränsat uppehållstillstånd med stöd av 5 kap. 1, 2 b, 3, 3 a eller 6 §§ eller 12 kap. 18 § utlänningslagen (2005:716) och har välgrundade utsikter att beviljas varaktigt uppehållstillstånd, eller har haft hemvist i Sverige sedan tio år och har under den tiden haft tidsbegränsade uppehållstillstånd med stöd av 5 kap. 1, 2 b, 3, 3 a eller 6 §§ eller 12 kap. 18 § utlänningslagen (2005:716). I fråga om medborgare i övriga länder inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) och sådana familjemedlemmar som avses i 3 a kap. 2 § utlänningslagen (2005:716) ska vid tillämpningen av denna lag uppehållsrätt likställas med ett permanent uppehållstillstånd. Detsamma gäller för de utlänningar som har beviljats uppehållsstatus i Sverige enligt avtalet om Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands utträde ur Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen (EUT L 29, 31.1.2020, s. 7). 1. Denna lag träder i kraft den 12 juni 2026. 2. Äldre föreskrifter gäller för ärenden som har inletts före ikraftträdandet. 3. Äldre föreskrifter gäller vid överklagande av beslut som har meddelats före ikraftträdandet. Förteckning över remissinstanserna Efter remiss har yttranden över delbetänkandet Utmönstring av permanent uppehållstillstånd och vissa anpassningar till miniminivån enligt EU:s migrations- och asylpakt (SOU 2025:31) kommit in från Arbetsförmedlingen, Arbetsgivarverket, Asylrättscentrum, Barnombudsmannen, Centrala studiestödsnämnden (CSN), Diskrimineringsombudsmannen, Domstolsverket, Föreningen Sveriges Överförmyndare, Företagarna, Försäkringskassan, Förvaltningsrätten i Göteborg (migrationsdomstolen), Förvaltningsrätten i Luleå (migrationsdomstolen), Förvaltningsrätten i Malmö (migrationsdomstolen), Förvaltningsrätten i Stockholm (migrationsdomstolen), Inspektionen för socialförsäkringen, Institutet för mänskliga rättigheter, Justitiekanslern, Jönköpings kommun, Kammarrätten i Stockholm (Migrationsöverdomstolen), Linköpings kommun, Luleå kommun, Lunds universitet (juridiska fakulteten), Länsstyrelsen i Norrbottens län, Länsstyrelsen i Skåne län, Länsstyrelsen i Stockholms län, Länsstyrelsen i Västernorrlands län, Länsstyrelsen i Västra Götalands län, Länsstyrelsen i Örebros län, Länsstyrelsen i Östergötlands län, Malmö kommun, Migrationsverket, Pensionsmyndigheten, Polismyndigheten, Region Skåne, Riksdagens ombudsmän (JO), Rädda Barnen, Skatteverket, Socialstyrelsen, Statskontoret, Stockholms kommun, Svenska kyrkan, Svenska Röda Korset, Sveriges advokatsamfund, Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Sveriges Kommuner och Regioner, Säkerhetspolisen, UNHCR:s kontor för de nordiska och baltiska länderna, UNICEF Sverige, Uppsala kommun och Uppsala universitet (juridiska fakulteten). Därutöver har yttranden inkommit från Akademikerförbundet SSR, Flyktinggruppernas riksråd (FARR), Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas, transpersoners, queeras och intersexpersoners rättigheter (RFSL), Sveriges universitetslärare och forskare (SULF) och en privatperson. Följande remissinstanser har inte svarat eller angett att de avstår från att lämna några synpunkter: Centrum för rättvisa, Gislaveds kommun, Hudiksvalls kommun, Karlskrona kommun, Landsorganisationen i Sverige (LO), Norrtälje kommun, Region Stockholm, Region Västerbotten, Region Örebro län, Riksförbundet Gode Män och Förvaltare, Simrishamns kommun, SmåKom, Storumans kommun, Svenskt Näringsliv, Säffle kommun, Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Transportstyrelsen, Västra Götalandsregionen och Örnsköldsviks kommun. Sammanfattning av promemorian Migrations- och asylpakten (Ds 2025:30) Migrations- och asylpakten EU:s migrations- och asylpakt är ett omfattande regelverk antaget 2024 som syftar till att etablera ett gemensamt och harmoniserat system för asyl och migration inom EU. Regelverket bygger på fyra huvudsakliga områden: säkra yttre gränser, snabba och effektiva förfaranden, solidaritet och ansvarsfördelning mellan medlemsstater samt ett fördjupat samarbete med länder utanför EU. Pakten trädde i kraft den 11 juni 2024 och börjar tillämpas fullt ut efter en övergångsperiod på två år. I promemorian lämnas förslag om anpassning av svensk rätt utifrån följande förordningar: Asylprocedurförordningen. Skyddsgrundsförordningen. Screeningförordningen. Förordningen om ändringar för enhetlighet i samband med screening. Eurodacförordningen. Asyl- och migrationshanteringsförordningen. Förordningen om återvändandegränsförfarande. Vidarebosättningsförordningen. Krishanteringsförordningen. Vidare lämnas förslag till genomförande av det nya omarbetade mottagandedirektivet. Syftet med de lämnade förslagen är att möjliggöra en effektiv och rättssäker tillämpning av de aktuella rättsakterna samtidigt som ett ansvarsfullt och restriktivt regelverk säkerställs i enlighet med den miniminivå som följer av EU-rätten. Asylprocedurförordningen Asylprocedurförordningen syftar till att effektivisera, förenkla och harmonisera medlemsstaternas förfaranden genom att inrätta ett gemensamt förfarande för internationellt skydd i unionen. Asylprocedurförordningen ersätter det omarbetade asylprocedurdirektivet som har genomförts i svensk rätt. Asylprocedurförordningen är i stora delar direkt tillämplig och ska tillämpas direkt av nationella myndigheter och domstolar på samma sätt som nationella lagar och föreskrifter. I vissa delar kräver förordningen dock kompletterande nationella bestämmelser, och i andra delar ger förordningen medlemsstaterna möjlighet att införa nationella bestämmelser. För att möjliggöra en effektiv och rättssäker tillämpning av asylprocedurförordningen, samtidigt som ett ansvarsfullt och restriktivt regelverk säkerställs i enlighet med EU-rättens miniminivå, föreslås en rad författningsåtgärder. Asylprocedurförordningens direkta effekt innebär för svensk del en förändrad systematik i asylförfarandet. För att systematiken i det svenska asylförfarandet fullt ut ska följa EU:s systematik föreslås att prövningsramen i ett ärende om internationellt skydd ska begränsas till frågan om internationellt skydd, dvs. om sökande kan beviljas flyktingstatus eller status som subsidiärt skyddsbehövande. Frågan om uppehållstillstånd prövas inte inom ramen för ett ärende om internationellt skydd, eftersom det enligt skyddsgrundsförordningen utgör en rättighet som följer av att en person beviljas internationellt skydd. En stor del av författningsförslagen innebär en utmönstring av bestämmelser om internationellt skydd i svensk rätt, eftersom det regleras med direkt effekt i asylprocedurförordningen. Detta gäller t.ex. svenska bestämmelser som definierar begreppen flyktingstatus och status som subsidiärt skyddsbehövande. Andra exempel på svenska bestämmelser som utmönstras gäller bestämmelser om muntlig handläggning i ärenden om internationellt skydd, när en ansökan om uppehållstillstånd på grund av skyddsbehov får betraktas som återkallad eller när en sådan ansökan ska beviljas ny prövning samt i vilka fall ett beslut om internationellt skydd är överklagbart. Exempel på förslag på kompletterande nationella bestämmelser är att Migrationsverket – liksom i dag – ska utses till den beslutande myndigheten med ansvar för att ta emot, registrera och pröva ansökningar om internationellt skydd. Vidare föreslås att Polismyndigheten och Kriminalvården ska få ta emot ansökningar som görs om internationellt skydd (viljeyttringar). Det föreslås också nationella kompletterande bestämmelser om att en ansökan om internationellt skydd – utöver de situationer som är obligatoriska enligt asylprocedurförordningen – ska prövas inom ramen för ett gränsförfarande i samtliga fall där förordningen tillåter det, om det inte föreligger exceptionella omständigheter som gör att ett gränsförfarande inte bör tillämpas. Andra exempel på kompletterande nationella bestämmelser är vissa undantag från rätten att stanna kvar i Sverige under det administrativa förfarandet (dvs. under handläggningen av ansökan), efter beslut om ansökan och under en överklagandeprocess. Vidare föreslås kompletterande nationella bestämmelser om handläggningstider för Migrationsverkets prövning, i de fall det inte regleras direkt av asylprocedurförordningen. Även bestämmelser om handläggningstider för migrationsdomstolarnas prövning införs. Därtill föreslås bestämmelser om överklagandefrister som innebär att vissa beslut – t.ex. i de fall ansökan avvisas eller prövas inom ramen för ett påskyndat förfarande – ska överklagas inom sju dagar och beslut i andra fall ska överklagas inom tre veckor. Författningsändringarna föreslås träda i kraft den dag som asylprocedurförordningen börjar tillämpas, den 12 juni 2026. Äldre bestämmelser ska dock gälla för förfaranden för ansökningar om internationellt skydd som görs före den 12 juni 2026, och för förfaranden för prövningen av återkallande av internationellt skydd, om prövningen inleddes före den 12 juni 2026. Skyddsgrundsförordningen Skyddsgrundsförordningen syftar till att säkerställa att medlemsstaterna tillämpar gemensamma kriterier för att fastställa vilka personer som har ett verkligt behov av internationellt skydd och att säkerställa att en gemensam uppsättning rättigheter är tillgänglig för personer som beviljats internationellt skydd i samtliga medlemsstater. Förordningen ersätter det omarbetade skyddsgrundsdirektivet som har genomförts i svensk rätt. Skyddsgrundsförordningen är i stora delar direkt tillämplig och ska tillämpas direkt av nationella myndigheter och domstolar på samma sätt som nationella lagar och föreskrifter. I vissa delar kräver förordningen dock kompletterande nationella bestämmelser, och i andra delar ger förordningen medlemsstaterna möjlighet att införa nationella bestämmelser. För att möjliggöra en effektiv och rättssäker tillämpning av skyddsgrundsförordningen, samtidigt som ett ansvarsfullt och restriktivt regelverk säkerställs i enlighet med EU-rättens miniminivå, föreslås en rad författningsåtgärder. En stor del av författningsförslagen innebär en utmönstring av bestämmelser om internationellt skydd i svensk rätt, eftersom det regleras med direkt effekt i skyddsgrundsförordningen. Detta gäller till exempel bestämmelser som definierar begreppen flyktingstatus och status som subsidiärt skyddsbehövande. Andra exempel på svenska bestämmelser som utmönstras gäller bestämmelser om när en person ska anses utesluten från att anses som flykting respektive subsidiärt skyddsbehövande samt bestämmelser om rätt till uppehållstillstånd och resehandlingar för personer som beviljats internationellt skydd och deras familjemedlemmar. Exempel på förslag på kompletterande nationella bestämmelser är giltighetstider för de uppehållstillstånd som utfärdas till personer som beviljats internationellt skydd. Förslagen innebär i denna del att den initiala giltighetstiden för uppehållstillstånd för personer som beviljats flyktingstatus ska vara tre år och för personer som beviljats status som subsidiärt skyddsbehövande tretton månader. Vid förlängning ska giltighetstiden för uppehållstillstånd vara tre år för flyktingar och två år för subsidiärt skyddsbehövande. Med anledning av detta föreslås även bestämmelser om giltighetstiden vid förlängning av uppehållstillstånd som beviljas på grund av anknytning. Det föreslås även nationella bestämmelser om återkallelse av uppehållstillstånd för personer som har beviljats internationellt skydd och deras familjemedlemmar. Det införs vidare en bestämmelse om att det vid utfärdande av uppehållstillstånd ska tas ut en avgift. Författningsändringarna föreslås träda i kraft den 12 juni 2026. Screeningförordningen Screeningförordningen introducerar ett förfarande kallat screening för samtliga tredjelandsmedborgare som påträffas i samband med att de illegalt korsat yttre gräns, inne på en medlemsstats territorium men inte har uppfyllt inresevillkoren eller efter att ha landsatts i samband med en efterforskning och räddningstjänst till havs, oavsett om de söker internationellt skydd eller inte. Dessutom omfattas personer som söker internationellt skydd vid gränsen men där personen inte uppfyller inresevillkoren. Däremot omfattas inte personer som rest in med giltiga tillstånd, men vars giltighet löpt ut under deras vistelse. Screeningförordningen kompletterar Schengenregelverket. Syftet med screeningen är att kontrollera personerna och inhämta tillgänglig information om dem, för att när screeningen avslutats överlämna ärendet och den information som framkommit till behörig myndighet för asylprövning eller återvändande. Screeningen omfattar flera moment, däribland identifiering eller verifiering av identitet, registrering av biometriska uppgifter, hälsokontroll, sårbarhetskontroll och säkerhetskontroll. Har personen påträffats vid yttre gräns ska screeningen avslutas inom sju dagar. Om personen i stället har påträffats inom territoriet ska screeningen slutföras inom tre dagar. Polismyndigheten föreslås vara huvudansvarig myndighet för screeningförfarandet. Polismyndigheten och Migrationsverket föreslås ha ett gemensamt ansvar för utförandet av momenten identifiering och verifiering av identitet, sårbarhetskontroll, registrering av biometriska uppgifter och ifyllande av screeningformulär och avslutande av screeningen. Polismyndigheten ska ansvara ensam för säkerhetskontrollen. Regionerna ska ansvara för utförandet av hälsokontrollen. Tullverket och Kustbevakningen ska hjälpa Polismyndigheten vid kontrollmomenten identifiering eller verifiering av identitet samt säkerhetskontroll samt Migrationsverket vid identifiering eller verifiering av identitet. Screening ska endast genomföras på särskilt anvisade platser vid yttre gräns eller inom landet. Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får föreskriva om vid vilka platser screening ska äga rum. Av screeningförordningen följer att personer som påträffas vid yttre gräns under pågående screening inte ska ges tillstånd att resa in på en medlemsstats territorium. En upplysningsbestämmelse med detta innehålls föreslås föras in i utlänningslagen. Medlemsstaterna ska säkerställa att personer som ska genomgå screening hålls tillgängliga för myndigheterna under processen. Möjligheten att kvarhålla personer enligt 9 kap. 11 § UtlL ska utvidgas till att omfatta skyldighet att stanna kvar för screening, både vid yttre gräns och inom landet. Om screeningen inte kan avslutas inom 24 timmar ska personen kunna hållas tillgänglig genom uppsikt eller förvar tills processen är avslutad. Det ska införas en ny grund för uppsikt och förvar för de tredjelandsmedborgare – både vuxna och barn – som inte ansöker om internationellt skydd och som ska genomgå screening. Detta görs genom en komplettering av Förvarsutredningens förslag om uppsikt och förvar för vuxna respektive barn som inte ansöker om internationellt skydd. I 1 kap. 15 § UtlL föreslås det i detta sammanhang införas en ny bestämmelse enligt vilken det vid risk för avvikande hänsyn även får tas till om utlänningen påträffas vid yttre gräns eller inom landet och ska genomgå screening. Tredjelandsmedborgare som ansöker om internationellt skydd och som ska genomgå screening kan enligt Förvarsutredningens förslag, med hänsyn till skyddet för nationell säkerhet eller allmän ordning, ställas under uppsikt eller tas i förvar. Kroppsvisitation föreslås kunna genomföras i fråga om en person som är skyldig genomgå screening i samband med identifiering eller verifiering av identitet eller med en säkerhetskontroll. Personens bagage, handresgods, handväskor och liknande ska då få undersökas, i den utsträckning som det är nödvändigt för att ta reda på personens identitet eller för att bedöma om personen skulle kunna utgöra ett hot mot den inre säkerheten. De särskilda regler om verkställighet som gäller vid en kroppsvisitation som utförs i samband med en inresekontroll (9 kap. 2 § tredje–femte styckena UtlL) föreslås även vara tillämpliga även vid en kroppsvisitation som utförs i samband med screening. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om innehållet i hälsokontrollen. En oberoende övervakningsmekanism ska enligt förordningen säkerställa att screeningförfarandet sker i enlighet med grundläggande rättigheter och att rätten till asyl inte inskränks. Bedömningen görs att JO:s uppdrag stämmer väl överens med det uppdrag som tillkommer övervakningsmekanismen enligt screeningförordningen. Sverige uppfyller således – genom JO:s uppdrag och verksamhet – de krav som ställs på övervakningsmekanismen i artikel 10.2 i screeningförordningen. Screeningprocessen förutsätter ett nära samarbete mellan screeningmyndigheterna. I syfte att möjliggöra informationsdelning mellan myndigheterna i fråga om uppgifter som skyddas av sekretess föreslås därför att det i utlänningslagen införs en bestämmelse med innebörden att Polismyndigheten och Migrationsverket ska lämna de uppgifter till varandra som behövs för att de ska kunna fullgöra sina skyldigheter som screeningmyndigheter. Det föreslås vidare att det i samma lag införs bestämmelse om uppgiftsskyldighet för regionerna avseende vad som framkommit vid en hälsokontroll till Polismyndigheten. Slutligen föreslås vissa ändringar i utlänningsdatalagen i fråga om personuppgiftsbehandling. Författningsändringarna föreslås träda i kraft den 12 juni 2026, med undantag för bestämmelserna om förvar som utgör en komplettering till Förvarsutredningens förslag. Dessa ska enligt Förvarsutredningens förslag träda i kraft den 1 juli 2026. Förordningen om ändringar för enhetlighet i samband med screening Förordningen är ett komplement till screeningförordningen. Förordningen innebär ändringar i två andra EU-förordningar; förordningen om Ecris-TCN samt en av de två s.k. interoperabilitetsförordningarna. Dessa förordningar syftar i sin tur till att effektivisera utbytet av uppgifter om tidigare fällande domar mot tredjelandsmedborgare och statslösa personer mellan EU:s medlemsstater respektive bidra till interoperabilitet mellan EU:S olika informationssystem, förbättra ändamålsenligheten och effektiviteten i kontrollerna vid de yttre gränserna. Syftet med de ändringar som görs genom förordningen om ändringar för enhetlighet i samband med screening är bl.a. att göra det möjligt för screeningmyndigheter att få tillgång till relevanta uppgifter i Ecris-TCN och andra EU-system. Förordningen bedöms inte föranleda några lagstiftningsåtgärder i nationell rätt. Eurodacförordningen Eurodac är ett EU-gemensamt informationssystem som innehåller fingeravtryck från personer som ansöker om internationellt skydd och från tredjelandsmedborgare eller statslösa personer i länder utanför EU och Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES). Fingeravtrycken används för jämförelse mellan medlemsstaterna för att göra det lättare för medlemsstaterna att bestämma vilken stat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd samt för vissa brottsbekämpande ändamål. Eurodac regleras av Eurodacförordningen. I juni 2024 antogs en omarbetad Eurodacförordning. Förordningen innebär omfattande ändringar av Eurodacförordningen. Ändringarna innebär bl.a. att Eurodac ska innehålla fingeravtryck och ansiktsbilder, s.k. biometriska uppgifter, och att sådana uppgifter ska tas från ett utökat antal kategorier av personer. Vidare har åldersgränsen för upptagning av biometriska uppgifter sänkts från 14 till sex år och det har införts särskilda bestämmelser beträffande barn. Brottsbekämpande myndigheters åtkomst till Eurodac har förenklats. Eurodac kommer även att nyttja den möjligheten till kommunikation mellan EU-gemensamma informationssystem och databaser som finns inom EU. Eurodacförordningen är direkt tillämplig och ska tillämpas av nationella myndigheter på samma sätt som lagar och andra nationella föreskrifter. För att tillämpningen av förordningens bestämmelser ska fungera på ett ändamålsenligt sätt och för att anpassa svensk rätt till dessa föreslås det vissa författningsändringar. Förslagen innebär bl.a. att det tydliggörs i vilka situationer en utlänning är skyldig att lämna fingeravtryck och låta sig fotograferas för överföring till Eurodac. Det föreslås vidare att Polismyndigheten ges åtkomst till de uppgifter som registreras i Eurodac samt att fler brottsbekämpande myndigheter ges möjlighet att begära jämförelser med Eurodacuppgifter för brottsbekämpande ändamål. Författningsändringarna föreslås träda i kraft den dag som Eurodacförordningen börjar tillämpas, dvs. den 12 juni 2026, med undantag för personer som ansöker om tillfälligt skydd i enlighet med massflyktsdirektivet. För dessa personer föreslås ändringarna träda i kraft den 12 juni 2029. Asyl- och migrationshanteringsförordningen Asyl- och migrationshanteringsförordningen ersätter Dublinförordningen. Den nya förordningen har ett vidare syfte och fastställer en gemensam ram för hantering av asyl och migration inom unionen. Förordningen bygger på principerna i Dublinförordningen men inför även en obligatorisk solidaritetsmekanism som möjliggör ansvarsfördelning mellan medlemsstaterna. Syftet är att stärka medlemsstaternas beredskap att hantera migration, klara situationer med migrationstryck och underlätta solidaritetsstöd mellan medlemsstaterna. Medlemsstater som befinner sig under migrationstryck ska kunna få stöd – antingen genom omfördelning av sökande, ekonomiska bidrag eller alternativa solidaritetsåtgärder (t.ex. operativt stöd, kapacitetsuppbyggnad eller personalstöd). I förhållande till Dublinförordningen införs nya kriterier för att fastställa ansvarig medlemsstat. Det införs även ny reglering om sökandens skyldigheter och konsekvenser vid bristande efterlevnad. För att säkerställa ett snabbt fastställande av ansvarig medlemsstat har tidsfristerna förkortats. Förordningen är direkt tillämplig. För att, så långt det går, harmonisera överklagandefrister mellan rättsakterna och möjliggöra ett snabbt förfarande föreslås att tidsperiod för överklagande ändras till sju dagar, även till Migrationsöverdomstolen. Eftersom svensk rätt saknar särskilda bestämmelser för denna typ av överklaganden föreslås nya bestämmelser i utlänningslagen som ska gälla för beslut enligt denna förordning samt beslut enligt asylprocedurförordningen. Författningsändringarna föreslås träda i kraft den dag som asyl- och migrationshanteringsförordningen börjar tillämpas, den 12 juni 2026. Det nya omarbetade mottagandedirektivet I promemorian lämnas förslag till genomförande av det nya omarbetade mottagandedirektivet. Syftet med det nya direktivet är att harmonisera strukturerna för mottagandet inom EU genom att säkerställa adekvat levnadsstandard, garantera rättigheter och främja en effektiv integrationsprocess. Det nya direktivet ersätter 2013 års direktiv. Förslagen från Mottagandeutredningen är utgångspunkten för de förslag som lämnas i de delar förslagen genomför direktivet. Detsamma gäller förslagen från Förvarsutredningen. Utifrån Mottagandeutredningens förslag om närvarokontroll på asylboende, områdesbegränsning, boende- och anmälningsskyldighet i vissa situationer, samt utökad möjligt för nedsättning av dagersättning om föreslagna skyldigheter inte följs föreslås ytterligare författningsändringar. Bl.a. föreslås obligatorisk rörelsebegränsning för sökande vars ansökan prövas inom ramen för gränsförfarandet enligt asylprocedurförordningen. Detta gäller även sökande under 16 år. Besluten ska inte kunna överklagas. I utlänningslagen föreslås särskilda förutsättningar för att ta en vuxen eller ett barn som ansöker om internationellt skydd i förvar om det är nödvändigt som ett led i ett gränsförfarande för att avgöra om utlänningen har rätt att stanna i Sverige. För ett sådant förvar av en vuxen ska gälla en maximal tidsgräns om tolv veckor. För ett barn ska den bortre tidsgränsen vara väsentligt kortare, som huvudregel sex dygn, eller om det finns synnerliga skäl, ytterligare sex dygn. För vuxna ska beslut om förvar omprövas inom två månader från den dag då beslutet om förvar verkställdes. Ett barn som ansöker om internationellt skydd ska inte få skiljas från båda sina vårdnadshavare genom att barnet eller vårdnadshavaren tas i förvar. Enligt det nya omarbetade mottagandedirektivet ska skolgång erbjudas senast två månader från den dag då ansökan om internationellt skydd lämnades in. Tidigare medgav direktivet en tidsfrist om tre månader, men denna har nu förkortats. Enligt 4 kap. 1 a § skolförordningen ska barn tas emot i skolan så snart det är lämpligt med hänsyn till deras personliga förhållanden, men mottagandet bör ske senast en månad efter ankomsten. Denna bestämmelse föreslås ändras så att tidsfristen för när barnen senast ska tas emot utökas med en månad. Som Mottagandeutredningen har föreslagit ska tillträde till arbetsmarknaden beviljas först efter en viss tid i Sverige. Det föreslås dock en begränsning för sökande som omfattas av ett påskyndat förfarande i enlighet med artikel 42.1 a–f asylprocedurförordningen. För att genomföra direktivet och anpassa svensk rätt till asyl- och migrationshanteringsförordningen föreslås vidare en bestämmelse som innebär att sökande som är skyldig att vistas i en annan medlemsstat enligt asyl- och migrationshanteringsförordningen inte ska ha rätt till dagersättning eller tillträde till arbetsmarknaden. Vidare föreslås bl.a. ytterligare grund för nedsättning av dagersättning. Ändringarna i den ännu inte ikraftträdda mottagandelagen ska träda i kraft i samband med att lagen träder i kraft, det vill säga den 1 oktober 2026. I fråga om förvar ska ändringarna träda i kraft den 1 juli 2026. Förordningen om återvändandegränsförfarande Förordningen om återvändandegränsförfarande syftar till att skapa ett gemensamt och obligatoriskt återvändandeförfarande för tredjelandsmedborgare och statslösa personer vars ansökan om internationellt skydd har avslagits inom ramen för asylgränsförfarandet. Tredjelandsmedborgare och statslösa personer som fått avslag på sin ansökan om internationellt skydd ska vistas vid eller i närheten av gränsen under högst tolv veckor, eller i transitområden. Om ett beslut om återvändande inte kan verkställas inom den tidsperioden om tolv veckor får medlemsstaterna fortsätta med förfaranden för återvändande. I krissituationer får medlemsstaterna tillfälligt förlänga den maximala vistelsetiden vid gränsen med ytterligare sex veckor och justera längden på förvarstiden i motsvarande mån. Bestämmelserna bedöms vara direkt tillämpliga och kräver inte några författningsåtgärder. Personer som omfattas av återvändandegränsförfarandet ska ges en tidsfrist för frivillig avresa, om det inte finns risk för avvikande, om ansökan bedömts som uppenbart ogrundad eller om personen utgör en risk för allmän ordning eller säkerhet. Bestämmelsen bedöms vara direkt tillämplig. Personer vars ansökan om internationellt skydd har avslagits inom ramen för gränsförfarandet får enligt förordningen inte ges tillstånd att resa in i landet. En upplysningsbestämmelse med detta innehåll föreslås föras in i utlänningslagen. Personer som hålls i förvar under asylgränsförfarandet kan enligt förordningen fortsätta hållas i förvar under återvändandeprocessen för att förhindra inresa, förbereda återvändandet eller genomföra avlägsnandet. Personer som inte varit förvarstagna tidigare kan tas i förvar om det finns risk för avvikande, om de hindrar återvändandet eller om de utgör en risk för allmän ordning eller säkerhet. Förvarsgrunderna följer således av förordningen och bedöms vara direkt tillämpliga. Personer som omfattas av förordningen kan därmed tas i förvar med stöd av förordningens bestämmelser. I nationell rätt ska det införas en bestämmelse om att personer som omfattas av förvarsbestämmelserna i stället ska kunna ställas under uppsikt. Denna möjlighet ska införas i utlänningslagen genom ett tillägg till de regler om uppsikt och förvar som föreslagits av Förvarsutredningen. Uppsikt ska kunna beslutas på samma grunder som förvar kan beslutas om enligt förordningen. Författningsändringarna föreslås träda i kraft den 12 juni 2026, med undantag för bestämmelserna om förvar som utgör en komplettering till Förvarsutredningens förslag. Dessa ska enligt Förvarsutredningens förslag träda i kraft den 1 juli 2026. Vidarebosättningsförordningen Vidarebosättningsförordningen syftar till att skapa en gemensam europeisk ram för vidarebosättning och inresa av humanitära skäl. Den reglerar tredjelandsmedborgares och statslösa personers inresa till EU:s medlemsstater för att beviljas internationellt skydd eller humanitär status på ett lagligt och säkert sätt. Vidarebosättningsförordningen är direkt tillämplig och ska tillämpas av nationella myndigheter på samma sätt som lagar och andra nationella föreskrifter. Utgångspunkten för vidarebosättning i Sverige är individuella skyddsbehov. För att tillämpningen av förordningens bestämmelser ska fungera på ett ändamålsenligt sätt och för att anpassa svensk rätt till dessa ska de förslagna giltighetstiderna för flyktingar och subsidiärt skyddsbehövande gälla. Det föreslås att uppehållstillstånd för en familjemedlem ska ha samma sista giltighetsdag som det tillstånd som utfärdats till den person som beviljats internationellt skydd. Författningsändringarna föreslås träda i kraft den 12 juni 2026. Krishanteringsförordningen Krishanteringsförordningen kompletterar asyl- och migrationshanteringsförordningen samt asylprocedurförordningen och innehåller särskilda regler för hur EU och medlemsstaterna ska agera i exceptionella krissituationer, inbegripet instrumentalisering och force majeure. Genom förordningen förses medlemsstaterna med möjligheter att begära tillstånd att dra nytta av solidaritetsåtgärder mellan medlemsstaterna och tillämpa undantag från vissa regler om asylförfarandet. Krishanteringsförordningen är direkt tillämplig och ska tillämpas av nationella myndigheter på samma sätt som lagar och andra nationella föreskrifter. För att tillämpningen av förordningens bestämmelser ska fungera på ett ändamålsenligt sätt och för att anpassa svensk rätt till dessa föreslås det en författningsändring som innebär att regeringen ska få lämna in en begäran om att dra nytta av solidaritetsåtgärder och tillämpa undantag från vissa regler om asylförfarandet. Författningsändringarna föreslås träda i kraft den 12 juni 2026. Ensamkommande barn I asylprocedurförordningen, asyl- och migrationshanteringsförordningen, det nya omarbetade mottagandedirektivet, screeningförordningen och Eurodacförordningen finns särskilda regler om ensamkommande barn. Enligt asylprocedurförordningen ska en företrädare utses för ett ensamkommande barn som ansöker om internationellt skydd. Företrädaren ska bistå barnet genom hela processen vid ansökan om internationellt skydd. I väntan på att en företrädare utses kan en tillfällig företrädare förordnas för barnet. Asyl- och migrationshanteringsförordningen och det nya omarbetade mottagandedirektivet innehåller regler om företrädare för barn som i stort motsvarar asylprocedurförordningens regler. Enligt screeningförordningen ska ett ensamkommande under screeningen åtföljas av en företrädare eller, om sådan ännu inte utsetts, en person med utbildning i barnrätt och skydd. Av Eurodacförordningen följer ett ensamkommande barn ska åtföljas av en företrädare eller, om ingen företrädare har utsetts, en person som är utbildad att värna om barnets bästa och allmänna välbefinnande under hela den tid då barnets biometriska uppgifter tas. I svensk rätt regleras frågan om företrädare för ensamkommande barn i lagen (2005:429) om god man för ensamkommande barn. Vid anpassning av svensk rätt till förordningarnas bestämmelser bör det nationella systemet med god man för dessa barn bör utgöra en utgångspunkt. Lagens regler ska således i tillämpliga fall gälla för företrädare som utses enligt förordningarna. Detta innebär att bl.a. att bestämmelserna i lagen ska gälla för företrädaren i fråga om t.ex. vem som kan ansöka om en företrädare, när förordandet ska upphöra och tillsyn över företrädarens uppdrag. Det föreslås dock uttryckligen framgå av lagen att om en företrädare eller tillfällig företrädare ska utses enligt asylprocedurförordningen eller asyl- och migrationshanteringsförordningen ska inte en god man förordnas. Detta för att undvika en situation både en god man och en företrädare samtidigt förordnas för barnet. Förordningarnas regler om en företrädares uppgifter och kompetens är direkt tillämpliga. Upplysningsbestämmelser om förordningarnas innehåll i dessa delar föreslås dock föras in i lagen om företrädare för ensamkommande barn. Det nya omarbetade mottagandedirektivets bestämmelser om ensamkommande barn bedöms inte kräva några författningsändringar för att anses genomförda i svensk rätt. Detta då en företrädare enligt asylprocedurförordningen får vara samma person som enligt motsvarande bestämmelse i det nya omarbetade mottagandedirektivet, vilken möjlighet bör utnyttjas. Inte heller direktivets regler om mottagande av ensamkommande barn kräver några författningsåtgärder. Skyddsgrundsförordningen innehåller bestämmelser om förmyndare för ensamkommande barn, vars ansökan om internationellt skydd har beviljats. Definitionen av förmyndare kan jämställas med det nationella begreppet särskilt förordnad vårdnadshavare. En upplysningsbestämmelse föreslås föras in i 6 kap. föräldrabalken med innehållet att reglerna om särskilt förordnad vårdnadshavare gäller även en sådan förmyndare som omfattas av skyddsgrundsförordningen. Bestämmelserna i förordningen om förmyndarens uppgifter är direkt tillämpliga och kräver inte några författningsåtgärder utöver en upplysningsbestämmelse med hänvisning till förordningens bestämmelser. I övrigt bedöms förordningens bestämmelser om förmyndare och placering av ensamkommande barn inte kräva några författningsåtgärder. Författningsändringarna föreslås träda i kraft den 12 juni 2026. Konsekvenser Genomförandet av EU:s migrations- och asylpakt innebär omfattande organisatoriska, rättsliga och ekonomiska konsekvenser för flera svenska myndigheter. Förslagen berör i första hand Migrationsverket, Polismyndigheten, migrationsdomstolarna och Migrationsöverdomstolen, men även flera andra myndigheter såsom Kustbevakningen, Tullverket, Säkerhetspolisen, Kriminalvården, Institutet för mänskliga rättigheter och Justitieombudsmannen. Migrationsverket berörs i särskilt stor utsträckning. Det omfattar rättsliga, organisatoriska och tekniska förändringar, personalutveckling, utveckling av it- och stödsystem samt förstärkt samverkan med andra myndigheter. Myndigheten behöver införa nya rutiner för screening, asylgränsförfaranden, mottagande och återvändande samt anpassa verksamheten till nya tidsfrister, dokumentationskrav och rättssäkerhetsgarantier. Genomförandet av EU:s migrations- och asylpakt innebär att Polismyndigheten får utökade uppgifter och ett större ansvar vid gränsen. Myndigheten ska fortsatt ta emot viljeyttringar om asyl, kontrollera anmälningsplikt och vistelsekrav samt bistå i gränsförfaranden, vilket kräver fler utbildade poliser, nya rutiner och IT-anpassningar. Som ansvarig screeningmyndighet ska Polismyndigheten bygga upp screeningförfaranden med identifiering, biometrisk registrering och säkerhetskontroller. Det kräver ny organisation, särskilda lokaler, utrustning och utbildning i rättssäkerhet. Eurodacförordningen medför att polisen ska uppta fingeravtryck och fotografier i större omfattning än tidigare, vilket kräver anpassning av IT-system, utrustning och rutiner. De nya reglerna om återvändande och överföringar kräver snabbare handläggning, tätare samverkan och anpassade IT-system. Sammantaget innebär reformen ökade personal- och utrustningsbehov samt ett utökat ansvar för gräns-, återvändande- och krisverksamhet. Genomförandet av migrations- och asylpakten bedöms få initiala kostnader på kort sikt men förväntas på längre sikt ge effektivare handläggning, ökad rättssäkerhet och tydligare ansvarsfördelning mellan myndigheter. Promemorians lagförslag Förslag till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716) Härigenom föreskrivs i fråga om utlänningslagen (2005:716) dels att 1 kap. 3 och 6 a §§, 4 kap., 5 kap. 1 c §§, 12 kap. 3, 8 b och 19 a §§, 13 kap. 1 och 19 §§ samt 14 kap. 14 a §§ ska upphöra att gälla, dels att rubrikerna närmast före 1 kap. 3 och 6 a §§, 13 kap. 19 §§ samt 14 kap. 14 a § ska utgå, dels att nuvarande 4 kap. 4 och 5 d § ska betecknas 2 kap. 1 e § respektive 5 a kap. 7 a §, dels att 1 kap. 1, 5, 7, 9, 13 och 15 §§, 2 kap. 1 a, 1 b och 1 d §§, den nya 2 kap. 1 e §, 2 kap. 2 och 8 a §§, 5 kap. 1, 1 b, 2 a, 3, 3 a, 3 d, 3 g, 17 och 18 §§, 5 a kap. 1 och 1 a §§, den nya 5 a kap. 7 a §, 5 b kap. 10 §, 6 a kap. 2, 4 och 10 §§, 8 kap. 16, 17, 19 och 27 §§, 9 kap. 4, 6 och 8 §§, 11 kap. 5 §, 12 kap. 3, 7, 8 a, 9 a, 16 b, 18, 18 a, 19 och 19 b §§, 13 kap. 9 a, 10 och 17 §§, 14 kap. 5, 6 och 11 §§, 15 kap. 1 och 3 §§, 16 kap. 11 §, 17 kap. 1 §, 18 kap. 3 och 4 §§, 20 kap. 2 §, 21 kap. 2 § samt 22 kap. 2 §, rubriken till 2 kap. och rubrikerna närmast före 5 kap. 1, 1 a, 1 b och 2 a §§, den nya 5 a kap. 7 a §, 12 kap. 8 a §, 13 kap. 10 §, 14 kap. samt 21 kap. 5 § 6 § ska ha följande lydelse, dels att det ska införas ett nytt kapitel, 4 kap., femton nya paragrafer, 1 kap. 3 c och 3 d §§, 2 kap. 1 e och 1 f §§, 7 kap. 1 a §, 8 kap. 16 a §, 9 kap. 2 a, 2 b och 11 a §§, 14 kap. 1 a och 6 b §§, 16 kap. 9 a § samt 17 kap. 1 a, 4 och 5 §§, och närmast före 1 kap. 3 c §, 8 kap. 16 a §, 9 kap. 2 a §, 14 kap. 1 a och 6 b §§ nya rubriker av följande lydelse. dels att 5 kap. 1 a § i stället för lydelsen enligt SOU 2025:31, och 10 kap. 2, 3, 4, 5, 6, 29 och 35 §§ i stället för lydelsen enligt SOU 2025:16, ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 kap. 1 § I denna lag finns föreskrifter om – lagens innehåll, vissa definitioner och allmänna bestämmelser (1 kap.), – villkor för att en utlänning ska få resa in i samt vistas och arbeta i Sverige (2 kap.), – visering (3 kap.), – uppehållsrätt (3 a kap.), – uppehållsstatus, uppehållsrätt och bevis för gränsarbetare som kompletterar bestämmelserna i utträdesavtalet mellan Förenade kungariket och EU (3 b kap.), – flyktingar och andra skyddsbehövande (4 kap.), – internationellt skydd (4 kap.), – uppehållstillstånd (5 kap.), – ställning som varaktigt bosatt i Sverige (5 a kap.), – uppehållstillstånd för forskning, studier inom högre utbildning, viss praktik, visst volontärarbete och au pair- arbete (5 b kap.), – arbetstillstånd (6 kap.), – EU-blåkort (6 a kap.), – tillstånd för företagsintern förflyttning, ICT (6 b kap.), – tillstånd för säsongsarbete (6 c kap.), – återkallelse av tillstånd (7 kap.), – avvisning och utvisning (8 kap.), – utvisning på grund av brott (8 a kap.), – kontroll- och tvångsåtgärder (9 kap.), – förvar och uppsikt avseende utlänningar (10 kap.), – hur en utlänning som hålls i förvar ska behandlas (11 kap.), – verkställighet av beslut om avvisning och utvisning (12 kap.), – handläggningen av ärenden hos förvaltningsmyndigheterna m.m. (13 kap.), – överklagande av förvaltningsmyndighets beslut (14 kap.), – nöjdförklaring (15 kap.), – migrationsdomstolar och Migrationsöverdomstolen (16 kap.), – skyldighet att lämna uppgifter (17 kap.), – offentligt biträde (18 kap.), – kostnadsansvar (19 kap.), – bestämmelser om straff m.m. (20 kap.), – tillfälligt skydd (21 kap.), – tribunalvittnen (22 kap.), och – särskilda bemyndiganden (23 kap.). Det gemensamma europeiska systemet för migration och internationellt skydd 3 c § Med skyddsgrundsförordningen avses i denna lag Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1347 av den 14 maj 2024 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande och för innehållet i det beviljade skyddet, om ändring av rådets direktiv 2003/109/EG och om upphävande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU. Med asylprocedurförordningen avses i denna lag Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1348 av den 14 maj 2024 om upprättande av ett gemensamt förfarande för internationellt skydd i unionen och om upphävande av direktiv 2013/32/EU. Med förordningen om återvändandegränsförfarande avses i denna lag Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1349 av den 14 maj 2024 om inrättande av ett gränsförfarande för återvändande och om ändring av förordning (EU) 2021/1148. Med vidarebosättningsförordningen avses i denna lag Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1350 av den 14 maj 2024 om inrättande av en unionsram för vidarebosättning och inresa av humanitära skäl samt om ändring av förordning (EU) 2021/1147. Med asyl- och migrationshanteringsförordningen avses i denna lag Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1351 av den 14 maj 2024 om asyl- och migrationshantering, om ändring av förordningarna (EU) 2021/1147 och (EU)2021/1060 och om upphävande av förordning (EU) nr 604/2013. Med screeningförordningen avses i denna lag Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1356 av den 14 maj 2024 om införande av screening av tredjelandsmedborgare vid de yttre gränserna och om ändring av förordningarna (EG) nr 767/2008, (EU) 2017/2226, (EU) 2018/1240 och (EU) 2019/817. Med Eurodacförordningen avses i denna lag Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1358 av den 14 maj 2024 om inrättande av Eurodac för jämförelse av biometriska uppgifter för att effektivt tillämpa Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) 2024/1351 och (EU) 2024/1350 och rådets direktiv 2001/55/EG, och identifiera tredjelandsmedborgare och statslösa personer som vistas olagligt och om framställningar från medlemsstaternas brottsbekämpande myndigheter och Europol om jämförelse med Eurodacuppgifter för brottsbekämpande ändamål, om ändring av Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) 2018/1240 och (EU) 2019/818 och om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 603/2013. 3 d § Med internationellt skydd, ansökan om internationellt skydd, flyktingstatus och status som subsidiärt skyddsbehövande samt säkert tredjeland och säkert ursprungsland avses i denna lag samma sak som i skyddsgrunds- och asylprocedurförordningen. 5 § Med inresa avses i denna lag att en utlänning passerar in över gränsen för svenskt territorium. I artikel 6 i screeningförordningen finns bestämmelser om att under pågående screening ska personer som avses i artikel 5.1 och 5.2 i den förordningen inte ges tillstånd att resa in i Sverige. I artikel 54.4 i asylprocedurförordningen finns bestämmelser om att det inte ska betraktas som ett tillstånd att resa in och vistas i Sverige i de fall en person som söker internationellt skydd vistas i landet inom ramen för ett gränsförfarande. I artikel 4.1 i förordningen om återvändandegränsförfarande finns en bestämmelse om att tredjelandsmedborgare och statslösa personer vars ansökan har avslagits inom ramen för gränsförfarandet för asyl inte ska ges tillstånd att resa in i Sverige. I artikel 54.5 i asylprocedurförordningen finns bestämmelser om när en person som söker internationellt skydd och som omfattas av ett gränsförfarande inte ska anses inrest på medlemsstatens territorium. Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från vad som anges i första stycket. 7 § Säkerhetsärenden enligt denna lag är ärenden där Säkerhetspolisen av skäl som rör Sveriges säkerhet eller som annars har betydelse för allmän säkerhet förordar – att en utlänning ska avvisas eller utvisas, – att en utlännings ansökan om uppehållstillstånd eller arbetstillstånd ska avslås eller att en utlännings uppehållstillstånd eller arbetstillstånd ska återkallas, – att en utlänning inte ska beviljas statusförklaring eller att en utlännings statusförklaring ska återkallas, – att en utlänning inte ska beviljas internationellt skydd eller att internationellt skydd ska återkallas för en utlänning, – att en utlänning inte ska beviljas resedokument, – att en utlänning inte ska beviljas främlingspass eller att en utlännings främlingspass ska återkallas, eller – att en utlänning inte ska beviljas främlingspass eller att en utlännings främlingspass ska återkallas, – att en utlänning inte ska beviljas resehandling eller att en utlännings resehandling ska återkallas, eller – att en utlännings ansökan om ställning som varaktigt bosatt ska avslås eller att en utlännings ställning som varaktigt bosatt ska återkallas. Ett ärende hos Migrationsverket om huruvida ny prövning ska beviljas enligt 12 kap. 19 eller 19 b § är ett säkerhetsärende om beslutet om avvisning eller utvisning har fattats i ett säkerhetsärende. Ett ärende hos Migrationsverket om huruvida ny prövning ska beviljas enligt 12 kap. 19 b § är ett säkerhetsärende om beslutet om avvisning eller utvisning har fattats i ett säkerhetsärende. 9 § Det som föreskrivs om avvisning och utvisning i denna lag gäller i tillämpliga delar också för beslut om överföring enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 604/2013 av den 26 juni 2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat (omarbetning)(Dublinförordningen). Det som föreskrivs om avvisning och utvisning i denna lag gäller i tillämpliga delar också för beslut om återvändande i ärenden om internationellt skydd och för beslut om överföring enligt asyl- och migrationshanteringsförordningen. 13 § Säkerhetsärenden skall handläggas skyndsamt. I artikel 35 i asylprocedurförordningen finns bestämmelser om handläggningstid för ärenden om internationellt skydd. 15 § Ska det vid tillämpningen av denna lag göras en bedömning av om det finns risk för att en utlänning avviker, får hänsyn endast tas till om denne 1. tidigare har hållit sig undan, 2. har uppgett att han eller hon inte har för avsikt att lämna landet efter ett beslut om avvisning eller utvisning, 3. har uppträtt under någon identitet som var felaktig, 4. inte har medverkat till att klarlägga sin identitet och därigenom försvårat prövningen av sin ansökan om uppehållstillstånd, 4. inte har medverkat till att klarlägga sin identitet och därigenom försvårat prövningen av sin ansökan om uppehållstillstånd eller internationellt skydd, 5. medvetet har lämnat oriktiga uppgifter eller undanhållit väsentlig information, 6. tidigare har överträtt ett meddelat återreseförbud, 7. har dömts för ett brott som kan leda till fängelse, eller 8. har utvisats av allmän domstol på grund av brott. För sökande av internationellt skydd får, utöver vad som anges i första stycket, även hänsyn tas till om sökanden är skyldig att befinna sig i en annan medlemsstat i enlighet med artikel 17.4 asyl- och migrationshanteringsförordningen eller har överförts till den medlemsstat där sökanden är skyldig att befinna sig i enlighet med artikel 17.4 i asyl- och migrationshanteringsförordningen, efter att ha avvikit till en annan medlemsstat. Hänsyn får även tas till om sökandens ansökan om internationellt skydd har avvisats enligt artikel 39.1 asylprocedurförordningen eller avslagits som uppenbart ogrundad. För en utlänning som inte ansöker om internationellt skydd får, utöver vad som anges i första stycket, även hänsyn tas till om utlänningen påträffas vid yttre gräns eller inom landet och ska genomgå screening enligt artikel 5 eller 7 i screeningförordningen. 2 kap. Villkor för inresa, vistelse och arbete i Sverige samt främlingspass, resedokument och resehandlingar 1 a § Om en utlänning inte har någon handling som gäller som pass och saknar möjlighet att skaffa en sådan handling, får Migrationsverket utfärda ett främlingspass för honom eller henne. Har en utlänning beviljats uppehållstillstånd som alternativt skyddsbehövande enligt 4 kap. 2 § eller beviljats skyddsstatus-förklaring enligt 4 kap. 3 c §, ska Migrationsverket utfärda ett främlingspass för utlänningen, om han eller hon inte kan få ett nationellt pass. Främlingspass ska dock inte utfärdas om tvingande hänsyn till den nationella säkerheten eller den allmänna ordningen kräver att så inte sker. Migrationsverket får utfärda främlingspass även i andra fall, om det finns särskilda skäl. 1 b § En ansökan om främlingspass ska avslås om det inom de senaste fem åren före ansökan har utfärdats tre sådana pass för utlänningen och det inte finns särskilda skäl att bifalla ansökan. Första stycket gäller inte de fall som anges i 1 a § andra stycket. 1 d § Migrationsverket får återkalla ett främlingspass om det finns skäl för det med hänsyn till Sveriges säkerhet eller allmän säkerhet. Ett främlingspass som har utfärdats enligt 1 a § andra stycket får dock återkallas endast om tvingande hänsyn till den nationella säkerheten eller den allmänna ordningen kräver det. 1 e § För en statslös utlänning får det utfärdas en särskild passhandling för resor utanför Sverige (resedokument). Ett resedokument ska dock inte utfärdas om tvingande hänsyn till den nationella säkerheten eller den allmänna ordningen kräver att så inte sker. Ett resedokument enligt första stycket ska återkallas om innehavaren upphör att vara statslös. Det som anges i första stycket gäller även en medborgare i en annan EU-stat som har förklarats vara flykting enligt 5 kap. 1 b § första stycket. Ett resedokument som utfärdats för en sådan person ska återkallas om innehavaren upphör att vara flykting. 1 f § Bestämmelser om resehandlingar för personer som innehar flyktingstatus eller status som subsidiärt skyddsbehövande finns i artikel 25 i skyddsgrundsförordningen. Av artikel 23.6 i skyddsgrundsförordningen framgår att familjemedlemmar som har beviljats ett uppehållstillstånd i enlighet med artikel 23.1 i skyddsgrundsförordningen har rätt till resehandling i enlighet med artikel 25 i skyddsgrundsförordningen. En resehandling som utfärdats med stöd av artikel 25 ska återkallas om utlänningens flyktingstatus eller status som subsidiärt skyddsbehövande återkallas i enlighet med artikel 14 respektive 19 i skyddsgrundsförordningen (återkallelse av internationellt skydd). En resehandling som har utfärdats till en familjemedlem med stöd av artikel 23.6 ska återkallas om familjemedlemmens uppehållstillstånd återkallas enligt artikel 23.5 i skyddsgrundsförordningen eller 7 kap. 1 a §. En resehandling som utfärdats med stöd av artikel 23.6 eller artikel 25 i skyddsgrundsförordningen ska också återkallas om tvingande hänsyn till den nationella säkerheten eller den allmänna ordningen kräver det. 2 § Regeringen får meddela föreskrifter om i vilka fall svenska myndigheter får utfärda pass för utlänningar. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilka handlingar som får godtas som pass. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om främlingspass. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om främlingspass, resedokument och resehandlingar. 8 a § Kravet på visering enligt 3 § gäller inte för en utlänning som 1. är EES-medborgare, 2. har uppehållskort eller permanent uppehållskort som har utfärdats i Sverige eller av en behörig myndighet i en annan EES-stat, 3. har uppehållstillstånd, 4. har ställning som varaktigt bosatt i Sverige, eller 5. återtas enligt 6 a kap. 14 § eller 6 b kap. 19 §. Kravet på visering enligt 3 § för inresa gäller inte heller för en utlänning som återtas enligt 4 kap. 5 d §, 5 a kap. 7 § eller 5 b kap. 25 §. Kravet på visering enligt 3 § för inresa gäller inte heller för en utlänning som återtas enligt 5 a kap. 7 och 7 a §§ eller 5 b kap. 25 §. 4 kap. Internationellt skydd Undantag från rätten att stanna kvar i Sverige 1 §    I de situationer som räknas upp i artikel 10.4 a–c i asylprocedurförordningen ska en person som ansökt om internationellt skydd inte ha rätt att stanna kvar i Sverige under det administrativa förfarandet (handläggningen av ansökan). I 8 kap. 16 a § finns bestämmelser om beslut om avvisning och utvisning i situationerna i artiklarna 10.4 a och c. I 12 kap. 8 a § finns bestämmelser om verkställighet av sådana beslut. 2 §    I de situationer som anges i artikel 56 och 68.6 i asylprocedurförordningen, och med undantag från artikel 68.5 d i den förordningen, ska en person som har gjort en efterföljande ansökan inte ha rätt att stanna kvar i Sverige. Avvisning av ansökan om internationellt skydd 3 §    En ansökan om internationellt skydd får avvisas i de situationer som räknas upp i artikel 38.1 i asylprocedurförordningen. Uppenbart ogrundad ansökan 4 §    Migrationsverket får förklara en ogrundad ansökan om internationellt skydd som uppenbart ogrundad i de situationer som räknas upp i artikel 42.1 och 42.3 i asylprocedurförordningen. Gränsförfaranden 5 §    I artikel 45 i asylprocedurförordningen finns bestämmelser om när en ansökan om internationellt skydd ska prövas inom ramen för ett gränsförfarande. En ansökan om internationellt skydd ska även i andra fall prövas inom ramen för ett gränsförfarande om förutsättningarna enligt artikel 43 i asylprocedurförordningen är uppfyllda och det inte föreligger exceptionella omständigheter. Säkra länder 6 §    I artiklarna 59, 61 och 64 i asylprocedurförordningen finns bestämmelser om fastställande av länder som säkra tredjeländer eller säkra ursprungsländer. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om förteckningar över länder som uppfyller definitionerna i artiklarna 59.1 och 61.1 i asylprocedurförordningen. Handläggningstid hos migrationsdomstol 7 §    En migrationsdomstol ska avgöra ett mål som avser beslut att neka prövning av en ansökan, beslut att avslå en ansökan som uppenbart ogrundad och beslut att avslå eller avskriva en ansökan som implicit återkallad senast inom två månader från den dag då överklagandet kom in till domstolen. Mål som avser övriga beslut enligt artikel 67.1 ska avgöras senast inom åtta månader från den dag då överklagandet kom in till domstolen. Migrationsdomstolen får förlänga denna tid, om ytterligare utredning eller någon annan särskild omständighet gör det nödvändigt. En migrationsdomstol ska avgöra ett mål om internationellt skydd, som prövas inom ramen för ett gränsförfarande, inom tre veckor från den dag då överklagandet kom in till domstolen. En begäran om att få stanna kvar i Sverige som lämnats in i enlighet med artikel 68.4 och 68.5 i asylprocedurförordningen ska avgöras inom en vecka. Beslutande myndighet 8 §    Migrationsverket är beslutande myndighet i enlighet med skyddsgrunds- och asylprocedurförordningen. Migrationsverket får dock inte bevilja internationellt skydd för en utlänning som av allmän domstol har utvisats på grund av brott. Om en sådan utlänning ansöker om internationellt skydd och Migrationsverket finner att han eller hon bör beviljas internationellt skydd, ska verket inte besluta i ärendet utan med eget yttrande lämna över detta till den migrationsdomstol till vilken verkets beslut om internationellt skydd hade kunnat överklagas. 5 kap. Uppehållstillstånd som skyddsbehövande Uppehållstillstånd för personer som beviljats internationellt skydd Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 § Flyktingar och alternativt skyddsbehövande som befinner sig i Sverige har rätt till uppehållstillstånd. Uppehållstillstånd får dock vägras en flykting om han eller hon 1. genom ett synnerligen grovt brott har visat att det skulle vara förenat med allvarlig fara för allmän ordning och säkerhet att låta honom eller henne stanna i Sverige, eller 2. har bedrivit verksamhet som inneburit fara för rikets säkerhet och det finns anledning att anta att han eller hon skulle fortsätta verksamheten här. Bestämmelser om uppehållstillstånd för personer som beviljats internationellt skydd finns i artikel 24 i skyddsgrundsförordningen. Ett uppehållstillstånd som beviljats med stöd av artikel 24 i skyddsgrundsförordningen ska ha en initial giltighetstid på tre år för personer som beviljats flyktingstatus och tretton månader för personer som beviljats status som subsidiärt skyddsbehövande. När uppehållstillstånden löper ut ska de förnyas med tre år för personer som beviljats flyktingstatus och med två år för personer som beviljats status som subsidiärt skyddsbehövande. Uppehållstillstånd för familjemedlemmar till personer som beviljats internationellt skydd Lydelse enligt SOU 2025:31 Föreslagen lydelse 1 a § Ett uppehållstillstånd som beviljas en flykting enligt 1 § ska vara tidsbegränsat och gälla i tre år. Varje nytt tidsbegränsat uppehållstillstånd som därefter beviljas ska gälla i två år. Ett uppehållstillstånd som beviljas en alternativt skyddsbehövande enligt 1 § ska vara tidsbegränsat och gälla i tretton månader. Varje nytt tidsbegränsat uppehållstillstånd som därefter beviljas ska gälla i två år. Första och andra styckena gäller inte om tvingande hänsyn till den nationella säkerheten eller den allmänna ordningen kräver en kortare giltighetstid. Giltighetstiden får dock inte vara kortare än ett år. Om en utlänning som har ett tidsbegränsat uppehållstillstånd beviljas statusförklaring efter ansökan enligt 4 kap. 3 c §, ska uppehållstillståndets giltighetstid omprövas och bestämmas i enlighet med vad som föreskrivs i första–tredje styckena. Bestämmelser om uppehållstillstånd för familjemedlemmar enligt artikel 3.9 i skyddsgrundsförordningen och artikel 5.4 i vidarebosättningsförordningen, till personer som beviljats internationellt skydd (familjesammanhållning), finns i artikel 23 i skyddsgrundsförordningen. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Flyktingförklaring och uppehållstillstånd för medborgare i en annan EU-stat 1 b § En asylansökan får avvisas om sökanden 1. i en annan EU-stat har förklarats vara flykting eller alternativt skyddsbehövande, 2. i ett land som inte är en EU-stat har förklarats vara flykting eller har motsvarande skydd, om sökanden kommer att släppas in i det landet och där är skyddad mot förföljelse och mot att sändas vidare till ett annat land där han eller hon riskerar förföljelse, eller 3. kan sändas till ett land där han eller hon – inte riskerar att utsättas för förföljelse, – inte riskerar att utsättas för dödsstraff, kroppsstraff, tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, – är skyddad mot att sändas vidare till ett land där han eller hon inte har motsvarande skydd, – har möjlighet att ansöka om skydd som flykting, och – har en sådan anknytning till det aktuella landet att det är rimligt för honom eller henne att resa dit. En medborgare i en annan EU stat som omfattas av definitionen av flykting i, och som inte är utesluten från att anses som flykting enligt, Genève-konventionen den 28 juli 1951, ändrad genom tilläggsprotokollet den 31 januari 1967, ska förklaras vara flykting (flyktingförklaring). En flyktingförklaring ska återkallas om det kommer fram att personen inte längre kan anses vara flykting enligt konventionen. Beslut om flyktingförklaring och om återkallelse av flyktingförklaring meddelas av Migrationsverket. I fall som avses i första stycket 3 får dock ansökan inte avvisas om 1. sökanden har en make, ett barn eller en förälder som är bosatt i Sverige och sökanden inte har en lika nära familjeanknytning till det land dit verkställigheten av ett avvisnings- eller utvisningsbeslut kan ske, eller 2. sökanden på grund av tidigare långvarig vistelse i Sverige med uppehållstillstånd eller uppehållsrätt har fått särskild anknytning hit och saknar sådan anknytning eller anknytning genom anhöriga i det land dit verkställigheten av ett avvisnings- eller utvisningsbeslut kan ske. En asylansökan får avvisas om sökanden En medborgare i en annan EU stat som har förklarats vara flykting enligt första stycket och som befinner sig i Sverige ska beviljas uppehållstillstånd. Ett sådant uppehållstillstånd ska vara tidsbegränsat och gälla i tre år. Varje nytt tidsbegränsat uppehållstillstånd som därefter beviljas ska gälla i tre år. 2 a § Uppehållstillstånd för familjemedlemmar till skyddsbehövande som återtagits enligt 4 kap. 5 d § Uppehållstillstånd för familjemedlemmar till skyddsbehövande som återtagits enligt 5 a kap. 7 a § Om en flykting eller en alternativt skyddsbehövande som har återtagits enligt 4 kap. 5 d § har getts uppehållstillstånd, ska uppehållstillstånd för samma tid ges också till hans eller hennes familjemedlemmar som har återtagits enligt samma bestämmelse. Om en flykting eller en subsidiärt skyddsbehövande som har återtagits enligt 5 a kap. 7 a § har getts uppehållstillstånd, ska uppehållstillstånd för samma tid ges också till hans eller hennes familjemedlemmar som har återtagits enligt samma bestämmelse. Uppehållstillstånd får dock vägras en familjemedlem som utgör ett hot mot allmän ordning och säkerhet. 3 § Uppehållstillstånd ska, om inte annat följer av 17–17 b §§, ges till 1. en utlänning som är make eller sambo till någon som är bosatt eller som har beviljats uppehållstillstånd för bosättning i Sverige, 2. ett utländskt barn som är ogift och a) har en förälder som är bosatt i eller har beviljats uppehållstillstånd för bosättning i Sverige, eller b) har en förälder som är gift eller sambo med någon som är bosatt i eller har beviljats uppehållstillstånd för bosättning i Sverige, 3. ett utländskt barn som är ogift och som har adopterats eller som avses bli adopterat av någon som vid tidpunkten för adoptionsbeslutet var och fortfarande är bosatt i eller har beviljats uppehållstillstånd för bosättning i Sverige, om barnet inte omfattas av 2 och om adoptionsbeslutet - har meddelats eller avses komma att meddelas av svensk domstol, - gäller i Sverige enligt lagen (1997:191) med anledning av Sveriges tillträde till Haagkonventionen om skydd av barn och samarbete vid internationella adoptioner, eller - gäller i Sverige enligt lagen (2018:1289) om adoption i internationella situationer, 4. en utlänning som är förälder till ett ogift utländskt barn som är flykting eller alternativt skyddsbehövande, om barnet vid ankomsten till Sverige var skilt från båda sina föräldrar eller från någon annan vuxen person som får anses ha trätt i föräldrarnas ställe, eller om barnet lämnats ensamt efter ankomsten, och 4. en utlänning som är förälder till ett ogift utländskt barn som är flykting eller subsidiärt skyddsbehövande, om barnet vid ankomsten till Sverige var skilt från båda sina föräldrar eller från någon annan vuxen person som får anses ha trätt i föräldrarnas ställe, eller om barnet lämnats ensamt efter ankomsten, och 5. en utlänning som är förälder till ett ogift utländskt barn som är flykting eller alternativt skyddsbehövande, eller en annan vuxen person som får anses ha trätt i föräldrarnas ställe, om utlänningen befinner sig i Sverige och beslutet om hans eller hennes asylansökan fattas i samband med beslutet om barnets asylansökan. Första stycket gäller inte en utlänning som omfattas av artikel 23 i skyddsgrundsförordningen. När en ansökan om uppehållstillstånd grundas på ett beslut om adoption som har meddelats av svensk domstol, ska den anknytning som har uppkommit genom beslutet godtas i ärendet om uppehållstillstånd. Uppehållstillstånd enligt första stycket 1 och 2 ska även beviljas om den person som utlänningen åberopar anknytning till (anknytningspersonen) har beviljats ett tidsbegränsat uppehållstillstånd enligt 1 eller 6 § eller enligt 12 kap. 18 § och har välgrundade utsikter att beviljas varaktigt uppehållstillstånd. Uppehållstillstånd enligt första stycket 1 och 2 ska även beviljas om den person som utlänningen åberopar anknytning till (anknytningspersonen) har beviljats ett tidsbegränsat uppehållstillstånd enligt 6 § eller enligt 12 kap. 18 §, eller har ett uppehållstillstånd som utfärdats med stöd av artikel 24 i skyddsgrundsförordningen, och har välgrundade utsikter att beviljas varaktigt uppehållstillstånd. 3 a § Uppehållstillstånd får, om inte annat anges i 17 § andra stycket, ges till 1. en utlänning som har för avsikt att ingå äktenskap eller inleda ett samboförhållande med en person som a) är bosatt eller som har beviljats uppehållstillstånd för bosättning i Sverige, om förhållandet framstår som seriöst och inte särskilda skäl talar mot att tillstånd ges, eller b) har beviljats ett tidsbegränsat uppehållstillstånd enligt 1 eller 6 § eller enligt 12 kap. 18 § och som har välgrundade utsikter att beviljas varaktigt uppehållstillstånd, om förhållandet framstår som seriöst och har etablerats redan i hemlandet och inte särskilda skäl talar mot att tillstånd ges, b) har beviljats ett tidsbegränsat uppehållstillstånd enligt 6 § eller enligt 12 kap. 18 §, eller har ett uppehållstillstånd som utfärdats med stöd av artikel 24 i skyddsgrundsförordningen, och som har välgrundade utsikter att beviljas varaktigt uppehållstillstånd, om förhållandet framstår som seriöst och har etablerats redan i hemlandet och inte särskilda skäl talar mot att tillstånd ges, 2. en utlänning som på något annat sätt än som avses i 3 § eller i denna paragraf är nära anhörig till någon som är bosatt eller som har beviljats uppehållstillstånd för bosättning i Sverige eller som har beviljats ett tidsbegränsat uppehållstillstånd enligt 1 eller 6 § eller enligt 12 kap. 18 § och som har välgrundade utsikter att beviljas varaktigt uppehållstillstånd, om han eller hon har ingått i samma hushåll som den personen och det finns ett särskilt beroendeförhållande mellan släktingarna som fanns redan i hemlandet, 2. en utlänning som på något annat sätt än som avses i 3 § eller i denna paragraf är nära anhörig till någon som är bosatt eller som har beviljats uppehållstillstånd för bosättning i Sverige eller som har beviljats ett tidsbegränsat uppehållstillstånd enligt 6 § eller enligt 12 kap. 18 §, eller har ett uppehållstillstånd som utfärdats med stöd av artikel 24 i skyddsgrundsförordningen, och som har välgrundade utsikter att beviljas varaktigt uppehållstillstånd, om han eller hon har ingått i samma hushåll som den personen och det finns ett särskilt beroendeförhållande mellan släktingarna som fanns redan i hemlandet, 3. en utlänning som är förälder till och vårdnadshavare för samt sammanbor med ett barn som är bosatt i Sverige, 4. en utlänning som ska utöva umgänge, som inte är av begränsad omfattning, med ett barn som är bosatt i Sverige, och 5. en utlänning som har svenskt ursprung eller som under lång tid har vistats i Sverige med uppehållstillstånd. Om en utlänning har getts uppehållstillstånd enligt första stycket 1 ska uppehållstillstånd för samma tid också ges till utlänningens ogifta barn. När det finns synnerliga skäl får uppehållstillstånd också i andra fall än som avses i första och andra styckena beviljas en utlänning som 1. är adopterad i Sverige i vuxen ålder, 2. är anhörig till en utlänning som är flykting eller alternativt skyddsbehövande, eller 2. är anhörig till en utlänning som är flykting eller subsidiärt skyddsbehövande, eller 3. på annat sätt har särskild anknytning till Sverige. Uppehållstillstånd enligt första stycket 1 a, 3 och 4 och tredje stycket 2 ska inte beviljas om anknytningspersonen har beviljats ett tidsbegränsat uppehållstillstånd enligt 1 eller 6 § eller enligt 12 kap. 18 §. Uppehållstillstånd enligt första stycket 1 a, 3 och 4 och tredje stycket 2 ska inte beviljas om anknytningspersonen har beviljats ett tidsbegränsat uppehållstillstånd enligt 6 §, eller enligt 12 kap. 18 §, eller har ett uppehållstillstånd som utfärdats med stöd av artikel 24 i skyddsgrundsförordningen. 3 d § Om anknytningspersonen har beviljats uppehållstillstånd som flykting eller förklarats vara flykting gäller kraven i 3 b § endast om Om anknytningspersonen har beviljats internationellt skydd som flykting gäller kraven i 3 b § endast om 1. ansökan om uppehållstillstånd görs senare än tre månader efter det att anknytningspersonen har beviljats uppehållstillstånd som flykting eller förklarats vara flykting, 1. ansökan om uppehållstillstånd görs senare än tre månader efter det att anknytningspersonen har beviljats internationellt skydd som flykting, 2. familjeåterförening är möjlig i ett land utanför EU som familjen har en särskild anknytning till, eller 3. utlänningen och anknytningspersonen inte har sammanbott utomlands en längre tid och det inte heller på annat sätt står klart att förhållandet är väl etablerat. Vid tillämpning av första stycket 3 ska det anses stå klart att ett förhållande är väl etablerat om utlänningen är anknytningspersonens make eller sambo och äktenskapet ingåtts eller samboförhållandet förelegat före anknytningspersonens inresa i Sverige. Vad som sägs i första och andra styckena gäller även om anknytningspersonen har beviljats uppehållstillstånd som alternativt skyddsbehövande eller förklarats vara alternativt skyddsbehövande, om utlänningen befinner sig i Sverige och beslutet om hans eller hennes asylansökan fattas i samband med beslutet om anknytningspersonens asylansökan. 3 g § Ett uppehållstillstånd som beviljas enligt 3 eller 3 a § på grund av anknytning till en utlänning som har beviljats ett tidsbegränsat uppehållstillstånd enligt 1 eller 6 § eller enligt 12 kap. 18 § ska vara tidsbegränsat och gälla för samma tid som uppehållstillståndet för anknytningspersonen. Ett uppehållstillstånd som beviljas enligt 3 eller 3 a § på grund av anknytning till en utlänning som har beviljats ett tidsbegränsat uppehållstillstånd enligt 6 § eller enligt 12 kap. 18 §, eller har ett uppehållstillstånd som utfärdats med stöd av artikel 24 i skyddsgrundsförordningen, ska vara tidsbegränsat och gälla för samma tid som uppehållstillståndet för anknytningspersonen. Ett uppehållstillstånd som beviljas enligt 3 eller 3 a § på grund av anknytning till någon som är bosatt eller har beviljats uppehållstillstånd för bosättning i Sverige, eller som beviljas i andra fall enligt 3 a § första eller tredje stycket, ska vara tidsbegränsat och gälla i två år. Om ett nytt tidsbegränsat uppehållstillstånd beviljas enligt 3 eller 3 a § ska det gälla i två år. Uppehållstillståndet får dock inte gälla för längre tid än uppehållstillståndet för anknytningspersonen. Om anknytningspersonen har beviljats tidsbegränsat uppehållstillstånd som flykting ska det nya tidsbegränsade uppehållstillståndet i stället gälla för samma tid som uppehållstillståndet för anknytningspersonen. En utlänning som med stöd av 3 § första stycket 1 eller 2 b eller 3 a § första stycket 1 eller andra stycket har beviljats ett tidsbegränsat uppehållstillstånd får beviljas ett nytt uppehållstillstånd på den grunden endast om förhållandet består. En ansökan om permanent uppehållstillstånd får, när giltighetstiden för ett uppehållstillstånd löper ut, beviljas om en utlänning har haft tidsbegränsat uppehållstillstånd i minst tre år och förutsättningarna för uppehållstillstånd enligt 3 eller 3 a § och de särskilda kraven i 7 § är uppfyllda. 17 § Vid prövningen av en ansökan om uppehållstillstånd enligt detta kapitel ska det, utom i fall som avses i 1, 2, 2 a, 2 d, 3 eller 4 §, särskilt beaktas om den sökande gjort sig skyldig till brott eller brott i förening med annan misskötsamhet. Vid prövning av uppehållstillstånd enligt 3 a § första stycket 1 och andra stycket ska det särskilt beaktas om utlänningen eller utlänningens barn kan antas bli utsatt för våld eller för annan allvarlig kränkning av sin frihet eller frid om uppehållstillstånd skulle beviljas. Vid prövningen av en ansökan om uppehållstillstånd enligt detta kapitel ska det, utom i fall som avses i 1 a, 1 b, 2, 2 a, 2 d, 3 eller 4 §, särskilt beaktas om den sökande gjort sig skyldig till brott eller brott i förening med annan misskötsamhet. Vid prövning av uppehållstillstånd enligt 3 a § första stycket 1 och andra stycket ska det särskilt beaktas om utlänningen eller utlänningens barn kan antas bli utsatt för våld eller för annan allvarlig kränkning av sin frihet eller frid om uppehållstillstånd skulle beviljas. Uppehållstillstånd enligt 3 § första stycket 2 eller 3 och 3 a § andra stycket får beviljas endast efter medgivande också av den förälder till vilken anknytning inte åberopas, om den föräldern har del i vårdnaden av barnet. Uppehållstillstånd ska inte beviljas en person som har ställning som varaktigt bosatt i en annan EU-stat, eller hans eller hennes anhöriga, om personen utgör ett hot mot allmän ordning och säkerhet. 18 § En utlänning som vill ha uppehållstillstånd i Sverige ska ha ansökt om och beviljats ett sådant tillstånd före inresan i landet. En ansökan om uppehållstillstånd får inte bifallas efter inresan. Första stycket gäller dock inte om 1. utlänningen har rätt till uppehållstillstånd här som flykting eller alternativt skyddsbehövande enligt 1 § eller kan beviljas uppehållstillstånd här med stöd av 21 kap. 2, 3, 4 eller 6 §, 1. utlänningen kan beviljas uppehållstillstånd här med stöd av 21 kap. 2, 3, 4 eller 6 §, 2. utlänningen med stöd av 6 § bör beviljas uppehållstillstånd här, 3. en ansökan om uppehållstillstånd avser förlängning av ett tidsbegränsat uppehållstillstånd som beviljats en utlänning med stöd av 3 eller 3 a §, 4. utlänningen kan beviljas eller har ett tidsbegränsat uppehållstillstånd här med stöd av 15 §, 5. utlänningen enligt 3 § första stycket 1–4, 3 a § första stycket 1–4 eller andra stycket har stark anknytning till en person som är bosatt i Sverige och det inte skäligen kan krävas att utlänningen reser till ett annat land för att ge in ansökan där, 6. utlänningen har rätt till uppehållstillstånd med stöd av 3 § första stycket 5, 6. utlänningen har rätt till uppehållstillstånd med stöd av artikel 23 i skyddsgrundsförordningen 7. utlänningen kan beviljas uppehållstillstånd enligt 15 d §, 8. följande villkor är uppfyllda: a) utlänningen ansöker om förlängning av ett tidsbegränsat uppehållstillstånd, för arbete som har beviljats enligt 10 § i de fall som avses i 6 kap. 2 § första stycket, eller för att bedriva näringsverksamhet enligt 10 a §, b) utlänningen har ett tidsbegränsat uppehållstillstånd för arbete som har beviljats enligt 10 § i de fall som avses i 6 kap. 2 § första stycket och ansöker om ett tidsbegränsat uppehållstillstånd för att bedriva näringsverksamhet enligt 10 a § eller tvärtom inom giltighetstiden för det tidigare tillståndet och förutsättningarna för det tillståndet varit uppfyllda, eller c) en ansökan avser ett uppehållstillstånd som familjemedlem till en utlänning som avses i a eller b, om ansökan ges in inom giltighetstiden för det tidigare tillståndet som familjemedlem och utlänningen beviljas uppehållstillstånd enligt de bestämmelser som anges där, 9. utlänningen har ett uppehållstillstånd enligt 10 § eller 5 b kap. 3 § och antingen slutfört studier som motsvarar 30 högskolepoäng eller fullföljt en termin vid forskarutbildning eller har ett uppehållstillstånd enligt 5 b kap. 1, 2, 4, 7 eller 8 §, 10. utlänningen har rätt till uppehållstillstånd enligt 2 a eller 2 d §, eller 11. det annars finns synnerliga skäl. Första stycket gäller inte heller om utlänningen har beviljats en visering för att besöka en arbetsgivare i Sverige eller är undantagen från kravet på visering om han eller hon ansöker om ett uppehållstillstånd för arbete inom ett slag av arbete där det råder stor efterfrågan på arbetskraft. En ytterligare förutsättning är att arbetsgivaren skulle förorsakas olägenheter om utlänningen måste resa till ett annat land för att ge in ansökan där eller att det annars finns särskilda skäl. Första stycket gäller inte heller en utlänning som har beviljats ett uppehållstillstånd enligt 9 §, om ansökan avser ett tidsbegränsat uppehållstillstånd för arbete enligt 10 § i de fall som avses i 6 kap. 2 § första stycket eller för att bedriva näringsverksamhet enligt 10 a § och ges in inom giltighetstiden för det tidigare tillståndet. Vid skälighetsbedömningen enligt andra stycket 5 ska konsekvenserna för ett barn av att skiljas från sin förälder särskilt beaktas, om det står klart att uppehållstillstånd skulle ha beviljats om prövningen gjorts före inresan i Sverige. I fråga om uppehållstillstånd för en utlänning som ska avvisas eller utvisas enligt ett beslut som har fått laga kraft gäller föreskrifterna i 20 § samt 12 kap. 16 b, 16 c och 18–20 §§. I 7 § lagen (2017:353) om uppehållstillstånd för studerande på gymnasial nivå föreskrivs ytterligare undantag från första stycket under perioden 20 juli 2021–19 januari 2025. 5 a kap. 1 § En ansökan från en utlänning om ställning som varaktigt bosatt i Sverige ska beviljas om sökanden de senaste fem åren utan avbrott har vistats i Sverige med uppehållstillstånd eller på annan grund som lagligen bosatt. Vid beräkningen av vistelsetiden för en sökande som har flyktingstatusförklaring enligt 4 kap. 3 § eller alternativ skyddsstatusförklaring enligt 4 kap. 3 a § första stycket, räknas även tiden mellan den dag då ansökan om asyl eller ansökan om ny prövning gavs in och den dag då asyl beviljades. Vid beräkningen av vistelsetiden för personer som beviljats internationellt skydd, räknas även tiden mellan den dag då ansökan om internationellt skydd gjordes och den dag då internationellt skydd beviljades. Vid beräkningen av vistelsetiden ska vistelse i Sverige av tillfälliga skäl eller för studier inte räknas. Vistelse utanför Sverige under kortare tid än sex månader i följd och inte mer än tio månader sammanlagt under femårsperioden ska inte anses vara avbrott i vistelsen. Om en person som beviljats internationellt skydd påträffas i en annan EU-stat, utan att ha rätt att vistas eller bosätta sig där i enlighet med relevant nationell rätt, unionsrätt eller internationell rätt, ska vistelsetiden i Sverige som föregår en sådan situation inte beaktas vid beräkningen av den vistelsetid som avses i andra stycket. 1 a § En ansökan från en utlänning om ställning som varaktigt bosatt i Sverige ska beviljas om sökanden 1. har utnyttjat möjligheten till rörlighet för längre vistelse för EU-blåkortsinnehavare, 2. har vistats inom Europeiska unionens medlemsstaters territorier utan avbrott under minst fem år och under denna tid haft EU-blåkort, nationellt uppehållstillstånd för högkvalificerad anställning, uppehållstillstånd för forskning eller uppehållstillstånd som flykting eller alternativt skyddsbehövande i en eller flera medlemsstater, och 2. har vistats inom Europeiska unionens medlemsstaters territorier utan avbrott under minst fem år och under denna tid haft EU-blåkort, nationellt uppehållstillstånd för högkvalificerad anställning, uppehållstillstånd för forskning eller uppehållstillstånd som flykting eller subsidiärt skyddsbehövande i en eller flera medlemsstater, och 3. de senaste två åren räknat från tiden för ansökan har haft EU-blåkort enligt 6 a kap. 1 §. Vistelse utanför den medlemsstat där utlänningen har uppehållstillstånd under kortare tid än tolv månader i följd och inte mer än arton månader sammanlagt ska vid beräkning av vistelsetiden enligt första stycket 2 inte anses vara avbrott i vistelsen. Återtagande av skyddsbehövande som har ställning som varaktigt bosatt i en annan EUstat och deras familjemedlemmar 7 a § Om en annan EU-stat har ålagt en utlänning som har ställning som varaktigt bosatt i den staten och som har flyktingstatus eller status som subsidiärt skyddsbehövande i Sverige att lämna den staten, ska han eller hon återtas till Sverige. Detsamma gäller hans eller hennes familjemedlemmar, om de har ålagts att lämna den andra EUstaten genom ett beslut som har fattats i samband med beslutet avseende utlänningen. 5 b kap. 10 § Ett uppehållstillstånd enligt 1–8 §§ ska inte beviljas en utlänning som 1. är EES-medborgare eller medborgare i Schweiz eller är familjemedlem till en sådan medborgare, 2. har beviljats uppehållstillstånd som flykting eller alternativt skyddsbehövande enligt 5 kap. 1 § eller motsvarande äldre bestämmelser, eller har ansökt om ett sådant tillstånd och ansökan ännu inte har avgjorts slutligt, 2. har ett uppehållstillstånd som utfärdats med stöd av artikel 24 i skyddsgrundsförordningen eller motsvarande äldre bestämmelser, eller har ansökt om internationellt skydd och ansökan ännu inte har avgjorts slutligt, 3. har beviljats uppehållstillstånd med tillfälligt skydd eller uppehållstillstånd efter tillfälligt skydd enligt 21 kap., 4. har ställning som varaktigt bosatt i en annan EU-stat, 5. har ett avvisnings- eller utvisningsbeslut som fått laga kraft och som inte kan verkställas, 6. har ansökt om ett EU-blåkort, om ansökan ännu inte har avgjorts slutligt, eller 7. har beviljats ett ICT-tillstånd för praktiktjänstgöring.6 a kap. 2 § Ett EU-blåkort ska inte beviljas en utlänning som 1. är EES-medborgare eller medborgare i Schweiz, 2. har ansökt om uppehållstillstånd som flykting eller alternativt skyddsbehövande enligt 5 kap. 1 § och ansökan ännu inte har avgjorts slutligt, 2. har ansökt om internationellt skydd och ansökan ännu inte har avgjorts slutligt, 3. har beviljats uppehållstillstånd med tillfälligt skydd eller uppehållstillstånd efter tillfälligt skydd enligt 21 kap., 4. har beviljats uppehållstillstånd enligt 5 kap. 15 b §, 12 kap. 18 § första stycket 1 eller 22 kap. eller har ansökt om sådant tillstånd och ansökan ännu inte har avgjorts slutligt, 5. har ansökt om uppehållstillstånd för att utföra forskning i Sverige enligt ett mottagningsavtal som har ingåtts enligt lagen (2008:290) om godkännande för forskningshuvudmän att ta emot gästforskare, 6. har ställning som varaktigt bosatt i en annan EU-stat och utövar sin rätt att vistas i Sverige som arbetstagare eller egen företagare, 7. reser in i Sverige i enlighet med åtaganden enligt ett internationellt avtal som underlättar inresa och tillfällig vistelse för vissa kategorier av personer med anknytning till handel och investeringar, med undantag för utlänningar som har beviljats ett ICT-tillstånd eller ett ICT-tillstånd för rörlighet för längre vistelse, 8. har ett lagakraftvunnet avvisnings- eller utvisningsbeslut som inte kan verkställas, eller 9. är utstationerad i Sverige enligt lagen (1999:678) om utstationering av arbetstagare, med undantag för utlänningar som har beviljats ett ICT-tillstånd eller ett ICT-tillstånd för rörlighet för längre vistelse. 4 § En utlänning som vill ha ett EU-blåkort i Sverige ska ha ansökt om och beviljats ett sådant tillstånd före inresan i landet. En ansökan får inte bifallas efter inresan. Första stycket gäller dock inte om utlänningen 1. ansöker om förlängning av tillståndstiden för ett EU- blåkort, 2. har ett tidsbegränsat uppehållstillstånd för studier och har slutfört studier som motsvarar 180 högskolepoäng, 3. har genomfört ett forskningsprojekt i Sverige enligt ett mottagningsavtal som har ingåtts enligt lagen (2008:290) om godkännande för forskningshuvudmän att ta emot gästforskare, 4. har ett uppehållstillstånd som flykting eller alternativt skyddsbehövande enligt 5 kap. 1 § eller motsvarande äldre bestämmelser, 4. har ett uppehållstillstånd som utfärdats med stöd av artikel 24 i skyddsgrundsförordningen eller motsvarande äldre bestämmelser, 5. har ett av Sverige utfärdat ICT-tillstånd eller ICT- tillstånd för rörlighet för längre vistelse, 6. har ett av Sverige utfärdat uppehålls- och arbetstillstånd för säsongsarbete, 7. har uppehållsrätt på grund av familjeanknytning till en EES-medborgare, 8. har uppehållstillstånd på grund av familjeanknytning till en medborgare i Schweiz, 9. har ett tidsbegränsat uppehållstillstånd enligt 5 kap. 9 §, eller 10. har ett tidsbegränsat uppehållstillstånd för arbete som har beviljats enligt 5 kap. 10 § i de fall som avses i 6 kap. 2 § första stycket eller för att bedriva näringsverksamhet enligt 5 kap. 10 a §, och förutsättningarna för det tillståndet varit uppfyllda. Det som föreskrivs i första stycket gäller inte heller för en utlänning som utnyttjar möjligheten till rörlighet för längre vistelse enligt 3 c §, om ansökan lämnas in senast en månad efter inresan i Sverige. 10 § Bestämmelserna om uppehållstillstånd för familjemedlemmar i detta kapitel gäller inte för familjemedlemmar till 1. EES-medborgare som har rätt till fri rörlighet i Sverige, 2. medborgare i Schweiz som har rätt till fri rörlighet i Sverige, eller 3. innehavare av ett EU-blåkort som har en flyktingstatusförklaring eller en alternativ skyddsstatusförklaring i Sverige. Vid tillämpning av bestämmelserna om uppehållstillstånd på grund av anknytning i 5 kap. likställs en innehavare av ett EU-blåkort som har en flyktingstatusförklaring eller en alternativ skyddsstatusförklaring i Sverige med en utlänning som har ett tidsbegränsat uppehållstillstånd enligt 5 kap. 1 §. Vid tillämpning av bestämmelserna om uppehållstillstånd på grund av anknytning i 5 kap. likställs en innehavare av ett EU-blåkort som har flyktingstatus eller status som subsidiärt skyddsbehövande i Sverige med en utlänning som har ett tidsbegränsat uppehållstillstånd utfärdat med stöd av artikel 24 i skyddsgrundsförordningen. 7 kap. 1 a § I skyddsgrundsförordningen finns bestämmelser om återkallande av uppehållstillstånd för personer som beviljats internationellt skydd och för familjemedlemmar till personer som beviljats internationellt skydd (familjesammanhållning). Uppehållstillstånd som utfärdats med stöd av artikel 24 i skyddsgrundsförordningen ska återkallas när beslut om att återkalla utlänningens internationella skydd meddelats. Uppehållstillstånd som utfärdats med stöd av artikel 23 skyddsgrundsförordningen ska återkallas när utlänningens anknytning till personen som beviljats internationellt skydd upphör eller när ett beslut om att återkalla anknytningspersonens internationella skydd har meddelats. Detsamma gäller om utlänningen är utesluten eller skulle kunna uteslutas från att beviljas internationellt skydd eller om det finns starka indikationer på att utlänningens äktenskap eller partnerskap har ingåtts enbart för att möjliggöra inresa eller bosättning i Sverige. 8 kap. 16 § Avslås eller avvisas en ansökan om uppehållstillstånd eller återkallas ett sådant tillstånd och befinner sig utlänningen i Sverige, ska det samtidigt meddelas beslut om avvisning eller utvisning, om inte särskilda skäl talar mot det. Detsamma gäller om en ansökan om uppehållsstatus avslås och utlänningen befinner sig i Sverige. Första stycket gäller inte om ansökan avvisas enligt 5 kap. 1 c § andra stycket. Beslut om avvisning, utvisning eller återvändande i ärenden om internationellt skydd 16 a § Bestämmelser om beslut om återvändande när en ansökan om internationellt skydd nekas prövning, avslås som ogrundad eller uppenbart ogrundad, eller förklaras uttryckligen eller implicit återkallad finns i artikel 37 i asylprocedurförordningen. I de situationer som räknas upp i artikel 10.4 a och c i asylprocedurförordningen ska beslut om avvisning eller utvisning med omedelbar verkställighet meddelas utan dröjsmål, om inte synnerliga skäl talar mot det. Ett sådant beslut behöver inte meddelas om det redan finns ett verkställbart beslut om avvisning, utvisning eller återvändande. 17 § Migrationsverket ska pröva frågan om avvisning om utlänningen 1. söker asyl här, 2. har en nära familjemedlem som söker asyl här, eller 1. har en nära familjemedlem som söker internationellt skydd här, eller 3. kan komma att avvisas med stöd av 2 § 7 eller 3 § andra stycket. 2. kan komma att avvisas med stöd av 2 § 7 eller 3 § andra stycket. I andra fall får såväl Migrationsverket som Polismyndigheten pröva frågan om avvisning. Om Polismyndigheten anser det tveksamt om en utlänning bör avvisas, ska ärendet lämnas över till Migrationsverket. 18 a § Migrationsverket ska pröva frågan om avvisning, utvisning eller återvändande enligt 16 a §. 19 § Migrationsverket får besluta att verkets beslut om avvisning enligt 17 § första stycket 1 eller 2 får verkställas även om det inte har fått laga kraft (avvisning med omedelbar verkställighet), om det är uppenbart att det inte finns grund för asyl och att uppehållstillstånd inte heller ska beviljas på någon annan grund. Migrationsverket får också besluta om avvisning med omedelbar verkställighet om en asylansökan avvisas med stöd av 5 kap. 1 b § första stycket 1 eller 2. Migrationsverket får besluta att verkets beslut om avvisning enligt 17 § första stycket 1 får verkställas även om det inte har fått laga kraft (omedelbar verkställighet), om det är uppenbart att uppehållstillstånd inte ska beviljas. Det får endast anses uppenbart att det inte finns grund för asyl om 1. utlänningens uppgifter saknar betydelse för prövningen av ansökan, 2. utlänningens uppgifter saknar tillförlitlighet, eller 3. utlänningen kommer från ett säkert ursprungsland enligt en sådan förteckning som avses i 1 kap. 6 a §, och han eller hon a) är medborgare i det landet eller är en statslös person som tidigare har haft sin vanliga vistelseort där, och b) inte har lagt fram några allvarliga skäl för att landet inte ska anses som ett säkert ursprungsland för honom eller henne. I 12 kap. 7 § finns närmare bestämmelser om verkställigheten av beslut om avvisning med omedelbar verkställighet. 27 § När ett överklagat ärende eller mål om avvisning eller utvisning avgörs, får också beslut fattas i fråga om uppehållstillstånd och arbetstillstånd. Detta gäller även om dessa frågor inte har tagits upp av utlänningen. Vid prövning av ett beslut om avvisning eller utvisning får en migrationsdomstol eller Migrationsöverdomstolen besluta att utlänningen ska förbjudas att återvända till Sverige för viss tid, även om ingen lägre instans har meddelat ett sådant förbud. När Migrationsverket, en migrationsdomstol eller Migrationsöverdomstolen prövar ett beslut om avvisning eller utvisning, får ett sådant beslut samtidigt meddelas angående den som är under 16 år och som står under utlänningens vårdnad. Detta gäller även om ingen lägre instans har prövat denna fråga. I mål hos en migrationsdomstol och Migrationsöverdomstolen gäller detta dock inte om det för barnet har åberopats omständigheter som avses i 4 kap. 1, 2 eller 2 a §. När Migrationsverket, en migrationsdomstol eller Migrationsöverdomstolen prövar ett beslut om avvisning eller utvisning, får ett sådant beslut samtidigt meddelas angående den som är under 16 år och som står under utlänningens vårdnad. Detta gäller även om ingen lägre instans har prövat denna fråga. I mål hos en migrationsdomstol och Migrationsöverdomstolen gäller detta dock inte om det för barnet har åberopats omständigheter som omfattas av definitionen av flykting eller subsidiärt skyddsbehövande enligt skyddsgrundsförordningen. 9 kap. Kontroll av personer enligt screeningförordningen 2 a § Polismyndigheten ansvarar för screening av personer enligt screeningförordningen. Polismyndigheten och Migrationsverket ansvarar för utförandet av identifiering eller verifiering av identitet enligt artikel 14 i screeningförordningen. Polismyndigheten ansvarar för utförandet av säkerhetskontroll enligt artiklarna 15 och 16 i screeningförordningen. Tullverket och Kustbevakningen är skyldiga att hjälpa Polismyndigheten vid en sådan kontroll enligt andra stycket samt hjälpa Migrationsverket vid identifiering och verifiering av identitet enligt andra stycket Polismyndigheten och Migrationsverket ansvarar för utförandet av sårbarhetskontroll enligt artikel 12.3, registrering av biometriska uppgifterenligt artikel 8.5 d, samt ifyllande av screeningformuläret enligt artikel 17 och för avslutande delen av screeningen enligt artikel 18 i screeningförordningen. Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer kan med stöd av kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela närmare föreskrifter om vid vilka platser vid yttre gräns enligt artiklarna 5.1 och 5.2 respektive inom territoriet enligt artikel 7.1 i screeningförordningen som screening ska genomföras. 2 b § En polisman eller en särskilt förordnad passkontrollant får kroppsvisitera en person som är skyldig genomgå screening enligt artikel 5.1, 5.2 eller 7.1 i screeningförordningen i samband med identifiering eller verifiering av identitet enligt artikel 14.1 eller med en säkerhetskontroll enligt artikel 15.1 och undersöka hans eller hennes bagage, handresgods, handväskor och liknande, i den utsträckning som det är nödvändigt för att ta reda på personens identitet eller för att bedöma om personen skulle kunna utgöra ett hot mot den inre säkerheten. När tulltjänstemän eller tjänstemän vid Kustbevakningen bistår Polismyndigheten enligt 2 a § har de samma befogenheter som en polisman har enligt första stycket. Vid åtgärder enligt första stycket gäller det som sägs i 2 § tredje-femte styckena. En åtgärd som enbart innebär att ett föremål som en person har med sig undersöks får genomföras av en annan anställd vid Polismyndigheten än en polisman eller av en anställd vid Migrationsverket. 4 § Om en utlänning ansöker om uppehållstillstånd när han eller hon kommer till Sverige eller därefter, får Migrationsverket eller Polismyndigheten ta hand om hans eller hennes pass eller andra identitetshandlingar i väntan på att utlänningen får tillstånd att vistas här i landet eller lämnar det. Om en utlänning ansöker om uppehållstillstånd eller internationellt skydd när han eller hon kommer till Sverige eller därefter, får Migrationsverket eller Polismyndigheten ta hand om hans eller hennes pass eller andra identitetshandlingar i väntan på att utlänningen får tillstånd att vistas här i landet eller lämnar det. 6 § En utlännings biljett för resan från Sverige får tas om hand av Migrationsverket eller Polismyndigheten i väntan på att utlänningen får tillstånd att vistas här i landet eller lämnar det. Detta gäller om 1. utlänningen saknar pass, visering, uppehållstillstånd eller arbetstillstånd när detta krävs för inresa eller vistelse i Sverige, eller 2. utlänningen kan antas komma att ansöka om uppehållstillstånd. En utlännings biljett för resan från Sverige får tas om hand av Migrationsverket eller Polismyndigheten i väntan på att utlänningen får tillstånd att vistas här i landet eller lämnar det. Detta gäller om 1. utlänningen saknar pass, visering, uppehållstillstånd eller arbetstillstånd när detta krävs för inresa eller vistelse i Sverige, eller 2. utlänningen kan antas komma att ansöka om uppehållstillstånd eller internationellt skydd. Biljetten får tas om hand endast om - det framstår som sannolikt att utlänningen inte kommer att få tillstånd att vistas här, och - det finns anledning att anta att utlänningen annars gör sig av med biljetten och inte själv kan betala kostnaden för sin resa från Sverige. 8 § Migrationsverket eller Polismyndigheten får fotografera en utlänning och, om utlänningen har fyllt 14 år, ta hans eller hennes fingeravtryck om Migrationsverket eller Polismyndigheten får fotografera en utlänning och, om utlänningen har fyllt sex år, ta hans eller hennes fingeravtryck om 1. utlänningen inte kan styrka sin identitet när han eller hon kommer till Sverige, 2. utlänningen ansöker om uppehållstillstånd som flykting enligt 4 kap. 1 § eller som alternativt skyddsbehövande enligt 4 kap. 2 §, 2. utlänningen är skyldig att lämna biometriska uppgifter i enlighet med artikel 15.1, 18.1, 18.2, 20.1, 22.1, 23.1, 24.1 eller 26.1 i Eurodacförordningen, och vid tillämpning av artikel 18.1, 18.2 eller 20.1 får fotografi och fingeravtryck även tas av en utlandsmyndighet, 3. det finns grund för att besluta om förvar, eller 4. varken utlänningens identitet eller rätt att vistas i Sverige kan klarläggas vid en kontroll enligt 9 §. Det fotografi och de fingeravtryck som har tagits med stöd av första stycket 4 ska omedelbart förstöras om det framkommer att utlänningen har rätt att vistas i Sverige. Det fotografi och de fingeravtryck som har tagits med stöd av första stycket 4 eller artikel 23.1 i Eurodacförordningen ska omedelbart förstöras om det framkommer att utlänningen har rätt att vistas i Sverige. 11 a § Den som ska genomgå screening enligt artiklarna 5.1, 5.2 eller 7.1 i screeningförordningen är skyldig att stanna kvar för utredning i samband med genomförande av screening. Skyldigheten att stanna kvar för utredning i samband med genomförande av screening gäller som längst tolv timmar eller om det finns särskilda skäl ytterligare 12 timmar. Vad som sagts i första stycket gäller inte om ett beslut har meddelats om förvar enligt 10 kap. 1 eller 2 §. En polisman, en särskilt förordnad passkontrollant, en tulltjänsteman eller en tjänsteman vid Kustbevakningen får hålla kvar en person som vägrar att stanna kvar för utredning i samband med genomförande av screening. 10 kap. Lydelse enligt SOU 2025:16 Föreslagen lydelse 2 § En vuxen utlänning, som inte har rätt att vistas i Sverige i egenskap av asylsökande, får ställas under uppsikt eller tas i förvar 1. om det är nödvändigt för att en utredning av utlänningens identitet eller rätt att resa in i eller stanna i Sverige ska kunna genomföras, eller 2. om det kan antas att han eller hon kommer att avvisas eller utvisas enligt 8 kap. eller det är fråga om att verkställa ett beslut om avvisning eller utvisning och det annars finns en risk för att utlänningen bedriver brottslig verksamhet i Sverige, avviker, håller sig undan eller på annat sätt försvårar myndighetens handläggning. 2. om det kan antas att han eller hon kommer att avvisas eller utvisas enligt 8 kap. eller det är fråga om att verkställa ett beslut om avvisning eller utvisning eller om han eller hon ska genomgå screening enligt artikel 5.1, 5.2 eller 7.1 i screeningförordningen och det annars finns en risk för att utlänningen bedriver brottslig verksamhet i Sverige, avviker, håller sig undan eller på annat sätt försvårar myndighetens handläggning. I artiklarna 5.2 och 5.3 i förordningen om återvändandegränsförfarande finns bestämmelser om förvar för den utlänning som avses i första stycket och som befinner sig i ett återvändandegränsförfarande. I stället för att utlänningen tas i förvar enligt de bestämmelserna får han eller hon ställas under uppsikt enligt de förutsättningar som anges i artiklarna 5.2 och 5.3 i förordningen. 3 § En vuxen utlänning får ställas under uppsikt eller tas i förvar under den tid han eller hon har rätt att vistas i Sverige i egenskap av asylsökande endast om 1. det är nödvändigt för att bestämma eller bekräfta utlänningens identitet eller nationalitet, 2. det är nödvändigt för att utreda de omständigheter som ansökan om asyl grundas på, 3. utlänningen vid tidpunkten för ansökan om asyl hålls i förvar enligt 2 § 2 och det finns anledning att anta att syftet med ansökan är att försena eller hindra verkställigheten av ett beslut om avvisning eller utvisning, 4. det är nödvändigt för att skydda nationell säkerhet eller allmän ordning, eller 4. det är nödvändigt för att skydda nationell säkerhet eller allmän ordning, 5. förvarstagandet grundar sig på artikel 28 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU)nr 604/2013 av den 26 juni 2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat (omarbetning). 5. förvarstagandet grundar sig på artikel 44 i asyl- och migrationshanteringsförordningen, eller 6. det är nödvändigt som ett led i ett gränsförfarande i enlighet med artikel 43 i asylprocedurförordningen för att avgöra om utlänningen har rätt att resa in i Sverige. I fråga om vuxna utlänningar som är utvisade på grund av brott tillämpas 2 § i stället för första stycket, även i de fall den vuxne har rätt att vistas i Sverige i egenskap av asylsökande. 4 § Ett barn får tas i förvar endast om uppsikt inte är en tillräcklig åtgärd. Ett barn får skiljas från samtliga sina vårdnadshavare genom att barnet eller vårdnadshavaren tas i förvar endast om det finns synnerliga skäl. Ett barn som inte har någon vårdnadshavare i Sverige får tas i förvar endast om det finns synnerliga skäl. Ett barn som tas i förvar med stöd av 5 § får skiljas från samtliga sina vårdnadshavare genom att barnet eller vårdnadshavaren tas i förvar endast om det finns synnerliga skäl. Ett barn som tas i förvar med stöd av 6 § får inte skiljas från båda sina vårdnadshavare genom att barnet eller vårdnadshavaren tas i förvar. Ett barn som inte har någon vårdnadshavare i Sverige får tas i förvar endast om det finns synnerliga skäl. 5 § Ett barn, som inte har rätt att vistas i Sverige i egenskap av asylsökande, får ställas under uppsikt eller tas i förvar om 1. det är sannolikt att barnet kommer att avvisas av Polismyndigheten eller avvisas med omedelbar verkställighet av Migrationsverket, eller 2. det är fråga om att verkställa ett beslut om avvisning eller utvisning. 2. det är fråga om att verkställa ett beslut om avvisning eller utvisning eller om barnet ska genomgå screening enligt artikel 5.1, 5.2 eller 7.1 i screeningförordningen. Beslut om uppsikt eller förvar får meddelas endast om det annars finns en uppenbar risk för att barnet bedriver brottslig verksamhet i Sverige, avviker, håller sig undan eller på annat sätt försvårar myndighetens handläggning. I artiklarna 5.2 och 5.3 i förordningen om återvändandegränsförfarande finns bestämmelser om förvar för barn som avses i första stycket och som befinner sig i ett återvändandegränsförfarande. I stället för att barnet tas i förvar enligt de bestämmelserna får han eller hon ställas under uppsikt enligt de förutsättningar som anges i artiklarna 5.2 och 5.3 i förordningen. 6 § Ett barn får ställas under uppsikt eller tas i förvar under den tid han eller hon har rätt att vistas i Sverige i egenskap av asylsökande endast om 1. barnet vid tidpunkten för ansökan om asyl hålls i förvar enligt 5 § och det finns anledning att anta att syftet med ansökan är att försena eller hindra verkställigheten av ett beslut om avvisning eller utvisning, 2. det är nödvändigt för att skydda nationell säkerhet eller allmän ordning, eller 2. det är nödvändigt för att skydda nationell säkerhet eller allmän ordning, 3. förvarstagandet grundar sig på artikel 28 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 604/2013 av den 26 juni 2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat (omarbetning). 3. förvarstagandet grundar sig på artikel 44 i asyl- och migrationshanteringsförordningen, eller 4. det är nödvändigt som ett led i ett gränsförfarande i enlighet med artikel 43 i asylprocedurförordningen för att avgöra om barnet har rätt att resa in i Sverige. I fråga om barn som är utvisade på grund av brott tillämpas 5 § i stället för första stycket, även i de fall barnet har rätt att vistas i Sverige i egenskap av asylsökande. 29 § En vuxen utlänning får inte hållas i förvar med stöd av 2 § 1 eller 3 § första stycket 1 eller 2 längre tid än en månad. En vuxen utlänning får inte hållas i förvar med stöd av 3 § första stycket 3 eller 4 längre tid än tolv månader. En vuxen utlänning får inte hållas i förvar med stöd av 3 § första stycket 6 längre tid än tolv veckor. En vuxen utlänning som ska avvisas eller utvisas till en annan stat än en EES-stat får inte hållas i förvar med stöd av 2 § 2 längre tid än sex månader. Om det är sannolikt att verkställigheten av ett avvisnings- eller utvisningsbeslut kommer att ta längre tid på grund av bristande samarbete från utlänningen eller för att det tar tid att införskaffa nödvändiga handlingar, får utlänningen hållas i förvar i ytterligare högst tolv månader. Tidsgränserna om sex och 18 månader gäller dock inte i säkerhetsärenden eller en utlänning som av allmän domstol har utvisats på grund av brott. 35 § Ett beslut om förvar enligt 2 § 2, 3 § första stycket 3–5 och 7 § ska prövas på nytt inom två månader från den dag då beslutet om förvar verkställdes. Har förvarsbeslutet föregåtts av ett interimistiskt beslut om förvar ska tidsfristen räknas från den dag det beslutet verkställdes. Vid fastställande av tidsfristen ska tid som utlänningen tidigare har hållits i förvar inte räknas av. Ett beslut om förvar enligt 2 § 2, 3 § första stycket 3–6 och 7 § ska prövas på nytt inom två månader från den dag då beslutet om förvar verkställdes. Har förvarsbeslutet föregåtts av ett interimistiskt beslut om förvar ska tidsfristen räknas från den dag det beslutet verkställdes. Vid fastställande av tidsfristen ska tid som utlänningen tidigare har hållits i förvar inte räknas av. Om utlänningen därefter är kvar i förvar ska en ny prövning fortlöpande ske inom två månader från det senaste beslutet om förvar. Om frågan om förvar inte prövas på nytt inom föreskriven tid upphör beslutet att gälla. 11 kap. 5 § En utlänning som hålls i förvar ska ha tillgång till hälso- och sjukvård i samma omfattning som den som ansökt om uppehållstillstånd enligt 4 kap. 1, 2 eller 2 a § även om utlänningen inte har ansökt om ett sådant tillstånd. En utlänning som hålls i förvar ska ha tillgång till hälso- och sjukvård i samma omfattning som den som ansökt om internationellt skydd även om utlänningen inte har ansökt om ett sådant skydd. Om en utlänning som hålls i förvar behöver sjukhusvård under förvarstiden, ska han eller hon ges tillfälle till sådan vård. Verksamhetschefen för den sjukhusenhet där en utlänning vårdas ska se till att Migrationsverket eller den som förestår den lokal där utlänningen ska vistas genast underrättas, om utlänningen önskar lämna eller redan har lämnat sjukhuset. 12 kap. 7 § Migrationsverkets beslut om avvisning enligt 8 kap. 17 § första stycket 1 eller 2 eller utvisning får verkställas även om beslutet inte har fått laga kraft, om 1. utlänningen har förklarat sig nöjd med beslutet (nöjdförklaring), eller 2. Migrationsverket enligt 8 kap. 19 § har beslutat att verkets beslut om avvisning får verkställas trots att det inte fått laga kraft. Migrationsverkets beslut om avvisning enligt 8 kap. 17 § första stycket 1 eller utvisning får verkställas även om beslutet inte har fått laga kraft, om. 1. utlänningen har förklarat sig nöjd med beslutet (nöjdförklaring), eller 2. Migrationsverket enligt 8 kap. 19 § har beslutat att verkets beslut om avvisning får verkställas trots att det inte fått laga kraft. Avvisning och utvisning av utlänning som ansökt om uppehållstillstånd som flykting eller alternativt skyddsbehövande Verkställighet av beslut om avvisning, utvisning och återvändande i ärenden om internationellt skydd 8 a § Om en utlänning har ansökt om uppehållstillstånd som flykting enligt 4 kap. 1 § eller som alternativt skyddsbehövande enligt 4 kap. 2 §, får ett beslut om avvisning eller utvisning inte verkställas innan ansökan har prövats och då avslagits genom ett beslut som har fått laga kraft eller innan ett beslut att avvisa ansökan enligt 5 kap. 1 b § har fått laga kraft. Bestämmelser om när ett beslut om avvisning, utvisning eller återvändande i ärenden om internationellt skydd får verkställas finns i artikel 68.1–68.3 i asylprocedurförordningen. Första stycket gäller inte om Migrationsverket har beslutat om omedelbar verkställighet enligt 8 kap. 19 §. Då gäller i stället att beslutet om avvisning får verkställas när ansökan om uppehållstillstånd har avslagits eller avvisats av Migrationsverket. Om beslutet om avvisning överklagas ska den migrationsdomstol som ska pröva överklagandet pröva om verkställigheten av avvisningsbeslutet tills vidare ska avbrytas (inhibition). Beslutet om avvisning får inte verkställas innan denna prövning har gjorts. Ett avvisningsbeslut som gäller ett ensamkommande barn får dock aldrig verkställas förrän tidigast en vecka från den dag då barnet fick del av beslutet. Bestämmelser om när en migrationsdomstol respektive Migrationsöverdomstolen får besluta om inhibition av ett beslut om avvisning, utvisning eller återvändande, när domstolen prövar en fråga om internationellt skydd, finns i artikel 68.4 och 68.5 respektive artikel 68.7 i asylprocedurförordningen. Tidsfristen enligt artikel 68.5 a i asylprocedurförordningen, för att hos migrationsdomstol begära tillåtelse att stanna kvar i Sverige (begära inhibition), ska vara sju dagar. Första stycket gäller inte verkställighet av beslut om avvisning eller utvisning enligt 8 kap. 16 a § andra stycket. Ett sådant beslut får verkställas även om det inte har fått laga kraft (omedelbar verkställighet). Första och andra styckena hindrar inte att utlänningen överlämnas, utlämnas eller överförs till en annan stat eller internationell domstol eller tribunal för att lagföras eller avtjäna en frihetsberövande påföljd. Första och fjärde stycket hindrar inte att utlänningen överlämnas, utlämnas eller överförs till en annan stat eller internationell domstol eller tribunal för att lagföras eller avtjäna en frihetsberövande påföljd. 9 a § Om en utlänning har överklagat ett beslut som Migrationsverket eller Polismyndigheten har fattat om överföring enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 604/2013 av den 26 juni 2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarigför att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat (omarbetning) (Dublinförordningen), och inom överklagandetiden har yrkat inhibition av beslutet, får beslutet inte verkställas innan en migrationsdomstol har prövat frågan om inhibition. Detta gäller endast första gången utlänningen yrkar inhibition. Ett beslut att avslå ett sådant yrkande om inhibition ska vara motiverat. Om en utlänning har överklagat ett beslut som Migrationsverket eller Polismyndigheten har fattat om överföring enligt asyl- och migrationshanteringsförordningen, och inom överklagandetiden har yrkat inhibition av beslutet, får beslutet inte verkställas innan en migrationsdomstol har prövat frågan om inhibition. Detta gäller endast första gången utlänningen yrkar inhibition. Ett beslut att avslå ett sådant yrkande om inhibition ska vara motiverat. 16 b § I fråga om den som av allmän domstol har utvisats på grund av brott får en migrationsdomstol eller Migrationsöverdomstolen, efter Migrationsverkets ställningstagande i ärendet, bevilja uppehållstillstånd och arbetstillstånd om det 1. finns hinder enligt 1, 2 eller 3 § mot att utvisningsbeslutet verkställs, 2. finns anledning att anta att det avsedda mottagarlandet inte kommer att vara villigt att ta emot utlänningen, 3. finns medicinska hinder, eller 4. annars finns synnerliga skäl. Vid bedömningen enligt första stycket 4 ska följande särskilt beaktas: - brottslighetens art och omfattning, - den tid som har förflutit sedan utvisningsbeslutet meddelades, - utlänningens skötsamhet och risken för fortsatt brottslighet, och - utlänningens hälsotillstånd och levnadsförhållanden i övrigt. Om migrationsdomstolen eller Migrationsöverdomstolen finner att utlänningen är flykting enligt 4 kap. 1 § eller alternativt skyddsbehövande enligt 4 kap. 2 § gäller även det som anges i 5 kap. 1 §. Om ett internationellt organ, som har behörighet att pröva klagomål från enskilda, funnit att en allmän domstols beslut om utvisning på grund av brott i ett enskilt ärende strider mot ett svenskt konventionsåtagande gäller även det som anges i 5 kap. 4 §. Om ett internationellt organ, som har behörighet att pröva klagomål från enskilda, funnit att en allmän domstols beslut om utvisning på grund av brott i ett enskilt ärende strider mot ett svenskt konventionsåtagande gäller även det som anges i 5 kap. 4 §. 18 § Migrationsverket får bevilja uppehållstillstånd om det i ett ärende om verkställighet av ett beslut om avvisning eller utvisning som fått laga kraft kommer fram nya omständigheter som innebär att 1. det finns ett hinder mot verkställighet enligt 1, 2 eller 3 §, 2. det finns anledning att anta att det avsedda mottagarlandet inte kommer att vara villigt att ta emot utlänningen, eller 3. det finns medicinska hinder eller någon annan särskild anledning att beslutet inte bör verkställas. Migrationsverket får bevilja uppehållstillstånd om det i ett ärende om verkställighet av ett beslut om avvisning eller utvisning som fått laga kraft kommer fram nya omständigheter som innebär att 1. det finns anledning att anta att det avsedda mottagarlandet inte kommer att vara villigt att ta emot utlänningen, eller 2. det finns medicinska hinder eller någon annan särskild anledning att beslutet inte bör verkställas. Barn får beviljas uppehållstillstånd enligt första stycket 3 även om de omständigheter som kommer fram inte har samma allvar och tyngd som krävs för att tillstånd ska beviljas vuxna personer. Barn får beviljas uppehållstillstånd enligt första stycket 2 även om de omständigheter som kommer fram inte har samma allvar och tyngd som krävs för att tillstånd ska beviljas vuxna personer. Vid bedömningen enligt första stycket 3 av om det finns någon annan särskild anledning att ett beslut inte bör verkställas ska konsekvenserna för ett barn av att skiljas från sin förälder särskilt beaktas, om det står klart att uppehållstillstånd på grund av stark anknytning enligt 5 kap. 3 § första stycket 1-4 eller 5 kap. 3 a § första stycket 1-4 eller andra stycket skulle ha beviljats om prövningen gjorts före inresan i Sverige. Vid bedömningen enligt första stycket 2 av om det finns någon annan särskild anledning att ett beslut inte bör verkställas ska konsekvenserna för ett barn av att skiljas från sin förälder särskilt beaktas, om det står klart att uppehållstillstånd på grund av stark anknytning enligt 5 kap. 3 § första stycket 1-4 eller 5 kap. 3 a § första stycket 1-4 eller andra stycket skulle ha beviljats om prövningen gjorts före inresan i Sverige. Migrationsverket får också besluta om inhibition. 18 a § Ett uppehållstillstånd som beviljas enligt 18 § första stycket för att det finns ett hinder mot verkställighet enligt 2 § ska vara tidsbegränsat och gälla i tre år om inte tvingande hänsyn till den nationella säkerheten eller den allmänna ordningen kräver en kortare giltighetstid. Giltighetstiden får dock inte vara kortare än ett år. Ett uppehållstillstånd som i andra fall beviljas enligt 18 § första stycket ska gälla i längst tretton månader. Ett uppehållstillstånd som beviljas enligt 18 § första stycket ska gälla i längst tretton månader. Varje nytt tidsbegränsat uppehållstillstånd som därefter beviljas ska gälla i ett år. En ansökan om permanent uppehållstillstånd får, när giltighetstiden för ett uppehållstillstånd löper ut, beviljas om utlänningen har haft tidsbegränsat uppehållstillstånd i minst tre år och hindret mot verkställighet enligt 18 § första stycket är bestående och de särskilda kraven i 5 kap. 7 § är uppfyllda. 19 § Om ett beslut om uppehållstillstånd inte kan meddelas enligt 18 §, ska Migrationsverket ta upp frågan om uppehållstillstånd till ny prövning om utlänningen i ett ärende om verkställighet av ett beslut om avvisning eller utvisning som fått laga kraft åberopar sådana nya omständigheter som 1. kan antas utgöra ett bestående sådant hinder mot verkställigheten som avses i 1, 2 eller 3 §, och 2. inte kunnat åberopas av utlänningen tidigare, eller utlänningen visar giltig ursäkt för att inte ha åberopat omständigheterna tidigare. Är förutsättningarna enligt första stycket inte uppfyllda, ska Migrationsverket besluta att inte bevilja ny prövning. Första stycket gäller inte om utlänningen ansöker om uppehållstillstånd som flykting enligt 4 kap. 1 § eller som alternativt skyddsbehövande enligt 4 kap. 2 § och en sådan ansökan inte tidigare under utlänningens vistelse i Sverige har prövats genom ett beslut som har fått laga kraft. I ett sådant fall ska Migrationsverket pröva ansökan och besluta om inhibition i verkställighetsärendet. Om en utlänning i ett ärende om verkställighet av ett beslut om avvisning eller utvisning som fått laga kraft ansöker om internationellt skydd, och en sådan ansökan inte tidigare under utlänningens vistelse i Sverige har prövats genom ett beslut som har fått laga kraft ska Migrationsverket pröva ansökan och besluta om inhibition i verkställighetsärendet. 19 b § Om en utlänning som av allmän domstol har utvisats på grund av brott åberopar sådana omständigheter som anges i 19 § första stycket 1 och dessa omständigheter inte kunnat åberopas av utlänningen tidigare, eller utlänningen visar giltig ursäkt för att inte ha åberopat omständigheterna tidigare, ska Migrationsverket ta upp frågan om uppehållstillstånd till prövning. Migrationsverket ska ta upp frågan om uppehållstillstånd till prövning om en utlänning som av allmän domstol har utvisats på grund av brott, i ett ärende om verkställighet av ett beslut om avvisning eller utvisning som fått laga kraft, åberopar sådana nya omständigheter som kan antas utgöra ett bestående sådant hinder mot verkställigheten som avses i 1, eller 2 § och dessa omständigheter inte kunnat åberopas av utlänningen tidigare, eller utlänningen visar giltig ursäkt för att inte ha åberopat omständigheterna tidigare Är förutsättningarna enligt första stycket inte uppfyllda, ska Migrationsverket besluta att inte bevilja prövning. Utvisningsbeslutet får inte verkställas innan Migrationsverket har avgjort frågan om prövning ska ske eller, om prövning beviljas, innan frågan om uppehållstillstånd har prövats i en instans och ansökan därvid avslagits. Vad som sägs i första stycket gäller inte om utlänningen ansöker om uppehållstillstånd som flykting enligt 4 kap. 1 § eller som alternativt skyddsbehövande enligt 4 kap. 2 § och en sådan ansökan inte tidigare under utlänningens vistelse i Sverige har prövats genom ett lagakraftvunnet beslut. I ett sådant fall ska Migrationsverket pröva ansökan. Vad som sägs i första stycket gäller inte om utlänningen ansöker om internationellt skydd och en sådan ansökan inte tidigare under utlänningens vistelse i Sverige har prövats genom ett beslut som fått laga kraft. I ett sådant fall ska Migrationsverket pröva ansökan. 13 kap. 9 a § När Migrationsverket inleder ett ärende om återkallelse av statusförklaring ska utlänningen underrättas. En statusförklaring får inte återkallas utan att utlänningen har fått tillfälle att yttra sig. I ärenden om internationellt skydd ska kommunikation med sökanden ske genom att underrättelse skickas till honom eller henne. Delgivning ska ske vid kommunikation med sökanden. Motivering av beslut Myndighetens beslut 10 § Ett beslut ska vara skriftligt och innehålla de skäl som ligger till grund för beslutet om det avser – uppehållsrätt, – resedokument, – uppehållstillstånd, – arbetstillstånd, – statusförklaring – flyktingförklaring enligt 5 kap. 1 b § första stycket, – ställning som varaktigt bosatt i Sverige, – avvisning eller utvisning, – återreseförbud, – upphävande av allmän domstols beslut om utvisning på grund av brott, – förlängning eller upphävande av tidsfrist för frivillig avresa, – förvar eller uppsikt, eller – kroppsvisitation. Vid beslut i fråga om nationell visering får skälen som ligger till grund för beslutet utelämnas. En utlänning har dock alltid rätt till motivering av ett beslut i fråga om nationell visering, om beslutet går utlänningen emot och utlänningen är en familjemedlem till en EES-medborgare eller omfattas av avtalet mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan och Schweiz å andra sidan om fri rörlighet för personer, utan att vara EES-medborgare eller medborgare i Schweiz. 17 § Om den som ansöker om uppehållstillstånd som flykting enligt 4 kap. 1 § eller som alternativt skyddsbehövande enligt 4 kap. 2 § uppger att han eller hon är ett ensamkommande barn ska Migrationsverket, om det finns skäl att ifrågasätta att sökanden är under 18 år, så snart som möjligt göra en åldersbedömning och fatta ett tillfälligt beslut om sökandens ålder. Om det är uppenbart att sökanden är 18 år eller äldre krävs dock inte någon sådan åldersbedömning eller något sådant beslut. Migrationsverket ska så snart som möjligt göra en åldersbedömning i enlighet med artikel 25 i asylprocedurförordningen och fatta ett tillfälligt beslut om sökandens ålder. Om det är uppenbart att sökanden är 18 år eller äldre krävs dock inte något sådant beslut. Ett slutligt ställningstagande till sökandens ålder ska göras i samband med det slutliga beslutet i ärendet om uppehållstillstånd. Ett slutligt ställningstagande till sökandens ålder ska göras i samband med det slutliga beslutet i ärendet om internationellt skydd. Ett beslut enligt första stycket gäller omedelbart. 14 kap. Beslut enligt asylprocedurförordningen och asyl- och migrationshanteringsförordningen 1 a § Beslut som räknas upp i artikel 67.1 och 67.2 i asylprocedurförordningen och artikel 43 i asyl- och migrationshanteringsförordningen får överklagas till en migrationsdomstol i enlighet med det som föreskrivs i dessa förordningar. Med undantag från artikel 67.1 d i asylprocedurförordningen får beslut om att återkalla internationellt skydd i de fall som avses i artikel 66.6 i asylprocedurförordningen dock inte överklagas. Ett överklagande av ett beslut enligt artikel 67.7 a i asylprocedurförordningen och artikel 43 i asyl- och migrationshanteringsförordningen ska ha kommit in till Migrationsverket inom sju dagar från den dag då den som överklagar fick del av beslutet. Ett överklagande av ett beslut enligt artikel 67.7 b i asylprocedurförordningen ska ha kommit in till Migrationsverket inom tre veckor från den dag då den som överklagar fick del av beslutet. 5 § Migrationsverkets beslut att inte bevilja ny prövning enligt 12 kap. 19 § får överklagas till en migrationsdomstol. Detsamma gäller verkets beslut att inte bevilja prövning enligt 12 kap. 16 a eller 19 b §. Migrationsverkets beslut att inte bevilja prövning enligt 12 kap. 16 a eller 19 b § får överklagas till en migrationsdomstol. Statusförklaring och resedokument Resedokument och flyktingförklaring 6 § Migrationsverkets beslut enligt 4 kap. 3, 3 a, 3 c och 4 §§ i fråga om statusförklaring eller resedokument eller om återkallelse av statusförklaring får överklagas till en migrationsdomstol. Migrationsverkets beslut enligt 2 kap. 1 e § i fråga om resedokument och enligt 5 kap. 1 b § första stycket i fråga om flyktingförklaring eller återkallelse av flyktingförklaring får överklagas till en migrationsdomstol. Ett beslut om återkallelse av resedokument på den grund att innehavaren upphör att vara flykting får dock överklagas endast i samband med ett överklagande av ett beslut om återkallelse av flyktingstatusförklaring. Ett beslut om återkallelse av resedokument enligt 2 kap. 1 e § tredje stycket på den grund att innehavaren upphör att vara flykting får dock överklagas endast i samband med ett överklagande av ett beslut om återkallelse av flyktingförklaring. Resehandling 6 b § Migrationsverkets beslut enligt 2 kap. 1 f § i fråga om resehandlingar får överklagas till en migrationsdomstol. Ett beslut om återkallelse av resehandlingar på den grund att utlänningens flyktingstatus eller status som subsidiärt skyddsbehövande återkallas, får dock överklagas endast i samband med ett överklagande av ett beslut om återkallelse av flyktingstatus eller status som subsidiärt skyddsbehövande. Ett beslut om återkallelse av en resehandling på den grund att familjemedlemmens uppehållstillstånd återkallas, får dock överklagas endast i samband med ett överklagande av ett beslut om återkallelse av uppehållstillståndet. 11 § Migrationsverkets beslut i ett säkerhetsärende får överklagas av Säkerhetspolisen i fråga om avvisning, utvisning, uppehållstillstånd, arbetstillstånd, statusförklaring, resedokument, främlingspass, ställning som varaktigt bosatt, förvar, uppsikt och upphävande av ett beslut om avvisning eller utvisning med stöd av 12 kap. 16 § andra stycket. Migrationsverkets beslut i ett säkerhetsärende får överklagas av Säkerhetspolisen i fråga om avvisning, utvisning, återvändande, uppehållstillstånd, arbetstillstånd, internationellt skydd, resedokument, resehandling, främlingspass, ställning som varaktigt bosatt, förvar, uppsikt och upphävande av ett beslut om avvisning eller utvisning med stöd av 12 kap. 16 § andra stycket. 15 kap. 1 § En utlänning som har rätt att överklaga ett beslut om avvisning eller utvisning kan förklara att han eller hon avstår från att överklaga beslutet eller domen i den delen (nöjdförklaring). Första stycket samt 2 och 3 §§ gäller inte en utlänning som har rätt att överklaga ett beslut om avvisning, utvisning eller återvändande enligt artikel 67 i asylprocedurförordningen. 3 § En nöjdförklaring kan inte tas tillbaka. Om utlänningen har överklagat beslutet eller domen när nöjdförklaringen avges, ska utlänningen genom nöjdförklaringen anses ha tagit tillbaka sitt överklagande av beslutet om avvisning eller utvisning. Om utlänningen har ansökt om uppehållstillstånd, arbetstillstånd, statusförklaring, resedokument eller främlingspass, ska utlänningen genom nöjdförklaringen anses ha tagit tillbaka sin ansökan. En nöjdförklaring kan inte tas tillbaka. Om utlänningen har överklagat beslutet eller domen när nöjdförklaringen avges, ska utlänningen genom nöjdförklaringen anses ha tagit tillbaka sitt överklagande av beslutet om avvisning eller utvisning. Om utlänningen har ansökt om uppehållstillstånd, arbetstillstånd, resedokument eller främlingspass, ska utlänningen genom nöjdförklaringen anses ha tagit tillbaka sin ansökan. 16 kap. 9 a § Ett överklagande av en migrationsdomstols beslut om överföring enligt artikel 43 i asyl- och migrationshanteringsförordningen ska ha kommit in till en migrationsdomstol inom sju dagar från den dag då den som överklagar fick del av beslutet. 11 § Prövningstillstånd krävs vid överklagande av en migrationsdomstols beslut till Migrationsöverdomstolen. Vid överklagande av en migrationsdomstols beslut enligt 9 § andra stycket krävs dock inte prövningstillstånd. Prövningstillstånd krävs inte heller vid överklagande av en migrationsdomstols beslut i fråga om statusförklaring eller uppehållstillstånd som flykting enligt 4 kap. 1 § eller som alternativt skyddsbehövande enligt 4 kap. 2 § efter överlämnande enligt 4 kap. 6 § andra stycket eller 5 kap. 20 § andra stycket. Vid överklagande av en migrationsdomstols beslut enligt 9 § andra stycket krävs dock inte prövningstillstånd. Prövningstillstånd krävs inte heller vid överklagande av en migrationsdomstols beslut i fråga om internationellt skydd efter överlämnande enligt 4 kap. 8 § andra stycket eller uppehållstillstånd enligt 5 kap. 20 § andra stycket. 17 kap. 1 § Socialnämnden ska lämna ut uppgifter om en utlännings personliga förhållanden, om Polismyndigheten, Säkerhetspolisen, Migrationsverket, en migrationsdomstol eller Migrationsöverdomstolen begär det och uppgifterna behövs för att avgöra ett ärende om uppehållstillstånd eller ett ärende om ställning som varaktigt bosatt i Sverige eller för att verkställa ett beslut om avvisning eller utvisning. Detsamma gäller när fråga har uppkommit om utlänningen har uppehållsrätt. Socialnämnden ska lämna ut uppgifter om en utlännings personliga förhållanden, om Polismyndigheten, Säkerhetspolisen, Migrationsverket, en migrationsdomstol eller Migrationsöverdomstolen begär det och uppgifterna behövs för att avgöra ett ärende om internationellt skydd, ett ärende om uppehållstillstånd eller ett ärende om ställning som varaktigt bosatt i Sverige eller för att verkställa ett beslut om avvisning, utvisning eller återvändande. Detsamma gäller när fråga har uppkommit om utlänningen har uppehållsrätt. 1 a § Den som bedriver verksamhet där det gäller sekretess enligt 25 kap. 1 § eller 26 kap. 1 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) ska, trots sekretessen, på begäran av Migrationsverket lämna ut sådana uppgifter om en utlänning som behövs för att kunna lämna ett sakkunnigutlåtande om utlänningens ålder, om ett sådant utlåtande behövs i ett ärende om internationellt skydd. 4 § Den region som har utfört en hälsokontroll enligt artikel 12.1 i screeningförordningen ska lämna de uppgifter som framkommit vid kontrollen till Polismyndigheten. 5 § Polismyndigheten och Migrationsverket ska lämna de uppgifter till varandra som behövs för att de ska kunna fullgöra sina skyldigheter enligt 9 kap. 2 a §. 18 kap. 3 § Den som är förordnad som offentligt biträde för ett barn som saknar vårdnadshavare här i landet är utan särskilt förordnande barnets ställföreträdare i det mål eller ärende som förordnandet avser. Detta gäller dock inte om det finns en god man för barnet enligt lagen (2005:429) om god man för ensamkommande barn eller om det för barnet. Den som är förordnad som offentligt biträde för ett barn som saknar vårdnadshavare här i landet är utan särskilt förordnande barnets ställföreträdare i det mål eller ärende som förordnandet avser. Detta gäller dock inte om det finns en god man för barnet enligt lagen (2005:429) om god man för ensamkommande barn eller om det för barnet har utsetts en företrädare eller tillfällig företrädare enligt artikel 23.2 i asylprocedurförordningen. 4 § Den som är förordnad som god man för ett barn enligt lagen (2005:429) om god man för ensamkommande barn skall ansöka om uppehållstillstånd för barnet, om detta inte är uppenbart obehövligt. Om en sådan god man inte är förordnad, gäller vad som nu sagts i stället den som är förordnad som offentligt biträde för barnet. Den som är förordnad som god man för ett barn enligt lagen (2005:429) om god man för ensamkommande barn ska ansöka om uppehållstillstånd för barnet, om detta inte är uppenbart obehövligt. Om en sådan god man inte är förordnad, gäller vad som nu sagts i stället den som är förordnad som offentligt biträde för barnet. Har det för ett ensamkommande barn utsetts en företrädare eller tillfällig företrädare enligt artikel 23.2 i asylprocedurförordningen ska företrädaren eller den tillfälliga företrädaren utföra de uppgifter som anges i artiklarna 23.6–8. Företrädaren eller den tillfälliga företrädaren får enligt artiklarna om det är lämpligt utföra sina uppgifter tillsammans med den rättsliga rådgivaren. 20 kap. 2 § Till fängelse i högst ett år eller, om brottet är ringa, till böter döms en utlänning som uppsåtligen uppehåller sig i Sverige fastän han eller hon enligt ett verkställt beslut om utvisning enligt 8 a kap. inte har haft rätt att återvända hit. Bestämmelserna i första stycket gäller inte om utlänningen har flytt hit av skäl som avses i 4 kap. 1, 2 eller 2 a §. Bestämmelserna i första stycket gäller inte om utlänningen har flytt hit av skäl som omfattas av definitionen av flykting eller subsidiärt skyddsbehövande enligt skyddsgrundsförordningen. I ringa fall ska åtal för brott enligt första stycket inte väckas annat än om det är motiverat från allmän synpunkt. 21 kap. 2 § En utlänning som omfattas av ett beslut om tillfälligt skydd enligt direktiv 2001/55/EG och som i enlighet med direktivet överförs till eller tas emot i Sverige ska ges ett tidsbegränsat uppehållstillstånd, uppehållstillstånd med tillfälligt skydd. Uppehållstillstånd med tillfälligt skydd får vägras utlänningen endast om det föreligger sådana omständigheter som innebär att en utlänning är utesluten från att vara flykting enligt 4 kap. 2 b § eller att en flykting får vägras uppehållstillstånd enligt 5 kap. 1 §. Uppehållstillstånd med tillfälligt skydd får vägras utlänningen endast om det föreligger sådana omständigheter som innebär att en utlänning är utesluten från att vara flykting enligt artikel 12 i skyddsgrundsförordningen. 5 § Att en utlänning har beviljats uppehållstillstånd med tillfälligt skydd hindrar inte att en ansökan om uppehållstillstånd som flykting enligt 4 kap. 1 § prövas. Detsamma gäller för ansökan om flyktingstatusförklaring enligt 4 kap. 3 § och en ansökan om resedokument enligt 4 kap. 4 §. Att en utlänning har beviljats uppehållstillstånd med tillfälligt skydd hindrar inte att en ansökan om internationellt skydd som flykting prövas. Prövningen av en ansökan enligt första stycket får skjutas upp endast om det finns särskilda skäl för det. Om ansökan inte har prövats innan det tillfälliga skyddet har upphört att gälla, ska den prövas så snart det kan ske efter denna tidpunkt. 22 kap. 2 § Ett tidsbegränsat uppehållstillstånd om minst ett år ska ges till en utlänning för vilken en framställan om omplacering av vittne eller nära anhörig till vittne har gjorts från en internationell domstol eller tribunal, om framställan bedöms vara berättigad. Med vittne avses i denna paragraf den som har vittnat eller kommer att vittna i förhandlingar inför en internationell domstol eller tribunal i enlighet med dess procedur- eller bevisupptagningsregler. Med nära anhörig till vittne avses vittnets - make eller sambo, - barn som är beroende av vittnet, samt - annan anhörig till vittnet som ingår i samma hushåll som vittnet och mellan vilka det föreligger ett särskilt beroendeförhållande. Om en framställan enligt första stycket anses berättigad får uppehållstillstånd vägras endast om det föreligger sådana omständigheter som innebär att en utlänning är utesluten från att anses som flykting enligt 4 kap. 2 b § eller att en flykting får vägras uppehållstillstånd enligt 5 kap. 1 §. Om en framställan enligt första stycket anses berättigad får uppehållstillstånd vägras endast om det föreligger sådana omständigheter som innebär att en utlänning är utesluten från att anses som flykting enligt artikel 12 i skyddsgrundsförordningen. 1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2026 i fråga om 10 kap. och i övrigt den 12 juni 2026. 2. Äldre bestämmelser ska gälla för förfaranden för ansökningar om internationellt skydd (asylansökningar) som görs före den 12 juni 2026 och på vilka Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/32/EU av den 26 juni 2013 om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd (omarbetning) är tillämplig. Detsamma gäller för förfaranden för prövningen av återkallande av internationellt skydd om prövningen inleddes före den 12 juni 2026. 3. I fråga om uppehållstillstånd på grund av anknytning gäller 5 kap. 3 § tredje stycket, 3 a § första stycket 1 b och 2 samt fjärde stycket och 3 g § första stycket i den äldre lydelsen, om anknytningspersonen har beviljats ett tidsbegränsat uppehållstillstånd enligt 5 kap. 1 § i den äldre lydelsen. 4. Bestämmelserna i 9 kap. 8 § ska tillämpas första gången i fråga om personer som beviljats tillfälligt skydd från och med den 12 juni 2029. Förslag till lag om ändring i föräldrabalken (1949:381) Härigenom föreskrivs att det i föräldrabalken ska införas en ny paragraf, 6 kap. 8 b §, av följande lydelse. 6 kap. 8 b § Bestämmelserna i denna balk om särskilt förordnad vårdnadshavare gäller även för en sådan förmyndare som avses i artikel 33.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1347 av den 14 maj 2024 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande och för innehållet i det beviljade skyddet, om ändring av rådets direktiv 2003/109/EG och om upphävande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU. En förmyndare som utses enligt förordningen har de uppgifter som anges i artikel 33.2 i förordningen. Denna lag träder i kraft den 12 juni 2026. Förslag till lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga Härigenom föreskrivs att 21 a § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 21 a § Beslut om vård med stöd av denna lag hindrar inte beslut om 1. avvisning eller utvisning enligt utlänningslagen (2005:716), 2. utvisning enligt lagen (2022:700) om särskild kontroll av vissa utlänningar, 3. utlämning enligt lagen (1957:668) om utlämning för brott, 4. överlämnande enligt lagen (2011:1165) om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder, 5. utlämning enligt lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling, 6. utlämning enligt lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt, 7. överlämnande enligt lagen (2002:329) om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen, 8. överlämnande enligt lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder, eller 9. utlämning enligt lagen (2006:615) om samarbete med Specialdomstolen för Sierra Leone. 8. överlämnande enligt lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder, 9. utlämning enligt lagen (2006:615) om samarbete med Specialdomstolen för Sierra Leone, eller 10. återvändande enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1348 av den 14 maj 2024 om upprättande av ett gemensamt förfarande för internationellt skydd i unionen och om upphävande av direktiv 2013/32/EU. Vård med stöd av denna lag upphör när ett beslut enligt första stycket 1–9 har verkställts. Vård med stöd av denna lag upphör när ett beslut enligt första stycket 1–10 har verkställts. Denna lag träder i kraft den 12 juni 2026. Förslag till lag om ändring i folkbokföringslagen (1991:481) Härigenom föreskrivs att 4 § folkbokföringslagen (1991:481) ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 4 § En utlänning som måste ha uppehållsrätt eller uppehållstillstånd för att få vistas i Sverige, får folkbokföras endast om detta villkor är uppfyllt eller om det finns synnerliga skäl för att han eller hon ändå ska folkbokföras. En utlänning som har beviljats uppehållstillstånd med tillfälligt skydd, eller uppehållstillstånd efter tillfälligt skydd, enligt 21 kap. 2, 3, 4 eller 6 § utlänningslagen (2005:716) ska inte folkbokföras, om utlänningen kan antas komma att vistas i landet med stöd av det beviljade tillståndet under kortare tid än tre år. Detta gäller dock inte, om utlänningen har beviljats en flyktingstatusförklaring enligt 4 kap. 3 c § utlänningslagen eller en motsvarande förklaring enligt äldre bestämmelser eller ett resedokument enligt 4 kap. 4 § utlänningslagen eller om det i övrigt finns synnerliga skäl för folkbokföring. En utlänning som har beviljats uppehållstillstånd med tillfälligt skydd, eller uppehållstillstånd efter tillfälligt skydd, enligt 21 kap. 2, 3, 4 eller 6 § utlänningslagen (2005:716) ska inte folkbokföras, om utlänningen kan antas komma att vistas i landet med stöd av det beviljade tillståndet under kortare tid än tre år. Detta gäller dock inte, om utlänningen har beviljats flyktingstatus enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1347 av den 14 maj 2024 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande och för innehållet i det beviljade skyddet, om ändring av rådets direktiv 2003/109/EG och om upphävande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU eller en motsvarande förklaring enligt äldre bestämmelser eller ett resedokument enligt 2 kap. 1 e § utlänningslagen eller om det i övrigt finns synnerliga skäl för folkbokföring. Av 2 § lagen (2024:691) om folkbokföring av utlänningar med tillfälligt skydd i vissa fall framgår att andra stycket inte gäller för den som omfattas av den lagen. Denna lag träder i kraft den 12 juni 2026. Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård Härigenom föreskrivs att 29 § lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 29 § Har beträffande någon som vårdas enligt denna lag beslut meddelats om 1. avvisning eller utvisning enligt utlänningslagen (2005:716), 2. utvisning enligt lagen (2022:700) om särskild kontroll av vissa utlänningar, 3. utlämning enligt lagen (1957:668) om utlämning för brott, 4. överlämnande enligt lagen (2011:1165) om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder, 5. utlämning enligt lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling, 6. utlämning enligt lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt, 7. överlämnande enligt lagen (2002:329) om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen, 8. överlämnande enligt lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder, eller 9. utlämning enligt lagen (2006:615) om samarbete med Specialdomstolen för Sierra Leone, 8. överlämnande enligt lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder, 9. utlämning enligt lagen (2006:615) om samarbete med Specialdomstolen för Sierra Leone, eller 10. återvändande enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1348 av den 14 maj 2024 om upprättande av ett gemensamt förfarande för internationellt skydd i unionen och om upphävande av direktiv 2013/32/EU, får trots tvångsvården verkställighet av beslutet ske, om det begärs av den myndighet som ska verkställa beslutet och chefsöverläkaren finner att patientens tillstånd tillåter att beslutet verkställs. Tvångsvården upphör i sådant fall när beslutet har verkställts. I fråga om en patient som är utlänning upphör tvångsvården vid verkställighet av ett beslut om hemsändande som har meddelats med stöd av 23 kap. 2 § utlänningslagen. Denna lag träder i kraft den 12 juni 2026. Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård Härigenom föreskrivs att 17 § lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 17 § Bestämmelserna i 29 § första stycket lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård gäller i fråga om upphörande av rättspsykiatrisk vård i samband med 1. avvisning eller utvisning enligt utlänningslagen (2005:716) av en patient som genomgår rättspsykiatrisk vård utan särskild utskrivningsprövning, 2. utvisning enligt lagen (2022:700) om särskild kontroll av vissa utlänningar, 3. överlämnande, och 4. utlämning. I fråga om den som genomgår rättspsykiatrisk vård enligt 31 kap. 3 § brottsbalken med särskild utskrivningsprövning och som ska avvisas eller utvisas efter beslut enligt utlänningslagen (2005:716) får trots tvångsvården verkställighet av beslutet ske om 3. överlämnande, 4. utlämning, och 5. återvändande enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1348 av den 14 maj 2024 om upprättande av ett gemensamt förfarande för internationellt skydd i unionen och om upphävande av direktiv 2013/32/EU. I fråga om den som genomgår rättspsykiatrisk vård enligt 31 kap. 3 § brottsbalken med särskild utskrivningsprövning och som ska avvisas eller utvisas efter beslut enligt utlänningslagen (2005:716) eller återvända efter beslut enligt förordning (EU) 2024/1348 får trots tvångsvården verkställighet av beslutet ske om 1. det begärs av den myndighet som ska verkställa beslutet, och 2. chefsöverläkaren finner att förutsättningarna för vårdens upphörande i 16 § första stycket 1 är uppfyllda och att patientens tillstånd tillåter att beslutet verkställs. Tvångsvården upphör i sådant fall när beslutet har verkställts. Om beslut har meddelats att verkställigheten av en påföljd som innebär överlämnande enligt 31 kap. 3 § brottsbalken till rättspsykiatrisk vård ska föras över till en annan stat, upphör den rättspsykiatriska vården vid verkställighet av beslutet. Denna lag träder i kraft den 12 juni 2026. Förslag till lag om ändring i lagen (1994:137) om mottagande av asylsökande m.fl. Härigenom föreskrivs att 1 c § lagen (1994:137) om mottagande av asylsökande m.fl. ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 c § Ett beslut om överföring enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 604/2013 av den 26 juni 2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös har lämnat in i någon medlemsstat (omarbetning) (Dublinförordningen) ska anses som ett beslut om avvisning eller utvisning vid tillämpningen av denna lag. Det som föreskrivs om utlänningar som avses i 1 § första stycket 1 gäller också för utlänningar som ansökt om internationellt skydd och vad som föreskrivs om avvisning och utvisning i denna lag gäller också för beslut om återvändande i ärenden om internationellt skydd och för beslut om överföring enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1351 av den 14 maj 2024 om asyl- och migrationshantering, om ändring av förordningarna (EU) 2021/1147 och (EU)2021/1060 och om upphävande av förordning (EU) nr 604/2013 (asyl- och migrationshanteringsförordningen). Denna lag träder i kraft den 12 juni 2026. Förslag till lag om ändring i studiestödslagen (1999:1395) Härigenom föreskrivs att 2 kap. 4 § och 3 kap. 4 § studiestödslagen (1999:1395) ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 2 kap. 4 § Studiehjälp får lämnas till studerande som är svenska medborgare. Studiehjälp får också lämnas till studerande som inte är svenska medborgare, om de studerande 1. är bosatta i Sverige och har permanent uppehållstillstånd här, och 2. har bosatt sig i Sverige huvudsakligen i annat syfte än att genomgå utbildning här. Kravet på permanent uppehållstillstånd i andra stycket 1 gäller inte för personer som har fått en varaktig anknytning till Sverige och som är 1. utländska medborgare med uppehållsrätt enligt 3 a kap. 3 eller 4 § utlänningslagen (2005:716), 2. schweiziska medborgare med uppehållstillstånd, eller 3. familjemedlemmar till schweiziska medborgare som avses i 2 och själva har uppehållstillstånd. Studiehjälp får lämnas även om kravet på permanent uppehållstillstånd i andra stycket 1 inte är uppfyllt, om den studerande har beviljats ett tidsbegränsat uppehållstillstånd med stöd av 5 kap. 1, 3, 3 a eller 6 § eller 12 kap. 18 § första stycket 1 utlänningslagen eller med stöd av lagen (2017:353) om uppehållstillstånd för studerande på gymnasial nivå eller om det finns särskilda skäl. Studiehjälp får lämnas även om kravet på permanent uppehållstillstånd i andra stycket 1 inte är uppfyllt, om den studerande har beviljats internationellt skydd enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1347 av den 14 maj 2024 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande och för innehållet i det beviljade skyddet, om ändring av rådets direktiv 2003/109/EG och om upphävande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU eller ett tidsbegränsat uppehållstillstånd med stöd av 5 kap. 3, 3 a eller 6 § eller 12 kap. 18 § första stycket 1 utlänningslagen eller med stöd av lagen (2017:353) om uppehållstillstånd för studerande på gymnasial nivå eller om det finns särskilda skäl. I 1 kap. 4–7 §§ finns bestämmelser om att vissa utländska medborgare ska jämställas med svenska medborgare. 3 kap. 4 § Studiemedel får lämnas till studerande som är svenska medborgare. Studiemedel får också lämnas till studerande som inte är svenska medborgare, om de studerande 1. är bosatta i Sverige och har permanent uppehållstillstånd här, och 2. har bosatt sig i Sverige huvudsakligen i annat syfte än att genomgå utbildning här. Kravet på permanent uppehållstillstånd i andra stycket 1 gäller inte för personer som har en varaktig anknytning till Sverige och som är 1. utländska medborgare med uppehållsrätt enligt 3 a kap. 3 eller 4 § utlänningslagen (2005:716), 2. schweiziska medborgare med uppehållstillstånd, eller 3. familjemedlemmar till schweiziska medborgare som avses i 2 och själva har uppehållstillstånd. Studiemedel får lämnas även om kravet på permanent uppehållstillstånd i andra stycket 1 inte är uppfyllt, om den studerande har beviljats ett tidsbegränsat uppehållstillstånd med stöd av 5 kap. 1, 3, 3 a eller 6 § eller 12 kap. 18 § första stycket 1 utlänningslagen eller med stöd av lagen (2017:353) om uppehållstillstånd för studerande på gymnasial nivå eller om det finns särskilda skäl. Studiemedel får lämnas även om kravet på permanent uppehållstillstånd i andra stycket 1 inte är uppfyllt, om den studerande har beviljats internationellt skydd enligt skyddsgrundsförordningen eller ett tidsbegränsat uppehållstillstånd med stöd av 5 kap. 3, 3 a eller 6 § eller 12 kap. 18 § första stycket 1 utlänningslagen eller med stöd av lagen (2017:353) om uppehållstillstånd för studerande på gymnasial nivå eller om det finns särskilda skäl. I 1 kap. 4–6 §§ finns bestämmelser om att vissa utländska medborgare ska jämställas med svenska medborgare. 1. Denna lag träder i kraft den 12 juni 2026. 2. För en utlänning som har beviljats tidsbegränsat uppehållstillstånd enligt 5 kap. 1 § utlänningslagen (2005:716) i dess lydelse före den 12 juni 2026 gäller 2 kap. 4 § fjärde stycket och 3 kap. 4 § fjärde stycket i den äldre lydelsen. Förslag till lag om ändring i lagen (2001:82) om svenskt medborgarskap Härigenom föreskrivs att 11 § lagen (2001:82) om svenskt medborgarskap ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 11 § En utlänning kan efter ansökan beviljas svenskt medborgarskap (naturaliseras), om han eller hon har 1. styrkt sin identitet, 2. fyllt arton år, 3. permanent uppehållstillstånd i Sverige, 4. hemvist här i landet a) sedan två år i fråga om dansk, finländsk, isländsk eller norsk medborgare, b) sedan fyra år i fråga om den som är statslös eller att bedöma som flykting enligt 4 kap. 1 § utlänningslagen (2005:716), b) sedan fyra år i fråga om den som är statslös eller har status som flykting enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1347 av den 14 maj 2024 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande och för innehållet i det beviljade skyddet, om ändring av rådets direktiv 2003/109/EG och om upphävande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU, c) sedan fem år i fråga om övriga utlänningar, och 5. haft och kan förväntas komma att ha ett hederligt levnadssätt. Denna lag träder i kraft den 12 juni 2026. Förslag till lag om ändring i lagen (2005:429) om god man för ensamkommande barn Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2005:429) om god man för ensamkommande barn dels att 2 § ska ha följande lydelse, dels att det ska införas ska införas sex nya paragrafer, 1 a, 1 b, 3 a och 4 a–c §§, av följande lydelse. Lydelse enligt lagrådsremissen Ett ställföreträdarskap att lita på Föreslagen lydelse 1 a § Med asylprocedurförordningen avses i denna lag Europaparlamentets och Rådets förordning (EU) 2024/1348 av den 14 maj 2024 om upprättande av ett gemensamt förfarande för internationellt skydd i unionen och om upphävande av direktiv 2013/32/EU. Med asyl- och migrationshanteringsförordningen avses i denna lag Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1351 av den 14 maj 2024 om asyl- och migrationshantering, om ändring av förordningarna (EU) 2021/1147 och (EU)2021/1060 och om upphävande av förordning (EU) nr 604/2013. Med screeningförordningen avses i denna lag Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1356 av den 14 maj 2024 om införande av screening av tredjelandsmedborgare vid de yttre gränserna och om ändring av förordningarna (EG) nr 767/2008, (EU) 2017/2226, (EU) 2018/1240 och (EU) 2019/817. Med Eurodacförordningen avses i denna lag Europaparlamentets- och rådets förordning (EU) 2024/1358 av den 14 maj 2024 om inrättande av Eurodac för jämförelse av biometriska uppgifter för att effektivt tillämpa Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) 2024/1351 och (EU) 2024/1350 och rådets direktiv 2001/55/EG, och identifiera tredjelandsmedborgare och statslösa personer som vistas olagligt och om framställningar från medlemsstaternas brottsbekämpande myndigheter och Europol om jämförelse med Eurodacuppgifter för brottsbekämpande ändamål, om ändring av Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) 2018/1240 och (EU) 2019/818 och om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 603/2013. 1 b § Bestämmelserna i denna lag gäller även för sådana företrädare eller tillfälliga företrädare som avses i artikel 23.2 i asylprocedurförordningen, artikel 23.2 i asyl- och migrationshanteringsförordningen, artikel 13.3 i screeningförordningen och artikel 14.1 i Eurodacförordningen. 2 § Om barnet vid ankomsten till Sverige är skilt från båda sina föräldrar eller från någon annan vuxen person som får anses ha trätt i föräldrarnas ställe, ska överförmyndarenförordna en god man att i vårdnadshavares och förmyndares ställe ansvara för barnets personliga förhållanden och sköta dess angelägenheter. Detta gäller oavsett om barnet söker uppehållstillstånd i landet eller inte. En god man ska också förordnas, om barnets föräldrar eller en annan vuxen person, som får anses ha trätt i föräldrarnas ställe, på grund av dödsfall eller sjukdom eller av någon annan orsak upphör att kunna utöva förmynderskapet eller vårdnaden efter barnets ankomst till Sverige men innan barnet har fått uppehållstillstånd här. En god man ska inte förordnas, om det är uppenbart obehövligt. En god man ska inte förordnas, om det är uppenbart obehövligt eller om en företrädare eller en tillfällig företrädare ska utses enligt asylprocedurförordningen eller asyl- och migrationshanteringsförordningen. 3 a § I artikel 23.2 i asylprocedurförordningen och i artikel 23.2 i asyl- och migrationshanteringsförordningen finns bestämmelser om vilka tidsfrister som ska iakttas vid förordnande av företrädare eller tillfällig företrädare enligt respektive förordning. 4 a § I artikel 23.9 i asylprocedurförordningen, 23.2 i asyl- och migrationshanteringsförordningen, 13.4 i screeningförordningen och artikel 14.1 i Eurodac-förordningen finns bestämmelser om vilka krav som ställs på en företrädare som utsetts enligt respektive förordning. 4 b § I artiklarna 23.6–8 i asylprocedurförordningen och artikel 23.3 i asyl- och migrationshanteringsförordningen anges vilka särskilda uppgifter en företrädare eller tillfällig företrädare som utsetts enligt respektive förordning ska utföra. 4 c § Migrationsverket ska till barnet och företrädaren eller den tillfälliga företrädaren lämna den information som anges i artikel 23.5 i asylprocedurförordningen vid förordnande av företrädare enligt den förordningen. Denna lag träder i kraft den 12 juni 2026. Förslag till lag om ändring i lagen (2008:290) om godkännande för forskningshuvudmän att ta emot gästforskare Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (2008:290) om godkännande för forskningshuvudmän att ta emot gästforskare ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 3 § Bestämmelserna om gästforskare i denna lag är inte tillämpliga på en tredjelandsmedborgare som 1. har beviljats uppehållstillstånd som flykting eller alternativt skyddsbehövande enligt 5 kap. 1 § utlänningslagen (2005:716) eller motsvarande äldre bestämmelser, eller har ansökt om ett sådant tillstånd och ansökan ännu inte har avgjorts slutligt, 1. har beviljats status som flykting eller subsidiärt skyddsbehövande enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1347 av den 14 maj 2024 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande och för innehållet i det beviljade skyddet, om ändring av rådets direktiv 2003/109/EG och om upphävande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU eller motsvarande äldre bestämmelser, eller har ansökt om internationellt skydd och ansökan ännu inte har avgjorts slutligt, 2. har beviljats uppehållstillstånd med tillfälligt skydd eller uppehållstillstånd efter tillfälligt skydd enligt 21 kap. utlänningslagen, 3. har ett avvisnings- eller utvisningsbeslut som fått laga kraft och som inte kan verkställas, 4. utför forskning uteslutande inom ramen för högskoleutbildning för att därigenom få en doktorsexamen, 5. har ställning som varaktigt bosatt i en annan EU-stat, 6. är familjemedlem till en EES-medborgare eller till en medborgare i Schweiz, 7. har ansökt om uppehålls- och arbetstillstånd för högkvalificerad anställning (EU-blåkort) enligt 6 a kap. utlänningslagen och ansökan ännu inte har avgjorts slutligt, eller 8. har beviljats uppehålls- och arbetstillstånd för att tjänstgöra som praktikant inom ramen för företagsintern förflyttning av personal (ICT-tillstånd) enligt 6 b kap. utlänningslagen. Denna lag träder i kraft den 12 juni 2026. Förslag till lag om ändring i lagen (2008:344) om hälso- och sjukvård åt asylsökande m.fl. Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2008:344) om hälso- och sjukvård åt asylsökande m.fl. dels att 1 och 4 §§ ska ha följande lydelse, dels att det ska införas en ny paragraf, 9 §, av följande lydelse, dels att rubriken närmast före 9 § ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 § I denna lag finns bestämmelser om regionernas skyldigheter att, utöver vad som följer av hälso- och sjukvårdslagen (2017:30) och tandvårdslagen (1985:125), erbjuda hälso- och sjukvård och tandvård åt asylsökande och vissa andra utlänningar. I denna lag finns bestämmelser om regionernas skyldigheter att, utöver vad som följer av hälso- och sjukvårdslagen (2017:30) och tandvårdslagen (1985:125), erbjuda hälso- och sjukvård och tandvård åt sökande av internationellt skydd och vissa andra utlänningar. 4 § Denna lag omfattar utlänningar som 1. har ansökt om uppehållstillstånd i Sverige som flykting enligt 4 kap. 1 § eller som alternativt skyddsbehövande enligt 4 kap. 2 § utlänningslagen (2005:716) eller motsvarande äldre bestämmelser och som inte är folkbokförda här i landet, 1. har ansökt om internationellt skydd enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1348 av den 14 maj 2024 om upprättande av ett gemensamt förfarande för internationellt skydd i unionen och om upphävande av direktiv 2013/32/EU eller motsvarande äldre bestämmelser och som inte är folkbokförda här i landet, 2. har ansökt om eller beviljats uppehållstillstånd med tillfälligt skydd eller uppehållstillstånd efter tillfälligt skydd med stöd av bestämmelserna i 21 kap. 2, 3, 4 eller 6 § utlänningslagen och som inte är folkbokförda här i landet, 3. hålls i förvar enligt 10 kap. 1 eller 2 § utlänningslagen och som inte har placerats i kriminalvårdsanstalt, häkte eller polisarrest, eller 4. vistas här med stöd av tidsbegränsat uppehållstillstånd enligt 5 kap. 15 eller 15 d § utlänningslagen. Sådana utlänningar som avses i första stycket 1 eller 2 omfattas av lagen även om de har meddelats ett beslut om avvisning eller utvisning. Det gäller dock inte en utlänning som håller sig undan så att beslutet inte kan verkställas. Sådana utlänningar som avses i första stycket 1 eller 2 omfattas av lagen även om de har meddelats ett beslut om avvisning, utvisning eller återvändande. Det gäller dock inte en utlänning som håller sig undan så att beslutet inte kan verkställas. Hälsokontroll 9 § Regionerna ansvarar för utförandet av den hälsokontroll som avses i artikel 12.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1356 av den 14 maj 2024 om införande av screening av tredjelandsmedborgare vid de yttre gränserna och om ändring av förordningarna (EG) nr 767/2008, (EU) 2017/2226, (EU) 2018/1240 och (EU) 2019/817 i fråga om utlänningar som omfattas av denna lag. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om det närmare innehållet i en hälsokontroll enligt artikel 12.1 i förordningen. Denna lag träder i kraft den 12 juni 2026. Förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) Härigenom föreskrivs att 26 kap. 1 § offentlighets- och sekretesslagen ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 26 kap. 1 § Sekretess gäller inom socialtjänsten för uppgift om en enskilds personliga förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående till denne lider men. Med socialtjänst förstås i denna lag 1. verksamhet enligt lagstiftningen om socialtjänst, 2. verksamhet enligt den särskilda lagstiftningen om vård av unga och av missbrukare utan samtycke och den särskilda lagstiftningen om insatser för barn i form av skyddat boende, och 3. verksamhet som i annat fall enligt lag handhas av socialnämnd eller av Statens institutionsstyrelse. Till socialtjänst räknas också 1. verksamhet hos annan myndighet som innefattar omprövning av socialnämnds beslut eller särskild tillsyn över nämndens verksamhet, och 2. verksamhet hos kommunal invandrarbyrå. Med socialtjänst jämställs 1. ärenden om bistånd åt asylsökande och andra utlänningar, 1. ärenden om bistånd åt personer som söker internationellt skydd och andra utlänningar, 2. ärenden om tillstånd till parkering för rörelsehindrade, 3. ärenden hos patientnämnd om allmän omvårdnad, och 4. verksamhet enligt lagstiftningen om stöd och service till vissa funktionshindrade. Sekretessen gäller inte om annat följer av 5, 6 eller 7 §. För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år. Denna lag träder i kraft den 12 juni 2026. Förslag till lag om ändring i socialförsäkringsbalken (2010:110) Härigenom föreskrivs att 5 kap. 3 § socialförsäkringsbalken ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 5 kap. 3 § Den som kommer till Sverige och kan antas komma att vistas här under längre tid än ett år ska anses vara bosatt här i landet. Detta gäller dock inte om synnerliga skäl talar mot det. En utlänning som har ett uppehållstillstånd med tillfälligt skydd, eller uppehållstillstånd efter tillfälligt skydd, enligt 21 kap. 2, 3, 4 eller 6 § utlänningslagen (2005:716) ska inte anses vara bosatt här. Detta gäller dock inte, om utlänningen har beviljats en flyktingstatusförklaring enligt 4 kap. 3 c § utlänningslagen eller ett resedokument enligt 4 kap. 4 § utlänningslagen. En utlänning som har ett uppehållstillstånd med tillfälligt skydd, eller uppehållstillstånd efter tillfälligt skydd, enligt 21 kap. 2, 3, 4 eller 6 § utlänningslagen (2005:716) ska inte anses vara bosatt här. Detta gäller dock inte, om utlänningen har beviljats flyktingstatus enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1347 av den 14 maj 2024 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande och för innehållet i det beviljade skyddet, om ändring av rådets direktiv 2003/109/EG och om upphävande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU eller ett resedokument enligt 2 kap. 1 e § utlänningslagen. En i Sverige bosatt person som lämnar landet ska fortfarande anses vara bosatt här i landet om utlandsvistelsen kan antas vara längst ett år. 1. Denna lag träder i kraft den 12 juni 2026. 2. För en utlänning som har beviljats flyktingstatusförklaring enligt 4 kap. 3 c § utlänningslagen (2005:716) i dess lydelse före den 12 juni 2026 eller ett resedokument enligt 4 kap. 4 § utlänningslagen i dess lydelse före den 12 juni 2026 gäller 5 kap. 3 § andra stycket i den äldre lydelsen. Förslag till lag om ändring i plan- och bygglagen (2010:900) Härigenom föreskrivs att 16 kap. 13 a § plan- och bygglagen (2010:900) ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 16 kap. 13 a § Om tillströmningen av asylsökande eller personer som ansöker om uppehållstillstånd med tillfälligt skydd har varit eller kan väntas bli särskilt omfattande och det är nödvändigt för att snabbt kunna anordna boenden för sådana utlänningar, eller för personer som har uppehållstillstånd med tillfälligt skydd eller som har uppehållstillstånd efter tillfälligt skydd och som inte är folkbokförda här i landet, får regeringen meddela föreskrifter om undantag från Om tillströmningen av personer som söker internationellt skydd eller personer som ansöker om uppehållstillstånd med tillfälligt skydd har varit eller kan väntas bli särskilt omfattande och det är nödvändigt för att snabbt kunna anordna boenden för sådana utlänningar, eller för personer som har uppehållstillstånd med tillfälligt skydd eller som har uppehållstillstånd efter tillfälligt skydd och som inte är folkbokförda här i landet, får regeringen meddela föreskrifter om undantag från 1. kraven på att hänsyn ska tas till allmänna intressen vid lokalisering av bebyggelse enligt 2 kap. 6, 9 och 10 §§, 2. kraven på tomter, allmänna platser och områden för andra anläggningar än byggnader enligt 8 kap. 9–12 §§, 3. kraven på bygglov, rivningslov och marklov enligt 9 kap. 2 och 10–13 §§, och 4. bestämmelserna om genomförandet av bygg-, rivnings- och markåtgärder i 10 kap. 2–4 §§. Sådana föreskrifter om undantag ska vara proportionella i förhållande till de intressen som de bestämmelser som anges i första stycket 1–4 avser att skydda och främja. Föreskrifterna får endast avse åtgärder för ändring av byggnadsverk eller nybyggnad av enkla byggnadsverk och avse åtgärder som pågår under högst tre år. Denna lag träder i kraft den 12 juni 2026. Förslag till lag om ändring i lagen (2013:156) om samhällsorientering för vissa nyanlända invandrare Härigenom föreskrivs att 1 a § lagen (2013:156) om samhällsorientering för vissa nyanlända invandrare ska ha följande lydelse. Lydelse enligt SFS 2022:894 Föreslagen lydelse 1 a § Lagen gäller för nyanlända invandrare som har fyllt 18 år men inte har uppnått riktåldern för pension enligt 2 kap. 10 a-10 d §§ socialförsäkringsbalken, är folkbokförda i en kommun och har beviljats uppehållstillstånd enligt Lagen gäller för nyanlända invandrare som har fyllt 18 år men inte har uppnått riktåldern för pension enligt 2 kap. 10 a-10 d §§ socialförsäkringsbalken, är folkbokförda i en kommun och har ett uppehållstillstånd som har 1. 5 kap. 1, 2, 4 eller 6 § utlänningslagen (2005:716), 1. beviljats enligt 5 kap. 2, 4 eller 6 § utlänningslagen (2005:716), 2. 12 kap. 18 § utlänningslagen, eller 2. beviljats enligt 12 kap. 18 § utlänningslagen, 3. 21 eller 22 kap. utlänningslagen. 3. beviljats enligt 21 eller 22 kap. utlänningslagen, eller 4. utfärdats med stöd av artikel 24 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1347 av den 14 maj 2024 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande och för innehållet i det beviljade skyddet, om ändring av rådets direktiv 2003/109/EG och om upphävande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU. 1. Denna lag träder i kraft den 12 juni 2026. 2. För en utlänning som har beviljats uppehållstillstånd enligt 5 kap. 1 § utlänningslagen (2005:716) i dess lydelse före den 12 juni 2026 gäller 1 a § i den äldre lydelsen. Förslag till lag om ändring i lagen (2013:407) om hälso- och sjukvård till vissa utlänningar som vistas i Sverige utan nödvändiga tillstånd Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2013:407) om hälso- och sjukvård till vissa utlänningar som vistas i Sverige utan nödvändiga tillstånd dels att det ska införas en ny paragraf, 12 §, av följande lydelse, dels att rubriken närmast före 12 § ska ha följande lydelse Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Hälsokontroll 12 § Regionerna ansvarar för utförandet av den hälsokontroll som avses i artikel 12.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1356 av den 14 maj 2024 om införande av screening av tredjelandsmedborgare vid de yttre gränserna och om ändring av förordningarna (EG) nr 767/2008, (EU) 2017/2226, (EU) 2018/1240 och (EU) 2019/817 i fråga om utlänningar som omfattas av denna lag. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om det närmare innehållet i en hälsokontroll enligt artikel 12.1 i förordningen. Denna lag träder i kraft den 12 juni 2026. Förslag till lag om ändring i utlänningsdatalagen (2016:27) Härigenom föreskrivs att 2, 5, 11, 15 och 20 §§ utlänningsdatalagen (2016:27) ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 2 § Denna lag gäller vid behandling av personuppgifter i Migrationsverkets och utlandsmyndigheternas verksamhet som rör 1. utlänningars inresa i Sverige, i en stat som ingår i Europeiska unionen, i en stat som är ansluten till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet eller i Schweiz, 2. utlänningars vistelse eller arbete i Sverige och utresa eller avlägsnande från Sverige, 3. statusförklaring, 4. mottagande av asylsökande och andra utlänningar, 4. mottagande av sökande av internationellt skydd och andra utlänningar, 5. bistånd och stöd till utlänningar, 6. svenskt medborgarskap, 7. statlig ersättning för kostnader för utlänningar, 8. bosättning av utlänningar, eller 9. utfärdande av resehandlingar. 5 § Denna lag gäller inte när personuppgifter behandlas med stöd av 1. lagen (2006:444) om passagerarregister, 2. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 810/2009 av den 13 juli 2009 om införande av en gemenskapskodex om viseringar (viseringskodex), 3. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 603/2013 av den 26 juni 2013 om inrättande av Eurodac för jämförelse av fingeravtryck för en effektiv tillämpning av förordning (EU) nr 604/2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat och för när medlemsstaternas brottsbekämpande myndigheter begär jämförelser med Eurodacuppgifter för brottsbekämpande ändamål, samt om ändring av förordning (EU) nr 1077/2011 om inrättande av en Europeisk byrå för den operativa förvaltningen av stora it-system inom området frihet, säkerhet och rättvisa (omarbetning), 3. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1358 av den 14 maj 2024 om inrättande av Eurodac för jämförelse av biometriska uppgifter för att effektivt tillämpa Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) 2024/1351 och (EU) 2024/1350 och rådets direktiv 2001/55/EG, och identifiera tredjelandsmedborgare och statslösa personer som vistas olagligt och om framställningar från medlemsstaternas brottsbekämpande myndigheter och Europol om jämförelse med Eurodacuppgifter för brottsbekämpande ändamål, om ändring av Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) 2018/1240 och (EU) 2019/818 och om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 603/2013, 4. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1860 av den 28 november 2018 om användning av Schengens informationssystem för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna, 5. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1861 av den 28 november 2018 om inrättande, drift och användning av Schengens informationssystem (SIS) på området in- och utresekontroller, om ändring av konventionen om tillämpning av Schengenavtalet och om ändring och upphävande av förordning (EG) nr 1987/2006, 6. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1862 av den 28 november 2018 om inrättande, drift och användning av Schengens informationssystem (SIS) på området polissamarbete och straffrättsligt samarbete, om ändring och upphävande av rådets beslut 2007/533/RIF och om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1986/2006 och kommissionens beslut 2010/261/EU, 7. lagen (2021:1187) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordningar om Schengens informationssystem och föreskrifter som har meddelats i anslutning till den lagen, eller 8. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/2226 av den 30 november 2017 om inrättande av ett in- och utresesystem för registrering av in- och utreseuppgifter och av uppgifter om nekad inresa för tredjelandsmedborgare som passerar medlemsstaternas yttre gränser, om fastställande av villkoren för åtkomst till in- och utresesystemet för brottsbekämpande ändamål och om ändring av konventionen om tillämpning av Schengenavtalet och förordningarna (EG) nr 767/2008 och (EU) nr 1077/2011. 11 § Migrationsverket, Polismyndigheten och utlandsmyndigheterna får behandla personuppgifter om det behövs för 1. handläggning av ärenden eller en myndighets biträde i sådana ärenden i verksamhet som avses i 2 och 3 §§, 2. kontroll av utlänning i samband med inresa och utresa samt kontroll under vistelsen i Sverige, 3. utförande av arbetsuppgifter som gäller mottagande och bosättning av asylsökande och andra utlänningar, 3. utförande av arbetsuppgifter som gäller mottagande och bosättning av sökande av internationellt skydd och andra utlänningar, 4. framställning av statistik, 5. utförande av testverksamhet, eller 6. fullgörande av en rättslig skyldighet att registrera eller på annat sätt dokumentera en personuppgift. Lydelse enligt SFS 2025:945 Föreslagen lydelse 15 § Migrationsverket får föra separata register över fingeravtryck och fotografier som tas med stöd av 9 kap. 8, 8 h och 8 j §§ utlänningslagen (2005:716). Med begränsning av de ändamål som annars gäller enligt 11 och 13 §§ får uppgifter om fingeravtryck eller fotografier i registren användas endast 1. vid prövning av ansökningar om uppehållstillstånd där skäl som anges i 4 kap. 1–2 a §§ utlänningslagen åberopas, 1. vid prövning av ansökningar om internationellt skydd enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1348 av den 14 maj 2024 om upprättande av ett gemensamt förfarande för internationellt skydd i unionen och om upphävande av direktiv 2013/32/EU, 2. i ärenden om avvisning och utvisning, 3. i testverksamhet, 4. om det behövs för att kontrollera identiteten av en person på ett fotografi som kommit in till Migrationsverket, 5. om det behövs för att Migrationsverket ska kunna kontrollera ett fingeravtryck mot biometriregister som förs enligt lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område, 6. vid kontroll av utlänningar under vistelsen i Sverige, eller 7. om det behövs för att Polismyndigheten ska kunna jämföra fingeravtryck eller fotografier i registren enligt 6 a kap. lagen om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område. 6. vid kontroll av utlänningar under vistelsen i Sverige, 7. om det behövs för att Polismyndigheten ska kunna jämföra fingeravtryck eller fotografier i registren enligt 6 a kap. lagen om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område, eller 8. vid identifiering eller verifiering av identitet enligt artikel 14 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1356 av den 14 maj 2024 om införande av screening av tredjelandsmedborgare vid de yttre gränserna och om ändring av förordningarna (EG) nr 767/2008, (EU) 2017/2226, (EU) 2018/1240 och (EU) 2019/817. Regeringen kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela 1. ytterligare föreskrifter om vilka uppgifter som får behandlas i registren över fingeravtryck och fotografier, och 2. föreskrifter om gallring. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 20 § Polismyndigheten har rätt att ta del av personuppgifter som Migrationsverket behandlar enligt 11 eller 15 § vid direktåtkomst enligt 19 §. Säkerhetspolisen och utlandsmyndigheterna har motsvarande rätt att vid direktåtkomst ta del av uppgifter som Migrationsverket behandlar enligt 11 §. Migrationsverket ska på begäran av Polismyndigheten, Säkerhetspolisen eller en utlandsmyndighet lämna ut personuppgifter som verket behandlar enligt 11§ 1 eller 2. Migrationsverket ska också på begäran av Polismyndigheten lämna ut personuppgifter som verket behandlar enligt 15 § andra stycket 1, 2, 5, 6 eller 7. Migrationsverket ska på begäran av Polismyndigheten, Säkerhetspolisen eller en utlandsmyndighet lämna ut personuppgifter som verket behandlar enligt 11§ 1 eller 2. Migrationsverket ska också på begäran av Polismyndigheten lämna ut personuppgifter som verket behandlar enligt 15 § andra stycket 1, 2, 5, 6, 7 eller 8. Om det finns skäl för det ska Migrationsverket på eget initiativ lämna uppgifter som avses i andra stycket andra meningen till Polismyndigheten. Denna lag träder i kraft den 12 juni 2026. Förslag till lag om ändring i lagen (2016:38) om mottagande av vissa nyanlända invandrare för bosättning Härigenom föreskrivs att 2 och 7 §§ lagen (2016:38) om mottagande av vissa nyanlända invandrare för bosättning ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 2 § Lagen gäller en nyanländ som har beviljats ett uppehållstillstånd som kan ligga till grund för folkbokföring, om det har beviljats enligt Lagen gäller en nyanländ som har ett uppehållstillstånd som kan ligga till grund för folkbokföring, om det har 1. 5 kap. 1, 2, 4 eller 6 § utlänningslagen (2005:716), 1. beviljats enligt 5 kap. 2, 4 eller 6 § utlänningslagen (2005:716), 2. 12 kap. 18 § utlänningslagen, eller 2. beviljats enligt 12 kap. 18 § utlänningslagen, 3. 21 eller 22 kap. utlänningslagen. 3. beviljats enligt 21 eller 22 kap. utlänningslagen, eller 4. utfärdats med stöd av artikel 24 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1347 av den 14 maj 2024 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande och för innehållet i det beviljade skyddet, om ändring av rådets direktiv 2003/109/EG och om upphävande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU. 7 § Anvisningar till kommuner ska i första hand omfatta nyanlända som är registrerade och bor på Migrationsverkets asylboenden och nyanlända som har beviljats uppehållstillstånd enligt 5 kap. 2 § utlänningslagen (2005:716). Vid fördelningen av anvisningar mellan kommuner ska hänsyn tas till kommunens arbetsmarknadsförutsättningar, befolkningsstorlek, sammantagna mottagande av nyanlända och ensamkommande barn samt omfattningen av asylsökande som vistas i kommunen. Vid fördelningen av anvisningar mellan kommuner ska hänsyn tas till kommunens arbetsmarknadsförutsättningar, befolkningsstorlek, sammantagna mottagande av nyanlända och ensamkommande barn samt omfattningen av personer som söker internationellt skydd som vistas i kommunen. 1. Denna lag träder i kraft den 12 juni 2026. 2. För en utlänning som har beviljats uppehållstillstånd enligt 5 kap. 1 § utlänningslagen (2005:716) i dess lydelse före den 12 juni 2026 gäller 2 § i den äldre lydelsen. Förslag till lag om ändring i lagen (2017:584) om ansvar för etableringsinsatser för vissa nyanlända invandrare Härigenom föreskrivs att 1 2, och 3 §§ lagen (2017:584) om ansvar för etableringsinsatser för vissa nyanlända invandrare ska ha följande lydelse. Lydelse enligt SFS 2022:896 Föreslagen lydelse 1 § Lagen gäller för nyanlända invandrare som har fyllt 20 år men inte har uppnått riktåldern för pension enligt 2 kap. 10 a-10 d §§ socialförsäkringsbalken och som har ett uppehållstillstånd som kan ligga till grund för folkbokföring, om det har beviljats enligt Lagen gäller för nyanlända invandrare som har fyllt 20 år men inte har uppnått riktåldern för pension enligt 2 kap. 10 a-10 d §§ socialförsäkringsbalken och som har ett uppehållstillstånd som kan ligga till grund för folkbokföring, om det har 1. 5 kap. 1, 2, 4 eller 6 § utlänningslagen (2005:716), 1. beviljats enligt 5 kap. 2, 4 eller 6 § utlänningslagen (2005:716), 2. 12 kap. 18 § utlänningslagen, eller 2. beviljats enligt 12 kap. 18 § utlänningslagen, 3. 21 eller 22 kap. utlänningslagen. 3. beviljats enligt 21 eller 22 kap. utlänningslagen, eller 4. utfärdats med stöd av artikel 24 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1347 av den 14 maj 2024 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande och för innehållet i det beviljade skyddet, om ändring av rådets direktiv 2003/109/EG och om upphävande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU. 1. Denna lag träder i kraft den 12 juni 2026. 2. För en utlänning som har beviljats uppehållstillstånd enligt 5 kap. 1 § utlänningslagen (2005:716) i dess lydelse före den 12 juni 2026 gäller 1 § i den äldre lydelsen. Förslag till lag om ändring i lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område Härigenom föreskrivs att 1 kap. 2 § lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område ska ha följande lydelse. Lydelse enligt SFS 2025:947 Föreslagen lydelse 1 kap. 2 § Denna lag gäller inte vid behandling av personuppgifter enligt 1. vapenlagen (1996:67), 2. lagen (1998:620) om belastningsregister, 3. lagen (1998:621) om misstankeregister, 4. lagen (2006:444) om passagerarregister, 5. lagen (2014:400) om Polismyndighetens elimineringsdatabas, 6. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1860 av den 28 november 2018 om användning av Schengens informationssystem för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna, 7. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1861 av den 28 november 2018 om inrättande, drift och användning av Schengens informationssystem (SIS) på området in- och utresekontroller, om ändring av konventionen om tillämpning av Schengenavtalet och om ändring och upphävande av förordning (EG) nr 1987/2006, 8. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1862 av den 28 november 2018 om inrättande, drift och användning av Schengens informationssystem (SIS) på området polissamarbete och straffrättsligt samarbete, om ändring och upphävande av rådets beslut 2007/533/RIF och om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1986/2006 och kommissionens beslut 2010/261/EU, 9. lagen (2021:1187) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordningar om Schengens informationssystem och föreskrifter som har meddelats i anslutning till den lagen, 10. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/2226 av den 30 november 2017 om inrättande av ett in- och utresesystem för registrering av in- och utreseuppgifter och av uppgifter om nekad inresa för tredjelandsmedborgare som passerar medlemsstaternas yttre gränser, om fastställande av villkoren för åtkomst till in- och utresesystemet för brottsbekämpande ändamål och om ändring av konventionen om tillämpning av Schengenavtalet och förordningarna (EG) nr 767/2008 och (EU) nr 1077/2011, 11. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1240 av den 12 september 2018 om inrättande av ett EU-system för reseuppgifter och resetillstånd (Etias) och om ändring av förordningarna (EU) nr 1077/2011, (EU) nr 515/2014, (EU) 2016/399, (EU) 2016/1624 och (EU) 2017/2226, eller 11. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1240 av den 12 september 2018 om inrättande av ett EU-system för reseuppgifter och resetillstånd (Etias) och om ändring av förordningarna (EU) nr 1077/2011, (EU) nr 515/2014, (EU) 2016/399, (EU) 2016/1624 och (EU) 2017/2226, 12. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 767/2008 av den 9 juli 2008 om Informationssystemet för viseringar (VIS) och utbytet av information mellan medlemsstaterna om viseringar för kortare vistelse, viseringar för längre vistelse och uppehållstillstånd (VIS-förordningen). 12. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 767/2008 av den 9 juli 2008 om Informationssystemet för viseringar (VIS) och utbytet av information mellan medlemsstaterna om viseringar för kortare vistelse, viseringar för längre vistelse och uppehållstillstånd (VIS-förordningen), eller 13. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1358 av den 14 maj 2024 om inrättande av Eurodac för jämförelse av biometriska uppgifter för att effektivt tillämpa Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) 2024/1351 och (EU) 2024/1350 och rådets direktiv 2001/55/EG, och identifiera tredjelandsmedborgare och statslösa personer som vistas olagligt och om framställningar från medlemsstaternas brottsbekämpande myndigheter och Europol om jämförelse med Eurodacuppgifter för brottsbekämpande ändamål, om ändring av Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) 2018/1240 och (EU) 2019/818 och om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 603/2013. Denna lag träder i kraft den 12 juni 2026. Förslag till lag om ändring i lagen (2024:79) om placering av barn i skyddat boende Härigenom föreskrivs att 7 kap. 3 § lagen (2024:79) om placering av barn i skyddat boende ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 7 kap. 3 § Beslut enligt denna lag hindrar inte beslut om 1. avvisning eller utvisning enligt utlänningslagen (2005:716), 2. utvisning enligt lagen (2022:700) om särskild kontroll av vissa utlänningar, 3. utlämning enligt lagen (1957:668) om utlämning för brott, 4. utlämning enligt lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling, 5. utlämning enligt lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt, 6. överlämnande enligt lagen (2002:329) om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen, 7. överlämnande enligt lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder, 8. utlämning enligt lagen (2006:615) om samarbete med Specialdomstolen för Sierra Leone, eller 9. överlämnande enligt lagen (2011:1165) om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder. 8. utlämning enligt lagen (2006:615) om samarbete med Specialdomstolen för Sierra Leone, 9. överlämnande enligt lagen (2011:1165) om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder, eller 10. återvändande enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1348 av den 14 maj 2024 om upprättande av ett gemensamt förfarande för internationellt skydd i unionen och om upphävande av direktiv 2013/32/EU. Ett beslut om en insats med stöd av denna lag upphör att gälla när ett beslut enligt första stycket 1–9 har verkställts Ett beslut om en insats med stöd av denna lag upphör att gälla när ett beslut enligt första stycket 1–10 har verkställts Denna lag träder i kraft den 12 juni 2026. Förslag till lag om ändring i lagen (2024:691) om folkbokföring av utlänningar med tillfälligt skydd i vissa fall Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (2024:691) om folkbokföring av utlänningar med tillfälligt skydd i vissa fall ska följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 3 § Lagen gäller inte för en utlänning som har beviljats en flyktingstatusförklaring enligt 4 kap. 3 c § utlänningslagen (2005:716) eller ett resedokument enligt 4 kap. 4 § utlänningslagen eller om det i övrigt finns sådana synnerliga skäl för folkbokföring som avses i 4 § andra stycket folkbokföringslagen (1991:481). Lagen gäller inte för en utlänning som har beviljats flyktingstatus enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1347 av den 14 maj 2024 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande och för innehållet i det beviljade skyddet, om ändring av rådets direktiv 2003/109/EG och om upphävande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU eller ett resedokument eller en resehandling enligt 2 kap. 1 e och 1 f §§ utlänningslagen eller om det i övrigt finns sådana synnerliga skäl för folkbokföring som avses i 4 § andra stycket folkbokföringslagen (1991:481). 1. Denna lag träder i kraft den 12 juni 2026. 2. För en utlänning som har beviljats flyktingstatusförklaring enligt 4 kap. 3 c § utlänningslagen (2005:716) i dess lydelse före den 12 juni 2026 eller ett resedokument enligt 4 kap. 4 § utlänningslagen i dess lydelse före den 12 juni 2026 gäller 3 § i den äldre lydelsen. Förslag till ändring i föreslagna mottagandelagen (2026:00) Lydelse enligt SOU 2024:68 Föreslagen lydelse 3 kap. 9 § Migrationsverket får besluta att en asylsökande som har fyllt 16 år får bo enbart på en bestämd plats av hänsyn till allmän ordning eller om det behövs för att hindra den asylsökande från att avvika när det finns risk för avvikande. Migrationsverket ska besluta att en sökande vars ansökan om internationellt skydd prövas inom ramen för gränsförfarandet enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1348 av den 14 maj 2024 om upprättande av ett gemensamt förfarande för internationellt skydd i unionen och om upphävande av direktiv 2013/32/EU (asylprocedurförordningen) under prövningen av ansökan får bo enbart på en bestämd plats i närheten av den yttre gränsen eller i andra anvisade områden inom svenskt territorium. 13 § En asylsökande får undantas från kravet på arbetstillstånd endast om ett ärende om uppehållstillstånd enligt 5 kap. 1 § utlänningslagen inte har avgjorts inom sex månader från det att ansökan lämnades in och förutsatt att förseningen inte kan tillskrivas sökanden. En asylsökande får beviljas tillträde till arbetsmarknaden genom att undantas från kravet på arbetstillstånd endast om ett ärende om uppehållstillstånd enligt 5 kap. 1 § utlänningslagen inte har avgjorts inom sex månader från det att ansökan registrerades och förutsatt att förseningen inte kan tillskrivas sökanden. Beslut i frågan om förutsättningarna är uppfyllda meddelas av Migrationsverket. Övriga förutsättningar för att undantag från kravet på arbetstillstånd ska gälla framgår av föreskrifter meddelade med stöd av 2 kap. 9 § utlänningslagen. Beslut i frågan om förutsättningarna är uppfyllda meddelas av Migrationsverket. Övriga förutsättningar för att tillträde till arbetsmarknaden genom undantag från kravet på arbetstillstånd ska gälla framgår av föreskrifter meddelade med stöd av 2 kap. 9 § utlänningslagen. Om en sökande befinner sig i ett påskyndat prövningsförfarande i enlighet med artikel 42.1 a–f i asylprocedurförordningen, ska sökande inte beviljas tillträde till arbetsmarknaden genom att undantas från kravet på arbetstillstånd. Om tillträde redan har beviljats ska det upphävas. Även detta beslut meddelas av Migrationsverket. 5 kap. 2 § Ett beslut om överföring enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 604/2013 av den 26 juni 2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös har lämnat in i någon medlemsstat (omarbetning) (Dublinförordningen) ska anses som ett beslut om avvisning eller utvisning vid tillämpningen av denna lag. Ett beslut om överföring enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1351 av den 14 maj 2024 om asyl- och migrationshantering, om ändring av förordningarna (EU) 2021/1147 och (EU)2021/1060 och om upphävande av förordning (EU) nr 604/2013 (asyl- och migrationshanteringsförordningen) ska anses som ett beslut om avvisning eller utvisning vid tillämpningen av denna lag. 2 a § En sökande av internationellt skydd som är skyldig att vistas i en annan medlemsstat enligt artikel 17.4 i asyl- och migrationshanteringsförordningen och som har delgetts ett beslut om överföring ska inte ha rätt till dagersättning eller tillträde till arbetsmarknaden enligt denna lag. Indragning av dagersättning får dock endast ske om sökande erbjuds plats på ett asylboende och fri kost ingår i den erbjudna inkvarteringen. I artikel 18 i asyl- och migrationshanteringsförordningen finns ytterligare bestämmelser om förutsättningarna för att meddela ett beslut om begränsningen av rättigheter enligt första stycket. 7 kap. 8 § Ensamkommande barn får undantas från kravet på arbetstillstånd endast om ett ärende om uppehållstillstånd enligt 5 kap. 1 § utlänningslagen inte har avgjorts inom sex månader från det att ansökan lämnades in och förutsatt att förseningen inte kan tillskrivas sökanden. Ensamkommande barn får beviljas tillträde till arbetsmarknaden genom att undantas från kravet på arbetstillstånd endast om ett ärende om uppehållstillstånd enligt 5 kap. 1 § utlänningslagen inte har avgjorts inom sex månader från det att ansökan registrerades och förutsatt att förseningen inte kan tillskrivas sökanden. Beslut i frågan om förutsättningarna är uppfyllda meddelas av Migrationsverket. Övriga förutsättningar för att undantag från kravet på arbetstillstånd ska gälla framgår av föreskrifter meddelade med stöd av 2 kap. 9 § utlänningslagen. Beslut i frågan om förutsättningarna är uppfyllda meddelas av Migrationsverket. Övriga förutsättningar för att tillträde till arbetsmarknaden genom undantag från kravet på arbetstillstånd ska gälla framgår av föreskrifter meddelade med stöd av 2 kap. 9 § utlänningslagen. Om en sökande befinner sig i ett påskyndat prövningsförfarande i enlighet med artikel 42.1 a–f i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1348 av den 14 maj 2024 om upprättande av ett gemensamt förfarande för internationellt skydd i unionen och om upphävande av direktiv 2013/32/EU (asylprocedur- förordningen), ska sökande inte beviljas tillträde till arbetsmarknaden genom att undantas från kravet på arbetstillstånd. Om tillträde redan har beviljats ska det upphävas. Även detta beslut meddelas av Migrationsverket. 8 kap. 5 § En utlänning som avses i 1 kap. 2 § 1 som ordnar boende på egen hand ska hålla Migrationsverket underrättat om sin bostadsadress En utlänning som avses i 1 kap. 2 § 1 som ordnar boende på egen hand ska hålla Migrationsverket underrättat om sin bostadsadress, sitt telefonnummer och, om sådan finns, sin e-postadress. I 13 kap. 19 § utlänningslagen finns bestämmelser om att en ansökan om uppehållstillstånd får betraktas som återkallad om en asylsökande inte fullgör sin skyldighet enligt första stycket. I artikel 41 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1348 av den 14 maj 2024 om upprättande av ett gemensamt förfarande för internationellt skydd i unionen och om upphävande av direktiv 2013/32/EU (asylprocedurförordningen) finns bestämmelser om att en ansökan om internationellt skydd ska förklaras som implicit återkallad om sökanden vägrar att uppge sin adress, om han eller hon har en sådan, såvida inte de behöriga myndigheterna tillhandahåller inkvartering. 9 kap. 4 § Dagersättning enligt 1 § och 3 § får sättas ned för en utlänning som fyllt 18 år om han eller hon 1. utan giltigt skäl vägrar att delta i verksamhet som avses i 2 kap. 6 §, eller 2. försvårar utredningen i ärendet om uppehållstillstånd genom att hålla sig undan. försvårar utredningen i ärendet om uppehållstillstånd genom att hålla sig undan, underlåter att samarbeta med de behöriga myndigheterna, eller inte uppfyller de förfarandekrav som fastställts. Nedsättning enligt första stycket får dock inte avse den del av ersättningen som är avsedd att täcka utgifter för utlänningens egen mathållning. Dagersättningen får sättas ned helt om utlänningen även efter det att nedsättning har gjorts enligt första stycket 1. utan giltigt skäl vägrar att delta i verksamhet som avses i 2 kap. 6 §, eller 2. försvårar utredningen i ärendet om uppehållstillstånd genom att hålla sig undan. försvårar utredningen i ärendet om uppehållstillstånd genom att hålla sig undan, underlåter att samarbeta med de behöriga myndigheterna, eller inte uppfyller de förfarandekrav som fastställts. Nedsättning enligt tredje stycket får endast ske om utlänningen erbjuds plats på ett asylboende och fri kost ingår i den erbjudna inkvarteringen. Bestämmelserna om nedsättning av dagersättning tillämpas också i de fall en utlänning utan giltigt skäl vägrar att medverka till åtgärd som är nödvändig för att ett beslut om avvisning eller utvisning ska kunna verkställas. 5 § Dagersättningen får även sättas ned för en utlänning som 1. gör sig skyldig till allvarlig misskötsamhet på ett asylboende, 2. inte följer sin skyldighet att vistas inom det län där asylboendet som han eller hon har tilldelats plats på ligger enligt 3 kap. 8 § eller 5 kap. 6 §, eller 3. inte följer den anmälningsskyldighet som ålagts utlänningen enligt 3 kap. 11 § eller 4. inte följer den anmälningsskyldighet som ålagts utlänningen enligt 5 kap. 7 §. 4. inte följer den anmälningsskyldighet som ålagts utlänningen enligt 5 kap. 7 §, eller 5. inte deltar i den samhällsintroduktion som utlänningen ska delta i enligt 2 kap. 5 §. Beslutet om nedsättning av dagersättning ska gälla: 1. Två eller fyra veckor om utlänningen missköter sig enligt första stycket 1. 2. En vecka om utlänningen inte följer sin skyldighet att vistas inom ett län enligt första stycket 2. Om skyldigheten att vistas inom ett län inte följs vid flera tillfällen under en månad ska beslutet gälla i ytterligare en vecka för varje tillfälle. 3. Två veckor om anmälningsskyldigheten enligt 3 kap. 11 § inte följs. 4. En vecka om anmälningsskyldigheten enligt 5 kap. 7 § inte följs vid minst två tillfällen. Om anmälningsskyldigheten enligt 5 kap. 7 § inte följs vid fler tillfällen under en månad ska beslutet gälla i ytterligare en vecka för varje tillfälle. 5. Två veckor om utlänningen inte deltar i samhällsintroduktionen enligt första stycket 5. Dagersättningen får inte sättas ned om orsaken till att bestämmelserna inte följts varit omständigheter som utlänningen inte rådde över. 10 kap. 4 § Migrationsverkets övriga beslut enligt denna lag får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Migrationsverkets beslut om – anvisning av ensamkommande barn, – anvisning av en kommun för boende för utlänningar som avses i 1 kap. 2 §, – tilldelning eller erbjudande om boendeplats, och – tilldelning eller erbjudande om boendeplats, – skyldighet att vistas inom ett län – skyldighet att vistas inom ett län, och – rörelsebegränsning enligt 3 kap. 9 § andra stycket får dock inte överklagas. Migrationsverkets beslut får överklagas till den förvaltningsrätt inom vars domkrets utlänningen bodde när beslutet fattades. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Ändringarna i den ännu inte ikraftträdda mottagandelagen föreslås träda i kraft i samband med att lagen träder i kraft. Förteckning över remissinstanserna Efter remiss har yttranden över promemorian Migrations- och asylpakten (Ds 2025:30) kommit in från Arbetsförmedlingen, Asylrättscentrum, Bodens kommun, Burlövs kommun, Centrala studiestödsnämnden (CSN), Diskrimineringsombudsmannen, Domstolsverket, Flens kommun, Folkhälsomyndigheten, Föreningen Sveriges Överförmyndare, Försäkringskassan, Förvaltningsrätten i Falun, Förvaltningsrätten i Göteborg (migrationsdomstolen), Förvaltningsrätten i Luleå (migrationsdomstolen), Förvaltningsrätten i Malmö (migrationsdomstolen), Förvaltningsrätten i Stockholm (migrationsdomstolen), Härnösands kommun, Institutet för mänskliga rättigheter, Integritetsskyddsmyndigheten, Justitiekanslern, Jämställdhetsmyndigheten, Kalix kommun, Kammarrätten i Jönköping, Kammarrätten i Stockholm (Migrationsöverdomstolen), Kriminalvården, Kustbevakningen, Lunds universitet (Juridiska fakulteten), Länsstyrelsen i Skåne län, Länsstyrelsen i Stockholms län, Länsstyrelsen i Västernorrlands län, Länsstyrelsen i Västra Götalands län, Länsstyrelsen i Örebro län, Länsstyrelsen i Östergötlands län, Malmö kommun, Migrationsverket, Myndigheten för delaktighet, Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd, Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, Mölndals kommun, Pensionsmyndigheten, Polismyndigheten, Region Norrbotten, Region Skåne, Region Stockholm, Region Västernorrland, Riksdagens ombudsmän (JO), Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas, transpersoners, queeras och intersexpersoners rättigheter (RFSL), Rädda barnen, Rättsmedicinalverket, Rättviks kommun, Sigtuna kommun, Skatteverket, Socialstyrelsen, Statens servicecenter, Statens skolverk, Stockholms kommun, Svenska Röda Korset, Sveriges advokatsamfund, Sveriges ambassad i Addis Ababa, Sveriges ambassad i Teheran, Sveriges generalkonsulat i Istanbul, Sveriges Kommuner och Regioner, Sveriges kristna råd, Säkerhetspolisen, Tullverket, UNHCR:s kontor för de nordiska och baltiska länderna, Uppsala universitet (juridiska fakulteten), Vänersborgs kommun, Västerås kommun och Åklagarmyndigheten Därutöver har yttranden inkommit från Civil Rights Defenders, Equmeniakyrkan och RFSL Ungdom. Följande remissinstanser har inte svarat eller angett att de avstår från att lämna några synpunkter: Askersunds kommun, Barnombudsmannen, Halmstads kommun, Landsrådet för Sveriges barn- och ungdomsorganisationer, Länsstyrelsen i Norrbottens län, SmåKom, UNICEF, Västerviks kommun, Västra Götalandsregionen. Sammanfattning av slutbetänkandet Vissa åtgärder för stärkt återvändandeverksamhet och utlänningskontroll (SOU 2024:80) i relevanta delar Utökad användning av fingeravtryck och fotografier i utlänningsärenden Utredningen har haft ett brett uppdrag att se över användningen av fotografier och fingeravtryck i utlänningsärenden, till exempel genom att ta ställning till hur sådana uppgifter ska kunna användas i större utsträckning och på ett mer effektivt sätt än i dag. Utredningen har också haft i uppdrag att se över åldersgränsen för upptagning av fingeravtryck i vissa situationer, se över möjligheterna för Migrationsverket att ta upp fingeravtryck och fotografier vid en identitetskontroll för att verifiera en utlännings identitet och att se över förutsättningarna för överföring av fingeravtrycksuppgifter till Säkerhetspolisen. Sänkt åldersgräns Utredningen föreslår en sänkt åldersgräns för att ta upp fingeravtryck från 14 till sex år när en utlänning inte kan styrka sin identitet när han eller hon kommer till Sverige, när det finns grund för att besluta om förvar eller när varken utlänningens identitet eller rätt att vistas i Sverige kan klarläggas vid en inre utlänningskontroll. Detta, i kombination med utredningens förslag om utökad lagring av fingeravtryck i det nationella registret, innebär också att fingeravtryck från den som har fyllt sex år kommer att få lagras i Migrationsverkets register. Utredningen bedömer att detta är nödvändigt för att minska riskerna för identitetsbedrägerier och för att öka möjligheten att identifiera barn som avvikit under processen i Sverige eller som lever i utsatthet här. Ikraftträdande och övergångsbestämmelse Utredningens förslag föreslås träda i kraft den 1 juli 2026. Några särskilda övergångsbestämmelser föreslås inte. Konsekvenser av utredningens förslag Utredningen har haft som huvudsakligt uppdrag att lämna förslag som syftar till att stärka återvändandeverksamheten och den inre utlänningskontrollen. Förslagen som rör inre utlänningskontroll kan förväntas leda till att fler kontroller utförs och att de blir mer träffsäkra. På så sätt kan fler utlänningar som saknar rätt att vistas i Sverige påträffas och avvisas eller utvisas från landet. En effektiv inre utlänningskontroll minskar antalet utlänningar som lever i det så kallade skuggsamhället och som håller sig undan verkställighet av beslut om avvisning eller utvisning. Förslagen om stärkt återvändande avser främst nya eller utökade möjligheter för de verkställande myndigheter att få information om och att vidta åtgärder för att klarlägga en utlännings identitet. Förslagen medför att fler beslut om avvisning och utvisning kan fattas och verkställas, och att detta kan ske snabbare än i dag. Ett effektivt återvändande är dock beroende av flera samverkande faktorer som i någon utsträckning behöver vara uppfyllda samtidigt. Utredningens förslag kan därför inte ses isolerade. Det har inte ingått i utredningen uppdrag att lämna förslag som syftar till att påverka individens inställning till att återvända eller mottagarländers vilja att ta emot den som återvänder med tvång. Det är därför inte möjligt att närmare ange i vilken utsträckning som förslagen kommer att leda till att fler inre utlänningskontroller genomförs och att fler beslut om avvisning eller utvisning kan fattas och verkställas. Klart är dock att utredningens förslag ger de verkställande myndigheterna fler och mer träffsäkra verktyg som sammantaget stärker återvändandeverksamheten och den inre utlänningskontrollen. Utredningen bedömer att förslagen i flertalet fall inte kommer att medföra några direkta kostnadsökningar. Polismyndigheten kan dock få ökade kostnader till följd av förslagen om utökat informationsutbyte och ändringar i regelverket om inre utlänningskontroll. Det handlar bland annat om kostnader för att hantera underrättelser som kommer in från andra myndigheter och ökat resursbehov till följd av att fler kontroller kommer att genomföras. Polismyndigheten har dock i budgetpropositionen för 2025 tillskjutits medel för att utöka och effektivisera sitt arbete med inre utlänningskontroll. Förslagen bör mot denna bakgrund kunna hanteras inom myndighetens befintliga anslag. Förslaget om omhändertagande av elektronisk kommunikationsutrustning kan också medföra vissa ökade kostnader för Polismyndigheten. Det avser främst kostnader för undersökning av den utrustning som omhändertagits, och särskilt i de fall det krävs att information extraheras och analyseras. Kostnaden för en sådan undersökning kan variera stort och har därför uppskattats i ett möjligt kostnadsspann. Utredningen har dock bedömt att kostnaden för de flesta undersökningar kommer att ligga i det nedre delen av spannet. Utredningen har därför bedömt kostnaderna i vart fall inledningsvis bör rymmas inom myndighetens befintliga anslag. Det kan dock inte uteslutas att ytterligare medel måste skjutas till. Eftersom de kostnadsmässiga konsekvenserna är svåra att förutse bör utfallet följas upp inom ramen för myndighetens årliga budgetdialog. Om det krävs att myndigheten tillskjuts extra medel kan detta finansieras genom omfördelning av insparade medel till följd av utredningens förslag om förändrade regler om preskription av avlägsnandebeslut. Förslaget har lagts fram i delbetänkandet Preskription av avlägsnandebeslut och vissa frågor om återreseförbud (SOU 2024:10) och innebär minskade kostnader för prövningen av ansökningar om uppehållstillstånd och mottagandet. Migrationsverket kan få ökade kostnader till följd av förslaget om utökade möjligheter att behandla fotografier och fingeravtryck i utlänningsärenden. Det rör bland annat behov av teknisk utveckling samt kostnader för upptagning och jämförelser. Migrationsverket har i budgetpropositionen för 2025 tillskjutits medel för bland annat dessa ändamål och det bedöms därför i nuläget inte finnas behov av att tillskjuta ytterligare medel. Migrationsverket kan också få ökade förvarskostnader till följd av förslagen till en mer effektiv inre utlänningskontroll. Om fler utlänningar som inte har rätt att vistas i Sverige påträffas kan det leda till att det fattas fler förvarsbeslut och därmed till ett ökat behov av förvarsplatser. I budgetpropositionen för 2025 har verket tillförts medel för förvarskostnader och det ökade behov av förvarsplatser som förslagen skulle kunna ge upphov till bedöms rymmas inom denna förstärkning. Slutbetänkandets lagförslag i relevanta delar Förslag till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716) Härigenom föreskrivs i fråga om utlänningslagen (2005:716) att 9 kap. 8 § ska ha följande lydelse, Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 9 kap. 8 § Migrationsverket eller Polismyndigheten får fotografera en utlänning och, om utlänningen har fyllt 14 år, ta hans eller hennes fingeravtryck om Migrationsverket eller Polismyndigheten får fotografera en utlänning och, om utlänningen har fyllt sex år, ta hans eller hennes fingeravtryck om 1. utlänningen inte kan styrka sin identitet när han eller hon kommer till Sverige, 2. utlänningen ansöker om uppehållstillstånd som flykting enligt 4 kap. 1 § eller som alternativt skyddsbehövande enligt 4 kap. 2 §, 2. det är nödvändigt i ett ärende om avvisning eller utvisning, 3. det finns grund för att besluta om förvar, eller 4. varken utlänningens identitet eller rätt att vistas i Sverige kan klarläggas vid en kontroll enligt 9 §. Det fotografi och de fingeravtryck som har tagits med stöd av första stycket 4 ska omedelbart förstöras om det framkommer att utlänningen har rätt att vistas i Sverige. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2026. Förteckning över remissinstanserna Efter remiss har yttranden över slutbetänkandet Vissa åtgärder för stärkt återvändandeverksamhet och utlänningskontroll (SOU 2024:80) kommit in från Arbetsförmedlingen, Arbetsgivarverket, Asylrättscentrum, Barnombudsmannen, Burlövs kommun, Diskrimineringsombudsmannen (DO), Domstolsverket, Ekobrottsmyndigheten, Folkhälsomyndigheten, Försäkringskassan, Förvaltningsrätten i Göteborg, Förvaltningsrätten i Luleå, Förvaltningsrätten i Malmö, Förvaltningsrätten i Stockholm, Hovrätten över Skåne och Blekinge, Institutet för mänskliga rättigheter, Integritetsskyddsmyndigheten, Justitiekanslern, Jämställdhetsmyndigheten, Kammarrätten i Stockholm, Kammarrätten i Sundsvall, Kommunal, Kriminalvården, Kronofogdemyndigheten, Kustbevakningen, Köpings kommun, Landsorganisationen i Sverige (LO), Laxå kommun, Lidköpings kommun, Linköpings kommun, Lunds universitet (Samhällsvetenskapliga fakulteten), Länsstyrelsen i Blekinge län, Länsstyrelsen i Dalarnas län, Länsstyrelsen i Skåne län, Länsstyrelsen i Stockholms län, Länsstyrelsen i Västernorrlands län, Länsstyrelsen i Västra Götalands län, Malmö kommun, Migrationsverket, Mjölby kommun, Myndigheten för delaktighet, Offentliganställdas Förhandlingsråd, Pensionsmyndigheten, Piteå kommun, Polismyndigheten, Region Skåne, Region Stockholm, Region Örebro län, Riksarkivet, Riksdagens ombudsmän (JO), Rädda Barnen, Rättsmedicinalverket, Salems kommun, Seko, Skatteverket, Socialstyrelsen, Statens skolkolinspektion, Statens skolverk, Statskontoret, Stockholms universitet (Juridiska fakulteten), Sundsvalls kommun, Sundsvalls tingsrätt, Svea hovrätt, Svenska kyrkan, Svenska Röda Korset, Sveriges advokatsamfund, Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Sveriges ambassad i Bogotá, Sveriges generalkonsulat i Istanbul, Sveriges Kommuner och Regioner, Sveriges läkarförbund, Sveriges Lärare, Sveriges Stadsmissioner, Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden, Säkerhetspolisen, Södertälje kommun, Tierps kommun, Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Tranås kommun, Tullverket, Vårdförbundet, Västra Götalandsregionen, Åklagarmyndigheten och Älvkarleby kommun. Därutöver har yttranden kommit in från Akademikerförbundet SSR, Akavia, Civil Rights Defenders, Eksjö kommun, Fackförbundet DIK, Fackförbundet ST, Fremia, Föreningen för frikyrkornas anställda i sjukhuskyrkan (FAS), IMER-förbundet, Läkare i Världen, Nationellt nätverk för migration och hälsa, Psykologförbundet, Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas, transpersoners, queeras och intersexpersoners rättigheter (RFSL), Fackförbundet för akademiker i samhällsbärande professioner (SRAT), Statens medicinsk-etiska råd, Svensk biblioteksförening, Svensk Internmedicinsk Förening, Svensk sjuksköterskeförening, Svensk sjuksköterskeförenings etiska råd, Svenska kyrkans anställda i sjukhuskyrkan (SKAIS), Svenska Läkaresällskapet, Sveriges Arbetsterapeuter, Sveriges förenade studentkårer, Sveriges kristna råd och Vision. Akademiker i Staten (Saco-S), Borlänge kommun, Boxholms kommun, Eda kommun, Eskilstuna tingsrätt, Falu kommun, Filipstads kommun, Flyktinggruppernas riksråd (FARR), Hällefors kommun, Jokkmokks kommun, Järfälla kommun, Karlskrona kommun, Ljungby kommun, Lysekils kommun, Länsstyrelsen i Gotlands län, Region Norrbotten, Strängnäs kommun, Sveriges ambassad i Nairobi, Tanums kommun, Tingsryds kommun, UNHCR:s kontor för de nordiska och baltiska länderna, Utbetalningsmyndigheten, Åre kommun och Ödeshögs kommun har inte svarat eller angett att de avstår från att lämna några synpunkter. Lagrådsremissens lagförslag Förslag till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716) Härigenom föreskrivs i fråga om utlänningslagen (2005:716) dels att 4 kap., 1 kap. 3 och 6 a §§, 5 kap. 1 c och 2 §§, 12 kap. 8 b, 19 och 19 a §§, 13 kap. 1 och 19 §§ och 14 kap. 14 a § ska upphöra att gälla, dels att rubrikerna närmast före 1 kap. 3 och 6 a §§, 13 kap. 19 § och 14 kap. 14 a § ska utgå, dels att 1 kap. 1, 7, 9, 14 och 15 §§, 2 kap. 1 a, 1 d, 2, 8 a och 8 c §§, 5 kap. 1–1 b, 2 a, 2 b, 3, 3 a, 3 d, 3 g, 5, 6, 8, 17 och 18 §§, 5 a kap. 1 och 1 a §§, 5 b kap. 10 §, 6 a kap. 2, 4 och 10 §§, 8 kap. 16, 17, 19, 21 och 27 §§, 9 kap. 4, 6 och 8 §§, 11 kap. 5 §, 12 kap. 3, 7, 8 a, 9 a, 16, 16 b, 16 c, 17 a, 18, 18 a och 19 b §§, 13 kap. 9 a, 10 och 17 §§, 14 kap. 5, 6, 6 a, 8 och 11 §§, 15 kap. 1 och 3 §§, 16 kap. 9 och 11 §§, 17 kap. 1 §, 18 kap. 1, 1 a, 3 och 4 §§, 20 kap. 2 §, 21 kap. 2 och 5 §§, 22 kap. 2 §, 23 kap. 2 a § och rubrikerna närmast före 5 kap. 1 och 2 a §§, 12 kap. 8 a och 9 a §§, 13 kap. 10 § och 14 kap. 6 § ska ha följande lydelse, dels att rubriken till 2 kap. ska lyda ”Villkor för att en utlänning ska få resa in i samt vistas och arbeta i Sverige samt bestämmelser om främlingspass och resedokument”, dels att det ska införas ett nytt kapitel, 4 kap., tjugoen nya paragrafer, 1 kap. 3 c och 3 d §§, 2 kap. 1 e–1 g och 12 §§, 5 a kap. 7 a §, 7 kap.7 j §, 8 kap. 16 a och 18 a §§, 9 kap. 2 a, 2 b och 11 a §§, 14 kap. 1 a §, 16 kap. 3 b och 9 a §§, 17 kap. 4 och 5 §§ och 18 kap. 1 b–2 a §§, och närmast före 1 kap. 3 c §, 5 kap. 1 a och 1 b §§, 5 a kap. 7 a §, 8 kap. 16 a §, 9 kap. 2 a § och 14 kap. 1 a § nya rubriker av följande lydelse. Lydelse enligt prop. 2025/26:145 Föreslagen lydelse 1 kap. 1 § I denna lag finns föreskrifter om – lagens innehåll, vissa definitioner och allmänna bestämmelser (1 kap.), – villkor för att en utlänning ska få resa in i samt vistas och arbeta i Sverige (2 kap.), – villkor för att en utlänning ska få resa in i samt vistas och arbeta i Sverige samt bestämmelser om främlingspass och resedokument (2 kap.), – visering (3 kap.), – uppehållsrätt (3 a kap.), – uppehållsstatus, uppehållsrätt och bevis för gränsarbetare som kompletterar bestämmelserna i utträdesavtalet mellan Förenade kungariket och EU (3 b kap.), – flyktingar och andra skyddsbehövande (4 kap.), – internationellt skydd (4 kap.), – uppehållstillstånd (5 kap.), – ställning som varaktigt bosatt i Sverige (5 a kap.), – uppehållstillstånd för forskning, studier inom högre utbildning, viss praktik, visst volontärarbete och au pair-arbete (5 b kap.), – arbetstillstånd (6 kap.), – EU-blåkort (6 a kap.), – tillstånd för företagsintern förflyttning, ICT (6 b kap.), – tillstånd för säsongsarbete (6 c kap.), – återkallelse av tillstånd (7 kap.), – avvisning och utvisning (8 kap.), – utvisning på grund av brott (8 a kap.), – kontroll- och tvångsåtgärder (9 kap.), – anmälningsskyldighet och områdesbegränsning för vissa utlänningar (9 a kap.), – förvar och uppsikt avseende utlänningar (10 kap.), – hur en utlänning som hålls i förvar ska behandlas (11 kap.), – verkställighet av beslut om avvisning och utvisning (12 kap.), – handläggningen av ärenden hos förvaltningsmyndigheterna m.m. (13 kap.), – överklagande av förvaltningsmyndighets beslut (14 kap.), – nöjdförklaring (15 kap.), – migrationsdomstolar och Migrationsöverdomstolen (16 kap.), – skyldighet att lämna uppgifter (17 kap.), – offentligt biträde (18 kap.), – kostnadsansvar (19 kap.), – bestämmelser om straff m.m. (20 kap.), – tillfälligt skydd (21 kap.), – tribunalvittnen (22 kap.), och – särskilda bemyndiganden (23 kap.). Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Det gemensamma europeiska systemet för migration och internationellt skydd 3 c § I denna lag avses med – skyddsgrundsförordningen: Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1347 av den 14 maj 2024 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande och för innehållet i det beviljade skyddet, om ändring av rådets direktiv 2003/109/EG och om upphävande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU, – asylprocedurförordningen: Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1348 av den 14 maj 2024 om upprättande av ett gemensamt förfarande för internationellt skydd i unionen och om upphävande av direktiv 2013/32/EU, – förordningen om återvändandegränsförfarande: Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1349 av den 14 maj 2024 om inrättande av ett gränsförfarande för återvändande och om ändring av förordning (EU) 2021/1148, – vidarebosättningsförordningen: Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1350 av den 14 maj 2024 om inrättande av en unionsram för vidarebosättning och inresa av humanitära skäl samt om ändring av förordning (EU) 2021/1147, – asyl- och migrationshanteringsförordningen: Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1351 av den 14 maj 2024 om asyl- och migrationshantering, om ändring av förordningarna (EU) 2021/1147 och (EU) 2021/1060 och om upphävande av förordning (EU) nr 604/2013, – screeningförordningen: Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1356 av den 14 maj 2024 om införande av screening av tredjelandsmedborgare vid de yttre gränserna och om ändring av förordningarna (EG) nr 767/2008, (EU) 2017/2226, (EU) 2018/1240 och (EU) 2019/817, och – Eurodacförordningen: Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1358 av den 14 maj 2024 om inrättande av Eurodac för jämförelse av biometriska uppgifter för att effektivt tillämpa Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) 2024/1351 och (EU) 2024/1350 och rådets direktiv 2001/55/EG, och identifiera tredjelandsmedborgare och statslösa personer som vistas olagligt och om framställningar från medlemsstaternas brottsbekämpande myndigheter och Europol om jämförelse med Eurodacuppgifter för brottsbekämpande ändamål, om ändring av Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) 2018/1240 och (EU) 2019/818 och om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 603/2013. 3 d § Med internationellt skydd, ansökan om internationellt skydd, flyktingstatus och status som subsidiärt skyddsbehövande avses i denna lag detsamma som i skyddsgrundsförordningen och asylprocedurförordningen. Lydelse enligt prop. 2025/26:145 Föreslagen lydelse 7 § Säkerhetsärenden enligt denna lag är ärenden där Säkerhetspolisen av skäl som rör Sveriges säkerhet eller som annars har betydelse för allmän säkerhet förordar – att en utlänning ska avvisas eller utvisas, – att en utlännings ansökan om uppehållstillstånd eller arbetstillstånd ska avslås eller att en utlännings uppehållstillstånd eller arbetstillstånd ska återkallas, – att en utlänning inte ska beviljas statusförklaring eller att en utlännings statusförklaring ska återkallas, – att en utlänning inte ska beviljas internationellt skydd eller att en utlännings internationella skydd ska återkallas, – att en flyktingförklaring inte ska beviljas eller att en flyktingförklaring ska återkallas, – att en utlänning inte ska beviljas resedokument, – att en utlänning inte ska beviljas resedokument eller att en utlännings resedokument som har utfärdats med stöd av artikel 25 i skyddsgrundsförordningen ska återkallas, – att en utlänning inte ska beviljas främlingspass eller att en utlännings främlingspass ska återkallas, – att en utlännings ansökan om ställning som varaktigt bosatt ska avslås eller att en utlännings ställning som varaktigt bosatt ska återkallas, eller – att en utlänning som av allmän domstol har utvisats på grund av brott inte ska meddelas ett beslut om inhibition av verkställigheten eller beviljas ett uppehållstillstånd enligt 12 kap. 16 e § eller att ett beslut om inhibition av verkställigheten ska upphävas för en sådan utlänning enligt 12 kap. 17 d §. Ett ärende hos Migrationsverket om huruvida ny prövning ska beviljas enligt 12 kap. 19 eller 19 b § är ett säkerhetsärende om beslutet om avvisning eller utvisning har fattats i ett säkerhetsärende. Detsamma gäller ett ärende hos Migrationsverket om prövning enligt 12 kap. 17 a, 17 b, 17 c eller 17 d §, om beslutet om avvisning eller utvisning har fattats i ett säkerhetsärende. Ett ärende hos Migrationsverket om huruvida prövning ska beviljas enligt 12 kap. 19 b § är ett säkerhetsärende om beslutet om avvisning eller utvisning har fattats i ett säkerhetsärende. Detsamma gäller ett ärende hos Migrationsverket om prövning enligt 12 kap. 17 a, 17 b, 17 c eller 17 d §, om beslutet om avvisning eller utvisning har fattats i ett säkerhetsärende. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 9 § Det som föreskrivs om avvisning och utvisning i denna lag gäller i tillämpliga delar också för beslut om överföring enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 604/2013 av den 26 juni 2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat (omarbetning) (Dublinförordningen). Det som föreskrivs om avvisning och utvisning i denna lag gäller i tillämpliga delar också för beslut om återvändande i ärenden om internationellt skydd enligt asylprocedurförordningen och för beslut om överföring enligt asyl- och migrationshanteringsförordningen. 14 § Om en utlänning har ansökt om uppehållstillstånd, statusförklaring, resedokument eller ställning som varaktigt bosatt och Säkerhetspolisen har ansökt om att utlänningen ska utvisas enligt lagen (2022:700) om särskild kontroll av vissa utlänningar, ska ansökningarna handläggas tillsammans enligt den lagen. Om en utlänning har ansökt om uppehållstillstånd, internationellt skydd, flyktingförklaring, resedokument eller ställning som varaktigt bosatt och Säkerhetspolisen har ansökt om att utlänningen ska utvisas enligt lagen (2022:700) om särskild kontroll av vissa utlänningar, ska ansökningarna handläggas tillsammans enligt den lagen. En ansökan om uppehållstillstånd, statusförklaring, resedokument eller ställning som varaktigt bosatt av en utlänning som är utvisad enligt lagen om särskild kontroll av vissa utlänningar eller har meddelats motsvarande beslut enligt äldre lag och befinner sig i Sverige, ska handläggas enligt den lagen. En ansökan om uppehållstillstånd, internationellt skydd, flyktingförklaring, resedokument eller ställning som varaktigt bosatt av en utlänning som är utvisad enligt lagen om särskild kontroll av vissa utlänningar eller har meddelats motsvarande beslut enligt äldre lag och befinner sig i Sverige, ska handläggas enligt den lagen. 15 § Ska det vid tillämpningen av denna lag göras en bedömning av om det finns risk för att en utlänning avviker, får hänsyn endast tas till om denne 1. tidigare har hållit sig undan, 2. har uppgett att han eller hon inte har för avsikt att lämna landet efter ett beslut om avvisning eller utvisning, 3. har uppträtt under någon identitet som var felaktig, 4. inte har medverkat till att klarlägga sin identitet och därigenom försvårat prövningen av sin ansökan om uppehållstillstånd, 4. inte har medverkat till att klarlägga sin identitet och därigenom försvårat prövningen av sin ansökan om uppehållstillstånd eller internationellt skydd, 5. medvetet har lämnat oriktiga uppgifter eller undanhållit väsentlig information, 6. tidigare har överträtt ett meddelat återreseförbud, 7. har dömts för ett brott som kan leda till fängelse, eller 8. har utvisats av allmän domstol på grund av brott. För en sökande av internationellt skydd får även hänsyn tas till om sökanden är skyldig att befinna sig i en annan medlemsstat i enlighet med artikel 17.4 i asyl- och migrationshanteringsförordningen eller har överförts till den medlemsstat där sökanden är skyldig att befinna sig i enlighet med samma artikel i asyl- och migrationshanteringsförordningen, efter att ha avvikit till en annan medlemsstat. Hänsyn får även tas till om sökandens ansökan om internationellt skydd har avvisats enligt artikel 39.1 i asylprocedurförordningen eller avslagits som uppenbart ogrundad. 2 kap. 1 a § Om en utlänning inte har någon handling som gäller som pass och saknar möjlighet att skaffa en sådan handling, får Migrationsverket utfärda ett främlingspass för honom eller henne. Har en utlänning beviljats uppehållstillstånd som alternativt skyddsbehövande enligt 4 kap. 2 § eller beviljats skyddsstatus-förklaring enligt 4 kap. 3 c §, ska Migrationsverket utfärda ett främlingspass för utlänningen, om han eller hon inte kan få ett nationellt pass. Främlingspass ska dock inte utfärdas om tvingande hänsyn till den nationella säkerheten eller den allmänna ordningen kräver att så inte sker. En resehandling som utfärdas med stöd av artikel 25 i skyddsgrundsförordningen för en utlänning som innehar status som subsidiärt skyddsbehövande eller för en familjemedlem till en person som har beviljats internationellt skydd ska utfärdas i form av ett främlingspass. Migrationsverket får utfärda främlingspass även i andra fall, om det finns särskilda skäl. 1 d § Migrationsverket får återkalla ett främlingspass om det finns skäl för det med hänsyn till Sveriges säkerhet eller allmän säkerhet. Migrationsverket får återkalla ett främlingspass som har utfärdats med stöd av 1 a § första eller tredje stycket om det finns skäl för det med hänsyn till Sveriges säkerhet eller allmän säkerhet. Ett främlingspass som har utfärdats enligt 1 a § andra stycket får dock återkallas endast om tvingande hänsyn till den nationella säkerheten eller den allmänna ordningen kräver det. 1 e § Migrationsverket ska återkalla ett främlingspass som avses i 1 a § andra stycket om innehavarens status som subsidiärt skyddsbehövande återkallas eller, i fråga om familjemedlemmar till en person som har beviljats internationellt skydd, innehavarens uppehållstillstånd återkallas. Detsamma gäller om tvingande hänsyn till den nationella säkerheten eller den allmänna ordningen kräver det. 1 f § Migrationsverket får utfärda en särskild passhandling för resor utanför Sverige (resedokument) för en statslös utlänning. Ett resedokument ska dock inte utfärdas om tvingande hänsyn till den nationella säkerheten eller den allmänna ordningen kräver att så inte sker. Migrationsverket ska återkalla ett resedokument som avses i första stycket om innehavaren upphör att vara statslös. Första stycket gäller även en medborgare i en annan EU-stat som har förklarats vara flykting enligt 5 kap. 1 b § första stycket. Migrationsverket ska återkalla ett resedokument som har utfärdats för en sådan person om innehavaren upphör att vara flykting. 1 g § Bestämmelser om resedokument för en utlänning som innehar flyktingstatus finns i artikel 25 i skyddsgrundsförordningen. Migrationsverket ska återkalla ett resedokument som har utfärdats med stöd av artikel 25 i skyddsgrundsförordningen om innehavarens flyktingstatus återkallats eller om tvingande hänsyn till den nationella säkerheten eller den allmänna ordningen kräver det. 2 § Regeringen får meddela föreskrifter om i vilka fall svenska myndigheter får utfärda pass för utlänningar. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilka handlingar som får godtas som pass. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om främlingspass. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om främlingspass och resedokument. 8 a § Kravet på visering enligt 3 § gäller inte för en utlänning som 1. är EES-medborgare, 2. har uppehållskort eller permanent uppehållskort som har utfärdats i Sverige eller av en behörig myndighet i en annan EES-stat, 3. har uppehållstillstånd, 4. har ställning som varaktigt bosatt i Sverige, eller 5. återtas enligt 6 a kap. 14 § eller 6 b kap. 19 §. Kravet på visering enligt 3 § för inresa gäller inte heller för en utlänning som återtas enligt 4 kap. 5 d §, 5 a kap. 7 § eller 5 b kap. 25 §. Kravet på visering enligt 3 § för inresa gäller inte heller för en utlänning som återtas enligt 5 a kap. 7 eller 7 a § eller 5 b kap. 25 §. 8 c § Kravet på arbetstillstånd enligt 7 § gäller inte för en utlänning som 1. är medborgare i Danmark, Finland, Island eller Norge, 2. har uppehållsrätt, eller 2. har uppehållsrätt, 3. har permanent uppehållstillstånd. 3. har permanent uppehållstillstånd, eller 4. har ställning som varaktigt bosatt i Sverige. 12 § I artikel 6 i screening-förordningen finns bestämmelser om att personer som avses i artikel 5.1 och 5.2 i den förordningen inte ska ges tillstånd att resa in i Sverige under pågående screening I artikel 43.2 och 43.3 i asylprocedurförordningen finns bestämmelser om att personer som söker internationellt skydd och som är föremål för gränsförfarandet för asyl inte får tillåtas att resa in i Sverige. I artikel 4.1 i förordningen om återvändandegränsförfarande finns en bestämmelse om att tredjelandsmedborgare och statslösa personer vars ansökan har avslagits inom ramen för gränsförfarandet för asyl inte ska ges tillstånd att resa in i Sverige. 4 kap. Internationellt skydd Undantag från rätten att stanna kvar i Sverige 1 §    I de situationer som anges i artikel 10.4 a–c i asylprocedurförordningen ska en utlänning som har ansökt om internationellt skydd inte ha rätt att stanna kvar i Sverige under det administrativa förfarandet. I 8 kap. 16 a § andra stycket finns bestämmelser om beslut om avvisning och utvisning i de situationer som anges i artikel 10.4 a och c. I 12 kap. 8 a § finns bestämmelser om verkställighet av sådana beslut. 2 §    I de situationer som anges i artikel 56 i asylprocedurförordningen, och med undantag från artikel 68.5 d i den förordningen, ska en utlänning som har gjort en efterföljande ansökan inte ha rätt att stanna kvar i Sverige. I de situationer som anges i artikel 68.6 i asylprocedurförordningen, och med undantag från artikel 68.5 d i den förordningen, ska en utlänning som har överklagat ett beslut om en efterföljande ansökan inte ha rätt att stanna kvar i Sverige. Avvisning av ansökan om internationellt skydd 3 §    En ansökan om internationellt skydd får avvisas i de situationer som anges i artikel 38.1 i asylprocedurförordningen. Uppenbart ogrundad ansökan 4 §    En ogrundad ansökan om internationellt skydd får förklaras som uppenbart ogrundad om någon av de situationer som anges i artiklarna 42.1 eller 42.3 i asylprocedurförordningen föreligger vid tidpunkten för prövningens avslutande. Gränsförfarandet för asyl 5 §    Utöver den obligatoriska tillämpning av gränsförfarandet för asyl som följer av artikel 45 i asylprocedurförordningen ska en ansökan om internationellt skydd, med de begränsningar som följer av samma förordning, prövas inom ramen för gränsförfarandet i de fall som anges i artikel 43.1 i förordningen. Det gäller dock inte om det föreligger exceptionella omständigheter. Säkra länder 6 §    Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om förteckningar över säkra tredjeländer och säkra ursprungsländer. I artiklarna 59, 61 och 64 i asylprocedurförordningen finns bestämmelser om fastställande av säkra tredjeländer och säkra ursprungsländer. Beslutande myndighet 7 §    Migrationsverket är beslutande myndighet enligt skyddsgrundsförordningen och asylprocedurförordningen. Migrationsverket får dock inte bevilja internationellt skydd för en utlänning som av allmän domstol har utvisats på grund av brott. Om en sådan utlänning ansöker om internationellt skydd och Migrationsverket finner att han eller hon bör beviljas internationellt skydd, ska verket inte besluta i ärendet utan med ett eget yttrande lämna över detta till den migrationsdomstol som verkets beslut om internationellt skydd hade kunnat överklagas till. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 5 kap. Uppehållstillstånd som skyddsbehövande Uppehållstillstånd för den som har beviljats internationellt skydd 1 § Flyktingar och alternativt skyddsbehövande som befinner sig i Sverige har rätt till uppehållstillstånd. Bestämmelser om uppehållstillstånd för personer som har beviljats internationellt skydd finns i artikel 24 i skyddsgrunds–förordningen. Uppehållstillstånd får dock vägras en flykting om han eller hon 1. genom ett synnerligen grovt brott har visat att det skulle vara förenat med allvarlig fara för allmän ordning och säkerhet att låta honom eller henne stanna i Sverige, eller 2. har bedrivit verksamhet som inneburit fara för rikets säkerhet och det finns anledning att anta att han eller hon skulle fortsätta verksamheten här. Ett uppehållstillstånd som har beviljats en flykting med stöd av artikel 24 i skyddsgrundsförordningen ska gälla i tre år. Varje nytt uppehållstillstånd som därefter beviljas med stöd av förordningen ska också gälla i tre år. Ett uppehållstillstånd som har beviljats en subsidiärt skyddsbehövande med stöd av artikel 24 i skyddsgrundsförordningen ska gälla i tretton månader. Varje nytt uppehållstillstånd som därefter beviljas med stöd av förordningen ska gälla i två år. Uppehållstillstånd för familjesammanhållning 1 a § Ett uppehållstillstånd som beviljas en flykting enligt 1 § ska vara tidsbegränsat och gälla i tre år. Varje nytt tidsbegränsat uppehållstillstånd som därefter beviljas ska gälla i två år. Bestämmelser om uppehållstillstånd för sådana familjemedlemmar som avses i artikel 3.9 i skyddsgrundsförordningen och artikel 5.4 i vidarebosättningsförordningen, till personer som har beviljats internationellt skydd (familjesammanhållning), finns i artikel 23 i skyddsgrundsförordningen och i artikel 9 i vidarebosättningsförordningen. Ett uppehållstillstånd som beviljas en alternativt skyddsbehövande enligt 1 § ska vara tidsbegränsat och gälla i tretton månader. Varje nytt tidsbegränsat uppehållstillstånd som därefter beviljas ska gälla i två år. En ansökan om permanent uppehållstillstånd ska, när giltighetstiden för ett uppehållstillstånd löper ut, beviljas om flyktingen eller den alternativt skyddsbehövande har haft tidsbegränsat uppehållstillstånd i minst tre år och förutsättningarna för uppehållstillstånd enligt 1 § och de särskilda kraven i 7 § är uppfyllda. Första–tredje styckena gäller inte om tvingande hänsyn till den nationella säkerheten eller den allmänna ordningen kräver en kortare giltighetstid. Giltighetstiden får dock inte vara kortare än ett år. Om en utlänning som har ett tidsbegränsat uppehållstillstånd beviljas statusförklaring efter ansökan enligt 4 kap. 3 c §, ska uppehållstillståndets giltighetstid omprövas och bestämmas i enlighet med vad som föreskrivs i första, andra och fjärde styckena. Flyktingförklaring och uppehållstillstånd för medborgare i en annan EU-stat 1 b § En asylansökan får avvisas om sökanden 1. i en annan EU-stat har förklarats vara flykting eller alternativt skyddsbehövande, 2. i ett land som inte är en EU-stat har förklarats vara flykting eller har motsvarande skydd, om sökanden kommer att släppas in i det landet och där är skyddad mot förföljelse och mot att sändas vidare till ett annat land där han eller hon riskerar förföljelse, eller 3. kan sändas till ett land där han eller hon – inte riskerar att utsättas för förföljelse, – inte riskerar att utsättas för dödsstraff, kroppsstraff, tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, – är skyddad mot att sändas vidare till ett land där han eller hon inte har motsvarande skydd, – har möjlighet att ansöka om skydd som flykting, och – har en sådan anknytning till det aktuella landet att det är rimligt för honom eller henne att resa dit. En medborgare i en annan EU-stat som omfattas av definitionen av flykting i Genèvekonventionen av den 28 juli 1951 angående flyktingars rättsliga ställning och protokollet till denna av den 31 januari 1967, och som inte är utesluten från att anses som flykting enligt konventionen, ska förklaras vara flykting (flyktingförklaring). En sådan flyktingförklaring får dock vägras om personen 1. genom ett synnerligen grovt brott har visat att det skulle vara förenat med allvarlig fara för allmän ordning eller säkerhet att låta honom eller henne stanna i Sverige, eller 2. har bedrivit verksamhet som inneburit fara för rikets säkerhet och det finns anledning att anta att han eller hon skulle fortsätta verksamheten här. I fall som avses i första stycket 3 får dock ansökan inte avvisas om 1. sökanden har en make, ett barn eller en förälder som är bosatt i Sverige och sökanden inte har en lika nära familjeanknytning till det land dit verkställigheten av ett avvisnings- eller utvisningsbeslut kan ske, eller 2. sökanden på grund av tidigare långvarig vistelse i Sverige med uppehållstillstånd eller uppehållsrätt har fått särskild anknytning hit och saknar sådan anknytning eller anknytning genom anhöriga i det land dit verkställigheten av ett avvisnings- eller utvisningsbeslut kan ske. En flyktingförklaring ska återkallas om personen inte längre anses vara flykting enligt Genèvekonventionen. En flyktingförklaring får återkallas om det föreligger sådana omständigheter som innebär att en flyktingförklaring skulle få vägras. Beslut enligt första och andra styckena meddelas av Migrationsverket. En medborgare i en annan EU-stat som har förklarats vara flykting enligt första stycket och som befinner sig i Sverige ska beviljas uppehållstillstånd. Ett sådant uppehållstillstånd ska vara tidsbegränsat och gälla i tre år. Varje nytt tidsbegränsat uppehållstillstånd som därefter beviljas ska gälla i tre år. Uppehållstillstånd för familjemedlemmar till skyddsbehövande som återtagits enligt 4 kap. 5 d § Uppehållstillstånd för familjemedlemmar till skyddsbehövande som har återtagits enligt 5 a kap. 7 a § 2 a § Om en flykting eller en alternativt skyddsbehövande som har återtagits enligt 4 kap. 5 d § har getts uppehållstillstånd, ska uppehållstillstånd för samma tid ges också till hans eller hennes familjemedlemmar som har återtagits enligt samma bestämmelse. Om en flykting eller en subsidiärt skyddsbehövande som har återtagits enligt 5 a kap. 7 a § har getts uppehållstillstånd, ska uppehållstillstånd för samma tid ges också till hans eller hennes familjemedlemmar som har återtagits enligt samma bestämmelse. Uppehållstillstånd får dock vägras en familjemedlem som utgör ett hot mot allmän ordning och säkerhet. 2 b § Permanent uppehållstillstånd skall ges till den som beviljats ställning som varaktigt bosatt i Sverige. Den som har beviljats ställning som varaktigt bosatt i Sverige ska beviljas ett tidsbegränsat uppehållstillstånd som ska gälla i fem år. Varje nytt tidsbegränsat uppehållstillstånd som därefter beviljas ska gälla i fem år. Om en utlänning som har ett tidsbegränsat uppehållstillstånd beviljas ställning som varaktigt bosatt i Sverige ska uppehållstillståndets giltighetstid omprövas och bestämmas i enlighet med första stycket. 3 § Uppehållstillstånd ska, om inte annat följer av 17–17 b §§, ges till 1. en utlänning som är make eller sambo till någon som är bosatt eller som har beviljats uppehållstillstånd för bosättning i Sverige, 2. ett utländskt barn som är ogift och a) har en förälder som är bosatt i eller har beviljats uppehållstillstånd för bosättning i Sverige, eller b) har en förälder som är gift eller sambo med någon som är bosatt i eller har beviljats uppehållstillstånd för bosättning i Sverige, 3. ett utländskt barn som är ogift och som har adopterats eller som avses bli adopterat av någon som vid tidpunkten för adoptionsbeslutet var och fortfarande är bosatt i eller har beviljats uppehållstillstånd för bosättning i Sverige, om barnet inte omfattas av 2 och om adoptionsbeslutet – har meddelats eller avses komma att meddelas av svensk domstol, – gäller i Sverige enligt lagen (1997:191) med anledning av Sveriges tillträde till Haagkonventionen om skydd av barn och samarbete vid internationella adoptioner, eller gäller i Sverige enligt lagen (2018:1289) om adoption i internationella situationer, 3. ett utländskt barn som är ogift och som har adopterats eller som avses bli adopterat av någon som vid tidpunkten för adoptionsbeslutet var och fortfarande är bosatt i eller har beviljats uppehållstillstånd för bosättning i Sverige, om barnet inte omfattas av 2 och om adoptionsbeslutet – har meddelats eller avses komma att meddelas av svensk domstol, – gäller i Sverige enligt lagen (1997:191) med anledning av Sveriges tillträde till Haagkonventionen om skydd av barn och samarbete vid internationella adoptioner, eller gäller i Sverige enligt lagen (2018:1289) om adoption i internationella situationer, och 4. en utlänning som är förälder till ett ogift utländskt barn som är flykting eller alternativt skyddsbehövande, om barnet vid ankomsten till Sverige var skilt från båda sina föräldrar eller från någon annan vuxen person som får anses ha trätt i föräldrarnas ställe, eller om barnet lämnats ensamt efter ankomsten, och 4. en utlänning som är förälder till ett ogift utländskt barn som är flykting eller subsidiärt skyddsbehövande, om barnet vid ankomsten till Sverige var skilt från båda sina föräldrar eller från någon annan vuxen person som får anses ha trätt i föräldrarnas ställe, eller om barnet lämnats ensamt efter ankomsten. 5. en utlänning som är förälder till ett ogift utländskt barn som är flykting eller alternativt skyddsbehövande, eller en annan vuxen person som får anses ha trätt i föräldrarnas ställe, om utlänningen befinner sig i Sverige och beslutet om hans eller hennes asylansökan fattas i samband med beslutet om barnets asylansökan. När en ansökan om uppehållstillstånd grundas på ett beslut om adoption som har meddelats av svensk domstol, ska den anknytning som har uppkommit genom beslutet godtas i ärendet om uppehållstillstånd. Uppehållstillstånd enligt första stycket 1 och 2 ska även beviljas om den person som utlänningen åberopar anknytning till (anknytningspersonen) har beviljats ett tidsbegränsat uppehållstillstånd enligt 1 eller 6 § eller enligt 12 kap. 18 § och har välgrundade utsikter att beviljas varaktigt uppehållstillstånd. Uppehållstillstånd enligt första stycket 1 och 2 ska även beviljas om den person som utlänningen åberopar anknytning till (anknytningspersonen) 1. har beviljats ett tidsbegränsat uppehållstillstånd enligt 2 b eller 6 § eller enligt 12 kap. 18 §, eller som flykting eller subsidiärt skyddsbehövande med stöd av artikel 24 i skyddsgrundsförordningen eller motsvarande äldre bestämmelser, och 2. har välgrundade utsikter att beviljas varaktigt uppehållstillstånd. Tredje stycket gäller inte om utlänningen är en sådan familjemedlem som avses i artikel 23.1 i skyddsgrundsförordningen. 3 a § Uppehållstillstånd får, om inte annat anges i 17 § andra stycket, ges till 1. en utlänning som har för avsikt att ingå äktenskap eller inleda ett samboförhållande med en person som a) är bosatt eller som har beviljats uppehållstillstånd för bosättning i Sverige, om förhållandet framstår som seriöst och inte särskilda skäl talar mot att tillstånd ges, eller b) har beviljats ett tidsbegränsat uppehållstillstånd enligt 1 eller 6 § eller enligt 12 kap. 18 § och som har välgrundade utsikter att beviljas varaktigt uppehållstillstånd, om förhållandet framstår som seriöst och har etablerats redan i hemlandet och inte särskilda skäl talar mot att tillstånd ges, b) har beviljats ett tidsbegränsat uppehållstillstånd enligt 2 b eller 6 § eller enligt 12 kap. 18 §, eller som flykting eller subsidiärt skyddsbehövande med stöd av artikel 24 i skyddsgrundsförordningen eller motsvarande äldre bestämmelser, och som har välgrundade utsikter att beviljas varaktigt uppehållstillstånd, om förhållandet framstår som seriöst och har etablerats redan i hemlandet och inte särskilda skäl talar mot att tillstånd ges, 2. en utlänning som på något annat sätt än som avses i 3 § eller i denna paragraf är nära anhörig till någon som är bosatt eller som har beviljats uppehållstillstånd för bosättning i Sverige eller som har beviljats ett tidsbegränsat uppehållstillstånd enligt 1 eller 6 § eller enligt 12 kap. 18 § och som har välgrundade utsikter att beviljas varaktigt uppehållstillstånd, om han eller hon har ingått i samma hushåll som den personen och det finns ett särskilt beroendeförhållande mellan släktingarna som fanns redan i hemlandet, 2. en utlänning som på något annat sätt än som avses i 3 § eller i denna paragraf är nära anhörig till någon som är bosatt eller som har beviljats uppehållstillstånd för bosättning i Sverige eller som har beviljats ett tidsbegränsat uppehållstillstånd enligt 2 b eller 6 § eller enligt 12 kap. 18 §, eller som flykting eller subsidiärt skyddsbehövande med stöd av artikel 24 i skyddsgrundsförordningen eller motsvarande äldre bestämmelser, och som har välgrundade utsikter att beviljas varaktigt uppehållstillstånd, om han eller hon har ingått i samma hushåll som den personen och det finns ett särskilt beroendeförhållande mellan släktingarna som fanns redan i hemlandet, 3. en utlänning som är förälder till och vårdnadshavare för samt sammanbor med ett barn som är bosatt i Sverige, 4. en utlänning som ska utöva umgänge, som inte är av begränsad omfattning, med ett barn som är bosatt i Sverige, och 5. en utlänning som har svenskt ursprung eller som under lång tid har vistats i Sverige med uppehållstillstånd. Om en utlänning har getts uppehållstillstånd enligt första stycket 1 ska uppehållstillstånd för samma tid också ges till utlänningens ogifta barn. När det finns synnerliga skäl får uppehållstillstånd också i andra fall än som avses i första och andra styckena beviljas en utlänning som 1. är adopterad i Sverige i vuxen ålder, 2. är anhörig till en utlänning som är flykting eller alternativt skyddsbehövande, eller 2. är anhörig till en utlänning som är flykting eller subsidiärt skyddsbehövande, eller 3. på annat sätt har särskild anknytning till Sverige. Uppehållstillstånd enligt första stycket 1 a, 3 och 4 och tredje stycket 2 ska inte beviljas om anknytningspersonen har beviljats ett tidsbegränsat uppehållstillstånd enligt 1 eller 6 § eller enligt 12 kap. 18 §. Uppehållstillstånd enligt första stycket 1 a, 3 och 4 och tredje stycket 2 ska inte beviljas om anknytningspersonen har beviljats ett tidsbegränsat uppehållstillstånd enligt 2 b eller 6 § eller enligt 12 kap. 18 §, eller som flykting eller subsidiärt skyddsbehövande med stöd av artikel 24 i skyddsgrundsförordningen eller motsvarande äldre bestämmelser. 3 d § Om anknytningspersonen har beviljats uppehållstillstånd som flykting eller förklarats vara flykting gäller kraven i 3 b § endast om Om anknytningspersonen har beviljats internationellt skydd som flykting gäller kraven i 3 b § endast om 1. ansökan om uppehållstillstånd görs senare än tre månader efter det att anknytningspersonen har beviljats uppehållstillstånd som flykting eller förklarats vara flykting, 1. ansökan om uppehållstillstånd görs senare än tre månader efter det att anknytningspersonen har beviljats internationellt skydd som flykting, 2. familjeåterförening är möjlig i ett land utanför EU som familjen har en särskild anknytning till, eller 3. utlänningen och anknytningspersonen inte har sammanbott utomlands en längre tid och det inte heller på annat sätt står klart att förhållandet är väl etablerat. Vid tillämpning av första stycket 3 ska det anses stå klart att ett förhållande är väl etablerat om utlänningen är anknytningspersonens make eller sambo och äktenskapet ingåtts eller samboförhållandet förelegat före anknytningspersonens inresa i Sverige. Vad som sägs i första och andra styckena gäller även om anknytningspersonen har beviljats uppehållstillstånd som alternativt skyddsbehövande eller förklarats vara alternativt skyddsbehövande, om utlänningen befinner sig i Sverige och beslutet om hans eller hennes asylansökan fattas i samband med beslutet om anknytningspersonens asylansökan. 3 g § Ett uppehållstillstånd som beviljas enligt 3 eller 3 a § på grund av anknytning till en utlänning som har beviljats ett tidsbegränsat uppehållstillstånd enligt 1 eller 6 § eller enligt 12 kap. 18 § ska vara tidsbegränsat och gälla för samma tid som uppehållstillståndet för anknytningspersonen. Ett uppehållstillstånd som beviljas enligt 3 eller 3 a § på grund av anknytning till en utlänning som har beviljats ett tidsbegränsat uppehållstillstånd enligt 6 § eller enligt 12 kap. 18 §, eller som flykting eller subsidiärt skyddsbehövande med stöd av artikel 24 i skyddsgrundsförordningen eller motsvarande äldre bestämmelser, ska vara tidsbegränsat och gälla för samma tid som uppehållstillståndet för anknytningspersonen. Ett uppehållstillstånd som beviljas enligt 3 eller 3 a § på grund av anknytning till någon som är bosatt eller har beviljats uppehållstillstånd för bosättning i Sverige, eller som beviljas i andra fall enligt 3 a § första eller tredje stycket, ska vara tidsbegränsat och gälla i två år. Ett uppehållstillstånd som beviljas enligt 3 eller 3 a § på grund av anknytning till någon som är bosatt eller har beviljats uppehållstillstånd för bosättning i Sverige, eller ett tidsbegränsat uppehållstillstånd enligt 2 b §, eller som beviljas i andra fall enligt 3 a § första eller tredje stycket, ska vara tidsbegränsat och gälla i två år. Om ett nytt tidsbegränsat uppehållstillstånd beviljas enligt 3 eller 3 a § ska det gälla i två år. Uppehållstillståndet får dock inte gälla för längre tid än uppehållstillståndet för anknytningspersonen. En utlänning som med stöd av 3 § första stycket 1 eller 2 b eller 3 a § första stycket 1 eller andra stycket har beviljats ett tidsbegränsat uppehållstillstånd får beviljas ett nytt uppehållstillstånd på den grunden endast om förhållandet består. Om ett nytt tidsbegränsat uppehållstillstånd beviljas enligt 3 eller 3 a § ska det gälla i två år. Uppehållstillståndet får dock inte gälla för längre tid än uppehållstillståndet för anknytningspersonen. Om anknytningspersonen har beviljats ett tidsbegränsat uppehållstillstånd som flykting ska det nya tidsbegränsade uppehållstillståndet i stället gälla för samma tid som uppehållstillståndet för anknytningspersonen. En utlänning som med stöd av 3 § första stycket 1 eller 2 b eller 3 a § första stycket 1 eller andra stycket har beviljats ett tidsbegränsat uppehållstillstånd får beviljas ett nytt uppehållstillstånd på den grunden endast om förhållandet består. En ansökan om permanent uppehållstillstånd får, när giltighetstiden för ett uppehållstillstånd löper ut, beviljas om en utlänning har haft tidsbegränsat uppehållstillstånd i minst tre år och förutsättningarna för uppehållstillstånd enligt 3 eller 3 a § och de särskilda kraven i 7 § är uppfyllda. En ansökan om permanent uppehållstillstånd får, när giltighetstiden för ett uppehållstillstånd löper ut och om annat inte följer av femte stycket, beviljas om en utlänning har haft tidsbegränsat uppehållstillstånd i minst tre år och förutsättningarna för uppehållstillstånd enligt 3 eller 3 a § och de särskilda kraven i 7 § är uppfyllda. Ett permanent uppehållstillstånd enligt fjärde stycket får inte beviljas om en utlänning har haft ett uppehållstillstånd som har beviljats enligt 3 eller 3 a § på grund av anknytning till någon som har beviljats ett tidsbegränsat uppehållstillstånd enligt 2 b eller 6 § eller enligt 12 kap. 18 §, eller som flykting eller subsidiärt skyddsbehövande med stöd av artikel 24 i skyddsgrundsförordningen eller motsvarande äldre bestämmelser. Lydelse enligt prop. 2025/26:146 Föreslagen lydelse 5 § Ett permanent uppehållstillstånd får beviljas en utlänning som i sammanlagt fyra år under de senaste sju åren har haft 1. uppehållstillstånd för arbete, 2. uppehållstillstånd för forskning, forskning vid rörlighet för längre vistelse eller utbildning på forskarnivå, 3. ett av Sverige utfärdat EU-blåkort, 4. ett av Sverige utfärdat ICT-tillstånd eller ICT-tillstånd för rörlighet för längre vistelse, eller 5. ett av Sverige utfärdat tillstånd för säsongsarbete. Ett permanent uppehållstillstånd får även beviljas en utlänning som sedan minst 1. två år har ett tidsbegränsat uppehållstillstånd för närings-verksamhet, om verksamheten är etablerad, eller 2. tre år har ett tidsbegränsat uppehållstillstånd för forskning, forskning vid rörlighet för längre vistelse, utbildning på forskarnivå eller ett av Sverige utfärdat EU-blåkort. Uppehållstillstånd får beviljas en utlänning som har sin försörjning ordnad på annat sätt än genom anställning. I 7 och 8 §§ finns bestämmelser om särskilda krav för permanent uppehållstillstånd. Vid tillämpningen av första stycket ska inte räknas tid under vilken utlänningen har haft ett uppehållstillstånd för arbete efter avslag på asylansökan. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 6 § Om uppehållstillstånd inte kan ges på annan grund, får tillstånd beviljas en utlänning om det vid en samlad bedömning av utlänningens situation finns sådana synnerligen ömmande omständigheter att han eller hon bör tillåtas stanna i Sverige. Vid bedömningen ska utlänningens hälsotillstånd, anpassning till Sverige och situation i hemlandet särskilt beaktas. Barn får beviljas uppehållstillstånd enligt första stycket även om de omständigheter som kommer fram inte har samma allvar och tyngd som krävs för att tillstånd ska beviljas vuxna personer. Ett uppehållstillstånd som beviljas enligt första stycket ska vara tidsbegränsat och gälla i tretton månader. Varje nytt tidsbegränsat uppehållstillstånd som därefter beviljas ska gälla i två år. En ansökan om permanent uppehållstillstånd får, när giltighetstiden för ett uppehållstillstånd löper ut, beviljas om utlänningen har haft tidsbegränsat uppehållstillstånd i minst tre år och förutsättningarna för uppehållstillstånd med stöd av första stycket och de särskilda kraven i 7 § är uppfyllda. Ett uppehållstillstånd som beviljas enligt första stycket ska vara tidsbegränsat och gälla i tretton månader. Varje nytt tidsbegränsat uppehållstillstånd som därefter beviljas ska gälla i två år. 8 § Kravet i 7 § 1 gäller inte om 1. utlänningen är ett barn, 2. utlänningen har rätt att uppbära inkomstgrundad ålderspension, garantipension eller äldreförsörjningsstöd enligt socialförsäkringsbalken, eller 3. det finns särskilda skäl. Kravet i 7 § 2 gäller inte om utlänningen är under 15 år. Kraven i 7 § gäller inte en utlänning som ska beviljas permanent uppehållstillstånd med stöd av 2, 2 b eller 2 c § eller när en ansökan om permanent uppehållstillstånd ska göras av någon annan än utlänningen. Kraven i 7 § gäller inte när en ansökan om permanent uppehållstillstånd ska göras av någon annan än utlänningen. 17 § Vid prövningen av en ansökan om uppehållstillstånd enligt detta kapitel ska det, utom i fall som avses i 1, 2, 2 a, 2 d, 3 eller 4 §, särskilt beaktas om den sökande gjort sig skyldig till brott eller brott i förening med annan misskötsamhet. Vid prövning av uppehållstillstånd enligt 3 a § första stycket 1 och andra stycket ska det särskilt beaktas om utlänningen eller utlänningens barn kan antas bli utsatt för våld eller för annan allvarlig kränkning av sin frihet eller frid om uppehållstillstånd skulle beviljas. Vid prövningen av en ansökan om uppehållstillstånd enligt detta kapitel ska det, utom i fall som avses i 1 a, 1 b, 2 a, 2 d, 3 eller 4 §, särskilt beaktas om den sökande gjort sig skyldig till brott eller brott i förening med annan misskötsamhet. Vid prövning av uppehållstillstånd enligt 3 a § första stycket 1 och andra stycket ska det särskilt beaktas om utlänningen eller utlänningens barn kan antas bli utsatt för våld eller för annan allvarlig kränkning av sin frihet eller frid om uppehållstillstånd skulle beviljas. Uppehållstillstånd enligt 3 § första stycket 2 eller 3 och 3 a § andra stycket får beviljas endast efter medgivande också av den förälder till vilken anknytning inte åberopas, om den föräldern har del i vårdnaden av barnet. Uppehållstillstånd ska inte beviljas en person som har ställning som varaktigt bosatt i en annan EU-stat, eller hans eller hennes anhöriga, om personen utgör ett hot mot allmän ordning och säkerhet. Lydelse enligt prop. 2025/26:146 Föreslagen lydelse 18 § En utlänning som vill ha uppehållstillstånd i Sverige ska ha ansökt om och beviljats ett sådant tillstånd före inresan i landet. En ansökan om uppehållstillstånd får inte bifallas efter inresan. Första stycket gäller dock inte om 1. utlänningen har rätt till uppehållstillstånd här som flykting eller alternativt skyddsbehövande enligt 1 § eller kan beviljas uppehållstillstånd här med stöd av 21 kap. 2, 3, 4 eller 6 §, 1. utlänningen kan beviljas uppehållstillstånd här med stöd av 21 kap. 2, 3, 4 eller 6 §, 2. utlänningen med stöd av 6 § bör beviljas uppehållstillstånd här, 3. en ansökan om uppehållstillstånd avser förlängning av ett tidsbegränsat uppehållstillstånd som beviljats en utlänning med stöd av 3 eller 3 a §, 4. utlänningen kan beviljas eller har ett tidsbegränsat uppehållstillstånd här med stöd av 15 §, 5. utlänningen enligt 3 § första stycket 1–4, 3 a § första stycket 1–4 eller andra stycket har stark anknytning till en person som är bosatt i Sverige och det inte skäligen kan krävas att utlänningen reser till ett annat land för att ge in ansökan där, 6. utlänningen har rätt till uppehållstillstånd med stöd av 3 § första stycket 5, 6. utlänningen har rätt till uppehållstillstånd med stöd av artikel 23 i skyddsgrundsförordningen, 7. utlänningen kan beviljas uppehållstillstånd enligt 15 d §, 8. följande villkor är uppfyllda: a) utlänningen ansöker om förlängning av ett tidsbegränsat uppehållstillstånd, för arbete som har beviljats enligt 10 § i de fall som avses i 6 kap. 2 § första stycket, eller för att bedriva näringsverksamhet enligt 10 a §, b) utlänningen har ett tidsbegränsat uppehållstillstånd för arbete som har beviljats enligt 10 § i de fall som avses i 6 kap. 2 § första stycket och ansöker om ett tidsbegränsat uppehållstillstånd för att bedriva näringsverksamhet enligt 10 a § eller tvärtom inom giltighetstiden för det tidigare tillståndet och förutsättningarna för det tillståndet varit uppfyllda, eller c) en ansökan avser ett uppehållstillstånd som familjemedlem till en utlänning som avses i a eller b, om ansökan ges in inom giltighetstiden för det tidigare tillståndet som familjemedlem och utlänningen beviljas uppehållstillstånd enligt de bestämmelser som anges där, 9. utlänningen har ett uppehållstillstånd enligt 10 § eller 5 b kap. 3 § och antingen slutfört en högskoleutbildning som avser studier som motsvarar minst två terminer eller fullföljt minst två terminer vid en utbildning på forskarnivå eller har ett uppehållstillstånd enligt 5 b kap. 1, 2, 4, 7 eller 8 §, 10. utlänningen har rätt till uppehållstillstånd enligt 2 a eller 2 d §, eller 11. det annars finns synnerliga skäl. Första stycket gäller inte heller om utlänningen har beviljats en visering för att besöka en arbetsgivare i Sverige eller är undantagen från kravet på visering om han eller hon ansöker om ett uppehållstillstånd för arbete inom ett slag av arbete där det råder stor efterfrågan på arbetskraft. En ytterligare förutsättning är att arbetsgivaren skulle förorsakas olägenheter om utlänningen måste resa till ett annat land för att ge in ansökan där eller att det annars finns särskilda skäl. Första stycket gäller inte heller en utlänning som har beviljats ett uppehållstillstånd enligt 9 §, om ansökan avser ett tidsbegränsat uppehållstillstånd för arbete enligt 10 § i de fall som avses i 6 kap. 2 § första stycket eller för att bedriva näringsverksamhet enligt 10 a § och ges in inom giltighetstiden för det tidigare tillståndet. Vid skälighetsbedömningen enligt andra stycket 5 ska konsekvenserna för ett barn av att skiljas från sin förälder särskilt beaktas, om det står klart att uppehållstillstånd skulle ha beviljats om prövningen gjorts före inresan i Sverige. I fråga om uppehållstillstånd för en utlänning som ska avvisas eller utvisas enligt ett beslut som har fått laga kraft gäller föreskrifterna i 20 § samt 12 kap. 16 b, 16 c, 16 e, 16 g, 17 a, 17 c och 18–20 §§. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 5 a kap. 1 § En ansökan från en utlänning om ställning som varaktigt bosatt i Sverige ska beviljas om sökanden de senaste fem åren utan avbrott har vistats i Sverige med uppehållstillstånd eller på annan grund som lagligen bosatt. Vid beräkningen av vistelsetiden för en sökande som har flyktingstatusförklaring enligt 4 kap. 3 § eller alternativ skyddsstatusförklaring enligt 4 kap. 3 a § första stycket, räknas även tiden mellan den dag då ansökan om asyl eller ansökan om ny prövning gavs in och den dag då asyl beviljades. Vid beräkningen av vistelsetiden för en sökande som har beviljats internationellt skydd, räknas även tiden mellan den dag då ansökan om internationellt skydd gjordes och den dag då uppehållstillstånd som flykting eller subsidiärt skyddsbehövande beviljades med stöd av artikel 24 i skyddsgrundsförordningen eller motsvarande äldre bestämmelser. Vid beräkningen av vistelsetiden ska vistelse i Sverige av tillfälliga skäl eller för studier inte räknas. Vistelse utanför Sverige under kortare tid än sex månader i följd och inte mer än tio månader sammanlagt under femårsperioden ska inte anses vara avbrott i vistelsen. Om en person som har beviljats internationellt skydd i Sverige påträffas i en annan EU-stat, utan att ha rätt att vistas eller bosätta sig där i enlighet med relevant nationell rätt, unionsrätt eller internationell rätt, ska vistelsetid i Sverige dessförinnan inte beaktas vid beräkningen av den vistelsetid som avses i första stycket. 1 a § En ansökan från en utlänning om ställning som varaktigt bosatt i Sverige ska beviljas om sökanden 1. har utnyttjat möjligheten till rörlighet för längre vistelse för EU-blåkortsinnehavare, 2. har vistats inom Europeiska unionens medlemsstaters territorier utan avbrott under minst fem år och under denna tid haft EU-blåkort, nationellt uppehållstillstånd för högkvalificerad anställning, uppehållstillstånd för forskning eller uppehållstillstånd som flykting eller alternativt skyddsbehövande i en eller flera medlemsstater, och 2. har vistats inom Europeiska unionens medlemsstaters territorier utan avbrott under minst fem år och under denna tid haft EU-blåkort, nationellt uppehållstillstånd för högkvalificerad anställning, uppehållstillstånd för forskning eller uppehållstillstånd som flykting eller subsidiärt skyddsbehövande i en eller flera medlemsstater, och 3. de senaste två åren räknat från tiden för ansökan har haft EU-blåkort enligt 6 a kap. 1 §. Vistelse utanför den medlemsstat där utlänningen har uppehållstillstånd under kortare tid än tolv månader i följd och inte mer än arton månader sammanlagt ska vid beräkning av vistelsetiden enligt första stycket 2 inte anses vara avbrott i vistelsen. Återtagande av skyddsbehövande som har ställning som varaktigt bosatta i en annan EUstat och deras familjemedlemmar 7 a § Om en annan EU-stat har ålagt en utlänning som har ställning som varaktigt bosatt i den staten och som har flyktingstatus eller status som subsidiärt skyddsbehövande i Sverige att lämna den staten, ska han eller hon återtas till Sverige. Detsamma gäller hans eller hennes familjemedlemmar, om de har ålagts att lämna den andra EUstaten genom ett beslut som har fattats i samband med beslutet avseende utlänningen. 5 b kap. 10 § Ett uppehållstillstånd enligt 1–8 §§ ska inte beviljas en utlänning som 1. är EES-medborgare eller medborgare i Schweiz eller är familjemedlem till en sådan medborgare, 2. har beviljats uppehållstillstånd som flykting eller alternativt skyddsbehövande enligt 5 kap. 1 § eller motsvarande äldre bestämmelser, eller har ansökt om ett sådant tillstånd och ansökan ännu inte har avgjorts slutligt, 2. har beviljats uppehållstillstånd som flykting eller subsidiärt skyddsbehövande med stöd av artikel 24 i skyddsgrundsförordningen eller motsvarande äldre bestämmelser, eller har ansökt om internationellt skydd och ansökan ännu inte har avgjorts slutligt, 3. har beviljats uppehållstillstånd med tillfälligt skydd eller uppehållstillstånd efter tillfälligt skydd enligt 21 kap., 4. har ställning som varaktigt bosatt i en annan EU-stat, 5. har ett avvisnings- eller utvisningsbeslut som fått laga kraft och som inte kan verkställas, 6. har ansökt om ett EU-blåkort, om ansökan ännu inte har avgjorts slutligt, eller 7. har beviljats ett ICT-tillstånd för praktiktjänstgöring. 6 a kap. 2 § Ett EU-blåkort ska inte beviljas en utlänning som 1. är EES-medborgare eller medborgare i Schweiz, 2. har ansökt om uppehållstillstånd som flykting eller alternativt skyddsbehövande enligt 5 kap. 1 § och ansökan ännu inte har avgjorts slutligt, 2. har ansökt om internationellt skydd och ansökan ännu inte har avgjorts slutligt, 3. har beviljats uppehållstillstånd med tillfälligt skydd eller uppehållstillstånd efter tillfälligt skydd enligt 21 kap., 4. har beviljats uppehållstillstånd enligt 5 kap. 15 b §, 12 kap. 18 § första stycket 1 eller 22 kap. eller har ansökt om sådant tillstånd och ansökan ännu inte har avgjorts slutligt, 5. har ansökt om uppehållstillstånd för att utföra forskning i Sverige enligt ett mottagningsavtal som har ingåtts enligt lagen (2008:290) om godkännande för forskningshuvudmän att ta emot gästforskare, 6. har ställning som varaktigt bosatt i en annan EU-stat och utövar sin rätt att vistas i Sverige som arbetstagare eller egen företagare, 7. reser in i Sverige i enlighet med åtaganden enligt ett internationellt avtal som underlättar inresa och tillfällig vistelse för vissa kategorier av personer med anknytning till handel och investeringar, med undantag för utlänningar som har beviljats ett ICT-tillstånd eller ett ICT-tillstånd för rörlighet för längre vistelse, 8. har ett lagakraftvunnet avvisnings- eller utvisningsbeslut som inte kan verkställas, eller 9. är utstationerad i Sverige enligt lagen (1999:678) om utstationering av arbetstagare, med undantag för utlänningar som har beviljats ett ICT-tillstånd eller ett ICT-tillstånd för rörlighet för längre vistelse. Lydelse enligt prop. 2025/26:146 Föreslagen lydelse 4 § En utlänning som vill ha ett EU-blåkort i Sverige ska ha ansökt om och beviljats ett sådant tillstånd före inresan i landet. En ansökan får inte bifallas efter inresan. Första stycket gäller dock inte om 1. utlänningen ansöker om förlängning av tillståndstiden för ett EU- blåkort, 2. utlänningen har ett tidsbegränsat uppehållstillstånd för studier och har slutfört studier som motsvarar 180 högskolepoäng, 3. utlänningen har genomfört ett forskningsprojekt i Sverige enligt ett mottagningsavtal som har ingåtts enligt lagen (2008:290) om godkännande för forskningshuvudmän att ta emot gästforskare, 4. utlänningen har ett uppehållstillstånd som flykting eller alternativt skyddsbehövande enligt 5 kap. 1 § eller motsvarande äldre bestämmelser, 4. utlänningen har ett uppehållstillstånd som flykting eller subsidiärt skyddsbehövande enligt artikel 24 i skyddsgrundsförordningen eller motsvarande äldre bestämmelser, 5. utlänningen har ett av Sverige utfärdat ICT-tillstånd eller ICT- tillstånd för rörlighet för längre vistelse, 6. utlänningen har ett av Sverige utfärdat uppehålls- och arbetstillstånd för säsongsarbete, 7. utlänningen har uppehållsrätt på grund av familjeanknytning till en EES-medborgare, 8. utlänningen har uppehållstillstånd på grund av familjeanknytning till en medborgare i Schweiz, 9. utlänningen har ett tidsbegränsat uppehållstillstånd enligt 5 kap. 9 §, 10. utlänningen har ett tidsbegränsat uppehållstillstånd för arbete som har beviljats enligt 5 kap. 10 § i de fall som avses i 6 kap. 2 § första stycket eller för att bedriva näringsverksamhet enligt 5 kap. 10 a §, och förutsättningarna för det tillståndet varit uppfyllda, eller 11. det finns synnerliga skäl. Det som föreskrivs i första stycket gäller inte heller för en utlänning som utnyttjar möjligheten till rörlighet för längre vistelse enligt 3 c §, om ansökan lämnas in senast en månad efter inresan i Sverige. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 10 § Bestämmelserna om uppehållstillstånd för familjemedlemmar i detta kapitel gäller inte för familjemedlemmar till 1. EES-medborgare som har rätt till fri rörlighet i Sverige, 2. medborgare i Schweiz som har rätt till fri rörlighet i Sverige, eller 3. innehavare av ett EU-blåkort som har en flyktingstatusförklaring eller en alternativ skyddsstatusförklaring i Sverige. 3. innehavare av ett EU-blåkort som har flyktingstatus eller status som subsidiärt skyddsbehövande i Sverige. Vid tillämpning av bestämmelserna om uppehållstillstånd på grund av anknytning i 5 kap. likställs en innehavare av ett EU-blåkort som har en flyktingstatusförklaring eller en alternativ skyddsstatusförklaring i Sverige med en utlänning som har ett tidsbegränsat uppehållstillstånd enligt 5 kap. 1 §. Vid tillämpning av bestämmelserna om uppehållstillstånd på grund av anknytning i 5 kap. likställs en innehavare av ett EU-blåkort som har flyktingstatus eller status som subsidiärt skyddsbehövande i Sverige med en utlänning som har ett tidsbegränsat uppehållstillstånd enligt artikel 24 i skyddsgrundsförordningen. 7 kap. 7 j § I artikel 24 i skyddsgrundsförordningen finns bestämmelser om att uppehållstillstånd som har utfärdats med stöd av den artikeln får återkallas endast om utlänningens flyktingstatus eller status som subsidiärt skyddsbehövande har återkallats. Uppehållstillståndet ska återkallas om förutsättningarna för det är uppfyllda. I artikel 23 i skyddsgrundsförordningen finns bestämmelser om återkallelse av uppehållstillstånd för familjemedlemmar till personer som har beviljats internationellt skydd (familjesammanhållning). Därutöver ska ett sådant uppehållstillstånd återkallas om 1. anknytningspersonens flyktingstatus eller status som subsidiärt skyddsbehövande har återkallats, 2. utlänningen är utesluten eller skulle vara utesluten från internationellt skydd, 3. det finns starka indikationer på att äktenskapet har ingåtts eller samboförhållandet inletts enbart för att ge utlänningen rätt till uppehållstillstånd, eller 4. förhållandet upphör. 8 kap. 16 § Avslås eller avvisas en ansökan om uppehållstillstånd eller återkallas ett sådant tillstånd och befinner sig utlänningen i Sverige, ska det samtidigt meddelas beslut om avvisning eller utvisning, om inte särskilda skäl talar mot det. Detsamma gäller om en ansökan om uppehållsstatus avslås och utlänningen befinner sig i Sverige. Första stycket gäller inte om ansökan avvisas enligt 5 kap. 1 c § andra stycket. Beslut om avvisning, utvisning eller återvändande i ärenden om internationellt skydd 16 a § I artikel 37 i asylprocedurförordningen finns bestämmelser om beslut om återvändande när en ansökan om internationellt skydd 1. nekas prövning, 2. avslås som ogrundad eller uppenbart ogrundad, eller 3. förklaras uttryckligen eller implicit återkallad. I de situationer som anges i 4 kap. 1 § ska det, såvitt avser artikel 10.4 a och c i asylprocedurförordningen och om inte synnerliga skäl talar emot det, snarast möjligt meddelas ett beslut om avvisning eller utvisning som ska få verkställas utan att det har fått laga kraft. Ett sådant beslut behöver inte meddelas om det redan finns ett verkställbart beslut om avvisning, utvisning eller återvändande. 17 § Migrationsverket ska pröva frågan om avvisning om utlänningen 1. söker asyl här, 2. har en nära familjemedlem som söker asyl här, eller 1. har en nära familjemedlem som söker internationellt skydd här, eller 3. kan komma att avvisas med stöd av 2 § 7 eller 3 § andra stycket. 2. kan komma att avvisas med stöd av 2 § 7 eller 3 § andra stycket. I andra fall får såväl Migrationsverket som Polismyndigheten pröva frågan om avvisning. Om Polismyndigheten anser det tveksamt om en utlänning bör avvisas, ska ärendet lämnas över till Migrationsverket. 18 a § Migrationsverket ska pröva frågan om återvändande i enlighet med artikel 37 i asylprocedurförordningen. Migrationsverket ska pröva frågan om avvisning eller utvisning enligt 16 a § andra stycket. 19 § Migrationsverket får besluta att verkets beslut om avvisning enligt 17 § första stycket 1 eller 2 får verkställas även om det inte har fått laga kraft (avvisning med omedelbar verkställighet), om det är uppenbart att det inte finns grund för asyl och att uppehållstillstånd inte heller ska beviljas på någon annan grund (uppenbart ogrundad ansökan). Migrationsverket får också besluta om avvisning med omedelbar verkställighet om en asylansökan avvisas med stöd av 5 kap. 1 b § första stycket 1 eller 2. Migrationsverket får besluta att verkets beslut om avvisning enligt 17 § första stycket 1 får verkställas även om det inte har fått laga kraft (avvisning med omedelbar verkställighet), om det är uppenbart att uppehållstillstånd inte ska beviljas. Det får endast anses uppenbart att det inte finns grund för asyl om 1. utlänningens uppgifter saknar betydelse för prövningen av ansökan, 2. utlänningens uppgifter saknar tillförlitlighet, eller 3. utlänningen kommer från ett säkert ursprungsland enligt en sådan förteckning som avses i 1 kap. 6 a §, och han eller hon a) är medborgare i det landet eller är en statslös person som tidigare har haft sin vanliga vistelseort där, och b) inte har lagt fram några allvarliga skäl för att landet inte ska anses som ett säkert ursprungsland för honom eller henne. I 12 kap. 7 § finns närmare bestämmelser om verkställigheten av beslut om avvisning med omedelbar verkställighet. 21 § Ett beslut om avvisning eller utvisning ska innehålla en tidsfrist inom vilken utlänningen frivilligt ska lämna landet i enlighet med beslutet (tidsfrist för frivillig avresa). Tidsfristen ska bestämmas till två veckor om utlänningen avvisas och till fyra veckor om utlänningen utvisas. Om det finns särskilda skäl får en längre tidsfrist bestämmas. En tidsfrist för frivillig avresa ska dock inte meddelas om 1. det finns risk för att utlänningen avviker, 2. utlänningen utgör en risk för allmän ordning och säkerhet, 3. utlänningen genom ett avvisningsbeslut nekas att resa in i landet, 4. utlänningen hejdas i samband med att han eller hon olagligen passerar en yttre gräns och då avvisas, eller 5. utlänningen avvisas av Migrationsverket med omedelbar verkställighet. För EES-medborgare och deras familjemedlemmar gäller i stället för första stycket 12 kap. 15 § tredje stycket. Första och andra styckena gäller inte för en utlänning som omfattas av förordningen om återvändandegränsförfarande. Då gäller i stället det som sägs om tidsfrist för frivillig avresa i artikel 4.5 i den förordningen. 27 § När ett överklagat ärende eller mål om avvisning eller utvisning avgörs, får också beslut fattas i fråga om uppehållstillstånd och arbetstillstånd. Detta gäller även om dessa frågor inte har tagits upp av utlänningen. Vid prövning av ett beslut om avvisning eller utvisning får en migrationsdomstol eller Migrationsöverdomstolen besluta att utlänningen ska förbjudas att återvända till Sverige för viss tid, även om ingen lägre instans har meddelat ett sådant förbud. När Migrationsverket, en migrationsdomstol eller Migrationsöverdomstolen prövar ett beslut om avvisning eller utvisning, får ett sådant beslut samtidigt meddelas angående den som är under 16 år och som står under utlänningens vårdnad. Detta gäller även om ingen lägre instans har prövat denna fråga. I mål hos en migrationsdomstol och Migrationsöverdomstolen gäller detta dock inte om det för barnet har åberopats omständigheter som avses i 4 kap. 1, 2 eller 2 a §. När Migrationsverket, en migrationsdomstol eller Migrationsöverdomstolen prövar ett beslut om avvisning eller utvisning, får ett sådant beslut samtidigt meddelas angående den som är under 16 år och som står under utlänningens vårdnad. Detta gäller även om ingen lägre instans har prövat denna fråga. I mål hos en migrationsdomstol och Migrationsöverdomstolen gäller detta dock inte om det för barnet har åberopats omständigheter som avses i artikel 3.5 och 3.6 i skyddsgrundsförordningen. 9 kap. Kontroll av personer enligt screeningförordningen 2 a § Polismyndigheten och Migrationsverket ansvarar för att utföra identifiering eller verifiering av identitet enligt artikel 14 i screeningförordningen. Polismyndigheten ansvarar för att utföra säkerhetskontroll enligt artikel 15 i screeningförordningen. Polismyndigheten och Migrationsverket ansvarar för att utföra sårbarhetskontroll enligt artikel 12.3, registrering av biometriska uppgifter enligt artikel 8.5 d, ifyllande av screeningformuläret enligt artikel 17 och avslutande åtgärder enligt artikel 18 i screeningförordningen. Tullverket och Kustbevakningen är skyldiga att hjälpa Polismyndigheten och Migrationsverket vid utförandet av åtgärder enligt första stycket. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela närmare föreskrifter om vilka platser som screening ska genomföras på enligt screeningförordningen. 2 b § En polisman får kroppsvisitera en person i samband med identifiering eller verifiering av identitet enligt artikel 14 eller säkerhetskontroll enligt artikel 15 i screeningförordningen och undersöka hans eller hennes bagage, handresgods, handväskor och liknande. En sådan åtgärd får genomföras i den utsträckning som det är nödvändigt för att ta reda på personens identitet eller för att bedöma om personen skulle kunna utgöra ett hot mot den inre säkerheten. En särskilt förordnad passkontrollant, tulltjänsteman eller tjänsteman vid Kustbevakningen som hjälper Polismyndigheten har samma befogenheter som en polisman enligt första stycket. Vid åtgärder enligt denna paragraf gäller 2 § tredje–femte styckena. Om en åtgärd enbart innebär att ett föremål som en person har med sig undersöks, får åtgärden genomföras av en annan anställd vid Polismyndigheten än en polisman eller av en anställd vid Migrationsverket. 4 § Om en utlänning ansöker om uppehållstillstånd när han eller hon kommer till Sverige eller därefter, får Migrationsverket eller Polismyndigheten ta hand om hans eller hennes pass eller andra identitetshandlingar i väntan på att utlänningen får tillstånd att vistas här i landet eller lämnar det. Om en utlänning ansöker om uppehållstillstånd eller internationellt skydd när han eller hon kommer till Sverige eller därefter, får Migrationsverket eller Polismyndigheten ta hand om hans eller hennes pass eller andra identitetshandlingar i väntan på att utlänningen får tillstånd att vistas här i landet eller lämnar det. 6 § En utlännings biljett för resan från Sverige får tas om hand av Migrationsverket eller Polismyndigheten i väntan på att utlänningen får tillstånd att vistas här i landet eller lämnar det. Detta gäller om 1. utlänningen saknar pass, visering, uppehållstillstånd eller arbetstillstånd när detta krävs för inresa eller vistelse i Sverige, eller 2. utlänningen kan antas komma att ansöka om uppehållstillstånd. 2. utlänningen kan antas komma att ansöka om uppehållstillstånd eller internationellt skydd. Biljetten får tas om hand endast om – det framstår som sannolikt att utlänningen inte kommer att få tillstånd att vistas här, och – det finns anledning att anta att utlänningen annars gör sig av med biljetten och inte själv kan betala kostnaden för sin resa från Sverige. 8 § Migrationsverket eller Polismyndigheten får fotografera en utlänning och, om utlänningen har fyllt 14 år, ta hans eller hennes fingeravtryck om Migrationsverket och Polismyndigheten får fotografera en utlänning och, om utlänningen har fyllt sex år, ta hans eller hennes fingeravtryck om 1. utlänningen inte kan styrka sin identitet när han eller hon kommer till Sverige, 2. utlänningen ansöker om uppehållstillstånd som flykting enligt 4 kap. 1 § eller som alternativt skyddsbehövande enligt 4 kap. 2 §, 2. biometriska uppgifter ska tas i enlighet med artikel 15.1, 18.1, 18.2, 20.1, 22.1, 23.1, 24.1 eller 26.1 i Eurodacförordningen, 3. det finns grund för att besluta om förvar, eller 4. varken utlänningens identitet eller rätt att vistas i Sverige kan klarläggas vid en kontroll enligt 9 §. Det fotografi och de fingeravtryck som tagits med stöd av första stycket 4 ska omedelbart förstöras om det framkommer att utlänningen har rätt att vistas i Sverige. I de fall som avses i artiklarna 18.1, 18.2 och 20.1 i Eurodacförordningen får även en utlandsmyndighet ta fotografi och fingeravtryck enligt första stycket 2. Det fotografi och de fingeravtryck som har tagits med stöd av första stycket 4 eller artikel 23.1 i Eurodacförordningen ska omedelbart förstöras om det framkommer att utlänningen har rätt att vistas i Sverige. 11 a § Den som ska genomgå screening enligt screeningförordningen är skyldig att stanna kvar för utredning i samband med screeningen. Detta gäller dock inte om ett beslut har meddelats om förvar enligt 10 kap. Skyldigheten att stanna kvar för utredning gäller som längst under tolv timmar eller, om det finns särskilda skäl, under ytterligare tolv timmar. En polisman, en särskilt förordnad passkontrollant, en tulltjänsteman eller en tjänsteman vid Kustbevakningen får hålla kvar en utlänning som vägrar att stanna kvar för utredning. 11 kap. 5 § En utlänning som hålls i förvar ska ha tillgång till hälso- och sjukvård i samma omfattning som den som ansökt om uppehållstillstånd enligt 4 kap. 1, 2 eller 2 a § även om utlänningen inte har ansökt om ett sådant tillstånd. En utlänning som hålls i förvar ska ha tillgång till hälso- och sjukvård i samma omfattning som den som ansökt om internationellt skydd även om utlänningen inte har ansökt om sådant skydd. Om en utlänning som hålls i förvar behöver sjukhusvård under förvarstiden, ska han eller hon ges tillfälle till sådan vård. Verksamhetschefen för den sjukhusenhet där en utlänning vårdas ska se till att Migrationsverket eller den som förestår den lokal där utlänningen ska vistas genast underrättas, om utlänningen önskar lämna eller redan har lämnat sjukhuset. 12 kap. 3 § Ett beslut om avvisning eller utvisning av en utlänning som avses i 4 kap. 2 § första stycket 1, i fall av väpnad konflikt, får inte verkställas till utlänningens hemland eller till ett land där han eller hon riskerar att sändas vidare till hemlandet, om det finns synnerliga skäl mot det. Ett beslut om avvisning eller utvisning av en utlänning som avses i artiklarna 3.6 och 15 c i skyddsgrundsförordningen får inte verkställas till utlänningens hemland eller till ett land där han eller hon riskerar att sändas vidare till hemlandet, om det finns synnerliga skäl mot det. 7 § Migrationsverkets beslut om avvisning enligt 8 kap. 17 § första stycket 1 eller 2 eller utvisning får verkställas även om beslutet inte har fått laga kraft, om Migrationsverkets beslut om avvisning enligt 8 kap. 17 § första stycket 1 eller utvisning får verkställas även om beslutet inte har fått laga kraft, om 1. utlänningen har förklarat sig nöjd med beslutet (nöjdförklaring), eller 2. Migrationsverket enligt 8 kap. 19 § har beslutat att verkets beslut om avvisning får verkställas trots att det inte fått laga kraft. Avvisning och utvisning av utlänning som ansökt om uppehållstillstånd som flykting eller alternativt skyddsbehövande Verkställighet av beslut om avvisning, utvisning och återvändande i ärenden om internationellt skydd 8 a § Om en utlänning har ansökt om uppehållstillstånd som flykting enligt 4 kap. 1 § eller som alternativt skyddsbehövande enligt 4 kap. 2 §, får ett beslut om avvisning eller utvisning inte verkställas innan ansökan har prövats och då avslagits genom ett beslut som har fått laga kraft eller innan ett beslut att avvisa ansökan enligt 5 kap. 1 b § har fått laga kraft. Bestämmelser om när ett beslut om avvisning, utvisning eller återvändande i ärenden om internationellt skydd får verkställas finns i artikel 68.1–68.3 i asylprocedurförordningen. Första stycket gäller inte om Migrationsverket har beslutat om omedelbar verkställighet enligt 8 kap. 19 §. Då gäller i stället att beslutet om avvisning får verkställas när ansökan om uppehållstillstånd har avslagits eller avvisats av Migrationsverket. Om beslutet om avvisning överklagas ska den migrationsdomstol som ska pröva överklagandet pröva om verkställigheten av avvisningsbeslutet tills vidare ska avbrytas (inhibition). Beslutet om avvisning får inte verkställas innan denna prövning har gjorts. Ett avvisningsbeslut som gäller ett ensamkommande barn får dock aldrig verkställas förrän tidigast en vecka från den dag då barnet fick del av beslutet. Bestämmelser om när en migrationsdomstol eller Migrationsöverdomstolen, i samband med att domstolen prövar en fråga om internationellt skydd, får tillåta en utlänning att stanna kvar i Sverige, finns i artikel 68.4 och 68.7 i asylprocedurförordningen. Första och andra styckena hindrar inte att utlänningen överlämnas, utlämnas eller överförs till en annan stat eller internationell domstol eller tribunal för att lagföras eller avtjäna en frihetsberövande påföljd. En begäran om tillåtelse att stanna kvar i Sverige i enlighet med artikel 68.5 a i asylprocedurförordningen ska ha kommit in till migrationsdomstolen inom en vecka från den dag då utlänningen fick del av beslutet. Om en begäran om tillåtelse att stanna kvar i Sverige har lämnats in i enlighet med artikel 68.4 och 68.5 i asylprocedurförordningen, inom ramen för ett gränsförfarande för asyl, ska begäran prövas inom en vecka från den dag då begäran kom in till migrationsdomstolen. Första stycket gäller inte verkställighet av beslut om avvisning eller utvisning enligt 8 kap. 16 a § andra stycket. Ett sådant beslut får verkställas även om det inte har fått laga kraft. Verkställighet av ett beslut om överföring enligt Dublinförordningen Verkställighet av ett beslut om överföring enligt asyl- och migrationshanteringsförordningen 9 a § Om en utlänning har överklagat ett beslut som Migrationsverket eller Polismyndigheten har fattat om överföring enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 604/2013 av den 26 juni 2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat (omarbetning) (Dublinförordningen), och inom överklagandetiden har yrkat inhibition av beslutet, får beslutet inte verkställas innan en migrationsdomstol har prövat frågan om inhibition. Detta gäller endast första gången utlänningen yrkar inhibition. Ett beslut att avslå ett sådant yrkande om inhibition ska vara motiverat. Om en utlänning har överklagat ett beslut som Migrationsverket eller Polismyndigheten har fattat om överföring enligt asyl- och migrationshanteringsförordningen, och inom överklagandetiden har yrkat inhibition av beslutet, får beslutet inte verkställas innan en migrationsdomstol har prövat frågan om inhibition. Detta gäller endast första gången utlänningen yrkar inhibition. Ett beslut att avslå ett sådant yrkande om inhibition ska vara motiverat. 16 § Om Migrationsverket efter omprövning beviljar en utlänning tidsbegränsat uppehållstillstånd, får verket samtidigt upphäva ett av verket fattat beslut om avvisning eller utvisning. Om Migrationsverket, en migrationsdomstol eller Migrationsöverdomstolen beviljar en utlänning uppehållstillstånd får samtidigt ett beslut om avvisning eller utvisning som inte har meddelats av allmän domstol upphävas, om utlänningen har beviljats flyktingstatusförklaring eller alternativ skyddsstatusförklaring. Om Migrationsverket, en migrationsdomstol eller Migrationsöverdomstolen beviljar en utlänning uppehållstillstånd får samtidigt ett beslut om avvisning eller utvisning som inte har meddelats av allmän domstol upphävas, om utlänningen har beviljats flyktingstatus eller status som subsidiärt skyddsbehövande eller ställning som varaktigt bosatt i Sverige. Om Migrationsverket beviljar ett tidsbegränsat uppehållstillstånd utan att upphäva beslutet om avvisning eller utvisning, får beslutet om avvisning eller utvisning inte verkställas medan tillståndet gäller. Motsvarande gäller om en migrationsdomstol eller Migrationsöverdomstolen i ett överklagat ärende beviljar ett tidsbegränsat uppehållstillstånd utan att upphäva beslutet om avvisning eller utvisning. I 5 kap. 20 § föreskrivs att Migrationsverket inte får bevilja uppehållstillstånd för den som av allmän domstol har utvisats på grund av brott. Lydelse enligt prop. 2025/26:145 Föreslagen lydelse 16 b § I fråga om den som av allmän domstol har utvisats på grund av brott får, om det finns ett bestående hinder mot att beslutet om utvisning verkställs, en migrationsdomstol eller Migrationsöverdomstolen, efter Migrationsverkets ställningstagande i ärendet, bevilja uppehållstillstånd och arbetstillstånd. Detta gäller om det 1. finns hinder enligt 1, 2 eller 3 § mot att utvisningsbeslutet verkställs, 2. finns anledning att anta att det avsedda mottagarlandet inte kommer att vara villigt att ta emot utlänningen, eller 3. finns medicinska hinder. Uppehållstillstånd och arbetstillstånd får också beviljas om det finns synnerliga skäl. Vid bedömningen av om det finns synnerliga skäl ska följande särskilt beaktas: – brottslighetens art och omfattning, – den tid som har förflutit sedan utvisningsbeslutet meddelades, – utlänningens skötsamhet och risken för fortsatt brottslighet, och – utlänningens hälsotillstånd och levnadsförhållanden i övrigt. Om migrationsdomstolen eller Migrationsöverdomstolen finner att utlänningen är flykting enligt 4 kap. 1 § eller alternativt skyddsbehövande enligt 4 kap. 2 § gäller även det som anges i 5 kap. 1 §. Om ett internationellt organ, som har behörighet att pröva klagomål från enskilda, funnit att en allmän domstols beslut om utvisning på grund av brott i ett enskilt ärende strider mot ett svenskt konventionsåtagande gäller även det som anges i 5 kap. 4 §. Om ett internationellt organ, som har behörighet att pröva klagomål från enskilda, funnit att en allmän domstols beslut om utvisning på grund av brott i ett enskilt ärende strider mot ett svenskt konventionsåtagande gäller även det som anges i 5 kap. 4 §. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 16 c § Ett uppehållstillstånd som beviljas enligt 16 b § ska vara tidsbegränsat. Utvisningsbeslutet får inte verkställas medan ett tidsbegränsat tillstånd gäller. Om ett utvisningsbeslut upphävs enligt 16 d §, får utlänningen beviljas ett permanent uppehållstillstånd. Detta gäller dock endast om utlänningen efter det att utvisningsbeslutet vann laga kraft har beviljats tidsbegränsade uppehållstillstånd i sammanlagt minst fem år. I 5 kap. 7 och 8 §§ finns bestämmelser om särskilda krav för permanent uppehållstillstånd. Lydelse enligt prop. 2025/26:145 Föreslagen lydelse 17 a § Om det finns ett hinder, som inte är bestående, mot att ett avvisnings- eller utvisningsbeslut verkställs ska Migrationsverket, en migrationsdomstol eller Migrationsöverdomstolen, besluta om inhibition av verkställigheten, om 1. utlänningen förekommer i ett säkerhetsärende enligt 1 kap. 7 §, 2. utlänningen är utesluten från att anses som flykting eller alternativt skyddsbehövande, 2. utlänningen är utesluten från att anses som flykting eller subsidiärt skyddsbehövande, 3. utlänningen har vägrats flyktingstatusförklaring, 3. utlänningen har vägrats flyktingstatus enligt artikel 14.2 skyddsgrundsförordningen, 4. utlänningen utgör ett hot mot allmän ordning eller säkerhet, eller 5. det i övrigt finns särskilda omständigheter hänförliga till utlänningens levnadssätt som motiverar det. Om det finns synnerliga skäl får utlänningen i stället beviljas ett tidsbegränsat uppehållstillstånd. Uppehållstillståndet ska gälla i högst ett år. 18 § Migrationsverket får bevilja uppehållstillstånd om det i ett ärende om verkställighet av ett beslut om avvisning eller utvisning som fått laga kraft kommer fram nya omständigheter som innebär att 1. det finns ett hinder mot verkställighet enligt 1, 2 eller 3 §, 2. det finns anledning att anta att det avsedda mottagarlandet inte kommer att vara villigt att ta emot utlänningen, eller 3. det finns medicinska hinder eller någon annan särskild anledning att beslutet inte bör verkställas. Barn får beviljas uppehållstillstånd enligt första stycket 3 även om de omständigheter som kommer fram inte har samma allvar och tyngd som krävs för att tillstånd ska beviljas vuxna personer. Vid bedömningen enligt första stycket 3 av om det finns någon annan särskild anledning att ett beslut inte bör verkställas ska konsekvenserna för ett barn av att skiljas från sin förälder särskilt beaktas, om det står klart att uppehållstillstånd på grund av stark anknytning enligt 5 kap. 3 § första stycket 1–4 eller 5 kap. 3 a § första stycket 1–4 eller andra stycket skulle ha beviljats om prövningen gjorts före inresan i Sverige. Migrationsverket får också besluta om inhibition. Första stycket 1 gäller inte om nya omständigheter ska prövas inom ramen för en efterföljande ansökan enligt artikel 55 i asylprocedurförordningen. Första–fjärde styckena gäller inte för en utlänning som omfattas av bestämmelserna i 17 a §. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 18 a § Ett uppehållstillstånd som beviljas enligt 18 § första stycket för att det finns ett hinder mot verkställighet enligt 2 § ska vara tidsbegränsat och gälla i tre år om inte tvingande hänsyn till den nationella säkerheten eller den allmänna ordningen kräver en kortare giltighetstid. Giltighetstiden får dock inte vara kortare än ett år. Ett uppehållstillstånd som i andra fall beviljas enligt 18 § första stycket ska gälla i längst tretton månader. Varje nytt tidsbegränsat uppehållstillstånd som därefter beviljas ska gälla i ett år. En ansökan om permanent uppehållstillstånd får, när giltighetstiden för ett uppehållstillstånd löper ut, beviljas om utlänningen har haft tidsbegränsat uppehållstillstånd i minst tre år och hindret mot verkställighet enligt 18 § första stycket är bestående och de särskilda kraven i 5 kap. 7 § är uppfyllda. 19 b § Om en utlänning som av allmän domstol har utvisats på grund av brott åberopar sådana omständigheter som anges i 19 § första stycket 1 och dessa omständigheter inte kunnat åberopas av utlänningen tidigare, eller utlänningen visar giltig ursäkt för att inte ha åberopat omständigheterna tidigare, ska Migrationsverket ta upp frågan om uppehållstillstånd till prövning. Om en utlänning som av allmän domstol har utvisats på grund av brott åberopar sådana omständigheter som kan antas utgöra ett bestående sådant hinder mot verkställigheten som avses i 1, 2 eller 3 § och dessa omständigheter inte kunnat åberopas av utlänningen tidigare, eller utlänningen visar giltig ursäkt för att inte ha åberopat omständigheterna tidigare, ska Migrationsverket ta upp frågan om uppehållstillstånd till prövning. Är förutsättningarna enligt första stycket inte uppfyllda, ska Migrationsverket besluta att inte bevilja prövning. Utvisningsbeslutet får inte verkställas innan Migrationsverket har avgjort frågan om prövning ska ske eller, om prövning beviljas, innan frågan om uppehållstillstånd har prövats i en instans och ansökan därvid avslagits. Vad som sägs i första stycket gäller inte om utlänningen ansöker om uppehållstillstånd som flykting enligt 4 kap. 1 § eller som alternativt skyddsbehövande enligt 4 kap. 2 § och en sådan ansökan inte tidigare under utlänningens vistelse i Sverige har prövats genom ett lagakraftvunnet beslut. I ett sådant fall ska Migrationsverket pröva ansökan. Första stycket gäller inte om utlänningen ansöker om internationellt skydd och en sådan ansökan inte tidigare har prövats genom ett beslut som fått laga kraft. I ett sådant fall ska Migrationsverket pröva ansökan. 13 kap. 9 a § När Migrationsverket inleder ett ärende om återkallelse av statusförklaring ska utlänningen underrättas. I ärenden om internationellt skydd ska kommunikation med sökanden ske genom att underrättelse lämnas eller skickas till honom eller henne. Vid sådan kommunikation ska delgivning användas. En statusförklaring får inte återkallas utan att utlänningen har fått tillfälle att yttra sig. Motivering av beslut Myndighetens beslut Lydelse enligt prop. 2025/26:145 Föreslagen lydelse 10 § Ett beslut ska vara skriftligt och innehålla de skäl som ligger till grund för beslutet om det avser – uppehållsrätt, – resedokument, – uppehållstillstånd, – arbetstillstånd, – statusförklaring, – flyktingförklaring, – ställning som varaktigt bosatt i Sverige, – avvisning eller utvisning, – återreseförbud, – upphävande av allmän domstols beslut om utvisning på grund av brott, – förlängning eller upphävande av tidsfrist för frivillig avresa, – inhibition av verkställigheten, – anmälningsskyldighet, – förvar eller uppsikt, – kroppsvisitation, eller – rumsvisitation. Vid beslut i fråga om nationell visering får skälen som ligger till grund för beslutet utelämnas. En utlänning har dock alltid rätt till motivering av ett beslut i fråga om nationell visering, om beslutet går utlänningen emot och utlänningen är en familjemedlem till en EES-medborgare eller omfattas av avtalet mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan och Schweiz å andra sidan om fri rörlighet för personer, utan att vara EES-medborgare eller medborgare i Schweiz. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 17 § Om den som ansöker om uppehållstillstånd som flykting enligt 4 kap. 1 § eller som alternativt skyddsbehövande enligt 4 kap. 2 § uppger att han eller hon är ett ensamkommande barn ska Migrationsverket, om det finns skäl att ifrågasätta att sökanden är under 18 år, så snart som möjligt göra en åldersbedömning och fatta ett tillfälligt beslut om sökandens ålder. Om det är uppenbart att sökanden är 18 år eller äldre krävs dock inte någon sådan åldersbedömning eller något sådant beslut. Migrationsverket ska göra en åldersbedömning i enlighet med artikel 25 i asylprocedurförordningen och så snart som möjligt fatta ett tillfälligt beslut om sökandens ålder. Om det är uppenbart att sökanden är 18 år eller äldre krävs dock inte något sådant beslut. Ett slutligt ställningstagande till sökandens ålder ska göras i samband med det slutliga beslutet i ärendet om uppehållstillstånd. Ett slutligt ställningstagande till sökandens ålder ska göras i samband med det slutliga beslutet i ärendet om internationellt skydd. Ett beslut enligt första stycket gäller omedelbart. 14 kap. Beslut enligt asylprocedurförordningen och asyl- och migrationshanteringsförordningen 1 a § Beslut som anges i artikel 67.1 eller 67.2 i asylprocedurförordningen och beslut om överföring enligt asyl- och migrationshanteringsförordningen får överklagas till en migrationsdomstol. Beslut om att återkalla internationellt skydd i de fall som avses i artikel 66.6 i asylprocedurförordningen får dock inte överklagas. Ett överklagande av ett beslut som avses i artikel 67.7 a i asylprocedurförordningen eller ett beslut om överföring enligt asyl- och migrationshanteringsförordningen ska ha kommit in till den beslutande myndigheten inom en vecka från den dag då den som överklagar fick del av beslutet. Ett överklagande av ett beslut som avses i artikel 67.7 b i asylprocedurförordningen ska ha kommit in till den beslutande myndigheten inom tre veckor från den dag då den som överklagar fick del av beslutet. 5 § Migrationsverkets beslut att inte bevilja ny prövning enligt 12 kap. 19 § får överklagas till en migrationsdomstol. Detsamma gäller verkets beslut att inte bevilja prövning enligt 12 kap. 16 a eller 19 b §. Migrationsverkets beslut att inte bevilja prövning enligt 12 kap. 16 a eller 19 b § får överklagas till en migrationsdomstol. Statusförklaring och resedokument Resedokument och flyktingförklaring 6 § Migrationsverkets beslut enligt 4 kap. 3, 3 a, 3 c och 4 §§ i fråga om statusförklaring eller resedokument eller om återkallelse av statusförklaring får överklagas till en migrationsdomstol. Migrationsverkets beslut enligt 2 kap. 1 f § och 1 g § andra stycket samt artikel 25 i skyddsgrundsförordningen i fråga om resedokument och enligt 5 kap. 1 b § i fråga om flyktingförklaring eller återkallelse av flyktingförklaring får överklagas till en migrationsdomstol. Ett beslut om återkallelse av resedokument på den grund att innehavaren upphör att vara flykting får dock överklagas endast i samband med ett överklagande av ett beslut om återkallelse av flyktingstatusförklaring. Ett beslut om återkallelse av resedokument enligt 2 kap. 1 f § tredje stycket på den grunden att innehavaren upphör att vara flykting eller enligt 2 kap. 1 g § andra stycket på den grunden att innehavarens flyktingstatus återkallas får dock överklagas endast i samband med ett överklagande av ett beslut om återkallelse av flyktingförklaring eller flyktingstatus. 6 a § Migrationsverkets beslut om avslag på en ansökan om främlingspass eller om återkallelse av ett främlingspass får överklagas till en migrationsdomstol. Ett beslut om återkallelse av främlingspass enligt 2 kap. 1 e § på den grunden att innehavarens status som subsidiärt skyddsbehövande återkallas får dock överklagas endast i samband med ett överklagande av ett beslut om återkallelse av status som subsidiärt skyddsbehövande. Ett beslut om återkallelse av främlingspass enligt 2 kap. 1 e § på den grunden att innehavarens uppehållstillstånd återkallas får endast överklagas i samband med ett överklagande av ett beslut om återkallelse av uppehållstillståndet. 8 § Beslut av Polismyndigheten, Säkerhetspolisen eller Migrationsverket enligt denna lag får överklagas särskilt, och då i samma ordning som det beslut varigenom myndigheten avgör ärendet, när myndighetens beslut avser 1. fråga om offentligt biträde, eller 2. ersättning i ett ärende som handläggs enligt denna lag. Första stycket gäller även Polismyndighetens, Säkerhetspolisens eller Migrationsverkets beslut om avvisande av ombud eller biträde eller om jäv. Första stycket 1 gäller inte Migrationsverkets beslut enligt 18 kap. 1 a eller 1 b §. Beslut av Regeringskansliet i frågor enligt första och andra styckena får överklagas till en migrationsdomstol. Lydelse enligt prop. 2025/26:145 Föreslagen lydelse 11 § Migrationsverkets beslut i ett säkerhetsärende får överklagas av Säkerhetspolisen i fråga om avvisning, utvisning, uppehållstillstånd, arbetstillstånd, statusförklaring, resedokument, främlingspass, ställning som varaktigt bosatt, inhibition av verkställigheten enligt 12 kap. 17 a § första stycket eller 17 d §, förvar, uppsikt och upphävande av ett beslut om avvisning eller utvisning med stöd av 12 kap. 16 § andra stycket. Migrationsverkets beslut i ett säkerhetsärende får överklagas av Säkerhetspolisen i fråga om avvisning, utvisning, återvändande, uppehållstillstånd, arbetstillstånd, internationellt skydd, resedokument, flyktingförklaring, främlingspass, ställning som varaktigt bosatt, inhibition av verkställigheten enligt 12 kap. 17 a § första stycket eller 17 d §, förvar, uppsikt och upphävande av ett beslut om avvisning eller utvisning med stöd av 12 kap. 16 § andra stycket. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 15 kap. 1 § En utlänning som har rätt att överklaga ett beslut om avvisning eller utvisning kan förklara att han eller hon avstår från att överklaga beslutet eller domen i den delen (nöjdförklaring). En utlänning som har rätt att överklaga ett beslut om avvisning eller utvisning kan förklara att han eller hon avstår från att överklaga beslutet eller domen i den delen (nöjdförklaring). Detta gäller inte en utlänning som har rätt att överklaga ett beslut om avvisning, utvisning eller återvändande enligt artikel 67 i asylprocedurförordningen. 3 § En nöjdförklaring kan inte tas tillbaka. Om utlänningen har överklagat beslutet eller domen när nöjdförklaringen avges, ska utlänningen genom nöjdförklaringen anses ha tagit tillbaka sitt överklagande av beslutet om avvisning eller utvisning. Om utlänningen har ansökt om uppehållstillstånd, arbetstillstånd, statusförklaring, resedokument eller främlingspass, ska utlänningen genom nöjdförklaringen anses ha tagit tillbaka sin ansökan. En nöjdförklaring kan inte tas tillbaka. Om utlänningen har överklagat beslutet eller domen när nöjdförklaringen avges, ska utlänningen genom nöjdförklaringen anses ha tagit tillbaka sitt överklagande av beslutet om avvisning eller utvisning. Om utlänningen har ansökt om uppehållstillstånd, arbetstillstånd, resedokument eller främlingspass, ska utlänningen genom nöjdförklaringen anses ha tagit tillbaka sin ansökan. 16 kap. 3 b § En migrationsdomstol ska senast inom två månader från den dag då överklagandet kom in till domstolen avgöra ett mål om internationellt skydd som avser ett sådant beslut som anges i artikel 67.1 i asylprocedurförordningen om att 1. neka prövning av en ansökan, 2. avslå en ansökan som uppenbart ogrundad, eller 3. avslå eller avskriva en ansökan som implicit återkallad. En migrationsdomstol ska senast inom åtta månader från den dag då överklagandet kom in till domstolen avgöra ett mål om internationellt skydd som avser ett sådant beslut som anges i artikel 67.1 i asylprocedurförordningen om 1. att avslå en ansökan som ogrundad, eller 2. att återkalla internationellt skydd. Migrationsdomstolen får förlänga en sådan tidsfrist som avses i första eller andra stycket om det är nödvändigt med anledning av behovet av ytterligare utredning eller någon annan särskild omständighet. Första–tredje styckena gäller inte ett mål om internationellt skydd som prövas inom ramen för ett gränsförfarande för asyl. Ett sådant mål ska avgöras inom tre veckor från den dag då överklagandet kom in till domstolen. 9 § En migrationsdomstols beslut överklagas till Migrationsöverdomstolen. En migrationsdomstols beslut i mål om avvisning som i första instans prövats av Polismyndigheten får dock inte överklagas i andra fall än de som avses i 14 kap. 2 § andra meningen. En migrationsdomstols beslut om förvar i annat fall än efter överklagande i förvarsfrågan får överklagas särskilt till Migrationsöverdomstolen. En migrationsdomstols beslut att inte förordna ett offentligt biträde enligt 18 kap. 2 eller 2 a § får inte överklagas. Detsamma gäller en migrationsdomstols beslut att entlediga ett offentligt biträde enligt 18 kap. 2 §. Migrationsöverdomstolens beslut får inte överklagas. 9 a § Ett överklagande av en migrationsdomstols beslut om överföring enligt asyl- och migrationshanteringsförordningen ska ha kommit in till den migrationsdomstol som meddelade beslutet inom en vecka från den dag då den som överklagar fick del av beslutet. Lydelse enligt prop. 2025/26:145 Föreslagen lydelse 11 § Prövningstillstånd krävs vid överklagande av en migrationsdomstols beslut till Migrationsöverdomstolen. Vid överklagande av en migrationsdomstols beslut enligt 9 § andra stycket krävs dock inte prövningstillstånd. Prövningstillstånd krävs inte heller vid överklagande av en migrationsdomstols beslut i fråga om 1. statusförklaring eller uppehållstillstånd som flykting enligt 4 kap. 1 § eller som alternativt skyddsbehövande enligt 4 kap. 2 § efter överlämnande enligt 4 kap. 6 § andra stycket eller 5 kap. 20 § andra stycket, eller 1. internationellt skydd efter överlämnande enligt 4 kap. 7 § andra stycket, eller 2. inhibition av verkställigheten enligt 12 kap. 16 e § första stycket. Prövningstillstånd krävs inte heller om migrationsdomstolen i ett överklagat mål upphäver ett beslut om inhibition av verkställigheten som har meddelats med stöd av 12 kap. 17 a § första stycket. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 17 kap. 1 § Socialnämnden ska lämna ut uppgifter om en utlännings personliga förhållanden, om Polismyndigheten, Säkerhetspolisen, Migrationsverket, en migrationsdomstol eller Migrationsöverdomstolen begär det och uppgifterna behövs för att avgöra ett ärende om uppehållstillstånd eller ett ärende om ställning som varaktigt bosatt i Sverige eller för att verkställa ett beslut om avvisning eller utvisning. Detsamma gäller när fråga har uppkommit om utlänningen har uppehållsrätt. Socialnämnden ska lämna ut uppgifter om en utlännings personliga förhållanden, om Polismyndigheten, Säkerhetspolisen, Migrationsverket, en migrationsdomstol eller Migrationsöverdomstolen begär det och uppgifterna behövs för att avgöra ett ärende om internationellt skydd, ett ärende om uppehållstillstånd eller ett ärende om ställning som varaktigt bosatt i Sverige eller för att verkställa ett beslut om avvisning eller utvisning. Detsamma gäller när fråga har uppkommit om utlänningen har uppehållsrätt. 4 § Polismyndigheten, Migrationsverket, Tullverket och Kustbevakningen ska till varandra lämna de uppgifter som behövs för att myndigheterna ska kunna utföra sina skyldigheter enligt 9 kap. 2 a §. 5 § Den region som har utfört en hälsokontroll enligt artikel 12.1 i screeningförordningen ska på eget initiativ lämna de uppgifter som framkommit vid kontrollen till Polismyndigheten. Lydelse enligt prop. 2025/26:145 Föreslagen lydelse 18 kap. 1 § Offentligt biträde ska förordnas för den som åtgärden avser, om det inte måste antas att behov av biträde saknas, i mål och ärenden om 1. avvisning, dock inte hos Polismyndigheten om inte utlänningen enligt 10 kap. 1 eller 2 § hållits i förvar sedan mer än tre dagar, 2. utvisning enligt 8 kap. 6 eller 10 § eller 11 § andra stycket, 3. verkställighet av beslut om avvisning eller utvisning enligt denna lag, om beslut om inhibition meddelats av Migrationsverket, en migrationsdomstol eller Migrationsöverdomstolen eller om ny prövning beviljats, 3. verkställighet av beslut om avvisning eller utvisning enligt denna lag, om beslut om inhibition meddelats av Migrationsverket, en migrationsdomstol eller Migrationsöverdomstolen, 4. anmälningsskyldighet enligt 9 a kap., 5. verkställighet av beslut om avvisning eller utvisning enligt denna lag, dock endast när det gäller fråga om förvar enligt 10 kap. 1 eller 2 § och utlänningen hållits i förvar sedan mer än tre dagar, och 6. hemsändande enligt 23 kap. 2 §. Offentligt biträde ska alltid förordnas i mål och ärenden enligt första stycket 1 och 2 för barn som har ansökt om uppehållstillstånd som flykting enligt 4 kap. 1 § eller som alternativt skyddsbehövande enligt 4 kap. 2 §, om barnet saknar vårdnadshavare här i landet. Offentligt biträde ska också förordnas för ett barn som saknar vårdnadshavare här i landet om ny prövning har beviljats barnet. Offentligt biträde ska alltid förordnas för barn som hålls i förvar enligt 10 kap. 2 §, om barnet saknar vårdnadshavare här i landet. I mål och ärenden enligt asylprocedurförordningen eller asyl- och migrationshanteringsförordningen, med undantag för mål och ärenden om förvar enligt artikel 44 i asyl- och migrationshanteringsförordningen, gäller i stället 1 a–2 a §§. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 a § I mål som rör överklagande av Migrationsverkets beslut i fråga om statusförklaring och beslut att inte bevilja ny prövning ska på utlänningens begäran offentligt biträde förordnas om utlänningen befinner sig i Sverige och det inte är uppenbart att överklagandet inte kommer att bifallas. I ärenden enligt asylprocedurförordningen ska på utlänningens begäran offentligt biträde förordnas för den som har rätt till kostnadsfri rättslig rådgivning enligt artikel 16 i den förordningen. I de situationer som anges i artikel 16.3 i den förordningen ska offentligt biträde dock inte förordnas. Offentligt biträde ska alltid förordnas i mål enligt första stycket för barn som befinner sig i Sverige och som saknar vårdnadshavare här i landet. Ersättning för arbete får endast lämnas för kostnadsfri rättslig rådgivning som motsvarar högst två timmars arbete eller, om det finns skäl för det, högst tre timmars arbete. I övrigt ska 27 § rättshjälpslagen (1996:1619) tillämpas i fråga om rätt till ersättning. 1 b § I ärenden enligt asyl- och migrationshanteringsförordningen ska på utlänningens begäran offentligt biträde förordnas för den som har rätt till kostnadsfri rättslig rådgivning enligt artikel 21 i den förordningen. Ersättning för arbete får endast lämnas för kostnadsfri rättslig rådgivning som motsvarar högst en timmes arbete. I övrigt ska 27 § rättshjälpslagen (1996:1619) tillämpas i fråga om rätt till ersättning. Ett förordnande enligt första stycket gäller till dess att ansvarig medlemsstat fastställs. 2 § Vid överklagande av beslut enligt asylprocedurförordningen ska en migrationsdomstol eller Migrationsöverdomstolen på utlänningens begäran förordna offentligt biträde för den som åtgärden avser om ett sådant inte redan har förordnats. I de situationer som anges i artikel 17.2 b och d i den förordningen ska offentligt biträde dock inte förordnas. En migrationsdomstol ska entlediga ett offentligt biträde som har förordnats med stöd av 1 a § i de situationer som anges i artikel 17.2 b och d i asylprocedurförordningen. 2 a § Vid överklagande av beslut enligt asyl- och migrationshanteringsförordningen ska en migrationsdomstol eller Migrationsöverdomstolen på utlänningens begäran förordna offentligt biträde för den som åtgärden avser. Om överklagandet anses sakna rimliga utsikter till framgång ska offentligt biträde dock inte förordnas. 3 § Den som är förordnad som offentligt biträde för ett barn som saknar vårdnadshavare här i landet är utan särskilt förordnande barnets ställföreträdare i det mål eller ärende som förordnandet avser. Detta gäller dock inte om det finns en god man för barnet enligt lagen (2005:429) om god man för ensamkommande barn. Den som är förordnad som offentligt biträde för ett barn som saknar vårdnadshavare här i landet är utan särskilt förordnande barnets ställföreträdare i det mål eller ärende som förordnandet avser. Detta gäller dock inte om det finns en god man för barnet enligt lagen (2005:429) om god man för ensamkommande barn eller om det har utsetts en företrädare eller tillfällig företrädare för barnet enligt artikel 23.2 i asylprocedurförordningen. 4 § Den som är förordnad som god man för ett barn enligt lagen (2005:429) om god man för ensamkommande barn skall ansöka om uppehållstillstånd för barnet, om detta inte är uppenbart obehövligt. Om en sådan god man inte är förordnad, gäller vad som nu sagts i stället den som är förordnad som offentligt biträde för barnet. Den som är förordnad som god man för ett barn enligt lagen (2005:429) om god man för ensamkommande barn ska ansöka om uppehållstillstånd för barnet, om detta inte är uppenbart obehövligt. Om en sådan god man inte är förordnad, gäller vad som nu sagts i stället den som är förordnad som offentligt biträde för barnet. I artikel 23.6–23.8 i asylprocedurförordningen anges de uppgifter som en företrädare eller tillfällig företrädare ska utföra, om en sådan har utsetts för ett ensamkommande barn enligt artikel 23.2 i den förordningen. Lydelse enligt lagrådsremissen Skärpta regler om utvisning på grund av brott Föreslagen lydelse 20 kap. 2 § Till fängelse i lägst sex månader och högst två år eller, om brottet är ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader döms en utlänning som uppsåtligen uppehåller sig i Sverige fastän han eller hon enligt ett verkställt beslut om utvisning enligt 8 a kap. inte har haft rätt att återvända hit. Bestämmelserna i första stycket gäller inte om utlänningen har flytt hit av skäl som avses i 4 kap. 1, 2 eller 2 a §. Första stycket gäller inte om utlänningen har flytt hit av skäl som avses i artikel 3.5 eller 3.6 i skyddsgrundsförordningen. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 21 kap. 2 § En utlänning som omfattas av ett beslut om tillfälligt skydd enligt direktiv 2001/55/EG och som i enlighet med direktivet överförs till eller tas emot i Sverige ska ges ett tidsbegränsat uppehållstillstånd, uppehållstillstånd med tillfälligt skydd. Uppehållstillstånd med tillfälligt skydd får vägras utlänningen endast om det föreligger sådana omständigheter som innebär att en utlänning är utesluten från att vara flykting enligt 4 kap. 2 b § eller att en flykting får vägras uppehållstillstånd enligt 5 kap. 1 §. Uppehållstillstånd med tillfälligt skydd får vägras utlänningen endast om det föreligger sådana omständigheter som innebär att en utlänning är utesluten från att vara flykting enligt artikel 12 i skyddsgrundsförordningen eller får vägras flyktingstatus enligt artikel 14.2 i samma förordning. 5 § Att en utlänning har beviljats uppehållstillstånd med tillfälligt skydd hindrar inte att en ansökan om uppehållstillstånd som flykting enligt 4 kap. 1 § prövas. Detsamma gäller för ansökan om flyktingstatusförklaring enligt 4 kap. 3 § och en ansökan om resedokument enligt 4 kap. 4 §. Att en utlänning har beviljats uppehållstillstånd med tillfälligt skydd hindrar inte att en ansökan om internationellt skydd prövas. Prövningen av en ansökan enligt första stycket får skjutas upp endast om det finns särskilda skäl för det. Om ansökan inte har prövats innan det tillfälliga skyddet har upphört att gälla, ska den prövas så snart det kan ske efter denna tidpunkt. Om en ansökan enligt första stycket inte har prövats innan det tillfälliga skyddet har upphört att gälla, ska den prövas så snart det kan ske efter denna tidpunkt. 22 kap. 2 § Ett tidsbegränsat uppehållstillstånd om minst ett år ska ges till en utlänning för vilken en framställan om omplacering av vittne eller nära anhörig till vittne har gjorts från en internationell domstol eller tribunal, om framställan bedöms vara berättigad. Med vittne avses i denna paragraf den som har vittnat eller kommer att vittna i förhandlingar inför en internationell domstol eller tribunal i enlighet med dess procedur- eller bevisupptagningsregler. Med nära anhörig till vittne avses vittnets – make eller sambo, – barn som är beroende av vittnet, samt – annan anhörig till vittnet som ingår i samma hushåll som vittnet och mellan vilka det föreligger ett särskilt beroendeförhållande. Om en framställan enligt första stycket anses berättigad får uppehållstillstånd vägras endast om det föreligger sådana omständigheter som innebär att en utlänning är utesluten från att anses som flykting enligt 4 kap. 2 b § eller att en flykting får vägras uppehållstillstånd enligt 5 kap. 1 §. Om en framställan enligt första stycket anses berättigad får uppehållstillstånd vägras endast om det föreligger sådana omständigheter som innebär att en utlänning är utesluten från att anses som flykting enligt artikel 12 i skyddsgrundsförordningen eller får vägras flyktingstatus enligt artikel 14.2 i samma förordning. 23 kap. 2 a § Regeringen får meddela föreskrifter om avgifter för handläggningen av ärenden om uppehållstillstånd och arbetstillstånd. Sådana föreskrifter får inte innebära att avgift tas ut för handläggning av ärenden om uppehållstillstånd som gäller 1. skyddsbehov, 1. skyddsbehov, utom i fråga om utfärdande av uppehållstillstånd enligt skyddsgrundsförordningen, 2. familjeåterförening med personer som fått uppehållstillstånd på grund av skyddsbehov eller synnerligen ömmande omständigheter, 3. vidarebosättning i Sverige, eller 4. personer som omfattas av EES-avtalet eller andra internationella avtal. 1. Denna lag träder i kraft den 12 juli 2026. 2. Äldre föreskrifter gäller fortfarande för förfaranden som rör ansökningar om asyl och statusförklaring samt anmälningar om verkställighetshinder som har lämnats in före den 12 juni 2026 och på vilka Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/32/EU av den 26 juni 2013 om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd är tillämpligt. Detsamma gäller för förfaranden som rör återkallelse av statusförklaring, om ärendet har inletts före den 12 juni 2026. 3. Vid tillämpningen av de nya föreskrifterna i denna lag jämställs flyktingstatusförklaring med flyktingstatus och alternativ skyddsstatusförklaring med status som subsidiärt skyddsbehövande. 4. För en flykting för vilken det har utfärdats ett resedokument enligt 4 kap. 4 § i den äldre lydelsen gäller 4 kap. 4 § andra stycket och 14 kap. 6 § i den äldre lydelsen. För en alternativt skyddsbehövande för vilken det har utfärdats ett främlingspass enligt 2 kap. 1 a § i den äldre lydelsen gäller 2 kap. 1 d § i den äldre lydelsen. 5. För en utlänning som har beviljats tillfälligt skydd enligt 21 kap. ska, i fråga om uppgifter som tas med stöd av Eurodacförordningen, den äldre lydelsen av 9 kap. 8 § tillämpas till och med den 12 juni 2029. Förslag till lag om ändring i föräldrabalken Härigenom föreskrivs att det i föräldrabalken ska införas två nya paragrafer, 6 kap. 8 b och 8 c §§, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 6 kap. 8 b § En särskilt förordnad vårdnadshavare ska inte utses för ett barn för vilket det ska utses en förmyndare enligt artikel 33.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1347 av den 14 maj 2024 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande och för innehållet i det beviljade skyddet, om ändring av rådets direktiv 2003/109/EG och om upphävande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU. 8 c § Bestämmelserna i denna balk om särskilt förordnad vårdnadshavare gäller även för en sådan förmyndare som avses i artikel 33.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1347. I artikel 33.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1347 anges vilka särskilda uppgifter som en förmyndare som har utsetts enligt förordningen ska utföra. Denna lag träder i kraft den 12 juli 2026. Förslag till lag om ändring i socialförsäkringsbalken Härigenom föreskrivs att 5 kap. 3 § socialförsäkringsbalken ska ha följande lydelse. Lydelse enligt prop. 2025/26:145 Föreslagen lydelse 5 kap. 3 § Den som kommer till Sverige och kan antas komma att vistas här under längre tid än ett år ska anses vara bosatt här i landet. Detta gäller dock inte om synnerliga skäl talar mot det. En utlänning som har ett uppehållstillstånd med tillfälligt skydd, eller uppehållstillstånd efter tillfälligt skydd, enligt 21 kap. 2, 3, 4 eller 6 § utlänningslagen (2005:716) ska inte anses vara bosatt här. Detta gäller dock inte, om utlänningen har beviljats en flyktingstatusförklaring enligt 4 kap. 3 c § utlänningslagen eller ett resedokument enligt 4 kap. 4 § utlänningslagen. En utlänning som har ett uppehållstillstånd med tillfälligt skydd, eller uppehållstillstånd efter tillfälligt skydd, enligt 21 kap. 2, 3, 4 eller 6 § utlänningslagen (2005:716) ska inte anses vara bosatt här. Detta gäller dock inte, om utlänningen har beviljats internationellt skydd med stöd av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1347 av den 14 maj 2024 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande och för innehållet i det beviljade skyddet, om ändring av rådets direktiv 2003/109/EG och om upphävande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU. En utlänning som har meddelats ett beslut om inhibition av verkställigheten enligt 12 kap. 16 e § första stycket eller 17 a § första stycket utlänningslagen ska inte anses vara bosatt här. En i Sverige bosatt person som lämnar landet ska fortfarande anses vara bosatt här i landet om utlandsvistelsen kan antas vara längst ett år. 1. Denna lag träder i kraft den 12 juli 2026. 2. För en utlänning som har beviljats flyktingstatusförklaring enligt 4 kap. 3 c § utlänningslagen (2005:716) i dess lydelse före den 12 juni 2026 eller ett resedokument enligt 4 kap. 4 § utlänningslagen i dess lydelse före den 12 juni 2026 gäller 5 kap. 3 § andra stycket i den äldre lydelsen. Förslag till lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga Härigenom föreskrivs att 21 a § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 21 a § Beslut om vård med stöd av denna lag hindrar inte beslut om 1. avvisning eller utvisning enligt utlänningslagen (2005:716), 2. utvisning enligt lagen (2022:700) om särskild kontroll av vissa utlänningar, 3. utlämning enligt lagen (1957:668) om utlämning för brott, 4. överlämnande enligt lagen (2011:1165) om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder, 5. utlämning enligt lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling, 6. utlämning enligt lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt, 7. överlämnande enligt lagen (2002:329) om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen, 8. överlämnande enligt lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder, eller 8. överlämnande enligt lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder, 9. utlämning enligt lagen (2006:615) om samarbete med Specialdomstolen för Sierra Leone. 9. utlämning enligt lagen (2006:615) om samarbete med Specialdomstolen för Sierra Leone, eller 10. återvändande enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1348 av den 14 maj 2024 om upprättande av ett gemensamt förfarande för internationellt skydd i unionen och om upphävande av direktiv 2013/32/EU. Vård med stöd av denna lag upphör när ett beslut enligt första stycket 1–9 har verkställts. Vård med stöd av denna lag upphör när ett beslut enligt första stycket 1–10 har verkställts. Denna lag träder i kraft den 12 juli 2026. Förslag till lag om ändring i folkbokföringslagen (1991:481) Härigenom föreskrivs att 4 § folkbokföringslagen (1991:481) ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 4 § En utlänning som måste ha uppehållsrätt eller uppehållstillstånd för att få vistas i Sverige, får folkbokföras endast om detta villkor är uppfyllt eller om det finns synnerliga skäl för att han eller hon ändå ska folkbokföras. En utlänning som har beviljats uppehållstillstånd med tillfälligt skydd, eller uppehållstillstånd efter tillfälligt skydd, enligt 21 kap. 2, 3, 4 eller 6 § utlänningslagen (2005:716) ska inte folkbokföras, om utlänningen kan antas komma att vistas i landet med stöd av det beviljade tillståndet under kortare tid än tre år. Detta gäller dock inte, om utlänningen har beviljats en flyktingstatusförklaring enligt 4 kap. 3 c § utlänningslagen eller en motsvarande förklaring enligt äldre bestämmelser eller ett resedokument enligt 4 kap. 4 § utlänningslagen eller om det i övrigt finns synnerliga skäl för folkbokföring. En utlänning som har beviljats uppehållstillstånd med tillfälligt skydd, eller uppehållstillstånd efter tillfälligt skydd, enligt 21 kap. 2, 3, 4 eller 6 § utlänningslagen (2005:716) ska inte folkbokföras, om utlänningen kan antas komma att vistas i landet med stöd av det beviljade tillståndet under kortare tid än tre år. Detta gäller dock inte, om utlänningen har beviljats internationellt skydd med stöd av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1347 av den 14 maj 2024 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande och för innehållet i det beviljade skyddet, om ändring av rådets direktiv 2003/109/EG och om upphävande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU eller om det i övrigt finns synnerliga skäl för folkbokföring. Av 2 § lagen (2024:691) om folkbokföring av utlänningar med tillfälligt skydd i vissa fall framgår att andra stycket inte gäller för den som omfattas av den lagen. 1. Denna lag träder i kraft den 12 juli 2026. 2. För en utlänning som har beviljats flyktingstatusförklaring enligt 4 kap. 3 c § utlänningslagen (2005:716) i dess lydelse före den 12 juni 2026, eller en förklaring enligt motsvarande äldre bestämmelser, eller ett resedokument enligt 4 kap. 4 § utlänningslagen i dess lydelse före den 12 juni 2026 gäller 4 § i den äldre lydelsen. Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård Härigenom föreskrivs att 29 § lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 29 § Har beträffande någon som vårdas enligt denna lag beslut meddelats om 1. avvisning eller utvisning enligt utlänningslagen (2005:716), 2. utvisning enligt lagen (2022:700) om särskild kontroll av vissa utlänningar, 3. utlämning enligt lagen (1957:668) om utlämning för brott, 4. överlämnande enligt lagen (2011:1165) om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder, 5. utlämning enligt lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling, 6. utlämning enligt lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt, 7. överlämnande enligt lagen (2002:329) om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen, 8. överlämnande enligt lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder, eller 8. överlämnande enligt lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder, 9. utlämning enligt lagen (2006:615) om samarbete med Specialdomstolen för Sierra Leone, 9. utlämning enligt lagen (2006:615) om samarbete med Specialdomstolen för Sierra Leone, eller 10. återvändande enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1348 av den 14 maj 2024 om upprättande av ett gemensamt förfarande för internationellt skydd i unionen och om upphävande av direktiv 2013/32/EU, får trots tvångsvården verkställighet av beslutet ske, om det begärs av den myndighet som ska verkställa beslutet och chefsöverläkaren finner att patientens tillstånd tillåter att beslutet verkställs. Tvångsvården upphör i sådant fall när beslutet har verkställts. I fråga om en patient som är utlänning upphör tvångsvården vid verkställighet av ett beslut om hemsändande som har meddelats med stöd av 23 kap. 2 § utlänningslagen. Denna lag träder i kraft den 12 juli 2026. Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård Härigenom föreskrivs att 17 § lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 17 § Bestämmelserna i 29 § första stycket lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård gäller i fråga om upphörande av rättspsykiatrisk vård i samband med 1. avvisning eller utvisning enligt utlänningslagen (2005:716) av en patient som genomgår rättspsykiatrisk vård utan särskild utskrivningsprövning, 2. utvisning enligt lagen (2022:700) om särskild kontroll av vissa utlänningar, 3. överlämnande, och 3. överlämnande, 4. utlämning. 4. utlämning, och 5. återvändande enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1348 av den 14 maj 2024 om upprättande av ett gemensamt förfarande för internationellt skydd i unionen och om upphävande av direktiv 2013/32/EU. I fråga om den som genomgår rättspsykiatrisk vård enligt 31 kap. 3 § brottsbalken med särskild utskrivningsprövning och som ska avvisas eller utvisas efter beslut enligt utlänningslagen (2005:716) får trots tvångsvården verkställighet av beslutet ske om I fråga om den som genomgår rättspsykiatrisk vård enligt 31 kap. 3 § brottsbalken med särskild utskrivningsprövning och som ska avvisas eller utvisas efter beslut enligt utlänningslagen eller återvända efter beslut enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1348 får trots tvångsvården verkställighet av beslutet ske om 1. det begärs av den myndighet som ska verkställa beslutet, och 2. chefsöverläkaren finner att förutsättningarna för vårdens upphörande i 16 § första stycket 1 är uppfyllda och att patientens tillstånd tillåter att beslutet verkställs. Tvångsvården upphör i sådant fall när beslutet har verkställts. Om beslut har meddelats att verkställigheten av en påföljd som innebär överlämnande enligt 31 kap. 3 § brottsbalken till rättspsykiatrisk vård ska föras över till en annan stat, upphör den rättspsykiatriska vården vid verkställighet av beslutet. Denna lag träder i kraft den 12 juli 2026. Förslag till lag om ändring i lagen (1994:137) om mottagande av asylsökande m.fl. Härigenom föreskrivs att 1 c § lagen (1994:137) om mottagande av asylsökande m.fl. ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 c § Det som föreskrivs i 1 § första stycket 1 om utlänningar som avses där gäller också för utlänningar som har ansökt om internationellt skydd enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1348 av den 14 maj 2024 om upprättande av ett gemensamt förfarande för internationellt skydd i unionen och om upphävande av direktiv 2013/32/EU. Ett beslut om överföring enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 604/2013 av den 26 juni 2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös har lämnat in i någon medlemsstat (omarbetning) (Dublinförordningen) ska anses som ett beslut om avvisning eller utvisning vid tillämpningen av denna lag. Ett beslut om återvändande i ärenden om internationellt skydd och ett beslut om överföring enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1351 av den 14 maj 2024 om asyl- och migrationshantering, om ändring av förordningarna (EU) 2021/1147 och (EU) 2021/1060 och om upphävande av förordning (EU) nr 604/2013 ska anses som ett beslut om avvisning eller utvisning vid tillämpningen av denna lag. Denna lag träder i kraft den 12 juli 2026. Förslag till lag om ändring i studiestödslagen (1999:1395) Härigenom föreskrivs att 2 kap. 4 § och 3 kap. 4 § studiestödslagen (1999:1395) ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 2 kap. 4 § Studiehjälp får lämnas till studerande som är svenska medborgare. Studiehjälp får också lämnas till studerande som inte är svenska medborgare, om de studerande 1. är bosatta i Sverige och har permanent uppehållstillstånd här, och 2. har bosatt sig i Sverige huvudsakligen i annat syfte än att genomgå utbildning här. Kravet på permanent uppehållstillstånd i andra stycket 1 gäller inte för personer som har fått en varaktig anknytning till Sverige och som är 1. utländska medborgare med uppehållsrätt enligt 3 a kap. 3 eller 4 § utlänningslagen (2005:716), 2. schweiziska medborgare med uppehållstillstånd, eller 3. familjemedlemmar till schweiziska medborgare som avses i 2 och själva har uppehållstillstånd. Studiehjälp får lämnas även om kravet på permanent uppehållstillstånd i andra stycket 1 inte är uppfyllt, om den studerande har beviljats ett tidsbegränsat uppehållstillstånd med stöd av 5 kap. 1, 3, 3 a eller 6 § eller 12 kap. 18 § första stycket 1 utlänningslagen eller med stöd av lagen (2017:353) om uppehållstillstånd för studerande på gymnasial nivå eller om det finns särskilda skäl. Studiehjälp får lämnas även om kravet på permanent uppehållstillstånd i andra stycket 1 inte är uppfyllt, om 1. den studerande har beviljats internationellt skydd med stöd av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1347 av den 14 maj 2024 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande och för innehållet i det beviljade skyddet, om ändring av rådets direktiv 2003/109/EG och om upphävande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU), 2. den studerande har beviljats ett tidsbegränsat uppehållstillstånd med stöd av artikel 23 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1347 eller med stöd av 5 kap. 3, 3 a eller 6 § eller 12 kap. 18 § första stycket 1 utlänningslagen eller med stöd av lagen (2017:353) om uppehållstillstånd för studerande på gymnasial nivå, eller 3. det finns särskilda skäl. I 1 kap. 4–7 §§ finns bestämmelser om att vissa utländska medborgare ska jämställas med svenska medborgare. 3 kap. 4 § Studiemedel får lämnas till studerande som är svenska medborgare. Studiemedel får också lämnas till studerande som inte är svenska medborgare, om de studerande 1. är bosatta i Sverige och har permanent uppehållstillstånd här, och 2. har bosatt sig i Sverige huvudsakligen i annat syfte än att genomgå utbildning här. Kravet på permanent uppehållstillstånd i andra stycket 1 gäller inte för personer som har en varaktig anknytning till Sverige och som är 1. utländska medborgare med uppehållsrätt enligt 3 a kap. 3 eller 4 § utlänningslagen (2005:716), 2. schweiziska medborgare med uppehållstillstånd, eller 3. familjemedlemmar till schweiziska medborgare som avses i 2 och själva har uppehållstillstånd. Studiemedel får lämnas även om kravet på permanent uppehållstillstånd i andra stycket 1 inte är uppfyllt, om den studerande har beviljats ett tidsbegränsat uppehållstillstånd med stöd av 5 kap. 1, 3, 3 a eller 6 § eller 12 kap. 18 § första stycket 1 utlänningslagen eller med stöd av lagen (2017:353) om uppehållstillstånd för studerande på gymnasial nivå eller om det finns särskilda skäl. Studiemedel får lämnas även om kravet på permanent uppehållstillstånd i andra stycket 1 inte är uppfyllt, om 1. den studerande har beviljats internationellt skydd med stöd av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1347 av den 14 maj 2024 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande och för innehållet i det beviljade skyddet, om ändring av rådets direktiv 2003/109/EG och om upphävande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU 2. den studerande har beviljats ett tidsbegränsat uppehållstillstånd med stöd av artikel 23 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1347 eller med stöd av 5 kap. 3, 3 a eller 6 § eller 12 kap. 18 § första stycket 1 utlänningslagen eller med stöd av lagen (2017:353) om uppehållstillstånd för studerande på gymnasial nivå, eller 3. det finns särskilda skäl. I 1 kap. 4–6 §§ finns bestämmelser om att vissa utländska medborgare ska jämställas med svenska medborgare. 1. Denna lag träder i kraft den 12 juli 2026. 2. För en utlänning som har beviljats ett tidsbegränsat uppehållstillstånd enligt 5 kap. 1 § utlänningslagen (2005:716) i dess lydelse före den 12 juni 2026 gäller 2 kap. 4 § fjärde stycket och 3 kap. 4 § fjärde stycket i den äldre lydelsen. Förslag till lag om ändring i lagen (2001:82) om svenskt medborgarskap Härigenom föreskrivs att 8, 11 a och 20 §§ lagen (2001:82) om svenskt medborgarskap ska ha följande lydelse. Lydelse enligt prop. 2025/26:175 Föreslagen lydelse 8 § En utlänning som är född i Sverige och sedan födelsen är statslös förvärvar svenskt medborgarskap efter anmälan om han eller hon 1. har fyllt arton men inte tjugoett år vid anmälningstillfället, 2. har permanent uppehållstillstånd i Sverige eller har beviljats ett tidsbegränsat uppehållstillstånd med stöd av 5 kap. 1, 3, 3 a eller 6 § eller 12 kap. 18 § utlänningslagen (2005:716), 2. har permanent uppehållstillstånd i Sverige eller har beviljats ett tidsbegränsat uppehållstillstånd med stöd av 5 kap. 3, 3 a eller 6 § eller 12 kap. 18 § utlänningslagen (2005:716) eller med stöd av artikel 23 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1347 av den 14 maj 2024 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande och för innehållet i det beviljade skyddet, om ändring av rådets direktiv 2003/109/EG och om upphävande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU, eller som flykting eller subsidiärt skyddsbehövande med stöd av artikel 24 i samma förordning eller motsvarande äldre bestämmelser, 3. har haft hemvist här i landet sedan fem år eller under sammanlagt tio år, och 4. inte har dömts för ett brott mot Sveriges säkerhet eller dömts till frihetsberövande påföljd i fem år eller längre. 11 a § I stället för vad som anges i 11 § första stycket 3 ska sökanden ha haft hemvist här i landet 1. sedan två år i fråga om den som a) är dansk, finländsk, isländsk eller norsk medborgare, eller b) tidigare har varit svensk medborgare, 2. sedan fem år i fråga om den som är statslös, eller 3. sedan sju år i fråga om den som a) är att bedöma som flykting enligt 4 kap. 1 § utlänningslagen (2005:716), a) är att bedöma som flykting enligt artikel 3.5 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1347, b) är gift eller sambo med en svensk medborgare, eller c) inte har fyllt tjugoett år vid ansökningstillfället. Första stycket 3 b gäller endast om äktenskapet eller samboförhållandet har varat i minst fem år och sökandens make eller sambo har varit svensk medborgare i minst fem år. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 20 § Det som föreskrivs i denna lag om krav på permanent uppehållstillstånd gäller inte för den som är medborgare i Danmark, Finland, Island eller Norge. Det som föreskrivs i denna lag om krav på permanent uppehållstillstånd gäller inte för den som 1. är medborgare i Danmark, Finland, Island eller Norge, eller 2. har välgrundade utsikter att beviljas varaktigt uppehållstillstånd och a) har beviljats ett tidsbegränsat uppehållstillstånd enligt 5 kap. 2 b eller 6 § eller enligt 12 kap. 18 § utlänningslagen (2005:716), eller som flykting eller subsidiärt skyddsbehövande med stöd av artikel 24 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1347, eller b) har beviljats ett tidsbegränsat uppehållstillstånd enligt 5 kap. 3 eller 3 a § utlänningslagen (2005:716) på grund av anknytning till en sådan utlänning som avses i a. Kravet i första stycket 2 på välgrundade utsikter att beviljas varaktigt uppehållstillstånd gäller inte för den som har hemvist i Sverige sedan tio år. I fråga om medborgare i övriga länder inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) och sådana familjemedlemmar som avses i 3 a kap. 2 § utlänningslagen (2005:716) ska vid tillämpningen av denna lag uppehållsrätt likställas med ett permanent uppehållstillstånd. Detsamma gäller för de utlänningar som har beviljats uppehållsstatus i Sverige enligt avtalet om Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands utträde ur Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen (EUT L 29, 31.1.2020, s. 7). Denna lag träder i kraft den 12 juli 2026. Förslag till lag om ändring i lagen (2001:454) om behandling av personuppgifter inom socialtjänsten Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (2001:454) om behandling av personuppgifter inom socialtjänsten ska ha följande lydelse. Lydelse enligt prop. 2025/26:190 Föreslagen lydelse 2 § I denna lag avses med socialtjänst 1. verksamhet enligt lagstiftningen om socialtjänst, den särskilda lagstiftningen om vård utan samtycke av unga eller av missbrukare och den särskilda lagstiftningen om insatser för barn i form av skyddat boende, 2. verksamhet som i annat fall enligt lag handhas av socialnämnd, 3. verksamhet som i övrigt bedrivs av Statens institutionsstyrelse, 4. verksamhet hos kommunal invandrarbyrå, 5. verksamhet enligt lagstiftning om stöd och service till vissa funktionshindrade, 6. handläggning av ärenden om bistånd som lämnas av socialnämnd enligt lagstiftning om mottagande av asylsökande m.fl. 6. handläggning av ärenden om bistånd som lämnas av socialnämnd enligt lagstiftning om mottagande av sökande av internationellt skydd och andra utlänningar, 7. handläggning av ärenden om tillstånd till parkering för rörelsehindrade, 8. verksamhet enligt lagen (2007:606) om utredningar för att förebygga vissa skador och dödsfall, och 9. verksamhet enligt lagen (2026:000) om utredningar för att förebygga suicid. Med socialtjänst avses även tillsyn, uppföljning, utvärdering, kvalitetssäkring och administration av verksamhet som avses i första stycket 1–8. Med socialtjänst avses vidare uppföljning, utvärdering, kvalitetssäkring och administration av verksamhet som avses i första stycket 9. Denna lag träder i kraft den 12 juli 2026. Förslag till lag om ändring i lagen (2005:429) om god man för ensamkommande barn Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2005:429) om god man för ensamkommande barn dels att 2 § ska ha följande lydelse, dels att det ska införas tre nya paragrafer, 1 a, 1 b och 4 a §§, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 a § I denna lag avses med – asylprocedurförordningen: Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1348 av den 14 maj 2024 om upprättande av ett gemensamt förfarande för internationellt skydd i unionen och om upphävande av direktiv 2013/32/EU, – asyl- och migrationshanteringsförordningen: Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1351 av den 14 maj 2024 om asyl- och migrationshantering, om ändring av förordningarna (EU) 2021/1147 och (EU) 2021/1060 och om upphävande av förordning (EU) nr 604/2013, – screeningförordningen: Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1356 av den 14 maj 2024 om införande av screening av tredjelandsmedborgare vid de yttre gränserna och om ändring av förordningarna (EG) nr 767/2008, (EU) 2017/2226, (EU) 2018/1240 och (EU) 2019/817, och – Eurodacförordningen: Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1358 av den 14 maj 2024 om inrättande av Eurodac för jämförelse av biometriska uppgifter för att effektivt tillämpa Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) 2024/1351 och (EU) 2024/1350 och rådets direktiv 2001/55/EG, och identifiera tredjelandsmedborgare och statslösa personer som vistas olagligt och om framställningar från medlemsstaternas brottsbekämpande myndigheter och Europol om jämförelse med Eurodacuppgifter för brottsbekämpande ändamål, om ändring av Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) 2018/1240 och (EU) 2019/818 och om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 603/2013. 1 b § Denna lag gäller även i fråga om en sådan företrädare eller tillfällig företrädare som avses i artikel 23.2 i asylprocedurförordningen, artikel 23.2 i asyl- och migrationshanteringsförordningen, artikel 13.3 i screeningförordningen och artikel 14.1 i Eurodacförordningen. Av artikel 23.9 i asylprocedurförordningen, artikel 23.2 i asyl- och migrationshanteringsförordningen, artikel 13.4 i screeningförordningen och artikel 14.1 i Eurodacförordningen framgår vilka krav som ställs på en sådan företrädare eller tillfällig företrädare. I artikel 23.2 och 23.6–23.8 i asylprocedurförordningen och artikel 23.2 och 23.3 i asyl- och migrationshanteringsförordningen anges de tidsfrister som ska följas när en företrädare eller tillfällig företrädare förordnas enligt de förordningarna samt vilka särskilda uppgifter som en sådan företrädare eller tillfällig företrädare ska utföra. Av artikel 23.9 i asylprocedurförordningen, artikel 23.2 i asyl- och migrationshanteringsförordningen, artikel 13.4 i screeningförordningen och artikel 14.1 i Eurodacförordningen framgår vilka krav som ställs på en sådan företrädare eller tillfällig företrädare. Lydelse enligt prop. 2025/26:92 Föreslagen lydelse 2 § Om barnet vid ankomsten till Sverige är skilt från båda sina föräldrar eller från någon annan vuxen person som får anses ha trätt i föräldrarnas ställe, ska överförmyndaren förordna en god man att i vårdnadshavares och förmyndares ställe ansvara för barnets personliga förhållanden och sköta dess angelägenheter. Detta gäller oavsett om barnet söker uppehållstillstånd i landet eller inte. En god man ska också förordnas, om barnets föräldrar eller en annan vuxen person, som får anses ha trätt i föräldrarnas ställe, på grund av dödsfall eller sjukdom eller av någon annan orsak upphör att kunna utöva förmynderskapet eller vårdnaden efter barnets ankomst till Sverige men innan barnet har fått uppehållstillstånd här. En god man ska inte förordnas, om det är uppenbart obehövligt. En god man ska inte förordnas, om det är uppenbart obehövligt eller om en företrädare eller en tillfällig företrädare ska utses enligt asylprocedurförordningen eller asyl- och migrationshanteringsförordningen. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 4 a § Vid förordnande av en företrädare eller tillfällig företrädare enligt asylprocedurförordningen ska Migrationsverket lämna den information som anges i artikel 23.5 i den förordningen till barnet och företrädaren eller den tillfälliga företrädaren. Denna lag träder i kraft den 12 juli 2026. Förslag till lag om ändring i lagen (2008:290) om godkännande för forskningshuvudmän att ta emot gästforskare Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (2008:290) om godkännande för forskningshuvudmän att ta emot gästforskare ska ha följande lydelse. Lydelse enligt prop. 2025/26:146 Föreslagen lydelse 3 § Bestämmelserna om gästforskare i denna lag är inte tillämpliga på en tredjelandsmedborgare som 1. har beviljats uppehållstillstånd som flykting eller alternativt skyddsbehövande enligt 5 kap. 1 § utlänningslagen (2005:716) eller motsvarande äldre bestämmelser, eller har ansökt om ett sådant tillstånd och ansökan ännu inte har avgjorts slutligt, 1. har beviljats internationellt skydd med stöd av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1347 av den 14 maj 2024 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande och för innehållet i det beviljade skyddet, om ändring av rådets direktiv 2003/109/EG och om upphävande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU, eller har ansökt om internationellt skydd enligt samma förordning och ansökan ännu inte har avgjorts slutligt, 2. har beviljats uppehållstillstånd med tillfälligt skydd eller uppehållstillstånd efter tillfälligt skydd enligt 21 kap. utlänningslagen, 2. har beviljats uppehållstillstånd med tillfälligt skydd eller uppehållstillstånd efter tillfälligt skydd enligt 21 kap. utlänningslagen (2005:716), 3. har ett avvisnings- eller utvisningsbeslut som fått laga kraft och som inte kan verkställas, 4. har ställning som varaktigt bosatt i en annan EU-stat, 5. är familjemedlem till en EES-medborgare eller till en medborgare i Schweiz, 6. har ansökt om uppehålls- och arbetstillstånd för högkvalificerad anställning (EU-blåkort) enligt 6 a kap. utlänningslagen och ansökan ännu inte har avgjorts slutligt, eller 7. har beviljats uppehålls- och arbetstillstånd för att tjänstgöra som praktikant inom ramen för företagsintern förflyttning av personal (ICT-tillstånd) enligt 6 b kap. utlänningslagen. 1. Denna lag träder i kraft den 12 juli 2026. 2. För en utlänning som har sökt eller beviljats uppehållstillstånd enligt 5 kap. 1 § utlänningslagen (2005:716) i dess lydelse före den 12 juni 2026, eller motsvarande äldre bestämmelser, gäller 3 § i den äldre lydelsen. Förslag till lag om ändring i lagen (2008:344) om hälso- och sjukvård åt asylsökande m.fl. Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2008:344) om hälso- och sjukvård åt asylsökande m.fl. dels att 1 och 4 §§ ska ha följande lydelse, dels att det ska införas en ny paragraf, 9 §, och närmast före 9 § en ny rubrik av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 § I denna lag finns bestämmelser om regionernas skyldigheter att, utöver vad som följer av hälso- och sjukvårdslagen (2017:30) och tandvårdslagen (1985:125), erbjuda hälso- och sjukvård och tandvård åt asylsökande och vissa andra utlänningar. I denna lag finns bestämmelser om regionernas skyldigheter att, utöver vad som följer av hälso- och sjukvårdslagen (2017:30) och tandvårdslagen (1985:125), erbjuda hälso- och sjukvård och tandvård åt sökande av internationellt skydd och vissa andra utlänningar. Lydelse enligt prop. 2025/26:145 Föreslagen lydelse 4 § Denna lag omfattar utlänningar som 1. har ansökt om uppehållstillstånd i Sverige som flykting enligt 4 kap. 1 § eller som alternativt skyddsbehövande enligt 4 kap. 2 § utlänningslagen (2005:716) eller motsvarande äldre bestämmelser och som inte är folkbokförda här i landet, 1. har ansökt om internationellt skydd enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1348 av den 14 maj 2024 om upprättande av ett gemensamt förfarande för internationellt skydd i unionen och om upphävande av direktiv 2013/32/EU och som inte är folkbokförda här i landet, 2. har ansökt om eller beviljats uppehållstillstånd med tillfälligt skydd eller uppehållstillstånd efter tillfälligt skydd med stöd av bestämmelserna i 21 kap. 2, 3, 4 eller 6 § utlänningslagen och som inte är folkbokförda här i landet, 2. har ansökt om eller beviljats uppehållstillstånd med tillfälligt skydd eller uppehållstillstånd efter tillfälligt skydd med stöd av bestämmelserna i 21 kap. 2, 3, 4 eller 6 § utlänningslagen (2005:716) och som inte är folkbokförda här i landet, 3. hålls i förvar enligt 10 kap. 1 eller 2 § utlänningslagen och som inte har placerats i kriminalvårdsanstalt, häkte eller polisarrest, 4. vistas här med stöd av tidsbegränsat uppehållstillstånd enligt 5 kap. 15 eller 15 d § utlänningslagen, eller 5. har meddelats ett beslut om inhibition av verkställigheten enligt 12 kap. 16 e § första stycket eller 17 a § första stycket utlänningslagen. Sådana utlänningar som avses i första stycket 1 eller 2 omfattas av lagen även om de har meddelats ett beslut om avvisning eller utvisning. Det gäller dock inte en utlänning som håller sig undan så att beslutet inte kan verkställas. Sådana utlänningar som avses i första stycket 1 eller 2 omfattas av lagen även om de har meddelats ett beslut om avvisning, utvisning eller återvändande. Det gäller dock inte en utlänning som håller sig undan så att beslutet inte kan verkställas. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Hälsokontroll 9 § Regionerna ansvarar för att utföra den hälsokontroll som avses i artikel 12.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1356 av den 14 maj 2024 om införande av screening av tredjelandsmedborgare vid de yttre gränserna och om ändring av förordningarna (EG) nr 767/2008, (EU) 2017/2226, (EU) 2018/1240 och (EU) 2019/817, i fråga om utlänningar som omfattas av denna lag. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om det närmare innehållet i hälsokontrollen. 1. Denna lag träder i kraft den 12 juli 2026. 2. För en utlänning som har ansökt om uppehållstillstånd som flykting enligt 4 kap. 1 § utlänningslagen (2005:716) i dess lydelse före den 12 juni 2026 eller som alternativt skyddsbehövande enligt 4 kap. 2 § utlänningslagen i dess lydelse före den 12 juni 2026 gäller 4 § i den äldre lydelsen. Förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) Härigenom föreskrivs att 26 kap. 1 § offentlighets- och sekretesslagen ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 26 kap. 1 § Sekretess gäller inom socialtjänsten för uppgift om en enskilds personliga förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående till denne lider men. Med socialtjänst förstås i denna lag 1. verksamhet enligt lagstiftningen om socialtjänst, 2. verksamhet enligt den särskilda lagstiftningen om vård av unga och av missbrukare utan samtycke och den särskilda lagstiftningen om insatser för barn i form av skyddat boende, och 3. verksamhet som i annat fall enligt lag handhas av socialnämnd eller av Statens institutionsstyrelse. Till socialtjänst räknas också 1. verksamhet hos annan myndighet som innefattar omprövning av socialnämnds beslut eller särskild tillsyn över nämndens verksamhet, och 2. verksamhet hos kommunal invandrarbyrå. Med socialtjänst jämställs 1. ärenden om bistånd åt asylsökande och andra utlänningar, 1. ärenden om bistånd åt sökande av internationellt skydd och andra utlänningar, 2. ärenden om tillstånd till parkering för rörelsehindrade, 3. ärenden hos patientnämnd om allmän omvårdnad, och 4. verksamhet enligt lagstiftningen om stöd och service till vissa funktionshindrade. Sekretessen gäller inte om annat följer av 5, 6 eller 7 §. För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år. Denna lag träder i kraft den 12 juli 2026. Förslag till lag om ändring i plan- och bygglagen (2010:900) Härigenom föreskrivs att 16 kap. 13 a § plan- och bygglagen (2010:900) ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 16 kap. 13 a § Om tillströmningen av asylsökande eller personer som ansöker om uppehållstillstånd med tillfälligt skydd har varit eller kan väntas bli särskilt omfattande och det är nödvändigt för att snabbt kunna anordna boenden för sådana utlänningar, eller för personer som har uppehållstillstånd med tillfälligt skydd eller som har uppehållstillstånd efter tillfälligt skydd och som inte är folkbokförda här i landet, får regeringen meddela föreskrifter om undantag från Om tillströmningen av personer som söker internationellt skydd eller ansöker om uppehållstillstånd med tillfälligt skydd har varit eller kan väntas bli särskilt omfattande och det är nödvändigt för att snabbt kunna anordna boenden för sådana utlänningar, eller för personer som har uppehållstillstånd med tillfälligt skydd eller som har uppehållstillstånd efter tillfälligt skydd och som inte är folkbokförda här i landet, får regeringen meddela föreskrifter om undantag från 1. kraven på att hänsyn ska tas till allmänna intressen vid lokalisering av bebyggelse enligt 2 kap. 6, 9 och 10 §§, 2. kraven på tomter, allmänna platser och områden för andra anläggningar än byggnader enligt 8 kap. 9–12 §§, 3. kraven på bygglov, rivningslov och marklov enligt 9 kap., och 4. bestämmelserna om genomförandet av bygg-, rivnings- och markåtgärder i 10 kap. 2–4 §§. Sådana föreskrifter om undantag ska vara proportionella i förhållande till de intressen som de bestämmelser som anges i första stycket 1–4 avser att skydda och främja. Föreskrifterna får endast avse åtgärder för ändring av byggnadsverk eller nybyggnad av enkla byggnadsverk och avse åtgärder som pågår under högst tre år. Denna lag träder i kraft den 12 juli 2026. Förslag till lag om ändring i lagen (2013:156) om samhällsorientering för vissa nyanlända invandrare Härigenom föreskrivs att 1 a § lagen (2013:156) om samhällsorientering för vissa nyanlända invandrare ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 a § Lagen gäller för nyanlända invandrare som har fyllt 18 år men inte har uppnått riktåldern för pension enligt 2 kap. 10 a–10 d §§ socialförsäkringsbalken, är folkbokförda i en kommun och har beviljats uppehållstillstånd enligt Lagen gäller för nyanlända invandrare som har fyllt 18 år men inte har uppnått riktåldern för pension enligt 2 kap. 10 a–10 d §§ socialförsäkringsbalken, är folkbokförda i en kommun och har beviljats uppehållstillstånd 1. 5 kap. 1, 2, 4 eller 6 § utlänningslagen (2005:716), 1. som flykting eller subsidiärt skyddsbehövande med stöd av artikel 24 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1347 av den 14 maj 2024 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande och för innehållet i det beviljade skyddet, om ändring av rådets direktiv 2003/109/EG och om upphävande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU eller motsvarande äldre bestämmelser, eller 2. 12 kap. 18 § utlänningslagen, eller 2. enligt 5 kap. 4 eller 6 §, 12 kap. 18 §, 21 eller 22 kap. utlänningslagen (2005:716), eller 3. 21 eller 22 kap. utlänningslagen. 3. efter vidarebosättning. Denna lag träder i kraft den 12 juli 2026. Förslag till lag om ändring i lagen (2013:407) om hälso- och sjukvård till vissa utlänningar som vistas i Sverige utan nödvändiga tillstånd Härigenom föreskrivs att det i lagen (2013:407) om hälso- och sjukvård till vissa utlänningar som vistas i Sverige utan nödvändiga tillstånd ska införas en ny paragraf, 12 §, och närmast före 12 § en ny rubrik av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Hälsokontroll 12 § Regionerna ansvarar för att utföra den hälsokontroll som avses i artikel 12.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1356 av den 14 maj 2024 om införande av screening av tredjelandsmedborgare vid de yttre gränserna och om ändring av förordningarna (EG) nr 767/2008, (EU) 2017/2226, (EU) 2018/1240 och (EU) 2019/817, i fråga om utlänningar som omfattas av denna lag. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om det närmare innehållet i hälsokontrollen. Denna lag träder i kraft den 12 juli 2026. Förslag till lag om ändring i utlänningsdatalagen (2016:27) Härigenom föreskrivs att 2, 5, 11, 15 och 20 §§ utlänningsdatalagen (2016:27) ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 2 § Denna lag gäller vid behandling av personuppgifter i Migrationsverkets och utlandsmyndigheternas verksamhet som rör 1. utlänningars inresa i Sverige, i en stat som ingår i Europeiska unionen, i en stat som är ansluten till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet eller i Schweiz, 2. utlänningars vistelse eller arbete i Sverige och utresa eller avlägsnande från Sverige, 3. statusförklaring, 4. mottagande av asylsökande och andra utlänningar, 4. mottagande av sökande av internationellt skydd och andra utlänningar, 5. bistånd och stöd till utlänningar, 6. svenskt medborgarskap, 7. statlig ersättning för kostnader för utlänningar, 8. bosättning av utlänningar, eller 9. utfärdande av resehandlingar. 5 § Denna lag gäller inte när personuppgifter behandlas med stöd av 1. lagen (2006:444) om passagerarregister, 2. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 810/2009 av den 13 juli 2009 om införande av en gemenskapskodex om viseringar (viseringskodex), 3. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 603/2013 av den 26 juni 2013 om inrättande av Eurodac för jämförelse av fingeravtryck för en effektiv tillämpning av förordning (EU) nr 604/2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat och för när medlemsstaternas brottsbekämpande myndigheter begär jämförelser med Eurodacuppgifter för brottsbekämpande ändamål, samt om ändring av förordning (EU) nr 1077/2011 om inrättande av en Europeisk byrå för den operativa förvaltningen av stora it-system inom området frihet, säkerhet och rättvisa (omarbetning), 3. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1358 av den 14 maj 2024 om inrättande av Eurodac för jämförelse av biometriska uppgifter för att effektivt tillämpa Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) 2024/1351 och (EU) 2024/1350 och rådets direktiv 2001/55/EG, och identifiera tredjelandsmedborgare och statslösa personer som vistas olagligt och om framställningar från medlemsstaternas brottsbekämpande myndigheter och Europol om jämförelse med Eurodacuppgifter för brottsbekämpande ändamål, om ändring av Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) 2018/1240 och (EU) 2019/818 och om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 603/2013, 4. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1860 av den 28 november 2018 om användning av Schengens informationssystem för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna, 5. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1861 av den 28 november 2018 om inrättande, drift och användning av Schengens informationssystem (SIS) på området in- och utresekontroller, om ändring av konventionen om tillämpning av Schengenavtalet och om ändring och upphävande av förordning (EG) nr 1987/2006, 6. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1862 av den 28 november 2018 om inrättande, drift och användning av Schengens informationssystem (SIS) på området polissamarbete och straffrättsligt samarbete, om ändring och upphävande av rådets beslut 2007/533/RIF och om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1986/2006 och kommissionens beslut 2010/261/EU, 7. lagen (2021:1187) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordningar om Schengens informationssystem och föreskrifter som har meddelats i anslutning till den lagen, eller 8. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/2226 av den 30 november 2017 om inrättande av ett in- och utresesystem för registrering av in- och utreseuppgifter och av uppgifter om nekad inresa för tredjelandsmedborgare som passerar medlemsstaternas yttre gränser, om fastställande av villkoren för åtkomst till in- och utresesystemet för brottsbekämpande ändamål och om ändring av konventionen om tillämpning av Schengenavtalet och förordningarna (EG) nr 767/2008 och (EU) nr 1077/2011. 11 § Migrationsverket, Polismyndigheten och utlandsmyndigheterna får behandla personuppgifter om det behövs för 1. handläggning av ärenden eller en myndighets biträde i sådana ärenden i verksamhet som avses i 2 och 3 §§, 2. kontroll av utlänning i samband med inresa och utresa samt kontroll under vistelsen i Sverige, 3. utförande av arbetsuppgifter som gäller mottagande och bosättning av asylsökande och andra utlänningar, 3. utförande av arbetsuppgifter som gäller mottagande och bosättning av sökande av internationellt skydd och andra utlänningar, 4. framställning av statistik, 5. utförande av testverksamhet, eller 6. fullgörande av en rättslig skyldighet att registrera eller på annat sätt dokumentera en personuppgift. Migrationsverket och Polismyndigheten får även behandla personuppgifter om det behövs för bedömningen av personers lämplighet för uppdrag som offentligt biträde eller tolk. 15 § Migrationsverket får föra separata register över fingeravtryck och fotografier som tas med stöd av 9 kap. 8 och 8 h §§ utlänningslagen (2005:716). Med begränsning av de ändamål som annars gäller enligt 11 och 13 §§ får uppgifter om fingeravtryck eller fotografier i registren användas endast 1. vid prövning av ansökningar om uppehållstillstånd där skäl som anges i 4 kap. 1–2 a §§ utlänningslagen åberopas, 1. vid prövning av ansökningar om internationellt skydd med stöd av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1347 av den 14 maj 2024 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande och för innehållet i det beviljade skyddet, om ändring av rådets direktiv 2003/109/EG och om upphävande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU, 2. i ärenden om avvisning och utvisning, 3. i testverksamhet, 4. om det behövs för att kontrollera identiteten av en person på ett fotografi som kommit in till Migrationsverket, 5. om det behövs för att Migrationsverket ska kunna kontrollera ett fingeravtryck mot biometriregister som förs enligt lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område, 6. vid kontroll av utlänningar under vistelsen i Sverige, eller 6. vid kontroll av utlänningar under vistelsen i Sverige, 7. om det behövs för att Polismyndigheten ska kunna jämföra fingeravtryck eller fotografier i registren enligt 6 a kap. lagen om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område. 7. om det behövs för att Polismyndigheten ska kunna jämföra fingeravtryck eller fotografier i registren enligt 6 a kap. lagen om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område, eller 8. vid identifiering eller verifiering av identitet enligt artikel 14 och säkerhetskontroll enligt artikel 15 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1356 av den 14 maj 2024 om införande av screening av tredjelandsmedborgare vid de yttre gränserna och om ändring av förordningarna (EG) nr 767/2008, (EU) 2017/2226, (EU) 2018/1240 och (EU) 2019/817. Regeringen kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela 1. ytterligare föreskrifter om vilka uppgifter som får behandlas i registren över fingeravtryck och fotografier, och 2. föreskrifter om gallring. 20 § Polismyndigheten har rätt att ta del av personuppgifter som Migrationsverket behandlar enligt 11 eller 15 § vid direktåtkomst enligt 19 §. Säkerhetspolisen och utlandsmyndigheterna har motsvarande rätt att vid direktåtkomst ta del av uppgifter som Migrationsverket behandlar enligt 11 §. Migrationsverket ska på begäran av Polismyndigheten, Säkerhetspolisen eller en utlandsmyndighet lämna ut personuppgifter som verket behandlar enligt 11§ 1 eller 2. Migrationsverket ska också på begäran av Polismyndigheten lämna ut personuppgifter som verket behandlar enligt 15 § andra stycket 1, 2, 5, 6 eller 7. Migrationsverket ska på begäran av Polismyndigheten, Säkerhetspolisen eller en utlandsmyndighet lämna ut personuppgifter som verket behandlar enligt 11 § 1 eller 2. Migrationsverket ska också på begäran av Polismyndigheten lämna ut personuppgifter som verket behandlar enligt 15 § andra stycket 1, 2, 5, 6, 7 eller 8. Om det finns skäl för det ska Migrationsverket på eget initiativ lämna uppgifter som avses i andra stycket andra meningen till Polismyndigheten. Denna lag träder i kraft den 12 juli 2026. Förslag till lag om ändring i lagen (2016:38) om mottagande av vissa nyanlända invandrare för bosättning Härigenom föreskrivs att 2, 4 och 7 §§ lagen (2016:38) om mottagande av vissa nyanlända invandrare för bosättning ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 2 § Lagen gäller en nyanländ som har beviljats ett uppehållstillstånd som kan ligga till grund för folkbokföring, om det har beviljats enligt Lagen gäller en nyanländ som har beviljats ett uppehållstillstånd som kan ligga till grund för folkbokföring, om 1. 5 kap. 1, 2, 4 eller 6 § utlänningslagen (2005:716), 1. uppehållstillståndet har beviljats en flykting eller subsidiärt skyddsbehövande med stöd av artikel 24 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1347 av den 14 maj 2024 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande och för innehållet i det beviljade skyddet, om ändring av rådets direktiv 2003/109/EG och om upphävande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU eller motsvarande äldre bestämmelser, 2. 12 kap. 18 § utlänningslagen, eller 2. uppehållstillståndet har beviljats enligt 5 kap. 4 eller 6 §, 12 kap. 18 §, 21 kap. eller 22 kap. utlänningslagen (2005:716), eller 3. 21 eller 22 kap. utlänningslagen. 3. uppehållstillståndet har beviljats efter vidarebosättning. 4 § Lagen gäller dock inte barn under 18 år som vid ankomsten till Sverige var skilda från båda sina föräldrar eller från någon annan vuxen person som får anses ha trätt i föräldrarnas ställe, eller som efter ankomsten står utan sådan ställföreträdare (ensamkommande barn), om inte barnet har beviljats uppehållstillstånd enligt 5 kap. 2 § utlänningslagen (2005:716). Lagen gäller dock inte barn under 18 år som vid ankomsten till Sverige var skilda från båda sina föräldrar eller från någon annan vuxen person som får anses ha trätt i föräldrarnas ställe, eller som efter ankomsten står utan sådan ställföreträdare (ensamkommande barn). om inte barnet har beviljats uppehållstillstånd efter vidarebosättning. 7 § Anvisningar till kommuner ska i första hand omfatta nyanlända som är registrerade och bor på Migrationsverkets asylboenden och nyanlända som har beviljats uppehållstillstånd enligt 5 kap. 2 § utlänningslagen (2005:716). Anvisningar till kommuner ska i första hand omfatta nyanlända som är registrerade och bor på Migrationsverkets asylboenden och nyanlända som har beviljats uppehållstillstånd efter vidarebosättning. Vid fördelningen av anvisningar mellan kommuner ska hänsyn tas till kommunens arbetsmarknadsförutsättningar, befolkningsstorlek, sammantagna mottagande av nyanlända och ensamkommande barn samt omfattningen av asylsökande som vistas i kommunen. Vid fördelningen av anvisningar mellan kommuner ska hänsyn tas till kommunens arbetsmarknadsförutsättningar, befolkningsstorlek, sammantagna mottagande av nyanlända och ensamkommande barn samt omfattningen av personer som söker internationellt skydd som vistas i kommunen. Denna lag träder i kraft den 12 juli 2026. Förslag till lag om ändring i lagen (2017:584) om ansvar för etableringsinsatser för vissa nyanlända invandrare Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (2017:584) om ansvar för etableringsinsatser för vissa nyanlända invandrare ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 § Lagen gäller för nyanlända invandrare som har fyllt 20 år men inte har uppnått riktåldern för pension enligt 2 kap. 10 a–10 d §§ socialförsäkringsbalken och som har ett uppehållstillstånd som kan ligga till grund för folkbokföring, om det har beviljats enligt Lagen gäller för nyanlända invandrare som har fyllt 20 år men inte har uppnått riktåldern för pension enligt 2 kap. 10 a–10 d §§ socialförsäkringsbalken och som har ett uppehållstillstånd som kan ligga till grund för folkbokföring, om 1. 5 kap. 1, 2, 4 eller 6 § utlänningslagen (2005:716), 1. uppehållstillståndet har beviljats en flykting eller subsidiärt skyddsbehövande med stöd av artikel 24 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1347 av den 14 maj 2024 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande och för innehållet i det beviljade skyddet, om ändring av rådets direktiv 2003/109/EG och om upphävande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU eller motsvarande äldre bestämmelser, 2. 12 kap. 18 § utlänningslagen, eller 2. uppehållstillståndet har beviljats enligt 5 kap. 4 eller 6 §, 12 kap. 18 §, 21 eller 22 kap. utlänningslagen (2005:716), eller 3. 21 eller 22 kap. utlänningslagen. 3. uppehållstillståndet har beviljats efter vidarebosättning. Denna lag träder i kraft den 12 juli 2026. Förslag till lag om ändring i lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område Härigenom föreskrivs att 1 kap. 2 § lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område ska ha följande lydelse. Lydelse enligt prop. 2025/26:141 Föreslagen lydelse 1 kap. 2 § Denna lag gäller inte vid behandling av personuppgifter enligt 1. vapenlagen (2026:000), 2. lagen (1998:620) om belastningsregister, 3. lagen (1998:621) om misstankeregister, 4. lagen (2006:444) om passagerarregister, 5. lagen (2014:400) om Polismyndighetens elimineringsdatabas, 6. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1860 av den 28 november 2018 om användning av Schengens informationssystem för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna, 7. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1861 av den 28 november 2018 om inrättande, drift och användning av Schengens informationssystem (SIS) på området in- och utresekontroller, om ändring av konventionen om tillämpning av Schengenavtalet och om ändring och upphävande av förordning (EG) nr 1987/2006, 8. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1862 av den 28 november 2018 om inrättande, drift och användning av Schengens informationssystem (SIS) på området polissamarbete och straffrättsligt samarbete, om ändring och upphävande av rådets beslut 2007/533/RIF och om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1986/2006 och kommissionens beslut 2010/261/EU, 9. lagen (2021:1187) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordningar om Schengens informationssystem och föreskrifter som har meddelats i anslutning till den lagen, eller 9. lagen (2021:1187) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordningar om Schengens informationssystem och föreskrifter som har meddelats i anslutning till den lagen, 10. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/2226 av den 30 november 2017 om inrättande av ett in- och utresesystem för registrering av in- och utreseuppgifter och av uppgifter om nekad inresa för tredjelandsmedborgare som passerar medlemsstaternas yttre gränser, om fastställande av villkoren för åtkomst till in- och utresesystemet för brottsbekämpande ändamål och om ändring av konventionen om tillämpning av Schengenavtalet och förordningarna (EG) nr 767/2008 och (EU) nr 1077/2011. 10. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/2226 av den 30 november 2017 om inrättande av ett in- och utresesystem för registrering av in- och utreseuppgifter och av uppgifter om nekad inresa för tredjelandsmedborgare som passerar medlemsstaternas yttre gränser, om fastställande av villkoren för åtkomst till in- och utresesystemet för brottsbekämpande ändamål och om ändring av konventionen om tillämpning av Schengenavtalet och förordningarna (EG) nr 767/2008 och (EU) nr 1077/2011, eller 11. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1358 av den 14 maj 2024 om inrättande av Eurodac för jämförelse av biometriska uppgifter för att effektivt tillämpa Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) 2024/1351 och (EU) 2024/1350 och rådets direktiv 2001/55/EG, och identifiera tredjelandsmedborgare och statslösa personer som vistas olagligt och om framställningar från medlemsstaternas brottsbekämpande myndigheter och Europol om jämförelse med Eurodacuppgifter för brottsbekämpande ändamål, om ändring av Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) 2018/1240 och (EU) 2019/818 och om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 603/2013. Denna lag träder i kraft den 12 juli 2026. Förslag till lag om ändring i lag (2022:700) om särskild kontroll av vissa utlänningar Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2022:700) om särskild kontroll av vissa utlänningar dels att 1 kap. 2–6 §§, 2 kap. 6 §, 5 kap. 1 §, 6 kap. 6 §, 7 kap. 1, 16–18 och 22 §§, 8 kap. 1 § och rubrikerna närmast före 7 kap. 1 och 16 §§ ska ha följande lydelse, dels att det närmast efter rubriken ”Tillämpliga bestämmelser i annan författning” ska införas en ny paragraf, 1 kap. 3 a §, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 kap. 2 § Om Säkerhetspolisen har ansökt om att en utlänning ska utvisas enligt 2 kap. 1 § och utlänningen har ansökt om uppehållstillstånd, statusförklaring, resedokument eller ställning som varaktigt bosatt i Sverige, ska ansökningarna handläggas tillsammans enligt denna lag. Detsamma gäller om utlänningen ansöker om uppehållstillstånd, statusförklaring, resedokument eller ställning som varaktigt bosatt i Sverige under handläggningen av ärendet om utvisning. Om Säkerhetspolisen har ansökt om att en utlänning ska utvisas enligt 2 kap. 1 § och utlänningen har ansökt om uppehållstillstånd, internationellt skydd, flyktingförklaring, resedokument eller ställning som varaktigt bosatt i Sverige, ska ansökningarna handläggas tillsammans enligt denna lag. Detsamma gäller om utlänningen ansöker om uppehållstillstånd, internationellt skydd, flyktingförklaring, resedokument eller ställning som varaktigt bosatt i Sverige under handläggningen av ärendet om utvisning. 3 § En ansökan om uppehållstillstånd, statusförklaring, resedokument eller ställning som varaktigt bosatt i Sverige som görs av en utlänning som har utvisats enligt 2 kap. 1 § ska handläggas enligt denna lag. En ansökan om uppehållstillstånd, internationellt skydd, flyktingförklaring, resedokument eller ställning som varaktigt bosatt i Sverige som görs av en utlänning som har utvisats enligt 2 kap. 1 § ska handläggas enligt denna lag. 3 a § I denna lag avses med – skyddsgrundsförordningen: Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1347 av den 14 maj 2024 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande och för innehållet i det beviljade skyddet, om ändring av rådets direktiv 2003/109/EG och om upphävande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU, och – asylprocedurförordningen: Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1348 av den 14 maj 2024 om upprättande av ett gemensamt förfarande för internationellt skydd i unionen och om upphävande av direktiv 2013/32/EU. 4 § I skyddsgrundsförordningen finns följande bestämmelser som tillämpas vid handläggning enligt denna lag: 1. artikel 13 om beviljande av flyktingstatus, 2. artikel 18 om beviljande av status som subsidiärt skyddsbehövande, 3. artikel 23 om uppehållstillstånd för familjemedlemmar till personer som har beviljats internationellt skydd (familjesammanhållning), 4. artikel 24 om uppehållstillstånd för den som har beviljats flyktingstatus eller status som subsidiärt skyddsbehövande, och 5. artikel 25 om utfärdande av resedokument för den som har flyktingstatus. Följande bestämmelser i utlänningslagen (2005:716) ska tillämpas vid handläggning enligt denna lag: 1. 2 kap. 1 f och 1 g §§ om resedokument, 1. 4 kap. 3–4 §§ om statusförklaring och resedokument, 2. 4 kap. 3 § om avvisning av ansökan om internationellt skydd, 2. 5 kap. 1–1 b, 2 a, 3–10 a, 12–16 och 17–19 §§ om uppehållstillstånd, och 3. 5 kap. 1, 2 a, 3–10 a, 12–16 och 17–19 §§ om uppehållstillstånd, 4. 5 kap. 1 b § om flyktingförklaring och uppehållstillstånd, och 3. 6 kap. 3 § om arbetstillstånd. 5. 6 kap. 3 § om arbetstillstånd. 5 § I Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 604/2013 av den 26 juni 2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat (Dublinförordningen) finns bestämmelser om överföring av asylsökande som tillämpas gentemot andra EU-stater, Island, Norge, Schweiz och Liechtenstein. I Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1351 av den 14 maj 2024 om asyl- och migrationshantering, om ändring av förordningarna (EU) 2021/1147 och (EU) 2021/1060 och om upphävande av förordning (EU) nr 604/2013 (asyl- och migrationshanteringsförordningen) finns bestämmelser om överföring av sökande av internationellt skydd som tillämpas gentemot andra EU-stater, Island, Norge, Schweiz och Liechtenstein. 6 § Med EES-medborgare och familjemedlem till EES-medborgare avses i denna lag detsamma som i 1 kap. 3 b § andra stycket och 3 a kap. 2 § utlänningslagen (2005:716). Med flykting och alternativt skyddsbehövande avses detsamma som i 4 kap. 1–2 c §§ utlänningslagen. Med internationellt skydd, ansökan om internationellt skydd, flyktingstatus och status som subsidiärt skyddsbehövande avses i denna lag samma sak som i skyddsgrundsförordningen och asylprocedurförordningen. 2 kap. 6 § När en utlänning utvisas enligt 1 § får den beslutande myndigheten samtidigt återkalla en statusförklaring. Det som sägs om återkallelse i 4 kap. 5 b och 5 c §§ utlänningslagen (2005:716) ska också tillämpas vid beslutet. När en utlänning utvisas enligt 1 § får den beslutande myndigheten samtidigt återkalla en status som flykting eller subsidiärt skyddsbehövande som beviljats med stöd av skyddsgrundsförordningen eller motsvarande äldre bestämmelser eller en flyktingförklaring som beviljats enligt 5 kap. 1 b § utlänningslagen (2005:716). I skyddsgrundsförordningen finns bestämmelser om återkallelse av flyktingstatus i artikel 14 och om återkallelse av status som subsidiärt skyddsbehövande i artikel 19. Det som sägs om återkallelse i 5 kap. 1 b § utlänningslagen ska tillämpas vid återkallelse av en flyktingförklaring. När en utlänning utvisas enligt 1 § ska den beslutande myndigheten även återkalla ställning som varaktigt bosatt i Sverige. 5 kap. 1 § De tvångsmedel som anges i 2–3 a och 5–7 §§ får användas om ett beslut om utvisning enligt denna lag tills vidare inte kan verkställas på grund av ett beslut om inhibition eller ett tidsbegränsat uppehållstillstånd. Detta gäller också om ett beslut om avvisning eller utvisning enligt 8 eller 8 a kap. utlänningslagen (2005:716) inte kan verkställas och utlänningen skulle kunna utvisas enligt 2 kap. 1 §. Detta gäller också om ett beslut om avvisning eller utvisning enligt 8 eller 8 a kap. utlänningslagen (2005:716) eller ett beslut om återvändande i ärenden om internationellt skydd enligt artikel 37 i asylprocedurförordningen inte kan verkställas och utlänningen skulle kunna utvisas enligt 2 kap. 1 §. 6 kap. 6 § Om det inte måste antas att utlänningen saknar behov av biträde, ska ett offentligt biträde förordnas i mål och ärenden om 1. utvisning, 2. användning av tvångsmedel enligt 5 kap. 8 eller 9 §, 3. verkställighet av utvisning, a) när ett beslut om inhibition eller tidsbegränsat uppehållstillstånd har meddelats, eller b) om frågan gäller förvar och utlänningen har hållits i förvar i mer än tre dagar. Utöver detta ska ett offentligt biträde förordnas för en utlänning som inte har fyllt 18 år och som saknar vårdnadshavare i Sverige, om utlänningen är tagen i förvar eller har ansökt om uppehållstillstånd som flykting eller alternativt skyddsbehövande. Utöver detta ska ett offentligt biträde förordnas för en utlänning som inte har fyllt 18 år och som saknar vårdnadshavare i Sverige, om utlänningen är tagen i förvar eller har ansökt om internationellt skydd. 7 kap. Beslut om utvisning, uppehållstillstånd, statusförklaring och närliggande frågor Beslut om utvisning, uppehållstillstånd, internationellt skydd och närliggande frågor 1 § Migrationsverkets beslut i fråga om utvisning, uppehållstillstånd, statusförklaring, resedokument och ställning som varaktigt bosatt i Sverige får överklagas till regeringen. Migrationsverkets beslut i fråga om utvisning, uppehållstillstånd, internationellt skydd, flyktingförklaring, resedokument och ställning som varaktigt bosatt i Sverige får överklagas till regeringen. Handläggning enligt utlänningslagen av vissa överklaganden Handläggning av vissa överklaganden 16 § Om Migrationsverket har avslagit både en ansökan om utvisning enligt denna lag och en ansökan från utlänningen om uppehållstillstånd, statusförklaring, resedokument eller ställning som varaktigt bosatt i Sverige, ska ett överklagande från utlänningen handläggas enligt utlänningslagen (2005:716). Detta gäller dock inte om också Säkerhetspolisen överklagar Migrationsverkets beslut. Om Migrationsverket har avslagit både en ansökan om utvisning enligt denna lag och en ansökan från utlänningen om uppehållstillstånd, internationellt skydd, flyktingförklaring, resedokument eller ställning som varaktigt bosatt i Sverige, ska denna lag inte tillämpas i fråga om ett överklagande från utlänningen. Detta gäller dock inte om också Säkerhetspolisen överklagar Migrationsverkets beslut. 17 § Om regeringen handlägger ett ärende om utvisning och utlänningen ansöker om uppehållstillstånd, statusförklaring, resedokument eller ställning som varaktigt bosatt i Sverige, får regeringen upphäva det överklagade beslutet och överlämna ärendet till Migrationsverket för handläggning. Detta gäller dock inte när det gäller sådana ansökningar om uppehållstillstånd som avses i 2 kap. 9 § första stycket. Om regeringen handlägger ett ärende om utvisning och utlänningen ansöker om uppehållstillstånd, internationellt skydd, flyktingförklaring, resedokument eller ställning som varaktigt bosatt i Sverige, får regeringen upphäva det överklagade beslutet och överlämna ärendet till Migrationsverket för handläggning. Detta gäller dock inte när det gäller sådana ansökningar om uppehållstillstånd som avses i 2 kap. 9 § första stycket. 18 § Om regeringen beslutar att en utlänning inte ska utvisas och utlänningen har ansökt om uppehållstillstånd, statusförklaring, resedokument eller ställning som varaktigt bosatt i Sverige, får regeringen överlämna ärendet i dessa delar till Migrationsverket för prövning enligt utlänningslagen (2005:716). Om regeringen beslutar att en utlänning inte ska utvisas och utlänningen har ansökt om uppehållstillstånd, internationellt skydd, flyktingförklaring, resedokument eller ställning som varaktigt bosatt i Sverige, får regeringen överlämna ärendet i dessa delar till Migrationsverket för prövning. Vid en sådan prövning ska denna lag inte tillämpas. Det framgår av 2 kap. 9 § tredje stycket att regeringen i vissa fall ska överlämna en ansökan om uppehållstillstånd till Migrationsverket när regeringen beslutar att en utlänning inte ska utvisas. 22 § En nöjdförklaring kan inte tas tillbaka. Om utlänningen har överklagat beslutet när nöjdförklaringen lämnas, ska han eller hon genom nöjdförklaringen anses ha tagit tillbaka sitt överklagande. Om utlänningen har ansökt om uppehållstillstånd, statusförklaring, resedokument eller ställning som varaktigt bosatt i Sverige, ska han eller hon genom nöjdförklaringen anses ha tagit tillbaka sin ansökan. En nöjdförklaring kan inte tas tillbaka. Om utlänningen har överklagat beslutet när nöjdförklaringen lämnas, ska han eller hon genom nöjdförklaringen anses ha tagit tillbaka sitt överklagande. Om utlänningen har ansökt om uppehållstillstånd, internationellt skydd, flyktingförklaring, resedokument eller ställning som varaktigt bosatt i Sverige, ska han eller hon genom nöjdförklaringen anses ha tagit tillbaka sin ansökan. 8 kap. 1 § Till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter döms en utlänning som uppehåller sig i Sverige trots att han eller hon enligt ett verkställt beslut om utvisning enligt denna lag inte har haft rätt att återvända hit. Detta gäller dock inte om utlänningen har flytt hit för att undgå sådan förföljelse som avses i 4 kap. 1 § utlänningslagen (2005:716). Till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter döms en utlänning som uppehåller sig i Sverige trots att han eller hon enligt ett verkställt beslut om utvisning enligt denna lag inte har haft rätt att återvända hit. Detta gäller dock inte om utlänningen har flytt hit för att undgå sådan förföljelse som avses i artikel 3.5 i skyddsgrundsförordningen. Är brottet ringa ska åtal för ett sådant brott inte väckas annat än om det är motiverat från allmän synpunkt. 1. Denna lag träder i kraft den 12 juli 2026. 2. Äldre föreskrifter gäller fortfarande för förfaranden som rör ansökningar om asyl och statusförklaring som har lämnats in före den 12 juni 2026 och på vilka Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/32/EU av den 26 juni 2013 om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd är tillämpligt. Detsamma gäller för förfaranden som rör återkallelse av statusförklaring, om ärendet har inletts före den 12 juni 2026. 3. I fråga om återkallelse av resedokument för en flykting för vilken det har utfärdats ett resedokument enligt 4 kap. 4 § utlänningslagen (2005:716) i dess lydelse före den 12 juli 2026 gäller hänvisningen i 1 kap. 4 § 1 i den äldre lydelsen till 4 kap. 4 § andra stycket utlänningslagen i dess lydelse före den 12 juli 2026. Förslag till lag om ändring i lagen (2024:79) om placering av barn i skyddat boende Härigenom föreskrivs att 7 kap. 3 § lagen (2024:79) om placering av barn i skyddat boende ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 7 kap. 3 § Beslut enligt denna lag hindrar inte beslut om 1. avvisning eller utvisning enligt utlänningslagen (2005:716), 2. utvisning enligt lagen (2022:700) om särskild kontroll av vissa utlänningar, 3. utlämning enligt lagen (1957:668) om utlämning för brott, 4. utlämning enligt lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling, 5. utlämning enligt lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt, 6. överlämnande enligt lagen (2002:329) om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen, 7. överlämnande enligt lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder, 8. utlämning enligt lagen (2006:615) om samarbete med Specialdomstolen för Sierra Leone, eller 8. utlämning enligt lagen (2006:615) om samarbete med Specialdomstolen för Sierra Leone, 9. överlämnande enligt lagen (2011:1165) om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder. 9. överlämnande enligt lagen (2011:1165) om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder, eller 10. återvändande enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1348 av den 14 maj 2024 om upprättande av ett gemensamt förfarande för internationellt skydd i unionen och om upphävande av direktiv 2013/32/EU. Ett beslut om en insats med stöd av denna lag upphör att gälla när ett beslut enligt första stycket 1–9 har verkställts. Ett beslut om en insats med stöd av denna lag upphör att gälla när ett beslut enligt första stycket 1–10 har verkställts. Denna lag träder i kraft den 12 juli 2026. Förslag till lag om ändring i lagen (2024:691) om folkbokföring av utlänningar med tillfälligt skydd i vissa fall Härigenom föreskrivs 3 § lagen (2024:691) om folkbokföring av utlänningar med tillfälligt skydd i vissa fall ska följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 3 § Lagen gäller inte för en utlänning som har beviljats en flyktingstatusförklaring enligt 4 kap. 3 c § utlänningslagen (2005:716) eller ett resedokument enligt 4 kap. 4 § utlänningslagen eller om det i övrigt finns sådana synnerliga skäl för folkbokföring som avses i 4 § andra stycket folkbokföringslagen (1991:481). Lagen gäller inte för en utlänning som har beviljats internationellt skydd med stöd av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1347 av den 14 maj 2024 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande och för innehållet i det beviljade skyddet, om ändring av rådets direktiv 2003/109/EG och om upphävande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU eller om det i övrigt finns sådana synnerliga skäl för folkbokföring som avses i 4 § andra stycket folkbokföringslagen (1991:481). 1. Denna lag träder i kraft den 12 juli 2026. 2. För en utlänning som har beviljats flyktingstatusförklaring enligt 4 kap. 3 c § utlänningslagen (2005:716) i dess lydelse före den 12 juni 2026 eller ett resedokument enligt 4 kap. 4 § utlänningslagen i dess lydelse före den 12 juni 2026 gäller 3 § i den äldre lydelsen. Förslag till lag om ändring i lagen (2025:945) om ändring i utlänningsdatalagen (2016:27) Härigenom föreskrivs att 15 § utlänningsdatalagen (2016:27) i stället för lydelsen enligt lagen (2025:945) om ändring i den lagen ska ha följande lydelse. Lydelse enligt SFS 2025:945 Föreslagen lydelse 15 § Migrationsverket får föra separata register över fingeravtryck och fotografier som tas med stöd av 9 kap. 8, 8 h och 8 j §§ utlänningslagen (2005:716). Med begränsning av de ändamål som annars gäller enligt 11 och 13 §§ får uppgifter om fingeravtryck eller fotografier i registren användas endast 1. vid prövning av ansökningar om uppehållstillstånd där skäl som anges i 4 kap. 1–2 a §§ utlänningslagen åberopas, 1. vid prövning av ansökningar om internationellt skydd med stöd av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1347 av den 14 maj 2024 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande och för innehållet i det beviljade skyddet, om ändring av rådets direktiv 2003/109/EG och om upphävande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU, 2. i ärenden om avvisning och utvisning, 3. i testverksamhet, 4. om det behövs för att kontrollera identiteten av en person på ett fotografi som kommit in till Migrationsverket, 5. om det behövs för att Migrationsverket ska kunna kontrollera ett fingeravtryck mot biometriregister som förs enligt lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område, 6. vid kontroll av utlänningar under vistelsen i Sverige, eller 6. vid kontroll av utlänningar under vistelsen i Sverige, 7. om det behövs för att Polismyndigheten ska kunna jämföra fingeravtryck eller fotografier i registren enligt 6 a kap. lagen om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område. 7. om det behövs för att Polismyndigheten ska kunna jämföra fingeravtryck eller fotografier i registren enligt 6 a kap. lagen om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område, eller 8. vid identifiering eller verifiering av identitet enligt artikel 14 och säkerhetskontroll enligt artikel 15 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1356 av den 14 maj 2024 om införande av screening av tredjelandsmedborgare vid de yttre gränserna och om ändring av förordningarna (EG) nr 767/2008, (EU) 2017/2226, (EU) 2018/1240 och (EU) 2019/817. Regeringen kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela 1. ytterligare föreskrifter om vilka uppgifter som får behandlas i registren över fingeravtryck och fotografier, och 2. föreskrifter om gallring. Förslag till lag om ändring i mottagandelagen (2026:000) Härigenom föreskrivs i fråga om mottagandelagen (2026:000) dels att 1 kap. 2, 5, 6 och 9–12 §§, 2 kap. 4, 5, 7 och 9 §§, 3 kap. 2 och 3 §§, 4 kap. 1, 3–5 och 8 §§, 5 kap. 5 §, 6 kap. 1, 3, 4, 7 och 8 §§, 10 kap. 1 § och rubrikerna närmast före 1 kap. 12 § och 6 kap. 3 § ska ha följande lydelse, dels att det ska införas en ny paragraf, 6 kap. 1 a §, av följande lydelse. Lydelse enligt lagrådsremissen En ny mottagandelag Föreslagen lydelse 1 kap. 2 § Lagen omfattar en utlänning som 1. har ansökt om uppehållstillstånd i Sverige som flykting eller alternativt skyddsbehövande enligt 4 kap. 1 eller 2 § utlänningslagen (2005:716), eller 1. har ansökt om internationellt skydd enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1348 av den 14 maj 2024 om upprättande av ett gemensamt förfarande för internationellt skydd i unionen och om upphävande av direktiv 2013/32/EU eller flyktingförklaring enligt 5 kap. 1 b § utlänningslagen (2005:716), eller 2. har ansökt om uppehållstillstånd med tillfälligt skydd eller uppehållstillstånd efter tillfälligt skydd enligt 21 kap. 2, 3, 4 eller 6 § utlänningslagen. 5 § En utlänning som enligt 3 § första stycket 2 har upphört att omfattas av lagen och som har återvänt till Sverige omfattas återigen av lagen om 1. utlänningen har ansökt om uppehållstillstånd och ärendet ännu inte har avgjorts genom ett beslut som har fått laga kraft, eller 1. utlänningen har ansökt om internationellt skydd enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1348 eller uppehållstillstånd och ärendet ännu inte har avgjorts genom ett beslut som har fått laga kraft, eller 2. utlänningen har meddelats ett beslut om avvisning eller utvisning som har fått laga kraft och inte har upphört att gälla. 6 § Lagen omfattar inte en utlänning 1. som har ansökt om uppehållstillstånd om utlänningen vid tidpunkten för ansökan hade uppehållstillstånd eller uppehållsrätt och var folkbokförd i Sverige, 1. som har ansökt om internationellt skydd enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1348 eller uppehållstillstånd, om utlänningen vid tidpunkten för ansökan hade uppehållstillstånd eller uppehållsrätt och var folkbokförd i Sverige, 2. som är under 18 år och bor hos en vårdnadshavare som inte omfattas av lagen, 3. som är medborgare i någon av Europeiska unionens medlemsstater, om det inte finns synnerliga skäl för det, 4. som ansöker om eller har ett uppehållstillstånd enligt 5 kap. 15 eller 15 b § utlänningslagen (2005:716), 5. vars ansökan om uppehållstillstånd handläggs enligt lagen (2022:700) om särskild kontroll av vissa utlänningar, eller 5. vars ansökan om uppehållstillstånd, internationellt skydd eller flyktingförklaring handläggs enligt lagen (2022:700) om särskild kontroll av vissa utlänningar, eller 6. som har meddelats ett beslut om inhibition av verkställigheten enligt 12 kap. 16 e § första stycket eller 17 a § första stycket utlänningslagen, om inte annat följer av 2 § lagen (2026:000) om bistånd till vissa utlänningar vid inhibition av verkställigheten. 9 § Med en asylsökande avses vid tillämpningen av 2–6 kap. en utlänning vars ansökan om uppehållstillstånd som flykting eller alternativt skyddsbehövande enligt 4 kap. 1 eller 2 § utlänningslagen (2005:716) är under prövning. Med en sökande av internationellt skydd avses vid tillämpningen av 2–6 kap. en utlänning som har ansökt om internationellt skydd enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1348 eller flyktingförklaring enligt 5 kap. 1 b § utlänningslagen (2005:716) och vars ansökan är under prövning. Med en asylsökande avses dock inte ett ensamkommande barn, en utlänning med tillfälligt skydd eller en utlänning som har meddelats ett beslut om avvisning eller utvisning som får verkställas omedelbart. Med en sökande av internationellt skydd avses dock inte ett ensamkommande barn, en utlänning med tillfälligt skydd eller en utlänning som har meddelats ett beslut om avvisning eller utvisning som får verkställas omedelbart. 10 § Med en utlänning med uppehållstillstånd avses vid tillämpningen av 2–6 kap. en utlänning som har ett uppehållstillstånd. Med en utlänning med uppehållstillstånd avses även en utlänning, som inte är en asylsökande, vars ansökan om ett nytt eller fortsatt uppehållstillstånd är under prövning. Detta gäller inte om utlänningen har meddelats ett beslut om avvisning eller utvisning som får verkställas omedelbart. Med en utlänning med uppehållstillstånd avses även en utlänning, som inte är en sökande av internationellt skydd, vars ansökan om ett nytt eller fortsatt uppehållstillstånd är under prövning. Detta gäller inte om utlänningen har meddelats ett beslut om avvisning eller utvisning som får verkställas omedelbart. Med en utlänning med uppehållstillstånd avses dock inte ett ensamkommande barn eller en utlänning med tillfälligt skydd. 11 § Med en utlänning med avlägsnandebeslut avses vid tillämpningen av 2–6 kap. en utlänning som har meddelats ett beslut om avvisning eller utvisning, som fått laga kraft eller som får verkställas omedelbart. Med en utlänning med avlägsnandebeslut avses dock inte ett ensamkommande barn, en utlänning med tillfälligt skydd, en asylsökande eller en utlänning med uppehållstillstånd. Med en utlänning med avlägsnandebeslut avses dock inte ett ensamkommande barn, en utlänning med tillfälligt skydd, en sökande av internationellt skydd eller en utlänning med uppehållstillstånd. Asyl- och migrationshanterings-förordningen Allmänna bestämmelser 12 § Ett beslut om överföring enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1351 av den 14 maj 2024 om asyl- och migrationshantering, om ändring av förordningarna (EU) 2021/1147 och (EU) 2021/1060 och om upphävande av förordning (EU) nr 604/2013 ska anses som ett beslut om avvisning eller utvisning vid tillämpningen av denna lag. Ett beslut om återvändande i ärenden om internationellt skydd och ett beslut om överföring enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1351 av den 14 maj 2024 om asyl- och migrationshantering, om ändring av förordningarna (EU) 2021/1147 och (EU) 2021/1060 och om upphävande av förordning (EU) nr 604/2013 ska anses som ett beslut om avvisning eller utvisning vid tillämpning av denna lag. 2 kap. 4 § Migrationsverket får anvisa en kommun att ordna boende för 1. en utlänning med tillfälligt skydd, och 2. en asylsökande, om tillströmningen av asylsökande har varit eller kan väntas bli särskilt omfattande och det är nödvändigt för att behovet av platser på asylboenden ska kunna tillgodoses. 2. en sökande av internationellt skydd, om tillströmningen av sökande av internationellt skydd har varit eller kan väntas bli särskilt omfattande och det är nödvändigt för att behovet av platser på asylboenden ska kunna tillgodoses. 5 § Vid fördelningen av anvisningar enligt 4 § mellan kommuner ska hänsyn tas till varje kommuns arbetsmarknadsförutsättningar, befolkningsstorlek, sammantagna mottagande av nyanlända och ensamkommande barn samt omfattningen av asylsökande som vistas i kommunen. Vid fördelningen av anvisningar enligt 4 § mellan kommuner ska hänsyn tas till varje kommuns arbetsmarknadsförutsättningar, befolkningsstorlek, sammantagna mottagande av nyanlända och ensamkommande barn samt omfattningen av sökande av internationellt skydd som vistas i kommunen. 7 § En kommun ska lämna bistånd enligt denna lag till en utlänning med tillfälligt skydd och till ett ensamkommande barn, om utlänningen vistas i kommunen och biståndet behövs till dess att Migrationsverket tar ansvar för att bistånd lämnas. Detsamma gäller i fråga om en asylsökande som vistas i kommunen om tillströmningen av asylsökande har varit eller kan väntas bli särskilt omfattande och Migrationsverket bedömer att bistånd bör lämnas. Detsamma gäller i fråga om en sökande av internationellt skydd som vistas i kommunen om tillströmningen av sökande av internationellt skydd har varit eller kan väntas bli särskilt omfattande och Migrationsverket bedömer att bistånd bör lämnas. 9 § En kommun ska efter anvisning av Migrationsverket ordna boende för en asylsökande och en utlänning med tillfälligt skydd. En kommun ska efter anvisning av Migrationsverket ordna boende för en sökande av internationellt skydd och en utlänning med tillfälligt skydd. Av 5 § lagen (2016:38) om mottagande av vissa nyanlända invandrare för bosättning framgår att en kommun är skyldig att efter anvisning ta emot en nyanländ för bosättning i kommunen. Det som sägs om asylboende i denna lag gäller även när kommunen ordnar ett sådant boende som avses i första och andra styckena, så länge utlänningen omfattas av denna lag. 3 kap. 2 § Migrationsverket ska tilldela en asylsökande och en utlänning med avlägsnandebeslut en plats på ett asylboende. Migrationsverket ska tilldela en sökande av internationellt skydd och en utlänning med avlägsnandebeslut en plats på ett asylboende. 3 § Migrationsverket får besluta att en asylsökande som har fyllt 16 år ska bo enbart på en bestämd plats, om det är nödvändigt med hänsyn till allmän ordning eller om det finns en risk för att utlänningen avviker. Migrationsverket får besluta att en sökande av internationellt skydd som har fyllt 16 år ska bo enbart på en bestämd plats, om det är nödvändigt med hänsyn till allmän ordning eller om det finns en risk för att utlänningen avviker. Vid bedömningen av om det finns en risk för att utlänningen avviker ska endast kriterierna i 1 kap. 15 § utlänningslagen (2005:716) beaktas. Migrationsverket får besluta att en sökande vars ansökan om internationellt skydd prövas inom ramen för gränsförfarandet för asyl enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1348 under prövningen av ansökan ska bo enbart på en bestämd plats i närheten av Sveriges yttre gräns eller i anvisade områden inom svenskt territorium. 4 kap. 1 § En asylsökande och en utlänning med avlägsnandebeslut ska vistas inom det län där det tilldelade asylboendet ligger. En sökande av internationellt skydd och en utlänning med avlägsnandebeslut ska vistas inom det län där det tilldelade asylboendet ligger. Om utlänningen har skäl att inte bo på det tilldelade asylboendet enligt 6 kap. 3 § andra stycket ska utlänningen i stället vistas inom det län där dennes boende ligger. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om att utöka områdena enligt första och andra styckena med en eller flera angränsande kommuner. 3 § En asylsökande som har fyllt 16 år och bor på det tilldelade asylboendet ska medverka vid närvarokontroll på boendet. En asylsökande som har meddelats ett beslut om anmälningsskyldighet enligt 5 § behöver inte medverka vid närvarokontroll. En sökande av internationellt skydd som har fyllt 16 år och bor på det tilldelade asylboendet ska medverka vid närvarokontroll på boendet. En sökande av internationellt skydd som har meddelats ett beslut om anmälningsskyldighet enligt 5 § behöver inte medverka vid närvarokontroll. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om omfattningen av närvarokontrollerna. 4 § Migrationsverket ska ge en asylsökande tillstånd att inte medverka vid närvarokontroll, om det finns särskilda skäl. Migrationsverket ska ge en sökande av internationellt skydd tillstånd att inte medverka vid närvarokontroll, om det finns särskilda skäl. 5 § Migrationsverket får besluta att en asylsökande som har fyllt 16 år ska anmäla sig till verket vid en viss angiven tidpunkt eller återkommande för att säkerställa att beslut enligt 3 kap. 3 § följs eller om det finns en risk för att den asylsökande avviker. Migrationsverket får besluta att en sökande av internationellt skydd som har fyllt 16 år ska anmäla sig till verket vid en viss angiven tidpunkt eller återkommande för att säkerställa att beslut enligt 3 kap. 3 § följs eller om det finns en risk för att den sökande avviker. Vid bedömningen av om det finns en risk för att den asylsökande avviker ska endast kriterierna i 1 kap. 15 § utlänningslagen (2005:716) beaktas. Vid bedömningen av om det finns en risk för att den sökande avviker ska endast kriterierna i 1 kap. 15 § utlänningslagen (2005:716) beaktas. 8 § En asylsökande som ordnar boende på egen hand ska hålla Migrationsverket underrättat om sin bostadsadress. En sökande av internationellt skydd som ordnar boende på egen hand ska hålla Migrationsverket underrättat om sin bostadsadress, sitt telefonnummer och, om sådan finns, sin e-postadress. 5 kap. 5 § En asylsökande och ett ensamkommande barn får undantas från kravet på arbetstillstånd endast om utlänningens ärende om uppehållstillstånd enligt 5 kap. 1 § utlänningslagen (2005:716) inte har avgjorts inom sex månader från det att ansökan lämnades in och förutsatt att förseningen inte beror på utlänningen. En utlänning som har ansökt om internationellt skydd får beviljas tillträde till arbetsmarknaden genom att undantas från kravet på arbetstillstånd endast om utlänningens ärende inte har avgjorts inom sex månader från det att ansökan registrerades och förutsatt att förseningen inte beror på utlänningen. Om en utlänning som har ansökt om internationellt skydd befinner sig i ett påskyndat prövningsförfarande i enlighet med artikel 42.1 a–f i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1348, ska utlänningen inte beviljas tillträde till arbetsmarknaden. Om tillträde redan har beviljats ska det upphävas. Migrationsverket beslutar i fråga om huruvida förutsättningarna enligt första stycket är uppfyllda. Migrationsverket beslutar i fråga om huruvida förutsättningarna enligt första eller andra stycket är uppfyllda. En utlänning som har ansökt om internationellt skydd, som är skyldig att vistas i en viss medlemsstat enligt artikel 17.4 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1351, och som har delgetts ett beslut om överföring har inte rätt till tillträde till arbetsmarknaden. 6 kap. 1 § En utlänning som omfattas av denna lag har rätt till bistånd i form av dagersättning och särskilt bidrag om utlänningen saknar inkomst eller egna tillgångar och, i tillämpliga fall, uppfyller villkoren i 3–6 §§. En utlänning som omfattas av denna lag har rätt till bistånd i form av dagersättning och särskilt bidrag om utlänningen saknar inkomst eller egna tillgångar och, i tillämpliga fall, uppfyller villkoren i 1 a och 3–6 §§. Dagersättning lämnas för den dagliga livsföringen. Särskilt bidrag lämnas för annat angeläget behov. 1 a § En utlänning som är skyldig att vistas i en viss medlemsstat enligt artikel 17.4 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2014/1351 och som har delgetts ett beslut om överföring har endast rätt till dagersättning om utlänningen inte erbjuds plats på ett asylboende där fri kost ingår. Särskilda villkor för asylsökande och utlänningar med avlägsnandebeslut Särskilda villkor för sökande av internationellt skydd och utlänningar med avlägsnandebeslut 3 § En asylsökande och en utlänning med avlägsnandebeslut har rätt till dagersättning och särskilt bidrag endast om utlänningen bor enbart på det tilldelade asylboendet. En sökande av internationellt skydd och en utlänning med avlägsnandebeslut har rätt till dagersättning och särskilt bidrag endast om utlänningen bor enbart på det tilldelade asylboendet. Första stycket gäller inte för en utlänning som 1. bor tillsammans med en medlem av den närmaste familjen som är bosatt i Sverige, eller 2. med hänsyn till sina personliga förhållanden har synnerliga skäl att inte bo på asylboende. 4 § En asylsökande som har fyllt 16 år har rätt till dagersättning endast om den asylsökande medverkar till att klarlägga sin identitet. En sökande av internationellt skydd som har fyllt 16 år har rätt till dagersättning endast om den sökande medverkar till att klarlägga sin identitet. En utlänning med avlägsnandebeslut som har fyllt 16 år har rätt till dagersättning endast om utlänningen medverkar till åtgärder för att beslutet ska kunna verkställas. 7 § Dagersättningen får sättas ned för en utlänning som har fyllt 18 år om utlänningen försvårar utredningen i ett pågående ärende om uppehållstillstånd genom att hålla sig undan. Ersättningen får inte sättas ned i den del som är avsedd att täcka utgifter för utlänningens egen mathållning. Dagersättningen får sättas ned för en utlänning som har fyllt 18 år om utlänningen försvårar utredningen i ett pågående ärende om internationellt skydd eller uppehållstillstånd genom att hålla sig undan, inte samarbeta med de behöriga myndigheterna eller inte uppfylla de förfarandekrav som fastställts. Ersättningen får inte sättas ned i den del som är avsedd att täcka utgifter för utlänningens egen mathållning. Om utlänningen efter en nedsättning av dagersättningen på nytt försvårar utredningen i ärendet genom att hålla sig undan får ersättningen sättas ned helt om utlänningen erbjuds plats på ett asylboende där fri kost ingår. Om utlänningen efter en nedsättning av dagersättningen på nytt försvårar utredningen i ärendet genom att hålla sig undan, inte samarbetar med de behöriga myndigheterna eller inte uppfylla de förfarandekrav som fastställts, får dagersättningen sättas ned helt om utlänningen erbjuds plats på ett asylboende där fri kost ingår. 8 § Dagersättningen får sättas ned helt för en utlänning under 1. två eller fyra veckor om utlänningen gör sig skyldig till allvarlig misskötsamhet på ett asylboende, 2. en vecka för varje dag som utlänningen inte följer skyldigheten att vistas inom ett begränsat område enligt 4 kap. 1 §, 3. två veckor för varje tillfälle som utlänningen inte följer sin anmälningsskyldighet enligt 4 kap. 5 §, eller 3. två veckor för varje tillfälle som utlänningen inte följer sin anmälningsskyldighet enligt 4 kap. 5 §, 4. en vecka om utlänningen för andra gången inom en månads tid inte följer anmälningsskyldigheten enligt 4 kap. 6 §. 4. en vecka om utlänningen för andra gången inom en månads tid inte följer anmälningsskyldigheten enligt 4 kap. 6 §, eller 5. två veckor om utlänningen låter bli att delta i samhällsintroduktion enligt 5 kap. 1 §. Dagersättningen får inte sättas ned till följd av omständigheter som utlänningen inte rått över. 10 kap. 1 § Migrationsverkets beslut enligt denna lag får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Beslut om anvisning till en kommun att ordna boende och beslut om tilldelning av eller erbjudande om boendeplats får dock inte överklagas. Beslut om anvisning till en kommun att ordna boende, beslut om tilldelning av eller erbjudande om boendeplats, eller beslut om boende på en bestämd plats eller inom ett särskilt anvisat område när sökanden befinner sig i gränsförfarandet enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1348, får dock inte överklagas. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. 1. Denna lag träder i kraft den 2 oktober 2026. 2. En utlänning som har ansökt om uppehållstillstånd i Sverige som flykting eller alternativt skyddsbehövande enligt 4 kap. 1 eller 2 § utlänningslagen (2005:716) i lydelsen före den 12 juni 2026 ska vid tillämpningen av denna lag anses som en utlänning som har ansökt om internationellt skydd enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1348. Förslag till lag om ändring i lagen (2026:000) om ändring i lagen (2023:339) om ändring i lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område Härigenom föreskrivs att 1 kap. 2 § lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område i stället för lydelsen enligt lagen (2026:000) om ändring i lagen (2023:339) om ändring i lagen om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område ska ha följande lydelse. Lydelse enligt prop. 2025/26:141 Föreslagen lydelse 1 kap. 2 § Denna lag gäller inte vid behandling av personuppgifter enligt 1. vapenlagen (2026:000), 2. lagen (1998:620) om belastningsregister, 3. lagen (1998:621) om misstankeregister, 4. lagen (2006:444) om passagerarregister, 5. lagen (2014:400) om Polismyndighetens elimineringsdatabas, 6. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1860 av den 28 november 2018 om användning av Schengens informationssystem för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna, 7. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1861 av den 28 november 2018 om inrättande, drift och användning av Schengens informationssystem (SIS) på området in- och utresekontroller, om ändring av konventionen om tillämpning av Schengenavtalet och om ändring och upphävande av förordning (EG) nr 1987/2006, 8. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1862 av den 28 november 2018 om inrättande, drift och användning av Schengens informationssystem (SIS) på området polissamarbete och straffrättsligt samarbete, om ändring och upphävande av rådets beslut 2007/533/RIF och om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1986/2006 och kommissionens beslut 2010/261/EU, 9. lagen (2021:1187) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordningar om Schengens informationssystem och föreskrifter som har meddelats i anslutning till den lagen, 10. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/2226 av den 30 november 2017 om inrättande av ett in- och utresesystem för registrering av in- och utreseuppgifter och av uppgifter om nekad inresa för tredjelandsmedborgare som passerar medlemsstaternas yttre gränser, om fastställande av villkoren för åtkomst till in- och utresesystemet för brottsbekämpande ändamål och om ändring av konventionen om tillämpning av Schengenavtalet och förordningarna (EG) nr 767/2008 och (EU) nr 1077/2011, eller 10. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/2226 av den 30 november 2017 om inrättande av ett in- och utresesystem för registrering av in- och utreseuppgifter och av uppgifter om nekad inresa för tredjelandsmedborgare som passerar medlemsstaternas yttre gränser, om fastställande av villkoren för åtkomst till in- och utresesystemet för brottsbekämpande ändamål och om ändring av konventionen om tillämpning av Schengenavtalet och förordningarna (EG) nr 767/2008 och (EU) nr 1077/2011, 11. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1240 av den 12 september 2018 om inrättande av ett EU-system för reseuppgifter och resetillstånd (Etias) och om ändring av förordningarna (EU) nr 1077/2011, (EU) nr 515/2014, (EU) 2016/399, (EU) 2016/1624 och (EU) 2017/2226. 11. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1358 av den 14 maj 2024 om inrättande av Eurodac för jämförelse av biometriska uppgifter för att effektivt tillämpa Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) 2024/1351 och (EU) 2024/1350 och rådets direktiv 2001/55/EG, och identifiera tredjelandsmedborgare och statslösa personer som vistas olagligt och om framställningar från medlemsstaternas brottsbekämpande myndigheter och Europol om jämförelse med Eurodacuppgifter för brottsbekämpande ändamål, om ändring av Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) 2018/1240 och (EU) 2019/818 och om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 603/2013, eller 12. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1240 av den 12 september 2018 om inrättande av ett EU-system för reseuppgifter och resetillstånd (Etias) och om ändring av förordningarna (EU) nr 1077/2011, (EU) nr 515/2014, (EU) 2016/399, (EU) 2016/1624 och (EU) 2017/2226. Förslag till lag om ändring i lagen (2026:000) om ändring i lagen (2025:947) om ändring i lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område Härigenom föreskrivs att 1 kap. 2 § lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område i stället för lydelsen enligt lagen (2026:000) om ändring i lagen (2025:947) om ändring i lagen om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område ska ha följande lydelse. Lydelse enligt prop. 2025/26:141 Föreslagen lydelse 1 kap. 2 § Denna lag gäller inte vid behandling av personuppgifter enligt 1. vapenlagen (2026:000), 2. lagen (1998:620) om belastningsregister, 3. lagen (1998:621) om misstankeregister, 4. lagen (2006:444) om passagerarregister, 5. lagen (2014:400) om Polismyndighetens elimineringsdatabas, 6. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1860 av den 28 november 2018 om användning av Schengens informationssystem för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna, 7. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1861 av den 28 november 2018 om inrättande, drift och användning av Schengens informationssystem (SIS) på området in- och utresekontroller, om ändring av konventionen om tillämpning av Schengenavtalet och om ändring och upphävande av förordning (EG) nr 1987/2006, 8. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1862 av den 28 november 2018 om inrättande, drift och användning av Schengens informationssystem (SIS) på området polissamarbete och straffrättsligt samarbete, om ändring och upphävande av rådets beslut 2007/533/RIF och om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1986/2006 och kommissionens beslut 2010/261/EU, 9. lagen (2021:1187) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordningar om Schengens informationssystem och föreskrifter som har meddelats i anslutning till den lagen, 10. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/2226 av den 30 november 2017 om inrättande av ett in- och utresesystem för registrering av in- och utreseuppgifter och av uppgifter om nekad inresa för tredjelandsmedborgare som passerar medlemsstaternas yttre gränser, om fastställande av villkoren för åtkomst till in- och utresesystemet för brottsbekämpande ändamål och om ändring av konventionen om tillämpning av Schengenavtalet och förordningarna (EG) nr 767/2008 och (EU) nr 1077/2011, 11. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1240 av den 12 september 2018 om inrättande av ett EU-system för reseuppgifter och resetillstånd (Etias) och om ändring av förordningarna (EU) nr 1077/2011, (EU) nr 515/2014, (EU) 2016/399, (EU) 2016/1624 och (EU) 2017/2226, eller 11. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1358 av den 14 maj 2024 om inrättande av Eurodac för jämförelse av biometriska uppgifter för att effektivt tillämpa Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) 2024/1351 och (EU) 2024/1350 och rådets direktiv 2001/55/EG, och identifiera tredjelandsmedborgare och statslösa personer som vistas olagligt och om framställningar från medlemsstaternas brottsbekämpande myndigheter och Europol om jämförelse med Eurodacuppgifter för brottsbekämpande ändamål, om ändring av Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) 2018/1240 och (EU) 2019/818 och om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 603/2013, 12. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 767/2008 av den 9 juli 2008 om Informationssystemet för viseringar (VIS) och utbytet av information mellan medlemsstaterna om viseringar för kortare vistelse, viseringar för längre vistelse och uppehållstillstånd (VIS-förordningen). 12. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1240 av den 12 september 2018 om inrättande av ett EU-system för reseuppgifter och resetillstånd (Etias) och om ändring av förordningarna (EU) nr 1077/2011, (EU) nr 515/2014, (EU) 2016/399, (EU) 2016/1624 och (EU) 2017/2226, eller 13. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 767/2008 av den 9 juli 2008 om Informationssystemet för viseringar (VIS) och utbytet av information mellan medlemsstaterna om viseringar för kortare vistelse, viseringar för längre vistelse och uppehållstillstånd (VIS-förordningen). Lagrådets yttrande Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2026-04-22 Närvarande: F.d. justitieråden Eskil Nord och Stefan Lindskog samt justitierådet Dag Mattsson Utmönstring av permanent uppehållstillstånd och anpassning av svensk rätt till EU:s migrations- och asylpakt Enligt en lagrådsremiss den 23 mars 2026 har regeringen (Justitiedepartementet) beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till 1. lag om ändring i utlänningslagen (2005:716), 2. lag om ändring i föräldrabalken, 3. lag om ändring i socialförsäkringsbalken, 4. lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, 5. lag om ändring i folkbokföringslagen (1991:481), 6. lag om ändring i lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård, 7. lag om ändring i lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård, 8. lag om ändring i lagen (1994:137) om mottagande av asylsökande m.fl., 9. lag om ändring i studiestödslagen (1999:1395), 10. lag om ändring i lagen (2001:82) om svenskt medborgarskap, 11. lag om ändring i lagen (2001:454) om behandling av personuppgifter inom socialtjänsten, 12. lag om ändring i lagen (2005:429) om god man för ensamkommande barn, 13. lag om ändring i lagen (2008:290) om godkännande för forskningshuvudmän att ta emot gästforskare, 14. lag om ändring i lagen (2008:344) om hälso- och sjukvård åt asylsökande m.fl., 15. lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), 16. lag om ändring i plan- och bygglagen (2010:900), 17. lag om ändring i lagen (2013:156) om samhällsorientering för vissa nyanlända invandrare, 18. lag om ändring i lagen (2013:407) om hälso- och sjukvård till vissa utlänningar som vistas i Sverige utan nödvändiga tillstånd, 19. lag om ändring i utlänningsdatalagen (2016:27), 20. lag om ändring i lagen (2016:38) om mottagande av vissa nyanlända invandrare för bosättning, 21. lag om ändring i lagen (2017:584) om ansvar för etableringsinsatser för vissa nyanlända invandrare, 22. lag om ändring i lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område, 23. lag om ändring i lagen (2022:700) om särskild kontroll av vissa utlänningar, 24. lag om ändring i lagen (2024:79) om placering av barn i skyddat boende, 25. lag om ändring i lagen (2024:691) om folkbokföring av utlänningar med tillfälligt skydd i vissa fall, 26. lag om ändring i lagen (2025:945) om ändring i utlänningsdatalagen (2016:27), 27. lag om ändring i mottagandelagen (2026:000), 28. lag om ändring i lagen (2026:000) om ändring i lagen (2023:339) om ändring i lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område, 29. lag om ändring i lagen (2026:000) om ändring i lagen (2025:947) om ändring i lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område. Förslagen har inför Lagrådet föredragits av kanslirådet Helena Tyni, ämnessakkunniga Esin Tubluk och Sara Vinnefors samt rättssakkunniga Anna M Lundgren, Simon Nesterud och Daniel Åhl-Wåhlin. Förslagen föranleder följande yttrande. Lagrådsremissen i huvuddrag I lagrådsremissen behandlas flera utredningar. Den centrala är Miniminivåutredningens delbetänkande SOU 2025:31 Utmönstring av permanent uppehållstillstånd och vissa anpassningar till miniminivån enligt EU:s migrations- och asylpakt. En huvuduppgift för utredaren var att föreslå asylregler som inte sträckte sig längre än EU:s rättsliga miniminivå. Sedan Europaparlamentet och rådet under våren 2024 hade antagit den s.k. migrations- och asylpakten kom uppdraget att vidgas så att det omfattade vissa frågor som den pakten föranledde, särskilt beträffande miniminivån för invandring. Till grund för lagrådsremissen ligger vidare departementspromemorian Migrations- och asylpakten (Ds 2025:30) med förslag på ytterligare författningsändringar för att anpassa svensk rätt till pakten. I lagrådsremissen behandlas även delar av förslagen i slutbetänkandet Vissa åtgärder för stärkt återvändandeverksamhet och utlänningskontroll (SOU 2024:80), medan övriga delar av dessa förslag behandlas i andra lagrådsremisser. Lagrådsremissen har rubriken Utmönstring av permanent uppehållstillstånd och anpassning av svensk rätt till EU:s migrations- och asylpakt. Rubriken framstår som något missvisande. Visserligen handlar lagrådsremissen om de frågor som rubriken anger, men det som verkligen präglar remissen redovisas i dess inledning. Där förklarar sig regeringen genomföra ett paradigmskifte inom svensk migrationspolitik med målet att ”minska den asylrelaterade invandringen till hållbara nivåer för att skapa bättre förutsättningar för integration och för att minska utanförskapet”. Därefter tilläggs att ett ”viktigt led i det arbetet är att anpassa det svenska regelverket för beviljande av internationellt skydd och asylförfarandet till EU:s rättsliga miniminivå”. Migrations- och asylpakten omfattar ett stort antal förordningar och ett direktiv. Pakten fordrar tämligen genomgripande både materiella och processuella förändringar av den svenska asyllagstiftningen i främst utlänningslagen. Genom pakten introduceras också en ny terminologi och systematik. Den terminologiska utgångspunkten är begreppet internationellt skydd såsom beskrivning av det skydd som tillkommer såväl den som tillerkänns status som flykting som den som tillerkänns status som subsidiärt skyddsbehövande. Regeringen har som grundläggande målsättningar att fastställa flyktingskyddet till ett minimum för att minska flyktinginvandringen och att begränsa möjligheterna för dem som måste beviljas internationellt skydd att bli kvar här. Detta avses bli uppnått genom huvudsakligen ändringar i utlänningslagen, framför allt utmönstring av rätten till permanent uppehållstillstånd. Förslaget till ändringar i den lagen är således relativt omfattande och huvudnumret i lagstiftningsprojektet. Främst den nya terminologin har föranlett ett behov av vissa i sig oproblematiska följdändringar i inte bara utlänningslagen utan också i ett förhållandevis stort antal andra lagar, som behandlas i lagrådsremissen. Beredningen Allmänt om beredningskravet Den svenska lagstiftningstradition som regeringsformen befäster bygger på en stegvis process för att säkra lagarnas demokratiska förankring och kvalitet. Regeringen anger i ett utredningsdirektiv vad som avses uppnått med den tilltänkta lagregleringen, varefter en från regeringen i princip fristående utredning gör sina bedömningar av hur syftet skulle kunna realiseras och i ett betänkande redovisar sina överväganden och lagförslag. Efter en gedigen remissbehandling – och efter ytterligare erforderlig beredning och kvalitetssäkring inom Regeringskansliet – läggs betänkandet och remissyttrandena till grund för en lagrådsremiss. Lagrådet granskar denna med avseende på bl.a. hur lagförslaget och dess beredning förhåller sig till grundlagarna och rättsordningen i övrigt, om förslaget kan antas tillgodose syftet med det samt lagtextens rättstekniska kvaliteter. Sedan regeringen övervägt och tagit ställning till Lagrådets synpunkter omarbetas lagrådsremissen till en proposition för riksdagen, vilken utskottsbehandlas innan ärendet är klart för riksdagsbeslut. Ur det angivna perspektivet har Lagrådet synpunkter på beredningsprocessen i det aktuella lagstiftningsärendet. Minimilinjen och dess beredning Lagrådsremissen inleds som nämnts med att regeringen när det gäller invandrare i Sverige förklarar sig vilja främja integration och minska utanförskapet. Det är naturligtvis helt okontroversiella politiska ambitioner, och även om de hade varit kontroversiella, så rör det sig om den sorts samhällelig värderingsfråga som Lagrådet inte ska ha synpunkter på. Annorlunda förhåller det sig med tillägget att ett viktigt led för att nå syftet är att reducera det internationella skyddet för flyktingar till lägsta möjliga nivå. Vad som beträffande flyktingregleringen bäst skulle gagna integration och minska utanförskapet handlar principiellt sett om regleringen som ett medel för att nå det angivna syftet. Utformningen av flyktingregleringen är därför en fråga av sådant slag som bör utredas i god demokratisk ordning och prövas förutsättningslöst och kunskapsbaserat, och det även med den politiska inriktningen att den asylrelaterade invandringen ska minskas. Så har emellertid inte skett. Det är väl känt att minimiinriktningen går tillbaka på det s.k. Tidöavtalet. Att de partier som utgör regeringsunderlaget enas om vissa målsättningar beträffande lagstiftningsarbetet under mandatperioden är naturligtvis förenligt med den demokratiska ordning som grundlagarna avser att trygga. Men Lagrådet finner det bekymmersamt när sådan kontraktsparlamentarism går så långt att den omfattar inte bara politiska målsättningar utan också anger hur dessa ska uppnås. Miniminivåutredningens uppdrag innebar således att det genom direktiven, och alltså på förhand, bestämdes just det som borde ha varit föremål för en utvärdering. Utredningens överväganden cirklar följaktligen runt vad den EU-rättsliga regleringen tillåter snarare än vad det övergripande syftet – bättre förutsättningar för integration och minskat utanförskap – bör föranleda i fråga om en mer restriktiv flyktingreglering. Med den strikta styrningen av Miniminivåutredningens uppdrag kom underlaget för en sådan konstruktiv remissbehandling som regeringsformen förutsätter att saknas. Remisskritiken mot förfarandet – som på detta sätt kan sägas ha underminerat en förutsättningslös och fullödig beredning – har också varit massiv. I fråga om remissbehandlingen ska även framhållas att remisstiden när det gäller departementspromemorian Migrations- och asylpakten (Ds 2025:30) har varit oacceptabelt kort. Fråga är om en mycket omfattande promemoria som även med den nyanserade syn som Högsta domstolen i fråga om erforderlig remisstid ger uttryck för i rättsfallet ”Den korta remisstiden” NJA 2018 s. 743 borde ha varit längre, särskilt som promemorian innehöll vissa förslag som berörde den enskildes rättssäkerhet. Lagrådet är medvetet om att migrations- och asylpakten innebar en besvärande tidsrestriktion, men i sådana fall måste den begränsade tid som står till buds för lagstiftningsprojektet fördelas mellan de olika aktörerna på ett rimligt sätt. Möjligheten till seriösa överväganden i sak får inte nedprioriteras. Förutsättningarna för Lagrådets granskning Vid större förändringar på ett visst rättsområde förekommer det att förslagen delas upp på flera lagrådsremisser. Det hänger samman med hur regeringen lägger upp sitt propositionsarbete, vilket Lagrådet inte kan ha några egentliga synpunkter på. Men om flera sammanhängande lagrådsremisser läggs fram utan tidsmässig samordning kan det – särskilt med hänsyn till den korta tid som normalt står till Lagrådets förfogande för granskning – bli svårt att få den erforderliga överblicken över rättsområdets föreslagna förändring. För att Lagrådet på bästa sätt ska kunna fullgöra sin uppgift i lagstiftningskedjan förtjänar den aspekten ett bättre beaktande. Detta ärende är inte det första där Lagrådets granskningsuppgift har försvårats genom att en mer omfattande förändring av ett rättsområde delas upp på flera lagrådsremisser med begränsade möjligheter till överblick som följd. Som exempel kan nämnas lagrådsremissen om stärkt återvändandeverksamhet och remissen om vandelskravet, som båda var aktuella under pågående arbete med den nu aktuella remissen och hade gemensamma beröringspunkter. Det säger sig självt att en traditionell lagrådsgranskning av remitterade förslags förhållande till gällande rätt inte låter sig göras när gällande rätt är föremål för parallella förslag. Lagrådsremissen och beredningsunderlaget Lagrådsremissen präglas av samma syn som det föregående beredningsarbetet. De synpunkter som trots det styrda beredningsunderlaget har förts fram av remissinstanserna avfärdas – i den mån de alls berörs – alltför ofta med att vad som föreslås i lagrådsremissen fyller de EU-rättsliga kraven. Inte på någon punkt övervägs om och i så fall på vilket sätt en mer human flyktingreglering skulle kunna motverka målsättningarna rörande integration och utanförskap. Faran för att det föreslagna minimisystemet riskerar att stänga ute också dem som har rätt till internationellt skydd berörs inte. Varken i remissen eller i lagstiftningsärendet i övrigt finns det någon annan kunskapsbaserad utredning att ta ställning till än den som förs fram i remissyttrandena. Ambitionen att utan övervägande av konsekvenserna hålla på minimilinjen så långt som möjligt visar sig på ett konkret sätt i att frågan om hur många färre som med minimilinjen skulle beviljas internationellt skydd i Sverige inte ens har övervägts. Det inledande talet om ”hållbara nivåer” konkretiseras således inte i termer av vare sig målsättningar eller prognoser. Utan en adekvat beredning av frågan om vilka verkningar den maximalt restriktiva linjen mot flyktinginvandring kan föra med sig i olika hänseenden, så kommer Lagrådet inte längre i sin bedömning än att det framstår som tveksamt att lägsta möjliga nivå på flyktingmottagandet skulle på varje punkt främja integrationen och minska utanförskapet. Och vad värre är: risken för att systemet i vissa fall stänger gränsen för också dem som verkligen har rätt till internationellt skydd är påtaglig. Minimilinjen – medel eller mål? Under föredragningen av lagrådsremissen har det på fråga av Lagrådet efter avstämning i Regeringskansliet meddelats att minimilinjen är ett mål i sig. Det framstår visserligen som mindre förenligt med uttalandet i lagrådsremissen om att syftet är att främja integration och motverka utanförskap, men det förklarar bristen på andra argument än att EU-rättens miniminivå ska vara bestämmande. Lagrådet har för sin del svårt att förstå att minimilinjen skulle ha ett egenvärde, men detta är inte en fråga för Lagrådet utan för riksdagen. Däremot ankommer det på Lagrådet att pröva om förslaget tillgodoser det angivna syftet. Det kan då konstateras att förslaget tillgodoser högt ställda krav på syftesuppfyllelse, om nu målet är just att hindra flyktingar från att komma in i landet så långt det går. Lagrådet har inte funnit någon annan avvikelse från den EU-rättsliga miniminivån än att vissa frister är något längre än lägstanivån. Minimilinjen och proportionalitetskravet Invandring handlar om människor, vuxna och barn. En rättsstat förutsätter att lagen visar respekt för alla som finns inom landets gränser, också för dem som inte är medborgare i landet. Fri rörlighet över landsgränser är visserligen ingen mänsklig rättighet, så än mindre att kravlöst få bosätta sig i ett annat land eller att bli medborgare. Men kravet på respekt för den enskilda människan omfattar alla. Det kravet ligger till grund för flyktingrätten. Den som är flykting har således vissa grundläggande rättigheter. Det handlar om vad som genom migrations- och asylpakten har kommit att betecknas rätten till internationellt skydd. Den genomgående inriktningen i lagrådsremissen är att begränsa flyktinginvandringen. Att invandringen inte ska vara större än vad som är nödvändigt är, som nämnts, ett politiskt ställningstagande som ska underställas riksdagen och inte värderas av Lagrådet. Men att inte bara lagstiftningsprocessen utan också följderna av den föreslagna lagstiftningen låter sig förenas med rättsstatens principer ankommer på Lagrådet att bedöma. När det gäller vad som kan vara tillräckliga skäl för internationellt skydd i Sverige kännetecknas lagrådsremissen av ett utpräglat mekaniskt förhållningssätt till migrations- och asylpakten. Det förefaller som om regeringen inte på någon punkt anlägger ett flyktingperspektiv eller ser till den enskilda människan. Vad allmän mänsklighet påfordrar är visserligen en etisk fråga, men när det gäller den enskildes rätt att bli erkänd och därmed behandlad som en flykting så ska de principer om proportionalitet som genomsyrar Europakonventionen och även i övrigt präglar rättsordningen beaktas. Det finns anledning att understryka att proportionalitetsprincipen inte står i strid med en flyktingreglering som bygger på en strävan till en låg flyktinginvandring. Men principen ställer krav på en viss balans vid bedömningen av det enskilda fallet. Fastän kravet på proportionalitet påtalas med viss frekvens i migrations- och asylpakten så förekommer det såvitt Lagrådet har kunnat finna bara ett uttalande i lagrådsremissen där den enskildes situation övervägs (då beträffande boende på bestämd plats när en sökande befinner sig i ett gränsförfarande). I de fall som kravet på proportionalitet i övrigt berörs, så rör det sig om allmänna uttalanden av innebörd att den föreslagna bestämmelsen uppfyller den unionsrättsliga lägsta nivån. Att uttalanden av det slaget har ansetts erforderliga är talande i sig. De är dessutom ägnade att motverka proportionalitetsöverväganden i det enskilda fallet, oavsett hur ömmande omständigheterna är. Lagrådets sammanfattande bedömning Det paradigmskifte som regeringen vill genomföra innefattar inte bara denna lagrådsremiss utan också andra förslag som sammantagna är omfattande och djupgående. Materian är svåröverblickbar, men Lagrådet kan åtminstone göra den bedömningen att en förenklad syn på flyktinginvandring har lett till förslag som är otillräckligt genomlysta och brister i den demokratiska förankring som remissförfarandet är avsett att säkerställa. Beredningsarbetet är alltså behäftat med allvarliga brister. Till följd av migrations- och asylpakten är det dock inte något alternativ att låta det rådande rättsläget bestå i avvaktan på ett omtag (till den frågan när det gäller offentligt biträde återkommer Lagrådet). I ett sådant läge kan Lagrådet inte göra annat än att utan avstyrkan men med de synpunkter som framgår av yttrandet lämna ärendet ifrån sig med en erinran om att detta viktiga rättsområde förtjänar en grundligare och demokratiskt förankrad översyn inom en inte alltför avlägsen framtid. Några lagtekniska anmärkningar Utrymmet för proportionalitetsöverväganden Enligt nuvarande 1 kap. 8 § utlänningslagen ska lagen tillämpas så att en utlännings frihet inte begränsas mer än vad som är nödvändigt i varje enskilt fall. Av paragrafen framgår också att en ingripande åtgärd får användas endast om den står i rimlig proportion till syftet med åtgärden. Vidare ska enligt 1 kap. 10 § särskilt beaktas vad hänsynen till barnets bästa kräver. Lagrådet kan därutöver konstatera att många bestämmelser i de lagar som berörs av lagrådsremissen är fakultativt utformade; myndigheten eller domstolen ”får” besluta något. Det lämnas därmed inte bara ett generellt utrymme för överväganden av proportionalitetskaraktär, utan den fakultativa utformningen innebär att sådana överväganden ska göras vid tillämpningen i det enskilda fallet liksom att hänsyn då också ska tas till Europakonventionens och barnkonventionens krav i övrigt. Andra bestämmelser har fått vad som kan framstå som en absolut utformning. Lagrådet finner skäl att framhålla att denna lagtekniska avfattning av bestämmelserna inte kan anses utesluta en proportionalitetsbedömning i det enskilda fallet. Trots sin utformning måste dessa bestämmelser uppfattas så att domstolar och myndigheter ändå ska iaktta det grundläggande proportionalitetskravet, eftersom ingen lag får meddelas i strid med Sveriges åtaganden enligt Europakonventionen (2 kap. 19 § regeringsformen). Vad som nu har sagts om utrymmet för en proportionalitetsbedömning sträcker sig alltså längre än vad som följer av 1 kap. 8 §, som enligt lagtexten endast tar sikte på frihetsbegränsningar och andra ingripande åtgärder. Lagrådet vill i detta sammanhang framhålla att det skulle vara en fördel för tillämpningen om den kommande propositionen kunde tillföras ett avsnitt som behandlar förslagens förhållande till Sveriges internationella förpliktelser, främst Europakonventionen och barnkonventionen. Benämningen av EU:s rättsakter De rättsakter som ingår i migrations- och asylpakten och som i det remitterade förslaget förekommer i utlänningslagen har i den lagen getts kortnamn. Det underlättar läsningen och förståelsen av de paragrafer i vilka det hänvisas till en rättsakt. Att regleringen i övrigt är något svårtillgänglig genom att det beträffande vad som gäller i viss fråga ofta hänvisas till olika EU-förordningar är inte mycket att göra något åt. I de flesta andra lagar som behandlas i lagrådsremissen anges dock rättsakten med hela det långa och otympliga officiella namnet. Lagtexten blir då svårläst redan av det skälet. Problemet blir ännu värre när ett materiellt tillägg följer på det långa namnet. Det kan illustreras med den föreslagna ändringen i 4 § andra stycket folkbokföringslagen. Förslaget lyder: Detta gäller dock inte, om utlänningen har beviljats internationellt skydd med stöd av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1347 av den 14 maj 2024 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande och för innehållet i det beviljade skyddet, om ändring av rådets direktiv 2003/109/EG och om upphävande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU eller om det i övrigt finns synnerliga skäl för folkbokföring. Den kursiverade delen utgör här namnet på den ifrågavarande förordningen. Efter en så lång och svårläst text finns det en uppenbar risk att det undantag som kommer sist i den långa meningen förbises. Det innebär enligt Lagrådets mening att bestämmelsen inte är erforderligt tydligt formulerad. Problemet är inte nytt. Men det förhållandet att de långa och otympliga officiella namnen på EU:s rättsakter förekommer i många lagar är inte ett skäl att acceptera den exemplifierade otydligheten (det finns också fler i lagrådsremissen). Däremot är det ett skäl att hantera problemet. Lagrådet ser olika möjligheter. En ordning som skulle kunna tillämpas generellt är att det i lagtexten anges endast vad som krävs för att identifiera rättsakten. Den aktuella bestämmelsen skulle då lyda: Detta gäller dock inte, om utlänningen har beviljats internationellt skydd med stöd av EU-förordningen 2024/1347 eller om det i övrigt finns synnerliga skäl för folkbokföring. Om det anses erforderligt skulle då det officiella namnet kunna anges i en fotnot. Det som ligger närmast till hands när rättsakten i någon lag har fått ett kortnamn är emellertid att använda det namnet. I förevarande fall handlar det då om det kortnamn som förordningen avses få i utlänningslagen, nämligen skyddsgrundsförordningen. Bestämmelsen skulle då få följande lydelse. Detta gäller dock inte, om utlänningen har beviljats internationellt skydd med stöd av skyddsgrundsförordningen eller om det i övrigt finns synnerliga skäl för folkbokföring. Fördelen med att använda ett beskrivande kortnamn är att det gör det lättare för läsaren att omedelbart förstå vilken rättsakt som avses. Men utöver kortnamnet måste rättsakten preciseras mer exakt. Det kan ske genom ett tillägg av den numerära beteckningen (namnet skyddsgrundsförordningen skulle då följas av identifieringsbeteckningen 2024/1347). Det kan också ske genom en fotnot med angivande av det officiella namnet. Men enligt Lagrådets mening är det mer praktiskt att hänvisa till den lag där rättsakten har fått sitt kortnamn. I förvarande fall är det 1 kap. 3 c § utlänningslagen. Upplysningen kan ges i en fotnot men enligt Lagrådets mening hellre i lagtexten, exempelvis på följande sätt. Detta gäller dock inte, om utlänningen har beviljats internationellt skydd med stöd av skyddsgrundsförordningen (enligt bestämningen i 1 kap. 3 c § utlänningslagen) eller om det i övrigt finns synnerliga skäl för folkbokföring. Hänvisningen till utlänningslagen kan naturligtvis göras som en bisats i stället för inom parentestecken. Sådana tydlighetsproblem som har diskuterats i det föregående förekommer i vissa men inte alla fall där de officiella beteckningarna används i de olika remitterade lagförslagen. Om regeringen väljer att följa Lagrådets förslag att göra bruk av de kortnamn som föreslås intagna i utlänningslagen, så bör det likväl ske i alla de lagar där de ifrågavarande rättsakternas kortnamn finns i utlänningslagen. En viss fråga angående övergångsbestämmelserna Lagrådsremissens förslag innebär en anpassning till beslutade EU-förordningar som träder i kraft den 12 juni, medan de nu föreslagna lagändringarna är avsedda att träda i kraft den 12 juli. Detta har vid föredragningen uppmärksammats och har därvid upplysts att förslagen till övergångsbestämmelser avses justerade så att tidpunkten överensstämmer med när respektive lagändring träder i kraft. Det nu sagda gäller övergångsbestämmelserna till följande förslag till lagändringar: socialförsäkringsbalken, folkbokföringslagen, studiestödslagen, lagen om godkännande av forskningshuvudmän att ta emot gästforskare, lagen om hälso- och sjukvård åt asylsökande m.fl., lagen om folkbokföring av utlänningar med tillfälligt skydd i vissa fall och mottagandelagen. Lagrådet har ingen erinran mot en sådan justering. Kommentarer till de enskilda lagarna Förslaget till lag om ändring i utlänningslagen 1 kap. Kapitlet tillförs i 3 c och 3 d §§ en lista av definitioner av vad som avses med olika begrepp och kortnamn, såsom skyddsgrundsförordningen, internationellt skydd m.m. Enligt Lagrådets mening bör listan också tillföras en beskrivning av vad som avses med flyktingförklaring. Detta kan göras exempelvis genom en ny paragraf, 3 e §, av följande lydelse. 3 e § Med flyktingförklaring avses i denna lag en förklaring enligt 5 kap. 1 b § första stycket att en medborgare i en annan EU-stat är flykting i enlighet med Genèvekonventionen av den 28 juli 1951 angående flyktingars rättsliga ställning och protokollet till denna av den 31 januari 1967. 2 kap. 1 e § Enligt remissens förslag ska ett främlingspass återkallas om tvingande hänsyn till den nationella säkerheten eller den allmänna ordningen kräver det. Formuleringen är hämtad från artikel 25.1 och 25.2 i skyddsgrundsförordningen och motsvarande uttryckssätt finns redan i bl.a. nuvarande 2 kap. 1 a §, 4 kap. 4 § och 5 kap. 1 a § samt föreslås i remissen för ytterligare paragrafer. Rent språkligt syftar kravet på tvingande hänsyn på endast den nationella säkerheten och alltså inte på den allmänna ordningen. Om avsikten är – vilket framstår som det naturliga – att det också beträffande den allmänna ordningen krävs tvingande hänsyn bör prepositionen ”till” upprepas efter disjunktionen ”eller”. Lagrådet har vidare övervägt om det skulle vara mera ändamålsenligt att i stället använda det i svensk rätt vedertagna ”om det krävs med hänsyn till allmän ordning och säkerhet”. Samtidigt kan konstateras att bestämmelsen synes innebära ett starkare krav än det, om återkallelse endast kan komma i fråga när tvingande hänsyn fordrar en återkallelse eller med andra ord om en återkallelse verkligen är nödvändig. När bestämmelsen talar om den nationella säkerheten verkar också det vara ett längre gående krav än vad som brukar anses följa av begreppet allmän säkerhet. Mot den bakgrunden har Lagrådet ingen invändning mot att paragrafen – och övriga berörda paragrafer – utformas på det i remissen föreslagna sättet (med den språkliga justering som Lagrådet föreslår), vilket även öppnar upp för att vid tillämpningen beakta den förståelse av uttryckssättet som läggs fast i EU-rätten. 4 kap. 1 § Paragrafen handlar om rätten att stanna kvar i Sverige under ”det administrativa förfarandet”. Lagrådet har ingen erinran mot begreppet i sig, men anser att det skulle vara en fördel för förståelsen av paragrafen om det i författningskommentaren finns en förklaring av vad som avses med begreppet. Avsikten är uppenbarligen att skilja förfarandet på myndighetsnivå i Migrationsverket från domstolsförfarandet vid eventuella överklaganden. Ett alternativ till att föra in en förklaring i författningskommentaren kan vara att i förevarande paragraf ersätta begreppet med t.ex. ”förfarandet hos Migrationsverket”. 4 kap. 3 § I paragrafen anges i vilka situationer som en ansökan om internationellt skydd får ”avvisas” med en hänvisning till artikel 38.1 i asylprocedurförordningen. I artikeln, som föregås av rubriken ”Beslut om huruvida en ansökan kan tas upp till prövning”, anges att den beslutande myndigheten får bedöma om en ansökan kan tas upp till prövning och kan bemyndigas enligt nationell rätt att neka prövning av en ansökan om några av i artikeln angivna situationer är för handen. En sådan kan vara att en annan medlemsstat än ”den som prövar ansökan” har beviljat sökanden internationellt skydd. Enligt Lagrådets mening är det olyckligt att i det slags situationer som artikeln tar sikte på använda begreppet ”avvisning”, alldeles frånsett att begreppet har en specifik annan betydelse i fråga om migrationsärenden, se t.ex. 8 kap. 16 § där begreppet avvisning kan avse dels avvisning av en ansökan, dels avvisning av en person. Se också 16 a § i samma kapitel där begreppet avvisning inte används, utan i stället att en ansökan ”nekas prövning”, trots att paragrafen delvis handlar om motsvarande situationer som enligt förevarande förslag kan föranleda avvisning. Med avvisning i nu aktuellt sammanhang avses vanligen att det finns ett hinder mot prövning. Ett ofta förekommande sådant hinder är att ett överklagande kommit in för sent och därför ska avvisas. Ett annat kan vara att sökanden inte är behörig eller att en ansökan är behäftad med en formell brist. Dessa exempel har det gemensamt att det är fråga om otvetydiga omständigheter. I förevarande paragraf är det emellertid inte fråga om sådana omständigheter. Artikeln ger nämligen den beslutande myndigheten ett bedömningsutrymme och innefattar ett bemyndigande till myndigheten att neka prövning i vissa angivna situationer. I lagtexten är detta utfört, som framgått, på så sätt att bestämmelsen är fakultativ, dvs. att en ansökan ”får” avvisas. Lagrådet föreslår därför att begreppet avvisning utgår och att paragrafen och dess rubrik närmare ansluter till artikelns begrepp. Rubriken skulle då kunna lyda: Nekad prövning av en ansökan Paragrafen skulle då kunna få följande lydelse. 3 § En ansökan om internationellt skydd får nekas prövning i de situationer som anges i artikel 38.1 i asylprocedurförordningen. 4 kap. 5 § Paragrafen handlar om när gränsförfarandet för asyl ska tillämpas. Enligt lagrådsremissen ska detta förfarande inte gälla vid exceptionella omständigheter. Det valda uttrycket – exceptionella omständigheter – förekommer sparsamt i författningstext och synes då ge uttryck för en väsentligt större restriktivitet än vad som är tanken med förslaget. Lagrådet förordar att undantaget i stället utformas så att det ska gälla vid ”extraordinära” omständigheter. Därmed kommer det att gälla när en tillämpning av gränsförfarandet i det enskilda fallet inte kan anses förenlig med en rättssäker och ändamålsenlig handläggning liksom i de övriga situationer som avses i lagrådsremissen. 4 kap. 6 § I paragrafens första mening anges att regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får bemyndigas att meddela föreskrifter om förteckningar över säkra tredjeländer och säkra ursprungsländer. Andra meningen innehåller endast en upplysning om att det i asylprocedurförordningen finns bestämmelser om fastställande av säkra tredjeländer och säkra ursprungsländer på nationell nivå. Lagrådet föreslår därför att den andra meningen utgår. 4 kap. 7 § I paragrafens första stycke anges att det är Migrationsverket som är beslutande myndighet enligt skyddsgrundsförordningen och asylprocedurförordningen. I andra stycket anges hur verket ska förfara i en viss angiven situation då verket inte får bevilja internationellt skydd, utan i stället med ett eget yttrande ska lämna över sitt ärende till den migrationsdomstol som verkets beslut om internationellt skydd hade kunnat överklagas till. De två styckena har inget materiellt samband. Första stycket säger endast upplysningsvis att verket är beslutande myndighet enligt två förordningar medan andra stycket materiellt beskär beslutsrätten i en viss situation. Enligt Lagrådets mening bör därför det andra stycket brytas ut ur 7 § och bilda en självständig paragraf, 8 §. 5 kap. 5 § Paragrafen innehåller bestämmelser om permanent uppehållstillstånd på grund av bl.a. arbete. Den tillförs nu ett femte stycke där det anges att tiden som en utlänning har haft uppehållstillstånd som s.k. spårbytare enligt den paragraf som upphävs (15 a §) inte får beaktas vid bedömningen av om det finns förutsättningar att bevilja permanent uppehållstillstånd enligt paragrafen. Det är alltså fråga om en begränsning av vad som i den enskildes perspektiv är en berättigande förfluten tid. Enligt förslaget blir den tiden inte längre berättigande över huvud taget och detta inträffar omedelbart vid ikraftträdandet. Enligt Lagrådets mening är den effekten så uppenbart till den enskildes nackdel att det är nödvändigt av legalitetsskäl att övergångsbestämmelserna tillförs en bestämmelse som tar hand om situationen på så sätt att berättigande tid från tiden före ikraftträdandet förblir berättigande. Även om uppehållstillstånd inte är en civil rättighet enligt Europakonventionen kan rättsverkan enligt gällande rätt av intjänad tid inte ses som annat än en förvärvad rättighet som åtnjuter skydd enligt konventionen. 5 a kap. 1 § Enligt paragrafen ska en ansökan från en utlänning om ställning som varaktigt bosatt i Sverige beviljas om utlänningen de senaste fem åren utan avbrott har vistats i Sverige med uppehållstillstånd eller på annan grund som lagligen bosatt. I lagrådsremissen föreslås att om en person som har beviljats internationellt skydd i Sverige påträffas i en annan EU-stat, utan att ha rätt att vistas eller bosätta sig där i enlighet med nationell rätt, unionsrätt eller internationell rätt, så ska vistelsetid i Sverige dessförinnan inte beaktas vid beräkningen av denna vistelsetid. Denna särskilda beräkningsregel utgår från artikel 4.3 a i direktivet, som dock tillåter att medlemsstaterna bestämmer att något sådant avbrott i beräkningen inte ska göras och därmed också om regeln ska förses med någon kvalifikation om den införs. Lagrådsremissen saknar närmare överväganden i saken. Om någon – oklart vem och när – råkar träffa på utlänningen i en annan medlemsstat där denne utan lov befinner sig bara en kort tid, kan det alltså medföra att hela den tid som utlänningen har vistats i Sverige plötsligt går förlorad och att utlänningen, som kanske bott lagligt under lång tid i Sverige, inte kan få den ställning som det annars hade funnits rätt till enligt lagen. Ett exempel kan vara att en flykting boende i Malmö över dagen besöker en nära anhörig i Köpenhamn, som på grund av sjukdom eller av annat skäl inte kan komma till Malmö. Lagrådet konstaterar att en sådan automatisk och drakonisk beräkningsregel som föreslås inte uppfyller de krav på en rättssäker och proportionerlig ordning som ska ställas. Det gäller även om det skulle ha funnits en möjlighet att få tillstånd till den tillfälliga vistelsen i det andra landet. För att en beräkningsregel av detta slag ska kunna tillämpas på ett godtagbart sätt måste det av lagtexten framgå vad som egentligen avses med ”påträffas” och när, i tidsmässigt hänseende, påträffandet ska anses relevant. Vidare bör regeln förses med en begränsning så att den slår till bara i den mån det med hänsyn till omständigheterna bedöms skäligt att inte ta hänsyn till den tidigare vistelsetiden. 7 kap. 7 j § Paragrafen handlar om återkallelse av uppehållstillstånd för bl.a. familjemedlemmar till personer som har beviljats skydd med hänsyn till intresset av familjesammanhållning. Enligt sista och fjärde punkten i paragrafen ska uppehållstillståndet återkallas om förhållandet upphör. Det enda förhållande som lagtexten i övrigt nämner är samboförhållande i punkten 3. Det blir därmed lagstiftningsmässigt märkligt att i punkten 4 införa en regel som tar sikte på upphörande av ”förhållandet”, när den uppenbarligen ska gälla också för övriga anknytningsgrundande omständigheter i paragrafen. Det kan också inträffa att ett äktenskap upphör samtidigt som samboendet består. Det bör av både regleringen och författningskommentaren klart framgå att även om här sker ett slags spårbyte, så föreligger det inte grund för en återkallelse. För att lagtexten ska bli bättre och tydligare föreslår Lagrådet att punkten 4 får följande lydelse. 4. om någon anknytningsgrundande omständighet inte längre föreligger. 8 kap. 16 a § Paragrafen innehåller bestämmelser om beslut om avvisning och utvisning m.m. i ärenden om internationellt skydd. I första stycket lämnas en upplysning om att det finns bestämmelser i artikel 37 i asylprocedurförordningen om beslut om återvändande när en ansökan om internationellt skydd har nekats prövning (1), avslagits som ogrundad eller uppenbart ogrundad (2) eller förklarats uttryckligen eller implicit återkallad (3). Det är alltså fråga om omständigheter som förutsätts vara förhållandevis enkelt konstaterbara. Men för Lagrådet framstår det som gåtfullt vad som kan avses med att en ansökan kan förklaras implicit återkallad. Eftersom en återkallelse leder till att en prövning inte görs, dvs. ett för den enskilde negativt beslut, är det en grundläggande förutsättning att detta verkligen är sökandens avsikt. Ur tillämpningssynvinkel är det dessutom otydligt vad som ska kunna ligga till grund för myndighetens bedömning av vilka omständigheter som indirekt (implicit) talar för att en återkallelse verkligen gjorts. Detta begrepp återkommer också i 16 kap. 3 b §. På grund av att det är ett för den enskilde viktigt beslut är det angeläget att beslutet om att inte ta upp ansökan till prövning verkligen grundas på den enskildes vilja eller åtminstone på omständigheter som för den enskilde är kända och som han eller hon måste ha förstått kan medföra att ansökan inte prövas. Men som Lagrådet nyss angett framgår det inte någonstans vilka omständigheter som myndigheten skulle kunna beakta för att komma fram till att en ansökan är implicit eller indirekt återkallad. Begreppet används visserligen i en EU-förordning som alltså har direkt tillämplighet inom EU. Men den otydlighet i det viktiga hänseende som Lagrådet framhåller är av sådan betydelse att ett resonemang om detta måste tillföras författningskommentaren och där gärna konkretiseras med exempel på när en sådan återkallelse kan anses föreligga. I andra stycket anges att det i en viss angiven situation ska snarast möjligt meddelas ett beslut om avvisning eller utvisning som ska få verkställas utan att det har fått laga kraft om inte ”synnerliga skäl” talar emot det. I författningskommentaren anges som exempel på sådana skäl att det finns ett behov av sökandens närvaro i landet så att det går att direkt kommunicera med honom eller henne, vilket anges ha avgörande betydelse för prövningen. Det är alltså fråga om exempel som avser handläggning och utredningsbehov och når inte upp till det höga krav som begreppet ”synnerliga skäl” förutsätter. Lagrådet föreslår att nivån sänks till ”särskilda skäl” så att lagtext och kommentar överensstämmer. 9 kap. 2 a § Paragrafen innehåller bestämmelser om kontroll av personer enligt screeningförordningen och anger att Polismyndigheten och Migrationsverket ansvarar för utförandet av identifiering eller verifiering av identitet. Dessa myndigheter är s.k. screeningmyndigheter. I tredje stycket anges att Tullverket och Kustbevakningen är skyldiga att ”hjälpa till” vid screeningmyndigheternas utförande av uppgifterna. I författningskommentaren anges att det är fråga om en skyldighet att bistå och att denna skyldighet i praktiken förutsätter en begäran om bistånd. Det är fråga om ingripande åtgärder som screeningmyndigheterna får vidta gentemot den enskilde. Det är redan av det skälet angeläget att det i lagtext tydligt anges att det är en skyldighet att bistå screeningmyndigheterna och att denna skyldighet inte aktualiseras förrän en screeningmyndighet begärt bistånd. Mot denna bakgrund kan det inte anses lämpligt att i lagtext använda det i sammanhanget alltför vardagliga begreppet att hjälpa till. Det är i själva verket fråga om myndighetsutövning som myndigheterna är skyldiga att bistå med, tillika dessutom på begäran av en screeningmyndighet. Detta framgår i författningskommentaren, men har inte utförts i lagtexten. Tredje stycket bör därför omformuleras så att det nu sagda anges tydligt. Lagrådet föreslår att tredje stycket får följande lydelse. Tullverket och Kustbevakningen är skyldiga att på begäran bistå Polismyndigheten och Migrationsverket med utförandet av åtgärder enligt första stycket. 9 kap. 8 § I paragrafen regleras vissa situationer där Migrationsverket, Polismyndigheten och en utlandsmyndighet får fotografera en utlänning och ta hans eller hennes fingeravtryck. En sådan regel har funnit sedan tidigare, men nu ändras den på så sätt att åldersgränsen för att få ta en utlännings fingeravtryck sänks från 14 år till sex år. Just frågan om att ta fingeravtryck av underåriga har varit aktuell i tidigare sammanhang, se prop. 2020/21:159 s. 165 och 23. Åldersgränsen var då 14 år, men en sexårsgräns diskuterades. Regeringen hänvisade bl.a. till ett förhandlingsarbete angående Eurodacförordningen och nämnde också att frågan om ålder aktualiserar ett flertal artiklar om barnets rättigheter enligt barnkonventionen. Den frågan är åter aktuell genom det aktuella förslaget och är nu än mer känslig, eftersom det kan bli frågan om att utsätta också så små barn som sexåringar för det kroppsliga ingrepp som det innebär att ta fingeravtryck. Lagrådet har inte underlag för att erinra mot förslaget som är i enlighet med en EU-förordning, men framhåller att verkställigheten av en sådan åtgärd måste föregås av noggranna och grannlaga överväganden med hänsyn till barnkonventionens och Europakonventionens krav. Det är enligt Lagrådets mening därför angeläget att författningskommentaren tillförs ett resonemang om proportionalitet, med utgångspunkt i 1 kap. 8 och 10 §§ utlänningslagen. 9 kap. 11 a § Paragrafen innehåller bestämmelser om skyldighet att stanna kvar för den som ska genomgå screening. Bestämmelserna reglerar vad som anges vara en skyldighet för den enskilde. Men paragrafens adressat är inte den enskilde utan myndigheterna. Den bör därför i stället omformuleras så att den avser myndigheternas möjlighet att hålla kvar den enskilde i samband med screeningen. Lagrådet föreslår att paragrafen får följande lydelse. 11 a § Den som ska genomgå screening enligt screeningförordningen får hållas kvar för utredning i samband med screeningen. Detta gäller dock inte om ett beslut har meddelats om förvar enligt 10 kap. Rätten att hålla kvar någon för utredning gäller som längst under tolv timmar eller, om det finns särskilda skäl, under ytterligare tolv timmar. En åtgärd enligt första stycket får utföras av en polisman, en särskilt förordnad passkontrollant, en tulltjänsteman eller en tjänsteman vid Kustbevakningen. 12 kap. 8 a § Paragrafen innehåller bestämmelser om verkställighet av beslut om avvisning, utvisning och återvändande i ärenden om internationellt skydd. Paragrafen består av fem stycken. I det första stycket anges att det finns bestämmelser i artikel 68.1–68.3 asylprocedurförordningen om när ett beslut om avvisning m.m. i ärenden om internationellt skydd får verkställas. Sista stycket innehåller en bestämmelse om att första stycket ”inte gäller verkställighet av beslut om avvisning eller utvisning enligt 8 kap. 16 a § andra stycket. Ett sådant beslut får verkställas även om det inte fått laga kraft.” Artikel 68 är inte tillämplig i de situationer som regleras i 8 kap. 16 a § andra stycket. Lagrådet anser att paragrafen skulle få en mera logisk utformning om det femte stycket utgår och efter en omformulering placeras i första stycket som då får följande formulering. Ett beslut om avvisning eller utvisning enligt 8 kap. 16 a § andra stycket får verkställas även om det inte har fått laga kraft. Bestämmelser om när andra beslut om avvisning, utvisning eller återvändande i ärenden om internationellt skydd får verkställas finns i artikel 68.1–68.3 i asylprocedurförordningen. 14 kap. 1 a § I förevarande paragraf, liksom i ett antal andra paragrafer i lagen, anges att det aktuella beslutet får överklagas till en migrationsdomstol. Detta ger intryck av att beslutet kan överklagas till en migrationsdomstol vilken som helst. De bestämmelser som finns av detta slag bör rätteligen utformas så att beslutet kan överklagas till migrationsdomstol, dvs. den behöriga migrationsdomstolen. Saken bör tas om hand i något lämpligt sammanhang. 14 kap. 11 § I paragrafen regleras i vilka fall Migrationsverkets beslut i säkerhetsärenden får överklagas av Säkerhetspolisen. Lydelsen anpassas även till den terminologi som finns i skyddsgrundsförordningen och asylprocedurförordningen. Lydelsen har emellertid kommit att avse även beslut i fråga om återvändande. Lagrådet föreslår att det begreppet utgår. 16 kap. 3 b § I paragrafen anges att en migrationsdomstol inom viss tid ska avgöra ett mål om internationellt skydd som avser ett sådant beslut som anges i artikel 67.1 i asylprocedurförordningen om att ”avslå eller avskriva” en ansökan såsom implicit återkallad (punkt 3). Utöver att också denna paragraf innehåller begreppet ”implicit återkallad” (se vad Lagrådet anfört under 8 kap. 16 a §) är det oegentligt att det i lagtext anges vara en möjlighet att avslå en återkallad ansökan. Verbet avslå är förbehållet ett beslut som innefattar en sakprövning, dvs. något som inte blir aktuellt vid en återkallad ansökan. Ordet finns visserligen i förordningen, men det bör inte föras över till lagtext. 17 kap. 4 § Genom paragrafen införs en skyldighet för Polismyndigheten, Migrationsverket, Tullverket och Kustbevakningen att till varandra lämna ut de uppgifter som behövs för att myndigheterna ska kunna utföra sina uppdrag enligt 9 kap. 2 a §, dvs. kontroll av personer med stöd av screeningförordningen. En sådan uppgiftsskyldighet föreslås inte bara när myndigheterna begär uppgifter från varandra utan föreligger också på så sätt att myndigheterna självmant ska lämna uppgifter till varandra. Det betyder att en myndighet av försiktighetsskäl kan lämna ut uppgifter som den mottagande myndigheten inte alls är intresserad av. I det läget har alltså känsliga uppgifter hanterats i onödan och därmed också skapat ett svagare skydd för sekretess avseende personliga uppgifter. Lagrådet sätter i fråga att skyldigheten verkligen ska iakttas ex officio. Det torde vara tillräckligt att den mottagande myndigheten själv gör en bedömning att myndigheten har behov av vissa slags uppgifter och då begär dem i stället för att bara få dem utan att veta varför. Denna fråga var uppe till bedömning i Lagrådet också när det gällde uppgiftslämnande brottsbekämpande myndigheter emellan. Regeringen tog särskilt upp frågan om uppgiftslämnande ex officio i prop. 2024/25:65 s. 204 och 205. Lagrådet anser att frågan också i en kommande proposition bör behandlas på ett förklarande och tydligt sätt, så att det framgår att den bedömning som ska göras före ett uppgiftslämnande har föregåtts av en så nyanserad bedömning hos den överlämnande myndigheten, som diskuteras på angivna sidor i den nämnda propositionen. 17 kap. 5 § Även i denna paragraf införs en skyldighet att lämna uppgifter ex officio. Enligt paragrafen ska en uppgiftsskyldighet gälla för den region som utfört en hälsokontroll enligt screeningförordningen. Regionen ska lämna ”de uppgifter som framkommit vid kontrollen till Polismyndigheten”. Det framstår för Lagrådet som uppenbart att dessa uppgifter kan vara tämligen harmlösa, men också av utomordentligt känslig och personnära karaktär. Paragrafen lämnar emellertid inget utrymme för något urval, utan regionen ska lämna de uppgifter ”som framkommit”, dvs. alla uppgifter. Enligt Lagrådets mening är det inte rimligt, vare sig ur integritets- eller tillämpningssynvinkel, att så personnära uppgifter som det kan vara fråga om är föremål för en så omfattande ex officio-skyldighet. Lagrådet förutsätter att skyldigheten att lämna över uppgifterna ex officio tas upp och förklaras i en kommande proposition på samma sätt som nyss anförts beträffande 17 kap. 4 §. 18 kap. 1, 1 a och 1 b §§ I 18 kap. finns bestämmelser om offentligt biträde. De grundläggande reglerna ges i 1 §. Utgångspunkten där är att i vissa angivna mål och ärenden ska offentligt biträde förordnas för den som åtgärden avser, om det inte måste antas att behov av biträde saknas. I det remitterade förslaget föreslås vissa ändringar i förhållande till den nuvarande ordningen. Ändringarna är av två slag. Till att börja med föranleder den nya förfarandeordning som följer med asylprocedurförordningen och asyl- och migrationshanteringsförordningen vissa anpassningar och kompletteringar av reglerna om offentligt biträde. Men därutöver framhålls i övervägandena avsnitt 15.1 att regeringens utgångspunkt är att den svenska ordningen ska utgå från EU:s rättsliga miniminivå om det inte finns starka skäl som talar emot det. De ändringar som det rör sig om förutom anpassningen till asylprocedurförordningen och asyl- och migrationshanteringsförordningen är dels att ny prövning i frågor om verkställighet av beslut om avvisning eller utvisning undantas i 1 § första stycket 3, dels att regleringen i 1 § andra stycket om barns särställning utmönstras. Intentionen att också rätten till offentligt biträde ska utgå från EU:s rättsliga miniminivå visar sig i de strikta begränsningarna av ersättningsberättigad rådgivningstid som anges i 1 a och 1 b §§. Att EU:s rättsliga miniminivå ska vara styrande stämmer mindre väl överens med att det i 1 § portalt slås fast att offentligt biträde ska förordnas, om det inte måste antas att behov av biträde saknas. Den underförstådda men självklara utgångspunkten är då att biträdet har rätt till ersättning för det arbete som svarar mot den enskildes behov av biträde. Lagrådet frågar sig också vad ändamålet med den förändrade inställningen är. Det framgår inte som sig bör av lagrådsremissen. Om det antas att det inte handlar om att minska flyktinginvandringen genom att undanhålla det biträde som den enskilde kan ha behov av och inte heller om en allmän markering av att flyktinginvandring ogillas oavsett den enskildes behov av internationellt skydd, så återstår bara den statsfinansiella synpunkten. Men den finns inte nämnd, och inte heller finns det några uppskattningar om hur mycket som kan bedömas inbesparat genom den restriktiva inställningen. Måhända förhåller det sig så att minimilinjen även när det gäller rättsligt biträde är ett mål i sig. Hur det nu än förhåller sig med det, så bör i en fråga som denna, där det ytterst gäller den enskildes rätt till en rättvis prövning, ändamålet med ett paradigmskifte till den enskildes försämring tydligt lyftas fram och bli föremål för en adekvat beredning och sakliga överväganden. I fråga om den föreslagna regleringen har Lagrådet den grundläggande synpunkten att det finns gränser för hur långt minimilinjen får drivas i det enskilda fallet. När det gäller barn måste barnkonventionen beaktas. Lagrådet ser här ett behov av en ventil. Detsamma gäller de strikta begränsningarna av ersättningsberättigad rådgivningstid som anges i 1 a och 1 b §§. Här bör särskilt beaktas att när en advokat åtar sig ett uppdrag som offentligt biträde kan han eller hon inte avbryta sin rådgivning bara för att den i lagen utmätta ersättningsbara tiden har konsumerats. God advokatsed ställer krav, och så alldeles särskilt när det gäller människor i nöd. En alltför absolut stoppgräns i fråga om rätten till ersättning kan f.ö. leda till att det blir svårt att engagera en kompetent advokat att bistå den som har ett mer påtagligt behov av biträde – såsom ett ensamkommande barn – eftersom ett sådant uppdrag kan leda till att advokaten inte får fullt betalt för det nödvändiga arbetet. Till det kommer att en grundligare rådgivning i en inledande del av förfarandet kan effektivisera det fortsatta förloppet. Om någon begränsning alls ska gälla förordar Lagrådet en något öppen ventilregel, som i en författningskommentar kan knytas till att det mer omfattande arbete som god advokatsed har nödvändiggjort under alla förhållanden ska ersättas. Lagrådet avstår dock från att lämna några mer konkreta förslag på ventilregler. I stället förordar Lagrådet att de nuvarande reglerna består med bara den ändringen att även ärenden enligt asylprocedurförordningen och asyl- och migrationshanteringsförordningen omfattas av 1 §. Om den politiska bedömningen sedan ändå blir att rätten till offentligt biträde bör vara mer begränsad, så får det utredas i särskild ordning. Med det så kan ändamålet med en mer restriktiv ordning utvärderas beredningsvis och så även – ifall det går i den riktningen – behovet av ventilregler. Som redan har framhållits handlar frågan om något så rättsstatligt centralt som den enskildes rätt till en rättvis prövning. Förslaget till lag om ändring i lagen om svenskt medborgarskap 6 § I paragrafen, som inte omfattades av den ursprungliga lagrådsremissen, finns bestämmelser om förutsättningarna för barn som är födda i Sverige och som sedan födelsen är statslösa att förvärva svenskt medborgarskap efter anmälan. Vid lagrådsföredragningen uppgavs att det andra stycket i paragrafen behöver ändras som en följd av att 5 kap. 1 och 3 §§ utlänningslagen ändras och av att bestämmelser om uppehållstillstånd för den som beviljats internationellt skydd och bestämmelser om uppehållstillstånd på grund av familjesammanhållning nu finns i skyddsgrundsförordningen. Enligt vad som angavs under lagrådsföredragningen föreslås andra stycket få följande lydelse. Kravet på permanent uppehållstillstånd i första stycket gäller inte ett barn som har haft hemvist här i landet sedan fem år eller under sammanlagt tio år och som har beviljats ett tidsbegränsat uppehållstillstånd med stöd av 5 kap. 3, 3 a eller 6 § eller 12 kap. 18 § utlänningslagen (2005:716) eller med stöd av artikel 23 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1347 av den 14 maj 2024 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande och för innehållet i det beviljade skyddet, om ändring av rådets direktiv 2003/109/EG och om upphävande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU, eller som flykting eller subsidiärt skyddsbehövande med stöd av artikel 24 i samma förordning eller motsvarande äldre bestämmelser. Lagrådet har ingen erinran mot förslaget. 8 § I paragrafen finns bestämmelser om att en utlänning som är född i Sverige och sedan födelsen är statslös under vissa förutsättningar förvärvar svenskt medborgarskap vid anmälan. Första stycket 2 anpassas till följd av att 5 kap. 1 och 3 §§ utlänningslagen ändras. Lagrådet har ingen erinran mot förslaget, men föreslår att hänvisningen till EU-förordningen 2024/1347 förkortas eftersom förordningen nämns i den nu föreslagna 6 § (om nu inte namnfrågan hanteras som Lagrådet föreslår inledningsvis). 20 § Paragrafen reglerar i vilka fall kravet på permanent uppehållstillstånd inte behöver vara uppfyllt för att en person ska kunna förvärva svenskt medborgarskap. I första stycket införs ytterligare ett undantag från detta krav. I den nya punkten 2 a hänvisas till skyddsgrundsförordningen. Punkten bör också tillföras en hänvisning till motsvarande äldre bestämmelser, på samma sätt som görs i 6 och 8 §§. Förslaget till lag om ändring i mottagandelagen 4 kap. 8 § Enligt förslaget ska en sökande som ordnar eget boende hålla Migrationsverket underrättat om sin bostadsadress, sitt telefonnummer och, om sådan finns, sin e-postadress. Som bestämmelsen är skriven skulle sökanden alltid vara skyldig att underrätta Migrationsverket om, förutom bostadsadressen, sitt telefonnummer. Det säger sig dock självt att det inte kan finnas någon skyldighet att informera om ett telefonnummer om man inte har någon telefon. Och någon skyldighet att skaffa en egen telefon följer inte av regeln, lika lite som att ha en e-postadress. Eftersom det bara handlar om ”sitt” telefonnummer, kan det inte heller anses att sökanden måste ange något annat telefonnummer genom vilket han eller hon lätt kan nås. Mot den bakgrunden ifrågasätter Lagrådet om det inte skulle vara mera ändamålsenligt om underrättelseskyldigheten skulle gälla, förutom bostaden, erforderliga andra kontaktuppgifter och att den närmare innebörden får utvecklas i den praktiska tillämpningen. Det bakomliggande direktivet kan inte gärna anses hindra en sådan utformning. 5 kap. 5 § Paragrafen innehåller bestämmelser om tillträde till arbetsmarknaden för sökande av internationellt skydd. I paragrafen regleras vissa tidsfrister som börjar löpa från en viss tidpunkt. Lagrådet noterar att den avgörande tidpunkten är då den enskilde ”delgetts” ett angivet beslut (se också 6 kap. 1 a §). Det innebär att beslutet måste ha nått sökanden på det sätt som regleras i delgivningslagen och att det alltså inte är tillräckligt att sökanden skriftligen underrättats om beslutet på annat sätt. 6 kap. 7 § Enligt mottagandelagen ska den som ansöker om internationellt skydd ha rätt till en viss dagersättning för sin dagliga livsföring. I lagrådsremissen föreslås att ersättningen ska få sättas ned om utlänningen ”inte samarbetar med de behöriga myndigheterna”. Som förslaget är utformat slår nedsättningsmöjligheten alltså till vid allt objektivt sett bristande samarbete med myndigheterna och i alla situationer, även i fall av sjukdom, missförstånd osv. Det kan ifrågasättas om syftet att få utlänningen att bidra till handläggningen av ansökningen om internationellt skydd verkligen uppfylls lättare om utlänningen får sämre levnadsförhållanden, dvs. i praktiken mindre mat och färre hygienartiklar. En bestraffning av detta slag på grund av att man inte ”samarbetar” med myndigheterna framstår också som ganska främmande för svensk lagstiftningstradition och rättsordningen i övrigt. Under alla förhållanden kan bestämmelsen, för att uppfylla de krav som rättssäkerheten ställer, inte avse alla sorters situationer av bristande samarbete med myndigheterna utan måste gälla endast när utlänningen inte uppfyller sina skyldigheter i ansökningsförfarandet. Vidare bör möjligheten att sätta ned dagersättningen rimligen kunna aktualiseras bara om utlänningen på något sätt kan klandras för att skyldigheterna inte uppfylls, alltså när utlänningen underlåter (låter bli) att göra det som åligger honom eller henne i förfarandet. Mot denna bakgrund föreslår Lagrådet att bestämmelsen i första stycket får följande utformning: … underlåter att uppfylla sina skyldigheter i ansökningsförfarandet eller de förfarandekrav som fastställts. Motsvarande ändring bör göras i paragrafens andra stycke. Om dessa ändringar görs blir lagtexten i överensstämmelse med de exempel som nämns i författningskommentaren (att utlänningen inte infinner sig vid kallelser, är svår att nå, vägrar styrka sin identitet eller på annat sätt aktivt saboterar utredningen). Övriga lagförslag Lagrådet lämnar övriga lagförslag utan erinran. Justitiedepartementet Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 30 april 2026 Närvarande: statsrådet Edholm, ordförande, och statsråden Waltersson Grönvall, Jonson, Strömmer, Forssmed, Tenje, Forssell, Slottner, Wykman, Kullgren, Liljestrand, Bohlin, Carlson, Rosencrantz, Dousa, Larsson, Britz, Lann Föredragande: statsrådet Forssell Regeringen beslutar proposition Utmönstring av permanent uppehållstillstånd och anpassning av svensk rätt till EU:s migrations- och asylpakt