Regeringskansliets rättsdatabaser

Regeringens proposition 2025/26:95 Säkerhetsförvaring – en ny tidsobestämd frihetsberövande påföljd Prop. 2025/26:95 Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen. Stockholm den 22 januari 2026 Ulf Kristersson Gunnar Strömmer (Justitiedepartementet) Propositionens huvudsakliga innehåll I propositionen föreslår regeringen att en ny tidsobestämd frihetsberövande påföljd ska införas och att påföljden ska kallas säkerhetsförvaring. Påföljden ska kunna användas för personer som har begått allvarliga brott som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid och som har en hög risk för återfall i sådan brottslighet. Förslagen innebär bland annat följande. Det införs ett nytt 33 kap. i brottsbalken med rubriken Om säkerhetsförvaring. I kapitlet regleras bland annat när påföljden kan dömas ut och vilka tidsramar som gäller för påföljden. När rätten bestämmer påföljden till säkerhetsförvaring ska den bestämma den kortaste tiden för frihetsberövande (minimitiden) och den totala tiden för påföljdens verkställighet (ramtiden). Ramtiden får förlängas med högst tre år vid varje tillfälle om ett fortsatt frihetsberövande är absolut nödvändigt för att avhålla den dömde från att återfalla i allvarlig brottslighet. Påföljden avtjänas i kriminalvårdsanstalt och det införs en ny verkställighetslag. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 15 april 2026. Innehållsförteckning 1Förslag till riksdagsbeslut5 2Lagtext6 2.1Förslag till lag om verkställighet av säkerhetsförvaring6 2.2Förslag till lag om ändring i brottsbalken12 2.3Förslag till lag om ändring i passlagen (1978:302)23 2.4Förslag till lag om ändring i lagen (1998:620) om belastningsregister28 2.5Förslag till lag om ändring i lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder31 2.6Förslag till lag om ändring i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål32 2.7Förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)33 2.8Förslag till lag om ändring i lagen (2015:96) om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen35 2.9Förslag till lag om ändring i lagen (2018:1250) om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande37 2.10Förslag till lag om ändring i strafftidslagen (2018:1251)38 2.11Förslag till lag om ändring i lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område40 2.12Förslag till lag om ändring i lagen (2018:1694) om Tullverkets behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område42 2.13Förslag till lag om ändring i lagen (2025:520) om internationell verkställighet i brottmål43 2.14Förslag till lag om ändring i lagen (2025:798) om ändring i passlagen (1978:302)46 3Ärendet och dess beredning48 4Bakgrund49 4.1Frihetsberövande påföljder49 4.1.1Fängelse på viss tid49 4.1.2Fängelse på livstid51 4.1.3Rättspsykiatrisk vård52 4.1.4Sluten ungdomsvård53 4.2Samhällsskydd som utgångspunkt för straffrättsliga åtgärder54 4.2.1Staten har en skyldighet att skydda sina medborgare från brott54 4.2.2Möjligheter att beakta behovet av samhällsskydd enligt nuvarande regler55 4.2.3Tidsobestämda påföljder och fri- och rättigheter, särskilt Europakonventionen56 4.3Tidsobestämda påföljder i Norge, Danmark och Finland59 4.3.1Norge59 4.3.2Danmark59 4.3.3Finland60 5En ny tidsobestämd frihetsberövande påföljd60 5.1Det ska införas en ny tidsobestämd frihetsberövande påföljd60 5.1.1Allmänna utgångspunkter för den nya påföljden60 5.1.2Det ska införas ett nytt kapitel i brottsbalken och en ny verkställighetslag67 5.2Den nya påföljdens tillämpningsområde70 5.3Det behövs en särskild reglering för barn och unga82 5.4Den nya påföljdens utformning84 5.4.1Påföljdens tidsramar84 5.4.2Villkorad utslussning och säkerhetsförvaringens upphörande88 5.4.3Ramtiden ska få förlängas95 6Processuella frågor98 6.1Särskild riskutredning98 6.2Domstolsprövningen vid tillstånd till villkorad utslussning och förlängning av ramtiden105 6.3Preskription111 7Verkställighet av påföljden111 7.1Grundläggande utformning av verkställigheten111 7.2Permission och annan tillfällig vistelse utanför anstalt117 7.3Villkorad utslussning123 7.3.1Innehållet i den villkorade utslussningen och krav på den dömde123 7.3.2Åtgärder vid misskötsamhet131 7.4Beslutsordning136 7.5Bemyndiganden139 8Frågor som aktualiseras vid återfall i brott139 8.1Bestämmelserna om ny påföljdsbestämning efter tidigare dom139 8.2Det behövs en särskild reglering vid återfall i brott i förhållande till den nya påföljden140 8.2.1Säkerhetsförvaringens förhållande till en tidigare dom141 8.2.2Säkerhetsförvaringens förhållande till tillkommande brottslighet144 9Verkställighet av beslut om avvisning och utvisning152 10Överförande av verkställighet154 11Sekretessfrågor159 12Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser164 13Konsekvenser av förslagen167 14Författningskommentar172 14.1Förslaget till lag om verkställighet av säkerhetsförvaring172 14.2Förslaget till lag om ändring i brottsbalken192 14.3Förslaget till lag om ändring i passlagen (1978:302)219 14.4Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:620) om belastningsregister223 14.5Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder224 14.6Förslaget till lag om ändring i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål224 14.7Förslaget till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)225 14.8Förslaget till lag om ändring i lagen (2015:96) om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen226 14.9Förslaget till lag om ändring i lagen (2018:1250) om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande227 14.10Förslaget till lag om ändring i strafftidslagen (2018:1251)228 14.11Förslaget till lag om ändring i lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område229 14.12Förslaget till lag om ändring i lagen (2018:1694) om Tullverkets behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område230 14.13Förslaget till lag om ändring i lagen (2025:520) om internationell verkställighet i brottmål231 14.14Förslaget till lag om ändring i lagen (2025:798) om ändring i passlagen (1978:302)233 Sammanfattning av betänkandet Ett ändamålsenligt samhällsskydd - Vissa reformer av straff- och straffverkställighetslagstiftningen (SOU 2024:48) i relevanta delar235 Betänkandets lagförslag i relevanta delar239 Förteckning över remissinstanserna271 Lagrådsremissens lagförslag272 Lagrådets yttrande313 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 22 januari 2026333 Förslag till riksdagsbeslut Regeringens förslag: Riksdagen antar regeringens förslag till lag om verkställighet av säkerhetsförvaring. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i brottsbalken. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i passlagen (1978:302). Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1998:620) om belastningsregister. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400). Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2015:96) om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2018:1250) om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i strafftidslagen (2018:1251). Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2018:1694) om Tullverkets behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2025:520) om internationell verkställighet i brottmål. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2025:798) om ändring i passlagen (1978:302). Lagtext Regeringen har följande förslag till lagtext. Förslag till lag om verkställighet av säkerhetsförvaring Härigenom föreskrivs följande. 1 kap. Inledande bestämmelser 1 §    Denna lag innehåller bestämmelser om verkställighet av säkerhetsförvaring enligt 33 kap. brottsbalken och om särskilda riskutredningar. 2 §    Kriminalvården ansvarar för verkställigheten av säkerhetsförvaring. 3 §    Vid verkställighet av säkerhetsförvaring ska följande bestämmelser i fängelselagen (2010:610) tillämpas: 1. 2 kap. 1, 2 och 4–5 §§ om placering, 2. 3–9 kap. om sysselsättning och ersättning, fritid, personliga tillhörigheter, vistelse i gemensamhet och avskildhet, besök och andra kontakter, särskilda kontroll- och tvångsåtgärder samt hälso- och sjukvård, 3. 10 kap. 2 och 3 §§ om särskild permission och inställelse vid domstol eller annan myndighet, 4. 12 kap. 1, 3 och 4 §§ om varning och handläggning, 5. 12 a kap. om avbrott i verkställigheten, 6. 13 kap. 6 § om regeringens prövning av ärenden om vistelse utanför anstalt, och 7. 15 kap. 1–4 a §§ om straff och förpassning m.m. I 4 kap. 3 § finns bestämmelser om när sådana åtgärder som anges i 11 kap. fängelselagen får beviljas och vilka bestämmelser som ska tillämpas i fråga om sådana åtgärder. Vid tillämpningen av fängelselagen ska det som där sägs om – dom på fängelse eller fängelsestraff gälla dom på säkerhetsförvaring, – straffets fullgörande gälla påföljdens fullgörande, och – permission i 10 kap. 2 § 1 gälla permission enligt 2 kap. 5 § denna lag. 4 §    Bestämmelser om när säkerhetsförvaring får verkställas och om hur tiden för verkställigheten ska beräknas finns i strafftidslagen (2018:1251). 2 kap. Verkställighetens innehåll 1 §    Varje intagen ska bemötas med respekt för sitt människovärde och med förståelse för de särskilda svårigheter som är förenade med frihetsberövandet. 2 §    Verkställigheten ska utformas så att den intagnes anpassning i samhället underlättas och så att negativa följder av frihetsberövandet motverkas. Verkställigheten ska, i den utsträckning det är möjligt utan att kravet på samhällsskydd eftersätts, särskilt inriktas på åtgärder som är ägnade att förebygga återfall i brott. Särskild vikt ska läggas vid att minska risken för ny brottslighet som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid. För varje intagen ska det upprättas en individuellt utformad verkställighetsplan. Verkställigheten ska planeras och utformas efter samråd med den intagne och i samverkan med berörda myndigheter. 3 §    Verkställigheten får inte innebära andra begränsningar i den intagnes frihet än som följer av denna lag eller som är nödvändiga för att ordningen eller säkerheten ska kunna upprätthållas. En kontroll- eller tvångsåtgärd får endast användas om den står i rimlig proportion till syftet med åtgärden. Om en mindre ingripande åtgärd är tillräcklig ska den användas. 4 §    En intagen får under verkställigheten vistas utanför anstalten i enlighet med vad som följer av denna lag. En intagen får även vistas utanför anstalten om det sker med stöd av bestämmelser i annan lag om tillfälligt överförande av frihetsberövade personer till en annan stat. Som vistelse utanför anstalt anses inte att en intagen, genom Kriminalvårdens försorg, transporteras utanför en anstalt med anledning av att ett beslut enligt lagen ska verkställas. 5 §    För att underlätta en intagens anpassning i samhället får han eller hon beviljas tillstånd att vistas utanför anstalt för viss kort tid (permission) om 1. minst tre fjärdedelar av minimitiden har avtjänats, och 2. det inte finns en påtaglig risk för att han eller hon kommer att begå brott, undandra sig påföljdens fullgörande eller på annat sätt missköta sig. Om det finns särskilda skäl får permission beviljas trots att den tid som avses i första stycket 1 inte har förflutit. 6 §    Innan tillstånd till villkorad utslussning enligt 33 kap. 6 § brottsbalken har beviljats ska, om det inte är uppenbart obehövligt, en intagen stå under bevakning då han eller hon vistas utanför anstalt. 7 §    Ett tillstånd till vistelse utanför anstalt som avses i 4 § ska förenas med de villkor som behövs. Elektroniska hjälpmedel får användas för att kontrollera att villkor som har meddelats följs. 8 §    I anslutning till vistelse utanför anstalt enligt denna lag, 4 kap. 29, 29 a och 31 §§ lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål samt 2 kap. 12 § och 3 kap. 3 § lagen (2017:1000) om en europeisk utredningsorder får en intagen tillfälligt placeras i häkte, om det är nödvändigt av säkerhetsskäl eller med hänsyn till transportförhållandena. 9 §    Vid tillämpningen av denna lag ska sådana villkor som uppställts för överförande av straffverkställighet från en annan stat till Sverige följas. 3 kap. Om särskild riskutredning 1 §    I 33 kap. 3 och 10 §§ brottsbalken finns bestämmelser om när rätten ska besluta om att hämta in en särskild riskutredning. 2 §    Rättsmedicinalverket ansvarar för genomförandet av särskilda riskutredningar. En särskild riskutredning ska innehålla ett utlåtande om risken för att den tilltalade eller dömde begår nya brott av allvarligt slag som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid samt de omständigheter som bedömningen grundas på. Utredningsarbetet ska utföras med största möjliga skyndsamhet och utredningen ska omedelbart ges in till rätten när arbetet har avslutats. Utredningen ska ges in inom fyra veckor om den tilltalade är häktad och annars inom sex veckor från det att beslutet om riskutredning kom in till Rättsmedicinalverket. Rätten får bevilja anstånd, om det finns synnerliga skäl. 3 §    En tilltalad som inte är häktad är skyldig att inställa sig till en särskild riskutredning på tid och plats som Rättsmedicinalverket bestämmer. Om det är möjligt ska utredningen genomföras så att den tilltalade inte hindras i sin förvärvsverksamhet eller utsätts för någon annan olägenhet. Om den tilltalade är på fri fot ska Polismyndigheten på Rättsmedicinalverkets begäran lämna biträde för att inställa den tilltalade till riskutredningen. 4 §    Sådana uppgifter om den tilltalade eller dömde som behövs för en särskild riskutredning ska lämnas ut av 1. Försäkringskassan, trots att uppgifterna omfattas av sekretess enligt 28 kap. 1 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), 2. Arbetsförmedlingen, trots att uppgifterna omfattas av sekretess enligt 28 kap. 11 eller 12 § samma lag, 3. Kriminalvården, trots att uppgifterna omfattas av sekretess enligt 35 kap. 15 § samma lag, 4. Migrationsverket, trots att uppgifterna omfattas av sekretess enligt 37 kap. 1 § samma lag, 5. Totalförsvarets plikt- och prövningsverk, trots att uppgifterna omfattas av sekretess enligt 38 kap. 1 § första stycket 1, 2, 3 eller 5 samma lag, och 6. den som bedriver verksamhet där det gäller sekretess enligt 25 kap. 1–5 §§ eller 26 kap. 1 § offentlighets- och sekretesslagen eller tystnadsplikt enligt 29 § lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade, 17 kap. 11 § socialtjänstlagen (2025:400) eller 6 kap. 12 § patientsäkerhetslagen (2010:659), trots sekretess eller tystnadsplikt. 5 §    Ett urin-, utandnings-, saliv-, svett-, blod- eller hårprov får tas på en person som genomgår en särskild riskutredning om det behövs för att kunna bedöma personens psykiska eller kroppsliga tillstånd. En urinprovtagning får inte utföras eller bevittnas av någon av motsatt kön som inte är läkare eller legitimerad sjuksköterska. 4 kap. Om villkorad utslussning 1 §    När rätten har beslutat om tillstånd till villkorad utslussning enligt 33 kap. 6 § brottsbalken får Kriminalvården besluta att påföljden ska verkställas utanför anstalt med särskilt stöd och under kontroll. Verkställighet utanför anstalt får inledas först efter utgången av den minimitid som gäller för den dömde. 2 §    Verkställighet utanför anstalt ska vara förenad med övervakning till dess att verkställigheten av säkerhetsförvaringen är avslutad. Kriminalvården får dock besluta att övervakningen ska upphöra vid en tidigare tidpunkt, om det inte finns en beaktansvärd risk för att den dömde kommer att begå brott, undandra sig påföljdens fullgörande eller på annat sätt missköta sig. 3 §    Kriminalvården får besluta att den dömde under den villkorade utslussningen ska bli föremål för sådana utslussningsåtgärder som anges i 11 kap. fängelselagen (2010:610). Det som sägs om skyldighet för en intagen att lämna vissa prover och om upphävande av tillstånd till en utslussningsåtgärd i 11 kap. 7 och 8 §§ fängelselagen ska tillämpas även i fråga om den som genomgår villkorad utslussning. Detsamma gäller det som sägs om beslut om upphävande av tillstånd till en utslussningsåtgärd och om överklagande av beslut i 13 kap. 3–5 §§ och 14 kap. 4 § samma lag. 4 §    Bestämmelserna i 26 kap. 11 och 13–17 §§ brottsbalken ska tillämpas även vid verkställighet utanför anstalt. Därutöver får en särskild föreskrift avse vilken elektronisk kommunikationsutrustning den dömde får använda och på vilket sätt. Vid tillämpningen av 26 kap. 11 § brottsbalken ska det som där sägs om prövotid gälla den villkorade utslussningen. 5 §    Om det finns anledning till det får Kriminalvården ändra beslut enligt 4 § om användning av elektronisk kommunikationsutrustning eller beslut enligt 26 kap. 13 § andra stycket samt 16 och 17 §§ brottsbalken eller besluta om nya åtgärder enligt dessa bestämmelser. 6 §    Om den dömde bryter mot föreskrifter eller anvisningar om det som i övrigt ska gälla för verkställigheten utanför anstalt och sådana åtgärder som avses i 5 § inte är tillräckliga, får Kriminalvården besluta att en varning ska meddelas den dömde. Det som föreskrivs om varning i 38 kap. 10 § brottsbalken ska tillämpas även beträffande varning enligt denna paragraf. Om överträdelsen inte är av mindre betydelse och det inte är tillräckligt att Kriminalvården beslutar om åtgärder enligt 5 § eller om varning, får Kriminalvården upphäva beslutet om verkställighet utanför anstalt. 7 §    Om ett beslut om verkställighet utanför anstalt upphävs enligt 6 § andra stycket, ska den dömde omedelbart föras till en anstalt för fortsatt verkställighet av påföljden i anstalten. Detsamma gäller om en utslussningsåtgärd upphävs enligt 3 § andra stycket. 8 §     Bestämmelser om upphävande av tillstånd till villkorad utslussning när den dömde allvarligt åsidosatt sina skyldigheter enligt denna lag eller begått ett annat brott finns i 33 kap. 8 § och 34 kap. 9 § första stycket brottsbalken. 5 kap. Övriga bestämmelser 1 §    Ett beslut enligt denna lag gäller omedelbart, om inte något annat beslutas. 2 §    Om inte annat föreskrivs, fattas beslut enligt denna lag av Kriminalvården. Kriminalvårdens beslut får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Ett beslut överklagas till den förvaltningsrätt inom vars domkrets den anstalt eller det frivårdskontor där den dömde var inskriven när det första beslutet i ärendet fattades är belägen. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. 3 §    Ett beslut får inte överklagas enligt 2 § andra stycket innan beslutet har omprövats av Kriminalvården. En sådan omprövning får begäras av den som beslutet gäller om det har gått honom eller henne emot. Ett överklagande av ett beslut som inte har omprövats ska anses som en begäran om omprövning. Vid omprövning enligt första stycket får beslutet inte ändras till klagandens nackdel. Kravet på omprövning enligt första stycket gäller inte upphävande av beslut om verkställighet utanför anstalt enligt 4 kap. 6 § andra stycket. 4 §    En begäran om omprövning ska vara skriftlig och ha kommit in till Kriminalvården inom tre veckor från den dag då klaganden fick del av beslutet. I begäran om omprövning ska klaganden ange vilket beslut som avses och vilken ändring i beslutet som han eller hon begär. Kriminalvården prövar om skrivelsen med begäran om omprövning har kommit in i rätt tid. Om skrivelsen har kommit in för sent ska den avvisas, om inte förseningen beror på att myndigheten inte har lämnat klaganden en korrekt underrättelse om hur man begär omprövning. 5 §    Ett beslut enligt utlänningslagen (2005:716) om att avvisa eller utvisa en utlänning som har dömts till säkerhetsförvaring får inte verkställas förrän 1. utlänningen har avtjänat minimitiden, rätten har beslutat om tillstånd till villkorad utslussning enligt 33 kap. 6 § brottsbalken och det begärs av den myndighet som ska verkställa beslutet, eller 2. verkställigheten av säkerhetsförvaringen har förts över till ett annat land. Denna lag träder i kraft den 15 april 2026. Förslag till lag om ändring i brottsbalken Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken dels att 1 kap. 3 och 5 §§, 26 kap. 25 §, 30 kap. 1 och 6 §§, 34 kap. 1, 5, 6 och 8 §§ och 38 kap. 6 § ska ha följande lydelse, dels att det ska införas ett nytt kapitel, 33 kap., och sex nya paragrafer, 34 kap. 9–11 §§ och 38 kap. 3 a, 3 b och 8 a §§, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 kap. 3 § Med påföljd för brott förstås i denna balk straffen böter och fängelse samt villkorlig dom, skyddstillsyn, och överlämnande till särskild vård. Med påföljd för brott förstås i denna balk straffen böter och fängelse samt villkorlig dom, skyddstillsyn, överlämnande till särskild vård och säkerhetsförvaring. 5 § Fängelse är att anse som ett svårare straff än böter. Om förhållandet mellan fängelse samt villkorlig dom och skyddstillsyn föreskrivs i 30 kap. 1 §. Om förhållandet mellan fängelse samt villkorlig dom, skyddstillsyn och säkerhetsförvaring föreskrivs i 30 kap. 1 §. 26 kap. 25 § Förekommer till verkställighet på en gång dom på fängelse på livstid och dom på böter, förvandlingsstraff för böter, fängelse på viss tid, villkorlig dom, skyddstillsyn, ungdomsvård, ungdomstjänst, ungdomsövervakning eller sluten ungdomsvård, ska livstidsstraffet träda i stället för den andra påföljden. Förekommer till verkställighet på en gång dom på fängelse på livstid och dom på böter, förvandlingsstraff för böter, fängelse på viss tid, villkorlig dom, skyddstillsyn, ungdomsvård, ungdomstjänst, ungdomsövervakning, sluten ungdomsvård eller säkerhetsförvaring, ska livstidsstraffet träda i stället för den andra påföljden. Förekommer till verkställighet på en gång dom på säkerhetsförvaring och dom på böter, förvandlingsstraff för böter, fängelse på viss tid, villkorlig dom, skyddstillsyn, ungdomsvård, ungdomstjänst, ungdomsövervakning eller sluten ungdomsvård, ska säkerhetsförvaringen träda i stället för den andra påföljden. Förekommer till verkställighet på en gång en dom på fängelse på viss tid i minst två år och en dom på böter eller förvandlingsstraff för böter som har meddelats innan den förstnämnda påföljden har börjat verkställas, ska fängelsestraffet träda i stället för den andra påföljden. 30 kap. 1 § Vid val av påföljd är fängelse att anse som en svårare påföljd än villkorlig dom och skyddstillsyn. Vid val av påföljd är – fängelse och säkerhetsförvaring att anse som svårare påföljder än villkorlig dom och skyddstillsyn, – säkerhetsförvaring att anse som en svårare påföljd än fängelse på viss tid, och – fängelse på livstid att anse som en svårare påföljd än säkerhetsförvaring. Bestämmelser om användningen av överlämnande till särskild vård finns i 31 och 32 kap. 6 § Den som har begått ett brott under påverkan av en allvarlig psykisk störning ska i första hand dömas till en annan påföljd än fängelse. Rätten får döma till fängelse endast om det finns synnerliga skäl. Vid bedömningen av om det finns sådana skäl ska rätten beakta Den som har begått ett brott under påverkan av en allvarlig psykisk störning ska i första hand dömas till en annan påföljd än fängelse eller säkerhetsförvaring. Rätten får döma till fängelse eller säkerhetsförvaring endast om det finns synnerliga skäl. Vid bedömningen av om det finns sådana skäl ska rätten beakta 1. om brottet har ett högt straffvärde, 2. om den tilltalade saknar eller har ett begränsat behov av psykiatrisk vård, 3. om den tilltalade i anslutning till brottet själv har vållat sitt tillstånd genom rus eller på något annat liknande sätt, samt 4. omständigheterna i övrigt. Rätten får inte döma till fängelse, om den tilltalade till följd av den allvarliga psykiska störningen har saknat förmåga att inse gärningens innebörd eller att anpassa sitt handlande efter en sådan insikt. Detta gäller dock inte om den tilltalade har vållat sin bristande förmåga på det sätt som anges i första stycket 3. Rätten får inte döma till fängelse eller säkerhetsförvaring, om den tilltalade till följd av den allvarliga psykiska störningen har saknat förmåga att inse gärningens innebörd eller att anpassa sitt handlande efter en sådan insikt. Detta gäller dock inte om den tilltalade har vållat sin bristande förmåga på det sätt som anges i första stycket 3. Om rätten i fall som avses i första eller andra stycket finner att någon påföljd inte bör dömas ut, ska den tilltalade vara fri från påföljd. 33 kap. Om säkerhetsförvaring 1 §    Den som har begått brott som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid får dömas till säkerhetsförvaring, om 1. brottsligheten är av sådant allvar att han eller hon skulle ha dömts till fängelse i fyra år eller mer om påföljden hade bestämts till fängelse, 2. brottsligheten utgör återfall efter tidigare brottslighet som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid och som är av sådant allvar som anges i 1, och 3. han eller hon har dömts till en frihetsberövande påföljd för den tidigare brottsligheten genom en dom som har fått laga kraft. Till säkerhetsförvaring får även den dömas som vid ett och samma tillfälle döms för upprepad brottslighet som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid, om den brottsligheten är av sådant allvar att han eller hon skulle ha dömts till fängelse i sex år eller mer om påföljden hade bestämts till fängelse. För att påföljden ska få bestämmas till säkerhetsförvaring enligt första eller andra stycket krävs också 1. att det finns en påtaglig risk för återfall i allvarlig brottslighet som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid, och 2. att det inte är tillräckligt med fängelse på viss tid eller andra åtgärder för att motverka risken för återfall i allvarlig brottslighet. Påföljden får inte bestämmas till säkerhetsförvaring om det finns skäl att döma till fängelse på livstid eller rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. 2 §    För brott som någon har begått innan han eller hon har fyllt arton år får det inte dömas till säkerhetsförvaring. Rätten får dock döma till säkerhetsförvaring som gemensam påföljd även för brott som någon har begått innan han eller hon har fyllt arton år, om de brott som har begåtts efter det att han eller hon har fyllt arton år i sig uppfyller förutsättningarna i 1 §. 3 §    Innan påföljden bestäms till säkerhetsförvaring, ska rätten besluta om att hämta in en särskild utredning med utlåtande om risken för att den tilltalade begår nya brott av allvarligt slag som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid (särskild riskutredning). En sådan utredning behöver dock inte hämtas in om det är uppenbart obehövligt. Beslut om att hämta in en särskild riskutredning får bara meddelas om övertygande bevisning har presenterats om att den tilltalade har begått brott som kan leda till att påföljden bestäms till säkerhetsförvaring. 4 §    När rätten bestämmer påföljden till säkerhetsförvaring, ska den i domslutet ange den kortaste tiden för frihetsberövande (minimitiden) och den totala tiden för verkställighet av säkerhetsförvaringen (ramtiden). Minimitiden ska bestämmas till en tid som motsvarar längden av det fängelsestraff som skulle ha dömts ut om fängelse hade valts som påföljd och får uppgå till högst arton år. Ramtiden ska bestämmas till en tid som överstiger minimitiden med lägst fyra och högst sex år. Vid bestämmande av ramtidens längd ska rätten beakta hur allvarlig brottslighet som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid den tilltalade ska dömas för. Ramtiden får förlängas enligt det som framgår av 9 §. 5 §    Den som har dömts till säkerhetsförvaring ska tas in i kriminalvårdsanstalt för verkställighet av påföljden. 6 §    Rätten får, efter ansökan av den dömde eller Kriminalvården, besluta om tillstånd till villkorad utslussning. Ett sådant tillstånd innebär att Kriminalvården får besluta att påföljden ska verkställas utanför anstalt med särskilt stöd och under kontroll. Bestämmelser om villkorad utslussning finns i 4 kap. lagen (2026:000) om verkställighet av säkerhetsförvaring. 7 §    Vid bedömningen av om tillstånd till villkorad utslussning ska beslutas ska rätten särskilt beakta 1. risken för att den dömde återfaller i allvarlig brottslighet som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid, 2. den tid som den dömde har avtjänat, 3. om den dömde på ett allvarligt sätt har brutit mot de föreskrifter och villkor som gäller för verkställigheten, och 4. om den dömde har medverkat till att genomföra åtgärder som syftar till att främja hans eller hennes anpassning i samhället. 8 §    Rätten får, efter ansökan av Kriminalvården, upphäva ett beslut om tillstånd till villkorad utslussning om den dömde allvarligt åsidosätter sina skyldigheter enligt lagen (2026:000) om verkställighet av säkerhetsförvaring eller enligt särskilda föreskrifter som meddelats med stöd av 4 kap. 4 § den lagen. En fråga om upphävande enligt första stycket ska handläggas skyndsamt. Bestämmelser om upphävande av tillstånd till villkorad utslussning när den som har dömts till säkerhetsförvaring har begått ett annat brott finns i 34 kap. 9 § första stycket. 9 §    Rätten får, efter ansökan av åklagaren, förlänga ramtiden med högst tre år vid varje tillfälle om det är absolut nödvändigt för att avhålla den dömde från att återfalla i allvarlig brottslighet som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid. Ramtiden får också förlängas med högst ett år vid varje tillfälle om det behövs för att villkorad utslussning enligt 6 § ska kunna genomföras på ett ändamålsenligt sätt. Kriminalvården ska anmäla till åklagaren om det finns skäl att ansöka om förlängning. 10 §    Rätten ska besluta om att hämta in en särskild riskutredning i ärenden om tillstånd till villkorad utslussning enligt 6 § och i ärenden om förlängning av ramtiden enligt 9 §. En sådan utredning behöver dock inte hämtas in om det är uppenbart obehövligt. En ansökan om tillstånd till villkorad utslussning eller om förlängning av ramtiden enligt 9 § första stycket får inte bifallas utan att en sådan utredning har hämtats in. Frågor om tillstånd till villkorad utslussning och om förlängning av ramtiden ska handläggas skyndsamt. 11 §    Säkerhetsförvaringen är helt verkställd vid ramtidens utgång om rätten inte har fattat beslut enligt 38 kap. 3 b § tredje stycket. 12 §    Bestämmelser om verkställighet av säkerhetsförvaring och om särskilda riskutredningar finns i lagen (2026:000) om verkställighet av säkerhetsförvaring. 34 kap. 1 § Om den som har dömts till fängelse, villkorlig dom, skyddstillsyn, ungdomsvård, ungdomstjänst, ungdomsövervakning eller sluten ungdomsvård har begått ett annat brott före domen (nyupptäckt brott) eller om den dömde begår ett nytt brott efter domen men innan påföljden helt har verkställts eller annars upphört (nytt brott), ska rätten bestämma en ny påföljd för den tillkommande brottsligheten. I stället för att bestämma en ny påföljd för den tillkommande brottsligheten får rätten, i de fall som avses i 3 och 4 §§, besluta att den tidigare utdömda påföljden ska avse också den brottsligheten, eller undanröja den utdömda påföljden och döma till gemensam påföljd för den samlade brottsligheten. Undergår den dömde fängelse på livstid får rätten endast besluta att den tidigare utdömda påföljden ska avse också den tillkommande brottsligheten. För den som har dömts till säkerhetsförvaring finns särskilda bestämmelser i 9–11 §§. 5 § Om 1 § första stycket tillämpas i fråga om brott som har begåtts under prövotiden för någon som villkorligt frigetts från fängelse, ska den villkorligt medgivna friheten förklaras förverkad om inte särskilda skäl talar mot det. Som särskilda skäl för att inte förverka eller för att förverka endast en del av villkorligt medgiven frihet får rätten beakta 1. om den nya brottsligheten i förhållande till den tidigare är av lindrig beskaffenhet, 2. om lång tid har förflutit mellan brotten samt om lång tid har förflutit mellan tidpunkten för den villkorliga frigivningen och den nya brottsligheten, eller 3. om ett förverkande annars skulle framstå som oskäligt. Om påföljden bestäms till säkerhetsförvaring får villkorligt medgiven frihet inte förverkas. Om rätten inte beslutar om förverkande enligt första stycket, får den besluta om åtgärd som avses i 26 kap. 19 § första stycket eller förlänga prövotiden med högst ett år utöver den tid som följer av 26 kap. 10 §. Rätten får dock inte besluta om elektronisk övervakning enligt 26 kap. 17 §. En åtgärd enligt tredje stycket får beslutas endast före prövotidens utgång. Förverkande får beslutas endast om frågan tas upp i ett mål där den frigivne häktats eller fått del av åtal inom ett år från prövotidens utgång. En åtgärd enligt fjärde stycket får beslutas endast före prövotidens utgång och inte i något fall om påföljden bestäms till säkerhetsförvaring. Förverkande får beslutas endast om frågan tas upp i ett mål där den frigivne häktats eller fått del av åtal inom ett år från prövotidens utgång. 6 § Om rätten med tillämpning av 3 § genom dom som fått laga kraft har beslutat att fängelse, villkorlig dom, skyddstillsyn, ungdomsvård, ungdomstjänst, ungdomsövervakning eller sluten ungdomsvård som dömts ut i tidigare mål ska avse ytterligare brott, och om den tidigare påföljden ändras av högre rätt genom dom som får laga kraft, ska frågan om påföljd för den tillkommande brottsligheten efter anmälan av åklagare prövas på nytt. Detsamma ska gälla, när påföljd avseende fängelse, villkorlig dom, skyddstillsyn eller sluten ungdomsvård bestämts med tillämpning av 2 § och den tidigare påföljden ändras. Om rätten med tillämpning av 3 § eller 9 § första stycket genom dom som fått laga kraft har beslutat att fängelse, villkorlig dom, skyddstillsyn, ungdomsvård, ungdomstjänst, ungdomsövervakning, sluten ungdomsvård eller säkerhetsförvaring som dömts ut i tidigare mål ska avse ytterligare brott, och om den tidigare påföljden ändras av högre rätt genom dom som får laga kraft, ska frågan om påföljd för den tillkommande brottsligheten efter anmälan av åklagare prövas på nytt. Detsamma ska gälla, när påföljd avseende fängelse, villkorlig dom, skyddstillsyn eller sluten ungdomsvård bestämts med tillämpning av 2 § och den tidigare påföljden ändras. Visar det sig, när en dom på fängelse på viss tid eller sluten ungdomsvård ska verkställas, att den dömde begått brottet före det att en påföljd som han eller hon dömts till för något annat brott har dömts ut, och framgår det inte av domarna att den andra påföljden har beaktats, ska, sedan domarna fått laga kraft, rätten efter anmälan av åklagare med tillämpning av 2 § bestämma vad den dömde ska undergå till följd av den dom som sist ska verkställas. En sådan prövning hindrar inte att domen får verkställas, om inte rätten beslutar något annat. Visar det sig, när en dom på fängelse på viss tid, sluten ungdomsvård eller säkerhetsförvaring ska verkställas, att den dömde begått brottet före det att en påföljd som han eller hon dömts till för något annat brott har dömts ut, och framgår det inte av domarna att den andra påföljden har beaktats, ska, sedan domarna fått laga kraft, rätten efter anmälan av åklagare med tillämpning av 2 § bestämma vad den dömde ska undergå till följd av den dom som sist ska verkställas. En sådan prövning hindrar inte att domen får verkställas, om inte rätten beslutar något annat. 8 § Uppkommer fråga om överlämnande eller utlämning till Sverige för verkställighet av en dom, varigenom någon dömts till fängelse som gemensam påföljd för två eller flera brott, och kan överlämnande eller utlämning enligt den andra statens lagstiftning inte ske för alla brotten, ska rätten, efter anmälan av åklagare, undanröja den gemensamt utdömda påföljden och döma till påföljd för den brottslighet för vilken överlämnande eller utlämning kan äga rum. Uppkommer fråga om överlämnande eller utlämning till Sverige för verkställighet av en dom, varigenom någon dömts till fängelse eller säkerhetsförvaring som gemensam påföljd för två eller flera brott, och kan överlämnande eller utlämning enligt den andra statens lagstiftning inte ske för alla brotten, ska rätten, efter anmälan av åklagare, undanröja den gemensamt utdömda påföljden och döma till påföljd för den brottslighet för vilken överlämnande eller utlämning kan äga rum. Det som föreskrivs i första stycket ska även gälla då fråga uppkommer om att en svensk brottmålsdom som avser två eller flera brott ska verkställas utomlands enligt lagen (1978:801) om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet, lagen (2015:96) om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen eller lagen (2025:520) om internationell verkställighet i brottmål, men det finns hinder mot verkställighet enligt den andra statens lagstiftning i fråga om något eller några av brotten. 9 § Om den som har dömts till säkerhetsförvaring ska dömas för ny eller nyupptäckt brottslighet, ska rätten besluta att säkerhetsförvaringen ska avse också den tillkommande brottsligheten. Rätten får samtidigt förlänga minimitiden och ramtiden samt upphäva ett tillstånd till villkorad utslussning. Minimitiden och ramtiden får dock förlängas endast om det är fråga om 1. ny brottslighet och en förlängning är påkallad med hänsyn till den nya brottslighetens allvar, eller 2. nyupptäckt brottslighet och denna påtagligt skulle ha påverkat minimitidens längd, om säkerhetsförvaring hade dömts ut för den samlade brottsligheten. Om den tillkommande brottsligheten utgör brott som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid, får ramtiden förlängas med längre tid än den tid minimitiden förlängs med. Ramtiden får dock aldrig överstiga minimitiden med mer än sex år. Om förlängning beslutas enligt första stycket 1, får minimitiden överstiga arton år och ramtiden tjugofyra år. I stället för att besluta att säkerhetsförvaringen ska avse också den tillkommande brottsligheten får rätten, i de fall som avses i 10 och 11 §§, undanröja den utdömda säkerhetsförvaringen och döma till gemensam påföljd för den samlade brottsligheten eller bestämma en ny påföljd för den tillkommande brottsligheten. 10 § Rätten får undanröja en tidigare utdömd säkerhetsförvaring och döma till gemensam påföljd för den samlade brottsligheten. Ett sådant beslut får meddelas endast om det finns särskilda skäl för det samt den tidigare domen har fått laga kraft och dom meddelas innan den tidigare påföljden helt har verkställts. 11 § Rätten får bestämma en ny påföljd för den tillkommande brottsligheten. Ett sådant beslut får meddelas endast om domen på säkerhetsförvaring är helt verkställd och 1. det är fråga om ny brottslighet och det är påkallat med hänsyn till den nya brottslighetens allvar, eller 2. det är fråga om nyupptäckt brottslighet och denna påtagligt skulle ha påverkat minimitidens längd, om säkerhetsförvaring hade dömts ut för den samlade brottsligheten. 38 kap. 3 a § En ansökan om tillstånd till villkorad utslussning eller om upphävande av ett sådant tillstånd enligt 33 kap. 6 eller 8 § eller en ansökan om förlängning av ramtiden enligt 33 kap. 9 § ska vara skriftlig och tas upp av den tingsrätt inom vars domkrets den anstalt eller det frivårdskontor där den dömde är inskriven är belägen. Åklagaren ska vara den dömdes motpart. Ett offentligt biträde ska förordnas för den dömde, om det inte är uppenbart att han eller hon saknar behov av biträde. 3 b § En ansökan om tillstånd till villkorad utslussning enligt 33 kap. 6 § får göras tidigast ett år före minimitidens utgång. Om en ansökan från den dömde avslås, får han eller hon ansöka på nytt tidigast ett år efter det att beslutet har fått laga kraft. En ansökan om förlängning av ramtiden enligt 33 kap. 9 § ska ha kommit in till tingsrätten senast sex månader innan ramtiden löper ut. Om ansökan enligt andra stycket har gjorts i rätt tid får rätten, om det behövs för att avhålla den dömde från att återfalla i allvarlig brottslighet som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid, besluta att verkställigheten av säkerhetsförvaringen ska fortsätta till dess att saken är slutligt avgjord. 6 § Nämndemän ska delta när en tingsrätt avgör en fråga som avses i 2 eller 2 a § eller i 27 kap. 6 §, 28 kap. 9 §, 32 kap. 4 § eller 34 kap. 6 § andra stycket eller 8 §. Detsamma ska gälla i fråga om undanröjande av påföljd enligt 34 kap. 4 §, förverkande av villkorligt medgiven frihet eller annan åtgärd enligt 34 kap. 5 §. Nämndemän ska delta när en tingsrätt avgör en fråga som avses i 2 eller 2 a § eller i 27 kap. 6 §, 28 kap. 9 §, 32 kap. 4 §, 33 kap. 6, 8 eller 9 § eller 34 kap. 6 § andra stycket eller 8 §. Detsamma ska gälla i fråga om undanröjande av påföljd enligt 34 kap. 4 §, förverkande av villkorligt medgiven frihet eller annan åtgärd enligt 34 kap. 5 §. Vid avgörande av en fråga som avses i 27 kap. 2 a § tredje stycket eller 5 § tredje stycket eller 28 kap. 11 § första och tredje styckena, är en tingsrätt domför med en lagfaren domare. 8 a § I ärenden om åtgärd enligt 33 kap. 6, 8 eller 9 § ska tingsrätten ge parterna tillfälle att yttra sig över det som tillförts ärendet genom någon annan. Om den dömde begär att bli hörd munt-ligen, ska han eller hon ges tillfälle till det om det inte är uppenbart obehövligt. Om det inte är uppenbart obehövligt ska rätten hämta in ett yttrande från Kriminalvården. Rättens avgörande av saken sker genom beslut. I övrigt gäller det som föreskrivs om brottmål i rättegångsbalken. 1. Denna lag träder i kraft den 15 april 2026. 2. Bestämmelserna i 33 kap. 1 § tillämpas inte på brott som begåtts före ikraftträdandet. De bestämmelserna får dock tillämpas även på sådana brott om de brott som begåtts efter ikraftträdandet i sig uppfyller förutsättningarna i bestämmelserna. Förslag till lag om ändring i passlagen (1978:302) Härigenom föreskrivs att 7, 12, 18, 19, 21, 24 och 26 §§ passlagen (1978:302) ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 7 § Passansökan ska avslås, om 1. bestämmelserna i 6 § inte har iakttagits och sökanden inte har följt uppmaningen att avhjälpa bristen, 2. ansökan avser pass för barn under arton år och barnets vårdnadshavare inte har lämnat medgivande och det inte finns synnerliga skäl att ändå utfärda pass, 3. sökanden är anhållen, häktad eller underkastad övervakning enligt 24 kap. 4 § första stycket rättegångsbalken eller reseförbud eller anmälningsskyldighet enligt 25 kap. 1 § samma balk, 4. sökanden är föremål för ett beslut om övervakningsåtgärder enligt 2 kap. 1 § lagen (2015:485) om erkännande och uppföljning av beslut om övervakningsåtgärder inom Europeiska unionen och åklagare inte har lämnat medgivande, 5. sökanden är föremål för en uppföljningsförklaring som avser en övervakningsåtgärd enligt 3 kap. 3 § 3–5 lagen (2015:485) om erkännande och uppföljning av beslut om övervakningsåtgärder inom Europeiska unionen och åklagare inte har lämnat medgivande, 6. sökanden är efterlyst och ska omhändertas omedelbart vid anträffandet, 7. sökanden genom en dom som har fått laga kraft har dömts till frihetsberövande påföljd, som inte har börjat verkställas, och det finns sannolika skäl att anta att han eller hon har för avsikt att undandra sig verkställigheten, 8. sökanden avtjänar fängelsestraff och den sammanlagda tiden att avtjäna är fängelse i minst ett år och sökanden inte har villkorligt frigivits, 9. sökanden avtjänar säkerhetsförvaring, 9. sökanden genomgår sluten ungdomsvård och den sammanlagda vårdtiden är minst ett år, 10. sökanden genomgår sluten ungdomsvård och den sammanlagda vårdtiden är minst ett år, 10. sökanden genomgår rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning enligt lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård, eller 11. sökanden genomgår rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning enligt lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård, eller 11. sökanden enligt 2 kap. 12 § eller 6 kap. 6 § konkurslagen (1987:672) är ålagd att lämna ifrån sig sitt pass eller förbud att utfärda pass för sökanden har meddelats enligt samma bestämmelser. 12. sökanden enligt 2 kap. 12 § eller 6 kap. 6 § konkurslagen (1987:672) är ålagd att lämna ifrån sig sitt pass eller förbud att utfärda pass för sökanden har meddelats enligt samma bestämmelser. 12 § Passmyndigheten ska återkalla ett gällande pass, om 1. passinnehavaren har förlorat eller efter ansökan har befriats från sitt svenska medborgarskap, 2. passet avser barn under arton år och barnets vårdnadshavare eller, om barnet vistas här i landet och står under vårdnad av båda föräldrarna, en av dem begär att passet ska återkallas och det inte finns synnerliga skäl mot återkallelse, 3. en passinnehavare, som är efterlyst och ska omhändertas omedelbart vid anträffandet, uppehåller sig utomlands och det av särskilda skäl är motiverat att passet återkallas, 4. passinnehavaren genom en dom som har fått laga kraft har dömts till frihetsberövande påföljd, som inte har börjat verkställas, och det finns sannolika skäl att anta att han eller hon har för avsikt att undandra sig verkställigheten, 5. passinnehavaren avtjänar fängelsestraff och den sammanlagda tiden att avtjäna är fängelse i minst ett år och innehavaren inte har villkorligt frigetts, 6. passinnehavaren avtjänar säkerhetsförvaring, 6. passinnehavaren genomgår sluten ungdomsvård och den sammanlagda vårdtiden är minst ett år, 7. passinnehavaren genomgår sluten ungdomsvård och den sammanlagda vårdtiden är minst ett år, 7. passinnehavaren genomgår rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning enligt lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård, 8. passinnehavaren genomgår rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning enligt lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård, 8. det fanns hinder mot att bevilja passansökan enligt 7 § vid tiden för passets utfärdande och hindret fortfarande består, 9. det fanns hinder mot att bevilja passansökan enligt 7 § vid tiden för passets utfärdande och hindret fortfarande består, 9. någon annan än den för vilken passet är utställt förfogar över passet, eller 10. någon annan än den som passet är utfärdat till förfogar över passet, eller 10. passinnehavaren är underkastad ett utreseförbud enligt 31 a § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga eller ett tillfälligt utreseförbud enligt 31 d § samma lag. 11. passinnehavaren är underkastad ett utreseförbud enligt 31 a § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga eller ett tillfälligt utreseförbud enligt 31 d § samma lag. Ett särskilt pass ska dessutom återkallas, när de skäl som har föranlett passets utfärdande inte längre finns. Ett särskilt pass ska dessutom återkallas, när de skäl som har lett till att passet utfärdades inte längre finns. Vad som sägs i första stycket 2 ska inte gälla i det fall pass har utfärdats utan vårdnadshavares medgivande enligt 11 § andra stycket. Det som sägs i första stycket 2 ska inte gälla i det fall pass har utfärdats utan vårdnadshavares medgivande enligt 11 § andra stycket. Vad som sägs i första stycket 10 ska inte gälla i det fall pass har utfärdats enligt 7 a § andra stycket eller 11 §. Det som sägs i första stycket 11 ska inte gälla i det fall pass har utfärdats enligt 7 a § andra stycket eller 11 §. 18 § Passmyndigheten får besluta att pass ska omhändertas, om 1. fråga om återkallelse av passet enligt 12 § första stycket 2, 4 eller 10 har uppkommit och det finns risk att passinnehavaren reser ut ur landet innan beslut om återkallelse hinner meddelas, 1. fråga om återkallelse av passet enligt 12 § första stycket 2, 4 eller 11 har uppkommit och det finns risk att passinnehavaren reser ut ur landet innan beslut om återkallelse hinner meddelas, 2. framställning enligt 24 eller 25 § har beslutats och det finns risk att passinnehavaren reser ut ur landet innan fråga om återkallelse av passet eller begränsning av dess giltighet har slutbehandlats. Bestämmelserna i 17 § tillämpas också när beslut om omhändertagande har meddelats enligt första stycket. Om pass som har omhändertagits enligt första stycket 1 inte har återkallats inom en vecka efter passets omhändertagande, ska innehavaren ges tillfälle att få tillbaka passet. Pass som har omhändertagits enligt första stycket 2 ska förvaras av passmyndigheten tills frågan om återkallelse eller begränsning har avgjorts slutligt. 19 § Passtillstånd fordras för den som Passtillstånd krävs för den som 1. avtjänar fängelsestraff och inte är villkorligt frigiven, eller genomgår sluten ungdomsvård, utom när straffet eller vården är en månad eller kortare tid, eller 1. avtjänar fängelsestraff och inte är villkorligt frigiven, eller genomgår sluten ungdomsvård, utom när straffet eller vården är en månad eller kortare tid, 2. avtjänar säkerhetsförvaring, eller 2. står under övervakning efter dom på skyddstillsyn eller efter villkorlig frigivning från fängelse. 3. står under övervakning efter dom på skyddstillsyn eller efter villkorlig frigivning från fängelse. 21 § En fråga om passtillstånd för den som avtjänar fängelsestraff enligt 19 § 1 eller står under övervakning enligt 19 § 2 prövas av Kriminalvården. Myndigheten får hänskjuta ärendet till övervakningsnämnd för avgörande. Ärendet skall alltid hänskjutas, om Kriminalvården finner att tillstånd inte bör meddelas. Ärenden som gäller den som avtjänar fängelsestraff skall hänskjutas till den övervakningsnämnd inom vars verksamhetsområde den kriminalvårdsanstalt där den intagne är inskriven är belägen. Ärenden som gäller den som står under övervakning skall hänskjutas till den övervakningsnämnd inom vars verksamhetsområde det frivårdskontor där den övervakade är inskriven är beläget. En fråga om passtillstånd för den som genomgår sluten ungdomsvård enligt 19 § 1 prövas av Statens institutionsstyrelse. En fråga om passtillstånd för den som avtjänar fängelsestraff enligt 19 § 1, avtjänar säkerhetsförvaring enligt 19 § 2 eller står under övervakning enligt 19 § 3 prövas av Kriminalvården. Myndigheten får hänskjuta ärendet till övervakningsnämnd för avgörande. Ärendet ska alltid hänskjutas, om Kriminalvården finner att tillstånd inte bör meddelas. Ärenden som gäller den som avtjänar fängelsestraff ska hänskjutas till den övervakningsnämnd inom vars verksamhetsområde den kriminalvårdsanstalt där den intagne är inskriven är belägen. Ärenden som gäller den som står under övervakning ska hänskjutas till den övervakningsnämnd inom vars verksamhetsområde det frivårdskontor där den övervakade är inskriven är beläget. En fråga om passtillstånd för den som genomgår sluten ungdomsvård enligt 19 § 1 prövas av Statens institutionsstyrelse. Passtillstånd skall vägras, om det skäligen kan antas att den dömde skulle ägna sig åt brottslig verksamhet i samband med en utlandsresa, att han eller hon genom att resa utomlands skulle söka undandra sig fortsatt verkställighet av den ådömda påföljden eller att resan annars skulle motverka hans eller hennes anpassning i samhället. Passtillstånd ska vägras, om det skäligen kan antas att den dömde skulle ägna sig åt brottslig verksamhet i samband med en utlandsresa, att han eller hon genom att resa utomlands skulle söka undandra sig fortsatt verkställighet av den ådömda påföljden eller att resan annars skulle motverka hans eller hennes anpassning i samhället. 24 § Om en passinnehavare avtjänar fängelsestraff som anges i 19 § 1, eller står under övervakning enligt 19 § 2 och skulle passtillstånd ha vägrats enligt 21 § andra stycket, kan övervakningsnämnden besluta att framställning skall göras hos passmyndigheten om att passet skall återkallas. Om en passinnehavare genomgår sluten ungdomsvård enligt 19 § 1 och skulle passtillstånd ha vägrats enligt 21 § andra stycket, kan Statens institutionsstyrelse göra en motsvarande framställning. Om en passinnehavare avtjänar fängelsestraff som anges i 19 § 1, avtjänar säkerhetsförvaring enligt 19 § 2, eller står under övervakning enligt 19 § 3 och skulle passtillstånd ha vägrats enligt 21 § andra stycket, kan övervakningsnämnden besluta att framställning ska göras hos passmyndigheten om att passet ska återkallas. Om en passinnehavare genomgår sluten ungdomsvård enligt 19 § 1 och skulle passtillstånd ha vägrats enligt 21 § andra stycket, kan Statens institutionsstyrelse göra en motsvarande framställning. Om en passinnehavare bereds vård som anges i 20 § och om det med hänsyn till ändamålet med vården är olämpligt att han eller hon har pass, kan Socialstyrelsen besluta att en framställning skall göras hos passmyndigheten om att passet skall återkallas. Om en passinnehavare bereds vård som anges i 20 § och om det med hänsyn till ändamålet med vården är olämpligt att han eller hon har pass, kan Socialstyrelsen besluta att en framställning ska göras hos passmyndigheten om att passet ska återkallas. 26 § Om en passmyndighet får kännedom om att ett pass har utfärdats i strid mot bestämmelserna om passtillstånd, skall den omedelbart anmäla detta till myndighet som anges i 24 §, om passinnehavaren fortfarande avtjänar fängelsestraff eller genomgår sluten ungdomsvård, står under övervakning eller bereds sjukvård som avses i nämnda paragraf. Om en passmyndighet får kännedom om att ett pass har utfärdats i strid mot bestämmelserna om passtillstånd, ska den omedelbart anmäla detta till myndighet som anges i 24 §, om passinnehavaren fortfarande avtjänar fängelsestraff eller säkerhetsförvaring eller genomgår sluten ungdomsvård, står under övervakning eller bereds sjukvård som avses i den paragrafen. Denna lag träder i kraft den 15 april 2026. Förslag till lag om ändring i lagen (1998:620) om belastningsregister Härigenom föreskrivs att 17 och 18 §§ lagen (1998:620) om belastningsregister ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 17 § Utöver vad som följer av 16 § ska uppgifter om 1. fängelse- eller förvandlingsstraff för böter gallras tio år efter frigivningen, 2. fängelsestraff som ska anses helt verkställt genom tidigare frihetsberövande eller från vilket någon genom beslut om nåd helt har befriats gallras tio år efter domen eller beslutet, 3. förvandlingsstraff för böter som har fallit bort enligt 18 § bötesverkställighetslagen (1979:189) gallras fem år efter det att straffet föll bort, 4. säkerhetsförvaring gallras tio år efter det att påföljden är helt verkställd, 4. skyddstillsyn eller villkorlig dom gallras 5. skyddstillsyn eller villkorlig dom gallras a) tio år efter domen eller beslutet, eller b) fem år efter domen eller beslutet, om uppgiften avser en person som var under 18 år vid tidpunkten för brottet eller brotten, 5. sluten ungdomsvård gallras tio år efter det att påföljden helt verkställts, 6. sluten ungdomsvård gallras tio år efter det att påföljden helt verkställts, 6. ungdomsvård, ungdomstjänst eller ungdomsövervakning gallras 7. ungdomsvård, ungdomstjänst eller ungdomsövervakning gallras a) tio år efter domen eller beslutet, eller b) fem år efter domen eller beslutet, om uppgiften avser en person som var under 18 år vid tidpunkten för brottet eller brotten, 7. överlämnande till vård enligt lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall gallras 8. överlämnande till vård enligt lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall gallras a) tio år efter domen eller beslutet, eller b) fem år efter domen eller beslutet, om uppgiften avser en person som var under 18 år vid tidpunkten för brottet eller brotten, 8. överlämnande till rättspsykiatrisk vård gallras tio år efter utskrivningen, 9. överlämnande till rättspsykiatrisk vård gallras tio år efter utskrivningen, 9. böter gallras fem år efter domen, beslutet eller godkännandet av strafföreläggandet eller föreläggandet av ordningsbot, 10. böter gallras fem år efter domen, beslutet eller godkännandet av strafföreläggandet eller föreläggandet av ordningsbot, 10. att någon enligt 30 kap. 6 § brottsbalken har förklarats fri från påföljd gallras 11. att någon enligt 30 kap. 6 § brottsbalken har förklarats fri från påföljd gallras a) tio år efter domen eller beslutet, eller b) fem år efter domen eller beslutet, om uppgiften avser en person som var under 18 år vid tidpunkten för brottet eller brotten, 11. åklagares beslut att inte åtala för brott gallras 12. åklagares beslut att inte åtala för brott gallras a) tio år efter beslutet, eller b) tre år efter beslutet, om uppgiften avser en person som var under 18 år vid tidpunkten för brottet, 12. beslut om kontaktförbud enligt lagen (1988:688) om kontaktförbud och förbud enligt 3 kap. 5 § lagen (2015:642) om europeisk skyddsorder gallras tio år efter beslutet, 13. beslut om kontaktförbud enligt lagen (1988:688) om kontaktförbud och förbud enligt 3 kap. 5 § lagen (2015:642) om europeisk skyddsorder gallras tio år efter beslutet, 13. beslut om tillträdesförbud enligt lagen (2005:321) om tillträdesförbud vid idrottsarrangemang och lagen (2021:34) om tillträdesförbud till butiker, badanläggningar och bibliotek gallras fem år efter beslutet, och 14. beslut om tillträdesförbud enligt lagen (2005:321) om tillträdesförbud vid idrottsarrangemang och lagen (2021:34) om tillträdesförbud till butiker, badanläggningar och bibliotek gallras fem år efter beslutet, och 14. beslut om vistelseförbud enligt lagen (2024:7) om preventiva vistelseförbud gallras 15. beslut om vistelseförbud enligt lagen (2024:7) om preventiva vistelseförbud gallras a) tio år efter beslutet, eller b) fem år efter beslutet, om uppgiften avser en person som var under 18 år vid tidpunkten för beslutet. 18 § Om det före utgången av den tid som anges i 17 eller 17 a § har gjorts en ny anteckning enligt 3, 4 eller 4 a § som avser samma person, ska ingen av uppgifterna gallras så länge någon av dem ska finnas kvar i registret. Detta ska dock inte gälla om den nya anteckningen avser penningböter. En uppgift ska dock alltid gallras senast tjugo år efter den dom eller det beslut som ledde till att uppgiften fördes in i registret. I fråga om uppgift som avses i 17 § 1 eller 8 gäller detta endast om de tidsfrister som anges där har gått ut. En uppgift ska dock alltid gallras senast tjugo år efter den dom eller det beslut som ledde till att uppgiften fördes in i registret. I fråga om uppgift som avses i 17 § 1, 4 eller 9 gäller detta endast om de tidsfrister som anges där har gått ut. Ska en uppgift som avses i 3, 4 eller 4 a § gallras enligt denna paragraf, ska även sådana uppgifter som har antecknats i anslutning till uppgiften gallras, om inte regeringen föreskriver annat. Denna lag träder i kraft den 15 april 2026. Förslag till lag om ändring i lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder Härigenom föreskrivs att 4 § lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 4 § Den som har avtjänat fängelsestraff, sluten ungdomsvård eller förvandlingsstraff för böter har rätt till ersättning, om det efter överklagande eller anlitande av särskilt rättsmedel meddelas frikännande dom eller döms ut en mindre ingripande påföljd eller om den dom som har legat till grund för verkställigheten undanröjs utan beslut om ny handläggning. Detsamma gäller den som efter beslut av domstol enligt 31 kap. 3 § brottsbalken har varit intagen för rättspsykiatrisk vård. Den som har avtjänat fängelsestraff, säkerhetsförvaring, sluten ungdomsvård eller förvandlingsstraff för böter har rätt till ersättning, om det efter överklagande eller anlitande av särskilt rättsmedel meddelas frikännande dom eller döms ut en mindre ingripande påföljd eller om den dom som har legat till grund för verkställigheten undanröjs utan beslut om ny handläggning. Detsamma gäller den som efter beslut av domstol enligt 31 kap. 3 § brottsbalken har varit intagen för rättspsykiatrisk vård. Denna lag träder i kraft den 15 april 2026. Förslag till lag om ändring i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål Härigenom föreskrivs att 4 kap. 29 a och 31 a §§ lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 4 kap. 29 a § Efter ansökan av en annan stat får en frihetsberövad person, som avtjänar ett fängelsestraff i Sverige enligt lagen (2025:520) om internationell verkställighet i brottmål, överföras till den stat där fängelsestraffet har dömts ut för att där inställa sig för en ny prövning av domen. Ett sådant överförande får ske endast om den frihetsberövade samtycker till det. Samtycket ska framgå av ansökan. Efter ansökan av en annan stat får en frihetsberövad person, som avtjänar ett fängelsestraff eller säkerhetsförvaring i Sverige enligt lagen (2025:520) om internationell verkställighet i brottmål, överföras till den stat där påföljden har dömts ut för att där inställa sig för en ny prövning av domen. Ett sådant överförande får ske endast om den frihetsberövade samtycker till det. Samtycket ska framgå av ansökan. 31 a § En svensk domstol får begära att en frihetsberövad person som, enligt lagen (2025:520) om internationell verkställighet i brottmål, avtjänar ett i Sverige utdömt fängelsestraff i en annan stat, förs över till Sverige för att inställa sig till en ny prövning av den dom som verkställigheten gäller. Av ansökan ska det framgå att den frihetsberövade samtycker till att överföras. En svensk domstol får begära att en frihetsberövad person som, enligt lagen (2025:520) om internationell verkställighet i brottmål, i en annan stat avtjänar ett fängelsestraff eller säkerhetsförvaring som har dömts ut i Sverige, förs över till Sverige för att inställa sig till en ny prövning av den dom som verkställigheten gäller. Av ansökan ska det framgå att den frihetsberövade samtycker till att överföras. Denna lag träder i kraft den 15 april 2026. Förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) Härigenom föreskrivs att 35 kap. 13 och 17 §§ offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 35 kap. 13 § Sekretess gäller hos domstol i brottmål samt i annat mål eller ärende som bestämmelserna om förundersökning i brottmål är tillämpliga på, för uppgift om en enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden som framkommer vid särskild personutredning, rättspsykiatrisk undersökning eller annan sådan utredning, om det av särskild anledning kan antas att den enskilde eller någon närstående till denne lider men om uppgiften röjs. Motsvarande sekretess gäller i en annan myndighets verksamhet för att bistå domstol med sådan utredning. Sekretess gäller hos domstol i brottmål samt i annat mål eller ärende som bestämmelserna om förundersökning i brottmål är tillämpliga på, för uppgift om en enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden som framkommer vid särskild personutredning, särskild riskutredning, rättspsykiatrisk undersökning eller annan sådan utredning, om det av särskild anledning kan antas att den enskilde eller någon närstående till denne lider men om uppgiften röjs. Motsvarande sekretess gäller i en annan myndighets verksamhet för att bistå domstol med sådan utredning. För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst femtio år. 17 § Sekretess gäller i ärende om nåd och i ärende enligt lagen (2006:45) om omvandling av fängelse på livstid för uppgift om en enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden, om det av särskild anledning kan antas att den enskilde eller någon närstående till denne lider men om uppgiften röjs. Motsvarande sekretess gäller även hos en myndighet som lämnar biträde i sådana ärenden. Sekretess gäller i ärende om nåd, i ärende om tillstånd till villkorad utslussning enligt 33 kap. 6 § brottsbalken eller förlängning av ramtiden enligt 33 kap. 9 § samma balk och i ärende enligt lagen (2006:45) om omvandling av fängelse på livstid för uppgift om en enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden, om det av särskild anledning kan antas att den enskilde eller någon närstående till denne lider men om uppgiften röjs. Motsvarande sekretess gäller även hos en myndighet som lämnar biträde i sådana ärenden. För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst femtio år. Denna lag träder i kraft den 15 april 2026. Förslag till lag om ändring i lagen (2015:96) om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen Härigenom föreskrivs att 1 kap. 4 § och 3 kap. 12 och 21 §§ lagen (2015:96) om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 kap. 4 § Med en svensk dom på frihetsberövande påföljd avses i denna lag en dom eller ett slutligt beslut 1. som har meddelats av en svensk domstol, 2. som avser fängelse, överlämnande till rättspsykiatrisk vård eller sluten ungdomsvård, och 2. som avser fängelse, överlämnande till rättspsykiatrisk vård, sluten ungdomsvård eller säkerhetsförvaring, och 3. som har fått laga kraft. 3 kap. 12 § Om den frihetsberövande påföljden i den utländska domen behöver anpassas för att kunna verkställas i Sverige, ska Kriminalvården 1. besluta i fråga om påföljdens art eller längd, eller 2. överlämna åt Åklagarmyndigheten att göra en ansökan hos tingsrätten om att en ny påföljd ska bestämmas. Beslut enligt första stycket 1 får meddelas endast om anpassningen av påföljden är av enklare slag. En utländsk dom på frihetsberövande påföljd får, med hänsyn till dess art, endast anpassas till fängelse, överlämnande till rättspsykiatrisk vård eller sluten ungdomsvård. En utländsk dom på frihetsberövande påföljd får, med hänsyn till dess art, endast anpassas till fängelse, överlämnande till rättspsykiatrisk vård, sluten ungdomsvård eller säkerhetsförvaring. En frihetsberövande påföljd som har anpassats enligt första stycket får inte bli strängare än den ursprungliga frihetsberövande påföljden. 21 § Verkställighet i Sverige ska ske enligt vad som gäller vid verkställighet av fängelse, sluten ungdomsvård eller överlämnande till rättspsykiatrisk vård, om inte annat följer av denna lag. Verkställighet i Sverige ska ske enligt vad som gäller vid verkställighet av fängelse, sluten ungdomsvård, överlämnande till rätts-psykiatrisk vård eller säkerhetsförvaring, om inte annat följer av denna lag. Verkställighet får ske även om påföljden är strängare än vad som enligt svensk lag hade kunnat följa på brottet eller brotten. Denna lag träder i kraft den 15 april 2026. Förslag till lag om ändring i lagen (2018:1250) om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (2018:1250) om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 2 § Om någon har dömts till fängelse på viss tid eller till sluten ungdomsvård och den dömde med anledning av de brott som prövats i målet eller som påföljden avser har varit frihetsberövad i Sverige eller utomlands under en sammanhängande tid av minst 24 timmar, ska tiden för frihetsberövandet tillgodoräknas den dömde som verkställighet av påföljden. Om någon har dömts till fängelse på viss tid, till säkerhetsförvaring eller till sluten ungdomsvård och den dömde med anledning av de brott som prövats i målet eller som påföljden avser har varit frihetsberövad i Sverige eller utomlands under en sammanhängande tid av minst 24 timmar, ska tiden för frihetsberövandet tillgodoräknas den dömde som verkställighet av påföljden. Tillgodoräknande ska dock inte ske om 1. tiden för frihetsberövandet redan tillgodoräknats den dömde, eller 2. den dömde samtidigt avtjänat sådan frihetsberövande påföljd i annat mål. Villkor som uppställts vid överförande av verkställighet från en annan stat till Sverige ska gälla vid tillämpning av denna paragraf. Denna lag träder i kraft den 15 april 2026. Förslag till lag om ändring i strafftidslagen (2018:1251) Härigenom föreskrivs att 1, 18 och 21 §§ strafftidslagen (2018:1251) ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 § Denna lag innehåller bestämmelser om när fängelsestraff får verkställas och hur strafftid ska beräknas. Det som föreskrivs om fängelsestraff och strafftid i denna lag ska gälla även för säkerhetsförvaring och för tid för verkställighet av säkerhetsförvaring, om inte något annat är föreskrivet. 18 § När ett fängelsestraff på viss tid verkställs ska strafftiden beräknas i dagar. Ett fängelsestraff i månader eller år ska omräknas till dagar. Med en månad ska avses trettio dagar och med ett år trehundrasextiofem dagar. När ett fängelsestraff på viss tid verkställs ska strafftiden beräknas i dagar. Ett fängelsestraff i månader eller år ska omräknas till dagar. Med en månad ska avses trettio dagar och med ett år trehundrasextiofem dagar. Vid säkerhetsförvaring gäller motsvarande i fråga om beräkning av minimitiden och ramtiden. 21 § En dömd ska meddelas ett strafftidsbeslut som fastställer 1. dagen för strafftidens början, 2. fängelsestraffets längd i dagar, 3. antalet dagar som ska tillgodoräknas av tidigare frihetsberövande, 4. dagen för strafftidens slut, 5. tidigaste dag för villkorlig frigivning, 6. återstående strafftid i dagar, och 7. dagen för prövotidens utgång. Om ett beslut enligt första stycket avser ett fängelsestraff på livstid, ska beslutet fastställa Om ett strafftidsbeslut avser ett fängelsestraff på livstid, ska beslutet fastställa 1. dagen för strafftidens början, och 2. antalet dagar som ska tillgodoräknas av tidigare frihetsberövande om straffet tidsbestäms. Om ett strafftidsbeslut avser säkerhetsförvaring, ska beslutet fastställa 1. dagen för verkställighetens början, 2. minimitidens längd i dagar, 3. antalet dagar som ska tillgodoräknas av tidigare frihetsberövande, och 4. dagen för ramtidens slut. Beslutet ska meddelas utan dröjsmål. Beslutet ska meddelas omedelbart. Denna lag träder i kraft den 15 april 2026. Förslag till lag om ändring i lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område Härigenom föreskrivs att 4 kap. 7 och 8 §§ lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 4 kap. 7 § Personuppgifter som kan antas ha samband med brottslig verksamhet och som har gjorts gemensamt tillgängliga enligt 3 kap. 2 § första stycket 1 får, om de behandlas i ett ärende, inte behandlas längre än ett år efter det att ärendet avslutades. Om personuppgifterna inte behandlas i ett ärende får de inte behandlas längre än tre år efter utgången av det kalenderår då registreringen avseende personen gjordes. Personuppgifter som kan antas ha samband med brottslig verksamhet som innefattar brott för vilket det är föreskrivet fängelse i två år eller mer får inte behandlas längre än fem år efter utgången av det kalenderår då registreringen gjordes. Om en ny registrering beträffande personens anknytning till brottslig verksamhet görs före utgången av de tidsfristerna, får de personuppgifter som redan finns om personen fortsätta att behandlas så länge någon av uppgifterna får behandlas. Den tid då en misstänkt person avtjänar ett fängelsestraff eller genomgår sluten ungdomsvård eller rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning ska inte räknas med vid beräkningen av de tidsfrister som anges i andra stycket. Den tid då en misstänkt person avtjänar ett fängelsestraff eller säkerhetsförvaring eller genomgår sluten ungdomsvård eller rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning ska inte räknas med vid beräkningen av de tidsfrister som anges i andra stycket. 8 § Personuppgifter som behandlas i samband med sådan övervakning som avses i 3 kap. 2 § första stycket 2 får inte behandlas längre än tio år efter utgången av det kalenderår då den senaste registreringen avseende personen gjordes. Den tid då en övervakad person avtjänar ett fängelsestraff eller genomgår sluten ungdomsvård eller rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning ska inte räknas med vid beräkningen av den tidsfrist som anges i första stycket. Den tid då en övervakad person avtjänar ett fängelsestraff eller säkerhetsförvaring eller genomgår sluten ungdomsvård eller rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning ska inte räknas med vid beräkningen av den tidsfrist som anges i första stycket. Denna lag träder i kraft den 15 april 2026. Förslag till lag om ändring i lagen (2018:1694) om Tullverkets behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område Härigenom föreskrivs att 4 kap. 8 och 9 §§ lagen (2018:1694) om Tullverkets behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 4 kap. 8 § Personuppgifter som kan antas ha samband med sådan brottslig verksamhet som anges i 3 kap. 2 § första stycket 1 får, om de behandlas i ett ärende, inte behandlas längre än ett år efter det att ärendet avslutades. Om personuppgifterna inte behandlas i ett ärende får de inte behandlas längre än tre år efter utgången av det kalenderår då registreringen avseende personen gjordes. Personuppgifter som kan antas ha samband med brottslig verksamhet som innefattar brott för vilket det är föreskrivet fängelse i två år eller mer får inte behandlas längre än fem år efter utgången av det kalenderår då registreringen gjordes. Om en ny registrering beträffande personens anknytning till brottslig verksamhet görs före utgången av de tidsfristerna, får de uppgifter som redan finns om personen fortsätta att behandlas så länge någon av uppgifterna får behandlas. Den tid då en misstänkt person avtjänar ett fängelsestraff eller genomgår sluten ungdomsvård eller rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning ska inte räknas med vid beräkningen av de tidsfrister som anges i andra stycket. Den tid då en misstänkt person avtjänar ett fängelsestraff eller säkerhetsförvaring eller genomgår sluten ungdomsvård eller rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning ska inte räknas med vid beräkningen av de tidsfrister som anges i andra stycket. 9 § Personuppgifter som behandlas i samband med sådan övervakning som avses i 3 kap. 2 § första stycket 2 får inte behandlas längre än tio år efter utgången av det kalenderår då den senaste registreringen avseende personen gjordes. Den tid då en övervakad person avtjänar ett fängelsestraff eller genomgår sluten ungdomsvård eller rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning ska inte räknas med vid beräkningen av den tidsfrist som anges i första stycket. Den tid då en övervakad person avtjänar ett fängelsestraff eller säkerhetsförvaring eller genomgår sluten ungdomsvård eller rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning ska inte räknas med vid beräkningen av den tidsfrist som anges i första stycket. Denna lag träder i kraft den 15 april 2026. Förslag till lag om ändring i lagen (2025:520) om internationell verkställighet i brottmål Härigenom föreskrivs att 1 kap. 4 § och 3 kap. 11 och 20 §§ lagen (2025:520) om internationell verkställighet i brottmål ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 kap. 4 § I denna lag avses med 1. svensk dom på frihetsberövande påföljd: en av svensk domstol meddelad lagakraftvunnen dom, eller ett av svensk domstol meddelat lagakraftvunnet beslut, som avser fängelse eller överlämnande till rättspsykiatrisk vård, 1. svensk dom på frihetsberövande påföljd: en av svensk domstol meddelad lagakraftvunnen dom, eller ett av svensk domstol meddelat lagakraftvunnet beslut, som avser fängelse, överlämnande till rättspsykiatrisk vård eller säkerhetsförvaring, 2. svenskt bötesstraff: en av svensk domstol meddelad lagakraftvunnen dom, eller ett av svensk myndighet utfärdat och godkänt strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot, som avser böter enligt 25 kap. brottsbalken, 3. svenskt beslut om förverkande: ett av svensk domstol meddelat lagakraftvunnet beslut, eller ett av svensk myndighet utfärdat och godkänt strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot, om förverkande a) som avser – vinster från ett brott, eller – egendom som någon har tagit emot som ersättning för kostnader i samband med ett brott eller värdet av den mottagna ersättningen, b) som avser egendom – som har använts eller varit avsedd att användas som hjälpmedel vid brott, – som har framställts genom brott, – vars användande utgör brott, – som någon har tagit befattning med på ett sätt som utgör brott, eller – som på annat liknande sätt har varit föremål för brott, eller c) som meddelats med stöd av 36 kap. 5 eller 6 § brottsbalken, 4. utländsk dom på frihetsberövande påföljd: ett lagakraftvunnet avgörande som efter ett straffrättsligt förfarande har meddelats av en domstol i en annan stat och som avser fängelse eller någon annan frihetsberövande åtgärd under en begränsad eller obegränsad tid på grund av en gärning som är straffbar i den staten, 5. utländskt bötesstraff: ett lagakraftvunnet avgörande som efter ett straffrättsligt förfarande har meddelats av en domstol i en annan stat och som avser en skyldighet för en fysisk person att betala ett penningbelopp på grund av en gärning som är straffbar i den staten, 6. utländskt beslut om förverkande: ett lagakraftvunnet avgörande som efter ett straffrättsligt förfarande har meddelats av en domstol i en annan stat och som avser ett slutligt berövande av egendom när domstolen a) förklarat att egendomen har utgjort – vinster från ett brott, eller – ersättning för kostnader i samband med ett brott eller värdet av den mottagna ersättningen, b) förklarat att förverkandet avser egendom – som har använts eller varit avsedd att användas som hjälpmedel vid brott, – som har framställts genom brott, – vars användande utgör brott, – som någon har tagit befattning med på ett sätt som utgör brott, eller – som på annat liknande sätt har varit föremål för brott, eller c) förklarat att egendomen härrör från brottslig verksamhet enligt regler som motsvarar bestämmelserna i 36 kap. 5 eller 6 § brottsbalken, 7. utländsk utevarodom: ett avgörande enligt 4, 5 eller 6 som inte behöver ha fått laga kraft, när avgörandet har meddelats efter talan av annan än den dömde eller den som beslutet om förverkande gäller och utan att han eller hon varit personligen närvarande vid förhandling i saken inför domstol. Avgöranden som har meddelats av en domstol i en annan stat enligt första stycket 5 och 6 a och b ska likställas med avgöranden som i den staten meddelats av en myndighet efter ett straffrättsligt förfarande, i den utsträckning det har avtalats i en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige. Detsamma gäller sådana avgöranden som har meddelats efter ett förfarande som i den internationella överenskommelsen likställs med ett straffrättsligt förfarande. 3 kap. 11 § Om den frihetsberövande påföljden i den utländska domen behöver anpassas för att kunna verkställas i Sverige, ska Kriminalvården 1. besluta i fråga om påföljdens art eller längd, eller 2. överlämna åt Åklagarmyndigheten att ansöka hos rätten om att en ny påföljd ska bestämmas. En frihetsberövande påföljd får, med hänsyn till dess art, endast anpassas till fängelse eller överlämnande till rättspsykiatrisk vård. En frihetsberövande påföljd får, med hänsyn till dess art, endast anpassas till fängelse, överlämnande till rättspsykiatrisk vård eller säkerhetsförvaring. En frihetsberövande påföljd som har anpassats får inte bli strängare än den ursprungliga frihetsberövande påföljden. 20 § Verkställighet i Sverige ska ske i enlighet med vad som gäller enligt svenska regler vid verkställighet av fängelse eller överlämnande till rättspsykiatrisk vård. Verkställighet i Sverige ska ske i enlighet med vad som gäller enligt svenska regler vid verkställighet av fängelse, överlämnande till rättspsykiatrisk vård eller säkerhetsförvaring. Verkställighet får ske även om påföljden är strängare än vad som enligt svensk lag hade kunnat följa på brottet eller brotten. Denna lag träder i kraft den 15 april 2026. Förslag till lag om ändring i lagen (2025:798) om ändring i passlagen (1978:302) Härigenom föreskrivs i fråga om passlagen (1978:302) dels att 7 § lagen i stället för lydelsen enligt lagen (2025:798) om ändring i den lagen ska ha följande lydelse, dels att punkt 2 i ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna till lagen (2025:798) om ändring i den lagen ska ha följande lydelse. Lydelse enligt SFS 2025:798 Föreslagen lydelse 7 § Passansökan ska avslås, om 1. bestämmelserna i 6 § inte har följts och sökanden inte har följt uppmaningen att avhjälpa bristen, 2. ansökan avser pass för barn under arton år och barnets vårdnadshavare inte har lämnat medgivande och det inte finns synnerliga skäl att ändå utfärda pass, 3. sökanden är anhållen, häktad eller underkastad övervakning enligt 24 kap. 4 § första stycket rättegångsbalken eller reseförbud eller anmälningsskyldighet enligt 25 kap. 1 § samma balk, 4. sökanden är föremål för ett beslut om övervakningsåtgärder enligt 2 kap. 1 § lagen (2015:485) om erkännande och uppföljning av beslut om övervakningsåtgärder inom Europeiska unionen, och åklagaren inte har lämnat medgivande, 5. sökanden är föremål för en uppföljningsförklaring som avser en övervakningsåtgärd enligt 3 kap. 3 § 3–5 lagen om erkännande och uppföljning av beslut om övervakningsåtgärder inom Europeiska unionen, och åklagaren inte har lämnat medgivande, 6. sökanden är efterlyst och ska omhändertas omedelbart vid anträffandet, 7. sökanden genom en dom som har fått laga kraft har dömts till frihetsberövande påföljd, som inte har börjat verkställas, och det finns sannolika skäl att anta att han eller hon har för avsikt att undandra sig verkställigheten, 8. sökanden avtjänar fängelsestraff och den sammanlagda tiden att avtjäna är fängelse i minst ett år och sökanden inte har villkorligt frigetts, 9. sökanden avtjänar säkerhetsförvaring, 9. sökanden genomgår sluten ungdomsvård och den sammanlagda vårdtiden är minst ett år, 10. sökanden genomgår sluten ungdomsvård och den sammanlagda vårdtiden är minst ett år, 10. sökanden genomgår rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning enligt lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård, eller 11. sökanden genomgår rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning enligt lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård, eller 11. sökanden enligt 2 kap. 12 § eller 6 kap. 6 b § konkurslagen (1987:672) är ålagd att lämna ifrån sig sitt pass eller förbud att utfärda pass för sökanden har meddelats enligt samma bestämmelser. 12. sökanden enligt 2 kap. 12 § eller 6 kap. 6 b § konkurslagen (1987:672) är ålagd att lämna ifrån sig sitt pass eller förbud att utfärda pass för sökanden har meddelats enligt samma bestämmelser. 2. Vid tillämpningen av 7 § 11 ska ett beslut om att sökanden ska lämna ifrån sig sitt pass, eller om ett förbud att utfärda pass för sökanden, som har meddelats enligt 6 kap. 6 § konkurslagen (1987:672) i dess lydelse före den 1 juli 2026, anses som ett beslut enligt 6 kap. 6 b § konkurslagen. 2. Vid tillämpningen av 7 § 12 ska ett beslut om att sökanden ska lämna ifrån sig sitt pass, eller om ett förbud att utfärda pass för sökanden, som har meddelats enligt 6 kap. 6 § konkurslagen (1987:672) i dess lydelse före den 1 juli 2026, anses som ett beslut enligt 6 kap. 6 b § konkurslagen. Ärendet och dess beredning Den 30 juni 2022 gav regeringen en särskild utredare i uppdrag att överväga och föreslå ändringar i bland annat lagstiftningen om villkorlig frigivning och skyddstillsyn som kan innebära ett förstärkt samhällsskydd vid allvarlig och upprepad brottslighet, minska risken för återfall i brott, leda till ökad trygghet för brottsoffer samt medföra skärpta reaktioner vid misskötsamhet eller återfall i brott (dir. 2022:95). Genom tilläggsdirektiv som beslutades den 1 juni 2023 skulle utredaren också bland annat överväga om det bör införas en ny tidsobestämd frihetsberövande påföljd och, oavsett ställningstagande i sak, lämna förslag på hur en sådan påföljd kan utformas (dir. 2023:74). Utredningen, som antog namnet Utredningen om påföljder, återfall och verkställighet, överlämnade den 4 juli 2024 betänkandet Ett ändamålsenligt samhällsskydd – Vissa reformer av straff- och straffverkställighetslagstiftningen (SOU 2024:48). En sammanfattning av betänkandet i relevanta delar finns i bilaga 1. Betänkandets lagförslag i relevanta delar finns i bilaga 2. Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 3. Remissyttrandena finns tillgängliga på regeringens webbplats (www.regeringen.se) och i Justitiedepartementet (Ju2024/01558). Regeringen gav den 22 maj 2025 Rättsmedicinalverket i uppdrag att förbereda verksamheten för de åtgärder som kan komma att krävas med hänsyn till regeringens avsikt att, med förbehåll för riksdagens godkännande, införa bestämmelser om en ny tidsobestämd frihetsberövande påföljd (Ju2025/01198). I propositionen behandlas betänkandets förslag om en ny tidsobestämd frihetsberövande påföljd. Lagrådet Regeringen beslutade den 23 oktober 2025 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 4. Lagrådets yttrande finns i bilaga 5. Regeringen följer i huvudsak Lagrådets synpunkter och förslag som behandlas i avsnitt 5.2, 5.4.1–5.4.3, 6.1, 6.2, 7.1, 7.3.1, 7.3.2, 7.4, 8.2.2 och 11 samt i författningskommentaren (avsnitt 14.1 och 14.2). I förhållande till lagrådsremissen har ikraftträdandet av förslagen flyttats fram. Förslaget om senare ikraftträdande är författningstekniskt och även i övrigt av sådan beskaffenhet att Lagrådets hörande skulle sakna betydelse. Regeringen har därför inte inhämtat Lagrådets yttrande över det förslaget. I förhållande till lagrådsremissens förslag görs dessutom vissa språkliga och redaktionella ändringar. Bakgrund Frihetsberövande påföljder Fängelse på viss tid Fängelse döms ut på viss tid eller på livstid enligt vad som närmare är föreskrivet för de olika brottstyperna. Fängelse på viss tid får inte understiga en månad och inte överstiga tio år. Dock får fängelse på viss tid bestämmas till högst arton år om fängelse på längre tid än tio år och på livstid är föreskrivet för brottet, eller om det följer av bestämmelserna om fängelse som gemensamt straff för flera brott, fängelsestraffets längd i återfallssituationer eller vid synnerligen försvårande omständigheter (26 kap. 1 § brottsbalken). När fängelse döms ut i förening med skyddstillsyn gäller i stället vad som anges i 28 kap. 3 §. Där föreskrivs att skyddstillsyn får förenas med fängelse i lägst en och högst tre månader. Det finns också särskilda regler för fängelse som förvandlingsstraff för böter. I lagrådsremissen Ett förstärkt samhällsskydd och tydligare reaktioner vid återfall i brott, som beslutades den 18 december 2025, föreslår regeringen att skyddstillsyn ska få förenas med fängelse i lägst en och högst sex månader, i stället för högst tre månader. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 2 juli 2026. Enligt 26 kap. 6 § ska den som har dömts till ett tidsbestämt fängelsestraff friges villkorligt när minst tre fjärdedelar av fängelsestraffet har avtjänats, om fängelsestraffet uppgår till sex år eller mer. Den som avtjänar ett fängelsestraff som är kortare än sex år ska friges villkorligt när två tredjedelar av fängelsestraffet har avtjänats. Villkorlig frigivning får dock inte ske från fängelse som har dömts ut enligt 28 kap. 3 §, ett förvandlingsstraff för böter, eller fängelse som verkställs på grund av beslut om förverkande av villkorligt medgiven frihet enligt 26 kap. 19 § andra stycket eller 34 kap. 5 §. Den villkorliga frigivningen kan under vissa omständigheter skjutas upp enligt 26 kap. 6 a §. Av första stycket framgår att den villkorliga frigivningen ska skjutas upp om det finns skäl mot villkorlig frigivning. Vid bedömningen av om det finns skäl mot villkorlig frigivning ska det särskilt beaktas om den dömde under verkställigheten i kriminalvårdsanstalt inte har deltagit i eller har misskött anvisade åtgärder som syftar till att förebygga återfall i brott eller på annat sätt främja hans eller hennes anpassning i samhället, eller annars på ett allvarligt sätt har brutit mot de föreskrifter och villkor som gäller för verkställigheten. Av andra stycket framgår att om den dömde avtjänar fängelse antingen i minst fyra år och straffet åtminstone till någon del avser brottslighet mot liv, hälsa, frihet eller frid, eller i två år och straffet åtminstone till någon del avser brott som har utgjort led i en brottslighet som utövats i organiserad form, ska den villkorliga frigivningen skjutas upp om det finns en konkret och beaktansvärd risk för att han eller hon begår nya brott av allvarligt slag. I lagrådsremissen Frihetsberövande påföljder för barn och unga, som beslutades den 6 november 2025, föreslår regeringen att det, om den dömde inte har fyllt arton år, ska krävas synnerliga skäl mot villkorlig frigivning för att den villkorliga frigivningen ska skjutas upp med stöd av första stycket. Efter den villkorliga frigivningen gäller en prövotid som motsvarar den strafftid som återstår vid frigivningen, men alltid minst två år (26 kap. 10 §). Under den villkorliga frigivningen ska den frigivne vara skötsam och efter förmåga försöka försörja sig och betala eventuellt skadestånd som har dömts ut på grund av brottet. Den frigivne är också skyldig att inställa sig hos Kriminalvården efter kallelse. (26 kap. 11 §.) Den villkorliga frigivningen ska som utgångspunkt vara förenad med övervakning från dagen för frigivningen (26 kap. 12 §). Om det behövs för att minska risken för att den som står under övervakning begår nya brott eller för att på annat sätt underlätta hans eller hennes anpassning i samhället får Kriminalvården besluta om särskilda föreskrifter enligt 26 kap. 16 §. En särskild föreskrift får avse bland annat deltagande i återfallsförebyggande eller missbruksrelaterad programverksamhet, vistelseort eller andra anvisningar om på vilka platser eller inom vilka områden den dömde ska vistas eller inte får vistas, eller skyldighet att lämna prover för kontroll av att den övervakade inte är påverkad av vissa närmare angivna medel. En sådan föreskrift ska beslutas för en viss tid, högst ett år åt gången. Om det behövs för att kontrollera att en föreskrift enligt 16 § följs får Kriminalvården besluta om elektronisk övervakning (26 kap. 17 §). I lagrådsremissen Ett förstärkt samhällsskydd och tydligare reaktioner vid återfall i brott föreslår regeringen att en särskild föreskrift om vistelseort eller andra anvisningar om på vilka platser eller inom vilka områden den dömde ska vistas eller inte får vistas även får beslutas om det kan antas behövas för att tillgodose målsägandens behov av trygghet. Om den frigivne missköter sig under prövotiden får Kriminalvården enligt 26 kap. 19 § besluta om de åtgärder som framgår av 18 §, vilket bland annat är nya eller ändrade föreskrifter och varning. Om misskötsamheten är allvarlig och det kan antas att den frigivne inte rättar sig efter någon sådan åtgärd som Kriminalvården kan vidta får i stället övervakningsnämnden förklara den villkorligt medgivna friheten förverkad till en tid om högst nittio dagar varje gång. Vid återfall i brott under prövotiden kan rätten enligt 34 kap. 5 § besluta om förverkande av villkorligt medgiven frihet. Som huvudregel ska hela den villkorligt medgivna friheten förverkas. Rätten kan också, i stället för att förverka villkorligt medgiven frihet, besluta om åtgärder enligt 26 kap. 19 § eller förlänga prövotiden med upp till ett år. Rätten får besluta om förverkande av villkorligt medgiven frihet om frågan tas upp i ett mål där den frigivne häktats eller fått del av åtal inom ett år från prövotidens utgång, medan de alternativa åtgärderna endast får beslutas före prövotidens utgång. För den som friges villkorligt är fängelsestraffet till fullo verkställt först när prövotiden har löpt ut, förutsatt att villkorligt medgiven frihet inte längre kan förklaras förverkad (26 kap. 10 § andra stycket). Fängelse på livstid Fängelse kan dömas ut på livstid endast om det är föreskrivet för den aktuella brottstypen. Livstids fängelse är föreskrivet för relativt få brottstyper i brottsbalken och i specialstraffrätten. Den stora merparten av samtliga utdömda livstidsdomar avser mord (inklusive försök, förberedelse, medhjälp och anstiftan till mord). Under perioden 2020–2024 dömdes totalt 158 livstidsdomar ut i tingsrätt. Av dessa avsåg 157 domar mord (inklusive försök, förberedelse, medhjälp och anstiftan till mord) (Brå, Tabell 432, Domslut med påföljd fängelse efter huvudbrott och fängelsetidens längd i år, 2020–2024). Den 1 oktober 2024 fanns det 224 livstidsdömda inom Kriminalvården, vilket var 22 fler än 2023 (Kriminalvården, KOS 2024 s. 50). Fängelse på livstid är ett tidsobestämt straff. Det betyder att det vid tidpunkten för domen inte är bestämt när den dömde kan komma att friges. När den dömde har avtjänat minst tolv år av livstidsstraffet får han eller hon, eller Kriminalvården om det finns särskilda skäl, ansöka om att få straffet tidsbestämt (2 och 3 §§ lagen [2006:45] om omvandling av fängelse på livstid). Vid prövningen av ansökan ska rätten särskilt beakta den tid som den dömde har avtjänat, vad som framgår av domen om de omständigheter som legat till grund för straffmätningen, om det finns risk för att den dömde återfaller i brottslighet av allvarligt slag, om den dömde har åsidosatt vad som gäller för verkställigheten och om den dömde har medverkat till att främja sin anpassning i samhället (4 § första stycket). Av förarbetena till omvandlingslagen (propositionen Lag om omvandling av fängelse på livstid, prop. 2005/06:35 s. 39 och 60) framgår att riskbedömningen och betydelsen av återfallsrisken ska avgöras från fall till fall och att ansökan ska avslås om det föreligger en konkret och beaktansvärd risk för återfall i allvarlig brottslighet. Vad en konkret och beaktansvärd risk innebär klargörs inte närmare i förarbetena, men det framhålls att det är ett lägre krav än påtaglig risk. Enligt Högsta domstolen ska riskbedömningen i en omvandlingsprövning grundas på konkreta omständigheter som direkt kan hänföras till den dömde. För att risken ska anses vara konkret och beaktansvärd är det heller inte tillräckligt att det allmänt sett inte kan uteslutas att den dömde skulle kunna återfalla i allvarlig brottslighet. (Se NJA 2008 s. 579 I.) En ansökan om omvandling tas upp av Örebro tingsrätt och åklagaren är den dömdes motpart (6 och 7 §§). Rättens bedömningsunderlag utgörs dels av en utredning från Rättsmedicinalverket med ett utlåtande om återfallsrisken (10 §), dels annat material samt andra faktorer som att den dömde begått nya brott eller allvarligt misskött sig under verkställigheten av straffet. Om ansökan bifalls ska det utdömda livstidsstraffet omvandlas till fängelse på viss tid (4 § andra stycket). Fängelsestraffets längd ska bestämmas med utgångspunkt från den tid som den dömde har avtjänat och med beaktande av reglerna om villkorlig frigivning samt den dömdes behov av åtgärder för att underlätta övergången till ett liv i frihet (4 § tredje stycket). Fängelsestraffets längd får inte understiga det längsta tidsbestämda straff som kan dömas ut, det vill säga fängelse i arton år. Den strafftid som livstidsdomarna omvandlas till har blivit längre över tid. Medelvärdet för tidsomvandlade livstidsstraff var 15,5 år under perioden 1985–1994, 20,6 år under perioden 1995–2004 och 24,9 år under perioden 2005–2013 (Brå, Kortanalys 2015, Livstidsdomar – utveckling och faktisk strafftid s. 7). De allt längre verkställighetstiderna hänger samman med att regeringens nådepraxis skärptes under 1990-talet. Bland annat hade det då skett förändringar i möjligheterna att döma till längre tidsbestämda fängelsestraff vid bland annat återfallsbrottslighet och flerfaldig brottslighet, vilket sannolikt medförde att praxis ändrades även när det gäller tidsbestämningen av livstidsstraffen mot allt längre verkställigheter. (Se Brå, Kortanalys 2015, Livstidsdomar – utveckling och faktisk strafftid s. 8 och betänkandet Frigivning från livstidsstraff, SOU 2002:26 s. 45.) När ett livstidsstraff har omvandlats till ett tidsbestämt fängelsestraff gäller samma regler för straffet som för andra tidsbestämda fängelsestraff, se avsnitt 4.1.1. Rättspsykiatrisk vård Under vissa förhållanden får rätten överlämna den som har begått ett brott för vilket påföljden inte bedöms kunna stanna vid böter till rättspsykiatrisk vård. För det krävs att den tilltalade lider av en allvarlig psykisk störning och att det, med hänsyn till hans eller hennes psykiska tillstånd och personliga förhållanden i övrigt, är påkallat att han eller hon är intagen på en sjukvårdsinrättning för psykiatrisk vård som är förenad med frihetsberövande och annat tvång (31 kap. 3 § första stycket brottsbalken). Om det till följd av den psykiska störningen finns risk för att den tilltalade återfaller i brottslighet som är av allvarligt slag och brottet har begåtts under påverkan av allvarlig psykisk störning får rätten besluta att den rättspsykiatriska vården ska förenas med särskild utskrivningsprövning (31 kap. 3 § andra stycket). Rättspsykiatrisk vård utan särskild utskrivningsprövning får inledningsvis pågå i högst fyra månader (12 § lagen [1991:1129] om rättspsykiatrisk vård). På ansökan av chefsöverläkaren får förvaltningsrätten därefter medge förlängning med högst sex månader åt gången (12 a §). Chefsöverläkaren ska genast besluta att vården av en patient som ges rättspsykiatrisk vård utan särskild utskrivningsprövning ska upphöra om patienten inte längre lider av en allvarlig psykisk störning, eller det inte längre med hänsyn till patientens psykiska tillstånd och personliga förhållanden i övrigt är påkallat att han eller hon är intagen på en sjukvårdsinrättning för psykiatrisk vård som är förenad med frihetsberövande och annat tvång eller ges öppen rättspsykiatrisk vård. Chefsöverläkaren ska fortlöpande överväga frågan om den rättspsykiatriska vårdens upphörande (13 §). När det gäller rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning ska vården enligt 16 § i stället upphöra när det inte längre till följd av den psykiska störning som föranlett beslutet om särskild utskrivningsprövning finns risk för att den dömde återfaller i brottslighet som är av allvarligt slag. Det krävs dessutom att det inte heller annars med hänsyn till patientens psykiska tillstånd och personliga förhållanden i övrigt är påkallat att han eller hon är intagen på en sjukvårdsinrättning för psykiatrisk vård som är förenad med frihetsberövande och annat tvång, eller ges öppen rättspsykiatrisk vård. Det är förvaltningsrätten som prövar frågor om rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning ska upphöra (16 a §). När den nu gällande lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård och behandling av psykiskt störda lagöverträdare infördes motiverades systemet med en särskild utskrivningsprövning med att det i vissa fall är angeläget med en ordning som särskilt syftar till att tillgodose behovet av samhällsskydd (regeringens proposition om psykiatrisk tvångsvård, m.m., prop. 1990/91:58 s. 465). Det framhölls vidare att skyddsaspekterna måste beaktas noga i de fall där det finns en beaktansvärd risk för att den dömde på nytt gör sig skyldig till brott (prop. 1990/91:58 s. 466). Under 2024 fattades 378 lagföringsbeslut med rättspsykiatrisk vård som huvudpåföljd i tingsrätt. 278 av dessa avsåg rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. De vanligaste brotten som föranlett rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning är misshandel och grov misshandel (totalt 81 fall) och mord (26 fall). Andra brott som föranlett rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning i relativt många fall är olaga hot och grovt olaga hot (totalt 27 fall), våld eller hot mot tjänsteman (19 fall), mordbrand och grov mordbrand (totalt 19 fall), skadegörelse och grov skadegörelse (totalt 15 fall) och brott mot lagen (1988:254) om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål (14 fall). (Brå, Tabell 420, Lagföringsbeslut, efter huvudbrott och huvudpåföljd, 2024.) Sluten ungdomsvård Den som har begått brott före arton års ålder särbehandlas vid påföljdsvalet och döms normalt sett antingen till böter eller till någon av de särskilda ungdomspåföljderna i 32 kap. brottsbalken, det vill säga ungdomsvård, ungdomstjänst, ungdomsövervakning och sluten ungdomsvård. Fängelse får väljas som påföljd endast om det finns synnerliga skäl (30 kap. 5 §). Frågan om det finns synnerliga skäl avgörs framför allt med beaktande av längden av det straff som skulle ha dömts ut om fängelse hade valts som påföljd. Om rätten anser att det finns synnerliga skäl för fängelse ska påföljden ändå som utgångspunkt inte bestämmas till fängelse utan till sluten ungdomsvård, om inte särskilda skäl talar mot det (32 kap. 5 §). Den slutna ungdomsvården ska bestämmas till lägst fjorton dagar och högst fyra år. Särskilda skäl som talar mot att bestämma påföljden till sluten ungdomsvård är i första hand den tilltalades ålder vid lagföringen. Om det har förflutit så lång tid mellan brottet och lagföringen att den tilltalade åldersmässigt inte längre passar in vid ett särskilt ungdomshem bör påföljden i stället bestämmas till fängelse (propositionen Vissa reformer av påföljdssystemet, prop. 1997/98:96 s. 195). En annan omständighet som kan utgöra särskilda skäl mot att döma den unge till sluten ungdomsvård är att ett frihetsberövande om fyra år inte utgör en tillräckligt ingripande reaktion (prop. 1997/98:96 s. 196). När rätten bestämmer den slutna ungdomsvårdens längd ska den beakta att villkorlig frigivning inte förekommer vid sluten ungdomsvård och att det faktiska frihetsberövandet inte bör bli längre än vad det skulle ha blivit vid en dom på fängelse. Detta innebär i praktiken att fyra års sluten ungdomsvård motsvarar ett fängelsestraff om sex år (sedan den 1 januari 2026 gäller dock att om fängelsestraffet uppgår till sex år eller mer ska den dömde inte friges villkorligt förrän minst tre fjärdedelar av fängelsestraffet har avtjänats, se 26 kap. 6 §). I lagrådsremissen Frihetsberövande påföljder för barn och unga, som beslutades den 6 november 2025, föreslår regeringen att barn och unga ska dömas till fängelse i stället för sluten ungdomsvård i de fall en frihetsberövande påföljd inte kan undvikas. Samhällsskydd som utgångspunkt för straffrättsliga åtgärder Staten har en skyldighet att skydda sina medborgare från brott Samhällsskydd handlar om att staten i vissa fall har ett ansvar för att skydda sina medborgare från en persons (fortsatta) brottslighet. Det handlar med andra ord om ett skydd för samhället i kollektiv bemärkelse. Statens skyldighet att vidta lämpliga åtgärder för att skydda individer från brott gäller såväl för dem som är direkt drabbade som för dem som är potentiella brottsoffer. Behovet av samhällsskydd är särskilt påtagligt vid allvarliga brott mot liv och hälsa samt återfall i sådan brottslighet. Samhället måste kunna reagera adekvat mot den typen av brottslighet eftersom var och en har en rätt till skydd mot grov brottslighet. Detta gäller särskilt allvarliga vålds- och sexualbrott samt allvarligare brott som utgjort led i en organiserad eller systematisk brottslighet. Att staten har en skyldighet att vidta åtgärder för att skydda enskilda från brott följer av ett flertal internationella konventioner, bland annat FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen), som gäller som lag i Sverige genom lagen (2018:1197) om Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter, Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och av våld i hemmet (Istanbulkonventionen) och Europarådets konvention om skydd för barn mot sexuell exploatering och sexuella övergrepp (Lanzarotekonventionen). Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen), som gäller som lag i Sverige genom lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, är av central betydelse i det här sammanhanget. Det finns en växande praxis från Europadomstolen som handlar dels om en rätt att i vissa fall skyddas mot brott, dels om det skydd som brottsoffer har genom de grundläggande mänskliga rättigheterna i Europakonventionen. I det avseendet är framför allt artiklarna 2 och 3, men även 8, av intresse. Konventionsbestämmelserna ger enligt Europadomstolens praxis inte bara upphov till en negativ förpliktelse för det allmänna att avhålla sig från att handla på ett visst sätt utan även en positiv förpliktelse att se till att enskilda i förhållande till andra enskilda tillförsäkras dessa rättigheter. Den negativa förpliktelsen för det allmänna att avhålla sig från kränkningar av frihetsberövade personers rättigheter behandlas i avsnitt 4.2.3. I artikel 2 regleras rätten till liv, vilken anses vara den mest grundläggande av rättigheterna i Europakonventionen. Av den följer bland annat att staten har en skyldighet att vidta ändamålsenliga åtgärder för att skydda rätten till liv. Den positiva förpliktelsen kan delas in i två delar, dels en skyldighet att ha relevant lagstiftning för att skydda människors liv, dels en skyldighet att vidta vissa förebyggande åtgärder i enskilda fall. Statens ansvar har kommit att omfatta positiva skyldigheter att vidta lämpliga åtgärder för att skydda individer. Det kan till exempel handla om att rättsväsendet effektivt lagför våldsbrott med dödlig utgång. Om en person utsätts för livsfara kan det också åligga myndigheterna att förse personen med särskilt skydd (se Hans Danelius m.fl., Mänskliga rättigheter i europeisk praxis. En kommentar till Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, 2023, version 6, JUNO, s. 79). Staten är vidare skyldig att bedöma om risken som ledde till ett visst brott kvarstår och, om den gör det, vidta skyddsåtgärder för att motverka den risken (se exempelvis Opuz mot Turkiet, nr 33401/02, dom den 9 juni 2009, där domstolen avseende partnervåld undersökte om de nationella myndigheterna hade vidtagit alla rimliga åtgärder för att förhindra återkommande våldsamma attacker mot offrets fysiska integritet). I artikel 3 finns ett förbud mot tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Artikeln anses positivt förplikta staterna att ge medborgare skydd mot sådana allvarliga kränkningar av den fysiska integriteten, till exempel genom att utreda och beivra brott samt se till att gärningspersonerna straffas på ett proportionerligt sätt eller drabbas av andra adekvata påföljder (se bland annat Hans Danelius m.fl., Mänskliga rättigheter i europeisk praxis. En kommentar till Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, s. 102). En del av den positiva förpliktelsen att skydda var och en från våld som också följer av artikel 8 (rätten till skydd för privat- och familjeliv) är att se till att den som utsatts för övergrepp tillhandahålls tillräckliga medel för att få upprättelse genom rättsväsendet (se till exempel X och Y mot Nederländerna, nr 8978/80, dom den 26 mars 1985). I senare praxis har Europadomstolen utvidgat kravet att skydda enskilda som identifieras som potentiella mål för dödliga handlingar och skyldigheten att ge ett allmänt samhällsskydd. Domstolen har betonat den plikt som statliga myndigheter har när de bedömer den risk som vissa individer och deras potentiella handlingar kan utgöra och det allmänna skyddet för rätten till liv, till exempel i sammanhang som rör beviljande av tillfällig vistelse utanför fängelse eller annan behandling av farliga dömda (se till exempel Mastromatteo mot Italien, nr 37703/97, dom den 24 oktober 2002, särskilt p. 69, 72 och 76). Möjligheter att beakta behovet av samhällsskydd enligt nuvarande regler Intresset av samhällsskydd är en integrerad del av det straffrättsliga systemet. Den nuvarande ordningen med fängelsestraff på livstid som, efter prövning av domstol, kan omvandlas till fängelse på viss tid motiveras bland annat med att det utifrån ett samhällsskyddsperspektiv kan finnas tillfällen då en livstidsdömd inte bör friges, trots att avtjänandet pågått under lång tid, och att det är en rimlig utgångspunkt att den som har gjort sig skyldig till mycket allvarlig brottslighet, om det föreligger en risk för återfall i sådana brott, bör kunna hållas frihetsberövad tills en positiv förändring kan påvisas (prop. 2005/06:35 s. 19). När det gäller förutsättningarna för omvandling av ett livstidsstraff till ett tidsbestämt straff har intresset av samhällsskydd en framträdande plats. Det framkommer bland annat genom att rätten vid prövningen ska beakta om det finns risk för att den dömde återfaller i brottslighet av allvarligt slag (prop. 2005/06:35 s. 38 och 39). Den dömdes återfallsrisk ska också beaktas i samband med handläggningen av nådeärenden enligt 12 kap. 9 § regeringsformen (prop. 2005/06:35 s. 69). Återfallsrisken är däremot inte en faktor som kan beaktas när det gäller valet mellan fängelse på viss tid och livstid (jfr Svea hovrätts dom den 22 december 2016 i mål nr B 9585–16). Vid påföljdsvalet är det endast när rätten överväger att överlämna den dömde till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning som samhällsskyddsaspekten kan tillmätas självständig betydelse (se avsnitt 4.1.3). I straffverkställighetslagstiftningen är samhällsskyddsaspekterna tydligt framträdande, se exempelvis 1 kap. 5 § andra stycket fängelselagen (2010:610) där det föreskrivs att verkställigheten särskilt ska inriktas på åtgärder som är ägnade att förebygga återfall i brott i den utsträckning det är möjligt utan att kravet på samhällsskydd efterges. Behovet av att skydda samhället från ny brottslighet är också ett av motiven till att det den 1 januari 2026 infördes skärpta regler för villkorlig frigivning. Sedan årsskiftet ska den villkorliga frigivningen skjutas upp om det finns en konkret och beaktansvärd risk för att den dömde begår nya brott av allvarligt slag, om den dömde avtjänar fängelse i minst fyra år för brottslighet mot liv, hälsa, frihet eller frid eller fängelse i minst två år för brott som har utgjort led i en brottslighet som utövats i organiserad form (se 26 kap. 6 a § andra stycket och propositionen Skärpta regler för villkorlig frigivning, prop. 2025/26:34 s. 60–62). Tidsobestämda påföljder och fri- och rättigheter, särskilt Europakonventionen Som redogörs för i avsnitt 4.2.1 ger ett flertal bestämmelser i Europakonventionen upphov till positiva förpliktelser för staten att se till att enskilda i förhållande till andra enskilda tillförsäkras rättigheterna i konventionen. Motsvarande bestämmelser finns också i FN:s konvention om medborgerliga och civila rättigheter. För utformandet av en straffrättslig påföljd är även de negativa förpliktelserna i Europakonventionen, det vill säga statens skyldighet att inte handla på ett visst sätt, av central betydelse. Europakonventionen innehåller inte något förbud mot vissa straffrättsliga påföljder i sig, med undantag för dödsstraff och tvångsarbete. Däremot ställs det upp krav på hur frihetsberövande påföljder kan utformas för att de ska vara konventionsenliga. I det sammanhanget är framför allt artiklarna 3 och 5 av intresse. Enligt artikel 3 får ingen utsättas för tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Förbudet är absolut och något undantag är inte möjligt ens när det handlar om allvarligt samhällsomstörtande verksamhet som terrorism eller organiserad brottslighet. Begreppet tortyr är inte definierat i artikel 3, men FN:s konvention mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning innehåller en beskrivning som anses vara av betydelse för tolkningen (se artikel 1 i den konventionen). Begreppen omänsklig och förnedrande behandling anses dock vara av så allmän natur att de inte kan definieras på ett meningsfullt sätt utan de får i stället ges en mer konkret innebörd genom Europadomstolens praxis. Domstolen har också framhållit att behandling eller bestraffning måste ske med betydande hårdhet eller hänsynslöshet (”a minimum of severity”) för att strida mot artikel 3. Artikeln syftar till att garantera att staterna inte orsakar sina medborgare allvarlig skada. Ett livstidsstraff som inte ger den intagne något hopp om frigivning ens i en avlägsen framtid har av Europadomstolen ansetts strida mot artikel 3. Den tolkningen delas av FN:s kommitté för mänskliga rättigheter, som har anfört att ett livstidsstraff utan möjlighet till frigivning strider mot rätten till liv (artiklarna 6, 7 och 9 i FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter, se kommitténs General Comment No.36, CCPR/C/GC/36, och Wairiki Rameka m.fl. mot Nya Zeeland, Communication No. 1090/2002). Europadomstolen har i det sammanhanget betonat att det i europeisk och internationell rätt finns ett klart stöd för principen att alla fångar, också de som avtjänar livstidsstraff, ska erbjudas möjligheten till återanpassning samt utsikter till frigivning om återanpassningen fungerar. (Se exempelvis Vinter m.fl. mot Förenade kungariket [stor kammare], nr 66069/09, 130/10 och 3896/10, dom den 9 juli 2013, och Cacko mot Slovakien, nr 49905/08, dom den 22 juli 2014). I ett annat avgörande (Léger mot Frankrike, nr 19324/02, dom den 30 mars 2009) uttalade Europadomstolen att ett livstidsstraff under en första period måste anses tjäna ett bestraffningssyfte men att frihetsberövandet därefter måste grundas på att den dömde är farlig för sin omgivning och att en frigivning skulle medföra risker för samhället. I det aktuella fallet hade den enskildes rättigheter inte kränkts eftersom han hade kunnat ansöka om frigivning med vissa intervaller, det inte var uteslutet att han skulle friges någon gång och frigivningen hade vägrats på grund av att de experter som uttalat sig inte uteslutit att han alltjämt kunde skada andra. Enligt artikel 5 har var och en rätt till frihet och personlig säkerhet. Ingen får berövas friheten förutom i de sex fall som särskilt räknas upp i artikeln (punkten 1 a–f) och i den ordning lagen föreskriver. Uppräkningen är uttömmande, vilket innebär att frihetsberövanden i alla andra situationer än dessa strider mot konventionen. Syftet med artikeln är att hindra godtyckliga frihetsberövanden. Målet är också att artikeln ska leda till att kravet på förutsebarhet uppfylls genom att det tydligt måste framgå av lag när och hur en person kan frihetsberövas. Även frihetsberövanden som sker med stöd av lag kan vara godtyckliga i konventionens mening, till exempel för att de saknar motivering. Ett frihetsberövande ska också vara omgärdat av särskilda rättssäkerhetsgarantier (punkterna 2–5). Enligt punkten 4 har var och en som är berövad friheten rätt att begära att domstol snabbt prövar lagligheten av frihetsberövandet och beslutar att frige honom, om frihetsberövandet inte är lagligt. Vid alla frihetsberövanden gäller ett krav på proportionalitet. Ett frihetsberövande får inte ske om det framstår som oproportionerligt i förhållande till syftet med åtgärden. Alltför ingripande frihetsberövanden kan anses vara godtyckliga i konventionens mening. Den allmänna repressionsnivån, eller vad som är ett proportionellt straff i relation till en viss gärning, faller dock utanför artikelns tillämpningsområde. Bland de tillåtna fallen av frihetsberövanden nämns i punkten 1 a) att någon är lagligen berövad friheten efter fällande dom av behörig domstol. Enligt Europadomstolens praxis måste det finnas såväl ett kausalt som ett tidsmässigt samband mellan domen och frihetsberövandet för att det ska anses vara grundat på en dom av behörig domstol (se exempelvis Monnell och Morris mot Förenade kungariket, nr 9562/81 och 9818/82, dom den 2 mars 1987 och James, Wells och Lee mot Förenade kungariket, nr 25119/09, 57 715/09 och 57877/09, dom den 18 september 2012). Frihetsstraff som verkställs efter en fällande brottmålsdom, liksom sådana frihetsberövanden som sker efter beslut i övervakningsnämnd, anses vara förenliga med punkten 1 a). I vissa fall kan det kausala sambandet minska med tiden, och det har flera gånger fått till följd att domstolen slagit fast att ett frihetsberövande som från början var i överensstämmelse med konventionen har övergått till att inte vara det. Det kan till exempel gälla beslut om att inte frige en person eller förlänga ett beslut om ett preventivt frihetsberövande, om de skäl som motiverar ett fortsatt frihetsberövande inte längre överensstämmer med de omständigheter som låg till grund för brottmålsdomen. När det gäller preventiva frihetsberövanden krävs det vidare, för att frihetsberövandet ska vara förenligt med konventionen, att en oberoende och professionell bedömning ger vid handen att den dömde utgör en fara för samhället (se exempelvis Dörr mot Tyskland, nr 2894/08, beslut den 22 januari 2013, H.W. mot Tyskland, nr 17167/11, dom den 19 september 2013, och D.J. mot Tyskland, nr 45953/10, dom den 7 september 2017). Det ska med andra ord föreligga en risk för återfall i brott om den dömde släpps fri. Det är viktigt att domstolen har ett gediget beslutsunderlag, till exempel medicinsk expertis, när farligheten bedöms. Det är också av vikt att tillse att dömda personer får behandling i syfte att minska återfallsrisken. Att inte frige en gärningsperson på grund av hög risk för återfall i brott och samtidigt inte tillse att det finns nödvändig behandling i syfte att minska den dömdes farlighet kan strida mot grunderna bakom artikel 5 (se exempelvis Ostermünchner mot Tyskland, nr 36035/04, dom den 22 mars 2012, H.W. mot Tyskland nr 17167/11, dom den 19 september 2013 och Klinkenbuss mot Tyskland, nr 53157/11, dom den 25 februari 2016). FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter (artiklarna 6 och 7) uppställer ett förbud mot livstids fängelse utan en reell rätt till frigivning. Ett sådant straff kan anses som godtyckligt (CCPR/C/CG/36, se även CCPR/C/USA/CO/4 p. 23 och CCPR/C/USA/CO/5 p. 47) Enligt artikel 37 i barnkonventionen får livstids fängelse utan möjlighet till frigivning inte utdömas för brott som begåtts av personer under arton år. Tidsobestämda påföljder i Norge, Danmark och Finland Norge I Norge är det längsta fängelsestraff som kan dömas ut tjugoett år eller, för till exempel folkmord, brott mot mänskligheten och allvarliga terroristbrott, trettio år. Det finns alltså inte någon möjlighet att döma ut fängelse på livstid. Den strängaste påföljden som kan dömas ut är i stället ”forvaring i anstalt under kriminalomsorgen” (se 7 kap. §§ 40–47 lov om straff). Forvaring är ett straff, men samtidigt en särreaktion, som döms ut i stället för ett fängelsestraff för personer som anses särskilt farliga för andras liv, hälsa och frihet. Syftet med forvaring är inte att bestraffa de allvarligaste brotten med ett särskilt strängt straff utan det anses vara en särskild åtgärd för särskilt farliga förövare för att skydda samhället från att de begår nya farliga brott i framtiden. Om ett tidsbestämt fängelsestraff inte kan anses tillräckligt bör, enligt det norska synsättet, samhället på annat sätt kunna värna sig mot dessa personer. Danmark I Danmark kan fängelse dömas ut på livstid eller på viss tid, mellan sju dagar och sexton år (i vissa fall tjugo år). I Danmark finns också den tidsobestämda åtgärden ”forvaring”, som rent systematiskt inte är ett straff utan en annan rättsföljd av en straffbar handling. Även den som är under arton år kan dömas till forvaring. Forvaring kan tillämpas när den dömdes brottslighet och karaktären av densamma, tillsammans med den dömdes farlighet, inte kan mötas med fängelse på livstid eller annars ett mycket långvarigt fängelsestraff. För att forvaring ska kunna dömas ut ska följande tre kriterier vara uppfyllda: Den dömde ska ha gjort sig skyldig till mord, rån, olaga frihetsberövande, allvarlig våldsbrottslighet, vissa särskilt allvarliga hot eller mordbrand eller försök till något av dessa brott. Det ska utifrån karaktären av det begångna brottet och vad som är känt om den dömdes person, särskilt tidigare brottslighet, kunna antas att han eller hon utgör en näraliggande fara för andras liv, kropp, hälsa eller frihet. Det ska vara nödvändigt med forvaring i stället för fängelse för att förebygga denna fara. Sedan 1997 kan forvaring också dömas ut om den dömde har gjort sig skyldig till våldtäkt eller något annat allvarligt sexualbrott eller försök till ett sådant brott. Även då krävs att punkten 2 är uppfylld, men det räcker med väsentlig fara i stället för närliggande fara. Den tidigare brottsligheten ska beaktas men inte särskilt. Enligt förarbetena är ”väsentlig” ett bredare begrepp än ”närliggande”, och eftersom ”särskilt” har utgått ur lagtexten ska också mindre vikt läggas vid tidigare kriminalitet i dessa fall. Målet enligt förarbetena är att forvaring ska tillämpas i något fler fall i just våldtäkts- och övriga sexualbrottsfall, särskilt vid brott mot barn, än vad som gällde innan lagen ändrades. (Se lovforslag nr 12/1996–97, bemærkninger til nr 8 og 9.) Finland I Finland är det strängaste straffet som kan dömas ut fängelse på livstid. I praktiken är det endast vid mord som påföljden döms ut och omkring 200 personer avtjänar fängelse på livstid i Finland. Den 24 oktober 2025 remitterade Justitieministeriet ett lagförslag om bland annat införande av förvaringsstraff. Enligt regeringsprogrammet är syftet med att införa ett förvaringsstraff att skydda samhället mot personer som gjort sig skyldiga till allvarliga brott och som bedöms vara farliga också i framtiden och på så sätt förbättra den allmänna säkerheten. Enligt lagförslaget ska förvaringsstraff kunna meddelas den som har dömts till ett kombinationsstraff (det vill säga ovillkorligt fängelse och en därpå följande övervakningstid), om det fortfarande finns en uppenbar fara för att den dömde efter frigivningen kommer att göra sig skyldig till ett nytt allvarligt brott som kränker någon annans liv, hälsa eller frihet och en förlängning av fängelsetiden anses vara nödvändig för att skydda andra. Vidare föreslås att tillämpningsområdet för kombinationsstraff utvidgas så att utdömande av kombinationsstraff inte längre ska förutsätta tidigare brottslighet. Lagförslagen föreslås träda i kraft den 1 januari 2027. (Projektets nummer OM077:00/2023, ärendenummer VN/24081/2023.) En ny tidsobestämd frihetsberövande påföljd Det ska införas en ny tidsobestämd frihetsberövande påföljd Allmänna utgångspunkter för den nya påföljden Regeringens förslag Det ska införas en ny tidsobestämd frihetsberövande påföljd avsedd att tillämpas i förhållande till den som har begått allvarlig brottslighet och som har en hög risk för återfall i sådan brottslighet. Påföljden ska benämnas säkerhetsförvaring. Den som döms till säkerhetsförvaring ska tas in i kriminalvårdsanstalt för verkställighet av påföljden. Kriminalvården ska ansvara för verkställigheten. Vid val av påföljd ska säkerhetsförvaring anses vara en svårare påföljd än villkorlig dom och skyddstillsyn. Säkerhetsförvaring ska också anses vara en svårare påföljd än fängelse på viss tid men fängelse på livstid ska anses vara en svårare påföljd än säkerhetsförvaring. Utredningens förslag Förslagen från utredningen stämmer i huvudsak överens med regeringens. Utredningen föreslår dock att den nya påföljden ska utgöra ett straff och benämnas säkerhetsstraff. Vidare föreslår utredningen att det ska regleras i förordning och inte i lag att den som döms till den nya påföljden ska tas in i kriminalvårdsanstalt och att Kriminalvården ska ansvara för verkställigheten. Utredningens förslag har även en delvis annan lagteknisk utformning. Remissinstanserna Remissutfallet är blandat. Ett antal remissinstanser, däribland Brottsförebyggande rådet, Brottsofferjouren Sverige, Brottsoffermyndigheten, Hovrätten för Övre Norrland, Institutet för mänskliga rättigheter, Jämställdhetsmyndigheten, Kalmar tingsrätt, Kristianstads tingsrätt, Lunds tingsrätt, Malmö kommun, Seko, Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige (Roks) och Unizon, instämmer i eller har inte något att invända mot utredningens förslag att en ny tidsobestämd frihetsberövande påföljd ska införas och framhåller att en sådan påföljd kan fylla en lucka i påföljdssystemet i dess nuvarande utformning. Andra remissinstanser, bland annat Norrköpings tingsrätt och Åklagarmyndigheten, delar utredningens bedömning att nuvarande påföljdsregler i vissa situationer är otillräckliga för att tillgodose behovet av samhällsskydd, men framhåller att andra åtgärder bör prövas och utvärderas innan en ny påföljd införs eller att en annan modell som bygger på det befintliga påföljdssystemet bör övervägas. Åklagarmyndigheten tillstyrker däremot att den nya påföljden införs som en straffrättslig påföljd och att Kriminalvården ansvarar för verkställigheten. Även Göteborgs universitet (Centrum för etik, juridik och mental hälsa, CELAM) anser att det är rimligt att Kriminalvården ansvarar för verkställigheten. Riksdagens ombudsmän (JO) och Justitiekanslern framhåller att det i grunden är ett politiskt ställningstagande huruvida en tidsobestämd frihetsberövande påföljd av det aktuella slaget ska införas eller inte. JO påpekar dock att förslaget innebär en avvikelse från den grundläggande straffrättsliga principen att ingripandet ska stå i proportion till gärningens allvar. Domstolsverket delar utredningens bedömning att det saknas ett reellt samhällsskydd mot personer som har en hög benägenhet att återfalla i brott. Domstolsverket understryker dock vikten av att det straffrättsliga regelverket svarar mot högt ställda krav på rättssäkerhet och att principerna om proportionalitet, likabehandling och förutsebarhet även fortsatt är den grund på vilken det straffrättsliga systemet vilar. Kriminalvården har ingen principiell invändning mot att en ny tidsobestämd frihetsberövande påföljd införs men för fram att det skulle vara ingripande för den enskilde. Kriminalvården framhåller som skäl mot en sådan påföljd att den skulle innebära att dömde inte endast hålls frihetsberövad utifrån vad han eller hon gjort utan också av preventiva skäl och att tidsobestämda påföljder kan upplevas som mer psykiskt pressande av de dömda än tidsbestämda påföljder och inverka negativt på intagnas möjlighet till återanpassning. Ett antal andra remissinstanser motsätter sig utredningens förslag. Det gäller bland annat Svea hovrätt, som menar att den föreslagna påföljden inte är förenlig med de grundläggande principerna om ekvivalens och proportionalitet som finns inom den svenska straffrätten och att de skäl som utredningen anger för att ändå införa påföljden inte är övertygande. Hovrätten ifrågasätter också möjligheten att göra träffsäkra riskbedömningar inför påföljdsbestämningen och framhåller risken att det kan komma att sitta ett antal individer frihetsberövade, i preventivt syfte, utan att dessa har en reell återfallsrisk i allvarlig brottslighet. Liknande synpunkter förs också fram av bland annat Göta hovrätt, Stockholms tingsrätt, Uppsala universitet (Juridiska fakulteten), Göteborgs universitet (CELAM), Stockholms universitet (Juridiska fakulteten och Kriminologiska institutionen), Linnéuniversitetet (Institutionen för kriminologi och polisiärt arbete), Sveriges advokatsamfund och Civil Rights Defenders. Göta hovrätt framför som alternativ till den föreslagna påföljden att det ska vara möjligt att döma ut fängelse på livstid vid upprepade återfall i allvarliga brott mot andra personers liv och hälsa. Göta hovrätt, Solna tingsrätt, Svea hovrätt och Övervakningsnämnden i Sundsvall anser inte att den nya påföljden bör benämnas säkerhetsstraff. Solna tingsrätt och Övervakningsnämnden i Sundsvall anser att det bör väljas en benämning som bättre beskriver vad det handlar om och föreslår fängelse på obestämd tid. Även Svea hovrätt föreslår benämningen fängelse på obestämd tid, alternativt tidsobestämt fängelse. Göta hovrätt anser att ordet fängelse bör ingå i namnet. Skälen för regeringens förslag Regeringens omläggning av kriminalpolitiken Samhället har under de senaste åren genomgått stora förändringar. Det har bland annat skett en ökning av antalet grova våldsbrott i form av skjutningar och sprängningar och den systematiska och organiserade brottsligheten har kommit att påverka allt fler delar av samhället. Den organiserade brottsligheten drabbar också i allt större utsträckning utomstående. Allvarliga våldsbrott mot person orsakar ett stort mänskligt lidande för såväl brottsoffer som deras anhöriga och minskar tryggheten i samhället även utanför den organiserade brottsligheten. Inte minst gäller det vid allvarligt och upprepat våld i nära relationer samt vid allvarlig brottslighet mot barn. När samhället brister i ingripande och kontroll i dessa situationer förvärras lidandet och otryggheten för många brottsoffer. Samhällets syn på brottsligheten har också förändrats. En ordning där en person som har begått allvarliga vålds- eller sexualbrott försätts på fri fot efter avtjänat straff trots en hög återfallsrisk brister i trovärdighet. Regeringen genomför mot den bakgrunden en omläggning av kriminalpolitiken där fokus flyttas från gärningsmannen till brottsoffer och samhällsskydd. Som har konstaterats i avsnitt 4.2.1 har staten en skyldighet enligt Europakonventionen att skydda sina medborgare från brott. Kriminalpolitikens främsta syfte är att minska brottsligheten och att öka människors trygghet. Straffsystemet, inbegripet påföljdssystemet, har en central roll i det sammanhanget där särskilt fängelsestraffet fyller en viktig funktion. Straffet är repressivt, men möjliggör också kontroll och påverkan för att förebygga återfall i brott. Kravet på samhällsskydd betonas i fängelselagen i de grundläggande bestämmelserna om verkställighetens mål och utformning (se 1 kap. 5 § andra stycket). För att upprätthålla samhällsskyddet tas det vid verkställigheten av ett fängelsestraff särskild hänsyn när det gäller intagna som har gjort sig skyldiga till allvarlig brottslighet. Det ska bland annat beslutas om särskilda villkor för långtidsdömda om placering i anstalt, permission och särskilda utslussningsåtgärder (1 kap. 7 §). Under anstaltsvistelsen finns det också en möjlighet för Kriminalvården att kontrollera vilka kontakter den intagne har med omvärlden. Ett av Kriminalvårdens uppdrag är vidare att förebygga återfall i brott. Som en del i Kriminalvårdens återfallsförebyggande arbete erbjuds därför dömda som konstateras ha medelhög eller hög risk för återfall i brott att delta i behandlingsprogram. Framför allt kan inte den som avtjänar ett fängelsestraff i anstalt, under den tid som han eller hon är frihetsberövad, begå nya brott ute i samhället. I det sagda ligger att straffet kan tillgodose angelägna samhällsskyddsintressen som att hindra fortsatt brottsaktivitet och skapa trygghet för brottsoffer. För att ytterligare stärka samhällsskyddet har regeringen genomfört ett flertal skärpningar av reglerna för villkorlig frigivning. Sedan den 1 januari 2026 gäller bland annat att den som avtjänar ett fängelsestraff som uppgår till sex år eller mer som tidigast kan friges villkorligt efter att minst tre fjärdedelar av fängelsestraffet har avtjänats, i stället för efter två tredjedelar (26 kap. 6 § brottsbalken). Tröskeln för att skjuta upp den villkorliga frigivningen om den dömde missköter sig under anstaltsvistelsen har också sänkts och i vissa fall är det möjligt att skjuta upp den villkorliga frigivningen om det finns en konkret och beaktansvärd risk för att den dömde begår nya brott av allvarligt slag (26 kap. 6 a §). Vidare lämnar regeringen i lagrådsremissen Ett förstärkt samhällsskydd och tydligare reaktioner vid återfall i brott flera förslag som syftar till att stärka samhällsskyddet, minska risken för återfall i brott och öka tryggheten för brottsoffer. Ytterligare åtgärder behöver vidtas Den som döms till ett tidsbestämt fängelsestraff kommer att friges vid någon tidpunkt även om det alltjämt finns en konkret och beaktansvärd risk för återfall i brottslighet av allvarligt slag. Utifrån ett samhällsskyddsperspektiv kan det konstateras att det finns mycket starka skäl som talar för att en person som begått mycket allvarliga brott och som samtidigt är återfallsbenägen inte ska friges så länge det föreligger en påtaglig risk för att han eller hon kommer att återfalla i allvarlig brottslighet. Ju allvarligare och farligare brottslighet det är fråga om, desto större ansvar är det befogat att samhället tar för att förhindra återfall i brott. Merparten av dem som återfaller i våldsbrottslighet ingår inte i den kategori som i lagens mening klassificeras som allvarligt psykiskt störda. Samtidigt är livstidsstraffet förbehållet de allra allvarligaste brotten. När det gäller exempelvis personer som har en allvarlig aggressivitet till följd av missbruk, vissa allvarliga personlighetsstörningar (som inte anses utgöra allvarlig psykisk störning) eller personer med allvarliga sexuella avvikelser saknas det således i vissa fall ett reellt samhällsskydd. Det gäller inte minst vid återfall i allvarlig vålds- eller sexualbrottslighet mot en partner eller barn där straffvärdet inte är så högt att livstidsstraffet aktualiseras. Samhällsskyddsåtgärder som bara träffar allvarligt psykiskt störda lagöverträdare och dem som döms till fängelse på livstid är därför enligt regeringens bedömning inte tillräckliga. I fall där risken för återfall i allvarliga brott mot person är hög är det samhälleliga intresset av mer långtgående straffrättsliga ingripanden särskilt starkt. Genom att möjliggöra frihetsberövande och kontroll av vissa dömda under längre tid hindras de att begå brott ute i samhället. En påföljd som innebär att hänsyn kan tas till samhällsskyddsaspekter genom att beakta risken för återfall såväl vid påföljdsvalet som inför frigivning är enligt regeringen ett ändamålsenligt komplement till rättspsykiatrisk vård och livstids fängelse. Ett flertal remissinstanser, bland annat Göta hovrätt, Svea hovrätt och Sveriges advokatsamfund, delar inte utredningens bedömning att det finns ett behov av att införa en ny tidsobestämd frihetsberövande påföljd. Som skäl för detta framhålls framför allt att den föreslagna påföljden inte är förenlig med de grundläggande principer om ekvivalens och proportionalitet som finns inom den svenska straffrätten och att de skäl som utredningen anger för att ändå införa påföljden inte är övertygande. Även Domstolsverket framhåller liknande synpunkter. Det är redan i dag möjligt att överlämna personer till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning baserat bland annat på en bedömning av den enskildes återfallsrisk, se avsnitt 4.1.3. Ett överlämnande till rättspsykiatrisk vård innebär ett frihetsberövande på obestämd tid för den enskilde. I det sammanhanget kan det också noteras att det för ett överlämnande till rättspsykiatrisk vård är tillräckligt att den enskilde har begått ett brott för vilket påföljden inte bedöms kunna stanna vid böter. Även vid bedömningen av om fängelse på livstid ska omvandlas till fängelse på viss tid ska återfallsrisken beaktas (se avsnitt 4.1.2). Liknande lösningar finns dessutom redan i Norge och Danmark, och planeras att införas även i Finland (se avsnitt 4.3). En ordning som innebär att risken för återfall i allvarlig brottslighet kan beaktas vid påföljdsvalet i vissa fall innebär inte heller – om tillämpningsområdet begränsas till särskilt kvalificerade fall – att den begångna brottslighetens allvar saknar betydelse för den utdömda påföljden. Regeringen delar därför inte Göta hovrätts, Svea hovrätts och Sveriges advokatsamfunds invändningar att en ny tidsobestämd frihetsberövande påföljd skulle vara oförenlig med de principer som den svenska straffrätten bygger på. I den avvägning som måste göras mellan individers befogade intresse av att skyddas från allvarlig brottslighet och intresset av att straffets längd endast ska bestämmas utifrån den begångna brottslighetens allvar är det regeringens uppfattning att de förstnämndas intresse i vissa kvalificerade fall måste ha företräde. En ny tidsobestämd frihetsberövande påföljd måste utformas på ett sådant sätt att den dels uppfyller de högt ställda kraven på förutsebarhet och rättssäkerhet som det svenska straffrättsliga systemet bygger på, dels är i överensstämmelse med Europakonventionen. Regeringen instämmer i utredningens bedömning att Europakonventionen inte i sig hindrar vare sig livstids fängelse eller preventiva frihetsberövanden på obestämd tid, men att den ställer vissa krav på utformningen och tillämpningen av påföljderna (se avsnitt 4.2.3). Påföljden bör vidare utformas på ett sådant sätt att den i möjligaste mån inte inverkar negativt på intagnas möjlighet till återanpassning, vilket Kriminalvården framhåller. Regeringen återkommer till dessa frågor i avsnitt 5.4.2 och 7. Göta hovrätt framhåller att i stället för att införa en ny tidsobestämd påföljd bör möjligheterna att döma ut fängelse på livstid vid upprepade återfall i allvarliga brott mot liv och hälsa utökas. I lagrådsremissen Dubbla straff för brott i kriminella nätverk och skärpta straffskalor, som beslutades den 15 januari 2026, föreslår regeringen att fängelse på livstid ska kunna dömas ut som gemensamt straff om flera av brotten har ett maximistraff som uppgår till fängelse i tolv år, samtidigt som maximistraffen för brotten synnerligen grov misshandel, grov våldtäkt och grov våldtäkt mot barn föreslås höjas till fängelse i tolv år. Enligt regeringen kan inte förslaget om en ny tidsobestämd påföljd ersättas av den förändring som föreslås i den nämnda lagrådsremissen eftersom behovet av ökat samhällsskydd är betydligt bredare än de fall där det skulle kunna dömas till livstids fängelse. Tillämpningsområdet för den föreslagna nya påföljden är vidare just för att tillgodose detta bredare behov. Regeringen bedömer därför att den föreslagna lösningen är mer ändamålsenlig än den som förespråkas av hovrätten. Sammantaget instämmer regeringen därför i utredningens bedömning att en ny tidsobestämd frihetsberövande påföljd bör införas. Säkerhetsförvaring ska införas Regeringen delar utredningens bedömning att behovet av en ytterligare möjlighet till frihetsberövande på obestämd tid bör tillgodoses genom en straffrättslig åtgärd. En sådan ordning stämmer bäst överens med artikel 5.1 a i Europakonventionen (se avsnitt 4.2.3) och säkerställer att en så ingripande åtgärd som ett frihetsberövande på obestämd tid innebär hanteras inom ramen för en brottmålsprocess som omgärdas av starka rättssäkerhetsgarantier med åklagaren som motpart och företrädare för allmänintresset. En första fråga är hur denna straffrättsliga åtgärd bör utformas. En variant skulle kunna vara att införa en ny form av tidsobestämt fängelse. Det som i någon mån talar för en sådan ordning är att Kriminalvården föreslås vara huvudman för påföljden och att den föreslås avtjänas i kriminalvårdsanstalt (se avsnitt 5.1.2). Enligt regeringen riskerar dock en ny variant av fängelse att förväxlas med fängelse på livstid, som i praktiken innebär fängelse på obestämd tid. Vidare bör den som döms till den nya påföljden i flera avseenden omfattas av ett annat regelverk än det som gäller för fängelse (se avsnitt 5.4 och 7), vilket talar emot att en ny variant av fängelse införs. I samma riktning talar även det faktum att påföljdsvalet och frihetsberövandets längd delvis kommer att styras av andra utgångspunkter än vad som gäller för befintliga fängelsestraff. Regeringen delar således utredningens bedömning att en ny sorts påföljd bör införas. En andra fråga är om den nya påföljden bör utgöra ett nytt straff, i enlighet med utredningens förslag, eller en annan påföljd för brott. I brottsbalken används begreppet påföljd för brott som ett samlingsbegrepp för böter, fängelse, villkorlig dom, skyddstillsyn och överlämnande till särskild vård. Av dessa påföljder är det endast böter och fängelse som också utgör straff (1 kap. 3 § brottsbalken). I 1 kap. 4 § föreskrivs att det för användningen av straffen gäller vad i bestämmelserna om de särskilda brotten är stadgat samt vad därutöver är särskilt föreskrivet. Övriga påföljder får, enligt vad därom är föreskrivet, tillämpas trots att de inte är nämnda i bestämmelserna om de särskilda brotten. Det som särskiljer straffen från övriga påföljder är alltså att vilket straff som får användas framgår av de enskilda brottens straffskalor (se NJA II 1962 s. 26 och 27), vilket inte är fallet vad gäller de övriga påföljderna. Straffen bildar alltså den straffskala som gäller för brotten i fråga och utgör ramen för straffmätningen. Med att det för användningen av straffen också gäller vad som därutöver är särskilt föreskrivet avses i första hand straffmätningsreglerna i 29 kap. (regeringens proposition 1987/88:120 om ändring i brottsbalken m.m. s. 72). Utredningen föreslår inte att den nya påföljden ska anges i de enskilda straffbestämmelserna, utan i stället föreslås det införas ett nytt kapitel i brottsbalken i vilket förutsättningarna för påföljdens tillämpning ska regleras. Den nya påföljden kommer därmed inte att påverka ramarna för straffmätningen och inte heller att ha ett eget tillämpningsområde vid sidan av böter och fängelse, utan är i stället avsedd att utgöra ett alternativ till ett tidsbestämt fängelsestraff i vissa fall (se avsnitt 5.2). Enligt regeringen skiljer sig den föreslagna regleringen därför från hur de befintliga straffen hanteras på ett sådant grundläggande sätt att det skulle strida mot brottsbalkens systematik att införa påföljden som en ny straffart. Regeringen anser därför inte att den nya påföljden bör utgöra ett straff utan i stället en annan påföljd för brott. När det slutligen gäller den nya påföljdens benämning föreslår utredningen namnet säkerhetsstraff. Solna tingsrätt anser att den nya påföljden bör benämnas fängelse på obestämd tid eftersom det huvudsakliga innehållet i påföljden är ett fängelsestraff. Liknande synpunkter framförs av Göta hovrätt, Svea hovrätt och Övervakningsnämnden i Sundsvall. Eftersom regeringen inte föreslår att den nya påföljden ska utgöra ett nytt straff eller en ny form av fängelse blir såväl det namn som utredningen föreslår som de namn som förespråkas av remissinstanserna missvisande. Regeringen anser att det är av vikt att den nya påföljden benämns på ett sätt som tydligt beskriver påföljdens samhällsskyddande och preventiva karaktär. Den nya påföljden bör därför benämnas säkerhetsförvaring. Att förvaring ingår i benämningen på den nya påföljden ligger även väl i linje med hur motsvarande påföljder benämns i de övriga nordiska länderna (jfr avsnitt 4.3). Säkerhetsförvaring ska avtjänas i kriminalvårdsanstalt Regeringen instämmer i utredningens förslag att den som döms till säkerhetsförvaring bör avtjäna påföljden i kriminalvårdsanstalt. Till skillnad från utredningen anser dock regeringen att detta bör regleras i lag. Verkställigheten bör, som utvecklas närmare i avsnitt 7.1, till stor del utformas i enlighet med de regler som gäller för fängelsestraff i övrigt. Mot den bakgrunden framstår det som uteslutet att någon annan myndighet än Kriminalvården ska ansvara för verkställigheten. Regeringen anser att även detta bör regleras uttryckligen i lag (se avsnitt 5.1.2). Förhållandet mellan säkerhetsförvaring och andra påföljder Vid påföljdsvalet bör säkerhetsförvaring, liksom fängelse, anses som en svårare påföljd än villkorlig dom och skyddstillsyn eftersom det är fråga om en frihetsberövande påföljd som dessutom är på obestämd tid. Säkerhetsförvaring bör också vara att anse som en svårare påföljd än fängelse på viss tid (jfr avsnitt 5.4), men inte än fängelse på livstid (jfr avsnitt 5.2). Det ska införas ett nytt kapitel i brottsbalken och en ny verkställighetslag Regeringens förslag Det ska införas ett nytt 33 kap. i brottsbalken med rubriken Om säkerhetsförvaring. Verkställigheten av påföljden ska regleras i en ny lag med benämningen lag om verkställighet av säkerhetsförvaring. Nödvändiga ändringar till följd av att en ny påföljd införs ska göras i författningar utanför brottsbalken. Utredningens förslag Förslagen från utredningen stämmer i huvudsak överens med regeringens. Utredningen lämnar dock inte förslag på samtliga följdändringar som regeringen föreslår. Remissinstanserna Kriminalvården noterar att lagen om kriminalvårdens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område kan behöva ändras för att möjliggöra behandlingen av personuppgifter avseende personer som döms till den nya påföljden. Ingen annan remissinstans yttrar sig särskilt över förslagen. Skälen för regeringens förslag Det ska införas ett nytt kapitel i brottsbalken och en ny lag ska reglera verkställigheten av säkerhetsförvaring Den nya påföljden föreslås skilja sig från befintliga påföljder på flera sätt. Det gäller bland annat hur påföljdens tillämpningsområde föreslås utformas (se avsnitt 5.2) och hur själva påföljden föreslås vara konstruerad (se avsnitt 5.4). Påföljden föreslås inte heller omfattas av reglerna om villkorlig frigivning (se avsnitt 5.4.2). Regeringen anser därför, i likhet med utredningen, att ett nytt 33 kapitel bör införas i brottsbalken. Det nya kapitlet bör benämnas ”Om säkerhetsförvaring”. Bestämmelser om verkställigheten av säkerhetsförvaring bör också, som utredningen föreslår, regleras i en särskild lag. Den nya lagen bör benämnas lagen om verkställighet av säkerhetsförvaring. Nödvändiga följdändringar I likhet med utredningen anser regeringen att införandet av den nya påföljden leder till ett behov av att göra vissa nödvändiga följdändringar i författningar utanför brottsbalken. I passlagen (1978:302) finns bestämmelser om när en passansökan ska avslås (7 §) och när ett pass ska återkallas (12 §). Det ska bland annat ske om sökanden/passinnehavaren avtjänar ett fängelsestraff, om den sammanlagda tiden att avtjäna är minst ett år och sökanden inte har villkorligt frigivits, eller om sökanden/passinnehavaren genomgår rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. Skälen för den regleringen gör sig gällande även i förhållande till den påföljd som nu föreslås införas. Den nya påföljden bör därför också omfattas av 7 § så att passansökan ska avslås om sökanden avtjänar säkerhetsförvaring. Av författningstekniska skäl bör motsvarande ändring göras i lagen (2025:798) om ändring i passlagen, som träder i kraft den 1 juli 2026. Den nya påföljden bör också omfattas av 12 § så att passmyndigheten kan återkalla ett gällande pass om passinnehavaren avtjänar säkerhetsförvaring. I 18 § hänvisas till vissa punkter i 12 § första stycket. Till följd av den föreslagna ändringen i 12 § bör hänvisningen i 18 § också ändras. Den nya påföljden bör också läggas till i de bestämmelser i passlagen som reglerar frågor om passtillstånd för den som är dömd till vissa i bestämmelserna angivna påföljder, det vill säga 19, 21, 24 och 26 §§. I lagen (1998:620) om belastningsregister finns uppgifter om den som, genom dom, beslut, strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot, har ålagts påföljd för brott (3 § 1). I regel ska uppgifterna gallras ur registret efter tio år (17 §). Som en följd av att det föreslås att en ny påföljd ska införas kommer det att finnas uppgifter om den nya påföljden i belastningsregistret. Den nya påföljden bör därför också omfattas av reglerna om gallring. I enlighet med utredningens förslag bör det därför i 17 § införas en bestämmelse med innebörden att en uppgift om säkerhetsförvaring ska gallras tio år efter det att påföljden är helt verkställd. I 18 § finns regler om så kallad uppskjuten gallring. I första stycket föreskrivs det att om det före utgången av den tid som anges i 17 eller 17 a § har gjorts en ny anteckning i belastningsregistret avseende samma person ska ingen av uppgifterna gallras så länge någon av uppgifterna ska finnas kvar i registret, med undantag för om den nya anteckningen avser penningböter. Enligt andra stycket ska dock en uppgift alltid gallras senast tjugo år efter den dom eller det beslut som ledde till att uppgiften fördes in i registret. För uppgift om fängelse- eller förvandlingsstraff för böter och överlämnande till rättspsykiatrisk vård gäller det endast om de tidsfrister som anges i 17 § 1 och 8 har gått ut. Eftersom verkställigheten av säkerhetsförvaring kommer att pågå under obestämd tid bör bestämmelsen om gallring i andra stycket gälla på motsvarande sätt för uppgift om säkerhetsförvaring. Det bör därför i 18 § andra stycket införas en hänvisning till den föreslagna bestämmelsen i 17 § om säkerhetsförvaring. I lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder finns bestämmelser om rätt till ersättning för den som har avtjänat fängelsestraff, sluten ungdomsvård eller förvandlingsstraff för böter om det efter överklagande eller anlitande av särskilt rättsmedel meddelas frikännande dom eller döms ut en mindre ingripande påföljd eller om den dom som har legat till grund för verkställigheten undanröjs utan beslut om ny handläggning (4 § första meningen). På samma sätt som gäller för dessa frihetsberövande påföljder bör det även vara möjligt att ansöka om ersättning för den som i en motsvarande situation har avtjänat säkerhetsförvaring. Den nya påföljden bör därför omfattas av paragrafens tillämpningsområde i enlighet med utredningens förslag. Strafftidslagen (2018:1251) innehåller bestämmelser om när fängelsestraff får verkställas och hur strafftid ska beräknas. Utredningen föreslår att lagen ska göras tillämplig även på den nya påföljden. Som framgår i avsnitt 5.1.1 bedömer regeringen, till skillnad från utredningen, att den nya påföljden inte ska utgöra ett nytt straff. Samtidigt kommer påföljden ha stora likheter med ett fängelsestraff, bland annat genom att den som döms till säkerhetsförvaring ska intas i kriminalvårdsanstalt och Kriminalvården ska ansvara för verkställigheten av påföljden. När någon döms till säkerhetsförvaring ska rätten även fastställa vissa tidsramar som styr påföljdens verkställighet (se avsnitt 5.4). Det finns därför ett behov av att ha en motsvarande reglering för den nya påföljden. Regeringen instämmer därför i utredningens förslag att ett nytt andra stycke bör läggas till med innebörden att det som föreskrivs om fängelsestraff i lagen ska gälla även för säkerhetsförvaring. Eftersom det i formell mening inte kommer att vara fråga om någon strafftid bör det även i samma paragraf läggas in en bestämmelse om att det som föreskrivs om strafftid i lagen ska gälla även för tid för verkställighet av säkerhetsförvaring om inte något annat är föreskrivet. Det bör även göras ett tillägg i 18 § med innebörden att vid säkerhetsförvaring gäller motsvarande beräkningssätt som för fängelsestraff på viss tid i fråga om beräkning av minimitiden och ramtiden. När det gäller strafftidsbeslut kan dock vad som föreskrivs om fängelsestraff inte appliceras rakt av på säkerhetsförvaring eftersom påföljdens föreslagna utformning i centrala delar skiljer sig åt från fängelsestraffets (se avsnitt 5.4). Det bör därför, som utredningen föreslår, införas en särskild reglering avseende vad som ska fastställas i ett strafftidsbeslut när det är fråga om verkställighet av säkerhetsförvaring. Slutligen finns det viss reglering som rör behandling av personuppgifter som bör ändras. I 4 kap. 7 och 8 §§ lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område och i 4 kap. 8 och 9 §§ lagen (2018:1694) om Tullverkets behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område regleras hur länge personuppgifter får behandlas i underrättelseverksamhet respektive hur länge uppgifter om en person som är föremål för övervakning får behandlas. I paragraferna föreskrivs att tid som en misstänkt eller övervakad person avtjänar en frihetsberövande påföljd inte ska räknas in vid beräkning av de olika tidsfristerna. Som en följd av att regeringen föreslår att en ny frihetsberövande påföljd ska införas bör påföljden läggas till bestämmelserna så att inte heller den tid som en misstänkt eller övervakad person avtjänar säkerhetsförvaring ska räknas in i tidsfristerna. Som Kriminalvården noterar kan även vissa bestämmelser i lagen (2018:1699) om kriminalvårdens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område (kriminalvårdens brottsdatalag) behöva ändras. I propositionen En modern lagstiftning för Kriminalvårdens personuppgiftsbehandling, prop. 2025/26:48, föreslås ändringar i kriminalvårdens brottsdatalag som bland annat möjliggör att personuppgifter om personer som dömts till säkerhetsförvaring kommer att kunna behandlas och göras gemensamt tillgängliga och att personerna i vissa fall kommer att kunna registreras i det så kallade säkerhetsregistret. Ändringarna föreslås träda i kraft den 1 april 2026. Utöver nämnda ändringar kan det finnas anledning att ändra kriminalvårdens brottsdatalag på andra sätt, såsom att anpassa grunderna för behandling av uppgifter i säkerhetsregistret om personer som dömts till säkerhetsförvaring. Det saknas dock beredningsunderlag för sådana ändringar i detta lagstiftningsärende och regeringen får därför vid behov återkomma till frågan i ett annat sammanhang. Den nya påföljdens tillämpningsområde Regeringens förslag Den som har begått brott som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid ska få dömas till säkerhetsförvaring om 1. brottsligheten är av sådant allvar att han eller hon skulle ha dömts till fängelse i fyra år eller mer om påföljden hade bestämts till fängelse, 2. brottsligheten utgör återfall efter tidigare brottslighet som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid och som är av sådant allvar som anges i 1, och 3. han eller hon har dömts till en frihetsberövande påföljd för den tidigare brottsligheten genom en dom som har fått laga kraft. Till säkerhetsförvaring ska även den få dömas som vid ett och samma tillfälle döms för upprepad brottslighet som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid, om den brottsligheten är av sådant allvar att han eller hon skulle ha dömts till fängelse i sex år eller mer om påföljden hade bestämts till fängelse. För att påföljden ska få bestämmas till säkerhetsförvaring ska det också krävas att det finns en påtaglig risk för återfall i allvarlig brottslighet som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid, och att det inte är tillräckligt med fängelse på viss tid eller andra åtgärder för att motverka risken för återfall i allvarlig brottslighet. Påföljden ska inte få bestämmas till säkerhetsförvaring om det finns skäl att döma till fängelse på livstid eller rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning.’ Den som har begått ett brott under påverkan av en allvarlig psykisk störning ska i första hand få dömas till en annan påföljd än säkerhetsförvaring. Rätten ska få döma till säkerhetsförvaring endast om det finns synnerliga skäl. Om den tilltalade till följd av en allvarlig psykisk störning har saknat förmåga att inse gärningens innebörd eller att anpassa sitt handlande efter en sådan insikt ska rätten inte få döma till säkerhetsförvaring. Detta ska dock inte gälla om den tilltalade har vållat sin bristande förmåga genom att, i anslutning till brottet, själv ha vållat sitt tillstånd genom rus eller på något annat liknande sätt. Utredningens förslag Förslagen från utredningen stämmer i huvudsak överens med regeringens. Utredningen föreslår att påföljdens tillämpningsområde ska begränsas till brott mot annans liv, hälsa, frihet eller frid, att endast tidigare domar på fängelse ska kunna ligga till grund för den nya påföljden i återfallssituationen och att det i flerbrottsfallet inte ska regleras hur allvarlig brottslighet som krävs utöver att brottsligheten ska vara synnerligen allvarlig. Utredningen föreslår även att det ska prövas om det inte är tillräckligt med fängelse på viss tid eller andra åtgärder för att tillgodose behovet av samhällsskydd. Vidare har utredningens förslag en annan lagteknisk utformning. Remissinstanserna Åklagarmyndigheten instämmer i förslaget att det ska krävas en påtaglig risk för återfall i allvarlig brottslighet mot annans liv, hälsa, frihet eller frid och att ett tidsbestämt fängelsestraff eller andra åtgärder inte ska anses tillräckliga för att tillgodose behovet av samhällsskydd för att den nya påföljden ska kunna dömas ut samt att fängelse på livstid och rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning ska ha företräde framför den nya påföljden. Myndigheten invänder dock mot förslaget att bedömningen ska utgå från det utdömda fängelsestraffet eftersom rätten vid straffmätningen kan beakta förmildrande omständigheter och strafflindring kan ges av skäl som inte kan kopplas till brottets allvar eller den dömdes återfallsbenägenhet. Myndigheten påpekar även att påföljdens tillämpningsområde inte omfattar den som tidigare har dömts till rättspsykiatrisk vård eller till sluten ungdomsvård. Kriminalvården noterar att den nya påföljdens tillämpningsområde inte heller omfattar någon som tidigare har dömts till påföljden. Justitiekanslern framhåller att det på senare år har skett en mängd förändringar av straffskalorna för olika brott och att det för närvarande pågår en översyn av straffskalorna och påföljdssystemets utformning. Om ytterligare straffskärpningar genomförs kan detta medföra att fler brott kan komma att leda till den nya påföljden än dem som utredningen har kunnat utgå från. Liknande synpunkter framförs av Stockholms tingsrätt. Uppsala universitet (Juridiska fakulteten) och Eskilstuna tingsrätt efterfrågar ytterligare vägledning avseende vilka brott som ska kunna leda till den nya påföljden. Tingsrätten föreslår att det i stället för en hänvisning till brott mot annans liv, hälsa, frihet eller frid bör anges vilka kapitel och brott som ska kunna leda till den nya påföljden. Kalmar tingsrätt anser att förslagets konstruktion medför att påföljdens tillämplighet på ett olyckligt sätt görs beroende av om flerfaldig brottslighet prövas vid en eller flera rättegångar. Göteborgs tingsrätt påpekar att det i återfallssituationen bör framgå av lagtexten att den tidigare domen ska ha fått laga kraft. Göta hovrätt anser att det bör förtydligas i lagtexten att straffmätningsvärdet vid flerfaldig brottslighet ska uppgå till minst sex års fängelse för att påföljden ska kunna dömas ut. Även Kristianstads tingsrätt efterfrågar ett flertal förtydliganden, bland annat avseende frågan om det är straffvärdet eller straffmätningsvärdet som ska vara av betydelse i återfallssituationen och vad som avses med påtaglig risk för återfall i brott. Tingsrätten anser vidare att en eventuell återfallsskärpning inte bör beaktas i flerbrottsfallet och att det ska vara det samlade straffvärdet av de relevanta brotten som ska avgöra om brottsligheten är tillräckligt allvarlig, utan beaktande av andra brott. Även Norrköpings tingsrätt efterfrågar förtydliganden avseende tillämpningsområdet. Kammarrätten i Sundsvall anser däremot att rekvisiten för när den nya påföljden ska kunna dömas ut begränsar tillämpningsområdet på ett nödvändigt sätt. Hovrätten för Övre Norrland anser bland annat att kontinuerliga omprövningar av riskbedömningen och det föreslagna tillräcklighetsrekvisitet utgör en garanti för rättssäkerhet och förutsebarhet. Svea hovrätt framför vad gäller tillräcklighetskravet att domstolarna sällan har information om vilken eventuell behandlingsverksamhet som kan genomföras under anstaltstiden och att det inte rutinmässigt hämtas in personutredningar när åtalet avser gärningar med ett högt straffvärde. Ett flertal remissinstanser, däribland Göteborgs tingsrätt, Stockholms tingsrätt, Stockholms universitet (Kriminologiska institutionen och Juridiska fakultetsnämnden), Svea hovrätt, Sveriges Advokatsamfund och Uppsala universitet (Juridiska fakulteten), framhåller svårigheterna med att göra en korrekt bedömning av återfallsrisken och anser att förslaget riskerar att leda till ett antal omotiverade frihetsberövanden. Även Göteborgs universitet (CELAM) lyfter fram svårigheterna med att göra korrekta bedömningar av återfallsrisk och anser att det är oklart vilka och hur många som kommer att kunna dömas till den nya påföljden. Kriminalvården påpekar att det är förenat med stora svårigheter att på individnivå bedöma risken för återfall i brott av visst allvar och viss sort på det sätt som föreslås. Kristianstads tingsrätt anser att det är svårt att se hur bedömningen i praktiken ska skilja sig åt från den bedömning som görs vid omvandlingsprövningar av livstidsstraff. Eskilstuna tingsrätt och Justitiekanslern påpekar att det bör förtydligas att det är just rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning som ska ha företräde framför den nya påföljden. Skälen för regeringens förslag Utgångspunkter för utformningen av tillämpningsområdet Legalitetsprincipen och andra rättssäkerhetsgarantier gör sig starkt gällande när en ny påföljd ska införas. Detta gäller särskilt när det är fråga om en så ingripande påföljd som säkerhetsförvaring. Den nya påföljden har även ett tydligt preventivt inslag på det sättet att den som döms till säkerhetsförvaring kommer att vara frihetsberövad under längre tid än vad som hade varit fallet om han eller hon i stället hade dömts till fängelse (se avsnitt 5.4). Även detta talar med styrka för att det bör ställas upp klara och tydliga kriterier för påföljdens tillämpningsområde. Reglerna bör därför utformas så tydligt och precist som möjligt för att minimera utrymmet för skönsmässiga bedömningar. I det ligger också att regelverket bör vara så lättillämpat som möjligt. En utgångspunkt för tillämpningsområdet är att påföljden bör kunna komma till användning i sådana situationer där behovet av samhällsskydd är stort men där det i det nuvarande systemet saknas ett reellt samhällsskydd (se avsnitt 5.1.1). Det preventiva inslaget gör samtidigt att det är nödvändigt att avgränsa tillämpningsområdet till sådana situationer där intresset av att skydda potentiella nya offer från allvarlig brottslighet väger klart tyngre än den enskildes rätt till frihet. Tillämpningsområdet ska begränsas till viss brottslighet En första fråga är om tillämpningsområdet bör avgränsas till vissa särskilda brottstyper. Utredningen föreslår att påföljden endast ska kunna dömas ut för brott mot annans liv, hälsa, frihet eller frid. Regeringen delar utredningens bedömning att en avgränsning bör göras till viss typ av brottslighet och att vissa kategorier av brott bör pekas ut i lagtexten. Ett annat alternativ skulle vara att göra direkta hänvisningar till de kapitel och brott som ska kunna föranleda säkerhetsförvaring, vilket förespråkas av Eskilstuna tingsrätt. Vissa brottstyper är dock sådana att ett brott under vissa förhållanden är av sådan karaktär att det bör kunna föranleda säkerhetsförvaring, men inte alltid. Detta kommer att utvecklas närmare nedan. En sådan hänvisning skulle dessutom behöva bli omfattande för att kunna täcka in alla relevanta brott. Regeringen anser därför att det inte är lämpligt eller möjligt att hänvisa till uttryckliga straffbestämmelser på det sätt som tingsrätten föreslår. Frågan är då vilka kategorier av brott som bör omfattas. I andra sammanhang, när samhällsskyddsåtgärder för psykiskt störda lagöverträdare har diskuterats, har det varit ett tydligt fokus på brott mot liv eller hälsa (se exempelvis prop. 1990/91:58 s. 466 och 467, propositionen Anmälningsskyldighet, säkerhet och tillsyn inom psykiatrisk tvångsvård, prop. 2005/06:63 s. 16 och 17 och betänkandet Psykiatrin och lagen – tvångsvård, straffansvar och samhällsskydd, SOU 2012:17 s. 519 och 520). Det har i dessa fall i princip funnits enighet om att ökat samhällsskydd kan berättiga preventiva insatser vid särskilt allvarlig brottslighet som riktar sig mot liv eller hälsa. I Norge och Danmark ingår även brott som i ett svenskt sammanhang kan kategoriseras som brott mot frihet och frid bland de brott som kan leda till en preventiv frihetsberövande påföljd (se avsnitt 4.3.1 och 4.3.2). De brott som ingår i den kategorin kan, precis som brott mot liv och hälsa, vara mycket integritetskränkande och orsaka stort lidande för den enskilda. Med en avgränsning till brott mot annans liv, hälsa, frihet eller frid skulle sådana gärningar som utgör brott mot en annan person som mord, grov misshandel, människorov, olaga frihetsberövande, våldtäkt eller andra sexualbrott att omfattas av påföljdens tillämpningsområde. Om sådana brott bevittnats av barn som är närstående eller tidigare närstående till både gärningsmannen och den som gärningen begås mot träffas även barnfridsbrott av definitionen. Även andra sammansatta brott, som grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning, omfattas. Rån och grovt rån omfattas också, liksom mordbrand och allmänfarlig ödeläggelse om det vid gärningen förelegat fara för människors liv eller hälsa. Det rör sig alltså i huvudsak om brott enligt 3, 4 eller 6 kap. brottsbalken, men även andra brott där våld, hot om våld eller frihetsberövande ingår som moment i gärningen. Regeringen delar utredningens bedömning att det finns ett särskilt starkt behov av ett ökat samhällsskydd för den här typen av brottslighet och instämmer med utredningens förslag att påföljdens tillämpningsområde bör avgränsas till de kategorier av brott som utredningens förslag omfattar. Detta innebär att brott som i större utsträckning skapar abstrakt fara, till exempel vapenbrott och narkotikabrott, inte kommer att omfattas. Lagrådet framhåller att 3 och 4 kap. brottsbalken har rubrikerna ”Om brott mot liv och hälsa” respektive ”Om brott mot frihet och frid”. Enligt Lagrådet framstår därför uttrycket ”brott mot annans liv, hälsa, frihet eller frid” som oklart eftersom det kan tolkas som att det endast omfattar de brottstyper som räknas upp i 3 och 4 kap., vilket inte är avsikten. Lagrådet föreslår i stället formuleringen ”brott som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid”. Regeringen anser visserligen att det av utredningen föreslagna uttrycket tillräckligt tydligt avgränsar vilka brottstyper som kan komma i fråga, men bedömer att det av Lagrådet föreslagna uttrycket ändå kan anses utgöra en förbättring av lagtexten. Som konstateras i det föregående avsnittet är det av vikt att de regler som avgränsar påföljdens tillämpningsområde utformas så tydligt och precist som möjligt. För att åstadkomma detta bör de bestämmelser som avgränsar påföljdens tillämpningsområde till vissa utpekade brottstyper utformas i enlighet med Lagrådets förslag. Till skillnad från Eskilstuna tingsrätt och Uppsala universitet (Juridiska fakulteten) anser regeringen att den föreslagna avgränsningen till brott som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid – i kombination med det krav på att det ska vara fråga om brottslighet av visst allvar som redogörs för i nästkommande avsnitt – med tillräcklig tydlighet avgränsar den nya påföljdens tillämpningsområde. Den som har återfallit i allvarlig brottslighet ska kunna dömas till säkerhetsförvaring Utöver att påföljdens tillämpningsområde bör begränsas till vissa brottstyper, som till sin natur innebär en kränkning av brottsoffret, bör det även avgränsas utifrån brottslighetens allvar. Det är enligt regeringen inte rimligt att den som har begått ett brott som inte motiverar en allvarligare påföljd än fängelse i några månader frihetsberövas på obestämd tid. Hur allvarlig brottslighet som bör krävas kan skilja sig åt beroende på om den tilltalade har återfallit i brott eller om han eller hon är tidigare ostraffad. Vad gäller den som återfallit i brottslighet framhåller utredningen att en tidigare lagföring är den tydligaste indikatorn på att en person kommer att begå brott även i framtiden. Utredningen anser därför att de som i första hand ska kunna dömas till den nya påföljden är personer som tidigare har dömts för allvarlig brottslighet och därefter återfallit i allvarlig brottslighet. För den här kategorin föreslår utredningen att den tilltalade tidigare ska ha dömts till fängelse i lägst fyra år och därefter ha återfallit i brott av minst lika allvarligt slag, det vill säga brottslighet som har ett straffmätningsvärde som uppgår till fängelse i fyra år eller mer. Utredningen anser dock inte att någon fast gräns bör ställas upp i lagtext såvitt gäller den nya brottsligheten. I stället anser utredningen att rätten bör beakta likheten mellan brotten, hur snabbt återfallet skedde efter frigivningen och om det är fråga om återfall i ett allvarligare eller mindre allvarligt brott. Regeringen instämmer i utredningens förslag att en första kategori som bör omfattas av påföljdens tillämpningsområde är personer som tidigare har dömts för allvarlig brottslighet som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid och därefter återfallit i sådan brottslighet. Regeringen instämmer också i utredningens förslag att en utgångspunkt ska vara att den som tidigare dömts till fängelse i lägst fyra år för brott som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid och därefter återfallit i sådan brottslighet ska kunna dömas till säkerhetsförvaring. En sådan konstruktion medför visserligen, som Justitiekanslern och Stockholms tingsrätt påpekar, att påföljden kan komma att få ett vidare tillämpningsområde till följd av framtida ändringar av straffskalor och regler för straffmätning än vad utredningen har kunnat förutse. Regeringen anser inte att detta talar emot förslaget utan konstaterar att det är en naturlig och önskvärd effekt av regeringens omläggning av kriminalpolitiken. Vissa remissinstanser, bland annat Kristianstads tingsrätt, efterfrågar förtydliganden av om det är straffvärdet eller straffmätningsvärdet som ska vara avgörande vid prövningen. Andra remissinstanser, bland annat Åklagarmyndigheten, invänder mot förslaget att bedömningen ska utgå från det utdömda fängelsestraffet eftersom rätten vid straffmätningen kan beakta förmildrande omständigheter och strafflindring kan ges av skäl som inte kan kopplas till brottets allvar eller den dömdes återfallsbenägenhet. Regeringen anser att det som bör vara avgörande vid prövningen är längden av det fängelsestraff som dömts ut i den tidigare domen eller – om en annan frihetsberövande påföljd än fängelse dömts ut – längden av det fängelsestraff som skulle ha dömts ut om påföljden bestämts till fängelse. Regeringen har viss förståelse för Åklagarmyndighetens invändning men anser ändå att detta är den bästa lösningen. En annan viktig aspekt är att en ordning som knyter an till det fängelsestraff som annars skulle ha dömts ut, i stället för det samlade straffvärdet för brottsligheten, möjliggör att även en eventuell återfallsskärpning får genomslag när det gäller möjligheten att välja säkerhetsförvaring som påföljd. Det är enligt regeringen önskvärt att den som upprepade gånger återfaller i allvarlig brottslighet som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid ska kunna dömas till säkerhetsförvaring även i ett fall där straffvärdet understiger fyra års fängelse men där en återfallsskärpning gör att brottsligheten når över gränsen. På så sätt kan också de risker som Kalmar tingsrätt pekar på, det vill säga att påföljdens tillämpning görs beroende av om flerfaldig brottslighet prövas vid en eller flera rättegångar, i någon mån minskas. Som påpekas av Åklagarmyndigheten och Kriminalvården innebär utredningens förslag, som är begränsat till att den tilltalade tidigare har dömts till fängelse, att den som tidigare har dömts till rättspsykiatrisk vård, sluten ungdomsvård eller säkerhetsförvaring och därefter återfallit i allvarlig brottslighet inte kan dömas till säkerhetsförvaring. Att någon som tidigare har dömts till säkerhetsförvaring och därefter återfallit i allvarlig brottslighet ska kunna dömas till påföljden på nytt är enligt regeringen närmast en självklarhet om förutsättningarna i övrigt är uppfyllda. Det kan inte heller uteslutas att någon som tidigare har dömts till rättspsykiatrisk vård återfaller i allvarlig brottslighet utan att det finns förutsättningar att på nytt överlämna honom eller henne till rättspsykiatrisk vård. Om förutsättningarna i övrigt är uppfyllda för säkerhetsförvaring bör rätten i en sådan situation också kunna välja säkerhetsförvaring som påföljd. Vad gäller den som tidigare har dömts till sluten ungdomsvård och därefter har återfallit i allvarlig brottslighet kan det visserligen noteras att regeringen avser att lämna en proposition till riksdagen med förslag om att påföljden ska utmönstras och ersättas av fängelse (se avsnitt 4.1.4). Eftersom det i det här lagstiftningsärendet är fråga om att någon tidigare har dömts till en viss påföljd och därefter återfallit i brott kommer det dock under en längre tid framöver att förekomma personer som tidigare har dömts till sluten ungdomsvård. Eftersom regeringen bedömer att det inte finns skäl att i återfallssituationer särbehandla personer som dömts för brott före arton års ålder och senare återfallit i brott efter att de fyllt arton år (se avsnitt 5.3) är det av mindre betydelse huruvida den tilltalade tidigare har dömts till sluten ungdomsvård enligt nu gällande regelverk eller till fängelse. I likhet med Åklagarmyndigheten anser därför regeringen att även den som tidigare dömts till sluten ungdomsvård bör kunna dömas till säkerhetsförvaring om förutsättningarna i övrigt är uppfyllda. Regeringens bedömning är sammanfattningsvis att samtliga nu befintliga frihetsberövande påföljder liksom den nu föreslagna påföljden ska omfattas av den nya påföljdens tillämpningsområde i återfallssituationen. Det kan uttryckas på så sätt att den som tidigare dömts till en frihetsberövande påföljd för tillräckligt allvarlig brottslighet kan dömas till säkerhetsförvaring om han eller hon återfaller i brott. En annan fråga är vad som ska gälla när någon har dömts för såväl brott som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid som annan brottslighet, som inte i sig kan ligga till grund för säkerhetsförvaring. Utredningen föreslår att rätten i ett sådant fall ska göra en bedömning av vilket straffvärde den tidigare brottsligheten som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid hade. Det kan vara förenat med vissa svårigheter för rätten att i en senare rättegång avgöra hur långt fängelsestraff som skulle ha dömts ut för vissa kategorier av brott, beroende på hur utförliga domskälen i den tidigare domen är. Regeringen anser dock att svårigheterna inte bör överdrivas. I många fall kommer det att vara uppenbart att den tilltalade i det tidigare målet, om han eller hon endast hade dömts för brottslighet som ingår i den relevanta kategorin, hade dömts till minst fyra års fängelse alternativt hade dömts till ett betydligt kortare fängelsestraff. En eventuell osäkerhet i frågan om brottsligheten når upp till fyra års fängelse eller inte bör leda till att förutsättningarna för säkerhetsförvaring inte anses uppfyllda och att påföljden i stället får bestämmas till fängelse. Regeringen anser därför att rätten, när den tidigare domen omfattar såväl säkerhetsförvaringsgrundande brottslighet som annan brottslighet, får göra en bedömning av hur långt fängelsestraff som skulle ha dömts ut för den relevanta brottsligheten, om påföljden hade bestämts till fängelse. Regeringen delar Göteborgs tingsrätts uppfattning att det bör krävas att den tidigare domen ska ha fått laga kraft för att någon ska kunna dömas till säkerhetsförvaring efter att ha återfallit i brott. En annan ordning skulle kunna leda till felaktiga bedömningar i frågan om den tilltalade har återfallit efter att tidigare ha lagförts för brott av visst allvar eller inte. Slutligen anser regeringen, till skillnad från utredningen, att det bör regleras uttryckligen i lagtext hur allvarlig den nya brottsligheten ska vara för påföljdens tillämplighet. Även där bör kravet vara att brottsligheten som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid ska vara av sådant allvar att den tilltalade skulle ha dömts till fängelse i fyra år eller mer om påföljden hade bestämts till fängelse för den brottsligheten. Lagrådet invänder att det av den i lagrådsremissen föreslagna bestämmelsen som reglerar återfallssituationen inte med tillräcklig tydlighet framgår att även den tidigare brottsligheten ska vara av sådant allvar att påföljden hade bestämts till fängelse i fyra år eller mer om påföljden hade bestämts till fängelse för den brottsligheten. Lagrådet anser vidare att det av lagtexten bör framgå att möjligheten att döma till säkerhetsförvaring är avsedd enbart för situationer då den nya brottsligheten utgör återfall i brott och att brott som begåtts före den tidigare domen, så kallad nyupptäckt brottslighet, därmed inte ska kunna leda till säkerhetsförvaring. Regeringen delar Lagrådets uppfattning i dessa delar. Bestämmelsen bör därför utformas i enlighet med Lagrådets förslag med några mindre språkliga och redaktionella ändringar. Den som har begått upprepad brottslighet av visst allvar ska också kunna dömas till säkerhetsförvaring Även när det gäller personer som tidigare är ostraffade, eller som tidigare dömts endast för annan typ av eller lindrigare brottslighet än sådan som kan motivera säkerhetsförvaring, kan det finnas skäl att bestämma påföljden till säkerhetsförvaring. Utredningen föreslår att den som vid ett och samma tillfälle döms för upprepad brottslighet mot annans liv, hälsa, frihet eller frid som sammantaget är synnerligen allvarlig också ska kunna dömas till säkerhetsförvaring. I många fall när en person döms för upprepade brott är det närmast en slump att brotten hanteras i en och samma rättegång, exempelvis till följd av att brotten inte har upptäckts tidigare. Det kan dock ändå stå klart att den som upprepade gånger begår allvarliga brott visar samma likgiltighet inför rättsordningen som en återfallsförbrytare gör. Regeringen instämmer därför med utredningens förslag att den som begår upprepade brott som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid ska kunna dömas till säkerhetsförvaring om brottsligheten är synnerligen allvarlig. Bland annat Kristianstads tingsrätt efterfrågar förtydligande av om det är straffvärdet eller straffmätningsvärdet som ska vara av betydelse i flerbrottsfallet och anför att det inte finns några bärande skäl för att utgå från annat än straffvärdet. Av samma skäl som anförts tidigare angående återfallssituationen anser regeringen att det är det alternativa fängelsestraffets längd som bör vara avgörande. Regeringen delar således inte tingsrättens uppfattning att rätten i flerbrottsfallet ska utgå från straffvärdet. Enligt utredningen avses med synnerligen allvarlig brottslighet sådan brottslighet som har ett samlat straffmätningsvärde som uppgår till omkring sex års fängelse. Regeringen instämmer i att detta är en rimlig avgränsning men anser, i likhet med Göta hovrätt, att det bör anges uttryckligen i lagtext att det ska vara fråga om brottslighet som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid som skulle ha lett till minst sex års fängelse, om påföljden hade bestämts till fängelse. Utredningen föreslår vidare att det ska vara fråga om brottslighet av seriebrottskaraktär för att säkerhetsförvaring ska kunna dömas ut. Regeringen anser dock att det saknas skäl att, när det gäller den brottslighet som ska ha begåtts, begränsa påföljdens tillämpningsområde ytterligare utöver att det ska vara fråga om upprepad brottslighet, att det ska röra sig om brott som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid och att brottsligheten ska vara av ett visst allvar (se dock även de två nästföljande avsnitten). Regeringen anser sammanfattningsvis att säkerhetsförvaring också bör kunna dömas ut om någon vid ett och samma tillfälle döms för upprepad brottslighet som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid om brottsligheten är av sådant allvar att han eller hon skulle dömas till fängelse i sex år eller mer om påföljden bestämts till fängelse. En ytterligare förutsättning för påföljdens tillämpning ska vara att det finns en påtaglig risk för återfall i allvarlig brottslighet Utredningen föreslår att det ska föreligga en påtaglig risk för återfall i allvarlig brottslighet för att någon ska kunna dömas till den nya påföljden. Ett flertal remissinstanser, däribland Stockholms tingsrätt, Sveriges Advokatsamfund och Göteborgs universitet (CELAM), framhåller svårigheterna med att göra en korrekt bedömning av återfallsrisken. Regeringen konstaterar att riskbedömningar görs redan i dag inom straffrätten, samtidigt är det som remissinstanserna påtalar många gånger svårt att göra träffsäkra prognoser av risken för återfall i brott. Av det skälet föreslår regeringen, som redogörs för i de tre tidigare avsnitten, att påföljdens tillämpningsområde bör vara tydligt avgränsat till sådana fall där behovet av samhällsskydd är särskilt stort och där det finns tydliga indikationer på en hög sådan risk. Regeringen delar också utredningens uppfattning att det som både motiverar och berättigar att den nya påföljden införs är behovet av att skydda potentiella framtida brottsoffer från brott och att det därför är nödvändigt att knyta påföljdens tillämpning till den tilltalades risk för återfall. Regeringen föreslår vidare att den nya påföljden utformas på ett sådant sätt att en bedömning av återfallsrisken görs vid upprepade tillfällen, vilket ytterligare förbättrar förutsättningarna för att påföljden används på ett sätt som är motiverat (se avsnitt 5.4.2 och 5.4.3) – något som lyfts fram av Hovrätten för Övre Norrland. Det är inte heller främmande för det svenska straffrättsliga och straffprocessuella systemet att knyta olika åtgärder till en bedömning av återfallsrisk. Det är bland annat en sådan bedömning som avgör om fängelse på livstid ska omvandlas till fängelse på viss tid (se avsnitt 4.1.2) och som avgör om rättspsykiatrisk vård ska förenas med särskild utskrivningsprövning (se avsnitt 4.1.3). Risk för återfall i allvarlig brottslighet kan också ligga till grund för ett beslut att skjuta upp den villkorliga frigivningen från fängelse om den dömde avtjänar fängelse i minst fyra år för brottslighet mot liv, hälsa, frihet eller frid eller fängelse i minst två år för brott som har utgjort ett led i en brottslighet som har utövats i organiserad form (26 kap. 6 a § andra stycket brottsbalken). Risken för återfall är vidare en av flera omständigheter som kan ligga till grund för ett beslut om häktning (24 kap. 1 § rättegångsbalken). Vad gäller vilken risknivå som bör krävas gör regeringen följande överväganden. Att det rör sig om ett frihetsberövande på obestämd tid medför att inte vilken återfallsrisk som helst bör kunna läggas till grund för påföljden. Ett alltför lågt ställt krav på vilken risk som ska krävas riskerar att leda till att en mycket stor andel av dem som antingen har återfallit i allvarlig brottslighet eller som har begått upprepade fall av synnerligen allvarlig brottslighet skulle komma att omfattas av tillämpningsområdet eftersom risken för att den som har begått allvarlig brottslighet och döms till en frihetsberövande påföljd återfaller i brott alltid är förhöjd. Det bör därför krävas en högre risk för återfall i brott än den återfallsrisk som föreligger generellt hos personer som begår brott. Regeringen anser, i likhet med utredningen, att det bör vara fråga om en påtaglig risk för återfall. Med påtaglig risk menas att det att det inte får vara fråga om en obetydlig, oklar eller avlägsen risk utan att det måste vara en klar och konkret risk. Det innebär att det måste finnas konkreta omständigheter som talar för att en sådan risk finns hos just den individ som bedöms. Påtaglig risk är en något högre risknivå än vad som gäller för omvandling av ett livstidsstraff till ett tidsbestämt straff där det i stället krävs att risken ska vara konkret och beaktansvärd för att den ska kunna beaktas av rätten (prop. 2005/06:35 s. 38–40 och 60). Kristianstads tingsrätt menar att det är svårt att se hur bedömningen i praktiken ska skilja sig åt från den bedömning som görs vid omvandlingsprövningar av livstidsstraff. Regeringen delar inte den bedömningen. Vad som närmare utgör en påtaglig risk måste alltid avgöras från fall till fall. Bedömningen bör grundas på konkreta omständigheter som direkt kan hänföras till den dömde. Allvaret i den begångna brottsligheten liksom vilka typer av handlingar det är fråga om är till exempel av betydelse för värderingen av återfallsrisken. När det är fråga om återfall i brott bör den tidigare brottslighetens karaktär och allvar också vara av betydelse. Andra moment som bör ingå i prövningen är den dömdes beteende, sociala situation och personliga utveckling. Även prognosen för den framtida sociala situationen bör beaktas. Miljötillhörighet, missbruk samt sexuellt beteende är andra omständigheter som, när det är relevant, bör ingår i bedömningen. Utredningen föreslår vidare att återfallsrisken ska avse allvarlig brottslighet mot annans liv, hälsa, frihet eller frid. Kriminalvården framhåller att det är svårare att bedöma risken för återfall i brott av visst allvar och viss sort än att göra en mer generell bedömning av risken för återfall i brott. Eftersom det är just mot den typen av brottslighet som behovet av samhällsskydd är allra störst anser dock regeringen att det är en rimlig avgränsning. Regeringen anser också att en sådan avgränsning är nödvändig mot bakgrund av att det är fråga om ett frihetsberövande med ett tydligt preventivt inslag. I fråga om vad som avses med allvarlig brottslighet bör vägledning kunna hämtas från den praxis som har utvecklats kring motsvarande begrepp i omvandlingslagen och i fråga om rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning, där prövningen också ska avse en risk kopplad till återfall i brottslighet av allvarligt slag. Det bör dock uppmärksammas att den reglering som nu föreslås är begränsad till en risk för återfall i allvarlig brottslighet som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid medan rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning kan komma i fråga även vid grova egendomsbrott, grov skadegörelse, narkotikabrottslighet, spioneri och andra brott som inte direkt kan sägas drabba någon enskild (se prop. 1990/91:58 s. 533). Frågan om brottsligheten är tillräckligt allvarlig för att beaktas bör avgöras utifrån en helhetsbedömning och med utgångspunkt i de gärningar som åtalet avser liksom den tilltalades tidigare brottslighet. Det måste inte vara fråga om likartad brottslighet för att det ska röra sig om brottslighet av allvarligt slag. Att brottsligheten ska vara allvarlig innefattar ett krav på att det ska vara brottslighet som har ett relativt högt straffvärde. Säkerhetsförvaring ska endast få dömas ut om det behövs för att motverka risken för återfall i allvarlig brottslighet Utöver en prövning av brottslighetens karaktär och allvar och den tilltalades risk för återfall, föreslår utredningen att det också bör krävas att det ska framstå som nödvändigt med ett frihetsberövande på obestämd tid för att tillgodose behovet av samhällsskydd för att det ska vara möjligt att välja säkerhetsförvaring som påföljd. Tillräcklighetskravet syftar till att ställa upp ett ytterligare krav på motivering för påföljdens användande i det enskilda fallet. Längden av det frihetsberövande som annars skulle ha dömts ut ska inte anses tillräcklig för att tillgodose samhällsskyddsintresset. I många fall kommer intresset av samhällsskydd anses tillräckligt tillgodosett genom att fängelse på viss tid döms ut. Det handlar om att den nya påföljden bör kunna tillämpas endast i de fall där ett väsentligt intresse av samhällsskydd inte kan tillgodoses genom ett tidsbestämt fängelsestraff. Lagrådet ifrågasätter användningen av uttrycket ”behovet av samhällsskydd” i detta sammanhang. Lagrådet anser att uttrycket är för oprecist för att användas i lagtext och att det rent språkligt riskerar att föra tankarna till annat än att rätten ska pröva huruvida ett tidsbestämt fängelsestraff eller andra åtgärder skulle kunna neutralisera risken för att den tilltalade återfaller i allvarlig brottslighet. Lagrådet föreslår att prövningen i stället bör avse huruvida ett tidsbestämt fängelsestraff eller andra åtgärder inte är tillräckliga för att ”på ett ändamålsenligt sätt motverka risken för återfall i allvarlig brottslighet”. Regeringen instämmer i Lagrådets invändningar mot att använda begreppet samhällsskydd i lagtext av de skäl som Lagrådet anför. Regeringen delar också Lagrådets bedömning att det bör framgå att det som prövningen ska avse är om ett tidsbestämt fängelsestraff eller andra åtgärder är tillräckliga för att motverka risken för återfall i allvarlig brottslighet. Regeringen anser dock att det föreslagna tillägget ”på ett ändamålsenligt sätt” avviker från hur andra bestämmelser i brottsbalken som tar sikte på åtgärder som är knutna till återfallsrisk är formulerade. Tillägget riskerar även att skapa en otydlighet och bör därför inte användas i lagtexten. Det framstår också som självklart även utan ett särskilt förtydligande att det endast är sådana åtgärder som på ett ändamålsenligt sätt kan motverka risken för återfall som kan utgöra relevanta alternativ till säkerhetsförvaring. Med undantag för det nämnda tillägget bör bestämmelsen utformas i enlighet med Lagrådets förslag. I bedömningen av om det är nödvändigt med ett frihetsberövande på obestämd tid bör allvaret i det eller de brott som är föremål för prövning samt antalet brott i kombination med den bedömda risken för återfall i brott bedömas. Utredningen framhåller vidare att om det till exempel finns relevant behandlingsverksamhet som kan genomföras under strafftiden i anstalt kan det tala för att ett tidsbestämt straff är tillräckligt. Regeringen delar den bedömningen, men konstaterar att det – som påpekas av Svea hovrätt – i många fall inte hämtas in en personutredning i ett mål som rör så allvarlig brottslighet och att domstolarna alldeles oavsett sällan har information om vilken eventuell behandlingsverksamhet som kan genomföras under anstaltstiden. I förekommande fall – när sådan information finns – bör det dock vara en omständighet som rätten kan beakta vid bedömningen. Fängelse på livstid och rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning ska ha företräde framför den nya påföljden En sista prövning som rätten bör göra när den tar ställning till om säkerhetsförvaring ska väljas som påföljd bör vara om påföljden i stället ska bestämmas till fängelse på livstid eller rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. Regeringen delar utredningens bedömning att det saknas skäl att låta den nya påföljdens tillämpningsområde omfatta situationer där förutsättningarna för att döma ut fängelse på livstid är uppfyllda. Livstids fängelse innebär ett frihetsberövande på obestämd tid och återfallsrisken ska beaktas vid bedömningen av om straffet ska omvandlas till ett tidsbestämt fängelsestraff (se avsnitt 4.1.2). Samhällsskyddsintresset tillgodoses därför redan genom den ordning som finns för livstidsdömda. Den nya påföljden är inte heller avsedd att vara en lika ingripande påföljd som fängelse på livstid (se avsnitt 5.1.1). För att tydliggöra detta bör det framgå av lagtexten att påföljden inte får bestämmas till säkerhetsförvaring om det finns skäl att döma till fängelse på livstid. Lagrådet föreslår en något annorlunda formulering av bestämmelsen. Regeringen anser dock att den i lagrådsremissen föreslagna lydelsen är tydligare än den som föreslås av Lagrådet och att den därför inte bör ändras. När en brottslig gärning har begåtts under påverkan av en allvarlig psykisk störning kan rätten i vissa situationer välja mellan rättspsykiatrisk vård och fängelse. Av 30 kap. 6 § första stycket brottsbalken framgår att den som har begått ett brott under påverkan av en allvarlig psykisk störning i första hand ska dömas till en annan påföljd än fängelse och att rätten får döma till fängelse endast om det finns synnerliga skäl. Det anges vidare i paragrafen vad rätten ska beakta vid bedömningen av om det finns sådana skäl. I de fall rätten får bestämma påföljden till fängelse eftersom synnerliga skäl föreligger bör det också vara möjligt att i stället bestämma påföljden till säkerhetsförvaring. Rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning bör dock ha företräde framför den nya påföljden. Som Eskilstuna tingsrätt och Justitiekanslern påpekar bör detta framgå av lagtexten. Att det endast bör gälla vård som förenats med särskild utskrivningsprövning beror på att det endast är i de fallen som behovet av samhällsskydd tillgodoses i motsvarande utsträckning som genom den nya påföljden. I vissa situationer råder det ett absolut fängelseförbud. Av 30 kap. 6 § andra stycket framgår att rätten inte får döma till fängelse om den tilltalade till följd av den allvarliga psykiska störningen har saknat förmåga att inse gärningens innebörd eller att anpassa sitt handlande efter en sådan insikt, om inte den tilltalade själv har vållat sin bristande förmåga i anslutning till brottet genom rus eller på något annat liknande sätt. Fängelseförbudet motiveras med att bristerna i den tilltalades psykiska status ibland kan vara så allvarliga att fängelse överhuvudtaget inte bör få dömas ut, vilket kan vara fallet när den tilltalades verklighetsuppfattning varit så nedsatt att det kan ifrågasättas om det utifrån skuldprincipen är rimligt att döma till en påföljd (se propositionen Påföljder för psykiskt störda lagöverträdare, prop. 2007/08:97 s. 25 och 26). Av samma skäl bör det även gälla ett absolut förbud mot att döma till säkerhetsförvaring. I sådana fall, där det i övrigt finns förutsättningar att bestämma påföljden till säkerhetsförvaring, bör det dock regelmässigt finnas förutsättningar att överlämna den tilltalade till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning (se avsnitt 4.1.3), vilket innebär att behovet av samhällsskydd kan tillgodoses på det sättet. Det behövs en särskild reglering för barn och unga Regeringens förslag Det ska inte få dömas till säkerhetsförvaring för brott som någon har begått innan han eller hon har fyllt arton år. Rätten ska dock få döma till säkerhetsförvaring som gemensam påföljd även för brott som någon har begått innan han eller hon har fyllt arton år, om de brott som har begåtts efter det att han eller hon har fyllt arton år är tillräckligt allvarliga för att i sig uppfylla förutsättningarna för påföljden. Utredningens förslag Förslagen från utredningen stämmer i huvudsak överens med regeringens. Utredningen föreslår att brott som någon har begått före arton års ålder ska kunna ligga till grund för den nya påföljden om han eller hon har begått brott även efter artonårsdagen om det finns särskilda skäl. Remissinstanserna Majoriteten av remissinstanserna yttrar sig inte särskilt över förslagen. Göteborgs tingsrätt och Barnombudsmannen delar utredningens bedömning att den nya påföljden inte ska få dömas ut endast för brott som någon begått innan han eller hon har fyllt arton år. Tingsrätten anser att det behöver förtydligas när sådana brott ändå ska kunna beaktas i prövningen. Liknande förtydliganden efterfrågas av Lunds tingsrätt. Kristianstads tingsrätt påpekar att utredningens förslag kan läsas som att den som lagförts för brott innan han eller hon fyllde arton år därefter aldrig kan dömas till den nya påföljden. Skälen för regeringens förslag Barn under arton år särbehandlas i ett antal straffrättsliga sammanhang, bland annat på så sätt att barn inte får dömas till lika stränga straff som vuxna. Har någon begått brott innan han eller hon fyllt tjugoett år, ska hans eller hennes ungdom beaktas särskilt vid straffmätningen (så kallad ungdomsreduktion). Rätten får då döma till lindrigare straff än vad som är föreskrivet för brottet. Den som begått ett brott innan han eller hon fyllt arton år får inte heller dömas till svårare straff än fängelse i tio år, eller, i vissa speciella fall, fängelse i högst fjorton år (29 kap. 7 § brottsbalken). Fängelse på livstid får inte dömas ut för brott som någon har begått före arton års ålder. För att över huvud taget få döma till fängelse för brott som någon har begått innan han eller hon fyllt arton år krävs dessutom att det finns synnerliga skäl (30 kap. 5 §). I delbetänkandet Skärpta regler om ungdomsövervakning och straffreduktion för unga (SOU 2024:39) föreslås att ungdomsreduktionen ska avskaffas för lagöverträdare i åldern arton till tjugo år och att den ska minskas kraftigt för lagöverträdare i åldern femton till sjutton år. I slutbetänkandet Straffbarhetsåldern (SOU 2025:11) föreslås att det längsta straff som får dömas ut mot någon som har begått brott innan han eller hon fyllde arton år ska vara fängelse i arton år. Unga personer är särskilt sårbara för de nackdelar som följer av tidsobestämda frihetsberövanden. Prognoser avseende risken för återfall i allvarlig brottslighet är också särskilt osäkra för unga personer eftersom de mognar och utvecklas i takt med åldern. Det framgår bland annat av artikel 37 i barnkonventionen att frihetsberövanden av barn endast får användas som en sista utväg och för kortast lämpliga tid. Vidare framgår att livstids fängelse utan möjlighet till frigivning inte får utdömas för brott som begåtts av personer som är under arton år. Barnrättskommittén har också rekommenderat konventionsstaterna att fastställa maximistraff för barn som anklagas för brott som speglar principen om kortast lämpliga tid och rekommenderat staterna starkt att de avskaffar alla former av livstids fängelsestraff, inklusive icke tidsbestämda fängelsestraff, för alla brott som har begåtts av personer som var under arton år när brottet begicks (FN:s kommitté för barnens rättigheter, Allmän kommentar nr 24 (2019) om barnets rättigheter i det straffrättsliga systemet, CRC/C/GC/24 p. 77 och 81). Ett livstids fängelsestraff gör det mycket svårt, om inte omöjligt, att uppnå målen för återanpassning enligt kommittén. Regeringen instämmer sammantaget i utredningens bedömning att det för brott som någon har begått innan han eller hon har fyllt arton år inte bör få dömas till säkerhetsförvaring. Det kan dock uppstå situationer där en person har dömts för allvarlig brottslighet innan han eller hon fyllde arton år och därefter, efter att ha fyllt arton år, återfaller i allvarlig brottslighet. Eftersom den som i en sådan situation återfaller i brott dels har begått nya brott efter artonårsdagen, dels har fyllt arton år vid domstillfället, är de argument som kan lyftas mot att döma ett barn till säkerhetsförvaring inte längre aktuella. Regeringen delar utredningens bedömning att rätten i en sådan situation bör kunna bestämma påföljden till säkerhetsförvaring under de förutsättningar som redogörs för i avsnitt 5.2. Till skillnad från utredningen anser dock regeringen att det inte finns skäl att ställa upp ett krav på att det ska finnas särskilda skäl för att bestämma påföljden till säkerhetsförvaring i en sådan situation. I sammanhanget kan det konstateras att regeringen, till skillnad från utredningen, föreslår att säkerhetsförvaring ska kunna dömas ut i återfallssituationen om den som har återfallit i brott tidigare har dömts till sluten ungdomsvård (se avsnitt 5.2). Det kan också uppstå en situation där någon vid ett och samma tillfälle ska dömas för brott som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid som begåtts såväl före som efter att han eller hon har fyllt arton år. I ett sådant fall bör påföljden få bestämmas till säkerhetsförvaring endast om den tilltalade har begått brott efter artonårsdagen i en omfattning som är tillräcklig för att i sig motivera säkerhetsförvaring. Rätten måste i så fall vid fastställandet av påföljdens tidsramar beakta att vissa brott har begåtts före den tilltalades artonårsdag i syfte att säkerställa att den tilltalade inte straffas för hårt för brottsligheten. Det gäller både vid bestämmande av straffets minimitid och ramtid (se avsnitt 5.4). När det gäller minimitiden, som föreslås motsvara det fängelsestraff som annars hade dömts ut, bör rätten avseende de brott som har begåtts före artonårsdagen ta hänsyn till att villkorlig frigivning inte sker från säkerhetsförvaring. De tidigare brotten bör därför påverka minimistraffets längd i mindre mån än om brotten hade begåtts efter artonårsdagen. När ramtidens längd bestäms bör rätten endast beakta de brott som har begåtts efter artonårsdagen. Den nya påföljdens utformning Påföljdens tidsramar Regeringens förslag När rätten bestämmer påföljden till säkerhetsförvaring ska den i domslutet ange den kortaste tiden för frihetsberövande (minimitiden) och den totala tiden för verkställighet av säkerhetsförvaringen (ramtiden). Minimitiden ska bestämmas till en tid som motsvarar längden av det fängelsestraff som skulle ha dömts ut om fängelse hade valts som påföljd och får uppgå till högst arton år. Ramtiden ska bestämmas till en tid som överstiger minimitiden med lägst fyra och högst sex år. Vid bestämmande av ramtidens längd ska rätten beakta hur allvarlig brottslighet som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid den tilltalade ska dömas för. Utredningens förslag Förslagen från utredningen stämmer i huvudsak överens med regeringens. Utredningen föreslår delvis andra begrepp, bland annat att begreppet maximitid ska användas för den totala tiden för påföljdens verkställighet, och att den totala tiden för påföljdens verkställighet ska vara minst tio år och högst arton år, eller högst tjugofyra år om det för brottet, eller något av brotten, finns fängelse på livstid i straffskalan. Utredningen föreslår inte en uttrycklig reglering av hur lång tiden mellan minimitiden och den längsta tiden för påföljdens verkställighet ska vara. Remissinstanserna Majoriteten av remissinstanserna yttrar sig inte särskilt över förslagen. Av dem som yttrar sig särskilt anser Institutet för mänskliga rättigheter att den förslagna utformningen är förenlig med Sveriges internationella konventionsåtaganden. Göteborgs tingsrätt framhåller att det finns en direkt koppling mellan straffmätningsvärdet och den förväntade strafftiden genom att straffmätningsvärdet styr minimitiden, som i sin tur avgör den totala tiden för påföljdens verkställighet. Andra remissinstanser är mer kritiska. Eskilstuna tingsrätt ifrågasätter att återfallsrisken vid domstillfället ska påverka under hur lång tid påföljden ska verkställas. Även Stockholms tingsrätt ifrågasätter hur frihetsberövandets längd föreslås bestämmas. Solna tingsrätt instämmer i förslaget att det vid utdömande av påföljden ska anges en minimitid men däremot inte att det ska anges en totaltid för påföljdens verkställighet. Enligt tingsrätten bör det i stället vid minimitidens utgång alltid ske en prövning som utmynnar i att påföljden antingen förlängs på viss tid eller att den dömde får tillstånd till villkorad utslussning. Även Åklagarmyndigheten ifrågasätter konstruktionen med en totaltid för påföljdens verkställighet och anser att benämningen maximitid är felaktig eftersom påföljden föreslås kunna förlängas. Myndigheten anser vidare att den nya påföljden bör utformas på ett sätt som bygger mer på det befintliga påföljdssystemet. Kristianstads tingsrätt påpekar att det behöver tydliggöras vilka faktorer som rätten ska beakta när den bestämmer den totala tiden för påföljdens verkställighet. Tingsrätten föreslår som alternativ lösning att den totala tiden för påföljdens verkställighet alltid ska vara arton år eller, om livstid ingår i straffskalan för något av brotten, tjugofyra år. Skälen för regeringens förslag Som redogörs för i avsnitt 5.1 syftar den nya påföljden till att öka samhällsskyddet mot särskilt allvarlig brottslighet. För att uppnå detta är det av central betydelse att påföljden utformas på ett sådant sätt att särskilt återfallsbenägna personer inte friges förrän återfallsrisken har minskat. En påföljds tidsobestämdhet kan uppnås på olika sätt. När det exempelvis gäller fängelse på livstid fastställs ingen längsta tid för straffet vid domstillfället, i stället kan den dömde efter en viss tid ansöka om att livstidsstraffet ska omvandlas till ett tidsbestämt fängelsestraff. Utredningen föreslår en annan konstruktion för den nya påföljden, nämligen att rätten ska fastställa en så kallad minimitid som ska motsvara brottets eller brottslighetens straffvärde, eller i förekommande fall straffmätningsvärde, och en så kallad maximitid som ska kunna förlängas. Utredningen föreslår vidare att den dömde inte ska friges villkorligt från den nya påföljden. Möjligheten till förlängning medför att påföljden är tidsobestämd. Regeringen instämmer i utredningens förslag att den nya påföljden bör utformas på ett annat sätt än fängelse på livstid. Eftersom den, liksom fängelse på livstid, är tidsobestämd men avsedd att tillämpas vid brottslighet som inte är av sådant allvar att fängelse på livstid kan dömas ut, är det av särskilt stor vikt att den konstrueras på ett sätt som garanterar att den enskilde inte frihetsberövas under längre tid än vad som är nödvändigt för att upprätthålla samhällsskyddet. Det är också av stor vikt att påföljden utformas på ett sätt som skapar tydlighet och förutsebarhet för den enskilde och att den omgärdas av nödvändiga rättssäkerhetsgarantier. Till en början bör påföljden utformas på det sättet att rätten vid domstillfället bestämmer en kortaste tid som den tilltalade måste avtjäna i anstalt (minimitiden). Minimitiden bör, i enlighet med utredningens förslag, motsvara längden av det fängelsestraff som annars hade dömts ut. På så sätt blir det tydligt för såväl den tilltalade som för brottsoffret att frihetsberövandet i varje fall inte kommer att vara kortare än en viss tid. Genom att knyta minimitiden till det alternativa fängelsestraffet behålls också en koppling till den begångna gärningen och till proportionalitetsprincipen, vilket är önskvärt. Till skillnad från Åklagarmyndigheten anser regeringen att en sådan ordning medför att den nya påföljden i tillräcklig grad överensstämmer med de nuvarande påföljderna. Lagrådet invänder att påföljdens konstruktion med en minimitid som motsvarar längden av det fängelsestraff som annars skulle ha dömts ut, i kombination med att den dömde inte kan ansöka om tillstånd till villkorad utslussning förrän tidigast ett år före minimitidens utgång och att inga utslussningsåtgärder får vidtas förrän efter att minimitiden har löpt ut, är svår att förena med likabehandlingsprincipen. Regeringen återkommer till denna fråga i avsnitt 5.4.2. Eftersom minimitiden kopplas till det alternativa fängelsestraffets längd kommer minimitiden som kortast att kunna vara fyra år (se avsnitt 5.2) och som längst arton år (jfr 26 kap. 1–3 a §§ brottsbalken). För att säkerställa att den nya påföljden lever upp till de krav som ställs upp i bland annat Europakonventionen och för att skapa garantier mot alltför långa frihetsberövanden instämmer regeringen också, till skillnad från Solna tingsrätt, i utredningens förslag att rätten även bör fastställa längden av den totala tiden för verkställighet av påföljden. För att påföljden ändå ska vara tidsobestämd, och därmed möjliggöra att särskilt farliga personer kan frihetsberövas så länge det behövs, bör den tiden dock kunna förlängas under vissa förutsättningar (se avsnitt 5.4.3). Utredningen föreslår att begreppet maximitid ska användas för den totala tiden för verkställigheten. Regeringen anser dock i likhet med Åklagarmyndigheten att begreppet maximitid riskerar att bli missvisande eftersom tiden kan komma att förlängas. Enligt regeringen bör i stället begreppet ramtid användas för den totala tiden för verkställighet av den utdömda påföljden. Vad gäller frågan om ramtidens längd föreslår utredningen att den ska kunna bestämmas till högst arton år, eller högst tjugofyra år om det för brottet, eller något av brotten, finns fängelse på livstid i straffskalan. Enligt regeringen finns det inte skäl att begränsa ramtiden till högst arton år för brott som inte har fängelse på livstid i straffskalan. Det är nämligen möjligt att i vissa fall döma ut upp till arton års fängelse även för sådana brott, se 26 kap. 1–3 a §§ brottsbalken. Utredningens förslag medför att om någon ska dömas för så allvarlig brottslighet att han eller hon, om fängelse hade valts som påföljd, hade dömts till fängelse i exempelvis sexton år skulle utrymmet för utslussning bli begränsat. Hade straffet annars blivit fängelse i arton år skulle utrymmet för utslussning bli obefintligt. För att möjliggöra en ordnad utslussning även för dem som kan komma att dömas till säkerhetsförvaring med en minimitid i det övre spannet bör ramtidens längd kunna bestämmas till högst tjugofyra år i samtliga fall. På så sätt säkerställs att den dömde under tillräckligt lång tid kan vara föremål för kontroll och återfallsförebyggande insatser. Utredningen föreslår vidare att ramtiden ska kunna bestämmas till som kortast tio år och att den ska överstiga minimitiden med mellan fyra och sex år. Eftersom minimitiden som kortast kan vara fyra år innebär utredningens förslag att den som precis når upp till gränsen för att kunna dömas till den nya påföljden alltid kommer att få en ramtid som överstiger minimitiden med sex år medan det på högre straffnivåer kommer att vara möjligt att ha en ramtid som överstiger minimitiden med kortare tid. Det framstår enligt regeringen inte som en rimlig eller ändamålsenlig ordning. Ett alternativ skulle kunna vara att rätten ska bestämma ramtiden så att den alltid överstiger minimitiden med sex år. Kristianstads tingsrätt förespråkar som alternativ till utredningens förslag att ramtiden alltid ska vara arton år (eller tjugofyra år om fängelse på livstid ingår i straffskalan för något av brotten). Båda dessa lösningar skulle vara förutsebara och lätta att tillämpa. Regeringen instämmer dock i utredningens bedömning att det bör finnas ett visst utrymme att variera hur lång tid ramtiden ska överstiga minimitiden med. Som utgångspunkt bör den tid som ramtiden överstiger minimitiden med vara längre ju längre minimitiden är. När någon döms till säkerhetsförvaring för såväl brott som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid som för annan brottslighet, som inte kan ligga till grund för säkerhetsförvaring, bör dock ramtidens längd i förhållande till minimitiden bestämmas i relation till hur långt fängelsestraff som annars hade dömts ut för den säkerhetsförvaringsgrundande brottsligheten. På så sätt bibehålls en koppling till den relevanta brottslighetens allvar även för ramtidens längd. Regeringen delar inte Stockholms tingsrätts uppfattning att det finns skäl att ifrågasätta en konstruktion där ramtidens längd relateras till minimitiden utan bedömer att den föreslagna konstruktionen är ändamålsenlig. Regeringen instämmer i utredningens förslag att ramtiden bör överstiga minimitiden med mellan fyra och sex år. Till skillnad från utredningen bedömer regeringen att det i lagtexten bör regleras med hur lång tid ramtiden får överstiga minimitiden. Regeringen instämmer även i Lagrådets synpunkter på uttrycket ”brott mot liv, hälsa, frihet och frid” (se avsnitt 5.2). Vid bestämmande av ramtidens längd bör rätten beakta hur allvarlig brottsligheten som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid är. Med en sådan ordning tydliggörs hur ramtidens längd ska bestämmas, vilket efterfrågas av Kristianstads tingsrätt. Till följd av att det i lagtexten regleras att ramtiden får överstiga minimitiden med mellan fyra och sex år kommer ramtiden att kunna bestämmas till som lägst åtta år och inte tio år som utredningen föreslår. En annan konsekvens är att ramtiden kommer att kunna bestämmas till som högst tjugofyra år i samtliga fall. Till skillnad från utredningen anser regeringen däremot att det inte finns skäl att ange den längsta och kortaste tiden som ramtiden får bestämmas till i lagtexten. Lagrådet föreslår även redaktionella ändringar av bestämmelsen vilka regeringen instämmer i. Villkorad utslussning och säkerhetsförvaringens upphörande Regeringens förslag Villkorlig frigivning ska inte ske från säkerhetsförvaring. Tidigast ett år före minimitidens utgång ska den dömde eller Kriminalvården i stället kunna ansöka om att rätten ska besluta om tillstånd till villkorad utslussning. Ett sådant tillstånd innebär att Kriminalvården får besluta att påföljden får verkställas utanför anstalt med särskilt stöd och under kontroll. Verkställighet utanför anstalt får inledas först efter utgången av den minimitid som gäller för den dömde. Vid bedömningen av om tillstånd till villkorad utslussning ska beslutas ska rätten särskilt beakta följande: 1.risken för att den dömde återfaller i allvarlig brottslighet som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid, 2.den tid som den dömde har avtjänat, 3.om den dömde på ett allvarligt sätt har brutit mot de föreskrifter och villkor som gäller för verkställigheten, och 4.om den dömde har medverkat till att genomföra åtgärder som syftar till att främja hans eller hennes anpassning i samhället. Om en ansökan om tillstånd till villkorad utslussning från den dömde avslås får han eller hon ansöka på nytt tidigast ett år efter det att beslutet om avslag har fått laga kraft. Den villkorade utslussningen ska pågå tills ramtiden har löpt ut, om inte annat bestäms. Säkerhetsförvaringen är helt verkställd vid ramtidens utgång om det inte vid den tidpunkten pågår en prövning av om ramtiden ska förlängas och rätten har beslutat att verkställigheten av säkerhetsförvaringen ska fortsätta till dess att den saken är slutligt avgjord. Vid behov ska den dömde vid den tidpunkten friges genom beslut av Kriminalvården. Utredningens förslag Förslagen från utredningen stämmer i huvudsak överens med regeringens, men har en annan lagteknisk utformning. Utredningen föreslår att bestämmelser om vem som ska få ansöka om tillstånd till villkorad utslussning och när ansökan ska få göras samt när den nya påföljden upphör ska placeras i den nya verkställighetslagen. När det gäller bedömningen av om tillstånd till villkorad utslussning ska beviljas föreslår utredningen att även det som framgår av domen om brottslighetens karaktär ska beaktas särskilt. Utredningen föreslår att bestämmelser om när utslussningsåtgärder inom ramen för villkorad utslussning får ske ska placeras i brottsbalken. Slutligen föreslår utredningen att det ska regleras uttryckligen att Kriminalvårdens beslut att ansöka om tillstånd till villkorad utslussning inte får överklagas. Remissinstanserna Majoriteten av remissinstanserna yttrar sig inte särskilt över förslaget. Åklagarmyndigheten påpekar att frihetsberövandet som huvudregel kommer att bli avsevärt längre än den beslutade minimitiden eftersom utslussningsåtgärder inte får påbörjas innan minimitidens utgång. Vidare anser myndigheten att det är otydligt vad som händer när totaltiden för påföljdens verkställighet löper ut om den dömde fortfarande inte når upp till kraven för villkorad utslussning. Myndigheten anser också att lagtextens utformning beträffande kriterierna för att bevilja tillstånd till villkorad utslussning bör övervägas på nytt eftersom det inte ges någon ledning om hur de uppräknade omständigheterna ska bedömas eller vilken nivå av risk som skulle hindra en utslussning. Förslaget om att en ansökan om tillstånd till villkorad utslussning kan göras först ett år efter ett avslag anses som väl avvägt. Eskilstuna tingsrätt påpekar att utredningens förslag avseende en minimitid utan möjlighet till villkorlig frigivning innebär att den som döms till den nya påföljden kommer att avtjäna en längre tid i anstalt än den som dömts till ett fängelsestraff för lika allvarlig brottslighet. Skälen för regeringens förslag Villkorad utslussning ska kunna påbörjas när minimitiden har löpt ut En säkerhetsförvaring kan i praktiken komma att pågå under mycket lång tid, varför återanpassningen till ett liv i frihet kommer att behöva äga rum under noggrant kontrollerade former. Det är därför väsentligt att den dömde ges så goda frigivningsförberedande åtgärder som möjligt. Som regeringen redogör för i avsnitt 5.4.1 är det av vikt att den som döms till säkerhetsförvaring inte friges förrän samhällsskyddsaspekterna medger att det sker. Utredningen föreslår att det inte ska ske någon villkorlig frigivning från den nya påföljden. Det föreslås i stället införas ett system med villkorad utslussning för att möjliggöra en återanpassning till ett liv i frihet. Vidare föreslår utredningen att den dömde eller Kriminalvården ska kunna ansöka om tillstånd att inleda villkorad utslussning tidigast ett år före minimitidens utgång och att utslussningen inte får påbörjas före minimitidens utgång. Eskilstuna tingsrätt motsätter sig att villkorlig frigivning inte ska ske från den nya påföljden eftersom det kommer att innebära att den som döms till den nya påföljden får avtjäna en längre tid i anstalt än den som döms till fängelse för lika allvarlig brottslighet. Lagrådet invänder inte mot att den som döms till säkerhetsförvaring inte friges villkorligt, eller att ett nytt system med villkorad utslussning införs, men ifrågasätter den föreslagna tidpunkten när ansökan om tillstånd till villkorad utslussning tidigast kan göras och tidpunkten när utslussningsåtgärder tidigast kan inledas av motsvarande skäl som framförs av Eskilstuna tingsrätt. Lagrådet har i och för sig inte några invändningar mot att den som har dömts för brott ska kunna vara frihetsberövad eller underkastad exempelvis särskilda föreskrifter och övervakning under längre tid än vad som är motiverat med hänsyn till brottslighetens allvar om det finns en hög risk för återfall i allvarlig brottslighet. Lagrådet anser dock att det är svårt att se något skäl till att den dömde inte ska kunna få prövat om det finns anledning till villkorad utslussning redan vid den tidpunkt då den som har dömts till fängelse normalt blir villkorligt frigiven. Enligt Lagrådet är en sådan ordning svår att förena med likabehandlingsprincipen. Lagrådet framhåller att den här problematiken förstärks i de fall den dömde även har begått annan brottslighet som inte kan ligga till grund för säkerhetsförvaring men som kan påverka tidsramarnas längd såväl vid domstillfället som med tillämpning av reglerna i 34 kap. brottsbalken (se avsnitt 8.2). Som regeringen konstaterar inledningsvis är det av central betydelse att återanpassningen till ett liv i frihet sker under noggrant kontrollerade former och att den som döms till säkerhetsförvaring inte friges förrän risken för att han eller hon återfaller i allvarlig brottslighet har minskat i tillräcklig grad. Regeringen instämmer därför i utredningens bedömning att det inte bör införas en möjlighet till villkorlig frigivning från den nya påföljden. Av samma skäl bör den dömde inte heller friges automatiskt så snart han eller hon har avtjänat en viss på förhand bestämd tid. Regeringen föreslår i stället, i likhet med utredningen, att det införs ett system med villkorad utslussning, som bland annat innebär att det innan den villkorade utslussningen påbörjas prövas av domstol om den dömdes risk för återfall i allvarlig brottslighet har minskat i tillräcklig grad. Frågan är då vid vilken tidpunkt domstolsprövningen bör ske och vid vilken tidpunkt det bör vara möjligt att vidta utslussningsåtgärder. Lagrådet förordar att den dömde bör ha möjlighet att få en prövning av om återfallsrisken har minskat i tillräcklig grad vid en sådan tidpunkt att det blir möjligt för honom eller henne att påbörja utslussningen vid samma tidpunkt som villkorlig frigivning skulle ha skett om fängelse hade valts som påföljd. Regeringen har förståelse för Lagrådets invändningar. Regeringen vill dock betona att syftet med den nya påföljden är att motverka återfall i allvarlig brottslighet och därigenom stärka samhällsskyddet. För att påföljden ska kunna dömas ut måste det konstateras vid domstillfället att det finns en påtaglig risk för att den dömde återfaller i allvarlig brottslighet som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid (se avsnitt 5.2). Det är ett högt ställt krav avseende återfallsrisken. Regeringen bedömer därför, till skillnad från Lagrådet, att det är motiverat att den bedömning av återfallsrisken som görs vid domstillfället när påföljden bestäms till säkerhetsförvaring har giltighet under en längre tid än två tredjedelar eller tre fjärdedelar av minimitiden, vilket hade varit fallet om regelverket i större utsträckning hade liknat det som gäller för fängelsestraff. Regeringen anser också att syftet med den nya påföljden, att motverka återfall i allvarlig brottslighet, väger så tungt att det – på motsvarande sätt som gäller för rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning – är motiverat med en konstruktion som medför vissa avsteg från likabehandlingsprincipen och att detta gäller även när påföljden används även för sådan brottslighet som inte i sig är säkerhetsförvaringsgrundande. Regeringen anser sammantaget att övervägande skäl talar mot en sådan ändring som Lagrådet föreslår. För att säkerställa att den som döms till säkerhetsförvaring kan påbörja verkställighet utanför anstalt först när det kan ske utan oförsvarliga risker för återfall i allvarlig brottslighet anser regeringen att tidpunkten för ansökan om tillstånd till villkorad utslussning och tidpunkten för inledande av utslussningsåtgärder utanför anstalt bör förläggas i enlighet med utredningens förslag. Det innebär att den dömde eller Kriminalvården ska kunna ansöka om tillstånd att inleda villkorad utslussning tidigast ett år före minimitidens utgång och att utslussningsåtgärder utanför anstalten inte får påbörjas före minimitidens utgång. Vidare bör minimitidens längd motsvara hela det alternativa fängelsestraff som hade dömts ut om fängelse i stället hade valts som påföljd (se avsnitt 5.4.1). Eftersom eventuell häktningstid och viss annan tid som den dömde varit frihetsberövad ska avräknas mot minimitiden och ramtiden (se avsnitt 7.1) kan en sådan ansökan aktualiseras relativt snart i de fall minimitiden är förhållandevis kort. Till skillnad från utredningen, anser regeringen att bestämmelserna om vem som kan ansöka om tillstånd till villkorad utslussning bör framgå av 33 kap. brottsbalken. Regeringen instämmer i utredningens bedömning att Kriminalvårdens beslut att ansöka om tillstånd till villkorad utslussning inte bör få överklagas. Av 38 kap. 13 § framgår att Kriminalvårdens beslut enligt balken inte kan överklagas annat än i de fall det är särskilt föreskrivet. Eftersom regeringen föreslår att bestämmelserna om vem som kan ansöka om tillstånd till villkorad utslussning bör placeras i brottsbalken finns det därmed inget behov av att, som utredningen föreslår, införa en uttrycklig bestämmelse om att Kriminalvårdens beslut att ansöka om tillstånd till villkorad utslussning inte får överklagas. Det är både rimligt och ändamålsenligt att den som dömts till säkerhetsförvaring ges en rätt till kontinuerlig omprövning av frihetsberövandet. En sådan ordning bidrar till att säkerställa att frihetsberövandet inte pågår under längre tid än nödvändigt för att tillgodose behovet av samhällsskydd och för att tillgodose de krav som gäller för tidsobestämda påföljder enligt Europakonventionen (se avsnitt 4.2.3). Regeringen instämmer i utredningens förslag att den dömde bör kunna ansöka på nytt tidigast ett år efter att beslutet fått laga kraft vid avslag av en ansökan gjord av honom eller henne om tillstånd till villkorad utslussning. Om ansökan görs tidigare än så bör den avvisas. Det kan noteras att samma intervall gäller också för ansökan om omvandling av livstidsstraff och har delvis motiverats med uttalanden från Europadomstolen (prop. 2005/06:35 s. 35 och 36). Kriminalvården bör dock kunna ansöka om tillstånd till villkorad utslussning på nytt utan någon frist, oavsett vem som initierat den tidigare prövningen. Till skillnad från utredningen anser regeringen att bestämmelser om när i tiden en ansökan om villkorad utslussning ska få göras, även när det gäller en ny ansökan efter ett tidigare avslag, bör placeras i 38 kap. brottsbalken. Som utredningen föreslår, bör ett tillstånd till villkorad utslussning innebära att Kriminalvården får besluta att den dömde får vistas utanför anstalt med särskilt stöd och under kontroll. Till skillnad från utredningen anser Lagrådet att begreppet ”vistelse utanför anstalt” inte bör användas i fråga om villkorad utslussning, eftersom det kan leda till en otydlighet då begreppet förekommer i fängelselagen i fråga om delvis andra situationer. Lagrådet anser i stället att begreppet bör ersättas med ”verkställighet utanför anstalt”. Regeringen instämmer i Lagrådets bedömning. Det bör därför framgå av 33 kap. 6 § brottsbalken att ett tillstånd till villkorad utslussning innebär att Kriminalvården får besluta att påföljden får verkställas utanför anstalt med särskilt stöd och under kontroll. Det sagda innebär att bestämmelsen bör utformas i enlighet med Lagrådets förslag, dock med vissa mindre språkliga justeringar. Regeringen återkommer till frågan om det närmare innehållet i den villkorade utslussningen i avsnitt 7.3. Som Åklagarmyndigheten påpekar, innebär det förhållandet att utslussningsåtgärder utanför anstalt inte ska få påbörjas före minimitidens utgång att frihetsberövandet som utgångspunkt blir längre än den beslutade minimitiden, vilket också är avsikten. När tillstånd till villkorad utslussning har beslutats kommer det dock att vara möjligt att redan vid minimitidens utgång successivt och under kontrollerade former slussa ut den dömde i samhället. Redan innan den villkorade utslussningen påbörjas, bör verkställigheten av säkerhetsförvaringen också många gånger kunna ske i mer öppna former som ett led i progressionen mot frigivning. I avsnitt 7.1 föreslås att placering ska ske utifrån reglerna i fängelselagen. Vid gynnsam utveckling bör den intagne därmed kunna placeras i anstalt med lägre säkerhetsklass innan villkorad utslussning påbörjas. Det bör därtill påpekas att permission inte föreslås utgöra en del av den villkorade utslussningen, och kan alltså beviljas före minimitidens utgång (se avsnitt 7.2). Lagrådet påpekar att en bestämmelse som innebär att verkställighet utanför anstalt får inledas först efter utgången av den minimitid som gäller för den dömde närmast framstår som en verkställighetsbestämmelse och förordar att den bestämmelsen placeras i den nya verkställighetslagen. Regeringen delar Lagrådets bedömning. Tiden för den villkorade utslussningen bör motsvara den återstående tiden fram till ramtidens slut. I avsnitt 5.4.3 föreslås dock att ramtiden i vissa fall ska kunna förlängas, bland annat om det behövs för att villkorad utslussning ska kunna genomföras på ett ändamålsenligt sätt Vid ramtidens utgång bör påföljden som utgångspunkt vara helt verkställd. Om det vid den tidpunkten pågår en prövning om förlängning föreslås dock i avsnitt 6.2 att rätten ska ha möjlighet att besluta att verkställigheten ska fortsätta till dess att saken är slutligt avgjord. Till skillnad från utredningen, anser regeringen – som konstaterar att en motsvarande bestämmelse för fängelsestraff finns i 26 kap. 10 § brottsbalken – att en bestämmelse om när påföljden är helt verkställd bör tas in i 33 kap. brottsbalken. Om den dömde vid den tidpunkten är intagen i kriminalvårdsanstalt bör han eller hon friges genom beslut av Kriminalvården. I sammanhanget bör det framhållas att en person som har dömts till säkerhetsförvaring kommer att vara frihetsberövad under en mycket lång tid och det kan därför förväntas att övergången till ett liv i frihet kommer att vara svår. Av den anledningen bör det som utgångspunkt inte komma i fråga att den dömde friges utan att ha varit föremål för några utslussningsåtgärder. Kriterier som ska beaktas särskilt vid tillståndsprövningen De kriterier som rätten ska beakta när den tar ställning till om tillstånd till villkorad utslussning ska beslutas bör av förutsebarhetsskäl komma till tydligt uttryck i lagtext. Som utredningen påpekar, bör en utgångspunkt vid utformningen av kriterierna vara att frihetsberövandet efter minimitiden är preventivt och motiveras utifrån återfallsrisken. Vid utformningen av kriterierna för tillstånd till villkorad utslussning bör ledning tas från vad som ska beaktas vid prövningen av omvandling av livstidsstraff (se 4 § omvandlingslagen). Det är av stor vikt att tillstånd till villkorad utslussning endast beslutas om kravet på samhällsskydd kan upprätthållas. Liksom vid omvandlingsprövningen bör det därför särskilt beaktas om det finns en risk för att den dömde återfaller i allvarlig brottslighet mot annans liv, hälsa, frihet eller frid. Regeringen instämmer i Lagrådets synpunkter på uttrycket ”brott mot liv, hälsa, frihet och frid” (se avsnitt 5.2). Det bör därför anges att det särskilt ska beaktas om det finns en risk för att den dömde återfaller i allvarlig brottslighet som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid. I avsnitt 6.1 föreslås att rätten som utgångspunkt ska hämta in en särskild riskutredning som underlag för bedömningen i ärenden om tillstånd till villkorad utslussning samt att ett sådant tillstånd inte får beslutas utan att en särskild riskutredning har hämtats in. Avsikten är att rätten utifrån tillgängligt underlag ska göra en självständig bedömning av om förutsättningarna för villkorad utslussning är uppfyllda. Som utredningen framhåller, bör det uppmärksammas att villkorad utslussning endast innebär att Kriminalvården ges tillstånd till att påbörja utslussning av den dömde, vilket innebär en väsentlig skillnad jämfört med prövningen av omvandling av livstids fängelse, som handlar om att någon ska friges vid en viss tidpunkt. I avsnitt 7.3.2 föreslås också att allvarlig misskötsamhet ska kunna leda till att tillståndet till villkorad utslussning upphävs. Som utredningen konstaterar bör därför en något högre återfallsrisk kunna accepteras jämfört med vad som gäller vid omvandling av livstids fängelse. Villkorad utslussning bör dock inte komma i fråga om det finns en hög risk för återfall i brott som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid. Samtidigt bör det beaktas att identifierade risker i vissa fall kan neutraliseras genom att Kriminalvården föreskriver om villkor för den som genomgår villkorad utslussning, vilket behandlas närmare i avsnitt 7.3.1. Det framstår bland annat mot den bakgrunden inte som lämpligt att, som Åklagarmyndigheten efterfrågar, i lagtext specificera vilken risknivå som bör innebära att villkorad utslussning inte får ske. Vid prövningen av återfallsrisken bör rätten se även till omständigheter som inträffat efter domen, det vill säga om det finns konkreta omständigheter som leder till en annan bedömning av återfallsrisken än vid tillfället för domen. Exempel på omständigheter som kan ha betydelse är utfallet av permissioner och andra vistelser utanför anstalt och om den dömde tagit ansvar för och deltagit i återfallsförebyggande åtgärder såsom behandling eller programverksamhet. Utöver återfallsrisken bör också den tid som den dömde har avtjänat beaktas. I tillståndsprövningen bör det även beaktas om den dömde på ett allvarligt sätt har brutit mot de föreskrifter och villkor som gäller för verkställigheten och om han eller hon har medverkat till att genomföra åtgärder som syftar till att främja anpassningen i samhället. Som utredningen konstaterar, är det ett rimligt grundkrav att den dömde ska sköta sig och följa de regler som gäller för verkställigheten. Därutöver kan ett sådant krav ge incitament till skötsamhet och aktivt arbete under hela verkställigheten. På detta sätt ges den dömde möjlighet att själv påverka sin situation och arbeta mot en frigivning, vilket utgör en grundläggande utgångspunkt för utformningen av verkställigheten av säkerhetsförvaring (se avsnitt 7.1). Utredningen föreslår att även det som framgår av domen om brottslighetens karaktär ska beaktas. Som exempel på vad som kan beaktas i detta avseende anger utredningen att den tidigare brottsligheten innehållit försvårande omständigheter såsom exempelvis hedersmotiv eller att det rör sig om upprepad brottslighet mot barn eller någon annan närstående. Lagrådet anser att det i och för sig är rimligt att rätten, när den tar ställning till risken för återfall i brott, gör det mot bakgrund av vad som är känt om bevekelsegrunderna för och tillvägagångssättet vid brottsligheten. Enligt Lagrådet kan detta emellertid göras redan inom ramen för prövningen av den dömdes återfallsrisk, det vill säga genom att rätten ska beakta särskilt om det finns en risk för att den dömde återfaller i allvarlig brottslighet som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid. Regeringen instämmer i Lagrådets bedömning. Det finns därför inte anledning att i lagtext uttryckligen ange att det ska beaktas särskilt vad som framgår av domen om brottslighetens karaktär. Som utredningen föreslår bör det anges i lagtexten att de omständigheter som nu har redogjorts för ska beaktas särskilt. Genom en sådan konstruktion ges rätten en möjlighet att utöver de angivna kriterierna beakta även andra relevanta omständigheter. I detta avseende bör det främst röra sig om sådana omständigheter som brukar beaktas inom ramen för nådeinstitutet (exempelvis svår sjukdom eller synnerligen starka tredjemansskäl). Åklagarmyndigheten påpekar att det inte framgår av lagtexten hur kriterierna ska värderas eller bedömas. Regeringen anser, i likhet med utredningen, att kriterierna bör vägas mot varandra i en helhetsbedömning utifrån omständigheterna i det enskilda fallet. Av den anledningen framstår det inte som lämpligt eller ändamålsenligt att i lag närmare specificera vilken vikt som ska tillmätas de olika kriterierna. Av naturliga skäl bör utgångspunkten dock vara att risken för återfall i brott bör tillmätas stor betydelse. Samtidigt måste det kriteriet vägas mot de andra relevanta omständigheterna, exempelvis den tid som den dömde avtjänat. Ju längre tid den dömde avtjänat, desto tyngre bör tidskriteriet väga i förhållande till övriga kriterier. Det är dock viktigt att beakta att intresset av samhällsskydd ibland kommer vara så stort att det motiverar ett fortsatt frihetsberövande även om den dömde avtjänat lång tid i anstalt. I avsnitt 6.1 föreslås att rätten ska hämta in en särskild utredning med utlåtande om återfallsrisken från Rättsmedicinalverket inför prövningen av tillstånd till villkorad utslussning. I avsnitt 6.2 föreslås att ett yttrande också ska hämtas in från Kriminalvården. Det kan emellertid även bli aktuellt för rätten att hämta in ett yttrande från andra myndigheter, exempelvis Migrationsverket om det finns ett förordnande om utvisning i brottmålsdomen. Ramtiden ska få förlängas Regeringens förslag Rätten ska få förlänga ramtiden med högst tre år vid varje tillfälle om det är absolut nödvändigt för att avhålla den dömde från att återfalla i allvarlig brottslighet som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid. Rätten ska också få förlänga ramtiden med högst ett år vid varje tillfälle om det behövs för att villkorad utslussning ska kunna genomföras på ett ändamålsenligt sätt. En ansökan om förlängning av ramtiden prövas av rätten efter ansökan av åklagare. Om en sådan ansökan inte har gjorts senast sex månader innan ramtiden löper ut, upphör påföljden vid ramtidens utgång. Kriminalvården ska anmäla till åklagare om det finns skäl att ansöka om förlängning. Utredningens förslag Förslagen från utredningen stämmer i huvudsak överens med regeringens. Utredningen föreslår att uttrycket ”oundgängligen påkallat” ska användas för att beskriva när ramtiden ska få förlängas och att prövningen ska avse om en förlängning behövs för att tillgodose behovet av samhällsskydd. Utredningen föreslår vidare att den totala tiden för påföljdens verkställighet ska få förlängas med högst tre år vid varje tillfälle om det behövs för att den villkorade utslussningen ska kunna pågå under tillräckligt lång tid för att tillgodose behovet av samhällsskydd. Utredningen föreslår slutligen att reglerna om förlängning av den nya påföljden ska placeras i den nya verkställighetslagen. Remissinstanserna Majoriteten av remissinstanserna yttrar sig inte särskilt över förslaget. Av dem som yttrar sig särskilt framhåller Brottsofferjouren att rättssäkerheten tillgodoses genom att den totala tiden för påföljdens verkställighet endast kan förlängas i exceptionella fall och efter beslut av allmän domstol och Hovrätten för Övre Norrland lyfter fram att reglerna om maximitid och kontinuerliga omprövningar av risken utgör en garanti för rättssäkerhet och förutsebarhet. Åklagarmyndigheten anser att det är för otydligt när den nya påföljden ska kunna förlängas och att kravet för förlängning är för högt ställt. Även Kristianstads tingsrätt påpekar att det bör övervägas om kravet för förlängning av påföljden är för högt ställt. Skälen för regeringens förslag Som framgår i avsnitt 5.4.1 ska rätten bestämma en ramtid under vilken verkställigheten av säkerhetsförvaringen ska pågå. Det kommer dock ofrånkomligen förekomma att personer som dömts till säkerhetsförvaring fortfarande har en så hög risk för återfall i allvarlig brottslighet när ramtiden närmar sig sitt slut att han eller hon inte bör friges. För att upprätthålla samhällsskyddet genom att motverka att den dömde återfaller i allvarlig brottslighet som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid bör ramtiden i sådana situationer kunna förlängas. Det kan också i vissa fall finnas ett behov av att förlänga ramtiden för att möjliggöra en ordnad utslussning (se mer om utslussningen i avsnitt 7.3). Utredningen föreslår att påföljden ska få förlängas med upp till tre år åt gången om det framstår som oundgängligen påkallat med ett fortsatt frihetsberövande för att tillgodose behovet av samhällsskydd eller om det behövs för att villkorad utslussning ska kunna pågå under tillräckligt lång tid för att tillgodose behovet av samhällsskydd. Åklagarmyndigheten menar att oundgängligen påkallat är ett för högt ställt krav och framhåller att de olika risknivåer som föreslås av utredningen kan resultera i att en person bedöms ha för hög återfallsrisk för villkorad utslussning samtidigt som han eller hon inte bedöms ha så pass hög återfallsrisk att det är oundgängligen påkallat med en förlängning av den nya påföljden. Även Kristianstad tingsrätt framför liknande synpunkter. Till att börja med delar regeringen utredningens uppfattning att det bör vara möjligt att förlänga ramtiden om det behövs för att den villkorade utslussningen ska kunna pågå under tillräckligt lång tid. Denna möjlighet till förlängning är avsedd att användas när det finns förutsättningar för villkorad utslussning men det behövs längre tid för att kunna genomföra utslussningen på ett säkert sätt. Lagrådet invänder att uttrycket ”behovet av samhällsskydd” framstår som särskilt oklart i det här fallet eftersom det förlängda frihetsberövandet inte synes syfta till att omedelbart skydda omgivningen mot den dömde utan att i stället möjliggöra avslutandet av beslutade utslussningsåtgärder. Lagrådet föreslår att uttrycket ersätts med ”om det behövs för att beslutad villkorad utslussning enligt 6 § ska kunna genomföras på ett ändamålsenligt sätt”. Regeringen delar Lagrådets uppfattning och anser att bestämmelsen bör utformas i huvudsak enlighet med Lagrådets förslag. Enligt regeringen bör möjligheten dock inte begränsas till situationer där tillstånd till villkorad utslussning har beslutats. Det bör exempelvis vara möjligt att förlänga ramtiden på den här grunden samtidigt som rätten beslutar om tillstånd till villkorad utslussning. I dessa situationer bör ramtiden endast få förlängas en kortare tid. Till skillnad från utredningen anser regeringen att möjligheten till förlängning på den här grunden bör begränsas till högst ett år vid varje tillfälle. Lagrådet ifrågasätter om det över huvud taget bör vara möjligt att besluta om förlängning på den här grunden mer än en gång. Även om det ligger i sakens natur att ramtiden inte bör förlängas i större utsträckning än vad som är nödvändigt kan det finnas situationer där en förlängning med ett år inte är tillräcklig för att genomföra den villkorade utslussningen på ett ändamålsenligt sätt. Regeringen anser därför inte att möjligheten att förlänga ramtiden på den här grunden bör begränsas på det sätt som Lagrådet förespråkar. När det gäller möjligheten att förlänga ramtiden på grund av den dömdes återfallsrisk instämmer regeringen i utredningens bedömning att förlängningsmöjligheten bör tillämpas i undantagsfall och endast när behovet av samhällsskydd är så starkt att det tydligt motiverar ett fortsatt frihetsberövande. Samtidigt har regeringen förståelse för Åklagarmyndighetens och Kristianstads tingsrätts farhågor i det avseendet att den som alltjämt har för hög risk för återfall för att kunna påbörja utslussning inte bör friges från säkerhetsförvaringen. Den tidigare nämnda möjligheten till förlängning för att tillgodose en ordnad utslussning bör enligt regeringen inte användas i den situationen. Regeringen bedömer dock, till skillnad från Åklagarmyndigheten och Kristianstads tingsrätt, att en sådan situation bör omfattas av utredningens förslag, det vill säga att det bör anses vara oundgängligen påkallat att förlänga ramtiden om det inte har varit möjligt att påbörja utslussning på grund av den dömdes återfallsrisk. Enligt regeringen är utredningens förslag väl avvägt mellan intresset av att tillgodose samhällsskyddet och intresset av att inte frihetsberöva personer under längre tid än nödvändigt. Uttrycket ”oundgängligen påkallat” är dock föråldrat och svårtillgängligt. Regeringen anser att uttrycket ”absolut nödvändigt” bör användas i stället, vilket bedöms ha samma innebörd som oundgängligen påkallat. Lagrådet invänder inte mot uttrycket ”absolut nödvändigt” men anser att den omständigheten att det rekvisitet kopplas till syftet att tillgodose behovet av samhällsskydd innebär en oacceptabel oklarhet (se avsnitt 5.2). Lagrådet föreslår att bestämmelsen i stället formuleras på så sätt att ramtiden får förlängas om det är absolut nödvändigt för att avhålla den dömde från allvarlig brottslighet som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid. Regeringen instämmer i Lagrådets synpunkter och anser att bestämmelsen bör utformas i enlighet med Lagrådets förslag, dock med tillägget att det ska vara absolut nödvändigt för att avhålla den dömde från ”att återfalla i” allvarlig brottslighet för att ytterligare tydliggöra att det är återfallsrisken som är det centrala. Risken för återfall bör alltså vara avgörande vid prövningen av om ramtiden ska förlängas. Vid bedömningen av återfallsrisken bör hänsyn tas bland annat till om det förelegat omfattande misskötsamhet under verkställighetstiden eller bristande deltagande i återfallsförebyggande åtgärder. Om återfallsrisken fortfarande är påtaglig kommer det således i många fall att vara absolut nödvändigt med ett fortsatt frihetsberövande och därmed bör förlängning beslutas. Som utredningen föreslår, bör en ansökan om förlängning av ramtiden prövas av rätten efter talan av åklagare. Ansökan bör göras senast sex månader innan ramtiden löper ut. Om ansökan inte har gjorts inom rätt tid, bör säkerhetsförvaringen upphöra vid ramtidens utgång (se även avsnitt 5.4.2). Till skillnad från utredningen anser regeringen att detta bör framgå av 33 kap. brottsbalken. Det bör även föras in en bestämmelse i det kapitlet om att Kriminalvården ska anmäla till åklagare om det finns skäl att ansöka om förlängning. Det bör således vara Kriminalvården som ansvarar för att bevaka frågan om förlängning. Om Kriminalvården anser att det finns skäl att förlänga ramtiden bör åklagaren endast undantagsvis avstå ifrån att ansöka om förlängning. I avsnitt 6.2 föreslås att rätten, om det behövs för att avhålla den dömde från att återfalla i allvarlig brottslighet som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid, får besluta att säkerhetsförvaringen ska fortgå till dess att saken är slutligt avgjord om ansökan om förlängning har gjorts i rätt tid. Processuella frågor Särskild riskutredning Regeringens förslag Innan påföljden bestäms till säkerhetsförvaring ska rätten, om det inte är uppenbart obehövligt, hämta in en särskild utredning med utlåtande om risken för att den tilltalade begår nya brott av allvarligt slag som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid (särskild riskutredning). Beslut om att hämta in en särskild riskutredning ska bara få meddelas om övertygande bevisning har presenterats om att den tilltalade har begått brott som kan leda till att påföljden bestäms till säkerhetsförvaring. Rätten ska hämta in en särskild riskutredning i ärenden om tillstånd till villkorad utslussning och i ärenden om förlängning av ramtiden om det inte är uppenbart obehövligt. En ansökan om tillstånd till villkorad utslussning får inte bifallas utan att ett utlåtande om risk hämtats in. Detsamma ska gälla en ansökan om förlängning av ramtiden på den grunden att ett fortsatt frihetsberövande är absolut nödvändigt för att avhålla den dömde från att återfalla i allvarlig brottslighet som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid. Det ska införas en bestämmelse i den nya verkställighetslagen om att Rättsmedicinalverket ska ansvara för att genomföra särskilda riskutredningar. Närmare bestämmelser om hur den särskilda riskutredningen ska genomföras ska införas i den nya verkställighetslagen. Utredningens förslag Förslagen från utredningen stämmer i huvudsak överens med regeringens, men har en annan lagteknisk utformning. Utredningen föreslår att rätten ska ha möjlighet att hämta in en särskild riskutredning innan den nya påföljden döms ut, men bedömer att det inte bör ställas upp något krav på inhämtande. Utredningen föreslår att reglerna om rättens inhämtande av en särskild riskutredning ska placeras i den nya verkställighetslagen. Utredningen föreslår också att en ansökan om förlängning, oavsett på vilken grund en förlängning begärs, inte får beviljas utan att ett utlåtande om risk hämtas in. Utredningen föreslår inte att Rättsmedicinalverkets ansvar för genomförandet av särskilda riskutredningar regleras i lag. Remissinstanserna Remissutfallet är blandat. Flera remissinstanser har synpunkter som rör inhämtandet av en särskild riskutredning inför domstillfället. Stockholms tingsrätt och Göta hovrätt anser att det bör vara obligatoriskt för rätten att hämta in en särskild riskutredning innan den nya påföljden döms ut. Åklagarmyndigheten och Göteborgs universitet (CELAM) instämmer däremot i utredningens förslag att rätten ska ha möjlighet att hämta in en särskild riskutredning vid domstillfället. Svea hovrätt framför att det framstår som oklart vilket innehåll en sådan utredning ska ha och vad Rättsmedicinalverket ska uttala sig om i det skedet. Hovrätten pekar på svårigheterna med att bedöma återfallsrisken när den tilltalade är ostraffad sedan tidigare. Även Uppsala universitet ifrågasätter vilket underlag Rättsmedicinalverkets uttalande vid domstillfället ska grundas på. Norrköpings tingsrätt framhåller att den initiala riskbedömningen kan förutsättas bli svår att göra och att rätten sannolikt alltid kommer att hämta in en särskild riskutredning i de fall den nya påföljden är aktuell. Tingsrätten anser vidare att det finns skäl att anta att Rättsmedicinalverkets utlåtande skulle få samma tyngd som det har vid övervägande av rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. Rättsmedicinalverket anser att det är oklart vilka grupper av individer som kan tänkas bli aktuella för en särskild riskutredning. Rättsutvecklingen behöver följas noga eftersom det kan påverka frågor om säkerhet, behovet av ytterligare reglering och förutsättningarna för att genomföra uppdraget. Rättsmedicinalverket instämmer i förslaget att myndigheten ska anförtros ansvaret att avgöra hur riskutredningarna ska genomföras och hur slutsatserna i sådana utredningar ska utformas. Rättsmedicinalverket framhåller att det är av stor vikt att en rättspsykiatrisk undersökning har genomförts innan en särskild riskutredning hämtas in och anser att det bör övervägas om det bör införas en författningsreglering som klargör att en särskild riskutredning och en rättspsykiatrisk undersökning inte kan hämtas in vid samma tillfälle. Om sådana utredningar ändå ska kunna hämtas in parallellt, kan en alternativ lösning vara att rätten ska kunna bevilja anstånd om Rättsmedicinalverket bedömer att utfallet av en rättspsykiatrisk undersökning bör inväntas innan ett utlåtande avseende en särskild riskutredning avges. Rättsmedicinalverket påtalar vidare att det råder osäkerhet kring de närmare formerna för hur en särskild riskutredning ska genomföras och utformas och om hur lång tid som behövs för att genomföra en sådan utredning. Myndigheten anser att det bör införas en reglering som tydliggör att eventuella utredningssamtal som huvudregel ska ske på en rättspsykiatrisk undersökningsenhet inom Rättsmedicinalverket. Det finns också behov av att se över regleringen om Rättsmedicinalverkets tvångsbefogenheter. Göteborgs tingsrätt anser att det framstår som en rimlig ordning att innehållet i de särskilda riskutredningarna till stor del lämnas till Rättsmedicinalverket att utforma, men påtalar att det förhållandet innebär att det är svårt att uttala sig om eventuella utmaningar för domstolarna kopplade till riskbedömningarna. Göteborgs universitet (CELAM) påpekar att Rättsmedicinalverket måste få tid och resurser för att genomföra en kunskapsförstärkning gällande bedömning av återfallsförövare utan psykisk störning och andra förberedande åtgärder innan reformen genomförs. Universitetet påpekar också att utredningen tycks ha underskattat mängden riskutredningar som Rättsmedicinalverket skulle bli ombedda att utföra. Kammarrätten i Sundsvall ifrågasätter om det är tillräckligt att föreskrifter som anger att yttrande över utredningen får hämtas in från Socialstyrelsen meddelas i förordning. Skälen för regeringens förslag Rätten ska hämta in en särskild riskutredning med utlåtande om återfallsrisken För att ett renodlat preventivt frihetsberövande ska vara förenligt med Europakonventionen talar mycket för att det krävs att en oberoende professionell bedömning visar att den dömde utgör en fara för samhället. Det är därför viktigt att rätten har ett gediget beslutsunderlag när återfallsrisken bedöms. Rätten har att ta ställning till risken för återfall i brott dels i samband med att den överväger om påföljden ska bestämmas till säkerhetsförvaring, dels vid bedömningen i ärenden om tillstånd till villkorad utslussning och om förlängning av ramtiden. Med hänsyn till de svårigheter som är förknippade med riskbedömningar bör rätten ha tillgång till ett underlag för bedömningen i form av en särskild riskutredning i samtliga dessa situationer, även om den slutliga riskbedömningen ligger på rätten. I likhet med utredningens förslag, bör den särskilda riskutredningen innehålla ett utlåtande om risken för att den tilltalade eller dömde begår nya brott av allvarligt slag mot annans liv, hälsa, frihet eller frid. Mot bakgrund av Lagrådets synpunkter på uttrycket ”brott mot liv, hälsa, frihet eller frid” i anslutning till bestämmelsen om påföljdens tillämpningsområde, se avsnitt 5.2, bör i stället uttrycket ”brott av allvarligt slag som innefattar angrepp mot liv, hälsa, frihet eller frid” användas. Utredningen föreslår att rätten ska ha en möjlighet att hämta in en riskutredning innan den dömer ut den nya påföljden, men bedömer att det inte bör ställas upp något krav på inhämtande. Utredningen påpekar att påföljdsvalet är en rättslig bedömning som rätten måste ta ansvar för och som inte kan överlåtas på någon annan expertis. Stockholms tingsrätt och Göta hovrätt anser tvärtom att det bör vara obligatoriskt för rätten att hämta in en särskild riskutredning innan den nya påföljden döms ut. Regeringen har förståelse för den synpunkten. Att påföljden bestäms till säkerhetsförvaring är synnerligen ingripande för den enskilde. Av rättssäkerhetsskäl bör rätten därför vid domstillfället ha tillgång till ett så gediget beslutsunderlag som möjligt. Till skillnad från utredningen anser regeringen att rätten som utgångspunkt ska hämta in en särskild riskutredning innan påföljden bestäms till säkerhetsförvaring, om det inte är uppenbart obehövligt. Möjligheten att avstå ifrån att hämta in en särskild riskutredning innan dom meddelas bör tillämpas mycket restriktivt. Som exempel på när det kan framstå som uppenbart obehövligt att hämta in en sådan utredning kan nämnas att den tilltalade tidigare avtjänat en säkerhetsförvaring och kort efter att verkställigheten avslutats återfallit i sådan allvarlig brottslighet som kan ligga till grund för en ny säkerhetsförvaring. Att rätten som utgångspunkt ska hämta in en särskild riskutredning innebär inte att ansvaret för påföljdsvalet överlåts på någon annan aktör. Som utredningen påpekar är valet av påföljd en rättslig bedömning. Rätten ansvarar alltså för att utifrån befintligt underlag avgöra om de kriterier som ställs upp i lagen är uppfyllda. Ett beslut om att hämta in en särskild riskutredning bör förutsätta att övertygande bevisning har presenterats om att den tilltalade begått brott som kan leda till att säkerhetsförvaring väljs som påföljd. Till skillnad från vad som gäller för beslut om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål, bör endast det förhållandet att den tilltalade erkänt gärningen inte vara tillräckligt (jfr 2 § lagen [1991:1137] om rättspsykiatrisk undersökning). Det bör även införas en bestämmelse om att rätten ska hämta in en särskild riskutredning i ärenden om tillstånd till villkorad utslussning och i ärenden om förlängning av ramtiden om det inte är uppenbart obehövligt. Utredningen föreslår att varken en ansökan om tillstånd till villkorad utslussning eller förlängning av den nya påföljden bör få bifallas utan att en särskild riskutredning har hämtats in. Regeringen instämmer i utredningens förslag i fråga om tillstånd till villkorad utslussning. Det bör alltså vara obligatoriskt att hämta in en riskutredning innan tillstånd till villkorad utslussning beviljas. I vissa fall kan det dock vara uppenbart att det inte finns förutsättning för att bevilja villkorad utslussning, till exempel då den dömde tidigare fått avslag på en ansökan om villkorad utslussning och ansöker på nytt utan att omständigheterna har förändrats i något relevant hänseende. I sådana fall bör rätten kunna avstå ifrån att hämta in en särskild riskutredning. När det gäller förlängning av ramtiden föreslås i avsnitt 5.4.3 att det ska vara möjligt att besluta om förlängning i två situationer, dels i de fall det är absolut nödvändigt för att avhålla den dömde från att återfalla i allvarlig brottslighet som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid, dels om det behövs för att villkorad utslussning ska kunna genomföras på ett ändamålsenligt sätt. I det förstnämnda fallet, det vill säga då grunden för förlängningen är hänförlig till den dömdes återfallsrisk, bör ett beslut om förlängning inte få meddelas utan att en särskild riskutredning hämtats in. Regeringen instämmer alltså i utredningens förslag i den delen. När det gäller den andra situationen kan frågan om förlängning exempelvis aktualiseras om utslussning har påbörjats men det behövs mer tid för att den ska kunna genomföras på ett ändamålsenligt sätt eller då tillstånd till villkorad utslussning har beslutats men utslussningsåtgärder ännu inte hunnit påbörjats. I de situationerna bör rätten kunna besluta om förlängning utan att en särskild riskutredning har hämtats in. Eftersom en riskutredning alltid kommer att hämtas in innan tillstånd till villkorad utslussning beviljas bör det många gånger vara uppenbart obehövligt att en ny riskutredning hämtas in när prövningen avser en kortare tids förlängning i syfte att den villkorade utslussningen ska kunna genomföras på ett ändamålsenligt sätt. Rättens behov av utredning i sådana ärenden torde många gånger tillgodoses genom att den hämtar in ett yttrande från Kriminalvården (se avsnitt 6.2). Regeringen instämmer i utredningens förslag att det bör införas ett skyndsamhetskrav i lagtexten som innebär att en särskild riskutredning ska utföras med största möjliga skyndsamhet. Det kan noteras att det beträffande rättspsykiatriska undersökningar föreskrivs ett motsvarande skyndsamhetskrav i 6 § lagen om rättspsykiatrisk undersökning. Vidare bör det föreskrivas att en utredning med riskutlåtande samt de omständigheter som bedömningen grundas på ska ges in till rätten omedelbart när utredningsarbetet har avslutats. När den tilltalade är häktad, ska utredningen ges in inom fyra veckor och annars inom sex veckor från det att beslutet om riskutredning kom in till den ansvariga myndigheten. Regeringen instämmer även i utredningens förslag om att rätten ska få bevilja anstånd om det finns synnerliga skäl. De närmare formerna för genomförandet av särskilda riskutredningar bör regleras i den nya verkställighetslagen. Till skillnad från utredningen anser dock regeringen att rättens inhämtande av en särskild riskutredning och förutsättningarna för att en sådan utredning ska få hämtas in, bör regleras i 33 kap. brottsbalken. Relationen mellan rättspsykiatrisk undersökning och särskild riskutredning En särskild fråga är i vilken utsträckning rätten inför påföljdsvalet bör ha möjlighet att hämta in såväl en rättspsykiatrisk undersökning enligt lagen om rättspsykiatrisk undersökning som en särskild riskutredning enligt 33 kap. brottsbalken. Som utredningen och Rättsmedicinalverket påpekar finns det flera skäl mot att hämta in en särskild riskutredning parallellt med en rättspsykiatrisk undersökning. För det första kan slutsatserna av den rättspsykiatriska undersökningen leda till att det överhuvudtaget inte är aktuellt med ett fängelsestraff eller säkerhetsförvaring, till exempel om den misstänkte enligt bedömningen till följd av en allvarlig psykisk störning saknade förmåga att inse gärningens innebörd eller att anpassa sitt handlande efter en sådan insikt. Parallella utredningsuppdrag kan därmed innebära en risk för att integritetskänsliga utredningsåtgärder vidtas i onödan. För det andra kan det, som Rättsmedicinalverket framhållit i sina kontakter med utredningen, inte uteslutas att det kan uppstå intressekonflikter mellan rättspsykiatriska undersökningsmoment och rena riskutredande inslag, samt att sådana konflikter riskerar att inverka negativt på respektive utrednings bedrivande. Slutligen är det ur ett riskutredningsperspektiv viktigt att veta huruvida den misstänkte lider av en allvarlig psykisk störning eller inte. Inför bedömningen av risk inom ramen för en särskild riskutredning behöver därför riskutredarna ta del av resultatet av den rättspsykiatriska bedömningen, om en sådan har hämtats in. I detta avseende har utredningen som exempel lyft att det föreligger en allvarlig psykisk störning som ett led i en säkerställd kronisk sjukdom. I sådana fall kan det sannolikt vara en risksänkande faktor att personen upprätthåller kontakten med psykiatrisk vård samt tar läkemedel. Om riskutredaren inte har kännedom om detta kan det leda till att sådana riskreducerande åtgärder inte kan anges i riskutredningen, vilket riskerar att drabba den som är föremål för utredningen negativt. Sammantaget bör det inte förekomma att rättspsykiatrisk undersökning och särskild riskutredning förordnas vid samma tillfälle. Regeringen anser dock inte att det finns behov av att reglera detta förhållande i lag. Eftersom rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning ska väljas som påföljd före säkerhetsförvaring (se avsnitt 5.2) bör rätten i första hand besluta om en rättspsykiatrisk undersökning, om förutsättningarna för att hämta in en sådan utredning är uppfyllda. När utlåtandet från den rättspsykiatriska undersökningen har kommit in får rätten, beroende på resultatet, bedöma om det finns behov av att hämta in en särskild riskutredning. Rätten bör dock noga överväga om det behövs ytterligare utredning. Om det utifrån bedömningarna i den rättspsykiatriska undersökningen, eventuellt tillsammans med tidigare brottslighet, är uppenbart att det finns en påtaglig risk för återfall i allvarlig brottslighet som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid kan det många gånger vara uppenbart obehövligt att hämta in ytterligare utredning. Det bör understrykas att avsikten inte är att den föreslagna ordningen ska leda till att fler rättspsykiatriska undersökningar hämtas in. Behovet av en rättspsykiatrisk undersökning ska även framöver ske utifrån gällande reglering i detta avseende. Rättsmedicinalverket ska ansvara för den särskilda riskutredningen Rättsmedicinalverket ansvarar för utredningar om risk för återfall i brott enligt omvandlingslagen och inför beslut om särskild utskrivningsprövning. Myndigheten har således god erfarenhet av bedömningar av återfallsrisk och de metoder som används är vetenskapligt utprovade. Regeringen instämmer därför i utredningens bedömning att Rättsmedicinalverket bör anförtros ansvaret att göra de bedömningar av risk för återfall i brott som ska utgöra underlag för om säkerhetsförvaring ska dömas ut, liksom då ärenden om tillstånd till villkorad utslussning och om förlängning av ramtiden avgörs. Till skillnad från utredningen anser regeringen att Rättsmedicinalverkets ansvar för genomförandet av särskilda riskutredningar bör framgå av den nya verkställighetslagen. Bedömningen av återfallsrisk kommer sannolikt i stor utsträckning att kunna utföras på samma sätt som när det gäller omvandling av fängelse på livstid. Det bör dock framhållas att de olika påföljderna fängelse på livstid och säkerhetsförvaring delvis är motiverade utifrån olika utgångspunkter som kan vara av betydelse för bedömningen av återfallsrisken. Som bland annat Göteborgs universitet (CELAM) påpekar, krävs förberedande åtgärder för att Rättsmedicinalverket ska kunna hantera dessa nya ärenden. Den 22 maj 2025 beslutade regeringen om ett uppdrag till Rättsmedicinalverket att förbereda verksamheten för de åtgärder som kan komma att krävas med hänsyn till regeringens avsikt att införa en ny tidsobestämd påföljd (dnr. Ju2025/01198). I uppdraget ingår bland annat att ta fram ett kunskapsunderlag gällande den typ av gärningspersoner som kan komma att bli föremål för de nya riskbedömningarna. Svea hovrätt och Uppsala universitet efterlyser klarhet i vilket innehåll en utredning ska ha och vilket underlag Rättsmedicinalverkets uttalande vid domstillfället ska grundas på. I detta avseende anser regeringen att reglerna om särskilda riskutredningar bör utformas på liknande sätt som enligt omvandlingslagen och tas in i den nya verkställighetslagen. Av utlåtandet från Rättsmedicinalverket bör framgå vilka riskfaktorerna är och vilka omständigheter som talar för respektive mot att den misstänkte kommer att återfalla i brott. Att föreslå riskreducerande åtgärder utgör en viktig del av riskbedömningen. Information i en sådan utredning kan ha betydelse för och utgöra stöd i den dömdes rehabilitering. Det framstår inte som ändamålsenligt att närmare reglera innehållet i en särskild riskutredning i lag. På samma sätt som när det gäller riskutredningar i ärenden om omvandling av livstidsstraff, bör det i stället överlåtas till Rättsmedicinalverket att avgöra hur utlåtandet som myndigheten ska lämna efter genomförd utredning närmare ska utformas. Myndigheten bör beakta rådande kunskapsläge och att syftet med utlåtandet är att ge rätten ett så bra underlag som möjligt inför bedömning av återfallsrisken. Det bör därför inte uppställas något krav på att Rättsmedicinalverket ska ange hur stor risken för återfall är eller på vilket sätt slutsatserna ska uttryckas. Vid domstillfället kommer, som Svea hovrätt påpekar, bedömningsunderlaget att kunna skilja sig åt jämfört med det underlag som finns vid en riskutredning i samband med prövningen av omvandling av ett livstidsstraff. Vid en omvandlingsprövning finns det alltid ett långvarigt fängelsestraff att utvärdera, medan det i det så kallade flerbrottsfallet inte är säkert att den som är aktuell för säkerhetsförvaring tidigare varit föremål för straffrättsliga reaktioner. Även om det givetvis är så att utfallet av tidigare straffverkställigheter kan utgöra ett viktigt bedömningsunderlag vid riskbedömningen, är det inte avgörande för möjligheten att utföra en sådan bedömning. I detta hänseende konstaterar regeringen att samma situation kan föreligga även för den som är aktuell för rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning, där Rättsmedicinalverket också har i uppgift att uttala sig om återfallsrisken vid domstillfället, eftersom överlämnande till sådan vård inte förutsätter att den tilltalade tidigare dömts för brott. I avsnitt 11 föreslås sekretessbrytande regler som möjliggör att vissa myndigheter, exempelvis Försäkringskassan, Kriminalvården och Migrationsverket, kan lämna över uppgifter till Rättsmedicinalverket. Möjligheten att hämta in uppgifter från andra myndigheter kan utgöra en viktig aspekt för att den särskilda riskutredningen ska kunna genomföras utifrån relevant information. Det kan i detta sammanhang nämnas att utredningen föreslår att det i förordning ska införas en möjlighet för rätten att kunna hämta in Socialstyrelsens yttrande över utredningen, i likhet med vad som gäller när Rättsmedicinalverket genomför en rättspsykiatrisk undersökning samt vid omvandling av fängelse på livstid (se 12 § lagen om rättspsykiatrisk undersökning och 7 § förordningen om omvandling av fängelse på livstid). Kammarrätten i Sundsvall ifrågasätter om det är tillräckligt att sådana föreskrifter lämnas i förordning. Regeringen bedömer att föreskrifter avseende förutsättningarna för inhämtande av Socialstyrelsens yttrande över en särskild riskutredning faller inom den så kallade restkompetensen enligt 8 kap. 7 § regeringsformen och att det därför saknas skäl att reglera frågan i lag. Den särskilda riskutredningen i praktiken I likhet med utredningen, anser regeringen att det inte bör regleras i lag var den särskilda riskutredningen ska genomföras. Inte heller bör det införas ett uttryckligt krav på personlig inställelse för den som ska genomgå en särskild riskutredning. I stället bör Rättsmedicinalverket ansvara för att avgöra på vilken plats utredningen ska genomföras. Detsamma bör gälla huruvida den tilltalade eller dömde ska inställa sig personligen för utredningssamtal, eller om det är tillräckligt att deltagande i sådana samtal sker i andra former, exempelvis via videokonferens. Om den tilltalade är häktad, vilket han eller hon regelmässigt kommer att vara, bör Kriminalvården i likhet med den ordning som utformats med anledning av 7 § lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål, m.m., inställa den dömde för eventuellt utredningssamtal hos Rättsmedicinalverket enligt vad myndigheterna kommer överens om. Någon särskild reglering om detta behövs inte. För en tilltalad som inte är häktad eller frihetsberövad på annat sätt bör det föreskrivas en skyldighet att inställa sig till en särskild riskutredning på tid och plats som Rättsmedicinalverket bestämmer. Utredningen bör, såvitt möjligt, genomföras så att den tilltalade inte hindras i sin förvärvsverksamhet eller utsätts för någon annan olägenhet. Det bör också införas en bestämmelse som ger Rättsmedicinalverket en möjlighet att begära handräckning hos Polismyndigheten för inställelse av den tilltalade till riskutredningen. Det kan noteras att utredningen anger att Polismyndigheten ska kunna lämna biträde för att inställa den misstänkte till riskutredningen. Eftersom en särskild riskutredning vid domstillfället endast kan aktualiseras för den som är tilltalad, bör det förhållandet återspeglas i lagtexten. Som utredningen föreslår, bör ett urin-, utandnings-, saliv-, svett-, blod- eller hårprov få tas på en person som genomgår en riskutredning om det behövs för att kunna bedöma personens psykiska eller kroppsliga tillstånd. Rättsmedicinalverket anser att det finns behov av att se över regleringen om Rättsmedicinalverkets tvångsbefogenheter i samband med genomförandet av särskilda riskutredningar. Det kan konstateras att Rättsmedicinalverket har vissa befogenheter att utföra särskilda kontroll- och tvångsåtgärder i fråga om den som tas in på en undersökningsenhet för att genomgå en rättspsykiatrisk undersökning (se 5 a § lagen om rättspsykiatrisk undersökning). Att införa motsvarande befogenheter för Rättsmedicinalverket i samband med genomförandet av särskilda riskutredningar är dock inte möjligt inom ramen för detta lagstiftningsärende då det saknas beredningsunderlag för att göra sådana överväganden. Domstolsprövningen vid tillstånd till villkorad utslussning och förlängning av ramtiden Regeringens förslag Ansökan om tillstånd till villkorad utslussning och om förlängning av ramtiden ska prövas av allmän domstol. Ansökan ska vara skriftlig och tas upp av den tingsrätt inom vars domkrets den anstalt eller det frivårdskontor där den dömde är inskriven är belägen. Frågor om tillstånd till villkorad utslussning och om förlängning av ramtiden ska handläggas skyndsamt. Åklagaren ska vara den dömdes motpart. Om ansökan om förlängning av ramtiden har gjorts i rätt tid ska rätten, om det behövs för att avhålla den dömde från att återfalla i allvarlig brottslighet som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid, få besluta att verkställigheten av säkerhetsförvaringen ska fortsätta till dess att saken är slutligt avgjord. Ett offentligt biträde ska förordnas för den dömde om det inte är uppenbart att ett behov av sådant saknas. Om det inte är uppenbart obehövligt ska rätten inför prövningen hämta in ett yttrande från Kriminalvården. Om den dömde begär att bli hörd muntligen, ska han eller hon ges tillfälle till det om det inte är uppenbart obehövligt. Tingsrätten ska ge parterna tillfälle att yttra sig över det som tillförts ärendet genom någon annan. Rättens avgörande ska ske genom beslut. I övrigt ska det som föreskrivs om brottmål i rättegångsbalken gälla. När tingsrätten avgör en fråga om tillstånd till villkorad utslussning eller om förlängning av ramtiden ska den bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän. Utredningens förslag Förslagen från utredningen stämmer i huvudsak överens med regeringens, men har en annan lagteknisk utformning. Utredningen föreslår att ansökan om tillstånd till villkorad utslussning eller om förlängning av den nya påföljden ska tas upp antingen av den tingsrätt som dömt ut den nya påföljden eller av den tingsrätt inom vars domkrets den anstalt som den dömde är inskriven i är belägen. Utredningen föreslår att den dömde ska ha rätt till offentligt biträde om det inte måste antas att ett behov av sådant saknas. Utredningens förslag om att parterna ska ges tillfälle att yttra sig över det som tillförts ärendet genom någon annan är inte begränsat till handläggningen i tingsrätten. Utredningens förslag om att rätten i ärenden om förlängning av den nya påföljden ska få besluta om att verkställigheten av säkerhetsförvaringen ska fortsätta till dess att saken är slutligt avgjord innehåller inte några kriterier som rätten ska beakta vid prövningen av om säkerhetsförvaringen ska fortsätta. Slutligen föreslår utredningen att bestämmelser om domstolsprövningen vid förlängning och tillstånd till villkorad utslussning ska placeras i den nya verkställighetslagen. Remissinstanserna Flera remissinstanser, däribland Domstolsverket, Åklagarmyndigheten, Göta hovrätt, Göteborgs tingsrätt, Kalmar tingsrätt och Norrköpings tingsrätt anser att prövningar om förlängning av den nya påföljden och tillstånd till villkorad utslussning bör koncentreras till en eller ett fåtal tingsrätter. Domstolsverket anser att Örebro tingsrätt bör komma i fråga som första instans eftersom den tingsrätten är särskilt forum för prövningar rörande omvandling av livstidsstraff, vilka också innefattar bedömningar om risk för återfall i brott. Domstolsverket framhåller att det därmed redan finns upparbetade kunskaper och erfarenheter som kan vara värdefulla vid de bedömningar av återfallsrisk som kommer att aktualiseras avseende den nya påföljden. Göta hovrätt anser i andra hand att forumregeln bör förtydligas så att ansökningarna prövas antingen vid den domstol där påföljden dömdes ut eller där den dömde är intagen. Det bör dock inte vara fråga om alternativa forum. Norrköpings tingsrätt anser inte att det finns några praktiska fördelar med utredningens förslag om alternativa forum och framhåller att frågan om sammanträde aktualiseras först när ansökan redan tagits upp. Något stöd för att i det läget lämna över ärendet till det alternativa forumet, det vill säga den tingsrätt inom vars domkrets den anstalt som den dömde är inskriven i är belägen, torde då inte finnas. Solna tingsrätt anser att frågor om tillstånd till villkorad utslussning ska prövas av allmän förvaltningsdomstol eftersom det avser en ren verkställighetsfråga. Göteborgs tingsrätt anser att vinsterna av möjligheten att göra undantag från rätten till offentligt biträde är begränsade i förhållande till rättssäkerhetsriskerna och framhåller att möjligheten att ansöka om tillstånd till villkorad utslussning föreslås få ske tidigast då ett år av minimitiden återstår och därefter endast en gång årligen. Av samma skäl anser tingsrätten att det kan övervägas om det finns behov av att göra undantag för rätten till muntlig förhandling i den aktuella typen av ärenden. Skälen för regeringens förslag Behörig domstol I avsnitt 5.4.3 föreslås att ramtiden ska kunna förlängas om det är absolut nödvändigt för att avhålla den dömde från att återfalla i allvarlig brottslighet som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid eller om det behövs för att villkorad utslussning ska kunna genomföras på ett ändamålsenligt sätt. En förlängning av påföljden är en mycket ingripande åtgärd för den enskilde. Utredningen föreslår att prövningen ska ske i allmän domstol bland annat eftersom det är allmän domstol som prövar frågor om omvandling av fängelse på livstid. Det framhålls också som en fördel att en prövning i allmän domstol medför att det blir en tydlig tvåpartsprocess där åklagaren bevakar samhällsskyddsintresset liksom brottsofferaspekter på liknande sätt som i dag sker vid omvandling av livstidsstraff. Regeringen instämmer i utredningens förslag i den här delen. Frågan är vad som ska gälla i detta avseende beträffande prövningen av tillstånd till villkorad utslussning. Som Solna tingsrätt påpekar, utgör frågan om tillstånd till villkorad utslussning i det närmaste en ren verkställighetsfråga, vilket i någon mån talar för att prövningen bör förläggas till allmän förvaltningsdomstol. De skäl som anförts i föregående stycke till grund för att prövningen av förlängning av ramtiden ska ske i allmän domstol gör sig emellertid gällande även i fråga om tillstånd till villkorad utslussning. Därtill kan den situationen uppstå att den dömde ansöker om tillstånd till villkorad utslussning samtidigt som åklagaren ansöker om förlängning av ramtiden. Det framstår som mest ändamålsenligt att en och samma domstol hanterar båda frågorna. Regeringen instämmer därför i utredningens bedömning att allmän domstol ska pröva även frågor om tillstånd till villkorad utslussning. Utredningen föreslår att prövningen av frågor om tillstånd till villkorad utslussning och om förlängning av ramtiden bör tas upp av den tingsrätt som dömt ut påföljden eller av den tingsrätt inom vars domkrets den anstalt som den dömde är inskriven i är belägen. Flera remissinstanser, däribland Domstolsverket, Göta hovrätt och Åklagarmyndigheten anser att prövningen av frågor om tillstånd till villkorad utslussning och om förlängning av ramtiden bör koncentreras till en eller ett fåtal domstolar i likhet med vad som gäller för prövningen av ärenden om omvandling av livstids fängelse, som hanteras av Örebro tingsrätt (se 6 § omvandlingslagen). Regeringen har viss förståelse för den synpunkten. Ordningen enligt omvandlingslagen motiveras främst med att det är fråga om ett relativt litet antal ärenden årligen och att handläggningen bör koncentreras till en domstol för att åstadkomma en enhetlig rättstillämpning (se prop. 2005/06:35 s. 27). Prövningen av frågor om tillstånd till villkorad utslussning och om förlängning av ramtiden kommer emellertid främst att ta sikte på att bedöma den dömdes återfallsrisk, det vill säga samma typ av prövning som ska göras när rätten bestämmer påföljden till säkerhetsförvaring (se avsnitt 5.2). Detta utgör en betydelsefull skillnad jämfört med prövningen i omvandlingsärenden, som på ett mer avgörande sätt skiljer sig från den prövning som görs när rätten bestämmer påföljden till livstids fängelse. De fördelar som kan nås genom att koncentrera prövningen till en eller ett fåtal domstolar gör sig därmed inte gällande på samma sätt när det gäller ärenden om tillstånd till villkorad utslussning och om förlängning av ramtiden som vid omvandlingsärenden. Sammantaget anser regeringen inte att det finns tillräckliga skäl för att utse en eller ett fåtal domstolar som ska hantera frågor om tillstånd till villkorad utslussning och om förlängning av ramtiden. Slutligen är frågan om det, som utredningen föreslår, bör införas en alternativ forumregel som innebär att ansökan antingen ska tas upp av den tingsrätt som dömt ut säkerhetsförvaringen eller av den tingsrätt inom vars domkrets den anstalt där den dömde är inskriven är belägen. Utredningen anger att det alternativa forumet främst bör användas för att undvika långa transporter till eventuella sammanträden. Regeringen instämmer i att det finns praktiska fördelar med att prövningen äger rum i den tingsrätt inom vars domkrets den anstalt där dömde är inskriven är belägen. Som Norrköpings tingsrätt påpekar aktualiseras dock frågan om sammanträde först när ansökan om tillstånd till villkorad utslussning eller om förlängning av ramtiden anhängiggjorts. Något stöd för att i det läget överlämna ärendet till det alternativa forumet torde inte finnas. Till skillnad från utredningen anser regeringen att det inte bör införas en lösning med alternativa forum. Lagrådet påpekar, i anslutning till den i lagrådsremissen föreslagna bestämmelsen om behörig domstol avseende överklagande av övervakningsnämndens beslut om upphävande av tillstånd till villkorad utslussning, att ett sådant beslut kan avse en person som vid tidpunkten för beslutet inte är intagen i anstalt (se avsnitt 7.4). Detsamma gäller vid överklagande av åtminstone beslut om förlängning av ramtiden. Mot bakgrund av Lagrådets synpunkter avseende behörig domstol vid överklagande av beslut om upphävande av tillstånd till villkorad utslussning, anser regeringen därför att behörig tingsrätt beträffande överklagade beslut om tillstånd till villkorad utslussning och beslut om förlängning av ramtiden bör vara den tingsrätt inom vars domkrets den anstalt eller det frivårdskontor där den dömde är inskriven är belägen. Närmare om handläggningen Som utredningen föreslår bör ärenden om tillstånd till villkorad utslussning och om förlängning av ramtiden handläggas på liknande sätt som gäller för andra ärenden som handläggs enligt rättegångsbalken men inte utgör mål i den mening som avses där. Denna ordning gäller också vid omvandling av livstidsstraff. Regeringen instämmer även i utredningens förslag att åklagaren bör vara den dömdes motpart. Åklagarens uppgift bör främst vara att se till att de kriterier som prövningarna omfattar får en allsidig belysning. Eftersom frågan om ansvar är slutligt avgjord och prövningen i ärenden om tillstånd till villkorad utslussning och om förlängning av ramtiden primärt är inriktad på omständigheter som inträffat efter domen delar regeringen utredningens bedömning att målsäganden inte bör ha ställning som motpart i ärenden av det aktuella slaget. Ansökan om tillstånd till villkorad utslussning och om förlängning av ramtiden bör vara skriftlig. Regeringen instämmer i utredningens bedömning att det bör införas en uttrycklig bestämmelse till förtydligande av reglerna i rättegångsbalken om att parterna ska ges tillfälle att yttra sig över det som tillförts ärendet genom annan. Bestämmelsen bör dock endast ta sikte på handläggningen i tingsrätten. För handläggningen i hovrätten gäller 52 kap. rättegångsbalken, som bland annat behandlar frågor om kommunicering av ett överklagande med motparten (se 7 §). Av Europakonventionen artikel 5.4 framgår att var och en som är berövad friheten ska ha rätt att begära att domstol snabbt prövar lagligheten av frihetsberövandet och beslutar att frige honom eller henne om frihetsberövandet inte längre är lagligt. Mot den bakgrunden bör det införas ett skyndsamhetskrav beträffande handläggningen av frågor om tillstånd till villkorad utslussning. Detsamma bör gälla även för frågor om förlängning av ramtiden, eftersom det rör sig om frågor under en pågående verkställighet. Om en ansökan om förlängning av ramtiden kommit in innan ramtiden löpt ut, men prövningen alltjämt pågår, ska frigivning tidigast kunna ske när prövningen har avslutats. Rätten bör därför ha möjlighet att i ett särskilt beslut förordna om att säkerhetsförvaringen ska fortgå till dess att saken är slutligt avgjord, även om ramtiden har löpt ut. Lagrådet invänder att den i lagrådsremissen föreslagna bestämmelsen inte ger något besked om efter vilka kriterier rätten ska pröva huruvida verkställigheten av säkerhetsförvaringen ska fortsätta. Eftersom det blir fråga om ett frihetsberövande som inte är förutsatt i domen anser Lagrådet att det är givet att rättens prövning inte får vara skönsmässig utan tvärtom måste göras utifrån i lagtext tydligt angivna kriterier och att ett beslut om att säkerhetsförvaringen ska bestå måste innefatta de skäl som ligger till grund för beslutet. Regeringen delar Lagrådets bedömning och anser att den dömdes återfallsrisk i sådana brott som kan ligga till grund för en dom på säkerhetsförvaring bör vara avgörande för om säkerhetsförvaringen ska fortsätta. Till skillnad från utredningen, anser regeringen därför att det i lagtext bör anges att rätten får besluta att säkerhetsförvaringen ska fortsätta till dess att saken är slutligt avgjord om det behövs för att avhålla den dömde från att återfalla i allvarlig brottslighet som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid. Åklagaren bör framställa ett yrkande om att verkställigheten av säkerhetsförvaringen ska fortgå till dess att saken är slutligt avgjord i samband med att begäran om förlängning ges in till rätten. Ett sådant beslut bör kunna fattas också av högre rätt, även i situationer när lägre rätt avslagit ansökan om förlängning. Utgångspunkten bör vara att säkerhetsförvaringen även vid överklagande till högre rätt inte ska upphöra innan frågan om förlängning är slutligt avgjord. Då såväl frågor om tillstånd till villkorad utslussning som frågor om förlängning av ramtiden är av stor vikt för den dömde bör han eller hon ha möjlighet att komma till tals inför rätten. I många fall torde också ett hörande av den dömde ge rätten ett bättre underlag för bedömningen. Den dömde bör därför regelmässigt ges tillfälle till att höras muntligen om han eller hon begär det. Göteborgs tingsrätt ifrågasätter om det finns ett behov av en, som utredningen föreslår, möjlighet att avstå ifrån en muntlig förhandling om det är uppenbart obehövligt. Regeringen konstaterar att det bör gälla en stark presumtion för att ett sammanträde ska hållas om den dömde begär det. Regeringen instämmer dock i utredningens förslag att ett sammanträde inte behöver hållas om det är uppenbart obehövligt. Motsvarande ordning gäller också i ärenden om omvandling av livstidsstraff (se 12 § omvandlingslagen). Det kan till exempel röra sig om att förhållandena inte förändrats på något relevant sätt sedan den förra prövningen eller om det av något annat skäl är uppenbart att ansökan ska avslås. Kriminalvården är bäst lämpad att tillgodose rättens behov av utredning såväl inför tillstånd till villkorad utslussning som inför förlängning av ramtiden. Det bör därför införas en bestämmelse om att Kriminalvårdens yttrande ska hämtas in om det inte är uppenbart obehövligt. Rättens avgörande bör ske genom beslut. När det gäller frågan om rättens sammansättning instämmer regeringen i utredningens bedömning att tingsrätten, på motsvarande sätt som gäller vid prövning av omvandling av livstidsstraff, bör bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän (se 13 § omvandlingslagen). Regeringen instämmer i utredningens förslag att de regler i rättegångsbalken som är tillämpliga för brottmål ska gälla för handläggningen i övrigt. Det innebär bland annat att förfarandet huvudsakligen ska vara skriftligt och att rättegångsbalkens regler om överklagande blir tillämpliga. Med hänsyn till ärendenas karaktär har rätten en allmän skyldighet att se till att ärendena blir så utredda som deras beskaffenhet kräver. Den dömde ska ha rätt till offentligt biträde Frågor om tillstånd till villkorad utslussning och om förlängning av ramtiden är av mycket stor betydelse för den dömde. Ett offentligt biträde bör därför som utgångspunkt förordnas för honom eller henne i sådana frågor. Frågan är då om det, likt utredningens förslag, bör vara möjligt att avstå ifrån att förordna ett offentligt biträde om det måste antas att behov av biträde saknas. Göteborgs tingsrätt anser att vinsterna med en inskränkning av rätten till offentligt biträde framstår som begränsade i förhållande till rättssäkerhetsriskerna. Karaktären av ärenden om tillstånd till villkorad utslussning och om förlängning av ramtiden medför att det bör föreligga en stark presumtion för att förordna ett offentligt biträde för den dömde. Till skillnad från Göteborgs tingsrätt, anser regeringen att ett visst utrymme bör finnas för att avstå ifrån att förordna ett offentligt biträde, exempelvis om den dömde efter ett tidigare avslagsbeslut ansöker på nytt om tillstånd till villkorad utslussning och det redan från början står klart att förutsättningarna inte har förändrats sedan det tidigare beslutet. Den formulering av lagtexten som utredningen föreslår ger dock intryck av en något mer generös möjlighet att avstå ifrån att förordna ett offentligt biträde än vad som är avsett. För att markera att möjligheten att avstå ifrån att förordna ett offentligt biträde bör tillämpas mycket restriktivt anser regeringen att den dömde ska ha rätt till ett offentligt biträde om det inte är uppenbart att han eller hon saknar behov av biträde. Om ett offentligt biträde förordnas betalas ersättning av staten i enlighet med bestämmelserna i lagen (1996:1620) om offentligt biträde. Även i övrigt gäller bestämmelserna i den angivna lagen. Regler om domstolsprövningen ska placeras i 38 kap. brottsbalken Utredningen föreslår att regler om domstolsprövningen av ärenden om tillstånd till villkorad utslussning samt om förlängning av påföljden ska placeras i den nya verkställighetslagen. I 38 kap. brottsbalken finns bestämmelser om rättegången i vissa brottmål. Kapitlet innehåller i första hand bestämmelser som kompletterar eller innebär avvikelser från de allmänna reglerna i rättegångsbalken. Regeringen anser, till skillnad från utredningen, att de föreslagna rättegångsbestämmelserna beträffande ärenden om tillstånd till villkorad utslussning och om förlängning av ramtiden bör placeras i 38 kap. brottsbalken. Preskription Regeringens bedömning Utdömd säkerhetsförvaring bör inte kunna preskriberas. Utredningens bedömning Utredningens bedömning stämmer överens med regeringens. Remissinstanserna Ingen remissinstans yttrar sig särskilt över bedömningen. Skälen för regeringens bedömning Regler om påföljdspreskription finns i 35 kap. 7–9 §§ brottsbalken. De påföljder som kan komma att preskriberas är böter, sluten ungdomsvård och ungdomstjänst. Den reform av 35 kap. brottsbalken som trädde i kraft den 1 april 2025 innebar bland annat att utdömda fängelsestraff inte längre preskriberas. Regeringen anser att detsamma bör gälla för en utdömd säkerhetsförvaring och instämmer därför i utredningens bedömning att påföljden inte bör vara föremål för preskription. Verkställighet av påföljden Grundläggande utformning av verkställigheten Regeringens förslag Varje intagen ska bemötas med respekt för sitt människovärde och med förståelse för de särskilda svårigheter som är förenade med frihetsberövandet. Verkställigheten ska utformas så att den intagnes anpassning i samhället underlättas och så att negativa följder av frihetsberövandet motverkas. Verkställigheten ska, i den utsträckning det är möjligt utan att kravet på samhällsskydd eftersätts, vara särskilt inriktad på åtgärder som är ägnade att förebygga återfall i brott. Särskild vikt ska läggas vid att minska risken för ny brottslighet som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid. För varje intagen ska det upprättas en individuellt utformad verkställighetsplan. Verkställigheten ska planeras och utformas efter samråd med den intagne och i samverkan med berörda myndigheter. Verkställigheten ska inte få innebära andra begränsningar i den intagnes frihet än som följer av den nya verkställighetslagen eller som är nödvändiga för att ordningen eller säkerheten ska kunna upprätthållas. En kontroll- eller tvångsåtgärd ska alltid prövas mot proportionalitetsprincipen. I relevanta delar ska bestämmelser i fängelselagen om placering, sysselsättning och ersättning, fritid, personliga tillhörigheter, vistelse i gemensamhet och avskildhet, besök och andra kontakter, särskilda kontroll- och tvångsåtgärder, hälso- och sjukvård, varning och handläggning, avbrott i verkställigheten samt straff och förpassning tillämpas även på säkerhetsförvaring. Det ska införas en bestämmelse i den nya verkställighetslagen där det framgår att bestämmelser om när säkerhetsförvaring får verkställas och om hur tiden för påföljdens verkställighet ska beräknas finns i strafftidslagen. Eventuell tid i häkte eller annat frihetsberövande ska tillgodoräknas den dömde i enlighet med lagen om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande (tillgodoräknandelagen) och räknas av från minimitiden och ramtiden. Regeringens bedömning Det behöver inte utses någon särskild koordinator för den intagne. Utredningens förslag Förslagen från utredningen stämmer i huvudsak överens med regeringens, men har en annan lagteknisk utformning. Utredningen föreslår att bestämmelserna i fängelselagen om verkställighetens mål och utformning ska göras tillämpliga på den nya påföljden genom hänvisning i den nya verkställighetslagen. Utredningen föreslår även att en särskild koordinator ska utses för den intagne. Utredningen har föreslagit att avräkning av eventuell tid i häkte eller annat frihetsberövande i enlighet med lagen om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande endast ska ske mot minimitiden. Remissinstanserna Majoriteten av remissinstanserna yttrar sig inte särskilt över förslaget. Åklagarmyndigheten tillstyrker förslaget och framför bland annat att det är positivt att regler för den nya påföljden regleras i en särskild lag och i fängelselagen i utvalda delar. Myndigheten är positiv till att en särskild koordinator förordnas för den dömde. Kriminalvården framhåller att myndigheten redan har etablerade arbetssätt för att intagna ska få hjälp och stöd under avtjänandet, däribland för intagna som avtjänar längre fängelsestraff. Myndigheten ser därför inte behov av att genom lag inrätta en särskild form av stöd och hjälp för den som avtjänar den nya påföljden. Göteborgs universitet (CELAM) påpekar att implementering av de insatser för vård och behandling som är nödvändiga kräver betydande resurser både ekonomiskt och vad gäller personalförsörjning. Universitetet pekar bland annat på att den grupp som sannolikt är aktuell för den nya påföljden kommer att ha betydande vårdbehov, exempelvis till följd av hjärnskador eller personlighetssyndrom och behöva omfattande insatser för att återfallsrisken ska kunna reduceras. Skälen för regeringens förslag och bedömning Grundläggande utgångspunkter för verkställigheten Införandet av en tidsobestämd påföljd innebär ett tydligt perspektivskifte där samhällets och potentiella brottsoffers behov av skydd mot allvarlig brottslighet sätts i förgrunden. All kriminalvård i Sverige bygger dock på att dömda personer förr eller senare ska friges. För intagna som avtjänar fängelsestraff kommer detta till uttryck bland annat genom att verkställigheten ska utformas så att den intagnes anpassning i samhället underlättas och så att negativa följder av frihetsberövandet motverkas. Verkställigheten ska också, i den utsträckning det är möjligt utan att kravet på samhällsskydd eftersätts, särskilt inriktas på åtgärder som är ägnade att förebygga återfall i brott (1 kap. 5 § fängelselagen). Det är vidare en grundläggande utgångspunkt att varje intagen ska bemötas med respekt för sitt människovärde och med förståelse för de särskilda svårigheter som är förenade med frihetsberövandet (1 kap. 4 §). Dessa utgångspunkter bör gälla även för dem som döms till säkerhetsförvaring. Med hänsyn till de kategorier av brott som kan ligga till grund för en säkerhetsförvaring bör särskild vikt läggas vid att minska risken för ny brottslighet som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid. Som redovisas närmare i avsnitt 4.2.3 framgår det av Europadomstolens praxis att den som dömts till livstids fängelse är berättigad att, redan när straffet börjar avtjänas, få veta vad han eller hon måste göra och vilka villkor som måste uppfyllas för att han eller hon i framtiden ska kunna komma i fråga för frigivning och när en prövning av frågan kan komma att ske (Cacko mot Slovakien, nr 49905/08, dom den 22 juli 2014). Samma krav måste gälla även för andra slag av tidsobestämda frihetsberövande påföljder. Därför bör verkställigheten av säkerhetsförvaring utformas så att det står klart för den dömde vad han eller hon har att göra för att friges. Den som döms till säkerhetsförvaring måste vidare erbjudas åtgärder som möjliggör en utveckling mot frigivning och som innebär att han eller hon har en möjlighet att påverka sin situation. I detta sammanhang kommer deltagande i återfallsförebyggande åtgärder, såsom brotts- och missbruksrelaterad programverksamhet, inte sällan vara av avgörande betydelse. Som Göteborgs universitet (CELAM) påpekar, är det rimligt att utgå från att de personer som är aktuella för säkerhetsförvaring många gånger kommer ha ett betydande behov av insatser för att återfallsrisken ska kunna reduceras. Det kan vidare ofta förväntas vara nödvändigt med behandlande inslag för att minska den psykiska påfrestning som en tidsobestämd påföljd i sig innebär. Utgångspunkten bör vara att den dömde ska delta i åtgärder som Kriminalvården erbjuder och som syftar till att förebygga återfall i brott eller på annat sätt främja den dömdes anpassning i samhället. Göteborgs universitet framhåller att implementering av de insatser för vård och behandling som är nödvändiga kräver betydande resurser för Kriminalvården både ekonomiskt och vad gäller personal-försörjning. Regeringen återkommer till den frågan i avsnitt 13. Verkställigheten bör så långt det är möjligt anpassas till den dömdes egna förutsättningar och behov. I likhet med utredningen anser dock regeringen att det inte framstår som lämpligt att i lag uppställa ett uttryckligt krav på att den dömde deltar i återfallsförebyggande åtgärder eller behandling. Deltagande i den typen av aktiviteter kan dock vara en omständighet som kan läggas till grund för olika bedömningar under verkställigheten, till exempel när rätten prövar frågan om tillstånd till villkorad utslussning eller förlängning av ramtiden (se avsnitt 5.4.2 och 5.4.3). Detta innebär sammanfattningsvis att verkställigheten av säkerhetsförvaring bör utformas på liknande sätt som för dem som avtjänar långa tidsbestämda fängelsestraff eller fängelse på livstid, men med något större fokus på behandling och rehabilitering med anledning av påföljdens tidsobestämda och preventiva karaktär. Det närmare innehållet i verkställigheten ska regleras i den nya verkställighetslagen Utredningen föreslår att de grundläggande bestämmelserna i 1 kap. 4–6 §§ fängelselagen om verkställighetens mål och utformning ska tillämpas i fråga om den nya påföljden genom hänvisning i den föreslagna verkställighetslagen. Enligt regeringen är dock bestämmelser som reglerar mål och utformning för verkställigheten av säkerhetsförvaring av så central betydelse att de bör framgå direkt av den nya verkställighetslagen. Bestämmelserna bör utformas med 1 kap. 4–6 §§ fängelselagen som förlaga. I fråga om verkställighetens utformning bör särskild vikt läggas vid att minska risken för ny brottslighet mot annans liv, hälsa, frihet eller frid. Regeringen anser att lagtexten i denna del bör utformas med hänsyn tagen till Lagrådets synpunkter på uttrycket ”brott mot liv, hälsa, frihet eller frid” i anslutning till bestämmelsen om påföljdens tillämpningsområde, se avsnitt 5.2. Det bör därför anges att särskild vikt ska läggas vid att minska risken för ny brottslighet som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid. I syfte att säkerställa att verkställigheten uppfyller de krav och målsättningar som ska gälla för verkställigheten ska det upprättas en individuellt utformad verkställighetsplan. Verkställighetsplanen ska planeras och utformas efter samråd med den intagne och i samverkan med berörda myndigheter. Som utredningen påpekar, kommer dock samhällsskyddsaspekterna ibland behöva väga tyngre vid utformningen av verkställighetsplanen än då den dömde avtjänar ett tidsbestämt fängelsestraff. Det bör vidare tas in en bestämmelse om vilka ramar Kriminalvården får utöva sina befogenheter inom. Av bestämmelsen bör framgå att verkställigheten inte får innebära andra begränsningar i den intagnes frihet än vad som följer av den nya verkställighetslagen eller som är nödvändiga för att ordningen eller säkerheten ska kunna upprätthållas. Det bör också framgå att en kontroll- eller tvångsåtgärd endast får användas om den står i rimlig proportion till syftet med åtgärden. Om en mindre ingripande åtgärd är tillräcklig ska den användas. Regeringen instämmer i utredningens förslag om att bestämmelserna om placering i 2 kap. 1, 2 och 4–5 §§ fängelselagen bör tillämpas även i fråga om säkerhetsförvaring genom hänvisning i den nya verkställighetslagen. Av 2 kap. 1 § fängelselagen framgår att en intagen inte får placeras så att han eller hon underkastas mer ingripande övervakning och kontroll än som är nödvändigt för att ordningen eller säkerheten ska kunna upprätthållas. Vidare ska det vid beslut om placering i den utsträckning det är möjligt, tas hänsyn till den intagnes behov av sysselsättning, omvårdnad och en lämplig frigivningsplanering. Av 2 § framgår att en intagen som huvudregel inte får placeras med intagna av motsatt kön. I 4 § regleras under vilka försättningar en intagen får placeras på en avdelning med särskild hög grad av övervakning och kontroll (säkerhetsavdelning). I 4 a och 4 b §§ finns bestämmelser om att en intagen i anslutning till omplacering får placeras i häkte. Av 5 § framgår att en intagen får medges att ha sitt spädbarn hos sig om det kan anses vara till barnets bästa. 3 kap. fängelselagen innehåller bestämmelser om sysselsättning och ersättning. Av bestämmelserna framgår bland annat att den intagne ska ges möjlighet till sysselsättning i form av till exempel arbete, utbildning eller programverksamhet. Det framgår också att den intagne är skyldig att utföra eller delta i den sysselsättning som anvisas honom eller henne och har rätt till ersättning för denna sysselsättning. I 4 kap. finns bestämmelser om bland annat vistelse utomhus och fritidssysselsättning. 5 kap. innehåller bestämmelser om den intagnes personliga tillhörigheter. I 6 kap. regleras vistelse i gemensamhet och avskildhet. Bestämmelserna tar sin utgångspunkt i att en intagen i så stor utsträckning som möjligt ska vistas i gemensamhet med andra intagna. 7 kap. innehåller bestämmelser om besök och andra kontakter. I 8 kap. regleras särskilda kontroll- och tvångsåtgärder, bland annat bestämmelser om kontroll av den intagnes bostadsrum, förutsättningar för kroppsvisitation och kroppsbesiktning och omhändertagande av otillåtna föremål. 9 kap. innehåller bestämmelser om hälso- och sjukvård. Regeringen instämmer i utredningens bedömning att 3–9 kap. fängelselagen bör tillämpas i sin helhet även i fråga om säkerhetsförvaring. Av 12 kap. 1 § fängelselagen framgår att en intagen som bryter mot de föreskrifter och villkor som gäller för verkställigheten kan tilldelas en varning. 3 och 4 §§ innehåller bestämmelser om handläggningen i frågor om varning. Dessa bestämmelser bör göras tillämpliga även beträffande säkerhetsförvaring. Detsamma bör även gälla 12 a kap. om avbrott i verkställigheten. Även bestämmelserna i 15 kap. 1–4 §§ om straff och förpassning m.m. ska tillämpas i fråga om säkerhetsförvaring. 1 och 2 §§ innehåller bland annat bestämmelser om ansvar för den som överlämnar eller försöker överlämna vissa farliga föremål, alkohol eller annat berusningsmedel till en intagen. 2 a § innehåller en särskild förpassningsregel för det fallet att en intagen som avvikit påträffas. 3 § innehåller bestämmelser om Kriminalvårdens befogenhet att förordna en väktare att utföra vissa bevakningsuppdrag. I 4 § regleras tystnadsplikt för förordnade väktare. I avsnitt 5.1.2 föreslås att strafftidslagen görs tillämplig även på säkerhetsförvaring samt vissa andra nödvändiga följdändringar i strafftidslagen. Mot den bakgrunden bör det införas en bestämmelse i den nya verkställighetslagen där det framgår att bestämmelser om när säkerhetsförvaring får verkställas och om hur tiden för påföljdens verkställighet ska beräknas finns i strafftidslagen. Eftersom det är fråga om en frihetsberövande påföljd instämmer regeringen slutligen med utredningens förslag att den dömde ska tillgodoräknas eventuell tid som frihetsberövad i enlighet med vad som gäller för tidsbestämda fängelsestraff enligt lagen (2018:1250) om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande. Som en följd av detta ska 2 § tillgodoräknandelagen ändras så att även säkerhetsförvaring omfattas av bestämmelsen. Till skillnad från utredningens förslag anser dock regeringen att avräkningen ska ske mot såväl minimitiden som ramtiden. I avsnitt 7.2, 7.3 och 7.4 återkommer regeringen till vad som i övrigt bör regleras i den nya verkställighetslagen. Kriminalvården behöver inte utse en särskild koordinator för den intagne Utredningen föreslår att Kriminalvården ska utse en koordinator för den dömde i samband med att han eller hon tas in i anstalt. Förslaget motiveras med att det är fråga om ett tidsobestämt straff och att en koordinator skulle bidra till att tillse att progressionen mot frigivning aldrig avstannar. Den särskilda koordinatorn skulle hålla regelbunden kontakt med den dömde och genom stöd, hjälp och kontroll främja att den dömde följer det som beslutas och nedtecknas i verkställighetsplanen. Koordinatorn skulle också kunna medverka vid bevakade permissioner och vid planering av utslussningen. Beträffande utslussningen bedömer utredningen att koordinatorn skulle ha en viktig uppgift i att hjälpa den dömde i kontakter med socialtjänsten, arbetsförmedling, behandlande organ samt andra samhällsaktörer. Utredningen hänvisar till att de goda erfarenheter som finns av att en koordinator utses vid verkställighet av ungdomsövervakning tas till vara och koordinatorns uppgifter utformas med förebild i detta. Den psykiska påfrestning som en tidsobestämd påföljd medför, kommer inte sällan att innebära att den som dömts till säkerhetsförvaring har ett särskilt behov av stöd och hjälp under avtjänandet. Det är av största vikt att se till att den dömde erbjuds åtgärder som möjliggör en utveckling mot frigivning. Den individuellt utformade verkställighetsplanen som ska upprättas för varje intagen kommer att vara av central betydelse för att garantera sådana åtgärder. Kriminalvårdens erfarenhet av en särskild koordinator för barn och unga som verkställer påföljden ungdomsövervakning är god. Verkställigheten av säkerhetsförvaring kommer dock, som utredningen också pekar på, att skilja sig i avgörande hänseenden från verkställigheten av ungdomsövervakning, inte minst eftersom säkerhetsförvaring föreslås avtjänas i anstalt och är avsedd för vuxna lagöverträdare. Av Kriminalvårdens handbok för verkställighetsplanering (2016:2), avsnitt 3.10–3.12, framgår att ett antal funktionsuppdrag är kopplade till processen för verkställighetsplanering, den så kallade VSP-processen. En VSP-utredare har i uppgift att genomföra en utredning med den intagne och ta fram en övergripande plan för dennes verkställighet. Därefter ansvarar en VSP-koordinator för att möjliggöra att den övergripande planeringen faktiskt genomförs. I uppdraget ingår bland annat att kontinuerligt hålla kontakt med den intagne samt att verka motivationshöjande och agera för att hitta lösningar för ett fortsatt arbete enligt planen vid avvikelser eller misskötsamhet. Vidare utses en VSP-genomförare, som är den som genomför en eller flera planerade insatser med den intagne. För alla intagna som är aktuella för övervakning involveras också en frivårdskoordinator som ansvarar för tidig planering av insatser under övervakningstiden samt att det finns en plan för att slussa klienten tillbaka in i samhället. I uppdraget ingår bland annat att samverka med externa aktörer inför frigivning. Det finns alltså, som Kriminalvården påpekar, redan etablerade arbetssätt inom myndigheten för att intagna ska få hjälp och stöd under avtjänandet. De uppgifter som utredningen föreslår att den särskilda koordinatorn ska ha tas således redan om hand av befintliga funktioner kopplade till VSP-processen. Vad gäller långtidsdömda kan det därtill framhållas att Kriminalvården enligt 8 § fängelseförordningen får förordna en så kallad förtroendeman för en intagen som är långtidsdömd och som behöver personligt stöd eller annan hjälp, om den intagne samtycker till det. Därför instämmer regeringen i Kriminalvårdens bedömning att det saknas behov av att genom lag inrätta en särskild form av stöd och hjälp för den som avtjänar säkerhetsförvaring. Det nuvarande systemet kan dock komma att behöva anpassas utifrån de skillnader i påföljdens utformning som föreligger mellan fängelsestraff och säkerhetsförvaring. Den uppgiften bör dock ankomma på Kriminalvården. Permission och annan tillfällig vistelse utanför anstalt Regeringens förslag Den som dömts till säkerhetsförvaring och är intagen i kriminalvårdsanstalt ska få vistas utanför anstalten under verkställigheten i enlighet med vad som följer av den nya verkställighetslagen, eller om det sker med stöd av bestämmelser i annan lag om tillfälligt överförande av frihetsberövade personer till en annan stat. För att underlätta en intagens anpassning i samhället får han eller hon beviljas tillstånd att vistas utanför anstalt för viss kort tid (permission) om 1.minst tre fjärdedelar av minimitiden har avtjänats, och 2.det inte finns en påtaglig risk för att han eller hon kommer att begå brott, undandra sig påföljdens fullgörande eller på annat sätt missköta sig. Om det finns särskilda skäl ska permission få beviljas trots att minst tre fjärdedelar av minimitiden inte har avtjänats. Bestämmelserna i fängelselagen om särskild permission och inställelse vid domstol eller annan myndighet ska tillämpas även beträffande den som dömts till säkerhetsförvaring. Innan tillstånd till villkorad utslussning har beviljats ska, om det inte är uppenbart obehövligt, en intagen stå under bevakning då han eller hon vistas utanför anstalt. Ett tillstånd till vistelse utanför anstalt ska förenas med de villkor som behövs. Elektroniska hjälpmedel ska få användas för att kontrollera att villkor som har meddelats följs. Om det är nödvändigt av säkerhetsskäl eller med hänsyn till transportförhållandena ska en intagen tillfälligt kunna placeras i häkte i anslutning till vissa vistelser utanför anstalt. Regeringens bedömning Det finns inte behov av att uttryckligen ange i lagtext att en förutsättning för permission är att samhällsskyddet kan upprätthållas. Behovet av att en intagen ska kunna vistas utanför anstalt för att genomgå en särskild riskutredning tillgodoses genom bestämmelsen i 10 kap. 3 § fängelselagen om att en intagen tillfälligt får vistas utanför anstalt om en myndighet begär att han eller hon ska inställa sig vid myndigheten. Någon särskild reglering i detta avseende behövs därför inte. Utredningens förslag Förslagen från utredningen stämmer i huvudsak överens med regeringens, men har en annan lagteknisk utformning. Utredningen föreslår att permission ska kunna beviljas om minst tre fjärdedelar, dock minst två år, av minimitiden har avtjänats. Vidare föreslår utredningen att det ska regleras uttryckligen att en förutsättning för permission är att samhällsskyddet kan upprätthållas. Utredningen föreslår inte någon möjlighet att bevilja permission trots att den så kallade kvalifikationstiden inte förflutit. Utredningen föreslår inte heller att bestämmelsen om placering i häkte i 10 kap. fängelselagen ska tillämpas i fråga om den nya påföljden. Utredningen föreslår att det ska regleras särskilt att en intagen får vistas utanför anstalt om han eller hon ska genomgå en särskild riskutredning innan rätten dömer ut den nya påföljden eller med anledning av ett ärende om förlängning av den nya påföljden eller tillstånd till villkorad utslussning. Remissinstanserna Majoriteten av remissinstanserna har inga invändningar mot eller yttrar sig inte särskilt över förslaget. Åklagarmyndigheten anser att det är positivt att verkställigheten kan ske i öppnare former redan innan villkorad utslussning inletts. Kristianstads tingsrätt påpekar att tidpunkten för när permission tidigast får beviljas rätteligen borde vara tre fjärdedelar, dock minst tre år, för att stämma överens med utredningens förslag om att minimitiden alltid kommer att uppgå till minst fyra års fängelse. Skälen för regeringens förslag och bedömning Det finns behov av särskilda regler om permission för den som avtjänar säkerhetsförvaring För fängelsestraff regleras permission och annan tillfällig vistelse utanför anstalten i 10 kap. fängelselagen. I förarbetena anges att permissioner ofta är den mest betydelsefulla länken mellan anstalten och samhället i övrigt för den intagne. Permissioner kan bland annat användas för att en intagen ska kunna besöka frivården, socialtjänsten eller Arbetsförmedlingen, delta i möten som arrangeras av Anonyma alkoholister eller Anonyma narkomaner eller utöva en viss fritidsaktivitet. (Propositionen En ny fängelse- och häkteslagstiftning, prop. 2009/10:135 s. 94, 159 och 160.). Av 10 kap. 1 § fängelselagen framgår att en intagen får beviljas tillstånd till permission om minst en fjärdedel av strafftiden, dock minst två månader, har avtjänats. I den så kallade kvalifikationstiden, det vill säga den tid av straffet som ska ha förflutit innan permission kan beviljas, räknas all strafftid som den intagne får tillgodoräkna sig in och således ska häktningstid samt övriga frihetsberövanden inräknas (Kriminalvården, Handbok om permission och annan tillfällig vistelse utanför anstalt [2012:4] s. 12). Som ytterligare förutsättningar för att permission ska beviljas krävs att det inte finns en påtaglig risk för att den intagne kommer att begå brott, undandra sig straffets fullgörande eller på annat sätt missköta sig. I sammanhanget bör det uppmärksammas att regeringen i lagrådsremissen Ett förstärkt samhällsskydd och tydligare reaktioner vid återfall i brott, som beslutades den 18 december 2025, föreslår ändringar i fängelselagens regler om permission. Bland annat föreslås att det vid prövningen av om permission kan beviljas särskilt ska beaktas om den intagne (1) under verkställigheten inte har deltagit i eller har misskött anvisade åtgärder som syftar till att förebygga återfall i brott eller på annat sätt främja hans eller hennes anpassning i samhället, (2) annars på ett allvarligt sätt har brutit mot de föreskrifter och villkor som gäller för verkställigheten, eller (3) är involverad i, eller har koppling till, en grupp av personer som utövar allvarlig brottslighet. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 2 juli 2026. En möjlighet för den som dömts till säkerhetsförvaring att under säkra former vistas utanför anstalt är avgörande för att säkerställa att systemet innehåller mekanismer som möjliggör en reell progression mot frigivning. Vistelser utanför anstalt kommer att vara en betydelsefull del i den dömdes återanpassning och utfallet av sådana vistelser kan utgöra ett viktigt bedömningsunderlag för den riskbedömning som rätten ska göra inför prövningen av om tillstånd till villkorad utslussning ska beviljas (se avsnitt 5.4.2). Eftersom det finns ett behov av att beakta samhällsskyddsaspekter vid vistelser utanför anstalt i större utsträckning för en intagen som dömts till säkerhetsförvaring än vad som i allmänhet gäller för en intagen som dömts till fängelse, delar regeringen utredningens bedömning att det delvis finns behov av att särreglera vad som ska gälla för permission avseende säkerhetsförvaring. Det huvudsakliga syftet med permissionen bör, på motsvarande sätt som gäller för fängelsestraff, vara att underlätta den dömdes anpassning i samhället. För att tillvarata intresset av samhällsskydd bör en längre kvalifikationstid gälla för permissioner i samband med säkerhetsförvaring än vad som gäller generellt enligt fängelselagen. Regeringen anser att utredningens förslag om att minst tre fjärdedelar av minimitiden ska ha avtjänats för att permission ska kunna beviljas framstår som väl avvägt. Som Kristianstads tingsrätt påpekar kommer den minimitid som rätten ska bestämma att uppgå till minst fyra år (se avsnitt 5.4.1). Förslaget innebär att permission alltså kan komma i fråga först när den intagne avtjänat tre år av minimitiden. Det framstår inte som nödvändigt att, utöver att en viss andel av minimitiden ska ha avtjänats, specificera kvalifikationstiden ytterligare. Regeringen föreslår därför att permission ska kunna beviljas om minst tre fjärdedelar av minimitiden har avtjänats. Kvalifikationstiden ska dock inte ses som en utfästelse om permission vid en viss tidpunkt. En individuell bedömning ska alltid göras. Det kan till exempel i vissa fall vara nödvändigt att avvakta med permission trots att kvalifikationstiden i och för sig har löpt ut, till exempel för att den intagne misskött sig under verkställigheten eller inte bedöms klara av en vistelse utanför anstalt ens under bevakning. I likhet med vad som gäller för fängelsestraff bör ett beslut om att bevilja permission kräva att det inte finns en påtaglig risk för att den intagne kommer att begå brott, undandra sig påföljdens fullgörande eller på annat sätt missköta sig. Vid riskbedömningen bör exempelvis eventuella misskötsamheter vid tidigare eller pågående verkställighet och den intagnes personliga förhållanden, såsom missbruk eller psykisk ohälsa, beaktas. Särskild hänsyn bör också tas till målsäganden. En riskbedömning ska göras inför varje permissionstillfälle. Eftersom en förutsättning för att säkerhetsförvaring ska väljas som påföljd är att det finns en påtaglig risk för att gärningspersonen kommer att återfalla i allvarlig brottslighet som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid bör det krävas att omständigheterna har förändrats i detta avseende för att permission ska beviljas. Om den dömde har skött sig under verkställigheten samt deltagit i de åtgärder som framgår av verkställighetsplanen bör det normalt kunna tas till intäkt för att det skett en sådan förbättring att risken inte längre är påtaglig. Det är därtill ofta möjligt att minska den risk som bedöms föreligga genom villkor eller bevakning. Utredningen föreslår att det som ytterligare förutsättning för permission även ska gälla att samhällsskyddet kan upprätthållas. Enligt utredningen markerar ett sådant krav att samhällsskyddsaspekterna ska tillmätas särskild betydelse i hanteringen av dem som dömts till säkerhetsförvaring. Regeringen instämmer i och för sig i att permission inte bör kunna beviljas om samhällsskyddet inte kan upprätthållas. Det förhållandet tillgodoses dock genom kravet på att det inte ska finnas en påtaglig risk för att den intagne kommer att begå brott, undandra sig påföljdens fullgörande eller på annat sätt missköta sig. Till skillnad från utredningen anser inte regeringen att det finns behov av att uttryckligen ange att en förutsättning för permission är att samhällsskyddet kan upprätthållas. Om det finns särskilda skäl kan en intagen som avtjänar fängelsestraff beviljas permission trots att den så kallade kvalifikationstiden inte förflutit (10 kap. 1 § tredje stycket fängelselagen). Mot bakgrund av att minimitiden som lägst kommer att uppgå till fyra år och att permission därmed som tidigast kommer att kunna beviljas först efter tre år, föreslår regeringen att det införs en motsvarande möjlighet att göra undantag från kvalifikationstiden beträffande intagna som avtjänar säkerhetsförvaring. Särskilda skäl för att bevilja permission trots att kvalifikationstiden inte förflutit kan föreligga om den intagne har behov av att exempelvis uppsöka en tandläkare eller socialtjänsten (jfr prop. 2009/10:135 s. 160). I sammanhanget bör det nämnas att regeringen i lagrådsremissen Ett förstärkt samhällsskydd och tydligare reaktioner vid återfall i brott föreslår att möjligheten att beviljas permission innan kvalifikationstiden avtjänats inte ska gälla för intagna som har fyllt 18 år och som är involverade i, eller har kopplingar till, en grupp av personer som utövar allvarlig brottslighet. Särskild permission och andra vistelser utanför anstalt Så kallad särskild permission regleras i 10 kap. 2 § fängelselagen. Av bestämmelsen framgår att en intagen får beviljas tillstånd att vistas utanför anstalt för viss kort tid om det finns särskilt ömmande skäl och vissa förutsättningar i övrigt är uppfyllda. Med särskilt ömmande skäl avses till exempel besök hos en närstående som är allvarligt sjuk, närvaro vid en närståendes begravning eller en viktig angelägenhet som rör en intagens barn. Det kan också avse så kallad lufthålspermission, vilket kan beviljas en intagen som avtjänar ett långvarigt fängelsestraff och som till följd av detta behöver vistas utanför anstalt för att minska skadeverkningarna av frihetsberövandet. (Prop. 2009/10:135 s. 161.) Bestämmelsen om särskild permission bör gälla även för intagna som dömts till säkerhetsförvaring. I sammanhanget kan nämnas att regeringen i lagrådsremissen Ett förstärkt samhällsskydd och tydligare reaktioner vid återfall i brott föreslår att det vid prövningen av om särskild permission kan beviljas särskilt ska beaktas om den intagne är involverad i, eller har koppling till, en grupp av personer som utövar allvarlig brottslighet. Av 10 kap. 3 § framgår bland annat att en intagen tillfälligt får vistas utanför anstalt om en myndighet begär att han eller hon ska inställa sig vid myndigheten. Även den bestämmelsen bör tillämpas i fråga om säkerhetsförvaring. I avsnitt 6.1 föreslås att rätten ska hämta in en särskild riskutredning som underlag för bedömningen av påföljdsval innan påföljden bestäms till säkerhetsförvaring. En sådan utredning ska även hämtas in i ärenden om tillstånd till villkorad utslussning och i ärenden om förlängning av ramtiden. Utredningen föreslår att det ska införas en bestämmelse i den nya verkställighetslagen om att den intagna som ska genomgå en sådan utredning får vistas utanför anstalt i den utsträckning Rättsmedicinalverket anser att det behövs. En motsvarande reglering finns i 10 kap. 4 § i fråga om en intagen som ska genomgå en utredning om risk för återfall i brottslighet enligt 10 § omvandlingslagen. Bestämmelsen i 10 kap. 3 § fängelselagen, som föreslås tillämpas även i fråga om säkerhetsförvaring, medger dock att en intagen vistas utanför anstalt i samband med inställelse till en myndighet. Endast domstolar och övervakningsnämnder kan med bindande verkan förordna att en intagen ska inställa sig. Inställelse vid annan myndighet kan dock medges av Kriminalvården. Om Rättsmedicinalverket begär att en intagen ska inställa sig vid myndigheten för att genomgå en särskild riskutredning, får den intagne alltså med stöd av 10 kap. 3 § vistas utanför anstalten efter Kriminalvårdens medgivande. Det ligger i sakens natur att ett medgivande till inställelse många gånger bör lämnas om Rättsmedicinalverket begär att den intagne ska inställas. Kriminalvården bör dock ha ett visst utrymme att pröva lämpligheten av att inställa den intagne. Därför bedömer regeringen att behovet av att den intagne tillfälligt vistas utanför anstalt för att genomgå en särskild riskutredning tillgodoses genom att 10 kap. 3 § föreslås tillämpas även i fråga om säkerhetsförvaring. Det saknas därmed enligt regeringens mening behov av att införa en särskild reglering för dessa fall. Regeringen instämmer i utredningens förslag att det bör framgå av den nya verkställighetslagen att en intagen får vistas utanför anstalt enligt vad som föreskrivs i den lagen. Förutom särskild permission och vistelse utanför anstalt om en myndighet begär att den intagne ska inställa sig, kan vistelse utanför anstalt med stöd av fängelselagen exempelvis medges om den intagne behöver föras över till sjukhus (se 9 kap. 1 § fängelselagen). Det bör också framgå av den nya verkställighetslagen att den intagne får vistas utanför anstalt om det sker med stöd av bestämmelser i annan lag om tillfälligt överförande av frihetsberövade personer till en annan stat. Som utredningen föreslår bör det införas en bestämmelse i den nya verkställighetslagen som medger att en intagen tillfälligt får placeras i häkte i anslutning till vissa vistelser utanför anstalt, om det är nödvändigt av säkerhetsskäl eller med hänsyn till transportförhållandena. Förutom vid vistelser utanför anstalt som sker med stöd av den nya verkställighetslagen, bör det vara möjligt att tillfälligt placera en intagen i häkte i anslutning till vistelser utanför anstalt enligt 4 kap. 29, 29 a och 31 §§ lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål samt 2 kap. 12 § och 3 kap. 3 § lagen (2017:1000) om en europeisk utredningsorder. Bevakning och andra villkor Ett tillstånd till vistelse utanför anstalt för en intagen som avtjänar säkerhetsförvaring bör förenas med de villkor som behövs för att åtgärden ska uppnås eller för att Kriminalvården ska kunna utöva nödvändig kontroll. Det kan till exempel röra sig om villkor beträffande vistelseort, anmälningsskyldighet, krav på nykterhet och förbud mot att kontakta brottsoffer. Elektroniska hjälpmedel, till exempel gps-övervakning, bör få användas för att kontrollera meddelade villkor. Bevakade vistelser utanför anstalt innebär att den intagne kontrolleras av medföljande personal från Kriminalvården under hela vistelsen utanför anstalt. Av fängelselagen framgår att en intagen som vistas utanför anstalt ska stå under bevakning om det är nödvändigt av säkerhetsskäl (10 kap. 5 § första stycket). Det ligger i sakens natur att behovet av samhällsskydd är särskilt starkt för intagna som dömts till säkerhetsförvaring. Det bör därför gälla en stark presumtion för bevakning vid permission eller andra vistelser utanför anstalt i tiden före det att villkorad utslussning har påbörjats. Kriminalvården bör kunna avstå ifrån att bevaka den dömde endast om det är uppenbart obehövligt. Så kan exempelvis vara fallet vid placering inom psykiatrin eller på sjukhus samt när det inte längre är påkallat av säkerhetsskäl, till exempel för att flertalet bevakade permissioner skötts utan anmärkning och den intagne kan kontrolleras på ett betryggande sätt med exempelvis elektroniska hjälpmedel. När tillstånd till villkorad utslussning beviljats bör målet vara att på ett säkerhetsmässigt försvarligt sätt kunna låta bli bevakning, till exempel genom att i stället använda elektronisk övervakning. Villkorad utslussning Innehållet i den villkorade utslussningen och krav på den dömde Regeringens förslag När rätten har beslutat om tillstånd till villkorad utslussning, ska Kriminalvården få besluta att påföljden ska verkställas utanför anstalt med särskilt stöd och under kontroll. Villkorad utslussning ska vara förenad med övervakning. Om inte annat beslutas ska övervakningen upphöra vid ramtidens utgång. Kriminalvården ska få besluta att den dömde under den villkorade utslussningen ska bli föremål för sådana särskilda utslussningsåtgärder som anges i 11 kap. fängelselagen. I relevanta delar ska reglerna i fängelselagen om särskilda utslussningsåtgärder vara tillämpliga även i fråga om säkerhetsförvaring. Om ett tillstånd till en påbörjad särskild utslussningsåtgärd upphävs, ska den dömde omedelbart föras till en anstalt för fortsatt verkställighet av påföljden i anstalten. Det som sägs i 26 kap. brottsbalken om skötsamhetskrav, övervakning, särskilda föreskrifter och elektronisk övervakning ska tillämpas även vid verkställighet utanför anstalt. Kriminalvården ska även få besluta om särskilda föreskrifter avseende vilken elektronisk kommunikationsutrustning den dömde får använda och på vilket sätt. Om det finns anledning till det ska Kriminalvården under ramtiden få ändra ett beslut om övervakning, särskilda föreskrifter eller elektronisk övervakning, eller besluta om nya sådana åtgärder. Regeringens bedömning Det finns inte behov av att uttryckligen reglera att inriktningen för den villkorade utslussningen ska vara att minska risken för återfall i brott och underlätta den dömdes anpassning i samhället. Utredningens förslag Förslagen från utredningen stämmer i huvudsak överens med regeringens, men har en annan lagteknisk utformning. Utredningen föreslår att det uttryckligen ska regleras att utslussningen särskilt ska inriktas på åtgärder som är ägnade att minska risken för återfall i brott och underlätta den dömdes anpassning i samhället. Utredningen föreslår inte att det uttryckligen ska regleras vilka bestämmelser om särskilda utslussningsåtgärder i 11 kap. fängelselagen som ska tillämpas beträffande den som genomgår villkorad utslussning. Utredningen föreslår att 26 kap. 18 § första stycket brottsbalken ska tillämpas även beträffande den som genomgår villkorad utslussning. Remissinstanserna En majoritet av remissinstanserna yttrar sig inte över förslaget. Åklagarmyndigheten anser att det bör uppmärksammas om det föreslagna systemet fullt ut tillgodoser behovet av en ordnad och säker utslussning. Myndigheten instämmer i bedömningen att det är särskilt viktigt med en gradvis och kontrollerad samt långsam övergång från anstalt till ett liv i frihet för intagna som avtjänar den nya påföljden. Kriminalvården efterfrågar ytterligare vägledning gällande hur den villkorade utslussningen ska fungera i praktiken, bland annat omfattningen av tiden som den dömde ska få vistas utanför anstalt och var den dömde ska bo under utslussningstiden. Skälen för regeringens förslag och bedömning Kriminalvården ska besluta om det närmare innehållet i den villkorade utslussningen I avsnitt 5.4.2 föreslås att rätten under vissa förutsättningar ska kunna besluta om tillstånd till villkorad utslussning. Ett sådant tillstånd innebär att Kriminalvården får besluta att påföljden ska verkställas utanför anstalt med särskilt stöd och under kontroll. I samma avsnitt föreslås också att verkställighet utanför anstalt får inledas först efter utgången av den minimitid som gäller för den dömde. Avsikten med villkorad utslussning är alltså att den dömde under en utslussningsfas får avtjäna en del av påföljden utanför anstalt. När tillstånd till villkorad utslussning har beviljats av rätten och minimitiden har löpt ut, bör det vara Kriminalvården som beslutar när utslussningsåtgärderna ska påbörjas och vilket närmare innehåll som utslussningen ska ges. Som regeringen återkommer till i nedanstående avsnitt, föreslås att den villkorade utslussningen ska vara förenad med övervakning och att Kriminalvården ska få besluta om särskilda föreskrifter som ska följas av den dömde samt bevilja särskilda utslussningsåtgärder. Det kommer därmed att vara möjligt att föreskriva i princip samma villkor för den som genomgår villkorad utslussning som för den som slussas ut och därefter villkorligt friges från ett fängelsestraff. Som konstaterats i bland annat avsnitt 5.4.2 kommer övergången till ett liv i frihet för den som varit frihetsberövad under en längre tid inte sällan att vara utmanande. Utslussningen bör därför planeras noggrant med hänsyn till den dömdes individuella behov och förutsättningar. Behovet av kontroll av den dömde sätter ramarna för vilka åtgärder som kan vidtas. Regeringen instämmer i utredningens bedömning att den villkorade utslussningen särskilt ska inriktas på åtgärder som, utan att behovet av samhällsskydd eftersätts, är ägnade att minska risken för återfall i brott och underlätta den dömdes anpassning i samhället. I avsnitt 7.1 föreslås att det införs en bestämmelse i den nya verkställighetslagen om att verkställigheten ska utformas så att den intagnes anpassning i samhället underlättas och så att negativa följder av frihetsberövandet motverkas. Det föreslås också framgå av bestämmelsen att verkställigheten särskilt ska inriktas på åtgärder som, i den utsträckning det är möjligt utan att behovet av samhällsskydd eftersätts, är ägnade att förebygga återfall i brott och att särskild vikt ska läggas vid att minska risken för ny brottslighet som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid. Eftersom den föreslagna bestämmelsen även omfattar den del av verkställigheten som tar sikte på den villkorade utslussningen, anser regeringen inte att det finns behov av att införa en särskild reglering om att den villkorade utslussningen särskilt ska inriktas på åtgärder som minskar risken för återfall i brott och underlättar den dömdes anpassning i samhället. För att utslussningen ska ske under säkra former, måste behovet av samhällsskydd vara avgörande för alla åtgärder som beslutas. Som utvecklas närmare i avsnittet nedan om övervakning av den dömde, är avsikten att den som genomgår villkorad utslussning som huvudregel ska stå under övervakning under hela utslussningstiden. I avsnittet nedan om att Kriminalvården ska få besluta om särskilda föreskrifter bedömer regeringen att det föreslagna systemet tillgodoser behovet av en ordnad och säker utslussning. Därtill kommer att regeringen i avsnitt 7.3.2 föreslår att den dömde omedelbart ska kunna återintas i anstalt vid allvarlig misskötsamhet. Kriminalvården efterfrågar ytterligare vägledning kring hur den villkorade utslussningen ska fungera i praktiken. Eftersom utslussningen ska utformas med hänsyn till den dömdes individuella situation framstår det varken som lämpligt eller ändamålsenligt att närmare reglera innehållet i den villkorade utslussningen i lag. När det gäller den närmare planeringen av innehållet i den villkorade utslussningen, såsom i vilka steg som utslussningen ska ske, bedömer regeringen att det i likhet med vad som gäller i fråga om utslussning från fängelsestraff bör överlåtas till Kriminalvården. De erfarenheter som Kriminalvården har avseende utslussningsarbete av dem som avtjänar livstids fängelse och andra långtidsdömda kommer att vara värdefulla i detta sammanhang. Det bör emellertid påpekas att det framstår som särskilt viktigt med en gradvis och långsam kontrollerad utslussning från anstalt till ett liv i frihet för dem som avtjänar säkerhetsförvaring. Det bör i många fall innebära att den dömde mot slutet av verkställigheten i stor utsträckning kan vistas utanför anstalt på motsvarande sätt som om han eller hon hade frigetts villkorligt från ett fängelsestraff. Bestämmelser om det närmare innehållet och utformningen av den villkorade utslussningen bör tas in i ett eget kapitel i den nya verkställighetslagen. Lagrådet föreslår att det införs en inledande bestämmelse i det kapitlet som dels erinrar om bestämmelserna i 33 kap. brottsbalken om rättens beslut om tillstånd till villkorad utslussning, dels anger att Kriminalvården med stöd av ett sådant beslut får besluta att påföljden ska verkställas utanför anstalt. Regeringen instämmer i Lagrådets förslag i den delen och anser i likhet med Lagrådet att en sådan bestämmelse tydliggör sambandet mellan verkställighetsreglerna och bestämmelserna om rättens beslut om tillstånd till villkorad utslussning. Regeringen föreslår dock en annan redaktionell utformning av bestämmelsen i den delen. Lagrådet föreslår även att det tas in en upplysning i den inledande bestämmelsen om att bestämmelserna i det kapitel i verkställighetslagen som reglerar villkorad utslussning gäller vid verkställighet utanför anstalt. Regeringen anser dock att en sådan upplysning riskerar att leda till missförstånd, eftersom vissa av de föreslagna bestämmelserna i verkställighetslagen som regleras i andra kapitel avses gälla under hela verkställigheten, det vill säga även under den villkorade utslussningen. Det gäller till exempel de grundläggande bestämmelserna om verkställighetens utformning som föreslås i avsnitt 7.1. Regeringen anser därför inte att en upplysning av det slag Lagrådet föreslår bör införas i lagtexten. Lagrådet konstaterar att det som motiverar att den dömde efter ramtidens utgång alltjämt är föremål för ett straffrättsligt ingripande är intresset av att förhindra att han eller hon återfaller i allvarlig brottslighet mot annans liv, hälsa, frihet eller frid. En utgångspunkt för den fortsatta verkställigheten måste därför vara att verkställigheten inte görs mer ingripande än vad som är påkallat för att minska risken för återfall i allvarlig brottslighet. Enligt Lagrådet bör det komma till uttryck genom att det förs in en bestämmelse om att verkställigheten, sedan tillstånd till villkorad utslussning meddelats, inte får vara mer ingripande än som behövs för att minska risken för att den dömde återfaller i allvarlig brottslighet mot annans liv, hälsa, frihet eller frid. I avsnitt 7.1 föreslås att det förs in en bestämmelse i verkställighetslagen som innebär att en kontroll- eller tvångsåtgärd endast får användas om den står i rimlig proportion till syftet med åtgärden. Om en mindre ingripande åtgärd är tillräcklig ska den användas. Proportionalitetsprincipen som kommer till uttryck i den bestämmelsen ska gälla även under den villkorade utslussningen. Det framstår därför inte som nödvändigt att därutöver reglera vad som ska gälla i detta hänseende i fråga om den villkorade utslussningen. En sådan bestämmelse som enbart avser verkställigheten efter att tillstånd till villkorad utslussning har meddelats skulle enligt regeringen snarast riskera att skapa otydlighet i förhållande till vad som gäller före den tidpunkten. Den villkorade utslussningen ska vara förenad med övervakning Villkorlig frigivning från ett fängelsestraff ska vara förenad med övervakning från dagen för frigivningen. Kriminalvården får besluta att den som friges villkorligt inte ska ställas under övervakning, om det saknas anledning att befara att han eller hon kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet eller om det finns särskilda skäl (26 kap. 12 § första stycket brottsbalken). För att minska risken för fortsatt brottslighet från den dömdes sida bör även den som avtjänar säkerhetsförvaring ställas under övervakning i samband med att han eller hon påbörjar utslussningsåtgärder. Utredningen föreslår att det bör införas en bestämmelse i den nya verkställighetslagen om att den som genomgår villkorad utslussning ska ställas under övervakning tills annat beslutas och att det inte ska krävas att Kriminalvården fattar ett beslut om övervakning. Regeringen instämmer i bedömningen att det bör införas en presumtion för övervakning under den villkorade utslussningen och att det inte bör krävas något särskilt beslut om detta Övervakningen bör som utgångspunkt pågå fram till dess att påföljden är helt verkställd (se avsnitt 5.4.2). Beroende på hur Kriminalvården i det enskilda fallet utformar det närmare innehållet i utslussningen, kan den dömde i varje fall i det inledande skedet av utslussningen helt eller delvis komma att vistas i anstalt. Av naturliga skäl är det endast när den dömde vistas utanför anstalt som övervakning bör äga rum. Lagrådet anser att det förhållandet bör komma till uttryck i lagtexten och föreslår att det anges i lagtexten att verkställighet utanför anstalt ska vara förenad med övervakning till dess att verkställigheten är avslutad. Regeringen delar Lagrådets uppfattning och anser att bestämmelsen bör utformas i enlighet med Lagrådets förslag, dock med tillägget ”av säkerhetsförvaringen” efter ordet ”verkställigheten”. I lagrådsremissen föreslås att Kriminalvården ska ha möjlighet att besluta att övervakningen ska upphöra vid en tidigare tidpunkt, om behovet av samhällsskydd kan tillgodoses utan övervakning och det inte finns en beaktansvärd risk för att den dömde kommer att begå brott, undandra sig påföljdens fullgörande eller på annat sätt missköta sig. Lagrådet anser att hänvisningen till behovet av samhällsskydd bör utgå eftersom det i detta sammanhang inte tycks syfta på något annat än risken för att den dömde kommer att begå brott, undandra sig påföljdens fullgörande eller på annat sätt missköta sig. Regeringen instämmer i Lagrådets synpunkt. Förutsättningarna för att Kriminalvården ska kunna besluta att övervakningen ska upphöra bör därför vara att det inte finns en beaktansvärd risk för att den dömde kommer att begå brott, undandra sig påföljdens fullgörande eller på annat sätt missköter sig. Ett sådant beslut bör kunna initieras antingen av Kriminalvården själv eller genom att den som genomgår villkorad utslussning begär att övervakningen ska upphöra. Som utredningen påpekat bör möjligheten att besluta om att övervakningen ska upphöra tillämpas restriktivt och ett sådant beslut bör främst komma i fråga i slutskedet av utslussningen. Det bör stå klart att den dömde klarar sig på egen hand och därmed inte är i behov av vare sig den kontroll eller det stöd som övervakningen innebär. Utredningen föreslår att bestämmelserna i 26 kap. 11 § och 13–15 §§ brottsbalken ska tillämpas även beträffande den som genomgår villkorad utslussning. Av 26 kap. 11 § framgår ett allmänt skötsamhetskrav, som bland annat innebär att den som är villkorligt frigiven ska vara skötsam och efter förmåga försöka försörja sig och betala skadestånd som har dömts ut på grund av brottet. Av 13 § framgår bland annat att Kriminalvården får förordna en eller flera personer att biträda vid övervakningen. Enligt 14 § ska Kriminalvården genom stöd och kontroll verka för att den frigivne inte begår nya brott och för att hans eller hennes anpassning i samhället även i övrigt främjas. Det framgår också att en individuellt utformad plan ska upprättas för varje frigiven och att Kriminalvården i planen får meddela anvisningar om vad som ska gälla under övervakningen. I 14 a § klargörs att kontroll- och tvångsåtgärder alltid ska prövas mot proportionalitetsprincipen. I 15 § framgår bland annat att den som står under övervakning ska följa den plan för övervakning som har upprättats enligt 14 § andra stycket och hålla övervakaren underrättad om förhållanden som är av betydelse för övervakningen. Det framgår också att den övervakade är skyldig att inställa sig hos övervakaren efter kallelse och i övrigt hålla kontakt med övervakaren enligt dennes anvisningar. Regeringen instämmer i utredningens förslag att de bestämmelser som nu redogjorts för även bör tillämpas för den som genomgår villkorad utslussning. Givet att den villkorade utslussningen är avsedd att innebära en gradvis och kontrollerad övergång från anstalt till ett liv i frihet kommer en tillämpning av bestämmelserna framför allt att bli aktuella under den senare delen av den villkorade utslussningen. Utredningen föreslår att 26 kap. 18 § första stycket ska tillämpas även för den som genomgår villkorad utslussning. Av den bestämmelsen framgår bland annat att Kriminalvården ska kunna ändra ett beslut om övervakning som meddelats enligt 12 § eller 13 § andra stycket. Regeringen instämmer i att Kriminalvården bör kunna ändra ett beslut om övervakning för den som genomgår villkorad utslussning. Eftersom det föreslås att det ska regleras särskilt i den nya verkställighetslagen att den dömde ska ställas under övervakning omfattar möjligheterna att ändra formerna för övervakning enligt 26 kap. 18 § första stycket dock inte övervakning som meddelats med stöd av verkställighetslagen. Möjligheterna för Kriminalvården att ändra ett beslut om övervakning bör därför regleras särskilt i verkställighetslagen. Kriminalvården ska kunna besluta om särskilda utslussningsåtgärder I 11 kap. fängelselagen finns regler om så kallade särskilda utslussningsåtgärder, som kan beviljas en intagen som avtjänar ett fängelsestraff för att minska risken för att han eller hon återfaller i brott eller för att på annat sätt underlätta hans eller hennes anpassning i samhället (1 §). Det finns i dagsläget fyra former av utslussningsåtgärder; frigång, vårdvistelse, vistelse i halvvägshus och utökad frigång (2–5 §§). Målet med utslussningsåtgärderna är att den successiva övergången till ett liv utanför anstalt – med stöd och kontroll från bland annat Kriminalvården, andra myndigheter och frivilligorganisationer – ska leda till en så gynnsam frigivningssituation som möjligt. I sammanhanget bör det nämnas att regeringen i lagrådsremissen Ett förstärkt samhällsskydd och tydligare reaktioner vid återfall i brott, som beslutades den 18 december 2025, föreslår att den nuvarande kategoriseringen av utslussningsåtgärderna utmönstras ur lagtexten, för att i stället samlas under den gemensamma benämningen frigivningsförberedande åtgärder. Förslaget innebär bland annat att Kriminalvården ges möjlighet att utforma nya former av frigivningsförberedande åtgärder, vilket bedöms öka möjligheterna att anpassa dessa utifrån den dömdes individuella behov. Förslagen föreslås träda i kraft den 2 juli 2026. För den som avtjänar säkerhetsförvaring och genomgår villkorad utslussning föreslår utredningen att Kriminalvården, om det behövs för att underlätta övergången till verkställighet utanför anstalt, ska få besluta om åtgärder enligt 11 kap. fängelselagen. Enligt regeringens mening kan sådana åtgärder förväntas spela en avgörande roll för möjligheten till en successiv och individuellt anpassad övergång från livet i anstalt till ett liv i frihet. Om det finns förutsättningar för att bevilja särskilda utslussningsåtgärder, torde det många gånger vara lämpligt att den villkorade utslussningen inleds med sådana åtgärder. Regeringen delar därför utredningens bedömning att Kriminalvården bör kunna besluta om särskilda utslussningsåtgärder för den som genomgår villkorad utslussning. Lagrådet påpekar att förslagets utformning kan ge intryck av att sådana åtgärder kan vidtas redan innan verkställigheten utanför anstalt inleds. Regeringen delar Lagrådets uppfattning. Det bör därför inte uppställas ett krav på att särskilda utslussningsåtgärder behövs för att underlätta övergången till verkställighet utanför anstalt för att Kriminalvården ska få fatta ett sådant beslut. Av 11 kap. fängelselagen framgår att en förutsättning för att bevilja en särskild utslussningsåtgärd är att det inte finns någon beaktansvärd risk för att den intagna ska begå brott, undandra sig påföljdens fullgörande eller på annat sätt allvarligt missköta sig. I avsnittet nedan om särskilda föreskrifter föreslås att Kriminalvården ska få besluta om särskilda föreskrifter som ska följas av den som genomgår villkorad utslussning. Genom möjligheten att förena ett tillstånd till en utslussningsåtgärd med nödvändiga föreskrifter torde det många gånger vara möjligt att neutralisera en eventuell risk till en sådan nivå att den inte längre kan ses som beaktansvärd. Lagrådet påtalar att det förhållandet att 11 kap. fängelselagen för närvarande är föremål för en översyn inte medför att kravet på precision kan åsidosättas. Enligt Lagrådet bör det anges i bestämmelsen att Kriminalvården får besluta att den dömde som ett led i verkställigheten utanför anstalt ska bli föremål för sådana utslussningsåtgärder som anges i 11 kap. 2–5 §§ fängelselagen. Regeringen delar inte Lagrådets uppfattning att det är nödvändigt med hänsyn till kravet på precision att i lagtexten särskilt hänvisa till de paragrafer i 11 kap. fängelselagen som reglerar de olika särskilda utslussningsåtgärder som kan komma i fråga. Enligt regeringen är det tillräckligt tydligt att det anges att Kriminalvården får besluta att den dömde under den villkorade utslussningen ska bli föremål för sådana utslussningsåtgärder som anges i 11 kap. fängelselagen. Däremot framstår det enligt regeringens mening till viss del som oklart om utredningens förslag innebär att bestämmelserna i 11 kap. fängelselagen om exempelvis upphävande av tillstånd till en utslussningsåtgärd ska tillämpas även i fråga om säkerhetsförvaring. Regeringen anser att detta bör tydliggöras genom att det i den nya verkställighetslagen anges vilka bestämmelser i 11 kap. fängelselagen som ska tillämpas i detta avseende i fråga om säkerhetsförvaring. I 7 § föreskrivs en skyldighet för den dömde att lämna vissa angivna prover för kontroll av att han eller hon inte är påverkad av vissa berusningsmedel och hälsofarliga varor. Av 8 § framgår att ett tillstånd till en utslussningsåtgärd ska upphävas vid misskötsamhet av den intagne eller om det inte längre finns förutsättningar för åtgärden. Dessa bestämmelser bör göras tillämpliga i fråga om den som genomgår villkorad utslussning. Enligt 11 kap. 9 § ska den intagne omedelbart föras till en anstalt för fortsatt verkställighet av straffet i anstalten om ett tillstånd till en påbörjad utslussningsåtgärd upphävs. I avsnitt 7.3.2 föreslås att en bestämmelse tas in i den nya verkställighetslagen om att den dömde får återtas i anstalt om ett tillstånd till verkställighet utanför anstalt upphävs. Enligt regeringens mening bör det också framgå av den bestämmelsen att detsamma ska gälla om ett tillstånd till en särskild utslussningsåtgärd upphävs. I avsnitt 7.4 behandlas frågan om beslutsordning och överklagande i frågor om upphävande av tillstånd till vissa särskilda utslussningsåtgärder. Kriminalvården ska få besluta om särskilda föreskrifter som ska följas av den som genomgår villkorad utslussning Enligt 26 kap. 16 § brottsbalken får Kriminalvården meddela vissa särskilda föreskrifter för den som är föremål för övervakning inom ramen för villkorlig frigivning. De föreskrifter som kan komma i fråga är bland annat föreskrifter om kontaktskyldighet och deltagande i olika återfallsförebyggande eller missbruksrelaterade åtgärder. En särskild föreskrift får också avse arbete, utbildning eller annan sysselsättning. Det är vidare möjligt att meddela en särskild föreskrift om boende, exempelvis om placering på ett behandlingshem eller annat boende som tillhandahåller stöd- och kontrollåtgärder. En särskild föreskrift får också avse vistelseort eller andra anvisningar om på vilka platser eller inom vilka områden den dömde ska vistas eller inte får vistas. Därutöver finns en möjlighet att föreskriva en skyldighet för den övervakade att lämna vissa prov för kontroll av att den övervakade inte är påverkad av alkohol eller andra beroendeframkallande medel. Av 17 § i samma kapitel framgår att Kriminalvården får besluta om elektronisk övervakning om det behövs för att kontrollera att en föreskrift enligt 16 § följs. I lagrådsremissen Ett förstärkt samhällsskydd och tydligare reaktioner vid återfall i brott, som beslutades den 18 december 2025, föreslås vissa ändringar i 26 kap. 16 och 17 §§. Det föreslås bland annat att en vistelseföreskrift ska få beslutas om det kan antas behövas för att tillgodose målsägandens behov av trygghet. Det föreslås också att en sådan föreskrift ska beslutas om den dömde är involverad i, eller har koppling till, en grupp av personer som utövar allvarlig brottlighet och det finns risk för att den dömde kommer att begå eller på annat sätt medverka till allvarlig brottslighet på platsen eller i området. Slutligen föreslås att en vistelseföreskrift som beslutats på den grunden ska förenas med elektronisk övervakning om det inte är uppenbart obehövligt. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 2 juli 2026. Regeringen instämmer i utredningens förslag att 26 kap. 16 och 17 §§ bör tillämpas även i fråga om den som verkställer säkerhetsförvaringen utanför anstalt inom ramen för villkorad utslussning. På så sätt kommer i princip samma villkor att kunna föreskrivas för den som genomgår villkorad utslussning som för den som är villkorligt frigiven, vilket framstår som en lämplig ordning. En uppenbar skillnad jämfört med den som frigetts villkorligt från ett fängelsestraff är att den som genomgår villkorad utslussning ännu inte har frigetts från påföljden, vilket har betydelse i frågan om vilket innehåll den villkorade utslussningen ska ges och vilka krav som ska åläggas den dömde. Eftersom behovet av samhällsskydd är särskilt påtagligt vid säkerhetsförvaring, bör särskilda föreskrifter regelmässigt beslutas för den som verkställer säkerhetsförvaringen utanför anstalt. För att det ska vara fråga om en säkerhetsmässigt försvarlig utslussning kan det ofta vara nödvändigt att besluta om fler än en föreskrift och många gånger bör den som genomgår villkorad utslussning behöva följa fler föreskrifter än den som är villkorligt frigiven. Som utredningen påpekar, kan det dessutom ofta vara aktuellt att besluta om elektronisk övervakning för den som genomgår villkorad utslussning. Utöver de särskilda föreskrifter som framgår av 26 kap. 16 § föreslår utredningen att Kriminalvården även ska kunna besluta om inskränkningar vad gäller den dömdes användande av elektroniska kommunikationstjänster. Med elektroniska kommunikationstjänster avses bland annat att ringa och ta emot telefonsamtal – såväl genom fast som mobil telefoni – och skicka och ta emot e-post och att använda internet (se propositionen Stärkt rättssäkerhet vid genomförande av särskilda befogenheter på särskilda ungdomshem och LVM-hem 2017/18:169 s. 117). Regeringen instämmer i utredningens bedömning. Som utredningen pekar på kan en sådan föreskrift vara lämplig om det finns behov av att skydda målsäganden från sådana kontakter, eller om risken för återfall avser brott som begås på internet. Utredningen föreslår att det i lagtexten anges att en särskild föreskrift får avse hur och på vilket sätt den dömde får använda elektronisk kommunikationsutrustning. Lagrådet anser att uttrycket ”hur och på vilket sätt” synes säga samma sak och påpekar att avsikten torde vara att Kriminalvården genom förskrifter ska kunna bestämma vilken elektronisk kommunikationsutrustning som den dömde får använda och på vilket sätt utrustningen får användas (jfr 2 kap. 5 § andra stycket 3 lagen [2025:1053] om verkställighet av fängelsestraff med elektronisk övervakning), vilket enligt Lagrådet borde komma till uttryck i lagtexten. Regeringen delar Lagrådets uppfattning och anser att bestämmelsen bör utformas i linje med Lagrådets förslag. Av 26 kap. 18 § första stycket brottsbalken framgår bland annat att Kriminalvården får ändra ett beslut om särskilda föreskrifter och elektronisk övervakning som meddelats med stöd av 16 och 17 §§ eller besluta om nya åtgärder om det finns anledning till det. Utredningen föreslår att den paragrafen ska tillämpas även beträffande den som genomgår villkorad utslussning. Regeringen instämmer i utredningens bedömning att Kriminalvården bör kunna ändra ett beslut om särskilda föreskrifter och elektronisk övervakning om det finns anledning till det. En hänvisning till 26 kap. 18 § första stycket omfattar dock inte förslaget om att det, för dem som verkställer säkerhetsförvaringen utanför anstalt inom ramen för villkorad utslussning, även ska vara möjligt att besluta om inskränkningar vad gäller den dömdes användande av elektronisk kommunikationsutrustning. Kriminalvårdens möjlighet att ändra beslut om särskilda föreskrifter och elektronisk övervakning eller besluta om nya åtgärder bör därför regleras särskilt i den nya verkställighetslagen. Åtgärder vid misskötsamhet Regeringens förslag Om den dömde efter beslut om tillstånd till villkorad utslussning missköter sig och det inte är tillräckligt att ändra formerna för utslussningen, ska Kriminalvården få besluta att en varning ska meddelas den dömde. Bestämmelsen i brottsbalken om att en varning utan dröjsmål ska meddelas den dömde personligen ska tillämpas även beträffande en varning som meddelats den som genomgår villkorad utslussning. Om överträdelsen inte är av mindre betydelse och det inte är tillräckligt att formerna för utslussningen ändras eller att den dömde meddelas en varning ska Kriminalvården få upphäva beslutet om verkställighet utanför anstalt. Den dömde ska då omedelbart föras till en anstalt för fortsatt verkställighet av påföljden i anstalten. Om den dömde allvarligt åsidosätter sina skyldigheter under den villkorade utslussningen ska rätten, efter ansökan av Kriminalvården, upphäva tillståndet till villkorad utslussning. Ansökan om upphävande av tillstånd till villkorad utslussning ska prövas av allmän domstol. Ansökan ska vara skriftlig och tas upp av den tingsrätt inom vars domkrets den anstalt eller det frivårdskontor där den dömde är inskriven är belägen. Åklagaren ska vara den dömdes motpart. Ett ärende om upphävande av tillstånd till villkorad utslussning ska handläggas på samma sätt som ett ärende om tillstånd till villkorad utslussning, dock med den skillnaden att en särskild riskutredning inte behöver inhämtas i ett ärende om upphävande av tillstånd. Ett offentligt biträde ska förordnas för den dömde, om det inte är uppenbart att han eller hon saknar behov av biträde. Utredningens förslag Förslagen från utredningen stämmer i huvudsak överens med regeringens, men har en annan lagteknisk utformning. Utredningen föreslår att 26 kap. 19 § första stycket brottsbalken ska tillämpas beträffande den som genomgår villkorad utslussning. Utredningen föreslår inte att det ska regleras att en varning omedelbart ska meddelas den dömde personligen. Utredningen föreslår inte att förutsättningarna för återtagande i anstalt vid misskötsamhet ska regleras i lagtext. Utredningen föreslår att upphävande av tillstånd till villkorad utslussning ska prövas av den övervakningsnämnd inom vars verksamhetsområde där den dömde är inskriven är belägen. Utredningen gör ingen närmare bedömning av hur ärenden om upphävande av tillstånd till villkorad utslussning ska handläggas. Remissinstanserna Majoriteten av remissinstanserna yttrar sig inte särskilt över förslaget. Kriminalvården anser att förutsättningarna för återintagande i anstalt vid misskötsamhet bör framgå av lagtext samt att den avsedda varaktigheten av ett sådant återintagande bör förtydligas. Solna tingsrätt anser att prövningen av upphävande av ett tillstånd till villkorad utslussning bör hanteras av samma myndighet som har lämnat tillståndet (vilket enligt tingsrätten bör vara allmän förvaltningsdomstol). Skälen för regeringens förslag Kriminalvården ska kunna ändra formerna för utslussning, besluta om varning eller återinta den dömde i anstalt Vid mindre allvarlig misskötsamhet bör Kriminalvården som första reaktion förändra utslussningen så att den dömde har förmåga att genomföra den, till exempel genom strängare villkor eller ytterligare kontroll. Om den dömde inte är föremål för elektronisk övervakning, kan det till exempel ofta vara lämpligt att besluta om sådan övervakning för att kontrollera att en föreskrift följs. Som exempel på vad som kan utgöra en mindre allvarlig misskötsamhet kan nämnas att den dömde kommer för sent till ett avtalat möte, eller andra avvikelser som närmast framstår som oaktsamma snarare än uppsåtliga. Som utredningen påpekar, får det inte vara fråga om misskötsamhet som satts i system eller på annat sätt är upprepad. Utredningen föreslår att 26 kap. 19 § första stycket brottsbalken ska tillämpas även i fråga om villkorad utslussning. Av den bestämmelsen framgår att Kriminalvården får vidta en åtgärd som avses i 18 § första stycket, det vill säga ändra formerna för den villkorliga frigivningen om den frigivne bryter mot föreskrifter eller anvisningar om vad som i övrigt ska gälla för övervakningen. Om en sådan åtgärd är otillräcklig får Kriminalvården besluta att en varning ska meddelas den dömde. Regeringen anser att Kriminalvården bör ha möjlighet att ändra formerna för den villkorade utslussningen även i de fall den dömde inte står under övervakning. Därtill framgår i avsnitt 7.3.1 att regeringen, till skillnad från utredningen, inte anser att 18 § första stycket bör tillämpas för den som genomgår villkorad utslussning. I stället föreslås att det tas in en särskild bestämmelse i den nya verkställighetslagen om Kriminalvårdens möjlighet att ändra formerna för utslussningen. Mot den bakgrunden bör även möjligheterna för Kriminalvården att ändra formerna för utslussningen vid misskötsamhet av den dömde också regleras särskilt i verkställighetslagen. Det bör alltså framgå av verkställighetslagen att Kriminalvården får ändra formerna för utslussningen om den som genomgår villkorad utslussning bryter mot föreskrifter eller anvisningar om det som i övrigt ska gälla för övervakningen. Det bör också framgå att Kriminalvården ska få besluta att en varning ska få meddelas den dömde om det inte är tillräckligt att ändra formerna för utslussningen. Av 38 kap. 10 § brottsbalken framgår att en varning utan dröjsmål ska meddelas den dömde personligen. Den bestämmelsen bör tillämpas även i fråga om en varning som meddelats den som genomgår villkorad utslussning. Lagrådet föreslår vissa språkliga och redaktionella ändringar i förhållande till den i lagrådsremissen föreslagna bestämmelsen i denna del. Regeringen konstaterar visserligen att den föreslagna bestämmelsen utformats med 26 kap. 19 § första stycket som förlaga, men instämmer i att de ändringar som Lagrådet föreslår gör att bestämmelsen blir tydligare. Bestämmelsen bör därför utformas enligt Lagrådets förslag, dock med en mindre språklig justering. Regeringen instämmer i utredningens bedömning att misskötsamhet av den dömde även bör kunna leda till att Kriminalvården tar in den dömde i anstalt för fortsatt avtjänande. En sådan möjlighet utgör en viktig skillnad mot vad som gäller för den som har frigetts villkorligt från ett fängelsestraff. Som exempel på situationer som bör kunna leda till att den dömde återtas i anstalt kan nämnas att den som är föremål för elektronisk övervakning avlägsnar kontrollutrustningen eller att en särskild utslussningsåtgärd upphävs på grund av misskötsamhet. Av rättssäkerhetsskäl anser regeringen dock, i likhet med Kriminal-vården, att förutsättningarna för återintagande i anstalt bör framgå av lagtexten. Det bör därför införas en bestämmelse i verkställighetslagen som innebär att Kriminalvården får upphäva beslutet om verkställighet utanför anstalt om den dömde bryter mot föreskrifter eller anvisningar om det som i övrigt ska gälla för verkställigheten utanför anstalt och överträdelsen inte är av mindre betydelse. Vidare bör ett upphävande av beslutet om verkställighet utanför anstalt förutsätta att det inte är tillräckligt att Kriminalvården ändrar formerna för utslussningen eller meddelar en varning. Det bör också framgå att ett upphävande av ett beslut om verkställighet utanför anstalt innebär att den dömde omedelbart ska föras till en anstalt för fortsatt verkställighet av påföljden. Syftet med att återinta den dömde i anstalt är i första hand att möjliggöra ett omtag av utslussningen. Det kan till exempel vara fråga om att börja om från början med utslussningen, det vill säga gå tillbaka till det första steget som beviljades. I sammanhanget ligger ett stort ansvar på Kriminalvården att utifrån omständigheterna i varje fall av utslussning individanpassa åtgärderna för att skapa en säker och kontrollerad utslussning. Varaktigheten av ett återintagande kommer därför att variera beroende på situationen i det enskilda fallet. Som utvecklas närmare i det följande är det först om det inte kan antas att den dömde ens efter ett återintagande i anstalt kommer att sluta missköta sig, som Kriminalvården bör ansöka om att rätten ska upphäva tillståndet till villkorad utslussning. Allvarlig misskötsamhet ska kunna leda till att tillståndet till villkorad utslussning upphävs För upprätthålla trovärdigheten för systemet med villkorad utslussning är det viktigt att Kriminalvården har möjlighet att agera med adekvata och resoluta åtgärder vid misskötsamhet i syfte att återupprätta samhällsskyddet. Regeringen instämmer i utredningens bedömning att allvarlig misskötsamhet bör kunna leda till att tillståndet till villkorad utslussning upphävs. Ett upphävande av ett tillstånd till villkorad utslussning bör endast få beslutas om den dömde allvarligt åsidosätter sina skyldigheter enligt det som följer av den nya verkställighetslagen eller enligt särskilda föreskrifter som meddelats den dömde. Misskötsamheten bör anses som allvarlig om den dömde har brutit mot villkor som varit av central betydelse för att bevilja den aktuella utslussningsåtgärden, till exempel avlägsnande av elektronisk kontrollutrustning eller brott mot vistelseförbud. Andra exempel på allvarlig misskötsamhet kan vara att den dömde vid mer än något enstaka tillfälle är påverkad av alkohol eller narkotika, vägrar att medverka i en drogkontroll, inte sköter sin skyldighet att hålla kontakt med Kriminalvården eller inte utför eller deltar i den sysselsättning som är bestämd. Kriminalvården bör som utgångspunkt först försöka komma till rätta med misskötsamheten genom att vidta andra, mindre ingripande åtgärder, innan en ansökan om upphävande av tillståndet till villkorad utslussning sker. Är misskötsamheten flagrant, exempelvis om den dömde mycket snart efter att den villkorade utslussningen inletts missköter sig allvarligt eller om misskötsamheten består av ny brottslighet, bör en ansökan om upphävande emellertid ske skyndsamt och den dömde omedelbart återintas i anstalt. Misskötsamhet som består av återfall i brott ska dock hanteras enligt de särskilda regler som gäller för ny påföljdsbestämning efter tidigare dom i 34 kap. brottsbalken. I avsnitt 8.2.2 föreslås bland annat att rätten får upphäva ett tillstånd till villkorad utslussning när den beslutar att en tidigare utdömd säkerhetsförvaring ska avse också tillkommande brottslighet. Utredningen föreslår att frågan om upphävande av ett beslut om tillstånd till villkorad utslussning ska prövas av övervakningsnämnden efter anmälan av Kriminalvården. Regeringen konstaterar att prövningen har vissa likheter med den prövning som övervakningsnämnderna gör i fråga om att förklara villkorligt medgiven frihet förverkad (se 26 kap. 19 § andra stycket brottsbalken). Därutöver prövar övervakningsnämnden frågor om upphävande av ett tillstånd till en påbörjad vårdvistelse, vistelse i halvvägshus eller utökad frigång (se 13 kap. 3 § fängelselagen). Dessa omständigheter talar enligt regeringen för utredningens förslag om att övervakningsnämnden ska pröva även frågor om upphävande av tillstånd till villkorad utslussning. Lagrådet ifrågasätter dock att ett domstolsbeslut ska kunna upphävas av något annat organ än en domstol, i varje fall när upphävandet som i detta fall är till den enskildes nackdel. Lagrådet påpekar även att villkorligt medgiven frihet, till skillnad från möjligheten till villkorad utslussning, inte grundar sig på ett domstolsbeslut. Lagrådet kan därför inte tillstyrka lagrådsremissens förslag och föreslår att en fråga om upphävande av ett tillstånd till villkorad utslussning alltid ska prövas av allmän domstol. Även Solna tingsrätt framför liknande synpunkter, men anser att frågan bör prövas av allmän förvaltningsdomstol. I avsnitt 5.4.2 föreslås att tillstånd till villkorad utslussning ska beslutas av allmän domstol. Även om den prövning som är tänkt att ske i samband med upphävande av ett tillstånd till villkorad utslussning kommer att vara inriktad på den dömdes beteende och omständigheter som inträffat under den villkorade utslussningen och i den meningen inte kan sägas utgöra en överprövning av det bakomliggande beslutet om tillstånd till villkorad utslussning anser regeringen att Lagrådets invändning har fog för sig. Regeringen anser vid en samlad bedömning att de skäl Lagrådet och Solna tingsrätt framför till grund för att ett beslut om upphävande av tillstånd till villkorad utslussning ska fattas av en domstol väger tyngre än skälen för att sådana beslut ska fattas av en övervakningsnämnd. Till skillnad från Solna tingsrätt anser regeringen, i likhet med Lagrådet, att frågan bör prövas av allmän domstol. Lagrådet påpekar att ett beslut om upphävande av tillstånd till villkorad utslussning kan avse en person som vid tidpunkten för beslutet inte är intagen i anstalt. Som Lagrådet föreslår, bör behörig domstol därför vara den tingsrätt inom vars domkrets den anstalt eller det frivårdskontor där den dömde är inskriven är belägen. Utredningen föreslår att prövningen av frågor om upphävande av tillstånd till villkorad utslussning ska ske efter anmälan från Kriminalvården. Regeringen instämmer i den bedömningen. Som Lagrådet förordar, bör dock begreppet ”anmälan” ersättas med ”ansökan”. Ett beslut om upphävande av ett tillstånd till villkorad utslussning innebär att den fortsatta verkställigheten ska äga rum i anstalt. Efter en tid i anstalt bör den dömde på nytt kunna ansöka om tillstånd till villkorad utslussning hos allmän domstol. Regeringen instämmer i utredningens bedömning att det inte bör föreskrivas någon viss tid som ska förflyta innan en sådan ansökan kan göras på nytt. Lagrådet ifrågasätter lagrådsremissens förslag om att bestämmelserna om upphävande av tillstånd till villkorad utslussning bör placeras i den nya verkställighetslagen. Eftersom reglerna om tillstånd till villkorad utslussning föreslås placeras i brottsbalken anser Lagrådet att även reglerna om upphävande av sådana tillstånd bör tas in i brottsbalken. Regeringen delar den bedömningen. Med hänsyn till att bestämmelserna om upphävande av tillstånd till villkorad utslussning har ett nära samband med bestämmelserna i verkställighetslagen om Kriminalvårdens beslut om att upphäva verkställighet utanför anstalt, bör det dock tas in en upplysning i verkställighetslagen om att bestämmelser om upphävande av tillstånd till villkorad utslussning finns i brottsbalken. Närmare om handläggningen av ärenden om upphävande av tillstånd till villkorad utslussning Utredningen föreslår att frågor om upphävande av tillstånd till villkorad utslussning ska avgöras skyndsamt och att det ska krävas prövningstillstånd vid överklagande till hovrätten. Regeringen instämmer i dessa förslag, dock med den skillnaden att skyndsamhetskravet bör ta sikte på handläggningen av ärendet. Lagrådet påpekar att lagförslaget i lagrådsremissen i övrigt saknar bestämmelser om förfarandet vid domstolen. Inte heller utredningen har lämnat förslag om sådana bestämmelser. Enligt regeringens mening bör ärenden om upphävande av tillstånd till villkorad utslussning handläggas på samma sätt som ärenden om beslut om sådana tillstånd (se avsnitt 6.2), dock med den skillnaden att det inte bör ställas upp något krav på inhämtande av en särskild riskutredning innan rätten beslutar om att upphäva ett tillstånd till villkorad utslussning. Det nu sagda innebär bland annat att åklagaren bör vara den dömdes motpart. I avsnitt 6.2 föreslås att ett offentligt biträde ska förordnas för den dömde i ärenden om tillstånd till villkorad utslussning om det inte är uppenbart att han eller hon saknar behov av biträde. Eftersom ett upphävande av ett beslut om tillstånd till villkorad utslussning är av mycket stor betydelse för den dömde bör enligt regeringens mening samma utgångspunkt beträffande rätten till offentligt biträde gälla som i ärenden om tillstånd till villkorad utslussning. I likhet med vad som gäller i ärenden om tillstånd till villkorad utslussning bör rätten, om det inte är uppenbart obehövligt, inhämta ett yttrande från Kriminalvården. Tingsrätten bör ge parterna tillfälle att yttra sig över det som tillförts ärendet genom någon annan. Vidare bör rätten hålla sammanträde om det begärs av den dömde och ett sammanträde inte är uppenbart obehövligt. Rättens avgörande bör ske genom beslut. Nämndemän bör delta när en tingsrätt avgör en fråga om upphävande av beslut om tillstånd till villkorad utslussning. I övrigt bör de regler i rättegångsbalken som är tillämpliga för brottmål gälla för handläggningen. Det innebär bland annat att förfarandet huvudsakligen ska vara skriftligt och att rättegångsbalkens regler om överklagande blir tillämpliga. Av 49 kap. 12 § rättegångsbalken framgår att det krävs prövningstillstånd för att hovrätten ska pröva tingsrättens dom eller beslut, om inte annat är föreskrivet. Det krävs därför inte någon särskild reglering om detta. Regeringen anser att bestämmelserna om handläggningen av ärenden om upphävande av tillstånd till villkorad utslussning bör placeras i brottsbalken. Beslutsordning Regeringens förslag Beslut enligt den nya verkställighetslagen ska fattas av Kriminalvården, om inte annat följer av lagen. Ett beslut enligt verkställighetslagen ska gälla omedelbart om inte något annat beslutas. Kriminalvårdens beslut enligt verkställighetslagen får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Beslutet ska överklagas till den förvaltningsrätt inom vars domkrets den anstalt eller det frivårdskontor där den dömde var inskriven när det första beslutet i ärendet fattades är belägen. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Kriminalvårdens beslut får dock inte överklagas innan beslutet har omprövats av Kriminalvården. Kravet på omprövning ska dock inte gälla Kriminalvårdens beslut om att upphäva ett beslut om verkställighet utanför anstalt. En särskild ordning ska gälla för beslut om att upphäva tillstånd till vissa särskilda utslussningsåtgärder. Bestämmelserna i fängelselagen om beslut om att upphäva tillstånd till vissa särskilda utslussningsåtgärder och om överklagande av sådana beslut ska tillämpas även i fråga om säkerhetsförvaring. Bestämmelsen i 13 kap. fängelselagen om att regeringen i vissa fall får besluta att ett ärende om vistelse utanför anstalt ska prövas av regeringen ska tillämpas även beträffande säkerhetsförvaring. Utredningens förslag Förslagen från utredningen stämmer delvis överens med regeringens. Utredningen föreslår inte att bestämmelserna i fängelselagen om beslut och överklagande i fråga om vissa särskilda utslussningsåtgärder samt om att regeringen i vissa fall får besluta att ett ärende om vistelse utanför anstalt ska prövas av regeringen, ska tillämpas även i fråga om den nya påföljden. Utredningens förslag om att beslut enligt den nya verkställighetslagen som huvudregel ska gälla omedelbart omfattar endast beslut som fattas av Kriminalvården eller övervakningsnämnd. Utredningen föreslår att Kriminalvårdens beslut ska få överklagas till allmän förvaltningsdomstol inom vars domkrets den anstalt är belägen som den dömde var inskriven i när det överklagade beslutet fattades. Slutligen föreslår inte utredningen att beslut om att upphäva ett beslut om verkställighet utanför anstalt ska undantas från kravet på omprövning innan ett beslut får överklagas. Remissinstanserna Ingen remissinstans yttrar sig särskilt över förslaget. Skälen för regeringens förslag När det gäller frågan om vem som ska besluta om det närmare verkställighetsinnehållet och om vistelser utanför anstalt, kan det konstateras att Kriminalvården som utgångspunkt fattar sådana beslut när det gäller intagna i fängelse (13 kap. 1 § fängelselagen). Besluten kan överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Det framstår enligt regeringens mening som lämpligt att beslutsordningen i fråga om säkerhetsförvaring följer det som gäller enligt fängelselagen. Det bör därför ankomma på Kriminalvården, som är den verkställande myndigheten även när det gäller säkerhetsförvaring, att besluta om det närmare verkställighetsinnehållet samt om vistelser utanför anstalt. Regeringen instämmer i utredningens förslag att det bör framgå av den nya verkställighetslagen att Kriminalvården fattar beslut enligt lagen om inte annat anges. Kriminalvårdens beslut bör få överklagas till allmän förvaltningsdomstol. De synpunkter Lagrådet framför i anslutning till den i lagrådsremissen föreslagna bestämmelsen om överklagande av beslut om upphävande av tillstånd till villkorad utslussning, det vill säga att den dömde vid tidpunkten för beslutet inte alltid kommer att vara intagen i anstalt, gäller även i fråga om Kriminalvårdens beslut som fattas med stöd av den nya verkställighetslagen. Behörig domstol bör därför vara den förvaltningsrätt inom vars domkrets den anstalt eller det frivårdskontor där den dömde var inskriven när det första beslutet i ärendet fattades är belägen. Prövningstillstånd bör krävas vid överklagande till kammarrätten. Utredningen föreslår att det bör ställas upp ett krav på att Kriminalvården först omprövar beslutet för att överklagande ska få ske. Regeringen instämmer i att utgångspunkten bör vara att Kriminalvårdens beslut inte får överklagas innan myndigheten har omprövat beslutet. Lagrådet konstaterar emellertid att en sådan bestämmelse skulle vara tillämplig även på Kriminalvårdens beslut att upphäva ett beslut om verkställighet utanför anstalt (se avsnitt 7.3.2). Lagrådet påpekar att ett krav på att överklagande kan ske först sedan Kriminalvården tagit ställning till frågan om omprövning medför att det kan dröja innan den dömde kan få till stånd en domstolsprövning av beslutet. Lagrådet framhåller att ett beslut att upphäva tillståndet till verkställighet utanför anstalt innefattar ett sådant frihetsberövande som avses i artikel 5 i Europakonventionen och anser att omprövningskravet tillsammans med avsaknaden av ett skyndsamhetskrav innebär att det inte ställs tillräckliga garantier för att en domstol snabbt kan pröva lagligheten av frihetsberövandet. Lagrådet föreslår därför att en bestämmelse om att Kriminalvårdens beslut inte får överklagas förrän det har omprövats inte ska gälla vid upphävande av beslut om verkställighet utanför anstalt. Regeringen instämmer i Lagrådets förslag. Enligt fängelselagen gäller en särskild ordning för beslut om att upphäva ett tillstånd till en påbörjad vårdvistelse, en vistelse i halvvägshus eller en utökad frigång. Av 13 kap. 3 § fängelselagen framgår att en övervakningsnämnd prövar sådana frågor efter anmälan av Kriminalvården eller på eget initiativ. I 4 § regleras interimistiska upphävanden. Av 5 § framgår vilken övervakningsnämnd som är behörig att pröva frågor om upphävande av tillstånd enligt 3 och 4 §§. Dessa bestämmelser bör tillämpas även i fråga om säkerhetsförvaring. Detsamma gäller reglerna om överklagande i 14 kap. 4 §. Regeringen instämmer i utredningens förslag att beslut enligt lagen om säkerhetsförvaring som fattats av Kriminalvården eller av övervakningsnämnden ska gälla omedelbart om inte något annat beslutats. Enligt regeringens mening bör detsamma emellertid gälla även för domstolens beslut vid prövningen av ett överklagat beslut av Kriminalvården eller övervakningsnämnden. En sådan ordning följer vad som gäller för beslut enligt fängelselagen (se 13 kap. 2 §). Enligt 3 kap. 6 § fängelselagen får regeringen, när det gäller en viss intagen, besluta att ett ärende om vistelse utanför anstalt ska överlämnas till regeringens prövning, om det behövs med hänsyn till rikets säkerhet eller risken för att den intagne under verkställigheten medverkar till terroristbrott enligt 4 § terroristbrottslagen (2022:666). Det bör införas en bestämmelse i den nya verkställighetslagen som anger att 13 kap. 6 § fängelselagen ska tillämpas även i fråga om säkerhetsförvaring. Bemyndiganden Regeringens bedömning Det behövs inga bemyndiganden för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela ytterligare föreskrifter om verkställigheten av säkerhetsförvaring eller om genomförande av särskild riskutredning eller ansökan, utredning eller beslut enligt lagen. Utredningens förslag Förslagen från utredningen stämmer inte överens med regeringens. Utredningen föreslår att det införs ett bemyndigande i den nya verkställighetslagen för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela ytterligare föreskrifter om verkställigheten av den nya påföljden. Utredningen föreslår också ett motsvarande bemyndigande om föreskrifter om genomförande av en särskild riskutredning och om ansökan, utredning eller beslut enligt den nya verkställighetslagen. Remissinstanserna Ingen remissinstans yttrar sig särskilt över förslaget. Skälen för regeringens bedömning I flera fall kommer föreskrifter att behöva meddelas genom förordning. Regeringen har med stöd av 8 kap. 7 och 11 §§ regeringsformen befogenhet att meddela föreskrifter om verkställighet av lag (verkställighetsföreskrifter) och föreskrifter som inte enligt grundlag ska meddelas av riksdagen (regeringens restkompetens) eller att delegera den rätten till myndighet. Det finns därmed inget behov av att införa ett bemyndigande i den nya verkställighetslagen avseende föreskrifter på de områden som utredningen föreslår. Regeringen bedömer därför att något bemyndigande inte behövs. Frågor som aktualiseras vid återfall i brott Bestämmelserna om ny påföljdsbestämning efter tidigare dom Regler om ny påföljdsbestämning efter tidigare dom finns i 34 kap. brottsbalken. Bestämmelserna i kapitlet tar sikte på situationer där det råder så kallad påföljdskonkurrens och är tillämpliga om den som har dömts till fängelse, villkorlig dom, skyddstillsyn, ungdomsvård, ungdomstjänst, ungdomsövervakning eller sluten ungdomsvård har begått ett annat brott före domen (nyupptäckt brott) eller om den dömde begår ett nytt brott efter domen men innan påföljden helt har verkställts eller annars upphört (nytt brott). Huvudregeln i dessa situationer är att rätten ska bestämma en ny påföljd för den tillkommande brottsligheten (1 § första stycket). Detta gäller oavsett om det är fråga om ny eller nyupptäckt brottslighet. När rätten dömer ut en ny påföljd kvarstår den tidigare påföljden oförändrad och den dömde ska verkställa båda påföljderna parallellt. I vissa fall får rätten avvika från huvudregeln om ny påföljd och i stället besluta att den tidigare utdömda påföljden ska omfatta också den tillkommande brottsligheten eller undanröja den utdömda påföljden och döma till en ny gemensam påföljd för den samlade brottsligheten (1 § andra stycket samt 3 och 4 §§). Undergår den dömde fängelse på livstid får dock rätten endast besluta att den påföljden ska avse också den tillkommande brottsligheten (1 § tredje stycket). Det finns alltså inte någon möjlighet att undanröja en dom på livstids fängelse eller att döma till en ny påföljd så länge inte ett straff avseende fängelse på livstid omvandlats till ett tidsbestämt straff enligt omvandlingslagen. Den som dömts till livstids fängelse behöver i och med det inte avtjäna någon ny påföljd, om inte han eller hon döms för brottet efter det att livstidsstraffet tidsbestämts. Om rätten dömer för tillkommande brottslighet till fängelse på livstid och det därmed finns flera påföljder på en gång som ska verkställas, ska livstidsstraffet enligt 26 kap. 25 § brottsbalken träda i stället för den andra påföljden. Ett livstidsstraff konsumerar alltså på verkställighetsstadiet samtliga andra påföljder som den livstidsdömde har dömts till. I 34 kap. finns även regler om förverkande av villkorligt medgiven frihet. Villkorlig frigivning sker från tidsbestämda fängelsestraff och innebär att verkställigheten av ett fängelsestraff fortsätter efter det att den dömde har frigivits från fängelset. Den villkorliga frigivningen syftar till att kontrollera övergången från vistelse i anstalt till vistelse i frihet. Efter att villkorlig frigivning skett gäller en prövotid som motsvarar den strafftid som återstår vid frigivningen, dock minst två år. Fängelsestraffet är helt verkställt när prövotiden har gått ut om villkorligt medgiven frihet inte längre kan förklaras förverkad (26 kap. 10 §). Om den dömde återfaller i brott under prövotiden för den villkorliga frigivningen ska den villkorligt medgivna friheten förklaras förverkad enligt 5 §, om inte särskilda skäl talar mot det. Det finns alltså en presumtion för att förverka hela den villkorligt medgivna friheten, endast om det finns särskilda skäl får rätten avstå från fullt förverkande. Ett beslut om att förverka den villkorligt medgivna friheten innebär att den dömde får avtjäna den förverkade tiden i anstalt eller med elektronisk övervakning enligt lagen (2025:1053) om verkställighet av fängelsestraff med elektronisk övervakning. Det behövs en särskild reglering vid återfall i brott i förhållande till den nya påföljden Regeringens bedömning Det behövs en särskild reglering vid återfall i brott i förhållande till säkerhetsförvaring. Utredningens bedömning Utredningens bedömning stämmer överens med regeringens. Remissinstanserna Ingen remissinstans invänder mot bedömningen. Skälen för regeringens bedömning Säkerhetsförvaring är en ny påföljd som i och för sig har likheter med såväl det tidsbestämda fängelsestraffet som det tidsobestämda livstidsstraffet, men med en konstruktion som skiljer sig från nuvarande påföljder. Som utredningen påpekar blir en ordning med särskilda regler beträffande påföljdsbestämningen vid återfall i brott med hänsyn till påföljdens tidsobestämda karaktär komplicerad. Enligt regeringen är det av stor vikt att regleringen utformas så att rätten får goda möjligheter att ta skälig hänsyn till tidigare och nya domar och ordna påföljdsförhållandena på ett lämpligt sätt. Utgångspunkten bör därför vara att systemet ska vara så flexibelt som möjligt, men med bibehållen förutsebarhet och med ett upprätthållet krav på likabehandling. Detta är också nödvändigt med hänsyn till att påföljdssituationen kan skilja sig åt väsentligt från fall till fall. I likhet med utredningen bedömer regeringen att den nya påföljdens tidsobestämda karaktär motiverar en något annorlunda utformning av regelverket jämfört med hittillsvarande påföljder. I mångt och mycket bör utformningen dock ligga i linje med vad som gäller för livstidsstraff som också är en tidsobestämd påföljd. I avsnitt 8.2.1 och 8.2.2 behandlas frågor som aktualiseras vid återfall i brott, såväl när det finns en tidigare påföljd att förhålla sig till när säkerhetsförvaring ska dömas ut som när den som avtjänar säkerhetsförvaring ska dömas på nytt för brott. Säkerhetsförvaringens förhållande till en tidigare dom Regeringens förslag Om säkerhetsförvaring förekommer till verkställighet samtidigt som dom på böter, förvandlingsstraff för böter, fängelse på viss tid, villkorlig dom, skyddstillsyn, ungdomsvård, ungdomstjänst, ungdomsövervakning eller sluten ungdomsvård, ska säkerhetsförvaringen träda i stället för den andra påföljden. Om påföljden bestäms till säkerhetsförvaring ska villkorligt medgiven frihet inte förverkas. Det ska inte heller vara möjligt att förlänga prövotiden, meddela föreskrift, besluta att varning ska meddelas den frigivne eller besluta om övervakning. Regeringens bedömning Bestämmelserna i 34 kap. brottsbalken om ny påföljdsbestämning efter tidigare dom på fängelse, villkorlig dom, skyddstillsyn, ungdomsvård, ungdomstjänst eller sluten ungdomsvård behöver inte anpassas i förhållande till när säkerhetsförvaring ska dömas ut. Utredningens förslag och bedömning Förslagen från utredningen stämmer överens med regeringens. Utredningen gör ingen uttrycklig bedömning av hur rätten ska förhålla sig till en tidigare dom när det är aktuellt att bestämma påföljden till säkerhetsförvaring för brott som begåtts före den tidigare domen eller efter den domen men innan påföljden helt har verkställts. Remissinstanserna Majoriteten av remissinstanserna yttrar sig inte särskilt över förslagen. Solna tingsrätt anser att den nya påföljden inte bör träda i stället för tidigare utdömda påföljder som inte hunnit verkställas. I stället bör det enligt tingsrätten i dessa fall vara möjligt att döma ut en gemensam påföljd för den samlade brottsligheten. På så sätt kan rätten ta hänsyn till den tidigare påföljden vid bestämmandet av minimistraffets längd. Justitiekanslern noterar att den nya påföljden enligt förslaget ska träda i stället för bland annat fängelse på viss tid om dessa påföljder verkställs samtidigt, i likhet med vad som redan idag gäller för livstidsstraffet enligt 26 kap. 25 § brottsbalken. Det kan alltså med den föreslagna utformningen uppstå en situation där säkerhetsförvaringen ska träda i stället för ett tidsbestämt fängelsestraff som är längre än den längsta tid som angetts för säkerhetsförvaringen i fråga. Norrköpings tingsrätt anser att förverkande av villkorligt medgiven frihet bör räknas in vid bestämmande av minimitiden. Skälen för regeringens förslag och bedömning Det krävs ingen anpassning av reglerna i 34 kap. i förhållande till när säkerhetsförvaring ska dömas ut Mot bakgrund av säkerhetsförvaringens föreslagna tillämpningsområde kommer den som blir aktuell för påföljden i många fall att vara dömd sedan tidigare. Om den brottslighet som ligger till grund för en dom på säkerhetsförvaring har begåtts före en tidigare dom, eller efter denna men innan påföljden helt har verkställts, kommer bestämmelserna i 34 kap. brottsbalken att kunna aktualiseras. I utredningen saknas resonemang om hur rätten ska förhålla sig till dessa bestämmelser när det är aktuellt att bestämma påföljden till säkerhetsförvaring. Det utredningen föreslår om att säkerhetsförvaring ska träda i stället för en tidigare utdömd påföljd träffar i stället verkställighetsstadiet, det vill säga då en dom på säkerhetsförvaring redan har dömts ut och det förekommer andra ej helt verkställda påföljder. Den frågan återkommer regeringen till under nästa rubrik. Även om det saknas resonemang i frågan om säkerhetsförvaringens förhållande till bestämmelserna i 34 kap. konstaterar regeringen att utredningen inte föreslår någon ändring av dessa bestämmelser i förhållande till när rätten ska döma ut säkerhetsförvaring. Det innebär att rätten i enlighet med 1 § första stycket som huvudregel ska döma särskilt till säkerhetsförvaring för den tillkommande brottsligheten. Undantagsreglerna i 3 och 4 §§ om konsumtionsdom och undanröjande är också tillämpliga. Det bör dock inte förekomma fall då förutsättningarna för att meddela en konsumtionsdom enligt 3 § är uppfyllda om den tillkommande brottsligheten är så pass allvarlig att den kan föranleda säkerhetsförvaring. Om förutsättningar föreligger enligt 4 § finns det emellertid en möjlighet att undanröja den tidigare påföljden och döma till säkerhetsförvaring som en gemensam påföljd för den samlade brottsligheten. Precis som Solna tingsrätt anser regeringen att en sådan ordning är rimlig. Den öppnar upp för ett flexibelt system där rätten kan se till att hänsyn tas till en tidigare dom i den mån det är lämpligt. Möjligheten till undanröjande av en tidigare påföljd kan till exempel bli aktuell i den situation som Justitiekanslern tar upp, då det finns ett längre tidsbestämt fängelsestraff sedan tidigare. Vid en gemensam påföljdsbestämning har rätten då möjlighet att bestämma en minimitid och ramtid som speglar allvaret i den samlade brottsligheten. Den dömde ska i så fall tillgodoräknas eventuell tid som frihetsberövad i enlighet med vad som gäller för tidsbestämda straff. Avräkningen ska ske mot såväl minimitiden som ramtiden (se avsnitt 7.1). Säkerhetsförvaring ska träda i stället för en tidigare utdömd påföljd Om rätten väljer att döma särskilt till säkerhetsförvaring och det finns en tidigare, inte helt verkställd påföljd, instämmer regeringen i utredningens bedömning att det inte framstår som lämpligt att den dömde ska verkställa dessa påföljder parallellt. Det bör därför införas en ordning som innebär att en dom på böter, förvandlingsstraff för böter, fängelse på viss tid, villkorlig dom, skyddstillsyn, ungdomsvård, ungdomstjänst, ungdomsövervakning eller sluten ungdomsvård ersätts av säkerhetsförvaring, i likhet med vad som redan gäller för fängelse på livstid (se 26 kap. 25 § brottsbalken). I likhet med vad som gäller vid undanröjande av en tidigare påföljd bör den dömde då få tillgodoräknas eventuell tid som frihetsberövad i enlighet med vad som gäller för tidsbestämda straff enligt tillgodoräknandelagen (se avsnitt 7.1). I sammanhanget kan noteras att det i avsnitt 8.2.2 föreslås en reglering som innebär att fängelse på livstid ska träda i stället för säkerhetsförvaring om dessa påföljder förekommer till verkställighet på en gång. Villkorligt medgiven frihet ska inte förverkas Eftersom det i många fall kommer att finnas en tidigare dom när det blir aktuellt att bestämma påföljden till säkerhetsförvaring kommer det även kunna förekomma ett reststraff från en tidigare fängelsedom (villkorligt medgiven frihet). Om det nya brottet har begåtts under prövotiden och påföljden hade bestämts till ett tidsbestämt fängelsestraff hade rätten i enlighet med 34 kap. 5 § brottsbalken normalt beslutat om förverkande av den villkorligt medgivna friheten. Frågan är vad som ska gälla då påföljden i stället bestäms till säkerhetsförvaring. Ett alternativ är att rätten, i enlighet med Norrköpings tingsrätts förslag, beslutar om förverkande också i de fallen samt att den tiden fogas till minimitiden. En sådan ordning är enkel, förutsebar och rättvis. Samtidigt måste det beaktas att säkerhetsförvaring är en tidsobestämd påföljd, vilket i sig är mycket mer ingripande än ett tidsbestämt fängelsestraff. Den dömde kan komma att vara frihetsberövad under en potentiellt mycket lång tid. Även om endast minimitiden skulle avtjänas i anstalt förekommer inte heller villkorlig frigivning från säkerhetsförvaring (se avsnitt 5.4.2), vilket innebär att säkerhetsförvaringen alltid kommer att vara längre än om en tidsbestämd påföljd hade dömts ut. Ett förverkande av villkorligt medgiven frihet skulle också innebära att den förverkade delen av straffet i praktiken skulle omvandlas och verkställas som en annan påföljd. Vid de andra tidsobestämda påföljderna, fängelse på livstid och rättspsykiatrisk vård sker inte något förverkande av villkorligt medgiven frihet. Det talar för att förverkande inte heller bör ske när påföljden bestäms till säkerhetsförvaring. Det ska även noteras att rätten har en möjlighet att enligt 34 kap. 4 § undanröja en tidigare utdömd påföljd och döma ut säkerhetsförvaring som en ny påföljd för den samlade brottsligheten. Denna möjlighet föreligger formellt så länge den tidigare domen inte helt har verkställts, vilket för ett fängelsestraff sker först när prövotiden har gått ut. På så sätt finns det en möjlighet att undvika oskäliga resultat på grund av att villkorligt medgiven frihet inte kan förverkas. Vid en samlad bedömning instämmer regeringen i utredningens förslag att något förverkande inte bör ske i dessa fall. Av samma skäl bör inte heller de åtgärder som kan vidtas enligt 34 kap. 5 § tredje stycket, det vill säga förlängd prövotid, föreskrift, varning eller övervakning, kunna vidtas om påföljden bestäms till säkerhetsförvaring. Säkerhetsförvaringens förhållande till tillkommande brottslighet Regeringens förslag I 34 kapitlets första paragraf ska det upplysas om att det finns särskilda bestämmelser för den som har dömts till säkerhetsförvaring. Av de särskilda bestämmelserna ska framgå att om den som har dömts till säkerhetsförvaring ska dömas för ny eller nyupptäckt brottslighet ska rätten som huvudregel besluta att säkerhetsförvaringen ska avse också den tillkommande brottsligheten. Under vissa förhållanden ska dock rätten få undanröja den tidigare utdömda säkerhetsförvaringen och döma till gemensam påföljd för den samlade brottsligheten eller bestämma en ny påföljd för den tillkommande brottsligheten. När rätten beslutar att en tidigare utdömd säkerhetsförvaring ska avse också tillkommande brottslighet ska rätten få upphäva ett tillstånd till villkorad utslussning samt förlänga minimitiden och ramtiden om det behövs med hänsyn till den tillkommande brottslighetens allvar. Ramtiden ska dock aldrig få överstiga minimitiden med mer än sex år. Om förlängningen föranleds av ny brottslighet ska minimitiden få överstiga arton år och ramtiden tjugofyra år. Bestämmelserna om ändrade förhållanden och påföljdsbestämning vid överlämnande eller utlämning till Sverige för verkställighet av dom och vid verkställighet av svensk brottmålsdom utomlands ska omfatta även säkerhetsförvaring. Om fängelse på livstid förekommer till verkställighet samtidigt som säkerhetsförvaring ska livstidsstraffet träda i stället för säkerhetsförvaringen. Utredningens förslag Förslagen från utredningen stämmer delvis överens med regeringens. Utredningen föreslår att de särskilda bestämmelserna om ny påföljdsbestämning vid tillkommande brottslighet ska avse den som undergår den nya påföljden. Utredningen lämnar alltså inte några förslag om vad som ska gälla för den som efter att verkställigheten har upphört ska dömas för tillkommande brottslighet. Utredningen föreslår inte att det ska vara möjligt att döma till ny påföljd för tillkommande brottslighet och i fråga om möjligheten att besluta om undanröjande föreslår utredningen en delvis annan utformning av lagtexten. Utredningen föreslår att den totala tiden för påföljdens verkställighet ska få förlängas endast om den tillkommande brottsligheten är sådan att den kunnat aktualisera en dom på säkerhetsförvaring i sig. Utredningen föreslår vidare att rätten ska upphäva ett tillstånd till villkorad utslussning om den nya minimitiden överstiger den tidigare minimitiden med minst ett år, om inte synnerliga skäl talar emot det. Utredningen lämnar inte något förslag om vad som ska gälla om minimitiden eller den totala tiden för påföljdens verkställighet efter förlängning överstiger arton respektive tjugofyra år. Utredningen föreslår inte några ändringar i 34 kap. 6 § brottsbalken om ändrade förhållanden eller 8 § om påföljdsbestämning vid överlämnande eller utlämning till Sverige för verkställighet av dom och vid verkställighet av svensk brottmålsdom utomlands. Utredningen lämnar inte heller något förslag om att det ska regleras att fängelse på livstid ska träda i stället för säkerhetsförvaring om påföljderna förekommer till verkställighet samtidigt. Remissinstanserna Majoriteten av remissinstanserna yttrar sig inte särskilt över förslagen. Svea hovrätt anser att frågan om tillämpningen av 34 kap. brottsbalken i den situation där en person som dömts till den nya påföljden och sedan ska dömas för ett nytt eller nyupptäckt brott bör belysas ytterligare i det fortsatta lagstiftningsarbetet. Kristianstads tingsrätt anser att den föreslagna lydelsen av 34 kap. 10 § brottsbalken (om fastställande av en ny minimitid vid tillkommande brottslighet) riskerar att leda till ologiska och oönskade resultat. Skälen för regeringens förslag Det ska införas särskilda regler för den som har dömts till säkerhetsförvaring samt en bestämmelse som upplyser om detta Som framgår i avsnitt 8.2.1 bedömer regeringen att reglerna i 34 kap. brottsbalken inte behöver ändras i förhållande till när det finns en tidigare dom på fängelse, villkorlig dom, skyddstillsyn, ungdomsvård, ungdomstjänst, ungdomsövervakning eller sluten ungdomsvård och det är aktuellt att döma ut säkerhetsförvaring för tillkommande brottslighet. Rätten har då alltså att förhålla sig till en tidigare påföljd på samma sätt som när någon annan påföljd ska dömas ut, även om en dom på säkerhetsförvaring på verkställighetsstadiet föreslås ersätta andra påföljder. Enligt regeringen bör det dock föras in särskilda bestämmelser i 34 kap. som tar sikte på den situationen att det finns en tidigare dom på säkerhetsförvaring och det är aktuellt att döma för tillkommande brottslighet. Utredningen föreslår att dessa särskilda bestämmelser ska gälla för den som undergår, det vill säga avtjänar, den nya påföljden. Utredningens förslag innebär därmed att de särskilda reglerna träffar endast den som lagförs under påföljdens verkställighet. Med utredningens förslag till lagtext saknas reglering för den som, efter att säkerhetsförvaringen är helt verkställd, ska lagföras för ett brott som har begåtts före domen eller efter domen men innan påföljden helt verkställdes. Det innebär att rätten vid domstillfället skulle få döma ut en påföljd för den aktuella brottsligheten utan beaktande av konkurrenssituationen. En sådan ordning framstår som otillfredsställande och skiljer sig från den nuvarande regleringen i 34 kap. Den skulle också innebära att lagföringens tidpunkt skulle tillåtas styra påföljdsbestämningen och medföra stora skillnader för den som döms under verkställighet respektive efter att påföljden verkställts. Enligt regeringens mening krävs det bestämmelser som reglerar påföljdsbestämningen vid tillkommande brottslighet för den som har dömts till säkerhetsförvaring, både när lagföring sker under påföljdens verkställighet och när lagföring sker efter att säkerhetsförvaringen är helt verkställd. Som utvecklas närmare under de kommande rubrikerna i detta avsnitt föreslår därför regeringen att det ska införas särskilda regler för påföljdsbestämningen när den som har dömts till säkerhetsförvaring ska dömas på nytt för tillkommande brottslighet. Det bör införas en bestämmelse i 34 kap. 1 § som upplyser om detta. Lagrådet invänder att det inte tillräckligt tydligt framgår av lagrådsremissens förslag vilka paragrafer i kapitlet som är tillämpliga på säkerhetsförvaring. Lagrådet föreslår därför att det i 1 § fjärde stycket ska införas en bestämmelse som upplyser om att för den som har dömts till säkerhetsförvaring ska 2, 5, 6 och 8–10 §§ tillämpas. Regeringen har förståelse för Lagrådets invändning men konstaterar att det för övriga påföljder inte anges i 1 § vilka paragrafer som är tillämpliga. Att särskilt upplysa om att vissa paragrafer är tillämpliga för den som har dömts till säkerhetsförvaring skulle därför strida mot systematiken i kapitlet. Den förslagna ändringen skulle dessutom kunna ge intryck av att de utpekade paragraferna bara är tillämpliga för den som har dömts till säkerhetsförvaring, vilket inte är fallet. Regeringen anser därför att övervägande skäl talar mot att ändra bestämmelsen på det sätt som Lagrådet föreslår. Lagrådet anser vidare att innebörden av den särskilda regleringen som föreslås gälla för den som har dömts till säkerhetsförvaring skulle framgå tydligare om de tre alternativen – att låta tillkommande brottslighet omfattas av tidigare dom, att undanröja påföljden och döma till gemensam påföljd samt att bestämma en ny påföljd för den tillkommande brottsligheten – regleras i separata paragrafer. Regeringen instämmer i detta. Paragraferna bör därför ändras i förhållande till lagrådsremissens förslag på så sätt att de tre olika alternativen regleras i tre separata paragrafer. Regeringen anser dock att bestämmelserna i högre utsträckning än vad Lagrådet föreslår bör utformas i linje med motsvarande bestämmelser i 34 kap. 1, 3 och 4 §§. Huvudregeln vid tillkommande brottslighet ska vara konsumtionsdom Om den som har dömts till säkerhetsförvaring ska dömas på nytt för tillkommande brottslighet uppstår frågan hur denna brottslighet ska hanteras påföljdsmässigt. Det kan röra sig om brott som har begåtts före domen eller brott som den dömde begått efter domen men innan säkerhetsförvaringen är helt verkställd. I båda fallen kan verkställigheten antingen pågå eller påföljden helt ha verkställts när det blir aktuellt att döma för den tillkommande brottsligheten. Vid bedömningen av hur en sådan situation ska hanteras kan konstateras att säkerhetsförvaring, liksom fängelse på livstid, är en tidsobestämd påföljd. Åklagaren har möjlighet att, fram till sex månader före det att ramtiden löper ut, ansöka om förlängning av ramtiden (se avsnitt 5.4.3). Först därefter går det, om en sådan ansökan inte görs, att säkert veta att påföljden kommer att upphöra vid ramtidens utgång. På så sätt skiljer sig påföljden från ett tidsbestämt fängelsestraff. Säkerhetsförvaring skiljer sig vidare från ett tidsbestämt fängelsestraff genom konstruktionen med villkorad utslussning i stället för villkorlig frigivning. Det finns därför flera skäl att undvika verkställighet av säkerhetsförvaring samtidigt som en annan påföljd. I stället bör rätten vid behov ha möjlighet att skärpa säkerhetsförvaringen så att den på ett rimligt sätt speglar allvaret i såväl den tidigare som den tillkommande brottsligheten. Huvudregeln bör därför vara att den tidigare utdömda påföljden, det vill säga säkerhetsförvaringen, ska avse också den brottslighet som omfattas av den nya domen (så kallad konsumtionsdom). Detta bör regleras i en ny paragraf (se förslaget till 9 §). När rätten meddelar en konsumtionsdom bör den samtidigt få förlänga minimitiden och ramtiden samt upphäva ett tillstånd till villkorad utslussning. Detta bör gälla såväl vid ny som nyupptäckt brottslighet. På så sätt kan oskäliga resultat undvikas utan att svårigheter med två parallella verkställigheter uppstår. I enlighet med vad utredningen föreslår bör möjligheten att förlänga säkerhetsförvaringens minimitid och ramtid komma i fråga endast vid tillkommande brottslighet av mer allvarligt slag. Det avgörande för om tiderna ska förlängas bör vara om den utdömda säkerhetsförvaringen hade ansetts tillräckligt ingripande även om den tillkommande brottsligheten hade ingått i bedömningen. Här måste straffvärdet för den tillkommande brottsligheten relateras till den fastställda minimitiden, men också till ramtidens längd. Mot bakgrund av påföljdens tidsobestämda karaktär bör korrigering av minimitiden endast ske då fråga är om beaktansvärda skillnader i kvalitet, det vill säga att allt för små och obetydliga skillnader inte bör ges genomslag på så sätt att minimitiden påverkas. Är det fråga om ny brottslighet bör förlängning ske om det är påkallat med hänsyn till den nya brottslighetens allvar. Är det fråga om nyupptäckt brottslighet bör minimitiden förlängas endast om den nyupptäckta brottsligheten påtagligt skulle ha påverkat minimitidens längd, om det hade dömts ut för den samlade brottsligheten. Här är således utrymmet att förlänga minimitiden mindre. Vad avser förlängning av ramtiden föreslår utredningen att den tiden endast ska få förlängas om den tillkommande brottsligheten hade kunnat aktualisera en dom på säkerhetsförvaring i sig. Som Kristianstads tingsrätt påpekar kan dock en sådan tillämpning leda till oönskade resultat. Om minimitiden förlängs men inte ramtiden riskerar minimitiden i vissa fall kunna motsvara eller överstiga ramtiden. Det finns då inget verkställighetsutrymme kvar för villkorad utslussning. Dessutom skulle ramtidens längd tillåtas bero på om den samlade brottsligheten hanteras i en eller två domar. Visserligen föreslås att rätten ska ha möjlighet att besluta om förlängning av ramtiden under vissa förhållanden (jfr förslaget till 33 kap. 9 § brottsbalken), men det framstår som mer ändamålsenligt att förlängning av tiderna hanteras i samma process. Till skillnad från utredningen anser regeringen därför att rätten bör ha en möjlighet att förlänga ramtiden även om den tillkommande brottsligheten är sådan att den inte kunnat aktualisera säkerhetsförvaring i sig. Som utgångspunkt bör dock ramtiden förlängas endast i motsvarande mån som minimitiden förlängs. På så sätt kommer ramtidens längd överstiga minimitidens på motsvarande sätt som innan förlängningen, det vill säga längden av den preventiva delen av frihetsberövandet kommer att vara oförändrad. Endast om den tillkommande brottsligheten består av brott som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid bör ramtiden kunna förlängas i större utsträckning, under förutsättning att ramtiden inte redan i den tidigare domen bestämts till en tid som överstiger minimitiden med sex år. Ramtiden får dock aldrig bestämmas till en tid som överstiger minimitiden med mer än sex år (jfr förslaget till 33 kap 4 § tredje stycket). Enligt regeringen uppfyller en sådan reglering kravet på kausalt samband mellan brottmålsdomen och det preventiva frihetsberövandet som gäller enligt artikel 5.1 a Europakonventionen samt tillhörande praxis från Europadomstolen (jfr avsnitt 4.2.3). Utredningen lämnar inte något förslag om vad som ska gälla om den tillkommande brottsligheten är av sådant allvar att minimitiden eller ramtiden efter förlängning skulle överstiga arton respektive tjugofyra år (jfr förslaget till 33 kap. 4 §). Även om en sådan situation inte torde vara särskilt vanligt förekommande är det möjligt att en person som dömts till säkerhetsförvaring med en lång minimitid begår ett nytt allvarligt brott under verkställigheten, utan att det finns förutsättningar att döma till fängelse på livstid för den nya, eller samlade, brottsligheten. Hade den tidigare påföljden bestämts till ett tidsbestämt fängelsestraff i stället för säkerhetsförvaring hade det i en sådan situation varit möjligt att döma till ett nytt fängelsestraff för den tillkommande brottsligheten. Vid fråga om ny brottslighet hade den sammanlagda strafftiden då kunnat överstiga arton år. För att undvika oskäliga resultat bör det på motsvarande sätt vara möjligt att förlänga minimitiden till över arton år och ramtiden till över tjugofyra år vid återfall i brott efter en dom på säkerhetsförvaring. Är det fråga om nyupptäckt brottslighet bör dock en sådan möjlighet inte finnas, eftersom rätten inte hade kunnat döma till mer än arton års fängelse för den samlade brottsligheten om påföljden hade bestämts till fängelse. Däremot bör rätten i ett sådant fall ha möjlighet att undanröja domen på säkerhetsförvaring och döma till en ny gemensam påföljd för den samlade brottsligheten, enligt vad som framgår under nästa rubrik. Möjligheten att under vissa förutsättningar överskrida gränserna i 33 kap. 4 § bör framgå av lag. Rätten bör slutligen ha möjlighet att, i samband med en konsumtionsdom, upphäva ett meddelat tillstånd till villkorad utslussning. Utredningen föreslår att en sådan möjlighet ska vara reserverad till de fall då den tillkommande brottsligheten är av mer allvarligt slag. Enligt utredningens förslag ska rätten upphäva ett tillstånd till villkorad utslussning om den nya minimitiden överstiger den tidigare minimitiden med minst ett år, om inte synnerliga skäl talar emot det. Regeringen konstaterar att utredningen samtidigt föreslår att det ska vara möjligt att upphäva ett tillstånd till villkorad utslussning om den dömde allvarligt missköter sig under den villkorade utslussningen, under förutsättning att misskötsamheten inte består av ny brottslighet (se avsnitt 7.3.2). Utredningens förslag innebär alltså att tillståndet kan upphävas vid allvarlig misskötsamhet, men inte vid ny brottslighet om den inte är så allvarlig att minimitiden förlängs med minst ett år. Enligt regeringen framstår en sådan ordning inte som rimlig. Enligt regeringen bör rätten ha möjlighet att upphäva ett tillstånd till villkorad utslussning vid all form av tillkommande brottslighet. Om den tillkommande brottsligheten är av sådant slag att det är påkallat att upphäva tillståndet får bedömas med beaktande av omständigheterna i varje enskilt fall. Bestämmelserna om möjligheten att förlänga minimitiden och ramtiden samt upphäva ett tillstånd till villkorad utslussning bör, i enlighet med Lagrådets förslag, regleras i samma paragraf som bestämmelsen om att rätten ska besluta att säkerhetsförvaringen ska avse också den brottslighet som omfattas av den nya domen (se förslaget till 9 §). Det kan i sammanhanget även noteras att tillkommande brottslighet kan inverka på rättens prövning av om tillstånd till villkorad utslussning ska beslutas. Särskilt om det är fråga om ett nytt brott kan det innebära att ett sådant tillstånd inte beslutas (se avsnitt 5.4.2 om förutsättningarna för tillstånd till villkorad utslussning). Det ska finnas möjlighet att i vissa fall döma till en ny gemensam påföljd och att bestämma en ny påföljd Eftersom skälen för en konsumtionsdom inte är lika starka i alla situationer bör det finnas undantag från huvudregeln. Utredningen föreslår att det, om det finns särskilda skäl, ska vara möjligt att undanröja en tidigare utdömd säkerhetsförvaring och döma till en ny gemensam påföljd för den samlade brottsligheten. Enligt utredningen bör det dock inte finnas någon möjlighet att döma till en ny påföljd för tillkommande brottslighet, främst eftersom en sådan påföljd (det torde ofta bli fråga om ett fängelsestraff) inte kan verkställas under den tid som den dömde avtjänar säkerhetsförvaringen. Regeringen instämmer i att det, om säkerhetsförvaringen inte är helt verkställd, i vissa fall kan framstå som lämpligare att undanröja säkerhetsförvaringen och döma till en ny gemensam påföljd för den samlade brottsligheten i stället för att meddela konsumtionsdom. Detta torde främst vara fallet när påföljden ska bestämmas till fängelse på livstid. I en sådan situation bör rätten alltså undanröja säkerhetsförvaringen och döma till fängelse på livstid för den samlade brottsligheten. Det kan dock även uppkomma andra situationer då ett undanröjande samt gemensam påföljd för den samlade brottsligheten framstår som lämpligast. Det kan till exempel vara att det vid den senare domen blir aktuellt att besluta att den tilltalade ska överlämnas till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning eller att det framstår som lämpligare att döma till en ny säkerhetsförvaring för den samlade brottsligheten. Vilken ordning som väljs får motiveras utifrån hur allvarlig den tillkommande brottsligheten är och vad den dömde har avtjänat till följd av den tidigare domen. Som utredningen föreslår bör det finnas en möjlighet till undanröjande om det finns särskilda skäl för det. Enligt regeringen bör det framgå av lagtexten att ett sådant beslut får meddelas endast om domen på säkerhetsförvaring har fått laga kraft och dom meddelas innan säkerhetsförvaringen är helt verkställd (jfr 34 kap. 4 §). Till skillnad från utredningen föreslår regeringen att de nya särskilda bestämmelserna i 34 kap. brottsbalken ska vara tillämpliga på den som har dömts till säkerhetsförvaring, oavsett om verkställighet pågår när rätten ska döma för tillkommande brottslighet. Om lagföring sker efter det att påföljden är helt verkställd saknas möjlighet att skärpa denna på det sätt som föreslås vara möjligt under verkställigheten. Det saknas också möjlighet till undanröjande och utdömande av en ny gemensam påföljd. Det bör därför enligt regeringen vara möjligt i vissa fall att bemöta den tillkommande brottsligheten genom att döma till en ny påföljd. Av rättviseskäl bör så få ske endast i de fall brottsligheten hade lett till en förlängning av minimitiden och ramtiden om lagföringen hade skett under påföljdens verkställighet. Är det fråga om ny brottslighet bör därför en ny påföljd bestämmas om det är påkallat med hänsyn till den nya brottslighetens allvar. Är det fråga om nyupptäckt brottslighet bör krävas att denne påtagligt skulle ha påverkat minimitidens längd, om säkerhetsförvaring hade dömts ut för den samlade brottsligheten. Möjligheterna att döma till en ny påföljd eller undanröja säkerhetsförvaringen bör, i enlighet med Lagrådets förslag, regleras i särskilda paragrafer (se förslaget till 10 och 11 §§). Bestämmelserna i kapitlet i övrigt bör ändras till följd av att säkerhetsförvaring införs som en ny påföljd Som framgår under rubrikerna ovan i detta avsnitt föreslås särskilda bestämmelser i 9–11 §§ för den som har dömts till säkerhetsförvaring och därefter ska dömas för tillkommande brottslighet. Bestämmelserna i 1, 3 och 4 §§ föreslås alltså inte göras tillämpliga i den situationen. Övriga bestämmelser i kapitlet bör dock, i förekommande fall, göras tillämpliga även för den som har dömts till säkerhetsförvaring. Bestämmelserna i 2 §, om straffmätning vid nyupptäckt brottslighet, är tillämpliga vid alla påföljder som omfattas av 34 kap., och därmed även när rätten dömer till en ny påföljd för ett nyupptäckt brott enligt 11 §. I 5 §, om förverkande av villkorligt medgiven frihet, föreslås ändringar som bland annat innebär att villkorligt medgiven frihet inte får förverkas när påföljden bestäms till säkerhetsförvaring (se avsnitt 8.2.1). I 6 §, om ändrade förhållanden efter en konsumtionsdom, bör ändringar göras i första stycket första meningen så att det framgår att bestämmelserna i paragrafen också är tillämpliga i de fall den tidigare utdömda påföljden är säkerhetsförvaring och rätten med tillämpning av 9 § första stycket har beslutat att säkerhetsförvaringen ska avse tillkommande brottslighet. I paragrafens andra stycke regleras vad som gäller när det vid verkställigheten av en dom på fängelse på viss tid eller på sluten ungdomsvård visar sig att brottet är begånget före det att en tidigare påföljd har dömts ut och det inte framgår av domarna att den andra påföljden har beaktats (enligt 2 §). Enligt bestämmelsen ska rätten i ett sådant fall, efter anmälan av åklagare, bestämma vad den dömde ska undergå till följd av den dom som sist ska verkställas. Av styckets sista mening framgår att en prövning enligt andra stycket inte hindrar att domen får verkställas om inte rätten beslutar annorlunda. Det som ska säkerställas genom denna bestämmelse är alltså att principen om gemensam straffmätning och tillämpning av asperationsprincipen har iakttagits när det tillkommande brottet är nyupptäckt. Med hänsyn till att rätten, på liknande sätt som vid en dom på fängelse och sluten ungdomsvård, ska fastställa tidsramar för påföljdens verkställighet bör bestämmelsen ändras så att den omfattar även en dom på säkerhetsförvaring. I 8 § finns bestämmelser om överlämnande eller utlämning till Sverige för verkställighet av dom och om överförande av verkställighet av en svensk brottmålsdom utomlands. Syftet med bestämmelserna är att i angivna fall undanröja svårigheter som kan föreligga vid utlämning eller överlämnande till Sverige respektive vid verkställighet av en svensk brottmålsdom utomlands. En förutsättning för bestämmelsernas tillämplighet är att domen avser fängelse för två eller flera brott samt att hinder mot överlämnande, utlämning eller överförande av verkställighet av en svensk brottmålsdom föreligger avseende något av brotten enligt den främmande statens lagstiftning. För att möjliggöra en utlämning, ett överlämnande eller ett överförande av verkställigheten kan åklagaren ansöka om att domstol ska undanröja den gemensamt utdömda påföljden och döma till påföljd för den brottslighet för vilken överlämnande, utlämning eller överförande kan ske. Eftersom säkerhetsförvaring är en påföljd som är avsedd att dömas ut i sådana fall då fängelse på viss tid annars hade dömts ut för brottsligheten, säkerhetsförvaring föreslås kunna föras över till en annan stat (se avsnitt 10) och samma hinder kan uppstå vid överlämnande, utlämning eller verkställighet av säkerhetsförvaring som vid fängelse, bör regelverket utvidgas till att även gälla domar som avser säkerhetsförvaring. Fängelse på livstid ska träda i stället för säkerhetsförvaring Enligt regeringens förslag ska en tidigare utdömd säkerhetsförvaring kunna undanröjas om det är aktuellt att döma ut fängelse på livstid för tillkommande brottslighet. Enligt regeringen bör det trots det göras ett tillägg i 26 kap. 25 § brottsbalken så att det framgår att fängelse på livstid träder i stället även för säkerhetsförvaring om dessa påföljder förekommer till verkställighet på en gång. Om en tidigare utdömd säkerhetsförvaring inte skulle undanröjas bör det nämligen uttryckligen framgå av lag att livstidsstraffet konsumerar säkerhetsförvaringen på verkställighetsstadiet. Verkställighet av beslut om avvisning och utvisning Regeringens förslag Ett beslut enligt utlänningslagen om att avvisa eller utvisa en utlänning som har dömts till säkerhetsförvaring ska inte få verkställas förrän 1.utlänningen har avtjänat minimitiden, rätten har beslutat om tillstånd till villkorad utslussning enligt 33 kap. 6 § brottsbalken och det begärs av den myndighet som ska verkställa beslutet, eller 2.verkställigheten av säkerhetsförvaringen har förts över till ett annat land. Utredningens förslag Förslaget från utredningen stämmer delvis överens med regeringens. Utredningen föreslår att bestämmelsen endast ska omfatta beslut om utvisning på grund av brott och att det ska införas en bestämmelse om att säkerhetsförvaringen upphör när beslutet om utvisning har verkställts. Av utredningens förslag framgår inte något krav på att den dömde ska ha avtjänat minimitiden för att utvisning ska få ske. Utredningen lämnar inte några förslag om vad som ska gälla vid överförande av verkställighet till ett annat land. Remissinstanserna Ingen remissinstans yttrar sig särskilt över förslaget. Skälen för regeringens förslag Av 12 kap. 9 § utlänningslagen (2005:716) framgår att ett beslut om att avvisa eller utvisa en utlänning inte får verkställas förrän utlänningen har avtjänat ett fängelsestraff som han eller hon har dömts till eller verkställigheten av fängelsestraffet har flyttats över till ett annat land. Fängelsestraffet utgör alltså ett hinder mot verkställighet av beslut om utvisning på grund av brott och beslut om avvisning eller utvisning som meddelats i administrativ ordning. Motiven till bestämmelsen är att det skulle te sig stötande om en utlänning skulle kunna begå brott i Sverige utan att i realiteten riskera någon form av påföljd. (Se propositionen Ändringar i utlänningslagen, prop. 1994/95:179 s. 68). Även för den som har dömts till rättspsykiatrisk vård finns bestämmelser om när avvisning eller utvisning får ske. Av 17 § lagen om rättspsykiatrisk vård framgår att verkställighet av ett beslut om avvisning eller utvisning får ske trots tvångsvården om det begärs av den myndighet som ska verkställa beslutet och chefsöverläkaren finner att patientens tillstånd tillåter att beslutet verkställs. Är det fråga om rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning krävs därutöver, enligt paragrafens andra stycke, att chefsöverläkaren finner att det inte längre till följd av den psykiska störning som föranlett beslutet om särskild utskrivningsprövning finns risk för att patienten återfaller i brottslighet som är av allvarligt slag. Kravet på den prövning som chefsöverläkaren ska göra har införts för att tillgodose samhällsskyddsaspekten (se propositionen Vissa läkemedels- och psykiatrifrågor, prop. 2006/07:78 s. 45–48). Av samma skäl som gör sig gällande för fängelsestraff bör det, i enlighet med utredningens förslag, införas en bestämmelse som innebär att en dom på säkerhetsförvaring som utgångspunkt utgör verkställighetshinder mot utvisning på grund av brott. Även om det borde vara ovanligt att en utlänning döms till säkerhetsförvaring utan att domstolen beslutar om utvisning och det samtidigt föreligger ett lagakraftvunnet beslut om avvisning eller utvisning bör en sådan dom enligt regeringens mening utgöra verkställighetshinder även mot avvisningsbeslut och utvisningsbeslut som meddelats i administrativ ordning, på samma sätt som gäller för den som dömts till fängelse eller rättspsykiatrisk vård (jfr prop. 1994/95:179 s. 68). På motsvarande sätt som för fängelsestraff och rättspsykiatrisk vård bör det även regleras när säkerhetsförvaringen upphör att utgöra ett verkställighetshinder. Säkerhetsförvaring är en påföljd som, under vissa förutsättningar, kan dömas ut i stället för ett fängelsestraff. I mångt och mycket bör utformningen av en bestämmelse om verkställighetshinder därför ligga i linje med vad som gäller för fängelsestraff. I och med att säkerhetsförvaring är en tidsobestämd påföljd som döms ut för att tillvarata behovet av samhällsskydd gör sig dock särskilda hänsyn gällande i fråga om när ett avvisnings- eller utvisningsbeslut i sådana fall ska få verkställas. Bestämmelsen bör därför delvis utformas efter viss förebild i 17 § andra stycket lagen om rättspsykiatrisk vård, som föreskriver en prövning som tar hänsyn till samhällsskyddet. För att skapa en ordning som ligger i linje med vad som gäller när ett fängelsestraff har dömts ut bör en första förutsättning för verkställighetshindrets upphörande vara att utlänningen har avtjänat minimitiden, som är den kortaste tiden för frihetsberövande. Minimitiden motsvarar det fängelsestraff som hade dömts ut om påföljden hade bestämts till fängelse (se avsnitt 5.4.1), och på så sätt motsvarar en sådan bestämmelse det som gäller enligt 12 kap. 9 § utlänningslagen om att fängelsestraffet ska ha avtjänats. Som utredningen föreslår bör det inför verkställigheten av ett utvisningsbeslut, i likhet med vad som sker vid rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning, även ske en prövning som tar hänsyn till samhällsskyddet. För denna kategori dömda bör straffet inte upphöra genom att den dömde förs till ett annat land förrän det är säkerhetsmässigt försvarligt att så sker. En annan ordning riskerar att uppfattas som stötande av målsäganden, men också ur ett bredare brottsofferperspektiv. Det nu sagda innebär att en andra förutsättning för att verkställighetshindret ska upphöra bör vara att rätten har beslutat om tillstånd till villkorad utslussning. Vid en prövning av om tillstånd till villkorad utslussning ska beslutas ska rätten särskilt beakta risken för att den dömde återfaller i allvarlig brottslighet som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid, den tid som den dömde har avtjänat, om den dömde allvarligt har åsidosatt vad som gäller för verkställigheten och om den dömde har medverkat till att genomföra åtgärder som syftar till att främja hans eller hennes anpassning i samhället (33 kap. 7 § brottsbalken). Vid bedömningen av om villkorad utslussning kan påbörjas sker således en prövning som tar hänsyn till samhällsskyddet och därmed bör ett beslut om avvisning eller utvisning inte få verkställas förrän ett sådant beslut har fattats. Eftersom den föreslagna bestämmelsen möjliggör avvisning eller utvisning under påföljdens verkställighet bör en tredje förutsättning vara att verkställighet av beslutet begärs av den myndighet som ska verkställa beslutet, på motsvarande sätt som gäller för den som genomgår rättspsykiatrisk vård. Utredningen lämnar inte några förslag om vad som ska gälla om verkställigheten av säkerhetsförvaringen ska föras över till annat land, vilket i avsnitt 10 föreslås vara möjligt. Enligt regeringens mening bör detta regleras på motsvarande sätt som gäller för tidsbestämda fängelsestraff. Har verkställigheten av säkerhetsförvaringen förts över till ett annat land bör påföljden alltså inte utgöra ett hinder mot verkställighet av ett beslut om avvisning eller utvisning, oavsett om förutsättningarna i den föreslagna bestämmelsen i övrigt är uppfyllda. Utredningen föreslår att det ska införas en bestämmelse om att påföljden upphör när beslutet om utvisning har verkställts, trots att ramtiden inte gått ut. Regeringen ser dock inte något behov av en sådan reglering i förhållande till säkerhetsförvaring. När utvisningen har verkställts kommer det i praktiken dock inte att finnas några åtgärder kvar för Kriminalvården att vidta. Bestämmelsen om verkställighetshinder bör införas i lagen om verkställighet av säkerhetsförvaring. Överförande av verkställighet Regeringens förslag Säkerhetsförvaring ska kunna föras över till en annan stat och en utländsk dom på en frihetsberövande påföljd ska kunna anpassas till säkerhetsförvaring enligt lagen om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen och lagen om internationell verkställighet i brottmål. Villkor som har ställts upp för överförande av verkställighet från en annan stat till Sverige ska följas. Efter ansökan av en annan stat enligt lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål ska en frihetsberövad person som avtjänar säkerhetsförvaring i Sverige få överföras till den stat där påföljden har dömts ut för att där inställa sig för en ny prövning av domen. Ett sådant överförande ska kräva att den frihetsberövade samtycker. Motsvarande ska gälla när en frihetsberövad person i en annan stat avtjänar säkerhetsförvaring som har dömts ut i Sverige. Utredningens förslag Förslagen från utredningen stämmer i huvudsak överens med regeringens. Utredningen lämnar dock inte fullständiga författningsförslag i dessa delar. Utredningen föreslår att vissa korrigeringar ska göras i 3 kap. 12 § lagen om internationell verkställighet i brottmål avseende anpassning av påföljden. Remissinstanserna Kriminalvården påpekar behovet av att i den fortsatta beredningen samordna med den pågående översynen av lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom (Ju2024/01257). Ingen annan remissinstans yttrar sig särskilt över förslagen. Skälen för regeringens förslag Nuvarande regelverk om överförande av verkställighet av frihetsberövande påföljder inom EU och i förhållande till länder utanför EU ska tillämpas även på säkerhetsförvaring Överförande av verkställighet i brottmål är en del av det internationella straffrättsliga samarbetet. Förenklat innebär samarbetet att vissa domar och beslut som meddelats i ett straffrättsligt förfarande i en stat verkställs i en annan stat. Samarbetet mellan de nordiska länderna avseende överföring av verkställighet av bland annat fängelsestraff, bygger på lagharmonisering genom liknande regelverk i de nordiska länderna och regleras för svensk del i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m. (nordiska verkställighetslagen). Mellan medlemsstaterna inom EU har samarbetet utvecklats genom olika rambeslut (bland annat Rådets rambeslut 2008/909/RIF om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på brottmålsdomar avseende fängelse eller andra frihetsberövande åtgärder i syfte att verkställa dessa inom Europeiska unionen, huvudsakligen genomfört i svensk rätt genom lagen [2015:96] om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen [europeiska verkställighetslagen]). I förhållande till länder utanför Norden och EU tillämpas lagen (2025:520) om internationell verkställighet i brottmål (internationella verkställighetslagen), som är subsidiär till den europeiska och nordiska verkställighetslagen. Lagen är även tillämplig i förhållande till Island och Norge när påföljden som ska verkställas faller utanför nordiska verkställighetslagens tillämpningsområde. Internationella verkställighetslagen möjliggör under vissa förutsättningar bland annat överförande av verkställighet av vissa frihetsberövande påföljder. Ett sådant överförande kan ske antingen med stöd av en internationell överenskommelse eller utan en överenskommelse. Det straffrättsliga samarbetet mellan stater har en lång tradition. En ökad rörlighet över gränserna och förändring av den internationella brottsligheten har med tiden inneburit ökade krav på möjligheterna till ett effektivt samarbete. Överförande av verkställighet av påföljder är en viktig del i detta samarbete. Samarbetet på området för överförande av frihetsberövande påföljder är inte heller repressivt utan i grunden avsett att bidra till den dömdes sociala återanpassning. Samma överväganden som gör sig gällande avseende överförande av fängelsestraff, såväl tidsbestämda som tidsobestämda, gör sig enligt regeringen gällande även för säkerhetsförvaring. Vad avser europeiska verkställighetslagen och internationella verkställighetslagen finns det olika internationella överenskommelser och rättsakter som möjliggör att säkerhetsförvaringen omfattas av dessa lagar. Det kräver dock att ett antal ändringar görs i dessa lagar enligt vad som beskrivs närmare under de följande rubrikerna. En ändring bör även göras i lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål för att möjliggöra en förnyad prövning av en dom som verkställs enligt internationella verkställighetslagen. Det bör dessutom införas en bestämmelse i lagen om verkställighet av säkerhetsförvaring som föreskriver att villkor som har ställts upp för överförande av verkställighet från en annan stat till Sverige ska följas. Bestämmelsen bör avse såväl situationer där villkoren ställts upp i det enskilda fallet som där villkoren gäller enligt ett internationellt avtal (jfr prop. 2005/06:35 s. 42 och 61). Vad avser den nordiska verkställighetslagen så möjliggör den inte överföring av säkerhetsförvaring. De tidsobestämda påföljderna som finns i Norge och Danmark (se avsnitt 4.3) är enligt 5 § undantagna från strafföverföring till Sverige. En ändring i detta avseende kräver en nordisk överenskommelse och någon ändring i den lagen för att möjliggöra överföring föreslås därför inte i denna proposition. Vad gäller villkorad utslussning innebär ett beslut om tillstånd till sådan utslussning inte att den som dömts till säkerhetsförvaring friges. I stället kommer den dömde att fortsatt stå under strikt kontroll av Kriminalvården och kan, i varje fall i det inledande skedet, helt eller delvis komma att vistas i anstalt. Kriminalvården kan vidare under den villkorade utslussningen besluta att upphäva tillståndet till verkställighet utanför anstalt och omedelbart återta den dömde till anstalten för fortsatt verkställighet (se avsnitt 7.3.2). Det är därmed inte fråga om sådan övervakning efter villkorlig frigivning eller övervakningsåtgärd som kan bli aktuell att föra över till en annan stat med stöd av rambeslutet 2008/947/RIF om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på domar och övervakningsbeslut i syfte att övervaka alternativa påföljder och övervakningsåtgärder, eller med stöd av andra internationella överenskommelser. Ändringar behöver därför inte göras i lagen (2015:650) om erkännande och verkställighet av frivårdspåföljder inom Europeiska unionen eller i lagen (1978:801) om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet. Europeiska verkställighetslagen Samarbetet avseende överförande av frihetsberövande påföljder mellan Sverige och de övriga medlemsstaterna i EU regleras i europeiska verkställighetslagen. I lagen anges bland annat vad som avses med en svensk dom på frihetsberövande påföljd och en utländsk dom på frihetsberövande påföljd. Definitionerna avgränsar lagens tillämpningsområde och därmed vilka avgöranden som kan överföras mellan Sverige och andra medlemsstater enligt lagen. Med en svensk dom på frihetsberövande påföljd avses enligt 1 kap. 4 § en dom eller ett slutligt beslut som 1) har meddelats av en svensk domstol, 2) som avser fängelse, överlämnande till rättspsykiatrisk vård eller sluten ungdomsvård, och 3) som har fått laga kraft. Regeringen har bedömt att även tidsobestämda straff, vilket fängelse på livstid och överlämnade till rättspsykiatrisk vård är, omfattas utan att detta uttryckligen anges eftersom det följer av lagtexten att de kan vara obestämda (se propositionen Erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen, prop. 2014/15:29 s. 55). Med en utländsk dom på en frihetsberövande påföljd avses enligt 1 kap. 5 § ett avgörande som 1) har meddelats efter ett straffrättsligt förfarande av en domstol i en medlemsstat inom Europeiska unionen, 2) avser fängelse eller en annan frihetsberövande åtgärd under begränsad eller obegränsad tid på grund av en gärning som är straffbar i den medlemsstaten och 3) som har fått laga kraft. För att en svensk dom som avser säkerhetsförvaring ska kunna verkställas i en annan medlemsstat måste den omfattas av lagens tillämpningsområde. Den nuvarande lydelsen kan inte anses omfatta säkerhetsförvaring. För att säkerställa att säkerhetsförvaring kan föras över till en annan medlemsstat krävs därför att definitionen av vad som utgör en svensk dom på frihetsberövande påföljd ändras på så sätt att säkerhetsförvaring läggs till i 1 kap. 4 § 2. En sådan ändring är förenlig med definitionen av påföljd i det rambeslut som ligger till grund för lagen (se artikel 1 Rådets rambeslut 2008/909/RIF). De skäl som tidigare anförts av regeringen för att inte särskilt ange att tidsobestämda straff omfattas gör sig även gällande för säkerhetsförvaring. Definitionen av en utländsk dom på frihetsberövande påföljd omfattar i sin nuvarande utformning även säkerhetsförvaring varför någon motsvarande ändring inte behöver göras i 1 kap. 5 §. Regler om anpassning av påföljden i en utländsk dom finns i 3 kap. 12–14 §§. Enligt 12 § första stycket ska Kriminalvården, om den frihetsberövande påföljden i den utländska domen behöver anpassas för att kunna verkställas i Sverige, besluta i fråga om påföljdens art eller längd eller överlämna åt Åklagarmyndigheten att ansöka hos rätten om att en ny påföljd ska bestämmas. Av andra stycket framgår att Kriminalvården får besluta om anpassning av påföljden endast om anpassningen är av enklare slag. Enligt tredje stycket får en utländsk dom på frihetsberövande påföljd, med hänsyn till dess art, endast anpassas till fängelse, överlämnande till rättspsykiatrisk vård eller sluten ungdomsvård. En frihetsberövande påföljd som har anpassats får, enligt fjärde stycket, inte bli strängare än den ursprungliga frihetsberövande påföljden. I 13 § finns närmare bestämmelser om hur en tidsbestämd påföljd ska anpassas. I 14 § finns närmare bestämmelser om bestämmande av en ny påföljd för den vars verkställighet har överförts, så kallad påföljdsomvandling. Möjligheten till påföljdsomvandling har hittills använts ytterst sällan och huvudsakligen varit aktuell i fråga om tidsobestämda påföljder för psykiskt störda lagöverträdare (jfr prop. 2014/15:29 s. 129 och 130). Även om det mer sällan torde bli aktuellt att anpassa påföljden i en utländsk dom till säkerhetsförvaring bör 12 § tredje stycket ändras på så sätt att en sådan anpassning möjliggörs. I 3 kap. 21 § finns regler om verkställighet. Paragrafens första stycke bör ändras på så sätt att det framgår att verkställighet i Sverige ska ske enligt vad som gäller vid verkställighet av säkerhetsförvaring, utöver det som redan stadgas vilket är fängelse, sluten ungdomsvård eller överlämnande till rättspsykiatrisk vård. Internationella verkställighetslagen Den 1 juli 2025 trädde den internationella verkställighetslagen i kraft. Lagen ersatte lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom. Den nya lagen innebär en mer enhetlig reglering om när Sverige kan begära och lämna bistånd med verkställighet i brottmål och bland annat utvidgas möjligheterna att föra över frihetsberövande påföljder från Sverige (se propositionen Internationell verkställighet i brottmål, prop. 2024/25:104). I lagen anges bland annat vad som avses med en svensk dom på frihetsberövande påföljd och en utländsk dom på frihetsberövande påföljd. Definitionerna avgränsar lagens tillämpningsområde och därmed vilka avgöranden som kan överföras mellan Sverige och andra stater enligt lagen. Med svensk dom på frihetsberövande påföljd avses enligt 1 kap. 4 § 1 en av svensk domstol meddelad lagakraftvunnen dom, eller ett av svensk domstol meddelat lagakraftvunnet beslut, som avser fängelse eller överlämnande till rättspsykiatrisk vård. Med utländsk dom på frihetsberövande påföljd avses enligt 1 kap. 4 § 4 ett lagakraftvunnet avgörande som efter ett straffrättsligt förfarande har meddelats av en domstol i en annan stat och som avser fängelse eller någon annan frihetsberövande åtgärd under en begränsad eller obegränsad tid på grund av en gärning som är straffbar i den staten. För att en svensk dom som avser säkerhetsförvaring ska kunna verkställas i en annan stat måste den omfattas av lagens tillämpningsområde. Den nuvarande lydelsen kan inte anses omfatta säkerhetsförvaring. Definitionen av svensk dom på frihetsberövande påföljd bör därför ändras på så sätt att säkerhetsförvaring läggs till. Definitionen av en utländsk dom på frihetsberövande påföljd omfattar i sin nuvarande utformning även säkerhetsförvaring varför någon motsvarande ändring inte behöver göras i 1 kap. 4 § 4. Regler om anpassning av påföljden i en utländsk dom finns i 3 kap. 11–13 §§. Enligt 11 § första stycket ska Kriminalvården, om den frihetsberövande påföljden i den utländska domen behöver anpassas för att kunna verkställas i Sverige, besluta i fråga om påföljdens art eller längd eller överlämna åt Åklagarmyndigheten att ansöka hos rätten om att en ny påföljd ska bestämmas. Enligt andra stycket får en utländsk dom på frihetsberövande påföljd, med hänsyn till dess art, endast anpassas till fängelse eller överlämnande till rättspsykiatrisk vård. En frihetsberövande påföljd som har anpassats får enligt tredje stycket inte bli strängare än den ursprungliga frihetsberövande påföljden. Enligt 12 § första stycket får Kriminalvården endast besluta om anpassning av påföljdens art om anpassningen är av enklare slag. Andra stycket innehåller regler om när och hur en tidsbestämd påföljd ska anpassas. I 13 § finns närmare bestämmelser om bestämmande av en ny påföljd för den vars verkställighet har överförts, så kallad påföljdsomvandling. Möjligheten till påföljdsomvandling har hittills använts ytterst sällan och huvudsakligen varit aktuell i fråga om tidsobestämda påföljder för psykiskt störda lagöverträdare (jfr prop. 2024/25:104 s. 132). Även om det mer sällan torde bli aktuellt att anpassa påföljden i en utländsk dom till säkerhetsförvaring bör 11 § tredje stycket ändras på så sätt att en sådan anpassning möjliggörs. Till skillnad från utredningen ser regeringen inte något behov av ändringar i 3 kap. 12 §. I 3 kap. 20 § finns regler om verkställighet. Paragrafen bör ändras på så sätt att det framgår att verkställighet i Sverige ska ske enligt vad som gäller vid verkställighet av säkerhetsförvaring, utöver det som redan stadgas vilket är fängelse eller överlämnande till rättspsykiatrisk vård. Lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål Enligt 4 kap. 29 a § lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål får, efter ansökan av annan stat, en frihetsberövad person som avtjänar fängelse i Sverige enligt internationella verkställighetslagen, överföras till den stat där fängelsestraffet har dömts ut för att där inställa sig för en ny prövning av domen. Ett sådant överförande kräver att den frihetsberövade samtycker. Bestämmelsen bör ändras så att den också omfattar säkerhetsförvaring för att möjliggöra en sådan förnyad prövning även av den påföljden. Motsvarande justering bör göras i 4 kap. 31 a § som gäller motsvarande situation när en frihetsberövad person avtjänar ett i Sverige utdömt fängelsestraff i en annan stat. Sekretessfrågor Regeringens förslag Sekretess ska gälla hos domstol i brottmål för uppgift om en enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden som framkommer vid särskild riskutredning, om det av särskild anledning kan antas att den enskilde eller någon närstående till denne lider men om uppgiften röjs. Motsvarande sekretess ska gälla i en annan myndighets verksamhet för att bistå domstol med sådan utredning. Sekretess ska även gälla i ärenden om tillstånd till villkorad utslussning eller förlängning av ramtiden för uppgift om en enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden, om det av särskild anledning kan antas att den enskilde eller någon närstående till denne lider men om uppgiften röjs. Motsvarande sekretess ska gälla även hos en myndighet som lämnar biträde i sådana ärenden. För uppgift i allmän handling ska sekretessen gälla i högst femtio år. Det ska införas en bestämmelse om uppgiftsskyldighet i verkställighetslagen för uppgifter som behövs för en särskild riskutredning. Utredningens förslag Förslagen från utredningen stämmer överens med regeringens. Remissinstanserna Kammarrätten i Sundsvall ifrågasätter utredningens bedömning att en riskutredning hos Rättsmedicinalverket har sådana inslag att den bör betraktas som annan medicinsk verksamhet i den mening som avses i 25 kap. 1 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), OSL. Ingen remissinstans yttrar sig särskilt över förslagen. Skälen för regeringens förslag Sekretess ska gälla för uppgifter som framkommer vid särskilda riskutredningar samt i ärenden om tillstånd till villkorad utslussning och förlängning av ramtiden Det finns en stark presumtion för offentlighet i allmän domstol. Frågor om utdömande av säkerhetsförvaring, tillstånd till villkorad utslussning och förlängning av ramtiden är av principiell betydelse och allmänheten har ett intresse av insyn i de prövningsförfaranden som nu föreslås. Prövningen är dock sådan att såväl brottmålen som ärendena kan komma att innehålla känsliga uppgifter om till exempel psykisk och fysisk hälsa samt missbruk som det kan finnas anledning att skydda genom regler om sekretess. En särskild riskutredning ska hämtas in i brottmål innan påföljden bestäms till säkerhetsförvaring. Utredningen ska innehålla ett utlåtande om risken för att den tilltalade begår nya brott av allvarligt slag som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid. En särskild riskutredning har stora likheter med såväl en personutredning som en rättspsykiatrisk undersökning. Särskilda riskutredningar kommer att hämtas in i samma typer av brottmål och kan i stor utsträckning förväntas innehålla samma slags uppgifter om den enskildes hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden som personutredningar och rättspsykiatriska undersökningar gör. För uppgifter om en enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden som framkommer vid en särskild personutredning, rättspsykiatrisk undersökning eller annan sådan utredning gäller enligt 35 kap. 13 § OSL sekretess. Avgränsningen av sekretessen regleras genom ett så kallat rakt kvalificerat skaderekvisit, det vill säga för att en uppgift ska kunna hemlighållas krävs att det av någon särskild anledning kan antas att den som uppgiften rör eller någon som är närstående till den personen lider men om uppgiften röjs. Enligt paragrafen gäller motsvarande sekretess även i en annan myndighets verksamhet. En förutsättning för att bestämmelsen ska kunna tillämpas är att uppgifterna framkommer vid en särskild personutredning, rättspsykiatrisk undersökning eller annan sådan utredning. Med uttrycket annan sådan utredning avses till exempel uppgifter som kommer fram under förundersökningen och som är avsedda att användas vid domstolen för dess bedömning av påföljdsfrågan (propositionen med förslag till sekretesslag m.m., prop. 1979/80:2 del A s. 222 och 223). En särskild riskutredning kommer att vara en utredning rörande den tilltalades personliga förhållanden. Utredningen är vidare avsedd att användas vid domstolen för dess bedömning av påföljdsfrågan. Även om uppgifter som framkommer vid en särskild riskutredning kommer fram efter det att förundersökningen avslutats bör därför dessa redan i dag omfattas av bestämmelsen. Regeringen anser dock att det finns skäl att, på samma sätt som i dag görs i fråga om särskild personutredning och rättspsykiatrisk undersökning, särskilt nämna särskild riskutredning i paragrafen. Ett sådant tillägg bör därför göras i 35 kap. 13 § OSL. Enligt paragrafen gäller motsvarande sekretess även i en annan myndighets verksamhet för att bistå domstol med sådan utredning, vilket i detta fall är Rättsmedicinalverket och Kriminalvården. De uppgifter som förekommer i ärenden om tillstånd till villkorad utslussning och förlängning av ramtiden har stora likheter med de uppgifter som förekommer i ärenden om omvandling av fängelse på livstid. Prövningen i dessa ärenden kommer att fokusera på samma förhållanden som vid omvandlingsärenden och samma slags uppgifter om enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden kan förväntas förekomma. För uppgift om en enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden i ärende om nåd och i ärende enligt omvandlingslagen gäller sekretess enligt 35 kap. 17 § OSL. Avgränsningen av sekretessen regleras genom ett så kallat rakt kvalificerat skaderekvisit, det vill säga för att en uppgift ska kunna hemlighållas krävs att det av någon särskild anledning kan antas att den som uppgiften rör eller någon som är närstående till den personen lider men om uppgiften röjs. Enligt paragrafen gäller motsvarande sekretess även hos en myndighet som lämnar biträde i sådant ärende. Bestämmelsen kommer inte omfatta uppgifter i ärenden om tillstånd till villkorad utslussning eller förlängning av ramtiden. Det finns inte heller någon annan sekretessbestämmelse som omfattar uppgifter i sådana ärenden. Enligt regeringens mening väger intresset av sekretess tyngre än insynsintresset när det gäller uppgifter om en enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden i ärenden om tillstånd till villkorad utslussning eller förlängning av ramtiden, om det av någon särskild anledning kan antas att den som uppgiften rör eller någon som är närstående till den personen lider men om uppgiften röjs. Det finns därför anledning att skydda sådana uppgifter på samma sätt som när de framkommer i ärende om nåd och omvandling av livstid. Det gäller såväl avseende sekretessens föremål och räckvidd som styrka. Ett tillägg bör därför göras i 35 kap. 17 § OSL så att även uppgifter om en enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden som framkommer i ett ärende om tillstånd till villkorad utslussning eller förlängning av ramtiden skyddas enligt den bestämmelsen. Enligt paragrafen gäller motsvarande sekretess även hos en myndighet som lämnar biträde i sådana ärenden, vilket i detta fall är Rättsmedicinalverket och Kriminalvården. Genom de föreslagna ändringarna kommer det, enligt 5 kap. 1 § andra stycket rättegångsbalken, att vara möjligt att meddela ett förordnande om att en förhandling ska hållas inom stängda dörrar när ett utlåtande om risk föredras såväl i brottmålet som i ärendet om tillstånd till villkorad utslussning eller förlängning av ramtiden. I avsnitt 7.3.2 föreslår regeringen, i enlighet med Lagrådets förslag, att ärenden om upphävande av tillstånd till villkorad utslussning ska prövas av allmän domstol och inte övervakningsnämnden, vilket föreslogs i lagrådsremissen. Regeringen konstaterar att ändringen kan innebära ett behov av sekretess för uppgifter om en enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden hos domstolen i ärenden om upphävande av tillstånd till villkorad utslussning, precis som det behov som finns i ärenden om tillstånd till villkorad utslussning eller förlängning av ramtiden. Intresset av sekretess i dessa ärenden måste dock vägas mot behovet av insyn. Eftersom utredningen inte har lämnat något förslag på en sådan sekretessbestämmelse lämnar inte heller regeringen något sådant förslag i detta lagstiftningsärende. Regeringen har dock för avsikt att återkomma i frågan. Sekretess gäller även enligt 25 kap. 1 § för uppgift om en enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden då fråga är om annan medicinsk verksamhet än hälso- och sjukvård, exempelvis rättspsykiatrisk undersökning. Utredningen bedömer att även de riskutredningar som ska ske med anledning av säkerhetsförvaring kommer att omfattas av denna sekretessbestämmelse. Kammarrätten i Sundsvall ifrågasätter att en riskutredning har sådana inslag att den bör betraktas som annan medicinsk verksamhet i den mening som avses i bestämmelsen. Regeringen instämmer dock i utredningens bedömning att framtagandet av riskutredningar är sådan annan medicinsk verksamhet som avses i bestämmelsen i 25 kap. 1 § och att sådana utredningar därför kommer att omfattas även av denna sekretessbestämmelse. Det ska införas en uppgiftsskyldighet Regeringen förslår i avsnitt 6.1 att Rättsmedicinalverket ska ansvara för genomförandet av särskilda riskutredningar i frågor om säkerhetsförvaring. Precis som vid riskbedömningar vid omvandling av fängelse på livstid till tidsbestämt straff och vid rättspsykiatriska undersökningar är det nödvändigt att myndigheten ges möjlighet att hämta in det underlag för bedömningen som krävs. Myndigheterna har redan i dag möjlighet att lämna ut vissa uppgifter med stöd av generalklausulen i 10 kap. 27 § OSL, om det är uppenbart att intresset av att uppgifterna lämnas har företräde framför det intresse som sekretessen ska skydda. Generalklausulen är emellertid inte tillräcklig för att säkerställa att Rättsmedicinalverket får del av alla de uppgifter som behövs för att kunna göra fullvärdiga riskbedömningar. Genom lagändringar som trädde i kraft den 1 december 2025 infördes en ny generell sekretessbrytande bestämmelse i 10 kap. 15 a § OSL. Den nya sekretessbrytande bestämmelsen innebär, i nu relevanta delar, att sekretess enligt 21–40 kap. OSL inte hindrar att en uppgift lämnas till en annan myndighet om det behövs för att förebygga eller förhindra brottslig verksamhet. Enligt bestämmelsens andra stycke får en uppgift inte lämnas ut med stöd av den nya bestämmelsen om övervägande skäl talar för att det intresse som sekretessen ska skydda har företräde framför intresset av att uppgiften lämnas ut. Det finns alltså en avvägningsnorm inbyggd i bestämmelsen. Enligt tredje stycket gäller den sekretessbrytande bestämmelsen inte i fråga om hälso- och sjukvårdssekretess enligt 25 kap. 1–5 §§. I propositionen som ligger till grund för lagändringarna uttalade regeringen att den nya bestämmelsen kommer att vara tillämplig vid sidan av övriga sekretessbrytande bestämmelser och kunna tillämpas parallellt med och i vissa fall överlappa dessa. Samtidigt påpekades det att en del befintliga sekretessbrytande bestämmelser har ett bredare tillämpningsområde genom att de medger ett utlämnande under andra förutsättningar än de som anges i den nya bestämmelsen. Det kan till exempel handla om att de medger ett sekretessgenombrott utan intresseavvägning. Mot den bakgrunden ansåg regeringen att det saknades skäl att ändra eller upphäva befintliga sekretessbrytande bestämmelser som delvis kan ha ett tillämpningsområde som överlappar den nya bestämmelsens tillämpningsområde. (Propositionen Ökat informationsutbyte mellan myndigheter – en ny sekretessbrytande bestämmelse, prop. 2024/2025:180 s. 70.) Regeringen konstaterar att den nya bestämmelsen inte bryter hälso- och sjukvårdssekretess enligt 25 kap. 1–5 §§ och att det därför fortfarande finns ett behov av att införa en uppgiftsskyldighet för sådana uppgifter. Skyldigheten, eller möjligheten, att lämna ut uppgifter till Rättsmedicinalverket för en särskild riskutredning, bör enligt regeringen inte framgå av olika bestämmelser som har olika tillämpningsområden. Det finns därför även i övrigt ett behov av en sådan bestämmelse som utredningen föreslår. En sådan bestämmelse får, precis som befintliga sekretessbestämmelser, i förekommande fall tillämpas vid sidan av den nya sekretessbrytande bestämmelsen. Det bör därför, i enlighet med utredningens förslag, införas en uppgiftsskyldighet som möjliggör för myndigheter att lämna över sådana uppgifter som behövs för en särskild riskutredning. Bestämmelsen bör placeras i verkställighetslagen. Genom Rättsmedicinalverkets rätt att ta del av uppgifterna uppkommer en sådan uppgiftsskyldighet som enligt 10 kap. 28 § första stycket bryter den sekretess som kan gälla för uppgifterna. För att undvika onödiga integritetsintrång bör uppgiftsskyldigheten inte vara mer omfattande än nödvändigt. Den bör därför endast bryta sådan sekretess som gäller enligt vissa utpekade bestämmelser. Därtill begränsas intrånget i den personliga integriteten av att Rättsmedicinalverket ska ha ett behov av uppgifterna. Rättsmedicinalverkets ansvar för genomförandet av särskilda riskutredningar innefattar ett liknande uppdrag som vid genomförandet av en rättspsykiatrisk undersökning enligt lagen om rättspsykiatrisk undersökning och bör avse samma uppgifter som anges i 14 och 14 a §§ i den lagen. Det integritetsintrång som kan uppstå om Rättsmedicinalverket får tillgång till uppgifter från vissa utpekade myndigheter framstår i sammanhanget som förhållandevis begränsat. Det bör särskilt framhållas att uppgifterna omfattas av ett sekretesskydd hos Rättsmedicinalverket och hos domstol i enlighet med förslaget ovan. Den dataskyddsreglering som gäller för Rättsmedicinalverket säkerställer också att personuppgifterna behandlas korrekt och utan onödiga integritetsintrång. Sammanfattningsvis föreslås att en uppgiftsskyldighet ska införas i verkställighetslagen med innebörden att sådana uppgifter om den tilltalade eller dömde som behövs för en särskild riskutredning ska lämnas ut av 1. Försäkringskassan, trots att uppgifterna omfattas av sekretess enligt 28 kap. 1 § OSL, 2. Arbetsförmedlingen, trots att uppgifterna omfattas av sekretess enligt 28 kap. 11 eller 12 § samma lag, 3. Kriminalvården, trots att uppgifterna omfattas av sekretess enligt 35 kap. 15 § samma lag, 4. Migrationsverket, trots att uppgifterna omfattas av sekretess enligt 37 kap. 1 § samma lag, 5. Totalförsvarets plikt- och prövningsverk, trots att uppgifterna omfattas av sekretess enligt 38 kap. 1 § första stycket 1, 2, 3 eller 5 samma lag, och 6. den som bedriver verksamhet där det gäller sekretess enligt 25 kap. 1–5 §§ eller 26 kap. 1 § OSL eller tystnadsplikt enligt 29 § lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade, 17 kap. 11 § socialtjänstlagen (2025:400) eller 6 kap. 12 § patientsäkerhetslagen (2010:659), trots sekretess eller tystnadsplikt. Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser Regeringens förslag Lagändringarna ska träda i kraft den 15 april 2026. Bestämmelserna i 33 kap. 1 § brottsbalken ska inte tillämpas på brott som begåtts före ikraftträdandet. De bestämmelserna ska dock få tillämpas även på sådana brott om de brott som begåtts efter ikraftträdandet i sig uppfyller förutsättningarna i bestämmelserna. Regeringens bedömning För övriga lagändringar behövs det inte några särskilda övergångsbestämmelser. Utredningens förslag och bedömning Förslaget och bedömningen från utredningen stämmer delvis överens med regeringens. Utredningen föreslår att lagändringarna ska träda i kraft den 1 januari 2028. Utredningen bedömer att det inte finns något behov av övergångsbestämmelser. Remissinstanserna Majoriteten av remissinstanserna yttrar sig inte särskilt över förslaget och bedömningen. Domstolsverket, Kriminalvården och Rättsmedicinalverket framhåller respektive myndighets behov av att få tid att förbereda verksamheten inför ett ikraftträdande. Liknande synpunkter framförs av Seko. Kristianstads tingsrätt anser att det bör förtydligas att domstolen vid bestämmande av den totala tiden för påföljdens verkställighet endast bör beakta brott som har begåtts efter ikraftträdandet. Skälen för regeringens förslag och bedömning Ikraftträdande Lagändringarna bör träda i kraft så snart som möjligt. Som framhålls av Domstolsverket, Kriminalvården, Rättsmedicinalverket och Seko är det dock viktigt att tillräcklig tid ges till berörda myndigheter att förbereda sina respektive verksamheter för den nya påföljden. Regeringen gav den 22 maj 2025 Rättsmedicinalverket i uppdrag att förbereda verksamheten för de åtgärder som kan komma att krävas med hänsyn till regeringens avsikt att, med förbehåll för riksdagens godkännande, införa bestämmelser om en ny tidsobestämd frihetsberövande påföljd (Ju2025/01198). Som redogörs för i avsnittet Övergångsbestämmelser så är en förutsättning för att säkerhetsförvaring ska kunna dömas ut är att den tilltalade har begått brott som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid av ett visst allvar efter det att lagändringarna har trätt i kraft. Detta innebär att de åtgärder som myndigheterna kommer att behöva vidta inte behöver vara genomförda förrän en viss tid efter att reformen träder i kraft och då endast i mindre omfattning. Den fulla kapaciteten kommer av dessa skäl inte att behöva uppnås förrän flera år därefter. Mot denna bakgrund bedömer regeringen att svårigheterna för myndigheterna med att hinna vidta nödvändiga åtgärder inte är så stora att de motiverar ett senare ikraftträdande. Regeringen bedömer att lagändringarna bör träda i kraft den 15 april 2026. Övergångsbestämmelser Av 2 kap. 10 § första stycket regeringsformen framgår dels att straff eller annan brottspåföljd inte får dömas ut för en gärning som inte var belagd med brottspåföljd när den begicks, dels att någon inte heller får dömas till svårare brottspåföljd för gärningen än den som var föreskriven då. Regleringen ger uttryck för det straffrättsliga retroaktivitetsförbudet. Det övergripande ändamålet med förbudet är att det ska finnas en möjlighet att förutse de straffrättsliga konsekvenserna av det egna handlandet. Retroaktivitetsförbudet kommer även till uttryck i artikel 7 i Europakonventionen och artikel 49 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. I den särskilda lag som infördes i samband med brottsbalkens ikraftträdande, lagen (1964:163) om införande av brottsbalken (promulgationslagen), regleras retroaktivitetsförbudet uttryckligen. Enligt 5 § andra stycket ska straff bestämmas efter den lag som gällde vid gärningen, men om en annan lag gäller vid domstillfället ska den lagen tillämpas om den leder till frihet från straff eller till ett lindrigare straff. Bestämmelsen i 5 § andra stycket omfattar enligt sin ordalydelse endast straff. I tredje stycket finns en reglering om vad som gäller avseende utdömande av annan påföljd för gärningar som begåtts före brottsbalkens införande, men det finns ingen generell reglering av vad som gäller för påföljder på motsvarande sätt som för straff i bestämmelsen i andra stycket. Den allmänna rättsgrundsats som ligger bakom bestämmelsen i promulgationslagen och som är uttryckligen stadgad i 2 kap. 10 § regeringsformen, nämligen att strängare påföljd inte ska kunna dömas ut än den som gällde vid tidpunkten för brottet gör sig dock naturligtvis gällande även i förhållande till andra påföljder och bör givetvis vara styrande vid utformningen av övergångsregleringen. Som redogörs för inledningsvis framgår av 2 kap. 10 § regeringsformen att påföljden för en gärning inte får vara svårare än den som var föreskriven vid gärningstillfället. Eftersom säkerhetsförvaring föreslås vara en mer ingripande påföljd än fängelse på viss tid får påföljden inte dömas ut för brott som begåtts före ikraftträdandet. När ett åtal avser endast gärningar som begåtts före ikraftträdandet står det därför klart att påföljden inte kan bestämmas till säkerhetsförvaring. Det kommer dock att uppstå situationer där en tilltalad har dömts för brott som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid före ikraftträdandet och därefter återfallit i sådan brottslighet eller där åtalet avser sådana brott som har begåtts både före och efter ikraftträdandet. Till att börja med anses retroaktivitetsförbudet inte hindra att tidigare brottslighet beaktas när återfallsrisken ska bedömas med anledning av ett senare begånget brott (se NJA 1988 s. 80). Utredningen bedömer att detta också innebär att retroaktivitetsförbudet inte hindrar att den som före ikraftträdandet har dömts för brott som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid och därefter återfaller i sådan brottslighet efter ikraftträdandet kan dömas till säkerhetsförvaring på grund av återfallet. Med beaktande av syftet med retroaktivitetsförbudet – att den som begår en gärning ska ha möjlighet att förutse de straffrättsliga konsekvenserna av den – instämmer regeringen i utredningens bedömning i det här avseendet. Med andra ord bör rätten kunna beakta en dom från tiden före ikraftträdandet när den prövar om det finns förutsättningar att bestämma påföljden till säkerhetsförvaring på grund av att den tilltalade har återfallit i brott efter ikraftträdandet. Vad gäller den situationen att den brottslighet som rätten har att pröva har begåtts såväl före som efter ikraftträdandet kan vägledning hämtas från NJA 2024 s. 117. Rättsfallet gällde bland annat frågan om hur en straffskärpning för grov kvinnofridskränkning skulle tillämpas när den tilltalade var åtalad för enskilda gärningar som begåtts före och efter straffskärpningens ikraftträdande. Högsta domstolen kom fram till att domstolen, i en sådan situation, först ska pröva om gärningarna sammantagna uppfyller förutsättningarna för att bedömas som grov kvinnofridskränkning. Om så är fallet ska domstolen därefter pröva om de gärningar som har begåtts efter straffskärpningen i sig uppfyller förutsättningarna. Om domstolen bedömer att de gärningar som begåtts efter ikraftträdandet inte är tillräckliga i sig har domstolen att tillämpa den tidigare straffskalan för brottet. Om de senare gärningarna däremot uppfyller förutsättningarna för att bedömas som grov kvinnofridskränkning ska domstolen tillämpa den skärpta straffskalan. Högsta domstolen betonar dock att det vid straffvärdebedömningen måste säkerställas att det inte uppkommer någon konflikt med retroaktivitetsförbudet avseende de gärningar som begåtts före straffskärpningens ikraftträdande. (NJA 2024 s. 117 p. 22 och 23.) Enligt regeringen bör motsvarande princip gälla när det är fråga om en ny påföljd som införs. Om de relevanta brott som har begåtts efter ikraftträdandet i sig inte är av sådant allvar att de uppfyller förutsättningarna för att påföljden ska kunna bestämmas till säkerhetsförvaring får rätten – i ljuset av att säkerhetsförvaring får anses vara en mer ingripande påföljd än fängelse på viss tid – bestämma en annan påföljd än säkerhetsförvaring för den samlade brottsligheten. Om de brott som begåtts efter ikraftträdandet däremot är tillräckligt allvarliga i sig får påföljden bestämmas till säkerhetsförvaring. Det bör införas en övergångsbestämmelse som förtydligar att bestämmelserna i 33 kap. 1 § brottsbalken inte ska tillämpas på brott som begåtts före ikraftträdandet. Bestämmelserna ska dock få tillämpas även på sådana brott om de brott som begåtts efter ikraftträdandet i sig uppfyller förutsättningarna i bestämmelserna. När någon ska dömas till säkerhetsförvaring som gemensam påföljd även för brott som har begåtts före ikraftträdande måste det säkerställas att det inte uppkommer någon konflikt med retroaktivitetsförbudet både vid bestämmande av påföljdens minimitid och ramtid. När det gäller minimitiden, som föreslås motsvara det fängelsestraff som annars hade dömts ut, bör rätten avseende de tidigare brotten ta hänsyn till att villkorlig frigivning inte sker från den nya påföljden. De tidigare brotten bör därför påverka minimitidens längd i mindre mån än om brotten hade begåtts efter ikraftträdandet. Vid bestämmande av ramtidens längd bör rätten, som påpekas av Kristianstads tingsrätts, endast beakta de brott som har begåtts efter ikraftträdandet. För övriga lagändringar behövs det inte några särskilda övergångsbestämmelser. Konsekvenser av förslagen Regeringens bedömning Förslagen kan bidra till att minska risken för att dömda återfaller i allvarlig brottslighet. Samhällsskyddet mot allvarlig brottslighet kan därigenom stärkas. Förslagen kommer att leda till kostnadsökningar för staten. De ökade kostnaderna kommer främst att belasta Kriminalvården och Rättsmedicinalverket samt i mindre mån Sveriges Domstolar och anslaget Rättsliga biträden m.m. I enlighet med budgetpropositionen för 2026 har anslagen för Kriminalvården, Rättsmedicinalverket, Sveriges Domstolar och Rättsliga biträden m.m. tillförts medel för att finansiera dessa kostnader. För övriga berörda myndigheter är kostnaderna inte större än att de ryms inom myndigheternas befintliga ekonomiska anslag. Utredningens bedömning Utredningens bedömning stämmer delvis överens med regeringens. Utredningen uppskattar att införandet av den nya påföljden skulle innebära en årlig kostnadsökning för Kriminalvården i ett första skede med 31 miljoner kronor per år och att det efter de tre första åren kommer att uppkomma en ökad kostnad om 339 miljoner kronor per år. Utredningen uppskattar vidare att varje förlängning av påföljden kommer att kosta Kriminalvården 2,3 miljoner kronor per person och år. Även för Sveriges Domstolar och anslaget Rättsliga biträden m.m. uppskattar utredningen kostnaderna till lägre belopp än vad regeringen gör. Remissinstanserna Arbetsgivarverket instämmer i utredningens beskrivning av konsekvenserna. Barnombudsmannen betonar att reformens konsekvenser för barn måste belysas och framhåller att ett barns intressen kan vara av betydelse både när det handlar om ett behov av att känna trygghet eller skyddas från en förövare och när det handlar om exempelvis möjligheten att upprätthålla kontakt med en förälder som dömts för brott. Även Jämställdhetsmyndigheten efterfrågar en djupare analys av situationen för barn som berörs av brott och påföljder, oavsett om påföljden gäller barnet eller den unge själv eller om de lever i en familj, alternativt utvidgad familj, med en förälder eller annan i barnets närhet som dömts till straffpåföljd. Skyddsvärnet framför liknande synpunkter. Domstolsverket anser att det är svårt att förutspå ärendeutvecklingen och kostnaderna och därmed vilket behov av ekonomiska tillskott som är nödvändiga för anslagen Sveriges Domstolar och Rättsliga biträden m.m. Förvaltningsrätten i Stockholm och Förvaltningsrätten i Jönköping framhåller att det saknas en analys av vilka konsekvenser förslagen skulle få för de allmänna förvaltningsdomstolarna. Liknande synpunkter framförs av Kammarrätten i Sundsvall. Kammarrätten anser också att de beräknade kostnaderna för införandet av påföljden är så höga att det är tveksamt om den nya påföljden utgör ett nödvändigt och kostnadseffektivt alternativ. Sveriges Domareförbund framhåller att det är viktigt att domstolarna har tillräckliga ekonomiska resurser som är hållbara över tid och att ett upprepat tillförande av nya uppgifter bör synas i resurstilldelningen även om varje enskild ny uppgift är marginell. Kriminalvården ser positivt på att utredningen lyfter fram den årliga kostnadsökningen för myndigheten men framhåller att kostnadsökningen med stor sannolikt kommer att överstiga utredningens beräkningar. Seko framhåller bland annat vikten av att Kriminalvården får nödvändiga resursförstärkningar. Rättsmedicinalverket ser en betydande risk för att kostnaderna underskattas av utredningen. Göteborgs universitet (CELAM) anser också att utredningen underskattar mängden riskutredningar som Rättsmedicinalverket kommer att bli ombedda att genomföra. Tierps kommun efterfrågar en fördjupad ekonomisk beräkning av konsekvenserna för kommuner och att kommunala finansieringsprincipen tillämpas om beräkningar visar på ökade kostnader för kommuner. Linköpings kommun gör däremot inte någon annan bedömning än utredningen än att eventuella förändringar i belastningen på socialtjänsten inte är så stora att de medför några ekonomiska konsekvenser för kommunerna. Övervakningsnämnden i Malmö påpekar att det i anslutning till införandet av den nya påföljden föreslås villkorad utslussning. De ärenden som det kan ge upphov till i övervakningsnämnderna får dock antas vara så få att det inte påverkar nämndens verksamhet i någon större omfattning. Skälen för regeringens bedömning Allmänna konsekvenser Det huvudsakliga syftet med reformen är öka samhällsskyddet genom att personer som begår allvarlig brottslighet som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid och som har en hög återfallsrisk frihetsberövas under längre tid. Den nya påföljden är också konstruerad på ett sådant sätt att den som döms till påföljden får stora incitament till såväl skötsamhet under anstaltsvistelsen som deltagande i återfallsförebyggande arbete. Regeringen bedömer därför att reformen också kommer kunna minska risken för återfall i brott vilket är positivt ur ett brottsofferperspektiv och för samhället i stort. Reformen bedöms ha positiva effekter ur ett jämställdhetsperspektiv, särskilt i relation till det jämställdhetspolitiska delmålet att mäns våld mot kvinnor, våld i nära relationer och utnyttjande i prostitution och människohandel ska upphöra och delmålet att hedersrelaterat våld och förtryck ska upphöra eftersom fler dömda kommer att vara frihetsberövade under längre tid och återfallen i brott förväntas minska. Den som är under arton år föreslås inte kunna dömas till den nya påföljden (se avsnitt 5.3 och förslaget till 33 kap. 2 § brottsbalken). Förslagen har därför ingen direkt påverkan på barn i det avseendet. Som Barnombudsmannen, Jämställdhetsmyndigheten och Skyddsvärnet framhåller förväntas dock förslagen leda till att barn och unga i fler fall kommer att ha en förälder som är frihetsberövad under längre tid än vad som hade varit fallet om han eller hon i stället hade dömts till fängelse på viss tid. Detta väcker frågor om förenligheten med barnets bästa enligt artikel 3 i barnkonventionen och kan försvåra barnets rätt att regelbundet upprätthålla ett personligt förhållande till och att ha direkta kontakter med båda föräldrarna. Enligt artikel 9 i barnkonventionen ska konventionsstaterna säkerställa att barn inte skiljs från sina föräldrar mot barnets vilja, utom när det är nödvändigt för barnets bästa. I många fall när den dömde har gjort sig skyldig till exempelvis allvarliga sexualbrott eller våldsbrott – antingen mot barnet, barnets andra förälder eller mot någon annan – bedömer regeringen att det är nödvändigt för barnets bästa att skilja barnet från föräldern. Vidare väger intresset av att skydda framtida brottsoffer så pass tungt att det överväger de negativa effekterna ett frihetsberövande av en förälder kan ha för barnet. Förslagen kommer inte påverka barnets möjlighet att upprätthålla kontakten med sin förälder på något annat sätt än vad som varit fallet om föräldern hade dömts till fängelse på viss tid, förutom att frihetsberövandet kommer att pågå under längre tid. Den som döms till säkerhetsförvaring kommer att vara frihetsberövad under längre tid än om han eller hon hade dömts till fängelse. Det föreslås vidare en konstruktion som innebär att den nya påföljden inte kommer att vara helt verkställd förrän ramtiden har löpt ut, eller vid en senare tidpunkt om det vid ramtidens utgång pågår en prövning av om ramtiden ska förlängas och rätten har beslutat att verkställigheten av säkerhetsförvaringen ska fortsätta till dess att den saken är slutligt avgjord. Förslagen i propositionen kommer därför att leda till en utökad personuppgiftsbehandling genom att personuppgifter kommer att behandlas under en längre tid. Detta får mot bakgrund av syftet med förslagen, det vill säga att öka samhällsskyddet, anses vara förenligt med proportionalitetsprincipen. Ekonomiska konsekvenser för Kriminalvården En konsekvens av att införa den nya påföljden är att personer som annars hade dömts till fängelse på viss tid kommer att vara frihetsberövade under längre tid än vad som annars hade varit fallet. Detta innebär i sig ökade kostnader för Kriminalvården. Som regeringen har redogjort för i avsnitt 7 bör verkställigheten av den nya påföljden utformas på ett sätt som tar hänsyn dels till att det är fråga om en tidsobestämd påföljd och den påfrestning det innebär för den dömde, dels till att de som bör kunna dömas till påföljden är personer som har begått allvarlig brottslighet som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid och som har en hög risk för återfall i allvarlig sådan brottslighet. Detta innebär, precis som utredningen konstaterar, att vårddygnskostnaden för den nya påföljden bedöms vara högre än den genomsnittliga vårddygnskostnaden för en anstaltsplats. Utredningen har räknat med en vårddygnskostnad om 6 200 kronor för den nya påföljden vilket är baserat på kostnaden för placering på säkerhetsavdelning. I likhet med Kriminalvården bedömer regeringen att den nya påföljden kommer medföra kostnadsökningar som överstiger utredningens beräkningar. Regeringen bedömer också att vårddygnskostnaden för den nya påföljden kommer att överstiga kostnaden för placering på säkerhetsavdelning, bland annat eftersom alla dem som döms till den nya påföljden kommer att behöva omfattande insatser under verkställigheten för att säkerställa att återfallsrisken blir lägre. Påföljdens minimitid kommer att motsvara det fängelsestraff som annars skulle ha dömts ut, med den skillnaden att någon villkorlig frigivning inte ska ske (se avsnitt 5.4). Under större delen av minimitiden kommer därför kostnaden för Kriminalvården att motsvara skillnaden mellan den högre vårddygnskostnaden som är motiverad för den som avtjänar ett den nya påföljden och den genomsnittliga vårddygnskostnaden. För tiden efter att den dömde skulle ha frigetts villkorligt om han eller hon i stället hade dömts till fängelse på viss tid kommer den högre vårddygnskostnaden att belasta Kriminalvården fullt ut. Regeringen bedömer att utredningen överskattar hur många som kommer att dömas till den nya påföljden varje år. Regeringen delar inte heller utredningens uppfattning att antalet som kommer att dömas till påföljden kommer att kraftigt minska efter en viss tid. Regeringen uppskattar i stället att omkring tjugofem personer kommer att dömas till påföljden årligen. Vidare uppskattar regeringen att en genomsnittsperson kommer att dömas för brott som annars hade gett åtta års fängelse och i genomsnitt vara frihetsberövad sju år längre än om personen hade dömts till fängelse. Kriminalvårdens kostnader beräknas öka med 4 miljoner kronor 2026. För 2027 och 2028 beräknas kostnaderna öka med 27 miljoner kronor respektive 54 miljoner kronor. Sammantaget bedömer regeringen att förslagen kommer att leda till kostnadsökningar för Kriminalvården med 684 miljoner kronor per år när reformen har fått fullt genomslag. Dessa kostnader bedöms för Kriminalvården dock uppstå först år 2042. I enlighet med budgetpropositionen för 2026 har anslaget för Kriminalvården tillförts medel för att finansiera dessa kostnader (se prop. 2025/26:1 s. 73). Regeringen bedömer att detta innebär, som Seko efterfrågar, att Kriminalvården får de resursförstärkningar som är nödvändiga för lagändringarnas genomförande. Ekonomiska konsekvenser för Rättsmedicinalverket Rättsmedicinalverket föreslås ansvara för att ta fram riskutredningar till grund för bedömningen av återfallsrisken vid domstillfället och inför beslut om tillstånd till villkorad utslussning och förlängning av ramtiden (se avsnitt 6.1). Till en början kommer förslaget att medföra uppstartskostnader för myndigheten eftersom den bland annat behöver utveckla och anpassa informationssystem, ta fram nya metodstöd och anställa ny personal. Rättsmedicinalverket anför att utredningens uppskattning av uppstartskostnaderna är underskattad, vilket regeringen instämmer i. Denna kostnad bedöms i stället uppgå till 7,2 miljoner kronor. Rättsmedicinalverket kommer även att ha löpande kostnader för de riskutredningar som ska göras. Varje riskutredning bedöms kosta 181 500 kronor att genomföra. Rättsmedicinalverket och Göteborgs universitet (CELAM) framhåller att riskutredningarna kommer att vara fler än utredningens beräkningar. Regeringen instämmer i detta, bland annat eftersom regeringen anser att det ska vara i det närmaste obligatoriskt att hämta in en riskutredning vid domstillfället, om rätten överväger att bestämma påföljden till säkerhetsförvaring (se avsnitt 7.1). Regeringen uppskattar att omkring sjuttio riskutredningar kommer att hämtas in årligen när reformen har fått fullt genomslag. Rättsmedicinalverkets kostnader beräknas öka med 11 miljoner kronor 2026. För 2027 och 2028 beräknas kostnaderna öka med 7 miljoner kronor. Sammantaget bedömer regeringen att förslagen kommer att leda till kostnadsökningar för Rättsmedicinalverket med 13 miljoner kronor per år när reformen har fått fullt genomslag. Dessa kostnader bedöms för Rättsmedicinalverket uppstå år 2029. I enlighet med budgetpropositionen för 2026 har anslaget för Rättsmedicinalverket tillförts medel för att finansiera dessa kostnader (se prop. 2025/26:1 s. 73). Ekonomiska konsekvenser för Sveriges Domstolar och anslaget Rättsliga biträden m.m. Regeringens förslag innebär nya uppgifter för de allmänna domstolarna och de allmänna förvaltningsdomstolarna (se avsnitt 6 och 7). Förslagen kommer också medföra en ny typ av uppdrag för offentliga biträden och mer omfattande uppdrag för offentliga försvarare (se avsnitt 7.4). Vad gäller domstolarna framhåller Kammarrätten i Sundsvall, Förvaltningsrätten i Stockholm och Förvaltningsrätten i Jönköping att det saknas en analys av vilka konsekvenser förslagen skulle få för de allmänna förvaltningsdomstolarna. Sveriges Domareförbund framhåller att det är viktigt att domstolarna tillför resurser när de åläggs nya arbetsuppgifter. Förslagen i propositionen kommer att innebära att de allmänna förvaltningsdomstolarna får en tillkommande måltyp och därmed ökade kostnader. För de allmänna domstolarna kommer målen att bli något mer omfattande. Dessutom kommer domstolarna att få nya frågor att pröva, såsom frågor om tillstånd till villkorad utslussning och förlängning av ramtiden. Sveriges Domstolars kostnader beräknas öka med 6 miljoner kronor från och med 2027. I enlighet med budgetpropositionen för 2026 har anslaget för Sveriges Domstolar tillförts medel för att finansiera dessa kostnader (se prop. 2025/26:1 s. 73). Vad slutligen gäller anslaget Rättsliga biträden m.m., som omfattar såväl kostnader för offentliga biträden som offentliga försvarare, beräknas kostnaderna öka med 2 miljoner kronor 2026 och 4 miljoner kronor från och med 2027 I enlighet med budgetpropositionen för 2026 har anslaget Rättsliga biträden m.m. tillförts medel för att finansiera dessa kostnader (se prop. 2025/26:1 s. 73). Övriga ekonomiska konsekvenser Som redogörs för i de tidigare avsnitten förväntas förslagen leda till kostnadsökningar för staten. Kammarrätten i Sundsvall invänder att kostnaderna är så stora att det är tveksamt om den nya påföljden kommer att utgöra ett nödvändigt och kostnadseffektivt alternativ. Regeringen vill i det avseendet framhålla att den allvarliga brottsligheten innebär stora samhälleliga kostnader utöver kostnaden för Kriminalvården i sig. Det gäller särskilt för dem som gång på gång återfaller i allvarlig brottslighet av integritetskränkande slag, inte sällan mot närstående. Ett mer träffsäkert ingripande utifrån risk för fortsatt brottslighet är därför nödvändigt. Tierps kommun efterfrågar en fördjupad ekonomisk beräkning av konsekvenserna för kommuner och att kommunala finansieringsprincipen tillämpas om beräkningar visar på ökade kostnader för kommuner. Linköpings kommun gör däremot inte någon annan bedömning än utredningen att eventuella förändringar i belastningen på socialtjänsten inte kommer leda till några större ekonomiska konsekvenser för kommunerna. Regeringen delar Linköpings kommuns och utredningens bedömning att de eventuella konsekvenser som förslaget om att införa säkerhetsförvaring innebär, bedöms ha ingen eller marginell påverkan på kommuners kostnader. Den kommunala finansieringsprincipen aktualiseras inte. Förslagen kommer slutligen, som Övervakningsnämnden i Malmö påpekar, leda till tillkommande arbetsuppgifter för nämnderna. Regeringen delar nämndens uppfattning att det antal ärenden som det kan ge upphov till i övervakningsnämnderna får antas vara så få att det inte påverkar nämndens verksamhet i någon större omfattning och eventuella kostnader som kan uppstå till följd av detta bedömer regeringen vara marginella. Författningskommentar Förslaget till lag om verkställighet av säkerhetsförvaring I lagen, som är ny, finns bestämmelser om verkställighet av säkerhetsförvaring och om särskilda riskutredningar. Övervägandena finns i avsnitt 5–7 och 9–11. I 1 kap. finns inledande bestämmelser. I 2 kap. finns bestämmelser om verkställighetens innehåll. I 3 kap. finns bestämmelser om särskild riskutredning. I 4 kap. finns bestämmelser om villkorad utslussning. I 5 kap. finns övriga bestämmelser. Verkställigheten av säkerhetsförvaring liknar i stor utsträckning verkställigheten av fängelsestraff och flera bestämmelser i lagen har sin motsvarighet i fängelselagen (2010:610) eller anger att fängelselagen ska tillämpas. Därutöver ska vissa bestämmelser i brottsbalken tillämpas i fråga om säkerhetsförvaring. I dessa delar bör ledning i stor utsträckning kunna sökas såväl i motiven till fängelselagen respektive brottsbalken som i utvecklad rättspraxis till de bestämmelserna. 1 kap. Inledande bestämmelser 1 §    Denna lag innehåller bestämmelser om verkställighet av säkerhetsförvaring enligt 33 kap. brottsbalken och om särskilda riskutredningar. Paragrafen anger lagens innehåll. I lagen finns bestämmelser om verkställighet av säkerhetsförvaring. Lagen innehåller även bestämmelser om särskilda riskutredningar (se 3 kap.). Övervägandena finns i avsnitt 5.1.2. 2 §    Kriminalvården ansvarar för verkställigheten av säkerhetsförvaring. I paragrafen anges att Kriminalvården är ansvarig myndighet för verkställigheten av säkerhetsförvaring. Övervägandena finns i avsnitt 5.1.1. 3 §    Vid verkställighet av säkerhetsförvaring ska följande bestämmelser i fängelselagen (2010:610) tillämpas: 1. 2 kap. 1, 2 och 4–5 §§ om placering, 2. 3–9 kap. om sysselsättning och ersättning, fritid, personliga tillhörigheter, vistelse i gemensamhet och avskildhet, besök och andra kontakter, särskilda kontroll- och tvångsåtgärder samt hälso- och sjukvård, 3. 10 kap. 2 och 3 §§ om särskild permission och inställelse vid domstol eller annan myndighet, 4. 12 kap. 1, 3 och 4 §§ om varning och handläggning, 5. 12 a kap. om avbrott i verkställigheten, 6. 13 kap. 6 § om regeringens prövning av ärenden om vistelse utanför anstalt, och 7. 15 kap. 1–4 a §§ om straff och förpassning m.m. I 4 kap. 3 § finns bestämmelser om när sådana åtgärder som anges i 11 kap. fängelselagen får beviljas och vilka bestämmelser som ska tillämpas i fråga om sådana åtgärder. Vid tillämpningen av fängelselagen ska det som där sägs om – dom på fängelse eller fängelsestraff gälla dom på säkerhetsförvaring, – straffets fullgörande gälla påföljdens fullgörande, och – permission i 10 kap. 2 § 1 gälla permission enligt 2 kap. 5 § denna lag. I paragrafen anges att vissa bestämmelser i fängelselagen ska tillämpas vid verkställighet av säkerhetsförvaring. Övervägandena finns i avsnitt 7.1, 7.2 och 7.4. För de bestämmelser i fängelselagen som ska tillämpas kan ledning vid tillämpningen sökas i motiven till den lagen (se särskilt prop. 2009/10:135). Av första stycket första punkten framgår att 2 kap. 1, 2 och 4–5 §§ fängelselagen om placering ska tillämpas. Det är Kriminalvården som avgör var den dömde ska placeras. Generellt gäller att en intagen inte får placeras så att han eller hon underkastas mer ingripande övervakning och kontroll än vad som är nödvändigt. Intagna av motsatt kön får som huvudregel inte placeras tillsammans. Av hänvisningen till 4 § följer att en intagen under vissa förutsättningar får placeras på så kallad säkerhetsavdelning. Enligt 4 a och 4 b §§ finns möjlighet att i vissa fall under kort tid placera en intagen i häkte, till exempel om det är nödvändigt med hänsyn till ordningen eller säkerheten. 5 § möjliggör för en intagen att ha sitt spädbarn hos sig om det kan anses vara till barnets bästa. Andra punkten hänvisar till 3–9 kap. fängelselagen. I 3 kap. finns bestämmelser om sysselsättning och ersättning, i 4 kap. om fritid, i 5 kap. om personliga tillhörigheter, i 6 kap. om vistelse i gemensamhet och avskildhet, i 7 kap. om besök och andra kontakter, i 8 kap. om särskilda kontroll- och tvångsåtgärder samt slutligen i 9 kap. om hälso- och sjukvård. Avsikten är att de som dömts till säkerhetsförvaring i dessa avseenden ska hanteras på motsvarande sätt som de som avtjänar fängelse. Regler om permission finns i 2 kap. i denna lag, men av hänvisningen till 10 kap. 2 § fängelselagen i tredje punkten följer att en intagen därutöver får beviljas så kallad särskild permission. Genom att 10 kap. 3 § fängelselagen är tillämplig får en intagen också tillfälligt vistas utanför anstalt om en myndighet begär det. Det är dock endast domstolar och övervakningsnämnder som med bindande verkan kan förordna att en intagen ska inställa sig. Av fjärde punkten framgår att 12 kap. 1, 3 och 4 §§ fängelselagen om varning och handläggning ska tillämpas. Enligt 12 kap. 1 § kan en intagen som bryter mot de föreskrifter och villkor som gäller för verkställigheten meddelas en varning. Varning kan meddelas om en intagen till exempel utan giltigt skäl vägrat att lämna prov för drogkontroll eller manipulerat sådana prov, innehaft otillåten kommunikationsutrustning eller innehaft andra otillåtna föremål. En varning kan även meddelas om en intagen brutit mot villkor i samband med vistelse utanför anstalt, exempelvis i samband med permission (jfr prop. 2009/10:135 s. 172). Vid misskötsamhet under villkorad utslussning tillämpas dock 4 kap. 6 §. Eventuella varningar under verkställigheten kan utgöra ett viktigt underlag för bedömningen av om den intagne är redo för villkorad utslussning när minimitiden har passerat. Genom att 12 kap. 3 och 4 §§ fängelselagen är tillämpliga gäller att frågor om varning ska avgöras skyndsamt samt att förhör ska hållas med den intagne innan ett beslut om varning meddelas. I femte punkten anges att 12 a kap. fängelselagen om avbrott i verkställigheten ska tillämpas. För ledning vid tillämpningen av dessa bestämmelser hänvisas till propositionen En ny strafftidslag, prop. 2017/18:250 s. 214–216. Av sjätte punkten framgår att 13 kap. 6 § fängelselagen om regeringens prövning av ärenden om vistelse utanför anstalt ska tillämpas. Av den bestämmelsen framgår att regeringen i vissa fall får besluta att ett ärende om vistelse utanför anstalt i fråga om en viss intagen ska prövas av regeringen. Det gäller om det behövs med hänsyn till rikets säkerhet, men också om det finns en risk för att den intagne medverkar i terrorism. Sjunde punkten hänvisar till 15 kap. 1–4 a §§ fängelselagen som gäller straff och förpassning m.m. Genom hänvisningen till 1 § är det straffbart att olovligen försöka överlämna ett vapen eller annat farligt föremål till en intagen som avtjänar säkerhetsförvaring. Detsamma gäller, enligt 2 §, den som lämnar alkohol eller annat berusningsmedel eller injektionsspruta eller kanyl. Med stöd av 15 kap. 2 a § kan Polismyndigheten förpassa, det vill säga återföra, en intagen som avvikit från anstalt till anstalt eller häkte. Hänvisningen till 15 kap. 3–4 a §§ innebär att Kriminalvården får förordna väktare att utöva vissa bevakningsuppdrag när en intagen vistas utanför anstalt samt att den som anlitas inte får röja viss information. Kriminalvården har också rätt att begära hjälp av Polismyndigheten vid transport i vissa fall. Andra stycket innehåller en upplysning om att 4 kap. 3 § innehåller bestämmelser om när sådana åtgärder som anges i 11 kap. fängelselagen får beviljas och vilka bestämmelser som ska tillämpas i fråga om sådana åtgärder. I tredje stycket görs vissa förtydliganden av vad som ska gälla vid tillämpning av fängelselagen vid verkställighet av säkerhetsförvaring. Av första strecksatsen framgår att det som sägs om dom på fängelse eller fängelsestraff ska gälla dom på säkerhetsförvaring. Det innebär bland annat att 8 kap. 7 a § fängelselagen om upptagning av fingeravtryck och andra underlag av den som verkställer en dom på fängelse ska tillämpas även på den som verkställer en dom på säkerhetsförvaring. Enligt andra strecksatsen ska det som sägs om straffets fullgörande gälla påföljdens fullgörande. Slutligen ska enligt tredje strecksatsen det som sägs om permission i 10 kap. 2 § 1 fängelselagen gälla permission enligt 2 kap. 5 § denna lag. Andra och tredje strecksatserna får tillsammans med första stycket 3 till följd att den som dömts till säkerhetsförvaring får beviljas så kallad särskild permission enligt 10 kap. 2 § fängelselagen bland annat om den intagnes behov av vistelse utanför anstalt inte kan tillgodoses genom permission enligt 2 kap. 5 § denna lag och vistelsen utanför anstalt kan beviljas med hänsyn till den risk som finns för att den intagne kommer att begå brott, undandra sig påföljdens fullgörande eller på annat sätt missköta sig. 4 §    Bestämmelser om när säkerhetsförvaring får verkställas och om hur tiden för verkställigheten ska beräknas finns i strafftidslagen (2018:1251). Paragrafen innehåller en upplysning om att frågor om när säkerhetsförvaring får verkställas och om hur tiden för verkställigheten ska beräknas finns i strafftidslagen. Övervägandena finns i avsnitt 7.1. 2 kap. Verkställighetens innehåll 1 §    Varje intagen ska bemötas med respekt för sitt människovärde och med förståelse för de särskilda svårigheter som är förenade med frihetsberövandet. Paragrafen innehåller en grundläggande bestämmelse om hur en intagen ska bemötas. Övervägandena finns i avsnitt 7.1. Innehållet i paragrafen motsvarar 1 kap. 4 § fängelselagen. På samma sätt som i fråga om den som avtjänar fängelsestraff, är det en självklar utgångpunkt att en intagen som avtjänar säkerhetsförvaring ska behandlas med respekt för sitt människovärde och med förståelse för de särskilda svårigheter som är förenade med ett frihetsberövande. Det är angeläget att Kriminalvårdens personal har ett professionellt och humant förhållningssätt och alltid upprätthåller ett sådant bemötande vid sin kontakt med de intagna. 2 §    Verkställigheten ska utformas så att den intagnes anpassning i samhället underlättas och så att negativa följder av frihetsberövandet motverkas. Verkställigheten ska, i den utsträckning det är möjligt utan att kravet på samhällsskydd eftersätts, särskilt inriktas på åtgärder som är ägnade att förebygga återfall i brott. Särskild vikt ska läggas vid att minska risken för ny brottslighet som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid. För varje intagen ska det upprättas en individuellt utformad verkställighetsplan. Verkställigheten ska planeras och utformas efter samråd med den intagne och i samverkan med berörda myndigheter. Paragrafen innehåller grundläggande bestämmelser om verkställighetens mål och utformning. Paragrafen utformas efter synpunkter från Lagrådet Övervägandena finns i avsnitt 7.1. Bestämmelsen i första stycket motsvarar 1 kap. 5 § första stycket fängelselagen. Av bestämmelsen framgår att målet med verkställigheten är att den intagnes anpassning i samhället ska underlättas och att negativa följder av frihetsberövandet ska motverkas. Med negativa följder avses till exempel psykiska, sociala och ekonomiska konsekvenser (se prop. 2009/10:135 s. 120). Med hänsyn till säkerhetsförvaringens tidsobestämda karaktär är det särskilt viktigt att aktivt arbeta med att minska de eventuella negativa konsekvenserna för den dömde som kan uppstå till följd av ett långvarigt frihetsberövande. Bestämmelsen i andra stycket första meningen motsvarar 1 kap. 5 § andra stycket första meningen fängelselagen. Av bestämmelsen framgår att verkställigheten, under förutsättning att kravet på samhällsskydd inte eftersätts, särskilt ska inriktas på återfallsförebyggande åtgärder. Enligt andra meningen, som saknar motsvarighet i 1 kap. 5 § fängelselagen, ska särskild vikt läggas vid att minska risken för ny brottslighet som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid (jfr 33 kap. 1 § brottsbalken). Avsikten är att Kriminalvården ska arbeta aktivt med åtgärder i detta syfte. Åtgärderna ska syfta till att ge den intagne förutsättningar att återgå till ett liv i samhället. Regleringen ställer krav på såväl att den intagnes motivation till förändring som att hans eller hennes behov och förutsättningar tas till vara på ett professionellt sätt. Den ställer också krav på att de åtgärder som vidtas grundas på väl underbyggd kunskap om vad som är verkningsfullt. Genom att den intagne deltar i behandling, såsom brotts- och missbruksrelaterad programverksamhet och andra återfallsförebyggande åtgärder, ges han eller hon möjlighet att påverka sin situation och på så sätt aktivt arbeta för förändring till det bättre på ett sådant sätt att det så småningom är möjligt att bevilja tillstånd till villkorad utslussning enligt 33 kap. 6 § brottsbalken. Bestämmelsen i tredje stycket motsvarar 1 kap. 5 § andra stycket andra meningen och tredje stycket fängelselagen. 3 §    Verkställigheten får inte innebära andra begränsningar i den intagnes frihet än som följer av denna lag eller som är nödvändiga för att ordningen eller säkerheten ska kunna upprätthållas. En kontroll- eller tvångsåtgärd får endast användas om den står i rimlig proportion till syftet med åtgärden. Om en mindre ingripande åtgärd är tillräcklig ska den användas. Paragrafen innehåller grundläggande bestämmelser om de ramar inom vilka Kriminalvården har att utöva sina befogenheter. Övervägandena finns i avsnitt 7.1. Innehållet i paragrafen motsvarar 1 kap. 6 § fängelselagen. För den närmare tillämpningen av paragrafen kan ledning hämtas i förarbetena till 1 kap. 6 § fängelselagen (prop. 2009/10:135 s. 121 och 122). Hänvisningen i första stycket till begränsningar ”som följer av denna lag” avser såväl sådana begränsningar som framgår direkt av lagen som sådana begränsningar som framgår via hänvisningar i lagen till andra lagar, i första hand brottsbalken och fängelselagen. 4 §    En intagen får under verkställigheten vistas utanför anstalten i enlighet med vad som följer av denna lag. En intagen får även vistas utanför anstalten om det sker med stöd av bestämmelser i annan lag om tillfälligt överförande av frihetsberövade personer till en annan stat. Som vistelse utanför anstalt anses inte att en intagen, genom Kriminalvårdens försorg, transporteras utanför en anstalt med anledning av att ett beslut enligt lagen ska verkställas. I paragrafen anges i vilka fall en intagen får vistas utanför anstalt. Övervägandena finns i avsnitt 7.2. Innehållet i paragrafen motsvarar i huvudsak 1 kap. 2 § första och andra styckena fängelselagen. Av första stycket framgår att den som avtjänar säkerhetsförvaring och är intagen i kriminalvårdsanstalt får vistas utanför anstalten i enlighet med vad som följer av denna lag. Hänvisningen till ”vad som följer av denna lag” avser såväl sådana bestämmelser som framgår direkt av lagen som sådana bestämmelser som framgår via hänvisningar i lagen till andra lagar, i första hand fängelselagen. Av 1 kap. 3 § framgår att vissa bestämmelser i fängelselagen tillämpas vid verkställighet av säkerhetsförvaring, till exempel 10 kap. 2 och 3 §§ om särskild permission och inställelse vid domstol eller annan myndighet samt 9 kap. om hälso- och sjukvård. Dessa bestämmelser medger vistelse utanför anstalt. Därutöver får en intagen vistas utanför anstalt om det sker med stöd av bestämmelser i annan lag om tillfälligt överförande av frihetsberövade personer till en annan stat, till exempel enligt 4 kap. 29, 29 a och 31 §§ lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål. Av andra stycket framgår att det inte anses som vistelse utanför anstalt om en intagen transporteras utanför anstalt med anledning av att ett beslut enligt lagen ska verkställas. En sådan transport kan avse till exempel förflyttning i anslutning till ändrad placering eller en sjuktransport. 5 §    För att underlätta en intagens anpassning i samhället får han eller hon beviljas tillstånd att vistas utanför anstalt för viss kort tid (permission) om 1. minst tre fjärdedelar av minimitiden har avtjänats, och 2. det inte finns en påtaglig risk för att han eller hon kommer att begå brott, undandra sig påföljdens fullgörande eller på annat sätt missköta sig. Om det finns särskilda skäl får permission beviljas trots att den tid som avses i första stycket 1 inte har förflutit. Av paragrafen framgår att en intagen tillfälligt får vistas utanför anstalt i form av permission. Övervägandena finns i avsnitt 7.2. Enligt paragrafen får en intagen, för att underlätta hans eller hennes anpassning i samhället, beviljas tillstånd att vistas utanför anstalt för viss kort tid, permission. Normalt rör det sig om vistelser utanför anstalt som kan planeras. Att en intagen därutöver får beviljas särskild permission vid ömmande skäl framgår av 10 kap. 2 § fängelselagen, som ska tillämpas även vid verkställighet av säkerhetsförvaring (se 1 kap. 3 § första stycket 3). Bestämmelserna i första stycket ska läsas tillsammans med 6 § som innehåller en mycket stark presumtion för bevakning vid permission under avtjänandet av säkerhetsförvaring innan tillstånd till villkorad utslussning har beviljats. Inledningsvis kommer det endast att vara fråga om korta och bevakade permissioner, närmast liknande så kallade lufthålspermissioner, som beviljas för att minska skadeverkningarna av långvariga frihetsberövanden. I 4 kap. finns bestämmelser om verkställighet utanför anstalt när rätten har beslutat om tillstånd till villkorad utslussning. Av 2 § i det kapitlet framgår att sådan verkställighet utanför anstalt ska vara förenad med övervakning. Om inte annat beslutas upphör övervakningen vid ramtidens utgång. Om allt förlöper väl kan tiden utanför anstalt utökas successivt, men det är viktigt att upptrappningen sker långsamt och att behovet av samhällsskydd alltid särskilt beaktas. Så småningom kan det bli fråga om regelbunden permission till exempel på helger, under förutsättning att den dömde övervakas med gps-utrustning eller på annat lämpligt sätt som möjliggör ett snabbt ingripande om så krävs. Jämfört med permission för de som avtjänar tidsbestämda fängelsestraff bör permission för de som avtjänar säkerhetsförvaring stegras långsammare och oftare vara förenad med elektronisk övervakning. Permission får också beviljas en intagen för att han eller hon ska kunna besöka frivården, socialtjänsten eller Arbetsförmedlingen, delta i öppenvårdsbehandling eller möten som arrangeras av till exempel Anonyma alkoholister eller Anonyma narkomaner. Liksom vid permissioner från fängelsestraff ska det för varje permissionstillfälle upprättas en permissionsplan. I första stycket anges vilka förutsättningar som ska vara uppfyllda för att en intagen ska kunna beviljas permission. Enligt punkten 1 krävs att den intagne har avtjänat minst tre fjärdedelar av minimitiden (så kallad kvalifikationstid). I 33 kap. 4 § brottsbalken finns bestämmelser om hur minimitiden ska bestämmas (se även 2 § lagen [2018:1250] om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande och 21 § strafftidslagen). Enligt punkten 2 krävs också att det inte finns en påtaglig risk för att den intagne kommer att begå brott, undandra sig påföljdens fullgörande eller på annat sätt missköta sig. En sådan riskbedömning ska göras i varje enskilt fall inför varje permissionstillfälle. Vid riskbedömningen bör exempelvis aktuella misskötsamheter vid tidigare eller pågående verkställighet och den intagnes personliga förhållanden såsom missbruk eller psykisk ohälsa beaktas. Särskild hänsyn bör också tas till målsäganden. Eftersom en förutsättning för tillämpningen av säkerhetsförvaring är att det finns en påtaglig risk för att den intagne kommer att återfalla i allvarlig brottslighet som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid krävs att omständigheterna har förändrats i detta hänseende sedan domen för att permission ska vara aktuell. Om den intagne har skött sig under verkställigheten samt deltagit i de åtgärder som anvisats i verkställighetsplanen bör det normalt kunna tas till intäkt för att det skett en sådan förbättring att risken inte längre är påtaglig. Kravet innebär att permission kan beviljas trots att det föreligger en viss risk för misskötsamhet. Det är därtill ofta möjligt att hantera en risk som bedöms föreligga genom villkor eller bevakning. I extrema fall kan dock utfallet bli sådant att den intagne inte kan beviljas permission. I så fall får arbetet med anpassningen till samhället fortsätta och en förnyad prövning ske efter ytterligare en tid. Av andra stycket framgår att undantag från kravet på kvalifikationstid får göras om det finns särskilda skäl. Sådana skäl kan vara en intagens behov av att, innan kvalifikationstiden uppnåtts, till exempel besöka socialtjänsten eller en tandläkare (jfr prop. 2009/10:135 s. 160). 6 §    Innan tillstånd till villkorad utslussning enligt 33 kap. 6 § brottsbalken har beviljats ska, om det inte är uppenbart obehövligt, en intagen stå under bevakning då han eller hon vistas utanför anstalt. Paragrafen innehåller en bestämmelse om bevakning vid vistelse utanför anstalt i tiden innan tillstånd till villkorad utslussning har beviljats. Övervägandena finns i avsnitt 7.2. I bestämmelsen ställs det upp en presumtion för bevakning, vilket innebär att en intagen ska bevakas av medföljande personal från Kriminalvården. Kriminalvården kan avstå ifrån bevakning om det är uppenbart obehövligt. Det kan exempelvis vara uppenbart obehövligt med bevakning vid placering inom psykiatrin eller på annan sluten vårdenhet samt när det inte längre är påkallat av säkerhetsskäl, till exempel för att flertalet bevakade permissioner skötts utan anmärkning och den intagne har skött sig under verkställigheten. 7 §    Ett tillstånd till vistelse utanför anstalt som avses i 4 § ska förenas med de villkor som behövs. Elektroniska hjälpmedel får användas för att kontrollera att villkor som har meddelats följs. Paragrafen innehåller bestämmelser om villkor i samband med vistelse utanför anstalt. Övervägandena finns i avsnitt 7.2. Paragrafen är utformad efter förebild av 10 kap. 5 § fängelselagen. För den närmare tillämpningen av paragrafen kan ledning hämtas i förarbetena till den bestämmelsen, se prop. 2009/10:135 s. 99 och 162. I första stycket anges att en vistelse utanför anstalt som avses i 4 § ska förenas med de villkor som behövs. Vistelse utanför anstalt ska normalt förenas med ett eller flera villkor som är individuellt utformade efter de risker och behov som identifierats och framgår av den intagnes verkställighetsplan. Det är omständigheterna i det enskilda fallet som avgör vilka villkor som behövs. Villkoren kan vara av samma typ som vid permission enligt fängelselagen, så som vistelseort, anmälningsskyldighet, krav på nykterhet och förbud mot att kontakta ett brottsoffer. Av andra stycket framgår att det är möjligt att använda elektroniska hjälpmedel för att kontrollera att villkor som har meddelats följs. Elektronisk övervakning bör ofta vara påkallad och bör regelmässigt beslutas i varje fall inledningsvis och särskilt när en intagen övergår från bevakad permission till obevakad permission. För den som genomgår villkorad utslussning och är föremål för särskilda föreskrifter tillämpas i stället 26 kap. 17 § brottsbalken i fråga om elektronisk övervakning (se 4 kap. 4 § denna lag). Av 26 kap. 17 § framgår att Kriminalvården kan besluta om elektronisk övervakning för att kontrollera att meddelade föreskrifter följs. 8 §    I anslutning till vistelse utanför anstalt enligt denna lag, 4 kap. 29, 29 a och 31 §§ lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål samt 2 kap. 12 § och 3 kap. 3 § lagen (2017:1000) om en europeisk utredningsorder får en intagen tillfälligt placeras i häkte, om det är nödvändigt av säkerhetsskäl eller med hänsyn till transportförhållandena. Paragrafen innebär att en intagen får placeras i häkte i anslutning till inställelse vid domstol eller annan myndighet, vid hälso- och sjukvård och vid vissa fall av internationellt straffrättsligt samarbete. Övervägandena finns i avsnitt 7.2. Paragrafen är utformad efter förebild av 10 kap. 6 § fängelselagen. För den närmare tillämpningen av paragrafen kan ledning hämtas i förarbetena till den bestämmelsen, se prop. 2009/10:135 s. 163. 9 §    Vid tillämpningen av denna lag ska sådana villkor som uppställts för överförande av straffverkställighet från en annan stat till Sverige följas. Paragrafen tar sikte på den situationen att det vid överförandet av verkställighet av en tidsobestämd påföljd ådömd utomlands ställts upp vissa villkor för verkställigheten i Sverige. Övervägandena finns i avsnitt 10. Bestämmelsen avser såväl situationer där villkoren ställts upp i det enskilda fallet som där villkoren gäller enligt ett internationellt avtal (jfr prop. 2005/06:35 s. 42 och 61). Tänkbara krav kan vara att den dömde ska avtjäna en viss minsta tid innan utslussning kan bli aktuell eller att vissa krav ska gälla under verkställigheten som sådan, till exempel i samband med villkorad utslussning. Vid tillämpningen av denna lag är sådana villkor bindande (jfr 2 kap. 13 § andra stycket brottsbalken). 3 kap. Om särskild riskutredning 1 §    I 33 kap. 3 och 10 §§ brottsbalken finns bestämmelser om när rätten ska besluta om att hämta in en särskild riskutredning. Paragrafen innehåller en upplysning om att det i 33 kap. 3 och 10 §§ brottsbalken finns bestämmelser om när rätten ska besluta om att hämta in en särskild riskutredning. Övervägandena finns i avsnitt 6.1. 2 §    Rättsmedicinalverket ansvarar för genomförandet av särskilda riskutredningar. En särskild riskutredning ska innehålla ett utlåtande om risken för att den tilltalade eller dömde begår nya brott av allvarligt slag som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid samt de omständigheter som bedömningen grundas på. Utredningsarbetet ska utföras med största möjliga skyndsamhet och utredningen ska omedelbart ges in till rätten när arbetet har avslutats. Utredningen ska ges in inom fyra veckor om den tilltalade är häktad och annars inom sex veckor från det att beslutet om riskutredning kom in till Rättsmedicinalverket. Rätten får bevilja anstånd, om det finns synnerliga skäl. Paragrafen innehåller bestämmelser om ansvarig myndighet i fråga om särskilda riskutredningar, vad som ska redovisas i utlåtandet samt skyndsamhetskrav och tidsfrister för expediering av utlåtandet. Paragrafen utformas efter synpunkter från Lagrådet. Övervägandena finns i avsnitt 6.1. Av första stycket framgår att Rättsmedicinalverket ansvarar för genomförandet av särskilda riskutredningar. Av andra stycket följer att det som ska bedömas är återfallsrisken i relation till sådan brottslighet som kan ligga till grund för säkerhetsförvaring, såväl avseende brottstyperna som sådana som avseende brottens allvar (se kommentaren till 33 kap. 1 § brottsbalken). Det är väsentligt att det av utlåtandet framgår vilka omständigheter som är av betydelse för återfallsrisken, liksom vilka riskreducerande åtgärder som bör vidtas. Även skyddsfaktorer bör framgå. Utlåtandet ska ge ett så gott underlag som möjligt för den bedömning som rätten ska göra i fråga om risken för återfall i allvarlig brottslighet som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid. De omständigheter som slutsatserna grundas på bör därmed redovisas noggrant i utlåtandet. Av tredje stycket första meningen framgår att utredningsarbetet ska utföras med största möjliga skyndsamhet och utredningen omedelbart ges in till rätten när arbetet har avslutats. Av detta följer att utredningsarbetet ska inledas så snart det är praktiskt möjligt efter att rätten beslutat att hämta in en särskild riskutredning Att utredningen ska ges in omedelbart syftar till att betona att det inte får ske någon fördröjning i något led i samband med att en riskutredning genomförs. I andra meningen anges den tidsfrist som gäller för expediering av utredningen. Om den tilltalade är häktad ska utredningen ges in inom fyra veckor, och annars inom sex veckor, från det att beslutet om riskutredning kom in till Rättsmedicinalverket. I ärenden om tillstånd till villkorad utslussning och förlängning av ramtiden gäller alltså den längre tidsfristen. Av tredje meningen framgår att rätten får bevilja anstånd med att ge in en utredning om det finns synnerliga skäl, vilket innebär att Rättsmedicinalverket i sådana fall måste begära förlängd tid. 3 §    En tilltalad som inte är häktad är skyldig att inställa sig till en särskild riskutredning på tid och plats som Rättsmedicinalverket bestämmer. Om det är möjligt ska utredningen genomföras så att den tilltalade inte hindras i sin förvärvsverksamhet eller utsätts för någon annan olägenhet. Om den tilltalade är på fri fot ska Polismyndigheten på Rättsmedicinalverkets begäran lämna biträde för att inställa den tilltalade till riskutredningen. I paragrafen behandlas den tilltalades inställelse till en särskild riskutredning som hämtas in med stöd av 33 kap. 3 § brottsbalken, det vill säga innan rätten bestämmer påföljden till säkerhetsförvaring. Övervägandena finns i avsnitt 6.1. I första stycket anges att en tilltalad som inte är häktad är skyldig att inställa sig till en särskild riskutredning på tid och plats som Rättsmedicinalverket bestämmer. Det är alltså Rättsmedicinalverket som avgör vilken tid och plats som är lämplig för riskutredningen. Det anges också att utredningen såvitt möjligt ska genomföras så att den tilltalade inte hindras i sin förvärvsverksamhet eller utsätts för någon annan olägenhet. Den tilltalade kommer dock nästan alltid att vara häktad. I de allra flesta fallen kommer det därför ankomma på Kriminalvården att, efter dialog med Rättsmedicinalverket, transportera den tilltalade till den plats där riskutredningen ska genomföras. Om den tilltalade avtjänar ett fängelsestraff tillämpas 10 kap. 3 § fängelselagen. Av andra stycket framgår att Rättsmedicinalverket får begära Polismyndighetens biträde för att inställa en tilltalad som är på fri fot till riskutredningen. En begäran om Polismyndighetens biträde bör göras endast om den tilltalade inte följer Rättsmedicinalverkets kallelse eller om det finns något annat skäl att anta att han eller hon inte kommer att medverka frivilligt till utredningen. Vid inställelse av den dömde för en särskild riskutredning som hämtas in med stöd av 33 kap. 10 § brottsbalken, det vill säga i ärenden om tillstånd till villkorad utslussning och i ärenden om förlängning av ramtiden, tillämpas 10 kap. 3 § fängelselagen genom hänvisning i 1 kap. 3 § första stycket 3 denna lag. 4 §    Sådana uppgifter om den tilltalade eller dömde som behövs för en särskild riskutredning ska lämnas ut av 1. Försäkringskassan, trots att uppgifterna omfattas av sekretess enligt 28 kap. 1 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), 2. Arbetsförmedlingen, trots att uppgifterna omfattas av sekretess enligt 28 kap. 11 eller 12 § samma lag, 3. Kriminalvården, trots att uppgifterna omfattas av sekretess enligt 35 kap. 15 § samma lag, 4. Migrationsverket, trots att uppgifterna omfattas av sekretess enligt 37 kap. 1 § samma lag, 5. Totalförsvarets plikt- och prövningsverk, trots att uppgifterna omfattas av sekretess enligt 38 kap. 1 § första stycket 1, 2, 3 eller 5 samma lag, och 6. den som bedriver verksamhet där det gäller sekretess enligt 25 kap. 1–5 §§ eller 26 kap. 1 § offentlighets- och sekretesslagen eller tystnadsplikt enligt 29 § lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade, 17 kap. 11 § socialtjänstlagen (2025:400) eller 6 kap. 12 § patientsäkerhetslagen (2010:659), trots sekretess eller tystnadsplikt. Paragrafen reglerar utlämnande av sekretesskyddade uppgifter från vissa myndigheter. Övervägandena finns i avsnitt 11. Bestämmelsen syftar till att säkerställa att Rättsmedicinalverket kan få tillgång till de uppgifter som behövs för att kunna lämna utlåtanden av så hög kvalitet som möjligt i de fall rätten beslutar om att hämta in en särskild riskutredning. Bestämmelsen är i denna del utformad efter förebild i 14 och 14 a §§ lagen (1991:1137) om rättspsykiatrisk undersökning. Av paragrafen framgår att uppgifterna ska behövas för en särskild riskutredning. Uppgifter ska alltså inte hämtas in eller utlämnas slentrianmässigt, utan endast när de behövs för just det ändamålet. Den utlämnande myndigheten måste dock i allmänhet utgå från att de begärda uppgifterna behövs för utredningen (se regeringens proposition om psykiatrisk tvångsvård, m.m., prop. 1990/91:58 s. 283 och propositionen Rättsmedicinalverkets hantering av humanbiologiskt material, prop. 2022/23:82 s. 66 och 67). I första till femte punkten regleras utlämnande av uppgifter från följande myndigheter: Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, Kriminalvården, Migrationsverket och Totalförsvarets plikt- och prövningsverk. Uppgiftsskyldigheten gäller endast uppgifter som omfattas av sekretess enligt de bestämmelser som anges i respektive punkt. Om en uppgift omfattas av sekretess enligt en annan bestämmelse, kan utlämnande inte ske med stöd av denna bestämmelse. Det ankommer på Rättsmedicinalverket att precisera vilka uppgifter som behövs för undersökningen. I sjätte punkten regleras utlämnade av sekretesskyddade uppgifter från hälso- och sjukvård och socialtjänst samt utlämnande av sådana uppgifter från vissa verksamheter där det gäller tystnadsplikt. Bestämmelsen innebär att uppgifter om den tilltalade eller dömde som behövs för en utredning ska lämnas ut från såväl offentligt som enskilt bedriven hälso- och sjukvård och socialtjänst, inklusive verksamhet som avser insatser enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade. 5 §    Ett urin-, utandnings-, saliv-, svett-, blod- eller hårprov får tas på en person som genomgår en särskild riskutredning om det behövs för att kunna bedöma personens psykiska eller kroppsliga tillstånd. En urinprovtagning får inte utföras eller bevittnas av någon av motsatt kön som inte är läkare eller legitimerad sjuksköterska. I paragrafen behandlas provtagning i samband med en särskild riskutredning. Övervägandena finns i avsnitt 6.1. Paragrafen är utformad efter förebild i 5 b § lagen om rättspsykiatrisk undersökning och 7 a § lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål, m.m. I första stycket regleras förutsättningarna för att ta prov på en person som genomgår en riskutredning. De prov som får tas är urin-, utandnings-, saliv-, svett-, blod- eller hårprov. Syftet med provtagningen ska vara att inom ramen för riskutredningen bedöma personens psykiska eller kroppsliga tillstånd. Det kan till exempel handla om att påvisa ett pågående eller tidigare bruk av alkohol, narkotika eller vissa läkemedel. Det kan också vara fråga om att avgöra om personen är påverkad av sådana substanser vid utredningstillfället. Provtagning får endast ske om det behövs för att bedöma personens kroppsliga eller psykiska tillstånd om dessa faktorer har betydelse för de bedömningar som ska göras i riskutredningen. Bedömningen av om det finns ett sådant behov ska göras i varje enskilt fall med beaktande av vad som i övrigt är känt om personen som utreds, till exempel i fråga om just missbruk, men också utifrån levnadsomständigheter, hälsotillstånd och psykiatrisk historik. Provet kan också behövas för att det ska vara möjligt att ange relevanta riskreducerande åtgärder, till exempel läkemedelsbehandling med anledning av missbruk. Enligt andra stycket får en urinprovtagning inte utföras eller bevittnas av någon av motsatt kön som inte är läkare eller legitimerad sjuksköterska. Kravet motsvarar det som gäller för kroppsvisitation och kroppsbesiktning enligt 4 kap. 7 § första stycket häkteslagen (2010:611). 4 kap. Om villkorad utslussning 1 §    När rätten har beslutat om tillstånd till villkorad utslussning enligt 33 kap. 6 § brottsbalken får Kriminalvården besluta att påföljden ska verkställas utanför anstalt med särskilt stöd och under kontroll. Verkställighet utanför anstalt får inledas först efter utgången av den minimitid som gäller för den dömde. I paragrafen finns bestämmelser om att Kriminalvården får besluta om att påföljden ska verkställas utanför anstalt när rätten har beslutat om tillstånd till villkorad utslussning samt när sådan verkställighet utanför anstalt får inledas. Paragrafen utformas delvis enligt Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 5.4.2 och 7.3.1. Av 33 kap. 6 och 7 §§ brottsbalken framgår att rätten får besluta om tillstånd till villkorad utslussning samt förutsättningarna för ett sådant beslut. Av första stycket följer att Kriminalvården, med stöd av ett tillstånd till villkorad utslussning enligt 33 kap. 6 § brottsbalken får besluta att påföljden ska verkställas utanför anstalt med särskilt stöd och under kontroll. Enligt 1 kap. 2 § denna lag ansvarar Kriminalvården för verkställigheten av säkerhetsförvaring, och det är därmed Kriminalvården som beslutar om det närmare innehållet i den villkorade utslussningen. De grundläggande utgångspunkterna för verkställighetens utformning som framgår av 2 kap. 2 § gäller även för den villkorade utslussningen. Utslussningen bör således planeras noggrant med hänsyn tagen till den dömdes individuella behov och förutsättningar. Behovet av kontroll av den dömde sätter ramarna för vilka åtgärder som kan vidtas. Av 3 § följer att Kriminalvården, inom ramen för den villkorade utslussningen, får besluta om sådana utslussningsåtgärder som anges i 11 kap. fängelselagen. Enligt 4 § får Kriminalvården också besluta om särskilda föreskrifter om det behövs för att minska risken för återfall i brott eller om det på annat sätt underlättar den dömdes anpassning i samhället. Av 2 § följer att verkställighet utanför anstalt som utgångspunkt ska vara förenad med övervakning till dess att verkställigheten av säkerhetsförvaringen är avslutad. Av andra stycket framgår att verkställighet utanför anstalt får inledas först efter utgången av den minimitid som gäller för den dömde, vilket innebär att några faktiska åtgärder inte får vidtas före den tidpunkten. Om den dömde dessförinnan behöver tillstånd att vistas utanför anstalt får permissionsinstitutet användas enligt vad som närmare framgår av 2 kap. Vid misskötsamhet kan Kriminalvården omedelbart återinta den dömde i anstalt och vid mer allvarlig misskötsamhet kan rätten upphäva tillståndet till villkorad utslussning (se 6 § andra stycket och 33 kap. 8 § brottsbalken). Den dömde får då på nytt ansöka om tillstånd till villkorad utslussning. Vid tillkommande brottslighet för den som har dömts till säkerhetsförvaring finns särskilda regler i 34 kap. brottsbalken. 2 §    Verkställighet utanför anstalt ska vara förenad med övervakning till dess att verkställigheten av säkerhetsförvaringen är avslutad. Kriminalvården får dock besluta att övervakningen ska upphöra vid en tidigare tidpunkt, om det inte finns en beaktansvärd risk för att den dömde kommer att begå brott, undandra sig påföljdens fullgörande eller på annat sätt missköta sig. I paragrafen finns bestämmelser om övervakning under villkorad utslussning. Paragrafen utformas i huvudsak enligt Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 7.3.1. Av första meningen följer att verkställighet utanför anstalt inom ramen för villkorad utslussning ska vara förenad med övervakning. Syftet är att tillgodose behovet av samhällsskydd och på bästa sätt skydda samhället mot fortsatt brottslighet från den dömdes sida. Kriminalvården behöver inte fatta något beslut om övervakning. Beroende på hur Kriminalvården i det enskilda fallet utformar det närmare innehållet i utslussningen, kan den dömde i varje fall i det inledande skedet av utslussningen helt eller delvis komma att vistas i anstalt. Av naturliga skäl är det endast vid verkställighet utanför anstalt som övervakning ska äga rum. Övervakningen ska som utgångspunkt pågå till dess att verkställigheten av säkerhetsförvaringen är avslutad, om inte annat beslutas med stöd av andra meningen. När säkerhetsförvaringen är helt verkställd regleras i 33 kap. 11 § brottsbalken. Av andra meningen framgår att Kriminalvården har möjlighet att fatta ett beslut om att övervakningen ska upphöra vid en tidigare tidpunkt än när verkställigheten är avslutad. Ett sådant beslut kan initieras av myndigheten själv eller genom att den som genomgår villkorad utslussning begär att övervakningen ska upphöra. Det krävs då att det inte finns en beaktansvärd risk för att den dömde kommer att begå brott, undandra sig påföljdens fullgörande eller på annat sätt missköta sig. Möjligheten att undanta den dömde från övervakning är avsedd att tillämpas restriktivt, och endast i slutet av verkställigheten då ramtidens utgång närmar sig. Det ska stå klart att den dömde klarar sig på egen hand och därmed inte är i behov varken av den kontroll eller det stöd som övervakningen innebär. Om det finns en osäkerhet i detta avseende ska övervakningen pågå fram till dess att säkerhetsförvaringen är helt verkställd. 3 §    Kriminalvården får besluta att den dömde under den villkorade utslussningen ska bli föremål för sådana utslussningsåtgärder som anges i 11 kap. fängelselagen (2010:610). Det som sägs om skyldighet för en intagen att lämna vissa prover och om upphävande av tillstånd till en utslussningsåtgärd i 11 kap. 7 och 8 §§ fängelselagen ska tillämpas även i fråga om den som genomgår villkorad utslussning. Detsamma gäller det som sägs om beslut om upphävande av tillstånd till en utslussningsåtgärd och om överklagande av beslut i 13 kap. 3–5 §§ och 14 kap. 4 § samma lag. I paragrafen finns en bestämmelse om att Kriminalvården inom ramen för den villkorade utslussningen får besluta om sådana utslussningsåtgärder som anges i 11 kap. fängelselagen. Paragrafen innehåller också hänvisningar till vilka bestämmelser i fängelselagen som ska tillämpas i fråga om sådana utslussningsåtgärder. Paragrafen utformas delvis enligt Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 7.3.1 och 7.4. Av första stycket framgår att Kriminalvården får besluta att den dömde under den villkorade utslussningen ska bli föremål för sådana utslussningsåtgärder som anges i 11 kap. fängelselagen. De särskilda utslussningsåtgärder som kan komma i fråga är frigång (2 §), vårdvistelse (3 §), vistelse i halvvägshus (4 §) och utökad frigång (5 §). Om det finns förutsättningar för att bevilja särskilda utslussningsåtgärder, torde det många gånger vara lämpligt att den villkorade utslussningen inleds med sådana åtgärder. Utslussningsåtgärderna kan kombineras med varandra utifrån behov och förutsättningar i syfte att uppnå en ändamålsenlig utslussning i samhället. Av 11 kap. 2–5 §§ fängelselagen framgår att en förutsättning för att bevilja en särskild utslussningsåtgärd är att det inte finns någon beaktansvärd risk för att den intagne ska begå brott, undandra sig straffets fullgörande eller på annat sätt allvarligt missköta sig. Av 4 kap. 4 § denna lag framgår att Kriminalvården får besluta om särskilda föreskrifter som ska följas av den som genomgår villkorad utslussning. Genom möjligheten att förena en särskild utslussningsåtgärd med nödvändiga föreskrifter bör det många gånger vara möjligt att neutralisera en eventuell risk till en sådan nivå att den inte längre kan ses som beaktansvärd. I andra stycket anges vissa bestämmelser i fängelselagen som ska tillämpas i fråga om särskilda utslussningsåtgärder som beslutas inom ramen för villkorad utslussning. I 11 kap. 7 § fängelselagen föreskrivs en skyldighet för den dömde att lämna vissa angivna prover för kontroll av att han eller hon inte är påverkad av vissa berusningsmedel eller hälsofarliga varor. Av 8 § framgår att ett tillstånd till en utslussningsåtgärd ska upphävas vid misskötsamhet av den intagne eller om det inte längre finns förutsättningar för åtgärden. För ledning i frågan vilka omständigheter som kan leda till att en utslussningsåtgärd upphävs hänvisas till prop. 2009/10:135 s. 169 och 170. I 13 kap. 3–5 §§ fängelselagen regleras beslutsordningen för upphävande av ett beslut om tillstånd till en påbörjad vårdvistelse, en vistelse i halvvägshus eller en utökad frigång. Av bestämmelserna framgår bland annat att övervakningsnämnden prövar sådana frågor efter anmälan av Kriminalvården. Nämnden får också självmant ta upp frågan till prövning. Kriminalvården får dock omedelbart upphäva ett sådant tillstånd i avvaktan på övervakningsnämndens prövning. Av 14 kap. 4 § framgår att en övervakningsnämnds beslut får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. 4 §    Bestämmelserna i 26 kap. 11 och 13–17 §§ brottsbalken ska tillämpas även vid verkställighet utanför anstalt. Därutöver får en särskild föreskrift avse vilken elektronisk kommunikationsutrustning den dömde får använda och på vilket sätt. Vid tillämpningen av 26 kap. 11 § brottsbalken ska det som där sägs om prövotid gälla den villkorade utslussningen. Paragrafen innehåller bestämmelser om särskilda föreskrifter och vissa allmänna skötsamhetskrav som gäller vid verkställighet utanför anstalt under villkorad utslussning. Paragrafen utformas i huvudsak enligt Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 7.3.1. Av första stycket framgår att vissa bestämmelser i brottsbalken ska tillämpas också vid verkställighet utanför anstalt, det vill säga inom ramen för villkorad utslussning. Genom hänvisningen till 26 kap. 11 § ska den dömde vara skötsam och efter förmåga försöka försörja sig och betala eventuellt skadestånd som har dömts ut på grund av brottet. Han eller hon är skyldig att inställa sig hos Kriminalvården efter kallelse. Med hänsyn till att utslussningen ska ske successivt är det naturligt att de skyldigheter som följer enligt denna paragraf främst kommer att aktualiseras mot slutet av ramtiden, när kontrollen av den dömde generellt sett inte är lika sträng. Av 26 kap. 13–17 §§ framgår i huvudsak följande. Övervakningen och kriminalvården i frihet bedrivs under ledning av Kriminalvården och det är myndigheten som utser övervakare samt har möjlighet att förordna en eller flera personer att biträda vid övervakningen. Under övervakningen ska Kriminalvården genom stöd och kontroll verka för att den som är under villkorad utslussning inte begår nya brott och för att hans eller hennes anpassning i samhället främjas. Det ska upprättas en individuellt utformad plan för övervakningstiden. Övervakningen ska planeras och utformas i samråd med den dömde och i samverkan med berörda myndigheter. I planen får anvisningar lämnas om vad som ska gälla under övervakningen. Planen ska följas av den dömde. Han eller hon har också en skyldighet att hålla sin övervakare underrättad om sådant som bostad, i förekommande fall sysselsättning och andra förhållanden av betydelse. Dessutom ska kontakt hållas med övervakaren enligt dennes anvisningar. Detta kan efter beslut även gälla i fråga om en anställd vid Kriminalvården. En kontroll- eller tvångsåtgärd får endast användas om den står i rimlig proportion till syftet med åtgärden. En mindre ingripande åtgärd som framstår som tillräcklig ska användas i första hand. Mot bakgrund av det påtagliga behovet av samhällsskydd vid säkerhetsförvaring kommer en tillämpning av proportionalitetsprincipen att falla ut annorlunda i vissa fall, jämfört med den som avtjänar ett tidsbestämt fängelsestraff. Så kallade särskilda föreskrifter får beslutas om det behövs för att minska risken för återfall i brott eller om det på annat sätt underlättar den dömdes anpassning i samhället. I 26 kap. 16 § brottsbalken anges vad de särskilda föreskrifterna får avse. Föreskrifter ska regelmässigt beslutas för den som är under villkorad utslussning och inte sällan behövs flera föreskrifter för att säkerställa en säkerhetsmässigt försvarlig utslussning. Mot bakgrund av att behovet av samhällsskydd är särskilt påtagligt vid säkerhetsförvaring bör den som är under villkorad utslussning normalt behöva följa fler föreskrifter än den som är villkorligt frigiven. Vad som gäller i detta hänseende ska också framgå av övervakningsplanen. Om det behövs för att kontrollera att en särskild föreskrift följs, får Kriminalvården besluta om elektronisk övervakning för högst sex månader åt gången. Ett sådant behov bör normalt anses föreligga i samband med villkorad utslussning, särskilt inledningsvis. Det kan motiveras med att det är särskilt viktigt att samhället tar ansvar för att kontrollera de som dömts för så allvarlig brottslighet som det är fråga om då säkerhetsförvaring avtjänas. En föreskrift som får beslutas under villkorad utslussning, men inte för den som är villkorligt frigiven, är vilken elektronisk kommunikationsutrustning den dömde får använda och på vilket sätt. Med det avses bland annat tjänster som möjliggör överföring av tal, fax och data och andra former av kommunikation. Det innebär att fast telefoni, mobiltelefoni, internet och e-post omfattas (jfr propositionen Begränsningar och kontroll i fråga om elektroniska kommunikationstjänster och besök på särskilda ungdomshem, prop. 2023/24:81 s. 130 och propositionen Stärkt rättssäkerhet vid genomförande av särskilda befogenheter på särskilda ungdomshem och LVM-hem, prop. 2017/18:169 s. 117). En sådan föreskrift kan vara lämplig dels för att minska risken för brottslighet som begås på internet, dels om det behövs för att skydda målsäganden från sådana kontakter. Avsikten är att föreskriften endast ska användas i sådana fall där det är möjligt att kontrollera att föreskriften följs. En föreskrift av detta slag kan innebära att den dömde helt förbjuds att använda elektronisk kommunikationsutrustning, endast får använda sådan utrustning som tillhandahålls av Kriminalvården eller får använda utrustningen endast under vissa förhållanden eller vid vissa tidpunkter. I andra stycket förtydligas att det som sägs i 26 kap. 11 § brottsbalken om prövotid ska gälla den villkorade utslussningen. 5 §    Om det finns anledning till det får Kriminalvården ändra beslut enligt 4 § om användning av elektronisk kommunikationsutrustning eller beslut enligt 26 kap. 13 § andra stycket samt 16 och 17 §§ brottsbalken eller besluta om nya åtgärder enligt dessa bestämmelser. Paragrafen innehåller bestämmelser om ändring av beslut och beslut om nya åtgärder under villkorad utslussning. Övervägandena finns i avsnitt 7.3.1. Av paragrafen framgår att Kriminalvården, om det finns anledning till det, får ändra beslut enligt 4 § om användning av elektronisk kommunikationsutrustning eller beslut enligt 26 kap. 13 § andra stycket samt 16 och 17 §§ brottsbalken (frågan om förordnande av övervakare, föreskrifter respektive elektronisk övervakning) eller besluta om nya åtgärder enligt dessa bestämmelser. En viktig skillnad mot vad som gäller för den som är villkorligt frigiven är att Kriminalvården ska fatta alla beslut – det finns ingen möjlighet för övervakaren att besluta om hur föreskrifterna ska verkställas. Möjligheten att ändra ett tidigare beslut eller besluta om nya åtgärder är inte beroende av att den dömde misskött sig. Avgörande är dennes behov av stöd och kontroll. Det kan till exempel vara nödvändigt att ändra tidigare beslut eller besluta om nya åtgärder om den dömdes situation förändras. Efter att beslutade åtgärder genomförts kan en risk- och behovsbedömning leda till att nya åtgärder beslutas. 6 §    Om den dömde bryter mot föreskrifter eller anvisningar om det som i övrigt ska gälla för verkställigheten utanför anstalt och sådana åtgärder som avses i 5 § inte är tillräckliga, får Kriminalvården besluta att en varning ska meddelas den dömde. Det som föreskrivs om varning i 38 kap. 10 § brottsbalken ska tillämpas även beträffande varning enligt denna paragraf. Om överträdelsen inte är av mindre betydelse och det inte är tillräckligt att Kriminalvården beslutar om åtgärder enligt 5 § eller om varning, får Kriminalvården upphäva beslutet om verkställighet utanför anstalt. Paragrafen innehåller bestämmelser om åtgärder vid misskötsamhet. Paragrafen utformas i huvudsak enligt Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 7.3.2. Av första stycket följer att Kriminalvården får besluta att en varning ska meddelas den dömde, om den dömde bryter mot föreskrifter eller anvisningar om det som i övrigt ska gälla för verkställigheten utanför anstalt och det inte är tillräckligt att ändra formerna för utslussningen enligt 5 §. Genom hänvisningen till 38 kap. 10 § brottsbalken följer att en varning utan dröjsmål ska meddelas den dömde personligen. Enligt andra stycket får Kriminalvården upphäva beslutet om verkställighet utanför anstalt om överträdelsen inte är av mindre betydelse och det inte är tillräckligt att myndigheten ändrar ett tidigare beslut, beslutar om nya åtgärder eller meddelar en varning. Det är dock inte en förutsättning för att upphäva beslutet om verkställighet utanför anstalt att Kriminalvården först har beslutat om nya åtgärder eller meddelat en varning. Ett upphävande av beslutet om verkställighet utanför anstalt innebär att den dömde återtas i anstalt för fortsatt avtjänande av säkerhetsförvaringen (se 7 §). Som exempel på mindre allvarlig misskötsamhet kan nämnas att den dömde kommer för sent till ett avtalat möte eller andra avvikelser som närmast framstår som oaktsamma snarare än uppsåtliga. Det får dock inte vara fråga om misskötsamhet som satts i system eller på annat sätt är upprepad. Syftet med att återinta den dömde i anstalt är i första hand att möjliggöra ett omtag av utslussningen. Det kan till exempel vara fråga om att börja om från början med utslussningen, det vill säga gå tillbaka till det första steget som beviljades. I sammanhanget åvilar det Kriminalvården att utifrån omständigheterna i varje fall av utslussning individanpassa åtgärderna för att skapa en säker och kontrollerad utslussning. Varaktigheten av ett återintagande kommer därför att variera beroende på situationen i det enskilda fallet. 7 §    Om ett beslut om verkställighet utanför anstalt upphävs enligt 6 § andra stycket, ska den dömde omedelbart föras till en anstalt för fortsatt verkställighet av påföljden i anstalten. Detsamma gäller om en utslussningsåtgärd upphävs enligt 3 § andra stycket. Paragrafen innebär att den dömde, om ett beslut om verkställighet utanför anstalt eller en utslussningsåtgärd upphävs, ska föras till en anstalt för fortsatt verkställighet av påföljden där. Paragrafen utformas enligt Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 7.3.2. 8 §    Bestämmelser om upphävande av tillstånd till villkorad utslussning när den dömde allvarligt åsidosatt sina skyldigheter enligt denna lag eller begått ett annat brott finns i 33 kap. 8 § och 34 kap. 9 § första stycket brottsbalken. Paragrafen innehåller en upplysning om att bestämmelser om upphävande av tillstånd till villkorad utslussning när den dömde allvarligt åsidosatt sina skyldigheter enligt denna lag eller begått ett annat brott finns i 33 kap. 8 § och 34 kap. 9 § första stycket brottsbalken. Övervägandena finns i avsnitt 7.3.2. Enligt 33 kap. 8 § brottsbalken får rätten, efter ansökan av Kriminalvården, upphäva ett beslut om tillstånd till villkorad utslussning om den dömde allvarligt åsidosätter sina skyldigheter enligt denna lag eller enligt särskilda föreskrifter som meddelats med stöd av 4 §. Misskötsamhet som består av återfall i brott ska hanteras enligt de särskilda reglerna i 34 kap. brottsbalken som gäller för ny påföljdsbestämning efter tidigare dom och i sådana fall får rätten under vissa förutsättningar upphäva ett tillstånd till villkorad utslussning. Om den dömde inte häktas i samband med den nya brottsligheten har dock Kriminalvården med stöd av 6 § möjlighet att upphäva beslutet om verkställighet utanför anstalt under den tid påföljdens verkställighet pågår. 5 kap. Övriga bestämmelser 1 §    Ett beslut enligt denna lag gäller omedelbart, om inte något annat beslutas. Av paragrafen framgår när beslut enligt lagen börjar gälla. Övervägandena finns i avsnitt 7.4. Paragrafen innebär att Kriminalvårdens eller övervakningsnämndens beslut som fattats med stöd av lagen får verkställas även om beslutet överklagas. Detsamma gäller rättens beslut när den prövar ett överklagat beslut som fattats med stöd av lagen. Detta gäller under förutsättning att något annat inte beslutas. 2 §    Om inte annat föreskrivs, fattas beslut enligt denna lag av Kriminalvården. Kriminalvårdens beslut får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Ett beslut överklagas till den förvaltningsrätt inom vars domkrets den anstalt eller det frivårdskontor där den dömde var inskriven när det första beslutet i ärendet fattades är belägen. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Paragrafen reglerar Kriminalvårdens beslutanderätt enligt denna lag samt vad som gäller vid överklagande av beslut som fattas med stöd av lagen. Paragrafen utformas efter synpunkter av Lagrådet. Övervägandena finns i avsnitt 7.4. Paragrafen är i huvudsak utformad med förebild i 14 kap. 1 § fängelselagen. Av första stycket framgår att Kriminalvården fattar beslut i alla frågor som rör verkställighet av säkerhetsförvaring om inte något annat anges. Av andra stycket framgår att Kriminalvårdens beslut får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Den dömde har rätt att överklaga de beslut som gäller honom eller henne och som har gått honom eller henne emot (jfr 42 § förvaltningslagen [2017:900]). Vid verksamhet som bedrivs i anstalt i vilken Kriminalvården fullgör de skyldigheter som åligger myndigheten enligt fängelselagen förutsätts inte alltid formella beslut av myndigheten. Viss ledning beträffande vilka frågor som kräver formella beslut och som därför kan överklagas får sökas i den praxis som gäller för beslut av Kriminalvården enligt fängelselagen. Den förvaltningsrätt inom vars domkrets den anstalt eller det frivårdskontor där den dömde var inskriven när det första beslutet i ärendet fattades är belägen är behörig att pröva beslut som fattas enligt denna lag. Av tredje stycket framgår att det krävs prövningstillstånd vid överklagande till kammarrätten. 3 §    Ett beslut får inte överklagas enligt 2 § andra stycket innan beslutet har omprövats av Kriminalvården. En sådan omprövning får begäras av den som beslutet gäller om det har gått honom eller henne emot. Ett överklagande av ett beslut som inte har omprövats ska anses som en begäran om omprövning. Vid omprövning enligt första stycket får beslutet inte ändras till klagandens nackdel. Kravet på omprövning enligt första stycket gäller inte upphävande av beslut om verkställighet utanför anstalt enligt 4 kap. 6 § andra stycket. Paragrafen innehåller en regel om obligatorisk omprövning av Kriminalvården. Paragrafen utformas efter synpunkter från Lagrådet. Övervägandena finns i avsnitt 7.4. Av första stycket framgår att Kriminalvårdens beslut enligt denna lag inte får överklagas innan det har omprövats av myndigheten. En omprövning av ett beslut får begäras av den som beslutet gäller om det har gått honom eller henne emot. Om den intagne överklagar beslutet innan det har omprövats ska överklagandet anses som en begäran om omprövning. Omprövningen är en förutsättning för att klaganden ska kunna föra ärendet vidare till allmän förvaltningsdomstol. Enligt andra stycket får en omprövning enligt första stycket inte leda till att beslutet ändras till klagandens nackdel. Bestämmelserna i första och andra styckena är utformade med förebild i 14 kap. 2 § fängelselagen. Av tredje stycket följer att kravet på omprövning i första stycket inte gäller för upphävande av beslut om verkställighet utanför anstalt enligt 4 kap. 6 § andra stycket. Ett sådant beslut får alltså överklagas av den dömde utan krav på att Kriminalvården först har omprövat beslutet. 4 §    En begäran om omprövning ska vara skriftlig och ha kommit in till Kriminalvården inom tre veckor från den dag då klaganden fick del av beslutet. I begäran om omprövning ska klaganden ange vilket beslut som avses och vilken ändring i beslutet som han eller hon begär. Kriminalvården prövar om skrivelsen med begäran om omprövning har kommit in i rätt tid. Om skrivelsen har kommit in för sent ska den avvisas, om inte förseningen beror på att myndigheten inte har lämnat klaganden en korrekt underrättelse om hur man begär omprövning. Paragrafen innehåller bestämmelser om de formella krav som ställs på en begäran om omprövning. Övervägandena finns i avsnitt 7.4. Paragrafen är i huvudsak utformad med förebild i 14 kap. 3 § fängelselagen. I första stycket anges att en begäran om omprövning ska vara skriftlig och ha kommit in till Kriminalvården inom tre veckor från den dag då klaganden fick del av beslutet. Det är alltså tidpunkten när klaganden underrättades om beslutet som är avgörande för beräkningen av tidsfristen. I begäran om omprövning ska klaganden ange vilket beslut som avses och vilken ändring i beslutet som han eller hon begär. Att den som begär omprövning ska ange på vilket sätt han eller hon vill att beslutet ändras innebär inte att bestämmelsen ställer några höga krav på tydlighet eller konkretion. Klagandens skriftligen uttryckta vilja bör tolkas välvilligt av Kriminalvården. Enligt andra stycket prövar Kriminalvården om skrivelsen med begäran om omprövning har kommit in i rätt tid. Om skrivelsen har kommit in för sent ska Kriminalvården avvisa begäran om omprövning, om inte förseningen beror på att myndigheten inte har lämnat klaganden en korrekt underrättelse om hur man begär omprövning. Om underrättelsen är missvisande eller om myndigheten inte har lämnat en sådan underrättelse i ett enskilt fall när den borde ha lämnats ska begäran om omprövning inte avvisas. 5 §    Ett beslut enligt utlänningslagen (2005:716) om att avvisa eller utvisa en utlänning som har dömts till säkerhetsförvaring får inte verkställas förrän 1. utlänningen har avtjänat minimitiden, rätten har beslutat om tillstånd till villkorad utslussning enligt 33 kap. 6 § brottsbalken och det begärs av den myndighet som ska verkställa beslutet, eller 2. verkställigheten av säkerhetsförvaringen har förts över till ett annat land. Paragrafen innehåller bestämmelser om verkställighet av beslut om att avvisa eller utvisa en utlänning som har dömts till säkerhetsförvaring. Övervägandena finns i avsnitt 9. Av paragrafen följer att en dom på säkerhetsförvaring innebär hinder mot verkställighet av ett beslut enligt utlänningslagen om avvisning eller utvisning. Verkställighetshindret varar till dess att förutsättningarna i första punkten är uppfyllda eller, enligt andra punkten, då verkställigheten av säkerhetsförvaringen har förts över till ett annat land. Bestämmelsen omfattar inte bara beslut om utvisning på grund av brott utan också beslut om avvisning eller utvisning som meddelats i administrativ ordning. Förutsättningarna i första punkten är kumulativa. Det krävs för det första att utlänningen har avtjänat minimitiden. Minimitiden, som är den kortaste tiden för frihetsberövande, ska bestämmas av rätten när den bestämmer påföljden till säkerhetsförvaring (se 33 kap. 4 § brottsbalken). För det andra krävs det att rätten har beslutat om tillstånd till villkorad utslussning enligt 33 kap. 6 § brottsbalken. Ett sådant tillstånd får beslutas av rätten efter ansökan av den dömde eller av Kriminalvården. Slutligen krävs det att verkställighet begärs av den myndighet som ska verkställa beslutet. Av andra punkten, som är alternativ till första punkten, framgår att den utdömda säkerhetsförvaringen inte utgör ett hinder mot avvisning eller utvisning om verkställigheten av påföljden har förts över till ett annat land. Säkerhetsförvaring kan föras över till en annan stat enligt lagen (2015:96) om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen och lagen (2025:520) om internationell verkställighet i brottmål. Förslaget till lag om ändring i brottsbalken 1 kap. 3 §    Med påföljd för brott förstås i denna balk straffen böter och fängelse samt villkorlig dom, skyddstillsyn, överlämnande till särskild vård och säkerhetsförvaring. Paragrafen innehåller en uppräkning av de påföljder för brott som förekommer i brottsbalken och vilka av påföljderna som även utgör straff. Övervägandena finns i avsnitt 5.1.1. Paragrafen ändras på så sätt att säkerhetsförvaring läggs till som en ny påföljd. 5 §    Fängelse är att anse som ett svårare straff än böter. Om förhållandet mellan fängelse samt villkorlig dom, skyddstillsyn och säkerhetsförvaring föreskrivs i 30 kap. 1 §. Paragrafen beskriver förhållandet mellan de olika straffen och innehåller även en hänvisning till 30 kap. 1 § vad gäller hur vissa påföljder förhåller sig till varandra vid påföljdsvalet. Övervägandena finns i avsnitt 5.1.1. Andra stycket ändras på så sätt att säkerhetsförvaring läggs till i den hänvisning som görs till 30 kap. 1 §. 26 kap. 25 §    Förekommer till verkställighet på en gång dom på fängelse på livstid och dom på böter, förvandlingsstraff för böter, fängelse på viss tid, villkorlig dom, skyddstillsyn, ungdomsvård, ungdomstjänst, ungdomsövervakning, sluten ungdomsvård eller säkerhetsförvaring, ska livstidsstraffet träda i stället för den andra påföljden. Förekommer till verkställighet på en gång dom på säkerhetsförvaring och dom på böter, förvandlingsstraff för böter, fängelse på viss tid, villkorlig dom, skyddstillsyn, ungdomsvård, ungdomstjänst, ungdomsövervakning eller sluten ungdomsvård, ska säkerhetsförvaringen träda i stället för den andra påföljden. Förekommer till verkställighet på en gång en dom på fängelse på viss tid i minst två år och en dom på böter eller förvandlingsstraff för böter som har meddelats innan den förstnämnda påföljden har börjat verkställas, ska fängelsestraffet träda i stället för den andra påföljden. Paragrafen innehåller bestämmelser om verkställighetskonkurrens, det vill säga vad som gäller om det finns flera olika påföljder som ska verkställas på samma gång. Övervägandena finns i avsnitt 8.2.1 och 8.2.2. I första stycket läggs säkerhetsförvaring till i uppräkningen av de påföljder som en dom på fängelse på livstid ska träda i stället för på verkställighetsstadiet. Enligt bestämmelsen i andra stycket, som är ny, ska en dom på säkerhetsförvaring träda i stället för domar avseende samma påföljder som fängelse på livstid ska träda i stället för. Bestämmelsen i det tidigare andra stycket förs oförändrad över till ett nytt tredje stycke. 30 kap. 1 §    Vid val av påföljd är – fängelse och säkerhetsförvaring att anse som svårare påföljder än villkorlig dom och skyddstillsyn, – säkerhetsförvaring att anse som en svårare påföljd än fängelse på viss tid, och – fängelse på livstid att anse som en svårare påföljd än säkerhetsförvaring. Bestämmelser om användningen av överlämnande till särskild vård finns i 31 och 32 kap. Paragrafen innehåller anvisningar om hur vissa påföljder förhåller sig till varandra vid val av påföljd. Övervägandena finns i avsnitt 5.1.1. Första stycket ändras på så sätt att en beskrivning av hur säkerhetsförvaring förhåller sig till andra påföljder läggs till. Vid val av påföljd är säkerhetsförvaring, liksom fängelse, att anse som en svårare påföljd än villkorlig dom och skyddstillsyn. När det gäller relationen mellan fängelse och säkerhetsförvaring är säkerhetsförvaring att anse som en svårare påföljd än fängelse på viss tid. Fängelse på livstid är däremot att anse som en svårare påföljd än säkerhetsförvaring. Första stycket ändras också redaktionellt. 6 §    Den som har begått ett brott under påverkan av en allvarlig psykisk störning ska i första hand dömas till en annan påföljd än fängelse eller säkerhetsförvaring. Rätten får döma till fängelse eller säkerhetsförvaring endast om det finns synnerliga skäl. Vid bedömningen av om det finns sådana skäl ska rätten beakta 1. om brottet har ett högt straffvärde, 2. om den tilltalade saknar eller har ett begränsat behov av psykiatrisk vård, 3. om den tilltalade i anslutning till brottet själv har vållat sitt tillstånd genom rus eller på något annat liknande sätt, samt 4. omständigheterna i övrigt. Rätten får inte döma till fängelse eller säkerhetsförvaring, om den tilltalade till följd av den allvarliga psykiska störningen har saknat förmåga att inse gärningens innebörd eller att anpassa sitt handlande efter en sådan insikt. Detta gäller dock inte om den tilltalade har vållat sin bristande förmåga på det sätt som anges i första stycket 3. Om rätten i fall som avses i första eller andra stycket finner att någon påföljd inte bör dömas ut, ska den tilltalade vara fri från påföljd. Paragrafen reglerar påföljdsvalet när ett brott har begåtts under påverkan av en allvarlig psykisk störning. Övervägandena finns i avsnitt 5.2. Första stycket ändras på så sätt att det anges att säkerhetsförvaring – på motsvarande sätt som gäller i förhållande till fängelse – endast får användas om det finns synnerliga skäl om den tilltalade har begått ett brott under påverkan av en allvarlig psykisk störning. Andra stycket ändras på så sätt att även säkerhetsförvaring omfattas av det så kallade absoluta fängelseförbudet. 33 kap. Om säkerhetsförvaring I kapitlet finns bestämmelser om den nya påföljden säkerhetsförvaring. Övervägandena finns i avsnitt 5–7. I 1 § finns bestämmelser om påföljdens tillämpningsområde. I 2 § finns särskilda bestämmelser om brott som någon har begått innan han eller hon fyllt arton år. I 3 § finns bestämmelser om inhämtande av särskild riskutredning inför påföljdsbestämningen. I 4 § finns bestämmelser om vilka tidsramar som ska bestämmas av rätten när påföljden bestäms till säkerhetsförvaring. I 5 § föreskrivs att den som döms till säkerhetsförvaring ska tas in i kriminalvårdsanstalt för verkställighet av påföljden. I 6 och 7 §§ finns bestämmelser om tillstånd till villkorad utslussning. I 8 § finns bestämmelser om upphävande av ett sådant tillstånd. I 9 § finns bestämmelser om förlängning av ramtiden. I 10 § finns bestämmelser om inhämtande av särskilda riskutredningar samt en bestämmelse om att frågor om åtgärder som rör tillstånd till villkorad utslussning och förlängning av ramtiden ska handläggas skyndsamt. I 11 § regleras när påföljden är helt verkställd och i 12 § finns en upplysning om att bestämmelser om verkställighet av säkerhetsförvaring och om särskilda riskutredningar finns i lagen (2026:000) om verkställighet av säkerhetsförvaring. 1 §    Den som har begått brott som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid får dömas till säkerhetsförvaring, om 1. brottsligheten är av sådant allvar att han eller hon skulle ha dömts till fängelse i fyra år eller mer om påföljden hade bestämts till fängelse, 2. brottsligheten utgör återfall efter tidigare brottslighet som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid och som är av sådant allvar som anges i 1, och 3. han eller hon har dömts till en frihetsberövande påföljd för den tidigare brottsligheten genom en dom som har fått laga kraft. Till säkerhetsförvaring får även den dömas som vid ett och samma tillfälle döms för upprepad brottslighet som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid, om den brottsligheten är av sådant allvar att han eller hon skulle ha dömts till fängelse i sex år eller mer om påföljden hade bestämts till fängelse. För att påföljden ska få bestämmas till säkerhetsförvaring enligt första eller andra stycket krävs också 1. att det finns en påtaglig risk för återfall i allvarlig brottslighet som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid, och 2. att det inte är tillräckligt med fängelse på viss tid eller andra åtgärder för att motverka risken för återfall i allvarlig brottslighet. Påföljden får inte bestämmas till säkerhetsförvaring om det finns skäl att döma till fängelse på livstid eller rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. Paragrafen anger vilka förutsättningar som ska vara uppfyllda för att påföljden ska få bestämmas till säkerhetsförvaring. Paragrafen utformas i huvudsak enligt Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 5.2. Rätten får bestämma påföljden till säkerhetsförvaring i två situationer, återfallssituationen som regleras i första stycket och flerbrottsfallet som regleras i andra stycket. Därutöver anges i tredje stycket vissa ytterligare förutsättningar som måste vara uppfyllda för att rätten ska få bestämma påföljden till säkerhetsförvaring och som är gemensamma för de båda situationerna. Av fjärde stycket, som också är gemensamt för de båda situationerna, framgår att påföljden inte får bestämmas till säkerhetsförvaring om det finns skäl att döma till fängelse på livstid eller rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. I första stycket föreskrivs att den som har begått brott som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid får dömas till säkerhetsförvaring, om (1) brottsligheten är av sådant allvar att han eller hon skulle ha dömts till fängelse i fyra år eller mer om påföljden hade bestämts till fängelse, (2) brottsligheten utgör återfall efter tidigare brottslighet som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid och som är av sådant allvar som anges i 1, och (3) han eller hon har dömts för den tidigare brottsligheten till en frihetsberövande påföljd genom en dom som har fått laga kraft. Med brott som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid avses brott mot en annan person. Det kan exempelvis röra sig om mord, misshandel, människorov, olaga frihetsberövande, våldtäkt eller andra sexualbrott. Det rör sig alltså i huvudsak om brott enligt 3, 4 eller 6 kap. brottsbalken, men även andra brott där våld, hot om brottslig gärning, frihetsberövande eller fridskränkning ingår som moment i gärningen kan vara relevanta, exempelvis rån och grovt rån. Även mordbrand och allmänfarlig ödeläggelse kan omfattas om det funnits fara för människors liv eller hälsa. I första stycket första punkten ställs det upp ett krav på att brottsligheten ska vara av sådant allvar att den tilltalade skulle ha dömts till fängelse i fyra år eller mer om påföljden hade bestämts till fängelse. Med brottsligheten avses de brott som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid som den tilltalade döms för. Avgörande är alltså hur långt fängelsestraff som skulle ha dömts ut för den brottsligheten efter att, i förekommande fall, försvårande och förmildrande omständigheter samt bland annat återfall i brott och billighetsskäl har beaktats, om fängelse hade valts som påföljd. Eventuell annan brottslighet som den tilltalade samtidigt döms för ska inte beaktas i den här prövningen men kan påverka minimitidens längd (se 4 §). I första stycket andra och tredje punkterna ställs det upp krav på att brottsligheten ska utgöra återfall efter tidigare brottslighet som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid och som är av sådant allvar som anges i första punkten, och att den tilltalade har dömts för den tidigare brottsligheten till en frihetsberövande påföljd genom en dom som har fått laga kraft. Att det ska vara fråga om återfall innebär att den brottslighet som är föremål för prövning måste ha begåtts i tiden efter den brottslighet som den tilltalade tidigare har dömts för. Som utgångspunkt omfattar tillämpningsområdet återfallssituationer som enligt gällande rätt kan beaktas inom ramen för påföljdssystemet, det vill säga att den tidigare domen inte ligger längre tillbaka i tiden än fyra till fem år. I vissa fall kan dock längre tid beaktas, till exempel om den tilltalade avtjänat ett längre fängelsestraff och brotten i den domen ligger längre tillbaka i tiden. Särskilt vid längre strafftider, som det kommer att vara fråga om, där återfallet sker efter den tid som normalt gör att återfallet inte längre bedöms som relevant, kan det leda till otillfredsställande resultat om återfallet inte kan beaktas. Bedömningen måste därför ske utifrån sedvanliga principer för beaktande av återfallets betydelse för påföljdsvalet. Det krävs inte att den första domen har avtjänats, det relevanta är att den dömde återfaller efter det att domen har fått laga kraft. Tidigare brottslighet är endast relevant om den utgör ”brott som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid”. Det krav som ställs upp på brottslighetens allvar är också detsamma som i första punkten, det vill säga att den tilltalade skulle ha dömts till fängelse i fyra år eller mer om påföljden hade bestämts till fängelse för den brottsligheten. Det avgörande är alltså längden av det fängelsestraff som hade dömts ut om fängelse hade valts som påföljd, oavsett vilken frihetsberövande påföljd som dömdes ut i den tidigare domen. Om den tidigare domen avser även annan brottslighet måste den brottslighet som utgör ”brott som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid” i sig ha varit så allvarlig att påföljden hade bestämts till fängelse i minst fyra år om rätten hade prövat endast den brottsligheten. Om det inte uttryckligen framgår hur straffmätningsvärdet har bedömts för den relevanta brottsligheten får en bedömning göras utifrån de omständigheter som framgår av domen. Om det inte går att avgöra av den tidigare domen om den tidigare brottsligheten var så allvarlig att den når upp till kravet bör en annan påföljd väljas i stället för säkerhetsförvaring. Med frihetsberövande påföljd avses samtliga befintliga frihetsberövande påföljder, det vill säga fängelse, rättspsykiatrisk vård och sluten ungdomsvård, men också säkerhetsförvaring. I andra stycket föreskrivs att den som vid ett och samma tillfälle döms för upprepad brottslighet som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid får dömas till säkerhetsförvaring om den brottsligheten är av sådant allvar att han eller hon skulle ha dömts till fängelse i sex år eller mer om påföljden hade bestämts till fängelse. Att den tilltalade vid ett och samma tillfälle döms för upprepad brottslighet av ett visst allvar innebär att det avgörande är allvaret i de brott som är föremål för prövning i den aktuella rättegången. Det innebär att om rätten i samband med domen undanröjer en tidigare utdömd påföljd och dömer till en gemensam påföljd för den samlade brottsligheten får den endast döma till säkerhetsförvaring om den nya eller nyupptäckta brottsligheten är tillräcklig i sig för att motivera att påföljden bestäms till säkerhetsförvaring. Även om brottsligheten i den tidigare domen i en sådan situation inte kan ligga till grund för att påföljden bestäms till säkerhetsförvaring kan den påverka minimitidens längd om den brottslighet som den tilltalade döms för är tillräcklig för att motivera en dom på säkerhetsförvaring. Att det ska vara fråga om upprepad brottslighet betyder att den tilltalade måste dömas för flera brott. Ju allvarligare brott desto färre krävs för att förutsättningarna för att döma ut påföljden ska vara uppfyllda, men det bör normalt förutsättas att det är fråga om minst tre brott. De brottstyper som omfattas är desamma som i första stycket, det vill säga brott som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid. Brottsligheten måste vidare vara av sådant allvar att den tilltalade skulle dömas till fängelse i sex år eller mer om påföljden hade bestämts till fängelse för den brottsligheten. I tredje stycket anges ytterligare förutsättningar som måste vara uppfyllda för att påföljden ska kunna bestämmas till säkerhetsförvaring för sådan brottslighet som avses i första och andra styckena. I tredje stycket första punkten ställs det upp ett krav på att det ska finnas en påtaglig risk för återfall i allvarlig brottslighet som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid. Det ska göras en framåtblickande bedömning av den tilltalades risk för att återfalla i brott. Påtaglig risk är ett högre ställt krav än att risken ska vara konkret och beaktansvärd (jfr möjligheten att skjuta upp den villkorliga frigivningen på grund av den dömdes återfallsrisk, se avsnitt 4.1.1, och bedömningen vid omvandling av livstidsstraff enligt lagen [2006:45] om omvandling av fängelse på livstid, se avsnitt 4.1.2). Med påtaglig risk avses att det vid domstillfället måste finnas konkreta omständigheter som talar för en sådan risk. Det får inte vara fråga om en obetydlig, oklar eller avlägsen risk utan risken ska vara klar och konkret. Den mer allmänt förhöjda risk som finns hos många av dem som döms till fängelse är inte tillräcklig. Vad som närmare utgör en påtaglig risk måste ytterst avgöras i varje enskilt fall. Den eller de gärningar som är uppe för prövning i brottmålet kommer att bilda utgångspunkt för värderingen av återfallsrisken. Även tidigare, allvarlig brottslighet utgör ett viktigt underlag för riskbedömningen. Allvaret i det begångna brottet eller den samlade brottsligheten, liksom handlingarnas karaktär, är vidare av betydelse för bedömningen av återfallsrisken. Sättet som gärningen genomförts på kan i vissa fall vara av betydelse på så sätt att en gärning som är planerad kan tala för en högre risk för återfall i jämförelse med en gärning som varit helt spontan. Att den tilltalade har agerat med avsiktsuppsåt kan också tala för en högre risk för återfall än om han eller hon har agerat med likgiltighetsuppsåt. Den tilltalades motiv för gärningen kan också vara av betydelse. Andra moment som ska beaktas i prövningen är den dömdes sociala situation och personlighet liksom prognosen för den framtida sociala situationen. Miljötillhörighet, missbruk samt sexuellt beteende är andra omständigheter som i förekommande fall ska ingå i bedömningen. Om den tilltalade har kopplingar till en kriminell organisation eller allvarlig organiserad brottslighet kan det tala för en påtaglig återfallsrisk. Detsamma gäller om han eller hon har en psykiatrisk problematik. Omständigheter som ett stöttande nätverk, att vara etablerad på arbetsmarknaden, genuint avståndstagande från kriminella miljöer och ånger samt empati för brottsoffret kan däremot tala emot en påtaglig återfallsrisk i ett enskilt fall. Risken ska avse återfall i allvarlig brottslighet som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid. Någon exakt gräns för hur allvarlig den brottslighet som riskbedömningen tar sikte på ska vara ställs inte upp i lagtexten. Det ligger också i sakens natur att det är svårt att avgöra exempelvis hur allvarlig våldsbrottslighet eller sexualbrottslighet den tilltalade riskerar att återfalla i. Om risken för återfall bedöms föreligga endast för mindre allvarlig brottslighet saknas det dock förutsättningar att döma till säkerhetsförvaring, även om den brottsligheten skulle ingå i kategorin brott som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid. En bedömning av risken för återfall i brottslighet av allvarligt slag sker bland annat vid överlämnade till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning och vid omvandling av livstidsstraff. Vägledning i fråga om vad som ska anses utgöra brottslighet av allvarligt slag kan därför hämtas från den praxis som finns i fråga om rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning och omvandling av fängelse på livstid (se NJA 2007 s. 266, NJA 2013 s. 1090, NJA 2008 s. 579 I–III och NJA 2011 s. 872). Bestämmelsen i tredje stycket tredje punkten är dock begränsad till en risk för återfall i allvarlig brottslighet som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid medan rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning kan komma i fråga även vid grova egendomsbrott, grov skadegörelse, narkotikabrottslighet, spioneri och andra brott som inte direkt kan sägas drabba någon enskild (se prop. 1990/91:58 s. 533). Rätten kommer som utgångspunkt att ha tillgång till ett yttrande från Rättsmedicinalverket avseende återfallsrisken (se 3 §) och i vissa fall en särskild personutredning från frivården till stöd för sin bedömning. Rätten måste dock göra en egen, självständig rättslig bedömning av den tilltalades risk för återfall. I tredje stycket andra punkten ställs det upp ett tillräcklighetskrav som innebär att påföljden inte får bestämmas till säkerhetsförvaring om det är tillräckligt med ett tidsbestämt straff eller andra åtgärder för att motverka risken för återfall i allvarlig brottslighet. Detta gäller även om de övriga villkoren för säkerhetsförvaring är uppfyllda. Med andra åtgärder kan avses att den tilltalade är föremål för andra samhällsinsatser, till exempel psykiatrisk tvångsvård enligt lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård eller långvarig missbruksvård i samband med ett längre tidsbestämt straff. Ju allvarligare brott den tilltalade ska dömas för, och befaras återfalla i, desto mindre bör utrymmet vara att anse att det är tillräckligt med ett tidsbestämt straff eller andra åtgärder. Den tilltalades ålder kan vara av betydelse när tillräcklighetskriteriet bedöms. De allra flesta unga upphör med brott i takt med åldern, varför ett tidsbestämt straff i många fall kommer vara tillräckligt om den tilltalade är ung. I fjärde stycket föreskrivs att påföljden inte får bestämmas till säkerhetsförvaring om det finns skäl att döma till fängelse på livstid eller rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. Detta ger uttryck för att påföljden är subsidiär till fängelse på livstid och rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. Se också 30 kap. 1 § där det framgår att fängelse på livstid är att anse som en svårare påföljd än säkerhetsförvaring vid påföljdsvalet. I 30 kap. 6 § finns ytterligare bestämmelser om påföljdsvalet när ett brott har begåtts under påverkan av en allvarlig psykisk störning. 2 §    För brott som någon har begått innan han eller hon har fyllt arton år får det inte dömas till säkerhetsförvaring. Rätten får dock döma till säkerhetsförvaring som gemensam påföljd även för brott som någon har begått innan han eller hon har fyllt arton år, om de brott som har begåtts efter det att han eller hon har fyllt arton år i sig uppfyller förutsättningarna i 1 §. Paragrafen reglerar hur brott som någon har begått innan han eller hon har fyllt arton år ska hanteras. Övervägandena finns i avsnitt 5.3. I första stycket redogörs för huvudregeln att brott som någon har begått innan han eller hon har fyllt arton år inte får ligga till grund för säkerhetsförvaring. Bestämmelsen tar sikte på den tilltalades ålder vid tidpunkten för de brott som han eller hon ska dömas för i det aktuella målet. Det innebär att det inte finns något hinder mot att i en återfallssituation beakta att den tilltalade begått brotten i den tidigare domen innan han eller hon har fyllt arton år. Den tilltalades ålder vid de tidigare brotten kan dock ha betydelse för bedömningen av återfallsrisken och om andra åtgärder än säkerhetsförvaring är tillräckliga för att motverka risken för återfall i allvarlig brottslighet (jfr 1 § tredje stycket 2). Av andra stycket framgår att påföljden får bestämmas till säkerhetsförvaring som gemensam påföljd även för brott som någon har begått innan han eller hon har fyllt arton år om de brott som har begåtts efter det att han eller hon har fyllt arton år i sig uppfyller förutsättningarna i 1 §. De brott som den tilltalade har begått efter artonårsdagen måste med andra ord vara tillräckliga i sig för att bestämma påföljden till säkerhetsförvaring. Detta gäller såväl i återfallssituationen som i flerbrottsfallet. Den brottslighet som har begåtts före artonårsdagen kan i en sådan situation även få betydelse för bedömningen av återfallsrisken. När någon döms till säkerhetsförvaring som gemensam påföljd även för brott som har begåtts innan artonårsdagen måste rätten, när den fastställer påföljdens tidsramar enligt 4 §, ta hänsyn till den tilltalades ålder vid tidpunkten för brottet. Rätten måste vidare ta hänsyn till att säkerhetsförvaring som utgångspunkt inte får dömas ut för brott som har begåtts innan artonårsdagen. När minimitiden fastställs måste rätten därför beakta att villkorlig frigivning inte sker från påföljden varför de tidigare brotten ska påverka minimitidens längd i mindre mån än om brotten hade begåtts efter artonårsdagen. Vid bestämmande av ramtidens längd ska hänsyn tas endast till hur allvarlig den brottslighet som har begåtts efter artonårsdagen är. 3 §    Innan påföljden bestäms till säkerhetsförvaring, ska rätten besluta om att hämta in en särskild utredning med utlåtande om risken för att den tilltalade begår nya brott av allvarligt slag som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid (särskild riskutredning). En sådan utredning behöver dock inte hämtas in om det är uppenbart obehövligt. Beslut om att hämta in en särskild riskutredning får bara meddelas om övertygande bevisning har presenterats om att den tilltalade har begått brott som kan leda till att påföljden bestäms till säkerhetsförvaring. I paragrafen regleras under vilka förutsättningar rätten ska hämta in en särskild riskutredning i situationer där det kan bli aktuellt att bestämma påföljden till säkerhetsförvaring. Paragrafen utformas efter synpunkter från Lagrådet Övervägandena finns i avsnitt 6.1. Av första stycket första meningen framgår att rätten inte får döma till säkerhetsförvaring utan att en särskild riskutredning först har hämtats in. En särskild riskutredning syftar till att ge ytterligare underlag för rätten i bedömningen av om förutsättningen i 1 § tredje stycket 1 är uppfylld, det vill säga om det föreligger en påtaglig risk för att den tilltalade kommer att begå nya allvarliga brott som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid. Syftet med riskutredningen är att rätten ska få ett så fullständigt bedömningsunderlag som möjligt. Enligt första stycket andra meningen får dock rätten döma till säkerhetsförvaring utan att hämta in en särskild riskutredning om rätten bedömer att det är uppenbart obehövligt. Så kan vara fallet exempelvis om den tilltalade nyligen avtjänat säkerhetsförvaring och kort efter verkställighetens avslutande har återfallit i sådan brottslighet som kan ligga till grund för en ny säkerhetsförvaring, eller om frågan nyligen har aktualiserats i ett tidigare mål och det därför redan finns en särskild riskutredning som fortfarande är aktuell. I andra stycket anges att en särskild riskutredning endast får hämtas in när rätten vid en huvudförhandling har bedömt att det finns övertygande bevisning om att den tilltalade har begått brott som kan leda till att påföljden bestäms till säkerhetsförvaring. Kravet på övertygande bevisning motsvarar vad som i dag gäller för förordnande om en rättspsykiatrisk undersökning enligt 2 § lagen (1991:1137) om rättspsykiatrisk undersökning. En viktig skillnad från vad som gäller för förordnande om en rättspsykiatrisk undersökning är dock att den tilltalades eventuella erkännande inte är tillräckligt för att hämta in en särskild riskutredning. När riskutredningen är klar får en fortsatt huvudförhandling hållas, vid vilken påföljden slutligen kan bestämmas. Det bör inte förekomma att en rättspsykiatrisk undersökning och en särskild riskutredning beslutas om vid samma tillfälle. Eftersom rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning ska väljas som påföljd före säkerhetsförvaring (se 1 § fjärde stycket) bör rätten i första hand besluta om en rättspsykiatrisk undersökning, om förutsättningarna för att hämta in en sådan utredning är uppfyllda. När utlåtandet från den rättspsykiatriska undersökningen har kommit in får rätten, beroende på resultatet, bedöma om det finns behov av att hämta in en särskild riskutredning. Om det utifrån bedömningarna i den rättspsykiatriska undersökningen, eventuellt tillsammans med tidigare brottslighet, är uppenbart att det finns en påtaglig risk för återfall i allvarlig brottslighet som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid kan det många gånger vara uppenbart obehövligt att hämta in ytterligare utredning. I 3 kap. lagen om verkställighet av säkerhetsförvaring finns ytterligare bestämmelser om särskild riskutredning. 4 §    När rätten bestämmer påföljden till säkerhetsförvaring, ska den i domslutet ange den kortaste tiden för frihetsberövande (minimitiden) och den totala tiden för verkställighet av säkerhetsförvaringen (ramtiden). Minimitiden ska bestämmas till en tid som motsvarar längden av det fängelsestraff som skulle ha dömts ut om fängelse hade valts som påföljd och får uppgå till högst arton år. Ramtiden ska bestämmas till en tid som överstiger minimitiden med lägst fyra och högst sex år. Vid bestämmande av ramtidens längd ska rätten beakta hur allvarlig brottslighet som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid den tilltalade ska dömas för. Ramtiden får förlängas enligt det som framgår av 9 §. Paragrafen reglerar hur tidsramarna för säkerhetsförvaringen ska bestämmas. Paragrafen utformas enligt Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 5.4.1. I första stycket beskrivs de tidsramar som ska anges i domslutet när rätten bestämmer påföljden till säkerhetsförvaring. I domslutet ska rätten ange den kortaste tid som den som döms till säkerhetsförvaring ska vara frihetsberövad (minimitiden) och den totala tiden för verkställighet av säkerhetsförvaringen (ramtiden). Säkerhetsförvaringen är enligt 11 § helt verkställd vid ramtidens utgång om det inte vid den tidpunkten pågår en prövning av om ramtiden ska förlängas enligt 9 § och rätten enligt 38 kap. 3 b § tredje stycket har beslutat att verkställigheten av säkerhetsförvaringen ska fortsätta till dess att den saken är slutligt avgjord. I andra stycket regleras hur minimitiden ska bestämmas. Minimitiden ska bestämmas till en tid som motsvarar längden av det fängelsestraff som skulle ha dömts ut om fängelse hade valts som påföljd och får uppgå till högst arton år. Avgörande är alltså hur långt fängelsestraff som skulle ha dömts ut efter att, i förekommande fall, försvårande och förmildrande omständigheter samt bland annat återfall i brott och billighetsskäl har beaktats. Minimitiden kommer därför att kunna bestämmas till lägst fyra år i återfallssituationen och lägst sex år i flerbrottsfallet (jfr 1 §). I tredje stycket regleras hur ramtiden ska bestämmas. Ramtiden ska bestämmas till en tid som överstiger minimitiden med lägst fyra och högst sex år, vilket innebär att ramtiden kommer att kunna bestämmas till lägst åtta år i återfallssituationen, lägst tio år i flerbrottsfallet och högst tjugofyra år i båda fallen. Som utgångspunkt ska den tid som ramtidens längd överstiger minimitidens med anpassas efter minimitidens längd på så sätt att ramtiden ska överstiga minimitiden med längre tid ju längre minimitiden är. Det innebär att ramtiden ska överstiga minimitiden med omkring fyra år när minimitiden bestäms i den lägre delen av skalan, omkring fem år när minimitiden bestäms i mitten av skalan och omkring sex år när minimitiden bestäms i den övre delen av skalan. Om den tilltalade döms även för annan brottslighet än brott som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid, som påverkar minimitidens längd, ska den tid ramtiden överstiger minimitiden med bestämmas utifrån hur lång minimitiden hade varit, om han eller hon endast dömts för säkerhetsförvaringsgrundande brottslighet. I tredje stycket finns även en upplysning om att ramtiden i vissa fall får förlängas enligt 9 §. 5 §    Den som har dömts till säkerhetsförvaring ska tas in i kriminalvårdsanstalt för verkställighet av påföljden. Paragrafen klargör att den som har dömts till säkerhetsförvaring ska tas in i kriminalvårdsanstalt för verkställighet av påföljden. Övervägandena finns i avsnitt 5.1.1. 6 §    Rätten får, efter ansökan av den dömde eller Kriminalvården, besluta om tillstånd till villkorad utslussning. Ett sådant tillstånd innebär att Kriminalvården får besluta att påföljden ska verkställas utanför anstalt med särskilt stöd och under kontroll. Bestämmelser om villkorad utslussning finns i 4 kap. lagen (2026:000) om verkställighet av säkerhetsförvaring. Paragrafen behandlar det nya institutet villkorad utslussning. Paragrafen utformas i huvudsak enligt Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 5.4.2. Av paragrafen framgår att det är rätten som beslutar om tillstånd till villkorad utslussning. Att frågan prövas av allmän domstol framgår av 38 kap. 3 a § första stycket. Det är den dömde själv eller Kriminalvården som kan ansöka om tillstånd till villkorad utslussning. Ytterligare processuella regler om tillstånd till villkorad utslussning finns i 38 kap. Tillstånd till villkorad utslussning innebär att Kriminalvården får besluta att påföljden ska verkställas utanför anstalt med särskilt stöd och under kontroll. När tillstånd till villkorad utslussning har beslutats är det, enligt vad som närmre framgår av 4 kap. lagen om verkställighet av säkerhetsförvaring, Kriminalvården som beslutar om när, hur och vilka utslussningsåtgärder som ska genomföras. Av 1 § andra stycket i det kapitlet framgår dock att verkställighet utanför anstalt inte får inledas före minimitidens utgång. Kriminalvården beslutar också om vilka villkor som ska gälla under utslussningen. Vilka föreskrifter som kan beslutas samt vad som i övrigt gäller under villkorad utslussning framgår också av 4 kap. lagen om verkställighet av säkerhetsförvaring. 7 §    Vid bedömningen av om tillstånd till villkorad utslussning ska beslutas ska rätten särskilt beakta 1. risken för att den dömde återfaller i allvarlig brottslighet som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid, 2. den tid som den dömde har avtjänat, 3. om den dömde på ett allvarligt sätt har brutit mot de föreskrifter och villkor som gäller för verkställigheten, och 4. om den dömde har medverkat till att genomföra åtgärder som syftar till att främja hans eller hennes anpassning i samhället. Paragrafen anger vilka omständigheter rätten ska beakta vid bedömningen av om tillstånd till villkorad utslussning ska beslutas enligt 6 §. Paragrafen utformas enligt Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 5.4.2. Rättens prövning ska ta sikte på om den dömde har utvecklats i sådan grad att det inte längre föreligger en lika påtaglig återfallsrisk som vid domstillfället. Enligt första punkten ska risken för återfall i allvarlig brottslighet som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid beaktas. Prövningen ska avse om det finns konkreta omständigheter som kan leda till en annan bedömning av återfallsrisken vid detta tillfälle jämfört med vid domstillfället. Det handlar om att bedöma om den dömde har ändrat sitt beteende eller sin situation i sådan utsträckning att återfallsrisken nu kan bedömas annorlunda. Att identifierade risker ofta kan neutraliseras, eller i varje fall minskas, genom riskreducerande åtgärder ska också ingå som en del i bedömningen. Risken ska avse återfall i allvarlig brottslighet som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid. Vilka typer av brott som avses med brott som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid samt vad som avses med allvarlig brottslighet framgår av kommentaren till 1 §. Någon exakt gräns för hur allvarlig brottsligheten som riskbedömningen tar sikte på ska vara ställs dock inte upp i lagtexten. Det ligger också i sakens natur att det är svårt att avgöra exempelvis hur allvarlig våldsbrottslighet eller sexualbrottslighet den tilltalade riskerar att återfalla i. På motsvarande sätt som vid omvandling av livstidsstraff enligt omvandlingslagen ska återfallsrisken beaktas som en del i en samlad bedömning, men om återfallsrisken är hög får det ett större genomslag vid bedömningen och innebär i regel att tillstånd till villkorad utslussning inte bör beviljas. Den dömde ska med andra ord inte kunna bli föremål för utslussningsåtgärder om det inte är säkerhetsmässigt försvarligt. Risken kan dock vara mer framträdande än vid omvandling av fängelse på livstid. Ett omvandlingsbeslut är nämligen definitivt och kommer så småningom att leda till villkorlig frigivning. Ett tillstånd till villkorad utslussning handlar i stället om att påbörja en försiktig utslussning i samhället. Vid misskötsamhet kan den dömde komma att återintas i anstalt och det finns även en möjlighet att upphäva tillståndet till villkorad utslussning (se 8 § och 4 kap. 6 och 7 §§ lagen om verkställighet av säkerhetsförvaring). Enligt andra punkten ska som ytterligare omständighet beaktas den tid som den dömde har avtjänat. Framför allt om verkställigheten närmar sig ramtidens slut kan detta utgöra en omständighet som starkt talar för att tillstånd till villkorad utslussning bör ges. Enligt tredje punkten ska det också särskilt beaktas om den dömde på ett allvarligt sätt har brutit mot de föreskrifter och villkor som gäller för verkställigheten. Rätten ska därvid beakta exempelvis hur den dömde har betett sig mot andra intagna och mot personalen, om det föreligger allvarliga disciplinförseelser eller om en varning har delats ut. Misskötsamhet av sådant slag ska påverka bedömningen och i regel leda till att tillstånd till villkorad utslussning kan medges först i senare skede, närmare ramtidens utgång. Den dömdes beteende under verkställigheten bör vara av stor betydelse för prövningen. Enligt fjärde punkten ska rätten slutligen beakta om den dömde har medverkat till att genomföra åtgärder som syftar till att främja hans eller hennes anpassning i samhället. Om den dömde är motiverad att förändra sin situation och aktivt medverkat i olika brottsförebyggande program och behandlingsprogram är det något som talar för att han eller hon ska få tillstånd till villkorad utslussning i ett tidigare skede än om han eller hon varit passiv under verkställigheten. Andra omständigheter som kan vara av relevans är om den dömde har klarat av permissioner och andra vistelser utanför anstalten väl. Uppräkningen i paragrafen av omständigheter som ska beaktas är inte uttömmande. Även andra omständigheter kan beaktas, men bör vara av jämförbart slag och väga lika tungt. Det ska alltid göras en helhetsbedömning. Den avgörande frågan rätten har att ta ställning till är om det i tiden efter domen har skett en sådan förbättring och förändring av situationen att risken för ny, allvarlig brottslighet är i tillräcklig grad reducerad. Om utredningen inte ger vid handen att nya omständigheter har inträtt som förändrar den dömdes situation måste utgångspunkten vara att den riskbedömning som gjordes vid domstillfället alltjämt gäller. Även möjligheten att reducera fortsatt risk genom villkor (riskreducerande åtgärder) ska dock beaktas (se 4 kap. 3 och 4 §§ lagen om verkställighet av säkerhetsförvaring). Täta möten med frivården, elektronisk övervakning och missbruksbehandling är exempel på villkor som kan verka riskreducerande. Som underlag för riskbedömningen ska rätten enligt 10 § besluta om att hämta in en särskild riskutredning, om det inte är uppenbart obehövligt. Tillstånd till villkorad utslussning får aldrig beviljas om en sådan riskutredning inte har hämtats in (se 10 § andra stycket). Utöver en sådan utredning kommer det att finnas handlingar från Kriminalvården som grund för bedömningen (se 38 kap. 8 a § andra stycket). Det kan också finnas uppgifter från behandlare och andra som har haft regelbunden kontakt med den dömde som kan bidra med värdefull information inför prövningen. Det är viktigt att rätten har ett så allsidigt bedömningsunderlag som möjligt. Processuella regler finns i 38 kap. 8 §    Rätten får, efter ansökan av Kriminalvården, upphäva ett beslut om tillstånd till villkorad utslussning om den dömde allvarligt åsidosätter sina skyldigheter enligt lagen (2026:000) om verkställighet av säkerhetsförvaring eller enligt särskilda föreskrifter som meddelats med stöd av 4 kap. 4 § den lagen. En fråga om upphävande enligt första stycket ska handläggas skyndsamt. Bestämmelser om upphävande av tillstånd till villkorad utslussning när den som har dömts till säkerhetsförvaring har begått ett annat brott finns i 34 kap. 9 § första stycket. Paragrafen innehåller bestämmelser om upphävande av beslut om tillstånd till villkorad utslussning. I paragrafen föreskrivs också ett skyndsamhetskrav för handläggningen av sådana ärenden. Paragrafen utformas enligt Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 7.3.2. Av första stycket framgår att rätten, efter ansökan av Kriminalvården, får upphäva ett beslut om tillstånd till villkorad utslussning om den dömde allvarligt åsidosätter sina skyldigheter. Även om det formellt sett inte krävs att Kriminalvården försökt komma till rätta med misskötsamheten innan tillståndet upphävs bör andra åtgärder, såsom ändring av formerna för utslussningen eller meddelande av varning (se 4 kap. 5 och 6 §§ lagen om verkställighet av säkerhetsförvaring), ha vidtagits innan ansökan om upphävande sker. Kriminalvården kan med stöd av 4 kap. 6 § andra stycket lagen om verkställighet av säkerhetsförvaring upphäva beslutet om verkställighet utanför anstalt, vilket innebär att den dömde återtas i anstalt för fortsatt avtjänande. Det är först om det kan antas att den dömde inte ens efter ett återintagande i anstalt kommer att sluta missköta sig som Kriminalvården bör ge in en ansökan om upphävande av tillståndet till villkorad utslussning till rätten. Är misskötsamheten flagrant, exempelvis om den dömde mycket snart efter att den villkorade utslussningen inletts missköter sig allvarligt, bör dock en ansökan om upphävande emellertid ske skyndsamt och den dömde omedelbart återintas i anstalt. Som exempel på allvarlig misskötsamhet som kan leda till att ett beslut om tillstånd till villkorad utslussning upphävs kan nämnas att den dömde har brutit mot villkor som varit av central betydelse för att bevilja den aktuella utslussningsåtgärden, till exempel avtagande av elektronisk kontrollutrustning eller brott mot vistelseförbud. Andra exempel på allvarlig misskötsamhet kan vara att den dömde vid mer än något enstaka tillfälle är påverkad av alkohol, vägrar att medverka i en drogkontroll, inte sköter sin skyldighet att hålla kontakt med Kriminalvården eller inte utför eller deltar i den sysselsättning som är bestämd. Rätten ska alltid göra en egen bedömning av om misskötsamheten är så pass allvarlig att tillståndet ska upphävas. Av andra stycket framgår att frågor om upphävande av tillstånd till villkorad utslussning ska handläggas skyndsamt. Tredje stycket innehåller en upplysning om att bestämmelser om upphävande av tillstånd till villkorad utslussning när den som har dömts till säkerhetsförvaring har begått ett annat brott finns i 34 kap. 9 § första stycket brottsbalken. Misskötsamhet som består av återfall i brott ska alltså hanteras enligt de särskilda regler som gäller för ny påföljdsbestämning efter tidigare dom och i sådana fall får rätten under vissa förutsättningar upphäva ett tillstånd till villkorad utslussning. Om den dömde inte häktas i samband med den nya brottsligheten har dock Kriminalvården med stöd av 4 kap. 6 § lagen om verkställighet av säkerhetsförvaring möjlighet att upphäva beslutet om verkställighet utanför anstalt under den tid påföljdens verkställighet pågår. 9 §    Rätten får, efter ansökan av åklagaren, förlänga ramtiden med högst tre år vid varje tillfälle om det är absolut nödvändigt för att avhålla den dömde från att återfalla i allvarlig brottslighet som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid. Ramtiden får också förlängas med högst ett år vid varje tillfälle om det behövs för att villkorad utslussning enligt 6 § ska kunna genomföras på ett ändamålsenligt sätt. Kriminalvården ska anmäla till åklagaren om det finns skäl att ansöka om förlängning. Paragrafen anger förutsättningarna för förlängning av ramtiden. Paragrafen utformas i huvudsak enligt Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 5.4.3. I första stycket regleras under vilka förutsättningar ramtiden får förlängas på grund av den dömdes återfallsrisk. Vidare framgår att det är rätten som beslutar om en förlängning och att ramtiden får förlängas med högst tre år vid varje prövningstillfälle. Att frågan prövas av allmän domstol framgår av 38 kap. 3 a §. En ansökan om förlängning görs av åklagaren. Ytterligare processuella regler om förlängning av ramtiden finns i 38 kap. Möjligheten till förlängning enligt första stycket bör tillämpas restriktivt och endast användas när ett fortsatt frihetsberövande bedöms vara absolut nödvändigt för att avhålla den dömde från att återfalla i allvarlig brottslighet som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid. Med uttrycksformen ”absolut nödvändigt” ska förstås att det måste finnas mycket starka skäl för att förlänga ramtiden. Kravet för förlängning är betydligt strängare än kravet för att döma någon till säkerhetsförvaring med stöd av 1 §, vilket är ett uttryck för att verkställigheten av påföljden som utgångspunkt endast ska pågå under den ursprungligen utdömda ramtiden. Det ska göras en helhetsbedömning av om det är absolut nödvändigt att förlänga ramtiden. Hänsyn ska framför allt tas till den enskildes återfallsrisk. Vid bedömningen av återfallsrisken kan rätten bland annat beakta omfattande misskötsamhet under verkställighetstiden och bristande deltagande i återfallsförebyggande åtgärder. Om det vid tidpunkten för prövningen av om ramtiden ska förlängas fortfarande inte finns förutsättningar för villkorad utslussning kommer det i många fall finnas förutsättningar att förlänga ramtiden med hänsyn till att det är absolut nödvändigt för att motverka risken för återfall i allvarlig brottslighet. Om det finns förutsättningar för villkorad utslussning, men den villkorade utslussningen behöver pågå under längre tid än vad den återstående ramtiden tillåter, bör en förlängning i stället ske med stöd av andra stycket. Rätten kommer som utgångspunkt att ha tillgång till ett yttrande från Rättsmedicinalverket avseende återfallsrisken (se 10 §). På samma sätt som när rätten överväger att bestämma påföljden till säkerhetsförvaring ska rätten göra en självständig bedömning av den dömdes risk för återfall. Av andra stycket framgår att ramtiden också får förlängas om det behövs för att villkorad utslussning enligt 6 § ska kunna genomföras på ett ändamålsenligt sätt. Denna förlängningsmöjlighet ska användas när det finns förutsättningar för villkorad utslussning men där det bedöms nödvändigt att den får pågå under längre tid än vad ramtiden medger. En förlängning på den här grunden får endast göras med högst ett år vid varje tillfälle. I dessa fall gäller inte samma restriktivitet med krav på att förlängningen ska vara absolut nödvändig för att avhålla den dömde från att återfalla i allvarlig brottslighet som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid. Däremot ligger det i sakens natur att ramtiden inte bör förlängas i högre utsträckning än vad som är nödvändigt. Rätten bör därför vara restriktiv med att förlänga ramtiden när det finns ett tidigare beslut om förlängning på den här grunden. Av tredje stycket framgår att det åligger Kriminalvården att anmäla till åklagaren om det finns skäl att ansöka om förlängning. 10 §    Rätten ska besluta om att hämta in en särskild riskutredning i ärenden om tillstånd till villkorad utslussning enligt 6 § och i ärenden om förlängning av ramtiden enligt 9 §. En sådan utredning behöver dock inte hämtas in om det är uppenbart obehövligt. En ansökan om tillstånd till villkorad utslussning eller om förlängning av ramtiden enligt 9 § första stycket får inte bifallas utan att en sådan utredning har hämtats in. Frågor om tillstånd till villkorad utslussning och om förlängning av ramtiden ska handläggas skyndsamt. Paragrafen innehåller bestämmelser om särskild riskutredning i ärenden om tillstånd till villkorad utslussning och i ärenden om förlängning av ramtiden. I paragrafen föreskrivs också ett skyndsamhetskrav för handläggningen av sådana ärenden. Övervägandena finns i avsnitt 6.1 och 6.2. Syftet med en särskild riskutredning i de ärenden som omfattas av paragrafen är detsamma som när rätten hämtar in en sådan utredning inför att den bestämmer påföljden till säkerhetsförvaring, det vill säga att ge rätten ett underlag för riskbedömningen. Det är dock rätten som avgör om det finns förutsättningar för villkorad utslussning eller förlängning av ramtiden. Av 38 kap. 8 a § andra stycket framgår att rätten i dessa fall även ska hämta in ett yttrande från Kriminalvården om det inte är uppenbart obehövligt. Av första stycket framgår att rätten som huvudregel ska besluta om att hämta in en särskild riskutredning i ärenden om tillstånd till villkorad utslussning och i ärenden om förlängning av ramtiden. En utredning behöver dock inte hämtas in om det är uppenbart obehövligt. Ett exempel på när det kan vara uppenbart obehövligt att hämta in en särskild riskutredning är att den dömde tidigare fått avslag på ansökan om tillstånd till villkorad utslussning och ansöker på nytt utan att omständigheterna har förändrats i något relevant hänseende. Möjligheten att avstå ifrån att hämta in en riskutredning i sådana situationer bör dock tillämpas restriktivt. Det kan också vara uppenbart obehövligt att hämta in en särskild riskutredning i ärenden om förlängning av ramtiden enligt 9 § andra stycket, det vill säga då förlängningen syftar till att den villkorade utslussningen ska kunna genomföras på ett ändamålsenligt sätt. Av andra stycket framgår att en ansökan om tillstånd till villkorad utslussning eller förlängning av ramtiden enligt 9 § första stycket (det vill säga då frågan är om ett fortsatt frihetsberövande är absolut nödvändigt för att avhålla den dömde från att återfalla i allvarlig brottslighet som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid) inte får bifallas utan att en särskild riskutredning har hämtats in. I tredje stycket anges att frågor om tillstånd till villkorad utslussning och förlängning av ramtiden ska handläggas skyndsamt. Skyndsamhetskravet gäller hos samtliga myndigheter som handlägger sådana frågor, det vill säga Kriminalvården, Åklagarmyndigheten och domstolen. 11 §    Säkerhetsförvaringen är helt verkställd vid ramtidens utgång om rätten inte har fattat beslut enligt 38 kap. 3 b § tredje stycket. Paragrafen innehåller en upplysning om att säkerhetsförvaringen är helt verkställd när ramtiden har löpt ut om rätten inte har fattat beslut enligt 38 kap. 3 b § tredje stycket, det vill säga att verkställigheten av säkerhetsförvaringen ska fortsätta till dess att frågan om förlängning av ramtiden är slutligt avgjord. Övervägandena finns i avsnitt 5.4.2. 12 §    Bestämmelser om verkställighet av säkerhetsförvaring och om särskilda riskutredningar finns i lagen (2026:000) om verkställighet av säkerhetsförvaring. Paragrafen innehåller en upplysning om att bestämmelser om verkställighet av säkerhetsförvaring och om särskilda riskutredningar finns i lagen om verkställighet av säkerhetsförvaring. Övervägandena finns i avsnitt 5.1.2. 34 kap. 1 §    Om den som har dömts till fängelse, villkorlig dom, skyddstillsyn, ungdomsvård, ungdomstjänst, ungdomsövervakning eller sluten ungdomsvård har begått ett annat brott före domen (nyupptäckt brott) eller om den dömde begår ett nytt brott efter domen men innan påföljden helt har verkställts eller annars upphört (nytt brott), ska rätten bestämma en ny påföljd för den tillkommande brottsligheten. I stället för att bestämma en ny påföljd för den tillkommande brottsligheten får rätten, i de fall som avses i 3 och 4 §§, besluta att den tidigare utdömda påföljden ska avse också den brottsligheten, eller undanröja den utdömda påföljden och döma till gemensam påföljd för den samlade brottsligheten. Undergår den dömde fängelse på livstid får rätten endast besluta att den tidigare utdömda påföljden ska avse också den tillkommande brottsligheten. För den som har dömts till säkerhetsförvaring finns särskilda bestämmelser i 9–11 §§. Paragrafen innehåller bestämmelser om ny påföljdsbestämning efter tidigare dom på fängelse, villkorlig dom, skyddstillsyn, ungdomsvård, ungdomstjänst, ungdomsövervakning eller sluten ungdomsvård. Paragrafen innehåller också en bestämmelse som begränsar de möjligheter som rätten har om den dömde undergår fängelse på livstid. Övervägandena finns i avsnitt 8.2, 8.2.1 och 8.2.2. Vilka påföljder som omfattas av paragrafens bestämmelser framgår av den uttömmande uppräkningen i första stycket. Paragrafen är således inte tillämplig när den tidigare domen avser säkerhetsförvaring. Eftersom 3 och 4 §§, som det hänvisas till i andra stycket, omfattar samma påföljder som denna paragraf är inte heller dessa paragrafer tillämpliga i en sådan situation. Särskilda bestämmelser om ny påföljdsbestämning efter tidigare dom på säkerhetsförvaring förs i stället in i de nya 9–11 §§. I bestämmelsen i fjärde stycket, som är ny, införs en upplysning om detta. Om den som har dömts till säkerhetsförvaring ska dömas för ny eller nyupptäckt brottslighet, ska rätten i första hand besluta att säkerhetsförvaringen ska avse också den tillkommande brottsligheten (9 § första stycket). När rätten beslutar att den tidigare utdömda säkerhetsförvaringen ska avse också den tillkommande brottsligheten har rätten även möjlighet att under vissa förutsättningar förlänga minimitiden och ramtiden samt upphäva ett tillstånd till villkorad utslussning (9 §). Endast under vissa förutsättningar får rätten undanröja den utdömda påföljden och döma till gemensam påföljd för den samlade brottsligheten (10 §) eller bestämma en ny påföljd för den tillkommande brottsligheten (11 §). 5 §    Om 1 § första stycket tillämpas i fråga om brott som har begåtts under prövotiden för någon som villkorligt frigetts från fängelse, ska den villkorligt medgivna friheten förklaras förverkad om inte särskilda skäl talar mot det. Som särskilda skäl för att inte förverka eller för att förverka endast en del av villkorligt medgiven frihet får rätten beakta 1. om den nya brottsligheten i förhållande till den tidigare är av lindrig beskaffenhet, 2. om lång tid har förflutit mellan brotten samt om lång tid har förflutit mellan tidpunkten för den villkorliga frigivningen och den nya brottsligheten, eller 3. om ett förverkande annars skulle framstå som oskäligt. Om påföljden bestäms till säkerhetsförvaring får villkorligt medgiven frihet inte förverkas. Om rätten inte beslutar om förverkande enligt första stycket, får den besluta om åtgärd som avses i 26 kap. 19 § första stycket eller förlänga prövotiden med högst ett år utöver den tid som följer av 26 kap. 10 §. Rätten får dock inte besluta om elektronisk övervakning enligt 26 kap. 17 §. En åtgärd enligt fjärde stycket får beslutas endast före prövotidens utgång och inte i något fall om påföljden bestäms till säkerhetsförvaring. Förverkande får beslutas endast om frågan tas upp i ett mål där den frigivne häktats eller fått del av åtal inom ett år från prövotidens utgång. Paragrafen anger vad som gäller i fråga om förverkande av villkorligt medgiven frihet när den som har dömts till fängelse har begått ett nytt brott under prövotiden. Övervägandena finns i avsnitt 8.2.1. Enligt bestämmelsen i tredje stycket, som är ny, finns det inte någon möjlighet att förverka villkorligt medgiven frihet om den som har begått ett nytt brott under prövotiden döms till säkerhetsförvaring. Bestämmelsen i det tidigare tredje stycket förs oförändrad över till fjärde stycket. Bestämmelsen i det tidigare fjärde stycket förs över till ett nytt femte stycke. I första meningen görs ett tillägg som anger att den som döms till säkerhetsförvaring inte heller kan bli föremål för åtgärder som avses i fjärde stycket, det vill säga förlängd prövotid, föreskrift, varning eller övervakning. 6 §    Om rätten med tillämpning av 3 § eller 9 § första stycket genom dom som fått laga kraft har beslutat att fängelse, villkorlig dom, skyddstillsyn, ungdomsvård, ungdomstjänst, ungdomsövervakning, sluten ungdomsvård eller säkerhetsförvaring som dömts ut i tidigare mål ska avse ytterligare brott, och om den tidigare påföljden ändras av högre rätt genom dom som får laga kraft, ska frågan om påföljd för den tillkommande brottsligheten efter anmälan av åklagare prövas på nytt. Detsamma ska gälla, när påföljd avseende fängelse, villkorlig dom, skyddstillsyn eller sluten ungdomsvård bestämts med tillämpning av 2 § och den tidigare påföljden ändras. Visar det sig, när en dom på fängelse på viss tid, sluten ungdomsvård eller säkerhetsförvaring ska verkställas, att den dömde begått brottet före det att en påföljd som han eller hon dömts till för något annat brott har dömts ut, och framgår det inte av domarna att den andra påföljden har beaktats, ska, sedan domarna fått laga kraft, rätten efter anmälan av åklagare med tillämpning av 2 § bestämma vad den dömde ska undergå till följd av den dom som sist ska verkställas. En sådan prövning hindrar inte att domen får verkställas, om inte rätten beslutar något annat. Paragrafen innehåller bestämmelser om ändrade förhållanden. Övervägandena finns i avsnitt 8.2.2. Första stycket ändras på så sätt att bestämmelserna i paragrafen också görs tillämpliga i de fall den tidigare utdömda påföljden är säkerhetsförvaring och rätten med tillämpning av 9 § första stycket har beslutat att säkerhetsförvaringen ska avse ytterligare brott. Andra stycket ändras så att det blir möjligt att korrigera även en dom på säkerhetsförvaring om det, när den ska verkställas, visar sig att den dömde begått brottet före det att en tidigare påföljd har dömts ut och det inte framgår av domen att den andra påföljden har beaktats. Det kan i sammanhanget noteras att en dom på säkerhetsförvaring ska träda i stället för bland annat fängelse på viss tid om påföljderna förekommer till verkställighet samtidigt (se 26 kap. 25 §). Om den tidigare påföljden inte har verkställts kommer den alltså att falla bort på verkställighetsstadiet. Under sådana förhållanden saknas det anledning att korrigera domen på säkerhetsförvaring. 8 §    Uppkommer fråga om överlämnande eller utlämning till Sverige för verkställighet av en dom, varigenom någon dömts till fängelse eller säkerhetsförvaring som gemensam påföljd för två eller flera brott, och kan överlämnande eller utlämning enligt den andra statens lagstiftning inte ske för alla brotten, ska rätten, efter anmälan av åklagare, undanröja den gemensamt utdömda påföljden och döma till påföljd för den brottslighet för vilken överlämnande eller utlämning kan äga rum. Det som föreskrivs i första stycket ska även gälla då fråga uppkommer om att en svensk brottmålsdom som avser två eller flera brott ska verkställas utomlands enligt lagen (1978:801) om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet, lagen (2015:96) om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen eller lagen (2025:520) om internationell verkställighet i brottmål, men det finns hinder mot verkställighet enligt den andra statens lagstiftning i fråga om något eller några av brotten. Paragrafen innehåller bestämmelser om påföljdsbestämning vid överlämnande eller utlämning till Sverige för verkställighet av dom och vid verkställighet av svensk brottmålsdom utomlands. Övervägandena finns i avsnitt 8.2.2. Första stycket ändras så att bestämmelsen är tillämplig även vid överlämnande eller utlämning till Sverige för verkställighet av en brottmålsdom varigenom någon dömts till säkerhetsförvaring. Det är därigenom möjligt att vid påföljdsbestämningen begränsa påföljden till att endast avse brottslighet som kan omfattas av ett beslut om överlämnande eller utlämning till Sverige. Genom ändringen i första stycket är det även möjligt att, enligt andra stycket, vid överförande av verkställigheten av en svensk brottmålsdom till utlandet begränsa påföljden till att endast avse brottslighet som det inte finns hinder mot verkställighet av enligt den andra statens lagstiftning. 9 §    Om den som har dömts till säkerhetsförvaring ska dömas för ny eller nyupptäckt brottslighet, ska rätten besluta att säkerhetsförvaringen ska avse också den tillkommande brottsligheten. Rätten får samtidigt förlänga minimitiden och ramtiden samt upphäva ett tillstånd till villkorad utslussning. Minimitiden och ramtiden får dock förlängas endast om det är fråga om 1. ny brottslighet och en förlängning är påkallad med hänsyn till den nya brottslighetens allvar, eller 2. nyupptäckt brottslighet och denna påtagligt skulle ha påverkat minimitidens längd, om säkerhetsförvaring hade dömts ut för den samlade brottsligheten. Om den tillkommande brottsligheten utgör brott som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid, får ramtiden förlängas med längre tid än den tid minimitiden förlängs med. Ramtiden får dock aldrig överstiga minimitiden med mer än sex år. Om förlängning beslutas enligt första stycket 1, får minimitiden överstiga arton år och ramtiden tjugofyra år. I stället för att besluta att säkerhetsförvaringen ska avse också den tillkommande brottsligheten får rätten, i de fall som avses i 10 och 11 §§, undanröja den utdömda säkerhetsförvaringen och döma till gemensam påföljd för den samlade brottsligheten eller bestämma en ny påföljd för den tillkommande brottsligheten. Paragrafen, som är ny, innehåller bestämmelser om ny påföljdsbestämning efter tidigare dom på säkerhetsförvaring. Paragrafen utformas i huvudsak enligt Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 8.2.2. Av första stycket första meningen framgår att rätten som huvudregel, oavsett om det är fråga om ny eller nyupptäckt brottslighet, ska besluta att den tidigare utdömda säkerhetsförvaringen ska avse också den tillkommande brottsligheten. Rätten ska alltså i första hand meddela en så kallad konsumtionsdom. Av första stycket andra meningen framgår att rätten, när den beslutar att en tidigare utdömd säkerhetsförvaring ska avse också tillkommande brottslighet, även får förlänga minimitiden och ramtiden samt upphäva ett tillstånd till villkorad utslussning. Ett beslut om att upphäva ett tillstånd till villkorad utslussning förutsätter att rätten dessförinnan har beslutat ett sådant tillstånd enligt 33 kap. 6 §. Vid bedömningen av om ett tillstånd ska upphävas är det, liksom vid prövningen av om ett tillstånd ska beslutas, behovet av att avhålla den dömde från att återfalla i allvarlig brottslighet som ska stå i fokus. De omständigheter som rätten enligt 33 kap. 7 § ska beakta vid bedömningen av om tillstånd till villkorad utslussning ska beslutas bör beaktas även vid bedömningen av om tillståndet ska upphävas. Tillståndet bör normalt upphävas om minimitiden och ramtiden förlängs eftersom den dömde, om han eller hon har påbörjat utslussningen, i sådana fall kommer att återintas i anstalt för fortsatt avtjänande. Även om minimitiden inte förlängs kan dock rätten upphäva ett tillstånd till villkorad utslussning. Det bör dock alltid göras en bedömning av omständigheterna i varje enskilt fall i frågan om det är påkallat att upphäva tillståndet. Vid bedömningen bör särskilt beaktas om det är fråga om ny brottslighet, det vill säga återfall i brott. Av första stycket tredje meningen framgår förutsättningarna för när rätten får förlänga minimitiden och ramtiden. Avser konsumtionsdomen ny brottslighet får, enligt första punkten, tiderna förlängas endast om det är påkallat med hänsyn till den nya brottslighetens allvar. Det avgörande är om det framstår som alltför lindrigt att inte möta den nya brottsligheten med en mer kännbar reaktion utöver vad den dömde redan undergår till följd av säkerhetsförvaringen. Vid bedömningen av om tiderna ska förlängas är det brottslighetens straffvärde som ska beaktas, det vill säga om straffvärdet för den nya brottsligheten är så hög att tiderna bör förlängas. Mot bakgrund av påföljdens tidsobestämda karaktär bör förlängning ske endast då fråga är om brottslighet av något allvarligare karaktär. Brottslighet med ett straffvärde motsvarande någon månads fängelse bör som regel inte leda till att tiderna förlängs. Brottslighet med straffvärde omkring ett halvår bör dock som regel leda till en förlängning. Det är fråga om samma bedömning som ska göras enligt 11 § första punkten. Minimitidens längd ska, efter förlängning, motsvara den ursprungliga minimitiden plus den tid som hade dömts ut för den nya brottsligheten om fängelse i stället hade valts som påföljd. I andra punkten regleras vad som gäller vid nyupptäckt brottslighet. I de fallen får tiderna förlängas endast om denna brottslighet påtagligt skulle ha påverkat minimitidens längd, om säkerhetsförvaring hade dömts ut för den samlade brottsligheten. Rätten har alltså att bedöma i vilken mån den nyupptäckta brottsligheten, med en tillämpning av principerna för straffmätning vid flerfaldig brottslighet, hade påverkat längden av det fängelsestraff som skulle ha dömts ut om fängelse hade valts som påföljd, och därmed minimitidens och ramtidens längd. Straffvärdebedömningen ska i en sådan situation alltså avse den samlade brottsligheten. För att tiderna ska få förlängas ska det vara fråga om påtagliga skillnader mellan den minimitid som har dömts ut och den som skulle ha dömts ut om all brottslighet hade prövats i en och samma rättegång. Vad som utgör påtaglig påverkan får bedömas i varje enskilt fall. Som riktmärke bör det dock röra sig om en ökad minimitid med omkring sex månader, efter beaktande av principerna för straffmätning vid flerfaldig brottslighet, för att det ska vara fråga om påtaglig påverkan. Det är fråga om samma bedömning som ska göras enligt 11 § andra punkten. Av andra stycket första meningen följer att ramtiden som utgångspunkt bör förlängas i motsvarande mån som minimitiden förlängs. På så sätt bibehålls längden av den preventiva delen av frihetsberövandet. Om den tillkommande brottsligheten består av brott som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid (det vill säga brott som kan ligga till grund för säkerhetsförvaring och därmed ett preventivt frihetsberövande), får dock ramtiden förlängas med längre tid än den tid minimitiden förlängs med. Samma principer som styr hur minimitiden och ramtiden ska bestämmas när säkerhetsförvaring väljs som påföljd ska vara vägledande även när rätten avgör frågan om förlängning av tiderna enligt denna bestämmelse (jfr 33 kap. 4 § och kommentaren till den paragrafen). Enligt andra stycket andra meningen får dock ramtiden aldrig överstiga minimitiden med mer än sex år (jfr 33 kap 4 § tredje stycket). Det innebär att det är möjligt att förlänga ramtiden med längre tid än den tid minimitiden förlängs med endast om ramtiden ursprungligen översteg minimitiden med mindre än sex år. I andra stycket tredje meningen regleras ett undantag till de tidsgränser som följer av 33 kap. 4 § tredje stycket. Sker förlängning enligt första stycket första punkten får minimitiden överstiga arton år och ramtiden tjugofyra år. Det är således endast om förlängning sker på grund av ny brottslighet som tiderna får överstiga de annars gällande gränserna. Sker förlängning på grund av nyupptäckt brottslighet hade den minimitid som skulle ha dömts ut om all brottslighet hade prövats i en och samma rättegång som längst fått uppgå till arton år. Det finns därför inte någon möjlighet att förlänga minimitiden så att den överstiger arton år i de fallen. Om det hade funnits förutsättningar att döma till fängelse på livstid om all brottslighet hade prövats i en och samma rättegång kan det i stället finnas förutsättningar att, enligt 10 §, undanröja säkerhetsförvaringen och döma till en gemensam påföljd för den samlade brottsligheten. I tredje stycket ges en upplysning om att det i 10 och 11 §§ finns bestämmelser om på vilka sätt rätten kan avvika från huvudregeln om att den utdömda säkerhetsförvaringen ska avse också den tillkommande brottsligheten. Endast i den omfattning som följer av 10 eller 11 § får rätten välja ett annat alternativ än huvudregeln. De alternativ som då kan komma i fråga är att undanröja den tidigare utdömda påföljden och döma till en gemensam påföljd för den samlade brottsligheten (10 §) eller bestämma en ny påföljd för den tillkommande brottsligheten (11 §). De närmare förutsättningarna för när de två alternativen kan väljas framgår av 10 och 11 §§. 10 §    Rätten får undanröja en tidigare utdömd säkerhetsförvaring och döma till gemensam påföljd för den samlade brottsligheten. Ett sådant beslut får meddelas endast om det finns särskilda skäl för det samt den tidigare domen har fått laga kraft och dom meddelas innan den tidigare påföljden helt har verkställts. Paragrafen, som är ny, innehåller bestämmelser om under vilka förutsättningar rätten får undanröja en tidigare utdömd säkerhetsförvaring och döma till gemensam påföljd för den samlade brottsligheten. Paragrafen utformas i huvudsak enligt Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 8.2.2. Av paragrafen framgår att beslut om att undanröja den utdömda säkerhetsförvaringen och döma till gemensam påföljd för den samlade brottsligheten får meddelas endast om det finns särskilda skäl för det samt, på motsvarande sätt som gäller enligt 4 §, den tidigare domen har fått laga kraft och domen meddelas innan den tidigare påföljden helt har verkställts. Särskilda skäl föreligger regelmässigt om det finns förutsättningar att bestämma påföljden till fängelse på livstid eller till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. 11 §    Rätten får bestämma en ny påföljd för den tillkommande brottsligheten. Ett sådant beslut får meddelas endast om domen på säkerhetsförvaring är helt verkställd och 1 det är fråga om ny brottslighet och det är påkallat med hänsyn till den nya brottslighetens allvar, eller 2. det är fråga om nyupptäckt brottslighet och denna påtagligt skulle ha påverkat minimitidens längd, om säkerhetsförvaring hade dömts ut för den samlade brottsligheten. Paragrafen, som är ny, innehåller bestämmelser om under vilka förutsättningar rätten får bestämma en ny påföljd för den tillkommande brottsligheten. Paragrafen utformas i huvudsak enligt Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 8.2.2. Av paragrafens inledning framgår att en första förutsättning för att rätten ska få bestämma en ny påföljd för den tillkommande brottsligheten är att säkerhetsförvaringen är helt verkställd. Om dom meddelas under verkställigheten har rätten i stället möjlighet att skärpa påföljden genom de åtgärder som anges i 9 §. Säkerhetsförvaring är enligt 33 kap. 11 § helt verkställd vid ramtidens utgång, om rätten inte har beslutat att verkställigheten av säkerhetsförvaringen ska fortsätta till dess att frågan om förlängning av ramtiden är slutligt avgjord (se 38 kap. 3 b § tredje stycket). Är det fråga om ny brottslighet (det vill säga brottslighet begången efter domen på säkerhetsförvaring men innan påföljden helt verkställts) krävs därutöver, enligt första punkten, att det är påkallat att bestämma en ny påföljd med hänsyn till den nya brottslighetens allvar. Det avgörande är om det framstår som orimligt att inte möta den nya brottsligheten med någon annan reaktion än konsumtion. Vid den bedömningen är det brottslighetens straffvärde som ska beaktas, det vill säga om straffvärdet för den nya brottsligheten är så högt att en ny påföljd bör bestämmas. En ny påföljd bör bestämmas endast då det är fråga om brottslighet av något allvarligare karaktär. Brottslighet med ett straffvärde motsvarande någon månads fängelse bör som regel inte leda till att en ny påföljd bestäms. En ny påföljd bör dock bestämmas när det är fråga om brottslighet med ett straffvärde omkring ett halvår. Det är fråga om samma bedömning som ska göras vid förlängning av minimitiden enligt 9 § första stycket första punkten. Hade rätten under pågående verkställighet förlängt minimitiden på grund av ny brottslighet finns alltså som regel förutsättning att efter verkställigheten bestämma en ny påföljd för den nya brottsligheten. I andra punkten regleras vad som gäller vid nyupptäckt brottslighet (det vill säga brottslighet som är begången före domen på säkerhetsförvaring). I de fallen får en ny påföljd endast dömas ut om denna brottslighet påtagligt skulle ha påverkat minimitidens längd, om säkerhetsförvaring hade dömts ut för den samlade brottsligheten. Rätten har alltså att bedöma i vilken mån den nyupptäckta brottsligheten, med en tillämpning av principerna för straffmätning vid flerfaldig brottslighet, hade påverkat längden av det fängelsestraff som skulle ha dömts ut om fängelse hade valts som påföljd, och därmed minimitidens längd. Straffvärdebedömningen ska i en sådan situation alltså avse den samlade brottsligheten. För att en ny påföljd ska få dömas ut ska det vara fråga om påtagliga skillnader mellan den minimitid som har dömts ut och den som skulle ha dömts ut om all brottslighet hade prövats i en och samma rättegång. Vad som utgör påtaglig påverkan får bedömas i varje enskilt fall. Som riktmärke bör det dock röra sig om en ökad minimitid med omkring sex månader efter beaktande av principerna för straffmätning vid flerfaldig brottslighet för att det ska vara fråga om påtaglig påverkan. Det är fråga om samma bedömning som ska göras vid förlängning av minimitiden enligt 9 § första stycket andra punkten. Om rätten under pågående verkställighet hade förlängt minimitiden på grund av nyupptäckt brottslighet finns alltså som regel förutsättning för att efter verkställigheten bestämma en ny påföljd för den nyupptäckta brottsligheten. I enlighet med 2 § får rätten när den dömer till en ny påföljd för ett nyupptäckt brott döma till lindrigare straff än vad som är föreskrivet för brottet. 38 kap. 3 a §    En ansökan om tillstånd till villkorad utslussning eller om upphävande av ett sådant tillstånd enligt 33 kap. 6 eller 8 § eller en ansökan om förlängning av ramtiden enligt 33 kap. 9 § ska vara skriftlig och tas upp av den tingsrätt inom vars domkrets den anstalt eller det frivårdskontor där den dömde är inskriven är belägen. Åklagaren ska vara den dömdes motpart. Ett offentligt biträde ska förordnas för den dömde, om det inte är uppenbart att han eller hon saknar behov av biträde. I paragrafen, som är ny, finns regler om formkrav avseende ansökan, forum, prövningsförfarandet samt om den dömdes rätt till offentligt biträde. Paragrafen utformas efter synpunkter från Lagrådet. Övervägandena finns i avsnitt 6.2 och 7.3.2. Enligt första stycket ska en ansökan om tillstånd till villkorad utslussning eller om upphävande av ett sådant tillstånd eller en ansökan om förlängning av ramtiden vara skriftlig. Ansökan tas upp av den tingsrätt inom vars domkrets den anstalt eller det frivårdskontor där den dömde är inskriven är belägen. Av andra stycket följer att förfarandet vid prövningen är en tvåpartsprocess där åklagaren är den dömdes motpart. Åklagarens uppgift är främst att se till att de kriterier som prövningarna omfattar får en allsidig belysning. Eftersom åklagaren är part har han eller hon möjlighet att överklaga beslut i frågor om tillstånd till villkorad utslussning och upphävande av sådant tillstånd samt beslut i frågor om förlängning av ramtiden. Enligt tredje stycket finns en stark presumtion för att den dömde ska tilldelas ett offentligt biträde i ärenden om tillstånd till villkorad utslussning och ärenden om upphävande av ett sådant tillstånd samt om förlängning av ramtiden. Frågor om offentligt biträde regleras i lagen om offentligt biträde. I de allra flesta fall kommer det att vara den dömde själv som initierar prövningen om tillstånd till villkorad utslussning. Har den dömde inte redan varit i kontakt med ett biträde för upprättande av ansökan och heller inte uttryckt någon uppfattning i frågan, bör han eller hon tillfrågas av rätten om eventuella önskemål om vem som ska förordnas. Föreslår den dömde någon som är lämplig, ska denne förordnas, om det inte finns ekonomiska eller andra skäl som talar mot det (se 26 § rättshjälpslagen [1996:1619]). Även i ärenden om upphävande av tillstånd till villkorad utslussning och i förlängningsärenden bör den dömde tillfrågas på samma sätt. Ett offentligt biträde ska förordnas om det inte är uppenbart att behov av biträde saknas. Det finns således ett begränsat utrymme för att avstå ifrån att förordna ett offentligt biträde. Det kan exempelvis vara uppenbart att behov av biträde saknas i ärenden om tillstånd till villkorad utslussning om det finns ett tidigare avslagsbeslut och förutsättningarna i allt väsentligt är oförändrade. I ärenden om upphävande av tillstånd till villkorad utslussning och i ärenden om förlängning bör ett offentligt biträde i princip undantagslöst förordnas för den dömde. 3 b §    En ansökan om tillstånd till villkorad utslussning enligt 33 kap. 6 § får göras tidigast ett år före minimitidens utgång. Om en ansökan från den dömde avslås, får han eller hon ansöka på nytt tidigast ett år efter det att beslutet har fått laga kraft. En ansökan om förlängning av ramtiden enligt 33 kap. 9 § ska ha kommit in till tingsrätten senast sex månader innan ramtiden löper ut. Om ansökan enligt andra stycket har gjorts i rätt tid får rätten, om det behövs för att avhålla den dömde från att återfalla i allvarlig brottslighet som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid, besluta att verkställigheten av säkerhetsförvaringen ska fortsätta till dess att saken är slutligt avgjord. I paragrafen, som är ny, regleras när en ansökan om tillstånd till villkorad utslussning respektive förlängning av ramtiden får göras. Paragrafen reglerar också rättens möjlighet att besluta om att verkställigheten av säkerhetsförvaringen ska fortsätta till dess att frågan om förlängning av ramtiden är slutligt avgjord. Paragrafen utformas efter synpunkter från Lagrådet. Övervägandena finns i avsnitt 5.4.2, 5.4.3 och 6.2. Av första stycket framgår att en ansökan om tillstånd till villkorad utslussning får göras tidigast ett år före minimitidens utgång. Om den dömde varit frihetsberövad på ett sådant sätt att han eller hon ska tillgodoräkna sig den tiden ska sådan tid räknas av från minimitiden i enlighet med vad som framgår av 2 § lagen om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande. Det framgår av 4 kap. 1 § andra stycket lagen om verkställighet av säkerhetsförvaring att några faktiska åtgärder med anledning av tillståndet inte får ske innan minimitiden har gått ut. Under minimitiden får den dömde i stället beviljas permission om han eller hon ska vistas utanför anstalt. Om en ansökan av den dömde avslås får han eller hon ansöka på nytt tidigast ett år efter det att beslutet fick laga kraft. Denna bestämmelse gäller även för det fall den dömde ansöker om tillstånd på nytt efter att ett beviljat tillstånd har upphävts (jfr 33 kap. 8 § samt 34 kap. 9 § första stycket). En sådan ansökan får alltså göras direkt efter upphävandet men om avslag meddelas får den dömde ansöka på nytt tidigast ett år efter det att avslagsbeslutet fick laga kraft. Någon sådan tid gäller dock inte för Kriminalvården, som kan ansöka på nytt utan att en viss tid har passerat. Ett tänkbart exempel kan vara att den dömdes situation förändras på ett drastiskt sätt och att återfallsrisken eliminerats därav, till exempel på grund av allvarlig sjukdom. I ett sådant läge kan Kriminalvården ansöka på nytt utan att ett helt år har passerat. Vid radikalt försämrad hälsa under verkställigheten finns också möjlighet för den dömde att ansöka om nåd. Av andra stycket framgår att en ansökan om förlängning av ramtiden måste ha kommit in till tingsrätten senast sex månader innan ramtiden löper ut. Om någon ansökan inte har gjorts inom denna tid upphör påföljden vid ramtidens utgång (se 33 kap. 11 §). Om ansökan om förlängning av ramtiden har kommit in i rätt tid, framgår av tredje stycket att rätten, om det behövs för att avhålla den dömde från att återfalla i allvarlig brottslighet som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid, får besluta att verkställigheten av säkerhetsförvaringen ska fortsätta till dess att saken är slutligt avgjord, det vill säga då beslutet får laga kraft. Åklagaren ska i dessa fall framställa ett sådant yrkande och rätten ska fatta ett formellt beslut i frågan. Ett sådant beslut kan fattas också av högre rätt, även i situationer när lägre rätt har avslagit ansökan om förlängning. Utgångspunkten bör vara att verkställigheten av säkerhetsförvaringen även vid överklagande till högre rätt inte ska upphöra innan frågan om förlängning är slutligt avgjord. Rätten ska, till exempel genom inhämtande av strafftidsbeslut eller utdrag ur belastningsregistret, kontrollera att det med hänsyn till de frister som anges i paragrafen finns förutsättningar att ta upp ansökan till prövning. Är förutsättningarna enligt denna paragraf inte uppfyllda ska ansökan avvisas. 6 §    Nämndemän ska delta när en tingsrätt avgör en fråga som avses i 2 eller 2 a § eller i 27 kap. 6 §, 28 kap. 9 §, 32 kap. 4 §, 33 kap. 6, 8 eller 9 § eller 34 kap. 6 § andra stycket eller 8 §. Detsamma ska gälla i fråga om undanröjande av påföljd enligt 34 kap. 4 §, förverkande av villkorligt medgiven frihet eller annan åtgärd enligt 34 kap. 5 §. Vid avgörande av en fråga som avses i 27 kap. 2 a § tredje stycket eller 5 § tredje stycket eller 28 kap. 11 § första och tredje styckena, är en tingsrätt domför med en lagfaren domare. Paragrafen innehåller bestämmelser om domförhet. Paragrafen utformas efter synpunkter av Lagrådet. Övervägandena finns i avsnitt 6.2 och 7.3.2. Ändringen i första stycket innebär att nämndemän ska delta när en tingsrätt avgör en fråga om tillstånd till villkorad utslussning eller upphävande av ett sådant tillstånd eller förlängning av ramtiden. Såvitt avser rättens sammansättning i hovrätten gäller bestämmelserna i 2 kap. 4 § rättegångsbalken. 8 a §    I ärenden om åtgärd enligt 33 kap. 6, 8 eller 9 § ska tingsrätten ge parterna tillfälle att yttra sig över det som tillförts ärendet genom någon annan. Om den dömde begär att bli hörd muntligen, ska han eller hon ges tillfälle till det om det inte är uppenbart obehövligt. Om det inte är uppenbart obehövligt ska rätten hämta in ett yttrande från Kriminalvården. Rättens avgörande av saken sker genom beslut. I övrigt gäller det som föreskrivs om brottmål i rättegångsbalken. I paragrafen, som är ny, finns regler om handläggningen i domstol av ärenden om tillstånd till villkorad utslussning och om upphävande av ett sådant tillstånd samt om förlängning av ramtiden. Paragrafen utformas efter synpunkter av Lagrådet. Övervägandena finns i avsnitt 6.2 och 7.3.2. Av första stycket första meningen framgår att tingsrätten ska ge parterna tillfälle att yttra sig över det som tillförts ärendet genom någon annan. Av detta följer även att åklagaren ska ges tillfälle att yttra sig över vad den dömde säger under ett förhör inför rätten, vilket innebär att åklagaren ska kallas till ett sådant sammanträde. Detsamma gäller för Kriminalvården när det är myndigheten som har ansökt om tillstånd till villkorad utslussning och därför är part i ärendet. För handläggningen i hovrätten gäller 52 kap. rättegångsbalken. I 7 § samma kapitel finns bestämmelser om när hovrätten ska ge motparten tillfälle att yttra sig vid överklagande av tingsrättens beslut. Förfarandet i ärenden om tillstånd till villkorad utslussning och upphävande av ett sådant tillstånd samt om förlängning av ramtiden är huvudsakligen skriftligt. Enligt andra meningen ska emellertid den dömde ges tillfälle att höras muntligen inför rätten, om han eller hon begär det. Rätten kan i sådana fall avstå ifrån att hålla ett sammanträde endast om det är uppenbart obehövligt. Behovet av att höra den dömde muntligen i hovrätten kan vara mindre om så skett i tingsrätten, men särskilt i förlängningsmålen bör det även i hovrätten finnas mycket starka skäl för att avslå den dömdes begäran om att bli hörd muntligen. Av andra stycket framgår att rätten ska hämta in ett yttrande från Kriminalvården i ärenden som nu avses, om det inte är uppenbart obehövligt. Vid ansökan om förlängning av ramtiden bör åklagaren som huvudregel bifoga ett yttrande från Kriminalvården till ansökan, eftersom det är myndigheten som anmäler till åklagaren att förlängning är påkallad. I de fallen bör den dömde snarast beredas tillfälle att yttra sig samt tillfrågas om han eller hon önskar offentligt biträde. I övriga fall bör rätten så snart som möjligt hämta in ett sådant yttrande. I ärenden om upphävande av tillstånd till villkorad utslussning torde det dock många gånger vara uppenbart obehövligt att inhämta ett yttrande från Kriminalvården, eftersom det är Kriminalvården som ansöker om att rätten ska upphäva ett sådant tillstånd. Som exempel på uppgifter som regelmässigt bör ingå i Kriminalvårdens yttrande är sådana uppgifter som finns i den journal som förs för varje intagen enligt 5 § fängelseförordningen (2010:2010), exempelvis domar, rättspsykiatriska undersökningar, personutredningar och handlingar som upprättas under verkställigheten och som kan ha betydelse för rättens prövning. Av 33 kap. 10 § framgår att rätten även ska hämta in en så kallad särskild riskutredning i ärenden om tillstånd till villkorad utslussning samt i ärenden om förlängning av ramtiden. Av tredje stycket framgår att rättens avgörande sker genom beslut. Enligt hänvisningen i 30 kap. 10 § rättegångsbalken gäller vad som är föreskrivet i 2 och 7 §§ samma kapitel om dom även i fråga om slutligt beslut. Eftersom ärenden om tillstånd till villkorad utslussning och upphävande av ett sådant beslut samt om förlängning av ramtiden avgörs utan huvudförhandling ska beslutet grundas på vad handlingarna innehåller och vad som i övrigt förekommit i ärendet. Rätten är således inte bunden av allmänna principer om omedelbarhet och muntlighet. Enligt nämnda 10 § gäller även vad som i 5 och 8 §§ är föreskrivet, om det behövs med hänsyn till frågans beskaffenhet. Av 5 § framgår bland annat att beslutet ska vara motiverat och 8 § innehåller vissa bestämmelser om utformningen av originalet av rättens beslut. I fråga om de ärenden som nu avses är frågans beskaffenhet sådan att 5 och 8 §§ som utgångspunkt ska tillämpas. Av fjärde stycket framgår att det som föreskrivs i rättegångsbalken om brottmål gäller i övrigt för handläggningen. Det innebär bland annat att bestämmelserna i rättegångsbalken om överklagande av rättens beslut blir tillämpliga. När Kriminalvården ansöker om tillstånd till villkorad utslussning får myndigheten ställning som part i ärendet, vilket innebär att den kan överklaga beslut i sin egenskap av part. Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser 1. Denna lag träder i kraft den 15 april 2026. 2. Bestämmelserna i 33 kap. 1 § tillämpas inte på brott som begåtts före ikraftträdandet. De bestämmelserna får dock tillämpas även på sådana brott om de brott som begåtts efter ikraftträdandet i sig uppfyller förutsättningarna i bestämmelserna. Övervägandena finns i avsnitt 12. Enligt första punkten träder lagen i kraft den 15 april 2026. Övergångsbestämmelsen i andra punkten innebär att påföljden inte får bestämmas till säkerhetsförvaring för brott som har begåtts före ikraftträdandet. Bestämmelsen hindrar dock inte att brottslighet som har begåtts efter ikraftträdandet bedöms utgöra återfall efter tidigare brottslighet enligt 33 kap. 1 § första stycket 2, även om den tidigare brottsligheten har begåtts före ikraftträdandet. Bestämmelsen hindrar inte heller att säkerhetsförvaring döms ut som gemensam påföljd även för brottslighet som har begåtts före ikraftträdandet, om den tilltalade efter ikraftträdandet har begått brott som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid av sådant allvar att påföljden skulle ha bestämts till fängelse i fyra år eller mer (33 kap. 1 § första stycket) eller sex år eller mer (33 kap. 1 § andra stycket), om påföljden hade bestämts till fängelse för den brottsligheten. När säkerhetsförvaring döms ut som gemensam påföljd även för brott som har begåtts före ikraftträdandet måste rätten, när den bestämmer påföljdens tidsramar enligt 33 kap. 4 §, säkerställa att det inte uppkommer någon konflikt med retroaktivitetsförbudet. Vid bestämmande av minimitiden ska hänsyn därför tas till att villkorlig frigivning inte sker från den nya påföljden när rätten avgör hur stor påverkan den brottslighet som begicks före ikraftträdandet ska ha på minimitidens längd. De brott som begåtts före ikraftträdandet bör därför påverka minimitidens längd i mindre mån än om brotten hade begåtts efter ikraftträdandet. Vid bestämmande av ramtidens längd ska endast de brott som har begåtts efter ikraftträdandet beaktas. Förslaget till lag om ändring i passlagen (1978:302) 7 §    Passansökan ska avslås, om 1. bestämmelserna i 6 § inte har iakttagits och sökanden inte har följt uppmaningen att avhjälpa bristen, 2. ansökan avser pass för barn under arton år och barnets vårdnadshavare inte har lämnat medgivande och det inte finns synnerliga skäl att ändå utfärda pass, 3. sökanden är anhållen, häktad eller underkastad övervakning enligt 24 kap. 4 § första stycket rättegångsbalken eller reseförbud eller anmälningsskyldighet enligt 25 kap. 1 § samma balk, 4. sökanden är föremål för ett beslut om övervakningsåtgärder enligt 2 kap. 1 § lagen (2015:485) om erkännande och uppföljning av beslut om övervakningsåtgärder inom Europeiska unionen och åklagare inte har lämnat medgivande, 5. sökanden är föremål för en uppföljningsförklaring som avser en övervakningsåtgärd enligt 3 kap. 3 § 3–5 lagen (2015:485) om erkännande och uppföljning av beslut om övervakningsåtgärder inom Europeiska unionen och åklagare inte har lämnat medgivande, 6. sökanden är efterlyst och ska omhändertas omedelbart vid anträffandet, 7. sökanden genom en dom som har fått laga kraft har dömts till frihetsberövande påföljd, som inte har börjat verkställas, och det finns sannolika skäl att anta att han eller hon har för avsikt att undandra sig verkställigheten, 8. sökanden avtjänar fängelsestraff och den sammanlagda tiden att avtjäna är fängelse i minst ett år och sökanden inte har villkorligt frigivits, 9. sökanden avtjänar säkerhetsförvaring, 10. sökanden genomgår sluten ungdomsvård och den sammanlagda vårdtiden är minst ett år, 11. sökanden genomgår rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning enligt lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård, eller 12. sökanden enligt 2 kap. 12 § eller 6 kap. 6 § konkurslagen (1987:672) är ålagd att lämna ifrån sig sitt pass eller förbud att utfärda pass för sökanden har meddelats enligt samma bestämmelser. Paragrafen innehåller bestämmelser om när en passansökan ska avslås. Övervägandena finns i avsnitt 5.1.2. Paragrafen ändras på så sätt att en ny bestämmelse införs i nionde punkten och de efterföljande bestämmelserna numreras om. Den nya bestämmelsen innebär att en passansökan ska avslås om sökanden avtjänar säkerhetsförvaring. Den nya påföljden avtjänas fram till ramtidens utgång (33 kap. 11 § brottsbalken). Ändringen är en följd av att säkerhetsförvaring införs som en ny påföljd. 12 §    Passmyndigheten ska återkalla ett gällande pass, om 1. passinnehavaren har förlorat eller efter ansökan har befriats från sitt svenska medborgarskap, 2. passet avser barn under arton år och barnets vårdnadshavare eller, om barnet vistas här i landet och står under vårdnad av båda föräldrarna, en av dem begär att passet ska återkallas och det inte finns synnerliga skäl mot återkallelse, 3. en passinnehavare, som är efterlyst och ska omhändertas omedelbart vid anträffandet, uppehåller sig utomlands och det av särskilda skäl är motiverat att passet återkallas, 4. passinnehavaren genom en dom som har fått laga kraft har dömts till frihetsberövande påföljd, som inte har börjat verkställas, och det finns sannolika skäl att anta att han eller hon har för avsikt att undandra sig verkställigheten, 5. passinnehavaren avtjänar fängelsestraff och den sammanlagda tiden att avtjäna är fängelse i minst ett år och innehavaren inte har villkorligt frigetts, 6. passinnehavaren avtjänar säkerhetsförvaring, 7. passinnehavaren genomgår sluten ungdomsvård och den sammanlagda vårdtiden är minst ett år, 8. passinnehavaren genomgår rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning enligt lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård, 9. det fanns hinder mot att bevilja passansökan enligt 7 § vid tiden för passets utfärdande och hindret fortfarande består, 10. någon annan än den som passet är utfärdat till förfogar över passet, eller 11. passinnehavaren är underkastad ett utreseförbud enligt 31 a § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga eller ett tillfälligt utreseförbud enligt 31 d § samma lag. Ett särskilt pass ska dessutom återkallas, när de skäl som har lett till att passet utfärdades inte längre finns. Det som sägs i första stycket 2 ska inte gälla i det fall pass har utfärdats utan vårdnadshavares medgivande enligt 11 § andra stycket. Det som sägs i första stycket 11 ska inte gälla i det fall pass har utfärdats enligt 7 a § andra stycket eller 11 §. Paragrafen innehåller bestämmelser om i vilka fall passåterkallelse ska ske. Övervägandena finns i avsnitt 5.1.2. Första stycket ändras på så sätt att en ny bestämmelse införs i sjätte punkten och de efterföljande bestämmelserna numreras om. Den nya punkten innebär att ett gällande pass ska återkallas om passinnehavaren avtjänar säkerhetsförvaring. Den nya påföljden avtjänas fram till ramtidens utgång (33 kap. 11 § brottsbalken). Ändringen är en följd av att säkerhetsförvaring införs som en ny påföljd. Övriga ändringar är endast språkliga och redaktionella. 18 §    Passmyndigheten får besluta att pass ska omhändertas, om 1. fråga om återkallelse av passet enligt 12 § första stycket 2, 4 eller 11 har uppkommit och det finns risk att passinnehavaren reser ut ur landet innan beslut om återkallelse hinner meddelas, 2. framställning enligt 24 eller 25 § har beslutats och det finns risk att passinnehavaren reser ut ur landet innan fråga om återkallelse av passet eller begränsning av dess giltighet har slutbehandlats. Bestämmelserna i 17 § tillämpas också när beslut om omhändertagande har meddelats enligt första stycket. Om pass som har omhändertagits enligt första stycket 1 inte har återkallats inom en vecka efter passets omhändertagande, ska innehavaren ges tillfälle att få tillbaka passet. Pass som har omhändertagits enligt första stycket 2 ska förvaras av passmyndigheten tills frågan om återkallelse eller begränsning har avgjorts slutligt. Paragrafen innehåller bestämmelser om när passmyndigheten får omhänderta pass. Övervägandena finns i avsnitt 5.1.2. Paragrafen ändras endast på så sätt att sista punkten i uppräkningen i första stycket första punkten ändras till följd av den nya numrering som föreslås i 12 §. 19 §    Passtillstånd krävs för den som 1. avtjänar fängelsestraff och inte är villkorligt frigiven, eller genomgår sluten ungdomsvård, utom när straffet eller vården är en månad eller kortare tid, 2. avtjänar säkerhetsförvaring, eller 3. står under övervakning efter dom på skyddstillsyn eller efter villkorlig frigivning från fängelse. Paragrafen innehåller bestämmelser om när passtillstånd behövs för den som är dömd till vissa påföljder. Övervägandena finns i avsnitt 5.1.2. Paragrafen ändras på så sätt att en ny bestämmelse införs i andra punkten och att efterföljande bestämmelser numreras om. Den nya bestämmelsen innebär att det fordras passtillstånd för den som avtjänar säkerhetsförvaring. Den nya påföljden avtjänas fram till ramtidens utgång (33 kap. 11 § brottsbalken). Ändringen är en följd av att säkerhetsförvaring införs som en ny påföljd. Ändringen i inledningen av paragrafen är endast språklig. 21 §    En fråga om passtillstånd för den som avtjänar fängelsestraff enligt 19 § 1, avtjänar säkerhetsförvaring enligt 19 § 2 eller står under övervakning enligt 19 § 3 prövas av Kriminalvården. Myndigheten får hänskjuta ärendet till övervakningsnämnd för avgörande. Ärendet ska alltid hänskjutas, om Kriminalvården finner att tillstånd inte bör meddelas. Ärenden som gäller den som avtjänar fängelsestraff ska hänskjutas till den övervakningsnämnd inom vars verksamhetsområde den kriminalvårdsanstalt där den intagne är inskriven är belägen. Ärenden som gäller den som står under övervakning ska hänskjutas till den övervakningsnämnd inom vars verksamhetsområde det frivårdskontor där den övervakade är inskriven är beläget. En fråga om passtillstånd för den som genomgår sluten ungdomsvård enligt 19 § 1 prövas av Statens institutionsstyrelse. Passtillstånd ska vägras, om det skäligen kan antas att den dömde skulle ägna sig åt brottslig verksamhet i samband med en utlandsresa, att han eller hon genom att resa utomlands skulle söka undandra sig fortsatt verkställighet av den ådömda påföljden eller att resan annars skulle motverka hans eller hennes anpassning i samhället. Paragrafen anger vilken myndighet som ska pröva en fråga om passtillstånd och förutsättningarna för att vägra passtillstånd. Övervägandena finns i avsnitt 5.1.2 Första stycket ändras så att det framgår av bestämmelsen att en fråga om passtillstånd för den som avtjänar säkerhetsförvaring enligt 19 § 2 ska prövas av Kriminalvården. Den nya påföljden avtjänas fram till ramtidens utgång (33 kap. 11 § brottsbalken). Ändringen är en följd av att säkerhetsförvaring införs som en ny påföljd. Övriga ändringar är endast språkliga och redaktionella. 24 §    Om en passinnehavare avtjänar fängelsestraff som anges i 19 § 1, avtjänar säkerhetsförvaring enligt 19 § 2, eller står under övervakning enligt 19 § 3 och skulle passtillstånd ha vägrats enligt 21 § andra stycket, kan övervakningsnämnden besluta att framställning ska göras hos passmyndigheten om att passet ska återkallas. Om en passinnehavare genomgår sluten ungdomsvård enligt 19 § 1 och skulle passtillstånd ha vägrats enligt 21 § andra stycket, kan Statens institutionsstyrelse göra en motsvarande framställning. Om en passinnehavare bereds vård som anges i 20 § och om det med hänsyn till ändamålet med vården är olämpligt att han eller hon har pass, kan Socialstyrelsen besluta att en framställning ska göras hos passmyndigheten om att passet ska återkallas. I paragrafen anges vilken myndighet som kan göra en framställning om att passet ska återkallas för en passinnehavare som avtjänar vissa i paragrafen angivna påföljder. Övervägandena finns i avsnitt 5.1.2. Första stycket ändras så att övervakningsnämnden även kan besluta att göra en framställning hos passmyndigheten om att återkalla ett pass för den som avtjänar säkerhetsförvaring. Den nya påföljden avtjänas fram till ramtidens utgång (33 kap. 11 § brottsbalken). Ändringen är en följd av att säkerhetsförvaring införs som en ny påföljd. Övriga ändringar är endast språkliga och redaktionella. 26 §    Om en passmyndighet får kännedom om att ett pass har utfärdats i strid mot bestämmelserna om passtillstånd, ska den omedelbart anmäla detta till myndighet som anges i 24 §, om passinnehavaren fortfarande avtjänar fängelsestraff eller säkerhetsförvaring eller genomgår sluten ungdomsvård, står under övervakning eller bereds sjukvård som avses i den paragrafen. Paragrafen anger i vilka fall en passmyndighet som får kännedom om att ett pass har utfärdats i strid mot bestämmelserna om passtillstånd ska anmäla detta till övervakningsnämnden, Statens institutionsstyrelse eller Socialstyrelsen. Övervägandena finns i avsnitt 5.1.2. Paragrafen ändras på så sätt att en passmyndighet som får kännedom om att ett pass har utfärdats i strid mot bestämmelserna om passtillstånd ska anmäla det till övervakningsnämnden om passinnehavaren fortfarande avtjänar säkerhetsförvaring. Den nya påföljden avtjänas fram till ramtidens utgång (33 kap. 11 § brottsbalken). Ändringen är en följd av att säkerhetsförvaring införs som en ny påföljd. Övriga ändringar är endast språkliga och redaktionella. Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:620) om belastningsregister 17 §    Utöver vad som följer av 16 § ska uppgifter om 1. fängelse- eller förvandlingsstraff för böter gallras tio år efter frigivningen, 2. fängelsestraff som ska anses helt verkställt genom tidigare frihetsberövande eller från vilket någon genom beslut om nåd helt har befriats gallras tio år efter domen eller beslutet, 3. förvandlingsstraff för böter som har fallit bort enligt 18 § bötesverkställighetslagen (1979:189) gallras fem år efter det att straffet föll bort, 4. säkerhetsförvaring gallras tio år efter det att påföljden är helt verkställd, 5. skyddstillsyn eller villkorlig dom gallras a) tio år efter domen eller beslutet, eller b) fem år efter domen eller beslutet, om uppgiften avser en person som var under 18 år vid tidpunkten för brottet eller brotten, 6. sluten ungdomsvård gallras tio år efter det att påföljden helt verkställts, 7. ungdomsvård, ungdomstjänst eller ungdomsövervakning gallras a) tio år efter domen eller beslutet, eller b) fem år efter domen eller beslutet, om uppgiften avser en person som var under 18 år vid tidpunkten för brottet eller brotten, 8. överlämnande till vård enligt lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall gallras a) tio år efter domen eller beslutet, eller b) fem år efter domen eller beslutet, om uppgiften avser en person som var under 18 år vid tidpunkten för brottet eller brotten, 9. överlämnande till rättspsykiatrisk vård gallras tio år efter utskrivningen, 10. böter gallras fem år efter domen, beslutet eller godkännandet av strafföreläggandet eller föreläggandet av ordningsbot, 11. att någon enligt 30 kap. 6 § brottsbalken har förklarats fri från påföljd gallras a) tio år efter domen eller beslutet, eller b) fem år efter domen eller beslutet, om uppgiften avser en person som var under 18 år vid tidpunkten för brottet eller brotten, 12. åklagares beslut att inte åtala för brott gallras a) tio år efter beslutet, eller b) tre år efter beslutet, om uppgiften avser en person som var under 18 år vid tidpunkten för brottet, 13. beslut om kontaktförbud enligt lagen (1988:688) om kontaktförbud och förbud enligt 3 kap. 5 § lagen (2015:642) om europeisk skyddsorder gallras tio år efter beslutet, 14. beslut om tillträdesförbud enligt lagen (2005:321) om tillträdesförbud vid idrottsarrangemang och lagen (2021:34) om tillträdesförbud till butiker, badanläggningar och bibliotek gallras fem år efter beslutet, och 15. beslut om vistelseförbud enligt lagen (2024:7) om preventiva vistelseförbud gallras a) tio år efter beslutet, eller b) fem år efter beslutet, om uppgiften avser en person som var under 18 år vid tidpunkten för beslutet. Paragrafen reglerar när uppgifter ska gallras ur belastningsregistret. Övervägandena finns i avsnitt 5.1.2. Paragrafen ändras på så sätt att en ny bestämmelse läggs till i den fjärde punkten och de efterföljande bestämmelserna numreras om. Den nya bestämmelsen innebär att uppgifter om säkerhetsförvaring ska gallras tio år efter att påföljden är helt verkställd. Påföljden är helt verkställd vid ramtidens utgång (33 kap. 11 § brottsbalken). Ändringen är en följd av att säkerhetsförvaring införs som en ny påföljd. 18 §    Om det före utgången av den tid som anges i 17 eller 17 a § har gjorts en ny anteckning enligt 3, 4 eller 4 a § som avser samma person, ska ingen av uppgifterna gallras så länge någon av dem ska finnas kvar i registret. Detta ska dock inte gälla om den nya anteckningen avser penningböter. En uppgift ska dock alltid gallras senast tjugo år efter den dom eller det beslut som ledde till att uppgiften fördes in i registret. I fråga om uppgift som avses i 17 § 1, 4 eller 9 gäller detta endast om de tidsfrister som anges där har gått ut. Ska en uppgift som avses i 3, 4 eller 4 a § gallras enligt denna paragraf, ska även sådana uppgifter som har antecknats i anslutning till uppgiften gallras, om inte regeringen föreskriver annat. Paragrafen innehåller bestämmelser om så kallad uppskjuten gallring. Övervägandena finns i avsnitt 5.1.2. Andra stycket ändras på så sätt att det läggs till en hänvisning till bestämmelsen i 17 § 4 om gallring av uppgift om säkerhetsförvaring. Vidare ändras hänvisningen till följd av att bestämmelserna i 17 § numreras om. Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder 4 §    Den som har avtjänat fängelsestraff, säkerhetsförvaring, sluten ungdomsvård eller förvandlingsstraff för böter har rätt till ersättning, om det efter överklagande eller anlitande av särskilt rättsmedel meddelas frikännande dom eller döms ut en mindre ingripande påföljd eller om den dom som har legat till grund för verkställigheten undanröjs utan beslut om ny handläggning. Detsamma gäller den som efter beslut av domstol enligt 31 kap. 3 § brottsbalken har varit intagen för rättspsykiatrisk vård. I paragrafen regleras rätten till ersättning för den som har avtjänat viss straffrättslig påföljd. Övervägandena finns i avsnitt 5.1.2. I paragrafen görs ett tillägg i uppräkningen av de frihetsberövande påföljder som omfattas av den så att rätten till ersättning även gäller för den som har avtjänat säkerhetsförvaring. Ändringen är en följd av att säkerhetsförvaring införs som en ny påföljd. Förslaget till lag om ändring i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål 4 kap. 29 a §    Efter ansökan av en annan stat får en frihetsberövad person, som avtjänar ett fängelsestraff eller säkerhetsförvaring i Sverige enligt lagen (2025:520) om internationell verkställighet i brottmål, överföras till den stat där påföljden har dömts ut för att där inställa sig för en ny prövning av domen. Ett sådant överförande får ske endast om den frihetsberövade samtycker till det. Samtycket ska framgå av ansökan. Paragrafen innehåller bestämmelser om överförande av en dömd person från Sverige till en annan stat. Övervägandena finns i avsnitt 10. I första meningen görs ett tillägg som innebär att även den som avtjänar säkerhetsförvaring får överföras till en annan stat för en ny prövning av domen. Ändringen är en följd av att säkerhetsförvaring införs som en ny påföljd. 31 a §    En svensk domstol får begära att en frihetsberövad person som, enligt lagen (2025:520) om internationell verkställighet i brottmål, i en annan stat avtjänar ett fängelsestraff eller säkerhetsförvaring som har dömts ut i Sverige, förs över till Sverige för att inställa sig till en ny prövning av den dom som verkställigheten gäller. Av ansökan ska det framgå att den frihetsberövade samtycker till att överföras. Paragrafen innehåller bestämmelser om överförande av en dömd person från en annan stat till Sverige. Övervägandena finns i avsnitt 10. I första meningen görs ett tillägg som innebär att även den som i en annan stat avtjänar säkerhetsförvaring får överföras till Sverige för en ny prövning av en dom som har dömts ut här. Ändringen är en följd av att säkerhetsförvaring införs som en ny påföljd. Förslaget till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) 35 kap. 13 §    Sekretess gäller hos domstol i brottmål samt i annat mål eller ärende som bestämmelserna om förundersökning i brottmål är tillämpliga på, för uppgift om en enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden som framkommer vid särskild personutredning, särskild riskutredning, rättspsykiatrisk undersökning eller annan sådan utredning, om det av särskild anledning kan antas att den enskilde eller någon närstående till denne lider men om uppgiften röjs. Motsvarande sekretess gäller i en annan myndighets verksamhet för att bistå domstol med sådan utredning. För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst femtio år. Paragrafen innehåller regler om sekretess för vissa uppgifter i brottmål samt i vissa andra mål eller ärenden. Övervägandena finns i avsnitt 11. I första stycket första meningen görs ett tillägg som förtydligar att sekretess kan gälla även för uppgift om enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden som framkommer i en särskild riskutredning som genomförs efter beslut enligt 33 kap. 3 § brottsbalken. 17 §    Sekretess gäller i ärende om nåd, i ärende om tillstånd till villkorad utslussning enligt 33 kap. 6 § brottsbalken eller förlängning av ramtiden enligt 33 kap. 9 § samma balk och i ärende enligt lagen (2006:45) om omvandling av fängelse på livstid för uppgift om en enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden, om det av särskild anledning kan antas att den enskilde eller någon närstående till denne lider men om uppgiften röjs. Motsvarande sekretess gäller även hos en myndighet som lämnar biträde i sådana ärenden. För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst femtio år. Paragrafen reglerar sekretess i ärende om nåd och i ärende enligt omvandlingslagen. Övervägandena finns i avsnitt 11. I första stycket första meningen görs ett tillägg som innebär att sekretess kan gälla även för uppgift om enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden som framkommer i ärende om tillstånd till villkorad utslussning enligt 33 kap. 6 § brottsbalken och förlängning av ramtiden enligt 33 kap. 9 § samma balk. Det kan röra sig om uppgifter som lämnas i samband med ansökan eller uppgifter som kommer fram under handläggningen i domstol, till exempel vid genomförandet av en utredning om risken för återfall i brottslighet enligt 33 kap. 10 § brottsbalken. Sekretessen gäller inte bara hos domstolen utan även hos de myndigheter som bistår domstolen genom att till exempel avge yttrande eller verkställa utredning i ärendet. Förslaget till lag om ändring i lagen (2015:96) om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen 1 kap. 4 §    Med en svensk dom på frihetsberövande påföljd avses i denna lag en dom eller ett slutligt beslut 1. som har meddelats av en svensk domstol, 2. som avser fängelse, överlämnande till rättspsykiatrisk vård, sluten ungdomsvård eller säkerhetsförvaring, och 3. som har fått laga kraft. Paragrafen innehåller en definition av vad som avses med en svensk dom på frihetsberövande påföljd, det vill säga vilka svenska frihetsberövande påföljder som omfattas av lagens tillämpningsområde och som kan bli föremål för verkställighet i en annan medlemsstat inom EU. Övervägandena finns i avsnitt 10. I andra punkten görs ett tillägg så att också en dom på säkerhetsförvaring omfattas av definitionen av en svensk dom på frihetsberövande påföljd. Därmed kan en dom som avser säkerhetsförvaring bli föremål för verkställighet i en annan medlemsstat inom EU. Ändringen är en följd av att säkerhetsförvaring införs som en ny påföljd. 3 kap. 12 §    Om den frihetsberövande påföljden i den utländska domen behöver anpassas för att kunna verkställas i Sverige, ska Kriminalvården 1. besluta i fråga om påföljdens art eller längd, eller 2. överlämna åt Åklagarmyndigheten att göra en ansökan hos tingsrätten om att en ny påföljd ska bestämmas. Beslut enligt första stycket 1 får meddelas endast om anpassningen av påföljden är av enklare slag. En utländsk dom på frihetsberövande påföljd får, med hänsyn till dess art, endast anpassas till fängelse, överlämnande till rättspsykiatrisk vård, sluten ungdomsvård eller säkerhetsförvaring. En frihetsberövande påföljd som har anpassats enligt första stycket får inte bli strängare än den ursprungliga frihetsberövande påföljden. Paragrafen behandlar möjligheten för Kriminalvården att anpassa påföljden genom att själv besluta om dess art eller längd eller att överlämna åt Åklagarmyndigheten att göra framställning hos tingsrätten om att ny påföljd ska bestämmas. Övervägandena finns i avsnitt 10. I tredje stycket görs ett tillägg så att en utländsk dom på frihetsberövande påföljd också får anpassas till säkerhetsförvaring. Ändringen är en följd av att säkerhetsförvaring införs som en ny påföljd. 21 §    Verkställighet i Sverige ska ske enligt vad som gäller vid verkställighet av fängelse, sluten ungdomsvård, överlämnande till rättspsykiatrisk vård eller säkerhetsförvaring, om inte annat följer av denna lag. Verkställighet får ske även om påföljden är strängare än vad som enligt svensk lag hade kunnat följa på brottet eller brotten. I paragrafen anges vad som gäller i fråga om verkställigheten i Sverige av en utländsk dom. Övervägandena finns i avsnitt 10. I första stycket görs ett tillägg så att den utländska domen också kan verkställas som om den hade varit en svensk dom på säkerhetsförvaring. Med svenska verkställighetsregler avses samtliga regler för verkställighet, oavsett vilken påföljd som avses. Ändringen är en följd av att säkerhetsförvaring införs som en ny påföljd. Förslaget till lag om ändring i lagen (2018:1250) om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande 2 §    Om någon har dömts till fängelse på viss tid, till säkerhetsförvaring eller till sluten ungdomsvård och den dömde med anledning av de brott som prövats i målet eller som påföljden avser har varit frihetsberövad i Sverige eller utomlands under en sammanhängande tid av minst 24 timmar, ska tiden för frihetsberövandet tillgodoräknas den dömde som verkställighet av påföljden. Tillgodoräknande ska dock inte ske om 1. tiden för frihetsberövandet redan tillgodoräknats den dömde, eller 2. den dömde samtidigt avtjänat sådan frihetsberövande påföljd i annat mål. Villkor som uppställts vid överförande av verkställighet från en annan stat till Sverige ska gälla vid tillämpning av denna paragraf. Paragrafen reglerar i vilka fall och under vilka förutsättningar som tillgodoräknande av tid för frihetsberövande som verkställighet av påföljd ska komma i fråga. Övervägandena finns i avsnitt 7.1. I första stycket görs ett tillägg för att möjliggöra tillgodoräknande av tid för frihetsberövande även för den som har dömts till säkerhetsförvaring. Avräkning ska ske mot minimitiden och ramtiden, vilket innebär att lika lång tid ska räknas av från de två tidsramarna (se 21 § strafftidslagen). Förslaget till lag om ändring i strafftidslagen (2018:1251) 1 §    Denna lag innehåller bestämmelser om när fängelsestraff får verkställas och hur strafftid ska beräknas. Det som föreskrivs om fängelsestraff och strafftid i denna lag ska gälla även för säkerhetsförvaring och för tid för verkställighet av säkerhetsförvaring, om inte något annat är föreskrivet. Paragrafen anger strafftidslagens innehåll och tillämpningsområde. Övervägandena finns i avsnitt 5.1.2. Bestämmelsen i andra stycket, som är ny, anger att det som föreskrivs om fängelsestraff och strafftid i lagen ska gälla även för säkerhetsförvaring och för tid för verkställighet av säkerhetsförvaring om inte något annat är föreskrivet. Det innebär att strafftidslagens bestämmelser om bland annat förutsättningar för verkställighet, nöjdförklaring och beräkning av strafftid är tillämpliga även för verkställighet av säkerhetsförvaring. 18 §    När ett fängelsestraff på viss tid verkställs ska strafftiden beräknas i dagar. Ett fängelsestraff i månader eller år ska omräknas till dagar. Med en månad ska avses trettio dagar och med ett år trehundrasextiofem dagar. Vid säkerhetsförvaring gäller motsvarande i fråga om beräkning av minimitiden och ramtiden. Paragrafen reglerar hur strafftiden ska beräknas. Övervägandena finns i avsnitt 5.1.2. Paragrafen ändras på så sätt att det läggs till en mening om att vid säkerhetsförvaring ska motsvarande gälla i fråga om beräkning av minimitiden och ramtiden. Det innebär att samma beräkningsgrunder som gäller för fängelsestraff på viss tid gäller för tid för verkställighet av säkerhetsförvaring. De tider som måste beräknas är minimitiden och ramtiden utifrån de fastställda tidsramar som framgår av domslutet. 21 §    En dömd ska meddelas ett strafftidsbeslut som fastställer 1. dagen för strafftidens början, 2. fängelsestraffets längd i dagar, 3. antalet dagar som ska tillgodoräknas av tidigare frihetsberövande, 4. dagen för strafftidens slut, 5. tidigaste dag för villkorlig frigivning, 6. återstående strafftid i dagar, och 7. dagen för prövotidens utgång. Om ett strafftidsbeslut avser ett fängelsestraff på livstid, ska beslutet fastställa 1. dagen för strafftidens början, och 2. antalet dagar som ska tillgodoräknas av tidigare frihetsberövande om straffet tidsbestäms. Om ett strafftidsbeslut avser säkerhetsförvaring, ska beslutet fastställa 1. dagen för verkställighetens början, 2. minimitidens längd i dagar, 3. antalet dagar som ska tillgodoräknas av tidigare frihetsberövande, och 4. dagen för ramtidens slut. Beslutet ska meddelas omedelbart. Paragrafen reglerar vad som ska ingå i ett strafftidsbeslut. Övervägandena finns i avsnitt 5.1.2. I tredje stycket införs en ny bestämmelse som reglerar vilka uppgifter strafftidsbeslutet ska innehålla i de fall den dömde avtjänar säkerhetsförvaring. I sådana fall ska det i ett strafftidsbeslut fastställas dagen för verkställighetens början, minimitidens längd i dagar, antalet dagar som ska tillgodoräknas av tidigare frihetsberövande, och därmed räknas av från minimitiden och ramtiden, samt dagen för ramtidens slut. Vad som ska förstås med dagen för verkställighetens början och antalet dagar som ska tillgodoräknas av tidigare frihetsberövande framgår av bestämmelserna i 17–20 §§, se vidare i prop. 2017/18:250 s. 180–183. Eventuella frihetsberövanden som ska tillgodoräknas den dömde ska räknas av från minimitiden och ramtiden, vilket innebär att lika lång tid ska räknas av från de två olika tidsramarna. Vad gäller minimitidens längd i dagar framgår det av 18 § att strafftiden beräknas i dagar. När ramtiden har löpt ut är säkerhetsförvaringen helt verkställd (33 kap. 11 §). Om en ansökan om förlängning väcks senast sex månader innan ramtiden löper ut kan dock ramtiden förlängas med upp till tre år vid varje tillfälle (33 kap. 9 § och 38 kap. 3 b § andra stycket brottsbalken). Om så sker ska strafftidsbeslutet ändras enligt 22 §. Detsamma gäller om minimitiden och ramtiden förlängs med stöd av 34 kap. 9 § brottsbalken. I undantagsfall kan påföljdens verkställighet fortgå även efter det att ramtiden löpt ut enligt strafftidsbeslutet, nämligen om en ansökan om förlängning av ramtiden har gjorts i rätt tid och rätten har beslutat att verkställigheten av säkerhetsförvaringen ska fortsätta till dess att saken är slutligt avgjord (38 kap. 3 b § tredje stycket brottsbalken). Bestämmelsen i det tidigare tredje stycket förs, med viss redaktionell ändring, över till ett nytt fjärde stycke. I övrigt görs endast en språklig ändring. Förslaget till lag om ändring i lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område 4 kap. 7 §    Personuppgifter som kan antas ha samband med brottslig verksamhet och som har gjorts gemensamt tillgängliga enligt 3 kap. 2 § första stycket 1 får, om de behandlas i ett ärende, inte behandlas längre än ett år efter det att ärendet avslutades. Om personuppgifterna inte behandlas i ett ärende får de inte behandlas längre än tre år efter utgången av det kalenderår då registreringen avseende personen gjordes. Personuppgifter som kan antas ha samband med brottslig verksamhet som innefattar brott för vilket det är föreskrivet fängelse i två år eller mer får inte behandlas längre än fem år efter utgången av det kalenderår då registreringen gjordes. Om en ny registrering beträffande personens anknytning till brottslig verksamhet görs före utgången av de tidsfristerna, får de personuppgifter som redan finns om personen fortsätta att behandlas så länge någon av uppgifterna får behandlas. Den tid då en misstänkt person avtjänar ett fängelsestraff eller säkerhetsförvaring eller genomgår sluten ungdomsvård eller rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning ska inte räknas med vid beräkningen av de tidsfrister som anges i andra stycket. Paragrafen reglerar hur länge personuppgifter får behandlas i underrättelseverksamhet. Övervägandena finns i avsnitt 5.1.2. I tredje stycket görs ett tillägg som innebär att även säkerhetsförvaring omfattas av bestämmelsen. Ändringen är en följd av att säkerhetsförvaring införs som en ny påföljd. Den nya påföljden är avtjänas fram till ramtidens utgång (33 kap. 11 § brottsbalken). 8 §    Personuppgifter som behandlas i samband med sådan övervakning som avses i 3 kap. 2 § första stycket 2 får inte behandlas längre än tio år efter utgången av det kalenderår då den senaste registreringen avseende personen gjordes. Den tid då en övervakad person avtjänar ett fängelsestraff eller säkerhetsförvaring eller genomgår sluten ungdomsvård eller rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning ska inte räknas med vid beräkningen av den tidsfrist som anges i första stycket. Paragrafen reglerar hur länge uppgifter om en person som är föremål för övervakning enligt 3 kap. 2 § första stycket 2 får behandlas. Övervägandena finns i avsnitt 5.1.2. I andra stycket görs ett tillägg som innebär att även säkerhetsförvaring omfattas av bestämmelsen. Ändringen är en följd av att säkerhetsförvaring införs som en ny påföljd. Den nya påföljden avtjänas fram till ramtidens utgång (33 kap. 11 § brottsbalken). Förslaget till lag om ändring i lagen (2018:1694) om Tullverkets behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område 4 kap. 8 §    Personuppgifter som kan antas ha samband med sådan brottslig verksamhet som anges i 3 kap. 2 § första stycket 1 får, om de behandlas i ett ärende, inte behandlas längre än ett år efter det att ärendet avslutades. Om personuppgifterna inte behandlas i ett ärende får de inte behandlas längre än tre år efter utgången av det kalenderår då registreringen avseende personen gjordes. Personuppgifter som kan antas ha samband med brottslig verksamhet som innefattar brott för vilket det är föreskrivet fängelse i två år eller mer får inte behandlas längre än fem år efter utgången av det kalenderår då registreringen gjordes. Om en ny registrering beträffande personens anknytning till brottslig verksamhet görs före utgången av de tidsfristerna, får de uppgifter som redan finns om personen fortsätta att behandlas så länge någon av uppgifterna får behandlas. Den tid då en misstänkt person avtjänar ett fängelsestraff eller säkerhetsförvaring eller genomgår sluten ungdomsvård eller rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning ska inte räknas med vid beräkningen av de tidsfrister som anges i andra stycket. Paragrafen reglerar hur länge personuppgifter får behandlas i Tullverkets underrättelseverksamhet. Övervägandena finns i avsnitt 5.1.2. I tredje stycket görs ett tillägg som innebär att även säkerhetsförvaring omfattas av bestämmelsen. Ändringen är en följd av att säkerhetsförvaring införs som en ny påföljd. Den nya påföljden avtjänas fram till ramtidens utgång (33 kap. 11 § brottsbalken). 9 §    Personuppgifter som behandlas i samband med sådan övervakning som avses i 3 kap. 2 § första stycket 2 får inte behandlas längre än tio år efter utgången av det kalenderår då den senaste registreringen avseende personen gjordes. Den tid då en övervakad person avtjänar ett fängelsestraff eller säkerhetsförvaring eller genomgår sluten ungdomsvård eller rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning ska inte räknas med vid beräkningen av den tidsfrist som anges i första stycket. Paragrafen reglerar hur länge uppgifter om en person som är föremål för övervakning enligt 3 kap. 2 § första stycket 2 får behandlas. Övervägandena finns i avsnitt 5.1.2. I andra stycket görs ett tillägg som innebär att även säkerhetsförvaring omfattas av bestämmelsen. Ändringen är en följd av att säkerhetsförvaring införs som en ny påföljd. Den nya påföljden avtjänas fram till ramtidens utgång (33 kap. 11 § brottsbalken). Förslaget till lag om ändring i lagen (2025:520) om internationell verkställighet i brottmål 1 kap. 4 §    I denna lag avses med 1. svensk dom på frihetsberövande påföljd: en av svensk domstol meddelad lagakraftvunnen dom, eller ett av svensk domstol meddelat lagakraftvunnet beslut, som avser fängelse, överlämnande till rättspsykiatrisk vård eller säkerhetsförvaring, 2. svenskt bötesstraff: en av svensk domstol meddelad lagakraftvunnen dom, eller ett av svensk myndighet utfärdat och godkänt strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot, som avser böter enligt 25 kap. brottsbalken, 3. svenskt beslut om förverkande: ett av svensk domstol meddelat lagakraftvunnet beslut, eller ett av svensk myndighet utfärdat och godkänt strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot, om förverkande a) som avser - vinster från ett brott, eller - egendom som någon har tagit emot som ersättning för kostnader i samband med ett brott eller värdet av den mottagna ersättningen, b) som avser egendom - som har använts eller varit avsedd att användas som hjälpmedel vid brott, - som har framställts genom brott, - vars användande utgör brott, - som någon har tagit befattning med på ett sätt som utgör brott, eller - som på annat liknande sätt har varit föremål för brott, eller c) som meddelats med stöd av 36 kap. 5 eller 6 § brottsbalken, 4. utländsk dom på frihetsberövande påföljd: ett lagakraftvunnet avgörande som efter ett straffrättsligt förfarande har meddelats av en domstol i en annan stat och som avser fängelse eller någon annan frihetsberövande åtgärd under en begränsad eller obegränsad tid på grund av en gärning som är straffbar i den staten, 5. utländskt bötesstraff: ett lagakraftvunnet avgörande som efter ett straffrättsligt förfarande har meddelats av en domstol i en annan stat och som avser en skyldighet för en fysisk person att betala ett penningbelopp på grund av en gärning som är straffbar i den staten, 6. utländskt beslut om förverkande: ett lagakraftvunnet avgörande som efter ett straffrättsligt förfarande har meddelats av en domstol i en annan stat och som avser ett slutligt berövande av egendom när domstolen a) förklarat att egendomen har utgjort - vinster från ett brott, eller - ersättning för kostnader i samband med ett brott eller värdet av den mottagna ersättningen, b) förklarat att förverkandet avser egendom - som har använts eller varit avsedd att användas som hjälpmedel vid brott, - som har framställts genom brott, - vars användande utgör brott, - som någon har tagit befattning med på ett sätt som utgör brott, eller - som på annat liknande sätt har varit föremål för brott, eller c) förklarat att egendomen härrör från brottslig verksamhet enligt regler som motsvarar bestämmelserna i 36 kap. 5 eller 6 § brottsbalken, 7. utländsk utevarodom: ett avgörande enligt 4, 5 eller 6 som inte behöver ha fått laga kraft, när avgörandet har meddelats efter talan av annan än den dömde eller den som beslutet om förverkande gäller och utan att han eller hon varit personligen närvarande vid förhandling i saken inför domstol. Avgöranden som har meddelats av en domstol i en annan stat enligt första stycket 5 och 6 a och b ska likställas med avgöranden som i den staten meddelats av en myndighet efter ett straffrättsligt förfarande, i den utsträckning det har avtalats i en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige. Detsamma gäller sådana avgöranden som har meddelats efter ett förfarande som i den internationella överenskommelsen likställs med ett straffrättsligt förfarande. Paragrafen innehåller definitioner av de svenska och utländska avgöranden som faller inom lagens tillämpningsområde och som alltså kan bli föremål för verkställighet i en annan stat eller i Sverige enligt lagen. Övervägandena finns i avsnitt 10. I första stycket första punkten görs ett tillägg som innebär att även säkerhetsförvaring omfattas av definitionen av en svensk dom på frihetsberövande påföljd. Ändringen är en följd av att säkerhetsförvaring införs som en ny påföljd. 3 kap. 11 §    Om den frihetsberövande påföljden i den utländska domen behöver anpassas för att kunna verkställas i Sverige, ska Kriminalvården 1. besluta i fråga om påföljdens art eller längd, eller 2. överlämna åt Åklagarmyndigheten att ansöka hos rätten om att en ny påföljd ska bestämmas. En frihetsberövande påföljd får, med hänsyn till dess art, endast anpassas till fängelse, överlämnande till rättspsykiatrisk vård eller säkerhetsförvaring. En frihetsberövande påföljd som har anpassats får inte bli strängare än den ursprungliga frihetsberövande påföljden. Paragrafen behandlar möjligheten för Kriminalvården att anpassa påföljden eller överlämna åt Åklagarmyndigheten att göra en ansökan hos rätten om att en ny påföljd ska bestämmas. Övervägandena finns i avsnitt 10. I andra stycket görs ett tillägg som innebär att en utländsk frihetsberövande påföljd även får anpassas till säkerhetsförvaring. Ändringen är en följd av att säkerhetsförvaring införs som en ny påföljd. 20 §    Verkställighet i Sverige ska ske i enlighet med vad som gäller enligt svenska regler vid verkställighet av fängelse, överlämnande till rättspsykiatrisk vård eller säkerhetsförvaring. Verkställighet får ske även om påföljden är strängare än vad som enligt svensk lag hade kunnat följa på brottet eller brotten. Paragrafen anger vad som gäller i fråga om verkställigheten i Sverige av en utländsk dom. Övervägandena finns i avsnitt 10. I första stycket görs ett tillägg som innebär att verkställighet i Sverige ska kunna ske även enligt vad som gäller vid verkställighet av säkerhetsförvaring. Ändringen är en följd av att säkerhetsförvaring införs som en ny påföljd. Förslaget till lag om ändring i lagen (2025:798) om ändring i passlagen (1978:302) 7 §    Passansökan ska avslås, om 1. bestämmelserna i 6 § inte har följts och sökanden inte har följt uppmaningen att avhjälpa bristen, 2. ansökan avser pass för barn under arton år och barnets vårdnadshavare inte har lämnat medgivande och det inte finns synnerliga skäl att ändå utfärda pass, 3. sökanden är anhållen, häktad eller underkastad övervakning enligt 24 kap. 4 § första stycket rättegångsbalken eller reseförbud eller anmälningsskyldighet enligt 25 kap. 1 § samma balk, 4. sökanden är föremål för ett beslut om övervakningsåtgärder enligt 2 kap. 1 § lagen (2015:485) om erkännande och uppföljning av beslut om övervakningsåtgärder inom Europeiska unionen, och åklagaren inte har lämnat medgivande, 5. sökanden är föremål för en uppföljningsförklaring som avser en övervakningsåtgärd enligt 3 kap. 3 § 3–5 lagen om erkännande och uppföljning av beslut om övervakningsåtgärder inom Europeiska unionen, och åklagaren inte har lämnat medgivande, 6. sökanden är efterlyst och ska omhändertas omedelbart vid anträffandet, 7. sökanden genom en dom som har fått laga kraft har dömts till frihetsberövande påföljd, som inte har börjat verkställas, och det finns sannolika skäl att anta att han eller hon har för avsikt att undandra sig verkställigheten, 8. sökanden avtjänar fängelsestraff och den sammanlagda tiden att avtjäna är fängelse i minst ett år och sökanden inte har villkorligt frigetts, 9. sökanden avtjänar säkerhetsförvaring, 10. sökanden genomgår sluten ungdomsvård och den sammanlagda vårdtiden är minst ett år, 11. sökanden genomgår rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning enligt lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård, eller 12. sökanden enligt 2 kap. 12 § eller 6 kap. 6 b § konkurslagen (1987:672) är ålagd att lämna ifrån sig sitt pass eller förbud att utfärda pass för sökanden har meddelats enligt samma bestämmelser. Paragrafen reglerar när en passansökan ska avslås. Övervägandena finns i avsnitt 5.1.2. Lagen (2025:798) om ändring i passlagen innehåller ändringar i paragrafen som träder i kraft den 1 juli 2026. Ändringen är författningsteknisk och innebär att det tas in en hänvisning till säkerhetsförvaring i nionde punkten och att de efterföljande punkterna numreras om (jfr lagförslag 1.3). Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser 2. Vid tillämpningen av 7 § 12 ska ett beslut om att sökanden ska lämna ifrån sig sitt pass, eller om ett förbud att utfärda pass för sökanden, som har meddelats enligt 6 kap. 6 § konkurslagen (1987:672) i dess lydelse före den 1 juli 2026, anses som ett beslut enligt 6 kap. 6 b § konkurslagen. Övervägandena finns i avsnitt 5.1.2. Hänvisningen till 7 § ändras redaktionellt till följd av att punkterna numreras om i den paragrafen. Sammanfattning av betänkandet Ett ändamålsenligt samhällsskydd - Vissa reformer av straff- och straffverkställighetslagstiftningen (SOU 2024:48) i relevanta delar Utredningens uppdrag Utredningen har haft i uppdrag att lämna förslag som särskilt vid allvarlig och upprepad brottslighet ökar samhällsskyddet, minskar risken för återfall i brott, leder till ökad trygghet för brottsoffer samt medför skärpta reaktioner vid återfall i brott. I det sammanhanget har utredningen bland annat haft i uppdrag att överväga och, oavsett ställningstagande i sak, lämna förslag samt fullständiga författningsförslag om en ny tidsobestämd frihetsberövande påföljd. Nedan följer ett utdrag ur sammanfattningen av för utkastet relevanta förslag. Ett ändamålsenligt samhällsskydd Utredningens lagförslag i korthet En ny tidsobestämd påföljd, säkerhetsstraff, avsett för särskilt allvarliga situationer av återfall eller flerfaldig brottslighet av synnerligen allvarlig karaktär vid brott mot liv, hälsa, frihet eller frid och där det finns en påtaglig risk för återfall i sådan brottslighet, ska införas. Lagförslagen föreslås träda i kraft den 1 januari 2028. Samhällsskydd och brottsofferperspektiv Enligt utredningens direktiv är en utgångspunkt att de förslag som lämnas ska öka samhällsskyddet samt leda till ökad trygghet för brottsoffer. Vi har därför ansett att det varit angeläget att ge dessa begrepp ett mer konkret innehåll och på så sätt klargöra de egentliga grunderna och målen för åtgärder som föreslås i samhällsskyddets och brottsoffrens intresse. Samhällsskydd handlar om att staten i vissa fall har ett ansvar för att skydda sina medborgare från en persons (fortsatta) brottslighet. Samhällsskydd handlar således om ett skydd för samhället i kollektiv bemärkelse. I vissa fall är brottsligheten av sådant slag att behovet av samhällsskydd är särskilt påtagligt. Vi konstaterar inledningsvis i betänkandet att samhällsskydd, i betydelsen samhällets behov av skydd mot (ytterligare) brottslighet, redan i dag är en integrerad del av det straffrättsliga systemet och att det är självklart att påföljdssystemet ska vara uppbyggt så att det bidrar till ett effektivt och rättssäkert samhällsskydd. Brottsofferperspektivet är främst kopplat till en rad individuella rättigheter som erkännande, stöd och information i processen enligt till exempel EU:s brottsofferdirektiv, men också de rättigheter som finns i Europakonventionen som handlar om rätten att i vissa fall skyddas från brott. Brottsofferundersökningar och annan forskning ger inget stöd för att det är just samhällsskyddsaspekter, i den mer inskränkta betydelsen längre straff och fler i fängelse, som är det som brottsoffer främst efterfrågar. En human behandling av dömda och stöd under verkställigheten kan ligga väl i linje med brottsoffrens intresse av att på lång sikt åstadkomma ett samhällsskydd som kommer dem till godo. Även återfallsförebyggande åtgärder kan vara ett sätt att öka potentiella brottsoffers förtroende för rättsväsendet, men sådana åtgärder måste kombineras med andra åtgärder som ger brottsoffret tillgång till och rättvisa i rättsprocessen. Det som har varit vägledande i vårt arbete och våra överväganden har varit frågan hur det straffrättsliga systemet ska vara utformat för att minska brottsligheten över tid, det vill säga hur samhällsskyddet på bästa sätt ökas i realiteten samt på ett robust och bestående sätt. Ett återfallsförebyggande arbete i syfte att anpassa den dömde till samhället och samhällsskydd bör inte ses som varandras motsatser utan som delar som överlappar varandra. En sådan inriktning står inte heller i konflikt med brottsofferperspektivet, utan leder tvärtom till att det stärks. Påföljdsfrågor Säkerhetsstraff – en ny tidsobestämd påföljd Frågan om att återinföra en tidsobestämd frihetsberövande påföljd inrymmer mycket svåra etiska och rättsstatliga avvägningar och ställningstaganden som ytterst handlar om att finna en godtagbar avvägning mellan å ena sidan det legitima kravet på skydd mot framtida allvarliga gärningar från gärningspersonens sida och å andra sidan att samhällets ingripande så långt som möjligt ska stå i proportion till den begångna gärningen, det vill säga svara mot brottslighetens allvar. Vi föreslår att en ny tidsobestämd påföljd – säkerhetsstraff – ska införas i brottsbalken. Straffet ska kunna dömas ut i stället för fängelse på viss tid i vissa väl avgränsade och särskilt allvarliga fall av djupt integritetskränkande brottslighet mot någons liv, hälsa, frihet eller frid. Om brottet eller den samlade brottsligheten har ett straffvärde som motsvarar fängelse på livstid, eller om förutsättningarna är sådana att den dömde ska överlämnas till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning, ska de påföljderna väljas i första hand. Detta eftersom det i de fallen sker en riskbedömning inför frigivningen varför samhällsskyddsaspekterna redan är tillräckligt tillgodosedda. Vi motiverar vårt ställningstagande utifrån att det i de mest allvarliga fallen där återfallsrisken är påtaglig framstår som motiverat med ett mer riskbaserat, preventivt ingripande som sträcker sig utöver brottets eller den samlade brottslighetens straffvärde. Vi är också öppna med att det är fråga om en avvikelse från den grundläggande straffrättsliga principen att ingripandet ska stå i proportion till gärningens allvar. Straffet motiveras av att det behövs för att möta ett särskilt stort behov av samhällsskydd. Vår bedömning är att nuvarande straffskalor – även med beaktande av de straffskalehöjande reglerna i 26 kap. 2 och 3 §§ och den särskilda återfallsregleringen i 29 kap. 4 § brottsbalken – inte räcker till i ett begränsat antal särskilt allvarliga fall. Enligt förslaget ska säkerhetsstraff kunna aktualiseras i två typfall: återfallssituationen och flerbrottsfallet. I återfallssituationen ska den dömde ha dömts till ett fängelsestraff om minst fyra år för brott mot liv, hälsa, frihet eller frid och därefter återfalla i minst lika allvarlig brottslighet av samma typ. I flerbrottsfallet ska den dömde i stället vid ett och samma tillfälle dömas för flerfaldig brottslighet, så kallad seriebrottslighet, som sammantaget är synnerligen allvarlig. Det kan vara serievåldtäktsmän eller gärningspersoner som begår mycket allvarliga våldsbrott mot en partner eller ett barn. I flerbrottsfallet ska krävas att straffvärdet motsvarar omkring sex års fängelse. För båda fallen ska därtill krävas att det är fråga om brottslighet mot annans liv, hälsa, frihet eller frid samt att det finns en påtaglig risk för återfall i sådan allvarlig brottslighet. Det betyder att ekonomisk brottslighet, vapenbrott och narkotikabrott inte kommer att kunna leda till ett säkerhetstraff. Rätten ska ha möjlighet att inhämta en utredning om risk för återfall i brott innan påföljden bestäms till säkerhetsstraff. Rättsmedicinalverket ska ansvara för riskutredningen. Om påföljden bestäms till säkerhetsstraff ska rätten fastställa en minimitid som ska motsvara längden av det straff som skulle ha dömts ut om fängelse på viss tid hade valts som påföljd. Under denna tid ska den dömde alltid vara frihetsberövad och det ska inte ske någon villkorlig frigivning. Rätten ska också fastställa en maximitid för den totala tid under vilken säkerhetsstraffet ska verkställas. Maximitiden ska vara högst 18 år, men får vara upp till 24 år om det för brottet eller något av brotten finns fängelse på livstid i straffskalan. Genom en sådan tidsram tydliggörs att utgångspunkten är att straffet inte ska pågå längre än under den tiden och avsikten är också att ordningen ska minska de skadeverkningar som tidsobestämdheten kan innebära. Tidsobestämdheten består av att maximitiden ska kunna förlängas med upp till tre år åt gången om ett fortsatt frihetsberövande är oundgängligen påkallat för att tillgodose behovet av samhällsskydd. Den så kallade förlängningsventilen är således avsedd att användas endast i exceptionella fall och ska alltid beslutas av allmän domstol. Ett säkerhetsstraff får aldrig förlängas utan att en särskild utredning om den dömdes återfallsrisk har inhämtats från Rättsmedicinalverket. Säkerhetsstraffet har således utformats för att tillgodose en ordning som innebär att de allra flesta friges innan maximitiden är slut. För att det ska vara möjligt krävs att verkställigheten redan från början är inriktad på att förbereda den dömde för ett liv utanför anstalt. Det kan handla om behandling, andra återfallsförebyggande åtgärder eller deltagande i annan verksamhet. Kriminalvården ska utse en koordinator för den dömde som ska ge henne eller honom erforderligt stöd under tiden som säkerhetsstraffet avtjänas. Efter en viss tid, men alltid minst två år, ska den dömde kunna beviljas tillstånd till kortare permissioner, i princip undantagslöst under sträng bevakning av medföljande personal. Efter minimitidens utgång ska den dömde, efter tillstånd från allmän domstol, kunna slussas ut i samhället genom en åtgärd som vi benämner villkorad utslussning. Ett sådant tillstånd får inte meddelas utan att det har inhämtats en särskild utredning om den dömdes återfallsrisk från Rättsmedicinalverket. Om det behövs för att tiden för utslussning ska bli tillräckligt lång för att tillgodose behovet av samhällsskydd ska maximitiden även kunna förlängas av det skälet, också i de fallen efter beslut av domstol. Om tillstånd till villkorad utslussning beviljas ska Kriminalvården noga, utifrån identifierade risker och behov hos den dömde, anordna en gradvis och säker utslussning till ett liv utanför anstalt. Inledningsvis ska tiden utanför anstalt vara mycket kort och under övervakning eller bevakning om det behövs, men den kan därefter successivt trappas upp vid goda resultat och så småningom ersättas med vistelser utanför anstalt på egen hand under elektronisk övervakning. Villkor ska regelmässigt beslutas. Utslussningen ska ske under säkerhetsmässigt försvarliga former, vilket innebär att behovet av samhällsskydd ska vara avgörande för alla åtgärder som beslutas. Här bedömer vi att de erfarenheter som Kriminalvården har avseende utslussningsarbete av de livstidsdömda och andra långtidsdömda kommer att vara värdefulla. Om den dömde missköter sig ska han eller hon omedelbart kunna återintas i anstalt dels av Kriminalvården, dels efter beslut att upphäva tillståndet till villkorad utslussning av övervakningsnämnd eller i vissa fall domstol. I första hand ska dock mindre allvarlig misskötsamhet hanteras genom att formerna för utslussningen förändras i enlighet med vad Kriminalvården beslutar. Vid ny eller nyupptäckt brottslighet ska särskilda regler i 34 kap. brottsbalken gälla eftersom säkerhetsstraffets tidsobestämda karaktär gör att reglerna om ny påföljdsbestämning måste vara mer flexibla än i fråga om vad som gäller för tidsbestämda straff. I första hand ska rätten besluta att det tidigare ådömda säkerhetsstraffet ska avse också tillkommande brottslighet, men det ska finnas vissa möjligheter att undanröja säkerhetsstraffet och i stället döma till gemensam påföljd för den samlade brottsligheten. Rätten ska också kunna besluta om en ny minimitid om det är fråga om allvarligare brottslighet, och i vissa fall, även kunna besluta om förlängd maximitid. Ett säkerhetsstraff är tillfullo avtjänat när maximitiden är slut. Vi anser inte att gärningspersoner som var under 18 år när brottet begicks ska kunna dömas till säkerhetsstraff. Däremot ska brott före 18 års ålder kunna beaktas om den dömde därefter på nytt begår sådan allvarlig brottslighet som kan leda till säkerhetsstraff. Vår bedömning är att den föreslagna konstruktionen svarar såväl mot de krav som gäller enligt art. 5.1 a i Europakonventionen som mot de krav för tidsobestämda påföljder som följer av Europadomstolens praxis. Betänkandets lagförslag i relevanta delar Förslag till säkerhetsstrafflag (2028:000) Härigenom föreskrivs följande. 1 kap. Inledande bestämmelser 1 §    Vid verkställighet av säkerhetsstraff enligt 33 kap. brottsbalken gäller denna lag samt följande bestämmelser i fängelselagen (2010:610): 1 kap. 4–6 §§ om verkställighetens mål och utformning, 2 kap. 1–2, 4–5 §§ om placering, 3–9 kap. om sysselsättning, ersättning, fritid, personliga tillhörigheter, vistelse i gemensamhet och avskildhet, besök och andra kontakter, särskilda kontroll- och tvångsåtgärder samt hälso-och sjukvård, 10 kap. 2–3 §§ om särskild permission och inställelse vid domstol eller annan myndighet, 12 kap. 1, 3–4 §§ om varning och handläggning, 12 a kap. om avbrott i verkställigheten, och 15 kap. 1–4 a §§ om straff och förpassning m.m. 2 §    Bestämmelser om när säkerhetsstraff får verkställas och hur strafftid ska beräknas finns i strafftidslagen (2018:1251). 2 kap. Verkställighetens innehåll 1 §    Vid verkställighetens utformning enligt 1 kap. 5 § andra stycket fängelselagen (2010:610) ska särskild vikt läggas vid att minska risken för ny brottslighet mot annans liv, hälsa, frihet eller frid. 2 §    Kriminalvården ska förordna en särskild koordinator för den intagne. Koordinatorn ska hålla regelbunden kontakt med den intagne och träffa henne eller honom under verkställigheten. Koordinatorn ska genom kontroll, stöd och hjälp verka för att verkställighetsplanen följs. Till särskild koordinator ska tjänsteman eller annan lämplig person förordnas. Om det finns skäl för det får Kriminalvården entlediga koordinatorn och i stället förordna någon annan. 3 §    Den som är intagen i kriminalvårdsanstalt får vistas utanför anstalten under verkställigheten i enlighet med vad som föreskrivs i denna lag eller enligt de bestämmelser i fängelselagen som är tillämpliga enligt 1 kap. 1 §. En intagen får under verkställigheten även vistas utanför anstalten 1. om han eller hon ska genomgå en utredning om risk för återfall i brott enligt 4 kap. 1 eller 2 §§, dock endast i den utsträckning som den myndighet som ansvarar för utredningen bedömer är nödvändigt för att utredningen ska kunna genomföras, och 2. om det sker med stöd av bestämmelser i annan lag om tillfälligt överförande av frihetsberövade personer till en annan stat. Som vistelse utanför anstalt anses inte att en intagen, genom Kriminalvårdens försorg, transporteras utanför en anstalt med anledning av att ett beslut enligt lagen ska verkställas. 4 §    För att underlätta den intagnes anpassning i samhället får han eller hon beviljas tillstånd att vistas utanför anstalt för viss kort tid (permission) om 1. minst tre fjärdedelar, dock minst två år, av minimitiden har avtjänats, 2. det inte finns en påtaglig risk för att den intagne kommer att begå brott, undandra sig straffets fullgörande eller på annat sätt missköta sig, och 3. samhällsskyddet kan upprätthållas. 5 §    En intagen som inte har beviljats tillstånd till villkorad utslussning enligt 33 kap. 3 § brottsbalken ska, om det inte är uppenbart obehövligt, stå under bevakning då han eller hon vistas utanför anstalt. 6 §    Ett tillstånd till vistelse utanför anstalt enligt 3–4 §§ ska förenas med de villkor som behövs. Elektroniska hjälpmedel får användas för att kontrollera att meddelade villkor följs. 7 §    Vid prövning enligt denna lag ska sådana villkor som uppställs för överförande av straffverkställighet från en annan stat till Sverige följas. 8 §    I anslutning till en vistelse utanför anstalt enligt denna lag, 4 kap. 29, 29 a och 31 §§ lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål samt 2 kap. 12 § och 3 kap. 3 § lagen (2017:1000) om en europeisk utredningsorder får en intagen tillfälligt placeras i häkte, om det är nödvändigt av säkerhetsskäl eller med hänsyn till transportförhållandena. 3 kap. Förlängning av säkerhetsstraffets maximitid och villkorad utslussning 1 §    I 33 kap. 3–5 §§ brottsbalken finns bestämmelser om att säkerhetsstraffet (maximitiden) kan förlängas och att den dömde kan beviljas tillstånd till villkorad utslussning. 2 §  En ansökan om förlängning av maximitiden ska göras av åklagare. Kriminalvården ska anmäla till åklagare om det finns skäl att ansöka om förlängning. 3 §    Om ansökan om förlängning inte görs senast sex månader före det att maximitiden löper ut, upphör säkerhetsstraffet vid maximitidens utgång. Har ansökan gjorts i rätt tid får rätten besluta att säkerhetsstraffet ska fortgå till dess att saken är slutligt avgjord. 4 §    En ansökan om tillstånd till villkorad utslussning får göras av den dömde eller av Kriminalvården. Kriminalvårdens beslut att ansöka om tillstånd till villkorad utslussning får inte överklagas. 5 §   En ansökan om tillstånd till villkorad utslussning får göras tidigast ett år före minimitidens utgång. Om en ansökan från den dömde avslås, får en ny ansökan av henne eller honom göras tidigast ett år efter det att beslutet fått laga kraft. 6 §    En ansökan om förlängning av säkerhetsstraff och om tillstånd till villkorad utslussning ska vara skriftlig och tas upp av den tingsrätt som först avgjort det mål där säkerhetsstraffet dömts ut eller av den tingsrätt inom vars domkrets den anstalt som den dömde är inskriven i är belägen. Åklagaren ska vara den dömdes motpart. 7 §    I ärenden om förlängning av säkerhetsstraff och om tillstånd till villkorad utslussning ska den dömde ha rätt till ett offentligt biträde, om det inte måste antas att behov av biträde saknas. 8 §    I ärenden om förlängning av säkerhetsstraff och om tillstånd till villkorad utslussning ska parterna ges tillfälle att yttra sig över det som tillförts ärendet genom någon annan. Begär den dömde att bli hörd muntligen, ska han eller hon ges tillfälle till det om det inte är uppenbart obehövligt. 9 §    I ärenden om förlängning av säkerhetsstraff och om tillstånd till villkorad utslussning ska rätten, om det inte är uppenbart obehövligt, inhämta yttrande från Kriminalvården. 10 §    Frågor om förlängning av säkerhetsstraff och tillstånd till villkorad utslussning ska handläggas skyndsamt. 11 §    När tingsrätten avgör en fråga om förlängning av säkerhetsstraff eller om tillstånd till villkorad utslussning ska den bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän. Rättens avgörande sker genom beslut. I övrigt gäller vad som föreskrivs om brottmål i rättegångsbalken. 4 kap. Om särskild riskutredning 1 §    I brottmål får rätten, innan påföljden bestäms till säkerhetsstraff enligt 33 kap. 1 § brottsbalken, besluta om att inhämta en särskild utredning med utlåtande om risken för att den tilltalade begår nya brott av allvarligt slag mot liv, hälsa, frihet eller frid (särskild riskutredning). Beslut om att inhämta en särskild riskutredning får bara meddelas, om övertygande bevisning har presenterats om att den tilltalade har begått brott som kan föranleda att påföljden bestäms till säkerhetsstraff. 2 §    Rätten ska besluta om att inhämta en särskild riskutredning i ärenden om förlängning av säkerhetsstraff och i ärenden om tillstånd till villkorad utslussning. En sådan utredning behöver dock inte inhämtas om det är uppenbart obehövligt. En ansökan om förlängning av säkerhetsstraff eller tillstånd till villkorad utslussning får inte bifallas utan att en sådan utredning har inhämtats. 3 §    En särskild riskutredning som beslutats enligt 1 eller 2 §§ ska utföras med största möjliga skyndsamhet. Ett utlåtande avseende risken för att den tilltalade eller den dömde begår nya brott av allvarligt slag mot liv, hälsa, frihet eller frid samt de omständigheter som bedömningen grundas på ska utan dröjsmål ges in till rätten när undersökningsarbetet har avslutats. Utlåtandet ska ges in inom fyra veckor, om den misstänkte är häktad, och annars inom sex veckor från det att beslutet om riskutredning kom in till ansvarig myndighet. Rätten får medge anstånd, om det finns synnerliga skäl. 4 §    En tilltalad som inte är häktad är skyldig att inställa sig för utredning på tid och plats som den som ska avge utlåtandet över bedömningen bestämmer. Såvitt möjligt ska utredningen genomföras så att den tilltalade inte hindras i sin förvärvsverksamhet eller utsätts för någon annan olägenhet. På begäran av den som ska avge utlåtande enligt 1 § ska Polismyndigheten, om den tilltalade är på fri fot, lämna biträde för att inställa den misstänkte till riskutredningen. 5 §    Sådana uppgifter om den tilltalade eller dömde som behövs för genomförandet av en riskutredning enligt 1–2 §§ ska lämnas ut av 1. Försäkringskassan, trots att uppgifterna omfattas av sekretess enligt 28 kap. 1 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), 2. Arbetsförmedlingen, trots att uppgifterna omfattas av sekretess enligt 28 kap. 11 eller 12 § samma lag, 3. Kriminalvården, trots att uppgifterna omfattas av sekretess enligt 35 kap. 15 § samma lag, 4. Migrationsverket, trots att uppgifterna omfattas av sekretess enligt 37 kap. 1 § samma lag, 5. Totalförsvarets plikt- och prövningsverk, trots att uppgifterna omfattas av sekretess enligt 38 kap. 1 § första stycket 1, 2, 3 eller 5 samma lag, och 6. den som bedriver verksamhet där det gäller sekretess enligt 25 kap. 1–5 §§ eller 26 kap. 1 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) eller tystnadsplikt enligt 29 § lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade, 15 kap. 1 § socialtjänstlagen (2001:453) eller 6 kap. 12 § patientsäkerhetslagen (2010:659), trots sekretess eller tystnadsplikt. 6 §    Ett urin-, utandnings-, saliv-, svett-, blod- eller hårprov får tas på en person som genomgår en riskutredning om det behövs för att kunna bedöma personens psykiska eller kroppsliga tillstånd. En urinprovtagning får inte utföras eller bevittnas av någon av motsatt kön som inte är läkare eller legitimerad sjuksköterska. 5 kap. Krav på den dömde under villkorad utslussning 1 §    Den som genomgår villkorad utslussning ska ställas under övervakning. Om inte annat beslutas upphör övervakningen vid maximitidens utgång. Kriminalvården får besluta att övervakningen ska upphöra vid en tidigare tidpunkt, men endast om behovet av samhällsskydd kan tillgodoses utan övervakning och det inte finns en beaktansvärd risk för att den intagne kommer att begå brott, undandra sig straffets fullgörande eller på annat sätt missköta sig. 2 §    Vad som föreskrivs i 26 kap. 11 §, 13–17 §§, 18 § första stycket och 19 § första stycket brottsbalken ska tillämpas även beträffande den som är under villkorad utslussning. Därutöver får en särskild föreskrift avse hur och på vilket sätt den dömde får använda elektronisk kommunikationsutrustning. Vid tillämpningen av 26 kap. 11 och 18 §§ brottsbalken ska det som föreskrivs om prövotid i stället avse maximitiden. Om det behövs för att underlätta övergången till verkställighet utanför anstalt får Kriminalvården även besluta om sådana åtgärder som finns i 11 kap. fängelselagen (2010:610). 6 kap. Upphävande av tillstånd till villkorad utslussning 1 §    Ett beslut om tillstånd till villkorad utslussning ska upphävas om den dömde allvarligt åsidosätter vad som åligger henne eller honom enligt denna lag eller enligt särskilda föreskrifter som meddelats med stöd av 5 kap. 2 §. Frågan om upphävande av tillståndet enligt första stycket prövas av övervakningsnämnden efter anmälan av Kriminalvården. Bestämmelser om åtgärder när den som dömts till säkerhetsstraff har begått ett annat brott finns i 34 kap. brottsbalken. 2 §    Frågor som avses i detta kapitel ska avgöras skyndsamt och prövas av den övervakningsnämnd inom vars verksamhetsområde den anstalt ligger där den dömde är intagen. Om det finns särskilda skäl, får även en annan övervakningsnämnd pröva sådana frågor. 3 §    Övervakningsnämndens beslut enligt denna lag gäller omedelbart, om inte något annat beslutas. Den dömde får hos allmän domstol inom vars domkrets den anstalt ligger där den dömde är inskriven överklaga ett beslut som fattats av en övervakningsnämnd enligt denna lag. Övervakningsnämnden ska inte vara part i domstolen. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till hovrätten. 7 kap. Övriga bestämmelser 1 §    Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om verkställighet som sker enligt denna lag. Föreskrifter om genomförande av en särskild riskutredning som avses i 4 kap. och gällande ansökan, utredning eller beslut enligt lagen meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. 2 §    Om inte annat framgår, fattas beslut om verkställighet enligt denna lag av Kriminalvården. Besluten gäller omedelbart, om inte något annat beslutas. Beslut enligt första stycket får överklagas till allmän förvaltningsdomstol inom vars domkrets den anstalt är belägen som den intagne var inskriven i när det beslut som överklagas fattades. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. 3 §    Ett beslut får inte överklagas enligt 2 § innan beslutet har omprövats av Kriminalvården. En sådan omprövning får begäras av den beslutet angår om det har gått henne eller honom emot. Ett överklagande av ett beslut som inte har omprövats ska anses som en begäran om omprövning. Vid omprövning enligt första stycket får beslutet inte ändras till den klagandes nackdel. 4 §    En begäran om omprövning ska vara skriftlig och ha kommit in till Kriminalvården inom tre veckor från den dag då den klagande fick del av beslutet. I begäran om omprövning ska den klagande ange vilket beslut som avses och vilken ändring i beslutet som han eller hon begär. Kriminalvården prövar om skrivelsen med begäran om omprövning har kommit in i rätt tid. Om skrivelsen har kommit in för sent ska den avvisas, om inte förseningen beror på att myndigheten lämnat den klagande felaktig underrättelse om hur man begär omprövning. 5 §    I fråga om den som avtjänar säkerhetsstraff och som ska utvisas med anledning av brott efter beslut enligt utlänningslagen (2005:716) får verkställighet av beslutet ske om 1. det begärs av den myndighet som ska verkställa beslutet, och 2. den dömde har beviljats tillstånd till villkorad utslussning enligt 33 kap. 3 § brottsbalken. Säkerhetsstraffet upphör när beslutet om utvisning har verkställts. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2028. Förslag till lag om ändring i brottsbalken (1962:700) Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken (1962:700) dels att rubriken till 26 kap. ska ha följande lydelse, dels att 1 kap. 3 och 5 §§, 26 kap. 25 §, 30 kap. 1 och 6 §§ och 34 kap. 1 och 5 §§ ska ha följande lydelse, dels att det ska införas ett nytt kapitel, 33 kap., av följande lydelse, dels att det ska införas 3 nya paragrafer, 34 kap. 9–11 §§ av följande lydelse, dels att det närmast före 26 kap 21 §§, 33 kap. 1 § och 34 kap. 9 § ska införas nya rubriker av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 kap. 3 § Med påföljd för brott förstås i denna balk straffen böter och fängelse samt villkorlig dom, skyddstillsyn och överlämnande till särskild vård. Med påföljd för brott förstås i denna balk straffen böter, fängelse och säkerhetsstraff samt villkorlig dom, skyddstillsyn och överlämnande till särskild vård. 5 § Fängelse är att anse som ett svårare straff än böter. Fängelse och säkerhetsstraff är att anse som svårare straff än böter. Om förhållandet mellan fängelse samt villkorlig dom och skyddstillsyn föreskrivs i 30 kap. 1 §. Om förhållandet mellan fängelse och säkerhetsstraff samt villkorlig dom och skyddstillsyn föreskrivs i 30 kap. 1 §. 26 kap. Övriga bestämmelser 25 § Förekommer till verkställighet på en gång dom på fängelse på livstid och dom på böter, förvandlingsstraff för böter, fängelse på viss tid, villkorlig dom, skyddstillsyn, ungdomsvård, ungdomstjänst, ungdomsövervakning eller sluten ungdomsvård, ska livstidsstraffet träda i stället för den andra påföljden. Vad som föreskrivs avseende dom på fängelse på livstid ska även gälla vid dom på säkerhetsstraff. Förekommer till verkställighet på en gång en dom på fängelse på viss tid i minst två år och en dom på böter eller förvandlingsstraff för böter som har meddelats innan den förstnämnda påföljden har börjat verkställas, ska fängelsestraffet träda i stället för den andra påföljden. 30 kap. 1 § Vid val av påföljd är fängelse att anse som en svårare påföljd än villkorlig dom och skyddstillsyn. Vid val av påföljd är fängelse och säkerhetsstraff att anse som en svårare påföljd än villkorlig dom och skyddstillsyn. Säkerhetsstraff är att anse som ett svårare straff än fängelse med undantag för fängelse på livstid. Bestämmelser om användningen av överlämnande till särskild vård finns i 31 och 32 kap. Bestämmelser om användningen av överlämnande till särskild vård samt om säkerhetsstraff finns i 31, 32 och 33 kap. 6 § Den som har begått ett brott under påverkan av en allvarlig psykisk störning ska i första hand dömas till en annan påföljd än fängelse. Rätten får döma till fängelse endast om det finns synnerliga skäl. Vid bedömningen av om det finns sådana skäl ska rätten beakta Den som har begått ett brott under påverkan av en allvarlig psykisk störning ska i första hand dömas till en annan påföljd än fängelse eller säkerhetsstraff. Rätten får döma till fängelse eller säkerhetsstraff endast om det finns synnerliga skäl. Vid bedömningen av om det finns sådana skäl ska rätten beakta 1. om brottet har ett högt straffvärde, 2. om den tilltalade saknar eller har ett begränsat behov av psykiatrisk vård, 3. om den tilltalade i anslutning till brottet själv har vållat sitt tillstånd genom rus eller på något annat liknande sätt, samt 4. omständigheterna i övrigt. 1. om brottet har ett högt straffvärde, 2. om den tilltalade saknar eller har ett begränsat behov av psykiatrisk vård, 3. om den tilltalade i anslutning till brottet själv har vållat sitt tillstånd genom rus eller på något annat liknande sätt, samt 4. omständigheterna i övrigt. Rätten får inte döma till fängelse, om den tilltalade till följd av den allvarliga psykiska störningen har saknat förmåga att inse gärningens innebörd eller att anpassa sitt handlande efter en sådan insikt. Detta gäller dock inte om den tilltalade har vållat sin bristande förmåga på det sätt som anges i första stycket 3. Rätten får inte döma till fängelse eller säkerhetsstraff, om den tilltalade till följd av den allvarliga psykiska störningen har saknat förmåga att inse gärningens innebörd eller att anpassa sitt handlande efter en sådan insikt. Detta gäller dock inte om den tilltalade har vållat sin bristande förmåga på det sätt som anges i första stycket 3. Om rätten i fall som avses i första eller andra stycket finner att någon påföljd inte bör dömas ut, ska den tilltalade vara fri från påföljd. 33 kap. Om säkerhetsstraff 1 § Den som 1. tidigare har dömts till fängelse i lägst fyra år för ett eller flera brott mot annans liv, hälsa, frihet eller frid, och därefter återfaller i sådan brottslighet av minst lika allvarligt slag, eller 2. vid ett och samma tillfälle ska dömas för upprepad brottslighet mot annans liv, hälsa, frihet eller frid och som sammantaget är synnerligen allvarlig, får, om påföljden inte ska bestämmas till fängelse på livstid eller rättspsykiatrisk vård, dömas till säkerhetsstraff om det finns en påtaglig risk för att han eller hon återfaller i allvarlig brottslighet mot annans liv, hälsa, frihet eller frid likartat slag och ett tidsbestämt fängelsestraff eller andra åtgärder inte är tillräckliga för att tillgodose behovet av samhällsskydd. Den som har begått brott innan han eller hon fyllt arton år får inte dömas till säkerhetsstraff. Brott som någon har begått innan han eller hon fyllt arton år får dock beaktas vid prövningen enligt första stycket om det finns särskilda skäl. 2 § När rätten bestämmer påföljden till säkerhetsstraff ska den i domslutet fastställa den minsta tiden för frihetsberövande i kriminalvårdsanstalt (minimitiden) och den tid som verkställigheten av säkerhetsstraffet ska pågå (maximitiden). Minimitiden ska motsvara längden av det fängelsestraff som skulle ha dömts ut, om fängelse i stället hade valts som påföljd. Maximitiden ska bestämmas till lägst 10 år och högst 18 år, eller högst 24 år om det för brottet, eller något av brotten, finns fängelse på livstid i straffskalan. Maximitiden kan förlängas enligt vad som framgår av 5 §. 3 § Rätten får besluta om tillstånd till villkorad utslussning. Ett sådant tillstånd innebär att Kriminalvården får besluta att den dömde får vistas utanför anstalt med särskilt stöd och under kontroll. Några utslussningsåtgärder får dock inte ske före minimitidens utgång. I den utsträckning det är möjligt, utan att behovet av samhällsskydd eftersätts, ska utslussningen särskilt inriktas på åtgärder som är ägnade att minska risken för återfall i brott och underlätta den dömdes anpassning i samhället. 4 § Vid prövning av om tillstånd till villkorad utslussning ska beviljas ska rätten särskilt beakta 1. risken för att den dömde återfaller i allvarlig brottslighet mot annans liv, hälsa, frihet eller frid, 2. den tid som den dömde har avtjänat, 3. vad som av domen framgår om brottslighetens karaktär, 4. om den dömde allvarligt har åsidosatt vad som gäller för verkställigheten, och 5. om den dömde har medverkat till att genomföra åtgärder som syftar till att främja hans eller hennes anpassning i samhället. 5 § Säkerhetsstraffets maximitid får förlängas om ett fortsatt frihetsberövande är oundgängligen påkallat för att tillgodose behovet av samhällsskydd. Maximitiden får också förlängas om det behövs för att villkorad utslussning enligt 3 § ska kunna pågå under tillräckligt lång tid för att tillgodose behovet av samhällsskydd. Maximitiden får förlängas med högst tre år vid varje tillfälle. 6 § Ytterligare bestämmelser om säkerhetsstraff finns i säkerhetsstrafflagen (2028:000). 34 kap. 1 § Om den som har dömts till fängelse, villkorlig dom, skyddstillsyn, ungdomsvård, ungdomstjänst, ungdomsövervakning eller sluten ungdomsvård har begått ett annat brott före domen (nyupptäckt brott) eller om den dömde begår ett nytt brott efter domen men innan påföljden helt har verkställts eller annars upphört (nytt brott), ska rätten bestämma en ny påföljd för den tillkommande brottsligheten. I stället för att bestämma en ny påföljd för den tillkommande brottsligheten får rätten, i de fall som avses i 3 och 4 §§, besluta att den tidigare utdömda påföljden ska avse också den brottsligheten, eller undanröja den utdömda påföljden och döma till gemensam påföljd för den samlade brottsligheten. Undergår den dömde fängelse på livstid får rätten endast besluta att den tidigare utdömda påföljden ska avse också den tillkommande brottsligheten. För den som undergår säkerhetsstraff finns särskilda bestämmelser i 9–11 §§. 5 § Tillämpas 1 § första stycket eller 3 § i fråga om någon som villkorligt frigetts från fängelse, ska, om brottet har begåtts under prövotiden, den villkorligt medgivna friheten eller en del av denna förklaras förverkad om inte särskilda skäl talar mot det. Om 1 § första stycket tillämpas avseende ny brottslighet under prövotid för någon som villkorligt frigetts från fängelse, ska hela den villkorligt medgivna friheten förklaras förverkad om inte särskilda skäl talar mot det. Som särskilda skäl för att inte förverka eller för att förverka endast en del av villkorligt medgiven frihet får rätten beakta 1. om den nya brottsligheten i förhållande till den tidigare är av lindrig beskaffenhet, 2. om lång tid har förflutit mellan brotten, eller Som särskilda skäl för att inte förverka eller för att endast förverka en del av villkorligt medgiven frihet får rätten beakta 1. om den nya brottsligheten i förhållande till den tidigare är av lindrig beskaffenhet, 2. om lång tid har förflutit mellan brotten eller mellan tidpunkten för den villkorliga frigivningen och den nya brottsligheten, eller 3. om ett förverkande annars skulle framstå som oskäligt. 3. om ett förverkande annars skulle framstå som oskäligt. Om påföljden bestäms till säkerhetstraff ska villkorligt medgiven frihet inte förverkas. Om rätten inte beslutar om förverkande enligt första stycket, får den besluta om åtgärd som avses i 26 kap. 19 § första stycket eller förlänga prövotiden med högst trehundrasextiofem dagar utöver den tid som följer av 26 kap. 10 §. Rätten får dock inte besluta om elektronisk övervakning enligt 26 kap. 17 §. Om rätten inte beslutar om förverkande enligt första stycket, får den besluta om åtgärd som avses i 26 kap. 19 § första stycket eller förlänga prövotiden med högst ett år utöver den tid som följer av 26 kap. 10 §. Rätten får dock inte besluta om elektronisk övervakning enligt 26 kap. 17 §. En åtgärd enligt tredje stycket får beslutas endast före prövotidens utgång. Förverkande får beslutas endast om frågan tas upp i ett mål där den frigivne häktats eller fått del av åtal inom ett år från prövotidens utgång. En åtgärd enligt fjärde stycket får beslutas endast före prövotidens utgång och inte i något fall om påföljden bestäms till säkerhetsstraff. Förverkande av villkorligt medgiven frihet får beslutas endast om frågan tas upp i ett mål där den frigivne häktats eller fått del av åtal inom ett år från prövotidens utgång. Särskilda bestämmelser om den dömde undergår säkerhetsstraff 9 § Om den som undergår säkerhetsstraff ska dömas för ny eller nyupptäckt brottslighet, ska rätten besluta att det tidigare utdömda säkerhetsstraffet ska avse också den tillkommande brottsligheten. Om det föreligger särskilda skäl får rätten i stället undanröja säkerhetsstraffet och döma till gemensam påföljd för den samlade brottsligheten. 10 § När rätten beslutar att ett tidigare utdömt säkerhetsstraff ska avse också tillkommande brottslighet och det är fråga om ny brottslighet ska en ny minimitid fastställas, om det är påkallat med hänsyn till den nya brottslighetens allvar. Är det fråga om nyupptäckt brottslighet får rätten fastställa en ny minimitid endast i de fall den nyupptäckta brottsligheten påtagligt skulle ha påverkat säkerhetsstraffets längd, om det hade dömts ut för den samlade brottsligheten. Om minimitiden förlängs får även maximitiden förlängas, dock endast om den tillkommande brottsligheten är av sådan beskaffenhet som avses i 33 kap. 1 § första stycket 1. 11 § Om rätten fastställer en ny minimitid som med minst ett år överstiger den tidigare minimitiden ska ett tillstånd till villkorad utslussning upphävas, om inte synnerliga skäl talar emot det. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2028. Förslag till lag om ändring i passlagen (1978:302) Härigenom föreskrivs att 7 och 12 §§ passlagen (1978:302) ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 7 § Passansökan ska avslås, om 1. bestämmelserna i 6 § inte har iakttagits och sökanden inte har följt uppmaningen att avhjälpa bristen, 2. ansökan avser pass för barn under arton år och barnets vårdnadshavare inte har lämnat medgivande och det inte finns synnerliga skäl att ändå utfärda pass, 3. sökanden är anhållen, häktad eller underkastad övervakning enligt 24 kap. 4 § första stycket rättegångsbalken eller reseförbud eller anmälningsskyldighet enligt 25 kap. 1 § samma balk, 4. sökanden är föremål för ett beslut om övervakningsåtgärder enligt 2 kap. 1 § lagen (2015:485) om erkännande och uppföljning av beslut om övervakningsåtgärder inom Europeiska unionen och åklagare inte har lämnat medgivande, 5. sökanden är föremål för en uppföljningsförklaring som avser en övervakningsåtgärd enligt 3 kap. 3 § 3–5 lagen (2015:485) om erkännande och uppföljning av beslut om övervakningsåtgärder inom Europeiska unionen och åklagare inte har lämnat medgivande, 6. sökanden är efterlyst och ska omhändertas omedelbart vid anträffandet, 7. sökanden genom en dom som har fått laga kraft har dömts till frihetsberövande påföljd, som inte har börjat verkställas, och det finns sannolika skäl att anta att han eller hon har för avsikt att undandra sig verkställigheten, 8. sökanden avtjänar fängelsestraff och den sammanlagda tiden att avtjäna är fängelse i minst ett år och sökanden inte har villkorligt frigivits, Passansökan ska avslås, om 1. bestämmelserna i 6 § inte har iakttagits och sökanden inte har följt uppmaningen att avhjälpa bristen, 2. ansökan avser pass för barn under arton år och barnets vårdnadshavare inte har lämnat medgivande och det inte finns synnerliga skäl att ändå utfärda pass, 3. sökanden är anhållen, häktad eller underkastad övervakning enligt 24 kap. 4 § första stycket rättegångsbalken eller reseförbud eller anmälningsskyldighet enligt 25 kap. 1 § samma balk, 4. sökanden är föremål för ett beslut om övervakningsåtgärder enligt 2 kap. 1 § lagen (2015:485) om erkännande och uppföljning av beslut om övervakningsåtgärder inom Europeiska unionen och åklagare inte har lämnat medgivande, 5. sökanden är föremål för en uppföljningsförklaring som avser en övervakningsåtgärd enligt 3 kap. 3 § 3–5 lagen (2015:485) om erkännande och uppföljning av beslut om övervakningsåtgärder inom Europeiska unionen och åklagare inte har lämnat medgivande, 6. sökanden är efterlyst och ska omhändertas omedelbart vid anträffandet, 7. sökanden genom en dom som har fått laga kraft har dömts till frihetsberövande påföljd, som inte har börjat verkställas, och det finns sannolika skäl att anta att han eller hon har för avsikt att undandra sig verkställigheten, 8. sökanden avtjänar fängelsestraff och den sammanlagda tiden att avtjäna är fängelse i minst ett år och sökanden inte har villkorligt frigivits, 9. sökanden avtjänar säkerhetsstraff, 9. sökanden genomgår sluten ungdomsvård och den sammanlagda vårdtiden är minst ett år, 10. sökanden genomgår sluten ungdomsvård och den sammanlagda vårdtiden är minst ett år, 10. sökanden genomgår rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning enligt lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård, eller 11. sökanden genomgår rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning enligt lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård, eller 11. sökanden enligt 2 kap. 12 § eller 6 kap. 6 § konkurslagen (1987:672) är ålagd att lämna ifrån sig sitt pass eller förbud att utfärda pass för sökanden har meddelats enligt samma bestämmelser. 12. sökanden enligt 2 kap. 12 § eller 6 kap. 6 § konkurslagen (1987:672) är ålagd att lämna ifrån sig sitt pass eller förbud att utfärda pass för sökanden har meddelats enligt samma bestämmelser. 12 § Passmyndigheten ska återkalla ett gällande pass, om 1. passinnehavaren har förlorat eller efter ansökan har befriats från sitt svenska medborgarskap, 2. passet avser barn under arton år och barnets vårdnadshavare eller, om barnet vistas här i landet och står under vårdnad av båda föräldrarna, en av dem begär att passet ska återkallas och det inte finns synnerliga skäl mot återkallelse, 3. en passinnehavare, som är efterlyst och ska omhändertas omedelbart vid anträffandet, uppehåller sig utomlands och det av särskilda skäl är motiverat att passet återkallas, 4. passinnehavaren genom en dom som har fått laga kraft har dömts till frihetsberövande påföljd, som inte har börjat verkställas, och det finns sannolika skäl att anta att han eller hon har för avsikt att undandra sig verkställigheten, 5. passinnehavaren avtjänar fängelsestraff och den sammanlagda tiden att avtjäna är fängelse i minst ett år och innehavaren inte har villkorligt frigetts, Passmyndigheten ska återkalla ett gällande pass, om 1. passinnehavaren har förlorat eller efter ansökan har befriats från sitt svenska medborgarskap, 2. passet avser barn under arton år och barnets vårdnadshavare eller, om barnet vistas här i landet och står under vårdnad av båda föräldrarna, en av dem begär att passet ska återkallas och det inte finns synnerliga skäl mot återkallelse, 3. en passinnehavare, som är efterlyst och ska omhändertas omedelbart vid anträffandet, uppehåller sig utomlands och det av särskilda skäl är motiverat att passet återkallas, 4. passinnehavaren genom en dom som har fått laga kraft har dömts till frihetsberövande påföljd, som inte har börjat verkställas, och det finns sannolika skäl att anta att han eller hon har för avsikt att undandra sig verkställigheten, 5. passinnehavaren avtjänar fängelsestraff och den sammanlagda tiden att avtjäna är fängelse i minst ett år och innehavaren inte har villkorligt frigetts, 6. passinnehavaren avtjänar säkerhetsstraff, 6. passinnehavaren genomgår sluten ungdomsvård och den sammanlagda vårdtiden är minst ett år, 7. passinnehavaren genomgår sluten ungdomsvård och den sammanlagda vårdtiden är minst ett år, 7. passinnehavaren genomgår rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning enligt lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård, 8. passinnehavaren genomgår rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning enligt lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård, 8. det fanns hinder mot att bevilja passansökan enligt 7 § vid tiden för passets utfärdande och hindret fortfarande består, 9. det fanns hinder mot att bevilja passansökan enligt 7 § vid tiden för passets utfärdande och hindret fortfarande består, 9. någon annan än den för vilken passet är utställt förfogar över passet, eller 10. någon annan än den för vilken passet är utställt förfogar över passet, eller 10. passinnehavaren är underkastad ett utreseförbud enligt 31 a § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga eller ett tillfälligt utreseförbud enligt 31 d § samma lag. 11. passinnehavaren är underkastad ett utreseförbud enligt 31 a § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga eller ett tillfälligt utreseförbud enligt 31 d § samma lag. Ett särskilt pass ska dessutom återkallas, när de skäl som har föranlett passets utfärdande inte längre finns. Vad som sägs i första stycket 2 ska inte gälla i det fall pass har utfärdats utan vårdnadshavares medgivande enligt 11 § andra stycket. Vad som sägs i första stycket 10 ska inte gälla i det fall pass har utfärdats enligt 7 a § andra stycket eller 11 §. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2028. Förslag till lag om ändring i lagen (1998:620) om belastningsregister Härigenom föreskrivs att 17 § lagen (1998:630) om belastningsregister ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 17 § Utöver vad som följer av 16 § ska uppgifter om 1. fängelse- eller förvandlingsstraff för böter gallras tio år efter frigivningen, 2. fängelsestraff som ska anses helt verkställt genom tidigare frihetsberövande eller från vilket någon genom beslut om nåd helt har befriats gallras tio år efter domen eller beslutet, 3. fängelsestraff som har fallit bort enligt 35 kap. 8 eller 9 § brottsbalken eller förvandlingsstraff för böter som har fallit bort enligt 18 eller 21 § bötesverkställighetslagen (1979:189) gallras fem år efter det att straffet föll bort, Utöver vad som följer av 16 § ska uppgifter om 1. fängelse- eller förvandlingsstraff för böter gallras tio år efter frigivningen, 2. fängelsestraff som ska anses helt verkställt genom tidigare frihetsberövande eller från vilket någon genom beslut om nåd helt har befriats gallras tio år efter domen eller beslutet, 3. fängelsestraff som har fallit bort enligt 35 kap. 8 eller 9 § brottsbalken eller förvandlingsstraff för böter som har fallit bort enligt 18 eller 21 § bötesverkställighetslagen (1979:189) gallras fem år efter det att straffet föll bort, 4. säkerhetsstraff gallras tio år efter maximitidens utgång, 4. skyddstillsyn eller villkorlig dom gallras a) tio år efter domen eller beslutet, eller b) fem år efter domen eller beslutet, om uppgiften avser en person som var under 18 år vid tidpunkten för brottet eller brotten, 5. sluten ungdomsvård gallras tio år efter det att påföljden helt verkställts, 6. ungdomsvård, ungdomstjänst eller ungdomsövervakning gallras a) tio år efter domen eller beslutet, eller b) fem år efter domen eller beslutet, om uppgiften avser en person som var under 18 år vid tidpunkten för brottet eller brotten, 7. överlämnande till vård enligt lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall gallras a) tio år efter domen eller beslutet, eller b) fem år efter domen eller beslutet, om uppgiften avser en person som var under 18 år vid tidpunkten för brottet eller brotten, 8. överlämnande till rättspsykiatrisk vård gallras tio år efter utskrivningen, 9. böter gallras fem år efter domen, beslutet eller godkännandet av strafföreläggandet eller föreläggandet av ordningsbot, 10. att någon enligt 30 kap. 6 § brottsbalken har förklarats fri från påföljd gallras a) tio år efter domen eller beslutet, eller b) fem år efter domen eller beslutet, om uppgiften avser en person som var under 18 år vid tidpunkten för brottet eller brotten, 11. åklagares beslut att inte åtala för brott gallras a) tio år efter beslutet, eller b) tre år efter beslutet, om uppgiften avser en person som var under 18 år vid tidpunkten för brottet, 12. beslut om kontaktförbud enligt lagen (1988:688) om kontaktförbud och förbud enligt 3 kap. 5 § lagen (2015:642) om europeisk skyddsorder gallras tio år efter beslutet, 13. beslut om tillträdesförbud enligt lagen (2005:321) om tillträdesförbud vid idrottsarrangemang och lagen (2021:34) om tillträdesförbud till butiker, badanläggningar och bibliotek gallras fem år efter beslutet, och 14. beslut om vistelseförbud enligt lagen (2024:7) om preventiva vistelseförbud gallras a) tio år efter beslutet, eller b) fem år efter beslutet, om uppgiften avser en person som var under 18 år vid tidpunkten för beslutet. 5. skyddstillsyn eller villkorlig dom gallras a) tio år efter domen eller beslutet, eller b) fem år efter domen eller beslutet, om uppgiften avser en person som var under 18 år vid tidpunkten för brottet eller brotten, 6. sluten ungdomsvård gallras tio år efter det att påföljden helt verkställts, 7. ungdomsvård, ungdomstjänst eller ungdomsövervakning gallras a) tio år efter domen eller beslutet, eller b) fem år efter domen eller beslutet, om uppgiften avser en person som var under 18 år vid tidpunkten för brottet eller brotten, 8. överlämnande till vård enligt lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall gallras a) tio år efter domen eller beslutet, eller b) fem år efter domen eller beslutet, om uppgiften avser en person som var under 18 år vid tidpunkten för brottet eller brotten, 9. överlämnande till rättspsykiatrisk vård gallras tio år efter utskrivningen, 10. böter gallras fem år efter domen, beslutet eller godkännandet av strafföreläggandet eller föreläggandet av ordningsbot, 11. att någon enligt 30 kap. 6 § brottsbalken har förklarats fri från påföljd gallras a) tio år efter domen eller beslutet, eller b) fem år efter domen eller beslutet, om uppgiften avser en person som var under 18 år vid tidpunkten för brottet eller brotten, 12. åklagares beslut att inte åtala för brott gallras a) tio år efter beslutet, eller b) tre år efter beslutet, om uppgiften avser en person som var under 18 år vid tidpunkten för brottet, 13. beslut om kontaktförbud enligt lagen (1988:688) om kontaktförbud och förbud enligt 3 kap. 5 § lagen (2015:642) om europeisk skyddsorder gallras tio år efter beslutet, 14. beslut om tillträdesförbud enligt lagen (2005:321) om tillträdesförbud vid idrottsarrangemang och lagen (2021:34) om tillträdesförbud till butiker, badanläggningar och bibliotek gallras fem år efter beslutet, och 15. beslut om vistelseförbud enligt lagen (2024:7) om preventiva vistelseförbud gallras a) tio år efter beslutet, eller b) fem år efter beslutet, om uppgiften avser en person som var under 18 år vid tidpunkten för beslutet. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2028. Förslag till lag om ändring i lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder Härigenom föreskrivs att 4 § lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 4 § Den som har avtjänat fängelsestraff, sluten ungdomsvård eller förvandlingsstraff för böter har rätt till ersättning, om det efter överklagande eller anlitande av särskilt rättsmedel meddelas frikännande dom eller döms ut en mindre ingripande påföljd eller om den dom som har legat till grund för verkställigheten undanröjs utan beslut om ny handläggning. Detsamma gäller den som efter beslut av domstol enligt 31 kap. 3 § brottsbalken har varit intagen för rättspsykiatrisk vård. Den som har avtjänat fängelsestraff, säkerhetsstraff, sluten ungdomsvård eller förvandlingsstraff för böter har rätt till ersättning, om det efter överklagande eller anlitande av särskilt rättsmedel meddelas frikännande dom eller döms ut en mindre ingripande påföljd eller om den dom som har legat till grund för verkställigheten undanröjs utan beslut om ny handläggning. Detsamma gäller den som efter beslut av domstol enligt 31 kap. 3 § brottsbalken har varit intagen för rättspsykiatrisk vård. Denna lag träder i kraft 1 januari 2028. Förslag till lag om ändring i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål Härigenom föreskrivs att 4 kap. 29 a och 31 a §§ lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 4 kap. 29 a § Efter ansökan av en annan stat får en frihetsberövad person, som avtjänar ett fängelsestraff i Sverige enligt lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom, överföras till den stat där fängelsestraffet har utdömts för att där inställa sig för en ny prövning av domen. Ett sådant överförande får ske endast om den frihetsberövade samtycker till det. Samtycket ska framgå av ansökan. Efter ansökan av en annan stat får en frihetsberövad person, som avtjänar ett fängelse- eller ett säkerhetsstraff i Sverige enligt lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom, överföras till den stat där straffet har utdömts för att där inställa sig för en ny prövning av domen. Ett sådant överförande får ske endast om den frihetsberövade samtycker till det. Samtycket ska framgå av ansökan. 31 a § En svensk domstol får begära att en frihetsberövad person som, enligt lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom, avtjänar ett i Sverige utdömt fängelsestraff i en annan stat, förs över till Sverige för att inställa sig till en ny prövning av den dom som verkställigheten gäller. Av ansökan ska det framgå att den frihetsberövade samtycker till att överföras. En svensk domstol får begära att en frihetsberövad person som, enligt lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom, avtjänar ett i Sverige utdömt fängelse- eller säkerhetsstraff i en annan stat, förs över till Sverige för att inställa sig till en ny prövning av den dom som verkställigheten gäller. Av ansökan ska det framgå att den frihetsberövade samtycker till att överföras. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2028. Förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) Härigenom föreskrivs att 35 kap. 13 och 17 §§ offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 35 kap. 13 § Sekretess gäller hos domstol i brottmål samt i annat mål eller ärende som bestämmelserna om förundersökning i brottmål är tillämpliga på, för uppgift om en enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden som framkommer vid särskild personutredning, rättspsykiatrisk undersökning eller annan sådan utredning, om det av särskild anledning kan antas att den enskilde eller någon närstående till denne lider men om uppgiften röjs. Motsvarande sekretess gäller i en annan myndighets verksamhet för att bistå domstol med sådan utredning. Sekretess gäller hos domstol i brottmål samt i annat mål eller ärende som bestämmelserna om förundersökning i brottmål är tillämpliga på, för uppgift om en enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden som framkommer vid särskild personutredning, särskild riskutredning, rättspsykiatrisk undersökning eller annan sådan utredning, om det av särskild anledning kan antas att den enskilde eller någon närstående till denne lider men om uppgiften röjs. Motsvarande sekretess gäller i en annan myndighets verksamhet för att bistå domstol med sådan utredning. För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst femtio år. 17 § Sekretess gäller i ärende om nåd och i ärende enligt lagen (2006:45) om omvandling av fängelse på livstid för uppgift om en enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden, om det av särskild anledning kan antas att den enskilde eller någon närstående till denne lider men om uppgiften röjs. Motsvarande sekretess gäller även hos en myndighet som lämnar biträde i sådana ärenden. Sekretess gäller i ärende om nåd, i ärende om förlängning av säkerhetsstraff eller tillstånd till villkorad utslussning enligt 33 kap. 3–5 §§ brottsbalken och i ärende enligt lagen (2006:45) om omvandling av fängelse på livstid för uppgift om en enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden, om det av särskild anledning kan antas att den enskilde eller någon närstående till denne lider men om uppgiften röjs. Motsvarande sekretess gäller även hos en myndighet som lämnar biträde i sådana ärenden. För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst femtio år. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2028. Förslag till lag om ändring i lagen (2015:96) om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen Härigenom föreskrivs att 1 kap. 4 § och 3 kap. 12 och 21 §§ i lagen (2015:96) om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 kap. 4 § Med en svensk dom på frihetsberövande påföljd avses i denna lag en dom eller ett slutligt beslut 1. som har meddelats av en svensk domstol, 2. som avser fängelse, överlämnande till rättspsykiatrisk vård eller sluten ungdomsvård, och Med en svensk dom på frihetsberövande påföljd avses i denna lag en dom eller ett slutligt beslut 1. som har meddelats av en svensk domstol, 2. som avser fängelse, säkerhetsstraff, överlämnande till rättspsykiatrisk vård eller sluten ungdomsvård, och 3. som har fått laga kraft. 3. som har fått laga kraft. 3 kap. 12 § Om den frihetsberövande påföljden i den utländska domen behöver anpassas för att kunna verkställas i Sverige, ska Kriminalvården 1. besluta i fråga om påföljdens art eller längd, eller 2. överlämna åt Åklagarmyndigheten att göra en ansökan hos tingsrätten om att en ny påföljd ska bestämmas. Beslut enligt första stycket 1 får meddelas endast om anpassningen av påföljden är av enklare slag. En utländsk dom på frihetsberövande påföljd får, med hänsyn till dess art, endast anpassas till fängelse, överlämnande till rättspsykiatrisk vård eller sluten ungdomsvård. En utländsk dom på frihetsberövande påföljd får, med hänsyn till dess art, endast anpassas till fängelse, säkerhetsstraff, överlämnande till rättspsykiatrisk vård eller sluten ungdomsvård. En frihetsberövande påföljd som har anpassats enligt första stycket får inte bli strängare än den ursprungliga frihetsberövande påföljden. 21 § Verkställighet i Sverige ska ske enligt vad som gäller vid verkställighet av fängelse, sluten ungdomsvård eller överlämnande till rättspsykiatrisk vård, om inte annat följer av denna lag. Verkställighet i Sverige ska ske enligt vad som gäller vid verkställighet av fängelse, säkerhetsstraff, sluten ungdomsvård eller överlämnande till rättspsykiatrisk vård, om inte annat följer av denna lag. Verkställighet får ske även om påföljden är strängare än vad som enligt svensk lag hade kunnat följa på brottet eller brotten. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2028. Förslag till lag om ändring i lagen (2018:1250) om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (2018:1250) om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 2 § Om någon har dömts till fängelse på viss tid eller till sluten ungdomsvård och den dömde med anledning av de brott som prövats i målet eller som påföljden avser har varit frihetsberövad i Sverige eller utomlands under en sammanhängande tid av minst 24 timmar, ska tiden för frihetsberövandet tillgodoräknas den dömde som verkställighet av påföljden. Om någon har dömts till fängelse på viss tid, till säkerhetsstraff eller till sluten ungdomsvård och den dömde med anledning av de brott som prövats i målet eller som påföljden avser har varit frihetsberövad i Sverige eller utomlands under en sammanhängande tid av minst 24 timmar, ska tiden för frihetsberövandet tillgodoräknas den dömde som verkställighet av påföljden. Tillgodoräknande ska dock inte ske om 1. tiden för frihetsberövandet redan tillgodoräknats den dömde, eller 2. den dömde samtidigt avtjänat sådan frihetsberövande påföljd i annat mål. Villkor som uppställts vid överförande av verkställighet från en annan stat till Sverige ska gälla vid tillämpning av denna paragraf. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2028. Förslag till lag om ändring i strafftidslagen (2018:1251) Härigenom föreskrivs att 1, 18–19 och 21 §§ i strafftidslagen (2018:1251) ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 § Denna lag innehåller bestämmelser om när fängelsestraff får verkställas och hur strafftid ska beräknas. Denna lag innehåller bestämmelser om när fängelsestraff får verkställas och hur strafftid ska beräknas. Vad som föreskrivs om fängelsestraff i denna lag ska gälla även för säkerhetsstraff. 18 § När ett fängelsestraff på viss tid verkställs ska strafftiden beräknas i dagar. Ett fängelsestraff i månader eller år ska omräknas till dagar. Med en månad ska avses trettio dagar och med ett år trehundrasextiofem dagar. När ett fängelsestraff på viss tid eller ett säkerhetsstraff verkställs ska strafftiden beräknas i dagar. Ett fängelsestraff i månader eller år ska omräknas till dagar. Med en månad ska avses trettio dagar och med ett år trehundrasextiofem dagar. 21 § En dömd ska meddelas ett strafftidsbeslut som fastställer 1. dagen för strafftidens början, 2. fängelsestraffets längd i dagar, 3. antalet dagar som ska tillgodoräknas av tidigare frihetsberövande, och 4. dagen för strafftidens slut. En dömd ska meddelas ett strafftidsbeslut som fastställer 1. dagen för strafftidens början, 2. fängelsestraffets längd i dagar, 3. antalet dagar som ska tillgodoräknas av tidigare frihetsberövande, 4. dagen för strafftidens slut, 5. tidigaste dag för villkorlig frigivning, 6. återstående strafftid i dagar, och 7. dagen för prövotidens utgång. Om fängelsestraffet uppgår till mer än trettio dagar, ska beslutet även fastställa 1. tidigaste dag för villkorlig frigivning, 2. återstående strafftid i dagar, och 3. dagen för prövotidens utgång. Om ett beslut enligt första stycket avser ett fängelsestraff på livstid, ska beslutet fastställa 1. dagen för strafftidens början, och 2. antalet dagar som ska tillgodoräknas av tidigare frihetsberövande om straffet tidsbestäms. Om ett beslut enligt första stycket avser ett fängelsestraff på livstid, ska beslutet fastställa Om ett beslut enligt första stycket avser ett säkerhetsstraff, ska beslutet fastställa 1. dagen för strafftidens början, och 1. dagen för strafftidens början, 2. antalet dagar som ska tillgodoräknas av tidigare frihetsberövande om straffet tidsbestäms. 2. minimitidens längd i dagar, . 3. antalet dagar som ska tillgodoräknas av tidigare frihetsberövande, och 4. dagen för maximitidens slut. Beslutet ska meddelas utan dröjsmål. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2026 i fråga om 21 § första och andra stycket och i övrigt den 1 januari 2028. Förslag till lag om ändring i lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område Härigenom föreskrivs att 4 kap. 7 och 8 §§ lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 4 kap. 7 § Personuppgifter som kan antas ha samband med sådan brottslig verksamhet som anges i 3 kap. 2 § första stycket 1 får, om de behandlas i ett ärende, inte behandlas längre än ett år efter det att ärendet avslutades. Om personuppgifterna inte behandlas i ett ärende får de inte behandlas längre än tre år efter utgången av det kalenderår då registreringen avseende personen gjordes. Personuppgifter som kan antas ha samband med brottslig verksamhet som innefattar brott för vilket det är föreskrivet fängelse i två år eller mer får inte behandlas längre än fem år efter utgången av det kalenderår då registreringen gjordes. Om en ny registrering beträffande personens anknytning till brottslig verksamhet görs före utgången av de tidsfristerna, får de personuppgifter som redan finns om personen fortsätta att behandlas så länge någon av uppgifterna får behandlas. Den tid då en misstänkt person avtjänar ett fängelsestraff eller genomgår sluten ungdomsvård eller rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning ska inte räknas med vid beräkningen av de tidsfrister som anges i andra stycket. Den tid då en misstänkt person avtjänar ett fängelsestraff, ett säkerhetsstraff eller genomgår sluten ungdomsvård eller rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning ska inte räknas med vid beräkningen av de tidsfrister som anges i andra stycket. 8 § Personuppgifter som behandlas i samband med sådan övervakning som avses i 3 kap. 2 § första stycket 2 får inte behandlas längre än tio år efter utgången av det kalenderår då den senaste registreringen avseende personen gjordes. Den tid då en övervakad person avtjänar ett fängelsestraff eller genomgår sluten ungdomsvård eller rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning ska inte räknas med vid beräkningen av den tidsfrist som anges i första stycket. Den tid då en övervakad person avtjänar ett fängelsestraff, ett säkerhetsstraff eller genomgår sluten ungdomsvård eller rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning ska inte räknas med vid beräkningen av den tidsfrist som anges i första stycket. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2028. Förslag till lag om ändring i lagen (2018:1694) om Tullverkets behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område Härigenom föreskrivs att 4 kap. 8 och 9 §§ lagen (2018:1694) om Tullverkets behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 4 kap. 8 § Personuppgifter som kan antas ha samband med sådan brottslig verksamhet som anges i 3 kap. 2 § första stycket 1 får, om de behandlas i ett ärende, inte behandlas längre än ett år efter det att ärendet avslutades. Om personuppgifterna inte behandlas i ett ärende får de inte behandlas längre än tre år efter utgången av det kalenderår då registreringen avseende personen gjordes. Personuppgifter som kan antas ha samband med brottslig verksamhet som innefattar brott för vilket det är föreskrivet fängelse i två år eller mer får inte behandlas längre än fem år efter utgången av det kalenderår då registreringen gjordes. Om en ny registrering beträffande personens anknytning till brottslig verksamhet görs före utgången av de tidsfristerna, får de uppgifter som redan finns om personen fortsätta att behandlas så länge någon av uppgifterna får behandlas. Den tid då en misstänkt person avtjänar ett fängelsestraff eller genomgår sluten ungdomsvård eller rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning ska inte räknas med vid beräkningen av de tidsfrister som anges i andra stycket. Den tid då en misstänkt person avtjänar ett fängelsestraff, ett säkerhetsstraff eller genomgår sluten ungdomsvård eller rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning ska inte räknas med vid beräkningen av de tidsfrister som anges i andra stycket. 9 § Personuppgifter som behandlas i samband med sådan övervakning som avses i 3 kap. 2 § första stycket 2 får inte behandlas längre än tio år efter utgången av det kalenderår då den senaste registreringen avseende personen gjordes. Den tid då en övervakad person avtjänar ett fängelsestraff eller genomgår sluten ungdomsvård eller rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning ska inte räknas med vid beräkningen av den tidsfrist som anges i första stycket. Den tid då en övervakad person avtjänar ett fängelsestraff, ett säkerhetsstraff eller genomgår sluten ungdomsvård eller rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning ska inte räknas med vid beräkningen av den tidsfrist som anges i första stycket. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2028. Förteckning över remissinstanserna Efter remiss har yttrande över betänkandet lämnats av Arbetsförmedlingen, Arbetsgivarverket, Arbetsmiljöverket, Asylrättscentrum, Barnombudsmannen, Brottsförebyggande rådet, Brottsofferjouren Sverige, Brottsoffermyndigheten, Civil Rights Defenders, Diskrimineringsombudsmannen, Domstolsverket, Ekobrottsmyndigheten, Eskilstuna tingsrätt, Folkhälsomyndigheten, Förvaltningsrätten i Jönköping, Förvaltningsrätten i Malmö, Förvaltningsrätten i Stockholm, Gällivare kommun, Göta hovrätt, Göteborgs tingsrätt, Göteborgs universitet (Centrum för etik, juridik och mental hälsa, CELAM), Hovrätten för Övre Norrland, Institutet för mänskliga rättigheter, Integritetsskyddsmyndigheten, Justitiekanslern, Jämställdhetsmyndigheten, Kalmar tingsrätt, Kammarrätten i Sundsvall, Kriminalvården, Kristianstads tingsrätt, Linköpings kommun, Linnéuniversitetet (Institutionen för kriminologi och polisiärt arbete), Luleå kommun, Lunds tingsrätt, Malmö kommun, Malmö universitet (Institutionen för kriminologi), Migrationsverket, Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällsfrågor, Norrköpings tingsrätt, Polismyndigheten, Riksdagens Ombudsmän, Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige (Roks), Rättsmedicinalverket, Seko Kriminalvård, Skyddsvärnet, Socialstyrelsen, Solna tingsrätt, Statens institutionsstyrelse (SiS), Stockholms tingsrätt, Stockholms universitet (Juridiska institutionen och Kriminologiska institutionen), Svea hovrätt, Sveriges advokatsamfund, Sveriges Domareförbund, Sveriges Kommuner och Regioner, Säkerhetspolisen, Södertälje kommun, Tierps kommun, Unizon, Umeå universitet (Juridiska institutionen), Uppsala universitet (Juridiska fakulteten och Nationellt centrum för kvinnofrid), Åklagarmyndigheten, Övervakningsnämnden Malmö, Övervakningsnämnden Göteborg och Övervakningsnämnden Sundsvall. Yttrande har också inkommit från Fackförbundet ST, Patriotiska Studentförbundet och en privatperson. Region Norrbotten, Region Stockholm, Region Värmland, Saco-S, Trelleborgs kommun och Vännäs kommun har avstått från att yttra sig. Följande remissinstanser har inte inkommit med något yttrande: Arvika kommun, Barnrättsbyrån, Bris – Barnens rätt i samhället, Bollnäs kommun, BUFFF, Centrum för rättvisa, Grums kommun, Gävle kommun, Hofors kommun, Huddinge kommun, Jokkmokks kommun, Kalix kommun, Knas Hemma, Krokoms kommun, Kävlinge kommun, Lidingö kommun, Lysekils kommun, Norrtälje kommun, Nykvarns kommun, Oskarshamns kommun, Region Jämtland Härjedalen, Region Kronoberg, Riksförbundet Kriminellas Revansch i Samhället (RIKSKRIS), Rädda Barnen, Skellefteå kommun, Skövde kommun, Strängnäs kommun, Sundbybergs kommun, Sveriges läkarförbund, Unga KRIS, UNICEF, Vårdförbundet, Västerås kommun och Örebro kommun. Lagrådsremissens lagförslag Förslag till lag om verkställighet av säkerhetsförvaring Härigenom föreskrivs följande. 1 kap. Inledande bestämmelser 1 §    Denna lag innehåller bestämmelser om verkställighet av säkerhetsförvaring enligt 33 kap. brottsbalken och om särskilda riskutredningar. 2 §    Kriminalvården ansvarar för verkställigheten av säkerhetsförvaring. 3 §    Vid verkställighet av säkerhetsförvaring ska följande bestämmelser i fängelselagen (2010:610) tillämpas: 1. 2 kap. 1, 2 och 4–5 §§ om placering, 2. 3–9 kap. om sysselsättning och ersättning, fritid, personliga tillhörigheter, vistelse i gemensamhet och avskildhet, besök och andra kontakter, särskilda kontroll- och tvångsåtgärder samt hälso- och sjukvård, 3. 10 kap. 2 och 3 §§ om särskild permission och inställelse vid domstol eller annan myndighet, 4. 12 kap. 1, 3 och 4 §§ om varning och handläggning, 5. 12 a kap. om avbrott i verkställigheten, 6. 13 kap. 6 § om regeringens prövning av ärenden om vistelse utanför anstalt, och 7. 15 kap. 1–4 a §§ om straff och förpassning m.m. I 4 kap. 2 § finns bestämmelser om när sådana åtgärder som finns i 11 kap. fängelselagen får beviljas och vilka bestämmelser som ska tillämpas i fråga om sådana åtgärder. Vid tillämpningen av fängelselagen ska det som där sägs om – dom på fängelse eller fängelsestraff gälla dom på säkerhetsförvaring, – straffets fullgörande gälla påföljdens fullgörande, och – permission enligt 10 kap. 1 § den lagen gälla permission enligt 2 kap. 5 § denna lag. 4 §    Bestämmelser om när säkerhetsförvaring får verkställas och om hur tiden för verkställigheten ska beräknas finns i strafftidslagen (2018:1251). 2 kap. Verkställighetens innehåll 1 §    Varje intagen ska bemötas med respekt för sitt människovärde och med förståelse för de särskilda svårigheter som är förenade med frihetsberövandet. 2 §    Verkställigheten ska utformas så att den intagnes anpassning i samhället underlättas och så att negativa följder av frihetsberövandet motverkas. Verkställigheten ska, i den utsträckning det är möjligt utan att kravet på samhällsskydd eftersätts, särskilt inriktas på åtgärder som är ägnade att förebygga återfall i brott. Särskild vikt ska läggas vid att minska risken för ny brottslighet mot annans liv, hälsa, frihet eller frid. För varje intagen ska det upprättas en individuellt utformad verkställighetsplan. Verkställigheten ska planeras och utformas efter samråd med den intagne och i samverkan med berörda myndigheter. 3 §    Verkställigheten får inte innebära andra begränsningar i den intagnes frihet än som följer av denna lag eller som är nödvändiga för att ordningen eller säkerheten ska kunna upprätthållas. En kontroll- eller tvångsåtgärd får endast användas om den står i rimlig proportion till syftet med åtgärden. Om en mindre ingripande åtgärd är tillräcklig ska den användas. 4 §    En intagen får under verkställigheten vistas utanför anstalten i enlighet med vad som följer av denna lag. En intagen får även vistas utanför anstalten om det sker med stöd av bestämmelser i annan lag om tillfälligt överförande av frihetsberövade personer till en annan stat. Som vistelse utanför anstalt anses inte att en intagen, genom Kriminalvårdens försorg, transporteras utanför en anstalt med anledning av att ett beslut enligt lagen ska verkställas. 5 §    För att underlätta den intagnes anpassning i samhället får han eller hon beviljas tillstånd att vistas utanför anstalt för viss kort tid (permission) om 1. minst tre fjärdedelar av minimitiden har avtjänats, och 2. det inte finns en påtaglig risk för att han eller hon kommer att begå brott, undandra sig påföljdens fullgörande eller på annat sätt missköta sig. Om det finns särskilda skäl får permission beviljas trots att den tid som avses i första stycket 1 inte har förflutit. 6 §    En intagen som inte har beviljats tillstånd till villkorad utslussning enligt 33 kap. 6 § brottsbalken ska, om det inte är uppenbart obehövligt, stå under bevakning då han eller hon vistas utanför anstalt. 7 §    Ett tillstånd till vistelse utanför anstalt som avses i 4 § ska förenas med de villkor som behövs. Elektroniska hjälpmedel får användas för att kontrollera att villkor som har meddelats följs. 8 §    I anslutning till vistelse utanför anstalt enligt denna lag, 4 kap. 29, 29 a och 31 §§ lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål samt 2 kap. 12 § och 3 kap. 3 § lagen (2017:1000) om en europeisk utredningsorder får en intagen tillfälligt placeras i häkte, om det är nödvändigt av säkerhetsskäl eller med hänsyn till transportförhållandena. 9 §    Vid tillämpningen av denna lag ska sådana villkor som uppställts för överförande av straffverkställighet från en annan stat till Sverige följas. 3 kap. Om särskild riskutredning 1 §    I 33 kap. 3 och 9 §§ brottsbalken finns bestämmelser om när rätten ska besluta om att hämta in en särskild utredning med utlåtande om risken för att den tilltalade begår nya brott av allvarligt slag mot annans liv, hälsa, frihet eller frid (särskild riskutredning). 2 §    Rättsmedicinalverket ansvarar för genomförandet av särskilda riskutredningar. Sådana utredningar ska utföras med största möjliga skyndsamhet. En utredning med utlåtande om risken för att den tilltalade eller dömde begår nya brott av allvarligt slag mot annans liv, hälsa, frihet eller frid samt de omständigheter som bedömningen grundas på ska omedelbart ges in till rätten när utredningsarbetet har avslutats. Utredningen ska ges in inom fyra veckor om den tilltalade är häktad och annars inom sex veckor från det att beslutet om riskutredning kom in till Rättsmedicinalverket. Rätten får bevilja anstånd, om det finns synnerliga skäl. 3 §    En tilltalad som inte är häktad är skyldig att inställa sig för en särskild riskutredning på tid och plats som Rättsmedicinalverket bestämmer. Om det är möjligt ska utredningen genomföras så att den tilltalade inte hindras i sin förvärvsverksamhet eller utsätts för någon annan olägenhet. Om den tilltalade är på fri fot ska Polismyndigheten på Rättsmedicinalverkets begäran lämna biträde för att inställa den tilltalade till riskutredningen. 4 §    Sådana uppgifter om den tilltalade eller dömde som behövs för en särskild riskutredning ska lämnas ut av 1. Försäkringskassan, trots att uppgifterna omfattas av sekretess enligt 28 kap. 1 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), 2. Arbetsförmedlingen, trots att uppgifterna omfattas av sekretess enligt 28 kap. 11 eller 12 § samma lag, 3. Kriminalvården, trots att uppgifterna omfattas av sekretess enligt 35 kap. 15 § samma lag, 4. Migrationsverket, trots att uppgifterna omfattas av sekretess enligt 37 kap. 1 § samma lag, 5. Totalförsvarets plikt- och prövningsverk, trots att uppgifterna omfattas av sekretess enligt 38 kap. 1 § första stycket 1, 2, 3 eller 5 samma lag, och 6. den som bedriver verksamhet där det gäller sekretess enligt 25 kap. 1–5 §§ eller 26 kap. 1 § offentlighets- och sekretesslagen eller tystnadsplikt enligt 29 § lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade, 17 kap. 11 § socialtjänstlagen (2025:400) eller 6 kap. 12 § patientsäkerhetslagen (2010:659), trots sekretess eller tystnadsplikt. 5 §    Ett urin-, utandnings-, saliv-, svett-, blod- eller hårprov får tas på en person som genomgår en särskild riskutredning om det behövs för att kunna bedöma personens psykiska eller kroppsliga tillstånd. En urinprovtagning får inte utföras eller bevittnas av någon av motsatt kön som inte är läkare eller legitimerad sjuksköterska. 4 kap. Om villkorad utslussning 1 §    Villkorad utslussning ska vara förenad med övervakning. Om inte annat beslutas upphör övervakningen när säkerhetsförvaringen är helt verkställd. Kriminalvården får besluta att övervakningen ska upphöra vid en tidigare tidpunkt om behovet av samhällsskydd kan tillgodoses utan övervakning och det inte finns en beaktansvärd risk för att den dömde kommer att begå brott, undandra sig påföljdens fullgörande eller på annat sätt missköta sig. 2 §    Om det behövs för att underlätta övergången till verkställighet utanför anstalt får Kriminalvården bevilja sådana åtgärder som finns i 11 kap. fängelselagen (2010:610). Det som sägs om skyldighet för en intagen att lämna vissa prover och om upphävande av tillstånd till en utslussningsåtgärd i 11 kap. 7 och 8 §§ fängelselagen ska tillämpas även i fråga om den som genomgår villkorad utslussning. Detsamma gäller det som sägs om beslut om upphävande av tillstånd till en utslussningsåtgärd och om överklagande av beslut i 13 kap. 3–5 §§ och 14 kap. 4 § samma lag. 3 §    Bestämmelserna i 26 kap. 11 och 13–17 §§ brottsbalken ska tillämpas även i fråga om den som genomgår villkorad utslussning. Därutöver får en särskild föreskrift avse hur och på vilket sätt den dömde får använda elektronisk kommunikationsutrustning. Vid tillämpningen av 26 kap. 11 § brottsbalken ska det som där sägs om prövotid gälla den villkorade utslussningen. 4 §    Om det finns anledning till det får Kriminalvården ändra beslut enligt 3 § om användning av elektronisk kommunikationsutrustning eller beslut enligt 26 kap. 13 § andra stycket, 16 och 17 §§ brottsbalken eller besluta om nya åtgärder enligt dessa bestämmelser. 5 §    Om den dömde bryter mot föreskrifter eller anvisningar om det som i övrigt ska gälla för den villkorade utslussningen, får Kriminalvården vidta en åtgärd som avses i 4 §. Om en sådan åtgärd anses otillräcklig, får Kriminalvården besluta att en varning ska meddelas den dömde. Det som föreskrivs om varning i 38 kap. 10 § brottsbalken ska tillämpas även beträffande varning enligt denna paragraf. Om överträdelsen inte är av mindre betydelse och det inte är tillräckligt att Kriminalvården beslutar om någon sådan åtgärd som avses i första stycket, får Kriminalvården upphäva tillståndet till vistelse utanför anstalt. 6 §    Om ett tillstånd till vistelse utanför anstalt upphävs enligt 5 § andra stycket, ska den dömde omedelbart föras till en anstalt för fortsatt verkställighet av påföljden i anstalten. Detsamma gäller om en utslussningsåtgärd upphävs enligt 2 § andra stycket. 7 §    Ett beslut om tillstånd till villkorad utslussning ska upphävas om den dömde allvarligt åsidosätter sina skyldigheter enligt denna lag eller enligt särskilda föreskrifter som meddelats med stöd av 3 §. Frågan om upphävande prövas av övervakningsnämnden efter anmälan av Kriminalvården. Ett offentligt biträde ska förordnas för den dömde, om det inte är uppenbart att han eller hon saknar behov av biträde. Innan ett beslut om upphävande av tillstånd till villkorad utslussning meddelas ska den dömde beredas tillfälle att yttra sig. Bestämmelser om upphävande av tillstånd till villkorad utslussning när den som har dömts till säkerhetsförvaring har begått ett annat brott finns i 34 kap. 10 § brottsbalken. 8 §    En fråga om upphävande enligt 7 § första stycket ska avgöras skyndsamt och prövas av den övervakningsnämnd inom vars verksamhetsområde den anstalt där den dömde är inskriven är belägen. Om det finns särskilda skäl, får även en annan övervakningsnämnd pröva en sådan fråga. 9 §    Övervakningsnämndens beslut enligt detta kapitel får överklagas till allmän domstol. Ett beslut överklagas till den tingsrätt inom vars domkrets den anstalt där den dömde är inskriven är belägen. Övervakningsnämnden ska inte vara part i domstolen. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till hovrätten. 5 kap. Övriga bestämmelser 1 §    Ett beslut enligt denna lag gäller omedelbart, om inte något annat beslutas. 2 §    Om inte annat föreskrivs, fattas beslut enligt denna lag av Kriminalvården. Kriminalvårdens beslut får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Ett beslut överklagas till den förvaltningsrätt inom vars domkrets den anstalt är där den dömde var inskriven när det första beslutet i ärendet fattades är belägen. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. 3 §    Ett beslut får inte överklagas enligt 2 § andra stycket innan beslutet har omprövats av Kriminalvården. En sådan omprövning får begäras av den som beslutet gäller om det har gått honom eller henne emot. Ett överklagande av ett beslut som inte har omprövats ska anses som en begäran om omprövning. Vid omprövning enligt första stycket får beslutet inte ändras till klagandens nackdel. 4 §    En begäran om omprövning ska vara skriftlig och ha kommit in till Kriminalvården inom tre veckor från den dag då klaganden fick del av beslutet. I begäran om omprövning ska klaganden ange vilket beslut som avses och vilken ändring i beslutet som han eller hon begär. Kriminalvården prövar om skrivelsen med begäran om omprövning har kommit in i rätt tid. Om skrivelsen har kommit in för sent ska den avvisas, om inte förseningen beror på att myndigheten inte har lämnat klaganden en korrekt underrättelse om hur man begär omprövning. 5 §    Ett beslut enligt utlänningslagen (2005:716) om att avvisa eller utvisa en utlänning som har dömts till säkerhetsförvaring får inte verkställas förrän 1. utlänningen har avtjänat minimitiden, rätten har beslutat om tillstånd till villkorad utslussning enligt 33 kap. 6 § brottsbalken och det begärs av den myndighet som ska verkställa beslutet, eller 2. verkställigheten av säkerhetsförvaringen har förts över till ett annat land. Denna lag träder i kraft den 1 mars 2026. Förslag till lag om ändring i brottsbalken Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken dels att 1 kap. 3 och 5 §§, 26 kap. 25 §, 30 kap. 1 och 6 §§, 34 kap. 1, 5, 6 och 8 §§ och 38 kap. 6 § ska ha följande lydelse, dels att det ska införas ett nytt kapitel, 33 kap., och fem nya paragrafer, 34 kap. 9 och 10 §§ och 38 kap. 3 a, 3 b och 8 a §§, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 kap. 3 § Med påföljd för brott förstås i denna balk straffen böter och fängelse samt villkorlig dom, skyddstillsyn, och överlämnande till särskild vård. Med påföljd för brott förstås i denna balk straffen böter och fängelse samt villkorlig dom, skyddstillsyn, överlämnande till särskild vård och säkerhetsförvaring. 5 § Fängelse är att anse som ett svårare straff än böter. Om förhållandet mellan fängelse samt villkorlig dom och skyddstillsyn föreskrivs i 30 kap. 1 §. Om förhållandet mellan fängelse och säkerhetsförvaring samt villkorlig dom och skyddstillsyn föreskrivs i 30 kap. 1 §. 26 kap. 25 § Förekommer till verkställighet på en gång dom på fängelse på livstid och dom på böter, förvandlingsstraff för böter, fängelse på viss tid, villkorlig dom, skyddstillsyn, ungdomsvård, ungdomstjänst, ungdomsövervakning eller sluten ungdomsvård, ska livstidsstraffet träda i stället för den andra påföljden. Förekommer till verkställighet på en gång dom på fängelse på livstid och dom på böter, förvandlingsstraff för böter, fängelse på viss tid, villkorlig dom, skyddstillsyn, ungdomsvård, ungdomstjänst, ungdomsövervakning, sluten ungdomsvård eller säkerhetsförvaring, ska livstidsstraffet träda i stället för den andra påföljden. Förekommer till verkställighet på en gång dom på säkerhetsförvaring och dom på böter, förvandlingsstraff för böter, fängelse på viss tid, villkorlig dom, skyddstillsyn, ungdomsvård, ungdomstjänst, ungdomsövervakning eller sluten ungdomsvård, ska säkerhetsförvaringen träda i stället för den andra påföljden. Förekommer till verkställighet på en gång en dom på fängelse på viss tid i minst två år och en dom på böter eller förvandlingsstraff för böter som har meddelats innan den förstnämnda påföljden har börjat verkställas, ska fängelsestraffet träda i stället för den andra påföljden. 30 kap. 1 § Vid val av påföljd är fängelse att anse som en svårare påföljd än villkorlig dom och skyddstillsyn. Vid val av påföljd är – fängelse och säkerhetsförvaring att anse som svårare påföljder än villkorlig dom och skyddstillsyn, – säkerhetsförvaring att anse som en svårare påföljd än fängelse på viss tid, och – fängelse på livstid att anse som en svårare påföljd än säkerhetsförvaring. Bestämmelser om användningen av överlämnande till särskild vård finns i 31 och 32 kap. 6 § Den som har begått ett brott under påverkan av en allvarlig psykisk störning ska i första hand dömas till en annan påföljd än fängelse. Rätten får döma till fängelse endast om det finns synnerliga skäl. Vid bedömningen av om det finns sådana skäl ska rätten beakta Den som har begått ett brott under påverkan av en allvarlig psykisk störning ska i första hand dömas till en annan påföljd än fängelse eller säkerhetsförvaring. Rätten får döma till fängelse eller säkerhetsförvaring endast om det finns synnerliga skäl. Vid bedömningen av om det finns sådana skäl ska rätten beakta 1. om brottet har ett högt straffvärde, 2. om den tilltalade saknar eller har ett begränsat behov av psykiatrisk vård, 3. om den tilltalade i anslutning till brottet själv har vållat sitt tillstånd genom rus eller på något annat liknande sätt, samt 4. omständigheterna i övrigt. Rätten får inte döma till fängelse, om den tilltalade till följd av den allvarliga psykiska störningen har saknat förmåga att inse gärningens innebörd eller att anpassa sitt handlande efter en sådan insikt. Detta gäller dock inte om den tilltalade har vållat sin bristande förmåga på det sätt som anges i första stycket 3. Rätten får inte döma till fängelse eller säkerhetsförvaring, om den tilltalade till följd av den allvarliga psykiska störningen har saknat förmåga att inse gärningens innebörd eller att anpassa sitt handlande efter en sådan insikt. Detta gäller dock inte om den tilltalade har vållat sin bristande förmåga på det sätt som anges i första stycket 3. Om rätten i fall som avses i första eller andra stycket finner att någon påföljd inte bör dömas ut, ska den tilltalade vara fri från påföljd. 33 kap. Om säkerhetsförvaring 1 §    Den som har begått brott mot annans liv, hälsa, frihet eller frid av sådant allvar att han eller hon skulle ha dömts till fängelse i fyra år eller mer om påföljden hade bestämts till fängelse för den brottsligheten får dömas till säkerhetsförvaring, om han eller hon tidigare dömts till en frihetsberövande påföljd för sådan brottslighet genom en dom som har fått laga kraft. Till säkerhetsförvaring får även den dömas som vid ett och samma tillfälle döms för upprepad brottslighet mot annans liv, hälsa, frihet eller frid, om den brottsligheten är av sådant allvar att han eller hon skulle ha dömts till fängelse i sex år eller mer om påföljden hade bestämts till fängelse. För att påföljden ska få bestämmas till säkerhetsförvaring enligt första eller andra stycket krävs också 1. att det finns en påtaglig risk för återfall i allvarlig brottslighet mot annans liv, hälsa, frihet eller frid, och 2. att det inte är tillräckligt med fängelse på viss tid eller andra åtgärder för att tillgodose behovet av samhällsskydd. Påföljden får inte bestämmas till säkerhetsförvaring om det finns skäl att döma till fängelse på livstid eller rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. 2 §    För brott som någon har begått innan han eller hon har fyllt arton år får det inte dömas till säkerhetsförvaring. Rätten får dock döma till säkerhetsförvaring som gemensam påföljd även för brott som någon har begått innan han eller hon har fyllt arton år, om de brott som har begåtts efter det att han eller hon har fyllt arton år i sig uppfyller förutsättningarna i 1 §. 3 §    Innan påföljden bestäms till säkerhetsförvaring, ska rätten besluta om att hämta in en särskild utredning med utlåtande om risken för att den tilltalade begår nya brott av allvarligt slag mot annans liv, hälsa, frihet eller frid (särskild riskutredning). En sådan utredning behöver dock inte hämtas in om det är uppenbart obehövligt. Beslut om att hämta in en särskild riskutredning får bara meddelas om övertygande bevisning har presenterats om att den tilltalade har begått brott som kan leda till att påföljden bestäms till säkerhetsförvaring. 4 §    När påföljden bestäms till säkerhetsförvaring ska rätten fastställa den kortaste tiden för frihetsberövande (minimitiden) och den totala tiden för säkerhetsförvaringens verkställighet (ramtiden). Minimitiden ska motsvara längden av det fängelsestraff som skulle ha dömts ut om fängelse hade valts som påföljd och får högst uppgå till arton år. Ramtiden ska bestämmas till en tid som överstiger minimitiden med lägst fyra och högst sex år. Vid bestämmande av ramtidens längd ska rätten beakta hur allvarlig brottslighet mot annans liv, hälsa, frihet eller frid som den tilltalade ska dömas för. Ramtiden kan förlängas enligt det som framgår av 8 §. 5 §    Den som har dömts till säkerhetsförvaring ska för verkställighet av påföljden tas in i kriminalvårdsanstalt. 6 §    Rätten får, efter ansökan av den dömde eller Kriminalvården, besluta om tillstånd till villkorad utslussning. Ett sådant tillstånd innebär att Kriminalvården får besluta att den dömde får vistas utanför anstalt med särskilt stöd och under kontroll. Det får dock inte ske några utslussningsåtgärder före minimitidens utgång. 7 §    Vid bedömningen av om tillstånd till villkorad utslussning ska beslutas ska rätten särskilt beakta 1. risken för att den dömde återfaller i allvarlig brottslighet mot annans liv, hälsa, frihet eller frid, 2. den tid som den dömde har avtjänat, 3. det som framgår av domen om brottslighetens karaktär, 4. om den dömde på ett allvarligt sätt har brutit mot de föreskrifter och villkor som gäller för verkställigheten, och 5. om den dömde har medverkat till att genomföra åtgärder som syftar till att främja hans eller hennes anpassning i samhället. 8 §    Rätten får, efter ansökan av åklagaren, förlänga ramtiden med högst tre år vid varje tillfälle om ett fortsatt frihetsberövande är absolut nödvändigt för att tillgodose behovet av samhällsskydd. Ramtiden får också förlängas med högst ett år vid varje tillfälle om det behövs för att villkorad utslussning enligt 6 § ska kunna pågå under tillräckligt lång tid för att tillgodose behovet av samhällsskydd. Kriminalvården ska anmäla till åklagaren om det finns skäl att ansöka om förlängning. 9 §    Rätten ska besluta om att hämta in en särskild riskutredning i ärenden om tillstånd till villkorad utslussning enligt 6 § och i ärenden om förlängning av ramtiden enligt 8 §. En sådan utredning behöver dock inte hämtas in om det är uppenbart obehövligt. En ansökan om tillstånd till villkorad utslussning eller om förlängning av ramtiden enligt 8 § första stycket får inte bifallas utan att en sådan utredning har hämtats in. Frågor om tillstånd till villkorad utslussning och förlängning av ramtiden ska handläggas skyndsamt. 10 §    Säkerhetsförvaringen är helt verkställd vid ramtidens utgång om rätten inte har fattat beslut enligt 38 kap. 3 b § tredje stycket. 11 §    Bestämmelser om verkställighet av säkerhetsförvaring och om särskilda riskutredningar finns i lagen (2026:000) om verkställighet av säkerhetsförvaring. 34 kap. 1 § Om den som har dömts till fängelse, villkorlig dom, skyddstillsyn, ungdomsvård, ungdomstjänst, ungdomsövervakning eller sluten ungdomsvård har begått ett annat brott före domen (nyupptäckt brott) eller om den dömde begår ett nytt brott efter domen men innan påföljden helt har verkställts eller annars upphört (nytt brott), ska rätten bestämma en ny påföljd för den tillkommande brottsligheten. I stället för att bestämma en ny påföljd för den tillkommande brottsligheten får rätten, i de fall som avses i 3 och 4 §§, besluta att den tidigare utdömda påföljden ska avse också den brottsligheten, eller undanröja den utdömda påföljden och döma till gemensam påföljd för den samlade brottsligheten. Undergår den dömde fängelse på livstid får rätten endast besluta att den tidigare utdömda påföljden ska avse också den tillkommande brottsligheten. För den som har dömts till säkerhetsförvaring finns särskilda bestämmelser i 9 och 10 §§. Lydelse enligt prop. 2025/26:34 Föreslagen lydelse 5 § Om 1 § första stycket tillämpas i fråga om brott som har begåtts under prövotiden för någon som villkorligt frigetts från fängelse, ska den villkorligt medgivna friheten förklaras förverkad om inte särskilda skäl talar mot det. Som särskilda skäl för att inte förverka eller för att förverka endast en del av villkorligt medgiven frihet får rätten beakta 1. om den nya brottsligheten i förhållande till den tidigare är av lindrig beskaffenhet, 2. om lång tid har förflutit mellan brotten samt om lång tid har förflutit mellan tidpunkten för den villkorliga frigivningen och den nya brottsligheten, eller 3. om ett förverkande annars skulle framstå som oskäligt. Om påföljden bestäms till säkerhetsförvaring får villkorligt medgiven frihet inte förverkas. Om rätten inte beslutar om förverkande enligt första stycket, får den besluta om åtgärd som avses i 26 kap. 19 § första stycket eller förlänga prövotiden med högst ett år utöver den tid som följer av 26 kap. 10 §. Rätten får dock inte besluta om elektronisk övervakning enligt 26 kap. 17 §. En åtgärd enligt tredje stycket får beslutas endast före prövotidens utgång. Förverkande får beslutas endast om frågan tas upp i ett mål där den frigivne häktats eller fått del av åtal inom ett år från prövotidens utgång. En åtgärd enligt fjärde stycket får beslutas endast före prövotidens utgång och inte i något fall om påföljden bestäms till säkerhetsförvaring. Förverkande får beslutas endast om frågan tas upp i ett mål där den frigivne häktats eller fått del av åtal inom ett år från prövotidens utgång. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 6 § Om rätten med tillämpning av 3 § genom dom som fått laga kraft har beslutat att fängelse, villkorlig dom, skyddstillsyn, ungdomsvård, ungdomstjänst, ungdomsövervakning eller sluten ungdomsvård som dömts ut i tidigare mål ska avse ytterligare brott, och om den tidigare påföljden ändras av högre rätt genom dom som får laga kraft, ska frågan om påföljd för den tillkommande brottsligheten efter anmälan av åklagare prövas på nytt. Detsamma ska gälla, när påföljd avseende fängelse, villkorlig dom, skyddstillsyn eller sluten ungdomsvård bestämts med tillämpning av 2 § och den tidigare påföljden ändras. Om rätten med tillämpning av 3 § eller 9 § första stycket genom dom som fått laga kraft har beslutat att fängelse, villkorlig dom, skyddstillsyn, ungdomsvård, ungdomstjänst, ungdomsövervakning, sluten ungdomsvård eller säkerhetsförvaring som dömts ut i tidigare mål ska avse ytterligare brott, och om den tidigare påföljden ändras av högre rätt genom dom som får laga kraft, ska frågan om påföljd för den tillkommande brottsligheten efter anmälan av åklagare prövas på nytt. Detsamma ska gälla, när påföljd avseende fängelse, villkorlig dom, skyddstillsyn eller sluten ungdomsvård bestämts med tillämpning av 2 § och den tidigare påföljden ändras. Visar det sig, när en dom på fängelse på viss tid eller sluten ungdomsvård ska verkställas, att den dömde begått brottet före det att en påföljd som han eller hon dömts till för något annat brott har dömts ut, och framgår det inte av domarna att den andra påföljden har beaktats, ska, sedan domarna fått laga kraft, rätten efter anmälan av åklagare med tillämpning av 2 § bestämma vad den dömde ska undergå till följd av den dom som sist ska verkställas. En sådan prövning hindrar inte att domen får verkställas, om inte rätten beslutar något annat. Visar det sig, när en dom på fängelse på viss tid, sluten ungdomsvård eller säkerhetsförvaring ska verkställas, att den dömde begått brottet före det att en påföljd som han eller hon dömts till för något annat brott har dömts ut, och framgår det inte av domarna att den andra påföljden har beaktats, ska, sedan domarna fått laga kraft, rätten efter anmälan av åklagare med tillämpning av 2 § bestämma vad den dömde ska undergå till följd av den dom som sist ska verkställas. En sådan prövning hindrar inte att domen får verkställas, om inte rätten beslutar något annat. 8 § Uppkommer fråga om överlämnande eller utlämning till Sverige för verkställighet av en dom, varigenom någon dömts till fängelse som gemensam påföljd för två eller flera brott, och kan överlämnande eller utlämning enligt den andra statens lagstiftning inte ske för alla brotten, ska rätten, efter anmälan av åklagare, undanröja den gemensamt utdömda påföljden och döma till påföljd för den brottslighet för vilken överlämnande eller utlämning kan äga rum. Uppkommer fråga om överlämnande eller utlämning till Sverige för verkställighet av en dom, varigenom någon dömts till fängelse eller säkerhetsförvaring som gemensam påföljd för två eller flera brott, och kan överlämnande eller utlämning enligt den andra statens lagstiftning inte ske för alla brotten, ska rätten, efter anmälan av åklagare, undanröja den gemensamt utdömda påföljden och döma till påföljd för den brottslighet för vilken överlämnande eller utlämning kan äga rum. Det som föreskrivs i första stycket ska även gälla då fråga uppkommer om att en svensk brottmålsdom som avser två eller flera brott ska verkställas utomlands enligt lagen (1978:801) om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet, lagen (2015:96) om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen eller lagen (2025:520) om internationell verkställighet i brottmål, men det finns hinder mot verkställighet enligt den andra statens lagstiftning i fråga om något eller några av brotten. 9 § Om den som har dömts till säkerhetsförvaring ska dömas för ny eller nyupptäckt brottslighet, ska rätten besluta att säkerhetsförvaringen ska avse också den tillkommande brottsligheten. I stället för att besluta att säkerhetsförvaringen ska avse också den tillkommande brottsligheten får rätten bestämma en ny påföljd för den brottsligheten. En sådan dom får meddelas endast om säkerhetsförvaringen är helt verkställd och det är fråga om 1. ny brottslighet och det är påkallat med hänsyn till den nya brottslighetens allvar, eller 2. nyupptäckt brottslighet och denna påtagligt skulle ha påverkat minimitidens längd, om säkerhetsförvaring hade dömts ut för den samlade brottsligheten. Rätten får även undanröja en tidigare utdömd säkerhetsförvaring och döma till gemensam påföljd för den samlade brottsligheten. Ett sådant beslut får meddelas endast om det finns särskilda skäl för det samt domen på säkerhetsförvaring har fått laga kraft och dom meddelas innan säkerhetsförvaringen är helt verkställd. 10 § När rätten beslutar att en tidigare utdömd säkerhetsförvaring ska avse också tillkommande brottslighet får rätten samtidigt förlänga minimitiden och ramtiden samt upphäva ett tillstånd till villkorad utslussning. Minimitiden och ramtiden får förlängas endast om det är fråga om 1. ny brottslighet och det är påkallat med hänsyn till den nya brottslighetens allvar, eller 2. nyupptäckt brottslighet och denna påtagligt skulle ha påverkat minimitidens längd, om säkerhetsförvaring hade dömts ut för den samlade brottsligheten. Om den tillkommande brottsligheten utgör brott mot annans liv, hälsa, frihet eller frid får ramtiden förlängas med längre tid än den tid minimitiden förlängs med. Ramtiden får dock aldrig överstiga minimitiden med mer än sex år. Om förlängning beslutas enligt andra stycket 1 får minimitiden överstiga arton år och ramtiden tjugofyra år. 38 kap. 3 a § En ansökan om tillstånd till villkorad utslussning enligt 33 kap. 6 § eller en ansökan om förlängning av ramtiden enligt 33 kap. 8 § ska vara skriftlig och tas upp av den tingsrätt inom vars domkrets den anstalt där den dömde är inskriven är belägen. Åklagaren ska vara den dömdes motpart. Ett offentligt biträde ska förordnas för den dömde, om det inte är uppenbart att han eller hon saknar behov av biträde. 3 b § En ansökan om tillstånd till villkorad utslussning enligt 33 kap. 6 § får göras tidigast ett år före minimitidens utgång. Om en ansökan från den dömde avslås, får han eller hon ansöka på nytt tidigast ett år efter det att beslutet har fått laga kraft. En ansökan om förlängning av ramtiden enligt 33 kap. 8 § ska ha kommit in till tingsrätten senast sex månader innan ramtiden löper ut. Om ansökan enligt andra stycket har gjorts i rätt tid får rätten besluta att verkställigheten av säkerhetsförvaringen ska fortsätta till dess att saken är slutligt avgjord. 6 § Nämndemän ska delta när en tingsrätt avgör en fråga som avses i 2 eller 2 a § eller i 27 kap. 6 §, 28 kap. 9 §, 32 kap. 4 § eller 34 kap. 6 § andra stycket eller 8 §. Detsamma ska gälla i fråga om undanröjande av påföljd enligt 34 kap. 4 §, förverkande av villkorligt medgiven frihet eller annan åtgärd enligt 34 kap. 5 §. Nämndemän ska delta när en tingsrätt avgör en fråga som avses i 2 eller 2 a § eller i 27 kap. 6 §, 28 kap. 9 §, 32 kap. 4 §, 33 kap. 6 eller 8 § eller 34 kap. 6 § andra stycket eller 8 §. Detsamma ska gälla i fråga om undanröjande av påföljd enligt 34 kap. 4 §, förverkande av villkorligt medgiven frihet eller annan åtgärd enligt 34 kap. 5 §. Vid avgörande av en fråga som avses i 27 kap. 2 a § tredje stycket eller 5 § tredje stycket eller 28 kap. 11 § första och tredje styckena, är en tingsrätt domför med en lagfaren domare. 8 a § I ärenden om åtgärd enligt 33 kap. 6 eller 8 § ska tingsrätten ge parterna tillfälle att yttra sig över det som tillförts ärendet genom någon annan. Om den dömde begär att bli hörd muntligen, ska han eller hon ges tillfälle till det om det inte är uppenbart obehövligt. Om det inte är uppenbart obehövligt ska rätten hämta in ett yttrande från Kriminalvården. Rättens avgörande av saken sker genom beslut. I övrigt gäller det som föreskrivs om brottmål i rättegångsbalken. 1. Denna lag träder i kraft den 1 mars 2026. 2. Bestämmelserna i 33 kap. 1 § tillämpas inte på brott som begåtts före ikraftträdandet. De bestämmelserna får dock tillämpas även på sådana brott om de brott som begåtts efter ikraftträdandet i sig uppfyller förutsättningarna i bestämmelserna. Förslag till lag om ändring i passlagen (1978:302) Härigenom föreskrivs att 7, 12, 18, 19, 21, 24 och 26 §§ passlagen (1978:302) ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 7 § Passansökan ska avslås, om 1. bestämmelserna i 6 § inte har iakttagits och sökanden inte har följt uppmaningen att avhjälpa bristen, 2. ansökan avser pass för barn under arton år och barnets vårdnadshavare inte har lämnat medgivande och det inte finns synnerliga skäl att ändå utfärda pass, 3. sökanden är anhållen, häktad eller underkastad övervakning enligt 24 kap. 4 § första stycket rättegångsbalken eller reseförbud eller anmälningsskyldighet enligt 25 kap. 1 § samma balk, 4. sökanden är föremål för ett beslut om övervakningsåtgärder enligt 2 kap. 1 § lagen (2015:485) om erkännande och uppföljning av beslut om övervakningsåtgärder inom Europeiska unionen och åklagare inte har lämnat medgivande, 5. sökanden är föremål för en uppföljningsförklaring som avser en övervakningsåtgärd enligt 3 kap. 3 § 3–5 lagen (2015:485) om erkännande och uppföljning av beslut om övervakningsåtgärder inom Europeiska unionen och åklagare inte har lämnat medgivande, 6. sökanden är efterlyst och ska omhändertas omedelbart vid anträffandet, 7. sökanden genom en dom som har fått laga kraft har dömts till frihetsberövande påföljd, som inte har börjat verkställas, och det finns sannolika skäl att anta att han eller hon har för avsikt att undandra sig verkställigheten, 8. sökanden avtjänar fängelsestraff och den sammanlagda tiden att avtjäna är fängelse i minst ett år och sökanden inte har villkorligt frigivits, 9. sökanden avtjänar säkerhetsförvaring, 9. sökanden genomgår sluten ungdomsvård och den sammanlagda vårdtiden är minst ett år, 10. sökanden genomgår sluten ungdomsvård och den sammanlagda vårdtiden är minst ett år, 10. sökanden genomgår rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning enligt lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård, eller 11. sökanden genomgår rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning enligt lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård, eller 11. sökanden enligt 2 kap. 12 § eller 6 kap. 6 § konkurslagen (1987:672) är ålagd att lämna ifrån sig sitt pass eller förbud att utfärda pass för sökanden har meddelats enligt samma bestämmelser. 12. sökanden enligt 2 kap. 12 § eller 6 kap. 6 § konkurslagen (1987:672) är ålagd att lämna ifrån sig sitt pass eller förbud att utfärda pass för sökanden har meddelats enligt samma bestämmelser. 12 § Passmyndigheten ska återkalla ett gällande pass, om 1. passinnehavaren har förlorat eller efter ansökan har befriats från sitt svenska medborgarskap, 2. passet avser barn under arton år och barnets vårdnadshavare eller, om barnet vistas här i landet och står under vårdnad av båda föräldrarna, en av dem begär att passet ska återkallas och det inte finns synnerliga skäl mot återkallelse, 3. en passinnehavare, som är efterlyst och ska omhändertas omedelbart vid anträffandet, uppehåller sig utomlands och det av särskilda skäl är motiverat att passet återkallas, 4. passinnehavaren genom en dom som har fått laga kraft har dömts till frihetsberövande påföljd, som inte har börjat verkställas, och det finns sannolika skäl att anta att han eller hon har för avsikt att undandra sig verkställigheten, 5. passinnehavaren avtjänar fängelsestraff och den sammanlagda tiden att avtjäna är fängelse i minst ett år och innehavaren inte har villkorligt frigetts, 6. passinnehavaren avtjänar säkerhetsförvaring, 6. passinnehavaren genomgår sluten ungdomsvård och den sammanlagda vårdtiden är minst ett år, 7. passinnehavaren genomgår sluten ungdomsvård och den sammanlagda vårdtiden är minst ett år, 7. passinnehavaren genomgår rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning enligt lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård, 8. passinnehavaren genomgår rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning enligt lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård, 8. det fanns hinder mot att bevilja passansökan enligt 7 § vid tiden för passets utfärdande och hindret fortfarande består, 9. det fanns hinder mot att bevilja passansökan enligt 7 § vid tiden för passets utfärdande och hindret fortfarande består, 9. någon annan än den för vilken passet är utställt förfogar över passet, eller 10. någon annan än den som passet är utfärdat till förfogar över passet, eller 10. passinnehavaren är underkastad ett utreseförbud enligt 31 a § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga eller ett tillfälligt utreseförbud enligt 31 d § samma lag. 11. passinnehavaren är underkastad ett utreseförbud enligt 31 a § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga eller ett tillfälligt utreseförbud enligt 31 d § samma lag. Ett särskilt pass ska dessutom återkallas, när de skäl som har föranlett passets utfärdande inte längre finns. Ett särskilt pass ska dessutom återkallas, när de skäl som har lett till att passet utfärdades inte längre finns. Vad som sägs i första stycket 2 ska inte gälla i det fall pass har utfärdats utan vårdnadshavares medgivande enligt 11 § andra stycket. Det som sägs i första stycket 2 ska inte gälla i det fall pass har utfärdats utan vårdnadshavares medgivande enligt 11 § andra stycket. Vad som sägs i första stycket 10 ska inte gälla i det fall pass har utfärdats enligt 7 a § andra stycket eller 11 §. Det som sägs i första stycket 11 ska inte gälla i det fall pass har utfärdats enligt 7 a § andra stycket eller 11 §. 18 § Passmyndigheten får besluta att pass ska omhändertas, om 1. fråga om återkallelse av passet enligt 12 § första stycket 2, 4 eller 10 har uppkommit och det finns risk att passinnehavaren reser ut ur landet innan beslut om återkallelse hinner meddelas, 1. fråga om återkallelse av passet enligt 12 § första stycket 2, 4 eller 11 har uppkommit och det finns risk att passinnehavaren reser ut ur landet innan beslut om återkallelse hinner meddelas, 2. framställning enligt 24 eller 25 § har beslutats och det finns risk att passinnehavaren reser ut ur landet innan fråga om återkallelse av passet eller begränsning av dess giltighet har slutbehandlats. Bestämmelserna i 17 § tillämpas också när beslut om omhändertagande har meddelats enligt första stycket. Om pass som har omhändertagits enligt första stycket 1 inte har återkallats inom en vecka efter passets omhändertagande, ska innehavaren ges tillfälle att få tillbaka passet. Pass som har omhändertagits enligt första stycket 2 ska förvaras av passmyndigheten tills frågan om återkallelse eller begränsning har avgjorts slutligt. 19 § Passtillstånd fordras för den som Passtillstånd krävs för den som 1. avtjänar fängelsestraff och inte är villkorligt frigiven, eller genomgår sluten ungdomsvård, utom när straffet eller vården är en månad eller kortare tid, eller 1. avtjänar fängelsestraff och inte är villkorligt frigiven, eller genomgår sluten ungdomsvård, utom när straffet eller vården är en månad eller kortare tid, 2. avtjänar säkerhetsförvaring, eller 2. står under övervakning efter dom på skyddstillsyn eller efter villkorlig frigivning från fängelse. 3. står under övervakning efter dom på skyddstillsyn eller efter villkorlig frigivning från fängelse. 21 § En fråga om passtillstånd för den som avtjänar fängelsestraff enligt 19 § 1 eller står under övervakning enligt 19 § 2 prövas av Kriminalvården. Myndigheten får hänskjuta ärendet till övervakningsnämnd för avgörande. Ärendet skall alltid hänskjutas, om Kriminalvården finner att tillstånd inte bör meddelas. Ärenden som gäller den som avtjänar fängelsestraff skall hänskjutas till den övervakningsnämnd inom vars verksamhetsområde den kriminalvårdsanstalt där den intagne är inskriven är belägen. Ärenden som gäller den som står under övervakning skall hänskjutas till den övervakningsnämnd inom vars verksamhetsområde det frivårdskontor där den övervakade är inskriven är beläget. En fråga om passtillstånd för den som genomgår sluten ungdomsvård enligt 19 § 1 prövas av Statens institutionsstyrelse. En fråga om passtillstånd för den som avtjänar fängelsestraff enligt 19 § 1, avtjänar säkerhetsförvaring enligt 19 § 2 eller står under övervakning enligt 19 § 3 prövas av Kriminalvården. Myndigheten får hänskjuta ärendet till övervakningsnämnd för avgörande. Ärendet ska alltid hänskjutas, om Kriminalvården finner att tillstånd inte bör meddelas. Ärenden som gäller den som avtjänar fängelsestraff ska hänskjutas till den övervakningsnämnd inom vars verksamhetsområde den kriminalvårdsanstalt där den intagne är inskriven är belägen. Ärenden som gäller den som står under övervakning ska hänskjutas till den övervakningsnämnd inom vars verksamhetsområde det frivårdskontor där den övervakade är inskriven är beläget. En fråga om passtillstånd för den som genomgår sluten ungdomsvård enligt 19 § 1 prövas av Statens institutionsstyrelse. Passtillstånd skall vägras, om det skäligen kan antas att den dömde skulle ägna sig åt brottslig verksamhet i samband med en utlandsresa, att han eller hon genom att resa utomlands skulle söka undandra sig fortsatt verkställighet av den ådömda påföljden eller att resan annars skulle motverka hans eller hennes anpassning i samhället. Passtillstånd ska vägras, om det skäligen kan antas att den dömde skulle ägna sig åt brottslig verksamhet i samband med en utlandsresa, att han eller hon genom att resa utomlands skulle söka undandra sig fortsatt verkställighet av den ådömda påföljden eller att resan annars skulle motverka hans eller hennes anpassning i samhället. 24 § Om en passinnehavare avtjänar fängelsestraff som anges i 19 § 1, eller står under övervakning enligt 19 § 2 och skulle passtillstånd ha vägrats enligt 21 § andra stycket, kan övervakningsnämnden besluta att framställning skall göras hos passmyndigheten om att passet skall återkallas. Om en passinnehavare genomgår sluten ungdomsvård enligt 19 § 1 och skulle passtillstånd ha vägrats enligt 21 § andra stycket, kan Statens institutionsstyrelse göra en motsvarande framställning. Om en passinnehavare avtjänar fängelsestraff som anges i 19 § 1, avtjänar säkerhetsförvaring enligt 19 § 2, eller står under övervakning enligt 19 § 3 och skulle passtillstånd ha vägrats enligt 21 § andra stycket, kan övervakningsnämnden besluta att framställning ska göras hos passmyndigheten om att passet ska återkallas. Om en passinnehavare genomgår sluten ungdomsvård enligt 19 § 1 och skulle passtillstånd ha vägrats enligt 21 § andra stycket, kan Statens institutionsstyrelse göra en motsvarande framställning. Om en passinnehavare bereds vård som anges i 20 § och om det med hänsyn till ändamålet med vården är olämpligt att han eller hon har pass, kan Socialstyrelsen besluta att en framställning skall göras hos passmyndigheten om att passet skall återkallas. Om en passinnehavare bereds vård som anges i 20 § och om det med hänsyn till ändamålet med vården är olämpligt att han eller hon har pass, kan Socialstyrelsen besluta att en framställning ska göras hos passmyndigheten om att passet ska återkallas. 26 § Om en passmyndighet får kännedom om att ett pass har utfärdats i strid mot bestämmelserna om passtillstånd, skall den omedelbart anmäla detta till myndighet som anges i 24 §, om passinnehavaren fortfarande avtjänar fängelsestraff eller genomgår sluten ungdomsvård, står under övervakning eller bereds sjukvård som avses i nämnda paragraf. Om en passmyndighet får kännedom om att ett pass har utfärdats i strid mot bestämmelserna om passtillstånd, ska den omedelbart anmäla detta till myndighet som anges i 24 §, om passinnehavaren fortfarande avtjänar fängelsestraff eller säkerhetsförvaring eller genomgår sluten ungdomsvård, står under övervakning eller bereds sjukvård som avses i den paragrafen. Denna lag träder i kraft den 1 mars 2026. Förslag till lag om ändring i lagen (1998:620) om belastningsregister Härigenom föreskrivs att 17 och 18 §§ lagen (1998:620) om belastningsregister ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 17 § Utöver vad som följer av 16 § ska uppgifter om 1. fängelse- eller förvandlingsstraff för böter gallras tio år efter frigivningen, 2. fängelsestraff som ska anses helt verkställt genom tidigare frihetsberövande eller från vilket någon genom beslut om nåd helt har befriats gallras tio år efter domen eller beslutet, 3. förvandlingsstraff för böter som har fallit bort enligt 18 § bötesverkställighetslagen (1979:189) gallras fem år efter det att straffet föll bort, 4. säkerhetsförvaring gallras tio år efter det att påföljden är helt verkställd, 4. skyddstillsyn eller villkorlig dom gallras 5. skyddstillsyn eller villkorlig dom gallras a) tio år efter domen eller beslutet, eller b) fem år efter domen eller beslutet, om uppgiften avser en person som var under 18 år vid tidpunkten för brottet eller brotten, 5. sluten ungdomsvård gallras tio år efter det att påföljden helt verkställts, 6. sluten ungdomsvård gallras tio år efter det att påföljden helt verkställts, 6. ungdomsvård, ungdomstjänst eller ungdomsövervakning gallras 7. ungdomsvård, ungdomstjänst eller ungdomsövervakning gallras a) tio år efter domen eller beslutet, eller b) fem år efter domen eller beslutet, om uppgiften avser en person som var under 18 år vid tidpunkten för brottet eller brotten, 7. överlämnande till vård enligt lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall gallras 8. överlämnande till vård enligt lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall gallras a) tio år efter domen eller beslutet, eller b) fem år efter domen eller beslutet, om uppgiften avser en person som var under 18 år vid tidpunkten för brottet eller brotten, 8. överlämnande till rättspsykiatrisk vård gallras tio år efter utskrivningen, 9. överlämnande till rättspsykiatrisk vård gallras tio år efter utskrivningen, 9. böter gallras fem år efter domen, beslutet eller godkännandet av strafföreläggandet eller föreläggandet av ordningsbot, 10. böter gallras fem år efter domen, beslutet eller godkännandet av strafföreläggandet eller föreläggandet av ordningsbot, 10. att någon enligt 30 kap. 6 § brottsbalken har förklarats fri från påföljd gallras 11. att någon enligt 30 kap. 6 § brottsbalken har förklarats fri från påföljd gallras a) tio år efter domen eller beslutet, eller b) fem år efter domen eller beslutet, om uppgiften avser en person som var under 18 år vid tidpunkten för brottet eller brotten, 11. åklagares beslut att inte åtala för brott gallras 12. åklagares beslut att inte åtala för brott gallras a) tio år efter beslutet, eller b) tre år efter beslutet, om uppgiften avser en person som var under 18 år vid tidpunkten för brottet, 12. beslut om kontaktförbud enligt lagen (1988:688) om kontaktförbud och förbud enligt 3 kap. 5 § lagen (2015:642) om europeisk skyddsorder gallras tio år efter beslutet, 13. beslut om kontaktförbud enligt lagen (1988:688) om kontaktförbud och förbud enligt 3 kap. 5 § lagen (2015:642) om europeisk skyddsorder gallras tio år efter beslutet, 13. beslut om tillträdesförbud enligt lagen (2005:321) om tillträdesförbud vid idrottsarrangemang och lagen (2021:34) om tillträdesförbud till butiker, badanläggningar och bibliotek gallras fem år efter beslutet, och 14. beslut om tillträdesförbud enligt lagen (2005:321) om tillträdesförbud vid idrottsarrangemang och lagen (2021:34) om tillträdesförbud till butiker, badanläggningar och bibliotek gallras fem år efter beslutet, och 14. beslut om vistelseförbud enligt lagen (2024:7) om preventiva vistelseförbud gallras 15. beslut om vistelseförbud enligt lagen (2024:7) om preventiva vistelseförbud gallras a) tio år efter beslutet, eller b) fem år efter beslutet, om uppgiften avser en person som var under 18 år vid tidpunkten för beslutet. 18 § Om det före utgången av den tid som anges i 17 eller 17 a § har gjorts en ny anteckning enligt 3, 4 eller 4 a § som avser samma person, ska ingen av uppgifterna gallras så länge någon av dem ska finnas kvar i registret. Detta ska dock inte gälla om den nya anteckningen avser penningböter. En uppgift ska dock alltid gallras senast tjugo år efter den dom eller det beslut som ledde till att uppgiften fördes in i registret. I fråga om uppgift som avses i 17 § 1 eller 8 gäller detta endast om de tidsfrister som anges där har gått ut. En uppgift ska dock alltid gallras senast tjugo år efter den dom eller det beslut som ledde till att uppgiften fördes in i registret. I fråga om uppgift som avses i 17 § 1, 4 eller 9 gäller detta endast om de tidsfrister som anges där har gått ut. Ska en uppgift som avses i 3, 4 eller 4 a § gallras enligt denna paragraf, ska även sådana uppgifter som har antecknats i anslutning till uppgiften gallras, om inte regeringen föreskriver annat. Denna lag träder i kraft den 1 mars 2026. Förslag till lag om ändring i lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder Härigenom föreskrivs att 4 § lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 4 § Den som har avtjänat fängelsestraff, sluten ungdomsvård eller förvandlingsstraff för böter har rätt till ersättning, om det efter överklagande eller anlitande av särskilt rättsmedel meddelas frikännande dom eller döms ut en mindre ingripande påföljd eller om den dom som har legat till grund för verkställigheten undanröjs utan beslut om ny handläggning. Detsamma gäller den som efter beslut av domstol enligt 31 kap. 3 § brottsbalken har varit intagen för rättspsykiatrisk vård. Den som har avtjänat fängelsestraff, säkerhetsförvaring, sluten ungdomsvård eller förvandlingsstraff för böter har rätt till ersättning, om det efter överklagande eller anlitande av särskilt rättsmedel meddelas frikännande dom eller döms ut en mindre ingripande påföljd eller om den dom som har legat till grund för verkställigheten undanröjs utan beslut om ny handläggning. Detsamma gäller den som efter beslut av domstol enligt 31 kap. 3 § brottsbalken har varit intagen för rättspsykiatrisk vård. Denna lag träder i kraft den 1 mars 2026. Förslag till lag om ändring i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål Härigenom föreskrivs att 4 kap. 29 a och 31 a §§ lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 4 kap. 29 a § Efter ansökan av en annan stat får en frihetsberövad person, som avtjänar ett fängelsestraff i Sverige enligt lagen (2025:520) om internationell verkställighet i brottmål, överföras till den stat där fängelsestraffet har dömts ut för att där inställa sig för en ny prövning av domen. Ett sådant överförande får ske endast om den frihetsberövade samtycker till det. Samtycket ska framgå av ansökan. Efter ansökan av en annan stat får en frihetsberövad person, som avtjänar ett fängelsestraff eller säkerhetsförvaring i Sverige enligt lagen (2025:520) om internationell verkställighet i brottmål, överföras till den stat där påföljden har dömts ut för att där inställa sig för en ny prövning av domen. Ett sådant överförande får ske endast om den frihetsberövade samtycker till det. Samtycket ska framgå av ansökan. 31 a § En svensk domstol får begära att en frihetsberövad person som, enligt lagen (2025:520) om internationell verkställighet i brottmål, avtjänar ett i Sverige utdömt fängelsestraff i en annan stat, förs över till Sverige för att inställa sig till en ny prövning av den dom som verkställigheten gäller. Av ansökan ska det framgå att den frihetsberövade samtycker till att överföras. En svensk domstol får begära att en frihetsberövad person som, enligt lagen (2025:520) om internationell verkställighet i brottmål, i en annan stat avtjänar ett fängelsestraff eller säkerhetsförvaring som har dömts ut i Sverige, förs över till Sverige för att inställa sig till en ny prövning av den dom som verkställigheten gäller. Av ansökan ska det framgå att den frihetsberövade samtycker till att överföras. Denna lag träder i kraft den 1 mars 2026. Förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) Härigenom föreskrivs att 35 kap. 13 och 17 §§ offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 35 kap. 13 § Sekretess gäller hos domstol i brottmål samt i annat mål eller ärende som bestämmelserna om förundersökning i brottmål är tillämpliga på, för uppgift om en enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden som framkommer vid särskild personutredning, rättspsykiatrisk undersökning eller annan sådan utredning, om det av särskild anledning kan antas att den enskilde eller någon närstående till denne lider men om uppgiften röjs. Motsvarande sekretess gäller i en annan myndighets verksamhet för att bistå domstol med sådan utredning. Sekretess gäller hos domstol i brottmål samt i annat mål eller ärende som bestämmelserna om förundersökning i brottmål är tillämpliga på, för uppgift om en enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden som framkommer vid särskild personutredning, särskild riskutredning, rättspsykiatrisk undersökning eller annan sådan utredning, om det av särskild anledning kan antas att den enskilde eller någon närstående till denne lider men om uppgiften röjs. Motsvarande sekretess gäller i en annan myndighets verksamhet för att bistå domstol med sådan utredning. För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst femtio år. 17 § Sekretess gäller i ärende om nåd och i ärende enligt lagen (2006:45) om omvandling av fängelse på livstid för uppgift om en enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden, om det av särskild anledning kan antas att den enskilde eller någon närstående till denne lider men om uppgiften röjs. Motsvarande sekretess gäller även hos en myndighet som lämnar biträde i sådana ärenden. Sekretess gäller i ärende om nåd, i ärende om tillstånd till villkorad utslussning enligt 33 kap. 6 § brottsbalken eller förlängning av ramtiden enligt 33 kap. 8 § samma balk och i ärende enligt lagen (2006:45) om omvandling av fängelse på livstid för uppgift om en enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden, om det av särskild anledning kan antas att den enskilde eller någon närstående till denne lider men om uppgiften röjs. Motsvarande sekretess gäller även hos en myndighet som lämnar biträde i sådana ärenden. För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst femtio år. Denna lag träder i kraft den 1 mars 2026. Förslag till lag om ändring i lagen (2015:96) om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen Härigenom föreskrivs att 1 kap. 4 § och 3 kap. 12 och 21 §§ lagen (2015:96) om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 kap. 4 § Med en svensk dom på frihetsberövande påföljd avses i denna lag en dom eller ett slutligt beslut 1. som har meddelats av en svensk domstol, 2. som avser fängelse, överlämnande till rättspsykiatrisk vård eller sluten ungdomsvård, och 2. som avser fängelse, överlämnande till rättspsykiatrisk vård, sluten ungdomsvård eller säkerhetsförvaring, och 3. som har fått laga kraft. 3 kap. 12 § Om den frihetsberövande påföljden i den utländska domen behöver anpassas för att kunna verkställas i Sverige, ska Kriminalvården 1. besluta i fråga om påföljdens art eller längd, eller 2. överlämna åt Åklagarmyndigheten att göra en ansökan hos tingsrätten om att en ny påföljd ska bestämmas. Beslut enligt första stycket 1 får meddelas endast om anpassningen av påföljden är av enklare slag. En utländsk dom på frihetsberövande påföljd får, med hänsyn till dess art, endast anpassas till fängelse, överlämnande till rättspsykiatrisk vård eller sluten ungdomsvård. En utländsk dom på frihetsberövande påföljd får, med hänsyn till dess art, endast anpassas till fängelse, överlämnande till rättspsykiatrisk vård, sluten ungdomsvård eller säkerhetsförvaring. En frihetsberövande påföljd som har anpassats enligt första stycket får inte bli strängare än den ursprungliga frihetsberövande påföljden. 21 § Verkställighet i Sverige ska ske enligt vad som gäller vid verkställighet av fängelse, sluten ungdomsvård eller överlämnande till rättspsykiatrisk vård, om inte annat följer av denna lag. Verkställighet i Sverige ska ske enligt vad som gäller vid verkställighet av fängelse, sluten ungdomsvård, överlämnande till rättspsykiatrisk vård eller säkerhetsförvaring, om inte annat följer av denna lag. Verkställighet får ske även om påföljden är strängare än vad som enligt svensk lag hade kunnat följa på brottet eller brotten. Denna lag träder i kraft den 1 mars 2026. Förslag till lag om ändring i lagen (2018:1250) om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (2018:1250) om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 2 § Om någon har dömts till fängelse på viss tid eller till sluten ungdomsvård och den dömde med anledning av de brott som prövats i målet eller som påföljden avser har varit frihetsberövad i Sverige eller utomlands under en sammanhängande tid av minst 24 timmar, ska tiden för frihetsberövandet tillgodoräknas den dömde som verkställighet av påföljden. Om någon har dömts till fängelse på viss tid, till säkerhetsförvaring eller till sluten ungdomsvård och den dömde med anledning av de brott som prövats i målet eller som påföljden avser har varit frihetsberövad i Sverige eller utomlands under en sammanhängande tid av minst 24 timmar, ska tiden för frihetsberövandet tillgodoräknas den dömde som verkställighet av påföljden. Tillgodoräknande ska dock inte ske om 1. tiden för frihetsberövandet redan tillgodoräknats den dömde, eller 2. den dömde samtidigt avtjänat sådan frihetsberövande påföljd i annat mål. Villkor som uppställts vid överförande av verkställighet från en annan stat till Sverige ska gälla vid tillämpning av denna paragraf. Denna lag träder i kraft den 1 mars 2026. Förslag till lag om ändring i strafftidslagen (2018:1251) Härigenom föreskrivs att 1, 18 och 21 §§ strafftidslagen (2018:1251) ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 § Denna lag innehåller bestämmelser om när fängelsestraff får verkställas och hur strafftid ska beräknas. Det som föreskrivs om fängelsestraff och strafftid i denna lag ska gälla även för säkerhetsförvaring och för tid för verkställighet av säkerhetsförvaring, om inte något annat är föreskrivet. 18 § När ett fängelsestraff på viss tid verkställs ska strafftiden beräknas i dagar. Ett fängelsestraff i månader eller år ska omräknas till dagar. Med en månad ska avses trettio dagar och med ett år trehundrasextiofem dagar. När ett fängelsestraff på viss tid eller säkerhetsförvaring verkställs ska strafftiden beräknas i dagar. Ett fängelsestraff i månader eller år ska omräknas till dagar. Med en månad ska avses trettio dagar och med ett år trehundrasextiofem dagar. Lydelse enligt prop. 2025/26:34 Föreslagen lydelse 21 § En dömd ska meddelas ett strafftidsbeslut som fastställer 1. dagen för strafftidens början, 2. fängelsestraffets längd i dagar, 3. antalet dagar som ska tillgodoräknas av tidigare frihetsberövande, 4. dagen för strafftidens slut, 5. tidigaste dag för villkorlig frigivning, 6. återstående strafftid i dagar, och 7. dagen för prövotidens utgång. Om ett beslut enligt första stycket avser ett fängelsestraff på livstid, ska beslutet fastställa Om ett strafftidsbeslut avser ett fängelsestraff på livstid, ska beslutet fastställa 1. dagen för strafftidens början, och 2. antalet dagar som ska tillgodoräknas av tidigare frihetsberövande om straffet tidsbestäms. Om ett strafftidsbeslut avser säkerhetsförvaring, ska beslutet fastställa 1. dagen för verkställighetens början, 2. minimitidens längd i dagar, 3. antalet dagar som ska tillgodoräknas av tidigare frihetsberövande, och 4. dagen för ramtidens slut. Beslutet ska meddelas utan dröjsmål. Beslutet ska meddelas omedelbart. Denna lag träder i kraft den 1 mars 2026. Förslag till lag om ändring i lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område Härigenom föreskrivs att 4 kap. 7 och 8 §§ lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område ska ha följande lydelse. Lydelse enligt prop. 2024/25:190 Föreslagen lydelse 4 kap. 7 § Personuppgifter som kan antas ha samband med brottslig verksamhet och som har gjorts gemensamt tillgängliga enligt 3 kap. 2 § första stycket 1 får, om de behandlas i ett ärende, inte behandlas längre än ett år efter det att ärendet avslutades. Om personuppgifterna inte behandlas i ett ärende får de inte behandlas längre än tre år efter utgången av det kalenderår då registreringen avseende personen gjordes. Personuppgifter som kan antas ha samband med brottslig verksamhet som innefattar brott för vilket det är föreskrivet fängelse i två år eller mer får inte behandlas längre än fem år efter utgången av det kalenderår då registreringen gjordes. Om en ny registrering beträffande personens anknytning till brottslig verksamhet görs före utgången av de tidsfristerna, får de personuppgifter som redan finns om personen fortsätta att behandlas så länge någon av uppgifterna får behandlas. Den tid då en misstänkt person avtjänar ett fängelsestraff eller genomgår sluten ungdomsvård eller rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning ska inte räknas med vid beräkningen av de tidsfrister som anges i andra stycket. Den tid då en misstänkt person avtjänar ett fängelsestraff eller säkerhetsförvaring eller genomgår sluten ungdomsvård eller rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning ska inte räknas med vid beräkningen av de tidsfrister som anges i andra stycket. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 8 § Personuppgifter som behandlas i samband med sådan övervakning som avses i 3 kap. 2 § första stycket 2 får inte behandlas längre än tio år efter utgången av det kalenderår då den senaste registreringen avseende personen gjordes. Den tid då en övervakad person avtjänar ett fängelsestraff eller genomgår sluten ungdomsvård eller rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning ska inte räknas med vid beräkningen av den tidsfrist som anges i första stycket. Den tid då en övervakad person avtjänar ett fängelsestraff eller säkerhetsförvaring eller genomgår sluten ungdomsvård eller rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning ska inte räknas med vid beräkningen av den tidsfrist som anges i första stycket. Denna lag träder i kraft den 1 mars 2026. Förslag till lag om ändring i lagen (2018:1694) om Tullverkets behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område Härigenom föreskrivs att 4 kap. 8 och 9 §§ lagen (2018:1694) om Tullverkets behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 4 kap. 8 § Personuppgifter som kan antas ha samband med sådan brottslig verksamhet som anges i 3 kap. 2 § första stycket 1 får, om de behandlas i ett ärende, inte behandlas längre än ett år efter det att ärendet avslutades. Om personuppgifterna inte behandlas i ett ärende får de inte behandlas längre än tre år efter utgången av det kalenderår då registreringen avseende personen gjordes. Personuppgifter som kan antas ha samband med brottslig verksamhet som innefattar brott för vilket det är föreskrivet fängelse i två år eller mer får inte behandlas längre än fem år efter utgången av det kalenderår då registreringen gjordes. Om en ny registrering beträffande personens anknytning till brottslig verksamhet görs före utgången av de tidsfristerna, får de uppgifter som redan finns om personen fortsätta att behandlas så länge någon av uppgifterna får behandlas. Den tid då en misstänkt person avtjänar ett fängelsestraff eller genomgår sluten ungdomsvård eller rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning ska inte räknas med vid beräkningen av de tidsfrister som anges i andra stycket. Den tid då en misstänkt person avtjänar ett fängelsestraff eller säkerhetsförvaring eller genomgår sluten ungdomsvård eller rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning ska inte räknas med vid beräkningen av de tidsfrister som anges i andra stycket. 9 § Personuppgifter som behandlas i samband med sådan övervakning som avses i 3 kap. 2 § första stycket 2 får inte behandlas längre än tio år efter utgången av det kalenderår då den senaste registreringen avseende personen gjordes. Den tid då en övervakad person avtjänar ett fängelsestraff eller genomgår sluten ungdomsvård eller rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning ska inte räknas med vid beräkningen av den tidsfrist som anges i första stycket. Den tid då en övervakad person avtjänar ett fängelsestraff eller säkerhetsförvaring eller genomgår sluten ungdomsvård eller rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning ska inte räknas med vid beräkningen av den tidsfrist som anges i första stycket. Denna lag träder i kraft den 1 mars 2026. Förslag till lag om ändring i lagen (2025:520) om internationell verkställighet i brottmål Härigenom föreskrivs att 1 kap. 4 § och 3 kap. 11 och 20 §§ lagen (2025:520) om internationell verkställighet i brottmål ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 kap. 4 § I denna lag avses med 1. svensk dom på frihetsberövande påföljd: en av svensk domstol meddelad lagakraftvunnen dom, eller ett av svensk domstol meddelat lagakraftvunnet beslut, som avser fängelse eller överlämnande till rättspsykiatrisk vård, 1. svensk dom på frihetsberövande påföljd: en av svensk domstol meddelad lagakraftvunnen dom, eller ett av svensk domstol meddelat lagakraftvunnet beslut, som avser fängelse, överlämnande till rättspsykiatrisk vård eller säkerhetsförvaring, 2. svenskt bötesstraff: en av svensk domstol meddelad lagakraftvunnen dom, eller ett av svensk myndighet utfärdat och godkänt strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot, som avser böter enligt 25 kap. brottsbalken, 3. svenskt beslut om förverkande: ett av svensk domstol meddelat lagakraftvunnet beslut, eller ett av svensk myndighet utfärdat och godkänt strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot, om förverkande a) som avser – vinster från ett brott, eller – egendom som någon har tagit emot som ersättning för kostnader i samband med ett brott eller värdet av den mottagna ersättningen, b) som avser egendom – som har använts eller varit avsedd att användas som hjälpmedel vid brott, – som har framställts genom brott, – vars användande utgör brott, – som någon har tagit befattning med på ett sätt som utgör brott, eller – som på annat liknande sätt har varit föremål för brott, eller c) som meddelats med stöd av 36 kap. 5 eller 6 § brottsbalken, 4. utländsk dom på frihetsberövande påföljd: ett lagakraftvunnet avgörande som efter ett straffrättsligt förfarande har meddelats av en domstol i en annan stat och som avser fängelse eller någon annan frihetsberövande åtgärd under en begränsad eller obegränsad tid på grund av en gärning som är straffbar i den staten, 5. utländskt bötesstraff: ett lagakraftvunnet avgörande som efter ett straffrättsligt förfarande har meddelats av en domstol i en annan stat och som avser en skyldighet för en fysisk person att betala ett penningbelopp på grund av en gärning som är straffbar i den staten, 6. utländskt beslut om förverkande: ett lagakraftvunnet avgörande som efter ett straffrättsligt förfarande har meddelats av en domstol i en annan stat och som avser ett slutligt berövande av egendom när domstolen a) förklarat att egendomen har utgjort – vinster från ett brott, eller – ersättning för kostnader i samband med ett brott eller värdet av den mottagna ersättningen, b) förklarat att förverkandet avser egendom – som har använts eller varit avsedd att användas som hjälpmedel vid brott, – som har framställts genom brott, – vars användande utgör brott, – som någon har tagit befattning med på ett sätt som utgör brott, eller – som på annat liknande sätt har varit föremål för brott, eller c) förklarat att egendomen härrör från brottslig verksamhet enligt regler som motsvarar bestämmelserna i 36 kap. 5 eller 6 § brottsbalken, 7. utländsk utevarodom: ett avgörande enligt 4, 5 eller 6 som inte behöver ha fått laga kraft, när avgörandet har meddelats efter talan av annan än den dömde eller den som beslutet om förverkande gäller och utan att han eller hon varit personligen närvarande vid förhandling i saken inför domstol. Avgöranden som har meddelats av en domstol i en annan stat enligt första stycket 5 och 6 a och b ska likställas med avgöranden som i den staten meddelats av en myndighet efter ett straffrättsligt förfarande, i den utsträckning det har avtalats i en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige. Detsamma gäller sådana avgöranden som har meddelats efter ett förfarande som i den internationella överenskommelsen likställs med ett straffrättsligt förfarande. 3 kap. 11 § Om den frihetsberövande påföljden i den utländska domen behöver anpassas för att kunna verkställas i Sverige, ska Kriminalvården 1. besluta i fråga om påföljdens art eller längd, eller 2. överlämna åt Åklagarmyndigheten att ansöka hos rätten om att en ny påföljd ska bestämmas. En frihetsberövande påföljd får, med hänsyn till dess art, endast anpassas till fängelse eller överlämnande till rättspsykiatrisk vård. En frihetsberövande påföljd får, med hänsyn till dess art, endast anpassas till fängelse, överlämnande till rättspsykiatrisk vård eller säkerhetsförvaring. En frihetsberövande påföljd som har anpassats får inte bli strängare än den ursprungliga frihetsberövande påföljden. 20 § Verkställighet i Sverige ska ske i enlighet med vad som gäller enligt svenska regler vid verkställighet av fängelse eller överlämnande till rättspsykiatrisk vård. Verkställighet i Sverige ska ske i enlighet med vad som gäller enligt svenska regler vid verkställighet av fängelse, överlämnande till rättspsykiatrisk vård eller säkerhetsförvaring. Verkställighet får ske även om påföljden är strängare än vad som enligt svensk lag hade kunnat följa på brottet eller brotten. Denna lag träder i kraft den 1 mars 2026. Förslag till lag om ändring i lagen (2025:798) om ändring i passlagen (1978:302) Härigenom föreskrivs i fråga om passlagen (1978:302) dels att 7 § lagen i stället för lydelsen enligt lagen (2025:798) om ändring i den lagen ska ha följande lydelse, dels att punkt 2 i ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna till lagen (2025:798) om ändring i den lagen ska ha följande lydelse. Lydelse enligt SFS 2025:798 Föreslagen lydelse 7 § Passansökan ska avslås, om 1. bestämmelserna i 6 § inte har följts och sökanden inte har följt uppmaningen att avhjälpa bristen, 2. ansökan avser pass för barn under arton år och barnets vårdnadshavare inte har lämnat medgivande och det inte finns synnerliga skäl att ändå utfärda pass, 3. sökanden är anhållen, häktad eller underkastad övervakning enligt 24 kap. 4 § första stycket rättegångsbalken eller reseförbud eller anmälningsskyldighet enligt 25 kap. 1 § samma balk, 4. sökanden är föremål för ett beslut om övervakningsåtgärder enligt 2 kap. 1 § lagen (2015:485) om erkännande och uppföljning av beslut om övervakningsåtgärder inom Europeiska unionen, och åklagaren inte har lämnat medgivande, 5. sökanden är föremål för en uppföljningsförklaring som avser en övervakningsåtgärd enligt 3 kap. 3 § 3–5 lagen om erkännande och uppföljning av beslut om övervakningsåtgärder inom Europeiska unionen, och åklagaren inte har lämnat medgivande, 6. sökanden är efterlyst och ska omhändertas omedelbart vid anträffandet, 7. sökanden genom en dom som har fått laga kraft har dömts till frihetsberövande påföljd, som inte har börjat verkställas, och det finns sannolika skäl att anta att han eller hon har för avsikt att undandra sig verkställigheten, 8. sökanden avtjänar fängelsestraff och den sammanlagda tiden att avtjäna är fängelse i minst ett år och sökanden inte har villkorligt frigetts, 9. sökanden avtjänar säkerhetsförvaring, 9. sökanden genomgår sluten ungdomsvård och den sammanlagda vårdtiden är minst ett år, 10. sökanden genomgår sluten ungdomsvård och den sammanlagda vårdtiden är minst ett år, 10. sökanden genomgår rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning enligt lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård, eller 11. sökanden genomgår rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning enligt lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård, eller 11. sökanden enligt 2 kap. 12 § eller 6 kap. 6 b § konkurslagen (1987:672) är ålagd att lämna ifrån sig sitt pass eller förbud att utfärda pass för sökanden har meddelats enligt samma bestämmelser. 12. sökanden enligt 2 kap. 12 § eller 6 kap. 6 b § konkurslagen (1987:672) är ålagd att lämna ifrån sig sitt pass eller förbud att utfärda pass för sökanden har meddelats enligt samma bestämmelser. 2. Vid tillämpningen av 7 § 11 ska ett beslut om att sökanden ska lämna ifrån sig sitt pass, eller om ett förbud att utfärda pass för sökanden, som har meddelats enligt 6 kap. 6 § konkurslagen (1987:672) i dess lydelse före den 1 juli 2026, anses som ett beslut enligt 6 kap. 6 b § konkurslagen. 2. Vid tillämpningen av 7 § 12 ska ett beslut om att sökanden ska lämna ifrån sig sitt pass, eller om ett förbud att utfärda pass för sökanden, som har meddelats enligt 6 kap. 6 § konkurslagen (1987:672) i dess lydelse före den 1 juli 2026, anses som ett beslut enligt 6 kap. 6 b § konkurslagen. Lagrådets yttrande Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2025-11-27 Närvarande: F.d. justitieråden Sten Andersson och Kristina Svahn Starrsjö samt justitierådet Jonas Malmberg Säkerhetsförvaring – en ny tidsobestämd frihetsberövande påföljd Enligt en lagrådsremiss den 23 oktober 2025 har regeringen (Justitiedepartementet) beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag om verkställighet av säkerhetsförvaring, lag om ändring i brottsbalken, lag om ändring i passlagen (1978:302), lag om ändring i lagen (1998:620) om belastningsregister, lag om ändring i lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder, lag om ändring i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål, lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), lag om ändring i lagen (2015:96) om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen, lag om ändring i lagen (2018:1250) om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande, lag om ändring i strafftidslagen (2018:1251), lag om ändring i lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område, lag om ändring i lagen (2018:1694) om Tullverkets behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område, lag om ändring i lagen (2025:520) om internationell verkställighet i brottmål, lag om ändring i lagen (2025:798) om ändring i passlagen (1978:302). Förslagen har inför Lagrådet föredragits av kanslirådet Elin Dalenius, rättssakkunniga Amanda Kåhlin och ämnessakkunniga Frida Velander. Förslagen föranleder följande yttrande. Allmänt I lagrådsremissen föreslås att det ska införas en ny tidsobestämd frihetsberövande påföljd, benämnd säkerhetsförvaring. Påföljden ska kunna dömas ut när någon har begått allvarliga brott mot annans liv, hälsa, frihet eller frid och det finns en hög risk för att han eller hon återfaller i sådan brottslighet. I domen på säkerhetsförvaring ska rätten ange dels en minimitid, dels en ramtid. Minimitiden, som ska utgöra den tid som den dömde minst ska vara frihetsberövad, ska motsvara brottslighetens straffmätningsvärde (dvs. straffvärdet av brottsligheten med beaktande av försvårande och förmildrande omständigheter samt bland annat återfall i brott och billighetsskäl). Ramtiden, som ska utgöra den totala verkställighetstiden, ska överstiga minimitiden med mellan fyra och sex år. Efter minimitidens utgång ska, efter tillstånd av rätten, Kriminalvården kunna vidta åtgärder för s.k. villkorad utslussning av den dömde. Den villkorade utslussningen kan, men behöver inte, innebära vistelse utanför anstalt. Påföljden ska vara helt verkställd vid ramtidens utgång. Om det är absolut nödvändigt med hänsyn till behovet av samhällsskydd, ska ramtiden – och därmed verkställigheten av påföljden – kunna förlängas. Det är inte Lagrådets uppgift att ha synpunkter på de rättspolitiska överväganden som ligger bakom förslaget. Lagrådet invänder alltså inte mot dessa överväganden och framför inga principiella invändningar mot att det införs en ny påföljd av det slag som föreslås i lagrådsremissen. Det finns emellertid anledning att göra några anmärkningar som bör beaktas i det fortsatta lagstiftningsarbetet. Proportionalitet och likabehandling Förslaget om säkerhetsförvaring innebär att den dömde kommer att hållas frihetsberövad längre tid än vad som motsvarar straffmätningsvärdet av hans eller hennes brottslighet. Detta motiveras av intresset av att motverka att personer som begått mycket allvarliga brott och som är återfallsbenägna inte ska friges så länge det föreligger en påtaglig risk för att de kommer att återfalla i allvarlig brottslighet. Från principiella utgångspunkter är ett sådant system svårt att förena med de principer om proportionalitet och likabehandling som under flera decennier varit rådande inom svensk straffrätt. Förslaget är därigenom ett uttryck för en ny kriminalpolitisk inriktning, där intresset av proportionalitet och likabehandling får stå tillbaka för behovet av det som i lagrådsremissen beskrivs som ”samhällsskydd”. Lagrådet återkommer till dessa frågor under rubriken Tidpunkten för villkorad utslussning. Rättssäkerhetsaspekter En påföljd av det aktuella slaget förutsätter att domstolen när den tar ställning till om påföljden ska bestämmas till säkerhetsförvaring kan göra en pålitlig bedömning av risken för att den tilltalade återfaller i brott. Lagrådet är för sin del inte övertygat om att domstolen kommer att kunna göra en säker återfallsprognos. En typ av återfallsprognos görs förvisso redan i dag i ärenden om omvandling av livstidsstraff. Den prognosen kan dock grundas på bland annat de erfarenheter som Kriminalvården har av den dömdes fleråriga vistelse i anstalt. Möjligheten att göra en pålitlig återfallsprognos förefaller vara betydligt sämre i ett vanligt brottmål – och detta även om domstolen tar in det slag av utredning som enligt lagrådsremissen ska eller kan tas in. Det går alltså inte att bortse från risken för att en person, till följd av en felaktig bedömning av återfallsrisken, kommer att hållas frihetsberövad betydligt längre än vad som är påkallat med hänsyn till straffmätningsvärdet. Den föreslagna påföljden ger alltså upphov till vissa särskilda rättssäkerhetsrisker. Dessa är visserligen – såsom lagförslaget är utformat – inte större än vad som kan godtas. Det sagda understryker emellertid vikten av att regleringen tillämpas restriktivt och kommer till användning enbart när domstolen anser sig kunna konstatera en påtaglig och konkret risk för återfall i allvarlig brottslighet. Lagstiftningens tydlighet Det är självklart att regleringen av en så utomordentligt ingripande påföljd som det här är fråga om måste utformas på ett tydligt sätt. Lagrådet återkommer i anslutning till särskilda paragrafer i lagförslaget till några frågor där förslaget brister i tydlighet. Tidpunkten för villkorad utslussning Påföljden säkerhetsförvaring består alltså av två delar, dels en minimitid som ska avtjänas i anstalt, dels den återstående ramtiden. Minimitiden ska motsvara längden av det fängelsestraff som skulle ha dömts ut om fängelse hade valts som påföljd, det s.k. straffmätningsvärdet, och får högst uppgå till arton år. När den dömde verkställt minimitiden har han eller hon alltså avtjänat det straff som är motiverat med hänsyn till brottens straffvärde med beaktande av försvårande eller förmildrande omständigheter och billighetsskäl samt eventuellt återfall i brott. Det som i första hand skiljer påföljden säkerhetsförvaring från fängelsestraff är att påföljden inte är fullt verkställd när den dömde har avtjänat ett straff som motsvarar straffmätningsvärdet av den brottslighet som han eller hon gjort sig skyldig till (minimitiden). Därutöver ska den dömde under den tid av ramtiden som överstiger minimitiden – lägst fyra och högst sex år – fortsatt vara frihetsberövad eller underkastad restriktioner. Detta ytterligare frihetsberövande syftar till att motverka att den dömde återfaller i brott av allvarligt slag och är inte till någon del motiverat av att det skulle utgöra en proportionerlig reaktion på den brottslighet som den dömde har gjort sig skyldig till. Påföljden säkerhetsförvaring innefattar alltså två delar, där den ena – minimitiden – är avsedd att vara en proportionerlig reaktion på den brottslighet som den dömde gjort sig skyldig till, medan den resterande delen av påföljden syftar till att motverka att den dömde inte återfaller i allvarlig brottslighet. Påföljden säkerhetsförvaring skiljer sig från fängelse även på så sätt att villkorlig frigivning inte ska ske. I stället kan den dömde – om det vid en särskild prövning bedöms att risken för återfall har minskat i tillräcklig grad – bli föremål för villkorad utslussning. Detta ligger fullt i linje med det angivna syftet med den nya påföljden, nämligen att motverka återfall i allvarlig brottslighet. En annan skillnad ligger i tidpunkten för när villkorlig frigivning respektive villkorad utslussning kan komma i fråga. Villkorlig frigivning ska för närvarande normalt ske när två tredjedelar av ett tidsbestämt fängelsestraff har avtjänats. I prop. 2025/26:34 föreslås att tiden förlängs till tre fjärdedelar. Villkorad utslussning kan däremot inte komma i fråga förrän hela minimitiden har avtjänats. Både fängelsestraffets längd och minimitiden utgår från det ovan angivna straffmätningsvärdet. Detta innebär att en person som har dömts till säkerhetsförvaring undantagslöst, och utan möjlighet till prövning av om det finns skäl för villkorad utslussning, kommer att vara intagen i kriminalvårdsanstalt under avsevärt längre tid än en person som har dömts till fängelse för brottslighet med samma straffmätningsvärde. Detta innebär en påfallande skillnad i stränghet, trots att den brottslighet som föranleder fängelse och den som föranleder säkerhetsförvaring kan ha ett och samma straffmätningsvärde. Skillnaden i behandling av personer som dömts för brott med samma straffmätningsvärde är – som Lagrådet redan har konstaterat – svår att förena med den princip om likabehandling som hittills har gällt inom svensk straffrätt. Lagrådet vill i och för sig inte invända mot att den som har dömts för brott ska kunna vara frihetsberövad eller underkastad andra restriktioner under längre tid än som är motiverat med hänsyn till brottslighetens allvar, om det finns en hög risk för återfall i allvarlig brottslighet. Det är emellertid svårt att se något skäl till att den dömde inte ska kunna få prövat om det finns anledning till villkorad utslussning redan vid den tidpunkt där den som har dömts till fängelse normalt blir villkorligt frigiven. Prognoser om risken för återfall kan förändras över tid och under de relativt långa frihetsberövanden som är aktuella vid säkerhetsförvaring kan mycket hända i en människas liv. Skillnaden i behandling av personer som har dömts till fängelse respektive säkerhetsförvaring för brottslighet med samma straffmätningsvärde förstärks av att minimitiden ska bestämmas inte bara med beaktande av brott som i sig kan leda till säkerhetsförvaring, utan även med beaktande av andra brott. Det kan t.ex. handla om narkotikabrott. Narkotikabrottsligheten kan inte ensamt föranleda säkerhetsförvaring men den kan påverka minimitiden om den tas med i en dom på säkerhetsförvaring. Den dömde kommer då inte att omfattas av den möjlighet till villkorlig frigivning som hade funnits om han eller hon hade dömts enbart för narkotikabrottsligheten. Han eller hon kommer alltså inte att bli villkorligt frigiven och kommer inte heller att få möjlighet till villkorad utslussning under den del av minimitiden som hänför sig till narkotikabrottsligheten. Även i detta avseende kommer alltså den som döms till säkerhetsförvaring att vistas längre tid i anstalt än den som har dömts till ett tidsbestämt fängelsestraff för lika allvarlig brottslighet. Vidare kommer, om en person har dömts till säkerhetsförvaring och sedan ska dömas för ny eller nyupptäckt brottslighet, 34 kap. brottsbalken att vara tillämpligt. I en sådan situation ska domstolen enligt förslagets huvudregel besluta att den tidigare ådömda säkerhetsförvaringen ska avse också den nya brottsligheten (t.ex. vapenbrott eller narkotikabrott). Domstolen ska då kunna förlänga minimitiden, även om den tillkommande brottsligheten inte är sådan att den i sig hade kunnat leda till säkerhetsförvaring. Inte heller i detta fall kommer det under minimitiden att ske någon villkorlig frigivning eller finnas någon möjlighet att få prövat om det finns förutsättningar för villkorad utslussning. Som framgått anser Lagrådet att förslaget i denna del är svårt att förena med principen om likabehandling. Att villkorad utslussning inte kan komma i fråga förrän hela minimitiden är avtjänad innebär att personer som döms till säkerhetsförvaring får en avsevärt strängare påföljd än de som döms till fängelse för brottslighet med samma straffmätningsvärde. Den risk för återfall i allvarlig brottslighet som påföljden säkerhetsförvaring syftar till att motverka kan inte motivera att den dömde ska vara intagen i anstalt under en längre tid än den som har dömts till fängelse, innan han eller hon får möjlighet till en prövning av om det finns förutsättningar för villkorad utslussning. Något mer utvecklat resonemang om hur förslaget i dessa delar förhåller sig till likabehandlingsprincipen förs inte; som skäl anges endast ”samhällsskyddsaspekterna”. Det föreslås heller ingen ändring i 29 kap. 1 § brottsbalken där bland annat denna princip kommer till uttryck. Enligt Lagrådets mening framstår förslaget i nu angivna hänseenden inte som tillräckligt genomtänkt och saknar i alla händelser en tillfredsställande motivering. Lagrådet efterlyser alltså ytterligare överväganden. En ändring av lagförslaget så att villkorad utslussning kan komma i fråga redan från den tidpunkt när villkorlig frigivning skulle ha skett om fängelse hade valts som påföljd, kräver mindre ändringar i lagförslaget, främst i 33 kap. 4 och 6 §§ och 38 kap. 3 b § brottsbalken. Förslaget till lag om verkställighet av säkerhetsförvaring 4 kap. Kapitlet innehåller bestämmelser om villkorad utslussning. Villkorad utslussning saknar direkt motsvarighet i det nuvarande påföljdssystemet. En viss jämförelse kan göras med villkorlig frigivning från fängelse. Verkställigheten av ett fängelsestraff inleds som utgångspunkt i kriminalvårdsanstalt. Under anstaltstiden kan den dömde ges tillstånd till viss vistelse utanför anstalt. Anstaltstiden avslutas med villkorlig frigivning. Efter den villkorliga frigivningen förekommer inget frihetsberövande men den dömde står normalt under övervakning och kan åläggas olika slag av föreskrifter. Också verkställigheten av säkerhetsförvaring inleds med en anstaltsvistelse. Denna pågår under i vart fall hela den i domen bestämda minimitiden. Såsom Lagrådet har uppfattat lagrådsremissens förslag kommer det under denna tid inte att finnas någon möjlighet till vistelse utanför anstalt i syfte att underlätta den intagnes anpassning i samhället. Efter minimitidens utgång kommer Kriminalvården, sedan rätten har gett tillstånd till det (jfr 33 kap. 6 § brottsbalken i lagrådsremissens förslag), att kunna påbörja villkorad utslussning. Begreppet villkorad utslussning är inte närmare definierat i förslaget men förefaller syfta på den del av verkställigheten som inleds efter det att rätten har gett tillstånd till villkorad utslussning. Under denna del av verkställigheten kommer Kriminalvården att kunna besluta om åtgärder som i huvudsak motsvarar de som Kriminalvården, ifråga om fängelsedömda, kan besluta om för tiden före villkorlig frigivning. Kriminalvården kan också besluta att den dömde, på liknande sätt som personer som har blivit villkorligt frigivna, ska kunna verkställa straffet utanför anstalt med särskilda föreskrifter och övervakning. Lagtexten ger inget besked om huruvida Kriminalvården också måste besluta om utslussningsåtgärder; Lagrådet utgår dock från att Kriminalvården är skyldig att vidta sådana åtgärder om de är ändamålsenliga och kan genomföras utan risk för att den dömde återfaller i brott. Om utslussningsåtgärderna inte fungerar, kommer den dömde – efter beslut av Kriminalvården – att kunna tas in i anstalt på nytt och kan då komma att vara frihetsberövad fram till ramtidens slut. Av den nu gjorda jämförelsen mellan fängelse och säkerhetsförvaring framgår att även verkställighetsbestämmelsernas utformning bidrar till att säkerhetsförvaring kan komma att vara en betydligt strängare påföljd än fängelsestraff på viss tid. Reglerna om villkorad utslussning har i lagrådsremissen i stor utsträckning utformats efter förebild av reglerna i fängelselagen om vistelse utanför anstalt och om föreskrifter vid villkorlig frigivning. I åtskilliga fall görs också direkta hänvisningar till fängelselagens bestämmelser. Enligt Lagrådets mening har detta i några avseenden medfört att bestämmelserna blivit otydliga, eftersom de motsvarande bestämmelserna i fängelselagen handlar om delvis andra situationer. Ett exempel på det finns i 4 kap. 2 §. Enligt förslaget får Kriminalvården, om det behövs för att underlätta övergången till verkställighet utanför anstalt bevilja åtgärder som finns i 11 kap. fängelselagen. De åtgärder som avses i 11 kap. fängelselagen är emellertid uteslutande sådana som vidtas före villkorlig frigivning. Vid säkerhetsförvaring torde däremot, som Lagrådet har uppfattat avsikten med förslaget, sådana åtgärder komma att företas inom ramen för den villkorade utslussningen som en del av verkställigheten utanför anstalt. Lagrådet förordar därför en viss översyn av 4 kap. i lagförslaget. Vid den översynen bör begreppet ”vistelse utanför anstalt” bytas ut mot ”verkställighet utanför anstalt”. Enligt Lagrådets mening skulle sambandet mellan verkställighetsreglerna och bestämmelserna om rättens tillstånd till villkorad utslussning i 33 kap. 6 § brottsbalken i lagrådsremissens förslag bli tydligare om det i en inledande paragraf i kapitlet togs in en erinran om dessa bestämmelser. Lagrådet föreslår följande lagtext. Av 33 kap. 6 § brottsbalken följer att rätten får besluta om tillstånd till villkorad utslussning. Kriminalvården får med stöd av ett sådant tillstånd besluta att påföljden ska verkställas utanför anstalt. Vid sådan verkställighet gäller bestämmelserna i detta kapitel. Av lagrådsremissens förslag framgår inte i vilken utsträckning Kriminalvården kommer att vara skyldig att besluta om utslussningsåtgärder sedan rätten har gett tillstånd till villkorad utslussning. Lagrådet konstaterar att den dömde i och med minimitidens utgång har avtjänat den straffrättsliga sanktion som är motiverad med hänsyn till brottslighetens straffmätningsvärde. Det som motiverar att den dömde därefter alltjämt ska vara föremål för ett straffrättsligt ingripande är enbart intresset av att förhindra att han eller hon återfaller i allvarlig brottslighet mot annans liv, hälsa, frihet eller frid. En utgångspunkt för den fortsatta verkställigheten måste därför vara att verkställigheten inte görs mera ingripande än vad som är påkallat för att minska risken för återfall i allvarlig brottslighet. I detta ligger också att den fortsatta verkställigheten måste vara inriktad på att förbereda den dömde på det kommande livet i frihet. Lagrådet förordar att detta får komma till uttryck i ett andra stycke i kapitlets inledningsparagraf. Sedan tillstånd till villkorad utslussning meddelats får verkställigheten av säkerhetsförvaringen inte vara mer ingripande än som behövs för att minska risken för att den dömde återfaller i allvarlig brottslighet mot annans liv, hälsa, frihet eller frid. Enligt 33 kap. 6 § tredje meningen i förslaget till lag om ändring i brottsbalken får några utslussningsåtgärder inte ske före minimitidens utgång. Den bestämmelsen framstår enligt Lagrådets mening närmast som en verkställighetsbestämmelse. Lagrådet föreslår att den tas in som ett tredje stycke i den nyss angivna inledande paragrafen i 4 kap. och att den där formuleras på följande sätt. Verkställighet utanför anstalt får inledas först efter utgången av den minimitid som gäller för den dömde. Med denna formulering klargörs också att Kriminalvården får fatta beslut om utslussningsåtgärder redan före minimitidens utgång, fastän ett sådant beslut inte får verkställas förrän minimitiden har löpt ut. Lagrådet erinrar om vad Lagrådet ovan, under rubriken Tidpunkten för villkorad utslussning, har uttalat om att villkorad utslussning bör kunna komma ifråga redan från den tidpunkt då den dömde, om han eller hon hade dömts till fängelse, skulle ha blivit villkorligt frigiven. 4 kap. 1 § Enligt den föreslagna 4 kap. 1 § ska villkorad utslussning vara förenad med övervakning. Enligt Lagrådets mening kommer emellertid övervakning att sakna betydelse så länge den dömde fortfarande befinner sig i anstalt. Bestämmelsen bör därför lämpligen anknyta till ”verkställighet utanför anstalt”. Utgångspunkten i förslaget är att övervakningen ska pågå under hela den villkorade utslussningen. Avsikten synes vara att övervakningen ska pågå så länge verkställigheten utanför anstalt fortfarande pågår. Särskilt som begreppet ”villkorad utslussning” inte är närmare definierat i förslaget förordar Lagrådet att det i lagtexten direkt anges att övervakningen ska fortgå till dess verkställigheten utanför anstalt är avslutad. Enligt lagförslaget får Kriminalvården besluta att övervakningen ska upphöra i förtid. Det förutsätter dock dels att behovet av samhällsskydd kan tillgodoses utan övervakning, dels att det inte finns en beaktansvärd risk för att den dömde kommer att begå brott, undandra sig påföljdens fullgörande eller på annat sätt missköta sig. Såvitt Lagrådet kan förstå syftar uttrycket ”behovet av samhällsskydd” i detta sammanhang inte på något annat än risken för att den dömde kommer att begå brott, undandra sig påföljdens fullgörande eller på annat sätt missköta sig. Lagrådet förordar därför att hänvisningen till ”behovet av samhällsskydd” får utgå. Lagrådet har följande förslag till lagtext (med Lagrådets förslag om att kapitlet ska kompletteras med en inledande paragraf bör förevarande paragraf betecknas 2 §). Verkställighet utanför anstalt ska vara förenad med övervakning till dess att verkställigheten är avslutad. Kriminalvården får dock besluta att övervakningen ska upphöra vid en tidigare tidpunkt, om det inte finns en beaktansvärd risk för att den dömde kommer att begå brott, undandra sig påföljdens fullgörande eller på annat sätt missköta sig. 4 kap. 2 § I paragrafen föreskrivs bland annat att Kriminalvården får bevilja sådana åtgärder som finns i 11 kap. fängelselagen, om det behövs för att underlätta övergången till verkställighet utanför anstalt. Såsom förslaget är utformat kan det förstås så att det ger utrymme för att vidta de i paragrafen avsedda åtgärderna redan innan verkställigheten utanför anstalt inleds. Detta torde inte vara avsikten. Som Lagrådet har uppfattat lagrådsremissen är avsikten i stället att de aktuella åtgärderna ska kunna vidtas enbart inom ramen för verkställighet utanför anstalt. De åtgärder som Kriminalvården ska kunna bevilja framgår i förslaget genom en hänvisning till 11 kap. fängelselagen. Av författningskommentaren framgår att de åtgärder som åsyftas är de som regleras i 11 kap. 2–5 §§. Enligt Lagrådets mening bör detta anges direkt i lagtexten. Det förhållandet att, såsom upplysts vid lagrådsföredragningen, 11 kap. fängelselagen för närvarande är föremål för en översyn medför inte att kravet på precision i lagstiftningen kan åsidosättas. Lagrådet föreslår mot denna bakgrund att paragrafen ges följande lydelse. Kriminalvården får besluta att den dömde som ett led i verkställigheten utanför anstalt ska bli föremål för sådana utslussningsåtgärder som anges i 11 kap. 2–5 §§ fängelselagen (2010:610). Det som sägs om skyldighet för en intagen att lämna vissa prover och om upphävande av tillstånd till en utslussningsåtgärd i 11 kap. 7 och 8 §§ fängelselagen ska tillämpas även i fråga om den som är föremål för verkställighet av säkerhetsförvaring utanför anstalt. Detsamma gäller det som sägs om beslut om upphävande av tillstånd till en utslussningsåtgärd och om överklagande av beslut i 13 kap. 3–5 §§ och 14 kap. 4 § samma lag. 4 kap. 3 § Enligt paragrafens första stycke ska vissa utpekade bestämmelser i 26 kap. brottsbalken tillämpas i fråga om den som ”genomgår villkorad utslussning”. Dessutom ska det kunna meddelas en särskild föreskrift om ”hur och på vilket sätt” den dömde får använda elektronisk kommunikationsutrustning. Lagrådet noterar att de utpekade bestämmelserna i 26 kap. brottsbalken anger vad som gäller i fråga om den som har frigetts villkorligt från fängelse. Den föreslagna hänvisningen synes dock fungera även när den tillämpas på dömda som verkställer säkerhetsförvaring utanför anstalt. Förslaget kan därför i huvudsak godtas. Lagrådet föreslår dock att begreppet ”genomgår villkorad utslussning” ersätts med ”verkställer säkerhetsförvaring utanför anstalt”. Även uttrycket ”hur och på vilket sätt”, som synes säga en och samma sak två gånger, bör justeras. Avsikten torde vara att Kriminalvården genom föreskrifter ska kunna bestämma vilken elektronisk kommunikationsutrustning som den dömde får använda och på vilket sätt utrustningen får användas (jfr den motsvarande bestämmelsen i 2 kap. 5 § andra stycket 3 lagen, 2025:1053, om verkställighet av fängelsestraff med elektronisk övervakning). Detta bör komma till uttryck i lagtexten. 4 kap. 5 § I paragrafen regleras vilka åtgärder som Kriminalvården kan vidta om den dömde bryter mot föreskrifter som gäller för den villkorade utslussningen. Enligt första stycket får Kriminalvården i så fall vidta en åtgärd som avses i 4 § (dvs. ändra beslut enligt vissa utpekade paragrafer) eller, om detta inte är tillräckligt, besluta om varning. Om sådana åtgärder inte är tillräckliga samt överträdelsen inte är av mindre betydelse, får Kriminalvården även – enligt andra stycket – upphäva tillståndet till vistelse utanför anstalt. Lagrådet noterar att första stycket första meningen inte ger Kriminalvården några befogenheter som den inte redan har enligt 4 § samt att begreppet ”den villkorade utslussningen” – ett uttryck som inte är definierat i lagtexten – i detta sammanhang synes syfta på verkställigheten utanför anstalt. Lagrådet föreslår därför att paragrafen utformas på följande sätt. Om den dömde bryter mot föreskrifter eller mot anvisningar om det som i övrigt ska gälla för verkställigheten utanför anstalt och sådana åtgärder som avses i 4 § inte är tillräckliga, får Kriminalvården besluta att en varning ska meddelas den dömde. Det som föreskrivs om varning i 38 kap. 10 § brottsbalken ska tillämpas även beträffande varning enligt denna paragraf. Om överträdelsen inte är av mindre betydelse och det inte är tillräckligt att Kriminalvården beslutar om åtgärder enligt 4 § eller om varning, får Kriminalvården upphäva beslutet om verkställighet utanför anstalt. Om Lagrådets förslag om en ny 4 kap. 1 § godtas, bör det som sägs i förevarande paragraf om ”4 §”, i stället vara ”5 §”. 4 kap. 6 § I paragrafen föreskrivs att om ett tillstånd till vistelse utanför anstalt upphävs, ska den dömde omedelbart föras till en anstalt för fortsatt verkställighet av påföljden i anstalten. Lagrådet förordar, i linje med vad som tidigare har uttalats, att ”vistelse utanför anstalt” byts ut mot ”verkställighet utanför anstalt”. 4 kap. 7 § Paragrafen innehåller bestämmelser om upphävande av tillståndet till villkorad utslussning. Sådant upphävande ska ske om den dömde allvarligt åsidosätter sina skyldigheter enligt lagen eller enligt särskilda föreskrifter som har meddelats enligt 3 §. Frågan om upphävande ska prövas av övervakningsnämnden efter anmälan av Kriminalvården. Det är här fråga om upphävande av det beslut som rätten har fattat enligt 33 kap. 6 § brottsbalken. Effekten av beslutet är att Kriminalvården inte längre får besluta om utslussningsåtgärder. Mot bakgrund av att Kriminalvården, med stöd av 5 § andra stycket, ändå kan besluta att verkställigheten utanför anstalt ska upphöra kan behovet av förevarande paragraf ifrågasättas. Samtidigt torde ett beslut om att upphäva ett tillstånd till villkorad utslussning tjäna som en signal om att ytterligare utslussningsåtgärder under den närmaste tiden inte är aktuella. Lagrådet vill därför inte invända mot att det ges en möjlighet att i vissa fall meddela ett särskilt beslut om upphävande av beslutet om tillstånd till villkorad utslussning. Om en sådan möjlighet införs, framstår det emellertid som principiellt märkligt att ett domstolsbeslut ska kunna upphävas av något annat organ än en domstol, i vart fall när upphävandet som i detta fall är till den enskildes nackdel. Under lagrådsföredragningen har hänvisats till att en övervakningsnämnd i dag är behörig att besluta om förverkande av villkorligt medgiven frihet. Den villkorligt medgivna friheten grundar sig emellertid, till skillnad från möjligheten till villkorad utslussning, inte på ett domstolsbeslut. Lagrådet kan därför inte tillstyrka lagrådsremissens förslag och föreslår att en fråga om upphävande av ett tillstånd till villkorad utslussning alltid ska prövas av allmän domstol. Enligt förslaget ska frågan om upphävande av tillstånd till villkorad utslussning prövas på ”anmälan” av Kriminalvården. Lagrådet förordar att ”anmälan” byts ut mot ”ansökan” som passar bättre när den anhängiggjorda frågan ska prövas i sak. Lagrådet vill slutligen ifrågasätta om bestämmelserna om upphävande av tillstånd till villkorad utslussning bör vara placerade i 4 kap. verkställighetslagen. Eftersom reglerna om tillstånd till villkorad utslussning finns i brottsbalken, bör rimligen också reglerna om upphävande av sådana tillstånd tas in i brottsbalken (jfr t.ex. motsvarande regler om förverkande av villkorligt medgiven frihet som finns i 26 kap. brottsbalken och reglerna om undanröjande av skyddstillsyn som finns i 28 kap. brottsbalken). 4 kap. 9 § Enligt paragrafens första stycke får övervakningsnämndens beslut enligt 4 kap. överklagas till allmän domstol. Av paragrafen följer att överklagandet ska prövas av den tingsrätt inom vars domkrets den anstalt där den dömde är inskriven är belägen. Eftersom det överklagade beslutet kan avse en person som vid tidpunkten för beslutet inte är intagen i anstalt, bör det övervägas om lagtexten bör kompletteras, t.ex. enligt följande. /.../ inom vars domkrets den anstalt eller det frivårdskontor där den dömde är inskriven finns. I paragrafens andra och tredje stycken föreskrivs att övervakningsnämnden inte ska vara part i domstolen och att det ska krävas prövningstillstånd vid överklagande till hovrätten. I övrigt innehåller lagförslaget inga bestämmelser om förfarandet vid domstolen. Det framstår därmed som oklart om domstolen ska tillämpa lagen (1996:1242) om domstolsärenden eller några andra bestämmelser (jfr 37 kap. 11 § brottsbalken som dock inte är tillämplig vid överklagande av nu aktuellt slag). Lagrådet konstaterar att frågan behöver bli föremål för ytterligare överväganden. 5 kap. 3 § Enligt paragrafen får Kriminalvårdens beslut enligt lagen inte överklagas innan beslutet har omprövats av Kriminalvården. Bestämmelsen är tillämplig bland annat på Kriminalvårdens beslut att upphäva tillståndet till vistelse (verkställighet) utanför anstalt (se 4 kap. 5 § andra stycket i förslaget). Ett sådant beslut gäller omedelbart (se 5 kap. 1 §) och innebär att den dömde omedelbart förs till en anstalt för fortsatt verkställighet av påföljden i anstalten (se 4 kap. 6 §). Inte minst kravet på att överklagande kan ske först sedan Kriminalvården har tagit ställning till frågan om omprövning medför att det kan dröja innan den dömde kan få till stånd en domstolsprövning av beslutet. Det kan noteras att det i lagförslaget inte uppställs något krav på att överklaganden som avser frågor av detta slag ska handläggas skyndsamt (jfr 4 kap. 8 § där ett krav på skyndsamhet uppställs för en annan situation). Ett beslut att upphäva tillståndet till vistelse utanför anstalt innefattar ett sådant frihetsberövande som avses i artikel 5 i Europakonventionen. Av artikeln framgår bland annat att den som berövats friheten har rätt att begära att en domstol snabbt prövar lagligheten av frihetsberövandet och att bli frigiven om frihetsberövandet inte är lagligt. Att en domstol har dömt en person till fängelse innebär normalt att det frihetsberövande som följer av domen uppfyller kraven enligt artikel 5. För det fall att det fortsatta frihetsberövandet förutsätter nya bedömningar, som är beroende av omständigheter som inträffar under verkställigheten, krävs att det finns möjlighet att få även dessa bedömningar prövade av domstol (se t.ex. Europadomstolens dom den 23 maj 2023 Yilmaz Aydemir mot Turkiet, mål nr 61808/19 och Guide on Article 5 of the European Convention on Human Rights – Right to liberty and security, 31 augusti 2025, p. 250). När ett beslut om frihetsberövande har fattats av annan än en domstol, ställs stora krav på skyndsamhet. I Europadomstolens dom Shcherbina mot Ryssland (dom den 26 juni 2014, mål nr 41970/11) ansågs det inte förenligt med artikel 5 att det dröjde 16 dagar innan en domstol prövade ett beslut om frihetsberövande som hade beslutats av en åklagare (se även Guide on Article 5 of the European Convention on Human Rights p. 285). Kravet på att Kriminalvården ska ompröva sitt beslut innan överklagande kan ske medför, tillsammans med avsaknaden av ett skyndsamhetskrav, att lagrådsremissens förslag inte ger tillräckliga garantier för att en domstol snabbt kan pröva lagligheten av frihetsberövandet. Frågeställningen synes inte har övervägts i lagrådsremissen. Lagrådet föreslår att bestämmelsen om att Kriminalvårdens beslut inte får överklagas förrän det har omprövats inte ska gälla vid beslut enligt 4 kap. 5 § andra stycket. Förslaget till lag om ändring i brottsbalken 33 kap. 1 § I paragrafens första och andra stycken anges de två olika situationer då påföljden får bestämmas till säkerhetsförvaring. Tredje och fjärde styckena innehåller bestämmelser som i några avseenden begränsar möjligheterna att döma till säkerhetsförvaring. Av första stycket, tillsammans med tredje och fjärde styckena, följer att påföljden får bestämmas till säkerhetsförvaring om (1) gärningsmannen har begått ”brott mot annans liv, hälsa, frihet eller frid”, (2) dessa brott är så allvarliga att gärningsmannen skulle ha dömts till fängelse i minst fyra år om påföljden hade bestämts till fängelse för den brottsligheten, (3) gärningsmannen tidigare har dömts till en frihetsberövande påföljd för ”sådan brottslighet”, (4) det finns en påtaglig risk för återfall i allvarlig brottslighet mot annans liv, hälsa, frihet eller frid, (5) det inte är tillräckligt med fängelse på viss tid eller andra åtgärder för att tillgodose ”behovet av samhällsskydd” och (6) det inte finns skäl att döma till livstids fängelse eller överlämnande till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. Bestämmelsen i andra stycket, tillsammans med tredje och fjärde styckena, ger en motsvarande möjlighet att döma till säkerhetsförvaring, dock utan att det krävs att gärningsmannen tidigare har dömts för brottslighet av det aktuella slaget. I stället fordras att straffmätningsvärdet av den del av brottsligheten som avser brott mot annans liv, hälsa, frihet eller frid motsvarar minst sex års fängelse. Vad som närmare avses med uttrycket ”brott mot annans liv, hälsa, frihet eller frid” framstår som oklart. Lagrådet noterar att 3 och 4 kap. brottsbalken har rubrikerna ”Om brott mot liv och hälsa” respektive ”Om brott mot frihet och frid”. Mot den bakgrunden ligger det nära till hands att tolka begreppet ”brott mot annans liv, hälsa, frihet eller frid” så att det avser just de brottstyper som räknas upp i 3 och 4 kap. brottsbalken. Detta är emellertid inte avsikten. I författningskommentaren anges i stället att bestämmelsen är avsedd att träffa ”brott mot annan person”, att den därmed omfattar också sexualbrott och att även exempelvis mordbrand och allmänfarlig ödeläggelse kan omfattas om det har funnits fara för människors liv eller hälsa. Samtidigt synes avsikten inte vara att exempelvis vapenbrott eller narkotikabrott ska omfattas, trots att sådana gärningar i förlängningen kan utgöra en fara för människors liv och hälsa. Lagrådet har i sak inget att invända mot den avgränsning till vissa slag av brott som författningskommentaren antyder men anser att det är nödvändigt att lagtexten utformas på ett sätt som ger tydligare uttryck för vilka typer av brott som avses. En modell är att – såsom några remissinstanser har varit inne på – precisera, i något slag av brottskatalog, vilka brott som ska kunna föranleda säkerhetsförvaring. Lagrådet har förståelse för att denna modell inte har valts, bland annat därför att det skulle kunna bli en ganska lång uppräkning av paragrafer. En enklare modell är att låta en brottskatalog omfatta ”brott enligt 3, 5 och 6 kap.” Den modellen innebär emellertid att brottstyper som helt klart innefattar angrepp på annans person, t.ex. rån, kommer att hamna utanför uppräkningen. En tredje modell är den som används i bestämmelserna om kränkningsersättning i 2 kap. 3 § skadeståndslagen (1972:207). Sådan ersättning kan utgå när någon kränks genom brott ”som innefattar ett angrepp mot dennes person, frihet, frid eller ära”. Ett användande av denna modell i detta sammanhang – med formuleringen ”brott som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid” – innebär att bestämmelserna om säkerhetsförvaring kommer att bli tillämpliga dels vid brott mot 3 och 4 kap., dels vid andra slag av brott som innefattar ett sådant brottsligt angrepp som avses i 3 och 4 kap. (framför allt sexualbrott men även exempelvis rån och våld mot tjänsteman samt mordbrand eller allmänfarlig ödeläggelse som innebär fara för annans liv eller hälsa). Samtidigt kommer det att stå klart att brott som saknar de brottsrekvisit som anges i 3 och 4 kap. – såsom är fallet med exempelvis narkotikabrott – faller utanför straffbestämmelsen. Lagrådet vill för sin del förorda denna tredje modell (se Lagrådets förslag till lagtext nedan). En ytterligare förutsättning för att säkerhetsförvaring ska kunna ådömas med stöd av paragrafens första stycke är att den som döms för brottsligheten tidigare har dömts till en frihetsberövande påföljd för ”sådan brottslighet”. Avsikten synes vara att den tidigare brottsligheten inte bara måste ha innefattat angrepp mot liv, hälsa, frihet eller frid utan också att den har varit av minst lika allvarligt slag, dvs. ha haft ett straffmätningsvärde på minst fyra års fängelse. Detta bör enligt Lagrådets mening komma till tydligare uttryck i lagtexten. Möjligheten att döma till säkerhetsförvaring med stöd av paragrafens första stycke är, enligt vad som upplysts vid lagrådsföredragningen, avsedd enbart för den situationen då den nya brottsligheten utgör återfall i brott. Det innebär att om brottsligheten är s.k. ”nyupptäckt brottslighet”, dvs. brott som begåtts före den tidigare domen, ska säkerhetsförvaring inte kunna dömas ut med stöd av första stycket. Enligt Lagrådets mening bör lagtexten formuleras om så att denna begränsning i bestämmelsens avsedda användning kommer till uttryck i lagtexten. Därutöver krävs, enligt lagrådsremissens förslag, att det finns en påtaglig risk för återfall i allvarlig brottslighet mot annans liv, hälsa, frihet eller frid. Lagrådet har inget att invända mot uttrycket ”påtaglig risk för återfall” men vill påpeka att en del av de exempel som anges på s. 186 i författningskommentaren, vad gäller de omständigheter som ska beaktas vid bedömningen av återfallsrisken, inte är helt klargörande. Lagrådet förordar att dessa exempel ses över. En ytterligare förutsättning för att någon ska dömas till säkerhetsförvaring är, enligt den föreslagna lagtexten, att det inte är tillräckligt med fängelse på viss tid eller andra åtgärder ”för att tillgodose behovet av samhällsskydd”. Lagrådet vill starkt ifrågasätta användningen av uttrycket ”behovet av samhällsskydd” i detta sammanhang. Lagrådet inser att uttrycket avspeglar den kriminalpolitiska inriktning som lagrådsremissen har men anser att det är alldeles för oprecist för att användas i lagtext i förevarande sammanhang. Rent språkligt för uttrycket närmast tanken till behovet av att skydda viktiga samhällsfunktioner. Bestämmelsen handlar dock om något helt annat, nämligen att domstolen ska pröva huruvida ett tidsbestämt fängelsestraff eller andra åtgärder skulle kunna neutralisera risken för att den tilltalade återfaller i allvarlig brottslighet. Detta bör komma till uttryck i lagtexten. Lagrådet, som även förordar vissa redaktionella ändringar i lagtexten, föreslår mot denna bakgrund att paragrafen ges följande lydelse. Den som har begått brott som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid får dömas till säkerhetsförvaring, om 1.brotten är av sådant allvar att han eller hon skulle ha dömts till fängelse i fyra år eller mer om påföljden hade bestämts till fängelse, 2.brotten utgör återfall efter tidigare brottslighet av motsvarande art och allvar, och 3.han eller hon har dömts för den tidigare brottsligheten till en frihetsberövande påföljd genom en dom som har fått laga kraft. Till säkerhetsförvaring får även den dömas som vid ett och samma tillfälle döms för upprepad brottslighet som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid, om den brottsligheten är av sådant allvar att han eller hon skulle ha dömts till fängelse i sex år eller mer om påföljden hade bestämts till fängelse. För att påföljden ska få bestämmas till säkerhetsförvaring enligt första eller andra stycket krävs också 1.att det finns en påtaglig risk för återfall i allvarlig brottslighet som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid, och 2.att det inte är tillräckligt med fängelse på viss tid eller andra åtgärder för att på ett ändamålsenligt sätt motverka risken för återfall i allvarlig brottslighet. Påföljden får inte bestämmas till säkerhetsförvaring om det är motiverat att döma till fängelse på livstid eller rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. Lagrådet vill i sammanhanget peka på en fråga som kan uppkomma vid tillämpningen av paragrafens andra stycke. Enligt det stycket kan en person dömas till säkerhetsförvaring om han eller hon döms för upprepad brottslighet som, om påföljden hade bestämts till fängelse, hade föranlett ett fängelsestraff om sex år eller mera. Det väcker frågan vad som gäller om en tilltalad döms för brottslighet som i sig har ett straffmätningsvärde som motsvarar mindre än sex års fängelse men domstolen samtidigt undanröjer tidigare utdömda fängelsestraff och bestämmer en ny gemensam påföljd och straffmätningsvärdet av den samlade brottsligheten som denna påföljd ska omfatta uppgår till sex år eller mera. Den närmast liggande tolkningen av lagtexten är att förutsättningarna för att döma till säkerhetsförvaring då inte är uppfyllda, eftersom den nya domen enbart innebär en ny påföljdsbestämning som omfattar även tidigare brott, dvs. den tilltalade ”döms” inte för annat än de nya brotten. Frågan bör behandlas i författningskommentaren. 33 kap. 4 § Av paragrafens första stycke framgår att rätten, när den dömer till säkerhetsförvaring, ska fastställa en minimitid och en ramtid. I andra stycket anges hur minimitiden och ramtiden ska bestämmas. Enligt förslaget ska minimitiden motsvara längden av det fängelsestraff som skulle ha dömts ut om fängelse hade valts som påföljd. Vad gäller denna bestämmelse kan hänvisas till vad som Lagrådet har uttalat under rubriken Tidpunkten för villkorad utslussning. Av paragrafen framgår också att rätten vid bestämmande av ramtidens längd ska beakta hur allvarlig brottslighet mot annans liv, hälsa, frihet eller frid som den tilltalade ska dömas för. Lagrådet har i anslutning till 33 kap. 1 § föreslagit att uttrycket ”brott mot annans liv, hälsa, frihet eller frid” byts ut mot ”brott som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid”. Motsvarande förändring bör göras i förevarande paragraf. Enligt Lagrådets mening skulle paragrafen bli mera överskådlig om andra stycket delades upp i två stycken som behandlar hur minimitiden respektive ramtiden ska bestämmas. Lagrådet, som även förordar vissa ytterligare redaktionella ändringar av paragrafen, föreslår att lagtexten ges följande lydelse. När rätten bestämmer påföljden till säkerhetsförvaring, ska den i domslutet ange den kortaste tiden för frihetsberövande (minimitiden) och den totala tiden för verkställighet av säkerhetsförvaringen (ramtiden). Minimitiden ska bestämmas till en tid som motsvarar längden av det fängelsestraff som skulle ha dömts ut om fängelse hade valts som påföljd och får uppgå till högst arton år. Ramtiden ska bestämmas till en tid som överstiger minimitiden med lägst fyra och högst sex år. Vid bestämmandet av ramtidens längd ska rätten beakta hur allvarlig brottslighet mot annans liv, hälsa, frihet eller frid som den tilltalade ska dömas för. Ramtiden får förlängas enligt det som framgår av 8 §. 33 kap. 6 § Enligt paragrafen får rätten, efter ansökan av den dömde eller Kriminalvården, besluta om tillstånd till villkorad utslussning. Ett sådant tillstånd innebär att Kriminalvården får besluta att den dömde får vistas utanför anstalt med särskilt stöd och under kontroll. Det får dock inte ske några utslussningsåtgärder före minimitidens utgång. Såsom Lagrådet har anfört i anslutning till 4 kap. förslaget till lag om verkställighet av säkerhetsförvaring är begreppet ”villkorad utslussning” inte närmare definierat i lagrådsremissens förslag. Begreppet synes dock användas som en allmän beskrivning av de utslussningsåtgärder som Kriminalvården kan vidta sedan rätten har meddelat beslut om tillstånd till villkorad utslussning. I den delen synes den valda terminologin inte innebära några särskilda problem. Däremot anser Lagrådet – av skäl som har berörts i anslutning till förslaget till verkställighetslag – att begreppet ”vistas utanför anstalt” bör bytas ut mot ”verkställas utanför anstalt”. Vilken faktisk betydelse som ett tillstånd till villkorad utslussning har framgår inte av brottsbalken utan enbart av den föreslagna regleringen i verkställighetslagen. Med hänsyn till det föreslår Lagrådet att det i förevarande paragraf tas in en erinran om bestämmelserna i verkställighetslagen. I lagrådsremissens förslag innehåller paragrafen också en bestämmelse om att det inte får ske några utslussningsåtgärder före minimitidens slut. Bestämmelsen framstår som en reglering av själva verkställigheten och Lagrådet har ovan, i anslutning till 4 kap. verkställighetslagen, föreslagit att bestämmelsen flyttas till den lagen. Lagrådet föreslår mot denna bakgrund att paragrafen ges följande lydelse. Rätten får, efter ansökan av den dömde eller Kriminalvården, besluta om tillstånd till villkorad utslussning. Ett sådant tillstånd innebär att Kriminalvården får besluta att påföljden ska verkställas utanför anstalt med särskilt stöd och under kontroll. Bestämmelser om verkställighet av säkerhetsförvaring utanför anstalt finns i 4 kap. lagen (000) om verkställighet av säkerhetsförvaring. 33 kap. 7 § Paragrafen innehåller en uppräkning av omständigheter som rätten ska beakta särskilt när den bedömer om tillstånd till villkorad utslussning ska ges. Enligt punkten 1 ska rätten beakta risken för att den dömde återfaller i allvarlig brottslighet mot annans liv, hälsa, frihet eller frid. Vidare ska, enligt punkten 3, beaktas ”det som framgår av domen om brottslighetens karaktär”. I linje med vad Lagrådet utvecklat i anslutning till 33 kap. 1 § föreslår Lagrådet att uttrycket ”brottslighet mot annans liv, hälsa, frihet eller frid” i punkten 1 byts ut mot ”brottslighet som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid”. Enligt Lagrådets mening är det oklart vad som avses med punkten 3 (”brottslighetens karaktär”). Det framstår i och för sig som rimligt att rätten, när den tar ställning till risken för att den dömde återfaller i brott, gör det mot bakgrund av vad som är känt om bevekelsegrunderna för och tillvägagångssättet vid brottsligheten. Detta kan emellertid göras redan inom ramen för den prövning som rätten ska göra enligt punkten 1 och förutsätter inte någon bestämmelse av det slag som finns i punkten 3. Punkten 3 ger dessutom intrycket av att brottslighetens karaktär ska ges en mer självständig betydelse vid rättens prövning. Om bestämmelsen är avsedd att ha denna innebörd, inger det starka betänkligheter. Regelmässigt har brottslighetens karaktär och straffmätningsvärde beaktats fullt ut när påföljden, inklusive minimitidens längd, har bestämts. Att beakta brottslighetens karaktär, t.ex. att den framstår som särskilt straffvärd, också när rätten tar ställning till om den dömde ska vara frihetsberövad även efter minimitidens utgång skulle innebära att försvårande omständigheter beaktas dubbelt, något som inte bör komma i fråga. Lagrådet förordar därför att punkten 3 får utgå. Lagrådet noterar att det i författningskommentaren till paragrafen anges att det är ”samhällsskyddet” som ska stå i fokus för bedömningen av om rätten ska ge tillstånd till villkorad utslussning. Det framgår av kontexten att det som åsyftas med ”samhällsskydd” är intresset av att den dömde inte återfaller i brott. Som Lagrådet anfört i anslutning till 33kap. 1 § är uttrycket ”samhällsskydd” inte lämpligt i detta sammanhang. 33 kap. 8 § Enligt paragrafen får rätten, efter ansökan av åklagaren, förlänga ramtiden om ett fortsatt frihetsberövande är absolut nödvändigt för att tillgodose behovet av samhällsskydd. Förlängning kan ske med högst tre år vid varje tillfälle. Av motiven framgår att ”absolut nödvändigt” är avsett att motsvara det äldre uttrycket ”oundgängligen påkallat”, att det innebär att det måste finnas mycket starka skäl för att förlänga ramtiden och att kravet är betydligt strängare än de krav som gäller för att döma till säkerhetsförvaring. Lagrådet har inget att invända mot begreppet ”absolut nödvändigt” och det som sägs i motiven om dess innebörd. I och med att begreppet kopplas till ”för att tillgodose behovet av samhällsskydd” kvarstår emellertid en oacceptabel oklarhet. Mot bakgrund av vad som måste antas vara syftet med lagreglerna föreslår Lagrådet att första stycket i stället formuleras enligt följande. Rätten får, efter ansökan av åklagaren, förlänga ramtiden med högst tre år vid varje tillfälle om det är absolut nödvändigt för att avhålla den dömde från allvarlig brottslighet som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid. Enligt paragrafens andra stycke får rätten också förlänga ramtiden ”om det behövs för att villkorad utslussning enligt 6 § ska kunna pågå under tillräckligt lång tid för att tillgodose behovet av samhällsskydd”, dock endast med högst ett år vid varje tillfälle. Även i denna bestämmelse framstår uttrycket ”behovet av samhällsskydd” som oklart. Det gäller särskilt som frihetsberövandet i detta fall inte synes syfta till att omedelbart skydda omgivningen mot den dömde utan i stället till att möjliggöra avslutandet av beslutade utslussningsåtgärder. Med den tolkningen bör det citerade uttrycket bytas ut mot ”om det behövs för att beslutad villkorad utslussning enligt 6 § ska kunna genomföras på ett ändamålsenligt sätt.” I båda förlängningsfallen kommer det, som lagtexten är utformad, att vara möjligt att förlänga ramtiden vid flera tillfällen. Eftersom varje förlängning av ramtiden utgör en ytterligare avvikelse från vad som allmänt gäller om proportionalitet och likabehandling inom straffrätten, inger detta vissa betänkligheter. Lagrådet vill dock inte invända mot att det ges ett begränsat utrymme för ytterligare förlängning när det föreligger en risk för återfall i mycket allvarlig brottslighet. När det däremot gäller förlängning enligt andra stycket – med dess mera begränsade syfte – kan det enligt Lagrådets mening ifrågasättas om det över huvud taget bör vara möjligt att besluta om förlängning mer än en gång. 34 kap. 1 § Paragrafen innehåller bestämmelser om ny påföljdsbestämning efter tidigare dom på fängelse, villkorlig dom, skyddstillsyn, ungdomsvård, ungdomstjänst, ungdomsövervakning eller sluten ungdomsvård. I lagrådsremissen föreslås ett nytt fjärde stycke som anger att det för den som dömts till säkerhetsförvaring finns särskilda bestämmelser i 9 och 10 §§. Vid föredragningen har angetts att de påföljder som omfattas av bestämmelserna i paragrafen är uttömmande angivna i första stycket. Bestämmelserna i 1 § är därmed inte tillämpliga när den tidigare domen är en dom på säkerhetsförvaring, eftersom säkerhetsförvaring inte anges i första stycket. Och eftersom 3 och 4 §§, som det hänvisas till i paragrafens andra stycke, omfattar samma påföljder som de som anges i det första stycket, är inte heller dessa paragrafer tillämpliga. De paragrafer i 34 kap. som är tillämpliga när påföljden i den tidigare domen är säkerhetsförvaring skulle därmed – förutom de föreslagna 9 och 10 §§ – vara 2, 5, 6 och 8 §§. Enligt Lagrådets uppfattning framgår det inte tillräckligt tydligt av förslaget till nytt fjärde stycke vilka paragrafer i kapitlet som är tillämpliga på säkerhetsförvaring. Förslaget skulle bli betydligt tydligare om det i lagtexten uttryckligen anges vilka dessa paragrafer är. Lagrådet föreslår att fjärde stycket ges följande lydelse. För den som har dömts till säkerhetsförvaring ska 2, 5, 6 och 8–[10] §§ tillämpas. 34 kap. 9 och 10 §§ Paragraferna innehåller bestämmelser om ny påföljdsbestämning efter en tidigare dom på säkerhetsförvaring. Av 9 § första stycket framgår att rätten som huvudregel ska besluta att den tidigare utdömda säkerhetsförvaringen ska avse också den tillkommande brottsligheten. Detta gäller oavsett om det är fråga om ny eller nyupptäckt brottslighet. I andra och tredje styckena anges förutsättningarna för att rätten i stället ska döma till en ny påföljd för den tillkommande brottsligheten eller undanröja den tidigare utdömda säkerhetsförvaringen och döma till gemensam påföljd för den samlade brottsligheten. I 10 § finns bestämmelser om att rätten när den beslutar att en tidigare utdömd säkerhetsförvaring ska avse också tillkommande brottslighet, under vissa förutsättningar får förlänga minimitiden och ramtiden samt upphäva ett tillstånd till villkorad utslussning. Enligt Lagrådets mening skulle innebörden av regleringen framgå tydligare om de tre alternativen – att låta tillkommande brottslighet omfattas av tidigare dom, att döma till ny påföljd och att undanröja påföljden och döma till gemensam påföljd – regleras i separata paragrafer, såsom det görs i 2–4 §§ i kapitlet. Huvudregeln att den tidigare utdömda säkerhetsförvaringen ska avse också den tillkommande brottsligheten bör finnas i 9 §. Den paragrafen bör även reglera möjligheten att förlänga minimi- eller ramtiderna och att upphäva ett tillstånd till villkorad utslussning. Förutsättningarna för att döma till en ny påföljd för tillkommande brottslighet respektive att undanröja den tidigare utdömda säkerhetsförvaringen och döma till gemensam påföljd för den samlade brottsligheten bör regleras i separata bestämmelser. Regeln om att bestämma gemensam påföljd – som avser tiden innan domen på säkerhetsförvaring är fullt verkställd – bör placeras före den bestämmelse som reglerar möjligheten att döma särskilt för den tillkommande brottsligheten, något som bara är möjligt efter det att säkerhetsförvaringen är helt verkställd. Lagrådet föreslår följande lagtext. 9 § Om den som har dömts till säkerhetsförvaring ska dömas för ny eller nyupptäckt brottslighet, ska rätten, om annat inte följer av 10 eller 11 §, besluta att säkerhetsförvaringen ska avse också den tillkommande brottsligheten. Rätten får samtidigt förlänga minimitiden och ramtiden samt upphäva ett tillstånd till villkorad utslussning. Minimitiden och ramtiden får dock förlängas endast om det är fråga om 1.ny brottslighet och en förlängning är påkallad med hänsyn till den nya brottslighetens allvar, eller 2.nyupptäckt brottslighet och denna påtagligt skulle ha påverkat minimitidens längd, om säkerhetsförvaring hade dömts ut för den samlade brottsligheten. Om den tillkommande brottsligheten utgör brott som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid, får ramtiden förlängas med längre tid än den tid minimitiden förlängs med. Ramtiden får dock aldrig överstiga minimitiden med mer än sex år. Om förlängning beslutas enligt första stycket 1, får minimitiden överstiga arton år och ramtiden tjugofyra år. 10 § Om domen på säkerhetsförvaring har fått laga kraft och inte är helt verkställd, får rätten undanröja en tidigare utdömd säkerhetsförvaring och döma till gemensam påföljd för den samlade brottsligheten. Ett sådant beslut får meddelas endast om det finns särskilda skäl för det. 11 § Om domen på säkerhetsförvaring är helt verkställd, får rätten bestämma en ny påföljd för den tillkommande brottsligheten, om 1.det är fråga om ny brottslighet och det är påkallat med hänsyn till den nya brottslighetens allvar, eller 2.det är fråga om nyupptäckt brottslighet och denna påtagligt skulle ha påverkat minimitidens längd, om säkerhetsförvaring hade dömts ut för den samlade brottsligheten. 38 kap. 3 b § Av paragrafen framgår att en ansökan om förlängning av ramtiden ska ha kommit in till tingsrätten senast sex månader innan ramtiden har löpt ut. Rätten ska då pröva ansökan enligt de kriterier som anges i 33 kap. 8 §. Tingsrättens beslut kan överklagas till hovrätten – varvid något krav på prövningstillstånd inte ska gälla – och hovrättens beslut kan överklagas till Högsta domstolen. Det kommer därmed att kunna inträffa att det, när ramtiden löper ut, inte finns något lagakraftvunnet avgörande i frågan om förlängning av ramtiden. Denna situation hanteras i lagrådsremissen genom bestämmelsen i förevarande paragrafs tredje stycke som ger rätten möjlighet att besluta att säkerhetsförvaringen ska fortsätta till dess saken är slutligt avgjord. Lagrådet har inget att invända mot att rätten får en möjlighet att interimistiskt besluta att säkerhetsförvaringen ska bestå till dess frågan om förlängning av ramtiden är avgjord. Den föreslagna bestämmelsen ger emellertid inget besked om efter vilka kriterier rätten ska pröva huruvida säkerhetsförvaringen ska fortsätta. Särskilt som det här blir fråga om ett frihetsberövande som inte är förutsatt i den ursprungliga domen är det givet att rättens prövning inte får vara rent skönsmässig; prövningen måste tvärtom göras utifrån i lagtext tydligt angivna kriterier och ett beslut om att säkerhetsförvaringen tills vidare ska bestå måste innefatta de skäl som ligger till grund för beslutet. Lagrådet förutsätter att frågan övervägs ytterligare i det fortsatta lagstiftningsarbetet. Lagrådet noterar i sammanhanget att om någon genom ett interimistiskt beslut om förlängning av säkerhetsförvaringen kommer att vara frihetsberövad efter ramtidens utgång och yrkandet om förlängning av ramtiden därefter ogillas, bör han eller hon enligt allmänna principer vara berättigad till ersättning. Såväl befintlig lagstiftning som lagrådsremissen synes dock sakna bestämmelser om detta. Justitiedepartementet Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 22 januari 2026 Närvarande: statsminister Kristersson, ordförande, och statsråden Svantesson, Edholm, Waltersson Grönvall, Jonson, Strömmer, Forssmed, Tenje, Slottner, Wykman, Malmer Stenergard, Kullgren, Liljestrand, Bohlin, Carlson, Pourmokhtari, Larsson, Britz, Mohamsson Föredragande: statsrådet Strömmer Regeringen beslutar proposition Säkerhetsförvaring – en ny tidsobestämd frihetsberövande påföljd