Regeringskansliets rättsdatabaser

Regeringens proposition 2024/25:197 Kompletterande bestämmelser till EU:s mediefrihetsförordning Prop. 2024/25:197 Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen. Stockholm den 26 juni 2025 Ebba Busch Acko Ankarberg Johansson (Kulturdepartementet) Propositionens huvudsakliga innehåll I propositionen föreslås en ny lag med kompletterande bestämmelser till EU:s mediefrihetsförordning. Lagen innehåller de bestämmelser som krävs för att mediefrihetsförordningen ska kunna tillämpas och få ett effektivt genomslag i Sverige. Det föreslås att aktörer som tillhandahåller information enligt EU-förordningen ska lämna denna information och en uppgift om var den finns tillgänglig till tillsynsmyndigheten. I lagen föreslås också bestämmelser om bedömningar av företagskoncentrationer på mediemarknaden och om tillsyn. Därutöver föreslås bestämmelser om tillsynsmyndighetens befogenheter och överklagande av myndighetens beslut. I propositionen föreslås även en lag om ändring av den nya lagen. Ändringarna beror på att vissa bestämmelser i förordningen ska börja tillämpas vid en senare tidpunkt. Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 2026 och ändringarna i lagen föreslås träda i kraft den 8 maj 2027. Innehållsförteckning 1Förslag till riksdagsbeslut4 2Lagtext5 2.1Förslag till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s mediefrihetsförordning5 2.2Förslag till lag om ändring i lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s mediefrihetsförordning7 3Ärendet och dess beredning8 4Mediefrihetsförordningen8 5Kompletterande bestämmelser till mediefrihetsförordningen10 5.1En ny lag med kompletterande bestämmelser införs10 5.2Den nationella tillsynsmyndigheten11 6Rättigheter och skyldigheter för leverantörer av medietjänster11 6.1Artikel 4 i mediefrihetsförordningen11 6.2Leverantörer av medietjänster ska lämna information till tillsynsmyndigheten16 7Koncentrationer på mediemarknaden17 8Offentliga medel för annonsering23 9Tillsyn27 9.1Skyldighet att lämna upplysningar och handlingar27 9.2Skyldighet att lämna varuprover eller liknande29 9.3Föreläggande och vite30 9.4Överklagande31 10Ikraftträdande32 11Konsekvenser33 11.1Konsekvenser för det allmänna33 11.1.1Konsekvenser för Mediemyndigheten33 11.1.2Konsekvenser för övriga myndigheter33 11.2Konsekvenser för företag34 11.3Övriga konsekvenser35 12Författningskommentar36 12.1Förslag till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s mediefrihetsförordning36 12.2Förslag till lag om ändring i lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s mediefrihetsförordning41 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1083 av den 11 april 2024 om fastställande av en gemensam ram för medietjänster på den inre marknaden och om ändring av direktiv 2010/13/EU (europeisk mediefrihetsförordning)43 Sammanfattning av promemorian Kompletterande bestämmelser till EU:s mediefrihetsförordning (Ds 2024:28)80 Promemorians lagförslag81 Förteckning över remissinstanserna83 Lagrådets yttrande84 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 26 juni 202585 Förslag till riksdagsbeslut Regeringens förslag: Riksdagen antar regeringens förslag till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s mediefrihetsförordning. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s mediefrihetsförordning. Lagtext Regeringen har följande förslag till lagtext. Förslag till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s mediefrihetsförordning Härigenom föreskrivs följande. Lagens innehåll 1 §    Denna lag kompletterar Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1083 av den 11 april 2024 om fastställande av en gemensam ram för medietjänster på den inre marknaden och om ändring av direktiv 2010/13/EU (europeisk mediefrihetsförordning), i denna lag kallad EU:s mediefrihetsförordning. Ord och uttryck i lagen 2 §    Ord och uttryck i denna lag har samma betydelse som i EU:s mediefrihetsförordning. Tillsynsmyndighet 3 §    Det följer av artikel 2.13 i EU:s mediefrihetsförordning att nationell tillsynsmyndighet är den myndighet som utsetts till nationell tillsynsmyndighet enligt artikel 30 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/13/EU av den 10 mars 2010 om samordning av vissa bestämmelser som fastställs i medlemsstaternas lagar och andra författningar om tillhandahållande av audiovisuella medietjänster (direktiv om audiovisuella medietjänster). Skyldighet att lämna information 4 §    Den som har gjort information åtkomlig enligt artikel 6.1 eller offentliggjort information enligt artikel 25.2 i EU:s mediefrihetsförordning ska så snart som möjligt lämna informationen och en uppgift om var den finns tillgänglig till tillsynsmyndigheten. Skyldighet att anmäla koncentrationer på mediemarknaden 5 §    En koncentration på mediemarknaden ska anmälas till tillsynsmyndigheten, om den har anmälts till 1. Konkurrensverket i enlighet med 4 kap. 6 eller 7 § konkurrenslagen (2008:579), eller 2. Europeiska kommissionen i enlighet med artikel 4.1 i rådets förordning (EG) nr 139/2004 av den 20 januari 2004 om kontroll av företagskoncentrationer (”EG:s koncentrationsförordning”), och a) de berörda företagen tillsammans har haft en omsättning föregående räkenskapsår i Sverige som överstiger en miljard kronor, och b) minst ett av företagen i a är en leverantör av medietjänster eller en leverantör av en onlineplattform som ger tillgång till medieinnehåll. Den som har anmält koncentrationen till Konkurrensverket eller kommissionen ska samma dag göra anmälan till tillsynsmyndigheten. Anmälan ska innehålla de uppgifter som myndigheten behöver för bedömningen av koncentrationen enligt 6 §. Bedömning av koncentrationer på mediemarknaden 6 §    Tillsynsmyndigheten ska bedöma hur en koncentration på mediemarknaden, som ska anmälas enligt 5 §, påverkar 1. mångfalden av medier och medieinnehåll, och 2. det redaktionella oberoendet. I artikel 22.2 i EU:s mediefrihetsförordning anges faktorer som ska beaktas vid bedömningen. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela ytterligare föreskrifter om bedömningen. Tillsyn 7 §    Enligt artikel 7.1 i EU:s mediefrihetsförordning har tillsynsmyndigheten i uppgift att säkerställa tillämpningen av kapitel III i förordningen. Tillsynsmyndigheten har även tillsyn över att artikel 6.1 i förordningen och 4 och 5 §§ följs. Befogenhet att begära upplysningar och handlingar 8 §    Den som har skyldigheter enligt artiklarna 6.1, 18.1–18.6, 18.8, 24.1, 24.2, 25.1 eller 25.2 i EU:s mediefrihetsförordning eller enligt 5 §, ska på begäran av tillsynsmyndigheten lämna de upplysningar och handlingar som myndigheten behöver för de uppgifter som anges i 7 §. Detsamma gäller för andra som på grund av sitt yrke eller sin affärsverksamhet kan antas ha sådana upplysningar eller handlingar. Föreläggande och vite 9 §    Tillsynsmyndigheten får besluta de förelägganden som behövs för att artiklarna 6.1, 18.1–18.6, 18.8, 24.1, 24.2, 25.1 eller 25.2 i EU:s mediefrihetsförordning eller 4, 5 eller 8 § ska följas. Ett beslut om föreläggande får förenas med vite. Överklagande 10 §    Tillsynsmyndighetens beslut enligt 9 § får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Andra beslut enligt denna lag får inte överklagas. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2026. Förslag till lag om ändring i lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s mediefrihetsförordning Härigenom föreskrivs att 8 och 9 §§ och rubriken närmast före 8 § lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s mediefrihetsförordning ska ha följande lydelse. Lydelse enligt avsnitt 2.1 Föreslagen lydelse Befogenhet att begära upplysningar och handlingar Befogenhet att begära upplysningar, handlingar och varuprover 8 § Den som har skyldigheter enligt artiklarna 6.1, 18.1–18.6, 18.8, 24.1, 24.2, 25.1 eller 25.2 i EU:s mediefrihetsförordning eller enligt 5 §, ska på begäran av tillsynsmyndigheten lämna de upplysningar och handlingar som myndigheten behöver för de uppgifter som anges i 7 §. Detsamma gäller för andra som på grund av sitt yrke eller sin affärsverksamhet kan antas ha sådana upplysningar eller handlingar. Den som har skyldigheter enligt artiklarna 6.1, 18.1–18.6, 18.8, 20.2, 20.3, 24.1, 24.2, 25.1 eller 25.2 i EU:s mediefrihetsförordning eller enligt 5 §, ska på begäran av tillsynsmyndigheten lämna de upplysningar och handlingar som myndigheten behöver för de uppgifter som anges i 7 §. Detsamma gäller för andra som på grund av sitt yrke eller sin affärsverksamhet kan antas ha sådana upplysningar eller handlingar. Den som har skyldigheter enligt artikel 20.2 eller 20.3 i EU:s mediefrihetsförordning ska på begäran av tillsynsmyndigheten lämna de varuprover eller liknande som myndigheten behöver för sin uppgift att säkerställa tillämpningen av dessa artiklar. 9 § Tillsynsmyndigheten får besluta de förelägganden som behövs för att artiklarna 6.1, 18.1–18.6, 18.8, 24.1, 24.2, 25.1 eller 25.2 i EU:s mediefrihetsförordning eller 4, 5 eller 8 § ska följas. Tillsynsmyndigheten får besluta de förelägganden som behövs för att artiklarna 6.1, 18.1–18.6, 18.8, 20.2, 20.3, 24.1, 24.2, 25.1 eller 25.2 i EU:s mediefrihetsförordning eller 4, 5 eller 8 § ska följas. Ett beslut om föreläggande får förenas med vite. Denna lag träder i kraft den 8 maj 2027. Ärendet och dess beredning Europaparlamentet och rådet har antagit Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1083 av den 11 april 2024 om fastställande av en gemensam ram för medietjänster på den inre marknaden och om ändring av direktiv 2010/13/EU (europeisk mediefrihetsförordning), i fortsättningen kallad mediefrihetsförordningen. Förordningen trädde i kraft den 7 maj 2025 och ska i huvudsakliga delar börja tillämpas den 8 augusti 2025. Förordningen finns i bilaga 1. Inom Kulturdepartementet har departementspromemorian Kompletterande bestämmelser till EU:s mediefrihetsförordning (Ds 2024:28) utarbetats. En sammanfattning av promemorian finns i bilaga 2. Promemorians lagförslag finns i bilaga 3. Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 4. Remissvaren finns tillgängliga i Kulturdepartementet (Ku2024/01101). I propositionen behandlas lagförslagen i promemorian, med undantag för förslaget om ändring i lagen om public service. Detta förslag behandlas i propositionen En lag om public service och riktlinjer för verksamheten 2026–2033 (prop. 2024/25:166). Lagrådet Regeringen beslutade den 28 maj 2025 att inhämta Lagrådets yttrande över lagförslag som överensstämmer med lagförslagen i denna proposition. Lagrådets yttrande finns i bilaga 5. Lagrådet har lämnat förslagen utan erinran. Mediefrihetsförordningen Mediefrihetsförordningen består av fyra kapitel. Kapitel I, som innehåller allmänna bestämmelser, inleds med bestämmelser om förordningens innehåll och tillämpningsområde. I den inledande artikeln (artikel 1) anges att förordningen fastställer gemensamma regler för en väl fungerande inre marknad för medietjänster och att Europeiska nämnden för medietjänster inrättas, samtidigt som medietjänsternas oberoende och mångfald skyddas. Av artikeln framgår också att förordningen inte påverkar de regler som fastställs genom vissa närmare angivna EU-rättsakter. Enligt artikeln får medlemsstaterna även anta mer detaljerade eller strängare regler inom vissa områden. Denna möjlighet omfattar exempelvis mediefrihetsförordningens bestämmelser om rättigheter och skyldigheter för leverantörer och mottagare av medietjänster. En förutsättning för att sådana regler ska få antas är dels att de säkerställer en högre skyddsnivå för mediepluralism och redaktionellt oberoende i enlighet med förordningen, dels att de är förenliga med unionsrätten. I kapitlet definieras också de begrepp som används i förordningen (artikel 2). Kapitel II innehåller rättigheter och skyldigheter för leverantörer av medietjänster och mottagare av medietjänster. En leverantör av medietjänster definieras som en fysisk eller juridisk person vars yrkesmässiga verksamhet är att tillhandahålla en medietjänst och som har det redaktionella ansvaret för valet av innehåll för medietjänsten och som avgör hur det ska struktureras (artikel 2.2). Enligt den inledande artikeln i kapitel II ska medlemsstaterna respektera rätten för mottagare av medietjänster att ha tillgång till en mångfald av redaktionellt oberoende medieinnehåll (artikel 3). Kapitlet innehåller även bestämmelser om rätt för leverantörer av medietjänster att utöva sin ekonomiska verksamhet utan andra begränsningar än de som tillåts enligt unionsrätten. Där finns även bestämmelser om rätt till redaktionell frihet och oberoende och skydd av journalisters källor (artikel 4). Slutligen finns i kapitlet bestämmelser om skyddsmekanismer för public service-mediers oberoende (artikel 5) samt skyldigheter för leverantörer av medietjänster att tillgängliggöra information och arbeta för ett stärkt redaktionellt oberoende (artikel 6). I kapitel III regleras ramen för tillsynsarbetet enligt förordningen och för en väl fungerande inre marknad för medietjänster. I kapitlet finns bestämmelser om den nationella tillsynsmyndighetens uppgifter (artikel 7). Av definitionen i artikel 2.13 framgår att nationell tillsynsmyndighet enligt förordningen är den myndighet som utpekats som nationell tillsynsmyndighet enligt det s.k. AV-direktivet, dvs. Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/13/EU av den 10 mars 2010 om samordning av vissa bestämmelser som fastställs i medlemsstaternas lagar och andra författningar om tillhandahållande av audiovisuella medietjänster (direktiv om audiovisuella medietjänster). Eftersom Mediemyndigheten är utpekad som nationell tillsynsmyndighet enligt AV-direktivet är myndigheten nationell tillsynsmyndighet i Sverige enligt förordningen. I kapitlet finns även bestämmelser om Europeiska nämnden för medietjänsters uppbyggnad och uppgifter (artiklarna 8–13) och en ordning för samarbete mellan medlemsstaternas tillsynsmyndigheter etableras (artiklarna 14–17). Kapitlet innehåller också bestämmelser om hantering av medieinnehåll på mycket stora onlineplattformar (artikel 18) och om strukturerad dialog mellan leverantörer av sådana plattformar och företrädare för leverantörer av medietjänster och för civilsamhället (artikel 19). Därutöver finns bestämmelser om rätt för användare att ändra konfigurationen för enheter och användargränssnitt i syfte att anpassa medieutbudet i enlighet med sina personliga intressen och preferenser (artikel 20). Det ställs även vissa krav på sådana nationella lagstiftningsåtgärder, regleringsåtgärder och administrativa åtgärder som påverkar mediemångfald eller redaktionellt oberoende (artikel 21). Kapitlet innehåller dessutom bestämmelser om bedömningar av koncentrationer på mediemarknaden (artikel 22 och 23), om publikmätningssystem (artikel 24) och om tilldelning av medel för statlig annonsering (artikel 25). I det fjärde och sista kapitlet finns bestämmelser om kommissionens övervakning och utvärdering (artikel 26 och 27) samt bestämmelser om ändring av AV-direktivet (artikel 28). I artikel 29 finns bestämmelser om ikraftträdande och tillämpning. Mediefrihetsförordningen trädde i kraft den 7 maj 2024 och ska i huvudsakliga delar börja tillämpas den 8 augusti 2025. Kompletterande bestämmelser till mediefrihetsförordningen En ny lag med kompletterande bestämmelser införs Regeringens förslag: Kompletterande bestämmelser till mediefrihetsförordningen ska samlas i en ny lag. Ord och uttryck i den nya lagen ska ha samma betydelse som i mediefrihetsförordningen. Hänvisningarna till mediefrihetsförordningen i den nya lagen ska vara dynamiska, dvs. avse förordningens vid varje tidpunkt gällande lydelse. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De flesta remissinstanser instämmer i förslagen eller har inga synpunkter på dem. TV4 Media AB avstyrker förslaget att hänvisningarna till mediefrihetsförordningen ska vara dynamiska. Skälen för regeringens förslag: Majoriteten av artiklarna i mediefrihetsförordningen kräver inte nationella bestämmelser för att kunna tillämpas och få fullt genomslag. Förordningen överlämnar dock till medlemsstaterna att reglera vissa frågor. Det behövs därutöver nationella bestämmelser som kompletterar förordningen för att den ska kunna tillämpas och få fullt genomslag. En vanlig lagstiftningsteknik är att samla kompletterande bestämmelser till en EU-förordning i en särskild lag. Denna lagstiftningsteknik bör även användas för kompletteringarna till mediefrihetsförordningen. De kompletterande bestämmelser som bör regleras i lag bör därför i huvudsak samlas i en ny lag. Genom att det anges att det rör sig om en lag med kompletterande bestämmelser tydliggörs att lagen utgör ett komplement till förordningen. De kompletterande bestämmelser som rör public service (artikel 5 i mediefrihetsförordningen) har dock införts i den nya lag om public service som föreslås i propositionen En lag om public service och riktlinjer för verksamheten 2026–2033 (prop. 2024/25:166). I artikel 2 i mediefrihetsförordningen finns definitioner av begrepp som används i förordningen. Ord och uttryck som används i den nya lagen bör ha samma betydelse som i förordningen. En bestämmelse om detta bör föras in i lagen. Hänvisningar till unionsrättsakter kan antingen vara statiska eller dynamiska. En statisk hänvisning innebär att hänvisningen avser unionsrättsakten i en viss angiven lydelse. En dynamisk hänvisning innebär att hänvisningen avser unionsrättsakten i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen. Om en statisk hänvisningsteknik används, kan en ändring i mediefrihetsförordningen medföra att en ändring behöver göras även i den nationella lagstiftningen. En dynamisk hänvisningsteknik innebär däremot att lagstiftningen normalt sett inte behöver ändras. TV4 Media AB anser att hänvisningarna till mediefrihetsförordningen bör vara statiska, eftersom ändringar i förordningen kan ge upphov till oklarheter i konstitutionella frågor och dynamiska hänvisningar innebär att sådana ändringar får ett omedelbart genomslag i den nya lagen. Det bedöms dock inte finnas någon risk för att det kan uppstå sådana oklarheter med dynamiska hänvisningar. Syftet med mediefrihetsförordningen är att skydda mediers oberoende och mångfald. Medlemsstaterna kan enligt artikel 1.3 i detta syfte ha bestämmelser som är mer detaljerade eller strängare än förordningens när det gäller t.ex. rättigheter för leverantörer av medietjänster. Om ändringar i mediefrihetsförordningen trots detta väcker konstitutionella frågor hindrar inte dynamiska hänvisningar att behovet av lagändringar utreds. Regeringen bevakar dessutom svenska intressen i lagstiftningsprocesser på EU-nivå och har en skyldighet att informera och samråda med riksdagen om sådana processer. Det finns inte heller i övrigt skäl som talar för att hänvisningarna till förordningen i den nya lagen bör vara statiska. För att eventuella ändringar i förordningen ska få omedelbart genomslag i Sverige bör hänvisningarna därför vara dynamiska. Den nationella tillsynsmyndigheten Regeringens förslag: I den nya lagen ska det finnas en bestämmelse som upplyser om att det följer av mediefrihetsförordningen att den myndighet som utsetts till nationell tillsynsmyndighet enligt AV-direktivet också är nationell tillsynsmyndighet enligt förordningen. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna har inte haft synpunkter på förslaget. Skälen för regeringens förslag: Den eller de myndigheter som utsetts till nationell tillsynsmyndighet av en medlemsstat enligt artikel 30 i AV-direktivet är enligt definitionen i mediefrihetsförordningen även nationell tillsynsmyndighet enligt förordningen (artikel 2.13). En upplysning om detta bör tas in i den kompletterande lagen. I lagen bör den nationella tillsynsmyndigheten benämnas tillsynsmyndigheten. Det är Mediemyndigheten som har utsetts att vara nationell tillsynsmyndighet enligt artikel 30 i AV-direktivet (4 § förordningen [2023:844] med instruktion för Mediemyndigheten). Rättigheter och skyldigheter för leverantörer av medietjänster Artikel 4 i mediefrihetsförordningen Regeringens bedömning: Det finns inte behov av kompletterande bestämmelser eller andra lagändringar med anledning av artikel 4 i mediefrihetsförordningen. Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Av remissinstanserna som yttrar sig instämmer några i bedömningen att det inte finns behov av kompletterande bestämmelser till artikel 4.3–4.5 (skydd för journalisters källor), däribland Polismyndigheten, Sveriges advokatsamfund, Tidningsutgivarna, Sveriges Radio AB, Sveriges Television AB och Säkerhetspolisen. Däremot ifrågasätter Lunds universitet (juridiska fakulteten), Svenska Journalistförbundet, Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden, TV4 Media AB och Uppsala universitet (juridiska fakultetsnämnden) bedömningen eller efterfrågar en fördjupad analys, framför allt när det gäller frågan om skyddet i mediegrundlagarna och annan lagstiftning fullt ut uppfyller kraven i artiklarna. TV4 Media AB anser även att den nya lagen bör innehålla en bestämmelse om att tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen har företräde framför mediefrihetsförordningen. Svenska Journalistförbundet framför en liknande synpunkt. Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden efterfrågar ytterligare analys av kraven i artikel 4.8 i förhållande till användningen av hemliga tvångsmedel. Skälen för regeringens bedömning Kraven enligt artikel 4.1, 4.2 och 4.3 första meningen är uppfyllda Artikel 4 i mediefrihetsförordningen innehåller bestämmelser om rättigheter för leverantörer av medietjänster. Enligt artikel 4.1 ska de ha rätt att utöva sin ekonomiska verksamhet på den inre marknaden utan andra begränsningar än de som tillåts enligt unionsrätten. Av artikel 4.2 framgår att medlemsstaterna ska respektera faktisk redaktionell frihet och faktiskt redaktionellt oberoende för leverantörer av medietjänster. Dessutom gäller ett förbud för medlemsstaterna, inbegripet deras nationella tillsynsmyndigheter och tillsynsorgan, att ingripa i eller försöka påverka redaktionella strategier hos och redaktionella beslut av leverantörer av medietjänster. Enligt första meningen i artikel 4.3 ska medlemsstaterna dessutom säkerställa att journalisters källor och konfidentiella kommunikation skyddas på ett effektivt sätt. Medlemsstaterna behöver vidta åtgärder för att kraven i de uppräknade bestämmelserna ska uppfyllas. De rättigheter som medlemsstaterna ska skydda enligt artikeln ges i Sverige ett mycket starkt skydd genom de tryck- och yttrandefrihetsrättsliga grundprinciperna om bl.a. etableringsfrihet, censurförbud, förbud mot hindrande åtgärder och meddelarfrihet som kommer till uttryck i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen (mediegrundlagarna). Svenska journalistförbundet, TV4 Media AB och Uppsala universitet (juridiska fakultetsnämnden) ifrågasätter om regleringen i mediegrundlagarna utöver journalisters källor även skyddar deras konfidentiella kommunikation på det sätt som krävs enligt mediefrihetsförordningen. Uttrycket ”konfidentiell kommunikation” definieras inte i mediefrihetsförordningen. Som redogörs för i promemorian är dock begreppet direkt kopplat till sådan information som rör eller kan identifiera en journalists källa (se även skäl 19 i förordningen). Alldeles oavsett om information som lämnas eller kommuniceras konfidentiellt till en journalist innehåller uppgifter som kan identifiera en källa eller inte skyddas informationen genom bestämmelserna i mediegrundlagarna om rätten till anonymitet, tystnadsplikt och efterforskningsförbud. De krav som ställs i artikel 4.3 på ett effektivt skydd av journalisters källor och deras konfidentiella kommunikation uppfylls därmed genom bestämmelserna i mediegrundlagarna. Uppsala universitet (juridiska fakultetsnämnden) påtalar att mediefrihetsförordningen är tillämplig även på leverantörer av medietjänster som inte omfattas av mediegrundlagarna, och att det därför inte enbart med utgångspunkt i grundlagsregleringen går att dra slutsatsen att Sverige uppfyller de krav som följer av mediefrihetsförordningen. De flesta leverantörer av medietjänster har ett automatiskt grundlagsskydd enligt mediegrundlagarna. Detta gäller bl.a. redaktioner för periodiska skrifter och redaktioner för radio- och tv-program. Som Uppsala universitet påpekar så kan det dock finnas leverantörer av medietjänster som inte har ett automatiskt grundlagsskydd. Det gäller exempelvis leverantörer av medietjänster som ger ut en webbtidning utan tryckt förlaga. För aktörer som saknar ett automatiskt grundlagsskydd finns dock möjlighet att ansöka om utgivningsbevis hos Mediemyndigheten, s.k. frivilligt grundlagsskydd (se 1 kap. 4 och 5 §§ YGL). Denna ordning uppfyller enligt regeringen de krav som ställs i mediefrihetsförordningen. Det finns inte skäl att anpassa svensk rätt till bestämmelserna om skydd för journalisters källor i artikel 4.3–4.5 För att säkerställa skyddet för journalisters källor och konfidentiella kommunikation finns i artikel 4.3 ett förbud mot att vidta vissa uppräknade åtgärder mot den krets av skyddade personer som omfattas av artikeln, bl.a. leverantörer av medietjänster och deras redaktionella personal. De åtgärder som räknas upp i artikeln motsvaras i svensk rätt i huvudsak av de straffprocessuella tvångsmedlen i rättegångsbalken och av hemlig dataavläsning enligt lagen (2020:62) om hemlig dataavläsning. I artikel 4.4 och 4.5 framgår vilka undantag som medlemsstaterna får göra från förbudet och vilka förutsättningar som då ska vara uppfyllda. Syftet med regleringen är att inom EU införa gemensamma miniminormer för skydd av journalisters källor och konfidentiella kommunikation när det gäller tvångsåtgärder som medlemsstaterna använder för att få sådan information (skäl 23). Bestämmelserna om åtgärder i artikel 4.3–4.5 ska inte införlivas eller kompletteras i materiellt hänseende. Däremot behöver det säkerställas att bestämmelserna i artikeln får ett effektivt genomslag. Det innebär att nationell rätt kan behöva anpassas, t.ex. för att undvika att nationell reglering av misstag tillämpas i strid med artikelns bestämmelser. Bestämmelserna i mediegrundlagarna om anonymitetsskydd, tystnadsplikt och efterforskningsförbud utgör ett mycket starkt källskydd. Enligt TV4 Media AB och Svenska Journalistförbundet bör den nya lagen innehålla ett förtydligande av att mediegrundlagarna har företräde framför förordningens bestämmelser. Några skäl att göra ett sådant förtydligande i lagen finns dock inte. Av artikel 1.3 i mediefrihetsförordningen framgår nämligen att förordningen inte hindrar medlemsstaterna från att ha mer detaljerade eller strängare regler till skydd för journalisters källor och konfidentiella kommunikation under förutsättning att reglerna säkerställer en högre skyddsnivå för mediepluralism eller redaktionellt oberoende och reglerna är förenliga med unionsrätten. Uppsala universitet (juridiska fakultetsnämnden) påpekar att skyddet enligt artikel 4.3 inte enbart gäller för medieföretag och dess redaktionella personal utan även kan innefatta exempelvis närstående till journalister. Eftersom något särskilt skydd för sådana närstående personer inte finns i mediegrundlagarna bör det, enligt universitetet, analyseras om skyddet i grundlagarna är förenligt med förordningens krav. I detta sammanhang bör enligt regeringen framhållas att efterforskningsförbudet i mediegrundlagarna (3 kap. 5 § TF och 2 kap. 5 § YGL) innebär att alla former av förfrågningar eller åtgärder från det allmännas sida som syftar till att få kunskap om en källa (meddelare) är otillåtna. Förbudet gäller således oberoende av från vem information om källan inhämtas och omfattar därmed åtgärder som riktas mot såväl anhöriga till journalister som andra. Efterforskningsförbudet i grundlagarna ger därmed i detta avseende ett starkare skydd än förordningen. Lunds universitet (juridiska fakulteten) anser att förhållandet mellan det krav på proportionalitet i varje enskilt fall som framgår av artikel 4.4 c och regleringen i mediegrundlagarna bör utredas vidare eftersom det finns en risk för konflikt mellan regleringarna. Processuella bestämmelser om åtgärder som kan vidtas vid efterforskning av en meddelare enligt mediegrundlagarna finns dock inte i grundlagarna utan i vanlig lag (jfr 14 kap. 6 § TF och 12 kap. 4 § YGL). En proportionalitetsbedömning ska göras vid all användning av tvångsmedel enligt svensk rätt och proportionalitetsprincipen kommer också till direkt uttryck i ett antal bestämmelser i rättegångsbalken och lagen om hemlig dataavläsning, som är den lagstiftning som främst kan aktualiseras. Den svenska regleringen bedöms därför inte komma i konflikt med kraven på proportionalitet i artikel 4.4 c. Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden (SIN) framhåller att regleringen om hemliga tvångsmedel de senaste åren har blivit alltmer otydlig och svår att tillämpa, vilket medför en risk för att kraven i mediefrihetsförordningen förbises i de fall där lagen om hemlig dataavläsning tillåter att tvångsmedlet används i fler fall än vad som tillåts enligt förordningen. Enligt SIN finns det anledning att ytterligare analysera hur bestämmelserna i lagen om hemlig dataavläsning förhåller sig till artikel 4.5, som reglerar under vilka förutsättningar inkräktande övervakningsprogramvara får användas. Svenska Journalistförbundet framför att förbudet mot hemlig dataavläsning i 11 § lagen om hemlig dataavläsning bör utökas till att gälla alla informationssystem som en journalist använder och inte enbart avse sådana system som stadigvarande används eller är särskilt avsedda att användas i verksamhet där tystnadsplikt gäller enligt mediegrundlagarna. Begreppet ”inkräktande övervakningsprogramvara” i artikel 4 motsvaras närmast av hemlig dataavläsning i lagen om hemlig dataavläsning. I artikel 4.5 anges vilka förutsättningar som ska vara uppfyllda för att en sådan åtgärd ska få vidtas. Artikeln aktualiseras när åtgärder vidtas för att få information som rör eller kan identifiera journalisters källor eller konfidentiella kommunikation. Sådan efterforskning av en källa är enligt svensk rätt endast tillåten i utredningar av meddelarbrott enligt mediegrundlagarna. Som redogörs för i promemorian överensstämmer kraven i artikeln i princip med förutsättningarna för att använda hemlig dataavläsning vid utredning av meddelarbrott. I ett par fall motsvarar dock kravet i fråga om straffskalor i artikel 4.5 inte minimistraffet för de meddelarbrott där hemlig dataavläsning kan vara tillåten. Det skulle därför i undantagsfall kunna uppkomma en situation då kraven i artikel 4.5 medför att hemlig dataavläsning inte kan användas vid sådana utredningar. Med hänsyn till att artikeln på grund av EU-rättens företräde ska tillämpas i stället för lagen om hemlig dataavläsning finns det inte anledning att anpassa lagen till ett sådant teoretiskt undantagsfall. Justitiekanslern (JK), som inte haft några synpunkter på bedömningen, är ensam åklagare vid utredning av bl.a. meddelarbrott. Om hemlig dataavläsning övervägs vid utredningen av ett meddelarbrott där situationen som beskrivs ovan kan uppstå ska JK beakta bestämmelserna i artikeln. Det finns inte heller anledning att, på det sätt som Svenska Journalistförbundet efterfrågar, justera det befintliga förbudet mot hemlig dataavläsning. Med anledning av SIN:s påpekande om att regleringen av hemliga tvångsmedel blivit alltmer otydlig och svår att tillämpa kan det framhållas att regeringen i februari 2025 tillsatte en utredning (dir. 2025:12) som bl.a. ska göra en rättslig och systematisk översyn av reglerna om hemliga och preventiva tvångsmedel i syfte att åstadkomma en reglering som är enhetlig, tydlig och lätt att tillämpa. Uppdraget ska redovisas i maj 2026. Svenska Journalistförbundet saknar en analys av hur mediefrihetsförordningen förhåller sig till signalspaning enligt lagen (2008:717) om signalspaning i försvarsunderrättelseverksamhet. De svenska bestämmelserna om signalspaning är dock inte relevanta i förhållande till regleringen i artikel 4.3 och de förbud mot åtgärder som anges där. Något behov av att anpassa den regleringen till mediefrihetsförordningen finns således inte. Sammantaget bedömer regeringen inte att det finns behov av att anpassa svensk rätt till artikel 4.3–4.5 i mediefrihetsförordningen. Kravet på effektivt rättsligt skydd enligt artikel 4.8 i mediefrihetsförordningen tillgodoses i svensk rätt SIN efterfrågar en ytterligare analys av hur kraven i artikel 4.8 i mediefrihetsförordningen på bl.a. effektivt rättsligt skydd förhåller sig till användningen av hemliga tvångsmedel. I denna del kan konstateras att den svenska regleringen av hemliga tvångsmedel har utvärderats flera gånger ur bl.a. rättssäkerhetssynpunkt i förhållande till regeringsformen, den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och EU-rätten. Regelverket, som innehåller olika skyddsmekanismer och rättssäkerhetsgarantier, har ansetts uppfylla kraven på rättssäkerhet (se SOU 2018:61, SOU 2022:52 s. 229–286 och SOU 2023:78 s. 249–326). Därutöver finns det möjlighet för enskilda att begära skadestånd och föra talan i domstol om hemliga tvångsmedel som t.ex. hemlig dataavläsning använts i strid med gällande rätt, vilket även omfattar mediefrihetsförordningens krav. Det finns bl.a. en grund för skadestånd enligt 3 kap. 4 § skadeståndslagen (1972:207) om staten överträder grundläggande fri- och rättigheter enligt 2 kap. regeringsformen eller enligt den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Mot denna bakgrund bedömer regeringen att kravet på rättsligt skydd enligt första stycket i artikel 4.8 är uppfyllt och att några kompletteringar eller anpassningar av svensk rätt inte krävs. Leverantörer av medietjänster ska lämna information till tillsynsmyndigheten Regeringens förslag: En leverantör av medietjänster som gör information åtkomlig enligt artikel 6.1 i mediefrihetsförordningen ska så snart som möjligt lämna informationen och en uppgift om var den finns tillgänglig till tillsynsmyndigheten. Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. I förslaget anges att den som har en informationsskyldighet enligt artikel 6.1 i mediefrihetsförordningen ska anmäla när den uppfyllts. Av förslaget framgår inte att informationen ska lämnas så snart som möjligt. Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna har inga synpunkter på förslaget. Svenska Journalistförbundet ifrågasätter om informationsskyldigheten i artikel 6.1 är förenlig med mediegrundlagarna. TV4 Media AB avstyrker förslaget och menar att det går längre än vad som krävs enligt artikel 6.1 och anför att det finns starka skäl att inte ålägga leverantörer av medietjänster betungande och kostsamma administrativa uppgifter. Sveriges advokatsamfund anser att Mediemyndigheten inte ska ha rätt att begära några andra uppgifter än de som framgår av artikel 6.1. Enligt Mediemyndigheten behöver det förtydligas i lagtexten att den information som tillgängliggjorts ska lämnas till myndigheten i anmälan. Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 6.1 i mediefrihetsförordningen ska en leverantör av medietjänster göra viss angiven information lätt och direkt åtkomlig för mottagarna av tjänsten. Den information som ska göras åtkomlig är bl.a. leverantörens juridiska namn och kontaktuppgifter och totalt årligt belopp av offentliga medel för statlig annonsering som tilldelats dem. Eftersom det är upp till leverantörerna av medietjänsterna att själva besluta hur och var informationen enligt artikel 6.1 ska göras åtkomlig anser regeringen till skillnad från Svenska Journalistförbundet att informationsskyldigheten i artikeln är förenlig med mediegrundlagarna. Denna skyldighet innebär ingen inskränkning i den redaktionella självständigheten, dvs. att den som sänder program självständigt avgör vad som ska förekomma i dessa (3 kap. 6 § YGL). Motsvarande resonemang fördes när en liknande informationsskyldighet enligt AV-direktivet genomfördes genom ändringar i radio- och tv-lagen (prop. 2009/10:115 s. 121 och 122 samt prop. 2021/22:262 s. 17). Av artikel 6.2 följer att den information som ska göras åtkomlig för användarna enligt artikel 6.1 även ska finnas i nationella databaser över medieägande. Det är medlemsstaterna som ansvarar för att sådana databaser utvecklas. Regeringen avser att ge tillsynsmyndigheten, dvs. Mediemyndigheten, i uppdrag att utveckla en sådan databas. Det är inte effektivt med en ordning där Mediemyndigheten på egen hand löpande ska söka upp och samla in den information som ska finnas i databasen. I stället bör leverantörerna ges en skyldighet att lämna denna information till myndigheten. Det är, som TV4 Media AB framför, riktigt att en sådan skyldighet inte krävs enligt artikel 6.1. Medlemsstaterna har dock ett ansvar för att mediefrihetsförordningen ges ett effektivt genomslag. I det syftet kan det införas processuella eller administrativa bestämmelser. Att leverantörerna åläggs att lämna informationen är nödvändigt för att databasen ska kunna hållas uppdaterad. En skyldighet att lämna information bör därför införas i den nya lagen. I promemorian föreslås att leverantörer av medietjänster ska vara skyldiga att anmäla till tillsynsmyndigheten när de har uppfyllt sin skyldighet enligt artikel 6.1. Något sådant krav på anmälan bedöms dock inte behövas. Det är tillräckligt att det framgår av bestämmelsen att leverantörerna ska lämna informationen till tillsynsmyndigheten så snart som möjligt efter att den har gjorts åtkomlig enligt artikeln. Därmed åstadkoms också ett sådant förtydligande som Mediemyndigheten efterfrågar. Som föreslås i promemorian bör det tillsammans med informationen även lämnas en uppgift om var den finns tillgänglig. Sveriges advokatsamfund ifrågasätter att denna uppgift ska lämnas till tillsynsmyndigheten eftersom det inte framgår av artikel 6.1. Enligt regeringen är det dock rimligt att en leverantör som uppfyllt sin informationsskyldighet även anger var informationen finns tillgänglig. Detta bl.a. för att Mediemyndigheten ska kunna utöva tillsyn över att leverantörerna har uppfyllt sina skyldigheter enligt artikeln. Enligt TV4 Media AB finns det starka skäl för att inte ålägga leverantörer av medietjänster betungande och kostsamma administrativa uppgifter. Regeringen bedömer dock att den skyldighet som föreslås inte är av en sådan karaktär. Leverantörerna behöver inte samla in några nya uppgifter, utan enbart lämna de uppgifter som gjorts åtkomliga och en uppgift om var de finns. Informationen ska dessutom lämnas till tillsynsmyndigheten i anslutning till att informationen gjorts åtkomlig. Systemet för att lämna informationen bör utformas så att den administrativa bördan minimeras. Koncentrationer på mediemarknaden Regeringens förslag: En koncentration på mediemarknaden ska anmälas till tillsynsmyndigheten om den har anmälts till Konkurrensverket i enlighet med konkurrenslagen. En koncentration på mediemarknaden ska även anmälas till tillsynsmyndigheten om den har anmälts till Europeiska kommissionen i enlighet med EG:s koncentrationsförordning, och de berörda företagen tillsammans har haft en omsättning föregående räkenskapsår i Sverige som överstiger en miljard kronor och minst ett av dessa företag är en leverantör av medietjänster eller en leverantör av en onlineplattform som ger tillgång till medieinnehåll. Den som har anmält koncentrationen till Konkurrensverket eller kommissionen ska samma dag göra anmälan till tillsynsmyndigheten. Anmälan ska innehålla de uppgifter som myndigheten behöver för att bedöma koncentrationen. Tillsynsmyndigheten ska bedöma hur en koncentration på mediemarknaden, som ska anmälas enligt den nya lagen, påverkar mångfalden av medier och medieinnehåll, och det redaktionella oberoendet. I den nya lagen ska det finnas en bestämmelse som upplyser om att det i mediefrihetsförordningen anges faktorer som ska beaktas vid bedömningen. Det ska även finnas en bestämmelse som upplyser om att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan meddela ytterligare föreskrifter om bedömningen. Promemorians förslag överensstämmer delvis med regeringens. I promemorian föreslås inte att mediekoncentrationer som ska prövas enligt EU:s koncentrationsförordning ska anmälas till och bedömas av tillsynsmyndigheten. Enligt förslaget ska en anmälan till tillsynsmyndigheten göras ”samtidigt” – inte samma dag – som koncentrationen anmäls enligt konkurrenslagen (2008:579). Därutöver framgår det inte av promemorians lagförslag att anmälan ska innehålla de uppgifter som myndigheten behöver för bedömningen av koncentrationen. Tillsynsmyndighetens bedömning ska enligt förslaget inte avse de mediekoncentrationer som är anmälningspliktiga enligt den nya lagen, utan de koncentrationer som faktiskt har anmälts till myndigheten. Det föreslås inte heller någon upplysningsbestämmelse om att ytterligare föreskrifter om bedömningen kan meddelas. Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker eller har inte några synpunkter på förslaget. Bonnier News, Sveriges advokatsamfund, Svenska journalistförbundet, Tidningsutgivarna och TV4 Media AB avstyrker eller ifrågasätter förslaget mot bakgrund av etableringsfriheten i mediegrundlagarna och pekar på att ingripanden mot mediekoncentrationer tidigare har utretts och då bedömts kräva grundlagsändringar. Konkurrensverket anser att det i lagtexten bör förtydligas att en anmälan av en mediekoncentration enligt den nya lagen ska ske senast samma dag som koncentrationen anmäls enligt konkurrenslagen. Bonnier News och Konkurrensverket väcker även frågan om tröskelvärdena för när en anmälan ska göras enligt konkurrenslagen är ändamålsenliga även för när en anmälan ska göras av en mediekoncentration. Skälen för regeringens förslag Det behövs kompletterande bestämmelser om bedömningar av mediekoncentrationer Artikel 22 i mediefrihetsförordningen innehåller bestämmelser om bedömningar av koncentrationer på mediemarknaden. Definitionen av en sådan koncentration finns i artikel 2.15. Där hänvisas till rådets förordning (EG) nr 139/2004 av den 20 januari 2004 om kontroll av företagskoncentrationer (”EG:s koncentrationsförordning”). Enligt definitionen är en koncentration på mediemarknaden en företagskoncentration enligt definitionen i koncentrationsförordningen som omfattar minst en leverantör av medietjänster eller en leverantör av en onlineplattform som ger tillgång till medieinnehåll. Av artikel 22.1 framgår att medlemsstaterna ska fastställa materiella regler och förfaranderegler i nationell rätt, som möjliggör bedömningar av sådana koncentrationer som kan ha en betydande inverkan på mediepluralismen och det redaktionella oberoendet. Reglerna ska, enligt artikel 22.1 a, vara transparenta, objektiva, proportionella och icke-diskriminerande. I artikel 22.1 b–e finns särskilda krav på vad reglerna ska innehålla. Av artikeln framgår även att bedömningarna ska vara skilda från konkurrensrättsliga bedömningar. Det finns inte någon svensk reglering som möjliggör sådana bedömningar som krävs enligt artikeln. Det behövs därför kompletterande bestämmelser. Grundläggande bestämmelser om bedömningarna bör tas in i den nya lagen. Tillsynsmyndigheten bör ansvara för bedömningarna Av mediefrihetsförordningen följer att medlemsstaterna antingen ska utse de nationella tillsynsmyndigheterna eller nationella tillsynsorganen som ansvariga för bedömningar av koncentrationer på mediemarknaden, eller säkerställa att dessa myndigheter eller organ deltar väsentligt i bedömningarna (artikel 22.1 c). Mediemyndigheten är utsedd till tillsynsmyndighet enligt AV-direktivet och är därmed nationell tillsynsmyndighet enligt förordningen (se avsnitt 5.2). I myndighetens uppgifter ingår att verka för yttrandefrihet och möjligheterna till mediemångfald. Myndigheten har även bl.a. i uppgift att följa och analysera utvecklingen inom medieområdet. Det finns inte någon annan myndighet som är bättre lämpad för att göra bedömningar av mediekoncentrationer. Med hänsyn till detta bör tillsynsmyndigheten, dvs. Mediemyndigheten, ansvara för bedömningarna. Att tillsynsmyndigheten har denna uppgift bör framgå av den nya lagen. Det bör införas en anmälningsskyldighet Medlemsstaterna ska enligt artikel 22.1 b införa regler som ålägger de parter som är involverade i en koncentration som ska bedömas att i förväg anmäla den till relevanta myndigheter eller organ. Ett alternativ till anmälningsskyldigheten är enligt artikeln att medlemsstaterna ger myndigheterna eller organen lämpliga befogenheter, så att de från parterna kan få den information som krävs för att bedöma koncentrationen. I likhet med promemorian anser regeringen att alternativet med en anmälningsskyldighet för de koncentrationer som ska bedömas framstår som mest ändamålsenligt. Genom en sådan anmälningsskyldighet kan tillsynsmyndigheten få kännedom om de koncentrationer som ska bedömas och kan också få in det underlag som krävs för bedömningen. Anmälningsskyldigheten bör regleras i den nya lagen. Anmälan bör göras till tillsynsmyndigheten eftersom den ska ansvara för bedömningen. Vilka mediekoncentrationer bör bedömas och anmälas? De mediekoncentrationer som ska bedömas och anmälas enligt artikel 22 är de som kan ha en betydande inverkan på mediepluralismen och det redaktionella oberoendet. För en anmälan av sådana koncentrationer ska medlemsstaterna fastställa objektiva, icke-diskriminerande och proportionella kriterier. Vad som avses med betydande inverkan utvecklas i skäl 64 i mediefrihetsförordningen. Av skälet framgår att det rör sig om koncentrationer som kan leda till att en enda enhet får kontroll över eller betydande intressen på den berörda marknaden, och därmed ett väsentligt inflytande på den allmänna opinionsbildningen på en viss mediemarknad i en eller flera medlemsstater. Ett viktigt kriterium är enligt samma skäl den minskning av konkurrerande åsikter som koncentrationen leder till. Tröskeln för vilka koncentrationer som ska omfattas bör således vara relativt hög. I promemorian föreslås att det är sådana medieföretagskoncentrationer som anmäls enligt konkurrenslagen som ska anmälas och bedömas av tillsynsmyndigheten. Enligt konkurrenslagen ska en företagskoncentration anmälas till Konkurrensverket om två förutsättningar är uppfyllda. För det första ska de berörda företagen tillsammans under föregående räkenskapsår ha haft en omsättning i Sverige som överstiger en miljard kronor. För det andra ska minst två av de berörda företagen ha haft en omsättning i Sverige föregående räkenskapsår som överstiger 200 miljoner kronor för vart och ett av företagen (4 kap. 6 § konkurrenslagen). Konkurrensverket kan dessutom ålägga en part i en företagskoncentration att anmäla koncentrationen. Det krävs då att omsättningskravet på en miljard kronor är uppfyllt och att det är påkallat av särskilda skäl (4 kap. 7 § första stycket 1). Av förarbetena till bestämmelsen framgår att det finns särskilda skäl när förvärv, trots att det är fråga om mindre förvärv, sett utifrån de samhällsekonomiska och konsumentpolitiska intressen som konkurrenslagen ska slå vakt om är viktiga nog för att kvalificera en prövning. Detta kan ske vid s.k. successiva förvärv, t.ex. när ett redan starkt företag har som strategi att undan för undan köpa upp mindre konkurrenter eller när ett sådant företag även utan en sådan strategi rent faktiskt gör sådana förvärv vid olika tillfällen. Ett annat exempel som anges i förarbetena är att ett starkt företag på en mer koncentrerad marknad, med mycket få små företag, förvärvar en enstaka liten nyetablerare, för att hindra att denne i framtiden kan komma att utmana förvärvarens ställning (prop. 1996/97:82 s. 10 och 11). Slutligen kan en part eller annan medverkande i företagskoncentrationen frivilligt anmäla denna om omsättningskravet på en miljard kronor är uppfyllt (4 kap. 7 § första stycket 2 konkurrenslagen). Konkurrensverket anför att verket inte kan bedöma om tröskelvärdena i konkurrenslagen är ändamålsenliga även vid bedömningar av mediekoncentrationer. Enligt Bonnier News är varken omsättning eller marknadsandelar relevant när det gäller att bedöma inverkan på mediepluralismen och det redaktionella oberoendet. Även om ett kriterium som bygger på omsättning enbart kan ge en indikation på hur en koncentration inverkar på mediepluralismen och det redaktionella oberoendet, får omsättningskraven i konkurrenslagen ändå anses fungera väl för att sortera ut de mediekoncentrationer som kan ha en sådan betydande påverkan på mediepluralismen och oberoendet att de ska bedömas. En annan stor fördel med att knyta bedömningarna till kriterierna och omsättningskraven i konkurrenslagen är att dessa är tydliga, inte minst för parterna i koncentrationen. Det blir därmed tydligt när en mediekoncentration ska anmälas till och bedömas av tillsynsmyndigheten. Enligt regeringen talar därför övervägande skäl för att det bör vara sådana mediekoncentrationer som anmäls i enlighet med konkurrenslagens regler som ska bedömas av tillsynsmyndigheten. Vissa mycket stora företagskoncentrationer ska inte anmälas till Konkurrensverket enligt konkurrenslagens regler. I stället ska dessa anmälas till och prövas av Europeiska kommissionen enligt EG:s koncentrationsförordning. Det handlar om företagskoncentrationer med en gemenskapsdimension. För att det ska bli fråga om en sådan koncentration krävs att den uppfyller vissa krav i fråga om omsättning. Det krävs bl.a. att den sammanlagda omsättningen i hela världen för de berörda företagen överstiger 5 miljarder alternativt 2,5 miljarder euro (se artikel 1). För denna typ av koncentrationer finns således ett mycket högre omsättningskrav än vad som gäller enligt konkurrenslagen. Mediekoncentrationer med en gemenskapsdimension behandlas inte i promemorian. Av mediefrihetsförordningen följer dock att även sådana koncentrationer ska bedömas enligt de förfaranden som medlemsstaterna ska införa enligt artikel 22.1 (jfr skäl 66). Det bör därför införas bestämmelser om att även dessa mediekoncentrationer ska anmälas till och bedömas av tillsynsmyndigheten. Bestämmelserna bör dock endast gälla mediekoncentrationer som kan komma att ha en påverkan på den svenska mediemarknaden. Anmälningsskyldigheten bör därför begränsas till att gälla mediekoncentrationer där de berörda företagen tillsammans har haft en omsättning föregående räkenskapsår i Sverige som överstiger en miljard kronor, vilket motsvarar kravet för när en koncentration ska anmälas enligt 4 kap. 6 § 1 konkurrenslagen. Därutöver bör minst ett av dessa företag som haft omsättning i Sverige vara en leverantör av medietjänster eller en leverantör av en onlineplattform som ger tillgång till medieinnehåll. I promemorian föreslås att anmälan till tillsynsmyndigheten ska ske ”samtidigt” som anmälan enligt konkurrenslagen. Regeringen anser i likhet med Konkurrensverket att det bör förtydligas att anmälan till tillsynsmyndigheten ska göras ”samma dag” som koncentrationen har anmälts till Konkurrensverket i enlighet med konkurrenslagen eller till kommissionen enligt koncentrationsförordningen. Anmälan bör göras av den som har anmält koncentrationen till Konkurrensverket eller kommissionen. Tillsynsmyndighetens bedömning ska enligt promemorians förslag avse koncentrationer som faktiskt har anmälts till Konkurrensverket. Tillsynsmyndigheten bör dock inte vara förhindrad att bedöma en koncentration som borde ha anmälts till Konkurrensverket men där någon anmälan inte kommit in. Motsvarande bör gälla även koncentrationer som är anmälningspliktiga enligt koncentrationsförordningen. Lagtexten bör därför formuleras så att tillsynsmyndigheten ska bedöma sådana koncentrationer som ska anmälas enligt den nya lagen, dvs. som omfattas av anmälningsskyldigheten enligt lagen. Av promemorian framgår att tillsynsmyndigheten kan ha behov av information från parterna för sin bedömning och att regeringen kan meddela föreskrifter om vad anmälan ska innehålla med stöd av 8 kap. 7 § första stycket 1 regeringsformen. Enligt regeringen bör det dock även tydliggöras i den föreslagna bestämmelsen om anmälningsskyldighet att anmälan ska innehålla de uppgifter som myndigheten behöver för bedömningen av koncentrationen. Bedömningarnas syfte och innehåll samt tidsramar Bedömningarna enligt artikel 22 i mediefrihetsförordningen ska avse hur mediekoncentrationer påverkar mediepluralismen och det redaktionella oberoendet. Detta bör framgå av den nya lagen. Ordet ”mediepluralism” bör dock i lagen ersättas med det tydligare uttrycket ”mångfald av medietjänster och medieinnehåll”. Detta uttryck innebär inte någon skillnad i sak (jfr skäl 64). I den nya lagen bör det således anges att tillsynsmyndigheten ska bedöma hur en koncentration på mediemarknaden, som ska anmälas enligt den nya lagen, påverkar dels mångfalden av medier och medieinnehåll, dels det redaktionella oberoendet. Hur bedömningarna ska gå till regleras av tre bestämmelser i artikel 22. Enligt artikel 22.1 d ska medlemsstaterna i nationell rätt på förhand fastställa kriterier för bedömningen. Dessutom ska medlemsstaterna, enligt artikel 22.1 e, i nationell rätt i förväg ange tidsramarna för att slutföra bedömningarna. I artikel 22.2 anges därutöver ett antal faktorer som ska beaktas vid bedömningarna, exempelvis skyddsmekanismer för redaktionellt oberoende. Det behövs inte några kompletterande bestämmelser till artikel 22 för att tillsynsmyndigheten ska kunna tillämpa den. Det bör dock införas en upplysningsbestämmelse i den nya lagen om att det i artikel 22.2 anges faktorer som ska beaktas vid myndighetens bedömningar. Det behövs däremot kompletterande bestämmelser med hänsyn till kraven i artikel 22.1 d och 22.1 e på kriterier och tidsramar för bedömningarna av mediekoncentrationer. Det är dock varken nödvändigt eller lämpligt att ha sådana föreskrifter i lag. De kompletterande bestämmelserna bör i stället regleras i föreskrifter på lägre nivå än lag. Detsamma gäller i den utsträckning det behövs ytterligare bestämmelser i övrigt om hur bedömningarna ska genomföras. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan med stöd av den s.k. restkompetensen i 8 kap. 7 § regeringsformen meddela föreskrifter om bedömningarna. I enlighet med 8 kap. 8 § regeringsformen föreslås dock att det regleras i lag att tillsynsmyndigheten ska bedöma hur en mediekoncentration påverkar mångfalden av medier och medieinnehåll samt det redaktionella oberoendet. Det behöver därför tas in en s.k. nödvändig upplysningsbestämmelse i lagen som tydliggör att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan meddela ytterligare föreskrifter om bedömningarna. Bedömningarna kan utgöra underlag i Mediemyndighetens verksamhet och vid Konkurrensverkets prövningar Mediefrihetsförordningen reglerar inte vad bedömningarna av mediekoncentrationer ska leda till. Hur sådana bedömningar ska användas är således en fråga för medlemsstaterna. Bedömningarna kan användas på flera sätt i Sverige. För det första kan de utgöra ett värdefullt underlag för Mediemyndigheten, som har i uppgift att publicera information och statistik om ägande- och branschstrukturer på mediemarknaden. För det andra bör bedömningarna, och de underlag som hör till dem, vara användbara för Konkurrensverket vid verkets prövning av företagskoncentrationer enligt konkurrenslagen. Därigenom kan Konkurrensverket dra nytta av Mediemyndighetens särskilda sakkunskaper på området. Förslaget är förenligt med etableringsfriheten i mediegrundlagarna Bonnier News, Sveriges advokatsamfund, Svenska journalistförbundet, Tidningsutgivarna och TV4 Media AB ifrågasätter om det är förenligt med etableringsfriheten i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen (mediegrundlagarna) att införa regler för bedömningar av koncentrationer på mediemarknaden. Remissinstanserna pekar på att statliga utredningar tidigare har bedömt att det krävs grundlagsändringar om det ska införas lagstiftning för ingripanden mot mediekoncentrationer. TV4 Media AB anför att promemorian inte berör den grundläggande frågan om det alls är möjligt att ge en myndighet behörighet att bedöma sådana koncentrationer. Att det ska göras bedömningar av mediekoncentrationer framgår direkt av mediefrihetsförordningen, vars syfte bl.a. är att skydda mediemångfald och redaktionellt oberoende. Den uppgift som tillsynsmyndigheten föreslås få och som innebär att myndigheten ska bedöma en koncentrations påverkan på bl.a. mångfalden av medier och medieinnehåll innebär inte att myndigheten kommer att kunna förbjuda eller på annat sätt ingripa mot koncentrationen i strid med etableringsfriheten i mediegrundlagarna. Syftet med att låta tillsynsmyndigheten göra bedömningarna är inte heller att hindra verksamhet som etableringsfriheten gäller för eller att hindra den grundlagsskyddade rätten att uttrycka tankar, åsikter och känslor och i övrigt lämna uppgifter i vilket ämne som helst. Mediemyndigheten har redan i dag i uppgift att följa och analysera utvecklingen inom medieområdet och att publicera statistik och annan information om ägande- och branschstruktur. I myndighetens årliga rapport Medieekonomi, som tas fram i samarbete med medieforskare, beskrivs bl.a. de samband som finns mellan ekonomiska förhållanden och mediemarknadens struktur, inklusive hur ägarförhållanden har förändrats genom samgåenden och uppköp under året. Att sådana analyser görs även när det gäller en enskild mediekoncentration kan inte anses innebära en begränsning av etableringsfriheten i mediegrundlagarna. De kompletterande bestämmelser som föreslås reglerar vilka mediekoncentrationer som ska bedömas och att de ska anmälas till tillsynsmyndigheten. Inte heller dessa krav kan anses innebära en begränsning av etableringsfriheten. Liknande krav finns också enligt bestämmelserna i konkurrenslagen. Enligt Sveriges advokatsamfund finns det inte stöd för att låta Mediemyndighetens bedömning få betydelse för Konkurrensverkets prövning enligt konkurrenslagen. Att Konkurrensverket ges möjlighet att ta del av bedömningarna innebär dock inte att det finns något som helst krav på myndigheten att beakta dem vid prövningen av en företagskoncentration enligt konkurrenslagen. Offentliga medel för annonsering Regeringens förslag: Offentliga myndigheter eller enheter som offentliggör information enligt artikel 25.2 i mediefrihetsförordningen ska så snart som möjligt lämna informationen och en uppgift om var den finns tillgänglig till tillsynsmyndigheten. Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. I förslaget anges att den som har en informationsskyldighet enligt artikel 25.2 i mediefrihetsförordningen ska anmäla när den uppfyllts. I förslaget anges inte att informationen ska lämnas så snart som möjligt. Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker eller har inte några synpunkter på förslaget. Konkurrensverket ifrågasätter bedömningen att det inte behövs ytterligare kompletterande bestämmelser och anser att det behövs ytterligare analys och förtydliganden av förhållandet mellan mediefrihetsförordningen och upphandlingsregelverket. Även Upphandlingsmyndigheten efterfrågar en sådan analys. Konkurrensverket anser också att det saknas överväganden när det gäller behovet av lagstiftning för att leva upp till kravet om fördelning av offentliga utgifter för statlig annonsering till en bred mångfald av leverantörer av medietjänster. Mediemyndigheten framför att lagförslaget behöver förtydligas så att det framgår att den information som tillgängliggjorts ska lämnas till myndigheten i anmälan. Skälen för regeringens förslag Regleringen i artikel 25 i mediefrihetsförordningen Artikel 25 i mediefrihetsförordningen innehåller bestämmelser om offentliga medel som offentliga myndigheter eller enheter tilldelar leverantörer av medietjänster eller onlineplattformar för statlig annonsering och andra varu- eller tjänstekontrakt. Sådana varu- eller tjänstekontrakt kan enligt skäl 73 exempelvis avse audiovisuella produktioner, marknadsdata och konsult- eller utbildningstjänster. En offentlig myndighet eller enhet definieras i artikel 2.18 som en nationell, lokal eller regional myndighet, en nationell tillsynsmyndighet eller ett nationellt tillsynsorgan, eller en enhet som direkt eller indirekt kontrolleras av en nationell, regional eller lokal myndighet. I den engelska versionen av mediefrihetsförordningen är definitionen ”a national or subnational government, a regulatory authority or body, or an entity controlled, directly or indirectly, by a national or subnational government”. Definitionen är således bred och innefattar såväl statliga och kommunala myndigheter som offentlig verksamhet som bedrivs på annat sätt än i myndighetsform. I fortsättningen används ”offentlig aktör” i stället för offentlig myndighet eller enhet. Av första stycket i artikel 25.1 framgår att medel för annonsering eller varu- eller tjänstekontrakt ska tilldelas i enlighet med transparenta, objektiva, proportionella och icke-diskriminerande kriterier och genom öppna, proportionella och icke-diskriminerande förfaranden. Det framgår också att kriterierna ska offentliggöras elektroniskt i förväg på ett användarvänligt sätt. Andra stycket i artikel 25.1 riktar sig till medlemsstaterna. De ska säkerställa att de offentliga utgifter som totalt tilldelats för statlig annonsering fördelas till en bred mångfald av de leverantörer av medietjänster som finns på marknaden, med beaktande av de nationella och lokala särdrag som finns på de berörda mediemarknaderna. Av tredje stycket i artikel 25.1 framgår att bestämmelserna inte ska påverka tilldelningen av offentliga kontrakt och koncessionskontrakt i enlighet med unionsreglerna om offentlig upphandling eller tillämpningen av unionsreglerna om statligt stöd. I artikel 25.2 ställs krav på offentliga aktörer att offentliggöra information om sina offentliga utgifter för statlig annonsering. Informationen ska omfatta juridiska namn på de leverantörer av medietjänster eller leverantörer av onlineplattformar från vilka de köpt tjänster (punkt a) samt totalt årligt belopp och årliga belopp per leverantör (punkt c). Informationen ska även, i tillämpliga fall, omfatta juridiska namn på företagsgrupper i vilka leverantörerna ingår (punkt b). I den delen kan dock medlemsstaterna göra undantag för offentliga aktörer i territoriella enheter med mindre än 100 000 invånare. Enligt artikel 25.3 ska nationella tillsynsmyndigheter eller tillsynsorgan eller andra behöriga oberoende myndigheter eller aktörer i medlemsstaterna övervaka och rapportera årligen om tilldelningen av medel för statlig annonsering på grundval av den information som de offentliga aktörerna ska lämna enligt artikel 25.2. De årliga rapporterna ska offentliggöras på ett lättillgängligt sätt. Artikeln innehåller även en bestämmelse om befogenhet att begära ytterligare information från de offentliga aktörerna. Det krävs inte några kompletterande bestämmelser till följd av artikel 25.1 och 25.2 Artikel 25.1 och 25.2 innehåller ett par uttryckliga krav på medlemsstaterna som kan innebära att det behövs kompletterande bestämmelser. Det behöver, som Konkurrensverket påpekar, övervägas om det krävs lagstiftning för att uppfylla kravet i andra stycket i artikel 25.1 om fördelning av offentliga annonsmedel till en bred mångfald av leverantörer av medietjänster. Det finns i nuläget inget som tyder på något annat än att fördelningen av annonsmedel överensstämmer med förordningens krav. Något behov av lagstiftningsåtgärder finns därför inte. Om den rapportering som ska ske enligt artikel 25.3 skulle visa på något annat kan det dock finnas anledning att återkomma till frågan. Det behöver även övervägas om offentliga aktörer i territoriella enheter med mindre än 100 000 invånare bör undantas från informationsskyldigheten i artikel 25.2. Möjligheten att göra undantag gäller dock endast en del av den information som ska lämnas (punkt b). Den administrativa lättnaden till följd av ett sådant undantag skulle därmed bli högst begränsad och uppväger inte värdet av att informationen är enhetlig. Det bör därför inte införas något undantag från informationsskyldigheten. I övrigt innehåller artikel 25.1 och 25.2 skyldigheter för offentliga aktörer. Konkurrensverket och Upphandlingsmyndigheten efterfrågar i flera olika avseenden ytterligare analys av hur kravet i artikel 25.1 om kriterier och förfaranden vid tilldelning av medel för bl.a. annonsering, förhåller sig till den svenska upphandlingslagstiftningen och hur kraven kan uppfyllas. När det gäller analyser och förtydliganden av hur kraven i artikel 25.1 och 25.2 ska uppfyllas bör framhållas att medlemsstaterna inte med någon normgivande verkan får uttala sig om tillämpningen av en EU-förordning eller förtydliga innebörden av begrepp som förekommer i förordningen. Tolkningsfrågor ska i stället hanteras av tillämpande myndigheter och domstolar. Flera av de frågor som Konkurrensverket och Upphandlingsmyndigheten tar upp i sina remissvar är av denna karaktär och kan därför inte besvaras i detta lagstiftningsärende. Däremot behöver det övervägas om det behövs kompletterande bestämmelser för att mediefrihetsförordningen ska kunna tillämpas i praktiken och få ett effektivt genomslag. Det kan t.ex. finnas behov av administrativa och processuella regler och lagstiftning som är oförenlig med kraven i förordningen kan behöva anpassas till den. I det sammanhanget bör inledningsvis noteras att syftet med artikel 25 är att åstadkomma gemensamma regler för tilldelning av medel för statlig annonsering och varu- och tjänstekontrakt till leverantörer av medietjänster och onlineplattformar, för att råda bot på ett fragmenterat regelverk med unionsrättsliga regler om upphandling och mediespecifika åtgärder som skiljer sig mellan medlemsstaterna (se skäl 72 och 73). Artikeln ska således tillämpas oberoende av om det är fråga om tilldelning av medel inom ramen för ett upphandlingsförfarande. När det gäller frågan om svensk upphandlingslagstiftning är förenlig med mediefrihetsförordningen kan följande konstateras. Den lagstiftning som skulle kunna aktualiseras vid sådana avtal som omfattas av artikel 25.1 i förordningen är lagen (2016:1145) om offentlig upphandling (LOU), lagen (2016:1146) om upphandling inom försörjningssektorerna och lagen (2016:1147) om upphandling av koncessioner. Dessa lagar genomför EU-direktiv på upphandlingsområdet (se prop. 2015/16:195). På det direktivstyrda området är denna upphandlingslagstiftning förenlig med artikel 25.1, eftersom det uttryckligen anges i artikeln att den inte ska påverka tillämpningen av EU-rättsliga regler om upphandling. Även utanför det direktivstyrda området ska upphandlingskontrakt tilldelas i enlighet med bl.a. principerna om proportionalitet, transparens och icke-diskriminering och lagstiftningen bedöms därför inte komma i konflikt med artikel 25.1. Det finns således inte behov av att anpassa den svenska upphandlingslagstiftningen till mediefrihetsförordningen. Kravet att annonsmedel och kontrakt med leverantörer av medietjänster och onlineplattformar ska tilldelas i enlighet med kriterier som offentliggjorts elektroniskt i förväg har inte någon motsvarighet i svensk rätt. När det gäller kravet att tilldelningen ska ske genom öppna, proportionella och icke-diskriminerande förfaranden motsvaras det av de allmänna principer som ska gälla för all upphandling enligt den aktuella upphandlingslagstiftningen (se t.ex. 4 kap. 1 §, 19 kap. 2 § och 19 a kap. 8 § LOU). Offentliga aktörer behöver själva bedöma hur de ska uppfylla kraven i artikel 25.1. Något behov av att införa administrativa bestämmelser som kompletterar artikeln för att den ska kunna tillämpas bedöms inte finnas. Konkurrensverket efterfrågar en analys av om brister i förfarandet enligt artikel 25.1 ska kunna prövas rättsligt. Kravet på kriterier i artikeln bedöms inte innebära att sådana kriterier ska tas fram för varje enskilt tillfälle när t.ex. en statlig myndighet avser att ingå avtal om annonsering. Kravet innebär i stället att det ska finnas kriterier som kan tillämpas generellt vid all tilldelning av medel för annonsering och när varu- och tjänstekontrakt ingås med leverantörer av medietjänster eller onlineplattformar. Därmed finns det inte heller skäl att införa en möjlighet för enskilda att få en rättslig prövning av kriterierna. Detsamma gäller i fråga om kravet att annonsmedel och kontrakt ska tilldelas genom öppna, proportionella och icke-diskriminerande förfaranden. Tillsynsmyndigheten kommer enligt artikel 7.1 ansvara för att säkerställa att artikel 25.1 följs (se avsnitt 5.2). Regeringen bedömer att detta är tillräckligt för att säkerställa att artikeln får ett effektivt genomslag. Sammanfattningsvis finns det inte behov av kompletterande bestämmelser till följd av artikel 25.1 och 25.2. Offentliga aktörer ska lämna den information de har offentliggjort till tillsynsmyndigheten Medlemsstaterna ska enligt artikel 25.3 utse ett organ som ska övervaka och rapportera om tilldelningen av medel för statlig annonsering på grundval av den information som ska offentliggöras av offentliga aktörer enligt artikel 25.2. Enligt regeringen bör Mediemyndigheten, dvs. den nationella tillsynsmyndigheten enligt artikel 2.13, ges denna uppgift. Det är tillräckligt att uppgiften regleras i förordning. I avsnitt 9.2.1 föreslås att bl.a. den som har skyldigheter enligt artikel 25.1 och 25.2 på begäran ska lämna upplysningar och handlingar till tillsynsmyndigheten. Det är dock inte ändamålsenligt att tillsynsmyndigheten själv löpande efterfrågar information från varje offentlig aktör. För att övervakningen ska kunna genomföras på ett effektivt sätt bör aktörerna själva lämna den relevanta informationen till tillsynsmyndigheten. Det bör därför införas en skyldighet för de offentliga aktörerna att göra detta så snart som möjligt efter att informationen offentliggjorts. Skyldigheten bör regleras i den nya lagen. I promemorian föreslås att de offentliga aktörerna ska vara skyldiga att anmäla till tillsynsmyndigheten när de har uppfyllt sin skyldighet enligt artikel 25.2. Något sådant krav på anmälan bedöms dock inte behövas. Det är tillräckligt att det framgår av bestämmelsen att aktörerna ska lämna informationen till tillsynsmyndigheten. Därmed åstadkoms också ett sådant förtydligande som Mediemyndigheten efterfrågar. Tillsammans med informationen bör det även lämnas en uppgift om var den finns tillgänglig. I övrigt kan verkställighetsföreskrifter om skyldigheten att lämna information meddelas av regeringen eller av den myndighet som regeringen bestämmer. Tillsyn Skyldighet att lämna upplysningar och handlingar Regeringens förslag: Den som har skyldigheter enligt kapitel III i mediefrihetsförordningen eller enligt den nya lagen ska på begäran av tillsynsmyndigheten lämna de upplysningar och handlingar som myndigheten behöver för sina uppgifter enligt mediefrihetsförordningen och för sin tillsyn enligt den nya lagen. Detsamma ska gälla för andra som på grund av sitt yrke eller sin affärsverksamhet kan antas ha sådana upplysningar eller handlingar. Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Enligt promemorians lagförslag ska skyldigheten att lämna upplysningar och handlingar gälla för fysiska och juridiska personer som omfattas av artiklarna 6.1 och 7–25 i mediefrihetsförordningen. Förslaget har även en annan språklig utformning. Remissinstanserna har inte yttrat sig över förslaget. Skälen för regeringens förslag: Av artikel 7.4 i mediefrihetsförordningen följer att medlemsstaterna ska säkerställa att de nationella tillsynsmyndigheterna ges befogenhet att begära att vissa personer inom rimlig tid tillhandahåller information som är proportionell och nödvändig för fullgörandet av uppgifterna enligt kapitel III. Befogenheten att begära information enligt artikeln ska kunna riktas mot fysiska eller juridiska personer som omfattas av kapitel III samt mot varje annan fysisk eller juridisk person som på grund av sitt yrke eller sin affärsverksamhet rimligen kan antas inneha sådan information. Det behövs kompletterande bestämmelser till artikeln. Sådana bestämmelser bör införas i den nya lagen. De kompletterande bestämmelserna bör utformas så att de avser skyldighet att på begäran lämna upplysningar och handlingar till tillsynsmyndigheten. Skyldigheten bör avse sådana upplysningar och handlingar som myndigheten behöver för sina uppgifter enligt mediefrihetsförordningen. Den bör även avse upplysningar och handlingar som tillsynsmyndigheten behöver för den tillsyn som regleras i den nya lagen (se avsnitt 9.1). Det sistnämnda följer inte av artikel 7.4, men krävs för att mediefrihetsförordningen ska ges ett effektivt genomslag. När det gäller frågan om vem som bör vara skyldig att lämna upplysningar och handlingar konstaterar regeringen att artikel 7.4 visserligen nämner de fysiska och juridiska personer som omfattas av kapitel III, dvs. av artiklarna 7–25 i mediefrihetsförordningen. Artikel 7.4 kräver dock endast att skyldigheter införs i den utsträckning de är nödvändiga för att tillsynsmyndigheten ska kunna fullgöra sina uppgifter enligt förordningen. Därför bör kretsen av aktörer som ska vara skyldiga att lämna upplysningar och handlingar anges tydligare i den föreslagna bestämmelsen och på ett sätt som motsvarar tillsynsmyndighetens faktiska behov. Skyldigheten att lämna upplysningar och handlingar bör därför begränsas till den som har skyldigheter enligt artiklarna 6.1, 18.1–18.6, 18.8, 20.2, 20.3, 24.1, 24.2, 25.1 eller 25.2 i mediefrihetsförordningen eller som enligt den nya lagen är skyldig att anmäla koncentrationer på mediemarknaden (se avsnitt 7). Skyldigheten bör även gälla för andra som på grund av sitt yrke eller sin affärsverksamhet kan antas ha sådana upplysningar eller handlingar som tillsynsmyndigheten behöver för sina uppgifter enligt mediefrihetsförordningen och sin tillsyn enligt den nya lagen. Av artikel 7.4 följer att den information som myndigheten begär ska vara proportionell och nödvändig för fullgörandet av uppgifterna. Kravet uppfylls genom bestämmelsen om proportionalitet i 5 § tredje stycket förvaltningslagen (2017:900), som blir tillämplig när tillsynsmyndigheten begär upplysningar och handlingar. Någon bestämmelse om proportionalitet behövs därför inte i den nya lagen. Vid sin begäran har myndigheten vidare att beakta nationella bestämmelser om bl.a. anonymitetsskydd och efterforskningsförbud (jfr t.ex. skäl 77 i mediefrihetsförordningen). Tillsynsmyndighetens befogenheter begränsas således av bestämmelser i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. Skyldighet att lämna varuprover eller liknande Regeringens förslag: Den som har skyldigheter enligt artikel 20.2 eller 20.3 i mediefrihetsförordningen ska på begäran lämna de varuprover eller liknande som tillsynsmyndigheten behöver för sin uppgift att säkerställa tillämpningen av dessa artiklar. Promemorian förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. I förslaget är dock skyldigheten inte preciserad till punkt 2 eller 3 i artikel 20. Förslaget har även en annan språklig utformning. Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna har inte yttrat sig över förslaget. Sveriges advokatsamfund anser att regleringen bör kompletteras med åtgärder som tillsynsmyndigheten kan vidta om en tillverkare, utvecklare eller importör inte uppfyller kraven i mediefrihetsförordningen. Skälen för regeringens förslag: Artikel 20.1 i mediefrihetsförordningen ger användare rätt att ändra konfigurationen av enheter och användargränssnitt som kontrollerar eller hanterar åtkomst till medietjänster som tillhandahåller program (t.ex. smart-tv-apparater och ljudsystem för bilar). Användarna ska kunna ändra konfigurationen i syfte att anpassa medieutbudet i enlighet med sina personliga intressen eller preferenser. Användarnas rättighet motsvaras av en skyldighet enligt artikel 20.2 för tillverkare, utvecklare och importörer av sådana enheter och användargränssnitt som avses i artikel 20.1. De ska enligt artiklarna bl.a. säkerställa att enheterna och användargränssnitten, när de släpps ut på marknaden, har en funktion som gör det möjligt för användarna att när som helst ändra konfigurationen av enheterna och användargränssnitten. Detta inbegriper ändring av standardinställningarna i fråga om åtkomst till, och användning av, utbudet av medietjänster. Tillverkarna, utvecklarna och importörerna har enligt artikel 20.3 en skyldighet att säkerställa att den visuella identiteten för medietjänster som deras enheter och användarsnitt ger åtkomst till är konsekvent och tydligt synlig för användarna. Av skäl 58 framgår att visuell identitet avser märken, logotyper, varumärken eller andra karakteristiska egenskaper. I skälet anförs att visuella identiteter gör det möjligt för mottagarna att enkelt se vem som bär det redaktionella ansvaret för tjänsten. Medlemsstaterna har enligt artikel 20.4 en skyldighet att säkerställa att tillverkare, utvecklare och importörer av enheter och användargränssnitt följer artikel 20.1 och 20.2. Dessa aktörer föreslås också att omfattas av skyldigheten enligt den nya lagen att lämna upplysningar och handlingar (avsnitt 9.2.1). Denna skyldighet är dock otillräcklig när det gäller artikel 20.2 och 20.3. Tillsynsmyndigheten behöver även kunna undersöka om de enheter och användargränssnitt som släpps ut på den svenska marknaden har de funktioner som mediefrihetsförordningen kräver. Det bör därför i den nya lagen finnas en skyldighet för tillverkare, utvecklare och importörer att på begäran lämna de varuprover eller liknande till tillsynsmyndigheten som behövs för myndighetens uppgift att säkerställa tillämpningen av artikel 20.2 och 20.3. Sveriges advokatsamfund har efterfrågat ytterligare åtgärder som tillsynsmyndigheten kan vidta mot tillverkare, utvecklare och importörer. I avsnitt 9.2.3 föreslås att tillsynsmyndigheten ska kunna besluta om förelägganden som får förenas med vite om aktörerna inte följer sina skyldigheter enligt mediefrihetsförordningen. Detsamma gäller om de inte följer sina skyldigheter enligt den nya lagen att lämna upplysningar och handlingar samt varuprover och liknande. Regeringen bedömer med hänsyn till detta att tillsynsmyndigheten kommer ha tillräckliga befogenheter i förhållande till tillverkarna, utvecklarna och importörerna. Föreläggande och vite Regeringens förslag: Tillsynsmyndigheten ska få besluta de förelägganden som behövs för att de bestämmelser i mediefrihetsförordningen eller den nya lagen som innehåller skyldigheter för enskilda samt offentliga myndigheter och enheter ska följas. Ett beslut om föreläggande ska få förenas med vite. Promemorians förslag överensstämmer delvis med regeringens. Enligt förslaget får beslut om förelägganden avse att artiklarna 6.1 och 7–25 i mediefrihetsförordningen ska följas. Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna har inte yttrat sig över förslaget. Sveriges advokatsamfund anser med hänvisning till artikel 21.1 i mediefrihetsförordningen att förslaget bör förtydligas på så sätt att tillsynsmyndigheten endast bör kunna vidta en åtgärd om den konkret ökar mediepluralismen och stärker det redaktionella oberoendet. Om detta är oklart ska åtgärden enligt samfundet beslutas av domstol. Skälen för regeringens förslag: Mediefrihetsförordningen kräver inte uttryckligen att tillsynsmyndigheten ska kunna vidta åtgärder mot den som inte fullgör sina skyldigheter enligt förordningen. Medlemsstaterna har dock en generell skyldighet att ge EU-rätten ett effektivt genomslag. Tillsynsmyndigheten bör därför ges befogenhet att vidta åtgärder inom ramen för sin tillsyn om bestämmelserna inte följs. Tillsynsmyndighetens uppgift att säkerställa tillämpningen av mediefrihetsförordningen omfattar kapitel III i förordningen (se artikel 7.1). Det är dock bara vissa artiklar i kapitlet som är av sådan karaktär att de bör omfattas av myndighetens befogenhet att vidta åtgärder om bestämmelserna inte följs. Detta gäller skyldigheterna för enskilda enligt artiklarna 18.1–18.6, 18.8, 20.2, 20.3, 24.1 och 24.2 samt skyldigheterna för offentliga aktörer enligt artikel 25.1 och 25.2. Befogenheten bör även omfatta de skyldigheter för enskilda som följer av den nya lagen och som tillsynsmyndigheten förslås ha tillsyn över. Tillsynen omfattar artikel 6.1 i mediefrihetsförordningen samt skyldigheterna att lämna information till tillsynsmyndigheten enligt lagen (se avsnitt 9.1). Slutligen behöver tillsynsmyndigheten kunna vidta åtgärder om dess begäran att få upplysningar eller handlingar samt varuprover eller liknande inte följs (avsnitt 9.2.1 och 9.2.2). Tillsynsmyndigheten bör genom den nya lagen ges befogenhet att besluta om förelägganden. Föreläggandena bör vid behov kunna förenas med vite. Förelägganden kommer kunna riktas mot statliga myndigheter i syfte att de ska följa artikel 25. Det är dock en vedertagen princip att staten som utgångspunkt inte bör vara adressat för ett vitesföreläggande. Undantag förekommer i några fall där staten uppträder i en speciell egenskap, t.ex. som arbetsgivare eller forskningshuvudman. Sådana undantag förutsätter som regel att det finns ett särskilt författningsstöd (jfr t.ex. prop. 2017/18:299 s. 68 och prop. 2021/22:257 s. 202 och 203). Det finns inte skäl att göra ett sådant undantag för förelägganden enligt den nya lagen. Sveriges advokatsamfund anser, med hänvisning till artikel 21 i mediefrihetsförordningen, att det i den nya lagen bör förtydligas att tillsynsmyndigheten endast ska kunna vidta en åtgärd om den konkret ökar mediepluralismen och stärker det redaktionella oberoendet. Om detta är oklart ska åtgärden enligt samfundet beslutas av domstol. Artikel 21 reglerar bl.a. administrativa åtgärder som kan påverka mediepluralismen eller det redaktionella oberoendet för leverantörer av medietjänster på den inre marknaden. Till skillnad från advokatsamfundet anser regeringen inte att artikeln innebär att t.ex. ett föreläggande om att följa en skyldighet i mediefrihetsförordningen måste öka mediepluralismen och stärka det redaktionella oberoendet i det enskilda fallet för att kunna beslutas. Regeringen delar inte heller samfundets uppfattning att en domstol behöver besluta om sådana förelägganden. Förvaltningslagen och lagen (1985:206) om viten (viteslagen) kommer att bli tillämpliga på förfarandet. Kravet på domstolsprövning tillgodoses genom möjligheten att överklaga ett beslut om föreläggande med stöd av förvaltningslagen (se avsnitt 9.2.4) samt den domstolsprövning av utdömande av förelagda viten som ska ske enligt viteslagen. Sådana förtydliganden som samfundet efterfrågar behövs därför inte i den nya lagen. Överklagande Regeringens förslag: Tillsynsmyndighetens beslut om föreläggande, oavsett om det förenats med vite eller inte, ska kunna överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Andra beslut enligt den nya lagen ska inte få överklagas. Prövningstillstånd ska krävas vid överklagande till kammarrätten. Promemorians förslag överensstämmer delvis med regeringens. Enligt promemorians förslag ska endast beslut om förelägganden som förenats med vite vara överklagbara. Remissinstanserna: De flesta remissinstanser har inga synpunkter på förslaget. Lunds universitet (juridiska fakultetsstyrelsen) anför att det bör övervägas om det är motiverat att införa ett överklagandeförbud för beslut som inte förenats med vite. Skälen för regeringens förslag: Förvaltningslagen är tillämplig på tillsynsmyndighetens handläggning enligt den nya lagen, bl.a. i fråga om överklagande av beslut. Enligt 41 § förvaltningslagen får ett beslut överklagas om beslutet kan antas påverka någons situation på ett inte obetydligt sätt. Förvaltningslagens bestämmelser ska enligt 4 § tillämpas om inte någon annan lag eller förordning innehåller bestämmelser som avviker från lagen. I promemorian föreslås att endast beslut om föreläggande som förenats med vite ska få överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Lunds universitet (juridiska fakultetsstyrelsen) invänder mot förslaget i promemorian och anser att det bör övervägas om det är motiverat att införa ett överklagandeförbud för förelägganden utan vite. Som redogörs för i promemorian är ett beslut om föreläggande som inte förenas med vite inte möjligt att verkställa. Regeringen anser dock, med anledning av Lunds universitets remissynpunkt, att detta inte är tillräckliga skäl för att i det här fallet avvika från förvaltningslagens bestämmelser om överklagande. Rätten att överklaga bör därför gälla för förelägganden oavsett om de förenats med vite. Andra beslut enligt lagen, t.ex. tillsynsmyndighetens bedömningar av mediekoncentrationer, bör däremot inte kunna överklagas. Det bör krävas prövningstillstånd vid överklagande av förvaltningsrättens beslut till kammarrätten. Ikraftträdande Regeringens förslag: Den nya lagen ska träda i kraft den 1 januari 2026. Ändringarna i lagen ska träda i kraft den 8 maj 2027. Promemorians förslag överensstämmer delvis med regeringens. I promemorian föreslås att den nya lagen ska träda i kraft den 8 augusti 2025. Remissinstanserna har inte yttrat sig över förslaget. Skälen för regeringens förslag: Mediefrihetsförordningen ska tillämpas från och med den 8 augusti 2025. Delar av förordningen ska dock tillämpas från andra tidpunkter (se artikel 29). Detta gäller bl.a. artikel 20 som innehåller skyldigheter för vissa tillverkare, utvecklare och importörer. Artikeln ska inte börja tillämpas förrän den 8 maj 2027. Den nya lagen bör träda i kraft så snart som möjligt, vilket bedöms vara den 1 januari 2026. Lagen bör vid denna tidpunkt inte innehålla befogenheter eller skyldigheter som rör tillverkare, utvecklare och importörer enligt artikel 20. Sådana befogenheter och skyldigheter bör införas i lagen genom ändringar som träder i kraft när artikel 20 ska börja tillämpas, dvs. den 8 maj 2027. Konsekvenser Konsekvenser för det allmänna Konsekvenser för Mediemyndigheten Mediefrihetsförordningen och den nya lagen innebär att Mediemyndigheten får nya uppgifter. Av förordningen följer myndighetens uppgift att säkerställa tillämpningen av kapitel III (artiklarna 7–25). Av den nya lagen följer utöver befogenheter även uppgifterna att göra bedömningar av koncentrationer på mediemarknaden och att ha tillsyn över att artikel 6.1 i förordningen och skyldigheterna att lämna information till tillsynsmyndigheten enligt den nya lagen följs. Därutöver tillkommer nya uppgifter för myndigheten som kommer att regleras i förordning. En sådan uppgift är att upprätta och tillhandahålla en nationell databas över medieägande. Mediemyndigheten bedömer att samtliga nya uppgifter till följd av mediefrihetsförordningen kommer medföra kostnader för myndigheten om 7,5 miljoner kronor årligen. Myndigheten anför att från början av 2025, när Europeiska nämnden för medietjänster (nämnden) inleder sitt arbete, kommer kravet på ytterligare internationella arbetsinsatser från myndigheten att öka, bl.a. genom deltagande i arbetsgrupper. Nämnden kommer inte bara behöva arbeta med AV-direktivet och mediefrihetsförordningen utan också beakta samtliga EU-regelverk på medieområdet. Sammantaget bedömer Mediemyndigheten att arbetet inom nämnden kommer att kräva minst ytterligare två årsarbetskrafter. Det tillsynsarbete som tillkommer nationellt bedöms av Mediemyndigheten som relativt omfattande, och arbetet kommer kräva nya kompetenser inom myndigheten. Myndighetens tillsynsåtgärder kommer delvis att omfatta aktörer och områden som är nya. Myndigheten noterar särskilt att de nya uppgifterna att utveckla och upprätthålla en databas över medieägande, övervaka och rapportera om tilldelning av medel för offentlig annonsering, liksom att genomföra mediekoncentrationsbedömningar kommer vara nya och arbetsintensiva uppgifter. Sammantaget beräknar Mediemyndigheten att det nationella tillsynsarbetet kommer kräva ytterligare minst fyra årsarbetskrafter. Regeringen bedömer att de tillkommande uppgifterna kommer medföra ett behov av allokering av resurser. Konsekvenser för övriga myndigheter Konsekvenser för domstolarna Förslagen innebär att Mediemyndigheten för sin tillsyn över mediefrihetsförordningen och den nya lagen kommer få besluta om förelägganden som kan förenas med vite och att sådana beslut ska få överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Detta bedöms leda till att ett fåtal mål om förelägganden och utdömande av vite kan komma att överklagas till och prövas av allmän förvaltningsdomstol. Domstolsverket har inte bedömt att detta kommer påverka Sveriges domstolar i någon större omfattning. Det ökade resursbehov som kan uppstå bör därför kunna hanteras inom befintliga ekonomiska ramar. Konsekvenser för statliga och kommunala förvaltningsmyndigheter och bolag De offentliga aktörer som fullgör sin årliga informationsskyldighet enligt artikel 25.2 i mediefrihetsförordningen ska enligt lagförslaget lämna information till Mediemyndigheten. Skyldigheten omfattar både statlig och kommunal sektor och gäller för såväl myndigheter som offentlig verksamhet som organiseras i andra former. Förslaget innebär att den information som de berörda aktörerna redan har samlat in och offentliggjort på grund av EU-förordningens krav även ska skickas till Mediemyndigheten tillsammans med en uppgift om var informationen gjorts tillgänglig. Uppgiften att årligen skicka in informationen bedöms kräva en ytterst begränsad arbetsinsats för aktörerna. Den kommunala finansieringsprincipen aktualiseras när nya uppgifter som innebär ökade kostnader läggs på kommunsektorn men då kostnadsökningen i detta fall bedöms bli försumbar görs ingen ekonomisk reglering. Konsekvenser för företag Mediefrihetsförordningen medför nya skyldigheter för svenska medieföretag och kan därmed förväntas medföra ekonomiska konsekvenser. Regelrådet anser att det är en brist att inte de konsekvenser som följer direkt av förordningen analyseras i promemorian. Regeringen noterar att konsekvensbedömningar (impact assessment), där bl.a. konsekvenser för företag beaktas, har tagits fram i samband med kommissionens förslag till förordning. I kommissionens konsekvensbedömning konstateras att endast mindre konsekvenser förväntas för små och medelstora företag. De konsekvenser som förväntas är i första hand förknippade med att få kännedom om och förstå de nya reglerna. Det föreslås att leverantörer av medietjänster som fullgör sin informationsskyldighet enligt artikel 6.1 i mediefrihetsförordningen ska vara skyldiga att lämna informationen och en uppgift om var den finns tillgänglig till Mediemyndigheten. Detta ska ske varje gång informationen uppdateras. Regelrådet efterfrågar en redogörelse för vilka leverantörer av medietjänster som träffas av kraven och storleken på dessa tjänster. Kravet i mediefrihetsförordningen gäller alla typer av medier, dvs. både sådana som omfattas av radio- och tv-lagen (2010:696) och t.ex. textbaserade medier. För tjänster som omfattas av radio- och tv-lagen gäller redan idag en anmälningsskyldighet med liknande krav som de som föreslås i den nya lagen. På den svenska mediemarknaden finns därutöver uppskattningsvis 150 betalade presspublikationer och ett hundratal gratistidningar. För dessa är skyldigheten att lämna information till Mediemyndigheten ny och kommer därmed initialt innebära en ny arbetsinsats. Det kan dock noteras att den svenska mediesektorn är relativt konsoliderad och att ett stort antal tjänster ägs av ett mindre antal företag eller företagsgrupper vilket innebär att samma eller liknande uppgifter ska lämnas för många tjänster. Förslaget innebär att den information som företagen redan har samlat in och gjort tillgänglig för tjänstemottagarna på grund av förordningens krav även ska lämnas till Mediemyndigheten tillsammans med en uppgift om var informationen gjorts tillgänglig. Förslaget bedöms därmed inte innebära annat än en obetydlig arbetsinsats för de som berörs. Regeringen föreslår även en skyldighet att anmäla vissa företagskoncentrationer på mediemarknaden till Mediemyndigheten. Anmälningsskyldigheten är knuten till att koncentrationen anmäls enligt konkurrenslagen. Detta innebär att den enbart träffar de största företagskoncentrationerna på mediemarknaden och därmed i första hand de större medieföretagen. Konkurrensverket har under de senaste 20 åren genomfört ett trettiotal prövningar av företagskoncentrationer på mediemarknaden. En rimlig bedömning är därför att en eller ett par anmälningar kan komma att göras årligen. Uppgifterna som ska lämnas till Mediemyndigheten är inte identiska med dem som ska lämnas enligt konkurrenslagen, men regeringen bedömer att den tillkommande anmälningsskyldigheten endast innebär en begränsad ytterligare arbetsinsats. Det föreslås också en skyldighet för vissa företag att lämna upplysningar och handlingar till tillsynsmyndigheten som myndigheten behöver för sina uppgifter enligt mediefrihetsförordningen och den nya lagen. Därutöver föreslås en särskild skyldighet för tillverkare, utvecklare och importörer som erbjuder enheter eller användargränssnitt som ger åtkomst till medietjänster. För att tillsynsmyndigheten i enlighet med kraven i förordningen ska kunna undersöka de enheter och användargränssnitt som släpps ut på marknaden föreslås att sådana företag på begäran ska lämna de varuprover eller liknande som behövs. Skyldigheten gäller endast på begäran och uppgiften att bedöma när varuprover och liknande ska lämnas läggs därmed på myndigheten. Regeringen gör bedömningen att förslaget i sådana fall kan innebära en begränsad arbetsbörda och kostnad för berörda företag vid lanseringen av nya produkter. Eftersom bestämmelserna i den här delen av mediefrihetsförordningen inte ska börja tillämpas förrän 2027 har dock företagen god tid på sig att förbereda sig för sådana kommande skyldigheter. Övriga konsekvenser Förslagen bedöms i övrigt inte innebära några sådana konsekvenser som ska redovisas enligt förordningen om konsekvensutredningar, exempelvis för enskilda eller när det gäller den kommunala självstyrelsen. Författningskommentar Förslag till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s mediefrihetsförordning Lagens innehåll 1 §    Denna lag kompletterar Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1083 av den 11 april 2024 om fastställande av en gemensam ram för medietjänster på den inre marknaden och om ändring av direktiv 2010/13/EU (europeisk mediefrihetsförordning), i denna lag kallad EU:s mediefrihetsförordning. I paragrafen anges att lagen kompletterar EU:s mediefrihetsförordning. Lagen ska alltså läsas tillsammans med förordningen. Övervägandena finns i avsnitt 5.1. Ord och uttryck i lagen 2 §    Ord och uttryck i denna lag har samma betydelse som i EU:s mediefrihetsförordning. I paragrafen anges hur ord och uttryck i lagen ska förstås. Orden och uttrycken som används i lagen har samma innebörd som i mediefrihetsförordningen. Hänvisningen till förordningen är dynamisk och avser alltså förordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen. Övervägandena finns i avsnitt 5.1. Tillsynsmyndighet 3 §    Det följer av artikel 2.13 i EU:s mediefrihetsförordning att nationell tillsynsmyndighet är den myndighet som utsetts till nationell tillsynsmyndighet enligt artikel 30 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/13/EU av den 10 mars 2010 om samordning av vissa bestämmelser som fastställs i medlemsstaternas lagar och andra författningar om tillhandahållande av audiovisuella medietjänster (direktiv om audiovisuella medietjänster). Paragrafen upplyser om att den myndighet som är utsedd till nationell tillsynsmyndighet enligt EU:s s.k. AV-direktiv också är nationell tillsynsmyndighet enligt mediefrihetsförordningen. Övervägandena finns i avsnitt 5.2. Skyldighet att lämna information 4 §    Den som har gjort information åtkomlig enligt artikel 6.1 eller offentliggjort information enligt artikel 25.2 i EU:s mediefrihetsförordning ska så snart som möjligt lämna informationen och en uppgift om var den finns tillgänglig till tillsynsmyndigheten. Paragrafen innehåller bestämmelser om en skyldighet för leverantörer av medietjänster och offentliga aktörer att lämna information till tillsynsmyndigheten. Övervägandena finns i avsnitt 6.2 och 8. I paragrafen finns krav på att lämna information för den som har skyldigheter enligt artikel 6.1 eller 25.2 i mediefrihetsförordningen. Artikel 6.1 gäller för leverantörer av medietjänster. Leverantörerna ska enligt artikeln göra viss angiven information om sin verksamhet lätt och direkt åtkomlig för mottagarna av sina tjänster. Informationen ska bl.a. avse leverantörens kontaktuppgifter och uppgifter om vem som är leverantörens ägare. Leverantörer av medietjänster definieras i artikel 2.2. Artikel 25.2 gäller för offentliga myndigheter och enheter. Dessa aktörer är enligt artikeln skyldiga att årligen offentliggöra viss angiven information om sina utgifter för statlig annonsering. Offentliga myndigheter och enheter definieras i artikel 2.18. Av paragrafen följer att den som har gjort information åtkomlig enligt artikel 6.1 eller offentliggjort information enligt artikel 25.2 i mediefrihetsförordningen så snart som möjligt ska lämna denna information till tillsynsmyndigheten. Förutom att lämna den information som ska tillhandahållas enligt artikel 6.1 och 25.2 till tillsynsmyndigheten ska det även lämnas en uppgift om var informationen finns tillgänglig, exempelvis genom en länk till den webbplats där informationen finns. Skyldigheten enligt paragrafen gäller vid varje tillfälle som information görs åtkomlig eller offentliggörs enligt artiklarna. Leverantörer av medietjänster ska således lämna information till tillsynsmyndigheten efter varje uppdatering av den information som avses i artikel 6.1. Sådana uppdateringar behövs exempelvis när leverantören har bytt namn eller ägarförhållandena har förändrats. Offentliga myndigheter och enheter ska lämna information till tillsynsmyndigheten årligen efter att informationen har offentliggjorts enligt artikel 25.2. Hänvisningen till förordningen är dynamisk och avser alltså förordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen. Skyldighet att anmäla koncentrationer på mediemarknaden 5 §    En koncentration på mediemarknaden ska anmälas till tillsynsmyndigheten, om den har anmälts till 1. Konkurrensverket i enlighet med 4 kap. 6 eller 7 § konkurrenslagen (2008:579), eller 2. Europeiska kommissionen i enlighet med artikel 4.1 i rådets förordning (EG) nr 139/2004 av den 20 januari 2004 om kontroll av företagskoncentrationer (”EG:s koncentrationsförordning”), och a) de berörda företagen tillsammans har haft en omsättning föregående räkenskapsår i Sverige som överstiger en miljard kronor, och b) minst ett av företagen i a är en leverantör av medietjänster eller en leverantör av en onlineplattform som ger tillgång till medieinnehåll. Den som har anmält koncentrationen till Konkurrensverket eller kommissionen ska samma dag göra anmälan till tillsynsmyndigheten. Anmälan ska innehålla de uppgifter som myndigheten behöver för bedömningen av koncentrationen enligt 6 §. I paragrafen regleras när koncentrationer på mediemarknaden ska anmälas till tillsynsmyndigheten. Övervägandena finns i avsnitt 7. Av paragrafen framgår att en koncentration på mediemarknaden ska anmälas till tillsynsmyndigheten om vissa i paragrafen angivna förutsättningar är uppfyllda. Vad som utgör en koncentration på mediemarknaden definieras i artikel 2.15 i mediefrihetsförordningen. Enligt första stycket 1 ska en koncentration på mediemarknaden som har anmälts till Konkurrensverket i enlighet med 4 kap. 6 eller 7 § konkurrenslagen (2008:579) även anmälas till tillsynsmyndigheten. Enligt första stycket 2 ska en koncentration på mediemarknaden som har anmälts till kommissionen enligt EG:s koncentrationsförordning även anmälas till tillsynsmyndigheten, om förutsättningarna i underpunkterna a och b är uppfyllda. De berörda företagen i koncentrationen ska således tillsammans ha haft en omsättning föregående räkenskapsår i Sverige som överstiger en miljard kronor. Därutöver ska ett av dessa företag vara en leverantör av medietjänster eller en leverantör av en onlineplattform som ger tillgång till medieinnehåll. Det krävs med andra ord att minst en sådan leverantör som ingår i koncentrationen har haft en omsättning i Sverige under föregående räkenskapsår för att koncentrationen ska anmälas enligt bestämmelsen. Leverantör av medietjänster definieras i artikel 2.2 och onlineplattform i artikel 2.9 i mediefrihetsförordningen. Hänvisningen till EG:s koncentrationsförordning är dynamisk och avser alltså förordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen. Av andra stycket följer att anmälan enligt paragrafen ska göras samma dag och av samma aktör eller aktörer som har gjort anmälan till Konkurrensverket eller kommissionen. Av andra stycket framgår även att anmälan ska innehålla de uppgifter som tillsynsmyndigheten behöver för bedömningen av koncentrationen enligt 6 §. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela närmare föreskrifter om innehållet i anmälan. Bedömning av koncentrationer på mediemarknaden 6 §    Tillsynsmyndigheten ska bedöma hur en koncentration på mediemarknaden, som ska anmälas enligt 5 §, påverkar 1. mångfalden av medier och medieinnehåll, och 2. det redaktionella oberoendet. I artikel 22.2 i EU:s mediefrihetsförordning anges faktorer som ska beaktas vid bedömningen. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela ytterligare föreskrifter om bedömningen. Paragrafen reglerar tillsynsmyndighetens bedömningar av koncentrationer på mediemarknaden. Övervägandena finns i avsnitt 7. Av första stycket framgår att tillsynsmyndigheten har i uppgift att bedöma en koncentration på mediemarknaden som ska anmälas enligt 5 §. En koncentration på mediemarknaden definieras i artikel 2.15 i mediefrihetsförordningen. Leverantör av medietjänster definieras i artikel 2.2 och onlineplattform i artikel 2.9. Bedömningen ska avse hur koncentrationen på mediemarknaden påverkar dels mångfalden av medier och medieinnehåll (första punkten), dels det redaktionella oberoendet (andra punkten). Uttrycket mångfalden av medier och medieinnehåll motsvarar ordet mediepluralism i förordningen. Enligt skäl 64 i förordningen bör mediepluralism förstås som möjligheten att få tillgång till en mångfald av medietjänster och medieinnehåll som återspeglar olika åsikter, röster och analyser. Andra stycket innehåller en upplysningsbestämmelse om att de faktorer som anges i artikel 22.2 i mediefrihetsförordningen ska beaktas vid tillsynsmyndighetens bedömning. Hänvisningen till förordningen är dynamisk och avser alltså förordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen. I tredje stycket finns en nödvändig upplysningsbestämmelse som anger att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan meddela ytterligare föreskrifter om bedömningen. Föreskriftsrätten kan regeringen grunda på sin restkompetens enligt 8 kap. 7 § första stycket 2 regeringsformen. Föreskrifter kan t.ex. meddelas om kriterier för bedömningen (jfr artikel 22.1 d i mediefrihetsförordningen). Tillsyn 7 §    Enligt artikel 7.1 i EU:s mediefrihetsförordning har tillsynsmyndigheten i uppgift att säkerställa tillämpningen av kapitel III i förordningen. Tillsynsmyndigheten har även tillsyn över att artikel 6.1 i förordningen och 4 och 5 §§ följs. I paragrafen finns bestämmelser om tillsynsmyndighetens uppgift att ha tillsyn över att mediefrihetsförordningen och lagen följs. Övervägandena finns i avsnitt 9.1. I första stycket finns en upplysningsbestämmelse om att tillsynsmyndigheten enligt artikel 7.1 i mediefrihetsförordningen ska säkerställa tillämpningen av kapitel III i förordningen (artiklarna 7–25). Kapitlet innehåller både bestämmelser som riktar sig till medlemsstaterna och bestämmelser om skyldigheter för enskilda och offentliga aktörer. Artikel 7 behandlar nationella tillsynsmyndigheter eller tillsynsorgan. Artiklarna 8–13, 19 och 23 innehåller bestämmelser om organisation och uppgifter för Europeiska nämnden för medietjänster. Artiklarna 14–17 reglerar tillsynssamarbete inom EU. I artikel 21 ställs krav på medlemsstaterna när de vidtar nationella åtgärder som påverkar leverantörer av medietjänster. I artikel 22 regleras bedömningar av koncentrationer på mediemarknaden. Skyldigheter för enskilda finns i artiklarna 18, 20 och 24. För offentliga aktörer finns skyldigheter i artikel 25. I uppgiften att säkerställa tillämpningen av kapitel III ingår samråd eller samordning med andra relevanta myndigheter eller organ och tillsyn i förhållande till de som har skyldigheter enligt kapitlet. Av andra stycket följer att tillsynsmyndigheten, utöver de uppgifter som följer direkt av mediefrihetsförordningen, även har tillsyn över att skyldigheten för leverantörer av medietjänster att tillhandahålla information enligt artikel 6.1 i förordningen samt bestämmelserna i 4 och 5 §§ i lagen följs. Befogenhet att begära upplysningar och handlingar 8 §    Den som har skyldigheter enligt artiklarna 6.1, 18.1–18.6, 18.8, 24.1, 24.2, 25.1 eller 25.2 i EU:s mediefrihetsförordning eller enligt 5 §, ska på begäran av tillsynsmyndigheten lämna de upplysningar och handlingar som myndigheten behöver för de uppgifter som anges i 7 §. Detsamma gäller för andra som på grund av sitt yrke eller sin affärsverksamhet kan antas ha sådana upplysningar eller handlingar. Paragrafen reglerar tillsynsmyndighetens befogenhet att begära upplysningar och handlingar. Övervägandena finns i avsnitt 9.2.1. Paragrafen ger tillsynsmyndigheten befogenhet att begära de upplysningar och handlingar som myndigheten behöver för sina uppgifter enligt 7 §. Skyldigheten att lämna upplysningar och handlingar till tillsynsmyndigheten gäller enligt första meningen för den som har skyldigheter enligt vissa uppräknade artiklar i mediefrihetsförordningen. Skyldigheten omfattar leverantörer av medietjänster (artikel 6.1), leverantörer av mycket stora onlineplattformar (artikel 18.1–18.6 och 18.8), leverantörer av publikmätningssystem (artikel 24.1 och 24.2) och offentliga aktörer (artikel 25.1 och 25.2). Skyldigheten att lämna upplysningar och handlingar omfattar även den som är skyldig att anmäla en koncentration på mediemarknaden enligt 5 § i denna lag. Enligt andra meningen gäller skyldigheten även för den som på grund av sitt yrke eller sin affärsverksamhet kan antas ha sådana upplysningar eller handlingar. Hänvisningen till förordningen är dynamisk och avser alltså förordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen. Föreläggande och vite 9 §    Tillsynsmyndigheten får besluta de förelägganden som behövs för att artiklarna 6.1, 18.1–18.6, 18.8, 24.1, 24.2, 25.1 eller 25.2 i EU:s mediefrihetsförordning eller 4, 5 eller 8 § ska följas. Ett beslut om föreläggande får förenas med vite. Paragrafen reglerar tillsynsmyndighetens befogenhet att besluta om förelägganden. Övervägandena finns i avsnitt 9.2.3. Första stycket ger tillsynsmyndigheten befogenhet att besluta de förelägganden som behövs för att artiklarna 6.1 och 18.1–18.6, 18.8, 24.1, 24.2, 25.1 eller 25.2 i mediefrihetsförordningen eller bestämmelserna i 4, 5 eller 8 § i denna lag ska följas. Hänvisningen till förordningen är dynamisk och avser alltså förordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen. Enligt andra stycket får ett beslut om föreläggande förenas med vite. När ett föreläggande förenas med vite ska lagen (1985:206) om viten tillämpas. Eftersom det inte uttryckligen framgår av paragrafen kan vitesförelägganden inte riktas mot statliga myndigheter (jfr t.ex. prop. 2017/18:299 s. 68 och prop. 2021/22:257 s. 202 och 203). Överklagande 10 §    Tillsynsmyndighetens beslut enligt 9 § får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Andra beslut enligt denna lag får inte överklagas. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Paragrafen reglerar rätten att överklaga tillsynsmyndighetens beslut enligt lagen. Övervägandena finns i avsnitt 9.2.4. Enligt första stycket får tillsynsmyndighetens beslut enligt 9 § överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Andra beslut enligt lagen får inte överklagas. Enligt andra stycket krävs prövningstillstånd vid överklagande av förvaltningsrättens avgörande för att kammarrätten ska ta upp målet till prövning. Förslag till lag om ändring i lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s mediefrihetsförordning Befogenhet att begära upplysningar, handlingar och varuprover 8 §    Den som har skyldigheter enligt artiklarna 6.1, 18.1–18.6, 18.8, 20.2, 20.3, 24.1, 24.2, 25.1 eller 25.2 i EU:s mediefrihetsförordning eller enligt 5 §, ska på begäran av tillsynsmyndigheten lämna de upplysningar och handlingar som myndigheten behöver för de uppgifter som anges i 7 §. Detsamma gäller för andra som på grund av sitt yrke eller sin affärsverksamhet kan antas ha sådana upplysningar eller handlingar. Den som har skyldigheter enligt artikel 20.2 eller 20.3 i EU:s mediefrihetsförordning ska på begäran av tillsynsmyndigheten lämna de varuprover eller liknande som myndigheten behöver för sin uppgift att säkerställa tillämpningen av dessa artiklar. I paragrafen finns en skyldighet att lämna upplysningar och handlingar till tillsynsmyndigheten. Övervägandena finns i avsnitt 9.2.1 och 9.2.2. Paragrafen ändras genom att ett nytt andra stycke införs och att första stycket ändras. I första stycket läggs artikel 20.2 och 20.3 i mediefrihetsförordningen till i uppräkningen av bestämmelser. Tillverkare, utvecklare och importörer av vissa enheter och användargränssnitt har skyldigheter enligt dessa artiklar. Det är fråga om enheter och användargränssnitt som kontrollerar eller hanterar åtkomst till och användning av medietjänster. Det kan t.ex. handla om smart-tv-apparater eller ljudsystem för bilar. Ändringen i första stycket innebär att de tillverkare, utvecklare eller importörer som har skyldigheter enligt artiklarna på begäran ska lämna de upplysningar och handlingar till tillsynsmyndigheten som myndigheten behöver för sina uppgifter enligt 7 §. Genom andra stycket införs en skyldighet för tillverkarna, utvecklarna och importörerna att, på begäran av tillsynsmyndigheten, lämna de varuprover eller liknande till tillsynsmyndigheten som myndigheten behöver för sin uppgift att säkerställa tillämpningen av artiklarna. Myndighetens uppgift följer av artikel 7.1. Uttrycket ”varuprover eller liknande” omfattar sådana enheter eller delar av enheter och användargränssnitt som avses i artikel 20, dvs. som kontrollerar eller hanterar åtkomst till och användning av medietjänster. Hänvisningen till mediefrihetsförordningen är dynamisk och avser alltså förordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen. 9 §    Tillsynsmyndigheten får besluta de förelägganden som behövs för att artiklarna 6.1, 18.1–18.6, 18.8, 20.2, 20.3, 24.1, 24.2, 25.1 eller 25.2 i EU:s mediefrihetsförordning eller 4, 5 eller 8 § ska följas. Ett beslut om föreläggande får förenas med vite. Paragrafen reglerar tillsynsmyndighetens befogenhet att besluta om förelägganden. Övervägandena finns i avsnitt 9.2.3. I första stycket läggs det till en hänvisning till artikel 20.2 och 20.3 i mediefrihetsförordningen. Ändringen innebär att tillsynsmyndigheten kan besluta om förelägganden för att dessa artiklar ska följas och att myndigheten får förena sådana beslut med vite. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1083 av den 11 april 2024 om fastställande av en gemensam ram för medietjänster på den inre marknaden och om ändring av direktiv 2010/13/EU (europeisk mediefrihetsförordning) Sammanfattning av promemorian Kompletterande bestämmelser till EU:s mediefrihetsförordning (Ds 2024:28) I promemorian, som har tagits fram inom Kulturdepartementet, lämnas de författningsförslag som bedöms nödvändiga för att EU:s mediefrihetsförordning ska kunna tillämpas och få fullt genomslag. Det föreslås en ny lag och förordning med kompletterande bestämmer till förordningen. Lagen och förordningen innehåller bestämmelser om bedömningar av koncentrationer på mediemarknaden, anmälningsskyldighet och tillsyn. Bestämmelser om utnämnande och entledigande av styrelseledamöter och verkställande direktör i public service-företag föreslås i den lag om public service som 2023 års parlamentariska public service-kommitté har föreslagit i betänkandet Ansvar och oberoende – public service i oroliga tider (SOU 2024:34). Det föreslås också förordningsändringar. Den nya lagen och förordningen föreslås den 8 augusti 2025. De författningsförslag som rör public service-företagen föreslås träda i kraft den 1 januari 2026. Promemorians lagförslag Förslag till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s mediefrihetsförordning Härigenom föreskrivs följande. Lagens innehåll 1 §    Denna lag kompletterar Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1083 av den 11 april 2024 om fastställande av en gemensam ram för medietjänster på den inre marknaden och om ändring av direktiv 2010/13/EU (europeisk mediefrihetsförordning), i denna lag kallad EU:s mediefrihetsförordning. Uttryck i lagen 2 §    Ord och uttryck i denna lag har samma betydelse som i EU:s mediefrihetsförordning. Tillsynsmyndighet 3 §    Av artikel 2.13 i EU:s mediefrihetsförordning följer att den myndighet som utsetts till nationell tillsynsmyndighet enligt artikel 30 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/13/EU av den 10 mars 2010 om samordning av vissa bestämmelser som fastställs i medlemsstaternas lagar och andra författningar om tillhandahållande av audiovisuella medietjänster (direktiv om audiovisuella medietjänster) är nationell tillsynsmyndighet enligt förordningen, i denna lag kallad tillsynsmyndigheten. Bedömning av en koncentration på mediemarknaden 4 §    Den som anmäler en företagskoncentration enligt 4 kap. 6 eller 7 § konkurrenslagen (2008:579) ska samtidigt anmäla koncentrationen till tillsynsmyndigheten om denna utgör en koncentration på mediemarknaden. 5 §    Tillsynsmyndigheten ska bedöma hur en koncentration på mediemarknaden, som anmälts enligt 4 §, påverkar 1. mångfalden av medier och medieinnehåll, och 2. det redaktionella oberoendet. I artikel 22.2 i EU:s mediefrihetsförordning anges faktorer som ska beaktas vid bedömningen. Anmälningsskyldighet 6 §    Den som har en informationsskyldighet enligt artikel 6.1 eller artikel 25.2 i EU:s mediefrihetsförordning ska anmäla till tillsynsmyndigheten när den skyldigheten uppfyllts. Av anmälan ska det framgå vilken information som tillgängliggjorts och var den informationen finns tillgänglig. Tillsyn 7 §    Enligt artikel 7.1 i EU:s mediefrihetsförordning ska tillsynsmyndigheten säkerställa tillämpningen av artiklarna 7–25 i förordningen. Tillsynsmyndigheten har även tillsyn över att artikel 6.1 i förordningen och denna lag följs. 8 §    En fysisk eller juridisk person som omfattas av artiklarna 6.1 eller 7–25 i EU:s mediefrihetsförordning eller denna lag, ska på begäran lämna de upplysningar och handlingar som tillsynsmyndigheten behöver för att utföra sina uppgifter enligt 7 §. Detta gäller även för de fysiska och juridiska personer som på grund av sitt yrke eller affärsverksamhet rimligen kan antas ha sådana upplysningar eller handlingar. Föreläggande och vite 9 §    Tillsynsmyndigheten får besluta de förelägganden som behövs för att artiklarna 6.1 och 7–25 i EU:s mediefrihetsförordning och denna lag följs. Ett föreläggande får förenas med vite. Överklagande 10 §    Ett beslut om förelägganden enligt 9 § som förenats med vite får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Andra beslut enligt denna lag får inte överklagas. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Denna lag träder i kraft den 8 augusti 2025. Förteckning över remissinstanserna Efter remiss har yttranden inkommit från Bolagsverket, Bonnier News, Domstolsverket, Föreningen för Digitala Fri- och Rättigheter, Förvaltningsrätten i Stockholm, Förvaltningsstiftelsen för Sveriges Radio AB, Sveriges Television AB och Sveriges Utbildningsradio AB, Göteborgs universitet (Institutionen för journalistik, medier och kommunikation och Nordicom), Institutet för mänskliga rättigheter, Integritetsskyddsmyndigheten, Justitiekanslern, Kalmar kommun, Kammarrätten i Stockholm, Kommerskollegium, Konkurrensverket, Konsumentverket, Lunds universitet (juridiska fakulteten), Malmö kommun, Mediemyndigheten, Myndigheten för psykologiskt försvar, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Polismyndigheten, Regelrådet, Schibsted, Statskontoret, Stockholms tingsrätt, Stockholms universitet (Institutionen för mediestudier), Svea hovrätt, Svenska journalistförbundet, Sveriges Advokatsamfund, Sveriges Kommuner och Regioner, Sveriges Radio AB, Sveriges Television AB, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Utbildningsradio AB, Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden, Säkerhetspolisen, Tidningsutgivarna (TU), Tierps kommun, TV4 Media AB, Upphandlingsmyndigheten, Uppsala universitet (juridiska fakultetsnämnden), Västra Götalandsregionen och Åklagarmyndigheten. Följande remissinstanser har inte svarat eller angett att de avstår från att lämna några synpunkter: Acast, Amazon, Bauer Media Group, Borlänge kommun, Brottsofferjouren Sverige, Civil Rights Defenders, Elektronikbranschen, Enköpings kommun, Eskilstuna kommun, Föreningen Grävande Journalister, Google Sverige, Gotlands kommun, Göteborgs kommun, Halmstads kommun, Institutet för juridik och internet, Institutet för mediestudier, Jönköpings kommun, Karlshamns kommun, Karlskoga kommun, Karlstads kommun, Kristianstads kommun, Kristinehamns kommun, Lerums kommun, Ljungby kommun, Ljusdals kommun, Luleå kommun, Medier och demokrati (Lindholmen Science Park), Meta Sverige, Motala kommun, Netflix, Norrköpings kommun, NTM, Näringslivets Delegation för Marknadsrätt (NDM), Piteå kommun, Publicistklubben, Region Norrbotten, Region Skåne, Region Stockholm, Region Västerbotten, Reportrar utan gränser, Riksdagens ombudsmän (JO), Skellefteå kommun, Solna kommun, Spotify, Stockholms kommun, Strängnäs kommun, Sundsvalls kommun, Svenskt Näringsliv, Sveriges Konsumenter, Teknikföretagen, Umeå kommun, Utgivarna, Viaplay Group AB, Västerås kommun, Warner Bros. Discovery och Östersunds kommun. Lagrådets yttrande Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2025-06-04 Närvarande: Justitierådet Svante O. Johansson, f.d. justitierådet Ella Nyström och justitierådet Linda Haggren Kompletterande bestämmelser till EU:s mediefrihetsförordning Enligt en lagrådsremiss den 28 maj 2025 har regeringen (Kulturdepartementet) beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s mediefrihetsförordning, lag om ändring i lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s mediefrihetsförordning. Förslagen har inför Lagrådet föredragits av rättssakkunnige Sami Mlayeh. Lagrådet lämnar förslagen utan erinran. Kulturdepartementet Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 26 juni 2025 Närvarande: statsrådet Busch, ordförande, och statsråden Ankarberg Johansson, Edholm, Forssell, M Persson, Kullgren, Carlson, Dousa Föredragande: statsrådet Ankarberg Johansson Regeringen beslutar proposition Kompletterande bestämmelser till EU:s mediefrihetsförordning