Post 2251 av 2512 träffar
                
                
            
                    Propositionsnummer ·
                    1996/97:99 ·
                    
                    Hämta Doc ·
                    
                
                
                
                    Uppdragsarkeologi
                
                
                
                    Ansvarig myndighet: Kulturdepartementet
                
                
                
                    Dokument: Prop. 99
                
                
                
                Regeringens proposition
Uppdragsarkeologi m.m.	Prop. 
	1996/97:99
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 6 mars 1997 
Lena Hjelm-Wallén
	Marita Ulvskog
	(Kulturdepartementet)
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås förtydliganden i lagen (1988:950) om 
kulturminnen m.m. (kulturminneslagen) för att klargöra vad länsstyrelsen 
skall beakta när den bestämmer vem som skall utföra en arkeologisk 
utredning eller undersökning enligt bestämmelserna i 2 kap. 11 och 13 §§ 
kulturminneslagen. Vidare förelås att den som utför ett arbetsföretag 
skall svara för kostnaderna för att ta till vara fornfynd som framkommer 
vid särskild undersökning enligt bestämmelsen i 2 kap. 13 § första 
stycket kulturminneslagen.
De nya reglerna föreslås träda i kraft den 1 juli 1997. 
Innehållsförteckning
1	Beslut	3
2	Lagtext	3
2.1	Förslag till lag om ändring i lagen (1988:950) 
	om kulturminnen m.m.	3
3	Ärendet	6
4	Bakgrund	6
4.1	Uppdragsarkeologi	6
4.2	Företagarens kostnadsansvar	8
5	Nuvarande förhållanden	8
5.1	Skyddet för fasta fornlämningar	8
5.2	Lagen om offentlig upphandling	10
5.3	Berörda myndigheter m.m.	11
	5.3.1	Riksantikvarieämbetet	10
	5.3.2	Länsstyrelserna	10
	5.3.3	Länsmuseer och kommunala museer	11
	5.3.4	Övriga undersökande institutioner	12
	5.3.5	Förhållandet mellan de olika aktörerna 	12
5.4	Förhållandet mellan vetenskapliga ambitionsnivåer och 
undersökningskostnader	14
5.5	Kostnadsansvaret för arkeologiska undersökningar	15
6	Är lagen om offentlig upphandling tillämplig vid beslut om 
arkeologiska undersökningar?	16
6.1	Allmänt om myndighetsutövning	16
6.2	Är länsstyrelsens beslut myndighetsutövning?	17
7	Förfarandereglernas utformning	19
8	Utökat kostnadsansvar för företagaren	23
9	Författningskommentar	25
Bilaga 1	Sammanfattning av promemorian	27
Bilaga 2	Promemorians författningsförslag	28
Bilaga 3	Sammanställning av remissyttranden över promemorian	31
Bilaga 4	Sammanfattning av Riksantikvarieämbetets förslag	35
Bilaga 5	Riksantikvarieämbetets författningsförslag	36
Bilaga 6	Sammanställning av remissyttranden över
	Riksantikvarieämbetets förslag	38
Bilaga 7	Lagrådsremissens lagförslag	41
Bilaga 8	Lagrådets yttrande	43
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 6 mars 1997	45
1 Beslut
Regeringen föreslår att riksdagen
antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1988:950) om 
kulturminnen m.m.
2 Lagtext
2.1 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:950) om 
	kulturminnen m.m.
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 11 och 13 §§ lagen (1988:950) om 
kulturminnen m.m. skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
2 kap.
11 §
Om det behövs en särskild utredning för att ta reda på om en fast 
fornlämning berörs av ett planerat arbetsföretag som innebär att ett större 
markområde tas i anspråk, skall kostnaden för utredningen betalas av 
företagaren. Som sådan exploatering räknas t.ex. anläggande av allmän 
väg, större enskild väg, järnväg, flygfält, anläggning för energiförsörj-
ning, större vattenföretag och mer omfattande byggande för bostads-, 
industri- eller handelsändamål.
Beslut om särskild utredning 
fattas av länsstyrelsen. Länssty-
relsen skall i beslutet ange vem 
som skall utföra utredningen.
Beslut om särskild utredning 
fattas av länsstyrelsen. Läns-
styrelsen skall i beslutet ange 
vem som skall utföra utred-
ningen. Därvid gäller inte lagen 
(1992:1528) om offentlig upp-
handling. Länsstyrelsen skall 
beakta att utredningen skall 
vara av vetenskapligt god kval-
itet och genomföras till en kost-
nad som inte är högre än vad 
som är motiverat med hänsyn till 
omständigheterna.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
13 §
Som villkor för tillstånd 
enligt 12 § får länsstyrelsen 
ställa upp skäliga krav på sär-
skild undersökning för att 
dokumentera fornlämningen 
eller särskilda åtgärder för att 
bevara den. I beslutet om till-
stånd skall såvitt möjligt anges 
den kostnad som åtgärderna 
beräknas medföra.
Som villkor för tillstånd 
enligt 12 § får länsstyrelsen 
ställa skäliga krav på särskild 
undersökning för att dokume-
ntera fornlämningen och ta till 
vara fornfynd eller på särskilda 
åtgärder för att bevara forn-
lämningen. I beslutet om till-
stånd skall såvitt möjligt anges 
den kostnad som åtgärderna 
beräknas medföra.
Innan länsstyrelsen prövar en ansökan enligt 12 §, får den besluta om 
en arkeologisk förundersökning av fornlämningen, om det behövs för att 
få ett tillfredsställande underlag för prövningen eller för att bedöma 
behovet av att ställa krav på särskild undersökning.
Länsstyrelsen skall i beslutet 
om arkeologisk förundersökning 
eller särskild undersökning ange 
vem som skall utföra undersök-
ningen.
Länsstyrelsen skall i beslutet 
om arkeologisk förundersökning 
eller särskild undersökning ange 
vem som skall utföra undersök-
ningen. Därvid gäller inte lagen 
(1992:1528) om offentlig upp-
handling. Länsstyrelsen skall 
beakta att undersökningen skall 
vara av vetenskapligt god kval-
itet och genomföras till en kost-
nad som inte är högre än vad 
som är motiverat med hänsyn till 
omständigheterna.
____________
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1997.
3 Ärendet och dess beredning
I en departementspromemoria som upprättats inom Kulturdepartementet, 
Uppdragsarkeologi (Ds 1996:48), prövas förhållandet mellan lagen 
(1988:950) om kulturminnen m.m. (kulturminneslagen) och lagen 
(1992:1528) om offentlig upphandling och föreslås preciseringar i fråga 
om vad länsstyrelsen skall beakta när den beslutar om vem som skall 
utföra en arkeologisk utredning eller undersökning. Promemorian har 
remissbehandlats. En sammanfattning av promemorian och prome-
morians lagförslag finns i bilaga 1 respektive bilaga 2. En förteckning av 
remissinstanserna och en sammanställning av remissyttrandena finns i 
bilaga 3. 
Regeringen uppdrog den 24 november 1994 åt Riksantikvarieämbetet 
och statens historiska museer (Riksantikvarieämbetet) att utreda lämplig-
heten och följderna av att den som får tillstånd att göra ingrepp i en forn-
lämning även skall svara för kostnaderna för fyndhantering, konser-
vering, långsiktig förvaring och vård av fynden. Riksantikvarieämbetet 
redovisade uppdraget i maj 1995. Riksantikvarieämbetets förslag har 
remissbehandlats. En sammanfattning av förslaget med lagförslag finns i 
bilaga 4 respektive bilaga 5. En förteckning av remissinstanserna och en 
sammanställning av remissyttrandena finns i bilaga 6. 
Lagrådet
Regeringen beslutade den 13 februari 1997 att inhämta Lagrådets 
yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 7. 
Lagrådets yttrande finns i bilaga 8.
Lagrådet har haft synpunkter på lagtextens utformning. Regeringen har 
i propositionen följt Lagrådets förslag.
4 Bakgrund
4.1 Uppdragsarkeologi
I december 1991 bemyndigade regeringen dåvarande chefen för 
Kulturdepartementet att tillkalla en särskild utredare med uppgift att bl.a. 
se över organisationen och huvudmannaskapet för Riksantikvarie-
ämbetets undersökningsverksamhet. Utredaren skulle bl.a. lämna förslag 
till utgångspunkter och riktlinjer för hur länsstyrelserna skulle tillämpa 
och integrera ett system med anbudskonkurrens i den arkeologiska 
undersökningsverksamheten (dir. 1991:112). 
Utredaren, som antog namnet HUR-utredningen, lämnade i december 
1992 betänkandet Arkeologi och exploatering (SOU 1992:137). 
Utredningen föreslog bl.a. att Riksantikvarieämbetets undersöknings-
verksamhet skulle skiljas från myndigheten och bilda ett fristående 
helstatligt aktiebolag, med uppgift att bedriva externfinansierad arke-
ologisk uppdragsverksamhet. Vidare föreslogs att ett system med an-
budskonkurrens skulle införas, där länsstyrelsen skulle sköta upp-
handlingen som en avgiftsbelagd tjänst åt exploatören. 
Utredningens förslag möttes av hård kritik vid remissbehandlingen. 
Bland annat motsatte sig institutionerna på kulturmiljöområdet att ett 
system med anbud och upphandling skulle tillämpas eftersom det ansågs 
strida mot bevarandefilosofin i kulturminneslagen. Arkeologiska under-
sökningar i icke-offentlig regi uppfattades som ett hot mot undersök-
ningarnas kvalitet. De offentliga huvudmännens kulturpolitiska engage-
mang och målsättningar sågs som den långsiktiga garanten för att 
undersökningarna utförs med kulturmiljövårdens och den arkeologiska 
forskningens bästa för ögonen. 
Bland remissinstanserna fanns vidare en utbredd uppfattning om att ett 
system med anbudskonkurrens skulle slå sönder samarbetet och informa-
tionsutbytet mellan Riksantikvarieämbetets undersökningsverksamhet, 
länsstyrelserna och museerna samt att förtydligade ansvarsgränser skulle 
ge upphov till en fragmentisering av den sammanhållna arkeologi-
processen inom institutionernas ram.
I budgetpropositionen 1994 (prop. 1993/94:100 bil. 12 s. 80 f.) anförde 
den dåvarande regeringen, mot bakgrund av HUR-utredningens förslag, 
bl.a. att länsstyrelsen borde använda sig av anbud och upphandling för att 
kunna välja mellan olika undersökningsalternativ. Det framhölls att 
upphandling borde ses som ett instrument för att skapa undersökningar 
av god kvalitet och samtidigt undvika att kostnaderna blir högre än vad 
som är motiverat. Vidare framhölls att upphandlingen skulle betraktas 
som ett led i den process som leder fram till ett beslut enligt 
kulturminneslagen. Regeringen betonade att ordet upphandling i 
sammanhanget användes i en snävare betydelse än definitionen enligt 
lagen om offentlig upphandling och att den lagen inte torde vara aktuell 
eftersom det "närmast är fråga om att länsstyrelsen använder sig av en 
upphandlingsteknik för att fastställa kostnaden för en undersökning som 
sedan en annan part, dvs. företagaren, åläggs att bekosta" (s. 81). Vidare 
anfördes att länsstyrelsens agerande dessutom torde vara att betrakta som 
ett led i dess myndighetsutövning. 
Mot bakgrund av ökade krav på länsstyrelsernas arbete inom kultur-
miljövården föreslog regeringen samtidigt en resursförstärkning till 
länsstyrelserna (prop. 1993/94:100 bil 14). 
Kulturutskottet anförde i sitt betänkande (1993/94:KrU25) att det fanns 
starka skäl för den kritik som framförts mot HUR-utredningens förslag 
samt att utskottet inte kunde ansluta sig till den bedömning som på 
grundval av utredningens förslag gjordes i propositionen då det gällde 
upphandling av arkeologiska uppdrag. Utskottet anförde vidare att man i 
konsekvens med detta i yttrande till bostadsutskottet motsatt sig en 
resursförstärkning av den omfattning som föreslagits i propositionen. 
Riksdagen beslutade i enlighet med vad kulturutskottet hade hemställt 
(rskr. 1993/94:195).
Bostadsutskottet anförde i sitt betänkande (1993/94:BoU13) att resurs-
ökningen till länsstyrelserna – på de skäl som kulturutskottet anfört – inte 
borde ges den omfattning som föreslagits i propositionen. Riksdagen 
biföll vad bostadsutskottet hade hemställt angående minskad resursför-
stärkning (rskr. 1993/94:211).
Riksantikvarieämbetet har i en framställning den 12 maj 1995 hem-
ställt att regeringen dels prövar behovet av reglering av de kommersiella 
aspekterna på uppdragsarkeologin, dels prövar behovet av en reglering av 
förhållandet mellan kulturminneslagen och lagen om offentlig upphand-
ling. 
Frågan om länsstyrelsen skall tillämpa lagen om offentlig upphandling 
vid beslut om arkeologiska tjänster har därefter tagits upp bl.a. i motion 
1994/95:Kr275. Nämnden för offentlig upphandling har på anmodan av 
kulturutskottet yttrat sig över motionen. Den har i ett yttrande den 30 
augusti 1995 uttalat som sin mening bl.a. att länsstyrelsens beslut om 
leverantör och fastställande av kostnad för den arkeologiska 
undersökningen bör föregås av ett upphandlingsförfarande enligt lagen 
om offentlig upphandling. Kulturminneslagen utgör enligt nämndens 
bedömning inte något hinder mot att länsstyrelsen genomför upphand-
ling. Med hänvisning till det pågående arbetet inom Kulturdepartementet 
hemställde kulturutskottet i betänkande 1995/96:KrU5 att riksdagen 
skulle avslå motionen. Riksdagen anslöt sig till detta (prot. 1995/96:23).
4.2 Företagarens kostnadsansvar
HUR-utredningen föreslog i betänkandet Arkeologi och exploatering 
(SOU 1992:137) också att den som utför ett arbetsföretag som berör en 
fast fornlämning skulle ha kostnadsansvaret även för nykonservering och 
registrering av fynden från den arkeologiska undersökningen. Kostnaden 
för företagaren skulle dock inte tillåtas att öka. Det utökade kostnads-
ansvaret skulle i stället motsvaras av en minskad omfattning av det 
arkeologiska fältarbetet. 
Remissinstanserna var i huvudsak positiva till förslaget om ett utökat 
kostnadsansvar. Utredningens förslag om hur detta skulle finansieras 
mötte däremot stark kritik från remissinstanserna på kulturmiljöområdet. 
I budgetpropositionen 1994 (prop. 1993/94:100 bil. 12 s. 80 f.) före-
slog den dåvarande regeringen att utredningens förslag i allt väsentligt 
skulle genomföras. 
Kulturutskottet ansåg emellertid att förslaget skulle avslås och åbe-
ropade bl.a. den tveksamhet som kulturmiljövårdande remissinstanser 
uttryckt i fråga om förslaget (bet. 1993/94:KrU25). Riksdagen beslutade i 
enlighet med vad kulturutskottet hade hemställt (rskr. 1993/94:195).
5 Nuvarande förhållanden
5.1 Skyddet för fasta fornlämningar 
I 2 kap. kulturminneslagen finns regler bl.a. om skydd och vård av fasta 
fornlämningar samt om fornfynd. 
I 6 § stadgas att det är förbjudet att ändra eller skada en fast forn-
lämning. Den som avser att uppföra en byggnad eller en anläggning eller 
genomföra ett annat arbetsföretag bör enligt 10 § i god tid ta reda på om 
någon fast fornlämning kan beröras av arbetsföretaget. När det är fråga 
om en planerad exploatering av ett större markområde kan länsstyrelsen 
besluta om en särskild utredning på företagarens bekostnad för att ta reda 
på om någon fast fornlämning berörs av arbetsföretaget (11 § första 
stycket). 
I 12 § föreskrivs att den som vill rubba, ändra eller ta bort en fast 
fornlämning skall ansöka om tillstånd hos länsstyrelsen. Tillstånd till ett 
ingrepp får lämnas endast om fornlämningen medför hinder eller 
olägenhet som inte står i rimligt förhållande till dess betydelse. Vid 
prövningen skall länsstyrelsen göra en avvägning mellan intresset av att 
bevara fornlämningen och intresset av att utföra ingreppet. 
Enligt 13 § första stycket får länsstyrelsen som villkor för ett tillstånd 
ställa skäliga krav på särskild undersökning för att dokumentera 
fornlämningen eller särskilda åtgärder för att bevara den. Länsstyrelsen 
har vidare möjlighet att inför en prövning i tillståndsfrågan besluta om en 
arkeologisk förundersökning för att fastställa en redan känd fornlämnings 
art och beskaffenhet (13 § andra stycket). I beslut om särskild under-
sökning eller arkeologisk förundersökning skall anges vem som skall 
utföra undersökningen. Vidare skall länsstyrelsen i beslut om särskild 
undersökning såvitt möjligt ange den kostnad som åtgärderna beräknas 
medföra (13 § första stycket). 
Av 11 § framgår att kostnadsansvaret för en särskild utredning åvilar 
företagaren. I 14 § första stycket anges som huvudregel att den som utför 
ett arbetsföretag som berör en fast fornlämning svarar för kostnaderna för 
en särskild undersökning och arkeologisk förundersökning. Företagaren 
svarar dock inte för kostnad som hänför sig till en fornlämning som inte 
tidigare varit känd, som väsentligt överstiger vad länsstyrelsen har angett 
i sitt beslut om tillstånd, som hänför sig till arkeologisk förundersökning 
om länsstyrelsen sedan inte lämnar tillstånd till ingrepp i fornlämningen 
eller som hänför sig till arkeologisk förundersökning eller särskild 
undersökning om det visar sig att någon fast fornlämning inte berörs av 
arbetsföretaget. 
Utöver kostnadsbefrielse enligt 2 kap. 14 § kulturminneslagen har en 
företagare vissa möjligheter att – i mån av tillgång på medel – få stats-
bidrag för vissa arkeologiska undersökningar. Bestämmelser om det finns 
i förordningen (1993:379) om bidrag till kulturmiljövård. Enligt 10 § 
förordningen får bidrag lämnas till åtgärder enligt 2 kap. 13 § kultur-
minneslagen som skall bekostas av företagaren dels om arbetsföretaget 
föranleds av myndighets beslut eller någon annan tvingande omständig-
het och dels om arbetsföretaget är av begränsad omfattning och det är 
skäligt att företagaren avlastas kostnaderna. 
5.2 Lagen om offentlig upphandling
Lagen (1992:1528) om offentlig upphandling tillkom som en följd av 
EES-avtalet och trädde i kraft den 1 januari 1994. Genom lagen inför-
livades ett antal EG-direktiv om offentlig upphandling – bl.a. rådets 
direktiv 92/50/EEG av den 18 juni 1992 om tjänsteupphandling – med 
svensk rätt. Lagen om offentlig upphandling innehåller även bestämmel-
ser om upphandlingar som inte täcks av EG:s direktiv om upphandling. 
Utgångspunkten i lagen – liksom i den upphävda upphandlings-
förordningen (1986:366) – är att upphandling skall ske affärsmässigt, i 
konkurrens och på ett icke-diskriminerande sätt.
Bestämmelserna omfattar de institutioner som i lagen definieras som 
s.k. upphandlande enheter. Som upphandlande enhet anses bl.a. statliga 
myndigheter, kommuner, landsting och kyrkliga kommuner (1 kap. 5 §). 
Vidare omfattas bl.a. vissa bolag, föreningar och stiftelser (1 kap. 6 §). 
Lagen om offentlig upphandling innehåller bl.a. bestämmelser om 
upphandling av varor, byggentreprenader och tjänster. När det gäller 
tjänster görs åtskillnad mellan A-tjänster och B-tjänster, vilka specifi-
ceras i en bilaga till lagen; indelningen grundar sig på det ovan nämnda 
direktivet. Det finns för upphandling av varor, byggentreprenader 
respektive tjänster särskilt angivna tröskelvärden. Olika regler gäller dels 
för de olika typerna av upphandling, dels för upphandlingar över 
respektive under tröskelvärdena. Direktivet omfattar endast upphand-
lingar över tröskelvärdena. 
Verksamhet som består av myndighetsutövning torde inte omfattas av 
bestämmelserna i lagen om offentlig upphandling. Av artikel 66 och 55 i 
Romfördraget framgår nämligen att bestämmelserna om tjänster i för-
draget inte skall omfatta verksamhet som hos medlemsstaten är förenad 
med utövandet av offentlig makt. I inledningen till rådets direktiv 
92/50/EEG av den 18 juni 1992 om tjänsteupphandling sägs att direktivet 
inte hindrar tillämpningen av bl.a. artiklarna 55 och 66 i Romfördraget. 
Eftersom lagen enligt 1 kap. 1 § andra stycket innehåller bestämmelser 
till uppfyllande av de förpliktelser som följer av Sveriges medlemskap i 
EU torde av detta följa att inte heller den omfattar verksamhet som 
innebär myndighetsutövning. 
Av 1 kap. 2 § lagen om offentlig upphandling framgår att lagen är 
tillämplig vid upphandling som görs av en upphandlande enhet. En 
förutsättning torde härvid vara att den upphandlande enheten för egen del 
skall köpa en vara eller tjänst. EG:s direktiv tar nämligen sikte på 
situationer där myndigheter m.fl. ingår skriftliga avtal med fysisk eller 
juridisk person (prop. 1993/94:35 s. 12). Kammarrätten i Stockholm har i 
ett beslut år 1995, som det närmare redogörs för i promemorian Upp-
dragsarkeologi (s. 30), gjort bedömningen att lagen om offentlig upp-
handling är tillämplig endast om det är fråga om anskaffning för egen 
räkning.
Frågan om länsstyrelsen skall tillämpa lagen om offentlig upphandling 
inför utpekandet av vem som skall genomföra en undersökning har 
prövats av domstol vid ett flertal tillfällen. En närmare redogörelse för 
dessa avgöranden finns i den ovan nämnda promemorian (s. 28–30). 
Domstolarna har gjort olika bedömningar. Avgörandena har inte prövats 
av högre instans.
5.3 Berörda myndigheter m.m.
Om inte annat sägs används i det följande begreppet undersökning som en 
gemensam benämning för särskild utredning, arkeologisk förundersökning 
och särskild undersökning.
5.3.1	Riksantikvarieämbetet 
Enligt 2 § förordningen (1988:1131) med instruktion för Riksantikvarie-
ämbetet och statens historiska museer är Riksantikvarieämbetet central 
förvaltningsmyndighet för frågor om kulturmiljövård. I 1 kap. 2 § tredje 
stycket kulturminneslagen föreskrivs att Riksantikvarieämbetet har 
överinseende över kulturminnesvården i landet. Detta omfattar bl.a. 
tillämpningen av kulturminneslagen samt den arkeologiska undersök-
ningsverksamheten, vilket inbegriper att bearbeta och utnyttja under-
sökningsresultaten. I uppgifterna ingår att följa upp och utvärdera arbetet 
på det regionala planet. Riksantikvarieämbetet skall vidare svara för 
rådgivning, samordning, information och utbildning samt för verksamhet 
med forskning, utveckling och kunskapsförsörjning. Till kunskaps-
försörjningen hör att föra och vidareutveckla de centrala arkeologiska 
registren samt att göra dessa register tillgängliga såväl för allmänheten 
som för forskningsändamål. 
Av 1 § förordningen (1988:1188) om kulturminnen m.m. (kultur-
minnesförordningen) framgår bl.a. att länsstyrelsen inför ett beslut som 
är av större vikt skall samråda med Riksantikvarieämbetet.
Enligt 26 § kulturminnesförordningen får Riksantikvarieämbetet åta 
sig att utföra undersökningar, utredningar och andra uppdrag åt myndig-
heter och enskilda. För denna uppdragsverksamhet inom myndigheten 
svarar avdelningen för arkeologiska undersökningar (UV). UV består av 
ett huvudkontor och fem regionkontor. Den arkeologiska verksamheten 
bedrivs vid regionkontoren. Verksamheten skall bedrivas med full 
kostnadstäckning. Den undersökningstaxa som tillämpas inkluderar i 
princip samtliga kostnader som är förenade med en undersökning, dock 
inte kostnader för fyndhantering och konservering. Riksantikvarie-
ämbetet fastställer taxan varje år efter samråd med Riksrevisionsverket. 
5.3.2	Länsstyrelserna
Länsstyrelsen har enligt 1 kap. 2 § kulturminneslagen tillsyn över kultur-
minnesvården i länet. I 3 § förordningen (1990:1510) med länsstyrelse-
instruktion anges att länsstyrelsen bland annat svarar för frågor om 
kulturmiljön. Till länsstyrelsens uppgifter hör att handlägga ärenden om 
ingrepp i fasta fornlämningar. 
De nu aktuella undersökningarna är en del i skyddet av fornlämningar. 
Även om det primära syftet med en undersökning kan sägas vara att lösa 
det "statliga servitut" som en fornlämning i praktiken innebär för en före-
tagare är undersökningarna givetvis inte ett självändamål. Såväl särskild 
utredning som arkeologisk förundersökning och särskild undersökning är 
en kunskapsuppbyggande verksamhet, vars resultat skall användas dels i 
kulturmiljövårdens löpande arbete, dels som underlag för vetenskaplig 
forskning och utveckling. Det är av avgörande betydelse att undersök-
ningarna genomförs på ett vetenskapligt meningsfullt sätt samt att de 
kunskaper och erfarenheter som erhålls dokumenteras och redovisas. 
Länsstyrelsen har härvid som beslutande och uppföljande myndighet ett 
stort ansvar. 
Länsstyrelsen avgör genom sitt beslut undersökningens innehåll, 
ambitionsnivå och omfattning. Utgångspunkten vid bedömningen är den 
aktuella fornlämningens art och beskaffenhet. 
När det gäller vem som skall utföra en undersökning finns det inte 
några bestämmelser om hur länsstyrelsen skall gå tillväga eller vilka krav 
som skall ställas. I 7 § kulturminnesförordningen föreskrivs att 
länsstyrelsen, innan den ger någon i uppdrag att vidtaga åtgärder enligt 
2 kap. 7 eller 8 § kulturminneslagen, skall förvissa sig om att denne har 
tillräcklig kunskap att genomföra åtgärderna på ett tillfredsställande sätt. 
Även om någon motsvarande bestämmelse inte finns när det gäller sär-
skild utredning, förundersökning eller särskild undersökning, måste 
utgångspunkten vara densamma. Målet är att de undersökningar som 
utförs skall vara av god vetenskaplig kvalitet. Av avgörande betydelse är 
härvid att relevanta krav på kompetens och kvalifikationer ställs på den 
som skall utföra uppdraget. Det är av stor vikt att länsstyrelsen formu-
lerar tydliga krav utifrån förutsättningarna i varje enskilt fall.
Länsstyrelsens ansvar upphör inte i och med beslutet om under-
sökning. Länsstyrelsen har det yttersta ansvaret för att en undersökning 
genomförs i enlighet med vad som anges i beslutet och att uppställda 
kvalitetskrav upprätthålls. Därför skall länsstyrelsen öva tillsyn över och 
följa upp verksamheten. Det kan bestå i kontroll under pågående 
fältarbete, t.ex. i form av besök på undersökningsplatsen. En viktig 
uppgift för länsstyrelsen är vidare att se till att resultatet av undersök-
ningen redovisas och görs tillgängligt samt att granska materialet och i 
förekommande fall agera om uppdraget inte genomförts på ett tillfreds-
ställande sätt. Detta är en förutsättning för att kunskaper och erfarenheter 
kan tas tillvara och användas i det kulturmiljövårdande arbetet och 
forskningen.
5.3.3	Länsmuseer och kommunala museer
Av 2 § kulturminnesförordningen framgår att länsstyrelsen vid sin tillsyn 
över kulturminnesvården skall samverka med kulturminnesvårdande 
organ inom länet, särskilt länsmuseerna och motsvarande museer. Läns-
styrelsen och länsmuseet eller motsvarande museum, bildar tillsammans 
kulturmiljösektorns regionala organisation. Länsmuseerna uppbär stats-
bidrag för kulturmiljöarbetet enligt förordningen (1996:1598) om 
statsbidrag till regional kulturverksamhet. 
Flertalet av länsmuseerna bedriver arkeologisk uppdragsverksamhet i 
egen regi. Även vissa kommunala museer utför arkeologiska uppdrags-
undersökningar. 
5.3.4	Övriga undersökande institutioner 
Förutom UV, länsmuseerna och vissa kommunala museer finns det något 
enskilt arkeologiföretag som utför arkeologiska uppdragsundersökningar. 
Under senare år har även några universitet – i relativt begränsad 
omfattning – deltagit i undersökningsverksamheten. Universiteten spelar 
dock en betydelsefull roll i sammanhanget, eftersom deras uppgift är att 
svara för grund- och forskarutbildning på området samt att bedriva veten-
skaplig forskning.
UV svarar för närvarande för huvuddelen av de arkeologiska upp-
dragsundersökningarna. Vid sidan av UV utförs undersökningarna i 
störst utsträckning av museerna. I de fall såväl UV som länsmuseet och 
eventuella kommunala museer bedriver arkeologisk uppdragsverksamhet 
i ett län, har vanligtvis en uppdelning gjorts utifrån bl.a. undersökning-
arnas art, storlek och lokalisering samt institutionernas kompetens, 
specialisering och resurser.
5.3.5	Förhållandet mellan de olika aktörerna
Förhållandet mellan dem som medverkar i samband med en arkeologisk 
uppdragsundersökning kan beskrivas som ett trepartsförhållande mellan 
de kulturmiljövårdande myndigheterna, den som skall utföra ett 
arbetsföretag och den undersökande institutionen. 
Om länsstyrelsen meddelar beslut om en arkeologisk undersökning 
skall företagaren träffa avtal med den institution som angivits i beslutet. 
Länsstyrelsens beslut innebär inte att någon undersökning verkligen 
kommer till utförande. Det är företagaren som avgör om undersökningen 
skall genomföras. Denne blir uppdragsgivare och svarar i de flesta fall 
för kostnaderna för en undersökning. Om en undersökning inte utförs i 
enlighet med länsstyrelsens beslut innebär detta att det planerade mark-
ingreppet inte får göras. 
Uppdragstagaren, dvs. den undersökande institutionen, svarar för att 
undersökningen genomförs på ett godtagbart sätt ur såväl kulturmiljö-
synpunkt som vetenskaplig synpunkt. Institutionen är anlitad av företaga-
ren, men har även ett ansvar i förhållande till de kulturmiljövårdande 
myndigheterna. Detta ligger i de i lagen angivna syftena med de olika 
slagen av undersökningar. För företagaren torde ärendet anses som 
avslutat när länsstyrelsen, efter det att uppdragstagaren genomfört fält-
arbetet, lämnar besked antingen om att antikvariska hinder inte föreligger 
för vidare arbete eller om att markingrepp inte kan tillåtas. För den 
undersökande institutionen återstår dock efterarbete som dokumentation 
och rapportskrivning. Resultatet skall därefter redovisas, bl.a. skall 
rapporten sändas till Riksantikvarieämbetet och länsstyrelsen samt de 
eventuella fornfynd som tillfaller staten överföras till Riksantikvarie-
ämbetet eller den institution som myndigheten bestämmer.
De regionala museernas samverkan med länsstyrelsen utgör grund-
valen för det regionala kulturmiljöarbetet. Vid sidan av denna funktion 
bedriver flertalet av museerna egen arkeologisk uppdragsverksamhet. De 
kan således i ett ärende ha medverkat dels som remissinstans, dels som 
undersökande institution. Till skillnad mot vad som gäller för Riks-
antikvarieämbetet är museerna dock inte kontroll- och tillsynsinstanser 
för undersökningsverksamheten.
5.4 Förhållandet mellan vetenskapliga ambitionsnivåer och 
	undersökningskostnader
Något som skiljer arkeologiska undersökningar från huvuddelen av 
sedvanliga entreprenaduppdrag eller konsulttjänster inom andra områden 
är att tjänsten sällan kan beställas enligt en på förhand uppgjord och 
standardiserad mall. Därför kan inte heller på förhand några alltför 
specifika kompetenskrav på undersökningen användas. Jämte treparts-
förhållandet länsstyrelse – arbetsföretag – undersökande institution, torde 
denna omständighet erbjuda de största svårigheterna för att använda ett 
enkelt upphandlingsförfarande för arkeologiska tjänster.
Syftet med en arkeologisk undersökning är som redovisats att doku-
mentera den fornlämning som kommer att förstöras, dvs. att registrera 
fakta om dess innehåll och uppbyggnad samt att ge en meningsfull 
kunskap om det samhälle som fornlämningen representerar. Så länge det 
rör sig om mindre och enklare fornlämningar ter sig denna uppgift 
förhållandevis okomplicerad. Undersökningen av t.ex. en gravanläggning 
från järnåldern utförs idag på ungefär samma sätt av alla undersökande 
institutioner. Om länsstyrelsen vill använda sig av ett anbudsförfarande 
för att välja institution för en sådan fornlämning kommer den sannolikt 
att få tämligen likartade förslag på hur undersökningen skall utföras. 
Förekommande skillnader i institutionernas kostnadsberäkningar torde då 
i hög grad kunna hänföras till skillnader i institutionernas effektivitet.
Så snart undersökningen avser mer sammansatta typer av fornläm-
ningar, såsom boplatslämningar, medeltida kulturlager eller komplex av 
olika fornlämningar som kan finnas lagrade ovanpå varandra, blir det 
dock allt mer en öppen fråga vilken inriktning undersökningen skall ges. 
Här skall den undersökande institutionen först och främst anpassa sig 
efter vad man redan vet om de aktuella typerna av fornlämningar så att 
undersökningen inte enbart innebär ett konstaterande av redan kända 
fakta. Modern fältarkeologi är emellertid så tekniskt utvecklad att det 
t.ex. med stöd av naturvetenskapliga analysmetoder knappast finns någon 
övre gräns för det antal data eller observationer som kan samlas in under 
en undersökning. Undersökningen måste därför avgränsas och inriktas 
mot de vetenskapliga frågeställningar som den kan vara ägnad att bidra 
till lösningen av. Det kan annars bli en anhopning av insamlade fakta 
som arkeologerna inte förmår att utvinna någon meningsfull kunskap ur. 
Ju mer omfattande fornlämningskomplex som berörs av en 
undersökning, desto fler är möjligheterna att välja inriktning och desto 
mer komplicerat kan det vara att bestämma den rimliga ambitionsnivån.
Även om de särskilda utredningarna och förundersökningar används 
för att ge arkeologerna en så god uppfattning som möjligt om den eller de 
fornlämningar som berörs av en exploatering, går det aldrig att komma 
ifrån att det finns ett betydande mått av osäkerhet om vilka lämningar 
som slutligt visar sig ligga dolda under marken – ju större fornlämning 
till ytan, desto större osäkerhet.
Detta innebär att en upphandling av arkeologiska tjänster endast sällan 
kan ske på basis av en specifikation från länsstyrelsen där denna på 
förhand anger uppdragets omfattning, volym och inriktning. I stället blir 
det fråga om att de undersökande institutionerna för länsstyrelsen får 
redovisa sina förslag till vilken typ av undersökning som är motiverad. 
Det kan också bli aktuellt att de får redovisa olika förslag i relation till 
alternativa ambitionsnivåer och kostnadsramar.
Det kan hävdas att den bästa arkeologiska undersökningen är den som 
ger ett maximalt kunskapsutbyte i förhållande till en jämviktskostnad. 
Undersökningen bör alltså inte göras så liten att den lämnar en stor 
kunskapspotential outnyttjad eller till förstörelse, men heller inte så 
omfattande att en sjunkande vetenskaplig marginalavkastning kan iakttas 
vartefter grävningen fortskrider. Att klara denna avvägning förutsätter att 
länsstyrelsen har ett gott underlag till sitt förfogande och möjligheter att 
jämföra med liknande undersökningar. I fråga om de större undersök-
ningarna torde man också i högre grad än vad som nu är vanligt behöva 
arbeta med kontrollstationer och avstämningar av ambitionsnivåerna 
under projektets genomförande.
5.5 Kostnadsansvaret för arkeologiska undersökningar
Som tidigare nämnts föreskrivs det i 2 kap. 13 § kulturminneslagen att 
länsstyrelsen som villkor för tillstånd till ingrepp i en fast fornlämning 
får ställa skäliga krav på särskild undersökning för att dokumentera 
fornlämningen eller särskilda villkor för att bevara den. Enligt 2 kap. 
14 § svarar den som utför arbetsföretaget - utom i vissa undantagsfall - 
för kostnaden för en särskild undersökning. 
Riksantikvarieämbetet har utvecklat en praxis som innebär att före-
tagarens kostnadsansvar avser kostnaderna för fältarbete och rapport. 
Kostnaderna för nykonservering, fyndhantering, långsiktig förvaring och 
levandegörande av fynden bekostas däremot av allmänna medel. Arbets-
företagaren har dock betalat hela eller del av kostnaden för nykonser-
vering och fyndregistrering bl.a. när det gäller undersökningar som 
utförts av vissa länsmuseer. 
Fyndhanteringen består av registrering, dokumentation och signering 
och sker dels i samband med den arkeologiska undersökningen och dels 
vid det museum till vilket fynden fördelats. Riksantikvarieämbetet 
beslutar vilket museum som fynden skall föras till. Cirka 70 procent av 
dem förs till regionala museer på deras begäran. Övriga fynd tas om hand 
av Statens historiska museer. Det museum som tagit hand om fynden 
svarar för att de vårdas på ett tillfredsställande sätt. Det innebär bl.a. att 
museet skall bekosta konservering och fyndhantering.
De sammanlagda kostnaderna för nykonservering, dvs. den konser-
vering som görs av nya fornfynd, och hantering av arkeologiska fynd har 
ökat kraftigt under senare år. Ökningen beror på de omfattande arkeolo-
giska undersökningar som utförts i samband med upprustningen och 
utbyggnaden av väg- och järnvägsnätet. Undersökningarna har resulterat 
i stora mängder fyndmaterial. De museer vars samlingar fynden tillförts 
har inte alltid haft tillräckliga resurser för att bekosta den nödvändiga 
fyndhanteringen och nykonserveringen. Det har lett till att väntetiden 
från fältarbete till nykonservering och magasinering kan uppgå till flera 
år. Detta hotar föremålens värde och kan leda till svårigheter att 
långsiktigt bevara dem.
6 Är lagen om offentlig upphandling tillämplig vid 
	beslut om arkeologiska undersökningar ?
6.1 Allmänt om myndighetsutövning
Som framgår av avsnitt 5.2 talar övervägande skäl för att lagen om 
offentlig upphandling inte är tillämplig på verksamhet som utgörs av 
myndighetsutövning. För att bedöma om lagen om offentlig upphandling 
är tillämplig vid utpekandet av vem som skall utföra en arkeologisk 
undersökning är det således av avgörande betydelse i vilken omfattning 
länsstyrelsens beslutsfattande är att anse som myndighetsutövning. 
Utmärkande för all myndighetsutövning är att det rör sig om beslut 
eller andra åtgärder som ytterst är ett uttryck för samhällets makt-
befogenheter i förhållande till medborgarna. Förutsättningarna skall vara 
fastlagda i offentligrättsliga regler. Myndigheten skall grunda sin 
befogenhet att bestämma på en författning eller något annat beslut av 
regeringen eller riksdagen. Det förhållandet att en myndighet har tillagts 
bestämmanderätt i ett visst avseende är dock inte alltid liktydigt med att 
det är fråga om myndighetsutövning. Det kan exempelvis vara att anse 
som led i en affärsverksamhet. 
Befogenheten skall utövas mot en enskild. En myndighet kan dock i ett 
ärende hos en annan myndighet inta samma ställning som en enskild, 
t.ex. när en myndighet företräder det allmänna som fastighetsägare. 
Begreppet myndighetsutövning innefattar enbart sådana ärenden där 
saken avgörs ensidigt genom beslut av en myndighet. Till myndighets-
utövning räknas med andra ord inte sådan verksamhet som staten utövar i 
privaträttsliga former. Ytterligare ett kriterium som uppställs på myndig-
hetsutövning är att det skall vara fråga om bindande beslut. Detta innebär 
att råd, upplysningar eller andra oförbindande besked samt sådan faktisk 
verksamhet som inte innebär tvång mot den enskilde inte innefattas. 
Myndighetsutövning omfattar inte enbart beslut som innebär för-
pliktelser för den enskilde. Karakteristiskt för myndighetsutövning kan 
nämligen sägas vara att den enskilde befinner sig i någon form av 
beroendeförhållande till myndigheten. Detta innebär att även ett gynnan-
de beslut kan utgöra ett resultat av myndighetsutövning, nämligen i fall 
då den enskilde är beroende av myndighetens medverkan. Som exempel 
kan nämnas tillstånd att vidta en viss åtgärd, befrielse från en lagstadgad 
förpliktelse eller beviljande av en social förmån. Till myndighetsut-
övning kan hänföras inte bara beslut som innehåller direkta handlings-
mönster i förhållande till den enskilda. Även beslut som har indirekta 
rättsverkningar, t.ex. registreringsbeslut, kan höra till myndighets-
utövning.
6.2 Är länsstyrelsens beslut myndighetsutövning ?
Regeringens bedömning: Länsstyrelsens beslut om vem som skall 
utföra en särskild utredning, särskild undersökning eller arkeologisk 
förundersökning enligt 2 kap. 11 och 13 §§ lagen (1988:950) om 
kulturminnen m.m. utgör myndighetsutövning. Därför är lagen 
(1992:1528) om offentlig upphandling inte tillämplig på länsstyrelsens 
beslut.
Promemorians bedömning överenstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Länsrätten i Stockholms län, Juridiska fakultets-
nämnden vid Uppsala universitet, Länsstyrelsen i Uppsala län och Läns-
museet Gävleborg delar promemorians bedömning. Kammarrätten i 
Sundsvall anser att det finns skäl som talar för att länsstyrelsens förfarande i 
sin helhet är att bedöma som myndighetsutövning. Den frågan och frågan 
om lagen om offentlig upphandling är tillämplig kan dock, enligt kammar-
rätten, besvaras först efter en domstolsprövning och möjligtvis först efter 
prövning i EG-domstolen. Kammarrätten menar att det går att undvika att 
saken avgörs av domstolarna antingen genom att i kulturminneslagen ange 
att det inte är fråga om någon upphandling eller genom att skapa ett 
upphandlingssystem som är anpassat direkt med tanke på lagen om offentlig 
upphandling. Kammarrätten i Jönköping menar att det är öppen fråga om 
lagen om offentlig upphandling är tillämplig och att enda sättet att skapa 
klarhet i frågan är att lagstifta. Nämnden för offentlig upphandling anser att 
länsstyrelsens angivande av vem som skall utföra undersökningen inte utgör 
myndighetsutövning.
Skälen för regeringens bedömning: Det har tidigare redovisats att det 
såvitt gäller de arkeologiska undersökningarna, kan vara fråga om tre olika 
slags beslut från länsstyrelsens sida, nämligen beslut om särskild utredning, 
arkeologisk förundersökning resp. särskild undersökning. Förutsättningarna 
för och rättsverkningarna av dessa beslut skiljer sig i vissa avseenden åt, och 
fråga uppkommer i vad mån detta inverkar på bedömningen om läns-
styrelsens beslutsfattande utgör myndighetsutövning. 
Länsstyrelsen grundar i samtliga fall sin befogenhet att meddela beslut på 
en författning, kulturminneslagen. Ett ingrepp förutsätter tillstånd från 
länsstyrelsen och sådant tillstånd skall lämnas endast om tungt vägande skäl 
föreligger. Länsstyrelsens befogenhet utövas mot enskild. När arbets-
företagaren är en myndighet, t.ex. Vägverket, intar den samma ställning som 
en enskild i förhållande till länsstyrelsen. Länsstyrelsens tillstånd är ju en 
förutsättning för ingreppet, oberoende av om arbetsföretagaren är en 
myndighet eller ett privat rättssubjekt. Gemensamt är vidare att länsstyrelsen 
ensidigt fattar beslut och att den enskilde därför kan sägas befinna sig i ett 
slags beroendeförhållande till det allmänna eftersom arbetsföretaget inte får 
genomföras utan tillståndet.
Som tidigare nämnts kan länsstyrelsen i ett beslut om tillstånd till ingrepp 
i fast fornlämning föreskriva att arbetsföretagaren skall låta genomföra och 
bekosta en särskild undersökning för att dokumentera fornlämningen. Till-
ståndet till ingrepp gäller i dessa fall endast under förutsättning att under-
sökningen utförs. Undersökningen är alltså ett villkor för att ingreppet skall 
få göras. Någon möjlighet att få tillstånd på annat sätt eller av en annan 
myndighet finns inte. Det torde inte råda någon tvekan om att såväl till-
ståndsbeslutet som sådant, som beslutet om villkor, skall anses vara 
myndighetsutövning (jfr. RÅ 1993 Ref. 38). 
Länsstyrelsen skall i beslutet om undersökningen ange vem som skall 
utföra undersökningen. Företagaren är bunden att anlita den som 
länsstyrelsen har utsett. Mot bakgrund härav torde även denna del av 
beslutet utgöra myndighetsutövning. Det förhållandet att den undersökande 
institutionens medverkan i sin tur förutsätter ett avtal mellan 
arbetsföretagaren och institutionen leder inte till någon annan bedömning. 
Det är visserligen i det ledet fråga om ett avtal mellan två, från den 
beslutande myndigheten fristående parter. Länsstyrelsen har dock i sitt 
beslut begränsat avtalsfriheten. Avtalet är således endast en bekräftelse på 
att arbetsföretagaren önskar att undersökningen skall genomföras. Möjlig-
heten att reglera de närmare avtalsvillkoren är begränsad, eftersom vill-
korens innehåll är beroende av vad som fastställts i länsstyrelsens beslut.
Länsstyrelsen har som tidigare redovisats möjlighet att inför en planerad 
exploatering av ett större markområde besluta om en särskild utredning. 
Beslutet har rättsverkan för den enskilde såtillvida att utredningen utgör en 
förutsättning för att en eventuell tillståndsansökan skall prövas. Eftersom det 
inte finns möjlighet att få tillstånd till ingreppet av någon annan myndighet 
är arbetsföretagaren i ett beroendeförhållande till länsstyrelsen. Det kan 
noteras att arbetsföretagaren är ansvarig för kostnaderna för utredningen. 
Mot bakgrund av vad som nu redovisats måste även länsstyrelsens beslut 
om särskild utredning anses utgöra myndighetsutövning. 
I fråga om beslut om arkeologisk förundersökning kan samma resone-
mang föras. Ett beslut om förundersökning aktualiseras först sedan en 
ansökan lämnats och är en förutsättning för att ansökan skall prövas. Även 
länsstyrelsens beslut om arkeologisk förundersökning torde således vara att 
betrakta som myndighetsutövning. 
När det gäller vem som skall utföra en särskild utredning respektive en 
förundersökning har tidigare konstaterats att länsstyrelsens beslut även i 
denna del torde vara att anse som myndighetsutövning.
Sammanfattningsvis talar övervägande skäl för att länsstyrelsens beslut 
om särskild utredning, arkeologisk förundersökning respektive särskild 
undersökning i alla dess delar är att anse som myndighetsutövning. 
Eftersom lagen om offentlig upphandling inte torde vara tillämplig i de 
fall det är fråga om myndighetsutövning blir således slutsatsen att 
länsstyrelserna inte är skyldiga att företa upphandling innan det bestäms 
vem som skall utföra uppdraget. Till detta kommer att det inte är fråga om 
anskaffning för länsstyrelsens egen räkning (jfr avsnitt 5.2). Också av den 
anledningen torde lagen om offentlig upphandling inte vara tillämplig.  
Nämnden för offentlig upphandling har i sitt remissyttrande menat att 
beslutet om vem som skall utföra den arkeologiska undersökningen inte 
utgör myndighetsutövning, eftersom länsstyrelsen inte har befogenhet att 
ålägga denne att utföra ett visst arbete. Detta kan dock inte vara av 
avgörande betydelse. Det väsentliga torde vara att länsstyrelsen kan ålägga 
arbetsföretagaren att anlita en viss institution. 
7 Förfarandereglernas utformning
Regeringens förslag: Länsstyrelsen skall när den bestämmer vem som 
skall utföra särskild utredning, särskild undersökning eller arkeologisk 
förundersökning enligt 2 kap. 11 och 13 §§ lagen (1988:950) om 
kulturminnen m.m. beakta att undersökningen skall vara av veten-
skapligt god kvalitet. Därutöver skall länsstyrelsen se till att kostnaden 
inte blir högre än vad som är motiverat. När det är lämpligt skall 
länsstyrelsen låta flera institutioner lämna förslag på utredningens eller 
undersökningens närmare utformning och kostnad.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. 
Remissinstanserna: Kammarrätten i Sundsvall och Kammarrätten i 
Jönköping anser att det bör framgå av lag när och hur ett anbuds-
förfarande skall tillämpas. Länsstyrelsen i Stockholms län och Läns-
styrelsen i Uppsala län anser att det bör klart framgå av kulturminnes-
lagen om lagen om offentlig upphandling är tillämplig. Länsstyrelsen i 
Stockholms län och Sveriges Akademikers Centralorganisation menar att 
formerna för ett anbudsliknande förfarande bör klargöras och regleras. 
Sveriges Akademikers Centralorganisation anser dock att det bör 
anförtros åt Riksantikvarieämbetet att utfärda närmare föreskrifter för 
förfarandet. Länsrätten i Stockholms län betonar vikten av en tydlig 
gränsdragning mellan det upphandlingsliknande förfarande som föreslås 
och upphandling enligt lagen om offentlig upphandling. Juridiska 
fakultetsnämnden vid Uppsala universitet menar att ett bättre system vore 
att länsstyrelsen godkände vissa institutioner, vilka kunde anlitas av 
exploatörer. Riksantikvarieämbetet tillstyrker i huvudsak promemorians 
förslag. Riksantikvarieämbetet anser dock att ett renodlat konkurrens-
förfarande bör begränsas till sådana arbetsföretag som kräver mer 
omfattande arkeologiska insatser, såsom utbyggnad av infrastruktur. När 
det övriga arbetsföretag menar ämbetet att länsstyrelsen – efter ett upp-
handlingsliknande förfarande – bör kunna låta en arkeologisk institution 
under viss tid få utföra alla undersökningar av visst slag i ett område. En 
följd av förslaget är, enligt Riksantikvarieämbetet att länsstyrelserna 
behöver en resursförstärkning. Banverket och Vägverket menar att upp-
handling i normalfallet bör tillämpas inför länsstyrelsens beslut om 
arkeologiska undersökningar. Nämnden för offentlig upphandling, 
Konkurrensverket, Företagarnas Riksorganisation och Arkeologikonsult 
AB anser att länsstyrelsens beslut bör föregås av upphandling enligt lagen 
om offentlig upphandling. Svenska arbetsgivareföreningen synes ha 
samma åsikt. Konkurrensverket menar vidare att det bör likställas med en 
upphandling enligt lagen om offentlig upphandling när länsstyrelsen 
anger att en statlig myndighet skall utföra en arkeologisk undersökning. 
Arkeologikonsult AB menar att upphandling inte behöver göras när 
exploatören är en enskild samt att tyngdpunkten i förfrågningsunderlaget 
bör ligga på det metodiska planet. Länsmuseet Gävleborg, Länsmuseer-
nas samarbetsråd, Föreningen Sveriges landsantikvarier, Stockholms 
läns museum, Stiftelsen Örebro läns museum, Sveriges hembygds-
förbund, Svenska museiföreningen och Stockholms Stadsmuseum 
avstyrker förslaget om ett upphandlingsliknande förfarande och menar att 
privata aktörer inte bör få bedriva arkeologisk undersökningsverksamhet. 
Värmlands museum avstyrker också förslaget och menar att det är fel att 
ställa kvalitet och kostnader mot varandra.
Skälen för regeringens förslag: I avsnitt 6.2 har konstaterats att 
övervägande skäl talar för att lagen om offentlig upphandling inte är 
tillämplig vid arkeologiska undersökningar enligt kulturminneslagen. 
Den oklarhet som hittills rått i den frågan har skapat problem och det 
finns flera domstolsavgöranden som strider mot varandra. Bestämmel-
serna i kulturminneslagen bör därför förtydligas. Ställning måste då 
också tas till vad som är en lämplig ordning. Även om lagen om offentlig 
upphandling inte är tillämplig hindrar det inte att ett förfarande liknande 
det som gäller enligt den lagen i vissa fall skulle kunna tillämpas inför 
beslut om vem som skall utföra arkeologiska undersökningar. 
Det väsentliga är att undersökningarna genomförs på ett sakkunnigt 
sätt som tillgodoser kulturmiljövårdens krav samt att resultatet håller en 
hög vetenskaplig kvalitet och kan användas av myndigheter, forskningen 
och allmänheten. Av stor betydelse är således att den undersökande 
institutionen har erforderlig kompetens. Det är därutöver angeläget att 
arbetsföretagarens kostnad inte blir högre än vad som är motiverat. Att 
denna kostnad upplevs som rimlig – och att resultatet av undersökningen 
redovisas och görs tillgängligt för arbetsföretagaren – är av stor betydelse 
för tilltron och inställningen till kulturmiljövården. 
Det är emellertid även ur samhällsekonomisk synvinkel av intresse att 
kostnaden för undersökningarna inte är högre än vad som är motiverat. 
Kostnadsaspekten skall beaktas av länsstyrelsen såväl när undersök-
ningens omfattning och ambitionsnivå anges, som när den undersökande 
institutionen skall utses. Detta får dock inte ske på bekostnad av det 
grundläggande kravet på kvalitet.
Länsstyrelsen måste först besluta om undersökningens omfattning och 
ambitionsnivå. Mot bakgrund därav skall länsstyrelsen formulera de krav 
som skall ställas på den undersökande institutionen. När det gäller kraven 
på kompetens måste bl.a. fornlämningens art och beskaffenhet samt 
aktuell undersökningsmetod beaktas. Det kan t.ex. behövas specialkun-
skaper inom ett visst sakområde inom arkeologin eller fördjupade kun-
skaper om ett geografiskt område. Av betydelse är även att den 
undersökande institutionen har tillgång till relevant utrustning. Vidare 
bör hänsyn tas till att en undersökning förutom det faktiska fältarbetet 
innefattar flera led, t.ex. arkiv- och litteraturgenomgångar, vetenskapliga 
analyser och bearbetningar samt rapportering. Det kan dock vara svårt att 
på förhand avgränsa och ange förutsättningarna för en undersökning; 
under undersökningens gång kan det t.ex. visa sig att undersökningen 
måste utvidgas eller att ytterligare specialistkompetens erfordras.
Med utgångspunkt från de krav som sålunda ställts skall länsstyrelsen 
ange vem som skall utföra undersökningen. Som tidigare redovisats 
svarar för närvarande de offentliga institutionerna, i första hand Riks-
antikvarieämbetets avdelning för arkeologiska undersökningar, för 
huvuddelen av uppdragsundersökningarna. Det finns dock rättsligt inte 
något hinder mot att ett undersökningsuppdrag anförtros åt en enskild 
institution. Det har också skett i flera fall. Frågan om undersökningar i 
icke-offentlig regi har diskuterats i olika sammanhang under de senaste 
åren, bl.a. vid remissbehandlingen av HUR-utredningen (se avsnitt 4.1).
Många remissinstanser på kulturmiljöområdet har motsatt sig att 
arkeologiska undersökningar anförtros åt privata aktörer. Det väsentliga 
är dock, enligt regeringens mening, inte vem som genomför en undersök-
ning, utan hur undersökningen genomförs samt vilka möjligheter som 
finns att ta tillvara den erfarenhet och den kunskap som erhålls. 
Avgörande för vem som skall utföra undersökningen bör därför vara vad 
som är mest lämpligt med hänsyn till samtliga omständigheter. 
Vid avgörande av vem som är bäst lämpad skall länsstyrelsen, som 
tidigare nämnts, utgå från de krav som ställs på den undersökande 
institutionen. Länsstyrelsen skall dock även beakta andra faktorer, t.ex. 
nödvändigheten av kunskaps- och erfarenhetsöverföring samt möjlig-
heten att göra materialet tillgängligt och användbart. Vidare bör beaktas 
att undersökningen inte utgör en isolerad företeelse, utan är en del i ett 
större sammanhang. Länsstyrelsen måste se till helheten. En utveckling 
måste undvikas som medför att privata intressenter får utföra de mer 
omfattande undersökningarna medan de mindre utförs av övriga institu-
tioner. Det är av betydelse att t.ex. länsmuseer och vissa kommunala 
museer bibehåller sin kompetens på det arkeologiska området. Detta kan 
vara svårt om museet inte kan förutse omfattningen av kommande 
uppdrag eller om det bara får utföra vissa slags undersökningar. 
Gällande regelsystem ger som tidigare framgått inte någon vägledning 
om hur länsstyrelsen skall gå tillväga när det finns flera institutioner som 
kan vara aktuella. Det föreligger inte något hinder mot att länsstyrelsen i 
sådana fall använder sig av ett anbuds- eller förfrågningsförfarande. 
Institutionerna skulle härvid ges möjlighet att – med utgångspunkt från 
vad länsstyrelsen angett om undersökningens omfattning och ambitions-
nivå – lämna förslag om undersökningens närmare utformning och 
kostnad. Det föreligger inte heller hinder mot att länsstyrelsen, när detta 
bedöms vara lämpligt, samråder med företagaren i samband med ett 
anbuds- eller förfrågningsförfarande. 
En konkurrenssituation stimulerar utvecklingen av metoder och 
tekniker samt ger incitament till att effektivisera utförandet av 
undersökningarna. Ett upphandlingsliknande förfarande kan således öka 
mångfalden i den arkeologiska verksamheten och bidra till att skapa 
undersökningar av god kvalitet till en kostnad som inte är högre än vad 
som är motiverat. Länsstyrelsen bör därför när det finns mer än en 
undersökande institution överväga om det är lämpligt och ändamålsenligt 
att infordra förslag från flera av dem. Härvid får fördelarna vägas mot 
bl.a. det förhållandet att förfarandet är resurs- och tidskrävande. Ofta kan 
ett projekt inte påbörjas eller fortsätta förrän den arkeologiska 
undersökningen har genomförts. En tidsfördröjning kan således få 
ekonomiska konsekvenser för arbetsföretagaren. Därför är det mindre 
lämpligt att begära in förslag från flera institutioner när det t.ex. rör sig 
om mindre undersökningar eller när en undersökning måste genomföras 
med kort varsel. Det kan då vara bättre att länsstyrelsen direkt kontaktar 
en institution, efter samråd med arbetsföretagaren. I de fall en särskild 
undersökning föregåtts av arkeologisk förundersökning kan det i vissa 
fall vara lämpligt att samma institution anförtros uppdragen. 
Om länsstyrelsen finner det lämpligt att låta flera institutioner lämna 
förslag på undersökningens närmare utformning och kostnad är, som 
tidigare nämnts, utgångspunkten de villkor och krav som länsstyrelsen 
har uppställt. Länsstyrelsen får inte överlämna till institutionerna att 
bestämma undersökningens omfattning och ambitionsnivå. Det måste 
vidare förutsättas att länsstyrelsen granskar och värderar de förslag som 
lämnas. 
Länsstyrelsen skall vid bedömningen av de förslag som lämnas bl.a. 
beakta kostnadsaspekten. Som tidigare nämnts får det dock inte ske på 
bekostnad av kvaliteten. Målet är att undersökningarna skall vara av hög 
vetenskaplig kvalitet till en kostnad som inte är högre än vad som är 
motiverat. I detta ligger att en prisjämförelse är aktuell endast mellan de 
institutioner som uppfyller de krav i övrigt som har uppställts. Tillämp-
ningen av ett system med konkurrens måste ske med utgångspunkt från 
den arkeologiska processens särskilda förutsättningar (se avsnitt 5.5). 
Som redovisats i avsnitt 5.4.2 skall länsstyrelsen öva tillsyn över och 
följa upp uppdragsverksamheten. I detta ligger bl.a. kontroll av att en 
undersökning genomförs på ett vetenskapligt korrekt sätt. 
En förutsättning för att systemet skall fungera tillfredsställande är en 
utvidgad kontroll över och uppföljning av uppdragsverksamheten. Detta 
ställer ökade krav på länsstyrelsen, men även på Riksantikvarieämbetet 
som har det övergripande tillsynsansvaret. 
Av vad som sagts följer att det är svårt att i bestämmelser generellt 
ange hur länsstyrelsen skall gå tillväga inför ett beslut om vem som skall 
genomföra en särskild utredning, arkeologisk förundersökning eller 
särskild undersökning. De aktuella bestämmelserna i kulturminneslagen 
bör dock förtydligas. Detta bör ske genom ett tillägg i 2 kap. 11 och 
13 §§ med innebörd att länsstyrelsen när den anger vem som skall utföra 
en undersökning skall beakta att undersökningen skall vara av veten-
skapligt god kvalitet, till en kostnad som inte är högre än vad som kan 
anses motiverat. 
Det behövs tydliga regler för hur länsstyrelsen skall gå tillväga inför 
beslut om uppdragsundersökningar samt för hur tillsyn över och 
uppföljning av uppdragsverksamheten skall bedrivas. Inte minst avväg-
ningen mellan olika kvalitetsaspekter i relation till kostnader kan inne-
bära svåra avvägningar för länsstyrelserna. Regeringen avser därför att 
bemyndiga Riksantikvarieämbetet att utfärda verkställighetsföreskrifter 
till 2 kap. 10–13 §§ kulturminneslagen. Härvid bör beaktas betydelsen av 
tillgänglighet till det arkeologiska källmaterialet och användbarheten av 
redovisningarna, vari inbegrips frågor om offentlighet och upphovsrätt. 
Vidare bör vikt läggas vid frågan om garantier för att den undersökande 
institutionen fullgör sina skyldigheter. Riksantikvarieämbetet bör också 
se till att information och utbildning kommer till stånd och ha ett 
fortlöpande samråd med länsstyrelserna. 
Flera remissinstanser har menat att Riksantikvarieämbetets avdelning 
för arkeologiska undersökningar (UV) bör skiljas från Riksantikvarie-
ämbetet eller i vart fall från myndighetens anslagsfinansierade verksam-
het. Frågan om UV:s ställning berördes i propositionen Kulturpolitik 
(prop. 1996/97:3). I propositionen anförde regeringen att det inte utförts 
någon mer genomförd konsekvensbeskrivning och att mot en åtskillnad 
talar sambandet mellan produktion, kompetens och metodutveckling. 
Mot den bakgrunden och i avvaktan på erfarenheterna av Riksantikvarie-
ämbetets nya organisation var regeringen inte beredd att föreslå någon 
förändring av UV:s ställning. Kulturutskottet förklarade sig i sitt 
betänkande (bet. 1996/97:KrU1) inte vara berett att föregripa regeringens 
kommande överväganden i frågan. Riksdagen biföll vad utskottet hem-
ställt (rskr. 1996/97:129). De skäl som regeringen angav i propositionen 
kvarstår. Regeringen är därför inte heller nu beredd att föreslå någon 
ändring av UV:s ställning. Som tidigare nämnts (se avsnitt. 5.4.1) är 
UV:s verksamhet helt finansierad av avgifter.  
8 Utökat kostnadsansvar för företagaren
Regeringens förslag: Kostnadsansvaret för nykonservering och 
fyndhantering skall bäras av den som utför ett arbetsföretag som berör 
en fast fornlämning. De eventuella kostnadsökningar detta kan 
medföra skall i viss mån kunna kompenseras genom ökade möjligheter 
till bidrag enligt förordningen (1993:379) om statsbidrag till 
kulturmiljövård. 
Riksantikvarieämbetets förslag överensstämmer i huvudsak med 
regeringens. Riksantikvarieämbetet utgår dock från att förslaget leder till 
en kostnadsökning för arbetsföretagaren. 
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser på kulturmiljöområdet 
har tillstyrkt förslaget. Banverket, Svenska kommunförbundet Landstings-
förbundet, Sveriges fastighetsägareförbund och Byggentreprenörerna 
har avstyrkt förslaget och menar att staten bör svara för kostnaderna för 
arkeologiska undersökningar. Vägverket, Länsstyrelsen i Stockholms län 
och HSB biträder i huvudsak förslaget, men avstyrker den del som 
innebär att kostnaderna för arbetsföretagarna ökar. Länsstyrelsen i 
Stockholms län, Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, Länsstyrelsen 
i Västernorrlands län, Länsmuseet i Stockholms län, Länsmuseet i 
Halland, Halmstad Varberg och Malmö museum menar att den arkeolo-
giska processen som helhet kan effektiviseras och att förslaget bör leda 
till rationaliseringsvinster. Nordiska konservatorförbundet varnar för att 
en konkurrenssituation kan uppstå mellan kostnaden för fältarbetet och 
kostnaderna för konserveringen. Om förslaget genomförs föreslår för-
bundet att det finansieras genom ett generellt kostnadspåslag med 15 
procent. 
Skälen för regeringens förslag: Som tidigare nämnts har de senaste 
årens ökade arkeologiska undersökningsvolymer lett till ett ökat behov 
av insatser för fyndhantering och konservering. Detta har skapat problem 
för de museer, som inte haft tillräckliga resurser för att ta hand om 
fynden. De eftersläpningar som har uppkommit påverkar negativt beva-
randet av fynden och undersökningarnas resultat i allmänhet. På några av 
landets museer håller eftersläpningarna på att åtgärdas med hjälp av de 
medel som anvisats inom ramen för det s.k. SESAM-projektet. Proble-
met måste dock få en långsiktig lösning, eftersom det är av kultur-
politiskt intresse att de arkeologiska undersökningarnas resultat snarast 
möjligt blir tillgängliga för forskning och för allmänheten, t.ex. genom 
utställningsverksamhet. 
En arkeologisk undersökning består av flera av varandra beroende 
moment som utgör en sammanhängande process. Planering, fältarbete, 
rapportsammanställning, registrering och nykonservering av fynden 
utgör de viktigaste inslagen i denna process. Undersökningen syftar till 
att säkra arkeologiska data och fynd på ett sådant sätt att fornlämningens 
vetenskapliga innehåll blir tillgängligt för forskare och allmänhet. Syftet 
med en arkeologisk undersökning kan därför inte anses vara uppnått 
förrän en undersökningsrapport föreligger samt fynden registrerats, 
konserverats och är färdiga för magasinering och utställning. 
Frågan om hur kostnaderna för den arkeologiska undersökningen skall 
fördelas bör ses mot bakgrund av synen på undersökningsprocessen. Om 
en arkeologisk undersökning ses som en sammanhängande process från 
planeringen av fältarbetet till nykonservering och magasinering av 
fynden är det också naturligt att kostnadsansvaret för denna process är 
odelat. Nuvarande ordning har lett till risk för att ändamålet med de 
arkeologiska undersökningarna omintetgörs genom att fynden inte tas om 
hand i tid. Mot denna bakgrund bör arbetsföretagarens kostnadsansvar 
även avse fyndhantering samt nykonservering. Företagaren bör dock inte 
bekosta de delar av fyndhanteringen som kan hänföras till myndighets-
utövning, t.ex. förberedelser för Riksantikvarieämbetets fyndfördelnings-
beslut. Inte heller bör företagaren bekosta föremålens långsiktiga vård – 
vari kan ingå bl.a. omkonservering – och förvaring samt utställnings-
verksamheten. De kostnaderna bör, liksom nu, de museer som fynden 
fördelas till svara för. 
Flertalet av de remissinstanser som är kritiska till att arbetsföretagarens 
kostnadsansvar skall avse även fyndhantering och nykonservering har 
som utgångspunkt att arkeologiska undersökningar är ett riksintresse som 
bör bekostas av staten. Det finns dock inte skäl att ompröva de grund-
läggande principerna för kostnadsansvaret för arkeologiska undersök-
ningar. Den som vill exploatera mark med fasta fornlämningar bör även 
fortsättningsvis svara för kostnaderna för de arkeologiska undersökning-
arna.
Enligt Riksantikvarieämbetets förslag uppkommer en ökning av 
kostnaderna för arbetsföretagarna med cirka 3–7 procent beroende på 
typen av fornlämning. Denna kostnad bedöms på sikt kunna minska 
genom ökade insatser för att rationalisera verksamheten. Riksantikvarie-
ämbetet har som exempel på möjliga rationaliseringar nämnt ökat ADB-
stöd och att konserveringsinsatser i större utsträckning görs redan i fält. 
Flera remissinstanser har menat att den arkeologiska processen som 
helhet kan effektiviseras och att förslaget bör leda till rationaliserings-
vinster. Regeringen anser att det finns fog för den ståndpunkten. 
Utgångspunkten bör därför vara att det utökade kostnadsansvaret inte 
skall leda till annat än marginella kostnadsökningar. Det kan dock vara 
svårt att exakt ange vilka kostnader som hänför sig till fyndhantering och 
nykonservering. Regeringen avser därför att ge Riksantikvarieämbetet i 
uppdrag att noga följa kostnadsutvecklingen och att vid behov åter-
komma med förslag. 
I den mån det ändå uppkommer kostnadsökningar bör det finnas vissa 
möjligheter att genom bidrag kompensera det. Det kan åstadkommas 
genom en utvidgning av utrymmet för bidragsgivning enligt 10 § förord-
ningen om bidrag till kulturmiljövård (en närmare redogörelse för 
bestämmelsen finns i avsnitt 5.1). Utöver de i den bestämmelsen angivna 
situationerna bör det vara möjligt att lämna bidrag för att täcka kostnader 
för att ta tillvara fornfynd om det finns särskilda skäl. Regeringen avser 
att bemyndiga Riksantikvarieämbetet att i verkställighetsföreskrifter 
närmare ange i vilka situationer bidrag skall kunna utgå.
9 Författningskommentar
2 kap. 11 §
I andra stycket görs ett tillägg som klargör att lagen (1992:1528) om 
offentlig upphandling inte är tillämplig på länsstyrelsens beslut om vem 
som skall utföra en särskild utredning. Vidare anges vilka omständig-
heter som länsstyrelsen skall beakta när den bestämmer vem som skall 
utföra en särskild utredning. Länsstyrelsen skall se till att att utredningen 
blir av vetenskapligt god kvalitet. Dock skall även beaktas att 
kostnaderna inte blir högre än vad som är motiverat i det enskilda fallet. I 
avsnitt 7 redogörs närmare för vad länsstyrelsen skall beakta och hur den 
skall förfara. 
2 kap. 13 §
I första stycket görs ett tillägg som innebär att en särskild undersökning 
även omfattar att ta till vara fornfynd. Med att ta tillvara avses 
fyndhantering och nykonservering, dvs. den konservering som görs av 
nya fornfynd. Detta påverkar i sin tur kostnadsansvaret enligt 2 kap. 14 § 
för den som utför ett arbetsföretag. En närmare redogörelse finns i avsnitt 
8.
I tredje stycket görs samma ändring som i 2 kap. 11 §. 
Sammanfattning av promemorians förslag
Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer har i en fram-
ställning den 12 maj 1995 hemställt att regeringen dels prövar behovet av 
reglering av de kommersiella aspekterna på uppdragsarkeologin, dels 
prövar behovet av reglering av förhållandet mellan lagen (1988:950) om 
kulturminnen m.m. och lagen (1992:1528) om offentlig upphandling.
Bakgrunden till framställningen är den oklarhet som uppstått om hur 
vissa bestämmelser i kulturminneslagen skall tillämpas.
Enligt 2 kap. 11 och 13 §§ kulturminneslagen skall länsstyrelsen under 
vissa förhållanden fatta beslut om en särskild utredning om det behövs 
för att ta reda på om en fast fornlämning berörs av ett planerat arbets-
företag respektive en särskild undersökning för att dokumentera forn-
lämningen. Länsstyrelsen har vidare möjlighet att – inför en prövning i 
tillståndsfrågan – besluta om en arkeologisk förundersökning för att 
fastställa en redan känd fornlämnings art och beskaffenhet. I samband 
med ett sådant beslut skall länsstyrelsen ange vem som skall genomföra 
utredningen, undersökningen respektive förundersökningen. 
Fråga har uppstått om länsstyrelsen innan den fattar ett sådant beslut är 
skyldig att genomföra en upphandling med tillämpning av bestämmel-
serna i lagen om offentlig upphandling. Frågan har varit föremål för flera 
domstolsavgöranden och domstolarna har kommit till olika resultat. 
Även Nämnden för offentlig upphandling har prövat frågan och då ansett 
att lagen om offentlig upphandling bör tillämpas.
Slutsatsen i promemorian är att övervägande skäl talar för att lagen om 
offentlig upphandling inte är tillämplig på den aktuella typen av ärenden. 
Detta hindrar dock inte att beslut om vem som skall genomföra en 
utredning eller undersökning i vissa fall kan fattas på grundval av ett 
förfrågningsunderlag och att såväl offentliga som enskilda institutioner 
kan anförtros sådana uppdrag. Det väsentliga är att undersökningarna 
genomförs på ett sakkunnigt sätt som tillgodoser kulturmiljövårdens krav 
samt att resultatet är av hög vetenskaplig kvalitet och görs tillgängligt för 
myndigheter, forskningen och allmänheten. Kostnadsaspekterna betonas 
också. Det föreslås att bestämmelserna i kulturminneslagen förtydligas i 
enlighet med detta.
Promemorians författningsförslag
1	Förslag till lag om ändring i lagen (1988:950) om 
	kulturminnen m.m.
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 11 och 13 §§ lagen (1988:950) om 
kulturminnen m.m. att skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
2 kap.
11 §
Om det behövs en särskild utredning för att ta reda på om en fast 
fornlämning berörs av ett planerat arbetsföretag som innebär att ett större 
markområde tas i anspråk, skall kostnaden för utredningen betalas av 
företagaren. Som sådan exploatering räknas t.ex. anläggande av allmän 
väg, större enskild väg, järnväg, flygfält, anläggning för energiförsörj-
ning, större vattenföretag och mer omfattande byggande för bostads-, 
industri- eller handelsändamål.
Beslut om särskild utredning 
fattas av länsstyrelsen. Länssty-
relsen skall i beslutet ange vem 
som skall utföra utredningen.
Beslut om särskild utredning 
fattas av länsstyrelsen. Länssty-
relsen skall i beslutet ange vem 
som skall utföra utredningen. 
Länsstyrelsen skall därvid be-
akta att utredningen skall vara 
av vetenskapligt god kvalitet och 
genomföras till en kostnad som 
inte är högre än vad som är 
motiverat med hänsyn till om-
ständigheterna.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
2 kap.
13 §
Som villkor för tillstånd enligt 12 § får länsstyrelsen ställa upp skäliga 
krav på särskild undersökning för att dokumentera fornlämningen eller 
särskilda åtgärder för att bevara den. I beslutet om tillstånd skall såvitt 
möjligt anges den kostnad som åtgärderna beräknas medföra.
Innan länsstyrelsen prövar en ansökan enligt 12 §, får den besluta om 
en arkeologisk förundersökning av fornlämningen, om det behövs för att 
få ett tillfredsställande underlag för prövningen eller för att bedöma 
behovet av att ställa krav på särskild undersökning.
Länsstyrelsen skall i beslutet 
om arkeologisk förundersökning 
eller särskild undersökning ange 
vem som skall utföra undersök-
ningen.
Länsstyrelsen skall i beslutet 
om arkeologisk förundersökning 
eller särskild undersökning ange 
vem som skall utföra undersök-
ningen. Länsstyrelsen skall där-
vid beakta att undersökningen 
skall vara av vetenskapligt god 
kvalitet och genomföras till en 
kostnad som inte är högre än 
vad som är motiverat med 
hänsyn till omständigheterna.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1997.
2	Förslag till förordning om ändring i 
	förordningen (1988:1188) om kulturminnen m.m.
Regeringen föreskriver att i fråga om förordningen (1988:1188) om 
kulturminnen m.m. 
dels att 7 § skall ha följande lydelse,
dels att det i förordningen skall införas en ny bestämmelse, 10 §, av 
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
7 §
Innan länsstyrelsen ger någon tillstånd att vidta åtgärder enligt 2 kap. 7 
eller 8 §§ enligt lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. skall 
länsstyrelsen förvissa sig om att denne har tillräcklig kunskap för att 
utföra åtgärderna på ett tillfredsställande sätt.
Innan länsstyrelsen fattar 
beslut enligt 2 kap. 11 och 13 §§ 
lagen (1988:950) om kultur-
minnen m.m. skall länsstyrelsen 
förvissa sig om att den som 
anges har tillräcklig kunskap för 
att genomföra utredningen eller 
undersökningen på ett tillfreds-
ställande sätt
10 §1
Närmare föreskrifter för 
verkställighet av 2 kap. 
10–13  §§ lagen (1988:950) om 
kulturminnen m.m. meddelas av 
Riksantikvarieämbetet och 
statens historiska museer.
Sammanställning av remissyttranden över 
departementspromemorian Uppdragsarkeologi 
(Ds 1996:48).
Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av
Kammarrätten i Sundsvall
Kammarrätten i Jönköping
Länsrätten i Stockholms län
Banverket
Vägverket
Nämnden för offentlig upphandling
Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet
Institutionen för arkeologi vid Uppsala universitetet
Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer
Konkurrensverket
Länsstyrelsen i Stockholms län
Länsstyrelsen i Uppsala län
Länsstyrelsen Dalarna
Länsmuseet Gävleborg
Stockholms Stadsmuseum
Företagarnas Riksorganisation
Sveriges Akademikers Centralorganisation
Svenska arbetsgivareföreningen
Arkeologikonsult AB
Institutionen för arkeologi vid Umeå universitet
Länsmuseernas samarbetsråd
Föreningen Sveriges landsantikvarier
Stockholms läns museum
Stiftelsen Örebro läns museum
Värmlands museum
Sveriges hembygdsförbund
Svenska museiföreningen
Departementspromemorians bedömning: Länsstyrelsens beslut om 
vem som skall utföra en arkeologisk undersökning utgör myndig-
hetsutövning. Lagen (1992:1528) om offentlig upphandling är därför inte 
tillämplig på dessa beslut.
Remissinstanserna: Länsrätten i Stockholms län, Juridiska 
fakultetsnämnden vid Uppsala universitet, Länsstyrelsen i Uppsala län 
och Länsmuseet Gävleborg delar promemorians bedömning. Kammar-
rätten i Sundsvall anser att det finns skäl som talar för att länsstyrelsens 
förfarande i sin helhet är att bedöma som myndighetsutövning. Den 
frågan och frågan om lagen om offentlig upphandling är tillämplig kan 
dock, enligt kammarrätten, besvaras först efter en domstolsprövning och 
möjligtvis först efter prövning i EG-domstolen. Kammarrätten menar att 
det går att undvika att saken avgörs av domstolarna antingen genom att i 
lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. (kulturminneslagen) ange att 
det inte är fråga om någon upphandling eller genom att skapa ett 
upphandlingssystem som är anpassat direkt med tanke på lagen om 
offentlig upphandling. Kammarrätten i Jönköping menar att det är öppen 
fråga om lagen om offentlig upphandling är tillämplig och att enda sättet 
att skapa klarhet i frågan är att lagstifta. Nämnden för offentlig 
upphandling anser att länsstyrelsens angivande av vem som skall utföra 
undersökningen inte utgör myndighetsutövning. 
Departementspromemorians förslag: Länsstyrelsen skall när det är 
lämpligt – genom ett upphandlingsliknande förfarande – ge flera institu-
tioner möjlighet att lämna förslag på undersökningens utformning och 
kostnad. 
Remissinstanserna: Riksantikvarieämbetet tillstyrker i huvudsak 
promemorians förslag. Ämbetet anser dock att ett renodlat konkurrens-
förfarande bör begränsas till sådana arbetsföretag som kräver mer 
omfattande arkeologiska insatser såsom utbyggnad av infrastruktur. När 
det gäller övriga arbetsföretag menar ämbetet att länsstyrelsen – efter ett 
upphandlingsliknande förfarande – bör kunna låta en arkeologisk institu-
tion under viss tid få utföra alla undersökningar av visst slag i ett område. 
Riksantikvarieämbetet anmärker att en följd av förslaget är att länsstyrel-
sen måste utöva en mera aktiv tillsyn, vilket kräver resursförstärkningar. 
Kammarrätten i Sundsvall anser att det bör framgå under vilka förutsätt-
ningar ett upphandlingsförfarande skall tillämpas och hur länsstyrelsen 
skall gå tillväga. Kammarrätten i Jönköping menar att upphandlings-
regler bör fastställas i lag. Länsrätten i Stockholms län betonar vikten av 
en tydlig gränsdragning mellan det upphandlingsliknande förfarande som 
föreslås och upphandling enligt lagen om offentlig upphandling. Läns-
styrelsen i Stockholms län och Sveriges Akademikers Central-
organisation anser att formerna för ett anbudsliknande förfarande bör 
klargöras och regleras. Banverket anser att förslaget inte är tillräckligt 
långtgående och förordar att upphandling i normalfallet tillämpas inför 
länsstyrelsens beslut om arkeologiska undersökningar. Vägverket anser 
att länsstyrelsens beslut skall föregås av upphandling. Om lagen om 
offentlig upphandling inte är tillämplig bör, enligt Vägverket, ett upp-
handlingsliknande förfarande tillämpas. Nämnden för offentlig upphand-
ling, Konkurrensverket, Företagarnas Riksorganisation och Arkeologi-
konsult AB anser att länsstyrelsens beslut bör föregås av upphandling 
enligt lagen om offentlig upphandling. Svenska Arbetsgivareföreningen 
synes ha samma åsikt. Arkeologikonsult AB menar dock att upphandling 
inte behöver göras när exploatören är en enskild. Konkurrensverket 
menar vidare att bör likställas med en upphandling enligt lagen om 
offentlig upphandling när länsstyrelsen anger att en statlig myndighet 
skall utföra en arkeologiska undersökningen. Vidare menar Konkurrens-
verket att det bör vara förbjudet för en offentlig aktör att subventionera 
priset för arkeologiska undersökningar. Juridiska fakultetsnämnden vid 
Uppsala universitet menar att ett annat system kanske bör övervägas. 
Enligt fakultetsnämnden kunde i stället länsstyrelsen godkänna vissa 
institutioner, vilka således kan anlitas av exploatörer. Följden av detta 
skulle, enligt fakultetsnämnden, vara att lagen om offentlig upphandling 
blir tillämplig om exploatören är en myndighet. Institutionen för 
Arkeologi vid Uppsala universitet anser att uppdragsarkeologin bör 
präglas av pluralism och betonar vikten av att länsstyrelsen förstärks 
både vetenskapligt och personellt. Länsmuseet Gävleborg, Länsmuseer-
nas samarbetsråd, Föreningen Sveriges landsantikvarier, Stockholms 
läns museum, Stiftelsen Örebro läns museum, Sveriges hembygdsförbund 
och Svenska museiföreningen avstyrker förslaget och menar att det inte 
bör vara möjligt för privata aktörer att bedriva arkeologisk under-
sökningsverksamhet. Stockholms Stadsmuseum avstyrker förslaget och 
menar att starka skäl talar för att det inte bör vara tillåtet för privata 
aktörer att bedriva arkeologisk uppdragsverksamhet. Värmlands museum 
avstyrker förslaget och menar att det är fel att ställa kvalitet och 
kostnader mot varandra. 
Departementspromemorians förslag: Bestämmelserna i kultur-
minneslagen och förordningen (1988:1188) om kulturminnen m.m. 
(kulturminnesförordningen) bör förtydligas så att det framgår att läns-
styrelse skall se till att undersökningarna är av god vetenskaplig kvalitet 
och att kostnaderna inte blir högre än motiverat. Riksantikvarieämbetet 
bör ges ett bemyndigande att meddela verkställighetsföreskrifter.
Remissinstanserna: Länsrätten i Stockholms län, Vägverket, Riks-
antikvarieämbetet, Stockholms stadsmuseum, Länsmuseernas sam-
arbetsråd, Föreningen Sveriges landsantikvarier, Stockholms läns 
museum, Stiftelsen Örebro läns museum, Sveriges hembygdsförbund och 
Svenska museiföreningen tillstyrker förslaget. Riksantikvarieämbetet 
uppger sig berett att utveckla former och villkor för uppdragsfördelning, 
att utveckla stödformer för kostnadsjämförelser och att utveckla metoder 
för avvägning mellan olika kvalitetsaspekter. Länsstyrelsen i Stockholms 
län anser att det bör klart framgå av kulturminneslagen om lagen om 
offentlig upphandling är tillämplig. Länsstyrelsen i Uppsala län till-
styrker förslaget men anser att det bör klart framgå av kulturminneslagen 
att lagen om offentlig upphandling inte är tillämplig. Länsstyrelsen 
Dalarna anser att det bör framgå av kulturminnesförordningen att 
kvalitetskravet på undersökningarna även avser rapporterna. Sveriges 
Akademikers Centralorganisation anser att det av kulturminneslagen bör 
framgå att hur upphandlingen skall göras på ett sätt liknande det i lagen 
om offentlig upphandling och att det bör anförtros åt Riksantikvarie-
ämbetet att utfärda närmare föreskrifter för upphandlingsförfarandet. 
Arkeologikonsult AB menar att tyngdpunkten i förfrågningsunderlaget 
bör ligga på det metodiska planet och att det bör avspeglas i lagtexten. 
Departementspromemorians bedömning: Det finns möjligheter att 
inom ramen för nuvarande regelverk tillgodose berättigade krav på 
sekretess. 
Remissinstanserna: Kammarrätten i Sundsvall och Riksantikvarie-
ämbetet delar promemorians bedömning. Riksantikvarieämbetet under-
stryker dock vikten av att den allmänna insynen och tillgängligheten för 
forskningen inte hämmas. Arkeologikonsult AB anser att resultaten av 
arkeologiska undersökningar skall vara offentliga. 
Remissinstansernas övriga synpunkter: Banverket anser att kultur-
minneslagen bör förtydligas så att det klart framgår att begreppet 
dokumentera inte avser sådana insatser för analys och tolkning av 
undersökningsresultaten som närmast är av forskningskaraktär. Institu-
tionen för Arkeologi vid Uppsala universitet anser det väsentligt att 
ansvarsfördelningen mellan de olika parterna – länsstyrelsen, Riks-
antikvarieämbetet och uppdragsaktörerna – tydliggörs. Konkurrens-
verket, Sveriges Akademikers Centralorganisation och Arkeologikonsult 
AB anser att Riksantikvarieämbetets uppdragsverksamhet bör skiljas från 
myndighetens anslagsfinansierade uppgifter. Svenska arbetsgivare-
föreningen synes ha samma åsikt. Länsstyrelsen i Stockholms län och 
Kammarrätten i Sundsvall sätter också i fråga om inte Riksantikvarie-
ämbetets avdelning för arkeologiska undersökningar (UV) bör skiljas 
från Riksantikvarieämbetet. Riksantikvarieämbetet uppger att myndig-
heten avser att ge UV en fristående ställning i förhållande till 
myndighetens ansvarsområde enligt kulturminneslagen. Institutionen för 
arkeologi vid Umeå universitet föreslår att regionala vetenskapliga 
samrådsgrupper inrättas. 
Sammanfattning av Riksantikvarieämbetets förslag 
till ansvar för kostnader i samband med arkeologisk 
fyndhantering och konservering
Kostnadsansvaret för fyndhantering och konservering bör bäras av det 
arbetsföretag som förorsakar en arkeologisk undersökning. Däremot bör 
de museer som tilldelas fornfynd svara för fyndens långsiktiga bevaran-
de, underhållskonservering, magasinering och levandegörande. Förslaget 
innebär en relativt begränsad förändring i förhållande till nuvarande 
ordning. Detta beror dels på att kostnadsansvaret regionalt redan 
tillämpas olika, dels på att kostnaden för fyndhantering och konservering 
är relativt begränsad i förhållande till undersökningskostnaden. För de 
museer som tilldelats fynden har den rådande situationen emellertid 
inneburit en belastning som bl.a. fört med sig en besvärlig ärendebalans. 
Möjligheten att få bidrag till undersökningskostnaderna enligt förord-
ningen (1993:379) om bidrag till kulturmijövård bör utvidgas något. 
Riksantikvarieämbetets författningsförslag
1	Förslag till lag om ändring i lagen (1988:950) om 
	kulturminnen m.m.
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 13 § lagen (1988:950) om 
kulturminnen m.m. skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
2 kap.
13 §
Som villkor för tillstånd 
enligt 12 § får länsstyrelsen 
ställa upp skäliga krav på sär-
skild undersökning för att doku-
mentera fornlämningen eller 
särskilda åtgärder för att bevara 
den. I beslutet om tillstånd skall 
såvitt möjligt anges den kostnad 
som åtgärderna beräknas med-
föra.
Som villkor för tillstånd 
enligt 12 § får länsstyrelsen 
ställa upp skäliga krav på sär-
skild undersökning för att doku-
mentera fornlämningen eller 
särskilda åtgärder för att bevara 
den. En särskild undersökning 
omfattar även vad som krävs för 
att ta till vara fornfynd som där-
vid påträffas. I beslutet om till-
stånd skall såvitt möjligt anges 
den kostnad som åtgärderna 
beräknas medföra.
Innan länsstyrelsen prövar en ansökan enligt 12 §, får den besluta om 
en arkeologisk förundersökning av fornlämningen, om det behövs för att 
få ett tillfredsställande underlag för prövningen eller för att bedöma 
behovet av att ställa krav på särskild undersökning.
Länsstyrelsen skall i beslutet om arkeologisk förundersökning eller 
särskild undersökning ange vem som skall utföra undersökningen.
2	Förslag till förordning om ändring i förordningen 
	(1993:379) om bidrag till kulturmiljövård.
Härigenom föreskrivs att 10 § förordningen (1993:379) om bidrag till 
kulturmiljövård skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
10 §
Bidrag får lämnas till undersökning och övriga åtgärder enligt 2 kap. 
13 § lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. som enligt lagen skall 
betalas av företagaren, om företaget
1. föranleds av en myndighets beslut eller någon annan tvingande 
omständighet
2. är av begränsad omfattning och det med hänsyn till omständig-
heterna framstår som skäligt att företagaren avlastas kostnaderna för de 
arkeologiska åtgärderna.
Som arbetsföretag av begränsad omfattning får anses bl.a. företag som 
innebär mindre förändringar i nyttjandet av en byggnad, en anläggning 
eller ett markområde.
Bidrag till omhändertagande av 
fornfynd enligt 2 kap. 13 § första 
stycket andra punkten lagen 
(1988:950) om kulturminnen m.m. 
får lämnas även om arbets-
företaget inte är av det slag som 
anges i 10 § första stycket 1 och 2, 
om det finns särskilda skäl
Sammanställning av remissyttranden över 
Riksantikvarieämbetets förslag till ansvar för 
kostnader i samband med arkeologisk fyndhantering 
och konservering 
Efter remiss har yttranden över utredningsförslaget avgetts av 
Riksrevisionsverket 
Banverket
Vägverket 
Arkeologiska institutionen vid Lunds universitet 
Arkeologiska institutionen vid Umeå universitet
Länsstyrelsen i Stockholms län
Länsstyrelsen i Östergötlands län 
Länsstyrelsen i Malmöhus län 
Länsstyrelsen i Hallands län
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län 
Länsstyrelsen i Västmanlands län 
Länsstyrelsen i Västernorrlands län 
Svenska kommunförbundet 
Landstingsförbundet 
Stockholms läns museum 
Jönköpings läns museum 
Kalmar läns museum 
Malmö museer
Hallands länsmuseer 
Nordiska konservatorförbundet 
Sveriges fastighetsägareförbund 
Byggentreprenörerna 
HSB
Flertalet av remissinstanserna delar uppfattningen att fyndhantering 
och konservering ingår som integrerade delar i den arkeologiska under-
sökningsprocessen och att kostnaderna även för dessa undersök-
ningsmoment skall bäras av exploatören. Likaså ställer sig flertalet 
positiva till att statliga bidrag skall kunna utgå även till fyndhanterings- 
och konserveringskostnader och att detta om särskilda skäl föreligger 
även skall kunna gälla arbetsföretag av något större omfattning.
Fem av remissinstanserna är direkt kritiska mot förslaget. Banverket, 
Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet, Sveriges fastighets-
ägareförbund och Byggentreprenörerna argumenterar samtliga emot 
förslaget, från sin gemensamma principiella utgångspunkt att ansvaret för 
arkeologikostnader bör åvila staten. Banverket menar vidare att dagens 
höga investeringsnivå på väg- och järnvägsnätet, med åtföljande höga 
arkeologikostnader, inte kan betraktas som ett normaltillstånd och därför 
inte bör ligga till grund för en ändrad ansvarsfördelning av kostnaderna. 
Svenska kommunförbundet pekar för sin del på att olika delar av landet 
har olika mängd fornlämningar och därmed också drabbas olika av 
förslagets konsekvenser. Även förhållandet med ett faktiskt statligt 
fyndhanterings- och konserveringsmonopol lyfts fram som skäl för 
varför förslaget inte bör genomföras. Förbundet föreslår en bred översyn 
av kulturminneslagens bestämmelser om fornlämningsskydd med 
inriktning på en ökad flexibilitet när det gäller värderingar av forn-
lämningar och därmed också kraven på arkeologiska undersökningar vid 
exploatering. Sveriges fastighetsägareförbund och Byggentreprenörerna 
menar att förslaget leder till ökat krångel och onödig administrativ 
belastning för fastighetsägare och arbetsföretag.
Vägverket, Länsstyrelsen i Stockholms län och HSB biträder i huvud-
sak förslaget, men avstyrker den del som innebär en direkt ökning av 
arkeologikostnaderna. Vägverket och Länsstyrelsen i Stockholms län 
hänvisar till HUR-utredningens (SOU 1992:137) förslag att kostnaden 
för fyndhantering och konservering kan täckas genom omprioritering och 
effektivisering av det arkeologiska fältarbetet. Vägverket vill dessutom, 
på liknande sätt som Kommunförbundet, minska arkeologikostnaderna 
genom att länsstyrelserna skall tillåtas besluta om mera "översiktliga" 
undersökningar när tidigare väl kända och undersökta fornlämnings-
kategorier berörs av exploateringsföretag.
HSB förutsätter för sin del att statliga bidrag även fortsättningsvis utgår 
till arkeologikostnader i samband med bostadsbyggande.
Länsstyrelsen i Stockholms län, Länsstyrelsen i Hallands län, Arkeolo-
giska institutionen vid Lunds universitet, Arkeologiska institutionen vid 
Umeå universitet, Landstingsförbundet och Nordiska konservator-
förbundet är samtliga kritiska till förslaget om en schablonmässig 
kostnadsökning med 7 procent för att täcka fyndhanterings- och 
konserveringskostnader. Länsstyrelsen i Stockholms län och Landstings-
förbundet anser att kostnaden skall preciseras i varje enskilt fall. 
Länsstyrelsen i Hallands län och Arkeologiska institutionen vid Umeå 
universitet pekar på svårigheten att i förväg bedöma kostnaderna och 
framhåller vikten av att hålla en beredskap för kostnader som inte kunnat 
förutses. Arkeologiska institutionen vid Lunds universitet poängterar de 
betydande skillnaderna i arkeologisk fynd- och bevaringsmiljö i olika 
delar av landet och de därmed sammanhängande skillnaderna i fynd-
hanterings- och konserveringskostnader. Nordiska konservatorförbundet 
anser att de nyckeltal som föreslås som generella påslag är alltför lågt 
satta och påpekar att motsvarande påslag i Norge är 15 procent.
Länsstyrelsen i Östergötlands län, Länsstyrelsen i Hallands län, 
Hallands länsmuseer och Kommunförbundet lyfter fram frågan om de 
oftast mycket höga kostnaderna för fyndhantering och konservering i 
samband med undersökningar av kulturlager i medeltida stadskärnor. 
Länsstyrelsen i Östergötlands län påpekar att det kan bli fråga om helt 
orealistiska kostnader för vissa exploatörer.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län räknar med en ökning med 3 
procent av undersökningskostnaden för flertalet av länets boplatsunder-
sökningar och bedömer att den av utredningen beräknade snittkostnaden 
på 7 procent är realistisk.
Riksrevisionsverket och Hallands länsmuseer understryker särskilt 
vikten av att ett tillförlitligt underlag för upprättande av kostnadskalkyler 
utarbetas. Hallands länsmuseer och Länsstyrelsen i Västmanlands län 
föreslår dessutom att motsvarande underlag tas fram för hela den 
arkeologiska undersökningsprocessen. Institutionen för arkeologi vid 
Lunds universitet och Kalmar läns museum framhåller som nödvändigt 
att regional expertis deltar vid framtagandet av sådant underlag.
Länsstyrelsen i Östergötlands län och Nordiska konservatorförbundet 
påpekar att dagens resurser för konservering är helt otillräckliga och de 
förutsätter därför att förslaget även innebär att resurserna stärks. 
Nordiska konservatorförbundet och Länsstyrelsen i Västmanlands län är 
dock tveksamma till att detta sker genom att privata konservatorer tillåts 
ta hand om arkeologiska fynd, medan Vägverket tvärtom förutser 
effektivitets- och kostnadsvinster om konserveringsverksamheten 
konkurrensutsättes.
Vägverket, Länsstyrelsen i Malmöhus län, Länsstyrelsen i Göteborgs 
och Bohus län, Länsstyrelsen i Västernorrlands län, Stockholms läns 
museum, Malmö museer och Hallands länsmuseer pekar från olika 
utgångspunkter på möjligheter att uppnå rationaliseringseffekter av 
förslaget. Vägverket föreslår att modern mätteknik i största möjliga 
utsträckning används i undersökningsverksamheten. Stockholms läns 
museum föreslår att det arbetas fram ett modernt databaserat registre-
ringssystem för arkeologisk fyndhantering som är tillgängligt för alla 
undersökande institutioner. Malmö museer och Hallands länsmuseer 
understryker att klarläggandet av kostnadsansvaret kan leda till en 
effektivare och bättre planerad arbetsprocess. Nordiska konservator-
förbundet bedömer att rationaliseringsvinsterna blir mindre än vad som 
beräknas i förslaget och varnar för att en konkurrenssituation kan uppstå 
mellan kostnaderna för det arkeologiska fältarbetet och kostnaderna för 
konserveringsarbetet om de senare skall täckas genom sänkningar av 
ambitionsnivån för de förra. 
 
Lagrådsremissens lagförslag
Förslag till lag om ändring i lagen (1988:950) om kulturminnen 
m.m.
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 11 och 13 §§ lagen (1988:950) om 
kulturminnen m.m. skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
2 kap.
11 §
Om det behövs en särskild utredning för att ta reda på om en fast 
fornlämning berörs av ett planerat arbetsföretag som innebär att ett större 
markområde tas i anspråk, skall kostnaden för utredningen betalas av 
företagaren. Som sådan exploatering räknas t.ex. anläggande av allmän 
väg, större enskild väg, järnväg, flygfält, anläggning för energiförsörj-
ning, större vattenföretag och mer omfattande byggande för bostads-, 
industri- eller handelsändamål.
Beslut om särskild utredning 
fattas av länsstyrelsen. Länssty-
relsen skall i beslutet ange vem 
som skall utföra utredningen.
Beslut om särskild utredning 
fattas av länsstyrelsen. Läns-
styrelsen skall i beslutet ange 
vem som skall utföra utred-
ningen. Länsstyrelsen skall där-
vid beakta att utredningen skall 
vara av vetenskapligt god kvali-
tet och genomföras till en kost-
nad som inte är högre än vad 
som är motiverat med hänsyn till 
omständigheterna.
13 §
Som villkor för tillstånd 
enligt 12 § får länsstyrelsen 
ställa upp skäliga krav på sär-
skild undersökning för att doku-
mentera fornlämningen eller 
särskilda åtgärder för att bevara 
den. I beslutet om tillstånd skall 
såvitt möjligt anges den kostnad 
som åtgärderna beräknas med-
föra.
Som villkor för tillstånd 
enligt 12 § får länsstyrelsen 
ställa skäliga krav på särskild 
undersökning för att dokumen-
tera fornlämningen och ta till 
vara fornfynd eller på särskilda 
åtgärder för att bevara forn-
lämningen. I beslutet om till-
stånd skall såvitt möjligt anges 
den kostnad som åtgärderna be-
räknas medföra.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Innan länsstyrelsen prövar en ansökan enligt 12 §, får den besluta om 
en arkeologisk förundersökning av fornlämningen, om det behövs för att 
få ett tillfredsställande underlag för prövningen eller för att bedöma 
behovet av att ställa krav på särskild undersökning.
Länsstyrelsen skall i beslutet 
om arkeologisk förundersökning 
eller särskild undersökning ange 
vem som skall utföra undersök-
ningen.
Länsstyrelsen skall i beslutet 
om arkeologisk förundersökning 
eller särskild undersökning ange 
vem som skall utföra undersök-
ningen. Länsstyrelsen skall där-
vid beakta att undersökningen 
skall vara av vetenskapligt god 
kvalitet och genomföras till en 
kostnad som inte är högre än 
vad som är motiverat med hän-
syn till omständigheterna.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1997.
Lagrådets yttrande
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1997-02-17
Närvarande: f.d. regeringsrådet Bertil Voss, justitierådet
Johan Munck, regeringsrådet Karl-Ingvar Rundqvist.
Enligt en lagrådsremiss den 13 februari 1997 (Kulturdepartementet) har 
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag om 
ändring i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.
Förslaget har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn
Knut Weibull.
Förslaget föranleder följande yttrande av Lagrådet:
2 kap.
11 §
Av remissen framgår att det har varit föremål för diskussion om en 
länsstyrelse är skyldig att tillämpa lagen (1992:1528) om offentlig upp-
handling innan länsstyrelsen bestämmer vem som skall utföra en sådan 
särskild utredning som avses i förevarande paragraf. Detsamma gäller i 
fråga om sådan arkeologisk förundersökning eller särskild undersökning 
som avses i 13 §. Den oklarhet som rått i frågan sägs ha skapat problem, 
och av den departementspromemoria som ligger till grund för remissen 
framgår att det finns delvis motstridiga domstolsavgöranden i frågan. I 
remissen dras den slutsatsen att bestämmelserna i kulturminneslagen bör 
förtydligas, något som överensstämmer med en uppfattning som fram-
kommit från flera håll vid remissbehandlingen.
De ändringar som föreslås i förevarande paragraf och i 13 § kan 
emellertid inte uppfattas som ett förtydligande när det gäller den fråga 
som enligt det anförda har bedömts som oklar. I remissens allmänna 
motivering har visserligen anförts goda skäl till stöd för uppfattningen att 
upphandlingslagen inte bör anses tillämplig i de fall som här avses, men 
det är svårt att överblicka i vilken utsträckning de resonemang som ligger 
till grund för denna slutsats kan åberopas på andra liknande områden. 
Med hänsyn härtill och till att en tillämpningsfråga av förevarande slag 
enligt Lagrådets mening bör lösas genom en uttrycklig reglering och inte 
endast behandlas i lagmotiven, förordar Lagrådet att paragrafen ändras så 
att det uttryckligen framgår att upphandlingslagen inte är tillämplig. 
Detta hindrar inte att, på sätt som anges i remissen, ett förfarande 
liknande det som föreskrivs i upphandlingslagen kan tillämpas i vissa fall 
inför ett beslut om vem som skall utföra en utredning eller undersökning. 
Även med en uttrycklig reglering gäller självfallet att frågan i sista hand 
kan komma att bli föremål för prövning av EG-domstolen.
Lagrådet förordar med hänvisning till det anförda att andra stycket får 
följande lydelse:
"Beslut om särskild utredning fattas av länsstyrelsen. Länsstyrelsen 
skall i beslutet ange vem som skall utföra utredningen. Därvid gäller inte 
lagen (1992:1528) om offentlig upphandling. Länsstyrelsen skall beakta 
att utredningen skall vara av vetenskapligt god kvalitet och genomföras 
till en kostnad som inte är högre än vad som är motiverat med hänsyn till 
omständigheterna."
Lagrådet har i sammanhanget uppmärksammat att länsstyrelsen enligt 
2 kap. 7 § andra stycket får uppdra åt annan att vidta sådana åtgärder som 
avses i första stycket nämnda paragraf. Såvitt Lagrådet kan bedöma på 
den föreliggande utredningen kan det här inte råda någon tvekan om att 
frågan om tillämpning av upphandlingslagen inte kan aktualiseras.
13 §
Med hänvisning till vad Lagrådet har anfört vid 11 § förordar Lagrådet 
att tredje stycket får följande lydelse:
"Länsstyrelsen skall i beslutet om arkeologisk förundersökning eller 
särskild undersökning ange vem som skall utföra undersökningen. 
Därvid gäller inte lagen (1992:1528) om offentlig upphandling. 
Länsstyrelsen skall beakta att undersökningen skall vara av vetenskapligt 
god kvalitet och genomföras till en kostnad som inte är högre än vad som 
är motiverat med hänsyn till omständigheterna."
Kulturdepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 6 mars 1997
Närvarande: statsråden Hjelm-Wallén, ordförande, och Peterson, 
Freivalds, Wallström, Tham, Åsbrink, Schori, Blomberg, Winberg, 
Uusmann, Ulvskog, Lindh, Johansson, von Sydow, Klingvall, Åhnberg, 
Pagrotsky, Östros, Messing
Föredragande: statsrådet Ulvskog
Regeringen beslutar proposition 1996/97:99 Uppdragsarkeologi m.m.
1 Förutvarande 10 § upphävd genom 1991:475
		Prop. 1996/97:99
2
45
		Prop. 1996/97:99
		Bilaga 1
		Prop. 1996/97:99
		Bilaga 2
		Prop. 1996/97:99
		Bilaga 2
		Prop. 1996/97:99
		Bilaga 3
		Prop. 1996/97:99
		Bilaga 3
		Prop. 1996/97:99
		Bilaga 4
		Prop. 1996/97:99
		Bilaga 5
		Prop. 1996/97:99
		Bilaga 5
		Prop. 1996/97:99
		Bilaga 6
		Prop. 1996/97:99
		Bilaga 6
		Prop. 1996/97:99
		Bilaga 7
		Prop. 1996/97:99
		Bilaga 7
		Prop. 1996/97:99
		Bilaga 8
		Prop. 1996/97:99
		Bilaga 8
		Prop. 1996/97:99
		
                